Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1963

l

Nr 23

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion angående
rörelseidkares rätt till avdrag vid beskattningen
för underskott å fastighet.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevilllingsutskottet hänvisad motion, II. 438,
av herr Larsson i Borrby m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte besluta att
inkomsttagare med förvärvskälla i annan kommun skall äga rätt att, därest
därför tillräcklig inkomst av förvärvskälla inom hemortskommunen ej finnes,
på den inkomst som uppburits i den kommun där förstnämnda förvärvskälla
är belägen utföra avdrag enligt 25 § 3 mom. kommunalskattelagen, vari stadgas
rätt för ägare av annan fastighet att utföra dels avdrag för på fastigheten
belöpande räntekostnader, dels extra avdrag om 200 kronor, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta erforderligt författningsförslag.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionen framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.

Möjligheter saknas för närvarande att vid kommunal inkomstbeskattning i
annan kommun än hemortskommunen utnyttja avdrag för underskott i förvärvskälla.
Dylikt underskott som uppkommit i en kommun får nämligen enligt
46 § 1 mom. kommunalskattelagen endast avräknas å sådan den skattskyldiges
inkomst, som skall tagas till beskattning i samma kommun.

År 1958 beslöt riksdagen sådana ändringar i 46 § 4 mom., 48 § 4 mom., 50 §
3 mom. och 58 § 1 mom., ävensom punkt 4 av anvisningarna till 46 §, allt kommunalskattelagen,
att skattskyldig, som åtnjutit inkomst i annan kommun än
hemortskommunen och vars inkomst i sistnämnda kommun inte förslår till utnyttjande
vid den kommunala inkomsttaxeringen av ortsavdrag och de under
allmänna avdrag hänförliga avdragsposterna för periodiskt understöd, pensionsförsäkringspremier
.samt vissa andra försäkringsavgifter av personlig art, skall
äga rätt att avräkna återstående del i den andra kommunen. Därmed tillgodosågs
ett ofta och från skilda håll uttalat önskemål. Inte minst från riksdagens
sida hade vid upprepade tillfällen påtalats det otillfredsställande i att skattskyldig
vid den kommunala taxeringen på grund av kommungränsernas stora
betydelse vid denna taxering i vissa fall inte fick tillgodoräkna sig ortsavdrag
och allmänna avdrag i full utsträckning, trots att han haft inkomst att avrakna
avdragen mot. Såsom särskilt stötande hade det därvid framstått att ortsav Bihang

till riksdagens protokoll 19G3. 7 samt. Nr 23

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1963

draget, vilket avdrag var avsett att från beskattning undanta vad som motsvarade
existensminimum, kunde bli outnyttjat, helt eller delvis.

I förarbetena till lagstiftningen framhölls, att förslaget inte kunde sägas helt
tillgodose de uttalade önskemålen, eftersom vissa allmänna avdrag, nämligen
underskottsavdrag och det gift kvinna tillkommande s. k. förvärvsavdraget,
inte omfattades av reformen. Anledning till att avdragen för underskott å förvärvskälla
lämnades åsido var bl. a. det förhållandet att underskottsavdrag å
fastighet inte fick avdragas från garantibeloppet för fastigheten. Detta var,
framhöll departementschefen i proposition nr 42 år 1958, ofrånkomligt, så länge
fastighetsbeskattningen bestod. Det kunde därför knappast komma i fråga att
utsträcka rätten till avdrag för underskott å förvärvskälla, däri fastighet ingick,
sa att skatteunderlaget reducerades i en annan kommun, medan den kommun,
där fastigheten var belägen, fick beskatta garantibeloppet ograverat. På grund
härav borde enligt departementschefens mening anstå med prövningen av denna
fråga intill dess fastighetsbeskattningen avvecklades. Under sådana förhållanden
var departementschefen ej heller beredd att framlägga förslag om en
dellösning, som tog sikte på utvidgad avdragsrätt för allenast andra underskott
an de har nämnda. 1958 års bevillningsutskott anslöt sig i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 23 till vad departementschefen sålunda anfört
men framhöll angelägenheten av att även frågan om underskottsavdrag bringades
till en lösning.

