Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963

1

Nr 28

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 21 december 19bö
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Genom en den 5 april 1963 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 147, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till

Lag

angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om
verkställighet av frihetsstraff m. m.

Härigenom förordnas, dels att 83 och 84 §§ lagen den 21 december 1945
om verkställighet av frihetsstraff m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives, dels ock att i sagda lag skall införas en ny paragraf, betecknad
85 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

83 §.

Styresman vid-------

Beslut av--—-----

över fångvårdsstyrelsens beslut enligt
denna lag, så ock över länsstyrelses
beslut i fråga om uppskov med
verkställighet må klagan hos Konungen
föras genom besvär, som skola ingivas
till justitiedepartementet.

— 26 § tredje stycket,
stycket sägs.

I länsstyrelses beslut i fråga om
uppskov med verkställighet må ändring
sökas genom besvär hos fångvårdsstyrelsen.
Besvären skola ingivas
till länsstyrelsen, som har att med
eget yttrande skyndsamt insända
handlingarna i ärendet till fångvårdsstyrelsen.
Mot fångvårdsstyrelsens beslut
må klagan ej föras.

Över annat fångvårdsstyrelsens beslut
enligt denna lag än som i tredje
stycket sägs må klagan hos Konungen
föras genom besvär, som skola ingivas
till justitiedepartementet.

84 §.

Vid handläggning av ärende som Vid handläggning av ärende som
avses i 28 § fjärde stycket, 36 § and- avses i 28 § fjärda stycket, 36 § andra
stycket, 38 § andra stycket eller ra stycket, 38 § andra stycket, 76 §
1 Senaste lydelse av 83 §, se SFS 1956: 323.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 28

2

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963

(Gällande lydelse)

76 § skall fångvårdsstyrelsen bestå av
överdirektören eller ställföreträdare
för honom och tjänsteman i styrelsen
som Konungen bestämmer jämte två
av Konungen utsedda sakkunniga, av
vilka den ene skall vara eller hava
varit innehavare av domarämbete.
Såsom styrelsens beslut skall, vid
lika röstetal för olika meningar, gälla
den mening som är lindrigast för den
intagne.

85

(Föreslagen lydelse)

eller 83 § tredje stycket skall fångvårdsstyrelsen
bestå av chefen för
styrelsen eller ställföreträdare för honom
och tjänsteman i styrelsen som
Konungen bestämmer jämte två av
Konungen utsedda sakkunniga, av
vilka den ene skall vara eller hava
varit innehavare av domarämbete.
Såsom styrelsens beslut skall, vid lika
röstetal för olika meningar, gälla den
mening som är lindrigast.

t §■

Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel, som påträffas hos
eller ankomma till intagen eller medföras
av den som skall intagas i fångvårdsanstalt,
må omhändertagas av
styresmannen. Med omhändertagen
egendom skall förfaras på sätt föreskrives
i 3 § lagen den 9 maj 1958 om
förverkande av alkoholhaltiga drycker
m. m.

Vad nu sagts skall i tillämpliga delar
gälla jämväl alkoholhaltiga drycker
eller andra berusningsmedel, som
utan att känd ägare därtill finnes påträffas
inom fångvårdsanstalt.

Belopp, som erhållits vid försäljning
av omhändertagen egendom, tillfaller
kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

Beträffande klagan över länsstyrelses beslut, som meddelats före ikraftträdandet,
skola äldre bestämmelser gälla; dock skola besvär över beslut
som nu sagts efter den 30 juni 1963 prövas av fångvårdsstyrelsen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att regeringsrätten skall befrias från handläggningen
av mål om uppskov med verkställighet av frihetsstraff och att klagan
över länsstyrelses beslut i sådan fråga i stället skall föras hos fångvårdsstyrelsen
som sista instans. Vidare föreslås, att styresman för fångvårdsanstalt
skall få befogenhet att omhändertaga alkoholhaltiga drycker och
andra berusningsmedel, som påträffas hos eller ankommer till den som är
intagen i anstalten eller medföres av den som skall intagas eller som påträffas
inom anstalten utan att känd ägare finnes.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963

3

A. Frågan om omhändertagande av alkoholhaltiga drycker

Fångvårdsstyrelsen har i skrivelse den 23 januari 1962 hemställt om lagstiftningsåtgärd
i syfte att reglera befogenheten för styresman vid fångvårdsanstalt
att omhändertaga alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel,
som medföres till anstalten eller eljest påträffas där. Bestämmelser
härom föreslås skola intagas i lagen den 21 december 1945 (nr 872)
om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Närmare redogörelse för innehållet i fångvårdsstyrelsens skrivelse återfinnes
i propositionen å s. 5 och 6, vartill utskottet får hänvisa.

Över fångvårdsstj^relsens framställning har efter remiss yttranden avgivits
av justitiekansler sämbetet, riksåklagarämbetet, Göta hovrätt, överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Sveriges advokatsamfund.
Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden av statsåklagagaren
i Stockholm, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges
stadsfiskaler och Föreningen Sveriges landsfiskaler, överståthållarämbetet
yttrande av polismästaren i Stockholm samt länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län yttrande av Göteborgs stads nykterhetsnämnd.

I remissyttrandena tillstyrkes, att en lagstiftning på det ifrågavarande området
kommer till stånd.

Beträffande innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till propositionen
s. 7 och 8.

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anförde vid remiss
till lagrådet av ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag angående
ändring i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. i förevarande
fråga följande:

I gällande lagstiftning saknas bestämmelser om hur man på fångvårdsanstalterna
skall förfara med berusningsmedel av olika slag, som medföres
till eller påträffas i anstalterna. Avsaknaden av sådana bestämmelser medför
i vissa situationer påtaglig olägenhet, såsom när omhändertagna spritdrycker
måste återlämnas till en frigiven, vars brottslighet kan antagas äga
samband med alkoholproblem. Mot bakgrunden av det rådande läget har
fångvårdsstyrelsen hemställt om lagstiftning i syfte att reglera fångvårdsmyndigheternas
befogenhet att omhänderta spritdrycker och andra berusningsmedel.

Jag delar uppfattningen, att bestämmelser i ämnet är påkallade, och vill
förorda, att frågan regleras i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Starka praktiska skäl talar för en sådan utformning av lagstiftningen, att
man inte i något fall skall vara skyldig att på fångvårdsanstalterna hålla
berusningsmedel i förvar för de intagnas räkning. Vad i ärendet förekommit
synes mig inte ge anledning att stadga något undantag från denna princip.

Regleringen torde såsom fångvårdsstyrelsen föreslagit böra avse berusningsmedel,
som någon medför när han inställer sig för att intagas i fång -

4

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963

vårdsanstalt, och berusningsmedel, som påträffas hos intagen. Sådana berusningsmedel
bör styresmannen för anstalten äga rätt att omhändertaga.
I överensstämmelse med vad som stadgas i 63 § lagen om nykterhetsvård
torde även berusningsmedel, som ankommer till en i anstalt intagen person,
böra få omhändertas.

Fångvårdsstyrelsen har tänkt sig, att den som medför spritdrycker eller
andra berusningsmedel, när han anländer till fångvårdsanstalt för att intagas
där, skulle tillerkännas rätt att på egen bekostnad få sådana tillhörigheter
försända till någon plats, som han anvisar. En sådan rätt har inte
någon motsvarighet i 63 § lagen om nykterhetsvård, och någon bestämmelse
därom torde inte heller böra meddelas i förevarande sammanhang. Hinder
bör dock inte föreligga för fångvårdsmyndigheten att, om särskilda omständigheter
ger anledning därtill och det kan ske utan olägenhet, bereda
den nykomne möjlighet att få egendomen försänd från anstalten.

Reglerna om förfarandet med omhändertagna berusningsmedel torde böra
överensstämma med motsvarande regler i lagen om nykterhetsvård. I proposition
nr 82 till årets riksdag föreslås sådan ändring av 63 § nämnda lag
att beträffande förfarandet med omhändertagna berusningsmedel hänvisas
till lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker
m. m. Denna senare lag föreslås i samma proposition i vissa avseenden ändrad
och kompletterad i fråga om förfarandet med beslagtagen och förverkad
egendom, bl. a. rusdrycker och Öl. Bestämmelserna om förfarandet innebär,
att den omhändertagna egendomen skall förstöras, om dess värde är ringa
eller dess förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall skall egendomen
försäljas.

I straffverkställighetslagen torde böra uttryckligen angivas, att bestämmelserna
angående omhändertagande av berusningsmedel från intagen person
och vidare förfarande med egendomen även gäller sådana inom fångvårdsanstalt
påträffade berusningsmedel, till vilka någon känd ägare inte
finns. Självfallet bör befogenheten avse inte endast berusningsmedel, som
påträffas i själva anstaltslokalerna, utan också egendom av ifrågavarande
slag, som anträffas på anstaltens område.

