Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1963

1

Nr 7

'' Utlåtande i anledning av väckt motion om precisering av statens
biografbyrås instruktioner.

I en inom andra kammaren väckt och till allmänna beredningsutskottet
hänvisad motion II: 469 av herr Helén hemställes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en utredning med uppgift att precisera
de nu gällande instruktionerna för statens biografbyrå i vad avser de problem
som aktualiserats av riksdagens justitieombudsman i skrivelse av den
15 januari 1963. ,

I motionen erinras om att JO i år i ett utlåtande med anledning av en
gjord anmälan prövat frågan om statens biografbyrå i allo tolkat sina instruktioner
riktigt. Det gäller byråns granskning av filmen »Krigsförbrytare»
och motionären tar särskilt upp frågorna, huruvida censurering får
ske med hänsyn till ett filmavsnitts tänkta inverkan på försvarsviljan och
om utrikespolitiska bedömningar kan få spela in vid analysen av en films
mentalhygieniska effekt. Dylika hänsynstaganden saknar stöd i gällande
författningar, säger motionären. En bedömning av effekten av ett aktuellt
världsläge komme även för biografbyrån att framstå såsom föråldrad när
läget ändras och omcensurering finge ske. Motionären berör också avsaknaden
av motivering för biografbyråns beslut. En precisering av instruktionerna
synes erforderlig. På grund av det komplicerade i att göra en sådan
precisering och problemets stora principiella betydelse torde, en utredning
vara nödvändig.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.

''< v y" • ‘; •.. v. '' -v \ ■ * v-''. ■.

Om gällande rätt beträffande filmcensur

I förevarande sammanhang relevanta bestämmelser återfinns i förordningen
om biografföreställningar den 5 juni 1959 (SFS 1959:348) samt
instruktionen för statens biografbyrå den 4 oktober 1929 med däri vidtagna
ändringar (senast intagen nästan i sin helhet i SFS 1954: 541).

I förordningens 3 § stadgas bl. a. att biografbyrån ej må godkänna film
eller del av film, vars förevisande på grund av det sätt, varpå händelserna
skildras, och det sammanhang, vari de förekommer, kan verka förråande
eller skadligt upphetsande eller förleda till brott.

Ej heller må film eller del av film godkännas, om dess förevisande kan
anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt
1 — Rihang till riksdagens protokoll 1963. 11 samt. Nr 7

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1963

eller kan lända till upplysning om förhållanden, vilkas uppenbarande kan
medföra men för försvaret eller eljest för rikets säkerhet.

Biografbyrån äger även i annat fall vägra godkänna film eller del av film
om biografbyrån finner förevisande därav uppenbarligen strida mot allmän
tag.

Film eller del av fim må ej godkännas till förevisning för barn under elva
år eller för barn, som fyllt elva men ej femton år, i den mån den kan vålla
barn i sådan åldersgrupp psykisk skada Biografbyrån

må ej vägra godkänna film på andra grunder än sålunda
stadgats.

I instruktionen för statens biografbyrå erinras bl. a. om att till biografbyrån
såsom rådgivande organ skall vara knutet statens filmgranskningsråd.

Biografbyrån har att inhämta filmgranskningsrådets åsikt, då vid granskning
av viss film uppkommit fråga om att helt förbjuda densamma för offentlig
förevisning eller att vidtaga annan censuråtgärd, som biografbyrån
anser vara av normerande betydelse för granskningsverksamhetens utövande
eller eljest finner vara särskilt tveksam.

Det åligger chefen för byrån att i möjligaste mån övervaka, att enhetlighet
och följdriktighet iakttages vid filmgranskningen.

Besvär över byråns beslut anföres hos Kungi. Maj :t.

Beträffande förarbetena till lagstiftningen må här endast erinras om att
av såväl 1949 års filmkommitté som av föredragande departementschef
och riksdagsutskott sammanstämmande betonats att censuren bör vara
huvudsakligen mentalhygieniskt inriktad och att ingripanden efter rent moraliska
eller estetiska linjer icke borde förekomma. Varje form av smakcensur
borde bestämt avböjas. Filmer och filmscener borde vidare bedömas
icke blott efter sina rent formella element utan också med behörigt hänsynstagande
till filmens sammanhang, syftning och helhetsverkan.

Justitieombudsmannens skrivelse

Den av motionären åberopade skrivelsen från JO den 15 januari 1963
är i sin helhet intagen som bilaga till detta utlåtande. Utskottet får hänvisa
till bilagart och vill här endast återgiva étt par i skrivelsen gjorda uttalanden
av principiell innebörd.