I den förevarande motionen framhålles att hemortskommun och arbetsplatskommun
allt mindre ofta sammanfaller för den skattskyldige. Nämnda förhållande
ar särskilt markerat i större tätorter med ett flertal omlandskommuner
Den okade rörligheten på arbetsmarknaden bidrager också härtill. Det måste
alltsa betraktas som en naturlig utveckling att bostadskommunen kan vara en
annan än arbetsplatskommunen. Detta bör också generellt komma till uttryck
i skattelagstiftningen i de fall då det gäller bostadskostnaden.

Enligt gällande bestämmelser i kommunalskattelagen om schablontaxering
av en- och tvåfamilj sfastighet äger den skattskyldige göra avdrag för uppkommande
underskott å fastigheten. Detta avdrag kan utnyttjas endast av den
som har inkomster i hemortskommunen. För vissa kategorier av rörelseidkare
förefinns inte denna möjlighet, nämligen om bostadsfastigheten i hemortskommunen
utvisar underskott och om rörelseidkaren endast har inkomst i den
kommun där rörelsen är belägen. Det synes därför skäligt, att ej utnyttjade
underskott i hemortskommunen i dylika fall får avdragas i rörelsekommunen
genom tillägg till 46 § 4 mom. kommunalskattelagen.

Utskottet

En- och tvåfamiljsfastigheter beskattas jämlikt 24 § 2 mom. kommunalskattelagen
i regel efter schablon på så sätt att intäkten av fastigheten för helt år

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1963

3

räknat upptages till två och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde året
näst före taxeringsåret. Från denna intäkt får enligt 25 § 3 mom. nämnda lag
endast avdragas omkostnader i form av räntor samt tomträttsavgäld eller liknande
avgäld. Fysisk person, som är mantalsskriven å honom tillhörig sådan
fastighet, äger dessutom åtnjuta ett extra avdrag med, för helt år räknat, 200
kronor, dock högst med det belopp, som utgör intäkt av fastigheten, d. v. s. två
och en halv procent av taxeringsvärdet. I de fall då intäkten överstiger avdragen
utgör det överskjutande beloppet nettointäkt av fastigheten, som upptages
till beskattning vid den statliga taxeringen i hemortskommunen. Vid den kommunala
taxeringen i den kommun, där fastigheten är belägen, beskattas garantibeloppet,
d. v. s. två och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde.

Därest i förvärvskälla inom en kommun uppkommer underskott, d. v. s. om i
nu förevarande fall i hemortskommunen avdragen för räntor och tomträttsavgäld
eller liknande avgäld ävensom det extra avdraget å högst 200 kronor
överstiger intäkten (två och en halv procent av taxeringsvärdet), får underskottet
endast avräknas å den inkomst, som beskattas i samma kommun.

Det här föreliggande spörsmålet om rätt att överföra avdrag för underskott
å en- och tvåfamiljsfastigheter i fastighetskommunen (hemortskommunen) till
annan kommun (rörelsekommunen) är ett problem, som ingår i ett vida större
sammanhang, nämligen frågan om rätten att vid inkomstbeskattning över huvud
taget från en kommun till en annan överföra underskottsavdrag å förvärvskälla,
således inte blott beträffande annan fastighet utan även i fråga om övriga
förvärvskällor, och detta vare sig det gäller från hemortskommunen till annan
kommun eller det motsatta fallet, från sistnämnda kommun till hemortskommunen.

Såsom tidigare framhållits i betänkandet prövades frågan om rätten att överföra
ett icke utnyttjat avdrag för underskott å förvärvskälla i en kommun till
annan kommun, där den skattskyldige hade inkomst, i samband med att en
sådan rätt infördes i fråga om ortsavdrag och sådana allmänna avdrag, som
omförmäles i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen (avdrag för periodiskt understöd,
pensionsförsäkringspremier och vissa andra försäkringsavgifter ävensom
det sedermera tillkomna avdraget för underhåll å högst 1 000 kronor till icke
hemmavarande barn). Därvid uttalades såväl i propositionen nr 42 ar 1958 som
i bevillningsutskottets av riksdagen samma år godkända betänkande nr 23 att
frågan om en utvidgning av rätten till underskottsavdrag borde prövas först i
samband med fastighetsbeskattningens avveckling.

