JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1962

STOCKHOLM 1962

IVAR H2EGGSTRÖMS TRYCKERI AB

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse

Inledning ........................................................................

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagar- och
exekutionsväsendet samt fångvården

A. Åtal

1) Åtal mot vattenrättsdomaren Torgil Mellgard för olämpliga yttranden mot tekniskt
biträde åt sakägarombud i vattenmål m. m......................................

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden

1) Spörsmål hur domstol bör förfara för att i sådana mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad,
som anhängiggöras genom gemensam ansökan, förskaffa sig erforderligt
underlag för bedömande av huruvida makarnas överenskommelse rörande vårdnaden

om barnen är uppenbart stridande mot barnens bästa............................ 28

2) Kvarstad, skingringsförbud och beslag ha ansetts alltid skola hävas, därest mot den

tilltalade väckt talan ogillas. Domstol äger alltså i dylika fall icke förordna, att
tvångsmedlet skall bestå i avbidan på att domen vinner laga kraft .............. 46

3) Fråga om behovet av åtgärder för att förekomma, att sådana villkorligt dömda perso ner,

vilka sakna erforderliga kvalifikationer för sjömanslivet, hänvisas till arbetsanställning
ombord å fartyg................................................... 54

4) Domares ersättningsskyldighet för fel sedan frågan om straffansvar för felet förfallit

på grund av preskription ...................................................... 71

5) Åklagares möjlighet att underlåta åtal på grund av den misstänktes sinnesbeskaffenhet
......................................................................... 75

6) Fråga om en person L:s uppträdande innefattat ett störande av eller en omedelbar
fara för allmänna ordningen så att polisman varit berättigad att med stöd av 12 §
allmänna polisinstruktionen tillfälligt omhändertaga L. Tillika spörsmål om en person,
som varit i L:s sällskap vid omhändertagandet, ägt påfordra att få medfölja till polisstationen.
Fråga även om L., då hon sedermera ansetts böra omhändertagas för fylleriv,

före omhändertagandet bort få sätta sig i förbindelse med sina anhöriga eller advokat 78

7) Fråga om rapporteftergift må äga rum för den, som framfört annan tillhörigt, brist fälligt

utrustat motorfordon och om sådan eftergift, där den kan anses motiverad,
bör göras beroende av att ägaren efterkommer föreläggande att avhjälpa bristema
inom viss tid ................................................................. 89

8) Förundersökning och lagföring i fall, då den misstänkte avtjänar straff och tillämpning
av 4 kap. 3 § strafflagen kommer i fråga vid fällande dom i anledning av nytt
åtal, böra — med hänsyn till de konsekvenser med avseende å villkorlig frigivning,
som i vissa fall kunna bli följden av regeln i 14 § andra stycket lagen om villkorlig

frigivning — om möjligt ske så skyndsamt att den nya domen hinner meddelas före
frigivningen från det förra straffet. Tillika fråga om tillämpning av regeln i 23 kap.

3 § RB att ledningen av förundersökning skall övertagas av åklagare, om saken ej är
av enkel beskaffenhet ........................................................ 93

C. Framställningar till Konungen

1) Framställning angående behovet av åtgärder för avhjälpande av arbetsbalansen inom

sinnesundersökningsväsendet m. m.............................................. 102

2) Framställning om införande av bestämmelser om förbud mot utmätning av flitpengar

vilka tillerkänts person som intagits å vårdanstalt för alkoholmissbrukare.......... 120

D. Anteckningar rörande iakttagelser vid inspektioner m. m.

Domstolsväsendet

1) Tystnadsplikt, som är föreskriven i nykterhetsvårdslagen, barnavårdslagen och social hjälpslagen,

innebär icke hinder för vittnesförhör inför domstol med de personer, för
vilka tystnadsplikten gäller .................................................... 124

2) Handläggning av begäran om vitesföreläggande enligt 217 § aktiebolagslagen........ 127

3) Om förfarandet i hemskillnadsmål, när ena maken icke inställt sig till medling..... 128

4) Fråga i vad mån 13 § lagen om fri rättegång kan bli tillämplig i fråga om arvode till

offentlig försvarare, när den tilltalade frikänts .................................. 129

5) Vissa spörsmål om utredningen m. m., när fråga är om överflyttande av vårdnad å

särskilt förordnad förmyndare ................................................. 134

6) Bodelningsfrågor ............................................................. 135

7) Lagsökningslagen ...................................i......................... 136

8) Dröjsmål i konkurser ............................................. 137

9) Lösen- och stämpelförordningama .............................................. 138

10) Smärre brister vid handläggningen av mål och ärenden .......................... 139

Åklagarväsendet

11) Om tid för åtal i fall, där beslag skett, m. m..................................... 148

12) Underrättelser till barnavårdsnämnd om underåriga.............................. 149

13) Tillämpningen av regeln i 23 kap. 18 § RB att utredningen skall delges den misstänkte
innan åtal väckes ...................................................... 149

14) 57 § nykterhetsvårdslagen ..................................................... 151

15) Tilltalads personliga inställelse i mål, där åklagare utfärdat stämning.............. 151

Exekutionsväsendet

16) Innan besvär över utmätning bifalles, bör tillfälle lämnas borgenären att yttra sig

över besvären ................................................................ 151

17) Delgivning genom posten i utsökningsmål m. m................................. 152

18) Handräckning enligt lagen om avbetalningsköp .................................. 152

Fångvården

19) Platsbristen i säkerhetsanstaltema.............................................. 159

II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig beskaffenhet

A. Åtal

1) Åtal mot e. o. landskanslisten Lars Wickelgren i egenskap av kommissionär vid länsstyrelse
för underlåtenhet att föra diarium över mottagna uppdrag och att hålla ordnade
räkenskapshandlingar m. m. samt mot landssekreteraren Åke Sylwan för underlåtenhet
att utöva tillsyn över kommissionärsverksamheten ....................... 161

2) Åtal mot stadsfiskalen Carl-Fredrik Mac Key för att han överskridit sina befogenheter
såsom polischef genom att meddela en yngling, som tidigare uppträtt störande
i staden, förbud att viss tid på kvällen vistas vid det s. k. ströget i staden samt genom

att beordra polispersonalen att omhändertaga ynglingen, om han överträdde förbudet X78

3) Åtal mot stadsfiskalen Sven Timelin i egenskap av polischef för underlåtenhet att

verkställa ur brandskyddssynpunkt föreskrivna besiktningar av hotell samt att för
länsstyrelsen uppvisa hotellens liggare över besiktningar m. m..................... 184

4) Åtal mot länsskogvaktaren Bertil Johansson för mottagande av otillbörlig belöning .. 189

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden

1) Fråga huruvida präster och lekmannatjänstemän, som av religiösa skäl icke kunna

tillerkänna prästvigning av kvinna giltighet, göra sig skyldiga till tjänstefel genom att
i vissa konfliktsituationer intaga en negativ ståndpunkt till tjänstgöring av kvinnlig
präst. Tillika fråga bl. a. huruvida biskop åsidosatt sin tjänsteplikt genom att medverka
vid utfärdandet av vissa anvisningar, vilka synas ha varit ägnade att försvåra
genomförandet av lagstiftningen rörande kvinnliga präster........................ 193

2) Fråga om förutsättningarna för tvångsförordnande för tjänsteman, som misstänkes

lida av sjukdom, att underkasta sig läkarundersökning. Utlåtande över avgivet betänkande
i ämnet ............................................................ 22*

3) Fråga huruvida författningsenliga förutsättningar förelegat för förordnande om läkarundersökning
av en kvinnlig lektor. Tillika spörsmål om lektorn, innan förordnandet
meddelades, bort upplysas om att läkarundersökning ifrågasattes och bort få tillfälle

att yttra sig häröver och över den utredning som förebragtes...................... 228

4) Vid psykologiska gruppundersökningar med skolungdom, vilka anordnats av skolöver styrelsen,

ha använts testformulär, enligt vilka ungdomarna — utan att de tydligt
upplystes om att deltagandet var frivilligt — hade att besvara frågor av delvis olämplig
natur. Tillika fråga om behovet av ökat sekretesskydd för handlingar rörande
psykologiska prov ............................................................ 243

5) Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har utfärdat anvisningar om upprättande av förslag

till reglering av enskild vägs anslutning till allmän väg enligt 31 a § lagen om allmänna
vägar. Enligt anvisningarna bör i beslut om sådan reglering föreskrivas, att
befintliga enskilda vägar ej må användas såsom utfart för andra ändamål än som
angivas i beslutet. Eftersom hithörande bestämmelser i väglagen endast avse att
reglera frågan varest enskilda utfarter må vara anslutna till allmän väg och icke äro
avsedda att ge länsstyrelse befogenhet att förbjuda utfarts användande för trafik av
visst slag samt lagen icke tillförsäkrar fastighetsägare ersättning för intrång i anledning
av ett sådant förbud, måste ett förordnande enligt anvisningarna anses oförenligt
med gällande lag ............................................................. 250

6) Dröjsmål med handläggning inom finansdepartementet av dispensansökan, som krävt
skyndsam prövning. Obefogat påstående att sökanden själv medverkat till dröjsmålet 262

7) Länsstyrelse har jämlikt 47 § 3 mom. tredje stycket sinnessjuklagen — sedan medi cinalstyrelsen

efter remiss anvisat plats å visst sinnessjukhus — förordnat om strafffriförklarads
intagning å sådant sjukhus, oaktat undersökning av vederbörande enligt
sinnessjuklagen icke verkställts i brottmålet och utlåtande ej heller avgivits rörande
frågan huruvida vårdbehov förelåg. Tillika fråga huruvida medicinalstyrelsen bort, i
stället för att anvisa plats för den straffriförklarade, upplysa länsstyrelsen om att
intagning jämlikt ovannämnda författningsrum lagligen icke kunde ske ............ 265

8) Fråga i vilken utsträckning anonymitetsskyddet för anmälare och uppgiftslämnare i

ärende rörande misstänkt farlig alkoholmissbrukare må kunna tillgodoses utan att
dennes intresse att erhålla del av utredningsmaterialet onödigtvis åsidosättes ...... 270

9) Fråga huruvida socialhjälp för personers utflyttning ur kommun lämnats i syfte att
kommunen därigenom skulle undgå fortsatta kostnader för socialhjälp. Tillika underlåtenhet
av socialnämnder att i sådana fall samråda med myndigheter i den avsedda
inflyttningskommunen för bedömande huruvida hjälptagaren genom flyttningen får
tillfredsställande försörjningsmöjligheter ........................................ 276

10) Fråga huruvida hos kommunala nämnder befintliga adressuppgifter rörande mottagare

av allmänna barnbidrag bort — med hänsyn till risken att uppgifterna kunde missbrukas
till skada eller förklenande för enskild — utlämnas för användning i valpropaganda
.................................................................. 302

11) Spörsmål rörande tillämpningen av lantbruksnämnds befogenhet att som villkor för

jordförvärvstillstånd uppställa krav på att sammanläggning med annan fastighet
kommer till stånd ,.............. 305

12) Fråga huruvida släktnamnet Gyllesten är så likartat eller förväxlingsbart med det

äldre släktnamnet Gyllensten, att hinder förelegat mot godkännande av det förra
namnet ...................................................................... 315

13) Polismyndighet äger icke till åklagarens prövning överlämna uppkommen fråga röran de

omhändertagande av körkort för alkoholpåverkad bilförare utan skall själv skyndsamt
pröva berörda fråga. Tillika spörsmål inom vilken tid beslut om sådant omhändertagande
skall underställas länsstyrelsen ................................... 317

14) Fråga om ägare av villa vid utbetalning av entreprenadersättning för byggnadsarbete

på villan bort göra skatteavdrag och om fog funnits för att ålägga villaägaren ekonomiskt
ansvar för underlåtenhet att göra sådant avdrag........................... 322

15) Patient å mentalsjukhus, som misstänkts för delaktighet i tablettsmuggling, har hållits

isolerad i enskilt rum under 17 dagar. Fråga om misstanken utgjort tillräcklig anledning
till isolering och om patienten under isoleringstiden bort beredas tillfälle till
vistelse utomhus ............................................................. 326

16) Fråga huruvida polishandräckning för intagning & mentalsjukhus av straffriförklarad,

som icke var häktad, bort lämnas utan att tillfälle dessförinnan beretts den strafffriförklarade
att själv inställa sig på sjukhuset .................................. 328

C. Framställningar till Konungen

1) Framställning angående åtgärder i syfte att åstadkomma en ur rättssäkerhetssyn punkt

mera tillfredsställande ordning vid handläggning av ärenden rörande återkallelse
av körkort............................................................ 331

2) Framställning angående lagstiftningsåtgärd för vinnande av ökat administrativt
rättsskydd genom införande av allmän föreskrift om skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter
att före ärendes avgörande lämna enskild part tillfälle att yttra

“g .......................................................................... 339

3) Framställning angående utfärdande av anvisningar till ledning för beräkningen av

vissa kommissionärsavgifter vid länsstyrelserna m. m............................. 368

4) Framställning angående behovet av en översyn av bestämmelserna om kostnader för

vissa förrättningar enligt stadgan angående hotell- och pensionatrörelse samt förordningarna
om eldfarliga oljor och explosiva varor ................................ 378

5) Framställning angående ersättning åt en musikdirektör i anledning av felaktigt entledigande
från övningslärartjänst ................................................ 385

D. Anteckningar rörande iakttagelser vid inspektioner m. m,

1) Fråga om förutsättningarna för interimistiskt omhändertagande av misstänkt farlig
alkoholmissbrukare ........................................................... 397

2) Innebörden av den i nykterhetsvårdslagen införda indikationen »farlig för annans

själsliga hälsa» ...............................................................

3) Underlåtenhet hos länsstyrelse att anordna muntliga förhör i ärenden angående

tvångsintagning av förment farliga alkoholmissbrukare ..........................

4) Interimistiskt omhändertagande av kringflackande alkoholmissbrukare, oaktat utredning
saknats rörande dennes försörjningsförhållanden ............................

5) Innebörden av indikationen grov pliktförsummelse enligt nykterhetsvårdslagen, da

fråga är om förhållandet mellan fader och barn utom äktenskap, om vilket vårdnaden
icke tillkommer fadern ........................................................

6) Tillämpningen å alkoholmissbrukare av indikationen »ur stånd att taga vård om sig

själv» .......................................................................

7) Bristfälliga anteckningar om verkställd utredning i ärenden rörande omhändertagande

av alkoholmissbrukare ........................................................

8) Vidtagande av hjälpåtgärd enligt 14 § nykterhetsvårdslagen, oaktat alkoholmissbruk

i lagens mening ej förelegat, m. ...............................................

9) Fråga huruvida polishandräckning för alkoholmissbrukares överförande till anstalt

bort meddelas tidigt på morgonen och utan föregående underrättelse ............

10) Bristfällig utredning i ärende rörande omhändertagande enligt bamavårdslagen av en

14-årig flicka, som beskyllts för lösaktigt levnadssätt ............................

11) Fråga huruvida beslut om barns omhändertagande må meddelas redan före barnets

födelse ......................................................................

12) Fråga om föräldrars rätt till umgänge med barn, som med deras samtycke omhändertagits
för vård ...............................................................

13) Underlåtenhet av barnavårdsnämnd att i laga ordning verkställa beslut om barns

omhändertagande för vård ....................................................

14) Åtgärder för samarbete i brottsförebyggande syfte mellan polisen och social vårdsorgan
m. fl...................................................................

15) Felaktigheter vid handläggning av ärenden rörande försörjningspliktigas intagande i

arbetshem ...................................................................

16) Fråga om åtgärder för att underlätta överförandet av vårdbehövande mellan mentalsjukhus
och landstingsanstalt för vissa psykiskt efterblivna ......................

17) Dröjsmål med omhändertagande av körkort i anledning av rattfylleri m. m.........

18) Bristfälliga åtgärder i fråga om viss beredskapsutbildning för polispersonal ........

19) Allmänna ordningsstadgan .....................................................

20) Lösen- och stämpelförordningama ..............................................

21) Vapenförordningen ............................................................

22) Obehöriga villkor för dispens från byggnadsförbud m. m.........................

23) Förfarandet i taxeringsnämnd .................................................

24) Förfarandet i prövningsnämnd .................................................

25) Dröjsmål med handläggning av skattemål ......................................

26) Nöjesskatt ...................................................................

27) Fråga om tidpunkten för kvittning mot överskjutande preliminär skatt............

28) Fråga huruvida vite såsom tvångsmedel bör riktas mot juridisk person som sådan

eller mot fysisk person i egenskap av ställföreträdare............................

403

408

412

413

416

418

419

421

423

425

426

429

431

432

435

437

438

439

442

443
446
453

455

456
460

401

III. Framställning till riksdagen angående åtgärder i syfte att trygga JOämbetets
behov av kvalificerad personal..................................

Bilaga

Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1961 och vari under år 1961 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling ............................

Senast upprättade sakregister är intaget i 1957 års ämbetsberättelse.

475

Till RIKSDAGEN

Jämlikt 18 § i den för riksdagens ombudsmän gällande instruktionen får
jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets förvaltning
under år 1961.

Härvid får jag till en början erinra att — sedan hovrättsrådet Ulf Uundvik
avsagt sig uppdraget att vara JO:s ställföreträdare — riksdagens därtill
utsedda valmän vid ett den 23 mars 1961 förrättat val utsett hovrättsrådet
Holger Nordqvist till ställföreträdare för JO.

Vidare får jag meddela, att jag begagnat mig av semester under tiderna
den 13—den 31 maj och den 11 september—den 7 oktober samt åtnjutit
ledighet för utförande av mig anförtrott offentligt uppdrag under tiderna
den 23—den 28 januari och den 10—den 15 april. Under min ledighet i
januari förestods ämbetet av hovrättsrådet Lundvik. Under de Övriga tider
jag åtnjutit ledighet har ämbetet föreståtts av hovrättsrådet Nordqvist. För
att få tillfälle att ägna erforderlig tid åt de ur principiell synpunkt viktigaste
ärendena och för att nedbringa förefintlig arbetsbalans har jag vidare
med stöd av 24 § andra stycket instruktionen för riksdagens ombudsmän
uppdragit åt Nordqvist att under tiderna den 25 mars—den 9 april, den
2i april—den 12 maj, den 1 juni—den 4 juli, den 7—den 9 juli, den 12
augusti—den 10 september samt den 8 oktober—den 31 december förrätta
å ämbetet ankommande göromål med avseende å ärenden, vilkas avgörande
jag icke själv förbehållit mig.

I fråga om den ordinarie personalen vid JO-expeditionen har andra förändringar
icke inträffat än att hovrättsfiskalen O. Börjeson och förste
kanslisekreteraren B. Augustinsson på begäran av dem själva entledigats
från sina befattningar såsom sekreterare vid expeditionen. Till innehavare
av dessa befattningar ha därefter utsetts hovrättsfiskalen J. Johnsson och
kammarrättsfiskalen K. Tufvesson.

_ Justitieombudsmannens ämb et sberättelse till 1962 års riksdag

Pa sätt framgar av ämbetsberättelsen till 1960 års riksdag uppgick
antalet av de år 1960 till år 1961 balanserade, under handläggning
härstädes varande ärendena till............................... 240

Antalet under år 1961 diarieförda ärenden har uppgått till 1 101
(mot 1 225 under år 1960 och 1 022 under år 1959). Av dessa avsågo
21 JO-ämbetets organisation och dylikt. Av återstående 1 080 under
år 1961 diarieförda ärenden ha anhängiggjorts

genom klagomål .......................................... 983

på grund av tidningsartiklar............................... 14

på grund av anmärkning vid inspektion eller eljest på JO:s eget
initiativ .............................................. 83

Summa balanserade och inkomna ärenden 1 320

Tabell över de verksamhetsområden som berörts av de under
år 1961 diarieförda ärendena1

Verksamhetsområden	Klagomål	JO:s initiativ	Summa
Domstolsväsendet (utom förvaltningsdomstolar) .	141	30	171
Åklagarväsendet..............	155	16	171
Polisväsendet ...........	98	3	101
Exekutionsväsendet...............	30	5	35
Fångvården...................	122	1	123
Medicinalväsendet: sinnessjuk vården ....	107	3	no
i övrigt.....................	27	1	28
Nykterhetsvården ...............	15	1	16
Barna- och ungdomsvården........	27	5	32
Byggnadsväsendet ...............	14	_	14
Hyresregleringen ..............	8	_	8
Lantmäteriet ............	10	1	11
Skolväsendet .................	10	1	11
Taxeringsväsendct...............	29	8	37
Administrationen i övrigt (avseende andra ärenden
än de ovan nämnda)
centrala statliga verk och nämnder..........	63	6	69
länsstyrelser .....................	54	11	65
andra lokala organ.............	47	1	48
Statens af färsdrivande verk............	13	—	13
Kyrkliga myndigheter ................	31	1	32
Kommunala myndigheter (i övrigt)........	56	3	59
Kungl. Maj:t i statsrådet och riksdagen ........	8	_	8
Enskilda sammanslutningar och personer ....	38	—	38
Förfrågningar, orediga klagomål o. d.............	71	—	71

J) Åtskilliga ärenden ha avsett flera verksamhetsområden.

Av ovan berörda 1 320 ärenden ha under år 1961:

1) till annan myndighet överlämnats.........................

2) såsom återkallade avskrivits..............................

3) utan åtgärd avskrivits................................. • •

4) efter vederbörandes hörande eller efter annorledes verkställd

utredning avskrivits.....................................

5) till åtal hänvisats .......................................

6) föranlett 7 framställningar till Kungl. Maj:t (i 16 ärenden) . . .

7) föranlett rättelse, påpekande, erinran eller annan åtgärd.....

och äro vid 1961 års slut:

190

592

208

8) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande................................. 96

9) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande........ 24

10) på prövning beroende .................................. 1^8

Summa 1 320

För nedan angivna fel och försummelser i tjänsten har under ar 1961

förordnats om åtal:

1) mot en stadsfogde för att han generellt beslutat om jämkning av beviljad
införsel utan att dessförinnan ha i varje individuellt fall prövat om
behov av jämkning förelåg med hänsyn till samtliga förefintliga relevanta
omständigheter;

2) mot en biskop för otillbörlig påtryckning mot underlydande prästman;

3) mot en stadsfiskal för försummelse att verkställa föreskrivna besiktningar
av hotell m. m. (se s. 184 o. f.);

4) mot en länsassessor i hans egenskap av taxeringsnämndsordförande för
underlåtenhet att inom skälig tid besvara remisser över besvär i skattemål
och mot en landskamrerare för underlåtenhet att vidtaga erforderliga
åtgärder i anledning av berörda försummelser;

5) mot en socialombudsman för underlåtenhet att bringa i verkställighet
barnavårdsnämnds beslut om intagning å ungdomsvårdsskola;

6) mot en kyrkoherde för underlåtenhet att bereda anhöriga till en avliden
tillfälle att närvara vid jordfästningen av den avlidna; samt

7) mot en landsfiskal för beslut om handräckning för att å arbetshem inställa
en försörjningspliktig person, oaktat laga förutsättningar för sådan
handräckning icke förelegat.

De till Kungl. Maj:t avlåtna framställningarna ha avsett:

1) utfärdande av anvisningar till ledning för beräkningen av vissa kommissionärsavgifter
vid länsstyrelserna m.m.;

2) behovet av en översyn av bestämmelserna om kostnader för vissa förrättningar
enligt stadgan angående hotell- och pensionatsrörelse samt
förordningarna om eldfarliga oljor och explosiva varor;

3) införande av bestämmelser om förbud mot utmätning av flitpengar
vilka tillerkänts person som intagits å vårdanstalt för alkoholmissbrukare; 4)

åtgärder i syfte att åstadkomma en ur rättssäkerhetssynpunkt mera tillfredsställande
ordning vid handläggning av ärenden rörande återkallelse
av körkort;

5) ersättning åt musikdirektör i anledning av felaktigt entledigande från
övningslärartjänst;

6) behovet av åtgärder för avhjälpande av arbetsbalansen inom sinnesundersöknings
väsendet m. m.; samt

7) lagstiftningsåtgärd för vinnande av ökat administrativt rättsskydd genom
införande av allmän föreskrift om skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter
att före ärendes avgörande lämna enskild part
tillfälle att yttra sig.

Vidare har jag i anledning av remiss från chefen för civildepartementet
avgivit yttrande över ett av läkarundersökningsutredningen avgivet betänkande
angående skyldighet för statstjänstemän m. fl. att underkasta sig
läkarundersökning m. m.

I anledning av brister och otydligheter i lagstiftningen, vilka uppmärksammats
vid prövning av klagomål eller i samband med inspektioner, ha
handlingarna i vissa ärenden överlämnats till vederbörande departementschef
eller pågående utredningar för kännedom.

Under år 1961 har jag inspekterat

länsstyrelsen, lantbruksnämnden, landsfogden och lappfogden i Jämtlands
län;

rådhusrätten, magistraten och överexekutor i Östersund samt Jämtlands
norra, östra och västra domsagor och Härjedalens domsaga;

stadsfiskalen och stadsfogden i Östersund samt landsfiskalerna i Undersåkers,
Mörsils, Rödöns, Frösö och Svegs distrikt;

lantmäterikontoret i Östersund;

barnavårds- och nykterhetsnämndema i Östersund samt Frösö och Svegs
köpingar;

erkända vårdanstalten för alkoholmissbrukare Karolinergården i Ånn;

Frösö sjukhus vid Östersund; samt

fångvårdsanstalten i Östersund och fångkolonien Rommersnäs i Lillhärdal.

Vidare har jag tillsammans med chefen för medicinalstyrelsen besökt
Ulleråkers sjukhus.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Nordqvist har under ar 1961
inspekterat

rådhusrätterna och magistraterna i Vänersborg, Borås och Alingsås;

Tössbo och Vedbo, Nordals, Sundals och Valbo, Flundre, Väne och
Bjärke, Borås, Vättle, Ale och Kullings samt Marks domsagor; ävensom

landsfiskalerna i Åmåls, Melleruds, Vättle, Skene, Kinna och Kullings
distrikt.

På sätt framgår av de inledningsvis lämnade uppgifterna har antalet
klagomål varit mycket stort även under år 1961. Under året ha salunda
inkommit 983 klagomål eller precis samma antal som under år 1960 mot
780 under år 1959. Antalet ärenden, som upptagits på JO:s initiativ, har
uppgått till 97 mot 226 under år 1960 och 223 under år 1959. Anledningen
till att antalet på JO:s eget initiativ upptagna ärenden nedgått väsentligt ar
att inspektionsverksamheten under år 1961 beklagligtvis måst bep-änsas på
grund av arbetsförhållandena vid JO-expeditionen, vilka tyngts på grund av
att många av de avgjorda ärendena varit ovanligt omfattande och svårbemästrade
och till följd av vissa tillfälliga personalsvårigheter.

Hela antalet nya ärenden har under år 1961 uppgått till sammanlagt
1 080 mot 1 209 året dessförinnan och 1 003 under år 1959. Under år 1961
ha, på sätt framgår av den lämnade redogörelsen, avgjorts 1 042 ärenden
mot 1 238 under år 1960 och 1 084 under år 1959. Härigenom har antalet
vid årsskiftet 1961/62 balanserade ärenden stigit till 278 mot 240 vid slutet
av år 1960 och 269 vid årsskiftet 1959/60. Av de till år 1962 balanserade
278 ärendena ha 50 inkommit före år 1961.

I fråga om förvaltningen av JO-ämbetet under år 1961 får jag i övrigt
hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen över
inspektioner komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Beträffande ärenden av mera allmänt intresse får jag hänvisa till efterföljande
redogörelse, däri intagits även samtliga framställningar till Kungl.
Maj:t. Av åtalsärendena ha i berättelsen medtagits endast sadana, i vilka
lagakraf t ägande dom föreligger.

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
under år 1961 någon förklaring av lag, i den ordning § 20 regeringsformen
bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagaroch
exekutionsväsendet samt fångvården

A. Åtal

1. Olämpliga yttranden av vattenrättsdomare mot tekniskt
biträde åt sakägarombud i vattenmål m. m.

I en den 15 februari 1960 hit inkommen skrift anförde advokaten Bengt
Winnberg i Stockholm, på uppdrag av Ingenjörsfirman Orrje & Co AB,
klagomål mot vattenrättsdomaren vid Nedre Norrbygdens vattendomstol
Torgil Mellgard. Klagomålen gällde vissa yttranden, vilka Mellgard vid eller
i anslutning till syneförrättningar och andra sammanträden med vattendomstolen
fällt om bolaget och hos bolaget anställde konsulterande ingenjören
Inge H. Bååth. Dessa sammanträden ägde rum i mål, där Bååth
uppträdde inför vattendomstolen antingen såsom biträde till ombud för
sakägare eller sasom självständigt ombud. Målen handlades under ordförandeskap
av Mellgard.

Till upplysning om vad som förekommit vid de avsedda tillfällena åberopade
Winnberg en av Bååth till bolaget avgiven redogörelse. Härjämte
framförde Winnberg vissa synpunkter på Mellgards genom klagomålen
påtalade handlingssätt.

Vidare anförde Harald Jörgensen och ett 30-tal andra personer — vilka
alla uppträtt såsom sakägare i ett av de ifrågakomna målen — i en den 4
mars 1960 hit inkommen skrift klagomål mot Mellgard. De gjorde därvid
— utan närmare precisering — gällande att Mellgard i målet uppträtt på
ett sätt, som väckt irritation och förbittring samt rubbat de klagandes förtroende
för en opartisk handläggning. Sedan jag låtit i skrivelse till Jörgensen
anmoda klagandena att angiva pa vilket sätt och under vilka omständigheter
Mellgard uppträtt olämpligt, utvecklades klagomålen närmare av
Jörgensen — efter samråd med några av de övriga klagandena — i två den
4 april och den 3 maj 1960 inkomna skrifter.

Mellgard avgav på min begäran yttranden dels över Winnbergs klagomål
och dels över de genom Jörgensen framförda klagomålen. Winnberg
och Jörgensen inkommo härefter var för sig med påminnelser.

Tillfälle bereddes härefter Mellgard att taga del av vad som förekommit
i ärendet rörande Winnbergs klagomål. Vidare anmodades Mellgard — i an -

slutning till en inom JO-expeditionen upprättad promemoria rörande vissa
tillfällen, i det följande berörda under punkterna 4 och 5, vid vilka Mellgard
ansågs ha åsidosatt sin ämbetsplikt — att i yttrande angiva den ytterligare
utredning han ansåge sig böra påfordra ävensom anföra vad han
eljest aktade nödigt. Mellgard inkom härefter med slutligt yttrande.

De ifrågavarande klagomålen avsågo Mellgards uppträdande vid följande
tillfällen.

1. Yttranden av Mellgard i samband med undersökning enligt 11 kap.
4ö § 2 mom. vattenlagen i mål om Hornavans reglering

I mål om Hornavans reglering skedde den 16—den 24 september 1959 undersökning
jämlikt 11 kap. 45 § 2 mom. vattenlagen. Bååth biträdde härvid
vissa sakägarombud. Den 23 september företog vattendomstolen på Bååths
begäran undersökning av fastigheten Bredviken l1.

Bååth har uppgivit följande.

Till Bredviken l1 uppgavs även höra en holme, benämnd Namatsholmen.
Undersökningen fortsatte där. Vädret, som från början varit mycket bra,
försämrades genom blåst och vågbildning, och överfarten till holmen medförde
stänk, så att ytterkläder delvis blöttes. Vid holmen yrkades genom
mig för båtplats 200 kr., för en lada 500 kr. och för en grusbank vantran
grus levererats till vägförvaltningen, 200 kr. Sökanden medgav 200 kr. tor
båtplats och 300 kr. för ladan, men bestred ersättning for grusbanken. Vid
återresan till Jäckvik hade vädret försämrats ytterligare och det stankte
in i båten relativt mycket, delvis på grund av att batforaren korde för
fort Någon som helst risk för liv och lem förelag dock icke. Mellgard stöd
upp''i båten för att icke bli nedstänkt och vände sig i ilska om mot mig
samt yttrade ungefär följande: »Det är ingenjör Baaths fel, att vi skall behöva
utstå sådant här för sådana där bågyrkanden.»

I de genom Jörgensen framförda klagomålen har påtalats ett annat
yttrande av Mellgard vid undersökningen av fastigheten Bredviken. Jörgensen
har sålunda uppgivit följande.

Fastigheten är bebyggd med en öde och något bristfällig mangard, som
fastighetsägarna beslutat reparera taket på, helt oberoende av pågående
sjöregleringsmål. Vid synen på denna fastighet landsteg Mellgard nedanför
gården tillsammans med en av ägarna, Oskar Andersson i Tjarnberg, och
fick då syn på några för reparationen av garden avsedda takpapprullar,
varvid Mellgard skall ha yttrat: »Är dom här avsedda att anvandas eller
är dom bara hitskaffade för skenets skull?» (— för att fa ut storre ersatt ”Tndersson

hade känt sig djupt kränkt. Att en domare skulle kunna yttra
något dylikt hade han aldrig tidigare kunnat tanka sig.

Jörgensen har vidare anfört, att sakägarna ifrågasatte om icke Mellgard
gjort försök att påverka part och att »undertrycka talan» genom att — vid
syn den 18 september 1959 å Norrbacka l2 — falla en sakägarrcpresentant
i talet genom att yttra att »det är minsann många fler runt Hornavan som
får finna sig i att få sina fastigheter överdämda».

2. Yttrande av Mellgard vid undersökning enligt 11 kap. 1,5 § 2 mom.
vattenlagen i mål om Kvistforsens kraftverk

Bååth har uppgivit följande.

Vid undersökningen uppträdde notarien Bengt Gullesjö till en början
utan bolagets biträde, enär jag var upptagen med annat mål. När Gullesjö
därvid anmälde, att han hade oss som biträde och att yrkandena voro utarbetade
med vårt biträde, yttrade Mellgard enligt uppgift av Gullesjö, att
»den firman har vi icke de bästa erfarenheter av». Yttrandet åhördes av
flera personer. Senare tog Mellgard Gullesjö avsides och framhöll, att han
fick taga pa sitt eget ansvar, att han anlitat oss och att vi voro alldeles för
dyra. När jag sedan själv kom till undersökningen, framställdes emellertid
ingen anmärkning och synen förflöt på normalt sätt.

3. Yttranden av Mellgard vid huvudförhandling den 9 december 1959
i Arvidsjaur i mål om Gallejaure kraftverk

Bååth har uppgivit följande.

Nästa kontakt med Mellgard blev vid vattendomstolens huvudförhand.
ö i målet om Gallejaure kraftverk den 9 och den 10 december 1959 där
jag biträdde advokaten Hilding Gagge i Gällivare. När Mellgard antecknat
de narvarande, yttrade han, innan förhandlingarna påbörjats, ungefär följande:
»Jag ser, att ingenjör Bååth är närvarande som ombud i målet
(Gagge var närvarande). Jag skall be att få höra ingenjör Bååths utbildmng
och kompetens.» Jag reste mig. Innan jag hann yttra mig, yttrade
Mellgard: »Ingenjör Bååth är väl inte civilingenjör, eller hur?» Jag svarade,
att jag inte var detta och nämnde sedan i största korthet årtalet för skolor
och anstallnmgar. Genom denna inledning blev stämningen i domsalen rätt
olustig. Mellgard yttrade sig också mycket kritiskt om en vid sammanträdet
mgiven kompletterande värdering av fastigheter i Gallejaure, om vars
ingivande överenskommits med vattenrättsingenjören under den tidigare
synen. Mellgard undrade vem som gjort värderingen, trots att det klart
framgick av densamma, att det var firman. Han fragade Gagge, om denne
verkligen ställde sig bakom densamma och om anledningen till’ att denna
utredning gavs in, trots att vi visste efter vilka normer domstolen dömde
när det gällde ersättningarna. Utredningen i fråga innehöll inga nya yrkanden
utan endast de detaljvärderingar av byggnader, som lågo till grund för
de vid synen framställda yrkandena. En del ytterligare replikväxling i
markvärdermgsfrågan skedde därefter mellan Mellgard och mig. Vid sammanträdet
voro närvarande, förutom sökanden, som var vattenfallsstyrelsen,
ett flertal sakägarombud, representanter för domäns tv re 1 se n, flottningsföreningen,
kammaradvokatfiskalsämbetet, RBF, sakägare in. fl.

4. I ttranden av Mellgard vid huvudförhandling den 7 januari 1960 i
Arjeplog i målet om Hornavans reglering
Bååth har uppgivit följande.

När de vid förhandlingen närvarande antecknats, höll Mellgard ett anförande
av ungefär följande lydelse: »Inledningsvis skall jag på förekommen
anledning redogöra för ett par bestämmelser i rättegångsbalken och
vattenlagen. I 12 kap. 5 § rättegångsbalken sägs: Visar ombud oredlighet,
oskicklighet eller oförstånd eller finnes han eljest olämplig, skall rätten av -

visa honom som ombud i målet. Det finnes även i 11 kap 65 § vattenlagen
bestämmelser som innebär, att sökandena icke äro skyldiga att gottgora
större kostnader än som prövas ha varit nödiga för tillvaratagande av hans
rätt. Det står dessutom, att om ombud framfört yrkanden, som han insett
eller bort inse sakna fog, han dessutom kan föreläggas att gottgora sökandens
utgifter Detta gäller ombud. Men med ombud lorstas icke bara juridiskt
utan även tekniskt ombud. Om detta vill jag erinra med anledning av
ingenjör Inge Bååths verksamhet. Ett tekniskt ombud skall icke se som sin
uppgift att målet sväller ut för att krama ut så mycket arvode som möjligt.
Detta är för Ingenjörsfirman Orrje & Co AB icke en isolerad.sak, utan
det har förekommit också vid andra domstolar. Jag har hort mig for hos
andra vattendomstolar. I ett mål i Söderbygdens vattendomstol har man
prutat på Orrje & Co:s kostnader icke mindre an 45%. Ingenjör Baath
känner säkert till vilket mål det är frågan om?» .

Sedan jag på den direkt till mig riktade fragan framhal it, att jag k,ande
till det av Mellgard åsyftade målet och att bolaget av små huvudman direkt
anmodats verkställa den åsyftade utredningen samt att huvudmannen betalat
den del av utredningskostnaden, som motparten i målet icke forpliktats
ersätta, forsatte Mellgard: »Ingenjörsfirman har således ayen i andra
fall gjort utredningar så omfattande som möjligt i syfte att fa ut sa mycket
arvode som möjligt. Det har dessutom varje gång vant krångel med Ingenjörsfirman
Orrje & Co AB:s räkningar. Man skall vara kunnig och redbar
och icke skriva räkningar på sådant sätt, att nagot arbetsmoment doljes
Ingenjörsfirman Orrje & Co AB tycks heller icke ens ha klart för sig, hur en
arvodesräkning skall sättas upp. Kanske Ni kunde fa upplysning daiom av
de advokater Ni biträder och även bättre dela upp den pa sadana belopp,
som varit nödvändiga, och sådana, som icke varit det.»

I ett senare skede av handläggningen av målet begärde ett av de ombud,
som vi biträder, anstånd med att avgiva ett yttrande från bolagets sida over
en av sökanden i målet på grund av föreläggande från vattendomstolen införd
hydrologisk utredning. Då jag meddelade, att bolaget annu icke var
färdigt med sitt yttrande och att såvitt jag visste den av sökanden utförda
utredningen icke var kungjord, förklarade Mellgard »att utredningen har ju
förelegat ända sedan maj månad, varför tiden borde vara tillräcklig, men
Ni vill tydligen hålla möjligheten öppen till ytterligare sammantraden» Jag
svarade, att det var ingenting som vi kunde inverka pa Mellgard anförde
vidare, att »Ni ska vara beredda att yttra Er då domstolen haller samman -

träden». . , , . , o

Som ombud för advokaten lians Lihequist hade jag under 19o9 ars
undersökning i samband med en fråga, huruvida vissa sommarstugeägare
vid sjön Sveggejaure skulle erhålla ersättning för skada enligt 9 kap. 12 S
vattenlagen bl. a. gjort den invändningen, att nämnda sjö icke nämnts i
kungörelsen angående Hornavans reglering. Då Lihequist vid sammanträdet
förnyade denna invändning, vände sig Mellgard till Lihequist med en fråga
om invändningen var allvarligt menad. Han hade trott, att densamma, endast
var en uppfinning av mig.

Vid sammanträdet voro närvarande, förutom sökanden, representanter
för kammaradvokatfiskalsämbctet, domänverket, floltmngsforemngen IvLr
och de ombud vi bilräda, kommunen och ett stort antal sakagare in. fl.

Även sakägarna ha i sina klagomål berört vad som förekom vid tillfället
i fråga, därvid de uppgåvo alt några sakägare lämnat förhandlingen som

protest mot Mellgards — som de syntes ha uppfattat det — »trakassering»
mot sakägarombuden och sakägarna.

5. Yttranden av Mellgard i anslutning till huvudförhandling den 12
januari 1960 i Skellefteå i målet om Kvistforsens kraftverk

Bååth har uppgivit följande.

På grund av tågförsening anlände jag till sammanträdet först vid 11-tiden i en paus. Innan pausen var slut kom Mellgard fram till mig och över^mnade
en av vattenrättsingenjör Arne Eriksson den 20 augusti 1957 upprattad
sammanställning av exempel på jordvärden, som angivits i domar
av A1 orrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar. Han framhöll med
hänsyn till dessa exempel, att de av oss använda ersättningsgrunderna voro
orimliga och att jag uppenbart handlat mot bättre vetande, när jag yrkade
markvärden, som voro högre än vad alla andra domstolar dömt. Han framhöll
aven, att det mgår i vattenrättsingenjörernas åligganden att utföra tekmsk
granskning, detta tydligen som ett apropå till vårt yttrande över ansokan
i malet om Gallejaure kraftverk.

Mellgard yttrade vidare, att det icke är så att vattendomstolen dömer ut
en viss procent av yrkade ersättningsbelopp och att man därför bör vrka
hogt. yattenmålen bör heller icke vara reklamändamål för firman Orrje &
Co, där för övrigt ingenjör Bååth lär vara reklamchef. Firman har också
gjort sig känd för sina fräcka debiteringar och arvodesräkningar, som skrivs
pa ett sätt, som är ägnat att dölja vissa moment. Arvodesräkningarna bör
skrivas: enligt rättegångsbalkens anvisningar. Under samtalet nämndes även
av Mellgard. orden »bedrägeri eller bedrägligt förfarande» i samband med
mma värderingar, vilket jag uppfattade som ett angrepp mot mig för att
vilseleda mina huvudmän i värderingsfrågor, men jag kan icke närmare
atergiva hur Mellgard framförde detta.

i a"nan Paus i handläggningen framhöll Mellgard, att det säkert

skulle ga bra för mig i vattenmål, om jag lade av vinstintresset.

Het längre samtalet uppmärksammades och åhördes av såväl ombud —
advokaten Lloyd Kaiding och Gullesjö — som sakägare.

Under handläggningen av målet behandlades även rubriken »Markskador»
Härvid framhöll Mellgard för Gullesjö, att de markskadeersättningar
som han med vart biträde yrkat, uppenbarligen voro orimliga och icke följde
den norm som domstolen tillämpat i en tidigare deldom. Han framhöll
a\ en tor Gullesjö, att han icke skulle tro, att domstolen vid bestämmande
av ersättningar dömde en viss procent av yrkade belopp. I anslutning till
rephkvaxhngen mellan Mellgard och Gullesjö begärde jag ordet och motiverade
narmare de gjorda yrkandena, och sade därvid bl. a. att vi ansåg
oss ha fullt stöd för yrkandena i domen i högsta instans betr. reglering av
las]om Mellgard argumenterade emot mig och framhöll, att sådana ersättningar
icke kunde ha dömts av någon vattendomstol och att Tåsjömålet
avsag ett inlösenfall och därför icke vore tillämpbart. Han anförde i detta
sammanhang för att påvisa det orimliga i yrkandena exempel från bl. a.
Bergeiorsen och Järkvissle och läste därvid även upp ett utdrag ur en av
vattenrättsingenjör Möller skriven P. M. angående värderingsprinciperna i
Jarkvisslemalet, där Möller i ett exempel uttalat, att iag icke tillämpat ett
speciellt vardenngsförfarande på det sätt som det uppenbarligen var avsett
A agot senare lämnades denna P. M. av Mellgard till Gullesjö under fram -

hållande, att Gullesjö där kunde läsa om hur okunnig jag var i värderingsfrågor.
Han lämnade även en dom från Söderbygdens vattendomstol, dar
domstolen nedsatt det av Orrje & Co yrkade arvodet.

Jag anser, att Mellgard genom den skarpa tonen och argumenteringen
mot mig gjort gällande, att jag skulle vara inkompetent och olämplig som

biträde åt ombuden. .

Flera av de vid sammanträdet närvarande anförde senare till mig, att de
icke kunde tro, att en domare kunde uppträda på det sätt som skett. Bland
de närvarande märktes, förutom sökandebolaget Gramngeverken, ombud
för sakägare och flottningsförening, Skellefteå stad och landskommun, KLr,
kammaradvokatfiskalsämbetet m. fl.

I anslutning till Bååths uppgifter om vad som förekommit vid de ovan
angivna tillfällena har Winnberg i sin klagoskrift anfört följande.

Mellgards åtgärd att »på förekommen anledning» inleda sammanträdet
den 7 januari 1960 med att föredraga innehållet i RB 12: 5 och vattenlagen
11:65 och direkt hänföra åtgärden till Bååths verksamhet förefaller icke
vara föranledd av tidigare meningsutbyten med Bååth. Vidtagandet av en
så allvarlig åtgärd måste — om densamma varit berättigad — ha orsakats
av omständigheter, som Mellgard icke ansett sig böra uppgiva och som därför
dolts under beteckningen »på förekommen anledning». Yttrandet åhördes
av en talrik församling och uppfattades också — såvitt en av mig g]ord
undersökning givit vid handen — av denna församling som ett allvarligt
angrepp mot ingenjör Bååths kompetens och yrkesheder.

De vid samma tillfälle om bolagets verksamhet framförda omdomena ma
utgöra ett uttryck för Mellgards personliga uppfattning men de ha fällts av
honom offentligen och i hans egenskap av rättens ordförande. Att Mellgard
för att understryka riktigheten av sin uppfattning tillåtit sig ref erera till
ett för hela den närvarande menigheten med undantag tor Baath helt okant
och av annan domstol avgjort mål synes så mycket mera betänkligt som
bolaget genom Bååth icke ansåg sig böra bryta mot respekten for domstolen
genom att polemisera med rättens ordförande i ett ärende, som helt lag

utanför processföremålet. .... ,

Även om Mellgards omdömen och uttalanden i övrigt om Baath och
bolaget äro för dem kränkande, rimma de ur andra och väsentligare synpunkter
mindre väl med det uppträdande, som den rättssökande allmänheten
har anledning förvänta sig av en domare. Då parterna även i vattenmål
själva ha att tillvarataga sina rättsliga intressen är det naturligt, att
skilda uppfattningar kunna utmärka sökandens och sakägarnas utredningar
och ställningstaganden. Under sådana förhållanden är det ytterst angeläget,
att domaren i sin handläggning avhåller sig från varje åtgärd, som
är ägnad att ifrågasätta hans objektivitet. Mellgard har bl. a. vid handläggningen
av målen rörande Gallejaure kraftverk den 9 och den^ 10 december*3
1959, om Hornavans reglering den 7 januari 1900 och om Kvistforsens
kraftverk den 12 januari 1960 lämnat värdeomdömen om partsut redningar
och med utnyttjande av sin auktoritet som domare sökt påverka part.sombud
till ställningstaganden, som dessa icke velat biträda och har därigenom
avlägsnat sig från den objektiva linje, som det är varje domares skyldighet
att följa. Även om åtgärderna varit förestavade av motsättningar mellan
Mellgard och Bååth i olika avseenden, borde Mellgard ha förstått att hans
åtgärder icke varit förenliga med kraven på en objektiv proeesslednmg.

Mellgard har förklarat sig kunna vitsorda de honom av Bååth tillskrivna
yttrandena och omständigheterna under vilka de framförts. Mellgard har
vidare medgivit, att han fällt det av Jörgensen påtalade yttrandet vid synen
å fastigheten Bredviken; yttrandet var avsett som ett skämt och Mellgard
beklagade om det missuppfattats. I fråga om det av Jörgensen omnämnda
tillfället den 18 september vid synen å Norrbacka l2 har Mellgard uppgivit,
att hans yttrande i fråga hade ungefär följande lydelse: »Det är nog
åtskilliga fastighetsägare kring Hornavan som får mera mark överdämd.»
Detta yttrande hade fällts sedan fastighetsägarens företrädare förklarat sig
vilja peka på att det knappast kunde anses riktigt att fastigheten skulle
minskas med ett område om 900 kvm.

Om den närmare bakgrunden till de av Winnberg påtalade yttrandena
har Mellgard i sitt första yttrande anfört följande.

R K f,11 flertal fall har vid vattendomstolens syn på platsen befunnits att av
lsaath som teknisk sakkunnig åt ombuden i målet gjorda värderingar och
anara bedömanden vant ohållbara. Det har inte bara rört sig om så att säga
normala marginaler, som alltid måste förekomma då flera sakkunniga personer
var for sig göra en prövning. Skillnaden mellan Bååths bedömningar
och dem som vattendomstolen sedermera kommit till har ibland varit så
uppseendeväckande stor, att jag fått den uppfattningen att Bååth icke själv
trott pa små bedömningar. Vad särskilt beträffar värderingen av åker förelgger
vid rikets vattendomstolar en tämligen fast praxis av innebörd att
jordvardet (inklusive värdet av å jorden belöpande andel av byggnader
cnhgt 9 kap. 51 § vattenlagen) sättes till omkring 6.000 kronor per hektar.

, a,riatlone!'' nedåt och uppåt förekomma givetvis, beroende på omständigheterna
i de särskilda fallen. Bl. a. i Hornavanmålet har Bååth i ett flertal
tall kommit till enligt min mening orimligt höga hektarvärden. Följande
exempel ma anföras å sådana hektarvärden: Jäckvik l3, l4 15 300 kronor
Jäckvik 1° 20.000 kronor, Jäckvik lu 13.700 kronor. Jäckvik l7 18 290 krooor4nna?kvik
1 21.6i0 Icronor, Jäckvik l21 13.700 kronor, Rattikudden l2

22.o00 kronor och Rattikudden l3 20.260 kronor. Eftersom domstolen ännu
icke meddelat dom beträffande dessa fastigheter, saknar jag möjlighet att
uttala mig om de värden till vilka domstolen kommit och nöjer mig med att
han visa till vad ovan anförts om de i vattenmål normalt tillämpade värdena.
Mm kritiska inställning mot Bååth skärptes då det kom till min kännedom
att Baath i mål vid annan vattendomstol gjort markvärdering åt
sokandesidan och därvid kommit till det av vattendomstolarna vanligen
lllampade hektarvärdet omkring 6.000 kronor. Jag bibragtes därigenom
uppfattningen att Bååth icke handlat efter bästa förstånd vid de värdelingar
som lian gjort åt sakägarsidan i mål vid Nedre Norrbygdens vattendomstols
andra avdelning, där jag tjänstgör, utan att han haft sikte på det
1 eklam varde för bolaget hos allmänheten som höga värderingar kunna anses
utgöra. Med hänsyn till de i regel hårda motsättningarna mellan sökandeoch
sakagarsidan i vattenmål uppkommer lätt hos sakägarna en avog
stamning mot vattendomstolen, när denna i sin dom icke finner sig kunna
godtaga de av sakägarnas tekniska sakkunniga framlagda värderingarna
utan nödgas bestämma ersättningarna efter gängse normer.

yatl iag i de av Bååth åberopade sammanhangen uttalat om bolagets
arvodesräkningar har följande bakgrund. Vid ett flertal tillfällen har vattendomstolen
tyckt sig finna att bolagets arvodesräkningar varit för hoga,
beroende på att arbetet gjorts alltför vidlyftigt och/eller att debiterade belopp
varit i och för sig för höga. För Bååths medverkan debiterad kostnad
uppgår sålunda per dag till omkring 490 kronor, varav cirka 238 kronor utgör
bokförda lönekostnader för Bååth och återstoden tillagg for bolagets
allmänna omkostnader och vinst. I det av mig vid sammantradet i År] ep og
den 7 januari 1960 omnämnda målet från Söderbygdens vattendomstol hade
bolaget på uppdrag av sakägare i målet gjort en teknisk utredning, för
vilken debiterats ersättning avseende lönekostnader, allmänna omkostnader
och vinst med 3.575 kronor. Söderbygdens vattendomstol uttalade i sm
dom, att detta belopp syntes vara alltför högt i betraktande av det arbete
som firman — såvitt av utredningen framginge — kunde antagas ha nedlagt
på målet, samt förklarade att bolaget måste for sagda arbete anses
skäligen gottgjort med 2.000 kronor. Konsekvensen av en sadan reduktion
blir vanligen att sakägarna själva få betala mellanskillnaden, nagot som
enligt min mening måste anses obilligt, eftersom de i regel icke sjalya hatt
något inflytande på sitt juridiska ombuds val av teknisk sakkunnig eller
på utredningens omfattning. Sakägarna leva dessutom ofta - särskilt vid
regleringssjöarna i Norrland — under knappa ekonomiska omständigheter.
Bolagets till vattendomstolen ingivna kostnadsrakmngar ha trots upprepade
påpekanden icke uppställts på sådant sätt som vanligen sker i rättegångsmål,
i det att rese- och traktamentskostnader regelmässigt upptagits
med klumpbelopp, som försvårat eller omöjliggjort vattendomstolens provning
av beloppen. Jag vill emellertid tillägga att bolagets debiteringar och
uppställning av räkningar genomgående skett i enlighet med Svenska leknologföreningens
normer. Att dessa normer kunna godtagas i vattenmål ha
numera fastslagits i en av vattenoverdomstolen den 2o januari 1960 med
delad dom i Kvistforsmålet.

I samma yttrande har Mellgard vidare anfört.

Arbetsbördan vid domstolens andra avdelning var då jag 1954 började
där måttlig men har sedan oupphörligt ökats. Vid avdelningen aro för narvarande
anhängiga — förutom smärre mål — ett tiotal kraftverks- och
regleringsmål med sammanlagt åtminstone 2.000 sakägare, ltterligare tre
stora mål väntas under loppet av år 1960. Av mig sommaren 1959 gjord
framställning om förstärkning av arbetskraften med ytterligare domaroch
ingenjörspersona 1 har på grund av det statsfinansiella laget icke vunnit

statsmakternas bifall. ...... ..

Med hänsyn till den stora betydelsen lor landets krattiorsorjmng av att
domar i kraftverks- och regleringsmål meddelas i sådan tid att företagen
kunna tagas i anspråk vid planerade tidpunkter har jag, allteftersom arbetsmängden
stigit, drivits att öka min arbetsinsats. Jag har fått asidosatta
familjeliv samt normalt behov av vila och rekreation (av mm semester tor
fjolåret har jag i (lag den 7 mars 1060 39 dagar outtagna) och har ständigt
haft mina tankar inriktade på hur jag skolat kunna bemästra ilo vaxande
arbetsuppgifterna. Under tiden den 1 december 1959—den 14 januari 1960
inläste ian de i Bååths skrift omnämnda Gallejaure-, Ilornavan- och Kvist __J

iii i i 1 11*__ _______ * ™ <1 (TtlP

forsmålen samt led

huvudförhandlingar i målen. Förhandlin

ägde

I()I Mlldlt It ocU IIL K WUC muuuivi *»«*»*^. o . . . . * T T

mm, i Gallejaurmålet den 9 och den 10 december 1959 i Arvidsjaur, i Horn

avanmalet den 7 och den 8 januari 1960 i Arjeplog samt i Kvistforsmålet
den 12—den 14 januari 1960 i Skellefteå. Akten i Gallejaurmålet omfattar
mrka 1.400 sidor och antalet sakägare är omkring 80. Akterna i Hornavanoch
Kvistforsmalen omfatta vardera cirka 4.000 sidor. Antalet sakägare
x målen är omkring 350 respektive 550. Förberedelsen i vart och ett av
dessa mål borde normalt ha tagit VA—2 månader. Arbetet blev särskilt
hektiskt genom att det med hänsyn till den då hotande elransoneringen
var nödvändigt att meddela dom i Hornavanmålet till den 1 februari 1960.
Jag hade under hösten 1959 på grund av överansträngning börjat lida av
sömnlöshet och hjärtbesvär men inte ansett mig ha tid att besöka läkare
(torst nagon dag efter den 1 februari fick jag tillfälle till sådant besök).

Sammanfattningsvis har Mellgard härefter anfört följande.

Jag är nurnera fullt medveten om att jag i de påtalade hänseendena uppträtt
olämpligt och sårande mot Bååth och att jag gjort för bolaget nedsättande
uttalanden. Likaledes inser jag, att de ifrågavarande yttrandena
% ant agnade att hos ahörama minska tilltron till domstolens objektivitet.

salunda förekommit vill jag djupt beklaga. Jag vill även begagna
tilJiallet att tramhalla att Bååth i sitt personliga uppträdande inför domstolen
och gentemot mig städse varit korrekt. Förklaringen till vad som förekommit
är som framgar av det föregående dels den överansti-ängning varav
jag lidit och som kulminerade under inläsningen av de förut nämnda tre
stora malen i slutet av år 1959 och dels det förhållandet att jag hyst den
uppfattningen att Bååth icke efter bästa förstånd gjort de värderingar och
andra bedömanden som han framlagt inför vattendomstolen. Självfallet
skall jag lata det vara mig angeläget att för framtiden som domare i varje
situation avhalla mig från uttalanden av för ombud eller andra klandrande
art.

Med anledning av vad salunda förekommit förordnade jag den 5 december
1960 byråchefen Ivan Wallenberg att väcka och utföra åtal mot Mellgard
enligt av mig utfärdad atalsinstruktion. I denna instruktion anförde
jag följande.

Mellgard har vidgått att han fällt de ovan under 1—5 upptagna yttrandena.
Omständigheterna under vilka detta skett framgå av vad ovan upptagits.
Utredningen visar alltså sammanfattningsvis följande, varvid jag
först upptager till behandling de under 4 och 5 omnämnda tillfällena.

4. Vid början av huvudförhandlingen den 7 januari 1960 i målet om
Homavans reglering har Mellgard — under erinran att detta skedde med
anledning av Bååths verksamhet — redogjort för bland annat innehållet
i stadgandet i 12 kap. 5 § RB om att ombud, som visar oredlighet, oskicklighet
eller oförstånd eller eljest finnes olämplig, skall av rätten avvisas
såsom ombud i målet. I samband härmed har Mellgard yttrat, att ett tekniskt
ombud icke skulle »se som sin uppgift att målet sväller ut för att
krama ut sa mycket arvode som möjligt». Mellgard har ytterligare vid tillfället
uttalat att detta för Båaths arbetsgivare, Ingenjörsfirman Orrje &

Co AB, icke vore en isolerad sak, utan hade förekommit också vid andra
domstolar. Härvid har Mellgard hänvisat till att en annan vattendomstol
i ett där anhängigt mål prutat på bolagets kostnader icke mindre än 45 %.
Fortsättningsvis har Mellgard yttrat, att bolaget således även i andra
fall gjort utredningar så omfattande som möjligt i syfte att få ut så mycket
arvode som möjligt, varvid Mellgard tillagt bl. a.: »Det har dessutom varje
gång varit krångel med bolagets räkningar. Man skall vara kunnig och redbar
och icke skriva räkningar på sådant sätt, att något arbetsmoment
döljes.»

Yttrandena i fråga ha fällts av Mellgard inför sittande rätt i hans egenskap
av ordförande i vattendomstolen och i närvaro av ett betydande antal
parter och partsrepresentanter.

Vad Mellgard i ärendet anfört om bakgrunden till sina ifrågavarande
åtgärder har icke utgjort giltig anledning för Mellgard att yttra sig om
Bååth och bolaget på sätt som skett. Därest Bååth genom sin av Mellgard
åberopade tidigare verksamhet visat sig olämplig såsom ombud —- något
som Mellgard icke gjort gällande — skulle frågan härom ha upptagits av
vattendomstolen i den i 12 kap. 5 § RB anvisade ordningen eller sålunda
genom avvisning av Bååth. Det var salunda uppenbart otillbörligt av
Mellgard att på det sätt som här förekommit anknyta bestämmelserna i
berörda stadgande till Bååths verksamhet liksom ock att — med tydlig
hänsyftning på Bååth — framhålla att ett tekniskt ombud icke skulle »se
som sin uppgift att målet sväller ut för att krama ut så mycket arvode som
möjligt». Mellgards yttranden, i vad de sålunda hänförde sig till Bååth,
voro enligt min mening kränkande för Bååth och voro även ägnade att på
ett högst betänkligt sätt inge föreställningen att Mellgard hade en förutfattad
mening icke blott om Bååths kvalifikationer såsom tekniskt ombud
eller biträde utan även om den talan som i målet fördes med biträde av
Bååth. Genom sitt uppträdande mot Bååth vid ifrågakoinna tillfälle har
Mellgard alltså åsidosatt sin skyldighet såsom domare att avhålla sig från
sådant, som var ägnat att sätta förtroendet för hans objektivitet och opartiskhet
i fara.

Vid bedömande av Mellgards uppträdande gentemot Bååth träder enligt
min mening Mellgards åsidosättande av ämbetsplikt med sådan skärpa i
förgrunden, att det förtjänar att övervägas, huruvida icke ärekränkningsmomentet
i själva verket är av så underordnad betydelse, att vad Mellgard
låtit komma sig till last innefattar främst tjänstefel och sålunda icke
självständigt ärekränkningsbrott. Härvidlag må hänvisas till vad hovrätten
över Skåne och Blekinge yttrat under förarbetena till den nya lagstiftningen
om ämbetsbrott (se prop. nr 80/1948 s. 314 o.f.). Med hänsyn till vad
departementschefen i anslutning därtill uttalat (prop. s. 317) torde emellertid
vad Mellgard i detta hänseende gjort sig skyldig till böra bedömas
såsom ärekränkning av Bååth i förening med åsidosättande av ämbetsplikt

på sätt i 25 kap. 5 § strafflagen sägs. Ärekränkningen — vilken skett i sittande
rätt medan Mellgard utövade ordförandeskapet i vattendomstolen —
är enligt min mening av sådan beskaffenhet, som sägs i 16 kap. 9 § strafflagen;
i vart fall är 11 § samma kapitel tillämplig.

Mellgard har vidare i hög grad brustit i den takt, som det ålegat honom
såsom domare att iakttaga, genom att under pågående förhandling uttala,
att bolaget »även i andra fall gjort utredningar så omfattande som möjligt
i syfte att få ut så mycket arvode som möjligt», och genom att — med uttrycklig
hänsyftning å bolaget —- framhålla att »man skall vara kunnig och
redbar och icke skriva räkningar på sådant sätt att något arbetsmoment
döljes». Dessa yttranden voro i hög grad förklenande för bolagets anseende
och därjämte ägnade att sätta tilltron till Mellgards objektivitet och opartiskhet
i fara. Mellgard har följaktligen genom nämnda yttranden åsidosatt
vad som ålegat honom som domare och därigenom gjort sig skyldig till
tjänstefel.

5. I en paus i huvudförhandlingen den 12 januari 1960 i målet om Kvistforsens
kraftverk har Mellgard yttrat till Bååth, att denne uppenbart handlat
mot bättre vetande, när han yrkat markvärdeersättningar, vilka voro
högre än andra domstolar fastställt. Vid samma tillfälle har Mellgard —
efter framhållande att det icke förhölle sig så att vattendomstolen dömde
ut viss procent av yrkade ersättningsbelopp och att man därför borde yrka
högt — yttrat till Bååth, att vattenmålen icke borde vara reklamändamål
för bolaget samt vidare att bolaget gjort sig känt för sina fräcka debiteringar
och arvodesräkningar, vilka skreves på ett sätt som vore ägnat att
dölja vissa moment och icke efter anvisningarna i RB. Dessa yttranden av
Mellgard åhördes av vissa sakägare och två sakägarombud.

Nu nämnda yttranden äro att bedöma på samma sätt som Mellgards
yttranden om bolaget vid huvudförhandlingen den 7 januari. Mellgard
måste således även i nu förevarande hänseende anses ha gjort sig skyldig till
tjänstefel.

Även vid andra tillfällen än de båda nyssnämnda har Mellgard, enligt
vad utredningen visar, i samband med sin ämbetsutövning yttrat sig på ett
sätt, som varit olämpligt och oförenligt med den sakliga och värdiga ton,
som en domare bör använda i samband med rättsförhandlingar. I sådant
hänseende har bl. a. följande blivit utrett.

a) Under båtfärden från Namatsholmen har Mellgard — tydligen i förargelse
över att det stänkte in i båten — yttrat till Bååth, som påkallat
synen å holmen, ungefärligen att »det är ingenjör Bååths fel, att vi skall
behöva utstå sådant här för sådana där bågyrkanden».

b) Vid synen å fastigheten Bredviken har Mellgard, då han varseblivit
några för reparation avsedda takpapprullar, frågat en av fastighetens ägare,

om dessa vore avsedda att användas eller om de ditskaffats bara för skenets
skull; detta yttrande hade enligt vad Mellgard i ärendet uppgivit varit
avsett såsom ett skämt.

c) Vid synen å Norrbacka l2 har Mellgard - med anlednmg av att en
sakägarerepresentant beklagat sig över att ett alltför stort område av fastigheten
i fråga skulle bli överdämd - fällt det onödiga yttrandet att »det ar
nog åtskilliga fastighetsägare kring Hornavan som far mera mark over d)

Vid syneförrättningen i målet om Kvistforsens kraftverk har Mellgard,
sedan han fått veta av ett sakägarombud att denne biträddes av bolaget,
yttrat till ombudet att »den firman har vi inte de basta erfarenheter

av». Yttrandet fälldes i närvaro av flera personer.

e) Mellgard har härjämte vid början av huvudförhandlingen i malet om
Gallejaure kraftverk ställt några frågor om Bååths formella kompetens,
vilka frågor genom sin mindre väl valda formulering och med hansyn till
omständigheterna vid tillfället måste uppfattas såsom insmuanta och sa rande

för Bååth. , , ,

f) Under sistnämnda förhandling har Mellgard vidare fragat ett sak ägarombud

— en advokat som anlitat bolaget för en värdering — huruvida
ombudet verkligen ställde sig bakom värderingen, samt efterhört anledningen
till att utredningen i fråga ingavs trots kännedom om efter vilka
normer domstolen dömde i ersättningsfrågor. . ,, ..

g) Vid huvudförhandlingen i målet om Hornavans reglering har Mellgard
— med anledning av att en formell invändning, som tidigare under
målet framställts av Bååth, nu upprepades av vederbörande advokat —
frågat den sistnämnde om invändningen var allvarligt menad; Mellgar
sade sig härvid ha trott att den endast var en uppfinning av Baath.

h) Under en paus i huvudförhandlingen i målet om Kvistforsens kraftverk
har Mellgard till Bååth yttrat, att det säkert skulle gå bra for Baath
i vattenmål om han lade av vinstintresset.

i) Vid huvudförhandlingen i sistnämnda mål har Mellgard vidare framhållit
för Gullesjö, som var ombud för vissa sakägare, att de markska eersättningar,
vilka yrkats av denne med biträde av bolaget, uppenbarligen
vore orimliga och icke följde den norm, som domstolen tillampat i en tidigare
deldom, samt att Gullesjö icke skulle tro att domstolen bestämde ersättningar
till viss procent av yrkade belopp.

En domare bör självfallet låta sig angeläget vara att avhalla sig från
varje åtgärd eller uttalande som kan uppfattas såsom uttryck för att han
har en förutfattad mening i frågor som det ankommer på honom att handlägga.
Ilan bör därför bl. a. undvika att inlåta sig i diskussion med parter
eller ombud om det befogade i ett anspråk. Sin egen mening om den talan
som föres skall domaren icke giva tillkänna förrän i domen. Med hansyn

härtill och då några av Mellgards yttranden kunde uppfattas såsom sårande
eller förklenande finner jag Mellgards yttranden och handlingssätt i de
under a) i) angivna fallen icke vara förenliga med vad han såsom domare
hade att iakttaga. Vad i detta hänseende ligger Mellgard till last framstår
dock sasom mindre allvarligt än de ovan under 4 och 5 anmärkta förhållandena.

Jörgensen har vidare — utan närmare precisering — anmärkt, att Mellgard
enligt sakägarnas asikt brustit i objektivitet och opartiskhet vid sin
handläggning. Detta skulle ha tagit sig uttryck i att Mellgard ställt överdrivet
stora krav på sakägarnas processföring men visat undfallenhet och
slapphet gentemot sökandeparten. Vidare skulle Mellgard stundom ha
visat otålighet, då sakägare yttrat sig, varigenom dessa fått den uppfattningen
att Mellgard önskade att de skulle upphöra med sin argumentering;
däremot hade han visat benägenhet att okritiskt godtaga sökandens alla
uPPgifter även då dessa icke voro riktiga.

Dessa beskyllningar ha tillbakavisats av ^Mellgard. Utredningen ger icke
nagot som helst stöd för antagande att Mellgard brustit i opartiskhet
eller att han vid andra tillfällen än de, som särskilt angivits i det föregående,
låtit något klandervärt komma sig till last i ifrågakomna hänseende. Vad
i ärendet förekommit visar emellertid, hur lätt obefogade misstankar om
partiskhet kunna uppkomma, om icke domaren vinnlägger sig om att
städse iakttaga ett korrekt och taktfullt uppträdande i rätten och avhåller
sig från att opåkallat före måls avgörande låta sin mening om befogenheten
av ett anspråk framskymta.

När det gäller att taga ställning till frågan, huruvida vad som enligt det
ovan upptagna ligger Mellgard till last bör beivras, är till en början att
märka, att det från allmän synpunkt — för att icke förtroendet för domarkåren
skall rubbas — är nödvändigt att med kraft inskärpa vikten av att
domare städse uppträder på sådant sätt i sin ämbetsutövning, att tilltron
till hans objektivitet icke kommer i fara.

Å andra sidan måste beaktas att Mellgard till följd av en tung arbetsbörda
med därav följande påfrestningar måhända icke var helt i balans
under den tid varom i ärendet är fråga. Mellgard har ock vidgått, att han i
de påtalade hänseendena uppträtt olämpligt och sårande mot Bååth samt
gjort för bolaget nedsättande uttalanden, liksom ock att hans ifrågavarande
yttranden varit ägnade att hos ahörarna minska tilltron till domstolens
objektivitet. Han har vidare försäkrat, att han för framtiden skall bemöda
sig om att i varje situation såsom domare avhålla sig från uttalanden av
för ombud eller andra klandrande art.

Även med beaktande av de salunda angivna omständigheterna synas mig
åtminstone Mellgards här ovan under 4 och 5 påtalade uppträdande den 7
och den 12 januari 1960 dock vara av den allvarliga beskaffenhet att jag

anser mig icke kunna underlåta att beivra vad som i denna del ligger
Mellgard till last.

Oaktat även Mellgards övriga — under a)—i) anmärkta yttranden
innefatta ett åsidosättande av vad Mellgard hade att iakttaga på grund av
domarämbetets beskaffenhet, finner jag likväl yttrandena i fråga och omständigheterna
kring dessa icke vara av så allvarlig beskaffenhet, att jämväl
vad härutinnan ligger Mellgard till last måste beivras. Jag anser mig därför
beträffande dessa yttranden kunna låta bero vid Mellgards försäkran att
han för framtiden skall bemöda sig om att undvika ett upprepande av vad
som förekommit.

Under åberopande av det anförda beslutar jag att åtal skall vackas mot

Mellgard vid Svea hovrätt ...

dels — i enlighet med vad som upptagits under punkt 4 ovan jämlikt
16 kap. 9 §, alternativt 11 §, och 25 kap. 5 § strafflagen för ärekränkning
av Bååth i förening med åsidosättande av ämbetsplikt vid huvudförhandlingen
den 7 januari 1960 samt jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel
vid samma tillfälle genom Mellgards yttranden om bolaget,

dels ock — enligt vad jag anfört under punkt 5 ovan — jämlikt sist angivna
lagrum för tjänstefel vid tillfället den 12 januari 1960.

I fråga om Mellgards uppträdande gentemot Bååth vid det förstnämnda
tillfället bör alternativt yrkas ansvar å Mellgard för tjänstefel.

Tillfälle skall beredas Bååth och bolaget att i malet föra talan.

Snea hovrätt, varest åtalet väcktes, yttrade i dom den 20 juni 1961
följande.

Av Mellgards erkännande framgår, att han fällt de av aklagaren påstådda
yttrandena under de av denne angivna förhållandena.

Genom dessa yttranden, vilka varit ägnade att sätta tilltron till Mellgards
objektivitet och opartiskhet i fara, har Mellgard åsidosatt vad som
ålegat honom såsom domare. I vad yttrandena avsett Bååth ha de för denne
varit kränkande, och denna ärekränkning måste anses ha väckt synnerligt
uppseende.

Mellgard är sålunda i enlighet med åklagarens ansvarspåstaenden forfallen
till ansvar för ärekränkning i förening med åsidosättande av tjänsteplikt
samt för tjänstefel. ... ,

Med hänsyn till vad Mellgard anfört som förklaring till sitt uppträdande

få omständigheterna anses mildrande.

Hovrätten dömer Mellgard, med tillämpning av 4 kap. 1 och 2 g § strafflagen,
jämlikt 16 kap. 9 § samt 25 kap. 4 och 5 §§ samma lag för ärekränkning
i förening med åsidosättande av tjänsteplikt ävensom for tjänstefel att
till kronan utgiva 25 dagsböter om 30 kronor.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft,

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden

1. Spörsmål hur domstol bör förfara för att i sådana mål om hemskillnad
och äktenskapsskillnad, som anhängiggöras genom gemensam
ansökan, förskaffa sig erforderligt underlag för bedömande av
huruvida makarnas överenskommelse rörande vårdnaden om
barnen är uppenbart stridande mot barnens bästa

Vid min inspektion i juni 1958 av Nedansiljans domsaga uppmärksammades,
att yttrande inhämtats från barnavårdsnämnd i fråga om vårdnaden
om barn i två mål om hemskillnad och ett mål om äktenskapsskillnad.
Talan i dessa tre mål hade anhängiggjorts genom gemensam ansökan, och
makarna voro alltså ense i vårdnadsfrågan.

Jag framhöll i det över inspektionen upprättade protokollet, att hörande
av barnavårdsnämnd i fall då makarna vore överens i vårdnadsfrågan icke
torde vara erforderligt i andra fall än då anledning förekomme till antagande,
att makarnas överenskommelse vore stridande mot barnens bästa.
Sådan anledning syntes, av akterna att döma, icke ha förelegat i de nu
ifrågavarande målen. Beträffande målet om äktenskapsskillnad vore dessutom
att märka att någon ändring icke avsågs i de förhållanden som varit
rådande under hemskillnadstiden och att barnavårdsnämnden avgivit yttrande
före domen å hemskillnad.

I härefter avgivet yttrande anförde häradshövdingen Ernst Leche följande.

Till en början fortjanar framhallas, att föräldrabalken eller annan i detta
sammanhang tillämplig författning icke innehåller någon uttrycklig bestämmelse
angaende samarbetet mellan domstolarna och barnavårdsmyndigheterna
vid tillkomsten av besluten om vårdnaden om barn. Lagstiftarens
tanke maste emellertid antagas ha varit att ett dylikt samarbete bör förekomma.
Det enda rattesnöret skall väl därvid vara att barnens bästa tillgodoses
utan att samtidigt annans rätt trädes för nära. Med utgångspunkt
hanfran bor det enligt min mening vara domstolarna obetaget att efter
eget skon inhämta barnavårdsnämndernas yttranden, oavsett huruvida enskild
part hemställt härom.

En snart 20-årig erfarenhet som domare i första instans har gjort klart
for mig att en domstol icke kan vara nog förtänksam då det gäller att i förevarande
fall tillgodose barnens bästa. Att utan vidare alltid godtaga en
överenskommelse synes därför icke kunna ifrågakomma. Det har från advokathall
bestyrkts att överenskommelsen ibland är resultatet av överväganden,
vid vilka barnens bästa icke stått i förgrunden. Den karaktär av
kompromiss — i det i och för sig vällovliga syftet att undvika strid vid
domstol — som överenskommelsen i vårdnadsfrågan stundom innebär bör

det vara de lagskipande myndigheterna angeläget att motverka. Detta
torde icke kunna ske på annat sätt än genom att domstolarna samarbeta
med barnavårdsnämnderna i den form mot vdkenanmarkmngennktarsg
Det förtjänar i detta sammanhang att ermra om hur allvarligt man ser p
denna fS pi medicinskt håll. Sålunda har härifrån framfor s den kanske
vid första påseendet paradoxala tanken att barnen i samband med upptosningen
av föräldrarnas äktenskap borde erhålla egen
barnen står emellertid i dagens läge ofta ingen annan hjalp till buds an den
domstolarna med stöd av den för barnavården i forsta hand ansvariga myn d''f

bspektbnsprotokohét har erinrats om stadgandet i 6 kap. 7 första
stvcket andra punkten föräldrabalken att — om foraldrarna aro ense i vare
nadsfrågan — skall domstolens beslut härutinnan ga i överensstämmelse
med vad de önska, såframt det ej är uppenbart stridande mot barnens
bästa En tillämpning av detta stadgande är ofta lättare i ett genom stamning
anhängiggjort äktenskapsmål än då målet anhangiggjorts efter
sam a“ öSg I en rättegång där som regel båda parterna aro personligen
Städes kan nämligen domstolen genom frågor till parterna och aven pa
annat sätt erhålla ett underlag för att k^a bedöma den traff^e overeng
kommelsens värde ur vårdnadssynpunkt. Helt annorlunda förhåller det sig
i ansökningsmålen vilka äro avsedda att avgöras pa domstolens kansli utan
annat material än innehållet i nagra högst formella handlinga .

I den teoretiska uttolkningen av det ovan citerade stadgandet framhalles
att det kan antagas att i allmänhet den ordning betra ande vardnaden varom
föräldrarna enats även är till barnens fordel och att — aven om clet Kan
svrias l veksamt om så är förhållandet - skall domstolen folja fora drarnas
önskningar Det tillägges att dessa önskningar skola frangas endast om
domstolen finner dem uppenbart stridande mot barnens basta. Med dessa
ordpå vägen är det alltså överlämnat åt domstolen att fullgöra sm plikt
icke ^endast formellt juridiskt utan även med allmanmanskliga och sociala

^Härinställer £ då frågan: hur skall en domstol förfara som vill taga pa
allvar sin uppgift'' att tillse att en överenskommelse i vardnadsfragan icke

ÄtfcrÄÄ-ss

och de närmare omständigheterna i saken aro i regel okanda tor domstolen
— Xr snarare ensamdomaren — och skulle de händelsevis vara bekanta
t ex genom andra rättegångar eller hörsägner är detta en alltför väg grund
för ett officialförfarande i vårdnadsfrågan. Att lita till intuitionen hos
domaren synes även vara att alltför mycket överlämna denna viktiga fråga

^DeU^mot bakgrunden av dessa förhållanden som remissförfarandet i de
anmärkta fallen skall ses. Hade jag tidigare vant tveksam om det ändamålsenliga
med dylika remisser, har jag efter de gangna arens erfarenhet
blivit övertygad om att jag genom detta förfarande ar mne pa rätt väg för
att barnens i ett upplöst äktenskap bästa skall til godoses inom lagsk.pningens
ram, något som väl måste antagas ha vård lagstiftarens avsik t.

I anslutning till vad jag senast anfört vill jag anföra nagra exempel dar
remissförfarandet - vilket skett utan att häradsrätten haft nagon särskild
anledning härtill — måste anses ha vård. av betydelse.

Fält I. Från en advokatbyrå hade inkommit eu gemensam ansökan om

hemskillnad. Parterna hade överenskommit att mannen skulle ha vård nen

eik ^ ^ barn,en och hustrun om två. Barnavårdsnämnden i mannens
hemkommun upplyste att mannen på anförda skäl var mindre läninlL
sorn vårdnadshavare och lamnade dessutom upplysningar hur vårdnaden 1
praktiken skulle komma att gestalta sig. Häradsrätten fann det uppenbart
stridande mot barnens basta att vårdnaden om dem tillerkändes mannen
C/

äktemsklnSkdlnandadp°^atbyru inkom1mit en gemensam ansökan om
i TP k , Parterna hade överenskommit att hustrun skulle ha
ardnaden om makarnas son. Barnavårdsnämnden i hustruns hemkommun
gjorde genom en barnavårdsassistent - som biträtts av en konsukT ärio-a

im,kTrgvar?h lra™fck att sonen vistades hos ett par orkeslösa 80-P h.e,m -lcke kunnat godkännas såsom fosterhem och vilka

haft svårt°aTtaförsap IT til,syn han behövde. Hustrun hade

att svart att forsta det olamphga i att sonen vistades i detta hem men

iäit /detta fl!??!6 0o J Ten aV.fmen På ett annat närmare angivet
^ att den endast med tvekan kunde anför hemfkilLurP''1rm^dVOkfbyrå

Hafe ink?mmit en gemensam ansökan om
nemskillnad. Parterna hade överenskommit att mannen skulle ha vårdnaden

hemkmnrnFn f°Ch u11?™11 °m det fjarde- Barnavårdsnämnden i hustruns
om ufterr om^rgsfmi utredning — att vårdnaden

. sann liga barn tillerkändes fadern. Barnavårdsnämnden i den kommun

f L tf0 hftrim avflyttat förordade, att hon erhöll vårdnaden om det
jarele barnet, men underströk att vårdnadsfrågan vid de kontakter som
vederbörande assistent haft i ärendet torde ha blivit ensidigt belyst, I detta
mai utsatte haradsratten frågan till förhandling med parterna och tillerkände
mannen vardnaden om samtliga barn. an

äktemktnlskillnml^M1? ^ inkom,mit en gemensam ansökan om
v°,rrwfP k 1 '' Makarna ha(Je Överenskommit att hustrun skulle ha

se ns vmit°!!ns U tTll'' 1navardsnamnden i den kommun där hustrun
ast ant bosatt tillstyrkte med allra största tveksamhet att hon tillerkändes
vardnaden om barnen.

Det förtjänar anmärkas att i samtliga fall där barnavårdsnämnd haft
att go.ra mot parternas överenskommelse dessa alltid beretts tillfälle
att yttra sig over vad barnavårdsnämnderna anfört. Likaså vill jag
upplysa att det naturligtvis förekommer att yttrande understundom ickf
infordras, huvudsakligen av det skälet att det framstår såsom uppenbart att
överenskommelsen icke står i strid med barnens bästa, P

, .. v, anforda torde framgå att remissförfarandet varit till fördel för

vidtagits för af/tnk^P antmgen sa att eu ändring av överenskommelsen
idtagits för att ti lgodose barnens basta eller domstolen erhållit ett säkrare
underlag da den gått att fastställa överenskommelsen.

för nagon hd sedan deltog jag i en kontaktskonferens mellan ett antal
domare, de ledande personerna inom landets socialvård, en advokat med

ftamkdTia-fetTförmd Jemid °fh* ™ känd barnPs-vkiater. Vid detta tillfälle
JO- shhJ Pnd » drag m, ra?a„S?rn nu anledning till erinran från
Slda- Bndast pa domarhall ställde man sig tveksam beträffande mitt
förfarande, huvudsakligen av formella skäl. En häradshövding i en “or
tomsaga hade dock — utan kännedom om mitt förfarande — själv börjat
att i viss utsträckning gora pa samma sätt som jag och av samma skäl,

nämligen att han fann sig sakna underlag för att kunna bedöma överenskommelsernas
reella innebörd i fall då parterna voro for honom okanda.

