Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963
1
Nr 43
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 15 mars 1963 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 120, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370); samt
2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623).
Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.
I propositionen föreslås en förenkling på lönebeskattningens område, innebärande
schablonisering av traktamentsbeskattningen, utvidgning av rätten
till avdrag för fördyrade levnadskostnader på grund av bostadsbrist m. m.
samt skattefrihet för flyttningskostnadsersättningar.
I fråga om traktamentsbeskattningen innebär förslaget i huvudsak följande.
Skattefriheten för statliga traktamenten utvidgas till att gälla även
kommuners, hushållningssällskaps, skogsvårdsstyrelsers och vissa andra
offentliga institutioners traktamenten. Beträffande traktamenten från övriga
arbetsgivare föreslås att gällande skatteplikt visserligen bibehålies men att
avdrag utan särskild utredning schablonmässigt skall medges med traktamentsbeloppet,
om detta inte överstiger av riksskattenämnden fastställt »nornalbelopp».
Normalbeloppet avses anpassat till högsta statliga traktamente.
De nya reglerna skall i princip gälla redan vid 1964 års taxering. Av tekniska
skäl måste dock ikraftträdandet av reformen i vad den avser traktamenten
från enskilda arbetsgivare uppskjutas till 1965 års taxering (1964
års inkomster).
De ovannämnda författningsförslagen är av följande lydelse. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. Nr 43
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963
Förslag
till
Lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 32 § 3 och 4 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 samt punkt 4 av anvisningarna till 32 § och punkt 3 av
anvisningarna till 33 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
32 §. 32 §.
3 mom. Såsom intäkt upptages
icke vad som av staten anvisats
till bestridande av särskilda, med vissa
tjänster eller uppdrag förenade
kostnader, såsom:
ortstillägg och därmed likställda
förmåner för utom landet anställd
diplomatisk eller konsulär personal;
förvaltningskostnadsbidrag och anslag
till andra expenser;
å stat uppförd häst- och båtlega;
till beställningshavare vid armén
utgående hästgottgörelse för egna
tjänstehästar;
resekostnads- och traktamentsersättning; -
ägande i följd härav skattskyldig
icke göra avdrag för underskott, som
kan uppkomma därigenom, att sålunda
anvisat anslag icke förslår till
täckande av därmed avsedda utgifter.
Vad i första stycket sägs skall äga
tillämpning i fråga om motsvarande
kostnadsersättning som anvisats av
kommun, hushållningssällskap eller
skogsvårdsstyrelse. Riksskattenämnden
må därjämte, när skäl därtill
äro, förklara att vad i första stycket
sägs skall äga tillämpning i fråga om
motsvarande ersättning, som anvisats
1 Senaste lydelse av 32 § 3 mom. se 1959: 530; jfr orop. 1963:24.
3 mom. Såsom intäkt upptages
icke vad som av staten anvisats
till bestridande av särskilda, med
vissa tjänster eller uppdrag förenade
kostnader, såsom:
ortstillägg och därmed likställda
förmåner för utom landet anställd
diplomatisk eller konsulär personal;
förvaltningskostnadsbidrag och anslag
till andra expenser;
å stat uppförd häst- och båtlega;
till beställningshavare vid armén
utgående hästgottgörelse för egna
tjänstehästar;
resekostnads- och traktamentsersättning;
kostnadsersättning,
som enligt därom
meddelade bestämmelser utgår
för fullgörande av uppdrag såsom ledamot
av allmänt kyrkomöte;
ägande i följd härav skattskyldig
icke göra avdrag för underskott, som
kan uppkomma därigenom, att sålunda
anvisat anslag icke förslår till
täckande av därmed avsedda utgifter.
3
Bevillningsutskottets
(Nuvarande lydelse)
Förmånen av---befattnings
havare
gällande.
Såsom intäkt---utfört ar
bete.
4 mom. Är vid kommunal
eller enskild tjänst anvisad särskild
ersättning för vissa med tjänsten
förenade kostnader, skall denna
ersättning redovisas såsom intäkt.
Anvisningar
till 32 §.
4. I vissa tjänster är särskild ersättning
anvisad för vissa med tjänsten
förenade kostnader, som av den
skattskyldige måste bestridas. I fråga
om sådan ersättning skall i beskattningshänseende
skillnad göras
mellan statlig tjänst och kommunal
eller enskild tjänst.
Är fråga om statlig tjänst, skall
den anvisade ersättningen icke upptagas
som intäkt av tjänsten, liksom
å andra sidan de kostnader, som skola
med ersättningen bestridas, ej få
avföras såsom utgift, även om ersättningen
icke förslår till kostnadernas
gäldande. Vad nu sagts gäller för de
fall, då den anvisade ersättningen är
avsedd att täcka utgifterna i fråga.
Är ersättningen däremot endast avsedd
att utgöra ett mindre bidrag till
kostnadernas bestridande, skall ersättningen
i sin helhet upptagas såsom
betänkande nr i3 år 1963
(Föreslagen lydelse)
av annan offentlig institution. Sådant
beslut må, när omständigheterna det
föranleda, av riksskattenämnden återkallas.
över beslut, som riksskattenämnden
meddelat enligt detta stycke,
må klagan icke föras.
Förmånen av---befattnings
havare
gällande.
Såsom intäkt — — — utfört arbete.
4 mom. Är vid enskild tjänst
anvisad särskild ersättning för vissa
med tjänsten förenade kostnader,
skall denna ersättning redovisas såsom
intäkt.
Har skattskyldig på grund av byte
av verksamhetsort avflyttat till ny
bostadsort och av arbetsgivaren eller
av allmänna medel uppburit särskild
ersättning till bestridande av flyttningskostnad,
skall dock sådan ersättning
upptagas såsom intäkt allenast
i den mån ersättningen utgått
med väsentligt högre belopp än som
gäller för befattningshavare i statens
tjänst.
Anvisningar
till 32 §.
4. I vissa tjänster är särskild ersättning
anvisad för vissa med tjänsten
förenade kostnader, som av den
skattskyldige måste bestridas. I fråga
om sådan ersättning skall i beskattningshänseende
skillnad göras mellan
statlig eller enligt vad nedan
sägs därmed jämställd tjänst och
enskild tjänst.
Är fråga om statlig tjänst, skall
den anvisade ersättningen icke upptagas
som intäkt av tjänsten, liksom
å andra sidan de kostnader, som skola
med ersättningen bestridas, ej få
avföras såsom utgift, även om ersättningen
icke förslår till kostnadernas
gäldande. Vad nu sagts gäller för de
fall, då den anvisade ersättningen är
avsedd att täcka utgifterna i fråga.
Är ersättningen däremot endast avsedd
att utgöra ett mindre bidrag till
kostnadernas bestridande, skall ersättningen
i sin helhet upptagas så
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963
(Nuvarande lydelse)
intäkt, medan å andra sidan kostnaderna
få avdragas såsom utgift, även
i den mån de överskjuta ersättningen.
I fråga om kommunal eller enskild
tjänst skall den anvisade ersättningen
upptagas såsom intäkt, och de
omkostnader, som skola därmed bestridas,
avföras såsom omkostnader
för tjänsten eller uppdraget. Om därvid
ersättningen icke förslår till kostnadernas
gäldande, får bristen avföras
å intäkten av tjänsten i övrigt.
Härvid märkes dock, att, om det kan
antagas, att den anvisade ersättningen
beräknats med hänsyn till vad
som skäligen kan anses normalt åtgå
till täckande av de omkostnader, som
skola därmed bestridas, större avdrag
än som svarar mot den anvisade ersättningen
bör medgivas allenast om
det visas, att på grund av särskilda
förhållanden ersättningen varit otillräcklig
för sådana skäliga omkostnader.
