Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

I

Nr 5

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om införande i svensk tryckfrihetslagstiftning an
den s. k. genmälesrätten.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna, nr 307
i första kammaren av herr Georg Carlsson och nr 358 i andra kammaren
av herr Börjesson i Falköping hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om en utredning syftande till ett tryggande av genmälesrätten
för enskild person eller kollektiv, som i tidningspressen blivit
föremål för tendentiös nyhetsförmedling, i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Beträffande gällande rätt, historik m. m. får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas i följande översikt, hänvisa till bifogade kanslipromemoria.
(Bilaga)

I svensk rätt har följande lagrum avseende å den i åtskilliga utländska
rättssystem stadgade s. k. genmälesrätten, d. v. s. rätt för den som finner
sig kränkt genom framställning i tryckt skrift att själv eller genom myndighet
få infört i skriften i fråga ett bemötande eller beriktigande av den kränkande
artikeln, nämligen bestämmelsen i 1 kap. 4 § andra stycket tryckfrihetsförordningen,
att vid bestämmande av påföljd för tryckfrihetsbrott skall,
då meddelad uppgift påkallat rättelse, särskilt beaktas huruvida sådan på
lämpligt sätt bringats till allmänhetens kännedom. Vid fällande dom i tryckfrihetsmål
kan vidare enligt 7 kap. 6 § andra stycket nämnda förordning
domstol, då fråga är om periodisk skrift, på yrkande förordna att domen
skall införas i skriften.

I det av 1944 års tryckfrihetssakkunniga år 1947 avgivna förslaget
till tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60), vilket
ligger till grund för nu gällande tryckfrihetsförordning, diskuterade de sakkunniga
möjligheten av att införa en lagstadgad genmälesrätt efter utländsk
förebild. En sådan rätt beredde enligt de sakkunniga dock icke något effektivt
skydd mot kränkande uppgifter och framställningar. Det torde enligt
de sakkunniga ligga i utgivarens hand att bestämma över skriftens innehåll,
och den enskilde kunde icke rimligen berättigas disponera över något visst
utrymme i skriften för genmäle. En fritt utbildad, på god publicistisk sed
grundad genmälesrätt, något som enligt de sakkunniga redan förelåge, fyllde
ett ändamål och kunde även ur synpunkten av den enskildes yttrandefri |

Dihang till riksdagens protokoll 1963. 5 samt. 2 and. Nr 5

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

het vara av värde, under det att däremot en med tvång genomförd genmälesrätt
kunde motverka sitt ändamål. De sakkunniga funno förty ej skäl att
föreslå införande av genmälesrätt i svensk tryckfrihetslagstiftning.

I proposition till 1948 års riksdag med förslag till
tryckfrihetsförordning m. in. (prop. 230/1948 s. 108, 114 f) anförde
departementschefen beträffande införande av genmälesrätt bl. a., att
för svensk rätts del endast en rätt till beriktigande av felaktiga sakuppgifter,
vilka voro kränkande eller åtminstone av viss vikt för den som berördes
därav, komme i fråga. Det vore enligt departementschefen i och för sig ett
berättigat önskemål att i dylika fall få ett beriktigande till stånd, och det
torde också betraktas som god publicistisk sed att så skedde, åtminstone i
viss utsträckning. Emellertid vore det förenat med stora svårigheter att angiva
förutsättningarna för genmälesrätten på sådant sätt att bestämmelser
därom icke inbjöde till tvist. Vilka uppgifter som borde berättiga till genmäle
och vad detta finge innehålla vore frågor som ej väl ägnade sig för
lagstiftning. En genmälesrätt måste antingen göras så vidsträckt att den
som berördes av uppgifterna ägde beriktiga dessa, så snart han själv funne
dem felaktiga, eller också måste det anförtros åt domstol att efter bevisning
pröva vilka uppgifter som vore sanningsenliga. I det första fallet främjades
icke vad i detta sammanhang främst kunde vara av betydelse, nämligen att
utgivaren ställde sin egen auktoritet bakom ett beriktigande av uppenbara
misstag och felaktigheter beträffande förhållanden av någon vikt. Vad anginge
det andra alternativet så vore ett domstolsförfarande med möjlighet
att föra bevisning om de framförda uppgifternas oriktighet alldeles olämpligt.
Domstolsprövning av innehållet i tryckt skrift borde förbehållas de
fall, då fråga vore om tryckfrihetsbrott. Det borde enligt departementschefen
vara cn uppgift för pressens egna organisationer och den av dem tillsatta
Pressens opinionsnämnd och icke för lagstiftaren att främja god publicistisk
sed beträffande genmälesrätt.

I sitt utlåtande (nr 30/1948) i anledning av propositionen fann konstitutionsutskottet
skälen för införande av en genmälesrätt efter förebild
av bestämmelserna härom i övriga nordiska länders lagstiftningar
värda beaktande men ansåg sig icke, mot vad departementschefen anfört,
böra framställa något förslag härom.

Frågan om införande i svensk tryckfrihetslagstiftning av genmälesrätt
återkom i en mo tion till 1962 års riksdag (II: 24) av herr
Börjesson i Falköping. I motionen hemställdes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära en skyndsam utredning beträffande den
s. k. genmälesrättens införande i svensk tryckfrihetslagstiftning». Till stöd
lör berörda hemställan anfördes i huvudsak samma skäl som i årets motion.
Motionärerna förklarade sålunda bland annat att tidningspressen
ibland — om än icke ofta — utnyttjat sin ställning gentemot enskilda medborgare,
organisationer och företag på ett sätt som vore oförenligt med det
ansvar, vilket vore förbundet med rätten till tryckfrihet, att spridande av
helt eller delvis oriktiga uppgifter kunde vara ägnat att försvåra en oförvit -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963 3

lig medborgares eller organisations existens i samhället, att den enskilde
saknade möjlighet att genom lika effektiva massmedia dementeia eller beriktiga
redan spridda uppgifter samt att en i lag föreskriven genmälesrätt
skulle ge ett bättre skydd mot de organ som inte efterföljde pressens frivilliga
överenskommelser i detta hänseende och följaktligen bättre än utslagen
från Pressens opinionsnämnd bidraga till att man inom pressen
före publiceringen mera noggrant kontrollerade uppgifter som kunde tänkas
vara till skada för viss person eller organisation.

I sitt utlåtande (nr 7 år 1962) i anledning av motionen framhöll konstitutionsutskottet
att tanken på införande i svensk tryckfrihetslagstiftning
av ett stadgande om rätt att få felaktiga uppgifter i periodisk
skrift beriktigade blivit föremål för ingående överväganden under förarbetena
till nu gällande tryckfrihetsförordning samt anförde vidare:

De skäl som därvid från tryckfrihetssakkunnigas och vederbörande departementschefs
sida anfördes gentemot tanken på en lagstadgad genmälesrätt
befanns dock vara så starka att bestämmelser härom icke ansags bora
intagas i tryckfrihetsförordningen. Utskottet anser för sin del att dessa
skäl äger samma bärkraft i dagens läge som då de framlades. En dylik ger1*
mälesrätt är såsom de sakkunniga framhållit knappast ägnad att bereda
den enskilde något effektivt skydd mot kränkande uppgifter och oriktiga
framställningar. Att åvägabringa en god praxis i förevarande hanseende bor
i första hand vara en uppgift för pressens egna organisationer. Bl. a. den
verksamhet som den av dessa tillsatta Pressens opinionsnämnd utövar tor
främjande av god publicistisk sed har medverkat till att tidningarna i allmänhet
numera anser sig böra bereda plats för genmälen. Utskottet, anser
sig därför icke ha anledning att nu tillstyrka en utredning i motionens
syfte.

Utskottet hemställde förty att motionen icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Utskottet. Frågan om införande av en lagstadgad genmälesrätt har varit
föremål för behandling av utskottet senast år 1962. Under den tid som sedan
dess förflutit har intet nytt på tryckfrihetens område av beskaffenhet
att föranleda annan bedömning av frågan förekommit. De skäl som av utskottet
föregående år anfördes mot tanken på införande av en dylik rätt
synas alltjämt bärande. Utskottet vill dock understryka vikten av att principen
om rätt till beriktigande av oriktiga uppgifter i enlighet med god
publicistisk sed på området upprätthålles samt i detta sammanhang framhålla
betydelsen av den verksamhet som den av pressens egna organisationer
tillsatta Pressens opinionsnämnd utövar för främjande av sådan sedvänja.
Skäl kunna givetvis tänkas framdeles förebringas, vilka motivera en
annan rättslig avvägning än den nuvarande av å ena sidan pressens frihet
mot å andra sidan allmänhetens intresse av att den enskildes (respektive
samhällets intresse av att en offentlig myndighets) förhållanden och åtgärder
icke oemotsagt bliva för en tidnings läsekrets oriktigt eller vilseledande
återgivna.

fl Ilihang till riksdagens protokoll 1963. 5 samt. 2 avd. A''r 6

4 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

På grund av det anförda anser sig utskottet sakna anledning att nu tillstyrka
ett förslag om utredning i enlighet med motionärernas yrkande. Utskottet
hemställer därför,

att motionerna 1:307 och II: 358 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 mars 1963

På konstitutionsutskottets vägnar:

TORSTEN ANDERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Torsten Andersson, Damström, fru Segerstedt
Wiberg*, herrar Sveningsson, Georg Pettersson*, Olsén, Erik Olsson,
Kronstrand, Isacson och Dahlberg;

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping,
Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Braconier, Zetterberg''*,
Westberg och Johansson i Trollhättan.

* Ej närvarande vid justeringen.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

5

Bilaga

PM

i anledning av väckta motioner om införande i svensk tryckfrihetslagstiftning

av den s. k. genmälesrätten

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna, nr 307
i första kammaren av herr Georg Carlsson och nr 358 i andra kammaren av
herr Börjesson i Falköping, hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om en utredning syftande till ett tryggande av genmälesrätten
för enskild person eller kollektiv, som i tidningspressen blivit föremål
för tendensiös nyhetsförmedling, i enlighet med vad i motionerna anförts.

Beträffande motiveringen hänvisas till redogörelsen nedan.

Innebörden av rätt till genmäle (droit de réponse), som är en skapelse
av fransk rätt, är att en person, som nämnts eller utpekats i en tidning, har
rätt att i tidningen få infört ett genmäle, oavsett om genmäle avser beriktiganden
av i tidningen omnämnda förhållanden av faktiskt slag eller bemötanden
av värdeomdömen om honom eller hans verksamhet. Vad motionerna
närmast synas åsyfta är emellertid en inskränkt genmälesrätt, den
s. k. rätten till beriktigande, varom bestämmelser finnas i bl. a. dansk, finsk,
norsk, västtysk och österrikisk rätt, och som endast innefattar en rätt att
få infört rättelser av uppgifter om omständigheter av faktiskt slag men icke
av omdömen o. d.

Gällande rätt

I tryckfrihetsförordningens (TFO) 7 kap. regleras de s. k. tryckfrihelsbrotten,
d. v. s. brott innefattande otillåtet yttrande i tryckt skrift eller otilllåtet
offentliggörande av sådan skrift.

Enligt 7 kap. 4 § nämnda förordning »skall såsom otillåtet yttrande i
tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar»

bl. a. .

»smädelse eller annan missfirmlig gärning mot någon som innehar eller
innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, eller
någon som enligt Konungens förordnande åtnjuter skydd såsom ämbetsman,
om missfirmelsen sker i eller för hans befattning»,

»ärekränkning mot enskild person genom beskyllning för brott eller för
annan gärning, som är menlig för hans ära, goda namn och medborgerliga
anseende, yrke, näring eller fortkomst, eller genom smädligt yttrande eller
annan missfirmlig gärning».

