Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 19 år 1963

/

Nr 19

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående möjligheterna
att bereda åldringar ökad sysselsättning.

I de till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna I: 186 av
herr Billman och 11:218 av herr Broberg m. fl. hemställes, att riksdagen
i skrivelse till regeringen framhåller lämpligheten av att den kommitté som
sysslar med frågan om åldringsvården får i uppdrag att särskilt utreda
möjligheterna av att bereda åldringar ökad sysselsättning.

I motionerna framhålles att såväl arbetsmarknadspolitiska som humanitära
och skattepolitiska motiv talar för en utredning. Åldringarna utgör
sålunda en viss arbetskraftsreserv, som kan avlasta de yngre, produktiva
åldrarna. I samhällsekonomiskt avseende kan åldringarnas insatser bli betydande.
Vidare konstateras bl. a. att för många personer, som uppnår pensionsåldern
och därvid avkopplas från arbete, detta avkopplande innebär
ett starkt deprimerande moment. Åldringarnas intresse för förvärvsarbete
skulle även kunna ökas genom ändrad skattelagstiftning.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motion II: 218.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från arbetsmarknadsstyrelsen
samt berett Sveriges Folkpensionärers Riksorganisation och Sveriges
Folkpensionärers Riksförbund tillfälle att inkomma med yttrande.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför:

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1963/64 har arbetsmarknadsstyrelsen
inledningsvis bl. a. framhållit, att den äldre, pensionerade arbetskraften
utgör den till omfattningen största, outnyttjade eller endast delvis
utnyttjade arbetskraftsresursen näst efter de gifta kvinnorna.

De speciella sysselsättningsbehoven av terapeutisk natur, som föreligger
inom åldringsvården, torde ingå i det utredningsuppdrag, som redan åvilar
socialpolitiska kommittén. Frågans arbetsmarknadspolitiska aspekt synes
närmast böra ankomma på arbetsmarknadsutredningen, som enligt sina
direktiv (Riksdagsberättelsen år 1961, sid. 126) har att uppmärksamma
bl. a. de äldres speciella arbetsmarknadsproblem. Givet är att arbetsmarknadsstyrelsen
fortlöpande har att ägna uppmärksamhet åt frågan om den
äldre arbetskraftens sysselsättning, och styrelsen har i olika sammanhang
uppdragit åt länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar att i sin verksamhet
söka tillgodose behovet av arbete och utkomst åt denna arbetskraft.

Frågans skattepolitiska aspekt ligger utom arbetsmarknadsstyrelsens
kompetensområde; från styrelsens sida kan emellertid konstateras, att socialministerns
i interpellationssvar den 11 december 1962 i Andra kammaren
aviserade och i innevarande års statsverksproposition (bilaga 7, sid.

8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 19 år 1963

31) framförda förslag om ändring i inkomstprövningsreglerna för kommunalt
bostadstillägg är ägnat att verka i motionens syfte.

Sveriges Folkpensionärers Riksorganisation framhåller att ett betänkande
vid årsskiftet överlämnats till vederbörande departement rörande framtida
åldringsvård och att därutöver pågår en bearbetning av ett digert material,
vilket införskaffats av socialpolitiska kommittén, som beräknar kunna
överlämna detta under våren 1963. År 1961 uppvaktades arbetsmarknadens
parter varvid framfördes samma önskemål som i motionerna. Resultatet
av uppvaktningen blev att Landsorganisationen och Svenska Arbetsgivareföreningen
i cirkulär till anslutna organisationer och företag uppmanat
dem att medverka till den äldre arbetskraftens kvarblivande på arbetsplatsen
efter 67 års ålder.

