Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1963
1
Nr 25
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående vissa åtgärder i syfte att främja företagens
kapitalförsörjning m. m.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna I: 431 av herr Hagberg m. fl. och II: 526 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t genom vidgade direktiv till allmänna
skatteberedningen måtte ge denna i uppdrag att utreda frågan om en
successiv avveckling av dubbelbeskattningen å aktiebolag och ekonomiska
föreningar»;
II) de likalydande motionerna I: 436 av herr Hagberg m. fl. och II: 529 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande
Förslag
till
Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.
Anvisningar
till 41 §.
1. Inkomst av —--särskilt stadgas.
För skattskyldig,---av följande.
Därest vinstresultat--— stadgade grunder.
Den i -—■ — — nedan sägs.
Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp
än trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall
efter avdrag för inkurans.
Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre
belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av
de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren) må lagret
1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. Nr 25
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1963
vid beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande
förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sjuttio procent
av sagda medeltals värde. Därvid skola såsom värden å lagren vid
jämförelseårens utgång hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest
återanskaffningsvärdena å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda
värden, i förekommande fall efter avdrag för inkurans. Föreligger sådant
fält att sjuttio procent av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av
lagret vid beskattningsårets utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det
överskjutande beloppet, därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna
gjorts till lagerregleringskonto. Då avdrag för sådan avsättning
medgivits, skall avsättningen återföras till beskattning nästfoljande beskattningsår,
därvid frågan om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto
får prövas enligt bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror,
må lagret av sådana varor eller del därav upptagas till lägst sjuttio
procent av värdet å tillgångarna i fråga, beräknat efter lägsta marknadspris
under beskattningsåret eller under något av de närmast föregående nio beskattningsåren.
Därest sist angivna grund för värdering av varulagret eller
del därav tillämpats, skall vad ovan sägs om värdering med hänsyn tagen
till medeltalet av värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående
beskattningsåren icke gälla.
Utan avseende----vara påkallat.
Vad i--— såsom skäligt.
Avdrag för---skattskyldiga angivit.
Vid bestämmande -— — — eget kapital.
När fråga ---- — skulle ifrågakommit.
Nedskrivning av---— september beskattningsåret.
Vad här---årets inkomst.
Har avverkningsrätt---influtna likviden.
Om beskattningsmyndighet,--— till beskattning.
Motsvarande gäller---års inkomstberäkning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uPPgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
III) de likalydande motionerna 1:520 av herr Lundström m. fl. och II:
632 av herr Ohlin m fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta
1. att beskattningsreglerna avseende värdering av varulager ändras så att
nedskrivning tillätes till 30 procent av lagrets värde, att gälla fr. o. m. 1964
års taxering.
2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj:t i avvaktan på
en vidare översyn av avskrivningsreglerna avseende byggnader inom rörelse
(industribyggnader o. likn.) måtte till innevarande års höstriksdag fram
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1963 3
lägga förslag om rätt till avskrivning intill tio procent av byggnadens värde
under första året, samt
3. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om tillsättande av särskild beredning
för att utarbeta förslag till sådana reformer av skattelagstiftning och
annan lagstiftning, som är ägnade att öka företagssparandet och därigenom
skapa större finansiellt utrymme för en snabbare utbyggnad, rationalisering
och modernisering av industriens och övriga företags tekniska, maskinella
och andra resurser».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 526, II: 529 och II: 632.
A. Avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag och
ekonomiska föreningar
Gällande bestämmelser
Ifrågavarande dubbelbeskattning innebär enligt gällande regler att aktiebolagens
och de ekonomiska föreningarnas vinster beskattas dels hos bolagen
och föreningarna och dels hos delägarna när vinstmedlen utdelas till
dessa. Bolagen och föreningarna äger, med visst undantag för kooperativa
föreningar, vid taxeringen icke göra avdrag för belopp som utdelas. Eftersom
avdrag inte medges för vinstutdelningarna, beskattas fonderad och utdelad
vinst i princip efter samma grunder.
För att undvika att bolagens och föreningarnas vinster beskattas mer än
två gånger gäller i princip sedan år 1928 att, om ett aktiebolag eller en ekonomisk
förening uppbär utdelning från annat svenskt bolag eller annan
svensk ekonomisk förening, det bolag eller den förening, som uppbär utdelningen,
inte är skattskyldig för denna. Från skattefriheten har emellertid
gjorts betydelsefulla undantag, vilka har avseende å aktiebolag och ekonomiska
föreningar, som driver bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse,
samt de s. k. svarta familjebolagen.
Giltigheten av nu berörda bestämmelser är i viss utsträckning begränsad
vid 1963—1973 års taxeringar genom den av 1960 års höstriksdag antagna
förordningen med provisoriska bestämmelser om beskattningen av aktiebolags
och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall (SFS 658/1960). Enligt
denna förordning har svenska aktiebolag medgivits viss rätt att åtnjuta
avdrag för utdelning å nyemissioner. Härjämte har bl. a. viss inskränkning
skett i aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas frikallelse från
skattskyldighet för utdelningar från sådana företag. Vad gäller rätten till
avdrag för utdelning avser den sådana aktier, för vilka inbetalning sker
under tiden den 1 januari 1961—den 31 december 1966 i samband med bolagsbildande
eller vid ökning av aktiekapital. Avdraget är begränat till
jl lliliang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. Nr 25
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1963
4 procent av det vid beskattningsårets utgång för de nya aktierna inbetalade
kapitalet. För rätt till avdrag krävs att bolagets aktier vid beskattningsårets
utgång inte till mer än 50 procent tillsammans ägdes av sådana svenska
aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, som är frikallade från skattskyldighet
för utdelning från bolaget.
Rätten till avdrag är tidsbegränsad — utom i ovan nämnt hänseende —
även på det sätt att avdrag får åtnjutas vid taxeringen t. o. in. femte taxeringsåret
efter det, då avdrag för utdelning å aktierna i fråga första gången
medgivits, d. v. s. under sammanlagt högst sex år.
Vad angår inskränkningarna i skattefriheten för utdelningen innebär
den tillfälliga lagstiftningen att bolag och föreningar, som driver rörelse,
jordbruk eller skogsbruk, blir skattskyldiga för utdelning å aktier och andelar,
som anskaffats i kapitalplaceringssyfte. För förvaltningsföretag, d. v. s.
bolag eller föreningar, vilkas verksamhet uteslutande eller så gott som uteslutande
består i förvaltning av annan fastighet, värdepapper eller annan
därmed likartad lös egendom, inträder skattskyldighet för uppburen utdelning
i den mån sammanlagda beloppet därav överstiger den av bolaget för
beskattningsåret beslutade egna utdelningen. Den utdelningsinkomst som
fonderas blir således beskattad. Om förvaltningsföretagets verksamhet uteslutande
består i förvaltning av värdepapper och därmed likartad lös egendom
och det är en väsentlig uppgift för företaget att genom ett välfördelat
\ärdepappersinnehav erbjuda aktie- eller andelsägare riskfördelning samt
slutligen aktierna eller andelarna i företaget ägs av ett stort antal fysiska
personer, gäller särskilda regler. Dylika förvaltningsföretag, d. v. s. främst
de börsnoterade investmentbolagen, blir skattskyldiga för uppburen utdelning
i den mån sammanlagda beloppet därav överstiger 125 procent av den
av bolaget för beskattningsåret beslutade utdelningen.
