Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963
1
Nr 8
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning av allmänna
medel för skada genom brott.
Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 530 i första kammaren av herr Bengtson
och nr 639 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping. I motionerna,
vilka är likalydande, hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam prövning av frågan om ersättning av
allmänna medel för skada som drabbat enskild person genom brott mot
honom eller hans egendom.
Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa
till motionerna.
Gällande rätt m. m.
Enligt 6 kap. 1 § strafflagen skall skada som någon genom brott tillfogar
annan gäldas av den brottslige, evad brottet skett med uppsåt eller av vållande.
För den händelse den skadelidande medverkat till skadan genom
eget vållande, skall skadeståndet jämkas efter vad som prövas skäligt. I 6 §
samma kapitel stadgas att, om skada är gjord av person under femton års
ålder eller sådan som går straffri enligt 5 kap. 5 § strafflagen, han är pliktig
att ersätta skadan endast om och i den mån det med hänsyn till hans sinnesart,
gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses skäligt.
I förevarande sammanhang må erinras om vissa i svensk rätt förekommande
bestämmelser, som avser att förmå en brottsling att ersätta den
skada han orsakat genom sitt brott.
Enligt 6 § lagen om villkorlig dom skall villkorligt dömd, därest han förpliktats
ersätta genom brottet uppkommen skada, göra vad i hans förmåga
står att fullgöra sin skyldighet därutinnan. En motsvarande bestämmelse
har beträffande villkorligt frigivna meddelats i 5 § lagen om villkorlig frigivning.
Jämlikt 8 § lagen om villkorlig dom må i dylik dom meddelas särskilda
föreskrifter rörande den dömdes förhållanden i olika i lagen angivna avseenden.
Bland annat må, där det finnes lämpligt, föreskrivas att den dömde
bör å tid och sätt som i domen angives söka fullgöra honom åliggande skyl1
—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 8
2
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963
dighet att gälda ersättning för skada som uppkommit genom brottet. Föreskrift
som nu sagts skall alltid vara förenad med övervakning. Åsidosätter
den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott, något som till
följd av den villkorliga domen åligger honom, må domstolen enligt 12 § sistnämnda
lag efter omständigheterna förordna om prövotidens förlängning,
besluta att varning skall tilldelas den dömde eller också förklara det villkorliga
anståndet förverkat.
Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning enligt 2 § lagen om villkorlig
frigivning skall beaktas, bland annat, den dömdes beredvillighet att
ersätta genom brottet uppkommen skada.
I huvudsak motsvarande bestämmelser återfinns i 26—28 kap. brottsbalken.
Skadestånd kan icke uttagas genom införsel.
Alltsedan budgetåret 1948/49 har å riksstaten funnits uppfört ett särskilt
anslag under den nuvarande rubriken Ersättning för skador vållade av
vissa rymlingar in. fl. För närvarande tages anslaget i anspråk för utbetalning
av ersättning för skador, som vållats av personer intagna på fångvårdsanstalter,
ungdomsvårdsskolor, mentalsjukhus och vårdanstalter för alkoholmissbrukare.
Ersättning utgår för skada, förorsakad av intagen som
rymt från anstalten eller lämnat denna som frigångare eller för permission.
De ersättningsanspråk, som framställes i anledning av här avsedd skadegörelse,
prövas av Kungl. Maj :t utom när yrkande gäller ersättning med
högst 100 kr. för skada vållad av ungdomsvårdsskoleelever. Utredningen
verkställes av centralmyndigheten — socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen
eller medicinalstyrelsen -— för den anstalt, där skadegöraren är intagen.
Ersättningsmöjligheterna har efter 1948 utsträckts vid två tillfällen. Det
sammanlagda antalet av Kungl. Maj :t avgjorda ärenden under de senaste
sex åren uppgår till 975. Av dessa har utredning i drygt två tredjedelar av
fallen verkställts av socialstyrelsen, medan övriga ärenden främst handlagts
av fångvårdsstyrelsen. Medicinalstyrelsen har endast haft ett trettiotal fall
att utreda. Av ärendena har 750 gällt sakskador i samband med motorfordonstillgrepp
och 200 avsett andra sakskador, medan personskadeärendena
endast uppgått till ett tjugutal. Ersättning har beviljats i 635 fall. Endast i
36 av dessa har ersättningsbeloppet uppgått till minst 2 000 kr.
