Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående av kooperativa
föreningar m. fl. bedriven sparkasse- och lånerörelse.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade, likalydande
motioner, nr 527 i första kammaren av herr Lundström m. fl. samt nr 636 i
andra kammaren av fru Nettelbrandt och fröken Elmén, har yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om översyn av den sparkasse-
och låneverksamhet, som under obundna former bedrives bl. a. i föreningsform,
i syfte att klargöra vilka tillsyns- och kapitalskyddsbestämmelser
som skäligen bör krävas för dylika lånerörelser av större omfattnings
samt att med ledning härav precisera villkoren för att inlåningsrörelse må
bedrivas i former, som traditionellt förknippas med bankmässigt kapitalskydd
för insatta medel.

Beträffande motiveringen för detta förslag hänvisas till motionen I: 527.

Över motionerna har utskottet inhämtat utlåtanden från bankinspektionen,
generalpoststyrelsen, fullmäktige i riksbanken, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund, Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. samt
Kooperativa förbundet.

Bankinspektionen, generalpoststyrelsen, Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund har tillstyrkt eller
lämnat motionerna utan erinran.

Bankinspektionen anför att den inte finner anledning att frångå den principiella
uppfattning inspektionen uttryckt i utlåtande över en vid 1950 års
riksdag väckt motion i likartat ämne, innebärande att föreningar som bedriver
inlåning från allmänheten antingen borde underkasta sig särbestämmelser
rörande solvens, likviditet och kontroll, i huvudsak motsvarande de
regler som gäller för den vanliga bankmässiga inlåningen, eller ock upphöra
med inlåningsverksamheten. Inspektionen lämnar följande uppgifter beträffande
den av vissa föreningar bedrivna inlåningsverksamheten.

År Kooperativa Insättar förbundet

behållning

m. fl. (tkr.)

Antal

motboksägare

1948 127 140 154 634

1958 136 801 283 633

1959 142 048 296 234

1960 144 158 312 406

1961 147 999 330 570

1962 155 729 339 642

1 llihang till riksdagens protokoll 1963. 8 sam!. .Yr 13

2

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

Framhållas bör, att 1962 års insättarbehållning fördelade sig på sparkasserörelsen
med 295,1 miljoner kronor, på 6-månaderskapitalräkning med
26,2 miljoner kronor, på 12 månaders kapitalräkning med 3,1 miljoner kronor,
på premiesparande med 6,5 miljoner kronor, på sparklubbar med 7,9
miljoner och på lönsparande med 0,8 miljoner kronor. Härav framgår att
förbundet utvidgat sin inlåningsrörelse även till andra bankräkningar än
sparkasseräkning. Tilläggas må att medelinsättningen per motbok uppgår
till 2 180 kronor och att insättningsmaximum enligt bestämmelserna utgör
100 000 kronor.

Som jämförelse kan vidare meddelas, att enligt den senaste tillgängliga
sparbanksstatistiken (avseende förhållande vid 1962 års utgång) endast sju
av landets 420 sparbanker hade större insättarebehållning än Kooperativa
förbundet, vilket framgår av följande uppställning.

Stockholms sparbank ..........

Insättar-

behållning

(tkr)

1 305 717

Antal

konton

621 367

Malmö Sparbank Bikupan ......

724 014

224 260

Göteborgs sparbank ............

664 160

292 565

Göteborgs o. Bohus läns sparbank

561 294

155 719

Upsala sparbank ..............

393 133

162 122

Örebro sparbank ..............

378 805

150 141

Länssparbanken Stockholm ....

366 522

184 936

Den inlåningsrörelse som bedrives av vissa till Kooperativa förbundet anslutna
föreningar är även av betydande omfattning och har vuxit från sammanlagt
28,9 miljoner kronor vid slutet av år 1948 till 64,6 miljoner kronor
fördelade på 30 451 motböcker vid utgången av 1962. Därav belöpte på den
största föreningen, Konsumtionsföreningen i Stockholm med Omnejd, 18,6
miljoner kronor.

HSB-organisationen

Efter kooperativa förbundet jämte anslutna föreningar följer närmast i
storleksordning HSB:s riksförbund och HSB i Stockholm, vilka båda driver
en betydande inlåningsrörelse, s. k. sparkasseräkning.

