Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år t963
l
Nr 9
Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet har på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari
1962 till och med den 9 januari 1963 i statsrådet förda protokoll, nämligen
över
justitiedepartementsårenden från och med den 12 januari 1962 till och
med den 3 januari 1963;
justitieärenden från och med den 12 januari 1962 till och med den 28 december
1962;
utrikesdepartementsärenden från och med 12 januari 1962 till och med
den 3 januari 1963;
försvarsärenden från och med den 12 januari 1962 till och med den 3 januari
1963;
socialärenden från och med den 12 januari 1962 till och med den 3 januari
1963;
kommunikationsärenden från och med den 12 januari 1962 till och med
den 3 januari 1963;
finansärenden från och med den 12 januari 1962 till och med den 3 januari
1963;
ecklesiastikärenden från och med den 12 januari 1962 till och med den
3 januari 1963;
jordbruksärenden från och med den 12 januari 1962 till och med den 3
januari 1963;
handelsärenden från och med den 12 januari 1962 till och med den 3 januari
1963;
inrikesärenden från och med den 12 januari 1962 till och med den 3 januari
1963;
civilärenden från och med den 12 januari 1962 till och med den 3 januari
1963.
A
Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll,
som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,
har utskottet ej funnit anledning att mot någon ledamot av statsrådet
tillämpa § 106 regeringsformen.
1 Uihang till riksdagens protokoll 1963. 5 samt. 2 avd. Nr 9
2
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
B
Utskottet har vidare vid granskningen beslutat att ej framställa någon
anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen mot ledamot av statsrådet.
C
a)
Vid granskningen har utskottet uppmärksammat följande förhållanden av
beskaffenhet att föranleda nedanstående tillkännagivanden av utskottet utan
åberopande av § 107 regeringsformen.
I
Utskottet har vid årets dechargearbete gjort viss undersökning angående
handläggningen av ärenden, föranledda av riksdagens skrivelser till Kungl.
Maj :t. Efter den företagna undersökningen får utskottet uttala, att undersökningen
ej givit utskottet anledning till erinran mot ledamot av statsrådet,
vilket utskottet får för riksdagen
tillkännagiva.
Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:
från första kammaren: herrar Elmgren, fru Segerstedt Wiberg, herrar
Sveningsson, Georg Pettersson*, Olsén, Erik Olsson, Kronstrand, Isacson,
Dahl och Svanström*; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von
Friesen, Magnusson i Tumhult, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad,
Nilsson i Östersund, Hammar, Braconier och Alemyr*.
* Ej närvarande vid justeringen.
II
Enligt 1894 års lag angående tiden för allmänna författningars trädande
i kraft skall i Svensk författningssamling införd lag eller annan allmän författning,
i vilken icke blivit utsatt viss tid, varifrån den kommer att gälla,
eller av vars lydelse icke framgår, att den genast efter utfärdandet länder
till efterrättelse, träda i kraft fyra veckor efter den dag, då lagen eller författningen,
enligt därå meddelad uppgift, utkommit från trycket. Vidare
innehåller 4 § kungörelsen den 4 januari 1928 angående Svensk författningssamling
en bestämmelse om att författning bör, där ej särskilda omständigheter
till annat föranleder, från trycket utkomma å sådan tid, att den
kan vara vederbörande myndigheter till handa, innan författningen träder
i kraft.
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963 3
Resultatet av en av konstitutionsutskottet vid 1940 års lagtima riksdag
företagen granskning av de under år 1939 i Svensk författningssamling införda
författningarna föranledde utskottet att i sitt dechargememorial (nr
17) understryka önskvärdheten av att, där ej synnerliga skäl till annat
föranledde, författningarna vederbörligen kungjordes i god tid före ikraftträdandet.
Därefter har utskottet upprepade gånger efter liknande undersökningar
framhållit, att de principer, som ligger till grund för bestämmelserna i 1894
års lag och 1928 års kungörelse, icke tillbörligen iakttagits under den tid
granskningen vid varje tillfälle avsett.
Utskottet har i sitt dechargememorial år 1959 redovisat en av utskottet
utförd granskning av de i Svensk författningssamling införda författningar,
vilka enligt uttrycklig bestämmelse trädde i kraft eller skulle lända till efterrättelse
från och med den 1 juli 1958. Antalet sådana författningar var 176.
Av dessa hade 22 utkommit från trycket efter den 1 juli och ytterligare 25
utsänts till myndigheterna efter samma datum. Enligt vad utskottet inhämtat
hade anledningen till förseningarna väsentligen varit dels det extra arbete
som inom departementen föranletts av riksdagsupplösningen våren 1958 och
det därpå följande inkallandet av 1958 års senare riksdag, dels ock brist på
personal, kompetent att utarbeta vederbörliga författningar. Med hänsyn
härtill avslog utskottet nämnda år ett inom utskottet framställt yrkande om
anmälan utan åberopande av § 107 regeringsformen.
Vid årets dechargearbete har utskottet ånyo undersökt huruvida under
granskningsåret i Svensk författningssamling utfärdade författningar utkommit
i lid före det datum de skolat träda i kraft. Resultatet av granskningen
redovisas i det följande.
Under år 1962 har utkommit 709 författningar. Av dessa har 41 trätt i
kraft före publicerandet. Det övervägande antalet av sistnämnda författningar
har utgjorts av avlönings- och skolförfattningar, för vilka en anledning
till förseningen torde ha varit att riksdagsbehandlingen av frågorna
förskjutits mer än vad som kunnat förutses. Till jämförelse bör också nämnas
att 159 författningar utkommit från trycket fyra veckor eller mer före
publiceringen.
Enligt utskottets mening utvisar resultatet av den sålunda gjorda undersökningen
en viss förbättring jämfört med resultatet av undersökningen år
1959. Med hänsyn härtill och då ovannämnda förskjutning av riksdagsbehandlingen
i stor utsträckning synes ha varit anledning till förseningarna,
föranleder granskningen ej annat uttalande från utskottets sida än att utskottet
ånyo vill understryka betydelsen av att författning utkommer från
trycket å sådan tid, att författningen kommer vederbörande myndigheter
till handa innan den träder i kraft.
Vad sålunda framkommit och utskottets uppfattning därom har utskottet
velat för riksdagen
tillkännagiva.
4
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:
från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson*, Ivronstrand,
Dahl, fröken Stenberg* och herr Palm; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von
Friesen, Magnusson i Tumhult, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad,
Nilsson i Östersund, Hammar, Braconier och Andersson i Storfors*.
* Ej närvarande vid justeringen.
b)
Härjämte har yrkanden om tillkännagivanden utan åberopande av § 107
regeringsformen, vilka avslagits av utskottet, förekommit i sju grupper av
ärenden, som utskottet här nedan för riksdagen redovisar jämte däri inom
utskottet förekommande skiljaktiga meningar.
I
(Protokoll över utrikesdepartements- och handelsärenden)
Enligt 12 § regeringsformen skall handelsavtal med främmande makter,
därest de är av större vikt, framläggas för riksdagen till godkännande;
skulle i något fall rikets intresse kräva, att sådan överenskommelse avslutas
utan riksdagens godkännande måste i allt fall utrikesnämnden eller
utrikesutskottet erhålla tillfälle att yttra sig, innan överenskommelsen ingås.
I 54 § regeringsformen stadgas vidare, att rådplägning skall ske mellan
Konungen och utrikesnämnden i alla utrikesärenden av större vikt före
avgörandet. Stadgandet avser alla ärenden, som rör rikets förhållanden till
främmande makt, i motsats till § 12, som endast avser ingående av överenskommelser
med dylika makter.
Tillämpningen av bestämmelserna rörande samverkan i utrikesfrågor
mellan regeringen å ena sidan samt riksdagen eller eventuellt utrikesnämnden
eller utrikesutskottet å andra sidan har vid flera tillfällen uppmärksammats
inom konstitutionsutskottet.
Ären 1930 och 1934 anmärkte konstitutionsutskottet på förekommen anledning
mot att utrikesnämnden hörts på ett alltför sent stadium vid utrikesfrågors
handläggning. Vid förstnämnda tillfälle uttalade utskottet
(mem. nr 26 s. 29) att nämnden borde höras redan innan de grundläggande
besluten rörande regeringens ställningstagande till en viktig utrikespolitisk
fråga fattades och icke först sedan regeringen faktiskt, om än ej
formellt, bundit sig vid en viss ståndpunkt. Eljest bleve nämnden lätt ställd
inför ett fullbordat faktum och ett verkligt fruktbärande samråd mellan
regering och nämnd kunde svårligen äga rum. År 1934 framhöll utskottet
(mem. nr Ils. 4), att det borde vara en regering angeläget, att, då tvekan
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963 5
yppades, om ett utrikesärende vore av den »större vikt», att utrikesnämnden
skulle höras, hellre höra nämnden än underlåta att sammankalla den.
Ett ärendes ömtåliga beskaffenhet finge icke utgöra anledning till dess
hemlighållande för nämnden. Syftet med nämnden skulle eljest forfelas.
Under andra världskriget bereddes riksdagen, såsom framgår av den åi
1950 framlagda utredningen angående de handelspolitiska arbetsformerna
in in. del II (SOU 1950: 9), praktiskt taget icke tillfälle att medverka vid utformningen
av handelspolitiken. Vid 1946 års riksdag förklarade emellertid
dåvarande chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, att i fortsättningen
både större och mindre handelsavtal skulle framläggas för riksdagen,
oavsett om regeringsformen krävde det eller ej (AK 21: 46 ff, Fk 40:
20 ff). Utrikesminister Undén uttalade vid samma riksdag, att man i detta
hänseende borde söka återgå till den praxis som rådde före kriget (FK 23.
134 ff) samt, vid ett senare tillfälle, att avtalen skulle framläggas i största
möjliga utsträckning (AK 41: 52—53).
År 1947 anförde konstitutionsutskottet i utlåtande (nr 25) i anledning
av väckta motioner om intensifiering av utrikesnämndens verksamhet och
behandlingen i riksdagen av handelspolitiska frågor, att det enligt utskottets
mening framstod som en angelägenhet av vikt, att nära samverkan
förefanns mellan regering och riksdag i utrikesärenden. Utskottet förmenade,
att gällande bestämmelser och praxis i fråga om utrikesnämnden i
detta avseende icke vore fullt tillfredsställande.
Ytterligare må nämnas, att enskilda ledamöter eller grupper av ledamöter
inom konstitutionsutskottet vid skilda tillfällen i dechargememoiialet
reservationsvis framfört kritik mot tillämpningen av bestämmelserna i 12 §
regeringsformen. (Se utskottets memorial 1944 nr 24, 1945 nr 16, 1947 nr 16
och 1950 nr 17.)
Under år 1947 infördes såsom en överbyggnad till systemet med kontingentavtal
en ny typ av överenskommelse, det s. k. ramavtalet (SOU 1950: 9
s. 11). Ändringen innebar en delvis ny avtalsteknik enligt vilken de allmänna
reglerna för det ifrågavarande handelsutbytet fastslogs i en överenskommelse,
avsedd att gälla under en följd av år, s. k. ramavtal, medan övriga
bestämmelser ävensom varulistor fastställdes i kortfristiga vanligtvis
ettåriga — överenskommelser, benämnda kontingentavtal.
Denna nya ordning accepterades år 1948 av riksdagen då denna godkände
ett av utrikesutskottet — dit propositioner och motioner angående
handelsavtal alltsedan år 1946 genomgående hänvisats — avgivet utlåtande
(nr 6) i anledning av Ivungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Nederländerna träffad handelsöverenskommelse.
I utlåtandet framhölls, att den ifrågavarande handelsöverenskommclsens
karaktär av ramavtal för icke endast innevarande års, utan eventuellt jämväl
kommande års svensk-nederländska varuutbyte innebar, att så länge
denna överenskommelse förblev i kraft erfordrades icke riksdagens godkännande
av varuutbytets sammansättning för framtida årsperioder. I utlåtandet
anfördes bl. a. följande:
6
Konstitutionsutskottets memorial nr t) år 1963
I motsats till vad som var fallet med 1946 års svensk-nederländska handelsöverenskommelse,
innehåller den nu föreliggande överenskommelsen
icke några varulistor. Sådana avses i stället i fortsättningen uppgöras —
och ha för övrigt vid ärendets föredragning uppgjorts för år 1948 — av en
av de båda regeringarna utsedd, blandad kommission. Överenskommelsen
har sålunda karaktären av ramavtal för icke endast innevarande års, utan
eventuellt jämväl kommande års svensk-nederländska varuutbyte. Detta
innebär, att, så länge handelsöverenskommelsen förblir i kraft, riksdagens
godkännande av varuutbytets sammansättning för framtida årsperioder icke
erfordras. Det svensk-nederländska handelsavtalet representerar alltså en
annan avtalstyp än den för närvarande mera allmänt gängse.
Under ärendets föredragning har utskottet erfarit, att Kungl. Maj :t avser
att för utskottet respektive utrikesnämnden framlägga redogörelser
rörande innehållet i de varulistor, som framdeles, inom ramen för den föreliggande
överenskommelsen, komma i fråga. Utskottet har vidare erfarit,
att, därest mera väsentlig förändring i det svensk-nederländska varuutbytets
struktur skulle följa av kommande förhandlingar om varulistor, sådan
ändring av varuutbytets allmänna sammansättning avses bliva förelagd riksdagen.
De principer angående riksdagens prövning av handelsavtalen, vilka utformats
i det refererade utlåtandet, har alltsedan dess tillämpats i fråga
om varuutbytet med åtskilliga länder. Redogörelser av i utlåtandet avsedd
art har delgivits utrikesutskottets och utrikesnämndens ledamöter genom
utrikesdepartementets översikter »Meddelanden angående vissa utrikesärenden».
Även muntliga informationer rörande handelspolitiken torde tid efter
annan ha lämnats. Däremot har en minskning skett av det antal överenskommelser
av handelspolitisk natur, som förelagts riksdagen. Medan år
1948 sammanlagt 17 handelsavtal underställdes denna för godkännande,
har motsvarande siffror för åren därefter rört sig mellan 0 och 4.
Vid 1959 års dechargegranskning företog konstitutionsutskottet en undersökning
av de under granskningstiden ingångna handelsavtalen. Med anledning
därav anförde utskottet (mem. nr 17 s. 9) att enligt vad den företagna
undersökningen utvisade innebar de flesta av de ifrågavarande handelsöverenskommelserna
i stort sett endast en förlängning av gällande
varuutbytesuppgörelser samt att i allt fall ingen väsentlig förändring i varuutbytets
struktur ägt rum genom något av avtalen. Utskottet fann att intet
av avtalen —- med undantag av ett, som vederbörligen underställts riksdagen
— hade varit av den beskaffenhet, att föreskrifterna i 12 § regeringsformen
om samverkan mellan regering och riksdag i utrikespolitiska frågor
kunde anses ha blivit åsidosatta och avslog därför inom utskottet framställt
yrkande om anmälan utan åberopande av 107 § regeringsformen.
Utskottet har i år, i enahanda syfte som år 1959, undersökt de under nu
ifrågavarande granskningstid ingångna handelsöverenskommelserna. Dessa
avtal, till antalet 14, har enligt vad utredningen visat icke underställts riksdagen
eller varit föremål för rådplägning i utrikesnämnden. De flesta av
de ifrågavarande avtalen innebär endast förlängning av gällande varuut
-
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963 7
bytesuppgörelser och intet av dem har befunnits medföra någon väsentlig
förändring i varuutbytets struktur.
Ehuru utskottet anser en nära samverkan böra äga rum mellan regeringen
och riksdagen eller dennas organ i utrikespolitiska frågor, får utskottet
som sin mening uttala, att intet av de nu ifrågavarande handelsavtalen varit
av sådan beskaffenhet, att regeringsformens föreskrifter om en sadan
samverkan kan anses ha blivit åsidosatta.
Utskottet har därför avslagit ett inom utskottet framställt yrkande om
tillkännagivande utan åberopande av § 107 regeringsformen.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson , Kronstrand,
Dahl, fröken Stenberg* och herr Palm; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping,
von Friesen, Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson
i Halmstad, Nilsson i Östersund, Hammar och Bracomer.
* Ej närvarande vid justeringen.
Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har
herr Braconier med instämmande av fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson,
Kronstrand, fröken Stenberg samt herrar von Friesen, Magnusson i
Tumhult och Hammar anmält skiljaktig mening och ansett att utskottets
utlåtande under förevarande punkt bort ha följande lydelse:
Enligt 12___(= utskottsmajoriteten s. 4—6)---§ regeringsformen.
. , ,
Tillämpningen av bestämmelserna rörande samverkan i utrikestrågor
mellan regeringen å ena sidan samt riksdagen eller eventuellt utrikesnämnden
eller utrikesutskottet å andra sidan har, såsom av redogörelsen ovan
framgår vid flera tillfällen uppmärksammats inom konstitutionsutskottet.
Utöver vad där upptagits må här ytterligare nämnas följande.
År 1944 uttalades av fem ledamöter i ett särskilt yttrande till utskottets
dechargememorial (nr 24), att »den nära kontakt i utrikespolitiska frågor
mellan regeringen å ena sidan samt riksdagen och dess förtroendeman i utrikesnämnden
å andra sidan, som grundlagen förutsätter och som i nuvarande
brydsamma tidsläge är mera nödvändig än någonsin», ej upprätthållits
på ett tillfredsställande sätt. I en reservationsanmärkning av fyra medlemmar
år 1945 (mem. nr 16) framhölls, att kontakten mellan regering och
riksdag i utrikespolitiska frågor under granskningsåret varit »lika bristfällig
som föregående år».
Vid 1947 års riksdag (mem. nr 16) avgavs en reservation av nio av utskottets
ledamöter, vilka ansåg, att utskottet hort göra anmälan enligt 107 §
regeringsformen mot vederbörande statsråd för det 1946 års svensk-ryska
handels- och kreditavtal icke i tid underställts utrikesnämnden.
