Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
1
Nr 33
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 (nr 680), dels i
ämnet väckt motion, dels ock väckta motioner
om skriftlig form för anmälan om utträde ur svenska
kyrkan.
Genom en den 5 april 1963 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 146, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober
1951 (nr 680).
I samband med propositionen har utskottet behandlat en i anledning av
densamma inom andra kammaren väckt motion nr 917, av herrar Hedin
och Nordgren.
Utskottet har vidare behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade, likalydande motioner, nr 162 i första kammaren av herr
Hanson, Per-Olof, och nr 195 i andra kammaren av herr Källstad m. fl. om
skriftlig form för anmälan om utträde ur svenska kyrkan.
Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse:
Lag
om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951
(nr 680)
Härigenom förordnas, att 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 19al
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
Vill medlem av svenska kyrkan icke
längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde personligen hos pastor
i den församling, där han är kyrkobokförd.
(Föreslagen lydelse)
§•
Vill medlem av svenska kyrkan icke
längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde hos pastor i den församling,
där han är kyrltobokförd.
Anmälan skall göras personligen eller
ock enskilt i egenhändigt undertecknad,
av två personer bevittnad handling.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.
t Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 33
2
Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
Propositionens huvudsakliga innehåll
För närvarande gäller att den som vill utträda ur svenska kyrkan har
att göra anmälan om utträde personligen hos vederbörande pastor. I propositionen
föreslås, att dylik anmälan även skall kunna göras enskilt i egenhändigt
undertecknad och av två personer bevittnad handling.
Motionerna
I motionerna I: 162 och II: 195 hemställes, att riksdagen måtte »besluta att
anmälan om utträde ur Svenska kyrkan må ske enskilt i egenhändigt undertecknad,
av två personer bevittnad handling» samt antaga ett uti motionerna
intaget förslag till »Lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den
26 oktober 1951 (nr 680)». Förslaget har samma lydelse som det genom propositionen
framlagda.
Beträffande de av motionärerna anförda skälen får utskottet hänvisa till
motionen nr II: 195.
I motionen 11:917 hemställes att riksdagen måtte dels avslå förevarande
proposition dels ock hos Kungl. Maj :t begära utredning om vidgade
möjligheter för personlig anmälan om utträde ur svenska kyrkan.
I den mån ej nedan lämnas redogörelse för innehållet i motionen 11:917
får utskottet hänvisa till densamma.
Inledning
I skrivelse den 20 mars 1959 (nr 118) anhöll riksdagen, att förslag till
ändrad ordning för utträde ur svenska kyrkan måtte föreläggas riksdagen.
Riksdagen åberopade därvid vad som anförts i sammansatt kontitutionsoch
första lagutskotts av riksdagen godkända utlåtande (nr 2). I utlåtandet
hade utskottet uttalat sig för att formerna för utträde ur svenska kyrkan
skulle ändras så att anmälan om utträde kunde ske icke endast — såsom enligt
gällande bestämmelser — vid personligt besök av den utträdesanmälande
hos vederbörande pastor utan även i annan ordning.
I anledning av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet i
januari 1960 upprättats en promemoria (stencilerad) med förslag till ändrad
ordning för utträde ur svenska kyrkan.
över promemorian bär efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland, justitiekanslersämbetet,
kammarkollegiet, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län, samtliga
domkapitel, kanslern för rikets universitet efter hörande av de teologiska
3
Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
fakulteterna, svenska kyrkans diakonistyrelse, uppbördsorganisationskommittén,
Svenska prästförbundet, Svenska pastoratens riksförbund, Frikyrkliga
samarbetskommittén, Frälsningsarmén, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm,
Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Förbundet för religionsfrihet.
Vid remissvaren har fogats, av länsstyrelsen i Malmöhus län yttrande av
kyrkofullmäktige i Malmö kyrkliga samfällighet, av länsstyrelsen i Norrbottens
län yttranden av kyrkofullmäktige i Luleå domkyrkoförsamling,
Piteå landsförsamling och Gällivare församling samt av Lunds domkapitel
yttranden av stiftets tre kyrkobokföringsinspektörer.
Gällande bestämmelser
Enligt 4 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 må ej någon vara
skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot denna bestämmelse är
utan verkan. Med trossamfund förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning
för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst.
I 6_12 §§ religionsfrihetslagen meddelas regler om medlemskap i svenska
kyrkan.
Enligt 6 § kan endast svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning
vara medlem av svenska kyrkan. Beträffande barns medlemskap i svenska
kyrkan gäller enligt 7 och 8 §§ såsom huvudprincip, vilken dock är underkastad
flera undantag, att barn i äktenskap vid födelsen inträder i svenska
kyrkan, om någon av föräldrarna tillhör kyrkan, samt att barn utom äktenskap
vid födelsen blir medlem av svenska kyrkan, därest modern tillhör
kyrkan. Den som förvärvar svenskt medborgarskap och ej redan förut tillhör
svenska kyrkan, skall enligt 9 § utan särskild ansökan anses upptagen
i kyrkan, om han är evangelisk-luthersk trosbekännare. Detta gäller dock
icke, om vederbörande hos pastor i den församling där han är kyrlcobokförd
anmält, att han icke vill inträda i kyrkan (9 §). För övriga inträdesfall,
t. ex. återinträde av den som utträtt ur kyrkan, gäller enligt 10 §, att
vederbörande har att göra ansökan om inträde i kyrkan hos pastor i den
församling, där han är kyrkobokförd. Visar sökanden, att han är döpt i
svenska kyrkans ordning, skall han upptagas i kyrkan. Detsamma gäller,
om sökanden visserligen icke döpts i svenska kyrkans ordning men erhållit
den undervisning i kyrkans lära, som med hänsyn till hans ålder och övriga
omständigheter bör fordras, och tillika inför pastor avger muntlig försäkran,
att ansökningen är grundad på allvarliga religiösa skäl (10 §). För den
som står under annans vårdnad och ej fyllt 18 år, göres ansökan om inträde
av vårdnadshavaren. Har barnet fyllt 15 år, må ansökan göras endast om
barnet samtyckt därtill. Kravet på muntlig försäkran gäller ej den, som
står under annans vårdnad (12 §).