Å andra sidan torde i dylikt
fall ofta kunna antagas, att den anvisade
ersättningen i sin helhet åtgått
till de omkostnader, för vilka
den avsetts, utan att särskild utredning
i detta avseende behöver lämnas.
Avdrag med samma belopp som
den anvisade ersättningen torde i regel
böra medgivas i de fall, då ersättningen
ej överstiger vad som av
staten i motsvarande fall anvisas.
Detta lärer exempelvis vara förhållandet
beträffande de resekostnadsersättningar,
som i allmänhet utbetalas
av de enskilda järnvägarna.
till 33 §.
3. Har skattskyldig i sin tjänst
verkställt resor utom den vanliga
verksamhetsorten, äger han rätt att
(Föreslagen lydelse)
som intäkt, medan å andra sidan
kostnaderna få avdragas såsom utgift,
även i den mån de överskjuta
ersättningen. Vad nu sagts skall gälla
även i fråga om kommunal tjänst
och tjänst hos hushållningssällskap
eller skogsvårdsstyrelse så ock eljest
vid anställning hos offentlig institution,
beträffande vilken förklaring
enligt 32 § 3 mom. andra stycket gäller.
I fråga om enskild tjänst skall den
anvisade ersättningen upptagas såsom
intäkt, och de omkostnader, som
skola därmed bestridas, avföras såsom
omkostnader för tjänsten eller
uppdraget. Om därvid ersättningen
icke förslår till kostnadernas gäldande,
får bristen avföras å intäkten av
tjänsten i övrigt. Härvid märkes
dock, att, om det kan antagas, att den
anvisade ersättningen beräknats med
hänsyn till vad som skäligen kan anses
normalt åtgå till täckande av de
omkostnader, som skola därmed bestridas,
större avdrag än som svarar
mot den anvisade ersättningen bör
medgivas allenast om det visas, att
på grund av särskilda förhållanden
ersättningen varit otillräcklig för sådana
skäliga omkostnader. Å andra
sidan torde i dylikt fall ofta kunna
antagas, att den anvisade ersättningen
i sin helhet åtgått till de omkostnader,
för vilka den avsetts, utan att
särskild utredning i detta avseende
behöver lämnas. Avdrag med samma
belopp som den anvisade ersättningen
torde i regel böra medgivas i de
fall, då ersättningen ej överstiger vad
som av staten i motsvarande fall anvisas.
Detta lärer exempelvis vara förhållandet
beträffande de resekostnadsersättningar,
som i allmänhet
utbetalas av de enskilda järnvägarna.
I fråga om traktamenlsersättning
gälla dock särskilda bestämmelser, se
punkt 3 av anvisningarna till 33 §.
till 33 §.
3. Har skattskyldig i sin tjänst
verkställt resor utom den vanliga
verksamhetsorten, äger han rätt att
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963
(Nuvarande lydelse)
åtnjuta avdrag icke blott för kostnaden
för själva resan utan jämväl för
den ökning i levnadskostnaden,
som den skattskyldige kan hava fått
vidkännas på den grund, att han vistats
utom sin vanliga verksamhetsort,
såsom för hotellrum, ökad
kostnad för föda o. s. v. Därest av
staten anvisats särskild ersättning
för kostnaderna, får avdrag dock icke
äga rum (jfr punkt 4 av anvisningarna
till 32 §).
•fl liihantj till riksdagens protokoll 1963. 7
(Föreslagen lydelse)
åtnjuta avdrag icke blott för kostnaden
för själva resan utan jämväl för
den ökning i levnadskostnaden,
som den skattskyldige kan hava fått
vidkännas på den grund, att han vistats
utom sin vanliga verksamhetsort,
såsom för hotellrum, ökad
kostnad för föda o. s. v. Därest i
tjänst, som avses i punkt 4 andra
stycket av anvisningarna till 32 §,
anvisats särskild ersättning för kostnaderna,
får avdrag dock icke äga
rum. Hava jämlikt 25 § första stycket
3) taxeringsförordningen traktamentsersättningar
och andra ersättningar
icke upptagits såsom intäkt,
må ej heller de emot ersättningarna
svarande kostnaderna avdragas.
I första stycket avsedd ökning i
levnadskostnaden skall, där den
skattskyldige icke visar större ökning,
anses hava uppgått till ett belopp
motsvarande den ersättning som
av arbetsgivaren utgivits för kostnadens
täckande (traktamente), dock
högst till belopp som i enlighet med
vad nedan i detta stycke sägs motsvarar
största normala ökning i levnadskostnaden.
Riksskattenämnden
fastställer för varje kalenderår ett
belopp (normalbelopp) motsvarande
största normala ökning i
levnadskostnaden för ett dygn. Har
resan varit förenad med övernattning
skall den anses hava varat det antal
dygn som motsvarar antalet övernattningar.
Har resan ägt rum utan samband
med övernattning skall såsom
största normala ökning i levnadskostnaden
räknas: fyra tiondels
normalbelopp, när förrättningen varat
mer än tio timmar i följd, samt
två tiondels normalbelopp, när förrättningen
eljest varat mer än fyra
timmar i följd. Omfattar vistelse på
en och samma ort längre tid än 15
dygn i följd, skall från och med det
sextonde dygnet såsom största normala
ökning i levnadskostnaden räknas
sex tiondelar av normalbeloppet.
Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen
i en och samma tjänst
varit större än avdrag som beräknats
samt. Nr 43
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Avdrag för---skall utföras.
i enlighet med vad nu sagts, skall
utredningen avse hans samtliga förrättningar
i nämnda tjänst under beskattningsåret;
dock att i fråga om
avdrag för ökning i levnadskostnaden
från och med det sextonde dygnet i
följd på en och samma ort eller under
förrättning å utrikes ort levnadskostnadsökningen
må beräknas för
varje förrättning för sig.
Avdrag för — — — skall utföras.
Har skattskyldig på grund av sitt
arbete bosatt sig på annan ort än den
där hans familj är bosatt och kan
det med avseende på makes förvärvsverksamhet,
svårighet att anskaffa
familjebostad eller annan därmed
jämförlig omständighet icke skäligen
ifrågasättas, alt familjen skall avflytta
till den skattskyldiges bostadsort,
äger den skattskyldige åtnjuta avdrag
för den ökning i levnadskostnaden
som föranledes av den skilda bosättningen.
Om båda makarna åro berättigade
till sådant avdrag, skall, dår
makarna ej överenskommit om annan
fördelning, det sammanlagda avdraget
tillkomma dem med hälften
var. Vad här sagts skall, såvitt avser
makar, icke äga tillämpning i fall
som i 52 § 2 mom. sägs.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit fråntrycket i Svensk författningssamling. Äldre bestämmelser
skola dock alltjämt gälla vid 1963 års taxering och vid eftertaxering
tor ar 1963 eller tidigare år så ock, såvitt avser beräkning av avdrag i fall
som avses i punkt 3 av andra stycket anvisningarna till 33 § i dess nya lydelse,
vid 1964 års taxering och vid eftertaxering för år 1964.
Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963
7
Förslag
till
Förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att 25 § sam
ningen den 23 november 19561 skola
angives.
(Nuvarande lydelse)
25 §.
Allmän självdeklaration
skall upptaga:
1) den skattskyldiges---i för
värvskällan,
3) de intäkter och de avdrag, som
äro att hänföra till varje förvärvskälla,
4) de allmänna--— dennes
hemortskommun.
Allmän självdeklaration —--
allmän tilläggspension.
