Bevillningsutskottets betänkande nr 19 ur 1963
1
Nr 19
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för reparation
och underhäll av byggnad.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 49 av herr Stefanson m. fl. och II: 57 av
herr Källenius m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam utredning i syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beräkning av inkomst av annan fastighet
(hyresfastighet), att avdrag får göras med visst belopp för avsättningar avsedda
för framtida re para t io n s beh o v »; samt
2) de likalydande motionerna I: 369 av herr Harald Pettersson m. fl. och
II: 428 av herr Börjesson i Glömminge m. fl. vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning och förslag till riksdagen
om sådana ändringar i kommunalskattelagen, att avdrag för reparation
och underhåll medges för kostnader för iståndsättande av byggnad till
en nivå, som kan anses motsvara en rationell användning».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 57 och II: 428.
Å byggnad nedlagda kostnader som hänför sig till intäkternas förvärvande
eller bibehållande kan enligt gällande bestämmelser avdragas antingen
omedelbart vid taxering för det beskattningsår, under vilket skattskyldig
fått vidkännas kostnaderna, eller ock genom årliga värdeminskningsavdrag.
I fråga om inkomstkällorna jordbrukfastighet och annan fastighet, vilken
inte taxeras enligt schablon, samt rörelse (22, 25 och 29 §§ kommunalskattelagen)
gäller sålunda att kostnader för reparation och underhåll
av b y g g n a d får avdragas på en gång, medan kostnader för ny-,
till- eller ombyggnad i princip inedgives till avdrag allenast i den mån de
täckes av årliga värdeminskningsavdrag.
Till reparations- och underhållsarbeten räknas sådana åtgärder, som erfarenhetsmässigt
måste vidtas någon eller några gånger under en byggnads
1 Bihang till riksdagens protokoll 1063. 7 samt. Nr 10
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 1!) är 1963
livslängd på grund av normal förslitning och som inte medför att byggnadens
karaktär förändras. Till underhållsarbeten räknas i enlighet härmed regelmässigt
ommålning, omläggning av tak, insättning av nya fönster o. dyl.
Det är den tekniska beskaffenheten hos arbetet som sådant som är avgörande
för om reparation skall anses föreligga eller inte. Härvidlag är i princip
utan betydelse om byggnaden i det speciella fallet ökat i värde. Avdrag
för beräknad (inte verklig) kostnad kan under vissa omständigheter fa
göras, nämligen då det är fråga om dylikt i och för sig till reparation hörande
arbete, soin utförts med dyrbarare material än det som ursprungligen
kommit till användning. I detta fall får avdragas vad det skulle ha kostat
att utföra arbetet med ursprungsmaterialet.
Vid total ombyggnad medgives inte — här bortses naturligtvis från värdeminskning
— avdrag för någon del av kostnaderna, inte ens för beräknade
reparationskostnader (jfr RÅ 1951 not Fi 65). Svårlösta gränsbedöinningar
uppkommer emellertid i samband med byte av delar av byggnad.
Till en början kan härvid konstateras att byte av hela stommen till en byggnad
givetvis bör anses som nybyggnad, medan däremot byte av en tröskel
lika klart är hänförligt till reparation. Byte av ytterväggar torde i regel
böra hänföras till ombyggnad, eftersom väggarna normalt bör ha samma
livslängd som byggnaden. Även om ytterväggarna vid bytet är uttjänta torde
bytet regelmässigt böra betraktas som icke avdragsgillt ombyggnadsarbete.
Även byggnadsgrunden bör normalt ha samma varaktighet som byggnaden
i övrigt och ett byte av grunden i dess helhet kan därför endast i undantagsfall
hänföras till reparation. Enahanda är förhållandet med helt utbyte
av bjälklag och takstolar. Byte av även betydande delar av bjälklag eller
takkonstruktion hänföres emellertid i praxis till reparation.