8
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
I eu reservation till dechargememorialet år 1950 (nr 17) anförde herrar
Herlitz och Hammar — efter konstaterande, att av 49 under år 1949 ingångna
liandelsöverenskommelser endast två blivit underställda riksdagens prövning
— bl. a. följande:
I vad mån 1949 års överenskommelser varit av sådan beskaffenhet, att
de bort behandlas enligt RF § 12, torde väsentligen bero av huruvida de anses
angå frågor »av större vikt». Denna bestämning förutsätter ett diskretionart
bedömande i varje särskilt fall. Hur det bör utfalla kan naturligen
beträttande åtskilliga av ifrågakommande överenskommelser vara föremål
tor delade meningar. Men med den grundläggande betydelse våra handelsöverenskommelser
med främmande makter i närvarande läge hava för vår
lolkhu shållning, kan det icke råda meningsskiljaktighet om att talrika överenskommelser
måste anses äga denna karaktär. Det är ingalunda till fyllest
att de ganska intetsägande »ramavtalen» underställas riksdagen. Det är
tramför allt genom s. k. kontingentavtal (fristående eller anslutna till ramavtalen),
som de viktiga avgörandena träffas. Utan anspråk på att kunna
särskilt utpeka de fall, där RF § 12 mest påtagligt blivit åsidosatt, vilja vi
med ledning av SOU 1950: 9 s. 20 ff. -— erinra om ett stort antal s. k. sekundära
kontingentavtal, bl. a. med Tjeckoslovakien, vissa avtal med Ungern,
vissa s. k. primära kontingentavtal bland annat angående de båda zonerna i
tyskland samt med Sovjetunionen, samt vissa överenskommelser med Storritannien
och Australiska statsförbundet. Även om en eller annan av dessa
överenskommelser i någon form blivit dryftad i utrikesnämnden eller utnkesutskottet,
synes det oss uppenbart att reglerna i RF § 12 blivit åsidosatta,
dels genom att vissa överenskommelser över huvud ej behandlats av
vare sig riksdagen eller dess organ, dels genom att andra ej behandlats på
det satt RF § 12 åsyftar. F
Detta forhållande sticker hjärt av mot de försäkringar, som för fyra år
sedan avgavos av utrikesministern, att man i möjligaste mån borde återgå
till den praxis som rådde före kriget beträffande tillämpningen av RF § 12.
Denna tanke har — såsom framhålles i nämnda utredning -— icke fullföljts.
Anledningarna till att handelsöverenskommelser icke förelagts riksdagen_
T.ka.ut!°rli«? re<iovisas i utredningen — skola här ej diskuteras. Dem första
vi val; riksdagsbehandlingen är ofta olämplig — med hänsyn till nödvändigheten
att handla snabbt. Men varför har då icke den i RF § 12 subsidiart
anvisade utvägen anlitats: inhämtande av utrikesnämndens eller utr"
UÄntskSttetS yttrande? Detta är frågans kärnpunkt. Det under nuvarande
iorhallanden naturliga är enligt vår mening, att de handelspolitiska frågorna
~ 1 man de ej enligt RF § 12 ovillkorligen ankomma på riksdagen
j.''land,aggas i denna form. Riksdagen kan icke på allvar följa handelspo
htikens skiftningar, men desto viktigare är det, att dess utrikespolitiska
Mot utskottets beslut år 1959 att avslå ett med anledning av granskning
av handelsavtalen ställt yrkande om anmälan utan åberopande av 107 § regeringsformen
reserverade sig fem medlemmar av utskottet (mem. nr 17),
vilka anförde, att vissa av de .då ifrågavarande avtalen varit av sådan vikt,
att de borde ha underställts riksdagen eller i allt fall förelagts utrikesnämnden
eller utrikesutskottet.
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
9
Såsom framgår av utskottets redogörelse har intet av de under granskningsperioden
ingångna handelsavtalen med främmande makter underställts
riksdagen för prövning. Även om åtskilliga av de ifrågavarande handelsöverenskommelserna
i stort sett endast inneburit förlängning av gällande
varuutbytesuppgörelser samt kontingentavtalen till följd av den fortskridande
utvecklingen mot ett multilateralt handelsutbyte kan ha minskat i betydelse,
synes likväl vissa av avtalen vara av sådan vikt, att det varit önskvärt
att de underställts riksdagen eller att i allt fall utrikesnämnden eller utrikesutskottet
beretts tillfälle till yttrande innan avtalen ingåtts.
Med hänsyn till betydelsen av att bestämmelserna om riksdagens eller
dess organs medverkan vid slutande av handelsavtal med främmande makt
icke åsidosättes har utskottet ansett sig, utan åberopande av § 107 regeringsformen,
böra vad sålunda förekommit och sin uppfattning därom för riksdagen
tillkännagiva.
II
(Protokoll över handelsärenden)
Enligt kungörelse den 25 november 1949, nr 614, fordras tillstånd för utförsel
ur riket av krigsmateriel. Av en till kungörelsen fogad förteckning
framgår vilka varor som betecknas som krigsmateriel. Däri ingår bland annat
vapen och ammunition samt annan utrustning för militärt bruk ävensom
maskiner och verktygsutrustningar, som är särskilt avsedda för framställning
och underhåll av i förteckningen nämnd materiel.
Exportlicens för krigsmateriel meddelas av Kungl. Maj :t då utförsel skall
ske i större omfattning eller ärendet eljest är av större vikt och av chefen
för handelsdepartementet i andra fall.
Exportlicensärendena handlägges i handelsdepartementet av en krigsmaterielinspektör,
vilken även handhar kontrollen av krigsmaterieltillverkningen.
I ärenden som kan påkalla prövning ur utrikespolitisk synpunkt överlämnas
handlingarna till utrikesdepartementet och föredrages regelmässigt
för ministern för utrikes ärendena.
Statsminister Erlander har i svar på en interpellation i första kammaren
den 25 april 1956 (FK 1956: 15 s. 54) framhållit, att regeringen i allmänhet
tillämpat principen att över huvud vägra licenser till stater, som för tillfället
är invecklade i akuta internationella konflikter, eller i vilka inbördeskrig
är rådande eller där det internationella eller interna läget är så hotande,
att fara för oroligheter eller krig föreligger.
I anledning av en interpellation i andra kammaren anförde chefen för
handelsdepartementet, statsrådet Lange, den 17 februari 1961 (AK 1961:7
s. 3) att nämnda av statsminister Erlander angivna princip för vägran att
bevilja exportlicens för krigsmateriel alltjämt tillämpas.
I dechargcarbetet år 1961 upptog konstitutionsutskottet till behandling de
av Kungl. Maj:t och av chefen för handelsdepartementet under gransknings
-
10
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
liden meddelade exportlicenserna för krigsmateriel. Utskottet underströk, i
anslutning till statsministerns ovan refererade uttalande, enhälligt vikten av
att tillstånd icke meddelades för utförsel av sådan krigsmateriel, som kunde
tänkas komma till militärt bruk eller därmed jämförlig användning, till
länder, vilka vore invecklade i eller hotade av internationell eller intern konflikt
(mem. nr 15 år 1961 s. 14 ff).
Jämväl år 1962 uppmärksammade utskottet de beviljade tillstånden för
utförsel av krigsmateriel. Utskottet anförde med anledning av den företagna
undersökningen (mem. nr 17 år 1962 s. 2), att utskottet enhälligt funnit
sig sakna anledning till erinran av något slag mot vederbörande statsråd
samt, med hänsyn till förevarande ärendens synnerliga vikt, ansett sig böra
bringa förhållandet till riksdagens kännedom.
Utskottet har även vid årets dechargearbete granskat den av Kungl. Maj :t
och vederbörande statsråd medgivna exporten av krigsmateriel. Den företagna
undersökningen har bl. a. utvisat, att export av krigsmateriel, som
inneburit ett fullföljande av ett tidigare ingånget kontrakt, förekommit till
viss utomeuropeisk stat, vilken varit invecklad i väpnad gränskonflikt med
närbeläget land. Utskottet, som principiellt vidhåller den uppfattning, för
vilken utskottet givit uttryck i sitt dechargememorial år 1961, har funnit
sig icke böra rikta någon erinran mot vad sålunda förekommit. Utskottet
har därför avslagit ett inom utskottet ställt yrkande om tillkännagivande
utan åberopande av § 107 regeringsformen.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, fru Segerstedt Wiberg, herrar
Sveningsson, Georg Pettersson*, Olsén, Erik Olsson, Kronstrand**, Isacson,
Dahl och Svanström**; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von
Friesen, Magnusson i Tumhult, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad,
Nilsson i Östersund, Hammar**, Braconier och Alemyr*.
* Ej närvarande vid justeringen.
** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.
Av de vid ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har
fru Segerstedt Wiberg och herr von Friesen anmält skiljaktig mening och
ansett att utskottets utlåtande under förevarande punkt bort ha följande lydelse
:
Enligt kungörelse — --(= utskottsmajoriteten, s. 9—10)---riks
dagens
kännedom.
På föredragning och hemställan av chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Lange, har Kungl. Maj :t under granskningsåret medgivit ett svenskt
löretag rätt att utföra krigsmateriel till viss utomeuropeisk stat, vilken varit
inblandad i väpnad gränskonflikt med närbeläget land.
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963 11
I anledning härav vill utskottet erinra om att enligt vad i en artikel i
Stockholms-Tidningen den 27 november 1962 uppgivits, statsministern för
tidningen bekräftat att regeringen bifallit ifrågavarande företags framställning
om fullföljande av sina kontraktsenliga leveranser till ifrågavarande
stat samt att detta innebure en uppmjukning av dittills tillämpade principer,
eftersom exportlicenser av detta slag brukade dragas in när internationellt
kritiska lägen uppstod.
Av statsministerns ovannämnda uttalande framgår klart, att regeringen
i förevarande fall frångått den av statsministern själv tidigare deklarerade
principen, vilken konstitutionsutskottet understrukit i sitt år 1961 avgivna
dechargememorial, att över huvud vägra licenser för utförsel av krigsmateriel
till stater, som för tillfället är invecklade i akuta internationella konflikter
eller i vilka inbördeskrig är rådande eller där det internationella eller
interna läget är så hotande att fara för oroligheter eller krig föreligger. Åtgärden
att trots rådande internationella konflikt bevilja licens för vapenexporten
i fråga kan enligt utskottets mening icke på ett tillfredsställande
sätt försvaras vare sig med att leveransen avsett ett fullföljande av tidigare
gjorda åtaganden eller av andra särskilda omständigheter. Vad sålunda förekommit
föranleder utskottet att ånyo med kraft understryka det angelägna
i att största försiktighet iakttages vid beviljande av licens för krigsmaterielexport,
så att dylik utförsel icke sker i strid med ovan angivna principer.
Vad sålunda förekommit och sin uppfattning härutinnan har utskottet
funnit sig böra utan åberopande av § 107 regeringsformen för riksdagen
tillkännagiva.
III
Statstjänstemännens rätt att inneha bisysslor har reglerats på två olika
sätt. De bestämmelser som avser bisysslor, vilka på grund av sin omfattning
kan inverka hinderligt för tjänsten och som således egentligen är att
betrakta som lönevillkor, har intagits i avlöningsreglementena. De inskränkningar
däremot, som ansetts påkallade med hänsyn till rättsordningens
krav på att förhindra obehörigt inflytande av privatintressen vid tjänsteutövningen
och som således äger anknytning till de för tjänstemän gällande
jävsbestämmelserna, har — i vart fall sedan tillkomsten av 1939 års civila
avlöningsreglemente — icke intagits i avlöningsreglementena utan har reglerats
genom särskilda bestämmelser, i allmänhet intagna i de för myndigheterna
utfärdade instruktionerna eller stadgorna.
I syfte att förhindra att tjänsteman åtager sig sådant privatarbete som
på grund av sin omfattning kan invérka på hans arbetskapacitet vid utövandet
av tjänsten har bestämmelser meddelats i 6 och 7 §§ Statens allmänna
avlöningsreglemente (Saar).
6 § i reglementet innehåller bestämmelser rörande de fall, då tjänsteman
må förena en statlig tjänst med annan lönegradsplacerad tjänst.
12
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
I 7 § gives bestämmelser rörande föreningen av tjänst med tjänstebefattning
eller uppdrag. Enligt paragrafens 1 mom. fordras i princip särskilt
tillstånd för förening av ordinarie eller extra ordinarie tjänst med tjänstebefattning
eller därmed jämförligt uppdrag i andra fall än i 6 § avses eller
med uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse eller verk, bolag,
förening eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri,
handel, transport-, bank- eller försäkringväsen eller annan näringsgren
eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte. Tillstånd
beviljas av Kungl. Maj:t, såvitt angår tjänsteman med högre lönegradsnummer
än 23, samt eljest av vederbörande myndighet. Tillstånd
fordras icke i de fall där den, som äger bevilja tillståndet, tillsatt tjänstebefattningen
eller meddelat uppdraget. Tillstånd skall beviljas endast om
Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet vid prövning av sådan ansökan
finner innehavet av befattningen eller uppdraget icke inverka hinderligt
för utövandet av tjänsten.
Stadgandet i 7 § 1 mom. Saar innebär således att en statstjänsteman icke
får mottaga tjänstebefattning eller uppdrag av angivet slag utan att befattningen
eller uppdraget i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t eller vederbörande
myndighet prövats och befunnits icke vara för statstjänstens skötande
hinderligt.
För byggnadsstyrelsen gällde fram till den 1 oktober 1961 en år 1928 utfärdad
instruktion (SFS 358/1928). Enligt 23 § mom. 1 i denna instruktion
fick med ordinarie befattning vid byggnadsstyrelsen icke förenas sådant
enskilt arkitektuppdrag, som — beträffande befattningshavare i lönegrad
28 eller högre enligt tidigare gällande lönegradsindelning — Kungl. Maj:l
och, beträffande lägre tjänstemän, byggnadsstyrelsen fann inverka hinderligt
för tjänstgöringen i verket. I den sedan den 1 oktober 1961 gällande
instruktionen för byggnadsstyrelsen (SFS 452/1961) har regleringen
utsträckts även till icke ordinarie tjänstemän och omfattar — förutom
innehav av eller delägarskap i företag, som bedriver arkitekt- eller byggnadsverksamhet
eller därmed sammanhängande verksamhet — överhuvudtaget
uppdrag åt kommun eller enskild i ärende, som är eller kan bliva
föremål för handläggning inom styrelsen.
Byggnadsstyrelsen är chefsmyndighet för länsarkitektorganisationen. Före
den 1 oktober 1961 gällde för denna en år 1935 utfärdad instruktion
(SFS 354/1935), vari bl. a. stadgades att länsarkitekt och biträdande länsarkitekt
ej fick utan Kungl. Maj:ts, efter prövning i varje särskilt fall, lämnade
tillstånd utom tjänsten utföra uppdrag, som var eller kunde bliva föremål
för länsarkitekts handläggning i tjänsten eller kunde inverka hinderligt
för tjänstgöringen. Instruktionen följdes den 1 oktober 1961 av en ny
instruktion, som i fråga om inskränkningar i tjänstemännens rätt att inneha
bisysslor i huvudsak innehåller en bestämmelse motsvarande den som
nu gäller för byggnadsstyrelsens befattningshavare. Tillstånd för länsarkitekt
och biträdande länsarkitekt att inneha privatuppdrag meddelas av
Kungl. Maj :t.
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
13
Enligt de före den 1 oktober 1961 gällande instruktionerna för byggnadsstyrelsen
och länsarkitektorganisationen — här beröres ej de efter denna
tidpunkt gällande instruktionerna,— skulle således sådan ordinarie befattningshavare
i byggnadsstyrelsen samt sådan länsarkitekt och biträdande
länsarkitekt, som önskade utföra arkitektuppdrag, anmäla varje enskilt
dylikt uppdrag till Kungl. Maj :t eller byggnadsstyrelsen för prövning huruvida
uppdraget inverkade hinderligt för tjänstgöringen. Vid denna prövning
kunde uppenbarligen beaktas ej blott om uppdraget var av den omfattning,
att det kunde antagas menligt inverka på tjänstemannens möjligheter
att medhinna sina vanliga göromål, utan även om uppdraget ur
jävssynpunkter blev hinderligt för tjänsten.
#
Inom byggnadsstyrelsen torde personalen sedan gammalt ha i viss utsträckning
åtagit sig uppdrag vid sidan av tjänsten. Detta torde ha varit
särskilt vanligt bland verkets arkitekter. Den främsta anledningen härtill
lär — såvitt framgått i ett i det följande närmare berört, av justitieombudsmannen
upptaget ärende — ha varit att tidigare chefer för styrelsen
ansett att privatuppdrag, särskilt arkitektuppdrag, varit önskvärda med
hänsyn till befattningshavarnas behov av att komma i beröring med praktiska
och aktuella problemställningar, med vilka de annars under tjänsten
vid styrelsen lätt skulle kunna förlora kontakten.
Frågan rörande förekomsten av bisysslor bland befattningshavarna i
byggnadsstyrelsen har vid ett par tillfällen varit föremål för undersökning.
I syfte att utröna den omfattning, i vilken verkets befattningshavare utövade
enskild arkitektverksamhet, införskaffade sålunda 1931 års riksdagsrevisorer
från styrelsen uppgifter å sådana under budgetåren 1929/30
och 1930/31 innehavda uppdrag. Av de lämnade uppgifterna framgick att
ett flertal befattningshavare innehade arkitektuppdrag av varierande storlek.
Bland de befattningshavare, som innehade flera arkitektuppdrag, märktes
generaldirektören samt tre byggnadsråd och tre intendenter.
I sitt av utredningen föranledda uttalande framhöll revisorerna att det,
med hänsyn till privatuppdragens antal och art, syntes med fog kunna
ifrågasättas huruvida ej tjänstemännens enskilda arkitektverksamhet vuxit
ut till en omfattning, som sträckte sig utöver vad som ur statsintressets
synpunkt kunde anses tillbörligt. Vidare ansåg revisorerna det vara särskilt
anmärkningsvärt, att i vissa fall tjänstemännen åtagit sig privata
uppdrag av sådan beskaffenhet att av dem utarbetade förslag och ritningar
enligt gällande författningar skulle bli föremål för granskning inom den
byrå, dit vederbörande haft sin tjänstgöring förlagd. Även om vederbörande
— enligt vad revisorerna inhämtat — i dylika fall icke deltog i ärendets
handläggning inom byggnadsstyrelsen, kunde det anmärkta förhållandet
enligt revisorerna ge anledning till att förtroendet till objektiviteten
i styrelsens ämbetsåtgärder rubbades, över huvud taget torde det kunna
14
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
betecknas såsom mindre lämpligt att tjänstemännen åtog sig privata uppdrag,
vilka i en eller annan form skulle bli föremål för byggnadsstyrelsens
prövning. Slutligen ansåg revisorerna det önskvärt att en sådan ändring
av den för byggnadsstyrelsen då gällande bisysslebestämmelsen vidtogs,
som otvetydigt angav att vederbörligt tillstånd till innehav av enskilt arkitektuppdrag
skulle inhämtas för varje särskilt fall; inom byggnadsstyrelsen
hade bestämmelsen nämligen icke tolkats på detta sätt (1932 års revisionsberättelse
del I s. 72 ff).
Vid frågans behandling vid 1932 års riksdag förklarade statsutskottet
att det för sin del —- i motsats till vad byggnadsstyrelsen hävdat — ansåg
att tillstånd till innehav av enskilt arkitektuppdrag borde inhämtas i varje
särskilt fall (SU 1932: 86).
Ärendet föranledde icke någon särskild åtgärd från riksdagens sida.
