Bevillningsutskottets betänkande nr 9 dr 1963

1

Nr 9

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar, m. m.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 48 av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 58
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts,

»1) att riksdagen måtte besluta antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Anvisningar
till 22 §.

2. a. Avdrag medgives — — — anvisningarna till 29 §).

Såsom för----nödig bostadsbyggnad.

Fasta maskiner---— första stycket.

Därest inkomst---om jordbruksfastighet.

b. Avdrag medgives i form av årliga värdeminskningsavdrag för sådan
kostnad för täckdikningsanläggning som bestritts av den skattskyldige och
avser arbete, vilket utförts under tid han ägt fastigheten och vilket icke
utgjort reparation eller underhåll. Avdraget skall beräknas enligt avskrivningsplan
och för år räknat utgöra tio procent av kostnaden, ändå att anläggningens
varaktighetstid är längre eller kortare än tio år. Motsvarande
skall gälla i fråga om kostnad för skogsväg, dock att endast två tredjedelar
av sådan kostnad må utgöra underlag vid beräknandet av de årliga värdeininskningsavdragen.
Har skattskyldigs jordbruksfastighet för visst år utvisat
förlust eller så ringa överskott, att den skattskyldige vid beräkning av
nettointäkten av fastigheten ej kunnat utnyttja det på året belöpande avdraget,
skola beträffande rätt för den skattskyldige att tillgodoräkna sig det
resterande avdraget för senare år bestämmelserna i punkt 3 c tredje stycket
av anvisningarna till 29 § äga motsvarande tillämpning.

1—4474 63 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. Nr 9

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1993

Har fastighet--- — årliga värdeminskningsavdrag.

I täckdikningsanläggning inbegripes även täckta avlopp i direkt anslutning
till täckdikning.

Med skogsväg----- till byggnad.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
“PPSift utkommit Irån trycket i Svensk författningssamling.

Äldre bestämmelser skola fortfarande äga tillämpning i fråga om 19611
års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1963 och tidigare år.

De nya bestämmelserna skola dock i intet fall äga tillämpning beträffande
räkenskapsår, som gått till ända före den 1 november 1962.

I samband —• —• — följande iakttagas.

Om den skattskyldige under de beskattningsår, för vilka taxering i första
instans verkställts åren 1961 och 1962, haft kostnader för nyanläggning och
förbättring av täckdikning eller skogsvägar och om han visar, att arbetena
utförts under den tid han ägt fastigheten samt att kostnaderna bestritts av
honom själv och att avdrag för desamma icke till någon del åtnjutits vid
taxeringen, må vid 1963 års taxering eller, vid omläggning av räkenskapsår,
1964 års taxering kostnaderna upptagas såsom oavskriven anläggningskostnad
med två tredjedelar av beloppet såvitt angår skogsvägar. Avdrag för
--— är fråga.

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om förslag
till sådan ändring i kommunalskattelagen att avdragsrätt kan beviljas för
nyanläggning genom skogsplantering»;

II) de likalydande motionerna I: 156 av herrar Hubinette och Isacson
samt II: 184 av herr Hedin m. fl., vari hemställts,

»att riksdagen måtte besluta antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Anvisningar
till 22 §.

2 a. Avdrag medgives —---anvisningarna till 29 §).

Såsom för--- -—• nödig bostadsbyggnad.

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 är 1963

3

Fasta maskiner •—--första stycket.

Därest inkomst —--om jordbruksfastighet.

b. Avdrag medgives i form av årliga värdeminskningsavdrag för sådan
kostnad för täckdikningsanläggning som bestritts av den skattskyldige och
avser arbete, vilket utförts under tid han ägt fastigheten och vilket icke utgjort
reparation eller underhåll. Avdraget skall beräknas enligt avskrivningsplan
och för år räknat utgöra tio procent av kostnaden, ändå att anläggningens
varaktighetstid är längre eller kortare än tio år. Motsvarande
skall gälla i fråga om kostnad för skogsväg, dock att endast två tredjedelar
av sådan kostnad må utgöra underlag vid beräknandet av de årliga värdeminskningsavdragen.
Har skattskyldigs jordbruksfastighet för visst år utvisat
förlust eller så ringa överskott, att den skattskyldige vid beräkning av
nettointäkten av fastigheten ej kunnat utnyttja det på året belöpande avdraget,
skola beträffande rätt för den skattskyldige att tillgodoräkna sig det
resterande avdraget för senare år bestämmelserna i punkt 3 c tredje stycket
av anvisningarna till 29 § äga motsvarande tillämpning.

Har fastighet —--årliga värdeminskningsavdrag.

I täckdikningsanläggning inbegripes även täckta avlopp i direkt anslutning
till täckdikning.

Med skogsväg -------till byggnad.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling»;

HD de likalydande motionerna 1:257 av herrar Per Jacobsson och
Gunnar Pettersson samt II: 307 av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta en ökning av avskrivningsunderlaget
för skogsvägar vid beskattningen från nu gällande en tredjedel till
två tredjedelar av anläggningskostnaden samt i anledning därav antaga
det förslag till författningstext — vederbörligen justerat i fråga om tidpunkten
för ikraftträdandet — som framlagts av reservanterna i bevillningsutskottets
betänkande nr 40/1962 under mom. II, »angående avskrivningsunderlaget
för skogsvägar»;

IV) de likalydande motionerna I: 364 av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl
samt II: 517 av herrar Björkänge och Elmwall, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta

1) att avskrivningsunderlaget för värdeminskningsavdrag för skogsvägar
må utgöra två tredjedelar av kostnaden för anläggningen efter avdrag för i
förekommande fall utgående statsbidrag, samt