Har skattskyldig — — — sådan
förmögenhet.
Belopp, som---öretal bort
falla.
t 37 § 1 och 2 mom. taxeringsförorderhålla
ändrad lydelse på sätt nedan
(Föreslagen lydelse)
25 §.
Allmän självdeklaration
skall upptaga:
1) den skattskyldiges---i för
värvskällan,
3) de intäkter och de avdrag, som
äro att hänföra till varje förvärvskälla,
dock att ersättning, som enligt
bestämmelserna i 37 § 1 mom. 1. g)
icke behöver upptagas i kontrolluppgift,
ej heller behöver upptagas i deklarationen
såsom intäkt.
4) de allmänna — — — dennes
hemortskommun.
Allmän självdeklaration — — —
allmän tilläggspension.
Har skattskyldig — — — sådan
förmögenhet.
Belopp, som---öretal bort
falla.
(Nuvarande lydelse)
37 §.
1 mom. Till ledning---följande uppställning:
U p p g i f t s s k y 1 d i g Vem uppgiften Vad uppgiften
skall avse skall avse
1. a) Statlig och--Den som---an- Avlöning, arvode, —
— sådan förvärvskälla, nan stiftelse. --vederlaget lämnas.
Undantag:
a) folkpension,
b) ersättning och —
--för mottagaren,
e) av statlig myndighet
utgiven förmån, som
1 Senaste lydelse av 25 § och 37 § 2 mom. se 1959:557 samt av 37 § 1 mcm. se 1961:340.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1963
(Nuvarande lydelse)
icke utgör skattepliktig
intäkt för mottagaren,
f) förmåner i---
år räknat.
g) ersättning för resa
i tjänsten, motsvarande
gjorda utlägg som sammanlagt
icke överstiga
500 kronor, traktamentsersättning
vid vistelse
i tjänsten utom
tjänstgöringsorten med
sammanlagt högst 500
kronor och representationsersättning,
motsvarande
gjorda utlägg,
sammanlagt icke överstigande
500 kronor,
h) förmån från--
— erlagt sjömansskatt.
(Föreslagen lydelse)
Till ledning--
37 §.
följande uppställning:
1 mom.
Uppgiftsskyldig
1. a) Statlig och--
— sådan förvärvskälla.
Vem uppgiften
skall avse
Den som---an
nan
stiftelse.
Vad uppgiften
skall avse
Avlöning, arvode, —
--vederlaget lämnas.
Undantag:
a) folkpension, när
tilläggspension enligt lagen
om allmän försäkring
icke åtnjutes,
b) ersättning och —
--för mottagaren,
e) i tjänst som avses
i punkt 4 andra stycket
av anvisningarna till
32 § kommunalskattelagen
utgiven förmån, som
icke utgör skattepliktig
intäkt för mottagaren,
f) förmåner i--—
år räknat,
g) ersättning för resa
i tjänsten, motsvarande
gjorda utlägg som sammanlagt
icke överstiga
500 kronor och represen
-
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 43 dr 1963
(Föreslagen lydelse)
tationsersättning, motsvarande
gjorda utlägg,
sammanlagt icke överstigande
500 kronor
samt därjämte traktamentsersättning
vid vistelse
i tjänsten utom
tjänstgöringsorten, som
sammanlagt icke överstiger
500 kronor eller
icke avser mer ån 24 dagar
för år räknat, därest
i kontrolluppgiften anmärkes,
att traktamentsersättning
utgått,
h) förmån från —- —
— erlagt sjömansskatt.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
37 §. 37 §.
2 m o m. Vid avlämnande---2 m o m. Vid avlämnande---
iakttagas följande. iakttagas följande.
Avser sådan---förmånen ut- Avser sådan---förmånen ut
gått.
gatt.
I kontrolluppgift, som upptager I kontrolluppgift, som upptager
särskild resekostnads- och trakta- särskild resekostnads- och traktamentsersättning,
skall angivas belop- mentsersättning, skall angivas beloppet
av dels resekostnadsersättning och pet av dels resekostnadsersättning och
dels traktamentsersättning jämte an- dels traktamentsersättning jämte tid
talet dagar för vilka traktamentser- för vilken traktamentsersättning utsättning
utgått. gatt. Därvid skola uppgifter lämnas
om traktamentsersättning dels för
förrättningar inom riket i enlighet
med vad nedan sägs och dels för förrättningar
utom riket. I fråga om förrättningar
inom riket skola uppgifter
lämnas särskilt för förrättningar som
icke varit förenade med övernattning
(endagsförrättningar), förrättningar
som varit förenade med övernattning
men icke medfört vistelse mer än
femton dygn i följd på en och samma
ort (korttidsförrättningar) samt övriga
resor (långtids förrättningar).
För endagsförrättningar uppgives utgiven
traktamentsersättning och antal
dagar. Vid beräkning av antalet
dagar för endagsförrättningar medräknas
icke sådan endagsförrättning,
som varat högst fyra timmar; förrått
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ning som varat mer än fyra timmar
men högst tio timmar räknas som
halv dag; längre förrättning räknas
som hel dag. För korttids- och långtids
förrättningar uppgives utgiven
traktamentsersättning och antal nätter
övernattning skett. De första femton
dygnen av varje långtidsförrättning
uppgivas såsom korttids förrättning.
— 1 kontrolluppgift skall i förekommande
fall särskilt anmärkas,
att arbetsgivaren, utöver traktamentsersättningen,
haft utgifter för den anställdes
bostad eller uppehälle under
förrättningen.
Därest vid---som avdragits.
I kontrolluppgift —--allmän
tilläggspension.
I kontrolluppgift---prelimi
när
A-skatt.
Särskild uppgiftshandling ----
före taxeringsåret.
Kontrolluppgift, som---till
försäkringen.
Uppgift skall---riksskatte
nämnden
föreskriver.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964. Äldre bestämmelser
i 37 § 2 mom. tredje och sjätte styckena skola dock alltjämt gälla i fråga om
sådana kontrolluppgifter avseende år 1963, som avlämnas av annan än
statlig myndighet.
Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna I: 752 av herr Augustsson och II: 911 av
herr Franzén, vari hemställts, »att riksdagen i samband med behandlingen
av proposition nr 120 måtte besluta att till 33 § kommunalskattelagen göra
ett tillägg innebärande att fördyrade levnadskostnader vid hel dags bortovaro
från hemmet skall utgöra avdragsgill kostnad»;
II) de likalydande motionerna I: 753 av herr Enarsson och II: 912 av fru
Gunne m. fl., vari hemställts,
1) att riksdagen måtte, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 120
vad angår andra stycket av punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunal
-
Därest vid — — — som avdragits.
I kontrolluppgift---allmän
tilläggspension.
Har arbetsgivare uppburit den anställde
tillkommande ersättning på
grund av försäkring i allmän sjukkassa,
skall angivas jämväl beloppet
av vad sålunda uppburits.
I kontrolluppgift---prelimi
när
A-skatt.
Särskild uppgiftshandling---
före taxeringsåret.
Kontrolluppgift, som---till
försäkringen.
_Uppgift skall---riksskatte
nämnden
föreskriver.
Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963 11
skattelagen, besluta, att anvisningar rörande beskattningen av traktamentsersättning
i tjänst, där sådan skall upptagas såsom inkomst, skall utfärdas
av riksskattenämnden, samt
2) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till de författningsändringar
som härav må föranledas;
III) de likalydande motionerna I: 754 av herrar Virgin och Isacson samt
II: 910 av herr Bengtson i Solna m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
antaga det vid proposition nr 120 fogade förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) med följande tillägg.
22 §.