Enligt 7 kap. 6 § gälle vad i lag är stadgat för brott, som avses i bl. a.
4 §, också då brottet är att anse som tryckfrihetsbrott. Härigenom underkastas
brotten vanliga straffrättsliga regler. Tryckfrihetsförordningens straffbud
sträcker sig således aldrig längre än strafflagens motsvarande bestämmelser,
varför ett upphävande eller en begränsning av de sistnämnda
omedelbart återverkar å tryckfrihetsbrotten. Däremot medför en ut -

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

vidgad kriminalisering i strafflagen i den mån denna sträcker sig utanför
tryckfrihetsförordningens brottskatalog icke några verkningar för tryckfrihetsrätten.

I strafflagen motsvaras f. n. de ovan återgivna straffbuden i tryckfrihetsförordningen
av 10 kap. 5 § samt 16 kap. 7, 8, 9 och 11 §§ SL, vilka paragrafer
också innehålla de straff, vilka kunna utmätas för tryckfrihetsbrotten.
(Obs! att nya brottsbalken i dess 5 kap. innehåller helt nya gärningsbeskrivningar.
) Tryckfrihetsförordningen innehåller härutöver ett speciellt tryckfrihetsrättsligt
straff, konfiskering (TFO 7 kap. 7 §).

Enligt 6 kap. 3 § andra stycket SL kan den som finnes saker till ärekränkande
gärning på yrkande av den kränkte dömas att erlägga kostnad
till tryckning i allmän eller ortens tidning av den dom, varigenom den
kränkte vunnit upprättelse.

Enligt 7 kap. 6 § andra stycket TFO kan, då den tilltalade fälles för tryck -frihetsbrott enligt de ovan återgivna lagrummen (missfirmelse av ämbetsman
eller ärekränkning) och då fråga är om periodisk skrift, domstolen på
yrkande förordna att domen skall införas i skriften.

Talan om enskilt anspråk (skadestånd) i anledning av tryckfrihetsbrott
kan antingen föras i samband med åtalet eller såsom särskilt tvistemål.
Enskilt anspråk kan avse såväl verklig ekonomisk skada som ideell skada.

Domstol i tryckfrihetsmål är i allmänhet rådhusrätterna i residensstäderna.
Frågan huruvida skrift är brottslig prövas av en särskild iurv. (TFO
12 kap. 1 och 2 §§.) J J

Den enda bestämmelsen i vår tryckfrihetsrätt, som har avseende å den
med motionerna avsedda rätten till genmäle eller beriktigande, är 1 kap. 4 §
andra stycket i gällande tryckfrihetsförordning, vilken paragraf antogs 1949
och lyder:

»Vid bestämmande av påföljd, som enligt denna förordning är förenad
med missbruk av tryckfriheten, skall, då meddelad uppgift påkallat rättelse,
särskilt beaktas, huruvida sådan på lämpligt sätt bringats till allmänhetens
kännedom.»

Motionerna: Efter att ha redogjort för det huvudsakliga innehållet i motion
nr 24 i andra kammaren år 1962 samt konstitutionsutskottets utlåtande
i anledning härav (se nedan) anförde motionärerna:

»Utvecklingen inom den svenska tidningsutgivningen synes gå mot en
fortski idande koncentration. Allt fler tidningar, ofta mindre provinstidningar,
läggs ner. De stora tidningarna syns i stället något kunna öka sina upplagor,
framför allt genom att effektivt utnyttja den moderna distributionstekniken.
Tidningarnas spridningsområden blir allt större vad gäller de s. k.
rikstidningarna. De ekonomiska förutsättningarna för tidningsutgivning förefaller
alltmer bli sadana att endast större företag, d. v. s. tidningar med
förhållandevis stora upplagor, har möjlighet att fortleva.

Den vid förra årets riksdag väckta frågan om genmälesrätten ter sig i belysning
av bland annat det anförda förhållandet som i hög grad påkallad.
Den enskildes möjligheter att snabbt få till stånd rättelser av mot honom
riktade kanske helt grundlösa eller falska beskyllningar blir nämligen allt
mindre. Av vikt är också att nödig rättelse kan åstadkommas med kortaste
möjliga tidsutdräkt. I detta avseende fyller inte Pressens opinionsnämnds
i och för sig lovvärda verksamhet de krav en förfördelad person kan ha rätt
att ställa.

Den primära åtgärden för att trygga en genmälesrätt — och den från
pressens egen synpunkt sannolikt mest tilltalade — vore att tillförsäkra

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år i963

7

person eller kollektiv rätt att gå i svaromål under tekniska förutsättningar
jämförliga med dem under vilka ett nyhetsmeddelande berörande personen
eller kollektivet publicerats. En dylik genmälesrätt kunde tänkas utformad
på så sätt, att tidning skulle ha skyldighet att t. ex. senast inom en vecka
efter publicerandet av en nyhet berörande person eller kollektiv lämna motsvarande
utrymme och likvärdig placering och redaktionell utformning åt
ett genmäle.

Vissa rätt betydande svårigheter finns givetvis i tillämpningen av ett
genmälesinstitut av denna innebörd. Bl. a. kan det erbjuda vissa svårigheter att
skapa tillräckliga garantier mot ett missbruk. Det måste dock givetvis vara
vederbörande tidnings redaktionella ledning som i första hand träffar avgörandet,
om persons eller kollektivs begäran om genmäle till uppgifter i
nyhetsmeddelande kan anses styrka, att nyhetsmeddelandet i något avseende
varit tendentiöst och genmälet därför bör beredas plats. Om tidnings
redaktion avvisar begäran om plats för genmäle, bör den som begärt genmäle
ha rätt att till opartisk instans av domstols karaktär anmäla fallet för
prövning. Eventuellt skulle genom lagstiftning särskild instans för prövning
av frågor om genmälesrätt upprättas. Det torde icke behöva dröja länge
efter införandet av en genmälesrätt av denna karaktär innan en tillfredsställande
praxis skulle'' utbildas beträffande tillämpningen av genmälesinstitutet.

Vid behandling av denna fråga vid fjolårets riksdag framhöll vederbörande
utskott, att införandet av en god praxis i genmälesfrågor i första hand skall
vara en uppgift för pressens egna organisationer. Det måste dock samtidigt
anses vara en det allmännas uppgift att tillse att den anda och mening som
ligger bakom vår tryckfrihetslagstiftning också kan förverkligas trots en
utveckling som av lagstiftarna inte kunnat förutses. Flera alternativ än det
förenäinnda bör därför prövas för att skapa en genmälesrätt med reellt innehåll.
»

Historik: Frågan om införande av genmälesrätt eller rätt till beriktigande
i svensk tryckfrihetslagstiftning har dryftats vid flera tillfällen.

I en motion (nr 203) av herr Lindhagen vid 1910 års riksdag togs frågan
upp under förmenande att man borde komma därhän att man i en tidning
finge i rimlig omfattning publicerade ordagrant framställningar, som där
kritiserats, ävensom genmälen mot kritik eller angrepp i tidningen.

1 det utskottsutlåtande (II kam. femte tillfälliga utskotts uti. nr 26), som
avgavs över motionerna, ansåg sig utskottet ej kunna biträda förslaget, i
vad det avsåg rätten för en tidnings motståndare att få i densamma införda
vilka uttalanden de önskade, men delade den uppfattningen att såväl kritiserade
uttalanden som inkommande genmälen borde i rimlig omfattning
ordagrant publiceras, något som i allmänhet enligt utskottet torde iakttagas
beträffande genmälen.

År 1912 avgavs inom justitiedepartementet ett betänkande med förslag
till tryckfrihetsförordning, vilket ej blev förelagt riksdagen men legat till
grund för det fortsatta reformarbetet. Förslaget upptog ej några bestämmelser
om genmälesrätt eller rätt till beriktigande. I motiveringen härför anfördes
bl. a. följande (s. 159 ff): De kommitterade framhöllo till en början att
det av såväl principiella som praktiska skäl svårligen kunde ifrågakomma
att lagfästa en genmälesrätt i vidsträcktare omfattning än såsom en rätt
till beriktigande av faktiska uppgifter, varvid denna rätt icke behövde bindas
till förutsättningen av ett föregånget angrepp eller kritik. En allmän
genmälesrätt vilade på eu helt annan rättsgrund än en rätt att beriktiga faktiska
påståenden rörande eu själv. Rättsskyddets föremål vore vid genmälesrätt
den personliga ömtåligheten för kritiska omdömen och reflexioner, och

2 Ilihang till riksdagens protokoll 10611. 5 saml. 2 and. Nr 5

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

eu replikrätt ansågs kunna grundas på ett offentligt intresse att motverka
alltför ensidig upplysning. Dessa intressen kunde doek icke givas ett vidsträcktare
skydd än det som straffbuden för tryckfrihetsmissbruk vore ägnade
att bereda, något som däremot i och för sig väl kunde försvaras då det
gällde rätten till beriktigande. Den sistnämnda grundade sig på ett skyddsvärdigt
intresse för den enskilde (resp. samhället beträffande offentlig myndighet),
att hans förhållanden och åtgärder icke oemotsagt bleve för en tidnings
läsekrets oriktigt eller vilseledande relaterade. — De kommittérade
anförde därefter beträffande den vidsträckta genmälesrätten att erfarenheterna
från Frankrike, där denna förekom, visade vådan av eu dylik lagstiftning,
där rättspraxis hade att närmare reglera dess tillämplighetsområde.
Detta hade medfört full frihet för insändaren att ensam vara domare över
sitt genmäles form, innehåll och nytta. De gränser som uppställts voro endast
att genmälet ej finge alldeles uppenbart sakna samband med den bemötta
artikeln, att det ej finge vara brottsligt eller anstötligt samt ej heller

kränka tredje mans berättigade intresse eller artikelförfattarens heder.__

Enligt de kommitterade vore man uppenbarligen hänvisad till alt, därest
man ville införa genmälesrätt i vår lag, efter tyskt och norskt mönster begränsa
densamma till en rätt att beriktiga faktiska uppgifter. Härmed voro
icioe de tekniska svårigheterna vid institutets utformning undanröjda. —
De kommitterade redogjorde härefter för de norska bestämmelserna i ämnet
(Almind. Borgerl. Straffelov 1902 § 430) — angående dessas innehåll
hänvisas till framställningen av utländsk rätt nedan — varefter de förklarade
att avsevärt längre än norsk rätt torde man icke kunna komma i omsorgsfull
teknisk utformning, men att trots detta många svårigheter uppkomme.
Så vore gränsen mellan de uttalanden (anfprsler) av faktisk art,
som berättigade till genmäle, och omdömen eller slutledningar, vilka ej medtorde
sådan rätt, ytterst svår att uppdraga. Likaledes hade fordringarna på
behörig lelation mellan de fakta, genmälet innehölle, och de som omfattats
av den bemötta artikeln, ej kunnat angivas, varjämte det nödvändiga
förbehållet, att genmälet ej finge vara av beskaffenhet att i sin tur giva tredjeman
genmälesrätt, lätt bleve en källa till stridigheter och i många fall betoge
genmälesrätten dess värde. — De kommitterade fortsatte med att påpeka,
att dylika lagbestämmelsers pedagogiska värde väsentligen bestode i
deras moraliska auktoritet, deras inflytande på uppfattningen vad som är
god eller förkastlig sed, under det att deras betydelse som rättsmedel vore
av sekundär art. Ett försök att främja god sed genom lagstadganden om
rattsplikt vore en ömtålig sak och kunde, i otid anbragt, lätt framkalla ett
resultat rakt motsatt det avsedda. — Enligt de kommitterade vore det svårt
att avgiva ett giltigt omdöme om i vad mån redan vid tiden för betänkandet
; utan stöd av lagbud — god publicistisk sed om införande av insända genmälen
rådde, då olika meningar härom uttalats. Det kunde emellertid enligt
de kommitterade svårligen bestridas, att — frånsett enskilda fall — pressen
i allmänhet i själva verket tillmötesginge med införande av både beriktigande
och andra genmälen i långt vidsträcktare omfattning än som läte sig
göra att statuera som rättsplikt, varjämte de olika pressorganen — låt vara
av olika bevekelsegrunder — i ej ringa mån övade uppsikt och kritik mot
varandra i fall av obefogad vägran. Det vore därför tvivelaktigt, om ett lagstadgande
vore ägnat att förbättra eller ens vidmakthålla det rådande tillståndet.
Den möjligheten syntes ingalunda utesluten, att ett dylikt stadgande
komme att oftare åberopas till stöd för vägran än för yrkande på genmälets
införande, och att vad nu vore en fråga om god sed, heder eller ridderlighet
komme att urarta till eu advocerande lagtolkningsträta. Den kanske
vanligaste orsaken till missnöje med en tidnings förhållande till gen -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