Beträffande frågan huruvida hänsyn till utrikespolitiska förhållanden må
tagas vid prövning av film eller del därav från mentalhygieniska synpunkter
anför JO sålunda avslutningsvis:

Jag är emellertid angelägen understryka, att utrikespolitiska värderingar
icke få i hithörande avseende inverka i vidare mån än vad ovan antytts eller
sålunda endast i den mån de objektivt sett kunna äga betydelse för den
mentalhygieniskä bedömning, varom förordningen talar. Genom tillkomsten
av filmgranskningsrådet — och genom förefintlig besvärsrätt synes

3

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1968

också garanti föreligga för att filmcensurens bedömning icke grundas på subjektiva
och godtyckliga värderingar i angivet hänseende.

Beträffande frågan huruvida tänkt risk för påverkan i defaitistisk riktning
bör få inverka vid bedömningen anför JO bl. a.:

Denna tankegång synes sålunda innebära, att frågan huruvida en film
inverkar försvagande på motståndsviljan skulle kunna anföras som en
självständig censurgrund. Som framgår av vad tidigare anförts rörande
grunderna för filmcensuren ligger det emellertid utom biografbyråns befogenheter
— sådana de angivits i nu gällande, för fredstid avsedda bestämmelser
— att ingripa på sålunda angiven grund. Möjligen kan tänkas att en
film, samtidigt som den verkar skadligt upphetsande -— och på grund därav
kan bli föremål för censur — jämväl inverkar negativt på försvarsviljan.
Huruvida så är fallet, kan emellertid icke upptagas till fristående prövning
och åberopas som särskild grund för censuringripande.

Av biografbyrån företagna klipp i filmen »Krigsförbrytare» m. m.

Såvitt framgår av biografbyråns kort beträffande filmen »Krigsförbrytare»
gällde byråns ingripanden avsnitt i filmen som visade hängningar i Charkov,
stillbilder av avrättade nazistledares lik, bilder av kapade huvuden samt
bilder av stympade lik med avskurna huvuden bredvid.

Av en över byråns klippningar under år 1962 upprättad sammanställning
framgår bl. a. att antalet granskade långfilmer detta år utgjorde 386. Av dessa
totalförbjöds 24 och i övrigt företogs klippningar i 55 filmer. Antalet
klippmeter motsvarade 0,1 procent av hela den granskade längden. Samtliga
klipp har motiverats med » förråande och skadligt upphetsande» verkan, varjämte
i två fall dessutom angivits motivet »brottsförledande». De bilder som
klippts har i fråga om barntillåtna filmer visat tortyr- och skräckscener,
misshandel, »liksläpning», blodigt lik o. d. Beträffande barnförbjudna filmer
har klippen huvudsakligen gällt misshandels- och tortyrscener, bilder
av blodiga lik och mördade eller förblödande människor, nedskjutningar,
knivmord, strypningar, halshuggningar, hängda människor o. d.

Utskottet

Motionären har i sin motivering utgått från ett särskilt, av biografbyrån
handlagt ärende, avseende granskning av dokumentärfilmen »Krigsförbrytare».
Motionären synes förmena att vissa av biografbyrån företagna klippningar
i filmen skulle ha skett med hänsyn bl. a. till filmens tänkbara inverkan
på försvarsviljan och till det utrikespolitiska läget vid ifrågavarande
tidpunkt — censurgrunder, vilka icke skulle ha stöd i gällande författningar.
Biografbyråns handläggning har efter anmälan utretts av JO, och med
hänvisning till JO:s yttrande i ärendet hemställer motionären om en utredning
i syfte att åstadkomma en precisering av bestämmelserna för byråns
verksamhet.

Utskottet har i det föregående redogjort för reglerna för censurering av
Ililuing till riksdagens protokoll 1963. 11 sand. Xr 7

1*

4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1963

film och för arten av de avsnitt i filmen som klippts av biografbyrån samt
återgivit vissa huvudpunkter i JO:s skrivelse, vilken i sin helhet är som
bilaga fogad till utskottets utlåtande.