Ersättande av övriga delar av byggnad, såsom takbeläggning, dörrar,
fönster, golv, korkmattor, tapeter, skåpanordningar m. in. i kök, spis, skorstensstock,
värmepanna in. m., hänföres i regel till reparation och underhåll.
För avdragsrätt kräves härvid — såsom förut nämnts — inte att byte
sker till delar av samma typ och material som de utbytta delarna men avdraget
begränsas till att avse beräknade kostnader för ett utbyte till ursprungsföremålet
respektive ursprungsmaterialet.
Eftersom till reparations- och underhållskostnader räknus endast »normala»
utgifter för byggnaden, hänföres kostnader föranledda av extraordinära
omständigheter vanligen till icke avdragsgill kapitalförlust. Exempel
härå utgör brand, naturkatastrof, översvämning och explosion m. in. (jfr
dock RÅ 1940 not Fi 368 och 1958 not Fi 1723, där avdrag medgavs för
iståndsättande av stormskadad eller genom snötryck ramponerade lador).
Åtgärder för avhjälpande av rena felaktigheter i en byggnads konstruktion
medför inte rätt till reparationsavdrag.
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1969
3
Kostnader för flyttning av en byggnad är inte avdragsgilla. Däremot kan
arbeten utförda på byggnaden i samband med flyttningen vara att anse som
reparation. Härför förutsättes emellertid att arbetena verkligen föranletts
av ett reparationsbehov och inte av flyttningen (jfr RÅ 1961 not Fi 1319).
Om man vid flyttning av byggnad nedmonterar densamma och sedan uppför
den på nytt, blir arbetena att anse som ombyggnad (RÅ 1949 not Fi 196).
Vad angår byggnad, som rasat, har regeringsrätten i ärende angående förhandsbesked
uttalat att skattskyldig i sådant fall icke äger åtnjuta avdrag
för kostnader för byggnadsarbeten till annan del än de avser reparation som
utförts på byggnaden före raset (se riksskattenämndens meddelande 1955
nr 4: 3).
I fråga om samtliga här berörda förvärvskällor gäller från och med 1959
års taxering att avdrag får göras för kostnader för anskaffning och insättning
av vissa utrustningsdetaljer i skyddsrum, vilken utrustning endast har
värde ur civilförsvarssynpunkt, såsom speciella dörrar, luckor och karmar
för dessa m. m. Detta gäller även om arbetena till sin natur är att hänföra
till om- eller tillbyggnad.
Vad angår annan fastighet, som delvis användes i rörelse och delvis såsom
bostad, gäller att en fördelning av havda reparationskostnader skall
göras mellan rörelsedelen och bostadsdelen.
Intäkter och kostnader i inkomstkällan annan fastighet redovisas enligt
kontantprincipen. Intäkter upptas sålunda i deklaration avseende det beskattningsår
de kontant influtit. Avdrag får göras för utgifter, bl. a. reparationskostnader,
i den mån de kontant erlagts under beskattningsåret. Någon
rätt till inkomstutjämning mellan olika beskattningsår genom skattefri
avsättning av medel för framtida reparationer föreligger alltså
inte. Frågan om sådan inkomstutjämning med tillämpning av en kontometod
prövades av 1957 års skatteutredning men avvisades under hänvisning
främst till de stats- och kommunfinansiella verkningar en sådan anordning
— åtminstone på kortare sikt -—- skulle medföra. Utredningen underströk
även den begränsning i kontometoden, som ligger däri att den endast
kan bli av värde för den, som från början har så goda vinstförhållanden
att han äger möjlighet göra de för framtida utjämning erforderliga avsättningarna
— och också gör dem. Även andra skäl talade enligt utredningens
mening mot införande av en kontometod. Det var förenat med avsevärda
svårigheter att finna en rationell grund för såväl maximeringen av den
årliga avsättningen som den sammanlagda storleken av de avsatta beloppen.