I statsverkspropositionen vid innevarande års riksdag föreslås att möjligheterna
att lämna ersättning utsträckes att avse skador, vållade av ungdomsvårdsskoleelever,
som vårdas utom skolan, vidare alkoholmissbrukare,
som är inskrivna på vårdanstalt men befinner sig på inackorderingshem
eller i familjevård, samt mentalsjukhuspatienter, som utplacerats i kontrollerad
familjevård. I propositionen föreslås anslag om totalt 60 000 kr. för
ifrågavarande ändamål.
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963
3
Vissa betänkande!!
1945 års försäkringsutredning har i sitt principbetänkande rörande försäkringsväsendet
(SOU 1949:25) framhållit, att en vidsträckt utbredning
av skadeförsäkringen ur samhällssynpunkt ter sig i hög grad önskvärd,
vilket framför allt gäller skador som eljest skulle ställa den enskilde inför
oöverstigliga ekonomiska svårigheter eller vålla bestående rubbningar i
företagsamheten. Enligt utredningen har samhället ett allmänt ansvar såväl
för den enskilde medborgaren som för det ekonomiska livet, och ett viktigt
led i uppfyllandet av detta ansvar måste anses vara att befrämja en sund
och ändamålsenlig utveckling av skadeförsäkringen.
Sedan utredningen funnit att en allmän obligatorisk ansvarighetsförsäkring
möter alltför stora praktiska svårigheter, har utredningen ansett det
böra övervägas, om icke betalningsskyldigheten för varje större skadestånd
— med de inskränkningar som kan befinnas nödvändiga eller lämpliga
— borde överflyttas på det allmänna till den del skadeståndet överstiger
någon viss tämligen hög summa. Utredningen, som föreslår att åt särskilda
sakkunniga överlämnas att närmare pröva detta uppslag, har något utfört
de synpunkter som enligt dess mening bör beaktas vid prövningen. Utredningen
finner, att då det gäller brandskador och sjöhaverier ägaren bör
skydda sig genom brand- respektive sjöförsäkring och att han också i regel
gör detta. Det föreligger därför, anser utredningen, icke, i varje fall av hänsyn
till den skadelidande, någon anledning för det allmänna att över huvud
taget ikläda sig ersättningsplikt vid sådana skador. Då man å andra sidan
starkt kan ifrågasätta lämpligheten av att från det allmännas betalningsskyldighet
utesluta vissa slag av egendomsskador men ersätta andra, bör
man måhända inskränka sig till att införa den avsedda ersättningsformen
endast beträffande personskador. Även beträffande sådana tänker sig utredningen
vissa begränsningar. Att den skadelidande medverkat till skadan
eller underlåtit att efter förmåga sörja för avvärjande eller minskning av
denna synes utredningen böra utgöra en grund för inskränkning av det allmännas
prestationsskyldighet. Vidare anser utredningen, att det allmännas
åtagande bör begränsas till sådana fall där en laglig rätt till skadestånd
föreligger. Utredningen anser det också böra övervägas, om och i vad mån
det allmännas förpliktelse bör inskränkas vid skadefall, för vilka ersättning
utgår på grund av försäkring, i varje fall då fråga är om obligatorisk försäkring.
Undantag bör enligt utredningen övervägas jämväl beträffande
skador, för vilka innehavare av järnväg eller ägare av luftfartyg enligt lag
eller författning är skyldig att gälda skadestånd, och eventuellt även i andra
speciella fall. Slutligen anser utredningen, att ersättning bör givas endast i
den mån skadan överstiger visst belopp. Beträffande storleken av den bottensumma,
som skulle undantagas från det allmännas förpliktelse, har
enligt betänkandet diskussionsvis framförts ett belopp av 1 000 kr. rl ill
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 avd. Nr 8
4 Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963
anordningen hör, att det allmänna skulle äga regressrätt mot den skadeståndsskyldige
i viss utsträckning, nämligen i regel då denne orsakat skadan
med uppsåt eller av grov vårdslöshet. Kostnaden för ersättningarna skulle
frånsett regressvis inflytande medel, bestridas av skattemedel. Storleksordningen
av den årliga kostnaden anger utredningen genom att nämna beloppet
fem miljoner kronor.