9

mäiesinsändarna vore enligt de konnnitterade redaktionens kommentarer till
det införda genmälet, i vilka den egna framställningens riktighet direkt eller
indirekt vidhölles och sanningsenligheten av insändarens uppgifter öppet
eller förtäckt droges i tvivelsmål. Även i de fall, där ett sådant förfarande
vore obefogat och förkastligt — vilket långt ifrån alltid behövde vara händelsen
— lämnade rätten till genmäle intet skydd däremot. Ett sådant skydd,
ehuru visserligen begränsat till de svårare fallen av osanna eller förvrängande
tidningsuppgifter, lämnade däremot det av kommitterade föreslagna
stadgandet att därest uppgift eller framställning i tidning'', som innebure
missbruk av tryckfriheten, blivit i senare nummer av tidningen, innan åtal
anställts, ulan‘omsvep beriktigad eller återtagen, böterna kunde — därest
framställningen prövades hava i tidningen intagits i god tro nedsättas
under vad sålunda blivit bestämt. (Cfr nuvarande TFO 1 kap. 4 § 2 st. intaget
ovan.) — Detta förslag innebure enligt de kommitterade ett incitament
till återtagande utan omsvep av den osanna uppgiften.

Vid 1934 års riksdag framlades en motion av herr Andersson i Norrköping
m. fl. (II kam. nr 156 s. 6—8), vari påyrkades åtskilliga reformer på tryckfrihetslagstiftningens
område, bl. a. införande av rätt till beriktigande. I
motionen anfördes som motivering härför bl. a. följande. Samtliga de av
1912 års kommitterade anförda skäl mot införande av en till rätt till beriktigande
av faktiska uppgifter begränsad genmälesrätt syntes mindre hållbara.
Svårigheten att i vissa fall draga gränsen mellan vad som vore faktiska
uppgifter samt omdömen och slutledningar vore inte större än vad förhållandet
vore vid en mängd andra stadganden av straffrättslig natur. Svårigheten
att i tveksamma fall draga gränsen mellan straffbart och straffritt
förefunnes på en mängd områden (t. ex. beträffande ärekränkningar) och
skulle lagstiftaren i alla sådana fall resignera, skulle stora delar av straffrätten
inte finnas till. Inte heller kunde villkoret, att genmälet icke i sin
tur finge giva tredje man anledning till genmäle, tagas som intäkt för ett
avvisande av institutet i dess helhet. Vad vidare beträffade uppfattningen att
tidningarna i allmänhet med största beredvillighet intoge beriktigande, kunde
den haft sin giltighet vid tidpunkten, då 1912 års betänkande skrevs, men
vore det 1934 välbekant, att man kunde påvisa fall, då s. k. anständiga tidningar
på ett oanständigt sätt vägrat att införa beriktigande t. o. m. av en
sådan faktisk uppgift som vad en intervjuad person yttrat eller inte yttrat.
Just i de fall, då ett beriktigande kunde vara för ledningen av tidningen ytterligt
genant, kunde vägran att införa genmälet komma i fråga, och man
anförde då formella svepskäl (bristande utrymme o. d.) av den mest genomskinliga
beskaffenhet. Antagandet att ett lagstadgande skulle minska
ridderligheten och den goda seden i fråga om intagande av genmälen förefölle
alldeles ogrundad. Tvärtom torde en lagstiftning befästa en allmän uppfattning,
alt en tidning borde i görligaste mån intaga i hyfsad form avfattade
repliker. Icke heller skälet att missnöjet i allmänhet skulle gälla den
beriktigande! åtföljande redaktionella kommentaren kunde anföras mot
geninälesrätten. Den opinionsskapande läsekretsen vore så pass bildad och
självständig, att den mycket väl kunde se, när en tidning försökte svänga
sig eller slingra sig från att erkänna medvetet eller omedvetet givna oriktiga
faktiska uppgifter. För att opinionen skulle kunna hava ledning för sitt
omdöme, fordrades möjlighet för den i tidningen omnämnda parten att tydligt
och klart inför samma tidningsläsekrets relatera fakta. Motionärerna
uttalade sig därför till förmån för införandet av en till beriktigande av faktiska
uppgifter begränsad genmälesrätt.

Motionärerna ha hämtat motiveringen ordagrant ur Sveriges Nationella
Ungdomsförbunds författningskommittés uttalande nr 1 år 1933 angående

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 196.1

allmänna riktlinjer för en reform av tryckfrihetslagstiftningen (s. 5—7), vari
författningskommittén under anförda motivering uttalade sig till förmån för
införandet av en till beriktigande av faktiska sakuppgifter begränsad genmälesrätt.

Konstitutionsutskottet avstyrkte i sitt utlåtande i nr 18/1934) i anledning
av motionen densamma under hänvisning till pågående utredning om ändringar
i tryckfrihetsförordningen.

Motionen föranledde ingen riksdagens åtgärd.

h rågan upptogs till behandling i ett år 1995 avgivit betänkande med förslag
till åtgärder mot statsfientlig verksamhet (SOU 1935:8 s. 142—147).
Det ansågs i betänkandet visserligen med hänsyn till den omfattning, i vilken
uti de diktatursträvande rörelsernas publikationer användes oriktiga
och vilseledande uppgifter, påkallat att stadga en skyldighet att i tidning
inlöra beriktigande av sådana uppgifter. Med hänsyn till att de berörda
troligen i ringa utsträckning skulle komma att begagna sig av eu sådan
möjlighet och att det vore svårt att i dessa fall undvika polemik samt vid
beaktande av de tillfällen, som genom ett dylikt stadgande skulle beredas
ytterlighetspartierna och deras anhängare alt i andra tidningar öppna diskussion
och propagera för sina idéer på grundval av förekommande oriktiga
uppgifter, ansågs ett införande av genmälesrätt — vilket institut icke
beträffande bekämpande av de företeelser, som i betänkandet vore i fråga,
skulle komma att få större betydelse — icke böra förordas.

1 motion (II: 190) vid 1945 års riksdag hemställde professor V. Lundstedt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om allsidig
utredning angående största möjliga garantier till skydd för den enskilde
mot personliga kränkningar genom missbruk av pressfriheten samt om
framläggande av det eller de lagförslag, vartill utredningen föranledde.

I motionen anförde Lundstedt bl. a. föjande. Det vore obestridligt, att en
tidning under särskilda förhållanden hade makt att genom illvilliga och
osannfärdiga framställningar kunna förbittra enskilda medborgares liv. En
person som illvilligt ärekränkte annan eller förtalade honom på sådant sätt,
att det kunde vara menligt för den förtalades sociala eller ekonomiska anseende,
vore straffbar enligt 16 kap. SL. Detta gällde dock med en högst
väsentlig inskränkning. Det funnes nämligen en betydande förutsättning
för att strafflagen skulle reagera mot ett dylikt handlingssätt och det vore
att detta vore relativt obetydligt, d. v. s. “att det skedde muntligen eller
genom brev eller dylikt. Producerade sig däremot förtalet i hundratusen
stammor, dreves förtalet genom pressen, då vore den förtalade praktiskt
taget skyddad. Juryinstitutionen gjorde det till ett fullkomligt hasardspel
för målsäganden, som i en process riskerade att endast ytterligare förlora
heder och anseende och dessutom en massa pengar. Därför nödgades han
vanligen fördraga det lögnaktiga förtalet. — En s. k. genmälesrätt, innefattande
att den angripne hade rätt att i det angripande organet svara i
samma omfattning som angreppet, kunde ofta icke vara av något större
värde för offret, då en osanning på några få rader kunde vara så formulerad,
att det krävdes många spalter för att till fullo visa dess rätta karaktär.
— Frågans lösning utgjorde ett synnerligen komplicerat problem. Här
skure sig nämligen tvenne sociala intressen, å ena sidan intresset av medborgarnas
s. k. ideella okränkbarliet och å andra sidan intresset av pressens
triöet. — Bland påföljderna för de grövsta pressövergreppen borde finnas
möjlighet att döma en tidning att upphöra, varjämte personligt straff borde
drabba skribenten själv med en straffskala i proportion till den utbredning,
den förvanskade artikeln fått. Käranden borde beredas möjlighet att få sin
talan prövad av domstol utan medverkan av jury. Genmälesrätten kunde

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 ur 1963

11

enligt Lundstedt icke tillmätas någon större betydelse men borde naturligtvis
komma under diskussion. Mot regeln, att den angripne hade anspråk
på ett genmäle i samma omfattning som angreppet, syntes man böra opponera
sig. Hade angreppet varit av grövsta art, kunde det förefalla som om
hur stort utrymme som helst borde stå den angripne till förfogande för hans
genmäle. Men i själva verket vore den tanken icke praktikabel, ty hur skulle
utanför domstolen angreppets art och frågan om erforderligt utrymme för
försvaret kunna avgöras; och hade saken väl dragits inför domstol, koinme
utredningen om angreppets förljugenhet att utföras där.

Konstitutionsutskottet avstyrkte i utlåtande (nr 6/1945) i anledning av
motionen densamma och hänvisade till den pågående utredningen angående
revision av tryckfrihetslagstiftningen.

Motionen föranledde ingen riksdagens åtgärd.

