Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1963
1
Nr 27
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för jordbrukare och rörelseidkare att vid
beskattning åtnjuta avdrag för värdeminskning å maskiner
och inventarier.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:252 av herr Arvidson m.fl. och 11:308 av
herr Magnusson i Tuinhult m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning av frågan om införande
av rätt att vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt
den s. k. kontantprincipen avdraga kostnad för anskaffande av maskiner
och redskap genom värdeminskningsavdrag enligt avskrivningsplan»; samt
2) de likalydande motionerna 1:435 av herr Hagberg m.fl. och 11:530 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att punkt 3 c samt punkt 4 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
Anvisningar
till 29 §.
3. c. Värdeminskningsavdrag med —---särskilda bestämmelser.
Jämkning av--— i räkenskaperna.
Ilar skattskyldigs------för utskylder.
Ådagalägger skattskyldig,---— bokförda värdet.
Bär ett — — — återstående beloppet.
Skattskyldig må utöver avdrag enligt bestämmelserna i denna punkt åtnjuta
avdrag för beräknad framtida prisstegring med ett belopp, motsvarande
en femtedel av anskaffningskostnaderna för sådana under beskattningsåret
anskaffade maskiner och andra inventarier, vilka vid utgången
av beskattningsåret fortfarande tillhörde rörelsen. Vid tillämpning av denna
bestämmelse skall iakttagas, att kostnaderna för anskaffning av maski
-
Hihany till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. Nr 27
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1963
ner och inventarier med en varaktighetstid av högst tre år samt av begagnade
inventarier icke må medräknas samt att, då fråga är om inventarier,
som av den skattskyldige förvärvats från rörelseidkare med vilken han är
förbunden i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, anskaffningskostnaden
må medräknas endast om tillgången tillverkats under beskattningsåret.
4. Skattskyldig må,----- undgå taxering.
Avdrag för---— tillgångarna anskaffats.
Hava under---lägre belopp.
Har ett — — —* av anskaffningsvärdet.
Har skattskyldig---anskaffade tillgångar.
Oaktat vad----— en skattskyldig.
Då tillgångar, ----till 28 §.
Finnes skattskyldig--1 •— fråga verkställdes.
Den omständigheten---tredje stycket.
Har före —---tillgodoräknats honom.
Vad i punkt 3 c sista stycket stadgas om extra avdrag på grund av prisstegring
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om maskiner och andra
inventarier, för vilka avdrag för avskrivning åtnjutes enligt bestämmelserna
i denna punkt.
Har aktiebolag----följande åren.
Angående avdrag •— — — till 41 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1964 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1964 eller tidigare år. I samband härmed skall iakttagas följande.
Oaktat bestämmelserna i punkt 3 c sista stycket samt i punkt 4 elfte
stycket av anvisningarna till 29 § skola för de beskattningsår, beträffande
vilka taxering verkställes åren 1965—1967, extra avdrag för beräknad
framtida prisstegring medgivas med i det följande angiven procentuell andel
av anskaffningskostnaderna för under vederbörande beskattningsår anskaffade
maskiner och andra inventarier, nämligen
såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes
år 1965, fem procent av anskaffningskostnaderna,
såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes
år 1966, tio procent av anskaffningskostnaderna, samt
såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes
år 1967, femton procent av anskaffningskostnaderna.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:252 och 11:530 (jfr 11:526).
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 dr 1963 3
Gällande rätt
När inkomst av jordbruksfastighet vid taxering redovisas enligt kontantmässiga
grunder får enligt 22 § 2 inom. kommunalskattelagen avdrag
icke göras för värdeminskning å inventarier. I stället erhålles enligt 22 § 1
mom. samma lag avdrag för kostnad för anskaffning av inventarier till ersättning
för avyttrade, utrangerade eller förlorade. I punkt 1 första stycket
av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen stadgas, alt såsom driftkostnad
icke får avföras kostnad för anskaffande av sådana inventarier, till
vilka motsvarighet förut icke funnits å fastigheten. Om alltså en lantbrukare
inköper maskiner av annan art än dem han förut haft eller till följd
av brukningssättets omläggning inköper ökat antal kreatur, så är detta att
hänföra till nyuppsättning, varför kostnaden ej får avräknas som driftkostnad.