1 mom. Från bruttointäkten---tillhörande fördelningsledningar;
kostnad för resor och flyttning i och för brukandet av fastigheten.
Har skog---tidigare medgivits.
Har växande---av upplåtelsen.
Hemmavarande barn---tillhöra arbetspersonalen.
Har sambruksförening---nämnda gottgörelse.
29 §.
1 mom. Från buttointäkten---tillhörande fördelningsledningar;
kostnad för resor och flyttning i och för den skattskyldiges deltagande
i rörelsens skötsel.
Har skattskyldig —--oavskrivna värde.
33 §.
1 mom. Från intäkt —---såsom intäkt.
Avdrag får---tjänstens fullgörande;
kostnad för resor och flyttning i tjänsten, i den mån ej särskild ersättning
varit därför anvisad.
Har den---gäld avdragas.
Den, som —--arvode utgått.
I andra---2 mom. angives.
Anvisningar
till 22 §.
9. Avdrag för flyttningskostnader får åtnjutas av skattskyldig, vilken
flyttat sin bostad till eller avsevärt närmare ort, där han brukar jordbruksfastighet
som tager hans huvudsakliga arbetskraft i anspråk. Angående
vad som är att hänföra till flyttningskostnad se punkt 5 av anvisningarna
till 33 §.
till 29 §.
15. Avdrag för flyttningskostnader får åtnjutas av skattskyldig, vilken
flyttat sin bostad till eller väsentligt närmare ort, där han driver rörelse
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963
som tager hans huvudsakliga arbetskraft i anspråk. Angående vad som är
att hänföra till flyttningskostnad se punkt 5 av anvisningarna till 33 §.
till 33 §.
5. Avdrag för flyttningskostnader får åtnjutas av skattskyldig, vilken
flyttat sin bostad till eller väsentligt närmare ort, där han erhållit fast anställning
som tager hans huvudsakliga arbetskraft i anspråk. Sålunda må
bl. a. avdragas skäliga kostnader för den skattskyldiges och till hans hushåll
hörande personers resor, transporter av bohag, in- och uppackning,
emballage, magasinering och försäkring. Avdrag får icke äga rum för sådan
del av flyttningskostnad som ersatts av den skattskyldiges arbetsgivare
(jfr punkt 4 av anvisningarna till 32 §).
IV) de likalydande motionerna I: 759 av herr Lennart Geijer och II: 919
av herr Carbell, vari hemställts, att riksdagen vid prövning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 120 måtte beakta de i motionerna framförda synpunkterna
samt med ändring av Kungl. Maj:ts förslag fatta beslut av innebörd att
skattskyldig, som på grund av byte av tjänst eller arbetsplats nödgas flytta
till ny bostad men icke åtnjuter flyttningskostnadsersättning, vid beskattningen
kan erhålla avdrag med belopp motsvarande de vilka enligt propositionen
föreslås skola få uppbäras skattefritt i de fall flyttningskostnaderna
ersatts av arbetsgivare eller av allmänna medel; ävensom
V) de likalydande motionerna I: 760 av herrar Nyman och Per Jacobsson
samt II: 920 av herr Enskog m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj :ts proposition nr 120 må i överensstämmelse med
lönebeskattningsutredningens förslag besluta att avdrag för flyttningskostnader
skall medges oavsett om kostnadsersättning utgått eller inte, dock
endast under förutsättning att den skattskyldige har eget hushåll.
Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet hänvisade motioner,
nämligen
1) de likalydande motionerna I: 157 av herr Göran Karlsson m. fl. och
11: 181 av fru Eriksson i Ängelholm m. fl., vari hemställts »att riksdagen
måtte besluta ett sådant tillägg i skatteförfattningarna att näringshjälpsbidrag
betraktas som icke beskattningsbar inkomst»; samt
2) motionen II: 188 av herr Wachtmeister, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, att nu utgående dagarvoden till medlemmar av frivilliga
försvarsorganisationer utbytes mot traktamenten».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 157, I: 752, II: 188, 11:910, 11:912, 11:919
och II: 920.
Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963 13
Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan återfinnes
under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen, nämligen
I.
Inledning, s. 11—12.
II. Gällande rätt m. m., s. 12—20.
III. Betänkandet, s. 20—31.
IV. Remissyttranden, s. 32—57.
V. Departementschefen, s. 57—72.
Av innehållet i de vid riksdagens början väckta motionerna må här återges
följande.
Till stöd för yrkandet om skattefrihet för näringshjälpsbidrag anföres i
motionerna I: 157 och 11: 181, att pensionsstyrelsen, som administrerat näringshjälpen
fram till 1961, icke lämnat inkomstuppgifter för utbetalda näringshjälpsbidrag
och att riksförsäkringsverket i ett uttalande till riksdagens
revisorer framhållit, att sådana bidrag enligt praxis måste anses utgöra icke
skattepliktig intäkt. Näringshjälpsbidragen utgör en del av arbetsmarknadsstyrelsens
sysselsättningspolitiska åtgärder och en beskattning av dessa
bidrag försvårar rehabiliteringen av de handikappade.
I motionen II: 188 framhålles, att ett utbyte av de dagarvoden, som för
närvarande utbetalas till krigsmaktens frivilliga personal, mot traktamenten
skulle vara väl ägnad att tillfredsställa såväl den enskilda kursdeltagarens
krav på gottgörelse för merkostnader som försvarets intresse av en god
rekrytering till den frivilliga befälsutbildningen. En sådan reform överensstämmer
— menar motionären — helt med de frivilligas uppfattning, att
dagarvodena endast utgör ersättning för en del av de merkostnader som de
frivilliga och deras familjer måste vidkännas till följd av deltagandet i kurserna
med åtföljande förläggning på annan ort o. s. v. Detta betraktelsesätt
överensstämmer också väl med synen på traktamenten till statliga tjänstemän,
t. ex. trupptraktamente till fast anställd personal.
Av innehållet i de i anledning av propositionen väckta motionerna må
här återges följande.
I motionerna 1: 752 och 11:911 framhålles att ett genomförande av propositionens
förslag skulle innebära en diskriminering av de arbetstagare
som inte uppbär traktamenten. Genom den strukturförändring som det
svenska samhället nu genomgår, har ett allt större antal människor fått
en arbetsplats som ligger långt ifrån bostadsorten. Endast till en mindre
del av dessa arbetstagare utgår traktamentsersättningar. Arbetstagare, som
erhåller traktamenten kommer, därest propositionens förslag godtages, att
erhålla dessa skattefritt, medan övriga arbetstagare på grund av rättspraxis’
restriktiva inställning till frågan om avdrag för ökade levnadskostnader
i sådana fall, då traktamente inte utgått, som regel inte kommer att
få avdrag för sådana kostnader.
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963
Motionärerna i de likalydande motionerna I: 753 och II: 912 anser det
mindre välbetänkt att i författningstext införa schablonmässiga bestämmelser
om avdrag för ökade levnadskostnader. De framhåller att det av
utredningens betänkande framgår att traktamentsersättningarna enligt nu
gällande kollektivavtal nästan undantagslöst understiger 30 kronor för
dygn, och att det får förutsättas att dessa ersättningar i stort sett täcker
uppkommande merkostnader. Med ett maximum som ligger dubbelt så
högt och med den ordningen att prövning ej skall ske av taxeringsmyndighet
tillskapas ett direkt intresse för anställda, som i någon utsträckning
har arbetsuppgifter utanför hemorten, att få till stånd en omfördelning
mellan lön och traktamentsersättning, varigenom klyftan mellan fastställd
ersättning och maximum minskas och alltså en del av den utgående arbetsersättningen
blir skattefri. Med det rådande höga skattetrycket kan
risken för sådana transaktioner bli betydande. Härtill kommer att i författning
inskrivna schabloner kan ge anledning till tolkningstvister.
