RIKSDAGENS

PROTOKOLL

gjf

Nr 3 ANDRA KAMMAREN 1962

23 januari

Debatter m. m.

Tisdagen den 23 januari fm.

Sid.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m..................... 3

Tisdagen den 23 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.).............. 83

1—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 3

ijo/toioiri

iteiåai a t/i w *1/ ira jit n

Éfl fcä» i v - T i i-S. *5 * '' •- ». I '' . : •* I. 1 ä

hiuraBf ti

.m «m ttJilsrfsö

.ml h£H)i|[ C& n >h iiajssIwsT

y :v

..............fii .tu. litifjfli.t!-'' 77; hiV

,)»:> h*«na| CS to i» nsjgjWf

...... (.ahoi) .in .in isJ<> ''■•■inuvi bi7

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Tisdagen den 23 januari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 12,
den 16 och den 17 innevarande januari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Centrallasarettet, Linköping den 17
januari 1962

Härmed intygas på begäran, att riksdagsman
Sven Gustav Folke Persson,
född den 7 januari 1911, adress Kvarntorp,
Appuna, Väderstad, på grund av
ögonsjukdom, glaucoma simplex oc.-amb., är fullständigt arbetsoförmögen
fr. o. m. den 22 januari 1962 och framåt
i minst två veckor.

Ögonkliniken som ovan

Herbert Wolff
överläkare

Herr Persson i Appuna beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 22 innevarande januari tills
vidare.

§ 3

Vid remiss av statsverkspropositionen

m. m.

Föredrogs för remiss till utskott i ett
sammanhang Kungl. Maj:ts på kammarens
bord vilande propositioner nr 1,
angående statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1962/63, och nr 2,
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1961/62.

Därvid anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Partierna har ett ansvar
för att den politiska debatten vad
på dem ankommer hålles på en an -

ständig nivå. Ur den synvinkeln är
det ett framsteg att vi under fjolåret
uppnådde allmänt erkännande av att
samtliga demokratiska partier är uppriktiga
anhängare av alliansfrihet under
fred och neutralitet under krig
som riktmärken för svensk utrikespolitik,
lika väl som de alla förordar ett
aktivt medlemskap i Förenta Nationerna
i syfte att därigenom tjäna fredens
sak.

Mot bakgrunden av en sådan utrikespolitisk
huvudlinje som den vi är ense
om framstår ett aktivt svenskt intresse
för ett tillbakaträngande av kärnvapen
i världen genom Förenta Nationerna
som naturligt och välmotiverat. Det
finns ingen motsättning mellan en sådan
strävan och uppfattningen, att Sveriges
utrikespolitik förutsätter ett
starkt svenskt försvar. Utrikesminister
Undéns initiativ i kärnvapenfrågan i
höstas möttes därför på vårt håll med
stor sympati. En sådan sak kan emellertid
handläggas på många sätt. Planens
detaljer — som vi inte tagit ställning
till — måste göras till föremål för
en offentlig debatt långt utöver vad
som skett. Jag uppmanar därför regeringen
att efter samråd med riksdagens
talmän ordna en utrikespolitisk debatt
i riksdagen i god tid före den 1 april,
då svaren på FN:s enkät i frågan skall
inlämnas. Närmare ställningstagande
får anstå till dess.

Herr Undéns initiativ var en betydande
händelse i svensk utrikespolitik.
Enligt grundlagen åligger det regeringen
att i sådana fall rådgöra med utrikesnämnden
före beslutets fattande.
En sådan rådplägning ägde emellertid
inte rum. Inte heller när frågan gick
in i sitt andra stadium vände sig regeringen
till utrikesnämnden. När saken

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

restes från oppositionshåll förelåg endast
ett högst ofullständigt material i
utrikesnämnden. Ett sådant förfaringssätt
står i klar strid med grundlagens
bud. Vad är egentligen anledningen?
Regeringen kallar utrikesnämnden för
frågor av mindre räckvidd men envisas
med att inte ordna en ordentlig överläggning
i denna viktiga angelägenhet,
inte ens sedan saken påtalades för två
månader sedan. Jag uppmanar regeringen
att skyndsamt; kalla utrikesnämnden
för en överläggning, där så
fullständigt material som möjligt lägges
på bordet. Jag kan inte tro annat än att
regeringen önskar en allmän uppslutning
kring svensk utrikespolitik. Men
man handlar som om man i denna sak
önskade framkalla ett intryck av strid
och meningsmotsättningar.

Det finns ett område där regeringen
och det socialdemokratiska partiet
iakttager en iögonenfallande tystnad.
Jag tänker på författningsfrågorna.
Man hänvisar till att de överlämnats
till en statlig utredning — som om
detta skulle hindra en offentlig debatt
kring de stora principspörsmål, där
regeringspartiet under årtionden haft
bestämda krav. Det är svårt att undgå
intrycket att regeringen vill skjuta på
hela frågan om den svenska demokratiens
utveckling. Jag syftar på sakens
konstitutionella sida. Kanske är det
rent av meningen att när den statliga
utredningen blir färdig hänvisa till den
socialdemokratiska partikommittén för
att få ett nytt uppskov.

Härmed må emellertid vara hur som
helst. Inom den meningsriktning jag
företräder finns en bestämd vilja att
fortsätta reformarbetet på författningsområdet
i den anda som utmärkte både
svensk liberalism och socialdemokrati
när seklet var ungt. Författningsutredningens
betänkande kommer, säges det,
att visa att det inom svensk socialdemokrati
allt fortfarande finns kretsar,
som förblir trogna tanken att den svenska
demokratiens utbyggnad och för -

bättring av dess arbetsvillkor tillhör de
angelägna uppgifterna och att deras
lösande är en plikt för sant reformvänliga
krafter. Man kan endast hoppas
att dessa krafter inte blir desavuerade.

För oss i folkpartiet är en fortsatt
strävan att förbättra den svenska demokratien
självklar. Folkets i val uttryckta
mening skall bestämma landets styrelse.
Det finns ingen anledning att fördröja
verkan av ett valutslag genom
ett tvåkammarsystem som vårt nuvarande.
Det tillkom före demokratiens
genombrott och har numera ingen väsentlig
uppgift. Arbetsförhållandena i
riksdagen blir tungrodda. Kommunaloch
landstingsvalen blir över hövan
påverkade av rikspolitiska hänsyn. Varför
då inte följa våra nordiska grannländers
exempel med ett naturligt enkammarsystem?
I en del socialdemokratiska
tidningar påstår man att de
två kamrarna gör det lättare att få en
regering med stabilt röstunderlag i
riksdagen. Men sanningen är snarare
att det finns risk för att en politisk
riktning har majoritet i den ena kammaren,
medan en annan grupp har
flertal i den andra. Då försvåras regeringsproblemets
lösning onödigt.

Var högerpartiet står när det gäller
frågan om enkammarsystem är väl inte
avgjort, men det sägs att man inom
centerpartiet bestämt lutar åt den negativa,
d. v. s. konservativa hållningen.
Den som lever får se! Men en sak synes
klar: det fortsatta reformarbetet på
författningens område har sin främsta
pådrivande kraft i folkpartiet.

En välbefogad reform i demokratisk
riktning vore att vid riksdagsvalen ge
väljarna ökat inflytande över vilka personer
som skall väljas inom ett och
samma parti. Även denna fråga — att
ge valen större karaktär av personval
— måste enligt min mening lösas med
det snaraste.

Vår svenska voteringsordning avviker
från den metod som i stort sett

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är den gängse i Västeuropa. Den gynnar
anhängarna av de extrema yrkandena,
som tillsammans kan slå ut de
mera moderata och kompromissbetonade.
Någon har sagt -— med all rätt —
att demokratien fungerar väl där det
hos partierna finns vilja till hänsyn
och kompromiss. Då är ett system, som
i motsats till andra länders minskar
utsikterna till moderata lösningar inte
ur demokratisk synpunkt berättigat.

Inför de förhandlingar om en svensk
associering med den gemensamma europeiska
marknaden som nu förestår, har
en sakkunnig jurist — docent Gustaf
Petrén — i Svenska Dagbladet framlagt
skäl för uppfattningen att en sådan
associering kan komma att förutsätta
en ändring av vår grundlag. Jag
utgår från att regeringen igångsatt utredning
i denna fråga och motser
gärna här i kammaren besked därom.

Det brukar inte möta gensaga när
någon påstår att en växling vid makten
är naturlig inom den parlamentariska
demokratien. Ett annat demokratiskt
system arbetar med samlingsregering.

I bägge fallen är det naturligt för de
partier som befinner sig i minoritet
att söka bringa ett majoritetsparti i
mindretalsställning. I Sverige har vart
och ett av de tre minoritetspartierna
ett starkt intresse av att vinna det ökade
inflytande som endast kan erhållas
genom att socialdemokratien — kommuniststödet
inberäknat — berövas sin
majoritet i riksdagens kamrar. Detta
är inte ett ohemult attentat, såsom åtskilliga
socialdemokrater för en del år
sedan tycktes mena, utan en självklar
rätt och plikt för ett minoritetsparti.

Som jag för ett år sedan påpekade i
denna kammare innebär detta dock
inte att oppositionspartierna i riksdagens
utskott skulle avstå från att söka förbättra
regeringens förslag eller endast
göra det när alla fyra partierna i utskotten
kan enas. En sådan vetorätt för
varje parti som detta skulle innebära
måste bestämt avvisas. Har alla haft

möjlighet att under vanliga parlamentariska
former diskutera sig fram till
en kompromiss, kan inte ett parti —
eller två — få hindra en sådan. Om ett
eller två partier ställer sig vid sidan
så är det deras rätt. Men de har ingen
anledning att beskylla dem som gör en
rimlig kompromiss i riksdagen för att
överskrida ett oppositionspartis naturliga
gränser.

Det finns ingen motsättning mellan
detta slag av kompromisser och oppositionens
centrala strävan att genom
praktiskt politiskt arbete lägga grunden
till en annan regering än den sittande.
För min del kan jag inte hylla
en katastrofteori, enligt vilken oppositionen
skall låta regeringen göra så
många dumheter som möjligt i riksdagen.
Den gör tillräckligt många ändå
— inte sant, herr finansminister? Om
ett oppositionsparti i riksdagens utskott
bedriver en nyttig praktisk politisk
verksamhet, som inte strider mot
partiets principer, kan denna verksamhet
vara lika väl ägnad att vinna förtroende
bland väljarna som en mera
demonstrationsbetonad taktik och extrema,
verklighetsfrämmande ståndpunkter.
Det är denna åsikt jag i fjol
uttryckte i denna kammare ocli alltjämt
vidhåller. Detta är en helt annan
sak än att utan kontakt med övriga partier
träffa hemliga överenskommelser
med regeringspartiet, vilka ställer riksdagen
inför ett fullbordat faktum.

Ett oppositionsparti påverkar naturligt
den politiska utvecklingen på två
sätt. Det sker för det första genom att
dess förslag och kritik influerar på
regeringens handlingar, vilket vi sett
så ofta under senare år. Men för det
andra utövas inflytandet också under
övliga former i riksdagsarbetet. Det
möter inga svårigheter för ett parti
som så vill att likväl bevara en klar
oppositionsställning, något som vi i
folkpartiet har gjort under efterkrigstiden.
Hade de båda andra oppositionspartierna
intagit samma hållning

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

under efterkrigstiden utan politiska
kastningar, skulle utvecklingen förvisso
blivit mycket annorlunda. Jag vet åtskilliga
som menar att i så fall ett regeringsskifte
för länge sedan skulle ha
ägt rum och därefter förutsättningar
ha skapats för en samlingsregering.
Men detta är spekulationer som jag lämnar
därhän.

Däremot kan det vara berättigat att
jag som talesman för den sociala liberalismen
i denna kammare än en gång
— som jag nu gjort — belyser en sida av
oppositionens roll och arbetsförutsättningar
i ett sådant läge som vi sedan
kriget haft och alltjämt har i den svenska
riksdagen. Spekulation om tänkta
framtida lägen av helt annat slag saknar
politisk relevans.

Jag övergår nu till budgeten. De förslag
som vi om några dagar kommer att
framlägga innebär att några av den
Strängska skattepolitikens mest uppenbara
brister avhjälpes. För nästkommande
budgetår medför detta att det
sannolika budgetöverskottet på en miljard
eller något därutöver reduceras
med två å tre hundra miljoner kronor.
Det är omkring Vs procent av de samlade
utgifterna i vår samhällsekonomi.
Inte ens herr Sträng torde våga påstå
att detta leder till en sådan efterfrågeökning
som framkallar inflation, särskilt
icke som en del av dessa skattesänkningar
uppenbarligen medför direkt
ökning av enskilt sparande. De nationalekonomiska
experterna räknar ju
med möjligheten av för att inte säga
sannolikheten av en viss konjunkturavmattning
i Europa detta år.

Hur budgetläget kommer att bli under
året efter nästa, därom är det ännu
för tidigt att uttala sig med bestämdhet.
En finansminister som själv emellanåt
vill vänta från januari till maj innan
han framlägger en samlad budget
för närmaste år, kan inte gärna begära
av oppositionen att den skall lägga
fram sina budgetförslag halvtannat
år i förväg. Visserligen är det så att

inga av herr Strängs krav på oppositionen
längre förvånar mig. Kanske
framställer han även detta. Men i så
fall kan han inte vänta att bli tagen
på allvar. Jag nöjer mig med att tilllägga
att det statsfinansiella läget kan
bli sämre året efter nästa och i så fall
får man dä överväga vilka konsekvenser
som bör tas Det blir bl. a. beroende
på då rådande konjunkturer.

Låt mig, herr talman, tillägga några
reflexioner kring finansministerns
allmänna ekonomiska bedömning. Det
är något provinsiellt och ensidigt över
herr Strängs sätt att ta på de ekonomisk-politiska
frågorna. Han har fått
blicken öppnad för den inre samhällsekonomiska
balansen och tycks tro att
om han endast bevarar den med hjälp
av en hård skattepolitik, så blir allting
bra. Men så enkelt är det inte. En besvärlig
inflation kan komma i alla fall
— trots balansen — inte från efterfrågesidan
utan från kostnadssidan. Ja, den
är måhända redan i trapporna fastän
herr Sträng inte hör stegen. Han lyssnar
och ser bara åt ett håll. Bl. a. beaktar
han föga de internationella aspekterna.
Full sysselsättning och stark betalningsbalans
kan i längden förenas
endast om kostnadsnivåerna i de olika
länderna utvecklas på ett balanserat
sätt. Här gäller det att kasta blicken
framåt och studera tendenserna flera år
fram i tiden. Staten kan ju här inte diktera.
Vi behöver en frivillig samordning
av offentliga och enskilda institutioners
verksamhet. Det gäller styrelse genom
debatt och upplysning — den goda demokratiens
sanna kännetecken. Men
herr Sträng gömmer sig i buskarna och
vill inte delta i diskussionen.

Utvecklingskraften hos näringslivet
minskas genom kapitalmarknadens reglering,
sparandet hämmas och import
av kapital från utlandet hindras. Vår
finansledning har fått för sig, att staten
måste sörja för att företagen har ont
om pengar, d. v. s. är föga likvida. Det
är en sådan där modeströmning som fi -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nansledningen nu tycks falla till föga
för. Förstår man inte att ett sådant tillstånd
fördröjer framstegen? Liksom
byggnadsregleringen fördröjt handelns
rationalisering. Det är många väsentliga
ting i den svenska problematiken
som regeringen här går förbi. Även om
det skulle lyckas att anpassa den svenska
prisstegringens takt efter den internationella,
måste vi beakta att människorna
i Sverige blir alltmer medvetna
om prisstegringen. Vårt ekonomiska
system bygger på prisbildning, men staten
envisas att inte låtsa om att penningenheten
sjunker i värde. Tänk om
kilovikten och metern också minskade
år för år men ingen låtsade om det i
affärer och långa kontrakt. Vilken förvirring
skulle inte uppkomma!

Det finns metoder att göra avtal i
värdefasta pengar — bl. a. med hjälp
av index — så att t. ex. sparare och låntagare
slipper ifrån att låneavtalen
snedvrides av inflation. Men staten förhindrar
eller försvårar genom orimliga
skatteregler sådana avtal. Vilken dumhet!
Vilken orättvisa gentemot spararna!
Det är spararna som misshandlas
men alla medborgare får lida av att sparandet
blir mindre än det kunde varit.
Framstegen går långsammare.

Dessutom blir räntenivån högre, när
långivarna vet att deras fordringar
sjunker i värde. Det är inte uteslutet att
man i stället för att betala 5V2—6 procent
för statslån, kunde placera dem till
3V2 procent genom värdefasta obligationer.
På det sättet skulle nuvarande
orimligt höga hyror i nybyggda hus
kunna undgås till gagn för alla unga familjer.
Hyrorna där kunde bli en femtedel
lägre än de nu blir. Intresserar inte
den saken socialministern?

Vad gör nu vår konservativa, nej förlåt,
socialdemokratiska regering åt dessa
ting? Svaret är som alla vet »Ingenting
alls». Gömmer sig som vanligt bakom
en utredning som man länge dröjde
med att tillsätta! Antingen inser man
inte sakens betydelse eller — mera san -

nolikt — skjuter man den ifrån sig,
därför att en lösning skulle medföra en
betydelsefull nyhet på kapitalmarknaden.

Länge ägnade man sig åt att genom
allehanda regleringsåtgärder söka hålla
räntan nere — en fåfäng politik, som
under rådande förhållanden var dömd
att misslyckas. Även nu när räntan stigit
i höjden, behåller regeringen och
dess företrädare i riksbanken — med
centerpartiets stöd — den regleringspolitik,
som man inom näringslivet är
ense om att fördöma därför att den försvårar
den ekonomiska utvecklingen.

Vad är det annat än konservatism
förenad med en regleringslust, som
tycks vara kvintessensen för svensk socialism
i våra dagar? Det är ett talande
exempel på bristande framsynthet av
en regering, som säger sig vara anhängare
av planhushållning, men som i
verkligheten visar föga planmässighet.
För ett kvartssekel sedan fattade regering
och riksdag ett viktigt beslut om
folktandvård. Från vår sida framhölls
då och senare vikten av en tillräcklig
utbildning av tandläkare, men än i dag
har folktandvården en skriande brist på
personal. Nya kliniker byggs, som
ibland får stå tomma ganska länge. Är
det planmässighet? Jag vill också hänvisa
till bristen på arkitekter och tekniker,
som bland annat försvårar planering
av nya bostadsområden och sanering
av gamla. Över huvud taget har
regeringen försummat utbildningsproblemen
för kvalificerad arbetskraft.
Inom de sociala vårdområdena är det
numera inte pengar eller ens byggnader,
som är den trånga sektorn utan
tillgången på personal. För övrigt talar
även de långa köerna framför de högre
skolorna om bristande planering hos de
ansvariga. Ett exempel: endast en

mindre del av sökandena till handelsgymnasierna
kan vinna inträde. Den
upprustning på detta område, som länge
påyrkats, har uteblivit eller försenats.

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Förhållandena är likartade på många
andra undervisningsområden.

Regeringens konservatism framträder
även när det gäller offentligt byggande.
Jag syftar inte då på operabygget, som
hellre borde kallas Operakällarens skandalbygge.
Det vittnar inte om konservatism
utan om släpphänthet och
bristande omsorg. Nej, jag tänker på
regeringens konservatism när vi i folkpartiet
bär drivit på för att staten inte
skulle motverka utan stimulera till enklare
skolbyggen av paviljongtyp. Användande
av sådana skolor i betydande
omfattning är ju inte bara ett sätt att
ekonomisera utan en väg att få fram
en tillräckligt snabb ökning av antalet
välbehövliga skollokaler. Dessutom, herr
ecklesiastikminister, inkräktar sådana
byggen vida mindre på möjligheterna
till bostadsbyggande. Endast steg för
steg under mångåriga påtryckningar
från vårt håll har sådana byggens användning
underlättats av staten genom
bidragsregleringarnas uppmjukning.

Herr Sträng bär i år gott om pengar,
men det paket skattesänkningar och
skattehöjningar, som han med herr Hedlunds
benägna medverkan genomförde
strax före jul uppfyller inte rimliga
krav. Likväl vägrar han att rätta till
misstagen. På företagen, som herr Hedlund
tycks ha glömt bort i höstas, läggs
genom böjningen av bensinskatten och
omsättningsskatten en ökad börda, vilket
sannerligen inte är något intresse
vare sig för löntagarna eller för några
andra, i synnerhet inte i en tid då konkurrensförmågan
gentemot utlandet
försvagats. Pengar till de ökade vägbyggena
finns till följd av flödande bilskatter
utan höjning av bensinskatten.
Mest överraskande är att finansministern
inte har rättat till de i december
beslutade skattehöjningarna för stora
medborgargrupper. Nettoeffekten av en
höjd omsättningsskatt och en obetydlig
sänkning av inkomstskatten blir för
många människor, bland annat i Stockholm
och Norrland, en ökning av skatte -

in.

trycket. Hur kan det motiveras? Varför
skall i ortsgrupp 5 ensamstående med
inkomster säg mellan 6 000 och 9 000
kronor samt makar med en inkomst
mellan säg 9 000 och 15 000 kronor få
höjd skatt, om de inte har barn under
18 år? Har de kapital får många av dem
höjd skatt även om de har barn. Herr
Sträng svarar med en axelryckning,
men det är ett dåligt svar. Folkpartiets
förslag innebär, att denna orimlighet i
skattereformen tas bort. Det skattefria
beloppet vill vi höja för alla skattebetalare
var de än är bosatta. Genom detta
och ett annat av våra förslag skulle
bland andra folkpensionärerna få ökade
möjligheter att skattefritt ha smärre
inkomster utöver pensionen. På tal om
folkpensionärerna vill jag skjuta in ett
par frågor. Varför skall de vänta ett
halvt år, kanske mer, innan de får kompensation
för omsättningsskattens böjning?
Tänker verkligen socialministern
genom att låta folkpensionen smälta
ihop med grundbeloppet till ATP beröva
folkpensionärerna all andel av den
framtida standardhöjning, som kommer
alla folkgrupper till del efter 1968? Det
förefaller så! Det vore sannerligen inte
rimligt.

Jag återkommer till inkomstskatten.
Att den gräns där marginalskatten börjar
stiga höjs till 20 000 kronor är bra.
Precis det talade vi för för ett år sedan.
Ibland är herr Sträng läraktig, det
måste erkännas, men vi vill inte vara
med om en tredubbling av den statliga
marginalskatten mellan 19 000 och
26 000 kronor.

Dessutom måste sambeskattningen
lindras genom höjda förvärvsavdrag.
Den socialdemokratiska propagandan
om att endast några få procent drabbas
av sambeskattningen är vilseledande.

I vår liberala politik är kapitlet om
»rättvisa åt kvinnorna» ett långt kapitel.
Det gäller inte minst en tillräcklig
värdering av de hemarbetande kvinnornas
arbete och konsekvenserna därav.

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Men jag lämnar dessa ting till andra
talare i vår krets.

År efter år har från folkpartiets sida
krav rests på ett större bostadsbyggande.
Steg för steg har vi pressat regeringen
uppåt, först till 60 000 bostäder per år,
sedan till 70 000. Men det räcker inte.
Bostadsbristen fortsätter, särskilt i de
medelstora och större städerna. Därför
har jag redan i fjol begärt att en höjning
till ca 80 000 sker under loppet av
några år. Men jag tror inte att det heller
förslår. Låt mig därför säga först som
sist att det mål som bör ingå i den
långsiktiga planeringen är att vid 1960-talets slut komma upp till 100 000 nya
bostäder per år. Först då får vi möjligheter
till en verklig och välbehövlig
sanering av det äldre bostadsbeståndet
och samtidigt ett så stort nytillskott
netto att vi kan få en tillfredsställande
bostadsförsörjning.

Kom inte och säg att detta med 100 000
bostäder är verklighetsfrämmande. Det
skulle innebära en årlig ökning med 3Va
procent. Varför skulle detta inte vara
möjligt? På andra områden räknar man
med snabbare ökning än så.

För oss i folkpartiet framstår det som
en bjudande plikt att tjänstgöra som en
drivande kraft när det gäller samhällets
intresse för handikappade barn och vuxna,
ja för alla eftersatta grupper. Det
är nämligen en central punkt i vår
liberala åskådning att samhället skall
eftersträva att så långt det går ge alla
lika chanser, lika möjligheter. Det gör
vi sannerligen inte ännu i vårt land,
även om mycket blivit bättre än det var.

Vad en annan social fråga, alkoholfrågan,
beträffar konstaterar jag med
glädje, att anslagen till nykterhetsvård
och forskning skall höjas — i god överensstämmelse
med från vår sida framförda
önskemål. Men allt fortfarande
saknas ett större grepp på denna fråga.
Det tilltagande missbruket av alkohol i
alla åldrar — även bland ungdomen —
är en av vår tids stora sociala olyckor
och måste behandlas som en sådan.

1*—Andra kammarens protokoll 1962.

Låt mig till sist rikta blicken utanför
vårt lands gränser. Regeringen har tyvärr
givit yttervärlden intrycket, att
Sverige är ohågat för konstruktiv ekonomisk-politisk
samverkan med Västeuropa
utanför det handelspolitiska området.

Till detta har fogats nedsättande omdömen
om de länder på kontinenten av
vilkas goodwill vi är i hög grad beroende.
Konsekvensen har blivit att opinionen
på kontinenten — kanske också i
Washington — vänt sig alltmera mot vårt
land. Riskerna för att vi blir utestängda
från en för vår export livsviktig marknad,
som tar 2/s av våra exportvaror, har
vuxit. Det är illa skött. Och det kan
komma att stå Sveriges folk dyrt.

Vi i folkpartiet skulle önskat en mera
positiv inställning från Sveriges sida.
Svensk liberalism har alltid verkat för
samarbete och samförstånd mellan folken.
Det är samma mentalitet som ligger
bakom vår positiva inställning till
stöd åt utvecklingsländerna och till
svensk medverkan i det demokratiska
Europas ekonomiska förstärkning. Tyvärr
tycks regeringspartiet, påverkat av
sin självbelåtna tro på en egen svensk
regleringshushållning, hysa ett ganska
ljumt intresse för den ekonomiska integrationen
med andra folk, i den mån
den går utöver en friare handel. Man
saknar — tyckes det mig — ett historiskt
perspektiv på den väldiga omdaningsprocessen
i världsekonomien.

Folkpartiet kan glädja sig åt att liberalismens
principiella inställning för internationell
samverkan står sig bra inför
den nya tidens ändrade frågeställningar.
Till liberalismens kännetecken
hör för övrigt respekt för den enskilda
människan, nära kontakt med de ideella
strävandena hos vårt folk, kamp mot
onödig maktkoncentration i statens händer
och en fast vilja att genom fortsatta
reformer stärka den svenska demokratien.

Ett gott samhälle förutsätter ekonoNr
3

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

miska resurser, men kan endast byggas
på ideell grund.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Årets finansplan har
stora förtjänster på ett område: det
stilistiska. Den är språkligt sett välskriven.
Meningarna är korta, och så
långt ämnet tillåter är framställningen
tilltalande och lättläst. De många oklarheterna
är också bättre dolda än vad
som tidigare har brukat vara fallet.

Däremot vet man, när man har läst
den, fortfarande mycket litet om vad
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
egentligen vill ha sagt
— utom det att han alltid har haft rätt,
har rätt just nu och alltid kommer att
ha rätt också i framtiden.

Den grundläggande frågan är naturligtvis,
vilken bedömning av konjunkturutvecklingen
som ligger till grund
för budgeten. Det är ju en av vår planhushållnings
grundsatser att statens budget
framför allt är en del av vad som
kallas »den aktiva konjunkturpolitiken».
Här råkar statsrådet ut för precis samma
svårigheter som alla andra planhushållare,
nämligen att han inte kan se in
i framtiden. Ett par satser är belysande.
På sidan 11 i finansplanen säger han:
»Det är tänkbart att den snarast inflatoriska
högspänningen i Europas ekonomi
snabbt återkommer, bl. a. genom
de beslut om ökade rustningsutgifter
som fattats i flera länder. Det är också
möjligt — ehuru denna möjlighet ligger
mera avlägset i perspektivet — att
utvecklingen leder fram till en verklig
konjunkturförsämring.» På sidan 10 står
det att man 1962 knappast kan vänta
något generellt inflationstryck. Men på
sidan 12 heter det, att det bara blir en
obetydlig dämpning av inflationstrycket.

När man läser detta tycker man att
herr Sträng nästan påminner om en
gammaldags flicka, kanske den flicka
han själv talade om i skattedebatten i

höstas, som står med en prästkrage i
handen, plockar på den och säger: »Älskar,
älskar inte» högkonjunktur, lågkonjunktur.
Till slut bestämmer han
sig. Konjunkturen älskar honom. Det
blir fortsättning på »den alltjämt pågående
högkonjunkturen». Han räknar
t. ex. med att exportvolymen under
1962 skall öka med 5 procent i stället
för bara 4 procent som under 1961.

Nog är detta en ganska optimistisk
bedömning. På vilken grund kan herr
Sträng räkna med en så gynnsam exportkonjunktur?
Konjunkturinstitutets
senaste barometerundersökning exempelvis
talar om ytterligare avsättningssvårigheter
och försämrade priser. Den
avser årets sista månader och enligt
denna undersökning är det egentligen
bara tillverkningen av konsumtionsvaror
som kan påvisa någon expansion.
Till och med verkstadsindustrien får
räkna med minskad eller åtminstone
stagnerande efterfrågan, och vad beträffar
malmgruvorna, stålindustrien och
särskilt skogsindustrien är läget ännu
sämre. Deras besvärligheter nämns också
i nationalbudgeten, men herr Sträng
går mycket lätt över dem.

Mot bakgrunden av denna prästkrageplockning
fortsätter nu resonemanget
om vad herr Sträng kallar »totalbalansering».
Det är ett av hans älsklingsord,
och jag tror visst att det är han som
infört det i diskussionen. Vad det är
fråga om är i verkligheten en stark
överbalansering av driftbudgeten. Regeringen
vill ta ut i löpande skatter mycket
mer än vad som behövs för statens
löpande utgifter. Man kan också beteckna
det som ett väldigt tvångssparande.
Herr Sträng tvingar svenska folket
att spara ungefär 1 500 miljoner i
form av överbeskattning och att ge
pengarna åt honom. Om man utgår ifrån
att regeringen i verkligheten gör av med
ungefär 300 miljoner av dessa pengar
under nästa budgetår, är det i alla fall
fråga om ett tvångssparande på 1 200
miljoner. Det är ett tvångssparande, som

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

har den karaktären, att skattebetalarna
inte har några som helst förhoppningar
att få pengarna tillbaka så länge herr
Sträng och hans vänner sitter vid makten
— och det räknar de med att få
göra i evighet.

Herr talman! Jag får kanske här göra
en liten utvikning. Det pågår en ständig
diskussion om förhållandet mellan olika
politiska partier här i landet. Kuriöst
nog är man mera angelägen att diskutera
den saken än partiernas egentliga
program. Nu skall vi naturligtvis inte
glömma bort, att alla demokratiska partier
i Sverige har mycket gemensamt.
Det yttrar sig bl. a. i att vi trots olika
åsikter inte behöver gå omkring och
hata varandra. Det yttrar sig också i att
vi ibland lättare kan komma fram till
praktiska lösningar. Och det är en fördel.
Det finns inte någon anledning att
förstora eller dramatisera motsättningarna.

Å andra sidan får man inte heller gå i
motsatt riktning hur långt som helst. Det
går ändå en klar skiljelinje mellan socialistisk
och borgerlig samhällssyn. Vi
har inte samma uppfattning om hur vi
vill att det framtida samhället skall ta
sig ut. Det där skyler man ibland över,
därför att dagspolitiken sysslar med en
massa frågor, vilka ofta är rena lämplighetsfrågor.
Men vi får inte stanna där.
Vi måste se till helheten och inte bara
till detaljerna. Det är alldeles särskilt
nödvändigt när socialdemokratien suttit
vid makten så länge som den har
gjort, att vi inom de borgerliga partierna
gör klart för oss själva och för andra
grundsatserna i vår samhällsuppfattning.
Sinsemellan kan vi ha olika meningar
i aktuella konkreta spörsmål,
men vi har ett gemensamt ansvar att se
till att socialismen inte får framstå som
det enda verkliga alternativet i svensk
politik. Den som försummar den uppgiften
tillhör inte oppositionen utan regeringens
stödtrupper.

Att göra den så kallade totalbalanseringen
till allmän grundsats är inte bara

en lämplighetsfråga. Inom högerpartiet
vill vi ta bestämt avstånd från hela den
principen. Visst är det angeläget med
sparande, och visst är det mycket farligt
om folk räknar med att inkomster
alltid skall omedelbart konsumeras. Men
sparandet skall vara frivilligt, och det
skall främst växa hos de enskilda medborgarna
själva. Det är genom en ordentlig
enskild kapitalbildning i alla
samhällsklasser som man lägger grunden
till en egendomsägande demokrati,
ett system där var och en har sitt personliga
ansvar för sin egen ekonomi och
för familjens ekonomi och därför också
kan ta ansvar för samhällets ekonomi.
Men så vill regeringen inte ha det. Där
finns inte något intresse för att uppmuntra
sparande och kapitalbildning
hos enskilda utan bara för att ta hand
om pengarna själva. Här finns det en
klar principiell skillnad i våra uppfattningar.

I sin finansplan för herr Sträng en
massa teoretiska resonemang, och jag
måste därför med några ord försöka
klargöra hur vi för vår del ställer oss
till dem. Naturligtvis är vi överens om
att vi inte varje år kan eller bör komma
fram till en absolut balanserad driftbudget.
Så länge konjunkturerna är
goda är en viss överbalansering motiverad,
och den får bli större ju närmare
man kommer en verklig överkonjunktur.
Blir det en verkligt allvarlig avmattning
bör man stimulera köpviljan
på hemmamarknaden genom att sänka
skatten och kanske framför allt genom
att ta bort omsättningsskatten. Men redan
vid en lätt avmattning av samma
typ som vi hade låt oss säga 1958 och
1959 är det riskabelt med statligt tvångssparande
av den omfattning som herr
Sträng nu föreslår. Man måste då i stället
inrikta sig på en sådan minskning
av skatteuttaget som gör det möjligt för
företagsamheten att få ner sina kostnader.

Nå, men om konjunkturerna nu skulle
utveckla sig så gynnsamt som herr

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Sträng har räknat med? Ja, det är klart
att vi som inte är planhushållare kan
kosta på oss att erkänna att vi inte är
allvetande och därför inte utesluter den
möjligheten heller. Då vet vi av erfarenhet
att herr Sträng alltid har räknat
för lågt och att statsinkomsterna brukar
bli 300—400 miljoner kronor större än
han har räknat med. Att just den budgetbalans
som finansplanen förutsätter
skulle vara den riktiga, vore ur herr
Strängs synpunkt en lycklig slump och
tämligen osannolikt. Det har i varje fall
inte hänt på länge.

Nu brukar emellertid invändas — och
detta inte sällan också från företrädare
för det enskilda näringslivet — att det
är viktigt att hålla staten borta från
lånemarknaden, och att det skulle motivera
en stark överbalansering. Detta
håller nog knappast streck helt och
hållet. Om man tar ut alltför mycket
pengar i skatter och avgifter, minskar
man sparandet. Folk tar ut från banken
för att betala sin skatt; är skatten mindre,
sätter de in i stället. Det gäller säkert
i mycket hög grad just om folk
med inkomster på 20 000—30 000 om
året och däröver. För övrigt tyder åtskilligt
på en lättnad på kapitalmarknaden
under 1962. Industrien räknar med
betydligt mindre i investeringar, och
till det kommer de 1 250 miljoner kronor
som kommer att tillföras ATP-fonderna
och som väl också skall placeras
på ett produktivt sätt. En minskning av
beloppet för herr Strängs tvångssparande
är därför motiverad.

Men herr Sträng går också vidare —
han överför sitt resonemang från staten
till kommunerna. De skall också mobiliseras
i hans stora kampanj för offentligt
tvångssparande. Visst står kommunerna
inför finansieringssvårigheter. Regeringen
har ett förslag som syftar till att
hjälpa dem, nämligen att inrätta ett nytt
hypoteksinstitut, AB Kommunkredit.
Med detta skall, säger statsrådet, de
organisatoriska förutsättningarna för
den kommunala upplåningen förbättras.

Ja, de organisatoriska förutsättningarna
— men inte blir det väl mer pengar bara
för att man inrättar ett nytt kreditinstitut?
Däremot kommer staten att på den
vägen få större möjlighet att dirigera
den kommunala upplåningen. Vissa
kommuner tvingas att lösa sina investeringsproblem
genom att liksom staten
överbalansera sin driftbudget och betala
investeringarna med höjda kommunalskatter.
Här blir det fråga om ett ytterligare
tvångssparande, obestämt till beloppet
— så mycket mer som det blir
de styrande inom AB Kommunkredit
som bestämmer vilka kommuner som
skall behandlas på det ena sättet och
vilka som skall behandlas på det andra.

För vår del kan vi alltså inte godta
tanken på vare sig statligt eller kommunalt
tvångssparande av den omfattning
som regeringen räknar med. Vi
kommer emellertid att gå mycket försiktigt
fram. Vi avser att föreslå betydande
besparingar på statsbudgeten. De
sammanlagda beloppen kan vi inte redovisa,
därför att regeringen ännu inte
avlämnat alla de propositioner, på vilka
våra beräkningar av statens utgifter
skall bygga. Men vi kommer också —
det vill jag här klart ha deklarerat —
att föreslå skattesänkningar som går
längre än de besparingar vi föreslår. Det
är en förändring. På den tiden då driftbudgeten
faktiskt var underbalanserad
eller mycket måttligt överbalanserad,
hade vi all anledning att godta regeringens
allmänna förutsättningar i fråga
om budgetbalansen och inte föreslå
andra skattesänkningar än de som direkt
anknöt till våra besparingsförslag.
I dag är läget ett annat. Regeringen tar
ut proportionsvis betydligt större belopp
i skatt, och då ändras också förutsättningarna
för vår alternativa budget.

Självfallet har vi alla ett starkt intresse
av att konjunkturerna blir så bra
som möjligt. Jag kan helhjärtat instämma
i vad herr Sträng säger om den saken
på sidan 19 i finansplanen: »Om
denna tillfredsställande utveckling kom -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mer att fortsätta är i väsentlig utsträckning
betingat av våra egna beslut och
åtgärder.»

Men vilka åtgärder är det fråga om?
Efterkrigstidens gynnsamma ekonomiska
utveckling har i huvudsak byggt
på exportindustrien och dess framgång.
Nu är det just för exportindustrien som
en avmattning i dag gör sig gällande.
Problemet ligger framför allt i kostnadsnivån:
våra exportvaror tenderar att bli
för dyra för att vi skall kunna sälja
dem. Skall vi säkra sysselsättningen, är
det på det planet och icke i ornskolningsåtgärder
som huvuduppgiften ligger.
Men några förslag för att få ned
exportindustriens kostnadsnivå kan vi
inte märka att regeringen kommer med.
Problemet ligger väl delvis i att lönerna
är den största posten. Kraftigt stigande
arbetslöner leder till ökade kostnader
och kan därför medföra ett försämrat
konkurrensläge. Det är inte statsmakternas
sak att blanda sig i avtalsförhandlingar,
men man skulle ha
önskat att regeringen i statsverkspropositionen
åtminstone hade pekat på de
risker det kan medföra om lönerna nu
igen går upp i samma takt som de gjort
under de senast förflutna åren. Detta är
så mycket mer betydelsefullt som herr
Sträng själv räknar med att exportpriserna
genomsnittligt kommer att ligga
två procent lägre under 1962 än under
1961. Lägre priser och större kostnader
— det är inte något tilltalande perspektiv.

För övrigt gäller detta inte bara exportindustrien
utan också hemmamarknadens
näringar. De har ursprungligen
byggts upp för att tillgodose efterfrågan
på den svenska marknaden, men de
måste konkurrera med importvaror,
vilka tillverkas i länder med större
marknadsunderlag och större möjligheter
till prisbilliga, långa serier, i regel
också med lägre lönekostnader. Ju friare
handeln blir, desto mindre blir i själva
verket skillnaden mellan exportnäringarnas
och hemmamarknadsproduk -

tionens villkor. Bägge måste konkurrera
med tillverkning i andra länder, och
bägge måste därför hålla sina kostnader
nere.

Mot den bakgrunden får man också
se räntefrågan. Under hela efterkrigstiden
har vi hållit på att diskutera ränteläget.
Till en början var det en socialdemokratisk
trossats att räntan till varje
pris skulle hållas låg — mycket låg.
Under inflationsåren omkring 1950 avböjdes
alla förslag om att använda en
rörlig ränta för att bekämpa osunda
tendenser i näringslivet. Sedan ändrade
man sig, och ränteläget är nu relativt
högt — men fortfarande lika låst som
förut. För vår del vill vi inte låta binda
oss vid vare sig högräntepolitik eller
lågräntepolitik. Vid risk för inflation är
räntehöjning ett bra medel att återställa
samhällsekonomisk balans. Har man vikande
konjunkturer och bristande konkurrenskraft
på grund av höga allmänna
produktionskostnader, finns det skäl
att i stället låta räntan gå ned. Här är
en av de punkter där staten verkligen
har möjlighet att inverka på den ekonomiska
utvecklingen. Ränteinstrumentet
har också den fördelen att det kan
begagnas snabbt, att man inte behöver
binda sig för mycket lång framtid utan
tvärtom kan smidigt anpassa politiken
till ändrade konjunkturförhållanden.

Herr talman! Som herr Ohlin framhållit
är vårt förhållande till Europamarknaden
av grundläggande betydelse
för våra exportnäringar. De beslut,
som den 14 januari på morgonen, sedan
klockan fått stå stilla i två veckor,
fattades i Bryssel av den europeiska
ekonomiska gemenskapens ministerråd,
har mycket vittgående innebörd. Vi
som står utanför måste bekänna att de
utgör ett imponerande bevis för gemenskapens
livskraft, framtidstro och
förmåga att skapa enighet också på
svåra punkter. Vem skulle bara för
fyra eller fem år sedan ha trott att det
verkligen skulle vara möjligt att komma
så nära en gemensam lösning av

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jordbruksproblemet på Europas fastland?
Vad EEC nu kommit överens om
i jordbruksfrågan ansluter sig i själva
verket ganska nära till den s. k. Mansholtplanen
och synes innebära att man
siktar på en prisnivå för jordbruksvaror
som ligger någonstans mellan den
franska och den tyska. På längre sikt
innebär det allvarliga perspektiv för
jordbruksexporten från de länder som
står utanför.

Sedan går gemenskapen vidare till
andra etappen i sin utveckling. Den börjar
bl. a. föra en enhetlig handelspolitik.
Avvecklingen av tullarna mellan medlemsstaterna
och harmoniseringen av
deras yttre tullnivå gör ytterligare ett
steg framåt senast den 1 juli 1963. Det
är dessutom inte otroligt att man liksom
förut kommer att gå fortare fram
än Romavtalet förutsätter. Slutligen tyder
allt fortfarande på att Storbritannien
och Danmark kommer att inträda i gemenskapen
inom ett år eller så.

Just därför har också frågan om Sveriges
anslutning till Europa ständigt
växande aktualitet. Det är glädjande att
regeringen i mitten av december åtminstone
ingav ansökan om ett förbundsavtal
med gemenskapen. Vi kan
svårligen räkna med att ett sådant förbundsavtal
får bara rent kommersiell
natur. Vår ekonomiska politik måste i
stor utsträckning bestämmas av vad
som händer i gemenskapen. Det gäller
för övrigt också om vi står utanför. Det
finns även andra områden, såsom lagstiftningsområdet
— patentlagstiftningen
är ett exempel på det — där vi har
behov av att komma fram till samma
principer som tillämpas i andra europeiska
länder.

Vårt förhållande till gemenskapen
saknar sannerligen inte problem. Man
kan konstatera att regeringen i dessa
sammanhang inte har skaffat Sverige
någon goodwill alls. Man skyller ibland
på s. k. reaktionärer och katoliker i
andra länder. Jag skall inte tala om vad
man har att säga om dem. Inte heller

skall jag nämna socialdemokraten
Spaak. Han är väl, som före detta generalsekreterare
i Nato och som belgare,
deklasserad i regeringens ögon. Men jag
hade häromdagen anledning att lyssna
till holländske förre jordbruksministern
Vondeling, som ur dessa synpunkter
måste vara relativt oskyldig. Vad sade
han? Jo, han sade att det inte fanns någon
anledning att göra det särskilt lätt
för länder som Sverige och Schweiz att
associera sig med gemenskapen — varför
skulle man göra det? Han hänvisade
till George Orwells Djurfarmen och sade
att visserligen är alla nationer jämlika,
men somliga är mera jämlika än andra.
Han måste för sin del hysa större sympatier
för dem som ville helt och fullt
gå in i gemenskapen och ta på sig de
förpliktelser som det förde med sig än
för dem som bara ville ansluta sig till
hälften. Till och med socialdemokrater
i Västtyskland tycks vara kallsinniga
mot oss. Det är verkligen väldigt orättvist
och otacksamt, eftersom ju vår regering
å sin sida visat sina västtyska
partivänner så stora sympatier att den
ibland äventyrat vårt samarbete med
västtyska regeringen. Enligt ett referat
i pressen har en tysk socialdemokrat,
herr Birkelbach, nyligen i en stor rapport
till sexstatsorganisationens parlamentarikerförsamling
framhållit, att
inget land har rätt att vinna association.
Mera långtgående avtal av den typ som
Sverige önskar borde enligt hans mening
närmast komma ifråga för länder
som har för avsikt att så snart ske kan
inträda som fullvärdiga medlemmar;
andra kunde nöja sig med handelsavtal.
Det vore önskvärt att regeringen åtminstone
höll bättre reda på sina egna
partivänner i andra länder. President
Kennedy har statsministern varit ute och
talat med. Vi hoppades alla på stora resultat
av detta, men inte heller president
Kennedy och hans rådgivare har visat
några som helst tecken på att de vill
underlätta våra ansträgningar — snarare
tvärtom.

Tisdagen den 23 januari 1962 fm. Nr 3 lo

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Uppriktigt sagt blåser det ganska kyliga
vindar omkring oss för närvarande.
Åtminstone till stor del beror det nog på
att vår nådiga regering under årens lopp
har besvärat sig ganska lite med att i
Västerlandet skapa förståelse för svensk
politik. Det är för all del glädjande att
regeringen i årets budget tänkt sig höja
anslaget för ändamålet med 1,6 miljon
kronor. Men tillåt mig säga, att så
lätt kan den nog inte köpa sig fri. Beloppet
är i och för sig inte obetydligt
men i jämförelse med en budget på 17
miljarder ändå ganska blygsamt. Dessutom
är det inte fråga om något som
man klarar bara med ett anslag i budgeten.
Viktigast är nämligen att regeringens
medlemmar själva är beredda att
offra tid och intresse på att energiskt
klargöra vårt positiva intresse för det
europeiska samarbetet. Det bryr den
sig inte särskilt mycket om. Låt mig ge
några exempel!

Det hölls i mitten av december i Paris
en överläggning mellan regeringsrepresentanter
och parlamentariker från
alla Europarådets sexton medlemsstater.
Bland andra deltog Danmarks, Frankrikes,
Greklands, Norges, Turkiets och
Västtysklands utrikesministrar. Många
länder, bl. a. England och Österrike,
hade skickat andra framstående regeringsmedlemmar.
Men det var fyra länder
som företräddes bara av ämbetsmän.
Det var Irland, Island, Luxemburg
och Sverige. För en vecka sedan hörde
jag det strängt neutrala Österrikes biträdande
utrikesminister i Europarådets
parlamentarikerförsamlings politiska
debatt utveckla grundsatserna i sitt
lands utrikespolitik. Det har aldrig någon
svensk regeringsrepresentant gjort
sig besvär med att göra.

Vad beror denna slapphet på? Alliansfriheten
kan ändå inte lägga hinder
i vägen för vanlig hövlighet. Jag förstår
mycket väl om utrikesministern av rent
mänskliga skäl, som vi alla måste respektera,
är tvungen att begränsa sitt resande.
Då kan väl någon annan rege -

ringsmedlem resa och tala om utrikespolitiken
i hans ställe? Dessutom är det
inte oviktigt vad regeringen säger —
hemma och borta. Här har talats mycket
om de reservationer vi måste göra
med hänsyn till alliansfriheten. Dem är
vi alla överens om. De lär nog vara kända
vid det här laget och behöver knappast
omtalas lika ofta i fortsättningen.
Vad som däremot är betydligt mindre
känt och behöver upprepas så mycket
oftare är att vi har en positiv vilja till
samarbete. Ty vi har väl det, allesammans? Just

för Sverige är Europamarknadsfrågan
antagligen den viktigaste utrikespolitiska
frågan just nu. Men vi måste
också se oss vidare omkring. Man skall
ju alltid söka den ljusa sidan av tillvaron,
och om det internationella läget
kan man då säga, att det än så länge
finns goda skäl att hoppas att det inte
blir något väpnat storkrig. Man kan
ändå inte tänka sig att de ledande inom
någon av de maktgrupper, som står
emot varandra, skulle vilja ge sig in på
ett sådant vansinne en gång till.

Men det är också allt. Tecken till avspänning
söker man förgäves. Nedrustningsförhandlingarna,
som man inte
minst i Sverige tidvis har fäst stora
förhoppningar vid, har hittills varit resultatlösa,
och ingenting tyder på att
det blir någon ändring i den delen. De
många oklara rykten åter, som är i omlopp
om maktstrider inom Sovjetunionen,
ger närmast intryck av att endast
en försämring till det ännu sämre skulle
kunna vara möjlig.

Inte heller kan vi i Sverige räkna med
att befinna oss »under kulbanan» och i
all framtid endast som åskådare följa
konflikterna i världen. De hotande ryska
framstötarna mot olika nordiska länder
i höstas var hotande också mot oss.
Särskilt måste vi se mycket allvarligt
på Sovjetunionens skarpa erinringar om
gränserna för Finlands självständighet.
Det är inte vår sak att ta ställning till
hur Finland för sin politik. Men utveck -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lingen där kommer alltid att intressera
oss, och den utgör i själva verket en av
de viktigaste faktorer vi har att räkna
med också för vår politik. Vi har inte
alls skäl till någon panik, men däremot
till fortsatt vaksamhet. Och framför allt
skall vi inte göra oss några illusioner.

Mot bakgrunden av det allvarliga utrikespolitiska
läget är det som vi måste
se vår försvarsfråga. Allting tyder på
att man inte inom överskådlig framtid
kan räkna med någon sådan verklig avspänning
i världen att vi kan känna oss
på minsta sätt lugna. Att fullfölja vår
alliansfria politik — och det är vi alla
överens om att vi vill göra — förutsätter
ett försvar, som är så starkt att det
inte lönar sig för någon att angripa vår
frihet och vår fred.

Därför var det med stor tvekan som
vi inom högerpartiet godtog 1960 års
försvarsuppgörelse. Vi tyckte inte att
världsläget var sådant att man hade någon
anledning att minska takten i försvarets
utbyggnad. Emellertid kom uppgörelsen
till stånd, och det är då självklart
att vi står fast vid den. Vi kommer
inte att föreslå någon ändring i regeringens
beräkningar av de i uppgörelsen berörda
försvarskositnaderna under år
1962/63. Vi hoppas däremot att arbetet i
den nya försvarsutredningen, som skall
bygga på överbefälhavarens häromdagen
avgivna utredning (ÖB 62), skall ge
bättre resultat. Vi hoppas också att man
än en gång skall kunna nå enighet om
försvaret, och vi är för vår del beredda
att göra vårt bästa för att uppnå det
syftet. Redan nu bör det emellertid
strykas under att enigheten inte får köpas
till vilket pris som helst.

Försvarsfrågan har enligt vår uppfattning
central betydelse för hela vårt
folk. Vi hoppas att man inom regeringspartiet
och regeringen ser saken på
samma sätt och inte betraktar försvaret
som något slags specialitet för chefen
för försvarsdepartementet, militärerna
och några få andra myndigheter, utan
som någonting där vi alla har lika stort

intresse. Framför allt måste totalförsvarets
utbyggnad vara en sak för hela
regeringen — med statsministern i spetsen.

ÖB diskuterar i sin utredning frågan
om Sveriges försvar skall utrustas med
kärnvapen. Den är onekligen både svår
och viktig. Det är orimligt att påstå,
att en försvarsmakt utan kärnvapen
skulle vara betydelselös. De konventionella
vapnen är inte några »pilbågar»,
särskilt inte om man tänker på att en
angripare för att få något resultat av sitt
angrepp måste försöka erövra och utnyttja
svensk mark. Å andra sidan skulle
kärnvapen i svensk hand utan all fråga
göra försvaret mycket mera effektivt
och därigenom öka dess avskräckande,
d. v. s. fredsbevarande, verkan. I det
hänseendet finns det ingen skillnad mellan
kärnvapen och andra vapen. Ju starkare
det svenska försvaret är, desto
mindre risk är det för att det skall behöva
användas.

Påståendet att ett kärnvapenutrustat
Sverige inte skulle kunna förbli alliansfritt
är en uppenbar orimlighet. Tvärtom:
skulle kärnvapen användas i ett
kommande krig och hotades vi att dras
in i det, har vi mindre möjligheter att
fullfölja alliansfriheten till neutralitet,
om vi själva är sämre utrustade än en
angripare och därför från första början
måste söka hjälp utifrån. Alliansfriheten
utesluter ett sådant beroende av andra,
och den gör det också omöjligt för oss
att räkna med att importera kärnladdningar.
Vi måste lila på oss själva. Inom
högerpartiet har vi under en lång tid
varit överens om att Sverige borde förbereda
tillverkning av svenska kärnvapen
och också tillverka sådana, i den
män vi behöver räkna med att kärnvapen
kunde bli använda mot oss. Regering
och riksdag har ställt sig på den
ståndpunkten att vår handlingsfrihet
skall bevaras så länge som möjligt.
Handlingsfrihet betyder dock inte att
man avstår från att handla. Vi bör komma
ihåg, att förberedelser för tillverk -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning av kärnvapen aldrig binder oss att
tillverka dem. I varje ögonblick är det
möjligt att avbryta förberedelsearbetet.
Det är inte bortkastat utan kan göra det
lättare att utnyttja atomkraften för
fredliga ändamål. Det har tidigare sagts,
att vi tidigast skulle kunna sätta i gång
produktion av kärnladdningar i slutet
av 1960-talet. I dagarna bär överbefälhavaren
konstaterat att de hittills gällande
begränsningarna i utvecklingsarbetet
medfört en försening: ingenting
skulle kunna bli klart förrän 1970. Vi
har alltså åtta år på oss.

Kärnvapen är ohyggliga vapen. Det
är någonting som aldrig får glömmas.
Hela vårt folk, oavsett politiskt parti,
skulle känna lättnad och glädje om man
kunde nå fram till sådana internationella
överenskommelser om nedrustning,
som befriar oss från det hot de
nya stridsmedlen innebär. Det förefaller
just nu mycket litet sannolikt att
sådana överenskommelser skall komma
till stånd, och vi får inte förfalla
till önsketänkande. Men lika litet får
det råda någon tvekan om vad som är
vår innersta önskan.

I höstas lade utrikesministern i Förenta
Nationerna fram ett förslag om att
förfrågningar skulle gå till alla de länder,
som nu inte har kärnvapen, på vilka
villkor de kunde vara beredda att
också i framtiden avstå från att tillverka
sådana. Man kan vara tveksam om
värdet av en sådan rundfråga. Men skall
den få någon betydelse alls måste länder
som Sverige ställa upp klara och
bestämda villkor och därigenom söka
påverka utvecklingen. Uppfylls villkoren,
avstår vi från att tillverka kärnvapen
— men om de inte uppfylls, börjar
vi göra det redan i en ganska nära
framtid. Ju längre fram i tiden vi skjuter
vårt eget utvecklingsarbete, desto
mindre blir våra möjligheter att i samband
med sådana diskussioner öva inflytande
på vad som sker på andra
håll. Endast om Sverige verkligen ganska
snart kan tänkas bli medlem av atom -

klubben finns det någon som bryr sig
om att själv avstå från kärnvapen för
att hålla vårt land kvar i herr Undéns
atomfria klubb.

En annan fråga än försvarsorganisationen
i stort är beredskapsläget. I dagens
hotfulla världsläge har vi skäl att
tänka allvarligt också på beredskapen.
Hur hög den skall vara är inte någonting
som kan bestämmas långt i förväg.
Det måste bero av hur det vid varje särskild
tidpunkt ser ut i världen. Som det
just nu förefaller måste vi räkna med
att under rätt lång tid framåt kanske
upprätthålla högre försvarsberedskap än
vi eljest har behövt göra under efterkrigsåren.
Jag tror inte att det råder
någon oenighet om vikten av att under
sådana förhållanden sörja för effektiv
beredskap. Enligt sakens natur är det i
första hand regeringens sak att ta initiativet,
men riksdagen kan inte heller
undandra sig sitt ansvar. Förra året fick
regeringen alla riksdagspartier utom
högerpartiet med på sitt oväntade förslag
att försämra beredskapen genom
att korta ned repetitionsövningarna.
Med stor tillfredsställelse finner man,
att försvarsministern i år tagit mera allvarligt
på frågan. Det blev inte mera
än några dagars extra ledighet för just
de värnpliktiga, som råkade ha sina repetitionsövningar
under år 1961.

Å andra sidan finns det säkert en och
annan, som inte riktigt har klart för sig
vad det här egentligen gäller. När man
nu återgår till trettio dagars repetitionsövningar
är det angeläget att deras syfte
och beskaffenhet bättre än hittills klargörs
för de värnpliktiga och för allmänheten.
Missförstånden borde kunna klaras
upp. De som klagar över att de värnpliktiga
vissa dagar under övningstiden
inte får så mycket personlig utbildning
bör erinras om den gamla satsen:
»Mer än halva sitt liv väntar soldaten
förgäves.» Våra värnpliktiga är inte inkallade
bara för att öka sina personliga
färdigheter, utan också för att ge oss
något av den säkerhet andra länder

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skaffar sig genom att ständigt ha krigsorganiserade
styrkor inne. övningarna
i högre förband, som kan vara ointressanta
för de värnpliktiga, är dessutom
viktiga för att ge försvaret den rätta
handlingskraften och styrkan.

Men kravet på god beredskap gäller
inte bara på det militära området. Yi
måste räkna med ett alltmera intensivt
arbete för att bygga upp den ekonomiska
försvarsberedskapen. Inte minst
transportväsendet är viktigt, och man
får hoppas att övergången till en ny organisation
inte medför några fördröjningar
i förberedelsearbetet på det området.
Av central betydelse är civilförsvaret,
och det måste bli alla medborgares
angelägenhet. Civilförsvarsövningen
i Stockholm i våras var ur den synpunkten
bedrövlig, och det är beklagligt
om kommande utrymningsövningar
på andra håll inte läggs upp så, att allmänheten
är med och får klart för sig
vad det hela handlar om. Samtidigt
borde man kunna bygga ut hela civilförsvaret
snabbare än vad regering och
riksdag ursprungligen tänkt sig. Det
kan medföra en viss kostnadsökning
just nu, men å andra sidan är det troligt
att en snabbare takt i uppbyggnaden
på längre sikt kommer att löna sig, därför
att man då lättare kan överblicka
behovet av materiel på olika områden
och pressa anskaffningspriserna. Också
utbildningen borde kunna gå fortare,
om vi verkligen gör en ansträngning.
Även här är det en huvudsak att medborgarna
själva redan från början dras
in i arbetet. Det är de som skall skyddas,
men det är också på dem det beror
om civilförsvaret blir effektivt.

Vi politiker löper ibland risk att bli
fackidioter, som bara sysslar med stora
stridsfrågor inom samhällsekonomi,
skattepolitik, utrikespolitik och försvarspolitik.
Men det får inte bli så. Vi
måste behålla kontakten med sådant
som alldeles direkt angår de människor,
som hedrat oss med förtroendet att låta
oss företräda dem här i riksdagen. Re -

geringen föreslår en betydande höjning
av folkpensionerna. Det är ett steg på
vägen för att vi 1968 skall komma upp
till den nivå som vi alla har varit överens
om. För min del vill jag gärna hälsa
förslaget med glädje. Inte minst med
tanke på att ATP inte kommer att gälla
för de nuvarande folkpensionärerna bär
vi all anledning se till att deras villkor
på andra vägar förbättras.

Men vi skall inte inbilla oss att de
gamlas problem är lösta bara därför att
de får större pensioner. Tvärtom är de!
just efter en höjning av pensionerna
särskilt viktigt att se till att de gamla
också för sina pensioner kan få den
vård som behövs för att deras liv skall
vara uthärdligt. Man kan inte köpa allting
för pengar. En gammal människa
som blir sjuk, som bryter lårbenshalsen
eller eljest blir ur stånd att klara sig
själv, kan i dag inte få den hjälp som
behövs. Här måste det bli en ordentlig
förbättring. Lösningen ligger inte i att
bara skicka de gamla på anstalt. Det
vill de inte. De flesta av dem vill i det
längsta bo kvar i sina hem. Det är svårt
och ibland omöjligt, om de inte kan få
hjälp med hemmets skötsel. Och allteftersom
fler och fler människor — särskilt
unga familjer — flyttar in till städer
och tätorter, blir det allt svårare
för de gamla att få hjälp av sina anhöriga
inom familjens ram. Därför måste
framför allt den s. k. hemsamaritverksamheten
kraftigt byggas ut. Visst kan
det ibland vara svårt att finna tillräckligt
många hemsamariter. Men omöjligt
är det knappast. En metod är exempelvis
deltidsarbete, som om det organiseras
förnuftigt och betalas hyggligt borde
kunna frigöra en hel del arbetskraft
för sådana uppgifter.

Ofta behöver de gamla behandling,
sjukgymnastik, arbetsterapi o. s. v. Får
de den, kan de sedan klara sig själva.
Får de den inte, blir de mer och mer
beroende av andras hjälp. Här har vi
också släpat efter. Jag vet att det pågår
utredningar, och därför måste vi tyvärr

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

avstå från att just nu komina med konkreta
förslag. Vi hoppas emellertid att
utredningarna skall slutföras inom en
nära framtid och leda till att särskilt
åldringsvården får bättre tillgång på
både sjukgymnaster och arbetsterapeuter.

Av alla de sociala problem som kvarstår
i det lyckliga välfärdslandet Sverige
— och det finns en hel del sådana
— är åldringsvården i dag det allvarligaste.
Vi får inte släppa detta reformarbete
ur sikte. Det skall inte kunna
sägas om oss att vi i vårt välstånd glömde
bort att sörja för den personliga
omvårdnaden om den generation som
genom sitt arbete själv lagt grundvalen
för detta välstånd.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! I början av året åstadkom
det s. k. Cubaäventyret en viss oro.
Förhållandena i Kongo har vid flera
tillfällen tyckts innebära fara för världpolitiska
urladdningar, men Berlinfrågan
syns ändå ha varit den allvarligaste
och är det väl alltjämt. Den har för övrigt
såsom alla vet haft en del utlöpare
åt nordiskt håll.

Kongofrågan förefaller dess bättre ha
gett upphov till mindre motsättningar
mellan maktblocken under senare månader
än tidigare. Landets inre problem
är emellertid svårlösta. FN-insatsen och
FN-styrkan är nödvändiga. Det finns en
latent risk för inbördeskrig, och kommer
ett sådant i gång är det i sin tur
fara för att stormakterna på allvar kommer
in i bilden. Mot den bakgrunden
bör värdet av FN:s insats i Kongo bedömas.
Det bör också beaktas vilken
betydelse Kongofrågans utgång med säkerhet
har för FN-organisationens framtid.

Emellertid är det viktigt att hålla fast
vid målsättningen att FN inte får blanda
sig i enskilda länders inre politiska
angelägenheter. Vi har säkert litet var
med stor uppmärksamhet följt utvecklingen
i Kongo inte minst från den ut -

gångspunkten och naturligtvis förlitat
oss på att säkerhetsrådet effektivt vakat
över denna sak. Vad de svenska trupperna
beträffar har de ju helt varit FN:s
medhjälpare. Det måste bestämt och
klart understrykas när man från vissa
håll kritiserar Sverige för dess åtgärder.
Insatserna är inte våra, utan FN:s. Vi
handlar som FN:s medhjälpare och icke
därutöver.

Jag vill uttala min erkänsla till de
frivilliga som gör en insats i FN:s tjänst.
Det är naturligtvis glädjande för oss
alla här i landet att den FN-personal,
bl. a. en del svenskar, som suttit fången,
nu har frigivits.

Vårt land bör aktivt delta i FN:s arbete
i olika sammanhang, inte minst då
det gäller insatserna för utvecklingsländerna.
En ökning av biståndet måste
äga rum. Det finns goda skäl för s. k.
bilaterala insatser från vårt lands sida,
men det får inte hindra en ökning av
våra bidrag till FN:s biståndsverksamhet.

Sedan EEC-frågan diskuterades i höstas
har som bekant en svensk associeringsansökan
ingivits; det skedde samtidigt
med en motsvarande ansökan från
de neutrala länderna Schweiz och Österrike.
Sannolikt förestår långa och svåra
förhandlingar ty problemen är ingalunda
lättlösta. Det har framkommit att
Englands förhandlingsståndpunkt i stort
sett innebär att Romfördraget accepteras
i sitt nuvarande skick och att man
vill ha tilläggsprotokoll för samarbetsfrågorna.
Däremot har EEC:s politiska
syfte helt godkänts. Efter långvariga
förhandlingar har vidare EEC-länderna
enats om den gemensamma jordbrukspolitiken,
men beslutets konkreta innebörd
är icke helt känd.

I fråga om det politiska samarbetet
inom EEG har inte något ytterligare
beslut fattats, men man har utarbetat
planer och förslag för en konkret samverkan
beträffande både utrikespolitik
och försvarspolitik. Detta var ju inte
oväntat.

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

I sak har ingenting ändrats för vårt
vidkommande. Ett svenskt medlemskap
kan helt enkelt inte komma i fråga.
Neutraliteten måste bibehållas, och en
associering måste därför bli vägen för
vårt land. Det bör numera stå uppenbart
att medlemskap och neutralitetspolitik
icke kan förenas.

För min de! tror jag inte att EEC-länderna
skulle vägra underlätta handeln
mellan sig själva och oss — jag vägrar
åtminstone att göra det innan jag får se
några bevis på saken. Det kan vara riktigt
vad herr Heckscher nyss sade att
det är angeläget med en upplysningsverksamhet,
men om detta gäller vårt
intresse för en gemenskap på handelns
område, blir det kanske närmast en
överloppsgärning. Alla bör vid det här
laget förstå att vi har ett mycket stort
intresse av gemenskap i varje fall på
handelns område. Hur långt gemenskapen
sedan kan komma att sträcka sig,
får bli en förhandlingsfråga.

På det inrikespolitiska området blir
väl frågan om den framtida skolans utformning
den viktigaste frågan i år.
Centerpartiet bär i hela skolreformen
och förbättringen av utbildningsmöjligheterna
över huvud taget sett något
mycket positivt.

I ett föränderligt samhälle kan naturligtvis
skolan aldrig bli definitiv. Det
måste bli fråga om en ständig reform,
men ändå är det mycket värdefullt att
en grund för skolväsendets utformning
under de närmaste decennierna nu blir
lagd. Det gäller för skolans folk, för
lärare och skolledare och för kommunalmän,
ja, också för hela samhället,
näringslivet o.s .v.

Fråga är dock om inte det största
värdet ligger i att man kan ge alla de
unga en bättre start i livet och större
möjligheter att lyckas. Det är en stor
sak att genomföra och arbeta för. Meningsmotsättningarna
på ett speciellt
område — nämligen differentieringen
inom skolan — får inte undanskymma
detta förhållande, så mycket mer som

det bör finnas möjligheter att i den mån
erfarenheterna kan komma att tala för
en större differentiering utan uppgivande
av huvudmålsättningen, vinna åtskilligt
av syftena med en differentiering
genom att öka tillvalsdelen inom de
högre klasserna.