För att kunna bedöma de praktiska förutsättningarna för att mera allmänt
vid domstolarna höra barnavårdsnämnd i sådana fall som de här
ifrågakomna inhämtade jag yttrande i ärendet från Stockholms stads barnavårdsnämnd.
Vidare avgåvos på begäran utlåtanden av socialstyrelsen samt
av styrelsen för Föreningen Sveriges stadsdomare, styrelsen för Föreningen
Sveriges häradshövdingar och styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Stockholms stads barnavårdsnämnd åberopade såsom eget yttrande ett
av bamavårdsdirektören Karl-Erik Granath avgivet tjänsteutlåtande, van
anfördes följande.

Som underlag för en bedömning av det merarbete, som skulle uppkomma
för Stockholms stads barnavårdsnämnd, därest en andrad praxis skulle genomföras
såtillvida, att nämndens yttrande mhamtades jamval i hemskillnads-
och äktenskapsskillnadsmål efter gemensam ansökan, ha följande
uppgifter inhämtats från Stockholms rådhusratt. Uppgifterna harrora från
dagboksbladen för år 1958 vid rådhusrättens fyra familj eavdelnmgar.

Begärda hemskillnader och äktenskapsskillnader vid
Stockholms rådhusrätt år 1958.

Hemskillnad

Äktenskapsskillnad

Gemensam ansökan

Stämning

Gemensam ansökan

Stämning

med

barn

721

utan

barn

375

med

barn

497

utan

barn

376

med

barn

574.

utan

barn

441

med

barn

496

utan

barn

425

(Barn = barn under 16 år)

Av dagboksbladen framgår också, att under år 1958 fråga om överflyttande
av vårdnad (efter hem- eller äktenskapsskillnad) aktualiserats geno
gemensam ansökan i 1 fall och genom stämning i 21 fall. Likasa ha under ar
1958 genom stämning aktualiserats 5 fall enbart rörande ratten till umgang

med barn efter hem-respektive äktenskapsskillnad. „

Uppgifterna ge vid handen, att 1 295 foraldrapar under ar 1958 genom
gemensam ansökan begärt domstolens fastställelse av deras inbördes överenskommelser
i fråga om vårdnaden av deras barn i en skilsmassosituation
och att 993 föräldrapar med barn dragit små tvistigheter kring skilsmässan
inför domstolen. Enligt muntliga uppgifter från radhusratten, vilka delvis
bekräftas av tillgänglig officiell statistik, märks nagon stegring ar från ar i

dessa siffror men stegringen är relativt obetydlig

Från Stockholms rådhusrätt erhöll bamavardsnamnden under ar 1958
82 remisser med begäran om yttrande i vårdnadsfragan vid hem- eller
äktenskapsskillnad samt 3 remisser rörande överflyttande av vårdnad etter
hem- eller äktenskapsskillnad. (År 1957 voro respektive siffror 93 + 3.) 1
intet fall lär gemensam ansökan ha förelegat. Sammanlagda antalet remis
från domstolar i vårdnadsärenden har i stort sett hållit sig konstant under
den senast gångna tioårsperioden, såsom framgar av toljande uppgitter.

År 1949 .....	. . . . 127 remisser	År 1954 .....	.... 141 remisser
» 1950 .....	____ 124 »	» 1955	no »
» 1951 .....	____ 95 »	» 1956	148 »
» 1952 .....	.... 145 »	» 1957 .....	____ 128 »
» 1953 .....		» 1958 .....	____ 118 »

Av remisserna synas genomgående ca % komma från Stockholms rådhusrätt
och återstoden från andra domstolar.

Till barnavårdsnämnden remitterade vårdnadsmålsutredningar handlägga8
vid sociala avdelningen. För utredning i ärendena anlitas utomstående
särskilt arvoderade utredare. Ledningen av arbetet åvilar en till sociala
avdelningens expedition knuten tjänsteman med ställning som biträdande
inspektör. Denne har att i samband med ledningen av de särskilda utredarnas
arbete utföra vissa kompletteringar i vårdnadsutredningar samt att
själv utföra utredningar av särskilt ömtålig eller komplicerad art. På grund
av de stora krav, som måste ställas på utredningar av detta slag, kunna endast
väl kvalificerade utredare anlitas. För närvarande har sociala avdelningen
20 sådana medhjälpare, vilka utföra uppdragen såsom bisyssla mot
särskilt arvode per utredning. Av dessa äro 13 socionomer, 1 jur. kand., 1
fil. lic., 2 fil. kand. (de tre sistnämnda med lång erfarenhet av socialvårdsarbete),
och av de övriga 3 ha två tidigare varit kretsombud hos nämnden
och sedan den tiden varit ständiga vårdnadsutrcdare, medan den tredje,
liksom en av de sistnämnda, är folkskollärare. Den tid en utredning kräver
är högst varierande på grund av ärendets karaktär och i någon mån utredarens
arbetssätt. Som regel synes en utredning taga 15—40 timmar i anspråk,
utspridda över en tidsrymd av 1—3 månader.

I vissa vårdnadsmålsärenden krävs medverkan från expertis inom den
psykiska barna- och ungdomsvården. Trots hård sovring ha de senaste åren
15—20 ärenden fordrat läkarbedömning, varvid de flesta sänts till rådgivningseentralen
och dess filialer. Dessa läkarundersökningar äro ytterligt
tids- och arbetskrävande. Vid rådgivningsbyrån brukar man i undersökningsfälten
räkna med 2—4 observationer hos psykolog eller terapeut av
varje aktuellt barn, 2—4 samtal hos kurator för föräldrapartena, i regel
minst 1—2 samtal hos läkaren för vardera parten samt särskilda samtal
(undersökningar) för varje barn. Därtill komma gemensamma konferenser,
bland annat för en slutlig överläggning tillsammans med överläkaren före
utlåtandets avgivande, varvid i regel biträdande socialinspektören, ofta utredaren
och ibland barnavårdsmannen äro närvarande. För ett enskilt fall
innebär detta minst 25—30 arbetstimmar, inklusive nödvändig skrivtid.
Nämndens socialläkare sakna det medarbetarteam, som den psykiska barna-
och ungdomsvården eljest har tillgång till, men de vårdnadsärenden,
som av speciella orsaker remitteras till socialläkarbyrån, synas ändå i vissa
fall fordra en lika tidsödande insats. I dessa läkarärenden tillkommer oundvikligt
ett avsevärt merarbete för biträdande socialinspektörens del.

Som framgått av antalet remisser, vilka behandlats av barnavårdsnämnden
hittills, har i endast en mycket liten del av totala antalet hemskillnadsoch
äktenskapsskillnadsmål, där talan väckts genom stämning, vårdnadsfrågan
remitterats till barnavårdsnämnden (år 1958 cirka 8%). I mål där
talan väckts genom gemensam ansökan har det såvitt kunnat utrönas icke
förekommit. För det fall remisser skulle ske i samtliga mål, där barnavårdsnämnden
kan beräknas bli remissinstans, skulle arbetsmängden kunna uppskattas
bli upp emot 30 gånger större än för närvarande. Denna uppskatt -

ning är en ren sifferberäkning. Då det finns anledning antaga, att de remisser
barnavårdsnämnden nu liar att handlägga ur svårighetssynpunkt äro mer
kvalificerade än genomsnittet för samtliga fall, är det antagligt, att arbetsmängden
totalt sett blir något mindre. Bedömningen ger dock vid handen,
att arbetsökningen vid ett konsekvent genomförande av remissförfarandet
kommer att bli högst betydande och kostnadskrävande.

Det är emellertid knappast troligt att antalet remisser vad det gäller
vårdnaden i mål, där talan väckts genom stämning, kommer att öka nämnvärt.
Rätten får här till skillnad mot i mål, anhängiggjorda genom gemensam
ansökan, personlig kontakt med parterna och kan ofta på grund av
vad som framkommer vid parternas utvecklande av talan rörande underhållsbidrag
få en viss klarhet i hur vårdnaden av barnen kommer att te sig.
Rätten har i dessa fall även möjlighet att genom direkta frågor erhålla uppgifter
till ledning vid sin bedömning av vad som är uppenbart stridande
mot barnets bästa.

Den fråga som avses i remissen inskränker sig också till mai, som anhängiggjorts
efter gemensam ansökan. Dessa mål avgöras på domstolens
kansli utan annat material än ansökningshandlingarna och rätten saknar så
gott som helt möjlighet att bilda sig någon uppfattning om parterna och
deras lämplighet som fostrare. Med en begränsning till endast dessa mål
skulle arbetsmängden för barnavårdsnämndens del enligt ovan angiven
överslagsberäkning kunna komma att öka upp till 16 gånger den nuvarande
(även här med reservation för svårigheten att mer exakt uppskatta arbetsökningen)
.

Det får betraktas som föga troligt, att nyttan av ett sådant generellt remissförfarande
skulle uppväga denna ansenliga ökning av arbetet med
vårdnadsmålsutredningar hos barnavårdsnämnden.

Det torde emellertid få antagas, att det i flera mål om hemskillnad och
äktenskapsskillnad, där talan väckts medelst gemensam ansökan, föreligger
skäl för en remiss till barnavårdsnämnden i vårdnadsfrågan. Svårigheten är
att på grundval av ansökningshandlingarna bedöma, när en sådan remiss
kan vara befogad. Härvid borde emellertid kunna övervägas att pröva det
system, som sedan en tid tillämpas mellan överståthållarämbetet och Stockholms
stads barnavårdsnämnd i fråga om ärenden rörande åldersdispens för
äktenskaps ingående. Beträffande dessa ärenden översänder överståthållarämbetet
till barnavårdsnämnden en förfrågan i samtliga ansökningsfall,
huruvida och på vad sätt vederbörande underårig är känd hus nämnden.
Svaren innehålla endast summariska uppgifter. I en del fall föranleda svaren
överståthållarämbetet att remittera dispensansökningarna till nämnden
för särskilt yttrande. Proportionen är följande: år 1956 622 förfrågningar,
50 remisser; år 1957 608 förfrågningar, 70 remisser (siffrorna för år 1958
äro ännu ej sammanställda). Om detta system skulle tillämpas av Stockholms
rådhusrätt i vårdnadsärenden, blir det dock nödvändigt att avdela
kvalificerad personal för besvarandet av förfrågningarna. Uppgiften måste
nämligen anses som betydligt mer komplicerad än besvarandet av förfrågningar
rörande dispensärenden. Av'' de nära 1 300 familjer med barn. som
det här rör sig om, får man anta att ett antal på olika sätt äro kända för
barnavårdsnämnden, eller, vilket i viss utsträckning framgår av socialregisterakten,
för nvkterhetsniimnden. Skulle de sålunda meddelade underhandsuppgifterna
från nämnden enligt domstolens mening icke tala emot föräldrarnas
överenskommelse i vårdnadsfrågan, skulle ej nagon remiss behöva

2 — Justitieombudsmannens ätnhctsbcräifclsc till 1062 ars riksdag

ställas till nämnden. Där de inkomna uppgifterna ge anledning till stor
tvekan i vårdnadsfrågan, kunde remissförfarande tillgripas.

Bland anledningarna till en formell remiss till barnavårdsnämnden kunna
följande omständigheter nämnas:

1) Det visar sig att nämnden beslutat övervakning enligt 23 § i 1924 års
barnavårdslag eller omhändertagande enligt 22 §, vilket i och för sig innebär
att nämnden äger avsevärd kännedom om familjen.

2) Nämnden har tidigare avgivit yttrande beträffande åldersdispens för
föräldrarnas äktenskap, vilket när det gäller ännu unga makar kan betyda
att nämnden har viss kännedom om deras kapacitet.

3) Det kan finnas barnavårdsman, eller ha funnits sådan förordnad,
som väl känner endera eller båda parter och för sin del anser vårdnadsutredning
påkallad.

4) Nämnden kan av någon orsak ha haft närmare kontakt med en familj,
där föräldrarna överenskommit om delning av barnen i vårdnadshänseende.
Här kan en vårdnadsutredning vara i hög grad befogad, speciellt i fråga om
mindre barn, eftersom syskon ofta ha behov av varandras stöd och därför
en delning kan tänkas strida mot deras bästa.

5) Föräldrarna ha sinsemellan avtalat och begärt domstolens fastställelse
av en umgängesrätt för icke-vårdnadshavaren, som till omfattning eller anordning
förefaller mindre välbetänkt med hänsyn till barnens behov av en
lugn och kontinuerlig vård hos vårdnadshavaren. I en del fall kan man här
ana en ovidkommande byteshandel parterna emellan som ger anledning
ifrågasätta även avtalet om vårdnaden.

6) Ibland har barnavårdsnämnden endast med viss tvekan förordat den
ena parten som vårdnadshavare vid hemskillnaden. Har domstolen då givit
vederbörande vårdnaden, händer det att föräldrarna gemensamt ansöka om
äktenskapsskillnad och därvid äro överens om vårdnaden i enlighet med
tidigare beslut. Det kan i sådana fall synas önskvärt att vårdnadsfrågan
blir föremål för en ny bedömning i barnavårdsnämnden på grund av nämndens
tidigare uttalade tveksamhet.

I den män ett ökat remissförfarande endast skulle omfatta dessa grupper
kan med visst fog sägas att utredningarna bli mindre arbetskrävande på
grund av tillgången till material från tidigare utredningar. Dessa kunna
emellertid vara mer eller mindre inaktuella och kräva då kompletterande
utredning i fråga om den aktuella situationen.

Det är emellertid troligt, att en ingående utredning av parternas lämplighet
som vårdnadshavare kan vara behövlig även i andra fall än där
familjen är känd i barnavårdsnämnden.---

Fn väsentlig ökning av antalet utredningar medför en ökning av antalet
utredare, vilket med tanke på nödvändigheten av att anlita kvalificerade
utredare kan leda till en omprövning av arvodesbestämmelserna. Beroende
på omfattningen av en eventuell ökning av arbetsmängden kan även arbetsledningen
behöva förstärkas. Ftt ökat antal remisser till rådgivningsbyråerna
kan dessutom väntas medföra behov av personalförstärkningar även
inom den psykiska barna- och ungdomsvården. Slutligen torde viss förstärkning
av expeditionell biträdeshjälp bli erforderlig.

Av vad ovan redovisats framgår, att för Stockholms del ett avsevärt merarbete
skulle uppkomma, därest barnavårdsnämndens yttrande regelmässigt
skulle inhämtas i sådana mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad,
där talan väckts genom gemensam ansökan av makarna. Ehuru barnavårds -

nämndens yttrande uppenbarligen skulle vara av värde för rättens bedömning
i vissa av dessa fall, torde få antagas att förhållandena i det stora
flertalet ärenden dock äro sådana, att barnavårdsnämndens yttrande ej kan
antagas vara nödvändigt för bedömningen. Problemet synes närmast gälla
att få fram de ärenden, där nämndens yttrande bedömes vara av särskilt
värde för avgörandet i vårdnadsfrågan. En praktisk lösning i detta avseende
torde kunna erhållas genom en underhandsförfrågan i enlighet med vad
ovan framhållits i fråga om ärenden rörande åldersdispens för äktenskap.
Rätten skulle härigenom få större möjligheter än nu att avgöra i vilka fall
yttrande bör infordras från barnavårdsnämnden i vårdnadsmål.

Socialstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

Det torde vara mycket svårt för en domstol att enbart med ledning av de
i ärendet föreliggande handlingarna kunna skaffa sig en uppfattning om
huruvida vårdnadsöverenskommelsen är uppenbart stridande mot barnets
bästa. Skall domstolen verkligen kunna bedöma detta, torde den som regel
behöva ytterligare upplysningar om parterna. Att en domare så kiinner sitt
ansvar i avgöranden av detta slag, att han inhämtar yttrande från vederbörande
barnavårdsnämnd, anser socialstyrelsen därför i och för sig vara
tacknämligt.

Socialstyrelsen har i olika sammanhang fått kännedom om fall, där avgörande
i vårdnadsfrågan träffats utan att yttrande från barnavårdsnämnd
inhämtats och där vårdnadsbeslutet visat sig vara olyckligt för barnen. Som
exempel härpå kan socialstyrelsen relatera ett fall, som nyligen kommit till
styrelsens kännedom. I det aktuella fallet erhöll makarna hemskillnad vid
A häradsrätt år 1952, varvid vårdnaden om makarnas sju barn anförtroddes
åt en särskilt förordnad förmyndare. Makarna flyttade senare samman igen
och bosatte sig på annan ort. År 1958 beviljades makarna åter hemskillnad,
denna gång av B häradsrätt, som tillerkände hustrun vårdnaden om barnen.
Vid båda tillfällena hade målet anhängiggjorts genom stämning. Hustrun
flyttade till en tredje ort tillsammans med det yngsta barnet. Under den
korta tid hon vistats på denna ort har fråga redan uppkommit om barnets
skiljande från modern på grund av dennas livsföring. Hade B häradsrätt
inhämtat yttrande från vederbörande barnavårdsnämnd, torde hustrun icke
ha tillerkänts vårdnaden, så mycket mindre som vårdnaden i den tidigare
domen anförtroddes åt särskilt förordnad förmyndare.

I princip anser socialstyrelsen det således vara värdefullt att yttrande inhämtas
frän barnavårdsnämnd även i fall, där parterna är ense i vårdnadsfrågan.
Rent praktiskt skulle ett sådant förfaringssätt emellertid medföra en
betydande arbetsökning för barnavårdsnämnderna, särskilt i städerna. Barnavårdsdirektören
Granath föreslår, att rätten i de aktuella vårdnadsärendena
skulle tillämpa samma förfaringssätt som överståthållarämbetet begagnar
sig av i ärenden rörande äktenskapsdispenser. Förfaringsättet skulle
innebära, att rätten genom underhandsförfrågan hos barnavårdsnämnden
införskaffade vissa summariska uppgifter om fallen. Gåve de erhållna uppgifterna
vid handen att vårdnadsfrågan behövde utredas, skulle yttrande i
ärendet inhämtas från barnavårdsnämnden.

Det av Granath föreslagna systemet förefaller vara mycket lämpligt.
Socialstyrelsen vill därför förorda, att åtgärder vidtagas för att främja att
det av Granath skisserade förfaringssättet allmänt tillämpas av domstolarna.

Stadsdomarföreningens styrelse framhöll i sitt utlåtande följande.

Styrelsen vill vitsorda, att i ansökningsmålen som regel icke förekommer
någon reell prövning av föräldrarnas lämplighet som vårdnadshavare. Vid
enstaka tillfällen torde det dock inträffa att vederbörande domare, som
haft med någon av parterna att göra i annat sammanhang, av vad han därvid
erfarit ansett sig ha anledning att begära viss utredning i vårdnadsfrågan.
Vid en del rådhusrätter råder — såsom senare kommer att beröras
— i dylika mål en mera organiserad kontakt mellan domstol och barnavårdsnämnd.

Av de siffror som anföras i barnavårdsdirektören Granaths tjänsteutlåtande
framgår, att om yttrande från barnavårdsnämnden i Stockholm skulle
inhämtas i alla ansökningsmål antalet yttranden till Stockholms rådhusrätt
i vårdnadsfrågor skulle bli i runt tal åtminstone 15 gånger större än för närvarande.
Redan det nuvarande antalet remisser föranleder att målen mycket
fördröjas. Remisstiden utgör för närvarande vanligen 3—6 månader,
i många fall, särskilt då nämndens läkare skall inkopplas, betydligt mera.
Styrelsen har svårt att föreställa sig att det över huvud taget skulle bli möjligt
för nämnden att inom rimlig tid hinna avgiva alla de yttranden som
skulle erfordras om sådana skulle infordras i alla vårdnadsmål, anhängiggjorda
efter ansökan. I varje fall skulle parterna i alla dessa mål få vänta
orimligt länge på att få vårdnadsfrågan slutligt avgjord.

Vad nu anförts om förhållandena i Stockholm torde i större eller mindre
grad äga motsvarande tillämpning i landets övriga större städer.

Ett spörsmål som icke direkt beröres av remissen men som det i nu förevarande
sammanhang torde vara nödvändigt ta ståndpunkt till är frågan
huru man skall förfara i alla de stämningsmål, där parterna äro ense i vårdnadsfrågan.
Att domstolen alltid enbart genom att se parterna och rikta
frågor till dem skulle kunna bilda sig någon grundad uppfattning i vårdnadsfrågan
och behovet av utredning vill styrelsen betvivla. I så fall skulle
man ju kunna gå den vägen att man fordrade personlig inställelse i alla mål
där fråga är om vårdnad, d. v. s. också i ansökningsmålen. Men om man
inte tror sig ha denna skarpblick, måste man även i stämningsmålen inhämta
upplysningar från barnavårdsnämnd. I så fall kommer en mängd
onödiga uppskov icke att kunna undvikas i situationer där parterna ofta
äro angelägna att i en för dem pressande situation nå ett snabbt avgörande.

Vid bedömande av frågan om yttrande från barnavårdsnämnd skall bli
obligatoriskt kan man enligt styrelsens uppfattning icke bortse från hänsynen
till därav berörda makar. Barnavårdsnämndens utredare hör ofta en
del personer, såsom släktingar, bekanta, grannar och portvakter, och deras
uppgifter återgivas i utredningen. Det har vid flerfaldiga tillfällen inträffat
att dessa uppgifter i hög grad retat upp parterna och utan att gagna saken
gjort processerna större därför att parterna genom vittnesförhör velat fria
sig från beskyllningar från uppgiftslämnarnas sida. Följden av obligatoriska
utredningar skulle säkerligen bli att man skulle kunna riskera att få en hel
del vårdnadsprocesser, där föräldrarna från början varit ense, utan att
dessa processer skulle vara till barnens gagn. De allra flesta makar som i
samband med skilsmässa enats om vårdnaden torde ha ett högst berättigat
intresse av att slippa inblandningen från utomstående i denna fråga.

På ovan anförda skäl vill styrelsen bestämt avråda från att göra inhämtande
av yttrande från barnavårdsnämnd i vårdnadsfrågor obligatoriskt.

Barnavårdsdirektören Granath föreslår emellertid ett enklare förfarande

för inhämtande av summariska upplysningar från barnavårdsnämnd i vardnadsfrågan.
Styrelsen vill upplysa, att på sina håll redan förekommer en
viss underhandskontakt mellan domstol och barnavårdsnämnd i dylika
frågor. Sålunda plägar barnavårdsnämnden i en stad (Hälsingborg), när
den vet att för nämnden kända makar stå i begrepp att begära hemskillnad
eller äktenskapsskillnad, på förhand meddela rådhusrätten att den önskar
yttra sig i frågan. I en annan stad (Lund) har det mellan rådhusrätten och
barnavårdschefen träffats överenskommelse att rådhusrätten under hand
kan inhämta upplysningar enligt en särskild blankett i de fall, då rådhusrätten
anser skäl föreligga att ifrågasätta lämpligheten av makars överenskommelse
om vårdnaden.

Styrelsen anser, att det skulle vara av värde om domstol från barnavårdsnämnd
kunde inhämta summariska uppgifter huruvida föräldrarna
eller barnen varit föremål för åtgärder från nämndens sida och vilka atgärder
som vidtagits, så att domstolen i den man lämnade uppgifter därtill
gåve direkt anledning kunde, eventuellt efter kompletterande upplysningar,
påkalla nämndens yttrande. En förutsättning härför är dock att snabba
uppgifter stå att erhålla från nämnden, så att åtminstone i de fall, där inga
anteckningar finnas hos barnavårdsnämnden, rättens dom icke försenas
mera än någon vecka. Styrelsen anser dock icke, såsom barnavårdsdirektören
Granath synes utgå ifrån, att inhämtande av dylikt summariskt yttrande
skall ske i alla mål. Om yttrande skall inhämtas bör bero på om domstolen
av någon anledning finner skäl därtill. Ett förhandsmeddelande från
barnavårdsnämnd att den beträffande vissa makar har upplysningar av betydelse
att lämna bör givetvis vara ett skäl att inhämta sådant yttrande.

‘ Styrelsen vill slutligen påpeka att barnavårdsnämnd enligt 8 kap. 1 §
föräldrabalken äger förordna barnavårdsman för inomäktenskapligt barn,
vars föräldrar på grund av dom å hemskillnad eller äktenskapsskillnad lever
åtskilda. Kännedom härom erhåller barnavårdsnämnd genom meddelande
från domstolen enligt 3 § i 1949 års kungörelse om skyldighet för domstol
att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken. En riktig tilllämpning
av denna barnavårdsnämndens befogenhet utgör enligt styrelsens
uppfattning ett gott medel från samhällets sida mot olämpliga överenskommelser
mellan makar angående vårdnaden om deras barn.

Sammanfattningsvis vill styrelsen dels bestämt avstyrka att inhämtandet
av yttrande från barnavårdsnämnd i vårdnadsfrågan göres obligatoriskt,
dels ock uttala att sättet för barnavårdsnämnds lämnande av summariska
upplysningar till domstol icke synes böra bil föremal för central dirigering
utan böra lösas efter lokala initiativ med beaktande av förhållandena på
orten.

Håradshövdingf öreningens styrelse yttrade i sitt utlåtande följande.

Styrelsen har berett sina av remissen berörda medlemmar tillfälle att
yttra sig, och praktiskt taget hälften av rikets häradshövdingar har redo''visat
sin inställning till frågan. Någon statistisk uppgift i vilken utsträckning
gemensamma ansökningar remitterats till barnavårdsnämnd lör yttrande
föreligger icke, men det framgår av yttrandena och är väl förenligt
med styrelsens erfarenhet att det hittills skett i ett mycket litet antal fall.
En icke obetydlig del av de tillfrågade har ansett lagbestämmelsen, enligt
vilken ju häradsrätten har att följa den mellan föräldrarna träffade överenskommelsen,
därest denna icke uppenbart strider mot barnets bästa, i

högsta grad inskränka värdet av elt remissförfarande och har därvid särskilt
understrukit den betydande ökning av barnavårdsnämndernas arbete
och den irritation en barnavårdsnämndsutredning lätt skapar samt den fördröjning
av målens handläggning, som skulle bli följden av förfarandet.
Majoriteten av de tillfrågade har i likhet med häradshövding Leche funnit
uppgiften att på rättens kansli avgöra, huruvida en överenskommelse beträffande
vårdnaden icke uppenbart strider mot barnets bästa, vara svår
och med hänsyn till rättens skyldighet att vaka över vårdnadsfrågan kräva
något utöver allenast en granskning av de korta och formella ansökningshandlingarna,
även om man gemenligen icke anlitat förfarandet med remiss
till barnavårdsnämnd. Bakgrunden synes ha varit vetskapen, att överenskommelsen
i vårdnadsfrågan ofta har formen av en kompromiss i alla med
äktenskapts upplösning sammanhängande frågor, om vilken man icke alltid
år övertygad, att den ingatts med barnens bästa för ögonen. De möjligheter
man begagnat sig av ha varit att göra underhandsförfrågningar till barnavårdsnämnds
ordförande eller ansvarige tjänsteman i stil med vad som föreslagits
av barnavårdsdirektören Granath och socialstyrelsen i deras yttranden
i ärendet, att på sätt sker i stämningsmål kalla sökandena till förhandling,
att ålägga dem att skriftligen redogöra för anledningen till den i vårdnads
fragan träffade överenskommelsen eller att föredraga de gemensamma
ansökningarna inför fullsutten rätt på sätt alltid skedde under den gamla
rättegångsbalkens tid. Det vill förefalla som om man vid lagstadgandets
tillkomst förutsatt, att domstolen hade sådan kännedom om förhållandena
att den var i stånd att bedöma makarnas överenskommelse. Då de gemensamma
ansökningarna numera handläggas av ensamdomare, som i regel icke
har dylik kännedom, är det naturligt att på ett eller annat sätt införskaffa
utredning i vårdnadsfrågan. Kompletterande utredning har sålunda av
många häradshövdingar infordrats, om makarna till exempel överenskommit
om fördelning av barnen eller tillagt mannen vårdnaden om barn i späd
ålder eller för tiden efter äktenskapsskillnaden träffat annan överenskommelse
om vårdnaden än vad som gällde under hemskillnadstiden.

Styrelsen finner anledning erinra om och bekräfta den uppfattning i nu
förevarande fråga, som föreningen gav uttryck åt i sitt yttrande den 2
november 1946 i anledning av remiss av förslaget om föräldrabalk, nämligen:
»Dnder hänvisning till lagens ordalag har därvid bestritts domstolens
behörighet att verkställa utredning i målet, därest ej redan därförut är
uppenbart att makarnas avtal är stridande mot barnets bästa. Då enligt föreningens
mening tvekan ej kan råda därom, att sådan utredning genom
rättens försorg kan och bör verkställas, så snart över huvud ovisshet råder
om avtalet kan anses uppenbart stridande mot barnets bästa, har föreningen
ansett den häremot hävdade tolkningen ej behöva föranleda förtydligande
av den föreslagna bestämmelsen.»

Detta uttalande biträddes av departementschefen (prop. 93/1949 s. 111).
Med hänsyn till vad salunda förekommit vid föräldrabalkens antagande
synes det vara uppenbart att det av Leche tillämpade förfaringssättet icke
kan betecknas såsom felaktigt.

Om man ur lämplighetssynpunkt vill diskutera, huru i allmänhet bör förfaras,
vill styrelsen uttala, att yttrande från barnavårdsnämnd icke torde
böra förekomma i väsentligt större utsträckning än för närvarande med
hänsyn redan till den betydande arbetsökning för nämnderna, som skulle
bli följden, och vidare därför att en remiss till barnavårdsnämnd kan med -

föra att gamla motsättningar ånyo aktualiseras men jämväl därför att det
medför ett betydande dröjsmål med målets avgörande. Styrelsen ställer sig
positiv till det av socialstyrelsen och Granath föreslagna och av enskilda
häradsrätter tillämpade systemet att genom underhandsförfrågan hos barnavårdsnämnden
erhålla besked, huruvida nämnden med sin tillgång till
uppgifter om sökandena finner den träffade överenskommelsen uppenbart
stridande mot barnets bästa, eller sådan tvekan råda, att det finns anledning
att inhämta barnavårdsnämndens fullständiga yttrande.

I anslutning härtill anförde häradshövdingföreningens styrelse vidare.

Ett naturligt sätt att skapa denna kontakt med barnavårdsnämnderna
har föreningen berört i yttrande den 2 oktober 1959 angående barnavardskommitténs
förslag till ändringar i föräldrabalken, påkallade av förslaget til
ny barnavårdslag. Föreningen framhöll att de föreslagna uppgifterna till
barnavårdsnämnd, vilka för nämnden skulle underlätta avgörandet om barnavårdsman
för barn i äktenskap skulle förordnas, komme att lämnas i alla
mål om hemskillnad eller äktenskapsskillnad, vari fråga uppkomme om
vårdnaden om makarnas barn, alltså även i de mycket talrika mai, som
anhängiggjorts genom gemensam ansökan eller i vilka makarna eljest aro
ense om vårdnaden. Uppgiftsskyldigheten syntes i alla sådana fall knappast
ha någon funktion att fylla för det av kommittén asyftade andamalet.
Emellertid fäste föreningen uppmärksamheten på att uppgifterna kunde
gagna det av barnavårdskommittén (se SOU 1956: 61 s. 339 och 1957: 49
s. 130) framhållna önskemålet om barnavårdsnämnds hörande i alla mai och
ärenden angående vårdnad och umgängesrätt. Man kunde nämligen tänka
sig att barnavårdsnämnd, som ansåge att domstolen borde infordra yttrande
från nämnden i vårdnadsfrågan, ålades skyldighet att mom viss kortare
tid efter mottagandet av dylik uppgift lämna domstolen medde ande
därom och om skälen därtill. Därigenom skulle domstolarna i de fall, da
parterna vore ense i vårdnadsfrågan, få ett hittills saknat underlag for bedömande
av huruvida anledning förelåge till antagande, att parternas
önskan strede mot barnets bästa.

Styrelsen finner en sådan anordning ha obestridliga fördelar och icke medföra
någon betydande fördröjning av avgörandet.

I anslutning till det sist anförda må framhållas, att det åsyftade förslaget
av barnavårdskommittén — om skyldighet för domstol att underrätta barnavårdsnämnd
om framställt yrkande rörande vårdnad om barn (se SOU
1957: 49 s. 156) — icke lett till lagstiftningsåtgärd.

Slutligen anförde styrelsen för advokatsamfundet i sitt utlåtande följande.

Enligt vad som uppges i häradshövding Leches yttrande har från advokathåll
bestyrkts att eu mellan makarna träffad överenskommelse ibland
är resultatet av överväganden, vid vilka barnens bästa icke statt i förgrunden
Leche uttalar såsom sin mening att det bör vara de lagskipande myndigheterna
angeläget att motverka den karaktär av kompromiss som överenskommelsen
i vårdnadsfrågan stundom innebär. Även i häradshövdingföreningens
yttrande framföres den uppfattningen att makars överenskommelse
i vårdnadsfrågan ofta har formen av en kompromiss i alla med äktenskapets
upplösning sammanhängande frågor och att man icke alltid kan
vara övertygad om att denna kompromiss ingåtts med barnens bästa för

ögonen. Samma uppfattning kommer — i mer tillspetsad form — till uttrycki
barnavårdsdirektör Granaths yttrande, där det uppges att man i en
del fall kan ana »en ovidkommande byteshandel parterna emellan».

Med den erfarenhet styrelsens ledamöter har av uppgörelser i samband
med hemskillnad och äktenskapsskillnad vågar styrelsen påstå att det är
en ytterligt sällsynt företeelse att en make biträder en överenskommelse i
vårdnadsfrågan trots klar insikt om att barnens bästa därigenom åsidosättes.
Att ett skilsmässoavtal ofta kommer till stånd först efter segslitna förhandlingar
och att avtalet i vissa hänseenden innefattar en kompromisslösning,
är sant, men att barnen därvid skulle utnyttjas som »bytesmedel»
är ett antagande som har föga stöd i verkligheten. När en make går med på
ep överenskommelse i vårdnadsfrågan, betyder det givetvis långt ifrån alltid
att överenskommelsen innefattar den lösning som han helst skulle önska.
Om han ändock accepterar överenskommelsen i denna del, beror det regelnnissigt
antingen därpå att han själv, om ock ibland med tvekan, anser
överenskommelsen innebära den för barnen bästa lösningen eller ock därpå
att han i varje fall anser sig ha ringa eller ingen utsikt att genom rättegång
fa till stånd en annan lösning av vårdnadsfrågan. Om det sålunde hör till
sällsyntheterna att makarna eller endera av dem av egoistiska skäl biträder
en överenskommelse, varigenom barnens bästa uppsåtligen åsidosättes,
är det a andra sidan klart att makarna kan begå misstag och göra sig skyldiga
till en felbedömning av vad som är bäst för barnen. I regel är emellertid
makarna själva bäst skickade att bedöma denna fråga.

Den omständigheten att det någon gång kan förhålla sig så, att en mellan
makarna traffad överenskommelse i vårdnadsfrågan strider mot barnens
basta utgör enligt styrelsens bestämda uppfattning icke tillräckligt skäl för
införande av ep regel om obligatoriskt inhämtande av yttrande från barnavårdsnämnd.
När en sådan regel från vissa håll föreslagits, synes man å ena
sidan ha överskattat värdet av eu vardnadsutredning i barnavårdsnämndens
regi och å andra sidan bortsett från eller i allt fall underskattat de
olägenheter som kan bli följden av en sådan utredning.

Beträffande värdet av7 att barnavårdsnämnden gör en utredning och på
grundval därav avger yttrande vill styrelsen särskilt framhålla att kretsen
av de personer som verkligen har någon uppfattning i den aktuella vårdnadsfragan
och som också har hållbara skäl för sin uppfattning i regel är
ganska liten. Ofta bestar utredningen i hörande av en mängd personer, av
vilka åtskilliga har alltför ofullständig kännedom om makarna och deras
förhållanden för att kunna lämna några uppgifter av egentlig betydelse,
medan andra länmar uppgifter eller bygger sin uppfattning på uppgifter’
som sedermera visar sig vara oriktiga. I de fall varom nu är fråga — d. v. s.
när makarna är ense i vårdnadsfrågan — måste också beaktas att barnavardsnamndens
utredning och yttrande få reell betydelse endast om resultatet
därav blir att domstolen finner överenskommelsen i vårdnadsfrågan
uppenbart stridande mot barnens bästa. I annat fall skall rätten, även om
den känner sig mer eller mindre tveksam, besluta i enlighet med vad makarna
avtalat (FB 6: 7 första st.). Man har sålunda anledning antaga att
ett inhämtande av yttrande från barnavårdsnämnd endast i en mycket
ringa procent av hela antalet fall skulle leda till att vårdnadsfrågan avgöres
på annat sätt än vad barnens föräldrar överenskommit.

Olägenheterna av en regel om obligatoriskt inhämtande av yttrande från
barnavårdsnämnd är uppenbara. Den största olägenheten ligger däri att de

allra flesta makar skulle — utan att någon hade nytta därav — få vänta
orimligt länge på att få vårdnadsfrågan avgjord. Styrelsen vill i detta sammanhang
nämna att det i Stockholm icke är ovanligt att en remiss i
barnavårdsnämnden fördröjer målets avgörande upp till ett ar. Det ar
vidare icke någon tvekan om att obligatoriska vardnadsutredmngar ofta
skulle leda till irritation hos makarna och skärpa misstämningen mellan dem
samt att följden skulle bli cn icke oväsentlig ökning av antalet vardnadsprocesser.
Vad stadsdomarföreningens styrelse i detta avseende aniort ar
enligt styrelsens mening till alla delar riktigt. En sådan utveckling ar uppenbarligen
en olägenhet, bl. a. av det skälet att en vårdnadsproccss ytterligare
skärper motsättningen mellan makarna på ett sätt som cj sallan gar ut

över barnen. _ „ 0

När det gäller barn i tonåren, synes ett inhämtande av yttrande trän
barnavårdsnämnd sakna nämnvärd praktisk betydelse, såvitt darmed avses
att vinna utredning i frågan vilkendera av makarna som ar bast lampad
som vårdnadshavare. I dessa fall träffas makarnas överenskommelse i vardnadsfrågan
regelmässigt under hänsynstagande till vad barnen sjalva önskar,
och att tvångsvis genomföra en faktisk ordning, som barnen icke \il.
acceptera, är av praktiska skäl knappast möjligt (j amf or domst olspraxis i
mål om handräckning). Eu vårdnadsutredning i fråga om barn i tonaren
skulle egentligen vara av betydelse endast i sadana fall dar ingendera maken
är lämplig som vårdnadshavare, men då har man att gora med fall, dar ett
ingripande av barnavårdsnämnden kan vara pakallat oavsett om toraldrarnas
äktenskap upplöses eller icke och oavsett vad ratten ma besluta i
vårdnadsfrågan.

På anförda skäl vill styrelsen bestämt avstyrka att mhamtande av yttrande
från barnavårdsnämnd i vårdnadsfrågan göres obligatoriskt.

I re "el bör domstolarna godtaga den överenskommelse som makarna
träffat0Emellertid kan givetvis förkomma fall, där rätten icke utan vidare
bör fastställa vad makarna i vårdnadsfrågan avtalat. Om makarna exempelvis
överenskommit att mannen skall ha vårdnaden om barn i spad alder
eller att barn, som ännu icke kommit upp i tonåren, skall delas mellan föräldrarna,
kan det ibland, om ock ingalunda alltid, vara motiverat att ratten
söker inhämta närmare upplysningar om skälen till denna överenskommelse.
Styrelsen anser emellertid att rätten da icke bor genast mhamta
Yttrande från barnavårdsnämnden utan i första hand begära erforderliga
uppgifter av makarna eller deras ombud och eventuellt kajla makarna till
förhandling inför rätten. Naturligtvis kan därvid någon gang sadana omständigheter
framkomma att rätten har anledning att mhamta barnavårdsnämndens
yttrande. Eu sådan ordning har makarna lättare att acceptera
än cn omedelbar remiss till barnavårdsnämnden. ^ .

Mot ett inhämtande av summariska uppgifter från barnavårdsnämnden i
enlighet med vad barnavårdsdirektör Granath föreslagit har styrelsen i och
för sig intet att erinra, under förutsättning att åtgärden kan vidtagas utan
att målets avgörande därigenom nämnvärt fördröjes. Emellertid bör icke
heller ett sådant förfarande göras obligatoriskt. I)et bör komma till användning
endast om rätten finner särskilda skäl därtill. Underhandstorira hos barnavårdsnämnden bör enligt styrelsens mening icke — såsom
häradshövdingföreningens styrelse synes anse innefatta hemställan om
besked huruvida nämnden finner den träffade överenskommelsen uppenbart
stridande mot barnens bästa eller i allt fall finner sådan tvekan rada att det

2* _ JiigHHenmbudsmannens ämbetehrrällchc till HMJ <5r:< riksdag

finns anledning att inhämta nämndens fullständiga yttrande, utan bör —
såsom barnayårdsdirektör Granath föreslagit — allenast innehålla en förfrågan
huruvida och på vad sätt familjen är känd hos nämnden. Ger rätten
underhandsförfrågan det innehåll som anges i häradshövdingföreningens utlåtande,
synes rätten i själva verket ha begärt barnavårdsnämndens yttrande.
Om underhandsförfrågan hos barnavårdsnämnden leder till att
rätten får sadana uppgifter att den anser sig böra överväga att inhämta
fullständigt yttrande från nämnden, bör rätten först underrätta makarna
eller deras ombud om de uppgifter som rätten erhållit och eventuellt kalla
makarna till förhandling. En sådan ordning är enligt styrelsens mening
lämplig bl. a. av det skälet att den stundom kan antagas leda till att rätten
finner sig kunna efter kompletterande uppgifter av makarra fastställa deras
överenskommelse i vårdnadsfrågan oförändrad eller ock till att makarna
ändrar sin överenskommelse på sådant sätt att rätten anser sig kunna godtaga
densamma. Först om det visar sig att så icke kan ske, bör barnavårdsnämndens
fullständiga yttrande inhämtas. Att makarna, sedan sådant yttrande
avgivits, bör beredas tillfälle att yttra sig däröver är självklart.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Den ledande synpunkten, när det gäller att avgöra vem som skall erhålla
vårdnaden om barn vid dom å hemskillnad eller äktenskajisskillnad mellan
barnets föräldrar, är att barnets bästa först och främst skall tillgodoses.
Denna regel gäller enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken oinskränkt när tvist
råder om vårdnaden. Äro föräldrarna ense om vem av dem vårdnaden skall
tillkomma, stadgas emellertid, att rätten skall giva sitt beslut i överensstämmelse
med vad föräldrarna önska, såframt det ej är uppenbart stridande
mot barnets bästa. Grunden till att överenskommelse om vårdnaden
tillagts sådan betydelse torde vara att lagen utgår från att den ordning,
varom föräldrarna enats, i regel även är till barnets fördel. Föräldrarnas
önskemål skola efterkommas, även om det kan synas tveksamt om de på
bästa sätt tillgodose barnets intressen, och skola frångås, endast om domstolen
finner dem uppenbart stridande mot barnets bästa.

Såsom i ärendet framhållits, möter det i praktiken svårigheter för domstolen
att — enbart på grundval av ingivna handlingar i hemskillnads- eller
äktenskapsskillnadsmal, som anhängiggöras genom gemensam ansökan —
bilda sig någon egentlig uppfattning, huruvida makarnas överenskommelse
i vårdnadsfråga är uppenbart stridande mot barnets bästa. Dessa mål avgöras
i regel utan förhandling av ensamdomare, för vilken makarna och deras
närmare förhållanden oftast äro helt okända. Även om nämnd skulle
medverka i avgörandet, vilket kan förekomma i häradsrätterna, torde —
i

I yttrandena har från flera hall framhållits att man icke alltid kan utan
v iuare utga från att makar vid överenkommelser i vårdnadsfrågor främst
ha barnets bästa för ögonen. Härvid har påpekats, att det i praktiken före -

komrne, att dylika överenskommelser utgjorde led i en kompromiss i alla
med äktenskapets upplösning sammanhängande frågor och att makarnas
egna intressen — ibland av ekonomisk art — kunde sättas före barnens
bästa. I vilken utsträckning sådant förekommer är givetvis svårt att bedöma.
Advokatsamfundets styrelse med erfarenhet från hela landet har
påstått, att det vore en ytterligt sällsynt företeelse att en make biträdde
en överenskommelse i vårdnadsfrågan trots klar insikt om att barnens bästa
därigenom åsidosattes. Även om man måste räkna med att makar kunna
sätta sina egna intressen före barnens bästa, saknas dock anledning antaga
annat än att makars överenskommelse rörande vårdnaden om barn endast
sällan är på grund därav så oförenlig med barnets intresse, att avtalet kan
sägas vara uppenbart stridande mot barnets bästa. Det är ju endast sadana
fall, om vilka i förevarande sammanhang är fråga.

Det är dock från allmän synpunkt av vikt, att domstolarna oaktat
dylika fall måste antagas vara sällan förekommande — ha sin uppmärksamhet
riktad på möjligheten att makars avtal rörande vårdnaden om barn
kan vara uppenbart stridande mot barnets bästa.

I vissa fall kan redan avtalets innehåll ge rätten anledning ifrågasätta
lämpligheten av överenskommelsen. Om makarna exempelvis avtalat att
mannen skall ha vårdnaden om barn i späd ålder eller att vårdnaden avsyskon,
som ännu icke kommit upp i tonåren, skall delas mellan föräldrarna,
bör nog rätten i allmänhet söka inhämta upplysningar om skälen till denna
överenskommelse. I första hand torde dessa upplysningar böra inhämtas
från makarna eller deras ombud. Finner emellertid rätten av de sålunda
inhämtade uppgifterna skälen till dylik överenskommelse ej övertygande,
har rätten anledning att inhämta barnavårdsnämndens yttrande i saken.

I de allra flesta fall innehålla emellertid varken avtalet i vårdnadsfrågan
eller övriga för rätten tillgängliga handlingar något, som kan vara vägledande
för rättens prövning av frågan, om avtalet är uppenbart stridande mot
barnets bästa. Det framstår härvid såsom i och för sig önskvärt, att rätten
vid prövningen av nämnda fråga har åtminstone något underlag för bedömningen.
Huruvida rätten bör vidtaga någon särskild åtgärd för att få ett
sådant underlag för bedömningen innefattar ett praktiskt rättssäkerhetsproblem,
som är värt att uppmärksammas.

Att lösa detta problem genom att införa en regel av innebörd, att yttrande
från barnavårdsnämnd alltid måste inhämtas även när makarna äro ense
beträffande vårdnaden, har icke rekommenderats i något av de i ärendet avgivna
remissutlåtandena. I flera av dessa har man tvärtom ställt sig bestämt
avvisande till en dylik regel. Otvivelaktigt finnas starka skäl för detta
ståndpunktstagande. Det iir sålunda klart att en dylik regel skulle medföra,
att avgörandet av vårdnads- och underhallsfragorna liksom ock lösningen
av därmed sammanhängande spörsmål avsevärt fördröjdes. Dröjsmål
med avgörandet av dessa frågor kan för parterna föranleda betydande

olägenheter. \ idare kan man icke bortse från att barnavårdsnämndernas
utredningar, hur taktfullt de än utföras, kunna leda till upprivande av redan
Inlagda tvister och i varje fall för makar, som blivit ense i vårdnadsfrågan,
framstå såsom helt onödiga och såsom en opåkallad inblandning i deras
Privata förhallanden. Slutligen är att märka, att en regel av den angivna
innebörden skulle medföra en kraftig ökning av arbetsbelastningen för barnavårdsnämnderna,
framför allt i de större städerna. Barnavårdsnämndernas
arbetsbörda är redan förut på många håll mycket betungande icke
minst till följd av viktiga åligganden som betingas av ungdomsbrottsligheten
och därmed sammanhängande förhållanden. En reform i den angivna
riktningen skulle nödvändiggöra en icke obetydlig arbetskraftsförstärkning
hos många nämnder och bli ganska kostnadskrävande. Det nu anförda må
vara tillräckligt för att belysa nackdelarna av att regelmässigt infordra
barnavårdsnämnds yttrande i samtliga hithörande vårdnadsmål.

Det är av naturliga skäl vanskligt att förutse, i vilken utsträckning barnavårdsnämndernas
utredningar i vårdnadsfall, om vilka makarna äro ense,
skulle — om sådan utredning bleve obligatorisk — leda till ett annat avgörande
i de enskilda fallen än som överensstämmer med makarnas överenskommelser.
Förutsatt att ändring icke göres i den nuvarande regeln för
dylika fall i 6 kap. 7 § FB — en dylik ändring synes för närvarande icke
vara aktuell — torde man emellertid ha anledning räkna med att det endast
i ett förhållandevis mycket litet antal fall skulle framkomma sådana
upplysningar, att domstolarna skulle finna skäl att frångå makarnas överenskommelser.

Med hänsyn härtill kan jag för min del icke finna det ändamålsenligt att
man — för att komma till rätta med de förhållandevis få fall, där avtal i
vårdnadsfråga är uppenbart stridande mot barnets bästa — alltid tillämpar
en ordning, som för det stora flertalet fall medför dröjsmål och olägenheter
utan motsvarande nytta.

Domstolarnas behov av upplysningar för prövningen, huruvida en vårdnadsöverenskommelse
är uppenbart stridande mot barnets bästa, bör följaktligen
enligt min mening i allmänhet i första hand tillgodoses på annat
sätt än genom en formlig remiss till barnavårdsnämnd. Av utredningen i
ärendet framgar, att man vid vissa domstolar för att tillgodose behovet av
utredning går till väga pa det sättet att man gör underhandsförfrågningar
hos barnavårdsnämnderna. Barnavårdsdirektören Granath och barnavårdsnämnden
i Stockholm ha i viss överensstämmelse härmed i ärendet förordat,
att domstol i de ifragavarande målen vänder sig till vederbörande
barnavårdsnämnd med en förfrågan huruvida och på vad sätt familjen är
känd hes nämnden. Därigenom skulle domstolen få bättre möjlighet att
avgöra i vilka fall yttrande borde inhämtas från barnavårdsnämnden.

Det sålunda framförda förslaget har i huvudsak fått ett gynnsamt mottagande
i de i ärendet avgivna remissutlåtandena.

Det angivna systemet torde i de allra flesta fallen icke behöva medföra
någon nämnvärd tidsutdräkt och synes i allmänhet väl uppfylla sitt syfte
utan att över hövan betunga barnavårdsnämnderna med arbete. En sådan
ordning framstår därför såsom ändamålsenlig och godtagbar. Systemet kan
dock enligt min mening ytterligare förenklas. Vad domstolen behöver veta
är egentligen endast, huruvida barnavårdsnämnden med hänsyn till vad
som är känt för nämnden anser, att vårdnadsfrågan bör göras till föremål
för utredning. Om nämnden icke har sig bekant något förhållande, som bör
föranleda utredning, bör rätten kunna utan vidare fastställa makarnas
överenskommelse i vårdnadsfrågan. En ändamålsenlig ordning synes med
hänsyn härtill vara, att rätten, när ansökan av förevarande slag inkommei,
underrättar barnavårdsnämnden härom och om att rätten efter viss tid
förslagsvis 10—14 dagar — kommer att företaga målet till avgörande, om
icke nämnden eller företrädare för denna dessförinnan med angivande av
skälen härför påkallar utredning av vardnadsfragan. Med en sadan ordning
skulle nämnderna i de flesta fall icke behöva avge något yttrande. Systemet
skulle medföra endast ringa besvär för nämnderna och samtidigt innefatta
tillräcklig säkerhet för att utredning av vårdnadsfrågan icke försummas i de
fall, där sådan utredning är påkallad med hänsyn till vad som är känt för
barnavårdsnämnden.

En dylik form för samarbete mellan domstolar och barnavårdsnämnder i
hithörande vårdnadsfrågor behöver icke medföra något nämnvärt dröjsmål
med avgörandet eller eljest medföra olägenheter för makarna och framstår
därför såsom önskvärd. I de fall, då rätten efter dylik kontakt med nämnden
erhåller besked från denna av sådan beskaffenhet, att inhämtande av formligt
yttrande från nämnden synes aktuellt, torde rätten i allmänhet, innan
den beslutar i saken, böra — på sätt advokatsamfundets styrelse förordat
— höra makarna rörande de från nämnden lämnade uppgifterna.

Några föreskrifter om skyldighet för domstol att på angivet sätt taga
kontakt med barnavårdsnämnd torde icke behöva utfärdas. Det bör alltsa
enligt min mening alltjämt ankomma pa varje domstol att, alltefter förhållandena
inom dess verksamhetsområde, vidtaga de åtgärder — i form av
samråd med barnavårdsnämnderna eller på annat sätt — som finnas erforderliga
för domstolens bedömning huruvida överenskommelse i vårdnadsfråga
är uppenbart stridande mot barnets bästa.

Såsom framhållits av stadsdomarföreningens styrelse kan det även i
stiinmingsmålen ibland möta vissa svårigheter att bedöma lämpligheten av
överenskommelse i vårdnadsfrågan. Äro parterna personligen tillstädes vid
förhandling — vilket vid oftast lär vara fallet — torde domstolen dock.
genom frågor till parterna och genom den personliga kontakten med dem i
övrigt, i allmänhet kunna skaffa sig vägledning i frågan huruvida överenskommelsen
är uppenbart stridande mot barnets bästa. Om domstolen
finner annan utredning härutinnnn erforderlig, har domstolen självfallet

möjlighet att, eventuellt redan innan förhandlingen avslutas, framställa
förfrågan om familjen hos barnavårdsnämnden och att uppskjuta målet en
kortare tid, om så erfordras.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig avslutat.

2. Kvarstad, skingringsförbud och beslag ha ansetts alltid skola
hävas, därest mot den tilltalade väckt talan ogillas. Domstol äger
alltså i dylika fall icke förordna, att tvångsmedlet skall bestå i
avbidan på att domen vinner laga kraft

Under min verksamhet har jag funnit anledning att i skilda sammanhang
ägna uppmärksamhet åt tillämpningen av reglerna om tvångsmedel i
brottmål. Detta gäller naturligtvis i särskilt hög grad anhållande och häktning
men även andra tvångsmedel, såsom kvarstad och skingringsförbud
samt beslag. Under ar 1960 upptog jag till behandling tre fall, där domstol
haft att taga ställning till det principiella spörsmålet, huruvida, när talan
mot den tilltalade ogillades, förordnande finge meddelas att kvarstad eller
beslag skulle bestå i avbidan på att domen vunne laga kraft. I samtliga
tre fallen hade domstolarna meddelat förordnande som nyss sagts.

I det följande redogöres för omständigheterna i vart och ett av dessa fall
samt för innehållet i de yttranden som efter anmodan avgivits av vederbörande
domare.

1. Kvarstad i mal, som handlagts vid Stockholms rådhusrätts elfte avdelning
och Svea hovrätt

I detta fall — som uppmärksammades vid granskning härstädes av domstolarnas
akter i målet i anledning av anförda klagomål avseende här icke
aktuella förhållanden — voro omständigheterna följande. I

I samband med pågående förundersökning rörande misstanke, att en
person här kallad B. — gjort sig skyldig till bedrägerier mot Stockholms
allmänna centralsjukkassa, förordnade Stockholms rådhusrätts elfte avdelning
i beslut den 12 maj 1959 om kvarstad a B. tillhörig lös egendom intill
ett belopp av 10 000 kronor, varvid såsom motivering anfördes, att det skäligen
kunde befaras, att B. genom att undanskaffa egendom undandroge sig
att gälda ersättning till det allmänna och skadestånd till sjukkassan.

På talan av allmän åklagare fällde rådhusrätten i dom den 16 december
1959 B. till frihetsstraff för, bland annat, bedrägeri samt grovt bedrägeri
i förening med osant intygande och medhjälp till sådant brott mot sjukkassan
samt förpliktade B. att — i de hänseenden han befunnits övertygad om
brott mot sjukkassan — delvis solidariskt med andra personer till kassan
utge skadestånd på sätt framgår av följande uppställning.

Kapitalbelopp jämte 5 % ränta från nedan angivna dagar år 1959

	in	kronor	94	öre	den	29	maj
4	149	»	38	»	»	2	juni
2	463	»	77	»	»	29	maj
	468	»	38	»	»	2	juni
	100	»			»	20	november
	56	»	25	»	»	13	»
	675	»			»	18	»
	75	»			»	17	»

Summa 8 099 kronor 72 öre

En B. tillhörig pistol förklarades förverkad till kronan. Vidare förpliktades
B. att till statsverket återgälda dels dess kostnad för försvaret av honom
dels ock vissa vittnesersättningar. Till sjukkassan skulle B. solidariskt med
andra gälda domslösen jämte lagakraftbevis.

Slutligen förordnade rådhusrätten, att den tidigare meddelade kvarstaden
skulle bestå till dess domen vunnit laga kraft.

Sedan B. fullföljt talan mot domen, fastställde Svea hovratt i dom den 2 /
februari 1960 rådhusrättens domslut, såvitt var i fråga, samt bestämde, att
vad i rådhusrättens dom förordnats om kvarstad skulle besta till dess hovrättens
dom vunnit laga kraft. Talan mot hovrättens dom fullföljdes icke.

Rörande detta fall anfördes följande synpunkter i en inom JO-expeditionen
upprättad promemoria, som tillställdes rådhusrätten och Svea hovrätt
för yttrande.

Enligt stadgande i 26 kap. 6 § andra stycket RB skall i mål där kvarstad
meddelats rätten då målet avgöres pröva om åtgärden fortfarande skall
bestå. Stadgandet synes — i likhet med vad som gäller i fråga om Övriga
tvångsmedel — innebära, att åtgärden alltid skall hävas, därest den mot
den tilltalade väckta talan ogillas (se Gärde m. fl.: Nya rättegångsbalken
s. 361). I enlighet härmed synes det, med hänsyn till den utgång målet mot

B. erhållit i skadeståndsdelen, icke ha varit riktigt att i samband med målets
avgörande förordna att den av rådhusrätten den 12 maj 1959 meddelade
kvarstaden fortfarande skulle gälla utan någon jämkning; kvarstaden
borde ha begränsats till att avse så mycket av B:s lösa egendom som svarade
mot hans i domen fastställda skuld till sjukkassan. Att märka är att
kvarstad icke synes kunna meddelas för att säkerställa anspråk på rättegångskostnad
vare sig från det allmännas eller målsägandes sida (jfr a. a.
s. 355 och 344 samt Dillén: Föreläsningar i straffprocessrätt s. 192 o. f. och
208). I

I avgivet yttrande förklarade den rådman, som varit ordförande i rådhusrätten
vid målets handläggning därstädes, att den i promemorian hä\-dade uppfattningen syntes ha goda skäl för sig och att alltså någon mindre
jämkning bort i samband med domen göras i kvarstadsbeloppet.

Även den avdelning av Svea hovrätt, där målet handlagts, förklarade i
avgivet yttrande sig numera hysa den uppfattningen att i samband med
domen någon mindre jämkning i kvarstadsbeloppet syntes ha bort ske.

2. Beslag i mål vid rådhusrättens tolfte avdelning

Även detta fall uppmärksammades vid granskning härstädes av rådhusrättens
akt i anledning av klagomål rörande andra förhållanden än de här
avsedda. Omständigheterna voro följande.

Den 30 oktober 1958 fastställde allmän åklagare beslag å en växel å
4 000 kronor, utställd den 9 maj 1956.

I en den 25 februari 1959 till rådhusrättens sextonde avdelning inkommen
ansökan — som senare överlämnades till tolfte avdelningen, där målet i
fortsättningen handlades — yrkade allmän åklagare på närmare angivna
skäl, att rådhusrätten jämlikt 2 kap. 17 § sista stycket strafflagen måtte
meddela föreskrift till förhindrande av att växeln missbrukades. I målet utfärdades
stämning å en direktör R.

Genom dom den 5 november 1959 lämnade rådhusrätten på anförda skäl
åklagarens yrkande i malet utan bifall. Härvid förordnade rådhusrätten
tillika, att beslaget av växeln skulle bestå till dess domen vunnit laga kraft
men därefter varda hävt.

Angående detta fall antecknades följande synpunkter i en inom JO-expeditionen
upprättad promemoria, som tillställdes rådhusrätten för yttrande.

Jämlikt 27 kap. 8 § tredje stycket RB skulle rätten vid målets avgörande
pröva, om beslaget fortfarande skulle bestå. Stadgandet torde — i likhet
med vad som gäller i fråga om övriga tvångsmedel — innebära, att beslag
alltid skall hävas, därest talan i målet ogillas (se Gärde in. fl.: Nya rättegångsbalken
s. 369, 339 o. f., 352 och 360 o. f. samt riksåklagarämbetets utlåtande
i JO:s ämbetsberättelse 1959 s. 163). Med hänsyn härtill torde rådhusrätten
icke ha ägt förordna, att beslaget skulle bestå tills domen vunnit
laga kraft; beslaget borde ha hävts i domen med omedelbar verkan.

I avgivet yttrande anförde den rådman, som varit ordförande i rådhusrätten
vid handläggningen av målet, följande.

Föreskriften i 27 kap. 8 § tredje stycket första punkten RB lyder: »Då
målet avgöi-es, pröve rätten, om beslag fortfarande skall bestå.» Denna föreskrift
bär jag tolkat på det sättet att, om den mot den tilltalade väckta
talan ogillades, rätten skulle äga att efter omständigheterna antingen omedelbart
häva beslag eller ock förordna att beslag skall bestå till dess domen
vunnit laga kraft men därefter vara hävt. Jag har ansett en sådan tolkning
ha starkt fog för sig. När en underrätt ogillar åtalet i ett mål, däri beslag
förekommer, kan bevisningen vara sådan att sannolikhet föreligger för ett
överklagande i åtalsfrågan och att otroligt ej är att överrätt, med ändring
av underrättens dom, bifaller åtalet. Gäller åtalet exempelvis olovlig rusdrycksförsäljning
och beslaget ett antal buteljer sprit, synes det mig mycket
otillfredsställande om beslaget blivit i underrättens dom omedelbart hävt
med påföljd att överrätten icke skulle kunna förklara spriten förbruten.
Liknande synpunkter synas mig kunna läggas även å mål av annan beskaffenhet,
bland annat å det nu ifrågakomna målet.

Sedan jag tagit del av den vid remissen fogade promemorian och de uttalanden,
vartill i promemorian hänvisats, har jag blivit tveksam, huruvida
den mening jag förfäktar är den riktiga. Med hänsyn till vad som anförts
anser jag mig numera böra biträda den tolkning av ifrågakomna lagrum
som givits tillkänna i promemorian.

3. Beslag i mål vid hovrätten för Västra Sverige

Vid studium av rättsfallssamlingen i SvJT 1960 uppmärksammade jag
ett rättsfallsreferat (s. 43) med följande rubrik: »Åtal mot A för det han
tillhandagått B, som ej fyllt 21 år, med anskaffande av rusdrycker har
ogillats, enär utredningen icke motsagt A:s antagande att B uppnått nämnda
ålder. Kan vid sådant förhållande talan mot B om förverkande av rusdryckerna
bifallas?»

Av referatet framgick att — sedan åklagarens talan om ansvar å A oc
om förverkande av de ifrågavarande rusdryckerna lämnats utan bifall av
Göteborgs rådhusrätt genom dom den 15 september 1959 åklagaren fullföljt
sin talan hos hovrätten för Västra Sverige i vad den avsåg förverkande.
Det upplystes att rusdryckerna den 26 oktober 1959 ånyo tagits i beslag.
Hovrätten yttrade i dom den 23 december 1959 följande.

Enär ej, såvitt visats, med ifrågavarande rusdrycker förfarits i strid med
föreskriften i 20 § första stycket rusdrycksförsäljnmgsforordmngen, kan
talan om förverkande jämlikt 81 § 1 mom. andra stycket samma förordning
icke bifallas. ., .

Hovrätten lämnar förty ändrmgssokandet utan bitall.

Beslaget häves; dock skall det bestå till dess hovrättens dom vinner laga

kraft.

Angående detta fall anfördes i en inom JO-expeditionen upprättad promemoria
enahanda synpunkter som i promemorian i fallet nr 2 här ovan.
Vidare antecknades, att något undantag i det hänseende, varom här vore
fråga, icke syntes finnas stadgat beträffande beslag, som verkställts med
stöd av rusdrycksförsäljningsförordningen (se dess 90 § 1 mom.). Promemorian
tillställdes härefter hovrätten för Västra Sverige för yttrande.

I avgivet yttrande anförde de ledamöter av hovrättens andra avdelning,
vilka deltagit i målets avgörande, följande.

\v 24 kap. 21 § RB följer att häktad person, som frikännes, skall omedelbart
försättas på fri fot. Processlagberedningen hade föreslagit att i ett
andra stycke i paragrafen skulle upptagas en bestämmelse av innehall att,
om med hänsyn till åtalets fullföljande synnerliga skal forelage att den
misstänkte förbleve häktad till dess frågan därom provats av högre instans,
rätten i fall där åtalet avsåge brott varå frihetsstraff kunde folja agde iorordna
att den misstänkte — ehuru frikänd — skulle i häkte avbida att
domen vunne laga kraft. I propositionen till riksdagen hade paragrafen den
av processlagberedningen föreslagna lydelsen. Vid utskottsbehandlingen
framhölls emellertid bland annat, att det för den allmänna uppfattningen
måste förefalla stötande att en person, som frikändes för det brott för vilket
han varit åtalad, ändå skulle av den frikännande domstolen kvarhallas i
häkte och att ett dylikt förfarande i någon mån påminde om det eljest avskaffade
institutet att ställa cn sak på framtiden. Pa utskottets förslag utgick
det föreslagna andra stycket. . .

Beträffande det personella tvångsmedlet reseförbud skall enligt, 2o kaj).
7 § tredje stycket RB vad i 24 kap. 21 § är stadgat om häktning aga mot -

sparande tillämpning. Stadgandet överensstämmer med processlagberednmgens
förslag. Beredningen yttrade i motiveringen till förslaget i denna del
att de regler som i 24 kap. 21 § upptagits beträffande häktning syntes böra
aga motsvarande tillämpning. Den har därvid tydligen utgått från att det
aven i fråga om reseförbud skulle finnas möjlighet att vid frikännande dom
lata tvångsmedlet bestå tills domen vunnit laga kraft. Utskottet uttalade
sig ej särskilt i denna fråga. Hänvisningen i 25 kap. 7 § tredje stycket till
häktnmgsreglerna fick emellertid kvarsta oförändrad även sedan på utskottets
tillskyndan det föreslagna andra stycket i 24 kap. 21 § uteslutits.

Vad angår de reella tvångsmedlen kvarstad och skingringsförbud samt
beslag gäller uti ifrågavarande avseende enligt 26 kap. 6 § andra stycket och
27 kap. 8 § tredje stycket RB att rätten, då målet avgöres, skall pröva om
åtgärden fortfarande skall bestå. Processlagberedningen anförde härom beträffande
kvarstad och skingringsförbud, att »i allmänhet torde åtgärden
bora havas, därest den mot den misstänkte väckta talan ej bifalles». Det
kan framhållas att beredningen härvid icke synes ha anknutit till sin redovisning
av skälen för det föreslagna andra stycket i 24 kap. 21 § RB. Utskottet
berörde ej det föreliggande spörsmålet. Beträffande beslag uttalade
processlagberedningen endast att bestämmelserna i 27 kap. 7 och 8 §§ överensstämde
med motsvarande stadgandcn rörande reseförbud samt kvarstad
och skingringsförbud. Beredningens uttalande i vad det rör nu aktuella
spörsmål sammanhänger tydligen med att det vid såväl reella som personella
tvångsmedel skulle finnas möjlighet att vid friande dom i undantagsfall
låta tvångsmedlet bestå till dess domen vunnit laga kraft.

I den av Gärde in. fl. utgivna kommentaren till nva RB har beträffande
kvarstad och skingringsförbud uttalats att, därest den mot den tilltalade
vackta talan ogillas, åtgärden alltid skall hävas. Under 27 kap. 8 § har
anmärkts, att bestämmelserna i detta lagrum överensstämma med vad i
fråga om reseförbud samt kvarstad och skingringsförbud stadgats i 25 kap
7 § samt 26 kap. 6 §. '' " 1

-gillen (Straffprocessrätt s. 216) har beträffande kvarstad och skingringsforbud
berört processlagberedningens yttrande att åtgärden i allmänhet
torde bora hävas, därest den mot den misstänkte väckta talan ej bifalles.
Enligt Dillen kunde det kanske diskuteras huruvida detta borde gälla endast
»i allmänhet», eftersom riksdagen vad beträffar häktning intagit en
annan ståndpunkt än processlagberedningen i fråga om möjligheten att vid
iriande dom halla den misstänkte häktad. Det vore visserligen fråga om en
betydligt lindrigare åtgärd än häktning, men vad utskottet yttrat därom,
att kvarhållande i häkte av frikänd person i någon mån påminde om det
eljest avskaffade institutet att ställa en sak på framtiden, syntes äga tilllämplighet
även beträffande kvarstad och skingringsförbud. Det syntes därför
enligt Dillén tvivelaktigt om rätten någonsin borde underlåta att häva
säkerhetsa/tgärd vid friande dom. Att märka vore att den misstänkte icke,
såsom enligt utsökningslagen, genom pant eller borgen vore tryggad mot
den skada åtgärden kunde åsamka honom.

Vad angar norsk och dansk rätt synes man i förevarande hänseende göra
en viss distinktion mellan reella och personella tvångsmedel. Här må hänvisas
till 220 § Norges lov om rettegangsmåten i straffesaker jämförd med
244 ^ samma lag samt /54 § Danmarks lov om rettcns pleje jämförd med
790 s samma lag (jfr Hansen, Hurwitz och Muneh-Petersem Retsplejeloven
med kommentar s. 1017).

Den regel, som i 24 kap 21 § RB gives för häktning och som enligt 25 kap.

7 § tredje stycket gäller även för reseförbud, är till sin innebörd klar; endast
om den misstänkte dömes för brottet kan rätten förordna att åtgärden ska 1
bestå tills domen vinner laga kraft. Regeln i 26 kap. 6 § andra stycket och
27 kap 8 § tredje stycket, att »då målet avgöres pröve ratten om atgarden
fortfarande skall bestå», lämnar enligt ordalagen utrymme för en friare
prövning. Om sistnämnda båda lagrum icke skulle ha den nu angivna innebörden,
framstår den från motsvarande bestämmelser om personella tvångsmedel
avvikande avfattningen som mindre tillfredsställande.

Vad nu anförts om innebörden av nyssnämnda två lagrum överensstämmer
med processlagberedningens uttalande i anslutning till 26 kap. 6 S
andra stycket. Det förhållandet att utskottet ej särskilt yttrat sig i denna
fråga kan, sett mot bakgrunden av beredningens uttalande, icke utan tog
tolkas så, att utskottet ej tagit avstånd från beredningens standpunkt.

Visserligen kunna skäl tala för att de synpunkter som utskottet aniort
mot det av processlagberedningen föreslagna förfarandet vid häktning tillmätas
betydelse även beträffande kvarstad och skingrmgsforbud samt beslag.
Emellertid äro de reella tvångsmedlen for den enskilde i regel mindre
ingripande än de personella, och de av utskottet anförda synpunkterna kunna
därför icke anses ha samma styrka vid de reella tvångsmedlen Omständigheterna
kunna såsom i förevarande fall vara sadana att det iran
angivna synpunkter icke möter betänkligheter att vid en friande dom lata
beslaget bestå tills domen vunnit laga kraft.

I det föreliggande fallet hade åklagaren under hand upplyst att åklagarmyndigheten
önskade erhålla ett prejudikat i förverkandefrågan och a
han vid ogillande av vadetalan avsåg att söka få målet prövat av högsta
domstolen. Talan fullföljdes ock av riksåklagarämbetet men aterkallades
.sedermera. Sakfrågan i målet var tveksam. Enligt hovrättens uppfattning
kunde det ifrågasättas om det icke varit lagstiftarens mening att spritdryckerna
i ett fall som det förevarande skulle vara förverkade Hovratten
ansåg sig dock icke mot ordalydelsen i 81 § 1 inom. rusdrycksforsaljningsförordningen
kunna bifalla talan härom. Med hänsyn till syftet att förhindra
underåriga att åtkomma spritdrycker var utgången icke tillfredsställande
Vid dessa förhållanden och då lagstiftningen icke syntes lagga hinder
i vägen förordnade hovrätten att beslaget skulle bestå tills domen vann laga

Avslutningsvis vill hovrätten framhålla att även om vägande skäl kunna
åberopas för den av riksåklagarämbetet hävdade ståndpunkten (JO:s ämbetsberättelse
1959 s. 163), frågan likväl är tveksam och lämnar utrymme
för olika meningar.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

T motsats till vad som tidigare gällde på grund av innehållet i 19 $ 20
mom. andra punkten strafflagens promulgationsförordning intager RB enligt
stadgande i 24 kap. 21 § den ståndpunkten, att en tilltalad som frikännes
icke diirefter må hållas häktad i avbidan pa att domen vinnei laga

kraft. I processlagberedningens betänkande, som i denna del biträddes i propositionen,
hade föreslagits, att i ett andra stycke av 24 kap. 21 S skulle
mmtagas en bestämmelse motsvarande den äldre regeln. Förslaget härom

rönte kritik vid utskottsbehandlingen, och på utskottets hemställan avvisades
detsamma av riksdagen. Utskottets motivering i frågan är redovisad i
NJA II 1943 s. 342.

Såsom hovrätten för Västra Sverige framhållit gäller i motsvarande hänseende
beträffande reseförbud enligt 25 kap. 7 § tredje stycket RB uttryckligen
samma regel som i 24 kap. 21 § är stadgad i fråga om häktning.
En tilltalad som frikännes får alltså icke underkastas reseförbud i avbidan
på att domen vinner laga kraft.

_ De häremot svarande bestämmelserna beträffande kvarstad och skingringsförbud
samt beslag finnas i 26 kap. G § andra stycket och 27 kap. 8 §
tredje stycket RB. Dessa — som överensstämma med processlagberedningens
förslag — äro sinsemellan i sak helt likalydande och innehålla att
rätten, då målet avgöres, skall pröva huruvida dylik åtgärd fortfarande skall
bestå.

_ Det genom fallen nr 2 och 3 ovan aktualiserade spörsmålet gäller huruvida
rätten, när yrkande om förverkande av beslagtaget föremål ogillas,
äger förordna, att föremålet fortfarande skall vara underkastat beslag i
avbidan på att domen vinner laga kraft. Motsvarande spörsmål vid kvarstad
har aktualiserats genom fallet nr 1.

Hovrätten för Västra Sverige har anfört, att de ifrågakomna stadgandena
i 26 kap. 6 § andra stycket om kvarstad och skingringsförbud samt i 27
kap. 8 § tredje stycket om beslag enligt sin ordalydelse lämnade utrymme
för en friare prövning än motsvarande bestämmelser i fråga om häktning
och reseförbud. Vidare har hovrätten framhållit, att processlagberedningen
— när den beträffande kvarstad och skingringsförbud uttalade, att »i allmänhet
torde åtgärden böra hävas, därest den mot den misstänkte väckta
talan ej bifalles,» — icke syntes ha anknutit till sin redovisning av skälen
för den föreslagna bestämmelsen i 24 kap. 21 § andra stycket avseende möjligheten
att lata frikänd kvarhallas i häkte. Det föreliggande spörsmålet
hade icke berörts av utskottet. Sistnämnda förhållande kunde — enligt vad
hovrätten vidare anfört — icke utan fog tolkas så, att utskottet ej tagit avstand
fi an beredningens standpunkt. Hovrätten har dessutom åberopat, att
de reella tvångsmedlen kvarstad, skingringsförbud och beslag i regel vore
mindre ingripande för den enskilde än häktning och reseförbud; de synpunkter
utskottet anfört vid behandlingen av 24 kap. 21 § kunde därför
icke anses ha samma styrka vid de reella tvångsmedlen.

Det är visserligen riktigt, att under riksdagsbehandlingen någon gensaga
icke framställdes mot beredningens berörda uttalande om kvarstad och
skingringsförbud att, därest talan mot den misstänkte ej bifölles, dylik åtgärd
i allmänhet torde böra hävas. Gentemot den av hovrätten för Västra
S\erige antagna tolkningen av utskottets tystnad därutinnan kan dock
anföras, att utskottet icke heller gjorde något uttalande med anledning
av vad beredningen anfört därom, att bestämmelserna i bl. a. 27 kap. 8 §

överensstämde med motsvarande stadganden rörande reseförbud samt kvarstad
och skingringsförbud (NJA II 1943 s. 362). När nu vid ett genomförande
av utskottets förslag till ändring i 24 kap. 21 §, dit regeln om reseförbud
i 25 kap. 7 § tredje stycket uttryckligen hänvisade — möjlighet icke
skulle finnas att bibehålla reseförbud för en misstänkt som frikändes, bleve
ju följden den, att någon överensstämmelse i här förevarande hänseende
mellan reseförbud och de angivna reella tvångsmedlen icke förelåge, såvida
man icke utgick från att motsvarande möjlighet ej heller skulle finnas vid
de sistnämnda tvångsmedlen. Själva ordalagen i de ifrågavarande stadgandena
i 26 och 27 kap. utesluta visserligen icke i och för sig den tolkning, vartill
domstolarna kommit i de här aktuella fallen. Vad som förekommit under
förarbetena kan emellertid med hänsyn till det ovan anförda enligt min
mening knappast anses giva stöd för antagande att det skulle ha varit lagstiftarens
mening att en annan och för den misstänkte strängare regel i
detta hänseende skulle gälla vid kvarstad, skingringsförbud och beslag än
vid häktning och reseförbud. I själva verket torde det med hänsyn till
det nära sambandet mellan samtliga dessa tvångsmedel — från principiell
synpunkt ligga närmast till hands att, oavsett tvångsmedlets art, en och
samma regel tillämpas i de fall, då talan mot den tilltalade ogillas. Det torde
vidare böra beaktas, att det vid tveksamhet om innebörden av de lfrågakomna
stadgandena torde bäst överensstämma med gängse tolkningsgrundsatser
att tolkningen sker till den tilltalades förmån. Denna synpunkt gör
sig icke minst gällande, när — sasom i fallet nr 3 i detta ärende beslag
sker för att säkra ett eventuellt förverkande på grund av brott, om vilket
misstanke föreligger.

Vid angivna förhållanden anser jag, att övervägande skäl föreligga för
den uppfattning i frågan som kommit till uttryck i bl. a. den av Gärde m. fl
utgivna kommentaren till RB (s. 361 och 369) och som innebär, att kvarstad,
skingringsförbud och beslag alltid skola hävas, därest den mot den tilltalade
väckta talan ogillas. Framhållas må, att även riksåklagarämbetet anslutit
sig till denna åsikt (se dess utlåtande å s. 163 i JO:s ämbetsberättelse
år 1959). Med denna ståndpunkt får det ankomma på åklagaren att i förekommande
fall snarast möjligt efter domen taga ställning till huruvida förutsättningar
finnas att, i samband med fullföljande av talan, taga egendom
i förvar jämlikt 26 kap. 3 § RB eller ånyo förordna om beslag (jfr det JOärende,
i vilket riksåklagarämbetet avgav sitt nyssnämnda utlåtande).

Ehuru den bedömning, vartill domstolarna kommit i de i detta ärende
ifrågakomna fallen, icke överensstämmer med den tolkning som sålunda enligt
min mening är den riktiga, finner jag uppenbart att omständigheterna
icke äro sådana att domstolarnas bedömning av saken skulle kunna anses
innefatta fel.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

3. Fråga om behovet av åtgärder för att förekomma, att sådana
villkorligt dömda personer, vilka sakna erforderliga kvalifikationer
för sjömanslivet, hänvisas till arbetsanställning ombord å fartyg

I en den 13 februari 1960 hit inkommen skrift anförde Svensk Sjöfarts
ridning, afl man pa sjöfartshall sedan ilera år med stort bekymmer lagt
märke till en tendens vid domstolar runt om i landet att i samband med
villkorliga domar mot unga brottslingar meddela föreskrift att dessa skulle
taga anställning till sjöss. Tidningen framhöll, att dylika personer ställde
i ill \ an trivsel, split och trassel av olika slag ombord i det från omvärlden
isolerade lilla samhälle som ett fartyg utgjorde. Det hade sålunda gång på
gång inträffat att deras vistelse å ett fartyg, där eu god anda och ett gott
kamratskap tidigare rått, medfört olyckliga konsekvenser. Från fartygsbefälets
sida hade också många gånger framförts starka farhågor för fartygets
och besättningens säkerhet i fall då här avsedda personer druckit ombordsmugglad
sprit och somnat på vakten i maskin eller på däck.

Vid klagoskriften fogades två nummer av Svensk Sjöfarts Tidning för
den 22 maj 195!) och den 11 februari 1960. I dessa berördes hithörande
problem i anslutning till notiser i dagspressen om två särskilda mål som
förekommit vid var sin häradsrätt, det ena i maj 1959 och det andra i januari
1960. Närmare redogörelse för dessa mål skall lämnas i det följande.

Sedan jag, för att erhålla en närmare belysning av de förhållanden som
avsågos med framställningen, lämnat Svenska sjöfolksförbundet och Sveriges
fartygsbefälsförening tillfälle att avgiva yttrande i ärendet, inkommo
dessa organisationer var för sig med dylikt yttrande. I yttrandena lämnades

1)1. a. vissa uppgifter avseende sjömansförmedlingamas verksamhet i Göteborg
och Stockholm under december 1959. Sjöfolksförbundet uppgav sålunda
beträffande verksamheten i Göteborg bl. a., att under den angivna månaden
381 ynglingar, som icke fyllt 18 år, sökt arbete till sjöss genom förmedlingen
därstädes, att 195 av dem anvisats sådant arbete samt att icke
mindre än 47 av de sistnämnda voro sådana som erhållit villkorlig dom och
stodo under övervakning. Fartygsbefälsföreningen upplyste vidare, att antalet
ungdomar, som under samma månad sökte arbete genom sjömansförmedlingen
i Stockholm, var 206 samt att det bland dem som erhöllo anställning
till sjöss fanns 6 vilka på grund av villkorlig dom eller av annan orsak
stodo under övervakning.

Sjöfolksförbundet anförde vidare i sitt yttrande, att förbundet med oro
konstaterat, att en del domstolar syntes uppfatta fartygen i den svenska
handelsflottan som ett slags korrektionsanstalter, dit det vore synnerligen
lämpligt att sända personer, vilka av ett eller annat skäl kommit på glid i
samhället. Förbundet framhöll, att dess ansträngningar att på olika sätt
rensa bort för sjömansyrket uppenbart olämpliga personer motarbetades
effektivt genom vissa myndigheters åtgärder att hänvisa missanpassad ung -

dom till detta yrke. Enligt vad förbundet vidare anförde förekomme det att
övervakare och ungdomsvårdskonsulenter bombarderade sjömansförmedlingama
med telefonpåringningar och personliga besök för att bli kvitt ansvaret
för sina klienter genom att få ut dem till sjöss. Förbundet uppgav,
att äldre sjömän gång på gång klagat skriftligen hos förbundet över att
ligist- och gangsterelement förekomme ombord i ett allt större antal samt
uppträdde på ett sådant sätt att förhållandena ombord bleve outhärdliga.
Förbundet — som vore av den uppfattningen att sjömansyrket vore både
fysiskt och psykiskt så påfrestande, att endast de bästa bland ungdomarna
hade förutsättningar att finna sig till rätta inom detta yrke — sade sig hysa
full förståelse för de skötsamma sjömännens reaktion mot de nedbusningstendenser
som bleve följden av att klientel från straffanstalter och ungdomsvårdsskolor
i allt större utsträckning rekryterades till fartygen under medverkan
av de socialvårdande myndigheterna. Förbundet kunde icke finna
sig i en så upprörande diskriminering av sjömansyrket . Till sist uttalade förbundet,
att åtgärder borde snarast vidtagas för att hindra domstolar att
tvinga missanpassade ungdomar till sjöss och för att få slut pa övervakarnas
försök att genom sjömansförmedlingarnas försorg bli kvitt sina klienter.