År Riks- HSB i

förbundet Stockholm

milj. kr. milj. kr.

1948 ................................ 14,3 7,7

1958 ................................ 44,5 27,6

1959 ................................ 45,3 31,3

1960 ................................ 48,3 33,8

1961 ................................ 51,8 33,5

1962 ................................ 62,0 40,5

Enligt förvaltningsberättelserna hade riksförbundet vid sidan härav även
insättningar å giro- och uppsägningsräkning med föreningar och stiftelser
inom förbundet. Denna inlåning uppgick år 1961 till ca 92,2 miljoner kronor.
Den allmänna karaktären av sistnämnda inlåning är dock icke känd
för inspektionen.

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

3

Kreditföreningar

Såsom inspektionen i sitt förra utlåtande anförde finnes utöver de nu
nämnda sammanslutningarna ett antal andra föreningar, som idkar- inlåningsverksamhet
huvudsakligen i syfte att därigenom kunna bedriva utlåning
till egna medlemmar; medlemskap torde för åtskilliga av dessa föreningar
kunna vinnas genom erläggande av blott en obetydlig insats. Största
intresset tilldrager sig här vissa kreditföreningar, huvudsakligen i södra
Sverige, vilka är jämförliga med smärre banker. Beträffande de mera betydande
av dessa föreningar har inspektionen införskaffat balansräkningar,
ur vilka följande uppgifter förtjänar att här återges;

Båstads-Ortens Kreditförening
Kreditföreningen Ängelholm .

Malmö Kreditförening.......

Allm. Spar- o. Kreditkassan .
Västra Sveriges Kreditkassa .
Osbyortens kreditförening . . .

Utlåning

Inlåning

Omslutning

6 841

6 612

7 313

15 687

15 448

17 096

12 155

10 671

14 563

9 534

10 187

13 593

517

—

615

1 889

1 873

2 117

46 623

44 791

55 297

Av de sålunda lämnade sifferuppgifterna framgår, att den utanför de vanliga
inlåningsinstituten —- affärs- och sparbanker, postbanken och cemralkassorna
för jordbrukskredit — bedrivna inlåningsverksamheten av bankmässig
karaktär vuxit i omfattning och numera representerar betydande
värden. Inspektionen har därför ingen anledning att frångå den principiella
uppfattning som ämbetsverket gav uttryck för i sitt förra utlåtande.

Bankinspektionen har därutöver i sitt yttrande anfört bl. a. följande.

Den fråga som av motionärerna tagits upp till diskussion är emellertid,
som inspektionen ser saken, icke främst en fråga om tillämpning av nu Sällande
regler om bank- och sparbanksverksamhet. Om den inlåning, som bedrives
av de berörda föreningarna, skall i banklagens mening anses utgöra
en »inlåning från allmänheten» eller endast från medlemmar i en förening,
är i förevarande sammanhang icke avgörande. Vad det här gäller att ta ställning
till är fastmera den reella frågan, huruvida de till antalet mycket petydande
befolkningsgrupper som i egenskap av medlemmar är anslutna till de
berörda föreningarna är i behov av samma skydd för sina åt föreningarna
anförtrodda sparmedel, som bank-, sparbanks- och jordbrukskasselagstiftningen
avser att bereda dessa kreditinstitutioners insättare. Inspektionen
har för sin del svårt att tänka sig att här någon åtskillnad skulle kunna finnas
mellan de olika kategorierna av inlånare. Dessa torde för övrigt delvis
utgöras av samma personer, och det synes ganska orealistiskt att påstå, att
man bland medlemmarna i föreningarna mera allmänt skulle vara medveten
om att deras insättningar hos föreningarna innestår på andra — och i vissa
avseenden mindre trygga villkor -— än deras insättningar i de vanliga kreditinrättningarna.
Anmärkas bör i sammanhanget, att föreningarnas mlaningsräkningar
merendels gives samma eller helt likartade beteckningar som
användes av kreditinstituten.