Vidare måste kontornetodcn antagas ge upphov till ett så stort antal
konton att därigenom myndigheternas kontrollmöjligheter i hög grad försvårades.
1* intrång till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. Nr 19
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1963
Motionsyrkanden av samma innebörd som i de likalydande motionerna
1:49 och 11:57 har tidigare prövats av riksdagen, senast år 1962. I sitt
av riksdagen godkända betänkande nr 47 avstyrkte bevillningsutskottet
motionerna. Utskottet anförde därvid bl. a. följande.
Principen om beskattningsårets slutenhet är alltjämt grundläggande för
våra skattelagar, om än betydande avsteg gjorts under de senaste femton
åren. Genom lagstiftningen om förlustutjämning har de särskilt påtagliga
nackdelarna av beskattningsårets slutenhet undanröjts. Vidare får de mest
aktuella spörsmålen om den progressiva beskattningens verkningar anses
åtminstone provisoriskt lösta genom lagstiftningen om ackumulerad inkomst
och lagstiftningen om skogskonto. Givetvis har man genom dessa lagstiftningsåtgärder
inte löst alla de problem, som har samband med beskattningen
av inkomster, vilka varierar starkt mellan olika år. Frågan om en
mera omfattande progressionsutjämning hänger emellertid samman med
den översyn av hela vårt skattesystem, som skall verkställas av allmänna
skatteberedningen. Därvid kommer givetvis även att prövas lämpligheten av
ett ökat användande av kontometoden för ernående av skatteutjämning.
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges
följande.
I motionerna I: 49 och II: 57 framhålles att underhålls- och reparationskostnaderna
starkt varierar år från år. Från att ha varit ringa under de
första åren efter fastighetens färdigställande ökas de successivt för att
efter 7—10 år uppnå ett maximalt belopp, överstigande det i den årliga
hyreskalkylen beräknade reparationsbehovet, varefter de nedgår till ett
visst minimibelopp. Detta i sin tur medför att underskott uppkommer under
år, då större reparationer måste göras, under det att andra år kan medföra
överskott. En fastighetsägare med en marginalskatt på 50 procent kan
avsätta endast hälften av det belopp som är avsett för fastighetens yttre och
inre reparation, för nybyggda fastigheter reglerat till 0,70 procent av byggnadskostnaderna,
vilket i sin tur medför att han inte kan uppfylla hyresgästernas
rimliga krav på reparationer.
Om enskilda fastighetsägare bereddes möjlighet att göra avsättningar för
täckande av framtida kostnader för reparation, kunde den del av hyran
som avser reparationer till fullo användas för sitt ändamål, vilket skulle
medföra att fastighetsbeståndet förbättrades. Fondavsättningarna bör — enligt
motionärerna — vara bundna vid fastigheten som sådan för att säkerställa
att de avsatta medlen kommer resp. fastighet till godo.
Motionärerna erinrar även om den möjlighet de allmänna bostadsföretagen,
vilkas fastigheter taxeras enligt särskild schablonregel, har att under
år med ringa reparationsbehov skattefritt fondera hyresintäkter för framtida
reparationer.
Motionärerna i motionerna I: 369 och II: 428 förmenar att skattedom -
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1963 5
stolarna i sina avgöranden intar en mycket restriktiv hållning når det
gäller att bedöma vad som är hänförligt till reparation och underhåll
av byggnad. Följden härav har blivit, att de reparationsarbeten som utförs
mera tar sikte på att återställa byggnaden i sitt ursprungliga skick än på
att sätta byggnaden i ett skick som motsvarar tidens standard och som möjliggör
ett rationellt utnyttjande. Detta i sin tur har medfört att jordbrukets
ekonomibyggnader befinner sig i en fortgående försämring i hela vårt land.
Enligt motionärernas uppfattning bör man eftersträva en lagstiftning som
stimulerar näringslivet att ständigt anpassa sin produktionsapparat efter
den moderna teknikens landvinningar. Detta kan ske bland annat därigenom
att avdrag för kostnader för reparation och underhåll medgives med
belopp som kan anses motsvara en rationell användning av byggnaden.