Finansministerns förslag till driftbudget
utvisar som vi alla vet ett stort
överskott. Överskottet bör man vara försiktig
med. För några dagar sedan uttalade
sig företrädare för LO, TCO och
Arbetsgivareföreningen i bestämda ordalag
om saken. De ansåg tydligen att
budgetöverskottet var tilltaget närmast
i underkant. När en ekonomisk expert
från en organisation yttrar sig kan det
i vissa lägen finnas anledning till modifikationer
och kompletteringar, men
när experter från tre intresseorganisationer,
som i större eller mindre utsträckning
är om inte rivaliserande så
dock verkande för motsatta uppgifter,
för samma språk, är det anledning att
uppmärksamma saken.

Det gör närmast ett nedslående intryck
när de föregående talarna synes
bagatellisera överbalanseringens värde
som konjunkturpolitiskt medel genom
att använda ord som uppenbarligen icke
kan ha annat än en förklenande innebörd.
De talar ju om tvångssparande
och sådant. Jag trodde för min del att
man världen över nu var överens om en
aktiv konjunkturpolitik, innefattande
bl. a. över- och underbalansering —•
överbalansering i mycket goda tider och
underbalansering i sämre lägen. Nu
kommer säkert de föregående talarna
att invända: »Vi sade att det borde vara
överbalansering i alla fall.» Men man
får närmast det intrycket att herrarna
är beredda att godkänna överbalanseringen
som princip men knappast att
den tillämpas.

Konjunkturläget är emellertid inte nu
så entydigt expansivt som för ett år
sedan. Det saknas inte tecken på avmattning.
Vår största exportnäring,
skogsindustrien, har som bekant haft

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

känning av det. Hur länge tendenserna
kommer att stå sig kan man naturligtvis
inte nu avgöra. Finansministern är
måhända — jag kanske t. o. m. kan
sträcka mig något längre och använda
ordet sannolikt — något för optimistisk
i jämförelse med den bedömning
som gör sig gällande bland näringslivets
folk.''

Det finns också andra drag i konjunkturbilden
som gör att man kanske
redan inom en eller annan månad eller
något mer kan få gå över till en mera
stimulerande konjunkturpolitik. Ett par
ekonomiska experter har f. ö. som vi vet
uttalat att man redan nu bör gå in för
en räntesänkning. Klart är emellertid
att man inte får töva i onödan utan bör
genomföra en räntesänkning så snart
det är möjligt. Den s. k. rörliga räntan
får ändå inte bli en ränta som står
stilla i lågkonjunkturer för att på nytt
börja röra sig uppåt så fort det blir en
högkonjunktur. Många insiktsfulla bedömare
menade att man under den senaste
åtstramningsperioden inte tillräckligt
tillvaratog de möjligheter som fanns att
låta räntan röra sig nedåt. Det må förhålla
sig hur som helst med vad som
hänt och varit. Vad jag vill uppmana
vederbörande till är att i varje fall
denna gång se till att de när förutsättningarna
kommer sorgfälligt tillvaratar
alla möjligheter till att låta räntan gå
även nedåt.

Även herr Heckscher gav till känna
att han menade att räntan skall röra
sig upp och ned. Jag hoppas bara att
han efter hand finner något konkret
tillfälle då han vill förena sig med mig
om uppfattningen att den skall sänkas.
Under de 20 år jag har varit här i riksdagen
har jag aldrig fått hjälp i detta
avseende. Nu börjar en ny 20-årsperiod
för mig, och jag hoppas att det skall
bli mera hjälp på den här punkten i
fortsättningen. Räntemarginalerna får
man också uppmärksamma i detta sammanhang
för att sänkningseffekten skall

bli så stor som möjligt för utlåningsräntan.

För oss i centerpartiet är faktiskt
just räntan en mycket stor fråga. I
konsekvens härmed har vi för dagen
från de samhällsekonomiska och allmänna
utgångspunkter som föreligger
inte några väsentliga erinringar mot
budgetuppläggningen.

Men jag betonar för dagen. Läget är
labilt och anledning till en förändrad
bedömning kan snart föreligga.

I statsverkspropositionen aviseras
särskilda propositioner i ett flertal betydelsefulla
frågor. I avvaktan på kommande
proposition har sålunda preliminära
belopp upptagits i fråga om
bl. a. folkpensionerna, skolan och stödet
till utvecklingsländerna.

Beträffande folkpensionerna måste
det hälsas med tillfredsställelse att det
nu äntligen blir en bättre höjning och
att budgeten ser så ut att det går att
genomföra höjningen. I fråga om vissa
andra riktlinjer för folkpensioneringen,
som antytts i statsverkspropositionen,
finns det anledning att återkomma när
vederbörande proposition förelägges
riksdagen.

Även i fråga om de mindre och medelstora
företagens kreditmöjligheter är
förslag att vänta i år, och man får hoppas
att förslaget blir sådant att det
kommer att medföra en god och bestående
lösning. Tyvärr har småföretagsamheten
varit något av kredit- och
konjunkturpolitikens strykpojke. Den
rollen bör småföretagsamheten inte ha
i fortsättningen.

Jag går så över till några av de poster,
där regeringen har lagt fram definitivt
förslag. Då vill jag först säga att
centerpartiet anser att det finns ytterligare
besparingsmöjligheter på vissa
punkter, och vi kommer att framlägga
förslag om det. Visst kan man säga att
statsinkomsterna är goda nu, men alla
möjligheter till besparingar måste ändå
självfallet tillvaratas.

Ett inslag i budgeten som bör upp -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

märksammas är behandlingen av anslagen
till kommunerna. Trots att skattelindringsbidraget
har uppräknats i enlighet
med vad som förutsattes vid
skattereformen i höstas, har kommunanslagen
relativt sett minskat i budgeten.
Det är inte tillfredsställande. Staten
bestämmer i realiteten över tre fjärdedelar
av de kommunala utgifterna, men
dess kostnadsandel utgör bara ca 20 procent.
Till följd av de statliga anslagens
konstruktion har värdet av dem minskat
kraftigt. Detta har medverkat till omfattande
höjningar av den kommunala
utdebiteringen — under senaste tioårsperiod
inte mindre än 50 procent. Tre
år i rad har riksdagen t. ex. hemställt
om en förbättring av anslaget till skolmåltider.
Ett utredningsförslag är framlagt,
så några tekniska hinder föreligger
inte. Men tre gånger har regeringen
lämnat riksdagens framställning utan
åtgärd.

På något längre sikt får man nog
tänka sig en helt annan ordning för den
ekonomiska fördelningen mellan stat
och kommun och därmed mellan olika
medborgare i vårt land. Kommunerna
måste tillförsäkras ett ekonomiskt
grundunderlag, som på ett skäligt sätt
tar hänsyn till olikheterna i skatteunderlag.
Yi vill ha detta förverkligat
genom den s. k. grundbidragsprincipen.

Om inte dessa kommunalekonomiska
spörsmål beaktas, blir konsekvenserna
mycket besvärliga. Visst går det att fatta
ett vittsyftande beslut, t. ex. om skolans
utbyggnad och förbättring — och
det bör man göra. Men uppmärksammar
man inte de ekonomiska följderna för
kommunerna — ja, då har man överlåtit
åt andra att betala räkningen, och
det brukar inte vara så rekommendabelt.

Märk väl att det här inte är fråga om
att belasta skattebetalarna med utgifter på
nya områden, utan det gäller att få fram
en rimlig och rättvis fördelning mellan
kommunerna och staten — och därmed
också mellan de enskilda medborgarna

— av utgifter som samhället redan har
iklätt sig. Någon höjning av skattetrycket
är det inte fråga om.

I den mån skattelättnader kan genomföras,
anser sålunda centerpartiet att de
i första hand bör gälla den kommunala
delen av beskattningen, och att detta
skall ske på sätt som jag här antytt. I fråga
om den statliga beskattningen ter sig
en lättnad i de lägre inkomstskikten mest
angelägen. Visserligen är den kommunala
inkomstskatten betydligt större än den
statliga för det stora flertalet medborgare,
men de lägre inkomsttagarna belastas
hårt av avgifterna för folkpension och
sjukförsäkringens grundförmåner. För
dessa avgifter medges inte något ortsavdrag,
utan de utgår från första öret av
den taxerade inkomsten upp till 15 000
kronor för alla deklarationspliktiga. Här
bör man efter hand införa ett ortsavdrag
eller låt oss kalla det grundavdrag — i
likhet med vad som gäller vid den egentliga
beskattningen — och frågan är, om
man inte efter en tid bör helt slopa avgifterna
för socialförsäkringarnas grundförmåner
och övergå till skattefinansiering.
En sådan reform skulle vara av
största värde för mindre och medelstora
inkomsttagare. Den kan genomföras i
etapper med sikte på de lägsta inkomstskikten
i första hand.

Centerpartiet framhöll i höstas att den
höjning av drivmedelskatterna som genomfördes
då var för kraftigt tilltagen.
Som läget nu är gäller det emellertid att
tillse att de inflytande skattemedlen
kommer vägväsendet och därmed bilismen
till godo. Som vi framhöll i höstas
är en förbättring av vägnätet synnerligen
angelägen, inte minst ur näringslivets
synpunkt. Jag skall inte upprepa vad vi
då framhöll utan nöjer mig med att peka
på ett speciellt avsnitt, som är synnerligen
styvmoderligt behandlat, nämligen
skogsbilvägarna. Genom trafiken på
skogsbilvägarna inflyter ju automobilskattemedel
till staten. I konsekvens härmed
bör rimliga anslag utgå till vägarnas
byggande. Vi har tidigare begärt förbätt -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rade anslag men inte mött tillräckligt intresse
hos riksdagen i övrigt. Jag vill därför
påpeka att anslagen till skogsbilvägarna
bör vara lönande för staten. Genom
att vägarna kommer till stånd ökar
nämligen statens inkomster, inte bara i
form av automobilskattemedel utan också
till följd av att en beskattningsbar s. k.
rationaliseringsvinst uppstår. Här föreligger
ett gemensamt intresse ur hela
samhällets, statens och näringslivets synpunkt.
Jag vill hemställa till regeringen
att ta upp denna fråga till allvarligt övervägande.

Beträffande jordbruket råder, liksom i
fråga om småföretagsamheten i övrigt,
speciella kreditproblem. Skall sexårsavtalets
mål och syfte, inkomstlikställigheten,
uppnås behövs en betydande rationalisering
inom näringen. Den erforderliga
rationaliseringen kräver kapital, mer och
mer för varje år till följd av den tekniska
och ekonomiska utvecklingen. Härför erfordras
krediter i tillräcklig omfattning
och på skäliga villkor. I övrigt är det
nödvändigt, inte minst med tanke på förändringarna
på den internationella livsmedelsmarknaden,
att man nogsamt följer
sexårsavtalets utfall och om så befinnes
erforderligt vidtar jämkningar
och justeringar så att det uppsatta målet,
inkomstlikställigheten, kan uppnås.
Det har ju av alla parter konstaterats att
den likställigheten ej uppnåtts. Jordbrukarna
får således anses vara en s. k. eftersläpande
grupp. I allra högsta grad
gäller detta det mindre jordbruket, där
för övrigt de allmänna betingelserna för
rationaliseringsvinst oftast är sämre. Det
är nödvändigt att stödet till det mindre
jordbruket förbättras genom beslut av
årets riksdag.

De siffror om befolkningsomflyttningen
inom landet som redovisades vid årsskiftet
understryker än en gång angelägenheten
av en aktiv lokaliseringspolitik.
I dessa hänseenden är den nuvarande arbetsmarknadspolitiken,
som huvudsakligen
går ut på omflyttning av arbetskraft,
för ensidig. Självfallet är det nödvändigt

att man försöker bereda alla möjlighet
till arbete och sysselsättning. Men man
får inte bara inrikta sig på flyttning utan
också på lokaliseringspolitik. För några
år sedan begärde vi en lokaliseringsutredning,
som nu är i arbete. I avvaktan
på förslagen från den utredningen bör
emellertid vissa åtgärder kunna vidtas.
Jag syftar främst på skattefrihet till nyetablerade
företag i områden där sysselsättningsmöjligheterna
inte är tillfredsställande.
Investeringsfonderna bör också
kunna utnyttjas i sådant syfte. Vidare
måste, som vi så ofta påpekat, lånen via
företagarföreningarna uppmärksammas.
De har en stor lokaliseringspolitisk betydelse.

Låt mig så övergå till några sammanfattande
synpunkter.

Uttalandena, när riksdagen samlades
för ett par veckor sedan, om att världsläget
är spänt var förvisso befogade. Dagligen
kommer rapporter som vittnar om
vilka motsättningar som gör sig gällande.
Målet om allmän fred och folkförsoning
får dock inte uppges, även om vägen dit
är lång och svår. En katastrof kan utlösas,
men det bör noteras att dörren till
förhandlingar alltjämt är öppen. I ideologiskt
hänseende måste vårt land otvetydigt
avvisa kommunismen. Vi står på
den västerländska demokratiens grund.
Men militär- och maktpolitiskt måste
neutralitetspolitiken fullföljas. Vi bör
stödja FN och delta i dess fredsarbete,
varvid ökade insatser för utvecklingsländerna
bör komma till stånd. Inom vårt
land och i fråga om det ekonomiska samarbetet
i Västeuropa har ingenting i sak
ändrats sedan i höstas. Som jag nyss sade
är det omöjligt att tänka sig vinna inträde
i EEC om vi fullföljer neutralitetspolitiken.
Fri handel utan politiska bindningar
är vårt mål. Vi förordar därför
associering med EEC.

Regeringens förslag till driftbudget utvisar
ett betydande överskott, och alltjämt
är detta nödvändigt. Vi får iakttaga
stor varsamhet med förslag som försvagar
budgeten. Så snart lättnader i be -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skattningen kan ske genom besparingar
eller eljest bör dessa i första hand gälla
den kommunala skatten, som är störst
för det stora flertalet medborgare. En sådan
lättnad bör genomföras och vi kommer
därför att lägga fram förslag om
återställande av kommunanslagens reella
värde. Även vissa besparingar i budgetförslaget
synes möjliga. Vi kommer också
att framlägga förslag härom.

I fråga om statsskatten bör lättnader i
de lägre inkomstskikten i första hand
övervägas. De möjligheter som här kan
tänkas komma i fråga är att efter hand
antingen helt slopa folkpensionsavgiften
och sjukförsäkringsavgiften — som tas
ut från första kronan av det beskattningsbara
beloppet — och i stället övergå
till skattefinansiering eller också att i
varje fall införa ett skattefritt grundbelopp
för alla som skall betala pensionsavgift
etc. i likhet med vad som gäller vid
beskattningen.

Emellertid finns det många angelägna
utgiftsändamål som måste tillgodoses i
den mån resurserna förslår. I fråga om
folkpensionerna står vi givetvis fast vid
vår positiva linje. Men även åldringsvården
måste beaktas. Herr Heckscher var
här inne på den linje som vi tidigare har
tagit upp, och det är möjligt att vi kan
mötas där; det får vi väl se. Vi menar i
centerpartiet att det behövs pensionärsbostäder,
hemvårdarinnor, hemsamariter
o. s. v. Målet skall vara att se till att så få
som möjligt skall behöva flytta till ålderdomshem,
helst ingen, utan de gamla bör
i möjligaste mån bo kvar i sina hem eller
flytta in i pensionärshem och genom regelbundna
besök få den vård och hjälp
de behöver. Vi måste inrikta oss på att
komma bort ifrån de kollektiva anstalterna
så långt som det över huvud taget är
möjligt. Vi får inte rotrycka människorna
på ålderns dagar.

Andra angelägna uppgifter är förbättrandet
av forskningen och av ungdomens
utbildningsmöjligheter. Det klankas ofta
på ungdomen och visst finns det nu som
förr rötägg, men glöm inte bort att det

alldeles övervägande flertalet av den är
sund och prima. Vi måste se till att ungdomarna
blir i tillfälle att göra en god
och nyttig insats i samhället. De måste
ha den utbildning som erfordras för detta
både för sin egen, sin familjs och hela
samhällets skull.

För vägväsendets del vill vi i centerpartiet
stryka under att alla de pengar
som inflyter från bilismen på ett eller
annat sätt bör komma kommunikationsväsendet
tillgodo. Vi måste få bättre vägar,
på vilka bensinåtgången och bilslitaget
blir mindre. Inom bostadspolitiken
går centerpartiet som bekant in för en
successiv avlyftning av de generella subventionerna.
Folk som inte behöver subventioner
för sina bostäder skall inte ha
sådana, och de som verkligen behöver
subventioner skall ha möjlighet att få
dem. Vi inriktar oss här på att ge stöd till
barnfamiljerna och, som jag sade, till alla
som verkligen behöver stöd.

Framför allt vill vi främja egnahemsbyggandet.
Denna bebyggelseform är
utan tvivel av stort värde för barnen och
för barnfamiljerna. Barn som bor i denna
bebyggelse kan lättare beredas tillfälle
till utomhusvistelse under lämpliga
förhållanden, över huvud taget är det
nödvändigt att vid bebyggelseplaneringen
på allvar uppmärksamma behovet av
s. k. grönområden, till vilka man kan
släppa ut barnen utan risk för trafiken.

I fjol väckte centerpartiet en motion
om att man för bostadsbyggandets vidkommande
borde försöka införa värdebeständiga
lån i syfte att därigenom uppnå
två mål: lägre hyror i de nybyggda husen
och mindre skillnad i hyreskostnad mellan
likvärdiga bostäder.

Så ett par ord om sjukförsäkringen.
Jag hoppas att regeringen härvidlag kommer
att godta förslaget ifrån centerpartiledamoten
i utredningen om att grundsjukpenningen,
som nu är tre kronor,
skall höjas till fem kronor. Detta är av
största betydelse inte minst för våra husmödrar,
vilkas insats i samhället är

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

väsentligt undervärderad i sjukförsäkringssammanhang.

Vid budgetpolitikens utformning måste
räntan och kreditmöjligheterna beaktas.
Vi måste se till att räntan så snart
som möjligt sänkes. Man anser på en del
håll att det är möjligt att redan nu sänka
utlåningsräntorna till förmån för låntagarna,
såsom småföretagare, bilägare
o. s. v., men det måste bli en ordentlig
lösning. Det räcker inte att komma med
en kvarts procent. Man får i stället — om
det nu som en del tecken tyder på blir en
åtstramning — försöka att genomföra en
ordentlig sänkning. Jag har därmed inte
pläderat för att man skall vara ute i otid,
utan man skall avvakta det rätta ögonblicket
och då ta ett krafttag för att nå
detta mål.

Beträffande företagsamhetens kreditproblem,
skall ju nu de små och medelstora
företagen genom ett förslag som
framläggs i år få sina kreditmöjligheter
förbättrade. Vi hoppas att detta förslag
verkligen kommer att leda till en väsentlig
förbättring på detta område. Även
jordbruket måste få bättre kreditförhållanden
och konkurrensmöjligheter. Här
måste man som jag redan sagt se efter
hur sexårsavtalet verkat: om det har givit
vad som åsyftats eller om man här
måste sätta in några extraordinära åtgärder.
.lag sade vidare att skogsbilvägarna
har försummats av statsmakterna, och
att det bör vara lönande för det allmänna
att främja tillkomsten av flera skogsbilvägar.

För genomförandet av våra förslag är
vi beredda till samarbete. Detta är inga
tomma ord ifrån vår sida. Vi har under
decennier visat att vi samarbetar för att
få igenom olika förslag, som vi anser vara
av värde. Politiken får icke bli något
av ett allmänt gräl för grälandets egen
skull. De demokratiska partierna bör
kunna samarbeta.

Det är dock angeläget att höstens val
ger ett utslag, som medverkar till att
kommunisterna avhänds möjligheten att
vara tungan på vågen. Självfallet ligger

det också i vårt intresse att socialdemokraterna
inte är så starka i riksdagen att
de ensamma kan bestämma politiken. Det
är ett naturligt mål för varje parti att
inget annat parti på egen hand skall kunna
avgöra hur politiken skall utformas.

Vår politik kommer i huvudsak att innebära
egna förslag på olika områden
och inte ett hejdlöst felsökeri hos andra.
Detta betyder emellertid inte att vi skall
underlåta att försvara oss, när vi blir angripna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Vi har väl inte kunnat
undgå, när vi suttit och avlyssnat oppositionsledarnas
inlägg, att göra reflexionen
att remissdebatten denna gång skiljer
sig från de traditionella remissdebatterna
genom att herrar oppositionsledare
nu täcker ett vidare fält än enbart
den framlagda statsbudgeten. Jag
tar det såsom ett uttryck för dels att
man egentligen inte har så mycket att
invända mot den framlagda budgeten
— den är svår att kritisera —, dels naturligtvis
att det finns andra ting som
också är viktiga i dagens situation. Men
jag har ju ovanan att vilja komplettera
min egen budget från talarstolen med
några synpunkter. Herrarna har varit
föredömligt kortfattade i sina inlägg och
jag skall försöka att också vara det.

Jag kan emellertid inte uraktlåta att
anföra ett citat från oppositionens ledare
i slutet av 1959. Herr Ohlin hade
då att spå om en situation som låg cirka
två månader framåt i tiden. Det är ju
litet besvärligare när jag skall sätta mig
ned och spå sex månader framåt. Herr
Ohlin var vid detta tillfälle inte nöjd
med vare sig den omsättningsskatt som
diskuterades eller med den ATP-reform
som hade genomförts, och han sammanfattade
sin inställning i följande ord:
»Den karusell som omsättningsskatten
kan befaras starta i fråga om priser, löner,
kreditrestriktioner och arbetslöshet

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i nästa års känsliga läge» — det var
1960 — »kommer ju att sluka de pengar
som omsättningsskatten skulle ge.» Och
herr Ohlin underströk vidare i ett mycket
längre inlägg vilken olycksalig framtid
vi allesammans skulle ha att förvänta.

Jag brukar ju beskyllas för att vara
en dålig spåkarl. Ett sådant omdöme är
litet lättare att bära, om man kan fördela
gracerna. Detta är ingen anmärkning
mot herr Ohlin, ty det är svårt att
spå om ekonomiska ting — det är jag
den förste att erkänna.

Men i budgeten ges ändå en liten exposé
över utvecklingen under 1960 och
1961. Vem som helst kan där läsa sig
till att svenska folket under båda dessa
år höjt sina inkomster med cirka 10 procent.
Vi har under denna tid haft ett
ovanligt stabilt prisläge. Internationellt
sett har vi snarast legat på den bättre
sidan — det har i medeltal rört sig om
ett par procents prisstegring. Jag exkluderar
omsättningsskattens verkan —
jag vill inte kalla den ett inflationsprisstegrande
element, ty den prisstegring
som följt av omsättningsskatten var vi
medvetna om och kunde räkna fram på
förhand.

Följaktligen har också reallönerna
förbättrats icke oväsentligt under båda
dessa år — under 1961 med mellan 5
och 6 procent, och det är bättre än vad
vi varit vana vid under 1950-talet och
efterkrigstiden i övrigt.

Men även hushållssparande! redovisar
vissa siffror som inte är omnämnda i
budgeten men som ändå är intressanta
att studera. Vi uppskattade hushållssparandet
1959 till 2 800 miljoner, 1960 till
4 100 miljoner och 1961 till 4 800 miljoner.

Produktionsökningen inom industrien
var 1960 7 procent och 1961 4Va procent,
och bruttonationalprodukten ökade —
såsom framgått av budgeten och nationalräkenskaperna
— med 4 respektive
4Va procent under båda dessa år.

Industrien, som ju ofta står i förgrun -

den i våra ekonomiska debatter, kunde
under de båda sistförflutna åren öka
sina investeringar med 15 respektive 13
procent. Det visar ju att man inte var
ängslig för framtiden utan optimistisk
och full av tillförsikt för utvecklingen,
trots omsättningsskatt på produktionsvaror
och trots ATP-avgifterna.

Vi har haft en god balans i vår utrikeshandel
och vår valutareserv har under
det gångna året ökat med 900 miljoner.

Jag får nog säga såsom ett ringa försvar,
när oppositionen vill angripa regeringen
för dåliga prognoser och för
att ha uttalat spådomar med dålig följsamhet
till den kommande utvecklingen,
att de två senaste årens utveckling ganska
grundligt dementerat alla de olycksprofetior
som så ytterst högröstat och
intensivt framfördes i slutet av 1959.

Kan vi fortsätta i denna takt? Det är
naturligtvis den intressanta frågan. För
min del tror jag inte att vi kan fortsätta
i exakt samma fart som hitintills. Jag
tror att det ekonomiska livet kommer att
något normaliseras. Den internationella
bilden ger vid handen att vi har att se
fram mot en, om jag får använda uttrycket,
blandad konjunktur.

Jag lade märke till, att herr Heckscher
inte gillade skrivningen i finansplanen.
Det är för herr Heckscher mycket bekvämare,
riktigare och bättre, om finansministern
talar om att det blir antingen
si eller så och därmed punkt och
slut. Det skall målas i svart eller vitt
och inte i några murriga färger däremellan,
ty annars är det svårt för herr
Heckscher att få ut någonting av det.
Ingen skulle vara mer tillfredsställd än
jag om livet vore sådant, att man bara
behövde använda den svarta och vita
penseln. Nu är det emellertid inte så.
När vi försöker se på framtiden finner
vi, att perspektivet är blandat, och följaktligen
blir presentationen av den kommande
ekonomiska utvecklingen beroende
härav. Vi har till exempel nödgats
säga oss, att för vissa avsnitt i den sven -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ska exportindustrien företer framtidsutvecklingen
i dag inte det allra rosigaste
perspektiv. Det gäller massaförsäljningarna,
malmen, järnet och stålet.
På vissa andra avsnitt däremot —-jag tänker då närmast på verkstadsindustrien
— är orderingången fortfarande
mycket hög och fortfarande arbetar
man med ett underskott på arbetskraft
och med långa leveranstider. Denna bild
har föranlett oss att säga, att när man
väger det ena mot det andra blir slutresultatet
rörande den privata industriens
framtidsutsikter plus minus noll.
Vi har vissa aktiva avsnitt, som kommer
att dra till sig ytterligare arbetskraft
och som fortsätter att expandera,
och vi har vissa andra avsnitt, som kommer
att stagnera och i mindre utsträckning
kanske gå tillbaka. Detta avläser
man bl. a. på investeringssidan, ty det
är ju förhoppningarna och byggandet
för framtiden, som avspeglar sig i de
aktuella bedömningarna. Vi har därför,
när det gäller investeringsprognosen,
inte vågat säga någonting annat än plus
minus noll beträffande industriens investeringar
och då skall vi självfallet,
för att budgeten skall vara följsam med
den ekonomiska utvecklingen och synkroniserad
med konjunkturpolitiken,
starta litet hårdare på den offentliga
sektorn. Den statliga verksamheten representerar
investeringsmässigt en uppgång
med 5 procent. Kommunernas investeringsönskemål
betyder en uppgång
med i runt tal 10 procent. Men ändå
kvarstår, att vi för år 1962 räknar med
på det hela taget goda ekonomiska betingelser:
en ökning av bruttonationalprodukten,
en ökning av människornas
reallöner och man kanske också vågar
säga, mot bakgrunden av utvecklingen
under de senaste åren, en ökning av
hushållens sparande. Jag tror dessutom,
att denna investeringspessimism, om jag
får använda uttrycket, just nu på den
privata sektorn är en övergående företeelse.
Den har på vissa avsnitt sin förklaring
i lagerställningen i åtskilliga av

våra köparländer, och detta är ju en
föränderlig faktor. Har man förbrukat
sina lager måste man köpa nytt och den
regeln kan väl bl. a. gälla för ett av de
just nu av dämpning präglade industriområdena.

När vi har presenterat en budget, som
är, man har använt uttrycket totalbalanserad,
är det utifrån budgetens funktion
i det samhällsekonomiska perspektivet.
Herrarna har i sina inlägg i dag kommit
tillbaka till den gamla konventionella
och traditionella uppfattningen
om driftbudgeten som rättesnöre och
den fasta punkten, kring vilken övereller
underbalansering sker. Ja, jag
har i och för sig ingenting emot det,
bara man är beredd att ta ut en ordentlig
överbalans på driftbudgeten när så
är erforderligt. Om denna överbalans på
driftbudgeten harmoniserar med en totalbalans,
är vi på samma nivå, även om
vi använder skilda termer för att uttrycka
det. Jag tror emellertid, att utvecklingen
själv har dementerat riktigheten
i den gamla uppfattningen av
drift- och kapitalbudgeten. Budgetens
inverkan på samhällsekonomien beror
på om den är aktiv eller ej, om den stimulerar
eller dämpar. Ser man till budgetens
inverkan på samhällsekonomien
spelar det ingen roll om utgifterna bokförs
på drift- eller kapitalsidan. Kronorna
har samma effekt i samhällsekonomien
om de går till skollärarlöner över
driftbudgeten eller om de går till bidrag
till skolbyggen över kapitalbudgeten
och blir löner till bostadsarbetare
och transportarbetare och materialleverantörer.
Om pengarna bokförs på driftsidan
till materialinköp åt försvaret eller
på kapitalsidan för att man skall
bygga lagerhus att förvara försvarsmaterielen
i, har självfallet heller ingen
samhällsekonomisk betydelse.

Nu har vi haft starka inflationsinslag
i vår ekonomi under 1950-talet, och i
regel har dessa varit mest markerade
när den statliga upplåningen varit
störst. Detta är i och för sig ganska na -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

turligt. Även om vi försöker stämma
sams budgeten med konjunkturutvecklingen
har vi inte nåt.t det fulländade
mästerskapet på det området, det vill
jag livligt understryka. Man får trösta
sig med att vi kommer litet närmare
effektiviteten för varje år som går.

Yi hade under de sista två åren av
1950-talet ett stort upplåningsbehov i
den statliga hushållningen, bortåt 1 400
—1 600 miljoner kronor per år. Den
upplåningen togs av naturliga skäl genom
affärsbankssystemet, eftersom kapitalmarknaden
inte skulle ha räckt till
såvida man inte hade motat undan andra
legitima lånesökande. Resultatet blev
svårigheter att vidmakthålla den ekonomiska
stabiliteten. Vi fick besvärligheter
både i finanspolitiken och i penningpolitiken.
Detta har omvittnats av
en av våra yngre bankchefer, chef för
en av landets största affärsbanker, i en
artikel i Finanstidningen, en artikel
som jag utgår ifrån att oppositionens talesmän
har läst. Slutsatsen av hans analys
av budgeten i samhällsekonomien är
kort och gott, att det är nödvändigt med
stark finanspolitik. Låt oss inte komma
tillbaka till en svag finanspolitik som
lägger orimliga bördor på penningpolitiken,
manar bankchefen, med de konsekvenser
som en sådan penningpolitik
har och som han närmare utvecklade.
Han ber följaktligen om en fortsättning
av de senaste årens starka finanspolitik,
och i det avseendet står han väl på samma
plan som de tre ekonomer som herr
Hedlund apostroferade i sina inlägg i
en debatt kring dessa frågor för en vecka
sedan.

Nu var vägen till en sanering av finanspolitiken
lång och besvärlig. Vägen
gick över införandet av en 4-procentig
omsättningsskatt och det var ju inte den
allra lättaste vägen. När jag anger denna
bakgrund har jag därmed velat understryka,
hur oerhört angeläget det är att
den budget som nu läggs fram inte ytterligare
försvagas, att den finanspolitik
som regeringen har ställt sig bakom icke

görs sämre på sin väg genom denna kammare
och medkammaren.

Jag har inte haft tillfälle att se oppositionspartiernas
attacker satta på
pränt. Det får vi om några dagar. Men
herrarna gav ju i sina inlägg ändå besked
om att ni vågar er på en försvagning
av finanspolitiken. Även om ni i
vissa avseenden kommer att anvisa besparingar,
så kommer, om jag fattade
herrar Heckscher och Ohlin rätt, saldot
av hela operationen att innebära en
försvagning av den finanspolitik som regeringen
har ställt sig bakom.

Jag behöver inte erinra om att en sådan
handlingslinje betraktas som felaktig
och äventyrlig inte bara från finansministerns
sida — det brukar ni
kanske slå ifrån er ganska lättsinnigt
— men också av dem som i den allmänna
ekonomiska debatten liar kommenterat
budgeten. Det är inte bara bankdirektörer
och ekonomer utan också
andra som har uppträtt i den ekonomiska
diskussion som följer en budgetpresentation.

Nu är vår budget något svagare än
budgeten har varit de två sista åren.
Det budgetår som gick till ända i fjol
somras redovisade ju ett överskott i statens
affärer och en avbetalning på statsskulden.
För innevarande budgetår innebär
statsverkspropositionen ett överskott
på 160 miljoner kronor i de totala
affärerna. För min egen del är jag
beredd att säga, att detta överskott med
all sannolikhet kommer att bytas till ett
underskott, som väl inte behöver bli så
stort men likväl innebär ett steg mot
en försvagning av finanspolitiken. Den
budget som nu redovisas har ett formellt
överskott i statens totala affärer
på ett par tiotal miljoner kronor. Men
det har också lämnats besked om att
flera tunga poster inte är täckta och
att budgeten för budgetåret 1962/63 följaktligen
kommer att innebära ytterligare
ett steg mot försvagning av finanspolitiken.
Vi har velat ta risken av detta,
men naturligtvis mot bakgrunden av den

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

uttalade försiktighet som råder på den
privata sidan och av att det följaktligen
skulle finnas utrymme för en expansion
på den offentliga sektorn med hänsyn
till tillgänglig arbetskraft och kapitaltillgångar.
Personligen tror jag att man
ändå tar vissa risker med den budgetpolitik
som här presenteras. Det är möjligt
att jag är litet för pessimistisk och
att en finansminister kanske alltid vill
ha litet större säkerhetsmarginaler än
andra människor bedömer erforderligt.
Men när vi har gått så långt som vi gör
med denna budget är detta alltså ett
klart uttryck för att vi tar vissa risker.
.lag hoppas det skall gå bra. Men att
försämra finanspolitiken ytterligare vore
ett risktagande, som enligt min mening
inte vore förenligt med det ansvar
som regering och riksdag har för
dagens ekonomi där budgeten spelar en
så väsentlig roll.

En annan fråga, som tangerades av
partiledarna i deras inlägg, var naturligtvis:
Hur bör politiken på det ekonomiska
fältet utformas för den händelse
man får en ytterligare försvagning
i konjunkturen? Därvidlag har vi
den gamla diskussionen om huruvida
lättnaderna skall ske på det penningpolitiska
området eller det finanspolitiska
området, om lättnaderna skall ha
generell karaktär eller om de skall insättas
mera punktvis. Jag kan nog på
den punkten ge herr Hedlund rätt och
säga, att om det skulle visa sig att den
framtida konjunkturen representerar en
mera markerad nedgång än vad vi i dag
bedömer bli fallet och att ytterligare
lättnader blir erforderliga, framstår det
även för regeringen som om vissa lättnader
på kreditpolitikens område vore
vad som i första hand bör komma i
fråga. Eftersom finanspolitiken ändå är
grunden för möjligheterna att driva en
effektiv och riktig penning- och kreditpolitik,
kommer man så att säga rent
automatiskt till den slutledningen.

I den mån lättnader skall ske på finanspolitikens
område bär man att väl -

ja emellan antingen att tillgripa generella
lättnader via ytterligare skattesänkningar
eller att försöka med den
-—- vi ha använt uttrycket i tidigare
debatter — selektiva finanspolitiken.
Jag tror att den senare är den
riktiga framgångsvägen så länge som
dämpningarna i konjunkturbilden ändå
härrör från vissa partiella avsnitt inom
vårt näringsliv och inte är starkare och
mera markerade än vad vi nu kan avläsa.
Anledningen till denna min uppfattning
har jag väl förklarat tidigare.
Men jag skulle här bara ytterligare vilja
understryka, att om det är så, att vissa
av våra exportnäringar får ytterligare
besvärligheter med sin försäljning, hjälper
man inte dem genom en allmän
skattesänkning för alla landets medborgare.
De pengar som man då sätter
i händerna på medborgarna efterfrågar
i mycket ringa utsträckning t. ex. massa,
malm och järn och metall i handelssortimenten.
De pengarna kommer i stället
att efterfråga typiska konsumtionsvaror
och för all del också konsumenternas
kapitalvaror. Det kommer att innebära,
att man i stället får en ytterligare
efterfrågan som tar sig uttryck i en
ökad import. Man får genom den generella
lättnaden i finanspolitiken i det
konjunkturläge, som nu avtecknar sig,
inte någon hjälp till de pressade exportindustrierna.
Man får i stället en
stimulans på importsidan, som »slår»
emot valutareserven. Slutresultatet blir,
som vem som helst kan räkna ut, alls
inte vad man önskar.

Den punktvisa, selektiva, aktiva politiken
innebär i stället, att man försöker
att rusta upp och hjälpa till på de
avsnitt av näringslivet, som präglas av
avmattning. Det kan man göra via olika
åtgärder. Vi har diskuterat, och kommer
relativt snart att få diskutera, möjligheterna
att sätta av pengar till investeringsfonder
för att kunna »arbeta på
lager». Ett annat uttryck för denna
punktvisa insats är naturligtvis den aktiva
arbetsmarknadspolitiken, som med -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

verkar till att föra över arbetskraften
dit den behövs och där den efterfrågas
och som följaktligen inte resulterar i
dessa genomslag på valutareserven, som
jag nämnde om.

Sedan vill jag nog allmänt säga, att
när man i ett sådant här tveksamt läge
skall »spika» regler för den framtid,
som börjar om sex månader och slutar
om aderton månader, är det väl en gammal
god regel att det är bättre att driva
en politik, där förändringarna kommer
att gälla lättnader, än att behöva skärpa
den ekonomiska politiken ytterligare.
Det är jag den förste att vilja vittna om.

Den nya budgeten är ett uttryck för
två saker. Den är ett uttryck för, som
jag nyss beskrev, vår vilja att med hjälp
av budgeten driva en följsam konjunkturpolitik
— i akt och mening att hålla
sysselsättningen uppe och därmed också
ge möjligheter för en maximal produktionsökning.
Det andra inslaget i
budgeten är ett uttryck för att det ännu
finns åtskilligt kvar i vårt samhälle som
vi vill reformera, rusta upp och göra
bättre. På den punkten har årets budget
gett bättre möjligheter än vad vi traditionellt
har varit vana vid.

Man har talat om folkpensionsförstärkningen,
och jag kan utan vidare
säga att jag hoppas vi skall kunna ena
oss om den i all samstämmighet och
över alla partigränser. De förklaringar,
som har avgetts från denna talarstol om
det riktiga och resonliga i en förbättring
av folkpensionerna, behöver inte
upprepas — föreställer jag mig — från
något håll. Det torde räcka med att de
andra understryker vad en sagt, ty på
den punkten är vi eniga.

Ett annat aktivt inslag i budgeten är
självfallet de 140 miljoner, som anslagits
till vägväsendet. I åtskilliga av
t. o. m. oppositionens tidningar har man
redan kunnat avläsa, att dessa 140 miljoner
praktiskt taget motsvarar den inkomstförstärkning,
som femöreshöjningen
av bensinpriset gav, d. v. s. den förstärkning
av vägbudgeten, som riksda -

gen för någon månad sedan om än med
en viss svårighet ville vara med om.

En annan fråga, som jag kan säga
präglas både av framåtsyftande synpunkter
och av ett allmänt intresse, är
naturligtvis atomkraftens behandling i
den framlagda statsbudgeten. Jag hade
glädjen, och därvidlag är jag ärlig, att
någon gång under våren 1957, vill jag
minnas, föreslå riksdagen en förstärkning
av inkomsterna via energiskatten
för att möjliggöra en uppbyggnad av
atomkraften och dess utnyttjande för
fredligt bruk. Riksdagen var kanske
tveksam även på den punkten men gav
i varje fall regeringen de erforderliga
resurserna och möjligheterna. Det kan
vara välkommet att avge en rapport för
denna kammare, att till dags datum har
av energiskattepengarna satsats 780 miljoner
kronor på atomkraftens forsknings-
och utvecklingsarbete. I det senaste
projekt, som handelsministern redovisar
i sin huvudtitel och som enligt
vad våra vetenskapsmän och tekniker
gör gällande skulle vara den sista försöks-
och utvecklingsstationen innan vi
är framme vid att atomkraften kan levereras
till folkhushållet till kommersiellt
konkurrenskraftiga priser, ligger
inte mindre än 200 miljoner kronor i
forsknings- och utvecklingskostnader,
en insats som jag gissar vi är överens
om att ingen annan än folkhushållet
kollektivt hade kunnat prestera. Vi
måste lösa kraftförsörjningsfrågan den
vägen, eftersom vi fram till 1970-talet
har byggt ut vår konventionella vattenkraft
och inte vågar ta risken av att i
alltför stor utsträckning basera den
kraftkälla, som är nödvändig för all vår
framgång och all vår utveckling, enbart
på den importerade oljan.

Ett annat expansivt avsnitt i budgeten
gäller självfallet bostadsbyggandet.
Här har vi ett klart uttryck just för samordningen
med den privata sektorns investeringsprognoser.
När man där inte
vågar ta ut sin del av den nationalproduktionsökning
som vi räknar med, ges

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det möjlighet att expandera på den offentliga
sektorn. Bostadsbyggandet ökas
med 5 000 lägenheter till 75 000 lägenheter.
Jag vill understryka en sak, som
man kanske inte tänker på men som är
väl värd att erinra om. Den ökning av
bostadsbyggandet med 5 000 lägenheter
som sker betyder att av kapitalmarknadens
resurser ytterligare 250—300 miljoner
kronor skall flyttas över till bostadssektorn.
Vi tror oss om att ha utrymme
för detta, och därför har förslaget
framlagts.

Någon gång i höstas satt jag och avlyssnade
oppositionsledaren herr Ohlin.
Efter debatten var vi överens om att
bara kalla varandra för herr och inte
för professor etc. Jag skall försöka
komma ihåg det. Jag satt alltså och avlyssnade
herr Ohlins anförande från talarstolen,
i vilket han gjorde gällande,
att man ändå borde försöka komma fram
till en försiktig höjning av bostadsbyggandet
så där med en 3 000 lägenheter
per år. Det borde man orka med. Nu
ansåg sig regeringen orka med 5 000,
men då har herr Ohlin beslutat sig för
att det nu är bäst att klippa till ordentligt,
och därför sätter han upp ett program
med 100 000 lägenheter som målsättning.
Herr Ohlin var försiktig nog
att inte tala om hur lång tid vi skulle
vänta på förverkligandet av detta mål.
Jag utgår ifrån att han inte ville presentera
förslaget som ett alternativ till
den budget som nu har framlagts, ty då
blir han relativt ensam om detta. Men
det är klart att jag ser på detta problem
som jag har sett på det tidigare: det är
en smaksak, om man i en sådan framåtsyftande
debatt, där målet kan ligga på
längre eller ännu längre distanser framöver,
använder sig av en målsättning
med 75 000, 80 000, 90 000, 100 000,
110 000 eller 120 000 lägenheter. När vi
skall avgöra hur mycket vi kan bygga,
är det fråga om en fördelning av de tillgängliga
kapitaltillgångarna och den
tillgängliga arbetskraften. När vi vet att
vi än så länge har en mycket trång

kapitalmarknad — det är ju åtskilliga
som med jämna mellanrum gör gällande
att deras egen speciella sektor är
styvmoderligt behandlad vid fördelningen
av kapitalmarknadens tillgångar
— och när vi samtidigt kan konstatera,
att den höjning vi kostat på oss i år
kommer att överföra ytterligare mellan
250 och 300 miljoner till bostadsbyggande,
förstår var och en att hela frågan
om bostadsbyggandets omfattning
är en fråga om utvecklingen och tillgången
av tillgänglig arbetskraft och
tillgängligt kapital. Det blir i sista hand
fråga om den avvägning vi vill göra.
Skall vi satsa arbetskraften och kapitalet
på skolor, på bostäder, på vårdanstalter,
på vägar, på industriens investeringar
i de marknadsperspektiv som vi
nu har framför oss, eller skall vi i större
utsträckning satsa på bostäderna? Det
är den avvägning som regeringen aldrig
kommer ifrån. Därför har regeringen
avstått från att skissera upp de i dagens
läge mer eller mindre önskebetonade
program som skall realiseras först någon
gång i framtiden och inskränkt sig
till att försöka göra en fördelning av de
reella resurser som vi i dag förfogar
över mellan de anspråk som i dag reses
från olika håll.

En annan aktiv sektor i budgeten är
självfallet skolan, vilken går fram i en
väldig utvecklingsväg, där ingen av oss
kommer att vare sig vilja eller kunna
dämpa takten. Det är en automatik i
den utvecklingsvägen, som gör att vi
bara har att acceptera den och se till
att kapital och arbetskraft i erforderligt
mått ställs till förfogande.

Vidare får jag väl också tillåta mig
att erinra om att vi under 1961 vid våra
överväganden i kanslihuset av utlandshjälpen
i alla dess aspekter — våra
möjligheter till bilateral, humanitär och
teknisk hjälp och våra möjligheter att
synkronisera våra insatser med andra
länders insatser på den internationella
kapitalhjälpens område — efter noggranna
utredningar har kommit fram

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

till de förslag, som här serveras riksdagen
och som innebär en ökning från 50
miljoner kronor för innevarande år till
130 miljoner för nästa år.

Finansministern har i dagspressen
efter den 11 januari beskrivits såsom en
lycklig person som sitter i ett regn av
pengar och har jämnt göra att klara sig
inför detta överflöd på guld. Guldet är
disponerat på det sätt varpå regeringen
presenterar budgeten för riksdagen.
I den män man anser detta vara ett överflöd,
vill jag peka på budgetens funktion
i samhällsekonomien. Tar man hänsyn
till denna tycks inte heller överflödsdiskussion
ha någon nämnvärd
vikt och betydelse.

Visst representerar utgiftssidan denna
gång en ökning med 1 250 miljoner
i jämförelse med innevarande års budget,
där motsvarande belopp beräknades
till 500 miljoner kronor. Men det
är i stor utsträckning fråga om överföringar
inom folkhushållet, överföringar
vilka vi allesammans har varit, är
och kommer att förbli eniga om. Bara
ökningen av folkpensionerna, barnbidraget
och studiebidragen representerar
550 miljoner, således nära hälften av
budgetens ökning.

Jag vill också anföra något om de
kommunala problemen. Herr Heckscher
fäste ett visst avseende vid dessa i
sitt inlägg, och centerpartiets ledare
herr Hedlund annonserade att man på
den punkten längre fram under riksdagen
kommer tillbaka med vissa synpunkter.
Med de skattesänkningar, som
har skett under 1950-talet och den skattesänkning
som genomfördes före jul
och som skall tillämpas från och med
den 1 januari i år, har vi åstadkommit
en skattelättnad inte bara för statsskattebetalarna
utan självfallet också för
kommunalskattebetalarna. Det skattefria
ortsavdraget innebär en ordentlig lindring
i skattebördan för folk med mindre
inkomster och en betydande lindring
av kommunalskatten.

Jag skall inte ta upp så mycket av

tiden med denna fråga i dag; vi får
anledning att tala om den längre fram.
Om man emellertid studerar utvecklingen
just på de mycket kontroversiella
punkter, vilka jag fann låg bakom herr
Hedlunds inlägg, nämligen skattefördelningen
mellan stat och kommun i
ting där de gemensamt har ansvaret för
finansieringen, skall man finna att de
kommunala bidragen på vissa avsnitt
har urholkats och urholkats ganska
kraftigt. På vissa andra avsnitt är emellertid
motsatsen fallet. Tar man med i
bilden alla plus och minus, visar det
sig att staten i dag kommer att betala
omkring 19 procent av kommunernas
utgifter. 1948 utgjorde statsbidraget 12
procent av kommunernas utgifter. Jag
har velat anföra detta därför att ett
problem skall belysas från båda hållen.

Kommunerna har nu ett aktivt år
framför sig. Som en följd av det ökade
bostadsbyggandet kommer de att tvingas
till ökade investeringar. Jag nämnde
att kommunerna för kommande år utgör
den utan konkurrens mest aktiva sektorn
i vår samhällsekonomi. En ökning
av investeringarna med 10 procent kommer
för kommunerna att innebära ett
behov av ungefär en halv miljard. Det
finns emellertid en liten guldkant på
kommunernas molntunga lånehimmel.
Det ligger nämligen i skatteåterbäringens
teknik, att när kommunerna 1962
får sin avräkning av preliminärskatten
från staten, har de också rätt att få en
slutbetalning, som omfattar tiden från
år 1960, till komplettering av de preliminära
avräkningarna. Denna slutbetalning
till kommunerna kommer att
röra sig om ungefär 400 miljoner och
motsvarar följaktligen ungefär 80 procent
av kommunernas investeringsökningar.

På kapitalmarknaden finns det väl
ändå förhoppningar om att det problem
som varit det största under senare år,
nämligen bristen på pengar för alla
som vill låna, småningom skall kunna
lösas. Det beror naturligtvis i sista hand

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

på i vad mån svenska folket är berett
att spara. Vi bär ökat vårt sparande
hushållsmässigt; det redovisade jag
med några siffror i inledningen av mitt
anförande. Vi har också ökat det offentliga
sparandet under de senare åren
genom att staten bär kunnat uraktlåta
att anlita lånemarknaden. Huruvida industrien
och företagsamheten kan öka
sitt sparande är jag måhända mera tveksam
om. Vi har en konjunktur för dagen
som präglas av en ganska stor stabilitet
prismässigt, något som ekonomerna
brukar kalla en mängdkonjunktur.
Industrien i vårt land torde lika
litet som industrien i andra länder kunna
undgå att få räkna med ökade kostnader,
framför allt på lönesidan. Det är
möjligt att graden av självfinansiering
inom industrien blir litet lägre framöver
än den varit hittills under de senare,
ur självfinansieringssynpunkt
mycket goda åren. Det är möjligt att
industrien blir tvungen att i större utsträckning
gå ut på lånemarknaden.
Ser man detta från samhällsekonomiska
och rationella utgångspunkter, ligger
det ingen fara i det. Det kan t. o. m.
vara ett element som gör, att pengarna
går till sådana avsnitt inom den industriella
sektorn där de gör den största
nyttan.

Beträffande en sparkälla som har
etablerats under de senaste åren, nämligen
ATP-fonderna, visar utvecklingen
mycket gynnsamma resultat. 1960 kunde
ATP-fonderna låna ut 500 miljoner
kronor och 1961 700 miljoner kronor.
1962 räknar man med att ATP-fonderna
skall kunna låna ut mellan 1 200 och
1 300 miljoner kronor. Reduktionen
inom den privata försäkringssektorn
har inte blivit lika stor som ökningen
av ATP-fonderna. ATP-fonderna har
alltså inneburit ett nettosaldo i vårt
sparande i samhället och kan naturligtvis
därför också ge oss vissa förhoppningar
när vi ser på kapitalmarknaden
framöver.

Det är emellertid min personliga upp -

fattning, att efterfrågan på kapital under
1962 ändå kommer att vara så stark,
att det är ytterst angeläget att man slår
vakt om en budget med ett så litet låneinslag
som jag hoppas att statsbudgeten
skall få. Det bästa handtag vi kan ge
kommunerna och industrien, när de
tvingas anmäla sig som lånesökande,
är att inte öka den statliga upplåningen.

Jag vill till sist, herr talman, ge några
repliker till de ärade oppositionsledarnas
inlägg.

Herr Ohlin gjorde en bekännelse, som
han väl får utveckla ytterligare för
herr Heckscher och herr Hedlund. Han
började med att säga, att om de andra
båda oppositionspartierna hade lyssnat
litet bättre på honom och rättat sig
litet mer efter honom, så hade man haft
chans att ha en annan regering och en
annan politik i vårt land nu. Herr Heckscher
och herr Hedlund får väl svara
för sig själva, men jag har en mycket
bestämd känsla av att de kan returnera
den där beskyllningen med lugnt samvete.
Ty vem vill avgöra vilket av de
tre oppositionspartierna som skulle
haft de största utsikterna att genomföra
ett regeringsskifte, om den eller den
politiken skulle ha varit ensartad inom
hela oppositionen?

Herr Ohlin tog upp en sak som naturligtvis
har sitt stora intresse i den
allmänna ekonomiska debatten, nämligen
risken för en kostnadsinflation.
Han menade — och det tror jag är en
riktig iakttagelse — att efterfrågeinflationen
inte är den primära faran i dag.
Jag har visserligen själv, när jag sätter
mig ner och funderar över detta, ibland
litet svårt att renodla efterfrågeinflationen
från kostnadsinflationen, men
detta har i den ekonomiska debatten
blivit två skilda ting, och låt oss gärna
diskussionsmässigt fortsätta att skilja
dem åt. Herr Ohlin säger: »Vi kan ha en
kostnadsinflation i trapporna. Varför
håller regeringen så förtvivlat tyst om
den faran?» Jag vet inte vad herr Ohlin
är ute efter. Menar herr Ohlin att rege -

Andra kammarens protokoll 1962. Nr 3

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ringen skall gå ut med pekpinnen och
säga till de avtalsförhandlande parterna
att »det här avtalet skall ni träffa, går
ni längre har ni ställt till med kostnadsinflation»?
Jag har nog den mycket bestämda
uppfattningen, att båda parterna
i förhandlingshuset kan den ekonomiska
debatten ungefär lika bra som herr
Ohlin och jag. Och i dessa elementära
frågor vet man också ungefär lika mycket
som herr Ohlin och jag. Om vi vid
andra tillfällen sätter pris på och deklarerar
att vi inte skall lägga oss i den
enskilda arbetsmarknadens lönerörelse,
kräver väl nästan konsekvensen att vi
också avstår från att gå ut med pekpinnen
när de förhandlar. Om vi förlitar
oss på att parterna inte är oerfarna i
dessa frågor — och det är de inte —
och att de kan utläsa resultatet lika bra
som vi därest det blir galet, vet jag inte
vad vi skulle vinna med att försöka
mästra förhandlingsparterna på förhand.
Erfarenhetsmässigt har vi gjort
den reflexionen, att ett sådant utspel
inte varit till hjälp utan snarare tvärtom.

Herr Ohlin vände sig emot den ekonomiska
politiken, därför att den haft
ett inslag av prishöjningar under de
gångna åren. Herr Ohlin gjorde gällande
att lika väl som man har en fixerad
kilovikt och ett bestämt metermått skulle
man kunna ha ett fixerat prisläge.
Ja, det må vara herr Ohlins sak att försöka
etablera sig som någon sorts prisstegringens
mynt- och justeringsverk.
För egen räkning avstår jag härifrån,
därför att då skulle jag ta mig vatten
över huvudet. Samhället är inte funtat
på det sättet, att man i en sådan konjunktur
som rått de senaste åren med
någon utsikt till framgång skulle kunna
räkna med att hålla ett absolut fixt prisläge.
Höjer man lönerna — och det gör
man — får man genomslag på vissa
områden, där rationalisering och mekanisering
inte kan balansera lönehöjningarna.
Vi får kostnadsstegringar.
Men man kan väl ändå säga, att vid

en internationell jämförelse har prisstegringarna
i vårt land under senare
år inte i något avseende varit uppseendeväckande.
Priserna har snarare varit
fastare här än i åtskilliga andra industrialiserade
länder med samma ekonomiska
bild som vår.

Jag kan på den punkten också bemöta,
jag tror det var herr Heckscher,
när han talade om totalbalansering som
princip i budgeten. Man får använda
vilket uttryck som helst. Det väsentliga
är att man i sådana tider, som råder i
dag och som rått under de gångna åren,
har en stark överbalansering med tanke
på budgetens effekt på samhällsekonomien.
Och där resonerar man likadant
antingen det är en socialdemokratisk
eller en borgerlig finansminister.
Om herr Heckscher är intresserad har
jag här en lista, som visar en uppställning
över hur budgeten är balanserad
i alla OECD-länderna. Totalbalansering
är inget fenomen specifikt för Sverige.
Herr Heckscher har inte kunnat undgå
att läsa om president Kennedys i dagarna
presenterade budget, som också
haft ett inslag av överbalansering i de
totala utgifterna, även om jag här som
på andra håll inte gör några automatiska
jämförelser, eftersom budgettekniken
är olika i olika länder. Men själva principen,
att staten icke i en högkonjunktur
bör späda på ytterligare med en
budget som inte finansieras skattemässigt
utan lånemässigt, är en internationell
erfarenhet som inte precis är ny
men i varje fall internationellt vedertagen.

Herr Heckscher debuterade, kan jag
säga, med ett nytt inslag i den i och
för sig ibland trista budgetdebatten.
Han gjorde en romantisk beskrivning
av finansministern och hans budget och
liknade mig vid flickan som plockar
bladen från prästkragen och inte vet
var det slutar. Med bortseende från all
romantisering vet herr Heckscher lika
litet som jag hur ekonomien kommer att
se ut som tolv eller aderton månader. Yi

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

får försöka stödja oss på de ekonomiska
data vi kan anskaffa och dra slutsatser
därav. Som jag inledningsvis sade är
slutsatserna inte entydiga. Därför blir
det ett resonerande både av och till, och
det är det som herr Heckscher nu tycker
är så intressant och nöjsamt.

Herr Heckscher kommer vidare över
på en diskussion om vad som principiellt
skiljer den borgerliga oppositionen
från regeringspartiet. Det är att
regeringspartiet har socialismen som sin
målsättning. Visst vore det intressant
att diskutera detta ytterligare, herr
Heckscher, men att komma dit på den
enkla stigen om en totalbalanserad budget
är väl att ta litet lättsinnigt på problemet.
Med den reflexionen och med
den slutsatsen tvingas herr Heckscher
att räkna så många av Europas regeringar
till dem som är utrustade med
socialistiska målsättningar, att han själv
kommer att bäva för konsekvenserna.

När herr Heckscher i fortsättningen
fäller bilan över det s. k. tvångssparandet
är det klart att inte bara jag utan
kanske de flesta i kammaren gör den
reflexionen, att om man tillhör ett parti
som i två valrörelser åberopat den ökade
statsskulden som sitt förnämsta vapen
mot regeringen, så bör man vara försiktig
med att kritisera en budget som
innebär en reduktion av statsskulden
eller i varje fall en stabilisering av den
och inte en fortsatt ökning av densamma.
Om jag hade herr Hechschers avundsvärda
förmåga att glömma, skulle
livet vara åtskilligt lättare.

Jag kan ge herr Heckscher rätt i att
nya kreditinstitut inte löser några kreditproblem.
Däremot kan de vara en
medverkande faktor för att få krediterna
att komma dit vi från gemensamma
utgångspunkter anser att de bör komma.

Det kommer att framläggas förslag
om ett nytt kreditinstitut för småföretagsamheten.
Jag har tidigare sagt, att
det kanske väsentligaste elementet i
detta är att det skapas möjlighet för
småföretagarna att evalvera sina växel -

krediter till billigare långlån. Redan en
sådan åtgärd är av ett utomordentligt
värde för småföretagsamheten. Jag hoppas
också att vi skall få ett nytt kommunkreditinstitut,
som ger kommunerna
rationella möjligheter att placera långlån
i större format, vilket de i dag har
svårigheter att göra. Det finns kommunförbund,
för vilkas gemensamma projekt
lånebeloppen rör sig om så pass många
tiotal miljoner, att de har uppenbara
svårigheter att klara det hela rent
administrativt. Ett kommunlåneinstitut
kan ge möjlighet härtill. Det finns även
kommuner som är i ytterst stort behov
av att få låna pengar på lång räkning
men som inte kan det, helt enkelt därför
att de är för små för att få egna
obligationslån. Den penninganskaffningsmetoden
har ju i vårt land förbehållits
de allra största kommunerna.
Även för dessa mindre kommuner är det
rationellt med ett kommunlåneinstitut,
där de kan få gehör för sina synpunkter.

Jag hade nog inte trott att vare sig
finansministern eller någon annan i regeringen
skulle ransonera dessa pengar
och säga att den kommunen skall ha
och den kommunen skall inte ha lån.
Jag är ytterst angelägen om att kommunerna
själva klarar den frågan tillsammans
med de sparbanker där de
traditionellt lånar och som velat ställa
sig som delägare i ett planerat kreditinstitut.

Vidare kom herr Heckscher in på
frågan om regeringens ställning till det
europeiska ekonomiska samarbetet.
Jag skall inte ta upp tiden så mycket
med det. Jag vet att utrikesministern har
begärt ordet och att handelsministern
så småningom kommer att få tillfälle
att utveckla saken. Emellertid använde
herr Heckscher ett par uttryck som jag
inte vill låta stå oemotsagda. Regeringen
har, menar herr Heckscher, inte skaffat
sig den goodwill som är erforderlig för
de förhandlingar med de sex på associationsbasis
som vi har att emotse. Det

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

har väl närmast varit fråga om en attityduppfattning
hos herr Heckscher och
andra. Herr Heckscher och herr Ohlin
tillhörde dem, som för sex månader
sedan ansåg det vara praktisk politik
att söka medlemskap i de Sex med bibehållen
neutralitet. I dag har både
herr Ohlin och herr Heckscher kommit
till en annan uppfattning och är på det
klara med att medlemsskapet inte är
förenligt med den neutralitetspolitik vi
för. Herr Heckscher ruskar på huvudet
— jag skulle således ha uppfattat herr
Heckschers senaste uttalande felaktigt.
Herr Heckscher får väl närmare klara
ut detta. Om jag emellertid säger så
mycket som att det finns ett politiskt
flertal och en majoritet bland svenska
folket, som inte anser direkt anslutning
förenlig med vår politiska alliansfrihet
och neutralitet, så säger jag inte för
mycket. Jag tycker nog att de senaste
sex månaderna har gradvis och steg för
steg dokumenterat riktigheten av den
ståndpunkt, som gavs till känna av regeringen
och centerpartiet redan för
sex månader sedan.

Emellertid säger herr Heckscher att
ett annat utspel av regeringen skulle ha
givit en bättre goodwill. Men är man på
det klara med att — om jag skulle gå
tillbaka till herr Heckschers romantiska
bildspråk — giftermålet inte är möjligt,
så bör kanhända förälskelsen ta sig litet
mera modererade former. Vi har ju i
alla fall ända ifrån början, när vi talat
för associationen, sagt ifrån, att vi är
helt positiva till samarbetet på det ekonomiska
planet men inte beredda till
anslutning. Det är möjligt — tänk på
det, herr Heckscher -— att just den attityden
i det långa loppet också från herr
Heckschers synpunkter är den riktiga
attityden. Det är möjligt att föremålet
skulle ha blivit besviket, om vi från
början hade gjort gällande, att giftermålet
skulle ha varit vår strävan, men
sedan i sista omgången blivit rädda för
konsekvenserna och vänt ryggen till.

Jag är beredd på att herr Heckscher

utvecklar detta vidare. Till min glädje
såg jag att han införde den mycket
praktiska metoden att mellan inläggen
stärka sig med en smörgås. Jag utgår
från att herr Heckscher är redo att med
förnyade krafter komma tillbaka till
denna fråga i sitt nästa inlägg.

I avseende på herr Hedlund har jag
självfallet inte så mycket att replikera.
Jag är glad över att centerpartiets ledare
har en med regeringen sammanfallande
bedömning av budgeten och
samhällsekonomien. Jag är glad över
att herr Hedlund med skärpa understryker
att man bör vara försiktig med
det överskott som budgeten representerar.
Han erinrade om hur man på ekonomiskt
sakkunnigt håll från i och för
sig så pass disparata organisationer
som Svenska arbetsgivareföreningen å
ena sidan samt LO och TCO å den andra
via sina ekonomer närmast har kritiserat
regeringen för att budgeten i detta
läge är för svag.

Herr Hedlund har utvecklat regeringens
budgettankar på ett sätt som
jag är tacksam för, och det finns här
inte någon som helst nyansskillnad
mellan våra bedömningar av vad budgeten
i detta läge kräver.

Herr Hedlund tog upp en fråga som
jag kanske också skall säga något ord
om. Man bör använda utrymmet vid en
konjunkturnedgång för en justering av
räntan, menade han. Jag delar herr
Hedlunds uppfattning på den punkten.
Jag tror inte att det första anslaget,
därest ytterligare lättnader skall ske,
bör göras via generella finanspolitiska
åtgärder. Jag tror att det både från den
praktisk-ekonomiska politikens utgångspunkt
och från andra utgångspunkter
är riktigare att man, därest den
situationen uppstår, i första hand intresserar
sig för penningpolitiken, kreditrestriktionerna
och räntan.

Jag vill allra sist framhålla att när
herr Hedlund och herr Heckscher i och
för sig vältaligt och riktigt utvecklar
åldringsvårdens problem är det väl ock -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

så här en fråga av samma art som den
om folkpensionernas storlek, kring vilken
vi över alla partigränser inte har
någon som helst svårighet att bli eniga.
Det är en prisvärd målsättning att gamla
människor så långt som det är möjligt
skall leva kvar i sin invanda miljö.
Det är en lovvärd politisk uppgift att
sträva efter att ge dem sådan service att
den målsättningen blir verklighet. Även
på den punkten har herrar Heckscher
och Hedlund gett så vältaligt uttryck
för uppfattningar som vi alla delar att
ytterligare argumentation är onödig.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Om det besvärar statsrådet
Sträng att jag i alla blygsamhet
äter kex, vill jag bara förklara att det
beror på att den andliga föda som han
presenterar kommer i så jättelika kvantiteter
att man också behöver litet lekamlig
spis i sammanhanget.

I övrigt är det på ett sätt lättare att
replikera nu än det var förr. Man kan
svara herr Sträng och herr Hedlund på
en gång, ty de säger som bekant nu för
tiden detsamma. Båda två är överens
om att —• som det heter — slå vakt om
budgetöverskottet. Jag kunde inte låta
bli att titta efter vad herr Hedlund sade
om den saken på hösten år 1959. Det
var mycket vackert. Han yttrade då: »Vi
har sagt att vi vill att finansministern
skall ha knappt om pengar intill dess
att han klarar alla sina utgifter med nuvarande
skattetryck. Vi vill inte vara
med om den här allmänna expansionen.
Vi vill inte att staten år efter år skall
ta hand om en större andel av de enskildas
inkomster.»

Det var herr Hedlunds ståndpunkt då.
Han är nu över på en annan linje. Ändå
skall man komma ihåg att det år 1959
inte var fråga om totalbalansering, och
inte heller hade ATP-saldot ökat med
1 250 miljoner kronor.

Statsrådet Sträng framhåller att det
är svårt att spå. Det är vi säkert överens
om. Jag vill inte alls göra anspråk på att

vara någon mera framstående spåman
än han, men vad jag inte kan förstå är
varför han i varje fall på vissa punkter
tillåter sig att vara så tvärsäker. Varifrån
kommer, herr Sträng, idén om
denna exportökning med 5 eller 6 procent
av exportvolymen eller 4 procent
av exportvärdet, som skall äga rum under
år 1962? Det är i alla fall en spådom
—- samtidigt som alltså konjunkturinstitutet
i sin konjunkturbarometer säger
att »samtliga verkstadsbranscher förväntar
att stagnationstendenserna i
efterfrågeutvecklingen skall bli bestående
under första kvartalet i år. I en del
fall bedöms orderingången kunna
sjunka.» Varifrån får herr Sträng i detta
fall sina spådomar, när han har en så
gynnsam uppfattning om konjunkturutvecklingen?
Om man nu, som herr
Sträng påpekar, inte skall blanda sig i
pågående avtalsförhandlingar, är det
sannerligen mycket onödigt att just under
pågående avtalsförhandlingar komma
med, jag frestas att säga, lösaktiga
spådomar av den typen.

Egentligen vill väl statsrådet Sträng
uppdriva alla skäl han kan hitta mot
skattesänkning. Det spelar ingen roll
i vilket läge man befinner sig. Vad som
än händer vill han på den punkten
alltid ha nya argument — andra argument
frestas man att säga — mot skattesänkning.
Det är där svårigheten ligger.

Jag får återkomma till de övriga
punkterna i fortsättningen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Såsom finansministern
väl vet intog folkpartiet en alltigenom
positiv hållning till en lagstadgad tillläggspension
med betydande fondbildning.
De ATP-pensioner som Sveriges
folk enligt vår linje skulle ha haft år
1963 var bättre än de pensioner som
enligt regeringens linje kommer att utbetalas
nästa år.