Beträffande försäkringsutredningens uppslag, att det allmänna skulle
övertaga betalningsskyldigheten för skadestånd i viss omfattning, invänder
professorn Ivar Strahl i en förberedande utredning angående lagstiftning på
skadeståndsrättens område (SOU 1950:16), att det är svårt att förstå,
varför det belopp, som det allmänna skulle anslå för detta ändamål, skall
tillfalla just sådana skadelidande som äger ett skadeståndsanspråk mot någon.
Strahl fortsätter:
Dessa aro dock på det hela taget mindre i behov av hjälp från det allmänna
an sadana som lida skada utan att därpå kunna grunda något anspråk mot
annan. Icke heller är det lätt att inse, varför det allmänna skulle lämna dem
som ha låg arbetsförtjänst och därför måhända ej vid förlust av arbetsförmågan
under en kortare tid lida skada uppgående till exempelvis 1 000 kr.
utan ersättning men däremot med fulla beloppet minus 1 000 kr. ersätta
arbetsförmågan hos den vars arbetsförtjänst är stor. I den mån den senares
skada beror på att han har ovanligt hög arbetsinkomst torde med fog kunna
sagas vad utredningen anfört beträffande brand- och sjöskada, nämligen
att det bor ankomma på honom själv att skydda sig genom försäkring.
Även den stundom framförda tanken att det allmänna skulle bereda ersättning
av statsmedel för skada som tillfogats genom brottslig gärning
synes böra avvisas. Det är svårt att inse, varför den omständigheten att skadan
orsakats genom brottslig gärning skall föranleda att det allmänna gåve
ersättning. Varför skulle den som skadats genom mordbrand ha ersättning
av statsmedel men icke den som skadats av blixt? Och varför skulle skattebetalarna
bekosta ersättning åt en av tåg påkörd om föraren varit vållande
men icke annars? Tanken skulle icke vara bättre grundad, om ersättningen
toges av bötesmedel eller annat som influtit i statskassan på grund av
andra brott än det ifrågavarande. Ty genom att dessa tillgångar undandroges
den allmänna budgeten skulle ersättningarna ändock komma att belasta
denna, d. v. s. skattedragarna.
Betrattande vilka åtgärder som skulle kunna vidtagas för att tillgodose
de skadeståndsberättigade anför Strahl i samma utredning:
En regel om införsel för skadestånd på grund av brott kunde tänkas formad
så, att domstolen skulle, när det från kriminalpolitisk synpunkt ansåges
lämpligt eller i allt fall icke olämpligt, äga bestämma en betalningsplan
som kunde förverkligas genom införsel. Domstolen skulle ha att se
till att den dömde icke bleve över hövan betungad och därför kunna inskränka
införseln till en del av skadeståndet. Man kunde tänka sig, att domstolen
när den utdömde skadeståndet tillika, i den mån det kunde ske utan
men för den dömdes anpassning i samhället och utan att han bleve oskäligt
betungad, skulle äga medgiva att den skadeståndsbeträttigade finge erhålla
införsel till gäldande av skadeståndet eller del därav med högst visst belopp
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963 5
för månad eller annan tid som domstolen bestämde. Genom möjligheten
till införsel enligt i hnvudsak dessa regler skulle förrådet av reaktionsmedel
mot brottsligheten ha berikats med ännu ett, vilket skulle ha karaktären av
arbete i frihet till gottgörelse av skadan eller del därav. Ehuru till motivering''
för införande av denna möjlighet till införsel främst synes böra anföras
dess nytta från straff rättslig synpunkt, är det givet, att möjligheten även
skulle vara av värde för de skadeståndsberättigade.