Den nya lagstiftningen innebär även att företag, som driver byggnadsrörelse,
tomtstyckningsrörelse eller yrkesmässig handel med fastigheter,
blir skattskyldiga för utdelning å aktier och andelar, som utgör lager i rörelsen.
Riksskattenämnden äger om särskilda skäl föreligger medge att företag,
som driver rörelse, jordbruk och skogsbruk, skall behandlas som förvaltningsföretag
vid tillämpningen av den provisoriska lagstiftningen.
Frågans tidigare behandling
Yrkanden om avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag och ekonomiska
föreningar har under senare år upprepade gånger motionsvägen
förelagts riksdagen men städse avvisats, bl. a. vid 1959, 1961 och senast
1962 års riksdagar. I sitt av sistnämnda riksdag godkända betänkande nr
20 uttalade bevillningsutskottet bl. a. att frågor rörande dubbelbeskattningen
av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas vinstmedel omfattades
av allmänna skatteberedningens uppdrag och att beredningens prövning borde
vara förutsättningslös, i följd varav utskottet inte kunde tillstyrka de då
i detta ämne föreliggande motionsyrkandena.
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1663 5
Motionerna
1 motionerna 1: 431 och II: 526 framhålles att den föreliggande dubbelbeskattningen
motverkar företagens villighet att genom nya emissioner anskaffa
nytt riskvilligt kapital. I vissa länder, t. ex. England, medges avdragsrätt
för utdelad vinst. På andra håll, t. ex. Västtyskland, har man en
låg skattesats beträffande utdelad vinst mot en skattesats på fonderad vinst
som något överstiger den svenska. Det främsta skälet för differentiering där
sådan företagits har varit önskemålen att öka tillflödet särskilt av långsiktigt
sparande till kapitalmarknaden samtidigt som man har velat erhålla
en spridning av de riskvilliga kapitalinsatserna. I Sverige förekommer blott
en tillfällig och mycket begränsad rätt till avdrag för utdelad vinst.
Dubbelbeskattningen ställer enligt motionärernas mening mycket höga
krav på avkastning i de företag som för sin kapitalförsörjning är t\ungna
att gå ut på aktiemarknaden. Beskattningen motverkar alltså nyföretagsamheten
och rörligheten i det ekonomiska livet. Nackdelarna av denna dyra
kapitalförsörjningsform visar sig i allt flera företags växande benägenhet
att skaffa sig kapital genom obligationsemissioner. Fördelen från företagsekonomisk
synpunkt med att låna medel är ju att ränteutbetalningarna i
motsats till aktieutdelningen är avdragsgilla vid beskattningen. Men de
långa lånen representerar icke det riskvilliga kapitalet. En lättnad i beskattningen
på utdelade vinster är därför ytterligt angelägen. Starka skäl talar
för att aktiebolag endast skall betala skatt för den vinst som inte utdelas.
En planmässigt genomförd successiv minskning av skatten på den utdelade
vinsten torde vara en lämplig utväg.
Det absolut övervägande antalet av vårt lands aktiebolag utgöres -— framhåller
motionärerna — av egenföretagen eller de s. k. familjeföretagen. Det
kan antagas att en successiv avveckling av dubbelbeskattningen på aktiebolagens
vinst till en början inte får praktisk betydelse för andra aktiebolag
än dem som tidigare haft möjlighet att utdela. För egenföretagen är på
grund av dubbelbeskattningen utdelning på aktiekapitalet i regel alltför
betungande och förekommer därför sällan. Detta har i sin tur medfört ett
svagt intresse för placering av riskvilliga medel i dessa företag, som således
för närvarande inte har någon direkt emissionsmarknad alt vända sig
till. Därmed uteblir också möjligheten till lättnad i kapitalanskaffningsproblemet
till dess att dubbelbeskattningen helt eller i det närmaste avskaffats.
En lösning på det föreliggande problemet är enligt motionärerna
att under eu övergångstid göra aktieutdelning upp till eu viss procent a\-dragsgill vid beskattningen.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1963
B. Varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen
Gällande bestämmelser
Genom beslut av 1955 års riksdag genomfördes ändrade regler för företagsbeskattningen.
Vad angår värderingen av tillgångar avsedda för omsättning
eller förbrukning (lager) föreskriver de nya bestämmelserna i
punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen att den bokföringsinässiga
värdesättningen skall godtas vid inkomstberäkningen endast under
förutsättning att den inte står i strid med särskilda, för denna beräkning
meddelade bestämmelser. Huvudregeln för varulagervärderingen är att lagret
vid beskattningsårets utgång inte må upptas till lägre belopp än 40 procent
av lagrets anskaffningsvärde vid samma tidpunkt eller, därest återanskaffningsvärdet
är lägre, sistnämnda värde. Lagret får således nedskrivas
med högst 60 procent. Från det värde, varå nedskrivningen får göras,
må först avräknas den inkurans i lagret som kan finnas å balansdagen.
Med tillämpning av endera av två supplementärregler kan i särskilda fall
lägre lagervärden än enligt huvudregeln medgivas. Enligt den ena regeln må
nedskrivningens storlek beräknas på medeltalet av lagren under de två närmast
föregående beskattningsåren, vilket i vissa fall kan leda till negativa
lagervärden. Den andra supplementärregeln innebär, att om i lagret ingår
råvaror eller stapelvaror lagret i denna del får upptas till lägst 70 procent
av ifrågavarande tillgångars lägsta marknadsvärde under en tioårsperiod.
Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln antogs särskilda bestämmelser
för vissa övergångsår. Lagret för beskattningsåret 1956 skulle enligt
dessa värderas till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet och lagret för beskattningsåret
1957 till lägst 30 procent av anskaffningsvärdet. Sistnämnda
procentsats gällde även beträffande varulagervärderingen vid utgången av
beskattningsåret 1958. Från och med beskattningsåret 1959, alltså från och
med 1960 års taxering, skulle de nya bestämmelserna helt träda i kraft.
Genom lag den 13 mars 1959, nr 54, uppsköts emellertid det fulla ikraftträdandet
av 1955 års lagervärderingsregler till 1961 års taxering.
