Bankouiskottets utlåtande nr 12 år 1963

1

Nr 12

Utlåtande i anledning av väckta motioner om den samhälleliga
lokaliseringspolitiken.

I två inom riksdagen till bankoutskottet hänvisade, likalydande motioner,
nr 528 i första kammaren av herrar Siindin och Nils-Eric Gustafsson och
nr 637 i andra kammaren av herr Nilsson i Tvärålund m. fl., har hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

A. anhålla om åtgärder och förslag enligt i motionen anförda grunder till
en aktiv lokaliseringspolitik dels omedelbart, dels sedermera vid prövning
av det aviserade betänkandet från kommittén för näringslivets lokalisering,
särskilt avseende

1) bättre tillgodoseende av kapitalbehovet för företags etablering och utvidgning
i områden med sysselsättningssvårigheter genom bl. a. utvecklingsfond
och generösare säkerhetsbedömning i fråga om lån, som förmedlas genom
företagarföreningarna, i enlighet med vad som anförts i motionen,

2) samordning av lokaliseringspolitiken med olika samhällsverksamheter,
som berör lokaliseringspolitiken,

B. anhålla hos Kungl. Maj :t om undersökning i form av totalkalkyl rörande
kostnaderna för såväl lokaliseringspolitiken som den rörlighetsstimulerande
arbetsmarknadspolitiken ur samhälls- och företagsekonomiska synpunkter,
samt

C. beakta även vad i övrigt har anförts i motionen.

Beträffande motiveringen för yrkandet hänvisas till motionen II: 637.

Över motionen har yttranden inhämtats från arbetsmarknadsstyrelsen,
kommerskollegium, kommittén för näringslivets lokalisering, fullmäktige i
riksbanken, Sveriges industriförbund, Landsorganisationen i Sverige samt
Sveriges hantverks- och industriorganisation. Kommerskollegium har vid sitt
utlåtande fogat yttranden från Stockholms Handelskammare, Handelskammaren
i Göteborg, Skånes Handelskammare, Handelskammaren i Gefle,
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare och Norrbottens och
Västerbottens Handelskammare samt från företagareföreningarna i Östergötlands,
Jönköpings, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar inledningsvis följande.

Med de betydande strukturförändringar som pågår inom näringslivet är
det ofrånkomligt att det uppstår regionala störningar på arbetsmarknaden.
Det är enligt styrelsens uppfattning angeläget att genom utnyttjande av alla
de medel som står arbetsmarknadspolitiken till buds söka begränsa och om
möjligt eliminera dessa störningar. En aktivisering av lokaliseringsverksamheten
kommer därvid också in i bilden. Med hänsyn till att kommittén

1 Ilihang till riksdagen!! protokoll 1963. 8 samt. Nr 12

2 Bankouiskotiets utlåtande nr 12 år 1963

för näringslivets lokalisering väntas framlägga sitt betänkande under året
anser styrelsen att behandlingen av detta bör avvaktas innan ställning tages
till nya lokaliseringspolitiska medel. I avvaktan härpå är det emellertid
angeläget alt de medel som nu står till förfogande så långt möjligt utnyttjas.

Styrelsen anmäler att den vid sammanträde den 8 februari 1963 diskuterat
möjligheterna att — inom ramen för de resurser och befogenheter som styrelsen
äger — i ökad utsträckning satsa på åtgärder som kan underlätta
en industriell utbyggnad och nyetablering, främst i övre Norrland. För dessa
åtgärder har en redogörelse lämnats i skrivelse till statsråden och cheferna
tör social-, kommunikations- och finansdepartementen, vilken bilagts styrelsens
yttrande och i vilken anföres följande.

Arbetsmarknadssstyrelsen har sedan andra världskrigets slut utövat en
rådgivande lokaliseringspolitisk verksamhet i nära samarbete med Industriens
produktionsråd, industriens eget organ för lokaliseringspolitik. Denna
har gett vissa resultat. Det beräknas att under efterkrigstiden har cirka
61)0 företag, som nu sysselsätter bortåt 60 000 man, lokaliserats till sådana
områden som arbetsmarknadsstyrelsen ur lokaliseringspolitiska synpunkter
funnit lämpliga. Erfarenheterna av denna verkamhet har i stort sett varit
goda. Samtidigt konstateras att resultatet geografiskt sett varit ensidigt. Under
det att södra och vissa delar av mellersta Sverige fått relativt riktigt med
»lokaliseringsföretag», lyser de i stort sett med sin frånvaro i Norrland.

Det lokaliseringspolitiska läget i dag kan i stora drag karakteriseras på
följande sätt. Lokaliseringsfrågorna i södra Sverige torde relativt sett
kunna sägas vara något mindre aktuella än tidigare — problemen i de tidigare
aktuella lokaliseringsområdena såsom sydöstra Sverige, Gotland,
Östergötland, Bohuslän, har i icke ringa grad lösts eller är på väg att lösas
— under det att lokaliseringsfrågorna för Norrland är mera aktuella
än någonsin tidigare.

Under senare år har rörlighetspolitiken aktiviserats. En råd åtgärder
har vidtagits för att stimulera arbetskraftens rörlighet. Denna politik har
lyckats och lett till en kraftig nettoutvandring främst från norrlandslänen
till mellersta och södra Sveriges industribygder. Många har ansett denna
rörlighet vara ensidig, alltför ensidig, och en kraftig och stundtals häftig
och spontan reaktion mot arbetskraftens rörlighet har rests, och krav har
i stället höjts på en mera aktiv politik i motsatt riktning, nämligen att försöka
flytta arbetstillfällena till arbetskraften. Tidvis har reaktionen varit
så häftig att det funnits risk för att hela rörlighetspolitiken misskrediterats.
Bl. a. har man sökt finna belägg för rörlighetspolitikens avigsidor i
vissa påstådda desorganisationsföreteelser, såsom en alltför stor rörlighet
bland den flyttande arbetskraften, alltför stor återflyttning o. s. v. Delundersökningar
arbetsmarknadsstyrelsen hittills gjort i frågan ger ej belägg
för att rörligheten bland arbetskraft som flyttas med hjälp av de arbetsmarknadspolitiska
rörlighetsstimulerande medlen skulle vara större än
rörligheten i allmänhet bland arbetskraften, snarare tvärtom. En återflyttning
förekommer, men huruvida den är större eller mindre än vid vanlig
rörlighet kan icke avgöras utan ytterligare undersökningar. I stora drag
visar undersökningarna att av de som flyttade med rörlighetsstimulerande
medel under en höstmånad 1959 och 1960 var efter två år cirka 60 procent
kvar på sina första arbetsplatser eller andra arbetsplatser inom de geografiska
områden till vilka de flyttat, under det att cirka 40 procent återvänt.
En del av de senare har därefter ånyo flyttat. Alltnog, rörlighetspoli -

Bankoutskottets utlåtande nr 12 är 1963

3

tiken kan och bör göras mera kvalitativt inriktad för att ytterligare få ner
den »onödiga rörligheten».