Fartygsbefälsföreningen erinrade i sitt yttrande till en början om ett uttalande,
som gjorts av Nordisk Fartygsbefälskongress i september 1954 angående
olämpligheten av att hänvisa misskötsamma ungdomar att söka anställning
till sjöss (se SvJT 1955 s. 66, där uttalandet är återgivet). I anslutning
därtill framhöll föreningen, att det tyvärr måste konstateras att
uttalandet i fråga hade samma aktualitet i dagens läge. Föreningen anförde,
att i en tidskriftsartikel år 1956 från socialvårdshall framhållits, att vistelse
ombord på ett fartyg syntes ge utmärkta förutsättningar att fostra en ung
lagöverträdare till eu samhällsnyttig och lycklig människa. I artikeln hade
talats om att tillsyn ombord på fartygen kunde ske genom kamrater och
överordnade. Vidare hade i artikeln anförts, att samvaron ombord under
såväl arbete som fritid skapade samhörighet, något som vore mycket betydelsefullt
för en vilsekommen, rotlös och på sig själv osäker människa.
Enligt föreningens mening vore denna syn på livet i ett modernt fartyg fullkomligt
felvänd. Föreningen hade också i anledning av innehållet i artikeln
i fråga uttalat, att föreningen funne det angeläget att de social- och kriminalvårdande
myndigheterna, innan alltför stor skada vallats såväl de missanpassade
själva som svenskt sjöfolk, såge till att personer som sysslade
med ungdomsproblem snarast finge möjlighet att göra sig underrättade om
förhållandena till sjöss. Den stora omsättningen på manskap i fartygen, besättningarnas
mycket skiftande sammansättning, de stora möjligheterna
att »fira» från arbetet särskilt i hamnarna, befälets svårigheter att till följd
av egna arbetsuppgifter genomföra eu önskvärd övervakning, möjligheterna
att helt försvinna från fartyget, den plötsliga obegränsade friheten, tillgången
till billig sprit utgjorde — anförde föreningen vidare — icke någon

riktig grogrund för den villkorligt dömde utan en för hans återanpassning i
samhället allvarlig fara. Föreningen påpekade vidare, att sjöbefälets disciplinmöjligheter
vore mycket starkt begränsade och huvudsakligen inskränkte
sig till en civil arbetsledares normala funktioner under själva arbetstiden.

Föreningen underströk dessutom, att säkerheten ombord samt den effektiva
hanteringen av varor och dyrbara framdrivnings-, kyl-, pump- och andra
maskinerier av mestadels mycket komplicerad natur vore beroende av
att pålitligt folk funnes till hands. Både besättningens säkerhet och kapitalvärden
för tiotals miljoner kronor kunde sättas på spel av en enda mans
missgrepp i ett visst ögonblick. Under sådana förhållanden kunde det ej
vara rätt mot misskötsamma ungdomar att av dem kräva mera än vad de
visat sig vara vuxna i land. I de fall där spriten hört till den villkorligt dömde
ynglingens bakgrundsmiljö vore dessa synpunkter särskilt tydligt framträdande.

I anslutning till en redogörelse för bl. a. vissa uttalanden av föreningen i
en skrivelse år 1952 till socialdepartementet framhöll föreningen, att enligt
dess åsikt även sjöfarten måste liksom andra näringsgrenar taga sitt ansvar
för att tillrättaföra vilsekommen ungdom genom att upplåta arbetsplatser
men att man samtidigt vore allvarligt bekymrad med hänsyn till den olämpliga
miljö för denna ungdom, som fartygen generellt utgjorde. Vidare måste
av hänsyn till de ordentliga sjömännen beaktas, att fartygen icke blott vore
sjömännens arbetsplats utan också deras hem under många gånger årslånga
eller längre perioder utan avbrott. Genom den otrivsel och de risker, som
kriminella individers vistelse ombord medförde, kunde svårigheter även
uppstå att rekrytera skötsam och kvalificerad personal inom sjöfarten.

Avslutningsvis föreslog föreningen, att skyddskonsulenterna och socialvårdsmyndigheterna
måtte göras uppmärksamma på de problem, som uppstått
i samband med tillrättaförandet av missanpassad ungdom i den för
dem olämpliga miljön till sjöss. Vidare hemställde föreningen, att JO måtte
rikta domstolarnas uppmärksamhet på det olämpliga i att i samband med
villkorlig dom föreskriva att den tilltalade skulle taga anställning till sjöss.

I ärendet avgåvos närmast härefter utlåtanden av styrelsen för Föreningen
Sveriges stadsdomare och styrelsen för Föreningen Sveriges häradshövdingar.

Stadsdomarföreningens styrelse framhöll inledningsvis i sitt utlåtande —
i anslutning till vissa uttalanden i sjöfolksförbundets yttrande — att det
med bestämdhet torde kunna påstås att ingen domstol i landet hyste någon
särskild åstundan att använda just sjömansyrket för placering av misskötsam
ungdom. Vidare anförde styrelsen följande.

I anledning av sjöfolksförbundets uppgift om antalet å sjömansförmedlingen
i Göteborg i december 1959 antecknade arbetssökande, som voro villkorligt
dömda, har styrelsen under hand förhört sig hos ledamöterna å ung -

domsavdelningen vid Göteborgs radhusrätt. Samtliga avvisade påståendet
om att från domstolens sida just sjömansyrket skulle uppfattas såsom särskilt
lämpat för ungdomsbrottslingar. Från rådhusrätten i Hälsingborg har
man givit uttryck för samma inställning. Av uppgifter som under hand lämnats
av ledamöterna vid ungdomsavdelningen vid Stockholms rådhusrätt
framgår, att det icke förekommit något enda fall, där villkorligt dömd alagts
ta anställning till sjöss eller att överhuvudtaget några åtgärder företagits
från domstolens sida i den riktning, som av sjöfolksförbundet gjorts gällande.
Från övervakningsnämnden vid sistnämnda rådhusrätt har inhämtats,
att nämnden under hela den tid den fungerat icke iakttagit att någon föreskrift
av angivet slag meddelats. Styrelsen avvisar således ^bestämt förbundets
påstående i vad de avse domstolarna. Dessa torde, såsom deras skyldighet
är, först och främst söka åstadkomma att den villkorligt dömde placeras
i ett arbete, som han har förutsättningar att klara och som han kan
antagas komma att trivas med. Och skulle detta — genom vad som framkommit
vid personundersökningen eller på annat sätt — synas vara sjömansyrket,
så kan styrelsen ej finna annat än att domstolen da, men annars
ej, i den mån det är möjligt också bör se till att han placeras inom detta
yrke. Styrelsen har nämligen samma uppfattning som fartygsbefälsförenmgen
givit uttryck för, då den i sitt yttrande uttalat, att även sjöfarten liksom
andra näringsgrenar måste ta sitt ansvar för att tillrättaföra vilsekommen
ungdom genom att upplåta arbetsplatser.

Styrelsen fortsatte.

Att sjömansyrket ställer de största krav saväl fysiskt som psykiskt på
sina utövare är styrelsen övertygad om. Styrelsen har också full förståelse
för de problem, som kunna uppstå ombord, om nagon av manskapet ställer
sig utanför det särskilda samhälle, som ett fartyg otvivelaktigt är. Styrelsen
anser det därför icke vara ur vägen, att dessa problem bringas till deras
kännedom, som handha ärenden angående placering av ungdom som av en
eller annan anledning blivit föremål för myndigheternas ingripande.

Beträffande domstolarnas befattning med hithörande frågor så torde det
val — om fråga uppkommer att placera en villkorligt dömd i sjömansyrket
— i regel förhålla sig så, att denne redan för personundersökaren framställt
önskemål härom. Har den tilltalade da tidigare varit anställd till sjöss, har
personundersökaren en god möjlighet att undersöka hur vederbörande skött
sig genom att vända sig till de sa kallade undersöknings- och bestraffningsnämnderna,
vilka äro fyra till antalet, var och en med representanter från
Sveriges redareförening och dessutom från respektive sjöfolksförbundet, fartygsbefälsföreningen,
maskinbefälsförbundet och stewardföreningen. Dessa
nämnder ha möjligheter att ur sina register lämna omedelbar upplysning
t. ex. huruvida vederbörande kanske avstängts för alltid, för viss tid eller
tills vidare.

Häradshövdingföreningens styrelse upplyste, att styrelsen — lör att få en
uppfattning huruvida det vore vanligt att häradsrätterna i samband med
meddelande av villkorlig dom medverkade till att den dömde toge anställning
till sjöss — inhämtat upplysningar beträffande närmare 40 häradsrätter
(iver hela landet, däribland icke de i tidskriftsartiklarna omnämnda häradsrätterna.
Förfrågningarna hade företrädesvis riktats till häradshöv -

dingar med icke alltför kort ämbetstid eller till skyddskonsulenter. Av svaren
hade framgått, att redan beslut om bestämd arbetsanställning eller art
av arbetsanställning icke vore vanliga och att det icke förekommit att sådant
beslut innehållit åläggande att taga anställning till sjöss. I några fall
torde det — anförde styrelsen vidare — ha förekommit att häradsrätt, utan
att meddela uttryckligt åläggande att taga viss arbetsanställning, dock utgått
från att personer, som varit mer eller mindre utbildade inom sjömansyrket,
skulle taga ny eller fortsatt anställning inom samma yrkesgren. Från
flera håll hade uppgivits, att vid årliga genomgångar med skyddskonsulenten
framgått, att villkorligt dömda personer under prövotiden innehaft anställning
till sjöss. — Styrelsen framhöll, att den på grund av svaren måste
hävda, att det förekommit endast i rena undantagsfall att häradsrätt medverkat
till att villkorligt dömd person blivit anställd ombord å fartyg.

Vidare anförde styrelsen följande.

Att döma av innehållet i remissyttranden i ärendet från klaganden närstående
håll vill det förefalla, som om man i grund och botten icke velat
rikta sig särskilt mot domstolarna utan främst åsyftat att påtala en, såsom
man anser, ådagalagd tendens hos myndigheter och andra organ i allmänhet,
vilka ha att befatta sig med lagförda eller eljest misskötsamma personer,
att i ökad utsträckning för dem söka anställning till sjöss ehuru de icke
passa för sådan anställning.

Föreningen delar såtillvida, klagandens åsikt att föreningen anser, att
återhållsamhet är påkallad, då fråga uppkommer om fartygsanställning för
personer, som misskött sig genom allvarligare brottslighet, alkoholmissbruk
eller dylikt. Många, för att icke säga de flesta, av dessa personer äro emellertid
icke asociala i egentlig mening och ej heller av sådan sinnesart att de
vålla olägenheter av det ovan angivna slaget. Åtskilliga kunna förväntas
uppföra sig godtagbart även under de särskilda förhållanden, som råda vid
anställning till sjöss, samtidigt som det med fog kan antagas att anställning
av detta slag ökar deras möjligheter till resocialisering. I ärendet har också
framhållits, att, sjöfarten liksom andra näringar bör taga sitt ansvar för att
tillrättaföra vilsekommen ungdom genom att upplåta arbetsplatser. Om det
anförda är riktigt skulle frågan närmast gälla att finna metoder, varigenom
i möjligaste män förhindras att för fartygsanställning olämpliga personer ur
detta klientel genom medverkan av myndighet föranledas att taga anställning
till sjöss. Att så sker ligger uppenbarligen i domstolarnas samt de kriminal-
och socialvårdande myndigheternas intresse.

Man kunde vilja göra gällande, att det angivna syftet skulle vinnas genom
en mera strikt tillämpning av 8 § lagen om villkorlig dom, m. a. o. genom
att domstolarna. då villkorligt dömd ansågs böra åläggas taga arbetsanställning.
alltid själv närmare beslöt om arbetsanställningen eller åtminstone
dess art, varvid också måste förutsättas, att ändring i beslutet
icke fick göras av annan än domstol. Av många skäl, av vilka de viktigaste
anförts i JO:s ämbetsberättelse år 1950 s. 213, skulle detta i praktiken vara
mycket svårgenomförbart. Härtill kommer, att det knappast ligger inom
möjligheternas gräns för en domstol att med det utredningsmaterial, som
vanligen star till buds. träffa ett i rimlig grad säkert avgörande i den tydligt
vis ömtaliga och svarbedömbara frågan huruvida en viss person är lämp -

lig för anställning inom sjöfarten eller icke. Alldeles avgörande synes emellertid
vara, att en ändrad domstolspraxis icke skulle leda till malet redan av
den orsaken att därigenom skulle träffas blott sådana villkorligt dömda personer,
beträffande vilka domstol funnit föreskrift om arbetsanstallmng erforderlig,
men däremot icke den — till antalet sannolikt mycket störie
återstående delen av ifrågavarande klientel. Föreningen anser sig icke bora
framlägga något förslag till frågans lösning. Det vill emellertid förefalla föreningen,
som om mycket skulle vara vunnet om de myndigheter och andra
organ, som ha att befatta sig med att arbetsplacera dessa misskotsamma
personer, erhölle bättre kunskap om sjömanslivets villkor och tillika finge
sin uppmärksamhet fäst på nödvändigheten att, icke mindre da det galler
anställning till sjöss än i andra fall, noga undersöka och överväga den nragasatta
anställningens lämplighet både med hänsyn till resociabseringsmojligheterna
och till andra anställda pa den asyftade arbetsplatsen.

I härefter avgivna påminnelser förklarade Sjöfartstidningen, att någon
ytterligare utredning i ärendet icke torde vara påkallad.

Då emellertid, efter vad som framkommit i ärendet, det syntes mig vara
av värde att erhålla del av de synpunkter som skyddskonsulenterna, arbetsmarknadsstyrelsen
och fångvårdsstyrelsen kunde ha att anlägga på de ifrågavarande
problemen, inhämtade jag utlåtanden från styrelsen för Föreningen
Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter samt från de
nyssnämnda båda ämbetsverken. Vid remissen till arbetsmarknadsstyrelsen
och fångvårdsstyrelsen fogades även en den 29 december 1960 från sjöfolksförbundet
inkommen skrift, i vilken gjordes gällande, att befattningshavare
vid en fångvårdsanstalt på obehörigt sått varit verksamma bl. a. genom
hänvändelse till en sjömansförmedling — för att skaffa en straffånge anställning
till sjöss efter frigivningen.

Styrelsen för Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter
framhöll inledningsvis i sitt utlåtande att enligt styrelsens erfarenhet det
i ärendet påtalade förfarandet — att domstol för villkorligt dömd meddelade
föreskrift om skyldighet att taga anställning till sjöss — icke förekommit
i någon nämnvärd omfattning; ej heller torde skyddskonsulenter, tillsynsmän
och övervakare i allmänhet söka komma ifrån sina problem med
tillsyns- och övcrvakningsfallen genom att uppmuntra anställningar till
sjöss. Styrelsen anförde närmare bl. a. följande.

Inom skyddskonsulentkåren synes det vara en allmän uppfattning, att
mycket kriminellt belastade personer, utpräglade alkoholmissbrukare samt
psykiskt abnorma patienter icke böra anvisas anställning till sjöss, detta
med hänsyn till riskerna både för dessa personers eget misslyckande och for
otrevnad och osäkerhet, för annan personal, som till sjöss är hänvisad att
samarbeta med de här berörda kategorierna både i tjänsten och på fritid.
Det bör emellertid framhållas, att inom kategorien villkorligt dömda inrymmas
personer i olika åldrar och åven olika grader av social belastning
och missanpassning. Sålunda år att märka att omkring 80 % av de villkorligt
dömda anpassa sig i samhället. Till gruppen villkorligt dömda har, särskilt
sedan nya direktiv av riksåklagaren lämnats till landets åklagare nn -

gående restriktivitet i fråga om beviljande av åtalseftergift för ungdom i
åldern 15—17 år, kommit att hänföras många unga, för vilka det brukar
höra till vanligheten att under en viss tid söka sig till sjöss för att få se sig
om i världen. Det torde endast vara ett fåtal av dessa ungdomar, som verkligen
stannar kvar inom sjömansyrkena. Det skulle vara ytterst olyckligt
att ställa dessa villkorligt dömda ungdomar i en särställning. I stället måste
man från fall till fall pröva om möjlighet bör lämnas dessa unga att liksom
andra få pröva sig fram inom detta arbetsområde. Inom gruppen av villkorlig
dömda befinner sig även en del som trots sin ungdom visat sig ha svåra
alkoholproblem. Styrelsen delar här helt den i ärendet framförda uppfattningen,
att alkoholmissbrukare erfarenhetsmässigt klara sig mycket kort tid
tul sjöss genom att de visa misskötsamhet ombord eller i hamnar, där de
ofta bli efterseglade. Denna kategori blir da föremål för disciplinära åtgärder
genom viss tids avstängning och tvingas därigenom att söka sig till
andra yrken.

I fråga om villkorligt frigivna, från förvaring på prov utskrivna eller sådana
som ii ro på prov utskrivna från ungdomsanstalt (ungdomsfängelse)

•rT 3mn allas, att detta klientel icke kan behandlas enhetligt på grund av
tdlhörigheten till en viss av här nämnda grupper. Man måste sålunda från
fall till fall söka bedöma vilket arbetsområde, som bäst kan lämpa sig för
en frigiven person. Erfarenheterna inom skyddskonsulentkåren synas överlag
ha visat, att placering till sjöss av svart kriminaliserade individer, alkoholiserade
personer eller i högre grad psykiskt abnorma med t. ex. explosiva
reaktioner icke är att tillråda.

Det kan från skyddsarbetet även framdragas enstaka exempel på att personer,
vilka varit till sjöss under flera år och därvid skött sig, därefter då de
pa grund av sjukdom eller arbetslöshet nödgats vistas i land lätt kriminaliserat
sig under de påfrestningar, som där mött dem. Dessa, låt vara undantagsfall,
visa kanske bäst, att personer, som undergått straff för brott, icke
helt böra avstängas från anställning inom sjömansyrket.

Avslutningsvis framhöll styrelsen, att sjömansyrket — ehuru det borde
utan alltför inträngande dirigering konkurrera med andra yrken om arbetskraften
— enligt styrelsens mening icke vore särskilt lämpligt för personer
med dåligt utvecklade moraliska ambitioner samt framför allt icke för alkoholister
och narkomaner.

Arbetsmarknadsstyrelseyl anförde i sitt utlåtande följande.

Styrelsen har sedan länge med uppmärksamhet följt den utveckling, som
rekryteringen av sjöfolk visar. Därvid har styrelsen kunnat konstatera, att
sjömansyrket efter andra världskrigets slut präglats av stor rörlighet. Då
konjunkturerna under åren efter andra världskriget genomsnittligt sett vant
goda, har sjöfolk med relativ lätthet kunnat skaffa sig anställningar i
land. Detta gäller i synnerhet sjöfolk med god yrkesvana. Sjömän, som
kommit till mogen ålder och bildat familj, har på detta sätt kunnat tillgodose
sitt och familjens önskemål om att få en arbetsanställning som gjort
det mojhgt för dem att vistas i hemorten. Avgången från yrket har lett till
en alltmer framträdande brist på erfaret sjöfolk och en viss kvalitativ uttunning
av yrkeskåren.

Bristen pa erfaret sjöfolk har ökat möjligheterna för personer med instabil
läggning och med svårigheter att finna sig till rätta i samhället att er -

hålla anställning till sjöss. Samtidigt utövar sjömanslivet ständigt stark
dragningskraft på personer, som av vantrivsel eftersträvar att byta miljö.
Det ligger därför nära till hands, att missanpassade, särskilt yngre personer
med social belastning, när det gäller att finna sysselsättning, framställer
sjömansyrket som ett av alternativen vid yrkesvalet.

Stvrelsen har däremot icke tidigare fått kännedom om att en domstol
som förutsättning för villkorlig dom föreskrivit att den dömde skall vara
skyldig taga anställning till sjöss. Icke sällan torde emellertid förekomma,
som framgått av referat från domstolsförhandlingar att personundersokare
och försvarsadvokater meddelat domstolen att den atalade önskat, sökt eller
fått arbete till sjöss. Bristen på platser vid ungdomsvårdsskolor och det
lockande miljöbytet kan också ha påverkat de vårdhavande inom ungdoms-,
kriminal- och nykterhetsvård att tillmötesgå nämnda önskemal utan
att man tillräckligt beaktat konsekvenserna av ett sådant yrkesval.

Vid vissa tider på året såsom under våren och försommaren samt vid juloch
nyårshelgerna är det förenat med stora svårigheter att skaffa yrkesvant
sjöfolk. Vid sådana tillfällen ökar givetvis det antal missanpassade, som anställes
i handelsflottan. De siffror, som Svenska sjöfolksförbundet i sitt remissvar
redovisar för Göteborgs vidkommande i december 19o9, ger visst
belägg för detta. Bland de 195 ungdomar, som utmönstrade under december
1959. var det icke mindre än 47 stycken som på grund av olika förseelser
erhållit villkorlig dom och stod under övervakning. ...

En stickprovsundersökning, som styrelsen företagit, visar dock att sittrorna
för Göteborgs vidkommande vid detta tillfälle var jämförelsevis höga.

I Stockholm var under december 1959 det totala antalet arbetssökande
till sjöss 829. Av dessa placerades 516. De arbetssökande ungdomarna under

18 år var 206, av vilka 108 placerades till sjöss. Av de placerade var 6 villkorligt
dömda och/eller ställda under övervakning. _ .

I Malmö var antalet arbetsanmälda nybörjare till sjöss 143 under januari
och februari 1960. Av dessa erhöll 92 anställning. Av de arbetssökande var

19 av olika anledningar ställda under övervakning. Under januari erhöll 9
och under februari 4 av dessa anställning till sjöss. Fyra hade tidigare varit
till sjöss och kunnat uppvisa godkända betyg från sina anställningar.

I Hälsingborg hade under samma tid 8 arbetssökande, som stod under
övervakning, erhållit anställning till sjöss.

Länsarbetsnämnden i Västernorrlands län bedömde att omkring 5 nybörjare
med social belastning erhållit anställning till sjöss under sista halvaret
1960 genom sjömansförmedlingen i Sundsvall. För Härnösand bedömdes
samma siffra vara 2.

Styrelsen fortsatte.

Arbetet ombord ställer stora krav på anpassning individerna emellan, i
synnerhet som arbetsplatsen också är de anställdas vistelseplats och bostad
under fritiden. Trivseln i yrket är därför starkt beroende av trivseln bland
de ombordanställda, samtidigt som tjänsten i allt större utsträckning måste
betraktas som säkerhetstjänst med de krav på den enskilde individen som

detta innebär. „ .

I land kan ett anställningsförhållande som regel utan svanghet avbrytas
för en person, som uppträder oskickligt eller visar sig opålitlig. Ombord pa
ett fartyg kan man icke på samma sätt som i land rätta till ett likartat miss -

forhållande. Detta kan äga rum först då fartyget anlöper hamn. Speciellt
allvarligt blir problemet i fråga om fartyg som är destinerade till avlägsna
utländska hamnar, då det är förenat med stora kostnader att återsända
olämpliga personer.

0 Sjömansyrkena representerar med hänsyn härtill ett särskilt känsligt omiade
av arbetsmarknaden, fejömansförmedlingarna har här en mycket grannlaga
uppgift och varje förmedlingsåtgärd måste handhas med varsamhet
och omdöme. Sjömansförmedlingens tjänstemän är medvetna om detta, och
man söker att i görligaste mån bland de sökande med social belastning utvälja
dem, som kan tänkas ha de största förutsättningarna att finna sig till
rätta i yrket. Dessa personer anvisas i första hand till fartyg i närmare fart.
där man lättare kan skilja dem, som trots allt visar sig olämpliga, från anställningen.

Tid efter annan har styrelsen haft anledning att söka komma till rätta
med problemen omkring de missanpassades önskemål att genom anställning
till sjöss söka miljöbyte. Frågan har diskuterats med representanter för näringen
och de ombordanställdas organisationer. Förmedlingspersonalen har
meddelat, att ofta ganska hard påtryckning utövas på förmedlingen från
anstaltspersonal och övervakare vid strävandena att finna arbete åt unga
brottslingar, alkoholister och andra missanpassade.

Förutsättningen för en rehabilitering av de missanpassade är att de återiores
till arbetslivet. Arbetsförmedlingen kan härvid icke undandra sig sin
medverkan. Arbetsförmedlingens medverkan förutsätter dock att korrekta
och fullständiga upplysningar lämnas om de arbetssökande. Uteblir vissa
upplysningar, kan resultatet av arbetsplaceringen helt äventyras. Att gallringen
bland de sökande till sjömansyrket måste bli relativt kraftig säger
sig självt. Frestelserna och isoleringen till sjöss är så stora att den, som icke
ar utrustad med en stark vilja att komma till rätta med sitt liv, tämligen
snart ater brytes ned. Särskilt gäller detta om personer som tidigare visat
sig vara alkoholmissbrukare.

Såsom parterna på sjömännens arbetsmarknad framhållit är det rimligt
att sjöfartsnäringen tar på sig sin del av det samhälleliga ansvaret vid rehabiliteringen
av de missanpassade. Åtgärder, som syftar till att främja en
socialt belastad persons anpassning i ett normalt arbetsliv, måste självfallet
grunda sig pa en noggrann bedömning av vederbörandes lämplighet för det
yrke, som övervägs. Sjömansyrket utgör ingalunda något undantag i detta
avseende. Pa grund av yrkets särpräglade arbets- och miljöförhållanden
torde, som ovan berörts, snarare en särskild noggrannhet vara av nöden.

1 rbetsmarknadsverket har sökt att på olika sätt genom sjömansförmed iingarna

och yrkesvägledningen sprida information om yrkets krav. Bl. a.
liar styrelsen låtit trycka en särskild broschyr om sjömansyrket. Broschyren
tinnes att tillgå på sjömansförmedlingens och yrkesvägledningens exneditioner.
'' ''J

Det är av största vikt att funktionärerna inom ungdoms- och nykterhetsvard
klart och allsidigt informeras om arbetet och miljön för de ombordanställda
inom den moderna handelssjöfarten. Riskerna för att bristande
kännedom om sjömanslivets krav orsakar felbedömningar av klienterna*-lämplighet och kvalifikationer torde därigenom kunna minskas. Det synes
vara val motiverat med ett återupprepande av den form av information
som JNordisk hartygsbefalskongress för några år sedan tog initiativ till och
som fartygsbefalsföreningen omnämnt i sitt remissvar. Stvrelsen är beredd

att genom sina underlydande organ medverka till att sprida ökad kännedom
om sjömansyrkets villkor och de krav yrket ställer på små utövare.

För att vara bättre rustade att fylla sin uppgift i avseende pa ungdomens
yrkesval har styrelsen förstärkt sjömansförmedlingarna. Sålunda har expeditionerna
i Stockholm och Göteborg, där det största antalet nybörjare iormedlas,
utrustats med särskild personal med uppgift att taga hand om nybörjarna
och bland dem utöva yrkesvägledning.

Verksamheten, som bedrivits sedan 1957, har slagit val ut, och styrelsen
avser att i den mån, som de personella resurserna det medger, utbygga denna
form av yrkesvägledning. Vid övriga sjömansförmedlingar är omfattningen
av nyrekryteringen icke av den omfattning att det är möjligt att a\-dela särskild personal för ändamålet, men vid de större förmedlingarna finnes
tjänstemän med praktisk erfarenhet från sjömansyrket som kan ta hand
om ungdomen. Yrkesvägledningen på dessa orter bidrar också verksamt till

att lämna de förberedande upplysningarna om yrket.

Jämte informationen om yrket synes det effektivaste medlet i stravandena
att råda bot på rörligheten inom yrket och att minska riskerna för att
olämpliga personer kommer ut till sjöss, vara att öka möjligheterna till yrkesutbildning.

I yttrande den 15 november 1952 över ungdomsvardsskoleutredmngens
förslag till ungdomsvårdsskolornas utbyggnad och inrättande av sjömansskolor
för pojkar vid Lingatans yrkesskola ställde sig styrelsen positiv till
utredningens förslag. Styrelsen framhöll emellertid, att da avsikten med
skolan var att meddela viss förberedande yrkesundervisning och att pröva
ungdomarnas lämplighet för arbete till sjöss, syntes den planerade skolan
vara för liten för att tillgodose det föreliggande behovet av såväl utbildning
som lämplighetsprövning för de elever, som ärligen söker arbete^ till sjöss.

Vid den planerade ungdomsvårdsskolan för sjömansyrkena ansågs endast
16 elever kunna beredas plats under det att styrelsen bedömde att omkring
50 elever vid ungdomsvårdsskolorna sökte sig till sjömansyrkena årligen.
Sistnämnda siffra torde ha ökat väsentligt sedan 1952.

Såvitt det är för styrelsen känt har verksamheten slagit väl ut, och styrelsen
ifrågasätter om icke denna skolform borde ges ökad kapacitet. I samband
härmed bör undersökas, i vilken utsträckning elever vid ungdomsvårdsskolor
kan förväntas ha förutsättning att erhålla öppen vård i förening
med utbildning vid de redan befintliga eller planerade kommunala sjömansskolorna.

I utlåtandet berörde styrelsen slutligen det fall, där enligt uppgift av sjöfolksförbundet
befattningshavare vid en fångvårdsanstalt genom en sjömansförmedling
sökt skaffa en straffad person anställning till sjöss.

Fångvårdsstyrelsen anförde i sitt utlåtande bl. a. följande.

I princip bör givetvis vid rekryteringen till sjömansyrket, liksom vid
rekryteringen till andra yrkesområden, den enskilda arbetssökandens lämplighet
för vederbörande yrke vara avgörande. Detta förutsätter en prövning
i varje särskilt fall av kompetenta instanser. Det skulle i höggrad strida mot
nutida uppfattning om frihet i yrkesval, därest rekryteringen till visst yrke
skulle hindras eller försvåras genom diskvalifikationsbestämmelser av generell
natur. Denna grundsats bör gälla även beträffande arbetssökande som
på grund av brott eller annan missanpassning varit föremal för samhälls -

ingnpande. Enbart den omständigheten att en person varit föremål för en
åtgärd av detta slag, får således inte medföra att han skall anses olämplig
för sjömansyrket eller att eftervårdsorgan eller andra myndigheter, som försöker
medverka till hans inträde i sjömansyrket, skall anses handla olämpligt.

Det ligger i sakens natur att fångvården har ytterst begränsade möjligheter
att under verkställighetsstadiet förbereda en intagens arbetsanställmng
till sjöss genom en direkt härpå inriktad yrkesutbildning. Den som
sysselsättes i mekaniskt arbete på en fångvårdsanstalt kan givetvis ha nytta
härav om han får anställning som t. ex. motorman eller maskinelev till sjöss.
Motsvarande gäller vissa mer servicebetonade verksamheter.

Yrkesanlagsundersökningar av fångvårdsklientelet sker framför allt i fråga
om de ungdomar som dömts till ungdomsfängelse. Hittills har i runt tal
20 procent av dem som varje år dömts till sagda påföljd undergått anlagsundersokmngar
genom Psykotekniska institutet vid Stockholms universitet.
Det är styrelsens avsikt att genom vissa organisatoriska förändringar från
och med 1962 års ingång få samtliga nytillkommande ungdomsfängelseelever
anlagsundersökta. Härigenom skulle erhållas betydligt bättre vägledning
än nu, inte bara beträffande vederbörande elevs utbildning under verkställigheten
utan även vid eftervårdsplaneringen.

Inom fångvårdsstyrelsen har — utan samband med ifrågavarande ärende
— gjorts en undersökning av en årskull anlagsundersökta ungdomsfängelseelever.
Denna undersökning kan emellertid ha ett visst intresse i förevarande
sammanhang, i det att den bland annat belyser i vilken omfattning dels
yrkesanlagsundersökama rekommenderat sjöanställning och dels de undersökta,
eleverna gatt till sjöss efter provutskrivningen från ungdomsfängelse.
Den inom fångvårdsstyrelsen utförda undersökningen omfattar de 56 elever,
som domts till ungdomsfängelse under tiden den 1 juli 1958—den 30 juni’
1959 och som under samma tid undergått yrkesanlagsundersökning. I fyra
av dessa tall innehöll Psykotekniska institutets utlåtande en rekommendation
till sjöanställning av något slag, i intet fall dock som enda alternativ
utan sasom ett av flera. I två av dessa fall erhöll vederbörande elev efter
utskrivningen anställning till sjöss, i ytterligare ett av fallen blev han inskriven
vid sjomansförmedling men återföll i brott innan anställning bereddes
honom Dessutom erhöll en elev, beträffande vilken Psykotekniska institutets
utlåtande inte innehöll någon rekommendation av sjöanställning,
etter provutskrivningen anställning som jungman på ett fartyg.

Visserligen omfattar ifrågavarande undersökning endast en viss del av
+ •1 Vm j9, kriminalvårdsklientelet, men den torde dock giva en mera realistisk
bild av den omfattning vari myndigheter inom kriminalvården medverkar
till unga lagöverträdares sjöanställning än den som erhålles på grundval
av vissa uttalanden som i ärendet gjorts av representanter för sjöfartsnäringen.

Styrelsen fortsatte.

De iakttagelser som fångvårdsstyrelsen kunnat göra beträffande frekvensen
av föreskrifter om anställning till sjöss i samband med villkorlig dom
överensstämmer helt med vad i detta hänseende anförts av Föreningen Svenges
stadsdomare och Föreningen Sveriges häradshövdingar.

lör egen del har fångvårdsstyrelsen möjlighet att i samband med beslut
om villkorlig frigivning jämlikt 2 § lagen om villkorlig frigivning ålägga den

frigivne att ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande
arbetsanställning (8 § lagen om villkorlig frigivning). De i detta ärende deltagande
ledamöterna kan inte erinra sig något fall där sådan föreskrift inneburit
att den frigivne skall taga anställning till sjöss. Upplysningsvis kan
meddelas att styrelsen under år 19(>() handlagt i runt tal 500 ärenden angående
fakultativ frigivning.

Bland kriminalvårdens befattningshavare är det framför allt styresmän
samt skyddskonsulenter och skyddsassistenter som har att medverka vid
arbetsanskaffning för lagöverträdare. Dessa kriminalvårdens representanter
står i ständig kontakt med arbetsförmedlingens organ och har oftast en någorlunda
god kännedom om sina klienters personliga kvalifikationer. Vad
frivårdens personal angår torde det yttrande, som i detta ärende avgivits av
styrelsen för Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter
och som präglas av en realistisk syn på frågan om sjöanställning av lagöverträdare,
återspegla en allmän uppfattning bland ifrågavarande befattningshavare.
Styrelsen har å andra sidan ingen anledning ifrågasätta riktigheten
av den åsikt man — enligt arbetsmarknadsstyrelsens yttrande — bär
på personalhåll inom sjömansförmedlingen, nämligen att ofta ganska hård
påtryckning utövas på förmedlingen från anstaltspersonal och övervakare
vid strävandena att finna arbete åt unga brottslingar, alkoholister och andra
missanpassade. Det kan naturligtvis inte uteslutas att styresmän, ö\eivakare
och tillsynsmän härvid gör sig skyldiga till felbedömning beträffande
lämpligheten av sjöanställning i det enskilda fallet. Att genom lämpliga åtgärder
söka förebygga sådana misstag är angeläget, inte bara med hänsyn
till sjöfartsnäringen utan också för den frigivnes egen skull. Motsvarande
gäller emellertid arbetsplaceringar av villkorligt dömda och frigivna inom
andra yrkesområden, och den i detta ärende avhandlade fragan bör rätteligen
ses mot bakgrunden härav.

Styrelsen har för avsikt att under innevarande budgetår i Stockholm, Göteborg
och Malmö anordna utbildningskurser för övervakare och tillsynsmän
efter vissa ändrade riktlinjer i syfte att effektivisera utbildningen. Med
stöd bland annat av erfarenheterna från denna verksamhet, vilken är att
anse som ett försök, ämnar fångvårdsstyrelsen företaga en översyn av övervakarutbildningen
i hela dess vidd. Styrelsen ämnar också hos Kungl. Maj:t
anhålla om medel till en periodisk informationsskrift att tillställas ö\er\ukare
och tillsynsmän, som på detta sätt skulle fortlöpande erhålla upplysningar,
råd och anvisningar av betydelse för deras verksamhet.

De åtgärder som berörts kommer givetvis att — om än i vissa hänseenden
på längre sikt — ha betydelse även för den fråga som avhandlas i det
remitterade ärendet. Man bör kunna räkna med all erhalla säkrare underlag
för bedömandet av lämpligheten av sjöanställning i det enskilda fallet,
mera kompetenta övervakare och tillsynsmän och större möjligheter att
följa och stödja dem i deras verksamhet. Såsom från skilda håll föreslagits
synes också lämpligt att eu förbättrad information om arbetsförhållandena
inom sjöfartsnäringen kommer till stånd, exempelvis på sätt som skett vid
visst tillfälle tidigare. Styrelsen är givetvis villig att bland kriminalvårdens
funktionärer sprida kännedom om det informationsmaterial som på detta
eller annat lämpligt siitt kan ställas till förfogande.

Styrelsen finner det påkallat att avslutningsvis framföra vissa, under remissbehandlingen
eljest ej anförda synpunkter på frågan om unga lagover ;;

J nsiit icnnihmlswdnnens

66

trädares arbetsanställning. Många av dessa ungdomar möter stora svårigheter
vid inträdet eller återinträdet i arbetslivet. I viss utsträckning kan
svårigheterna elimineras eller minskas genom vrkesrådgivning, yrkesutbildnin£>>
yrkesträning och liknande åtgärder, så att de placeras i sådant arbete
som motsvarar inte blott deras anlag och färdigheter utan också deras personliga
mognad. Styrelsen är fullt medveten om att åtskilliga ungdomar
skulle falla igenom vid en sådan prövning, när fråga är om anställning till
sjöss. Men erfarenheten visar tyvärr också att resultatet av en aldrig sa noggrann
individuell lämplighetsprövning kan komma att äventyras på grund
av en negativ inställning till de villkorligt dömda eller villkorligt frigivna
ungdomarna från andra personer på vederbörande arbetsplats. Fångvårdsstyrelsen
skänker sin fulla anslutning till den av Sveriges fartygsbefälsförening
framförda uppfattningen att även sjöfarten liksom andra näringsgrenar
maste ta sitt ansvar för att tillrättaföra vilsekommen ungdom genom
att upplåta arbetsplatser. Styrelsen vill också erinra om att även i andra
sammanhang representanter för arbetsmarknadens organisationer förklarat
sig beredda att medverka till åtgärder som kunde minska ungdomarnas svårigheter
vid anpassningen till arbetslivet (se t. ex. SOU 1959: 37 Ungdomsbrottslighet.
Överväganden och förslag av parlamentariska sakkunniga,
s. 54). Det iinns enligt styrelsens mening behov av en informationsverksamhet
av ett annat slag än den ovan berörda, nämligen en verksamhet som
syftar till att hos arbetslivets representanter i olika funktioner — företagare
arbetsledare och inte minst arbetstagare — öka kunskapen om och förståelsen
för de missanpassade ungdomarnas problem. Ökad information av detta
slag borde rimligen på lång sikt bidraga till inte bara att den allmänna diskussionen
krmg hithörande spörsmål bleve mindre emotionellt färgad och
mindre präglad av generaliseringar än som nu ofta är fallet, utan också att
ungdomarna ute på arbetsplatserna möttes av större förståelse och hjälpsamhet.
Skyddskonsulentorganisationernas resurser har ännu inte räckt till
för en mera målmedveten informationsverksamhet av detta slag, men det
är styrelsens förhoppning att den utbyggnad av organisationen som skall
t annat skall medföra ökade insatser från skyddskonsulenters och

skyddsassistenters sida på ifrågavarande betydelsefulla område.

Vidare redogjorde styrelsen för de åtgärder som av befattningshavare vid
fångvården vidtagits i syfte att söka skaffa eu straffad person anställning i
det av sjöfolksförbundet påtalade fallet.

I en den 1 november 1961 hit inkommen skrift meddelade slutligen Svenska
maskinbefälsförbundet, att viss häradsrätt enligt referat i dagspressen
nyligen meddelat en villkorlig dom mot en 18-årig yngling under förutsättning
att denne toge anställning till sjöss. Förbundet protesterade mot domstolens
handlingssätt och anhöll, att JO måtte undersöka vad som förevarit.

I ärendet har jag tagit del av domstolsakterna till de i Sjöfartstidningens
och Svenska maskinbefälsförbundets klagoskrifter särskilt angivna tre målen.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till Sjöfartstidningen följande.

67

I klagomålen bär gjorts gällande dels att domstolarna i samband med
meddelande av villkorlig dom alltför ofta föreskriva, att den dömde skall
taga anställning till sjöss, och dels att övervakare och andra organ med uppgift
att bistå vid återanpassningen av kriminellt eller på annat sätt belastade
personer i alltför stor utsträckning sträva efter att få dessa sina klienter placerade
i arbete ombord på fartyg. Den sålunda framförda kritiken motiveras
med att högst betydande olägenheter i olika hänseenden äro förknippade med
att missanpassade personer erhålla dylika anställningar. Sålunda framliålles
bl. a., att dylika personer genom sitt uppträdande i hög grad åstadkomma
vantrivsel för besättningen i övrigt samt genom opålitlighet i t. ex. nykterhetshänseende
kunna vålla risker för fartygets och besättningens säkerhet.
Vidare påpekas, att det krävande livet till sjöss samt de frestelser, för vilka
sjömän äro utsatta icke minst i hamnarna, innebära alltför starka påfrestningar
för karaktärssvaga personer, varför sjömansyrket icke är någon
lämplig sysselsättning för missanpassade.

Styrelserna för häradshövding- och stadsdomarföreningarna ha med sin
stora erfarenhet från domstolarnas verksamhet med skärpa hävdat, att det
endast i rena undantagsfall förekommit, att domstol medverkat till att villkorligt
dömd person blivit anställd ombord å fartyg. Vid mina inspektioner
av domstolarna har jag icke heller iakttagit något, som kan ge någon som
helst anledning ifrågasätta riktigheten av den mening, som de båda styrelserna
sålunda uttalat. Det torde också vara en allmänt utbredd uppfattning
inom domarkåren, att föreskrift om skyldighet att taga anställning till sjöss
icke bör meddelas i samband med villkorlig dom, såvida ej detta är påkallat
av alldeles särskilda skäl.

Den i ärendet verkställda utredningen har kunnat påvisa endast ett enda
fall, där föreskrift om skyldighet att taga anställning å fartyg blivit meddelad
av domstol, nämligen i det av Sjöfartstidningen omnämnda fallet i januari
1960. Vid granskning av akten i detta mål har jag funnit, att den
dömde — en 18-årig yngling — tidigare under c:a H/2 år haft anställning
ombord på fartyg och därvid erhållit mycket goda vitsord. Däremot hade
han gjort sig skyldig till ett icke ringa antal brott och förseelser medan han
var anställd i land. Hans brottslighet bestod huvudsakligen av gärningar i
samband med förande av motorfordon, bl. a. olovlig körning samt tillgrepp
av bensin och motorolja. Vid endast ett tilliälle — i september 1957 — hade
han gjort sig skyldig till fylleri. Genom den aktuella domen i januari 1960
dömdes han till 6 månaders straffarbete, villkorlig dom. I domen föreskrevs
att han skulle vara skyldig att antaga den anställning å fartyg, som anvisades
honom av arbetsförmedling, eller i andra hand den arbetsanställning,
som övervakaren anvisade honom. Till stöd för denna föreskrift anfördes i
domskälen att ynglingen skött sig tillfredsställande under tider, då han haft
anställningar till sjöss. Med hänsyn till vad i detta fall var upplyst i målet

08

anser jag någon anmärkning icke kunna riktas mot domstolen för dess berörda
föreskrift.

I det av Svenska maskinbefälsförbundet hit anmälda fallet — där en 18-årig yngling enligt uppgift skulle ha erhållit villkorlig dom i oktober 1901
under förutsättning att han tog anställning till sjöss — har vid granskning
av domstolsakten befunnits, att ynglingen förklarats saker till vissa brott
och erhållit villkorlig dom. Någon föreskrift att han skulle taga anställning
till sjöss har däremot i detta fall icke meddelats i domen. Ej heller eljest
framgår av handlingarna, att det var en förutsättning för den villkorliga
domen att den dömde antog sådan anställning. Domstolens handläggning
av målet kan vid här anförda förhållanden uppenbarligen icke ge anledning
till erinran från den av förbundet angivna synpunkten. Det bör dock nämnas,
att det i målet upplystes att ynglingen — som genomgått sex månaders
befälsutbildningskurs på fartyg och därvid fått mycket goda vitsord och
förklarats lämplig för fortsatt utbildning till sjöbefäl — fått löfte att påmönstra
ett fartyg, och att rektorn för ett ungdomshem, där ynglingen vistats,
förordade villkorlig dom under hänvisning härtill.

Vad härefter angår det av Sjöfartstidningen omnämnda fallet avseende
ett i maj 1959 handlagt mål voro de närmare omständigheterna enligt vad
akten i målet utvisar följande: Sedan ynglingen i fråga dömts i november
1958 till 3 månaders straffarbete, villkorlig dom, med föreskrift att under
prövotiden avhålla sig från bruk av rusdrycker, väckte åklagare åtal mot
honom för ett flertal fylleriförseelser och yrkade därvid att det villkorliga
anståndet med nyssnämnda straff måtte förklaras förverkat. Domstolen inhämtade
yttrande i målet från vederbörande skyddskonsulent. Av yttrandet
framgick, att ynglingen var uppsatt som arbetssökande vid en sjömansförmedling
och enligt uppgift var i tur för utmönstring i mitten av maj 1959,
att han den 11 mars 1959 ställts under nykterhetsnämndens övervakning,
att nykterhetsnämnden på förslag av en psykiater, som undersökt ynglingen,
den 29 mars 1959 beslutat att i avbidan på att ynglingen mönstrade
till sjöss försöka förmå honom att gå med på behandling i enskilt vårdhem
samt att skyddskonsulenten för sin del fann lämpligast för ynglingens tillrättaförande
att nykterhetsvårdande åtgärder vidtoges och att den villkorliga
domen icke förklarades förverkad. Beträffande frågan om det med hänsyn
till ynglingens spritsvårigheter vore lämpligt att han sökte anställning
till sjöss förklarade skyddskonsulenten i yttrandet, att hinder därför ej ansetts
böra meddelas, eftersom ynglingen »så gärna vill pröva härpå och det
synes lämpligt att han på detta sätt får ett miljöbyte». Enligt protokoll vid
huvudförhandling den 0 maj 1959 hemställde åklagaren och ynglingen, att
målets handläggning måtte anstå i avbidan på besked om ynglingen inom
den närmaste tiden kunde få anställning till sjöss eller ej. Domstolen beslutade
i enlighet med denna hemställan. Vid ny huvudförhandling den 20
augusti 1959 återtog åklagaren yrkandet om förverkande av den villkorliga

69

domen, under uppgift att ynglingen sedan den 15 juli hade anställning som
skansuppassare på ett handelsfartyg, som icke beräknades aterkomma till
Sverige förrän om ett år. Genom dom samma den 26 augusti dömdes ynglingen
för fylleriförseelserna att böta 200 kronor.

Beträffande detta fall får jag anföra följande. Den omständigheten att
ynglingen i fråga upprepade gånger gjort sig skyldig till fylleri var enligt
min mening ägnad att inge betänkligheter mot lämpligheten av att han tog
anställning inom sjöfarten. Med hänsyn härtill kan det ifrågasättas om målets
handläggning verkligen bort uppskjutas i avvaktan på besked om han
skulle erhålla sådan anställning. Det skulle kunna göras gällande, att det
varit lämpligare att — eventuellt efter ytterligare utredning om behovet av
nykterhetsvårdande åtgärder för ynglingen — upptaga målet till slutlig
handläggning, varvid den villkorliga domen kunnat jämlikt 14 § lagen om
villkorlig dom kompletteras med en föreskrift om skyldighet för ynglingen
att underkasta sig nykterhetsvård. Vilken mening man än må ha i frågan,
hur målet borde ha handlagts, finner jag det emellertid uppenbart att åklagarens
och domstolens ställningstagande icke kan läggas dem till last såsom
feh

Vad i ärendet sålunda blivit utrett och upplyst utgör uppenbarligen icke
tillräckliga skäl att vidtaga åtgärd till förekommande av att domstol i samband
med villkorlig dom föreskriver skyldighet för vederbörande att taga
anställning till sjöss.

Däremot ger utredningen — särskilt vad sjöfolksförbundet upplyst om
sjömansförmedlingens verksamhet i Göteborg — vid handen, att personer,
som fått villkorlig dom och stått under övervakning, i icke oväsentlig utsträckning
erhållit anställning till sjöss.

Beträffande lämpligheten av att personer, som blivit villkorligt dömda
eller villkorligt frigivna eller av annan anledning ställts under övervakning,
få anställning till sjöss får jag anföra följande.

Arbetsförhållandena å fartyg äro otvivelaktigt av särpräglad art. Med
hänsyn till att en enda mans försummelse ombord å ett fartyg kan, såsom
fartygsbefälsföreningen framhållit, innebära risker för hela besättningens
säkerhet och medföra skador för mycket stora värden, måste stora krav
kunna ställas på besättningsmännens pålitlighet och omdöme. Det är tydligt
att det bland övervakningsklientelet finns många som sakna dessa för
tjänsten ombord å fartyg väsentliga egenskaper. Vidare är i detta sammanhang
att beakta att besättningen på grund av arbetsförhållandenas natur
måste leva i en mycket utpräglad gemenskap icke blott under arbetet utan
även under fritid ombord å fartyget. Det är med hänsyn härtill uppenbart
att — om någon av besättningsmännen på grund av psykisk belastning eller
till följd av sitt förflutna har svårt att inordna sig i en sådan gemenskap —
detta kan medföra, att trivseln för alla blir i hög grad lidande. Redan vistelsen
ombord i en begränsad krets och under i många fall lang tid är ägnad

70

att medföra påfrestningar. Den reaktion som kan följa härpå under uppehåll
i hamnarna kan vara ödesdiger för karaktärssvaga personer, i all synnerhet
för dem som visat sig vara misskötsamma i nykterhetshiinseende.

Av det anförda torde framgå, att många av det här berörda klientelet på
grund av sina egenskaper icke äro lämpade för anställning till sjöss. Det är
i betraktande av det sagda uppenbart, att myndigheter och övervakare icke
böra medverka till att sådana personer, som genom mera allvarlig brottslighet,
psykisk belastning eller missbruk av rusdrycker eller på annat sätt visat
opålitlighet och bristande ansvarskänsla gentemot sig själva och sin omgivning,
erhålla anställning till sjöss.

A andra sidan torde det bland de personer som av en eller annan anledning
ställts under övervakning, i samband med villkorlig dom eller eljest,
finnas åtskilliga — icke minst bland ungdomarna — vilkas felsteg icke varit
särskilt graverande och icke rimligen böra anses diskvalificerande för att
erhålla anställning inom sjöfarten. Det är att märka, att flertalet bland de
villkorligt dömda efter lagföringen iakttager ett ordentligt levnadssätt. Såsom
påpekats av bl. a. Sveriges fartygsbefälsförening måste det också ankomma
på sjöfartsnäringen att i likhet med andra näringar taga sin andel
av ansvaret för återanpassningen av dylika personer. Det kan därför icke
komma i fråga att uppställa något generellt förbud mot att hänvisa sådana
till anställning såsom sjömän. Detta synes ej heller från något håll ha ifrågasatts
i detta ärende.

Det är emellertid uppenbart, att förfarandet att till anställning ombord å
fartyg hänvisa villkorligt dömda och villkorligt frigivna eller andra som stå
under övervakning enligt nykterhetsvårds- och barnavårdslagarna utgör ett
problem för den stora mängden av de ombordanställda och för sjöfartsnäringen.
Detta problem kan icke lämnas obeaktat från det allmännas sida.
IS är det gäller att bedöma vilka åtgärder som i förevarande hänseende kunna
vara påkallade är följande att beakta.

Att utfärda några närmare bestämmelser till ledning för vederbörande
myndigheters och övervakningsorgans verksamhet i fråga om arbetsplaceringar
av detta slag torde icke vara möjligt. Prövning av dylika frågor måste
nämligen ske under hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt
fall. Det torde därför icke vara möjligt att angiva annat än vissa mycket
allmänna synpunkter på hithörande spörsmål. I sådant hänseende må först
framhållas, att arbetsanställning till sjöss framstår såsom i hög grad olämplig
beträffande sådana personer som gjort sig kända för missbruk av spritdrycker
eller narkotika. Detsamma torde gälla i fråga om personer, som
äro svårt kriminaliserade eller förete mera allvarliga psykiska defekter. Över
huvud taget torde återhållsamhet från myndigheters och övervakningsorgans
sida böra iakttagas, när det gäller att medverka till att person, som
står under övervakning, hänvisas till arbetsanställning till sjöss i fall, där
omständigheterna icke äro sådana, att man har anledning räkna med att

71

vederbörande är skickad för sådan anställning. Med skärpa måste i detta
sammanhang understrykas, att det givetvis icke får förekomma att arbetsplaceringar
ordnas ombord på fartyg endast i syfte att bli kvitt ett besvärligt
övervakningsfall. Utredningen i ärendet ger icke heller belägg föi att
övervakare eller annan med motsvarande uppgifter i nagot fall låtit ett dylikt
otillbörligt förfarande komma sig till last.

Av anförda skäl bör det icke komma i fråga att reglera förevarande spörsmål
genom bindande föreskrifter. Vad som däremot synes erforderligt är.
såsom i flera remissyttranden framhållits, att de, som handha övervakningen
av det klientel, varom här är fråga, fa en vidgad kännedom om sjömanslivets
villkor och bli allsidigt informerade om arbetet och miljön för de ombordanställda
inom han delssjöfarten. En dylik vidgad kännedom om sjömanslivets
krav torde nämligen i hög grad vara ägnad att förekomma felbedömningar
av de övervakades lämplighet och kvalifikationer sasom sjömän.
Redan de anförda klagomålen och den vidlyftiga remissbehandlingen
av dessa torde ha fäst vederbörande myndigheters och övervakningsorgans
uppmärksamhet på vikten att hithörande arbetsanställningsfrågor handläggas
med tillbörligt beaktande av sjömanslivets krav. Vidare ha arbetsmarknads-
och fångvårdsstyrelserna förklarat sig beredda att medverka till att
övervakarna bli allsidigt informerade i förevarande hänseende. De åtgärder
i sådan riktning som enligt remissutlåtandena vidtagits eller planeras att
vidtagas från ämbetsverkens sida synas i hög grad välbetänkta. Likaså torde
den fortgående utbyggnaden av skyddskonsulentorganisationen medföra
bättre garantier för en omsorgsfull prövning av arbetsplaceringsfragorna.

Det är min förhoppning att syftet med Sjöfartstidningens klagomål skall
bli tillräckligt tillgodosett genom de av arbetsmarknads- och fångvårdsstyrelserna
sålunda vidtagna och planerade åtgärderna.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat. En avskrift av
skrivelsen överlämnades till fångvårdsstyrelsen med anhållan att styrelsen
ville taga i övervägande huruvida icke de i ärendet framförda synpunkterna
borde i en eller annan form delgivas berörda underlydande organ.

4. Domares ersättningsskyldighet för fel sedan frågan om straffansvar
för felet förfallit på grund av preskription

Enligt två särskilda stämningsansökningar den 30 september och den 26
oktober 1953 yrkade allmän åklagare vid Nordals, Sundals och Valbo domsagas
häradsrätt ansvar å en person — här kallad J. — för försök till bedrägeri
i fyra fall och försök till grovt bedrägeri i ett fall. En av de sålunda
åtalade gärningarna beskrevs i stämningsansökningen på följande sätt: Den
22 april 1953 levererade Birger Lindbergs Plantskola i Åkarp till J. pa

72

dennes beställning 100 st. rosplantor till ett pris av 125 kronor 50 öre.
Sedan J. mottagit plantorna, översände han till plantskolan ett antal helt
andra och värdelösa rosplantor av äldre årgång samtidigt som han påstod,
att han mottagit dessa från plantskolan men icke kunnat godkänna dem
som fullgod leverans.

Vid huvudförhandling den 19—den 21 november 1953 yrkade åklagaren
å Lindbergs vägnar ersättning av J. med 125 kronor 50 öre för levererade
rosplantor samt 100 kronor för av J. orsakade kostnader för bestridande
av betalningsföreläggande m.m.

Sedan J. blivit föremål för sinnesundersökning, ägde ny huvudförhandling
rum den 20 mars 1954. Enligt protokollet över förhandlingen yrkade
åklagaien åläggande för J. att till Lindberg utgiva ersättning med 225 kronor
50 öre, varav 125 kronor 50 öre för levererade rosplantor samt 100
kronor för inkassokostnader.

Häradsrätten, under ordförandeskap av tingsnotarien Gösta Ingvarsson,
meddelade dom i målet den 3 april 1954.

I reciten till domen angavs att Lindbergs ersättningsyrkande avsåge 225
kronor 50 öre för levererade växter och 100 kronor för inkassokostnader.
I domslutet förpliktade häradsrätten — som fann J. saker till samtliga åtalade
gärningarna — J. att i »skadestånd» till Lindberg utgiva 325 kronor
50 öre.

Sedan J. i en skrift, som inkom hit den 6 augusti 1960, klagat över att
han förpliktats att till Lindberg utgiva mera än denne genom åklagaren
yrkat i målet, avgav Ingvarsson yttrande i saken. Han förklarade därvid,
att häradsrätten vid överläggningen i målet beslutat utdöma endast begärda
225 kronor 50 öre men att beloppet vid utskrivandet av domen av
misstag angivits till 325 kronor 50 öre. Ingvarsson uppgav, att Lindberg
dittills icke gjort något krav gällande mot J., samt ingav en skriftlig förklaring
av Lindberg, varigenom denne utfäste sig att icke kräva J. »efter
större grundbelopp än 225 kronor 50 öre».

I skrivelse till J. den 26 september 1960 anförde dåvarande tjänstförrättande
JO, att fråga om ansvar för det fel som i detta fall blivit begånget,
dåmera vore förfallen på grund av preskription. På grund därav och då
efter Lindbergs förklaring risk icke syntes föreligga, att det inträffade skulle
medföra skada för J., fann tjänstförrättande JO ärendet icke föranleda
annan åtgärd från hans sida än att han till J. överlämnade en bestvrkt avskrift
av Lindbergs förklaring.

I en härefter den 30 september 1960 hit inkommen skrift framhöll J.
bl. a., att uppgiften att Lindberg icke krävt honom på beloppet vore felaktig;
Lindberg hade i själva verket år 1955 erhållit betalning av J:s förmyndare
med 325 kronor 50 öre.

I anledning härav upptogs ärendet till fortsatt behandling härstädes.
Härvid framkom, att J:s dåvarande förmyndare den 27 juni 1955 till Lind -

73

bergs ombud, advokaten Bertil Landberg, översänt hela det belopp om
325 kronor 50 öre, som J. enligt häradsrättens dom förpliktats utgiva till
Lindberg och varå Landberg efter inkassouppdrag framställt krav. Sedan
Landberg i remisskrivelse den 6 oktober 1960 ombetts att redogöra för vad
han hade sig bekant till belysning av frågan, huruvida häradsrättens dom
innefattade ett utdömande av 100 kronor mera än som yrkats, inkom Landberg
med sådan redogörelse jämte bevis att han den 18 oktober 1960 aterbetalat
100 kronor till J:s nuvarande förmyndare, lantbrukaren Ivan
Svensson.

I härefter avgivna påminnelser framställde J. anspråk på ränta å sistnämnda
belopp. Vidare begärde han ersättning med tillhopa 2 530 kronor
— enligt närmare angiven specifikation — för bl. a. upprättandet av ett 40-tal skrivelser till olika myndigheter, befattningshavare och enskilda personer,
vilka J. i olika sammanhang alltsedan hösten 1954 tillskrivit i anledning
av häradsrättens dom rörande ersättningen till Lindberg. Bland dessa
skrivelser voro J:s ovannämnda framställningar till JO i augusti och september
1960 samt J:s påminnelser i ärendet härstädes. För arbete i samband
med skrivelserna till JO begärde J. sammanlagt 540 kronor.

I yttrande rörande J:s berörda ersättningskrav förklarade Ingvarsson —
i anslutning till innehållet i en härstädes upprättad promemoria — att han
icke motsatte sig att gottgöra J. för dennes besvär och portokostnader i
samband med J:s skrivelser till JO i saken samt att ett belopp pa omkring
40 kronor i ett för allt icke syntes oskäligt.

Svensson meddelade härefter i avgivet yttrande, att ett belopp om 40
kronor enligt hans mening vore skälig ersättning för vad som förekommit.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till J. följande.

Utredningen synes ge vid handen, att J. enligt häradsrättens dom förpliktats
att i skadestånd till Lindberg utgiva 100 kronor mer än som yrkats.
För detta fel är Ingvarsson, som var häradsrättens ordförande i målet, närmast
ansvarig.

Sedan hela det enligt domen utdömda beloppet, 325 kronor 50 öre, i juni
1955 erlagts av J:s dåvarande förmyndare, ha 100 kronor därav återbetalats
genom Landbergs försorg i oktober 1960 i samband med att J:s härstädes
anförda klagomål i saken voro på remiss hos Landberg.

J. har i ärendet påpekat, att avsaknaden av beloppet medfört ränteförlust
för honom. Vidare har han i påminnelserna framställt specificerade
anspråk på ersättning för arbete och utlägg i samband med sina ansträngningar
att återfå beloppet.

Frågan om ansvar för det fel, som enligt det ovan sagda kommit att vidlåda
domen, är i straffrättsligt hänseende numera på grund av preskription
förfallen. Däremot har preskription icke inträtt i fråga om enskild ersätt 3*

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 19G2 års riksdag

74

ningstalan. Vid sist angivna förhållande ankommer det på mig att pröva,
huruvida jag bör biträda en eventuell talan från J:s sida om ersättning på
grund av felet. Utan sådant biträde av JO — eller av JK — får, jämlikt
stadgande i 22 kap. 8 § RB, dylik ersättningstalan icke föras i detta fall,
där vederbörande har forum i hovrätt.

Beträffande J:s anspråk på ersättning för ränteförlust är härvid att
märka, att ränta å skadeståndsbelopp enligt praxis normalt icke anses tillkomma
den skadelidande från tidigare dag än stämningsdagen (se Karlgren:
Skadeståndsrätt s. 203). Eftersom J. åt erbekommit beloppet utan att skadeståndstalan
blivit väckt, synes han följaktligen icke vara berättigad till
räntekompensation av Ingvarsson. Jag anser mig därför icke kunna biträda
en talan mot Ingvarsson i sådant hänseende.

J:s anspråk i övrigt avse hans arbete med ett stort antal skrivelser till
myndigheter — bland dem JO — samt befattningshavare och enskilda personer
angaende betalningsåläggandet i häradsrättens dom ävensom genomgång
av saken med vissa av dessa sistnämnda personer samt utlägg för
resor och porto m. m. Skyldighet för Ingvarsson att gottgöra J. i nu angivna
hänseenden torde föreligga endast i den mån Ingvarsson — i händelse rättegång
erfordrats och blivit anhängiggjord mot honom rörande kapitalbeloppet
100 kronor — skulle kunnat förpliktas att i form av ersättning för rättegångskostnad
gottgöra J. för dennes berörda arbete m. m. Såsom redan
nämnts hade en djdik talan mot Ingvarsson skolat väckas i vederbörande
hovrätt samt enligt 22 kap. 8 § RB icke kunnat upptagas av hovrätten
savida talan icke biträddes av JO eller JK. Med hänsyn härtill anser jag
— som skulle ha varit beredd att biträda en sådan talan avseende kapitalbeloppet
100 kronor — att J:s skrivelser till JO i saken äro att betrakta såsom
fullt adekvata förberedande åtgärder i syfte att få till stånd en rättegång
mot Ingvarsson. I enlighet med det sagda bör Ingvarsson — såsom
han ock medgivit — gottgöra J. för dessa skrivelser med skäligt belopp.
Ingvarsson har förklarat sig icke motsätta sig att i angivna hänseende till

J. utgiva 40 kronor i ett för allt. J:s förmyndare, som i förevarande sammanhang
har att handla å J:s vägnar, har meddelat, att detta belopp enligt
hans mening utgör skälig ersättning för J:s besvär och portokostnader i
samband med skrivelserna till JO. Tvist råder alltså icke rörande omfattningen
av Ingvarssons berörda ersättningsskyldighet. I detta läge anser
jag mig kunna utgå från att Ingvarsson utan vidare betalar beloppet i
fråga, 40 kronor. För den händelse han skulle underlåta detta, är jag beredd
biträda en talan mot honom avseende sagda belopp.

J:s anspråk på ersättning för kostnader i övrigt kunna enligt min mening
icke anses hänförliga till åtgärder av sådan beskaffenhet, att Ingvarsson
skulle vara ersättningsskyldig för desamma, och kunna följaktligen icke
föranleda någon min åtgärd.

75

5. Åklagares möjlighet att underlåta åtal på grund av den
misstänktes sinnesbeskaffenhet

Vid min inspektion den 13 september 1960 av poliskammaren i X. uppmärksammades,
att till kammaren i maj 1959 inkommit en polisrapport
rörande rektorn U. M., vilken rapport av poliskammaren överlämnats till
vederbörande länsskolnämnd för prövning av fråga om disciplinär bestraffning.
Därjämte hemställde poliskammaren om besked rörande nämndens
beslut. Vidare åtgärder i ärendet funnos icke antecknade i diariet.

På begäran överlämnades sedermera till JO-expeditionen vissa handlingar
rörande ifrågavarande ärende. Av dessa handlingar, som utgjordes av
två hos landsfikalen i R. distrikt förvarade brottmålsakter rörande M., inhämtades
bl. a. följande.

Enligt en den 25 maj 1959 dagtecknad polisrapport hade M. på kvällen
föregående dag uppträtt berusad på allmän plats i K. och insatts i polisarrest.
M. erkände förseelsen. Den 2 november samma år — sedan protokoll
inkommit från länsskolnämnden — hade vederbörande stadsfiskal avlåtit
stämningsansökan till rådhusrätten i K. I ansöknmgen anfördes att M.
— som uppträtt berusad i en park i K. — främst med hänsyn till de vid tillfället
rådande omständigheterna finge genom sin gärning anses ha åsidosatt vad
som ålegat honom såsom skolledare, dock ej i så hög grad att han i avsevärd
mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen borde äga. Som
tillämpliga lagrum åberopades 11: 10 och 25: 5 strafflagen.

Natten mellan den 15 och den 16 november 1959 omhändertogs M. å en
restaurang i R. av två tillkallade polismän. Enligt en i saken upprättad
polisrapport var M. vid tillfället starkt berusad och kunde icke lämna
närmare uppgifter om sin person. Kort före omhändertagandet hade M.,
enligt vad vissa av polisen hörda personer uppgåvo, med sin högra knutna
hand tilldelat en gäst ett slag i ansiktet. Av slaget, som träffat högra ögat,
hade viss skada följt. M. förklarade, sedan han blivit nykter, att han icke
hade något minne av vad som passerat föregående kväll och natt. Han
framhöll, att han på grund av hjärnblödning hade mycket dåligt minne.

I skrivelse till rådhusrätten den 4 december 1959 hemställde därefter
stadsfiskalen att det vid rätten anhängiga målet mot M. rörande fylleriförseelsen
den 24 maj måtte överflyttas till viss häradsrätt, enär M. där komme
att lagforas för de senare begångna brotten. Rådhusrätten biföll framställningen.

Sedan i saken upplysts att M. vårdades å Sidsjöns sjukhus, anhöll biträdande
landsfiskalen 1 R. distrikt i skrivelse till vederbörande överläkare
den 25 januari 1960 om utlåtande huruvida M. begått ifrågavarande brott
under inflytande av sådan djupgående psykisk abnormitet, som omlormäles
i 5: 5 strafflagen. Till svar härå inkom från överläkaren Börje Lassenius
en den 28 januari 1959 dagtecknad skrivelse, så lydande:

»Med anledning av att undertecknad anmodats avgiva utlåtande betr.
M:s sinnesbeskaffenhet, får jag härmed meddela följande.

M. intogs på Sidsjöns sjukhus den 23/11 1959 och vårdades på härvarande
neurosavdelning lill den 14/1 1960. Vid på sjukhuset företagna undersökningar
framkom, att M. i emotionellt och intellektuellt hänseende företedde
tecken på psykisk avi rubbning. Denna psykiska demens är troligen

76

förorsakad av en tidigt insättande hjärnarterioscleros. Enligt anamnestiska
uppgifter hade M. i maj 1959 en cerebral insult och på grund härav kan
man utgå ifrån, att hans demenstillstånd åtminstone pågått sedan dess.
Hjärnskadade personer har benägenhet för att reagera med patologiska
rustillstånd och uppgifterna i polisrapporten talar för, att M. den 14/11
1959 befann sig i ett patologiskt rustillstånd, under vilket han giorde sig
skyldig till misshandel.

Enligt undertecknads uppfattning har M. sedan maj månad 1959 lidit
av dementia arteriosclerotica och följaktligen begått de bägge i polisrapporterna
omnämnda förseelserna (den 24/5 och 14/11 1959) under inflytande
av sådan djupgående psykisk abnormitet, som omförmäles i 5 kap. 5 §
strafflagen.»

_I beslut den 2 juni 1960 fann landsfiskalen, under åberopande av Lassenius’
utlåtande, att det vore ställt utom allt tvivel att M. begått gärningarna
under inflytande av sådan psykisk abnormitet, varom ovan sagts. Med hänsyn
därtill och till vad i övrigt var känt beträffande M. — vilken enligt
uppgift skulle ha frånträtt befattningen som rektor — fann landsfiskalen
med stöd av_5: 5 strafflagen skäligt underlåta att anställa åtal mot M. för
gärningarna i november 1959. Beträffande förseelsen i maj samma år fann
landsfiskalen av enahanda skäl, att åtalet härför skulle nedläggas. I enlighet
härmed återkallade landsfiskalen hos häradsrätten stämningsansökningen
beträffande M.

I det vid inspektionen förda protokollet lät jag anteckna dels vissa allmänna
synpunkter på frågan om åklagares befogenhet att underlåta åtal
mot misstänkt, som lede av sinnessjukdom eller annan rubbning av själsverksamheten,
och dels följande angående det i ärendet aktuella fallet.

Av överläkaren Lassenius’ utlåtande framginge icke klart huruvida Lassenius
ansåge att M. begått ifrågavarande gärningar under inflytande av
sinnessjukdom eller under inflytande av sådan själslig abnormitet, som vore
att jämställa med sinnessjukdom. Utlåtandets avfattning syntes närmast
tala för att det senare vore förhållandet. I varje fall syntes varken utlåtandet
eller omständigheterna i övrigt berättiga till påståendet att det här vore
fråga om ett så uppenbart fall av själslig abnormitet, att det — såsom landsfiskalen
ansett — vore ställt utom allt tvivel att M. på grund därav vore
straffri. Åklagarnas möjlighet att på nyss angiven grund underlåta åtal vore
i hög grad begränsad. Det vore ur allmän synpunkt av vikt, att den som
regel svårbedömbara frågan huruvida för brott misstänkt vore med hänsyn
till sin sinnesbeskaffenhet straffri icke annat än rent undantagsvis avgjordes
av åklagaren. Frågan borde i stället prövas av domstol efter undersökning
i den ordning, varom stadgades i sinnessjuklagen.

Efter remiss inkom landsfiskalen med upplysningar rörande de överväganden,
som föranlett honom att eftergiva åtal i förevarande fall.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt 20 kap. 6 § RB skall åklagare tala å brott, som hör under allmänt
åtal. Av motiven till stadgandet framgår, att man därmed icke avsett att

77

helt utesluta möjligheten för åklagaren att avsta från atal mot sinnessjuk
person. Det framhölls sålunda, bl. a., att åklagaren borde kunna underlåta
åtal i sådana fall, då det vore ställt utom varje tvivel att den misstänkte
på grund av sinnesjukdom icke kunde fällas till ansvar och da åtal icke
heller ur allmän synpunkt vore påkallat, t. ex. i vissa fall da någon som vore
intagen på sinnessjukhus kommit i tillfälle att begå brott. I anslutning till
dessa uttalanden utfärdade riksåklagarämbetet i december 1948 — sedan
JO gjort viss framställning i saken — vissa anvisningar till åklagarnas ledning.
Begränsningen av åklagares möjlighet att underlata atal pa grund av
den misstänktes sinnesbeskaffenhet underströks därefter av JO i ämbetsberättelsen
1955 s. 205 o. f. Därvid framhölls, bl. a., att det för underlåtenhet
att åtala måste vara fråga om en själslig abnormitet av så tydligt manifesterad
art att den redan för lekmannen framstode som otvetydig. Så
kunde vara förhållandet med klara fall av sinnessjukdom eller sinnesslöhet
men däremot i princip icke med psykopatfall eller andra med sinnesjukdom
jämställda fall av själslig abnormitet. Bedömningen av de senare borde
regelmässigt tillkomma domstol efter företagande av sådan mera ingående
undersökning, varom stadgades i 6 kap. sinnessjuklagen. — Ytterligare kan
framhållas, att strafflagberedningen i sitt betänkande om skyddslag (SOU
1956: 55) föreslagit ändring av 20 kap. RB innebärande, såvitt nu är i fråga,
att åtal finge underlåtas under förutsättning dels att den misstänkte uppenbarligen
begått brottet under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet
samt vård enligt sinnessjuklagen komme till stånd utan lagföring, dels att
åtal ej heller vore påkallat av särskilda skäl.

Såsom jag framhållit i inspektionsprotokollet voro omständigheterna i
M:s fall enligt min mening icke sådana att det kan anses ha varit ställt
utom allt tvivel att M. på grund av själslig abnormitet icke kunde fällas till
ansvar. I förevarande fall, som gällde en befattningshavare i framskjuten
ställning i samhället, var det — till förekommande av misstanke att hänsyn
togs till M:s ställning — av alldeles särskild vikt att upprätthålla regeln om
att åtal skall äga rum, där det ej är ställt utom allt tvivel, att vederbörande
är straffri. Vid sådant förhållande finner jag i enlighet med det ovan anförda
från allmän synpunkt otillfredsställande att lagföring vid domstol
icke kom till stånd. Omständigheterna äro emellertid icke sådana, att
landsfiskalens underlåtenhet att fullfölja saken vid domstol kan läggas honom
till last såsom tjänstefel. Jag låter därför bero vid vad i saken förevarit.

78

6. Fråga om en person L:s uppträdande innefattat ett störande
av eller en omedelbar fara för allmänna ordningen så att polisman
varit berättigad att med stöd av 12 § allmänna polisinstruktionen
tillfälligt omhändertaga L. Tillika spörsmål om en person, som varit
i L:s sällskap vid omhändertagandet, ägt påfordra att få medfölja
till polisstationen. Fråga även om L. då hon sedermera ansetts böra
omhändertagas för fylleri, före omhändertagandet bort få sätta
sig i förbindelse med sina anhöriga eller advokat

Av handlingarna i ett av advokaten Gunnar Molin härstädes anhängiggjort
ärende framgår följande.

Vid 23-tiden den 10 december 1959 patrullerade förste polisassistenten
Hans Wickberg och förste poliskonstapeln Bengt Lundquist i polisbil i
Stockholms centrala delar. När de därunder på Mäster Samuelsgatan mötte
tjänstemannen L., född år 1938, och resebyråtjänstemannen N., vilka gående
voro på väg från ett restaurangbesök, fällde L., när hon fick syn på polisbilen,
tva gånger yttrandet »Polis, polis, potatisgris». Polismännen hörde
yttrandet. Wickberg, som förde befälet i bilen och var förare av denna,
stannade samt gick ur och bad L. om en förklaring till hennes yttrande.
Hon bestred, att uttrycket var straffbart, men förklarade icke varför hon
fällt detta. N. bad dock om ursäkt för vad som inträffat. Efter ett kortare
meningsutbyte mellan L. och Wickberg beslöt denne att omhändertaga
henne och i polisbilen medföra henne till polisstationen. En begäran från N.
att få medfölja i bilen avslogs. Vid bilfärden, under vilken Lundquist och L.
sutto i bilens baksäte, försökte L. att taga sin bag, som hade placerats i
bilens framsäte intill Wickberg. Da denne därvid stördes i sin körning, uppmanade
han Lundquist att hålla fast L. Lundquist använde då visst våld
för att hålla henne stilla. I samband därmed skrek hon några gånger att
polismännen voro pennalister. Under bilfärden fingo polismännen, enligt
vad de uppgivit, den uppfattningen att L. var så berusad att hon borde
omhändertagas för fylleri. Hon fördes därför till stadshäktets kvinnliga avdelning.
Vid avvisiteringen av henne där begärde hon att få telefonera till
sin fader eller en advokat. Detta förvägrades henne. När hon sedan av de å
avdelningen tjänstgörande vaktfruarna Ulla Kjell och Ragnhild Jansson
skulle föras in i en cell, misshandlade hon Ulla Kjell genom att klösa henne
på båda armarna, varvid tio ldössår på den vänstra och fyra på den högra
uppkommo. Vid 3-tiden på natten fick L. lämna arresten.

Efter verkställd förundersökning, varunder L. hördes som misstänkt för
fylleri, förargelseväckande beteende, våldsamt motstånd, missfirmelse mot
tjänsteman och våld mot tjänsteman, väckte t. f. biträdande stadsfiskalen
Dagmar Heurlin den 1 februari 1960 åtal vid Stockholms rådhusrätt mot
henne dels för missfirmelse mot tjänsteman genom att fälla uttrycket »Polis,
polis, potatisgris» och genom att i radiobilen kalla besättningen för

79

pennalister, dels för våldsamt motstånd vid införandet i polisbilen och dels
för våld mot tjänsteman genom att klösa Ulla Kjell på armarna.

Molin förordnades till offentlig försvarare för L. i målet.

I dom den 6 oktober 1960 ogillade rådhusrätten såväl det åtal för missfirmelse
mot tjänsteman, som avsåg uttrycket »Polis, polis, potatisgris»,
som åtalet för våldsamt motstånd men dömde — med bifall till åtalet i

övrigt_L. för våld och missfirmelse mot tjänsteman till fängelse en månad

femton dagar, villkorlig dom utan övervakning. I domen ålades L. därjämte
att utgiva visst skadestånd till Wickberg och Lundquist samt att återgälda
statsverket viss del av vad som av allmänna medel tillerkänts Molin för
försvaret av L. ävensom Wickberg och Lundquist för deras inställelse.

L. fullföljde talan mot domen med yrkande att bli helt befriad från ansvar
och ersättningsskyldighet.

I dom den 20 december 1960, som vunnit laga kraft, fann Svea hovrätt,
lika med rådhusrätten, L. övertygad om missfirmelse och våld mot tjänsteman,
som dock ansågs vara ringa, men ändrade på det sätt rådhusrättens
dom i ansvarsfrågan att hovrätten, med upphävande av rådhusrättens förordnande
om villkorlig dom, dömde L. att för nämnda brott utgiva 40 dagsböter
om 9 kronor.

I en den 24 februari 1960 hit inkommen skrift anhöll Molin såsom ombud
för L. om utredning huruvida Wickberg och Lundquist förfarit felaktigt
genom att omhändertaga och föra L. till polishuset och där insätta henne i
arrest samt genom att förvägra henne att sätta sig i förbindelse med sin
fader eller en advokat. Vidare klagade Molin över att N. ej tilläts medfölja
i polisbilen och över att L. under färden i denna utsattes för hårdhänt fysisk
behandling. ..

Med anledning av klagomålen inkom polismästaren i Stockholm Nils Luning
efter remiss med eget yttrande, vid vilket funnos fogade rapport över
en i anledning av klagomålen verkställd polisutredning samt yttrande från
ordningspolisintendenten E. Forsselius. Därefter avgav Molin påminnelser.
Molin hemställde slutligen, att JO måtte föranstalta om åtal mot Wickberg
och Lundquist för vad de i ärendet låtit komma sig till last m. m.

Vid ärendets avgörande anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Nordqvist följande.

Vad i ärendet förekommit ger mig anledning till följande uttalanden.

Ovihändertagandet av L.

Molin har gjort gällande, att det uttryck, som föranledde polismännens
ingripande, var i och för sig fullkomligt harmlöst samt att det varken riktades
till eller avsåg just Wickberg och Lundquist, varför dessa saknade all
anledning att ingripa. I vart fall borde de enligt Molins uppfattning rim -

80

ligen ha åtnöjt sig med den ursäkt, som N. å sina och L:s vägnar framförde.
Även om yttrandet skulle anses missfirmande, var — har Molin vidare
hävdat missfirmelsen i allt fall så ringa och ursäktlig att den icke motiverade
ett frihetsberövande.

Rörande omständigheterna kring omhändertagandet har i ärendet framgått: Under

kvällen den 10 december 1959 besökte L. en mottagning å italienska
kulturinstitutet i Stockholm. Hon hade där intagit någon förtäring samt
— enligt egen uppgift — läppjat på ett glas vitt vin. Vid 20-tiden begav
hon sig i sällskap med bland andra N. till en vinrestaurang. Där förtärde
hon mat samt drack två hela flaskor starköl och delade en tredje flaska med
N. Vid 22.30-tiden avlägsnade sig sällskapet från restaurangen, varvid L.
och N. fmgo sällskap. Båda voro enligt L:s uppgift mycket upprvmda och
glada.

När de promenerade å Mäster Samuelsgatan, möttes de av Wickberg och
Lundquist, som färdades i polisbil.

Om vad som därefter hände har L. — enligt vad som antecknats i rådhusrättens
dom — uppgivit: Då hon fick syn på polisbilen, föll henne bamramsan
»Polis, polis, potatisgris» i minnet. Hon påminde N. om ramsan samt
upprepade därefter denna två gånger, samtidigt som hon hoppade och gjorde
en gest i riktning mot polisbilen för att demonstrera, hur hon som barn
brukat framsäga denna ramsa. Hon talade troligen med hög röst för att
imitera ett litet barn. Hon reflekterade icke över om hennes uttryck kunde
uppfattas av Wickberg och Lundquist. Då hon uttalade ramsan, befann sig
polisbilen alldeles intill henne och N.

N. har i detta avseende lämnat uppgifter, som i huvudsak överensstämma
med L:s berättelse.

Wickberg och Lundquist ha — i väsentliga delar samstämmigt — uppgivit
att, då polisbilen befann sig på endast några meters avstånd från L.
och N., den förra plötsligt gjorde en gest med armen mot bilen samt skrek
tva gånger med riktning mot bilen »Polis, polis, potatisgris». Ropet hördes
tydligt, och båda polismännen kände sig kränkta därav. Wickberg stannade
ilen och backade denna till i höjd med L. och N. samt steg ur bilen.

Under det därpå följande samtalet mellan Wickberg och L. förklarade
\\ ickberg såvitt handlingarna utvisa — att polismännen icke voro trakterade
av uttrycket eller att de icke behövde taga emot ett sådant samt
fragade L. om anledningen till hennes utrop. L. svarade att uttrycket icke
kunde vara straffbart samt att polismännen icke kunde gripa henne för
detta. Wickberg förklarade för henne att hon visst kunde gripas samt uppmanade
henne att gå in i polisbilen för färd till polisstationen. Under samtalet
hade N. bett om ursäkt för L:s utrop.