Den väckta frågan kan vidare ses från rättvisesynpunkt. Da jordbrukarna
i början på 1930-talet började på allvar i sina kreditkassor mottaga inlåning
från dem närstående befolkningskretsar, blev denna verksamhet mycket
snart föremål för laglig reglering. Liksom för banker och sparbanker
fastställdes för dessa kassor regler om inlåningens storlek i forliallandc till
det egna kapitalet, om betalningsberedskap, om statlig tillsyn in. in., allt

JJ Ilihang till riksdagens protokoll 1963. 8 samt. År 13

4

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

innebärande belastningar i fråga om rörelsens lönsamhet. Det skulle enligt
inspektionens mening icke vara konsekvent om ett annat betraktelsesätt
skulle anläggas beträffande konsument- och bostadskooperationen än beträffande
jordbrukskooperationen.

Inspektionen vill av skäl, som ovan angivits, ansluta sig till motionärernas
krav på utredning. En sådan behöver, såvitt inspektionen kan se, icke
med nödvändighet resultera i att de ekonomiska föreningarnas inlåningsverksamhet
regleras efter exakt samma mönster som följts i bank-, sparbanks-
och jordbrukskasselagstiftningen. Det är möjligt, att en närmare undersökning
av inlåningsklientelets sammansättning och de former, i vilka
verksamheten bedrives skulle lämna underlag för vissa avvikelser, ägnade
att — utan eftergift i kravet på rimlig trygghet för medlemmarnas sparmedel
— tillgodose föreningarnas behov av kapital för sin rörelse. Å andra sidan
förefaller icke heller uteslutet, att en reglering, lämpligt utformad, skulle
av föreningarna själva uppfattas som en tillgång i konkurrensen om sparmedlen.

Inspektionen vill slutligen endast tillägga, att en reglering av kreditföreningarnas
verksamhet ter sig särskilt angelägen med hänsyn både till arten
av deras verksamhet — i allt väsentligt bedrives den i helt bankmässiga
former — och till deras i förhållande till bankerna betydligt svagare kapitalresurser.

Svenska bankföreningen har i sitt utlåtande hänvisat till föreningens remissyttrande
över kommittéförslaget till den nu gällande banklagen. Bankföreningen
vill kraftigt tillstyrka, att den utredning varom motionärerna
hemställt, ulan dröjsmål kommer till stånd.

Svenska sparbanksföreningen har bl. a. yttrat följande.

Svenska sparbanksföreningen är medveten om att stora praktiska svårigheter
torde vara förbundna med bl. a. att göra sparkasserörelsen inom vissa
av de ifrågavarande föreningarna till föremål för statlig tillsyn. Föreningen
vill emellertid tillstyrka att den i föreningsform bedrivna inlånings- och låneverksamheten
görs till föremål för en översyn, samtidigt som föreningen
vin framhålla, att en sådan utredning torde behöva få en större omfattning
än vad motionärerna synes ha tänkt sig.

Sveriges jordbrukskasseförbund har i sitt yttrande bl. a. uttalat följande.

Jordbrukskasseförbundet delar motionärernas uppfattning att en översvn
bör ske av den låneverksamhet som bedrives i föreningsform utanför jordbrukskassorna.
En översyn skulle klargöra vilka tillsyns- och kapitalskyddsbestämmelser,
som bör krävas och närmare precisera villkoren för all sådan
inlåningsrörelse, som för allmänheten framstår som nära likartad med
kreditinstitutens. Uppdraget synes oss inrymmas under direktiven för den
i höstas tillsatta kreditinstitutsutredningen.

Motionerna har avstyrkts av fullmäktige i riksbanken, Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. samt Kooperativa
förbundet.

Fullmäktige i riksbanken har i sitt yttrande anfört följande.

Några nya skäl för att underkasta de ekonomiska föreningarnas inlåningsverksamhet
tillsyn och reglering synes icke ha framkommit sedan frågan
senast behandlades. Några faktiska missförhållanden, som skulle aktualisera
en omprövning, synes icke föreligga och har icke anförts av motionärerna.

De båda största organisationernas, Kooperativa förbundets och HSB:s in -

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963 5

låningsverksamhet har icke heller visat några förändringar, som skulle tyda
på en större konkurrenskraft gentemot bankerna. Liksom under flera årtionden
utgör dessa organisationers inlåning i dag knappt en procent av den
totala inlåningen på bankräkningar hos affärsbanker, sparbanker, centralkassor
för jordbrukskredit och postbanken.

