Bevillningsutskottets betänkande nr 1) år 1963
U
''IT
Nr 14
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående förlustutjämning, progressionsutjämning och
allmän öppen resultatutjämning.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang väckta motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna 1:363 av herr Eskilsson m.fl. och 11:437
av herr Kollberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
1) antaga följande
Förslag
till
förordning angående ändring av 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8 april
1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst.
Härigenom förordnas, att 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8 april 1960
(nr 63) om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst skola erhålla
följande ändrade lydelse.
2 §.
Med förlust---samma år.
Till förlustavdrag berättigar endast sådan förlust, som hänför sig till
beskattningsår, för vilket skattskyldig varit jämlikt 22 § 1 mom. första
stycket vid 1) taxeringsförordningen skyldig avlämna självdeklaration till
ledning för sin taxering för inkomst eller varunder skattskyldigs bruttointäkter
av en eller flera förvärvskällor uppgått till sådant belopp att han
jämlikt bestämmelserna vid 2) eller 3) nämnda stycke varit skyldig avlämna
deklaration som nyss sagts, eller till något av de två närmast föregående
beskattningsåren. Vid bedömande av fråga om rätt till förlustavdrag
föreligger skall beträffande äkta makar och oskift dödsbo tillika iakttagas
vad i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas. För rätt till
förlustavdrag erfordras härutöver att deklarationsskyldigheten för förluståret
fullgjorts under vederbörligt taxeringsår.
Hätten till----minst 1 000 kronor.
(Se vidare anvisningarna.)
8 §.
Om aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening vid ingången
av förluståret eller utgången av det beskattningsår, för vilket taxe
-
Hihuny till riksdagens protokoll I9G3. 7 samt. ;Vr li
2
Bevillningsutskottets betänkande nr th år 196.‘i
ring skall ske, till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt
— direkt eller genom förmedling av juridisk person — innehades av en
fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, må vid sagda taxering förlustavdrag
ej medgivas med mindre samtliga eller så gott som samtliga
aktier eller andelar vid nämnda båda tillfällen ägdes eller på angivet sätt
innehades av samma fysiska person eller personer samt under förutsättning
tillika, då fråga är om två eller flera aktie- eller andelsägare, att
envar av dessa ägde eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktieeller
andelskapitalet vid det ena som vid det andra tillfället. Hinder för
förlustavdrag möter dock ej, där skiljaktighet i ägarförhållandena hetingas
av att aktierna eller andelarna genom arv, testamente eller bodelning övergått
å annan fysisk person eller andra fysiska personer eller av att på
nämnt sätt förvärvade aktier överlåtits å sådan fysisk person eller sådana
fysiska personer som sedan beskattningsårets ingång innehaft aktier i företaget.
9 §.
Ilar bolag (dotterbolag) genom fusion enligt 174 § 1 mom. lagen den
14 september 1944 om aktiebolag upplösts och uppgått i annat bolag (moderbolag),
äger moderbolaget samma rätt till förlustavdrag, som — om
fusionen ej skett — tillkommit dotterbolaget. Därest aktierna i moderbolaget
vid utgången av beskattningsåret eller aktierna i dotterbolaget vid
ingången av förluståret till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt
sätt innehades — direkt eller genom förmedling av juridisk person —
av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, skall vad nyss sagts
angående moderbolagets rätt att utnyttja dotterbolags förlustavdrag gälla
endast därest moderbolaget jämväl vid sistnämnda tidpunkt ägde mer än
nio tiondelar av aktiekapitalet i dotterbolaget. Ägdes eller innehades på
sätt nyss sagts aktierna i moderbolaget vid utgången av beskattningsåret
av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, skall såsom förutsättning
för förlustavdragets utnyttjande jämväl gälla, att denna person eller
dessa personer ägde eller innehade samtliga eller så gott som samtliga
aktier i moderbolaget jämväl vid ingången av dotterbolagets ifrågavarande
förlustår. Är i fall, som sist sagts, fråga om två eller flera aktieägare,
kräves ytterligare att envar av dessa ägde eller innehade ungefärligen
lika stor andel i aktiekapitalet vid det ena som vid det andra av sistnämnda
båda tillfällen. Hinder för förlustavdragets utnyttjande möter dock
ej, där skiljaktighet i ägarförhållandena betingats av att aktierna genom
arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk person eller andra
fysiska personer eller av att på nämnt sätt förvärvade aktier överlåtits å
sådan fysisk person eller sådana fysiska personer som sedan beskattningsårets
ingång innehaft aktier i företaget.
Bevillningsutskottets betänkande nr dr 1963
3
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1964 års taxering samt eftertaxering
för år 1964 eller tidigare år.
2) antaga följande
Förslag
till
förordning om rätt till utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse må, under de förutsättningar
och på det sätt nedan i denna förordning sägs, erhålla utjämning
av statlig inkomstskatt i samband med inkomststegring eller inkomstminskning.
2 §.
Uppgår den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten för i 1 §
omförmäld skattskyldig till belopp, som med minst 10 000 kronor överstiger
eller understiger den skattskyldiges motsvarande inkomst under det nästföregående
beskattningsåret (jämförelseåret), skall utjämningen av skatten
verkställas sålunda att den skatt, som den skattskyldige har att jämlikt
förordningen om statlig inkomstskatt erlägga, nedsättes till sådant belopp,
att den sammanlagda statliga inkomstskatten för det ifrågavarande beskattningsåret
och för jämförelseåret blir lika stor som summan av den skatt,
som han haft att erlägga för nämnda båda år, därest den sammanlagda beskattningsbara
inkomsten för dessa år med lika delar belöpt på vartdera
av åren.
Vid tillämpningen av bestämmelsen i första stycket skall beräkning av
skatt ske efter det procenttal av grundbeloppen för statlig inkomstskatt,
som jämlikt 12 § förordningen om statlig inkomstskatt skall tillämpas för
slutlig skatt på grund av taxeringen för beskattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
3 §.