Motionärerna understryker att denna uppfattning, som för övrigt framförts
även av en reservant inom lönebeskattningsutredningen, vid remissbehandlingen
direkt eller indirekt, stötts av ett stort antal myndigheter och
förordar att detaljerade bestämmelser om beskattning av traktamenten utfärdas
av riksskattenämnden. Härigenom kan en klar definition av begreppet
traktamente erhållas.
Enligt motionerna I: 75b och II: 910 kräver principen om likformighet
i beskattningen att avdrag för flyttningskostnader medgives även sådana
skattskyldiga, som inte får flyttningskostnader ersatta av arbetsgivaren.
Det kan enligt motionärerna inte vara tillfredsställande att den som av
egna medel måste bekosta en flyttning t. ex. för att tillträda ny tjänst skall
befinna sig i en sämre ställning än den som får kostnaderna ersatta av sin
arbetsgivare. Motionärerna framhåller att vid remissbehandlingen gentemot
lönebeskattningsutredningens förslag rörande flyttningskostnader invänts,
att en avdragsrätt enbart för den som redovisat inkomst av tjänst skulle
missgynna sådana jordbrukare och rörelseidkare, vilka för att bättre kunna
sköta jordbruket respektive rörelsen flyttar till eller närmare verksamhetsorten,
och förordar, att en rätt till avdrag för flyttningskostnader införes
inte bara i förvärvskällan tjänst utan även i fråga om jordbruk och rörelse.
I motionerna I: 759 och II: 919 framhålles att flyttningskostnader i samband
med tjänstebyte rimligen bör betraktas som kostnader för intäkternas
förvärvande och därför — i den mån den skattskyldige själv bestrider
kostnaderna — vara avdragsgilla vid beskattningen. Denna avdragsrätt bör
enligt motionärerna inte — såsom lönebeskattningsutredningen för visst
fall föreslagit — begränsas till att avse sådana skattskyldiga som har eget
hushåll.
I motionerna I: 760 och II: 920 slutligen har, med i huvudsak samma
motivering som i motionerna I: 759 och II: 919, yrkats att lönebeskattningsutredningens
förslag till avdrag för flyttningskostnader måtte genomföras.
Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963
15
Utskottet
I förevarande proposition framlägges förslag till ändrade regler i fråga om
lönebeskattningen. Förslaget innebär i huvudsak att den skattefrihet, som
för närvarande gäller för statliga traktamentsersättningar, skall gälla även
sådana traktamenten som utges av kommuner, hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelser
och vissa andra offentliga institutioner samt att i författningstexten
införes regler om schablonavdrag, vilka i normalfallen leder till att
även traktamenten i enskild tjänst blir obeskattade. I propositionen föreslås
även utvidgad rätt till avdrag för ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning
samt skattefrihet för flyttningskostnadsersättningar. Härjämte innebär
förslaget en viss utvidgning av arbetsgivares skyldighet att lämna uppgift
till arbetstagares taxering.
Enligt nu gällande rätt göres i beskattningshänseende en åtskillnad mellan
statliga kostnadsersättningar och sådana ersättningar som utgår i kommunal
eller enskild tjänst. Statliga ersättningar skall inte deklareras som
inkomst, men avdrag får inte heller göras för sådana kostnader som överstiger
ersättningen. I fråga om kommunal och enskild tjänst skall uppburen
ersättning redovisas som inkomst och de omkostnader, som skall därmed
bestridas, avräknas såsom omkostnader i tjänsten. Om därvid ersättningen
inte förslår till kostnadernas gäldande, får bristen fråndragas intäkten i övrigt.
Härvid märkes dock, att om det kan antagas, att den anvisade ersättningen
beräknats med hänsyn till vad som skäligen kan anses normalt åtgå
till täckande av de omkostnader, som skall därmed bestridas, större avdrag
än som svarar mot den anvisade ersättningen bör medgivas allenast om det
visas, att på grund av särskilda förhållanden ersättningen varit otillräcklig
för sådana skäliga omkostnader. Å andra sidan torde i dylikt fall ofta kunna
antagas, att den anvisade ersättningen i sin helhet åtgått till de omkostnader,
för vilka den avsetts, utan att särskild utredning i detta avseende behöver
lämnas. Avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen
torde i regel böra medgivas i de fall, då ersättningen ej överstiger vad som
av staten i motsvarande fall anvisas. Sistnämnda regel (den s. k. likställighetsregeln)
är icke tvingande och har i praxis tillämpats mycket ojämnt.
Sålunda har i taxeringsmål rörande avdrag för ökade levnadskostnader
skattskyldiga i kommunal eller enskild tjänst ofta ansetts böra styrka sina
kostnader för att komina i åtnjutande av avdrag. För kostnader som uppkommit
vid endags- eller kortare förrättningar har i fråga om sådana skattskyldiga
avdragsrätt endast i undantagsfall ansetts föreligga. Denna ojämnhet
i behandlingen av å ena sidan statliga och å andra sidan övriga traktamenten
torde i viss mån bero på svårigheten att avgöra hur stort motsvarande
statliga traktamente skulle ha varit. Särskilt gäller detta traktamenten,
som utgår på grund av kollektivavtal. Dessa varierar nämligen — såväl i
fråga om statliga som andra — avsevärt de olika avtalen emellan.
Den olika behandlingen av traktamenten har kritiserats i motioner till
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963
riksdagen, i framställningar till Kungl. Maj :t och i den skatterättsliga debatten.
Därvid har särskilt påtalats det orättvisa i att traktamenten, som
utges av kommuner och enskilda i huvudsaklig överensstämmelse med de
regler som gäller för de statliga traktamentena och under i övrigt samma
betingelser som dessa, helt eller delvis beskattas, medan motsvarande statliga
traktamenten är helt skattefria.
Det förslag till förenkling av traktamentsbeskattningen som nu framlagts
måste mot bakgrunden av det ovan anförda hälsas med tillfredsställelse. Utskottet
får därför i princip tillstyrka propositionen. Med anledning av motionerna
får utskottet anföra följande.
I propositionen föreslås införande i anvisningarna till Ib! § kommunalskattelagen
av en regel av innebörd att skattskyldigs ökade levnadskostnader
vid tjänsteresor utom den vanliga verksamhetsorten skall, utan närmare
utredning, anses hava uppgått till belopp motsvarande av honom uppburet
traktamente, dock högst till ett s. k. normalbelopp, vilket, så länge nuvarande
avlöningsbestämmelser för statstjänstemän gäller, förutsättes motsvara
högsta dygnstraktamente enligt statens allmänna resereglemente. Avdragsrätt
skall föreligga även vid tjänsteförrättningar som omfattar allenast
en dag eller del av dag, i vilka fall dock normalbeloppet föreslås jämkat på
visst sätt.
I de likalydande motionerna I: 753 och II: 912 har yrkats att de föreslagna
schablonreglerna i fråga om avdrag för ökade levnadskostnader under tjänsteresor
måtte borttagas ur författningstexten och att riksdagen måtte besluta
att särskilda anvisningar rörande beskattning av traktamentsersättningar
skall utfärdas av riksskattenämnden. Till stöd för sitt yrkande har motionärerna
i huvudsak anfört, att traktamentsersättningarna enligt nu gällande
kollektivavtal nästan undantagslöst understiger 30 kronor för dygn, vilket
belopp får förutsättas i stort täcka uppkommande merkostnader, och att med
propositionens förslag ett direkt intresse tillskapas för de anställda att få till
stånd en omfördelning mellan lön och traktamentsersättning, varigenom en
del av den utgående arbetsersättningen minskas.