Vad budgeten beträffar var det väl
inte, herr finansminister, svårt att komma
med kritik. Jag hade ju en lång rad

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kritiska anmärkningar, som jag inte nu
hinner upprepa men som bl. a. innebar
att jag underkände det förhållandet att
finansministern lägger ökade skattebördor
på stora kategorier av vårt folk,
särskilt i ortsgrupp V. Vidare framhöll
jag att bensinskattehöjningen inte var
motiverad av hänsyn till vägbyggena.
Finansministern gick helt förbi den saken
att det i alla fall finns pengar till
detta ändamål. Och vad bostadsbyggandet
beträffar har vi ju pressat regeringen
steg för steg från 50 000 till
60 000 och upp till 70 000 bostäder. Nu
begärde jag en målsättning under 60-talet — observera att jag talade om 60-talet — på upp till 100 000 bostäder per
år, d. v. s. en årlig ökning med i genomsnitt
3,5 procent. Skulle det inte vara
en realistisk målsättning? Produktitviteten
här i landet stiger ju med ungefär
den siffran, och det skulle inte behövas
någon större årlig ökning av kapitaltillskottet
för den sakens skull.

Regeringen har visat en tendens att
vilja variera bostadsbyggandet för att
använda detta såsom konjunkturpolitiskt
medel. Vi är inte med därpå. Enligt
vår mening är det därför av vikt att
man har en någorlunda klar och fast
målsättning.

Vad budgetbalansen beträffar har ju
de senast framträdande experterna,
Dahmén och Nabseth, gjort det uttalandet
att det nu behövs en i viss mån expansiv
politik; sedan kan vem som helst
välja på vad sätt han anser att expansionen
skall genomföras. Vårt förslag som
ju skulle innebära en ökning av utgifterna
med högst Va procent av bruttonationalinkomsten
— en betydande del av
skattesänkningen skulle sparas — föranledde
finansministern att tala om det
hela såsom en väldig utgiftsökning vilken
skulle medföra fara för inflation.

Herr Sträng talar nu själv om totalbalansen
som om det vore den princip
han vill förorda. Men, herr finansminister,
enligt Edra egna antydningar kommer
det till våren att fattas 400—500

miljoner kronor i Er totalbalans. År
alltså den stora nyheten för Sveriges
folk i dag att Ni kommer att föreslå nya
skattehöjningar på 400—500 miljoner
kronor?

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte kvittera
herr Heckschers vänlighet mot mig med
att säga att han i dag förenklat saken för
mig genom att sätta likhetstecken mellan
folkpartiet och högern. Jag tycker inte
att man skall, herr Heckscher, föra debatten
på det planet, utan man bör i stället
hålla sig till sakfrågor.

Därmed är jag inne på detta om den
allmänna expansionen som jag år 1959
sade att jag inte ville vara med om. Jag
har precis samma ståndpunkt i dag. Hur
skall man kunna få ett budgetöverskott,
om det råder en allmän hejdlös expansion?
Det är väl genom att inte ha någon
expansion som man åstadkommer ett
budgetöverskott och även kan behålla
detta överskott. Det går, herr Heckscher,
att låta expansionen bli så stor att budgetöverskottet
försvinner.

När herr Heckscher sedan på tal om
budgetöverskottet vill sätta likhetstecken
mellan herr Sträng och mig, är detta riktigt.
Men varför inte ta med även Arbetsgivareföreningen
i sammanhanget, så blir
vi tre?

Det kan vara riktigt som finansministern
säger, att vi bör diskutera budgeten
med utgångspunkt i dagens läge, men
såsom finansministern själv påpekar
skall budgeten träda i kraft först om sex
månader och alltså gälla för en period
som sträcker sig 18 månader framåt i tiden.
Det är också ovedersägligt att läget
för närvarande är synnerligen osäkert
och att vi därför kan behöva diskutera
alternativ, lämpliga att tillämpa om några
månader. Det är från den utgångspunkten
man har att se det förslag som
vi för vår del kommit med.

Vad folkpensionerna beträffar skall
jag inte göra några påpekanden om att vi
för vår del har fått igenom vissa saker,

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utan jag nöjer mig med att konstatera att
när vi kommit med våra förslag har man
alltid — även från folkpartiets och högerns
sida — talat om centerpartiets
överbud. Men när samma förslag i dag
framläggs av socialdemokraterna hörs
det inte något tal om överbud. Är det ansatser
till s. k. borgerligt samarbete?

Jag vill uttala min glädje över höjningen
av folkpensionerna samtidigt som jag
uttrycker min tillfredsställelse med samstämmigheten
i fråga om åldringsvården.

Slutligen vill jag säga några ord om
kommunreformen. En tvångsvis genomförd
sammanslagning vill vi inte vara
med om. Vi är fullt på det klara med att
kommuner kan behöva sammanslås och
samarbeta på ett annat sätt än nu, men
kommunernas fria vilja bör fälla utslaget.
Finner de det inte lämpligt med en
sammanslagning, bör man inte tvinga
fram denna. Det räcker med att det finns
möjligheter till sammanslagning och
samverkan i detta avseende.

Jag hade också tänkt beröra det förhållandet
att i en demokrati får regeringen
och regeringspartierna alltid vara beredda
på kritik, men jag får tydligen spara
detta till ett följande anförande.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Titta på det här papperet,
herr finansminister! Man ser där en
fjärdedel av en 100-kronorssedel, och det
är ungefär den köpkraft som denna sedel
nu har jämfört med förhållandet vid
krigsslutet. Jag skulle vilja ställa en fråga
som säkerligen hela svenska folket gärna
vill ha besvarad: Ämnar regeringen
göra slut på den fortgående prisstegringen,
och vilka åtgärder tänker man vidta
i sådant syfte?

Regeringen och särskilt konjunkturinstitutet
och nationalbudgetdelegationen
förbereder oss på ungefär 5 procent
ökade levnadskostnader under detta år.

Under 1950-talet steg konsumtionsprisindex
nära 60 procent, d. v. s. mer än 5
procent om året. Under samma tid ökade

livsmedlen 75 procent och bostäderna 59
procent.

När regeringen kapitulerade i räntefrågan,
drabbade detta särskilt bostäderna.
Från och med kapitulationsåret 1955 —
och herr Hedlund var med om den kapitulationen
— har bostadsindex stigit över
40 procent. Det är en stegring med nära
6 procent om året.

Medan regeringen försvarade lågräntelinjen,
hävdade den att 1 procent på räntan
betydde minst 14 procent på hyran.
Då var diskontot 3 procent, nu är det 5
procent. Om man vill, så kan man med
ett instämmande i vad regeringen hävdade
1954 konstatera att dessa 2 procent på
diskontot ökade hyran inte endast 28,
utan 40 procent.

Lika allvarligt bär högräntepolitiken
inverkat på livsmedelspriserna, trots att
jordbrukarna nu inte får mera för sina
varor i partihandeln än tidigare.

Om vi håller oss till jämförelser med
kapitalistländer, kan man fråga sig
varför Sverige skall ha högre prisstegring
än övriga länder. Spelar inte räntepolitiken
och den nuvarande inriktningen
av den indirekta beskattningen en viktig
roll, herr finansminister? Är det en
förnuftig politik att ha så hög ränta att
nära hälften av alla familjer inte har råd
att bo i de nya husen samt att bostadskostnaderna
för flertalet av de övriga
har blivit det största problemet?

Vill regeringen verkligen göra slut på
prisstegringarna?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Förutom sin förmåga att
glömma har herr Heckscher också en
avundsvärd förmåga att ersätta andlig
föda med kex, och det är han väl relativt
ensam om. Hans repliker i övrigt skulle
han komma med i ett senare inlägg, och
jag tvingas därför att vänta till dess herr
Heckscher kommer upp i talarstolen
igen.

Herr Ohlin utnyttjade tiden för sitt in -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

lägg till att tala om att hans förslag till
ATP-pension var mycket bättre än den
pension vi har i dag. Ja, det var bara ett
fel med förslaget, nämligen det att herr
Ohlin inte har lyckats övertyga någon
annan om den saken, inte ens alla i sin
egen riksdagsgrupp.

När herr Ohlin sedan citerade Industriförbundets
ekonom dr Nabseth, så
gjorde han det kanske inte alldeles korrekt.
När vi diskuterade dessa frågor på
Nationalekonomiska föreningen, fick jag
inte intrycket att dr Nabseth just i dagens
läge rekommenderade en mer expansiv
finanspolitik. Han hade vissa synpunkter
beträffande räntan och gjorde
gällande att det kanske finns möjligheter
för en räntejustering nedåt. Jag svarade
då, och jag vill svara likadant här, att jag
är ytterst intresserad av att via penningpolitiska
lättnader möta den kommande
utvecklingen, när konjunkturen ger klara
indikationer för detta. Men vi går nu mot
sommaren, och då stiger alltid sysselsättningen
— av naturliga skäl. Och vi vet
också att kostnaderna att låna pengar i
dag ändå inte avhållit människor från att
låna så mycket att praktiskt taget all tillgänglig
arbetskraft har satts i arbete. Då
är det naturligt att vi först vill ha klarare
bevis på att vi har arbetskraft ledig, innan
vi lättar på kredit- och penningpolitiken,
vilket ju skulle stimulera till ökad
sysselsättning.

När jag ser mig omkring i dag, så får
jag en annan uppfattning än dr Nabseth
och herr Ohlin. Jag tror inte det är realistiskt
att just nu räkna med några lättnader
på det penningpolitiska området
och tro att det är en riktig politik.

Herr Ohlin kommer här tillbaka till totalbalanseringens
filosofi. I mitt senaste
anförande gick jag så långt att jag sade
att vi kan kalla budgeten vad som helst,
huvudsaken är att vi har en tillräckligt
stark överbalansering av budgeten. Och
det menar jag att vi har i dagens budget,
där det finns några tiotal miljoner kronor
över total balansering. Det är vad vi
behöver — och jag har motiverat varför.

Men budgeten innebär ändå en försvagning
av finanspolitiken jämfört med budgeten
under de senaste åren, och det kan
inte vara klokt att gå snabbare fram.

Vidare ställde herr Ohlin en retorisk
fråga och undrade om det inte kommer
att fattas 400 eller 500 miljoner kronor.
Jag är inte beredd att svara på vad som
kommer att fattas. Jag vill först avläsa
resultatet av löneförhandlingarna och se
litet närmare på utvecklingen där. När vi
kommit fram till maj månad kan vi tala
om hur mycket som fattas. Då har vi ett
bättre underlag för vår bedömning.

Utifrån begreppet om totalbalans frågade
herr Ohlin sedan om detta kan betyda
en skattehöjning senare. Det är väl
en fråga, som delvis är betingad av att vi
nu bär TV-kamerorna riktade på oss!
Jag tror inte att herr Ohlin uppfattar ett
allvarligt ekonomiskt problem på det
sättet.

Herr Hagberg tog upp en hundralapp,
som han vinkade med. Jag skall kanske
inte vara så petnoga men nog tyckte jag
den var skär i färgen, och jag funderade
på om det inte möjligen kunde vara någon
annan valör på sedeln. Herr Hagberg
kanske kan ta upp den en gång till och
visa mig.

(Herr Hagberg: Var så god, här är
den!)

Tack! Var det en annan, eller var det
samma? — Herr Hagberg är så klädsamt
röd i ansiktet.

I själva den allvarliga frågan om prishöjningarna,
som herr Hagberg tog upp,
diskuterade han bara halva sidan av problemet.
Den andra halvan är: Vilken förmåga
och vilken köpkraft har vi att möta
dessa prisstegringar? Under 1961 har
vi haft den förmågan i sådan utsträckning,
att den reala lönehöjningen håller
sig gott och väl på 5 procent. Det avgörande
är, om man ser på hela problemet,
frågan om hur svenska folkets standard
för närvarande utvecklar sig med lönehöjningar
och prishöjningar. Vill herr
Hagberg ta upp den frågan till närmare
diskussion, eventuellt med en internatio -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid

nell jiimförelse, är jag beredd att fortsätta
den debatten.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
jag konstaterar att statsrådet Sträng
tydligen godtar allt jag sade i min förra
replik. Det behöver då bara noteras.

Jag skulle här bara vilja ta upp en fråga
som statsrådet berörde, nämligen om
statsskulden.

Den socialdemokratiska regeringen bedriver
litet olika politik vid olika tillfällen.
Sedan budgetåret 1958/59 har statens
förmögenhetsställning förbättrats med
2 500 miljoner kronor. Herr Sträng kan
säga att han har åstadkommit detta för
att tillmötesgå högerpartiets krav, och i
så fall skall vi givetvis uttala vår tacksamhet.
Men man kan också säga, att
även av de bästa saker kan man ibland få
litet för mycket, och därför är det tänkbart
med en viss inbromsning i förmögenhetsökningen
på sakens nuvarande
ståndpunkt.

Vidare vägrar herr Sträng fortfarande
att diskutera frågan om kostnaderna för
produktionen och deras sammanhang
med konjunkturutvecklingen. Det är ju
på det sättet, att skall vi hålla sysselsättningen
uppe, är det en huvudfråga att
hålla kostnaderna för våra exportnäringar
nere, därför att det är på dessa som
vår sysselsättning i mycket hög grad beror.
Det kan inte hjälpas att också den
statliga beskattningspolitiken i det sammanhanget
har en mycket stor betydelse.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Det framgick av herr finansministerns
replik både till mig och till andra, att
prisstegringen skall fortsätta. Han anser
den oundviklig, enligt vad jag kan
förstå, och han har inga medel att föreslå
för att motverka denna stegring.
Han anger skäl som inte är hållbara.
Jag vill bara ta upp den punkt där han
sade att han kunde fortsätta att diskutera,
nämligen när det gällde en jämförelse
med andra länder.

2* — Andra kammarens protokoll 1962.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

Som exempel skall jag ta ett land som
är populärt i vissa kretsar här — inte
tycker jag det är något beundransvärt
— nämligen Västtyskland.

Sedan 1954, när våra konsumentpriser
har stigit med 25 procent, har konsumentspriserna
i Västtyskland stigit
med 14 procent. Beror denna skillnad
på lönerna, såsom finansministern försökte
göra gällande? Jag nöjer mig med
att konstatera, att under denna tid har
timlönerna i Västtyskland stigit med 74
procent och i Sverige med 58 procent.
Kan man inte dra den slutsatsen, eftersom
diskontot i Västtyskland är 3 procent
och i Sverige 5 procent, att detta
har samband med den högräntepolitik
som regeringen för närvarande driver
i vårt land?

Den fråga jag har ställt är ju en fråga
av intresse för alla arbetande människor.
Nu begär LO 6 procent lönehöjning,
och regeringen utgår från att
priserna och levnadskostnaderna skall
stiga med kanske 5 procent, d. v. s. det
blir i det närmaste plus minus noll. Och
så kommer finansministern och talar om
lönekostnaderna. I konjunkturrapporten
ges ett typiskt exempel! Där erinras om
att vi i handeln har en marginal på 17
procent och en lönekostnad på 16 procent
samt att en löneförhöjning med 7
procent skulle ge en kostnadsökning
med 1,9 procent, d. v. s. i runt tal en fjärdedel
av lönehöjningen skulle slå igenom
i priserna, om man låter den göra
det. Jag tror exemplet är ganska representativt.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Den som blir sjuk, handikappad
eller arbetsoförmögen skall
ha stöd och hjälp. Men det är inte bara
en ekonomisk fråga, en fråga om ekonomisk
hjälp, utan man måste också se
till den mänskliga sidan av saken. Här
finns det mycket att göra genom omskolning,
arbetsträning, rehabilitering
o. s. v. för att ge vederbörande möjlighet
till egen försörjning och ett norNr
3

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

malt liv igen. Åtgärder måste sättas in
i god tid. Centerpartiet kommer i år att
framlägga konkreta förslag med riktlinjer
i detta avseende.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr finansminister, när jag talade
om ATP sade jag att de pensioner som
utbetalas 1963 skulle blivit bättre enligt
vårt förslag än enligt regeringens system.
Det kan säkert herr Sträng inte
bestrida.

Beträffande totalbalanseringen anser
finansministern nu att man t. o. m. skall
ha några tiotal miljoner i överskott. Utfallet
kommer att påverkas av lönehöjningar
för statstjänstmän och av andra
poster. Jag gissar att det kommer att
kosta ungefär 400 miljoner kronor. Finansministern
säger, att vi skall se hur
mycket som kommer att fattas. Men om
finansministerns tal i dag om totalbalansering
har någon mening, har vi att
vänta en skattehöjning på 400 miljoner
kronor. Annars är hans långa tal om
totalbalansering bara löst prat.

Herr finansministern uttryckte sin
glädje över herr Hedlunds försiktiga bedömning
av statsfinanserna. Jag tror
herr Sträng bör vänta och se. De signaler
centerpartiet hissade de sista åren
och särskilt under 1960 var ju de mest
expansiva och budgetförsvagande, speciellt
på längre sikt, som någonsin presenterats
här i kammaren. Dessutom ville
man då sänka räntan mitt under en
brinnande högkonjunktur. År det nu så
att herr Sträng har blivit belåten med
herr Hedlund, så frågar jag: Har finansministern
under sina privata konversationer
med herr Hedlund under hösten
omvänt honom till den rena socialdemokratiska
finanspolitiska läran?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Heckscher vill
särskilt understryka riskerna för den
svenska industrien, enkannerligen exportindustrien,
vid en för hög skatte -

beläggning. För min egen del har jag
många gånger gjort gällande — och jag
vill göra det nu också — att om man
skall betrakta statsmakternas, regeringens
och riksdagens behandling av
den svenska industrien, måste man se
problemet över hela linjen. Dessa förhållanden
konstituteras ju av lagervärderingsregler,
avskrivningsregler, bolagsskatt
och av omsättningsskatt på
produktionsvaror. Det som herr Heckscher
speciellt varit ute efter är omsättningsskatten
på produktionsvarorna,
och jag skulle inte alls vara förvånad
om herr Heckscher om några dagar på
nytt kommer tillbaka med sina anspråk
härvidlag.

Detta är dock en fråga, som är av
ganska stort format. Omsättningskatten,
som under nästa budgetår beräknas ge
2 700 miljoner, är en avgörande faktor
för skapandet av en så pass stark
budget, som vi trots allt har, även om
man skulle kunna önska att den vore
starkare, vilket man ju också har deklarerat
på sina håll. Om man säger att vi
skall specifikt lätta för industrien genom
att avveckla omsättningsskatten på
produktionsvaror, får man komma ihåg
att detta innebär ett så avsevärt skattebortfall
att budgetens styrka blir helt
annorlunda. Dessutom är fördelen med
vår omsättningsskatt att den konsekvent
drabbar både konsumtionen och industriens
produktionsvaror. I den mån
man gör lättnader på den ena sidan
skapar man alltid argument för lättnader
även på den andra sidan, och därmed
har man sågat sönder skatten.

Jag vill emellertid trösta herr Heckscher
med att denna omsättningsskatt
på produktionsvarorna hittills icke har
hindrat svensk industri att uppträda
mycket framgångsrikt på exportmarknaden.
Vi hoppas att den skall göra det
även i fortsättningen, och vi har allt
intresse av att så skall ske. Såsom ett
mera neutralt vittnesbörd om vad jag
här säger kan jag hänvisa till The
Financial Times, som innehåller en ta -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bell över exportexpansionen i världen
under 1961. Där intar Sverige en så fin
plats som nr 3. Det är bara Italien och
Västtyskland som ligger före oss, och
vi ligger långt över medeltalet för nationerna
på listan. Detta är, tycker jag,
också ett förnämligt uttryck för att den
svenska exportnäringen hittills icke har
kommit bort i den internationella konkurrensen,
utan att det glädjande nog
förhåller sig tvärtom.

Herr Hagberg sade att finansministern
lovat att prisstegringarna skall
fortsätta. Ja, om man gör en utblick i
världen är det intet tvivel om att det
råder ett läge där det är realistiskt att
räkna med en prisstegring inte bara i
vårt land utan även runtom i världen.
Herr Hagberg tog Västtyskland som
exempel. Jag blev något förvånad över
detta, eftersom Västtyskland väl i allmänhet
inte är det land från vilket herr
Hagberg hämtar sin politiska visdom,
även om på den allra sista tiden en viss
klimatförändring har gjort sig gällande
i attityderna mellan herr Hagbergs meningsfränder
och Västtyskland.

Västtyskland har dock haft vissa favörer,
som vi inte kunnat räkna med.
Västtyskland har haft en stark utfyllnad
av arbetskraft genom flyktingar
från Östtyskland. Då det strömmar in
så många tusen flyktingar från östsektorn
över till den fria sektorn i väst,
och ställer sin arbetskraft till förfogande,
är det inte samma möjligheter att
fackföreningsmässigt driva lönerna så
högt som skett bl. a. i vårt land.

Ser man emellertid på Västtysklands
nationalprodukt av i dag i jämförelse
med Sveriges, finner man att den svenska
är högre per invånare. Ser vi på investeringsvolymen,
finner vi att även
den är högre i Sverige per invånare.
Denna korrigering kanske bör göras till
den jämförelse som herr Hagberg framställde.

Herr Ohlin sade att herr Sträng talar
om totalbalansering men att man kan
konstatera att herr Sträng inte kan hål -

la totalbalänseringen, och till följd därav
måste finansministern komma med
en skattehöjning. Detta är, herr Ohlin,
ett barnsligt resonemang i en allvarlig
debatt. Budgetpolitiken och skattepolitiken
måste ha sitt samband med konjunkturerna.
Man kan göra en skattehöjning
i en högkonjunktur om konjunkturen
tvingar fram detta, men den är inte
aktuell om konjunkturen är nedåtgående.
Det är väl den enda förklaring man
kan ge, och den förklaringen kan väl
också herr Ohlin acceptera.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Strängs vältalighet
flödar alltid, när det är fråga om att
höja skatterna eller opponera mot att
de skall sänkas. Han argumenterar också
nu för att omsättningsskatten på produktionsvarorna
skall bibehållas i full
utsträckning och säger att den svenska
industrien har ju klarat sig bra hittills.
Men herr Sträng glömmer bort att han
själv i sin finansplan räknar med att
exportpriserna skall sjunka med 2 procent.
Har inte denna sänkning av exportpriserna
möjligen ett visst sammanhang
med exportindustriens kostnader?

Men det är inte bara omsättningsskatten
på produktionsvaror som är en börda
för konsumtionen. Också de höga
marginalskatterna på enskilda inkomster
kommer i stor utsträckning tillbaka
i form av lönekostnader i företagen,
särskilt när det gäller för företagarna
att skaffa sig den kvalificerade arbetskraft
på olika områden i mellangraderna
— verkmästare, ingenjörer o. s. v. —
som de så väl behöver och som betyder
så oerhört mycket för att hålla deras
produktion i gång. Ju högre marginalskatter
herr Sträng tar ut av folk i inkomstgrupperna
20 000—30 000—40 000,
desto större kostnader lägger han på
näringslivet, eftersom näringslivet i
mycket stor utsträckning får betala
folk den lön de vill ha efter avdrag för
skatt — alltså mera ju mer herr Sträng
tagit ut.

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Beträffande alla de internationella
jämförelser herr Sträng svänger sig med
och där han bl. a. talar om den amerikanska
budgeten vill jag helt kort säga,
att det är orimligt att göra den sortens
jämförelser utan att peka på att hela
uppläggningen av budgeten är en annan
i t. ex. Förenta staterna än i Sverige.
De två låter sig inte så enkelt jämföra.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern tyckte
inte om att jag påpekade, att han predikar
totalbalansering men själv har en
budget som såvitt den nu kan bedömas
— den remitteras ju i dag — i vår
kommer att visa underskott på flera
hundratal miljoner kronor. Kritiserar
man oppositionen för att den inte har
totalbalans får man väl, herr finansminister,
om det skall vara någon konsekvens
i det hela, själv ha en sådan.

Finansministern säger: »Konjunkturen
kanske blir försvagad.» Men den är
ju redan i dag försvagad, och det är
det vi hänvisar till. Finansministern har
genom sitt senaste yttrande helt avvikit
från totalbalanseringen i praktiken.

Finansministern vill föreslå en skattesänkning
på 300 miljoner — han är
tydligen beredd att låna till det. Det är
precis vad vi har råd till, säger han. Finansministern
har under årens lopp
räknat fel på tusentals miljoner i fråga
om statens inkomster. Han har felbedömt
de resurser staten har på det mest
uppseendeväckande sätt. Men precis det
omdöme herr Sträng har om vad staten
skall ha råd till när det gäller skattesänkning
— 300 miljoner — är det enda
riktiga. Felräkningar på miljarder när
det gäller inkomsterna spelar ingen
roll! Förstår inte finansministern att det
är att utmana löjet att föra ett sådant
resonemang?

Varför skall för övrigt, när man nu
till slut vill sänka skatterna, vissa rätt
stora grupper i Stockholm och Norrland
— många ensamstående som är löntagare
med en inkomst av 6 000—9 000

kronor och många familjer med en inkomst
av 9 000—15 000 kronor — netto
få en skattehöjning, ifall man tar hänsyn
även till omsättningsskatten? Svara
på detta: Vilken konjunkturpolitisk

uppgift har det att i ett skattesänkningsprogram
såsom här sker lägga in en
skattehöjning för dessa stora grupper av
människor?

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade för en stund
sedan till herr Heckscher i en replik
att jag inte ville sätta likhetstecken mellan
folkpartiet och högern, och jag trodde
herr Ohlin skulle förstå att det gällde
honom också.

Den huvudfråga, där finansministern
och jag är överens, gäller ju penningvärdets
bevarande. För min villighet
att medverka därvidlag erfordras varken
några resonemang med finansministern
eller några resonemang med
herr Ohlin. Vi är ändå inom centerpartiet
på det klara med att vi här bör medverka
så långt vår förmåga sträcker sig.

Så måste jag tyvärr ägna några ord
även åt ett uttryck i ett tidigare inlägg
av herr Ohlin. Herr Ohlin talade om
skattepaketet och kritiserade finansministern
och mig för att vi på tu man
hand hade resonerat om saken. Är det
ändå inte, herr Ohlin, att kasta sten
när man sitter i glashus, att fördöma sådana
där två- eller trepersonsresonemang?
Herr Ohlin har ju också varit
med om sådana ibland, även om de inte
alla gånger lett till resultat.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Heckscher erinrade
om att finansministern ju själv i
de till budgeten fogade nationalräkenskaperna
konstaterar, att vi har att räkna
med att exportpriserna sjunker med
2 procent under 1962. Det är i och för
sig riktigt, men det är bara halva sanningen.
Den andra halvan är att i samma
nationalräkenskaper räknar vi med

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att volymen skall öka med 6 procent,
varför slutresultatet, sett ur folkhushållets
synpunkt, är en exportökning
med 4 procent.

Det är litet påkostande att diskutera
totalbalanseringen, eftersom herr Ohlin
inte tar någon som helst hänsyn till vad
man säger, men jag vill ta upp saken
för sista gången. Jag har väl ändå aldrig
predikat totalbalanseringen som någon
permanent filosofi vid sidan om
konjunkturerna och vid sidan om samhällsekonomien.
När jag presenterade
totalbalanseringen första gången var
läget, alt vi hade en högkonjunktur där
det var riktigt att tala om en stark,
överbalanserad budget. Jag kallade den
vid det tillfället för en totalbalanserad
budget. Situationen bar varit likadan
under senare år och är det än i dag.
Men man kan inte rycka ut ordet totalbalanscring
och dra de horribla slutsatser
som herr Ohlin gör.

I en borgerlig tidning läste jag för en
tid sedan följande: »Professor Ohlin
har haft många stunder av samvetsnöd
under sin politiska bana. Att stå i kammaren
och angripa självklara nationalekonomiska
sanningar och minuterna
efteråt i riksdagskaféet tentera studenter
och bibringa dem vetenskapliga rön
på ekonomiens område måste innebära
en attitydklyvning av nästan outhärdliga
mått.» Herr talman! Herr Ohlin är
mannen att prestera det.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det finns ett faktiskt
samförstånd mellan regeringspartiet
och kommunistiska partiet i en rad av
den svenska politikens särskilt viktiga
frågor. Det gäller inte bara den utrikespolitiska
målsättningen, alliansfriheten
och neutraliteten — där säger ju alla
partier att de är eniga, samtidigt som
högern och folkpartiet gör allt för att
urholka en sådan strävan, vilket senast
kampanjen för EEC vittnat om.

Samförståndet gäller alldeles särskilt
i striden mot de borgerliga partierna,

att hindra dem från att återta väljarmajoriteten
och att få ta hand om regeringsmakten.
Kommunistiska partiet
har nu en följd av år —- trots socialdemokratiens
obestridliga styrka i vårt
land — befunnit sig i det läget att det
kunnat fälla utslaget och därmed avgörande
påverka skeendet i dessa kärnfrågor.

Centerpartiledaren herr Hedlund har
byggt upp sin politik eller snarare motiven
för sin politik på detta sakförhållande.
Hans tankar rör sig, likt tungan
kring en trasig tand, kring problemet:
hur beröva kommunisterna denna utslagsroll?
Han har gjort centerpartiet
till ett borgerligt vänsterparti i svensk
politik, samtidigt som herr Ohlin från
folkpartiets lekamen avlägsnar kvarstående
fikonalöv, vilka som radikalistiska
skyltar dolt partiets samförstånd
med högern och vår tids reaktion.

Herr Hedlund har också i enlighet
med denna inställning i vissa frågor
gjort gemensam sak med regeringen.
Detta har varit sakligt berättigat från
hans partis sida och från hans egna utgångspunkter.
Men i stället för att understryka
detta skyller han på kommunisterna.
Centerpartiet kan inte medverka
i ett borgerligt block — ty då
måste regeringen ta större hänsyn till
kommunisterna ... Centerpartiet måste
göra upp med regeringen i skattefrågan
för att hindra kommunisterna från
att fälla utslaget... Och så vidare.

Med andra ord: Kommunistiska partiet
utgör inte bara hindret för ett borgerligt
block och förutsättningen för
sakliga uppgörelser mellan centerpartiet
och regeringspartiet — det har blivit
ett slags kompass för centerpartiets
politik.

Vi förstår naturligtvis centerpartiets
dilemma. Det försöker med den ruffliga
antikommunismen skaffa sig ett alibi
inför de borgerliga väljarna. Men är
inte detta både ett självbedrägeri och
ett bedrägeri mot folket? Skyltar man
inte med falsk varubeteckning? Är det

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

politik att låta ett annat parti och inte
det egna partiets uppdragsgivare bestämma
sin politik? Är det anständigt,
är det rättrådigt?

Här handlar det inte om ett beklagande
från kommunistiska partiets sida.
Har andra behov av att skylla på oss
vad de själva tydligen betraktar som
sina syndafall, kan vi ingenting göra
däråt. Låt mig dock samtidigt med tillfredsställelse
notera att centerpartiet i
två så viktiga frågor som socialavgifterna
och den kommunala beskattningen
närmat sig och delvis övertagit de
ståndpunkter där kommunisterna tidigare
fick kämpa ensamma.

Jag återvänder därmed till den inledningsvis
berörda intressegemenskapen
mellan regeringspartiet och kommunisterna.
Denna intressegemenskap, som är
grundad på att våra partier främst stöder
sig på arbetarklassen, är inte begränsad
till de angivna frågorna. Det
finns en klar intressegemenskap även
i social- och skolpolitiska frågor. Också
de kulturpolitiska reformer som regeringen
i år signalerat sammanfaller
praktiskt taget alla med vad kommunisterna
tidigare föreslagit i riksdagen.
Tillmötesgåendet är så stort, att man
nästan är frestad fundera över om vi
tidigare varit alltför anspråkslösa, alltför
parlamentariska. Vi saluterar herr
Edenman därför, men gillar därför inte
hans roll som alla tiders vidlyftigaste
kyrkobyggare i vårt lands historia.

Vi kan också säga: Vi är i princip
överens med herr Edenmans reformlöften
när det gäller stödet åt forskningen,
^byggnaden av den högre utbildningen
och sist men inte minst löftet att i
år föra enhetsskolereformen i hamn.
Det är bra, mycket bra.

För sex veckor sedan avslog riksdagen
en kommunistisk motion om införande
av prov med hälsokontroll. Nu
föreslår inrikesministern sådana prov.
Vi tackar.

Nu skall polisväsendet förstatligas.
Det bör inleda en avlastning av stat -

liga utgifter från kommunerna. Det är
bra, men inte nog.

Socialministern visar i år en stark
framåtanda. Vi ser på många punkter
ett tillmötesgående från regeringens sida
mot av oss tidigare anförda önskemål
och mot vår kritik av tidigare
handläggning. Det gäller inte minst den
utlovade förbättringen av folkpensionerna,
invalidpensionerna och hjälpen
vid barnsbörd, för att bara nämna några
exempel.

Naturligtvis innebär inte detta, att vi
på förhand är beredda att godkänna
alla aviserade förslag. Men eventuella
motförslag gäller inte principen, den
utlovade allmänna linjen; de gäller i så
fall den praktiska utformningen.

Alla reformer, varje hederlig förbättring,
hotas dock av den underminerande
prispolitiken. Ett exempel härpå utgör
barnbidragen. När de infördes efter
kriget var det delvis en kompensation
för de samtidigt slopade barnavdragen
vid beskattningen. Det innebar
att åtskilliga barnfamiljer fick en
försämring, medan flertalet dock fick
en ekonomisk förbättring. Barnbidragen
utgjorde då 300 kronor och är i dag
550 kronor per barn. Men av förbättringen
är 150 kronor direkt föranledda
av de båda omsättningsskattebesluten.
Ytterligare 100 kronor står i samband
med förändringen av kommunalskattelagen.
Sedan 1946 har som redan sagts
levnadskostnaderna stigit med mer än
75 procent. Kompensation enbart därför
skulle alltså innebära 200 kronor.

På liknande sätt förhåller det sig
också med andra sociala reformer. Det
gäller bland annat folkpensionerna.

Hur många miljarder har inte bytt
ägare på grund av samma prispolitik?
Det är småspararna som placerat sina
sparslantar i sparkassor och försäkringar
av skilda slag som blir lidande. Den
som vid krigsslutet skaffat sig försäkringar
motsvarande 4 000 kronor borde
i dag kunna erhålla 7 000 kronor för att
försäkringen skall motsvara hans insat -

Tisdagen den 23 januari 19G2 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ser. Men han får bara sina 4 000 kronor,
resten hamnar i andra fickor.
Detta är en form av laglig stöld.

I år kan vi alltså räkna med en ytterligare
försämring av penningvärdet med
5 procent. Huvudorsaken är omsättningsskatten
och högräntepolitiken. Det
är alltså åtgärder som kan påverkas av
regering och riksdag.

Det finns ingen fråga där regeringen
talat så mycket, moraliserat så mycket
och lovat så mycket som i prisfrågan.
Inflationen har blivit något av en modern
galten Särimner, som slaktas i
varje statsverksproposition och varje
bankoutskottsutlåtande om penningpolitiken
för att omedelbart återuppstå,
färdig för nästa slakt.

Men kan man hålla på så där, år efter
år, decennium efter decennium, och
inte bara strunta i löftena utan göra
motsatsen till vad som utlovats? Måhända
tröstar regeringen sig med att det
hittills varit möjligt. Folks tålamod är
stort och propagandans möjligheter att
göra svart till vitt och tvärtom har varit
mäktiga. Men om moraliska argument
förlorat sin kraft, borde väl ändå
erfarenheter, som visar att regeringens
egna rent ideella motiv och uppsåt
diskrimineras, tvinga till eftertanke.

Tåg som exempel bostadsfrågan! Bostadsbristen
är fortfarande en fruktansvärd
börda på samhället och de enskilda.
Vi noterar naturligtvis tacksamt att
regeringen erkänner faktum och förbereder
en ökning av bostadsbyggandet
med 3 000 lägenheter och siktar på
5 000 år 1963. Det är ett erkännande av
de svåra missgrepp som regeringen
gjorde sig skyldig till när den pressade
ner bostadsbyggandet till 38 000 nya
bostäder. Men även om vi når siffran
75 000 nya lägenheter är det helt otillräckligt.
Vi ämnar föreslå 80 000 nya
lägenheter redan för det närmaste budgetåret,
inte därför att ens detta vore
tillräckligt, utan därför att vi anser det
motsvara ett minimalt behov och tillgängliga
resurser.

Den andra stora bostadsfrågan är
emellertid kostnaden. Den har oavbrutet
gått i höjden, parallellt med hyresregleringens
avveckling. Det finns väl
inget kapital, där förräntningen stigit
i så enorm fart som när det gäller bostadskapitalet.

Läget har nu blivit detta, att många
familjer inte har råd att flytta in i de
nya bostäder som erbjudes. Mellan 3 000
och 4 000 kronor om året börjar vara
en ganska vanlig bostadskostnad numera
i nya men mindre bostäder. Av
gifta manliga inkomsttagare kommer
40,3 procent upp till högst 12 000 kronor.
Av gifta kvinnor med egen inkomst
kommer 84,7 procent upp till
högst 10 000 kronor. Man måste alltså
utgå från att nära hälften av gifta inkomsttagare
inte har råd att skaffa sig
en ny modern bostad; allra minst enligt
de nya humana regler, som regeringen
vill uppställa med högst 2 personer
i varje rum.

Men bostadspolitiken kan ju inte bara
läggas upp med tanke på den bättre
betalda halvan av folket och därtill en
stor del av dem som kan lösa sitt bostadsproblem,
även om det blir ännu
dyrare än nu.

Här behövs alltså en rad nya åtgärder,
av vilka den första och viktigaste
är en räntesänkning. Om diskontot pressades
tillbaka med endast en procentenhet,
kunde detta snart minska boendekostnaden
med omkring 15 procent.
Det vore en åtgärd som inte behövde
kosta staten någonting och som skulle
kunna bidra till att hejda den fortgående
upplösningen av den svenska kronans
värde. Det skulle bevara och kanske
öka värdet av utgående sociala förmåner.
För löntagarna skulle det kunna
innebära en standardstegring. För
bönder och småföretagare ledde det till
en verklig lättnad. Ingen mer än de stora
kapitalägarna skulle förlora något
på en sådan åtgärd.

Fjärde huvudtiteln närmar sig 4 miljarder
kronor. Nu begärs mer, och även

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vid ett oförändrat tempo genom automatiska
ökningar är vi 1970 uppe i 5,5
miljarder kronor för militära ändamål.
Vi vet att allt är dyrare och att det är
meningslöst att jämföra med förkrigstider,
men därför finns det ingen anledning
att sätta likhetstecken mellan penningmängden
och den militära styrkan.
Det finns andra mätare på ett starkt
försvar än miljardbelopp.

Den nya ÖB-planen reser kusliga ekonomiska
perspektiv. Den vill höja de
årliga militära utgifterna i ett ännu häftigare
tempo än vad som fastslogs 1958,
ta tillbaka de besparingar på organisationen
som då trots allt gjordes i rationaliseringssyfte
och förordar nu en
löneuppskruvning för officerskåren efter
nya principer. Sedan 1955 har de
militära utgifterna på drift- och kapitalbudgeten
ökat med i genomsnitt 210
miljoner kronor årligen. Nu handlar det
om att pressa upp detta belopp till över
300 miljoner kronor varje år.

År 1958 beslöts en årlig uppskruvning
av utgifterna på den militära driftbudgeten
med 2,5 procent för s. k. teknisk
utveckling. Dessutom beslöts full kompensation
för kommande pris- och lönestegringar.
Vi belyste på sin tid de ekonomiska
perspektiv detta innebar, och
utvecklingen bekräftade våra förutsägelser.
Under den kommunistiska kritikens
tryck skedde en viss åtstramning
1960, som pressade ner den årliga ökningen
för teknisk utveckling till 60
miljoner kronor, d. v. s. mindre än 2
procent på driftbudgeten.

Den militära ledningen tar dock varje
eftergift som motiv för att pressa fram
nya eftergifter. De ekonomiska krav
som nu ställs i ÖB-planen innebär en
omedelbar ökning med 550—600 miljoner
kronor. Nästa budgetår skulle
alltså militärutgifterna enligt denna
uppgå till 4,4 miljarder kronor. 1970
skulle vi med ledning härav nå siffran
6,5 miljarder kronor. Då har här ändå
inte medräknats de växande utgifterna
för civilförsvaret, den militära pen -

sionsstaten och på andra huvudtitlar
undanstuckna militära utgifter.

Detta är verkligen ett kusligt ekonomiskt
perspektiv.

ÖB vill i sin nya plan ha atomvapen
för att avskräcka en tänkt kärnvapenrustad
fiende från att utnyttja konventionella
vapen vid ett tänkt krigsföretag
mot vårt land — d. v. s. denna tänkta
fiende skall tvingas att från början
sätta in flera och starkare kärnvapen
mot Sverige än det dussintal atombomber
för 6 miljarder kronor som Sverige
i bästa fall skulle kunna framställa och
lagra inom loppet av ett tiotal år.

ÖB-planen säges sikta till en militär
organisation så stark, att den samtidigt
skulle kunna slå tillbaka en stormaktsinvasion
från två olika håll; den uppgiften,
herr talman, klarade ingen stormakt,
inte ens något av världens starkaste
länder under andra världskriget.
Detta är väl egentligen allt som behöver
sägas om det ekonomiskt hasardmässiga
och Don Quijoteska i den nya
ÖB-planen.

Naturligtvis är läget sämre för vårt
land, inte minst på grund av Västtysklands
upprustning och den mot Sverige
förrädiska uppgörelsen om ett gemensamt
västtyskt-danskt kommando. Ett
land som vårt som vill neutralitet kan
inte avstå från ett värn mot detta. Men
villkoret är att uppgiften klart fixeras,
att målsättningen är riktig, att förutsättningarna
är realistiska och att medlen
brukas på ett förnuftigt och ändamålsenligt
sätt. Härvidlag brister det
enligt vår mening.

Neutralitetslinjen förutsätter inte
bara ett militärt försvar; den förutsätter
också en motsvarande politik. Det
är i dag betecknande att alla de, som tidigare
kämpade mot neutralitetslinjen
och mot att Sverige skulle träda in i
NATO, sedan de lidit ett förkrossande
nederlag på denna punkt numera inriktar
sig på att dra in vårt land i EEC,
den s. k. Europamarknaden. Ingen försöker
förneka EEC:s politiska karaktär

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och syften. Däri vill jag helt instämma
i vad finansministern nyss har sagt, och
det kan heller inte förnekas. Lika litet
kan man förneka att det är de mest reaktionära
stormaktsregeringarna i dagens
Europa som bestämmer i EEC.
Den som går in i EEC kan inte gå ur.
Dess beslut gäller för minoriteten. Medlemmarna
avstår sin nationella suveränitet
till en överstatlig instans när det
gäller handelspolitik, ekonomisk politik,
socialpolitik, finans- och penningpolitik.
Man skall koncentrera driften
till storföretagen, varför de små företagen
och det mindre jordbruket måste
nedläggas. Det enskilda landet får inte
självt bestämma sin prispolitik och neutraliteten
förbjuds.

På grund av detta har nu regeringen
vägrat att begära svenskt medlemskap.
Trots detta har regeringen begärt svensk
association. Det är ett hänsynstagande
till storfinansen och Nato-anhängarna,
som utgör ett hot mot allt som varit
framstegsvänligt i den hittills förda politiken.
Vid association får den associerade
inte ens deltaga i den formella behandlingen
av frågorna, men måste respektera
besluten.

Regeringens motiv är inte klara, eftersom
den väl känner riskerna. Den
hoppas vinna tid och att just Sverige
skall vara det stora undantaget. Den är
naturligtvis orolig för sin prestige. Vi
är ännu mer oroande för att den skall
klara en prestige, som låser fast Sverige
vid den krigsfrämjande och livsfarliga
EEC-sammanslutningen.

Regeringen föreslår nu en ökning av
anslagen till de utplundrade länderna
från 50 till 130 miljoner kronor. Vi tänker
inte yrka avslag. Vi tror dock att
den linje, som vi rekommenderade förra
året och som innebar att Sverige
skulle ge dessa länder en miljard kronor
i form av ett räntefritt lån för att
bygga fabriker, kraftverk och kommunikationer
vore en bättre väg, som fortfarande
bör prövas.

Vi hoppas emellertid att regeringen

skall se litet närmare på hur pengarna
används, exempelvis när det gäller insatserna
mot barnalstringen. Här reser
välmenande och idealistiska svenskar
till Indien för att lära indierna bruket
av preventivmedel. De är uppfyllda av
föreställningar om att indierna och likställda
folk inte förstår sambandet mellan
samlag och befruktning och att de
nu måste påvisa detta samband. Det är
inte bara fråga om något komiskt; frågan
är också om Sveriges anseende mår
väl av sådan enfaldig beskäftighet.

Men Indien behöver papper för att
kunna trycka skolböcker åt barn och
ungdom. Den indiska regeringen lär i
fjol ha begärt hjälp, även från den
svenska regeringen, för att erhålla papper
och cellulosa. Det förefaller som
om den svenska regeringen inte är positivt
intresserad. Eller har jag kanske
fel på denna punkt? Det begärda anslaget
anses tydligen inte kunna rymmas
inom ramen för de miljonanslag, som
den svenska riksdagen anvisar. Men
tänk om pengarna använts på detta
sätt? Då hade kanske den svenska cellulosaindustrien
inte kunnat inskränka
produktionen med 20 procent och då
hade kanske inte några avskedanden
eller permitteringar varit nödvändiga.

Herr talman! Det är ett svårt och
otacksamt jobb att spå i ekonomiska
konjunkturer. Det får därför finansministern
klara. Vi tänker för dagen hålla
oss till regeringens egna siffror och antaganden
i den mån dessa styrker våra
egna. Vi utgår alltså ifrån att det är
goda tider, stora möjligheter att lösa
svåra frågor.

Men vi har en viktig anmärkning mot
själva draget av determinism inför konjunkturfrågorna
och med dem förbundna
frågor. Som jag ser det uppfattar
regeringen konjunkturstörningar, prisstegringar,
förmögenhets- och inkomstklyftor,
monopolens allmakt och storfinansens
diktatur över det ekonomiska
livet som lika ödesbundna och ofrånkomliga
som solfläckarna, kungahuset

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och statskyrkan. Det tycks för regeringen
främst handla om anpassning, kanske
en smula skönhetsvård, för att dölja
de fulaste fläckarna. Detta är ju så
mycket märkligare som bevisen hopas
för att man kan skapa en krisfri produktion.
Nog måste ändå regeringen
finna det barockt, när svenska kapitalisters
talesmän hotar att om Sverige inte
träder in i EEG eller får en acceptabel
uppgörelse, kommer de att flytta över
svensk industri till ett EEC-land med
dess billigare arbetskraft. Regeringen
kan väl inte gärna finna det välbetänkt
att massaindustrien, för att driva upp
priserna, inskränker produktionen med
20 procent på de anställdas bekostnad,
blottlägger marknaderna åt de amerikanska
konkurrenterna och antagligen
förlorar både dessa marknader och
priskriget.

Regeringen borde väl finna det oriktigt,
att Electrolux kastar ut massor av
anställda i arbetslöshet med motivering
att företaget har 1 miljon osålda kylskåp
och inte vill sälja dem, där det
finns köpare. Det finns behov i Östern
för dessa kylskåp och åtskilligt mer,
men de svenska kapitalisterna måste
köpa därifrån, om de vill sälja dit.

Nog måste regeringen finna det genant,
när våra kapitalister exporterar
för hundratals miljoner kronor krigsmateriel
till Västtyskland och våra
domstolar samtidigt utdömer sex månaders
straffarbete samt 1,5 miljon kronor
i böter därför att en affärsman
sålt kopparmalm, nickel och elektriska
instrument för 17 miljoner kronor till
Polen, Kina, Östtyskland och Tjeckoslovakien.

En väsentlig svaghet i det kapitalistiska
produktionssystemet är de inbyggda
bromsarna: så snart maskineriet
kommer upp i varv, slås bromsarna till,
och de lossas inte förrän maskineriet
stått still ett tag eller starkt förlorat
i tempo. Så var det för oss senast
1958, så var det i USA 1959—1960,

så är det i dagens England, så verkar
det att bli i Västeuropa redan i år.

Sedan 1953 har USA genomgått tre
depressioner, och tiden mellan dem har
minskats var gång. De sägs ha kostat
USA nära 800 miljarder kronor, alltså
vad svenska folket arbetar ihop under
11,5 år sammanlagt.

Tre procent genomsnittlig produktionsökning
finner ekonomerna tillfredsställande
för kapitalismen, medan
sovjetekonomen i den nya 20-årsplanen
förutsätter tjugofem procent årlig ökning
av försörjningstillgångar och även
kommer att klara detta.

Varför behöver det vara på detta
sätt? Det avgörande är naturligtvis att
vi inte har en planhushållning, att produktionen
drivs för att ge vinst i stället
för att tillfredsställa behov. Men spelar
inte också bristen på demokrati i näringslivet
sin roll?

Vi vet ju hur det är hos oss. Tre procent
av folket äger hälften av alla förmögenheter,
sjuttio procent saknar helt
förmögenhet. En enda man dikterar
ofta bolagsstämmor, som avgör tiotusendens
arbetsvillkor.

Man kanske kan utgå ifrån att högt
räknat hundra människor bestämmer
över företag, som sysselsätter en miljon
anställda. Det är denna klick som
övar ett avgörande inflytande över Sveriges
export och import, över investeringarnas
storlek och inriktning, över
produktionens lokalisering, över kredittillgångar,
över nästan alla media för
att påverka människornas tänkande och
handlande — ett inflytande som grenar
ut sig över lagtillämpning, rättsförvaltning,
ordningen, försvaret och
styrandet.

Är inte detta en minoritetsdiktatur?
Ger det inte penningen makten över
människorna i stället för tvärtom?

Regeringen har kanske vissa tankar
härom — jag hörde hur finansministern
bekände sig till socialismen — men i
varje fall försöker den inte ändra det
bestående.

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Öl

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Nyligen har LO-kongressen krävt vissa
åtgärder för att inleda demokratiseringen
av det ekonomiska livet. Den vill
ha trygghet i anställning —• kan det finnas
ett mer elementärt krav? Den vill
också ha en ändrad bolagslagstiftning
för att begränsa monopolherrarnas allmakt.
Men det finns ingenting i regeringens
framlagda eller utlovade förslag
som tyder på att den vill ta LOkongressen
på allvar.

Frankrike genomförde före kriget 40-timmarsveckan. Den blev också genomförd
i USA, fast utan lagstiftning. I
Sovjetunionen genomförs 40-timmarsveckan
även i jordbruket, och siktet är
nu inställt på 36 timmar för industrien
1964. Vid detta årtiondes slut kommer
man där att vara nere vid 30 timmar i
veckan. I Västtyskland har man trots
arbetarrörelsens svaghet nu infört 42-timmarsveckan och lovar 40-timmarsvecka
1965. Trots detta strejkade och
demonstrerade en halv miljon västtyska
metallarbetare för några dagar sedan
för kravet om 40 timmars arbetsvecka
omedelbart och i ett sammanhang.

Sverige är snart ensamt bland jämförliga
länder om 45 timmars arbetsvecka,
och vi är i färd med att förlänga
arbetsdagen från 8 timmar till 9 timmar
för att få två fridagar i veckan.

Är det inte en defaitistisk inställning
som präglar riksdagen när den avvisar
kommunistiska förslag om att successivt
övergå till 40 timmars arbetsvecka,
och sker inte detta i samförstånd med
regeringen?

Vi anser att tiden är inne för nya tag.
Det handlar enligt vår mening inte bara
om att genomföra LO-kongressens riktiga
beslut att söka sig fram till 40 timmars
arbetsvecka. Det handlar också
om att bryta minoritetsdiktaturen över
handeln, investeringarna, lokaliseringen
och kredittillgångarna. Det handlar
även om att ge arbetare och tjänstemän
både trygghet och inflytande i de företag
som inte kan existera utan deras

tjänster. Det handlar, herr talman, om
demokratisk ledning och utveckling.

Herr andre vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det gångna året har
kännetecknats av en ökad oro och spänning
i världen. Främst har denna tagit
sig uttryck i relationerna mellan öst
och väst, med ömsom några graders
skärpning och någon grad av avspänning
men med ett slutresultat som måste
betecknas så att läget i dag är mera
oroande än för ett år sedan. Denna tilltagande
försämring i det världspolitiska
läget gör framtidsperspektivet dystert.
Man måste fråga sig om världsutvecklingen
är på väg att löpa in i en bana
där slutstationen är den totala katastrofen.

För vårt folks del har väl de ryska
kärnvapenproven i Norra Ishavet och
den ryska framstöten i Finland varit de
händelser som mest oroat sinnena. Ryssarnas
hänsynslösa atombombsprängningar
har upprört nära nog hela den
svenska opinionen, och fördömandet
har, bortsett från ett kvidande kommunistiskt
försvar, varit hundraprocentigt.
Det har för alla sunt reagerande
människor i vårt land framstått som den
hittills ouppnådda höjden av cynism,
när ryssarna med fredens budskap på
läpparna satt i gång en demonstration
av sin makt, kanske också sin önskan
och vilja, att förinta stora delar av världen.
För alla oss som hyste förhoppningar
om att förhandlingarna mellan
stormakterna om ett förbud mot kärnvapenprov
skulle ha utsikter att lyckas
kom den ryska krevadserien som en
kalldusch.

På samma sätt har den ryska framstöten
mot Finland med sina sidovarningar
till de övriga nordiska länderna verkat
på den svenska opinionen. En kanske
i och för sig förståelig rädsla hos det
ryska folket för Västtyskland har de

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ryska ledarna tagit till intäkt för att
framkalla en skärpning av läget i Norden,
trots att dessa ryska ledare bättre
än några andra måste känna till Sovjets
militära dominans på den europeiska
kontinenten. Man frågar sig varför. Är
möjligen svaret eller en del av svaret
på detta varför resultatet av det i Finland
nyligen förrättade valet av elektorer
för utseende av president?

Men, herr talman, även från andra
håll i världen har under det år som
gått oroande rapporter om kriser och
konflikter strömmat in på löpande
hand. Berlinkrisen är lika olöst som tidigare.
Den i höstas resta muren mellan
öst- och Västberlin är en skamfläck
för den mänskliga samlevnadens
principer. En lösning av Berlinfrågan
vore i dagens läge enligt mitt sätt att
se en sak som kanske mer än något annat
skulle bidra till att lätta trycket.
Den skulle framstå som en seger för avspänningens
och förnuftets krafter i
världen och kunna återge folken förhoppningarna
om en bättre framtid.
Jag tror också att en lösning ligger inom
möjligheternas gräns, om man på vissa
håll inom det västliga lägret avstår från
kravet på en lösning av hela Tysklandsfrågan
i samband med problemet Berlin.
Vill västmakterna ha garantier för
Väst-Berlins fria status och öppna tillfartsvägar
till staden, bör man först som
sist erkänna Tysklands delning som ett
under överskådlig tid existerande faktum.
Erkänner man inte detta faktum
eller — som man gör på västtyskt håll
— leker man med tanken på att med militära
medel genomdriva en tysk återförening,
kommer man aldrig att lösa
Berlinfrågan. Tvärtom är sådana uttalanden
endast ägnade att skärpa Berlinkrisen
och öka ryssarnas misstänksamhet
med därav följande risk för ett krig
i Europa, vilket knappast torde kunna
begränsas utan säkert bleve inledningen
till ett nytt världskrig.

En annan händelse som upprört alla
fredsälskande människor är Indiens ak -

tion mot de portugisiska enklaverna i
Asien. Utan att försvara Portugal — vilket
det sannerligen inte finns anledning
till —- och utan att bestrida Indiens
bättre rätt till dessa landområden
måste man säga att den indiska militäraktionen
väckte förvåning och be&törning.
Ett Indien, som vi lärt oss betrakta
som en av den fredliga samlevnadens
främsta förespråkare, griper till vapen
trots enträgna vädjanden från Förenta
Nationerna för att med våld driva sin
vilja igenom. Kanske har denna händelse
skakat oss djupare än något annat
under det gångna året.

I den de ständiga krisernas värld vari
vi lever har det år som gått givit oss
nya belägg för nödvändigheten av att
se om vårt eget hus, att inte slappna av
i vår vaksamhet, att efter måttet av våra
krafter upprätthålla ett starkt försvar
och att med kraft hävda den svenska
neutralitetspolitiken. Genom att fullfölja
dessa strävanden gör vi inte bara
oss själva utan även omvärlden den
största tjänsten.

Men omvärldens tilltro till våra utrikespolitiska
intentioner får då inte på
något sätt rubbas av våra handlingar i
det ena eller det andra avseendet. De
på vissa håll i svensk press i samband
med den senaste ryska framstöten mot
Norden framförda propåerna om nödvändigheten
av att ompröva den svenska
utrikespolitiken betecknar jag som
direkt olyckliga, för att inte säga farliga.
Dylika uttalanden kan endast försvåra
våra möjligheter att med kraft
driva vår utrikespolitiska linje. Vår
alliansfria utrikespolitik kan ju inte innebära
att vi så fort som läget skärps
i vårt grannskap skall vara beredda att
ompröva den. Den av oss valda linjen
syftar ju i stället till att just i ett sådant
skärpt läge försöka bevara vår handlingsfrihet
för att vi, om sedan en kris
skulle leda till militära aktioner, skall
ha möjlighet att bevara neutraliteten.

Enigheten om vår svenska utrikespolitik
har varit stor och glädjande här i

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

riksdagen. Det väckte därför en viss
förvåning när högern och folkpartiet i
höstas så hårt engagerade sig för ett
svenskt medlemskap i den europeiska
ekonomiska gemenskapen. Man kanske
inte skall tala om den snö som föll i
fjol, men nog måste väl utvecklingen efter
höstens EEC-debatt ha klart bevisat
att ett medlemskap i EEC inte går att
förena med vår neutralitetspolitik. Detta
har också hela tiden med skärpa
framhållits från vårt håll. I dag tycks
framstående uttolkare av Rom-fördraget
både i Amerika och Västeuropa vilja
gå så långt att de sätter i fråga om
de neutrala staterna ens kan vara associerade
med gemenskapen. Detta är beklagligt
och bådar inte gott för våra
möjligheter att få en anslutning till EEC
på rimliga villkor. Handelsministern är
trots allt optimist, och det skall man
vara när man förhandlar, men jag måste
erkänna att jag har svårt att dela
hans optimism. Räknar Amerika och
sexstaterna med att även för en associering
sätta ett så högt politiskt pris att
de hoppas kunna driva oss ut ur neutralitetspolitiken,
bör de omedelbart få ett
auktoritativt besked att vi inte kommer
att betala detta pris. Detta kan betyda,
vilket jag tillät mig antyda redan under
EEC-debatten i höstas, att vi helt ställs
utanför den ekonomiska gemenskapen.
För att anknyta till herr Heckschers och
herr Strängs bildspråk kanske man skulle
kunna säga att vi torde kunna få inrikta
oss på att försöka åstadkomma det
hyggligaste möjliga »stockholmsäktenskap»
som går att få. Jag tror det är
klokt att kallt räkna med detta alternativ,
i varje fall för den närmast liggande
tiden. Att Sverige därför skulle bli
helt utestängt från den gemensamma
marknaden eller inte ha möjlighet att
driva handel med sexstaterna tror jag
är överdrivna farhågor. Så obetydlig är
inte den svenska marknaden och de varor
vi har att sälja.

När vi nu går till dessa förhandlingar
med de sex — och även med det

perspektivet, att vi kan möta betydande
svårigheter i strävandena till en friare
handel — är det glädjande, herr talman,
att den svenska ekonomien är
stark. Vi kan notera betydande framgångar,
framsteg och förbättringar på
alla områden. Vi har ökat våra tillgångar,
vi har en bättre och starkare produktionsapparat
än någonsin, och även
de enskilda människorna har det bättre
ekonomiskt än någon gång tidigare.
Vårt utgångsläge är därför starkt och
våra möjligheter att hävda oss, vad som
än händer, betydande. Alla bedömare
tycks också vara överens om att den
ekonomiska utvecklingen — i varje fall
i stort — kommer att fortsätta på samma
gynnsamma sätt under den närmaste
tiden. Jag vill inte göra gällande att det
är regeringen ensam som har förtjänsten
av att vi nu har dessa goda förhållanden.
Därtill är vårt beroende av omvärlden
för starkt. Men att regeringens
ekonomiska politik, och framför allt
herr Strängs skickliga finanspolitik,
verksamt bidragit till den för vårt land
lyckosamma utvecklingen torde inte
kunna bestridas. Jag tycker finansministern
gjort sig väl förtjänt av den
»Oscar», som en engelsk tidning velat
tilldela honom.

Visst kan man sedan, som oppositionen
gjort här i dag, påstå att en annan
ekonomisk politik skulle gett ett ännu
bättre resultat. Frågan är bara för vilka
grupper i samhället resultatet skulle
blivit eller bli bättre. Inte lär det väl
vara för de sämst ställda. Inte tror jag
att exempelvis de som står i bostadskö
— och har starkt begränsade inkomster
— skulle bli särskilt tacksamma
för ett slopande av hyresregleringen.
Det ingår ju som ett led i den borgerliga
politiken. Nog kan man »avskaffa»
bostadsefterfrågan genom en 30—40
procentig hyreshöjning, som väl troligen
skulle bli följden om man slopade hyresregleringen
på orter med bostadsbrist,
men därmed har man inte avskaffat
bostadsbehovet. Folk skulle tvingas

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tränga ihop sig på mindre utrymmen.
Och de goda och rymliga bostäderna
skulle bli tillgängliga för personer med
tillräckliga inkomster för att betala vad
de kostade. Den åtgärden skulle alltså
inte vara till gagn för de små i samhället.

I sin iver att försöka slå politiskt
mynt av bostadsbristen har en del borgerliga
tidningar på sistone kastat sig
över förhållandena inom de kommunala
bostadsförmedlingarna. Jag skall inte
uttala mig om huruvida kritiken är berättigad
eller inte. Att den nuvarande
frivilliga bostadsförmedlingen är ett
bräckligt instrument för en rättvis fördelning
av tillgängliga lägenheter torde
inte behöva betvivlas. Men vad de yrvakna
borgerliga kritikerna då bör ha
klart för sig är, att alternativet till den
nuvarande ordningen är en obligatorisk
bostadsförmedling av alla lägenheter i
flerfamiljshus, även det äldre bostadsbeståndet.
Är det dit man syftar med kritiken,
så har jag inte någonting emot
det, eftersom jag redan för 12 år sedan
var med om att motionera om införandet
av en obligatorisk bostadsförmedling.
Detta sagt inom parentes.

För att återgå till oppositionens
»bättre» ekonomiska politik och till vilka
grupper i samhället som skulle gynnas
av en sådan, vill jag bara slå fast
att det inte är de bostadslösa. Men oppositionen
— i varje fall folkpartiet -—-vill ju också bygga mera. Det kanske
går att öka byggandet något med en
hårdare rationalisering av byggmetoderna.
Men skall det bli någon större
ökning måste man utöka antalet inom
byggnadsverksamheten sysselsatta personer.
Varifrån skall man ta dem? Vi
kan knappast ta dem från våra exportnäringar
utan obehagliga konsekvenser
i andra avseenden. Kanske finns det
inom vissa avsnitt av vår hemmamarknadsindustri
områden, som ur bärkraftssynpunkt
först som sist borde läggas
ner, inte minst till välsignelse för de
där sysselsatta. Därigenom skulle man

kunna lösgöra arbetskraft. Det är möjligt
att det går, om oppositionen vill
vara med om en hårdare näringspolitik.
Eller skall vi försöka driva på jordbrukets
— främst yttre —- rationalisering
bättre, för att därifrån öka tillgången
på arbetskraft? Jag skall gärna för min
del vara med om att diskutera alla tänkbara
utvägar för att förse byggnadsverksamheten
med ökad arbetskraftstillgång
och därigenom få fram en ännu
större bostadsproduktion än den vi nu
har och den som förutsättes i statsverkspropositionen.

En annan sida av oppositionens
»bättre» ekonomiska politik som jag,
herr talman, vill säga några ord om, är
skattepolitiken och vilka följder den
skulle få för de sämst ställda i samhället.
Det går då inte att bedöma eller
värdesätta denna politik bara med att
gå ut ifrån hur många kronor inkomsttagaren
i den eller den inkomstklassen
får i skattelättnad — även om de skattesänkningsförslag
som oppositionen
tidigare framlagt i så måtto varit avslöjande,
att man delat ut de största
skattelättnaderna till de största inkomsttagarna.
Nej, för att bedöma värdet av
en skattelättnad på några kronor, måste
jag också ta hänsyn till vad jag får
avstå ifrån i andra avseenden. Om den
samhälleliga omvårdnaden i olika situationer,
som jag kan råka in i blir
sämre, om jag — som tidigare nämnts
— får punga ut med skattesänkningens
mångdubbla belopp i högre hyra, om
samhällets möjligheter att driva en aktiv
sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik
försämras, så får jag betala
skattelättnaden många gånger om genom
ökade utgifter eller med perioder
av arbetslöshet, om statsbudgetens roll
i de konjunkturpolitiska sammanhangen
allvarligt försvagas. Allt det här
måste jag — om jag är en vanlig Sam
Nilsson — lägga i den andra vågskålen
då jag skall väga hur många, ska vi
säga uns, skattesänkningen är värd.
Gör man en sådan hopsummering av

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de förslag oppositionen tidigare år lagt
fram — i år kanske man går havande
med friskare barn •— ja, då blir resultatet,
att alla med lägre inkomster skulle
ha förlorat på oppositionens skattesänkningar.
Vad resultatet blir i år får
vi väl se om två dagar.

Det har i år, herr talman, på samma
sätt som tidigare diskuterats, huruvida
det framlagda budgetförslaget är att anse
som starkt eller svagt. Nu tycker nog
jag att denna diskussion närmast har
teoretiskt intresse. Om budgeten är att
anse som stark eller svag är väl helt
beroende av från vilka utgångspunkter
man bedömer den. Betraktar man budgeten
utifrån synpunkten av dess roll
i det konjunkturpolitiska förloppet, vill
jag hävda att den är väl avvägd, under
förutsättning att konjunkturbedömningen
för den tid budgeten omspänner visar
sig någorlunda riktig. Vad jag möjligen
i det sammanhanget vill sätta ett
frågetecken för är om inte styrkan i
den privata investeringsbenägenheten
underskattats. Med förutsättningen av
en fortsatt god om än splittrad ekonomisk
konjunktur, varom alla bedömare
— möjligen med undantag av herr Kugelberg
— tycks vara ense, kommer troligen
de privata investeringarna att bli
större än vad som beräknats. Detta behöver
inte ge anledning till någon annan
bedömning av budgetförslaget ur
de synpunkter jag nu diskuterar detsamma.
Det kan möjligen ge anledning
till en omprövning av storleken av de
offentliga investeringarna vid den tidpunkt
då omfattningen av de privata
investeringarna säkrare kan bedömas.

Skulle jag försöka mig på en bedömning
av budgetförslaget ur snävt statsfinansiella
synpunkter, kan jag mycket
väl hålla med om att budgeten är stark,
även med hänsyn tagen till att betydande
utgifter — exempelvis statstjänarnas
lönehöjning — inte finns medräknade,
vilket torde medföra en försvagning
på åtskilliga miljoner. Men
trots denna ofullkomlighet och en del

andra ökade utgifter, som vi torde böra
räkna med i ytterligare försvagande
riktning, är givetvis en budget, där större
delen av de statliga investeringarna
täcks av inkomster och inte av lånemedel,
från den traditionella budgetfilosofiens
utgångspunkter stark. Frågan är
då närmast om den är för stark.

Jag sade nyss, att budgeten ur konjunktursynpunkt
var väl avvägd — kanske
med någon antydan om att konjunkturförloppet
kunde komma att ge
anvisning om att budgeten bort vara
något starkare. Om jag därifrån går
över till att försöka bedöma budgetförslaget
ur en tredje synvinkel, nämligen
budgeten satt i relation till alla de uppdämda
önskningar och behov på många
av samhällslivets områden som nu
finns, blir slutsatsen den att budgeten
är svag. Trots de betydande förbättringar
och på många områden mycket
stora utgiftsökningar, som nu föreslås,
besväras vi fortfarande av brister och
köbildningar på viktiga och för den
enskilde väsentliga områden av samhällslivet.
Jag är klart medveten om att
alla dessa brister inte kan avhjälpas på
en gång, att det kommer att ta tid och
åter tid att exempelvis bygga ifatt bostadsbristen,
att bygga ut yrkesskolor
och andra undervisningsanstalter i erforderlig
omfattning, att förbättra vägar
och andra kommunikationer. Vi
kommer under överskådlig tid att tvingas
prioritera vissa avsnitt, därför att
resurserna icke räcker till.

Detta, herr talman, är inte sagt som
någon kritik av budgetförslaget. Vad
jag velat säga är bara, att vill vi snabbare
genomföra de förbättringar vi säger
oss eftersträva, får vi också se till
att samhället får de större resurser,
som måste till för ökad expansion. Vill
oppositionen medverka till en sådan
utveckling så nog skall vi vara beredda
att sluta upp. Men, som Relling sa,
»fan tro’t». Allra minst i år då det är
valår.