1934 års riksdagsrevisorer fann det vara av intresse att undersöka i vad
mån 1931 års revisorers uttalande och vad sedermera i saken förekommit
påverkat omfattningen av generaldirektörens, byråchefernas och intendenternas
i byggnadsstyrelsen enskilda arkitektuppdrag och formerna för medlandet
av tillstånd till dylika uppdrags innehavande. I sådant syfte infordrade
revisorerna redogörelse för de enskilda arkitektuppdrag, som innehafts
av dessa befattningshavare under budgetåren 1931/32—1933/34. Såvitt
revisorerna kunde finna, hade någon avsevärd minskning i omfattningen
av de privata arkitektuppdragen icke inträtt efter frågans behandling
av 1931 års revisorer. Den enda förändring som inträffat syntes ha
varit att generaldirektören med byråchefer och intendenter träffat en överenskommelse
att privata arkitektuppdrag skulle anmälas för honom (1936
års revisionsberättelse del I s. 68 ff).
Revisorernas anmärkning föranledde dock ingen riksdagens åtgärd, enär
det förutsattes att frågan om den ordning, i vilken ledamot av byggnadsstyrelsen
skulle anmäla innehavda privatuppdrag, skulle komma under omprövning
i sammanhang med Kungl. Maj:ts behandling av det förslag till
allmänt avlöningsreglemente, som 1928 års lönekommit då framlagt (SU
1935:126).
*
I maj 1960 uppgavs i tidningspressen att ett stort antal arkitekter med
ordinarie anställning i byggnadsstyrelsen utövade privat arkitektverksamhet
med egna kontor utan att, på sätt föreskrivits i den för styrelsen gällande
instruktionen, tillstånd därtill annat än i undantagsfall inhämtats. Det ifrågasattes
om icke dessa tjänstemän underlåtit att följa instruktionens bisysslebestämmelser
med byggnadsstyrelsens och kanske även kommunikationsdepartementets
tysta medgivande. När det gällde länsarkitekterna —
tramhölls det vidare — vore det ganska vanligt att tillstånd till innehav av
privata uppdrag söktes hos Kungl. Maj :t, som vid prövningen av sådana ansökningar,
över vilka byggnadsstyrelsen hade att yttra sig, tillämpade en
mycket restriktiv praxis. Det vore svårt att förstå varför de tjänstemän inom
by§Sna(isstyrelsen och kommunikationsdepartementet, som behandlade läns
-
15
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
arkitekternas ansökningar, icke reagerat inför det förhållandet att byggnadsstyrelsens
egna arkitekter i regel uraktlåtit att i enlighet med gällande
bestämmelser söka tillstånd att inneha privata uppdrag.
Vad som sålunda påtalats föranledde justitieombudsmannen att i maj 1960
från byggnadsstyrelsen infordra upplysningar i saken. Efter det styrelsen
i skrivelse den 25 juni 1960 lämnat JO upplysningar i saken, anmodade
byggnadsstyrelsen hösten 1960 sin personal — med vissa undantag att
besvara i en enkätskrivelse upptagna frågor rörande innehav av bisysslor
och erhållna tillstånd därtill. Sedan styrelsen i skrivelse den 1 november
1960 till JO redovisat resultatet av utredningen, hördes av JO i ärendet ett
flertal befattningshavare i byggnadsstyrelsen, däribland nuvarande generaldirektören,
en byråchef, ett byggnadsråd samt två byrådirektörer. I beslut
den 23 juli 1962 prövade JO huruvida befattningshavare vid styrelsen i saken
låtit komma sig tjänstefel till last men fann på anförda skäl sig kunna
låta bero vid vad i ärendet förekommit (se JO:s ämbetsberättelse 1963
s. 254 ff).
Beträffande frågan i vilken utsträckning befattningshavare i byggnadsstyrelsen
innehaft enskilda arkitektuppdrag och andra bisysslor samt inhämtat
vederbörligt medgivande för innehav därav, framgår av svaren a den
av styrelsen företagna skriftliga enkäten jämte övrig av JO redovisad utredning
bland annat följande.
Antalet arkitekter med ordinarie anställning, för vilka gällde såväl 7 §
1 mom. Saar som bestämmelsen i 23 § 1 mom. i den tidigare instruktionen
för byggnadsstyrelsen uppgick till 18. Av dessa hade två förklarat sig ej
ha innehaft eller inneha sådant uppdrag, medan en tredje efter år 1957 innehaft
endast statliga uppdrag. En befattningshavare hade uppgivit sig ha
haft tillstånd för de enstaka uppdrag han mottagit. En femte tjänsteman
hade förklarat sig ha haft tillstånd till uppdrag »av någon betydelse».
Nio befattningshavare syntes — utan att bedriva arkitektrörelse i organiserad
form — ha mottagit enskilda arkitektuppdrag i större eller mindre utsträckning.
Tillstånd att inneha uppdragen hade dock icke i något fall begärts
enligt instruktionens bestämmelse härom. Det kan ifrågasättas om
icke vissa av uppdragen varit av den beskaffenheten att tillstånd erfordrats
jämväl enligt 7 § 1 mom. Saar. Av dessa nio tjänstemän var sex i sådan
tjänsteställning att tillstånd skulle sökas hos Ivungl. Maj :t. Fem av dem ansökte
sedermera om Ivungl. Maj:ts medgivande att mottaga vissa uppdrag;
tillstånd meddelades för tre av befattningshavarna, medan den fjärdes ansökan
avslogs. Den femtes ansökan lär vid tiden för justitieombudsmannens
utredning icke vara prövad.
De övriga fyra ordinarie arkitekterna hade förklarat sig driva egen arkitektrörelse
i organiserad form. En av dem hade dock uppgivit, att privatverksamheten
varit av ytterst ringa omfattning och att vid tiden för enkäten
något uppdrag icke innehades.
Beträffande befattningshavare som icke var ordinarie arkitekter, vilkas
antal uppgavs till 224, hade 56 jakande besvarat fråga om innehav av bisysslor.
Av dessa synes ett 40-tal ha innehaft bisyssla utan tillstånd; ett
16 Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
20-tal av dessa fall synes avse arkitektuppdrag eller eljest uppdrag av teknisk
natur.
I det av JO upptagna ärendet förekommer därjämte vissa uppgifter rörande
antalet till Kungl. Maj :t ingivna tillståndsansökningar från befattningshavare
i byggnadsstyrelsen.
Enligt uppgift från styrelsen i juni 1960 hade sedan år 1950 sådana framställningar
gjorts i fråga om 14 arkitektuppdrag; samtliga ansökningar hade
bifallits.
I ärendet har vidare lämnats vissa uppgifter om antalet av Kungl. Maj:t
under tiden 1957—den 10 mars 1961 prövade ansökningar om bisyssleinnehav.
Under denna tidsperiod hade anmälningar ingivits av tillhopa 24 befattningshavare
i byggnadsstyrelsen. Anmälningarna hade avsett sammanlagt
32 olika uppdrag och andra bisysslor. Kungl. Maj:t hade bifallit innehav
av 29 av dessa bisysslor samt avslagit återstående tre. Av de 32 uppdrag
ansökningarna avsett hade hälften eller 16 utgjort ritnings- och planeringsarbeten
och liknande arkitektuppdrag. Härav hade 13 godkänts och tre avslagits.
Därjämte kan anmärkas, att åtta av förenämnda 24 ansökningar synes ha
ingivits till Kungl. Maj:t sedan JO i mitten av maj 1960 till behandling upptog
frågan om bisyssleinnehaven inom byggnadsstyrelsen. De tre avslag, som
Kungl. Maj :t enligt det föregående meddelat, hade samtliga givits i januari
1961 och avsett dessa sist ingivna ansökningar. Av de övriga av dessa åtta
ansökningar hade vederbörande i ett fall lämnats medgivande att slutföra
vissa redan påbörjade arbeten, medan återstående framställningar bifallits
helt.
Såvitt synes framgå av handlingarna torde i mars 1961 så gott som samtliga
de befattningshavare i byggnadsstyrelsen vilka vid den skriftliga enkäten
uppgivit sig inneha bisysslor utan vederbörligt tillstånd, ha sökt sådant
tillstånd.
Som förklaring till underlåtenheten att söka tillstånd för privata arkitektuppdrag
framhölls i JO-utredningen av några befattningshavare inom styrelsen
bland annat, att man från kommunikationsdepartementets sida aldrig
tagit något initiativ, oaktat man där sedan länge torde ha känt till att styrelsens
arkitekter och andra befattningshavare bedrev privat verksamhet. I
denna fråga — nämligen huruvida och i vad mån man på ledande håll i
kommunikationsdepartementet haft kännedom om den betydande förekomsten
av bisysslor bland de högre tjänstemännen i byggnadsstyrelsen — har
vid beredningen av det av JO upptagna ärendet bland annat förekommit följande.
Chefen för byggnadsstyrelsens administrativa byrå har i JO-ärendet förklarat,
att han tagit för givet, att det för kommunikationsdepartementet
var känt, att det byggnadsråd som år 1951 utnämndes till generaldirektör
l°r styrelsen både som byggnadsråd och senare som generaldirektör innehade
en av landets största arkitektbyråer.
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
17
En befattningshavare har uppgivit, att ifrågavarande generaldirektör omtalat,
att han för sin under åren närmast före 1951 bedrivna privata verksamhet
hade muntligt tillstånd av dåvarande statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet.
Beträffande denna privatverksamhet har befattningshavaren
vidare påstått, att dåvarande expeditionschefen i kommunikationsdepartementet
vid ett samtal, som befattningshavaren haft med honom
troligen vid årsskiftet 1957/58, ganska mycket uppehållit sig vid att man
inom departementet var bekymrad över att ifrågavarande byggadsråd innehade
uppdrag som styrelseledamot i ett stort fastighetsbolag efter endast
muntligt tillstånd av statsrådet.
Nämnde befattningshavare, bvggnadsråd inom styrelsen, har vidare framhållit,
att på alla ritningar, beskrivningar och kartor avseende exempelvis
stadsplaneförslag, som upprättats av hans arkitektbyrå, alltid stått hans
och hans kompanjons namn, varför vederbörande statliga myndighet,
som haft att granska handlingen, icke kunnat undgå att se vem som upprättat
densamma; sådana handlingar hade även passerat Kungl. Maj:t.
En annan befattningshavare har förklarat att man vid prövningen av
hans ansökan år 1957 till tjänst som byrådirektör vid styrelsen inom departementet
borde ha lagt märke till den förteckning över utförda arkitektarbeten,
som fogats till ansökningshandlingarna. Förteckningen utvisade att
denne befattningshavare under tiden 1938—1955 innehaft arkitektuppdrag,
avseende ett 40-tal byggnader, delvis av betydande storlek.
*
Sedan JO:s förutnämnda beslut meddelats i juli 1962, framställdes i tidningspressen
— i anledning av vad byggnadsstyrelsens befattningshavare
i ärendet påstått om kommunikationsdepartementets kännedom om förekomsten
av bisysslor inom styrelsen — upprepade krav på att nuvarande
och tidigare chefer för departementet skulle uttala sig i saken.
I augusti 1962 förklarade chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Skoglund, i ett uttalande för tidningspressen bland annat:
Under år 1958 hade Kungl. Maj :t börjat tillämpa en skärpt praxis vid
prövning av ansökningar om tillstånd till bisysslor för länsarkitekterna.
Självfallet hade däri legat ett obetingat generellt krav att tjänstemännen
i författningsenlig ordning skulle anmäla sina bisysslor. Skoglund hade
över huvud taget icke fått kännedom om byggnadsstyrelsens befattningshavares
extrauppdrag förrän i samband med pressdebatten i saken under
våren 1960. Med anledning av vad som förekommit hade från regeringens
sida utfärdats ny instruktion för byggnadsstyrelsen samt hade en särskild
arbetsgrupp med representanter för vederbörande departement och byggnadsstyrelsen
utarbetat riktlinjer för tillståndsgivningen, vilka numera tilllämpades.
I anslutning härtill må anmärkas följande.
I yttrande till JO den 20 juli 1961 har generaldirektören för byggnadsstyrelsen
anfört, att från tidpunkten av JO:s första promemoria i ärendet
den 28 juni 1960 hade uppdragsbestämmelserna strikt tillämpats.
2 Iiihang till riksdagens protokoll 1003. 5 samt. 2 avd. Nr 0
18
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
Under år 1960 hade inom kommunikationsdepartementet framlagts ett
utkast till ny instruktion för byggnadsstyrelsen. Detta utkast överarbetades,
och ett förslag till ny instruktion för styrelsen upprättades i slutet av år
1960. Sedan även detta förslag blivit föremål för omarbetning, utfärdade
Ivungl. Maj:t den 27 juli 1961 ny instruktion för byggnadsstyrelsen (SFS
nr 452), vilken instruktion trädde i kraft den 1 oktober samma år. Enligt
instruktionens 18 § må tjänsteman hos styrelsen ej utan tillstånd i varje
särskilt fall för egen eller annans räkning driva eller ha del i företag,
som bedriver arkitekt- eller byggnadsverksamhet eller därmed sammanhängande
verksamhet, och ej heller åt kommun eller enskild åtaga sig
uppdrag i ärende, som är eller kan bliva föremål för handläggning inom
styrelsen. — Tillstånd meddelas av Kungl. Maj :t, såvitt rör tjänster som
tillsatts av Kungl. Maj :t, och eljest av styrelsen.
JO har i sin ämbetsberättelse till 1963 års riksdag i det av honom upptagna
ärendet uttalat (s. 321) att frågan om den reglering av tjänstemännens
innehav av bisysslor, som betingas av jävssynpunkter, genom den nya
instruktionen för styrelsens del erhållit en enligt JO:s mening tillfredsställande
lösning.
I samband med 1961 års granskning av statsrådsprotokollen uppmärksammade
konstitutionsutskottet att — såvitt framgick av den av byggnadsstyrelsen
företagna ovannämnda skriftliga enkäten — en betydande del
av styrelsens befattningshavare innehade bisysslor samt att tillståndsprövning
av dessa icke förekommit i den utsträckning som bort ske. I anledning
härav uttalade utskottet i sitt memorial angående granskning av det
i statsrådet förda protokollet (KU 1961: 15 s. 11):
Förekomsten av bisysslor bland statstjänstemän har vid olika tillfällen
varit föremål för undersökningar, vilka visat att en icke obetydlig del av befattningshavarna
vid sidan om sin statliga tjänst innehar uppdrag av skilda
slag. Omfattningen av uppdragen torde dock växla starkt inom olika tjänstemannagrupper
såväl till antalet som till arten.
Det är uppenbarligen av vikt att statens högre befattningshavare så långt
möjligt intaga en fri och obunden ställning och därför ej heller inneha
bisysslor i en omfattning, som kan inverka menligt på tjänsteutövningen.
En förutsättning för att det skall kunna avgöras, att innehavet av ett uppdrag
icke inkräktar på möjligheten att behörigen sköta den statliga tjänster!
är att vederbörande myndighet erhåller kännedom om de "bisysslor
tjänstemännen inneha. Det är därför angeläget att myndigheterna" uppmärksamma
förekomsten av bisysslor bland befattningshavarna och, om så
befinnes påkallat, medverka till att den föreskrivna tillståndsprövningen
kommer till stånd. Utskottet finner det vidare vara av betydelse att vederbörande
departementschef utövar en allmän uppsikt över förhållandena i
förevarande hänseende vid de till departementet hörande myndigheterna.
Utskottet vill i samband härmed erinra om 1956 års riksdags uttalande anönskvärdheten
av att en översyn av de här aktuella bestämmelserna
i såväl sakligt som formellt hänseende kommer till stånd, varigenom möj
-
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
19
lighetcrua att upprätthålla en fast praxis i fråga om tillståndsgivningen
torde väsentligen förbättras.
Vad sålunda förekommit och sin uppfattning härom har utskottet velat
för riksdagen tillkännagiva.
Utskottets memorial i denna del lades av kamrarna till handlingarna.
Av ovanstående redogörelse torde framgå att befattningshavarna inom
byggnadsstyrelsen tidigare i stor utsträckning innehaft bisysslor, för vilka
de underlåtit att söka tillstånd hos Kungl. Maj :t enligt då gällande bestämmelser.
Sedan nämnda missförhållanden uppmärksammats, har Kungl.
Maj :t — i anslutning till att dessa förhållanden bekantgjordes — på föredragning
och hemställan av chefen för kommunikationsdepartementet bland
annat genom utfärdandet av 1961 års nya instruktion för byggnadsstyrelsen
på olika sätt begränsat möjligheterna för befattningshavarna att inneha
bisysslor samt även i övrigt tillsett att gällande bestämmelser efterföljes.
De olika åtgärderna har även lett till att ett ganska stort antal befattningshavare
vid styrelsen begärt avsked från sina befattningar.
Enligt utskottets mening har intet framkommit som kan anses vara bevis
för att någon av statsrådets ledamöter känt till nämnda förhållanden
inom styrelsen, innan chefen för kommunikationsdepartementet lät vidtaga
åtgärder för undanröjande av missförhållandena. Att konstitutionsutskottet
tidigare kommit till denna slutsats torde även framgå därav, att utskottet
i sitt dechargememorial år 1961 påtalat förekomsten av bisysslor inom
byggnadsstyrelsen utan att därvid ens ifrågasätta ansvarighet för någon av
statsrådets ledamöter.
Utskottet finner det, med hänsyn till de olika åtgärder som chefen för
kommunikationsdepartementet och på dennes hemställan Kungl. Maj:t sålunda
låtit vidtaga, angeläget framhålla att den befattning med förevarande
ärenden, som utövats av chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet
Skoglund, icke givit anledning till någon erinran från utskottets sida.
Utskottet har därför avslagit ett inom utskottet väckt yrkande om tillkännagivande
i ärendet utan åberopande av § 107 regeringsformen.
Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:
från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson*, Kronstrand,
Dahl och Palm; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping,
von Friesen, Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson
i Halmstad, Nilsson i Östersund, Hammar och Braconier.
* Ej närvarande vid justeringen.
2f llihang till riksdagens protokoll 1963. 5 samt. 2 avd. Nr 9
20
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
Av de i ärendets behandling deltagande ledamöterna av utskottet har
herr Braconier med instämmande av fru Segerstedt Wiberg samt herrar
Sveningsson, Kronstrand, von Friesen, Magnusson i Tumhult och Hammar
anmält skiljaktig mening och ansett att utskottets utlåtande under förevarande
punkt bort ha följande lydelse:
Statstjänstemännens rätt---(= utskottsmajoriteten, s. 11—19)
---till handlingarna.