I sitt år 1947 avgivna betänkande (SOU 19-47: 60 s. 214—216) med förslag
till tryckfrihetsförordning upptogo 1944 års tryckfrihetssakkunniga frågan
om lagstadgad genmälesrätt till prövning. De anförde därvid bl. a. inledningsvis
angående lagstiftningen i vissa främmande länder:

»1 vissa främmande länders presslagstiftningar förekommer en rätt till
genmäle, skyddad genom straff för vägrat införande eller genom möjlighet
för domstol att giva vitesförelägganden. Sådan genmälesrätt kan emellertid
vara av två något olika typer. Den ena innebär en vidsträckt rätt för den som
nämnts eller utpekats i en periodisk skrift att ingå i svaromål genom ett inlägg
i skriften. En sådan rätt förekommer i den franska presslagstiftningen.
Den andra mera begränsade typen av genmälesrätt, en rätt att beriktiga
oriktiga uppgifter, tillämpas i övriga nordiska länder. 1 Danmark infördes
en sådan rätt genom 1938 års presslag. Är ett meddelande i periodisk skrift,
som utkommer minst en gång i månaden, ägnat att vålla någon en icke oväsentlig
skada i ekonomiskt hänseende eller i allmänhetens omdöme, har han
rätt att i skriften få infört ett beriktigande av meddelandet, såvitt angår upplvsningar
av faktisk karaktär. Beriktigandet skall inskränka sig till att
återgiva faktiska omständigheter, det får icke innehålla något rättsstridigt
och icke giva tredje man rätt att kräva intagande av beriktigande. Frågan
om skyldighet för skriftens redaktör att införa ett beriktigande kan, då införande
vägras, hänskjutas till en särskild nämnd (Berigtigelsenaevnet).
Underlåtenhet att införa beriktigande, då skyldighet därtill föreligger, medför
bötesstraff. Enligt 1919 års finska tryckfrihetslag har offentlig myndighet
clier enskild person, som finner sig vara i periodisk tryckskrift kränkt
eller önskar beriktiga däri rörande myndigheten eller personen gjort meddelande,
rättighet att få i skriften infört ett genmäle å det gjorda meddelandei,
såvida genmäle! är undertecknat av den å vars vägnar detsamma
avgives och icke är av kränkande eller brottsligt innehall, bör underlåtenhet
stadgas böter och rätt för domstolen att ålägga vite. Även i den norska strafflagen
finnes bestämmelse om skyldighet för utgivare av tidning eller tidskrift
alt oförändrat intaga genmäle mot uttalanden av saklig natur, som
offentliggjorts i tidningen eller tidskriften. Rätt att begära intagande av
sådant genmäle tillkommer den som uttalandet omedelbart angår. Genmälet
skal! begränsa sig ti!! sakliga uttalanden, del får icke innehålla något
straffbart och icke giva tredje man någon genmälesrätt. Vägran att intaga
genmälet medför bötesstraff; vitesföreläggande kan förekomma.»

Tryckfrihetssakkunniga yttrade i det följande bl. a.:

»Enligt vad erfarenheter i andra länder visat, vållar tillämpningen av eu
lagstadgad genmälcsräll stora svårigheter. En sådan rätt är knappast ägnad
att bereda den enskilde något effektivt skydd mot kränkande uppgifter
och oriktiga framställningar. Därtill kommer att även utan särskilt stadgan -

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

de det torde vara vanligt och räknas som god publicistisk sed att tidningar
och tidskrifter i vidsträckt omfattning införa bemötanden och rättelser. Det
bör dock ligga i utgivarens hand att även i sådant hänseende bestämma över
skriftens innehåll. Den enskilde kan ej rimligen berättigas att för genmäle
disponera över något visst utrymme i skriften. En fritt utbildad, på publicistisk
sed grundad genmäiesrätt fyller ett ändamål och kan även ur synpunkten
av den enskildes yttrandefrihet vara av värde. En med tvång "genomförd
genmäiesrätt kan däremot motverka sitt ändamål. De sakkunniga
ha icke funnit skäl att föreslå någon genmäiesrätt efter utländsk förebild.»

Enligt de sakkunniga vore det uppenbarligen dock angeläget att oriktiga
uppgifter rättades i erforderlig omfattning. De sakkunniga föreslogo därför
iniorandet av det redan i 1912 års förslag intagna stadgandet (numera 1 kap.
4 § andra stycket TFO), att vid bestämmandet av påföljd för tryckfrihetsbrott,
då meddelad uppgift påkallat rättelse, särskilt skulle beaktas, huruvida
sådan på lämpligt sätt bringats till allmänhetens kännedom.

De sakkunniga anförde härom:

»Därmed avses icke blott att sörja för ett rättvist hänsynstagande till dylik
omständighet utan även giva en anvisning om att rättelser skall ske, då

oriktiga uppgifter meddelats--- —. På vad sätt rättelsen skall ske angives

icke; den skall pa lämpligt sätt bringas till allmänhetens kännedom. Det är ej
under alla förhållanden nödvändigt att rättelsen framstår som ett meddelande
från tidningens redaktion; även en införd insändare kan beaktas såsom
en rättelse, om denna form på grund av omständigheterna får anses vara
tillräcklig, exempelvis då det oriktiga meddelandet framförts i en insänd och
signerad artikel. Den plats och den typografiska utstyrsel som rättelsen erhållit
äro av betydelse. Det har icke utsagts att den, då skriften är periodisk,
skall göras på samma plats och på ett lika stort utrymme som den meddelade
uppgiften. Det får efter omständigheterna bedömas om rättelsen i dessa
hänseenden skett på lämpligt sätt.»

Remissbehandlingen av tryckfrihetssakkunniqas förslag (enl. referat i
prop. nr 230: 1948).

Publicistklubben fann att förslaget på ett ändamålsenligt sätt löste genmälesrättens
problem.

Sveriges advokatsamfund yttrade att ett icke oväsentligt skydd för den
enskilde gentemot oberättigade kränkningar i tryckt skrift tillskapats genom
stadgandet. Samfundet ansåg det vara anledning räkna med att denna
bestämmelse skulle visa sig utgöra ett starkt tryck på ansvarig utgivare av
periodisk skrift att genom på lämpligt sätt införda meddelanden bereda
upprättelse åt den som obehörigen kränkts genom yttrande i skriften.

Å andra sidan förordades i vissa yttranden att en genmäiesrätt efter nordiska
förebilder skulle införas.

Svea hovrätt ansåg att, trots de svårigheter som voro förenade med såväl
utformning som tillämpning av bestämmelser om genmäiesrätt beträffande
uppgifter i periodisk skrift, en sådan rätt skulle fylla ett praktiskt behov.

Förste stadsfiskalen i Stockholm framhöll att rätten till genmäle numera
för allmänheten blivit något naturligt men att denna inom pressen icke betraktades
som en lika önskvärd företeelse. Ett tungt vägande skäl vore att
bestämmelser härom skulle bringa de nordiska lagstiftningarna i samklang
med varandra.

Rådhusrätten i Halmstad ansåg att, även om genmälesrätten huvudsakligen
finge endast moralisk betydelse, den dock skulle utgöra bättre värn för
den enskildes rätt än den straffmätningsregel de sakkunniga föreslagit.

Landsorganisationen fann det icke vara''ett erfarenhetsmässigt bekräftat
antagande att eu lagligt garanterad genmäiesrätt i åtminstone den begrän -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

13

sade omfattning, i vilken sådan rätt garanterades i övriga nordiska lagstiftningar,
skulle vara överflödig i vårt land.

Svenska journalistföreningen yttrade, att det vore av vikt både med hänsyn
till pressens anseende och ur mera vidsträckt principiell synpunkt om
lagen gåve sitt stöd åt den goda publicistiska seden på detta område. Den av
de" sakkunniga föreslagna regeln angående beaktande av rättelse vid straffmätning
fann föreningen otillräcklig, därför att genmäle eller beriktigande
kunde vara påkallat också då en meddelad uppgift icke vore sådan att fråga
om straffpåföljd uppkomme.

Departementschefen yttrade i propositionen år 1948 (nr 230 s. 108, 114—
115):

»Tryckfriheten innebär samma rätt för envar att framställa åsikter och
meddela underrättelser i skilda ämnen. Lagstiftningen utgår från att denna
yttrandefrihet, inom de legala gränser som bildas av straffbuden mot brott,
utgör den enda säkra grundvalen för ett fritt meningsutbyte och en allsidig
upplysning. Däri ligger också ett korrektiv mot att åsikter eller upplysningar
undanhålles allmänheten eller att händelser och förhållanden framställas på
ett osannfärdigt sätt. Med en sådan frihet torde en monopolisering av det
fria ordet knappast vara genomförbar i ett demokratiskt samhälle. Uppenbart
är emellertid att, därest tendenser i sådan riktning skulle förmärkas,
de böra motarbetas. Under nuvarande förhållanden torde dock detta spörsmål,
vad angår vårt land, icke äga någon aktualitet.

Även om sålunda någon särskild kontroll över sanningsenligheten i vad
som publiceras icke är förenlig med de grundsatser, varå tryckfriheten vilar,
må å andra sidan framhållas att tryckfrihetsförordningen icke lägger hinder
i vägen t. ex. för frivilliga överenskommelser i syfte att sörja för att god publicistisk
sed iakttages. Sålunda beröres i tryckfrihetsförordningen icke den
verksamhet som utövas av pressens opinionsnämnd. Även andra åtgärder av
liknande karaktär äro tänkbara, i den mån dessa icke hindra tryckfrihetens
utövning.

En genmälesrätt kan givas en så vidsträckt omfattning att den som beröres
av omdömen eller upplysningar, vilka influtit i periodisk skrift, oavsett
deras karaktär har rätt ätt få disponera ett utrymme i skriften för att
utveckla sina synpunkter i samma ämne. Något sådant torde icke åsyftas i
de nyss återgivna yttrandena; alla torde vara ense om att skriftens utgivare
måste ha bestämmanderätten över införandet av sådana diskussionsinlägg i
skriften. Vad som avses torde vara en rätt att få felaktiga sakuppgifter beriktigade,
och vidare torde den förutsättningen vara åsyftad att dessa sakuppgifter
skola vara kränkande eller åtminstone av en viss vikt för den som
beröres därav.

I och för sig kan det vara ett berättigat önskemål att, då felaktiga uppgifter
influtit i skriften, utgivaren låter beriktiga dessa eller i varje fall bereder
utrymme för ett beriktigande inlägg av den som beröres av uppgifterna.
Att så sker, åtminstone i viss utsträckning, torde också betraktas som god
publicistisk sed. Frågan gäller emellertid om det kan anses lämpligt alt genom
ett lagstadgande tillförsäkra den av uppgifterna berörde rätt att få ell
sådant beriktigande till stånd. Det är förenat med stora svårigheter att angiva
förutsättningarna för genmälesrätten på sådant sätt att bestämmelserna
icke inbjuda till tvist. Vilka uppgifter som böra berättiga till genmäle
och vad detta får innehålla äro frågor som ej väl ägna sig för lagstiftning.
Den senaste lagstiftningen på detta område, den danska, har för att lösa dessa
frågor nödgats inrätta ett förfarande inför ett särskilt organ, bcrigtigelsenaevnet.
En sådan anordning synes icke vara lämplig för svenska förhållan -

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

den. Därtill kommer att ej heller det summariska förfarandet inför detta
organ, annat än i uppenbara fall, är ägnat att lösa spörsmålet, huruvida med
hänsyn till de meddelade uppgifternas felaktighet genmälesrätt skall föreligga.
Med den valda utgångspunkten att genmälesrätten skall avse ett beriktigande
av felaktiga uppgifter föreligga endast två möjligheter. Antingen
maste genmälesrätten göras så vidsträckt att den som beröres av uppgifterna
äger beriktiga dessa, så snart han själv finner dem felaktiga, eller också
måste det anförtros åt domstol att efter bevisning pröva, vilka uppgifter som
äro sanningsenliga. De nordiska lagstiftningarna, i huvudsak även den danska,
synas ha valt den förra utvägen. Med en sådan genmälesrätt befrämjas
icke vad som i detta sammanhang främst kan vara av betydelse, nämligen
att utgivaren, då uppenbara misstag och felaktigheter förekommit beträfiancle
förhållanden av någon vikt, ställer sin egen auktoritet bakom eit beriktigande.
Vad angår det andra av de båda angivna alternativen, nämligen
att för genmälesrättens genomförande anordna ett doinstolsförfarande med
möjlighet att föra bevisning om de framförda uppgifternas oriktighet, måste
detta anses alldeles olämpligt. Domstolsprövning av innehållet i tryckt skrift
bör förbehållas de fall, då fråga är om tryckfrihetsbrott. Jag delar alltså de
sakkunnigas betänkligheter mot att i svensk rätt införa eu lagstadgad genmälesrätt
efter utländsk förebild. Att på detta område främja god publicistisk
sed bör vara en uppgift för pressens egna organisationer och den av
dem tillsatta pressens opinionsnämnd.