Nyuppsättning och nyanskaffning kan samtidigt föreligga, exempelvis
om äldre maskin ersättes med ny av annan och dyrbarare konstruktion.
I dylikt fall upptages såsom driftkostnad det belopp, som skulle belöpa
å eu den förbrukade maskinen motsvarande ny sådan.
Mot dessa avdragsregler svarar bestämmelsen i 21 § första stycket kommunalskattelagen,
att vad som erhållits genom löpande försäljning (ej realisation)
av levande och döda inventarier skall upptagas såsom intäkt avjordbruksfastighet.
Vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder och av rörelse får i princip åtnjutas årliga värdeminskningsavdrag
för kostnader för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier. Undantagsvis må sådan anskaffningskostnad
i sin helhet avdragas som omkostnad redan under anskaffningsåret,
nämligen i de fall då tillgången beräknas bli förbrukad inom högst
tre år.
De närmare bestämmelserna om avdrag för värdeminskning av maskiner
och inventarier återfinns i punkterna 3 och 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
(jfr punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 22 §
samma lag). Såvitt här är av intresse innebär bestämmelserna i huvudsak
följande. Vid tillämpning av s. k. planenlig avskrivning bestämmes det
årliga värdeminskningsavdraget normalt enligt avskrivningsplan till viss
procent av tillgångens anskaffningsvärde. Saknas utredning om anskaffningsvärdet,
må avdrag beräknas till viss procent av bokförda värdet eller
av annat lämpligt värde. Huvudregeln för s. k. räkenskapsenlig avskrivning
medger avdrag årligen med högst trettio procent av summan av ingående
bokfört värde å inventariebeståndet och anskaffningskostnaden för
under året inköpta inventarier. Farligt en kompletterande regel får tillgångarna
nedskrivas till ett värde motsvarande restvärdet vid en årlig avskrivning
med tjugu procent av inventariebeståndets anskaffningsvärde. Understiger
inventariebeståndets verkliga värde även det angivna restvärdet,
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1963
medges avdrag även för härav betingad ytterligare avskrivning. Vare sig
man tillämpar planenlig eller räkenskapsenlig avskrivning utgår man från
tillgångens »historiska» anskaffningskostnad. Någon upp- eller nedräkning
vid höjd resp. sänkt återanskaffningskostnad ifrågakoinmer alltså inte. Skillnaden
mellan de båda avskrivningsmetoderna ligger främst däri, att medan
den planenliga avskrivningen är ställd i relation till tillgångens antagna årliga
förslitning, den räkenskapsenliga avskrivningen är i princip oberoende
av förslitningens omfattning.
Historik
19i3 urs jordbriikstaxeringssakkunnigu behandlade frågan om införande
av rätt till avdrag för värdeminskning å inventarier i jordbruk i sitt betänkande
med förslag till ändrade bestämmelser i fråga om taxering av inkomst
av jordbruksfastighet samt lag om jordbruksbokföring (SOU 1946:
29). De sakkunniga, som föreslog att för samtliga jordbrukare taxeringen
skulle ske efter bokföringsmässiga grunder, anförde bl. a. följande rörande
avdrag för värdeminskning av inventarier.
Gällande bestämmelser beträffande avdrag för anskaffning av inventarier
i jordbruket medföra å ena sidan att den vinst, som kan uppstå i samband
med realisation av inventarierna vid jordbrukets upphörande, i regel
ej beskattas, samt å andra sidan att avdrag för realisationsförlust ej medgives.
Bestämmelserna föranleda dessutom ojämnhet i beskattningen på så
sätt, att den under ett beskattningsår erlagda kostnaden för ersättningsanskaffning
skall till hela sitt belopp avdragas på en gång såsom driftkostnad.