När arbetsmarknadsstyrelsen nu diskuterat rörlighetspolitik contra lokaliseringspolitik
har styrelsen varit enig om att kraftigare lokaliseringspolitiska
åtgärder bör insättas framför allt i Norrland, samtidigt som stimulansen
till arbetskraftens rörlighet ej får mattas.

Styrelsen har därför beslutat att, inom ramen av de resurser och befogenheter
som styrelsen äger, vidtaga följande åtgärder:

1. Den rådgivande lokaliseringspolitiska verksamheten skall liksom hittills
fortsätta i samarbete med Industriens produktionsråds verksamhet.
Länsutredningarna, som hittills varit av stort värde — icke minst vid genomförandet
av kominunreformen — skall fortsätta, och övriga utredningar
av lokaliseringspolitiskt intresse skall också göras inom lokaliseringsbyrån
med den personal som där är tillgänglig.

2. Den lokaliseringspolitiska aktiviteten inriktas främst på Norrland. En
tjänsteman har avdelats med särskilda uppgifter för övre Norrland, eu annan
har avdelats för att särskilt uppmärksamma Ådalens lokaliseringsproblem.

3. Arbetsmarknadsstyrelsen tar större aktiv del i de konkreta lokaliseringsprojekten
med de arbetsmarknadspolitiska medel som styrelsen nu
förfogar över.

Sålunda inriktas omskolningsuerksamheten ännu mer på att utbilda arbetskraft
från områden, som genomgår kraftig strukturrationalisering, såsom
jord- och skogsbruk, till yrken som nyetablerade eller utvidgande industri-
och serviceverksamheter i lokaliseringsområdena har behov av.
Omskolningsverksamheten göres mera målinriktad för att fylla ett lokaliseringspolitiskt
behov.

Stöd ges till kommunerna med beredskapsarbeten för att iordningställa
industriområden med tillbehör, såsom gator, vägar, vatten, avlopp etc.
Stödet skall också kunna omfatta lokaler för industriändamål i vilka kommunerna
engagerar sig — tidigare använt i fallet Valdemarsvik — och för
uppförande av hantverkshus. En förutsättning skall vara att byggnadsarbetskraft
som ej kan Hyttas till andra områden i landet finns tillgänglig
och för vilken åtgärder under alla omständigheter måste vidtagas. I stället
för att placera denna byggarbetskraft på traditionella beredskapsarbeten
av anläggningskaraktär skall övervägas att sysselsätta den i sitt yrke för
uppforande av industrilokaler för industriell verksamhet, som i framtiden
kan ge mer permanent sysselsättning i öppna marknaden. Därigenom kan
beredskapsarbetena för de dyrare anläggningsarbetena i det långa loppet
begränsas. 1

4. I den lokaliseringspolitiska verksamheten måste uppmärksammas de
strukturrationalisering stendenser som är tydliga — inte minst inom stora
delar av Norrland — och koncentrationstcndenser i näringslivet. Rationaliseringen
inom jordbruket och skogsbruket går obevekligt och obönhörligt
fram. Den arbetskraft som tidigare räknat med arbeten inom dessa områden
men nu ej kan få det måste skaffas arbeten inom industri- och serviceområden,
om arbetslösheten skall kunna hållas nere. Då stöter man på koncentrationstendenser
inom industri och service. Industrien vill och måste
etablera sig till tätorter, om den skall kunna klara sig i eu allt hårdare konkurrens.
Serviceverksamheten, framför allt modern service, som människor
vill ha — såsom goda skolor, goda sjukhus, goda kommunikationer, goda
och stora affarer, nöjen, lätt tillgång till turistområden in. in. — kräver ett
visst ganska stort koncentrerat befolkningsunderlag, om servicen skall löna
sig och kunna existera. Industrien och god service dragés till varandra och

4

Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1963

skapar gemensamt förutsättningar för lönande verksamhet. Men det förutsätter
att dessa båda näringsområden får samarbeta inom relativt stora
orter. Lokaliseringspolitiken måste följa dessa tendenser och främst inrikta
sig på relativt stora orter. I första hand kommer de till bortåt ett hundratal
uppgående s. k. A-orterna samt en del B-orter i arbetsmarknadsstyrelsens
tätortsindelning i blickpunkten. Arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringspolitik
avses främst inriktas på sådana orter. Därigenom kan en nödvändig
och rationell strukturrationalisering påskyndas. Om tillräckligt stora tätortscentra
bildas, torde de sedan av sin egen kraft kunna expandera och på
mera normalt sätt draga till sig överskottsarbetskraft från mellanliggande
områden. Att även en hel del av A-orterna måste ha stöd för att få igång
en expansion belyses av det förhållandet, att en tredjedel av de nuvarande
A-orterna måste räkna med folkminskning 1970, om icke åtgärder i lokaliseringspolitiskt
syfte vidtages.

Genom denna strukturrationalisering och koncentration torde en del av
»överskottsarbetskraften» i Norrland kunna få arbete inom Norrland. Men
det onödiggör icke rörligheten på arbetskraften. Resultatet blir mer av rörlighet
inom Norrland men litet mindre rörlighet från Norrland till andra
delar av landet.