De praktiska svårigheterna att organisera och avgränsa tillsynsverksamheten
utgör i och för sig ett starkt argument mot att en tillsyn införes över
föreningarnas inlåningsrörelse. Som bank- och fondinspektionen framhöll
1950 måste tillsynsverksamheten, för att bli effektiv, avse icke blott inlåningsrörelsen
utan även övriga verksamhetsgrenar hos den inlånande föreningen.
Då föreningarnas huvudsakliga verksamhet icke är av bankmassig
karaktär, skulle tillsynen lätt leda till svårigheter i fråga om föreningarnas
handlingsfrihet och tillsynsmyndighetens kompetens.

Fullmäktige finner därför att anledning ej föreligger att for narvarande
föranstalta om en utredning i enlighet med motionärernas yrkande, men vill
samtidigt understryka vad som uttalades vid banklagens tillkomst 19oo,
nämligen att utvecklingen av de ekonomiska föreningarnas inlåningsverksamhet
bör uppmärksamt följas och att det är av vikt, att föreningarna foi
insättarna framhåller den särskilda arten av sin inlåningsrörelse.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.
har i sitt yttrande anfört följande.

I de nu ifrågavarande motionerna anföres, att de kooperativa organisationernas
utomordentliga utbyggnad icke förutsågs vid tillkomsten av 1911
års banklag och att en låneackvisition som riktar sig till så stora medlemsgrupper
som bl. a. HSB-rörelsens i allt väsentligt berör allmänheten i minst
samma grad som en allmänt bedriven lånerörelse. De motiv som betingat
banklagstiftningens regler till förmån för allmänhetens kapitalskyddsintressen
borde enligt motionärerna äga giltighet även för den inom HSB-organisationen
bedrivna lånerörelsen. .. .

De kooperativa organisationernas expansion — och ej heller hela nanngslivets
i övrigt expansion — förutsågs icke för femtio år sedan. Att oigamsationernas
storlek i och för sig skulle föranleda till särskild regleiing av deras
inlåningsverksamhet bland medlemmarna är emellertid enligt Rikstolbundets
mening orimligt.

De stora på kooperativa principer byggda ekonomiska föreningsrörelserna
i Sverige — bland vilka HSB är en av de största — har varit av väsentlig
betydelse för den allmänna välståndsutvecklingen i landet. Deras verksamhet
vilar på den hävdvunna föreningsrättsliga grundsatsen att ekonomiska
föreningar är autonoma och själva har rätt afl bestämma om sina angelägenheter
inom ramen för föreningslagen och gällande rätt i övrigt.

Vare sig samhällets eller enskildas intressen föranleder enligt Riksförbundets
mening till förändring av gällande regler om de ekonomiska föreningarnas
inlåningsverksamhet. Verksamheten inom de stora kooperativa
organisationerna, vilka närmast är föremål för motionärernas intresse, har
alltsedan organisationernas tillkomst bedrivits så att medlemmarnas förtroende
förblivit obrutet. HSB har sedan sin tillkomst för snart fyrtio år sedan
byggt fastigheter i ca 300 kommuner i landet till ett värde av över sex miljarder
kronor och inrymmande inemot 190 000 lägenheter. Medlemsantalet
i HSB är ständigt ökande; enbart under de tre senaste åren har det stigit
från 142 000 till 190 000. De inom HSB vunna resultaten har hl. a. möjliggjorts
av att medlemmarna i enlighet med de kooperativa principerna sparat
inom sin egen organisation och enligt regler som de själva fastställt ge -

6

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

nom små i demokratisk ordning valda organ. Någon medlemsopinion mot
formerna för sparverksamheten inom HSB har icke vid något tillfälle förekommit.
De har liksom verksamheten i övrigt omfattats av medlemmarnas
fulla förtroende. Att kräva offentlig reglering av HSB:s sparverksamhet synes
— mot bakgrund av det sagda — mera vara betingat av andra intressen
än omsorgen om medlemmarna.