Denna anordning kan medtöra, att utgift för förnyelse av exempelvis eu
mera dyrbar maskin icke kan helt utnyttjas av den anledning, att årsintäkterna
icke förslå till att täcka, förutom de vanliga årsutgifterna, jämväl
förnyelsekostnaden. Det avdrag, som icke kan utnyttjas det år, då utgiften
gjorts, får nämligen icke avdragas ett senare år, ty enligt gällande lagstiftning
skall i princip varje års resultat tagas till beskattning för sig. Det måste
emellertid ur principiell synpunkt anses stridande mot ett rationellt beräkningssätt
i fråga om årsavkastning att låta kostnader för förnyelse av maskiner
och inventarier med flerårig varaktighetstid avdragas med hela kostnadsbeloppet
under första året av deras användningstid. Kostnader för anskaffande
av driftinventarier, som äro avsedda att under flera år användas
i jordbruksdriften, böra nämligen enligt sakens egen natur icke betraktas
såsom årsomkostnader. Nyanskaffning av inventarier lär i allmänhet förekomma
synnerligen ojämnt och med långa tidsmellanrum; vid jordbruk
med eu uppsättning av helt nya driftinventarier behöva dessa icke förnyas
förrän efter flera år och då måhända i stor omfattning. Årsresultaten bliva
därför missvisande, om kostnader av ifrågavarande slag icke få avdragas
under ett flertal år utan i stället under vissa år med längre eller kortare
mellantider hopa sig till betydande belopp, måhända överstigande årsintäkterna.
Gällande regler om avdrag för värdeminskning av jordbrukets och skogsbrukets
döda inventarier äro vidare i det avseendet principiellt felaktiga, att
avdrag medgives endast för ersättningsanskaffning, men icke
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 är 1963
b
för ny ujipsättnin g. Kostnaden för nyuppsättning av inventarier innebär
en kapitalinvestering, för vilken något avdrag såsom för omkostnad
icke kan ifrågakomma. Jordbrukaren — liksom rörelseidkaren — måste
emellertid i princip vara berättigad att, i den mån denna kapitaltillgång
trots reparation och underhåll minskar i värde, erhålla avdrag för värdeminskning
även å dessa inventarier. Av praktiska skäl kan uppenbarligen
avdrag för anskaffningskostnaden för nyuppsättning icke medgivas i samma
ordning, som nu gäller i fråga om avdrag för ersättningsanskaffning av
inventarier. Skall rätt till avdrag medgivas för anskaffning av inventarier
i samband med nyuppsättning, måste därför den metod, som begagnas beträffande
inventarier i rörelse, komma till användning.
Med avseende å tillämpningen medföra gällande regler betydande svårigheter,
främst därigenom att i praktiken gränsen mellan ersättningsanskaffning
och nyuppsättning ofta är svår att draga. Det torde t. ex. ej sällan inträffa,
att anskaffning av eu ny maskin delvis är att hänföra till nyanskaffning
och delvis till nyuppsättning. Det må vidare erinras om att inventarier
kunna hava försålts under ett beskattningsår och motsvarande antal och
slag inköpts under nästpåföljande beskattningsår såsom ersättning för de
tidigare försålda. I sådant fall föreligger givetvis icke nyuppsättning.
I propositionen nr 191 till 1951 ars riksdag förordades att endast de jordbrukare
skulle äga rätt att taxeras efter bokföringsmässiga grunder, som
underkastade sig på visst sätt ordnad bokföringsskyldighet. För dessa borde
avdrag för värdeminskning å inventarier beräknas på samma sätt som
för rörelseidkare.
Samtidigt med nämnda proposition upptog bevillningsutskottet till behandling
motioner, vari framställts yrkanden av i huvudsak samma innebörd
som i motionerna 1:252 och 11:308. Liknande motionsyrkanden bär
även varit föremål för behandling vid 1956 års riksdag. Samtliga motionsyrkanden
har på förslag av bevillningsutskottet avvisats. I sitt betänkande
nr 28/1956 framhöll bevillningsutskottet bl. a., att jordbrukare, som önskade
ernå en bättre inkomstfördelning mellan olika år än den kontantmetoden
erbjöd, erhållit möjlighet därtill genom rätten att övergå till räkenskapsmässig
redovisning. Härigenom tedde sig en ändring av de vid taxering
enligt kontantmetoden gällande reglerna om avdrag för anskaffning
av döda inventarier inte lika nödvändig som tidigare. Det var å andra sidan
enligt utskottets åsikt angeläget att man tillvaratog föreliggande möjligheter
att minska olägenheterna av nu förefintliga brister hos kontantmetoden,
i den mån detta kunde ske utan att deklarations- och taxeringsförfarandet
mer avsevärt komplicerades eller kontrollmöjligheterna försämrades.