5. Arbetsmarknadsstyrelsen beslöt också uttala, att den ansåg att jämsides
som dessa åtgärder vidtages, rörligheten på arbetskraften måste upprätthållas
och stimulansen till rörligheten fortsätta. För Sveriges ekonomi
baserad på fritt näringsliv och fri konkurrens och karakteriserad av ett
starkt beroende av utlandet, snabb teknisk utveckling och snabbt framåtskridande
är helt enkelt en hög rörlighet på produktionsfaktorn arbete en
hörnsten, och den rörligheten bör befrämjas av samhället.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller avslutningsvis i sitt yttrande över
motionerna följande.

Enligt styrelsens mening är det emellertid ej möjligt att komma till rätta
med de arbetsmarknadsproblem som strukturförändringarna — och än
mindre de säsong- och konjunkturmässiga förändringarna — i näringslivet
medför enbart genom att lita till lokaliseringspolitiska medel. Dessa måste
under alla omständigheter kompletteras med andra arbetsmarknadspolitiska
medel om full sysselsättning skall kunna upprätthållas och arbetskraftsresurserna
skall effektivt tillvaratagas. Styrelsen ifrågasätter därför om det
är möjligt att genom någon form av totalkalkyl göra några generella uttalanden
om det ena eller andra arbetsmarknadspolitiska medlets värde från
samhälls- och företagsekonomiska synpunkter. De undersökningar som
skett och pågår inom styrelsen rörande resultaten av olika rörlighetspolitiska
medel ger emellertid enligt styrelsens mening inte anledning ifrågasätta
annat än att dessa medel ger en mycket stor samhällsekonomisk vinst med
myckt små finansiella insatser.

Kommerskollegium föreslår att motionerna jämte remissyttrandena överlämnas
till kommittén för näringslivets lokalisering för att tagas i övervägande
vid det fortsatta utredningsarbetet. Kollegium uttalar följande.

Enligt Ivollegii mening föreligger otvivelaktigt behov av klarare riktlinjer
beträffande den statliga lokaliseringspolitiken. Sedan ett par år tillbaka arbetar
ock en särskild kommitté för näringslivets lokalisering med hithörande
problem. Flera av de frågor, som beröras i föreliggande motion, äro sådana
att de böra komma i betraktande vid utformandet av lokaliseringspolitiken.
Kollegium utgår ifrån att desamma ingå i de frågekomplex, som äro

Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1963 5

eller komma under behandling i förenämnda kommitté. Under sådana förhållanden
anser Kollegium att något ståndpunktstagande till de i motionen
väckta förslagen nu icke bör tagas.

Stockholms handelskammare har i sitt yttrande anfört följande.

Flertalet av de av motionärerna aktualiserade problemen har tidigaie i
anledning av väckta motioner — över vilka Handelskammaren i regel avgivit
yttrande — varit föremål för riksdagens prövning. Stockholms handelskammare
har således, senast i skrivelse till Kommerskollegium den 2 s p
tember 1958, yttrat sig över nämnda år vackta motioner angaende den pagå
ende avfolkningen på landsbygden och i samband därmed uppkomna pioMe».
Hand.”,kammaren förklarade sig därvid icke ha något att .erm*a emot
den i motionerna begärda redovisningen av tillgängligt material som kund
vara ägnat belysa hittillsvarande och förestående förändringar i de befolknings-
§och näringspolitiska förhållandena i vårt land. Handelskammaren
hemställde dock, att de åtgärder som på grundval av en dylik redovisning
kunde komma i fråga skulle begränsas till sådana som vore agnade att un
derlätta en fri och företagsekonomiskt riktig anpassning av näringslivet et 1Handels

k .aminaren!s nyssnämnda yttrande ger uttryck för en PriIJclP^J
uppfattning rörande lokaliseringspolitiken som Handelskammaren alltjamt

omfattar.

Handelskammaren avstyrker bifall till motionerna med hänvisning till att
berörda spörsmål redan är föremål för utredning i kommittén for näringslivets
lokalisering och utredningen om företagarföreningarnas organisation
och verksamhet.

Handelskammaren i Göteborg har anfört följande.

Ur näringslivets och företagens synpunkt är de frågeställningar, som motionärerna
riktat uppmärksamheten på, väsentliga nar det galler utveckling
och planering av redan existerande eller ny produktion. Företagarna av i da
är också i hög grad medvetna om betydelsen av lokaliseringsfragorna vid nyinvesteringar?
För näringslivet är det i främsta rummet av betydelse att kunnat
erhålla tillräcklig och tillförlitlig information om de förhållanden som
berörts i motionen. Handelskammaren har emellertid knappast nagon stoire
tilltro till att en av myndigheterna i väsentlig grad styrd lokalisering av ny
eller utökad produktion skulle vara den basta lösningen av de problem, som
ventileras i motionen. Ur denna synpunkt förefaller forslaget om en särskild
statens utvecklingsfond, som genom insättande av kapital i utvecklingsbara
företa" skulle medverka till önskvärd lokalisering av ny produktion, f g
lämplig h Dä re in o t torde det vara rimligt att de lånemöjligheter och lånegarantier,
som nu förmedlas av företagarföreningarna, utökas och forbatHas,
speciellt vad beträffar sådana landsdelar som kan sagas vara i särskilt le

h°De? a v^ m o ti o n äre nia ^f r anda g d a förslaget om undersökning i tanvcn
totalkalkyl rörande kostnaderna för såval lokaliseringspolitiken om den

rörliglietsstimulerande arbetsmarknadspolitiken ur samhalls- och företagsekonomiska
synpunkter vill Handelskammaren bestämt avstyrka. En. utredning
av denna art kan väl vara av teoretiskt intresse, men torde e, praktiskt
hänseende ge några resultat som står i rimlig proportion till den kost nåd

undersökningen otvivelaktigt skulle medföra...... . i

Vad Handelskammaren finner vara väsentligt för näringslivet i sambar

Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1963

med lokaliseringsfrågorna är dels att goda informationer för bedömning av
lo k ali s er i11 g sfr a go r star till förfogande och dels att tillgången till kapital
kan miderlattas for driftiga företagare i speciellt eftersatta landsdelar. Det
törsta önskemålet torde redan nu vara tämligen väl tillgodosett genom tidigare
utredningar offentlig statistik och de fortlöpande undersökningar som
loretas bl. a. av Arbetsmarknads- och socialstyrelserna. Eventuella förbättiingar
pa detta område torde också kunna ske inom ramen för den verksamhet,
som både statligt och kommunalt samt inom näringslivet självt redan
bedrives i sadant syfte. Den senare frågan har ovan något berörts i samband
med företagarföreningarnas låneverksamhet; och de förbättringar, som här
kan komma i traga, bor kunna närmare utredas inom vederbörande denartement.
1

Under hänvisning till vad som sålunda anförts får Handelskammaren
hemslalla, att den föreliggande motionen icke måtte föranleda någon åtgärd.