Riksförbundet finner sålunda, att den för ekonomisk förening givna möjligheten
till inlåningsverksamhet bland sina medlemmar tidigare "varit föremål
för ingående behandling av statsmakterna, att riksdagens därvid gjorda
ställningstagande är ägnade att befrämja en ur både samhällets och enskildas
synpunkt fortsatt sund utveckling, samt att motionärerna icke anfört
några nya omständigheter av beskaffenhet att böra föranleda till ny
prövning av frågan.

Riksförbundet avstyrker bifall till motionen.

Kooperativa förbundet har bl. a. yttrat följande.

Enligt styrelsens uppfattning har sedan 1955 inga sådana förändringar
inträffat, som bör kunna föranleda omprövning av det ställningstagande i
tillsynsfrågan, åt vilket departementschefen gav uttryck i sitt ovan omnämnda
yttrande. Motionärerna har icke påvisat några dylika förändringar,
och motionen hänvisar icke heller till några missförhållanden i nu tillämpad
praxis. Styrelsen har emellertid icke i och för sig anledning motsätta sig
förslag om utredning av den art, som avses i motionen.

I liknande tidigare sammanhang har officiellt fastslagits, att kooperationens
framgångar i vart land med ständig anslutning av nya medlemmar i
och för sig icke innebär, att sparkassan bedriver inlåning från allmänheten,
varigenom externa kontrollåtgärder enligt gällande bestämmelser skulle nödvändiggöras.
Såsom framhållits i det föregående är det vidare ostridigt, att
sparkasserörelsen är av väsentlig betydelse för finansieringen av den kooperativa
verksamheten. Slutligen är enligt styrelsens uppfattning medlemmarnas
möjligheter till insyn och kontroll betryggande. En översyn av bestämmelserna
beträffande angivna förhallanden synes därför vara omotiverad
och Kooperativa förbundets styrelse avstyrker de i motionen nr 527 till första
kammaren framlagda yrkandena.

Utskottet

Den av motionärerna aktualiserade frågan har som framgår av motionerna
tidigare i skilda sammanhang varit föremål för riksdagens prövning. Senast
skedde detta vid 1950 och 1955 års riksdagar.

I motion till 1950 års riksdag (II: 66) hemställdes bl. a. att riksdagen måtte
besluta anhålla att Kungl. Maj :t måtte förelägga riksdagen de förslag,
som erfordras för att föreningars inlåningsverksamhet, som beträffande inlåningens
storlek och antalet insättare realiter är av bankkaraktär, skall
underställas bank- och fondinspektionens granskning. I anledning av motionen
erinrade tredje lagutskottet (uti. nr 28) om att frågan om lagstiftning
om ekonomiska föreningars rätt att driva inlåningsrörelse tidigare varit
töremål för utredning (SOU 1929: 15) men att utredningen efter avstyrkande
av bl. a. bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen icke
föranlett någon åtgärd. Utskottet framhöll allmänt att föreningar som bedriver
inlåningsverksamhet enligt utskottets mening borde fylla vissa minimikrav
på solvens och likviditet. Utskottet anförde vidare att det emellertid

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

7

syntes vara utomordentligt svårt att i lag precisera sådana krav samt att
bank- och sparbankslagarnas föreskrifter endast i vissa hänseenden kunde
tjäna som förebild. Med hänsyn till det anförda fann utskottet det lämpligast
att solvens och likviditet hos inlånande föreningar kontrollerades av föreningsmedlemmarna
själva utan någon mera ingående övervakning genom
statsmyndighet än som gäller för andra ekonomiska föreningar. Utskottet
hänvisade härvid till de förbättrade möjligheter till insyn i föreningarnas
ekonomi som bleve en följd av den av riksdagen sedermera antagna lagen
om ekonomiska föreningar, vars bestämmelser enligt utskottet väl torde
fylla de krav på insyn som ställdes i 1929 års betänkande. Utskottet avstyrkte
därför motionen och riksdagen beslöt i enlighet härmed.

