Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1963

1

Nr 6

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om tullfrihet för ortopediska artiklar m. m.

(l:aavd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:251 av herr Birger Andersson och 11:298 av herr
Bengtsson i Varberg, har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att ändra
gällande tulltaxa i enlighet med följande:

87.13 Barnvagnar samt invalid- och sjukvagnar utan mekanisk framdrivningsanordning;
delar till dylika fordon:

A. Barnvagnar ........................................................................ 10 procent

B. Invalid-och sjukvagnar ..................................................... fri

90.19 Ortopediska artiklar, härunder inbegripet medicinskkirurgiska gördlar,
bråckband o. d., konstgjorda lemmar, tänder och ögon samt
andra proteser, hörapparater för lomhörda, spjälor och liknande artiklar
för behandling av frakturer .....................................................lri».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen I: 251.

Gällande bestämmelser m. m.

Invalid- och sjukvagnar utan mekanisk framdrivning är jämte barnvagnar
i tulltaxan upptagna under tulltaxenr 87.13 med en tullsats av 10 % av
värdet.

Tullsatsen 10 % av värdet överensstämmer med 1952 års tulltaxekommittés
förslag. I sitt betänkande (SOU 1956:15) framhöll kommittén att den
med hänsyn till den dominerande ställning, som den inhemska tillverkningen
intog på hemmamarknaden, icke ansåg tillräckliga skäl föreligga att,
såsom från industrins sida yrkats, fastställa tullsatsen till normalnivån (ca
13 %) utan stannat vid 10 % som en lämpligt avvägd tull. Framhållas bör
emellertid att detta kommitténs yttrande närmast torde ha avsett barnvagnar.
Tulltaxekommitténs förslag synes inte ha föranlett någon erinran
från remissinstansernas sida, och frågan berördes inte heller under riksdagsbehandlingen.
I detta sammanhang bör även nämnas att invalidvagnar
med mekanisk drivanordning, vilka är upptagna under tulltaxenr 87.11, i

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. Nr 6

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1963

enlighet med kommitténs förslag upptogs med tullfrihet i den nya taxan.
Beträffande dessa vagnar framhöll kommittén att viss tillverkning förekom
inom landet men att denna icke bedrevs under sådana förhållanden att något
tullskydd syntes vara motiverat.

Hörapparater för lomhörda hänföres till tulltaxenr 90.19 och är belagda
med en tull av 5 % av värdet. Däremot är andra i sistnämnda nummer upptagna
artiklar och hjälpmedel för sjuka och vanföra tullfria.

1952 års tulltaxekommitté hade föreslagit tullfrihet för rubriken i dess
helhet under framhållande av att den inhemska tillverkningen i den mån sådan
förekom inte torde vara beroende av tuliskydd. I sitt remissyttrande
hemställde emellertid Sveriges mekanförbund att tullen för hörapparater
skulle bibehållas vid 10 % av värdet. Förbundet anförde bl. a. att den
svenske tillverkaren av sådana apparater enligt kommitténs förslag skulle
betala tull med 10—15 % för import av vitala komponenter såsom mikrofoner
och transistorer, motstånd och kondensatorer. Vidare framhöll förbundet
att den svenska industrin på området hade en viktig funktion att
tylla och borde beredas tillfälle att konkurrera på den svenska marknaden
under samma förutsättningar som utländska fabrikanter. Hörselfrämjandets
riksförbund framhöll i en skrivelse, att en försämring av den svenska
hörapparatindustrins villkor skulle lämna konkurrensen mera fri för mindre
nogräknade svenska importörer av utländska fabrikat. Förbundet underströk
vidare att en inhemsk hörapparattillverkning var av betydelse ur
medicinska och liknande synpunkter. Det samarbete som dittills ägt rum
mellan den inhemska medicinska forskningen och den svenska industrin
och som man under förutsättning att industrins betingelser inte försämrades
även räknade med skulle fortsätta ansågs av förbundet vara av utomordentlig
vikt för de hörselskadade såväl allmänt sett som då det gällde
uppbyggandet av en allsidig och ur olika synpunkter förstklassig service.
I propositionen nr 90 till 1958 års riksdag förordade departementschefen
i fråga om hörapparater och delar därtill en tull av 5 % av värdet, d. v. s.
samma tullsats som nordiska ekonomiska utskottet hade upptagit i sitt
förslag till gemensam nordisk tulltaxa. Frågan berördes inte närmare i
riksdagen, som på denna punkt godtog departementschefens förslag.

Frågornas tidigare behandling

Vid Nordiska rådets sjätte session i Oslo 1958 rekommenderade rådet de
nordiska ländernas regeringar att snarast möjligt vidtaga åtgärder för genomförande
av tullfrihet eller i förekommande fall tullättnader vid import
av proteser, invalidvagnar och andra nödvändiga hjälpmedel för vanföra.

1 de likalydande motionerna 1:298 och 11:368 vid 1959 års riksdag framställdes
yrkanden av samma innebörd som i de nu förevarande motionerna.

Bevillningsutskottets betänkande nr 6 dr 1963

3

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 25 avstyrkte bevillningsutskottet
bifall till motionerna och anförde bl. a. följande:

I proposition nr 90/1958 ansågs en tullsats av 10 procent av värdet för
invalid- och sjukvagnar samt barnvagnar utgöra en lämplig avvägning av
tullskyddet för den inhemska tillverkningen. Anledning att nu frångå den
ståndpunkt, som intogs vid föregående års riksdagsbehandling av frågan,
synes enligt utskottets mening inte föreligga. Beträffande tullen på hörapparater
framgår av de i generaltullstyrelsens yttrande över motionerna återgivna
remissvaren av Sveriges mekanförbund och Hörselfrämjandets riksförbund,
att den svenska industrin är beroende av tullskydd för att i de
hörselskadades eget intresse kunna tillgodose kravet på kvalitet och service.