Av den gjorda utredningen framgår, såvitt utskottet kunnat bedöma, att
biografbyråns beslut grundats på överväganden beträffande de mentalhygieniska
verkningarna av de bortklippta avsnitten. Bedömningen har sålunda
skett helt i överensstämmelse med de huvudriktlinjer för filmcensuren,
varom i förarbetena till lagstiftningen enighet rått mellan 1949 års
filmkommitté, Kungl. Maj :t och riksdagen. Det synes klarlagt, att filmens
eventuella inverkan på försvarsviljan icke utgjort motiv för byråns ingripanden
och att det utrikespolitiska läget icke betraktats som censurgrund.
Utskottet delar icke motionärens uppfattning att det här refererade fallet
skulle vara tillräckligt motiv för kravet på en precisering av reglerna för
filmcensuren. Det ligger, såvitt utskottet kunnat bedöma, i sakens natur,
att en sådan filmgranskning som här är i fråga alltid måste innebära ett
visst mått av subjektiv bedömning. Det må emellertid beaktas att, som ovan
nämnts, i förarbetena till lagstiftningen mycket klart uttalats, att ingripanden
mot film i sådana fall som här är i fråga bör ske från huvudsakligen
endast mentalhygieniska synpunkter. Vidare finnes numera vid biografbyråns
sida ett filmgranskningsråd — ett organ, som är ägnat att giva den
allmänna opinionen en viss insyn i censurens verksamhet och som innebär
att kontakt skapats mellan censorerna och företrädare för denna opinion.
Biografbyråns beslut kan också, som skett i det här aktuella fallet, omprövas
efter besvär hos Kungl. Maj :t.

De anmärkningar motionären riktat mot filmcensuren hänför sig som
ovan nämnts till ett särskilt av biografbyrån behandlat ärende. Av statistiken
för granskningsverksamheten framgår, att under år 1962 sammanlagt
386 långfilmer granskats. Av dessa blev 24 totalförbjudna, och den totala
längden av klipp, gällande 55 filmer, utgjorde ungefär 0,1 procent av hela
den granskade längden. Motiv för censuren har, bortsett från ett par fall,
där det angivits vara »brottsförledande», genomgående varit »förråande och
skadligt upphetsande». Det är sålunda enbart mentalhygieniska synpunkter
som i dessa fall uppgivits vara avgörande vid censureringen.

Det vore enligt utskottets mening icke tillfredsställande, om det utrikespolitiska
läget tillätes påverka bedömningen av en films mentalhygieniska
verkningar. Utskottet delar sålunda motionärens uppfattning i denna del.
Vad ovan anförts och den omständigheten att korrektiv finnes mot godtycke
och missbruk vid utövandet av filmcensuren talar emellertid för att
den föreslagna utredningen icke nu kan anses påkallad.

Motionären har även berört ett av JO gjort uttalande om önskvärdheten
av att biografbyråns beslut förses med motivering. Utskottet vill i denna fråga
endast erinra om att JO i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 december
1960 gjort en framställning som syftar till införande av en allmän regel om

5

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1963

principiell skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva
de skäl, å vilka besluten grundas. Denna fråga har även motiönslédes underställts
riksdagens prövning. Riksdagen anslöt sig enligt förslag av första
lagutskottet (utlåtande nr 8/1961) till JO:s uppfattning men hänvisade till
den av honom gjorda framställningen och avslog motionerna. Framställningen
är efter remissbehandling beroende på Kungl. Maj :ts provning.
Utskottet får under åberopande av vad ovan anförts hemställa,

att motion 11:469 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 6 mars 1963

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande h

från första kammaren: herrar Carl Albert Anderson*, Schött, Sörlån,
Jonasson, Hedström, Eric Gustaf Peterson, Enarsson, Hellebladh, Ernst
Olsson, Tage Johansson, fru Hamrin-Thorell och herr Lars Larsson; . .

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herrår Jacobsson i
Sala, Hamrin i Jönköping, Dickson*, fru Jäderberg, herr Svenäson i Kurig^
älv, fru Thunvall, herrar Carlsson i Huskvarna, Nilsson i Bästekille, Lundmark,
Larsson i Borrby* och Magnusson i Nennesholm. ; .

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

(Bilaga)

Skrivelse från justitieombudsmannen den 15 januari 1963 a:;■

Den 21 november 1961 beslöt statens biografbyrå meddela'' godkännande
för offentlig förevisning av filmen »Krigsförbrytare» under förutsättning
att vissa närmare angivna avsnitt av filmen uteslötos. Beslutet fåttådés ——
efter hörande av statens filmgranskningsråd — av chefen för bipgrafbyråp

direktören Erik Skoglund jämte ytterligare två filmoensorer.