Skånes handelskammare, Handelskammaren i Gefle och Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare framhåller, att de i motionerna behandlade
frågorna i och för sig är av stor betydelse för näringslivet, men att de
redan torde vara under behandling inom kommittén för näringslivets lokalisering
och att motionerna med hänsyn härtill icke böra föranleda någon
åtgärd. Handelskammaren i Gefle föreslår, att motionerna överlämnas
till kommittén för näringslivets lokalisering för kännedom. Västernorrlands
och Jamtlands läns handelskammare framhåller som angeläget, att kommitténs
arbete i möjligaste mån påskyndas samt att så snart detta arbete
avslutats eventuella åtgärder utan dröjsmål vidtages. Också Norrbottens
och 1 usterbottens lans handelskammare erinrar om, att kommittén för näringslivets
lokalisering har till uppgift att behandla de i motionerna berörda
irågorna och finner det mot denna bakgrund ej lämpligt, att redan nu taga
definitiv ställning till i motionerna framlagda förslag. Därutöver har Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare i sitt yttrande anfört följande.

Det ar manga positiva synpunkter på såväl lokaliserings- och svsselsättfördSa
fdrTnatm0tl0nareraa framföra- Framför allt synes det under B framderna
för S r” U.nders°^ing 1 form av totalkalkyl rörande kostnade™a
f°r såväl lokaliseringspolitiken som den rörlighetsstimnlerande arbets^
arknadspolitiken ur samhalls- och företagsekonomiska synpunkter kunna

1 rn t St0r-t Vrfdl °ch kanske Slva svar på frågan hur statens bidrag till de
i motionen åsyftade omradena bäst bör utnyttjas. Även i övrigt synes momnens
förslag böra bliva föremål för en välvillig behandling.

rn,viande Skan?mrr*en T*11 sammanfatta sitt yttrande så, att därest i ovanbeoida
avisernde betänkande icke ingår kostnadskalkyler enligt B i motionen

böra avvaktas.'' '' ge° bÖr k°mma tin stänck 1 övrig* synes betänkandet

Företagareföreningarna, vilka beretts tillfälle att inkomma med yttranden
over motionerna, har i huvudsak funnit de i dessa framförda förslagen väl
varda att beaktas. Föreningarna har emellertid med hänsyn till att lokaliseringspolitiken
för närvarande är under utredning av kommittén för näringslivets
lokalisering ansett att resultatet av denna utredning bör inväntas,
innan ställning tages till de frågor som beröres i motionerna.

Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1963 7

Beträffande de önskemål, som framförts i motionerna, om eu bättre samordning
av insatserna i lokaliseringspolitiskt syfte har Östergötlands företagareförening
yttrat följande.

Föreningen vill helt ansluta sig till de önskemål som framförts i syfte att
åstadkomma en bättre samordning av insatserna i lokaliseringspolitiskt syfte.
För att ernå önskad effektvitet i lokaliseringsverksamheten synes det
nödvändigt att få till stånd ett fortlöpande intimt samarbete mellan de organ
som har att handlägga frågor med anknytning till verksamheten. Föreningen
anser det ur effektivitetssynpunkt jämväl vara av största betydelse
att handläggningen av dylika frågor icke splittras på ett onödigt stort antal
organ utan att förutsättningar skapas för att uppgifterna koncentreras till
så få instanser som möjligt.

Speciellt vill föreningen härvid fästa uppmärksamheten på vissa olagenheter,
som till följd av ärendenas fördelning på olika myndigheter och organ
vidlåder statens kreditstödjande verksamhet. Det förekommer sålunda att
ett industriföretag för finansiering av investeringar etc. på grund av nu gällande
ordning är nödsakad hänvända sig till företagareförening och kommerskollegium
för utverkande av hantverkslån resp. statlig kreditgaranti,
till arbetsmarknadsstyrelsen för frigörande av investeringsfond samt till AB
Industrikredit och AB Företagskredit för erhållande av lån. Samtidigt förekommer
ej sällan att samma företag även hos kommun ansöker om ekonomiskt
stöd i någon form, vilket i sin tur kan föranleda framställning till
Kungl. Maj :t om rätt för kommunen att överskrida sin underställningsfria
länerätt. Under nu rådande förhållanden bliva de olika ansökningarna var
för sig föremål för utredning och behandling. En koncentration till en regional
remissinstans för sådana ärenden som måste bli föremal för beslut
av centrala respektive kommunala organ synes härvid vara ägnad att medföra
fördelar i form av snabbare och förenklad handläggning, förbilligad
administration och i många fall även en säkrare och mera enhetlig bedömning.

Ett flertal företagareföreningar bär i sina yttranden anfört härmed liknande
synpunkter.

Vad beträffar behovet av ytterligare riskvilligt kapital har Östergötlands
företagareförening yttrat följande.

I motionen skisseras några tänkbara vägar för eu aktivisering av lokaliseringspolitiken
och härvid understrykes särskilt behovet av ytterligare riskvilligt
kapital. Enligt föreningens mening är bristen på riskvilligt kapital icke
begränsad till vissa regioner utan framträder hos företag över hela landet
om än olika markant i olika landsdelar. Anledningarna till det ökade behovet
av riskvilligt kapital torde enligt föreningens mening vara att söka i det
ständigt ökande kapitalbehovet för anläggningstillgångar inom saväl hantverk
som industri samtidigt som minskade vinstmarginaler, beskattningen
och avsättningen till ATP-fonder minskat företagens möjligheter till självfinansiering.
Sistnämnda iakttagelse gäller företrädesvis sådana industriföretag
som befinner sig under utveckling och saknar möjligheter till finansiering
genom aktieemissioner och obligationslån. I anslutning till vad som
anförts torde måhända böra övervägas huruvida icke genom det allmännas
försorg riskvilligt kapital bör ställas även till sådana företags förfogande,
som icke kunna åberopa förekomsten av speciella samhällsmotiv för statligt
stöd.

