Första lagutskottets utlåtande nr 12 dr 1963
1
Nr 12
Utlåtande i anledning av dels väckta motioner om skärpning av
vapenförordningens bestämmelser om rätt att inneha
luftvapen dels väckta motioner angående stadgande i
vapenförordningen om särskilt tillstånd för innehav av
luftvapen m. m.
Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna nr 266 i första kammaren av herrar Arvidson
och Ringaby samt nr 316 i andra kammaren av herrar Hedin och Magnusson
i Tumhult om skärpning av vapenförordningens bestämmelser om
rätt att inneha luftvapen, ävensom
2) de likalydande motionerna nr 534 i första kammaren av herr Nilsson,
Ferdinand, samt nr 644 i andra kammaren av herrar Persson i Heden och
Börjesson i Falköping angående stadgande i vapenförordningen om särskilt
tillstånd för innehav av luftvapen m. m.
I motionerna 1:266 och 11:316 hemställes, »att riksdagen för sin del måtte
antaga följande förslag till
Förordning
om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340)
Härigenom förordnas att 1 § vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340)
skall erhålla följande ändrade lydelse
§ 1
Med skjutvapen---likartad verkan.
Vad i--- — dylika fickvapen.
Bestämmelserna i denna förordning gälla ej skjutvapen tillverkade före
1860, skjutapparater för slakt, signalgivning, livräddning eller dylikt, startpistoler
eller sådana fjäderbössor eller fjäderpistoler, som äro avsedda för
målskjutning.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1963.»
I motionerna 1:534 och 11:644 hemställes, »att riksdagen måtte besluta att
för innehav av luft- eller fjäderbössor samt luft- eller fjäderpistol skall krä
-
1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt 1 avd. Nr 12
2
Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963
vas särskilt tillstånd samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag
till härför erforderlig ändring av vapenförordningen».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden
får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna 1:266 och 11:644.
Motionerna har varit föremål för remissbehandling.
Vissa bestämmelser
För rätt att inneha skjutvapen kräves enligt vapenförordningen den 10
juni 1949 i regel att tillstånd därtill erhållits. Tillstånd må i allmänhet meddelas
endast enskild person, som finnes vara i behov av vapnet samt skäligen
kan antagas ej komma att missbruka det. Är fråga om pistol eller annat
dylikt fickvapen, må tillstånd ej meddelas, med mindre synnerliga skäl är
därtill.
Vapenförordningens bestämmelser gäller ej luft- eller fjäderbössor eller
luft- eller fjäderpistoler, som är avsedda för målskjutning (1 §).
Luft- eller fjädervapen må enligt jaktstadgan icke användas And jakt, dock
att sådant vapen må brukas inom gård eller trädgård för att döda gråsparv
m. fl. smådjur (4 §).
Inom stadsplanelagt område i stad, köping eller annat samhälle, där byggnadslagens
bestämmelser för stad äger tillämpning må enligt allmänna ordningsstadgan
den som ej fyllt sexton år icke utan tillstånd av polismyndighet
för skjutning utomhus begagna luft- eller fjäderbössor eller luft- eller
fjäderpistoler, med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan utskjutas
(6 §). Genom lokal ordningsstadga kan den återgivna bestämmelsen göras
tillämplig beträffande områden utanför stadsplan. Överträdelse av bestämmelser
straffas med böter, i allmänhet högst 300 kronor. Har barn som ej
fyllt femton år handlat i strid mot bestämmelsen, skall den som har vårdnaden
om barnet straffas, om han icke gjort vad på honom ankommit för att
förhindra förseelsen (28 §).
Ur förarbetena
Då 1934 års vapenkungörelse skulle ersättas med gällande förordning av
år 1949, framhöll länsstyrelsen i Skaraborgs län, att den nya författningen
borde äga tillämpning även på luft- och fjädervapen. Användandet av dylika
vapen kunde genom vårdslöshet och oförsiktighet lätt förorsaka allvarliga
kroppsskador särskilt om vapnen komme i händerna på minderåriga.