Utskottet
I de förevarande motionerna upptas vissa frågor som sammanhänger med
rätten till avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för omändrings- och
reparationsarbeten in. m. å fastigheter.
Utskottet behandlar till en början det längre gående utredningsyrkandet i
de likalydande motionerna I: 369 och II: 428 om utvidgning av avdragsrätten
för i byggnad nedlagda kostnader till att avse för närvarande inte
avdragsgilla kostnader för iståndsättande av byggnader till en nivå, som kan
anses motsvara en rationell användning. Motionärerna erinrar om att avdrag
vid taxeringen ofta vägras för reparationskostnader, när annat byggnadsmaterial
än det ursprungliga användes eller när mindre omdisponeringar
av byggnader företas. Följden härav har blivit att reparationsarbetena
_ för att största möjliga skatteavdrag skall erhållas ■— mera tar sikte
på att återställa byggnaden i sitt ursprungliga skick än att få byggnaden i
ett skick, som motsvarar tidens standard och kravet på rationellt utnyttjande.
Gällande bestämmelser om rätt till avdrag för kostnader för reparation
och underhåll återfinnes i kommunalskattelagen beträffande jordbruksfastighet
i 22 § och beträffande annan fastighet i 25 § samt beträffande rörelse
i 29 §. I stort sett är bestämmelserna i detta hänseende likalydande.
Med hänsyn till att spörsmålet nu tagits upp ur mera principiell synpunkt,
beröres här inte mindre divergenser i utformningen av de olika paragraferna.
Redogörelsen anknyter till normalfallet, d. v. s. ägarens rätt till avdrag.
Innebörden av gällande bestämmelser är att verkliga utgifter för reparation
och underhåll av byggnad får avdragas på eu gång. Till reparation och
underhåll hänföres sådana arbeten, som erfarenhetsmässigt måste företagas
någon eller några gånger under en byggnads livslängd i takt med den norma
-
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1963
la förslitningen. Det är den tekniska karaktären hos arbetet soin konstituerar
rätten till avdrag; omändringsarbeten leder sålunda i regel till förlust
av avdragsrätten. Syftet med avdragsrätten får anses vara att bibehålla
fastigheten i ett gott skick i sin ursprungliga konstruktion. Om vid ett reparationsarbete
skulle ha använts annat eller dyrbarare material än det ursprungliga,
medges likväl avdrag för en beräknad kostnad nämligen vad
det skulle ha kostat att utlöra arbetet med ursprungsmaterialet, givetvis
högst intill den verkliga utgiften.
Föreligger ny-, till- eller ombyggnad, och därmed torde i regel jämställas
förändringsarbeten, föreligger inte någon rätt till avdrag för den verkliga
utgiften eller för en beräknad reparationskostnad. Det är nämligen avsett
att dessa kostnader skall kompenseras genom årliga värdeminskningsavdrag
i förhållande till byggnadens på ena eller andra sättet beräknade
värde.
Utskottet finner det här ifrågavarande motionsyrkandet värt beaktande.
Sasom framgår av det anförda är gällande avdragsregler för reparation och
underhåll så utformade att de verkar hämmande på utvecklingen. Avdragsratten
är i princip beroende av att byggnaden bibehålies i sitt ursprungliga
skick, ett förhållande som leder till att ägaren, då han står inför situationen
att rusta upp byggnaden, väljer att inrätta sig efter avdragsreglerna
iramför att, med förlorad avdragsrätt, tillgodose kraven på tidsenlig standard
hos och rationell användning av byggnaden. Om frågan bedömes ur
samhällsekonomisk synpunkt är det föga tillfredsställande, att ägaren får avdrag
föi kostnader, som likväl inte medger ett ändamålsenligt utnyttjande
av byggnaden, medan avdrag vägras, om ett motsvarande belopp användes
lör att sätta byggnaden i stånd, låt vara genom viss ombyggnad eller omändring.