Frågans behandling vid tidigare års riksdagar
Förslag till de nya bestämmelserna rörande företagsbeskattningen förelädes
1955 års riksdag i proposition nr 100. Häri hade beträffande varulagervärderingen
förordats de regler, för vilka ovan redogjorts. I anledning av
propositionsförslaget yrkades i väckta motioner, att lägsta gränsen för tilllåten
nedvärdering av lagret skulle bestämmas till 30 procent. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 45 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott berörda
motioner. Utskottet anförde bl. a.
Utskottet ansluter sig för sin del till departementschefens uppfattning att
något verkligt väsentligt med en ändrad företagsbeskattning inte kan vinnas
från konjunkturpolitisk synpunkt med mindre reglerna för varulagervärde
-
7
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1963
ringen skärpes. Såsom i propositionen framhålles kan redan mindre ändringar
i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet
öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till likviditetsförstärkning
genom lagernedskrivningar och därmed på omfattningen av
företagens investeringar inte endast i lagertillgångar utan jämväl i maskiner,
inventarier o. d.
Den fråga varom olika meningar råder är var lägsta gränsen för tillätet
bokfört lagervärde skall dragas. Självfallet måste här ske en avvägning mellan
å ena sidan de synpunkter av konjunkturpolitisk art, som utskottet enligt
vad i det föregående framhållits funnit tala för kraftigast möjliga åtstramning
av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet
av regler, som lämnar utrymme för betryggande nedskrivningar för pnsfallsrisk.
Det torde inte vara möjligt att ange hur långt gående nedskrivningar
nu gällande bestämmelser medger. Som av propositionen framgar
har^ emellertid av mellankommunala prövningsnämnden tillämpad praxis,
enligt vilken nedskrivning i princip medges till 30 procent av lagrets lägsta
värde, kommit att under senare år i betydande utsträckning tillämpas av
näringslivet och taxeringsmyndigheterna. Enligt utskottets mening måste
det med utgångspunkt härifrån vara helt uteslutet att tillmötesgå motionsyrkandena
om en lägsta gräns vid 30 procent av lagrets anskaffningsvärde,
emedan en på så sätt bestämd gräns inte skulle medföra den från konjunkturpolitiska
synpunkter önskvärda åtstramningen i värderingsreglerna. I
själva verket skulle såsom ock departementschefen framhållit en huvudregel
enligt detta alternativ i förening med de föreslagna supplementärreglerna
i åtskilliga fall innebära ännu generösare värderingsregler än de nu i
praxis tillämpade.
Då det åter gäller att bedöma behovet av nedskrivning for pnsfallsnsk
måste enligt utskottets mening starkt avseende fästas vid det förhållandet,
att beträffande sådana lagertillgångar som är underkastade den största prisfallsrisken,
nämligen rå- och stapelvaror, värderingen får ske med utgångspunkt
från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod enligt den ena av
supplementärreglerna. Då det kan antagas, att företag med lager av tillgångar
av nyss nämnt slag kommer att tillämpa ifrågavarande supplementärregel,
vilken väl i de flesta fall torde ge det lägsta lagervärdet, kommer huvudregeln
att gälla för det stora flertalet företag med mera prisbeständiga lagertillgångar
och företag med sammansatta lager, där en prisförändring i någon
del'' av lagret inte i någon mera avsevärd grad påverkar det totala lagrets
värde. Läget blir alltså det alt huvudregeln i det väsentliga kommer att
tillämpas av företag som har det förhållandevis minsta behovet av nedskrivning
för prisfallsrisk.
Även i motioner vid senare års riksdagar har vid flera tillfällen framställts
yrkanden om ändring av huvudregeln för varulagervärderingen så alt procenttalet
för den nedre gränsen bestämmes till 30. Dessa yrkanden har avvisats
av riksdagen. Därvid har från bevillningsutskottets sida bl. a. framhållits
att utskottet i princip ansåg alt huvudregeln för varulagervärderingen
inte borde medge en längre gående nedskrivning än till 40 procent av
värdet. Utskottet har uttalat den meningen att sedan väl den erforderliga
uppskrivningen skett — det torde komma att visa sig alt för näringslivet
i allmänhet eu (iO-procentig nedskrivning skulle vara tillräcklig för det
svfte nedskrivningen främst avsåg att tjäna, nämligen att medge ett bet ryg
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1963
gande skydd mot prisfallsrisk. Det har vidare framhållits att genom särskilda
regler sörjts för att ytterligare prisfallsskydd kunde beredas företag
med särskilt priskänsliga varor.
Även frågan om ändring av övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen
har vid flera tillfällen varit föremål för behandling av riksdagen (jfr
bevillningsutskottets betänkande nr 17/1959, nr 37/1960 och nr 20/1961).
Senast har spörsmålet i anledning av därom väckta motioner — av huvudsakligen
samma innehåll som de nu förevarande — behandlats av 1962 års
bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande nr 35. Utskottet
uttalade därvid bl. a. att gällande bestämmelser för varulagervärderingen
måste för normalfallen anses ge ett fullt tillfredsställande skydd mot prisfall.
Ändringsyrkandena i motionerna rörande huvudregeln, vilka avsåg
rätt till nedskrivning av varulager till lägst 30 procent av lagrets värde, hade
heller inte grundats på att så var fallet. Till stöd för motionerna åberopades
i stället önskvärdheten att öka företagssparandet och konsolideringsmöjligheterna
inom näringslivet. Utskottet framhöll att det givetvis var av utomordentligt
värde inte endast för företagen utan även för det allmänna att
företagen hade goda möjligheter till konsolidering och en god likviditet. Utskottet
fortsatte.
Emellertid måste en avvägning ske mellan önskemålen att beskattningsreglerna
utformas så att de i största utsträckning bidrar till företagens konsolidering
och det allmännas befogade anspråk på att även skattskyldiga,
som driver rörelse, skall bidra till skatteintäkterna alltefter sin bärkraft.
Att därvid^ förstnämnda synpunkt såvitt gäller reglerna för varulagervärderingen
i vårt land har fått göra sig gällande i minst lika hög grad som i
jamtörbara länder framgår enligt utskottets mening därav att de svenska
bestämmelserna i förevarande hänseende allmänt torde betraktas som mvcket
generösa.
Med ett avstyrkande av motionerna framhöll utskottet slutligen, att företagsbeskattningens
framtida utformning var föremål för överväganden inom
allmänna skatteberedningen, som därvid givetvis skulle uppmärksamma frågan
i vad mån hänsyn vid beskattningen borde tas till näringslivets behov
av konsolidering och självfinansiering och att utskottet inte blivit övertygat
om att behoven av ökad konsolidering och förbättrad likviditet var av sådan
styrka att riksdagen borde frångå sina tidigare ställningstaganden till frågan
om högsta tillåtna varulagernedskrivning.