8

Bankoufskottets utlåtande nr 12 år 1963

Frågan om behovet av ytterligare riskvilligt kapital kommenteras på liknnade
sätt i ett flertal av från företagareföreningar inkomna yttranden.

Samtliga företagareföreningar har i sina yttranden uttalat sin anslutning
till i motionerna gjorda uttalanden för en förstärkning av företagareföreningarnas
position och resurser. Östergötlands företagareförening har därvid
anfört följande.

Föreningarna har för närvarande stora svårigheter i sin rådgivande och
kreditgivande verksamhet att tillgodose de krav som ställas från företagens
sicm. Det torde i sammanhanget få tillmätas den allra största betydelse att
föreningarna kunna erhålla resurser att fylla sin roll av regionalt arbetande
finansierings- och rådgivningsorgan såväl med tanke på föreningarnas möjligheter
till aktiva insatser vid omlokalisering och nyetablering av företag
som med hänsyn till uppföljning av utvecklingsmöjligheterna för inom
respektive lan redan etablerade företag.

Östergötlands företagareförening vill slutligen icke underlåta att redovisa
vissa åtgärder, som med föreningens medverkan genomförts i syfte att effektivisera
lokaliseringsverksamheten inom länet.

Mot bakgrunden av den negativa befolkningsutvecklingen inom länet har
vissa kommuner i samarbete med berörda länsmyndigheter och företagareorenmgen
under de senaste åren bedrivit viss lokaliseringsverksamhet, vilken
resulterat i att ett trettiotal företag med sammanlagt ca 1 500 anställda
omlokahserats till eller nyetablerats i länets tätorter.

* sajnmanhang och från skilda håll har framkommit önskemål om

en aktivisering av denna lokaliseringsverksamhet med syfte att ytterligare
motverka den ovannämnda utvecklingstendensen.

Styielsen för Östergötlands länsavdelning av Svenska landskommunernas
förbund har i anslutning till de förda diskussionerna dryftat frågan med
Östergötlands företagareförening och det kunde därvid konstateras att det
företag ett ömsesidigt intresse av att under en försöksperiod pröva verkningarna
a ven av eu länsomfattande aktivitet på det lokaliseringspolitiska området.
Detta bedömdes i första hand böra ske genom att ge företagareföreningen
personella resurser att i större omfattning än som tidigare varit möjligt
sig. åt alla de starkt skiftande uppgifter som sammanhänger med en
enektiv mdustrilokaliseringsverksamhet.

Genom ekonomiskt bidrag av samtliga kommuner i Östergötland har företagareföreningen
erhållit resurser att under en tid av tills vidare fem år bednya
en utökad lokaliseringsverksamhet och i detta syfte har föreningen anstallt
en särskild konsulent, som arbetar enbart med lokaliseringsärenden.
Denna utökade verksamhet har bedrivits under ca åtta månader och de redan
vunna erfarenheterna har bekräftat nödvändigheten av att inom länet
tinnes avdelad särskild personal för ifrågavarande uppgifter.

Som exempel på de arbetsuppgifter som ålagts den i ovannämnda svfte anstallda
konsulenten kan nämnas

planläggning av de organisatoriska åtgärder, som erfordras för ett ändamålsenligt
bedrivande av lokaliseringsverksamheten,

framtagning och systematisering av statistiskt och annat erforderligt underlag
samt kartläggning av förhållanden av intresse för verksamheten,
upprätthållande av kontakt med centrala myndigheter, länsorgan och kommunala
myndigheter,

medverkan i förhandlingar mellan företagare och berörda kommuner,
bedrivande av PR- och ackvisitionsverksamhet.

Det synes föreningen som om de i företagareföreningens regi vidtagna ar -

Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1963

9

rangemangen är helt i linje med de intentioner som avses med de i motionerna
framlagda förslagen.

Företagareföreningen i Göteborgs och Bohus län har i sitt yttrande anfört
följande.

Inledningsvis vill föreningen erinra om den nu pågående utredningen om
lokaliseringsfrågorna och finner det vara motiverat att avvakta resultatet av
denna utredning, innan ställning tages till vissa i motionen framförda förslag.
Dock finner föreningen de i motionen framförda synpunkterna väl
värda att taga under övervägande och man får förutsätta att så även gjorts
inom lokaliseringsutredningen. Motionärerna framhåller, att en av de väsentligaste
åtgärderna måste vara att upprätta en särskild utvecklingsfond,
vars huvudsakliga uppgift skulle vara att komplettera företagareföreningarnas
nuvarande kreditgivning med krediter av en ny typ. Man gör här jämförelse
med utbyggnadsfonden för Nord-Norge och det är givet att i vissa fall
kan jämförelse göras med dessa nordligaste områden i Norge contra de i
övre Norrland, som mest är i behov av ett mera utvecklat näringsliv för att
kunna ernå det minimum av aktivitet, som är nödvändigt för att vissa delar
av övre Norrland icke helt skola avfolkas. Vid denna jämförelse får man
dock icke glömma, att en väsentlig del av de investeringar, som gjorts av utbyggnadsfonden
för Nord-Norge omfattar sådana objekt såsom utbyggnad
av kraftverken och dithörande kraftledningar, framskapande av vissa råvaror,
framför allt malm, upprättande av industrier inom byggnadsvarusektorer
för att med material fournera den omfattande återuppbyggnad, som
måst ske efter kriget, då som känt är de flesta mera tättbebyggda områdena
så gott som helt ödelädes. När det gäller svenska förhållanden är det ganska
tveksamt, huruvida ytterligare låneformer behöver skapas, det kanske fastmer
gäller att finna någon lämplig formel för att bättre kunna nyttja redan
befintliga möjligheter och effektivisera dessa finansinstituts praktiska möjligheter
att väl funktionera. Det torde även vara möjligt att finna former så
att företagareföreningarnas medverkan i samband med att framskapa bättre
tillgång till rörelsekapital kan ske genom aktieteckning. Härför behöver
man väl knappast organisera ett nytt institut.