Fångvårdsstyrelsen har föreslagit, att likvid vid försäljning av omhändertagna
berusningsmedel skall tillfalla den intagne, om omhändertagandet
skett vid ankomsten till anstalten, och eljest kronan. Enligt min mening
saknas anledning att i förevarande fall tillämpa annan ordning än som
gäller enligt nykterhetsvårdslagen. Det belopp som inflyter vid försäljning
torde därför alltid böra tillfalla kronan. I det alldeles övervägande antalet
fall lärer det bli fråga om förstöring av egendomen, och i de fall, där försäljning
sker, torde försäljningen endast kunna inbringa obetydliga belopp.

I anslutning till ett påpekande av en remissmyndighet vill jag i fråga om
läkemedel av narkotikatyp framhålla, att de föreslagna bestämmelserna
icke avser medel som från medicinsk synpunkt bedöms erforderliga för en
intagen persons vård. Detta torde även utan uttrycklig föreskrift komma att
iakttagas vid tillämpningen.

5

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963

De av mig förordade bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1963.
Visserligen föreslås de i den tidigare berörda propositionen 1963: 82 förordade
ändringarna i lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. skola träda i kraft först den 1 oktober 1963. Den omständigheten
att man beträffande förfarandet med omhändertagna rusdrycker —
till följd av hänvisning i 3 § nyssnämnda lag i dess fram till den 1 oktober
1963 gällande lydelse — under ett kvartal får tillämpa 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
saknar emellertid praktisk betydelse.

Lagrådet har lämnat det framlagda lagförslaget i förevarande del utan erinran.

B. Frågan om överflyttande av mål om uppskov med verkställande av
straff från regeringsrätten till fångvårdsstyrelsen som sista instans

I skrivelse den 31 januari 1963 har förvultningsdomstolskommittén, som
har till uppgift att utreda frågan om den administrativa rättskipningens
omfattning och organisation, hemställt om sådan ändring i nyssnämnda
lag, att klagan över länsstyrelses beslut i fråga om uppskov med verkställighet
framdeles skall föras hos fångvårdsstyrelsen som sista instans i stället
för, såsom för närvarande gäller, hos regeringsrätten.

För innehållet i förenämnda skrivelse lämnas redogörelse i propositionen
å s. 8—11.

Över framställningen av förvaltningsdomstolskommittén har efter remiss
Yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Göta hovrätt,
fångvårdsstyrelsen, överståthållaräinbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län och Sveriges advokatsamfund. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län har överlämnat yttrande av poliskammaren i Göteborg.

Gällande bestämmelser. I lagen den 21 december 1945 om verkställighet av
frihetsstraff m. in. har öppnats möjlighet till uppskov med avtjänande av
straff. Sålunda stadgas i 15 § andra stycket, att den som icke är häktad må
på ansökan erhålla uppskov med verkställigheten av straffarbete eller fängelse
under viss tid, högst sex månader från den dag då domen får verkställas
mot honom, om med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning
eller övriga förhållanden synnerliga skäl för uppskov prövas föreligga.
För kvinna som är havande eller ammar barn gäller, att uppskov må
beviljas under tid som prövas skälig.

Enligt det nämnda lagrummet ingives ansökan till polismyndigheten i den
ort där den dömde vistas. Polismyndigheten har alt med eget yttrande skyndsamt
översända ansökningen till länsstyrelsen, som meddelar beslut i ärendet.
Med stöd av 83 § straffverkställighetslagen förd klagan över länsstyrelsens
beslut med anledning av sökt straffuppskov tillhör jämlikt 2 § 17 :o)
lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt denna domstols
upptagande och avgörande.

6

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963

Remissyttrandena. Flertalet remissorgan tillstyrker att instansordningen
i mål om straffuppskov ändras i enlighet med kommitténs förslag. Inte i något
yttrande framkommer betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt mot
att bortflytta dessa mål från regeringsrätten.

Beträffande det närmare innehållet i de avgivna yttrandena får utskottet
hänvisa till propositionen s. 11 och 12.

Föredragande departementschefen anförde vid lagrådsremissen i förevarande
del följande:

Under de två sistförflutna åren har regeringsrättens målbalans ökat oroväckande.
Antalet inkomna mål, som inte behandlats, uppgick den 31 december
1962 till ej mindre än 6 836. Med hänsyn till utvecklingen av regeringsrättens
arbetsläge har förvaltningsdomstolskommittén såsom en partiell
reform i syfte att begränsa regeringsrättens arbetsbörda föreslagit, att
målen om uppskov med straffverkställighet, vilka enligt gällande ordning i
sista instans prövas av regeringsrätten, överflyttas till fångvårdsstyrelsen.
Vid prövning av straffuppskovsmål förutsättes fångvårdsstyrelsen ha sådan
kvalificerad sammansättning, som anges i 84 § straffverkställighetslagen.
Styrelsen skall sålunda bestå av generaldirektören eller dennes ställföreträdare,
en tjänsteman i styrelsen som Kungl. Maj:t bestämmer samt två av
Kungl. Maj :t utsedda sakkunniga, av vilka den ene skall vara eller ha varit
innehavare av domarämbete.