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig
författningsändring»;

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 19bil

V) de iikalydande motionerna I: 441 av herr Jonasson samt II: 522 av
herrar Gustavsson i Alvesta och Wahrendorff, vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om prövning och förslag
rörande eu sådan ändring i kommunalskattelagen att kostnaden för skogsdikning
med undantag för erhållet statsbidrag får avdragas i deklarationen
genom årligen lika stora avskrivningar under de närmast efter anläggningsåret
kommande tio åren»; ävensom

VI) motionen 11:519 av herrar Dahlgren och Gustafsson i Ivårby, vari
hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
provning och förslag rörande en sådan ändring i kommunalskattelagen,
alt hela kostnaden för anläggande av täckdikningar med avdrag för erhållna
statsbidrag får avskrivas antingen genom årligen lika stora avskrivningar
under tio år eller genom annan avskrivningsplan, som gällande
samma tidsperiod upprättas av markägaren».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna fi’amförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna I: 156, 11:58, 11:307, 11:517, 11:519 och
II: 522.

Avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar,

in. in.

Gällande bestämmelser

Enligt bestämmelser i 22 § 1 mom. och 2 b av anvisningarna till 22 §
kommunalskattelagen får vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet
hela kostnaden för nyanläggning och omläggning av täckdikning avskrivas
med tio procent per år under tio på varandra följande år, oavsett om
anläggningens varaktighetstid är längre eller kortare än tio år. Har den
skattskyldige erhållit statsbidrag eller annat bidrag för utförande av täckdikningsanläggningen,
får värdeminskningsavdrag endast åtnjutas å den
del av anläggningskostnaden, som den skattskyldige själv bestritt. Någon
rätt att förskjuta outnyttjade värdeminskningsavdrag till senare beskattningsår
föreligger dock icke. Om en täckdikningsanläggning utrangeras, innan
den är helt avskriven, får värdeminskningsavdrag åtnjutas även efter
utrangeringen i enlighet med den ursprungliga planen. Därest fastighet
övergått till ny ägare genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, får den
tidigare ägaren det år fastigheten avyttras på en gång åtnjuta avdrag för
vad som återstår oavskrivet i beskattningshänseende av täckdikningskostnaden.
I övriga fall då fastighet övergått till ny ägare, exempelvis genom arv
eller gåva, får den nye ägaren övertaga den tidigare ägarens avskrivningsplan
och således tillgodoföra sig de värdeminskningsavdrag, som skulle ha
tillkommit den förre ägaren, om denne fortfarande ägt fastigheten. I täckdikningsanläggning
inbegripes även täckt avlopp, som är direkt anslutet till
täckdikning, fram till huvudavlopp.

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1963

5

I fråga om skogsdikning gäller att kostnad för skyddsdikning å
skogsmark, d. v. s. sådan dikning, vars syfte huvudsakligen är att vidmakthålla
skogens avkastningsförmåga och hindra skogsmarkens försumpning
m. in., jämlikt bestämmelser i 22 § 1 mom. och punkt 7 av anvisningarna till
22 § kommunalskattelagen är att betrakta såsom avdragsgill driftkostnad.

De avskrivningsregler, som enligt 22 § 1 mom. och punkt 2 b av anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen gäller för permanenta skogsvägar,
överensstämmer i huvudsak med avskrivningsreglerna för täclcdikningsanläggningar.
Enda skillnaden är att endast en tredjedel av kostnaderna
för anläggning och förbättring av skogsväg får utgöra avskrivningsunderlag.
Med skogsväg förstås sådan väg av mera varaktig beskaffenhet,
som huvudsakligen är avsedd för skogsbrukets personal- och materieltransporter
samt för utforsling av skogsprodukter från skog, ävensom
till dylik väg direkt ansluten bro eller annan transportanläggning, som inte
hänföres till byggnad. Härav följer att kostnader för vägar av så enkel beskaffenhet,
att de får växa igen sedan de använts för en avverkning, är
omedelbart avdragsgilla.

Bestämmelserna om avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar äger tillämpning fr. o. m. 1963 års taxering.

1962 urs riksdag

Ovannämnda bestämmelser om rätt till avdrag för värdeminskning å
täckdikningsanläggningar och skogsvägar tillkom genom beslut vid 1962
års riksdag på grundval av förslag i propositionen nr 56.

I de i anledning av nämnda proposition väckta motionerna I: 567 och
II: 683 hemställdes att skattskyldig skulle äga rätt att f ör sk j uta ett vid
taxeringen icke utnyttjat värdeminskningsavdrag till ett senare
beskattningsår. Yrkande av i huvudsak samma innebörd framställdes i motionerna
I: 569 och II: 682.

Med hänsyn till att rätten till förlustavdrag bortfaller, om förlusten för
förluståret inte uppgår till 1 000 kr., tillstyrkte bevillningsutskottet i sitt betänkande
nr 40 bifall till motionsyrkandena på så sätt, att skattskyldig
skulle äga rätt att förskjuta icke utnyttjade värdeminskningsavdrag på samma
sätt som gäller i fråga om inventarier i punkt 3 c av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen.

I en till betänkandet fogad av herr John Ericsson in. fl. avgiven reservation
hemställde reservanterna om avslag å motionerna och anförde följande.