Ändring i samma riktning påyrkades även av barnavårdsnämnden i
Eskilstuna i skrivelse till chefen för inrikesdepartementet.
Departementschefen ansåg emellertid ej tillräckliga skäl föreligga att inbegripa
ifrågavarande vapen under förordningen (prop. nr 95 år 1949).
Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963
3
I samband med ändringar i vapenförordningen år 1955 väcktes under remissbehandlingen
åter förslag att förordningen på visst sätt skulle göras
tillämplig beträffande luft- och fjäderbössor samt luft- och fjäderpistoler. I
propositionen anförde föredragande departementschefen härom (prop. nr
37 år 1955):
Luftgevär och luftpistoler förorsakar årligen flera svåra olyckor och vapnen
användes med all sannolikhet i ganska stor utsträckning av pojkar vid
jakt på småfåglar och andra mindre djur. Det är därför angeläget, att med
olika medel försöka motverka missbruk av vapnen. I första hand måste det
ankomma på föräldrarna att tillse, att barn icke handskas vårdslöst med
luftvapen. Men från det allmännas sida bör man också medverka till att försöka
stävja missbruk. Detta synes mig kunna ske genom att i lokala ordningsstadgor
intages föreskrifter om vapnens användning. Jag vill vidare
erinra om att 1949 års jaktutredning har att pröva frågan om åtgärder för
att förhindra okynnesskytte med luftvapen. Jag anser därför icke tillräckliga
skäl föreligga att såsom från olika håll föreslagits nu inbegripa luftvapen
under vapenförordningen.
Under förarbetena till allmänna ordningsstadgan gjordes bl. a. följande
uttalande av departementschefen (prop. 143 år 1956):
Frågan hur man skall komma till rätta med missförhållandena när det
gäller användningen av luftvapen har sedan länge varit under övervägande.
Allteftersom luftvapen blivit allt vanligare har tyvärr olyckshändelserna
ökat. Till följd av vårdslöshet och bristande omdöme orsakas ofta svåra
olyckor med dessa vapen och allt oftare händer det, att pojkar med luftvapen
vållar lekkamrater allvarliga kroppsskador, som i många fall lett
till bestående men. När det gäller att motverka missbruk av luftvapen
måste man — som jag i annat sammanhang understrukit — i första hand
lita till, att föräldrarna verkligen ser till att barn icke missbrukar sådana
vapen. Men även från det allmännas sida måste man medverka till att försöka
stävja missbruket.
Då vapenförordningen 1955 omarbetades yrkades från olika håll att luftvapen
skulle inbegripas under förordningen. Statsmakterna ställde sig emellertid
avvisande till nämnda förslag och för innehav av luftvapen krävs sålunda
f. n. icke tillstånd. Emellertid synes man redan enligt gällande ordningsstadga
ha möjlighet att i lokala ordningsföreskrifter intaga bestämmelser
som förbjuder skottlossning med luftvapen. Detta torde dock ha skett
1 mycket begränsad utsträckning.
Erfarenheterna synes mig ge vid handen, att man nu måste tillgripa kraftigare
medel. I första hand är det angeläget att komma till rätta med missbruket
inom tätorterna; det är här som de flesta svåra olyckorna inträffar.
Vidare bör en förbudsbestämmelse i första hand rikta sig mot barns begagnande
av vapnen. För att nå detta mål anser jag att man genom en föreskrift
i ordningsstadgan generellt bör förbjuda den som ej fyllt 16 år att
utomhus skjuta med luftvapen inom stadsplanelagt område i stad, köping
och annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad gäller. Förbudet
bör dock inte vara absolut, utan tillstånd till skjutning bör kunna
lämnas av vederbörande myndighet, då skäl därtill föreligger. Så t. ex. bör
skjutning med luftvapen få ske på särskilda skjutbanor, exempelvis på nöjesfält,
eller eljest då det gäller övnings- eller träningsskjutning, som äger
2 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 avd. Nr 12
4 Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963
rum under betryggande förhållanden. Med luftbössor bör likställas fjäderbössor.