Ett stöd för bruket att beriktiga oriktiga uppgifter, ej allenast genom införande
av genmälen utan även, då så är påkallat, genom redaktionella uttalanden,
vinnes även genom det av de sakkunniga föreslagna stadgandet
angående beaktande av rättelse vid bestämmande av påföljd för tryckfrihets Konstitutionsutskottet

anförde i sitt utlåtande i anledning av uronositionen
(nr 30/1948 s. 38): 1 ^

»Utskottet finner skälen för införande av eu genmälesrätt värda beaktande
men anser sig icke, mot vad departementschefen anfört, böra framställa
något förslag härom» (enhälligt).

I samband härmed upptog utskottet frågan om skyldighet att införa dom i
periodisk skrift, då den för skriften ansvarige dönies till ansvar för tryckfrihetsbrott
som utgör ärekränkning. Utskottet yttrade härutinnan (s. 41__

»Enligt 6 kap. 3 § strafflagen i dess vid årets riksdag antagna lydelse, kan
den som dömes till ansvar för ärekränkningsbrott dömas att erlägga kostnad
till tryckning i allmän eller ortens tidning av domen. Om brottet ut»ör
tryckfrihetsbrott och blivit begånget genom periodisk skrift föreligger emellertid
icke någon skyldighet att intaga domen i samma skrift. Det kan uppenbarligen
vara av betydelse för den kränkta parten att den lagakraftvunna
domen kan bringas till allmän kännedom i samma skrift, där ärekränkningen
skett. Utskottet anser att bestämmelse bör meddelas härom och har
därför upprättat förslag till sådan bestämmelse» (enhälligt). (Se TFO 7 kap.

Riksdagen beslöt i enlighet med konstitutionsutskottets förslag.

I motion av herr Börjesson i Falköping år 1962 (11:24/1962) hemställde
denne att riksdagen i skrivelse till Kungd. Maj :t måtte begära skyndsam
utredning beträffande den s. k. genmälesrättens införande i svensk tryckfrihetslagstiftning.

I motionen framhölls följande:

»Tryckfriheten utgör en av grundförutsättningarna för demokratiens bestånd,
bl. a. på det sättet att en fri och oberoende press måste sägas vara ett

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

15

av de starkaste värnen gentemot de krafter som verkar i åsiktsförtryckande
riktning. Liksom varje annan fri- eller rättighet kan dock även tryckfriheten
missbrukas. Det går heller inte att förbise det faktum att så skett, d. v. s.
att tidningspressen ibland utnyttjat sin ställning gentemot enskilda samhällsmedborgare,
organisationer och företag på ett sätt, som måste sägas vara
oförenligt med det ansvar som också är förbundet med bruket av varje frieller
rättighet. Spridande av helt eller delvis oriktiga uppgifter kan vara
ägnade att försvåra en oförvitlig medborgares eller organisations existens i
samhället. En av anledningarna till att detta emellanåt sker kan vara att
särskilt dagspressen arbetar under stark tidspress, varigenom nogrannheten
i fråga om uppgiftskontrollen eftersättes. En annan bidragande omständighet
kan vara att den enskilde saknar möjlighet att genom lika effektiva massmedia
dementera eller beriktiga redan spridda uppgifter, d. v. s. att han inte
förfogar över tillräckligt effektiva motmedel.

Lyckligtvis kan sådana övergrepp från pressens sida inte sägas vara ofta
förekommande i vårt land, men det bör ändå framstå som en angelägenhet
av största vikt att den enskilde medborgaren ges ett visst skydd eller i varje
fall ett effektivt korrektionsinstitut mot otillbörliga angrepp via t. ex. det
tryckta ordet eller andra massmedia.

I svensk tryckfrihetslagstiftning finns endast ett mycket begränsat skydd
mot denna form av tryckfrihetsmissbruk, nämligen 1: 4, s. 2, i tryckfrihetsförordningen.
Där föreskrives en särskild strafflindringsgrund på så sätt, att
vid straffmätningen skall beaktas om rättelse införts efter ett begånget fel,
t. ex. vid förmedlandet av vissa sakuppgifter. Däremot finns i utländsk rätt
ett mera lagstadgat skydd i detta avseende, t. ex. den s. k. genmälesrätten,
enligt vilken den enskilde ges rätt att i resp. organ beriktiga eller mera utförligt
bemöta de uppgifter som felaktigt lämnats i tidning eller periodisk
skrift. I vissa länder, som t. ex. Norge och Danmark, är denna genmälesrätt
begränsad till enbart beriktigande av lämnade uppgifter.

Likaså har den svenska pressen och dess olika organisationer — bl. a. genom
Publicistklubbens publiceringsregler och Pressens opinionsnämnd — på
frivillig väg överenskommit om åtgärder som kan sägas gå längre än vad
man i tryckfrihetslagstiftningen hittills velat göra. Å andra sidan utgör dessa
frivilliga överenskommelser inga garantier för att uppställda regler alltid
efterföljes. Bara det faktum att Publicistklubbben i sin årsbok publicerar
utslagen från Pressens opinionsnämnd måste dock sägas innebära, att pressen
själv accepterat genmälesrätten samt att brott mot densamma närmast
torde vara att betrakta som ordningsförseelser. En i lag föreskriven genmälesrätt
även i vårt land skulle enligt min mening ge ett bättre skydd mot
de organ som inte efterföljer pressens frivilliga överensstämmelser i detta avseende.
Den skulle förmodligen även bättre än utslagen från Pressens opinionsnämnd
bidra till alt man inom pressen före publiceringen mera noggrant
kontrollerade de uppgifter som kan tänkas vara till skada för viss person
eller organisation. Dessutom måste den omständliga vägen via anmälan
til! Pressens opinionsnämnd sägas vara ett för den enskilde medborgaren
mindre effektivt och mindre tillgängligt korrektionsinstitut än en direkt
genmälesrätt i det organ som kan ha felat.»

Konstitutionsutskottet anförde i utlåtande (nr 7/19(12) i anledning av motionen,
efter redogörelse för ärendets tidigare behandling bl. a. vid 1918 års
riksdag, följande:

»Av den föregående redogörelsen framgår alt tanken på införande i svensk
tryckfrihetslagstiftning av ett stadgande om rätt att få felaktiga uppgifter i
periodisk skriTt beriktigade blev föremål för ingående överväganden under
förarbetena till nu gällande tryckfrihetsförordning. De skäl som därvid från

16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

tryckfrihetssakkunnigas och vederbörande departementschefs sida anfördes
gentemot tanken på en lagstadgad genmälesrätt befanns dock vara så starka
att bestämmelser härom icke ansågs böra intagas i tryckfrihetsförordningen.
Utskottet anser för sin del att dessa skäl äger samma bärkraft i dagens iäge
som då de framlades. En dylik genmälesrätt är såsom de sakkunniga framhållit
knappast ägnad att bereda den enskilde något effektivt skydd mot
kränkande uppgifter och oriktiga framställningar. Att åvägabringa en god
praxis i förevarande hänseende bör i första hand vara eu uppgift för pressens
egna organisationer. Bl. a. den verksamhet som den av dessa tillsatta Pressens
opinionsnämnd utövar för främjande av god publicistisk sed har medverkat
till att tidningarna i allmänhet numera anser sig böra bereda plats
för genmälen. Utskottet anser sig därför icke ha anledning att nu tillstyrka
en utredning i motionens syfte.»

En jämförelse med förhållandena vid de andra stora massmedierna, radion
och televisionen, torde i detta sammanhang vara påkallad. Med den
enorma makt, massmedierna i form av tidningar, television och radio ha
i dagens läge, äro de skador av såväl ekonomisk som social natur, vilka
kunna vållas genom en ovederhäftig artikel eller ett ovederhäftigt program,
av avsevärd räckvidd. Frågan har för radions del behandlats i det
är 1962 av särskilt tillkallad utredningsman avgivna betänkandet angående
radions juridiska ansvar (SOU 1962: 27 s. 33—34, 89—90, 131). I betänkandet
påpekas att presslagstiftningen i ett flertal utländska länder innehåller
bestämmelser om rätt till genmäle eller rätt till beriktigande, under det
att motsvarande regler icke gälla för radion med undantag för vissa delstater
i Västtyskland, där den berörde har rätt att få ett påstående om ett visst
sakförhållande ofördröjligen och på likvärdig sändartid beriktigat. Sveriges
Radio har i sina publiceringsregler föreskrivit att i princip olika parter skola
antingen i samma program eller inom eu följd av program kunna framföra
sina åsikter, varvid — därest genmäle är befogat — formen för detta
skall diskuteras med Sveriges Radios ledning i varje särskilt fall, under det
att felaktiga informationer av konkret art i nyhetskommunikéer o. d. snarast
möjligt skola korrigeras, helst i samma typ av program. — Utredningsmannen
framhåller i betänkandet den monopolställning, Sveriges Radio intager
på sitt område, och anför, att frågan för radions del därigenom är i
ett annat läge än för pressen. Om en oriktig uppgift i en tidning icke beriktigas
av denna tidning, gör konkurrensen mellan tidningarna det i allmänhet
till ett intresse för andra tidningar att rätta den felaktiga uppgiften. En
radiosändning når som regel en helt annan och vidsträcktare krets av personer
än som är fallet med en tidning, även med mycket stor upplaga. Beriktigandet
har i radion särskilt stort värde, då programföretagen icke har
skadeståndsansvar för oriktiga, men icke straffbara uppgifter i en sändning.
Oaktat detta finner utredningsmannen bestämmelser om rätt till replik icke
böra infogas i det framlagda förslaget om radions ansvar, detta främst beroende
på svårigheterna att i en lagtext angiva gränserna för rätten till beriktigande
på sådant sätt, att bestämmelserna icke inbjuda till tvist och att
rätten till beriktigande icke kan missbrukas till förtäckt reklam för någon
som påstår sig vara förfördelad genom innehållet i en sändning. Utredningsmannen
beaktar också de ovan anförda publiceringsreglerna, vilka torde
medföra att Sveriges Radio kommer att tillmötesgå befogade anspråk på
beriktigande. Lagregler om beriktigande måste medföra bestämmelser om
rätt att framtvinga utsändning av beriktigande och om påföljder vid underlåtenhet,
vilket skulle utgöra ett tämligen komplicerat regelsystem. Utred -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

IT

ningsmannen föreslår i stället en bestämmelse av motsvarande innehåll som
TFO 1 kap. 4 § andra stycket, nämligen om beaktande av rättelse vid bestämmande
av påföljd för yttrandefrihetsbrott (en parallell till tryckfrihetsbrott),
vilket enligt utredningsmannen kommer att medföra intresse av
att en oriktig uppgift rättas icke blott när lämnandet av den oriktiga uppgiften
varit brottsligt utan i allt fall även i alla gränsfall och sannolikt så
snart oriktigheten varit föranledd av försummelse hos någon i utsändningen
medverkande. Av utredningen föreslaget skadeståndsansvar för programföretaget
på grund av yttrandefrihetsbrott medför också ett intresse för detta
att genom ett beriktigande undvika eller begränsa skadan.

Vid Nordiska rådets 11. session i Oslo år 1963 behandlades frågan om genmälesrätten
i samband med ett framlagt förslag om likartad lagstiftning angående
radions juridiska ansvar. I Nordiska rådets juridiska niomannakommittés
utlåtande över förslaget ansåg kommittén det för sitt vidkommande
särskilt önskvärt att regler om rätt till att fordra beriktigande av oriktiga uttalanden
i radio och TV genomfördes i de nordiska länderna. Det vore enligt
kommittén näraliggande att man gjorde klart för sig vilka bestämmelser
presslagstiftningen innehölle angående motsvarande förhållande inom pressen,
varvid kommittén konstaterade att bestämmelser om beriktigande icke
funnes i svensk presslagstiftning. Varken denna omständighet eller eventuella
skiljaktigheter i de övriga ländernas bestämmelser om beriktigande kunde
emellertid enligt kommitténs uppfattning medföra svårigheter för en
likartad nordisk lagstiftning om beriktigande av oriktiga uttalanden i radio
och TV. Kommittén rekommenderade därför att möjligheterna till eu gemensam
nordisk lagstiftning om radions juridiska ansvar skulle undersökas.
— För Sveriges del deltogo i kommittén Emil Ahlkvist och Ingrid Gärde
Widemar.