Finnes vid jämförelse som i 2 § sägs mellan de beskattningsbara inkomsterna
merinkomsten eller inkomstminskningen uppgå till lägre belopp än
10 000 kronor, skall den statliga inkomstskatten för beskattningsåret eller
för jämförelseåret likväl icke utgå med högre belopp, än som skolat beräknas,
därest merinkomsten eller inkomstminskningen uppgått till 10 000
kronor.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr lb år 1963
4 §.
Oaktat vad i 2 och 3 §§ stadgas, må dock skatteutjämning, som där sägs,
ej ske med mindre denna föranleder att skatten beräknas till ett minst 50
kronor lägre belopp än enligt förordningen om statlig inkomstskatt.
5 §.
I fråga om äkta makar, vilka för beskattningsåret icke taxerats såsom
av varandra oberoende skattskyldiga, gäller att frågan, huruvida i 2 § angiven
lägsta merinkomst eller inkomstminskning föreligger, skall bedömas
på grundval av sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster
enligt taxeringarna för nämnda år och för jämförelseåret. Jämväl
vid tillämpning av 3 § gäller, att hänsyn skall tagas till sammanlagda beloppet
av statlig inkomstskatt, som belöper på makarna vid skatteberäkning
enligt i 2 § angiven grund. Den efter utjämningen reducerade skatten fördelas
å makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster
enligt taxeringen för beskattningsåret.
Hava makarna samtaxerats vid taxeringen för jämförelseåret men icke
för beskattningsåret, skola förutsättningarna för skatteutjämning jämlikt
2 och 3 §§ bedömas för vardera maken för sig.
(Se vidare anvisningarna.)
6 §.
Har skattskyldig avlidit under beskattningsåret, skall med avseende å
rätt till skatteutjämning, som i denna förordning avses, oskift dödsbo efter
honom äga samma rätt, som eljest skulle hava tillkommit den skattskyldige.
Var den skattskyldige under beskattningsåret gift och skola dödsboet
och den efterlevande maken jämlikt gällande bestämmelser samtaxeras,
skall vad i 5 § sägs äga motsvarande tillämpning.
7 §.
Ingår i den beskattningsbara inkomsten enligt taxeringen för beskattningsåret
ackumulerad inkomst och har av den skattskyldige framställt
yrkande om tillämpning av förordningen angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst vunnit bifall, må skatteutjämning
enligt förevarande förordning ej medgivas för skatt, som i anledning av
samma taxering påföres. Var den skattskyldige gift och skall andra maken
med honom samtaxeras för inkomst under beskattningsåret, äger i fall
som nyss sagts ej heller den maken erhålla skatteutjämning.
Därest i den beskattningsbara inkomsten enligt taxeringen för jämförelseåret
ingått ackumulerad inkomst och om i anledning därav särskild
skatteberäkning skett enligt förordningen angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst, skall vid den nu ifrågavarande
skatteutjämningen så anses som om den beskattningsbara inkomsten upp
-
Bevillningsutskottets betänkande nr It är 1963
5
gått till det belopp, vilket legat till grund för skatteberäkningen enligt nämnda
förordning, respektive som om skatten beräknats å sistnämnda belopp
enligt förordningen om statlig inkomstskatt.
(Se vidare anvisningarna.)
8 §.
Rätt till skatteutjämning enligt denna förordning föreligger endast för
sådan i 1 § omförmäld skattskyldig, som på grund av vad i 22 § 1 mom.
1)—3) taxeringsförordningen sägs varit skyldig att utan anmaning avlämna
självdeklaration till ledning för sin taxering för inkomst under jämförelseåret
eller något av de två närmast föregående beskattningsåren, därvid
vad i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas angående äkta
makar och oskift dödsbo skall äga motsvarande tillämpning. Tillika skall
gälla att deklarationsskyldigheten fullgjorts under iakttagande av de härför
i taxeringsförordningen lämnade föreskrifterna.
Oaktat vad i föregående stycke sägs, må skatteutjämning åtnjutas av
äkta make, därest beträffande den andra maken ovan angivna förutsättningar
äro för handen; jämför 5 §.
9 §.
Skattskyldig, som önskar erhålla skatteutjämning enligt denna förordning,
har att därom göra ansökan hos prövningsnämnden i det län, där
den skattskyldige skall taxeras till statlig inkomstskatt för inkomsten under
beskattningsåret.
Ansökan ingives eller insändes till prövningsnämndens kansli och skall,
med undantag för fall varom i 13 § sägs, vara till kansliet inkommen före
utgången av april månad året efter taxeringsåret.
10 §.
Bifalles ansökning, varom i 9 § förmäles, skall länsstyrelsen — därest
beslutet icke kan iakttagas vid påföringen av slutlig skatt enligt taxeringen,
varom fråga är — meddela förordnande om avkortning, eller, där restitution
skall ske, tillställa den skattskyldige honom tillkommande belopp över
postgiro.
Ä restituerat belopp utgår icke ränta.
It §.
Kan ansökning om skatteutjämning enligt denna förordning icke av
prövningsnämnd upptagas till avgörande, emedan den skattskyldiges taxering
för jämförelseåret icke vunnit laga kraft, skall prövningsnämnden
genom särskilt beslut förklara ansökningen vilande. Det ankommer därefter
på den skattskyldige att, sedan ifrågavarande taxering vunnit laga
kraft, till prövningsnämnden inkomma med framställning om ansökningens
6
Bevillningsutskottets betänkande nr li dr 1963
upptagande till förnyad behandling. Sådan framställning skall göras inom
ett år från det slutligt beslut eller utslag meddelades i taxeringsfrågan.
12 §.
Har skatteutjämning enligt denna förordning skett, men ändras den beskattningsbara
inkomst, varå den utjämnade skatten beräknats, genom beslut
av prövningsnämnd eller utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj:t
eller åsättes den skattskyldige genom sådant beslut eller utslag eftertaxering
till statlig inkomstskatt så att grunderna för skatteutjämningen eller
förutsättningarna för rätten att komma i åtnjutande därav ändras, skall
prövningsnämnden vidtaga den ändring av skatteutjämningen, vartill förhållandena
kunna föranleda.