Under det remissförfarande, varigenom 1961 års ändringar i vapenförordningen
förbereddes, väckte 1949 års jaktutredning bl. a. förslag att den i
allmänna ordningsstadgan angivna åldersgränsen, 16 år, skulle höjas samt
att straffbestämmelserna i ordningsstadgan skulle kompletteras med regler
om förverkande av vapen och ammunition.
Förslaget har icke föranlett lagstiftningsåtgärd.
Remissyttranden
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från länsstyrelsen i Gävleborgs län, statens kriminaltekniska
anstalt och statspolisintendenten. Härjämte har tillfälle att
avgiva yttrande över motionerna beretts poliskammaren i Stockholm, Föreningen
Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler och Svenska
sportskytteförbundet.
Flertalet remissinstanser har ställt sig positivt till tanken på strängare
bestämmelser angående luftvapen och därmed jämförliga fjädervapen. Förslaget
om tillståndstvång för innehav av dylika vapen har emellertid fått
direkt tillstyrkande endast från två håll, nämligen från poliskammaren
och sportskytteförbundet, och av dessa remissinstanser anmäler den förstnämnda
viss tvekan. En utredning med anledning av motionerna tillstyrkes
av nämnda länsstyrelse och av kriminaltekniska anstalten. Övriga remissyttranden
går i avstyrkande riktning, varvid dock statspolisintendenten ifrågasätter
viss åtgärd med anledning av de förhållanden som beröres i motionen.
Poliskammaren anför bland annat följande:
Med utgångspunkt från erfarenheterna i Stockholms polisdistrikt kan bekräftas,
att gällande bestämmelser i ämnet icke äro tillfredsställande. Nära
nog dagligen inkommer klagomål över missbruk av luft- eller fjädervapen.
Troligen komma ändå icke alla de skador, som på detta sätt åsamkas personer
och egendom, till polisens kännedom.
Den väsentligaste bristen hos bestämmelserna i 6 och 28 §§ allmänna
ordningsstadgan torde ligga i den låga åldersgränsen, som gör att ungdomar
i 16 och 17 årsåldern utan inskränkning kunna nyttja de nu ifrågavarande
vapnen. Men bestämmelserna få i praktiken även så tillvida en begränsad
räckvidd som förseelser mot desamma ofta icke kunna beivras. Beslag av
vapnet kan icke ske. Om vapnet i preventivt syfte omhändertages vid tillfället
för förseelsen måste det senare återställas till den felande eller hans
föräldrar. Förseelsen begås först genom vapnets brukande. Ett barn under
16 år kan alltså inneha ett sådant vapen i parker och på gator utan att han
eller hans föräldrar kan ställas till ansvar därför. Föräldraransvaret enligt
§ 28 kan över huvud taget mycket sällan tillämpas, enär föräldrarna van
-
Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963
5
ligen sakna vetskap om barnens lek med vapnen och som regel icke kunna
övertygas om försummelse beträffande tillsynen å vapnens handhavande.
Om sålunda något synes böra åtgöras för att råda bot på dessa olägenheter,
kan dock viss tveksamhet råda om lämpligheten av att låta de nu
ifrågavarande vapnen omfattas av det generella tillståndstvånget i vapenförordningen.
Man lärer svårligen kunna upprätthålla samma stränga krav
vid förvärv av luft- och fjädervapen som när det gäller övriga vapen enligt
vapenförordningen och man torde icke komma att annat än i undantagsfall
avslå ansökningar om tillstånd till förvärv av luftvapen och liknande. Icke
heller kan ett tillståndstvång av sådan innebörd ge någon större garanti
mot missbruk, då försummelser i fråga om tillsynen å vapnens handhavande
kan förväntas även från sådana föräldrars sida, som på sina barns
önskan begärt och fått tillstånd att inneha vapnen. Ytterligare en invändning
kan väl med visst fog riktas mot att göra innehav av dessa vapen generellt
beroende av tillståndsprövning, nämligen att restriktionen träffar
även vuxna, oaktat några olägenheter icke veterligen förekommit annat än
beträffande ungdomar i samband med dessa vapen.