Förslaget hänsköts till Nordiska rådets juridiska utskott (för Sveriges
del deltogo i detta Emil Ahlkvist, Gunnar Helén och justitieministern Herman
Kling samt som sakkunnig hovrättsrådet Gustaf Petrén). Enligt Petrén
förklarades under utskottsdebatten att genmälesrätten som den funnes
i dansk, finsk och norsk presslagstiftning vore en värdefull tillgång och att
likartade bestämmelser borde införas för radion och TV. Man förutskickade
därvid att om en rätt till beriktigande infördes i de nordiska ländernas
radio- och TV-lagstiftning, Sverige som en konsekvens härav komme att införa
motsvarande bestämmelser även inom presslagstiftningen. De svenska
representanterna ställde sig positiva till det anförda. Danske justitieministern
ansåg svårigheter för en gemensam nordisk lagstiftning för radio
och TV ligga i ländernas olikartade presslagstiftning, vilken måste ligga till
grund härför. — I det av utskottet avgivna förslaget ansågs presslagstiftningen
böra tagas till utgångspunkt för en gemensam nordisk lagstiftning
om radions juridiska ansvar, men borde olikheterna i denna icke utgöra
något hinder, då området hittills varit oreglerat. Utskottet rekommenderade
därför en undersökning av möjligheterna till en i princip ensartad
nordisk lagstiftning om radions juridiska ansvar. Enligt Petrén ingick under
dessa gemensamma principer beriktiganderätten som en viktig del.

Nordiska rådet följde utskottets rekommendation. Vid dess sammanträde
synes frågan om genmälesrätten icke ha varit föremål för en mera ingående
diskussion.

Vid eu interpellation i riksdagens andra kammare av herr Ståhl angående
när lagförslag om juridisk ansvarighet för innehållet i Sveriges Radios sändningar
avsåges att framläggas hänvisade justitieministern i svar fredagen

18

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

den 8 mars 1963 till nordiska rådets hemställan och förklarade att den av
rådet begarda undersökningen uppenbarligen borde avvaktas, innan något
svenskt förslag i amnet framlades, för såvitt icke det skulle visa sig svårt att
inom en relativt nära framtid få fram ett nordiskt lagförslag, i vilket fall en
separat svensk lagstiftning måste övervägas.

Publicistklubben, en sammanslutning mellan svenska pressmän av olika
sedan 1923 utgivit publiceringsregler, de senaste av den 1 januari
1953. Dessa innehålla angående rätt till genmäle följande:

''(lin plats för befogade genmälen.

Den enskildes rätt till skydd för sitt anseende och sin integritet skall respekteras.
Publicitet, som kränker privatlivets helgd, måste undvikas, där
ej ett oavvisligt allmänintresse kan kräva offentlig belysning. Giv plats åt
gäller^ genmalen’ heIst likyärdig med den som beretts de påståenden det

Pressens opimonsnamnd är ett slags pressens skiljedomstol, upprättad år
1914 °^h sammansatt av representanter för Publicistklubben, Svenska Tidmngsutgivareforeningen
och Svenska Journalistförbundet, normalt en ledamot
och en suppleant från varje sammanslutning. Nämnden utser opartisk
ordtorande och vice ordförande. Ordförande i nämnden är f. n. justitierådel
Komanus, vice ordförande statssekreteraren Hult samt sekreterare professorn
Dek. Nämndens domslut utgöras i allmänhet av opinionsuttalanden. Nämnen
behandlar dels s. k. ekonomimål, d. v. s. ekonomiska tvister mellan
tidningar, dels s k., redaktionsmål, d. v. s. tvister angående tjänsteförliållandena
vid tidningsredaktionerna, dels ock s. k. publikationsmål. Med
publikationsmål avses enligt nämndens föreskrifter, sammanställda av dess
förutvarande sekreterare dr Gunnar Bjurman, mål som angå påstående alt
i tidnmg forekommU framställning, vars offentliggörande står i strid mot
ems 0ro^r^g3r eller eljest in* synpunkten av pressens anseende icke bör
amnas °patalt. Nämnden upptager endast mål som hänföra sig till tidlingar
med allmant innehåll samt dessa närstående institutioner, sålunda
icke mai li ka hanfora sig till tidskrifter, fackorgan, litterära eller nöjesch
forstroelsepublikationer. Publikationsmål upptagas endast på anmälan
av enskild person bolag eller korporation. Såsom privatman räknas publicist:
tor saintt han blivit angripen såsom privatman med avseende på person^
°Jha- 1/ C!'' Ut0m tjänsten, ej i och för publicistiskt författar skap.

i särskilda fall kan nämnden upptaga mål under andra förutsätt,
?ch,1 aiman ordning än nu sagts. Nämndens anlitande i mål av kri I

r f n " ? Inne,bar förPlikteIse att icke hänskjuta målets avgöiande
till allmän domstol. Därest anmälan om enskilt hedersmål offenlliC„ran
målet av nämnden slutbehandlats, äger nämnden avvisa målet.
Nämndens utslag i publikationsmål äro att betrakta som offentliga, där ej
orhlyinigsv^ annat övercnskommits. En var medlem av nämnden äger vid
beslut en rost. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

\ id en genomgång av de av nämnden under de senaste åren behandlade
målen framgar, att dessa praktiskt taget enbart varit att hänföra till kate binbåirt3

''''Vr I1Smn'' F,lerta1let mål synes ha rört frågan huruvida artiklar
i -? iOSa^H-e T hrankande uppgifter och varit stridande mot god
pu ihcistisk sed. Härvid synes Publicistklubbens publiceringsregler ha varit

lön 5indP °!'' n:lm"denS bedömningar. Sålunda ha i vissa fall krävts
nämnden0'' isaJllPP.g>fter- lr,\nan dessa publicerades av tidningarna, medan
; 1 andra tall ansett att den kränkte, om denne förmenat ett till f‘-r

aggande Pa ylssf punkter vara erforderligt, själv hade bort begära plats
för ett genmäle i tidningen. De fall, där rätt till genmäle vägrats av tidningarna,
synas ha varit fåtaliga, endast en 3—5 fall varje är,‘ varvid väg -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr ö ar 1963

19

rån endast i ett eller två fall per år (ett av dessa rörde dock tre tidningar)
ansetts befogad. Procentuellt torde cirka 12—15 % av målen röra rätten
att få genmäle infört eller dess omfattning. Nämnden har i ett mål under
är 1962 gjort ett principuttalande om genmälesrätten, vari nämnden förklarat
att det, om i en tidning inflyter ett uttalande, som viss person — fysisk
eller juridisk — finner vara riktat mot sig och som enligt personens
åsikt är för honom eller hans verksamhet förklenligt eller skadligt, torde
höra till god ordning att tidningen lämnar plats för ett genmäle, ett beriktigande
och att tidningen icke bör kunna undandraga sig detta under åberopande
av att genmälet eller beriktigandet grundas på åsikter, som äro oförenliga
med tidningens åsikt i saken eller med tidningens allmänna hållning. Det
är enligt nämndens mening av synnerlig vikt att den sålunda angivna rätten
till genmäle upprätthålles. Bortsett från genmälesrätten måste varje tidning
äga full frihet att själv bedöma för vilka ämnen den vill upplåta sina spalter.
Någon allmän rätt att få en artikel i visst ämne eller en insändare intagen i en
tidning finnes vid sidan av genmälesrätten icke. Angående vad som begreppsmässigt
avses med rätt till genmäle hänvisar nämnden till departementschefens
ovan återgivna uttalanden i proposition år 1948 (prop. nr 230/1948 s. 114
f), innebärande att för svensk rätts del endast kan komma i fråga en genmälesrätt
i form av en rätt att få felaktiga sakuppgifter av kränkande natur eller
av viss vikt för den berörde beriktigade (således en rätt till beriktigande).
Vidare hänvisar nämnden till konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 1962
(se ovan).

Opinionsnämndens utlåtanden synas så gott som undantagslöst ha intagits
i de berörda tidningarna, även då utlåtandena gått dessa emot. Utlåtandena
publiceras regelbundet i Pressens tidning, Publicistklubbens årsbok
och Journalisten samt distribueras till TT och dagspressen.

Det skall slutligen anmärkas, att Förenta Nationernas generalförsamling
den 16 december 1952 antagit texten till en konvention om internationell genmälesrätt,
»Convention on the International Right of Correction», vilken
omedelbart öppnats för undertecknande. Vid omröstningen i FN nedlade Sverige
sin röst. Sverige har ännu icke biträtt konventionen. Konventionen, som
tillkommit på franskt initiativ, innebär i princip en rätt för fördragsslutande
stat att under vissa förutsättningar påkalla biträde av annan fördragsslutande
part för att bringa ett genmäle till pressens och andra informationsorgans
kännedom. Konventionen underlättar möjligheten för en stat att få ett
beriktigande publicerat men ger icke en stat möjlighet att tvinga fram publicering,
då pressen och informationsorganen icke beröras av konventionen.
En förutsättning för konventionens tillämpning är att ett publicerat nyhetsmeddelande
enligt staten dels är oriktigt eller förvrängt, dels ägnat att skada
den berörda statens förbindelser med främmande makter eller dess nationella
prestige eller värdighet. Beriktigande skall ske i form av en kommuniké,
upptagande allenast fakta. Denna kommuniké skall av den stat, vari publicering
skett, dels översändas till vederbörande nyhetsbyrås eller korrespondents
huvudkontor inom landet, dels tillhandahållas övriga inom landet verksamma
nyhetsförmedlingar beträffande utrikesfrågor. Vid underlåtenhet att fullgöra
de enligt konventionen åvilande skyldigheterna kan bl. a. hänvändelse
ske till FN:s generalsekreterare, till vars förfogande står FN:s radio och
publikationer eller till Internationella domstolen. (Se närmare ang. konventionen
och därmed sammanhängande spörsmål Eek: Eu internationell genmälesrält.
Några anteckningar om eu ny konvention. Statsvetenskaplig tid -

20

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

skrift 1953 s. 381 ff, samt Eek: Freedom of information as a project of international
legislation, särsk. s. 67 ff.)