Av den av utskottet lämnade redogörelsen framgår, att det vid byggnadsstyrelsen
under en lång följd av år rått allvarliga missförhållanden i avseende
å befattningshavarnas innehav av bisysslor. Utskottet har visserligen år
1961 i dechargememorialet nämnda år behandlat förekomsten av bisysslor
inom styrelsen. Da var emellertid för utskottet kända endast en ringa del av
de upplysningar som framkommit genom JO:s i slutet av juli 1962 framlagda
utredning. De genom denna utredning framdragna omständigheterna är
av för statsrådets ledamöter vida mer besvärande art än de upplysningar utskottet
kunde erhålla varen 1961. Vid sadant förhållande, då nya upplysningar
av väsentlig betydelse framkommit, vilka icke tidigare kunnat vara föremål
för utskottets bedömande, kan enligt utskottets mening decharge icke ha
vunnits.
Vad därefter angår frågan huruvida chefen för kommunikationsdepartementet
känt till eller bort känna till ovan påtalade missförhållanden å sådan
tid att ingripande mot desamma bort äga rum tidigare än som skett, vill
utskottet framhålla att befattningshavare hos byggnadsstyrelsen enligt den
av JO framlagda utredningen dels såsom sin åsikt framhållit, att ifrågavarande
statsråd känt till förhållandena, dels ock anmärkt att det av flera ansökningsärenden
hos Kungl. Maj :t framgått, att befattningshavare hos styrelsen
utfört i ärendena förekommande ritningar.
Med hänsyn till nu angivna omständigheter finner utskottet att åtskillig
tid innan, på tillskyndan av chefen för kommunikationsdepartementet
statsrådet Skoglund, åtgärder företogs mot missförhållandena inom styrelsen,
denne känt till eller bort känna till missförhållandena men likväl underlåtit
att föreslå åtgärder för avhjälpande av desamma eller eljest ingripa
mot dem. Denna sin uppfattning och vad i övrigt i ärendet förekommit
liar utskottet ansett sig utan åberopande av § 107 regeringsformen böra
för riksdagen
tillkännagiva.
IV
(Protokoll över kommunikationsärenden den 2 november 1962, nr 1)
Postbanken, som enligt bestämmelser i bank- och sparbankslagarna icke
är underkastad flertalet paragrafer i dessa, omfattar sedan 1960 postsparbanken
och postgirorörelsen och lyder under generalpoststyrelsen. Enligt
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
21
§ 11 i Kungl. Maj :ts instruktion för generalpoststyrelsen med underlydande
förvaltningsorgan den SO juni 1960 utgöres generalpoststyrelsen bl. a.
av en generaldirektör och chef för postverket, byråchefer och en postbankschef,
varjämte vid behandlingen av vissa ärenden rörande postsparbanken
och postgirot såsom ledamöter i styrelsen ingår tre postbanksfullmäktige,
av vilka en tillika är fullmäktig i riksbanken och en fullmäktig i riksgäldskontoret.
Den som ej är fullmäktig i riksbanken eller riksgäldskontoret
benämnes förste postbanksfullmäktig. Postbanksfullmäktige förordnas
av Kungl. Maj:t för en lid av högst tre år. F. n. är för perioden 1962—
1964 såsom postbanksfullmäktige förordnade Erik Rudolf Hagberg, tillika
riksgäldsfullmäktig, försäkringsdirektören Knut August Seved Apelqvist
och riksbankschefen Per Valfrid Åsbrink, tillika riksbanksfullmäktig, Hagberg
och Åsbrink dock endast så länge de innehar uppdrag såsom fullmäktige
i riksgäldskontoret och riksbanken (Kungl. Maj :ts i ecklesiastikdepartementet
beslut den 24/11 1961). Vid behandling av postbankens ärenden
består generalpoststyrelsen enligt 21 § i anförda instruktion av generaldirektören,
postbankschefen och de tre postbanksfullmäktige samt vid ändringar
i förordningar angående postsparbanken och postgirot chefen för
förfatlningsbyrån. Besluten, som fattas kollegialt, förutsätter att minst två
av postbanksfullmäktige deltar i avgörandet. På detta sätt har till år 1963
behandlats ärenden bl. a. rörande postbankens medelsförvaltning och inlåningsräntor.
Delegation hade dock skett åt postbankschefen eller chefen
för låneavdelningen i vissa s. k. fullmäktigeärenden, nämligen i ärenden
om kortfristig upp- och utlåning. Personal- och driftärenden, anskaffningsärenden,
reklam o. s. v. hade också till viss del delegerats å postbankschefen,
resp. avdelningsdirektör eller annan. Utöver vad ovan sagts skall förste
postbanksfullmäktige deltaga i behandlingen även av andra viktigare ärenden,
som i väsentlig mån berör postsparbanken och postgirot.
Kungl. Maj :t utfärdade den 2 november 1962 (SFS nr 610) på hemställan
av statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet en kungörelse
om ändring i instruktionen den 30 juni 1960 (vilken kungörelse trädde
i kraft den 1/1 1963), varigenom flertalet av de ärenden, som hittills
handlagts av generalpoststyrelsen med postbanksfullmäktige som ledamöter,
numera kommer att utan fullmäktiges direkta medverkan behandlas inom
postbanken av postbankschefen samt cheferna för respektive allmänna avdelningen,
driftsavdelningen och finansavdelningen inom postbanken. De mera
kvalificerade ärendena skall dock alltjämt förbehållas generalpoststyrelsen
med postbanksfullmäktige, särskilt stora kapitalplaceringar, boksluten för
postsparbanken och postgirot, dispositionen av vinstmedlen, nedskrivning av
värdepapper, riktlinjer och allmänna villkor för lånepolitiken samt ränteförändringar
och dylikt. Förste postbanksfullmäktiges deltagande även i
andra ärenden kvarstår dock oförändrat. Ingen ändring har gjorts beträffande
reglerna för postbanksfullmäktiges sammansättning.
Principerna för ifrågavarande omorganisation av det administrativa arbetet
inom postbanken underställdes riksdagen av departementschefen i
proposition nr 189 år 1961.
22
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
Statsutskottet hemställde i utlåtande (nr 190/1961) i anledning av propositionen
att riksdagen måtte medgiva eu omorganisation av postbanken
efter i huvudsak de riktlinjer som framlagts i propositionen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
*
Postsparbanken inrättades fr. o. in. år 1884 och var ursprungligen en
särskild byrå inom generalpoststyrelsen, i spetsen för vilken stod en styrelse
bestående av förutom generalpostdirektören, ordförande, en särskild byråchef
och tre ledamöter, av vilka en skulle vara fullmäktig i riksbanken och
en fullmäktig i riksgäldskontoret (kungl. förordning den 22 juni 1883 ang.
en postsparbank för riket, SFS nr 22, § 21). De fullmäktige från riksbanken
och riksgäldskontoret skulle utses av respektive fullmäktige inom sig; den
tredje ledamoten förordnades av Kungl. Maj:t. — Postsparbanksbyrån frigjordes
successivt från generalpoststyrelsen och blev fr. o. m. år 1912 en
självständig institution, ehuru med viss anknytning till postverket. Från och
med år 1923 omorganiserades postsparbanken och återfördes i samband därmed
under generalpoststyrelsen. Styrelsen för postsparbanken ersattes med
den nuvarande institutionen, alltså vid sidan av generaldirektör och byråchefer
tre postsparbanksfullmäktige, av vilka en tillika skulle vara fullmäktig i
riksbanken och en fullmäktig i riksgäldskontoret. Postsparbanksfullmäktige
skulle deltaga i behandlingen av vissa postsparbanken berörande ärenden. De
fullmäktige skulle fårordnas av Kungl. Maj:t för högst tre år (Kungl. Maj:ts
instruktion för generalpoststyrelsen d. 30/6 1920, SFS nr 591, ändrad genom
kungl. kung. den 15 december 1922, SFS nr 607, § 12). År 1925 tillskapades
postgirorörelsen och samma år förordnades att postsparbanksfullmäktige i
generalpoststyrelsen skulle deltaga vid behandlingen av vissa viktigare ärenden
rörande denna (kungl. kung. d. 6/2 1925, SFS nr 37). 1920 års instruktion,
ändrad hl. a. 1922 och 1925 på anfört sätt, ersattes år 1930 av en ny instruktion
för generalpoststyrelsen (SFS nr 189), men 12 § angående postsparbanksfullmäktige
överfördes oförändrad. Vid tillkomsten av 1960 års
instruktion (se föreg.) överfördes likaledes bestämmelsen till nuvarande
11 §, men med anledning av sammanslagningen av postsparbanken och postgirot
till postbanken ändrades de fullmäktiges beteckning till postbanksfullmäktige.
Vid 1961 års riksdagsbehandling berördes ej särskilt sammansättningen
av postbanksfullmäktige.
Till grund för 1883 års lagstiftning låg ett betänkande avgivet den 23/12
1882 av 1881 års postsparbankskommitté, vilken bl. a. föreslog den ovan
omnämnda styrelsen som ledning för postsparbanken. De kommitterade
tann en del postsparbanksärenden vara av beskaffenhet att påkalla eu mera
mångsidig prövning än den generaldirektören och den särskilda byråchefen
ensamma kunde företaga. Övriga byråchefer var enligt de kommitterade för
upptagna för att kunna, så som vederbordes, sätta sig in i postsparbanksärendena,
vilka var väsentligt olikartade de till övriga hvråer hörande må
-
Konstitutionsutskottets memorial nr !) år 1963
23
len. Då till handläggning förekom frågor av större vikt borde postsparbankens
styrelse förstärkas, så att den kom att utgöras av fem personer, nämligen,
förutom generaldirektören och byråchefen för postsparbanksärenden,
tre av Konungen förordnade ledamöter, av vilka med avseende å beskaffenheten
av den verksamhet, som skulle åt denna styrelse anvisas, en borde
vara fullmäktig i riksbanken och eu fullmäktig i riksgäldskontoret. De
ärenden, som den sålunda förstärkta styrelsen huvudsakligen skulle behandla,
utgjorde frågor rörande meddelanden av reglementariska bestämmelser
beträffande postsparbankstjänstgöringen i allmänhet, avgivande av
förslag angående den ränta, som skulle tillgodoföras räkningshavare, eftergift
i vissa fall av postsparbankens rätt till innestående medel, bestämmande
av det belopp postsparbanksmedel som fick innestå i huvudkassan,
inköp eller försäljning av räntebärande obligationer samt vidtagande i allmänhet
av åtgärder för beredande av de rörelsemedel, som erfordrades för
postsparbanken. Vid röstning borde frågorna avgöras efter flertalet röster.
Förslag i enlighet med grunderna för de kommitterades förslag framlades
vid 1883 års riksdag i proposition nr 40, varvid dock föreslogs att de ledamöter
i styrelsen, vilka var fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
skulle utses av respektive fullmäktige. Departementschefen förklarade
sig »i allo gilla» att av de tre av de kommitterade föreslagna ledamöterna
en skulle vara fullmäktig i riksbanken och en i riksgäldskontoret men ansåg
det lämpligast att de respektive fullmäktige i dessa riksdagens verk,
vilka eljest sins emellan fördelade göromålen, också var för sig utsåg åt
vilken av dem uppdraget att tjänstgöra såsom medlem av postsparbankens
styrelse borde överlämnas.
Sammansatta stats-, banko- och lagutskottet fann i sitt utlåtande (nr 1/
1883) i anledning av propositionen intet att anmärka mot propositionen i
förevarande del och hemställde att förslaget i denna de! måtte antagas.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Postsparbankssakkunniga har den 15 november 1921 avgivit ett betänkande
angående omorganisation av postsparbanken (särskilt s. 104—105),
vari de föreslog postsparbankens införlivande med postverket. Beträffande
styrelsen för postsparbanken med särskilt förordnade ledamöter skulle denna
enligt förslaget komma att upphöra. Då det även efter postsparbankens
inordnande i postverket torde bli nödvändigt att generalpoststyrelsen vid
avgörande av vissa postsparbanksärenden förstärktes med särskilda sakkunniga
förordades, att tre postfullmäktige förordnades att enligt Kung].
Maj:ts bestämmande såsom ledamöter inträda i generalpoststyrelsen vid avgörande
av sådana bankbyrån berörande frågor, som vore av större vikt,
exempelvis ärenden rörande placering av de i postsparbanks- och postcheckrörelserna
(man föreslog införandet av en särskild postcheckrörelsc)
innestående medel, ändring i grunderna för räntegottgörelse till delägare i
postsparbanken eller till postcheckkontoinnehavare, höjning eller sänkning
av inlåningsräntan, ändring av kung], förordningen angående postverkets
postsparbanks- och postcheckrörelsc in. in. Samtliga Ire fullmäktige torde
24
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
böra förordnas av Kungl. Maj :t för viss tid, förslagsvis tre år. Med hänsyn
till beskaffenheten av postfullmäktiges blivande åligganden, ansåg de sakkunniga,
att en borde vara fullmäktig i riksbanken och en fullmäktig i riksgäldskontoret.
— De sakkunniga antog, att det de närmaste åren efter omorganisationen
bleve nödvändigt för generalpoststyrelsen att i rätt stor omfattning
taga postfullmäktiges sakkunskap i anspråk. Det vore därför förmånligt
om en och samma fullmäktig i regel kunde närvara vid föredragning
av postsparbanks- och postcheckärenden, vari beslut ej kunde fattas
av byråchefen eller denne i förening med generaldirektören. Då det icke
gärna kunde förutsättas att de två fullmäktige, vilka tillika vore riksbankseller
riksgäldsfullmäktige, skulle vara i tillfälle att åtaga sig mera omfattande
uppdrag i postverket, ansåg de sakkunniga det böra tillhöra den återstående
fullmäktigen att i första hand såsom sakkunnig inträda i generalpoststyrelsen
vid behandling av bankby^rån tillhörande ärenden. Det vore
därför särskilt angeläget att även denne fullmäktige vore väl bevandrad på
det ekonomiska området, att han hade tid och intresse för det honom an
-
förtiodda uppdraget samt att han därjämte ägde nödiga förutsättningar för
att kunna bedöma även det rent tekniska arbetet inom bankbyrån.
Departementschefen anförde i proposition nr 152 år 1922 (s. 21 och 60)
tdl riksdagen angående bl. a. omorganisation av postsparbanken, att den
sakkunskap på det finansiella området som givetvis måste förefinnas i
postsparbanksledningen torde efter sammanslagningen med postverket på
ett tillfredsställande sätt kunna tillföras densamma genom den av de sakkunniga
föreslagna fullmäktigeinstitutionen. — Departementschefen fann
vidare de sakkunnigas förslag rörande sammansättningen av postfullmäktige
vara ägnat att tillföra generalpoststyrelsen den sakkunskap, som kunde
vara behövlig vid avgörandet av viktigare postsparbanks- och postgiroärenden,
varför han förordade vad de sakkunniga därutinnan föreslagit.
Sammansatta stats- och bankoutskottet avgav år 1922 utlåtande nr 9
(l)i anledning av propositionen (s. 13 och 17). Utskottet anförde därvid
bl. a. följande. Utskottet hade intet att erinra mot Kungl. Maj :ts förslag
att generalpoststyrelsen vid avgörande av vissa viktigare postsparbanks(ocli
postgiro-)ärenden förstärktes med särskilda sakkunniga, förordnade
av Kungl. Maj:t för tre år i sänder, samt att en av dem borde vara fullmäktig
i riksbanken och en fullmäktig i riksgäldskontoret. (Utskottet biträdde
ej förslaget om införande av postgirorörelse [postcheckrörelse] i
Sverige.) Utskottet hemställde bl. a. att riksdagen måtte besluta alt, i
anledning av postsparbankens inordnande i postverket, särskilda postsparbanksfullmäktige
skulle för tiden från och med 1923 års ingång förordnas
a\ Kungl. Maj.t och att antalet dylika fullmäktige skulle vara tre, av vilka
en utsågs bland fullmäktige i riksbanken och en bland fullmäktige i riksgäldskontoret.
Riksdagen biföll utskottets anförda hemställan.
Departementschefen föreslog i proposition nr 209/1924 införandet av
postgirorörelsen i Sverige och ansåg dennas ledning böra handhavas av
någon byrå i generalpoststyrelsen, icke nödvändigt postsparbanksbyrån.
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
25
Sammansatta stats- och bankoutskottet förklarade i utlåtande nr 2 i anledning
av propositionen att postgirorörelsen, vars införande förordades,
lämpligast borde anknytas till postsparbanksbyrån.
Genom kungl. kung. den 6 februari 1925 angående ändring i vissa delar
av instruktionen för generalpoststyrelsen den 30 juni 1920 (SFS nr 37/
1925) föreskrevs i ett tillägg till 12 § att postsparbanksfullmäktige skulle
deltaga även i styrelsens behandling av vissa ärenden angående postgirorörelsen,
varjämte i 23 § närmare föreskrevs vilka ärenden som skulle avgöras
i fullmäktiges närvaro.
1930 års instruktion för generalpoststyrelsen underställdes aldrig riksdagen.
Beträffande 1960 års instruktion för generalpoststyrelsen underställde
departementschefen i proposition nr 133/1960 riksdagens prövning postverkets
tilltänkta rätt att använda namnet postbanken såsom en gemensam
beteckning för postsparbanks- och postgirorörelsen.
Bankoutskottet tillstyrkte i utlåtande nr 23 år 1960 och riksdagen biföll
propositionen.
I detta sammanhang kan jämförelse ske med huvudman i sparbank. Enligt
12 § lagen den 3 juni 1955 om sparbanker får till huvudman i sparbank
ej utses eller väljas person som är omyndig, person som ej är bosatt inom
sparbankens verksamhetsområde, där detta ej medgives av tillsynsmyndigheten,
tjänsteman vid sparbanken, där detta ej medgives i reglemente,
samt slutligen huvudman, styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank.
Huvudman, som väljes av fullmäktige eller landsting, må ej heller
vara tjänsteman eller styrelseledamot i annat bankaktiebolag än Sparbankernas
bankaktiebolag eller i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.
Huvudmännen utses för fyra år.
Bestämmelserna anses skola garantera huvudmännens självständighet
gentemot sparbankens egna tjänstemän samt motverka att inflytelser från
konkurrerande penninginrättningar kommer att göra sig gällande inom
huvudmannakårerna. Det har ansetts att samma person icke kan förväntas
på ett tillfredsställande sätt fylla huvudmannauppgifterna i två eller flera
konkurrerande sparbanker, ofta verkande i varandras närhet. Vidare har
det ansetts naturligt att styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank
ej bör vara huvudman (SOU 1954: 10 s. 253—254; Westerlind: Sparbankslagen
s. 105—106). Regeln om diskvalificering av tjänstemän och styrelseledamöter
i vissa andra penninginrättningar har också till syfte att skydda
mot påverkan ehuru från penninginrättningar utanför sparbanksväsendet.