I 11 § meddelas regler om formen för utträde ur svenska kyrkan. Vill medlem
av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, skall han enligt denna
paragraf göra anmälan om utträde personligen hos pastor i den församling,
där han är kyrkobokförd. För den som står under annans vårdnad
4
Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
och ej fyllt 18 år, göres sådan anmälan av vårdnadshavaren (12 §). Har
barnet fyllt 15 år, må anmälan göras endast om barnet samtyckt därtill
(12 §).
Med pastor avses i religionsfrihetslagen den som ansvarar för kyrkobokföringen
i församling av svenska kyrkan eller del av sådan församling, som
utgör särskilt kyrkobokföringsdistrikt (16 §). Har någon uppdrag att i
kyrkobokföringsärenden biträda pastor, gäller uppdraget — bortsett från
mottagande av muntlig försäkran, där sådan erfordras för inträde i kyrkan
— även ärenden enligt religionsfrihetslagen.
För äldre rätt och förarbetena till religionsfrihetslagen lämnas redogörelse
i propositionen å s. 5—7.
Tidigare ändringsförslag rörande 11 § religionsfrihetslagen
I likalydande motioner till 1953 års riksdag (1:86 och II: 116)
hemställdes, att riksdagen måtte antaga följande ändrade lydelse av 11 § religionsfrihetslagen:
Vill
medlem av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde genom personligt besök eller genom av två personer bevittnad
skriftlig framställning till pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.
I motionerna framhölls bl. a. de praktiska svårigheter som kravet på personlig
inställelse kunde medföra för sjuka och gamla. Därjämte gjordes
gällande, att många, som önskar utträda ur kyrkan, på grund av tröghet
eller blyghet icke kommer sig för att personligen besöka pastor.
Första lagutskottet hänvisade i utlåtande (nr 23) över motionerna till att
frågan om formerna för anmälan om utträde ur svenska kyrkan vid tillkomsten
av religionsfrihetslagen var föremål för ingående överväganden.
Utskottet uttalade vidare bl. a. att, såvitt utskottet hade sig bekant, det under
den tid som förflutit efter religionsfrihetslagens ikraftträdande icke förekommit
att de som anmält sig till utträde ur kyrkan blivit utsatta för påtryckningar
eller övertalningsförsök från pastors sida. Enligt av stiftscheferna
utfärdade direktiv beträffande tillämpningen av religionsfrihetslagen
bör pastor, då den som ville utträda ur svenska kyrkan, på grund av sjukdom
eller hög ålder icke kan inställa sig personligen hos pastor, om möjligt
uppsöka vederbörande. Med hänsyn härtill syntes det utskottet att några
olägenheter i nu berörda fall icke behöver uppkomma genom föreskriften
att utti ädesanmälan skall göras personligen. Den av motionärerna omförmälda
trögheten eller blygheten torde enligt utskottets mening i de flesta
fall övervinnas av en allvarlig önskan att utträda ur kyrkan. För dem som
av personliga hänsyn till vederbörande präst drar sig för att anmäla utträde
torde det i flertalet fall icke vara av avgörande betydelse, om anmälan göres
vid personligt besök eller skriftligen. Kravet på att skriftlig anmälan skulle
Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
5
vara bevittnad av två personer innebar enligt utskottets mening icke någon
verklig garanti för att anmälan byggde på ett fritt avgörande och var allvarligt
menad och utgjorde ej heller något hinder mot massutträden av den
beskaffenhet, som antyddes vid tillkomsten av religionsfrihetslagen. På
grund av vad som sålunda och i övrigt anfördes samt då så lång tid ännu
icke förflutit efter religionsfrihetslagens ikraftträdande att några mera omfattande
erfarenheter från tillämpningen av densamma kunnat vinnas, förelåg
enligt utskottets mening icke anledning att redan vidtaga ändring på
förevarande begränsade område. Utskottet hemställde att motionerna icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
I en reservation hemställdes, att riksdagen måtte, med viss redaktionell
jämkning, antaga motionärernas förslag till ändring av 11 § religionsfrihetslagen.
Reservanterna framhöll, att frågan vilka former som bör gälla
för anmälan om utträde ur svenska kyrkan måste avgöras med utgångspunkt
från den i 4 § religionsfrihetslagen uttalade grundsatsen, att ingen
må vara skyldig tillhöra trossamfund. När det gällde att bedöma, huruvida
gällande bestämmelse om formen för utträdesanmälan kunde anses förenlig
med denna grundsats, kunde man enligt reservanternas mening icke bortse
ifrån att gamla och sjuka personer, som önskade utträda ur kyrkan, kunde
ha svårt att infinna sig på en pastorsexpedition. Visserligen borde i sådant
fall enligt direktiv, som stiftscheferna utfärdat, pastor om möjligt uppsöka
den som önskade utträda. Enligt reservanternas mening torde emellertid
tanken på att besvära pastor i sådant ärende avhålla mången från att
begära besök av denne. Jämväl stora avstånd kunde på sina håll försvåra
inställelse hos pastor. Även om några praktiska svårigheter av denna art
icke förelåg, kunde kravet på personligt besök hos pastor utgöra ett hinder
av psykologisk art, vilket för mången kunde vara svårt att övervinna. Då den
nuvarande formen för utträdesanmälan således på olika sätt kunde försvåra
utträdet, kunde den enligt reservanternas mening icke anses stå i god överensstämmelse
med grundsatsen, att ingen är skyldig att tillhöra trossamfund.
Vad angick det i motionerna förordade kravet på att skriftlig anmälan
skulle vara bevittnad av två personer framhöll reservanterna, att denna
form var ägnad att förebygga att utträde skedde annorledes än genom individuell
anmälan.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Även vid 1958 års A-riksdag väcktes i två likalydande motioner
(I: 39 och II: 45) förslag till sådan ändring av 11 § religionsfrihetslagen, att
anmälan om utträde ur svenska kyrkan jämväl skulle kunna ske skriftligen
med två vittnen.