Motionerna
Till stöd för lagstiftningsyrkandet i motionerna I: 436 och II: 529 åberopas
motivering i motionerna 1:431 och 11:526. Däruti framhålles att man
vid bedömandet av regler som bör gälla vid inkomsttaxeringen måste särskilt
beakta varulagrets ekonomiska karaktär för handels- och produktionsföretag.
Sådana företag är tvungna att hålla sig med ett visst lager för
att över huvud taget kunna bedriva sin verksamhet. De kan inte lösgöra
det i lagret investerade kapitalet, utan detta är lika hårt bundet som kapi
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1963 9
tal investerat i anläggningstillgångar. En uppskrivning av varulagret leder
till blott en skenbart högre vinst. Företaget visar inte en emot denna skenbara
vinst svarande ökad avkastning. Uppskrivningen träffar med andra
ord företagets arbetande kapital oberoende av om företaget i övrigt visar
vinst eller förlust. Den uppskrivning av varulagervärdena som framtvingades
för två år sedan begränsade företagens arbetande kapital. Uppskrivningen
träffade mycket ojämnt och utan hänsyn till det enskilda företagets
konkurrensläge. Inte minst drabbades den mindre och medelstora företagsamheten,
som för närvarande arbetar under mycket besvärande villkor då
det gäller anskaffningen av riskvilligt kapital. Mot den bakgrunden talai
såväl principiella som praktiska skäl enligt motionärernas uppfattning för
en återgång till de varulagervärdesbestämmelser som gällde vid 1960 års
taxering. För ökad rätt till avskrivning talar i nutida konjunkturläge det
förhållandet att många företag nu måste arbeta »på lager». Möjligheten härtill
är givetvis beroende av likviditeten. En ökning av denna genom föibättrade
avskrivningsvillkor skulle alltså vara sysselsättningsfrämjande.
I motionerna I: 520 och II: 632 framhålles, att många företag endast i
mindre utsträckning har tillgångar i form av fasta anläggningar. I stället
finns deras tillgångar huvudsakligen i varulagret. Vad denna företagskategori
beträffar spelar reglerna för nedskrivning av varulager en central roll
för företagets sparande och självfinansieringsmöjligheter. Flertalet mindre
företag återfinnes i denna grupp. En liberalisering av varulagervärderingsreglerna
skulle bäst motsvara dessa företags förutsättningar. För att i erforderlig
tid ge stimulans och motverka ytterligare konjunkturförsvagning
bör den fördjupade nedskrivningsrätten tillämpas redan vid 1964 års taxering.
C. Särskild beredning i syfte att främja företagens kapitalförsörjning
I motionerna I: 520 och II: 632 framställes tre yrkanden, av vilka det
första om ändring av bestämmelserna om varulagervärderingen vid inkomsttaxeringen
behandlats här ovan och det andra om översyn av avskrivningsreglerna
för byggnader inom rörelse besvaras i utskottets betänkande nr 20.
I nu förevarande sammanhang behandlas motionärernas tredje yrkande,
nämligen att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om tillsättande av särskild beredning för att utarbeta förslag till sådana
reformer av skattelagstiftning och annan lagstiftning, som är ägnade
att öka före lagssparandet och därigenom skapa större finansiellt utrymme
för en snabbare utbyggnad, rationalisering och modernisering av industriens
och övriga företags tekniska, maskinella och andra resurser.
Motionärerna erinrar till en början om att levnadsstandardens stegring i
vårt land i hög grad är beroende av en gynnsam utveckling av industriproduktionen.
Den avmattning i produktionen, som sedan några år kunnat iakttagas,
ger anledning till skärpt uppmärksamhet. Tillkomsten av den euro
-
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1963
peiska gemensamma marknaden har medfört en kraftig injektion av stimulans
och utvecklingskraft för de engagerade länderna. Produktionsutvecklingen
inom industrien har där varit vida snabbare än i Sverige. Det vore
allvarligt om den svenska industriproduktionens ökning någon längre tid
skulle fortsätta att släpa efter.
Inom viktiga offentliga sektorer av samhällsekonomien råder — framhåller
motionärerna — en alltmer accentuerad underförsörjning. Detta gäller
sjukvården, vissa andra vårdområden samt utbildningsväsendet. För att
dessa svårigheter skall kunna övervinnas inom rimlig tid utan alltför stor
belastning av den allmänna levnadsstandarden i övrigt, måste produktionsutvecklingen
inom industri och näringsliv i övrigt gå snabbare än som de
senaste åren varit fallet. Även vårt lands möjligheter att öka biståndet till
de ekonomiskt eftersatta folken ute i världen sammanhänger givetvis med
produktionsutvecklingen här hemma.
För att accentuera den centrala betydelsen av alt gynnsamma villkor skapas
för industriproduktionens utveckling erinrar motionärerna vidare om
bl. a. 1959 års långtidsutredning, som redovisat ett utförligt material i sitt
betänkande »Svensk ekonomi 1960—1965» (SOU 1962:10). Utredningen
räknar med eu höjning av industriproduktionens årliga ökning till 5 procent
for 1960-talets första hälft. Om detta program skall kunna realiseras
måste kapitalintensiteten (nedlagt kapital per anställd) höjas. Ett väsentligt
villkor för en snabbare produktivitetsökning inom industrien är enligt
långtidsutredningen att kapitalinsatserna ökas. Speciellt fäster utredningen
avseende vid betydelsen av att industrien, som har det mest utsatta
läget i konkurrensen med utlandet, i nuvarande handelspolitiska situation
bor få mojligheter att genomföra en expansion och rationalisering i all den
omfattning, som svarar mot företagens egen bedömning av expansionsmöjligheterna.
J
Även andra omständigheter gör enligt motionärernas mening en höjning
av kapitalinsatsen per anställd inom industrien nödvändig, såsom den
knappare tillgången på arbetskraft och arbetstidsförkortningen. De totala
arbetskostnaderna har också stegrats kraftigt under den senast förflutna
3-arsperioden. Bortsett från Västtyskland synes arbetskostnaderna i Sverige
under åren 1959 1961 enligt tillgängliga uppgifter ha ökat starkare
an i nagot av våra större konkurrentländer i Europa. Härtill kommer den
delvis mycket besvärande bristsituation som råder inom stora delar av vårdoch
utbildningsområdena samt bostadssektorn.