I sin dom den 8 oktober 1960 fann rådhusrätten — som ansåg uttrycket
»Polis, polis, potatisgris» i och för sig kunna innefatta missfirmelse — icke

81

tillförlitligen utrett, att L. riktat detta uttryck mot polismännen i uppsåt
att missfirma dem, och att åtalet för missfirmelse mot tjänsteman i denna
del följaktligen icke var styrkt.

Om anledningen till sitt beslut att ingripa mot L. bär Wickberg uppgivit:
Hennes yttrande kunde naturligtvis i och för sig betraktas såsom tämligen
oförargligt. Om en person nattetid ropar denna ramsa i stadens centrum i
närvaro av personer, tillhörande det klientel, mot vilket polisen för att
över huvud taget kunna upprätthålla ordningen — måste ingripa för varje
bagatell, var det icke möjligt att nonchalera det. Man maste i varje fall
ingripa för att försöka tala vederbörande till rätta. L. var emellertid icke i
sådant tillstånd eller på sådant humör, att det var möjligt för Wickberg att
tala henne till rätta. Eftersom hon icke lät tala vid sig och Wickberg ansåg
att deras ordväxling icke kunde fortgå på gatan — flera personer hade samlats
omkring dem — beslöt Wickberg omhändertaga henne. Omhändertagandet
grundades på 12 § allmänna polisinstruktionen.

Lundquist har för sin del uppgivit, att han fann det vara på sin plats att
åtminstone ge L. en tillrättavisning för hennes yttrande och uppträdande.

Forsselius har i ärendet uttalat, att det enligt hans förmenande i förevarande
situation var berättigat och helt i överensstämmelse med bestämmelserna
i allmänna polisinstruktionen samt i enlighet med i Stockholm
tillämpad praxis att omhändertaga L. och föra henne till polisstationen.

Liining har i sitt yttrande anfört.

Väl hade polismännen, utan att därigenom göra sig skyldiga till försummelse,
kunnat underlåta att ingripa mot L. på grund av hennes tillrop på
gatan; polismännen, vilka färdades i bil, hade icke behövt visa att de uppfattat
tillropet. Särskilt med hänsyn till att händelsen utspelades nattetid i
ett ur ordningssynpunkt synnerligen besvärligt område kan dock enligt min
mening befogad erinran icke riktas mot polismännen för att de, i avsikt att
giva L. en tillsägelse, ingrepo mot henne. Hade L. därvid låtit sig rätta, hade
omhändertagande av henne självfallet icke varit motiverat. Polismännen ha
emellertid — som det vill synas med fog — av L:s yttranden i samband med
tillsägelsen fått den uppfattningen att hon var påstridig och ville inlåta sig
i diskussion om det påtalbara i hennes tillrop. Mot bakgrunden härav synes
mig tillfälligt omhändertagande av L. ha varit befogat. För ordningens upprätthållande
nattetid särskilt i nu förevarande område erfordras oundvikligen
att de fåtaliga polismännen uppträda med fasthet, vilket undertecknad
polismästare vid flera tillfällen framhållit för personalen; utrymmet, för
lämpor och övertalning från polisens sida är tyvärr för närvarande tämligen
begränsat. Personer, vilka icke foga sig i polisens tillsägelser, måste ha klart
för sig, att de riskera ett omhändertagande.

I förevarande fall förde Wickberg befälet i polisbilen och får anses ensam
ansvarig för beslutet om L:s omhändertagande.

Ett utropande av »Polis, polis, potatisgris» är självfallet vid många tillfällen
harmlöst och oskyldigt. Under andra förhållanden kan det emellertid
— vilket även rådhusrätten i sin dom funnit — bedömas såsom missfirmelse.

82

Frågan huruvida uttrycket kan anses ha missfirmande eller förargelseväckande
karaktär är helt beroende av på vilken plats och tid samt under vilka
omständigheter i övrigt yttrandet fälles.

Utredningen får anses giva vid handen, att Wickberg och Lundquist av
L:s röstläge, gester och uppträdande i övrigt, när hon fällde uttrycket, onekligen
kunde få den uppfattningen att hennes utrop var riktat mot dem i
uppsåt att missfirma dem. De kunde ävenledes ha anledning känna sig
kränkta därav.

Såsom Liining framhållit hade de, när de hörde L:s utrop, ej behövt visa,
att de uppfattat detta, utan kunnat fortsätta sin färd. Vid en bedömning i
efterhand av frågan huruvida omständigheterna voro sådana, att polismännen
lämpligen bort ingripa eller ej, torde man närmast vara benägen anse
att ett ingripande var mindre nödvändigt och kunnat underlåtas.

Med hänsyn till att polismännen — icke utan fog — fått den uppfattningen
att det var L:s avsikt att missfirma dem, kan emellertid någon berättigad
kritik icke riktas mot Wickberg för att han stannade polisbilen och
vände sig till L. för att giva henne en tillsägelse.

Då Wickberg sålunda vände sig till L., synes han icke ha haft för avsikt
att omhändertaga henne utan endast att söka tala henne till rätta. Omhändertagandet
måste således ha föranletts av vad som därefter förekom under
samtalet med L.

Enligt samstämmiga uppgifter förnekade L. under samtalet, att hennes
yttrande var straffbart, och bestred Wickbergs rätt att ingripa mot henne.

Wickberg har också uppgivit, att anledningen till omhändertagandet var,
att L. icke lät tala vid sig, och förklarat, att omhändertagandet grundade
sig på 12 § allmänna polisinstruktionen.

Enligt nämnda stadgande har polisman — om det för att upprätthålla
allmän ordning är nödvändigt — att tillfälligt omhändertaga den vars uppträdande
innefattar ett störande av eller en omedelbar fara för ordningen.
Omhändertagande skall enligt stadgandet även ske, där det eljest erfordras
för att avvärja straffbelagd gärning, mot vilken polisman är pliktig att ingripa.

Detta stadgande ger icke stöd för omhändertagande av L. enbart av den
anledningen, att hon var av annan mening än Wickberg rörande frågan om
hennes uppträdande var straffbart eller om Wickberg hade rätt att ingripa
mot henne. Därest Wickberg hade ansett uppträdandet böra föranleda utredning,
hade han givetvis kunnat anteckna hennes och N:s namn och
adress, så att de sedan kunnat kallas till förhör i saken. Ett omhändertagande
enligt 12 § polisinstruktionen kunde ske, endast om L:s uppträdande
innefattade ett störande av eller en omedelbar fara för allmänna ordningen.

Wickberg har uppgivit, att L. vid samtalet var tjurig och påstridig. Vidare
märktes enligt Wickberg, att hon var spritpåverkad. Vid detta tillfälle
var dock Wickberg uppenbarligen icke av uppfattningen, att hon var så

83

påverkad att ett omhändertagande kunde motiveras av stadgandet i 7 §
1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap. Wickberg har förklarat,
att L:s uppträdande icke var sådant, att det var möjligt att nöja sig med att
försöka avkräva henne legitimation för att anteckna henne och därefter
kalla henne till förhör.

Dessa Wickbergs uppgifter giva enligt min mening icke stöd för uppfattningen
att L:s uppträdande vid samtalet med Wickberg innefattade ett störande
av allmänna ordningen. Ej heller vad N. anfört om L:s uppträdande
eller Lundquists uppgift vid rådhusrätten, att L. icke var högljudd utan
lugnat ner sig till en viss grad, utgör stöd för en dylik uppfattning.

Det bör emellertid beaktas, att Wickberg ansett, att L. genom sitt utrop
uppträtt förargelseväckande. Under samtalet med L. hade några personer
samlats på platsen. Viss anledning kan ha förefunmts att antaga att L., da
Wickberg ej kunde tala henne till rätta, kunde komma att störa ordningen,
om hon ej omhändertogs — om än enligt min mening faran härför måste
anses ha varit ringa. I detta sammanhang bör betydelse tillmätas det förhållandet,
att händelsen, såsom Liining framhållit, inträffade i ett ur ordningssynpunkt
synnerligen besvärligt område.

Givetvis inträffar det under polismans tjänsteutövning icke sällan situationer,
då han skyndsamt och utan tid för övervägande måste bedöma huruvida
förutsättningar för ett ingripande från hans sida föreligga och vilket ingripande
som i så fall lämpligen bör ske. Det kan då av naturliga skäl förekomma
fall, i vilka man vid bedömning i efterhand av lämpligheten och
befogenheten av ett ingripande kan finna, att ingripandet varit mindre
lämpligt eller att det ur olika synpunkter varit lyckligare, om det tagit en
annan form än som skett, utan att den för ingripandet ansvarige polismannen
fördenskull kan sägas ha gjort sig skyldig till tjänstefel.

På grund av vad sålunda anförts finner jag Wickbergs åtgärd att omhändertaga
L. icke böra läggas honom till last såsom tjänstefel. Vad i denna del
av ärendet förekommit föranleder därför icke någon vidare åtgärd från min
sida.

N. förvägrades medfölja i polisbilen

Av handlingarna framgår, att N., sedan L. placerats i polisbilen, bad polismännen
att få följa med i denna, vilket dock icke beviljades honom.

Molin har i ärendet klagat över att N. icke fick medfölja samt framhållit,
att det enligt Molins uppfattning icke kunde vara tillfredsställande att personer,
som befinna sig i gripens sällskap, då gripande sker, förvägras medfölja
som vittnen till polisstationen.

Det föreligger enligt min mening icke någon obetingad rätt för den, som
är närvarande då polis omhändertager en person och bortför denne i polisbil,
att medfölja i bilen. Detta bör medgivas endast såvida särskilda skäl därtill
föreligga.

84

Såvitt framgår av handlingarna i förevarande ärende angav N. icke något
skäl för sin begäran. Det föreligger icke något som helst stöd för antagande
att han — såsom Molin synes göra gällande — önskade medfölja för att bli
förhörd i saken; än mindre framgar att han framförde detta till polismännen.

Med hänsyn till det anförda kunna sådana omständigheter icke anses ha
förelegat, att polismännen varit skyldiga att eller bort villfara N:s begäran.
Deras vägran i detta avseende kan därför icke läggas dem till last såsom fel.

Behandlingen av L. i ''polisbilen

L. har uppgivit, att hon under bilfärden två gånger sträckte sig fram för
att taga sin bag, som stod i framsätet, och att Lundquist vid båda tillfällena
drog henne tillbaka mot soffryggen i baksätet. Vid det andra tillfället förde
Lundquist — enligt L:s påstående — upp hennes vänstra arm bakom ryggen
pa henne och tryckte sig mot hennes vänstra sida för att tvinga henne
till stillhet. Hon kände svår smärta i armen och axeln samt försökte göra
sig fri men lyckades ej. Hon blev upprörd av den behandling polismännen
utsatte henne för och riktade därför två gånger tillmålet pennalister till
dem. Därmed menade hon att de begagnade sin tjänsteställning till att utsätta
henne för ett större våld än som var befogat. Hon kände under fyra
till fem dagar efter händelsen smärta i sin axel.

Lundquist har i brottmålet uppgivit: I bilen uppträdde L. mycket aggressivt.
När hon plötsligt kastade sig mot framsätet för att taga bagen, sade
Wickberg till Lundquist att hålla fast henne. Hon fäktade med armarna, så
att Lundquist uppfattade det som om hon skulle rikta ett slag emot honom.
Han grep då tag i hennes båda handleder och drog henne tillbaka i baksätet.
Han tryckte henne mot baksätets ryggstöd. Han satt alldeles intill henne
för att tvinga henne att hålla sig stilla samt höll sin högra arm tryckt över
hennes bröstkorg.

Wickberg har i denna del av ärendet upplyst: Under bilfärden uppfattade
han brak i baksätet. L. var högröstad samt »skrek och gormade». Plötsligt
slängde hon sig mot förarsätet och fäktade med armarna i riktning mot
Whckberg. Hon slog med armarna, ungefär som ett simtag, så att han flyttades
i sidled. Han blev därför tvungen att stanna bilen. Han blev förargad
på Lundquist, eftersom denne icke kunde hålla L., samt tillsade honom att
halla fast henne för att förhindra henne att irritera honom under körningen.
Lundquist fattade da med sina händer tag om L:s båda handleder. Senare
under bilfärden uppfattade Wickberg, att Lundquist höll fast L. på det sätt
denne uppgivit. Han såg däremot icke att Lundquist brutit upp hennes arm
på ryggen.

Inför hovrätten har L:s fader vittnat, att L. fyra—fem dagar efter omhändertagandet
beklagade sig över smärtor i armen och påstod, att det berodde
på att en polisman i polisbilen brutit upp hennes arm på ryggen.

85

Hovrätten fann i sin dom att utredningen fick anses giva vid handen att
visst, dock jämförelsevis lindrigt våld utövats mot L. under färden till polisstationen.

I ärendet får anses framgå, att L. under bilfärden uppträdde på ett sådant
sätt, att det var erforderligt att fasthålla henne, samt att Lundquist för att
genomföra detta nödgades tillgripa våld.

Lundquist har bestritt, att han därvid höll L. hårdare än som var nödvändigt
med hänsyn till hennes uppförande.

Även om visst våld således brukades mot L. under bilfärden, lämnar utredningen
icke tillräckligt stöd för antagande att Lundquist tillgrep större
våld än som var erforderligt för att hålla henne fast, så att hon förhindrades
störa Wickbergs köming.

Med hänsyn härtill saknar jag fog för något ingripande mot Lundquist i
det av Molin i denna del av ärendet påtalade hänseendet.

Insättandet av L. i arrest

Under bilfärden fingo Wickberg och Lundquist — såsom tidigare antecknats
— den uppfattningen att L. var så berusad av spritdrycker, att hon
borde omhändertagas. De beslöto därför att, i stället för att föra henne till
polisstationen, föra henne till stadshäktets kvinnliga avdelning. Hon mottogs
där av Ulla Kjell och Ragnhild Jansson samt insattes i arrest för förvaring,
till dess hon blivit nykter. Hon fick kvarstanna där till vid 3-tiden
på morgonen.

Molin har i klagoskriften bestritt, att L. var berusad, samt gjort gällande
att införpassningen av henne i arresten därför innebar ett obefogat frihetsberövande.

L. har uppgivit, att hon ej kände sig paverkad av vad hon tidigare under
kvällen druckit. N. och en annan av de personer, i vars sällskap L. besökte
vinrestaurangen, ha i målet vittnat att hon ej var berusad. En tredje person,
som också deltog i sällskapet, har vittnat att hon ej tyckt att L. var
berusad.

Rörande sin uppfattning om L:s nykterhetstillstånd har Wickberg uppgivit:
Vid införandet av henne i polisbilen kände han alkoholdoft från henne.
Med anledning av hennes beteende i bilen — hennes tal och gester — ansag
han att hon var straffbart berusad. Efter framkomsten till arrestavdelningen
bestyrktes han i sin uppfattning om att hon var berusad; hon tog
snedsteg och från hennes andedräkt kändes alkoholdoft. Jämväl hennes
åtbörder tydde på att hon var berusad. Även om hon icke varit berusad,
fanns det fullt fog att på grund av hennes tillstånd tillfälligt omhändertaga
henne och insätta henne i preventivarrest, till dess hon lugnat ner sig.

Lundquist har uppgivit: Det kändes alkoholdoft i bilen, sa snart L. kommit
in i den. På grund av hennes tal och åtbörder i bilen — hon var hög -

86

ljudd och kunde icke prata rent — kom han till den uppfattningen att hon
var berusad. På arrestavdelningen märkte Lundquist, att hon luktade sprit
samt talade sluddrigt och osammanhängande. Hon var enligt hans mening
»inläggningsbar».

Ulla Kjell, som jämte Ragnhild Jansson ifrågavarande natt tjänstgjorde
som vaktfruar vid stadshäktets kvinnliga avdelning med uppgift att avvisitera
gnpna, utreda deras identitet samt taga vara på deras lösa tillhörigheter,
har i brottmålet uppgivit: Hon ansåg utan tvekan att L. vid tillfället
var berusad. Hon var rödögd och luktade sprit. Hon försökte resa sig upp
flera gånger och raglade; hon uppförde sig i övrigt som en vanlig fyllerist.
Under avvisiteringen uppträdde L. så störande för hela avdelningen att det
var fullt motiverat att lägga in henne i cell på grund av hennes berusning.
Ulla Kjell, som hade många års erfarenhet av kvinnliga fyllerister, bedömde
genast L. som ett vanligt fyllerifall.

Ragnhild Jansson har som vittne uppgivit, att hon genast, när L. fördes
in pa kriminalstationen, förstod att det gällde fylleri. U. var ej nykter.
Ragnhild Jansson ansåg icke att det vid tillfället fanns anledning ifrågasätta
riktigheten av åtgärden att taga in L. i förvaringsarrest.

Vid förhör, hållet vid den av Liining verkställda utredningen i anledning
av Molins klagomål, har Ragnhild Jansson därjämte uppgivit, att L. luktade
sprit, talade något sluddrigt och hade en något ostadig gång; därtill hade
kommit att hon var synnerligen oregerlig och besvärlig.

I ett till hovrätten jämlikt 4 § lagen om personundersökning i brottmål
avgivet läkarintyg har t. f. förste läkaren vid rättspsykiatriska kliniken Dan
Sundberg uttalat, att han med hänsyn till den ringa mängd alkohol som
förtärts fann det föga troligt, att eventuell alkoholpåverkan haft någon
nämnvärd betydelse för L:s uppträdande. Sundberg har i detta sammanhang
hänvisat till polismännens ingripande mot L. och den senare händelseutvecklingen.
Dessa förhållanden hade utgjort ett för L. överladdat incitament,
som utlöst en hysterisk panikkänsla, vilken fördunklat hennes omdöme
och slutligen sprängt hennes hämningar.

L. har icke åtalats för fylleri.

I sin dom prövade hovrätten bl. a. frågan huruvida det våld, som utövats
mot L. i polisbilen, och insättandet av henne i arresten varit av beskaffenhet
att fritaga henne från ansvar för de i hovrätten aktuella gärningarna.
I samband därmed uttalade hovrätten att det ej kunde anses styrkt, vare
sig att L. vid tillfället varit så påverkad av starka drycker att Wickbergs
åtgärd att beordra hennes insättande i arresten varit påkallad eller att polisingripandet
mot henne eljest varit nödvändigt.

Liining har i sitt yttrande uttalat: Vid den verkställda utredningen i frågan
om L. gjort sig skyldig till fylleri ha framkommit motstridiga uppgifter.
Att hon vid tillfället varit påverkad av sprit torde dock vara ovedersägligt.
Förklarligt synes vara att polismännen funno hennes i olika avseen -

87

den säregna beteende giva anledning till misstanke att hon var berusad.
Utredningen syntes honom i vart fall icke giva stöd för att polismännen
genom denna bedömning gjort sig skyldiga till tjänstefel.

I ärendet har således rörande L:s nykterhetstillstånd lämnats synnerligen
motsägande uppgifter. Å ena sidan ha N. och två andra personer, som deltagit
i restaurangbesöket, uppgivit att hon ej var berusad. Å andra sidan ha
icke blott Wickberg och Lundquist utan även de två vid stadshäktet tjänstgörande
vaktfruarna bestämt hävdat, att L. var i sådant tillstånd, att hennes
insättande i arrest var fullt befogat. Deras uppfattning härom grundades
på gjorda iakttagelser av bl. a. L:s utseende och uppträdande.

Full klarhet i frågan om L. vid införandet i stadshäktet var berusad och i
så fall i vilken grad, synes icke stå att vinna genom ytterligare utredning.

När det gäller att bedöma huruvida vad i ärendet förekommit ger tillräckligt
stöd för antagande att Wickberg, som var ansvarig för L:s insättande
i arrest, ej haft fog för denna åtgärd, bör till en början beaktas, att
hon under kvällens lopp förtärt — förutom litet vin — mellan två och tre
flaskor starköl och att — vilket får anses utrett — spritlukt förmärktes från
hennes andedräkt. Vidare har hennes uppträdande såväl i polisbilen som
vid mottagandet å stadshäktet — även om det förorsakats icke av berusning
utan av den chock hon erhöll i samband med omhändertagandet och
behandlingen därefter — likväl varit sådant att det kunnat föranleda antagande
att hon var berusad.

Även om jag för min del ej är övertygad om att tillräckliga skäl förelago
för att insätta L. i polisarrest, finner jag med hänsyn till vad sålunda anförts
det icke kunna läggas Wickberg till last såsom tjänstefel att han föranstaltat
härom.

Molins yrkande om åtal mot Wickberg i denna del av saken föranleder
därför icke någon vidare åtgärd från min sida.

I ärendet har Molin ävenledes påstått, att L. vid ankomsten till stadshäktet
begärde att blodprov skulle tagas å henne, vilket dock förvägrades
henne.

Wickberg och Lundquist ha förklarat, att de icke kunde erinra sig att L.
framställde sådan begäran.

Då det mot polismännens uppgifter icke torde kunna styrkas, att L. begärt
blodprovstagning finner jag — utan att taga ställning till det allmänna
spörsmålet huruvida möjlighet bör finnas att i samband med omhändertagande
av förment berusade personer påkalla blodprovstagning för utredning
av frågan huruvida berusning föreligger eller ej — vad i denna del av
ärendet förekommit ej föranleda någon åtgärd från min sida.

Vägran att låta L. telefonera

Av utredningen i ärendet framgår: När L. mottogs å stadshäktets kvinnliga
avdelning, vägrade hon att uppgiva sitt namn. I samband därmed be -

88

gärde hon att fa telefonera till sin fader eller en advokat. Hon ville dock
icke besvara polismännens frågor om faderns och advokatens namn. Hon
erhöll ej tillstånd att telefonera.

Molin har i ärendet klagat över att L. förvägrades sätta sig i förbindelse
med sin fader eller en advokat.

Såvitt handlingarna utvisa avslogo polismännen L:s begäran att få telefonera
dels därför att hennes identitet — till följd av hennes vägran att
uppge sitt namn — då ännu ej blivit fastställd och dels — sedan hennes
namn kunnat fastställas genom ett för henne utfärdat pass — enär hon bedömdes
vara berusad.

Rörande den sistnämnda anledningen till vägran att låta L. telefonera ha
polismännen och vaktfruarna uppgivit, att omhändertagna fyllerister enligt
gällande bestämmelser och rådande praxis ej äro berättigade att och ej
heller böra — på grund av sitt tillstånd — anlita telefon för att kontakta
anhöriga eller andra, förrän de blivit nyktra.

Liining har i sitt yttrande uttalat, att enligt 10 § i den i förevarande fall
tillämpliga kungörelsen den 25 april 1958 angående tillämpningen av lagen
samma dag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. behöver den,
som intagits i förvaringslokal på grund av misstanke om fylleri, icke erhålla
tillfälle att underrätta närstående om sin vistelseort. Med utgångspunkt
från att L. bedömdes vara fyllerist var det — har dessutom Forsselius anfört
— i full överensstämmelse med nämnda stadgande som det förvägrades
henne att underrätta närstående.

I 10 § förenämnda kungörelse omnämnes först att i 24 kap. 9 § rättegångsbalken
stadgas om skyldighet att underrätta anhållen persons husfolk
och närmaste anhöriga om anhållandet. I stadgandet föreskrives därefter
att den, som intagits på annan grund än misstanke om brott eller fylleri,
skall efter intagningen i förvaringslokalen eller överflyttning till annan sådan
lokal erhålla tillfälle att underrätta närstående om sin vistelseort.

Det föreligger således icke någon ovillkorlig rätt för den, som omhändertagits
för fylleri, att meddela sig med sina anhöriga. Anledningen härtill
torde bl. a. vara att en person, som insättes i arrest på grund av fylleri, ofta
befinner sig i sådant tillstånd, att han icke på ett tillfredsställande sätt kan
lämna dylikt meddelande. Det torde därför i många fall vara olämpligt och
olyckligt om en på grund av fylleri omhändertagen person icke skulle kunna
förhindras ringa ett telefonsamtal, som han kan beräknas komma att ångra
i nyktert tillstånd. I ärendet har upplysts, att det ofta inträffar att berusade
personer, sedan de nyktrat till, äro tacksamma för att de icke tillåtits telefonera
i det berusade tillstånd, vari de befunnit sig.

Även om en omhändertagen fyllerist således icke har någon obetingad
rätt att sätta sig i förbindelse med sina anhöriga, förekommer det givetvis
fall, där det ej föreligger någon egentlig anledning att vägra den intagne
sadan kontakt. Det torde ankomma å vederbörande befäl i förvaringsloka -

89

len att — med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet — avgöra
om en för fylleri omhändertagen bör erhålla tillfälle att underrätta anhöriga
om sin belägenhet.

I förevarande fall bedömdes L. som fyllerist. Vilken uppfattning man än
må ha om nödvändigheten av att omhändertaga henne för fylleri, kunna
dock förhållandena i allt fall ej anses ha varit sådana att det — sedan hennes
identitet fastställts — funnits fullgoda skäl att ej tillåta henne telefonera
till sin fader. Enligt min uppfattning borde därför hennes begäran om att få
sätta sig i förbindelse med sin fader ha efterkommits. Vad härutinnan förevarit
är dock rimligen icke av beskaffenhet att för någon befattningshavare
kunna medföra ansvar för tjänstefel.

Införpassningen av L. i polisarresten var icke föranledd av att hon anhållits
såsom misstänkt för brott. Bestämmelsen i 24 kap. 9 § rättegångsbalken
om skyldighet att underrätta anhållen persons anhöriga var således
icke — vilket Molin synes vilja göra gällande — tillämplig i detta fall.

Polismännens vägran att låta L. telefonera till en advokat kan med
särskild hänsyn till att något förhör med henne da icke var aktuellt icke
läggas dem till last såsom fel.

Under hänvisning till det anförda finner jag mig i denna del av ärendet
kunna låta bero med en erinran om att det kan förekomma fall, där även
omhändertagna fyllerister böra erhålla tillfälle att underrätta sina anhöriga.

Ej heller vad Molin i övrigt härstädes anfört innefattade tillräckligt skäl
för JO att i saken vidtaga någon åtgärd.

Ärendet var med ovan gjorda uttalanden av JO slutbehandlat.

7. Fråga om rapporteftergift må äga rum för den, som framfört
annan tillhörigt, bristfälligt utrustat motorfordon, och om sådan
eftergift, där den kan anses motiverad, bör göras beroende av att
ägaren efterkommer föreläggande att avhjälpa bristerna

inom viss tid

Enligt 2 § vägtrafikförordningen får fordon tagas i bruk på väg, endast
om fordonet är tillförlitligt ur säkerhetssynpunkt och i övrigt lämpligt för
trafik. Enligt 65 § 1 mom. samma förordning skall ägare av fordon, som
brukas oaktat fordonet icke överensstämmer med de i 2—8 §§ vägtrafikförordningen
eller med stöd av dessa paragrafer meddelade föreskrifter om
fordons beskaffenhet och utrustning, straffas med böter. Till straff må dock
ej dömas, där bristfälligheten var av ringa betydelse eller brukandet avsåg
allenast att med anledning av skada, som under färd uppkommit på fordonet,
föra detta till närmast belägna plats för skadans avhjälpande och

90

uppenbar fara ej var förenad därmed. Ägaren är ock, enligt 65 § 3 mom.
vägtrafikförordningen, fri från ansvar, om han visar att han iakttagit vad
pa honom ankommit för att förhindra fordonets brukande.

I sistnämnda stadgande gives ansvarsbestämmelse för sådan förare av ett
bristfälligt utrustat fordon, som icke tillika är fordonets ägare; har förseelse,
som i 65 § 1 mom. vägtrafikförordningen sägs, skett, och ägde föraren vetskap
om hindret för fordonets brukande, är även han förfallen till det ansvar,
som stadgas i detta moment.

Påträffas vid flygande inspektion fordon, som befinnes vara bristfälligt,
dock ej i sadan omfattning att det ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten
kan vidare nyttjas, kan vederbörande polisman, om påpekande eller
erinran anses icke vara tillfyllest, jämlikt 23 § tredje stycket vägtrafikförordningen
förelägga fordonets ägare att avhjälpa de påtalade bristfälligheterna
pa fordonet och att inom viss tid inställa detsamma hos besiktningsman
för kontrollbesiktning.

I 8 s andra stycket allmänna polisinstruktionen har möjlighet givits för
polisman att vid obetydliga och klart ursäktliga förseelser underlåta att avgiva
rapport och låta saken bero vid ett påpekande eller en erinran till den
felande (s. k. rapporteftergift).

I en den 10 december 1960 hit inkommen skrift anförde polismannen Lars
Gustavsson följande: När förare av bristfälligt utrustat motorfordon, tillhörande
annan person än föraren, under färd stoppats av statspolis på
grund av fordonets bristfälligheter och föreläggande därvid utfärdats för
ägaren av fordonet att inställa bilen för kontrollbesiktning inom viss tid,
inträffade det att föraren underrättades om att det för hans del icke skulle
bliva någon påföljd, därest ägaren av fordonet efterkom föreläggandet. Det
hände dock ofta att fordonsägaren icke lät inställa fordonet för kontrollbesiktning
och ej heller överförde fordonet till bilreservregistret eller nedskrotade
det. I så fall utfärdades det sedermera strafföreläggande å föraren för
att han framfört fordonet i bristfälligt skick. Pöljden härav blev således enligt
Gustavssons uppfattning att brukandet av fordonet var straffbart,
därest ägaren icke efterkom föreläggandet att inställa fordonet för kontrollbesiktning,
medan någon förseelse icke förelåg, därest fordonet kontrollbesiktigades
inom föreskriven tid. Gustavsson undrade om ett sådant förhållande
kunde anses vara tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.

Sedan Gustavsson uppmanats att lämna uppgift på några konkreta fall,
som åskådliggjorde det av honom påtalade förhållandet, redogjorde Gustavsson
för tre fall, där förare erhållit strafföreläggande för framförande av
bristfälligt utrustat motorfordon, som trots föreläggande å ägaren ej inställts
för kontrollbesiktning inom angiven tid.

Efter remiss avgav statspolisintendenten Georg Thulin utlåtande, däri
han — efter redogörelse för gällande bestämmelser — anförde följande.

91

Närmare anvisningar till ledning vid flygande inspektion skola enligt
54 § vägtrafikkungörelsen meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
samråd med statspolisintendenten. Sådana anvisningar ha lämnats i väg oeh

vattenbyggnadsstyrelsens meddelande nr ^ 1955. Genom skrivelse

den 15 januari 1960 till statspolisen, samtliga polismyndigheter och samtliga
besiktningsmän har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i samråd med
statspolisintendenten meddelat kompletterande anvisningar. För att göra
det möjligt för personer med ringa tekniskt kunnande att bedöma de på
bevis om flygande inspektion upptagna bristfälligheternas betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt
har i anvisningar olika bristfälligheter åsatts ett visst
poängvärde 1 förhållande till bristfälligheternas svårighetsgrad. I anvisningarna
har vidare angivits att i de fall där poängsumman uppgår till 10
eller mera torde i allmänhet finnas skäl till antagande, att bristfälligheterna
tillsammantagna icke varit av ringa betydelse.

Vid flygande inspektion upptäckt bristfällighet kan enligt 23 § vägtrafikförordningen
föranleda endera av följande påföljder, nämligen

1) körförbud,

2) föreläggande om kontrollbesiktning,

3) föreläggande om kontroll genom polisman, reparatör eller på annat
tillförlitligt sätt,

4) påpekande eller erinran.

Körförbud utfärdas, om fordonet är så bristfälligt, att det ej utan
uppenbar fara för trafiksäkerheten kan vidare nyttjas.

Föreläggande om kontrollbesiktning utfärdas, om fordonet befinnes vara
behäftat med bristfälligheter, vilka icke äro av sådan art. att fordonet är
direkt trafikvådligt. Kontroll genom polisman, reparatör eller på annat tillförlitligt
sätt föreskrives, om bristfällighet är ur trafiksäkerhetssynpunkt
ringa eller anmärkningen avser brist i föreskriven utrustning samt då person
utan särskild teknisk utbildning och erfarenhet lätt kan fastställa att föreskriven
åtgärd vidtagits.

Påpekande eller erinran göres, om bristfällighet har ringa eller mgen betydelse
ur trafiksäkerhetssynpunkt och anledning icke föreligger att erhålla
kännedom, huruvida felet avhjälpts.

Fn förutsättning för straff för brukande av bristfälligt fordon är att bristfälligheten
icke varit av ringa betydelse. Då tillämpningen av rapporteftergiftsinstitutet
torde förutsätta att en straffbar handling begåtts, synes fråga
om meddelande av rapporteftergift icke kunna uppstå beträffande sådana
fall där bristfälligheten endast varit av ringa betydelse. Om de vid en flygande
inspektion konstaterade bristfälligheterna å ett fordon med utgångspunkt
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ovannämnda anvisningar
eller eljest icke bedömas såsom ringa synes polisinstruktionens nu angivna
förutsättning för rapporteftergift icke vara uppfylld. Med hänsyn härtill
synes icke heller — annat än möjligen i nagot undantagsfall rapporteftergift
kunna komma i fråga då bristfälligheterna varit av sådan omfattning,
att gärningen enligt stadgandet i 65 § vägtrafikförordningen är straffbar.
Enligt anvisningarna till polisinstruktionen synes hinder i princip ej föreligga
att uppställa visst villkor för rapporteftergift. Emellertid synes det i
någon mån stötande att — i fall där förutsättningarna för rapporteftergift
i och för sig föreligga — gentemot förare av ett fordon, där föraren icke är
fordonets ägare, såsom villkor för rapporteftergift uppställa krav att vid

92

flygande inspektion konstaterade bristfälligheter före viss dag skola vara
avhjälpta.

Vad härefter angar de av Gustavsson påtalade ärendena må framhållas
att i samtliga tre fall fordonen synas ha varit behäftade med sådana bristfälhgheter
som tillsammantagna, enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
anvisningar, icke kunna anses ha varit av ringa betydelse.

Avslutningsvis vill jag framhålla att i samband med under år 1960 och
1961 företagna organisationsundersökningar å olika statspolisavdelningar
uppmärksamheten riktats på bl. a nu aktualiserade spörsmål. Särskilt har
därvid funnits anledning att närmare studera och överväga sättet för rapportering
av här ifrågavarande förseelser. Praxis härvidlag är skiftande. På
vissa håll sker rapportering beträffande vid flygande inspektion konstaterade
bristfälligheter omedelbart och utan avvaktande av huruvida vederbörande
efterkommer eventuellt utfärdat föreläggande om inställelse av
fordonet för kontroll av att bristerna avhjälpts. På andra håll upprättas
rapport angaende bristfälligheterna först när fristen för eventuellt föreskriven
inställelse av fordonet utgått. Delvis torde dessa olikheter sammanhänga
med att åklagarnas önskemål om sättet för rapportering skifta. För
att uppnå enhetlighet i dessa frågor har jag för avsikt att med stöd av 3 §
Kungl. Maj:ts instruktion för statspolisintendenten den 25 maj 1956 taga
kontakt med representanter för åklagarna i riket.

Gustavsson avgav därefter påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

På sätt framgår av de förut återgivna bestämmelserna gäller såsom förutsättning
för att förare, som icke tillika är ägare av fordon, skall kunna
fällas till ansvar för att ha framfört fordonet, oaktat detta icke var tillförlitligt
ur trafiksäkerhetssynpunkt, dels att bristen icke var av ringa betydelse,
dels oek att han ägde vetskap om hindret för fordonets brukande.
Då rapporteftergift kan ske allenast vid obetydliga och klart ursäktliga
förseelser, torde förutsättningar för rapporteftergift endast i undantagsfall
vara för handen, om fordon, vars brister i trafiksäkerhetshänseende icke äro
allenast av ringa betydelse, framförts och föraren varit medveten om
bristerna.

Om emellertid i något undantagsfall straffbar förseelse av förevarande
slag — som ligger förare till last — kan anses vara så obetydlig och klart
ursäktlig, att rapporteftergift ma äga rum, saknas enligt min mening helt
anledning att göra eftergiften beroende av om ägaren efterkommer föreläggande
att avhjälpa bristerna inom viss tid. Därest exempelvis ett fordon,
vars brister icke äro av ringa betydelse, framföres endast tillfälligt och kortvarigt
av annan än ägaren, finnes icke skäl att uppställa såsom villkor för
rapporteftergift för föraren, att ägaren inom viss tid avhjälper bristerna.
Föraren torde endast sällan ha möjlighet att påverka ägaren att bota bristerna.
Men även om föraren har sådan möjlighet, kan det icke vara rimligt
att beträffande en förseelse, som anses obetydlig och klart ursäktlig, göra

93

rapporteftergift beroende av om annan person — ägaren — fullgör sina
skyldigheter. I ett fall, där föraren gjort sig skyldig till straffbar förseelse
i förevarande hänseende, böra alltså enbart omständigheterna vid förseelsen
vara avgörande för huruvida den kan anses sa obetydlig och klart ursäktlig
att rapporteftergift bör ske.

Såsom statspolisintendenten funnit torde fordonens brister i de tre av
Gustavsson uppgivna fallen icke ha varit av allenast ringa betydelse. I
samtliga tre fallen synes föraren ha fått besked att han icke hade nagra
efterräkningar att vänta, om fordonet, sedan bristerna avhjälpts, uppvisades
för kontrollbesiktning inom viss tid.

Den för mig tillgängliga utredningen ger icke möjlighet att bedöma
huruvida omständigheterna i de tre fallen voro sadana, att laga förutsättningar
för rapporteftergift förelågo. Även om sa varit förhållandet, borde
rapporteftergift för förarna i enlighet med det förut anförda likväl icke ha
gjorts beroende av åtgärder från ägarnas sida. Vad härutinnan förekommit
är likväl icke av beskaffenhet att böra läggas vederbörande polismän till
last såsom fel.

Av vad som upplysts i detta ärende synes framga att praxis i fråga om
rapporteftergift beträffande förseelser av förevarande slag är oenhetlig. Med
hänsyn till att statspolisintendenten förklarat sig ha för avsikt att vidtaga
åtgärd för att åstadkomma större enhetlighet i praxis, är något initiativ
från min sida i sådant syfte icke påkallat.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

8. Förundersökning och lagföring i fall, då den misstänkte avtjänar
straff och tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen kommer i
fråga vid fällande dom i anledning av nytt åtal, böra — med hänsyn
till de konsekvenser med avseende å villkorlig frigivning, som i
vissa fall kunna bli följden av regeln i 14 § andra stycket lagen om
villkorlig frigivning — om möjligt ske så skyndsamt att den nya
domen hinner meddelas före frigivningen från det förra straffet.
Tillika fråga om tillämpning av regeln i 23 kap. 3 § RB att ledningen
av förundersökning skall övertagas av åklagare, om saken ej är av

enkel beskaffenhet

Av handlingarna i ett genom klagomål av lagerarbetaren K. härstädes
anhängiggjort ärende framgår följande.

Genom dom den 25 november 1958 dömde Göteborgs rådhusrätt K. för
grov stöld till straffarbete 8 månader, vilket straff skulle till en tid av 21
dagar anses verkställt genom K:s hallande i häkte. Straffet började verkställas
den 27 i samma månad, varefter K. den 2(5 maj 1959 villkorligt fri -

94

gavs med en återstående strafftid av 1 månad 10 dagar. Prövotiden skulle
utgå den 26 november 1959.

Samma dag som domen meddelades — den 25 november 1958 — inkom
till kriminalpolisen i Göteborg en promemoria, enligt vilken misstanke uppkommit
att K. sommaren samma år gjort sig skyldig till otukt med två
minderåriga flickor, Eva, född den 11 oktober 1943, och Verona, född den
13 i samma månad. I promemorian omnämndes, att K. enligt uppgift var
häktad för grova stölder i Göteborg.

Genom kriminalpolisens försorg höllos förhör den 2 december 1958 med
Eva, nästpåfoljande dag med Verona, den 21 januari 1959 med en syster
till Verona samt den 4 februari samma år med K. och ytterligare en person.
Vid förhöret med K., som hölls av förste kriminalassistenten L. Wennerberg,
underrättades K. om den mot honom uppkomna misstanken. K. nekade
till att han haft samlag med någon av flickorna. I samband med förhöret
med K. antecknades i förhörsprotokollet, att han sedan den 27 november
1958 avtjänade 8 månaders straffarbete i fångvårdsanstalten å Härianda.
Den 17 april 1959 överlämnade Evas moder till Wennerberg vissa dagboksanteckningar
av Eva. Sedan en syster till K. blivit hörd den 28 april 1959,
delgavs utredningen i dess helhet med K. påföljande dag.

Förundersökningsprotokollet rörande K. överlämnades den 5 maj 1959
till åklagarmyndigheten i Göteborg. Den 15 i samma månad väckte stadsfiskalen
Rolf Seevers åtal mot K. vid rådhusrätten jämlikt 18 kap. 8 §
strafflagen för otukt med Eva och Verona. Målet utsattes den 3 juni 1959
av rådhusrätten till huvudförhandling den 8 i samma månad. Sedan den för

K. förordnade offentlige försvararen anmält förhinder, inställdes huvudförhandlingen
och utsattes ny huvudförhandling till den 31 augusti 1959, då
målet företogs till handläggning.

Genom dom den 14 september 1959 fann rådhusrätten på närmare anförda
skäl K. skyldig i enlighet med åtalet. Med undanröjande av straffbestämningen
i domen den 25 november 1958 och med tillämpning av 4 kap.
3 § strafflagen dömde rådhusrätten K. för otukt med kvinna, som fyllt 12
men ej 15 år, och grov stöld till gemensamt straff av straffarbete ett år,
från vilket straff skulle avräknas vad han utstått av det straff, som ådömts
honom genom den tidigare domen. Vidare förklarade rådhusrätten jämlikt
13 § andra stycket lagen om villkorlig frigivning den K. villkorligt medgivna
friheten från avtjänande av straffarbete 1 månad 10 dagar förverkad.

För fortsatt straffverkställighet i enlighet med domen den 14 september
intogs K. den 9 november 1959 i fångvårdsanstalt. I resolution den 11 i
sistnämnda månad fann fångvårdsstyrelsen att — på grund av regeln i 14
§ andra stycket jämfört med 1 § andra stycket lagen om villkorlig frigivning
— obligatorisk villkorlig frigivning efter 5/6 av strafftiden icke skulle

95

äga rum. Styrelsen förordnade förty, att K:s bestraffning skulle sluta den 20
april 1960.

I en den 23 februari 1960 hit inkommen skrift klagade K. över att målet
mot honom angående otukt blivit fördröjt vid rådhusrätten, så att domen i
målet meddelats först efter det han den 26 maj 1959 blivit villkorligt frigiven
från det genom domen den 25 november 1958 ådömda straffet. K. påpekade
att han, om målet upptagits vid rådhusrätten före den 26 maj 1959,
skulle ha blivit obligatoriskt villkorligt frigiven, när han avtjänat 5/6 av
det nya straffet om 1 år, och att han vidare skulle ha haft möjlighet att
bli frigiven redan när han undergått 2/3 av samma straff. Nu hade i stället
även den K. medgivna villkorliga friheten avseende straffet i den tidigare
domen blivit förverkad. Till följd av dröjsmålet skulle K. sålunda enligt
fångvårdsstyrelsens resolution över huvud taget icke komma i åtnjutande
av någon villkorlig frigivning avseende straffet för de gärningar, för vilka
han dömts genom de båda ifrågavarande domarna. — K. gjorde vidare gällande,
att han enligt nyssnämnda resolution skulle få vistas i fångvårdsanstalt
sammanlagt »12 månader och en dag».

I ärendet inkom statsåklagaren i Göteborg Mårten Stiernström efter anmodan
med yttrande av Wennerberg och Seevers samt med eget yttrande.
Med anledning av vissa uppgifter i Stiernströms yttrande avgav denne på
begäran nytt yttrande i anslutning till en inom JO-expeditionen upprättad
promemoria om tillämpningen av 23 kap. 3 § första stycket RB. Härefter
inkom polismästaren H. Höfde efter anmodan med yttrande av Wennerberg,
kriminalkommissarien Per Friedrichsen och kriminalpolisintendenten
J. E. N. Westlin samt med eget yttrande.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt 1 § första stycket lagen den 18 september 1943 om villkorlig frigivning
skall den som undergår straffarbete på viss tid, ei under 6 månader,
eller ock fängelse på minst lika lång tid obligatoriskt villkorligt frigivas, då
han avtjänat 5/6 av strafftiden.

En särskild regel gäller emellertid beträffande straff som ådömts med
tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen.

Såsom framgår av 20 § första stycket lagen om villkorlig frigivning skall
regeln om obligatorisk villkorlig frigivning i sådant fall i princip tillämpas
med avseende å det enligt 4 kap. 3 § strafflagen bestämda gemensamma
straffet, oavsett att den dömde måhända frigivits från det förut ådömda
straffet och en lucka sålunda uppstått i straffverkställigheten. Anledningen
till att lagen intager denna ståndpunkt är att man även beträffande en sådan
situation velat genomföra den till grund för angivna stadgande i strafflagen
liggande tanken, att den som befinnes ha före verkställigheten av ho -

96

nom ådömt straffarbete eller fängelse förövat brott, som förskyller sådant
straff, bör behandlas som om han blivit lagförd för samtliga brotten på en
gång (se Strahl m. fl.: Om påföljder för brott, 2:a uppl., s. 404).

Såsom framgår av stadgandena i 1 § andra stycket och 14 § andra stycket
lagen om villkorlig frigivning har denna tanke dock icke ansetts kunna
helt genomföras. För den som dömts med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen
till förhöjt straff efter det han frigivits, slutligt eller villkorligt, från
det förut ådömda straffet, får — enligt de nyss angivna stadgandena i lagen
om villkorlig frigivning — obligatorisk villkorlig frigivning ej ske, såvida
icke det gemensamma straffet efter avräkning av vad den dömde tidigare
utstått uppgår till minst 6 månader och ej heller förrän han ånyo avtjänat
minst 5 månader. Rörande grunden för denna särskilda regel har Strahl anfört
följande (a. a. s. 405): Man upprätthåller alltså även för detta fall
ståndpunkten, att 5 månaders sammanhängande anstaltsvistelse är det
minimimått som ej får genom villkorlig frigivning avkortas. Och genom
bestämmelsen att straffhöjningen skall vara minst 6 månader har man velat
tillgodose önskemålet, att det icke heller i detta fall skall kunna uppstå en
straff återstod av mindre än en månad. Om denna bestämmelse icke givits,
skulle det nämligen, när det gemensamma straffet efter avräkning uppgår
till tid mellan 5 och 6 månader, kunna inträffa att straffåterstoden bleve
mindre än en månad.

I praxis har ansetts, att stadgandet i 14 § andra stycket icke är tillämpligt
beträffande dom, som med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen meddelats
före frigivningen från det förut ådömda straffet, även om den nya
domen icke blivit verkställbar förrän efter frigivningen (se rättsfall i RÅ
1949 s. 203, jfr ock Strahl i a. a. s. 405).

I förevarande fall blev genom domen den 14 september 1959 förhöjt
straff — straffarbete 1 år — ådömt K. jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen.
Domen meddelades efter det K. den 26 maj samma år villkorligt frigivits
från det förut ådömda straffet, straffarbete 8 månader varifrån skulle avräknas
21 dagar för häktningstid. Den vid frigivningen den 26 maj återstående
strafftiden, 1 månad 10 dagar, blev i överensstämmelse med 13 §
andra stycket lagen om villkorlig frigivning förklarad förverkad i domen
den 14 september. Eftersom det straff, som enligt denna dom återstod att
verkställa, efter det avräkning skett av vad K. undergått av straffet enligt
den tidigare domen, utgjorde mindre än 6 månader, var stadgandet i 14 §
andra stycket i detta fall tillämpligt. Obligatorisk frigivning skulle alltså

— på sätt ock fångvårdsstyrelsen fann i resolutionen den 11 november 1959

— icke äga rum.

Med anledning av att K. synes anse att dagen för strafftidens slut i detta
fall blivit oriktigt bestämd, så att han skulle kvarhållas i anstalt en dag
för mycket, får jag framhålla, att fångvårdsstyrelsen i sin resolution den 11
november 1959 beräknat slutdagen i enlighet med här tillämpliga bestäm -

97

melser i 19—21 §§ lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff
m. m. Beräkningen har alltså skett i laga ordning.

Av det föregående följer, att undantagsbestämmelsen i 14 § andra stycket
lagen om villkorlig frigivning icke skulle ha varit tillämplig, därest
domen mot K. i otuktsmålet meddelats före den 26 maj 1959, oavsett om
domen hunnit bli verkställbar till den dagen. K. skulle följaktligen i så fall
— jämlikt 1 § första stycket och 20 § samma lag ha blivit villkorligt frigiven
efter avtjänande av 5/6 av det i otuktsmålet utmätta gemensamma
straffet om straffarbete 1 år. Därefter skulle det ha berott på K:s uppförande
under fastställd prövotid, huruvida vidare åtgärd för verkställighet
av straffåterstoden skulle bli aktuell enligt 11 eller 13 § angivna lag. — Däremot
har tidpunkten för domen i otuktsmålet icke, såsom K. synes anse,
i och för sig haft någon avgörande inverkan på K:s möjligheter till fakultativ
villkorlig frigivning efter avtjänande av 2/3 av det gemensamma straffet
(se 2 § nyssnämnda lag och Strahl i a. a. s. 407).

Med hänsyn till den angivna konsekvensen i fråga om obligatorisk villkorlig
frigivning finner jag det i hög grad otillfredsställande att domen i
fråga kom att meddelas först efter frigivningen.

K. har i detta hänseende närmast anmärkt på att rådhusrätten icke upptagit
målet till avgörande före dagen för frigivningen. Eftersom målet emellertid
icke inkom till rådhusrätten förrän den 15 maj 1959, kan det dock —
med hänsyn till rådhusrättens arbetsbelastning och omständigheterna i
övrigt — enligt min mening icke läggas rådhusrätten till last såsom fel att
rådhusrätten icke avgjorde målet, innan K. den 26 i samma månad villkorligt
frigavs från det förut ådömda straffet. Ej heller kan åklagaren — som
mottog förundersökningsprotokollet från kriminalpolisen den 5 maj — skäligen
anses ha sölat med åtalets väckande.

Förundersökningen började hos kriminalpolisen omkring månadsskiftet
november—december 1958 och tog alltså ca 5 månader i anspråk. Ärendet
tillhörde vid handläggningen inom kriminalpolisen den rotel, för vilken
Friedrichsen var chef, och omhänderhades närmast av Wennerberg i egenskap
av förundersökningsledare. Friedrichsen har uppgivit, att Wennerberg
diskuterat ärendet med honom sannolikt vid flera tillfällen. Däremot har
enligt vad som framkommit varken Friedrichsen eller Wennerberg trätt i
förbindelse med åklagarmyndigheten för att ledningen av förundersökningen
skulle övertagas av åklagare. Undersökningen har alltså under hela
tiden letts av polismyndigheten och ärendet har överlämnats till åklagare
först genom att förundersökningsprotokollet den 5 maj ingavs till åklagarmyndigheten.

Med anledning härav får jag anföra följande.

Enligt stadgande i 23 kap. 3 § första stycket RB gäller, att ledningen av
förundersökning, som inletts av polismyndighet, skall, om saken ej iir av
enkel beskaffenhet, övertagas av åklagaren, så snart någon skäligen kan

4 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1002 ars riksdag

98

misstänkas för brottet. Åklagaren skall ock eljest övertaga ledningen, när
det finnes påkallat av särskilda skäl.

Stadgandet i fråga fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring, som
trädde i kraft den 1 januari 1958. Ändringen innebar att åklagaren icke
längre skulle behöva inträda såsom förundersökningsledare i fall av enkel
beskaffenhet. Syftet härmed var att i fråga om ledningen av förundersökningen
i enkla mål genomföra en ändamålsenligare fördelning mellan polisoch
åklagarmyndighet genom att lagfästa viss praxis, som i de städer där
åklagaren icke hade befattning med polisväsendet utbildat sig vid sidan av
det äldre stadgandet. I Göteborg hade praxis i detta hänseende kommit till
uttryck i tjänstemeddelanden, som utfärdats den 25 februari 1953 angående
kompetensfördelningen mellan åklagar- och polismyndigheterna i fråga om
ledningen av förundersökning i brottmål. Att märka är emellertid att brott
mot 18 kap. 8 § strafflagen — varom i nu förevarande ärende är fråga —
härvid uttryckligen hänförts till den grupp av brott, som obligatoriskt
skulle anmälas för åklagaren redan på utredningsstadiet. Denna grupp omfattade
bl. a. alla s. k. landsfogdemål enligt stadgandet i 4 § 1 mom. första
stycket landsfogdeinstruktionen. I meddelandena hade föreskrivits, att ledningen
av förundersökningen beträffande brott tillhörande denna grupp
(s. k. »obligatoriska fall») skulle, när den misstänkte vore på fri fot — efter
anmälan genom förhörsledarens försorg — överflyttas på åklagarmyndigheten
i samband med att underrättelse skedde till den misstänkte jämlikt
23 kap. 18 § första stycket RB. — Det kan nämnas, att — enligt motsvarande
bestämmelser i 2 § 2 mom. i provisoriska föreskrifter den 31 mars
1956 för polismyndigheten i Stockholm — avsteg från regeln, att åklagare
skall underrättas om förundersökning, skall ske allenast när fråga är om förundersökning,
som handlägges vid ordningspolisen eller som avser brott mot
20 kap. strafflagen eller i anslutning till dylikt brott förövat häleri (rån och
i anslutning därtill förövat häleri skall dock alltid meddelas till åklagaren).

Under förarbetena till berörda ändring i 23 kap. 3 § RB ha de angivna
kompetensregleringarna i Stockholm och Göteborg särskilt omnämnts och
det har framhållits, att dessa genom lagändringen komme att stå i överensstämmelse
med författningarna (se NJA II 1957 s. 413 och 415). — Tilläggas
må, att vad i övrigt förekom under förarbetena synes ge vid handen, att
det icke är meningen, att ledningen av förundersökningen i sådana fall, som
avse t. ex. brott mot 18 kap. 8 § strafflagen, skall handhavas av polismyndighet
även efter det skälig misstanke uppkommit mot någon viss person.

Med hänsyn till det anförda hade det i nu förevarande fall ålegat vederbörande
befattningshavare vid kriminalpolisen att — i enlighet med stadgandet
i 23 kap. 3 § RB och ovannämnda tjänsteföreskrifter — anmäla till
åklagarmyndigheten att K. var skäligen misstänkt för otukt med flickorna
Eva och Verona, så att åklagare kunde övertaga ledningen av förundersökningen.
Denna anmälan skulle ha skett senast i samband med att K. den 4

99

februari 1959 erhöll del av misstanken. Anmälningsskyldigheten ankom, enligt
vad som var angivet i tjänsteföreskrifterna, i första hand pa Wennerberg
i egenskap av förhörsledare. Det får emellertid — i enlighet med vad
Westlin i ärendet framhållit — anses ha ålegat även Friedrichsen såsom
rotelchef att tillse att vederbörlig anmälan gjordes. Både Wennerberg och
Friedrichsen ha ock vidgått att de av förbiseende försummat sig i detta
hänseende. Wennerberg har tillagt att detta sammanhängde med den arbetsbelastning
som åvilade honom vid ifrågavarande tid.

Enligt vad som framgår av utredningen i ärendet har motsvarande anmälan
försummats även i vissa andra fall, där åklagarmyndigheten på
grund av att den icke fått kännedom om fallen i fråga — alltsa icke kommit
att övertaga ledningen av förundersökningen oaktat detta rätteligen
skulle ha skett. Närmare uppgifter i vilken omfattning detta förekommit
föreligga endast beträffande otuktsut redningar som inletts under aren 1958
och 1959. Under dessa år har meddelande om pågående förundersökning,
där viss person var misstänkt, icke lämnats till åklagarmyndigheten i sammanlagt
ett 10-tal fall, under det att meddelande vederbörligen skett i tillhopa
75 dylika fall.

Efter den andra remissen till statsåklagaren i detta ärende har kriminalpolisintendenten,
på hemställan av statsåklagaren, för samtliga kriminalkommissarier
framhållit nödvändigheten av att ifrågavarande föreskrifter
noggrant iakttagas av polispersonalen. Jag utgår därför från att vederbörliga
underrättelser komma att ske i framtiden. Med hänsyn härtill och då
försummelsen att underrätta åklagarmyndigheten i K:s ärende och i de
övriga under utredningen framkomna fall, där sådan underrättelse rätteligen
skolat ske, icke synes vara av beskaffenhet att kunna läggas vederbörande
befattningshavare till last såsom tjänstefel, finner jag mig härutinnan
kunna låta bero vid vad i saken förevarit. Jag vill dock framhålla,
att de fel, som härvidlag förekommit från kriminalpolisens sida, icke —
såsom antytts i något av yttrandena — kunna anses vara uteslutande av
formell natur. Att åklagarna — såsom anförts i yttrandena — äro så arbetstyngda
att de icke annat än i undantagsfall hinna mera aktivt medverka i
förundersökningarna är enligt min mening icke någon godtagbar ursäkt för
att underlåta underrättelse varom här är fråga och dymedelst omöjliggöra
för åklagaren att utöva den honom åliggande ledningen av förundersökning.
Det måste givetvis ankomma på åklagaren — och icke på polisen — att
avgöra på vad sätt åklagaren skall utöva sin ledning av pågående förundersökning.

Eftersom polispersonalen i K:s fall icke gjort det möjligt för åklagarmyndigheten
att övertaga ledningen av förundersökningen, åvilar ansvaret för
förundersökningen polispersonalen ensam. Såsom förut angivits tog förundersökningen
i fråga en så pass lång tid som ca 5 månader i anspråk.

Rörande anledningen till att förundersökningen drog så långt ut på tiden

100

har Wennerberg till en början hänvisat till den under ifrågavarande tid
rådande synnerligen svåra arbetsbelastningen vid kriminalpolisen. Han har
härvid framhållit, att ett studium av de utredningsuppdrag, som tilldelats
honom under samma tid, icke skulle kunna föranleda någon berättigad anmärkning
mot hans arbetstakt. Bl. a. hade han under december 1958 och
januari 1959 haft hand om en utredning rörande en synnerligen omfattande
guldsmuggling till Sverige. Vad särskilt angår handläggningen av förundersökningen
efter det att K. hördes den 4 februari 1959 och därvid nekade till
de brott för vilka han var misstänkt har Wennerberg anfört, att spaning
fortgående men utan resultat bedrivits efter en person, vilken antogs kunna
lämna uppgifter av värde för utredningen och därför ansågs böra höras om
han kunde anträffas, samt att förhöret med K:s syster försenats dels på
grund av att Wennerberg med hänsyn till andra brådskande utredningsuppdrag
gång på gång måst lämna återbud till henne och dels på grund av
att hon själv vid flera tillfällen fått förhinder att inställa sig till förhör.
Genom sin egen inställning till saken hade K. avsevärt bidragit till den försening
som uppkommit. Wennerberg har vidare framhållit, att han genom
anteckning i förundersökningsprotokollet fäst åklagarmyndighetens uppmärksamhet
på att K. skulle frigivas villkorligt den 26 maj 1959.

Att förundersökningen icke slutfördes tidigare än som skedde, finner jag
visserligen vara i och för sig i hög grad otillfredsställande, framför allt med
hänsyn till de konsekvenser med avseende å villkorlig frigivning, som regeln
i 14 § andra stycket lagen om villkorlig frigivning — på sätt angivits i det
föregående — kunde medföra för K., därest en fällande dom rörande de nya
brotten icke bleve verkställbar före den för hans frigivning från det förut
ådömda straffet fastställda dagen. I betraktande av vad Wennerberg i
ärendet uppgivit till förklaring av den tidsutdräkt som förekommit kunna
omständigheterna enligt min mening dock icke anses vara sådana, att det
kan läggas Wennerberg eller någon annan befattningshavare vid kriminalpolisen
till last såsom fel att utredningen icke bedrivits så skyndsamt som i
och för sig varit önskvärt. Jag finner därför ärendet i denna del icke kunna
föranleda något mitt ingripande.

Statsåklagaren har den 4 april 1960 skriftligen fäst de honom underställda
åklagarnas uppmärksamhet på angelägenheten av att förundersökning i fall
som det förevarande — då den misstänkte avtjänar straff och tillämpning
av 4 kap. 3 § strafflagen kan komma i fråga vid fällande dom i anledning
av nytt åtal — bedrives så skyndsamt, att eventuell nöjdförklaring i det
nya målet kan avges av den tilltalade innan frigivning från det tidigare
straffet skall börja. Samtidigt har statsåklagaren anbefallt åklagarna att i
dylika fall — medelst en lapp, som skall anbringas överst på handlingarna
då de vid åtal överlämnas till rätten — upplysa rätten att den tilltalade
avtjänar straff och när han kan komma att villkorligt frigivas. Genom dessa
föreskrifter — i förening med kriminalpolisintendentens åtgärd att hos po -

101

lispersonalen inskärpa nödvändigheten av att åklagarmyndigheten underrättas
så att den kan övertaga ledningen av förundersökning i de fall detta
enligt gällande bestämmelser skall äga rum — synes det vara väl sörjt
för att undvika en upprepning av vad som inträffat i K:s fall. Jag finner
därför någon ytterligare åtgärd härvidlag från min sida icke vara påkallad.

Ärendet var därmed av mig avslutat.

‘t f

\

102

C. Framställningar till Konungen

1. Framställning angående behovet av åtgärder för avhjälpande
av arbetsbalansen inom sinnesundersökningsväsendet m. m.

I en den 13 oktober 1961 till Konungen avlåten framställning anförde jag
följande.

Enligt stadganden i 42 § 2 mom. och 43 § sista stycket sinnessjuklagen
skall sinnesundersökning i brottmål verkställas med största möjliga skyndsamhet.
Utlåtande över undersökningen skall avgivas sist inom 6 veckor,
räknat från det handlingarna i målet inkommo till den anstalt, där undersökningen
skall ske, nämligen beträffande häktad sinnessjukavdelning vid
fångvården samt beträffande den, som är på fri fot, vederbörande statliga
sinnessjukhus. Medicinalstyrelsen äger emellertid i särskilt fall på framställning
av undersökningsläkaren medgiva anstånd med avgivande av utlåtande.
Detta får, enligt föreskrift i 5 § kungörelsen den 18 juni 1954 med vissa
bestämmelser om sinnesundersökning i brottmål, ske endast i den mån det
oundgängligen erfordras antingen till följd av att undersökningsfallet är särskilt
arbetskrävande eller svårbedömt eller påkallar lång observationstid eller
ock på grund av att föreliggande arbetsbelastning på vederbörande avdelning
ej kunnat avhjälpas vare sig genom överflyttning av undersökningsfält
till annan mindre belastad avdelning eller genom förordnande av annan
psykiater än vid avdelningen heltidsanställd läkare att mot särskild ersättning
verkställa viss eller vissa undersökningar.

Det är ett allmänt känt förhållande att det rättspsykiatriska undersökningsväsendets
resurser icke visat sig tillräckliga och att sinnesundersökningarna
därför i mycket stor utsträckning ej blivit färdigställda inom den
i sinnessjuklagen stadgade sexveckorstiden. Särskilt under de senaste åren
ha också klagomål i stort antal anförts härstädes över att sinnesundersökningarna
taga alltför lång tid i anspråk.

I anledning av de upprepade klagomålen har jag — för att få en närmare
bild av förhållandena — låtit införskaffa medicinalstyrelsens register
rörande de undersökningsfall, som av vederbörande läkare anmälts dit under
tiden januari—augusti 1960, samt till registret hörande handlingar bl. a.
angående meddelade beslut om anstånd. Detta material har därefter bearbetats
inom JO-expeditionen.

Härvid har följande tablå upprättats rörande tidsåtgången i de nyssnämnda
undersökningsfallen. (En motsvarande tabell avseende den procentuella
fördelningen av undersökningstiderna åren 1955—1958 finnes intagen
i SOU 1959: 20 s. 45.)

103

Tidsåtgång

Samtliga undersök-ningsfält

totalt procenttal

Endast häktade

totalt procenttal

Endast å fri fot
varande

totalt procenttal

6 veckor eller kortare tid

46

8

25

7,5

21

8

6 veckor—3 månader ... .

229

38

143

43,5

86

32

3—t månader...........

133

22

93

28

40

15

4—5 månader ...........

87

15

45

13,6

42

15,5

5—6 månader...........

54

9

18

5,4

36

13

6—7 månader...........

31

5

5

26

10

7—8 månader...........

2

1

10

4

8—9 månader ...........

5 |

0

t 0

5

j 2,5

9—-10 månader.........

2 |

0

1

2

Summa 598

100

330

100

268

100

I siffrorna här ovan ha icke inräknats de fall, där tidsutdräkten enligt vad
som framgått delvis berott på att undersökningspersonen varit långvarigt
sjuk eller att hans vistelseort ej kunnat utrönas eller att domstolsakten
överlämnats till hovrätt i samband med besvär över att målet onödigt uppehölles
genom beslut om sinnesundersökning. Vid beräkningen av undersökningstiderna
har — för att undvika en tidsödande genomgång av domstolsaktema
— utlåtande ansetts vara avgivet den dag då det för medicinalstyrelsen
avsedda exemplaret inkom dit. Denna — nagot förenklade
beräkningsmetod torde ge en i huvudsak rättvisande bild av förhallandena,
ehuru, enligt vad som från medicinalstyrelsens sida upplysts, utlåtande ej
sällan inkommer dit först någon eller några dagar efter det domstolen erhållit
sitt exemplar.

Under det senaste året har situationen på detta område ytterligare, allvarligt
förvärrats. Såsom framgår av medicinalstyrelsens månatliga översikter,
har antalet personer som väntade på undersökning inom fångvården,
d. v. s. häktade och därmed jämställda, ökat från 120 den 1 augusti 1960
till 195 ett år senare. De som väntat mera än 6 veckor utgjorde vid samma
tidpunkter 67 respektive 121. Siffrorna per den 1 augusti 1961 äro enligt
uppgift de högsta som förekommit inom fångvården. Även antalet exspektanter
å fri fot har under samma tid ökat betydligt, nämligen från 132 till
189. Av dessa hade 94 respektive 145 väntat mera än 6 veckor. Den 1 oktober
1961 hade antalet exspektanter minskat något nämligen till 181 inom
fångvården och 182 inom sinnessjuk vården. Antalet häktade och därmed
jämställda, som väntat över 6 veckor, hade vid sistnämnda tidpunkt emellertid
ökat och uppgick till 139 — d. v. s. mer än dubbelt så många som
den 1 augusti 1960 — medan motsvarande antal icke häktade nedgått
till 133.

Eftersom sinnesundersökningarna även för häktade personer i ett stort

104

antal fall dragit långt ut på tiden, har jag ansett det angeläget att undersöka
i vad mån avräkning skett för häktningstid i de fall där straff slutligen
utdömts. I de 162 fall, där undersökningstiden för häktade enligt ovanstående
tablå var längre än 3 månader, har jag därför låtit genom rundskrivelse
till domstolarna införskaffa vissa uppgifter. Härigenom har framkommit,
att ovillkorligt straff å straffarbete eller fängelse utdömts i ett 60-tal
av de fall utredningen sålunda omfattat samt att avräkning för häktningstid
skett i samtliga dessa fall utom där den tilltalade dömts till livstids
straffarbete. I allmänhet har avräkning skett för hela undersökningstiden.
I ca 10 fall har dock något kortare tid avräknats, ehuru ytterligare avräkning
kunnat ske.

I 6 fall har i domen förordnats, att hela det ådömda straffet skulle anses
verkställt genom att den tilltalade hållits i häkte. Akterna i dessa mål ha
införskaffats och granskats härstädes. I två av fallen har häktningstiden
överskridit den ådömda strafftiden med endast 2 dagar, i ett fall med 13
dagar och i ett fall med exakt en månad.

I tva fall, där straffet för envar av de tilltalade bestämdes till straffarbete
4 månader, var häktningstiden emellertid avsevärt längre än strafftiden,
nämligen i det ena fallet ea IOV2 manad och i det andra fallet ca 6V2
manad. Det sistnämnda fallet hade redan före aktgranskningen bragts till
min kännedom genom att den offentlige försvararen, advokaten Åke Sahlgren,
i en den 17 september 1960 hit inkommen skrift klagat över dröjsmålet
med sinnesundersökningen och vissa därmed sammanhängande förhållanden.

Närmare redogörelse skall här lämnas för de sistnämnda båda fallen.

1. Genom dom den 4 mars 1960 dömde rådhusrätten i Västerås en utländsk
medborgare L. för våld mot tjänsteman m. m. till fängelse 2 månader
förklarade ett i en tidigare dom den 29 mars 1958 meddelat anstånd
med straffs verkställande förverkat samt förvisade L. ur riket med förbud
att återvända hit under viss tid. Vidare förordnade rådhusrätten, att L.
skulle häktas och i häkte avbida att domen vunne laga kraft.

Svea hovrätt, där L. fullföljde talan, avslog den 28 mars 1960 en begäran
av L. att bli försatt på fri fot samt förordnade genom beslut den 22 april
19.®°.~ ,efter det^läkarintyg enligt lagen den 18 juni 1954 om personundersökning
i brottmål införskaffats rörande L. — att L. skulle undergå sinnesundersökning.

Efter det anstånd med avgivandet av undersökningsutlåtande beviljats
nagra gånger, inkom dylikt utlåtande till hovrätten den 1J+ december 1960.
Genom beslut den 16 i samma månad begärde hovrätten yttrande från internermgsnamnden.
Dess yttrande inkom den 3 januari 1961. Dagen därpå
ioredrogs målet å jourhavande avdelning i hovrätten med anledning av
uppkommen fråga, huruvida L. alltjämt skulle hållas häktad i avbidan på
huvudförhandling i målet. Därvid fann hovrätten ej skäl att försätta L på
fri lot.

, Efter huvudförhandling den 17 januari 1961 meddelade hovrätten — å
den avdelning som ursprungligen handlagt målet — dom samma dag. Med

105

ändring av rådhusrättens domslut upphävde hovrätten förordnandet om
förvisning av L., bestämde straffet till straffarbete 4 månader och undanröjde
det av rådhusrätten meddelade förordnandet om förverkande av anståndet
med straffs verkställande enligt domen den 29 mars 1958. Vidare
förordnade hovrätten, att det L. i målet ådömda straffet skulle anses verkställt
genom hans hållande i häkte och att L. omedelbart skulle försättas pa
fri fot. Hovrättens dom vann laga kraft.

2. Sedan sjömannen K. genom beslut den 30 mars 1960 häktats av rådhusrätten
i Örebro såsom misstänkt för grov stöld, förordnade rådhusrätten
vid huvudförhandling den 11+ april 1960 om sinnesundersökning av K. Liter
åtskilliga anstånd inkom undersökningsutlåtande till rådhusrätten den 11
oktober 1960. Vid nv huvudförhandling den 15 i samma manad domde rådhusrätten
K. för stöld och försök till grovt egenmäktigt förfarande till straffarbete
4 månader. Rådhusrätten förordnade, att detta straff skulle helt och
hållet anses verkställt genom K:s hallande i häkte samt att L. omedelbart
skulle försättas på fri fot. Rådhusrättens dom vann laga kraft.

3. Ytterligare ett liknande fall kom till min kännedom genom en artikel
i dagspressen rörande ett mål, som avgjorts av Stockholms rådhusrätt genom
dom den 19 juni 1961. I detta fall — där en person dömts till dagsböter
efter att ha varit häktad drygt 7 månader — voro omständigheterna
i korthet följande.

Den 4 november 1960 häktades köpmannen D. av Stockholms rådhusrätt
såsom misstänkt för grovt häleri med avseende a ett flertal televisionsapparater
m. m. Vid häktningsförhandlingen erkände D. grovt häleri och
medgav häktningsyrkandet. Förundersökningen, som även gällde, ett nertal
personer misstänkta för tillgrepp av de saker med vilka D. tagit befattning,
var omfattande och stämningsansökningar bl. a. mot D. mgavos till
rätten i flera omgångar — sista gången den 27 januari 1961 — sa att atalet
mot D. till sist omfattade ett 50-tal åtalspunkter avseende häleri grovt
häleri och medhjälp till olovligt förfogande. Omhäktning av D. ägde rum
den 18 november 1960. Därvid medgav D., att han var pa sannolika skal
misstänkt för de gärningar åklagaren påstode, samt förklarade att han överlämnade
häktningsfrågan till rättens prövning. — Vid båda häktningsförhandlingarna
biträddes D. av offentlig försvarare.

Huvudförhandling ägde rum den 13 och den14 december 1960, varvid
D. bestred ansvar. Huvudförhandlingen uppsköts i avbidan pa nytt åtal,
som skulle väckas mot D. senast den 17 i samma månad. Fortsatt huvudförhandling
i anledning av det nya åtalet mot D. som gällde häleri och
grovt, häleri i ett flertal fall — ägde rum den 20 december. D. förnekade da,
att han insett att den egendom, med vilken han tagit befattning, atkommits
genom brott, men medgav att han borde ha insett detta.

Vid förhandlingen den 20 december begärde D„ att rätten måtte besluta
om sinnesundersökning beträffande honom, samt förklarade att han icke
motsatte sig åklagarens yrkande att han skulle kvarbli i häkte. Genom
beslut samma dag förordnade rådhusrätten om sinnesundersökning av D.,
vilken fortfarande skulle vara häktad.

Nya åtal väcktes mot D. den 9, den 16, den 24 och den 27 januari 1961.

Den 26 april 1961 anhöll D:s offentlige försvarare hos rådhusrätten, att

4* — Justitieombudsmannens äinbetsbcrättelse till 1902 års riksdag

106

D. måtte försättas på fri fot, enär sinnesundersökningen droge alldeles för
långt ut på tiden. Efter hörande av vederbörande läkare och medicinalstyrelsen,
varvid upplystes bl. a. att läkarutlåtandet beräknades avgivas i mitten
av maj 1961, beslöt rådhusrätten vid häktningsförhandling den 28 april
1961 att icke bifalla D:s begäran att bli försatt på fri fot.

Läkarutlåtandet inkom till rådhusrätten den 18 maj 1961. Ny huvudförhandling
ägde rum den 26, den 29 och den 30 maj samt den 12 och den
13 juni 1961. Sistnämnda dag beslöt rådhusrätten försätta D. på fri fot.

Genom dom den 19 juni 1961 i målet mot D. lämnade rådhusrätten åtalet
utan bifall i samtliga åtalspunkter utom en. I anledning av åtalet i denna
punkt dömdes D. för häleriförseelse till 30 dagsböter, vilket straff skulle
anses verkställt genom hans hållande i häkte. I domskälen anförde rådhusrätten
bl. a., att den beaktat vad D. uppgivit om sin godtrogenhet och
sitt psykiska tillstand, vilka uppgifter vunne stöd av sinnesundersökningsutlatandet.
Åklagaren fullföljde talan i Svea hovrätt, som ännu icke avgjort
målet.

De otillfredsställande förhållandena på förevarande område ha vidare
föranlett mig att undersöka, huruvida dröjsmålen med sinnesundersökningarna
delvis kunde ha annan orsak än personalbrist. Vid denna utredning
framkom följande som är ägnat att belysa hithörande förhållanden.

I det ar 1959 framlagda betänkandet med förslag till ny organisation för
det rättspsykiatriska undersökningsväsendet (SOU 1959: 20 s. 46) fanns intagen
en tabell med uppgifter rörande det antal utlåtanden, som vissa år
avgivits av fast anställda läkare vid de åtta till sinnessjuk vården knutna
rättspsykiatriska avdelningarna, d. v. s. de organisationsenheter, där sinnesundersökningar
företagas beträffande personer som icke äro häktade.
Dessa uppgifter gavo vid handen, att från avdelningarna vid samtliga sjukhus
— utom de nedan angivna — avgivits utlåtanden, som till antalet i
stort sett motsvarade ett genomsnittligt arbetsresultat av 40 utlåtanden per
år för överläkare och förste läkare samt. 20 utlåtanden per år för läkare i
lönegrad A 23. Det antal utlåtanden, som enligt tabellen redovisades för
Psykiatriska sjukhuset i Stockholm och S:t Lars sjukhus i Lund, understeg
däremot betydligt den angivna prestationsnormen. För åren 1952, 1954 och
1956 (de tre sista i betänkandet redovisade åren) utgjorde sålunda underskottet
vid Psykiatriska sjukhuset respektive 28, 46 och 75 utlåtanden.
Under sagda år var antalet där avgivna utlåtanden 143, 126 och 104. I
fråga om S:t Lars sjukhus uppgick underskottet för de nämnda tre åren
till respektive 40, 39 och 31 utlåtanden, medan antalet avgivna utlåtanden
utgjorde 38, 59 och 63. Enligt vad jag inhämtade från medicinalstyrelsen
hade antalet utlåtanden för år 1958 nedgått till 93 vid Psykiatriska sjukhuset
och till 57 vid S:t Lars sjukhus.

Vid utredningen om orsaken till att de rättspsykiatriska avdelningarna
vid Psykiatriska sjukhuset och S:t Lars sjukhus icke på långt när presterat
samma antal utlåtanden per läkare som varit fallet vid motsvarande av -

107

delningar vid andra sinnessjukhus inkommo på min begäran överläkarna vid
de båda berörda avdelningarna var för sig med uppgifter huru många utlåtanden
som under ettvart av åren 1955—1958 avgivits av varje å vederbörande
avdelning fast anställd läkare. Dessa uppgifter återfinnas i nedanstående
tablå.

Psykiatriska sjukhuset

1955

1956

1957

1958

Överläkaren ..........................

19

21

19

20

Förste läkare .........................

23

24

20

21

Förste läkare .........................

24

21

21

19

E. förste läkare........................

19

19

19

18

Läkare i lönegrad A23 ................

Läkare i lönegrad A 23 (e. o. tjänst från

21

19

18

7

1/12 1956) .........................

—

0

17

8

S:t Lars sjukhus

106

104

114

93

Överläkaren* från 1/7.................

12''

* 18

18

24

Förste läkare .........................

21

25

23

24

Läkare i lönegrad A 23 ................

15

20

23

9

48

63

64

57

Vidare avgåvo överläkarna yttranden envar

beträffande

sin

avdelning.

Överläkaren vid Psykiatriska sjukhusets rättspsykiatriska avdelning —
vilken vid sitt yttrande bifogade en tabell över antalet tjänstedagar och antalet
lediga dagar för de fast anställda läkarna under ifrågavarande år —

anförde i samma yttrande i huvudsak följande.

Av tabellen över tjänstedagar framginge, att det sammanlagda antal dagar,
då fast anställda läkare varit tjänstlediga, vissa år överstigit två heltidsanställda
läkares tjänstetid. Som regel hade kompetenta vikarier icke
kunnat erhållas. Den rättspsykiatriska avdelningen vore även en utbildningsplats
för rättspsykiatrer. Denna utbildning kunde tidvis vara ganska
tidsödande. Vidare borde beaktas, att det icke varit möjligt att genomföra
den s. k. teamprincipen (vilken innebär att varje läkare har till sitt förfogande
en socialassistent och ett skrivbiträde), yid ledigheter för de fyra
socialassistenterna kunde det vara svårt att erhålla kompetenta vikarier.
För de fyra aktuella åren utgjorde sålunda antalet dagar, då vikarier ej
funnits för tjänstlediga socialassistenter, respektive 243, 108, 41 och 113.
I fråga om kontorspersonal hade läget varit betydligt sämre. Under de fyra
åren hade en tjänst varit ständigt vakant. Bristen på arbetskraft bland kontorspersonalen
hade för dessa år motsvarat 236, 369, 440 och 351 tjänstedagar.
Vikarierna hade ofta varit orutinerade. Svårigheten att rekrytera
kontorspersonalen hade under många år utgjort ett av de allvarligaste hindren
för arbetets behöriga fortgång. Förhållandet hade vid upprepade till -

108

fallen framförts till överordnade myndigheter, bl. a. i årsberättelserna till
medicinalstyrelsen för 1948 och 1950 samt i två skrivelser till styrelsen år

1957. Försök att till avdelningen knyta en skicklig stenograf hade icke lyckats
mera an för kortare tider. Försök hade även gjorts med diktafon, men
lokalernas beskaffenhet hade icke medgivit sådan ostördhet, som krävdes
för utskrivning av sådana diktat. Läkarna hade därför själva fått skriva
ned manuskripten till sina utlåtanden och skrivelser. Även beträffande psykologisk
expertis hade svårigheter förelegat att erhålla tillräckligt biträde.

Överläkaren hade alltsedan avdelningens tillkomst jämte egen tjänst
uppehållit befattningen som sjukhuschef under tjänstledighet för den ordinarie
sjukhuschefen. Vidare hade en av avdelningens läkare tjänstgjort som
personalläkare för hela sjukhuset. Överläkaren hade betydande administrativa
uppgifter. Vissa remissvar kunde vara mycket tidsödande. Även de
sedan åratal aktuella planerna på ombyggnad av sjukhuset toge mycken
tid i anspråk. Sjukhusets upptagningsområde utgjorde Stockholms stad och
två domsagor i Uppland, medan övriga rättspsykiatriska avdelningar hade
stor landsbygd som upptagningsområde. På dessa avdelningar torde undersökningspersonerna
i regel bli intagna på sjukhuset, medan fallen vid Psykiatriska
sjukhusets avdelning övervägande undersöktes polikliniskt. Det
hände icke sällan att exploranderna utebleve med förlängda undersökningstider
som följd.

Avdelningens lokaler vore starkt nedslitna och befunne sig i ett miserabelt
skick, till förfång för arbetets behöriga fortgång.

Överläkaren fortsatte.

Vid bedömningen av omfattningen av läkarnas arbete måste hänsyn även
tagas till de s. k. små sinnesundersökningarna (4 § lagen den 18 juni 1954
om personundersökning i brottmål). Antalet sådana hade under de senaste
åren visat en starkt stigande tendens å avdelningen. Detta hade medfört
två konsekvenser: Dels hade antalet stora sinnesundersökningar minskat
och dels hade sistnämnda undersökningar i relativt högre grad kommit att
avse mera svårbedömda fall. Fallens ökade svårighetsgrad hade medfört
behov av längre tid icke blott för själva undersökningen utan även för den
forensiska bedömningen, för litteraturstudier o. d. På grund av nämnda
utveckling — som torde sammanhänga bl. a. med speciella förhållanden
inom storstadskriminaliteten och särskilt med den starkt stegrade ungdomskriminaliteten
— hade rättspsykiatrernas prestanda, såsom de redovisats
i 1959 års betänkande, icke kommit att avspegla läkarnas verkliga
arbetsprestationer. Det funnes därför ingen objektiv grund att förmoda,
att de i betänkandet anförda siffrorna från Psykiatriska sjukhuset skulle
motsvaras av någon sjunkande tendens i fråga om läkarnas sammanlagda
arbetsinsats inom undersökningsverksamheten. Det borde understrykas,"att
det — icke minst av rättssäkerhetsskäl — vore viktigt att undersökningsverksamheten
skedde med omsorg och noggrannhet.

Ytterligare en synnerligen betydelsefull omständighet borde framhållas.
Antalet exspektanter vid slutet av åren 1954—1958 utgjorde respektive
25, 42, 26, 28 och 34. Denna faktiska balans kunde — med hänsyn till att
under senare år i regel fem av de på avdelningen tjänstgörande läkarna
självständigt utfört rättspsykiatriska undersökningar — icke anses som anmärkningsvärd.
För arbetets behöriga fortgång hade det nämligen visat sig
lämpligt att varje läkare på sin väntelista hade omkring 6 undersöknings -

109

fall. Jämfördes det teoretiskt uträknade »underskottet» — för 1954 46 fall
och för 1956 75 fall — med den verkliga balansen, visade det sig att vid
utgången av 1954 kvarstode 25 och vid utgången av 1956 26 icke färdigundersökta
fall. Det kunde ifrågasättas, om icke kommittén genom uppgiften
att verksamheten vid avdelningen exempelvis under år 1956 visat
ett underskott av 75 utlåtanden — medan antalet exspektanter vid årsskiftet
i själva verket utgjorde endast 26 — ingivit läsaren av betänkandet
det icke sakligt grundade intrycket, att läkarna under de år 1956 faktiskt
föreliggande förhållandena skulle ha kunnat prestera 75 utlåtanden utöver
dem, som verkligen avgåvos från avdelningen. Även för åren 1955, 1957
och 1958 gällde, att avdelningens läkare icke skulle ha kunnat avgiva flera
utlåtanden än beträffande fall som hänvisats dit.