13 §.
Föreligga förutsättningar för skatteutjämning enligt denna förordning
först efter meddelandet av sådant beslut av prövningsnämnd eller utslag
av kammarrätten eller Kungl. Maj:t, som i 12 § sägs, eller har den beräknade
merinkomsten eller inkomstminskningen ökat till följd av sådant
beslut eller utslag, äger den skattskyldige inkomma med ansökning enligt
9 § inom ett år från det ifrågavarande beslut eller utslag meddelades.
Äger skattskyldig enligt 99 § taxeringsförordningen i särskild ordning
anföra besvär hos prövningsnämnd, må han tillika inom där angiven tid
inkomma med ansökning enligt 9 §.
14 §.
Beträffande underrättelse om beslut av prövningsnämnd enligt denna
förordning ävensom beträffande rätt att föra talan över dylikt beslut skola
de i taxeringsförordningen givna bestämmelserna i fråga om taxering för
inkomst äga motsvarande tillämpning; dock att besvär över prövningsnämnds
beslut att förklara ansökningen vilande enligt 11 § icke må föras.
15 §.
Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter. Anvisningar
till 2 §.
Till ledning för skatteberäkningen anföres följande exempel:
Beskattningsbar inkomst för jämförelseåret.............. 10 000 kronor
Beskattningsbar inkomst för beskattningsåret............ 20 100 »
Sammanlagd beskattningsbar inkomst .................. 30 100 kronor
Efter utjämning fördelad beskattningsbar inkomst (delbeloppen
avjämnas till närmaste hundratal kronor så att
summan av delbeloppen motsvarar den sammanlagda beskattningsbara
inkomsten):
Bevillningsutskottets betänkande nr li dr 1963 7
för jämförelseåret .................................... 15 000 kronor
för beskattningsåret .................................. ^ *
30 100 kronor
Skatt å fördelad inkomst enligt grunderna vid taxeringen
för det beskattningsår varunder merinkomst uppkommit
antages utgöra:
å 15 000 kronor ...................................... * ^00 kronor
å 15 100 kronor ...................................... * 820 »
3 620 kronor
Avgår skatt å 10 000 kronor enligt samma grunder ...... 1 000 »
Skatt att erlägga enligt taxering för beskattningsåret .... 2 620 kronor
Det anmärkes, att — för att skatteutjämning enligt denna förordning
för den i exemplet avsedda skattskyldige må äga rum jämväl vid taxering
för nästföljande år — den beskattningsbara inkomsten enligt sistnämnda
års taxering skall uppgå till lägst 30 100 kronor, dvs. med minst 10 000
kronor överstiga den tidigare beskattningsbara inkomsten, 20 100 kronoi.
till 5 §.
1. Av 5 § första stycket framgår, att beträffande äkta makar som för
beskattningsåret samtaxerats prövning av förutsättningarna för skatteutjämning
skall — oberoende av om makarna samtaxerats för jämförelseåret
eller ej — ske sålunda att makarnas beskattningsbara inkomster för
å ena sidan beskattningsåret och å andra sidan jämförelseåret sammanräknas
och jämföras. Om en av makarna vid taxeringen för ettdera av de
båda åren eller den ene av makarna vid taxeringen för det ena året och
den andre vid taxeringen för det andra året icke åsatts beskattningsbar
inkomst, skall därvid anses som om beskattningsbar inkomst åsatts den
maken till belopp av noll kronor. Har vid taxeringen för beskattningsåret
blott en av makarna påförts beskattningsbar inkomst, tillgodoföres den
maken hela den skattelindring som föranledes av skatteutjämningen.
Vad i 5 § första stycket sägs är tillämpligt även å makar som ingått
äktenskap under jämförelseåret.
Det erinras, att skatteutjämning för äkta makar icke ifrågakommer med
mindre åtminstone en av dem varit skyldig avge självdeklaration för inkomst
under jämförelseåret eller något av de två närmast föregående beskattningsåren
och tillika iakttagit denna skyldighet (jämför 8 §).
till 7 §.
Innebörden av 7 § andra stycket belyses av följande exempel.
En skaltskyldigs beskattningsbara inkomst enligt taxeringen för järn -
8 Bevillningsutskottets betänkande nr U dr 1963
förelseåret har uppgått till 40 000 kronor. I inkomsten under jämförelseåret
har emellertid ingått ackumulerad inkomst till belopp av 30 000 kronor,
hänförlig till jämförelseåret och ytterligare två år. Skatteberäkning
för ackumulerad inkomst har skett. Vid tillämpningen av förevarande förordning
anses den skattskyldiges beskattningsbara inkomst för jämförelseåret
ha utgjort 20 000 kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964. Förordningen skall
dock icke äga tillämpning i avseende å skatteberäkning i anledning av
1963 års eller tidigare års taxering eller på föranledande av eftertaxering
för år 1963 eller tidigare år.
3) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att skyndsam utredning måtte
företagas om möjligheterna till en fullständig resultatutjämning, varvid i
första hand prövas frågan om resultatutjämning genom den s. k. kontometoden,
samt att förslag i detta syfte snarast måtte föreläggas riksdagen;
samt
II) motionen 11:534 av fru Kristensson och herr Björkman, vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning
av frågan om progressionsutjämning vid beskattning av fysiska
personer med på längre sikt starkt ojämn inkomstfördelning».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna II: 437 och II: 534.
