Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
1
Nr 13
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tillstånd för
juridiska personer att inneha skjutvapen.
Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 276 i första kammaren av herr Sveningsson samt nr 319 i
andra kammaren av herr Magnusson i Tumhult. I motionerna, som är likalydande,
hemställes, »att riksdagen måtte för sin del besluta om sådan ändring
i vapenförordningen att även andra juridiska personer än skytte- och
försvarsorganisationer själva kunde meddelas innehavstillstånd för vapen,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderlig lagtext».
Till stöd för denna hemställan anför motionärerna, att det i stor utsträckning
förekommer att även andra juridiska personer än skytte- och försvarsorganisationer,
exempelvis museer, hembygdsföreningar och stiftelser för
kulturella ändamål, innehar vapensamlingar. För sådana juridiska personer
kan det enligt motionärerna medföra olägenhet att de ej själva kan vara
tillståndshavare och därigenom undvika ny ansökan vid personbyte.
Motionerna har remissbehandlats.
Gällande bestämmelser
För rätt att inneha skjutvapen kräves enligt vapenförordningen den 10
juni 19A9 i regel att tillstånd därtill erhållits eller att vapnet enligt äldre
bestämmelser deklarerats i särskild ordning. Tillstånd att inneha skjutvapen
må enligt 8 § nämnda förordning meddelas endast enskild person som
finnes vara i behov av vapnet samt skäligen kan antagas ej komma att missbruka
detsamma. Är fråga om pistol eller dylikt fickvapen, må tillstånd ej
meddelas med mindre synnerliga skäl är därtill. Även om sökanden ej finnes
vara i behov av vapnet kan tillstånd meddelas i vissa särskilda fall,
bland annat då vapnet huvudsakligen har affektions- eller prydnadsvärde.
I sådant fall må vid tillståndet knytas det villkor för innehavet, att vapnet
göres varaktigt obrukbart.
Utan hinder av stadgandet att tillstånd må meddelas endast enskild person,
må enligt 9 § tillstånd beviljas vissa skytte- och försvarsorganisationer
m. m., som angives i denna paragraf, så ock annan sammanslutning, beträffande
vilken Kungl. Maj:t förordnat därom. Ytterligare ett undantag från
regeln att endast enskild kan erhålla tillstånd till vapeninnehav föreligger,
nämligen beträffande den som författningsenligt är skyldig att anordna
verkskydd.
I 12 § lämnas vissa bestämmelser om vård och förvaring av vapen. Envar
Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 avd. Nr 13
2
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
som för egen eller annans räkning innehar skjutvapen är sålunda skyldig
att taga sådan vård om vapnet, att det ej åtkommes av obehörig. Vapen, som
innehaves av sammanslutning som avses i 9 §, må icke förvaras i skyttepaviljong
eller annan liknande lokal, med mindre polismyndigheten i den
ort, där lokalen är belägen, godkänt densamma, över sammanslutningens
innehav av vapen och deras behöriga förvaring skall styrelsen utöva erforderlig
kontroll.
Bestämmelserna i vapenförordningen gäller ej beträffande skjutvapen
tillverkade före 1860.
Av motiven till 9 § vapenförordningen torde framgå, att förordnande om
tillämpning av paragrafens bestämmelser på andra än där angivna skytteoch
försvarsorganisationer m. m. ifrågakommer beträffande sammanslutningar
som blir att likställa med nämnda organisationer (se prop. nr 95 år
1949 s. 93—94). Undantaget av vapen tillverkade före 1860 från vapenförordningens
bestämmelser sammanhänger med att alltjämt användbara bakladdningsvapen
för enhetspatroner började tillverkas först på 1860-talet
(se prop. nr 21 år 1961 s. 23).
Remissyttranden
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från länsstyrelsen i Gävleborgs län och statspolisintendenten.
Därjämte har tillfälle att avgiva yttrande över motionerna
beretts Nordiska museets nämnd, Föreningen Sveriges landsfiskaler
och Föreningen Sveriges stadsfiskaler.
Samtliga remissyttranden utom statspolisintendentens går i tillstyrkande
riktning.
Nämnda länsstyrelse kan från sin tidigare verksamhet som tillståndsgivande
myndighet icke erinra sig något sådant fall av vapenförvärv, som
närmast asyftas av motionärerna. Detta torde dock enligt länsstyrelsen icke
utesluta att frågan kan vara värd uppmärksamhet. Länsstyrelsen håller icke
för otroligt, att i de vapensamlingar som förekommer på hembygdsgårdar
och liknande kan återfinnas vapen för vilkas innehav tillstånd varit erforderligt.