Utskottet vill med anledning härav framhålla att enligt förslagets huvudregel
avdrag skall medges endast med belopp motsvarande det uppburna
traktamentet. En skattskyldig som uppburit ett dygnstraktamente å t. ex.
30 kronor kan sålunda inte — utan att förebringa särskild utredning —
yrka avdrag med belopp överstigande traktamentet. Visserligen innebär förslaget
— såsom motionärerna också framhållit — att en arbetstagare med
låg inkomst, utan närmare utredning, skall anses berättigad till avdrag med
normalbeloppet, därest det honom anvisade traktamentet motsvarar normalbeloppet,
och det kan givetvis inte uteslutas att detta i praktiken kan leda
till att belopp som rätteligen bort — utan avdrag — tagas till beskattning som
arbetsinkomst kommer att bli obeskattade. En schablonregel kan naturligt
nog inte leda till ett i alla lägen rättvisande resultat. De av motionärerna påtalade
olägenheterna måste vägas mot de stora fördelar som förslaget obestridligen
innebär.
Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963
17
Därvid vill utskottet som sin mening uttala att det bör framstå som något
för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna eftersträvansvärt att
beskattningsregler av så allmänt intresse som det här är fråga om klart utformas
i författningstext. Motionärerna har förordat att det bör överlämnas
åt riksskattenämnden att utfärda närmare anvisningar i fråga om avdragsrätten.
Såsom framhållits av bland andra departementschefen kan en sådan
ordning knappast anses tillfredsställande. Detta skulle nämligen förutsätta att
schablonavdraget differentierades med hänsyn till vederbörande arbetstagares
lön och anställningens art. En sådan variation skulle i sin tur erfordra
flera olika schabloner, varigenom schablonmetodens fördelar skulle till stor
del gå om intet och ett av huvudsyftena med den nu föreslagna reformen,
nämligen kravet på enkelhet i beskattningen, bli betänkligt åsidosatt. Utskottet
vill även ansluta sig till den av departementschefen uttalade uppfattningen
att farhågorna för att den nu föreslagna reformen kommer att leda till en
allmän höjning av traktamentena inte bör överdrivas. Arbetsgivarnas möjligheter
att höja traktamentena begränsas av hänsyn till sådana anställda
som inte kan erhålla traktamenten. Inte heller har den i det föregående berörda
likställighetsregeln, som i viss utsträckning tillämpas av skattedomstolarna,
åtminstone i fråga om flerdagsförrättningar, och som därför kunde
förväntas för betydande grupper anställda ha medfört en höjning av traktamentena
utöver vad som åtgår för merkostnader under tjänsteresor, lett till
någon mera allmän höjning av traktamentena. En utveckling i den av motionärerna
befarade riktningen motsäges i viss mån också av det förhållandet
att traktamentsersättningen inte utgör pensionsgrundande inkomst. En
omfördelning av arbetsinkomsten mot högre traktamente och lägre lön är
sålunda inte enbart till fördel för arbetstagaren.
Slutligen vill utskottet understryka vad lönebeskattningsutredningen i det
betänkande, som ligger till grund för propositionen, anfört därom, att den
föreslagna schabloniseringen av avdragsbeloppen inte bör utesluta taxeringskontroll
bl. a. i sådana fall, då det kan befaras att intäkter, vilka i realiteten
är att anse som avlöningsförmåner, av skatteskäl benämnes traktamenten.
Med det anförda får utskottet avstyrka motionerna I: 753 och II: 912.
I de likalydande motionerna I: 752 och II: 911 har anförts, att propositionen
inte föreslår någon ändring i nuvarande bestämmelser rörande avdrag
för ökade levnadskostnader i sådana fall, då vederbörande arbetstagare
inte uppburit traktamente. Om propositionens förslag genomföres kommer
— menar motionärerna — arbetstagare, som inte uppbär traktamente, att
sakna möjlighet att få gottgörelse för sina kostnader vid endagsförrättningar
utom hemorten.
Enligt gällande rättspraxis torde för rätt till avdrag för ökade levnadskostnader
vid tjänsteresor, som inte är förenade med övernattning, i regel
krävas att bortovaron förorsakat och normalt även kan anses förorsaka
kostnader för två av dagens egentliga måltider. Enligt propositionens förslag
skall avdragsrätt vid endagsförrättningar inträda i och med att borto
-
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963
varon från hemmet uppgår till fyra timmar. Såsom motionärerna framhållit
avser denna regel sådana fall då traktamente utgått. Det måste emellertid
förutsättas att regeln är i viss mån tillämplig även i sådana fall, då särskild
ersättning för den skattskyldiges kostnader inte utgått. Om en arbetstagare
skall anses ha haft ökade levnadskostnader vid tjänstgöring viss tid
utom hemorten måste detta rimligen avse alla arbetstagare alldeles oavsett
om traktamente utgått eller inte. Utskottet förutsätter således att den nu
föreslagna schablonregeln blir vägledande även i sådant fall, då skattskyldig
visserligen inte uppburit traktamente men likväl kan antagas ha på grund
av tjänstgöring utom den ordinarie verksamhetsorten måst vidkännas ökning
av sina levnadskostnader. Utskottet anser det inte minst med hänsyn
till rättvisekravet angeläget att frågan om sådan skattskyldigs rätt till avdrag
för merkostnader vid tjänsteresor av taxeringsmyndigheterna inte bedömes
alltför restriktivt. Detta torde emellertid följa av allmänna regler
för lagtolkning; särskild bestämmelse härom synes därför inte erforderlig.
Med det anförda anser sig utskottet ha besvarat yrkandet i motionerna
I: 752 och II: 911.
Utskottet övergår härefter till frågan om avdrag vid beskattningen för
flyttningskostnader. Lönebeskattningsutredningen har i sitt betänkande
framlagt förslag till en generell avdragsrätt för dylika kostnader i inkomstkällan
tjänst med den begränsningen att personer utan eget hushåll skall
ha rätt till avdrag endast under förutsättning att flyttningskostnadsersättning
utgått. Propositionen föreslår i stället skattefrihet för alla flyttningskostnadsersättningar
i den mån dessa inte utgått med väsentligt högre belopp
än som gäller för befattningshavare i statens tjänst.
I de inbördes likalydande motionerna I: 754 och II: 910, I: 759 och II: 919
samt I: 760 och II: 920 har framhållits att ett genomförande av propositionens
förslag skulle innebära en diskriminering av sådana skattskyldiga,
som själva haft att bestrida kostnaderna för flyttning. Enligt motionärerna
måste flyttningskostnader rimligen böra betraktas som kostnader för intäkternas
förvärvande alldeles oavsett om flyttningskostnadsersättning utgått
eller inte. I motionerna I: 754 och II: 910 yrkas införande av en generell
avdragsrätt för flyttningskostnader inte bara i förvärvskällan tjänst
utan även i jordbruk och rörelse, medan yrkandet i de båda övriga motionsparen
är begränsat till förvärvskällan tjänst.
Flyttningskostnadsersättningar utgår till statstjänstemän, då dessa antingen
på grund av befordran eller utan egen ansökan skall fullgöra stadigvarande
anställning på annan ort än tidigare. I den mån ersättningar för
flyttningskostnader förekommer inom den kommunala och enskilda sektorn
torde de i huvudsak överensstämma med de statliga ersättningarna till
tjänstemän.