Avslutningsvis uttalade överläkaren att — under de pa sjukhuset under
de aktuella åren rådande förhållandena — avdelningens undersökningskapacitet,
sådan den kommit till uttryck i antalet avgivna rättspsykiatriska
utlåtanden, knappast skulle ha kunnat i väsentlig grad utökas.

Överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen vid S:t Lars sjukhus upplyste
i anslutning till uppgifterna om de vid avdelningen avgivna utlåtandenas
fördelning på de där fast anställda läkarna följande.

Förste läkaren hade tjänstgjort på sjukavdelningar 6 veckor under år
1955 och 9 veckor under år 1958. Under åren 1956 och 1957 hade han tjänstgjort
sammanlagt 21V2 vecka på annat håll, varjämte han under åren 1957
och 1958 jämte egen tjänst varit amanuens vid kurs i rättspsykiatri. Läkaren
i lönegrad A 23 hade under vissa tider, som icke kunde specificeras,
tjänstgjort på sjukvårdsavdelning samt varit tjänstledig för utbildning under
6V2 månad år 1958.

Vidare anförde överläkaren i sitt yttrande 1 huvudsak toljande.

Vikarier för underläkarna hade ej stått att få under semestrar och andra
ledigheter, vilket medfört minskad utlåtandeproduktion. Båda läkarna
hade från början varit fullständigt oerfarna i fråga om rättspsykiatriskt
arbete, varför man av dem ej kunnat begära samma prestationer i fråga
om antalet avgivna utlåtanden som av mera erfarna läkare. Arbetet hade
vidare försvårats av att en socialassistent under längre tider varit sjukledig
utan att kompetent vikarie kunnat erhållas. Överläkarens eget arbete
hade på grund av anförda förhållanden delvis mast fa en annan karaktär
än tidigare. Han hade ansett det angeläget att genomläsa samtliga
handlingar för att komma till eu preliminär diagnos av fallen och kunna
fördela dem på ett sätt som bäst motsvarade läkarnas kvalifikationer. I nästan
samtliga fall hade han genomdiskuterat arbetet samt möjliga diagnoser
och förslag till åtgärder samt även genom samtal med exploranderna
bildat sig en personlig uppfattning om dem. Arbetet på avdelningen hade
vidare i någon mån tyngts genom att kanslibiträdet vid vikariatstjänstgöring
på annat tjänsteställe under somrarna icke kunnat ersättas med fullt
rutinerade befattningshavare.

T utlåtande den 6 februari 1960 anförde medicinalstyrelsen följande.

Då den rättspsykiatriska organisationen skulle utformas, beräknades antalet
erforderliga läkartjänster efter bl. a. hur många rättspsykiatriska ut -

Ilo

låtanden en läkare skäligen kunde anses medhinna under ett år. Bedömningen
härav vore osäker. Strafflagberedningen beräknade i sitt betänkande
SOU 1942: 59 en läkare för varje 50-tal undersökningar. Medicinalstyrelsen
hade år 1944 räknat med omkring 60 utlåtanden. I betänkandet SOU 1950:
24 hade professorn Olof Kinberg beräknat, att en läkare med god assistans
skulle kunna avgiva 40 utlåtanden om året. I ett år 1953 avgivet
remissyttrande hade medicinalstyrelsen funnit, att ett utlåtande per läkare
och arbetsvecka kunde anses vara ordinär prestation, varvid självständigt
skrivande läkare årligen skulle medhinna omkring 40 utlåtanden, medan annan
läkare^ skulle kunna bidraga till att höja avdelningens kapacitet med ett
20-tal utlåtanden. I betänkandet SOU 1959:20 hade motsvarande antal
angivits till 36 respektive 18. Det sålunda minskade »kravet» på antalet
undersökningar hade synbarligen grundats på de faktiska prestationerna
vid de till sinnessjukhus knutna undersökningsavdelningarna. Avdelningarna
vid sinnessjukhusen borde väl kunna medhinna sina arbetsuppgifter.
Enligt styrelsens nämnda beräkningssätt hade organisationen inom sinnessjukvården
en kapacitet av 660 utlåtanden per år. Även om man reducerade
de beräknade prestanda till 30 utlåtanden per överläkare och förste
läkare samt 15 per läkare i lönegrad A 23 — eller sålunda till totalt 500
utlåtanden — borde organisationen räcka till. Antalet beslutade sinnesundersökningar
varierade nämligen under åren 1954—1959 mellan 450 och
500.

Organisationens verksamhet under åren 1955—1959 framginge av följande
tabell:

1955 1956 1957 1958 1959

Psyk. sjukhuset ...

.. (30)

117

42

113

26

117

28

93

34

86

44

Ulleråker .........

.. (15)

79

13

69

18

60

21

51

17

72

26

Ryhov ...........

■ • (6)

50

4

48

8

45

8

48

15

48

5

S:t Lars sjukhus . .

.. (15)

62

18

67

23

65

17

57

17

55

21

S:t Jörgen ........

.. (15)

75

14

75

24

72

15

62

8

44

16

Marieberg ........

.. (6)

29

16

31

13

31

7

24

16

30

10

Sidsjön ............

.. (6)

37

18

38

30

41

9

|

1 9

4

Umedalen..........

.. (6)

—

—

—

—

12

10

J 58

6

| 32

3

419

125

441

142

443

115

393

113

376

129

Utlåtande!! av förordnade

läkare...........

34

14

27

53

34

483

455

470

446

410

Antal begärdu undersökningar

499

490

438

456

447

Siffrorna inom parentes angåve lämpligt exspektantantal. För varje år angåve
den första siffran antalet under året avgivna utlåtanden av avdelningens
egna läkare och den andra siffran antalet exspektanter vid årets
slut.

Exspektanterna den 31 december 1959 fördelade sig på följande sätt efter
den månad, under vilken rättegångshandlingarna inkommit.

in

1959

dec.

nov.

okt.

sept.

aug.

juli

juni

april

1958

maj

i

2

Psyk. sjukhuset..

18

ii

6

3

3

1

i

1

44

23

Ulleråker .......

6

8

4

6

2

26

17

Ryhov .........

3

2

5

i

S:t Lars sjukhus..

6

9

3

2

i

21

12

S:t Jörgen ......

6

4

4

2

16

8

Marieberg ......

3

2

2

2

i

10

5

Sidsjön .........

3

1

4

—

Umedalen ......

2

1

3

47 38 19 13 5 3 2 1 1 129 66

1 = antal exspektanter.

2 = , » som väntat på undersökning över sex veckor.

Styrelser! fortsatte.

Organisationen vore liten och därigenom känslig även för små förändringar.
Ojämnheter i tillströmningen av undersökningsfält kunde medföra
bristande arbetstillgång eller temporär överbelastning. Pa samma sätt kunde
tjänstledigheter och vakanser inverka. Överflyttning mellan avdelningarna
hade förekommit i viss utsträckning men vore svargenomförbar. I sitt utlåtande
över betänkandet SOU 1959: 20 hade styrelsen anfört, att om hansyn
toges till vakanser på läkartjänster, tjänstledigheter o. d. organisationens
»verkningsgrad» sjunkit från 100 % ar 1948 till 80 % ar 1956. Vid genomgång
av de olika avdelningarnas arbetsresultat framkomme, att m^ian
de flesta redovisade ett tillfredsställande arbete antalet utlåtanden från
Psykiatriska sjukhuset och S:t Lars sjukhus icke motsvarat det antal, som
skäligen kunnat förväntas.

Vad särskilt angick Psykiatriska sjukhuset anförde medicinalstyrelsen
vidare följande.

De av vederbörande överläkare vid detta sjukhus såsom förklaring till
eftersläpningen anförda omständigheterna kunde i allt väsentligt bekräftas
men utgjorde enligt styrelsens mening icke nöjaktig förklaring till balansen.
Avdelningens kapacitet vore omkring 200 utlåtanden per år och hade icke
tagits i anspråk till mera än omkring 50 %. Genom ökad aktivitet hade
alltså möjligheter funnits att från andra, mera belastade avdelningar, kunna
överflytta undersökningsfält till sjukhuset. Sa hade dock icke kunnat ske.
Då det från sjukhuset framhållits, att man i stort sett kunnat hålla ett sådant
antal exspektanter, som medgivit att utlåtandena i stort sett kunde
ha avgivits inom författningsenlig tid av sex veckor, vore det av intresse
att se, hur lång tid undersökningarna tagit. Av de under år 1958 till medicinalstyrelsen
anmälda 100 undersökningsfälten hade 31 fall slutförts inom
sex veckor, 33 fall inom tre månader, 18 fall inom 4,5 månader, 10 fall inom
sex månader och 8 fall på en tid överstigande sex månader. Den genomsnittliga
undersökningstiden för hela organisationen vore tre månader.
Denna tid hade för avdelningens del överskridits i drygt en tredjedel av fal -

112

len, vilket icke kunde anses tillfredsställande. Exspektantlistan visade en
viss eftersläpning, som med lätthet borde kunna undanröjas.

En beräkning av de enskilda läkarnas prestationer, baserad på ett utlåtandetal
av 40 för överläkare och förste läkare samt 20 per läkare i lönegrad
A 23, gåve följande resultat, om man borträknade semester om 45
dagar.

1955

1956

1957

1958

1959

1

2 3

1

2 3

1

2 3

1

2 3

1

2 3

överläkaren .. .

31

19—12

36

21—15

36

19—17

40

20—20

40

16—24

Förste läkare . .

39

23—16

37

24—13

40

20—20

39

21—18

27

13—14

Förste läkare ..

37

24—13

35

21—14

32

21—11

38

19—19

33

20—13

E. förste läkare

29

19—10

33

19—14

33

19—14

34

18—16

34

18—16

Läkare i A 23. .

19

21+ 2

19

19 0

18

18 0

6

7+ 1

—

- -

Läkare i A 23..

—

- -

1

0 1

17

17 0

11

8— 3

12

11— 1

Annan läkare..

5

5 0

155

106—49

161

104—57

176

114—62

168

93—75

151

83—68

»Verknings-

grad» ca ...

70%

65%

65%

55%

55%

1 = antalet beräknade utlåtanden.

2 = antalet avgivna utlåtanden.

3 = skillnaden mellan 1 och 2.

Sammanfattningsvis framhöll medicinalstyrelsen i fråga om Psykiatriska
sjukhuset, att belastningen vore relativt liten och toge i anspråk endast omkring
50 % av avdelningens beräknade kapacitet. Tvivelsutan borde därför
undersökningstidernas genomsnittliga längd kunna avkortas och exspektantlistan
minskas, varigenom möjlighet att dit överflytta undersökningsfall
från andra mera belastade avdelningar skulle erhållas. Även en måttlig
ökning av avdelningens årsproduktion med 20—30 utlåtanden skulle medföra,
att situationen inom hela den rättspsykiatriska organisationen skulle
vara i stort sett balanserad.

Beträffande undersökningsverksamheten vid S:t Lars sjukhus anförde
medicinalstyrelsen följande.

De förhållanden, som vederbörande överläkare anfört såsom orsaker till
eftersläpningen, kunde i allt väsentligt verifieras, även om de enligt styrelsens
mening icke kunde helt förklara densamma. Avdelningen hade i stort
sett kunnat avgiva det antal utlåtanden, som domstolarna inom dess upptagningsområde
begärt. Å andra sidan hade avdelningens kapacitet endast
utnyttjats till 60—65 %. Avdelningen borde kunna nedbringa undersökningstiderna
och antalet exspektanter. Någon väsentlig betydelse för undersökningsverksamheten
i dess helhet hade detta emellertid icke, då behov av
att dit överflytta undersökningsfall från andra avdelningar icke kunde anses
föreligga.

I sitt utlåtande lämnade medicinalstyrelsen vidare en redogörelse för
undersökningsverksamheten inom fångvården under åren 1955—1959. Sty -

113

relsen uttalade därvid, att fångvårdens undersökningsorganisation tvivelsutan
vore alltför underdimensionerad för att kunna fullgöra sina uppgifter.
Såväl medicinalstyrelsen som fångvårdsstyrelsen hade med anledning darav
i sina yttranden över betänkandet SOU 1959: 20 framhållit behovet av ytterligare
läkartjänster för att kunna öka fångvårdens undersökningskapa citet.

... .

I anledning av vad medicinalstyrelsen salunda anfört infordrade jag nya
yttranden från de två överläkarna, därvid bl. a. borde angivas, huruvida en
avkortning av undersökningstidernas genomsnittliga längd något som
medicinalstyrelsen funnit vara möjligt — kunde vara att förvänta.

Överläkaren vid Psykiatriska sjukhusets rättspsykiatriska avdelning anförde
till en början följande.

Medicinalstyrelsen hade beräknat avdelningens kapacitet väsentligen efter
de olika läkarnas prestationsförmåga och syntes då ha förutsatt, att
dessa erhölle den assistans från socialassistenter och skrivbiträden, som enligt
stat skulle stå till avdelningens förfogande. Avdelningen hade emellertid
under de aktuella åren haft avsevärda vakanser i fråga om sadan personal.
Uppgiften om att belastningen på avdelningen endast toge i ansprak omkring
50 % av den beräknade kapaciteten kunde gälla endast under förutsättning
att samtliga tjänster på avdelningen varit bemannade med kompetenta
innehavare. Den kroniska personalbristen utgjorde en av de väsentligaste
orsakerna till den bristande kapaciteten.

Härefter lämnade överläkaren en längre redogörelse för avdelningens aktuella
lokalsvårigheter i samband med ombyggnader inom sjukhuset, vilka
vid mitten av år 1960 lett till att större delen av avdelningens personal placerats
i provisoriska lokaler i tre olika våningar inom sjukhuset, medan
överläkaren och två andra befattningshavare hade inrymts i tillfälligt disponerade
lokaler utanför sjukhuset.

Avslutningsvis anförde överläkaren följande.

Om man toge hänsyn till samtliga inverkande faktorer, saknades tillräcklig
grund för uttalandet, att avdelningens kapacitet icke tagits i ansprak till
mera än omkring 50 %. Med hänsyn till de rådande besvärliga loKaltorhailandena
och därav föranledda mycket försvårade arbetsvillkor torde det
knappast vara realistiskt att räkna med möjligheten av en väsentlig avkortning
av undersökningstidernas genomsnittliga längd.

Överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen vid S:t Lars sjukhus anförde
följande.

Tjänsten som förste läkare torde ej komma att under överskådlig till
framåt vara besatt med ordinarie innehavare utan uppehållas av läkaren i
lönegrad A 23. Det vore ej möjligt att erhålla kompetent vikarie tor sistnämnde
läkare. Dittills hade en vikarie tjänstgjort i tre veckor och en annan
i en vecka. Överläkarens tid upptoges därför i stor utsträckning av att
ge instruktioner åt vikarier med motsvarande minskning i antalet av honom
själv avgivna utlåtanden. Såsom förhållandena för närvarande vore pa av -

114

delningen syntes det föga troligt, att avdelningens prestationer i fråga om
antalet avgivna utlåtanden kunde ökas.

Sedan jag härefter begärt medicinalstyrelsens utlåtande i anledning av
innehållet i det av överläkaren vid Psykiatriska sjukhuset senast avgivna
yttrandet, anförde medicinalstyrelsen följande.

. ■^''ran sjukhusets rättspsykiatriska avdelning, som beräknades ha en kapacitet
av omkring 200 utlåtanden per år, begärdes från domstolarna omkring
100 sinnesundersökningar årligen. Det framstode sålunda som ostridigt, att
kapaciteten icke utnyttjats till mera än omkring 50 %, varför man skulle
Runna förvänta sig kortare undersökningstider. Medan personalstaten för
avdelningen utgjorde i stort sett en tredjedel av sinnessjuk vårdens rättspsyr’ia
a S] organisation, hade avdelningen de senaste åren avgivit omkring en
fj amedel av samtliga utlåtanden. Även ganska avsevärda luckor i fråga om
den icke-medicmska personalen torde ej kunna göras ansvariga för avdelningens
eftersläpning, särskilt som enligt styrelsens mening de enskilda medlemmarna
av dessa personalgrupper under ett år inom sina verksamhetsområden
borde medhinna avsevärt flera fall än det 40-tal, som en självständigt
arbetande läkare ansåges böra kunna slutföra. Ett fullständigt genomiorande
av teamprincipen skulle icke giva tillräckliga arbetsuppgifter för
(ten icke-medicmska personalen. Styrelsen ansåge sig sakna anledning frångå
små uttalanden i det tidigare remissvaret beträffande resultaten av avdelningens
verksamhet. I fråga om lokalerna för avdelningen hade styrelsen
inlett undersökning av möjligheten att provisoriskt förlägga avdelningen till
lokaler mom annat sjukhus.

Med anledning av de i ärendet förekommande uppgifterna angående en
betydande ökning av antalet intyg jämlikt 4 § lagen om personundersökning
i brottmål fann jag erforderligt att erhålla närmare upplysningar angående
antalet sådana intyg. Jag lät därför från Stockholms rådhusrätt, samtliga
domsagor i Stockholm, Solna domsaga, Svea hovrätt och nedre justitierevisionen
infordra uppgift angående det antal sådana intyg, för vilka arvode
under ar 1960 utbetalats till läkare vid rättsDSvkiatriska avdelningen vid
Psykiatriska sjukhuset samt sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten
å Långholmen. Undersökningen omfattade icke samtliga fall. Sådana läkare,
som avgivit endast enstaka intyg, utelämnades och vidare omfattade undersökningen
vid Stockholms rådhusrätt endast sådana avdelningar, där
ifrågavarande slag av läkarintyg förekommit i någon nämnvärd grad.
Totala antalet intyg, som undersökningen omfattade, uppgick till 549,
varav 4 begärts av nedre justitierevisionen och 7 av Svea hovrätt, medan
återstoden begärts av domstolar i första instans. Stockholms rådhusrätt
intog där en dominerande ställning med 474 intyg. Av läkarna vid Psykiatriska
sjukhuset utfärdades sammanlagt 170 intyg, varav 107 av en förste
läkare och 16 av överläkaren. Läkarna å Långholmen avgåvo 379 intyg. Av
dessa utfärdades 151 av en läkare i lönegrad A 23, 97 av en annan sådan
läkare och 75 av en förste läkare.

115

Såsom framgår av det inledningsvis åberopade statistiska materialet förekommer
det endast undantagsvis att sinnesundersökning kan slutföras inom
den i sinnessjuklagen angivna sexveckorstiden. I ett stort antal fall ha undersökningstiderna
varit betydligt mycket längre. Förlängningen drabbar
icke blott undersökningspersoner å fri fot utan även häktade. Salunda har
enligt vad den närmare utredningen härstädes givit vid handen undersökningstiden
varit sex veckor eller mindre i endast cirka 8 procent av de 598
fall _ varav 330 häktade och 268 icke häktade — vilka under de första åtta
månaderna år 1960 av läkarna anmälts till medicinalstyrelsen. I övrigt har
sinnesundersökningen i de avsedda fallen tagit i ansprak mera än tre månader
för 162 häktade och 161 icke häktade, mera än fyra månader för 69
häktade och 121 icke häktade, mera än fem månader för 24 häktade och
79 icke häktade, mera än sex månader för 6 häktade och 43 icke häktade
samt mera än sju månader för 1 häktad — det ovan angivna fallet rörande
den utländske medborgaren L. — och 17 icke häktade. Av de sistnämnda
17 personerna ha 7 fått vänta mera än åtta månader och 2 mellan nio och
tio månader på undersökningens slutförande.

De avsevärda dröjsmål, som sedan många år känneteckna verksamheten
inom sinnesundersökningsväsendet, äro från skilda synpunkter förkastliga
och oförenliga med elementära rättssäkerhetskrav. Framför allt gäller detta
givetvis de fall där undersökningspersonen är häktad. Varje dröjsmål med
undersökningen, som beror allenast på överbelastning inom undersökningsorganisationen,
medför ett frihetsberövande, som framstår såsom otillbörligt.
För de häktade, vilkas sinnestillstånd icke sällan är labilt, medför den långa
väntan på undersökningens färdigställande oftast ett allvarligt lidande, som
icke beror enbart på själva frihetsberövandet utan även pa ovissheten om
längden av undersökningstiden samt om utgången av undersökningen och
domstolens ställningstagande i målet. Enligt uppgift från läkarhåll uppkomma
hos en del av dessa häktade depressiva eller paranoida tillstånd,
som kräva behandling, varigenom läkarnas arbetsbörda ökas. Även för icke
häktade kan dröjsmål med undersökningen medföra psykiska påfrestningar,
vilka lätt kunna leda till nya brott. Det är vidare för den allmänna laglydnaden
av betydelse att domen följer snarast möjligt efter brottet, varigenom
även själva utredningen vid domstolen underlättas.

I de fall, där häktad efter genomgången sinnesundersökning dömes till
straffarbete eller fängelse, torde avräkning visserligen i regel göras för häktningstid
motsvarande undersökningstiden. I den mån så sker erhåller den
dömde kompensation för den tid som gått förlorad genom dröjsmålet med
sinnesundersökningen. Den verkställighet, som anses fullgjord genom att
häktningstid avräknas, har emellertid skett under förhållanden, som icke
motsvara den lagfästa ordningen för straffverkställighet. Erhåller den undersökte
villkorlig dom, kan han sägas i praktiken ha fått avtjäna ett straff,
som han enligt den senare meddelade domen icke skolat undergå. Det är

116

vidare och framför allt i högsta grad betänkligt och stötande, att — såsom
utredningen i ärendet härstädes visar — fall kunna förekomma, där den
häktade till följd av undersökningsväsendets bristande kapacitet nödgats
för sinnesundersökningens genomförande vara berövad friheten så länge att
han, när hans mål slutligen avgöres av domstolen, icke kan få full avräkning
ens för den tid med vilken undersökningen överskridit de i sinnessjuklagen
såsom normalt maximum angivna sex veckorna.

Under loppet av mindre än ett ar har det enligt vad som angivits i det
föregående förekommit tre gånger, att personer, vilka varit häktade — den
ene cirka IOV2 månad, varav nära 8 månader åtgått för sinnesundersökning,
och den andra cirka 6Y2 manad, därav nära 6 månader för sinnesundersökning,
samt den tredje drygt 7 månader, varav nära 5 månader för
sinnesundersökning — sedermera vid målens avgörande dömts, de två förstnämnda
genom domar, som vunnit laga kraft, till vardera 4 månaders straffarbete
och den tredje genom dom, som överklagats av åklagaren och ännu är
beroende pa hovrättens prövning, till 30 dagsböter. Vid den av mig verkställda
granskningen av akterna i de tre målen har jag icke funnit, att domstolarna
vid sin befattning med målen gjort sig skyldiga till fel eller försummelse
i hithörande hänseenden. Ej heller ha omständigheterna beträffande
ifrågavarande mål varit sådana, att fel eller försummelse kan anses ligga vederbörande
undersökningsläkare eller annan befattningshavare till last. Ur
rättssäkerhetssynpunkt är det emellertid ytterst betänkligt att situationen
inom sinnesundersökningsväsendet blivit sådan, att icke mindre än tre dylika
fall kunnat inträffa under en så kort tid. Om icke undersökningsväsendets
kapacitet snabbt ökas, måste man räkna med att flera sådana kalamiteter
komma att inträffa.

Mot bakgrunden av det anförda framstar det såsom ett rättssäkerhetskrav
av allra största vikt att missförhållandena på detta område snarast
möjligt avhjälpas och att erforderliga åtgärder vidtagas för att förhindra
uppkomsten av liknande situationer i framtiden. I själva verket har sedan
över 20 ar tillbaka sa gott som ständigt förelegat en mer eller mindre utpräglad
krissituation på detta område (jfr SOU 1942: 59 s. 127 o. ff., JO:s
ämb.ber. 1948 s. 126 o. ff. och 162 o. ff., 1949 s. 201 o. ff. och 1952 s. 246
o. ff., SOU 1950: 24 s. 10 0. ff., 1953: 21 s. 12 o. f. och 1959: 20, bl. a. tabellen
å s. 45). De åtgärder, som tid efter annan vidtagits i syfte att avhjälpa
dessa missförhållanden, ha tillfälligt medfört viss lättnad men icke varit
tillräckliga för att åstadkomma en genomgripande förbättring på längre
sikt. Under de senaste aren synes tvärtom en ytterligare förlängning av undersökningstiderna
ha inträtt beträffande såväl häktade som övriga undersökningspersoner.
Detta synes icke ha berott på någon ökning av antalet
nya undersökningsfall, vilket alltsedan år 1957 med små variationer hållit
sig något under 1 000 årligen. Eftersläpningen har otvivelaktigt sin yttersta
grund i brister i undersökningsväsendets organisation. Det har varit besvär -

117

ligt att inom organisationens ram rekrytera och varaktigt behålla personal
av olika kategorier, särskilt läkare, samt att skaffa vikarier under personalens
ledigheter. I detta sammanhang vill jag särskilt hänvisa till vad som
framkommit genom utredningen rörande undersökningsverksamheten vid
Psykiatriska sjukhuset och S:t Lars sjukhus. Jag saknar emellertid här anledning
att närmare ingå på de förhållanden som i olika hänseenden varit
bidragande orsaker till det nuvarande krisläget, eftersom frågan om det
rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation och därmed sammanhängande
förhållanden för närvarande är föremål för överväganden
inom justitiedepartementet på grundval av en överarbetning av 1959 års
sakkunnigbetänkande i ämnet.

Även om det inom justitiedepartementet pågående arbetet med en revision
av sinnesundersökningsväsendet helt visst kan förväntas inom en snar
framtid leda till beslut om en effektivare organisation på hithörande område,
måste man nog räkna med att några egentliga återverkningar därav i
form av väsentligt kortare väntetider icke komma att visa sig, förrän den
nya organisationen varit i verksamhet någon tid. De nuvarande allvarliga
missförhållandena synas därför påkalla, att man överväger om det icke är
möjligt att — vid sidan av en omorganisation av undersökningsväsendet —
vidtaga provisoriska åtgärder för att astadkomma en snabb minskning av
de nuvarande långa väntetiderna.

Under senare år har en icke ringa del av antalet sinnesundersökningar —
framför allt beträffande häktade — utförts av läkare som ej äro anställda
inom undersökningsorganisationen. Antalet utlåtanden avgivna av sådana
läkare beträffande häktade var år 1958 178, år 1960 216 och under januari

_september 1961 120. Dessa antal motsvara för år 1960 40,7 procent och

för de angivna månaderna år 1961 32,6 procent av hela antalet utlåtanden,
som under samma tider avgåvos från fångvårdens undersökningsstationer.
Motsvarande antal i fråga om icke häktade var år 1958 50, år 1960 35
(8,5 %) och angivna tid år 1961 27 (9,1 %). — De här lämnade sifferuppgifterna
ha vad avser år 1958 hämtats från SOU 1959: 20 s. 43 och i övrigt
sammanställts från medicinalstyrelsens månadsöversikter.

De utanför undersökningsorganisationen stående läkarnas arbetsinsatser
ha under de gångna åren varit av väsentlig betydelse för undersökningsverksamheten.
Utan bistånd från dessa läkare skulle läget vara betydligt
mer elakartat än som är fallet.

I remissyttrande till Eders Kungl. Maj:t den 28 mars 1961 över en inom
justitiedepartementet utarbetad promemoria angaende den rättspsykiatriska
organisationen har medicinalstyrelsen anfört bl. a., att tillgängen till utomstående
läkare med rättspsykiatrisk erfarenhet, lämpliga att förordnas att
verkställa sinnesundersökningar, vore eller kunde väntas bli god under de
närmaste åren inom större delen av landet samt att antalet utlåtanden av

118

dylika utomstående läkare kunde komma att ligga mellan 300 och 400 om
året.

Genom att utnyttja dessa utomstående läkare för sinnesundersökningar i
större utsträckning än för närvarande är fallet, skulle man kunna öka produktionen
av utlåtanden ganska väsentligt. I den nu rådande krissituationen
är det synnerligen angeläget att i största möjliga grad tillvarataga den
förefintliga reserven av psykiatrer för nedbringande av undersökningsväsendets
arbetsbalans, framför allt beträffande de häktade. En dylik medverkan
från läkare, som icke äro anställda vid undersökningsväsendet, måste grundas
på frivilligt åtagande. Enligt vad som uppgivits anses emellertid det
arvode om 600 kronor, som för närvarande utgår för varje sådan sinnesundersökning,
vara alltför lågt för att stimulera de berörda läkarna till att
åtaga sig dylika uppdrag i den omfattning, som skulle vara möjlig. Det synes
vara i hög grad önskvärt att frågan om en höjning av arvodet ofördröjligen
upptages till prövning. Detta synes vara desto mera angeläget, som
antalet undersökningar genom utomstående läkare i år företer en icke obetydlig
minskning i förhållande till vad som varit fallet under de närmast
föregående åren. Det skulle vara katastrofalt om denna utveckling skulle
fortsätta.

Även om produktionen av utlåtanden ökas genom en intensifierad verksamhet
av utomstående läkare, är det icke sannolikt att detta skulle vara
tillräckligt för en radikal förbättring av det rådande nödläget. Det synes
därför nödvändigt att pröva även andra utvägar.

En sådan utväg, nämligen viss avkortning av sinnesundersökningarna,
har berörts av överläkaren vid rättspsykiatriska kliniken å Långholmen,
professorn Gösta Rylander, i en skrivelse den 1 september 1961 till fångvårdsstyrelsen.
Rylander har därvid anfört, att han, med hänsyn till de
stora intressen av rättslig, humanitär och medicinsk art som stode på spel,
nyligen föreskrivit vissa förenklingar beträffande undersökningsverksamheten
vid kliniken i de fall som icke vore speciellt komplicerade. Sålunda
skulle de sociala utredningarna samt de medicinska och kriminologiska analyserna
avkortas. Vidare skulle försök att ställa kriminella och sociala prognoser
i regel utelämnas. Reduceringen måste — enligt vad Rylander vidare
framhållit — även träffa redovisningen av primärmaterialet, d. v. s. de iakttagelser
som låge till grund för slutsatserna i utlåtandet, hur betänkligt det
än kunde synas att möjligheten för domstolen att pröva dessas berättigande
därigenom avsevärt försvårades. Rylander underströk, att fråga vore om en
temporär åtgärd, som företagits för att avhjälpa ett svårt nödläge och som
skett i avvaktan på att det mångåriga utredningsarbetet på området resulterade
i förslag till riksdagen om en förbättrad rättspsykiatrisk organisation.

Fångvårdsstyrelsen har i sin tur med rundskrivelse den 18 september
1961 överlämnat Rylanders skrivelse till överläkarna vid fångvårdens öv -

119

riga psykiatriska avdelningar med rekommendation att överväga om icke
motsvarande åtgärder borde vidtagas även av dem. I skrivelse den 29 i
samma månad har styrelsen därefter underrättat Eders Kungl. Maj:t om
vad sålunda förekommit.

Såsom Rylander framhållit är det betänkligt att begränsa redovisningen
av undersökningsmaterialet på sådant sätt, att domstolens prövning av
hållbarheten i läkarens slutsatser försvåras. Det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
befinner sig emellertid i ett utomordentligt allvarligt krisläge
med alltjämt ökande arbetsbalanser och det är ett rättssäkerhetskrav
av första ordningen att undersökningstiderna väsentligen nedbringas. Med
hänsyn härtill måste den av Rylander skisserade nödlösningen, vilken kan
bidraga till en sanering av förhållandena, även enligt min mening godtagas
såsom försvarlig, dock icke längre än till dess arbetsbalansen kunnat nedbringas
till normal nivå.

Efter vad som framkommit vid den härstädes företagna utredningen rörande
undersökningsverksamheten å de rättspsykiatriska avdelningarna vid
Psykiatriska sjukhuset och vid S:t Lars sjukhus är jag benägen att i likhet
med medicinalstyrelsen anse, att de av vederbörande överläkare anförda
förhållandena icke helt kunna förklara orsakerna till att inom dessa två
avdelningar färdigställts ett väsentligt mindre antal undersökningsutlåtanden
än som svarar mot det genomsnittliga arbetsresultatet vid sinnessjukvårdens
övriga undersökningsstationer. Genom utredningen kan emellertid
icke anses styrkt att det mindre goda arbetsresultatet vid berörda två avdelningar
beror på försummelse från någon befattningshavares sida.

Med hänsyn till vad som i ärendet blivit upplyst om arbetsförhållandena
på den rättspsykiatriska avdelningen vid Psykiatriska sjukhuset framstår
det såsom nödvändigt att avdelningens lokalfråga snarast får en tillfredsställande
lösning. Vidare är det i hög grad angeläget att avdelningen får tillräcklig
biträdespersonal. Bristen på sådan personal synes ha medfört att
läkarna fått tillsätta dyrbar tid för okvalificerade arbetsuppgifter, vilket
måste ha menligt inverkat på själva undersökningsverksamheten.

Den utredning jag låtit verkställa utvisar, att vissa i den rättspsykiatriska
undersökningsorganisationen anställda läkare utfört i 4 § lagen om personundersökning
i brottmål avsedda läkarundersökningar i en omfattning, som
måste antagas ha minskat deras möjligheter att ägna sig åt den egentliga
tjänsteuppgiften, nämligen sinnesundersökningar enligt sinnessjuklagen. Behovet
av de s. k. § 4-undersökningarna är odiskutabelt; genom sådana undersökningar
torde sinnesundersökningar i betydande omfattning kunna
avvaras. Sådana § 4-undersökningar torde emellertid i större utsträckning
kunna utföras av läkare som icke äro anställda vid undersökningsstationerna.
Om så sker, torde de till undersökningsstationerna knutna läkarnas
möjligheter att verkställa undersökningar enligt sinnessjuklagen öka. Med

120

hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst synes det därför finnas anledning
överväga, om man icke bör i rådande krisläge åtminstone tillfälligt närmare
reglera de vid undersökningsväsendet tjänstgörande läkarnas rätt att på
tjänstetid verkställa § 4-undersökningar. I samband härmed torde även behovet
av regler i fråga om annan privat verksamhet från läkarnas sida böra
övervägas. Vid utfärdande av bestämmelser i angivna hänseenden synes
vederbörlig hänsyn böra tagas till det förhållandet, att svårigheten att tillfredsställande
rekrytera läkare till sinnesundersökningsväsendet delvis torde
sammanhänga med att dessa läkare ha väsentligt mindre möjligheter till
extrainkomster än andra läkare. Reglerna böra därför icke erhålla en utformning
som inkräktar på läkarnas sammanlagda inkomstmöjligheter.

Med hänsyn till att vad som framkommit vid de härstädes verkställda
undersökningarna synes vara av intresse vid det pågående arbetet med en
reform av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet får jag med stöd av
den befogenhet instruktionen för riksdagens ombudsmän lämnar mig härmed
för Eders Kungl. Maj:t framlägga här berörda förhållanden och synpunkter
för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

2. Framställning om införande av bestämmelser om förbud mot
utmätning av flitpengar vilka tillerkänts person som intagits
å vårdanstalt för alkoholmissbrukare

Den 10 juli 1961 avlät jag följande framställning till Konungen.

Av handlingarna i ett av skärsliparen G. T. härstädes anhängiggjort ärende
inhämtas följande.

Den 19 oktober 1960 tvångsintogs T. å statens vårdanstalt å Svartsjö för
alkoholmissbrukare. Genom anstaltens försorg inställdes T. den 19 januari
1961 inför Ångermanlands mellersta domsagas häradsrätt för huvudförhandling
angaende ett mot honom väckt åtal. Genom dom samma den 19
januari dömde häradsrätten T. att undergå straffarbete ett år två månader
för olika förmögenhetsbrott samt ålade honom att till generalpoststyrelsen
utgiva skadestånd med visst belopp m. m. I domen förordnades att T. skulle
i häkte avbida att domen vann laga kraft. Samma dag införpassades T. såsom
häktad till fångvårdsanstalten i Härnösand. I samband därmed överfördes
från Svartsjöanstalten till fångvårdsanstalten ett belopp å 175 kronor,
utgörande dels T:s å vårdanstalten innestående egna medel, som han
medfört till anstalten, och dels av honom där intjänade flitpengar. På fångvårdsanstalten
insattes beloppet å T:s konto såsom egna medel.

Sedan generalpoststyrelsen hos stadsfogden i Härnösand anhållit om verkställighet
av domen i vad avsåg T. ålagd skadeståndsskyldighet samt till

121

utmätning anvisat »på T:s konto vid anstalten innestående egna medel,
113 kronor 68 öre», inställde sig stadsfogden Nils Frisendahl den 27 februari
1961 å fångv&rdsanstalten och utmätte vad som da återstod av det från
vårdanstalten överförda beloppet eller 105 kronor.

T. anförde besvär över utmätningen under påstående att det utmätta beloppet
var att jämställa med arbetsförtjänst på fångvårdsanstalt och därför
utmätningsfritt. I utslag den 15 mars 1961 fann överexekutor i Härnösand,
att de utmätta medlen icke voro sådana arbetspremiemedel, som jämlikt
72 § straffverkställighetslagen icke kunde utmätas, och att något laga hinder
i övrigt mot utmätningen icke åberopats, samt lämnade därför 1 :s besvär
utan bifall. Utslaget vann laga kraft.

I en den 30 mars 1961 hit inkommen skrift anhöll T. att JO måtte undersöka
saken, enär T. ansåg det orimligt att de pengar T. förtjänat pa vårdanstalten
skulle kunna tagas i mät för en honom åvilande skuld. T. tilläde,
att hans situation vid frigivningen blivit försvårad genom utmätningen och
att det icke lönade sig att arbeta på anstalterna, om de få slantar man förtjänade
kunde utmätas.

I anledning av klagomålen inkom socialstyrelsen med infordrat utlåtande,
varjämte jag telefonledes inhämtade upplysningar från direktören för
vårdanstalten å Svartsjö N. T. Engström. Jag har i ärendet ävenledes tagit
del av överexekutors i Härnösand handlingar i saken.

Såvitt i ärendet upplysts utgjordes det i mät tagna beloppet till en del av
medel, som T. medfört vid intagningen å vårdanstalten eller därefter erhållit
från annat håll än från anstalten och som för hans räkning innestått i
vårdanstaltens kassa. Något laga hinder att för gäldande av T:s skuld utmäta
sådana tillgångar förelåg uppenbarligen icke.

I den mån det utmätta beloppet utgjordes av flitpengar, som T. intjänat
under vistelsen på Svartsjöanstalten, har T. gjort gällande att medlen vore
att jämställa med sådana arbetspremiemedel som avses med stadgandet i
72 § straffverkställighetslagen. Enligt detta stadgande må arbetspremiemedel
som gottskrivits intagen eller avsatts för hans räkning ej tagas i mät
för hans gäld. Detta utmätningsförbud avser dock uppenbarligen endast
medel som intagen erhållit för arbete inom fångvårdsanstalt och kan därför
ej åberopas såsom hinder för utmätning av flitpengar, som intjänats å vårdanstalt
för alkoholmissbrukare.

Före den 1 december 1956 gällde — enligt föreskrifter i 30 § stadgan den
23 december 1920 för statens tvångsarbetsanstalter och i samband med dem
anordnade alkoholistanstalter, 37 § stadgan den 22 juni 1932 för statens
alkoholistanstalt å Venngam samt 23 § i de genom Eders Kungl. Maj:ts
brev den 23 december 1932 och den 11 december 1942 fastställda allmänna

122

föreskrifterna rörande erkända alkoholistanstalter — att intagens flitpengar
»må, så länge de i anstaltens kassa innestå, ej för någon hans gäld i mät
tagas».

I samband med nykterhetsvårdslagens införande ersattes dessa stadgor
och allmänna föreskrifter av Eders Kungl. Majrts stadga den 23 november
1956 för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare (SFS 551/1956),
vilken trädde i kraft den 1 december samma år. I den nya stadgan infördes
icke någon bestämmelse som motsvarade de äldre föreskrifterna om utmätningsfrihet
för flitpengar.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande uppgivit att bestämmelse om utmätningsfrihet
för flitpengar bibehållits i det av styrelsen den 15 april 1955 avgivna
förslaget till ny anstaltsstadga. Anledningen till att bestämmelsen ej
upptagits i den av Eders Kungl. Maj:t den 23 november 1956 utfärdade nya
stadgan vore enligt socialstyrelsen, att det ansetts tveksamt om en sådan
föreskrift kunde utfärdas av Eders Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande.

Av det sagda torde följa att utmätningsfrihet för flitpengar, som intjänats
av den som är intagen å alkoholistanstalt, icke föreligger ens medan ersättningarna
innestå för den intagnes räkning i anstaltens kassa.

Frisendahl var alltså oförhindrad att vid utmätningsförrättningen taga
T:s å Svartsjöanstalten intjänade flitpengar i mät. Klagomålen kunna därför
icke föranleda något ingripande mot Frisendahl eller överexekutor.

Emellertid synes det mig otillfredsställande och inkonsekvent att flitpengar
och liknande ersättningar, som intjänats av intagna å vårdanstalt
för alkoholmissbrukare, icke äro fredade från utmätning medan arbetspremiemedel,
som gottskrivits å fångvårdsanstalt intagen eller avsatts för hans
räkning enligt stadgande i straffverkställighetslagen, icke få tagas i mät för
hans gäld. Någon egentlig anledning att i detta hänseende göra åtskillnad
mellan arbetspremiemedel och flitpengar synes icke föreligga.

Det är att märka att flitpengar äro avsedda att utgöra uppmuntran och
belöning för flit och välförhållande. I 1946 års alkoholistvårdsutrednings
betänkande (SOU 1948: 23) med förslag till lag om nykterhetsvård m. m.
uttalades (s. 144) att viss del av intjänta flitpengar borde sparas för att
ställas till den intagnes förfogande vid hans avgång från vårdhemmet eller
sändas till anhöriga för dessas underhåll. Av besparade medel borde också
den intagne betala sina resor vid tillfälliga permissioner.

Om utmätningar av flitpengar ofta förekomme — det är att märka att de
intagna utgöra ett klientel, vars ekonomiska förhållanden på grund av alkoholmissbruk
i allmänhet torde vara dåliga — skulle detta helt visst kunna
påverka arbetsfliten. Framför allt skulle utmätningar av flitpengar medföra,
att medel icke skulle finnas disponibla för tillfälliga permissioner och
vid den intagnes avgång. Socialstyrelsen har i sitt utlåtande anfört att det
med hänsyn till eftervården visat sig synnerligen olyckligt att det varit
möjligt att utmäta de flitpengar, som en intagen sparat för sina behov un -

123

der den första tiden efter anstaltsvistelsen. Styrelsen förordade därför att
43 § nykterhetsvårdslagen kompletterades med en bestämmelse liknande
den som gällde inom fångvården.

Det bör i detta sammanhang beaktas att det inom sociallagstiftningen i
många fall stadgats utmätningsförbud rörande olika slag av understöd och
andra sociala bidrag, exempelvis beträffande mödrahjälp, moderskapspenning
och fordran å sjukhjälp, som innestår hos allmän sjukkassa.

Visserligen kan det tänkas, att bestämmelserna i 65 § utsökningslagen
ibland kunna utgöra skydd mot utmätning av flitpengar, men detta torde
icke vara förhållandet i samtliga fall.

Av anförda skäl synes det mig påkallat att i nykterhetsvårdslagen införes
bestämmelse om förbud mot utmätning av flitpengar eller liknande ersättningar
till intagna å vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

124

D. Anteckningar rörande iakttagelser
vid inspektioner in. m.1)

DOMSTOLSVÄSENDET

1. Tystnadsplikt, som är föreskriven i nykterhetsvårdslag en, barnavårdslagen
och socialhjälpslagen, innebär icke hinder för vittnesförhör
inför domstol med de personer, för vilka tystnadsplikten gäller

Vid inspektion av en rådhusrätt fästes min uppmärksamhet på frågan,
huruvida ledamot av eller befattningshavare vid nykterhetsnämnd kunde
höras som vittne angående förhållanden, om vilka han fått kännedom genom
sitt arbete hos nykterhetsnämnden. Frågan hade varit aktuell i ett vid
rådhusrätten handlagt mål om äktenskapsskillnad m. m. Om detta mål må
upplysas följande.

Hustrun yrkade — under påstående att mannen vore svårt hemfallen åt
missbruk av alkohol samt under de senaste fyra åren vid upprepade tillfällen
misshandlat henne — äktenskapsskillnad jämlikt 11 kap. 12 § eller
11 kap. 10 § GB. I andra hand yrkade hon hemskillnad jämlikt 11 kap. 2 §
andra stycket GB. Mannen bestred yrkandet om äktenskapsskillnad men
medgav hemskillnad. Som bevisning åberopade hustrun bl. a. vittnesförhör
med en inspektör vid nykterhetsnämnden i staden för att styrka att mannen
sedan många år vore höggradigt hemfallen åt alkoholmissbruk.

Inspektören ställde sig vid huvudförhandlingen tveksam till frågan huruvida
icke hans tystnadsplikt enligt nykterhetsvårdslagen utgjorde hinder för
vittnesmålet. I ett vid förhandlingen meddelat beslut fann rådhusrätten att,
enär inspektören jämlikt 64 § andra stycket nykterhetsvårdslagen hade att
på grund av sin ställning som nykterhetsvårdsinspektör iakttaga tystnad
i de hänseenden, som vittnesförhöret skulle avse, han enligt 36 kap. 5 §
första stycket RB icke kunde höras såsom vittne.

I dom den 23 november 1959 ogillade rådhusrätten yrkandet om äktenskapsskillnad
samt dömde till hemskillnad mellan makarna. Rådhusrätten
förklarade bl. a., att mannen otvivelaktigt vore hemfallen åt alkoholmissbruk
men att i målet ej visats föreligga sådana synnerliga skäl som skulle
föranleda, att hustrun på grund av nu angivna förhållande skulle äga rätt
till äktenskapsskillnad.

Med anledning av fallet i fråga anförde jag följande.

I 36 kap. 5 § första stycket RB stadgas, att ämbets- eller tjänsteman
m. fl. ej ma höras som vittne angaende något, varom han på grund av
denna sin ställning har att iakttaga tystnad. Huruvida och i vilken omfatt -

1 Ang. tidigare sammanställningar av iakttagelser vid inspektioner se ämb.ber. 1958 s. 142 o. f.
och 1960 s. 96 o. f.

125

ning tystnadsplikt föreligger bestämmes icke genom stadgande i RB utan
av de särskilda författningar, som reglera dessa personers ställning, eller de
regler eller normer, som eljest kunna anses gälla därom (se NJA II 1943
s. 467 och 469 samt Gärdes m.fl. kommentar till RB s. 498).

Beträffande tystnadsplikt inom nykterhets vården stadgas i 64 § andra
stycket lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvard, vdken bestämmelse är
likalydande med vad som tidigare gällde enligt 15 § andra stycket alkoholistlagen
av år 1931, att vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer,
som äro föremål för nämndens behandling, ej må yppas för obehöriga.
Vid framläggande av proposition med förslag till lagen om nykterhetvard
uttalade departementschefen (prop. nr 159/1954 s. 225 o. f.; återgivet även
i Klackenberg-Hjern: Lagen om nykterhetsvård, 3 uppl., s. 287 o. f.), att
stadgandet i 64 § andra stycket icke innebure att ledamot av nykterhetsnämnd
eller tjänsteman hos nykterhetsnämnd kunde undandraga sig att
såsom vittne inför domstol lämna av domstolen önskade upplysningar rörande
person, som tillhörde nämndens klientel. Departementschefen uttalade
vidare, att det för domstolen givetvis vore av det största intresse att
exempelvis i ett brottmål, där villkorlig dom kunde komma i fråga, eller i
ett civilmål, där vårdnaden om barn vore föremål för bedömande, erhålla
alla de uppgifter om en parts person, däribland hans skötsamhet i nykterhetsavseende,
som kunde inverka på målet. Det framhölls dock att intresset
av diskretion bäst torde främjas om domstolarna i stället för att halla vittnesförhör
med till nykterhetsnämnd knutna personer, inhämtade nämndens
yttrande rörande det förhållande, varom domstolen ville vinna upplysning.

I 64 § första stycket lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp finnes en
med föreskriften i nykterhetsvårdslagen i huvudsak överensstämmande regel.
Vidare finnes i 91 § första stycket barnavårdslagen den 29 april 1960
en något annorlunda formulerad bestämmelse om förbud för den som är
eller varit verksam inom samhällets barnavård att obehörigen yppa vad
han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden. Vid granskning
av förslaget till barnavårdslagen anförde lagrådet (prop. nr 10/1960 s. 445)
rörande 91 §, att lagrådet hade intet att invända mot den föreslagna tystnadsplikten
men ville erinra om att den icke uteslöte vittnesplikt.

De i de ovannämnda lagrummen upptagna stadgandena om tystnadsplikt
utgöra således icke hinder för vittnesförhör inför domstol med de personer,
som enligt stadgandena äro ålagda tystnadsplikt. Vid begäran att sådan
person skall höras som vittne åligger det emellertid domstolen att i vanlig
ordning (se RB 35: 7) pröva om det som part vill styrka med vittnesmålet
icke lämpligen kan styrkas på annat sätt, t. ex. genom införskaffande av
handlingar eller yttrande i saken från vederbörande nämnd. I de flesta fall
torde förordnande om införskaffande av dylik skriftlig bevisning vara att
föredraga. Såsom framhölls under förarbetena till nykterhetsvårdslagen
främjas härigenom intresset av diskretion. Detta sker bl. a. genom att dylik

126

bevisning, under förutsättningar som angivas i lagen den 10 juli 1947 om
inskränkning av offentligheten vid domstol, må förebringas inom stängda
dörrar även om handläggningen i övrigt är offentlig. Det må tilläggas, att
enligt 36 § andra stycket sekretesslagen domstolen äger förordna att handling,
som företetts vid förhandling inom stängda dörrar, icke må utlämnas.

I de fall, då det likväl anses erforderligt att såsom vittne höra en person,
som är ålagd tystnadsplikt, ankommer det på domstolen att vaka över att
förhöret, i den mån sekretessbelagda förhållanden därvid beröras, verkligen
kommer att avse sådant, som är av betydelse i målet (jfr ämb.ber. 1959 s.
90—92). I den män vittnet härvid hänför sig till innehållet i företedd sekretessbelagd
handling äga bestämmelserna i 1947 års lag om inskränkning av
offentligheten vid domstol tillämpning. Även eljest föreligga i äktenskapsoch
vårdnadsmål — varom i detta sammanhang främst torde vara fråga —
särskilda möjligheter till handläggning inom stängda dörrar (se GB 15: 6
och FB 20: 38).

Rådhusrätten har i yttrande i ärendet påpekat bl. a. att — även om förhandling
hölles inom stängda dörrar — sekretesskyddet vid domstol i hithörande
hänseende vore bristfälligt såtillvida att part stundom kunde vara
en sådan person, för vilken uppgifter borde hållas hemliga, t. ex. med hänsyn
till grunderna för stadgandet i 14 § andra stycket sekretesslagen. Med
anledning härav må till en början erinras, att part enligt allmänna processrättsliga
regler äger rätt att vid förhandling eller annan handläggning utan
inskränkning erhålla kännedom om alla omständigheter som åberopas till
bevis (se ämb.ber. 1961 s. 128 och där gjorda hänvisningar). Detta gäller
vare sig beviset innefattas i sekretessbelagda handlingar, vilka inkommit
från någon myndighet, eller utgöres av vittnesmål, som avgives av tjänsteman.
Angivna förhållande torde emellertid icke få leda till att av ena parten
uppgiven bevisning avvisas allenast på den grund att omständighet som
avses med beviset anses icke böra komma till andra partens kännedom.
Avgörande måste i stället vara huruvida beviset i fråga finnes vara av betydelse
för utredningen.

Vad angick rådhusrättens beslut att icke tillåta vittnesförhör i det aktuella
fallet hade rådhusrätten i sitt yttrande förklarat, att departementschefens
ovannämnda uttalande icke var känt för rådhusrätten, när den hade
att pröva frågan om nykterhetsvårdsinspektören finge höras som vittne i
målet; om rådhusrätten haft kännedom om uttalandet i fråga, skulle rådhusrätten
sannolikt ha ansett sig oförhindrad att höra honom som vittne.
Efter vad rådhusrätten sålunda anfört fann jag mig kunna låta bero vid
vad som förevarit.

127

2. Handläggningen av begäran om vitesföreläggande
enligt 217 § aktiebolagslagen

Enligt stadgande i 217 § aktiebolagslagen äger rätten, på talan av allmän
åklagare, genom vite tillhålla aktiebolags styrelseledamöter och verkställande
direktör att fullgöra dem åvilande skyldighet att insända vissa angivna
räkenskapshandlingar till registreringsmyndigheten.

Vid inspektionerna har jag uppmärksammat, att talan om dylikt vitesföreläggande
omväxlande upptagits sasom tvistemål, brottmål och domstolsärende.
I ett sådant fall, där ansökningen upptogs såsom ärende, kallades
den mot vilken talan riktades — här kallad A. — till inställelse viss dag
inför vederbörande häradsrätt. I kallelsen erinrades, att A:s utevaro ej utgjorde
hinder för ärendets prövning och avgörande. Å den utsatta dagen
kom varken åklagaren eller A. tillstädes. Genom beslut samma dag förelädes
A. av häradsrätten att vid vite av 300 kronor inom en månad från delfåendet
av beslutet insända de ifrågakomna räkenskapshandlingarna till
patentverket. Enligt meddelad fullföljdshänvisning skulle talan mot beslutet
fullföljas genom besvär. Beslutet meddelades av en t. f. tingsdomare såsom
ensamdomare.

I det vid inspektionen förda protokollet lät jag anteckna följande: I 20 §
Rp funnes regler om behandlingen av mal, vari a det allmännas vägnar fördes
talan som ej anginge allmänt åtal och ej heller tillvaratagande av kronans
eller annans enskilda rätt. Dessa regler torde vara att tillämpa å bl. a.
talan om vitesföreläggande jämlikt 217 § aktiebolagslagen (se NJA II 1947
s. 69 o. f.). Reglerna i 20 § Rp utginge från att mål av ovan angiven beskaffenhet
i princip skulle behandlas sasom indispositivt tvistemål (se NJA II
1947 s. 71 och Gärde m. fl.: Nya rättegångsbalken s. 897 o. f.), varvid dock
skulle gälla vissa i paragrafen angivna undantag, enligt vilka i några
hänseenden brottmålsregler skulle tillämpas. Dessa undantag innebure bl. a.
dels att i fråga om ordningen för målets fullföljd i högre rätt bestämmelserna
i RB angående allmänt åtal skulle äga motsvarande tillämpning och
dels att — i stället för vad i RB vore stadgat om föreläggande för part och
parts utevaro i tvistemål — skulle beträffande den, som förde talan a det
allmännas vägnar, gälla vad om åklagare vore föreskrivet. — I enlighet
med det sagda syntes i detta fall ansökningen om vitesföreläggande ha bort
upptagas såsom tvistemål och icke såsom domstolsärende. A. torde ha bort
kallas vid vite att komma tillstädes (se RB 42: 10 sista stycket sista punkten;
jfr för det fall att han ändock uteblivit RB 44: 6). Det kunde synas
tveksamt, huruvida häradsrätten bort — sasom skedde företaga malet
till avgörande, oaktat åklagaren icke var tillstädes, eller om häradsrätten
i stället bort inställa förhandlingen och utsätta ny sådan. Eftersom avgörandet
i princip torde böra ske efter huvudförhandling, syntes det sistnämnda
förfaringssättet vara det riktiga (jfr 20 § Rp och RB 46: 2 första styc -

128

ket 1.; se även NJA II 1947 s. 71). Slutligen vore att märka att — enär
fråga var om ett mål och icke ett domstolsärende — rättens avgörande borde
ha skett genom dom (se RB 17: 1 första punkten) med angivande att
talans fullföljande skulle ske genom vad enligt reglerna för brottmål (se 20 §
Rp), vilket innebar att vadeanmälan icke skulle äga rum.

3. Om förfarandet i hemskillnadsmål, när ena maken icke
inställt sig till medling

Vid inspektion av en häradsrätt uppmärksammade jag följande fall.

Till häradsrätten inkom den 10 februari 1959 en ansökan av en kvinna
om stämning å hennes man med yrkande om bl. a. hemskillnad. Såsom
grund för detta yrkande åberopades bl. a. att djup söndring rådde i äktenskapet.
Det upplystes i målet, att försök till medling företagits den 27
januari 1959, varvid emellertid endast hustrun var närvarande.

Vid första inställelse inför häradsrätten bestred mannen yrkandet om
hemskillnad.

I målet inkom sedermera en ansökan, i vilken makarna gemensamt anhöllo
om dom å hemskillnad. Såsom grund härför anfördes i ansökningen,
att makarna funne sig på grund av djup och varaktig söndring icke längre
kunna fortsätta sammanlevnaden.

Genom dom den 10 april 1959 dömde häradsrätten jämlikt 11 kap. 2 §
andra stycket GB till hemskillnad mellan makarna. Härvid åberopades vad
makarna anfört i ansökningen.

Efter det häradsrätten avgivit infordrat yttrande anförde jag vid ärendets
avgörande följande.

En av äkta makar gemensamt gjord ansökan om hemskillnad kan icke
upptagas till prövning av domstol, med mindre bevis om verkställd medling
mellan makarna företetts. Äro makar ense om hemskillnad och har medling
företagits, erfordras i hemskillnadsmål icke någon bevisning till styrkande
av söndringen i äktenskapet. Makarnas uppgift om att djup och varaktig
söndring föreligger mellan dem tages för god; rätten äger icke ingå i någon
provning, huruvida uppgiften är riktig. Har däremot endast försök till medling
gjorts* gälla RB:s allmänna bestämmelser att domstolen i indispositiva
tvistemål har att sörja för fullständig utredning samt att med hänsyn
till omständigheterna pröva, vilken verkan ett erkännande må äga som
bevis (jfr 1949 års ämb.ber. s. 176 o. f.).

I förevarande mål hade medling mellan makarna ej ägt rum; mannen
hade underlåtit att på kallelse infinna sig till medling. Häradsrätten hade
därför haft att tillse att erforderlig utredning om söndringen mellan makarna
förebragtes i målet.

Såvitt handlingarna utvisa förekom endast följande utredning i detta
avseende: I stämningsansökningen uppgav hustrun, att djup söndring rådde
och att hon på grund därav nödgats avflytta från det gemensamma hemmet.
Vid första inställelsen, vid vilken hustrun icke var personligen när -

129

varande, bestred mannen yrkandet om hemskillnad under påstående att det
visserligen stundom förekom slitningar i äktenskapet men icke i större utsträckning
än i andra äktenskap. Han uppgav sig vidare »tycka om» hustrun.
Hustruns ombud upplyste, att hustrun icke inställt sig vid häradsrätten
bl. a. emedan hon icke vågade träffa mannen. I den gemensamma ansökningen
förklarade därefter båda makarna att de funno sig pa grund av
djup och varaktig söndring icke längre kunna fortsätta sammanlevnaden.

Mannens underlåtenhet att inställa sig till medlingen kan icke — såsom
häradsrätten hävdat — i och för sig anses såsom bevis för att djup och varaktig
söndring uppstått mellan makarna. Utevaron kan nämligen ha berott
på helt andra förhållanden.

Den utredning, som förelåg rörande söndringen, utgjordes således av —
förutom den omständigheten att hustrun flyttat från hemmet — enbart
hennes i stämningsansökningen gjorda påstående om söndring jämte makarnas
uppgift härom i den gemensamma ansökningen. Denna utredning
kan enligt gällande lag — särskilt med hänsyn till att mannen vid första
inställelsen bestred att söndring förelåg — knappast anses ha varit till
fyllest.

Såsom gällande bestämmelser i förevarande hänseende utformats borde
makarnas påståenden om söndring ha bestyrkts av annan bevisning. En
annan sak är att man kan ifrågasätta, om det är ändamålsenligt att kräva
särskild bevisning i ett fall sådant som det förevarande. Frågan härom torde
emellertid komma att beaktas i samband med revision av GB.

Häradsrätten hade enligt min uppfattning, i stället för att avgöra målet
på föreliggande utredning, bort utsätta målet till ny muntlig förhandling för
förebringande av erforderlig utredning om söndringen mellan makarna.
Häradsrätten hade vidare haft möjlighet att — för att bespara parterna
kostnaderna för en ny inställelse — meddela uppskov i målet i syfte att
bereda dem tillfälle till medling. Hade därefter bevis om verkställd medling
ingivits, hade rätten kunnat döma till hemskillnad jämlikt 11 kap. 1 §
GB utan ytterligare utredning om söndringen.

4. Fråga i vad mån 13 § lagen om fri rättegång kan bli tillämplig
i fråga om arvode till offentlig försvarare, när den
tilltalade frikänts

Vid inspektion av en häradsrätt uppmärksammade jag följande fall.

I mål mellan åklagare och en köpman M. om ansvar för rattfylleri och
vårdslöshet i trafik beviljade häradsrätten den 21 september 1959 M. fri
rättegång och förordnade offentlig försvarare för honom. Genom dom samma
dag ogillades åtalet i dess helhet. Försvararen erhöll ersättning av allmänna
medel med 225 kronor i arvode. Vidare förordnade häradsrätten,
att vad av allmänna medel utgått till vittnen, som hörts i målet på åklagarens
begäran, skulle stanna å statsverket. Sedan domen vunnit laga

5 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1962 urs riksdag

130

kraft, avsändes underrättelse till vederbörande utmätningsman enligt 10 §
andra stycket tiilämpningskungörelsen till lagen om fri rättegång.

I det vid inspektionen förda protokollet lät jag anteckna följande.

Den omständigheten, att underrättelse avsänts till utmätningsmannen i
förening med att häradsrätten icke i domen förordnat att ersättningen till
försvararen skulle stanna å statsverket, gåve anledning antaga, att häradsrätten
utgått från att M., oaktat han blivit frikänd, framdeles kunde under
i 13 § lagen om fri rättegång angivna förutsättningar förpliktas att återgälda
statsverket berörda ersättning. En dylik tolkning av det angivna stadgandet
låge visserligen nära till hands på grund av stadgandets ordalydelse
men syntes mindre väl låta sig förenas med grundsatsen i 31 kap. 1 § RB
att tilltalad, som frikändes, icke vore skyldig att ersätta kostnad bl. a. för
offentlig försvarare. Jag var för min del av den åsikten, att denna grundsats
måste gälla även om den tilltalade hade fri rättegång och att ersättningen
till M:s försvarare därför skulle slutgiltigt stanna å statsverket. Det vore
icke rimligt att M. genom den fria rättegången skulle komma i ett sämre
läge i detta hänseende än eljest skulle ha varit fallet (jfr uttalanden av 1951
års rättegångskommitté i SOU 1958: 40 s. 82).

I avgivet yttrande anförde häradsrättens ordförande följande.

Domens avfattning och avsändandet av underrättelsen innebär — givetvis
— att bestämmelserna i 13 § lagen om fri rättegång ansetts vara att tilllämpa
i förevarande fall. Dessa bestämmelser synas emellertid icke behöva
befaras leda till att den tilltalade, ehuru han blivit frikänd, framdeles skulle
kunna tänkas bli på talan av kronans ombudsman förpliktad att återgälda
någon del av försvararens ersättning. Bestämmelserna utsäga endast att
parten må förpliktas att ersätta statsverket »sådan kostnad». Det torde
vara helt uteslutet, att en domstol skulle bifalla eventuellt väckt talan om
åt erbetalningsskyldighet i strid mot grundsatsen i 31 kap. 1 § RB att tilltalad,
som frikänts, icke är skyldig att ersätta kostnad för offentlig försvarare.

Det tillämpade förfaringssättet överensstämmer med den — av naturliga
skäl ganska sparsamma — praxis, som rått i domsagan. De uttalanden i
ämnet, som gjorts i 1951 års rättegångskommittés betänkande SOU
1958: 40, synas av följande skäl icke giva anledning att frångå tidigare
praxis.

I den mån i lagen om fri rättegång givas regler angående gäldande av
rättegångskostnader, som avvika från bestämmelserna i RB, skola enligt
alltmänt godtagna tolkningsprinciper förstnämnda regler i första hand tilllämpas,
såvida icke detta skulle uppenbart strida mot uttalanden i motiven
eller leda till klart orimligt resultat. I 13 § lagen om fri rättegång utsäges uttryckligen,
att det där föreskrivna tillvägagångssättet skall gälla även för
de i 6 § omnämnda kostnaderna för offentlig försvarare, ehuru dessa kostnader
icke utgå av allmänna medel enligt lagen om fri rättegång. Bestämmelserna
i 31 kap. 9 § RB, vilka här synas närmast vara av intresse, innehålla
intet häremot stridande. Hänvisningen i sista stycket av detta lagrum
har visserligen formulerats så att den synes avse endast återgäldande av
kostnad, som utgått »i anledning av att den tilltalade åtnjutit fri rättegång».
Det torde emellertid vara uppenbart, att man vid avfattningen av
hänvisningen icke avsåg att åstadkomma en sådan begränsning. Då hade

131

man väl sagt något därom i motiven. Förklaringen till formuleringen torde
vara den, att man då icke hade någon tanke på den icke ur alla synpunkter
lyckade ordningen att tilltalad, som åtnjuter fri rättegång, skall erhålla
offentlig försvarare och icke biträde enligt lagen om fri rättegång, som
senare valdes när man 1947 anpassade lagen om fri rättegång till RB. Såsom
förklaring till det innehåll, som då gavs åt 13 § lagen om fri rättegång, har
av departementschefen endast anförts: »I viss överensstämmelse med vad
nu är stadgat i lagen ang. förordnande av rättegångsbiträde åt häktad ha
bestämmelserna om återbetalningsskyldighet till statsverket i förevarande §
utvidgats att omfatta även det fall som avses i 6 § i förslaget. I övrigt ha
vidtagits en del jämkningar i anslutning till de ändringar som föreslagits i
8 §» (NJA II 1947 s. 504). Det vill synas som om detta närmast stöder
häradsrättens tolkning. Det förefaller också som om författarna till Gärdes
kommentar anslutit sig till denna mening, när under 31 kap. 9 § IIB sägs:
»Angående återbetalning av kostnad, som utgått av allmänna medel, då
den tilltalade åtnjutit fri rättegång, se lagen om fri rättegång 6 §.»

Härutöver kan måhända även förtjäna tilläggas, att den av rättegångskommittén
(s. 82) hävdade meningen, att de allmänna reglerna i 31 kap.
RB här skola tillämpas i första hand, knappast låter sig i allo förenas med
det förfarande, som kommittén i fortsättningen förordar. I 31 kap. 9 § första
stycket RB, som kommittén uppenbarligen anser böra i första hand tilllämpas,
stadgas ju att rätten självmant skall (i målet) pröva, huruvida
kostnad, som enligt rättens beslut skall utgå av allmänna medel, skall
återgäldas av den tilltalade eller annan eller den skall stanna å statsverket.
Detta stadgande synes enligt sin ordalydelse näppeligen kunna tolkas på
annat sätt än att rätten, om och i den mån den icke förklarar att kostnaden
skall stanna å statsverket eller förpliktar annan än den tilltalade att återgälda
kostnaden, har att ålägga den tilltalade skyldighet att återbetala kostnaden.
Det förefaller som om det av rättegångskommittén förordade tillvägagångssättet
vore en icke nödvändig nödfallsutväg i en situation, som tillskapats
genom att man vid lagstiftningen icke helt tänkt sig in i huru
bestämmelserna skulle komma att verka.

Sammanfattningsvis är alltså häradsrättens ståndpunkt den, att dess förfaringssätt
överensstämmer med lagens lydelse, att det icke strider mot
något uttalande i lagmotiven och att det icke behöver leda till några icke
godtagbara konsekvenser. Däremot kan det ingalunda bestridas, att det
av rättegångskommittén förordade tillvägagångssättet är mera praktiskt
och de lege 1’erenda att föredraga. Med sistnämnda förfaringssätt undvikes
nämligen att underrättelser sändas till utmätningsmannen även i sådana
fall, då man klart kan förutse, att någon återbetalningsskyldighet ej kan
åläggas den tilltalade; man vinner även att i de fall, då jämkad återbetalningsskyldighet
kan ifrågakomma på grund av bestämmelserna i 31 kap. 1 §
RB, avgörandet om jämkningens storlek kan ske i samband med domen om
hans brottslighet. Sistnämnda fördel torde emellertid få betydelse endast i
utomordentligt sällsynta fall.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I (i § lagen om fri rättegång stadgas att part som åtnjuter fri rättegång
ej må i målet förpliktas gottgöra statsverket ersättning till offentlig försvarare,
tolk eller stenograf eller kostnad som enligt föreskrift i RB av
allmänna medel utgått för bevisning varom rätten självmant föranstaltat.

132

Enligt bestämmelserna i 13 § samma lag må parten efter rättegångens avslutande
på yrkande av kronans ombudsman under vissa i lagrummet angivna
förutsättningar förpliktas att ersätta statsverket rättegångskostnad
som utgått av allmänna medel enligt nämnda lag eller som avses i 6 §.

Den i ärendet uppkomna frågan gäller i princip huruvida skyldighet att
återgälda statsverket ersättning till offentlig försvarare kan jämlikt 13 §
åläggas någon oaktat han blivit helt frikänd i det mål där kostnaden i fråga
uppkom.

De angivna reglerna i 6 och 13 §§ ha, såvitt avser ersättning till offentlig
försvarare, sin äldre motsvarighet i 5 § andra stycket i den vid införandet
av nya RB upphävda lagen den 19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad. Sistnämnda paragraf hade följande lydelse:

I slutliga utslaget pröve rätten, huruvida den biträdet tillerkända ersättningen
skall återgäldas till statsverket av allmän åklagare eller av enskild
part. Ej må åklagare eller målsägande därtill förpliktas i annat fall, än då
han enligt lag är pliktig gälda den tilltalades rättegångskostnad, ej heller
denne, där han ej varder till ansvar i målet dömd.

Har tilltalad, som dömts till ansvar i målet, däri åtnjutit fri rättegång,
må han i slutliga utslaget förpliktas gottgöra statsverket ersättning till biträde
allenast om han förklarats förlustig sagda förmån; efter rättegångens
avslutande kan återbetalningsskyldighet åläggas honom enligt reglerna i
13 § av lagen om fri rättegång.

Den återbetalningsskyldighet enligt 13 § lagen om fri rättegång, som före
år 1948 kunde åläggas part som åtnjutit fri rättegång, avsåg allenast kostnad
som utgått enligt lagen om fri rättegång. Ersättning till rättegångsbiträde
åt häktad utgick dessförinnan enligt 1919 års lag även i det fall att
den häktade åtnjöt fri rättegång. Som stadgandet i 5 § andra stycket 1919
års lag och den där gjorda hänvisningen till 13 § lagen om fri rättegång avsåg
endast det fall att den häktade dömts till ansvar i målet, kunde den,
som frikänts, icke efter rättegångens avslutande med stöd av 13 § lagen om
fri rättegång förpliktas att återgälda statsverket ersättning till rättegångsbiträde
(se även NJA II 1919 s. 610).

Under förarbetena till de av nya RB föranledda ändringarna i lagen om
fri rättegång framhölls vid behandlingen av 6 § att den då gällande lagen
angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad förbjöde att häktad,
som åtnjutit fri rättegång, i det slutliga utslaget förpliktades att gottgöra
statsverket ersättning till biträde, såvida han ej dessförinnan förklarats förlustig
sagda förmån. Någon motsvarande föreskrift funnes ej i nya RB
beträffande ersättning till offentlig försvarare. På grund därav och då någon
saklig ändring icke syntes vara påkallad, borde enligt vad som vidare uttalades
ett stadgande i ämnet i stället meddelas i lagen om fri rättegång.
Samtidigt berördes motsvarande spörsmål avseende vissa kostnader vilka
— liksom ersättning till offentlig försvarare — skulle i vissa fall förskjutas
av allmänna medel, nämligen kostnad för tolk eller stenograf samt för be -

133

visning, som rätten självmant införskaffat. Beträffande ersättning till tolk
och stenograf påpekades härvid att dylik ersättning i tvistemål skulle återgäldas
till statsverket i enlighet med reglerna om skyldighet att betala rättegångskostnad.
Det framhölls, att förmånen av fri rättegång borde medföra
befrielse även från dylik återbetalningsskyldighet. Angående av allmänna
medel utgiven kostnad för bevisning, varom rätten självmant föianstaltat,
erinrades att den tappande parten i regel skulle vid målets avgörande förpliktas
att återgälda beloppet till statsverket. Vidare anfördes att sistnämnda
regel tydligen icke borde äga tillämpning i fråga om part som atnjöte fri
rättegång; denne borde nämligen icke komma i sämre ställning i nu åsyftade
fall än om kostnaden enligt lag skolat utgivas av honom (jfr 3 § andra stycket
lagen om fri rättegång). Vid behandlingen av 13 § uttalades, att bestämmelserna
däri om återbetalningsskyldighet till statsverket — i viss överensstämmelse
med vad då var stadgat i lagen angående förordnande av
rättegångsbiträde åt häktad — utvidgats att omfatta även det fall som avsåges
i 6 § i förslaget. — De här återgivna uttalandena äro redovisade i
NJA II 1947 s. 498 och 504.

Dessa uttalanden antyda, såvitt jag kan finna, icke på nagot sätt, att man
under förarbetena till de nuvarande hithörande bestämmelserna i lagen om
fri rättegång avsåg att dessa skulle — i motsats till vad som gällde i fråga
om ersättning till rättegångsbiträde enligt 1919 års lag — innebära, att en
tilltalad som frikänts skulle kunna efter rättegångens avslutande i den uti
13 § lagen om fri rättegång angivna ordningen förpliktas att gottgöra statsverket
i 6 § samma lag omnämnd ersättning i vidare mån än som motsvarade
vad han, om han ej haft fri rättegång, skulle ha förpliktats betala för
statsverkets rättegångskostnad enligt de allmänna reglerna i 31 kap. RB.
Tvärtom torde förarbetena utgöra stöd för åsikten att en ändring i angivna
hänseende ingalunda var avsedd. En dylik ändring skulle nämligen ha utgjort
en så betydelsefull avvikelse från den förut gällande grundsatsen i 5 §
andra stycket 1919 års lag, att den rimligtvis borde ha uttryckligen omnämnts
och motiverats i förarbetena, i all synnerhet som ändringen skulle
ha inneburit ett från principiell synpunkt betänkligt avsteg — för detta
särskilda fall — från RB:s regler om rättegångskostnad i brottmål. I stället
framhölls, att den utvidgning som företogs i fråga om bestämmelserna i

13 §_och som medförde att dessa skulle omfatta även det fall som avsåges

i 6 § _skedde i viss överensstämmelse med de då gällande stadgandena i

1919 års lag. Även uttalandena om de i 6 § omnämnda kostnaderna i övrigt

_ för tolk och stenograf samt bevisning i visst fall — tyda enligt mm

mening på att bestämmelserna härom taga sikte endast på det fall, där
vederbörande part skulle jämlikt RB:s allmänna regler om rättegångskostnad
i målet förpliktas gottgöra statsverket dylik kostnad, om icke en regel,
som befriade honom därifrån, upptogcs i lagen om fri rättegång.

Regeln i 13 § om återbetalningsskyldighet kan alltså i här förevarande

134

sammanhang icke ha avsetts skola omfatta andra fall än sådana där part på
grund av stadgandet i 6 § befriats från rättegångskostnad som eljest skolat
ha ålagts honom i målet.

Det är att märka att, därest de hithörande bestämmelserna i lagen om fri
rättegång skulle äga tillämpning a tilltalad som frikänts, denne i princip
skulle kunna utsättas för talan enligt 13 § även beträffande kostnad för
tolk eller stenograf, som utsetts av rätten, oaktat sådan kostnad i brottmål,
vari åklagare för talan, skall stanna å statsverket även om fällande dom
meddelas (se RB 5: 8, 6: 9 tredje stycket och 31: 1). En dylik konsekvens
kan omöjligen vara lagens mening.

I anslutning till nu anförda synpunkter på tolkningen av här ifrågakomna
bestämmelser vill jag särskilt framhalla, att det uppenbarligen icke kan ha
varit lagstiftarens mening, att den omständigheten, att tilltalad som frikännes
åtnjutit fri rättegång, skall kunna medföra att han i fråga om återbetalningsskyldighet
kommer i ett sämre läge än om han icke haft fri rättegång.
Enligt RB kan tilltalad, som frikännes, i princip aldrig åläggas skyldighet
att återgälda statsverket i målet förskjuten ersättning till offentlig
försvarare. Det torde icke vara möjligt att anföra något sakligt skäl för att
förhållandet skall vara annorlunda i det fall, att den frikända parten åtnjutit
fri rättegång.

På grund av det ovan anförda anser jag för min del, att 13 § lagen om
fri rättegång såvitt gäller ersättning till offentlig försvarare måste ges den
tolkningen, att stadgandet i fråga är tillämpligt endast i den mån den tilltalade,
om han ej haft fri rättegång, skulle ha i brottmålet förpliktats —
jämlikt reglerna i 31 kap. RB — att gottgöra statsverket dylik ersättning.
Jag delar alltså i princip den åsikt i frågan som 1951 års rättegångskommitté
uttalat i SOU 1958: 40 s. 82. Enligt denna tolkning kan tilltalad som
frikänts icke med stöd av 13 § förpliktas återgälda statsverket dess kostnad
för försvararen. Undantag härifrån torde dock gälla i den män tilltalad
genom försumlig processföring vållat kostnad för statsverket, för vilken han
— om han ej haft fri rättegång — jämlikt 31 kap. 4 § RB skulle haft att
svara oavsett att han frikänts. Försumlig processföring från den tilltalades
sida synes icke ha förekommit i det fall, som upptogs till behandling vid
inspektionen. Jag anser därför att ersättningen till den offentlige försvararen
i detta fall skolat stanna a statsverket, i följd varav underrättelse icke
heller bort avsändas till utmätningsmannen enligt 10 § andra stycket till1
ämpningskungörelsen till lagen om fri rättegång.

5. Vissa spörsmål om utredningen m. m., när fråga är om överflyttande
av vårdnad å särskilt förordnad förmyndare I

I ett fall uppmärksammades, att en häradsrätt i ett mål rörande gemensam
ansökan om hemskillnad — till synes utan utredning i frågan om

135

vårdnaden om makarnas barn, födda 1944 och 1959 — fastställt makarnas
överenskommelse att vårdnaden skulle handhavas av särskilt förordnad förmyndare.
Såsom motivering härför anfördes i domen, att en sadan anordning
icke var uppenbart stridande mot barnens bästa.

Med anledning härav anförde jag följande:

Enligt 6 kap. 7 § FB skall rätten, om föräldrarna på grund av söndring
leva åtskilda, förordna vilken av dem som skall ha vårdnaden om barnen.
Äro föräldrarna ense, skall rätten giva beslut i överensstämmelse med vad
de önska, såframt detta ej är uppenbart stridande mot barnens bästa. Om
det med hänsyn till barnens bästa finnes uppenbart, att ingendera av föräldrarna
bör utöva vårdnaden, skall denna anförtros åt särskilt förordnad
förmyndare. Den prövning rätten salunda har att verkställa är ej den
samma i det fall då vårdnaden skall anförtros en av föräldrarna och i det
fall då vårdnaden skall anförtros annan person. I förra fallet har rätten
normalt att giva beslut i enlighet med föräldrarnas begäran. I det senare
fallet däremot har föräldrarnas begäran mindre betydelse. För bifall till ett
yrkande om att vårdnaden skall anförtros särskilt förordnad förmyndare
synes böra krävas utredning, lämpligen genom hörande av barnavårdsnämnd,
om att ingendera av föräldrarna bör anförtros vårdnaden.

I ett annat fall, där barnavårdsnämnd ansökt att vårdnaden om två utom
äktenskap födda barn, vilkas moder avlidit, måtte anförtros åt särskilt förordnad
förmyndare, hade vederbörande häradsrätt bifallit ansökningen utan
att barnens fader erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet. Jag framhöll, att
sådant tillfälle bort beredas denne (jfr FB 6: 12 och 20: 10 andra stycket).

6. B odelning sfrågor

Sedan boskillnad beviljats, skall enligt 9 kap. 9 § GB uppteckning ske
av vardera makens tillgångar och skulder, om sådan uppteckning ej gjorts
i boskillnadsmålet. En avskrift av bouppteckningen skall ingivas till rätten
eller domaren. Boskillnadsmål må ej anses slutligen avgjort förrän avskrift
av bouppteckning inkommit (22 § andra stycket protokollskungörelsen).
Avskriften bör bifogas akten i boskillnadsmålet.

Däremot föreligger icke någon skyldighet att till rätten ingiva handling,
som upprättats över skedd bodelning. Enligt 13 kap. 15 § GB äger emellertid
make ingiva handlingen till rätten, som enligt 31 § protokollskungörelsen
har att intaga handlingen i avhandlingsprotokollet. Genom ingivandet vinnes
den förmånen för makarna att, sedan ett ar förflutit, bodelningen vid
konkurs icke kan av borgenärerna bringas att återgå. Till borgenärernas
skydd har föreskrivits, att rätten ofördröjligen skall till äktenskapsregistret
göra anmälan om ingivandet och dagen därför samt låta införa kungörelse

136

i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Den med ingivandet förbundna
verkan är dock icke beroende av att anmälan och kungörande komma
till stånd.

Det har förekommit, att rätten mottagit en bodelningshandling men —
pa ingivarens hemställan — underlåtit att intaga handlingen i avhandlingsprotokollet
och att expediera föreskriven anmälan och kungörelse. Ett sådant
förfarande måste anses felaktigt (jfr ämb.ber. 1960 s. 103).

Det förekommer ibland, att vid boskillnad bouppteckning och bodelning
upptagas i en och samma handling. Såsom redan framhållits måste bouppteckningen
ingivas, medan någon skyldighet icke föreligger att ingiva bodelningshandlingen.
Stundom vilja makarna ingiva den kombinerade handlingen
endast till fullgörande av den i 9 kap. 9 § GB stadgade skyldigheten
eller med andra ord allenast såsom bouppteckning. Rätten synes svårligen
kunna vägra att bifalla en dylik begäran. Om handlingen mottages för detta
begränsade ändamål, bör handlingen självfallet icke intagas i avhandlingsprotokollet
(jfr ämb.ber. 1950 s. 84 ff.). Till undvikande av framtida osäkerhet
om för vilket ändamål handlingen ingivits med därav följande rättsovisshet,
bör den, som ingivit handlingen, avkrävas upplysning om ändamålet
med ingivandet. Om handlingen därvid åberopas allenast såsom bouppteckning,
bör anteckning härom göras i akten.

Vid inspektionerna ha dessa synpunkter i förekommande fall framhållits.

Vid en domstol iakttogs, att avgörandena i boskillnadsmålen betecknades
såsom beslut och att besvärshänvisning meddelades. Jag påpekade, att
denna praxis vore oriktig; boskillnadsansökningar skulle upptagas såsom
tvistemål och avgörandet följaktligen enligt 17 kap. 1 § RB ske genom dom,
mot vilken talan skulle fullföljas genom vad enligt de för tvistemål gällande
reglerna.