Enligt motionärernas uppfattning är det en felsyn att ATP-fondernas tillkomst
skulle ha löst kapitalförsörjningsproblemet. Vad det mer kortsiktiga
perspektivet beträffar är det inte visat att det totala sparandet genom
ATP blivit större än vad det eljest skulle ha blivit. Snarare tyder gjorda
uppskattningar på att försäkringssparandet under 1960-talet skulle ha
vuxit snabbare med en annan organisation av pensionsförsäkringen. Man
bor inte som ofta sker förbise att företagens interna sparande och direkta
kapitalforsörjningsmöjligheter kraftigt reducerats genom pensionsstiftelse
-
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1D63
sparandets bortfall. Det sparandebortfall som ATP beräknades medföra i
sitt inledningsskede efter 1960 kan hittills ha kompenserats genom ett kraftigt
statligt och kommunalt tvångssparande via beskattningen. Lättnaden
på kapitalmarknaden 1962 sammanhängde med konjunkturavmattningen
och kan inte utan vidare tas som ett bevis för att vårt land nu kommit in i
ett tillstånd av riklig kapitaltillgång.
Med hänsyn till det ökade kapitalbehov som företagen står inför är det
enligt motionärernas mening i hög grad angeläget att produktionslivets
kapitalförsörjningsproblem angripes med energi och snabbhet. Därför bör
det uppdragas åt en särskild beredning att skyndsamt utarbeta ett handlingsprogram
i syfte alt främja företagsparande och självfinansieringsmöjligheter
samt andra former av kapitalförsörjning för industrien och
den enskilda företagsamheten i övrigt, icke minst de mindre företagen. Syftet
skall vara att därigenom öka stabiliteten till gagn inte minst för de anställda.
Denna beredning bör arbeta fristående från den allmänna skatteberedningen,
ehuru i kontakt med denna, och bör vara oförhindrad att
framlägga delförslag till reformer.
Bland de områden inom lagstiftningen, vilka kan komma i fråga för
vidare överväganden eller för en mera omedelbar reformering, exemplifierar
motionärerna — förutom avskrivningsreglerna för industribyggnader
och reglerna för värdering av varulager — följande:
Avskrivning på återanskaffningsvärde för maskiner och inventarier. Genom
de år 1955 beslutade nya avskrivningsreglerna för maskiner och inventarier
ersattes den fria avskrivningsrätten med en rätt till i princip
femårig avskrivning på anskaffningsvärdet som huvudregel. Så snart värdesäkringskommittén
blivit färdig med sitt utredningsarbete, vilket väntas
ske under 1963, bör frågan om avskrivning på återanskaffningsvärde för
maskiner och inventarier tas upp till fristående prövning. Principiellt är det
nämligen önskvärt att avskrivningsreglerna är så utformade att de tillåter
en realekonomisk avsättning av medel för återanskaffning av förbrukade
eller förslitna produktionsmedel.
Avsättning inom rörelsen för utjämning av pensionskostnad. För att underlätta
ATP-systemets framtida finansiering och för alt motverka det betydande
bortfall, som inträffat i företagssparande för pensionsändamål,
borde företagen tillåtas göra skattefri avsättning till konto inom rörelsen
av de belopp, som utgör mellanskillnaden mellan nu faktiskt erlagd ATPavgift
och en på rimliga grunder beräknad pensionspremie. Medel som avsatts
till sådant konto skulle senare under tiden för ATP:s uppbyggnad
få disponeras för avgiftsbetalning till ATP för att i princip vara förbrukade
vid uppbyggnadsperiodens slut.
Andel i vinst. Ett system, som bygger på någon form av vinstandel för de
anställda ger dem direkt del i den förmögenhetsökning, som genom investering
av vinstavsättningar växer fram i ett framgångsrikt företag och befrämjar
samtidigt en effektiv och ekonomisk produktion. Här bär finnas en
sparstimulans som hittills utnyttjats i mycket ringa utsträckning. Förut
-
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1963
sättningarna för ett vinstandelssystem är varierande i skilda branscher och
näringsgrenar liksom i olika företag och ett sådant system måste helt
bygga på frivilliga överenskommelser mellan företagsledning och anställda.
Det allmänna borde dock enligt motionärernas mening kunna anpassa lagstiftningen
så, att sådana överenskommelser underlättas. I främsta rummet
krävs reformer av skattelagstiftningen. Dessa skulle exempelvis gå ut på
att anställda som erhåller vinstandel tillförsäkras skattefrihet för den del
därav som står kvar i företagen under en längre period. Företagen bör självklart
få skattefrihet för den del av nettointäkten som sålunda går till de
anställda.
Vidgade återlåningsmöjligheter inom ATP. Gällande bestämmelser för
rätt till återlån av premie till ATP bör ändras så att återlånerätten icke
förfaller kalenderårsvis utan utsträckes att omfatta avgifter som erlagts under
en period av fem år. Även bör skapas en fastare rätt till återlån under
vissa betingelser.
De konkreta förslag som ovan redovisats tar — framhåller motionärerna
— alla sikte på att främja olika former av företagssparande eller att annorledes
förbättra kapitalförsörjningen för näringslivet. Självfinansieringsmöjligheterna
inom företagen framstår för närvarande som alltför beskurna.
Detta belyses av den ansvällning, som företagens upplåning på kapitalmarknaden
och i bankerna undergått under det senaste året, trots att industriinvesteringarna
realt inte ökat. Den starkt ökade, yttre finansieringen av
företagens investeringar är bl. a. en följd av de krympta bruttovinstmarginalerna
samt gällande regler för avskrivning vid beskattningen och för avsättning
till pensionsändamål. De nya förutsättningarna för avsättning till
investeringsfond har uppenbarligen inte kunnat kompensera avskrivningsreglernas
åtstramning.
Utskottets yttrande
A. Avvecklingen av dubbelbeskattningen av aktiebolag och ekonomiska
föreningar
I motionerna 1:431 och 11:526 yrkas skrivelse till Ivungl. Maj:t med
hemställan om vidgade direktiv till allmänna skatteberedningen i syfte att
utreda frågan om successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag
och ekonomiska föreningar. Motionärerna har, såsom framgår av
deras motivering, uppmärksamheten främst riktad på familj ebolagen och
framhåller, att en successiv minskning av skatten på den utdelade vinsten
på längre sikt skulle tillföra bolagen riskvilligt kapital.
Såsom framhållits i det föregående antog 1960 års höstriksdag en provisorisk
lagstiftning om beskattning av aktieutdelningar. Bestämmelserna
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1963
13
härom innebär ett tillfälligt upphävande av dubbelbeskattningen så till
vida att aktiebolagen vid inkomsttaxeringen under högst sex på varandra
följande år kan få avdrag för utdelning å nyemitterat aktiekapital med
fyra procent av vad som inbetalats. Lagstiftningen gäller fr. o. m. innevarande
års taxering t. o. m. 1973 års taxering.
Motionärerna är införstådda med att härigenom föreligger en, om än tillfällig
och begränsad, rätt till avdrag för utdelad vinst. De yrkar emellertid
en mera långtgående reform.