Jag skall till slut, herr talman, bara

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

ta upp ett par detaljer i den framlagda
budgeten.

Vad jag först vill uttala min tillfredsställelse
med, är den betydande höjningen
av hjälpen till de underutvecklade
länderna. Det är en god bit på rätt
väg och torde täcka in vad som nu på
ett vettigt sätt kan förbrukas. Med denna
insats hävdar Sverige väl sin plats
vid internationella jämförelser, därmed
inte sagt annat än att vi — givetvis under
förutsättning att pengarna kommer
till förnuftig användning — skall gå vidare
på den inslagna vägen och till
kommande år ytterligare öka våra insatser
för de underutvecklade länderna.

Den andra punkten i budgetförslaget
som jag tycker är alldeles särskilt glädjande
är höjningen till follcpensionärerna.
Det är en välkommen förstärkning
till dessa, utöver vad som tidigare förutsatts.
Fortsätter vår lyckosamma ekonomiska
utveckling borde det vara möjligt
att tidigare än 1968 uppnå det år
1958 satta målet för folkpensionens höjd
och att också lösa samordningsfrågorna
med ATP. Men vad jag redan nu
skulle vilja rikta uppmärksamheten på
är de förhållanden som — oberoende
av vid vilken tidpunkt folkpensionshöjningen
genomförs — kommer att inträda.
Vi får under ATP:s hela övergångstid
ett — såvitt jag förstår — besvärligt
problem med olika pensionsnivåer
också för personer med i övrigt
likartade betingelser. Den som är några
år äldre och därför inte hunnit vara
med i ATP kommer att få en betydligt
lägre pension än den som tillhört ATP
i några år. Det är klart att dessa äldre
folkpensionärer har svårt att förstå
rättvisan i dessa olikheter, därest de blir
för stora. Jag menar därför att det kan
finnas anledning att redan nu börja
fundera över om det är möjligt att hitta
på några speciella anordningar för
att i någon mån, och vid sidan om folkpensionens
basbeloppsfunktion i ATP,
förbättra villkoren för dessa äldre pensionärer.
Jag skulle vilja vädja till so -

cialministern att ha sin uppmärksamhet
riktad på dessa problem.

Innan jag slutar skulle jag vilja säga
några ord till herr Ilagberg. Han började
sitt anförande med att konstatera
att kommunisterna nu befinner sig i den
ställningen att de kan fälla utslaget och
därmed påverka utvecklingen. Jag kan
ge herr Hagberg rätt i den första delen
av påståendet, nämligen att kommunisterna
kan fälla utslaget, i den mån de
vågar göra det. Men jag förnekar bestämt
att det finns något uns av riktighet
i påståendet att de skulle kunna påverka
utvecklingen. Inte någon gång har
kommunisterna påverkat socialdemokratiens
sätt att agera i olika sammanhang.
Det har vi gjort alldeles oberoende
av om kommunisterna behagade
fälla utslaget eller inte.

Herr talman! Årets budget ger en god
belysning av den lyckosamma ekonomiska
utveckling vi nu är inne i. Den
speglar ett samhälle i sjudande aktivitet,
ett samhälle där den enskildes behovstillfredsställelse
går snabbare —
trots bristerna — än någon gång tidigare.
Att så snabbt som möjligt avhjälpa
bristerna, bygga ut den sociala omvårdnaden
på eftersatta områden, förbättra
villkoren för de sämst ställda,
fullfölja en lyckosam ekonomisk politik,
att med kraft och konsekvens driva
vår utrikespolitiska neutralitetslinje,
det är uppgifter omkring vilka den socialdemokratiska
riksdagsgruppen i dag
liksom tidigare står samlad och med
all kraft är beredd att fullfölja.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
var — och det fanns väl ingen anledning
att vänta något annat — för sin
del mycket tillfredsställd med utvecklingen
inom landet, men han var uppenbarligen
i flera avseenden ganska starkt
oroad av den internationella utveckling -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en, och i detta avseende kan jag livligt
instämma med honom.

Jag hade emellertid tänkt tala
en del om framförliggande framstegsmöjligheter
här hemma, och eftersom
herr Gustafsson nämnde några ord om
EEC — ett tema som sedan utförligt
kommer att behandlas av herr Sven
Gustafson — vill jag framhålla att jag
just med tanke på att vi icke får försitta
alltför mycket av möjligheterna till
framtida framsteg verkligen hoppas att
den svenska regeringen är lika angelägen
om att förklara och vinna goodwill
för vår utrikespolitiska hållning —
vilken denna i och för sig är förtjänt av
— som den skall vara att tillvarata alla
möjligheter att få en svensk anslutning
till europamarknaden. Om detta skulle
misslyckas och därigenom det alternativ
förverkligas som herr Gustafsson i
Stockholm framställde som — om jag
förstod honom rätt — det även enligt
hans mening sämsta, minskas på ett
sätt som man inte skall underskatta
våra möjligheter till framtida framsteg.

Perioden efter kriget har ju i Sverige
liksom i många andra länder varit en
de stora och svepande socialreformernas
tid. De mest framträdande exemplen
är naturligtvis utbyggnaden av folkpensionerna
och tillkomsten av den allmänna
sjukförsäkringen och av tilläggspensioneringen.
Man skulle kunna nämna
även andra saker. Inte minst från regeringsbänken
har ju vid flera tillfällen
betonats att den utveckling som jag
antytt i mycket stor utsträckning har
skett under enighet, i varje fall om de
mål man velat nå.

Folkpartiet har för sin del varit ense
med det socialdemokratiska partiet inte
bara om målsättningen för socialreformerna
utan också i de allra flesta fall
om principerna och metodiken i stort
för deras utformning. I ett avseende,
som debatten har snuddat vid tidigare
i dag — nämligen tilläggspensioneringen
— har det varit en delvis bitter strid.
Det måste väl ändå vara klart för alla,

som vill se sedan stridsdammet har
skingrats att meningsmotsättningarna i
detta avseende mellan socialdemokratien
och folkpartiet var av en helt annan
karaktär än de som rådde mellan
å ena sidan socialdemokratien och å
andra sidan centerpartiet och högern.
När det kom till kritan avvisade de båda
sistnämnda partierna en lagstiftning innebärande
rätt till tilläggspension, medan
folkpartiet gick in för att rätt till
pension skulle skapas genom lagstiftning.
På den fundamentala punkten nåddes
alltså enighet mellan socialdemokratien
och folkpartiet.

Men i en del viktiga princip- och metodfrågor
beträffande lagstiftningens utformning
fanns en klar skiljelinje mellan
oss och socialdemokratien. Denna
meningsskiljaktighet inneslöt två huvudavsnitt.
Det ena rörde frågan om hur
stor den kapitalbildning skulle vara
som skulle ligga till grund för tilläggspensioneringens
säkerhet. I det fallet
är det kanske tänkbart att en sammanjämkning
hade varit möjlig. Det andra
avsnittet gällde, om kapitalbildningen
skulle decentraliseras och i rättshänseende
knytas till de persionerade själva
och direkt stärka näringslivets kapitalförsörjning
eller om den skulle centraliseras
under statens dominans, vilket
socialdemokratien önskade. I detta avseende
var meningsskiljaktigheten av
principiell natur, eftersom den grundades
på olika värderingar i fråga om hur
kapitalbildningen i ett samhälle bäst
bör ske.

Man tycker kanske i alla fall att då
dessa meningsmotsättningar mellan folkpartiet
och socialdemokratien, även om
möjligheterna att överbrygga dem visade
sig obefintliga, dock inte berörde
själva huvudfrågan om en stabil rätt till
pension, hade de inte heller behövt medföra
den häftighet och bitterhet som i
så pass stor utsträckning präglade debatten.
Det är klart, att vi alla som deltog
i detta skeende har en del ärr efteråt
som kan göra det svårt för oss att med

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tillräcklig objektivitet fördela skulden.
Men man brukar gärna vilja tro, herr
talman, att den som varit framgångsrik,
såsom i detta fall socialdemokratien, inte
bara i sin strävan att genomdriva säkerhet
för en tilläggspensionering — det
var den inte ensam om — utan även
när det gällde att genomdriva sin speciella
metodik för lösningen, skulle ha
särskilt god råd inte bara att erkänna de
väsentliga dragen i motsättningarnas
karaktär utan också att se de gemensamma
dragen i sin och vår ståndpunkt.
Den generositet som socialdemokratien
har mött från de övriga partiernas sida
har sannerligen inte varit liten på denna
punkt. Vår hållning var från början
klar: sedan avgörandet skett måste det
respekteras, även om naturligtvis förbättringar
behövs — det erkänner man
såvitt jag förstår principiellt även från
regeringssidan.

Det har varit fråga om en stor generositet
från högerpartiet och kanske
framför allt från centerpartiet, när de
lagt ned sin opposition mot en lagstiftning
om tilläggspensionering. Även om
det skulle vara oriktigt att försöka bestrida
att utgången av 1960 års val har
haft stor betydelse för dessa båda partiers
ställningstagande, skulle det likväl
också, herr talman, vara ett avgjort misstag
att tänka sig att den s. k. hårda politiska
nödvändigheten här ensam varit
utslagsgivande. Det har säkert för
många personer inom dessa båda partier
varit ett påkostande avgörande, där
trycket av den politiska nödvändighetens
krav ändå känts mindre tungt än
valet mellan å ena sidan en egen principövertygelse
i lagstiftningsfrågan och
å andra sidan oviljan att fortsätta gå
till strid mot en ordning som så många
i fråga om ålderstryggheten tidigare
sämre lottade människor nu i alla fall
litade till.

Min avsikt med att beröra detta tema
har ingalunda i främsta rummet varit en
omsorg om historieskrivningen. Den har
visserligen varit att visa att inte heller

när det gällde tilläggspensioneringen
har det varit motsättningarna som borde
dominera bilden av relationerna i svensk
politik, i varje fall inte mellan folkpartiet
och socialdemokratien. Min avsikt
har emellertid i första hand varit att
ställa en fråga som har betydelse för
framtiden, nämligen om den allmänna
avvägning som gjorts i reformarbetet
varit den bästa och riktigaste. Har koncentrationen
till dessa områden kommit
framför allt regeringen men i viss mån
oss alla att glömma någonting som kanske
varit ännu mer väsentligt?

Det är lätt att peka på betydelsefulla
områden, som blivit mindre väl skötta
eller misskötta. Det är givet att om det
skett en snabbare expansion av våra
resurser, om det förts en dynamisk politik
som målmedvetet satsat på, inte
bara att fördela resurser — att hjälpa till
med att göra detta på ett så rättvist sätt
som möjligt är naturligtvis en politikens
uppgift — utan också att systematiskt
stimulera en snabbt växande produktion
av resurser, så hade vi kunnat klara
mera.

Jag vill emellertid, herr talman, gärna
säga att inom de ramar, som den av regeringen
förda politiken medgivit, har
denna satsning på socialförsäkringar —
och jag inbegriper däri naturligtvis utbyggnaden
av folkpensioneringen — förefallit
mig klart berättigad. Det är, såsom
livligt påpekats förut i dag, mycket
tillfredsställande att ett stort nytt steg
kunnat tas när det gäller folkpensionerna.
Hundratusentals åldrande människor
har genom dessa reformer befriats
från mycken oro under sina senare levnadsdagar.
Många, många sjuka människor,
som tidigare skulle ha plågats
inte bara av sin sjukdom utan också av
hotet om ekonomisk misär för sig själva
och familjen, kan nu känna större lugn.
När man tänker på alla dessa människor
som befriats från tunga bekymmer och
försöker föreställa sig deras personliga
situation, sådan den tedde sig innan
detta förlopp kom i gång och sådan den

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ter sig i dag, så känns glädjen över denna
utveckling särskilt stark.

Vi politiker, och det gäller inte minst
herrarna på regeringsbänken, har emellertid,
när vi talar om dessa saker som
någonting »vi gjort», anledning tänka
på att det inte är vi som skapat resurserna
för reformverket. Dessa har skapats
av de arbetande människorna ute
i arbetslivet och av en företagsamhet,
som klarat sig rätt bra och som skulle
ha klarat sig ännu bättre om den inte
många gånger ställts inför onödiga politiska
hinder.

Men om vi nu riktar blicken framåt,
så är det naturligt att fråga sig, på vilka
områden vi bör koncentrera vårt intresse,
under förutsättning naturligtvis att
vi kan fortsätta vår fredliga samhällsuppbyggnad
utan att alltför hårt störas
av eller bli indragna i internationella
konflikter. Det finns många uppgifter
som man i detta sammanhang kan peka
på, men jag vill i dag särskilt stanna
vid familje- och bostadspolitiken, två
områden som för övrigt har ett klart
samband med varandra.

Det behöver tyvärr inte råda någon
som helst tvekan om att barnfamiljernas
och särskilt flerbarnsfamiljernas
ekonomiska läge under 50-talet har relativt
sett försämrats i förhållande till de
allra flesta andra medborgargruppers.
Jag känner mig övertygad om att det
vore rättvist, om det allmänna under de
närmaste åren avvägde sina åtgärder i
fråga om beskattningen och därmed
sammanhängande ting liksom sina åtgärder
i övrigt när det gäller för barnfamiljerna
relevanta områden med hänsyn
till denna utveckling till dessa familjers
nackdel, som måste betraktas
som obestridlig.

Jag skulle, herr talman, vilja erinra
om alla de allvarligt menade, ibland
högtidliga eller patetiska ord som från
den här talarstolen och andra under
senare år yttrats om familjen som fostrare
av den ungdom som skall forma
framtidens samhälle, om nödvändighe -

ten av en familjelivets renässans, av
goda hem med en god anda som en motvikt
till de tendenser till urspåring, vilka
dess bättre endast en liten del av vår
ungdom råkat ut för.

Nu har det kanske stundom — för att
tala med någon överdrift — förefallit
som om en del av deltagarna i debatten
resonerat på det sättet att allt detta goda,
en förbättrad familjeanda, ett fördjupat
föräldraansvar, en starkare stilkänsla,
ett mera helhjärtat engagemang för
framtida uppgifter hos de unga, skulle
inställa sig som ett brev på posten, om
bara familjernas ekonomiska läge förbättrades,
om bostadsbristen försvann
och bostadsmiljöerna präglades av större
trevnad.

Jag vill här framhålla två ting. Det
första är att ett sådant betraktelsesätt
innebär en våldsam överskattning i dessa
sammanhang av ekonomisk-politiska
åtgärders betydelse på det moraliska
planet. Om vi frågar oss vilka krafter
som bestämmer familjelivets inre gestaltning
— andan i familjen, förhållandet
mellan föräldrar och barn och mellan
syskon inbördes —• så står det säkert
klart att de krafterna till allra
största delen är helt andra än de som
kan härledas från den politiska sfären
eller från det politiska arbetet. Som väl
är bestämmer politiken i vårt land inte
över religion och livsåskådning.

Men — och det är det andra jag vill
säga — det betyder inte att de ekonomisk-politiska
åtgärderna är betydelselösa.
Att man har klart för sig deras
begränsade betydelse innebär inte att
man skall strunta i denna begränsade
betydelse. I vissa sammanhang kan politiska
åtgärder lätt få en nedrivande
effekt ur samhällsmoralisk synvinkel.
Jag skall emellertid inte nu gå in på den
saken. I stället vill jag säga att jag tror
det är lättare för de goda krafterna —
om denna förenkling tillåtes mig — att
verka i ett bättre än i ett sämre ekonomiskt
läge för familjerna. Det är lättare
i en bra bostadsmiljö än i en dålig. Att

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det i många ansvarskännande familjer
finns ett samband mellan familjeekonomi
och barnantal tror jag också är
klart. Och jag hör definitivt inte till
dem som tror att människorna i allmänhet
är på något sätt förutbestämda att
bli moraliskt sämre, om de får det mariellt
bättre.

Det är överväganden och föreställningar
av denna art som har lett mig
fram till uppfattningen att det under de
närmaste åren är berättigat att i betydande
grad koncentrera intresset här i
riksdagen på familjepolitiska åtgärder.
Finansministern bör uppmana skatteutredningen
att påskynda sitt arbete. När
det gäller familjerna, bör detta arbete
naturligtvis drivas i nära samverkan
med den av förra årets riksdag begärda
utredningen om barnbidraget.

Skall man här göra någonting som
verkligen har betydelse — och av vad
jag förut sagt torde framgå att det är
min mening att man skall göra det —
så måste det innebära en lättnad av
barnfamiljernas ställning i skattehänseende,
som på sikt har samma effekt som
en fördubbling av det nuvarande barnbidraget.
Jag är närmast benägen att
tro — utan att ha någon alldeles bestämd
ståndpunkt i det avseendet, eftersom
utredningar pågår — att en sådan
effekt helst bör sökas inom ramen för
en kombination av barnbidrag och avdrag
vid beskattningen.

Det är kanske många som hajar till
inför en sådan målsättning. De som gör
det vill jag bara uppmana att söka sätta
sig in i den relativa försämring av
barnfamiljernas läge som jag åberopade
för en stund sedan.

Härefter vill jag gå över till ett annat
område, som har stor relevans för
de svenska familjernas framtida förhållanden,
nämligen bostadsområdet. Herr
Ohlin har redan antytt vad som där
borde ske och vad som med klok politik
kan ske. Det är klart att en successiv
stegring av bostadsproduktionen
till 100 000 lägenheter under 1960-talet

förefaller märklig för många som sitter
fast i ett statiskt tänkande. Men
i själva verket är det inte alls så märkvärdigt.
Herr Gustafsson i Stockholm
har nyss pekat på arbetskraftsbristen,
och det kan man ju göra. Men det
borde också vara befogat att räkna
med en avsevärd produktivitetsförbättring
även inom denna industrigren. Och
framför allt tror jag att om man uppmuntrar
rationaliseringar och konkurrens
på lika villkor mellan olika företagsformer,
så kan man där nå en del
resultat. Och jag tycker verkligen det
vore märkvärdigt, om någon på allvar
ville göra gällande att vi på bostädernas
område, där det råder så stor brist,
skall hålla en lägre utvecklingstakt än
vad som är vanligt på andra viktiga
områden inom industrien — för att inte
tala om en avsevärt lägre utvecklingstakt
än den OECD-länderna har
ställt upp som riktlinje för 1960-talet,
en riktlinje om vilken regeringen sagt,
om jag inte läst fel, att den synes vara
väl anpassad för den svenska ekonomien.

När finansministern replikerade herr
Ohlin, uttryckte han sig ungefär så, att
man ju kan göra upp planer för framtiden
men att det väl inte har så stor
betydelse. Vad han ville framhålla som
en huvudsak var den avvägning, som
år från år måste göras mellan olika
sätt att använda våra resurser. Jag vill
bestämt vända mig emot ett sådant synsätt
när det gäller bostadsområdet, ty
det är ett område som verkligen kräver
långsiktig planering — inte någon
planhushållning.

Jag vill gärna säga att statsrådet Torsten
Nilssons epok i socialdepartementet
ur bostadssynpunkt har varit en
bättre tid än herr Strängs eller herr
Ericssons i Kinna. Men inte heller herr
Torsten Nilsson orkar tydligen riktigt
med det verkligt framåtsyftande och
stora greppet •— eller han kanske inte
tillätes att ta det. Reaktionerna här i

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dag på herr Ohlins uttalande kan antyda
både det ena och det andra.

Nu vill jag emellertid i någon mån
fullständiga resonemanget och säga, att
det inte bara gäller en ökning av bostadsproduktionen
i antalet lägenheter
räknat. Det gäller också att åstadkomma
en förändring — och, ärade kammarledamöter,
en stor förändring — i
bostadsbyggandets struktur. Det är en
sak som inte har observerats tillräckligt
här i landet. Det bär varit en del tal
om vikten av ökat småhusbyggande,
och alla har så att säga betygat sin
vördnad för detta önskemål. Jag skulle
vilja ge det ett litet mera konkret
drag. Det förhåller sig så, att vad som
skulle kunna sammanfattas i orden »Ett
hus åt varje familj» i själva verket är
ett program som många andra länder
sedan länge arbetar efter. Vi befinner
oss här avgjort på efterkälken.

I Sverige har egnahemmen, tvåfamiljshusen
och andra småhus, under 50-talet representerat en andel i nyproduktionen
av lägenheter, som varierat
mellan något under 20 och något över
25 procent. Någon bestämd tendens har
inte funnits. Det blev antagligen en viss
dragning uppåt förra året, och socialministern
räknar med att den skall fortsätta,
så att man skulle komma ett litet
stycke över 30 procent under nästa
budgetår. Men även detta är mycket
blygsamt.

Man behöver inte gå till det rika Förenta
staterna med dess 78 procent enfamiljshus
och 4 procent tvåfamiljshus
eller sammanlagt 82 procent lägenheter
i småhus av hela produktionen 1960,
för att finna helt andra siffror och en
helt annan struktur i bostadsbyggandet
än hos oss. Även om man tar länder,
som vi i allmänhet brukar jämföra oss
med och som har ungefär samma eller
något sämre — i en del fall t. o. m. avsevärt
sämre — nationalprodukt per invånare,
så framträder vi i en mycket
ofördelaktig dager. I Nederländerna
byggde man 1960 54 procent enfamiljs -

hus, i Storbritannien 58 procent. I båda
länderna är tvåfamiljshusen sammanräknade
med flerfamiljshusen och
man kan därför inte särskilja dem, men
de nämnda siffrorna för enfamiljshusen
är talande nog. I Danmark hade man
50 procent enfamiljshus i produktionen
1960. I Norge har siffrorna under senare
år — jag har inte uppgifterna för
det allra sista — varierat mellan 60 och
64 procent. I Belgien var siffran 1960
70 procent, i Västtyskland var den 47
procent. Det är en väldig distans mellan
siffror som dessa och våra egna.

Det är klart att den bebyggelsestruktur,
som framträder i alla de länder
jag nämnt, ger bättre möjligheter -— jag
vet inte om möjligheterna alltid tillvaratages
— att skapa en för familjer och
barn bra bostadsmiljö än vad vår struktur
gör. Vår kvalitet och vår utrustningsstandard
är nog i allmänhet hög i
jämförelse med vad som är fallet i de
flesta av dessa länder, men ur familjesynpunkt
tror jag det är ovedersägligt
att de representerar en högre bostadskultur
än vårt land.

Det räcker alltså inte, herr talman,
med att planera för att 100 000 lägenheter
skall kunna byggas om ett antal
år. Vill man ha en radikal förbättring
av vår bostadsmiljö, måste man också
inrikta sig på en samtidig och successiv
övergång till ett väsentligt större antal
egnahem och andra småhus av hela
produktionen. Det finns väl ingen anledning
till att vi även i framtiden skulle
ha en bebyggelsestruktur som mer
avsevärt avviker från de länders, som
i detta avseende kommit mycket längre
än vi trots att deras samlade resurser
i förhållande till folkmängden inte
är större än våra, snarare tvärtom. Vi
bör därför sikta mot att relativt snabbt
höja andelen för egnahem och andra
småhus till åtminstone hälften av hela
produktionen.

Men, herr talman, ett program på
100 000 lägenheter, varav hälften i småhus,
kräver verkligen krafttag inom

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stads- och regionplanering och säkert
åtskilligt nytänkande. Det kräver att
även regeringen och riksdagen har
en bild av det mål som man tänker sig
att nå, inte alls för att kommendera över
planeringen utan just för att ge målsättningen.
Man måste ha klart för sig att
bebyggelsen kommer att ändra karaktär;
den kommer att breda ut sig över
större ytor. Landsbygd, tätorter och städer
kommer att vävas in i varandra på
ett annat sätt än för närvarande. Många
som förvärvsarbetar i städerna kommer
säkert att vilja bosätta sig i egnahem
på landsbygden.

Jag tror att en sådan utveckling skulle
stå i rätt nära överensstämmelse med
människornas egna önskningar och
framtidsplaner, så långt man kan ha
något fastare grepp om dem. Men vi
är inte på ett tillnärmelsevis tillfredsställande
sätt förberedda på att förverkliga
dem. Staten skall inte och bör inte
—- som jag sade nyss ■— kommendera
regional eller kommunal planläggning
eller olika producenter av bostäder.
Men den som vill spela en vägledande
roll ■— och det trodde jag socialministern
ville — och som vill leda
bebyggelseplaneringen och bostadsproduktionen
på rätt spår, måste vara
i stånd att låta ett framtidsperspektiv
med revolutionerande förbättringar avteckna
sig, ett framtidsperspektiv som
i sig självt kan skapa entusiasm och arbetsglädje
inom de lokalt och regionalt
planerade instanserna och samverkan
mellan dem.

Här gäller det verkligen i stor utsträckning
att i bokstavlig mening bygga
ett nytt Sverige med nya och särskilt
för familjerna mera lämpliga och
vänliga bostadsmiljöer. Regeringen har
inte på långt när ett tillräckligt framåtsyftande
grepp härvidlag.

Jag sade för en liten stund sedan, att
politikerna sysslade med att fördela resurser
som andra producerade. Jag vill
betona att jag verkligen inte därmed avsåg
något förklenande omdöme om den

politiska uppgiften. Bland mycket annat
som den innefattar måste och bör
politiken naturligtvis i stor utsträckning
syssla med att fördela resurser.
Men det kan ske på olika sätt. Det kan
ske genom regleringar och tvångsbetonade
åtgärder, som hårt binder medborgarnas
och företagens möjligheter att
göra egna dispositioner. Den gamla socialismens
arvtagare har en viss fallenhet
för att tillgripa sådana metoder.
Men det kan också ske genom att man
i första hand söker använda mera generellt
verkande och stimulerande medel
och friare former. Det är en liberal
metod. Regleringsvägen medför stora
risker för vad Waldemar Svensson brukar
kalla allstatligliet. Vad jag här sagt
om familjepolitik och bostäder ger emellertid
en antydan om väsentliga element
i en fördelning framöver av tillgängliga
resurser, som jag skulle betrakta som
steg mot större rättvisa.

Man kan säkert nå ungefär samma
grad av materiell rättvisa på båda de
vägar jag sökt antyda, men den ena vägen
ger en helt annan samhällstyp än
den andra.

Att fördela resurser är alltså en viktig
uppgift. Att producera dem är ännu
viktigare. Det finns på den socialdemokratiska
sidan en stark benägenhet
att underskatta den inverkan på produktionens
storlek och ökningstakt, som
de olika slagen av politiska metoder har.
Socialdemokratien bär inte sett någon
annan utväg att försöka lösa problemen
än en konsekvent och fortgående
stegring av skattetrycket, och den har
inte frågat efter om detta verkligen var
den bästa metoden att få en så stark
tillväxt som möjligt av de totala resurserna.
Vi har för vår del lika konsekvent
hävdat att det går att lösa problemen
inom ramen för en starkare stegring
av produktionen och följaktligen
då också inom ramen för ett lägre skattetryck
-— väl att märka, herr talman,
utan att det allmännas möjligheter att
göra insatser därför blir mindre men

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

väl medborgarna får det bättre. Jag har
tidigare någon gång karakteriserat dessa
olika metoder som den negativa respektive
den positiva vägen.

Jag är övertygad om att den positiva
och mera expansiva metoden så småningom
skall få större chanser. Jag skulle
vilja upprepa några ord som jag använt
i ett annat sammanhang. Vad vi
strävar efter inom folkpartiet är att ge
den positiva, liberala linjen ett sådant
konkret och kvalitativt innehåll att den
så småningom skall kunna påverka
djupgående förtroendeströmmar hos
medborgarna och på sakliga grunder
övertyga dem om att deras dagliga liv
framöver med en sådan liberal linje blir
bättre och deras framtid friare än vad
som är möjligt under en av socialdemokraterna
ledd utveckling. Det kommer
alltid att finnas övergångssvårigheter.
Men folkpartiet ställer på sin
politik kravet att den — jag vill upprepa
det — på sakliga grunder skall
kunna övertyga medborgarna om att
deras dagliga liv framöver skall bli bättre
och deras framtid friare än vad som
är möjligt under den nuvarande ledningen.

Men för att detta skall kunna förverkligas
kräves naturligtvis ett ökat inflytande
för dem som företräder den liberala
linjen, och det kräves att vi inom
folkpartiet lyckas skapa detta förtroende
för våra strävanden.

Det är just att vi skall lyckas med
detta som den socialdemokratiska partiledningen,
pressen och regeringsbänken
är så utomordentligt rädda för. Det
är därför de vill förvägra oss rätten att
bli bedömda efter den faktiska innebörden
i våra förslag, efter de syften
vi verkar för och tror på. Man brukar
ibland tala om maktens demoni, och
nog finns det tecken på att inte heller
socialdemokratiska statsråd, som regerat
mycket länge, kan undgå att angripas
av denna eller att ett parti som
regerat särskilt länge kan undgå att
angripas av den. Ingenting visar detta

klarare än deras sätt att säga: Om vi
inte får regera längre, om det blir några
andra än vi, då blir det katastrof,
då blir det reaktion, då kommer välfärdssamhället
i fara. När de tror att
de skall sätta folkpartiet rikligt i klämma
säger de: Då blir det högerpolitik.

Nej, herr talman, jag vill svara att
det blir ingenting av allt det där. Folkpartiet
är lika enigt om att inte medverka
till någonting sådant som det är
i sin strävan att bryta den socialdemokratiska
majoriteten för att få större
inflytande för liberala idéer. Makten
är för oss inte något självändamål. Låt
mig säga att jag inte tror att den är det
för någon inom de demokratiska partierna.
Den som länge haft makten kan
emellertid uppenbarligen få ett skevt
perspektiv på hur det skulle bli om
någon annan skulle få den. Det är bl. a.
därför det är nyttigt med en växling vid
makten.

Vi eftersträvar naturligtvis — det kan
gärna sägas rakt ut — en kraftig förstärkning
av vår position i den svenska
politiken. Vi gör det för att kunna
utöva ett stort inflytande på politikens
gestaltning. Det är själva orimligheten
i antydningarna om att ett sådant
liberalt inflytande skulle kunna
brukas för att göra framstegen långsammare
och tryggheten rent av sämre,
som jag måste medge har upprört
mig en del. Det är för det rakt motsatta
syftet vi skulle använda ett sådant
inflytande, för att söka göra framstegen
snabbare, framtiden rikare, tryggheten
större och friheten vidare.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag har utgått från att
vi i år liksom tidigare kommer att få
en fristående utrikespolitisk debatt i
riksdagen. Då jag i alla fall begärt ordet
är det dels för att säga några ord
i anledning av vad som yttrats tidigare
under debatten, dels för att fram -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

föra några synpunkter på den svenska
Kongopolitiken.

Herr Ohlin började sitt anförande
med att tala om det svenska initiativet
i Förenta Nationerna angående kärnvapenproven,
och till min glädje framhöll
han att han hälsade ett sådant initiativ
med tillfredsställelse, ehuru han
inte ville binda sig för detaljerna. Han
kritiserade att inte utrikesnämnden
hade varit inkopplad på ärendet, och
det kan jag förstå. Då frågan emellertid
var uppe här i riksdagen i höstas
har jag inte mycket att tillägga till vad
statsministern den gången anförde. Jag
vill emellertid peka på en sak som inte
nämndes då.

Ännu när jag skulle resa till New
York var det ovisst, huruvida ett svenskt
inlägg skulle göras. Orsaken var ett
meddelande från sovjetregeringen i FN,
att man skulle företa kärnvapenproven
med de väldiga megatonbomberna. Det
kunde tänkas att detta meddelande
skulle leda till en fullständig omläggning
av hela debatten och att det i den
atmosfären inte vore mycken mening
att göra ett svenskt inlägg på mera saklig
basis.

Herr Heckscher kritiserade regeringen
för att den inte skulle ha varit nog
energisk i sin informationsverksamhet
rörande Sveriges politik i samband med
vår ansökan om förhandlingar angående
ett associationsavtal med sexmaktsgruppen.
Jag vill då framhålla att vi
varit angelägna och också lyckats, tror
jag, att undanröja en missuppfattning
av vår politik som var mycket utbredd
tidigare, nämligen att Sverige skulle
kunna förmås att kasta om sin utrikespolitik
för att få tillfälle att bli medlem
av den nya ekonomiska gemenskapen.
Man trodde på många håll — även
på synnerligen välorienterade — att
neutraliteten mycket väl kunde ändras
och att detta skulle ske, om vi ställdes
inför ett val. På den punkten torde
missuppfattningarna nu helt och hållet
ha skingrats. Man har numera fullt klart

för sig att Sverige jämte Österrike och
Schweiz intar en särställning såsom
neutrala länder och att dessa tre länder
gör anspråk på att deras neutralitetspolitik
skall bli respekterad vid förhandlingar
om ett associationsavtal.

I övrigt vill jag göra den reflexionen,
att man väl ibland överdriver vikten
av att driva propaganda för en viss politik
eller upplysa inflytelserika politiker
i andra länder om vilken politik
vi egentligen önskar föra. I allmänhet
har dessa framskjutna politiker i olika
länder en ganska genomtänkt ståndpunkt,
och de ändrar inte denna för
att någon utskickad från svenska regeringen
söker klargöra motiven för
vår politik. Men det är klart att det i
vissa hänseenden är betydelsefullt att
informationer kan ges, och regeringen
har, som också herr Heckscher framhöll,
begärt ökat anslag för informationsverksamhet.

Herr Heckscher hade emellertid ett
särskilt bevis, menade han, för vårt
bristande sinne för att skapa goodwill
för Sverige och även för att vi negligerade
en informationsverksamhet som
låg nära till hands att uppmärksamma.
Han nämnde mötet i Paris i Europarådets
regi — ett möte som var ordnat
av dels ministerkommittén, dels
medlemmar av församlingen på församlingens
initiativ. Herr Heckscher menade
rent av att regeringen hade visat
ohövlighet mot de andra deltagarna i
detta möte genom att inte skicka dit
utrikesministern eller handelsministern
för att delta i handläggningen av frågorna.
Jag vill därför gärna litet närmare
redogöra för hur mötet var sammansatt
och vilken uppgift det hade.

Mötet ägde som sagt rum i Europarådets
regi, men det var inte ett reguljärt
möte i enlighet md stadgarna för
Europarådet, utan det var ett slags colloquium
— som man kallade det — ett
halvprivat möte, där medlemmar av
församlingen skulle sammanträffa med
medlemmar av ministerrådet och dis -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kutera vissa frågor efter en uppställd
dagordning. När jag säger att mötet var
halvprivat stöder jag mig på att det
hölls ipom slutna dörrar och att något
protokoll inte fördes. Arrangemangen
var över huvud taget inte ägnade
att klargöra för den utomstående allmänheten
vad som hade förekommit
vid mötet. Ingen presskommuniké utfärdades.

Jag tror inte heller att bevistandet
av detta möte i och för sig skulle ha
någon särskilt stor betydelse, men vi
hade ju en delegation där under ledning
av kabinettssekreteraren, utrikesministerns
närmaste man. De frågor,
som stöd på dagordningen var dels de
problem som sammanhängde med EEC
och associationsavtal och dylika frågor
och dels mera rent politiska problem.
Vad beträffar den förra kategorien deltog
Sveriges chefsdelegat, kabinettssekreteraren,
rae,d ett längre inlägg i vilket
han klargjorde den svenska uppfattningen
av detta problemkomplex.

I fråga om de rent politiska frågorna
visade det sig att det märkligt nog
var Kongofrågan, som var den enda
som behandlades vid detta av Europarådet
arrangerade möte. Kongo hör inte
till Europa och man kan ifrågasätta om
inte Europarådet gick utanför sitt vanliga
område när det ordnades diskussion
om Kongofrågan, som ju dessutom
behandlas av Förenta Nationerna.
Emellertid förekom några inlägg i denna
fråga, däribland ett av Heckscher
såsom medlem av församlingen, och
jag ber få begagna tillfället att tacka
honom för det utmärkta anförande han
höll. Den tillfredsställde helt regeringen
och överensstämde med de synpunkter
som regeringen har på Kongoaktionen.
Jag tror alltså inte, att det i realiteten
brast något i fråga om upplysning
för de närvarande deltagarna. De
fick i dessa bägge huvudfrågor besked
om den politik som Sverige förde. Att
det nu inte var regeringsmedlemmar,
som framförde detta kunde inte ha så

stor betydelse inför denna krets där
det var så många utrikesministrar och
andra ministrar närvarande. De är säkert
beredda att lyssna till vad även
personer som inte är i den ställningen
har att säga, om de är fackmässiga.

Herr Heckscher sade också, att Sverige
befann sig i en isolerad ställning,
genom att inte ha någon minister där,
men enligt den rapport jag fått var det
i alla fall några andra stater, som inte
var representerade av någon regeringsmedlem.
utöver de ay hr Heckscher
nämnda, nämligen Österrike och Italien.
Så står det i varje fall i den rapport,
som jag fått och jag beklagar om
den skulle vara felaktig. Enligt denna
var det sex stater, som inte hade någon
regeringsmedlem som sin representant.

Jag övergår sedan till Kongofrågan.

Det senaste året har varit ett kritiskt
skede för Förenta Nationerna.
Kongoaktionen, som till sin svårighetsgrad
och sin storlek vida överstiger
FN :s tidigare insatser, har satt organisationens
möjligheter på ett hårt prov.
Aktionen har byggt på förutsättningen
av någorlunda god sammanhållning
mellan medlemsstaterna och ställt
utomordentliga krav på effektivitet och
opartiskhet hos de utförande organen,
främst sekreteriatet -— Dag Hammarskjölds
förolyckande var en verklig katastrof
eftersom han personligen hade
hållit alla trådar i sin hand.

Krisen är ännu inte övervunnen.
Framstående representanter för medlemsstater
nära berörda av händelseutvecklingen
har gett uttryck åt tvivel
och vacklan i sin uppfattning om FN:s
framtid. Men man bör lägga märke
till att också mer förtröstansfulla röster
gör sig hörda. I sitt budskap till
kongressen framhöll president Kennedy,
att han för sin del gav FN sitt fulla
stöd. Vapen enbart är inte tillräcklig
hjälp, sade han, för fredens bevarande.
Den måste tryggas med insatser av
människor. Instrumentet för vår hjälp
är Förenta Nationerna, och jag uppskat -

3 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 3

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tar inte otåligheten hos dem som skulle
vilja överge detta ofullkomliga fredsinstrument
därför att de är missnöjda
med vår ofullkomliga värld. Ty svårigheterna
i en världsorganisation endast
återspeglar världen själv. Om organisationen
försvagas kan dess vanskligheter
endast tillväxa. Ni kanske inte
gillar, sade han vidare, varje enstaka
handling företagen av varje tjänsteman
i FN och ni kanske inte är ense med
varje röstflertal i varje votering, men
som institution torde FN inte ha någon
mera avgjord eller trogen anhängare
än USA. President Kennedy misströstar
inte om nyttan och effektiviteten
av FN:s aktion i Kongo. Denna var
organisationens allvarligaste prövning,
menade han, men alternativet är enligt
hans åsikt antingen kaos — eller ett
ingripande från stormakter med alla
de risker detta skulle ha medfört, och
han anser att förhoppningarna om
fredlig förlikning inom ett enat Kongo
har stärkts.

Denna syn på FN:s Kongoaktion delas
förvisso av de svenska statsmakterna.
Det var i känsla av solidaritet med
FN och i en önskan att för vår del
medverka vid dess ansträngningar att
förebygga en inblandning av stormakter
i Kongos inre förhållanden som vi
i Sverige fattade vårt beslut att på FN :s
begäran ställa en militär kontingent till
förfogande. På beslutet inverkade att
generalsekreterare Hammarskjöld i
samförstånd med säkerhetsrådet av uppenbara
skäl var angelägen att undvika
att anlita de permanenta rådsmedlemmarnas
tjänster vid upprättandet av
FN-styrkor i Kongo. Han önskade att
ett par neutrala stater i Europa skulle
medverka med trupper. Det blev Sverige
och Irland.

För Sverige var det ingen obetydlig
fråga vi tog ställning till. Visserligen
gällde det en numeriskt ganska liten
del av FN-trupperna. En bataljon på
omkring 800 man jämte ett successivt
stigande antal experter har varit vår

insats, medan hela FN-styrkan har utgjort
18 000 man soin högst. Men vi
hade också en militärkontingent i Egypten
sedan fem år tillbaka och den ansågs
inte kunna undvaras. Svensk lag
tillåter inte att värnpliktig personal
skickas utom riket på ett uppdrag av
denna art, och det var därför nödvändigt
att rekrytera den svenska bataljonen
i Kongo — liksom svensk trupp
i Gaza — på frivillighetens väg.

Det kunde spörjas om bidrag med
svensk trupp i Kongo var förenligt med
Sveriges traditionella neutralitetspolitik.
Regeringen och riksdagen har ansett
att uppdraget i Kongo liksom det i
Gaza var en uppgift i FN:s tjänst som
inte stred mot vår neutralitetspolitik,
detta också med hänsyn till att säkerhetsrådets
permanenta medlemmar
ställde sig bakom FN:s aktion. Även
om en del av dem varit kritiska mot
vissa sidor av aktionen, har ingen av
dem ifrågasatt dess upphävande.

Den svenska bataljonen har hittills
rekryterats för ett halvår i sänder och
sedan blivit avlöst av en ny bataljon.
Det är inte Sverige som har ansvaret
för dess verksamhet utan FN. Detta
gäller både om dess stationering, om
dess operationer och om bestämmandet
av förutsättningarna för dess bruk
av vapen. De informationer som kontinuerligt
ingått till svenska myndigheter
har gett vid handen att de svenska
soldaterna och officerarna visat en
god disciplin och över huvud taget
skött sig på ett hedrande sätt. Disciplinförseelser
har naturligtvis förekommit
men endast i enstaka fall, som har
beivrats.

Med överraskning har vi fått läsa i
åtskilliga länders press att de svenska
soldaterna vid utförandet av själva operationerna
gjort sig skyldiga till svåra
övergrepp och visat prov på brutalitet.
Eftersom dessa uppgifter stått i
flagrant motsättning till våra egna informationer,
som stammar från tillförlitliga
källor, har vi försökt att ef -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

terforska varifrån de illvilliga ryktena
kommer. Det har i vissa fall framkastats
anklagelser mot de svenska soldaterna
för beskjutning av sjukhus, Röda
kors-ambulanser och dylikt. De underrättelser
vi fått går ut på att motsidan
i sådana fall missbrukat Röda korsbyggnader
genom stridshandlingar,
bl. a. genom beskjutning eller genom
att placera prickskyttar där. Misstag
har kunnat förekomma och har naturligtvis
förekommit, men vi bestrider
bestämt att de svenska soldaterna uppträtt
på det hänsynslösa sätt som ryktena
påstår. Vi har vid undersökning
inte kunnat komma till annat resultat
än att det här ägt rum vad man med
ett alltför vackert uttryck kallar för
»psykologisk krigsföring». De s. k. legoknektarna
som leder motståndet i
Katanga söker undergräva FN-soldaternas
moral genom att sätta i omlopp
beskyllningar för ogärningar eller disciplinlöshet.
Det är lätt att via journalister
och tillfälliga besökare, som troligen
är i god tro men samtidigt okritiska,
sprida dessa rövarhistorier i uträkning
att de skall diskreditera hela
aktionen och så småningom på olika
vägar nå även till hemlandet och där
väcka oro och tvivel och framkalla
kanske en opinion mot fortsatt deltagande.

För Sverige är uppdraget i Kongo
ett offer som vi bringar i FN:s och
fredens intresse. Vi har inga andra intressen
i Kongo. Vi för inte ett krig i
Kongo. Våra motiv är av altruistisk
art, det kan vi med rätta påstå. Med
förvåning har vi därför iakttagit den
ogynnsamma reaktion som möter oss
särskilt i Relgiens och även i andra
länders press på grund av vårt deltagande
i FN:s försök att upprätthålla
lag och ordning i landet och förebygga
att Kongo blir en lekboll för mäktigare
intressen.

Mellan Belgien och Sverige har aldrig
rått annat än vänskapliga, ja, hjärtliga
förhållanden. Vår medverkan i

Kongo bär inte varit motiverad av någon
önskan att blanda oss i Belgiens
Kongopolitik. Vi är medvetna om att
Belgien visade generositet genom att
samtycka till Kongos frigörelse från
sin koloniala ställning åtskilliga år tidigare
än som först var överenskommet.

Vi förstår också väl de känslor som
måste framkallas i Belgien av den
olyckliga händelseutvecklingen i Kongo,
där så många belgier är bosatta
som har nedlagt stora ansträngningar
på att utveckla landets resurser. Vi
har emellertid trott att det även var
ett belgiskt intresse att FN satte in sin
hjälpaktion, både den civila och den
militära, och att vårt nödvändigtvis begränsade
bidrag till ordningens upprätthållande
och ordningens bevarande
som enhetlig stat skulle uppskattas även
från belgisk sida. I själva verket förklarade
Belgiens dåvarande utrikesminister
under ett sammanträde i säkerhetsrådet
i augusti 1960 att Belgien
hoppats att FN-trupper skulle komma
till Kongo så att de belgiska soldaterna
kunde återvända till hemlandet och
slippa ansvaret för upprätthållandet av
ordningen. Det har aldrig på förhand
fallit oss in att våra insatser av män
och pengar skulle mötas med sådan illvilja.
För oss ter sig denna reaktion
som byggd på missförstånd av vår FNpolitik
och dess motiv. ■''

Vi har ibland, herr talman, fått höra
förebråelser för att den svenska utrikespolitiken
i FN är alltför passivt
neutral och att vi inte har tillräckligt
sinne för FN:s krav på solidaritet från
medlemsstaternas sida. Denna gång är
kritiken av motsatt innebörd: vi påstås
vara alltför följsamma gentemot FN. Vi
beklagar att våra motiv och vårt handlingssätt
på sina håll har vantolkats
och ogillats. Vi tär denna kritik med
ro och fortsätter att ge FN:s ansträngningar
i Kongo vårt stöd. Vi hoppas
livligt, att de inre stridigheterna snart
skall kunna biläggas genom förhand -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lingar och förlikning och att FN skall
få förlägga tyngdpunkten i sin verksamhet
till det fredliga uppbyggnadsarbetet
i Kongo.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Får jag i anledning av
vad utrikesministern senast sade i
Kongofrågap bara göra en reflexion.

Alla torde vi vara överens om att
vår lojalitet mot Förenta Nationerna
inte får brytas. Jag tror att vi alla är
Överens om att de beslut, som Förenta
Nationernas organ har fattat i laga ordning,
bör leda till att medlemsstaterna
gör allt vad de kan för att verkställa
dessa beslut. Det är naturligtvis också
riktigt, som det bär sagts här tidigare
i debatten, att de svenska soldaterna i
Kongo inte är där i egenskap av svenskar
utan som FN-soldater. Samtidigt
kan jag inte själv återhålla den tanken,
att säkerhetsrådets resolution av den
24 november ändå gick något längre
än vad man kanske egentligen behövt
sträcka sig och att diskussionen både
inom och utom landet antagligen skulle
ha haft fördel av om de mycket försiktigt
formulerade men samtidigt mycket
preciserade reservationer, som
gjordes i svenska regeringens framställning
till FN-sekrctariatet någon tid
därefter, också blivit i sin helhet offentliggjorda.

I övrigt talade herr utrikesministern
om att man hade lyckats undanröja
missuppfattningen, att Sverige kunde
vara på väg bort från neutraliteten. Ja,
men fara föreligger för att man lyckats
undanröja en missuppfattning —
i den mån den över huvud taget förelåg
— för att i stället skapa eu annan
missuppfattning, nämligen att svenska
regeringen är ointresserad av det europeiska
samarbetet. Det skulle i så
fall inte vara någon nämnvärd förbättring.
Om det vidare uppstår den sortens
missuppfattningar, som hans excellens
utrikesministern här talar om,
kanske det just beror på att man för -

summat den officiella, av regeringens
medlemmar själva bedrivna upplysningsverksamheten
i Västeuropa om
svensk utrikespolitik. Hade man haft
sådan upplysningsverksamhet, hade det
möjligen kunnat klargöras inte bara
att Sverige står fast vid sin alliansfria
politik utan också att denna alliansfria
politik är väl motiverad och inte
bara något, som vi händelsevis hittat
på att vi vill ha.

Jag vill i det sammanhanget, eftersom
vi nu håller på att undanröja missförstånd,
gärna be att få undanröja ett
missförstånd som tydligen både herr
Sträng och herr Gustafsson i Stockholm
råkat ut för, nämligen att jag för min
del skulle ha bljvit mera övertygad nu
än för sex månader sedan om att svenskt
medlemskap i den europeiska gemenskapen
skulle vara oförenligt med vår
alliansfrihet. Jag ser den saken exakt
på samma sätt nu som jag gjorde då
och kan hänvisa till de formuleringar,
som jag använde den gången.

Det är självklart, när svenska regeringen
uttryckt sig så — man frestas
att säga »fulat ut» sig — som skedde
just i den diskussionen, att man inte
från gemenskapens sida haft någon anledning
att uttala en längtan att få in
Sverige som medlem i gemenskapen.
Men om jag nu för min del säger —
och jag tror att herr Ohlin sagt ungefär
detsamma — att vi är beredda att
ge allt stöd vi kan till regeringens ansökan
om association, så är det helt
enkelt därför att vi tycker att associationsalternativet
i varje fall är det näst
bästa. Vår beredvillighet att i det fallet
låta bli att fortsätta diskussionen
får inte tolkas på det sättet, att vi på
minsta sätt skulle ha blivit övertygade
av de argument, som regeringen i detta
sammanhang har framfört.

För övrigt är det en besvärlig situation
just detta att man på många håll
framhåller, att precis samma svårigheter
som skulle gälla för medlemskap
också skulle gälla för association. Det

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

framhålls som bekant inte bara av en
del mera federalistiskt sinnade personer
inom gemenskapen utan också från
sovjetiskt håll och över huvud taget
från östhåll, att det inte skulle vara
någon skillnad. För övrigt har kommunisterna
häf i riksdagen i dag uftalät
detsamma.

Herr Gustafsson i Stockholm yttrade
att han för sin del var mindre optimistisk
än statsrådet Lange när det
gällde möjligheterna att vinna association.
Han sade, att »helt utestängda blir
Vi ändå inte, vi klarar oss i alla fall».
Ja, herr talman, det är klart att inte
hela vår handel med Europa upphör,
i varje fall inte på en gång. Men på ett
område skulle det i sammanhanget bli
mycket besvärande, nämligen jordbrukets.
En annan talare i denna debatt
kommer senare att utveckla dessa frågor.
Men jag skulle vilja rekommendera
herr Gustafsson i Stockholm att söka
sätta sig in i hurudan situationen skulle
bli på det svenska jordbruksområdet,
om vi ställde oss helt utanför samarbetet.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag skulle i anledning
av herr Heckschers genmäle bara vilja
understryka, att informationsverksamheten
givetvis begränsas av den
omständigheten, att vi inte vet hur associationsavtalet
kommer att se ut. Vi
får alltså diskutera frågan under diverse
antaganden och med diverse hypoteser.
Ingen, varken de sex, de utomstående
eller de neutrala, vet vilken
ståndpunkt sexmaktsgruppen till slut
kommer att ta till sådana avtal med
neutrala stater. Samma öde som drabbar
oss andra drabbar också herr Heckscher.
Han har inte i förväg kunnat
veta, hur en anslutning enligt associationsbestämmelserna
skulle ta sig ut.

Hur herr Heckscher såg på frågan
om en svensk anslutning till gemensamma
marknaden så sent som den 19

april 1961 framgår av ett litet citat,
som jag tillåter mig ätt här läsa upp:
»Det är inte bara med hänsyn till att
en sådan anslutning skulle kunna vålla
missförstånd i fråga om vår alliansfria
politik och kanske rent av göra det
svårt att fullfölja densamma, utan det
är också av rertt ekonomiska skäl. Den
europeiska ekonomiska gemenskapen
ser i dag inte ut på sådant sätt att Sverige
skulle kunna ansluta sig till den.
Det är det som är underlaget för att
vi i stället medverkat till att skapa sjustatsgruppen
i EFTA.»

Det var alltså herr Heckschers egen
uppfattning. Han såg i april förra året
saken på detta sätt. Han ansåg, att både
politiska och ekonomiska skäl hindrade
en svensk anslutning till gemensamma
marknaden, och då kan man väl
vara på det klara med att det inte är så
lätt att se in i framtiden, när man inte
bär flera faktä alt stödja sig på än
de som nu föreligger.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talmän! Nej, det är inte så lätt
att se in i framtiden. Det är därför anledning
att pröva alla olikä möjligheter
innan man gör alltför bestämda uttalanden.

Herr Undén har återigen citerat ett
uttalande av mig från deh 19 april 1961.
Jäg har förklärat det förut men jag kän
förklara det igen.

Uttalandet gjordes innan Storbritannien
och Danmark ansökte om inträde i
gemensamma marknaden. Självfallet
var under sådana förhållanden situationen
ur ekonomisk synpunkt en helt
annan än vad den blev i samband med
att Storbritannien och Danmark sökte
inträde. De ekonomiska argumenten har
alltså inte samma relevans i dagens debatt,
och vad beträffar de Utrikespolitiska
resonemangen, som skulle kunna
vålla missförstånd, så upprepar jag vad
jag sagt: Om sådana missförstånd kunde
uppkomma, berodde det till mycket stor
del på att regeringen inte har vetat att

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skapa den rätta förståelsen i Västeuropa
för den svenska utrikespolitikens karaktär.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det ena missförståndet,
nämligen att vi skulle kunna tänkas
överge vår alliansfrihet, har blivit undanröjt.
Jag delar utrikesministerns
uppfattning om att det är bra. Det andra
missförståndet, att Sverige hyser ett
ganska lamt intresse för en ekonomisk
politisk samverkan utanför handelspolitikens
ram, tycks fortfarande finnas
kvar. För min del måste jag säga att det
är en mycket angelägen uppgift att undanröja
även detta missförstånd, ty när
det en gång har uppkommit krävs det
rätt energiska åtgärder för att undanröja
det.

Jag vill, herr talman, begagna tillfället
att nu göra ett tillrättaläggande med
anledning av finansministerns uttalande
här i dag och mångfaldiga uttalanden
då och då från andra regeringsledamöter.
Den ställning som folkpartiet intagit
i denna fråga under sommarens och
höstens debatter var inte, som man på
regeringshåll säger, att nu tillråder folkpartiet
att Sverige utan vidare skall
hoppa in som vanlig medlem i stormarknaden.
Folkpartiets ställning var,
såsom till leda upprepats och som jag
upprepar än en gång: Pröva först vad
de olika möjligheterna skulle innebära
och vilka chanser det finns att uppnå
ett deltagande i detta samarbete på ett
sätt som svarar mot vår neutralitet och
inte inkräktar på denna och välj därefterl Fördelen,

om man valt denna attityd,
är att man inte skulle ha löpt risk för
att missförstånd skulle uppstå vare sig
beträffande vår fasta vilja att föra en
neutralitetspolitik eller vår bestämda
önskan att verkligen delta i arbetet på
det demokratiska Europas ekonomiska
uppbyggnad. Som det nu är finns ett
missförstånd att undanröja.

Med anledning av utrikesministerns

uttalande här, att en propaganda gör
föga nytta, skulle jag vilja fråga: Har
diplomatien ingen funktion? Kan man
inte genom diplomatiska kanaler klargöra
hur angelägna vi är om att delta
i detta västeuropeiska samarbete? Kan
man inte också genom en mera aktiv
diplomati skapa större förståelse för
vår neutralitetspolitik? Jag har inte det
intrycket att våra möjligheter i den vägen
för närvarande till fullo utnyttjas. I
likhet med herr Heckscher tror jag
att det skulle vara bra om regeringen
på denna punkt ville intensifiera verksamheten.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag ber att på nytt få
understryka att våra möjligheter att bedriva
upplysningsverksamhet nödvändigtvis
är begränsade och att vi inte
känner till hur ett associationsavtal
kommer att se ut. Om det blir för oss
acceptabelt, har vi all anledning att
verka för att det skall bli definitivt antaget.
Om de bud som ges oss däremot
skulle innehålla oacceptabla element,
bör vi inte på förhand ha låst oss fast
vid att vi ovillkorligen skall ha ett associationsavtal.

Om nu herr Heckscher så sent som i
april förra året var motståndare till en
svensk anslutning, hade vi väl vid den
tidpunkten inte någon möjlighet att påverka
andra länders representanter till
förmån för en svensk associering. Om
herr Heckscher med allt fog var så skeptisk
som han var — jag kritiserar honom
inte för det —- visar väl det att vi vid
den tidpunkten inte kunde vara i gång
med en informationsverksamhet, som
skulle gå ut på att vi ville skapa underlag
för en associering med den gemensamma
marknaden.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

När vi i höstas diskuterade dessa
marknadsfrågor, hade jag mycket svårt
att fatta hur man från höger- och folk -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

partihåll kunde anse att det var möjligt
för oss att börja resonera om medlemskap
och samtidigt bibehålla vår neutralitet.
Jag hade mycket svårt att få det att
gå ihop. Men i dag är det ju rent ofattbart,
sedan herrarna väl fått veta att vi
knappt kan bli associerade ens en gång
med bibehållen neutralitet. Åtminstone
ser somliga av de ledande inom EECunionen
saken på det sättet och menar,
att man får konstruera något slags lösare
handelssamband, varvid de just åberopar
detta med neutraliteten.

Nej, överge den där linjen så fort som
möjligt, att medlemskap skulle vara
förenligt med neutralitet! Utvecklingen
kommer att visa hur fel ni hade redan
från början. Det blir bara mer och mer
ledsamt ju längre ni håller på. Det må
vara er egen sak, men det tråkiga är att
det kanske kvardröjer något av den
uppfattning på Europas kontinent, att
bara man låter bli att släppa fram oss
som associerade, så kan det finnas möjligheter
att tvinga vårt land från neutraliteten.

Ställ sig nu här, herr Heckscher, och
säg ifrån, att några sådana möjligheter
inte finns! Då gör herr Heckscher den
största tjänst han hittills gjort Sverige.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är mig ett nöje att
för en gångs skulle bereda herr Hedlund
tillfredsställelse. Det finns inga möjligheter
att tvinga Sverige bort från den
alliansfria linjen. Det har jag sagt både
här och på andra ställen, också inför
åhörare som varit mindre entusiastiska
över den saken än herr Hedlund. Men
det är inte det som diskussionen oss
emellan har gällt. Den har gällt i vad
mån det är möjligt att vinna samma garanti
för alliansfrihetens bevarande vare
sig man väljer medlemskapets eller
associationens väg. Nu säger herr Hedlund
att det är lika svårt att få sådana
garantier om man väljer associationens
som om man väljer medlemskapets väg.

Det är bara ett annat uttryck för samma
sak.

Herr talman! Utrikesministern tycks
inte ha riktigt uppfattat vad jag sagt;
jag kanske uttryckte mig illa. När jag
talade om behovet av upplysningsverksamhet
menade jag inte behovet av upplysning
om vår ståndpukt till ett associationsavtal
utan behovet av upplysning
om vår ståndpunkt i två avseenden:
dels att över huvud taget skapa
förståelse för den svenska utrikespolitikens
huvudlinje även i Västeuropa,
dels att skapa förståelse för att vi är intresserade
av att delta i det gemensamma
europeiska, ekonomiska uppbyggnadsarbetet
i de former som kan befinnas
vara lämpliga.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om herr
Hedlund var i kammaren när jag talade.
Han tycks inte ha observerat mitt starka
betonande av att vår ståndpunkt var
den, att man skulle pröva först och bestämma
sedan. Herr Hedlund utgick
från att vi ville att man skulle bestämma
genast, fast på annat sätt än regeringen.
Så var det ju inte.

En annan sak är, att det är klart att
regeringen genom sitt uppträdande under
det sista halvåret har slagit igen
många dörrar: den har förklarat att det
skulle strida mot neutraliteten att göra
det ena eller det andra. Då kan man
inte få tilltro till neutralitetspolitiken,
om man sedermera gör det som man sagt
vara oförenligt med den. Jag betraktar
det därför som rätt inaktuellt att diskutera
en del av det som kommit upp här.
Men jag har begagnat tillfället att än en
gång redovisa vilken vår ståndpunkt
faktiskt var för att hindra fortsatt mytbildning
i framtiden, en mytbildning
som tydligen redan haft eu förbluffande
växtkraft.

Beträffande det som skett under det
senaste halvåret vill jag erinra om att
man på regeringshåll — jag tror även

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

herr Hedlund — i somras levde i den
tron, att om vi bara valde associering
skulle vi bil välkomna. Man har citerat
Halistein, som talat om associeringens
fövdelar och sagt att den formen var
avpassad efter de länders intressen som
inte ville ansluta sig på Romtraktatens
politiska villkor. Vi påvisade redan då,
att tilltron till sådant tal var ett önsketänkande
och att man fick räkna med
risker för mycket kyligare bemötande.

Det relevanta i denna debatt, det som
pekar fram mot det som kan göras —
historieskrivningen får vi lämna åt andra
— är risken att vi är missförstådda
rörande Sveriges intresse av att aktivt
delta i ett konstruktivt internationellt
arbete. Vi mötes både här och där av
frågan, om inte Sverige hellre vill ha
handelsavtal av speciell natur. Det är
denna risk för missförstånd som jag
hoppas att herr Hedlund skall hjälpa till
att undanröja genom att göra ett klargörande
uttalande. Dock inte ett sådant
uttalande som utrikesministern nyss
gjorde. Utrikesministern sade att regeringen
t. v. inte kan säga något, när vi
inte vet vad associeringen innebär.

Jo, man kan mycket väl deklarera på
ett bestämdare sätt än som skett vårt
livliga intresse — och den svenska regeringens
intresse, hoppas jag -— av att
deltaga inte bara på det handelspolitiska
området utan även i övrigt i ett
konstruktivt ekonomiskt samarbete i
Europa, i den mån detta handlande icke
kommer i konflikt med vår alliansfria
hållning.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr {alman! Jag sade inte, herr
Heckscher, att det skulle vara lika svårt
för oss att bli associerade. Jag sade att
det fanns ledande personer inom EECinstitutionen,
som knappt ville ha oss
med ens som associerade och som motiverade
denna sin hållning just med vår
neutralitet. Jag tror detta är ett tecken
på att diskussionen om medlemsskap
ändå är någonting som borde vara pas -

serat i den svenska debatten, något som
vi inte längre bör uppehålla oss vid.

Herr Ohlin påstår att jag talat om att
vi skulle vara så och så välkomna som
associerade. Jag kan inte påminna mig
att jag har försökt gradera hur välkomna
vi skulle vara. Däremot bär jag
sagt mig tro, att vi får bli associerade.
För en stund sedan sade jag t. o. m. att
jag vägrar tänka mig att man skulle
hindra oss från ett samarbete med EEC
utan tullar bara med hänvisning till att
vi är neutrala. Jag vägrar, sade jag, att
tro det ända till dess jag får se att man
gör på det sättet. Det är min bestämda
övertygelse och jag vill, så långt det är
mig möjligt, herr Ohlin, medverka till
att vi får en god associering med de Sex.
Men jag är icke beredd att här i dag
skriva under på en association omfattande
hela fältet med alla de punkter
som inte står i överensstämmelse med
neutraliteten. Det är inånga punkter soin
vi skall förhandla och diskutera om.
Ge inte upp förhandlingspositionerna,
innan Ni far hemifrån, herr Ohlin! Det
brukar aldrig vara förståndigt.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Såvitt jag förstått rätt
har herr Heckscher missuppfattat vad
jag yttrade i mitt tidigare inlägg. Han
säger att jag skulle ha en från handelsminister
Lange avvikande uppfattning
i fråga om nyttan, nödvändigheten och
behovet för Sverige att på ett eller annat
sätt integreras med Europamarknadens
länder. Jag har infe uttalat mig Om det,
jag har bara sagt att jag kanske är
mindre optimistisk än handelsministern
då det gäller möjligheten att fä
till stånd ett antagbart associationsavtal.

Herr Heckscher vill också göra gällande
— om jag även på denna punkt
här förstått honom rätt — att jag skulle
föredra att Sverige stod utanför. Vad
jag sade var att jag inte vill vara med
om att betala ett sådant politiskt pris,

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som både Amerika och Västeuropa tycks
fordra för vårt deltagande.

Vidare sade herr Heckscher, att han
står kvar på samma ståndpunkt som i
höstas, nämligen att svenskt medlemskap
skulle vara möjligt. För att belysa
detta påstående vill jag säga följande.

En framstående expert som också verkat
pådrivande i frågan om sexstatsunionen,
nämligen belgiske utrikesministern
Spaak, har för fjorton dagar sedan vid
en konferens med sexstatsunionens fackföreningar
— efter att ingående ha talat
om denna fråga — yttrat, att han
livligt önskade att dessa länders ansökningar
om medlemskap skulle leda till ett
positivt resultat. Men, underströk han,
detta givetvis blott under en förutsättning,
nämligen att de fullt och helt accepterade
den politiska idé och de politiska
åtaganden som låge bakom sexmakternas
sammanslutning. Detta innebar
också, att de nytillträdande ledamöterna
skulle vara beredda att acceptera de vidare
steg fram mot en politisk integration
som utan tvekan vore en del av
Romtraktatens innehåll.

Herr Spaak gick sedan in på frågan
om de neutrala staternas möjligheter i
detta sammanhang och sade: »Vore det
möjligt för gemenskaperna att bibehålla
sin dynamism i utvecklingen, om man
genom diverse associationsavtal hade en
patrull cftersläntare av folk, som inte
tyckte på samma sätt som de Sex, som
inte accepterade det verkliga innehållet
i Romtraktaten och som blott ville utnyttja
de ekonomiska fördelarna?» Herr
Spaak fortsatte: »Riskerade då inte de
Sex att hindras i sin väg framåt genom
dessa staters indragande, låt vara blott
i formen av associerade?» Denna fråga,
konkluderade herr Spaak, oroade honom
mycket.

Jag tycker detta kan ge anledning till
den pessimism, som jag i mitt tidigare
anförande gav uttryck åt.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Med ständigt och snabbt
3* — Andra kammarens protokoll 1962.

stigande indirekta skatter, som det är
meningen att människorna inte skall
känna av därför att de bakas in i varupriserna,
och med höga direkta skatter,
som människor i gemen inte heller skall
känna så mycket av därför att de betalas
in av arbetsgivarna, samlar finansministern
in i sin stora kista ungefär en
tredjedel av allt som det svenska folket
lyckas knoga ihop. Herr Sträng är
den store skattekrävaren, som fullgör
finansministerns hårda, otacksamma
uppgift frustande av välbehag. Men, som
Erik Axel Karlfeldt skriver: »En man
är än ett nordanväder som blåser upp
till hårdhänt strid och än en västanvind
som träder bland människorna oändligt
blid».

Inför det förestående kommunalvalet
är det solskensgossen Gunnar Sträng
som nalkas oss. Det är amorinen med
ymnighetshornet. I dag är finansministern
rik och hans håvor slösande. Under
de sista tre åren har hans inkomster
stigit med över fem miljarder, d. v. s.
stegringen bara på dessa tre år är lika
stor som hela statsinkomsten var 1950.
Han gör naturligt nog ingenting för att
hos människorna förjaga den nära till
hands liggande vanföreställningen, att
de goda tiderna, de strålande finanserna
skulle vara en frukt av socialdemokratisk
förtänksamhet och ansvarskänsla.
Nästan på samma sida i finansplanen,
där man får veta att statsutgifterna på
tre år stigit med 3,6 miljarder, får man
läsa att detta »är uttryck för statsmakternas
strävan att begränsa sin egen efterfrågan
i ett högt uppdrivet konjunkturläge».

Men, som jag sagt, nu möter vi välgöraren,
den generöse herr Sträng, som
öser ut hundratals nya miljoner över
det förtjusta svenska folket, ett folk som
märkvärdigt nog ännu inte upphört att
tro på jultomten.

Det ligger säkert någonting i vad en
av mina socialdemokratiska vänner anförtrodde
mig en morgon strax efter
det senaste valet. Du kan, sa’ han, ta
Nr 3

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ifrån människorna hur stor del som
helst av deras inkomster, om det bara
sker på ett fint sätt, men du måste skicka
dem och allra helst deras hustrur
postanvisningar och utbetalningskort.
Det är inte nödvändigt att vederbörande
tjänar på affären. Adekvata jämförelser
mellan vad skatten tog och bidraget
gav är svåra att göra. Huvudsaken
är att man får gå på posten och kvittera
ut pengar.