En ytterligare åtgärd för att tillgodose de skadeståndsberättigade torde
förtjäna övervägas. Det har i det löregående nämnts, att enligt äldre rätt
målsäganden bereddes gottgörelse genom att han erhöll böterna eller andel i
dem. Numera har lagstiftningen övergått till en på sätt och vis motsatt
ståndpunkt. Böter utdömas vid sidan av skadestånd, de tillfalla kronan och
kunna indrivas genom införsel samt hot om förvandlingsstraff. Skadeståndsfordringar
äro därför ofta utsatta för en övermäktig konkurrens från de
statliga bötesanspråkens sida. Detta synes icke motiverat. Från straffrättslig
synpunkt är det visserligen angeläget, att den dömde förmås att betala
bötesbeloppet men däremot icke att detta belopp tillfaller kronan. Det synes
icke finnas något hinder mot att låta målsäganden tillgodonjuta böterna,
om det blott fasthålles att böterna äro en offentligrättslig påföljd som till
förutsättningar och belopp helt följer straffrättsliga regler och alltsa adomes
oberoende av målsägandens yrkande och med belopp som icke rattar sig
efter måttet av den skada han lidit. Det kan därför förtjäna overvagas att
införa bestämmelser av innehåll, att om någon av domstol tillerkänts skadestånd
på grund av brott, han skall äga uttå skadeståndet av kronan i den
mån böter som guldits på grund av brottet förslå därtill. Kronan kunde
berättigas att söka sitt åter av den skadeståndsskyldige. Enahanda kunde
stadgas angående förverkad egendom.
Genom sådana bestämmelser skulle staten i viss omfattning garantera
utfående av skadestånd på grund av brott. Mot en garanti av denna omtatt
ning
kunna icke riktas de erinringar, som---framställts mot den
vidaregående tanken att staten skulle på ett eller annat satt garantera
skadeståndsanspråk på grund av brott över huvud. Den nu lfragasatta
anordningen innebär nämligen blott, att statens anspråk pa böter eller lorverkad
egendom sättes i efterhand i förhållande till målsägandens skadeståndsanspråk.
Tidigare riksdagsbehandling
I en vid 1947 års riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 279)
av herr Ekdahl hemställdes om utredning och förslag rörande möjligheten
att, där vederbörandes ekonomiska förhållanden det motiverade, genom
samhälleliga åtgärder bringa ersättning för eller lindra ekonomisk skada
som drabbat av brott träffade personer, vilka icke genom i laga ordning
utdömt skadestånd eller genom ersättning i annan form kunde hållas skadeslösa
för dem tillfogade förluster. Beträffande det sätt, varpå skadelidande
skulle kunna tänkas erhålla ersättning, anförde motionären:
De i anledning av begångna brott till statskassan inflytande bötesmedlen
representera betydande årliga belopp; budgetåret 1944/45 uppgingo de till
nära 5 miljoner. Vore det icke tänkbart att låta en del av dessa statsinkomster
få en ganska moralisk användning genom att årligen avsatta någon det
6
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963
av lafytandf botesniedel till ett slags allmän skadeståndsfond. Möjligheterna
att från denna erhålla ersättningar eller understöd borde i så fall ges så
h™«ar°«Ch-f<>®a b?uat!Ska former som möjligt. — En av skada genom
brottshg gärning drabbad, som synbarligen saknade möjlighet att utfå utdömt
skadestånd och som ej heller hade utsikter att erhålla ersättning i
annan form kunde t. ex. vända sig till den allmänne åklagare, som utfört
atalet, för att fa proceduren i gang. Åklagaren kunde förebringa behövlig
utredning angaende vederborandes behov av ersättning från skadeståndsJonden
och andra förhållanden av intresse för frågans bedömande. Eventuellt
kunde domaren i orten avge yttrande innan ärendet slutligen över
amnades
till den myndighet, som hade hand om skadeståndsfonden. _
Om den skadestandsberättigade tillerkändes ersättning ur skadeståndsfonden,
overginge givetvis därmed hans fordran hos brottslingen till statsverket,
som säkerligen med vida större utsikter till resultat kunde vaka över
att den skyldige icke sluppe undan, därest han komme i omständigheter
som gjorde honom betalningskapabel.
Vid samma riksdag väcktes, likaledes inom andra kammaren, jämväl
lyra motioner (nr 84, 139, 221 och 276), vari behandlades frågan om ersättning
av allmänna medel till personer som lidit skada genom åtgärd av vid
sinnessjukhus eller vissa andra anstalter intagna.