I beskattningshänseende gäller beträffande flyttningskostnad att flyttningskostnadsersättningar
till statstjänstemän är skattefria. I fråga om
flyttningskostnad som annan än statstjänsteman ådragit sig intar praxis
Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963
19
en restriktivare hållning. Detta torde ha sin grund i stadgandet i 20 § kominunalskattelagen
att avdrag inte får göras för levnadskostnader och därtill
hänförliga utgifter. Sålunda medges i allmänhet ej avdrag, då en skattskyldig
i enskild tjänst erhållit anställning i företag å annan ort än den
där han tidigare varit bosatt, och detta gäller även för det fall att bidrag
till täckande av flyttningskostnader utgått. Däremot medges i allmänhet
avdrag då flyttning sker i samma arbetsgivares tjänst, åtminstone då flyttningen
ej varit beroende av befordran eller motsvarande.
Vad först angår yrkandet i motionerna I: 754 och II: 910 om avdragsrätt
för flyttningskostnader i annan förvärvskälla än tjänst vill utskottet framhålla
att det torde vara utomordentligt svårt att avgöra om sådana förhållanden
föreligger i det enskilda fallet, att ett dylikt avdrag i skattehänseende
framstår såsom berättigat. Utskottet kan därför inte biträda motionerna
I: 754 och II: 910 i vad de innefattar yrkande om en avdragsrätt för flyttningskostnader
i inkomstkällorna jordbruksfastighet och rörelse.
Vad härefter angår inkomstkällan tjänst kan utskottet ansluta sig till
den i sistnämnda motioner ävensom i motionerna I: 759 och II: 919 samt
I: 760 och II: 920 uttalade uppfattningen att åtskilliga skäl talar för avdragsrätt
för flyttningskostnader även i de fall då särskild ersättning för dylika
kostnader inte utgått.
Utskottet är medvetet om de svårigheter som även i fråga om inkomstkällan
tjänst föreligger att i det enskilda fallet bedöma om en flyttningskostnad
skall anses som kostnad för intäkternas förvärvande eller som levnadskostnad.
Förslaget i propositionen torde ha dikterats av hänsyn till
sådana svårigheter. Den omständigheten att en arbetsgivare utgivit flyttningskostnadsersättning
innebär i viss mån en garanti för att flyttningen
har sådant samband med tjänsten att avdrag kan anses berättigat.
Utskottet vill i detta sammanhang även framhålla att enligt förslagets ordalydelse
skattefriheten för flyttningskostnadsersältningar skall grundas på
en beloppsmässig skälighetsbedömning och inte på en undersökning huruvida
staten i varje särskilt fall skulle ha anvisat sådan ersättning.
Utskottet, som finner förslaget i propositionen vara förenat med avsevärda
fördelar ur enkelhetssynpunkt, har inte kunnat överblicka de skattemässiga
konsekvenserna av en reform i enlighet med motionärernas förslag.
Utskottet anser sig därför inte kunna biträda yrkandet om avdragsrätt
för flyttningskostnader. Utskottet vill emellertid erinra om att enligt stadgande
i 20 § kommunalskattelagen skattskyldig är berättigad att vid beräkningen
av inkomsten från särskild förvärvskälla åtnjuta avdrag för alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.
I den mån en flyttningskostnad i det enskilda fallet verkligen
framstår som en sådan omkostnad och inte som en levnadskostnad, torde
beskattningsmyndigheterna vara oförhindrade att med tillämpning av nämnda
bestämmelse medge avdrag för flyttningskostnader oberoende av om
flyltningskostnadsersättning utgått eller ej, förutsatt att ett sådant avdrag
framstår som berättigat och skäligt.
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna I: 754 och II: 910, I: 759
och II: 919 samt I: 760 och II: 920.
Utskottet har härefter att till behandling upptaga yrkandet i motionerna
I: 157 och II: 181 om skattefrihet för näringshjälpsbidrag. Motionärerna har
till stöd för sitt yrkande om sådan skattefrihet bl. a. åberopat, att näringshjälpen
utgör en del av arbetsmarknadsstyrelsens sysselsättningspolitiska
åtgärder och att beskattningen av dylika bidrag försvårar rehabiliteringen
av de handikappade.
Jämlikt kungl. brev den 25 maj 1962 må näringshjälp av arbetsmarknadsstyrelsen
beviljas partiellt arbetsföra samt ensamställda kvinnor eller
i övrigt medelålders och äldre — manlig eller kvinnlig arbetskraft — som
inte kunnat erhålla lämpligt arbete på den öppna arbetsmarknaden. Näringshjälp
kan lämnas till bestridande av kostnader för anskaffande av arbetsmaskiner
och verktyg samt till kostnader som eljest är förbundna med
igångsättandet av självständig verksamhet ävensom till anskaffande av motordrivet
fordon åt partiellt arbetsför, som är beroende av sådant fortskaffningsmedel
för sin utkomst genom arbete eller för förvärvande av yrkesutbildning.
Medel till näringshjälp må för en och samma person inte överstiga
5 000 kronor (fr. o. m. 1 juli 1963 10 000 kronor) och kan, om så befinnes
lämpligt, helt eller delvis utlämnas som lån.
Som framgår av det föregående är näringshjälpsbidraget att betrakta som
ett av sociala skäl lämnat bidrag till försörjningen av mindre bemedlade
personer och bör därför enligt utskottets mening, i den mån det lämnas
till bestridande av kostnader, som vederbörande mottagare inte —- vare sig
direkt eller i form av värdeminskningsavdrag — får avdrag för vid beskattningen,
vara skattefritt. Utskottet tillstyrker således motionerna I: 157 och
II: 181. Detta föranleder ändring av anvisningarna till 19 § kommunalskatlelagen.
I motionen II: 188, slutligen, har yrkats att dagarvoden till medlemmar
av frivilliga försvarsorganisationer måtte utbytas mot traktamenten. Till
stöd för detta yrkande har motionären åberopat att en dylik åtgärd är motiverad
med hänsyn både till de frivilligas berättigade krav på ersättningar för
de merkostnader de åsamkas i samband med den frivilliga befälsutbildningen
och till försvarets intresse av en god rekrytering till sådan utbildning.
Utskottet vill med anledning härav som sin mening framhålla att i den
mån dagarvoden till deltagare i frivillig befälsutbildning är avsedda att utgöra
ersättning för ökade levnadskostnader under utbildningen det är naturligt
att de utbyts mot traktamenten. Det ankommer emellertid inte på bevillningsutskottet
att i första hand taga ställning till denna fråga. Med det
anförda avstyrker utskottet motionen II: 188.
Mot de delar av propositionen som i det föregående inte upptagits till
särskild behandling har utskottet inte funnit anledning till erinran. Dock har
Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963
21
utskottet vid granskning av författningstexten ansett sig böra göra ett förtydligande
tillägg till det föreslagna fjärde stycket av tredje punkten av
anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen — med förklarande att Kungl. Maj :ts
proposition nr 120 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
samt i anledning av de likalydande motionerna I: 157
av herr Göran Karlsson m. fl. och II: 181 av fru Eriksson
i Ängelholm m. fl. — måtte antaga följande vid propositionen
fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med den ändring och det tillägg att
dels ingressen erhåller följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag)
Härigenom förordnas, att 32 § 3
och 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 samt punkt 4
av anvisningarna till 32 § och punkt
3 av anvisningarna till 33 § samma
lag skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
(Utskottets förslag)
Härigenom förordnas, att 32 § 3
och 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 samt anvisningarna
till 19 §, punkt 4 av anvisningarna
till 32 § och punkt 3 av anvisningarna
till 33 § samma lag skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
dels ock anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen
samt punkt 3 av anvisningarna till 33 § samma lag erhåller
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:
(Nuvarande lydelse)
(Utskottets förslag)
till 19 §.