Ändringar i förordningen om förlustutjämning
Genom förordningen den 8 april 1960 (nr 63) infördes i skattelagstiftningen
rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst. Enligt förordningen
får en skattskyldig, om hans verksamhet ett år lämnat underskott
som inte kan skattemässigt avräknas mot överskott av annan förvärvskälla
samma år, utnyttja underskottet såsom förlustavdrag senare. Detta kan
ske när som helst vid taxering för de följande sex åren. Som förlust räknas
ej blott underskott i egentlig mening utan även andra allmänna avdrag,
som skattemässigt inte kunnat utnyttjas. Det kräves för att förlustavdrag
skall medges att förlusten uppkommit under ett år, då den skattskyldige
varit skyldig deklarera samt att deklarationsskyldigheten också fullgjorts.
Uppgår förlusten under förluståret icke till 1 000 kronor, får densamma
Bevillningsutskottets betänkande nr U år 1963 9
icke utnyttjas som förlustavdrag. Förlustavdragets belopp fastställes ej förrän
yrkande om dess utnyttjande vid senare taxering framställts av den
skattskyldige.
Om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening övergår i andra händer
genom att aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen byter ägare, påverkar
detta i princip inte aktiebolagets eller den ekonomiska föreningens
rätt till utjämning av förluster, som uppkommit före överlåtelsen i fråga,
mot vinster efter densamma, eftersom rättigheten tillkommer den juridiska
personen som sådan. Emellertid har i förordningen intagits vissa särbestämmelser
i syfte att förhindra missbruk. Dessa regler tar främst sikte
på fåmans- (familje-) bolag och avser att förhindra att företag — utan
andra »värden» än en skattemässig rätt till förlustavdrag — börjar gå i handeln.
För att fåmansbolag skall erhålla rätt till förlustutjämning förutsättes,
att ägareförhållandena i bolaget i det väsentliga är desamma vid förlusttillfället
och då förlusten skall utnyttjas. Detta krav är enligt förordningen uppfyllt
om aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen, då avdraget yrkas —
direkt eller indirekt — helt eller så gott som helt äges av samma personer,
som ägde aktierna eller andelarna när förlusten uppkom, eller av någon
eller några som på grund av arv, testamente eller bodelning trätt i nämnda
personers ställe. Liknande inskränkning gäller för det fall, då efter fusion
moderbolag skall utnyttja förlust, som dotterbolaget haft före fusionen.
I de likalydande motionerna I: 363 och II: i37 framställes yrkande om
vissa ändringar i förordningen om rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst. I fråga om rätt att utnyttja förlust i familjebolag framhåller
motionärerna att de nyss återgivna bestämmelserna kan leda till obilliga
resultat. I ett sådant fall då t. ex. änka och barn efter en hälftendelägare i
ett familj ebolag saknar ekonomiska möjligheter att behålla aktierna och därför
överlåter dem till den andre hälftendelägaren, kommer denne enligt de
gällande reglerna att helt förlora sin rätt till avdrag för förlust, som uppkommit
innan han övertog de efterlevandes aktier. Motionärerna förordar
därför att rätt till förlustutjämning skall kvarstå, om den som övertagit
aktierna på grund av arv, testamente eller bodelning överlåter dessa till tidigare
ägare av aktier i företaget. Vidare framhåller motionärerna att som
villkor för rätt till förlustutjämning bör gälla att deklarationsskyldighet
förelegat under förluståret eller under något av de två närmast föregående
beskattningsåren.
Såväl 1960, 1961 som 1962 års riksdag hade att pröva inotionsvis framställda
yrkanden av enahanda beskaffenhet som de nu föreliggande. Bevillningsutskottet
avstyrkte samtliga år dessa yrkanden i av riksdagen godkända
betänkanden (nr 10/1960, nr 16/1961 och nr 47/1962). Utskottet fram
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr U dr 1963
höll därvid bl. a. att befogade invändningar knappast kunde riktas mot begränsningsregeln
att deklarationsskyldighet skall ha förelegat för förluståret.
Det var enligt utskottets mening rimligt att i princip endast underskott,
som uppkommit sedan den skattskyldige inträtt i förvärvslivet, beaktas
genom förlustavdrag. För att icke komplicera tillämpningen måste
denna avgränsning ske efter schablonartade grunder. Det föreföll föga sannolikt
att det i praktiken i någon nämnvärd omfattning kommer att inträffa
att skattskyldiga, som driver verklig förvärvsverksamhet, genom begränsningsregeln
går miste om rätten till förlustavdrag. I den mån det förekommer
att en sådan skattskyldig icke haft en årlig bruttointäkt av minst
1 200 kronor, torde detta vara förorsakat av långvarig sjukdom, arbetslöshet
eller dylikt, i vilka fall han regelmässigt åtnjutit skattefria intäkter. I
vart fall syntes — menade utskottet — en utvidgning av rätten till förlustavdrag
till jämväl sådana fall, då deklarationsskyldighet förelegat under
något av de två beskattningsåren närmast före förluståret, kunna anstå till
dess större erfarenheter vunnits av lagstiftningens verkningar.
I fråga om de spärregler som gäller i fråga om fåmansbolagen anförde
bevillningsutskottet att det torde vara erforderligt att ha vissa sådana regler
i fråga om bolags och föreningars rätt att utnyttja förlustavdrag sedan
aktier och andelar bytt ägare. I stort sett var bestämmelserna därom ändamålsenligt
utformade. Utskottet var dock medvetet om att även i andra
fall än då aktierna bytt ägare genom arv, testamente eller bodelning kunde
föreligga sådana omständigheter, att det framstod som rimligt att förlustavdrag
helt eller delvis fick utnyttjas, exempelvis i sådana fall som de av
motionärerna påtalade. Emellertid ansåg utskottet det knappast vara möjligt
att genom generella föreskrifter tillgodose dessa fall; därtill var riskerna
för missbruk alltför påtagliga. Att en viss fara förelåg för missbruk av
möjligheterna till förlustavdrag syntes framgå bl. a. av den omständigheten
att under senare år i ett flertal fall huvudposter av aktier i bolag med
förluster tidigare år utbjudits till försäljning.
Progressionsutjämning
1957 års skatteutredning, vars förslag låg till grund för lagstiftningen om
förlustutjämning, framlade i sitt betänkande (SOU 1958:35) jämväl förslag
till förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall.
Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag till progre&sionsutjämning
följande.
Fysisk person äger påkalla progressionsutjämning om den beskattningsbara
inkomsten med minst 12 000 kronor överstiger nästföregående års
Bevillningsutskottets betänkande nr 1 i dr 1963
11
motsvarande inkomst. En jämförelse göres sålunda allenast mellan två på
varandra följande år.
Föreligger förutsättningar för utjämning, sker denna sålunda att skatten
för det andra året, då inkomstökning föreligger, i erforderlig omfattning
jämkas nedåt.
Uppgår inkomstökningen till ett något lägre belopp än det föreskrivna
minimibeloppet 12 000 kronor, skulle det kunna inträffa att en lägre inkomst
gav en högre skatt. Då en sådan konsekvens enligt utredningen måste
förhindras, kan enligt förslaget skatteomräkning jämväl i detta fall ske,
nämligen som om inkomstökningen likväl uppgått (till minimibeloppet
12 000 kronor.
Om progressionsutjämningen ej ger större effekt än en skattereduktion
understigande 50 kronor, förfaller rätten till utjämning.
Beträffande äkta makar föreslås regler av innebörd att hänsyn tages till
sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster. Detta
medför bl. a. en viss skattelindring första året för nygifta, som ingår äktenskap
i samband med att en av makarna får ökad inkomst eller båda
börjar förvärvsarbete.
En förutsättning för skatteutjämning är att den skattskyldige, även under
jämförelseåret haft sådan inkomst att han varit deklarationsskyldig, d. v. s.
haft bruttointäkter å minst 1 200 kronor.
Av innehållet i motionerna må här anmärkas följande
I de likalijdande motionerna 1:363 och II: 437 framhålles, att genomförandet
av en progressionsutjämning är motiverat och synnerligen önskvärt.
Motionärerna förordar därför att utredningens förslag genomföres, dock
med vissa ändringar. Rätten till utjämning bör sålunda förefinnas även
vid fallande inkomst. Vad deklarationsskyldigheten angår bör det räcka
med att sådan förelegat antingen för jämförelseåret eller för något av de
två beskattningsåren dessförinnan. Starka skäl talar även för en sänkning
av det minimibelopp — 12 000 kronor ■— som enligt utredningen bör krävas
såsom skillnad mellan två års inkomster för att utjämning skall få ske.
Motionärerna föreslår ett minimibelopp av 10 000 kronor.
I motionen 11:534 hemställes att frågan om progressionsutjämning vid
beskattning av fysiska personer med på längre sikt starkt ojämn inkomstfördelning
skall utredas. Motionärerna framhåller att det är karakteristiskt
för den debatt som förts i fråga om skattemässig utjämning mellan olika
beskattningsår att den inriktats på rörelseinkomster, medan motsvarande
problem för löntagarna och vissa fria yrkesutövare knappast ägnats någon
uppmärksamhet. Emellertid har stora grupper av personer med längre yrkesutbildning
en över hela livstiden framträdande mera systematisk ojämn
-
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 14 är 1963
het i inkomsterna. De har först ett stort antal inkomstlösa år under utbildningstiden
och sedan en successivt stigande inkomstkurva. De högre inkomsterna
längre fram i livet skall härvid kompensera inkoinstlösheten under
studietiden och de lägre begynnelselönerna, men vid beskattningen las
ej hänsyn härtill. Det kan inte med fog göras gällande att den ojämnhet
i beskattningen som härigenom uppkommer är av mindre betydelse än den
ojämnhet som uppstår genom mera kortsiktiga variationer i företags rörelseinkomster.
Tvärtom påvisades vid remissbehandlingen av 1957 års skatteutrednings
betänkande att ojämnheten i inkomsterna för t. ex. den högskoleutbildade
arbetskraften ledde till större skatteorättvisor än den överbeskattning
på grund av kortsiktiga inkoinstvariationer som utredningen
ville undanröja med sina förslag.
Såväl 1960, 1961 som 1962 behandlades motionsvis framställda yrkanden
om införande av 1957 års skatteutrednings förslag till förordning om rätt
till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst i vissa fall med de
jämkningar som förut nämnts. Frågan om progressionsutjämning vid beskattning
av fysiska personer med på längre sikt starkt ojämn inkomstfördelning
behandlades vid 1961 års riksdag. Samtliga motionsyrkanden avvisades
på förslag av bevillningsutskottet som bl. a. framhöll att mot skatteutredningens
förslag riktats principiella invändningar under remissbehandlingen.
Å ena sidan hade anförts att genom förslagets generella utformning
progressionsutjämning måst tillåtas i åtskilliga fall, då en sådan
utjämning inte kunde anses sakligt motiverad, exempelvis i samband med
kraftigare löneökningar. Å andra sidan hade också invänts att den föreslagna
förordningen inte alltid tillgodosåg behovet av utjämning vid fleråriga
inkomstminskningar. Det var därför enligt utskottets mening tveksamt
om förslaget var lämpligt att genomföras i föreliggande skick. Spörsmålet
om åstadkommande av en progressionsutjämning borde betraktas
som en fråga på längre sikt. De mest iögonenfallande verkningarna av progressionen
vid den statliga inkomstbeskattningen fick anses undanröjda
genom lagstiftningen om beskattning av ackumulerad inkomst, om taxering
för inkomst av medel som insatts på skogskonto och om förlustutjämning.
Frågan om en mera omfattande progressionsutjämning hängde samman
med den översyn av hela vårt skattesystem, som skall verkställas av allmänna
skatteberedningen. Därvid kom — menade utskottet — givetvis även
att prövas lämpligheten av ett ökat användande av kontometoden för ernående
av skatteutjämning.
Bevillningsutskottets betänkande nr li dr 1963
13
Allmän öppen resultatutjämning
I motionerna 1:363 och 11:437 föreslås slutligen en utredning rörande
möjligheterna till en allmän öppen resultatutjämning, varvid i första hand
bör prövas frågan om resultatutjämning genom den s. k. kontometoden.