Utskottet vill till en början erinra om att enligt gällande bestämmelser
föreligger inte i någon förvärvskälla rätt att förskjuta vid taxeringen outnyttjade
värdeminskningsavdrag i fråga om byggnader. Mot bakgrunden
härav torde det vara oegentligt att införa förskjutningsrätt i fråga om markanläggningar
av här ifrågavarande slag. Det torde därjämte höra uppmärksammas
att i samband med införandet av lagstiftningen om rätt till förlustutjämning
ifrågasattes om inte den rätt att förskjuta outnyttjade värde -

G Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1963

jninskningsavdrag, som i viss utsträckning gäller i fråga om inventarier,
borde upphävas. I propositionen nr 30 till 1960 års riksdag uttalade föredragande
departementschefen, att det i samband med införande av rätt
till förlustutjämning i och för sig vore önskvärt att överse reglerna om planenlig
avskrivning, men departementschefen ansåg sig för det dåvarande inte
höra förorda detta med hänsyn till alt en omarbetning av avskrivningsreglerna
måste föregås av en närmare utredning. Sedan rätt till öppen förlustutjämning
numera införts i skattelagstiftningen bör, såsom departementschefen
framhållit i förevarande proposition, avskrivningsreglerna inte kompliceras
med rätt att förskjuta outnyttjade värdeminskningsavdrag. Med
hänsyn till möjligheterna till förlustutjämning synes man inte behöva befara,
att avskrivningarna med en tioårig avskrivningstid blir så stora, att
avdragen i regel inte kan utnyttjas. Man bör i detta sammanhang heller
inte bortse från del för de skattskyldiga gynnsamma förhållandet, att värdet
av täckdikningsanläggningar och skogsvägar i många fall är så stort,
att det kan påverka fastighetens taxeringsvärde i höjande riktning och
därigenom öka avskrivningsunderlaget för byggnader.

Riksdagen beslutade i enlighet med den till betänkandet fogade reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

I de i anledning av propositionen nr 56 väckta motionerna I: 568 och
II: 684 hemställdes att alla täckta avlopp, således även huvud av lopp, i
direkt anslutning till täckdikning skulle få inräknas i avskrivningsunderlaget.

I sitt ovannämnda betänkande nr 40 tillstyrkte bevillningsutskottet bifall
till motionerna med hänsyn bl. a. till att med den i propositionen givna
begreppsbestämningen svårigheter kunde uppkomma att vid taxeringen
åstadkomma enhetliga bedömanden av vad som var att hänföra till själva
täckdikningsanläggningen och till huvudavloppet.

I deft til! betänkandet fogade reservationen av herr John Ericsson m. fl.
hemställde reservanterna om avslag å motionerna och anförde bl. a. följande.

Då det under remissbehandlingen uttalats farhågor för att vissa svårigheter
skulle uppstå att avgöra vad som är att hänföra till täckdikning, har
departementschefen i författningstexten intagit en bestämmelse om att i
täckdikningsanläggning skall inbegripas även täckta avlopp i direkt anslutning
till täckdikning, dock ej huvudavlopp. Därigenom kommer i avskrivningsunderlaget
att inräknas endast kostnader för sugdiken och stamdiken.
Utskottet kan för sin del ansluta sig till en sådan bestämning av begreppet
täckdikningsanläggning, enär därigenom allt vad som i realiteten är att
hänföra till täckdikning torde omfattas av definitionen. Däremot bör enligt
utskottets mening huvudavlopp, vilka uIföres både som öppna och täckta
diken, men i det senare fallet med betydligt grövre rördimensioner än dikningen
i övrigt, inte inräknas i avskrivningsunderlaget. Med hänsyn till det
sätt, varpå huvudavlopp utföres, bör det i regel inte möta några svårigheter
att avgöra vilka kostnader, som skall inräknas i avskrivningsunderlaget,
även om huvudavlopp lämnas utanför. I de fåtal fall då svårigheter
kan uppstå att bedöma var täckdikningsanläggningen i skattetekniskt hän -

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 är 1963

seende slutar, torde det, såsom departementschefen framhållit, vara lämpligt
att beskattningsmyndighcterna inhämtar yttrande i frågan från vederbörande
lantbruksnämnd.

Riksdagen beslutade i överensstämmelse med den vid betänkandet fogade
av herr John Ericsson in. fl. avgivna reservationen.

Vidare hemställdes i de i anledning av propositionen nr 56 väckta, inbördes
likalydande motionerna I: 565 och II: 685, I: 566 och II: 687 samt
I: 569 och II: 682 att avskrivningsunderlaget för skogsvägar skulle
bestämmas till två tredjedelar av anläggningskostnaden och i motionerna
I: 570 och II: 686 att hela anläggningskostnaden skulle få avskrivas.

I betänkandet nr 40 anförde bevillningsutskottet.

Utskottet vill till en början erinra om att i propositionen inte ifrågasatts
någon ändring av hittills vid beskattningen tillämpade principer för avdragsrätt
i fråga om skogsvägar av mera tillfällig karaktär. Kostnad för anläggande
av sådana enklare vägar skall även i fortsättningen betraktas som avdragsgill
driftkostnad. Delade meningar kan självfallet råda om hur stor del
av anläggnings- resp. förbättringskostnaden för en mer permanent skogsväg,
som bör få avskrivas. Såsom skattelagssakkunniga och även departementschefen
framhållit kan inte alla permanenta skogsvägar med normalt
underhåll anses underkastade förslitning. Det torde vidare vara svårt att
för närvarande tillförlitligen bedöma i vad mån den framtida utvecklingen
inom skogsbruket kan komma att ställa andra och ökade krav på skogsvägarna.
Med hänsyn till de osäkra faktorer, som måste läggas till grund vid
avvägningen av hur stor del av anläggningskostnaden för permanenta skogsvägar,
som bör bli föremål för avskrivning, och då det nuvarande inkomstbegreppet
vid försäljning av fastighet inte avses skola ändras i anledning
av den föreslagna avskrivningsrätten, anser utskottet för sin del, att tillräckliga
skäl inte anförts för Vätt till avskrivning å mer än en tredjedel av
anläggningskostnaden. Utskottet kan således inte tillstyrka motionsyrkandena
om att en större del av anläggningskostnaden för skogsvägar än som
föreslagits i propositionen skall få avskrivas.

Riksdagen beslutade i denna fråga i enlighet med utskottet.

Motionerna

Beträffande frågan om rätten att förskjuta vid taxeringen outnyttjade
värdeminskningsavdrag må av innehållet i de förevarande
motionerna här återges följande.

I motionerna 1: 156 och II: 184 anföres bl. a. följande. Det beräknas att
mer än halva den svenska åkerjorden snarast bör om- eller nytäckdikas. De
betydande skördeskador som under senare år drabbat jordbruket torde till
betydande del kunna skrivas på eu otillräcklig täckdikning. Eu fullständig
täckdikning är emellertid eu kostsam åtgärd, som för närvarande
kan beräknas till omkring 1 500—2 000 kr. per hektar. Erfarenheter under
en lång följd av år visar att jordbrukets skördeutfall är utsatt för stora

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1963

variationer, som i sin tur medför betydande förskjutningar i de årliga inkomsterna.
Införande av resultatutjämning vid inkomstbeskattningen skulle
val a den mest effektiva åtgärden för att åstadkomma en rättvis beskattning.
Enligt förordningen om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst
bortfaller rätten för förlustavdrag, om förlusten för förluståret inte
uPP§år till 1 000 kr. För att medgiva att avskrivningsunderlaget i sin helhet
kan utnyttjas vid taxeringen bör skattskyldig därför äga rätt att förskjuta
outnyttjade värdeminskningsavdrag på samma sätt som skett beträffande
inventarier i punkt 3 c tredje stycket av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen.

Till stöd för utredningsyrkandet i motionen II: 519 framhåller motionärerna,
att det nuvarande systemet med värdeminskningsavdrag å täckdikningsanläggningar
medför att det år då avskrivningsrätten bäst behövs
för markagaren, d. v. s. det år då investeringen görs, kan endast en mycket
liten del av investeringen få avdragas. Det tidigare tillämpade systemet, då
hela kostnaden för omläggning av täckdiken fick avdragas under det beskattningsår,
som hänförde sig till anläggningsåret, var inte heller lämpligt.
Det kunde då ofta hända att markägaren fick svårt att utnyttja hela sin

skrivningsrätt. Å andra sidan innebär ett år med stora investeringar kännbara
påfrestningar på markägarens ekonomi, och det är följaktligen lämpligt
att han då också får göra stora avskrivningar. Ur markägarens synpunkt
äi varken det nu gällande eller det tidigare avdragssystemet helt lämpligt.
Det ar därför önskvärt att en sådan ändring företages i kommunalskattelagen,
att avskrivningen får göras, när den är lämpligast ur markägarens synpunkt.

I fråga om avskrivningsunderlaget för skogsvägar anföres i
motionerna I: 48 och II: 58 i huvudsak följande. I jämförelse med den metod
som tidigare tillämpats, nämligen att medge avdrag för anläggande av skogsväg
med 8 kr. per löpmeter för det beskattningsår utgiften avsett, innebär
1962 års riksdagsbeslut en försämring. Fördelningen i tiden på 10 år av
allenast 1/3 av anläggningskostnaden ger ett mindre avdrag även i det fall,
att tredjedelen motsvarar de åtta kronorna. Det bör vidare uppmärksammas,
att då statsbidrag utgått för anläggande av skogsväg, 8-kronorsavdraget tilllämpats
oavkortat, varför förslaget även i detta hänseende ger ett sämre
resultat. Den speciella verksamhet som skogsbruket utgör, ger anläggandet
av skogsvägarna en annan ekonomisk karaktär än vad som regelmässigt
förstås med grundförbättring. Anläggandet av skogsvägar är i särskild grad
förknippat med själva produktionen och äger ofta i och för sig icke något
värde. En begränsning av avskrivningsunderlaget är därför mindre befogat
för skogsvägarnas del än då fråga är om annan grundförbättring. Enligt
motionärernas mening bör anläggningskostnaden till större delen inräknas
i avskrivningsunderlaget.

9

Bevillningsutskottets betänkande nr !) är 19/13

Motionärerna i motionerna 1: 257 och It: 307 framhåller, att starka skäl
föreligger för en utvidgning av det avskrivningsberättigade underlaget för
skogsvägar. Skogsbilvägarnas ekonomiska utnyttjande är till övervägande
grad förknippat med pågående avverkningar inom den skogstrakt, där de
framdrages. Med moderna driftformer inom skogsbruket, där ofta hela
beståndet avverkas inom relativt stora ytor, blir skogsbilvägen sålunda i
utpräglad grad en driftkostnad, som är förenad med de kanske 2—3 gånger
per sekel återkommande avverkningarna. Detta förhållande talar i hög grad
för att skogsbilvägskostnaderna bör få avdragas vid beskattningen i ökad
omfattning. Den bestående värdeökning, som kan påräknas för själva fastigheten,
torde med all sannolikhet, sedan skogsförradet avvecklats, endast
mera sällan överstiga en tredjedel av vägkostnaden. Den nuvarande
skattemässiga behandlingen av fastighetsförsäljningar utgör därför enligt
motionärernas mening inte hinder för en utvidgning av avskrivningsrätten.