Motionerna

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.

Motionärerna framhåller, att en rad åtgärder vidtagits för att underlätta
de höggradigt invalidiserades ställning. Som exempel nämnes att dessa
vid anskaffande av åtskilliga tekniska hjälpmedel, t. ex. proteser och invalidvagnar,
erhåller statligt bistånd. För hörapparater utgår emellertid i
allmänhet endast visst bidrag. Kostnaderna för dessa hjälpmedel stiger
ofta till betydande belopp. Det är enligt motionärernas mening angeläget att
dessa kan nedbringas. Till de höga kostnaderna bidrar att importen av en
del sådana artiklar är tullbelagd.

I enlighet med Nordiska rådets rekommendation år 1958 har en liberalisering
skett av handeln med hjälpmedel för vanföra. I Finland är sålunda
importen av samtliga invalidhjälpmedel helt fri, och i de övriga nordiska
länderna kan en rad hjälpmedel införas utan tull.

Ett införande av tullfrihet för ifrågavarande invalidhjälpmedel behöver
enligt motionärernas mening inte innebära att de i Sverige tillverkade produkterna
blir utkonkurrerade av kvalitativt mindre goda men billigare utländska
varor. Genom handelsförhandlingar med främmande länder har
under senare år de svenska tullarna slopats eller avsevärt reducerats för en
rad olika varor. Man har härvid kunnat konstatera att svensk industri besitter
en utomordentligt stor förmåga att anpassa sig till nya konkurrensförhållanden.
Tiden borde därför nu vara mogen för genomförande av en
sådan ordning att de vanföras berättigade önskemål om invalidhjälpmedel
till rimliga priser kan tillgodoses genom fullständig tullfrihet för alla slag
av dylika hjälpmedel.

Utskottet

I förevarande motioner har hemställts om tullfrihet för invalid- och sjukvagnar
utan mekanisk framdrivningsanordning samt för hörapparater. Som
motivering för yrkandena har anförts angelägenheten av att kostnaderna
för hjälpmedel till de handikappade nedbringas samt att Nordiska rådet år

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 6 är 1963

1958 rekommenderat regeringarna i de nordiska länderna att införa tullfrihet
eller tullättnader beträffande proteser, invalidvagnar och andra nödvändiga
hjälpmedel för handikappade.

Invalid- och sjukvagnar av ifrågavarande slag är jämte barnvagnar i tulltaxan
upptagna under tulltaxenr 87.13 med en tullsats av 10 procent av
värdet. Hörapparater för lomhörda hänföres till tulltaxenr 90.19 och är belagda
med en tull av 5 procent av värdet. Övriga till sistnämnda tulltaxenr
hänförliga varuslag, nämligen ortopediska artiklar, konstgjorda lemmar
o. d. samt spjälor och liknande artiklar för behandling av frakturer är emellertid
fria från tull.

Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen ansågs vid antagandet
av den nya tulltaxan år 1958 ett visst tullskydd erforderligt för ifrågavarande
artiklar med hänsyn till den inhemska produktionen och för att tillgodose
de handikappades berättigade krav på kvalitet och service. Enligt
vad utskottet inhämtat förekommer fortfarande en inte obetydlig tillverkning
av invalidvagnar och hörapparater inom landet.

I likhet med motionärerna anser utskottet det angeläget att förbättra de
handikappades villkor och deras möjligheter att anskaffa erforderliga hjälpmedel.
Genom beslut vid 1962 års riksdag angående ändrade grunder för
statsbidrag till ortopediska hjälpmedel och hörapparater har de handikappade
emellertid i huvudsak befriats från kostnaderna för anskaffandet av
dylika hjälpmedel. Fr. o. in. den 1 juli 1962 tillhandahålles de handikappade
således kostnadsfritt ortopediska hjälpmedel med undantag av hålfotsinlägg.
Bidrag till hörapparat utgår med belopp motsvarande anskaffningskostnaden,
dock högst 400 kronor. Då behov föreligger av specialapparat vid
svårare hörselnedsättning kan bidrag medgivas med högre belopp.

Med hänsyn till att tullen på invalidvagnar och hörapparater tillkommit
inte endast som skydd för den inhemska tillverkningen utan även i de handikappades
eget intresse och då tullen på grund av statsbidragsbestämmelserna
inte i nämnvärd utsträckning drabbar de handikappade själva anser
sig utskottet inte böra tillstyrka bifall till motionerna 1:251 och 11:298.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:251 av herr Birger Andersson
och 11:298 av herr Bengtsson i Varberg om tullfrihet
för ortopediska artiklar m. m. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1963

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Bevillningsutskottets betänkande nr 6 dr t963

5

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Stefanson,
Oscar Carlsson, Wärnberg, Yngve Nilsson, Hellebladh, Nordenson, Erik
Filip Petersson och Mattsson; samt

från andra kammaren: herrar Brandt, Nilsson i Svalöv, Asp, Magnusson
i Borås, Andersson i Essvik, fru Holmqvist, herrar Larsson i Umeå, Nilsson
i Tvärålund, Nyström och Enskog.