Liknande yrkanden avvisades av riksdagen på förslag av bevillningsutskottet
såväl 1960, 1961 som 1962 med i huvudsak samma motivering som
i fråga om progrcssionsutjämningen.
Utskottet
De motioner som utskottet har att behandla i förevarande sammanhang
syftar samtliga till att utjämna verkan av progressionen i den statliga inkomstskatten.
Sålunda yrkas i de likalydande motionerna I: 363 och II: 437
att det av 1957 års skatteutredning framlagda förslaget till förordning om
rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst i vissa fall skall —
med vissa ändringar — antas av riksdagen. I motionen II: 534 hemställes
om utredning av frågan om progressionsutjämning vid beskattning av fysiska
personer med på längre sikt starkt ojämn inkomstfördelning.
I motionerna I: 363 och II: 437 hemställes vidare att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att skyndsam utredning företages om
möjligheterna till en fullständig resultatutjämning genom i första hand
en kontometod och att förslag därom snarast förelägges riksdagen.
Slutligen yrkas i sistnämnda motioner att vissa ändringar måtte vidtas i
den år 1960 antagna förordningen om rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst.
Utskottet behandlar först de motionsyrkanden som avser förordningen
om rätt till förlustutjämning och börjar därvid med yrkandet att såsom
villkor för rätt till förlustavdrag skall gälla, att deklarationsskyldighet förelegat
för förluståret eller för något av de två beskattningsåren omedelbart
före förluståret. Enligt förordningen skall deklarationsskyldighet ha förelegat
för förluståret för att förlustavdrag skall kunna ifrågakomma. Detta
spörsmål aktualiserades redan under förarbetena till lagstiftningen och gav
anledning till uttalanden av åtskilliga remissinstanser. Flera av dessa ansåg
den begränsning av rätten till förlustavdrag, som det i förordningen
föreskrivna villkoret om deklarationsskyldighet innebär, vara för strängt
och i varje fall i behov av uppmjukning. Utskottet delar motionärernas uppfattning
att den ifrågavarande begränsningen av rätten till förlustavdrag är
alltför rigorös och ägnad att medföra vissa orättvisor, varför utskottet
i enlighet med motionärernas yrkande — föreslår en jämkning av reglerna
14
Bevillningsutskottets betänkande nr lå år 19()3
av innebörd att deklarationsskyldighet skall ha förelegat antingen för förluståret
eller för något av de två närmast föregående beskattningsåren.
I motionerna I: 363 och II: 437 har också yrkats sådana ändringar i förordningen
om förlustutjämning, att i fråga om fåmansbolag hinder för förlustavdrag
inte skall möta, därest skiljaktighet i ägareförhållandena betingas
av att aktier, som övergått till annan på grund av arv, testamente
eller bodelning, överförs å tidigare ägare av aktier i företaget. Bestämmelsen
att ägareförhållandet i fåmansbolag skall vara väsentligen desamma vid
förlusttillfället, som då förlusten utnyttjas, har tillkommit för att förhindra
missbruk. Utskottet är väl medvetet om att en begränsningsregel i fråga om
dessa bolag är erforderlig. Som densamma är utformad i förordningen kan
den emellertid stundom leda till obilliga resultat. Om sålunda änka eller
barn efter hälftendelägare i ett familjebolag anser sig sakna möjligheter att
behålla aktierna i bolaget och överlåter dem till den andre hälftendelägaren,
har denne ingen rätt till avdrag för förlust som uppkommit, innan han övertog
de efterlevandes aktier. Liknande fall kan uppkomma, då förutvarande
delägare t. ex. av hälsoskäl inte längre kan fortsätta bolagets rörelse och
därför utlöses av den andre delägaren. Dessa fullt naturliga förändringar
av äganderättsförhållandena i ett bolag medför sålunda enligt gällande bestämmelser,
att rätten till förlustavdrag går förlorad. En sådan ordning
kan knappast anses tillfredsställande. Med hänsyn härtill biträder utskottet
motionsyrkandet att bestämmelserna om förlustavdrag vid överlåtelse bör
kompletteras så, att rätt till förlustutjämning skall kvarstå, om den som
övertagit aktier på grund av arv, testamente eller bodelning överlåter dessa
till tidigare ägare av aktier i företaget.
Utskottet övergår härefter till frågan om införande av progressionsutjämning
i beskattningssystemet. Yrkande därom har framställts såväl i
motionerna I: 363 och II: 437 som i motionen II: 534.
Genom de möjligheter till öppen resultatutjämning mellan olika beskattningsår
som öppnats genom förordningarna om taxering av medel som insatts
på skogskonto, om ackumulerad inkomst och om förlustutjämning har
viktiga steg tagits på vägen mot ett mera fullständigt undanröjande av de
svårigheter som principen om beskattningsårets slutenhet i vissa fall vållar
och som riksdagen vid upprepade tillfällen påtalat. Den medgivna rätten
till förlustavdrag innebär emellertid endast en partiell lösning av de skatteproblem
som sammanhänger med större inkomstvariationer mellan olika
år för en enskild skattskyldig. För fysiska personer, vilka i fråga om statsskatten
är progressivt beskattade, uppnås en tillfredsställande principiell
lösning av dessa problem först om möjligheter öppnas för en resultatutjämning
mellan olika inkomstår, som icke begränsas till enbart kvittning
Bevillningsutskottets betänkande nr 74 dr 1963 15
av förlust utan som kan medge ett jämnare skatteuttag vid en påtagligt
ojämn inkomstutveckling och därmed anpassa inkomstbeskattningen till
den faktiska inkomst som förelegat under en flerårsperiod. Sådana större
variationer i inkomsterna mellan olika år förekommer hos olika grupper
av skattskyldiga, såväl rörelseidkare och jordbrukare som löntagare. De
möjligheter till öppen resultatutjämning som för närvarande erbjudes avser
antingen vissa inkomstslag (skogskontoreglerna) eller vissa speciella inkomstsituationer
(de särskilda bestämmelserna för ackumulerad inkomst).