7. Lagsökningslagen

Enligt vad jag iakttagit ha nagra domstolar brukat på begäran av borgenären
dröja avsevärd tid, ibland flera månader, med att meddela utslag i
lagsökningsmål och slutbevis i mål om betalningsföreläggande. Jag har då
papekat, att enligt 17 och 25 §§ lagsökningslagen utslag i lagsökningsmål
och slutbevis i mål om betalningsföreläggande skola utfärdas ofördröj ligen.
På borgenärs hemställan torde emellertid ett par dagars anstånd med utslagets
meddelande kunna medgivas. Det bör dock icke förekomma att domstolen
— i avvaktan på eventuell återkallelse — dröjer någon längre tid
härmed. Borgenären bör nämligen icke få disponera över tidpunkten för
meddelande av utslag och slutbevis i syfte att öva press på gäldenären.
Även arbetstekniska skäl tala starkt emot anstand under längre tid än ett
par dagar (jfr ämb.ber. 1960 s. 104).

137

En borgenär A. ansökte hos en häradsrätt om betalningsföreläggande för
utfående av fordran hos en gäldenär B. under åberopande av innehållet i
följande handling.

Inkomstuppgift år 1958 för B.

Debet B:s skuld

1958 1/1 Ing. Balans K:to.......... 18 018:76 18 018:76

Arbetsgivare: A.

På grund av ansökningen utfärdades föreläggande för gäldenären enligt
22 § lagsökningslagen. Sedan målet sedermera sasom tvistigt hänskjutits
till rättegång, avskrevs detsamma på grund av återkallelse från borgenären.

Jag anmärkte att, enär grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst
icke angivits i ansökningshandlingarna (jfr 19 § lagsökningslagen),
ansökningen icke i befintligt skick bort upptagas av häradsrätten.

8. Dröjsmål i konkurser

Vid ett par domstolar har jag iakttagit, att vissa konkurser dragit alltför
långt ut på tiden. Detta synes i första hand ha berott på att vederbörande
konkursförvaltare icke bedrivit sitt arbete med erforderlig energi. En av
dessa konkurser hade pågått i över 7 år, en annan i ca 5 Va år och en tredje i
ca 4 Va år. I åtskilliga konkurser hade vidare försummelser förekommit i
ganska stor utsträckning i fråga om att i rätt tid ingiva förvaltarberättelser
enligt 55 och 56 §§ konkurslagen. Vissa åtgärder hade vidtagits från konkursdomarnas
sida för att söka förmå förvaltarna att fullgöra sina skyldigheter,
men dessa åtgärder hade endast i begränsad omfattning lett till asyftat
resultat.

Sedan yttranden avgivits av konkursdomarna, framhöll jag vid ärendenas
avgörande, att det framstode såsom i hög grad betänkligt att konkurserna
tillåtits draga så långt ut på tiden. Enligt min mening hade omständigheterna
varit sådana, att konkursdomarna, när föreställningar till förvaltaren
icke hjälpte, bort i den ordning som stadgades i 80 § konkurslagen upptaga
frågan om hans entledigande samt — om han ej heller inför en dylik situation
kunde förmås att fullgöra sina åligganden — skilja honom från befattningen.
Jag fann det vidare i hög grad otillfredsställande att vederbörande
konkursdomare, såsom varit fallet i betydande omfattning, försummat att
tillse att förvaltarberättelser behörigen ingåves i de ifrågavarande konkurserna.

De gjorda iakttagelserna ge mig anledning att kraftigt understryka vikten
av att konkursdomare på ett verksamt sätt ingriper i fall där förvaltare försumma
sina åligganden enligt konkurslagen. Enligt min mening bör
såsom också är praxis på många håll — den som gjort sig skyldig till allvarliga
dröjsmål i fråga om förvaltning i konkurs, icke utses till förvaltare

5» _ Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1962 års riksdag

138

i annan konkurs, förrän bristerna med avseende å den första blivit avhjälpta.

^ id inspektionerna har vidare på förekommen anledning erinrats om att
konkursdomaren borde vaka över att rättens ombudsman iakttoge sin skyldighet
enligt 58 § sista stycket konkurslagen att anmäla när medel ej
vidare finnas att lyfta. Anteckning om dylik anmälan bör göras i konkursdagboken.

9. Lösen- och stämpelförordning a ma

På grund av iakttagelser vid inspektion av en häradsrätt gjorde min förutvarande
ställföreträdare, hovrättsrådet Lundvik, vissa uttalanden om
lösenskyldighet vid avskrivningsbeslut. Uttalandena gällde närmast tolkningen
av uttrycket handläggning i § 12 lösenförordningen och innehöllo
följande.

Enligt § 10 lösenförordningen är — med den inskränkning § 12 innehåller
— kärande, klagande eller sökande vid domstol skyldig att utlösa dom och
slutligt beslut. Lösenskyldigheten omfattar alltså i princip även avskrivningsbeslut.
I § 12 stadgas emellertid, att skyldighet att hos underrätt utlösa
slutligt beslut icke äger rum i sak, där kärande, klagande eller sökande
antingen icke tillställt vederparten stämning eller kommunikationsresolution
eller ock låtit sin talan förfalla, innan den förekommit till handläggning,
om än anmälan hos myndigheten sker rörande sakens förfallande.

Bestämmelsen i § 12 lösenförordningen tillkom långt före den nya rättegangsordningen.
Med hänsyn till att förfarandet numera i flera hänseenden
ar ett annat än tidigare och till att begreppet handläggning numera torde
ha annan innebörd än förut (jfr Gärde m. fl.: Nya rättegångsbalken s. 15)
möta betydande svårigheter att tolka stadgandet i fråga. I sin ämbetsberättelse
till 1950 års riksdag s. 232 anförde dåvarande JO, att bestämmelsen
torde för rättegångsmål i allmänhet leda till att skyldighet att utlösa avskrivningsbeslut
föreligger endast om målet avskrives efter det förhandling
i detsamma förekommit. För min del finner jag det uppenbart, att lösenskyldighet
föreligger, om förhandling hållits. Även därutöver förekomma
fall, då goda skäl kunna anföras för att käranden eller sökanden bör vara
skyldig lösa ett avskrivningsbeslut. Så t. ex. om rätten hunnit meddela
något beslut rörande själva saken; närmast kommer väl i fråga interimistiskt
beslut om underhållsbidrag. Hur man skall förfara, om beslut meddelats
om kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning, är diskutabelt.
Om andra beslut icke meddelats än sadana som direkt avse målets eller
ärendets behandling — stämning, förordnande om skriftväxling, kallelse till
förhandling, som ej blir av — torde man i praxis i allmänhet icke kräva att
kärande eller sökande löser avskrivningsbeslut. Om avskrivningsbeslutet

139

tillika innefattar beslut om rättegångskostnad, blir saken dock genast mera
tveksam.

Vid inspektionerna har i ganska många fall iakttagits, att ansökningar i
mål och ärenden av förbiseende icke belagts med stämpel då detta skolat
ske. Å andra sidan har icke sällan stämpel felaktigt uttagits vid ansökningar,
t. ex. återvinningsansökan, ansökan om medförmyndare eller god
man för bortovarande och ansökan att bli entledigad från visst uppdrag
(se 8 § stämpelförordningen under rubriken Ansökning, jfr ock ämb.ber.
1953 s. 357 o. ff.). I de fall där stämpelbestämmelserna sålunda blivit oriktigt
tillämpade har efter påpekande rättelse vidtagits av vederbörande befattningshavare.

Vidare har jag i ett och annat fall haft anledning erinra om skyldigheten
att belägga bl. a. växel med stämpel, då betalning sökes hos offentlig myndighet
på grund av sådan handling.

10. Smärre brister vid handläggningen av mål och ärenden

1. Vid inspektion av en rådhusrätt uppmärksammades följande fall, där
fråga var om huvudförhandling i mål mot häktad bort utsättas till tidigare
tidpunkt än som skett.

Sedan A. den 5 september 1959 häktats såsom misstänkt för häleri, väcktes
åtal mot honom den 11 i samma månad. Samtidigt väcktes i samma mål
åtal mot B. för grov stöld. B. var intagen i fångvård sanstal t. A. hade vid
polisförhör erkänt det brott för vilket han åtalades. Samma den 11 september
begärde rådhusrätten yttrande från interneringsnämnden beträffande B.
samt yttrande från en nykterhetsnämnd rörande A:s förhållanden efter viss
tidpunkt. Det begärda yttrandet rörande A. inkom till rådhusrätten den 21
september. Kallelser utfärdades den 25 i samma månad till huvudförhandling,
som ägde rum den 30 i månaden. I dom sistnämnda dag dömdes A.,
som fortfarande var häktad, för häleri till straffarbete 6 månader, vilket
straff skulle till en tid av 15 dagar anses verkställt genom att A. i målet
hållits häktad. Enär yttrande i fråga om B. ännu icke inkommit från interneringsnämnden,
beslöt rådhusrätten fortsätta huvudförhandlingen rörande
B. å senare dag.

Efter det rådhusrätten inkommit med infordrat yttrande anförde jag vid
ärendets avgörande följande.

Är tilltalad anhållen eller häktad, skall enligt 45 kap. 14 § andra stycket
BB huvudförhandling i regel hållas inom en vecka från den dag, då åtalet
väcktes. Undantagsvis kan emellertid — om så är nödvändigt — uppskov
ifrågakomma för målets beredande till huvudförhandling.

Visar det sig, då åtal väckts i mål mot häktad, att målet icke är i det
skick att huvudförhandlingen kan antagas bli genomförd utan uppskov,

140

skall domstolen således omedelbart meddela beslut om den kompletterande
utredning som erfordras. Domstolen bör därvid försöka få till stånd denna
utredning å sådan tid att huvudförhandlingen kan hållas inom en vecka från
dagen för åtalets väckande.

Målets förberedande till huvudförhandling bör sålunda ske med tanke på
att häktningstiden blir så kort som möjligt. Med hänsyn härtill bör rätten
— när fråga är endast om en mindre kompletterande utredning, som kan
beräknas kräva endast kort tid — icke dröja med målets utsättande utan
samtidigt med infordrandet av den kompletterande utredningen utsätta
målet till slutlig handläggning att äga rum å tidigast möjliga dag efter det
utredningen kan beräknas vara inkommen. Skulle den kompletterande utredningen
ge vid handen, att ytterligare åtgärd behöver vidtagas, innan
huvudförhandling kan äga rum, får förhandlingen i dylikt undantagsfall
inställas. Ibland är emellertid den ytterligare åtgärd, som anses erforderlig,
av sådant slag att den icke kräver lång tid och ei heller utgör hinder för påbörjande
av huvudförhandling. I sådant fall, såsom exempelvis vid inhämtande
av läkarintyg enligt 4 § lagen om personundersökning i brottmål, är
det möjligt att — i stället för att inställa huvudförhandlingen — påbörja
denna men uppskjuta målets slutliga avgörande till fortsatt huvudförhandling
å dag, då den ytterligare utredningen kan beräknas ha inkommit.

I det vid inspektionen uppmärksammade fallet synes yttrandet från
nykterhetsnämnden — därest rådhusrätten så begärt — ha kunnat vara
rätten till handa å sådan tid att huvudförhandling rörande A. kunnat äga
rum inom en vecka efter det åtalet väckts. Rätten borde därför uttryckligen
ha begärt hos nämnden att dess yttrande måtte avgivas senast viss
dag och icke nöjt sig med att i skrivelsen till nämnden angiva att A. var
häktad.

Från rådhusrättens sida har emellertid påståtts att rätten icke förrän
nykterhetsnämndens yttrande förelåg kunde bedöma, huruvida huvudförhandlingens
koncentration var tryggad; det framstod för rådhusrätten som
troligt, att nämndens yttrande kunde föranleda exempelvis läkarundersökning
av A. enligt 4 § lagen om personundersökning i brottmål.

Om rådhusrätten räknade med att sådan läkarundersökning kunde visa
sig nödvändig, hade det otvivelaktigt varit lämpligast — för att häktningstiden
icke skulle förlängas — att rätten föranstaltat om sådan undersökning
samtidigt som yttrande infordrades från nykterhetsnämnden. Därest behovet
av läkarundersökning icke kunnat från början förutses utan framgått
av de upplysningar, som lämnades i nämndens yttrande, hade det likväl —
i enlighet med vad jag tidigare framhållit — varit möjligt att genast företaga
målet till huvudförhandling men uppskjuta dess slutliga avgörande till
fortsatt huvudförhandling å dag, då läkarintyget inkommit.

Under alla förhållanden borde rådhusrätten, sedan nämndens yttrande
inkommit den 21 september och ytterligare åtgärder ej funnits erforderliga,

141

icke ha väntat så länge som till den 30 september med att hålla huvudförhandling
rörande A. Att förhandlingen hölls så sent berodde enligt vad
rådhusrätten uppgivit på att rätten därigenom kunde handlägga atalen mot
A. och B. vid samma förhandling, vilket var till gagn för utredningen såvitt
avsåg B. Rådhusrätten har dock vidgått att åtalet mot A. otvivelaktigt bort
handläggas särskilt.

Enär viss del av häktningstiden fått avräknas å det A. ådömda straffet
och denne följaktligen icke lidit någon skada genom det dröjsmål, som förekommit
med målets företagande till huvudförhandling, lät jag bero vid
mina gjorda uttalanden.

2. En person häktades den 16 januari 1959 sasom misstänkt för otukt
med sin dotter. Samtidigt beslöts att den misstänkte skulle undergå sinnesundersökning
enligt 41 § sinnessjuklagen. Vidare bestämdes att atal skulle
väckas senast inom en vecka från den dag då utlåtande angående den misstänktes
sinnesbeskaffenhet inkom till häradsrätten, varom åklagaren genom
rättens försorg genast skulle underrättas. Utlåtande i anledning av sinnesundersökningen
inkom till rätten den 7 april 1959, varefter åklagaren den
14 i samma månad ingav ansökan om stämning.

Jag anmärkte, att stadgandet i 24 kap. 18 § RB — om skyldighet för
rätten att vid beslut om häktning bestämma den tid inom vilken åtal skall
väckas — måste uppfattas så att visst bestämt datum skall angivas. Detta
måste anses framgå därav, att tiden ej ma bestämmas längre än som finnes
oundgängligen erforderligt, nämligen för att bereda åklagaren möjlighet att
avsluta förundersökningen och fatta beslut i åtalsfrågan.

3. Vid granskning av akter i biltrafikmål har ibland visat sig att utdrag
av körkortsregistret rörande den tilltalade icke blivit företett. Jag har då
brukat påpeka, att sådant utdrag torde vara av betydelse bl. a. för straff -mätningen och därför borde förebringas i dylika mal (jfr 4 § andra stycket
förundersökningskungörelsen).

4. I mål om fastställande av faderskap eller om äktenskaplig börd är det
barnet som är part. Ibland händer det att icke barnet utan den, som i egenskap
av ställföreträdare för talan för barnet, antecknas såsom part i rättens
protokoll och dom. Detta förfarande är formellt icke riktigt. I ett av mig
uppmärksammat faderskapsmål har den omständigheten, att barnets modei

_som icke förde talan för egen räkning utan enbart såsom ställföreträdare

för barnet — upptagits såsom part i rättens handlingar, lett till att häradsrätten,
som ogillade barnets talan, förpliktat modern i stället för barnet att
ersätta rättegångskostnad för barnets motpart.

5. Det inträffar icke sällan att ena parten i faderskapsmål, som förklarats
vilande för blodundersökning, underlåter att underkasta sig blodprovstagning.
Ofta dröjer det därvid avsevärd tid till dess den andra parten eller

142

domstolen far kännedom därom. Jag har brukat framhålla vid inspektionerna
att det, för undvikande av att dröjsmål uppkommer enbart på grund av
dylik underlåtenhet, torde vara lämpligt att rätten begagnar möjligheten
enligt 2 § blodundersökningslagen att redan i samband med förordnande om
blodundersökning vid vite förelägga dem som avses med förordnandet att
inom viss tid med läkarintyg visa att blodprov tagits. Att blodprov tages så
snart som möjligt efter det förordnande om blodprovsundersökning meddelats
är för närvarande av särskild vikt med hänsyn till de mycket långvariga
dröjsmål med avgivande av blodprovsutlåtande, som äro en följd av arbetsbalansen
vid rättskemiska laboratoriet.

6. På vissa håll förekommer det vid förhör med t. ex. vittnen att ordföranden
sammanfattar utsagan i en diktamen, som upptages stenografiskt
(jfr RB 6: 9 första stycket andra punkten). Ibland har därvid stenogrammet
icke upplästs för den hörde, som ej heller tillfrågats om han har något att
erinra mot den gjorda sammanfattningen. Av stadgandet i 6 kap. 9 § andra
stycket RB jämfört med 8 § andra stycket samma kapitel framgår emellertid,
att uppläsning skall ske och att den hörde därefter skall tillfrågas om
han har något att erinra mot innehållet i det upplästa (jfr Gärde m. fl.: Nya
rättegångsbalken s. 62, se ock prop. nr 172/1957 s. 94 och l:a lagutskottets
uti. nr 38/1957 s. 51). Att den hörde och parterna ha tillfälle att åhöra
ordförandens diktamen för en stenograf kan icke ersätta det sålunda i RB
föreskrivna kontrollförfarandet. Det är nämligen icke uteslutet att den
stenografiska uppteckningen kan genom missuppfattning eller felskrivning
av stenografen komma att på någon punkt avvika från ordförandens diktamen;
stenogrammet måste därför kontrolleras i den därför stadgade ordningen.

7. Enligt bestämmelser i 10 § protokollskungörelsen skall protokoll över
förhandling uppsättas före förhandlingens slut eller, om detta ej medhinnes,
snarast möjligt därefter. När protokollet är uppsatt, skall ordföranden
å protokollet göra anteckning därom med angivande av dagen för anteckningen
samt utsättande av namn eller signatur. För sådant ändamål
skall protokoll som förts av särskild protokollsförare av denne uppvisas för
ordföranden så snart det är uppsatt. — Med anledning av att protokoll över
förhandling i vissa fall icke uppvisats för ordföranden i uppsatt skick förrän
förhållandevis lang tid eiter förhandlingen har jag framhållit angelägenheten
av att nyssnämnda bestämmelser noggrant iakttagas.

Vid ganska manga domstolar har iakttagits, att protokoll fortfarande
upprättats vid prövningen av gemensam ansökan om hemskillnad, äktenskapsskillnad
eller boskillnad eller ansökan om omyndighetsförklaring, oaktat
målets handläggning företages av lagfaren domare ensam och ej sker vid
förhandling. Jag har därvid påpekat att — efter den ändring av 6 kap. 1 §

113

RB som trädde i kraft den 1 januari 1959 — protokoll i dylika fall icke
längre behöva föras.

9. I ett tvistemål yrkade käranden, som hade fri rättegång, ersättning av
allmänna medel för personlig inställelse vid ett förberedelsesammanträde.
Rätten förklarade, att den i domen komme att yttra sig om yrkandet i
fråga. I domen blev emellertid intet nämnt om yrkandet. Ej heller i annat
sammanhang syntes rätten ha beslutat i denna ersättningsfråga. Rättens
ordförande uppgav, att yrkandet ogillats genom domen, ehuru detta icke
uttryckligt angavs däri. Han anförde vidare, att ett yrkande, varom en dom
skenbart icke yttrade sig, skulle betraktas som ogillat. För min del framhöll
jag bl. a., att det från olika synpunkter vore av största vikt att rättens
beslut i anledning av framställda yrkanden redovisades i protokoll eller
dom eller på annat sätt antecknades i akten till målet. Jag hänvisade vidare
till att i 17 kap. 13 § RB vore stadgat att beslut, som ej vore slutligt och
som meddelades i samband med dom, skulle upptagas i domen. Stadgandet
måste enligt min mening innebära att beslutets innehåll skulle uttryckligen
angivas i domen. Jag kunde således icke dela ordförandens uppfattning, att
underlåtenhet av domstol att i en dom yttra sig om ett framställt yrkande
utan vidare innebure att yrkandet skulle betraktas såsom ogillat. Enligt min
mening hade rätten bort i domen angiva att kärandens ersättningsyrkande
i fråga ogillats. Därigenom hade käranden, som icke torde ha förstått att
yrkandet lämnats utan bifall, fått kännedom därom och möjlighet att i fall
av missnöje fullfölja talan.

10. I samma mål — som var av indispositiv karaktär — hämtades svaranden
enligt rättens beslut till ett förhandlingssammanträde. Hämtningen
skedde genom polisens försorg. I domen förpliktades svaranden att till statsverket
återgälda »kostnad för hans hämtande till rätten». Beloppet av
denna kostnad var icke angivet i domen och fanns icke heller antecknat i
protokollet. Tydligen hade kostnaden emellertid uppgivits för rätten; i protokollsmemorialet,
som kvarlåg i akten, var nämligen antecknat att berörda
kostnad utgjorde 33 kronor 32 öre. Jag anmärkte, att kostnadsbeloppet bort
angivas såväl i protokollet, för att rätten vid målets avgörande skulle kunna
fastslå dess storlek, som ock i domen för att den verkställande myndigheten
skulle veta hur mycket som skulle uttagas av den förpliktade; det måste
anses ankomma på rätten att fastställa vad återbetalningsskyldigheten omfattade.

T avgivet yttrande ifrågasatte rättens ordförande om det icke vore lämpligt
att domstol avstode från att beräkna och ange hämtningskostnaderna,
eftersom ersättningen till den polis, som anlitats för hämtningen, skulle
fastställas och utbetalas av länsstyrelsen. Jag framhöll i anledning därav,
att vederbörande part icke torde vara behörig att överklaga administrativ
myndighets beslut rörande kostnaderna. Vidare kunde det vara fråga om

144

att fördela polismannens resekostnad på flera förrättningar. Det vore ock
— anförde jag vidare — önskvärt att part, som ålades återgälda statsverket
hämtningskostnad, i domen finge besked om hur mycket som komme att uttagas
av honom. Partens ställningstagande till frågan om eventuell fullföljd
av talan rörande återbetalningsskyldigheten kunde nämligen tänkas vara
beroende av kostnadens storlek. Såsom jag anfört i inspektionsprotokollet
borde därför enligt min mening rätten i beslut, varigenom part förpliktades
återgälda statsverket hämtningskostnad, ange kostnadens belopp.

11. I ett avhysningsmål mot två utländska medborgare biträddes rätten
av tolk enligt särskilt meddelat förordnande. Tolken erhöll ersättning av
allmänna medel. Käromålet bifölls, och svarandena förpliktades att solidariskt
ersätta kärandens rättegångskostnader. Däremot yttrade sig rätten
icke om vem som skulle slutligt svara för kostnaden för tolken. Jag anmärkte,
att av 18 kap. 13 § första stycket RB jämfört med 1 och 9 §§
samma kapitel följde, att svarandena vid den utgång målet erhållit skulle
en för båda och båda för en återgälda statsverket ersättningen till tolken
samt att det enligt 14 § andra stycket samma kapitel hade ålegat rätten att
meddela beslut därom.

12. Efter stämning å försäljaren A. yrkade allmän åklagare vid en rådhusrätt
ansvar å A. jämlikt 19 kap. 5 § strafflagen för allmänfarlig vårdslöshet.
A. hade under förundersökningen förnekat att han gjort sig skyldig
till brott. På åklagarens begäran kallades till huvudförhandlingen fyra personer
för att höras såsom vittnen. Även vid huvudförhandlingen i målet bestred
A. ansvar. Enligt protokollet från förhandlingen förklarade parterna
efter förhör med två av vittnena, att de avstode från förhör med de båda
övriga. För sina inställelser tillerkändes de sistnämnda ersättning av allmänna
medel med tillhopa 25 kronor. I sin dom i målet förklarade rådhusrätten
A. saker till allmänfarlig vårdslöshet men fann honom med stöd av
5 kap. 5 § strafflagen fri från ansvar. Genom beslut i domen förpliktades A.
att till statsverket återgälda ersättningen även till de båda vittnen som icke
blivit hörda i målet.

Om anledningen till detta beslut uppgav rådhusrättens ordförande i infordrat
yttrande följande: Under förhandlingen riktade A. allvarliga angrepp
mot de båda ifrågavarande vittnena, Med hänsyn till vad i övrigt
förekommit under förhandlingen ansåg åklagaren, att de övriga mot A.
framlagda bevisen vore tillräckliga och att de nyssnämnda vittnenas uppgifter
ej skulle ha bevisvärde på grund av A:s angrepp. Åklagaren avstod
därför från förhör med dem. Eftersom det sålunda berodde på vad som
framkommit under huvudförhandlingen att vittnena ej hördes och enär
aklagaren vid talans väckande hade tillräckliga skäl att påkalla vittnesförhör
med dem, ansåg rådhusrätten vid målets avgörande att A. var ersättningsskyldig
för dessa vittnens inställelsekostnad.

145

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Eftersom A. förklarades saker till den åtalade gärningen, var han skyldig
att ersätta kostnad, som skäligen varit påkallad för utredningen. Enär åtalet
styrktes utan att de båda ifrågavarande personerna hördes såsom vittnen,
kunde A. förpliktas ersätta kostnaden för deras inställelse endast i den
mån kostnaden kunde anses ha orsakats av honom på grund av vårdslöshet
eller försummelse. Vid huvudförhandlingen bestred A. fortfarande ansvar
samt intog rörande de förhållanden, som vittnesförhören med personerna i
fråga avsågo att belysa, samma ståndpunkt som vid förundersökningen.
Åklagarens beslut att avstå från vittnesförhören föranleddes således icke av
några ändrade uppgifter från A. i hänseende, som är av betydelse för bedömande
av ersättningsfrågan. Vid sådant förhållande borde A. enligt min
mening icke ha förpliktats att till statsverket återgälda ifrågavarande ersättning.

13. Sedan två äkta makar gemensamt anhållit om dom å hemskillnad
samt fastställande av överenskommelse dem emellan att hustrun skulle ha
vårdnaden om deras barn, att mannen skulle utge visst underhållsbidrag
och att han skulle ha rätt att ha barnet hos sig vissa närmare angivna tider,
dömde vederbörande domstol till hemskillnad mellan makarna samt fastställde
överenskommelsen »i vårdnads- och underhållsfrågorna». Jag anmärkte,
att häradsrätten — även om mannens rätt till umgänge ansåges
utgöra en del av vårdnadsfrågan — syntes ha bort uttryckligen ange, att
fastställelsen avsåg även makarnas överenskommelse i fråga om mannens
rätt till umgänge med barnet. Detta vore av betydelse framför allt, därest
hustrun i strid med överenskommelsen vägrade att lämna barnet till mannen,
i vilket fall mannen kunde behöva vända sig till överexekutor för verkställighet.

14. Vid flera tillfällen har under inspektionerna funnits anledning erinra
om att rätten, när den tillämpar någon undantagsregel för vars användning
lagen stadgar att särskilda skäl skola föreligga (se t. ex. 13 § 1 mom. lagen
om villkorlig dom och 13 § första stycket lagen om villkorlig frigivning),
bör angiva vilka dessa särskilda skäl äro (jfr ämb.ber 1950 s. 229 och 1960
s. 115).

15. Det har förekommit att domstol i hemskillnadsmål fastställt makarnas
överenskommelse att hustrun under hemskillnadstiden skulle äga kvarsitta
i boet. Med anledning härav må framhållas, att vad domstol jämlikt
15 kap. 11 § andra stycket GB äger bestämma om rätt för ena maken att
sitta kvar i hemmet skall gälla till dess bodelning sker. Överenskommelse,
som har vidare innehåll än lagen sålunda angiver, torde icke böra fastställas
av rätten.

16. I några fall har uppmärksammats, att tredskodom och dom, varigenom
kärandens talan bifallits på grund av svarandens medgivande, bli -

146

vit ofullständig genom att domen, som utfärdats i förenklad form, icke överensstämde
med reglerna i 4 § protokollskungörelsen. Domen hade nämligen
icke, såsom där stadgas för dylika fall, tecknats på styrkt avskrift av stämningsansökningen
— eller avskrift av motsvarande ansökningshandlingar i
fall där talan från början väckts såsom mål om betalningsföreläggande —
och ej heller tecknats pa försättsblad, vid vilken sådan avskrift fogats.
Domen upptog således icke grunden för käromålet. Till följd därav kunde
t visteföremålet icke med ledning av domen identifieras.

17. Enligt 2 § första stycket särskilda böteslagen skall vad i 4 kap. strafflagen
är stadgat om adömande av gemensamt straff vid sammanträffande
av brott ej i något fall tillämpas i fråga om brott som finnes förskylla normerade
böter eller böter vilka enligt särskilda författningar ådömas och ej
må förvandlas. Regeln innebär bl. a., att en person, som finnes skyldig till
brott mot skattestrafflagen avseende flera års deklarationer, ej får dömas
till gemensamt bötesstraff utan skall dömas till särskilt straff för vart och
ett av brotten.

18. Beslut om ersättning av allmänna medel tdl offentlig försvarare eller
biträde jämlikt lagen om fri rättegång upptages ofta i domen i målet. Vid
inspektion av några domstolar har uppmärksammats, att i sådana fall särskild
fullföljdshänvisning icke meddelats i fråga om ersättningsbeslutet. Jag
har då framhållit följande: Jämlikt 49 kap. 5 § RB skall talan mot dylikt
ersättningsbeslut föras särskilt genom besvär. Särskild fullföljdshänvisning
avseende beslut om ersättning till biträde eller offentlig försvarare bör därför
enligt reglerna i 17 kap. 13 § tredje stycket och 30 kap. 11 § tredje
stycket RB meddelas i domen. Detta har särskild betydelse i de fall, där
yrkade ersättningar ej utdömts av domstolen. Så var dock ej förhållandet i
något av de uppmärksammade fallen. Fullföljdshänvisning bör emellertid
lämnas, även när ersättning fastställts till yrkat belopp. Mot domstols i
samband med dom i brottmål meddelade beslut att tillerkänna exempelvis
offentlig försvarare yrkad ersättning kan sålunda åklagaren fullfölja talan.
Sadan talan torde skola föras särskilt genom besvär och icke i samband med
talan mot domen.

19. En barnavårdsnämnd anhöll hos en häradsrätt, att vårdnaden om
vissa minderåriga barn skulle överflyttas från fadern till särskilt förordnad
förmyndare. Häradsrätten, som biföll ansökningen, meddelade fullföljdshänvisning
enligt vilken talan mot beslutet skulle föras genom vad. Part
som ville vädja mot beslutet skulle sist tre veckor efter beslutet inkomma
med vadeinlaga. Jag framhöll, att i fråga om ärende angående vårdnad,
som anhängiggjordes genom ansökan, lagen om handläggning av domstolsärenden
vore tillämplig med de avvikelser som föranleddes av bestämmelserna
i FB (jfr Walin: Föräldrabalken s. 437). Enligt 9 § första stycket
angivna lag skulle rättens avgörande av ärende ske genom beslut. Detta

147

innebure att talan skulle fullföljas genom besvär. Den i 20 kap. 37 § FB
gjorda hänvisningen till 20 § Rp medförde icke någon ändring därutinnan
(se NJA II 1947 s. 348 nederst). Den av häradsrätten meddelade fullföljdshänvisningen
var alltså icke riktig.

20. I ett ärende rörande dödande av förkommen inteckning framgick,
att viss bank var i fastighetsboken antecknad såsom innehavare av inteckningen
i fråga. Vid handläggningen av ärendet underlät domstolen att före
utfärdandet av offentlig stämning delgiva ansökningen med banken; i stället
erhöll banken efteråt en utskrift av den offentliga stämningen. Jag påpekade,
att domstolen jämlikt stadgande i 13 § lagen om dödande av förkommen
handling skolat, innan den offentliga stämningen utfärdades, delgiva
banken ansökningen på sätt om stämning i tvistemål är stadgat.

21. När beslut meddelats i domstolsärende, skall —- om beslutet gått
emot sökanden eller annan som fört talan i ärendet — underrättelse om
tiden för beslutets meddelande genom rättens försorg genast avsändas till
honom (9 § andra stycket lagen om handläggning av domstolsärenden).
Dylik underrättelse — som möjliggör för vederbörande att i tid fullfölja
talan mot beslutet — har i en del fall icke avsänts.

22. Om testamente bevakas innan beslut meddelats om fastställande av
arvsskatt för av testator efterlämnad egendom, skall enligt 63 § arvsskatteförordningen
å brädden av bouppteckningsprotokollet antecknas att sådant
beslut ännu icke föreligger. Sker testamentsbevakning efter det att arvsskatten
fastställts, skall anteckning på samma sätt göras om dagen för
skattebeslutet. Enligt vad som framkommit vid inspektionerna ha dylika
anteckningar ibland icke skett.

23. Framställning om anstånd med erläggande av arvsskatt skall enligt
55 § 3 mom. arvsskatteförordningen göras senast då skatteärendet upptages
till avgörande. I ett och annat fall har iag sett att dylikt anstånd beviljats,
oaktat begäran därom gjorts efter det beslut meddelats om skattens fastställande.

24. Prövningen av skuldförbindelse som i anledning av beviljat anstånd
med arvsskatt ingives till rätten, liksom ock prövningen av säkerhet som
ställes för skuldförbindelsens fullgörande, åvilar otvivelaktigt rätten (jfr
ämb.ber. 1960 s. 112). Såsom framgår av 55 § 6 mom. arvsskatteförordningen
inskränka sig länsstyrelsens uppgifter till att vårda och bevaka förbindelsen
och säkerheten, sedan dessa av rätten överlämnats till länsstyrelsen.
Rättens prövning av förbindelsen bör avse bl. a. att ränteutfästelse
överensstämmer med de regler som äro tillämpliga (se 55 § 2 mom. sista
punkten; jfr i fråga om praxis i de äldre fall, där detta stadgande ej är tilllämpligt,
rättsfall i SvJT 1957 s. 74). På grund av iakttagelser vid inspektionerna
har jag stundom haft anledning alt framhålla dessa synpunkter.

148

25. Det har förekommit, att införandet av'' kungörelser i Post- och Inrikes
Tidningar blivit avsevärt fördröjt genom att vissa domstolar vid insändandet
av kungörelser, som icke skola slutligt bekostas av statsverket,
angivit, att kungörelsekostnaden skulle påföras icke domstolen utan person
som var part i det mål eller ärende vari kungörelse utfärdats. För att i dessa
fall säkerställa betalning har tidningens redaktion ibland ansett det nödvändigt
att anmoda vederbörande part att förskottera kostnaden, och kungörelsen
har icke införts förrän förskottsbetalning inkommit.

Med anledning härav har jag framhållit, att domstol i de fall den har att
ombesörja införandet av kungörelse icke bör låta införandet bli beroende
av att den betalningsskyldiga parten förskott erar kostnaden för införandet.
Jag har därvid hänvisat till att kungörandet i Post- och Inrikes Tidningar
regelmässigt bör ske så snart som möjligt efter kungörelsens utfärdande. Det
bör därför ankomma på domstolen icke endast att utan dröjsmål avsända
utfärdad kungörelse till tidningens redaktion utan även i princip att i förhållande
till tidningen påtaga sig kostnaden för införandet. Belopp, som
domstolen på grund därav erlagt till tidningen, uttages lämpligen från
vederbörande part i samband med utgivandet av expedition i målet eller
ärendet.

ÅKLAGARVÄSENDET

11. Om tid för åtal i fall, där beslag skett, m. in.

I 27 kap. RB finnas bestämmelser som syfta till en skyndsam handläggning
av frågor om beslag. Sålunda gäller bl. a. enligt 7 §, att i fall, där icke
rätten förordnat om beslag eller fastställt verkställt beslag, åtal skall väckas
inom en månad sedan beslaget verkställdes, såvida icke rätten på framställning,
som skall göras före nyssnämnda tids utgång, medger erforderlig
förlängning av tiden. Har ej inom tid, som avses i 7 §, åtal väckts eller till
rätten inkommit framställning om förlängning av tiden eller förekomma
eljest ej längre skäl för beslag, skall jämlikt 8 § beslaget omedelbart hävas.
I de här avsedda fallen, där beslaget ej meddelats eller fastställts av rätten,
åligger det enligt sistnämnda lagrum förundersökningsledaren eller åklagaren
att förordna om beslagets hävande.

Förundersökningen bör alltså i fall, där beslag skett, bedrivas så, att åtal
om möjligt kan väckas inom en månad från beslagets verkställande. Kan
åtal icke väckas så tidigt, har åklagaren att antingen göra framställning till
rätten om förlängning av åtalsfristen eller — om dylik framställning ej är
påkallad — häva beslaget.

Icke sällan har jag iakttagit, att åklagarna underlåta att inom föreskriven
tid väcka åtal eller göra framställning, som nyss sagts, utan att beslaget
häves. Jag har därför ansett lämpligt att här erinra om vikten av att de
ifrågavarande bestämmelserna noggrant iakttagas.

149

12. Underrättelser till barnavårdsnämnd om underåriga

I 16 § förundersökningskungörelsen finnas regler, enligt vilka barnavårdsnämnd
i vissa fall skall underrättas om förhör med underårig, så att
nämnden kan genom ombud närvara vid förhöret. Dessa bestämmelser ha,
enligt vad som framkommit vid inspektionerna, stundom åsidosatts. I andra
fall har uppgivits, att nämnden underrättats men icke låtit sig företräda
vid förhöret. I dylika fall bör enligt min mening lämpligen i förhörsprotokollet
antecknas att nämnden underrättats.

Jag vill i detta sammanhang framhålla vikten av att polisen — såsom numera
uttryckligen föreskrivits genom tillägg till 1 § polisinstruktionen
(jfr ock Kungl. Maj:ts cirkulär den 30 september 1959, SFS nr 474/1959)
— ofördröjligen underrättar barnavårdsnämnden då polisen erhåller kännedom
om förhållande som bör föranleda nämndens ingripande.

13. Tillämpningen av regeln i 23 kap. 18 § RB att utredningen
skall delges den misstänkte innan åtal väckes

I ett vid en inspektion upptaget ärende framkom att i tre särskilda
mål om vårdslöshet i trafik den misstänkte icke före åtalet erhållit tillfälle
att taga del av vad vid förundersökningen framkommit. Förundersökningsledaren,
en stadsfiskal, uppgav att den misstänkte i dessa fall vid förhör
under förundersökningen erhållit del av vad som då förekommit vid utredningen
samt att därefter några nya omständigheter icke framkommit. Han
ansåg, att den misstänkte nöjaktigt erhållit del av utredningen. Skulle det
vara nödvändigt att hålla slutförhör jämlikt 23 kap. 18 § RB i mal av nu
ifrågavarande beskaffenhet, där de faktiska omständigheterna vore ostridiga
och då icke några nya omständigheter framkommit, skulle detta enligt
stadsfiskalens uppfattning onödigtvis fördröja målens företagande till huvudförhandling.

Vid ärendets avgörande anförde min dåvarande ställföreträdare, hovrättsrådet
Lundvik, följande.

Enligt 23 kap. 18 § första stycket RB må åtal ej beslutas, innan den misstänkte
och hans försvarare fått tillfälle att taga kännedom om vad vid undersökningen
förekommit samt angiva den utredning, som de anse böra
verkställas, och att eljest anföra vad de akta nödigt. Från denna bestämmelse
gives i RB icke något undantag. Förarbetena lämna ej heller stöd för
antagande att något sådant skulle kunna förekomma (ang. förfarandet, då
preskription hotar, se dock ämb.ber. 1956 s. 84 o. ff., jfr ock 1961 s. 170

o. ff.). Det bör dock anmärkas, att reglerna i 23 kap. RB icke äro tillämpliga
på sådana fall, där jämlikt 23 kap. 22 § förundersökning ej erfordras. När
förundersökning verkställts, måste emellertid åklagaren — enligt ordalydelsen
av 23 kap. 18 § första stycket — anses vara skyldig att bereda den

150

misstänkte och försvararen tillfälle att taga del av utredningen, innan åtal
beslutas. \ äl kan detta medföra eu viss fördröjning av målets företagande
till huvudförhandling, men häremot bör ställas den misstänktes övervägande
intresse av att, innan atal beslutas, få del av hela undersökningsmaterialet
för att därigenom bli i tillfälle att förhindra ett måhända obefogat
åtal.

Vid enklare brottsutredningar —- i synnerhet när den misstänkte medgiver
de faktiska omständigheterna — synes det förekomma, att han vid
lörhör under förundersökningen erhaller del av den verkställda utredningen
och att ytterligare utredning därefter ej verkställes. Därest den misstänkte
vid sadant förhör uppmanas yttra sig om det förebragta materialet och därvid
förklarar sig icke påfordra ytterligare utredning, är det enligt min mening
icke erforderligt att därefter jämlikt 23 kap. 18 § RB delgiva honom
utredningen på nytt för i lagrummet angivet ändamål. Ett dylikt förhör kan
nämligen anses innefatta jämväl slutförhör enligt nyssnämnda stadgande.
Skulle ytterligare utredning verkställas efter sådant förhör med den tilltalade,
skall emellertid tillfälle därefter beredas honom och hans försvarare
att taga del av denna utredning.

Vid de i förevarande ärende ifrågakomna tre förundersökningarna ha
förhör hållits med ett eller flera vittnen till sammanstötningarna. Av dessa
förhör ha de misstänkta, som under förundersökningarna helt eller delvis
förnekat vårdslöshet i trafik, ej fått del, innan åtal mot dem beslöts.

Även om de misstänkta — såsom stadsfiskalen påstått — vid polisförhören
fått del av den utredning, som dittills verkställts, och då vidgått de
faktiska förhållandena, borde, enär ytterligare utredning därefter verkställdes
och oaktat att enligt stadsfiskalens uppfattning nya omständigheter
därvid icke framkom, de ha fått del av hela undersökningsmaterialet, innan
stadsfiskalen fattade åtalsbeslut.

Enligt 20 § andra stycket förundersökningskungörelsen skall anteckning
göras i förundersökningsprotokoll om att tillfälle lämnats den misstänkte och
hans försvarare att taga kännedom om vad vid förundersökningen förekommit
tillika med uppgift huruvida de påfordrat ytterligare utredning eller
eljest velat anföra nagot. I de fall, då tillfälle beretts den misstänkte att i
samband med något under förundersökningen hållet förhör med honom
jämlikt 23 kap. 18 § RB taga del av undersökningsmaterialet samt därvid
angivit, att han ej önskade ytterligare utredning, bör detta — i överensstämmelse
med bestämmelsen i 20 § förundersökningskungörelsen — angivas
i förundersökningsprotokollet. Av nu ifrågavarande förundersökningsprotokoll
framgår ej att de misstänkta vid förhören erhållit del av den
då verkställda utredningen i vidare mån än att i två fall det antecknats att
upprättad skiss godkändes.

151

l/f. 57 § nykterhetsvårdslagen

I 57 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård stadgas, att — om den,
som tvångsintagits å allmän vårdanstalt eller, på sätt i 58 § samma lag
sägs, frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna
å anstalten ett år, misstänkes att ha före utskrivning från anstalten
begått brott, varå enligt lag icke kan följa högre straff än böter eller fängelse
i sex månader, och brottet hör under allmänt åtal eller av målsäganden
angivits till åtal — det ankommer å statsåklagaren att efter hörande av anstaltens
styrelse avgöra, huruvida åtal lämpligen bör ske. Har brottet begåtts
innan den intagne fyllt aderton år, skall frågan om åtal prövas i
nämnda ordning ändå att högre straff än nyss sagts kan följa å brottet.

I två fall har uppmärksammats, att strafföreläggande under omständigheter
som avses i nyssnämnda lagrum utfärdats utan att bestämmelserna
i fråga iakttagits; frågan om åtal hade sålunda icke hänskjutits till statsåklagare^
prövning. I ett av fallen hade felet uppmärksammats innan föreläggandet
godkänts, varefter rättelse skett. I det andra fallet blev straff öreläggandet
godkänt av den misstänkte. Sedan böterna härefter av en häradsrätt
förvandlats till fängelse, undanröjde hovrätten på besvär av den bötfällde
förvandlingsbeslutet, enär denne dåmera intagits å allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare samt beslutet om förvandling förty vore förfallet.

15. ''fält al a ds personliga inställelse i mål, där åklagare
utfärdat stämning

Vid vissa domstolar förekommer det i ganska stor utsträckning att åklagare
utfärdar stämning och i samband därmed även kallar den tilltalade
till huvudförhandling. I vissa fall — där straffarbete icke kunnat följa å
gärningen — har den tilltalade därvid ej ålagts personlig inställelse, oaktat
hans närvaro ej kunnat antagas sakna betydelse för utredningen. Jag har,
när dylika förhållanden iakttagits, hänvisat till bestämmelserna i 21 kap. 2 §
RB och framhållit vikten av att dessa noggrant efterföljas.

EXEKUTIONSVÄSENDET

16. Innan besvär över utmätning bifallas, bär tillfälle lämnas
borgenären att yttra sig över besvären

Vid inspektion hos några överexekutorer har uppmärksammats, att i vissa
fall — där besvär över verkställd utmätning i enskilda utsökningsmål anförts
av gäldenären eller av tredje man, som påstått sig vara ägare av det
utmätta — utmätningen helt eller delvis upphävts av överexekutor utan
att borgenären erhållit tillfälle att yttra sig. Jag har därvid framhållit, att

152

överexekutor, innan utmätning upphäves, bör höra borgenären (jfr Trygger:
Kommentar till utsökningslagen s. 499 och Hassler: Utsökningsrätt, 2:a
upph, s. 432). Någon uttrycklig föreskrift att kommunicering måste ske
med borgenären i sådana fall finnes visserligen icke (jfr de allmänna reglerna
i 195 § utsökningslagen om kommunicering i mål hos överexekutor).
Eftersom en ändring av beslut om utmätning angår borgenärens rätt, synes
emellertid, i överensstämmelse med eljest vedertagna rättsprinciper, böra
gälla att beslutet regelmässigt ej må ändras med mindre tillfälle lämnats
borgenären att yttra sig. Den här angivna uppfattningen torde ock — såsom
angivits i Tryggers och Hasslers ovannämnda uttalanden — vara förhärskande
i praxis. Genom kommuniceringen med borgenären får denne
tillfälle att bemöta vad klaganden anfört och att förebringa egen utredning
i saken. Någon nämnvärd tidsutdräkt behöver kommunikationen i allmänhet
icke medföra, eftersom förklaringstiden som regel kan sättas kort. Det
förhållandet, att kommunikation kan åsamka klaganden vissa mindre kostnader,
kan uppenbarligen icke tillmätas någon betydelse vid bedömningen
av förevarande rättssäkerhetsspörsmål.

17. Delgivning genom ''posten i utsökning sinål to. to.

Vid inspektion hos en landsfiskal i maj 1960 framkom, att underrättelser
till gäldenärer i utsöknings- och införselmål regelmässigt skedde genom postdelgivning
på samma sätt som enligt kungörelsen den 25 oktober 1957 om
rätt för åklagare att använda postdelgivning.

Jag påpekade, att nyssnämnda kungörelse gällde delgivning enligt RB
genom åklagares försorg och följaktligen icke kunde tillämpas i fråga om
delgivning som utmätningsman hade att ombesörja. Ej heller eljest funnes
bestämmelser om dylik postdelgivning såvitt gällde utsökningsväsendet. Jag
framhöll vidare, att frågan om postdelgivning för utsökningsväsendets del
upptagits till behandling av utredningen för förberedande översyn av utsökningslagen
m. m. men att förslag i ämnet ännu icke framlagts. (Utredningens
uppgifter ha numera övertagits av lagberedningen.) Så länge bestämmelser
i berörda hänseende icke funnes borde ifrågavarande delgivning
ske på annat sätt. På många håll brukade utmätningsmännen verkställa
delgivning genom rekommenderade brev med mottagningsbevis. Mot denna
ordning syntes någon invändning icke kunna riktas.

18. Handräckning enligt lagen om avbetalningsköp

Under inspektionerna hos utmätningsmännen har jag under de senaste
åren ägnat särskild uppmärksamhet åt handläggningen av ansökningar om
handräckning för återtagande av gods som sålts på avbetalning. I det följande
lämnas en redogörelse för därvid iakttagna bristfälligheter i den mån
dessa synas vara av mera allmänt intresse.

153

1. I ett fall skedde återtagning på begäran av säljaren, som emellertid enligt
en å köpeavtalet tecknad transport överlåtit kontraktet på ett annat
företag. Det framgick icke av handlingarna, med vilken rätt säljaren efter
överlåtelsen av kontraktet uppträdde såsom sökande i ärendet.

Utmätningsmannen förklarade, att sökanden, eftersom han innehade originalkontraktet,
med all säkerhet måst lösa detta åter, när köparen brast i
betalning.

Jag framhöll att kontrakt om avbetalningsköp icke vore en sådan handling
som i varje innehavares hand tjänade såsom bevis att denne ägde utöva
de därmed förenade rättigheterna. Med hänsyn därtill hade utmätningsmannen,
innan frågan om återtagning upptogs till behandling, bort lämna sökanden
tillfälle att styrka sin rätt att föra talan om återtagning.

2. Ett par gånger har jag iakttagit, att sådan vidräkning som avses i
3—5 §§ lagen om avbetalningsköp icke upprättats i fall, där enligt anteckning
i utmätningsmannens akt köparen, efter det handräckning begärts,
»frivilligt» återlämnat godset till utmätningsmannen för vidare befordran
till sökanden. I ett av dessa fall hade köparen A. lämnat en skriftlig förklaring
att han frivilligt återlämnat godset. Förklaringen var bestyrkt av en
polisman och tecknad å en så lydande handling.

Därest gäldenären icke förmår gälda skulden omedelbart och icke genast
skaffar anstånd från sökanden att insändas hit kan han, om han så önskar,
lämna ifrån sig avbetalningsgodset till Eder f. v. b. hit. Överlämnandet skall
sålunda ske helt frivilligt. Jag lämnar icke anstånd med skulden.

Landsfiskalen i X. distrikt

I anledning av dessa iakttagelser framhöll jag, att handräckningsförfarandet
tillkommit för att avbetalningssäljare icke skulle behöva vända sig
till domstol för att återbekomma det sålda vid betalningsdröjsmål. För att i
samband med återtagning få skuldförhållandet reglerat hade — i första
hand såsom ett skydd för köparen — regler införts om vidräkning mellan
säljaren och köparen. Den omständigheten att en köpare förklarade sig vilja
till utmätningsmannen frivilligt återlämna det köpta syntes icke kunna
medföra att utmätningsmannen ägde underlåta att iakttaga lagens bestämmelser
om vidräkning. Fn dylik underlåtenhet — som innebure att värdering
av godset icke skedde och att skuldförhållandet även i övrigt lämnades
Öppet — syntes icke vara förenlig med avbetalningslagens allmänna syfte
att utgöra ett skydd för köparen.

Beträffande fallet rörande köparen A. påpekade jag särskilt, att en förklaring
av köparen att han frivilligt återlämnade godset saknade betydelse
för ärendets handläggning och att det vore uppenbart att köparen, sedan
handräckning påkallats, knappast kunde anses handla fullt frivilligt i angivna
hänseende. Det syntes därför olämpligt att — såsom syntes ha skett

154

i detta fall — utmätningsman toge initiativ till avgivande av en dylik förklaring.

3. I ett återtagningsärende framgick av handlingarna, att utmätningsmannen
vid förrättningen förklarat godset — en TV-apparat — återtaget
men kvarlämnat godset hos köparen, varefter utmätningsmannen i skrivelse
några dagar senare underrättat sökanden att denne kunde låta hämta
godset.

Jag lät till inspektionsprotokollet anteckna, att gods, som skulle återtagas,
i regel borde omhändertagas av förrättningsmannen och tillhandahållas
sökanden (jfr Eklund-Nordström: Lagen om avbetalningsköp s. 102
och Trygger: Kommentar till utsökningslagen s. 103 samt Lundberg: Handledning
för exekutorer och stämningsmän, 5:e uppl., s. 141, jfr 38 o. f.);
godset syntes därför i detta fall icke ha bort kvarlämnas hos köparen.

Utmätningsmannen anförde såsom förklaring, att han redan tidigare
under dagen återtagit en TY-apparat och därför icke haft plats i sin bil för
ytterligare en sådan apparat. Utmätningsmannen anförde vidare vissa jämförande
synpunkter avseende förfarandet vid återtagning av bilar.

I anledning härav uttalade jag följande.

Det bästa och billigaste sättet att i samband med handräckning enligt
lagen om avbetalningsköp återföra godset till sökanden är otvivelaktigt att
utmätningsmannen tager med sig godset och därefter tillhandahåller det åt
sökanden. I vissa fall kan det dock möta svårigheter att sålunda omhändertaga
godset, framför allt om detta är särskilt skrymmande eller tungt.

Förklaras godset i fall, då utmätningsmannen icke kan taga hand om
detsamma, återtaget utan att sökanden eller ombud för honom är närvarande
för att mottaga godset, kunna komplikationer uppstå, när sökanden
senare vill hämta godset. Sålunda kan köparen söka hindra honom att göra
detta, t. ex. genom att vägra honom tillträde till förvaringslokalen, och
sökanden äger då icke använda våld för att taga godset i besittning. Meningsskiljaktigheter
kunna också uppstå, huruvida godsets värde ändrats
under mellantiden, särskilt om denna blir av längre varaktighet.

Med hänsyn till det anförda bör utmätningsmannen ordna så att sökanden
i de här avsedda fallen får tillfälle att redan vid förrättningen taga hand
om godset. Fördenskull bör sökanden i förväg underrättas om tid och plats
för förrättningen samt anmodas att komma tillstädes för att taga hand om
godset. Försummar han detta, synes hinder böra anses möta för förrättningens
fullföljande vid det aktuella tillfället.

Jag framhöll vidare, att samma förfaringssätt i regel torde böra användas
t. ex. när fråga är om återtagning av bilar. Den omständigheten, att utmätningsmannen
omhändertager bilnycklarna och tillställer sökanden dessa,
undanröjer nämligen i allmänhet icke risken för sådana i det föregående

155

angivna komplikationer, som kunna uppkomma när sökanden i utmätningsmannens
frånvaro vill hämta bilen.

4. Hos en utmätningsman uppmärksammades, att denne i flera fall vid
återtagning uppskattat godsets värde till ojämnt belopp, synbarligen för
att vidräkningen skulle gå jämnt upp och alltså icke resultera i något tillgodohavande
för vare sig säljare eller köpare.

Utmätningsmannen förklarade, att detta förfaringssätt sammanhängde
med att köparen ofta uppgåve, att han ansåge godset ha sådant värde att
han efter återtagningen icke vidare stode i skuld till säljaren. I de fall då
utmätningsmannen kunde dela denna åsikt, hade han funnit det praktiskt
att utjämna parternas mellanhavande genom vidräkningen. Om däremot utmätningsmannens
uppfattning om värdet avveke från köparens, hade den
sistnämndes uppskattning icke godtagits.

Jag framhöll, att det enligt min åsikt icke kunde vara lagens mening, att
värdet av gods, som skulle återtagas, finge av utmätningsmannen jämkas i
syfte att förenkla vidräkningen mellan säljare och köpare (jfr ämb.ber. 1961
s. 73 o. f.).

I ett av dessa fall anmärkte jag vidare, att själva vidräkningen vore på
visst sätt felaktig, med påföljd att säljaren för utestående poster tillgodoräknas
ca 70 kronor för mycket. Om den berörda felräkningen underrättade
utmätningsmannen därefter säljaren och köparen genom särskilda skrivelser
till dessa. I skrivelserna anförde han vidare, att godsets värde — som i den
vid återtagningen verkställda vidräkningen beräknats till 390 kronor 60 öre
— rätteligen skulle ha angivits till 321 kronor 46 öre. Sistnämnda belopp
motsvarade det belopp som efter rättelsen i vidräkningen bort sammanlagt
tillgodoräknas säljaren. I anledning härav framhöll jag, att det syntes i och
för sig betänkligt, att utmätningsmannen sålunda i efterhand ändrat den
av honom vid återtagningen verkställda värderingen, så att slutresultatet
av vidräkningen i alla fall blivit densamma som förut, d. v. s. intet tillgodohavande
för vare sig säljaren eller köparen. Förfarandet stode även i mindre
god överensstämmelse med vad utmätningsmannen uppgivit om principerna
för sin värdering i dithörande fall.

5. Felaktigheter i olika hänseenden vid upprättande av vidräkning ha
iakttagits i ett stort antal fall. Oriktigheterna ha delvis bestått i rena räknefel,
framför allt vid reduceringen av icke förfallna poster enligt regeln i
4 § första stycket 2) lagen om avbetalningsköp. I många fall har felet emellertid
haft annan orsak.

Sålunda har det — i fall, där sökanden i ansökningen uppgivit icke blott
det utestående beloppet i dess helhet utan även hur stor del därav som vid
tiden för ansökningen förfallit till betalning — icke sällan inträffat, att utmätningsmannen
förbisett att ytterligare en eller annan post förfallit till
betalning under tiden fram till återtagningstillfället. Genom sådant förbi -

156

seende har det vid återtagningen förfallna beloppet av utmätningsmannen
blivit för lågt upptaget samt det icke förfallna beloppet — å vilket reducering
enligt nyssnämnda stadgande skolat ske — beräknats i motsvarande
mån för högt. Detta har haft till följd att säljaren för den utestående
köpeskillingen tillgodoräknats ett belopp, som varit något för lågt.

A andra sidan har en utmätningsman vid fastställandet av det förfallna
beloppet i vissa fall oriktigt medtagit även den post, som närmast efter
återtagningstillfället skulle förfalla till betalning. Härigenom har denna post
icke blivit föremål för reducering, vilket givetvis rätteligen skolat ske.

Stundom har reducering icke alls vidtagits, ehuru detta lagligen skolat
ske. I de flesta av dessa fall innehöll köpekontraktet en klausl av innebörd
att hela den utestående skuldsumman skulle vara förfallen till betalning,
om köparen ej erlade avbetalningsposterna i föreskriven ordning. Beträffande
dessa fall har jag brukat framhålla, att en dylik förfalloklausul är
utan betydelse, när det gäller att bestämma i vad mån reducering skall ske.
Hänsyn skall alltså icke tagas till en klausul, enligt vilken köparens underlåtenhet
att fullgöra sina förpliktelser skulle medföra att samtliga poster
omedelbart förfölle till betalning (se Eklund-Nordström: Lagen om avbetalningsköp,
1953, s. 57). I annat fall skulle reduceringsregeln lätt kunna sättas
å sido genom att säljare införde dylik förfalloklausul i avbetalningskontrakten.

I ett fall har reducering skett till 9/10 av det icke förfallna beloppet, oaktat
förhållandet mellan kontantpriset och avbetalningspriset var ett annat.
Felet syntes sammanhänga med att utmätningsmannen i detta fall råkat
använda ett protokollformulär, som tryckts före 1953 års ändringar i lagen
om avbetalningsköp.

6. Enligt bestämmelse i 4 § första stycket 3) lagen om avbetalningsköp
äger säljaren, där godset återtages, tillgodoräkna sig ränta. Gör säljaren
anspråk på ränta, skall han jämlikt 10 § andra stycket i ansökan om handräckning
uppge vad han i sådant hänseende fordrar. Sistnämnda stadgande
synes innebära, att ränta vid handräckning skall gottskrivas säljaren, endast
då han i ansökningen begärt detta samt dessutom angivit icke blott
räntefoten utan även å vilka belopp och för vilken tid han fordrar ränta
(jfr Eklund-Nordström: Lagen om avbetalningsköp, 1953, s. 64 och 96). I
vissa fall ha utmätningsmännen, oaktat dessa förutsättningar icke varit
uppfyllda, tillgodoräknat säljaren ränta. Denna praxis synes vara felaktig.

Självfallet får utmätningsmannen icke utan vidare godtaga säljarens
beräkningsgrunder avseende räntan. Sålunda måste utmätningsmannen kontrollera,
att dessa grunder äro riktiga. Härom har jag i flera fall haft anledning
erinra.

7. Säljaren skall vid återtagning vidare tillgodoräknas kostnad, som han
måst vidkännas för godsets återtagande (4 § första stycket 4). I vissa fall

157

har jag iakttagit, att handräckningskostnaden av utmätningsmannen angivits
»förslagsvis». Sedan frågan om riktigheten av detta förfarande upptagits
till behandling härstädes, varvid bl. a. vederbörande utmätningsman
avgav yttrande, anförde tjånstförrättande JO, hovrättsrådet Lund\ik, \ ld
ärendets avgörande följande.

Av utmätningsmannens yttrande framgår, att han med »förslagsvis»
menat att kostnaden var beräknad, icke exakt uträknad. Vidräkningen var
alltså definitiv — icke avsedd att senare justeras — men grundade sig delvis
på en uppskattning.

Enligt vad jag inhämtat användes samma metod även av flera andra
utmätningsmän. De ha ansett sig böra göra vidräkningen på förrättningsstället
bl. a. för att kunna till köparen överlämna ett bevis därom. Skyldighet
att lämna sådant bevis har ansetts föreligga enligt 84 § ut sökningslagen.
Emellertid kan utmätningsmannen i regel icke på förrättningstället ange
exakta resekostnaden, emedan han i allmänhet företar flera förrättningar
under samma resa och kostnaden skall fördelas mellan dem. Till följd härav
har resekostnaden ansetts böra upptagas med ett beräknat belopp. _ _

På andra håll, bl. a. i Stockholm, användes en annan metod. Definitiv
vidräkning göres först sedan förrättningsmannen återkommit till kontoret.
Resekostnaden kan då exakt uträknas. I Stockholm får köparen icke sig tillställd
någon vidräkning. Är han icke närvarande vid förrättningen, lämnas
honom ett skriftligt besked om själva återtagandet. I ett landsfiskalsdistrikt,
från vilket jag inhämtat upplysningar, brukar däremot utmätningsmannen
översända vidräkningen till köparen med posten.

Att praxis blivit så olika beror delvis på att man haft skilda åsikter i
frågan om tillämpligheten av 84 § utsökningslagen. Däri stadgas att utmätningsman
skall, om han ej på stället lämnar gäldenären protokoll o ver
utmätningen, genast ge gäldenären eller — om denne ej är närvarande —
annan, som enligt 59 § varit om förrättningen tillsagd, skriftlig uppgift å
skuldbeloppet m. in. I denna del vill jag anföra följande. Enligt 16 § lagen
om avbetalningsköp skola utsökningslagens föreskrifter i tillämpliga delar
lända till efterrättelse i fråga om förrättning för återtagande av avbetalningsgods.
Denna hänvisning torde emellertid närmast gälla utsöknmgslagens
allmänna föreskrifter och icke de stadganden som enbart avse utmätning
(jfr NJA II 1953 s. 322). Stadgandet i 84 § utsökningslagen avser utmätning
allenast och torde därför icke vara tillämpligt vid återtagning av
avbetalningsgods. Det måste emellertid anses mycket lämpligt, att köparen
erhåller ett bevis om vad som skett — man tänke på de fall, då godset återtages
i köparens frånvaro — och önskvärt synes också vara att beviset innehåller
eu fullständig vidräkning. Att beviset lämnas vid själva förrättningen
medför vissa fördelar men metoden att sända beviset med post snarast
möjligt efter förrättningsresans slut måste också godtagas. Vilken
metod som än användes synes det uppenbart, att beviset — som icke av
köparen beställts — ej får beläggas med stämpel eller föranleda uttagande
av lösen. Ilinder bör icke möta mot att översända beviset i tjänstebrev.

Frågan hur resekostnaden skall upptagas — med beräknat eller exakt uträknät
belopp — avhänger alltså icke av 84 § utsökningslagen. Rent principiellt
kan hävdas, att kostnaden bör uträknas exakt. Ä andra sidan får man icke
helt bortse från att vidräkningen ändock delvis måste bygga på antaganden
— nämligen vid uppskattningen av godsets värde och att en med till -

158

börlig omsorg gjord beräkning av resekostnaden bör komma den exakta
summan så nära att skillnaden blir utan egentlig betydelse. I de sällsynta
fall, då godsets värde uppgår till ungefärligen samma belopp som summan
av vad som skall räknas säljaren tjll godo, synes det vidare, i vart fall teoretiskt,
riktigast att företaga^ definitiv vidräkning på platsen och en beräkning
av resekostnaden blir då ofrånkomlig. Såvitt mig är känt har ej heller
metoden med en beräkning av resekostnaden medfört några olägenheter i
praktiken. Jag är därför av den meningen att båda de nu angivna metoterna
böra anses godtagbara.

8. Under förarbetena till 1953 års ändringar i lagen om avbetalningsköp
framhöll lagrådet, att lagen i fråga icke uttömmande reglerar de betingelser,
som gälla beträffande säljarens rätt att återfå godset. Härvid berörde lagrådet
bl. a. det fallet att å köpeskillingen utställts en eller flera växlar, som
av köparen accepterats. Lagrådet anförde närmare härom följande (se prop.
nr 3/1953 s. 106 o. ffuttalandena återgivna även i Eklund-Nordström:
Lagen om avbetalningsköp, 1953, s. 98 o. f.).

Har säljaren påfordrat handräckning under åberopande av att köparen
icke erlagt betalning för poster som med växlarna avses, måste det merendels
utgöra ett villkor för säljarens rätt att återtaga godset, att han företer
dessa växlar. Försåvitt man nämligen vid uppgörelsen enligt 4 § skall
tillgodoräkna säljaren de skuldbelopp, till vilka växlarna hänföra sig, och
beloppen falla inom det värde, vartill godset uppskattas vid återtagandet,
har köparen — enär han med godsets återställande skall anses ha gottgjort
säljaren för den del av dennes köpeskillingsfordran som täckes av
sagda värde — i princip anspråk på att genom växlarnas återfående
eller anteckning å desamma för framtiden befrias från sitt växelansvar.
Köparen måste här skyddas mot risken att både få godset återtaget
och ändå krävas på växlar, som kommit i godtroende tredje mans hand.
Kan likvisst säljaren ställa betryggande säkerhet för att han själv kommer
att infria växlarna i köparens ställe eller att denne annorledes skyddas
mot förlust på grund av sitt växelansvar, torde läget böra bedömas på
samma sätt som om växlarna vid handräckningen presenterats. Huruvida
även utan ställande av dylik säkerhet hindret för handräckning kan anses
bortfalla, därest köparens insolvens är så uppenbar att man icke har att
räkna med annat än att säljaren kommer att själv få infria växlarna, är ett
spörsmål som här må lämnas öppet.

Det sagda äger i princip tillämpning jämväl för det fall att köparen, som
å en del av köpeskillingen utfärdat växlar, brustit i sin betalningsskyldighet
beträffande andra poster än sådana som åsyftas med växlarna och säljaren
under åberopande av denna betalningsförsummelse kräver att få godset tillbaka.
Risken för köparen att framdeles nödgas infria sina växelförbindelser
maste även bär beaktas, i den mån det belopp som tillgodoräknas köparen
för godsets värde överstiger beloppet av nämnda andra oguldna poster och
således täcker även en större eller mindre del av växelskulden. Det åligger
förty säljaren i vad angår nu avsedda del av köparens växelskuld att befria
denne från hans växelansvar, för vilket ändamål ifrågavarande växel eller
växlar måste företes i handräckningsärendet. I överensstämmelse med vad
förut anförts synes emellertid säljaren genom att prestera säkerhet kunna
undanröja det hinder för handräckning som eljest föreligger. Ett exempel

159

må förtydliga det nu anförda. Eu lastbil har sålts genom avbetalningsköp
för ett pris av 40 000 kronor. Å köpeskillingen resterar, efter reduktion enligt
4 §, dels poster, för vilka växlar utställts, till ett belopp av 10 000
kronor, dels andra poster uppgående till 20 000 kronor. Bilens värde vid återtagandet
uppskattas till 25 000 kronor. Under åberopande av betalningsförsummelse
beträffande posterna å 20 000 kronor kräver säljaren att få godset
tillbaka. En förutsättning för att denna rätt skall tillerkännas säljaren
måste — därest han ej tillhandahåller sådan säkerhet som förut nämnts —
vara att köparen, genom att växeln eller växlarna återställas eller nedskrivas,
blir befriad från sitt ansvar för den del av växelskulden, som motsvarar
skillnaden mellan å ena sidan det till 25 000 kronor upptagna värdet å bilen
och å andra sidan ifrågavarande poster å 20 000 kronor, eller således 5 000
kronor. Skulle åter i det valda exemplet godsets värde uppskattas till allenast
15 000 kronor, har köparen, som genom godsets återställande icke förnöjt
säljaren ens med beloppet av de poster som ej avses med växlarna,
intet anspråk på att befrias från någon del av sitt växelansvar.

Då allmänna rättsgrundsatser torde ge tillräcklig vägledning för bedömande
av hithörande spörsmål, synes ett fullständigande av lagtexten i förevarande
hänseende icke vara erforderligt.

Departementschefen förklarade i propositionen (s. 113), att han kunde
instämma i de synpunkter lagrådet sålunda anfört. Uttalandet föranledde
icke någon erinran under riksdagsbehandlingen.

Med anledning av att jag kunnat konstatera, att de sålunda under förarbetena
gjorda uttalandena på många håll icke äro kända för utmätningsmännen,
vilket kan leda till rättsförluster i de talrika fall där köparen
accepterat växlar å avbetalningsumman, har jag ansett lämpligt att här
återgiva berörda uttalanden.

9. Vid redovisningen till sökanden efter det återtagning skett bör köpekontrakt,
som ingivits i huvudskrift, återställas till denne. Kontraktet är
nämligen sökandens egendom och kan för övrigt komma att behövas i fall
det skulle bli aktuellt att instämma betalningsanspråk mot köparen för vad
denne efter återtagningen är skyldig sökanden.

FÅNGVÅRDEN

19. Platsbristen i säkerhetsanstalterna

I ett ärende, som redovisats i 1960 års ämbetsberättelse s. 84 o. ff., framhöll
jag, att föreskriften i 61 § straffverkställighetslagen — att förvaring
skall verkställas i säkerhetsanstalt — under senare år i viss omfattning icke
kunnat iakttagas av fångvårdsmyndigheterna. Sålunda hade man till följd
av platsbrist i säkerhetsanstalterna nödgats hålla personer, vilka dömts
till förvaring, intagna i anstalter för vanligt fångförvar under en ofta ganska
avsevärd tid i början av verkställigheten. Jag redogjorde vidare bl. a. för

160

de betydande olägenheter som voro förenade med de sålunda rådande förhållandena.

Även under de båda senaste åren ha klagomål vid upprepade tillfällen
anförts härstädes över att förvarade under avsevärd tid i början av verkställigheten
kvarhållas i häktesavdelningama, innan plats kan beredas dem
i säkerhetsanstalt. De utredningar, som jag verkställt i saken, ha visat att
de under de senaste åren färdigställda nya platserna för förvaringsklientelet
— nämligen i fångvårdsanstalten i Gävle och i en nyuppförd sluten avdelning
vid säkerhetsanstalten å Hall — icke varit tillräckliga för att avhjälpa
platsbristen. Antalet till förvaring dömda har nämligen under motsvarande
tid ökat icke obetydligt. Platsbristen i säkerhetsanstalterna är,
enligt vad jag vidare konstaterat, fortfarande i hög grad besvärande och
medför i många fall oskäligt långa väntetider, innan de till förvaring dömda
kunna intagas i säkerhetsanstalt i enlighet med stadgandet i 61 § straffverkställighetslagen.
Enligt beslut av 1960 års riksdag är emellertid för närvarande
ytterligare en paviljong med 72 platser under byggnad vid säkerhetsanstalten
å Hall. Vidare har fångvårdsanstalten i Växjö, som förut användes
för kvinnliga intagna, numera tillförts säkerhetsgruppen. Allteftersom
de sålunda nytillkommande platserna tagas i bruk, torde förhållandena,
såvitt nu kan bedömas, bli väsentligen förbättrade. Jag har därför — och då
förhållandena i fråga äro väl kända för statsmakterna — icke ansett erforderligt
att avlåta någon framställning i ämnet. Givetvis kommer jag i fortsättningen
att liksom hittills uppmärksamt följa utvecklingen på detta
område.

161

II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig
beskaffenhet

A. Åtal

1. Underlåtenhet av kommissionär vid länsstyrelse att föra diarium
över mottagna uppdrag och att hålla ordnade räkenskapshandlingar
m. m. samt underlåtenhet av landssekreteraren att
utöva tillsyn över kommissionärsverksamheten

Länsstyrelsen i Jönköpings län förordnade den 30 juni 1948 dåvarande
e. o. tjänstemannen, numera e. o. landskanslisten Lars Wickelgren att vara
kommissionär å landskansliet. Alltsedan den 1 januari 1950 har Wickelgren
varit ensam kommissionär på landskansliet.

Vid min inspektion hösten 1959 av länsstyrelsen i Jönköpings län framkommo
omständigheter, som tydde på att Wickelgren i vissa hänseenden
brustit i sina skyldigheter såsom kommissionär. Det framkom sålunda vid
inspektionen, att han under lång tid icke fört diarium och icke heller syntes
ha fört ordentliga räkenskaper. Vidare framkom, att Wickelgren underlåtit
att upplysa sina uppdragsgivare om att de ägde att hos länsstyrelsen påkalla
prövning av gjord debitering. Omständigheterna syntes vidare ge vid
handen, att Wickelgren underlåtit att hänskjuta vissa arvodesfrågor till
landssekreterarens bestämmande. Vid inspektionen framkom vidare, att
länsstyrelsens tillsyn över kommissionärsverksamheten på landskansliet
eftersatts. Ansvaret härför syntes i första hand åvila landssekreteraren Åke
Sylwan.

I anledning av vad sålunda framkommit verkställde landsfogden i länet
på min begäran viss utredning rörande Wickelgrens verksamhet såsom kommissionär.
Vid denna utredning hördes Wickelgren, vissa andra befattningshavare
vid länsstyrelsen samt vissa uppdragsgivare.

Därefter inkom länsstyrelsen efter remiss med yttrande i saken. Vid detta
funnos fogade särskilda yttranden av Sylwan och Wickelgren.

Sedan tillfälle därefter beretts Sylwan och Wickelgren att taga del av
utredningen samt att inom viss tid angiva huruvida ytterligare utredning
ansåges önskvärd och att eljest anföra vad de aktade nödigt, förklarade
Sylwan och Wickelgren att de icke påkallade ytterligare utredning samt
att de icke hade något att tillägga.

(j — Justitieombudsmannens ätnb et sberättelse till 10G2 ars riksdag

162

Med anledning av vad i ärendet förekommit uppdrog jag åt byråchefen
Georg Blomqvist att väcka och utföra åtal mot Wickelgren och Sylwan
enligt en av mig utfärdad instruktion. I instruktionen anförde jag följande.

Underlåtenhet av Wickelgren att föra diarium och
räkenskaper, m. m.

Enligt 12 § kungörelsen den 18 oktober 1946 angående kommissionärer
hos myndigheter tillhörande statsförvaltningen åligger det kommissionär
att föra diarium enligt formulär, som fastställes av myndigheten. I diariet
skola antecknas för varje ärende mottagna medel, vidtagna åtgärder samt
alla uppdragsgivaren debiterade belopp. Där vid utskrivande av räkningar
så förfares, att vad som tecknas å dem kopieras på därtill hörande, i löpande
följd numrerade kopieblad, må dock räkningarnas nummer upptagas i diariet
i stället för debiterade belopp. Enligt samma författningsrum är kommissionär
skyldig att när som helst för myndigheten förete sina räkenskapshandlingar
för granskning.

Wickelgren företedde i samband med inspektionen den 30 september
1959 kommissionärsdiarium för tiden fram till den 6 juni 1952 samt från
och med den 1 januari 1958. Som diariet beträffande ett flertal ärenden
saknade anteckningar om vidtagna åtgärder och debiterade belopp, blev
Wickelgren anmodad att förete sina räkenskapshandlingar. I anledning
härav företedde Wickelgren påföljande dag den 1 oktober 1959 en av honom
upprättad sammanställning, avsedd som komplettering till 1958 års diarium.
Sammanställningen avsåg vissa i diariet angivna uppdrag och innehöll
för varje uppdragsgivare uppgifter rörande uppdragens omfattning,
debiteringsgrund, summan av under året uppburna belopp, utestående fordringar
samt utgifter för uppdragens fullgörande. Wickelgren uppgav att
han under tiden den 6 juni 1952—den 1 januari 1958 icke fört kommissionärsdiarium
eller ordnade räkenskaper, ehuru han under denna tid haft
uppdrag av beskaffenhet att skola redovisas i kommissionärsdiarium. Sådana
uppdrag hade enligt Wickelgrens uppgifter inbringat en bruttointäkt
av i runt tal 3 100 kronor för år 1956 och 8 800 kronor för år 1957.

Beträffande diarieanteckningarna för åren 1958 och 1959 har framkommit
följande. För år 1958 redovisas 21 uppdrag, av vilka en del enligt
diariet utförts mot arvode av en krona 50 öre jämte i vissa fall ersättning
för porto. Dessa jämte en del andra uppdrag, tillhopa 10 stycken (nr 8,
10, 12 13 och 16 21), ha icke givit anledning till någon erinran i före varande

sammanhang. I fråga om övriga 11 uppdrag, vilka samtliga voro
av större omfattning och huvudsakligen avsago lämnande av uppgifter ur
bilregistret, innehåller diariet — förutom uppgift om uppdragsgivarens
namn och adress kortfattade anteckningar om uppdragets art samt i
regel också om expeditionssätt och debiteringsgrund. Dessa anteckningar

163

ha exempelvis följande innehåll: »uppgifter å reg. fordon; sändes en gång
i veckan; avgift: 15 öre per styck» (nr 1), »uppgifter å reg. fordon; sändes
varje vecka; avgift: 20:— per månad» (nr 2), »uppgifter å reg. fordon;
sändes varje vecka; avgift: 6 öre per styck» (nr 3), »uppg. å inreg. traktorer;
sändes varje vecka; avgift: 10 öre per styck» (nr 5), »uppgifter å s. k.
ägarebyten; avgift: 12 öre per styck» (nr 7). Vid 3 uppdrag upptager diariet
uppgift om att ersättning uttagits: i ett fall med 3 900 kronor (nr 11), i ett
annat fall med 275 kronor (nr 14) och i det tredje fallet med 150 kronor
(nr 15).

För år 1959 redovisas i diariet till och med inspektionstillfället 13 uppdrag,
av vilka 5 (nr 7—9 och 11—12) i detta sammanhang lämnas utan
erinran. Av återstående 8 ärenden avse 6 enahanda uppdrag att lämna uppgifter
ur bilregistret som år 1958 (nr 1—6) och 2 (nr 10 och 13) nya
dylika uppdrag. I 2 av dessa fall (nr 5 och 6) finnes i diariet icke något
antecknat utöver uppdragsgivarens namn och adress; i övrigt förekommer
endast kortfattad anteckning om uppdragets art (exempelvis »uppg. å reg.
fordon»). I de båda nytillkomna ärendena (nr 10 och 13) finnes med
blyerts antecknat »25:—», vilket torde avse att utmärka att uppdragen
debiterats med 25 kronor för månad.

Wickelgren upplyste vid inspektionen, att kommissionärsdiariet förts
fortlöpande från och med 1958 års ingång och att återupptagandet av diarieföringen
vid denna tidpunkt icke haft någon särskild anledning. Vid
polisutredningen uppgav Wickelgren att uppdraget nr 2 i 1958 års diarium
icke, såsom diariet utvisade, debiterats med 20 kronor för månad utan
med 25 kronor, att beloppet 3 900, som antecknats vid uppdraget nr 11 i
samma diarium, rätteligen skulle vara 3 826 kronor 10 öre samt att från
samme uppdragsgivare influtit ytterligare 1 652 kronor för ett arbete som
Wickelgren förbisett, då han gjorde anteckningen om mottaget belopp.

Angående redovisningen i övrigt av kommissionärsuppdragen under
1958 och 1959 har Wickelgren ytterligare upplyst: Några räkenskapshandlingar
utöver de redan angivna hade Wickelgren icke att förete. Skrivelserna
från uppdragsgivarna hade han icke särskilt förvarat. Kopior på utsända
räkningar hade han icke tagit. I vissa fall hade han sänt begärda handlingar
mot postförskott; möjligen hade han kvar några kvitton å sådana
postförskott. Ofta plägade han emellertid översända handlingarna endast
mot vanlig räkning, som uppdragsgivaren därefter betalade.

Av utredningen framgår, att Wickelgren underlåtit att under tiden från
den 6 juni 1952 till den 1 januari 1958 — således under mer än fem och
ett halvt år — över huvud taget föra diarium över sina kommissionärsuppdrag
och att hålla ordnade räkenskapshandlingar, ehuru han enligt 12 §
kommissionärskungörelsen haft skyldighet härtill. Wickelgren har härige -

164

nom i anmärkningsvärd mån åsidosatt vad sålunda ålegat honom. Även i
fråga om förandet av diarium för åren 1958 och 1959 har Wickelgren brustit
i sina skyldigheter genom att i åtskilliga fall — avseende mera omfattande
uppdrag — icke i diariet anteckna debiterade belopp. Icke heller för sistnämnda
tid har Wickelgren hållit ordnade räkenskapshandlingar. Vad sålunda
ligger Wickelgren till last är av beskaffenhet att innefatta tjänstefel.

Underlåtenhet av Wickelgren att hänskjuta vissa
arvodesfrågor till landssekreteraren

Enligt 7 § kommissionärskungörelsen åligger det myndigheten att i
erforderlig omfattning för kommissionären fastställa särskild taxa för utförande
av bl. a. uppdrag »att på grundval av hos myndigheten förvarade,
för allmänheten tillgängliga handlingar upprätta sammanställningar, verkställa
utredningar och dylikt» samt att i övrigt meddela de föreskrifter, som
prövas nödiga för arvodenas bestämmande. I enlighet härmed har länsstyrelsen
den 2 december 1946 fastställt taxa för bl. a. uppdrag av ifrågavarande
slag. Enligt denna taxa skall för uppdrag, som kräver mindre tid än
en halv timme, kommissionären äga debitera arvode med 2 kronor 50 öre
och för uppdrag som kräver längre tid, dock ej över en timme, 4 kronor. För
uppdrag, som kräver längre tid än en timme, skall enligt nämnda taxa arvodet
bestämmas av avdelningschefen.

Wickelgren har såsom kommissionär på senare år väsentligen haft att
betjäna ett fåtal större uppdragsgivare med uppgifter ur bilregistret och i
någon mån ur körkortsregistret. Med ledning av kommissionärsdiariet samt
vad Wickelgren vid polisförhör uppgivit lämnas följande sammanställning
rörande ett antal större uppdragsgivare under åren 1956—1959 (till och med
oktober månad).

1. Uppdragsgivare: Stroede-Adresser (tidigare O. Stroede, Adresservice),

Göteborg.

Uppdraget meddelat: år 1951.

Uppdraget avsåg: uppgifter om samtliga registreringar av personbilar,
lastbilar, bussar och traktorer i länet att sändas varje vecka. Uppgifterna
skulle avse fordonsägarens namn, yrke eller titel, adress och telefonnummer
samt fordonets registreringsnummer, årsmodell, passagerarantal samt,
i fråga om lastbilar, maximilast.

Debiteringsgrund: 15 öre per fordon.

År:

1956

1957

1958

1959

Ersättning (kr.):..............

Utgivit för biträdeshjälp, efter 9

1 187

1 659

1 696

1 537

öre per fordon, (kr.):........

712

995

1 017

922

165

2. Uppdragsgivare: AM:s Bil AB, Tranås.

Uppdraget meddelat: troligen i slutet av år 1955.

Uppdraget avsåg: uppgifter om samtliga registreringar av personbilar,
lastbilar, bussar och traktorer i Tranås och trakten däromkring att sändas
varje vecka. Uppgifterna skulle avse fordonsägarens yrke, namn och adress
samt fordonets fabrikat.

Debiteringsgrund: 10 öre per fordon till troligen den 1 juli 1957; därefter
20 kronor för månad.