Regeln gäller endast de kommunalvalda huvudmännen och har begränsats
till vissa uppräknade kreditinrättningar, vilka ansetts mer än andra
kunna bjuda sparbankerna konkurrens på områden, som uppfattats såsom
typiskt sparbanksmässiga. (Westerlind a. a. s. 106; cfr SOU 1954: 10 s.
254).
26
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
Jämförelse kan ock ske med fullmäktig i riksbanken, vilken ej må vara
ledamot av statsrådet, fullmäktig i riksgäldskonloret, ledamot av styrelse
i annan inhemsk bank än sparbank eller postbanken och ej heller
i annan utländsk bank än banken för internationell betalningsutjämning.
Sådan fullmäktig skall vidare bl. a. vara svensk medborgare, icke stå
under förmyndarskap eller vara i konkurstillstånd. (Lagen för Sveriges
riksbank den 30 juni 1934, SFS nr 437, § 31).
Bestämmelsen att fullmäktigskap i riksbanken icke får förenas med ledamotskap
i annan bank än sparbank och postsparbank tillädes av riksdagen
vid behandlingen av 1897 års proposition (nr 10) med förslag till lag för
Sveriges riksbank (Särskilda utskottets utlåtande nr 1 s. 25; motion 1:48).
Fullmäktig i riksgäldskontoret får enligt reglementet för detta ej vara
ledamot av statsrådet eller komma i författning att han jämlikt 26 § RO
icke må såsom riksdagsman godkännas.
De nu gällande bestämmelserna om sammansättningen av postbanksfullmäktige
har vid två tillfällen utan inskränkningar godkänts av riksdagen.
Postbank sfullmäktiges verksamhetsområde har därjämte så sent som
år 1961 varit föremål för riksdagens behandling utan att därvid i riksdagen
fråga väckts om ändring av reglerna för postbanksfullmäktiges sammansättning.
De senast meddelade förordnandena av postbanksfullmäktige, år
1961, har skett i överensstämmelse med gällande bestämmelser. Anledning
att vid 1962 års ändring av instruktionen för generalpoststyrelsen med underlydande
förvaltningsorgan revidera sagda bestämmelser har — bl. a. med
hänsyn till 1961 års riksdagsbehandling av postbankens omreglering och i
samband därmed postbanksfullmäktiges befogenheter — enligt utskottets
mening icke förelegat.
Utskottet har därför avslagit ett inom utskottet framställt yrkande om
tillkännagivande i ärendet utan åberopande av § 107 regeringsformen.
Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:
från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson*, Kronstrand,
Dahl, fröken Stenberg* och herr Palm; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von
Friesen, Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra**, Bengtsson
i Halmstad, Hammar, Braconier och Andersson i Storfors*.
* Ej närvarande vid justeringen.
** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.
Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har
herr von Friesen med instämmande av fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson,
Kronstrand, fröken Stenberg, herrar Magnusson i Tumhult, Ham
-
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
27
mar och Braconier anmält skiljaktig mening och ansett att utskottets utlåtande
under förevarande punkt bort ha följande lydelse:
Postbanken, som--— (= utskottsmajoriteten, s. 20—26)---
riksdagsman godkännas.
Postbanken har sedan tillkomsten år 1960 fått en mera självständig
ställning och auktoritet på kreditmarknaden än postsparbanken och postgirorörelsen
tidigare haft och konkurrerar sålunda numera med övriga
banker på ett annat sätt än före sistnämnda år. Enligt sparbankslagen
är det en allmänt vedertagen princip att huvudman i sparbank icke skall
vara styrelseledamot eller tjänsteman i annan bank, sparbank eller sparbanksmässig
kreditinrättning. Vid utseendet av postbanksfullmäktige år
1961 borde hänsyn ha tagits till det ovan anförda så att till postbanksfullmäktig,
vilken har att deltaga i ärenden bl. a. om riktlinjer för lånepolitiken
och ränteförändringar, icke förordnats chefen för riksbanken. Denne, som
visserligen torde vara en av de mest kompetenta bland riksbankens fullmäktige,
synes vid beaktande av vad ovan anförts vara den minst lämplige
bland sagda fullmäktige för ett uppdrag av ifrågavarande art. För övrigt
torde gällande regler om rekryteringskretsen för postbanksfullmäktige vara
föråldrade och i behov av översyn. Vid föredragning i konselj den 2
november 1962 av förslag till ändring av 1960 års instruktion för generalpoststyrelsen
med underlydande förvaltningsorgan hade föredraganden,
chefen för kommunikationsdepartementet statsrådet Skoglund, följaktligen
bort uppmärksamma anförda förhållanden och i förslaget till ny instruktion
låtit inflyta förändrade bestämmelser om postbanksfullmäktiges sammansättning
av innebörd att riksbankschefen numera icke komme i fråga
som postbanksfullmäktig samt att i övrigt kretsen för fullmäktige vidgades.
Vad sålunda förekommit år 1962 vid handläggningen av ärendet om ändring
i instruktionen för generalpoststyrelsen med underlydande förvaltningsorgan
och sin uppfattning därom har utskottet funnit sig böra utan
åberopande av § 107 regeringsformen för riksdagen
tillkännagiva.
V
(Protokoll över ecklesiastikärenden den 16 februari 1962, nr 42, och den 19 oktober 1962,
nr 78)
I en den 7 februari 1962 till ecklesiastikdepartementet inkommen skrift
hemställde Unga örnars riksförbund om anslag för täckande av de direkta
resekostnaderna för tjugu deltagare från förbundet i eu konferens med International
Falcon Movement (1FM) den 25/7—2/8 1961 i Antwerpen med
.''5 520 kronor. Konferensdeltagarna utgjordes av två representanter från riksorganisationens
ledning och 18 ledare. Vid konferensen utarbetades riktlin
-
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
jer för det pedagogiska arbetet under de närmaste åren och Unga Örnar hade
På uppdrag av IFM utformat diskussioner och arbetsmaterial. För metodisk
tillämpning anordnades i anslutning till konferensen ett läger med 900 deltagare.
Från Sverige deltog 96 ungdomar.
Unga Örnars riksförbund, vilket är anslutet till International Falcon Movement,
vars verksamhet syftar till att främja en utvecklande och personlighetsdanande
fostran under ungdomens fritidsliv, åberopade i sin skrift att
under senare år inom IFM förts ingående diskussioner rörande ungdomsarbetets
pedagogiska uppläggning, att rörelsen i växande omfattning förmåtts
knyta kontakter med närbesläktade sammanslutningar i de nya afroasiatiska
staterna och att i de metodikdiskussioner, som förts vid utarbetandet
av ålders- och metodriktigt arbetsmaterial för demokratisk fostran,
särskilt Sverige fått påtaga sig ett betydande ansvar, vilket ur ekonomisk
synpunkt blivit allt svårare för förbundet att bära, samt att ifrågavarande
kontakt över gränserna med ungdomsorganisationer i såväl de europeiska
som utvecklingsländerna måste tillmätas ett nationellt intresse.
Ansökan, som av förbundet översänts till skolöverstyrelsen, tillstyrktes
av denna under påpekande att rörelsen spelade en pedagogiskt betydelsetull
roll för utformningen av sin internationella organisations arbete, att rörelsen
påtagit sig stora kostnader för samarbetet i IFM i dess arbete för
demokratisk fostran, att det begärda bidraget endast avsåg direkta resekostnader,
att det äskade beloppet endast utgjorde en ringa del av förbundets kostnader
i samband med det internationella arbetet, vilka under år 1961 uppginge
till 43 000 kronor (organisationens hela årsomslutning uppgick till
230 000 kronor) samt att det vore svårt för organisationer, vilka till medlemmar
hade barn, att genom medlemsavgifter skaffa sig inkomster och att
förbundet i likhet med många andra ungdomsorganisationer arbetade under
svår ekonomisk press.
Kungl. Maj :t biföll — på föredragning och hemställan av chefen för
ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman — i konseljbeslut den 16
februari 1962 förbundets hemställan.
I en den 5 oktober 1962 dagtecknad, påföljande dag till ecklesiastikdepartementet
inkommen skrift hemställde Metodistkyrkans Ungdomsförbund om
bidrag för deltagande i Metodistkyrkornas Ungdomsförbunds i Europa ungdomskonferens
i London den 2—7 januari 1962 med 2/3 av beräknade kostnader
för resa och uppehälle i London under sex dagar för nio delegater,
eller med 4 260 kronor. I skriften framhöll förbundet att redan 1955 hållits
eu europeisk ungdomskonferens i Stuttgart, vilken haft stor betydelse för
intimare samarbete och kontakt över gränserna och varvid erfarenheter från
ungdomsarbetet i de representerade länderna utbytts. Kontakt över gränserna
vore enligt förbundet av stort värde när det gällde att bygga upp internationellt
förtroende och samförstånd. Konferensen i Stuttgart hölls i en
kyrka, som efter krigets förstörelse återuppbyggts till stor del genom medel,
som insamlats i England av engelska metodistungdomar. Vid konferen
-
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
29
sen beslöts att fortsatta konferenser skulle äga rum. Till konferensen i London
hade Metodistkyrkans Ungdomsförbund i Sverige inbjudits att sända
nio delegater, och förbundet ansåg det vara av största vikt att de kunde fylla
denna kvot. Förbundet hade emellertid inga ekonomiska möjligheter att bekosta
något av delegaternas utgifter, varför de delegater som skulle resa
måste räkna med att själva svara för sina kostnader, vilket gjorde det ytterst
svårt för förbundet att kunna rekrytera representativa delegater.
Kungl. Maj:t avslog — på föredragning och hemställan av t. f. chefen för
ecklesiastikdepartementet, statsrådet af Geijerstam — i konseljbeslut den
19 oktober 1962 förbundets hemställan.
Såväl Unga örnars riksförbund som Metodistkyrkans Ungdomsförbund
åtnjuter statsbidrag till utbildning av ungdomsledare, ungdomens fritidsverksamhet
och instruktionsverksamhet inom ungdomsorganisationer, ehuru
med olika belopp.
Det är, som utskottet vid upprepade tillfällen framhållit, av vikt att, innan
ärendena föredragas hos Konungen i statsrådet, jämlikt 10 § regeringsformen
nödiga upplysningar inhämtas från vederbörande ämbetsverk. Beträffande
Metodistkyrkans Ungdomsförbunds hemställan synes emellertid
med hänsyn till ärendets beskaffenhet enligt utskottets mening remiss ha
kunnat underlåtas. Vid avgörande av ärenden om statsbidrag till ungdomsorganisationer
för medlemmars bevistande av konferenser utomlands torde
Kungl. Maj:t ägt rätt att i varje särskilt fall taga ställning till huruvida den
aktuella ansökan om statsbidrag bör bifallas eller icke. Med hänsyn till vad
sålunda anförts har utskottet avslagit ett inom utskottet framställt yrkande
i ärendet om tillkännagivande utan åberopande av § 107 regeringsformen.
Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:
från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson**, Damström,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson*, Dahl,
Källqvist, fröken Stenberg* och herr Palm; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von
Friesen, Magnusson i Tumhult, Adamsson, Bengtsson i Halmstad, Nilsson i
Östersund, Hammar, Braconier och Larsson i Borrby’*.
* Ej närvarande vid justeringen.
*» Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.
Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har
herr Källqvist med instämmande av fru Segerstedt Wiberg, herr Sveningsson,
fröken Stenberg, herrar von Friesen, Magnusson i Tumhult, Hammar
och Braconier anmält skiljaktig mening och ansett att utskottets utlåtande
under förevarande punkt bort ha följande lydelse:
I eu--- — (= utskottsmajoriteten, s. 27—29) —--olika belopp.
30
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
Det är, som utskottet vid upprepade tillfällen framhållit, av vikt att, innan
ärendena föredragas hos Konungen i statsrådet, jämlikt 10 § regeringsformen
nödiga upplysningar inhämtas från vederbörande ämbetsverk. Innan
ärendet om bidrag till Metodistkyrkans Ungdomsförbund föredrogs i
statsrådet hade följaktligen av chefen för ecklesiastikdepartementet yttrande
över ansökan bort inhämtas genom remiss till någon ämbetsmyndighet, exempelvis
skolöverstyrelsen. Enligt utskottets mening hade ett sådant remissyttrande
i förevarande ärende kunnat avsevärt förbättra förbundets möjlighet
att vid föredragningen hos Konungen i statsrådet vinna bifall till sin
hemställan. Under alla förhållanden anser utskottet att då de båda ifrågavarande
ungdomsorganisationerna är i stort sett likartade, sålunda åtnjuter
båda statsbidrag för samma ändamål, och då syftet med konferenserna
i Antwerpen och London varit i huvudsak lika — nämligen att åstadkomma
kontakt över gränserna — ärendena om bidrag för bevistande av
konferenserna hade bort få en ensartad bedömning. Sålunda hade även
Metodistkyrkans Ungdomsförbund bort tillerkännas bidrag för sina beräknade
kostnader för konferensen i London eller del av dessa.
Vad sålunda förekommit vid handläggningen av ärendet om statsbidrag åt
Metodistkyrkans Ungdomsförbund till täckande av kostnader för deltagande
i en ungdomskonferens i London år 1963 och sin uppfattning därom har
utskottet funnit sig böra utan åberopande av § 107 regeringsformen för riksdagen
tillkännagiva.
VI
(Protokoll över jordbruksärenden den 14 december 1962, nr 51)
Rikets allmänna kartverk har enligt sin instruktion (senast ändrad 1961:
SFS nr 406) till uppgift att upprätta, utgiva och vid behov revidera geodetiskt
grundade ekonomiska och topografiska kartor, fotokartor och översiktskartor
samt för krigsmakten erforderliga specialkartor av permanent
natur. Tryckningen av kartorna har hitintills huvudsakligen skett på Generalstabens
litografiska anstalt, ett tryckeri ägt av A. Börtzells TryckeriAktiebolag
och tillhörande Esseltekoncernen. Även försäljningen av kartorna
har i allmänhet skett genom nämnda anstalt. Till grund för tryckningen
och försäljningen av kartorna har legat avtal mellan staten (kartverket)
och nämnda tryckeriaktiebolag. Avtalen har i regel inneburit ensamrätt
för anstalten till tryckning, förläggande och försäljning av kartorna.
Anstalten har varit skyldig att trycka och förlägga vissa editioner
av kartorna samt försälja dem till allmänheten till fastställda priser ävensom
att erlägga royally till kartverket för varje försåld karta. Statens inkomster
av nämnda royalty uppgick år 1961 till ca 717 000 kronor på en
totalförsäljning av i runt tal 2,5 miljoner kronor. Anstalten har själv bekostat
halva tryckningskostnaden för nyutgivna ekonomiska kartor och
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
31
hela tryckningskostnaden i övrigt samt har dessutom bl. a. varit skyldig
alt utan ersättning indraga förefintlig upplaga, när kartverket efter revidering
av ett blad påkallat tryckning av ny upplaga.
Statens reproduktionsanstalt, som utvecklats ur en år 1913 inom lantmäteristyrelsen
inrättad anstalt för reproduktion av lantmäterikartor,
tryckte vid samma tid, 1961, förutom blankettryck samt böcker
och tidskrifter in. in., merparten av lantmäteriets och det kommunala
mätningsväsendets kartor samt sjökort. Anstaltens andel av det totala karttrycket
var för ett tiotal år sedan ca 28 procent. Därefter har emellertid
nämnda andel minskat för att vissa år ligga vid endast ca 15 procent. Anstalten
var sedan 1921 organiserad som ett fristående statligt verk under
lantmäteristyrelsens överinseende.
1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna föreslog i ett
betänkande år 1956 (SOU 1956:59), att statens reproduktionsanstalt skulle
ombildas till aktiebolag. Företaget skulle därvid enligt utredningen kunna
arbeta på likartade grunder som övriga företag inom branschen. Utredningen
ansåg vidare, att företaget borde få möjlighet till arbetsuppgifter vid
tryckning av de officiella kartorna.
I proposition 1961:93 den 10 mars 1961 föreslog Kungl. Maj:t bl. a., att
statens reproduktionsanstalt skulle ombildas till aktiebolag. I propositionen
uttalade departementschefen:
Med hänsyn till reproduktionsanstaltens arbetsuppgifter och verksamhetsinriktning
finner jag — liksom den enhälliga, av företrädare för skilda
intressegrupper sammansatta kommittén för behandling av frågor rörande
de statliga företagsformerna — att anstalten bör ombildas till statligt aktiebolag.
Den nuvarande reproduktionsanstaltens verksamhet torde böra överföras
på det nya bolaget den 1 juli 1962. Genom den förordade ändringen
av företagsformen blir anstalten jämställd med de privata företag på marknaden
som den har att konkurrera med. Den allmänna tryckeriverksamheten
vid anstalten och det tidigare i dag beslutade förfarandet beträffande
tryckningen liksom också i fråga om distributionen av de officiella kartorna
motiverar att anstalten får ökade konkurrensmöjligheter. Jag vill i
detta sammanhang erinra om företagsformsutredningens principuttalande
i dess slutbetänkande, att bolagsformen synes framför allt böra väljas vid
industriell och teknisk drift, där affärsverksamheten skall bedrivas på i
stort sett samma villkor som i det enskilda näringslivet och i konkurrens
med detta. Genom affärsdrift i bolagets form kommer vidare det statliga
organet redovisningsmässigt och skattemässigt i samma ställning som ett
privat företag.
I den bolagsordning för det nya statliga bolaget som Kungl. Maj:t skall
fastställa bör angivas att detta har till ändamål att bedriva tryckeri- och
förlagsverksamhet, innefattande även reproduktionsarbete i fråga om kartor.
—
Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att låta vidtaga de förberedelseåtgärder,
som erfordras för reproduktionsanstaltens övergång till bolag den 1
juli 1962. Det är min avsikt att så snart riksdagen meddelat sitt principbeslut
om bolagsbildningen föreslå Kungl. Maj:t att tillsätta en särskild
arbetsgrupp med karaktär av interimsstyrelse för det blivande bolaget.
Gruppen bör genomföra sådana undersökningar om bolagets inriktning i
32
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
fråga om skilda verksamhetsgrenar, om dessas lämpliga omfattning och
om organisationen i stort ävensom sådana förhandlingar med bland annat
berörda personalkategorier som bör vara avslutade innan bolaget träder i
funktion.---
I propositionen föreslogs riksdagen bl. a. att
1) besluta att anstalten skulle per den 1 juli 1962 organiseras som ett
statligt aktiebolag i huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen
angivits samt
2) bemyndiga Ivungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder för att förbereda
det nya bolagets bildande in. m.