I anledning av de sistnämnda motionerna hemställde riksdagen i skrivelse
(nr 47o) om utredning av frågan om ersättning av allmänna medel för
skador vållade av personer, som är eller varit intagna på sinnessjukhus
in. fl. Beträffande det i den förstnämnda motionen framförda önskemålet
anförde riksdagen i samma skrivelse:
Forslaget i motionen II: 279 att ersättning skall kunna utgå av statsmedel
or skada, som tillfogats genom brottslig gärning, finner riksdagen vara
vart beaktande. Onekligen skulle införandet av en sådan ordning innebära
ett värdefullt komplement till det rättsskydd, som samhället genom sina
organ giver den enskilde medborgaren.
Emellertid bilda dessa skador ur ersättningssynpunkt en mycket heterogen
grupp. Detta gäller såväl skadornas art och det sätt, varpå de uppkommit,
som aven frågan om det sätt, varpå de utan statens ingripande i allmanhet
ma bliva reglerade. En utredning i ämnet skulle ställas inför åtskiihga
svarlo st a frågor och måste befaras bli synnerligen omfattande och
tidskravande. Detta torde gälla även med den av motionären angivna begränsningen
av utredningsuppdraget att avse fall, där vederborandes ekonomiska
förhållanden skulle särskilt motivera ersättning av allmänna medel.
Riksdagen anser sig med anledning härav icke beredd att nu påyrka
utredning i ärendet. Emellertid förtjänar utredningsfrågan enligt riksdagens
mening ytterhgare överväganden. Uppmärksamhet synes härvid böra ägnas
spörsmålet, om uppdraget för en eventuell utredning lämpligen kan begränsas
till att avse vissa grupper av de mera angelägna fallen. De erfarenheter,
som vinnas vid den utredning, varom riksdagen här nedan anhåller, kunna
mahanda giva underlag för ett fortsatt övervägande av den berörda frågan.
I anledning av en vid 1953 års riksdag inom första kammaren av herr
Söderquist väckt motion (nr 108), vari hemställdes om utredning och därav
7
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963
föranlett förslag om sådana bestämmelser — exempelvis genom förskottering
från staten — att den, som av domstol tilldömdes rätt till skadestånd
eller annan ekonomisk ersättning, erhöll möjlighet att få sina genom dom
godkända rättsanspråk uppfyllda, särskilt i sådana fall där den ersättningsberättigade
var starkt beroende av skadeståndet eller ersättningen, anförde
statsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 164) följande:
Förevarande motion berör ett speciellt problem inom skadeståndsrätten
av vittutseende och samtidigt mycket svårlöst beskaffenhet.
Utskottet vill erinra om att den i motionen väckta frågan ur skilda synpunkter
belysts i ett av tillkallad utredningsman i samråd med representanter
för övriga nordiska länder utarbetat betänkande med förberedande
utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område (SOU
1950: 16). Utredningsmannen har bl. a. uttalat att den stundom framförda
tanken att det allmänna skulle bereda ersättning av statsmedel för skada,
som tillfogats genom brottslig gärning över huvud, synes böra avvisas men
samtidigt funnit det förtjäna övervägas att införa bestämmelser, genom
vilka staten i viss omfattning skulle garantera utfående av skadestånd på
grund av brott. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 maj 1952 har
chefen för justitiedepartementet sedermera i enlighet med i betänkandet
givna rekommendationer tillkallat två kommittéer, bilskadeutredningen och
kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar, vilka har att verkställa
revision på vissa begränsade områden av skadeståndsrätten. Avsikten
är att arbetet på en allmän lag om iskadestånd utanför kontraktsförhållanden
skall upptagas, så snart bilskadeutredningen avslutats.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har den i motionen avsedda
frågan ägnats en förberedande utredning, avsedd att ytterligare övervägas
vid det fortsatta reformarbetet på skadeståndsrättens område. Under sådana
omständigheter finner utskottet någon framställning i ämnet från riksdagens
sida icke nu vara påkallad.
Vid 1956 års riksdag väcktes i samma ämne som uti motionen II: 279 vid
1947 års riksdag två likalydande motioner, den ena inom första kammaren
av herr Alexanderson in. fl. (nr 170) och den andra inom andra kammaren
av herr Ekdahl in. fl. (nr 333).