Beträffande eventuella skattelättnader i samband med nyetablering framhåller
motionärerna att detta bör prövas. Här kommer man givetvis in på
frågor, som kan bli ytterst svåra att bedöma, inte minst med tanke på en
större marknad. Lika konkurrensförhållanden inom de olika branscherna
blir säkerligen vitala frågor. Det kan tänkas att rätta metoden att lösa denna
fråga är att respektive kommuner via nu befintliga skattelättnadsmöjligheter
genom särskilda statsbidrag kan åstadkomma den skattedifferentiering
man här söker. Att man däremot från samhällets sida är behjälplig
med att förbättra allmänna samhällsnyttigheter såsom kommunikationer,
skolutbildning, bostadsanskaffning etc. är självklart. Speciellt inom dessa
aktivitetsområden i ror föreningen är den viktigaste samhällsuppgiften för
närvarande.

Jämtlands läns företagareförening har bl. a. anfört följande.

Föreningen delar motionärernas uppfattning att en av orsakerna till stagnerande
ekonomisk utveckling kan vara bristen på riskvilligt kapital. I
Jämtlands län råder sådan brist. För förmögenhet taxerade invånare i länets
landskommuner uppgick under år 1959 till 1,4 % av befolkningen.
Motsvarande procenttal för hela riket var 2,2 %. Antal invånare med bo -

in

Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1963

skattningsbar förmögenhet i Östersund utgjorde 1,6 % av stadens befolkning,
medan relationstalet i hela rikets städer var 1,8 %. Vid fördelningen
av förmögenhetsbeloppen per invånare erhålles ett belopp på 1 949 kronor
per invånare på länets landsbygd jämfört med 3 654 kronor per invånare
på hela rikets landsbygd. De beskattningsbara förmögenheterna i
Östersund var 3 142 kronor per invånare jämfört med 4 039 kronor per
invånare i rikets städer. Vidare kan anföras att den totala inlåningen i
sparbanker, jordbrukskassor och affärsbanker i hela riket var vid årsskiftet
1960—1961 4 231 kronor per invånare i hela riket, men i Jämtlands
län endast 2 759 kronor per invånare. De innestående beloppen per invånare
var således 53 % större i riket än i Jämtlands län.

Enligt föreningens bedömande är emellertid bristen på kunniga och
skickliga företagsledare den kanske väsentligaste orsaken till att den industriella
utvecklingen i Jämtlands län ej kunnat expandera i önskad omfattning.

I industristatistiken redovisar ju länet den lägsta sysselsättningen i
förhållande till folkmängden av samtliga län i riket. Till följd härav har
även industritraditionen blivit föga utvecklad. Vilket medför påfallande liten
etablering av sådana industriföretag, som för sin tillblivelse krävt lokala
initiativ och personlig företagaranda. En undersökning av den industriella
nyetableringen under mellankrigstiden visade, att 80 % av alla nyetableringar
förlädes till företagarnas hemort (E. Dahmén: »Svensk industriell
företagarverksamhet»).

Inom länet finns många exempel på småindustriföretag, vilka exempel
enligt föreningens mening ger belägg för den uppfattning, att det inom länet
går att driva industriell verksamhet om företagsledaren är tillräckligt kunnig.
Företagareföreningen har också sett som en väsentlig uppgift att genom
föreningstjänstemännens fortlöpande kontakter med företagare söka
medverka till utbildning och utveckling av företagare. Föreningens hittillsvarande
möjligheter att göra insatser på detta område har dock varit
påtagligt begränsade.

I motionen framfört förslag till inrättande av särskild utvecklingsfond
för komplettering av företagareföreningarnas nuvarande kreditgivning, finner
föreningen intressant och värt att närmare utreda. Likaså vill föreningen
tillstyrka förslaget att företag skulle beredas möjlighet avsätta medel
till investeringsfonder som skulle vara befriade från skatt under förutsättning
de toges i anspråk för nyetableringar och utvidgningar av företag
inom regioner med sysselsättningssvårigheter. Föreningen förutsätter emellertid
att pågående statliga lokaliseringsutredning har dessa eller därmed
likartade förslag under behandling.

Västerbottens Företagareförening har bl. a. anfört följande.

Företagareföreningen delar motionärernas mening, att en särskild utvecklingsfond
bör skapas för att tillföra företagen mera riskvilligt kapital.
I detta sammanhang vill företagareföreningen även understryka, att ett
stärkande av företagareföreningarnas ekonomiska resurser inom berörda
områden är väl motiverat. Av väsentlig betydelse för företagen på de orter,
som bör bli föremål för en aktivare lokaliseringspolitik är, att en viss skattebefrielse
genomföres för investeringar.

Norrbottens företagareförening har bl. a. anföll följande.

Angående i motionen gjorda uttalanden för vidgat verksamhetsområde
och ökade resurser för företagareföreningarna, vill föreningen varmt ansluta
sig härtill. För närvarande har föreningen svårigheter att i särskilt

Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1963

11

•den rådgivande verksamheten nöjaktigt tillgodose de krav som ställas från
företagens sida. En utbyggnad av industri och hantverk inom Norrbottens
län kräver, förutom ett underlättande av de allmänna förutsättningarna
för nyetablering, starka insatser i form av konsulterande verksamhet. Inom
Norrbottens län har under senare år skett en markant utbyggnad av
ning erfordrar dock kraftfulla insatser, om en snabbare utbyggnad av densmåindustrien
och denna pågår i ökad takt. Rådande industriell eftersläpna
del av näringslivet skall komma till stånd.

Kommittén för näringslivets lokalisering har anfört följande.