I anledning härav vill utskottet framhålla att den till allmänna skatteberedningen
hörande företagsskatteutredningen enligt sina direktiv är oförhindrad
att uppta hela nettovinstbeskattningssystemet till omprövning. Det
uttalas också i direktiven att en särskild fråga för utredningen kan bli att
bygga vidare på de erfarenheter, som kan vinnas av nyssnämnda provisoriska
lagstiftning.
Vad särskilt angår familjebolagen må därjämte erinras om att dubbelbeskattningen
för närvarande knappast kan sägas vara betungande. Vinstmedel
i sådana företag torde endast i begränsad omfattning — och detta
vitsordas också i motionerna — överföras till aktieägarna genom utdelning.
I flertalet fall uttas vinstmedlen nämligen lönevägen, varvid företagen erhåller
fullt avdrag för vad som utbetalas.
Av det anförda framgår att den i motionerna berörda frågan om dubbelbeskattningen
av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas vinstmedel
ingår i allmänna skatteberedningens utredningsuppdrag. Eftersom
beredningens prövning enligt utskottets mening bör vara förutsättningslös,
anser utskottet sig inte kunna tillstyrka att beredningen skulle bindas av
tilläggsdirektiv av det innehåll motionärerna åsyftat. På grund härav avstyrker
utskottet det här föreliggande skrivelseyrkandet.
B. Varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen
Från och med 1961 års taxering tillämpas i full utsträckning de vid 1955
års riksdag beslutade ändringarna i kommunalskattelagen rörande värdering
av varulager. Huvudregeln är därvid att lagret i princip inte får upptas
till lägre belopp än 40 procent av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde
å balansdagen. I särskilda fall kan dock med tillämpning av
endera av två supplementärregler lägre lagervärden godtas. Anledningen
till uppskovet med det fulla ikraftträdandet av huvudregeln har varit alt
man velat möjliggöra eu successiv anpassning av lagervärdena till de nya
bestämmelserna för sådana skattskyldiga, som vid den tidpunkt då reglerna
antogs hade gjort långtgående nedskrivningar å varulagren.
I motionerna I: 436 och II: 529 ävensom I: 520 och II: 632, såvitt här är i
fråga, yrkas att riksdagen måtte besluta sådan ändring av huvudregeln för
varulagervärderingen att nedskrivning av varulager får äga rum till lägst
30 procent av lagrets värde och alltså en återgång till den bestämmelse
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1963
som gällde vid 1960 års taxering och tidigare. I motionerna 1:436 och
II: 529 yrkas även förmånligare procenttal, än som nu gäller, vid tillämpning
av den ena av supplementärreglerna.
Utskottet får till en början framhålla, att det främsta motivet till den
år 1955 beslutade begränsningsregeln var att man därigenom ville utforma
företagsbeskattningen så att den bättre än då var fallet kunde anpassas
till en konjunkturstabiliserande ekonomisk politik. En avvägning skedde
således mellan å ena sidan synpunkter av konjunklurpolitisk art, vilka
talade för kraftigast möjliga åtstramning av de permanenta värderingsreglerna,
och å andra sidan behovet av regler, som lämnade utrymme för betryggande
nedskrivningar för prisfallsrisk. Det åberopades vidare, att en
huvudregel med rätt till nedskrivning ända till 30 procent av lagrets värde
i förening med supplementärreglerna skulle innebära generösare värderingsregler
än de, som vid tidpunkten för lagstiftningen tillämpats i praxis,
och afl man därigenom inte skulle nå den avsedda konjunkturpolitiska
effekten. Därför ansågs nödvändigt med en mindre långtgående nedskrivning.
De alternativ, som då låg närmast till hands, var nedskrivning till
50 procent av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde i enlighet
med vad majoriteten inom företagsbeskattningskommittén föreslagit eller
till 40 procent av samma värde såsom en reservant inom utredningen förordat
och flera remissinstanser tillstyrkt. Med hänsyn till att i vissa speciella
fall möjligen ett fullt betryggande skydd mot prisfall inte skulle erhållas,
om förstnämnda procenttal valdes, ansåg föredragande departementschefen,
att procentsatsen borde fastställas till 40. Härtill anslöt sig såväl 1955 års
bevillningsutskott som samma års riksdag.
Vid bedömande av skäligheten av den nu gällande huvudregeln bör enligt
utskottets mening ihågkommas, att den högsta tillåtna nedskrivningen
med 60 procent beräknas på det värde, som framkommer, sedan avdrag
från anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet i förekommande fall skett
för inkurans.
Motionärerna har inte påstått att de nuvarande bestämmelserna för varulagervärderingen
inte för normalfallen skulle ge ett tillfredsställande skydd
mot prisfall. En ökad rätt till avskrivning motiveras i stället med det nutida
konjunkturläget ävensom behovet att förbättra företagens likviditet
och företagssparandet samt företagens självfinansieringsmöjligheter, särskilt
då det gäller mindre och medelstora förelag.
Enligt utskottets mening är det av utomordentligt värde inte blott för
företagen utan även för det allmänna att företagen har goda möjligheter
till konsolidering och en god likviditet. Vid beskattningsreglernas utformning
måste emellertid en avvägning göras mellan å ena sidan företagens
konsoliderings- och likviditetskrav samt å andra sidan det allmännas befogade
anspråk på att även rörelseidkare skall bidra till skatteintäkterna
alltefter bärkraft. Den genom lagstiftningen härutinnan gjorda avvägningen
finner utskottet, såsom torde framgå av det ovan anförda, skälig. I sammanhanget
må också framhållas att gällande svenska regler för varulager
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1963 15
värderingen allmänt torde betraktas såsom liberala vid en jämförelse med
motsvarande bestämmelser i andra europeiska länder, vilka arbetar under
liknande ekonomiska villkor som vårt land.
Utskottet kan vidare inte — och detta gäller särskilt de mindre och
medelstora företagen — biträda den av vissa motionärer framförda åsikten,
att en ökad nedskrivningsrätt i tider av konjunkturavmattning, när
företagen nödgas arbeta »på lager», skulle i nämnvärd mån förbättra likviditeten
hos dessa företag. I regel torde företagen under sådana förhållanden
knappast kunna till fullo utnyttja gällande möjligheter till nedskrivning
av lagret.
Slutligen vill utskottet hänvisa till att hela företagsbeskattningens framtida
utformning är föremål för överväganden inom den till allmänna skattebercdningen
hörande företagsskatteutredningen. I detta läge är det enligt
utskottets mening inte lämpligt att här till principiell diskussion uppta
frågan om och i vad mån skattereglernas utformning bör ta sikte på att
vidga möjligheterna till konsolidering för företagen och om detta i så
fall bör ske genom ändrade bestämmelser för varulagervärderingen. Åberopande
det anförda får utskottet, med en erinran att riksdagen under
senare år vid flera tillfällen avvisat liknande motionsyrkanden, avstyrka
motionerna 1:436 och 11:529 liksom motionerna 1:520 och 11:632 i nu
förevarande del.