Kanske är det så, men vad är vi då
inne i för sorts styrelseform? År det inte
rätt naturligt, att stora skaror vänder
sig bort från vad de med rätt eller orätt
kallar den huggsexedemokrati som har
kommit att utmärka det nuvarande politiska
livet här i landet.

Den höga förnämliga tanken bakom
vår demokratiska styrelseform var att
fria män och kvinnor skulle samlas till
rådslag om bästa sättet att vårda vad
man kallar res publica, det allmänna
bästa. Var och en måste naturligtvis
själv avgöra vad han eller hon ansåg
var »det allmänna bästa», men allmänandan,
strävan att åstadkomma någonting
för helheten och inte för sig själv
skulle vara det primära och det för alla
gemensamma. Dessa män och kvinnor
tänkte man sig skulle utväljas av människorna
på grund av sina förtjänster
och sin karaktär. Men hur har det blivit?
Ja, det allmänna bästa, enhetens
intresse har i långa stycken blivit bortglömt.
Det svenska folket är i dag splittrat
i intressegrupper, som betraktar vad
som skulle vara rikspolitik som ett allmänt
smörgåsbord där det gäller att med
alla medel tillkämpa sig själv så stora
fördelar som möjligt. För varje val blir
dessa intressegruppers företrädare här i
riksdagen allt talrikare och alltmer högröstade.

Dessa sinsemellan stridande grupper
har ett drag gemensamt: de har alla en
glupande aptit. Det gäller bara att bjuda
över, och den som bjuder mer än den
andra vinner deras bevågenhet och deras
röster. En regering, som har nya

friska miljarder till sitt förfogande, går
ut på denna marknad med oändligt goda
förutsättningar.

Men, herr talman, det är en farlig och
ansvarslös lek man leker. Vi befinner
oss i ett läge, där hela vårt näringsliv
måste ställas om inför de nya marknader
som håller på att utformas och
där vi är piskade att hålla oss konkurrenskraftiga
för att över huvud taget
kunna existera. Vi vet, att våra exportindustriers
kostnadsläge redan är
för högt, så högt att de nätt och jämnt
kan sälja sina varor i konkurrensen på
världsmarknaden. Vi vet att några av
den svenska exportens allra viktigaste
branscher har mött motgångar: massa,
trä, papper, malm, järn och stål. Vi vet
att vår jordbruksexport befinner sig i
farozonen. Vi vet att den mekaniska
industrien visserligen ännu kör för fullt
men med sjunkande lönsamhet och med
krympande orderstockar. Vi vet slutligen,
att priserna på de produkter som
vi skall försöka sälja på världsmarknaden
befinner sig i sjunkande.

Det naturliga och det förnuftiga i ett
sådant läge hade väl varit att se om sitt
hus, att försöka få ett grepp över kostnadshöjningarna
här hemma för att stärka
konkurrenskraften, att stimulera företagen
till ökade investeringar för att
rationalisera sin drift och därmed att
förbilliga sin produktion. Men vad gör
man i stället? Jo, man lägger ytterligare
omsättningsskatt på företagens investeringar.
Man låter statsutgifterna stiga
med ytterligare 1,5 miljard, vilket i sin
tur förutsätter att arbetslönerna ökar
med omkring 10 procent. Detta sker
trots att produktivitetsökningen i näringslivet
knappast kommer att överstiga
3—4 procent. Man stryper enskilda
investeringar genom en järnhård
kreditpolitik och tror sig kunna ersätta
dem med bostadsbyggande och uppförande
av skolor och förvaltningspalats,
i och för sig viktiga investeringar men
som icke sänker exportvarornas priser

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ute på världsmarknaden med ett enda
öre.

Naturligtvis är det varken populärt
eller tacksamt att tala om sparsamhet
och återhållsamhet i ett läge då statsinkomsterna
sväller som bäckar om
våren. Nej, men det är nödvändigt att
man håller igen just i uppgångstider.
Svällande och tillfälligt svällande statsinkomster
förvandlas nämligen omgående
till lika svällande, men hårt fixerade
statsutgifter. Att så inrätta sig, att man
endast kan klara sina finanser under förutsättning
av en ständig högkonjunktur
som varje år höjer skatteunderlaget med
10 procent är ett lättsinne utan gräns.
Vi kan, ärade kammarledamöter, inte
fortsätta på detta sätt.

Gruppegoismen måste tvingas vika
och ge plats för allmänanda och samling
kring de stora gemensamma problemen,
som det är statens uppgift att lösa till
båtnad inte för den ena eller andra
gruppen utan för hela vårt folk. Vi måste
få till stånd en ekonomisk upplysningsverksamhet,
som tydligt klargör
sambandet mellan skatter och bidrag,
som verkligen gör det påtagligt och
konkret för hela det svenska folket, att
de miljarder som politikerna jonglerar
med inte är deras privata pengar utan
en tredjedel av de inkomster som samma
svenska folk med svett och möda arbetar
ihop i skogen och på fälten, i
fabriker och verkstäder, på kontoren
och i hemmen. I genomsnitt arbetar vi
redan cirka fyra månader om året för
att kunna ge herr Sträng vad han skall
ha. Med den utveckling som regeringen
Erlander driver oss emot måste staten
snart nog kräva, att vi använder även
en femte månad av året för att tjäna de
pengar som skall betalas in till skatteverket
för att stå till regeringens förfogande.

En hel del människor kanske vill ha
det så, men i själva verket bygger regeringens
maktställning inte så mycket på
människornas entusiasm som på deras

likgiltighet och bristande intresse för
vad som sker inom samhällslivet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Från oppositionspartiernas
sida bör vi naturligtvis vara tacksamma,
om regeringen vill försöka föra
en politik som innebär ett närmande till
oppositionens krav. Det är därför ingen
kritik utan snarare motsatsen när jag säger,
att det förefaller som om man i kanslihuset
i år faktiskt börjat inrikta sig på
att effektuera vissa beställningar från oppositionen.
Leveranstiden är visserligen
litet lång, och det märkliga är att beställningarna
i regel avvisas under udda årtal
men effektueras under jämna årtal och
att varan då är försedd med firmans egen
namnstämpel. Nåja, förklaringen härtill
skall jag inte gå in på. Det viktigaste är
ändå att goda uppslag blir effektuerade,
även om det sker under felaktig ursprungsbeteckning.

Det har sitt intresse att nu se tillbaka
i riksdagstryck och tidningsurklipp från
valdebatten 1960, hur centerpartiets krav
den gången på en större höjning av folkpensionerna
behandlades. Mycket hårda
uttalanden gjordes då mot detta krav.
Men det som den gången kallades »valfläsk»,
»auktionering med de gamlas intressen»,
»skimrande ballonger» etc. kallas
nu för »en välbehövlig upprustning av
åldringsskyddet», »en åtgärd i rättan tid»
m. m. Ja, samma personer som den gången
fördömde centerpartiets initiativ med
dessa invektiv bär nu skyndat sig att å
pensionärernas vägnar tacka regeringen.
Härom dagen lästes i ett regeringsorgan,
att denna höjning var välbehövlig och att
man hoppades, att oppositionspartierna
skulle avstå från auktionering därutöver.
Det är en fin precisering av regeringen
att lyckas med att dra gränsen precis där
den håller på att övergå i auktionering.
Det är en så fin bevisföring, att man skulle
kunna tro att den var gjord av Perry
Mason. Vad kan man nu lära av detta?
Det förefaller nu som så ofta annars i
den politiska debatten, sopi; om man be -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

dömer värdet av vad som säges eller uträttas
huvudsakligen efter vem som säger
eller uträttar det och inte efter den
sakliga innebörden däri.

När det gäller den viktiga frågan att ge
de gamla bättre pension bedömer vi i
centerpartiet det på motsatt sätt. För oss
är det viktigast, att någonting sker på
detta område och att de gamlas intressen
bevakas. Det är av underordnad betydelse
vem som utför detta. Vi kommer från
vår sida att fortsätta att bevaka folkpensionärernas
intressen, och vi hoppas att
lika goda resultat skall kunna uppnås i
fortsättningen, även om förslag därom
skulle komma från annat håll med annan
firmabeteckning.

Socialministern tycks nu också ha uppfattat
riktigheten i det mångåriga kravet
från vårt håll om ökat småhusbyggande,
och det tycks som om han nu allvarligt
börjat fundera över vad vi tidigare har
sagt om att de generella bostadssubventionerna
bör omprövas och att ett ökat
utrymme bör ges åt de verkligt socialt betingade
familjebostadsbidragen. Socialministern
bebådar en utredning på just
det området.

Jag har heller ingenting emot att överräcka
en liten »tulipan» till jordbruksministern.
I hans huvudtitel finner vi en
hd del av våra beställningar effektuerade,
t. ex. förstärkning av växtskyddet i
sydsvenska importhamnar, ökade möjligheter
att avveckla de utlovade bidragen
till lantmanna- och lanthushållsskolor
byggnation, förstärkning av den radiologiska
forskningen etc. Alla dessa tillgodoseenden
av våra motionskrav bör vi vara
tacksamma för, även om det finns mycket
att göra ännu. Som jag sade i början
är vi tacksamma i den mån regeringen
vill föra en politik som närmar sig våra
ståndpunkter inom oppositionen.

Jag nämnde, att man nu är beredd att
ge småhusbyggandet en ökad omfattning.
Även om utökningen inte alls svarar mot
önskemålen hos åtminstone de unga familjerna,
är den i alla fall ett steg i rätt
riktning. Sedan bör man — det vill jag

understryka — se till att detta ökade små»
husbyggande kommer att i största möjliga
utsträckning ske i friliggande egnahem
och inte i radhus. Vi har nämligen
den uppfattningen på vårt håll, att idealbostaden
för de allra flesta är den egna
villan som man kan se alla fyra ytterväggarna
på utifrån.

Huruvida den nya belåningsform med
tertiärlån till småhus som nu föreslås
skall innebära en fördel för egnahemsbyggarna
beror helt och hållet på hur bestämmelserna
blir utformade. Under inga
förhållanden bör en egnahemsbyggare
försättas i en sämre ställning därigenom,
att det förutvarande egnahemslånet slopas
och ersätts med tertiärlån. Socialministerns
resonemang på den punkten ger
inte tillräcklig garanti för att det inte kan
bli en försämring. Egnahemsbyggarna
kan nämligen riskera att bli mera beroende
av bankkrediterna än förut, om inte
tertiärlånen generellt fördjupas ned till
bottenlånet eller någon form av kreditgaranti
sätts in mellan bottenlånets övre
och tertiärlånets nedre gräns.

Just nu pågår en debatt om det i förhållande
till de växande bostadsköerna
otillräckliga bostadsbyggandet. Det är
därför tacknämligt att socialministern föreslår
en ökning av byggnadsprogrammet
till 75 000 lägenheter. Skall vi inom
något så när rimlig tid kunna hinna ifatt
bostadsköerna, är detta nog det minsta
antal som kan tänkas. Jag vågar inte vara
lika optimistisk som andra har varit här
tidigare och säga, att vi skulle kunna gå
ända upp till sexsiffriga tal, men jag hoppas
ändå att den ökning som föreslås och
den som därutöver kan komma att behövas
skall kunna ske utan att andra intressen
därigenom skall trädas för nära.

Vi får naturligtvis göra vad vi kan för
att de bostadslösa skall få sitt behov tillfredsställt.
Å andra sidan skall vi ha klart
för oss, att det krävs en så betydande kapitalström
till detta byggande, att andras
intressen därigenom kan komma att naggas
i kanten. För att kunna åstadkomma
denna kreditströmning uppehåller vi nu

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en ganska hård kreditbegränsning, som
främst riktar sig mot vissa delar av näringslivet.
Det är de mindre företagen
och jordbruket som drabbas av den. Genom
denna kreditdirigering bar vi också
fått en åtminstone för dessa näringsgrenar
mycket betungande räntenivå. Det
synes mig därför som om ett stegrat bostadsbyggande
måste kombineras med åtgärder,
som eliminerar den belastning
som samtidigt läggs på andra berättigade
intressen.

Enbart den nya låneform som nu föreslås
kan, om den inte blir ordnad som jag
nämnde, komma att betyda att ytterligare
krediter från bankernas sida låses fast i
bostadsbyggandet, krediter som nu står
till buds för andra privata behov.

Finansministern erkänner i finansplanen
denna belastning för näringslivet,
men han menar att näringslivet i stigande
utsträckning har utnyttjat sina likvida
reserver och genom självfinansiering och
inbördes kreditgivning ändå kunnat genomföra
en ytterligare ökning av investeringsverksamheten.

Det kan man kanske säga om den större
industrien, och som vi känner till representerar
den ensam näringslivet i regeringens
ögon. Vilka möjligheter har
den mindre företagsamheten och jordbruket
till inbördes lånetransaktioner eller
till självfinansiering? Troligen äger
i stället en mycket betydande kapitalförtäring
rum i varje fall inom svenskt jordbruk
till följd av kreditrestriktionerna
och den höga räntan. Man har helt enkelt
varken råd eller möjlighet att underhålla
t. ex. byggnadsbeståndet. Därtill bidrar
också de höga byggkostnaderna. Ändock
är det sannolikt främst på den s. k. inomgårdsrationaliseringens
område — d. v. s.
på byggnadernas — som de framtida rationaliseringsvinsterna
skall göras för
jordbrukets del — alltså de rationaliseringsvinster
vilka, som det heter, skall
tillförsäkra jordbruket inkomstlikställighet.

Finansministern bör därför se till att
sådana åtgärder som rätt till resultatut -

jämning och investeringskonton m. fl.
medel till självfinansiering vidtas med
tanke på de sektorer inom näringslivet,
som nu får bära konsekvenserna av prioriteringen
av andra på kreditområdet.
Och dessa åtgärder bör insättas samtidigt
som hans kollega socialministern ytterligare
skärper prioriteringen. Jag hälsar
sålunda med tillfredsställelse den kreditform
för de mindre företagarna som finansministern
annonserat. Den utgör en
av åtgärderna för att söka kompensera de
negativa verkningar som prioriteringen
av andra områden kan åstadkomma.

I förteckningen över väntade propositioner
omnämnes en proposition om kassakvoter
m. m. Jag förmodar att det är
kreditmarknadsutredningens förslag som
skall effektueras genom denna proposition
och att den alltså syftar till att ytterligare
förstärka möjligheterna att tillgodose
kapitalförsörjningen för de prioriterade
områdena, d. v. s. främst bostadsbyggandet
och de statliga investeringarna.
Jag vill därför uttala en förhoppning
om att man går varsamt fram, så att inte
den ökade prioritering, som man vill
åstadkomma för vissa delar av kreditgivningen,
blir diskriminerande för andra
och då främst näringslivets bankkrediter.
Inför den stundande Europamarknaden
borde väl krediter till näringslivet vara
lika prioriterade som andra krediter.

Nu har det sagts att denna prioritering
och därav föranledd kreditransonering
är nödvändig för att säkerställa medel
för sådana utgifter som riksdagen fattat
beslut om. Givetvis ligger det ganska
mycket konsekvens i detta resonemang,
men det finns också kreditanspråk som
riksdagen har ett visst ansvar för och
som nu får stå tillbaka på grund av denna
prioritering. Jag tänker då i första
hand på jordbrukets kreditbehov. Meningen
är ju att den i sexårsavtalet beräknade
inkomstutjämningen skall nås
genom att jordbruket får behålla sina
rationaliseringsvinster, och då är det väl
litet inkonsekvent och stridande mot dessa
förutsättningar att just de ekonomiska

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

möjligheterna till rationaliseringar beskäres
eller fördyras, såsom nu har skett
genom kreditrestriktionerna och den höga
räntan.

Genom att jordbruket inte har, såsom
jag tidigare framhållit, tillräckliga möjligheter
att göra avsättningar till investeringsfonder,
kan det inträffa att det
egna sparkapitalet i stället för att tas i
anspråk för jordbrukets upprustning
kommer att dirigeras åt ett helt annat
håll.

Under senare tid har tyvärr inte jordbruket
kunnat följa med i inkomstutvecklingen.
De farhågor härför, som förra
året anfördes i en motion från vårt håll,
har besannats. Utvecklingen tyder på att
man bör vara mycket försiktig med åtgärder
som kan ytterligare försvåra för
jordbruket att under avtalets återstående
giltighetstid uppnå vad som är avtalets
målsättning. Skulle ändock sådana åtgärder
behöva vidtas, bör det sättas in kompenserande
åtgärder som kan balansera
de negativa verkningarna.

Vi bör också ha klart för oss, att om
en ytterligare kreditskärpning för näringslivets
del måste tillgripas för att
man skall kunna skaffa mera pengar till
andra investeringar, så ökas därmed
risken för inflation. Och genom ökad
inflationsrisk stiger behovet av nya restriktioner.
Det blir en s. k. perpetuell
utveckling, d. v. s. en utveckling söm
ständigt hålles i gång av sig själv. Jag
skall inte försöka tävla med finansministern
om att finna märkvärdiga ord, men
jag har inte kunnat hitta något annat
uttryck för vad det här gäller.

Vad jag nu sagt betyder inte, att vi på
något vis motsätter oss ett ökat bostadsbyggande,
om resurserna så tillåter.
Men jag har velat erinra om att problemet
har mer än en sida och att det
är, såsom jag flera gånger framhållit,
motiverat att vi, samtidigt som vi anstränger
oss att bygga mera, ser till att
balansera de negativa verkningar som
kan uppstå på andra områden.

Herr talman! Jag vill ifrågasätta, om

det inte har uppkommit ett slentrianmässigt
tänkande, som går ut på att
landsbygden och de mindre tätorterna
inte skulle ha några framtidsmöjligheter.
Ett av de mest nattsvarta exemplen
på denna pessimism är den bedömning
av landsbygdens framtid, som den
nu avslutade jordlagsutredningen har
gjort sig skyldig till. I de bygder, som
en gång genom statliga ingripanden har
fått stämpeln »avfolkningsbygder»,
kommer det säkerligen inte att lämnas
några bostadslån och kanske inte heller
banklån åt företagare. Om en bygd inte
är eller ens skulle ha blivit något avfolkningsområde,
så blir den det ofelbart
sedan en lantbruksnämnd med den
motiveringen har tillåtit skogs- eller
jordförvärv av någon som annars inte
skulle ha fått förvärva dessa objekt.

Det är därför tacknämligt att jordbruksministern
nu i proposition har föreslagit
förlängning av jordförvärvslagen
till 1963. Jag skulle emellertid vilja
ge honom det rådet att skrinlägga förslag
om ny jordförvärvslag till dess att
1960 års jordbruksutredning hunnit
pröva lagens samband med jordbrukets
och skogsbrukets intressen på längre
sikt och man kunnat överblicka lagens
konsekvenser för en långsiktig jordbrukspolitik.
I 1960 års jordbruksutrednings
arbetsplanering ingår just en sådan
prövning, och utredningen bör, menar
jag, få göra denna prövning utan att
vara bunden av en ny jordförvärvslag.
Ännu under lång tid framöver kommer
sannolikt jordbruk och skogsbruk att
bli bestämmande för många medborgares
levnadsbetingelser. Här står alltså
två motsatta uppfattningar mot varandra,
dels uppfattningen att det på lång
sikt är nödvändigt att tillgodose landsbygdens
intressen och dels den moderna
tidsandans sätt att betrakta landsbygdens
avfolkning som något ödesbestämt
som inte går att hejda.

Herr talman! Till sist skall jag ta upp
ett par uttalanden som gjorts tidigare i
dag av herrar Ohlin och Heckscher. Herr

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Ohlin sade att det är minoritetsgruppernas
uppgift att reducera regeringspartiet,
och herr Heckscher gjorde ett liknande
uttalande. Jag instämmer till fullo i vad
som sagts: det är nödvändigt, om minoritetspartierna
skall få mer att säga till
om, att de kan reducera regeringspartiet,
åtminstone så mycket att det inte
kan uträtta någonting med mindre än
att det tar större hänsyn till oppositionspartierna.

Jag blev emellertid litet konfunderad
när jag hörde dessa uttalanden och
tänkte tillbaka på hur de motsvarats i
handling. Som jag sade i höstas, behöver
man inte gå tillbaka mer än två
val. Vid 1958 års val spelade ju herr
Ohlin en ganska betydande roll genom
sitt pensionsförslag, som såvitt jag kunde
bedöma inte innebar någon reducering
av regeringspartiet men väl en reducering
av oppositionspartierna. Vid
nästa val, 1960, spelade högerpartiet en
viss roll genom att försöka riva upp
pensionsbeslutet. Även den åtgärden innebar
ju ingalunda någon förstärkning
av oppositionen på regeringspartiets bekostnad
utan tvärtom.

Jag erinrar mig en gammal uppmaning,
som jag en gång hörde en arbetsgivare
ge en av sina anställda: »Prata
inte så mycket, gör litet mer i stället!»
Det är inte något dumt råd. Man bör i
varje fall se till att man uträttar det
som man vill skall uträttas.

Om jag sedan får spinna litet på den
tråden genom att tala om den diskussion
som pågår om det borgerliga samarbetet,
kan jag instämma när herr
Heckscher säger att det inte är någon
mening i att uppförstora meningsskiljaktigheterna.
Man blir ju något konfunderad
av den form denna debatt har
fått. Vad gagnar det att skrika ut och
uppförstora de meningsskiljaktigheter
som ändå måste finnas mellan de tre
partierna på oppositionssidan? Man
skrämmer ju ingen till samarbete genom
underkastelse. Det finns nu tre oppositionspartier,
och det bör finnas plats

för alla tre. Valsiffrorna talar för att
så är och att så blir fallet även framdeles.
Ett gemensamt uppträdande i
alla frågor är emellertid varken möjligt
eller önskvärt.

I de fall där meningarna går isär
borde emellertid ett bättre respekterande
av varandras åsikter kunna komma
till synes. I stället försöker man misstänkliggöra
varandra. Man frågar sig
ibland om det vackra talet om samarbete
inom oppositionen bara är en
tunn polityr, som mest är till för att
dölja det som ligger under och för att
det skall se bra ut utåt, men att man inte
har någonting emot att om möjligt vinna
röster på varandras bekostnad. Jag
frågar mig t. ex. var den förstärkning
som högerpartiet i vår fått i första kammaren
har kommit ifrån. Den har väl
inte inneburit någon reducering av regeringspartiet.
Det mesta av den förstärkningen
har ett annat borgerligt
parti fått släppa till.

Till hösten har vi val igen, och då
frågar man sig, om vi på nytt skall få
se det egendomliga utslag av borgerligt
samarbete som består i att två partier
söker göra gällande att det är bortkastade
röster att rösta på det tredje partiet.
Ett sådant uppträdande är nog det
främsta hindret för ett verkligt samarbete.

I höstas etablerade högern och folkpartiet
ett samarbete. Men i skattedebatten
beklagade sig herr Heckscher över
att samarbetet med folkpartiet inte gav
högern frihet att komma med längre
gående förslag, och han gav en antydan
om att högern längre fram skulle komma
med egna förslag. Kan man inte tänka
sig att även centerpartiet skulle kunna ha
en önskan om samma fria ställning när
det gäller att lägga fram förslag? Det
förefaller i folkpartipressen, som om
man inte är så rädd för någonting som
för att bli betraktad som allierad med
högern. Kan det inte möjligen tänkas,
att man även inom andra partier öns -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kar att inte bli betraktad som allierad
med något annat parti?

För min del har jag den uppfattningen
att ett samarbete inom oppositionspartierna
skall växa fram så att säga inifrån
och utan alltför mycket väsen om det
utåt. Inför det nya valår som nu stundar
är det mycket viktigt att samarbetet
i varje fall får det resultatet, att man
inte från något håll i s. k. skuggbudgeter
framställer så radikala krav att
oppositionssidan splittras. Där har herr
Ohlin i sin egenskap av nära anhörig
till högern en mycket stor uppgift att
fylla.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr förste vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

§ 4

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra kammare
samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 17 januari 1962.

Vid sammanträde den 12 januari 1962
hade herrar deputerade beslutat, att
med tillsättandet av en stcnografbefattning
och en reservstenografbefattning
skulle anstå tills stenografprov anordnats.

Sedan resultatet av detta prov nu redovisats
beslöt herrar deputerade dels
till stenograf hos kammaren antaga fil.
stud. Stig Djurström från och med denna
dag, dels till reservstenograf från och
med samma dag antaga kanslisten hos
kammaren fru Ingrid Nilsson, som dock
i avvaktan på återbesättandet av den efter
henne ledigblivna kanslistbefattning -

en förordnades att uppehålla densamma
intill utgången av innevarande månad
och med anledning därav beviljades
tjänstledighet från reservstenografbefattningen
under tiden den 17—31 januari
1962.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 5

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 10, med förslag till brottsbalk,
nr 12, med förslag till brandlag och
brandstadga m. m.,

nr 19, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.,

nr 22, angående godkännande för Sveriges
del av vissa ändringar i konventionen
angående upprättandet av Europeiska
frihandelssammanslutningen,
nr 23, angående statligt stöd vid skada
på eller förlust av fiskredskap,
nr 24, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen,

nr 26, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 15 mars
1946 (nr 81) om bekämpande av smittsamma
sjukdomar hos bin,
nr 27, angående godkännande av vissa
avtal om överlåtelse av fastigheter inom
kommunikationsdepartementets ämbetsområde,

nr 28, angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga,

nr 29, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om särskild varuskatt,

nr 32, angående bestridande av kostnader
för svenska FN-styrkor m. m.,
nr 33, med förslag till viss ändring av
lagen om rätt till fiske, och

nr 35, angående teckning av aktier i

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 68, av herrar Fredriksson och
Svensson i Ljungskile, angående viss
översyn av bestämmelserna om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande,

nr 69, av herr Staxäng, om kungörelseförfarandet
vid kyrkostämma,

nr 70, av herr Alemyr m. fl., om biblioteksverksamheten
vid krigsmakten,

nr 71, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl., om utbyggande av Norra Möckleby
fiskehamn,

nr 72, av herrar Darlin och Nordgren,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Främjande av utrikeshandeln
m. in.,

nr 73, av herr Hamrin i Kalmar m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till byggande
och underhåll av mindre hamnar och
farleder,

nr 74, av herr Alemyr m. fl., om höjning
av anslaget till tidskriften Biblioteksbladet,

nr 75, av herr Darlin m. fl., om viss
utvidgning av kretsen av statsbidragsberättigade
inbyggda skolor och företagsskolor,

nr 76, av herr Grebäck in. fl., om införande
av trafiksäkerhetsprov i den obligatoriska
skolan,

nr 77, av herr Helén m. fl., om statsbidrag
till gymnasiet vid Franska skolan,

nr 78, av herrar Johansson i Trollhättan
och Bengtsson i Varberg, om tillsynen
över lekskolverksamheten,

nr 79, av fru Lidman-Frostenson m. fl.,
om inrättande vid Stockholms universitet
av en professur i grekiska språket
och litteraturen,

nr 80, av herr Lundberg m. fl., om in -

rättande vid Uppsala universitet av en
professur i radioterapi,

nr 81, av herr Lundkvist m. fl,, om
särskilt statsbidrag till de tekniska skolorna
i Katrineholm och Hässleholm,
nr 82, av fröken Olsson, om höjning
av anslaget till Sigtunastiftelsens bibliotek,

nr 83, av herr Palm m. fl., om åtgärder
för att fylla behovet av gymnastiksalar
vid skolorna,

nr 84, av herr Petterson i Degerfors
m. fl., om upprättande av ett tekniskt
läroverk i Karlskoga,

nr 85, av herr Regnéll m. fl., om inrättande
vid Lunds universitet av en
professur i rättsmedicin,

nr 86, av herrar Regnéll och Palm,
om inrättande vid Lunds universitet av
en professur i internationell rätt,

nr 87, av herr Regnéll m. fl., om inrättande
vid Lunds universitet av en
befattning som universitetslektor i rättskunskap,

nr 88, av herr Svenungsson m. fl., om
gratifikation till leg. läkaren Einar Erici
för hans insatser på orgelforskningens
område,

nr 89, av fru Ekendahl m. fl., om ytterligare
åtgärder för tillsyn av barn
till förvärvsarbetande mödrar,

nr 90, av fröken Elmén m. fl., om
statsbidrag till familjedaghemsverksamhet,

nr 91, av fru Holmquist och herr Martinsson,
om kurs- och informationsverksamhet
för nämndemän,

nr 92, av herr Lundberg, om ersättning
till byggnadsarbetaren A. S. Sundström
för skada, uppkommen genom
olycksfall i arbetet,

nr 93, av fröken Wetterström och herr
Magnusson i Borås, angående maximibeloppet
för statliga bosättningslån,
nr 94, av herr Björkänge m. fl., om
höjning av anslaget till Bidrag till vatten-
och avloppsanläggningar, m. m.,
nr 95, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till viss
busstrafik m. m.,

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

nr 96, av herr Kållstad in. fl., om anslag
till försöksverksamhet med skolTV,
m. m.,

nr 97, av herr Börjesson i Glömminge
in. fl., om uttagande av den allmänna
varuskatten i produktions- eller partihandelsledet,
m. m.,

nr 98, av herrar Darlin och Nordgren,
om viss höjning av det skattefria
bottenbeloppet vid den statliga förmögenhetsbeskattningen,

nr 99, av herrar Johnsson i Skoglösa
och Larsson i Borrby, om ändring av
bestämmelserna rörande förvärvsavdrag
för gift kvinna,

nr 100, av herr Larsson i Borrby m. fl.,
om visst extra avdrag vid beskattningen
för ålders- och invalidpensionärer,
nr 101, av herr Björkänge m. fl., om
viss prioritering av lån för byggande
av vatten- och avloppsanläggningar,
nr 102, av fröken Wetterström m. fl.,
om ändrad praxis vid avgörande av
medborgarskapsärenden,

nr 103, av herr Björkänge m. fl., om
viss allmän hastighetsbegränsning för
motorfordon,

nr 104, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., om ersättning i realvärden till
skadelidande vid sjöreglering m. m.,
nr 105, av herrar Svenning och Haglund,
om sådan ändring av hyresregleringslagen
att höjning av grundhyra icke
må beviljas på grund av förbättringsarbete
som bekostas av hyresgäst,

nr 106, av herr Svenungsson m. fl.,
om anslag till Svenska diakonsällskapets
utbildningsinstitut,

nr 107, av herr Larsson i Borrby, om
ökat stöd åt den svenska tobaksodlingen,

nr 108, av herr Grebäck m. fl., om anslag
till viss specialrådgivning rörande
husdjur,

nr 109, av herr Grebäck m. fl., om
inrättande av en befattning som laborator
vid lantbrukshögskolans institution
för husdjursfysiologi,

nr 110, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning om anslag till Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo,
nr 111, av herr Mattsson m. fl., om
kreditförsörjningen för rationaliseringsändamål
inom jordbruket,

nr 112, av herr Staxäng m. fl., om bestridandet
av kostnaderna för bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur,
nr 113, av herr Börjesson i Falköping,
om utredning rörande zigenarfrågan,
nr 114, av herr Fridolfsson m. fl., om
utredning rörande transport till sjukhus
av sjuka och skadade,

nr 115, av herr Grebäck m. fl., om utredning
av vissa spörsmål rörande vattendragen,

nr 116, av herr Svensson i Kungälv
m. fl., om utredning rörande statligt
stöd till de fria kristna samfunden,
nr 117, av herr Landgren, om rabatterade
järnvägsresor för invalidpensionärer
m. fl.,

nr 118, av fru Torbrink m. fl., om
forskning rörande vidgad användning
av öländsk kalksten, och

nr 119, av herr Wiklund i Stockholm
m. fl., om upplysningsverksamhet rörande
alkohollagstiftningen.

Dessa motioner bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.56.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

Tisdagen den 23 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1962/63, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1961/62, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Fru ERIKSSON i Stockholm (s), som
yttrade:

Herr talman! Årets budgetförslag är
som det tycks ett bra förslag. Det har
inte varit mycket sting i oppositionens
kritik mot det. Den har endast ägnat
sig åt att öva valtalet till kommunalvalen
i år. Man har talat om vad man vill
ha utöver det som redovisas i förslaget
från regeringen och man har talat om
att man vill komma med besparingsförslag.
Man har emellertid aldrig stört
stämningen med att tala om vad dessa
skulle gå ut på. Oppositionen har alltså
levererat mycket bra valtal.

Årets budget inrymmer bra saker på
skolområdet, och när det gäller de sociala
reformerna blir säkerligen 1962
års riksdag märklig, om de beslut man
väntar på kommer att realiseras.

Jag skall ägna några minuter åt den
femte huvudtiteln och de stora förslag
som där inryms. Man infriar där gamla
givna löften genom att höja folkpensionerna
till och med mer än man trodde

att man skulle kunna göra förra gången
riksdagen beslöt en höjning, och man
lägger slutstenen till det stora socialförsäkringssystemet
genom att i år enligt
vad vi har fått veta komma med
förslag om en tidsenlig förtidspension.
Vi skönjer en tendens till en aktiv familj
ep olitik. Detta visar sig i det kanske
största förslaget, vilket kommer att
innebära en oerhörd förbättring av moderskapsförsäkringen.

Om det — för övrigt myckt eleganta
— förslag som socialpolitiska kommittén
har lagt fram går igenom, får vi
moderskapsförsäkringen förlängd till ett
halvt år, vilket enligt min uppfattning
ändå är för kort tid. Jag tycker vi skulle
ha ännu längre tid för moderskapsförsäkringen,
men detta är ändock en väsentlig
förbättring. Vidare kommer också
prov på hur en tandvårdsförsäkring
kan komma att verka. Det är de blivande
mödrarna som skall få en tandvårdsförsäkring.

Det blir också på andra punkter höjningar
som avser familjepolitiken. Det
gäller bosättningslånen, vilkas övre
gräns flyttas från 3 000 till 4 000 kronor,
och reglerna för dessa lån kommer även
att uppmjukas. Det blir bättre statsanslag
även för drivande av daghem. Om
man ser tillbaka på den senaste tioårsperioden,
finner man tyvärr att daghemmen
bara ökat med mellan 500 och
600, medan lekskoleplatserna ökat med
20 000. Man blir egentligen förvånad
över att daghemsbyggandet har kunnat
hållas tillbaka till den grad som skett,
när behovet av daghem är så påtagligt
och så påtalat. Man vet inte om det bara
beror på kommunalpolitikerna eller om
det är ett tryck uppifrån som håller
detta tillbaka.

Jag hoppas att det ökade statsbidrag,

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som nu skall lämnas och vilket kommer
att innebära att 40 procent av driftkostnaderna
skall bäras av staten, kommer
att medföra nybyggnader av daghem
i synnerhet i Stockholm och på
sådana platser där behovet är särskilt
trängande. Tyvärr är bristen på personal
till daghemmen också en stötesten.
Visserligen kommer det enligt vad vi
har fått veta förslag om en utökad utbildningskapacitet
beträffande förskolelärarinnor,
men jag skulle ändå vilja
att man prövade möjligheterna att åstadkomma
en snabbutbildning på ett år av
välkvalificerade barnsköterskor, såsom
tidigare skett vid något tillfälle, och
därigenom försökte åstadkomma en utökad
kapacitet innan den nya utbildningen
kan börja.

Utfyllnadsbidragen till ensamstående
mödrar kommer att höjas med totalt
6 miljoner kronor. Det kommer också
att bli lättare för dem att få bidrag till
barnens ferieresor. Vidare kommer bostadsrabatterna
att lämnas upp till en
något höjd inkomstgräns. Tyvärr får
man dock inte i år något genomgripande
nytt förslag om bostadsrabatterna,
vilket skulle varit tacknämligt. Socialministern
har lovat att han skall tillsätta
en utredning i denna fråga. Vi
hoppas mycket på denna utredning,
eftersom bostadsfrågan dock är den
väsentligaste för familjerna och synnerligen
viktig för de ensamstående mödrarna.

Man har lovat att bostadsbyggandet
skall öka med 5 000 lägenheter. Om alla
dessa komme Stockholm till del, kunde
man kanske säga att det skulle innebära
en väsentlig förbättring. Det är däremot
säkerligen otillräckligt om de fördelas
med så stor kvot som hittills på andra
ställen än på tätorterna, där man har ett
bostadsbehov som är mycket illa tillfredsställt.

En liten nyhet som jag har glatt mig
mycket åt är att man har höjt det tidigare
anslaget på 100 000 kronor för redskap
och dylikt till handikappade till

300 000 kronor. Åren 1959—1960 togs
ett initiativ av det socialdemokratiska
kvinnoförbundet för att få till stånd en
insamling till de handikappade husmödrarna
just för redskap och dylikt som
en hjälp till självhjälp. Detta initiativ
hörsammades särskilt av de kooperativa
kvinnogillena och av Ilusmodersförbundet.
Det var väsentligen dessa som
hjälpte till. Därefter ordnades en radioinsamling,
och det sammanlagda resultatet
blev 800 000 kronor.

Med dessa pengar har man kunnat
ge tvättmaskiner, specialgjorda vispar,
diskbaljor, diskbänkar, upphängningsanordningar
och även telefoner, redskap
som gjort det möjligt för handikappade
husmödrar att sköta sina hem. Man har
också lyckats få pengar till en forskningsverksamhet
inom SVCK, som tar
sikte på att konstruera nya redskap.
Ofta har en handikappad husmor behov
av ett redskap, specialtillverkat för just
henne, vilket nu kan åstadkommas. Det
blir givetvis stora kostnader för detta.
Att staten nu kan disponera pengar för
att åta sig arbetet i större utsträckning
än tidigare är bara glädjande.

Det är också glädjande med den föreslagna
förtidspensionen som kommer att
ge även de hemarbetande husmödrarna,
som inte har egen inkomst, en pension.
Hittills har de inte kunnat få någon sådan,
när mannen haft inkomst — de
har bara kunnat få grundpensionen på
några hundra kronor, och det har varit
synnerligen orättvist. De insamlade
pengarna har därför varit till så stor
nytta. Genom den nya försäkringen
kommer denna, jag vill säga skamfläck
på invalidpensionen att försvinna.

Detta var några ord i förbigående.
Den fråga som jag för min del ser som
den största framtidsfrågan är frågan om
bistånd åt och intresse för barnfamiljerna.

Det har från de borgerliga partiernas
sida egentligen inte sagts att man vill
någonting annat när det gäller de sociala
frågornas lösning än vad som

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

skisserats i regeringsförslagen. Herr
Heckscher sade att han var mycket glad
åt de förbättringar av folkpensionen
som föreslås. Han sade ingenting om,
huruvida högern kommer att gå emot
det kommunala bostadstillägget. Det
kamouflerades kanske med det snyggare
ordet »sparförslag». Herr Heckscher
sade inte heller någonting om huruvida
man kommer att attackera barnbidragspolitiken
eller om man på något sätt
skulle låta besparingarna gå ut över
andra sociala reformförslag som skisseserats.

Det problem som borde kunna samla
alla partier är frågan om hur vi skall
kunna förändra vår befolkningskurva.
Den sluttar nedåt så att vi i dag, i den
största högkonjunktur vi någonsin upplevat,
är nere i samma födelsetal eller
nästan lägre än under de svåraste krisåren
på 30-talet. Det har väckts en
motion, som också jag varit med om,
vari föreslås att en befolkningsutredning
skall tillsättas för att närmare undersöka
dessa frågor. Den skulle intressera
sig för forskning om frågorna på
längre sikt men den skulle också söka
omedelbara lösningar, vilka kunde göra
det lättare för familjerna att ta emot
fler barn.

I dag är det inte försörjningen av ett
barn som är den största bördan för en
familj. Det går för en familj att mätta
en mun till, att köpa kläder till en
familjemedlem till. Det största avbräcket
vållar de kostnader som följer med
vårdnaden av ett barn. Detta är det
nya. I dag har den gifta kvinnan ett
saluvärde på arbetsmarknaden. Hon
efterfrågas och hon kan få en inkomst
som är hygglig. Det sker ju nu en utjämning
uppåt av kvinnolönerna. Men
måste kvinnan lämna sitt arbete för att
vårda ett barn lider familjen ett stort
ekonomiskt avbräck. Detta förändrar
den ekonomiska situationen. Tidigare
har familjen varit barnlös och haft två
inkomster — nu blir det fler att försörja
på en inkomst. Samtidigt uppstår

ett ökat behov av arbetskraft för hemsysslorna,
som annars i dagens hem
skurits ned till en bråkdel av vad de i
allmänhet var för 20, 30 eller 40 år
sedan. Det är detta som gör att barnfamiljerna
i dag är mycket pressade.

Barnkostnaderna beror i stort på hur
man löser vårdnadsfrågan. Dyrast blir
det barn som vårdas av en heltidsanställd
arbetskraft i hemmen. Mamman
har ett förvärvsarbete och stannar i
detta samt ersätter sig själv med en heltidsanställd
hjälp i hemmet.

Därnäst kommer kostnaderna för att
ha en hemmafru. Jag läste häromdagen
en sådan där »framåt kille» som skrev,
att i dag tolererar vi bara fin arbetslöshet,
nämligen hemmafruarna. Men
att ha en hemmafru i en familj med
barn är ett ganska dyrt nöje, ty hon
måste ju avstå från en inkomst. Hon blir
väl precis inte en börda för mannen
men hon medför i alla fall en ökad försörjningsbörda
för honom. Eftersom det
stora flertalet hemmafruar förekommer
i familjer med liten inkomst blir följden
att hemmafrun pressas ned på en lägre
social standard än de kvinnor som är
ute på arbetsmarknaden. Hon har ingen
semester, ingen sjukförsäkring, ingen
pension. Den lilla familjens inkomster
räcker inte till på samma sätt som inkomsterna
gör för dem som är ute i
förvärvsarbete och som genom lagstiftning
tillförsäkrats alla dessa förmåner.

Billigast blir den husmoder som har
arbete och fortsätter med detta även
efter barnets födelse, frånsett en viss
tid då barnet är nyfött. Hon lämnar in
sitt barn på ett daghem, där en anställd
passar mer än ett barn. Samhället bidrar
ekonomiskt till vårdnaden och denna
blir relativt billig. Halva vårdnadsarbetet
gör husmodern på sin fritid.

Såge man bara rent ekonomiskt på
saken — om man vore en liten Nicolin
—- skulle man säga: Detta är det mest
rationella. Så bör det ske i fortsättningen.

Men om en husmor har flera barn

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som är i den åldern att de behöver vård
löses problemet inte heller billigt genom
att hon har barnen på daghem. Det blir
en ganska stor kostnad och systemet är
under sådana förhållanden inte heller
det mest rationella.

Herr Wedén intresserade sig för befolkningsfrågan
och sade sig vara villig
att satsa på barnfamiljerna. Tyvärr
blev hans huvudkrav efter vad jag hörde
att man skulle sänka skatterna för
barnfamiljerna. Jag vet inte om han
menade att man skulle sänka dem särskilt
för de förvärvsarbetande mödrarna,
men skattevägen var tydligen för
honom i varje fall den riktiga. I dag
hade han alltså ett befolkningspolitiskt
intresse som bakgrund till det kravet.
Tyvärr kastar man in alla möjliga motiv
för en skattesänkning. Därför har
också debatten i befolkningsfrågan stakat
sig på ett par punkter. Man har diskuterat
om man skall gynna barnfamiljerna
genom att sänka skatterna eller om
man skall göra det genom att ge kontantbidrag.
Den andra debattpunkten är nästan
ännu olustigare, nämligen frågan om
husmödrarna skall stanna hemma och
sköta sina barn eller vara ute på arbetsmarknaden.
Man resonerar om rättvisa
och vilken kategori man bör gynna,
och så anför man en massa moraliska
funderingar och kommer egentligen
ingen vart, och barnfamiljerna
förblir ohjälpta.

Skall man göra någonting åt dessa
familjepolitiska problem måste man intressera
sig för frågan: hur skall barnfamiljerna
finna sin försörjning? Vi
skall inte fråga oss hur mamman skall
bete sig för att vara mest nyttig och mest
moralisk. Vi måste släppa frågan om
det är gifta eller ogifta mödrar o. s. v.
och i stället inrikta oss på frågan hur
det i familjer av den och den typen
skall gå att klara försörjningen av barnen
och barnens omvårdnad, som i dag
ställer sig mycket dyrare än förr.

Herr Ohlin ville i dag plädera för
hemmafruarna men sade att det kom -

mer flera efter honom som skall tala
om den saken. Herr Wedén sade just
inte så mycket om hemmafruarna men
kanske han tänkte på dem. När jag ser
på talarlistan förstår jag att det är fröken
Elmén och fru Gärde Widemar som
skall lägga ut texten, och det skall bli
spännande att se vad de har för recept.
Hittills har vi inte sett annat recept än
förslag om höjning av förvärvsavdraget
för dem som arbetar utanför hemmet
och krav på undersökningar av vad
en hemmafru är värd för att på det sättet
få veta vilken skattelättnad den förvärvsarbetande
modern bör ha. Kanske
någon nämner pension för husmödrarna.
Det har hittills varit mycket diffusa
borgerliga förslag. Kanske ni nu
kommer att lägga de förslag som jag
tidigare har ställt, och det är i så fall
bra. Ett sätt för husmödrarna att få
pension vore att de skulle få tillgodoräkna
sig poäng under den tid de har
haft småbarn att sköta som hindrat dem
från förvärvsarbete. Föreslår man detta
närmar man sig ett konkret förslag.
Vi har alltså hittills fått reda på mycket
litet av husmodersvänliga tankar,
men kanske fröken Elmén och fru Gärde
Widemar i dag kommer att framföra
nya förslag.

För egen del tror jag inte att man
vinner så mycket på att spalta upp husmödrarna
i kategorier. Intresset bör i
stället knyta sig till barnfamiljernas försörjning.
Som herr Wedén sade lever
dessa på betydligt lägre standard än
andra gör i dagens svenska samhälle.

Barnfamiljernas största svårighet är
att finna en bostad som de kan betala
eller att över huvud taget finna en bostad.
Väldigt ofta är det så, att ett äktenskap,
om det över huvud taget blir
barn i äktenskapet, startar med ett barn,
och den unga familjen får många gånger
bo hemma hos mannens eller hustruns
föräldrar en tid. Eller de kan kanske
komma in i ett hyresrum och tränga ihop
sig där med det lilla barnet. Skulle de
få ett barn till, kan man vara säker på

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att det inte kom därför att föräldrarna
planerat det, utan det kom, som barn
kommer ibland, utan att man på förhand
vet om att det skall gå så illa.
Får familjen ett tredje barn, tycker
ingen att familjen har skött sig väl, utan
alla säger: »Fy, vilken brist på ansvar
de där föräldrarna visar! Det är ju nästan
oanständigt att skaffa sig tre barn
när man inte har någonstans att bo».
Det är inte folk man kan ha respekt för.
Hur kan vi under sådana förhållanden
vänta oss att landet skall få barnfamiljer
med mer än det första barnet, som
kommit till mer på en slump, och eventuellt
det andra barnet som också kommit
litet oförhappandes. Jag har svårt
att föreställa mig hur man i Stockholm
över huvud taget skall kunna försörja
tre eller fyra eller fem barn på en liten
inkomst i dag. Det går helt enkelt
inte. En mycket stor del av dem som har
flera barn får socialvård, och av de ensamstående,
som har barn, får många
hjälp från det allmänna. Att både skaffa
inkomster för familjen och sköta
vårdnaden av barnen överstiger de flestas
inkomster och förmåga.

Jag skall säga ett par ord om skattefrågan.
Man har ofta talat om förvärvsavdragen
som medel att göra det lättare
för förvärvsarbetande mödrar. Det
hävdas ofta att 3 000 kronors avdrag
eller 4 000 kronors avdrag eller ännu
större avdrag är rättvist. Jag undrar om
man har undersökt vilket som är rättvist.
Den man, som anställer sin egen
hustru till att sköta sina egna barn har
också utgifter. Om man vore rättvis
skulle mannen som förvärvsarbetar och
har barn ha förvärvsavdrag lika väl
som en förvärvsarbetande husmor. Det
finns inte något som säger att mannen
skall satsa hela sin hustrus arbetsinsats
på barnavård och känna sig nöjd och
rättvist behandlad utan skatteavdrag,
medan den som har sin hustru till hjälp
att skaffa inkomster får viss skattelättnad
när familjen skaffar sig barn. Jag
tror inte att gränsen för avdraget bör

flyttas så mycket för att bli rättvis; med
det nuvarande förvärvsavdraget tror jag
att den gifta mor med medelinkomst
som arbetar utanför hemmet och för
sina merutgifter får göra ett förvärvsavdrag
är rättvist behandlad skattemässigt
i förhållande till modern i hemmet.

Det är mycket lätt att bli populär om
man till de förvärvsarbetande säger, att
de är orättvist behandlade. Det är lika
lätt att bli populär genom att gå till de
hemarbetande husmödrarna och säga
att de behandlas orättvist. Sådana klyschor
går alltid in. Men oss emellan —
vi som är sakliga och vi som kan dessa
frågor — borde kunna föras ett mera
sakligt betingat resonemang, där man
inte tänker på applåderna. Man borde
göra en undersökning för att få veta
vad en familj med bara en inkomst tål.
Jag tror att en sådan familj behöver
ett väsentligt större stöd än den i dag
har för att den skall kunna försörja
barnen, och jag är övertygad om att man
inte når det stödet genom beskattningsreformer.

Yad som i första hand bör ordnas är
naturligtvis bostäder och daghem, i synnerhet
för de ensamstående mödrarna.

I dag går ju många äktenskap till
skilsmässa. Många gifter om sig, och
det är kanske inte helt hopplöst för den
som varit med om att upplösa ett äktenskap.
Men svårigheterna finns där.
Yår äktenskapslagstiftning kom till vid
en tid när 97 procent av alla äktenskap
varade livet ut. I dag varar något över
70 procent livet ut, och det föreligger
säkert ett behov av en reformering av
lagstiftningen på detta område liksom
av en reformering av stödet till försörjningen
av de ensamstående kvinnornas
barn. Ungefär 9 000 äktenskap
upplöses varje år, och i dessa äktenskap
finns det 10 000 å 11 000 barn. För
de frånskilda kvinnorna blir det stora
svårigheter, i synnerhet de första åren.
De lever ofta i misär. Även fäderna har
ofta svårigheter, och det lönar sig fö -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

ga att ställa större krav på dem. I varje
fall har den man som gifter om sig
mycket svårt att komma ut med så stora
bidrag att hans första familj kan leva
bekymmersfritt.

I Stockholm bor många av de ensamstående
mödrarna i kyffen. Barnen vistas
kanske på daghem, vilka huvudsakligen
måste användas för de ensamstående
mödrarnas barn. När barnen
blir sjuka har staden ordnat med viss
hjälp för barnens omvårdnad. Det är
ofta äldre kvinnor som går till hemmen
för att se till barnen. När de kommer
till dessa ensamstående mödrars
hem får de ofta en chock. Det visar sig
att de många gånger bor erbarmligt.
Matskåpet är ofta tomt, ty man brukar
inte äta hemma. Lägenheten är kall,
och det finns inget linne till ombyten.
Ofta finns inte heller de husgeråd som
behövs för matlagning. Det finns alltså
nöd mitt i överflödet.

De ensamstående mödrarna måste pina
sig ut på arbetsmarknaden och försöka
hålla sig i samma trim som andra
förvärvsarbetande, men det är nästan
en övermänsklig börda för dem att klara
den standard som vi i dag anser nödvändig
för en dräglig livsföring.

I Stockholm får 18 procent av de frånskilda
kvinnorna med ett barn socialvård,
liksom 43 procent av de frånskilda
kvinnorna med två barn och 48 procent
av dem som har tre barn. Trots
detta stöd lever de inte i någon lyx.

Här måste nya former av stöd prövas.
Om vi bryr oss om barnen måste vi
också bry oss om deras mödrar, vilka
ju ger barnen deras standard. I den
mån mödrarna lider nöd, lider också
barnen nöd. Det är vårdnaden av barnen
som är det kostnadskrävande, och
den frågan måste på något sätt lösas.

Man har diskuterat vid vilken ålder
ett barn skall anses bli fullvuxet, d. v. s.
vid vilken åldersgräns en del av de förmåner
som utgår till barnen skall upphöra.
Man har kritiserat 16-årsgränsen
när det gäller beskattningen av ensam -

stående. Man har sagt att de ensamstående
mödrarna borde ha samma skatteskalor
som gifta och att de borde ha
dubbla ortsavdrag längre tid än till dess
barnen uppnår 16 år. De borde även
åtnjuta förvärvsavdrag. Samma kritik
har även framförts beträffande barnbidragen.
Skolgången har blivit längre,
och barnen bör därför betraktas som
barn längre tid än som hittills varit
fallet. Även underhållsbidraget borde
utgå längre tid liksom också bidragsförskotten.
När man skall pröva frågan
om reformering av familjepolitiken,
måste även 16-årsgränsen tas upp
till omprövning över hela linjen, både
när det gäller beskattning och när det
gäller kontantbidrag.

Jag tror att både befolkningspolitiken
och familjepolitiken bör omprövas
i nytt ljus. Jag vet inte om de borgerliga
har intresse av det. Jag vet inte
om de är beredda att gå andra vägar
än skattelättnadens. I folkpartiets socialprogram
hittar man mycket litet av
nytänkande när det gäller barnfamiljerna.
Men det kan hända att man börjat
tänka om och vill följa med i den
nya befolkningspolitiska giv, som jag
tycker mig skönja i årets budgetförslag
och som jag hoppas skall fullföljas.
För mig framstår de nuvarande formerna
för stöd åt barnfamiljerna som otillräckliga.
Jag anser också att de har
kommit till i en tid, mycket präglad
av den nöd som fanns på 1930-talet, då
vi hade de låga barnkullarna. De har
kommit till i en tid som är ganska olik
den vi nu har. Nu har vi en nativitetsminskning
mitt i en högkonjunktur. Det
måste krävas andra former, när man
vill bemöta den, än de som man fann
naturliga under en lågkonjunktur på
30-talet, under en tid då man ännu inte
hade löst så många av de sociala
frågorna som man nu har gjort. För mig
framstår det som en möjlig utväg i detta
fall att göra liksom man har gjort
när det gäller de sjuka eller de gamla,
nämligen att försöka pröva en form av

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

försäkring. Vi har clearat kostnaderna
mellan de olika åldrarna när det gäller
de äldres försäkring, så att de yngre
som står i produktionen får betala.
I fråga om barnen är det också riktigt
att de försörjes av alla dem som står i
produktionen, ty det är inte nödvändigt
att föräldrarna själva skall svara
för hela försörjningsbördan. De har ändå
ansvar. Var och en betalar så att
säga för det han fått åtnjuta som barn.
En barnförsäkring bleve kanske mindre
irriterande än barnbidragen och de
många andra bidrag som ändå »faller»
relativt ojämnt och inte ger den väsentliga
lyftning i barnfamiljernas ekonomi
som jag skulle vilja få till stånd.

Jag är glad att herr Wedén i alla fall
visade intresse för denna fråga. Det
skulle väl inte vara omöjligt att försöka
jämka ihop ståndpunkterna och så
småningom, om än till att börja med
med motstånd från borgerligt håll, nå
fram till en acceptabel lösning. Jag anser
det vara en nödvändighet att i detta fall
komma fram till ett försäkringssystem
liknande det som man redan tidigare
har använt i fråga om sjukförsäkring,
pensionsförsäkring och folkpensionen
och som i dag inte någon vågar säga
ens det minsta förklenande om.

Välstånd och barnrikedom måste kunna
förenas i ett modernt industriland.
Det får inte vara så att förutsättningen
för barnrikedom skall vara fattigdom.
Det bör vara möjligt att med kvinnornas
frihet och rättigheter på arbetsmarknaden
också förena moderskap.
Men då måste det allmänna ha ett helt
annat ansvar för barnfamiljen. I de
förändrade förhållanden som råder aktualiseras
nya former för stöd. Jag hoppas
på ett nytt grepp om befolkningspolitiken.
De bidragshöjningar som i
dag föreslås på flera punkter bör accepteras,
ett system sökas, som i framtiden
mer fortlöpande täcker behoven, utan
att det skall vara nödvändigt att »rycka
i» det ena eller det andra anslaget

och därmed åstadkomma en dålig balans.

Det bör även av folkpartiet och högern
betraktas mera allvarligt än som
bara ett slagsmål under en rehiissdebatt.

Därefter anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Just i dag pågår en intressant
debatt i sexstatsmarknadens
parlament. Debatten bygger på en rapport
beträffande medlemskap eller associering
till sexstatsmarknaden, d. v. s.
EEC. Den som har utarbetat rapporten
är inte någon herr vem som helst.
Det är, som det antytts tidigare i dag
i debatten, ledaren för den socialistiska
gruppen inom sexstatsparlamentet,
Willy Birkelbach. Han intar tyvärr i
sin rapport — det måste vi konstatera
— en ganska negativ inställning till
frågan om de neutrala ländernas associering
till EEC. Han säger, att »de neutrala
skall inte ha möjlighet att plocka
russinen ur kakan bara». Han säger vidare
att associering enligt artikel 238
egentligen skall gälla industriellt underutvecklade
länder i Europa. Han säger
också att om det blir så att de neutrala
länderna hamnar utanför EEC,
har de alltid möjlighet att klaga hos
GATT. Det är som handelsministern
vet en ganska klen tröst, eftersom
GATT accepterar en tullunion.

Vad är det då för motiveringar som
man möter i den europeiska diskussionen
från sexstatsmarknadens sida? Vad
är det för motiveringar man möter för
att man skall ställa sig negativ till frågan
om en associering av de neutrala
länderna? Ja, för det första framhåller
man att om de neutrala länderna kommer
med, även om det bara sker som
associerade, kommer de att obstruera
mot det politiska samarbetet inom
EEC. För det andra heter det att om
t. ex. Sverige, som är ett lågtulland,
skulle gå in i EEC och komma innan -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för den gemensamma tullmuren, skulle
detta innebära att man givetvis kommer
att höja sina tullar och att det vore
en diskriminering gentemot de länder
som står utanför sexstatsmarknaden.
I synnerhet nämner man då USA.

Det är ganska intressant att höra diskrimineringsargumenten
dyka upp
igen och nu från EEC-håll. När man
byggde upp den gemensamma marknaden,
var det många som framhöll att
om man skulle få en tullunion måste
detta innebära en diskriminering gentemot
utomstående länder. Men då hade
EEC genast svaret till hands. Det hette
då: Vi skall inte tala så mycket om diskriminering
i detta sammanhang, ty
det ligger i tullunionens karaktär att
högtulländerna måste sänka sina tullar
och lågtulländerna höja sina. Man
sade vidare, att den gemensamma
marknaden komme att innebära en sådan
accelerering i fråga om produktionsökningen
inom den gemensamma
marknaden, att man på det sättet komme
att erbjuda en mycket större och
mycket mera köpkraftig marknad för de
utomstående länderna. Det komme att
uppväga de nackdelar som en eventuell
diskriminering komme att innebära.
Det är självklart att dessa argument
har precis samma innebörd nu som
när de framfördes från EEC för några
år sedan. Men därtill kommer att vi
från svensk sida är livligt intresserade
av låga tullar och att vi, om man nu
från sexstatsunionens sida skulle vara
rädd för en diskriminering genom en
hög tullmur, aktivt kommer att verka
för att sänka den gemensamma tullmuren.
Det är för övrigt någonting,
som inte är helt främmande för Romavtalets
tillskyndare, vilket framgår av
många uttalanden, inte minst av professor
Hallstein.

När det gäller diskrimineringen
finns det en viktig synpunkt, som man
inte får glömma bort. Det är att om
Sverige, som ju deltar i en tullavveckling
inom EFTA, skulle ställas utanför

den gemensamma tullmuren, under det
att England och andra EFTA-länder
skulle komma innanför, komme Sverige
verkligen att få vidkännas en hård
diskriminering.

Nu säges givetvis från det håll inom
EEC, där man är negativ till en associering
av Sverige: »Vi skall inte helt
överge er; vi planerar att erbjuda er
något slags löst handelsavtal av den
typ, som EEC är villigt att sluta med
andra länder, som befinner sig utanför
EEC, såsom t. ex. Ghana etc.» Men
ifrån svensk sida kan vi väl vara överens
om att vi inte på något sätt är
nöjda med ett sådant löst handelsavtal.
Det skulle innebära en minskning
av vårt europeiska samarbete, och vad
vi eftersträvar är ju en fortsättning och
en intensifiering av detta.

Det är viktigt att i detta sammanhang
påpeka vad som tidigare sagts av
herr Heckscher i debatten i dag, nämligen
att när man tänker på de verkningar,
som skulle uppkomma, om vi
skulle stå helt utanför EEC, får man
inte bara tänka på industriens problem
utan också på de problem som skulle
uppstå för vårt jordbruk.

Nu är det väl så, herr talman, att
dessa negativa attityder från EEC-håll
inte representerar någon enhällig EECståndpunkt.
Om så vore fallet, skulle
vårt utgångsläge verkligen vara mycket
dåligt. Men det finns dock andra
krafter, inte minst inom Västtyskland.
Eftersom det emellertid har talats så
mycket om socialister här i dag får jag
kanske framhålla, att den belgiske senatorn,
socialisten Vos, i det europeiska
sammanhanget mycket aktivt arbetat
för de neutrala staternas intressen
i detta fall.

Det är klart att man kan säga att dessa
negativa yttranden egentligen bara
innebär, att vederbörande för närvarande
bygger upp en förliandlingsposition.
Det kan delvis vara rätt. Men man
får då inte glömma bort, att det är utifrån
de förhandlingspositioner man

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

uppnått som man förhandlar. Det är
därför viktigt att vi ifrån svensk sida
gör allt vad vi kan för att bygga upp
vår förhandlingsposition.

I debatten tidigare i dag bar redovisats
hur det begärs ökade anslag för
upplysningsverksamhet på detta område.
Det skall ske ett samråd mellan utrikesdepartementet
och handelsdepartementet
i detta hänseende. Vad jag nu
skulle vilja vädja om — och denna min
vädjan riktar jag till handelsministern,
som är närvarande här i kammaren
— är att dessa pengar som nu hegäres
kommer att användas och användas
snarast möjligt till koncentrerade goodwillmissioner
både i Europa och i övrigt
utanför landet. Jag tror att det är
viktigt att vi här använder våra allra
bästa krafter för att upplysa utlandet
om den svenska inställningen i detta
hänseende. Om det skulle vara så, att
regeringsledamöternas tid är begränsad
och att de ensamma inte kan svara
för denna upplysning, tror jag att det
vore mycket värdefullt om vi förutom
regeringsledamöterna kunde använda
våra bästa krafter med lång erfarenhet
från det diplomatiska arbetet. Vad som
nu enligt min mening behövs är koncentrerade
insatser för att sprida upplysning
om den svenska ståndpunkten.

Vad är det då vi skall framhålla vid
en sådan goodwillmission? Ja, det är
framför allt tre saker.

För det första skall vi försöka att
vinna förståelse för vår alliansfria politik.
Det bör göras klart att vi är övertygade
om att en sådan politik är inte
bara i vårt eget lands intresse utan
också av intresse för demokratierna
ute i världen. Under kriget hade vår
alliansfria politik ett ganska skamfilat
rykte ute i världen. Men omedelbart
efter kriget lyckades vi inte minst i
USA få en goodwill för vår alliansfria
politik. Det skedde inte minst genom
diplomatiska insatser där. Nu tycks det
emellertid vara så, att vi kanske slagit
oss till ro och tänker att denna good -

will för vår alliansfria politik redan
är ett faktum, som vi inte behöver göra
så mycket åt för att bevara. Men det
har kommit nya män till ledningen i
Amerika och även i Europa. Jag tror
därför att det är viktigt att hos dessa,
som i många fall visat en bristande
förståelse för Sveriges inställning, klargöra
vår hållning. Bland dessa nya män
torde finnas en del som tror att de kan
skrämma bort oss ifrån den alliansfria
politiken genom att hota med att vi eljest
skulle ställas utanför gemenskapen.
Jag är inte riktigt så optimistisk som
hans excellens utrikesministern och
herr Ohlin var tidigare här i dag då
de sade att de trodde att dessa missförstånd
var helt undanröjda. De finns
nog på vissa håll, och det gäller att
minnas detta, när man vill förklara
den svenska ståndpunkten. Men det stora
flertalet av dem som ställer sig negativa
är sådana, som inte förstår innebörden
av den svenska alliansfria
politiken. De har inte funderat över
den och inte fått våra motiv klarlagda
för sig.

Vad som för det andra skall ingå i
en sådan verksamhet är att vi klart
säger ifrån att vi från Sveriges sida inte
vill hindra det politiska samarbetet
inom EEC. Vi har självklart inte någon
vetorätt, om vi blir associerade till
EEC, och vi kan kanske därför inte
hindra det politiska samarbetet. Men
om det vore så, att vi vore intresserade
av att sätta käppar i hjulen för den
europeiska integrationen, kunde vi bli
mycket besvärliga medarbetare i EEC.
Det är detta som man fruktar på en
hel del håll inom EEC. Det är alltså
mycket viktigt att vi klart säger ifrån:
Vi vill inte på något sätt hindra eller
tunna ut arbetet för en politisk union
mellan de stater som anser att de kan
delta i ett sådant. Vi respekterar med
andra ord EEC:s integritet och målsättning,
men väntar givetvis också att
vår alliansfria politik skall respekteras.
Jag vet, herr talman, att detta är re -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

geringens uppfattning, men jag tror att
det är betydelsefullt att den också kommer
till uttryck.

För det tredje bör framhållas att vi
inte —• som herr Birkelbach sade —
är ute för att plocka russinen ur kakan.
Vi vill ge ett konstruktivt bidrag
till det europeiska samarbetet. Det uttalande
som statsminister Erlander
gjorde den 15 november kan vi nog
alla instämma i. Han sade: »Regeringen
eftersträvar ett så nära ekonomiskt
samarbete med Västeuropa, som låter
sig förenas med vår neutralitetspolitik.
» Detta är en långt gående målsättning.
Det är vida mer än bara lösa handelsavtal.
I detta sammanhang vill jag
också påminna om handelsministerns
uttalande att vi inte skall gömma ekonomiska
intressefrågor under neutralitetspolitikens
kappa.

Här skulle jag, herr talman, vilja lägga
in en liten parentes beträffande hjälper!
till utvecklingsländerna. Vi är inom
folkpartiet mycket tillfredsställda över
den ökning av hjälpen till utvecklingsländerna
som föreslås i årets statsverksproposition
— jag antar att man
inom samtliga partier känner tillfredsställelse
häröver. Vi ser det som ett
steg på vägen. Men om vi skall samarbeta
med EEC som associerade, får
vi räkna med att också inom EEC bidra
till dess hjälp åt utvecklingsländerna
—- de utvecklingsländer som befinner
sig inom EEC:s intresseområde.

Utrikesministern sade tidigare under
debatten i dag att det inte är så lätt
att åka omkring och förklara Sveriges
inställning, då vi inte vet hur ett
associationsavtal kommer att se ut. Det
är riktigt att vi inte vet någonting härom,
bl. a. därför att det i Romtraktateri
inte alls är sagt något om hur ett
associationsavtal skall se ut. Men om
vi inte vet hur det kommer att se ut,
så vet vi väl hur vi vill att det skall
se ut för Sveriges del. Därmed har vi
sannerligen tillräckligt material för vår

upplysningsverksamhet på detta område.
'' ’ J- :‘ ; ,h *

Herr talman, jag vill upprepa min
vädjan till handelsministern att inte förspilla
någon tid — det psykologiska
ögonblicket är nog inne nu för en aktion.

Trots de negativa ting som jag här
har pekat på, går vi givetvis inte tomhänta
till förhandlingsbordet. Vi är en
marknad som inte är att förakta. Det
bär tidigare framhållits att Tysklands
export är större till Sverige än till England.
Detta säger en hel del. I dag läste
jag i en österrikisk tidning ett referat
av ett föredrag, som den österrikiske
utrikesministern hållit i Wien,
rörande frågan om den stora marknaden
USA, som nu alltmer kommer i
blickpunkten. Han påpekade att de neutrala
EFTA-länderna under tiden januari—september
1961 köpte varor för 3,1
miljarder dollars från EEC, under det
ätt USA endast köpte för 1,6 miljard
dollars. Exporten från ÉEC till de neutrala
EFTA-länderna är alltså dubbelt så
stor som EEC:s hela export till USA.
Dessa uppgifter ger vid handen att vi
inte på något sätt är slagna till slant
i de förhandlingar som förestår.