I sistnämnda fall har dock ägaren med samma kostnad vunnit ett
lcsultat, som möjliggör ökat ekonomiskt utbyte och därmed även ökade
skatteintäkter för det allmänna. Utskottet finner det således angeläget, att
frågan om gränsdragning mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla kostnader
för byggnadsarbeten blir föremål för översyn och får med det anförda
tillstyrka motionerna I: 369 och II: 428.
I de likalydande motionerna I: 49 och II: 57 föreligger utredningsyrkande
beträffande frågan om rätt till avdrag vid inkomstberäkningen av hyresfastigheter
för avsättning av medel, avsedda för framtida reparationsbehov.
Därvid har motionärerna erinrat om att reparationsbehovet beträffande
hyresfastigheter varierar från år till år samt att vid år med låga reparationskostnader
uppstår ett inkomstöverskott, som till hälften tas i anspråk
för skatt. Om möjlighet gavs till skattefria fondavsättningar under år av
överskott, skulle de enskilda ägarna av hyresfastighet på ett bättre sätt
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1963
7
kunna möta de år, då reparationsbehov verkligen uppkommer, något som
även kommer hyresgästerna till godo. Motionärerna framhåller i sammanhanget
även de gynnsamma regler, som i detta hänseende gäller för de
s. k. allmännyttiga bostadsföretagen. Dessa senare har genom beskattningsreglernas
utformning viss möjlighet att under år med låga reparationskostnader
skattefritt avsätta medel för att i framtiden möta sådana kostnader.
Utskottet ställer sig positivt även till nu förevarande motionsyrkande.
Visserligen föreligger genom särskild lagstiftning rätt till förlustutjämning
mellan olika beskattningsår, men detta torde inte vara till fyllest i nu förevarande
sammanhang. Motionärerna får anses på ett övertygande sätt ha
visat att det, på grund av variationer år från år i reparationskostnaderna
och inte minst med tanke på den storlek marginalskatten i de aktuella fallen
kan få, föreligger ett verkligt behov av rätt till skattefria avsättningar
till reparationsfonder beträffande hyresfastigheter i enskild ägo. Härvid må
erinras om att de allmännyttiga bostadsföretagen genom skattelagstiftningens
utformning för närvarande har goda möjligheter att avsätta medel för
att, när det behövs, sätta fastigheterna i stånd. Detta är till fördel inte
minst för hyresgästerna. Det är ett skälighetskrav, att övriga ägare av hyresfastigheter
beredes liknande möjligheter till fonderingar. Utskottet vill
framhålla, att en anordning med skattefria avsättningar till sådana reparationsfonder
på längre sikt inte leder till något skattebortfall för det allmänna
utan endast till en omfördelning av skatten på skilda år. Betryggande
garanti mot missbruk torde föreligga, om man, såsom motionärerna föreslagit,
binder fondavsättningarna vid fastigheten som sådan. Med det anförda
vill utskottet, som instämmer i motionärernas uppfattning att frågan
bör lösas skyndsamt utan att resultatet av allmänna skatteberedningens arbete
avvaktas, tillstyrka motionerna I: 49 och II: 57.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte
1) med bifall till de likalydande motionerna I: 49 av herr
Stefanson in. fl. och II: 57 av herr Källenius in. fl. i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning i syfte
att så ändra beskattningsreglerna i fråga om beräkning av
inkomst av annan fastighet (hyresfastighet), att avdrag får
göras med visst belopp för avsättningar avsedda för framtida
reparationsbehov; samt
2) med bifall till de likalydande motionerna 1:369 av
herr Harald Pettersson m. fl. och II: 428 av herr Börjesson i
Glömminge in. fl. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 dr 1963
prövning och förslag till sådana ändringar i kommunalskattelagen,
att avdrag för reparation och underhåll medges för
kostnader för iståndsättande av byggnad till en nivå, som
kan anses motsvara en rationell användning.