I det förslag till lag om bankrörelse som förelädes 1955 års riksdag (prop.
nr 3) behandlades frågan om den inlåningsverksamhet som bedrevs av föreningar.
Departementschefen anförde härvid att han på de skäl som åberopats
av tredje lagutskottet i dess ovannämnda utlåtande ansåg anledning
saknas att vidta åtgärder, som skulle hämma den av bl. a. kooperativa förbundet
och HSB bedrivna inlåningsrörelsen. En sådan ändring av definitionen
på bankrörelse att jämväl föreningarnas inlåning bland de egna
medlemmarna skulle komma att hänföras till bankrörelse avstyrktes därför.
Departementschefen berörde även frågan huruvida den inlåning som
äger rum inom vissa föreningar — med hänsyn till det betydande medlemsantalet
inom dessa — redan med dåvarande lagstiftning kunde anses som
inlåning »från allmänheten» och därmed utövad i strid mot regeln i banklagen
angående rätten att idka bankrörelse. Härom uttalade departementschefen.

Också enligt min egen uppfattning ligger en fara i att föreningsformen utnyttjas
för försök att kringgå nyssnämnda regel. Kravet på medlemskap i
föreningen kan med andra ord vara en tom formalitet, använd blott och
bart för syftemålet att föra inlåningsverksamheten utanför begreppet bankrörelse
i dess rent bokstavliga tolkning. Dylika missbruk av föreningsformen
bör uppenbarligen beivras. Det åvilar närmast tillsynsmyndigheten att ge
akt på nu berörda företeelser och ingripa med erforderliga åtgärder.

Att beteckna inlåningsrörelse inom en förening såsom bedriven »bland allmänheten»
endast därför att föreningens medlemsantal nått en mera betydande
omfattning synes mig däremot knappast vara rimligt. Inlånande organisationer
såsom Kooperativa förbundet och HSB har visserligen högst avsevärda
medlemskadrar, men i dessa fall står det klart, både alt medlemmarnas
föreningstillhörighet är ett faktiskt villkor för deras deltagande i inlåningsverksamheten
och alt deras inträde i organisationen mindre betingats
av intresset att vinna anslutning till inlåningsverksamheten än av andra syften.
Att dessa föreningars ändamål icke är att i förtäckt form driva bankrörelse
synes för övrigt vara alldeles uppenbart.

I likhet med tredje lagutskottet menade departementschefen att 1951 års
lagstiftning om ekonomiska föreningar i tämligen tillfredsställande utsträckning
torde tillgodose de olika intressen som motiverade eu insyn i föreningsinlåningen.
Härutöver underströks emellertid i departementschefsuttalandet
möjligheten av att särskilda kontrollbestämmelser rörande föreningarnas inlåning
framdeles kunde komma att visa sig påkallade och att den vidare

8

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

utvecklingen av ifrågavarande inlåningsverksamhet därför syntes böra följas
med uppmärksamhet av statsmakterna. Avslutningsvis berörde departementschefen
det förhållandet att föreningarnas inlåning mestadels skett på
en räkning vilken erhållit samma beteckning som en av affärsbankerna använd
räkningsform — sparkasseräkning. Departementschefen fann det icke
för det dåvarande motiverat att tvinga de inlånande föreningarna att frångå
denna benämning, men han underströk den av 1950 års tredje lagutskott
gjorda rekommendationen till föreningarna att för sina insättare framhålla
den särskilda arten av föreningarnas sparkasseräkningar.

Departementschefens uttalande föranledde ingen erinran från riksdagens
sida.

Över de nu ifrågavarande motionerna har yttranden inhämtats från bankinspektionen,
fullmäktige i riksbanken, generalpoststyrelsen, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund,
Kooperativa förbundet och HSB. Förslaget om utredning avstyrkes av riksbanksfullmäktige
samt Kooperativa förbundet och HSB. Övriga remissinstanser
tillstyrker utredningsyrkandet eller lämnar detta utan erinran.

Bankinspektionen anför att frågan, huruvida den inlåning som bedrives
av föreningarna skall anses utgöra »inlåning från allmänheten», icke är avgörande
i förevarande sammanhang. Frågan gäller i stället huruvida de till
antalet mycket betydande befolkningsgrupper som i egenskap av medlemmar
är anslutna till de berörda föreningarna är i behov av samma skydd
för sina åt föreningarna anförtrodda sparmedel som bank-, sparbanks- och
jordbrukskasselagstiftningen avser att bereda dessa kreditinstitutioners insättare.
Inspektionen uttalar att den för sin del har svårt att tänka sig någon
åtskillnad härvidlag. Inspektionen hänvisar vidare till att den inlåningsrörelse
som skedde i jordbrukets kreditkassor på ett tidigt stadium blev föremål
för laglig reglering och att det inte vore konsekvent om ett annat betraktelsesätt
anlades beträffande konsument- och bostadskooperationen.