Som motivering för yrkandet i motionerna 1:364- och 11:51/ anföres
hl. a. Anläggandet av skogsbilvägar är direkt ägnat att höja den skattskyldiges
inkomster under de kommande åren men kan däremot inte anses höja
fastighetens långsiktiga saluvärde med det belopp som motsvarar investeringen
i vägen. Skatt på bilar och drivmedel borde restitueras i den mån
skatten belöper på körningen på egna skogsvägar. En praktisk form för
sådan restitution synes emellertid vara svår att åstadkomma. Skogsägaren
bör därför beredas lättnader på annat sätt, vilket kan ske i form av avdrag
för vägbyggnadskostnader vid beskattningen. Redan under det gångna årtiondet
har stora vägprojekt realiserats som redan efter några år visat sig
vara underdimensionerade eller på annat sätt olämpliga för den trafik som
vid vägens byggande inte kunde förutses.

Då man summerar de olika skäl som talar för det berättigade i värdeminskningsavdrag
för skogsvägbyggnadskostnad synes det uppenbart att
avskrivningsunderlaget bör vara väsentligt högre än en tredjedel. Vid remissbehandlingen
av skattelagssakkunnigas förslag föreslog också flertalet
skogliga remissinstanser att avskrivningsunderlaget skulle sättas betydligt
högre. Även en fördubbling av avskrivningsunderlaget till två tredjedelar
förutsätter att de skogsvägar som byggs inom de närmaste åren kommer att
motsvara 1970-talets krav till betydande del av sitt ursprungsvärde. Ett ökat
skogsvägbyggande betyder att avverkningsvärdet höjs, och därmed stiger
statens skatteinkomster från skogsägarna. Denna ökning i skatteinkomster
på avverkningsintäkter torde mycket väl kunna uppväga den minskning i
skatt som uppkommer om avskrivningsunderlaget sättes till två tredjedelar.
Vi står också inför nödvändigheten att öka avverkningarna i landet
högst avsevärt. För alt detta skall kunna ske behövs bl. a. en omfattande
utbyggnad av skogsvägnätet.

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1963

Till stöd för yrkandet om rätt till värdeminskning savdrag beträffande
skogsdikning anföres i motionerna I: Hl och 11:522 i huvudsak
följande. Skogsdikning är en åtgärd som främjar en ökad skogsproduktion
och som följaktligen är önskvärd ur nationalekonomisk synpunkt.
Det allmänna bidrager också i viss mån till kostnaden för skogsdikningar
genom att statsbidrag kan utgå. Det måste anses otillfredsställande
att endast täckdikningar får avskrivas och inte de för vår skogsproduktion
så viktiga skogsdikningarna. Syftemålet med såväl täckdikning i jordbruket
som skogsdikning är att sätta marken i ett sådant skick att den kan
rationellt utnyttjas för produktion och därigenom skapa inkomster, som
sedan beskattas och följaktligen medför ökade skatteinkomster för staten.
Det bör från statsmakternas synpunkt vara lämpligt att även via skattepolitiken
söka förmå skogsägarna att utföra sådana åtgärder, som är önskvärda
ur nationalekonomisk synpunkt och som är ägnade att på lång sikt
öka statens skatteinkomster.

När det gällde att införa avskrivningsrätt för täckdikningar framhölls
det bl. a. att det kunde vara svårt att avgöra vad som var omläggning och
vad som var nyanläggning. Detta gäller även skogsdikning. En rensning i
en bäckfåra är inte en nyanläggning av diken, och följaktligen är den hell
avdragsgill. Frågan är då hur liten denna bäckfåra skall vara innan rensningen
och fördjupningen kan anses vara en nyanläggning av diken. Denna
svårighet i gränsdragningen mellan nydikning och dikesrensning motiverar
också att en nydikning skall vara avdragsgill och att samma bestämmelser
skall gälla för täckdikning och skogsdikning.

Avdrag för kostnad för nyanlagd skogsplantering

Gällande bestämmelser

Vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet får enligt 22 § 1 mom.
kommunalskattelagen avdrag göras för följande särskilt till skogsbruk hänförliga
kostnader, nämligen: kostnader för skogs vård och underhåll, såsom
förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning,
skogsindelning m. m., ävensom, då fråga är om skogsavverkning,
kostnader för virkets huggning, tillredning, utdrivning, flottning m. in.; försäkring
av arbetspersonal, byggnader, skog, förråd och inventarier, som ej
är att hänföra till personlig lösegendom m. m. Såsom avdragsgill kostnad
anses kostnad för skogsplantering på område, som tidigare burit växande
skog. Däremot medges enligt praxis ej avdrag för plantering av skog å mark,
som veterligen icke tidigare varit skogbevuxen. (RÅ 1953 not. Fi 1507 och
1959 not. Fi 129.)

Frågans tidigare behandling

I motionerna I: 36 och II: 47 vid 1961 års riksdag hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära förslag till sådan ändring

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 är 1963

i kommunalskattelagen att avdragsrätt i någon lorm kunde beviljas för
nyanläggning genom skogsplantering.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 15 anförde bevillningsutskottet
bl. a.

Utskottet delar så till vida motionärernas uppfattning att beträffande skog
särskilda förhållanden föreligger, som kan motivera vissa avsteg från principen
att avdrag ej bör medges för grundförbättringskostnader. En viktig
faktor är att värdet av skogens tillväxt i princip alltid skall beskattas. Vidare
bör beaktas att med hänsyn till den långa tid, som förflyter innan ett
med skog nyplanterat område ger avkastning, fysisk person som utför nyplantering
å sin fastighet aldrig kommer att få åtnjuta avdrag för de därpå
nedlagda kostnaderna.---Visst fog synes således föreligga för en om prövning

av avdragsfrågan. Emellertid har i anslutning till införandet år
1959 av nya regler rörande beskattningen av skog i samband med nyttjanderättsupplåtelser
uttalats önskemål från riksdagens sida om eu allmän
översyn av reglerna för skogsbeskattningen. Då det synes lämpligt att förevarande
spörsmål ägnas uppmärksamhet i dylikt sammanhang anser utskottet
sig icke böra tillstyrka motionsyrkandet om ett separat förslag i
fråga om avdrag för skogsplanteringskostnad.

Samma yrkande som i de ovannämnda motionerna framställdes i motionerna
I: 342 och II: 416 vid 1962 års riksdag.

I sitt betänkande nr 40 fann bevillningsutskottet vid sin förnyade prövning
av frågan inte anledning frånträda sin tidigare intagna ståndpunkt och
avstyrkte bifall till motionerna.

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottet.

Motionerna

I motionerna I: 48 och 11: 58 framhålles angelägenheten av att överförandet
av dålig åkermark till skog på allt sätt stimuleras. Motionärerna är väl
medvetna om att bidraget till skogsodling de senare åren ökat i icke oväsentlig
grad och ser i detta ett uttryck för statsmakternas riktiga strävanden att
öka skogsplanteringen. Detta förhållande synes också tala för att även
andra stimulansåtgärder införes. Gällande skattelagstiftning motverkar dock
en sådan av statsmakterna önskad skogsplantering.

Det vore önskvärt att all skogsplantering bedömdes på samma sätt som
skyddsdikning, i synnerhet som den som utfört arbetet praktiskt taget
aldrig själv får någon ekonomisk vinning av åtgärden. De första gallringarna
i en nyplantering är efter ca 20 år också alt betrakta som en skogsvårdande
åtgärd utan omedelbar ekonomisk vinst. Nyanläggning i form av
skogsplantering har alltså en helt annan karaktär än andra nyanläggningar
vad gäller det ekonomiska utbytet. Det är motionärernas bestämda uppfattning
att all skogsplantering bör vara avdragsgill med hela kostnaden och
från skattesynpunkt jämställas med nyanläggningar i diken.

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1963

Utskottet

I de förevarande motionerna liar framställts yrkanden dels om vissa
ändringar rörande de vid föregående års riksdag antagna bestämmelserna
om avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
dels om avdragsrätt för vissa grundförbättringsåtgärder i fråga
om andra slag av markanläggningar.

Utskottet behandlar till en början motionsyrkandena rörande täckdikningsanläggningar.
Enligt de fr. o. m. 1963 års taxering gällande
bestämmelserna härutinnan får kostnader för nyanläggning och omläggning
av täckdikning, som bestritts av den skattskyldige, avskrivas med tio
procent per år under en tioårsperiod, oavsett om anläggningens varaktighetstid
är längre eller kortare än tio år. Rätt att förskjuta vid taxeringen
icke utnyttjade värdeminskningsavdrag till senare beskattningsår föreligger
dock ej. Om fastigheten övergår til! ny ägare genom köp eller byte, får
den tidigare ägaren det år fastigheten avyttras göra avdrag för vad som
återstår oavskrivet i beskattningshänseende av täckdikningskostnaden. I
övriga fall då fastighet övergår till ny ägare, exempelvis genom arv eller
gåva, får den nye ägaren tillgodoföra sig de värdeminskningsavdrag, som
skulle ha tillkommit den förre ägaren, om denne fortfarande ägt fastigheten.
I täckdikningsanläggning inbegripes även täckta avlopp i direkt
anslutning till täckdikning, dock ej huvudavlopp.

I de likalydande motionerna I: 48 och II: 58 samt I: 156 och II: 184 har
utan närmare motivering hemställts att alla täckta avlopp, således även
huvudavlopp, i direkt anslutning till täckdikning skall få inräknas i avskrivningsunderlaget.

Den i lagstiftningen gjorda definitionen av begreppet täckdikning innebär,
att i avskrivningsunderlaget får inräknas kostnader för såväl sugdiken
som stamdiken men däremot inte huvudavlopp även om detta är
täckt. Genom en sådan begreppsbestämning, vilken för övrigt överensstämmer
med tidigare gällande rättspraxis, kommer allt vad som i realiteten är
att hänföra till täckdikning att omfattas av definitionen i författningstexten.
Såsom anfördes i den av 1962 års riksdag godkända, av herr John
Ericsson in. fl. till bevillningsutskottets betänkande nr 40 fogade reservationen
torde det i regel inte möta några svårigheter att avgöra vilka kostnader,
som skall inräknas i avskrivningsunderlaget, även om huvudavlopp
lämnas utanför. I de fåtal fall då svårigheter kan uppstå att bedöma var
en täckdikningsanläggning i skattetekniskt hänseende slutar, torde det vara
lämpligt att beskattningsmyndigheterna inhämtar yttrande i frågan från
vederbörande lantbruksnämnd. Med hänsyn till att motionärerna inte åberopat
några nya skäl, som kan föranleda ett ändrat ståndpunktstagande,
anser sig utskottet böra vidhålla den av föregående års riksdag intagna
ståndpunkten i frågan och avstyrker således bifall till motionerna 1:48
och II: 58 samt I: 156 och II: 184 i denna del.

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1963

13

Om en skattskyldig inte kunnat utnyttja det på beskattningsåret enligt
avskrivningsplanen belöpande värdeminskningsavdraget äger han såsom
ovan nämnts inte rätt att förskjuta avdraget till ett senare beskattningsår.
I den mån avdraget inte kan åtnjutas i form av förlustavdrag ett senare år,
går han alltså förlustig rätten till avdrag. I de likalydande motionerna
1:48 och 11:58 samt 1:156 och 11:184 har hl. a. hemställts att skattskyldig
skall äga rätt att förskjuta ett vid taxeringen icke utnyttjat värdeminskningsavdrag
till ett senare beskattningsår. Vidare har i motionen
II: 519 hemställts om riksdagsskrivelse med begäran om utredning och förslag
om rätt för skattskyldig att efter eget skön göra avskrivningar å
täckdikningsanläggning under en tioårsperiod.