C. Särskild beredning i syfte att främja företagens kapitalförsörjning
I de föreliggande motionerna I: 520 och II: 632 yrkas bl. a. skrivelse till
Ivungl. Maj :t om tillsättande av särskild beredning, som skulle utarbeta
förslag till sådana reformer av skattelagstiftning och annan lagstiftning, vilka
är ägnade att öka företagssparandet. Därigenom skulle skapas större finansiellt
utrymme för en snabbare utbyggnad, rationalisering och modernisering
av industriens och övriga företags tekniska, maskinella och andra
resurser. Denna beredning borde arbeta fristående från allmänna skatteberedningen,
ehuru i kontakt med denna. Motionärerna exemplifierar vissa
områden, vilka i syfte att främja den enskilda företagsamhetens kapitalförsörjning
bör bli föremål för vidare överväganden eller mera omedelbar
lagstiftning, såsom avskrivning av industribyggnader, värdering av varulager,
avskrivning på återanskaffningsvärde för maskiner och inventarier,
avsättning inom rörelse för utjämning av pensionskostnad, andel i vinst
samt återlåning inom ATP. Motionärerna framhåller därvid bl. a. att ett
ökat företagssparande skulle skapa större utrymme för finansieringen av
investeringarna inom den offentliga sektorn och på bostadsmarknaden samt
att ett stärkande av företagens utvecklings- och konsolideringsmöjligheter
skulle ge de anställda större trygghet inför den skärpta konkurrensen från
utländska företag.
Utskottet kan inte dela motionärernas uppfattning att frågan om företagsbeskattningen
och närliggande spörsmål i syfte att främja företagens
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1963
kapitalförsörjning bör göras till föremål för en särskild utredning, således
vid sidan av allmänna skatteberedningen. Enligt utskottets mening är det
nämligen förenat med betydande fördelar att — såsom avsetts med tillsättandet
av företagsskatteutredningen — förevarande skatterättsliga spörsmål
kan tas upp till bedömning i ett enda, större sammanhang. Att vid sidan
av allmänna skatteberedningen företa en utredning av den art, motionärerna
önskar, finner utskottet inte lämpligt.
Utskottet vill härvid erinra om att redan gällande skattelagstiftning erbjuder
företagen stora möjligheter till konsolidering och självfinansiering
genom avsättningar till investeringsfonder, nedskrivningar av varulager
samt avskrivningar å maskiner och inventarier. Företagen kan också enligt
ATP-systemet i kapitalförsörjningssyfte återlåna erlagda pensionsavgifter
ur allmänna pensionsfonden. Vad angår de mindre företagen, vilkas kapitalförsörjningsproblem
särskilt beröres i motionerna, må också framhållas,
att staten sedan lång tid aktivt medverkat i kreditgivningen till de mindre
och medelstora företagen. På senare tid har olika stödformer i detta hänseende
samordnats, varjämte verksamheten utvidgats. Senast beslöt 1962
års riksdag sålunda medverka till viss omläggning av det för sådant ändamål
redan existerande AB Industrikredit samt till inrättande av AB Företagskredit.
Härtill kommer det samtidigt inrättade kreditinstitutet AB Svensk
Exportkredit, som är avsett att tillgodose exportföretagen.
Utskottet är medvetet om att det i fråga om skattebestämmelserna föreligger
skillnader mellan olika företagsformer och att det från kapitalförsörjningssynpunkt
gäller gynnsammare bestämmelser för aktiebolagen och de
ekonomiska föreningarna än för de enskilda företagarna. Sådana spörsmål
har företagsskatteutredningen enligt sina direktiv att pröva, och det är enligt
utskottets mening angeläget att dessa frågor får bedömas i ett sammanhang.
Utskottet anser det ej heller motiverat med en särskild utredning av den
anledningen att annan lagstiftning än skattelagstiftningen skulle ändras för
att tillgodose företagens kapitalförsörjningsproblem. Utskottet utgår ifrån
att företagsskatteutredningen i sitt blivande skatteförslag kommer att ta
ställning till därav eventuellt betingade ändringar i annan lagstiftning. I den
mån ändringar i skattelagstiftningen kan bli en följd av andra reformer,
förutsätter utskottet vidare, att detta beaktas i sitt sammanhang.
Med det anförda får utskottet avstyrka motionerna I: 520 och II: 632, såvitt
desamma behandlas i detta avsnitt.
Utskottets hemställan
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. beträffande avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag
och ekonomiska föreningar
att de likalydande motionerna 1:431 av herr Hagberg
m. fl. och II: 526 av herr Heckscher m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
17
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1963
B. beträffande varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen
att
följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:436 av herr Hagberg
m. fl. och II: 529 av herr Heckscher in. fl., samt
2) de likalydande motionerna I: 520 av herr Lundström
m. fl. och II: 632 av herr Ohlin m. fl.,
samtliga motioner i vad avser förevarande fråga, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd; ävensom
C. beträffande särskild beredning i syfte att främja företagens
kapitalförsörjning
att de likalydande motionerna I: 520 av herr Lundström
m. fl. och II: 632 av herr Ohlin m. fl., i vad avser förevarande
fråga, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 april 1963
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson*,
fröken Ranmark, herrar Oscar Carlsson, Wärnberg, Lundström, Gösta
Jacobsson, Sundin och Billman; samt
från andra kammaren: herrar Brandt*, Allard*, Gustafson i Göteborg,
Kärrlander, Vigelsbo, Engkvist, Asp, Christenson i Malmö, Magnusson i Borås
och Björkman.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer
Beträffande avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag och
ekonomiska föreningar
1) av herrar Hagberg, Gösta Jacobsson, Magnusson i Borås och Björkman,
vilka — under åberopande av innehållet i de likalydande motionerna
I: 431 av herr Hagberg m. fl. och II: 526 av herr Heckscher m. fl. — ansett
att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förenämnda motioner måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t genom
vidgade direktiv till allmänna skatteberedningen måtte
ge denna i uppdrag att utreda frågan om en successiv avveckling
av dubbelbeskattningen å aktiebolag och ekonomiska
föreningar.
18 Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1963
II) av herrar Lundström, Billman, Gustafson i Göteborg och Christenson i
Malmö.