Stockholm den 19 mars 1963
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN EPiICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Stefanson,
Oscar Carlsson, Gustaf Elofsson, Wärnberg, Yngve Nilsson, Kronstrand,
Tage Johansson och Hellebladh; samt
från andra kammaren: herrar Allard, Vigelsbo, Engkvist, Asp, Christenson
i Malmö, Andersson i Essvik, fru Nettelbrandt, herr Darlin, fru
Holmqvist* och fru Kristensson.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservation
av herrar John Ericsson, Oscar Carlsson, Wärnberg, Tage Johansson, Hellebladh,
Allard, Engkvist, Asp, Andersson i Essvik och fru Holmqvist, vilka
ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
I de---(= utskottets yttrande s. 5 rad 13 uppifrån — s. 6 råd 13
uppifrån)--— — beräknade värde.
Ett tillgodoseende av detta motionsyrkande skulle rubba de principer på
vilka det nuvarande avdragssystemet är uppbyggt och därmed avvägningen
mellan sådana kostnader som får avdragas på en gång och sådana som tillgodoräknas
genom värdeminskningsavdrag. Härvid må erinras om att en särskild
sektion inom skattelagssakkunniga utreder ispörsmålet om avskrivning
av jordbruksbyggnader och att även allmänna skatteberedningen torde komma
att beakta frågor om avskrivning å byggnader. Det är också utskottets
mening att en ändring i avdragsreglerna för reparation och underhåll
knappast kan komma till stånd utan översyn av själva inkomstbegreppet.
En utvidgad avdragsrätt på sätt motionärerna tänkt sig skulle således kunna
återverka på bedömningen av bestämmelserna om realisationsvinstbeskattningen
av fastighet. Utskottet anser sig inte kunna dela motionärernas
uppfattning om att rättstillämpningen, då det gäller avdrag för kostnader
för reparation och underhåll av byggnad, är särskilt restriktiv. Sålunda
förtar den omständigheten, att annat material än ursprungsmaterialet
kommer till användning, inte i och för sig rätten till avdrag, helt eller
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1963
9
delvis, för havda kostnader. Med det anförda får utskottet avstyrka motionerna
I: 369 och II: 428.
I de---(= utskottets yttrande s. 6 rad 9 nedifrån — s. 7 rad 5
uppifrån)---sådana kostnader.
I anledning härav får utskottet erinra om att 1962 års bevillningsutskott
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 47 avstyrkte liknande
motionsyrkanden som de här föreliggande. Utskottet framhöll därvid att
principen om beskattningsårets slutenhet alltjämt var grundläggande för
vår skattelagstiftning. Genom förordningen om förlustutjämning hade emellertid
de särskilt påtagliga nackdelarna av denna princip undanröjts. Vidare
hade de mest aktuella spörsmålen om den progressiva beskattningens verkningar
åtminstone provisoriskt lösts genom lagstiftningen om ackumulerad
inkomst och om skogskonto. Frågan om en mera omfattande progressionsutjämning,
bl. a. genom ökat användande av kontometoden, hängde
samman med den översyn av hela vårt skattesystem, som verkställes av
allmänna skatteberedningen.
Med hänsyn härtill och då i de nu förevarande motionerna icke anförts
några nya skäl som kan föranleda ändrat ståndpunktstagande från utskottets
sida får utskottet avstyrka motionerna I: 49 och II: 57.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1: 49 av herr Stefanson
m. fl. och II: 57 av herr Källenius m. fl. om viss rätt till avdrag
vid beskattningen av hyresfastighet, samt
2) de likalydande motionerna I: 369 av herr Harald Pettersson
m. fl. och II: 428 av herr Börjesson i Glömminge
m. fl. angående viss rätt till avdrag vid beskattningen för
reparation och underhåll av byggnad,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.