Ett alternativ att överväga vore möjligen att höja åldersgränsen för förbudet
i 6 § allmänna ordningsstadgan till att gälla exempelvis barn under
18 år. En så avvägd förbudsbestämmelse skulle emellertid komma att lida
av samma otillräcklighet i övrigt, som ovan antytts, om ej ändringar vidtoges
även i andra hänseenden, något som kanske kan ha principiella betänkligheter
med hänsyn till ordningsstadgans uppbyggnad. En annan möjlighet
till sist vore att tillgripa samma utväg som anlitades vid utfärdande
av Kungl. förordningen den 5 juni 1959 om förbud mot innehav av vissa
stiletter m. m. nämligen att i särskild författning stipulera förbud för den,
som ej uppnått föreskriven ålder, att förvärva eller inneha ifrågavarande
vapen. Mot båda de nu nämnda alternativa lösningarna talar önskvärdheten
att om möjligt sammanföra alla regler för skjutvapen i samma författning.
Efter övervägande av den genom motionerna väckta frågan har poliskammaren
funnit sig, om än med tvekan, böra tillstyrka tillståndstvång för
luft- och fjäderbössor. En väsentlig betydelse har härvid tillmätts den synpunkten,
att ett tillståndstvång i och för sig, även vid en relativt liberal tillståndsgivning,
som i tillbörlig grad beaktar såväl sportändamål som allmänhetens
intresse av målskjutning på tivolinöjen och liknande, måste få
ett starkt avhållande inflytande på anskaffningen i stort av dessa vapen.
De olägenheter som genom författningsregleringen kunna uppkomma för
den troligen begränsade kategori vuxna som har intresse för luft- och fjädervapnen,
torde icke få tillmätas stor vikt i förhållande till de säkerhetsintressen,
som här kräva att bli tillgodosedda.
I sportskytteförbnndels yttrande framhålles att förbundet är fullt införstått
med motionärernas syftemål. De olyckor som inträffat genom lek
eller ovarsamt handskande med luftvapen är av den art, att det bör stävjas.
— Förbundet upplyser, att de luftgevär som används för målskjutning inom
sportskyttet ej bör förväxlas med de enklare och billigare typer som försäljcs
till allmänheten. Sportskyttegevärcn är relativt otympliga till formen,
de är försedda med ömtåliga siktmedel, vikten är 4,6 kg, och priset håller
sig över 800 kronor. Dessa gevär har enligt förbundet visat sig utomordent
-
6
Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963
ligt lämpliga som träningsvapen för avancerat sportskytte på grund av sin
precision och den billiga ammunitionen, och förbundet som lanserat dem
här i landet har kunnat glädja sig åt ett storartat uppsving för detta skytte.
— Med hänsyn till de svårigheter som skulle uppstå för den licensbeviljande
myndigheten att särskilja nu avsedda sportvapen från övriga typer vill
förbundet, efter samråd med skytteförbundens överstyrelse, tillstyrka den
skärpning av bestämmelserna som motionärerna föreslår, och att således
licens fordras för innehav av luftgevär. Förbundet förutsätter då en liberal
inställning från myndigheternas sida, när det rör sig om en licenssökande,
som önskar inköpa ett vapen för sportskytte, och som med intyg kan visa
att han är medlem av skytteförening och får sin ansökan tillstyrkt därifrån.
Vad beträffar pistoler drivna med luft eller fjäder tillstyrker förbundet
helt, att de blir licensbelagda på samma sätt som är fallet med s. k. kolsyrepistoler
och förutsätter att licensgivningen för sportskyttets del icke inverkar
hindrande på utvecklingen.