Organisationen anför vidare:

Arbetsmarknadsverket har i samma syfte intensifierat sin verksamhet
inom förmedlingsområdet. Detta gäller den allmänna arbetsmarknaden.
I den mån motionärerna syftar till »åldringar i allmän tjänst» är beteckningen
högst missvisande. Stats- och kommunalt anställda erhåller pension
liksom många privatanställda tjänstemän vid en ålder, som är betydligt
lägre än »åldringens». I den mån inte sjukdom påkallat tidigare pensionering
äro dessa i full vigör och äro väl i allmänhet i arbete inom skilda
verksamhetsområden. Om man således med åldring menar person vid
minst 67 års ålder, är området mera ömtåligt, då man inte klart kan gå
ut ifrån att fysiska förutsättningar föreligger generellt. I Riksorganisationens
framställning till arbetsmarknadens parter har krävts, att varje 67-åring skall erbjudas att stanna kvar under de förutsättningar som fortsatt
arbete erbjuder och därmed ställas inför valet att själv avgöra fortsatt arbete
eller ej. Genom ett personligt ställningstagande försvinner allt tal om
att man är »utkastad» efter livslångt arbete, med de psykologiska verkningar
som äro kända men också förstorade.

Om dessa av Riksorganisationen angivna riktlinjer för »åldringens» bibehållande
i arbetslivet kan vinna förståelse från företagare och fackligt
organiserade, har mycket vunnits. Fördomar och vanföreställningar om
»åldringen» måste försvinna ur den produktiva människans tänkesätt.
Upplysning och utveckling kommer här att medverka inte minst genom
den moderna typ av »åldring», som ATP-pensionen skapar.

Beträffande frågan om »en lämpligt utformad skattelagstiftning för åldringar»
få vi erinra om att Riksorganisationens krav i denna del är behovsprövningens
slopande för hustru- och bostadstillägg samt skattefrihet inte
enbart för pensionärer utan för alla låga inkomsttagare till ett belopp, som
i dagens läge kan beräknas till kronor 6 000 för ensamstående och kronor

9 000 för äkta makar. Det förväntas att skatteberedningen kommer att
föreslå en lösning i denna vitala fråga.

Sammanfattningsvis vill Riksorganisationen framhålla att motionärernas
krav på ytterligare utredning ej kan anses påkallat, med hänsyn till
att betydande utredningsarbete pågår och är i det närmaste slutfört, varför
motionen ej bör föranleda någon åtgärd.

Sveriges Folkpensionärers Riksförbund anför bl. a.:

I första hand gäller det givetvis att så långt möjligt röja undan de bin -

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr It) år 19)13 fl

der som f. n. finnes för en breddning av möjligheterna för pensionärerna
att deltaga i förvärvslivet. Reglerna för de inkomstprövade folkpensionsförmånerna
och deras avtrappning vid sidan om folkpensionen samt reglerna
för extra avdrag vid inkomstbeskattning för folkpensionärer äro steg
i rätt riktning.

Med gällande lagstiftning uppstår emellertid i många fall att en folkpensionär
får mycket ringa utbyte av att tjäna en mindre inkomst extra
vid sidan av ålderspensionen. I vissa lägen inträffar t. o. m. att folkpensionären
förlorar på att öka en redan förut liten extra inkomst. Det är
självklart att sådana förhållanden direkt motverka intresset hos pensionärerna
att försöka förtjäna en extra slant. De ändringar i taxeringspraxis
som är att vänta äro emellertid otillräckliga. Hindren för pensionärernas
intresse och möjligheter att ha en mindre extrainkomst vid sidan av folkpensionen
kommer i allt väsentligt att kvarstå. Riksskattenämndens nya
anvisningar medför en förbättring främst i det avseendet att taxeringen
blir mera likformig i hela landet. Kommunalskattelagens bestämmelse om
maximum för det extra avdraget till 3 000: — kronor lägger dock hinder
i vägen för effektiva lättnader. Det anförda leder till slutsatsen att det extra
avdraget vid taxeringen borde vara större och avtrappas mindre snävt än
för närvarande.

Motivet för det extra avdraget är att detta jämte ortsavdraget skall kunna
vara så stort att folkpension inkl. inkomstprövade tillägg, alltid skall vara
fri från inkomstskatt. Denna grundsats har ett klart socialt motiv. Men det
är också viktigt att skattelagstiftningen inte utformas så, att folkpensionärernas
mindre extra inkomster drabbas av en kännbar skattebelastning.