Statsutskottet, som behandlade jämväl ifrågavarande motioner, erinrade
inledningsvis i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 183) om vad som
förekommit i saken vid 1947 års riksdag samt framhöll vidare, att sedan
doss under femte huvudtiteln uppförts ett anslag under den nuvarande
rubriken Ersättning för skador vållade av vissa rymlingar m. m., från vilket
anslag från början endast utgått ersättning för skador vållade av rymlingar
från fångvårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor, alkoholistanstalter och
sinnessjukhus, men efter förslag i 1952 års statsverksproposition även utgivits
ersättning för skador, som vållats under kortvarig permission av på
dessa anstalter intagna. Sedan utskottet jämväl erinrat om vad det anfört
i anledning av den ovan berörda, vid 1953 års riksdag väckta motionen
I: 108, utlät sig utskottet:
8 Första lagutskottets utlåtande nr S år 1963
Utskottet är ense med motionärerna att frågan om ersättning av allmänna
medel för skador, som tillfogats genom brottslig gärning över huvud, fått
ökad aktualitet genom den tilltagande brottsligheten och då särskilt genom
sådana företeelser såsom rån, överfall, skadegörelser m. m. Starka skäl kan
enligt utskottets mening anföras för att samhället inriktar sina ansträngningar
icke enbart på att bekämpa och förhindra brottslighet utan också på
att hålla dem som blivit oförvållat utsatta därför helt eller delvis skadeslösa.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen har frågan emellertid mycket
stark anknytning till de allmänna skadeståndsrättsliga problemen.
---Utskottet får i detta sammanhang även erinra om att 1952 års riksdag
på hemställan av första lagutskottet (ut.l. nr 20) hos Kungl. Maj:t
anhållit om en förutsättningslös utredning angående effektivare former för
uttagande av ådömd ersättning för i samband med tillgrepp av motorfordon
uppkomna skador. Enligt vad utskottet erfarit vilar denna utredningsfråga
i avvaktan på resultatet av bilskadeutredningens arbete.
Vid angivna förhållanden kan utskottet icke finna det välbetänkt att riksdagen
beslutar om en ny omfattande utredning kring de skadeståndsrättsliga
problemen. Om sålunda utskottet icke finner förutsättningar f. n. föreligga
för att tillstyrka motionärernas förslag i den form det framställts, anser
utskottet å andra sidan att det bör undersökas huruvida icke den reglering
av ersättningsanspråk, som redan försöksvis har införts när det gäller skador,
vållade av rymlingar m. fl., kan utsträckas till att avse även andra
avgränsade grupper. Det bör enligt utskottets mening överlämnas åt Kungl.
Maj :t att med ledning av erfarenheterna av nämnda verksamhet närmare
överväga denna fråga och för riksdagen framlägga därav föranledda eventuella
förslag.
I skrivelse (nr 375) till Kungl. Maj :t gav riksdagen till känna vad utskottet
sålunda anfört.
Jämväl vid 1961 års riksdag upptogs den nu aktuella frågan till behandling
av riksdagen i så måtto att inom första kammaren av herr Åman väcktes
en motion (nr 164), vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en förutsättningslös utredning av frågan om säkerställande
av rätten till skadestånd med sikte på antingen en obligatorisk
försäkring eller statens övertagande av ansvar för personskada, då skadevållaren
icke kunde utge gottgörelse.
Som en framkomlig väg att komma till rätta med i motionen påtalat missförhållande
anvisade motionären genomförandet av obligatorisk försäkring
och som en annan väg, att staten skulle överta skadevållarens ersättningsplikt
(med regressrätt mot skadevållaren). Av statsfinansiella och andra
skäl framstod det emellertid, enligt motionären, som nödvändigt, att vissa
begränsningar gjordes, därest staten skulle övertaga skadeståndsansvaret.
Härvid framhölls i motionen, att det ej framstod som lika motiverat att staten
övertog ansvaret i fråga om sakskador som då det gällde personskador
och att det alltså främst var de senare som kom i åtanke. Jämväl i fråga om
personskador sades vass begränsning böra göras, förslagsvis så att ersättning
från staten skulle utgå först om skadan översteg ett belopp av 2 000 kronor.