Länsstyrelsen anmärker, att den i sin verksamhet vid olika tillfällen kunnat
iakttaga vissa ogynnsamma verkningar av nu gällande bestämning av
begreppet skjutvapen. Vid några tillfällen har länsstyrelsen även uttalat
önskemål om översyn av föreskrifterna på området. I detta avseende hänvisar
länsstyrelsen till två vid yttrandet fogade skrivelser till statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet.
I kriminaltekniska anstaltens yttrande uttalas bland annat:
Som motionärerna framhålla, kunna luftvapen icke anses ofarliga och inträffandet
av ett antal mer eller mindre allvarliga olyckor vid användande
av dylika vapen ha kommit till anstaltens kännedom.
Anstalten har i tidigare sammanhang framhållit, att ett sådant generellt
undantagande av luftvapnen, som lämnas i vapenförordningens 1 §, sista
stycket, medför en bristande balans i bestämmelserna. Det måste således
te sig egenartat, att så kallade kolsyrevapen, såsom fallet nu är, äro licenspliktiga,
samtidigt som luftvapnen äro licensfria. Projektiler utskjutna ur
vissa luftvapen ha nämligen en anslagskraft, som icke sällan visat sig vara
jämförlig med eller större än anslagskraften hos projektiler, utskjutna ur
vissa kolsyrevapen. Dessutom måste — enligt anstaltens uppfattning — luftoch
kolsyrevapnen anses ha dels ett principiellt likartat verkningssätt och
dels i huvudsak samma användningsområde. Liknande synpunkter kunna
även läggas på fjädervapnen. Även om anstalten icke har någon kännedom
om några allvarligare olyckor, som förorsakats av sådana vapen, är det dock
uppenbart, att en del vapen hänförliga till denna kategori måste betecknas
som utomordentligt farliga, t. ex. moderna armborst.
Anstalten delar sålunda den uppfattning, som kommit till uttryck i de
aktuella motionerna, att skäl finnas för en skärpning av vapenförordningens
bestämmelser om rätt att inneha här nämnda vapen. Å andra sidan synes
man kunna ifrågasätta lämpligheten av att odifferentierat kräva särskilt
tillstånd för innehav av luft- och fjädervapen, alldenstund en strikt
teknisk tolkning av en sådan bestämmelse lätt skulle kunna medföra en
del verklighetsfrämmande konsekvenser. Det finns nämligen många »va
-
7
Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963
pen», avsedda som leksaker och vilkas tekniska konstruktion och verkningssätt
skulle medföra, att de skulle falla under en sålunda ändrad vapenförordnings
bestämmelser. Även om farlighetsgraden hos sådana leksaksvapen
icke skall underskattas, är dock hos många av dem denna farlighetsgrad
icke större än hos många andra leksaker och objekt i övrigt,
som omger barnet i dess miljö. Om en skärpning av vapenförordningens bestämmelser
skall komma till stånd, synes detta böra ske med hänsynstagande
till ovan anförda synpunkt. Hur en differentiering eller gränsdragning
i nämnt avseende skall ske synes icke utan en närmare utredning kunna
angivas. Det är dock angeläget, att bestämmelserna komma att få i möjligaste
mån sådan utformning, att tolkningssvårigheter undvikas.
Statspolisintendenten anför i huvudsak följande:
Någon statistik i vilken utsträckning ifrågvarande yapentyper bidragit
till olvckor av det slag motionärerna anfört torde icke finnas. Av dagspressen
framgår emellertid att ett antal sådana olyckor inträffar varje år. Därjämte
kan antagas att ett antal olyckstillbud inträffar, som icke kommer till
allmänhetens kännedom. Man kan sålunda, i likhet med motionärerna, säga
att förhållandena icke äro helt tillfredsställande.