År: 1956 1957 1958 1959

Ersättning (kr.):.............. 240 240 240 200

Utgivit för biträdeshjälp:....... — —

3. Uppdragsgivare: Söderbergs Bil AB, Nässjö.

Uppdraget meddelat: den 1 februari 1958.

Uppdraget avsåg: uppgifter om samtliga registreringar av personbilar,
lastbilar och bussar i Nässjö och trakten däromkring att sändas varje
vecka.

Debiteringsgrund: 25 kronor för månad.

Åt: 1958 1959

Ersättning (kr.): .............................. 225 250

Utgivit för biträdeshjälp:.......................

4. Uppdragsgivare: Atteviks Bil AB, Jönköping.

Uppdraget meddelat: i september 1956.

Uppdraget avsåg: a) uppgifter om samtliga registreringar av personbilar,
lastbilar och bussar i Jönköping och trakten däromkring att sändas varje
vecka; uppgifterna skulle avse fordonsägarens yrke, namn och adress samt
fordonets fabrikat;

b) fortlöpande uppgifter om titel eller yrke, namn och adress på personer
som tilldelats körkort.

Debiteringsgrund: a) 25 kronor för månad.

b) 6 öre per person.

År: 1956 1957 1958 1959

Ersättning (kr.): .............. 108 500 448 306

Utgivit för biträdeshjälp:....... — — — —

5. Uppdragsgivare: AB Volvo, Göteborg.

Uppdraget meddelat: troligen år 1954.

Uppdraget avsåg: uppgifter å särskilt tillhandahållna formulär om s. k.
ägarebyten beträffande person- och lastbilar, där ägarebytet skett mellan
personer bosatta inom länet, samt om nedskrotning av fordon. Uppgifterna
skulle sändas varje månad. Uppgifterna om ägarebyten avsågo nye ägarens
titel, namn och adress samt fordonets registreringsnummer och hemort.

166

Debiteringsgrund: ursprungligen 10
14 öre per fordon.

öre,

sedermera 12 öre

och slutligen

År:

1956

1957 1958

1959

Ersättning (kr.): ..............

Utgivit för biträdeshjälp, efter 9

650

1 740 2 364

2 190

resp. 11 öre per fordon, (kr.):..

600

1 595 2167

1 880

6. Uppdragsgivare: Sveriges Oljekonsumenters Riksförbund, Stockholm.
Uppdraget meddelat: år 1955.

Uppdraget avsåg: uppgifter om samtliga registreringar av person- och
lastbilar i länet att sändas varje vecka. Uppgifterna skulle avse titel, namn
och adress på ägarna; avslutat den 1 november 1958.

Debiteringsgrund: 6 öre per fordon.

År: 1956 1957 1958

Ersättning (kr.):...................... 445 561 456

Utgivit för biträdeshjälp: .............. — — _

7. Uppdragsgivare: Svensk-Amerikanska Oljekompaniet, Göteborg.
Uppdraget meddelat: i maj 1956.

Uppdraget avsåg: uppgifter om samtliga registreringar av traktorer i
länet att sändas varje vecka. Uppgifterna skulle avse fordonsägamas yrke,
namn och adress samt fordonets fabrikat ävensom vilket slag av drivmedel
fordonet inrättats för.

Debiteringsgrund: 10 öre per fordon.

År: 1956 1957 1958 1959

Ersättning (kr.): .............. 59 77 56 73

Utgivit för biträdeshjälp:....... — — — _

8. Uppdragsgivare: Lantmännens Centralförening i Jönköping u. p. a., Jönköping.

Uppdraget meddelat: i slutet av år 1956.

Uppdraget avsåg: uppgifter om samtliga registreringar av traktorer i
länet att sändas varje vecka. Uppgifterna skulle avse fordonsägamas yrke,
namn och adress samt fordonets fabrikat ävensom vilket slag av drivmedel
fordonet inrättats för.

Debiteringsgrund: 10 öre per fordon.

År: 1957 1958 1959

Ersättning (kr.): ...................... 77 56 73

Utgivit för biträdeshjälp: ..... — — —

9. Uppdragsgivare: Bilkalendem, Göteborg.

Uppdraget meddelat: år 1957.

Uppdraget avsåg: a) avskrift av bilregistret 1957 och 1958 såvitt avser
bilar och bussar; b) uppgifter från den 1 januari 1958 å av uppdragsgivaren

167

tillhandahållen blankett om samtliga registreringar av bilar och bussar i
länet att sändas varje dag. Uppdraget överlämnat till annan den 1 juni

1958.

Debiteringsgrund: a) 10 öre per fordon;

b) 15 öre per fordon.

Åt 1957 1958

Ersättning (kr.): ......................... 3 600 a) 3 826

b) 1652

5 478

Utgivit för biträdeshjälp, efter

a) 8 eller 9 öre per uppgift;

b) 10 sedan 13 öre per uppgift, (kr.):....... 2 160 3 540

Wickelgren har vid utredningen anfört: Han hade avtalat med olika befattningshavare
på landskansliet att mot ersättning biträda honom med att
sammanställa de begärda upplysningarna ur bilregistret. Förteckning på
alla förändringar i bilregistret upprättades därvid för Wickelgrens räkning
dagligen av ett biträde med ledning av de registerkort som skickades till
centrala bilregistret. Uppgifterna överlämnades till Wickelgren, som brukade
sortera, granska och i förekommande fall komplettera desamma. Därefter
tillställdes uppgifterna de olika uppdragsgivarna med posten. Troligen
år 1956 hade man börjat duplicera uppgifterna. De uppdragsgivare som
begärt fortlöpande uppgifter ur bilregistret erhöllo — oavsett att de begärt
upplysningar avseende blott en begränsad del av länet — uppgifter veckovis
om förändringar i hela länet.

Beträffande de varierande debiteringsgrundema har Wickelgren uppgivit
i huvudsak följande: Debiteringen hade skett bl. a. med beaktande av omfattningen
av de uppgifter vederbörande önskat. Så vore exempelvis anledningen
till skillnaden mellan debiteringen 15 öre för uppdraget nr 1 i sammanställningen
och 6 öre för uppdraget nr 6 att söka däri, att man i det
förra fallet begärt utförligare uppgifter om såväl fordonet som ägaren under
det att den senare uppdragsgivaren önskat uppgifter om endast ägaren
och därtill mindre utförliga sådana. Beträffande uppdraget nr 5 i sammanställningen
— avseende uppgifter uteslutande för denne uppdragsgivare att
överföras på särskilda, av uppdragsgivaren tillhandahållna formulär —
hade, med hänsyn till möjligheten att erhålla personal, som vore villig att
åtaga sig uppgifternas utskrivande, på framställning av Wickelgren ersättningen
höjts, först från 10 till 12 öre per styck och därefter i början av
1959 till 14 öre. Då i fallet nr 9 i sammanställningen debiterats efter 10 öre
per fordon för visst utdrag ur bilregistret men efter 15 öre per fordon vid
utdrag å särskild blankett berodde detta på att man i det senare fallet
önskat erhålla mera utförliga uppgifter om fordonen och deras ägare och
att uppgifterna måst utskrivas för denne uppdragsgivare särskilt. — Be -

168

träffande debiteringen i vissa fall av ett fast arvode för månad för tillhandahållande
av upplysningar ur bilregistret (uppdragen nr 2—1 i sammanställningen)
avsåge dessa uppdrag allenast en begränsad del av länet,
nämligen resp. uppdragsgivares verksamhetsort och trakten däromkring.
Vederbörande hade dock erhållit — såsom ovan framhållits — uppgifter för
hela länet och hade därför att själv sortera ut de uppgifter som vore av
intresse. V ickelgren hade funnit det riktigast att dessa uppdragsgivare fått
uppgifterna till ett billigare pris än de uppdragsgivare, som begärt uppgifter
för hela länet, och hade med resp. uppdragsgivare träffat överenskommelse
om ett lågt fast pris per månad. Wickelgren kunde icke erinra sig
vem som kommit med förslag om en sådan debitering.

Wickelgren utvecklade sin syn på förevarande debiteringsfråga på följande
sätt:

Om varje uppdragsgivare skulle ha fått endast sådana uppgifter, som
berörde uppdragsgivarens område, skulle det för Wickelgren ha inneburit
en avsevärd ökning av arbetsbördan och därmed ökade kostnader för de
olika företagen. Det skulle nämligen ha varit mycket tidsödande att göra
upp särskilda förteckningar för varje uppdragsgivares speciella område.
I .fråga om gränsfall skulle det ha blivit ett omfattande arbete att fastställa,
vilka fordonsägare kunde vara aktuella för en viss uppdragsgivare. Båda
parter^ ansågo det lämpligast, att uppdragsgivaren betalade ett visst pris
per månad. Därigenom behövde man ej räkna antalet uppgifter.

Att ett lägre arvode tillämpades för uppdraget nr 2 än för uppdragen
nr 3 och 4 i sammanställningen berodde — enligt vad Wickelgren vidare
uppgivit — på att uppdragsgivaren i det förstnämnda fallet hade ett verksamhetsområde,
som omfattade den minsta folkmängden.

Wickelgren har bestritt, att han åsidosatt någon honom åliggande skyldighet
att hänskjuta fråga om arvodes debitering till landssekreteraren.
Vid inspektionen anförde Wickelgren härutinnan följande. Vid något tillfälle
för antagligen 4 eller 5 år sedan hade Wickelgren, i anledning av visst
uppdrag att göra sammanställning av uppgifter ur bilregistret, tillfrågat
landssekreteraren Sylwan om han kunde få debitera arvode efter 15 öre per
uPPgift- Mot detta hade Sylwan icke haft något att erinra. Därefter hade
Wickelgren icke talat med någon i länsstyrelsen rörande sina debiteringar.
Han hade dock icke i något fall debiterat efter högre taxa än 15 öre per
uPPgift- Att han i vissa fall — såsom sammanställningen härovan utvisade

tillämpat lägre debitering hade berott på att vederbörande uppdragsgivare
ej varit villig att betala mera. Han hade sålunda för varje särskilt
fall överenskommit med uppdragsgivarna om den ersättning som skulle
utgå.

Ytterligare har Wickelgren framhållit, att det i fråga om de löpande
upplysningarna ur bilregistret vore nödvändigt att följa förändringarna i
registret dag för dag, enär registerkorten senast dagen efter noteringarna
mast ater placeras på sina platser och således gått förlorade som material

169

för upprättande av listorna till uppdragsgivarna. Det hade därför icke varit
möjligt att koncentrera arbetet med att skriva förteckningar över förändringar
i bilregistret till exempelvis en dag i veckan. På denna grund hade
Wickelgren betraktat varje uppdrag att lämna upplysning om ändringar
i bilregistret såsom avseende varje dag för sig, för vilket han ägt rätt att
debitera särskild ersättning. Med tillämpning härav hade han beträffande
de i sammanställningen redovisade uppdragen ägt rätt att debitera ersättning
enligt följande.

Beträffande uppdraget nr 1: Uppdraget hade icke kunnat medhinnas på
mindre tid än 2 timmar dagligen i genomsnitt. Med 300 arbetsdagar om
året och en debitering av 4 kronor för arbetstimme hade Wickelgren ägt
debitera upp till 2 400 kronor för år. Så mycket hade icke debiterats för
något år.

Beträffande uppdragen nr 2—4 samt 7—8: Uppdragen att lämna uppgifter
ur bilregistret kunde beräknas taga i anspråk i genomsnitt en halv
timme om dagen. Med en debitering av 2 kronor 50 öre om dagen under
25 arbetsdagar per månad hade Wickelgren ägt rätt att debitera 62 kronor
50 öre för månad eller 750 kronor för år. Vad Wickelgren uttagit för hithörande
uppgifter understege sålunda avsevärt vad han ägt rätt till enligt
de av länsstyrelsen bestämda grunderna. Debiteringen 6 öre för varje uppgift
ur körkortsregistret motsvarade icke fullt en timersättning av 4 kronor.

Beträffande uppdraget nr 5: Wickelgren beräknade att hans eget arbete
med granskning och översändande av uppgifterna tagit en tid av ca 6 å 7
timmar per månad. Med en debitering av 4 kronor för timme hade han ägt
tillgodoräkna sig arvode med 24—28 kronor för månad eller i genomsnitt
312 kronor för år. Så mycket hade han icke uppburit.

Beträffande uppdraget nr 6: Uppdraget kunde beräknas ha tagit en tid
av i genomsnitt minst en timme dagligen. För år 1958 hade Wickelgrens
debitering motsvarat ungefär 1 krona 80 öre för dag eller väsentligt mindre
än de 4 kronor för dag som Wickelgren ägt rätt till.

Beträffande uppdraget nr 9: a) Wickelgren hade under maj—juni 1958
ägnat praktiskt taget all sin fritid åt arbetet med avskrifter av bilregistret
och hade själv måst skriva troligen 6 000 ä 7 000 av de ca 39 000 uppgifterna.
Även Wickelgrens hustru hade hjälpt till. Ehuru Wickelgren icke
hade några anteckningar om hur lång tid arbetet krävt, uppskattade han
den tid makarna Wickelgren nedlagt på uppdraget till 350 timmar, vilket
med en debitering av 4 kronor för timme berättigat till ett arvode av
1 400 kronor. Härtill komme diverse kostnader för materiel m. m. Hans
netto av uppdraget uppginge icke tillnärmelsevis till angivna belopp, varför
timersättningen understege 4 kronor. Förhållandena hade varit likartade
under 1957. — b) Uppdraget att lämna kontinuerliga uppgifter hade Wickelgren
från och med den 1 juni 1958 helt överlämnat till annan befattningshavare.
För tiden januari—maj 1958 hade han uppburit 1 652 kronor

6* — Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1962 års riksdag

170

inberäknat portokostnader å ca 90 kronor. I genomsnitt hade uppgifterna
tagit en arbetstid av drygt 3 timmar per dag, vilket med en debitering av
4 kronor för arbetstimme under fem månader berättigat till ett arvode av
mellan 1 500 och 1 600 kronor.

Om det påstådda samrådet mellan Syl vvan och Wickelgren angående visst
kommissionärsarvode har Sylvvan uppgivit, att han ville minnas att Wickelgren
någon gång talat med honom om debiteringsgrunden vid uppgörandet
av viss sammanställning av uppgifter ur bilregistret. Vad därvid förekommit
kunde Sylvvan dock icke närmare erinra sig.

Länsstyrelsen har i sitt yttrande uttalat, att Wickelgren i många fall bort
hänskjuta arvodesfrågan till landssekreterarens bestämmande i stället för
att med utgångspunkt från en för visst fall av landssekreteraren medgiven
arvodesdebitering därefter — oavsett uppdragens omfattning — debitera
arvode som han ansett skäligt inom den ram, som skulle ha medgivits för
det tidigare fallet. I fråga om de nettoarvoden Wickelgren uppburit för att
lämna sammanställningar av uppgifter ur bilregistret syntes Wickelgren ha
träffat överenskommelse med uppdragsgivarna om kostnaderna härför och
enligt länsstyrelsens mening kunde nettoarvodena ej anses oskäliga. Såvitt
handlingarna gåve vid handen hade ingen uppdragsgivare varit missbelåten
med debiteringen och inga klagomål hade kommit till länsstyrelsens
kännedom. Skäl torde därför ha saknats att ändra denna arvodespraxis.
Arvodena torde ej heller med hänsyn till det arbete Wickelgren enligt uppgift
nedlagt på uppdragen kunna anses oskäliga eller strida mot grunderna
för arvodesbestämmelserna i kommissionärskungörelsen. Wickelgren hade
i vissa fall kunnat sända samma uppgifter till mer än en uppdragsgivare,
därvid genomslagskopia eller liknande arbetsbesparande metod kunnat
användas i fråga om alla eller vissa delar av uppgifterna. Då fallen av fullständig
identitet vore få, hade särskilt å-pris icke kunnat användas. Genom
ett dylikt förfaringssätt kunde man visserligen anse att arvodet i det enstaka
fallet varit högre än som bort förekomma, men länsstyrelsen hävdade
att en uppdragsgivare som på nämnt sätt erhållit begärda uppgifter icke
bort erhålla dem endast genom att erlägga portokostnaden eller eljest i förhållande
till uppdragsgivare, som begärt samma eller i huvudsak samma
uppgifter, till reducerat arvode. En likställighet härutinnan finge anses
lämplig.

Av det ovan anförda framgår, att Wickelgrens kommissionärsverksamhet
under de senare åren väsentligen avsett tillhandahållande av uppgifter ur
bilregistret på begäran av olika uppdragsgivare. Dessa uppdrag, för vilkas
utförande Wickelgren regelmässigt anlitat biträde av befattningshavare vid
länsstyrelsen, ha varit omfattande och inbringat betydande bruttobelopp.

Samtliga de här ovan redovisade uppdragen ha otvivelaktigt — i betrak -

171

tande av att uppdragen avsett lämnande av sammanställningar, vilkas
upprättande för varje gång krävt längre tid än en timme, och med hänsyn
till att vissa sammanställningar kunnat göras för flera uppdragsgivare på
en gång — varit av sådan beskaffenhet, att arvode skolat jämlikt länsstyrelsens
taxebeslut bestämmas av landssekreteraren i varje särskilt fall. Vad
Wickelgren anfört därom, att han i fråga om de fortlöpande utskrifterna
av dagligen skedda förändringar i bilregistret varit befogad att debitera
arvode som om ett särskilt uppdrag utförts varje dag lärer icke förtjäna
avseende. En sådan debitering —- som även enligt Wickelgren kunnat leda
till uppenbart oskäliga arvoden — har Wickelgren ej heller tillämpat.

Som nyss framhållits ha arvodena för nu ifrågavarande uppdrag skolat i
varje särskilt fall bestämmas av landssekreteraren. Wickelgren har emellertid
endast i ett fall, enligt vad han uppgivit, hänvänt sig till landssekreteraren,
som därvid skulle ha godkänt debitering efter visst pris per lämnad
uppgift. I övriga fall har Wickelgren ensam eller i samråd med vederbörande
uppdragsgivare — inom den sålunda för ett visst speciellt fall godkända
kostnadsramen — debiterat arvode efter olika, till synes mer eller
mindre godtyckliga grunder. I vissa fall har debitering skett efter visst pris
per uppgift, ett pris som ganska starkt varierat såväl totalt sett som med
avseende å vad Wickelgren tillgodogjort sig för egen del. I andra fall har
arvode beräknats per månad, därvid ävenledes olika grunder tillämpats.

Wickelgren har följaktligen icke — såsom enligt länsstyrelsens förenämnda
beslut ålegat honom — hänskjutit arvodesfrågan i nu avhandlade
fall till landssekreterarens bestämmande och debiterat sina arvoden därefter.
Med hänsyn till uppdragens omfattning och varierande beskaffenhet
och till vikten av att arvodesdebitering sker i föreskriven ordning måste
berörda uraktlåtenhet — även om det i efterhand svårligen låter sig säga
huruvida landssekreteraren skulle ha bestämt andra debiteringsgrunder —
anses innefatta tjänstefel av Wickelgren.

Underlåtenhet av Wickelgren att upplysa uppdragsgivare om
att de ägde påkalla länsstyrelsens prövning av debiterade

arvoden

I 9 § kommissionärskungörelsen stadgas, att de belopp, som kommissionär
fordrar i arvode och ersättning för utgifter, post för post skola upptagas
i räkning, som tillställes uppdragsgivaren. Räkningen skall innehålla
upplysning om att uppdragsgivare, som ej åtnöjes med debitering, äger
inom en månad efter räkningens mottagande hos myndigheten påkalla
prövning av debiteringen.

Wickelgren har vidgått, att han i utsända räkningar icke meddelat uppdragsgivarna
upplysning om att vederbörande ägde hos länsstyrelsen påkalla
prövning av gjord debitering. Skälet härtill hade varit, att hnn i de
flesta fall överenskommit med uppdragsgivaren om den ersättning som

172

skulle utgå och att det under sådana förhållanden ej varit erforderligt att
upplysa om vederbörandes rätt att få debiteringsfrågan prövad av länsstyrelsen.

Wickelgren har uppgivit att han icke tagit kopior av utsända räkningar.
Av åtskilliga räkningar, som tillställts Atteviks Bil AB och som i avskrift
bifogats polisutredningen, framgår att räkningarna, förutom uppgift å mottagare
och avsändare, upptagit endast specifikation å lämnade uppgifter
samt debitering av arvode jämte porto.

På grund av vad ovan upptagits finner jag klarlagt, att Wickelgren underlåtit
att på sätt författningen föreskriver meddela uppdragsgivarna upplysning
om vad de hade att iakttaga i händelse av missnöje med debiteringen.
Härigenom har Wickelgren åsidosatt honom åliggande tjänsteplikt.

Underlåtenhet av Sylwan att utöva tillsyn över kommissionärsverksamheten
på länsstyrelsen

Enligt 13 § kommissionärskungörelsen åligger det vederbörande myndighet
att ha uppsikt över kommissionärs verksamhet, därvid myndigheten,
om ej särskilda förhållanden till annat föranleda, skall uppdraga åt en
befattningshavare hos myndigheten i högre tjänsteställning att öva den
närmaste tillsynen över verksamheten. Kommissionärs räkenskapshandlingar
skola granskas av därtill förordnad eller eljest behörig tjänsteman
minst en gång varje halvår eller, där verksamheten är av ringa omfattning,
minst en gång om året. Om verkställd granskning skall anteckning göras i
kommissionärens diarium.

Enligt anteckningar å kommissionärsdiarierna för tiden den 1 januari
1947—juni 1952 har granskning skett vid vissa tillfällen åren 1948 och
1949. Senaste granskningen skedde den 15 december 1949. Diarierna för
1958 och 1959 äro icke försedda med någon anteckning om granskning.

Rörande den kontroll, som från länsstyrelsens sida skett i fråga om handhavandet
av kommissionärskapet, uppgav Wickelgren vid inspektionen att
det honom veterligen, i varje fall såvitt anginge de senaste tio åren, icke
förekommit att hans diarier blivit föremål för granskning. Några räkenskapshandlingar
hade icke avfordrats honom. Ingen hade över huvud taget
efterfrågat hur han handhade sitt kommissionärskap.

Sylwan har i ärendet uppgivit: Han hade i början av sin tjänstgöring i
länet — vid något tillfälle år 1951 eller 1952 — tagit del av Wickelgrens
kommissionärsdiarium. Såvitt Sylwan nu kunde erinra sig var denna genomgång
avsedd som en förberedande åtgärd för en undersökning om behovet
att revidera länsstyrelsens föreskrifter rörande kommissionärsverksamheten
vid landskansliet. Frågan härom liksom den föreskrivna granskningen
över huvud hade senare fallit honom ur minnet, men han visste att han

173

vid ett par tillfällen påmints därom. I detta avseende erinrade Sylwan sig
dels att kommissionärsfrågan berörts av en av hans kolleger i en cirkulärskrivelse
och att den möjligen varit upptagen som överläggningsämne
vid ett landssekreterarmöte och dels att Wickelgren vid något tillfälle underställt
honom ett spörsmål om debitering av kommissionärsarvode. De
av Sylwan påtänkta åtgärderna hade uppskjutits och saken hade ånyo fallit
honom ur minnet. Han hade sålunda icke fullgjort vad som i förevarande
avseende ålegat honom som avdelningschef. Någon annan tjänsteman
kunde icke anses på något sätt ansvarig för uraktlåtenheten.

Länsstyrelsen har genom beslut den 31 december 1946 bestämt, att någon
viss befattningshavare icke skulle förordnas att under landssekreteraren
öva den närmaste tillsynen över kommissionärsverksamheten å landskansliet.
Ansvaret för att erforderlig tillsyn utövats och att föreskriven
granskning skett har därför åvilat landssekreteraren såsom chef för landskansliet.
Sedan år 1951 har Sylwan varit ordinarie landssekreterare.

Enligt vad Sylwan uppgivit tog han vid något tillfälle i början av sin
tjänstgöring del av kommissionärsdiariet i syfte att förbereda en undersökning
i fråga om behovet av ändrade föreskrifter rörande kommissionärens
verksamhet. Någon granskning av räkenskapshandlingarna kom dock
därvid icke till stånd (sista anteckningen i diariet om verkställd granskning
är dagtecknad den 15 december 1949). Ej heller därefter har Sylwan företagit
granskning av räkenskapshandlingarna. Någon sådan granskning har
ej heller eljest ägt rum. Uraktlåtenheten härutinnan framstår som så mycket
mera anmärkningsvärd som Sylwan åtminstone vid två tillfällen synes
ha blivit påmind om kommissionärsfrågan.

Sylwan har sålunda under en lång följd av år underlåtit att själv företaga
eller att föranstalta om sådan granskning av kommissionärens räkenskapshandlingar,
som enligt uttrycklig föreskrift skolat äga rum minst en gång
varje halvår. Detta har haft till följd att kommissionären under avsevärd
tid kunnat underlåta att föra diarium och att hålla ordnade räkenskapshandlingar.
Kontrollen över kommissionärens verksamhet, särskilt i fråga
om arvodesdebiteringen, har därigenom allvarligen eftersatts. Det synes ha
funnits så mycket större skäl att utöva sådan kontroll som kommissionärens
verksamhet under senare år väsentligt avsett lämnande av omfattande och
ur debiteringssynpunkt svårbedömbara sammanställningar av uppgifter
rörande motorfordon o. d. Med hänsyn till svårigheten att i efterhand utreda
omfattningen av kommissionärens verksamhet och storleken av
uttagna arvoden synes det visserligen icke kunna göras gällande, att kommissionären
i vissa fall debiterat arvoden, som — i betraktande av det här
föreliggande relativt breda utrymmet för skälighetsbedömningar — kunna
betecknas som oskiiligt höga. Frånvaron .av kontroll har i varje fall varit

174

ägnad att möjliggöra uttagande av för höga arvoden och har även i övrigt
kunnat giva utrymme för obehörigt förfarande från kommissionärens sida.
Vikten av en regelbundet återkommande och noggrann kontroll av kommissionärens
verksamhet har också särskilt understrukits under förarbetena
till 1946 års kommissionärskungörelse, som i fråga om tillsynens utövande
innehåller skärpta föreskrifter i förhållande till tidigare författning. Ur
principiell synpunkt framstår därför Sylwans underlåtenhet att under lång
tid öva föreskriven tillsyn över kommissionärsverksamheten som ett betänkligt
fel, som ej kan undgå beivran.

Under åberopande av det anförda beslutar jag att åtal skall väckas mot
Wickelgren och Sylwan.

Åtalet mot Wickelgren skall avse följande förhållanden: Wickelgren har
i strid mot vad som ålegat honom såsom kommissionär å landskansliet underlåtit
att under tiden från den 6 juni 1952 till den 1 januari 1958 föra
diarium över honom meddelade uppdrag och att hålla ordnade räkenskapshandlingar.
Han har vidare underlåtit dels att i de handlingar, som åberopats
såsom kommissionärsdiarium för åren 1958 och 1959, i åtskilliga
fall, avseende mera omfattande uppdrag, anteckna debiterade belopp, dels
ock att under sistnämnda år hålla ordnade räkenskaper. Wickelgren har
ytterligare — såsom enligt särskild av länsstyrelsen meddelad föreskrift
ålegat honom — uraktlåtit att hänskjuta arvodesfrågan till landssekreterarens
bedömande i åtskilliga fall, avseende mera omfattande uppdrag.
Slutligen har Wickelgren underlåtit att i utsända räkningar lämna uppdragsgivarna
upplysning om rätten att hos länsstyrelsen påkalla prövning
av gjord debitering.

Talan mot Wickelgren skall begränsas att avse de tjänsteförsummelser
i angivna hänseenden, som Wickelgren låtit komma sig till last under de
fem år som föregått stämningsansökningens delgivning med honom. Ansvar
skall yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen.

Åtalet mot Sylwan skall avse det förhållandet att han under de sista fem
åren före stämningsansökningens delgivning med honom försummat honom
såsom landssekreterare åliggande skyldighet att utöva tillsyn över och kontroll
av Wickelgrens verksamhet såsom kommissionär, särskilt genom underlåtenhet
att granska eller låta föranstalta om granskning av kommissionärens
räkenskapshandlingar i enlighet med föreskrifterna i kommissionärskungörelsen.
Ansvar skall yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen.

Båda åtalen skola — med hänsyn till sambandet mellan ifrågavarande
tjänstefel — väckas vid Göta hovrätt.

Göta hovrätt yttrade i dom den 20 maj 1961 följande.

Wickelgren och Sylwan ha vitsordat de angivna faktiska förhållandena
men hemställt, att vad i målet lagts dem till last icke måtte föranleda
ansvar.

175

Wickelgren har anfört bland annat:

Underlåtenhet att jöra diarium och räkenskaper in. m.

Anledningen till att han år 1952 upphört med diarieföringen har troligtvis
varit hans i övrigt stora arbetsbörda och att han ansett att det praktiska
behovet av diarium icke varit trängande. Flertalet av de ärenden han handhaft
som kommissionär har varit de avtalade uppdragen av större omfattning
och fortlöpande karaktär, vilka han ända hade full överblick och
kontroll över. Någon särskild anledning till att han återupptagit diarieföringen
år 1958 kan han icke heller erinra sig. Några räkenskapshandlingar
utöver de av åklagaren angivna har han icke fört. Skrivelserna från uppdragsgivarna
har han icke särskilt förvarat. Kopior pa utsända räkningar
har han icke tagit.

Underlåtenhet att hänskjuta vissa arvodesfrågor till landssekreteraren

Han hade avtalat med olika befattningshavare på landskansliet att mot
ersättning biträda honom med att sammanställa de begärda upplysningarna
ur bilregistret. Förteckning på alla förändringar i bilregistret upprättades
för hans räkning dagligen av ett biträde med ledning av de registerkort som
skickades till centrala bilregistret. Sedan uppgifterna överlämnats till honom,
brukade han sortera, granska och i förekommande fall komplettera
desamma. Därefter tillställdes uppgifterna de olika uppdragsgivarna med
posten. Troligen år 1956 började man duplicera uppgifterna. De uppdragsgivare
som begärt fortlöpande uppgifter ur bilregistret erhöllo — oavsett
att de begärt upplysningar avseende blott en begränsad del av länet
uppgifter veckovis om förändringar i hela länet. Debiteringen skedde bland
annat med beaktande av omfattningen av de uppgifter vederbörande önsskat.
Så är exempelvis anledningen till skillnaden mellan debiteringen 15 öre
i ett fall och 6 öre i ett annat att söka däri, att uppdraget i det förra fallet
avsett utförliga uppgifter om såväl fordonet som ägaren, under det att den
senare uppdragsgivaren önskat uppgifter om endast ägaren och därtill
mindre utförliga sådana. Beträffande ett uppdrag, enligt vilket uppgifter
skulle överföras på särskilda av uppdragsgivaren tillhandahallna formulär,
har med hänsyn till svårigheten att erhålla personal, som var villig att
åtaga sig uppgifternas utskrivande, på framställning av Wickelgren ersättningen
höjts, först från 10 till 12 öre per styck och därefter till 14 öre. I ett
fall har debitering skett efter 10 öre per fordon för visst utdrag ur bilregistret
men efter 15 öre per fordon vid utdrag å särskild blankett, beroende
på att vid sistnämnda förfarande skolat lämnas mera utförliga uppgifter
om fordonen och deras ägare och att uppgifterna därvid mast utskrivas
för denne uppdragsgivare särskilt. Då debitering i vissa fall skett
med ett fast arvode för månad, ha dessa uppdrag avsett allenast en begränsad
del av länet. Uppdragsgivarna hade dock erhållit uppgifter för hela
länet och hade därför haft att själva sortera ut de uppgifter som varit
av intresse. Wickelgren fann det riktigast att dessa uppdragsgivare fått

176

uppgifterna till ett billigare pris än de uppdragsgivare, som begärt uppgifter
för hela länet, och träffade med de förra överenskommelse om ett lågt
fast pns per månad. Om varje uppdragsgivare skulle ha fått endast sådana
uppgifter, som berörde det begränsade området, skulle det för Wiekelgren
ha inneburit en avsevärd ökning av arbetsbördan och därmed ökade kostnader
för de olika företagen. Båda parter ha ansett denna debiteringsgrund
lämpligast. Att arvodena även enligt denna beräkningsgrund varit olika
beror på att uppdragsgivaren i ett visst fall haft ett verksamhetsområde,
som omfattat mindre folkmängd än en annan uppdragsgivares område.
Spörsmålet huruvida Wiekelgren i vissa fall bort hänskjuta arvodesfrågan
till landssekreteraren är en omdömesfråga. Då Wiekelgren vid något tillfälle
för antagligen 4 eller 5 år sedan hade i uppdrag, att göra en sammanställning
av uppgifter ur bilregistret frågade han Sylwan om han kunde få debitera
arvode efter 15 öre per uppgift. Mot detta hade Sylwan icke något att
erinra. Därefter har Wiekelgren icke talat med någon i länsstyrelsen rörande
sina debiteringar. Han har dock icke i något fall debiterat efter högre
taxa än 15 öre per uppgift. I fråga om de löpande upplysningarna ur bilregistret
är det nödvändigt att följa förändringarna i registret dag för dag,
enär registerkorten senast dagen efter noteringarna måste åter placeras på
sina platser och således gå förlorade som material för upprättande av listorna
till uppdragsgivarna. Det har därför icke varit möjligt att koncentrera
arbetet med att skriva förteckningar över förändringar i bilregistret
till exempelvis en dag i veckan. På denna grund har Wiekelgren betraktat
varje uppdrag att lämna upplysning om ändringar i bilregistret såsom avseende
varje dag för sig, för vilket han ägt rätt att debitera särskild ersättning.
Om han beräknar ersättningen för den tid som sålunda åtgått med
tillämpning av den av länsstyrelsen fastställda taxan eller 4 kronor för
timme, skulle ersättningen för varje uppdrag avsevärt ha överstigit hans
nettobehållning av uppdraget. I de fall uppdragen enligt sådan beräkningsgrund
icke krävt längre tid än en timme torde han icke ha varit skyldig
att låta landssekreteraren bestämma arvodet. Han medgiver dock, att han
även med detta betraktelsesätt i vissa fall jämlikt förenämnda taxebestämmelser
bort inhämta landssekreterarens uppfattning. Han har emellertid
icke orsakat någon som helst skada eller olägenhet för uppdragsgivarna
och hans åtgärder ha icke föranlett några klagomål från deras sida. I de
ärenden, som varit av större omfattning, ha kostnaderna varit av den
storleksordningen att endast en ringa del av de debiterade beloppen kommit
honom själv till godo. Något godtycke vid arvodesdebiteringen har
icke förekommit.

Underlåtenhet att upplysa uppdragsgivare om att de ägde påkalla länsstyrelsens
prövning av debiterade belopp

Skälet till Wickelgrens underlåtenhet i denna del är, att han i de flesta
fall överenskommit med uppdragsgivaren om den ersättning som skulle

177

utgå och att det under sådana förhållanden ej varit erforderligt att upplysa
om vederbörandes rätt att få debiteringsfrågan prövad av länsstyrelsen.
Klagorätten i och för sig är icke heller beroende på huruvida räkningen
innehåller upplysning härom.

Sylwan har anfört bland annat: Han tog vid något tillfälle år 1951 eller
1952 del av Wickelgrens kommissionärsdiarium. Såvitt han kan erinra sig
var denna genomgång avsedd som en förberedande åtgärd för en undersökning
om behovet att revidera länsstyrelsens föreskrifter rörande kommissionärsverksamheten
vid landskansliet. Frågan härom liksom den föreskrivna
granskningen föll senare ur minnet, men han har vid ett par tillfällen
påmints därom. Fn bidragande orsak till hans försummelse har varit,
att han bedömt hela kommissionärsfrågan som mindre viktig, enär kommissionärsgöromålen
vid länsstyrelsen numera äro av mycket ringa omfattning.
Kommissionärsfrågan har därför kommit att undanträngas av andra
och viktigare frågor. Hans tjänstegöromål ha till såväl arten som omfattningen
varit ganska krävande. Dessutom har han haft att fullgöra åtskilliga
offentliga uppdrag.

Länsstyrelsen har i yttranden till JO och hovrätten uttalat, att W ickelgren
i vissa hänseenden brustit i sina skyldigheter som kommissionär, men
understrukit att — såvitt utredningen visat — någon uppdragsgivare icke
varit missbelåten med debiteringen, att några klagomål icke kommit till
länsstyrelsens kännedom och att arvodena med hänsyn till det nedlagda
arbetet icke torde kunna anses oskäliga eller strida mot grunderna för arvodesbestämmelserna
i kommissionärskungörelsen samt tillagt: Utöver tillhandahållande
av uppgifter ur bilregistret och om utfärdade körkort har
Wickelgrens uppdrag som kommissionär varit av ringa omfattning. Kommissionärsärendena
utgöra en mycket liten del av hans arbete på länsstyrelsen,
vilket han skött med gott omdöme och stor skicklighet.

Beträffande åtalet mot Sylwan har länsstyrelsen i samma yttranden uttalat:
Det syntes icke oförklarligt, att Sylwan med hänsyn till sina ansvarsfulla,
omfattande och arbetskrävande åligganden som chef för landskansliet
glömt vissa åligganden i fråga om kommissionärsverksamheten. Dessa åligganden
innefatta en synnerligen obetydlig del av Sylwans arbetsuppgifter.
Därtill kommer att Sylwan såväl av Kungl. Maj:t som av landsstatsavdelningen
i inrikesdepartementet anförtrotts ett mycket stort antal omfattande
och arbetskrävande utredningar och uppdrag.

Av Wickelgrens egna uppgifter och utredningen i övrigt framgår, att han
under den tid som omfattas av åtalet mot honom pa sätt aklagaren pastatt
åsidosatt bestämmelserna om skyldighet för kommissionär att föra diarium
och hålla ordnade räkenskapshandlingar. Genom dessa sina försummelser
har Wickelgren gjort sig skyldig till tjänstefel.

Vidkommande åtalet mot Wickelgren för underlåtenhet att hänskjuta
vissa arvodesfrågor till landssekreterarens bestämmande finner hovrätten

178

utrett, att vart och ett av de med åtalet avsedda uppdragen varit sådant,
att det för fullgörandet krävt längre tid än en timme. Det har vid sådant
förhållande ankommit å landssekreteraren att bestämma arvodet för varje
uppdrag. Wickelgren har endast i ett icke närmare angivet fall underställt
landssekreteraren en sådan arvodesfråga. I övrigt har Wickelgren förfarit
felaktigt i nu ifrågavarande hänseende. Särskilt med hänsyn till uppdragens
omfattning och beskaffenhet måste Wickelgrens försummelse bedömas som
tjänstefel.

I målet är vidare utrett, att Wickelgren, i enlighet med vad åklagaren
gjort gällande, underlåtit att enligt kommissionärskungörelsens föreskrifter
meddela uppdragsgivare upplysning om vad de haft att iakttaga i händelse
av missnöje med debiteringen. Med hänsyn till omständigheterna finner
hovrätten Wickelgren icke heller i denna del kunna undgå ansvar för
tjänstefel.

Vad därefter angår åtalet mot Sylwan är utrett, att denne, såsom åklagaren
påstått, försummat honom såsom landssekreterare åliggande skyldighet
att utöva tillsyn och kontroll över Wickelgrens verksamhet såsom kommissionär.
Med hänsyn särskilt till den långa tid, under vilken denna
granskningsskyldighet eftersatts, finner hovrätten Sylwan icke kunna undgå
ansvar för tjänstefel.

Vid straffmätningen i målet beaktar hovrätten, att — såvitt av utredningen
framgår — varken någon oskälig arvodesdebitering förekommit
eller någon skada eller olägenhet för enskild part uppkommit.

Hovrätten dömer Wickelgren och Sylwan jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen
och beträffande Wickelgren jämväl med tillämpning av 4 kap. 1 och 2 §§
samma lag för tjänstefel att till Kronan utgiva, Wickelgren 30 dagsböter å
18 kronor och Sylwan 15 dagsböter å 40 kronor.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

2. Stadsfiskal har överskridit sina befogenheter såsom polischef
genom att meddela en yngling, som tidigare uppträtt störande i
staden, förbud att viss tid på kvällen vistas vid det s. k. ströget
i staden samt genom att beordra polispersonalen att omhändertaga
ynglingen, om han överträdde förbudet

De första dagarna i juli 1960 förekommo i tidningspressen uppgifter om
att stadsfiskalen i Skövde Carl-Fredrik Mac Key förbjudit en 20-årig yngling
att vistas å vissa gator i Skövde på kvällarna kl. 18—24. Anledningen
till förbudet uppgavs vara att ynglingen uppträtt bråkigt. Om ynglingen
icke ställde sig förbudet till efterrättelse skulle han enligt order av Mac
Key omhändertagas av polisen och föras till polisstationen, vilket sades
ha skett vid ett eller ett par tillfällen.

179

I anledning av dessa uppgifter infordrade jag yttrande i saken från
Mac Key. Sedan även länsstyrelsen i Skaraborgs län inkommit med begärt
yttrande, anmodade jag landsfogden i länet att verkställa förundersökning
i ärendet, varvid Mac Key skulle underrättas att han vore misstänkt
för tjänstefel genom att han utfärdat och låtit verkställa det ifragavarande
förbudet. Vid förundersökningens avslutande delgavs Mac Key genom
landsfogdens försorg den i ärendet verkställda utredningen för ändamal,
som avses i 23 kap. 18 § första stycket andra punkten RB. Därefter avgav
Mac Key slutligt yttrande till landsfogden.

I en den 13 december 1960 till landsfogden i Skaraborgs län avlåten
skrivelse anförde jag därefter följande.

Av utredningen i ärendet framgår följande.

Ynglingen i fråga är grovarbetaren Folke Jacksson, född den 15 juli 1940.

Vid personligt besök å Mac Keys tjänsterum i polishuset i Skövde troligen
den 21 maj 1960 underrättades Jacksson, enligt vad Mac Key uppgivit,
muntligen av Mac Key att Jacksson — på grund av att han uppträtt
störande och ofredat förbipasserande på det s. k. ströget i Skövde,
d. v. s. Hertig Johansgatan från Rådhusgatan till järnvägsstationen, samt
icke efterkommit polismännens anvisningar — i fortsättningen var förbjuden
att på kvällarna vistas å Ströget med därintill liggande gatumynningar
annat än i »legala ärenden». Förbudet skulle avse tiden kl. 18—24
och gälla under ett år. Om Jacksson icke ställde sig förbudet till efterrättelse,
skulle han omhändertagas och förvaras å polisstationen. Om han
däremot skötte sig, skulle Mac Key ompröva sitt beslut.

Till förklaring av vad som åsyftades med förbudet att vistas på Ströget
annat än i legala ärenden har Mac Key uppgivit, att ett drivande omkring
på Ströget på sådant sätt, att den allmänna ordningen stördes, icke
kunde betecknas såsom legalt ärende. Förbudet avsåge alltså endast vistelse
utan legalt ärende, d. v. s. ett drivande gatan upp och ned på sådant
sätt, att ordningen stördes eller fara därför uppkomme. Förbudet skulle
alltså icke avse normal vistelse på gatan.

Rörande det Jacksson sålunda meddelade förbudet underrättade Mac
Key polisens bevakningssektion, där en poliskonstapel efter anvisning av
Mac Key skrev ett meddelade av innehåll att Jacksson, därest han anträffades
på Ströget under tiden kl. 18—24, skulle omhändertagas och
föräldrarna underrättas. Vidare gav Mac Key eu kriminalassistent, som
tjänstgjorde även såsom socialpolis, ett skriftligt meddelande av innehåll,
att Jacksson förbjudits att hålla till å och omkring Ströget kl. 18—24
under en tid av ett år samt att Jacksson, om han anträffades där, skulle
omhändertagas och icke släppas förrän omkring kl. 24.

180

Dessa anvisningar till personalen skilde sig alltså från vad Mac Key
uppgivit sig ha meddelat Jacksson såtillvida, att de icke innehöllo något
om att förbudet ej skulle gälla om Jacksson hade »legala ärenden».

Sedan Jacksson med anledning av förbudet vänt sig till advokaten Birger
Rosén i Skövde och denne den 13 juni 1960 skrivit till Mac Key med
begäran om förklaring, hänvisade Mac Key i svarsskrivelse den 21 i samma
månad till 12 och 13 §§ allmänna polisinstruktionen samt cirkuläret
den 30 september 1959 (SFS nr 474) angående polisens brottsförebyggande
verksamhet. Mac Key framhöll vidare bl. a., att Jacksson självfallet hade
rätt att vistas på Ströget under förutsättning att han hade legalt ärende,
t. ex. att besöka Rosén å dennes kontor.

Vid telefonsamtal med landsfogden den 1 juli 1960 avböjde Mac Key,
som då hade semester, landsfogdens förslag att återkalla förbudet eller
låta sin vikarie återkalla detsamma. Sedan landsfogden i skrivelse dagen
därpå anmodat Mac Key att före den 20 i samma månad skriftligen återkalla
förbudet och meddelat att landsfogden eljest skulle hän vända sig
till länsstyrelsen i saken, förklarade Mac Key i skrivelse den 19 juli till
landsfogden bl. a., att han ansåge sig icke ha laga rätt att återkalla förbudet,
eftersom han fortfarande hade semester, och att han alltjämt ansåge
förbudet lagligen grundat. På framställning av landsfogden meddelade
länsstyrelsen, efter hörande av Mac Key, i skrivelse den 24 augusti 1960
till denne, att förbudet enligt länsstyrelsens mening icke vore lagligen
grundat, samt anmodade Mac Key att skyndsamt återkalla förbudet. Med
anledning härav återkallades förbudet av Mac Key genom skrivelse till
Jacksson den 27 i samma månad.

På grund av förbudet omhändertogs Jacksson av en polisman den 1 juni
1960 kl. 23.30 på Hertig Johansgatan, varefter han kvarhölls på polisstationen
till efter kl. 24.00. Innan Jacksson sålunda omhändertogs, hade han,
som tillsammans med en kamrat var på väg till dennes bostad, enligt vad utredningen
klart ger vid handen icke på något sätt uppträtt störande vid
tillfället i fråga.

Under den tid förbudet gällde omhändertogs Jacksson av polisen vid
ytterligare tre tillfällen, varav två gånger på Ströget. Vid alla dessa tillfällen
synes han enligt vad utredningen ger vid handen ha uppträtt störande.

Om skälen för sitt beslut att meddela Jacksson det ifrågavarande förbudet
har Mac Key anfört i huvudsak följande: Under våren 1960 hade
polismännen a bevakningssektionen vid flera tillfällen rapporterat till Mac
Key, att Jacksson uppträtt synnerligen störande genom att antasta och
ofreda gatutrafikanter samt hota dessa med misshandel. Jacksson hade
också sökt sätta i gång bråk med polismännen. Polisens anmaningar till
Jacksson att sluta med dylika förehavanden hade icke hjälpt. Strax före
beslutet hade polisen vid två tillfällen nödgats omhändertaga Jacksson,

181

nämligen den 16 maj 1960 för fylleri och den 20 i samma månad på grund
av förargelseväckande beteende bestående i att han hotat förbipasserande
på gatan med en kraftig kedja. Med hänsyn till Jackssons uppträdande
hade Mac Key ansett, att omedelbar fara för ordningen förelåg så snart
Jacksson under kvällstid vistades pa Ströget. Detta var ett tillhåll för
misskötsam ungdom. Det ojämförligt största antalet fall av misshandel och
dylika brott i Skövde brukade förekomma där. Mac Keys avsikt med beslutet
hade varit att söka förmå Jacksson att upphöra med att störa ordningen.
Förbudet i fråga finge anses utgöra en mindre vittgående inskränkning
i Jackssons frihet än vad som skulle ha varit fallet om polisen jämt
och ständigt måste omhändertaga honom för att han störde ordningen.
Eftersom förbudet sålunda skett i preventivt syfte, hade Mac Key ansett
sig ha stöd för detsamma i allmänna polisinstruktionens bestämmelser om
polisens skyldighet att söka förebygga brott samt hindra att ordningen
och säkerheten eljest stördes. Han hade även ansett, att förbudet låg i
linje med intentionerna i cirkuläret den 30 september 1959, genom vilket
för polischeferna understrukits vikten av en aktiv insats mot ungdomar,
vilka sent på kvällarna och på nätterna dreve omkring på gatorna eller
uppehölle sig på platser och i lokaler, vilka vore kända såsom tillhåll för
misskötsamma personer.

Under hänvisning till i huvudsak de här anförda synpunkterna har Mac
Key i sitt till mig avgivna yttrande i ärendet — vilket åberopats av honom
även i ärendet hos länsstyrelsen — hävdat att hans ifrågavarande åtgärd
vore laglig och lämplig. Under förundersökningen har Mac Key emellertid
slutligen förklarat, att han tagit sin inställning till beslutet under omprövning
och funnit sig icke kunna vidhålla att förbudet vore lagligen grundat.

I samband härmed har Mac Key medgivit att han gjort sig skyldig till
tjänstefel. Han har ock förklarat sig icke ha något att erinra mot att gottgöra
Jacksson med belopp som denne yrkat under förundersökningen, nämligen
100 kronor för obehag genom förbudet och 200 kronor för Roséns
biträde åt Jacksson i saken. — Att Mac Key sålunda ändrat standpunkt
i fråga om lagligheten av förbudet har, enligt vad han själv uppgivit, sammanhängt
dels med att han av mig delgivits misstanken om tjänstefel och
dels med att länsstyrelsen anmodat honom att häva förbudet.

Beträffande frågan om Mac Key ägt befogenhet att på sätt som skett
hindra Jacksson att uppehålla sig på Ströget får jag anföra följande.

Enligt 1 § allmänna polisinstruktionen har polisen att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet samt att fullgöra den verksamhet i övrigt, som
på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk ankommer på
polisen, därvid det åligger polisen bl. a., att söka förebygga brott samt
hindra att ordningen och säkerheten eljest störes, att uppdaga och utreda
begångna brott samt vidtaga erforderliga åtgärder då ordningen och säker -

182

heten eljest blivit kränkt samt att i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysning
och annan hjälp. Om det för att upprätthålla allmän ordning är
nödvändigt, har polisman enligt stadgande i 12 § i instruktionen att tillfälligt
omhändertaga den vars uppträdande innefattar ett störande av eller
en omedelbar fara för ordningen. Omhändertagandet skall även ske, där det
eljest erfordras för att avvärja straffbelagd gärning, mot vilken polisman
är pliktig att ingripa. I övrigt innehålla 12 och 13 §§ regler om hur
polisen skall förfara i samband med omhändertagande.

Genom kungörelse den 30 september 1959 föreskrev Kungl. Maj:t i ett
tillägg till 1 § polisinstruktionen, att det skall åligga polisen att fortlöpande
uppehålla samarbete med socialvårdens organ och då polisen erhåller
kännedom om förhållande, som bör föranleda ingripande av sådant
organ, ofördröjligen underrätta organet därom. I anslutning härtill utfärdade
Kungl. Maj:t samma dag ett cirkulär (nr 474/1959) till samtliga länsstyrelser
och lokala polismyndigheter angående polisens brottsförebyggande
■verksamhet. I cirkuläret fästes polismyndigheternas uppmärksamhet på
vissa möjligheter att intensifiera berörda verksamhet, främst genom att
sasom redan tidigare skett i vissa polisdistrikt — särskild polispersonal,
som vore särskilt lämpad för den socialt betonade delen av polisens arbete,
avdelades för att vidtaga olika brottsförebyggande åtgärder, med tyngdpunkt
på intensiv patrullering i bil och till fots, framför allt på nättema.
Vid denna patrullering — i vilken lämpligen någon befattningshavare hos
barnavårdsnämnden borde deltaga — vore angeläget att särskild uppmärksamhet
ägnades åt barn och ungdom, som sent på kvällarna och på nätterna
dreve omkring på gatorna eller hölle till på platser och i lokaler,
vilka vore kända sasom tillhåll för misskötsamma personer. — I övrigt
berördes i cirkuläret formerna för samarbetet i brottsförebyggande syfte
mellan polisen, social vårdsmyndigheterna, skolmyndigheterna och övriga
berörda myndigheter.

Såsom framgår av redogörelsen här ovan för bestämmelserna i allmänna
pohsmstruktionen äger polisen omhändertaga den vars uppträdande innefattar
ett störande av eller en omedelbar fara för ordningen. Däremot har
icke i polisinstruktionen införts någon bestämmelse, varigenom polismyndighet
tillagts befogenhet att i förväg förbjuda någon att uppehålla sig å
gata eller annan plats. Ej heller i övrigt finnes — vare sig i det ovannämnda
cirkuläret den 30 september 1959 eller eljest — något stadgande, på
grund av vilket Mac Key ägt meddela Jacksson det ifrågavarande förbudet.
Mac Key har visserligen ägt anbefalla polispersonalen att ägna särskild
uppmärksamhet åt Jackssons uppträdande, då denne vistades på
allmänna platser i staden, och att omhändertaga Jacksson, om hans uppträdande
gå ve anledning därtill. Däremot har Mac Key överskridit sin
befogenhet och sålunda gjort sig skyldig till tjänstefel genom att utan laga
grund meddela Jacksson det ifrågavarande förbudet och beordra polis -

183

personalen att föra Jacksson till polisstationen, om han anträffades på eller
omkring Ströget mellan kl. 18 och kl. 24. Det är att märka att denna order,
såsom den avfattades, även omfattade det fall att Jacksson uppträdde
korrekt och vistades på Ströget i vad Mac Key kallat legalt ärende.

Det fel, vartill Mac Key sålunda gjort sig skyldig, framstår såsom allvarligt,
eftersom det medfört en otillåten inskränkning i Jackssons rörelsefrihet
och även lett till att Jacksson vid ett tillfälle den 1 juni 1960 —
låt vara endast för en kortare stund — blivit omhändertagen av polisen
utan att hans uppträdande givit någon som helst anledning därtill. Det
måste med skärpa framhållas, att dylika ingrepp i den enskildes rättssfär
utan stöd av lag stå i strid med de för vår rättsordning fundamentala
grundsatser som gälla enligt § 16 regeringsformen.

Det finnes visserligen icke anledning antaga annat än att Mac Key vid
förbudets meddelande trodde sig handla i ett syfte, som är väl förenligt
med samhällets strävanden att bekämpa den tilltagande ungdomsbrottsligheten,
samt att han därvid haft både allmänhetens och Jackssons eget
bästa för ögonen. Vidare har Mac Key numera förklarat sig inse, att förbudet
icke var lagligen grundat. Ett upprepande av det inträffade är därför
icke att befara. Å andra sidan är här fråga om ett olagligt ingrepp i en så
betydelsefull medborgerlig rättighet, att ett beivrande därav — oaktat
omständigheterna äro förmildrande — framstår såsom nödvändigt för att
inskärpa vikten av att medborgarnas rättigheter måste respekteras i polisens
brottsförebyggande verksamhet. Jag anser mig därför icke kunna
lämna vad som förekommit utan beivran.

Under åberopande av det anförda uppdrog jag åt landsfogden att vid
Skövde tingslags häradsrätt väcka och utföra åtal mot Mac Key för tjänstefel
i ovan angivet hänseende. Ansvar skulle yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen.
Tillfälle skulle beredas Jacksson att i målet föra talan, varvid landsfogden
om så funnes lämpligt, borde lämna honom biträde som avsåges
i 22 kap. 2 § RB.

Skövde tingslags häradsrätt, varest åtalet väcktes och Jacksson yrkade
förpliktande för Mac Key att ersätta honom med 300 kronor, varav 200
kronor utgjorde kostnader som Jacksson ådragit sig genom att anlita
advokat, yttrade i dom den 28 februari 1961 följande.

Mac Key har vitsordat riktigheten av åklagarens påstående i sak, erkänt
att han gjort sig skyldig till tjänstefel men bestritt att detta vore av beskaffenhet
att för honom medföra ansvar.

Mac Key har medgivit att ersätta Jacksson advokatkostnaderna men i
övrigt överlämnat bedömandet av Jackssons ersättningsanspråk till häradsrätten
utan eget yttrande.

Mac Key har uppgivit: När han utfärdade ifrågavarande förbud var
han övertygad om att han ägde befogenhet att utfärda förbudet. Ilan ansåg

184

sig ha stöd i 1, 12 och 13 §§ allmänna polisinstruktionen samt Kungl.
Maj:ts cirkulär den 30 september 1959 (SFS 474/59). Sedan länsstyrelsen
emellertid den 24 augusti 1960 anmodat honom att häva förbudet samt
landsfogden på anmodan av JO inlett förundersökning angående tjänstefel
hade han omprövat sin ståndpunkt och insåg numera att förbudet ej varit
lagligen grundat. På grund av frågans svårbedömda karaktär kunde emellertid
icke det oförstånd i tjänsten, som han numera erkände att han gjort
sig skyldig till, vara av beskaffenhet att föranleda ansvar. Han hade icke
rådgjort med landsfogden innan han utfärdade förbudet. Detta berodde
kanske på att vissa meningsskilj aktigheter tidigare förelegat mellan honom
och landsfogden om en polischefs befogenheter. Syftet med förbudet hade
varit att avhålla Jacksson från att begå brott och att skydda allmänheten
mot sådana brott. Jacksson var tidigare straffad för brott särskilt mot den
allmänna ordningen och hade i sitt uppträdande visat asociala och farliga
tendenser samt ohörsamhet mot ordningsmakten.

Häradsrätten finner, att Mac Key ej haft laglig befogenhet att meddela
ifrågavarande förbud.

Att Mac Key vid meddelandet av detsamma haft såväl allmänhetens
som Jackssons bästa för ögonen finnes ej anledning att ens ifrågasätta.

Enligt häradsrättens mening måste emellertid varje frihetsinskränkande
eller frihetsberövande åtgärd ha uttryckligt stöd i gällande lagstiftning.
Genom att meddela förbudet har Mac Key gjort sig skyldig till oförstånd
i tjänsten av beskaffenhet att för honom medföra ansvar.

Jacksson har icke styrkt sig berättigad till ersättning utöver vad Mac
Key medgivit att betala.

Häradsrätten dömer Mac Key jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen att för
tjänstefel böta 20 dagsböter om 20 kronor till kronan.

Mac Key förpliktas att ersätta Jacksson med 200 kronor jämte vad
denne kan visa sig ha utgivit i stämpelavgift för en utskrift av häradsrättens
dom. Jackssons skadeståndstalan i övrigt ogillas.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

3. Underlåtenhet av polischef att verkställa ur brandskyddssynpunkt
föreskrivna besiktningar av hotell samt att för länsstyrelsen
uppvisa hotellens liggare över besiktningar m. m.

Enligt § 30 stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse
skola hotell och pensionat minst en gång årligen besiktigas av polismyndigheten
i orten för att utröna huruvida vederbörliga brand- och säkerhetsföreskrifter
äro iakttagna. Om verkställd besiktning skall anteckning göras
i en hos varje hotell och pensionat förd liggare, i vilken skall antecknas även

185

verkställda sotningar m. m. Enligt § 31 skall polismyndigheten en gång
årligen uppvisa liggama för länsstyrelsen.

Vid min inspektion av länsstyrelsen i Blekinge län den 12 september
19G0 iakttogs, såvitt det hos länsstyrelsen förda registret över hotell och
pensionat utvisade, att anteckning i ett antal fall saknades om att hotellens
liggare över verkställda besiktningar m. m. uppvisats för länsstyrelsen. Med
anledning härav och då jag fann det anmärkningsvärt, att polismyndigheter
i den utsträckning registret utvisade åsidosatt sin skyldighet att årligen
uppvisa liggarna för länsstyrelsen, lät jag föranstalta om utredning genom
länsstyrelsen i vilken utsträckning besiktningar av hotell och pensionat i
länet blivit utförda och liggarna blivit vederbörligen uppvisade under tiden
från och med år 1956. Av den sålunda verkställda utredningen framgick beträffande
de redovisade hotellrörelserna i Karlshamn — sex till antalet —
såvitt nu är i fråga följande. För en av dessa hade vederbörligt tillstånd
meddelats den 14 december 1959 men detsamma hade sedermera upphört.
Beträffande återstående fem hotellföretag i staden — Hotell Norreport,
Hotell Gillet, Hotell Häkters, Vägga Turisthotell och Stadshotellet — hade
desamma besiktigats den 22 december 1960. Därutöver hade enligt liggama
två hotell, Hotell Gillet och Stadshotellet, besiktigats vardera en gång,
nämligen den 27 januari 1956.1 övrigt hade under nu ifrågakomna tid efter
den 1 januari 1956 icke några polisbesiktningar ägt rum; i ett fall kunde
dock liggare för åren 1956 och 1957 icke återfinnas. Icke i något fall hade
liggare för hotell i Karlshamn uppvisats för länsstyrelsen under åren
1956—1960.

I avgiven förklaring anförde stadsfiskalen Sven Timelin — som i egenskap
av polischef i Karlshamn jämlikt § 49 hotell- och pensionatstadgan
haft att fullgöra vad enligt stadgan ankommer på polismyndigheten såvitt
nu är i fråga — att han icke kunde anföra giltig ursäkt för de påtalade
försummelserna. Timelin förklarade sig skola framdeles noga iakttaga bestämmelserna
i hotell- och pensionatstadgan.

Vid ärendets fortsatta utredning — avseende frågan om befattningshavare
hos länsstyrelsen förfarit felaktigt genom bristande tillsyn — framkom
bl. a. ytterligare följande.

Landskanslisten Torsten Pira, som å länsstyrelsen handlade ärenden angående
hotell- och pensionatrörelse, anförde följande.

Länsstyrelsen föranstaltade under hösten 1955 om inventering av samtliga
hotell och pensionat. På basis av inventeringen upprättade jag ett nytt
hotellregister. Inventerings- och registreringsarbetet bedrevs under hösten
1955 och våren 1956. I samband härmed erinrades samtliga hotellinnehavare
om skyldigheten att föranstalta om besiktning å elektriska ledningar
m. m. Samtliga polismyndigheter hade redan hösten 1955 genom cirkulär
anmodats iakttaga den för polismyndighet stadgade skyldigheten att tillse
att hotelliggare en gång årligen uppvisas för länsstyrelsen. Anmaningen

186

ledde, såvitt angår stadsfiskalen i Karlshamn, icke till något som helst resultat.
Beträffande övriga hotell har skyldigheten att insända hotelliggare
delvis fullgjorts. Härvid har jag varit i tillfälle att uppmärksamma, att de
övriga polismyndigheterna med några få undantag verkställt besiktning enligt
hotell- och pensionatstadgan. Jag har också uppmärksammat, att stadsfiskalen
i Karlshamn helt försummat sina åligganden enligt 31 § nämnda
stadga och har vid några tillfällen påpekat detta för honom vid telefonsamtal.
Med hänsyn till det goda samarbete som jag i övrigt haft med stadsfiskalen
i Karlshamn och med vetskap om polismyndigheternas tunga arbetsbörda
har jag emellertid tvekat fästa länsstyrelsens uppmärksamhet på
stadsfiskalens försummelse. Jag inser nu, att jag hade bort vidtaga kraftigare
åtgärder för att införskaffa hotelliggama och, därest jag själv icke
lyckats därmed, anmäla förhållandet hos länsstyrelsen.

Den polismyndigheterna i länet hösten 1955 tillställda cirkulärskrivelsen
var av följande lydelse:

Till samtliga polismyndigheter i länet.

I syfte att möjliggöra en ur brandskyddssynpunkt effektiv övervakning
av hotell och pensionat inom länet får länsstyrelsen anmoda samtliga polismyndigheter
att verkställa en inventering för utrönande av huruvida hotell
eller pensionatrörelse i något fall bedrives utan behörigt tillstånd enligt hotell-
och pensionatstadgan. Förteckningar över befintliga hotell och pensionat,
vilka äro underkastade tillståndstvång, skola upprättas för varje
distrikt- I förteckning skall för varje hotell eller pensionat angivas dagen
för länsstyrelsens beslut enligt den av innehavaren uppvisade handlingen.
Förteckningarna skola vara länsstyrelsen tillhanda senast den 30 januari
1956.

På förekommen anledning vill länsstyrelsen därjämte erinra om den för
polismyndighet stadgade skyldigheten att tillse att liggare för anteckningar
rörande sotningar och besiktningar en gång årligen uppvisas för länsstyrelsen.

Karlskrona i landskansliet den 28 november 1955.

På länsstyrelsens vägnar:

G. Wik

Lennart Hobert

Länsstyrelsen anförde i avgivet yttrande bl. a.:

Pira har uppgivit, att han telefonledes påpekat försummelsen för stadsfiskalen
men av vissa skäl tvekat att anmäla förhållandet till länsstyrelsen.
Med hänsyn till det förtjänstfulla arbete Pira nedlagt för att bringa ordning
och reda i det vid länsstyrelsen förda hotellregistret samt med den känne(.
Iom..länsstyrel?en i övrigt äger om Pira anser länsstyrelsen dessa uppgiter
förtjäna full^ tilltro. Det torde ha föresvävat Pira, att rättelse ej skulle
kunna uppnås utan disciplinära åtgärder, att sådana åtgärder på något
längre sikt skulle utesluta möjligheterna till ett fortsatt personligt samarbete
med stadsfiskalen i Karlshamn samt att det kunde anses tveksamt,
huruvida sådana åtgärder stode i rimlig proportion till försummelsen. Pira
har emellertid framhållit, att han nu insett, att han bort vidtaga kraftigare
åtgärder för att införskaffa hotelliggare och att ett misslyckande härutinnan
bort anmälas till länsstyrelsen.

187

Timelin bestred bestämt att han — utöver skrivelsen den 28 november
1955 — erhållit någon som helst erinran om sin skyldighet att uppvisa
hotellens liggare. Härom anförde Timelin följande.

Påståendet av Pira att han erinrat mig om min skyldighet i detta hänseende
måste vara oriktigt. Jag har intet minne av nagot sådant samtal
och är fullt övertygad om att vi icke haft något samtal i detta ärende. Helt
visst skulle en påminnelse av tjänsteman i länsstyrelsen ha varit tillräcklig
för att jag omedelbart skulle ha fullgjort denna min skyldighet. Jag var
säkert icke okunnig om min skyldighet att utföra besiktning men måste ha
förbisett att det skulle ske årligen och att, som nu skett, många år gått
utan anteckning om besiktning.

Såsom bidragande orsak till förbiseendet framhöll Timelin, att han ständigt
känt sig starkt jäktad av sina dagliga arbetsuppgifter, som det vållat
honom möda att medhinna. Delvis berodde detta pa ohälsa och stark trötthet,
som föranlett honom att årligen söka läkare. Timelin ville vidare framhålla,
att han haft stora svårigheter med biträdespersonal, som dels varit
otillräcklig och dels skiftat under senare år.

Med anledning av att motstridiga uppgifter förelågo därom, huruvida
Timelins skyldighet att låta uppvisa hotelliggarna för länsstyrelsen berörts
vid samtal mellan Pira och Timelin, inkom Ni pa min begäran med protokoll
över förhör med Pira och Timelin. Vid dessa förhör framkom i huvudsak
följande.

Pira uppgav bl. a.:

Vid handläggning av hotellärenden hade Pira och Timelin vid flera tillfällen
haft anledning ringa upp varandra i telefon. Under vissa av dessa
samtal — som dock icke föranletts av att Timelin underlåtit fullgöra sin
skyldighet att årligen insända besiktningsliggare till länsstyrelsen — hade
Pira påpekat denna skyldighet för Timelin. Pira hade svårt att angiva tidpunkterna
för sådana samtal men tror att sista gången varit under 1959.
Timelin hade vid samtalen ursäktat sin underlåtenhet med sin arbetsbörda
och i något fall med svårigheten att få tag på hotellinnehavarna.

Timelin uppgav bl. a.:

Timelin hade icke något minne av att Pira i telefon påpekat skyldigheten
att insända hotelliggarna. Timelin vore övertygad om att ett sådant påpekande
skulle ha föranlett honom att omedelbart fullgöra sin skyldighet.
Piras påstående, att Timelin skulle ha ursäktat sin underlåtenhet med sin
stora arbetsbörda och svårigheten att få tag i hotellinnehavarna, vore icke
sanning; den saken hade Timelin över huvud taget icke diskuterat med
Pira. I

I en till landsfogden i Blekinge län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Av utredningen framgår, att Timelin från och med år 1956 till inspektionstillfället
i september 1960 i huvudsak underlåtit att verkställa före -

188

skrivna besiktningar av hotellen i Karlshamn. Sådan besiktning har Timelin
under nämnda tid utfört endast en gång beträffande två av de fem hotell,
varom här är fråga, vilket skedde i nära anslutning till mottagandet av länsstyrelsens
cirkulärskrivelse eller den 27 januari 1956. Timelin har vidare i
strid mot vad som ålegat honom helt underlåtit att under nämnda tid för
länsstyrelsen förete hotellens liggare över verkställda besiktningar m. m.

Timelin har uppgivit att han väl varit medveten om sin skyldighet att
företaga hotellbesiktningar men förbisett att detta skolat av honom utföras
årligen. Han har vidare uppgivit att han förbisett att många år gått utan
att besiktning skett. Att Timelin gjort sig skyldig till dessa förbiseenden
ägde, enligt vad han vidare uppgivit, i viss mån samband med ohälsa och
personalsvårigheter.

Timelin har emellertid — jämte övriga polismyndigheter i länet — i
cirkulärskrivelse från länsstyrelsen den 28 november 1955 »på förekommen
anledning» erinrats om skyldigheten jämlikt § 31 hotell- och pensionatstadgan
att uppvisa hotelliggarna för länsstyrelsen. Därvid erhöll Timelin
även påminnelse om sitt åliggande enligt § 30 samma stadga att minst en
gång om året verkställa besiktning.

Timelins underlåtenhet att under flera år verkställa föreskrivna besiktningar
av hotellen i staden samt hans underlåtenhet att uppvisa hotelliggarna
för länsstyrelsen innefatta otvivelaktigt tjänstefel.

Med tanke på vad som kan inträffa, om hotell och pensionat icke iakttaga
vad som åligger dem ur brandskyddssynpunkt, framstå försummelser med
avseende å kontrollen över att brand- och säkerhetsföreskrifter iakttagas
såsom högst betänkliga. Med hänsyn härtill och i betraktande jämväl av
att Timelin på sätt nyss nämnts av länsstyrelsen erhållit skriftlig erinran om
sina skyldigheter, framstå Timelins försummelser som så allvarliga att de
böra beivras.

Under åberopande av det anförda uppdrog jag åt landsfogden att vid
Bräkne och Karlshamns domsagas häradsrätt väcka och utföra åtal mot
Timelin för tjänstefel. Åtalet skulle avse dels att Timelin under de sista
fem åren före stämningsansökningens delgivning med honom — beträffande
två hotell dock först från början av år 1957 — fram till inspektionstillfället
underlåtit att verkställa föreskrivna besiktningar av hotellen i Karlshamn,
dels att Timelin under de sista fem åren före stämningsansökningens delgivning
med honom fram till inspektionstillfället underlåtit att för länsstyrelsen
årligen uppvisa hotellens liggare över besiktningar m. m.

Ansvar skulle yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen.

Bräkne och Karlshamns domsagas häradsrätt yttrade i dom den 21+ oktober
1961 följande.

189

Timelin har vitsordat de faktiska uppgifterna i gärningsbeskrivningen
men ifrågasatt, huruvida icke vad som lagts honom till last är av så ringa
beskaffenhet, att det icke bör för honom medföra ansvar för tjänstefel.

Timelin har uppgivit, att han väl varit medveten om sin skyldighet att
företaga hotellbesiktningar och uppvisa hotelliggarna för länsstyrelsen men
förbisett, att detta skolat av honom utföras årligen. Han har vidare uppgivit,
att han förbisett, att åtskilliga år förflutit, utan att besiktning och
uppvisande skett. Att Timelin gjort sig skyldig till dessa förbiseenden ägde,
enligt vad han vidare uppgivit, i viss mån samband med ohälsa, stor arbetsbörda
och personalbrist å stadsfiskalskontoret.

Även med beaktande av vad Timelin salunda anfört till sitt fredande anser
häradsrätten, att han genom vad honom ligger till last gjort sig skyldig
till försummelse i tjänsten av beskaffenhet att för honom böra medföra
ansvar för tjänstefel.

Häradsrätten dömer Timelin jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel
att till Kronan utgiva 10 dagsböter å 20 kronor.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

4. Mottagande av otillbörlig belöning för tjänsteutövning
som länsskogvaktare

Under handläggningen av ett härstädes upptaget ärende rörande vissa
av fröken Florence Stephens å Huseby bruk anförda klagomål mot person,
varom här ej är fråga, uppkom misstanke att länsskogvaktaren Bertil
Johansson i Växjö vid jultiden år 1955 gjort sig skyldig till tagande av
muta genom att av Florence Stephens mottaga en penninggåva av 500
kronor.

Med anledning härav verkställdes närmare utredning i saken, varefter
Johansson inkom med yttrande.

Av handlingarna framgick bl. a. följande: Vid besök å Huseby någon
tid före julen 1955 förklarade direktören Berl Gutenberg, som då var
anställd som förvaltare å Huseby bruk, att bruket från och med detta år
delade ut julklappar till anställda m. fl., samt överlämnade i Florence
Stephens’ närvaro till Johansson ett igenklistrat kuvert, innehållande 500
kronor i sedlar, med tillsägelse att kuvertet icke finge öppnas förrän på
julaftonen. Johansson, som medtog kuvertet till sitt hem i Växjö, öppnade
detta antagligen någon gång i början av år 1956.

Johansson uppgav att han, då han mottog kuvertet, trott, att detta
innehöll en almanacka eller liknande present samt att hans första tanke,
sedan han öppnat kuvertet och konstaterat att detta i verkligheten innehöll
penningar, hade varit att återlämna dessa. Johansson hade dock sedan

190

tänkt att, då Florence Stephens varit närvarande vid kuvertets överlämnande,
det vore hennes mening, att han skulle erhålla beloppet som en
erkänsla för att han många gånger under icke ordinarie arbetstid — bl. a.
under sin semester — fått begiva sig till Huseby för att verkställa utstämpling
av skog. Johansson hade därför behållit penningarna.

I skrivelse till stadsfiskalen C. A. Robert anförde härefter tjänstförrättande
justitieombudsmannen Lundvik följande.

Johansson är som länsskogvaktare vid skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs
län underkastad ämbetsansvar enligt 25 kap. 11 § första stycket strafflagen,
se 9 § förordningen den 30 maj 1941 angående skogsvårdsstyrelser (nr 350)
och 7 § förordningen den 3 juni 1960 i samma ämne (nr 267).

Johanssons arbete med utstämpling av skog m. m. å Huseby bruk har

— som även Johansson själv uppgivit — skett i tjänsten. Härför talar
bl. a. att avverkning av skog å Huseby i praktiken — ett »frivilligt avverkningsförbud»
förelåg — endast finge ske efter utstämpling genom
skogsvårdsstyrelsens försorg, att skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke åsatts
de träd som utstämplades samt att betalning för utstämplingen erlades till
skogsvårdsstyrelsen enligt fastställd taxa. Några uppdrag utom tjänsten
för brukets räkning har Johansson icke utfört.

Med hänsyn till vad sålunda angivits måste det belopp om 500 kronor,
som Johansson erhållit, avse Johanssons utförande av ifrågavarande tjänsteuppdrag.
Enär gåvan kunde tänkas påverka Johanssons kommande tjänsteutövning,
t. ex. sa att han bleve villig att utföra stämpling åt Huseby bruk
å icke vanlig arbetstid eller med förtur framför andra skogsägare, måste
gåvan betraktas som otillbörlig belöning för tjänsten, oavsett om Johansson

— såsom han gör gällande — utfört tjänsteuppdragen med åsidosättande
av personliga intressen. Någon tvekan kan råda om otillbörligheten av
gåvan med hänsyn till att den skett i form av en julklapp. Då gåvan
emellertid uppgår till ett icke obetydligt belopp, anser jag den dock icke
kunna anses som tillåtlig.

Johansson kan sålunda enligt min mening icke undgå ansvar för tagande
av muta. Gärningen har fullbordats genom att Johansson, sedan han öppnat
kuvertet i sitt hem i Växjö någon gång i början av år 1956, behållit
penningarna.

För den händelse Johansson icke skulle befinnas förvunnen till ansvar
för tagande av muta, anser jag, att han i allt fall genom att mottaga gåvan
brustit i vad som med hänsyn till tjänstens beskaffenhet ålegat honom.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrager jag åt Eder att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Johansson
i första hand för tagande av muta och i andra hand för tjänstefel.

Åtalet för tagande av muta skall avse det förhållandet, att Johansson,
som är länsskogvaktare vid skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län, i decem -

191

ber 1955 å Huseby bruk av direktören Berl Gutenberg som representant
för fröken Florence Stephens som gåva mottagit ett tillslutet kuvert, vilket
Johansson öppnat i sitt hem i Växjö någon dag i början av år 1956
och då funnit innehålla 500 kronor. Penningarna har Johansson behållit.
Gåvan har Johansson mottagit som erkänsla för arbete, som han i sin
tjänst utfört å Huseby bruk, och är att betrakta som en otillbörlig belöning
för Johanssons tjänsteutövning.

Yrkande jämlikt 2 kap. 16 § strafflagen om förverkande av den otillbörliga
belöningen skall framställas.

Åtalet för tjänstefel skall avse det förhållandet att Johansson, som är
anställd som länsskogvaktare vid skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län,
av oförstånd åsidosatt vad som med hänsyn till tjänstens beskaffenhet
ålegat honom genom att han av fröken Florence Stephens mottagit en
gåva å 500 kronor, vilken uppenbarligen lämnats som erkänsla för arbete
som Johansson i tjänsten utfört å Huseby bruk.

Efter framställning av Robert förordnades därefter biträdande stadsfiskalen
T. Rosenberg att anhängiggöra och utföra åtalet mot Johansson.

Åtalet väcktes vid rådhusrätten i Växjö, därvid Johansson biträddes
av advokaten Folke Lang såsom offentlig försvarare. Samtidigt yrkade
åklagaren ansvar å Florence Stephens för bestickning. I dom den 15 mars
1961 yttrade rådhusrätten, såvitt angår åtalet mot Johansson, följande.

Genom de tilltalades uppgifter och utredningen i övrigt är styrkt, att
Florence Stephens till Johansson överlämnat eller låtit överlämna den
ifrågavarande penningsumman, vilken Johansson mottagit, samt att gåvan
skett för utövning av Johanssons befattning som länsskogvaktare. Gåvan
får i och för sig anses ha varit ägnad att påverka Johansson i hans tjänsteutövning
i förhållande till Huseby bruk och måste därför, objektivt sett,
betraktas som otillbörlig belöning för Johanssons tjänsteutövning.

Med hänsyn till vad som i målet blivit upplyst får Johansson emellertid
anses ha haft ringa möjlighet att påverka skogsvårdsstyrelsen eller länsjägmästaren
i fråga om beslut rörande omfattningen av den tillåtna skogsavverkningen
å Huseby samt platsen och sättet för dess bedrivande. Johansson
har av skogsvårdsstyrelsen fått oreserverat erkännande för det synnerligen
förtjänstfulla och ansvarsmedvetna sätt på vilket han fullgjort
sina arbetsuppgifter. I målet är upplyst att Johansson, som icke har reglerad
arbetstid, med uppoffrande av normal fritid och av semester sökt
tillgodose brukets behov av skyndsam utstämpling av skog. Såvitt utretts
har detta Johanssons tillmötesgående icke länt annan skogsägare till förfång.

På grund av det anförda samt omständigheterna i övrigt finner rådhusrätten
det icke kunna antagas, att Johansson insett, att gåvan skulle vara

192

otillbörlig. Då Johansson vid gåvans mottagande får anses hava handlat
av oförstånd kan Johansson icke fällas till ansvar för tagande av muta.
Johansson kan emellertid icke undgå ansvar för tjänstefel.

Rådhusrätten dömer Johansson jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen att för
tjänstefel till Kronan böta 15 dagsböter, varje dagsbot 20 kronor. Yrkandet
om åläggande för Johansson att till Kronan utgiva gåvans belopp ogillas.

Advokaten Folke Lang erhåller för försvaret av Johansson ersättning
med 400 kronor i arvode, av vilket belopp Johansson skall till statsverket
återgälda 200 kronor, medan återstoden skall stanna å statsverket.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

193

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden

1. Fråga huruvida präster och lekmannatjänstemän, som av
religiösa skäl icke kunna tillerkänna prästvigning av kvinna giltighet,
göra sig skyldiga till tjänstefel genom att i vissa konfliktsituationer
intaga en negativ ståndpunkt till tjänstgöring av kvinnlig
präst. Tillika fråga bl. a. huruvida biskop åsidosatt sin tjänsteplikt
genom att medverka vid utfärdandet av vissa anvisningar,
vilka synas ha varit ägnade att försvåra genomförandet
av lagstiftningen rörande kvinnliga präster

Den 24 juli 1958 antog riksdagen ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag
till lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Enligt den sålunda antagna
lagen skulle kvinna äga lika behörighet som man att efter förtjänst
och skicklighet befordras till prästerlig tjänst.

I skrivelse den 28 juli 1958 begärde därefter Kungl. Maj:t kyrkomötets
yttrande huruvida kyrkomötet godkände det av riksdagen antagna lagförslaget.
Sedan kyrkomötets särskilda utskott i avgivet betänkande (nr 2)
hemställt om förslagets godkännande, biföll kyrkomötet den 27 september
1958 utskottets hemställan. Mot beslutet anmäldes reservation av ett flertal
ledamöter.

Lag i ämnet utfärdades den 17 oktober 1958. Lagen trädde i kraft den
1 januari 1959.

I en vid 1958 års kyrkomöte väckt motion (nr 32) framhölls, att opinionen
rörande frågan om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst vore delad
i två läger, avseende å ena sidan de, vilka ansåge att nya testamentet reste
hinder mot kvinnas prästvigning, och å andra sidan de som hävdade att
sådant hinder icke förelåge. Skiljelinjen mellan dessa åsikter ginge enligt
företagna opinionsundersökningar mitt igenom det svenska prästerskapet.
Under sådana förhållanden — anfördes vidare i motionen — syntes det
särskilt angeläget att begrunda de rättsliga följderna av den föreslagna
reformen. Härom framhöllo motionärerna — under erinran att troheten
mot Guds ord vore en samvetsfråga — att biskop, domkapitelsledamot
och församlingspräst kunde komma att, om reformen genomfördes, försättas
i vissa konfliktsituationer, vilka närmare exemplifierades. I dessa situationer
kunde vederbörande — framhölls i motionen — av samvetsskäl
tvingas till ett handlande, som i formell juridisk mening måste betraktas
som tjänstefel och bestraffas därefter. En sådan utveckling skulle enligt

7 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1962 års riksdag

194

motionärerna innebära den största skada för församlingsvården och vara
ovärdig både den svenska kyrkan och det svenska rättssamhället. På grund
härav yrkades i motionen, att kyrkomötet icke måtte bifalla lagförslaget.

I sitt förenämnda betänkande framhöll kyrkomötets särskilda utskott,
bl. a., att den kyrkliga gemenskapen komme att utsättas för påfrestningar,
vare sig lagförslaget bifölles eller avsloges. Då det för kyrkans gärning vore
av vital betydelse att undvika en kyrkosplittrande söndring, fann utskottet
det nödvändigt att dessa skiljaktigheter icke finge överdrivna eller tillspetsade
uttrycksformer och att ingendera meningsriktningen utsattes för
sådan påverkan, som kunde uppfattas såsom åsiktsförföljelse eller intrång
på samvetets frihet.

Till detta utskottets allmänna uttalande förklarade sig statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet — då frågan behandlades inför kyrkomötet
— giva sin anslutning. Departementschefen framhöll därvid, att lagstiftningen
och statsorganen så litet som möjligt borde ingripa i personliga
religiösa förhållanden samt att någon åsiktsförföljelse från statens sida inte
gärna kunde befaras, så länge vi hade vårt nuvarande demokratiska samhällsskick.
Direkta åsiktsförföljelser mellan olika grupper, som vore aktivt
verksamma inom kyrkan, borde i varje fall kunna undvikas med inomkyrkliga
medel.