Socialhjälp, begravningshjälp — —
— influtna medlemsavgifter.
Utbytes sådan — — — skattepliktig
intäkt.
Bestämmelsen att —--sist
nämnda
lag.
Skatteplikt föreligger —---av
motorfordon.
till 19 §.
Socialhjälp, begravningshjälp--
— influtna medlemsavgifter.
Utbytes sådan---skatteplik
tig
intäkt.
Bestämmelsen att---sist
nämnda
lag.
Skatteplikt föreligger---av
motorfordon.
Näringshjälp, som av allmänna medel
utgår till partiellt arbetsföra med
flera, är icke alt hänföra till skattepliktig
inkomst, i den mån närings
-
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 43 är 1963
(Nuvarande lydelse)
(Utskottets förslag)
Skatteplikt föreligger
tagarens utbildning.
Enligt 46 § 2 mom. -i 31 och 32 §§.
mot -
avses
hjälpen lämnats till bestridande av
kostnader, för vilka rätt till avdrag
icke föreligger vare sig direkt såsom
omkostnad eller i form av årliga värdeminskningsavdrag.
Skatteplikt föreligger---- mot
tagarens
utbildning.
Enligt 46 § 2 mom. —--avses
i 31 och 32 §§.
(Kungl. Maj.ts förslag)
till 33 §.
3. Har skattskyldig---kost
naderna
avdragas.
I första---för sig.
Avdrag för---skall utföras.
Har skattskyldig på grund av sitt
arbete bosatt sig på annan ort än den
där hans familj är bosatt och kan det
med avseende på makes förvärvsverksamhet,
svårighet att anskaffa
familjebostad eller annan därmed
jämförlig omständighet icke skäligen
ifrågasättas, att familjen skall avflytta
till den skattskyldiges bostadsort,
äger den skattskyldige åtnjuta avdrag
för den ökning i levnadskostnaden
som föranledes av den skilda bosättningen.
Om båda makarna äro berättigade
till sådant avdrag, skall, där
makarna ej överenskommit om annan
fördelning, det sammanlagda avdraget
tillkomma dem med hälften
var. Vad här sagts skall, såvitt avser
makar, icke äga tillämpning i fall
som i 52 § 2 mom. sägs.
(Utskottets förslag)
till 33 §.
3. Har skattskyldig — — — kostnaderna
avdragas.
I första--— för sig.
Avdrag för — —- — skall utföras.
Oavsett vad i nästföregående stycke
sägs äger skattskyldig, som på
grund av sitt arbete bosatt sig på annan
ort än den där hans familj är
bosatt, därest det med avseende på
makes förvärvsverksamhet, svårighet
att anskaffa familjebostad eller annan
därmed jämförlig omständighet icke
skäligen kan ifrågasättas, att familjen
skall avflytta till den skattskyldiges
bostadsort, åtnjuta avdrag för den
ökning i levnadskostnaden som föranledes
av den skilda bosättningen. Om
båda makarna äro berättigade till sådant
avdrag, skall, där makarna ej
överenskommit om annan fördelning,
det sammanlagda avdraget tillkomma
dem med hälften var. Vad här sagts
skall, såvitt avser makar, icke äga
tillämpning i fall som i 52 § 2 mom.
sägs.
2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623);
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 157 av herr Göran Karlsson
m. fl. och II: 181 av fru Eriksson i Ängelholm m. fl.,
Bevillningsutskottets betänkande nr 43 år 1963
23
2) de likalydande motionerna I: 752 av herr Augustsson
och II: 911 av herr Franzén,
3) de likalydande motionerna I: 753 av herr Enarsson
och II: 912 av fru Gunne m. fl.,
4) de likalydande motionerna I: 754 av herrar Virgin och
Isacson samt 11:910 av herr Bengtson i Solna m. fl.,
5) de likalydande motionerna I: 759 av herr Lennart Geijer
och II: 919 av herr Carbell,
6) de likalydande motionerna I: 760 av herrar Nyman
och Per Jacobsson samt II: 920 av herr Enskog m. fl., ävensom
7)
motionen II: 188 av herr Wachtmeister,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 14 maj 1963
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
fröken Ranmark, herrar Stefanson, Wärnberg, Lundström, Yngve Nilsson,
Sundin och Paul Jansson; samt
från andra kammaren: herrar Brandt, Allard, Nilsson i Svalöv, Kärrlander,
Vigelsbo, Christenson i Malmö, fru Nettelbrandt, herrar Kristenson i
Göteborg, Björkman och fru Skantz.
Reservation
av herrar Hagberg, Yngve Nilsson, Nilsson i Svalöv och Björkman, vilka
ansett,
dels att utskottets utlåtande fr. o. m. det stycke på s. 16 som börjar med
»Utskottet vill» t. o. m. det stycke på s. 17 som slutar med »och II: 912» bort
ersättas med text av följande lydelse:
»Utskottet finner det icke osannolikt att det föreslagna schablonsystemet
för beskattning av traktamentsersättning i vissa fall kan leda till att belopp,
som icke utgör kostnadsersättning och därför rätteligen bort utan avdrag
tagas till beskattning som arbetsinkomst, kommer att bli obeskattade. På
grund härav kan goda skäl anses tala för motionärernas förslag om ett mer
24
Bevillningsutskottets betänkande nr i3 år 1963
differentierat system, grundat på anvisningar från riksskattenämnden. Å
andra sidan har utskottet ansett sig böra fästa betydande vikt vid den kritik
som riktats mot nuvarande ordning liksom vid de ofta återkommande
motionsyrkandena i riksdagen om en förenkling av bestämmelserna rörande
beskattning av traktamentsersättning. Utskottet vill därför inte motsätta
sig att den i propositionen föreslagna lagstiftningen genomföres försöksvis.
Därvid förutsätter utskottet, att verkningarna härav noggrant följes, så att
åtgärder i god tid kan vidtagas därest ett utbrett missbruk konstateras. Utskottet
finner det även angeläget att riksskattenämnden, oavsett att detaljerade
bestämmelser införes i kommunalskattelagen, genom anvisningar söker
främja en enhetlig tillämpning av bestämmelserna i syfte att förekomma
missbruk. Utskottet tänker härvid icke blott på uppkommande tolkningssvårigheter
utan även på det av motionärerna berörda behovet av en
klar definition av begreppet traktamente. Det bör, såsom motionärerna
framhållit, inte komma i fråga att en person som tillfälligt utför arbete utanför
bostadsorten skall försättas i ett gynnsammare läge än annan skattskyldig
å samma bostadsort, vilken har sin permanenta arbetsplats på den ort
där den förstnämnde arbetar tillfälligt. Särskild uppmärksamhet synes därför
böra ägnas korttidstraktamenten.
Slutligen vill utskottet understryka vad lönebeskattningsutredningen i det
betänkande, som ligger till grund för propositionen, anfört därom, att den
föreslagna schabloniseringen av avdragsbeloppen inte bör utesluta taxeringskontroll
bl. a. i sådana fall då det kan befaras att intäkter, vilka i realiteten
är att anse som avlöningsförmåner, av skatteskäl benämnes traktamenten.
Med det anförda vill utskottet föreslå, att motionerna I: 753 och II: 912,
i den mån de icke blivit besvarade med vad utskottet ovan anfört, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.»
dels ock att utskottets hemställan under punkten B 3 bort ha följande lydelse:
»att
motionerna I: 753 och II: 912, i den mån de icke blivit
besvarade med vad utskottet ovan anfört, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.»
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630661