Samma dag som propositionen avgavs förordnade Kungl. Maj:t, att samtliga
mellan kartverket och innehavaren av generalstabens litografiska anstalt
träffade avtal om tryckning och förlag av officiella kartor skulle uppsägas
med giltighet från och med den 1 januari 1963. Nämnda dag bemyndigade
Kungl. Maj:t också chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla
en förhandlingsdelegation med uppgift att inom jordbruksdepartementet
— med utgångspunkt från att, från och med nämnda tidpunkt, förläggandet
av de officiella kartorna skulle åvila staten, tryckningen av kartorna i princip
skulle ske efter anbudsförfarande och distributionen av kartorna i fråga
skulle ombesörjas inom den statliga sektorn — överlägga med berörda parter
om de övergångsproblem, som kunde uppkomma till följd av avtalsuppsägningen
samt att inkomma till Kungl. Maj :t med de förslag som överläggningarna
ledde till.
Propositionen, 1961:93, hänvisades till jordbruksutskottet, som i utlåtande
1961: 25 uttalade bl. a.:
Då reproduktionsanstaltens tekniskt och industriellt inriktade verksamhet
bedrives i konkurrens med ett stort antal privata tryckeriföretag anser
utskottet att anstalten bör ha samma företagsform som de konkurrerande
företagen, nämligen aktiebolagsformen. Utskottet kan därför helt ansluta
sig till de motiv för förändrad företagsform för anstalten som redovisats
av 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna och föredragande
departementschefen. En ombildning av reproduktionsanstalten till
statligt aktiebolag bör ske den 1 juli 1962. Vad i propositionen anförts rörande
bolagsordning för det nya bolaget samt aktiebrev och rösträtt för
statens aktier å bolagsstämma m. m. föranleder ingen erinran från utskottets
sida.---I enlighet med vad som uttalats i propositionen bör det
ankomma på Kungl. Maj :t att låta vidtaga de förberedelseåtgärder, som erfordras
för reproduktionsanstaltens övergång till bolag. Utskottet finner för
sin del angeläget att, såsom i propositionen angivits, en arbetsgrupp med
karaktär av interimsstyrelse bildas för att genomföra sådana undersökningar
om bolagets inriktning i fråga om skilda verksamhetsgrenar, om
dessas lämpliga omfattning och om organisationen i stort ävensom sådana
förhandlingar med bland annat berörda personalkategorier, som bör vara
avslutade innan bolaget träder i funktion.
Utskottet hemställde om bifall till propositionen, vilken hemställan bifölls
av båda kamrarna (rskr 211).
I statsverkspropositionen 1962 (1:11 s. 320 p. 130, Rikets allmänna kartverk:
Inlösen och tryckning av kartor) anförde departementschefen bl. a.:
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
33
Såsom anmäldes i prop. 1961:93 har Kungl. Maj:t den 10 mars 1961
bl. a. förordnat, att samtliga mellan kartverket och innehavaren av Generalstabens
litografiska anstalt träffade avtal om tryckning och förlag av officiella
kartor skall uppsägas. Samtidigt bemyndigandes chefen för jordbruksdepartementet
tillkalla en förhandlingsdelegation med uppgift att — med
utgångspunkt från att förläggandet av de officiella kartorna skall åvila staten,
tryckningen av kartorna i princip skall ske efter anbudsförfarande och
distributionen av kartorna ombesörjas av den statliga sektorn — överlägga
med berörda parter om de övergångsproblem, som uppkom till följd av avtalsuppsägningen.
Förhandlingsdelegationen, som antagit namnet 1961 års
karttrycksdelegation, har med skrivelse den 20 juni 1961 överlämnat redogörelse
rörande förda förhandlingar ävensom ett under förbehåll av Kungl.
Maj :ts godkännande mellan å ena sidan delegationen och å andra sidan
innehavaren av Generalstabens litografiska anstalt (GLA) träffat avtal i
nyssnämnda ämne.
Avtalet innebär i huvudsak, att avtalen mellan kartverket och anstalten
skall upphöra att gälla med utgången av 1962. Anstaltens lager av kartor
in. m. skall övertagas av kronan mot erläggande den 15 januari 1963 av
2 800 000 kr., dock med avdrag för ersättning för vissa särtryck som övertages
av anstalten, och den 15 januari 1964 av 500 000 kr. Under en övergångstid
fram till den 15 september 1963 skall emellertid anstalten mot
erläggande av ersättning enligt nu gällande avtal trycka, lagerhålla och
försälja ekonomiska kartor, topografiska kartor i skalan 1 : 50 000, generalstabskartor
in. in.---
Kungl. Maj :t har genom beslut den 30 juni 1961 för sin del godkänt avtalet
ävensom med giltighet från i avtalet omförmälda tidpunkter förordnat
dels att kartverket skall omhänderlia förläggandet av de officiella kartorna,
dels att tryckningen av kartorna skall ske efter anbudsförfarande,
dels ock att distributionen och försäljningen av kartorna skall av kartverket
anförtros det statliga aktiebolag, vartill statens reproduktionsanstalt den
1 juli 1962 skall ombildas.---Enligt avtalet mellan kronan och GLA
skall kronan den 15 januari 1963 erlägga 2 800 000 kr. med avdrag för ersättning
för att anstalten erhåller rätt att efter statens övertagande av förlaget
av de officiella kartorna fortfarande sälja vissa särtryck med särskilt
påtryck. Storleken av sistnämnda ersättning uppskattas till 150 000 kr.
Vad departementschefen anfört föranledde ingen erinran från utskottets
sida (JoU uti. 1962: 1 s. 93).
1 samma proposition (s. 388 p. 178) anmälde departementschefen, att
den arbetsgrupp, som den 30 juni 1961 tillkallats, den 16 november samma
år avgivit förslag rörande det beslutade nya bolagets behov av aktiekapital
och rörlig kredit samt anmälde att arbetsgruppen såsom motiv för förslagen
anfört bl. a.:
Beträffande bolagets framtida verksamhet hänvisar arbetsgruppen till uttalandena
i prop. 1961: 93 samt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1961 angående
förläggandet, distributionen och försäljningen av de officiella kartorna
in. in. Enligt detta skall distributionen och försäljningen av de officiella
kartorna anförtros det nya bolaget. Beslutet innebär i och för sig
en vidgning av det hittillsvarande verksamhetsområdet för statens reproduktionsanstalt
(SRA) och föranleder vissa nyinvesteringar. I anslutning
därtill bör även ske en vidgning av förlagsverksamheten och av insatsen
34
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
vid tryckningen av de officiella kartorna m. in. Samtidigt bör anstaltens
kartredaktionella verksamhet utvidgas för att möjliggöra framställning av
skilda slag av särtryck o. d. med utgångspunkt bl. a. från de officiella kartorna.
Departementschefen anförde för egen del bl. a., att han ej hade något
att invända mot arbetsgruppens uttalanden rörande bolagets verksamhetsinriktning
(s. 390). Departementschefen hemställde a) om bemyndigande
för fullmäktige i riksgäldskontoret att för beredande av rörelsemedel tillhandahålla
bolaget en rörlig kredit av 700 000 kr. samt b) om anvisande av
ett investeringsanslag för aktieteckning i bolaget (1 600 000 kr.).
Jordbruksutskottet (uti. 1962: 1 s. 111—112) tillstyrkte, efter att ha refererat
bl. a. departementschefens utlåtande om att han ej hade något att
invända mot arbetsgruppens uttalanden rörande bolagets verksamhetsinriktning,
vad departementschefen föreslagit; reservationer avgavs ej på denna
punkt.
Riksdagen biföll vad utskottet i ovannämnda två punkter hemställt (rskr
1962: 9).
I skrivelse till Konungen den 16 november 1962 anförde chefen för Rikets
allmänna kartverk bl. a. följande.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1961 förordnades
dels att rikets allmänna kartverk skulle omhänderha förläggandet av de
officiella kartorna,
dels att tryckningen av kartorna skulle ske efter anbudsförfarande,
dels ock att distributionen och försäljningen av omförmälda kartor skulle
av rikets allmänna kartverk anförtros det statliga aktiebolag, vartill statens
reproduktionsanstalt den 1 juli 1962 skulle ombildas.
De angivna bestämmelserna skulle tillämpas fr. o. m. den 1/1 1963, varvid
dock vissa undantag skulle ske längst t. o. m. den 15/9 1963.
Förenämnda beslut kan enligt ordalydelsen tolkas så att de innefattar
även en reglering av vidareutnyttjandet av de officiella kartorna. Bland annat
av de kommentarer 1961 års karttrycksdelegation gjort till det mellan
delegationen såsom företrädare för kronan och A. Börtzells Tryckeri AB
såsom innehavare av Generalstabens Litografiska Anstalt (GLA) ingångna
avtalet kan emellertid även den uppfattningen göras gällande att vidareanvändningen
av de officiella kartorna icke är reglerad. En tillämpning
av den förstnämnda tolkningen skulle även leda till större praktiska olägenheter
eftersom den tolkningen skulle innebära att anbud erfordrades
även på allt särtryck samtidigt som distributionen vore förlagd till Svenska
Reproduktions AB (SRA).---Det hittills använda systemet för de
officiella kartornas tryckning, distribution och försäljning samt för deras
vidare utnyttjande, vilket system kommer att avvecklas under år 1963, innebär
i huvudsak följande.
Kartverket handhar genom anslag över driftsbudgeten de officiella kartornas
framställning i koncept. Därutöver belastar ett tryckningsbidrag,
motsvarande ungefär halva tryckningskostnaden för ekonomiska kartans
första upplaga samt tryckningen av kartverkets egna förlagsprodukter kartverkets
anslag. Övriga tryckningskostnader erläggs enligt avtal av GLA.
Genom avtalet har anstalten också förbundit sig att hålla förlagskartor och
förlagssärtryck från dessa kartor i förlag och försälja dem till priser, som
kartverket fastställt. GLA erlägger enligt avtal en avgift (royalty) för varje
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
35
karta och särtryck som försålts. Genom avtal har GLA även erhållit rätt
att framställa särtryck med särskilt påtryck samt att fastställa priser på
dessa särtryck, dock med den inskränkningen att kartverkschefen äger
rätt att påfordra ändring i ett av GLA fastställt pris. Enligt avtal har GLA
även givits rätt att framställa tillfälliga särtryck. Ursprungligen fastställde
GLA ensam priser på dessa särtryck. I samband med att kronans ensamrätt
till de vid kartverket framställda kartorna genom lag den 14 december
1956 (nr 550) fastslogs upptogs också principerna för prissättningen av
dessa särtryck till diskussion dels i uttalande av departementschefen i proposition
1956: 184, dels i utlåtande (nr 38) från första lagutskottet. I den
vid utlåtandet av herrar Lodenius och Lindgren fogade reservationen, vilken
reservation blev riksdagens beslut, uttalas bland annat följande.
»Såsom departementschefen framhåller avgöres icke genom den nu föreslagna
ordningen under vilka former statsverket bör utnyttja sin ensamrätt.
Detta kan liksom hittills ske genom att rätten mot vederlag överlåtes
på enskilt företag, men även andra former kan tänkas. Departementschefen
förmenar att frågan härom får prövas med utgångspunkt från vad som
ur statsverkets synpunkt är lämpligast, därvid måste beaktas både ekonomiska
och andra synpunkter, däribland självfallet också allmänhetens intresse
av att goda kartreproduktioner tillhandahålles till rimliga priser. —
Under utskottets behandling av detta ärende har från vissa håll uttalats farhågor
för att kartkonsumenterna, därest de officiella kartorna göres till
föremål för skydd enligt författarlagen och statsverkets rätt med ensamrätt
överlåtes på anstalten, ej kommer att kunna snabbt och till rimlig
kostnad erhålla för olika ändamål lämpliga kartreproduktioner.---
Utskottet har närmast i tanke de behov av kartblad som föreligger för skolor
och idrottsorganisationer. Det bör ej vara statsverket eller dess förläggare
främmande att söka tillhandahålla karttryck även av enklare slag.
Härigenom skulle såväl priser som leveranstider bättre kunna anpassas till
de behov som föreligger. De intressen som nu berörts kan givetvis vinna
beaktande på olika satt. Utskottet anser icke påkallat att ingå närmare
härpå utan vill i detta sammanhang endast uttala, att utskottet förutsätter
att Kungl. Maj :t vid sitt ställningstagande beträffande författarrättens utnyttjande
ägnar nu angivna frågor stor uppmärksamhet och vidtager de
åtgärder som erfordras för tillgodoseende av kartkonsumenternas berättigade
intressen.---»
Vidare utnyttjandet av de officiella kartorna bör emellertid bedömas icke
enbart med hänsyn till angelägenheten av att materialet på ett lämpligt
sätt kommer till allmänhetens kännedom och användning. Med hänsyn till
de betydande kostnaderna för de officiella kartornas framställning är det
även påkallat att vidareutnyttjandet sker på sådant sätt att uppkommande
vinster därav tillförs statsverket.
I »Betänkande med förslag till ordnande av det statliga karttrycket»
(stencilerat 27/2 1961) anför de sakkunniga för utredning rörande det
statliga karttrycket beträffande den ekonomiska analysen av gällande system
bl. a. följande:
»Då avtalen sålunda ej lämnar tillräckligt underlag för en kostnadsanalys,
har sakrevisionen i sin utredning efter bl. a. arbetsstadier utfört vissa
detalj kostnadsberäkningar.-----
Med ledning härav uppskattar sakrevisionen att vinsten av en förlagsrörelse
beträffande det civila statliga karttrycket skulle kunna uppgå till
ca 150 000 kronor per år. Vinsten anses stiga, sedan sekretessreglerna mildrats
i avseende å den ekonomiska kartan. Med hänsyn härtill och till vinst
på tillfälliga särtryck och på produkter beträffande vilka GLA själv bidragil
med något av kartinnehållet, räknar sakrevisionen med en lotal
36 Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
vinst av ca 375 000 kronor å verksamheten med de officiella kartorna för
civilt bruk.
Vid bedömning av frågan om allmän förlagspolitik för de officiella kartorna
samt frågan om reglering av åligganden och befogenheter för kartverket
och reproduktionsbolaget synes särskilt böra beaktas.
1) kartkonsumenternas intresse av att erhålla en god service med goda
kartprodukter till rimliga priser,
2) statens intresse av att statsverkets resurser på de kartografiska och
reproduktionstekniska områdena effektivt utnyttjas,
3) angelägenheten av att en i tillämpningen enkel regel skapas för SRA:s
redovisning till kartverket av överskottet från försäljningen av produkter
härrörande från den officiella kartverksamheten.
Med hänsyn till den betydande skattesubventionering som sker i den officiella
kartframställningen, har kartkonsumenterna berättigade anspråk på
att någon prisövervakande funktion uppehålls. Denna bör omfatta allt utnyttjande
av materialet från den officiella kartläggningen. Som stöd härför
kan åberopas vad som i det föregående anförts och godtagits av riksdagen i
samband med att upphovsmannarätt tillerkändes statsverket för de kartor
kartverket framställer. Möjligen kan den liksom hittills i avtalen med GLA
göras något lättare i fråga om kartor med särskilt påtryck. Den prisövervakande
funktionen och ansvaret härför bör ej delas. Den bör bibehållas vid
kartverket, vilket såsom ett statligt verk med huvudansvar för rikets kartläggning
har att tillvarataga kartanvändarnas intressen på ett annat sätt än
ett allärsdrivande bolag, även om detta är helt ägt av staten.
Med hänsyn till vad som i det föregående sagts bör SRA erhålla rätten
att utnyttja de officiella kartorna för att framställa förlagssärtryck och tillfälliga
särtryck med eller utan särskilt påtryck. I vissa fall måste emellertid
tillstånd att använda kartorna kunna ges även till andra företag.____
1 bistånd att utnyttja de officiella kartorna bör sålunda även i fortsättningen
kunna medges av kartverket i fråga om utnyttjande, som ej konkurrerar
med vanlig kartanvändning, samt även i fråga om kartor, som SRA av
lamplighetsskäl eller andra skäl anser sig böra avstå från att framställa.
Enligt kartverkets mening bör Kungl. Maj :ts beslut den 30/6 1961 leda till
att SRA fastställer försäljningspris på kartor eller särtryck med särskilt
patryck, nar påtrycket framställts av SRA, vilka priser liksom tidigare skall
meddelas kartverket, som skall äga påfordra ändring om anledning därtill
toreligger, °
att SRA ges rätten att trycka och försälja förlagssärtryck och tillfälliga
särtryck både med och utan särskilt påtryck men att kartverket efter SRA:s
horande kan meddela annat tryckeri tillstånd att trycka vid tillfällen, då
SRA:s leveranstider måste anses klart otillfredsställande, eller då detta ertordras
av tryckeritekniska eller andra speciella skäl.
I huvudsak har detta system stöd i Kungl. Maj:ts beslut den 30/6 1961
samt i instruktionen för kartverket. De frågor som nu synes kräva Kun«l
Maj :ts avgörande är dels SRA:s rätt att trycka och försälja särtryck, dels
3RA:s rätt att bestämma försäljningspris på särtryck med särskilt påtryck,
dels ock SRA:s redovisning till statsverket av ersättningen för överlämnade
Kartor och for rätten till deras vidareutnyttjande.
Kartverket hemställer därför att Kungl. Maj:t måtte utfärda kompletterande
bestämmelser beträffande förlag och distribution av officiella kartor i
enlighet med i det föregående angivna förslag.
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
37
Genom beslut den 14 december 1962, konseljärende nr 51, föreskrev Kungl.
Maj :t med giltighet från och med den 1 januari 1963 tills vidare bland annat
att Svenska Reproduktions Aktiebolaget (f. d. Statens reproduktionsanstalt)
skulle ensamt äga rätt att med utnyttjande av de officiella kartorna
och grundmaterialet till dem framställa, trycka och försälja förlagssärtryck,
tillfälliga särtryck samt kartor eller särtryck med särskilt påtryck, dock att
kartverket efter bolagets hörande kan meddela annat företag tillstånd att
mot av kartverket fastställd ersättning framställa, trycka och försälja sådana
särtryck och kartor när särskilda skäl därtill äro.
att kartverket på förslag av bolaget skall äga fastställa riktpriser på förlagssärtryck
och tillfälliga särtryck utan särskilt påtryck,
att bolaget skall äga fastställa riktpriser på av bolaget framställda, här
avsedda kartor eller särtryck med särskilt påtryclc, varvid anmälan om åsatt
pris skall göras till kartverket, samt ^
att kartverket och bolaget vid behandling av frågor rörande framställning
och prissättning å tillfälliga särtryck samt särtryck och kartor med särskilt
påtryck skola i tillämpliga delar iakttaga vad 1956 års riksdag (prop. 184;
LU 38; rskr. 402) uttalat i ämnet.
I 1963 års statsverksproposition (1: 11 s. 316) hemställdes om ett förslagsanslag
för budgetåret 1963/64 om 1 440 000 kr. under punkten Rikets allmänna
kartverk; Inlösen och tryckning av kartor m. m.