Kommittén för näringslivets lokalisering skall enligt lämnade direktiv
framlägga material, som är ägnat att från samhällsekonomiska och företagsekonomiska
synpunkter belysa förutsättningarna för näringslivets lokalisering
till olika delar av landet. Det åligger vidare kommittén att bl. a. pröva
möjligheterna och lämpligheten att genom olika positiva åtgärder stimulera
företag att etablera sig på orter, där detta från samhällets synpunkt anses
angeläget. För utförandet av undersökningar angående lokaliseringsbetingelsernas
regionala variationer och samhällsekonomiska kostnader vid olika
lokaliseringsalternativ samt transportkostnadernas och transportmöjligheternas
betydelse för näringslivets lokalisering har kommittén erhållit Ivungl.
Maj:ts medgivande att anlita expertis inom samhällsekonomisk, företagsekonomisk
och näringsgeografisk forskning. Först sedan resultatet av utförda
undersökningar redovisats, är kommittén beredd att slutgiltigt taga
ställning till frågan om vilka åtgärder, som bör vidtagas för att motverka
de negativa följderna av den pågående strukturomvandlingen inom näringsoch
samhällslivet.

Motionärernas uttalanden angående nödvändigheten av samordnade insatser
från samhällets sida för att underlätta en aktivare lokaliseringspolitik
vill kommittén understryka. Även denna fråga är emellertid föremål för
undersökningar inom kommittén. Motionärernas förslag om omedelbara åtgärder
av betydelse för lokaliseringsverksamheten kan däremot kommittén
icke biträda, enär ett beslut i sådan riktning skulle föregripa kommitténs
ställningstagande i frågor, som berör denna verksamhet.

Fullmäktige i riksbanken har i sitt yttrande anfört följande.

De mera konkreta åtgärder som föreslås av motionärerna, är inrättandet
av eu utvecklingsfond och vissa andra former av kreditstöd med utnyttjande
av företagarföreningarna. Den principiella frågan om kreditstöd som lokaliseringspolitiskt
medel faller naturligen inom ramen för den nyssnämnda
kommitténs arbete. Frågan om företagarföreningarnas utbyggnad och fortsatta
verksamhet behandlas för övrigt inom en av chefen för handelsdepartementet
nyligen tillkallad utredning.

Motionärerna yrkar vidare på en samordning av lokaliseringspolitiken
med de olika samhällsverksamheter med vilka den hänger samman. Här
kan observeras att de planeringsorgan på regeringsnivå, som inrättades i november
1962, har som särskild uppgift alt åstadkomma eu samordning av
•den långsiktiga ekonomiska planeringen på olika områden, och att härvid
den J°kaliseringspoliliska aspekten nödvändigtvis blir av stor vikt.

Då sålunda motionärernas önskemål så långt som nu är möjligt synes vara
tillgodosedda, kan fullmäktige icke tillstyrka, att motionerna skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Sveriges industriförbund framhåller att de i motionerna väckta förslagen
torde komma att i väsentlig grad föregripa resultaten av nu pågående utred -

12

Bankontskottets utlåtande nr 12 år 1963

ningar och hemställer med hänvisning härtill att motionerna icke måtte
föranleda någon åtgärd.

Landsorganisationen i Sverige har i sitt yttrande anfört följande.

I motionerna framförs vissa synpunkter på ett delområde av samhällets
långsiktiga ekonomiska politik för näringslivets strukturella omvandling,
nämligen lokaliseringspolitiken. LO kan instämma i motionärernas slutanmärkning
att en medveten strukturpolitik måste innefatta en samordning
av alla berörda områden av samhällets verksamhet. Av betydelse är emellertid
inte bara att en ökad samordning kommer till stånd utan även vartill
denna syftar. Detta har LO framhållit vid flera tillfällen bl. a. i skriften
»Samordnad näringspolitik», där både målsättningen för samhällets långsiktiga
ekonomiska politik och dennas innehåll utförligt diskuteras. Det framhålles
där att ett bibehållande av den fulla sysselsättningen och eu fortsatt
standardstegring kräver ett mer dynamiskt näringsliv. De förhållanden under
vilka näringslivet arbetar förändras ständigt. Det gäller därför att skapa
en sådan rörlighetsberedskap hos alla produktionsfaktorer, att en smidig
anpassning kan komma till stånd när situationen så kräver. Den långsiktiga
ekonomiska politiken får således icke syfta till att konservera en samhällsoch
näringslivsstruktur som utvecklingen gjort föråldrad.

Arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken utgör viktiga delar av samhällets
strukturpolitik. LO måste här bestämt vända sig mot motionärernas
beteckning av den rörlighetsstimulerande sysselsättningspolitiken sasom varande
»primitiv». Inte minst det intresse som från internationellt håll kommit
den moderna svenska arbetsmarknadspolitiken till del vittnar om att
denna är allt annat än outvecklad. Enligt LO:s uppfattning är en rörlighetsstimulerande
arbetsmarknadspolitik och lokaliseringspolitiska åtgärder integrerade
delar av en rationell sysselsättningspolitik. Dessa åtgärder kompletterar
varandra. Den ena kan aldrig ersätta den andra.

Motionärerna åberopar bl. a. lokaliseringspolitiska erfarenheter från andra
länder, t. ex. Norge, som förebilder för en aktivering av verksamheten
på detta område i Sverige. Såvitt bekant har emellertid dessa åtgärder icke
i några väsentliga fall löst sysselsättningsproblemen i de underindustrialiserade
områdena. Man har i vissa fall kunnat åstadkomma en icke obetydlig
expansion av näringslivet i sådana regioner men detta har ej varit tillräckligt
för att absorbera det lokala arbetskraftsutbudet.

Enligt LO:s uppfattning är detta ej en tillfredsställande lösning. Ambitionsgraden
i samhällets sysselsättningpolitik måste vara högre. Samhällets
åtgärder måste syfta till att bereda varje medborgare, som vill och kan arbeta,
en lämplig sysselsättning. I områden där det lokala näringslivet ej ger
sådana möjligheter och det ej heller framstår som sannolikt att en tillräckligt
stark expansion kan komma till stånd inom överblickbar framtid, måste
samhället verka för att överskottsarbetskraften stimuleras att söka sig till
andra områden där lämpliga arbeten står att få.