Det är ytterligt viktigt att vi från
Sverige kan uppvisa en enig front vid
dessa förhandlingar.

I detta anförande har jag försökt se
bort från de meningsskiljaktigheter som
tidigare förelegat. Det tjänar ju inte
något syfte att nu diskutera vad söm
varit. Vi har dock hela tiden varit överens
om två ting: för det första att vi
skall stå fast vid vår alliansfria politik,
vilket anslutningsalternativ som än
diskuteras; för det andra att vi vill déltä
i den ekonomiska integrationen i
Europa. Det har kanske rått någon tvekan
om huru långt regeringen skulle
vara villig att gå, men nu har vi, som
jag nyss nämnde, regeringens klara uttalande
om att vi skall eftersträva ett
så nära ekonomiskt samarbete med
Västeuropa som låter sig förenas med

Tisdagen den 23 januari 1902 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

vår neutralitetspolitik. Jag förutsätter
att den socialdemokratiska riksdagsgruppen
står bakom detta uttalande från
regeringshåll. Om det är så, herr talman,
finns det verkligen förutsättningar
för gemensamma insatser vid dessa förhandlingar
från alla demokratiska partiers
sida.

Men har vi nått enighet så, långt, blir
denna givetvis genast mindre när det
gäller frågan om hur vi skall anpassa
vår interna ekonomiska politik efter
de nya perspektiv som stormarknaden
ställer oss inför. Vi får göra klart för
oss att vi kommer i en helt ny situation.
Detta har inte minst USA för sin
del fått klart för sig. Man börjar där
känna sig närmast alarmerad över vad
som försiggår i Europa.

Vi kommer att få hårdare konkurrens
utifrån men givetvis också mycket större
möjligheter för vårt näringsliv. En
förutsättning för att vi skall lyckas i
denna hårdnande konkurrens är dock
snabbare produktionsökning i syfte att
stärka vår konkurrenskraft. Finansministern
— jag ser honom inte här i kammaren
nu — Jiar tidigare i dag berört
de goda vitsord han fått från olika håll,
när det gällde konjunkturpolitiken, men
också hur exportindustrien har hävdat
sig — det var ju ett fint betyg åt exportindustrien.
Finansministern var
emellertid finkänslig nog att inte tala
om hur det står till med produktionsökningen.

I fråga om produktionsökningen j
vårt land under de senaste åren finner
vi att vi kommit kolossalt mycket på
efterkälken. För att ingen skall tro att
jag valt ut tidpunkter som passar oppositionens
intressen har jag tagit med
mig Stockholms-Tidningen, regeringsorganet,
för den 5 januari i år. Där
finns en femspaltig rubrik: »Sverige
har bottenplatsen. Visar svagaste produktionsökningen.
» Där görs en jämförelse
mellan fjorton länder. Det gäller
EEG-länderna Belgien, Frankrike,
Västtyskland, Italien, Nederländerna;

EFTA-länderna Österrike, Sverige, Norge
och Storbritannien, samt Finland,
Grekland, Irland, Jugoslavien och USA.
Ser man på industriproduktionens ökning
från 1958 till andra kvartalet 1961
så finner man att Sverige ligger på den
absoluta bottenplatsen. Sverige har 14
procents ökning mot EEC-ländernas 25
procent i genomsnitt. Det finns alltså
inget land som har en sämre produktionsökning
än Sverige. Stockhalms-Tidningen
säger att även om man tar en
längre tidsperiod blir Sveriges placering
i produktionsstatistiken inte bättre.
Under perioden 1953—1961 har vi
visserligen inte den absoluta bottenplatsen,
men vi ligger mycket nära botten.

Det är naturligtvis inte möjligt att
stärka vår konkurrenskraft, att verkligen
hävda oss gentemot den utländska
konkurrensen vare sig det är konkurrens
med exportindustrierna i utlandet
eller konkurrens på hemmamarknaden
gentemot importerade varor, om
vi inte kan kraftigt öka vår produktion.
Jag skall nu inte gå in på de förutsättningar
vi har för en sådan produktionsökning,
Vi är överens om att
den måste komma till stånd och det
finns anledning att i andra sammanhang
komma in på det. Jag skall bara
ta upp en synpunkt.

En förutsättning för denna produktionsökning
är en ökad kapitalbildning,
med andra ord ett ökat sparande. Det
är vi överens om men när det gäller
frågan om denna ökning skall kunna
åstadkommas går det en skiljelinje i
svensk politik mellan en socialdemokratisk
och en liberal inställning. Socialdemokraterna
har svårt att tro på
en ökning av det enskilda sparandet;
de har åtminstone vid flera tillfällen
sagt att de har svårt att tro att det enskilda
sparandet skulle kunna öka i
väsentlig omfattning. De vill av politiska
skäl inte öka företagssparandet.
Då återstår bara en väg: det offentliga
sparandet, huvudsakligen över budgeten.
Det har sagts att det inte är så

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tokigt ur socialdemokratisk synpunkt;
om man på detta sätt överflyttar tillgångar
från medborgarna till staten,
åstadkommer man en »demokratisering
av ägandet». Vi tror inte att det är någon
verklig demokratisering. Därför eftersträvar
vi från liberalt håll ett ökat
enskilt sparande för att möjliggöra den
ökade kapitalbildning som i sin tur är
en förutsättning för en kraftigare produktionsökning.

Ett ökat enskilt sparande — det är
sant — innebär ett ökat enskilt ägande.
Detta enskilda ägande måste enligt
vår grundsyn alltid vara förenat
med den enskildes ansvar, med sociala
och mänskliga hänsyn. Med större
personligt ägande följer enligt vår uppfattning
också större personligt ansvar
för det sätt på vilket ägandet förvaltas.

Det finns alltså två olika vägar att
uppnå det ökade sparande som är en
förutsättning för en ökad produktion.

Det har tidigare sagts från socialdemokratiskt
håll att man inte tror att
man kan öka det frivilliga sparandet
i nämnvärd omfattning. Man har varit
mycket pessimistisk. Men i dag har
finansministern redovisat siffror som
tyder på en ganska kraftig, ja, en osedvanligt
stor sparandeökning under de
senaste åren. Jag kunde tyvärr inte uppfatta
siffrorna. De finns inte heller i
statsverkspropositionen. Det var tydligen
siffror som finansministern fått helt
nyligen. Jag kan därför inte nu kommentera
dem, eftersom jag inte haft
tillfälle att se dem. Men även om man
går till nationalbudgeten, finner man
av en tabell, som tar upp de enskilda
konsumenternas förhållanden, att man
räknar med en ökning av sparandet,
exklusive försäkringssparande!, under
förra året med cirka 500 miljoner kronor
och under detta år med 650 miljoner,
alltså över 1 000 miljoner kronor.

Om nu denna sparandeökning inte
kommit till stånd, om människorna i
stället för att åstadkomma detta ökade

sparande hade köpt upp alltsammans,
hade vi fått ett efterfrågeöverskott under
dessa år på 1 000 miljoner kronor.
Efter herr Strängs egen teori skulle det
vara nödvändigt att möta detta efterfrågeöverskott
med en inkomstökning
för staten, d. v. s. en skattehöjning, på
1 000 miljoner kronor räknat på två
år. Detta tycker jag är en mycket viktig
synpunkt.

Så länge det inte är fråga om att bara
täcka de löpande utgifterna, utan
skatterna motiveras av ett bristande
sparande i samhället, har medborgarna
inom dessa gränser en valmöjlighet
mellan att själva spara beloppet eller
låta staten spara det genom att skatterna
ökas. Man kan fråga sig vilket
som är att föredra. Ur den enskildes
synpunkt måste det vara att föredra att
själv spara beloppet, att själv ha dispositionsrätten
över det och att själv
få avkastningen av det. Ur samhällets
synpunkt är det en fördel att överskottet
— jag talar nu om »överbalanserade»
pengar som inte behövs för att täcka
löpande utgifter — inte blir så stort
att det frestar till nya utgifter.

Det medför också den fördelen att det
personliga sparandet icke såsom det
offentliga sparandet riskerar att minska
något annat sparande. Annars är det nog
så att om vi tar ut mera i skatter, så
riskerar vi att effekten motvägs av det
minskade personliga sparandet.

Herr talman! Jag tror att vi när det
gäller dessa saker måste se det hela på
lång sikt. Jag har en känsla av att finansministern
hankar sig fram med
kortsiktiga resonemang. Man säger nu
från olika håll: Nu är kapitalmarknaden
hårt ansträngd, nu gäller det att ta
ut så mycket i skatter att staten inte
behöver låna. Då blir pengar disponibla
för kommuner, företag och andra som
vill låna.

Emellertid går det inte att fånga in
den ekonomiska verkligheten i en sådan
ekvation. Det finns andra krafter som
ligger bakom. Jag tror att det är nöd -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vändigt att i detta läge komma bort från
regleringarna. Den nya Europamarknaden
borde kräva friare kapitalrörelser,
mindre reglering av kapitalmarknaden.
I stället möter vi här krav på förlängning
av ränteregleringen och krav på
kreditmarknadens reglering. Vi måste i
stället släppa in dynamiken i det ekonomiska
livet.

Jag skall sluta med att konstatera att
vi är överens om det som nu för ögonblicket
kanske är vår viktigaste fråga —
och det konstaterar jag med stor tillfredsställelse
— nämligen att vi skall
eftersträva en associering med EEC. Vad
beträffar de krav stormarknaden kommer
att ställa på vår interna ekonomi
har vi fortfarande olika åsikter och om
den saken får vi i god demokratisk ordning
fortsätta diskussionen.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Tillåt mig säga till herr
Gustafson i Göteborg att det var en
mycket intressant och riktig redogörelse
för läget i fråga om de europeiska
marknadsfrågorna som han lämnade i
sitt anförande. Det vittnade skulle jag
vilja säga om en realistisk bedömning
som sträcker sig längre än den som
kommit till uttryck i många andra anföranden
från oppositionshåll också i
dag. Jag vill även gärna uttrycka min
tillfredsställelse med den klara bekännelse
till alliansfriheten som han framfört
här och vid Europarådets senaste
sammanträde. Så långt är vi helt överens.

Däremot anser jag inte att vad han
hade att säga beträffande den ekonomiska
politiken och den ekonomiska
utvecklingen här i landet är alldeles
oemotsägligt. Tvärtom vill jag erinra honom
om att Sverige nyligen biträtt en
rekommendation i Parisorganisationen
OECD om att vi inom en period av något
över 10 år skall söka eftersträva en
50-procentig produktionsökning i Europa.
Regeringen skulle inte ha kunnat

biträda en sådan rekommendation om
det inte funnits vissa förutsättningar för
att vi för vår del kan uppfylla en målsättning
som ligger i linje med den som
uppställts för OECD-länderna.

Det var egentligen inte för att säga
detta jag begärde ordet utan för att till
den debatt i marknadsfrågan som förts
nu och tidigare under dagens lopp få
knyta några reflexioner. Vårt lands strävan,
det vill jag fastslå, har redan länge
gått ut på att med bibehållande av vår
ställning som neutral nation efter förmåga
medverka till ett mellanfolkligt
samarbete som främjar en fredlig utveckling
i världen. Det har legat nära
till hands att låta dessa ansträngningar
också komma till konkret uttryck på
handelsområdet. Inför de beskyllningar
för snäv isolationism som i pressen understundom
riktats mot regeringspartiet
från oppositionens sida och särskilt
från folkpartiet kan det vara på sin plats
att här erinra om att den demokratiska
arbetarrörelsen från början och konsekvent
bekämpat protektionistiska
strömningar. Tullstriderna under de
första decennierna av detta århundrade
borde inte fallit i glömska. Men vi har
även sedan dess målmedvetet arbetat
för handelns frigörelse, inte endast med
hänsyn till de ekonomiska fördelar detta
innebär utan också i övertygelsen om
att en växande handel minskar motsättningarna
och ökar förståelsen mellan
nationerna. Ibland har detta fått ske under
ett medvetet åsidosättande av mera
kortsiktiga intressen av en skyddad
hemmamarknad hos vissa grupper som
stått oss nära.

Handelsstatistiken ger också belägg
för att vår utrikeshandel utvecklas i
enlighet med denna syftelinje att vidga
handeln om möjligt i alla riktningar.
Vår export har vuxit förhållandevis
dubbelt så mycket som vår nationalprodukt.
Europahandeln har ökat. Handeln
med Östblocket, särskilt med Sovjet, har
också expanderat avsevärt under de senaste
3—4 åren. Samtidigt har vårt

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

handelsutbyte med asiatiska, afrikanska
och sydamerikanska länder vuxit. Vi
har ansett att strävandena mot ett närmare
regionalt samarbete kan lorenas
med denna allmänna målsättning för
handelspolitiken. Men det förutsätter
naturligtvis att reglerna för ett sådant
regionalt samarbete utformas så att de
inte direkt hämmar handeln med tredje
land.

Att genom höjda tullmurar och andra
nyresta hinder för handeln med omvärlden
skapa permanenta fördelar för
handelsutbytet medlemsländerna emellan
i en regional sammanslutning på
bekostnad av andra länder kan enligt
min uppfattning inte godtagas som ett
steg på vägen mot en allmän frigörelse
av världshandeln. Ekonomiska blockbildningar
som vilar på en bestående
diskrimination gentemot utanförstående
länder är ett dåligt uttryck för solidariteten
med utvecklingsländernas strävan
mot ekonomiska framsteg och en
höjd standard, det vill jag understryka
än en gång, även om det har blivit sagt
förut. Att stimulera det ekonomiska
samarbetet inom en region genom att ge
länder som deltar däri begränsade handelsfördelar
bör däremot kunna acepteras.
Men de bör i så fall vara av så
kortvarig natur att syftelinjen, en vidare
frigörelse av handeln, inte förloras
ur sikte.

Målet för våra strävanden i Europa,
sådant det angivits av den svenska regeringen,
har varit en enhetlig marknad
med låga tullar utåt utan nya protektionistiska
element och på lika villkor
öppen för varje nation oavsett dess politiska
kurs. Inrättandet av EFTA borde
i enlighet med denna uppfattning vara
ett steg på vägen mot en ännu vidare
samverkan inom vår världsdel.

Vi har full förståelse för att samarbetet
inte kan begränsas till handelsområdet
utan bör utsträckas till ett vidare
fält. Det förhåller sig visst inte så, att vi
ställer oss främmande till den saken.
Även om vi inte liade haft annat än

EFTA att hålla oss till i framtiden skulle
detta förmodligen ha medfört att samarbetet
mellan medlemsstaterna i frihandelsförbundet
grenade ut sig även
till andra och nyare områden än dem
som regleras i det ursprungliga Stockholms-fördraget.
En viss samordning av
den ekonomiska politiken hade enligt
min uppfattning vuxit fram av sig själv
som en följd av denna gemensamma
stormarknad. Möjligheterna för ett land
som deltar i en sådan marknad att föra
en expansiv och sysselsättningsfrämjande
politik blir i växande grad beroende
av utvecklingen inom de övriga medlemsländerna,
Det är ingenting märkvärdigt.
Har liandelshindren försvunnit
kan depressiva tendenser inom ekonomien
snabbare vinna spridning från ett
land till ett annat. Detsamma gäller givetvis
balansrubbningar i den motsatta
riktningen. I eget intresse skulle därför
medlemsländerna inom EFTA velat öka
graden av ekonomisk samverkan. Hur
reglerna skulle ha utformats har vi
inom EFTA betraktat som en i viss mån
sekundär fråga, som får avgöras när
problemen i verkligheten anmäler sig.
Något behov av på förhand uppgjorda
program kände vi inte, men vi var som
sagt medvetna om att vi förr eller senare
kunde komma j ett läge, där vi ställdes
inför nya samarbetsuppgifter som
inte reglerades exempelvis i Stockholms-avtalet.
Ett ömsesidigt hänsynstagande
med kanske ett visst uppgivande
av kortsiktiga nationella intressen
och en anpassning av den ekonomiska
politiken till det gemensamma kanske
hade blivit nödvändigt. Ingen från regeringshåll
har någonsin förnekat detta.
När herrarna gör gällande motsatsen
slår ni in öppna dörrar. Jag vill tillfoga
att den liberalisering av kapitalrörelserna
som man här talar om lätt kan inge
den föreställningen att vi är ytterligt
restriktiva i det avseendet. I verkligheten
förhåller det sig så, att många länder
för sina företag tillämpar en betydligt
hårdare politik beträffande företa -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gens möjligheter att investera utomlands.

Det är i konsekvens med hela denna
allmänna uppfattning som regeringen i
dagens läge understryker vikten av att
Sverige blir i tillfälle att deltaga i det
ekonomiska samarbete som nu i delvis
nya former och med vidgat innehåll
växer fram i Europa. De ekonomiska
och tekniska utvecklingstendenserna talar
här sitt entydiga språk för en utsträckt
ekonomisk integration, friare
handel och fastare samarbete också på
övriga områden av ekonomien. Varken
inom eller utom landet bör det få råda
någon tvekan om var den svenska regeringen
här befinner sig.

Jag förstår egentligen inte hur man,
som herr Ohlin i dag, under dessa förhållanden
kan beteckna regeringens intresse
för den nya tidens krav som
ljumt. Det är för mig en gåta hur man
i den svenska riksdagen kan göra gällande
något sådant. Herr Ohlin gjorde i
nästa andetag även gällande att folkpartiet
kunde glädja sig åt att dess tidigare
framförda synpunkter och idéer
inför vad som håller på att ske i Europa
på det ekonomiska området nu visar
sig vara ett uttryck för en mycket
konsekvent uppfattning. Vi vet ju alla
vad herr Ohlin sagt i åtskilliga debatter
tidigare. Jag skall inte ta kammarens
tid i anspråk med att återge det, det
finns förut i kammarens protokoll. Han
har på det bestämdaste framhållit att
ett medlemskap i sexmaktsunionen inte
skulle vara förenligt vare sig med våra
ekonomiska intressen eller med vår politiska
kurs. Om herr Ohlin med sitt
anförande i dag har velat säga, att folkpartiet
nu liksom för tre år sedan är en
bestämd motståndare till ett svenskt
medlemskap i den gemensamma marknaden,
är jag mycket tillfredsställd över
hans deklaration i denna remissdebatt.
Men jag skulle snarare vilja beteckna
hans uttalande som en god och glädjande
tillnyktring än som ett målmedvetet,

konsekvent uttryck för en stadigvarande
uppfattning.

Ett accepterande av fullt medlemskap
skulle för svenskt vidkommande inneburit
en förändring av vår neutrala status.
Även om en övervägande majoritet
inom den svenska riksdagen är av denna
uppfattning, liksom praktiskt taget varje
ansvarig företrädare för sexmaktsunionen,
så är jag medveten om att meningarna
alltjämt är delade, huruvida
associations- eller medlemsansökan varit
den riktigaste vägen för oss att gå.
Jag vill därför starkt understryka, att
medlemskap i sexmaktsunionen sådant
Romfördraget nu ser ut inte för ett
ögonblick föresvävat regeringen såsom
en tänkbar lösning av marlcnadsfrågan
för vår del. Det är en upprepning, men
jag tror att det finns skäl att göra den.
Vår utrikespolitiska kurs står fast och
om den kompromissar vi inte.

I dagens spända internationella läge
är det väl nästan överflödigt att understryka
att vår vaksamhet härvidlag snarast
måste skärpas. Romavtalet uppfattas
allmänt som ett politiskt fördrag.
Skulle Sverige biträda det fördraget,
skulle det oundgängligen tolkas som ett
klart avsteg från den utrikespolitik som
vi hittills följt. Alternativet blir därför
i första hand att försöka åstadkomma
en association enligt artikel 238 i Romfördraget.

Herr Ohlin och herr Heckscher tycks
alltjämt hysa den uppfattningen, att vi
egentligen först borde ha anhållit om
förhandlingar som syftade till medlemskap.
I varje fall fick jag det intrycket,
när jag lyssnade till herrarna i dag. Ni
erkände visserligen att situationen nu
är en annan, därför att regeringen har
tagit sin ståndpunkt, men helst hade ni
sett att vi gått fram på en annan väg.
Det förefaller mig, i belysning av vad
som har inträffat och i belysning av
den diskussion som förts i vårt land och
utanför vårt lands gränser, som ganska
obegripligt. Det överensstämmer för det

Andra kammarens protokoll 1962. Nr 3

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

första inte med vad herrarna tidigare
har sagt. Nu åberopar ni visserligen att
Danmark och England har ansökt om
medlemskap, och då ändrar hela gemenskapen
karaktär. Men har det verkligen
undgått de två oppositionsledarna, att
både Danmark och England uttryckligen
förklarat sig vilja godta Romfördragets
politiska syften och till och med
därtill fogat den förklaringen, att de för
sin del är beredda att delta i en utbyggnad
av detta politiska samarbete även
till andra områden. Har detta undgått
både högerledaren och folkpartiledaren?
I annat fall har jag verkligen svårt att
förstå hur ni kan göra gällande, att vi
borde ha intagit en annan ståndpunkt
än den regeringen fann rimlig och riktig.
I själva verket skulle det betyda, att
det skulle vara liktydigt med att vi begärde
förhandlingar om något vi inte
ville ha. Att det skulle förbättra vårt
läge eller öka förståelsen hos de sex för
våra syften, tycker jag också är ganska
ofattbart. Nej, det skulle tvärtom öka
misstänksamheten på de håll, där man
gör gällande att vår strävan går ut på
att störa deras politiska samarbete. Vi
har ärligt sagt ifrån vart vi vill komma,
och det tror jag också är den enda möjligheten
att komma till ett acceptabelt
resultat.

Om det finns någonting som kan ha
bidragit till missförstånden utanför vårt
lands gränser är det sannerligen mycket
av det tal som förts i dessa frågor inom
landet.

När jag nu, herr talman, så lång tid
efter riksdagsdebatten ändå velat redovisa
de omständigheter som legat till
grund för regeringens ställningstagande,
så sker det i förhoppning — det vill jag
understryka, trots de meningsskiljaktigheter
som kan ha förelegat — att en
allmän samling kring detta ställningstagande
ändå skall vara möjligt. Missförståndens
tid bör vara förbi. Där instämmer
jag med herr Gustafson i Göteborg.
Vi bör kunna inrikta oss på att med
gemensamma ansträngningar nå målet

att med bibehållande av vår neutrala
ställning få till stånd en stormarknad i
Europa, där också vårt land med hänsyn
till sina ekonomiska förutsättningar
har möjlighet att delta.

Det är naturligt att människorna i
vårt land ställer sig frågan: »Kommer
vi att lyckas att få ett associationsavtal
som ger vårt land möjlighet att på likaberättigade
villkor delta i den framtida
europeiska integrationen?» Lika omöjligt
är det emellertid att på förhand säga
någonting om utgången av våra försök
att komma till tals med de sex. Det
lönar sig i varje fall föga att spekulera
över vad förhandlingarna kommer att
medföra. Att på förhand och konkret
ange vilka eftergifter vi kan vara beredda
till är inte bara orimligt, utan
skulle väl direkt minska våra möjligheter
att nå ett antagbart resultat. Vi
är kompromissvilliga på det ekonomiska
området. Men att på förhand ge upp
vitala ting kan det inte bli fråga om,
utan liksom vid varje annan förhandling
måste här fördelar vägas mot nackdelar.
Den definitiva ståndpunkten kan
inte tagas förrän resultatet i sin helhet
kan överblickas. Det minst sannolika är
väl ändå att vi skulle bli helt utestängda
från den europeiska integrationen.

Alla inser vi nog — det har betonats
i debatten även av den senaste talaren
— att förhandlingarna inte kommer att
vara lätta att genomföra. För att skaffa
oss friast möjliga inträde på den framtida
europeiska stormarknaden måste vi
vara beredda att betala ett visst pris.
Vad det kan röra sig om kan vi inte
veta innan ens de första förhandlingskontakterna
tagits. Vi är emellertid beredda,
det upprepar jag, att diskutera
sådana punkter där inga betänkligheter
ur utrikespolitisk synpunkt föreligger.

De uppoffringar som kan komma att
begäras av oss får naturligtvis vägas
mot de fördelar som ett inträde på stormarknaden
beräknas kunna ge vår ekonomi
och vårt näringsliv.

Vad vi i en sådan förhandling kan

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tvingas ge upp kan ha ett värde i och
för sig för alla svenska medborgare som
inte någon skulle vilja avstå ifrån, om
vi inte erhåller någonting som vi anser
ännu värdefullare.

I övrigt, herr talman, skall jag inte
här göra någon avvägning mellan de
skäl som kan tala för en optimistisk
uppfattning om våra möjligheter att
åstadkomma ett acceptabelt associationsavtal
och de som talar häremot. Uppriktigt
sagt förefaller mig motståndet
mot en association av de neutrala länderna
ha vuxit i styrka under den senaste
tiden. Det är inte endast Hallstein
som börjat sväva på målet. Den
belgiske utrikesministern har ställt sig
mycket ljum inför tanken att de neutrala
länderna skall få fullt tillträde till
den europeiska gemenskapens marknad.
Monnet i Frankrike talar med förakt
om de neutrala länderna som ej vill
ikläda sig de politiska förpliktelserna
utan försöker åka snålskjuts. Vi är medvetna
om det. Avgörande för resultatet
är till sist det allmänpolitiska läget i
världen. År detta lika spänt i fortsättningen
som för närvarande, blir våra
möjligheter — i varje fall på kort sikt
— att vinna förståelse för de neutrala
ländernas ställning små, vilka ansträngningar
på propagandavägen vi än kan
komma att göra. Motsättningen mellan
öst och väst överskuggar allt. De nationer
som icke ställer upp i formeringarna
där frontlinjen dras kan också komma
att lämnas ekonomiskt åsido.

Efterkrigstiden har emellertid medfört
många växlingar i det politiska klimatet,
och situationen kan naturligtvis
snabbt ändras till det bättre. Sämre
kan den enligt min mening knappast
bli. En avspänning ökar genast våra
möjligheter att uppnå ett positivt resultat
av våra strävanden att medverka
i den ekonomiska integrationen.

Det är dock uppenbart att ingen i dag
heller kan säga hur snabbt våra förhandlingar
med de sex kan komma att
gå. Tidtabellen påverkas i hög grad av

det engelska förhandlingsläget. Jag vill
betona att vi är beredda att framträda
när som helst, men det skulle förvåna
mig mycket om några egentliga förhandlingskontakter
kan komma till stånd
förrän tidigast i mars månad.

Under tiden får vi använda våra möjligheter
till att bygga upp och stärka
vår förhandlingsposition. Mycket har
redan undangjorts härvidlag. I betraktande
av våra begränsade personella
resurser befinner sig utredningsarbetet
på ett långt framskridet stadium. I nära
samarbete med näringslivet och arbetsmarknadens
organisationer genomgås
Romavtalet och analyseras i olika hänseenden
tänkbara verkningar på svensk
ekonomi av dess mera långtgående förpliktelser
och regler för ekonomiskt och
socialt samarbete.

Jag känner mig övertygad om att vi
i detta hänseende inte ligger efter något
annat land i Europa utan snarare
före. Men naturligtvis återstår ändå en
hel del. Särskilt när vi kommer i ett förhandlingsläge
är det av vikt att olika
impulser och projekt som kan komma
upp i detta sammanhang snabbt bedöms
här hemma och vederbörande intressenters
uppfattning inhämtas. Det blir ett
omfattande frågekomplex som då rullas
upp. Inför de förestående förhandlingarna
är regeringen överens med intresseorganisationerna
på handelns, jordbrukets
och industriens område om att
kontakterna skall ytterligare fördjupas
och breddas. Hela vår utredningskapacitet
bör utnyttjas för att säkra ett enhetligt
svenskt uppträdande inför förhandlingarna.
Beslut har i enlighet med denna
utgångspunkt fattats att vidga Malmifors-delegationen
och att därjämte inrätta
en rådgivande kommitté, i vilken
ledare för näringsliv och organisationer
blir representerade.

Jag håller gärna med om att det är
av särskild vikt att i omvärlden på en
rad olika sätt öka kännedom om och
förståelsen för Sverige och den väg vi
valt. Det är naturligtvis också riktigt att

100 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

våra möjligheter begränsas av att vi
ännu inte vet vilka erbjudanden om avtal
som vi kan komma att erhålla i samband
med de som vi hoppas förestående
förhandlingarna. Det har utrikesministern
före middagen talat om.

Jag vill också understryka att en hel
del har gjorts. I själva verket har för
olika ändamål under det budgetår som
vi nu befinner oss i anslagits upp emot
6 miljoner kronor både till propaganda
på det kommersiella området och till
den PR-verksamhet som för vårt vidkommande
är så viktig. Vi är emellertid
medvetna om att ingenting är så bra att
det inte kan göras bättre, även om jag
ibland tycker att oppositionen — och
då särskilt herr Ohlin — har varit alltför
skarp i sin kritik.

För detta ändamål finns ju — som
det också föreslås i årets statsverkproposition
— väsentligen utökade finansiella
resurser. Det är klart att de skall
användas på bästa sätt. Man kan bara
inte ställa upp en allmän regel eller
göra upp ett allmänt mönster för hur
denna verksamhet skall bedrivas. Den
måste avpassas efter det land det är
fråga om. Det är också en smula orättvist
att som herr Heckscher i dag har
gjort tala om slapphet från regeringens
sida när det gäller att tillvarata kontaktmöjligheterna.

Jag vill också erinra herrarna om att
statsministern har hållit en hel del föredrag
och gjort en rad framträdanden
utomlands. För snart ett år sedan hade
han sålunda ett uppmärksammat framträdande
i Förenta staterna, där han
hade tillfälle att tala med den amerikanska
administrationens ledning. Han
har också talat i Kiel. För egen del har
jag deltagit i flera sammanträffanden
utomlands och har då haft tillfälle att
både med journalister och regeringsledamöter
utveckla den svenska regeringens
syn på marknadsfrågorna. Det
bör också vara onödigt att erinra herr
Heckscher om att jag tre gånger sedan
hösten 1959 har talat i Europaförsam -

lingen och en gång vid ett sammanträde
som ministrarna i länder som företräder
Europarådet anordnat.

Sedan kan det ibland också vara
lämpligt att inte samma personer alltid
för Sveriges talan vid sådana sammanträffanden.
Jag tycker inte att vi har
gjort oss skyldiga till några underlåtenlietssynder
i det sammanhanget. Men
jag är medveten om — och det är väl vi
alla — att vi även i fortsättningen måste
uppmärksamma vad som sker på detta
område, och vi skall gärna ta fasta på
de goda råd som herr Gustafson i Göteborg
här gav. I fortsättningen räknar
vi också med en än mera helhjärtad
medverkan från näringslivets sida än
den vi tidigare kunnat komma i åtnjutande
av.

Vidare vill jag betona att det nu är
viktigare än någonsin att samarbetet
inom EFTA upprätthålles. Vid ett ministermöte
i London i juni kom EFTAländerna
överens om att så långt som
möjligt hålla ihop under förhandlingarna
med de sex. Samtliga medlemmar
förband sig att inte ingå något separat
avtal med sexmaktsunionen innan alla
länder fått sina legitima intressen tillgodosedda
för att möjliggöra deras medverkan
i en enhetlig europeisk marknad
från samma tidpunkt. Denna överenskommelse
har understrukits vid flera
tillfällen därefter. Engelsmännen har i
sin förhandlingskontakt med de sex betonat
de förpliktelser som följer av den
s. k. Londonöverenskommelsen. Biträdande
utrikesministern Heath har gjort
såväl sexmaktsunionens företrädare som
den amerikanska utrikesledningen uppmärksamma
på att England var förhindrat
att ingå avtal innan övriga
EFTA-länder fått sina intressen tillgodosedda.

Det är av yttersta vikt att denna överenskommelse
hålles levande. Det behöver
jag knappast understryka. Därför
måste vi hålla ihop inom EFTA och se
till att frihandelsförbundet fungerar, till
dess vi har fått något bättre i dess stäl -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

le. Jag hör till dem som räknar med att
Englands förhandlingar med de sex
skall gå i las. Det har jag framhållit
förut. Men innan det har bekräftats att
ett definitivt resultat uppnåtts skulle
det enligt min mening vara ödesdigert,
om vi gjorde oss av med EFTA.

Vi har redan genom frihandelsförbundet
fått ökade möjligheter att tränga
in på den engelska marknaden och befästa
vår ställning inom andra EFTAländer.
Det är av vikt att vi bevarar
dessa positioner. En 30-procentig tullsänkning
har redan åstadkommits, och
vi kan nu räkna med att ta ytterligare
ett steg från och med den 1 mars 1962.

Några uppgifter om hur vår handel
har utvecklat sig kan måhända här vara
av värde. Exporten till våra partners på
EFTA-marlcnaden har från juli 1960,
sedan EFTA trädde till med sina tullsänkningar,
till och med oktober 1961
Ökat med 1 500 miljoner, motsvarande
30 procents ökning i förhållande till
motsvarande period 1958—1959. Även
importen har utvecklats i liknande riktning.
Samtidigt har emellertid både exporten
till och importen från de sex
utvecklats i samma riktning som till
EFTA, det är vi medvetna om. Detta
tyder på att de föreliggande tullförändringarna
inte har varit helt eller ensamma
avgörande för handelns omfattning.

Samtidigt framgår det emellertid av
handelsstatistiken att våra förbindelser
med EFTA-länderna har blivit intensivare
både på import- och exportsidan
än med sexmaktsunionens länder under
samma tid. Detta måste väl tolkas som
ett uttryck för de ändrade handelsreglernas
inverkan på exportens marknadsinriktning.

Förberedelserna för förhandlingarna
med de sex får naturligtvis inte inkräkta
på våra möjligheter att i än vidare
sammanhang fullfölja våra handelspolitiska
strävanden. I själva verket
hänger dessa i hög grad ihop. Det europeiska
marknadsperspektivet vidgar sig

redan nu till ett världsomspännande
spörsmål. Vad som sker i Europa påverkar
den handelspolitiska utvecklingen
överallt i världen. Samtidigt röner
globala överenskommelser också inflytande
på vår Syn och vårt läge i fråga
om de europeiska integrationsfrågorna.

Detta leder mig till GATT-samarbetet,
där nu den s. k. Dillon-rundan i tullförhandlingarna
håller på att avslutas. USA
har kommit överens med de sex om
vissa ömsesidiga tullsänkningar på omkring
20 procent på industriområdet.
Detta är naturligtvis mycket glädjande,
även om vi ännu inte har fått fullständig
bekräftelse på omfattningen av dessa
tullsänkningar. Som jag tillåtit mig
säga nyligen i en tidningsintervju, hälsar
vi också från svensk sida dessa tullsänkningar
med största tillfredsställelse.
Om den amerikanska administrationen
erhåller fullmakter att förhandla om
fortsatta tullsänkningar inom ramen för
GATT, skulle härmed onekligen en
grund erhållas för en verklig liberalisering
av världshandeln. Från svensk
sida kommer vi därför att lämna de
amerikanska strävandena i denna riktning
vårt fulla stöd. Det ligger i vårt
intresse lika väl som i utvecklingsländernas
att åstadkomma lägre tullar i
industriländerna. Låt oss inte glömma
det.

Vid ett ministermöte i GATT i slutet
av november hade jag tillfälle att tala
för en automatisk tullsänkningsplan,
modellerad på ett ursprungligen franskt
förslag. Jag föreslog härvid att vi borde
eftersträva ömsesidiga 50-procentiga
tullsänkningar på en femårsperiod, där
viss hänsyn fick tas till utvecklingsländernas
särskilda problem. Skulle en sådan
tanke kunna förverkligas, så skulle
onekligen för vårt vidkommande marknadsproblemen
i Europa bli av mera
begränsad omfattning.

Lättnader i form av tullsänkningar i
GATT i förhållande till EEC räcker
emellertid inte för att tillgodose våra
önskemål — det är jag också på det

102 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

klara med. USA intar ju i det hänseendet
en annan ställning, med ett läge
utanför Europa och med en mera begränsad
utrikeshandel, även relativt
sett, än vi har. Det vore rätt orimligt
om vi, som är villiga att ta på oss de
ekonomiska förpliktelser och uppoffringar
som kan bli resultatet av förhandlingar
med De sex, inte skulle få
rätt att delta i det ekonomiska samarbetet
i Europa på samma villkor som
övriga europeiska länder. Vi har ju inte
— det vill jag starkt understryka —-någon som helst avsikt att störa De sex
i deras politiska samarbete.

Låt mig sluta med att understryka,
herr talman, att vi omedelbart framför
oss har en bekymmersam tid, där svårigheterna
kan bli många och betydande.
Att få ett slut på den ekonomiska
splittringen i Europa och åstadkomma
en verklig stormarknad blir säkerligen
tidskrävande och kan medföra många
ekonomiska bekymmer, i varje fall av
tillfällig art. Vi bör emellertid inte låta
dagens läge skymma blicken för utvecklingen
på längre sikt. Får världen leva
i fred, så tror jag för min del att de
flesta av oss kommer att få uppleva
inte bara en friare handel i Europa
utan avgörande steg mot en än vidare
frigörelse av världshandeln. I det sammanhanget
har också vårt land en viktig
uppgift att fylla, och vi kan därjämte
räkna med många starka bundsförvanter.

Herr IIECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Langes uttalande
innehöll en verklig sensation. Det var
när han talade om »de två oppositionsledarna».
Därmed har vi alltså nu från
regeringsbänken fått bekräftat att man
inte längre räknar centerpartiet som
opposition.

I övrigt var anförandet kanske inte
fullt lika sensationellt, men det innebar
i älla fall en viss påminnelse om hur
det går för oppositionspartier, om man

försöker gå regeringen till mötes; Herr
Lange liksom andra talare tidigare i
dag knöt an till 1961 års aprildebatt i
denna fråga. Det är därför nödvändigt
att jag med några ord klargör hur debattläget
då var, för att inte lösryckta
citat skall vålla missförstånd. I den debatten
hade först regeringsförklaringen,
sedan herr Hedlund och sedan herr
Gustafsson i Stockholm understrukit
att det framför allt var politiska skäl
som talade emot att Sverige då, i april
1961, sökte inträde i EEC. Jag svarade
då, att det inte bara var farhågor för
att en sådan anslutning skulle kunna
vålla missförstånd i fråga om vår alliansfria
politik utan att det också var
rent ekonomiska skäl som gjorde att jag
inte ville tillstyrka att vi i dagens läge
skulle tänka oss en anslutning till den
europeiska ekonomiska gemenskapen.
Dagens läge var — det vill jag gärna
understryka — att EFTA var i full
gång och att man kunde hoppas att förhandlingarna
inom EFTA skulle kunna
ersätta de förluster vi eventuellt kunde
göra i den europeiska gemenskapen. I
mitt anförande övergick jag sedan omedelbart
till att tala om risken för att
Storbritannien skulle söka anslutning
till gemenskapen, något som herr Lange
i den debatten i april 1961 betecknade
som »felaktiga spekulationer».

Nu har situationen varit den att vi
har sagt — i varje fall vi inom högerpartiet
— att vi visserligen skulle ha
önskat att man i första hand sökt lösa
problemen genom medlemskap, men
när det inte sker är vi beredda att, i den
mån vi kan göra någonting åt saken,
underlätta regeringens ansträngningar
för att åtminstone vinna association.
Då säger man omedelbart från regeringens
sida, att detta är ett bevis för
att vi ändrat uppfattning och accepterar
att regeringens ståndpunkt hela tiden
varit den rätta.

Herr talman! Det motstånd mot en
association av de alliansfria länderna,
som för närvarande förekommer, är

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 103

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte alldeles oberoende av det sätt på
vilket regeringen har fört denna diskussion.
Antag att vår regering — och
även de övriga alliansfria ländernas regeringar
— sagt så här: »Vi håller på
vår alliansfria politik, men i hela den
utsträckning som är förenlig med denna
alliansfria politik är vi lika intresserade
som något annat europeiskt land
av att bygga upp ett ekonomiskt samarbete
i Europa, och vi vill tillsammans
med gemenskapen förutsättningslöst
söka oss fram till en väg, på vilken detta
samarbete kan förverkligas.» Då kan
det hända att välviljan mot dessa länder
i dag skulle ha varit litet större.

Herr Lange talar om de insatser statsministern
gjort genom sitt besök i detta
sammanhang i Förenta staterna. Något
resultat av de insatserna när det gäller
marknadsfrågorna har vi i varje fall
inte hittills kunnat konstatera. Däremot
vill jag helt instämma med herr Lange
i att han gjort utmärkta framträdanden
i Strasbourg fram till våren 1961; men
sedan associationsansökan ingivits har
det inte kommit några motsvarande insatser
från regeringens sida. Om det nu,
som herr Lange säger, är bra om det
inte alltid är samma person som framträder,
kan jag också förstå den synpunkten.
År alltså herr Lange den ende
medlemmen av regeringen som över
huvud taget är intresserad av att framträda
i sådana sammanhang?

Herr talman! Herr Lange säger att
det är önskvärt att vi skall få till stånd
en allmän samling i denna fråga. Ja, för
min del begär jag inte bättre. Det är inte
jag som tagit upp frågan om huruvida
vi skulle ha sökt medlemskap eller association
i dag. Denna fråga togs upp
av statsrådet Sträng i triumferande ordalag
i morse. Hade han låtit bli det,
skulle inte heller jag ha gått in på denna
diskussion. Skall vi ha allmän samling
i denna fråga, herr talman, är den
inte minst viktiga uppgiften för regeringen
att se till att en allmän samling
kan äga rum utan att man försöker be -

gagna sig av den för något slags inrikespolitiskt
valfiske.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Handelsminister Lange
är tydligen en man, som mycket intresserar
sig för historieskrivning, fast han har
så många andra saker som han onekligen
borde intressera sig för. Han vill till varje
pris återigen diskutera vad vi har diskuterat
tidigare mycket ingående i denna
kammare, nämligen vad som skedde för
mer än två år sedan.

Han låtsar att han inte kan förstå att
om Sverige valt att gå in i EEC på en tidpunkt
då engelsmännen ville ställa sig
utanför och arbetade för ett frihandelsområde,
skulle detta av flera skäl — jag
nämner bara två — ha inneburit något
helt annat än när det i somras var fråga
om att pröva möjligheterna till anslutning
eller association och därefter göra
ett val.

För det första är det väl klart att man
ute i världen, om engelsmännen står utanför
gemenskapen och vi ändå skulle gå in
i EEC, skulle säga: Jaså, de vill inte samarbeta
efter de mera renodlat ekonomiska
linjerna när de har chansen, utan de
väljer det mera politiska alternativet.
Detta skulle försätta vår neutralitetspolitik
i en litet underlig dager. För det
andra är det väl så som jag tror herr
Heckscher påpekade att EEC i icke ringa
mån skulle vara en annan organisation
om inte England vore med.

Jag kan, herr talman, inte med bästa
vilja förstå varför handelsministern insisterar
på att nu återigen tala om detta,
vilket, som sagt, grundligt har diskuterats
tidigare. Kan det vara någon annan orsak
än att handelsministern tycker det är
bekvämt att inte diskutera de verkligt aktuella
frågeställningarna och de brister
som därvidlag vidlåder regeringens politik?
Jag finner ingen annan anledning.

Herr Lange talar om att statsministern
och han själv har talat i utlandet. Ja, det

104 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tror jag gärna. Jag har nu inte mycken
kännedom om vad det är Ni har sagt i utlandet.
Jag kan alltså inte bedöma det.
Jag vill säga som herr Heckscher att resultatet
av denna verksamhet tyvärr inte
alls blivit vad man så livligt skulle ha
önskat. Den förståelse Sveriges hållning
möter i utlandet är i dag mindre än den
var för 3—4 månader sedan. Vad kan detta
bero på, herr handelsminister? Beror
det möjligen på att Ni också talat i Sverige?
Jag tänker då särskilt på statsministerns
famösa Metalltal som han förklarat
alltjämt utgöra grunden för den svenska
regeringens politik i dessa frågor. I utlandet
är man ganska känslig inför vad
en ansvarig regeringschef säger inför
riksdagen och inför den svenska allmänheten.
Om han sedan lägger orden mjukare
i utlandet, är det inte säkert att detta
kan förta intrycket av vad han säger här
i landet.

Jag undrar: Vill herr Lange förklara
att statsministerns Metalltal icke längre
är grunden för regeringens politik när
det gäller inställningen till EEC? Det
skulle verkligen vara en upplysning av
stor betydelse, som säkert skulle väcka
uppmärksamhet i utlandet och där utöva
ett mycket gynnsamt inflytande.

Men, herr talman, om nu herr statsrådet
är så intresserad av historieskrivningen,
så undrar jag om det inte är en
olycklig kärlek av handelsministern, som
i denna talarstol förklarat för kammaren
att han inte vill acceptera att vi skulle inträda
som medlem i en tullunion med så
höga tullar som Romtraktatens. Han har
dock sedan dess fått vara med om att
skicka in en ansökan om associeringsförhandlingar,
och vi vet att icke någon associerad
stat har utsikt att åstadkomma
en tullsänkning för unionen under Romtraktatens
nivå. Handelsministern har
fått äta upp sina egna ord, innan de var
ett år gamla.

Jag tror, herr handelsminister, att det
vore klokt att tala litet mindre om den
historiska utvecklingen i denna fråga.
Om nu president Kennedy — vilket jag

hoppas lika livligt som handelsministern
— kan åstadkomma en tullsänkning under
Romtraktatens nivå, kan detta självfallet
inte etablera någon nödutgång för
handelsministern.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
säga att den relevanta frågan, som jag
tycker att vi här särskilt skulle diskutera,
om inte herr Langes egendomliga förtjusning
för de historiska återblickarna hade
kommit emellan, väl är att vi alla är
ense om att arbeta för ett så gott resultat
som möjligt. Vi är villiga att stödja
regeringen på alla sätt vi kan, när det
gäller att lägga problemet tillrätta för att
nå ett gott resultat. Detta förutsätter
dock, som herr Heckscher också sade,
även vissa saker från regeringen. Det går
inte att lägga upp anförandet såsom herr
Lange gjort här i dag. Sverige möter inte
den goodwill och den förståelse för vår
neutralitetspolitik i bestämmande utländska
kretsar som vi skulle önska. Vi
möter inte en sådan förståelse för vad
vår inställning till den europeiska integrationen
på det ekonomiska fältet innebär.
Vad beror detta på? Hur kan man
från de sakkunniga ute i Europa ställa
frågan till svenska representanter, huruvida
det som Sverige verkligen önskar är
ett handelsavtal. Det är ju det mest kompletta
missförstånd, om jag rätt förstår
vad handelsministern säger. Men hur kan
sådana missförstånd leva kvar ännu för
en månad sedan? Här behövs verkligen
en upplysningsverksamhet från handelsministerns
sida.

Jag vill ge handelsministern och för
resten hela regeringen rådet: Tala inte
bara i utlandet om det ni vill att utlandet
skall tycka och tänka utan tala om detta
även i den svenska riksdagen och på regeringens
vägnar — inte bara som enskilda
ledamöter! Tala om dessa ting så
att utlandet får känslan att regeringen inför
riksdagen binder sig för en alltigenom
positiv svensk uppläggning av förhandlingarna
om vårt deltagande i ett
konstruktivt arbete för ekonomisk förstärkning
av det demokratiska Europa!

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr Ohlin! Ett visst historiskt intresse
har vi väl alla, men jag undrar om inte
herr Ohlin i alla fall överskattar mitt.
Det har inte ett ögonblick varit det väsentliga
för mig att framhålla vad herrarna
sagt vid tidigare tillfällen för att
därmed få fastslaget, att ni ändrat uppfattning,
men jag anser det vara mycket
angeläget att i dag klart få reda på var
herrarna befinner sig.

Jag skall strax komma till herr Heckscher.
Men till herr Ohlin vill jag säga
— ty det var herr Ohlin och inte herr
Heckscher jag åberopade — att mitt skäl
för att ge en liten antydan om vad Ni
sagt förut har varit att Ni även i dagens
läge hävdar att regeringen har gjort sig
skyldig till fel, när den valt vägen att anhålla
om associationsförhandlingar. Ni
anser att vi i stället skulle ha ansökt om
förhandlingar om medlemsskap. Anser
inte herr Ohlin detta, så låt kammaren få
veta det! Jag skulle hälsa med stor tillfredsställelse
att vi i så fall ögonblickligen
kunde avsluta den delen av debatten.

Herr Heckscher sade, om jag hörde
rätt, att vi borde ha sökt oss fram till förutsättningslösa
förhandlingar. Ja, det
kunde man ha prövat. EFTA var ju tänkt
som ett första steg mot ett vidgat europeiskt
ekonomiskt samarbete, utan att
någonsin de utrikespolitiska frågorna hade
behövt aktualiseras. I diskussionen
nämndes flera former för en sådan samverkan
— broslagningen var en, EEC:s
inträde som en enhet i EFTA en annan.
Men de vägarna var inte öppna. När Danmark
och England anhåller om medlemskap
och i samma andedrag förklarar sig
villiga att acceptera Romfördragets alla
politiska syften och samtidigt understryker
att de för sin del är villiga delta i en
vidare utbyggnad av det politiska samarbetet
och verksamheten på utrikespolitikens
område och på försvarspolitikens
område, så är det ju alldeles omöjligt för
oss — i betraktande av hur Romfördraget
4* — Andra kammarens protokoll 1962

ser ut — att förklara att vi kan gå till en
förutsättningslös förhandling och än
mindre begära en förhandling om medlemskap.
Jag tror att ett nyktert bedömande
av vad som inträffat och av den
diskussion som förts utanför vårt lands
gränser säger, att det vore helt orimligt
att följa en sådan väg.

Nej, om ni uppriktigt erkänt att den
väg regeringen valt — den väg som klart
skisserades i statsministerns Metalltal —■
är den riktiga vägen att gå, så hade jag
ingen anledning att syssla med historia.
Hur intressant detta än kan vara är kammarens
tid alltför ansträngd för att man
skulle ägna de historiska aspekterna ett
så betydande utrymme.

Men jag tror att när herrarna tar i så
som ni gör är det kanske en smula av det
dåliga samvetet som talar. Ni känner er
väl en smula träffade — framför allt fick
jag det intrycket när jag hörde herr
Heckscher. Han tog upp sitt tal av den
19 april 1961, trots att han av protokollet
kommer att se, att jag aldrig gått in på
detta tal. Jag talade om herr Ohlins anförande
för några år sedan 1959 och sade
att båda herrarna har vid tidigare tillfällen
gjort sig till talesmän för uppfattningen
att det inte är förenligt med den
svenska alliansfriheten och neutralitetspolitiken
att söka medlemskap i sexmaktsunionen.
Men jag åberopade alltså
icke talet av den 19 april 1961.

Jag måste vända mig mot den historieskrivning
ni gör när ni påstår att jag sagt
att det var uteslutet att England skulle
komma att söka kontakt med De sex. Gå
till debattprotokollet av den 19 april 1961
och se vad jag där säger! Jag redovisar
inför riksdagen de diskussioner som förts
mellan representanter för engelska regeringen,
engelska myndigheter och sexmakterna,
och jag säger att de syftar till
att finna formerna för en större marknad
i Europa. Jag bestred inte ett ögonblick
att också ett engelskt medlemskap skulle
vara en möjlighet, ehuru det den 19
april ännu inte var en realitet.

Nej, innan ni förebrår mig för att jag
Nr 3

106 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sysslar med historia tror jag ni bör rannsaka
edra egna hjärtan en smula. Läs inte
in i våra uttalanden annat än vad vi har
sagt! Läs inte in i statsministerns Metalltal,
som ju varit föremål för debatter här
i riksdagen och även i andra sammanhang,
annat än vad som står i det! Jag
tror inte att herr Ohlin i det talet kan
finna någonting som strider mot den linje
vi här gör oss till talesmän för.

Jag skall inte, herr talman, ta tiden i
anspråk längre. Jag har bara velat slå
fast, att det i varje fall vore mera klädsamt
om herrar Ohlin och Heckscher erkände,
att mot bakgrunden av vad vi nu
vet hade det varit ganska meningslöst
och kanske skadligt, om Sverige hade
börjat sina kontakter med De sex under
eftersommaren med att anhålla om förhandlingar
om medlemsskap. Låt oss höra
det, herr Ohlin och herr Heckscher!

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Regeringen har verkligen
stora anspråk på oppositionen.
Vad herr Lange nu säger är ju att om
vi bekänner vår synd och skuld och
erkänner att regeringen alltid bär haft
rätt, då skall vi möjligen i nåder få
tillstånd att ge vårt stöd till regeringen.
En så tålig opposition tycker jag
inte herr Lange skall kunna göra anspråk
på att ha.

Vad beträffar debatten den 19 april
1961 är det alldeles riktigt att statsrådet
Lange inte uttryckligen berördes i
mitt inlägg. Däremot vände jag mig
till hans kollega statsrådet Sträng. Så
långa föreläsningar som statsrådets ledamöter
håller här i kammaren hinner
man inte alltid under repliktiden
att ta upp allt vad ett statsråd har berört,
och herr Lange får därför ursäkta
att jag replikerade honom genom
att bemöta herr Sträng i det fallet.

Statsrådet Lange skall inte heller
bortförklara vad han själv sade i den
debatten. Jag hade i mitt första yttrande
sagt detta, apropå diskussionen mellan
Kennedy och Macmillan i dessa frå -

gor: »Det har även hållits anföranden
på olika håll, bl. a. av brittiska regeringsmedlemmar,
i detta sammanhang.
Det är inte minst den brittiska
pressopinionens karaktär, som antyder
möjligheten av en ändrad brittisk inställning.
» Då svarade statsrådet Lange:
»Men då måste det samtidigt innebära,
att många artiklar i pressen med
utgångspunkt från samtalen mellan
MacMillan och Kennedy varit klart
missvisande och givit anledning till felaktiga
spekulationer — också delvis
felaktiga spekulationer från herr Heckschers
sida, om jag hörde rätt.» Det
var alltså statsrådet Langes presentation
av frågan för kammaren vid det
tillfället.

Jag tror, herr talman, att om vi skall
samarbeta här, vilket statsrådet Lange
tydligen önskar, så skall vi samarbeta
med den utgångspunkten att statsrådet
Lange inte är ofelbar och att jag inte
är det och att vi över huvud taget då
och då bär anledning att tänka över
vad vi har sagt och göra en del modifikationer.
Om däremot regeringen
skall ställa som villkor för samarbete
att oppositionen erkänner att regeringen
är allvetande och allvis, har regeringen
också torpederat alla möjligheter
till samarbete.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministern begär
nu att vi skall erkänna att den
riktlinje som statsministern drog upp
i Metall-talet var den riktiga. Det är
verkligen inte litet begärt! I detta tal,
som utmärktes av bristande intresse
för samarbetet och där det antyddes
att vi kanske inte skulle kunna föra
någon egen konjunkturpolitik mot arbetslösheten,
ställdes frågan på ett sådant
sätt att man förstod vad meningen
var. Där målades riskerna av vårt
deltagande i den ekonomiskt-politiska
integrationen i skarpa färger. Det talet
med dess på flera punkter negativa
-—• jag har vid något tidigare till -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 107

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fälle sagt gnolande — uppläggning
skulle vi erkänna som riktigt!

Jag är övertygad om att det är ett
allvarligt misstag av regeringen att hålla
fast vid detta tal. Ni borde offentligt
presentera en mer positiv uppläggning;
det skulle förbättra vårt lands
chanser att få en god associering.

Handelsministern begär också att vi
skall ge honom rätt när han i denna
kammare säger att han inte anser att
vi skall gå in i tullunionen med Romtraktatens
tullmurar; en ståndpunkt
som är så tokig att även regeringen
utan reservationer indirekt har måst
erkänna det. Man ansöker ju om associering
uppenbarligen utan någon tanke
på att Sverige skulle kunna pressa
ned Rom-traktatens tullnivå — något
som inte ens en medlemsstat har
utsikt att kunna göra.

Vidare säger herr Lange, att »oppositionen
även i dag rekommenderat»
etc. Handelsministern vet ju — vi diskuterade
detta mera förtroligt i en
trängre krets och jag gjorde då klart
liksom jag även sagt det tidigare i dag
■— att när regeringen stängt alla dörrar,
så är det ingen människa som begär
att regeringen i dag eller i morgon
skall säga att Sverige nu skall göra det
som man under sex månader oupphörligt
förklarat stå i strid mot vår neutralitet.
Jag tycker att handelsministern
borde kunna fatta detta!

Men, herr talman, jag återvänder till
det som är väsentligt här i dag. När
nu handelsministern har fått utlopp för
sitt historiska intresse — mycket ensidigt,
vill jag säga —- låt oss då inte
strida mer om detta. Låt oss i stället
nu diskutera det som är politiskt relevant,
nämligen hur vi skall kunna få
förståelse i utlandet för svensk neutralitet
och för Sveriges positiva intresse
av att delta i en ekonomisk integration
i Europa. Saken gäller hur vi
skall kunna åstadkomma en tillfredsställande
lösning. Läggs den debatten
upp, kommer vi på vår sida att vara

intresserade av deltagande i positiv
anda.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Detta sista är ju inte
så överraskande, men det är ändå glädjande
att herr Ohlin vill medverka i
det hänseendet. Jag tycker emellertid
att det sätt på vilket han debatterar
i dag illa vittnar om hans förmåga att
positivt bidra till den fortsatta debatten.

Herr Ohlin har tidigare här i kammaren
genom utförliga resonemang
sökt leda i bevis att herr Erlanders
Metall-tal var, som herr Ohlin säger
i dag, både negativt och skadligt. Jag
tror inte att han lyckades övertyga någon
av kammarens ledamöter då om
att detta var en riktig karakteristik av
Metall-talet, och jag tror inte att han
har lyckats göra det i dag heller. I varje
fall finns det ingen anledning att på
nytt ta upp den debatten med herr Ohlin.
Jag kan förstå lians missnöje över
att han inte lyckades förra gången,
men jag har inget skäl att för egen del
fortsätta den debatten.

Yad beträffar tullunionen vill jag påpeka
att jag aldrig har uttryckt mig så,
som herr Ohlin säger att jag har yttrat
mig. Jag har sagt, och det vidhåller
jag, att vår strävan bör gå ut på att
få så låga tullar som möjligt och att
tullunion kan vara en lämplig form för
ekonomiskt samarbete inom en region.
Vi har diskuterat detta inom den nordiska
kretsen och vi kan väl diskutera
den möjligheten även under andra förhållanden.
Men vad jag sade i den debatt
i våras som herr Ohlin åberopar
var att det inte kunde vara lämpligt
för oss att i våra försök att nalkas De
sex ta till utgångspunkt att vi är villiga
att acceptera deras tullnivå precis
där den befinner sig. Det vore, har jag
sagt, att illa fullfölja en liberal strävan
mot allmän frigörelse av handeln, och
denna uppfattning vidhåller jag.

108 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
Heckscher att jag skulle önska att han
återgivit inte bara en rad av mitt uttalande
utan hade läst upp hela stycket.
För att inte de intryck som han
gav skall bli bestående, tillåter jag mig
att upprepa vad jag sade vid tillfället:

»Naturligtvis är det ett angeläget
önskemål från näringslivets sida — det
skall jag gärna erkänna — att så snabbt
som möjligt få klarhet om läget och
framtiden. Det är också naturligt att
de diskussioner som under senare tid
förts mellan representanter för regeringarna
i England, vissa av sexstaterna
och nu senast mellan den engelske
premiärministern och den amerikanske
presidenten tilldrar sig ett starkt
intresse också i den svenska pressen
och hos den svenska allmänheten. Bilden
är emellertid mycket rörlig och
ryktesfloran strid. Det är därför inte
så lätt att snabbt få en klar uppfattning
om vad som verkligen inträffat.
Ännu svårare är det givetvis att på nuvarande
stadium förutsäga vad dessa
diskussioner kan komma att leda till.
I stor utsträckning kan det endast bli
fråga om fantasier och spekulationer.»

Jag undrar om detta i det läget var
en så oriktig beskrivning av situationen
som herr Heckscher nu vill göra
gällande att jag har gjort mig skyldig
till.

Herr ELIASSON i Moliolm (h):

Herr talman! Efter en förhållandevis
tillfredsställande skörd under 1961
borde opinionen bland jordbrukarna
efter 1950-talets alla missväxtår ha förbytts
från pessimism till optimism. Så
är emellertid inte förhållandet. På
grund av ständigt sjunkande världsmarknadspriser
och jordbruksavtalets
konstruktion har det ekonomiska utfallet
blivit sådant att pessimismen alltjämt
är kvar. Avtalet har, såvitt jag
förstår, fungerat tekniskt utan erinran.
Men alla har vi hört om operationen
som lyckades men patienten som dog,

och någonting i den vägen torde uppfattningen
i dag vara bland jordbrukarna.
Den politiska målsättningen för
jordbrukspolitiken ter sig för många i
dag mer avlägsen än någonsin. Den
åsyftade inkomstutjämningen har förbytts
i ett allt större gap i inkomsthänseende
i förhållande till de jämförbara
grupperna.

Försöken med ett permanent skördeskadeskydd
har nu fungerat under en
skördesäsong. Dessbättre har det inte
satts på några större prov, även om
på sina håll skördeskador förekommit.
Redan vid starten framhöll vi, att
detta till en början endast var ett försök
och att de erfarenheter vi fått skulle
ligga till grund för den slutliga utformningen.
Uppenbarligen har i år
på vissa områden skördeskador förekommit
utan att ersättning erhållits
fastän skäl funnits därför. En översyn
torde ge oss möjlighet att komma fram
till en bättre lösning.

Ovissheten om framtiden är trots allt
kanske den största orsaken till dagens
bekymmer och ängslan. Kommer det
negativa ekonomiska resultatet att brytas
eller skall jordbrukarnas existensmöjligheter,
som en expert uttryckt det,
grundas på »rost och röta» eller med
andra ord uppkomma genom att man
eftersätter erforderliga underhåll? Omsättningsskatten
och de höjda bensinoch
oljepriserna blir nya kostnader,
vilka framför allt kommer att drabba
dem som nystartar och dem som nu
står i början av eller mitt i ett nödvändigt
rationaliseringsarbete. Ovissheten
om hur det kommer att gå med
delaktigheten i den gemensamma marknaden,
som i dag så livligt debatterats,
och för dagen kanske framför allt
vad som skall ske med vår export innan
delaktigheten blir klar är ett orosmoment.
Exportsvårigheterna kommer
att öka och kostnaderna att lyfta ut
överskottet kommer att bli avsevärt
större, kostnader som jordbruket självt
får stå för och som bland annat kan

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 109

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

komma att få betalas genom en höjd
slaktdjursavgift. Här bör från regeringens
sida lämnas ett klart och tydligt
besked att jordbruket kommer att hållas
skadeslöst.

En ljuspunkt — varje sådan noteras
med tacksamhet — är finansministerns
aviserade proposition om värdeminskningsavdrag
för täckdikningsanläggningar
och skogsvägar, ett önskemål
som vi i högerpartiet många gånger
framfört och som nu kanske står inför
sin lösning. Bättre sent än aldrig.
Men varför inte också medverka till en
tidsenlig avskrivning på förbrukade
maskiner, redskap och byggnader? Ja,
varför inte på en gång ta steget fullt
ut och införa investeringsfonder för
jordbruk och en öppen resultatutjamning? Det

har många gånger från denna
talarstol tidigare talats om nödvändigheten
att på landsbygden inte försämra
den service som finns och därigenom
ställa de människor som där bor i
strykklass. Här vilar ett stort ansvar
på dem som sköter kommunikationerna.
Anmärkningar har många gånger
framförts om tillvägagångssättet vid
nedläggande av järnvägslinjer. Det är
uppenbart att järnvägsindragningar inte
kan undvikas på grund av den bristande
lönsamhet, som av olika skäl
ibland uppstår. En allmän regel måste
givetvis i så fall vara, att tillfredsställande
vägar iordningställes samt att löften
om kompensationer genom busstrafik
också hålles. Så är inte alltid fallet.

För att ta ett konkret exempel kan
man erinra om att riksdagen i fjol beslöt
att nedlägga järnvägen mellan Mariestad
och Moholm. Jag tror att beslutet
innebar att nedläggelsen skulle ske
i slutet av maj.

Järnvägstrafiken skulle ersättas med
busstrafik med i stort sett oförändrade
förbindelser. Om allt detta var man
överens. Man var också medveten om
att busslinjen av naturliga skäl skulle
få en delvis annan sträckning, d. v. s.

den kunde inte anslutas till alla de
gamla hållplatserna. Av olika skäl kunde
man också förstå, att nedläggningen
de facto skedde tidigare än riksdagsbeslutet
avsåg på grund av åtgärder
som måste vidtagas i samband med
breddningen av järnvägen Mariestad—
Gårdsjö.

Så långt var allt acceptabelt och alla
överens. Nu finns det ett allmänt missnöje,
som inte minst ger sig till känna
genom tidningspressen, dels därför att
bussturernas utlovade antal väsentligt
inskränkts, något som lett till att förbindelserna
mellan Mariestad och
exempelvis Göteborg avsevärt försämrats,
dels har de tidigare taxorna höjts,
och slutligen aviserar man nu från SJ
ytterligare försämringar i anslutningsmöjligheterna
för busstrafiken på västra
stambanan över Moholm. Missnöjet
är berättigat, och man känner i bygden
besvikelse över utvecklingen.

Ytterligare ett påpekande, herr talman!
Den snabbhet, med vilken man
från SJ :s sida verkställde riksdagsbeslutet
om nedläggande av järnvägen,
följdes ingalunda av motsvarande
snabbhet vid iordningställandet av
korsningarna mellan vägarna och den
nedlagda järnvägen. Ännu 8—9 månader
efteråt har detta inte blivit gjort.
Det tog månader innan de optiska varningssignalerna
togs bort, men ännu
finns varningsmärkena för obevakad
järnvägsövergång kvar. Sedan snart ett
år vet alla som bor här att järnvägen
är nedlagd, rälsen uppriven på vissa
ställen, men fortfarande står varningsmärkena
kvar och vägtrafikanterna är
skyldiga att iakttaga anvisad försiktighet.
Detta är givetvis inte acceptabelt
och borde ge en tankeställare åt dem
som är satta att övervaka trafiksäkerheten.
Respekten för trafikmärken torde
lida allvarlig skada, om man av
nonchalans ger människorna den uppfattningen
att det är en sinkadus, huruvida
vid ändrade förhållanden som i
det relaterade fallet varningsmärken

Ilo Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kommer bort eller ej. Här fordras en
samordning, och det torde vara ett
förstahandsintresse att samtidigt som
järnvägstrafiken lägges ner man dels
rättar till de gamla korsningarna, dels
tar bort varningsmärkena, allt sett ur
trafiksynpunkt.

Skulle jag lägga ytterligare synpunkter
på framför allt mitt läns trafikproblem,
vore det önskvärt att man så
fort som möjligt fortsatte breddningen
av Västgötabanan så att hela linjen
Gårdsjö—Göteborg fick normalspår.
Utvecklingen är naturligtvis beroende
av vad som sker. Det som skall ske
måste ske innan trafikanterna definitivt
vant sig vid att använda andra transportmedel.
SJ borde i första hand ha
mycket att vinna med en likartad spårvidd
och genom de möjligheter detta
innebär till alternativa transportmedel
för den väldiga godsmängd som förflyttas
mellan ost- och västkusten.

Jag vill till sist, herr talman, beröra
en fråga som jag tycker har fått alltför
stora proportioner, nämligen frågan om
införande av sommartid. Man försöker
— »skämtsamt», hoppas jag — göra
gällande att jordbrukarnas motstånd
mot densamma skulle bottna i svårigheterna
att få korna att anpassa sig
efter nya mjölkningstider. Det problemet
tror jag är ganska lätt att lösa. Det
väsentliga är i stället situationen vid
skördetid och framför allt vid användande
av skördetröskor. Daggen omöjliggör
under vissa tider användandet
av skördetröskor alltför tidigt på dagen.
Dessutom erhålles avsevärda kvalitetsförbättringar
ju senare på dagen
tröskningen sker, kvalitetsförbättringar
som annars endast kan erhållas genom
dyra torkningskostnader. Ett införande
av sommartid skapar dessa onödiga
kostnader. Såvitt jag vet står det var
och en fritt att både stiga upp och gå
och lägga sig när han eller hon behagar.
Skulle det föreligga ett allmänt
intresse på en arbetsplats av andra arbetstider,
bör det i detta avseende som

i så många andra finnas möjligheter att
i varje särskilt fall förhandla utan att
för den skulle fatta ett riksdagsbeslut,
som man vet att en grupp i samhället
skulle ha uppenbara nackdelar av.