Enligt motionerna skulle samtliga vapen av ifrågavarande konstruktioner
bli föremål för tillståndsprövning. Konsekvenserna av en sådan författningsändring
synes mig emellertid alltför vidsträckta. Det kan sålunda
icke anses rimligt att exempelvis tillståndsbelägga vapen, som närmast
har karaktären av leksaksvapen. över huvud taget kan ifrågasättas om fortsatt
detaljreglering av vapenförordningen i detta stycke är den lämpligaste
vägen i strävandena att eliminera olycksriskerna. Jämväl vid handhavande
av pyrotekniska artiklar föreligger vissa risker för olyckshändelser. Inkop
av sådana explosiva varor har dock hitintills icke ansetts böra regleras
genom meddelande av inköpslicens.
Under åberopande av det anförda vill jag såsom min mening framhalla att
motionen icke bör föranleda förslag till ändring av vapenförordningen. Med
hänsyn till att förhållandena emellertid icke äro helt tillfredsställande skulle
måhända kunna övervägas att inrikesdepartementet och riksåklagarämbetet
i cirkulär till rikets polis- och åklagarmyndigheter framhålla vikten av
skärpt uppmärksamhet på de förhållanden, som beröras i motionen.
Föreningen Sveriges stadsfiskaler yttrar:
Motionärernas yrkande motiveras med att användning av luftvapen ofta
lett till att barn blivit allvarligt skadade av skott från dylika vapen. Givetvis
är det angeläget att i görligaste mån nedbringa olycksfrekvensen på
detta som på andra områden. Skador till följd av bruk av skjutvapen torde
emellertid tilldraga sig särskild uppmärksamhet. Lek med hemmagjorda
»vapen» såsom pilbåge och slangbåge leder måhända inte mindre otta till
skador. Andra populära sysselsättningar såsom exempelvis ishockey torde
innebära olvcksrisker, som väl tål en jämförelse med dem som bruket av
luftvapen medför, utan att förbud därför ifrågasättes. Häremot kan val invändas
att man inte bör avstå från att så långt möjligt eliminera olycksrisker
på ett område för att man anser sig tvungen att acceptera dem på ett
annat. Ehuru detta naturligen är riktigt, finns det dock anledning att iakttaga
viss återhållsamhet med förbudslagstiftning av olika slag. Vapenförordningens
bestämmelser lägger väl i realiteten inga hinder i vägen för förvärv
och innehav av luftvapen. Bruket av sådana vapen inskränkes emcller
-
8 Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963
tid genom allmänna ordningstadgan och i stor utsträckning därutöver genom
lokala ordningsföreskrifter. Enligt föreningens mening begränsas användningen
av luftvapen i erforderlig utsträckning genom ifrågavarande bestämmelser.
Det synes därför inte nödvändigt att införa licenstvång.
Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler anför i sitt avstyrkande
yttrande:
Det förefaller icke omöjligt, att antalet olycksfall genom barns användande
av luftvapen och liknande vapen skulle kunna i någon mån nedbringas
genom att sådana vapen undantagslöst intogs under vapenförordningens
tillämpning. En tillståndsprövning enligt vapenförordningens regler beträffande
innehav av luftvapen skulle sannolikt innebära, att det helt övervägande
antalet ansökningar om tillstånd att inneha sådana vapen måste avslås,
då i regel något direkt behov av vapnen knappast skulle kunna påvisas.
En synnerligen restriktiv tillståndsgivning torde för övrigt vara förutsättningen
för att de föreslagna reglerna skulle få avsedd effekt. Det måste
emellertid enligt styrelsens mening anses fullt legitimt att inneha luftvapen
i den utsträckning, som för närvarande medgives, utan att något direkt behov
därav föreligger, och en undantagslös tillämpning av vapenförordningens
bestämmelser på luftvapeninnehav skulle enligt styrelsens mening innebära
ett alltför kraftigt ingrepp i medborgarnas rättigheter. Om syftet med
motionerna skulle kunna uppnås, måste uppenbarligen en tillståndsprövning
ske även beträffande de luftvapen, som redan innehaves av enskilda
personer. Av ovan angivna skäl skulle en sådan tillståndsprövning — om
den över huvud taget kan praktiskt genomföras, vilket torde kunna ifrågasättas
medföra, att kronan tvingades inlösa ett otal för kronan oanvändbara
luftvapen. De fördelar, som möjligen skulle kunna uppnås med genomförande
av motionärernas förslag, kan enligt styrelsens mening icke tillnärmelsevis
mäta sig med de därmed förknippade nackdelarna.
För övrigt torde åtskilliga leksaker och andra föremål i händerna på barn
vara väl så farliga och kunna ge upphov till väl så svåra skador som luftvapen,
och det skulle sålunda kunna anses i samma mån påkallat att reglera
innehav eller bruk av ett flertal olika artiklar av annat slag än luftvapen.
Det torde emellertid vara omöjligt och kan icke heller vara riktigt att med
tillståndskrav eller andra regleringar söka undanröja varje farosituation
för medborgarna. Det kan icke heller vara riktigt att ersätta föräldrars och
andra vårdnadshavares naturliga tillsyn över och ansvar för sina barn med
författningsregler i olika former. Det i motionerna påtalade problemet bör
enligt styrelsens mening angripas på andra vägar än som föreslagits i motionerna.
Utskottet
Vapenförordningen, som utfärdats av Kung], Maj :t efter riksdagens hörande,
innehåller bestämmelser om licenstvång för innehav av vapen. Bestämmelserna
gäller ej sådana luft- eller fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler,
som är avsedda för målskjutning. I förevarande motioner föreslås
att vapenförordningen skall ändras så att luftvapen underkastas nämnda
bestämmelser. I motionerna 1:534 och 11:644 föreslås detta även beträffande
fjädervapen. Bakgrunden till motionsförslagen är att allvarliga
olyckshändelser inträffat genom omdömeslöst bruk av dylika vapen. Sär
-
Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963
9
skilt synes motionärerna ha beaktat de faror som är förknippade med att
barn använder vapnen utan erforderlig tillsyn.
Som framgår av vad ovan upptagits har statsmakterna tidigare vid flera
tillfällen haft särskild anledning att taga ställning till frågor rörande mera
restriktiva bestämmelser beträffande innehav och bruk av luft- och fjädervapen.
Hittills har tanken på ett licenstvång beträffande dessa vapen avböjts
och man har litat till — förutom vissa bestämmelser rörande jakt —
föreskrifter i allmänna ordningsstadgan och lokala ordningsstadgor om
minderårigas användning av luft- och fjädervapen samt om en tillsynsplikt
för vårdnadshavare.
Remissyttrandena över förevarande motioner har förstärkt intrycket av
att gällande bestämmelser icke är så effektiva som önskligt vore. Det har
emellertid även framgått, att ett licenstvång i enlighet med motionärernas
förslag ej kan genomföras utan ganska stora olägenheter. Utskottet finner
sig därför ej kunna tillstyrka införandet av licenstvång. Betydande svårigheter
synes föreligga då det gäller att finna en praktisk lösning på problemet
att skapa en mera tillfredsställande reglering beträffande vapen av ifrågavarande
slag. De konkreta åtgärder, som utskottet haft anledning att överväga
i ärendet, har sålunda synts utskottet alltför ovissa till verkan eller
alltför krävande från administrativ synpunkt.
Utskottet förutsätter, att man inom vederbörande departement alltfort
har uppmärksamheten riktad på det genom motionerna aktualiserade spörsmålet
och beaktar möjligheterna att ernå en bättre ordning på förevarande
område.
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, nämligen
1. motionerna 1:266 och 11:316 samt
2. motionerna 1:534 och 11:644 måtte anses besvarade
med vad utskottet sålunda anfört.
Stockholm den 21 mars 1963
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Nyström, fröken Mattson, herrar
Ferdinand Nilsson, Hernelius, Wikner och Nyman;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, fru Boman*,
herrar östrand, Svensson i Vä, Gustafsson i Borås, fröken Bergegren och
herr Haglund*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.