Departementschefen anförde därom:
Från anslaget skall bestridas de kostnader för att överta vissa kartor, som
kronan enligt den i statsverkspropositionen 1962 anmälda överenskommelsen
med Generalstabens litografiska anstalt skall erlägga. Under budgetåret
1963/64 skall enligt avtalet erläggas slutlikvid med 500 000 kr. Vidare bör
tryckningskostnaderna för de officiella kartorna, vilka i fortsättningen kommer
att bestridas av kartverket, belasta förevarande anslag. I enlighet med
kartverkets yrkande bör härför och för det tryckningsbidrag beträffande
ekonomiska "kartor, som intill dess förläggandet slutligt övertas av kartverket
skall utgå till anstalten, för nästa budgetår beräknas 900 000 kr. Slutligen
bör från anslaget få tas i anspråk 40 000 kr. för omkostnader i anledning
av att förläggandet av kartorna övertas av kartverket.
I likalydande motionerna I: 386 av herr Lundström in. fl. och 11:457 av
herr Bohman m. fl. till 1963 års riksdag hemställdes, »att riksdagen i anledning
av vad som förevar vid riksdagens beslut om ombildning av statens
reproduktionsanstalt till aktiebolag i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala,
att tryckning av officiella kartor — inklusive särtryck — bör ske efter
anbudsförfarande,
att Svenska Reproduktions ÅR bör drivas enligt samma grunder som
gäller för fri företagsverksamhet, samt
att mellanhavandet mellan rikets allmänna kartverk och Svenska Reproduktions
AB bör utformas så att möjlighet till fri konkurrens ej hämmas
och ett fritt utnyttjande av de officiella kartorna ej onödigtvis kringskäres.»
Jordbruksutskottet, som behandlade förevarande motioner i sammanhang
med IX huvudtiteln, (uti. 1963: 1 s. 103 p. 118) uttalade:
3 Bihang till riksdagens protokoll 19611. 6 samt. 2 cwd. Nr 9
38
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 är 19(i3
I anslutning till förevarande punkt har utskottet behandlat motionerna
1: 386 och II: 457 angående Svenska Reproduktions Aktiebolagets verksamhet.
Utskottet, som i anledning av motionerna inhämtat vissa upplysningar
i ämnet, har med hänsyn till vad sålunda framkommit ej funnit motionerna
påkalla någon riksdagens särskilda åtgärd. I detta sammanhang vill
dock utskottet erinra om de uttalanden, som gjordes av 1956 års riksdag
(LXU 38; rskr 402) rörande tillhandahållandet av kartreproduktioner. Enligt
utskottets mening bör dessa uttalanden, som bland annat innebar att
allmänhetens och vissa organisationers behov av sådana reproduktioner av
olika slag bör tillgodoses snabbt och billigt, i tillämpliga delar vara normerande
för såväl bolagets som rikets allmänna kartverks befattning med
ifrågavarande verksamhet. Även i övrigt anser utskottet verksamheten böra
bedrivas på ett ur samhällsekonomisk synpunkt ändamålsenligt sätt.
Utskottet tillstyrkte bifall till propositionen och avstyrkte motionerna.
Mot utlåtandet avgavs reservation av herr Nils Hansson, m. fl., vilka ansåg
att utskottet bort, i stället för att avstyrka motionerna, hemställa att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna följande uttalande:
När riksdagen år 1961 på förslag av Kungl. Maj:t beslöt ombilda statens
reproduktionsanstalt till aktiebolag, anslöt sig riksdagen också till departementschefens
uttalande att bolagsformen valts därför att affärsverksamheten
då kunde bedrivas på i stort sett samma villkor som i det enskilda
näringslivet och i konkurrens med detta. Denna princip har redan nu
frångåtts när det gäller Svenska Reproduktions AB (SRA) bl. a. genom
Kungl. Maj:ts beslut den 14 december 1962 om ensamrätt för SRA att trycka
och försälja s. k. särtryck. SRA:s särställning bestyrkes ytterligare av att
det är rikets allmänna kartverk obetaget att efter SRA:s hörande mot ersättning
ge annat företag tillstånd att framställa, trycka och försälja särtryck
endast när särskilda skäl därtill äro. Som framhålles i motionerna
I: 386 och II: 457 var riksdagens avsikt att SRA skulle utöva sin verksamhet
i fri konkurrens med enskilda företag. Enär denna målsättning numera
synes ha övergivits av Kungl. Maj:t finns anledning för riksdagen
att i enlighet med de väckta motionerna göra ett bestämt uttalande i denna
fråga. Sålunda anser utskottet att tryckning av officiella kartor — inklusive
särtryck — bör ske efter anbudsförfarande, att Svenska Reproduktions
AB bör drivas enligt samma grunder som gäller för fri företagsamhet samt
att mellanhavandet mellan rikets allmänna kartverk och Svenska Reproduktions
AB bör utformas så att möjlighet till fri konkurrens ej hämmas
och ett fritt utnyttjande av de officiella kartorna ej onödigtvis kringskäres.
Utskottet förordar sålunda bifall till förenämnda motioner.
Riksdagen biföll emellertid utskottets hemställan med 79 röster mot 43
i första och 125 röster mot 71 i andra kammaren.
I proposition 1961:93 angav departementschefen som skäl för en ombildning
av statens reproduktionsanstalt till aktiebolag att anstalten genom
den förordade ändringen av företagsform skulle bli jämställd med de
privata företag på marknaden den hade att konkurrera med. Uttalandet
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963 39
syftar uppenbarligen endast på ändringen till aktiebolagsform. Enbart ombildningen
till aktiebolag medför emellertid naturligen icke att företaget
även i andra hänseenden, såsom i fråga om tillgången på investeringsmedel
och produktionsresurser i övrigt, uppnår jämställdhet med de konkurrerande
företagen. Även övriga uttalanden av departementschefen angående
verksamheten i det föreslagna bolaget synes hänföra sig till frågan om och
motiven för att bolagsform borde väljas. Detta framstår också som naturligt
i belysning av det faktum att departementschefen i samma proposition
aviserade tillsättandet av en arbetsgrupp med uppgift bl. a. att genomföra
undersökningar om bolagets inriktning i fråga om skilda verksamhetsgrenar.
Ej heller jordbruksutskottets utlåtande (1961:25) synes innehålla
något yttrande om bolagets framtida inriktning i fråga om skilda verksamhetsgrenar.
I kammardebatterna berördes däremot frågan huruvida
tryckningen av de officiella kartorna skulle bli föremål för anbudsförfarande.
Något uttalande om att även tryckningen av särtryck skulle bli föremål
för anbudsförfarande förekom dock icke. Ej heller i Kungl. Maj :ts
beslut den 30 juni 1961 om godkännande av det mellan kronan och Generalstabens
litografiska anstalt upprättade avtalsförslaget angående upphörande
av avtalen mellan kartverket och anstalten finnes något uttalande
om anbudsförfarande i fråga om särtrycken. Departementschefens redogörelse
därom under IX huvudtiteln i statsverkspropositionen följande år,
1:11 p. 138 år 1962, har dessutom utan erinran godkänts av riksdagen
(rskr 9).
I samma huvudtitel nämnes emellertid särtrycken under en annan punkt,
nämligen under punkten 178 (angående aktieteckning i det statliga aktiebolag,
vartill reproduktionsanstalten skulle ombildas). Där redovisas det
förslag den förutnämnda arbetsgruppen avgivit den 16 november 1961 om
bolagets behov av aktiekapital etc. och anföres, att arbetsgruppen såsom
motiv för förslaget anfört bl. a., att anstaltens kartredaktionella verksamhet
bör utvidgas för att möjliggöra framställning av skilda slag av särtryck
o. d. med utgångspunkt bl. a. från de officiella kartorna. Departementschefen
uttalade, att han ej hade något att invända mot arbetsgruppens uttalanden
rörande bolagets verksamhetsinriktning. Detta departementschefens
uttalande föranledde ej erinran vare sig från jordbruksutskottets (uti.
1962: 1 s. 93) eller från riksdagens (rskr 9) sida.
Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut den 14 december 1962, under nr 51,
strider sålunda enligt utskottets mening icke mot av riksdagen antagna
riktlinjer för bolagets verksamhet. Denna utskottets uppfattning bekräftas
ytterligare av det faktum, att riksdagen med stor majoritet innevarande
år avslagit ovannämnda reservationer till jordbruksutskottets utlåtande nr 1
år 1963.
Ett inom utskottet väckt yrkande om tillkännagivande i ärendet utan
åberopande av § 107 regeringsformen har på grund av vad i det föregående
anförts avslagits av utskottet.
40
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:
från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, herrar Sveningsson,
Olsén, Kronstrand, Isacson, Dahl, Harald Pettersson* och Palm; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen, Magnusson i
Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund,
Hammar, Braconier och Alemyr*.
* Ej närvarande vid justeringen.
Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har
herr Isacson, med instämmande av herrar Sveningsson, Kronstrand, Magnusson
i Tumhult, Hammar och Braconier anmält skiljaktig mening och
ansett att utskottets utlåtande under förevarande punkt bort ha följande
lydelse:
Rikets allmänna---(— utskottsmajoriteten, s. 30—38)---
andra kammaren.
De ovan återgivna departementschefsuttalandena i proposition 1961:93
visar enligt utskottets mening att det med propositionen avsågs att det nya
bolaget skulle få en med konkurrerande bolag likartad ställning och sålunda
ej gynnas av monopolställning i fråga om tryckning av särtryck. Uttrycket
de officiella kartorna måste naturligen omfatta även särtryck av dessa
kartor, enär särtrycken upptager samma eller del av samma kartbild som
återfinnes på de officiella kartorna samt framställningen av särtrycken sker
med hjälp av originalbilden till den officiella kartan. Detta bestvrkes även
därav att upphovsmannen till en karta har upphovsrätt även till särtryck av
densamma. Då Kungl. Maj :t i förordnandet den 10 mars 1961 uttalar, att
förhandlingsdelegationen skulle arbeta med utgångspunkt från bland annat
att tryckningen av de officiella kartorna i princip skulle ske efter anbudsförfarande,
har därmed utsagts även att tryckningen av särtryck skulle ske
efter sådant förfarande. Nämnda förordnande har redovisats i proposition
1961:93 och utgör en förutsättning för ett överförande av karttrycket till
reproduktionsanstalten. Det kan därför enligt utskottets mening icke rimligen
vara föremål för någon tvekan att ett antagande om att även tryckningen
av särtryck skulle ske efter anbudsförfarande utgjorde en förutsättning
för riksdagens bifall till propositionen. Vid propositionens behandling
i kamrarna framhölls även av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,
att tryckningen komme att bli föremål för anbudsförfarande. Riksdagens
godkännande av uttalandet under de ovan anmärkta punkterna under nionde
huvudtiteln i statsverkspropositionen 1962 kan ej heller, då det ju måste
anses möjligt att det nya bolaget även vid ett anbudsförfarande skulle kunna
erhålla uppdrag att trycka särtryck, anses innebära någon ändring i de antagna
riktlinjerna för bolagets verksamhet. Naturligen innebär godkännandet
än mindre att Svenska Reproduktions AB skulle kunna erhålla en faktisk
ensamrätt på tryckningen av särtryck. Kungl. Maj :ts beslut den 14 de
-
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963 41
cember 1962, varigenom bolaget i praktiken tillerkänts sådan ensamrätt står
således i strid med av riksdagen antagna riktlinjer för bolagets verksamhet,
och statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet har därför genom sin
tillstyrkan av beslutet förfarit felaktigt.
Vad sålunda förekommit och sin uppfattning därom har utskottet funnit
sig böra utan åberopande av § 107 regeringsformen för riksdagen
tillkännagiva.
VII
(Protokoll över inrikesärenden den 9 mars 1962, nr 21)
Vid sin granskning av statsrådsprotokollen över inrikesärenden har utskottet
bl. a. ägnat uppmärksamhet åt behandlingen av ärenden om ändringar
i landstingskommunernas indelning i valkretsar för val av landstingsmän.
Endast vid bedömningen av ett av dessa ärenden har skiljaktiga meningar
förekommit inom utskottet.
En redovisning av nämnda ärende, vilket angår Kalmar läns norra landstingskommun,
bör lämpligen föregås av en kort redogörelse för den lagstiftning
som gäller beträffande landstingskommuns indelning i valkretsar. Bestämmelser
i detta ämne meddelas i 2 kap. av 1954 års landstingslag. Av betydelse
för föreliggande ärende är 10, 11, 13 och 14 §§ samt till dem knutna
motivuttalanden. Bestämmelserna ha följande lydelse:
10 §■
För val av landstingsmän indelas landstingskommunen i valkretsar. För
varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd, en landstingsman och därutöver
efter folkmängden en landstingsman för varje påbörjat tal av a 000.
Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.
11 §•
Valkrets skall, efter vad i denna paragraf närmare angives, omfatta en
eller flera kommuner. Vid indelning i valkretsar skall, med undantag varom
i andra och fjärde styckena samt i 12 § förmäles, iakttagas att för varje valkrets
komma att utses minst sju landstingsmän. Ej må utan särskilda skäl
kommuner gemensamt utgöra eu valkrets, där flera än tretton landstingsmän
skola utses för kretsen. . ..
Stad med mer än 20 000 invånare bildar egen valkrets, såvida ej särskilda
skäl finnas att med staden sammanföra en eller flera andra kommuner till
en valkrets. Stad med mindre folkmängd än nu sagts förenas med annan
stad eller andra städer eller med angränsande landsbygd till en valkrets.
Såvitt angår landsbygden verkställes valkretsindelningen, där så lämpligen
kan ske, efter domsaga eller tingslag. Annan valkrets än den, vari två
eller flera städer ingå, skall såvitt möjligt så utformas, att den kan omslutas
med eu sammanhängande gränslinje.
Då särskilda skäl äro därtill, må område med mindre invånarantal an
ovan sägs utgöra valkrets. Sådan valkrets skall dock hava mer än 15 000
invånare.
42
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
13 §.
Indelningen i valkretsar jämte det antal landstingsmän, som skall utses
for varje valkrets, bestämmes av landstinget efter de i 10—12 §§ angivna
grunderna. Förslag till omförmälda indelning skall till landstinget avgivas
av länsstyrelsen, sedan kommunerna beretts tillfälle att yttra sig.
Beslut om indelning i valkretsar skall för att vinna bindande kraft underställas
Konungens prövning och fastställelse.
14 §-
förhållanden, vilka legat till grund för landstingets beslut enligt
13 §, så ändrade, att jämkning däri påkallas till följd av stadgandena i 10—
12 §§, eller finnes eljest sådan jämkning nödig, äger landstinget, på länsstyrelsens
förslag eller efter inhämtande av dess yttrande, verkställa jämkningen;
och skall, där ej sådant fall är för handen, som avses i 15 § första
stycket och 16 § andra stycket, landstinget verkställa jämkningen vid lagti1113
möte året innan val av landstingsmän nästa gång äger rum eller, där
Konungen så förordnar, vid urtima möte sist före april månads utaånu det
år valet förrättas.
Sin nuvarande lydelse erhöll 10 och 11 §§ genom lag 12 mars 1954 angående
ändring i 1924 års landstingslag.
Till grund för de genomförda lagändringarna låg en den 5 februari 1954
avlåten proposition, nr 71, som i sin tur byggde på ett av 1950 års folkomröstnings-
och valsättsutredning framlagt betänkande (SOU 1953: 25).
Reformen innebar, såvitt nu är av intresse, att folkmängden i valkretsar,
vari landsbygd ingår, regelmässigt måste överstiga 25 000 invånare och icke
såsom tidigare utgöra minst 20 000 invånare. För städernas del innebar lagändringen
att stad med mer än 20 000 invånare i allmänhet skall utgöra en
valkrets, medan motsvarande gräns förut varit minst 15 000 invånare.
Enligt 1924 års landstingslag hade ursprungligen gällt att stad med lägre
invånarantal än nyss sagts blott om synnerliga skäl därtill föranledde kunde
förenas med angränsande landsbygd till en valkrets. Denna bestämmelse
ersattes år 1945 med en regel som gjorde dylik förening beroende av särskilda
skäl. Någon motsvarighet till dessa regler, som gynnat bildandet av
fierstadsvalkretsar, bibehölls ej 1954. De 1954 införda reglerna jämställde
tullt ut möjligheterna att vid valkretsindelning sammanföra stad med upp
till 20 000 invånare med annan stad eller med angränsande landsbygd. Enligt
folkomröstnings- och valsättsutredningen innebar detta att det på landstingen
överlåtits att efter prövning av samtliga i det särskilda fallet inverkande
omständigheter välja den lösning som befanns lämpligast.
Om det i It § andra stycket landstingslagen angivna undantaget från huvudregeln
att stad med mer än 20 000 invånare bildar egen valkrets sägs i
motiven (SOU 1953: 25 s. 59; jfr prop. 71/1954 s. 55):
Emellertid torde speciella omständigheter i vissa fall kunna tala för att
aven en större stad får bilda valkrets tillsammans med ytterligare en eller
tlera kommuner. Härvid syftas särskilt på sådana ibland förekommande
tall alar ett visst område — vilket icke i kommunalt avseende införlivats
med den ifrågavarande staden utan utgör särskild lands- eller stadskom
-
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963
mun — likväl i fråga om bebyggelse, förbindelser och arbetsliv nara sammanhänger
med densamma. Om särskilda förhållanden av denna natur oreligger
och det eljest befinnes lämpligt, bör därför enligt utredningens mening
tillåtas att även en dylik större stad ingår i en av flera kommuner
sammansatt valkrets.
Konstitutionsutskottet tilläde (uti. 3/1954):
Enligt utskottets mening bör denna möjlighet kunna begagnas aven t. ex.
då en stad, som hittills inte utgjort egen valkrets kommer att överskrida
gränsen 20 000 och särskilda skäl finnes att trots detta lata staden foiblna
i sin gamla valkrets.
Rörande tillämpligheten av i 11 § fjärde stycket angivna undantag från
eljest stadgade minimigränser för valkretsars folkmängdstal anförde depaitementschefen
att viss hänsyn även kunde tagas till önskemål att bevara en
bestående valkrets, som väljarna vid tidigare val vant sig vid att rakna med,
särskilt om valkretsens invånarantal låge nära det i lagen föreskrivna minimiantalet.
Sistnämnda synpunkt underströks också av konstitutionsutskottet.
Utskottet tilläde:
I vad den föreslagna undantagsregeln avser stad med ett invånarantal
som överstiger 15 000 men icke 20 000, föranledes densamma,^ enligt vad utredningen
anfört, av att i några enstaka fall påtagliga svårigheter föreligga
att anordna en lämplig valkretsindelning genom att lata en sadan stad
ingå i en större valkrets. Sålunda finnes icke alltid annan stad, varmed ett
sammanförande lämpligen kan ske, samtidigt som den omgivande landsbvgden
på grund av sin folkmängd och förhållandena i övrigt kan tor sig
utgöra en lämplig valkrets. I utredningens utkast A ha av sadana skal i ett
par fall dylika mindre städer upptagits såsom egna valkretsar. Dessutom
ha enligt utkastet vissa städer med befolkningstal nära 20 000 och vilka
kunna väntas mycket snart passera detta tal bibehållits såsom egna valkretsar.