Som framhålles i skriften »Samordnad näringspolitik» måste den rörlighetsstimulerande
arbetsmarknadspolitiken givetvis bygga på frivillig samverkan
mellan de statliga organen och de arbetssökande. Avsikten är att genom
positiva stimulanser till geografisk och yrkesmässig rörlighet ge även
personer inom sysselsättningssvaga områden möjligheter till meningsfyllt
arbete och tryggad försörjning. Detta innebär att de arbetssökandes valmöjligheter
ökas, vilket synes stå i överensstämmelse med såväl de enskilda individernas
som samhällets intresse. Motionärernas påstående att den nuvarande
arbetsmarknadspolitiken ej frågar efter de enskilda arbetssökandes
egna behov eller värderingar förefaller således föga underbyggt.

13

Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1963

LO kan instämma med motionärerna att det skulle vara önskvärt att erhålla
en totalkalkyl rörande kostnaderna för såväl lokaliseringspolitiken som
den rörlighetsstimulerande arbetsmarknadspolitiken ur samhalls- och företagsekonomiska
synpunkter. Möjligheten att fa fram tillförlitliga kalkyler
torde dock vara begränsade. Enligt LO:s uppfattning borde det ligga-inom
ramen för de pågående utredningarna om arbetsmarknads- och lokalise
ringspolitiken att göra sådana beräkningar. I avvaktan pa att dessa utredningar
publicerar sina resultat, torde någon ny undersökning av ifrågavarande
slag icke vara påkallad. T ^ j u

Vad beträffar kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken vid LO i detta
sammanhang endast anföra att det synes utan vidare sta ldart att de rorlighetsstimulerande
åtgärderna drar lägre kostnader an om motsvarande sysselsättningseffekt
skulle eftersträvas med mer konventionella medel. Mo
tionärerna synes också själva vid närmare eftertanke ej vara sa sakra på
sitt påstående om den rörlighetsstimulerande arbetsmarknadspolitikens oförmånliga
kostnadsläge, eftersom man tillfogar att oavsett hur den föreslagna
totalkalkylen utfaller bör lokaliseringspolitiken aktiveras.

LO kan för sin del instämma i att, ehuru samhällets lokalisenngspo
tiska aktivitet hittills givit icke obetydliga resultat i vissa delar av landet,
en ytterligare aktivering kan vara önskvärd. Ansträngningarna maste emellertid
då koordineras och koncentreras till utvalda punkter, dar ett rimligt
långsiktigt utbyte av de insatta resurserna kan vantas. Vilka konkreta åtgärder
som därvid kan bli aktuella anser sig LO for dagen ej ha anledning
|å in på. Den frågan får bedömas när lokaliseringsutredmngen avlamnat sitt

^Med hänvisning till ovanstående anser LO att motionerna nr 1: 528 och
11:637 rörande den samhälleliga lokaliseringspolitiken icke bor föranleda
några åtgärder från riksdagens sida.

Sveriges hantverks- och industriorganisation har i sitt yttrande anfört följande.

De remitterade motionerna innehåller åtskilliga synpunkter och förslag
beträffande aktuella och framtida lokaliseringsproblem. Flertalet av dessa
har också under senare år förekommit i den tidvis rätt intensiva offentliga
debatten i dessa frågor. Organisationen förutsätter darfor, att de redovisade
problemställningarna behandlats eller kommer att behandlas inom den pågående
statliga lokaliseringsutredmngen, till vilken motionen lämpligen
i första hand bör remitteras. Motionärerna förutsätter också en sådan ordning
men finner det angeläget, att en allsidig samordning och översyn påbörjas
i omedelbar anslutning till lokaliseringsutredmngens arbete. De utredningar,
som motionärerna efterlyser, finner organisationen angelagna och
ser gärna att de kommer till stånd. Det bör dock aven i detta fall ankomma
på lokaliseringsutredmngen att i samråd med myndigheterna snarast möjligt
och gärna fristående från slutbetänkandet taga ställning till i motionerna
föreslagna åtgärder.

Utskottet

I motioner till föregående års riksdag hemställdes bl. a. att en provning
skyndsamt sker av provisoriska åtgärder syftande till att eliminera tendenser
i samhällsutvecklingen, som är ägnade att föregripa förutsättningarna
att bedriva eu aktiv lokaliseringspolitik och att förslag med anledning bärav

14 Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1963

snarast förelägges riksdagen. I sitt utlåtande över motionerna framhöll bankoutskottet
(uti. nr 9) bl. a. att det med hänsyn till lokaliseringsfrågornas vikt
inte syntes föreligga anledning att föregripa en avvägning av de lokaliseringspohtiska
åtgärderna, grundad på det mera allsidiga undersökningsmaterial
som kommittén för näringslivets lokalisering kunde förväntas presentera.
Riksdagen godkände detta utskottets uttalande.

Vad gäller de nu förevarande motionerna vill utskottet erinra om att frågor
som däri beröres för närvarande utredes av, förutom den nämnda kommittén
för näringslivets lokalisering, även av arbetsmarknadsutredningen och
av de sakkunniga för utredning angående företagarföreningarnas organisation
och verksamhet. De instanser som yttrat sig över de nu ifrågavarande
motionerna har samtliga ansett att med prövningen av de av motionärerna
diskuterade åtgärderna bör anstå i avvaktan på resultatet av det arbete som
bedrives inom kommittén för näringslivets lokalisering. Det har upplysts att
kommittén torde komma att framlägga sina förslag innevarande år.

Då "u berörda frågor liksom de övriga i motionerna och remissyttrandena
tramforda synpunkterna i allt väsentligt torde ligga inom ramen för vad som
enhgt direktiven ankommer på i det föregående nämnda utredningar, och berörda
spörsmål således kan förutsättas vara under övervägande, bör enligt
utskottets mening resultatet av dessa utredningar avvaktas innan eventuella
åtgärder i anledning av motionerna vidtages.

Åberopande det ovan anförda får utskottet hemställa,

att motionerna I: 528 och II: 637 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 mars 1963

På bankoutskottets vägnar:
NILS STÅHLE

Närvarande:

H™ f ö r s t a kammaren: herrar Ståhle, Fahlander*, Schmidt, Gustav
Henry Hansson, Åke Larsson, Gorthon, Palm och Mattsson;

. ^ållrand-r,a kammaren: herrar Regnéll*, Sköldin*, Berglund* fru Ren och

LarSTumS™ anSSO" ‘ Ö,marp‘- Ha*nel1’ i Landskrona

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630455