Sedan besvär anförts över beslutet, fann Kungl. Maj :t i utslag den .2fl>jäT
nuari 1962 skäligt medgiva att filmen fick förevisas i obeskuret skick.

I en den 28 december 1961 hit inkommen skrift påtalade Ni, att Skoglund,
— att döma av vissa av denne gjorda uttalanden — syntes ha grundat sitt
ställningstagande i censurfrågan på utrikespolitiska och vissa andra värderingar,
för vilka författningsenligt stöd saknades, samt att Skoglund följaktligen
syntes ha överskridit sina befogenheter som filmcensor.! Ni anhöll
därför, att JO måtte upptaga saken till granskning.

6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1963

Med anledning av Eder klagoskrift har Skoglund avgivit infordrat yttrande,
varefter Ni inkommit med påminnelser.

Av handlingarna i ärendet framgår bl. a. följande.

Filmen »Krigsförbrytare» utgör — enligt den av biografbyrån utfärdade
attesten — eu på arkiv- och journalfilmsmaterial grundad skildring av den
tyska nationalsocialismens historia, Tredje rikets utveckling, andra världskrigets
förlopp med tonvikt på de tyska krigsförbrytelserna, nazismens fall
och Nurnbergsprocessen samt domen över de nazistiska koryféerna. Enligt
vad vederbörande filmbolag framhållit var tanken bakom filmen att ge en
sann bild av den tyska nazismen och därvid icke väja för att beskriva dess
grymheter och skräckvälde; en nedtoning därav skulle enligt bolaget ge till
resultat en film, som icke motsvarade de krav på historisk sanning och objektivitet
som måste ställas på en dokumentärfilm.

De avsnitt av filmen, som enligt biografbyråns beslut den 21 november
1961 skulle uteslutas, avsåg dels en inledande bildsekvens avseende hängning
av krigsförbrytare, dels vissa i olika delar av filmen ingående bilder
av likdelar, stympade lik och lik av vissa nazistledare.

Rörande ärendets handläggning inom biografbyrån har upplysts, att filmen
först granskades av Skoglund ensam, vilket skedde den 30 oktober
1961, Efter denna granskning fann Skoglund det kunna övervägas om icke
statens filmgranskningsråd borde uttala sin åsikt om filmen, vilket instruktionsemligt
förutsatte ytterligare granskning inom filmcensuren.
Skoglund ansåg vidare, att det kunde vara till fördel för ärendets handläggning
att någon form av samråd etablerades med beredskapsnämnden för
psykologiskt försvar. Vid ett telefonsamtal med en representant för filmbolaget
anförde Skoglund — enligt vad han uppgivit — som skäl för dessa
sina överväganden

»1) att filmen på grund av sin även för denna typ av dokumentärfilm
osedvanligt kraftiga anhopning av våldsamma, grymma eller på annat sätt
emotionellt påträngande bilder och bildsviter kunde tänkas få en mentalhygieniskt
ogynnsam inverkan på publiken vid en offentlig biograf föreställning; 2)

att risken för en mentalhygieniskt ogynnsam påverkan av en sådan
film i trots av dess indignationsskapande och humanitärt upplysande syftning
sannolikt finge anses vara större i ett tidsläge som kännetecknades
av allmänt ökad oro och nervositet inför hotet om en annalkande världskonflikt
samt

3) att det dessutom med tanke på det betydande utrymme som i filmen
givits skildringar av terroraktioner mot civilbefolkningen och andra dess
lidanden i ett modernt krig funnes viss anledning att överväga om icke
med dess visning kunde vara förenad en risk för psykologisk påverkan i defaitistisk
riktning.»

Filmen uppspelades därefter ånyo den 2 november 1961, därvid voro närvarande,
förutom Skoglund, två andra filmcensorer samt tre företrädare

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 är 1963 7

för beredskapsnämnden. De sistnämnda förklarade efter filmens visning,
att de från de synpunkter som nämnden hade att anlägga icke hade något
i sak att erinra mot att filmen offentligt förevisades. Följande dag beslöto
de tre filmcensorerna att inhämta filmgranskningsrådets åsikt om filmen.
Enligt instruktionen för biografbyrån skall rådets åsikt inhämtas, då vid
granskning av viss film uppkommit fråga om att helt förbjuda densamma
för offentlig förevisning eller att vidtaga annan censuråtgärd, som biografbyrån
anser vara av normerande betydelse för granskningsverksamhetens
utövande eller eljest finner vara särskilt tveksam.