Beträffande varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen
III) av herrar Hagberg, Lundström, Gösta Jacobsson, Billman, Gustafson
i Göteborg, Christenson i Malmö, Magnusson i Borås och Björkman vilka —
under åberopande av innehållet i de likalydande motionerna 1: 436 av herr
Hagberg m. fl. och II: 529 av herr Heckscher m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 520 av herr Lundström m. fl. och II: 632 av herr Ohlin m. fl. —
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionärernas förslag, att varulager
vid inkomstbeskattningen skall kunna nedskrivas till 30 procent i stället
för lägst 40 procent av anskaffningsvärdet, och sålunda bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till förenämnda motioner,
i vad avser förevarande fråga, antaga det vid motionerna I:
436 och II: 529 fogade förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Beträffande särskild beredning i syfte att främja företagens
kapitalförsörjning
IV) av herrar Lundström, Billman, Gustafson i Göteborg och Christenson
i Malmö, vilka
dels ansett, att utskottet under förevarande avsnitt bort anföra följande:
I de föreliggande motionerna I: 520 och II: 632 yrkas bl. a. skrivelse till
Kungl. Maj :t om tillsättande av särskild beredning, som skulle utarbeta förslag
till sådana reformer av skattelagstiftning och annan lagstiftning, vilka
är ägnade att öka företagssparandet. Därigenom skulle skapas större finansiellt
utrymme för en snabbare utbyggnad, rationalisering och modernisering
av industriens och övriga företags tekniska, maskinella och andra resurser.
Denna beredning borde arbeta fristående från allmänna skatteberedningen,
ehuru i kontakt med denna. Motionärerna exemplifierar vässa områden, vilka
i syfte att främja den enskilda företagsamhetens kapitalförsörjning bör
bli föremål för vidare överväganden eller mera omedelbar lagstiftning,
såsom avskrivning av industribyggnader, värdering av varulager, avskrivning
på återanskaffningsvärde för maskiner och inventarier, avsättning inom
rörelse för utjämning av pensionskostnad, andel i vinst samt återlåning inom
ATP. Motionärerna framhåller därvid bl. a. att ett ökat företagssparande
skulle skapa större utrymme för finansieringen av investeringarna inom den
offentliga sektorn och på bostadsmarknaden samt att ett stärkande av företagens
utvecklings- och konsolideringsmöjligheter skulle ge de anställda
större trygghet inför den skärpta konkurrensen från utländska företag.
Som motionärerna framhållit är det en mångfald omständigheter såväl i
det aktuella läget som i den förutsebara utvecklingen, som motiverar att
frågan om företagens kapitalförsörjning bör angripas på ett mera allsidigt,
målmedvetet och energiskt sätt än hittills. Utskottet delar således motionä
-
19
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1963
rernas uppfattning att någon viss, enstaka åtgärd härvidlag inte kommer att
vara till fyllest. Olika varandra kompletterande åtgärder framstår som mera
rationellt, bland annat därför — vilket motionärerna framhållit — att de varierande
förutsättningar, som gäller för skilda typer av företag, då bäst kan
tillgodoses.
Utskottet tillstyrker därför motionärernas förslag att det genom en särskild
beredning skyndsamt utarbetas ett handlingsprogram i syfte att främja företagssparande
och självfinansieringsmöjligheter samt andra former av kapitalförsörjning
för industrien och den enskilda företagsamheten i övrigt,
inte minst de mindre företagen. Syftet skall vara att därigenom öka stabiliteten
till gagn inte minst för de anställda. Denna beredning bör arbeta fristående
från den allmänna skatteberedningen, ehuru i kontakt med denna,
och bör vara oförhindrad att framlägga delförslag till reformer, som kan utarbetas
utan längre tidsutdräkt, för att på ett senare stadium framlägga sådana
reformförslag, som anses kräva ett mera omfattande utredningsarbete.
dels ock ansett att utskottet under C) bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
I: 520 av herr Lundström m. fl. och II: 632 av herr Ohlin
m. fl., i vad de avser förevarande fråga, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om tillsättande av särskild beredning
för att utarbeta förslag till sådana reformer av skattelagstiftning
och annan lagstiftning, som är ägnade att öka företagssparandet
och därigenom skapa större finansiellt utrymme
för en snabbare utbyggnad, rationalisering och modernisering
av industriens och övriga företags tekniska, maskinella
och andra resurser.
Särskilt yttrande
Beträffande särskild beredning i syfte att främja företagens
kapitalförsör jning
av herrar Hagberg, Gösta Jacobsson, Magnusson i Borås och Björkman,
vilka anfört följande:
I de likalydande motionerna I: 520 av herr Lundström m. fl. och II: 632 av
herr Ohlin m. fl. hemställes bl. a., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om tillsättande av särskild utredning för att utarbeta förslag
till sådana reformer av skattelagstiftningen och annan lagstiftning som är
ägnade att öka företagssparandet och därigenom skapa större finansiellt utrymme
för en snabbare utbyggnad, rationalisering och modernisering av
industriens och övriga företags tekniska, maskinella och andra resurser. Motionärerna
har enligt vår mening anfört vägande skäl till stöd för sin uppfattning
att kapitalförsörjningen inom företagen bör främjas. Otvivelaktigt
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1963
är levnadsstandardens stegring i vårt land i hög grad beroende av en gynnsam
utveckling av industriproduktionen. Den avmattning som sedan några
år kunnat iakttagas för den svenska industriproduktionens utveckling föranleder
därför skärpt uppmärksamhet. Det är ett väsentligt villkor för en
snabbare produktivitetsökning inom industrien att kapitalinsatserna ökas.
Härför krävs olika, varandra kompletterande åtgärder, främst på beskattningsområdet.
I motionerna anföres exempel på åtgärder som motionärerna finner angelägna,
bl. a. i fråga om avskrivningsreglerna för industribyggnader, reglerna
för värdering av varulager, rätten till avskrivning på återanskaffningsvärde
för maskiner och inventarier, rätten till avsättning inom rörelsen för utjämning
av framtida pensionskostnader och återlåningsmöjligheterna inom ATP.
Dessa frågor är samtliga av betydelse för företagens möjligheter att bygga
upp ett eget riskvilligt kapital. För vår del vill vi komplettera med ytterligare
några väsentliga frågeställningar, nämligen om rätt till avsättning till
självfinansieringsfond, för egenföretagare effektivare resultatutjämning,
gynnsammare avskrivningsmöjligheter beträffande skogsvägar, modifikationer
i gällande arvs- och förmögenhetsskatter m. m. I sammanhanget kan
även nämnas frågan om en successiv avveckling av dubbelbeskattningen för
aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Från vårt håll har vi i särskilda motioner till innevarande års riksdag tagit
upp samtliga här nämnda frågor, i vissa fall med förslag till omedelbara
åtgärder, i andra med yrkande om utredning. På grund härav har vi — ehuru
vi sålunda i princip delar motionärernas uppfattning rörande företagens kapitalförsörjningsproblem
— inte funnit oss kunna biträda förevarande utredningsyrkande.
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630524