Herr talmannen övertog ledning av
förhandlingarna.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Först ett par ord till
herr Heckscher. Jag kan förstå att herr
Heckscher kanske inte har det så lustigt
i alla avseenden som nybliven
högerledare. Han kanske har behov av
att göra sig lustig på andras bekostnad.
Jag tycker att det var litet enkelt att
göra sig lustig över handelsministerns
uttalande om de två oppositionsledarna.
Skall man verkligen behöva förklara
för herr Heckscher att som centerpartister
har vi väl i all rimlighets
namn inte någon anledning att angripa
regeringen, när denna på en eller annan
punkt råkar ha samma uppfattning
som vi, t. ex. när det gäller frågan om
EEC, där vi när det gäller själva anslutningsformen
har samma inställning.

Får jag kanske till herr Eliassons i
Moholm anförande göra en liten kommentar.
Han sade att jordbrukets sexårsavtal
tekniskt sett har fungerat till
och med mycket väl men att man inte
lyckats få någon utjämning av inkomstklyftan.
Vi har från centerpartiets sida
vid mer än ett tillfälle här i riksdagen
motionerat om att man borde klargöra,
om tendensen går mot en sådan utjämning
som är målsättningen eller inte.
Om så inte skulle vara fallet, bör man
vidta åtgärder. Hittills har jag inte kunnat
finna att vi fått något helhjärtat
stöd från herr Eliasson i det avseendet,
men det kommer att finnas flera
chanser och vi får se hur det då kommer
att gå.

Jag vill därefter säga några ord om
budgeten och jag skall fatta mig kort.
Man har sagt att det är svårt att spå
om framtiden, och detta gäller väl ock -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 111

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

så beträffande herr Strängs bedömning
av konjunkturen i årets finansplan,
särskilt i fråga om den senare
delen av detta år. Det skall erkännas,
att konjunkturbilden är en smula splittrad
och att vad som händer här hemma
i hög grad beror på utvecklingen
utomlands. De avsättningssvårigheter,
som man pekar på och som existerar
inom järn- och massaindustrierna, har
visserligen sitt ursprung däri, att kapaciteten
på produktionssidan har ökat
mer än efterfrågan. Men man kan nog
inte komma ifrån, att tendenser just till
överkapacitet på produktionssidan också
relativt snart kan få sin effekt på
det allmänna ekonomiska klimatet.

Vi tillämpar en högräntepolitik här
i vårt land, i varje fall på utlåningssidan.
Vi har denna högränta bland annat
därför att man har ökat marginalen
mellan in- och utlåningsräntorna med
en halv procent under senare år. Detta
har skett med riksbankens välsignelse
och medverkan. Herr Heckscher klargjorde
— och det var kanske inte någon
nyhet — att man på högerhåll anser
att räntevapnet är ett utmärkt medel
för att bemästra konjunkturernas
växlingar. Men det har från vårt håll
mer än en gång påpekats — med all
rätt, tycker jag — att ränteförändringarnas
betydelse i detta fall inte skall
överskattas, såsom förefaller mig ha
skett på många håll, med hänsyn till
de ändrade förhållanden som inträtt i
samhället under senare årtionden. Bostadsbyggandet
ligger sålunda praktiskt
taget utanför påverkan av räntehöjningar.
Det gäller också i hög grad den
statliga verksamheten. Inte heller de
större likvida företagen har någon
starkare känning av stigande låneräntor.
Därtill kommer att vårt samhälle
är ganska genomorganiserat och att
löntagargrupperna har relativt goda
möjligheter att kompensera sig för de
levnadskostnadsfördyringar, som en
räntehöjning kan medföra. Det blir i
realiteten bara en liten sektor kvar,

nämligen den som främst omfattar de
mindre och medelstora företagen, vilka
är starkt beroende av krediter och i
stort sett arbetar med kortfristiga sådana
och därmed ränteutgifter som
drabbas av dessa höjningar.

Vi är naturligtvis glada över att finansministern
tillmötesgår krav från
vårt håll, när han så småningom presenterar
förslag om ett nytt kreditinstitut
för de mindre och medelstora företagen.
Vi är även glada för att man
skall slopa den bestämmelse, som vi
hittills förgäves yrkat på skulle tas
bort, nämligen bestämmelsen om den
undre lånegränsen på 150 000 kronor
för lån från Aktiebolaget Industrikredit.
Men enligt vår mening räcker det
inte med detta utan man måste ta tillvara
möjligheterna till en allmän räntesänkning.

Jag skulle, herr talman, särskilt vilja
understryka detta, med hänsyn till att
det i debatten om konjunkturpolitiken
nästan har blivit en modesak inom vissa
kretsar att tala om de selektivt insatta
åtgärdernas förträfflighet, när konjunkturen
börjar mattas av.

För min del har jag ingen anledning
att bestrida att beredskapsarbeten samt
omskolnings- och flyttningsbidrag har
sitt värde. Dessa medel behövs utan
tvivel. Men de har också sin uppenbara
begränsning. Jag tycker att man
litet för mycket blundar för detta. Dessa
medel sätts för det första inte in,
och kan knappast sättas in, förrän företag
har permitterat arbetskraft och
olyckan alltså redan är skedd. För det
andra har de så kallade selektivt insatta
åtgärderna inte någon som helst
kostnadssänkande effekt för de företag,
som måste permittera arbetskraft därför
att de arbetar med ett för högt kostnadsläge
och inte klarar av konkurrensen.
Där har en räntesänkning en klart
stimulerande effekt på investeringarna
och företagens möjligheter att behålla
arbetskraft.

En annan sida av problemet, som jag

112 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

också tror att man borde studera litet
mera, är att dessa omskolnings- och
flyttningsbidrag ofta får till resultat,
att man ytterligare avfolkar sådana områden,
där man i stället borde sätta in
kraftfulla åtgärder i syfte att åstadkomma
ett mera differentierat näringsliv.

Nå, den utveckling som sker gläder
kanske de LO-ekonomer, som ivrar för
att man skall ha en expansion framför
allt i de större expansiva regionerna.
Men jag tror att det kommer en dag, då
kanske de också kommer att inse att vi
varken av ekonomiska, sociala eller
försvarspolitiska skäl eller med hänsyn
till allmänna miljösynpunkter bör eftersträva
att å ena sidan få något fåtal
överbefolkade storstadsregioner och å
andra sidan stora avfolkade land.sbygdsregioner,
där arbetskraften
knappt räcker till för den absolut nödvändiga
råvaruproduktionen.

Det har redan förut nämnts här från
centerpartihåll, och jag vill understryka
det, att vi känner glädje över att
man lagt fram förslag om en större höjning
av folkpensionerna. Man får väl
utgå ifrån att den kritik vi fått bära
från regeringspartiet och även från
folkpartiet för att ha lagt fram något
som betecknades som ett överbud nu
kommer att tystna. Man har också talat
om att vi, när detta principbeslut
fattades, skulle ha biträtt en överenskommelse
om absolut jämna höjningar.
Vi har från centerpartiets sida gång
efter annan påpekat att detta är en feltolkning
av centerpartiets hållning vid
principbeslutets fattande. Nu förmodar
jag att detta förslag kommer att godtas
efter dagens debatt. Inte ens folkpartiet
och högern kommer att pruta och det
blir därför kanske mindre rabalder
kring denna fråga i fortsättningen.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga, att jag ställer mig minst sagt
undrande inför regeringens signaler,
på det sociala området, beträffande
pensionerna. Socialministern bebådar

— det står också angivet i finansplanen

— att man tänker samordna ATP och
folkpensionen på det sättet, att folkpensionen
för en ensamstående år 1968
skall fastställas till 90 procent av basbeloppet
inom ATP, d. v. s. till 3 600
kronor enligt 1957 års penningvärde.

Man måste tolka detta så, att regeringen
menar att vi skall höja folkpensionerna
fram till 1968 till det belopp
som vi har varit överens om tidigare,
även om vi inte varit överens om takten
för höjningen. Vi skall alltså sikta till en
folkpension av 3 600 kronor för ensamstående
och 5 400 kronor för makar —
i 1957 års penningvärde. Men när man
talar om en samordning, vill man plötsligt
anknyta folkpensionsbeloppet till
ATP. Det skall alltså bli en ändring enbart
med hänsyn till pensionsvärdesförändringar
i fortsättningen. Tydligen
skall folkpensionärerna efter 1968 inte
få någon del av den allmänna standardstegringen
i samhället utan nöja sig
med att endast få kompensation, som
hittills, för den höjning av levnadskostnaderna
som kan uppstå.

Om inte socialministern menar någonting
annat än detta — och det får
man väl förmoda med tanke på den
tystnad som råder på regeringsbänken

— betyder detta att regeringen skulle
anse att folkpensionärerna, varav flera
tiotusentals efter 1968 endast har folkpension
att lita till, i fortsättningen skall
sakna möjlighet till standardstegring.

Låt mig, herr talman, också ta upp
en annan sida av socialpolitiken. Det
har bebådats en proposition om samordning
av sjukförsäkring, folkpension och
allmän tjänstepension till ett enhetligt
system på grundval av socialförsäkringskommitténs
betänkande. Jag skall
på detta stadium nöja mig med att bara
peka på en enda sak, om vilken det rått
delade meningar inom utredningen.
Denna har som bekant föreslagit att
även företagare skall obligatoriskt tillhöra
tilläggssjukpenningförsäkringen
men ha individuell utträdesrätt. Det an -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 113

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

märkningsvärda är att de socialdemokratiska
ledamöterna av denna utredning
inte har nöjt sig med detta utan
föreslagit att de enskilda företagare,
som vill avstå från denna tiliäggssjukpenningförsäkring,
också måste lämna
ATP. Jag finner hela detta resonemang
ganska märkligt.

Trots motioner från vårt parti och
även från andra partier har man först
vägrat de enskilda företagarna möjlighet
till viss valfrihet inom ATP, vilket
väl inte vore för mycket begärt, eftersom
de själva får betala avgifterna och
eftersom de skall bedöma sitt behov
med hänsyn till sin ekonomi, familjen
o. s. v. De behöver ju kunna avväga
premiekostnader mot investeringar i
det egna företaget eller amorteringar på
låneskulder. Sedan man sålunda vägrat
dem valfrihet att skaffa sig ett bättre
invaliditets- eller familjeskydd men avstå
från viss tilläggspension och nöja
sig med folkpension, föreslår man vidare
att, om de inte vill vara med och
ha en hygglig sjukförsäkring, de skall
lämna ATP också.

Här tar man alltså ingen hänsyn till
den enskilde företagarens önskemål och
behov. Det har visserligen invänts att
systemet med viss valfrihet — ett slopande
av nämnda sammankoppling —
i detta fall skulle leda till administrativa
problem. Men, herr talman, allt tal om
att viss valfrihet för den enskilde skulle
skapa nästan olösliga administrativa
problem, tror jag inte ett dugg på. Jag
vägrar bestämt att acceptera att hålkortssystem,
databehandlingsmaskiner
och elektronik är detsamma som en
dödsdom över individuell frihet och sociala
rättvisehänsyn. Jag hoppas att socialministern
skall visa sig ha samma
mening när propositionen kommer att
presenteras för riksdagen.

En av de viktigaste frågorna vid årets
riksdag — detta har sagts redan förut
— blir det förslag om den framtida
obligatoriska skolan, som kommer att
framläggas på grundval av skolbered -

ningens betänkande. Vid detta tillfälle
skall jag nöja mig med att bara beröra
ett spörsmål, som skolberedningen
inte tagit upp till något närmare bedömande,
nämligen folkhögskolans framtida
ställning i skolsystemet. Skolberedningen
har bl. a. föreslagit att man skall
upprätta fyra 2-åriga fackskolelinjer.
Dessa skulle vara frivilliga och utgöra
en påbyggnad på den 9-åriga grundskolan
— eller folkskolan, som jag hoppas
att den skall komma att heta. Det är
många som i likhet med mig anser det
beklagligt, att skolberedningen lagt fram
detta förslag utan att ingående pröva
hur dessa fackskolor skulle påverka
folkhögskolan och dess framtida ställning.

Två av de fyra linjerna, nämligen den
humanistiska och den socialekonomiska,
förefaller mig ha mycket nära beröring
med folkhögskolans undervisning och
bildningsmål. Det kan därför knappast
vara lämpligt att ta definitiv ställning
till dessa fackskolors organisation och
kursplaner m. in., innan man grundligt
utrett frågan om folkhögskolans framtida
uppgifter och ställning.

Det har sagts många ord av erkännande
— det vill jag också understryka
— om folkhögskolan såsom en utomordentligt
värdefull skolform. Internatvistelsen
skänker en betydelsefull kontakt
mellan eleverna ävensom mellan
lärarna och eleverna. Folkhögskolans
kontakt med och betydelse för bildningsarbetet
förtjänar även att värdesättas.
Det är väl ingen överdrift att
påstå — det kan säkert alla här i kammaren
instämma i — att folkhögskolorna
ger eleverna en i bästa mening demokratisk
fostran. Men, herr talman,
folkhögskolorna kan ju inte leva enbart
på aldrig så välmenande uttalanden. Deras
framtid kan inte bestämmas av att
man håller tal och erkänner deras många
förtjänster. Det avgörande för det hundratal
folkhögskolor som finns i vårt
land är ju vilka uppgifter och vilken
ställning som denna skolform kommer

114 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att få i framtiden. Jag hoppas därför att
ecklesiastikministern snarast tillsätter
en utredning som får grundligt överväga
dess framtida ställning och möjligheterna
att låta folkhögskolorna alternativt
erbjuda ett par av de frivilliga
fackskolelinjer som skolberedningen
föreslagit.

I detta sammanhang bör man peka
på att det inte blir möjligt att över allt
upprätta fackskolor med olika linjer i
så stor utsträckning, att man inte behöver
inackordera eleverna för att de skall
klara sina studier. Det blir tvärtom så
att elever från landsbygden och de
mindre städerna ofta måste bedriva sina
studier på annan ort än hemorten. Då
har internatvistelsen vid en folkhögskola
sina fördelar. Därtill skulle vinnas att
dessa elever finge erfara värdet av kontakten
med folkhögskolan, dess bildningssträvanden
och berikande kamratliv.

Jag hoppas att denna utredning skall
kunna tillsättas i en nära framtid och
att inte riksdagen definitivt binder sig
för en viss organisation, vissa kursplaner
o. s. v. för dessa fackskolor, innan
denna utredning om folkhögskolans
ställning i framtiden slutförts.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! I finansplanen finns ett
påstående som jag tror att många med
mig sätter ett frågetecken för. Det gäller
den fulla sysselsättningen. Det har nu
länge talats om både full och överfull
sysselsättning. Också i år gör regeringen
variationer på det temat. Det sägs att vi
redan 1961 hade kommit fram till ett
maximalt utnyttjande av arbetskraften
och att det väsentligen är däri vi har
att söka förklaringen till att produktionsökningen
inom den närmaste tiden
inte kan fortsätta i samma tempo som
tidigare. Finansministern har också under
debatten i dag gjort stort nummer
av den saken som förklaring till stagnationstendenserna
inom det svenska
näringslivet. Regeringen har visserligen

också andra förklaringar, men den föregivna
bristen på arbetskraft tillmäts
den avgörande betydelsen.

Gentemot detta vill jag påstå, att det
tvärtom finns mycket betydande arbetskraftsreserver
som inte blir utnyttjade.
Den tanken snuddar också socialministern
vid i sitt förslag beträffande
arbetsförmedlingarnas kommande verksamhet.
Han vill nämligen ha inemot
7 miljoner kronor för att anställa 400
nya tjänstemän där, och han motiverar
detta med att det i nuvarande läge är
ytterligt angeläget att all arbetskraft
blir väl tillvaratagen.

I fråga om den allmänna målsättningen
är jag naturligtvis helt ense med socialministern
här, liksom i fråga om de
flesta punkter i det arbetsprogram som
han och arbetsmarknadsstyrelsen presenterar.
Vi har själva i motioner rörande
arbetsvärden och rehabiliteringen
erinrat om hur bristfälligt det är ordnat
för de partiellt arbetsföra. Om behovet
av omskolning och yrkesutbildning kan
det inte heller råda några delade meningar.
Omflyttning av arbetskraft från
en landsdel till en annan måste också
ske ibland.

Men redan här bränns det: regeringen
tycks nämligen anse att omflyttning från
områden med överskott på arbetskraft
är den väsentligaste metoden att komma
till rätta med problemet. Då är vi
inte med längre. Med den inställningen
avhänder sig nämligen statsmakterna
rätten att påverka befolkningsrörelser
och näringspolitik med hänsyn till hela
folkhushållet och tillåter i stället att
dessa livsviktiga samhällsfunktioner blir
beroende uteslutande av företagarnas
intressen i fråga om industrilokalisering
och utnyttjande av naturtillgångar
och arbetskraft. Därför blir det också
sådana missförhållanden som de vi nu
ofta måste konstatera.

Även i tidigare debatter om detta ämne
har vi tagit förhållandena inom gruvindustrien
som exempel på hur fel man
ofta gör. I landets viktigaste malmfö -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 115

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rande område, Norrbotten, följde även
statsmakterna länge den privatkapitalistiska
metoden att koncentrera driften
bara till de mest lukrativa objekten utan
hänsyn till befolkningspolitiska och nationalekonomiska
konsekvenser. Man
drog ihop folk från stora områden till
enbart två gruvsamhällen, trots att det
fanns malmfyndigheter även på andra
håll som kunde bearbetas. Därigenom
skedde en förödande avfolkning av gammal
kulturbygd som själv hade förutsättningar
för ett blomstrande näringsliv,
om bara staten eller privata kapitalägare
haft något intresse därav.

Den andra olägenheten bestod däri
att det i de två gruvsamhällena uppstod
svårigheter med bostadsfrågor och
annat samt enorma kostnader för samhället
och enskilda. Efter den folkopinion
som främst de kommunistiska
initiativen väckt till liv har det skett
en viss förbättring. Nu öppnar man stor
gruvdrift åtminstone på en plats ytterligare,
nämligen i Svappavaara. Men
exempelvis i Tornedalen, där den
centrala arbetsmarknadsfrågan är att
få i gång gruvdrift i Kaunisvaara, går
det fortfarande med snigelfart. Om
det är meningen att en del av de 400 nya
tjänstemännen i arbetsförmedlingen
skall utöka den skara som i många år
varit sysselsatt med att flytta folk från
övre delen av Tornedalen så är det en
ny blunder. Viktigare är åtgärder för
att få ordentlig fart på provborrningar
och annan planering för gruvdrift i
Kaunisvaara. Då kan alla, i varje fall
alla män, däruppe få jobb i hemorten.
På samma sätt förhåller det sig på
många håll i landet. De uppgifter som
legat till grund för den kommunistiska
motionen vid årets riksdag om gruvdrift
i Gävleborgs län tyder på att det även
där är etableringen av ny industri och
inte avflyttningsåtgärder som är den
rätta metoden.

Med särskild skärpa framträder emellertid
dessa brister när det gäller den
kvinnliga arbetskraften. Härvidlag för -

svåras läget också därav att den allmänna
attityden till kvinnor i förvärvsarbete
är starkt infekterad av reaktionära
fördomar. Nästan dagligen förekommer
exempel på detta. Ett nyligen
omdiskuterat fall, en kvinna som skaffade
sig ingenjörskompetens men motades
bort från arbetsplatsen — trots bristen
på ingenjörer — är ett exempel bland
många liknande. Riksdagens majoritet
har också ett skumt förflutet genom
sin inställning till likalönsprincipen.
Och så länge man tolererar att frågan
om de kvinnliga prästerna görs till ett
spektakel av den typ som förekommit i
samband med de senaste biskopsvalen,
så är vi inte långt komna. För några år
sedan bevittnade jag också en arbetsmarknadskonferens
med starka drag av
mentaliteten i Kyrklig samling. Ett par
tre hundra statliga och kommunala
toppfigurer hade samlats för att knäcka
frågor om yrkesutbildning för ung arbetskraft.
I det skriftliga material som
förelädes konferensen hade utretts att
det inom tio år skulle bli ett arbetskraftstillskott
av så och så många tusen
pojkar som därför måste beredas yrkesutbildning.
Men det fanns inte ett ord
om att det under samma tid rimligen
borde växa upp lika många flickor!

I socialministerns synpunkter om arbetskraftsläget
finns däremot ett påpekande
att en ökning av antalet förvärvsarbetande
kvinnor kan bli av stor betydelse.
Det vill jag instämma i. Och i
slutet av förra året påpekade arbetsmarknadsstyrelsen
i sin bulletin att
företagslokaliseringen är ett betydelsefullt
komplement till åtgärder som avser
att få arbetslösa att flytta. Det framgår
emellertid av redogörelsen att arbetsmarknadsstyrelsens
praktiska åtgärder
i fråga om lokaliseringspolitiken
består i att upplysa företagarna om var
det finns arbetskraft, lediga lokaler, industriområden
o. s. v. Arbetsmarknadsstyrelsen
har register på åtskilligt sådant.
Och det är naturligtvis bra. Men
vet arbetsmarknadsstyrelsen något om

116 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

den viktigaste frågan i detta sammanhang,
nämligen hur stor kvinnlig arbetskraftsreserv
som finns på vederbörande
plats? Nej, det är en s. k. dold
reserv som man inte heller gjort något
för att få vetskap om.

Till och med i arbetsmarknadsstyrelsens
tidskrift, som dock ges ut för att
informera om läget, förekom för inte
så länge sedan det påståendet att »den
dolda arbetslösheten är av så ringa omfattning
att den inte inverkar på arbetslöshetssiffrornas
tillförlitlighet».

Det måtte emellertid på annat håll ha
uppstått något tvivel. Det företogs nämligen
för en tid sedan en utredning om
saken. Man skaffade in ett mycket utförligt
material genom en postenkät och
efterföljande intervjuundersökningar.
Resultatet har betecknats som en chock.
Det visade sig nämligen att antalet arbetslösa
av de kategorier som man räknar
med på arbetsförmedlingarna var
fyra gånger så stort som de i verkligheten
anmälda. Redan därigenom fick man
vetskap om en arbetskraftsreserv på
100 000 personer. Det är mer än hela
den förvärvsarbetande befolkningen i
ett par tre län. Och ändå har man kvar
den verkligt stora arbetskraftsreserven,
nämligen hundratusentals kvinnor som
måste betraktas som arbetslösa i den
meningen att de vill ha förvärvsarbete
men inte kan få det. Flertalet sådana
arbetslösa är kvinnor som på grund av
giftermål inte kan flytta till någon plats
med brist på arbetskraft. I den bulletin
som jag tidigare åberopat har arbetsmarknadsstyrelsen
helt riktigt sagt
att för alla dessa kvinnor är tillkomsten
av nya arbetstillfällen på hemorten den
enda lösningen på sysselsättningsproblemet.

Men finns det ett enda exempel i vårt
land på en industrilokalisering som
skett med avsikt att lösa detta speciella
arbetskraftsproblem? Jag tror inte det.
När statsmakterna såsom i Norrbotten
anlägger nya gruvor, sätter i gång järnoch
träförädling m. m. så är detta av -

görande för länets ekonomiska och kulturella
liv. Men det löser inte frågan om
den kvinnliga arbetskraftens sysselsättning.
Tvärtom, det ökar detta problem.
Till expanderande industriorter med
produktion för enbart manlig arbetskraft
flyttar in massor med familjer,
men bara de manliga i familjen kan få
arbete.

I finansplanen och socialministerns
huvudtitel framhålls med rätta att ett
effektivt utnyttjande av produktivkrafterna
är en avgörande nationalekonomisk
fråga. Den saken kan belysas med
förhållandena i orter med sådan ensidig
industriinriktning som jag beskrivit.
Tag som exempel våra nyaste järnverksstäder.
Oxelösund har kanske på grund
av sin geografiska belägenhet en gynnsammare
ställning än Luleå som jag
känner bättre och därför tar som exempel.
Enbart på grund av det statliga
järnverkets tillkomst ökade stadens befolkning
med 12 000—15 000 invånare.
Det är enorma kostnader att anlägga en
stad med 15 000 invånare med allt vad
därtill hör av bostäder, skolor, sjukhus,
trafikanläggningar, vatten och avlopp,
parker och allt i övrigt som hör till ett
modernt samhälle. Det måste man emellertid
kosta på för att tillgodose järnverkets
behov av 2 500—3 000 arbetare
och andra anställda. Men bland dem
som förut fanns i staden och bland de
inflyttade familjerna finns därutöver
mycken arbetskraft som nu inte alls utnyttjas,
nämligen tusentals kvinnor som
vill ha förvärvsarbete och för övrigt
också behöver det för att höja familjens
levnadsstandard.

Om man nu kompletterade Luleå stads
näringsliv eller näringslivet på någon
annan ort med liknande ekonomisk
struktur med någon produktion lämplig
för kvinnlig arbetskraft, låt oss säga
en fabrik för 1 000 anställda, så skulle
kostnaderna för detta inskränka sig i
huvudsak bara till fabrikens byggnad
och utrustning. Inga flera bostäder, skolor,
sjukhus, gator m. m. skulle behövas

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 117

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

därför att arbetskraften redan finns på
orten.

Denna tankegång attackerar en sida
av kapitalismens vanstyre som inte heller
regeringen så gärna talar om. Vi har
framfört förslag och synpunkter i denna
riktning även tidigare, och då gjorde
bl. a. en framträdande socialdemokrat
den invändningen att det bara är kommunisterna
som tänker enligt planhushållningens
kategorier. Men är det inte
snart nödvändigt att även de svenska
statsmakterna börjar tänka i den riktningen?
Det förutsätter visserligen nya
ingripanden som man från borgerligt
håll kommer att ogilla och bekämpa.
Herr Heckscher har ju senast i denna
debatt brutit staven över all planhushållning
oavsett vilka fördelar man
skulle kunna vinna därmed. Rätten för
en liten grupp att bestämma över näringslivet
och den ekonomiska politiken
anses ju på det hållet så omistlig, att
man är beredd att lägga på landet vilka
bördor som helst — bl. a. stor arbetslöshet
— för att bibehålla denna orimliga
ordning.

Men skall det bli något av med regeringens
deklaration i finansplanen att
landets produktivkrafter måste utnyttjas
så effektivt som möjligt, får man ta
hårdare tag och inte ta hänsyn till de
borgerliga invändningarna.

Socialministern kan börja genom att
■animera arbetsmarknadsmyndigheterna
att åstadkomma en mera realistisk bedömning
av arbetskraftsreserverna. Om
vi nu skall satsa sju miljoner för 400
nya tjänstemän i arbetsförmedlingen
borde en del av denna tjänstemannastab
kunna användas för att äntligen göra en
tillförlitlig förteckning på kvinnor som
vill ha förvärvsarbete men inte kunnat
få det och därför inte anmält sig till
arbetsförmedlingen. Det måste vara ett
intresse för hela folkhushållet att det
blir en sådan kartläggning av de verkliga
förhållandena. Då kommer visserligen
myten om den fulla sysselsättningen
att få en svår törn, men det kom -

mer också att visa vilka stora värden
som kan vinnas genom en förnuftig lokaliseringspolitik.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Det förefaller som om
årets remissdebatt varit mycket tamare
och ur slag än vad man varit van vid
under tidigare år. Anledningen härtill
är förmodligen att oppositionen blivit
överraskad av det positiva mottagande
som 1962 års statsverksproposition fått.
Samtliga huvudtitlar bär vittne om hela
den progressiva politik som regeringen
önskar ha riksdagens stöd för att kunna
genomföra under det nya budgetår som
börjar den 1 juli.

För kommunerna och andra lånebehövande
organ är det tacknämligt att
staten genom den totalbalanserade budgeten
ej behöver konkurrera på lånemarknaden.
Även om icke tillräckligt
utrymme för ökade löner och pensioner
finns inom ramen för totalbalansering,
vågar vi ändå utgå ifrån att inkomstsidan
kommer att så förstärkas att någon
större upplåning av de medel, som
erfordras för att lösa den växel som de
statsanställdas nya löner medför, icke
behövs den dag förhandlingsresultatet
föreligger.

Inom socialdepartementets vida område
noteras framför allt förslag om utbyggnad
av folkpension, sjukförsäkring
och bostadsbyggande. För alla våra
pensionärer — det rör sig om en miljon
medborgare som på ett eller annat sätt
uppbär folkpension — har socialministerns
förslag om en ytterligare förstärkning
av det kommande standardtillägget
mottagits med stor glädje. Vidare
har vi att emotse ett efterlängtat förslag
om en avsevärd förbättring av invalidpensionen
samt andra reformer
inom folkpensionering och sjukförsäkring.
Därtill kommer en annan önskvärd
reform som syftar till att sammanföra
folkpensionering, tilläggspensionering,
sjukförsäkring och moderskapsförsäkring
till ett mera enhetligt system,

118 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

socialförsäkring. Allt för att skapa ännu
bättre förhållanden vid sjukdom och
ålderdom.

Det ökade antalet bostäder, som skall
komma till utförande under det nya
budgetåret, kommer att underlätta de
bekymmer som många människor har
för att erhålla en tidsenlig bostad. Förskjutningen
till småhusbyggande är en
utveckling på rätt väg. Bostadsbristen
är i första hand koncentrerad till vissa
områden inom landet. Genom en bättre
spridning av industriens lokalisering,
skulle också trycket på bostadsmarknaden
avta.

Det förefaller som om endast några få
områden inom landet är lämpliga för
kommande industriell verksamhet. En
sådan koncentration kan icke vara till
någon fördel för vårt land i dess helhet.
Vi måste slå vakt om en förnuftig spridning
och fördelning av investeringar i industriella
anläggningar. Ett led i en sådan
utveckling är att bostadsbyggandet
underlättas i orter där industrien kan
vidareutvecklas.

Inom ett annat avsnitt av vårt samhällsliv,
herr talman, råder ett så dystert
förhållande, att det är svårt att beskriva.
Jag syftar här på de skrämmande händelser
som dagligen utspelas på våra
vägar. Är det inte fruktansvärt att vi i
den »heliga» bilismens namn årligen offrar
människor i ett antal som väl ingen
epidemi kan mäta sig med? År 1959 dödades
1 000, år 1960 1 033 och år 1961
minst 1 054 personer. Under år 1961 polisutreddes
59 960 trafikolyckor, av vilka
1 054 med dödlig utgång. 2 606 av olyckorna
var av allvarlig karaktär och medförde
att 3 114 personer fick svåra skador
och större eller mindre invaliditet för
hela livet. 13 699 av olyckorna betecknades
som lindriga och medförde smärre
personskador. Vilken arbetsbelastning
vållas icke våra sjukvårdsinrättningar
genom vår oförmåga att färdas på vägarna
under hänsynstagande till varandra!
Till trafikförsäkringsbolagen anmäldes
233195 skadefall, vilket är den högsta

skadesiffra som trafikförsäkringen någonsin
haft. Med vilken fräckhet och
upprörande nonchalans många bilförare
uppträder framgår av att icke mindre än
11 618 skadefall har orsakats av bilister,
som avlägsnat sig från skadeplatsen utan
att ge sig till känna. I sex av fallen var
det t. o. m. fråga om dödsskador. I ungefär
5 procent av alla till trafikförsäkringen
anmälda skadefall var det alltså fråga
om smitning. Smitningsfallen har under
den senaste tioårsperioden varit sju gånger
fler, under det att antalet motorfordon
under samma tid tredubblats. Här visar
sig en mentalitet som är otrolig och som
dessvärre tycks bli allt vanligare, om inte
hårdare bandage tillgripes.

Det går inte att föreställa sig den sorg,
det lidande och de svåra sociala förhållanden
som blir en följd av de händelser
som dagligen utspelas på vägarna. Kommunikationsministern
anger i sin proposition,
att trafikolyckorna beräknas kosta
samhället omkring en miljard kronor
årligen! Det är den mätning som kan beräknas
i pengar, men i fråga om alla dem
vilkas livslåga har blåsts ut kan ingen
beräkning ske. Om bara en eller annan
procent av dessa olyckor inträffade inom
våra kollektiva transportmedel, som
tåg, buss eller flyg, vilken kraftig opinion
skulle då inte med all rätt uppstå! Men
då det gäller vägarnas offer blir vi ganska
förstummade.

Nu föreslår kommunikationsministern
tacknämligt nog en förstärkning, ekonomiskt
som personellt, av de organ som
handlägger spörsmål som rör trafiksäkerheten.
Jag ifrågasätter dock, om inte
såväl kontroll som upplysning och propaganda
samt skärpta lagbestämmelser
måste synkroniseras hårdare för att man
i snabbare takt skall kunna pressa kurvan
av olycksfall nedåt.

På riksväg 10 mellan Falun och Borlänge
har på en sträcka av icke fullt 4
km under åren 1955—1961 inträffat 68
olyckor, vid vilka 17 personer har dödats.
Vägen, som byggdes åren 1938—
1939, var beräknad för en hastighet av 80

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 119

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

km i timmen, en hastighet som vida överskrides.
År 1961 uppskattas 5 500 fordon
ha trafikerat vägen per sommardygn. Antalet
beräknas av vägmyndigheterna stiga
till 7 400 år 1965 och 8 400 år 1970. Särskilt
framträdande har sladdolyckorna
varit. Av de förare, som angivit sladdning
som orsak till olyckan, har två tredjedelar
haft körkort i mindre än fem år och
en tredjedel i mindre än ett år. Sladdningsolyckor
kan bero på vägbanans beskaffenhet,
men den alltför höga hastigheten
är säkerligen den direkta orsaken.
Länsstyrelsen har nu ansett sig tvingad
att införa en hastighetsbegränsning till
70 km i timmen på denna vägsträcka för
att om möjligt begränsa antalet olyckor.
Denna åtgärd får anses vara temporär intill
dess en ny väg med flera körfiler
kommer till utförande.

Här står nu vår tillit till att statsmakterna
skall ge ökat anslag för denna välbehövliga
ombyggnad av riksväg 10.
Kommunikationsministern, som är känd
för sina friska initiativ och som en handlingens
man, får ej låta någon chans gå
förbi då det gäller att utbygga och effektivisera
alla förebyggande åtgärder inom
trafiksäkerhetens område. Jag hävdar
den uppfattningen, att det i högsta grad
är en större angelägenhet att med alla
medel sätta spärr mot vägdöden och trafikolyckorna
än att dessförinnan förbereda
en eventuell, kostsam övergång till
högertrafik. Det får ej vara så, att bilismen,
som avsåg att tjäna människorna,
skall få utveckla sig till vår tids största
olycksfaktor.

Det har, herr talman, under den senaste
tiden ägnats stor uppmärksamhet åt
ett par biskopsval. Anledningen är att det
inom kyrkan bildats »partier» för att påverka
valen i viss riktning och få biskopar
valda som motsätter sig beslut och
reformer vilka antagits av riksdagen. Det
gäller i första hand frågan om kvinnliga
präster. En sådan valordning var inte
förutsedd när den nuvarande lagen om
val av biskopar kom till. Jag skulle därför
vilja rikta ecklesiastikministerns upp -

märksamhet på förhållandet och i samband
därmed ställa en fråga: Kan man
motse -— och i så fall när — förslag till
ny lag om biskopsval? Det är angeläget
att små men aktiva och väl sammanhållna
grupper inte skall kunna påverka valen
på ett sådant sätt, att till biskopar
utses endast personer som motsätter sig
av riksdagen fattade beslut.

I detta sammanhang är det också angeläget
att rikta statsrådets uppmärksamhet
på ett annat kyrkligt ärende. Kungl.
Maj :t har till kyrkoherde i Husby utnämnt
en prästman, som fyller kraven på
tjänsten, en väl känd och aktad person
med stort förtroende i bygden. Men biskopen
i stiftet anser sig inte kunna installera
honom i ämbetet; biskopen uppger
att kyrkoherden begått felaktigheter,
vilket den senare förnekar. Därmed må
vara hur som helst. Men kan det — den
frågan vill jag också rikta till statsrådet
— stå i överensstämmelse med en biskops
åligganden att på sådana grunder
vägra att i tjänsten installera en kyrkoherde,
som utnämnts av Kungl. Maj:t?

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är två frågor som jag
med några ord vill beröra i denna remissdebatt.
Den första gäller kriminalklientelets
återinpassning i förvärvs- och
samhällsliv. Jag har förut i denna kammare
vid skilda tillfällen framhållit, att
de profylaktiska åtgärderna är de viktigaste,
med andra ord att det är bättre
att stämma i bäcken än i ån. De förebyggande
åtgärderna borde intensifieras.
Vad som försummas när det gäller att
förhindra att människor kommer in på
brottets bana kan sällan botas genom åtgärder
som vidtas när olyckan skett.
Mycket i vårt samhällsliv tycks mig ge ett
stöd åt den tanken, att vi rätt väl sörjer
för att brottslighetstillväxten inte äventyras.

Den moderna kriminalvården går ju ut
på att i möjligaste mån ge den dömde sådan
behandling, att han kan återföras
till en positiv tillvaro i samhället och för -

120 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hindras att återfalla i brott. Denna planläggning
och målsättning föreligger redan
vid intagningen på anstalt, men möjligheterna
att realisera dem är ännu
ringa eftersom det råder brist på både
verkstäder och personal.

Det är dock inte detta intresseområde
som jag här närmast vill uppehålla mig
vid, utan jag vill betona vikten av att det
skapas en humanare inställning på arbetsmarknaden
till straffade och villkorligt
dömda. Det måste framstå inte bara
som underligt utan också som direkt stötande,
att samhället, som ställer stora anspråk
på enskilda arbetsgivare när det
gäller att medverka till straffade personers
återupprättande genom att i mån av
möjlighet bereda dem arbete, sedan inte
själv föregår med bättre exempel än att
samma samhälle förklarar vissa personer
— som stundom begått rätt enkla förbrytelser
— för sitt återstående liv otänkbara
för tjänst i samhällets verk. Ingen
vill väl yrka på att samhällets olika institutioner
skall utgöra något slags upptagningshem
för straffade, men vad man
rimligtvis kan begära är att samma anspråk,
som samhället i denna sak har på
det enskilda näringslivet, skall samhället
också ställa på sig självt.

Inom stora delar av statsförvaltningen
tillämpas alltjämt ganska rigorösa restriktiva
bestämmelser för anställandet av
personer som dömts för brott. I praktiken
innebär detta, att staten å ena sidan
genom olika åtgärder söker främja den
betydelsefulla del av kriminalvården som
innebär återinplacering i arbetslivet och
å andra sidan i egenskap av arbetsgivare
lägger hinder i vägen för resocialiseringsarbetet.
Detta kan inte vara riktigt.
Ändrad inställning på denna punkt från
de statliga organens sida bör även kunna
leda till ökad beredvillighet hos kommuner
och enskilda företag att anställa
dömda och straffade personer.

Under de förhållanden som nu råder
är det knappast underligt, att privata arbetsgivare
då och då ger uttryck åt den
uppfattningen, att staten när det gäller

kriminalvårdens klientel försöker på det
enskilda näringslivet vältra över en börda
som det allmänna inte vill bära i egenskap
av arbetsgivare. Det rimliga är väl
i detta hänseende, att staten går i spetsen
för att skapa en humanare inställning på
arbetsmarknadens olika områden till
straffade och villkorligt dömda och att
inte de kategorier, som varit intagna på
ungdomsvårdsskolor eller varit föremål
för anstaltsvård i någon form, fryses ut
ur samhällsgemenskapen. Denna kyla
som ofta tar sig uttryck i sådana resonemang
som: »Du är straffad, du är dömd,
du är lagbrytare, dig vill vi inte ha, du
har en prick på dig», är säkert ett effektivt
medel att skapa återfallsförbrytare.
Trots, hat och bitterhet blir bränslet som
kommer pyrande eld att åter flamma.

Åtskilliga tjänster i samhällslivet är
utan tvivel av sådan natur, att särskilda
krav måste ställas på innehavarna i fråga
om redbarhet, pålitlighet och karaktärens
stadga. Yad jag här ville säga är att
anställning i statens tjänst av personer
som ådömts straff bör kunna ske efter fri
bedömning från fall till fall. Man bör inte
vara hindrad genom stela, automatiskt
verkande diskvalifikationsregler. Vid
lämplighetsprövning, som alltid bör företagas,
kan givetvis den omständigheten
att en sökande är straffad inverka på
prövningen, men hänsyn skall även kunna
tas till omständigheterna vid brottets
begående, likaså till brottets betydelse
med tanke på de arbetsuppgifter varom i
det särskilda fallet är fråga, samt till den
sökandes vandel efter det han sonat sitt
brott. Vad man önskar är en fördomsfri,
saklig prövning av den sökandes lämplighet,
varvid tidigare förseelse hos en sökande
inte skall tillmätas större betydelse
än saken efter realistisk bedömning i
det särskilda fallet verkligen förtjänar.
Misstag kan göras, men jag tror att man
bör ta risken att någon gång kanske göra
en felbedömning.

Jag skulle gärna vilja säga några ord
i detta sammanhang om bestämmelserna
angående anställningsvillkor för de par -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 121

Vid

tiellt arbetsföra inom statlig och statsunderstödd
verksamhet, men det är ett
helt annat område och jag skall inte gå
in på det.

Herr talman! Under åttonde huvudtiteln
i årets statsverksproposition konstaterar
man, att nykterhetsarbetet blivit
något välvilligare behandlat än förr,
även om uppräkningen av anslagen är
ganska blygsam i förhållande till statens
inkomster på sprithanteringen.
Men man får vara tacksam för —• om än
inte tillfredsställd med — vad som på
olika områden tillföres det aktiva nykterhetsarbetet.

Vad man däremot sannerligen inte,
herr talman, är glad åt är 1959 års utskänkningsutrednings
förslag om att
alkoholhaltig cider skall få tillverkas
och säljas i vårt land. Förslaget har
mött starka betänkligheter inte bara
inom nykterhetsrörelsen, som i cidern
ser ett direkt hot mot möjligheterna att
hävda ett alkoholfritt dryckesliv för
ungdomen och rekrytera ungdomen till
det helnyktra föreningslivet, utan reservationer
har också kommit från nykterhetsvårdens
sida. Kommunala nykterhetsnämnder
och länsnykterhetsnämnder
har nämligen anmält sin misstro mot
förslaget. Detsamma gäller i stört sett
hela pressdebatten. Någon Kungl. Maj :ts
proposition i anslutning till utredningen
har inte aviserats såvitt jag vet, och
jag hoppas innerligt att det inte kommer
någon sådan proposition.

Utredningen föreslår kort och gott
och utan någon varnande blink, att ciderdrycker
skall få tillverkas och försäljas
i tre former: lättcider med högst

1.8 viktprocent alkohol, cider med högst

2.8 viktprocent alkohol och starkcider
med högst 4,5 viktprocent.

Det finns, herr talman, en bred opinion
i vårt land, som i dag är djupt
Oroad av det starkt ökande ungdomsfylleriet.
Vi har i runt tal 350 000 pojkar
mellan 15 och 21 år. Av dessa gör
9 000 sig skyldiga till fylleriförseelser,
och man bör då inte glömma bort att

remiss av statsverkspropositionen m. m.

det stora flertalet av vad man kunde
kalla »småfyllor» inte föranleder åtal
eller registrering. Lyckligtvis är det inte
så, att någon större del av ungdömsårskullarna
uppvisar avancerade alkoholvanor
eller tydliga alkoholskador. Men
vad jag tycker är det allvarliga här är
att utvecklingstendensen är långt mera
illavarslande än dagsläget i och för Sig.
Då anhållandena för fylleri bland ungdom
plötsligt ökar med mellan en tredjedel
och hälften på ett år, kan det inte
vara fråga om en slumpmässig variation.
En så häftig rörelse uppåt i fyllerikurvan
säger oss, att något allvarligt
håller på att hända, att missbruket antingen
håller på att intensifieras inom
en ungdomsgrupp eller att det snabbt
breder ut sig till nya skikt. Det är tyvärr
inte uteslutet att båda dessa processer
är i gång samtidigt.

Det är mot den bakgrunden jag med
oro ser förslaget att cidern med olika
alkoholstyrka skall få tillverkas och försäljas
efter samma regler som gäller för
maltdrycker. Det skall även bli billigare
att dricka starkcider än starköl, föreslår
utredningen, och därför bör staten
inte ta mer än 90 öre i skatt mot 1 krona
41 öre för starkölet. Försöken att införa
en alkoholsvag läskedryck av cidertyp
har misslyckats. Nu skall det bli
starkare saker, till vilka utredningen
sätter sitt hopp.

Jag tror inte att man på nykterhetshåll
skall argumentera affekterat i dessa
frågor utan låta saker och ting vara som
de är, men man kan nog ändå fråga: På
vilka dryckesgrupper kommer ciderreklamen
att skjuta in sig? Den blir nog
inte ett alternativ till spritdryckerna,
knappast heller till vinet. Det blir de
alkoholfria läskedryckerna som i första
hand blir utsatta. Cidern kan därför bli
en tillvänjningsdryck för ungdomen,
något som ölet hittills inte har blivit
trots den reklam som förs.

Till sin smaktyp liknar cidern läskedryckerna,
som ungdomen är van vid
och tycker om. Starkölet skulle en gång

122 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

konkurrera ut spriten, trodde man. Det
är i det fallet intressant att läsa riksdagsprotokollen.
Men resultatet synes
bli att starkölet konkurrerar ut det vanliga
ölet. Pilsnern minskar och starkölet
ökar, så ock vinet och på sistone
även spriten. Vad utredningen föreslår
är helt enkelt en ny dryckesvana adderad
till de tidigare. Får vi cider på den
svenska marknaden, så kommer den säkert
att av ungdomen uppfattas som en
finare läskedryck.

När utredningen menar att cidern till
sin natur är sådan, att den inte kan förtäras
i större mängd, så får nog det påståendet
stå för vad det är värt. Vi här
exempel på hur en dryck av cidertyp
kan användas för att bredda dryckesvanorna.

Jag skall sluta med att säga några ord
om det. I Storbritannien har under senare
år sålts en cidertyp, som man kallar
»babycharm», och konsumtionen av
den drycken har vuxit lavinartat. Det
har blivit en dryck för ungdomen och
kvinnorna. I alkoholhanteringens fackpress
i England annonseras den genom
uttalanden av krogägare, som framhåller
att de tack vare »babycharm» har
fått en ny och större kundkrets, som
aldrig tidigare besökte krogen. Cidern
har visat sig vara ett utmärkt instrument
för att fånga in människor i dryckesvanor,
som de förut stod utanför.

Säger oss inte också en mängd utredningar
som gjorts, att om man en gång
bär fångat in framför allt ungdomen i
alkoholvanor, så sköter alkoholkontakten
själv om att de ofta går över från de
svagare dryckerna till de starkare? Nyligen
framlagda undersökningsresultat
om exempelvis gymnasisternas alkoholvanor
— där man skulle kunna tänka
sig att lättvinet kunde vara förhärskande
— visar hur snabbt man passerar
begynnelsestadiet för att gå över till
starkare drycker. Utredningarna visar
att majoriteten av dessa unga alkoholförbrukare
graviterar mot starkspriten.
Cidern kan därför, menar jag, bli en

inkörsport — och en mer försåtlig än
tidigare — till alkoholvanor som vi
absolut inte önskar.

Utredningskommittén vill inte hävda
att cidern skulle lösa fruktodlarnas problem.
Det tror inte jag heller. Det borde
finnas andra vägar för att lösa de
problem som de svenska fruktodlarna
kämpar med. Vi kommer också från
vårt håll att motionsvägen till årets riksdag
framlägga förslag, som vi menar
skall effektivt medföra den effekten, att
fruktodlarna inte skall behöva kämpa
så som de nu gör för att bli av med sin
frukt. Samhället — och då inte minst
regering och riksdag —- borde kunna
göra mer för att få fram alkoholfria
fruktdrycker, som effektivt kan tävla
med vinet.

Herr talman! Låt oss till sist slippa
spritreklamen i hela svenska folkets
tidning Radio-TV! Vi behöver i detta
land inte bli upplysta om hur gott,
mjukt och fint den ryska vodkan eller
brännvinet smakar. Denna reklam är
inte välsmakande. Det omdömet gäller
även halvsidesannonserna om den skotska
whiskyn.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Får jag allra först anknyta
till det anförande som fru Eriksson
i Stockholm höll här i kammaren.
Jag har alltid uppskattat fru Erikssons
helhjärtade engagemang och hennes patos
då hon talar i frågor som ligger
henne varmt om hjärtat. Men jag beklagar
hennes benägenhet att skjuta över
målet i sin kritik mot var och en, som
har en annan politisk uppfattning och
en annan samhällssyn än hon själv. Jag
tycker att vi skulle kunna vara så pass
generösa mot varandra, att vi kunde
erkänna att vi väl alla har samma mål,
nämligen att söka åstadkomma förbättringar
i vårt samhälle — inte minst på
socialpolitikens område *— även om
vägarna att nå det målet skiljer sig.

Fru Eriksson efterlyste de borgerli -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 123

Vid

gas intresse för familj epolitiken, och
jag är förvånad över att hon kunnat
undgå att uppmärksamma det. Vi har
från högerpartiets sida gång på gång
lagt fram förslag som gäller familjebeskattningen,
vi har försökt bereda lättnader
för flerbarnsfamiljerna och vi
har eftersträvat en riktigare utformning
av förvärvsavdraget. Mig veteriigt har
vi aldrig kommit med överbud — men
det är val inte heller sådana som fru
Eriksson efterlyser — utan vi har försökt
vara måttfulla, rimliga och rättvisa
i våra förslag. Och, fru Eriksson,
är det inte bevis nog att åtskilliga av de
förslag som högerpartiet upprepade
gånger har lagt fram så småningom har
accepterats av regeringen och efter en
tid framlagts som egna förslag från det
hållet?

De beslut, som vi gemensamt har att
fatta här i vår svenska riksdag, syftar
ytterst till att genom lagar och förordningar
söka så utforma vårt samhälle,
att individen ges det mått av yttre
trygghet, de yttre förutsättningar och
den stimulans, som är villkoret för personlig
utveckling och gagnande verksamhet
till vederbörandes eget, familjens
och samhällets bästa. Med den konservativa
syn jag har är därvid en riktig
avvägning ytterst väsentlig, så att
det personliga ansvaret alltid framstår
som naturligt och självklart för den
enskilde medborgaren. Förutom en noggrann
avvägning av kraven på allmänna
och enskilda insatser måste givetvis
också alltid rättvisesynpunkterna vara
vägledande. Detta gäller inte minst
samhälleligt stöd av olika slag inom det
sociala området och utformningen av
vår skattelagstiftning.

För att ta ett exempel bland många
gäller det de åtaganden, som samhället
anser sig böra göra för barn och ungdom
å ena sidan och för sjuka, handikappade
och gamla å den andra. Inom
beskattningsområdet — jag tänker då
på förvärvsavdraget — har de olikartade
förslag till lösningar som hittills

remiss av statsverkspropositionen m. m.

framlagts knappast inneburit en tillfredsställande
utformning. Som jag ser
saken är avvägningen när det gäller
förvärvsavdraget särskilt betydelsefull.

De lättnader i skattehänseende den
gifta förvärvsarbetande kvinnan med
minderåriga barn av olika skäl kan anse
rimliga och som är påkallade, om
samhället skall kunna tillgodogöra sig
den potentiella arbetskraftstillgång som
yrkesutbildade men hemarbetande
kvinnor utgör, får ej ges en sådan effekt
att den kvinna, som har vården
om samma antal barn men har valt
hemmet som verksamhetsfält, finner sig
vara missgynnad. Den frihet att välja
yrke som vi alla anser vara helt naturlig
— att vara hemmahustru är ett
yrke och därtill ett viktigt sådant — får
därför ej hindras genom en skattelagstiftning,
vars effekt är dirigerande.

Visst är det samhällsekonomiskt riktigt
att arbetskraften till fullo utnyttjas,
icke minst därför att samhället ofta
har investerat stora belopp i den enskildes
utbildning. Samhället har därför
också ansvar för att skattelagstiftningen
utformas så, att den ej lägger
hinder i vägen för att denna utbildning
kommer det allmänna till godo.
Jag behöver inte nämna den skriande
brist på arbetskraft som råder inom
vårdnadsyrkena. Det är därför naturligt
och riktigt, att samhället på olika
sätt söker underlätta möjligheterna för
de kvinnor — ensamstående eller gifta
— som har små barn och som själva
önskar uppehålla sitt förvärvsarbete,
att göra detta och också gör det ekonomiskt
lönsamt för dem att behålla
sitt förvärvsarbete. Det är dock ett alltför
ensidigt och på lång sikt ej lyckligt
betraktelsesätt, som ibland framskymtar,
att se förvärvsavdraget uteslutande
ur arbetsmarknadssynpunkt,
där en för tillfället rådande konjunktur
blir avgörande för de åtgärder som
just då ter sig särskilt motiverade. Barnens
behov av vård och tillsyn måste,
såsom någon uttryckt det, med andra

124 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ord göras konkurrenskraftigt gentemot
arbetsmarknadens krav.

Daghemmet, i och för sig utmärkt
och behövligt i vårt samhälle med den
ledning som där ges barnen av fackutbildad
personal, innebär dock ej enligt
min uppfattning ideallösningen.
Den kollektiva vården kan aldrig ersätta
det individuella omhändertagandet
i det egna hemmet, även om man
inom daghemmet söker så långt sig
göra låter tillgodose barnens individuella
behov. Medan jag är inne på
daghemsfrågan, vill jag uttala min anslutning
till uppfattningen om familjedaghemmen
som en tilltalande vårdform
och en god komplettering till de
gängse daghemmen. Det har ju också
allmänt omvittnats, att denna vårdform
är av stort värde. Därför skulle jag önska
att denna verksamhet ytterligare utökades.
Jag är medveten om att också
här avvägningsfrågan gör sig gällande.
Det har med rätta konstaterats, att den
ersättning som för närvarande utgår
är relativt låg, även om ersättningen
varierar i olika kommuner, och att det
vore önskvärt att en höjning kommer
till stånd.

Då lurar tyvärr alltid risken att den
goda kvaliteten kan åsidosättas. Därför
medför en utökad verksamhet vidgade
inspektionsuppgifter. Dessutom
krävs omsorgsfulla åtgärder av de kommunala
myndigheterna för att stabilisera
familjedaghemsverksamheten och
för att undvika för många familjedaghem
av tillfällig karaktär. Med de anspråk
man bör uppställa tycker jag
det vore riktigt, att staten på något
sätt bidrog till kostnaden för familjedaghemmen
inom ramen för det ökade
anslag, som departementschefen förordar
i årets statsverksproposition till
bland annat daghemsverksamhéten.

När jag tidigare berörde förvärvsavdraget
i förhoppning om att skatteexpertisen
och den nu sittande skatteberedningen
kommer att behandla denna
fråga för att nå fram till en bättre

utformning än den vi för närvarande
har, så är det med ett tvåfaldigt syfte:
för att främja dels familjeekonomien
och dels familjesämmanhållningen. Vårt
moderna samhälle innebär ovedersägligen
många påfrestningar på familjegemenskapen,
och jag tror därför det
finns grundad anledning att på alla sätt
söka medverka till att knyta samman
den enhet som begreppet familj, även i
vidare bemärkelse, innebär. Det gäller
nämligen i hög grad också samhörigheten
mellan den äldre och den yngre
generationen. Vår bostadsbrist, trångboddhet,
bostädernas utformning och
båda makarnas förvärvsarbete är några
av de orsaker, som bidrar till att
det inte längre ter Sig så lätt som förr
att ge en närstående gammal anhörig
vård och tillsyn .nom hemmets väggar.
Måhända — och tyvärr vill jag
tillägga — brister det nog också mången
gång, även när de här uppräknade hindren
fattas, i fråga om vilja att påtaga
sig uppgifter som inkräktar på den
personliga bekvämligheten.

För de många ensamboende gamla
utgör hemsamaritkåren en stor tillgång.
Vilken känsla av trygghet innebär det
inte att veta, att det finns möjligheter
att få hjälp och tillsyn, då krafterna
avtar och man inte längre kan reda
sig själv! Det vore glädjande om utbildningen
av hemsamariter kunde göras
sä attraktiv som möjligt, så att rekryteringen
till kurserna säkrades. Påbyggnadskurser
för mera kvalificerade
uppgifter inom den öppna vården för
långvarigt sjuka, vilka skulle göra hemsamariten
mera skickad för sin uppgift,
är en utveckling jag skulle önska.
Måhända skulle den socialpolitiska
kommittén, som sysslar med till åldringsvården
hörande frågor, kunna ägna
uppmärksamhet häråt.

Det förefaller mig i detta sammanhang
ej riktigt och ur rekryteringssynpunkt
föga tillfredsställande att finansieringen
av hemsamaritkurserna blir
undanskymd söm en icke specificerad

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 125

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

del i arbetsmarknadsstyrelsens anslag
under rubriken »Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande». Dessa kurser
är sannerligen ej av temporär natur och
har ej med arbetslösheten att göra, eftersom
ett ständigt och stegrat behov
av en sådan utvidgning gör sig gällande.

Herr talman! Jag har här tagit upp
några få frågor från principiella utgångspunkter.
Jag har velat framhålla
hur väsentlig jag anser avvägningen
vara för att de statliga åtgärder, som i
olika avseenden vidtages, ej skall för
mycket ingripa och länka in den enskilda
människan i den ena eller den
andra riktningen, så att hennes självklara
frihet och eget val därigenom beskäres.
En avvägning är också nödvändig,
när det gäller att tillgodose behovet
av vård och tillsyn, mellan kollektiva
anordningar och individuell omvårdnad
— det må gälla barn eller åldringar
— så att statliga åtgärder icke —
måhända utan sådan avsikt — kommer
att bidra till att försvaga den naturliga,
riktiga och för den enskilde värdefulla
gemenskap och fasta förankring som
hem- och familjeinstitutionen innebär.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Fröken Wetterström
sade att jag misstänkliggjort högern för
att inte riktigt ha sinne för sociala reformer.
Men vad jag sade var endast
att jag inte upptäckt på vilket sätt högern
tänkte spara — om sparprojekten
var de vanliga, de som går ut över de
sociala anslagen. Och eftersom jag just
tog upp frågan om barnbidragen och
stödet till barnfamiljerna undrade jag:
Är det barnbidragen man tänker spara
på eller är det några andra rent familjestödjande
åtgärder man tänker dra in
på?

Nu sade fröken Wetterström ingenting
om det. Hon var bara litet upprörd
och framhöll, att vad hon ville var att
valmöjligheterna för kvinnorna inte

skulle beskäras. De gifta kvinnorna skulle
kunna stanna kvar i hemmet och
vårda sina barn eller skaffa sig ett arbete
utanför hemmet.

Det vore roligt att få litet närmare
utvecklat, hur fröken Wetterström menar
att valmöjligheterna kan vidgas.
Hur jag med min lilla hjärna räknat ut
att valmöjligheterna kan vidgas sökte jag
visa i mitt inlägg. Men hur fröken Wetterströms
hjärna arbetade blev jag inte
klok på, och jag fick ingen vägledning
om hur man borde skydda valmöjligheterna
för kvinnorna.

Inte heller blev jag klok på vad fröken
Wetterström menade när hon talade
om daghemmen. Vill fröken Wetterström
öka beståndet av daghem — familjedaghem
eller andra •—• eller bara
göra en annan fördelning av den ökning
som skett? Vill hon att ökningen
skall vara lika stor som den varit men
bestå av flera familjedaghem? Jag vill
inte diskutera dessa familjedaghem. De
kan vara bra men de har också uppenbara
brister. Det är dock ingen som
vägrar att begagna sig av familjedaghem,
om det är en svår situation. Men
vad vill fröken Wetterström egentligen
på denna punkt och vad vill hon när
det gäller mödrarna? Skall de stanna
hemma hos sina barn, och skall man
öka förvärvsavdraget?

Jag tycker att fröken Wetterströms
resonemang liknar en artikel häromdagen
i Medborgaren, där man sökte
medla mellan ett par arga motståndare.
Den ena förde hemmakvinnornas talan,
och den andra talade mest för de förvärvsarbetande
kvinnorna, och så sökte
man få fram en medelproportional.
Men inte skapar sådant någon klarhet.
Kan inte fröken Wetterström förklara
sig litet?

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Herr talman! Får jag säga till fru
Eriksson att jag ingalunda var upprörd.

126 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag tyckte bara det var onödigt av fru
Eriksson att misstänkliggöra det som
kommer från borgerligt håll.

Jag har inte nämnt barnbidragen. Jag
tycker nämligen vi inte skall dra in
dem i debatten eftersom vi vet att barnbidragsfrågan
kommer att utredas.

Vad valmöjligheterna beträffar — jag
beklagar om jag inte har samma förmåga
att uttrycka mig klart som fru Eriksson
kanske har — sade jag, och det vidhåller
jag, att vi måste utforma vår skattelagstiftning
så att effekten av den ej
blir dirigerande i ena eller andra riktningen
mot förvärvsarbete eller arbete
i hemmet. Kvinnan skall ha sin fulla
frihet att själv välja. Det är en avvägningsfråga,
och jag tror inte att vare
sig fru Eriksson eller jag sitter inne
med patentlösningar. Man får söka sig
fram på olika vägar.

När det gäller daghemmen har jag
framhållit — och jag vet inte om jag
kunnat göra det tydligare — att de är
nödvändiga och förträffliga i sitt slag.
Men vi kan behöva kompletteringar och
där tycker jag, som jag sade, att familjedaghemmen
är en god lösning.
Dessutom har jag sagt — och det står
jag för — att hur bra daghem det än
finns och hur förträfflig personal som
än är knuten till dessa, så kan de enligt
min uppfattning ändå aldrig uppväga
den personliga vård som ges i ett
hem.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Fröken Wetterström säger
att detta är en avvägningsfråga och
att man inte skall beskära friheten. Men
det finns väl ingen lagstiftning som beskär
friheten när det gäller om en kvinna
skall stanna hemma eller vara ute i
arbetslivet. Vad som många gånger beskär
friheten för kvinnorna i detta fall
är det ekonomiska läget, att de inte har
möjlighet att existera, om de inte har
arbete. Eller också kan de inte ta arbete,
därför att de ingenstans kan läm -

na sina barn. Det är dessa frågor man
får ta ställning till.

Att säga att det rör sig om avvägningsfrågor
o. d. är endast allmänna
talesätt. Jag har fortfarande inte fått
någon klarhet i om fröken Wetterström
anser det nödvändigt att utöka beståndet
av daghem av den ena eller den
andra sorten. Men behövs det fler daghem
skall vi anstränga oss för att skaffa
sådana.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Bostadsförmedlingarna
och deras verksamhet har på sista tiden
tilldragit sig särskild uppmärksamhet i
såväl tidningspressen som i radio och
television. Ett par interpellationer om
bostadsförmedlingarnas arbete har
ställts i riksdagens båda kammare. Orsaken
har närmast varit ett aktuellt
fall i Norrköping. Beklagligtvis har debatten
inte varit särskilt nyanserad, och
allmänheten kanske har fått den uppfattningen,
att förhållandena inom bostadsförmedlingen
praktiskt taget är
likartade över hela landet.

I ett radioprogram, som gällde bostadsförmedlingarna
och arbetet inom
dessa, förekom en debattuppläggning,
som jag måste beteckna som i högsta
grad olycklig och missvisande. Först
tilläts radioinledaren att göra en mycket
skarp kritik mot bostadsförmedlingarna
i de tre största städerna, och därefter
kopplades bostadsförmedlingarnas
föreståndare i de berörda städerna in
för att besvara vissa frågor kring förmedlingsverksamheten.
Ingen av förmedlingsföreståndarna
visste vad inledaren
sagt om verksamheten på deras
orter och var alltså inte i tillfälle att ta
del av de kritiska synpunkterna eller att
i sakdebatt bemöta påståendena.

Det är ganska naturligt att dessa ansvariga
tjänstemän var djupt upprörda
efteråt, när de fick höra radioprogrammet
i dess helhet. Jag vill från denna
talarstol beklaga, att en sådan debattform
tillämpas i Sveriges radio.

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 127

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

Bostadsförmedlingarnas arbete är under
nuvarande svåra förhållanden på
bostadsmarknaden ytterst krävande och
det fordras stor erfarenhet, väl genomtänkta
regler och ett utomordentligt
samarbete med byggande organisationer,
fastighetsägarsammanslutningar
och kommunala myndigheter för att
man skall nå goda lösningar för de
många bostadssökande. Vad bostadsförmedlingarna
framför allt behöver är
allmänhetens förtroende. De bygger som
bekant sin verksamhet på frivillighetens
grund. Häri ligger svagheten. Varje ansvarsmedveten
bostadsförmedlingsledning
måste också vara angelägen om att
skaffa sig så klara riktlinjer och bedömningsregler
som kan åstadkommas
för att kunna göra en rättvis fördelning
av de lägenheter som står till deras
förfogande.

Styrelseledamöterna och tjänstemännen
i bostadsförmedlingarna i de tre
största städerna, Stockholm, Göteborg
och Malmö, har sedan mer än 10 år
tillbaka haft årligen återkommande konferenser,
växelvis hos varandra. Därvid
har man diskuterat inbördes clearingförfarande,
gemensamma bedömningsregler
vid fördelningen av bostäderna,
förturstillämpning och organisation
inom förmedlingarna och frågor där
likartade bedömningsgrunder skulle
kunna tillämpas. Hänsyn måste naturligtvis
tagas till vissa olikheter på varje
plats. Men man har varit angelägen om
att i stort sett arbeta efter ungefär
samma principer.

Utöver dessa konferenser har såväl
tjänstemännen som förtroendemännen
haft tillfälle att ingående studera berörda
städers organisation av bostadsförmedlingarna,
och det har dessutom vid
flera tillfällen uppdragits åt bostadsförmedlingarnas
ledande tjänstemän att
ingående dryfta tekniska och administrativa
frågor liksom tillämpningsregler
m. m, och att framlägga förslag
till lösningar för respektive styrelser.
Man har i dessa tre städer verkat för att

i bostadsförmedlingarnas styrelser skall
placeras förtroendemän, som i största
utsträckning representerar konsumenterna.
Produktionsintresset har medvetet
hållits tillbaka. Bostadsförmedlingen
i Malmö sorterar direkt under fastighetsnämnden
och har ingen särskild
bostadsförmedlingsstyrelse. F astighetsnämndens
styrelse utser inom sig en
nämnd eller delegation, vald efter parlamentariska
regler. Ingen som sitter i
denna nämnd representerar producenterna.
Sammansättningen i Stockholms
och Göteborgs bostadsnämnder är sådan,
att konsumentintresset är starkt
dominerande. Någon lagstiftning om
obligatorisk kommunal bostadsförmedling
finnes ej i Sverige. Däremot äger
kommunen rätt att inrätta frivillig bostadsförmedling.

Malmö stads bostadsförmedling grundar
sin verksamhet på ett beslut av
stadsfullmäktige i Malmö så långt tillbaka
i tiden som 1912. Organisationen
firar alltså i år femtioårsjubileum som
bostadsförmedling och har fungerat
under tider då det rått fri hyresmarknad
lika väl som under tider då det varit
hyresreglerande marknad. I Stockholm
och Göteborg började förmedlingarna
sin verksamhet i slutet av
1940-talet, medan övriga kommuners
bostadsförmedlingar som regel tillkommit
senare.

Det viktigaste för en bostadsförmedling
är att kunna disponera så många
lägenheter som möjligt, såväl i det nya
som i det gamla bostadsbeståndet. I de
tre städer det här gäller disponeras 90
till 95 procent av nyproduktionen. I
Malmö lämnar såväl Kommunala bostadsaktiebolaget
som HSB och Riksbyggen
hela sin årliga nya bostadsproduktion
till bostadsförmedlingen och
även de privata byggmästare eller byggnadsföretagare,
som bygger med statliga
lån eller lån med räntegaranti, lämnar
sin produktion till bostadsförmedlingen.
I mycket stor utsträckning är förhållandet
detsamma med byggmästare eller

128 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

byggnadsföretag, som bygger utan statliga
lån.

Men det är inte bara inom det nya
beståndet, som överenskommelser har
träffats om disponerande av bostäder.
Även i det äldre bostadsbeståndet har
det lyckats bostadsförmedlingen att träffa
överenskommelse med fastighetsägarföreningen,
att föreningen skall
rekommendera sina medlemmar att ställa
ledigblivna lägenheter till förmedlingens
disposition. Som exempel på
att det kan lyckas väl med den frivilliga
överenskommelsen vill jag nämna att

1958 förmedlades 1 756 nybyggda lägenheter
i Malmö, medan inte mindre än
1 752 utbyteslägenheter ställdes till förmedlingens
förfogande. Det rör sig om
sammanlagt 3 508 lägenheter det året.