1 likhet med 1958 års bevillningsutskott finner utskottet starka skäl tala för
att skattskyldig medges möjlighet att tillgodogöra sig avdrag för underskott å
förvärvskälla även i annan kommun än den där beskattning av från förvärvskällan
härflytande inkomst sker. Detta gäller således också sådana underskott
som — i enlighet med vad i den föreliggande motionen angivits — uppkommer
vid schablontaxering av en- och tvåfamiljsfastigheter.

Även om motionsyrkandet om rätt till avdrag för underskott å förvärvskälla

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1963

i de fall, som omnämnes i motionen, i och för sig framstår såsom berättigat, vill
utskottet emellertid framhålla, att de förhållanden, som år 1958 ledde till att
man då avstod från en reform med avseende å underskottsavdragen, alltjämt
gäller. Främst fäster utskottet avseende vid den omständigheten att ett bifall till
motionsyrkandet skulle innebära, att den kommun där fastigheten är belägen
skulle ograverat få beskatta garantibeloppet, medan en annan kommun — rörelsekommunen
— skulle få vidkännas en mot underskottsavdraget svarande reducering
av sitt skatteunderlag. En sådan ordning kan inte anses tillfredsställande.
Det bör inte heller ifrågakomma att utbryta det här föreliggande yrkandet ur
sitt större sammanhang, nämligen frågan om en generell rätt att vid beskattningen
överföra underskottsavdrag från en kommun till en annan. Spörsmålet
torde därför enligt utskottets mening böra prövas först i samband med fastighetsbeskattningens
avveckling.

Med det anförda får utskottet avstyrka den föreliggande motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 438 av herr Larsson i Borrby m. fl. angående
rörelseidkares rätt till avdrag vid beskattningen för underskott
å fastighet icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1963

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, fröken Ranmark, herrar
Oscar Carlsson, Wärnberg , Lundström, Gösta Jacobsson, Tage Johansson, Billman
och Nordenson; samt

från andra kammaren: herrar Allard, Nilsson i Svalöv, Kärrlander, Engkvist,
Asp, Andersson i Essvik, fru Nettelbrandt, herrar Eriksson i Bäckmora,
Björkman och Broberg.

Reservation

av herr Eriksson i Bäckmora, som ansett att utskottet bort anföra och hemställa
följande:

En- och tvåfamiljsfastigheter---(lika med utskottet fr. o. m. första stycket
t. o. m. fjärde stycket)---fastighetsbeskattningens avveckling.

I likhet med 1958 års bevillningsutskott finner utskottet starka skäl tala för att
skattskyldig medges möjlighet att tillgodogöra sig avdrag för underskott å för -

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1963

5

värvskälla även i annan kommun än den där beskattning av från förvärvskällan
härflytande inkomst sker. Vad gäller detta spörsmål i sin helhet torde
en lösning lämpligen kunna uppnås i samband med fastighetsskattens avveckling.
Utskottet förväntar att denna avvecklingsfråga löses så snart ske kan.

Såsom framhållits i motionen är emellertid den berörda frågan om avdrag
för underskott å en- eller tvåfamiljsfastighet, som bebos av den skattskyldige,
av speciell natur. Det kan inte anses tillfredsställande att två personer, av vilka
endast den ene är rörelseidkare men vilka båda är helt jämförbara i fråga om
inkomstförhållanden, arbetsplatsens belägenhet m. m., inte åtnjuter lika rätt
till avdrag för underskott å den fastighet de vardera bebor. Utskottet finner det
angeläget att denna olägenhet omedelbart elimineras. Då hinder ej föreligger
att lösa denna fråga utan att avvakta lösningen av övriga berörda problem, tillstyrker
utskottet motionsyrkandet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen II: 438 måtte antaga
följande

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 46 § 4 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 4 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

46 §.

4 mom. Kunna avdrag, som i 2 mom. sägs, eller underskott enligt 1 mom.,
därest detta hänför sig till fastighet, som avses i 24 § 2 mom. och för vilken
avdrag åtnjutes enligt 25 § 3 mom. andra stycket, helt eller delvis icke utnyttjas
i hemortskommunen och har den skattskyldige från förvärvskälla åtnjutit inkomst,
som skall tagas till beskattning i annan kommun än hemortskommunen,
skall bristen avräknas från sådan inkomst.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall äga tillämpning
jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering i första
instans verkställes år 1964.

Tryck: Rotopress, Stockholm 1963