Den 16 november 1961 visades filmen för sju ledamöter av filmgranskningsrådet.
I samband därmed synes Skoglund inför filingranskningsrådet
och vissa representanter för bolaget ha anfört vissa kritiska synpunkter
mot filmen och bl. a. framhållit, att det tåg inom biografbyråns befogenhet
att vid bedömningen av filmens lämplighet taga hänsyn till att svenska
folket var »hårt stressat» på grund av den utrikespolitiska utvecklingen under
hösten 1961. Därvid synes särskilt ha åsyftats dels sprängningen av en
rysk 50-megatonbomb, dels överlämnandet av en rysk not till Finland med
begäran om militära konsultationer.

Filmgranskningsrådet beslöt samma dag rekommendera filmen till offentlig
förevisning med de klipp, som biografbyråns psykiatriska sakkunniga
bland filmcensorerna kunde finna motiverade av mentalhygieniska skäl.
Med anledning härav granskades filmen den 17 november av de avsedda
sakkunniga — två överläkare —- vilka förordade att ur filmen skulle uteslutas
vissa avsnitt. Som motivering åberopades, att förevisandet av dessa
avsnitt kunde — på sätt stadgades i 3 § biografförordningen — verka »förråande
eller skadligt upphetsande». I enlighet med de sakkunnigas rekommendation
fann biografbyrån därefter genom sitt beslut den 21 novémber
1961 att de av de sakkunniga påtalade avsnitten borde uteslutas.

Den 19 december 1961 deltog Skoglund i en radiodiskussion över ämnet
»Får världsläget påverka vår filmcensur?». Vid denna diskussion fördes på
tal jämväl vissa andra frågor, såsom filmproduktionens allmänna inriktning
under tider av politisk oro, lämpligheten med hänsyn till avrättades
anhöriga att visa bilder av de avrättades lik, m. m.

I sin förklaring har Skoglund framhållit, att de av honom i det inledande
skedet av filmens censurgranskning upptagna, såsom »utrikespolitiska» betecknade
synpunkterna befunnits under ärendets fortsatta behandling icke
tillräckligt grundade och därför avvisats av biografbyrån, som grundat sitt
kollegialt fattade beslut uteslutande på mentalhygieniska överväganden i
enlighet med gängse praxis. Vad Skoglund vid radiodiskussionen uttalat
rörande filmproduktionens inriktning in. m. hade varit allmänna förhoppningar
och personliga åsikter, som saknat relevans för biografbyråns ställningstagande
till censurfrågan.

Ni har i Edra påminnelser framhållit, att utrikespolitiska överväganden

8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1063

sannolikt spelat en betydande roll vid den slutliga bedömningen av censurfrågan
samt att Skoglund i varje fall synes anse sig ha rätt att göra sådana
överväganden vid censurering av film. Enligt Eder mening föreligger
icke i något fall sådan rätt. Vidare har Ni av vad Skoglund vid radiodiskussionen
yttrat funnit framgå, att denne vid censureringen av ifrågavarande
film även eljest låtit obehöriga bedömanden inverka på sitt ställningstagande.

Rörande biografbyråns befogenheter att utöva filmcensur stadgas i 3 §
kungl. förordningen den 5 juni 1959 med särskilda bestämmelser om biografföreställningar
m. m. (SFS nr 348/1959).

Enligt detta stadgande må biografbyrån ej godkänna film eller del av
film, »vars förevisande på grund av det sätt, varpå händelserna skildras,
och det sammanhang, vari de förekomma, kan verka förråande eller skadligt
upphetsande eller förleda till brott». Sådant godkännande må ej heller
lämnas, om förevisandet kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande
till främmande makt eller kan lända till upplysning om förhållanden,
vilkas uppenbarande kan medföra men för försvaret eller eljest
för rikets säkerhet.

I övrigt kan censuringripande ske om förevisande av film uppenbarligen
skulle strida mot allmän lag. I fråga om godkännande av film till, förevisning
för barn gälla därjämte särskilda bestämmelser. Enligt uttryckligt
stadgande får biografbyrån ej vägra godkänna film på andra grunder än
vad som sålunda angivits i förordningen.