Över motionerna avgavs efter remiss yttranden av några domkapitel samt
vissa sammanslutningar, bland dem Frikyrkliga samarbetskommittén. I dess
yttrande, som kom att tilldraga sig viss uppmärksamhet under sakens fortsatta
behandling, heter det:
6
Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
Samarbetskommittén företräder avgjort den uppfattningen, att en konsekvent
tillämpning av religionsfrihetens princip när det gäller medlemskap
i svenska kyrkan skulle kräva att detta medlemskap — icke dess motsats:
utträdet ur denna kyrka — gjordes beroende av en aktiv handling från medborgarnas
sida. I väntan på att ett underlag skall skapas för eu lagstiftning
efter dessa linjer synes det angeläget, att allt som är möjligt göres för att
undanröja de praktiska olägenheter som det nuvarande systemet medför.
Det borde enligt samarbetskommitténs uppfattning vara naturligt att därvid
bereda var och en som önskar utträda ur svenska kyrkan möjlighet att göra
detta utan hinder av andra restriktioner än dem som kan vara motiverade av
en befogad önskan att äga tillräcklig kontroll över att utträdet icke är resultatet
av ovidkommande inflytelser — t. ex. obehörig påtryckning från andra
personer.
De nuvarande bestämmelserna beträffande formen för utträde ur svenska
kyrkan synes icke kunna tillräckligt motiveras utifrån denna önskan om
kontroll. Farhågorna för obehörig påtryckning, som — vilket också motionärerna
anför — torde ha varit ett av de tyngst vägande skälen vid riksdagens
ställningstagande i frågan om formen för utträde ur svenska kyrkan, har
under den tid den nu gällande lagen varit i bruk icke visat sig vara befogade.
Det torde icke kunna påvisas något exempel på att propaganda under
de gångna åren förekommit för massutträde ur svenska kyrkan. Också synes
antalet av dem som utträtt i sig självt utgöra ett bevis för att inga ovidkommande
intressen medverkat till utträdet.
Erfarenheterna torde alltså ge vid handen, att inga väsentliga olägenheter
ur samhällets synpunkt är att befara som resultat av en sådan ändring av
gällande bestämmelser beträffande formen för utträde ur svenska kyrkan
som den motionärerna föreslår.
Hela frågan bör enligt samarbetskommitténs uppfattning emellertid ses
jämväl ur den utträdandes egen synpunkt. Likaväl som samhället måste
skaffa sig garantier mot missbruk av rätten till utträde ur svenska kyrkan,
bör det vara ett samhälleligt intresse av främsta ordningen att lagen slår
vakt om den enskilde medborgarens integritet. De gångna årens erfarenheter
pekar i detta avseende i bestämd riktning. Exemplen på att frågan om
utträde av vederbörande pastor icke handlagts med den objektivitet som
borde anses självklar har varit tillräckligt många för att de olägenheter som
helt naturligt blivit följden därav icke skall kunna negligeras, när frågan om
ändring av gällande bestämmelser nu skall prövas. Dessa olägenheter torde
vara följden av att handläggningen av ärenden som rör utträde anförtrotts
prästerskapet inom svenska kyrkan och att denna handläggning kräver personlig
kontakt mellan pastor och den som önskar utträda. Erfarenheten visar
klart, att en i sammanhanget klart olämplig benägenhet hos enskilda
personer inom detta prästerskap att icke utan vidare vilja gå utträdande
medborgare till mötes i fråga om det som är deras självklara rättighet enligt
lagen om religionsfrihet i flera fall medfört irritation och hos icke få medborgare
kommit hela frågan att bli starkt olustpräglad. Dessa olägenheter
synes kunna elimineras därigenom att pastors handläggning av ärenden som
gäller utträde ur svenska kyrkan genom av motionärerna föreslagen ändring
av bestämmelserna beträffande formen för utträde kan inskränkas till att
bli av rent registrerande natur.
Första lagutskottet anförde i utlåtande nr 13 bl. a. följande.
När utskottets majoritet år 1953 ställde sig avvisande till tanken att öppna
möjlighet till skriftlig utträdesanmälan var ett av skälen härtill att religionstrihetslagen
då varit gällande endast ett år och att några mera omfattande
7
Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
erfarenheter från tillämpningen icke kunnat vinnas. Sedan numera en längre
tid förflutit är det vid bedömningen av den nu gjorda framställningen i
första hand av intresse att erfara, huru gällande regler om formerna för utträdesanmälan
verkat i praktiken. o .
En väsentlig förutsättning för upprätthållandet av kravet pa personlig inställelse
vid sådan anmälan måste vara att, såsom ock uttalades redan vid
lagens tillkomst, personer som anmäler utträde icke utsättes för övertalningsförsök
från pastors sida eller eljest utan egen önskan föranledes att
ingå i personligt samtal i anledning av det önskade utträdet. Det förutsattes
också att pastor skulle handlägga hithörande ärenden med grannlagenhet
och takt och att stiftsclieferna skulle övervaka att så skedde. Att missförhållanden
i dessa hänseenden förekommit kunde icke konstateras vid 1953
års behandling. De erfarenheter, som därefter gjorts, är emellertid ägnade
att ställa spörsmålet i annan belysning. Att döma av vad som anförts av en
remissinstans synes stundom handläggning av utträdesärenden icke ha skett
med erforderlig takt och grannlagenhet. Det har även från andra håll anförts
exempel på missförhållanden i tillämpningen. Sålunda synes på sina
håll bl. a. praktiseras den metoden att till person, som inställer sig för att
anmäla utträde, överlämnas en tryckt skrift, innehållande bl. a. uttalanden
om de följder som ur religiös synpunkt anses vara förknippade med att
den utträdande ställer sig utanför kyrkans gemenskap. Den omständigheten
att dylika meddelanden icke framföres muntligen kan icke undanskymma att
det bär rör sig mer eller mindre om övertalning eller propaganda. Under
alla förhållanden måste förfarandet för dem som anmäler utträde framkalla
obehag, och i den mån metoden blir känd av en större allmänhet kan
detta inverka återhållande på de personer som eljest bestämt sig för att utträda
ur kyrkan.