Generella regler för öppen resultatutjämning saknas.
1957 års skatteutredning, vars betänkande låg till grund för 1960 års
beslut om förlustutjämning, framlade också förslag till öppen resultatutjämning
genom rätt till utjämning av statlig inkomstskatt i vissa fall (s. k.
progressionsutjämning). Kungl. Maj:t upptog emellertid icke förslaget i
denna del i propositionen.
Utskottet ansluter sig till motionärernas uppfattning att det är en allvarlig
brist att allmänna regler saknas för en öppen resultatutjämning vid
beskattningen och finner det synnerligen angeläget att sådana regler tillskapas.
I detta sammanhang vill utskottet särskilt framhålla att flertalet remissinstanser
— däribland samtliga näringsorganisationer — förklarade
sig kunna i princip godtaga en anordning för progressionsutjämning i enlighet
med skatteutredningens förslag. Sålunda anförde kammarrätten att
en sådan skatteutjämning skulle vara av stort värde särskilt för jordbrukare
och rörelseidkare, vilka av skilda orsaker hade till storleken växlande
inkomster men även för sådana löntagare, som på grund av sjukdom, arbetslöshet
eller andra liknande omständigheter under något år haft en avsevärt
reducerad inkomst. Härtill kommer att några vägande statsfinansiella
skäl mot ett genomförande av en progressionsutjämning knappast
kan andragas. Skattebortfallet torde nämligen bli jämförelsevis ringa. Mot
bakgrunden härav anser utskottet 1957 års skatteutrednings förslag med
vissa jämkningar kunna läggas till grund lör lagstiftning. Härvid bör —
såsom motionärerna yrkat — gränsen för inkomstvariationen fastställas till
10 000 kronor. Vidare bör, då behovet av skatteutjämning torde vara större
vid kraftiga inkomstminskningar än vid inkomstökningar, rätt till utjämning
föreligga jämväl vid fallande inkomst. Härjämte bör — i enlighet med
vad som föreslagits skola gälla i fråga om förlustutjämningsförordningen
— som villkor för rätt till progressionsutjämning gälla, att deklarationsskyldighet
förelegat antingen för jämförelseåret eller för något av de två
närmast föregående beskattningsåren.
Vad härefter angår yrkandet i motionen 11:534 om en utredning av frågan
om progressionsutjämning vid beskattning av fysiska personer med
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 14 år 1963
på längre sikt starkt ojämn inkomstfördelning måste — såsom motionärerna
framhållit —- effekten av den progressiva inkomstbeskattningen i sådana
fall anses vara en stor olägenhet. 1957 års skatteutredning framhöll för
övrigt att det saknades principiell anledning att av en skattskyldig uttaga
större skatt än som svarade mot hans inkomstförhållanden sådana de framträdde
under en längre tidsperiod än det enstaka beskattningsåret. Såsom
vid remissbehandlingen av 1957 års skatteutredningsförslag påvisats kan
ojämnheten i inkomsterna för t. ex. den högskoleutbildade arbetskraften
sannolikt antagas leda till större skatteorättvisor än den överbeskattning
på grund av kortsiktiga inkomstvariationer, som utredningen med sina
förslag ville undanröja. Med hänsyn härtill anser sig utskottet böra biträda
det i motionen 11:534 framförda utredningsyrkandet.
Utskottet har slutligen att taga ställning till yrkandet i motionerna 1:363
och 11:437 om utredning rörande möjligheterna till en allmän öppen resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att denna metod erbjuder en möjlighet till en mera allmän
lösning av resultatutjämningsproblemet och att den därför bör ytterligare
undersökas. Utskottet tillstyrker därför att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller om utredning rörande allmän öppen resultatutjämning genom
rätt till skattefri avsättning å särskilda konton i principiell överensstämmelse
med reglerna för skogskontona.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte i anledning av de likalydande
motionerna 1:363 av herr Eskilsson m. fl. och 11:437 av
herr Kollberg m. fl.,
1) antaga det vid motionerna fogade förslaget till förordning
angående ändring av 2, 8 och 9 §§ förordningen den
8 april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst,
2) antaga det vid motionerna fogade förslaget till förordning
om rätt till utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring eller inkomstminskning,
samt
3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning rörande möjligheterna till en fullständig resultatutjämning,
varvid i första hand bör prövas frågan om
resultatutjämning genom den s. k. kontometoden, samt att
förslag i detta syfte snarast förelägges riksdagen;
B) att riksdagen i anledning av motionen 11:534 av fru
Bevillningsutskottets betänkande nr 14 år 1063
17
Kristensson och herr Björkman i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om utredning av frågan om progressionsutjämning
vid beskattning av fysiska personer med på längre
sikt starkt ojämn inkomstfördelning.
Stockholm den 12 mars 1963
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson*,
Stefanson, Oscar Carlsson*, Gustaf Elofsson, Wärnberg, Yngve Nilsson*,
Gösta Jacobsson, Hellebladh* och Erik Filip Petersson; samt
från andra kammaren: herrar Brandt, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo, Asp,
Andersson i Essvik, fru Nettelbrandt, herrar Forsberg*, Carlsson i Västerås,
Enskog och fru Kristensson.
* Icke närvarit vid justering ''av betänkandet.
Reservation
av herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Oscar Carlsson, Wurnberg, Hellebladh,
Brandt, Asp, Andersson i Essvik, Forsberg och Carlsson i Västerås,
vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
De motioner--—• (= utskottet s. 13 råd 9 uppifrån — råd 23 uppifrån)
----för inkomst.