Motionen, som behandlades av första lagutskottet, blev föremål för remiss -
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963 9
förfarande. Beträffande avgivna yttranden får utskottet hänvisa till sitt i
anledning av motionen avgivna utlåtande (nr 25).
Sedan utskottet funnit sig icke kunna förorda en obligatorisk försäkring
till skydd mot person- och egendoms skador i de med motionen avsedda fallen,
anförde utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande:
Vad därefter angår möjligheten att staten skulle åtaga sig garanti för
skadeståndsbetalningen är först att märka att motionären härvidlag inskränkt
sitt förslag då han ansett behövligt att statsgarantien begränsas till
att gälla personskada, vars värde överstiger 2 000 kronor. Beträffande personskadorna
är som förut antytts det på försäkringsbas existerande skyddet
vittgående. Det synes vid sådant förhållande nödvändigt att ställa stora krav
på motiveringen för ett användande av allmänna medel till en statsgaranti
för skadestånd vid personskada, då en dylik anordning skulle innebära att
anlitandet av allmänna medel gjordes på särskilt sätt beroende av orsaken
till skadan, medan den i sammanhanget naturliga behovssynpunkten kom
att träda i bakgrunden.
Motionären har som särskilt stötande framhållit fall, då skada på person
eller egendom vållats av minderåriga eller asociala personer, emedan dessa
personer nästan alltid helt saknar möjlighet att utge ersättning. I anslutning
härtill må nämnas, att de skador sådana personer vållar till stor del är sakskador
samt att i den mån fråga är om personskador, dessa i alldeles övervägande
antalet fall stannar under den av motionären föreslagna värdegränsen.
Statsgaranti enligt motionärens förslag skulle alltså ha mycket
begränsad effekt, såvitt avser skada, som vållats av personer inom nämnda
kategorier. Ytterligare kan här nämnas att det i någon mån är sörjt för att
kompensation erhålles i hithörande fall genom att medel årligen brukar
anslås till ersättning för vissa skador som vållats av personer intagna på
fångvårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor, mentalsjukhus och vårdanstalter
för alkoholmissbrukare.
Utskottet vill ej bestrida att på en eller annan punkt ett vidgat användande
av statsmedel till skadeståndsbetalning kan te sig befogat även i fall, där
staten icke är skadeståndsskyldig enligt gällande rätt. Utskottet finner dock
ej tillräckliga skäl nu föreligga för införande av den generella statsgaranti
beträffande vissa skadestånd som motionären ifrågasatt.
Under hänvisning till det anförda får utskottet som sin mening uttala, att
närmare utredning i det av motionären angivna syftet utan olägenhet bör
kunna anstå i avvaktan på den fortsatta utvecklingen inom skadeståndsrättens
och försäkringsväsendets områden.
Utskottet
I förevarande motioner framhålles att särskilt bedrägeri- och våldsbrotten
visar en tendens att kraftigt öka samt att dessa brott ofta träffar äldre
människor och medför att de drabbade blir ekonomiskt ruinerade. Enligt
motionärerna borde det vara en angelägen uppgift för samhället att icke
blott söka förhindra och beivra brott utan även i största möjliga mån halla
dem som oförskyllt drabbas av brott skadeslösa. Endast i undantagsfall,
anmärker motionärerna, utgår för närvarande ersättning av allmänna medel
för skador, som uppstått på grund av brott. I motionerna hemslälles
10
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963
nu om skyndsam prövning av frågan om ersättning av allmänna medel för
skada som nyss sagts.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har den genom motionerna
aktualiserade frågan, liksom angränsande spörsmål, upptagits
till övervägande vid flera tidigare tillfällen och i skilda sammanhang. Utskottet
delar motionärernas uppfattning, att det är angeläget att de som
blir offer för brott i största möjliga mån får gottgörelse för dem åsamkade
skador. En sådan inställning kommer till uttryck redan i strafflagens allmänna
bestämmelser om skadestånd ävensom i lagarna om villkorlig dom
och om villkorlig frigivning. I ovan berörda regler om domstols befogenhet
att i samband med villkorlig dom meddela föreskrift om tid och sätt för
erläggande av ådömt skadestånd kommer denna strävan till ett mera konkretiserat
uttryck. Emellertid må framhållas att de medel, som sålunda
står till buds för att främja fullgörandet av skadeståndsskyldighet, mången
gång saknar praktisk betydelse för den skadelidande på grund av att den
förpliktade saknar förmåga att gälda skadeståndet.