Bankföreningen erinrar om att den i sitt yttrande över förslaget till nu
gällande banklag uttalade, att när inlåningsrörelse bedrevs av föreningar
med i praktiken obegränsat medlemsantal och övervägande formella inträdesvillkor,
inlåningen sakligt sett måste anses äga rum »från allmänheten»
och således borde vara underkastad bestämmelser till skydd för insättarna
motsvarande dem som anses naturliga vid inlåning i banker, sparbanker
och jordbrukskreditkassor. Föreningen framhåller att sedan dess ingenting
inträffat som kunnat föranleda den att intaga en annan ståndpunkt. Tvärtom,
uttalar föreningen, har utvecklingen av Kooperativa förbundets sparkasserörelse
och de former vari denna numera bedrives gjort behovet av eu
reglering än mer framträdande än förut. Delvis likartade synpunkter anföres
av sparbanksföreningen. Jordbrukskasseförbundet anför att det framstår
såsom stötande att vissa föreningar bedriver inlåning i former som för
allmänheten måste framstå som förvillande lika kreditinstitutens utan att
motsvarande krav kan ställas på säkerhet för de mottagna medlen. Enligt
förbundets uppfattning synes utredningsuppdraget inrymmas under direktiven
för kreditinstitutsutredningen.

llankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

9

Fullmäktige i riksbanken uttalar för sin del att några nya skäl att underkasta
de ekonomiska föreningarnas inlåningsverksamhet tillsyn och reglering
inte synes ha framkommit sedan frågan senast behandlades. Fullmäktige
framhåller vidare att några faktiska missförhållanden, som skulle aktualisera
en omprövning, inte synes föreligga och inte heller påtalats i motionerna.
I sammanhanget anför fullmäktige att Kooperativa förbundets och
HSB:s inlåning i dag liksom under flera årtionden utgör knappt en procent
av den totala inlåningen hos affärsbanker, sparbanker, centralkassor för
jordbrukskredit och postbanken. Inte heller enligt Kooperativa förbundet eller
HSB har sådana nya omständigheter framkommit som skulle kunna föranleda
en utredning.

Utskottet får för sin del anföra följande. Frågan gäller huruvida sedan
år 1955 i något avseende sådana ändrade förhållanden inträffat som skulle
kunna föranleda en omprövning av det ställningstagande som då skedde från
statsmakternas sida. Vad bankinspektionen anfört om önskemålet att medlemmarna
i föreningarna skall ha samma skydd för insatta medel som vid
insättning i kreditinstitut synes med samma styrka ha kunnat göras gällande
även tidigare och kan därför knappast läggas till grund för en omprövning
av beslutet. Inte heller gäller detta den av inspektionen åberopade parallellen
med jordbrukskooperationens kreditkassor. Utskottet vill i sammanhanget
erinra om att staten på skilda sätt var ekonomiskt engagerad i dessa
kassor och att kravet på en statlig tillsyn därför framstod som naturligt.
Detta gäller icke den nu ifrågavarande inlåningsverksamheten. Vissa remissinstanser
har ansett de ändrade former i vilka framför allt Kooperativa
förbundets inlåningsverksamhet bedrives motivera en annan syn på behovet
av reglering av verksamheten. För egen del finner utskottet dessa förändringar,
som delvis får ses som resultatet av en rationalisering av formerna
för detaljhandelns bedrivande, inte vara av den betydelse att frågan
om en reglering av verksamheten kommit i ett annat läge. I sammanhanget
bör uppmärksammas att Kooperativa förbundets och HSB:s inlåning visserligen
absolut sett visat en avsevärd ökning men att, såsom riksbanksfullmäktige
anfört, deras andel av inlåningen i dag liksom under flera årtionden
utgör knappt en procent av den totala inlåningen i samtliga kreditinstitut.

Inte heller i övrigt har i motionerna eller remissyttrandena anförts några
förhållanden som skulle kunna föranleda en omprövning av den ställning
statsmakterna tidigare intagit. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna.