I belysning av vad nyss anförts synes det numera föreligga anledning att
överväga om ej möjlighet bör öppnas för dem, som sa önskar, att i annan
form än personligt besök hos pastor anmäla utträde ur kyrkan. Närmast till
hands ligger den i motionerna anvisade utvägen att medge ett skriftligt förfarande.
En sådan reform skulle helt visst, utom att den ter sig naturlig ur
synpunkten att skriftlig form vid olika slag av anmälningar och liknande
åtgärder alltmera vunnit insteg på olika områden, även innebära den fördelen
att av lokala och andra förhållanden betingade praktiska olägenheter
för vissa enskilda undanröjdes. Att anmälans underskrift skall bevittnas av
två personer måste, om tillika föreskrives att anmälan skall ske enskilt, anses
utgöra tillräcklig garanti för att anmälan tillkommit av fri vilja och är
allvarligt menad.
Ulskotlet hemställde, att riksdagen måtte antaga förslag till lag om ändrad
lydelse av It § religionsfrihetslagen, enligt vilket den som ville utträda
ur kyrkan skulle kunna göra anmälan härom antingen personligen eller också
enskilt i egenhändigt undertecknad av två personer bevittnad handling.
I en reservation uttrycktes önskemål om utredning av möjligheterna att
utbygga den skriftliga formen för utträdesanmälan i syfte att vinna större
garanti för att anmälan grundades på ett självständigt och noga genomtänkt
personligt ställningstagande. En möjlighet skulle enligt dessa reservanters
mening vara att föreskrift — delvis i likhet med vad som gällde beträffande
testamente — meddelades om att skriftlig anmälan skulle göras enskilt med
intyg av två på eu gång närvarande vittnen att anmälan gjordes av fri vilja.
1 en annan reservation hemställdes, att motionerna icke måtte föranleda
8
Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
någon riksdagens åtgärd. Däri hänvisades till den fara för oöverlagda massutträden,
som det då förestående ställningstagandet till den kontroversiella
frågan om kvinnliga präster kunde framkalla. I denna reservation framhölls
tillika, att någon avgörande vikt icke borde fästas vid det under remissbehandlingen
framförda, allmänt hållna påståendet att frågan om utträde i
många fall icke skulle av pastor ha handlagts med vederbörlig objektivitet.
Riksdagen biföll emellertid utskottets hemställan (rskr 171) och antog
alltså för sin del ett förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen,
enligt vilket anmälan om utträde skulle göras personligen eller
enskilt i egenhändigt undertecknad av två personer bevittnad handling.
I proposition (nr B 25) till 19 5 8 års B-rik sdag lät Kungl.
Maj :t dels meddela riksdagen att det av samma års A-riksdag antagna förslaget
till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen förfallit, enär
kyrkomötets samtycke till lagstiftningen ej hunnit inhämtas, dels ock föreslå
riksdagen att ånyo antaga förslaget i oförändrat skick. Av propositionen
framgick att lagrådet i avgivet yttrande lämnat förslaget utan erinran. På
hemställan av första lagutskottet (utlåtande nr B 2) antog riksdagen det genom
propositionen framlagda förslaget (rskr Bl).
Genom skrivelse den 28 juli 1958 (nr 3) till 1958 års kyrkomöte
lät Kungl. Maj :t inhämta yttrande, huruvida kyrkomötet godkände det av
riksdagen antagna förslaget till lagändring. I betänkande (nr 3) i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse och en vid kyrkomötet i ämnet väckt motion (nr
7) hemställde kyrkolagsutskottet, att kyrkomötet ville förklara sig icke kunna
godkänna lagförslaget. Denna hemställan bifölls av kyrkomötet.
Kyrkolagsutskottet anförde i betänkandet bl. a. följande.
Propositionen innehåller icke någon uppgift om att någon utredning i
ämnet skulle ha verkställts i Kungl. Maj :ts kansli. Till grund för Kungl.
Maj :ts skrivelse till kyrkomötet synes sålunda ligga endast vad som förekommit
vid 1958 års A-riksdag. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen
för tillkomsten av detta ändringsförslag åberopades såsom enda skäl till
utskottsmajorUetens ställningstagande, att missförhållanden skulle ha förekommit
vid några prästers handläggning av ärenden rörande utträde. Vid
behandlingen av lagfrågan synes icke ha förelegat annan utredning än yttranden
från ett fåtal remissinstanser. Det förut återgivna uttalandet i lagutskottets
utlåtande om att handläggning av utträdesärenden stundom icke
skulle ha skett med erforderlig takt och grannlagenhet har hämtats från ett
av dessa remissyttranden, vari gjorts ett allmänt hållet, ej exemplifierat påstående
härom. Den andra av lagutskottet mot prästerskapet riktade anmärkningen,
att på några håll skulle till utträdessökande ha utdelats en
tryckt skrift av, enligt utskottets mening, mindre lämpligt innehåll, härrör
ur eu icke angiven källa. Nu nämnda, till grund för utskottets lagförslag liggande
anmärkningar synes icke ha i någon mån blivit dokumenterade. Det
kan erinras om att riksdagens särskilda utskott i sitt över förslaget till religionsfrihetslag
avgivna utlåtande anförde, hl. a., att pastor självfallet hade
tull frihet att, liksom alla andra, verka för sin åskådning; förkunnelse och
själavård vore för honom rentav ämbetsuppgifter. Att söka övertala den,
som inställt sig för att anmäla utträde ur kyrkan och som icke själv önskade
ett personligt samtal, borde icke förekomma. Kyrkolagsutskottet har
9
Första lagutskottets utlåtande nr 33 år W63
ej heller kunnat vinna kännedom om att präster vid behandlingen av hithörande
ärenden gjort sig skyldiga till otillbörliga försök till påverkan.