Utskottet behandlar först de motionsyrkanden som avser förordningen
om rätt till förlustutjämning och börjar därvid med yrkandet att såsom
villkor för rätt till förlustavdrag skall gälla att deklarationsskyldighet förelegat
för förluståret eller för något av de två beskattningsåren omedelbart
före förluståret. Enligt förordningen skall deklarationsskyldighet ha förelegat
för förluståret för att förlustavdrag skall kunna ifrågakomma. Beträffande
förevarande spörsmål, som aktualiserades redan i samband med lagstiftningens
införande och därefter uppmärksammades av såväl 1960, 1961
som 1962 års riksdagar, anförde 1960 års bevillningsutskott (bet. nr 10 i anledning
av proposition nr 30 m. m.) bl. a. att det var rimligt att i princip endast
underskott, som uppkommit sedan den skattskyldige inträtt i förvärvslivet,
betraktades genom förlustavdrag. Denna avgränsning borde för att inte
komplicera tillämpningen ske efter schablonartade grunder. Det föreföll utskottet
föga sannolikt att det i praktiken i någon nämnvärd omfattning
skulle komma att inträffa, att skattskyldiga, som drev verklig förvärvsverksamhet,
genom hegränsningsregeln skulle gå miste om rätten till förlustavdrag.
För att inte lagstiftningen i inledningsskedet skulle kompliceras borde
18
Devillninysutskottets betänkande nr H år 1963
enligt utskottets mening den i propositionen förordade, relativt lättillämpade
regeln godtas. Frågan om en komplettering i den riktning som motionärerna
förordat syntes kunna anstå till dess större erfarenheter vunnits av den
föreslagna lagstiftningens verkningar. I de nu väckta motionerna har inte
anförts några nya synpunkter som kan ge riksdagen anledning att inta en
annan ståndpunkt än 1960, 1961 och 1962 års riksdagar. Utskottet avstyrker
således ifrågavarande motionsyrkande.
I motionerna 1:363 och 11:437 har också yrkats sådana ändringar i förordningen
om förlustutjämning att i fråga om fåmansbolag hinder för förlustavdrag
inte skall möta, därest skiljaktighet i äga re f ö rh å Man d ena betingas
av att aktier, som övergått till någon på grund av arv, testamente
eller bodelning, överförs å tidigare ägare av aktier i företaget. Motsvarande
yrkande var föremål för behandling i riksdagen de tre senaste åren.
1960 års bevillningsutskott uttalade i denna fråga att det torde vara erforderligt
att ha vissa spärregler i fråga om bolags och föreningars rätt att
utnyttja förlustavdrag sedan aktier och andelar bytt ägare och att bestämmelserna
därom i stort sett var ändamålsenligt utformade. Utskottet var
dock medvetet om att det även i andra fall än då aktierna bytt ägare genom
arv, testamente eller bodelning kunde föreligga sådana omständigheter, att
det framstod som rimligt att förlustavdrag helt eller delvis fick utnyttjas,
exempelvis i sådana fall som de av motionärerna påtalade. Emellertid ansåg
utskottet det knappast vara möjligt att genom generella föreskrifter tillgodose
dessa fall; därtill var riskerna för missbruk alltför påtagliga. Utskottet
var därför inte berett att tillstyrka en utvidgning av de åsyftade bestämmelserna
men framhöll angelägenheten av att utvecklingen på området i
fortsättningen ägnades uppmärksamhet.
I detta uttalande av 1960 års bevillningsutskott kan utskottet instämma.
Med det anförda får utskottet avstyrka motionsyrkandet även i denna del.
Utskottet övergår härefter till frågan om införande av progressionsutjämning
i beskattningssystemet. Yrkande därom har framställts såväl i motionerna
1:363 och 11:437 som i motionen 11:534. Även denna fråga har av
riksdagen behandlats 1960, 1961 och 1962 i anledning av motionsyrkanden
av i huvudsak samma innebörd som de nu föreliggande. Dessa yrkanden
avvisades av riksdagen på förslag av bevillningsutskottet, som bl. a.
framhöll att skatteutredningens förslag till progressionsutjämning med
hänsyn främst till de invändningar av principiell natur, som under
remissbehandlingen riktats mot detsamma, inte borde genomföras i föreliggande
skick eller med de jämkningar som motionärerna föreslagit. Enligt
utskottets mening borde spörsmålet om åstadkommande av en progressionsutjämning
betraktas som en fråga på längre sikt. De mest iögonenfallande
Bevillningsutskottets betänkande nr H dr 1963 19
verkningarna av progressionen vid den statliga inkomstbeskattningen tick
anses undanröjda genom lagstiftningen om beskattning av ackumulerad
inkomst, om taxering för inkomst av medel som insatts på skogskonto och
om förlustutjämning.
Med hänsyn till det anförda och då i motionerna inte anförts något som
nu bör föranleda ändrat ståndpunktstagande från riksdagens sida anser sig
utskottet för närvarande inte kunna biträda vare sig yrkandet i motionerna
1:363 och 11:437, att skatteutredningens förslag till progressionsutjämning
genomföres, eller yrkandet i motionen 11:534 om eu särskild utredning av
frågan om utjämning av progressionens verkningar.
Utskottet har slutligen att taga ställning till yrkandet i motionerna 1:363
och 11:437 om utredning rörande möjligheterna till en allmän öppen resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden. Denna fråga prövades ingående
av 1957 års skatteutredning, som fann att man, i vart fall för det dåvarande,
inte borde införa regler om resultatutjämning enligt kontometoden.
Därefter har frågan flera gånger behandlats av riksdagen, senast år 1962,
varvid samma yrkande som i de nu förevarande motionerna på förslag av
bevillningsutskottet avvisades. Vad motionärerna nu anfört innebär inte
några nya synpunkter på ämnet. Med hänsyn härtill kan utskottet inte biträda
yrkandet om en särskild utredning av frågan om en fullständig resultatutjämning.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:363 av herr EskiJsson
in. fl. och 11:437 av herr Kollberg in. fl. angående förlustutjämning,
progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning,
samt
2) motionen 11:534 av fru Kristensson och herr Björkman
om utredning rörande progressionsutjämning vid beskattning
av vissa fysiska personer,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.