I den remitterade motionen framhålles att möjligheterna att bereda åldringar
ökad sysselsättning förutsätter medverkan från arbetsmarknadsorganisationerna
liksom från statens, landstingens och kommunernas sida
inom områden där det allmänna har en ledande funktion. Vad motionärerna
här anfört förtjänar understrykas.

Vi hemställa att såväl i motionen framförda synpunkter som vad ovan
anförts beaktas i det utredningsarbete som pågår i fråga om åldringsvården.

Utskottet

Motionärerna föreslår att den kommitté som sysslar med frågan om åldringsvården
får i uppdrag att särskilt utreda möjligheterna att bereda åldringar
ökad sysselsättning. Den kommitté som åsyftas torde vara socialpolitiska
kommittén.

Utskottet har tidigare i skilda sammanhang haft att pröva spörsmål angående
sysselsättning för åldringar och närliggande frågor. Bl. a. behandlade
utskottet år 1960 motioner om utredning rörande åldringsvården (utlåtande
nr 28/1960) och år 1961 motioner, vari begärdes utredning om den
äldre arbetskraftens problem (utlåtande nr 15/1961). Utskottet underströk
i dessa utlåtanden vikten av att åldringar som önskade kvarstanna eller
återinträda i förvärvsarbete också skulle ha goda möjligheter härtill men
hänvisade till alt olika frågor på området redan vore under utredning eller
k om me att upptagas av planerade utredningar. Behovet av samordning

10 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 19 år 1963

torde, framhöll utskottet, kunna tillgodoses genom det kontinuerliga samarbete
i frågor rörande äldre som inletts mellan socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen och bostadsstyrelsen m. fl. Utskottet föreslog
i vad gäller frågor som upptagits även i de vid 1963 års riksdag väckta
motionerna ingen annan åtgärd än att riksdagen i anledning av de år 1960
väckta motionerna i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle giva till känna vad
utskottet anfört. Riksdagen biföll utskottets förslag.

Såvitt utskottet kunnat finna ägnas de spörsmål som upptagits i de nu
föreliggande motionerna i dagens läge stor uppmärksamhet. Olika, i sammanhanget
betydelsefulla, frågor kommer sålunda att prövas av socialpolitiska
kommittén. Vidare skall arbetsmarknadsutredningen enligt sina direktiv
beakta de äldres speciella arbetsmarknadsproblem. Vad gäller den
av motionärerna berörda frågan om lindring i beskattningen av åldringars
arbetsinkomst kan bl. a. erinras om att i direktiven för allmänna skatteberedningen
uttalats, att det på längre sikt betydelsefullaste reformkravet
vad gäller den direkta beskattningen torde vara att minska skatten på lägre
löneinkomster. Utskottet får beträffande den verksamhet som i övrigt pågår
på förevarande område hänvisa till vad härom anförts i de ovan återgivna
yttrandena över motionerna.

Då sålunda de av motionärerna upptagna spörsmålen redan är eller kan
förväntas komma under prövning och motionernas syfte härigenom är i väsentlig
grad tillgodosett finner utskottet icke skäl förorda något riksdagens
initiativ i ämnet utan hemställer,

att de likalydande motionerna I: 186 och II: 218 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1963

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

HARALD J. SKOGLÖSA

Närvarande:

från första kammaren: herrar Möller*, Widén*, Jonasson, Hedström,
Eric Gustaf Peterson, Enarsson, Hellebladh, Ernst Olsson, Dahl* och Wallmark; från

andra kammaren: herrar Skoglösa, Jacobsson i Sala, Dickson,
fru Jäderberg, herr Svensson i Kungälv, fru Thunvall, herrar Nilsson i Bästekille,
Keijer, Andersson i Billingsfors, Larsson i Borrby och fru Hörnlund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 63

S12486