Den vid kyrkomötet väckta motionen ansluter sig i motiveringen till denna
synpunkt. I motionen påtalas det anmärkningsvärda i att det riksdagsbeslut,
som ligger till grund för Kungl. Maj :ts skrivelse, icke föregåtts av
någon utredning om de vid riksdagen framförda anmärkningarna mot prästerskapet.
Motionären anser det uppenbart, att kyrkomötet icke kan godkänna
ett lagförslag, som tillkommit på sådant sätt som det föreliggande
oavsett dess sakliga innehåll. Kyrkomötet hade fullt fog för att i detta fall
hävda kravet på tillfredsställande utredning, innan en ändring av gällande
lag genomfördes. Kyrkolagsutskottet är ense med motionären om att genom
det av riksdagen redovisade materialet icke kan anses ådagalagt, att prästerskapet
misskött sina åligganden i detta hänseende. Även om det av riksdagen
anförda skälet för lagändring sålunda icke kan godtagas, finner utskottet likväl
att frågan om formen för utträdesanmälan är av sådan vikt, att den
bör upptagas till saklig diskussion.
I sitt betänkande nr 20 vid 1951 års kyrkomöte, vilket låg till grund för
kyrkomötets godkännande av religionsfrihetslagstiftningen, upphöll sig kyrkolagsutskottet
utförligt vid frågan om kyrkans samfundskaraktär och uttalade
bl. a.: »Att kyrkan är ett trossamfund eller en bekännelsekyrka innebär
att den i sin förkunnelse av evangelium, liksom i utgestaltningen av sina
samfundsordningar och sitt samfundsliv, är bestämd av en viss trosform
eller bekännelse, den evangelisk-lutherska, men icke att personlig bekännelse
är villkor för tillhörighet till kyrkan.» I enlighet härmed kunde utskottet
oförbehållsamt acceptera de nya rättsregler, som i lagen uppställts för
tillhörigheten till kyrkan beträffande såväl inträde som utträde. I båda fallen
syntes ha skapats rättsregler, som på en gång tillgodosåg religionsfrihetens
princip och överensstämde med kyrkans samfundskaraktär. I fråga
om utträdet ur kyrkan slår nuvarande lagbestämmelser således vakt såväl
om friheten att utträda som om den icke mindre viktiga friheten att kvarstanna.
För att detta mål skall kunna nås och garantier skapas för att utträdesanmälan
sker fullt frivilligt och är allvarligt menad är det nödvändigt, att
anmälan göres under bestämda former. Härom synes enighet råda. Den torm,
som nu är föreskriven — personligen framförd utträdesanmälan — synes
utskottet helt överensstämma med denna målsättning. Kravet på personlig
inställelse markerar vikten av att noga överväga det steg man ämnar ta.
Vad angår de psykologiska och praktiska olägenheter, som kan vara förenade
med personlig inställelse, såsom tröghet, blyghet och hänsyn till vederbörande
präst samt svårigheten för gamla och sjuka att besöka präst, har redan 1953
års riksdag funnit dessa icke vara av avgörande betydelse. Det kan i detta
sammanhang erinras om att vid allmänt val röstning — frånsett äkta makes
rätt att ingiva valsedel genom andre maken — utföres personligen.
Även om de påtalade psykologiska och praktiska olägenheter, som kan
vara förenade med nuvarande förfarande, ej heller enligt utskottets mening
bör tillmätas avgörande betydelse, kan givetvis övervägas om det icke finns
andra former för utträdesanmälan, som tryggar friheten i enlighet med de
förut uppdragna linjerna.
Den i det föreliggande lagförslaget anvisade anordningen att medge, att
anmälan skall kunna göras enskilt i egenhändigt undertecknad, av två personer
bevittnad handling, synes icke bereda den åsyftade garantien om frihet.
Ett skriftligt förfarande förhindrar ingalunda, att vederbörande oöverlagt
under inflytande av tillfälliga sinnesstämningar kan komma att begära
utträde och att utlrädcsanmälningar göres gruppvis. Föreskriften, att skrift
-
10
Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
lig anmälan tillika skall vara bevittnad, torde icke åsyfta annat än en identitetskontroll
och ökar icke säkerheten för att olägenheter av berörda slag
undvikes. Denna bedömning torde icke ändras därav, att en regel införes om
att vittnena å den skriftliga utträdesanmälan — vilken kanske består av eu
tryckt blankett — intygar, att anmälan göres av fri vilja. En tänkbar möjlighet
är att vid ett bibehållande av bestämmelsen om utträdesanmälan vid
personligt besök densamma ändras därhän att anmälan alternativt skall
kunna göras hos någon borgerlig myndighet eller, beträffande den som är
bosatt utom riket, hos svensk beskickning eller svenskt konsulat. Härigenom
skulle vissa av de påstådda olägenheterna kunna undanröjas. En ändring av
formerna för utträdesanmälan kräver noggrant övervägande och bör föregås
av en allsidig och omsorgsfull utredning.
Vid 1959 års riksdag väcktes i frågan sju motioner. I två likalydande
motioner (1:6 och 11:5) hemställdes att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning angående formerna för
utträde ur svenska kyrkan samt om framläggande för riksdagen av det förslag
som därav föranledes. Två andra likalydande motioner (I: 7 och II: 6)
utmynnade i hemställan, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t anhålla att
frågan om utträde ur svenska kyrkan på nytt föres inför kyrkomötet och att
proceduren vid utträde förenklas därhän att en bevittnad skriftlig anmälan,
insänd per post, skall vara till fyllest och att anmälan om äkta makars utträde
skall kunna ske i en och samma skrivelse. I ytterligare två likalydande
motioner (I: 38 och II: 52) hemställdes att riksdagen ville antaga förslag
till sådan lydelse av 11 § religionsfrihetslagen som antagits av 1958 års Briksdag.
Hemställan av sist angivna innehåll upptogs också i den sjunde motionen
(II: 426).
Motionerna hänvisades till behandling av sammansatt konstitutions- och
första lagutskott, som däröver avgav utlåtande (nr 2). Utskottet uttalade,
att ordningen för utträde ur svenska kyrkan borde ändras så, att anmälan
om utträde kunde ske även i annan ordning än vid personligt besök av den
utträdesanmalande hos vederbörande pastor. I anslutning härtill erinrade
utskottet om att vid frågans tidigare behandling såväl inom riksdagen som
vid kyrkomötet flera olika förslag till en dylik ändrad ordning har framförts.
I en av de föreliggande motionerna hade också föreslagits en viss
jämkning av det förut förordade skriftliga förfarandet. Ehuru övervägande
skäl syntes utskottet tala för att ett skriftligt förfarande i någon form intordes,
syntes det utskottet i nuvarande läge vara lämpligt att icke taga slutig
standpunkt till huru utträdesformerna borde vara beskaffade för att
bast fylla de krav som från olika synpunkter kunde ställas därpå. Enligt utskottets
uppfattning borde i stället det fortsatta arbetet på en reform benvas
så, att förslag i ämnet utarbetas hos Kungl. Maj:t och därefter förelagges
riksdagen och nästa kyrkomöte. Innan så skedde kunde lämpligen
ram or a orslag underkastas den undersökning och bearbetning, vartill den
tidigare behandlingen av frågan gav anledning. Arbetet härmed borde enligt
u s vottets mening icke behöva bli vidlyftigare än att det kunde utföras
inom vederbörande departement. Utskottet hemställde, att riksdagen i skri
-
Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
11
velse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att förslag till ändrad ordning för utträde
ur svenska kyrkan skulle föreläggas riksdagen.
Under åberopande av utskottets av riksdagen godkända utlåtande avlät
riksdagen den inledningsvis omnämnda skrivelsen den 20 mars 1959 (nr
118).
Å s. 14 i propositionen återgives vissa uppgifter rörande frekvensen av
utträden ur svenska kyrkan.
Redogörelse för huvuddragen i departementspromemorian lämnas å s. 15—
16 i propositionen.
Remissyttrandena
Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av hovrätten för övre Norrland, kammarkollegiet, statistiska centralbyrån,
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs
och Bohus, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län, Uppsala domkapitel
(majoriteten), Skara, Karlstads, Luleå och Visby domkapitel, en ledamot
av Linköpings domkapitel, en minoritet inom Strängnäs domkapitel,
en ledamot av Stockholms domkapitel, universitetskanslern, en minoritet
inom teologiska fakulteten i Lund, uppbördsorganisationskommittén, Svenska
prästförbundet, Frikyrkliga samarbetskommittén, Frälsningsarmén,
Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Förbundet för religionsfrihet, kyrkofullmäktige
i Luleå domkyrkoförsamling, kyrkofullmäktige i Gällivare församling,
en minoritet inom kyrkofullmäktige i Malmö kyrkliga samfällighet
och en kyrkobokföringsinspektör i Lunds stift. Diakonistyrelsen (majoriteten)
har icke heller något att erinra mot skriftlig utträdesform, därest den
på visst sätt utbygges till vinnande av större skydd för den personliga integriteten.
En liknande ståndpunkt intages av en minoritet inom Göteborgs
domkapitel samt kyrkofullmäktige i Piteå landsförsamling.
Filadelfiaförsamlingen i Stockholm förklarar, att det ur församlingens
synpunkt är ganska likgiltigt, om förslaget genomföres eller icke, men framhåller,
att nuvarande ordning icke är förenlig med en konsekvent genomförd
religionsfrihet.
Vissa remissorgan tillkännager en tveksam hållning till förslaget
utan att vilja motsätta sig dess genomförande.
Hit hör Svea hovrätt, överståthållarämbetet, Härnösands och Västerås
domkapitel, teologiska fakulteten i Uppsala (majoriteten), eu ledamot av
Lunds domkapitel och en kyrkobokföringsinspektör i Lunds stift.
Förslaget avstyr k es av hovrätten över Skåne och Blekinge, justitiekanslersämbetet,
länsstyrelsen i Malmöhus län, Linköpings domkapitel (majoriteten),
Strängnäs domkapitel (majoriteten), Stockholms domkapitel
(majoriteten), Göteborgs domkapitel (majoriteten), Lunds domkapitel (ma
-
12
Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
joriteten), Växjö domkapitel, teologiska fakulteten i Lund (majoriteten),
eu minoritet inom teologiska fakulteten i Uppsala, en minoritet inom diakonistyrelsen,
Svenska pastoratens riksförbund, kyrkofullmäktige i Malmö
kyrkliga samhällighet (majoriteten) och en kyrkobokföringsinspektör i
Lunds stift.
Närmare redogörelse för remissyttrandena lämnas i propositionen å s. 17
—34.
Departementschefen
Vid remiss till lagrådet anförde t. f. chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Hermansson, följande:
»Spörsmålet om ändring i 11 § religionsfrihetslagen, så att anmälan om
utträde ur svenska kyrkan icke längre skall behöva göras personligen inför
pastor utan även kunna ske i annan form, är icke av principiell art. Full
enighet råder om religionsfrihetslagens princip, att det skall stå envar
medlem av svenska kyrkan fritt att lämna denna. Fråga är nu endast om
de formkrav som skall uppställas för utträde. Vid denna frågas avgörande
utgör den hos oss gällande grundsatsen om religionsfrihet den självklara
utgångspunkten. Av denna följer, att formkraven för utträde bör begränsas
till vad som är nödvändigt för att motverka förhastade eller osjälvständiga
utträdesanmälningar och för att styrka sökandens identitet.
Gällande regel om personlig inställelse inför pastor i kyrkobokföringsorten
kan otvivelaktigt medföra svårigheter för den som vill utträda ur kyrkan
att förverkliga sin önskan härom. Dessa svårigheter är av både psykologisk
och praktisk art. Även om man i sin bedömning av regelns verkningssätt
utgår ifrån att utträdesärenden av prästerskapet handlägges med den
takt och grannlagenhet saken kräver, förefaller det likväl svårt att förneka,
att det kan vara förenat med åtskilligt psykiskt obehag att göra en sådan
anmälan. För en församlingsbo kan det kännas svårt att behöva inställa
sig inför den som leder församlingens kyrkliga liv för att taga avstånd från
den troslära, som denne tagit till sin livsuppgift att förkunna. Särskilt då den
som önskar utträda tillhör en mindre församling eller eljest kan räkna med
att vara känd av pastor, låter det väl tänka sig, att det psykiska obehag,
som är förenat med utträdesanmälan i nuvarande form, stundom kan antaga
karaktären av ett faktiskt hinder för honom att taga det steg, som
hans övertygelse egentligen bjuder honom. Vidare är det uppenbart, att sådana
omständigheter som sjukdom och kroppslig svaghet ibland kan omöjiiggöra
personlig inställelse. I sådana delar av vårt land, där avstånden är
stora och kommunikationerna glesa, kan det också vara svårt att iakttaga
personlig inställelse inför pastor.
Om det sålunda med hänsyn till nu angivna förhållanden framstår såsom
önskvärt att något lätta på formerna för utträde ur svenska kyrkan, återstår
att pröva, huruvida det ur andra synpunkter kan vara erforderligt att bibe
-
Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
13
hålla ett så långtgående formkrav som det nuvarande. Såsom förut framgått,
har detta formkrav uppställts i syfte att säkerställa, att utträdesanmälan
grundas på ett fritt, personligt ställningstagande, tillkommet efter moget
övervägande och utan obehörig påverkan av annan. Emellertid förhåller det
sig med all sannolikhet så, att det mera är andra faktorer än formerna för
utträdet, som verkar såsom skydd mot förhastade eller osjälvständiga utträdesanmälningar.
Även utan det nuvarande formkravet står det helt säkert
för de flesta människor klart, att frågan om tillhörigheten till visst trossamfund
icke är ett spörsmål, som man avgör på stående fot eller efter andras
anvisningar eller önskemål, utan en sak, som det ankommer på var och en
själv att efter omsorgsfull personlig prövning taga ställning till. I all synnerhet
måste det antagas höra till ovanligheten, att personer med religiös
inriktning eller eljest med intresse för livsåskådningsfrågor är beredda att
utan noggrann självrannsakan avgöra, huruvida de vill tillhöra visst trossamfund
eller icke. Jämväl andra faktorer än den utbredda insikten om sakens
vikt och högst personliga karaktär kan antagas motverka tillkomsten
av obetänksamma eller osjälvständiga utträdesanmälningar. Icke minst är
den genom seklers tradition skapade bundenheten vid svenska kyrkan en
betydelsefull motvikt till riskerna för förhastade eller genom omgivningens
tryck framdrivna utträdesanmälningar. När det gäller att bedöma hur strängt
formkrav som erfordras för anmälan om utträde ur kyrkan, bör också beaktas,
att det i allmänhet icke möter några svårigheter för den som utträtt
att ånyo inträda såsom medlem av kyrkan. Om det trots allt skulle inträffa,
att någon utträder ur kyrkan till följd av ett förhastat eller av ovidkommande
hänsyn dikterat beslut, kan sålunda den utträdde ofta vinna återinträde
i kyrkan genom en formlös ansökan jämte bevis att han är döpt i svenska
kyrkans ordning. Med hänsyn till vad här anförts förefaller det mig icke
erforderligt att driva formkravet för utträde ur kyrkan längre än att anmälan
därom, på sätt 1958 års riksdag förordat, skall kunna göras antingen
personligen inför pastor i kyrkobokföringsorten eller ock enskilt i egenhändigt
undertecknad, av två personer bevittnad handling.
Å andra sidan bör man icke, såsom ifrågasatts under remissbehandlingen,
efterge fordringarna på att skriftlig anmälan skall göras enskilt och vara bevittnad
av två personer. Även om man icke kan vänta sig, att kravet på separat
utträdesanmälan — liksom ej heller nuvarande eller andra tänkbara
formkrav — ensamt för sig skall kunna städse neutralisera en till äventyrs
förekommande agitation för massutträde, har det dock i förening med andra
faktorer, som motverkar förhastade eller osjälvständiga utträdesbeslut,
sin betydelse bl. a. såsom ett uttryck för samhällets uppfattning av samfundstillhörigheten
såsom vars och ens personliga angelägenhet och för dess
avståndstagande från metoder, som icke respekterar individens personliga
frihet. I anledning av vad statistiska centralbyrån anfört i sitt remissvar vill
jag framhålla, att kravet på enskild utträdesanmälan icke innebär mera än
att särskild anmälan skall göras för varje person, om vars utträde är fråga.
Med hänsyn till de gränsdragningssvårigheter, som eljest kan uppkomma,
14
Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
bör något undantag härifrån icke stadgas. Vittneskravet åter syftar till att
garantera namnunderskriftens äkthet och är för övrigt också ägnat att för
den handlande markera rättshandlingens vikt i de låt vara tämligen sällsynta
fall, där han icke ändå är medveten härom.
Jag vill alltså, i överensstämmelse med promemorians förslag, som vunnit
stor anslutning från remissorganens sida, förorda, att anmälan om utträde ur
svenska kyrkan skall få ske antingen i samma form som nu är föreskriven
eller också enskilt i egenhändigt undertecknad, av två personer bevittnad
handling.
Den av några remissorgan berörda frågan om pastors underrättelseskyldighet
gentemot den från vilken utträdesanmälan inkommit torde få prövas
i administrativ ordning.
Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 januari 1964.»
Lagrådet
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Utskottet
I förevarande proposition framlägges förslag om sådan ändring av 11 §
religionsfrihetslagen att anmälan om utträde ur svenska kyrkan skall göras
antingen personligen eller också enskilt i egenhändigt undertecknad, av
två personer bevittnad handling. Förslaget grundar sig på en inom justitiedepartementet
utarbetad promemoria, vilken blivit föremål för remissbehandling.
I de likalydande motionerna I: 162 och II: 195 påyrkas enahanda ändring
av religionsfrihetslagen.
Den sålunda genom propositionen och nämnda motioner förordade ändringen
i religionsfrihetslagen överensstämmer, såsom framgår av den överlämnade
redogörelsen, helt med av 1958 års A- och B-riksdagar för sin del
antagna ändringar i nämnda lag.
Uti motionen II: 917 hemställes om avslag å propositionen, varjämte yrkas,
att riksdagen måtte begära utredning om vidgade möjligheter för personlig
anmälan om utträde ur svenska kyrkan.
Redan under förarbetena till religionsfrihetslagen framfördes önskemål
om skriftlig form för anmälan om utträde ur svenska kyrkan. Detta spörsmål
har därefter motionsvis upptagits vid ett flertal tillfällen och även rönt
positivt mottagande från riksdagens sida. Under den alltsedan religionsfrihetslagens
tillkomst pågående diskussionen i frågan har till stöd för kravet
på personlig anmälan bl. a. anförts, att detta förfaringssätt skulle icke blott
trygga ett fritt avgörande utan även inskärpa vikten av att noga överväga
det steg som togs vid utträdet ur kyrkan. Beträffande ifrågasatt skriftlig
form för anmälan om utträde har från samma håll anförts, att ett sådant
Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
15
förfarande skulle kunna få till följd att utträde skedde oöverlagt eller på
grund av påtryckningar från utomstående.
Å andra sidan har det bl. a. gjorts gällande, att kravet på personlig anmälan
skulle kunna lämna utrymme för icke avsedd påverkan från vederbörande
pastors sida samt att personlig inställelse skulle kunna för många
medföra svårigheter av såväl psykologisk som praktisk art. Stundom kunde
sjukdom liksom svårighet att inställa sig under vederbörande pastorsexpeditions
öppethållande lägga hinder i vägen för förverkligandet av en önskan
att utträda ur kyrkan.
I anslutning till det synnerligen omfattande remissförfarande, som föregått
det nu framlagda lagförslaget, har ovan berörda skäl för och emot
en liberalisering av formerna för anmälan om ulträde ur svenska kyrkan
belysts så ingående och allsidigt som kan erfordras för frågans avgörande.
Vid lagrådsremissen har föredragande departementschefen inledningsvis
framhållit, att full enighet råder om religionsfrihetslagens princip, alt det
skall stå envar medlem av svenska kyrkan fritt att lämna denna. Departementschefen
har jämväl understrukit, att den hos oss gällande grundsatsen
om religionsfrihet utgör den självklara utgångspunkten vid förevarande
frågors avgörande och att av denna följer att formkraven för utträde bör
begränsas till vad som är nödvändigt för att motverka förhastade eller
osjälvständiga utträdesanmälningar och för att styrka sökandens identitet.
Utskottet vill instämma i detta uttalande. Vad under remissbehandlingen
förekommit ger enligt utskottets uppfattning ej fog för antagandet att den
föreslagna formen för skriftlig anmälan om ulträde ur svenska kyrkan
skulle innefatta någon risk för tillkomsten av några förhastade eller genom
omgivningens tryck framdrivna utträdesanmälningar eller att den föreslagna
reformen över huvud taget skulle kunna verka inkräktande på den
enskildes frihet i religiöst hänseende. I detta sammanhang vill utskottet
särskilt understryka, att skriftlig anmälan om utträde enligt förslaget skall
ske enskilt och således ej kan ske genom exempelvis påtecknande av en
för ändamålet upprättad lista. Vad därefter angår de påtalade svårigheter
av psykologisk eller praktisk natur, som kan vara förbundna med kravet
på personlig anmälan, vill utskottet uttala, att man uppenbarligen icke
kan bortse från att de i vissa fall kan utgöra ett påtagligt hinder för förverkligandet
av en önskan att utträda ur kyrkan. Antalet sådana fall torde
dock vara förhållandevis ringa.
Med utgångspunkt från utskottets ovan angivna allmänna syn på förevarande
fråga och på grund av vad nyss sagts beträffande den föreslagna
skriftliga formen för anmälan om utträde ur kyrkan synes det utskottet —
oavsett om de med kravet på personlig anmälan förknippade olägenheterna
skulle uppträda i endast ett fåtal fall — vara riktigast att personlig anmälan
ej göres till en förutsättning för utträde ur kyrkan utan att jämte denna
form utrymme för ett skriftligt förfarande gives.
I ovan berörda motion 11:917, vari det nu framlagda lagförslaget avstyrkes,
framhålles att, därest man skulle vilja underlätta personlig an
-
16
Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
mälan om utträde ur kyrkan, sådan anmälan kunde tänkas få göras jämväl
hos borgerlig myndighet. Genom en dylik anordning skulle, enligt motionären,
skyddet för den personliga integriteten bibehållas. Tanken på en
sådan form för anmälan om utträde har framförts vid ett par tillfällen
under diskussionen rörande formerna för utträde ur svenska kyrkan. Av
skäl som ovan anförts anser utskottet att ett ovillkorligt krav på personlig
anmälan icke bör uppställas. Redan med anledning härav anser utskottet,
att den ifrågasatta ordningen bör avvisas. Jämväl de praktiska svårigheter
som kan uppkomma i samband med en reform i enlighet med motionärens
förslag synes lägga hinder i vägen för reformens genomförande.
Under hänvisning till vad sålunda anförts och då de i propositionen och
motionerna I: 162 och II: 195 framlagda, sammanstämmande lagförslagen
ej heller i övrigt föranlett någon erinran från utskottets sida, får utskottet
hemställa,
att riksdagen, med avslag å motionen II: 917, måtte bifalla
förevarande proposition, nr 146, och likalydande motionerna
I: 162 och II: 195.
Stockholm den 14 maj 1963
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, Erik Svedberg, Ferdinand
Nilsson, Wikner och Nyman;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Boman,
herrar Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås och
Zetterberg.
Reservation
av herrar Arvidson, Ferdinand Nilsson och fru Boman.
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 6306S8