De i 1959 års biografförordning intagna bestämmelserna om filmcensuren
ha — med visst undantag i fråga om godkännande av film för barn —
i sak oförändrade överförts från förut gällande biografförordning enligt
dess lydelse efter en år 1954 genomförd författningsrevision. Till grund
härför låg bl. a. ett av 1949 års filmkommitté avgivet betänkande om filmcensuren.
(SOU 1951: 16), däri kommittén framhöll att censuren behövdes
främst som mentalhygiemskt skydd mot sadistiska och skadligt ångestpressande
inslag i filmerna. Enligt kommittén borde statliga ingrepp i filmerna
efter genomfört moraliska eller renodlat estetiska principer icke förekomma
med hänsyn till de övermäktiga svårigheterna att komma fram till allmängiltiga
värderingar på något av dessa områden. Kommittén anförde
vidare:

Även när dét gäller mentalhygieniska frågor är det svårt att göra kategoriska
uttalanden om skadeverkningar av film annat än när det gäller barn
och psykolabila personer. När det gäller vuxna, »normala» människor, är
det också svårt att väga mot varandra vådorna av en psykisk upphetsning
och värdet av en konstnärlig upplevelse. Vissa grundregler bör ändå kunna
accepteras som rimliga och ändamålsenliga. Främst bör censuren ingripa
mot sadistiska och nedbrytande inslag, som på grund av filmens sugges -

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1903 9

tionskraft, filmens utbredning och filmens kommersiella karaktär kan få
mycket vida och djupa verkningar. Censuren hör här kunna vara en garanti
för allmänheten mot sådant som är skadligt, upphetsande och förråande.

Betydelsen av termerna »förråande» och »upphetsande» är visserligen inte
klar och fixerad, men kommittén har trots noggrant övervägande inte funnit
några andra termer, som bättre täcker avsikten med denna censurbestämmelse.
Dock har uttrycket »upphetsande» förstärkts till »skadligt upphetsande»,
eftersom själva upphetsningen inte alltid behöver innebära något
förkastligt. De flesta filmer bygger på en viss dramatisk spänning, som
kan kallas upphetsande utan att vara skadlig, och scener med sådan oskyldig
upphetsning skall inte behöva förbjudas. Vad som är skadligt eller inte
i varje särskilt fall är givetvis vanskligt att avgöra, men genom den närmare
definitionen bör granskningsmännen få klarare vägledning.

I propositionen till författningsändringen (prop. nr 116/1954 s. 18) framhöll
departementschefen, att han helt delade kommitténs uppfattning att
censuren borde vara huvudsakligen mentalhygieniskt inriktad och att ingripanden
efter strängt moraliska eller estetiska linjer icke borde få förekomma.
I likhet med kommittén fann departementschefen också att varje
form av smakcensur borde bestämt avböjas. Han förklarade sig vidare
vara ense med kommittén om vikten av att filmer och filmscener icke blott
bedömdes efter sina rent formella element utan också med behörigt hänsynstagande
till filmens sammanhang, syftning och helhetsverkan.

Beträffande bestämmelsen om ingripande mot filmbilder, vilkas förevisande
kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande
makt, anförde kommittén följande:

Det kan starkt ifrågasättas, om det är lämpligt och riktigt att tjänstemännen
vid statens biografbyrå, vilkas huvudsakliga arbete består i psykologiska
bedömningar, skall fatta politiska avgöranden och bedöma, om en
film i olika lägen är olämplig med hänsyn till främmande makt eller inte.
Risk för ensidigt politiska bedömanden kan tänkas uppstå, men framför
allt kan de enskilda granskningsmännen ofta känna sig inkompetenta att

fatta sådana beslut.---Det är här fråga om eu propaganda, som främst

i kritiska lägen kan tänkas ha någon betydelse för opinionen inom och
utom landet, och kommittén anser det därför naturligast, om frågan om en
filmcensur i krig och beredskap löses av samma myndigheter och efter
samma principer som andra nödvändiga inskränkningar i yttrandefriheten
i sådana lägen.

Departementschefen framhöll emellertid i propositionen (s. 22), att anledning
icke förelåg att borttaga den av utrikespolitiska hänsyn dikterade
censurnormen. 1 samband därmed erinrade departementschefen att censuren
i tveksamma fall kunde inhämta yttrande av det filingranskningsråd,
som samtidigt föreslogs skola inrättas. Rörande detta råd uttalade departc -

10 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1963

mentschefen, att ett organ av sådan karaktär komme att få en viktig funktion
därigenom att det gav den allmänna opinionen en viss insyn i censurens
verksamhet och samtidigt också censurens utövare värdefulla kontakter
med representativa företrädare för samma opinion.