1959 förmedlades 3 035 nybyggda lägenheter
och 2 041 äldre lägenheter, alltså
ett sammanlagt antal av 5 076. För 1960
var motsvarande siffror 2 034 och 1 346
eller sammanlagt 3 380. Under en tioårsperiod
har 20 648 nybyggda lägenheter
tillförts bostadsförmedlingen och 13 871
äldre lägenheter förmedlats och uthyrts
genom förmedlingens försorg. Det utgör
en sammanlagd summa av 34 519
lägenheter.

Trots den starka nybyggnadsverksamheten,
som betydligt ökat under de
senare åren, är det ju känt att Malmö,
liksom Stockholm och Göteborg, har en
mycket stor bostadsbrist. Om jag nämner
att under en femårsperiod har
Malmö ökat med över 4 000 invånare
per år, så förstår var och en, att man
trots stora ansträngningar inte kunnat
bygga ifatt bostadsbristen. Samma gäller
även för Göteborg och Stockholm.

På sista tiden har såväl bostadsstyrelsens
som arbetsmarknadsstyrelsens
representanter tillsammans med de
kommunala myndigheterna vidtagit
extra åtgärder för att dels öka byggnadsarbetskraften
på de mest utsatta
bristorterna och dels sörja för att en
extra bostadskvot tilldelas berörda orter.
I årets statsverksproposition före -

slås exempelvis, att cirka 5 000 lägenheter
av de 75 000 som nämnts reserveras
som extra kvot för orter med
mycket stor bostadsbrist.

Svårigheterna på bostadsmarknaden
gör att förmedlingarna nödgas tillgripa
ett fördelningssystem, där man inte barn
ensidigt tar hänsyn till anmälningstiderna
utan tvingas att pröva förtursrätt för
vissa bostadssökande. Detta särskilda
hänsynstagande gäller exempelvis för
familjer i av hälsovårdsnämnden utdömda
fastigheter och vid svåra sjukdomsfall,
trångboddhet eller vid andra
speciella, mycket noga kontrollerade
förhållanden. Det bör också understrykas,
att man ibland nödgas beakta behovet
av bostäder för läkare och annan
sjukvårdspersonal, viss lärarpersonal
och vissa industriers oundgängliga behov
av bostäder för specialarbetskraft,
som inte kan anskaffas på orten. Det
bör nämnas att det inte finns någon särskild
industrikvot i Malmö.

Förtursfallen prövas ytterst ingående
och kontakt tages med såväl sjukhusdirektion
och skolmyndighet som länsarbetsnämnd,
som har att styrka bostadsbehoven
men också förstår ansvaret
som vilar på förmedlingen i fråga
om förtur.

Att en sådan ingående prövning är
nödvändig är naturligt, ty förmedlingen
måste ta stor hänsyn till de långa väntetider
som en del bostadssökande har i
förmedlingsregistret. Jag kan försäkra,
att förtursfallen beredes på det noggrannaste
och att man inte tillämpar
något slumpmässigt eller godtyckligt
förfarande. Den särskilda delegationen
inom bostadsförmedlingen är ansvarig
för bl. a. uttagningarna i nybyggnadsfastigheter
och för förturerna. Protokoll
över sammanträdena föres och särskild
föredragning och skriftlig redogörelse
lämnas för varje ärende, när det
gäller förtursärendena. Barnfamiljerna
och deras bostadsproblem ägnas särskilt
stor uppmärksamhet. Bl. a. kan
nämnas, att Malmö stad har satt som

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 129

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

villkor att en viss del av bostäderna i
alla statsbelånade hus reserveras för
barnfamiljer och pensionärer.

Detta gäller även för bostadsrättsfastigheter
där staden betalar insatsen för
dessa familjer, när de är i små ekonomiska
omständigheter. Familjerna betalar
sedan vanlig hyra.

Att närmare redogöra för alla detaljer
i de principer och regler som tilllämpas
skulle ta för lång tid, och jag
vill bara understryka att de som sysslar
med praktiskt förmedlingsarbete också
måste ta rent mänsklig hänsyn och inte
låsa sig fast i bestämmelser på sådant
sätt, att man inte kan tillämpa smidighet
när så erfordras.

Jag tar ett exempel. Om en hälsovårdsnämnd
dömer ut en bostad såsom
hälsofarlig för en barnfamilj, så måste
bostadsförmedlingen så snabbt sig göra
låter ingripa för att hjälpa denna familj
till en bostad, även om det skulle
vara så, att familjen inte har tillräckligt
lång anmälningstid i bostadskön.
Ja, bostad måste tilldelas familjer vid
vissa tillfällen då de inte ens är anmälda
i bostadskön. Det kan nämligen
finnas fall, där ett ingripande är absolut
nödvändigt.

I det praktiska arbete som bostadsförmedlingen
utför är det väl klart att
det någon gång kan inträffa misstag vid
bedömningar, men misstagen är enligt
min uppfattning små och man kan lugnt
utgå ifrån att de som handhar bostadsförmedlingsuppgifterna
gör sitt yttersta
för att undvika orättvisor och felaktiga
bedömningar.

Det har i den debatt som rört sig om
bostadsförmedlingarna också föreslagits
slopande av hyresregleringslagen. Jag
vill bestämt varna för ett slopande av
hyresregleringslagen på orter där det
råder bostadsbrist. Det skulle göra ont
värre.

Vi har nyligen sysslat med en rad
uppsägningsärenden i saneringsfastigheter
i den stad jag representerar. Flera
hundratals hyresgäster har uppsagts för

avflyttning från dessa saneringshus.
Skulle inte möjlighet ha förelegat att
begagna sig av hyresnämnden och dess
bedömning i dessa uppsägningsfall, så
skulle man stått inför hart när olidliga
förhållanden på bostadsmarknaden.
Hyresgästerna skulle ha ställts på gatan
utan att kunna få anvisning på en någorlunda
hygglig bostad. Staden har
ingenting emot att det saneras. Tvärtom!
Det har träffats överenskommelser mellan
byggmästare och fastighetskontor
om att ett visst antal saneringsbostäder
varje år skall utmönstras, och bostadsförmedlingen
har förklarat sig beredd
att hjälpa till att anskaffa bostäder till
de utsanerade. Men staden måste själv
bestämma takten i saneringen och vill
ha en överblick över denna sanering.
Det är nämligen ett stort antal familjer
i små ekonomiska förhållanden, som
bor i detta saneringsbestånd. Dessa familjer
måste hjälpas och de kan under
inga förhållanden flytta in i det nya
bostadsbeståndet på grund av sina begränsade
inkomster. De måste i stället
placeras i det äldre beståndet. Att ta itu
med hela denna omflyttningshistoria är
för bostadsförmedlingen en högst komplicerad
fråga, som kan kräva 4 å 5 lägenhetsbyten.
Om inte hyresnämnderna
■— som fått särskild hemställan från fastighetskontoret
om att i alla uppsägningsärenden
i saneringsfastigheter hålla
kontakt med bostadsförmedlingen —
hade funnits och bevakat tiden för uppsägningarna,
så skulle verkliga katastrofer
inträffat och stadens ansvariga myndigheter
hade inte kunnat bemästra
den situation som hade uppstått.

Jag vill därför bestämt varna för en
allmän snabb avveckling av hyresregleringslagen
på de orter där sådana bostadsförhållanden
råder, att det är nödvändigt
att de kommunala myndigheterna
med hyresregleringslagens hjälp
har ett grepp över utvecklingen.

De förhållanden, som jag här skildrat,
gäller inte bara Malmö utan, som
jag tidigare nämnt, såväl Stockholm som

5 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 3

130 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Göteborg. Vi arbetar i dessa städer efter
i stort sett samma principer. Vi
disponerar den tilldelade bostadskvoten
på ungefär liknande sätt och använder
de resurser vi har till att efter
bästa förmåga och efter gemensamt uppgjorda
riktlinjer lösa de besvärliga problem
som föreligger. Det finns emellertid
bara en säker väg ut ur bostadsbristen.
Det är att bygga fatt den, och
detta är vi fullt på det klara med.

Storstäderna har under de senaste
åren haft god hjälp av de statliga myndigheterna
med en utökning av kvoten.
Men till dess att man bemästrar
läget på bostadsmarknaden genom en
bättre tillgång på bostäder, så måste
man driva en aktiv och genomtänkt
bostadsförmedlingspolitik, där man
handlar under stort ansvar och med
hänsyn till alla de faktorer, som man
måste ta med i bilden, när det gäller
en så viktig fråga som bostadsfrågan.
Jag vill inte försvara felaktigheter och
orättvisor som begåtts. Jag vill endast
betona, att det är oriktigt att bedöma
all bostadsförmedlingsverksamhet efter
en mall och inte ta med i bilden att
det finns en rad tjänstemän och kommunala
förtroendemän, som lägger ner
ett jättearbete för att på ett objektivt
och rättvist sätt och med största ansvar
lösa sin svåra uppgift.

Av denna översikt torde framgå, att
det finns orter, där bostadsförmedlingarna
fungerar bra, med gott kommunalt
stöd, efter bestämda principer och
med stor förståelse från de byggande
organisationerna samt med goda möjligheter
alt träffa frivilliga överenskommelser.
Där sådan jordmån finns, finns
också goda betingelser för att med hänsyn
tagen till de resurser, som står till
förfogande, fördela bostäderna med såväl
den enskildes som samhällets bästa
för ögonen.

Jag går ut ifrån att de som nu kritiserar
bostadsförmedlingarna är beredda
att föreslå positiva åtgärder och
stödja de förslag, som syftar till bättre

lösningar. I annat fall blir kritiken i
hög grad negativ.

Den bästa lösningen är enligt min
uppfattning införande av en obligatorisk,
kommunal bostadsförmedling, något
som för övrigt sedan lång tid aktualiserats
i en rad riksdagsmotioner.
Skulle man inte vilja stödja detta förslag,
så finns det en annan bra lösning,
nämligen alt i bestämmelserna
för statliga bostadslån införa skyldighet
att ställa nyproduktionen till bostadsförmedlingarnas
förfogande. Enbart
ett sådant beslut skulle bli av mycket
stort värde för all förmedlingsverksamhet.
En samlad aktion för utvidgade
frivilliga överenskommelser i fråga om
det äldre bostadsbeståndet är också
nödvändig.

Jag skulle slutligen vilja uttala en förhoppning
om att man med statsmakternas
medverkan snarast möjligt får till
stånd en utredning, som syftar till en
översikt över bostadsförmedlingsverksamheten
och som leder till positiva åtgärder
för att komma till rätta med de
missförhållanden, som kan råda på en
del orter.

Ge bostadsförmedlingarna effektiva
vapen och de kommer att begagna sig
av dem på bästa sätt!

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Då jag i dag har begärt
ordet är det för att tala om ett ämne
som jag många gånger förut berört i
denna kammare. Det är inte bara därför
att jag känner mig uppfordrad av
fru Eriksson i Stockholm att deklarera
min inställning till hemmakvinnornas
problem, utan jag känner det som en
oavvislig plikt att återkomma till den
mängd av problem som måste lösas för
att kvinnor av olika kategorier skall vederfaras
full rättvisa.

Under senare år har väl dessa problem
tillvunnit sig alltmera ökad för -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 131

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ståelse och i riksdagens behandling av
dem har de kommit att betraktas som
väsentliga. Anledningen därtill är kanske
framför allt arbetsmarknadens stegrade
krav på kvinnlig arbetskraft. Detta
bl. a. gör att vi måste tänka om i vissa
avseenden. Nancy Erikssons fråga:
»Skall mödrarna stanna hemma och
sköta sina barn eller skall de ut i yrkesarbete?»
verkar på mig närmast förlegad.
Vi måste sluta upp att dela in
kvinnorna i sådana kategorier som
hemmakvinnor och yrkesarbetande. Det
finns inte längre några fasta avgränsningar
mellan dessa båda begrepp. De
flesta kvinnor kommer under sin aktiva
tid att växla mellan hem och yrkesarbete,
och samhället måste hjälpa till så
att kvinnorna kan fullgöra den dubbla
rollen som mödrar och förvärvsarbetande.

Att lösa vårdnadsfrågorna i hemmet
är givetvis det centrala problemet. Det
mest rationella ur ekonomisk synpunkt
skulle enligt fru Eriksson vara att barnen
lämnades på daghem och hustrun
arbetade utanför hemmet och dessutom
utförde hemarbetet. Jag tror inte att det
i längden är ekonomiskt att hustrun sliter
ut sig för att hinna med ett så pressande
dubbelarbete som det blir för de
flesta med långa resvägar och dåliga
bostadsförhållanden. Er många synpunkter
tror jag att det vore lyckligast
om mamman kunde vara hemma hos
barnen, då de är riktigt små, och sedan
så småningom slussas ut i förvärvsarbetet
genom till en början deltidsarbete.
Det gäller att göra dessa övergångar
mellan hem och yrke så smidiga som
möjligt. Det är inte alltid så lätt för en
kvinna, som under många år ägnat sig
åt hem och barn, att ge sig ut i förvärvslivet.
Hon kanske inte är så helt
ung och hon kanske saknar arbetsvana,
även om hon tidigare utbildat sig för
något yrke. Hon behöver uppmuntran
och i allmänhet vidareutbildning eller
i vissa fall omskolning. Normalt sett
kan man räkna med att de mödrar, vil5*
— Andra kammarens protokoll 1962,

kas barn kommit upp till skolåldern,
önskar förvärvsarbete utanför hemmet
antingen av ekonomiska skäl eller för
att komma ut i arbetsgemenskap.

Om vi först ser på den hemarbetande
kvinnans villkor, kan vi till en början
konstatera, att samhället i åtskilliga
hänseenden privilegierar familjer med
hemarbetande hustrur, bl. a. genom att
hustruns arbetsinsats i hemmet är obeskattad.
Jag kan inte hålla med fru
Eriksson då hon säger, att familjer med
hemarbetande hustrur har sämre standard
än när båda makarna förvärvsarbetar.
Ty fru Eriksson måste väl mena
de fall, där i ena fallet mannen förtjänar
hela inkomsten och i andra fallet
båda makarna tillsammans har samma
inkomst. I det första fallet tillför givetvis
den hemarbetande hustrun genom
sitt arbete ett tillskott till familjen. Gör
man jämförelsen mellan familjer med
olika inkomster, får man givetvis alltid
fram olika standard, men det kan inte
vara det fru Eriksson menat. Jag vill
inte för min del föreslå någon ändring
i fråga om beskattningen av hustruns
hemarbete, men onekligen leder det till
vissa nackdelar för hustruns del t. ex. i
fråga om sjukförsäkring och ATP-pension.
Det senare anser jag vara en mycket
allvarlig brist, som på ett eller annat
sätt måste lösas om kvinnorna skall
bli likaberättigade i samhället.

Enligt min mening bör man eftersträva
en självständig pensionsrätt för gifta
kvinnor, både för dem som tidigare haft
förvärvsarbete och för dem som gift sig
så pass unga att de inte utövat något
yrke före äktenskapet. Rent praktiskt
kan detta lösas på olika sätt. Man kan
tänka sig att hustrun under de år hon
utövar barnavårdande uppgifter får
vissa fria poäng och att hon därefter
själv eller genom mannen erlägger de
avgifter som erfordras. I många fall tillgår
det nu så att arbetsgivaren betalar
in ATP-avgifter, som aldrig kan leda
till någon pension för vederbörande,
därför att inkomsten inte överstiger
Nr 3

132 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det basbelopp som fordras för ATP. I
den mån hustrun har ett deltidsarbete,
som inte i och för sig skulle berättiga
till pension kunde de felande poängen
erhållas på det sättet att hon fick vissa
poäng för sitt hemarbete. Då hon sedan
övergår till fulltidsanställning utanför
hemmet, skulle hon redan ha så många
tjänsteår, att hon får möjlighet att intjäna
full pension till den ordinarie
pensionsåldern. För att hustruns hemarbete
skall bli pensionsgrundande
fordras givetvis att man kan komma
fram till några normer för värdering av
hennes arbete i hemmet. Vi har från
folkpartihåll under flera år motionerat
om att få till stånd en sådan utredning
och har även i år förnyat detta krav.
Det förefaller mig nödvändigt att en sådan
utredning kommer till stånd. Till
de tidigare skäl vi anfört, bl. a. vikten
av att kunna beräkna värdet av hustruns
arbete då det gäller skadestånd och underhållsbidrag,
kommer nu att man
måste få någon utgångspunkt för beräkning
av ATP-avgiften. Socialstyrelsen
har gjort en genomsnittlig beräkning
och kommit fram till cirka 7 500 kronor
för hustruns hemarbete, men då värdet
av det i mycket hög grad varierar i olika
familjetyper, måste man enligt min
uppfattning komma fram till en metod
som inrymmer möjlighet till individuell
bedömning men där normerna är fastslagna.

Om man nu kan säga att familjen med
hemarbetande hustru i viss mån är privilegierad
av samhället, så gäller detta
inte hustrun personligen utan enbart i
hennes förhållande till mannen och familjen.
Den dag hon ställs ensam med
större eller mindre försörjningsskyldighet
mot barn och med otillräckliga underhållsbidrag
och bidragsförskott
kommer hon inte längre i åtnjutande
av samhällets välvilja på samma sätt
som tidigare. Hon har ofta svårt att få
en välavlönad anställning på grund av
att hon saknar yrkesskicklighet. Det är
ont om daghemsplatser för hennes barn,

hon har svårt att klara sig då barnen
eller hon själv blir sjuka, och hon har
för närvarande i allmänhet ingen egenpension.

Den allmänna välståndsutveckling,
som ägt rum under senare år, har inte
kommit dessa kvinnor till del, vilket fru
Eriksson också påpekade. Vi tänker här
på alla de ensamstående kvinnor, ogifta,
förut gifta eller änkor, med försörjningsplikt
mot barn. De flesta av dem
lever på en mycket låg standard. Den
undersökning som nyligen publicerades
visar, att en stor del av dem var
beroende av socialvården för att klara
livets nödtorft. Vi har från folkpartiets
sida bl. a. velat stödja denna grupp
kvinnor genom att ge dem samma förvärvsavdrag
som gifta kvinnor.

Liksom förra året har vi också i år
föreslagit en utbyggnad av förvärvsavdraget
över huvud taget för att det bättre
skall motsvara de verkliga merkostnaderna
för barnens omhändertagande
och vård under moderns förvärvsarbete.
Jag tycker det är inkonsekvent av fru
Eriksson, då hon tar avstånd från förvärvsavdraget
samtidigt som hon medger,
att den dyraste vårdkostnaden för
barnen har den familj, där hustrun förvärvsarbetar
och anställer annan arbetskraft
för hemarbetet. Jag tror att ett
förhöjt förvärvsavdrag skulle väsentligt
bidra till de gifta kvinnornas villighet
att åta sig arbete utanför hemmet.

Som jag tidigare påpekat har det blivit
ett samhällsintresse att få ut kvinnorna
på arbetsmarknaden, men vi kan
inte begära, att de skall ge sig ut från
hemmen, om de inte erbjuds arbete på
skäliga villkor. Dit hör också frågan om
lika lön. Jag skall inte särskilt uppehålla
mig vid det problemet i dag, men
jag vill bara upprepa en fråga, som jag
ställt många gånger tidigare: År det inte
tid för Sverige att nu ratificera likalönskonventionen? Vidare

måste vi i ökad usträckning
understödja daghemsverksamhet både i
offentlig regi och i familjedaghem. För

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 133

Vid

att inte åstadkomma någon oklarhet vill
jag ytterligare säga att jag anser att vi
bör inrätta nya daghem och att vi dessutom
bör understödja familjedaghemmen
med statsmedel.

Slutligen kan jag inte underlåta att
peka på vikten av bättre service för dem
som arbetar utanför hemmet. Genom en
systematisk stadsplanering flyttas bostadsbyggandet
ut i allt vidare cirklar
från stadens centrum, vilket för de flesta
för med sig länge restider morgon och
kväll och hemkomst vid tidpunkter, då
alla butiker normalt är stängda. Skall
man handla i centrum och bära med sig
varorna hem? Borde man inte i stället
ge möjlighet för inköp på bostadsorten
genom att medge butikerna att hålla öppet
om kvällarna i ökad utsträckning?
För det fordras en uppmjukning av butiksstängningslagen.

Ett näraliggande problem är de inköp
som sker vid veckoskiften och helger
i butiker i stadens centrum. Varför
kan det inte finnas liknande butiker
i förorterna, då det nu visat sig föreligga
ett så stort behov av dem? Nu
måste de som bor i Farsta ta tunnelbanan
till centrum för att köpa de varor
de bar behov av vid dessa tillfällen, såvida
de inte kan finna dem i kiosker eller
automater som ibland finns på närmare
håll. Det är att märka att dessa
kiosker också på grund av denna lagstiftning
bara kan tillhandahålla ett
mycket begränsat varusortiment. Här
skulle behövas en betydande uppmjukning,
om dessa försäljningsställen verkligen
skall kunna tjäna sin uppgift. Det
är ju löjligt att en korvförsäljare skall få
sälja varm korv med senap men inte med
ketchup, som man sett i tidningarna under
den sista tiden. Även automathandeln
skulle kunna utbyggas betydligt
sedan man sett vilket behov den redan
nu visat sig fylla. Det är anmärkningsvärt
att de varor, som tillhandahålls i
kiosker och automater, i regel är lagervaror
och inte färskvaror. Det är ju de
senare man har stort behov av att för -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

nya under helgerna. Enligt min uppfattning
är det mera slentrian än verkliga
skäl som står hindrande i vägen för en
bättre inköpsservice.

Jag är helt medveten om, herr talman,
att många av de problem jag nu påtalat
skulle kunna lösas med god vilja
och en mera fördomsfri inställning. Jag
vill helt instämma i fru Erikssons
önskan att vi skall kunna lösa dessa
frågor liksom många andra i samförstånd,
men jag tror att det är nödvändigt
att vi gör klart för oss att vi inte
kan uppskjuta det alltför länge.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Gärde Widemar
sade att jag tog avstånd från tanken på
en höjning av förvärvsavdraget. Jag
ifrågasatte i själva verket om man genom
att höja förvärvsavdraget till 3 000,
4 000 eller 5 000 kronor skulle komma
rättvisan närmare, om man med rättvisa
menar att göra det lika lönande för
en hustru att stanna i hemmet och sköta
sina barn som att ha förvärvsarbete.
Nu säger man att det sker en ekonomisk
orättvisa mot förvärvsarbetande
husmödrar. Man vill mildra den genom
att ge förvärvsavdrag. Jag tvivlar på att
man kan driva det resonemanget hur
långt som helst. Därför sade jag att det
vore riktigt att en man som har hemmahustru
fick förvärvsavdrag. Det kan
inte vara så stor skillnad. Ur samhällets
synpunkt kan det inte vara något
stötande att mamman sköter sina egna
barn. Det kan inte vara mera stötande
än att man anställer någon för det. Det
borde egentligen kunna diskuteras ett
förvärvsavdrag där också, om man vill
ta hänsyn till vad vården kostar.

Fru Gärde Widemar säger vidare att
man borde ge ATP till kvinnor som har
inkomster som är så låga att de inte
kommer upp till basbeloppet. Då vet jag
inte hur hon räknar. Skall dessa kvinnor
vara med i ATP, måste de också foga
in sig i systemet. Eller menar fru Gärde

134 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss ar statsverkspropositionen m.

Widemar att man skulle subventionera
ATP till dem som blir gifta?

Om man skall komma med ett förslag
om en tjänstepension till hustrur, skall
det ske därför att de gör en barnavårdande
insats. Där skulle det vara motiverat
med pensioner. Därför att de inte
kan ha förvärvsarbete under vissa år,
kan man anse att samhället skall ge
tjänstepension, lika väl som samhället
ger moderskapsförsäkring. Men att bara
betala tjänstepension för att folk har
gift sig kan det aldrig bli tal om. Skulle
samhället eller arbetsgivarna betala den,
eller är det meningen att mannen skall
göra det? Man kan renodla det som ett
samhällsansvar att sörja för en tjänstepension,
om man knyter den till den
barnavårdande uppgiften under vissa
år, men fru Gärde Widemar är inne på
en uppdelning mellan gifta kvinnor och
ogifta. Den tycker jag inte hör hemma i
tjänstepensionsdiskussionen.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle: Herr

talman! Min tanke är inte att
man skall driva rätten till förvärvsavdrag
hur långt som helst. Vårt förslag
är att man skall få göra avdrag för de
verkliga omkostnaderna intill ett visst
maximibelopp. Det kan aldrig vara fråga
om orättvisa då det gäller avdrag för
de verkliga omkostnaderna.

Fru Erikssons i Stockholm förslag
att mannen skulle få förvärvsavdrag tar
jag helt avstånd från. Jag kan rekommendera
fru Eriksson att studera de
grundläggande principerna för beskattningen,
i synnerhet sambeskattningen.
Då kanske hon inte längre vidhåller sitt
förslag.

Mitt resonemang om ATP måtte fru
Eriksson inte ha lyssnat ordentligt på.
Jag sade att samhället skulle bidraga
med kostnaderna för ATP endast under
de år då kvinnorna har barnavårdande
uppgifter i hemmet och fördenskull
måste avstå från yrkesarbetet. Om de
har ett deltidsarbete, för vilket de får

vissa ATP-poäng, kunde de genom hemarbetet
få erforderliga kompletteringspoäng
så att de kunde tillgodoräkna sig
en pension i framtiden även för detta
deltidsarbete. ATP-poängen för detta
skulle då inte som nu vara helt bortkastad.

Dessutom tycker jag att alla gifta
kvinnor bör vara inrangerade i ATPsystemet.
Systemet skulle givetvis inte
vara subventionerat annat än just under
de år då kvinnorna har barnavårdande
uppgifter. Jag tror alltså att fru Eriksson
och jag är helt överens i den här
frågan, och jag beklagar att detta missförstånd
kunnat uppstå.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Finns det något slags
deltidspoäng i ATP? Det har jag aldrig
hört talas om. Är det skillnad mellan
deltids- och annan poäng?

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
vet givetvis lika bra som jag att
om man inte har så hög inkomst —
det har man inte med deltidsarbete —
att man kommer upp till basbeloppet,
utgår ingen pension på inkomsten.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Jag känner mig inte
kompetent att delta i den diskussion
som alldeles nyss har utspelat sig här.
Jag skall i stället tillåta mig att ta kammaren
med på en liten exkursion till
ett annat område.

Jag anser inte att utsikterna för vårt
industriella framåtskridande ger anledning
till pessimism med hänsyn till den
långsiktiga bedömning, som är en av de
främsta uppgifter vi industrimän har
att syssla med. Några olycksprofetior
är det mig alltså fjärran att ge uttryck
åt. Om jag däremot är angelägen att betona
att vi nu gått in i en period av
strävare klimat för vårt näringsliv, är

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 135

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det endast ett utslag av den informationsskyldighet,
som åligger oss inför
företagsnämnderna i våra egna företag,
men som vi också anser att vi måste
ikläda oss i förhållande till hela svenska
folket.

Jag anser således att finansministern
bedömt konjunktursituationen mera optimistiskt
än vad de aktuella tendenserna
ger anledning till. Den analys, som
nyligen företagits av konjunkturinstitutet,
ger också en mera dämpad bild av
läget än den som presenteras i årets
statsverksproposition. De aktuella tendenser
till överskottskapacitet och hård
konkurrens för stora delar av våra järnoc.
h skogsindustrier, som allmänna opinionen
vid det här laget torde vara ganska
väl förtrogen med och som flera talare
i dag redan har berört, kan inte
beräknas bli av så tillfällig natur, som
jag befarar att många måhända föreställer
sig. Priserna på produkter, tillverkade
inom dessa sektorer, är för närvarande
i många fall synnerligen pressade
och har hårt beskurit lönsamheten.
Någon snar återhämtning härvidlag är
tyvärr inte att vänta. Den stora frågan
är då givetvis: Hur länge kan det dröja
innan efterfrågan åter hinner ifatt kapaciteten?
Inom skogsindustrien räknar
vi med att den nuvarande överkapacitetssituationen
är av övergående natur.
Men när kan den vara överstånden? Ja,
spå det med någorlunda visshet, den
som kan! De finns som räknar med en
tidrymd av 1—3 år. På sista tiden har
emellertid beräkningar för en del av
skogsindustrien sett dagens ljus, vilka
går längre — ända till 5 eller 6 år. Själv
har jag ansett mig ha anledning hoppas
på den kortare tidrymden, men jag har
börjat bli rädd för att den kan bli längre,
även om skäl ännu knappast finns
att ge 5—6-årspessimisterna någon anslutning.

Jag har, naturligt nog, uppehållit mig
vid skogsindustrien, som är en av de
branscher av vårt näringsliv jag bäst
känner till. Dess avsättningssvårigheter

är ingalunda den myt, som man på sina
håll tycks tro — enligt en kvällstidning
i dag. Som finansministern själv sade,
finns det emellertid också andra viktiga
avsnitt av vår exportindustri, där konjunkturutsikterna
inte heller förefaller
»så rosiga». Förhållandena där är i
mångt och mycket analoga med den
bild jag tecknat för skogsindustrien.

Jag sade nyss att jag inte är pessimist
på längre sikt och inte vill agera olycksprofet.
I ett avseende kan jag dock icke
underlåta att vädra min oro. Under den
tid av väsentligt strävare konjunkturutsikter,
som jag uppehållit mig vid, skall
vi förhandla om vår associering till
Europamarknaden. Att det — som sagts
här i dag — blåser kyliga vindar kring
oss i den frågan, förefaller ostridigt.
Herr Gustafson i Göteborg hade dagsfärska
uppgifter på den punkten, och de
motsades inte heller av handelsministern
senare i kväll. Jag är den förste
att förstå att förhandlingarna kommer
att bli svåra och att det är en oerhört
tung arbetsbörda som i detta avseende
redan länge vilat på handelsministern
och hans medhjälpare. Den oro som jag
nyss gav uttryck för skulle dock minskas,
om jag kände mig alldeles övertygad
om att allt verkligen görs från regeringens
sida för att vända dessa kylslagna
vindar till vår favör. Vi står här
i viss mån inför samma situation, som
möter ett företag vilket på en motsträvig
marknad skall försöka introducera
en ny produkt. Det gäller då att på alla
sätt — genom information, genom PR,
genom besök, genom knytande av personliga
kontakter, genom övertygande
argumentering, om och om igen, försöka
häva motståndet mot den nya produkten.
Ofta måste man därvid också se
till att de personliga kontakterna knyts
på en nivå hos både säljaren och den
presumtive köparen, som enligt internationellt
språkbruk plägar kallas »top
level».

Inom industrien ser vi med stor och
av oss flera gånger i höstas dokumente -

136 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Yid remiss av statsverkspropositionen m. m.

råd . ängslan på de följder, som enligt
vår mening inte kan utebli, om vi inte
skulle få ett godtagbart associeringsavtal
till stånd, varigenom vi utan diskriminering
av någon industrigren släpps
innanför 6-staternas yttre tullmur. De
kyliga vindarna bådar intet gott.

> Jag vill gärna ge handelsministern
mitt erkännande för allt som nu göres
-rr bl. a. förmedelst en vidgad kontakt
med näringslivet -— för att här hemma
utreda alla de problem som hör ihop
med associeringen. Jag tror också att
det förhåller sig så som handelsministern
säger att vi i det avseendet numera
ligger väl framme i utredningsarbetet.
Men det är inte genom detta hemmaarbete
och än mindre genom att läsa
gamla riksdagsprotokoll som vi kan få
kontinentens kalla vindar några grader
ljummare. För att skapa förståelse och
sympati för vår ansökan till EEC krävs
— förefaller det mig —- just de personliga
kontakter på högsta nivå, »top
level», varom jag nyss talade. Det är
min livliga förhoppning att man nu,
och det mycket snart, intet underlåter
för att också den vägen skapa gynnsammast
möjliga atmosfär kring de förhandlingar,
som nu stundar.

Den tid, kortare eller längre, under
vilken vår exportindustri har att kämpa
mot följderna av den överkapacitet,
som inställt sig på flera betydelsefulla
områden, kommer att ställa dessa industribranscher
inför många svårigheter.
Den ena är att försöka förhindra en
fortsatt allvarlig nedgång av lönsamhet
och likviditet, den andra att i görligaste
mån sträva efter så litet besvärande ingrepp
som möjligt i sysselsättningen, ingrepp
som kan bli en följd av de produktionsinskränkningar,
vartill man av
läget tvingas.

Mot denna bakgrund borde det enligt
min mening vara lämpligt att redan nu
lätta på den mycket hårda penningpolitik,
som bedrives av statsmakterna. Konjunkturläget
förefaller väl lämpat för
en sådan liberalisering av kapitalmark -

naden, som industrien vid ett flertal
tillfällen förordat och som den under
1961 avslutade stabiliseringsutredningen
också velat ha genomförd. Det finns
ingen anledning att tro att i nuvarande
läge en viss lättnad i penningpolitiken
skulle leda till någon ur allmänna stabiliseringssynpunkter
besvärande inves^
teringsaktivitet inom näringslivet.

Redan vid omsättningsskattens tillkomst
framhölls från oppositionens sida
oriktigheten och faran av att låta denna
skatt belasta också företagens investeringar
och förbrukningsvaror. När så
skatten höjdes strax före jul, kom denna
oriktighet och den därigenom ökade
belastningen på företagen att ytterligare
ställas på sin spets. Försöken att få
bort skatten på dessa varor eller åtminstone
att befria dem från höjningen
ledde dock inte till resultat. Oppositionen
återkommer även vid denna riksdag
i saken.

Jag vägrar att tro att det skulle saknas
möjlighet att tillgodose detta önskemål.
Även om följden til syvende og
sidst skulle bli något av vad finansministern
kallar för »försvagning» av regeringens
finanspolitik, bör denna risk
enligt min mening kunna tas inför den
större risken att företagsamheten allvarligt
handikappas av dessa skatter på
investerings- och förbrukningsvaror.
Det gäller bär inte endast den exportindustri,
som befinner sig i dagens och
morgondagens konjunktursvårigheter,
utan all företagsamhet, över huvud taget,
även den mindre. Småföretagen är
ett omistligt inslag i vårt näringsliv och
jag talar för dem minst lika livligt som
företrädaren för den verkliga storindustrien
här i kammaren, herr Hedlund.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Sedan nu spöktimmen
aar inträtt skall jag försöka bli mycket
kortfattad. Det är ju så att statsverkspropositionerna
i allmänhet innehåller
många ting som man kan vara glad åt,
men tyvärr bereder de också många be -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 137

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

svikelser. Detsamma kan nog utan vidare
sägas om årets statsverksproposition.
Jag skall här bara helt kortfattat
försöka ge uttryck åt vilka reflexioner
en kommunalman kan göra inför årets
statsverksproposition.

Den en gång godtagna fördelningen
emellan stat och kommuner av kostnaderna
för viktiga samhällsuppgifter
har kraftigt förändrats till kommunernas
nackdel. Detta är ett förhållande
som vi alla väl känner till. Under
de senaste åren har denna företeelse
kommit att ådraga sig alldeles speciell
uppmärksamhet, en uppmärksamhet
som kanske är glädjande ur den synpunkten
att man då kan förvänta att regeringen
tvingas ur den nonchalanta
attityd som den visar upp inte bara mot
kommunernas berättigade krav utan
också mot vad riksdagen klart har uttalat
i fråga om önskemål om förbättringar.

Man kan nu knappast skylla på de
statsfinansiella konsekvenserna. Staten
sänker skatten under det att kommuner
och landsting oavbrutet måste höja sina
utdebiteringar. Anledningen till det är
ju ökade utgifter och försämrade statsbidrag.
På ett enda område — det gäller
skattelindringen till de mest skattetyngda
kommunerna — har finansministern
handlat med berömvärd raskhet och beslutsamhet,
men annars är den hårda
linjen mot kommunerna genomgående.

Riksdagen har under de tre senaste
åren i bestämda ordalag begärt en höjning
av statsbidragen till skolmåltider.
Dessa bidrag har, som vi också väl känner
till, numera sjunkit ned till en ren
obetydlighet. Skolöverstyrelsen har i år
föreslagit att bidragsskalan skulle devalveras
till 20 procent, medan de sakkunniga
föreslagit 40 procent såsom normalbidrag.
Men inte ens detta förslag har
vunnit regeringens bifall. Kommunernas
folkpensionskostnader skjuter kraftigt i
höjden och drabbar synnerligen hårt de
skattesvaga avfolkningskommunerna.

Vad beror denna utveckling på? Jo,

den beror på att statsbidragsskalornas
skatteutj ämnande effekt praktiskt taget
har upphört för de flesta bidragen, utan
ätt några åtgärder har vidtagits för att
återställa denna effekt. Resultatet har
blivit att kostnaderna vältrats över från
staten till kommunerna. Genom att den
skatteutjämnande effekten bortfallit har
den starkaste övervältringen skett på de
skattesvagaste kommunerna.

Har staten då inte råd att uppfylla sina
åtaganden till kommunerna? Enbart på
en enda post —■ skatteersättningen till
kommunerna — minskar staten i år utgifterna
med 60 miljoner kronor. Det är helt
i överensstämmelse med riksdagens beslut,
så därom är ingenting att säga. Men
borde inte dessa pengar kunna användas
för att rätta till förhållandet med de
sjunkande statsbidragen? Borde inte dessa
pengar kunna användas för att i någon
mån återställa realvärdet av dessa
bidrag? Under det gångna året har statsinkomsterna
flödat så pass rikligt att staten
bär kunnat avbetala på statsskulden
med enligt uppgift över 300 miljoner kronor.
I och för sig är det bra att man inte
bara sättér sig i skuld utan att man också
avbetalar på skulderna. Men det kanske
skulle ha varit ännu bättre om pengarna
hade använts till att avbetala på statens
skuld till kommunerna i form av eftersläpande
statsbidrag till vatten och avlopp
eller till att återbetala vad landstingen
har att fordra av staten för ej utbetalade
statsbidrag till lantmannaskolbyggnader
och andra ändamål. Också den
skulden rör sig om ungefär 300 miljoner
kronor. Men det är en väsentlig skillnad
mellan statsskulderna: på den fonderade
statsskulden får staten betala ränta men
på skulden till kommuner och landsting
låter staten kommunerna svara för räntekostnaden.

Frågan om en skälig kostnadsfördelning
mellan staten och kommunerna beträffande
viktiga samhällsuppgifter måste
lösas snart. Att endast hänvisa till
1958 års skatteutj ämningskommitté är
inte tillräckligt. I synnerhet statsbidra -

138 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gen på skolans område måste skyndsamt
uppräknas, om inte de skattesvaga kommunerna
skall påläggas orimliga skattebördor
för uppgifter som det bör åligga
hela samhället att svara för.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag vill ta tillfället i akt
för att något beröra en del arbetsmarknadsfrågor.

Det har många gånger sagts att full sysselsättning
är målet för den ekonomiska
politiken. Vi kan i dag konstatera att det
råder full sysselsättning och att det också
finns en gemensam vilja att bevara
denna fulla sysselsättning och att öka nationalprodukten
och därmed vår standard.
Som en parentes skulle jag vilja
säga i anslutning till den mörka bild, som
herr von Sydow här målade om konjunkturutsikterna,
att det för oss på fackligt
håll inte är så förvånande att höra detta
just vid den tid på året när avtalsförhandlingarna
börjar.

Våra möjligheter att öka produktionen
i önskad utsträckning är ju bl. a. beroende
av tillgången på arbetskraft. Långtidsutredningens
ordförande har vid flera
tillfällen framhållit att kvinnorna utgör
den enda arbetskraftsreserven. Men
om vi skall kunna tillvarata denna tillgång,
måste vi skapa möjlighet för kvinnorna
att på sina egna villkor delta i yrkeslivet.
Dess bättre börjar också kvinnorna
själva att ställa sådana krav.

Det har glatt mig att av femte huvudtiteln
finna att man från regeringens sida
har föreslagit så pass mycket i ökade resurser
till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande.
Även om styrelsen inte har fått
lika mycket som den i sina äskanden tagit
upp, har det ändå skett en så stor ökning
att styrelsen bör ha möjlighet att
fullfölja den omskolnings- och vidareutbildningsverksamhet
som haft så stor betydelse
och som kan få ännu större betydelse
för att låglönegrupperna skall

komma i en gynnsammare arbetsmarknadssituation
än för närvarande.

Jag vill ett ögonblick uppehålla mig vid
det principiella resonemang som förts
om låglönegrupperna. Det har på LOkongressen
och i många sammanhang
sagts att förutsättningen för en framgångsrik
progressiv lönepolitik är att det
samtidigt göres en del kompletterande insatser
av icke lönepolitisk natur från
statliga och kommunala organs sida. Det
är detta som varit vägledande för den
politik regeringen har gjort till sin och
som nu bl. a. tar sig uttryck i att det ställes
ökade resurser till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande för att man skall
kunna fortsätta den verksamhet som man
har påbörjat.

Till arbetsmarknadsfrågorna vill jag
också räkna ett problem som här diskuterats
i flera sammanhang och nu senast
av fröken Wetterström, fru Nancy Eriksson
och fru Gärde Widemar, nämligen
frågan om barntillsynens ordnande. Jag
vill med några ord förklara varför jag
betraktar detta mera som ett arbetsmarknadsproblem
än som en social fråga.

Såsom jag nyss erinrade om utgör kvinnorna
den enda arbetskraftstillgång som
vi har här i landet. Många gånger möter
det svårigheter för arbetsförmedlingen
att tillhandahålla arbetskraft därför att
det inte finns daghem eller därför att
barntillsynen inte är ordnad på det arbetsområde
där kvinnorna skulle kunna
rycka in. Från vårt håll har väckts en
motion, där vi tagit upp dessa problem
och framhållit att planläggningen och
genomförandet av daghemsverksamheten
bör ske i samråd mellan vederbörande
kommunala organ och ortens arbetsförmedling.
Därmed har vi velat markera
att detta i stor utsträckning är en arbetsmarknadsfråga.

Jag noterar naturligtvis med tillfredsställelse
— såsom väl alla gjort — att det
på femte huvudtiteln har föreslagits en
ökning av anslaget till byggande av daghem
och fritidshem och att det särskilt
betonas att denna ökning inte utan vida -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 139

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

re får tas i anspråk för byggande av lekskolor,
utan att arbetsmarknadssynpunkterna
skall vara det avgörande. Men det
är långtifrån tillräckligt ens med denna
relativt höga uppräkning av nu utgående
anslag med 40 procent. Dess värre är det
inte, såsom fru Nancy Eriksson trodde,
fråga om att staten i fortsättningen skulle
svara för 40 procent av kostnaderna
för byggandet av daghem, utan det gäller
endast en höjning av det tidigare anslaget
med 40 procent.

Vi har i vår motion, som det ju blir anledning
återkomma till, understrukit att
man borde överväga organiserandet av
en tillfällig snabbutbildning av förskolelärare
för att över huvud taget kunna
fylla efterfrågan på daghemsplatser. Om
kvinnorna verkligen skall ha den frihet
att delta i arbetslivet, som man vill ge
alla medborgare, måste också stat och
kommun tillhandahålla den service som
är förutsättningen därför.

Fröken Wetterström sade att det visserligen
är bra med daghem och att personalen
vid dessa hem är mycket duktig,
men att barnen ändå får den bästa vården
i det egna hemmet. Ja, det är vi alla
överens om, men alternativet till daghemsvården
blir ju i många fall att barnen
lämnas utan tillsyn. De ensamstående
mödrarna har vanligen inte möjlighet
att stanna i hemmet och ge sina barn
den vård som de skulle vilja ge dem. De
är tvungna att so till att ekonomiskt klara
sig och sina barn, och då hjälper det inte
att vi står här och aldrig så mycket påpekar
att det är bäst att de stannar i hemmet.
De kan helt enkelt inte göra det. De
har rätt att ställa krav, och jag vill här
framhålla att samhället bör tillhandahålla
den service det innebär att mödrarna
får känna trygghet för sina barn när
de arbetar.

Får jag i samband med det sagda om
barntillsyn understryka vad det föredragande
statsrådet har yttrat i femte huvudtiteln
om forksning på detta område,
nämligen att man vid det barnpsykologiska
laboratoriet i Stockholm bedriver

den första vetenskapligt ledda försöksoch
forskningsverksamheten i vårt land
på småbarnsområdet. Det är en banbrytande
verksamhet, säger Ulla Lindström,
och det är angeläget att ytterligare stöd
ges från det allmänna för att säkerställa
arbetet vid laboratoriet.

Egentligen är det förvånansvärt att
ingenting har gjorts beträffande forskning
på detta område tidigare. Det finns
anledning för oss att understryka att det
inte får snålas på ytterligare bistånd från
det allmännas sida för att säkerställa
denna verksamhet och även möjliggöra
att den utbyggs. Om det på något område
behövs en vetenskaplig forskning är det
väl på detta, där så många känsloladdade
argument alltför länge har fått spela roll
i den allmänna diskussionen, till gagn för
ingen men till stor skada för mödrarna
och i all synnerhet för ensamma sådana.

Herr talman! Under rubriken Arbetsmarknadsfrågor
vill jag också beröra den
statliga personalpolitiken. Rekryteringen
av ny personal får inte ske med en uppdelning
i manliga och kvinnliga arbeten.
Kanske borde civilministern göra myndigheter
och verk uppmärksamma på
detta genom cirkulär, liksom tidigare
skett, när det gällt handikappade och äldre
och liksom civilministern gjorde i fråga
om införande av deltid i statens verk.
Det är nödvändigt att understryka att staten
bör gå före när det gäller att i praktiken
avskaffa irrationella könsuppdelningar
på arbetsmarknaden. Här är nyrekryteringspolitiken
ett av flera medel.

Civilministern har också tillsatt en personalutbildningsberedning
för det statliga
området. Detta hälsar vi naturligtvis
med tillfredsställelse. Vi väntar verkligen
med spänning på om den skall komma
fram till sådana regler och förslag
som innebär att man motarbetar de fördomar
gentemot kvinnlig arbetskrafts användbarhet
som visserligen inte finns uttryckta
i några paragrafer men som desto
oftare förekommer i verkligheten.

Hem talman! Det skulle vara mycket
att säga i en sådan här debatt, där man

140 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tydligen får ta upp vad som helst. Med
hänsyn till den långt framskridna tiden
skall jag inte fortsätta. Jag vill bara framhålla
att skatte- och socialpolitiken har
tangerats. Det går liksom inte att uppehålla
sig därvid nu och säga: »Detta
skulle vi vilja ha.» Jag tror att man kan
vänta sig mycket progressiva förslag från
de arbetande utredningarna på socialpolitikens
och skattepolitikens områden.
Kanske gör det någon nytta om man i
riksdagen under remissdebatten säger att
man förväntar sig att vederbörande ser
problemen litet generöst och från kvinnornas
synpunkt när de går att utforma
förslag som sedan regeringen och riksdagen
skall ta ställning till.

Den positiva inställning till kvinnofrågorna
på arbetsmarknaden, som försports
här under remissdebatten och i allmänhet
i tal och skrift under senare år, gör att
jag vill uttala den förhoppningen att den
skall ta sig uttryck i konkreta beslut till
gagn för kvinnorna. Dit räknar jag som
bekant inte en ratificering av konvention
nr 100, men det skall vi inte ta upp en
debatt om i kväll. Vi får väl anledning att
återkomma till saken när den sedvanliga
motionen föreligger till behandling.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Även om jag har begärt
ordet för att liksom fru Ekendahl ägna
några minuter åt vissa arbetsmarknadspolitiska
frågor skulle jag ändå vilja
inleda mitt anförande med att knyta
an litet till hennes inlägg i fråga om
vården av barnen. Fru Ekendahl lägger
i fröken Wetterströms mun ord som hon
varken sagt eller menat. Jag vill därför
påpeka att vi i högerpartiet har den
uppfattningen •— vilken tydligen fru
Ekendahl också delar — att det är allra
lyckligast ifall våra barn kan uppfostras
i hemmiljö. Detta behöver naturligtvis
inte betyda att mamman skall
ha hand om dem. Därför menar vi att
frågan om hur förvärvsavdraget skall
utformas är så väsentlig. Man måste
kunna ta hänsyn till de verkliga kost -

naderna så att också till exempel en
ensam, yrkesarbetande mamma skall ha
möjlighet att anställa viss hemhjälp och
därmed kunna ha sitt barn kvar i hemmiljö.
Det är i korthet vår syn på denna
fråga.

Herr talman! Jag ämnade således tala
om arbetsmarknadspolitiken. Jag tror
att en av de väsentligaste uppgifterna
för ett företag är att se till att det får
rätt man på rätt plats. Om det gick att
objektivt fastställa vad som är rätt man
på rätt plats, så tror jag att många av
de problem vi i dag har på den svenska
arbetsmarknaden skulle bortfalla. Arbetsmarknadsproblemen
är nämligen
inte bara av lönepolitisk karaktär, även
om debatten kanske oftast handlar om
det. Ett faktum är att problemen på arbetsmarknaden
också till mycket stor
del gäller arbetstagarnas trivsel. Visserligen
kan man med fog säga att lönesättningen
har med trivseln att skaffa,
men det är absolut inte det enda som
avgör om man trivs med sitt jobb. Rätt
man på rätt plats betyder att jag får lov
att ägna mig åt arbetsuppgifter för vilka
jag har håg och fallenhet, uppgifter
som motsvarar graden och arten av min
utbildning. Jag vill påstå att det värsta
som kan hända en människa, som verkligen
vill göra något utöver det alldagliga,
är att bli fången i ett grått rutinarbete
utan möjlighet till eget initiativ
och utan möjlighet att avancera.

Till de mänskliga rättigheterna borde
höra inte bara att få lika betalt för lika
arbete utan också att få utveckla sina
färdigheter och anlag efter måttet av
sin förmåga — det må vara i stort eller
smått, på det praktiska eller teoretiska
området — samt att ha rätt att ta det
ansvar man känner sig skickad att ta.

När det gäller att smidigt inlemma
arbetskraften i förvärvsarbetet, vill jag
påstå att den privata sektorn är överlägsen
den statliga, därför att man på
den statliga sektorn har väsentligt fler
formella bestämmelser. Staten som arbetsgivare
har mycket begränsade möj -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 141

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ligheter att visa sin uppskattning av
speciellt dugande arbetskraft. På den
statliga sektorn har vi också en speciell
företeelse som kallas reglerad befordringsgång,
vilken betyder att en arbetstagare
under en ganska lång följd
av år kan förutse vilken lön han kan
påräkna; detta alldeles oavsett om han
spänner sina krafter till det yttersta eller
går så att säga för halv maskin. De
få undantagen härifrån endast bekräftar
regeln.

Det finns ett stort antal arbetstagare i
underordnade befattningar, som har visat
att de är mogna för mer kvalificerade
uppgifter men som ändå får stanna kvar
i ett enahanda rutinarbete. Deras inneboende
anlag och yrkesambition utnyttjas
inte till fullo. Jag vågar faktiskt påstå att
man just bland dessa möter många av de
kvinnor i statstjänst, som har placerats
på underordnade befattningar och i lönegrader
som ligger under den s. k. manliga
bottenlönegraden.

Staten har på senare tid fått svårt att
konkurrera om arbetstagarna. Allteftersom
riksdagen har beslutat om olika lagstadgade
sociala förmåner — semester,
sjukförsäkring, ATP — har staten fått
svårare att med löfte om speciell trygghet
i anställningen konkurrera om arbetskraften.
Det enda staten kan konkurrera
om är löner och trivseln på arbetsplatsen.
Vad lönesättningen beträffar är ju den en
avtalsfråga, som vi här i riksdagen inte
brukar lägga oss i, men jag ifrågasätter
ändå om staten verkligen för en konkurrenskraftig
lönepolitik i förhållande till
den privata sektorn. Och låt mig också —
fastän jag är medveten om att det kan
innebära ett kritiserande av gällande avtal
•— konstatera att lönesättningen för
den lägst betalda arbetskraften, till största
delen kvinnlig, är sådan att en direkt
flykt från statstjänst har uppstått.

Jag vågar också göra gällande, att staten
inte heller kan konkurrera när det
gäller trivselfrågorna. Det finns inom det
statliga avlöningssystemet ytterst begränsade
möjligheter att stimulera till enskilt

initiativ, att visa sin uppskattning av en
prestation som går litet utöver den vanliga,
att befordra en duglig arbetstagare

— han må vara placerad i en underordnad
eller en mera kvalificerad ställning

— vid sidan av den vanliga tågordningen.
Det är hög tid att staten ser om sitt hus,
så att möjligheter gives till en mera framgångsrik
konkurrens med den privata
sektorn.

Men det är inte blott gentemot den privata
sektorn staten måste visa konkurrenskraft.
Vårt land måste också kunna
hävda sig på en större marknad. Vi vet
att vi inte kan konkurrera där när det
gäller kvantiteten, mängden av arbetskraft.
Det är kvaliteten, en hög prestation
per arbetstagare, som blir avgörande för
våra möjligheter att göra oss gällande.
Det är därför angeläget att kvalificerat
folk får ägna sig åt kvalificerade arbetsuppgifter.
De som är framåtsträvande
måste få en chans att utvecklas efter sina
förutsättningar. Av fru Ekendahls anförande
tyckte jag mig kunna utläsa att hon
var inne på precis samma tankegångar
som jag. Jag vill också i sammanhanget
notera att civilministern var inne på samma
tankar, när han talade om utbildningsberedningen,
som på den statliga
sektorn skall se till att man utnyttjar arbetskraften
bättre och tillvaratar möjligheterna
att ge den mera kvalificerade arbetsuppgifter.

I den politiska debatten brukar man
tala om att det skall löna sig att arbeta,
men lönsamheten därvidlag är inte bara
en fråga om skatternas avvägning. Det är
inte heller bara en lönefråga utan också
en fråga om möjligheterna för den enskilde
att avancera till alltmer stimulerande
arbetsuppgifter. Jag tror det vore
värdefullt om vi på den statliga sektorn
kunde emotse litet smidigare avtalsbestämmelser.
Vidare tror jag det är angeläget
att vi får till stånd en ingående organisationsundersökning
med en genomgång
av befintliga tjänster och en översyn
av de arbetsuppgifter som åvilar respektive
arbetstagare.

142 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Som exempel på sådana frågor som en
sådan här allmän organisationsundersökning
skulle uppmärksamma kan jag nämna
rekryteringssvårigheterna på de lägst
avlönade tjänsterna i den s. k. kontorskarriären.
Flykten från dessa tjänster till
bättre betalda inom den privata sektorn
har medfört att statsverket måst söka
dyrbara nödlösningar. Den ordinarie personalen
får arbeta på övertid med 50
procent tillägg, visst skrivarbete har
måst lejas bort till skrivbyråer mot högre
kostnader än normalt, och slutligen har
kvalificerad arbetskraft i ej oväsentlig utsträckning
måst anlitas till rent rutinarbete,
för vilket den å ena sidan är överkvalificerad
men ä andra sidan saknar
kvalifikationer. Även med normal tillgång
på arbetskraft för kontorsgöromål
förekommer i viss utsträckning inom
statsverket, att kvalificerad arbetskraft
till sitt förfogande har varken stenografer
eller skrivbiträden.

Vad jag syftar till med detta är vad
man kallar organisationsundersökningar.
Vi har i statskontoret en institution som
är direkt ålagd att planlägga och låta utföra
den sortens undersökningar och
även utbilda de människor som skall genomföra
dem. Jag tänker dock ej på s. k.
schematiska undersökningar som vi haft
ganska många av, utan i stället på undersökningar
som utgår från den mänskliga
faktorn och som bör genomföras i syfte
att ge så många som möjligt av dem som
har sin verksamhet förlagd till statstjänst
arbetsuppgifter som är anpassade till vederbörandes
kvalifikationer och som förefaller
dem stimulerande, samtidigt som
det gäller att ge statsverket den i egentlig
mening rationella organisationen. Med
den starkt svällande statliga verksamhet
vi tyvärr har att räkna med är det angeläget
att staten som arbetsgivare anpassar
sig efter de normer och villkor som gäller
på den privata sektorn. Nödvändigheten
härav är desto större som vi i ett
samhälle med hög sysselsättning alltid
måste räkna med hård konkurrens om arbetskraften,
inte minst den kvalificerade.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! I den här sena timmen
har en del av de spörsmål, som jag sysslar
med, också tagits upp till diskussion.
Det var fru Ekendahl som först nämnde
en sådan fråga. Hon menade att staten
inte skulle anställa efter könsgränser.
Jag vill bara säga, att enligt de regler
som gäller finns det för närvarande
inga könsgränser i statstjänst, utan den
för tjänsten lämpligaste skall anställas
oberoende av om det är man eller kvinna.
Det kan ju tänkas att någon verksstyrelse
i misshugg har annonserat under
de numera förlegade spaltrubrikerna
manliga eller kvinnliga platser. Den omständigheten
att en annons råkar komma
i en sådan spalt betyder inte att
någon från det andra könet saknar rätt
att söka tjänsten. Förtjänst och skicklighet
är de enda grundläggande meriterna
då det gäller att anställa någon i
statstjänst.

Fru Kristensson tyckte också att det
statliga systemet var alltför formellt
bundet i förhållande till den enskilda
sektorns system. Hon berörde speciellt
de lägre statstjänstemännens utvecklingsmöjligheter.
Det är rätt intressant
att just jag skall få den kritiken. En av
de första åtgärder jag vidtog som civilminister
var att inom regeringen hemställa
om bifall till kompetensutredningens
första betänkande, i vilket man
förordade att den formella kompetensen
skulle strykas och att man helt
skulle gå efter den reella kompetensen
då det gällde att sköta arbetsuppgifterna.
Genom den åtgärden — bestämmelsen
inarbetades senare i verksstadgarna
— har man brutit en gammal tradition.
Systemet har nu tillämpats några
år. Huruvida några större resultat
uppnåtts eller ej kan jag inte yttra mig
om. Men skrankorna som fanns förut
och som uteslutande var av formell natur
blev nedrivna.

När fru Kristensson talar om löneläget,
skall vi inte gå in på en diskussion

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 143

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om huruvida den statliga lönenivån är
så mycket lägre än det enskilda näringslivets.
Jag får också en och annan uppgift,
och jag vet att på vissa områden
av det enskilda näringslivet måste man
höja lönerna med 50 procent eller mera
för att nå den enligt fru Kristensson
låga statliga nivån. Vi skall inte resonera
om den saken här, det är sådant
som vi brukar klara av vid förhandlingsbordet.

De låga statliga lönerna har blivit
ett slagord. Jag vill erinra om att det
var en grupp tjänstemän som erbjöds
möjlighet att helt och fullt få det enskilda
näringslivets lönesättning och
övriga villkor, men dessa tjänstemän
var faktiskt beredda att gå i strejk för
att få behålla de dåliga statliga villkoren.
Dessa villkor kan alltså i vissa situationer
bedömas såsom bättre, och
jag tror inte att man så där oreserverat
skall fälla värdeomdömen.

Fru Kristensson menar att man skulle
införa mera stimulerande faktorer i
statstjänsten. Jag vill dock erinra om att
det har vidtagits en del åtgärder. Fru
Kristensson nämnde att de lägre tjänstemännen
borde ges en chans till mera inspirerande
arbetsuppgifter. Jag vill påminna
om den kanslistutbildning som
bedrives och som utan tvivel har varit
en mycket stor framgång. Vi har haft
flera kurser, och vi planerar fyra kurser
för i år, två under våren och två till
hösten. Det har visats ett stort intresse,
framför allt bland de kvinnliga befattningshavarna,
för dessa kurser, och jag
kan konstatera att praktiskt taget alla
har klarat kurserna, som ändå är rätt
krävande, med överbetyg. Det är ett
sätt att stimulera.

Vi har infört en annan sak på prov
som kommer att vidgas rätt mycket,
nämligen s. k. introduktionskurser för
nyanställda, för att på det viset ge vederbörande
ett bättre begrepp om den
arbetsplats han eller hon skall tjänstgöra
på. Jag tror det är ett steg i rätt
riktning. Verksamheten kommer som

sagt att svälla med tiden och det kan
krävas mera pengar än jag begär i årets
budget för att fullgöra denna del av
arbetsuppgifterna.

Vi planerar genom särskilda delegerade
en intensifierad och förbättrad utbildning
på vårdområdena.

Vidare begynner vi nästa månad den
första kursen för amanuenser och planerar
ytterligare kurser, bl. a. chefskurser,
där statstjänstemän som vill utveckla
sig skall ha en chans till vidareutbildning.

På så vis söker vi på olika områden
sätta in en utbildningsverksamhet som
ger statstjänstemännen större chanser
vid avancemang än de tidigare haft.
Jag har velat anföra detta som en motvikt
till den mörka bild fru Kristensson
gav av statsförvaltningen. Man fick nästan
ett intryck av att statstjänstemännen
vandrade i träskmarker, där de
hade mycket svårt att förflytta sig på
grund av att fotterna sjönk ned i ett
gungfly, som aldrig tycktes ta slut.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga ett par
ord i anslutning till den första delen av
fru Kristenssons anförande.

I princip är vi överens. Men eftersom
jag dagligen i mitt arbete har kontakt
med mödrar som av trängande ekonomiska
skäl har förvärvsarbete och som
har bekymmer med sin barntillsyn vet
jag att familjedaghemmen inte ger den
trygghet som mödrarna önskar i barntillsynen.
Det har hänt att man fått byta
familjedaghem flera gånger om året,
och jag är övertygad om att fru Kristensson
är överens med mig om att det
inte är en sådan trygghet eller rättare
sagt brist på trygghet vi vill ge de förvärvsarbetande
kvinnorna. Vi vill i stället
så långt möjligt ge deras barn hemliknande
trygghetsförhållanden, och
min uppfattning är att de får det bäst
i daghem som har specialutbildad personal.
Jag tvekar inte inför kostnaderna
för att bygga ut daghemsverksamheten

144 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

— vi får inte göra det, ty den betyder
så mycket för denna kvinnliga arbetskraft.

Till civilministern vill jag säga, att
jag är säker på att civilministern menar
att verkscheferna inte får annonsera
under rubriken »Manliga» eller »Kvinnliga».
Om en verkschef råkar annonsera
under »Manliga» hindrar ingenting att
kvinnliga söker, säger civilministern. Ja,
det är bara det att det gör man inte.
Motsvarande förhållande föreligger om
en annons sätts in under »Kvinnliga» —
då söker inga manliga. Civilministern
skulle här säkerligen kunna medverka
genom ett vänligt men bestämt cirkulär
till verkscheferna.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! I mitt förra anförande
uppehöll jag mig vid trivseln på arbetsplatsen.
Jag tror, fru Ekendahl, att en
kvinna, som inte vet om hennes barn
får en god omvårdnad, inte kan känna
trivsel i arbetet — hon har inte lugn
och ro för att sköta arbetet ordentligt.
Det är därför formerna för tillsynen är
så väsentliga. Jag påstår att den vård
barn kan få i det egna hemmet är överlägsen
all annan vård. Kan man inte bereda
dem sådan vård måste man se till
att det är väl kvalificerad personal som
har hand om barnen t. ex. på daghem.

Till civilministern vill jag säga, att
jag tyckte att jag var ganska försiktig
i mitt anförande. Jag vill inte lägga mig
i lönefrågorna. Jag ifrågasatte om staten
för en konkurrenskraftig lönepolitik.
Man kan nämligen konstatera en icke
oväsentlig flykt från den statliga till
den privata arbetsmarknaden.

När det gällde de typiskt kvinnliga
tjänster som ligger under den manliga
bottenlönegraden vågade jag mig på ett
konstaterande att lönen är för låg. Det
finns inte några objektiva rekvisit för
att dessa kvinnor skall placeras lägre
än män i all synnerhet som många av
kvinnorna verkligen har vissa kvalifi -

kationer. Det var det konstaterandet
jag vågade göra.

Herr civilministern berörde i sin
replik inte alls en fråga som jag tyckte
var väsentlig, nämligen att mycket kvalificerad
personal inom statsförvaltningen
får ägna sig åt rutinarbete. Kan det
vara rationellt? Vidare får många av
dem som inte har kvalifikationer syssla
med kvalificerat arbete. Denna del av
saken tror jag emellertid herr civilministern
har sin uppmärksamhet riktad
på. Jag vill emellertid också säga att
det är brådskande att vidtaga åtgärder
ifall staten verkligen skall kunna tillförsäkra
sig den goda arbetskraft som
man behöver. Kvar står, herr talman,
att de statliga bestämmelserna är alltför
stelbenta, och jag tycker civilministern
på denna punkt kunde ge någon
antydan om att han tänker göra dem
något mer anpassningsbara efter moderna
krav.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! På den sista frågan vill
jag svara att vi alltid har eftersträvat
att försöka få våra bestämmelser att
överensstämma med den tid vi lever
i och med dess krav. Det är dock i och
för sig inte ovanligt att organisationerna
också begär vissa bestämmelser, som
kanske är krångliga vid vissa tillfällen.
Jag vill inte med detta rikta kritiken
mot dem. Det ligger självfallet i deras
intresse att få in spärrar och regler,
som tillgodoser de önskemål de representerar.

Beträffande frågan om att kvalificerad
arbetskraft sitter med uppgifter
som den egentligen är överkvalificerad
för vill jag säga att det är just detta
problem jag har tagit upp. Vi har gjort
det när det gäller juristerna. Vi har där
kanslistutbildningen, som gör det möjligt
att ersätta jurister med kanslister.
Jag har genom utredningens studier av
statsförvaltningen blivit medveten om
att det på åtskilliga ställen satt jurister

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3 145

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

på arbetsuppgifter, där de egentligen
inte fick någon större nytta av sin examen,
och jag sade mig att detta är ett
slöseri med arbetskraft.

Det är bättre att göra som kompetensutredningen
föreslagit, nämligen att införa
en ordning i vilken man ger folk i
biträdesgraderna som är ambitiösa en
ordentlig utbildning, och därigenom en
chans till ett mera intressant och stimulerande
arbete. Vi arbetar med motsvarande
tankegångar på andra områden.

Det är i vårt land exempelvis brist på
civilingenjörer. Det förekommer ofta att
man anställer en civilingenjör när man
kan ta en läroverks- eller institutsingenjör.
Det har till och med förekommit
att man har velat gradera ingenjören
i förhållande till det ekonomiska
värdet på det objekt han skall syssla
med. Detta kan i vissa lägen åstadkomma
rent groteska förhållanden. Så långt
det är möjligt hyfsar vi emellertid till
sådana saker.

Jag kan nämna för fru Kristensson att
jag varit med om att sätta in eu kvalificerad
verkmästare i stället för en civilingenjör.
Man begärde en civilingenjör
därför att det han skulle syssla med
var värt omkring 25 miljoner kronor,
men uppgiften var en kvalificerad verkmästares
och därför gick jag på den
linjen att ersätta civilingenjören med
en verkmästare.

Vi arbetar på detta område och försöker
få en kvalité på arbetskraften som
svarar mot dess arbetsuppgifter utan
slöseri med överkvalificerad personal.
Vi räknar med att kunna bedriva en viss

vidareutbildning av folk, som skall klara
upp mer kvalificerade uppgifter än
de haft förut. På detta sätt söker vi på
olika områden stimulera till större trivsel
i arbetet.

Jag vill nämna att en annan väg vi
beträtt är att genom ett intensivare företagsnämndsarbete
söka stimulera till
en vidgad verksamhet på detta område.
Vi anordnar årligen några tredagarskurser
för företagsnämnder i olika verk,
under vilka vi gemensamt diskuterar
olika problem. Jag skall nästa vecka på
måndag inleda en sådan tredagarskurs,
där vi även skall försöka få fram sådana
arbetsformer för nämnderna att
genom deras aktiva medverkan skapas
större trivsel på arbetsplatserna.

Den problematik som fru Kristensson
i dag har pekat på har vi brottats
med under de sex år jag har haft denna
uppgift, och jag förmodar att mina företrädare
har gjort likadant. Men Rom
byggdes inte på en dag, och jag vågar
försäkra fru Kristensson att även de
stora företagen inom den enskilda sektorn
har problem av precis samma natur.
Jag känner till dem, ty jag har också
varit anställd i ett stort företag.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på herr
talmannens förslag att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum kl. 10.00.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.57 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson