Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1963

1

Nr 7

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i uppbördsför ordning en m. m.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av utskottet
till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) motionen I: 87 av herr Gustaf Elof sson, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta om sådan ändring i taxeringsförordningen, att skattskyldig som
skönsmässigt åsatts taxering då synnerliga skäl därtill föreligger av taxeringsnämnd
kan beviljas anstånd med erläggande av skatt till dess högsta instans
till vilket målet föres avgjort ärendet, samt att vederbörande utskott måtte
utarbeta förslag till erforderlig lagtext med beaktande av de i motionen anförda
synpunkterna”; ävensom

2) motionen II: 518 av herr Börjesson i Glömminge, vari hemställts, ”att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till riksdagen
om sådan ändring i uppbördsförordningen, att det blir möjligt för innehavare
av kreatur slöst jordbruk att efter särskild ansökan få erlägga skatten med en
tredjedel vid vardera av uppbördsterminerna i mars, november och januari”.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till förenämnda motioner I: 87 och II: 518.

Gällande bestämmelser

Bestämmelserna om erläggande av skatt och om anstånd med inbetalning av
skatt återfinnes i 1953 års uppbördsförordning. Skatt förfaller till betalning
under uppbördstermin. Uppbördsterminerna under uppbördsåret är sex till
antalet och infaller i månaderna mars, maj, juli, september, november och
januari (i regel den 6—13 i respektive manad). Enligt 26 § i förordningen förfaller
preliminär B-skatt till betalning med lika belopp under envar uppbördstermin
under uppbördsåret eller, vid debitering under inkomståret, under
envar av de återstående uppbördsterminerna under uppbördsåret. Beträffande
kvarstående skatt gäller enligt 28 § att den förfaller till betalning, om den
uppgår till högst 50 kronor, under uppbördsterminen i mars månad och, om
den överstiger 50 kronor, med lika belopp under nämnda termin och uppbördsterminen
i maj månad. Belopp under fem kronor skall dock inte erläggas.

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. Nr 7

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1963

Tillkommande skatt förfaller enligt 31 § till betalning under uppbördstermin
eller uppbordstermmer, som lokala skattemyndigheten bestämmer, dock högst
under sex pa varandra följande terminer.

Om skatten inte erlägges i vederbörlig tid och ordning, blir densamma föremål
för indrivningsåtgärder, varvid resta vgift uttages. Denna påföljd kan dock
undvikas, om den skattskyldige under åberopande av särskilda skäl medgives
anstånd med inbetalning av skatt. Sålunda kan enligt 48 § 1 mom. skattskyldig,
vars skattebetalningsförmåga på grund av arbetslöshet eller sjukdom eller eljest
oförvållat blivit nedsatt, beviljas anstånd med erläggande av preliminär B-skatt,
kvarstående skatt eller tillkommande skatt. Liknande möjlighet föreligger enligt
48 § 2 mom. även för vissa värnpliktiga.

Enligt 49 § 1 mom. kan skattskyldig, som anfört besvär över taxeringsnämnds,
prövningsnämnds eller skattedomstols beslut rörande taxering, beviljas
anstånd med inbetalning av skatt på grund av taxeringen. Härför erfordras
dock att vederbörande taxeringsintendent i yttrande över den skattskyldiges
framställning om anstånd förklarat sig inte ha något att erinra mot bifall, helt
eller delvis, till densamma. Anståndet skall avse skatt till belopp, som betingas
av taxeringsintendentens yttrande. Jämlikt anvisningarna till 49 § har taxeringsintendenten
att, om möjligt, tillkännage sitt ställningstagande till de över
taxeringen anförda besvären. Därest taxeringsintendenten inte anser sig kunna
göra något uttalande rörande sitt framtida ställningstagande till besvären, skall
detta meddelas den lokala skattemyndigheten, som i sådant fall har att avslå
framställningen om anstånd. Beslut om anstånd meddelas, efter skattskyldigs
framställning, av vederbörande lokala skattemyndighet. Har anståndstiden gått
till ända utan att skatten till fullo guldits, skall den skattskyldige erlägga
restavgift å den del av skatten, som då återstod ogulden.

I 21 § 1956 års taxeringsförordning ges bestämmelser om skönstaxering, som
kommer till användning, om deklaration inte avgivits eller om skattskyldigs
inkomst av viss förvärvskälla inte tillförlitligen kan beräknas på grund av
brister i deklarationen eller bristfälligt underlag för sådan. Därvid skall inkomsten
uppskattas efter vad med hänsyn till föreliggande omständigheter
såsom verksamhetens art och omfattning finnes skäligt. I anledning härav
restförd skatt blir föremål för indrivningsåtgärder i samma ordning som gäller
för annan skatt enligt uppbördsförordningen.

Frågornas tidigare behandling m. m.

Anståndsbestämmelserna. I proposition nr 100 till 1953 års riksdag,
då de nuvarande anståndsbestämmelserna antogs, anförde departementschefen
att visst fog kunde finnas för kritik mot att — i fall då skattskyldig åsatts en
hög taxering av beskattningsnämnderna — göra rätten till anstånd beroende

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1963

3

av taxeringsintendentens ställningstagande. Å andra sidan måste det — enligt
departementschefen — anses uteslutet med en regel av innebörd att anstånd
med skattens erläggande alltid skulle gälla till dess ett lagakraftvunnet utslag
föreligger, enär en sådan regel skulle medföra, att de skattskyldiga genom
taxeringsbesvär kunde — hur ogrundade besvären än var — erhålla mycket
lång tids uppskov med skattens erläggande för att vid något framtida tillfälle
ställas inför skattekrav, hänförliga till sedan länge uppburna och måhända
även förbrukade inkomster.

I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juni 1959 har chefen för
finansdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga för att verkställa utredning
av vissa uppbördsfrågor. Av direktiven för utredningen, som antagit benämningen
uppbördsutredningen, må här återges följande.

Slutligen torde i detta sammanhang få upptagas frågan om anstånd med
inbetalning av skatt, som är beroende av utgången i en taxeringsprocess. Enligt
gällande bestämmelser skall ett taxeringsbeslut utan hinder av besvär
föranleda debitering av däremot svarande skatt. Anstånd med inbetalningen
kan endast erhållas, om vederbörande taxeringsintendent tillstyrkt eller avser
att tillstyrka nedsättning i taxeringen. Det har länge stått klart, att denna
ordning inte är tillfredsställande, och krav på utvidgade möjligheter till
anstånd har rests vid olika tillfällen, bl. a. i motioner inom riksdagen och
i en skrivelse från justitieombudsmannen. Även enligt min mening talar vissa
skäl för att möjligheterna till anstånd utvidgas. Vid utredningen av denna
fråga bör övervägas huruvida icke avgörandet i anståndsfrågor i här avsedda
fall lämpligen kan överflyttas till ett judiciellt organ, exempelvis kammarrätten.
Såsom förutsättning för en ändring av de nuvarande bestämmelserna
på området bör gälla, att statens möjligheter att utfå den genom skatteprocessen
slutligen bestämda skatten inte nämnvärt försämras. En tänkbar utväg
härvidlag kan vara, att den skattskyldige ställer säkerhet för skatten. I förordningen
om särskild investeringsfond för avyttrat fartyg har skapats ett
system för ställande av säkerhet genom bankgarantier. Ehuru bestämmelserna
därom är ganska komplicerade, synes de praktiska erfarenheterna vara goda.

I motionerna I: 486 och II: 548 till 1961 års riksdag framställdes yrkande
om sådan ändring av anståndsbestämmelserna, att anstånd skulle kunna medges
efter tillstyrkan av taxeringsintendenten, även om denne inte ansåg sig
kunna hemställa om bifall till de av den skattskyldige anförda besvären. I
motionerna uttalades bl. a. att en sådan utvidgad möjlighet till anstånd borde
kunna användas, då tvisten i skatteprocessen gällde princip-, tolknings- eller
skälighetsfrågor. Motionerna avstyrktes av bevillningsutskottet i dess av riksdagen
godkända betänkande nr 25. Utskottet framhöll därvid bl. a. att det med
hänsyn till vad som uttalats i direktiven för uppbördsutredningen kunde förväntas
att denna skulle komma att överväga förslag i den riktning motionärerna
yrkat.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1963

Uppbördsterminerna. Vid 1960 års riksdag yrkades i motionerna 1:294
och II: 363 sådan ändring i uppbördsförordningen, att uppbörd av skatt skulle
äga rum under tiden den 6—16 i månaden för respektive uppbördsterminer.
Därvid åberopades att många skattskyldiga hade sina inkomster per den 15 i
månaden. Ett stort antal lantbrukare uppbar således sina mjölklikvider just den
15 i varje månad. För här angivna skattskyldiga skulle det alltså vara av stor
betydelse om uppbördsterminerna kunde utsträckas till och med den 16 i varje
uppbördsmånad. Utskottet avstyrkte motionerna i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 20. Härvid anförde utskottet bl. a. att nämnda spörsmål torde
komma att uppmärksammas av uppbördsutredningen och att det inte heller
var uteslutet att frågan om ändrad tid för uppbörd av skatt kunde bli föremål
för överväganden inom uppbördsorganisationskommittén.

Motionerna

Anståndsbestämmelserna. I motionen 1:87 framhålles, att, i de fall
där skönstaxering skett till avsevärda belopp och vederbörande skattskyldig
med anledning därav debiterats betydande belopp i skatt, konsekvenserna kan
bli mycket betungande för den skattskyldige. Om skönstaxeringen kommit att
ske på lösa grunder, vilket ofta torde vara fallet med hänsyn till de bristfälliga
upplysningar som i dessa fall vanligen står taxeringsnämnderna till buds, borde
taxeringsnämnd medges rätt att mildra konsekvenserna av skönstaxeringen
utan att fördenskull avstå från möjligheten att få fallet prövat vid högre
instans. Detta kunde ske genom att taxeringsnämnd, där sådana skäl kan anses
föreligga som motiverar en mildring i skönstaxeringens konsekvenser, får
möjlighet att medge uppskov med inbetalning av den debiterade skatten. De
fall där dylika uppskov medgivits torde lämpligen böra uppföras på särskilt
uppslag i taxeringslängderna och formellt, i avvaktan på utslag i högre instans,
betraktas som en osäker fordran, vilken inte skulle inkluderas i taxeringslängdernas
sammanräknade till taxering beslutade belopp. Genom detta förfarande
torde garantier kunna skapas för en mera flexibel och därmed också effektivare
och framför allt rättvisare tillämpning av förfarandet med skönstaxering.

Uppbördsterminerna. I motionen 11:518 erinras om att många lantbrukare
med kreaturslöst jordbruk har likviditetssvårigheter vid skatteinbetalningen
under sommarhalvåret. Med nuvarande bestämmelser skall den preliminära
B-skatten erläggas med lika belopp under sex uppbördsterminer. Enligt
motionärens mening bör en ändring av bestämmelserna komma till stånd, så
att det blir möjligt för innehavare av kreaturslöst jordbruk att efter särskild
ansökan få erlägga skatten med en tredjedel under vardera av de tre uppbördsterminerna
i mars, november och januari, medan övriga uppbördsterminer
göres betalningsfria.

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1963

5

Utskottet

Anståndsbestämmelserna. Yrkandet i motionen I: 87 avser sådan ändring
av gällande taxeringsförordning att taxeringsnämnd tillägges befogenhet att
under särskilda omständigheter vid skönstaxering medge uppskov med inbetalning
av den på taxeringen belöpande skatten i avvaktan på att taxeringen
vinner laga kraft. Tekniskt skulle frågan lösas på så sätt att sådana taxeringar
uppföres å särskilt uppslag i taxeringslängden utan att inräknas i de
sammanlagda, i övrigt till taxering beslutade beloppen.

Gällande bestämmelser i 1953 års uppbördsförordning är så utformade att
den på en taxering belöpande skatten medför betalningsskyldighet å därför
utsatta uppbördsterminer, oavsett huruvida taxeringen överklagats. Skatt som
inte erlägges i vederbörlig tid och ordning blir föremål för indrivningsåtgärder.
Endast under särskilda omständigheter, såsom då skattebetalningsförmågan
blivit oförvållat nedsatt eller då vederbörande taxeringsintendent tillstyrkt
nedsättning av taxeringen, kan den skattskyldige efter anståndsbeslut av lokala
skattemyndigheten undvika indrivningsåtgärder under anståndstiden.

Enligt utskottets mening skulle det i motionen föreslagna förfarandet leda
till en komplicering av taxeringsförfarandet. Lämpligheten av att i taxeringsförordningen
införa en särskild uppskovsregel vid sidan av uppbördsförordningens
bestämmelser kan också starkt ifrågasättas, i synnerhet då det gäller
ett så begränsat avsnitt, som här är i fråga. Detta ger även utskottet anledning
framhålla, att uppbördsutredningen i enlighet med sina direktiv kan förväntas
överväga bl. a. frågan om vidgade möjligheter till anstånd enligt uppbördsförordningen
i sådana fall då skattskyldig anfört besvär över honom åsatt taxering.

Vid bedömande av motionsyrkandet torde även få beaktas att en skönstaxering
oftast är föranledd av bristande medverkan från den skattskyldiges sida
och att han, om en skönstaxering skulle vara för hög, har möjlighet att besvärsvägen
förete sådan utredning att vederbörande taxeringsintendent anser sig
kunna medverka till ett anstånd. I detta sammanhang finner utskottet det
emellertid angeläget framhålla, att skönstaxering åsättes med tillbörlig omsorg,
såvitt möjligt efter företagen utredning och kommunikation med den skattskyldige.

Med det anförda avstyrker utskottet motionen I: 87.

Uppbördsterminerna. Utskottet har därjämte att behandla yrkandet
i motionen II: 518, som åsyftar sådan ändring i uppbördsförordningen att det
blir möjligt för innehavare av kreaturslöst jordbruk att efter särskild ansökan
få erlägga preliminär B-skatt med en tredjedel vid envar av uppbördsterminerna
i mars, november och januari i stället för, såsom nu gäller, med en sjättedel
under envar av uppbördsårets sex terminer.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1963

Utskottet vill inte utesluta att temporära betalningssvårigheter kan uppkomma
i här angivna fall. Detta torde för övrigt gälla icke blott den preliminära
B-skatten utan även kvarstående skatt, exempelvis uppbörden i maj; det
är inte alldeles ovanligt att just skattskyldiga med preliminär B-skatt också
har kvarstående skatt. Motsvarande betalningssvårigheter torde emellertid uppkomma
för åtskilliga andra jordbrukare, ävensom rörelseidkare, med säsongbetonad
inkomst.

En omläggning av uppbördsterminerna i enlighet med förslaget skulle strida
mot de principer som enligt gällande uppbördsförordning är fastställda för
uppbördsförfarandet. Utskottet kan inte finna att motionären anfört tillräckligt
bärande skäl för ett avsteg från dessa principer, då det gäller en så begränsad
krets, varom här är fråga. Härvid har utskottet även fäst avseende vid att det
föreslagna systemet inte erbjuder enbart fördelar för här avsedda skattskyldiga.
Sålunda skulle den preliminära B-skatt, som enligt nuvarande regler
belöper på uppbördsterminen i maj, få erläggas i förskott. Med det anförda
får utskottet, som i sammanhanget även vill erinra om att en omläggning av
uppbördsterminerna skulle leda till merarbete för lokala skattemyndigheten,
avstyrka motionen II: 518.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) motionen I: 87 av herr Gustaf Elof sson om anstånd med
inbetalning av skatt vid skönsmässig taxering; samt

2) motionen II: 518 av herr Börjesson i Glömminge angående
uppbördsterminerna för vissa jordbrukare,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1963

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
fröken Ranmark, herrar Oscar Carlsson, Wärnberg, Lundström, Yngve Nilsson,
Sundin och Billman; samt

från andra kammaren: herrar Brandt, Allard, Gustafson i Göteborg, Kärrlander,
Vigelsbo, Engkvist, Asp, Magnusson i Borås, Enskog och Björkman.

Tryck: Rotopress, Stockholm 1963