Utskottet vill i anledning av vad i motionerna I: 48 och II: 58 samt I: 156
och II: 184 anförts erinra om att enligt gällande bestämmelser inte i någon
förvärvskälla föreligger rätt att förskjuta vid taxeringen outnyttjade värdeminskningsavdrag
i fråga om byggnader. En förskjutningsrätt beträffande
ifrågavarande slag av markanläggningar, vilka i förevarande hänseende bör
jämställas med byggnader, skulle således innebära ett betydande avsteg
från eljest tillämpade principer vid beskattningen. Härtill kommer att
speciella krav på enkelhet i regler och tillämpning måste uppställas i inkomstkällan
jordbruksfastighet med hänsyn till att det övervägande antalet
jordbrukare fortfarande deklarerar enligt kontantprincipen. Även från
gransknings- och kontrollsynpunkt är det av stor betydelse att reglerna är
så enkla och lättillämpade som möjligt. Det förhållandet att rätt till förlustutjämning
bortfaller, om förlusten inte uppgår till 1 000 kronor, kan
enligt utskottets mening inte anses utgöra tillräckliga skäl för att komplicera
bestämmelserna med regler om rätt att förskjuta outnyttjade värdeminskningsavdrag.
Den omständigheten att en jordbrukare på grund av
den relativt korta avskrivningstiden vanligen kommer att erhålla större
avdrag än som motsvarar anläggningens förslitning kan även anföras som
skäl mot den av motionärerna förordade förskjutningsrätten. Av i huvudsak
samma skäl som de ovan anförda kan utskottet inte heller tillstyrka
förslaget i motionen 11:519 att avskrivning skall få göras med varierande
belopp per år under avskrivningsperioden. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till berörda motioner i vad de avser ändring av avskrivningsreglerna
för täckdikningsanläggningar.

I detta sammanhang behandlar utskottet även yrkandet i de likalydande
motionerna I: 441 och II: 522 om utredning angående rätt till värdeminskningsavdrag
å skogsdikningsanläggning.

Enligt gällande bestämmelser föreligger beträffande dikning å skogsmark
rätt till avdrag för kostnader för skyddsdikning, d. v. s. sådan dikning
som huvudsakligen avser att vidmakthålla skogens avkastningsförmåga
och hindra skogsmarkens försumpning. Kostnaderna för sådan dik -

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1963

ning är i beskattningshänseende att betrakta såsom driftkostnad och får
således avdragas på en gång. Annan vattenavledning å skogsmark anses
utgöra sådan grundförbättringsåtgärd, för vilken avdrag inte medgives
vid beskattningen.

Sedan länge har staten lämnat bidrag till utförande av vissa produktionsfrämjande
åtgärder i skogsbruket, bl. a. till skogsdikning. Statsbidrag till
sådan dikning utgår med 25 procent av kostnaderna men bidragsförhöjning
kan förekomma, t. ex. vid arbetslöshet.

Vid tillkomsten av bestämmelserna om avdrag för värdeminskning å
täckdikningsanläggningar och skogsvägar underströk bevillningsutskottet i
sitt betänkande nr 40, att ett avsteg från tidigare beskattningsprinciper i
fråga om dylika anläggningar inte kunde åberopas som skäl för liknande
åtgärder i fråga om andra slag av markanläggningar. Utskottet är för sin
del inte övertygat om att ett omedelbart behov föreligger till ändrade beskattningsregler
rörande skogsdikning. Detta spörsmål sammanhänger för
övrigt med den större frågan om skogsbeskattningens utformning och torde
lämpligen böra övervägas i detta sammanhang. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till utredningsyrkandet i motionerna I: 441 och II: 522.

De avskrivningsregler, som gäller för skogsvägar, överensstämmer i
huvudsak med avskrivningsreglerna för täckdikningsanläggningar. Enda
skillnaden är att endast en tredjedel av kostnaderna för anläggning och
förbättring av permanent skogsväg får utgöra underlag vid beräknandet
av de årliga värdeminskningsavdragen.

I de inbördes likalydande motionerna I: 48 och II: 58, I: 156 och II: 184,
I: 257 och II: 307 samt I: 364 och II: 517 har hemställts att avskrivningsunderlaget
för skogsvägar skall bestämmas till två tredjedelar av anläggningskostnaden.

Ovannämnda avskrivningsregler avser endast permanenta skogsvägar.
Kostnader för tillfälliga vägar, som efter en avverkning får växa igen, är
däremot omedelbart avdragsgilla. I förarbetena till lagstiftningen diskuterades
ingående hur stor del av anläggningskostnaderna för skogsväg, som
borde få avskrivas. Även om det, såsom i vissa av motionerna framhållits,
inte är ovanligt att vägar, som byggts under efterkrigstiden, redan är oekonomiska,
exempelvis därför att de är underdimensionerade eller för dåligt
grundade, och även om visst fog kan finnas för antagande att utvecklingen
i framtiden kommer att ställa andra krav på vägutförandet, är det
uppenbart att inte alla skogsvägar med normalt underhåll är underkastade
förslitning eller försämring. Avskrivningsunderlaget kan därför inte bestämmas
till belopp motsvarande den faktiska anläggningskostnaden för
sådana vägar. I avsaknad av annan tillförlitlig grund för en fördelning av
anläggningskostnaden på avdragsgill och icke avdragsgill del har man
därför stannat för att schablonmässigt bestämma avskrivningsunderlaget

15

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 År 1963

till en tredjedel av anläggningskostnaden. Det bör i detta sammanhang
även framhållas, att vid bestämmande av avskrivningsunderlaget någon
prövning inte sker av det från skoglig och ekonomisk synpunkt befogade
i själva väginvesteringen. Av det anförda framgår att utskottet inte anser
sig kunna tillstyrka motionsyrkandena om att en större andel av kostnaderna
för anläggande av permanent skogsväg än en tredjedel skall få
avskrivas.