I fråga om vissa, genom brott åsamkade skador gottgöres emellertid den
skadelidande tämligen effektivt genom samhälleliga åtgärder. Härutinnan
må särskilt nämnas den obligatoriska trafikförsäkringen och den allmänna
socialförsäkringen. I icke ringa utsträckning förekommer även att samhällsmedlemmarna
på eget initiativ skyddar sig mot förlust på grund av
sådana skador, varom här är fråga, genom exempelvis stöldförsäkring. I förevarande
sammanhang må även erinras om att ersättning för skador, som
uppkommit genom brott, i viss utsträckning utgives direkt av allmänna medel
i det att sådana medel årligen anslås till ersättning för skador, som
vållats av vissa rymlingar m. fl. Möjligheten att på detta sätt gottgöra genom
brott drabbade personer har fortlöpande utvidgats.
Även om det sålunda i ej ringa utsträckning tillskapats skydd mot skador,
varom här är fråga, är det dock uppenbart, att den skadelidande alltjämt
i många fall själv får bära den skada eller förlust, som kan ha drabbat
honom på grund av annans brottsliga förfarande. Frågan blir då om staten
i sådana fall skall, såsom motionärerna förordar, träda emellan och hålla
den drabbade skadeslös. Utskottet vill ej bestrida, att skäl kan anföras härför,
framför allt i ömmande fall. Emellertid kan å andra sidan vägande,
såväl praktiska som principiella invändningar resas mot en generell ersättningsskyldighet
för staten i fråga om skador, som uppstått genom brott
och som icke kan ersättas av skadevallaren. Genom en dylik anordning
skulle allmänna medel endast komma till användning för gottgörande av
skador, som uppkommit under vissa speciella omständigheter, nämligen
genom brott. Med lika stort fog skulle det emellertid kunna göras gällande,
att staten borde inträda hjälpande i många andra fall då någon oförskyllt
drabbats av skada. Ur den skadelidandes synpunkt måste det nämligen
te sig tämligen likgiltigt, huruvida den skadevållande handlingen juridiskt
11
Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963
innefattar brottslig gärning, grov vårdslöshet eller ursäktligt slarv eller om
den kan hänföras till ren olyckshändelse. I detta sammanhang må även
uppmärksammas att de skador, varom här är fråga, ofta är av mycket skiftande
art.
Såsom redan framgår av det nyss sagda utgör den av motionärerna väckta
frågan ett mycket svårlöst problem. Med hänsyn till att möjligheterna
att av allmänna medel utgiva ersättning för skador på grund av brott av
rymlingar och liknande kategorier alltmera ökats och da det får antagas,
att denna särskilda form för skadeersättning kan komma att vidgas och
fortlöpande vara föremål för uppmärksamhet, anser sig utskottet, som i
detta sammanhang jämväl beaktar att försäkringsskyddet på förevarande
område får förutsättas bli alltmera omfattande och effektivt, vare sig det
sker på enskilt initiativ eller genom det allmännas försorg, icke kunna förorda
en utredning i det av motionärerna angivna syftet.
Utskottet vill slutligen erinra om att frågan, huruvida införselinstitutet
i en eller annan form skall kunna komma till användning även för indrivning
av andra fordringar än som nu omfattas av införsellagen, är under
övervägande av lagberedningen. Dess ställningstagande härutinnan kan,
enligt vad utskottet inhämtat, väntas måhända före innevarande års utgång.
Nämnda fråga saknar icke praktisk betydelse i förevarande sammanhang.
Därest det skulle öppnas möjlighet att genom införsel uttaga
skadestånd, skulle den skadelidande komma i ett gynnsammare läge än,
det som nu är för handen.
Under hänvisning till det sålunda anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:530 och 11:639, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 mars 1963
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Nyström, Arvidson, Erik
Svedberg, Ferdinand Nilsson*, Hilding, Wikner och Nyman;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson,
fru Boman, herrar Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Gustafsson
i Borås och Haglund.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.