Länsstyrelsen uttalar att i och för sig icke något torde vara att
invända mot att undantagsreglerna utsträckes att avse samlingar av vapen,
som innehaves av museer och liknande för allmänheten tillgängliga institutioner.
Länsstyrelsen anför vidare bl. a. följande:
I detta sammanhang vill länsstyrelsen beröra en annan fråga om vapenförvärv,
nämligen sådana förvärv av vapen för skyddsändamål, som göras
av industrier, banker och andra liknande företag. Här »kringgås» bestämmelsen
i 9 § vapenförordningen på det vis att företagets verkställande
direktör eller annan person i ledande ställning inom företaget meddelas
tillstånd att inneha erforderligt antal vapen. Vid vederbörandes avgång från
sin tjänst förutsättes överlåtelse av innehavet skola ske till hans efterträ
-
3
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
dare. Det är dock givet, att vissa tidsintervaller härvid kunna uppkomma och
att någon för vapnen verkligen ansvarig person tidvis icke finnes. Länsstyrelsen
kan icke finna nu rådande förhållanden tillfredsställande och vill
ifrågasätta om icke det riktiga förfaringssättet vore att företaget — den
iuridiska personen -— författningsmässigt meddelades tillståndet och att
ansvaret för vården av vapnen ålades företagets fungerande verkställande
direktör. Viss begränsning till person borde givetvis göras. Berättigade till
förvärv kunde vara banker och andra kreditinstitut samt andra företag av
sådan art, att myndighet — förslagsvis länsstyrelsen — funnit särskilda
åtgärder till företagets skydd vara erforderliga.
Länsstyrelsens yttrande utmynnar i förord för att frågan om utvidgning
av undantagsbestämmelserna i 9 § vapenförordningen blir föremål för särskild
utredning.
Nordiska museets nämnd anser att den väckta frågan säkerligen har en
rätt begränsad räckvidd. Bestämmelserna i vapenförordningen gäller ej vapen
tillverkade före 1860. Av yngre vapen, anför nämnden, ingår säkerligen
ännu endast ett jämförelsevis ringa antal i museala samlingar. Man
torde vidare enligt nämnden kunna räkna med att de lokala polismyndigheterna
tillämpar förordningens bestämmelser med sunt förnuft. Efter ingående
diskussioner överenskoms sålunda för åtskilliga år sedan, att licens
icke skulle krävas för vapen ingående i Nordiska museets samlingar (med
undantag för tre moderna jaktgevär, för vilka licens i samband med förvärvet
utställdes på museets styresman). Omständigheterna i fråga om registreringen
och den behöriga förvaringen av vapnen måste emellertid te sig mycket
olika, när det gäller ett stort museum och en hembygdsgård. Det torde
enligt nämnden bli svårt att kunna uppställa några generella regler på detta
område utöver dem som redan är införda i vapenförordningen. I förordningen
borde dock lämpligen inrymmas möjlighet för länsstyrelserna, respektive
överståthållarämbetet, att meddela generell dispens för museala samlingar
att utan licens inneha skjutvapen, i den mån dessa är inventarieförda och
märkta som samlingsföremål samt förvaras på ett sådant sätt att obehörigt
bruk är praktiskt taget uteslutet.
Landsfiskalsföreningens styrelse anför, att det nuvarande systemet att
tillstånd enligt vapenförordningen att inneha av museer, hembygdsföreningar
och liknande institutioner och organisationer ägda vapen skall givas
viss enskild, till institutionen eller organisationen knuten person framstår
som en formell anordning utan täckning av de verkliga förhållandena, samt
att systemet torde kunna medföra vissa olägenheter. Det är enligt styrelsens
mening motiverat och torde ur säkerhetssynpunkt kunna accepteras, att juridiska
personer av här ifrågavarande slag medges rätt att inneha skjutvapen.
En förutsättning härför är dock att inom institutionen eller organisationen
finnes befattningar eller poster, vars innehavare har sådan ställning
och sådana funktioner, att de kan bära innehavares ansvar för institutionens
eller organisationens vapen.