I de likalydande motionerna I: 48 och II: 58 samt I: 156 och II: 184 har
utan närmare motivering även beträffande skogsvägar yrkats rätt att förskjuta
outnyttjade värdeminskningsavdrag till senare beskattningsår.

Med hänsyn till önskvärdheten av alt avskrivningsreglerna för täckdikningsanläggningar
och skogsvägar är utformade efter så långt möjligt
enahanda grunder och under hänvisning till vad ovan anförts i fråga om
täckdikningsanläggningar kan utskottet inte heller tillstyrka bifall till motionsyrkandena
om rätt att förskjuta icke utnyttjade värdeminskningsavdrag
å skogsvägar.

Utskottet har slutligen att behandla yrkandet i de likalydande motionerna
1:48 och 11:58 om riksdagsskrivelse med begäran om utredning
rörande avdragsrätt för nyanläggning genom skogsplantering.

I överensstämmelse med principen att avdrag vid beskattningen inte
medges för grundförbättringskostnader har utgift för plantering av skog
på mark, som tidigare inte varit skogbärande, i rättspraxis ansetts hänförlig
till icke avdragsgill kostnad.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att statsbidraget till skogsplantering
av sämre jordbruksmark genom beslut vid föregående års riksdag
höjdes från 2,9 milj. kronor under budgetåret 1961/62 till 4,6 milj. kronor
under innevarande budgetår. Med hänsyn till de stora arealer jordbruksmark,
som främst av jordbruksekonomiska skäl bör skogsplanteras, föreslås
i årets statsverksproposition en ytterligare höjning av detta statsbidrag
under nästkommande budgetår med 500 000 kronor till 5,1 milj.
kronor.

Frågan om avdrag vid beskattningen för kostnad för nyanlagd skogsplantering
var föremål för bedömande vid såväl 1961 som 1962 års riksdagar.
Beträffande skog föreligger speciella förhållanden, som möjligen
kan motivera vissa avsteg från principen att avdrag inte bör medges för
grundförbättringskostnad. Enligt utskottets mening är det emellertid
mindre lämpligt att genom en särskild utredning överväga ändrade beskattningsregler
rörande en detaljfråga inom skogsbeskattningen. Frågan
bör i stället uppmärksammas i samband med den allmänna översyn av
reglerna för skogsbeskattningen, varom riksdagen uttalade önskemål år
1958 i anslutning till införandet av nya regler rörande beskattningen av
skog i samband med nyttjanderättsupplålelser. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till utredningsyrkandet i motionerna 1:48 och 11:58.

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 är 1963

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalvdande motionerna 1: 48 av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. och II: 58 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. om rätt till avdrag
vid beskattningen för nyanläggning genom skogsplantering,
in. m.,

2) de likalydande motionerna I: 156 av herrar Hiibinette
och Isacson samt II: 184 av herr Hedin in. fl. angående rätten
till avskrivning vid täckdikning,

3) de likalydande motionerna I: 257 av herrar Per Jacobsson
och Gunnar Pettersson samt 11:307 av herr Jönsson i
Ingemarsgården m. fl. om ökning av avskrivningsunderlaget
för skogsvägar vid beskattningen,

4) de likalydande motionerna 1:364 av herr Nils-Eric
Gustafsson in. fl. samt II: 517 av herrar Björkänge och Elmwall
angående värdeminskningsavdraget vid anläggning av
skogsväg,

5) de likalydande motionerna 1:441 av herr Jonasson
samt II: 522 av herrar Gustavsson i Alvesta och Wahrendorff
angående rätten till avskrivning av skogsdikningskostnad vid
beskattningen, ävensom

6) motionen 11:519 av herrar Dahlgren och Gustafsson i
Kårby angående rätten till avskrivning av täckdikningskostnad
vid beskattningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1963

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg*, Einar Eriksson,
fröken Ranmark*, herrar Oscar Carlsson, Wärnberg, Lundström*,
Gösta Jacobsson*, Sundin* och Billman*; samt

från andra kammaren: herrar Brandt, Gustafson i Göteborg*, Nilsson
i Svalöv, Kärrlander*, Engkvist*, Asp, Magnusson i Borås, fru Holmqvist,
herrar Eriksson i Bäckmora och Enskog.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1963

17

Reservation

av herrar Hagberg, Lundström, Gösta Jacobsson, Sundin, Billman, Gustafson
i Göteborg, Nilsson i Svalöv, Magnusson i Borås, Eriksson i Bäckmora
och Enskog, vilka under åberopande av innehållet i de likalydande motionerna
I: 48 av herr Ebbe Ohlsson in. fl. och II: 58 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl., de likalydande motionerna I: 156 av herrar Hiibinette och Isacson
samt 11:184 av herr Hedin m. fl., de likalydande motionerna 1:257 av
herrar Per Jacobsson och Gunnar Pettersson samt II: 307 av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl. ävensom de likalydande motionerna I: 364 av herr
Nils-Eric Gustafsson m. fl. samt II: 517 av herrar Björkänge och Elnrwall
ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förenämnda motioner måtte
antaga det vid motionerna 1: 48 och II: 58 fogade förslaget till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).