Huruvida det var möjligt att med beaktande av dessa krav införa eu
rätt till avdrag för värdeminskning å maskiner och redskap var en fråga,
om vilken utskottet då inte kunde göra något uttalande. Därvid hlev svaret
på frågan beroende av om eu sådan begränsning till vissa inventarier var
lämplig och om det var möjligt att införa en sådan avdragsrätt vid sidan av
existerande avdragsregler. Enligt utskottets uppfattning torde en dylik avdragsrätt
inte böra införas utan att man samtidigt omprövade frågan hur
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 27 är 196.1
inkomst vid försäljning av inventarier skulle behandlas i beskattningshänseende.
I eu den 26 augusti 1959 dagtec.knad promemoria (stencilerad) framlade
skattelagssakkunniga förslag om ett obligatoriskt avskrivningssystem med
räkenskapsenlig avskrivning å maskiner och inventarier vid all kontantmässig
redovisning av jordbruksinkomst. Nämnda förslag har emellertid
inte föranlett lagstiftningsåtgärder.
I* rågan om avskrivning å inventarier på grundval av annat värde än
anskaffningsvärdet behandlades av företagsbeskattningskommittén i dess
år 1954 avgivna betänkande med förslag till ändrad företagsbeskattning
(SOU 1945:19). Kommittén föreslog inte någon ändring i tidigare gällande
bestämmelser om avskrivning på grundval av anskaffningsvärdet. Härvid
erinrade kommittén om den kritik, som riktats mot avskrivningsregler innebärande
en periodisering av den historiska anskaffningskostnaden. I tider
med fallande penningvärde medför dylika regler att det sammanlagda beloppet
av gjorda avskrivningar inte svarar mot kostnaden för ett återanskaffande
av en med den avskrivna maskinen likvärdig sådan. Det kan
således göras gällande att i angivna läge en viss förtäring av företagets kapital
äger rum genom beskattningen. Från näringslivets sida bär också vid
skilda tillfällen yrkats, att avskrivningarna borde få grundas på maskinens
nuvärde vid varje avskrivningstillfälle. Vid övervägande av frågan om avskrivning
på anskaffningsvärde eller nuvärde fann kommittén, att så starka
invändningar från såväl teoretisk som praktisk synpunkt måste framställas
mot en avskrivning på nuvärdet, att kommittén inte kunde förorda något
förslag i denna riktning. Härvidlag hänvisade kommittén till det förhållandet
att någon enhetlig uppfattning inte råder om det teoretiskt riktiga i eu
avskrivning på nuvärdet. Det hävdas nämligen, anförde kommittén, att något
godtagbart resultat inte uppnås om man isolerat beaktar prisförändringarna
för allenast en post i balansräkningen. En förlust på tillgångssidan
sammanhängande med en nedgång i penningvärdet kan mycket väl från
företagets synpunkt vara kompenserad genom en vinst på passivsidans skulder.
Det sagda exemplifierades av kommittén med det tänkta fallet att en
maskin helt finansierats med lånade medel och de mot avskrivningarna svarande
beloppen skall användas för amorteringar å lånet. Om avskrivning på
nuvärdet skulle medges i en sådan situation, innebar detta endast att företaget
tillfördes en vinst lika stor som den förlust, vilken långivaren åsamkas.
Kommittén underströk vidare de utomordentliga praktiska svårigheter,
som skulle vara förenade med tillämpningen av en bestämmelse av dylik
innebörd. Härom anförde kommittén följande.
Skulle nuvärdet fastställas för varje tillgång för sig, föreligger merendels
det förhållandet, att på grund av teknikens utveckling den äldre maskinen
ersatts av en ny med helt eller delvis annorlunda konstruktion, varför rätta
jämförelser mellan anskaffningskostnaderna vanligen inte kan göras. En
7
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 År 1U63
undersökning och omräkning av antytt slag skulle behöva verkställas för
varje maskin och varje år. En annan möjlighet skulle vara att söka fastställa
ett för vissa grupper av inventarier gemensamt prisindex, men även
ett sådant prisindex är då det gäller det enskilda företaget ofta nog högst
missvisande, beroende på en skiftande sammansättning av inventariebestånd
och maskinernas individuella ålder. Med denna metod skulle alltså nås högst
ojämna resultat samtidigt som tillämpningssvårigheterna i det väsentliga
likväl skulle bestå.