4
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
Stadsfiskalsföreningen finner, att några allvarligare invändningar icke synes
kunna resas mot att licens utställes på sådana juridiska personer som
avses i motionerna. Föreningen förutsätter då att föreskriften i 12 § vapenförordningen
om skyldighet för där avsedd sammanslutnings styrelse att
utöva erforderlig kontroll över innehav och förvaring av vapen göres tilllämplig
jämväl på ifrågavarande juridiska persons styrelse eller på för ändamålet
utsedd och till polismyndigheten anmäld föreståndare. Under förutsättning
att så sker har föreningen intet att erinra mot bifall till motionerna.
I statspolisintendentens yttrande anföres följande:
Före den 1 juli 1961 var från licenstvång undantagna skjutvapen, som
gjorts varaktigt obrukbara (vanligen s. k. pluggade vapen). Vid nämnda tidpunkt
gjordes den ändringen att i princip även dylika vapen blev licensbelagda.
För att tillgodose bl. a. just sådana intressen, som avses med motionen,
har emellertid bestämmelserna i vapenförordningen förklarats icke
gälla skjutvapen tillverkade före 1860.
Det torde därför kunna ifrågasättas huruvida andra juridiska personer
än de som för närvarande angivas i vapenförordningen ha något mera framträdande
behov av att erhålla tillstånd att inneha skjutvapen. Beträffande
de sannolikt relativt fåtaliga fall, där exempelvis museer eller hembygdsföreningar
innehar skjutvapen av modernare tillverkning än nyss nämnts,
talar enligt min mening övervägande skäl för att enskild person alltjämt
bör bli ansvarig för vapnen ifråga.
Utskottet
Enligt vapenförordningen, vilken utfärdats av Kungl. Maj:t efter riksdagens
hörande, må tillstånd att inneha skjutvapen i allmänhet ej meddelas
juridisk person. Undantag gäller i vissa fall för skytte- och försvarsorganisationer
m. m.
I förevarande motioner föreslås sådan ändring i vapenförordningen att
juridiska personer även i andra fall än de med nämnda undantag avsedda
kan erhålla tillstånd att inneha skjutvapen. Till stöd för förslaget anföres,
att det i stor utsträckning förekommer att exempelvis museer, hembygdsföreningar
och stiftelser för kulturella ändamål innehar vapensamlingar
samt att det för sådana juridiska personer kan medföra olägenhet att de
ej kan göras till tillståndshavare och därigenom undvika ny tillståndsansökan
vid personväxlingar.
Bestämmelserna i vapenförordningen gäller ej skjutvapen som tillverkats
före 1860. Vapen av större värde från museal synpunkt torde därför oftast
kunna innehavas av sådana institutioner och organisationer som motionärerna
avser, utan att det medför besväret med att söka tillstånd. I betraktande
härav kan den olägenhet motionärerna uppmärksammat antagas ha
ganska liten betydelse.
I de fall då ett nyare vapen genom donation eller på annat sätt tillfaller
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
5
exempelvis en hembygdsförening, blir det för närvarande nödvändigt att någon
inom föreningen ställer sig som innehavare av vapnet för föreningens
räkning och för sig utverkar tillstånd till innehavet. Om motionärernas
förslag genomfördes, skulle det betyda att tillståndet meddelades för föreningen
som sådan. Det finge väl då föreskrivas, att ansvaret för vapnet
skulle åvila styrelsen eller innehavaren av någon viss funktion inom föreningen.
Redan med nuvarande ordning torde det ligga nära till hands att
uppfatta innehavet av vapen för en institutions eller organisations räkning
som ett huvudsakligen formellt arrangemang. Sannolikt skulle tendensen
i denna riktning bli starkare om ansvaret för vapnet överfördes mer eller
mindre automatiskt vid personväxlingar i styrelsen och på andra funktionärsposter.
Enligt utskottets bedömande måste det allvarligt befaras att som
följd härav känslan av ansvar hos vederbörande kunde bli alltför uttunnad.
Med hänsyn till det anförda anser sig utskottet icke kunna tillstyrka den
av motionärerna förordade ändringen och får således hemställa,
att förevarande motioner, 1:276 och 11:319, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 mars 1963
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Nyström, Arvidson, fröken
Mattson, herrar Ferdinand Nilsson, Lundin och Nyman;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, fru Boman*,
herrar östrand, Svensson i Vä, Gustafsson i Borås, fröken Bergegren
och herr Haglund*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.