Doktrin: Utöver vad i det föregående anmärkts har genmälesrätten bi. a.
behandlats av Rydin i hans bok »Om yttrandefrihet och tryckfrihet»
(1859) s. 107 ff, av F a h 1 b e c k i hans bok »Tryckfrihetsrätt» s. 103 och av
Eek i hans arbeten »Om tryckfriheten» s. 118 ff och »Nya tryckfrihetsförordningen.
Svensk pressrätt i systematisk framställning» s. 45—46. Rydin
upptog bl. a. ett av justitieombudsmannen Theorell i dennes ämbetsberättelse
år 1849 framställt förslag om införande av en allmän rätt för angripen person
att i samma tidning, där anfallet skett, få ofördröjligen införa en uppsats
till sitt försvar. Vid tredska från publicistens sida skulle enligt förslaget
på visst sätt utsedda gode män avgöra om denne vore förpliktad införa genmälet
eller icke. — Enligt Rydin vore detta i sig självt en billig och rättvis
regel, men kunde han ej rekommendera den som lagbud till följd av de praktiska
svårigheter som skulle möta vid dess tillämpning och antingen göra
regeln betydelselös eller pressen stort förfång. Rättigheten finge icke utsträckas
så långt att pressens lagliga frihet därigenom inskränktes. Svårigheter
skulle uppkomma att styrka att den angripne genom obefogat eller
orättvist anfall lidit men och därför var berättigad till genmäle, och Rydin
ifrågasatte vem som skulle slita en uppkommen tvist därom. En dylik tvist
måste alltid få som följd en rättegång om frågan huruvida förpliktelse förelåg
att intaga genmälet eller icke, och en sådan rättegång vore onödig, då
möjlighet att få upprättelse redan funnes genom stämning för tryckfrihetsbrott.
Behovet av en genmälesrätt vore ej heller stort, då de tidningar, som
åtnjöte större förtroende av allmänheten, sällan eller aldrig vägrade att mottaga
de beriktiganden i sak, vilkas införande en anfallen person skäligen
kunde fordra. Vid vägran skulle tidningsutgivaren genom den kontroll, övriga
tidningar ntövade över honom, tvingas uppfylla den moraliska förpliktelse
som härvidlag åvilade honom. — Fahlbeck förklarar efter en redogörelse
för 1 kap. 4 § 2 st. TFO att bestämmelsen utgör en svag reflex av den
i åtskilliga rättssystem stadgade rätten till genmäle. Sedan Fahlbeck berört
avvisandet av institutet genmälesrätt i Sverige, vilket skett under hänvisning
till dess ineffektivitet och pressens bruk enligt god publicistisk sed att
självmant bereda plats för genmälen, anför han att allmänheten dock även
hos oss torde blivit bäst betjänt med införlivande i tryckfrihetsrätten av lagstadgad
genmälesrätt, varvid brott mot lagstadgad genmälesrätt och -plikt
vore systematiskt att hänföra till ordningsförseelser. — Eek anför bl. a.
följande: En fullständig tryckfrihetslagstiftning anses kräva att skydd i
någon form skapas mot alt pressens privilegier i "realiteten tillfaller ett fåtal.
Tryckfriheten avser ju att ge envar möjlighet att uttala sina meningar och
iämna informationer till allmänheten. Däri ligger enligt vad justitieministern
i 1948 års proposition (nr 230 s. 108) anförde ett korrektiv mot att
åsikter eller upplysningar undanhålles allmänheten eller händelser och förhållanden
framställas på ett osannfärdigt sätt. Särskilt angeläget kan det
enligt Eek te sig för den enskilde att ha möjlighet att kunna kräva att få
ett genmäle intaget i den tidning, som angripit honom, eller ett beriktigande,
då ett sakförhållande, som angått honom, blivit oriktigt framställt. Åtskilliga
främmande lagar uppställa därför enligt Eek en särskild rätt till genmäle
eller beriktigande, som blir av högre värde ju starkare monopoliserad
pressen är.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 ur 1963

21

Utländsk rätt

Ang. utländsk rätt i allmänhet se Eek: Om tryckfriheten s. 118 ff, Lundberg:
Beriktigandeinstitutet i den danska pressrätten. Statsvetenskaplig tidskrift
1950 s. 131 och Löffler: Presserecht s. 224—225.

Frankrike

Genmälesrätten är en skapelse av fransk rätt och befästes i Frankrike genom
lagstiftning redan år 1822. I Frankrike är en tidning förpliktad publicera
genmäle från varje person som nämnts eller utpekats i tidningen, oavsett
huruvida svaret avser beriktigande av faktiska förhållanden eller bemötande
av värdeomdömen, kritik o. d. Denna droit de réponse omfattar alltså
en genmälesrätt i dess vidsträcktaste bemärkelse. Domstolarna ha dock
i viss mån begränsat denna rätt (se ovan under 1912 års förslag till tryckfrihetsförordning).
För genmäle står i Frankrike kostnadsfritt till förfogande
samma utrymme som den kränkande artikeln omfattade, dock minst 50 och
högst 200 rader. (Ang. fransk rätt se Duguit: Traité de droit constitutionel
V. Les libertés publiques. (2 uppl.) s. 430 ff; cfr Löffler: Presserecht s. 224—
225 och Eek: Om tryckfriheten s. 119 ff.)

Italien, Spanien, Belgien, Luxemburg

Motsvarande utformning som i Frankrike har genmälesrätten fått i förenämnda
länder. I Italien fordras dock att genmälet rör samma sak som den
kränkande artikeln och icke innehåller något straffbart eller för tidningen
kränkande. I Luxemburg måste repliken hänga samman med den första utsagan
och får icke strida mot lag, goda seder eller angripa tredje mans berättigade
intresse eller såra journalistens ära. Något olika regler gälla för genmälets
omfång. (Ang. italiensk rätt se Röhrbein: Das italienische Pressrecht
s. 45—47 i serien Bruns-Häntzschel: Die Pressgesetze des Erdballs och Eek:
Om tryckfriheten s. 119, 121. Cfr Löffler: Presserecht s. 224—225. Ang. belgisk
rätt se Orban: Le droit constitutionnel de la Belgique, Tome III, Libertés
constitutionelles et principes de législation s. 457 ff. Ang. luxemburgsk rätt
se Bumiller: Das luxemburgische Pressrecht s. 24—27 i samma serie som
ovan. Cfr Löffler: Presserecht s. 224—225.)

Västtyskland

I Tyskland infördes genmälesrätten efter franskt mönster redan 1831 i
den badensiska pressrätten. Numera regleras den av dels en för flertalet förbundsstater
i Västtyskland gällande Reichsgesetz uber die Presse av år 1874,
dels speciella efter 1949 tillkomna lagar för Bayern, Wurttemberg-Baden och
Hessen (den hessiska lagstiftningen anses i stort som föredömlig för modern
pressrätt). Den tyska allmänna presslagen har tjänat som förebild såväl
för österrikisk rätt som för de skandinaviska ländernas utformning av
genmälesinstitutet. Enligt 1874 års presslag (§§11 och 19) är den ansvarige
redaktören för en periodisk tidskrift förpliktad att på begäran av en kränkt
myndighet eller privatperson kostnadsfritt, i nästa för tryck icke färdigställda
nummer av tidskriften utan avkortningar intaga ett beriktigande
av i den berörda tidningsartikeln meddelade sakförhållanden, förutsatt att
beriktigandet är undertecknat av insändaren och inskränker sig till sakangivelse
samt ej har ett straffbart innehåll. Beriktigandet skall återges i
samma del av tidskriften samt med samma tryck som den berörda artikeln.

22

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1!)63

Därest beriktigandet överskrider den första artikelns längd måste betalning
erläggas för den överskridande delen. Underlåtenhet att fullgöra de
enligt bestämmelsen åvilande skyldigheterna är en ordningsförseelse som
kan medföra böter eller häkte. Brottet är målsägandebrott och fordrar angivelse
av denne. I domen skall tidningen förpliktas att i nästa nummer intaga
det insända beriktigandet. — Den bayerska lagstiftningen anses som
ogiltig; den wiirtembergsk-badensiska lagen överensstämmer i förevarande
fall med 1874 års lag. Den hessiska lagen f§ 10 i Hessisches Gesetz iiber
Frciheit und Recht der Presse av år 1949) avviker huvudsakligen i följande
hänseenden från 1874 års lag. För genmälesrätt fordras att ett i tidningsartikeln
gjort påstående på ett för allmänheten tydligt sätt hänsyftar på
den som anser sig ha dylik rätt samt att denne har ett berättigat intresse av
offentliggörande av sitt genmäle och framställer en begäran härom utan
dröjsmål. Någon straffrättslig sanktion finns icke, utan rättelse kan vid
domstol endast vinnas på civilrättslig väg, varvid den ansvarige redaktören
dock kan förpliktas att i tidningen intaga genmälet. (Se ang. tysk rätt Häntzschel:
Das deutsche Pressrecht s. 40—43, och Löffler: Presserecht s. 189 ff,
281 ff och 484; cfr Liiders: Press- und Rundfunkrecht, Textsammlung och
Eek: Om tryckfriheten s. 120 ff.)

Österrike

Badens presslag av år 1831 har varit mönster för den österrikiska lagstiftningen,
som lika med den tyska presslagen föreskriver en rätt för vederbörande
intressent (der beteiligte Behörde oder Privatperson) att få
beriktiga ett i en tidningsartikel tillkännagivet felaktigt sakförhållande,
yägran kan bl. a. ske om beriktigandet enligt föreliggande skriftliga handlingar
(aktenkundig) är osant. Ang. österrikisk rätt se Kadecka: Das österreichische
Pressrecht s. 77 ff i serien Bruns-Häntzschel: Die Pressgesetze des
Erdballs, Löffler a. a. s. 224—225. Cfr även Sweboda-Hartmann: Kommentar
zum Pressengesetz.)

Danmark

Danmark införde redan år 1851 ett begränsat beriktigandeinstitut, och
dess nuvarande utformning daterar sig från 1938, då lagen om pressens
brug antogs. Förebilder ha varit tysk och norsk rätt, men ha dessa omarbetats.
Lagens 9 § innehåller i huvudsak följande bestämmelser:

Redaktören av en periodisk skrift är förpliktad att utan vederlag i skriften
oförändrat intaga ett beriktigande av uppgifter som skriften innehållit
i fråga om upplysningar av faktisk karaktär, när detta begäres av någon
som uppgifterna äro ägnade att tillfoga en icke oväsentlig skada i ekonomiskt
hänseende eller i allmänhetens omdöme. Begäran om beriktigande
skall göras snarast möjligt och i varje fall inom en månad efter offentliggörandet.
Beriktigandet (genmälet) skall inskränka sig till återgivande av
faktiska förhållanden, inte ha rättsstridigt innehåll och inte giva tredje
man någon rätt till att kräva att få genmäle infört i skriften.

Om skriftens ansvarige redaktör inte anser att de påtalade uppgifterna
äro av sådant slag som ovan sagt (d. v. s. ägnade att tillfoga ej oväsentlig
skada etc.) eller om han ej önskar ta in genmälet i föreliggande avfattning,
skall han därom snarast underrätta den som har begärt genmälets intagande.
Denne kan därefter hänskjuta frågan huruvida tidningen är skyldig att
ta emot ett genmäle och om den i sådant fall är berättigad att avvisa det
begärda genmälet på grund av dess karaktär eller omfång till den s. k. Berigtigelsenaevnet.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1!)63

23

Oberoende av om saken hänskjutes till nämnden och utan hänsyn till
utgången därstädes kan den, som anser sig kränkt, fordra att i skriften
utan betalning intages meddelande om rättegång, som kan ha inletts i anledning
av artikeln, och om målets utgång eller en hänvisning till ett genmäle
i eu annan skrift. Hänvisning kan dock ej fordras intagen, om skriften
innehåller ett genmäle från den kränkte i önskad form.

Genmäle skall intagas (utan vederlag) i det första, i fråga om daglig tidning
senast i det andra nummer som utkommer efter det begäran därom
framställts. Genmäle skall intas med samma tryckstil som tidningens allmänna
text och på så framträdande plats, som med hänsyn till omständigheterna
rimligen kan begäras. Om gcnmälet (berigtigelserna in. m.) i samma
nummer av tidningen göres till föremål för kommentarer eller åtföljes
av anmärkningar, skall dessa inskränka sig till ett återgivande av upplysningar
av faktisk natur.

Berigtigelsenaevnet består av 3 medlemmar, av vilka ordföranden skall
vara höjesteretsdommer och de två andra representanter för pressen. Medlemmarna
utnämnas av justitieministern, ordföranden, efter förslag av
högsta domstolens president, den ene av de två andra ledamöterna i regel
efter förslag av Danske Dagblades Faellesrepresentation, den andra i regel
efter förslag från Danske Journalisters Faellesrepresentation.