Kommittén framhöll tillika, att spörsmålet om avskrivning på anskaffnings-
eller nuvärdet i väsentlig mån reducerades till följd av den av kommittén
föreslagna degressiva avskrivningsmetoden, vilken tillät eu avskrivning
av mer än 50 procent av anskaffningsvärdet under de två första åren, samt
än ytterligare på grund av kommitténs förslag i fråga om lagstiftningen
rörande investeringsfonder.
Två reservanter inom kommittén uttalade, att de inte kunde godta de
mera teoretiska argument på vilka majoriteten grundat sitt avvisande av
frågan om avskrivning på ett högre värde än anskaffningsvärdet. De betonade
den betydelse den fria avskrivningen haft för företagen i tider av
starkt stigande återanskaffningskostnader på maskiner och inventarier. Om
det i företaget arbetande kapitalet i ett sådant läge skall kunna hållas intakt,
var enligt reservanternas mening en avskrivning på återanskaffningsvärdet
eller i varje fall på de löpande nuvärdena erforderlig.
Förctagsbeskattningskommitténs förslag i nu berörda del lades med
vissa jämkningar — till grund för nu gällande lagstiftning.
Frågan om rätt till avdrag för avskrivning å maskiner och inventarier
på grundval av återanskaffningskostnaden har vid flera tillfällen varit föremål
för riksdagens behandling, senast vid 1962 års riksdag. På hemställan
av bevillningsutskottet i betänkande nr 25 avslogs då motionsvis framställda
utrednings- och lagstiftningsyrkanden om rätt till avskrivning på återanskaffningsvärdet.
Utskottet uttalade därvid att förevarande spörsmål borde
prövas i samband med allmänna skatteberedningens överväganden rörande
företagsbeskattningen i dess helhet. Utskottet framhöll även att värdesäkringskommittén
vid sina överväganden skulle komma att uppmärksamma
frågan om avskrivning av maskiner och inventarier på grundval av tillgångarnas
återanskaffningsvärde och underströk, att de i Sverige gällande
reglerna för avskrivning av maskiner och inventarier som helhet framstår
som tämligen liberala i förhållande till vad som tillämpas i andra med
Sverige jämförbara länder. Särskilt gällde detta om man beaktade att svenska
aktiebolag och ekonomiska föreningar genom att utnyttja lagstiftningen
om konjunkturinvesteringsfonder har möjlighet att på en gång avskriva
nu ifrågavarande tillgångar. Med anledning av uttalande i vissa av motionerna
att avskrivning på återanskaffningsvärdet tillämpades vid bl. a. statens
järnvägar framhöll utskottet att det förhållandet att avskrivningarna
vid järnvägstrafiken skedde på återanskaffningskostnaden sammanhängde
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 27 är 1963
med det sätt på vilket järnvägstaxorna kalkylerades men att en dylik av
skrivning i berörda fall även var motiverad av anslagstekniska skäl.
Motionerna
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande
1 Pionerna 1:252 och 11:308 framhålles att frågan om avdrag för värdeminskning
av maskiner och inventarier på grund av rationaliseringen inom
jordbruket fått en allt större betydelse. Kostnader för inköp av skördetröskor,
traktorer och andra dyrbara maskiner inåste — menar motionärerna
anses som kostnader för intäkternas förvärvande, alldeles oavsett
om vederbörande jordbrukare tidigare innehaft en maskin av samma sort
eller inte. Den nu gällande ordningen innebär därför en direkt orättvisa
mot jordbrukare som deklarerar enligt kontantprincipen.
De år 1961 införda reglerna om rätt till förlustutjämning synes inte göra
det mindre angeläget att utjämna beskattningen medelst en bunden avskrivningsplan
för de jordbrukare som av olika skäl föredrar att deklarera efter
kontantprincipen. En sådan avskrivningsrätt skulle stimulera den driftrationalisering,
som är så nödvändig för att förbättra lönsamheten inom jordbruk.
Motiveringen för yrkandet i motionerna 1:435 och 11:530 återfinnes i motionen
11:526. I sistnämnda motion framhålles, att en avskrivning på återanskaffningsvärdet
skulle förbättra möjligheterna till ökad självfinansiering.