Utskottet ansluter sig till de principiella synpunkter som utredningen
sålunda anlagt på denna fråga och vill särskilt understryka, att stad,
som sedan förra valet passerat gränsen 15 000 invånare utan att uppna
20 000 invånare, ej skall kunna göras till egen valkrets, såvida ej dess förenande
med landsbygd eller annan stad skulle leda till uppenbara svårigheter
vid länets valkretsindelning.
Rörande regeln i 11 § tredje stycket, att valkretsindelningen såvitt angår
landsbygden, skall verkställas efter domsaga eller tingslag, där så lämpligen
kan ske, är förarbetena föga upplysande. Före 1954 avsåg regeln även härad.
Ursprungligen ersatte den ett före ikraftträdandet av 1924 års landstingslag
gällande tvång att vid valkretsindelningen följa domsagoindelningen. Kommunalförfattningssakkunniga
(SOU 1923: 18 s. 90) synes ha menat att den
judiciella indelningens gränser såtillvida fortfarande skulle tillmätas betydelse
som de »i första hand» borde läggas till grund för valkretsindelningen
på landet, vilket dock inle betydde mer än att, om det inte lämpligen gick
att följa dessa gränser, indelningen borde ske efter kommungränser. Folkomröstnings-
och valsättsutredningen ansåg praktiska skäl tala för att en
regel av detta innehåll bibehölls (SOU 1953:25 s. 55). Denna uppfattning
synes ha delats av departementschefen (prop. 71/1954 s. 00).
44
Konstitutionsutskottets memorial nr !) ur 1063
Enligt 13 § gällande landstingslag skall landstings beslut om valkretsindelning
för att vinna bindande kraft underställas Konungens prövning och
fastställelse. Av motiven till 14 § (SOU 1952: 48 s. 93) framgår att även beslut
om jämkning är underställningspliktigt.
Sådan underställningsskyldighet fanns redan enligt 1924 års landstingslag.
Dessförinnan hade sedan 1914 gällt att, om vid valkretsindelning eller
jämkning i dylik indelning landstinget beslutat annat än länsstyrelsen föreslagit
samt länsstyrelsen funnit beslutet därutinnan ej vara lagligen grundat,
länsstyrelsen haft att hänskjuta frågan till Kungl. Maj :ts bestämmande.
Beträffande valkretsindelningen hade år 1907 i samband med det proportionella
valsättets införande genomgripande förändringar gjorts i tidigare
gällande bestämmelser. Ursprungligen hade landstingen ensamma betrotts
med uppgiften att med ledning av länsstyrelseförslag verkställa valkretsindelningen
efter de i landstingsförordningen då införda nya grunderna.
Anledningen till att Kungl. Maj :t 1924 föreslog att underställningsskyldighet
skulle införas var att möjlighet samtidigt öppnades för stad med
mindre än 20 000 invånare att förenas med angränsande landsbygd till en
valkrets. På grund av stadsrepresentationens fåtalighet i landstingen _ i
medeltal mindre än en femtedel — kunde inte ens bestämmelse om kvalificerad
majoritet erbjuda tillfredsställande garanti mot att landsbygdsmajoriteterna
missbrukade den nya valkretsregeln. En sådan garanti gav emellertid
en regel om att landstingsbeslutet alltid skulle underställas Konungens
prövning (prop. 188/1924 s. 50).
Konstitutionsutskottet (uti. 30/1924 s. 22, 27) ansåg sig inte kunna biträda
förslaget om att mindre stad tillsammans med angränsande landsbygd
skulle kunna utgöra valkrets och föreslog i samband därmed att Kungl.
Maj:ts befogenhet att påverka valkretsindelningen skulle ha samma begränsade
omfång som förut.
En stark minoritet inom utskottet ansåg visserligen att utskottet i allt
väsentligt bort tillstyrka propositionen beträffande valkretsindelningen men
ansåg ändock att det generella stadgandet om Konungens godkännande
borde uteslutas.
Kamrarna fattade skiljaktiga beslut. I sitt av riksdagen godkända saramanjamknmgsmemorial
(35/1924) föreslog konstitutionsutskottet bl. a. följande.
Stad med minst 15 000 invånare skulle bilda egen valkrets. Mindre
stad skulle visserligen kunna förenas med angränsande landsbygd till en valkrets
men inte utan synnerliga skäl. Landstingsområdets kommuner skulle
vidare beredas tillfälle att yttra sig i indelningsfrågor. För beslut om bildande
av landsbygdsvalkrets med mindre folkmängd än 20 000 och stadsvalkrets
med mindre än 15 000 invånare skulle krävas kvalificerad majoritet. I underställningsfrågan
stannade utskottet för propositionsförslaget.
Såsom tidigare anmärkts mildrades 1945 villkoren för stads förening med
angransandc landsbygd till gemensam valkrets för att senare helt försvinna
beträffande stad med upp till 20 000 invånare. Kravet på kvalificerad majoritet
för beslut om bildande av valkretsar med mindre folkmängd än 20 000
resp. 15 000 bortföll med ikraftträdandet av 1954 års landstingslag.
Konstitutionsutskottets memorial nr !) år 1963
45
Härefter övergår utskottet till att redogöra för det till granskning föreliggande
indelningsärendet.
Västerviks stad, som tidigare bildat valkrets tillsammans med Vimmerby,
blev år 1950 egen valkrets inom Kalmar läns norra landstingsområde, sedan
stadens invånarantal stigit över 15 000. Den 1 januari 1953 hade staden
16 133 invånare. Sedan fråga om ny valkretsindelning våren 1954 aktualiserats
med anledning av de då ikraftträdande nya reglerna i ämnet föreslog
länsstyrelsen i Kalmar län, sedan av hörda kommuner 9 uttalat sig för Västerviks
bibehållande som egen valkrets och 4 för stadens förening med
Tjusts domsaga, efter att ha återgivit vad konstitutionsutskottet ovan anfört
rörande undantagsreglernas tillämplighet »med någon tvekan» att Västervik
alltjämt skulle bilda egen valkrets. På tillstyrkan av förvaltningsutskottet
och särskilda utskottet beslöt landstinget den 24 april 1954 enhälligt
en valkretsindelning i enlighet med länsstyrelsens förslag. Detta beslut
fastställde Kungl. Maj:t den 21 maj 1954.
Den 1 januari 1957 hade Västervik 17 076 invånare och den 1 januari 1961
18 193 invånare (1/1 1962: 18 513 invånare).
Inför 1958 års kommunalval skedde ingen ändring i för Kalmar läns norra
landstingskommun gällande valkretsindelning. Den 5 juni 1961 fäste emellertid
länsstyrelsen landstingets förvaltningsutskotts uppmärksamhet på att
sedan 1954 dels invånarantalet i Tjusts domsaga nedgått under 30 000, vilket
medförde en nedsättning av antalet landstingsmän från 8 till 7, dels Västerviks
stad i judiciellt hänseende förenats med Tjusts domsaga. Ifrågasättas
kunde då om inte dessa också skulle bilda en valkrets (jfr 11 § tredje
stycket LtL). Om så skedde skulle antalet landstingsmän ytterligare reduceras
med en ledamot, totalt alltså från 23 till 21.
Den 11 augusti 1961 beslöt förvaltningsutskottet med 4 röster mot 3 föreslå
landstinget att någon ändring i valkretsindelningen ej skulle äga rum.
På förslag av finansutskottet beslöt emellertid landstinget den 5 oktober
1961 med 12 röster mot 11 att Tjusts domsaga och Västerviks stad skulle
bilda en valkrets. I en till protokollet över landstingets beslut fogad reservation
anfördes bl. a. att särskilda skäl förelåge att bibehålla nuvarande
valkretsindelning, eftersom Västerviks stad sannolikt inom få år komme att
ha mer än 20 000 invånare och därmed enligt landstingslagen skulle utgöra
egen valkrets.
I valkretsindelningsfrågan hördes primärkommunerna. Av dessa förordade
Västerviks stad och Överum, Gamleby och Gladhammar kommuner att rådande
valkretsindelning bibehölls, medan Vimmerby stad och Uknadalen,
Tjust-Eds, Lottahammar, Locknevi, Sevede och Vena kommuner samt!
Hultsfreds köping tillstyrkte ändring. Lönneberga kommun och Virserums
köping avstod från att yttra sig.
I skrivelse den 13 januari 1962 till Kungl. Maj:t förklarade sig länsstyrelsen
därefter icke ha något att erinra mot fastställelse av landstingets beslut.
Kungl. Maj:t fann i beslut den 9 mars 1962 på hemställan av föredragande
departementschef, statsrådet Johansson, »med hänsyn till bestämmelserna i
11 § fjärde stycket LtL ej skäl fastställa landstingets underställda beslut».
46
Konstitutionsutskottets memorial nr .9 år 1963
Såsom framgått av det föregående har reglerna om landstingskommuns
(landstingsområdes) indelning i valkretsar för val av landstingsman sedan
1924 års landstingslag antogs vid olika tillfällen ändrats. Därav följer att de
principer som Kungl. Maj :t vid olika tidpunkter följt vid avgörandet av ärenden
som rört fastställelse av landstingsbeslut om ändrad valkretsindelning
ej är jämförbara.
Frekvensen av valkretsar som bestod av stad och angränsande landsbygd
var länge mycket låg: 1930 3 valkretsar av 189, 1934 7 av 189, 1938 14 av
188 samt 1942, det sista året villkoret »synnerliga skäl» hade tillämpning,
19 av 189. Enligt vad som upplysts från inrikesdepartementet har det blott
två gånger förekommit att Kungl. Maj :t vägrat fastställelse å landstingsbeslut
om ändrad valkretsindelning. I båda dessa fall, som rörde Blekinge och Hallands
landstingsområden, hade landstingen beslutat att flera smärre städer
skulle förenas till valkretsar med angränsande landsbygd. Ärendena
avgjordes den 28 januari 1938 (socialärendena nr 39 och 40). Fastställelsevägran
motiverades med att synnerliga skäl ej förelåg. Bidragande orsak
till utgången kan ha varit att landstingsbesluten kritiserats på denna grund
i till Kungl. Maj:t ingångna skrivelser från invånare i landstingsområdena.
Efter 1945 års lagändringar ökades antalet av stad med angränsande
landsbygd bestående valkretsar. Det utgjorde 1946 35 och 1950 46 av 193
valkretsar.
Före ikraftträdandet av 1954 års lagändringar gällde att undantag från
stadgade minimigränser var tillåtna, där »normalt» valkretsbildande skulle
vålla synnerliga olägenheter. Frekvensen av dylika undantag var alltid
mycket låg.
Sammanfattningsvis kan sägas att undantagsreglerna för valkretsbildning
under tiden före år 1954 tillämpades med stor varsamhet. Detta omdöme
gäller såväl landstingen, å vilka det ankom att fatta de grundläggande besluten,
som Kungl. Maj :t vid utövandet av fastställelseprövningen.
Efter 1954 års lagstiftning har av stad med angränsande landsbygd bestående
valkretsar blivit betydligt vanligare än tidigare. 1954 utgjorde de 68
av 166 valkretsar och 1958 67 av 167 valkretsar.
Vad beträffar tillämpningen av den i 11 § 4 stycket LtL meddelade undantagsregeln
kan noteras att antalet stadsvalkretsar med mellan 15 000 och
20 000 invånare 1954 och 1958 var 6 resp. 5 samt att antalet landsbvgdsvalkretsar
med högst 25 000 invånare 7 resp. 8. Framhållas må till sist att de
godkända stadsvalkretsarnas folkmängd i några fall varit lägre än Västerviks
folkmängd den 1 januari 1961.
Kungl. Maj :ts vägran att fastställa landstingets beslut om ändring av
valkretsindelningen i Kalmar läns norra landstingskommun är såtillvida
märklig, som det ej förut lärer ha inträffat att fastställelse vägrats på landstingsbeslut
som följt de i lagstiftningen uppställda huvudreglerna för val
-
Konstitutionsutskottets memorial nr 0 år W63 47
kretsindelning. Däremot har det två gånger hänt att Kungl. Maj :t vägrat
fastställa landstingsbeslut som inneburit tillämpning av en numera upphävd
undantagsregel.
Att Kungl. Maj:t ej i andra fall än dessa gjort bruk av sin befogenhet alt
vägra fastställelse kan ha haft flera orsaker såsom hänsyn till de omständigheter
som ursprungligen motiverade underställningsregelns införande
samt till den kommunala självstyrelseprincipen. Den närmast till hands
liggande förklaringen till hittillsvarande praxis vid avgörande av underställningsmål
av förevarande slag är emellertid att de underställda besluten om
valkretsindelning inte blott fyllt de formella krav lagstiftningen uppställt
utan också i sakligt avseende varit välgrundade.
Huruvida det senare var fallet med det i förevarande ärende fattade landstingsbeslutet
kan med skäl betvivlas. Västerviks stad hade alltsedan år 1950
utgjort egen valkrets. När de nya valkretsbestämmelserna år 1954 första
gången skulle tillämpas hade ett enhälligt landsting beslutat att ingen
ändring härutinnan skulle ske trots att stadens folkmängd vid denna tidpunkt
endast obetydligt överskred den absoluta minimigränsen enligt den
nya lagstiftningen. Inför 1958 års landstingsmannaval synes fråga om ändring
i den hittillsvarande valkretsindelningen överhuvud ej ha aktualiserats.
Stadsbefolkningen hade under denna period varit i stark tillväxt. Vid
ingången av år 1961 översteg invånarantalet 18 000. Staden hade därmed
ostridigt uppnått en sådan folkmängd som konstitutionsutskottet i sitt av
1954 års riksdag godkända utlåtande förutsatte som villkor för tillämpning
av den i 11 § fjärde stycket landstingslagen angivna undantagsregeln. Då
landstinget detta år med knappast möjliga majoritet mot förvaltningsutskottets
avstyrkande fattade beslut om ändrad valkretsindelning talade all
sannolikhet för att staden inom få år på nytt skulle bilda egen valkrets.
Valkretsindelningen hade då måst omprövas på nytt. Uppenbarligen skulle
en sådan ordning ha vållat olägenhet för både valmyndigheter och väljare.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet avslagit ett inom utskottet
framställt yrkande om tillkännagivande i ärendet utan åberopande
av g 107 regeringsformen.
Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:
från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Sveningsson**, Georg Pettersson*, Olsén, Ivronstrand, Isaeson**,
Dahl, och Harald Pettersson; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von
Friesen, Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Nilsson i Östersund,
Hammar, Braconier**, och Alemvr*.
* Ej närvarande vid justeringen.
** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.
46
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 dr 1963
Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har
herr Larsson i Luttra med instämmande av fru Segerstedt Wiberg, och herrar
Harald Pettersson, von Friesen, Magnusson i Tumhult och Hammar anmält
skiljaktig mening och ansett att utskottets utlåtande under förevarande
punkt bort ha följande lydelse:
Vid sin----(= utskottsmajoriteten, s. 41—46)-----januari 1961.
Den ovan lämnade redogörelsen för praxis i underställningsmål av förevarande
slag visar att Kungl. Maj:t endast i sällsynta fall vägrat fastställelse
av underställda landstingsbeslut. Såvitt känt är har sådan vägran blott
två gånger förekommit. Dessa mål, som avgjordes för mer än tjugofem
är sedan, gällde båda tillämpning av en numera upphävd, mycket restriktiv
regel om sammanförande av mindre stad och angränsande landsbygd till
gemensam valkrets. Det var denna undantagsregel som på sin tid föranledde
införandet av underställningstvånget. Detta och vad som i övrigt förekom
vid 1907, 1914 och 1924 års riksdagar gör sannolikt att underställningsregeln
trots sin generella avfattning ursprungligen haft ett begränsat syfte nämligen
att förebygga missbruk från landstingens sida av i landstingslagen
meddelade undantagsregler beträffande bildande av valkretsar. Ingenting i
förarbetena till de vid 1954 års riksdag genomförda lagändringarna eller till
1954 års landstingslag antyder att syftet med det bibehållna underställningsinstitutet
skulle förändrats. Innan förevarande ärende avgjordes synes det
över huvud aldrig ha ifrågasatts att vägra fastställelse på beslut om valkretsindelning
som följt i landstingslagen uppställda huvudregler.
Det i förevarande ärende i laga ordning fattade landstingsbeslutet gav uttryck
åt den kommunala självbestämmanderätt på området som statsmakterna
vårdat sig om. Att beslutet fattats med knapp majoritet saknar i detta
sammanhang betydelse. Det är visserligen sant att skäl kan anföras för
att valkretsindelningen borde bibehållas såsom också blev fallet till följd
av Kungl. Maj:ts beslut. För landstingsmajoritetens ståndpunkt kunde emellertid
starka skäl andragas. Genom att Västerviks stad förlorat sin jurisdiktionsrätt
fick It § 3 stycket landstingslagen aktualitet. Ett sammanförande
av Västerviks stad med Tjusts domsaga till en valkrets skulle väl
ha medfört en minskning i antalet landstingsmandat men i gengäld givit
bättre utrymme för tillämpningen av den proportionella valmetoden inom en
förstorad valkrets. Den omständigheten att Västerviks folkmängd snart kan
väntas överstiga 20 000 betyder inte i och för sig att den nybildade valkretsen
senare behövt brytas upp på nytt. 11 § andra stycket första satsen landstingslagen
innehåller nämligen en undantagsregel som möjliggör bibehållande
av en blandad valkrets även sedan stads folkmängd nått sådan storlek
att staden enligt huvudregeln bildar egen valkrets. Det står klart att denna
undantagsregel måste tillmätas större betydelse nu, då motsättningarna mellan
stad och landsbygd är på väg att utjämnas och det på allvar överväges
att låta de olika typerna av borgerliga primärkommuner ersättas med en
enda.
Konstitutionsutskottets memorial nr 9 år 1963 49
Med hänsyn till anförda omständigheter anser utskottet att ifrågavarande
landstingsbeslut om ändring av valkretsindelningen i Kalmar läns norra
landstingskommun bort fastställas.
Vad sålunda förekommit och sin uppfattning härutinnan har utskottet
funnit sig böra utan åberopande av § 107 regeringsformen för riksdagen
tillkännagiva.
Stockholm den 2 maj 1963
På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Olsén, Kronstrand, Isacson,
Dahl och Palm; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen, Magnusson i
Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund,
Hammar, Braconier och Johansson i Trollhättan.
Stockholm 19G3. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630638