Åberopande det ovan anförda får utskottet hemställa,

att motionerna I: 527 och II: 636 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1963

På bankoutskottets vägnar:

NILS STÅHLE

10

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle, Arne Geijer*, Schmidt, Gustaf
Henry Hansson, Åke Larsson, Gorthon, Lundin och Svanström;

från andra kammaren: herrar Hagnell, Bengtsson i Landskrona, Ekström
i Iggesund, Larsson i Umeå*, Börjesson i Glömminge, Hyltander*,
Nordgren och Lindkvist.

* Ej närvarande vid utskottets justering.

Reservation

av herrar Schmidt, Gustaf Henry Hansson, Gorthon, Svanström, Larsson i
Umeå, Börjesson i Glömminge, Hyltander och Nordgren, vilka ansett att utskottets
utlåtande fr. o. m. det avsnitt å sid. 9 som börjar med orden »Utskottet
får» samt utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del anföra följande. Såsom framgår av det föregående
har de av motionärerna berörda frågeställningarna vid upprepade tillfällen
behandlats av riksdagen, som emellertid därvid inte funnit särskilda åtgärder
beträffande den av föreningar bedrivna inlåningsverksamheten pakallade.
I olika sammanhang, senast i samband med behandlingen av förslaget
till banklagstiftning, har emellertid understrukits att utvecklingen av ifrågavarande
inlåningsverksamhet syntes böra följas med uppmärksamhet av
statsmakterna. Möjligheten till en omprövning av statsmakternas senast år
1955 uttalade ståndpunkt har således hållits öppen. Som motionärerna också
framhåller berör förhållandena i de inlånande föreningarna antalsmässigt
mycket betydande grupper av medborgare. Visserligen har departementschefen
utan erinran från riksdagens sida år 1955 uttalat att medlemsantalet i
föreningarna inte i och för sig skall återverka på bedömningen av om inlåningsverksamheten
skall anses bedriven bland allmänheten, men å andra sidan
kan naturligtvis inte helt bortses från denna faktor. Samhällets ansvar
blir otvivelaktigt mer framträdande om det bland stora befolkningsgrupper
skulle uppstå den föreställningen att den inlåning som sker i föreningarna
från säkerhetssynpunkt är likställd med den som äger rum i sparbanker, affärsbanker,
jordbrukskassor och postbanken. Kooperativa förbundet och
HSB har häremot invänt att de upplyser sina insättare om den speciella arten
av sin inlåning. Den tilltagande konkurrensen om sparmedlen har emellertid
lett i vart fall Kooperativa förbundet till att utvidga sin sparverksamhet
till att omfatta även andra de vanliga bankräkningarna närstående räkningar
än sparkasseräkningen. Skillnaden mellan förbundets inlåning och
den vanliga bankmässiga inlåningen tenderar således att minskas. Den inlåning
som sker inom Kooperativa förbundet och HSB är dessutom, som framgår
av de i bankinspektionens yttrande redovisade siffrorna, i starkt växande
och omfattar numera absolut ett betydande belopp. Vad riksbanksfullmäktige
härvid anfört om att relationen mellan denna inlåning och den tota -

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1963

11

la bankmässiga inlåningen sedan flera årtionden ligger oförändrat vid knappt
en procent kan enligt utskottets mening inte vara avgörande för bedömningen
av inlåningen från säkerhetssynpunkt. Det synes för övrigt utskottet — i
likhet med bankinspektionen — som om åtgärder i motionernas anda även
av föreningarna själva skulle kunna uppfattas som en tillgång i konkurrensen
om sparmedlen.

Utskottet finner mot bakgrund av det nu anförda att den av motionärerna
föreslagna översynen bör komma till stånd.

Åberopande det ovan anförda får bankoutskottet hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 527 och II: 636
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om översyn av
den sparkasse- och låneverksamhet, som under obundna former
bedrives bl. a. i föreningsform, i syfte att klargöra vilka
tillsyns- och kapitalskyddsbestämmelser som skäligen bör
krävas för dylika lånerörelser av större omfattning samt att
med ledning härav precisera villkoren för att inlåningsrörelse
må bedrivas i former, som traditionellt förknippas med
bankmässigt kapitalskydd för insatta medel.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 030484