Det förhållandet att avskrivning nu skall göras på grundval av anskaffningsvärdet
medför i tider med fallande penningvärde att det sammanlagda
beloppet gjorda avskrivningar för en maskin eller ett inventarium inte
kommer att svara mot kostnaden för att anskaffa en likvärdig maskin eller
ett likvärdigt inventarium. Härigenom sker en förtäring genom beskattningen
av det i företaget arbetande kapitalet.
Vid den tid då den fria avskrivningen var tillåten hade angivna förhållande
icke så stor betydelse för de skattskyldiga som kunde utnyttja rätten
till fri avskrivning, eftersom det i företaget arbetande kapitalet till den del
det avsåg maskiner och inventarier genom avskrivningsrätten kunde hållas
intakt. Läget har emellertid nu blivit ett annat och mer oförmånligt.
Att avskrivning på återanskaffningsvärdet även av statsmakterna ansetts
vara en riktig princip illustreras därav att sådan avskrivning sedan länge
tillämpats vid postverket, televerket och statens järnvägar samt under senare
år jämväl i fråga om vattenbyggnadsverkets förrådsfond.
Rätt till avskrivning på återanskaffningsvärdet skulle kunna förverkligas
om man tillgriper ett förenklat schablonförfarande. I stället för att i efterhand
beräkna den slutgiltiga stegringen av anskaffningskostnaden för en
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 196.1
o
viss maskin eller en viss grupp maskiner eller andra inventarier torde man
kunna nöja sig med att utgå från en schablonmässigt beräknad förändring i
prisnivån. F>farenheten ger vid handen att priserna under en maskins eller
ett inventariums ekonomiska varaktighetstid genomsnittligt sett stiger med
20 å 25 %. Med hänsyn härtill skulle rätt till avskrivning å 120 % av den
ursprungliga anskaffningskostnaden ge ett i stort sett tillfredsställande resultat.
Motionärerna uttalar sig slutligen för lämpligheten av att för jordbrukare,
som deklarerar enligt kontantprincipen, införes en rätt till planenlig avskrivning
å maskiner och inventarier.
Utskottet
Om inkomst av jordbruksfastighet beräknas enligt kontantmetoden får
kostnad för inköp av sådana maskiner och inventarier, vartill motsvarighet
förut funnits å fastigheten, avdragas vid taxering för det beskattningsår,
då inköpet skedde. Föreligger nyuppsättning av maskiner och inventarier
medgives däremot över huvud taget inte något avdrag.
Vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder och av rörelseinkomst är skattskyldig i princip berättigad till årliga
värdeminskningsavdrag för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier. För bestämmande av avdragets storlek
anvisar kommunalskattelagen olika avskrivningsmetoder. Dessa har det
gemensamt att hela anskaffningskostnaden får avskrivas under kortare
eller längre tid. I regel får avdrag ske årligen med en på visst sätt beräknad
del av anskaffningskostnaden, men i vissa undantagsfall kan hela kostnaden
för en tillgång avdras på eu gång det år, under vilket tillgången i
fråga anskaffats.
De förevarande motionerna gäller dels frågan huruvida vid beräkning av
inkomst av jordbruksfastighet enligt kontantprincipen avdrag för anskaffande
av maskiner och inventarier bör medges i form av värdeminskningsavdrag
enligt avskrivningsplan och dels frågan huruvida avdrag för värdeminskning
kan medges på grundval av ett annat värde än tillgångarnas
historiska anskaffningskostnad. Sålunda yrkas i motionerna 1:252 och
11:308 utredning av frågan om rätt till planenlig avskrivning å maskiner
och inventarier jämväl för jordbrukare med kontantmässig redovisning
och i motionerna 1:435 och 11:530 ändring av punkt 3 c av anvisningarna
till 29 ''§ kommunalskattelagcn av innebörd, att avdrag för beräknad framtida
prisstegring å maskiner och inventarier medges med visst schablonmässigt
bestämt belopp.
Utskottet upptar först till behandling yrkandet i motionerna 1:252 och
11:308 om rätt till planenlig avskrivning å maskiner och inventarier i jordbruk
med kontantmässig redovisning.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 är 11)63
Då kontantprincipen år 1910 infördes som grund för taxering av inkomst
av jordbruksfastighet var jordbruket i stor utsträckning inriktat på självhushållning
och den maskinella utrustningen av obetydlig omfattning. Genom
den tekniska utvecklingen och den därmed följande driftrationaliseringen
inom jordbruket har emellertid förhållandena radikalt förändrats
och frågan om avdrag för värdeminskning av maskiner och inventarier kommit
att få allt större betydelse.
Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen framlade 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga
förslag att för samtliga jordbrukare taxering
skulle ske efter bokföringsmässiga grunder. Att en dylik redovisningsmetod
inte infördes som obligatorisk vid 1951 års lagstiftning berodde, såsom framgår
av departementschefens yttrande i proposition nr 191/1951 s. 48 f inte
på en divergerande uppfattning i fråga om lämpligheten av redovisningsmetod
utan på svårigheten att för dåvarande taxeringsorganisation bemästra
en tvångsvis övergång för alla jordbrukare. Vidare ansåg departementschefen
stora svårigheter föreligga för de mindre jordbrukarna att klara en
bokföringsmässig redovisning, övergången till en sådan redovisning har, i
vart fall inte i taxeringshänseende, fått den omfattning som ansetts önskvärd.
Anledningen härtill torde i stor utsträckning vara de fördelar, som
kontantmetöden erbjuder, bl. a. genom möjligheten till skattefri realisation
av inventarier och att genom inköp av begagnade inventarier erhålla skattemässiga
förmåner genom avdrag vid senare ersättningsanskaffningar.
Knhetliga regler om planenlig avskrivning å maskiner och inventarier i
jordbruket skulle otvivelaktigt medföra avsevärda förbättringar i taxeringshänseende,
inte minst därigenom, att sådana regler skulle komma att onödiggöra
de många skatteprocesser med ofta svåra gränsdragningar mellan
nyuppsättning och ersättningsanskaffning, som nuvarande avdragsregler i
fråga om kontantjordbruken föranleder.
I en den 26 augusti 1959 dagtecknad promemoria framlade skattelagssakkunniga
förslag till ändrade regler angående värdeminskningsavdrag av
innebörd, att sådana avdrag borde medges i form av räkenskapsenlig avskrivning
å maskiner och inventarier i jordbruk. Departementschefen uttalade
i proposition nr 56 till 1962 års riksdag om rätt till avdrag för värdeminskning
å täckdikningsanläggningar och skogsvägar i inkomstkällan jordbruksfastighet,
att ställningstagandet till en översyn av beskattningsmetoderna
för jordbruket borde anstå till dess allmänna skatteberedningen framlagt
sina förslag. Skattelägssakkunnigas promemoria har sålunda ännu inte
föranlett lagstiftningsåtgärder.
Såsom 1956 års bevillningsutskott anfört ter sig numera, sedan rätt till
taxering av jordbruksinkomst enligt bokföringsmässiga grunder införts,
eu ändring av de vid taxering enligt kontantmetoden gällande reglerna om
avdrag för anskaffning av döda inventarier inte lika angelägen som tidigare.
Jordbrukare, som önskar ernå en bättre inkomstfördelning mellan olika år
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 dr 11)63
11
än den kontantmetoden erbjuder, har ju fått möjlighet härtill genom rätten
att övergå till bokföringsmässig redovisning. Det måste vidare understrykas
att ett införande av rätt till värdeminskningsavdrag enligt avskrivningsplan
för kontantjordbruken knappast kan ske utan att man samtidigt omprövar
frågan hur inkomst vid försäljning av inventarier skall behandlas
i beskattningshänseende. Det kan antagas att allmänna skatteberedningens
arbete på ett avgörande sätt kan påverka lösningen av detta och andra hithörande
spörsmål.
Med det anförda avstyrker utskottet utredningsyrkandet i motionerna
1:252 och 11:308.
Vad härefter angår yrkandet i motionerna 1:435 och 11:530 vill utskottet
erinra om att vid 1955 års riksdag infördes avsevärt vidgade möjligheter
för företagen att göra avsättningar till investeringsfonder. Denna rätt till
fondavsättning, som avsågs skola utgöra ett betydelsefullt komplement till
bl. a. avskrivningsreglerna i fråga om maskiner och inventarier, har under
1959 ytterligare utvidgats. I proposition nr 6 till 1959 års riksdag med förslag
till ändring av 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning
uttalade departementschefen, att syftet att stimulera
långfristiga investeringar borde tillgodoses genom en ökad rätt för företagare
att ta investeringsfonder i anspråk och inte genom en generell utvidgning
av avskrivningsmöjligheterna. Detta motiverade departementschefen
bl. a. med att de svenska skattereglerna innebär möjligheter till avskrivning
och annan s. k. förtäckt resultatutjämning, som är större än i
flertalet andra länder, varför en generell utvidgning av rätten till avskrivningar
skulle få andra och från skattepolitik synpunkt mera betänkliga
konsekvenser här än annorstädes.