Den nuvarande arbetsanhopningen inom regeringsrätten är från skilda
synpunkter mycket besvärande. Dels uppkommer betydande försening med
vissa måls avgörande och dels minskas domstolens möjligheter att genom
prejudikatbildning vägleda rättstillämpningen och sörja för enhetlighet och
tasthet i lagtolkningen. I avvaktan på att en mera genomgripande förändring
av regeringsrättens ställning kan äga rum bör man enligt min mening
eftersträva arbetslättnad för domstolen genom att från dess prövning undantaga
mindre betydelsefulla mål. På denna princip bygger den vid 1958
års riksdag genomförda fullföljdsbegränsningen i taxeringsmål och den vid
1960 års riksdag beslutade överflyttningen av nöjesskattemål från regeringsrätten
till kammarrätten. Mot att avskilja målen om uppskov med verkställighet
av straff från regeringsrätten har inte något av de hörda remissorganen
uttalat betänkligheter, och även jag vill förorda, att regeringsrätten
befrias från handläggningen av dessa mål.

I några remissyttranden ifrågasättes, om klagorätten i straffuppskovsmål
bör bibehållas. Målen skulle antingen kunna stanna hos länsstyrelserna eller
upptagas och avgöras av fångvårdsstyrelsen som första och sista instans.
Enligt min mening talar emellertid övervägande skäl för att bibehålla en ordning,
som möjliggör överprövning av beslut, varigenom uppskov med verkställighet
vägrats. Den av kommittén föreslagna instansordningen tillgodoser
alla de krav som med hänsyn till straffuppskovsmålens beskaffenhet rimligen
kan ställas från rättsskyddssynpunkt. Visserligen finner jag lika med
några av remissinstanserna, att vissa skäl av principiell art kan åberopas

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963 7

mot den av kommittén föreslagna ordningen enligt vilken besvär över länsstyrelses
beslut skall föras hos ett centralt ämbetsverk. Dessa principiella
skäl torde dock icke kunna åberopas mot att besvären prövas av den kriminalvårdsnämnd
som skall inrättas vid brottsbalkens ikraftträdande, vilket
beräknas ske den 1 januari 1965. Härtill kommer att det, med hänsyn
till att länsstyrelsernas befattning med verkställighet av frihetsstraff numera
upphört, synes böra övervägas att befria dem jämväl från ansökningar om
uppskov med sådan verkställighet. Då sålunda anordningen med besvär
från länsstyrelserna till fångvårdsstyrelsen kan betraktas som ett kortvarigt
provisorium, finner jag mig, för att tillgodose det trängande behovet
av lättnad i arbetsbördan för regeringsrätten, böra tillstyrka kommitténs
förslag om överflyttning av besvärsmålen till fångvårdsstyrelsen.

Då det numera får anses gälla såsom en huvudregel för det administrativa
besvärsförfarandet, att besvär skall ingivas till den myndighet vars beslut
överklagas, torde bestämmelse böra meddelas härom. Utan uttrycklig
föreskrift lärer enligt allmänt tillämpad grundsats gälla, att besvärstiden
skall anses iakttagen även om besvären inom den gällande fristen ingivits
direkt till fångvårdsstyrelsen.

Bestämmelserna om ändrad instansordning för straffuppskovsmalen torde
böra träda i kraft den 1 juli 1963. Då det är angeläget att den ändrade instansordningen
så snabbt som möjligt medför en avlastning av regeringsrättens
arbetsbörda, förordar jag att besvär över sådana beslut av länsstyrelse,
som regeringsrätten före nämnda dag inte hunnit behandla, skall överlämnas
till fångvårdsstyrelsen för att prövas av denna.

Fångvårdsstyrelsens befattning med straffuppskovsmålen torde komma
att föranleda visst behov av arbetskraftsförstärkning.

Lagrådet har lämnat förslaget jämväl i förevarande del utan erinran.

Utskottet

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 147, måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 3 maj 1963

På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR

8

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Nyström, Arvidson, fröken
Mattson, herrar Ferdinand Nilsson, Hilding, Lundin och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, östrand,
Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås, Fröding och fröken
Bergegren.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630645