Mot bakgrunden av de ovan återgivna bestämmelserna och vad vid förarbetena
till dessa förekommit får jag beträffande frågan om filmcensurens
befogenhet att i sin granskningsverksamhet taga hänsyn till utrikespolitiska
förhållanden anföra följande.

Till en början må härvid erinras om att det tillkommer filmcensuren att
pröva om en film kan anses olämplig med hänsyn till rikets förhållande
till främmande makt. Det är sålunda här fråga om ett rent utrikespolitiskt
ställningstagande. Den omständigheten att utrikespolitisk sakkunskap normalt
icke är företrädd inom filmcensuren har — på sätt framgår av det
förut anförda — icke ansetts böra föranleda till att den nu nämnda censurnormen
ej skulle kunna tillämpas.

Frågan huruvida hänsyn till utrikespolitiska förhållanden må tagas jämväl
vid den ur mentalhygieniska synpunkter betingade prövningen om eu
film eller del därav kan verka förråande eller skadligt upphetsande har
däremot icke särskilt berörts under förarbetena till censurbestämmelserna.
Att så ej skett, framstår också som naturligt med hänsyn till att bestämmelserna
avfattats med tanke på förhållandena under fredstid. Det är emellertid
tydligt, att prövningen huruvida en film kan vara ur mentalhygienisk
synpunkt skadlig överhuvudtaget icke kan ske helt oberoende av utvecklingen
inom det område, som äger anknytning till filmen, och av de förändrade
värderingar som kunna följa därav. Vad som för allmänheten kan
vara uthärdligt i fråga om t. ex. skildringar av sjukdomar eller medicinska
ingrepp måste givetvis bedömas även med hänsyn till nya erfarenheter och
värderingar och eljest aktuella förhållanden på detta område. På samma
sätt torde bedömningen kunna i viss mån utfalla olika även när det gäller
film, som behandlar uppskakande •— verkliga eller konstruerade -— händelser
i samband med krig. En sådan film, som under mera normala utrikespolitiska
förhållanden icke behöver befaras verka skadligt upphetsande,
kan i ett läge, då befogad fruktan för ett förestående krig gör sig gällande
eller efter ett redan skett krigsutbrott, mycket väl böra bedömas annorlunda.
Om sålunda det utrikespolitiska läget faktiskt medför att viss film
kommer att verka skadligt upphetsande på allmänheten, kan och skall också
hänsyn därtill tagas av filmcensuren.

Jag är emellertid angelägen understryka, att utrikespolitiska värderingar
icke få i hithörande avseende inverka i vidare mån än vad ovan antytts eller
sålunda endast i den mån de objektivt sett kunna äga betydelse för den
mentalhygieniska bedömning, varom förordningen talar. Genom tillkomsten
av filmgranskningsrådet — och genom förefintlig besvärsrätt — synes
också garanti föreligga för att filmcensurens bedömning icke grundas på
subjektiva och godtyckliga värderingar i angivet hänseende.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år J9€3 It

Vad härefter angår Skoglunds befattning med granskningen av filmen
»Krigsförbrytare» får jag anföra följande.

Skoglund har uppgivit att han, efter det filmen första gången visades lör
honom, erhöll den uppfattningen att filmen på grund av sin anhopning av
emotionellt påträngande bilder kunde tänkas få en mentalhygieniskt ogynnsam
verkan på allmänheten samt att risken för sådan verkan sannolikt
finge anses vara större i ett tidsläge, som kännetecknades av allmänt ökad
oro inför hotet om en annalkande världskonllikt. Skoglund synes därvid
ha fäst särskilt avseende vid vissa under hösten 1961 inträffade utrikespolitiska
händelser.

Som jag förut framhållit kan något principiellt hinder icke anses föreligga
för filmcensuren att i fråga om filmer av viss karaktär — inom ramen för
den mentalhygieniska bedömningen -— fästa avseende jämväl vid utrikespolitiska
förhållanden. Skoglunds till en början gjorda antagande att den
omnämnda skärpningen av det utrikespolitiska läget under hösten 1961
skulle i och för sig vara ägnad att inverka på den mentalhygieniska bedömningen
har visserligen vid den fortsatta granskningen inom filmcensuren
— enligt vad Skoglund förklarat — icke ansetts sakligt grundad, varför
hänsyn därtill icke heller tagits vid den slutliga prövningen. Även om fog
enligt min mening objektivt sett saknats för att tillägga de ifrågavarande
händelserna betydelse för filmens bedömning ur mentalhygienisk synpunkt,
kan det emellertid — med hänsyn till det tämligen breda utrymme för olika
meningar som föreligger i en bedömningsfråga som den föreliggande —
icke läggas Skoglund till last som fel att han vid det inledande skedet av
filmgranskningen förfäktat en motsatt mening eller i varje fall ansett att
frågan borde upptagas till närmare diskussion. Mot vad Skoglund uppgivit
och vad handlingarna i övrigt innehålla kan icke heller med fog göras gällande
att Skoglund — eller övriga i granskningen deltagande filmcensorer
—: skulle ha låtit utrikespolitiska hänsynstaganden obehörigen inverka på
den slutliga bedömningen. I förevarande hänseenden finner jag därför anmärkning
icke kunna riktas mot Skoglund.