I detta uttalande vill utskottet instämma. Utskottet vill även erinra om
att 1955 års beslut om företagsbeskattningen innebar en liberalisering avrätten
till avdrag å maskiner och inventarier så till vida, att enskilda företagare,
som tidigare endast haft möjlighet att avskriva dylika tillgångar
efter plan, erhöll rätt till räkenskapsenlig avskrivning.
Enligt utskottets mening är förevarande spörsmål sådant att det—- i likhet
med frågan om värdeminskningsavdrag å maskiner och inventarier i
kontantjordbruken -— bör prövas i samband med allmänna skatteberedningens
överväganden rörande företagsbeskattningen i dess helhet. Härtill
kommer alt värdesäkringskommittén — enligt vad utskottet erfarit — vid
sina överväganden även torde komma att uppmärksamma t rågan om avskrivning
å maskiner och inventarier på grundval av återanskaffningsvärdet.
Vad slutligen angår uttalandet i motionen 41:526 — i vilken motiveringen
för yrkandet i motionerna 1:435 och 11:530 återfinns — att avskrivning på
återanskaffningsvärdet tillämpas vid vissa av statens affärsdrivande verk
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1963
vill utskottet — i likhet med 1962 års bevillningsutskott — erinra om att
detta förhållande inte har något egentligt samband med frågan hur de taxeringsmässiga
avskrivningarna bör beräknas. Att avskrivningarna i de berörda
fallen sker på återanskaffningskostnaden sammanhänger med taxesättningen
vid verken men är motiverat även av anslagstekniska skäl.
På grund av det anförda anser sig utskottet inte kunna biträda lagstiftningsyrkandet
i motionerna 1:435 och 11:530.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:252 av herr Arvidson
in. fl. och H:308 av herr Magnusson i Tumhult m. fl. angående
värdeminskningsavdrag å maskiner och reskap vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet enligt den s. k.
kontantprincipen, samt
2) de likalydande motionerna 1:435 av herr Hagberg in. fl.
och 11:530 av herr Heckscher in. fl. angående avdrag vid beskattningen
av inkomst av rörelse för beräknad framtida
prisstegring å maskiner och inventarier,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 april 1963
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, fröken Ranmark,
herrar Stefanson, Oscar Carlsson, Wärnberg, Lundström, Yngve Nilsson,
Sundin och Paul Jansson; samt
från andra kammaren: herrar Gustafson i Göteborg, Nilsson i Svalöv.
Kärrlander, Engkvist, Asp, Christenson i Malmö, Magnusson i Borås, Andersson
i Essvik, Eriksson i Bäckmora och Forsberg.
Reservationer
I) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson, Nilsson i Svalöv och Magnusson i
Borås, vilka — under åberopande av innehållet i de likalydande motionerna
1:252 av herr Arvidson in. fl. och 11:308 av herr Magnusson i Tumhult in. fl.
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna och sålunda
under punkten 1) hemställa,
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1963
13
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning av frågan om införande av rätt
att vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt
den s. k. kontantprincipen avdraga kostnad för anskaffande
av maskiner och redskap genom värdeminskningsavdrag enligt
avskrivningsplan.
II) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson, Nilsson i Svalöv och Magnusson i
Borås, vilka — under åberopande av innehållet i de likalydande motionerna
1:435 av herr Hagberg m. fl. och 11:530 av herr Heckscher m. fl. — ansett,
att utskottet bort tillstyrka motionärernas förslag om rätt till avskrivning
å maskiner och inventarier i förhållande till beräknat återanskaffningsvärde
och sålunda under punkten 2) hemställa,
att riksdagen måtte antaga det vid motionerna fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).
III) vid punkten 1) av utskottets hemställan av herrar Sundin och Eriksson
i Bäckmora. samt
IV) vid punkten 2) av utskottets hemställan av herrar Stefanson, Lundström,
Gustafson i Göteborg och Christenson i Malmö.