Nämnden träffar slutligt avgörande i frågan huruvida redaktören är skyldig
att ta in ett genmäle i överensstämmelse med 9: 1 och huruvida det i
det enskilda fallet med hänsyn till det önskade genmälets karaktär och innehåll
bör åläggas honom att ta in detta. Finner nämnden att en redaktörs
vägran att ta in ett genmäle varit uppenbart orimligt, kan den döma
honom till böter. Dom å högre böter än 100 kr. kan överklagas av den bötfällde
hos landsrätten.

I ett år 1939 utgivet arbete om »Dansk presseret» s. 40—47, av Oluf
Krabbe kommenteras institutet genmälesrätt på följande sätt:

Behovet av detta för tidningsvärlden säregna rättsinstitut härrör från
dessa förhållandens speciella natur. Ofördelaktigt omnämnande av en persons
förhållanden är, när det sker i massupplaga, ägnat att tillfoga personen
i fråga en efter omständigheterna oreparerbar skada, när han inte får
tillfälle att med stöd av regeln audiatur et altera pars omgående komma
med genmäle, och det i samma tidning som den som innehållit angreppet.
Ett svar i en annan tidning skulle inte nå alla läsarna av den första artikeln,
kanske ingen av dem. Att hänvisa den angripne till domstol skulle
inte täcka behovet till omedelbart genmäle och inte heller räcka till när
den allmänna lagen inte ger rättsliga sanktioner mot de påtalade uttalandena,
eller när ett eventuellt utdömt skadestånd är utan värde. Det är möjligt
att dessa uttalanden är bevisliga och befogade, men ingen bör dömas
ohörd av den offentliga meningen (allmänna opinionen). Genmälesrätt bär
därför tillkomma den angripne utan undersökning av om den uppgift som
önskas heriktigas, eller själva genmälet bör anses sant eller osant.

Ingen begränsning av omfånget av genmälet finnes enligt Krabbe. Vid
tvist härom avgöres frågan av berigtigelsenaevnet.

Enligt pol. mag. Åke Lundberg (Berigtigandeinstitulet i den danska
pressrätten. Statsvetenskaplig tidskrift 1950 s. 133 ff), beröras endast upplysningar
av faktisk karaktär av beriktigandeparagrafen och således icke
uttalanden, som innebär en värdering t. ex. av eu persons yrkesskicklighet
eller av en bok i en recension men väl publicerandet av sådana fakta
som ligga till grund för värderingen. Det vore svårt att draga gränsen mellan
värdering och faktum, då ett uttalande kunde innebära såväl ett omdöme
som samtidigt innefatta ett faktum, vilket likväl icke särskilt framhål -

24

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

iits som grund för värderingen. Sådana gränsfall behövde icke a priori utesluta
rätt till beriktigande. Beriktiganderätten har betydligt inskränkts genom
kravet därå att meddelandet måste vara ägnat att medföra en icke oväsentlig
skada i ekonomiskt hänseende eller i allmänhetens omdöme. Däremot
behöver den ej vara betydande eller vad som påstås vara av straffbar natur.

— Då förslaget om beriktiganderätten i dess nuvarande utformning framlades
för 1937/1938 års riksdag hade enligt Lundberg debatten mera kommit
att röra sig om beriktigandenämnden än om förslagets principiella betydelse.
Enligt den danske justitieministern torde flertalet pressmän acceptera
beriktiganderätten i teorien men ansågo de att det vore svårt att utforma
den i praktiken. Det ursprungliga förslaget hade icke innehållit något
om nämnden utan skulle enligt detta tvister hänskjutas till domstol. Under
sina förhandlingar med pressorganisationer och andra hade justitieministern
dock kommit till det resultatet att man bäst löste problemet genom att
införa nämnden. Eljest bleve redaktörerna vid straffansvar tvungna att taga
risken av att neka införa ett beriktigande, och denna risk ville de ej ta utan
ansågo det ej som någon olycka om nämnden någon gång komme att tvinga
dem att publicera ett beriktigande som senare visade sig oriktigt. Kritiken
av förslaget ifrågasatte om det vore riktigt att införa en ny domstol med rätt
att ådöma böter och höjsteretspresidenten befarade, att då nämnden skulle
fatta sina beslut med ledning av föreliggande material och fortast möjligt
dess beslut kunde komma att gå i motsatt riktning mot ett senare domstolsutslag.
Enligt justitieministern avgjorde emellertid nämnden bara om det
vore rimligt att en anständig tidning på föreliggande grunder avvisade eller
publicerade ett beriktigande och den förfördelade finge ett snabbt avgörande,
medan däremot domstolens utslag senare fastställde vilken uppfattning
som efter judiciell undersökning visat sig vara den rätta. — Lagförslaget i
dess nuvarande form antogs av riksdagen i Folketinget med 105 röster mot
2 och i Landstinget enhälligt. Det kan tilläggas att nämnden ej prövar sanningsenligheten
i ett beriktigande, för såvitt det icke bevisligen är uppenbart
oriktigt, samt att nämndens avgöranden ej äro exigibla utan att åtal eller rättegång
kan väckas, varvid domstolen kan komma till en annan uppfattning
än nämnden (cfr ovan). Tidningarna i Danmark mottog presslagen med
bl. a. den kommentaren, att då redan varje anständig tidning medgåve beriktiganderätt,
skulle nämnden komma att bli tämligen arbetslös, men lagen
gav en säkerhet för uppfyllelse av denna rätt samtidigt som den hindrade
missbruk av denna ävensom kverulans. Enligt Lundberg utgjorde beriktiganderätten
i Danmark först och främst ett skydd för allmänheten mot de

— om ock få — tidningar, som eljest icke skulle publicera beriktiganden,
och för tidningarna mot allmänhetens ohemula krav. Beriktigandenämnden,
som under åren 1938—1948 avgjort 3 respektiv 6, 1, 13, 5, 9, 8, 14, 9, 6 och
23 stycken ärenden, hade i sina avgöranden ungefär lika ofta funnit, att bcriktigandet
varit befogat som att det varit obefogat, men nämnden hade i
dessa ärenden aldrig ådömt böter, vilket visade, att varken allmänheten eller
pressen vidhållit några orimliga ståndpunkter. (Ang. dansk rätt se anf.
arbeten och Bohn-Rasmussens anmälan av Krabbes a. a. i Nordisk Tidskrift
for Strafferet, 1940 s. 13 tf, Rasting: Presserätten s. 154 ff samt Frpbert i
Juristen 1955 s. 318 ff.)

Norge

Genmälesrätten infördes i Norge år 1902 och är intagen i § 430 av den
norska strafflagen, vilken bestämmelse lyder:

Med böter straffas redaktören av en tidning eller en tidskrift när han vägrar
att oförändrat intaga ett bemötande av påståenden av faktisk art i tid -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

25

ningen eller tidskriften, såframt det inom ett år fordras av någon som påståendena
omedelbart angår (vedkommer), och genmälet är begränsat till
påståenden av faktisk art och får inte innehålla något straffbart. Redaktören
kan dessutom förpliktas att intaga genmälet under »löpande mulkt» (= vid
vite.)

Vägran skall anses ha skett såframt genmälet inte intagits i första eller
andra numret av tidningen, beträffande tidskrift första numret som inte var
färdigt till tryckning då genmälet krävdes, på lika iögonenfallande plats som
de bemötta uppgifterna och för övrigt på sådant sätt och med sådan (typografisk)
utstyrsel som god tidningssed påbjuder. Genmälets omfång är obegränsat,
men överstiger genmälet 50 rader, äger tidningen rätt att uppbära
sedvanlig ersättning för tillkännagivelser.

Allmänt åtal sker blott efter begäran av den kränkte.

Kommentarer, hämtade ur en uppsats av Carl Hart man i Norsk
Retstidende 1915, betitlad »Pressens berigtigelsepligt, Et avsnit av den norske
presseret», s. 241 ff, lyder:

Såsom av lagrummet framgår tillkommer genmälesrätten enskilda (eller
juridiska personer) som artikeln »omedelbart vedkommer». Härmed förstås
att artikeln innehåller ett direkt omnämnande (meddelelse) om personen i
fråga. Däremot kräves ej att vederbörande skulle lida förlust eller avbräck
i sin personliga ställning eller på annat sätt, om något genmäle ej tas in.

Rätt till genmäle föreligger blott beträffande »anförsler av faktisk art»,
däremot ej i fråga om polemik, kritik och subjektiva omdömen, kommenterande
resonemang o. d. Gränsen kan vara mycket svår att draga.

Det kräves ej att de uppgifter som skall bemötas äro riktiga.

Även genmälet måste inskränka sig till faktiska upplysningar. Ej heller
uppgifterna i genmälet behöva vara sanna. (En annan sak är att redaktören
kan gå fri från straff om vägran beror på uppfattningen att uppgifterna
i genmälet icke äro sanna.)

Genmälet får ej innefatta ärekränkning eller eljest ha straffbart innehåll.
Genmälet måste intagas oförändrat.

Enligt F r. H. W i n s n e s i dennes bok »Omriss av norsk presserett» s.
55 ff tillmötesgår beriktigandeplikten i 430 § de krav som nu uppställas av
de flesta moderna presslagar och som pressens utveckling har framkallat.
Rätten till beriktigande är ett verksamt vapen för publiken gentemot oriktiga
och sensationslystna pressmeddelanden och vilket vapen i stor utsträckning
visat sig tillräckligt för att beskydda privatmannens intressen utan att
nödvändiggöra en omständlig och kostsam process. Då det ju alltid finns
pressorgan, som icke uppfylla anständighetens krav, och det just gentemot
dessa är av vikt att kunna framtvinga ett beriktigande, så kommer straffbestämmelsen
alltid att hävda sitt berättigande. (Ang. norsk rätt se a. a.
och Winsnes: Das norwegische Pressrecht s. 39 ff i serien Bruns-Häntzschel:
Die Pressgesetze des Erdballs, Hagerup: Almindelig borgerlig straffelov av
22 maj 1902 og lov om dens ikrafttreden, utgitt med oplysende anmerkninger
og henvisninger (2 uppl.) s. 430 ff och Kjerscliow: Almindelig borgerlig
straffelov av 22 maj 1902 og lov om dens ikrafttreden, utgitt med kommentar
s. 950 ff.)

Finland

Finland har i tryckfrihetslagen den 4 januari 1919, 4 kap. 25 § följande
bestämmelser om genmälesrätten:

»Offentlig myndighet eller enskild person, som finner sig vara i periodisk
tryckskrift kränkt eller önskar beriktiga däri rörande myndigheten eller
personen gjort meddelande, äge rättighet alt få i skriften infört ett genmäle

26

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1963

å det gjorda meddelandet, såvida genmälet är undertecknat av den, å vars
vägnar detsamma avgives och icke är av kränkande eller brottsligt innehåll.
Genmälet skall i ettdera av de två nummer, som efter mottagandet närmast
utkomma, i textavdelningen införas med samma tryck som använts i det
bemötta meddelandet, samt därför kostnadsfritt upplåtas ett lika stort utrymme,
men för det överskjutande erlägges betalning, motsvarande lägsta
annonsavgift. Dock må avgift ej beräknas för genmäle, då detsamma icke
överstiger femtio rader.

För underlåtenhet att slikt bemötande införa, böte huvudredaktören högst
(femhundra mark) och må rätten vid lämpligt vite ålägga den tredskande
att sin skyldighet fullgöra.

Åtal väckes vid tryck frihetsdomstol.»

Stockholm 1963, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630408