Emellertid har Skoglund vid sina inledande överväganden såsom ett ytterligare
skäl mot filmens offentliga förevisande — utöver risken för mentalhygienisk
skadeverkan —- åberopat att filmens skildringar av civilbefolkningens
lidanden under kriget kunde tänkas medföra risk för psykologisk
påverkan i defaitistisk riktning. Denna tankegång synes sålunda innebära,
att frågan huruvida en film inverkar försvagande på motståndsvi! jan skulle
kunna anföras som en självständig censurgrund. Som framgår av vad tidigare
anförts rörande grunderna för filmcensuren ligger det emellertid utom
biografbyråns befogenheter - sådana de angivits i nu gällande, för fredstid
avsedda bestämmelser —- att ingripa på sålunda angiven grund. Möjligen
kan tänkas att en film, samtidigt som den verkar skadligt upphetsande
och på grund därav kan bli föremål för censur jämväl inverkar
negativt på försvarsviljan. Huruvida så är fallet, kan emellertid icke upp -

12 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1963

tagas till fristående prövning och åberopas som särskild grund för censuringripande.
Enligt min mening var det därför opåkallat av Skoglund att
ifrågasätta censurering jämväl på nu nämnd grund. Synpunkten att filmen
kunde verka i defaitistisk riktning har emellertid vid den fortsatta gransk-*
ningen av filmen avvisats som sakligt obefogad och har uppenbarligen icke
heller inverkat vid den slutliga prövningen. På grund därav finner jag mig
i denna del kunna låta bero vid mitt nu gjorda uttalande.

Beträffande härefter klagomålen i vad de avse Skoglunds vid radiodiskussionen
i vissa sammanhang fällda yttranden rörande filmproduktionens
inriktning i orostider, hänsynstagande till avrättades anhöriga m. m.,är det
visserligen riktigt att sådana synpunkter, såsom Skoglund även vidgått,
icke få inverka på själva censurbedömningen. Skoglund har emellertid bestritt
att dessa synpunkter, som han framförde utom tjänsten under en delvis
tämligen förvirrad diskussion, haft någon betydelse för hans handlande
som filmcensor. På grund härav och med hänsyn till vad som i övrigt framkommit
rörande den synnerligen omsorgsfulla granskning, för vilken filmen
blivit föremål, kan icke heller göras gällande att angivna synpunkter
inverkat. I denna del föranleder därför klagomålen icke någon min vidare
åtgärd. -V ,.4

Jag vill slutligen icke underlåta framhålla, att det enligt min mening
varit önskvärt att biografbyråns beslut den 21 november 1961 försetts med
en kort och koncis motivering i vad beslutet avsåg att vissa delar av filmen
skulle uteslutas. Skoglund har visserligen uppgivit att han under hand
gav bolaget del av skälen härför. Särskilt med hänsyn till de diskussioner
och meningsutbyten, som föregingo beslutet, synes det mig emellertid ha
varit på sin plats — och ägnat att undvika missuppfattningar om byråns
bevekelsegrunder — att sådan motivering skriftligen lämnats, överhuvudtaget
böra enligt min mening beslut som gå enskild emot — i enlighet med
vad jag framhållit i en år 1960 till Kungl. Maj :t avlåten skrivelse rörande
beslutsmotivering inom förvaltningen — förses med skriftlig motivering. : >
Med dessa uttalanden är ärendet av mig slutbehandlat.

Avskrift av denna skrivelse skall för kännedom tillställas statens biografbyrå
och Skoglund.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 15 januari 1963

ALFRED BEXELIUS

/C. G. Lidberg

»DOf*3 TRYCKERI. ESSELTE, 8THLM SS
3 12555

r