I betänkandet framhöll utskottet vidare — i anslutning till sitt nyss återgivna
allmänna uttalande — att utskottet funne det angeläget hävda, att
lagförslaget icke finge medföra skyldighet för biskop att mot sin religiöst
grundade övertygelse viga kvinna till präst. Därefter anförde utskottet:

Likaså vill utskottet som sin samfällda mening framhålla, att präst icke
bör åläggas att i tjänsten utföra sådant, som uppenbarligen skulle kränka
hans samvete på grund av den övertygelse han hyser i denna fråga. Inte
heller får prästlöftena tolkas så, att den, som ställer sig avvisande till kvinnliga
präster, icke skulle kunna avlägga dem.

Utskottet anförde vidare bl. a. att, även om angivna grundsatser tillämpades,
det icke torde kunna helt undvikas att det nya läget stundom kunde
vålla samvetsbetänkligheter, slitningar och missnöje. Utskottet förutsatte
emellertid, att biskopsmötet ägnade dessa frågor tillbörlig uppmärksamhet.

Vid kyrkomötets behandling av frågan berörde flera talare innebörden
av utskottets nyss citerade uttalande. En ledamot hemställde därvid —
under framhållande bl. a. att vad ett kyrkomötesutskott anförde i sin motivering
icke inverkade på enligt lag föreliggande tjänsteplikt och att utskottet
ej hade någon rätt att dispensera från lagen — om upplysning från utskottets
sida rörande avsikten med utskottets ifrågavarande uttalande.
Med anledning härav anförde utskottets ordförande, biskopen Hylander,
bl. a. följande:

Vad vi med våra ord velat understryka är att gemenskapsproblemen i
den heliga tjänsten måste lösas, icke efter en juridisk och formell bedöm -

195

ning, utan på den paternellt personliga linjen, så grannlaga som en sådan
uppgift är. Det är därför som vi i sista hand har pekat på biskopsmötet
såsom rätt forum för vägledning och rådgivning. Jag tror mycket kan vinnas
genom förebyggande åtgärder, och mycket måste ske i den förtroliga
form som inneslutes i en biskops uppgift att också vara en pastor pastorum.
Liksom den enskilde prästen skall vara en medhjälpare till församlingens
glädje, så hör det till en biskops uppgift att söka vara sitt prästerskap till
hjälp för att med frimodighet kunna utföra sitt tjänarvärv. Att sedan göra
upp ett slags lista på tänkta konfliktfall och i förväg avgöra in casu, hur
bedömningen skall ske, torde varken vara möjligt eller att begära. Jag vill
därför säga att utskottets till synes vaga formulering har en väl genomtänkt
och mycket diskuterad bakgrund, och bakom uttalandet står alltfort ett
enhälligt utskott.

I januari 1960 refererades i tidningspressen och i radio innehållet i vissa
av »Kyrklig Samling» utfärdade riktlinjer rörande frågan huru präster och
lekmän, vilka på grund av sin religiösa övertygelse icke kunde tillerkänna
prästvigning av kvinna giltighet, borde i den praktiska verksamheten förhålla
sig till kvinnliga präster. Enligt uppgift hade riktlinjerna utarbetats
av ett arbetsutskott under ordförandeskap av biskopen Bo Giertz. Berörda
riktlinjer — varav ett stencilerat exemplar på min anhållan tillhandahölls
av Giertz — voro så lydande:

Riktlinjer

utarbetade av Kyrklig Samling.

Genom kyrkomötets beslut att öppna prästämbetet för kvinnor har en
ordning införts i Svenska kyrkan, som strider mot Guds vilja och Kristi
anvisningar, sådana de är oss givna i Skriften. Det gäller en så viktig sak
som uppdraget att tala på Kristi vägnar och förvalta sakramenten i hans
namn. Utdelar kyrkan detta uppdrag i strid mot sin Herres bud, kan en
sådan prästvigning icke vara giltig. Den förmedlar icke något uppdrag
från Kristus. Den innebär ett missbruk av Herrens namn. Den som på så
sätt blivit prästvigd är icke rite vocatus, icke rätteligen kallad till prästämbetet
och icke befullmäktigad att utöva det på Kristi vägnar. Detsamma
gäller i tillämpliga delar om venia skulle ges åt en kvinna.

Möter man en sådan tjänst inom sin egen kyrka kan man alltså icke
acceptera den utan måste ta avstånd. Detta avståndstagande gäller själva
saken. När det gäller personen, måste man handla med den hänsyn, som
kärleken kräver. Ansvaret för den situation, som uppkommit, drabbar inte
bara de närmast berörda. Vår kyrka har länge varit osäker om sin bekännelse.
Centrala och väsentliga delar av det kristna budskapet har kunnat
förtigas eller förnekas. Det har rått en stor oklarhet om vad Guds ords
auktoritet innebär och förpliktar till. Det är konsekvenserna av dessa långvariga
missförhållanden inom kyrkan, som vi i dag upplever.

Det gäller alltså att i sitt handlande å ena sidan klart ta avstånd från
sådana företeelser i kyrkan, som innebär ett avsteg från Guds ord, och å
andra sidan alltid bevara en uppriktig kärlek till de enskilda människorna
och handla med själarnas och kyrkans bästa för ögonen.

Det är knappast möjligt att i förväg utarbeta detaljerade föreskrifter.
Ingen kan förutse alla de situationer, som kan uppkomma. De anvisningar.

196

som ges här nedan är alltså avsedda att vara råd, vilka inte binder den
enskildes samvete och inte heller fritar honom från plikten att i varje ny
situation pröva sitt handlande inför Guds ord och sitt vid Ordet bundna
samvete.

1. Präster, som är medvetna om att prästvigning av en kvinna strider
emot Herrens bud, kan självfallet icke assistera vid en sådan vigning och
bör undvika att närvara där. Detta sista gäller också om lekmännen.

2. Eftersom en kvinna icke förvaltar prästämbetet på Kristi uppdrag,
kan en präst icke utföra prästerlig tjänst tillsammans med henne, icke
tjänstgöra vid samma gudstjänst, icke gemensamt deltaga i altartjänst,
nattvardsfirande, kyrkliga förrättningar, vignings- och installationsakter
etc.

3. Får en kyrkoherde sig underställd en kvinnlig präst, torde hans ställning
bli ohållbar. Han kan utifrån sin övertygelse knappast tilldela henne
prästerliga uppgifter i sin församling eller upplåta sin kyrka för en gudstjänst,
som strider mot nytestamentlig ordning. Vilken utväg han bör söka
i en sådan situation, får bero på överläggningar i varje särskilt fall. Man
torde kunna räkna med att kvrkoledningen kommer att försöka undvika en
missivering, som leder till sådana situationer.

4. Andra präster, som enligt gällande tjänstefördelning inom församlingen
måste arbeta vid sidan av en kvinnlig präst, bör söka kvarstå i sin
tjänst men vägra att utföra någon form av prästerlig tjänst tillsammans
med henne.

5. I fråga om kyrkobokföringen får valet lämnas fritt mellan tvenne
tänkbara ståndpunkter. Vilken ståndpunkt man här väljer blir beroende
av hur man uppfattar kyrkobokföringen. Eftersom de frågor, det här gäller,
knappast blivit så genomtänkta och klarlagda inom vår kyrka, att ett
definitivt ståndpunktstagande är möjligt, måste avgörandet överlämnas åt
den enskilde prästens samvetsprövning.

a) Kyrkobokföringen kan uppfattas såsom en registrering, där bokföraren
såsom vid all annan bokföring har att tillämpa formella regler och alltså
klassificerar de data, som skall antecknas, i enlighet med den nomenklatur
och de övriga bestämmelser, som fastställts. Härvid används ofta beteckningar,
som icke är fullt adekvata men ändå godtas av praktiska skäl, eftersom
man måste infoga så många skiftande företeelser under ett begränsat
antal rubriker. Iledan nu är detta vedertagen praxis inom kyrkobokföringen.
Så bokförs exempelvis mosaiska vigslar som kyrkliga, fast detta ur
kristen synpunkt innebär en oegentlighet. Även när det gäller tillhörigheten
till kyrkan eller en persons födelseort, ger nu tillämpade regler icke alltid
en riktig bild av det verkliga förhållandet. Sådana ur vissa synpunkter
oegentliga beteckningar kan givetvis användas endast under förutsättningen,
att man har klart för sig, att det är fråga om en formell klassificering
av data, vilken icke innebär något religiöst ställningstagande från kyrkans
eller kyrkobokförarens sida. Utifrån denna synpunkt på kyrkobokföringen
torde det vara möjligt att anteckna handlingar, utförda av kvinnlig präst,
enligt gällande bestämmelser. Självfallet innebär detta inte att man därmed
bekräftar, att de blivit utförda i rätt ordning.

b) Man kan å andra sidan hävda, att den klassificering av data som
sker vid kyrkobokföringen måste vara ur religiös synpunkt riktig. Det har
framhållits, att det förstnämnda förfaringssättet skulle kunna betraktas
som en eftergift och att även en relativt oväsentlig handling i ett tillspetsat

197

läge kan få bekännelsekaraktär (status confessionis). Utifrån denna ståndpunkt
kan man i vissa fall icke anteckna förrättningar, utförda av en
kvinna, enligt de bestämmelser, som annars gäller. Det blir då nödvändigt
att från fall till fall undersöka, hur en av en kvinna utförd kyrklig handling
bör bedömas. En vigsel, förrättad av kvinna, är lagligen giltig. Jordfästning
är en mänsklig sedvänja, som i vissa situationer kan överlåtas åt
lekmän. Ett dop, förrättat av kvinna, torde vara att betrakta som lekmannadop,
vilket i sig självt är giltigt men enligt gammal kyrklig ordning
bör bekräftas av prästen. Att kvinna medarbetar i konfirmandundervisningen
är i och för sig icke oriktigt, men däremot att hon förrättar konfirmation
och utdelar nattvarden.

6. Eftersom varje svensk präst äger att till nattvarden admittera envar
döpt person, som han finner ha de nödvändiga insikterna, kan han admittera
också den som konfirmerats av en kvinnlig präst. En enskild person
bör i sådana fall icke bli lidande på grund av missförhållanden, för vilka
kyrkans officiella organ bär skulden.

7. I övrigt bör en präst undvika att delta i allt kyrkligt arbete, legalt
eller frivilligt, där en kvinna medverkar såsom präst. Han torde i vissa fall
kunna stå kvar i en styrelse, även om en kvinnlig präst skulle inväljas i
i den. Han bör dock avgå, om styrelsen anställer en sådan eller på annat
sätt tar ansvar för hennes arbete som präst, såvida han icke genom att
kvarstå verksamt kan företräda den bekännelsetrogna ståndpunkten och
verka för en bättre ordning. I prästmöten, konvent m. m. kan han delta,
även om en kvinnlig präst deltar, och bör göra det, om viktiga frågor blir
föremål för beslut eller uttalanden. Han torde dock icke kunna ta del i
sådana punkter på programmet, där en kvinna utför någon prästerlig funktion.
Mycket måste här avgöras från fall till fall under iakttagande av att
man å ena sidan icke undandrar sig det ansvar, man äger som präst i Svenska
kyrkan, men å andra sidan icke ger sig sken av att stillatigande acceptera
något som efter Guds ord är och förblir orätt.

8. En präst, vilkens biskop viger kvinna till präst, bör t. v. icke för
denna orsaks skull söka sig bort från stiftet eller undandra sig den samverkan
med biskopen, som enligt kyrkans lag och ordning förekommer vid
prästmöte, installation, visitation, kyrkoinvigning m. m. Han bör bemöta
sin biskop med den respekt, som tillkommer hans ämbete. Samtidigt kan
det självfallet icke undvikas, att den djupare gemenskapen och det fulla
förtroendet går förlorat.

Det samma gäller ämbetsbröder, som exempelvis genom att assistera vid
vigning av kvinna demonstrativt tagit ställning emot den bibliska och
apostoliska ordningen.

9. Domkapitelsledamot måste utifrån sin övertygelse motsätta sig att
en kvinnlig kandidat mottages för prästexamen och prästvigning. Han
måste även vägra att examinera en sådan. Ilan kan icke heller medverka
till att prästvigd kvinna missiveras, uppföres på förslag eller i annat avseende
behandlas såsom rätteligen kallad till prästämbetet.

För lekmännen gäller följande:

10. Från gudstjänst, förrättad av kvinnlig präst, bör kyrkfolket helt
utebli.

11. Inga barn bör skickas till konfirmationsläsning hos kvinnlig präst.

12. Hon bör inte anlitas för enskild själavård eller sjukkommunion.

12. Ilon bör inte anmodas att förrätta dop, vigsel eller jordfästning.

198

Blir en bekännelsetrogen kristen inbjuden att närvara vid en förrättning,
där en kvinna tjänstgör som präst, bör han rådgöra med sin själasörjare
om vad hänsynen till den mänskliga gemenskapen i det speciella fallet
fordrar.

14. Lekmännen i en församling, som har kvinnlig präst, måste kräva möjlighet
att anlita en annan präst inom pastoratet eller i det närmaste grannskapet.

15. Lekman, som innehar förtroendeuppdrag i församlingen, bör motsätta
sig alla åtgärder, som syftar till att bruka en kvinnlig präst i församlingens
tjänst. Kyrkovärd, kyrkomusiker och kyrkotjänare bör, om kvinnlig
präst anställs, vägra att tjänstgöra vid de gudstjänster hon förrättar.
Han kan därvid begära samma hänsynstagande, som enligt kyrkomötets
beslut bör komma en präst till del, nämligen att han »icke bör åläggas att i
tjänsten utföra sådant, som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på
grund av den övertygelse han hyser i denna fråga».

16. Ingen bekännelsetrogen lekman bör resa till möten och konferenser,
där kvinnlig präst medverkar.

17. Lekmännen skall besinna sitt ansvar för alla dem, präster och lekmän,
som får lida förföljelse eller ekonomiskt avbräck för sin trohet mot
Guds ord.

Inom JO-expeditionen uppgjordes därefter en promemoria, vari framhölls
att innehållet i de offentliggjorda riktlinjerna syntes aktualisera vissa spörsmål,
till vilka JO-ämbetet hade att taga ställning. Dessa spörsmål voro enligt
promemorian följande.

1. Fråga huruvida icke präst, som följer de givna anvisningarna, gör sig
skyldig till tjänstefel och huruvida icke utfärdandet av anvisningarna därför,
objektivt sett, innefattar uppmaning till brottslig handling (11:5 SL).

Härutinnan ifrågasattes i promemorian, om det icke skulle innefatta
straffbart åsidosättande av tjänsteplikt för präst att iakttaga vad i anvisningarna
sägs rörande t. ex. vägran att tilldela underordnad kvinnlig präst
några prästerliga uppgifter eller att upplåta kyrka för kvinnlig präst eller
att i enlighet med kyrkobokföringsförfattningarna registrera av kvinnlig
präst utförda tjänstehandlingar (t. ex. förrättad konfirmation eller utdelad
nattvard).

2. Fråga huruvida — därest iakttagande av anvisningarna åtminstone
i vissa fall i och för sig innefattar åsidosättande av tjänsteplikt — straffansvar
därför icke skulle föreligga med hänsyn till vad som förekom i samband
med kyrkomötets godkännande år 1958 av förslaget till lag om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst.

Härvid erinrades i promemorian, att kyrkomötets särskilda utskott i sitt
utlåtande över ifrågavarande lagförslag framhöll, bl. a., att »präst icke bör
åläggas att i tjänsten utföra sådant, som uppenbarligen skulle kränka hans
samvete på grund av den övertygelse han hyser i denna fråga». I promemorian
ifrågasattes huruvida detta uttalande verkligen tog sikte på den

199

rent straffrättsliga frågan eller om icke uttalandet snarare avsåg önskvärdheten
att tjänstgöringsförhållandena praktiskt ordnades på sådant sätt, att
präst icke behövde försättas i en konfliktsituation. Vidare ifrågasattes,
bl. a., om icke kyrkomötet vid lagförslagets godkännande förutsatte att
konfliktsituationer av angivet slag skulle på olika sätt kunna undvikas.

3. Fråga huru långt kyrkomötets berörda förbehåll för frästs samvetsövertygelse
kan vara avsett att sträcka sig (därest detta förbehåll kan tolkas
så, att präst äger undandraga sig vissa tjänsteåligganden utan att detta
medför ansvar för honom).

I promemorian ifrågasattes härutinnan, om det rimligen kunde tänkas
att kyrkomötet med sitt förbehåll avsett att giva t. ex. en kyrkoherde befogenhet
att vägra upplåta kyrka för kvinnlig präst eller att vägra verkställa
i kyrkobokföringsförfattningarna föreskriven anteckning rörande förrättning,
som utförts av kvinnlig präst.

4. Fråga huruvida icke andra befattningshavare än präster (t. ex. kyrkomusiker
och kyrkotjänare) genom att följa anvisningarna göra sig skyldiga
till tjänstefel.

Härom framhölls i promemorian, att dessa tjänstemän icke såsom prästerna
kunde åberopa att de genom att utföra eller deltaga i vissa handlingar
skulle svika givet prästlöfte och därmed förenad skyldighet att lyda
Guds ord såsom de uppfattade det. Vidare framhölls, att vägran från dessa
tjänstemäns sida att medverka syntes kunna medföra betydande praktiska
svårigheter för tillämpningen av lagen om kvinnliga präster. Det erinrades
därjämte, bl. a., att dessa kategorier tjänstemän icke heller omfattades av
kyrkomötets förenämnda uttalande.

5. Fråga huruvida det icke varit en tjänsteplikt för Giertz sasom innehavare
av biskopsämbete att avhålla sig från att pa sätt som syntes ha skett
stödja Kyrklig Samlings aktion.

Under denna punkt ifrågasattes i promemorian om icke anvisningarna
objektivt sett vore ägnade att försvåra genomförandet av den av statsmakterna
med kyrkomötets godkännande beslutade lagstiftningen, bl. a. genom
att avskräcka kvinnor från att bli präster och genom att skapa svårigheter
att bereda kvinnliga präster lämpligt arbete. Vidare ifrågasattes om icke
anvisningarna vore ägnade att skärpa förefintliga motsättningar inom kyrkan.
I samband därmed erinrades att prästvigning av kvinna ännu icke
ifrågasatts inom det stift, för vilket Giertz hade ansvar, och att den aktion
som Giertz stött med sin auktoritet som biskop riktade sig främst mot de
stift, där prästvigning av kvinna blivit aktuell. Det ifrågasattes om hänsyn
till förhållandena inom det egna stiftet kunde motivera en aktion, som syntes
riktad mot en av statsmakterna och kyrkomötet beslutad lagstiftning
och som syntes ägnad att försvåra andra stiftchefers strävanden att undvika
eller begränsa kyrklig tvedräkt.

200

Slutligen framhölls i promemorian, att det för ärendets bedömande syntes
önskvärt att erhålla närmare upplysningar rörande bl. a. på vad sätt
och i vilken utsträckning anvisningarna distribuerats eller avsågs skola
distribueras.

Med överlämnande av ifrågavarande promemoria anhöll jag därefter hos
Giertz, att denne ville inkomma med yttrande i anslutning till vad som
upptagits i promemorian.

I avgivet yttrande anförde Giertz följande.

»Det har hela, tiden stått klart för alla, att det avgörande måste vara
Bibelns vittnesbörd», säger särskilda utskottet vid 1958 års kyrkomöte om
kvinnans tillträde till prästämbetet i den del av sitt betänkande, som kyrkomötet
enhälligt godtog. Denna fråga är alltså en lärofråga, en fråga om
den rätta förståelsen och tillämpningen av Guds ord.

Detta är av betydelse också för frågans bedömande ur rättslig synpunkt.
Den Svenska kyrkan är nämligen icke en statsinstitution, vars liv regleras
enbart av lagar och förordningar, utfärdade av därtill behöriga myndigheter.
Som högsta norm för lära och liv står för kyrkan Guds ord, vilket icke
kan ändras vare sig av statliga eller kyrkliga instanser. Det är detta beroende
av Guds ord som gör att Svenska kyrkan är ett trossamfund med ett
av staten oberoende liv. Detta är av väsentlig betydelse för kyrkans förhållande
till den svenska staten och erkännes även av denna. Det torde
räcka med att hänvisa till vad justitieministern skriver i propositionen om
religionsfrihetslagen till 1951 ars riksdag, vilket uttalande godtagits av
riksdagen: »Kyrkan är icke en statsinstitution i samma mening som andra
sådana, den har en annan uppgift och en annan karaktär än statsinstitutioner
i allmänhet. Den har icke upprättats som ett led i den statliga verksamheten,
och dess huvuduppgift är icke att handhava statliga angelägenheter,
även om också sådana kunna vara uppdragna åt kyrkliga myndigheter,
t. ex. folkbokföringen. Kyrkan är en andlig gemenskap, ett trossamfund,
som leder sitt ursprung från de äldsta kristna församlingarna och
vars karaktär och verksamhet bestämmes av dess bekännelse. I sin centrala,
religiösa uppgift har de kyrkliga myndigheterna även efter reformationen
intagit en självständig ställning».

... Denna kyrkans andliga självständighet kommer också till uttryck i rättsförhållandet
mellan stat och kyrka i vart land. »För rättsförhållandens utformning
gäller enligt den av grundlagen som bindande godtagna Augsburgiska
bekännelsen, att den andliga och den världsliga makten icke bör sammanblandas
eller, såsom det uttryckes i 1571 års kyrkolag, att det konungsliga
ämbetet och prästernas ämbete ej må mängas tillhopa» (Halvar Sundberg:
Kyrkorätt, sid. 52). Tolkningen av Guds ord och bekännelsen tillkommer
alltså kyrkan, icke staten.

Det måste därför tillmätas särskild betydelse, att kyrkomötet vid behandlingen
av denna fråga gjort vissa uttalanden, som betingas av att den
är en lärofråga. Dessa uttalanden har karaktären av förbehåll vid lagens
antagande och riktlinjer för dess tillämpning. Att riksdagen icke gjort liknande
förbehåll, torde sakna betydelse, då det icke tillkommit riksdagen
att ta ställning till denna fråga som en lärofråga, vilken berör den kristna
tron. Vad riksdagen haft att behandla är frågan om kvinnas behörighet
att befordras till prästerlig tjänst, eftersom denna fråga tillhör området för

201

den yttre kvrkoorganisationen, som regleras genom samfälld lagstiftning av
konung, riksdag och kyrkomöte. Själva den religiösa fragan, om en kvinna
enligt Guds vilja bör vigas till präst och utöva prästerliga funktioner eller
icke. hör däremot till de lärofrågor, som det tillkommer kyrkan själv att
avgöra. Därför måste de uttalanden, som kyrkomötet såsom representant
för° Svenska kyrkan i detta avseende gjort, tillmätas en avgörande betydelse
vid bedömandet av frågan, hur denna lag skall förstås och tillämpas.

Beträffande denna lärofråga råder som bekant delade meningar inom
kyrkan. Detta faktum har ställt kyrkan inför en allvarlig situation. När det
uppstår så olika meningar om tolkningen av Guds ord. att de resulterar i
motsatta handlingssätt, uppkommer alltid fara för söndring inom kyrkan.
Kyrkomötet har varit väl medvetet om denna fara och även tagit ställning
till frågan, hur det för framtiden skulle kunna vara möjligt att finna en
modus vivendi i den situation, som sålunda uppkommit.

Kvrkomötet har sålunda undvikit att taga ställning i själva lärofrågan
på sådant sätt, att den ena av de båda här förekommande ståndpunkterna
skulle kunna uppfattas såsom kyrkans antagna lära, som måste omfattas
av alla hennes medlemmar. Kyrkomötets majoritet har visserligen anslutit
sig till den ena ståndpunkten och alltsa givit sitt bifall till att även kvinnor
skulle äga behörighet till att inneha prästerlig tjänst. Men kyrkomötet
har gjort detta under uttalande av att även den andra ståndpunkten framgent
måste vara tillåten inom kyrkan och detta såväl i teori som i praktik.

Kvrkomötet har sålunda utgått ifrån att vigningen av en kvinna till präst
icke''kunde godtagas av dem, som anser att en sådan vigning strider mot
Guds vilja. Detta framgår därav att man ansett, att en kvinna icke borde
missiveras eller utnämnas till vissa tjänster. När prästerlig tjänst skall tillsättas
utan föregående val, bör sålunda enligt kyrkomötets uttalande
»kyrkorådet i sitt yttrande kunna ge till känna, huruvida det önskar, att
kvinna därvid ej må komma i fråga». Det har givetvis också förutsatts,
att stiftsledningen skulle undvika att missivera en kvinnlig präst till en
kyrkoherde, som på grund av sin övertygelse icke önskade mottaga en sadan
såsom ämbetsbiträde. Orsaken har i båda fallen uppenbarligen varit, att
man icke kan begära eller förvänta, att en kvinnlig präst skulle komma att
betraktas som rätteligen kallad att förvalta Ordet och sakramenten av dem,
som är övertygade, att en sådan kallelse icke på Guds vägnar kan ges åt
en kvinna.

Kyrkomötet har vidare konstaterat, att man icke kan kräva, att en präst
under alla förhållanden skall fullgöra de tjänsteplikter, som annars åligger
honom. Han bör icke »åläggas att i tjänsten utföra sådant, som uppenbarligen
skulle kränka hans samvete på grund av den övertygelse, han hyser i
denna fråga».

Vidare har kvrkomötet uttalat, att detta icke endast bör gälla dem. som
var anställda i''kvrkans tjänst den 1 januari 1959, när den nya ordningen
trädde i kraft. Det gäller i lika hög grad dem, som därefter inträder i kyrkans
tjänst. De teologie studerandena har tillförsäkrats, att prästlöftena
icke får tolkas så, att den som ställer sig avvisande till kvinnliga präster
icke skulle kunna avlägga dem. Denna deklaration föranleddes närmast
därav att ett stort antal teologie studerande givit tillkänna sin oro inför
framtiden. Det fjärde prästlöftet innehåller nämligen bland annat löftet att
»troget efterleva kyrkans lag och ordning». Skulle denna lydnad även innebära
undantagslös lojalitet mot lagen om kvinnas behörighet till prästerlig

7* — Jusfilicowlmdsmannens iimhrlshrnilIclsc lill /•%’- ar.s riksdiuj

202

tjänst, så skulle ett sådant löfte uppenbarligen icke kunna avläggas av
den, som av principiella skäl ställer sig avvisande till den nya ordningen.
Det är denna eventualitet, som kyrkomötet velat förebygga. Därmed är
också uttalat, att Svenska kyrkan icke av sina tjänare kräver, att de under
alla förhållanden skall acceptera denna ordning. Kyrkomötet har därmed
också visat, att det räknat med, att denna avvisande ståndpunkt även i
framtiden kommer att finnas, liksom det uttalat, att den mäste respekteras.

hast kyrkomötet i dessa uttalanden endast omnämner prästerna, måste
samma samvetsfrihet gälla också lekmännen. Detta är självfallet utifrån
ett kristet betraktelsesätt. Att den här omnämnda ståndpunkten anses böra
respekteras, beror nämligen på att den är en trosståndpunkt, grundad i
Guds ord. Skyldigheten att lyda Guds ord är lika för alla, präster och lekmän.
Lydnaden för Guds bud kan icke vara beroende av en i varje särskilt
fall given dispens, vilken skulle kunna ges åt präster men förvägras lekmännen.
Att prästerna är bundna av sina prästlöften har här ingen betydelse.
Guds ord får icke sin giltighet därigenom att en människa avgivit
ett visst löfte. Det från kristen synpunkt avgörande är att Gud uppenbarat
sin vilja i Ordet. Där detta skett, gäller lydnadsplikten i lika hög grad
präster som lekmän. Erkänner man att en viss ståndpunkt måste betraktas
såsom legitim, därför att den som intar den kan åberopa Guds ord, så har
lekmannen samma rätt till hänsynstagande för sin övertygelse som prästen.

Det läge som uppkommit genom kyrkomötets ställningstagande till lagförslaget
om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, kan alltså sägas vara
följande. Kyrkomötet har konstaterat, att den ena trosståndpunkten här
står emot den andra. Det har ansetts, att det inom kyrkan bör finnas plats
för båda dessa ståndpunkter. Ingen bör tvingas att handla emot sin övertygelse.
När Ärkebiskap Hultgren i debatten yttrade: »Ytterst betydelsefullt
är att allt göres för att undvika, att den nya ordningen blir en tvångslag.
som nödgar biskopar, präster och församlingar till en medverkan, som
står i uppenbar strid med en religiöst grundad övertygelse», uttryckte han
vad den överväldigande majoriteten av kyrkomötets ledamöter ansåg. Så
långt jag kan erinra mig, var det endast en talare som i debatten intog eu
ståndpunkt, som kunde synas innebära, att han verkligen önskade att den
nya lagen skulle bli en tvångslag. Även ecklesiastikministern uttalade »på
en fullständigt enig regerings vägnar» att någon åsiktsförföljelse från statens
sida inte gärna kunde vara att befara, »så länge vi har vårt nuvarande
demokratiska samhällsskick».

Vi har alltså att räkna med två tillåtna ståndpunkter i denna fråga och
t\ a olika sätt att handla, som bada maste kunna rymmas inom samma
kyrka. Frågan blir hur detta skall kunna bli möjligt. Särskilda utskottet
hade av begripliga skäl icke kunnat »göra upp ett slags lista på tänkta
konfliktfall och i förväg avgöra in casu, hur bedömningen skall ske». Något
sådant »torde varken vara möjligt eller att begära», som utskottets ordförande
yttrade i debatten. En sådan närmare precisering måste emellertid
på något sätt komma till stånd. Ärkebiskop Hultgren framhöll också i debatten
att utskottets allmänt hallna uttalanden krävde »en precisering för
att kunna bli vägledande för tillämpningen».

Om det alltså, låg i sakens natur, att närmare riktlinjer på något sätt
maste komma till stand, så blev detta en bjudande nödvändighet genom
den oro, som uppstod i kyrkan, sedan avgörandet fallit i kyrkomötet. Bland
dem, som fann beslutet stridande mot Guds bud, rådde djup förstämning

203

över att kyrkan, sedan kyrkomötet 1957 — i ett beslut som formulerats under
medverkan av kyrkans nuvarande ärkesbiskop — förklarat sig icke
kunna ta ställning förrän man inom kyrkan vunnit större enighet och klarhet,
så snart tvingats ta ställning till en lärofråga. Kyrkans andliga frihet
syntes hotad. På många håll umgicks man med planer på att lämna kyrkan
och i värsta fall kunde en utbrytning befaras. För dem som ogillat kyrkomötets
beslut men medverkat till de gemensamma uttalanden, för vilka jaghär
redogjort, framstod det som en plikt att söka förebygga en sådan
»kyrkosplittrande söndring» som kyrkomötet förutsett kunde bli en följd
av beslutet. Det framstod därvid som självklart att söka följa den utväg,
som kyrkomötet självt anvisat.

Bland dem, som ogillade kyrkomötets beslut, men om möjligt önskade
kvarstå i kyrkan, rådde olika meningar om det rätta sättet att förhålla
sig. Det var uppenbart, att oöverlagda och desperata åtgärder kunde befaras.
Samtidigt kom från skilda håll begäran om råd och anvisningar, hur
man skulle förhålla sig i de konkreta situationer, som kunde uppkomma.

Det var under dessa omständigheter som arbetet med de nu aktuella riktlinjerna
togs upp av »Samarbetsrådet Kyrklig Samling kring Bibeln och
Bekännelsen», omedelbart sedan detsamma konstituerats i samband med
ett kyrkligt möte i Uppsala den 25 november 1958. Redan i inbjudan till
detta möte hade det påpekats, att »vi känner behov av ett samråd om hur
vi var för sig, vare sig vi är präster eller lekmän, skall ställa oss i den situation,
som nu har uppkommit och som kan bli ytterligare tillspetsad, om vi
en dag ställs inför det faktum, att vår kyrka utdelar det ämbete, hon fått
av sin Herre, på ett sätt som strider mot hans bud». Samarbetsrådet tillsatte
en kommitté »för utarbetande av riktlinjer för präster och lekmän för
den händelse kvinnor komme att prästvigas». Denna kommitté hade i samarbete
med samarbetsrådets arbetsutskott slutfört sitt arbete till samarbetsrådets
nästa sammanträde den 23 juni 1959. Det av kommittén utarbetade
förslaget godkändes här med vissa ändringar och tillägg. Åt kommittén
uppdrogs att företa en formell överarbetning av riktlinjerna. Vidare
beslöts att dessa riktlinjer f. n. icke skulle publiceras. Det uppdrogs åt
arbetsutskottet att, därest det skulle inträffa något, som gjorde ett publicerande
aktuellt, fatta erforderliga beslut. I första hand tänkte man här
pa sammankallandet av ett stort möte, där riktlinjerna skulle offentliggöras.
Då de var avsedda såsom råd och anvisningar för dem, som på grund
av sin kristna övertygelse ställde sig avvisande till kvinnliga präster, föreföll
det lämpligast att vid något av Kyrklig Samlings möten överlämna dem
till denna rörelses meningsfränder.

Emellertid kom snart härefter från annat håll ett krav på riktlinjernas
publicering. I en intervju i Svenska Dagbladet den 27 juni 1959 krävde
dr Margit Sahlin, att Kyrklig Samlings »handlingsprogram» skulle läggas
fram helt öppet, så att alla kunde ta ställning till det. Hon ansåg att här
bedrevs »ett slags terror mot oliktänkande genom att hemlighetsfullt antyda
eventuella sanktioner — så mycket mer som dessa avser att sabotera
fullföljandet av ett lagligt kyrkomötesbeslut». Hon framhöll också, att om
en kvinna tror sig kallad till kyrklig tjänst, så bör hon få rent besked vad
en eventuell prästvigning kan få för konsekvenser för andra. Även pressen
började ägna riktlinjerna ett visst intresse och gjorde upprepade förfrågningar
om dem.

Sedan det vid biskopsmötet i januari detta år blivit klart, att tre kvinnor

204

skulle komma att vigas till präster, ansåg arbetsutskottet det icke längre
föreligga skäl att avböja en publicering utan beslöt vid ett sammanträde
den 21 januari att frige dem för publicering i de tidningar, som så önskade.
Med tanke på denna eventualitet hade en stencilerad upplaga på några
10-tal exemplar iordningställts i samband med att riktlinjerna slutredigerades
och i sin slutliga formulering tillställdes Samarbetsrådets medlemmar.
Dessa stencilerade exemplar utlämnades nu till de tidningar, som önskade
taga del av dem, samt till representanter för Sveriges Radio, TT och några
andra, som hade intresse av dem som nyhetsmaterial. På annat sätt har
de mig veterligen icke distribuerats, och något ytterligare beslut om distribuering
har icke fattats. Personligen har jag såsom ordförande i Samarbetsrådet
och dess arbetsutskott deltagit i ovannämnda beslut.

För mig personligen har det framstått såsom en plikt att medverka till
att avvärja »en kyrkosplittrande söndring». Att bevara kyrkans enhet hör
utan tvivel till en biskops ämbetsåligganden. Den akuta faran för kyrkans
splittring ligger i dagens läge däri, att den nya lagen kommer att nödga
vissa av kyrkans medlemmar att lämna kyrkan, om de icke tillförsäkras eu
rimlig möjlighet att alltjämt leva efter sin övertygelse. Kyrkomötet har,
som jag upprepade gånger framhållit, velat tillförsäkra dem denna möjlighet.
Att det därvid kommer att uppstå en uppspaltning i kyrkolivet, så att
somliga av kyrkans medlemmar håller sig borta från de gudstjänster m. m.,
där en kvinna utövar prästerliga funktioner, är oundvikligt. Med mindre
kan man icke undgå det fullständiga sönderbrytandet av den kyrkliga
organisationen. Det gäller alltså först av allt att finna en modus vivendi,
där de båda riktningarna får möjlighet att var för sig leva efter sin övertygelse.
Som ett nödvändigt led i en sådan modus vivendi ingår uppkomsten
av en praxis, som klarlägger, vad man utifrån de nämnda ståndpunkterna
icke rimligen kan deltaga i och därför icke bör tvingas att företaga.
Det tillkommer givetvis härvid företrädarna för dessa ståndpunkter att
genomtänka och precisera, vad man uppfattar såsom en nödvändig konsekvens
av den trosständpunkt man intar. Utarbetandet av »riktlinjerna»
innebär ett sådant genomtänkande och en sådan precisering.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att dessa riktlinjer självfallet bör
ses mot bakgrunden av det behov, som varit orsak till deras uppkomst,
och av det läge, som uppstått i kyrkan genom att motsättningar, som tidigare
funnits, nu förts ut på det praktiska planet, så att de möter den enskilde
i konkreta situationer, där han måste ta ställning. Därför har de en
rådgivande och delvis utredande karaktär. De försöker klarlägga, hur man
utifrån en viss trosståndpunkt har att handla i vissa hittills okända situationer,
men överlämnar det slutliga avgörandet åt den enskildes samvete.
Vart och ett av de konkreta råden måste ses mot bakgrunden av den inledning,
som föregår dem, där det bl. a. påpekas, att de anvisningar, som här
ges, är avsedda att vara råd, vilka inte binder den enskildes samvete och
inte heller fritar honom från plikten att i varje ny situation pröva sitt
handlande inför Guds ord och sitt vid Ordet bundna samvete.

Dessa anvisningar äro alltså icke avsedda att »skärpa förefintliga motsättningar
inom kyrkan». Motsättningarna finns där redan. Uppgiften har
varit att trots dessa motsättningar få kyrkolivet att alltjämt fungera. Att
det måste förekomma vissa »svårigheter att bereda kvinnliga präster lämpligt
arbete» är ett faktum, som med nödvändighet följer av att här föreligger
olika övertygelser. Riktlinjerna har på en rad punkter sökt dämpa dessa

205

motsättningar genom att icke tillmötesgå de många önskemål om ett radikalare
ställningstagande, som förefunnits. Här är icke fråga om en »mot
beslutad lagstiftning riktad aktion» utan om att bereda enskilda människor
en möjlighet att med oförkränkt samvete alltjämt kvarstå i den kyrka, som
de tidigare tillhört och i vars församlingsliv de aktivt deltar. Dessa riktlinjer
kan anses rikta sig emot en beslutad lagstiftning, endast om man underkänner
det av kyrkomötet gjorda förbehållet och anser, att denna lagstiftning
såsom annan borgerlig lagstiftning utan undantag måste lända till
efterrättelse. Men detta skulle ofrånkomligt komma att leda till en sådan
åsiktsförföljelse, som ecklesiastikministern förklarat vara oförenlig med ett
demokratiskt samhällsskick.

Ytterligare en orsak kan anföras till att jag ansett mig böra medverka
vid tillkomsten av dessa riktlinjer. Så snart en kvinna vigs till präst inom
den svenska kyrkan, så berörs härav icke endast det stift, där denna vigning
sker, utan jämväl alla övriga stift i vårt land. Detta beror dels på, att
stiftsbandet numera är upphävt. Det beror också på, att de kvinnor, som
sålunda prästvigts, givetvis kan kallas att predika eller eljest utföra prästerliga
funktioner även i andra stift. Därmed aktualiseras omedelbart för
präster och lekmän den frågan, hur man skall ställa sig i den konkreta
situationen. De råd och anvisningar, som Kyrklig Samling på begäran utarbetat,
äger alltså aktualitet även utanför gränserna av det stift, i vilket
vigningen äger rum.

Beträffande innehållet i promemorian anförde Giertz följande.

När det i promemorian heter, att anvisningarna utgår ifrån att en prästvigning
av kvinna icke kan vara giltig »oaktat den med kyrkomötets godkännande
tillkomna lagen tillerkänner prästvigning av kvinnor giltighet»
och promemorian häri tydligen ser en uppenbar motsägelse mellan lagens
mening och innehållet i riktlinjerna, innebär detta, såsom jag förut visat,
en missuppfattning av hela problemet. Kyrkomötet har nämligen, då det
antog lagen, räknat med, att en sådan vigning icke kan framstå såsom i
religiös mening giltig för somliga av kyrkans medlemmar. Kyrkomötet har
sökt tillförsäkra dessa ett skäligt hänsynstagande. Skulle det, från den dag
då lagen trädde i kraft, verkligen föreligga skyldighet för alla kyrkans
medlemmar att betrakta en sådan vigning såsom giltig även i religiöst avseende,
måste detta leda till åsiktsförföljelse. Att däremot en sådan vigningär
i formellt juridisk mening giltig, så att en kvinnlig präst äger rätt att
erhålla vissa tjänster och uppbära den därmed förenade lönen, har ingen
bestritt.

Vad beträffar den under punkt 2 i promemorian behandlade frågan,
»huruvida utskottets uttalanden verkligen tog sikte på den rent straffrättsliga
frågan eller om icke uttalandet snarare avsåg önskvärdheten att tjänstgöringsförhållandena
praktiskt ordnades pa ett sadant sätt, att präst icke
behövde försättas i eu konfliktsituation», så torde förhållandet vara det,
att båda dessa sidor av problemet beaktades vid behandlingen i utskottet.
Det torde ha rått enighet därom, att dessa problem i första hand måste
lösas genom det hänsynstagande, som kan ske, när tjänstgöringsförhållandena
ordnas. På den vägen torde olösbara konfliktsituationer i do flesta
fall kunna undvikas. Alla ansvariga instanser inom kyrkan torde vara villiga
att medverka härtill. Det är detta faktum, som det hänvisas till i
punkt :i av riktlinjerna, när det heter att man torde kunna räkna med att

20(3

kyrkoledningen kommer att försöka undvika en missivering som leder till
den situationen, att en kyrkoherde, som är principiell motståndare till kvinnliga
präster, skulle få sig en sådan underställd.

Å andra sidan måste man också räkna med, att det kan förekomma trakasserier
och anmälningar, som avser att påkalla myndigheternas ingripande
gentemot präster eller lekmän, som på grund av sin övertygelse i denna
fråga och i enlighet med kyrkomötets principuttalande icke fullgör vad som
eljest skulle ha ålegat dem i tjänsten. I sådana fall har kyrkomötet givetvis
ansett, att åtal icke borde komma i fråga. Att alla hithörande konfliktanledningar
skulle kunna elimineras enbart genom frivilligt hänsynstagande,
synes kyrkomötet icke ha vågat räkna med. Det framgår bl. a. av dess
uttalande, att ett kyrkoråd i sitt yttrande vid »tredjegångstillsättning»
skulle kunna ge till känna, huruvida det önskar, att kvinna därvid ej må
komma i fråga. Ett sådant yttrande gäller ju alltid personer, som faktiskt
sökt tjänsten. Kyrkomötet har alltså icke, såsom promemorian synes förutsätta,
utgått ifrån att en kvinna aldrig skulle »söka tjänst där det förelåsopinion
mot kvinnliga präster».

Vidare måste det i detta sammanhang uppmärksammas, att det icke är
möjligt att visa ett sådant hänsynstagande, som kyrkomötet har förordat,
om inte de. som ställer sig principiellt avvisande till kvinnliga präster, i det
enskilda fallet ger sin åsikt till känna. Detta torde endast kunna ske därigenom,
att de på ena eller andra sättet meddelar, att de på grund av sin trosståndpunkt
nödgas avböja att tjänstgöra pa vissa bestämda punkter. För
att taga ett konkret fall: Om eu kvinnlig präst anställs i en församling, där
flera präster samarbetar, kan man icke genom frivillig överenskommelse
ordna upp arbetsförhållandena, om inte de berörda har rätt att ge tillkänna,
hur deras övertygelse bjuder dem att handla. Det normala bör givetvis
vara att detta sker, innan en konfliktsituation uppkommer. Men skulle
av någon orsak den situationen uppstå, att en präst icke i förväg kan ge sin
mening tillkänna, kan man inte gärna av den orsaken förvägra honom rätten
att följa en övertygelse, som han annars haft rätt att ge tillkänna och
få respekterad.

Under punkt 3 i promemorian 1''ragas, om inte anvisningarna går vida utöver
det av kyrkomötet uppställda förbehållet, då detta knappast rimligen
kan ha »avsett att ge t. ex. en kyrkoherde befogenhet att vägra upplåta
eu kyrka för en kvinnlig präst eller att vägra verkställa i kyrkobokföringsförfattningarna
anbefalld anteckning rörande förrättning, som utförts av
kvinnlig präst (konfirmation, nattvard)». Här synes föreligga en missuppfattning
av riktlinjernas syfte och innehåll. Den första av de"berörda punkterna
innehåller ingen rekommendation till en kyrkoherde att vägra upplåta
sin kyrka utan endast ett konstaterande att han utifrån sin övertygelse
knappast kan upplåta den och att hans ställning därför torde bli ohållbar,
så att det måste bero på överläggningar i varje enskilt fall, vilken utväg han
bör söka i en sådan situation. I detta sammanhang konstateras också, att
man torde kunna räkna med att kyrkoledningen kommer att försöka undvika
en missivering, som leder till sådana situationer. Det torde vara helt
i överensstämmelse med vad kyrkomötet uttalat. Då kyrkomötet förutsatt,
ntt sadana konfliktfall borde kunna undvikas genom lämpliga åtgärder
från stiftsledningens sida, har kyrkomötet varit medvetet om att en kyrkoherde
utifrån den trosståndpunkt, det här är fråga om, icke gärna kan upplåta
sin kyrka. Att konstatera, att hans situation blir ohållbar, därest han

207

försattes i en sådan situation, torde icke — såsom i promemorian synes ske
— kunna betraktas såsom brottsligt förfarande.

Vad åter beträffar frågan om anteckningar i kyrkoböckerna så har riktlinjerna
uppenbarligen icke rekommenderat, att man i vissa fall skulle vägra
verkställa sådana. I riktlinjerna redogöres summariskt för ett svårt och
ännu ganska outrett etiskt problem, där det överlämnas åt den enskilde
prästens samvetsprövning att välja mellan två tänkbara ståndpunkter.
Personligen har jag redan under kyrkomötet och under allt det arbete, som
ligger bakom riktlinjerna, oreserverat anslutit mig till den ståndpunkt, som
redovisas under a). Jag kan alltså personligen icke finna, att det föreligger
tvingande samvetshincler att verkställa sådana anteckningar. Det finns
emellertid även en annan ståndpunkt, som jämväl redovisas i riktlinjerna,
eftersom enighet på denna punkt icke kunnat uppnäs. Det synes mig egendomligt,
om någon skulle kunna hävda, att en diskussion av ett sadant
problem och en redovisning av olika ståndpunkter skulle kunna vara ett
brottsligt förfarande.

Avslutningsvis anförde Giertz följande.

Sammanfattningsvis vill jag till slut säga, att denna fråga icke torde kunna
bedömas enbart ur formellt juridiska synpunkter. Eftersom det är en
fråga, som berör en kristen människas rätt och plikt att tro på Guds ord,
kan den icke regleras enbart genom rättsliga eller administrativa åtgärder.
Den kräver också ett hänsynstagande till omständigheter, som hör till området
för kyrkans inre angelägenheter och vilka det enligt vår av grundlagen
erkända bekännelse tillkommer kyrkan ensam att avgöra. Kyrkomötet
har i medvetandet härom dragit upp huvudlinjerna för en lösning,
som icke äventyrar kyrkans enhet. Den framtida utvecklingen torde bäst
gagnas, om det överlämnas åt de kyrkliga organen att i fortsättningen komma
tillrätta med de problem, som här kan uppstå. Ett ingripande från statsmaktens
sida torde icke kunna undgå att leda till att staten nödgas med de
maktmedel, som står den till buds, försöka tvinga människor att endera
handla mot sin kristna övertygelse eller lämna kyrkan, därför att den tro,
som de hittills bekänt och efterlevt, nu förklaras vara otillåten.

Vid det av Giertz avgivna yttrandet fanns fogad en skrivelse från rådmannen
Sven Lampers, däri till en början hävdades att anvisningarna icke
kunde anses innefatta uppmaning till brottslig gärning samt att i It kap.
5 S strafflagen angivna rekvisit ej heller i övrigt vore för handen. Därefter
berörde Lampers i sin skrivelse frågan om innebörden och betydelsen av
det förut omnämnda uttalandet vid kyrkomötet rörande hänsyn till samvetsfriheten.
Härutinnan anfördes i skrivelsen följande.

Att uttalandet avser just och kanske främst den straffrättsliga situationen
kan jag såsom medlem av särskilda utskottet intyga. Det framgår även
därav att uttalandet utgör svar på den motion, som tog sikte på faran av
åtal mot präster med biblisk övertygelse i denna sak. Jag tillåter mig även
hänvisa till mitt yttrande i kyrkomötesdebatten, där jag i sista delen av
anförandet tog upp frågan.

Vi jurister i utskottet voro eniga om att samvetsbetänkligheter icke kan
fritaga en ämbetsman från skyldighet att utföra en ämbetsåtgärd, även
om det i tusen och åter tusen fall inträffar motsvarigheter, vilka underhand

208

ordnas upp genom att annan utför den åtgärd, som en ämbetsman av olika
slags betänkligheter icke gärna vill utföra. Alla ansvariga inom kyrkan och
ämbetsyärlden äro också ense om — givetvis — att nu ifrågavarande kontroversiella
situation i stor utträekning kan lösas på den vägen. Ändock
måste just i detta fall — då det rör en så klart dokumenterad och på Bibeln
(Guds ord) grundad samvetssituation — förhållandena vara sådana, att
man med bibehållande av en modern människas humanistiska inställning
omöjligen kan förena det härda omdömet »lag och förordningar måste
efterlevas; den som inte vill göra det, ställer sig utanför gemenskapen» etc.
I varje fall icke på lagstiftningsstadiet. Bestämmelserna om religionsfrihet
och om samyetsömma värnpliktiga skulle ha varit otänkbara, om icke samhällets
lagstiftande organ haft en för den enskildes samvete ömmande inställning.
Kvrkomötesutskottet har haft samma ståndpunkt härvidlag. Utskottets
uttalanden hade lika väl kunnat förekomma i riksdagstrycket.

Frågan om vilken betydelse uttalandet har -— helst som departementschefen
ställt sig bakom detta också — är eu mycket invecklad fråga. Att
eu domstol ofta dömer icke efter lagens ord utan »på motiven» till lagen
är ett känt faktum. Jag erinrar om motivens betydelse för tolkningen av
11: 5 SL. Det är enligt min mening endast via motiven som detta lagrum

kan komma in i bilden, när det gäller riktlinjerna.---Inskränker sig

kyrkomötets funktion till att allenast säga sitt veto, blir följden, att kyrkomötet
måste säga nej till lagar, som med en viss modifikation i tillämpningen
skulle vara önskvärda, detta till nackdel för det borgerliga samhället
inte minst. Å andra sidan nödgas kyrkomötet antaga lagar med stora nackdelar
för kyrkan bara för att ej beröva samhället i övrigt fördelen av en
lagstiftning, detta alltså till nackdel för kyrkan. Från kyrkans sida måste
man med kraft hävda att kyrkomötets uttalanden i lagfrågorna principiellt
böra tillmätas samma betydelse som riksdagens.--*— Någon tve kan

om att de kyrkliga myndigheterna både vill och med kyrkomötets
uttalande bakom sig även ha rätt att gå mycket långt i åtgärder, vilka
hindra kontroversiella situationer torde väl icke kunna råda. Mycket kominer
att vara beroende av åklagarmyndighetens inställning, inte minst JO:s,
enär anmälningar och angivelser säkerligen icke utebli från sådana, som stå
utanför kyrkans gemenskap i egentlig mening.---Såsom domare kän ner

jag väl till vilka ansträngningar som från myndigheternas sida göras
för att tillmötesgå exempelvis Jehovas vittnen, när det gäller att hänvisa
dessa till civilt arbete i stället för militärt. Här kan varje åklagare och domare
med erfarenhet anföra märkliga exempel. Ändå gäller det i detta fall
samvetsnöd på grund av en för alla kristna (detta uttryck är sakligt berättigat)
uppenbar misstolkning av Bibeln. Ett rent objektivt bedömande av
bibeltolkningen skulle visa detta också. Men i det fall, som här diskuteras,

gäller det tvä bibeltolkningar, av vilka den ena — Kyrklig Samlings_har

allt för sig: bestämda bibelord, hela Nya Testamentets vittnesbörd, bekännelseskrifternas
uttalanden samt inte minst den omständigheten, att dess
tolkning tillämpats från kyrkans födelse intill nu och alltjämt tillämpas av
den övervägande delen kristna bekännare, medan den andra stöder sig på
alldeles nya •— i varje fall på avgörande punkter — teorier, som göra^ att
man knappast rättvisligen kan komma längre än att anse det vara möjligt
och tänkbart att se saken även så. Jag är fullt övertygad om att en alldeles
opartisk undersökning av helt utomstående personer skulle visa. att objektivt
sett under inga förhållanden man skulle komma längre än att anse

209

båda tolkningarna lika rätta, dock med övervikt utan varje tvekan för
kyrkans ursprungliga. Man kan icke annat än finna den tanken absurd,
att kyrkan i 1900 år skulle haft fel och kyrkan i hela världen till övervägande
delen alltjämt skulle ha fel, medan huvudsakligen lekmannasammansatta
beslutande församlingar i det demokratiska land, som allmänt anses
som mest sekulariserat i världen, år 1958 skulle ha upptäckt den enda sanningen
i denna rent religiösa fråga.

Om lagen tillämpas i den anda kyrkomötet uttalat, kommer enheten i
kyrkans arbete att kunna i största utsträckning fortbestå. Förutsättningen
är emellertid, att kyrkoledning och övriga myndigheter klart veta var det
kontroversiella finns, när det gäller det yttre arbetet. Genom Kyrklig Samlings
riktlinjer har skapats en möjlighet till klarhet på denna punkt. De
medverka ailtså till att minska de olyckliga följderna för kyrkan, som lagstiftningen
om kvinnliga präster i och för sig innebär och även i det yttre
medför. Detta är i allt fall min uppfattning.

Såsom lekman vill jag till sist beklaga, att lekmännen bortglömdes i utskottsuttalandet.
Prästernas onekligen svåraste situation dominerade i bedömandet
men man kan utan tvekan pasta, att kyrkomötets majoiitet klait
ville lika mycket skydda lekmännen, ja kanske i vissa fall än mer dessa.
Från oss lekmän måste under alla förhållanden med bestämdhet hävdas,
att vad som anses gälla prästerskapet analogt skall tillämpas på dem av
oss, som arbeta i kyrkan under tjänstemannaansvar.

Giertz åberopade vidare följande av Institutet för offentlig och internationell
rätt upprättade promemoria.

I den vid JO:s remiss fogade promemorian behandlas genomgående spörsmål,
sammanhängande med förhållandet mellan vad som i svenska kyrkans
bekännelseskrifter kallas den andliga och den världsliga makten. Promemorians
innehåll måste därför bedömas med ledning av den svenska kyrkorätten.
Denna är som bekant bristfälligt kodifierad; 1686 ars kyrkolag har
kallats ett lagverk i ruiner med hänsyn till alla däri direkt eller indirekt
företagna ändringar och skedda kompletteringar i andra författningar, varigenom
kyrkorättens innehåll blivit synnerligen svåröverskådligt. Man
torde i följd därav vara nödsakad att i stor utsträckning såsom hjälpmedel
anlita rättsvetenskapliga författares framställningar. Från innevarande århundrade
föreligga emellertid allenast tvenne dylika — tidigare framställning,
av Rabenius, är från 1837 — den ena, ofullbordad, av C. A. Reuterskiöld
(1919), den andra, innehållande en relativt fullständig redovisningav
kyrkorätten av Reuterskiölds efterträdare Halvar G. F. Sundberg
(1948).

Båda dessa kyrkrätt.sliga auktoriteter framhålla, att utgångspunkten för
ett bedömande av förhållandet mellan kyrkan och staten bilda 1686 års
kyrkolag och regeringsformen § 2, vilka i sin tur hänvisa till Augsburgska
bekännelsen och Upsala mötes beslut (se även Malmgren, Sveriges grundlagar,
7:de uppl., vid RF § 2). Upsala mötes beslut åberopar i fråga om
»lärdom och kyrkeseder» Laurentius Petri kyrkoordning. Augsburgska bekännelsen
art. XXVIII »om den andliga makten» och kyrkoordningen hävda
samstämmande, att den andliga och den världsliga makten icke få sammanblandas
eller, såsom det uttryckes i kyrkoordningen, att överheten icke
äger mänga »sitt konungsliga ämbete och prästernas ämbete tillhopa, det
Gud ville hava åtskilt». I bekännelsen uttryckes detta målande sålunda:

210

»Överheten skyddar icke själar,utan kroppar och lekamliga ting mot uppenbara
oförrätter och betvingar människorna med svärd och kroppsliga straff.
Evangelium skyddar själarna mot ogudaktiga åsikter, mot djävulen och
den eviga döden.» Statens deltagande i kyrkans styrelse begränsas statsoc-h
kyrkorättsligt av denna bekännelsens grundsats och statsrättsligt därjämte
av den i regeringsformen § 16 uppställda samvetsfrihetens princip.

Den andliga makten utövas, fortfarande enligt Augsburgska bekännelsen,
uteslutande genom Ordets och sakramentens ämbete. Utdelandet av detta
ämbete hör i följd därav under kyrkans exklusiva kompetens. Därmed äger
staten icke utan ändring av kyrkolag och grundlag taga befattning. Härmed
överensstämmande stadgar kyrkolagen kap. 19 § 1, att »ingen må
träda till predikoämbetet, som icke är lagligen och ordentligen kallad och
begärd och av sin biskop skicklig befunnen, godkänd och vigd». Prövningen
av om prästvigning skall företagas beror sålunda uteslutande av stiftets
biskop.

Sagda prövning har biskopen att företaga med ledning av kyrkans bekännelse.
Om dess innehåll äga biskoparna enligt kyrkolagen kap. 24 §§ 1 och 2.
var i sitt stift, i tvivelaktiga fall ensamma besluta; de skola bland annat
tillse »att sakramentena efter Kristi instiftelse rätteligen» utdelas och .dt
»gudstjänsten så förrättas, som Guds ord bjuder och (1686 års kyrkolag)
innehåller. Tvistiga. saker, som till kyrkans dom egentligen höra .''. . skola
de med all rättrådighet hantera och avgöra, och allt vad till Guds ära,
kyrkans tjänst och disciplin länder samt predikoämbetet tillhörer, troligen
främja och väl förrätta».

Till dessa tvistiga saker hör frågan om kvinna enligt Guds ord kan vara
bärare av den andliga makt, som prästvigningen enligt kyrkans bekännelse
överlämnar. Denna fråga kan icke besvaras av annan än biskoparna, var
för sig eller tillsammans. Då svenska kyrkan icke. såsom den romerska,
har någon gemensam högsta andlig auktoritet, förutsätter ett kyrkan omfattande
avgörande om bekännelsens innehåll enighet i uppfattningen mellan
biskoparna. Uppnås icke sådan enighet, föreligger följaktligen icke något
auktoritativt uttalande utan en oavgjord fråga. Härvid kan hänvisas till
Yngve Stenströms avhandling (Om biskops tjänst och ämbete, 1959). Anse
sig några biskopar böra företaga handlingar, som andra finna strida mot
bekännelsen och därför för dem utgöra kyrkliga nulliteter, riskeras en kyrklig
kris, för vars lösning inga regler finnas och vilken förty kan leda till eu
kyrklig schism. Ett högsta kyrkligt organ kan, på sätt anföres i Upsala
mötes beslut, endast bildas av sådana utomordentliga kyrkliga koncilier,
som detta möte utgjorde, och som också tidigare förekommit i den kristna
kyrkans historia. Såsom Reuterskiöld framhållit, utgör det svenska, i regeringsformen
omförmälda kyrkomötet icke ett sådant högsta kyrkligt organ.

Det finnes icke något i det betänkande, vilket vid 1958 års kyrkomöte
avgavs av särskilda utskottet i frågan om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst och vilket antogs av kyrkomötets majoritet, som visar, att kyrkomötet
ens avsett att avvika från de kyrkorätt sliga grundsatser, som här
återgivits, än mindre att upphöja sig till en andlig auktoritet. Det vill.
tvärtom, synas som om utskottet varit synnerligen angeläget att klargöra,
att utskottet icke avsåg att göra något bindande uttalande om bekännelsens
innehåll i förevarande hänseende, och att därför med kraft understryka
nödvändigheten av att övergrepp mot avvikande meningar förhindrades.

211

Tillsättningen av prästerliga tjänster regleras enligt regeringsformens
28—.‘30 genom kyrkolagstiftningen, d. v. s. genom världslig lagstiftning,
i vilken kyrkan genom kyrkomötet äger deltaga. Den år 1958 antagna lagen
om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst har undanröjt det hinder mot
kvinnas tillträde till dylik tjänst, som 28 § innehåller genom föreskriften,
att sådan utnämning icke må ske. där ej annorledes blivit bestämt i den
ordning 87 § 2 mom. stadgar. Enahanda hade resultatet blivit, därest, såsom
föreslagits i den s. k. biskopsmotionen, allenast ifrågavarande grundlagsstadgande
upphävts. Kyrkans makt att i enlighet med bekännelsen ensam
avgöra behörigheten till Ordets och sakramentenas ämbete, d. v. s.
prästämbetet, lämnades och måste enligt bekännelsen lämnas orörd av den
världsliga lagstiftningen. Departementschefens uttalande till 1957 årskyrkomöte,
att det stode klart, »att kvinnligt kön icke i och för sig skall kunna
utesluta en prästkandidat från möjligheten att bli prästvigd, och att kvinna
lika väl som man skall kunna få sin lämplighet för prästkallet prövad efter
objektiva grunder», kan icke åberopas ens såsom motiveringsuttalande,
enär det uttryckligen underkändes av särskilda utskottet: »Utskottet är
enigt i den uppfattningen, att frågan om kvinnas behörighet måste prövas
inför Den Heliga Skrift, tolkad med hjälp av vår kyrkas bekännelseskrifter».
Prästvigningens andliga förutsättningar äro alltfort en exklusiv lärofråga.
och med dylika kan den världsliga makten icke befatta sig, något som
också konstaterades av vederbörande departementschef både vid upphävandet
av prästerliga strafflagen och vid tillkomsten av religionsfrihetslagen.

Kyrklig Samlings »riktlinjer» avse uppenbarligen att förebygga, att i den
hotande krisen — genom att en biskop företager ämbetshandlingar, som
eu annan biskop måste uppfatta såsom andliga nulliteter — finna ett modus
^ ivendi, som skall hindra en utveckling mot en kyrklig schism.

De tre första av JO ställda spörsmålen avse alla, huruvida det skulle
innebära straffbart åsidosättande av tjänsteplikt att iakttaga anvisningarna
i uppropet, exempelvis vad däri sägs om vägran att över huvud taget
tilldela underordnad kvinnlig präst några prästerliga uppgifter eller att
upplåta kyrka för kvinnlig präst eller att i enlighet med kyrkobokföringsförfattningarna
registrera av kvinnlig präst utförda tjänstehandlingar (t. ex.
förrättad konfirmation eller utdelad nattvard). Härtill är att svara, att,
om en präst anmodas att utföra sådan handling, han icke gör sig skyldig
till tjänstefel, om han med hänvisning till bekännelsen och särskilda utskottets
uttalande avböjer, men att, om handlingen ändock påfordras av därtill
i varje fall behörig myndighet, »hans ställning blir ohållbar», d. v. s.
han måste lämna den prästerliga tjänst, i vilken handlingen skall företagas.
Detta utsäges direkt i punkterna ö, 4, 7 och 17 men synes i övrigt framgå
både av sammanhanget och avfattningen av p. 17. Tjänstefel kan alltsu
först ifrågakomma, därest myndigheten, i strid mot särskilda utskottets
uttalanden, skulle framhärda till åsiktsförföljelse eller intrång på samvetets
frihet. Om pastors eventuella vägran att upplåta kyrka är kyrkorättsligt
riktig eller oriktig beror i förevarande sammanhang uteslutande av om upplåtelsen
avser ett ändamål, som strider mot bekännelsen eller icke (se Stenströms
avhandling), eu fråga, som enligt grunderna för domkapitelslagen
1.1 $ 5 mom. icke lärer kunna prövas av världslig myndighet.

Vad här sagts om risken för uppkomsten av en ohållbar ställning, äger
motsvarande tillämpning beträffande icke prästerliga befattningshavare.

212

Aven i dylika fall kan fråga om tjänstefel först uppkomma, därest samvetsfriheten
icke respekteras. Av domkapitels- och kyrkorådsledamöter
torde Kyrklig Samlings riktlinjer dessutom kunna betraktas såsom ett med
jäv likställt hinder mot deltagande i ärenden, vilkas handläggning enligt
deras av kyrklig auktoritet stödda uppfattning skulle strida mot bekännelsen.

I en till ärkebiskopen Gunnar Hultgren ställd skrivelse anförde jag därefter
följande.

I den vid remissen till biskop Giertz fogade promemorian har angivits ett
antal spörsmål, som i ärendet aktualiserats. Därvid har bl. a. berörts innebörden
och räckvidden av kvrkomötesutskottets uttalande vid behand1
ingen av kvinnoprästfrågan att »präst icke bör åläggas att i tjänsten utföra
sådant, som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av
den övertygelse han hyser i denna fråga».

Med hänsyn till detta uttalande torde — såsom även Giertz i sitt yttrande
framhållit — arbetsförhållandena för präster med olika uppfattningar
i kvinnoprästfrågan komma att i praktiken ordnas på sådant sätt att konfliktsituationer,
som skulle kunna aktualisera frågor om tjänsteförsummelse,
i de flesta fall icke behöva uppkomma.

0 Av de i Kyrklig Samlings riktlinjer berörda situationerna synas därför,
såvitt nu kan bedömas, endast de i det följande angivna vara av omedelbar
praktisk betydelse. Med avseende å dessa fall är av värde att — till förekommande
av ovisshet om vad som bör kunna fordras av präster och lekmannatjänstemän
— få från kyrkans synpunkt närmare belyst huruvida
i angivna fall berörda åtgärder kunna anses innebära sådant intrång i samvetsfriheten,
varom kyrkomötesutskottet talat.

I. Ett sådant fall avser frågan om upplåtelse av kyrka för jordfästning,
vigsel etc., som någon önskar få förrättad av viss kvinnlig präst, t. ex. en
anförvant. Kan det i sådant fall anses, att upplåtelse av kyrkan uppenbarligen
skulle kränka vederbörande pastors samvete?

IT. Ett annat fall avser det praktiskt betydelsefulla arbetet med kyrkobokföringen,
därvid i förenämnda riktlinjer framhållits att — utifrån en viss
ståndpunkt — icke alla av kvinnlig präst utförda förrättningar kunna antecknas.
Kan med fog anses att verkställandet av dylika, i författning föreskrivna
anteckningar innefattar intrång i prästs samvetsfrihet?

DE I riktlinjerna ha även berörts huru lekmannatjänstemännen böra
förhålla sig, t. ex. kyrkomusiker och kyrkotjänare. Sådana befattningshavare
— vilka ha skyldighet att tjänstgöra i enlighet med gällande författningar
och instruktioner — omfattas icke av kvrkomötesutskottets uttalande.
Såsom i promemorian anförts synes vägran från dessa tjänstemäns
sida att fullgöra sina skyldigheter kunna medföra betydande praktiska svårigheter
för kvinnoprästers arbete. Huru betraktas från kyrkans synpunkt
denna fråga och det befogade i påståendet, att utskottet och kyrkomötet
torde ha avsett att sådana tjänstemän skulle jämställas med präster i förut
avhandlat hänseende?

Under åberopande av vad sålunda anförts anhöll jag att Hultgren ville,
efter samråd med rikets övriga biskopar, avgiva utlåtande rörande de sålunda
angivna spörsmålen.

1 skrivelse den 3 december 1960 anförde Hultgren — under förmälan att

213

han vid biskopsmötet i september inhämtat övriga biskopars synpunkter
på frågorna — följande.

När särskilda utskottet vid 1958 års kyrkomöte i sitt betänkande, till
vilket kyrkomötet anslöt sig, framhåller, att präst icke bör åläggas att i
tjänsten utföra sådant, som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på
grund av den övertygelse han hyser i fråga om kvinnliga präster, har utskottet
uppenbarligen främst haft i sikte de svårigheter, som skulle uppkomma
för samarbete mellan sådan präst och en kvinnlig präst, verksamma
i samma kyrka och församling, och utgått ifrån att uppkomsten av en dylik
konfliktsituation genom lämpliga åtgärder från stiftsledningens sida skulle
kunna förebyggas. Å andra sidan uttalar emellertid utskottet i detta sammanhang,
att även om denna och andra av utskottet angivna grundsatser
tillämpas, det icke lär kunna helt undvikas, att det nya läget kan vålla samvetsbetänkligheter,
slitningar eller missnöje. Detta yttrande har tydligen
avseende bl. a. på de åtgärder i tjänsten, som visserligen icke innebär direkt
samarbete med kvinnlig präst men befattning med ämbetsförrättning eller
ämbetsåtgärd av sådan präst. Till denna kategori hör de i Edra båda första
frågor berörda fallen.

Från kyrkans synpunkt måste hälsas med tillfredsställelse, att Ni i Edra
skrivelser tillmätt kyrkomötets uttalande väsentlig betydelse med särskilt
uppmärksammande av dess uppfattning om den riktiga vägen att söka
bemästra svårigheterna. Det synes också vara med denna utgångspunkt,
som Ni, efter den av biskop Giertz avgivna förklaringen, säger Eder icke
räkna med att fråga om tjänsteförsummelse skall behöva aktualiseras eller
få omedelbar praktisk betydelse annat än i vissa angivna fall och endast
i dessa fall anser ett ytterligare klarläggande behövligt.

Innan jag ingår på Edra spörsmål, önskar jag understryka, att det från
kyrkans synpunkt är utomordentligt angeläget, att hänsynen till en prästs
på religiös övertygelse grundade ståndpunkt i denna och andra jämförbara
frågor kommer till uttryck däri, att allt göres för att undvika, att han
på grund av sitt handlande enligt denna övertygelse blir föremål för rättsliga
åtgärder. I detta hänseende är det av betydelse, att bedömandet av
vad som är tjänsteplikt och tjänsteförsummelse icke göres enbart från formellt
juridiska synpunkter utan framför allt med sikte på de sakförhållanden
som kräver beaktande. Den genom samverkan mellan statsmakterna
och kyrkomötet tillkomna lagstiftningen representerar en kyrklig ordning
med uppgift att främja och värna det kyrkliga livet och fyller från kyrkans
synpunkt härutinnan en nödvändig och viktig funktion. Det avgörande
måste därför vara i vilken utsträckning själva det kyrkliga livets krav medger
frihet för den enskildes handlande. Detta är synpunkter, som uppenbarligen
varit vägledande för kyrkomötesutskottet, niir det å ena sidan uppställt
vissa grundsatser vid den nya lagens tillämpning, avsedda att förebygga
intrång i samvetsfriheten, men å andra sidan sagt sig räkna med att,
även om de angivna grundsatserna tillämpas, det icke lär kunna helt undvikas,
att det nya läget kan vålla samvetsbetänkligheter, slitningar eller
missnöje. Mot denna bakgrund har man också att se utskottets understrykande
av vikten, att skiljaktigheterna i sakfrågan icke får överdrivna eller
tillspetsade uttrycksformer, och att ingendera ineningsriktningen ut sättes
för sådan påverkan, som kan uppfattas såsom åsiktsförföljelse eller inträng
på samvetets frihet. Den ömsesidiga hänsyn, varom här är fråga, bör ute -

214

sluta handlingar av provokatorisk eller demonstrativ art. Många konflikter
skulle utan tvivel aldrig uppstå, om den präst, som hyser allvarligt grundade
betänkligheter, icke utsattes för försök att genom opinionspåtryckningar
tvinga vederbörande att handla mot sin övertygelse, och om han
själv besinnade sig på sin plikt att endast draga konsekvenser av sin ståndpunkt,
som står i nödvändigt samband med denna. Under alla förhållanden
bör den i Edra spörsmål ställda frågan, om den ena eller andra åtgärden
skall med fog anses medföra intrång i samvetsfriheten, besvaras utifrån en
syn på prästs tjänsteplikt som ställer denna i relation till de krav, som det
kyrkliga livet oundgängligen ställer.

Jag övergår härmed till att besvara Edra frågor punkt för punkt.

I. U-pplåtelse av kyrka

Denna fråga synes i Riktlinjerna vara berörd endast såtillvida, att det
under punkt 3 om en kyrkoherde, som skulle få sig underställd kvinnlig
präst, säges bl. a., att han icke skulle kunna utifrån sin övertygelse upplåta
sin kyrka för en gudstjänst mot nytestainentlig ordning. Efter bekantgörandet
av Edra frågor till mig har emellertid tre av Kyrklig Samlings stiftskommittéer
i skrivelser till mig och vederbörande stifts biskopar tillkännagivit,
att ett uppgivet, betydande antal präster i respektive stift förklarat
sig hysa samvetsbetänkligheter mot att upplåta kyrka för förrättning (jordfästning,
vigsel o. dyl.) av kvinnlig präst, och begär, att dessa betänkligheter
respekteras i enlighet med kyrkomötets förbehåll. Endast i en av dessa
skrivelser ges en motivering och denna går ut på att, om en präst som
förklarat sig på grundval av Guds ord vara motståndare till kvinnliga präster
skulle tillmötesgå eu begäran om kyrkas upplåtelse för förrättning av
kvinnlig präst, detta för honom själv skulle te sig som ett godkännande
av kvinnas prästvigning och därtill rubba förtroendet för honom hos kyrkfolket,
som skulle uppfatta saken på samma sätt.

Till belysning av förevarande spörsmål må anföras följande.

Eder fråga gäller icke kyrkas upplåtelse för gudstjänst utan för »jordfästning,
vigsel etc., som någon önskar få förrättad av viss kvinnlig präst,
t. ex. en anförvant». Skillnaden mellan gudstjänst och förrättning får i
detta sammanhang betydelse, såtillvida som den förra hänför sig till prästens
egentliga uppgift i predikan och sakramentsförvaltning, medan en präst
vid jordfästning och vigsel fullgör även åt kyrkan av samhället givna funktioner.
Även Riktlinjerna har uppmärksammat detta förhållande i fråga
om jordfästning, när denna under punkt 5 b. säges vara en mänsklig sedvänja,
som t. o. in. i vissa situationer kan överlåtas åt lekmän. Därtill kommer
att frågan om upplåtelse av kyrka samtidigt som den berör den ene
prästens rätt att handla efter sin övertygelse också gäller den andre prästens
rätt till ämbetsutövning. Men sist och slutligen måste frågan överföras
från att gälla en präst såsom upplåtare och en annan präst som förrättare
till att avse den kyrkliga akt som det gäller, och de kyrkomedlemmar, som
beröres därav. Därvid kan svårligen tillgången till kyrkorummet för aktens
förrättande göras beroende av viss prästerlig officiant. Att välja vigselförrättare
tillkommer enligt lag kontrahenterna, och den avlidnes anhöriga
har rätt att få sin önskan om jordfästningsförrättare respekterad. Att få
akten förlagd till kyrkorummet med den helgd detta innebär är en förmån,
som icke rimligen kan förvägras dem som av personliga skäl önskar
anlita kvinnlig präst.

215

När det gäller upplåtelse av kyrka för förrättning av kvinnlig präst,
föreligger den svårigheten, att det icke gäller en möjlig konfliktsituation,
som på förhand kan förebyggas genom administrativa åtgärder, utan fråga
därom kan uppkomma närsomhelst och varsomhelst, och oftast kräva
snabbt avgörande. För präst, som, ställd i sådan situation, verkligen hyser
samvetsbetänkligheter eller är tveksam hur han skall handla, står den möjligheten
dock öppen att rådföra sig med biskopen i sitt stift. Och det bör
vara självfallet, att ett dylikt rådgörande kommer till stånd i en så ömtålig
fråga.

II. Anteckning i kyrkoböckerna av förrättningar, utförda av kvinnlig
präst

Vid en diskussion av denna fråga framhålles under punkt 5 i Riktlinjerna
att »kyrkobokföringen kan uppfattas såsom en registrering, där bokföraren
såsom vid all annan bokföring har att tillämpa formella regler och alltså
klassificera de data som skall antecknas i enlighet med den nomenklatur
och de övriga bestämmelser, som fastställts».

Med denna uppfattning kan det som biskop Giertz för sin del framhåller
i avgiven förklaring icke föreligga något tvingande samvetshinder för dem,
som icke kan erkänna den religiösa giltigheten av kvinnors prästvigning,
att verkställa anteckningar av förrättningar, utförda av sådana.

När däremot under punkt 5 b. antecknandet av dop, konfirmation och
nattvard göres beroende av om dessa akter skall erkännas ha haft religiös
giltighet, och förutsättes kunna underlåtas, om de vid undersökning befunnits
utförda av kvinnlig präst, bygger resonemanget på en annan uppfattning
av kyrkobokföringens innebörd än den, som ligger till grund för gällande
lagstiftning. Ett enhetligt förfarande enligt gemensamma normer
utgör ett så starkt samfundsintresse, att det icke kan medgivas underlåtande
av eller avvikelse från föreskrivna åtgärder på detta område. Det bör
sålunda icke, såsom i Riktlinjerna förutsättes vara möjligt, överlämnas åt
den enskilde prästens samvetsprövning att avgöra, huru han skall förfara. III.

III. T 7issa i församlingstjänst anställda lekmäns skyldighet att tjänstgöra
vid gudstjänst eller förrättning av kvinnlig präst

Beträffande de av Eder särskilt omnämnda befattningshavarna, kyrkomusiker
och kyrkotjänare, tillrådes i Riktlinjerna under punkt 15 dessa att
för den händelse kvinnlig präst anställes, vägra att tjänstgöra vid de gudstjänster
hon förrättar och göres gällande, att de har samma rätt till hänsynstagande
som enligt kyrkomötets beslut bör komma en präst till del.
Under punkt 4 i Edra frågor till biskop Giertz har Ni påpekat, att nämnda
tjänstemän icke omfattas av kyrkomötets uttalande och ifrågasatt, om
cietta uttalande kan åberopas till stöd för att de skulle fritagas från att fullgöra
vad som åligger dem i tjänsten. När biskop Giertz i sitt svar hävdar,
att lekmän måste anses vara likställda med präster när det gäller lydnad
för Guds ord och att de kan göra samma anspråk på hänsyn och respekt,
iir detta ett uttryck för allmän kyrklig uppfattning. En annan fråga är
emellertid på vad sätt intrång i samvetsfriheten skall kunna undvikas. Att
särskilda utskottet vid 1958 års kyrkomöte icke ingått på denna fråga sammanhänger
otvivelaktigt med att möjligheterna att även i detta fall förebygga
konfliktsituationer är starkt begränsade. Det förhållandet, att
kyrkomusiker eller kyrkotjänare yppat samvetsbetänkligheter mot tjänstgöring
tillsammans med kvinnlig präst iir givetvis en omständighet som

216

bör beaktas, när fråga uppkommer om kvinnlig prästs missivering till en
församling, och kan jämväl av kyrkorådet bringas till Kungl. Maj:ts,
respektive domkapitlets kännedom vid tillsättning utan val av prästerlig
tjänst, till vilken sådan präst anmält sig som sökande. Däremot saknas en
motsvarighet till de möjligheter, som finnes för prästerskapet, att stiftsledningen
medverkar till annan missivering eller frivillig förflyttning eller till
ordnande av tjänstgöringsförhållandena, där flera präster är anställda i
samma församling. Sålunda är exempelvis kantor med huvudtjänstgöring
som lärare på annat sätt bunden vid platsen, och kan ej annat än i stadgad
ordning söka och erhålla annan tjänst, å andra sidan måste garantier finnas
för att gudstjänst i övlig form skall kunna hållas av därtill förordnad
kvinnlig präst eller förrättning utföras av därtill kallad sådan präst. Skyldigheten
för kyrkomusiker och kyrkotjänare att tjänstgöra i enlighet med
gällande författningar och instruktioner synes därför vara oeftergivlig och
endast lämna möjligheten öppen för vederbörande att själv sätta av kyrkorådet
godkänd ersättare i sitt ställe.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Genom lagen den 17 oktober 1958 om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst undanröjdes det enda kvarstående undantaget från den i övrigt i vårt
land genomförda principen om lika behörighet för män och kvinnor att efter
förtjänst och skicklighet befordras till statstjänst eller annat allmänt uppdrag.
Att kvinna sålunda även i fråga om prästämbetet tillerkändes rättslig
likställighet med mannen betraktades av statsmakterna vid lagens antagande
som en viktig principiell rättvisefråga, vars lösning påkallades av
det demokratiska samhällets krav på likställighet mellan man och kvinna.

Emellertid betonades samtidigt, att frågan om kvinnas tillträde till prästämbetet
icke kunde och finge lösas utifrån endast ett abstrakt likställighetsresonemang,
eftersom man därigenom kunde förledas att underkänna kyrkans
och dess verksamhets egenart i förhållande till det borgerliga samhället
och dettas funktioner. Likställigheten borde därför genomföras endast
om icke för kyrkan säregna förhållanden gjorde det troligt att hinder mötte
med hänsyn till kyrkans bästa. Härutinnan framhöll första lagutskottet i
sitt utlåtande över propositionen, bl. a., att det vidgade deltagande i det
kyrkliga arbetet, till vilket kvinnan i egenskap av präst finge möjlighet,
kunde tillföra kyrkans verksamhet ett värdefullt tillskott. Utskottet framhöll
vidare, att det i nuvarande tidsläge syntes vara av yttersta vikt för den
framtida utvecklingen av kyrkans liv och arbete att kyrkans inställning
och verksamhet präglades av generositet och förståelse inför nutidens människor
i deras sätt att tänka och känna. En sådan hållning skulle enligt
utskottets mening med säkerhet bidraga till stärkande av bandet mellan
kyrkan och människorna och därigenom ytterligare vidga och fördjupa den
kyrkliga verksamheten. Dessa uttalanden föranledde ingen erinran från
riksdagens sida.

217

Även vid kyrkomötets behandling av lagstiftningsfrågan framhölls, att
prästämbetets öppnande för kvinnan vore ett intresse ur kyrkans egen synpunkt.
Särskilda utskottet uttalade sålunda, bl. a., att kyrkan icke kunde
rätt utföra sitt uppdrag, om den avstode från att taga även kvinnan i sin
tjänst, och att en begränsning av kvinnans verksamhet vore en otillfredsställande
lösning av de uppgifter, inför vilka kyrkan vore ställd i det moderna
samhället. I enlighet härmed framhöll utskottet, att kyrkans ämbete
borde vara öppet både för män och kvinnor för att evangeliets ärende till
vår tids människor bäst skulle kunna främjas. Av kyrkomötets godkännande
av lagförslaget framgår, att kyrkomötets majoritet anslöt sig till
denna uppfattning.

Då statsmakterna och kyrkomötet på nu anförda skäl beslöto öppna
kyrkan för kvinnliga präster, skedde detta utifrån den ståndpunkten att
det enligt den evangelisk-lutherska uppfattningen av bibel och kyrkans
ämbete icke kan anses föreligga principiella hinder för kvinna att inneha
detta ämbete. Att man inom vissa kyrkliga kretsar hade en motsatt mening
i denna trosfråga, ansågs sålunda icke böra innefatta hinder mot reformens
genomförande. På sätt lagens förarbeten ge vid handen utgick man emellertid
från att reformen icke skulle behöva innebära, att det bleve omöjligt
för dem, som på grund av sin bibelsyn vore motståndare till kvinnliga präster,
att alltfort vara verksamma inom kyrkan. Härvid förutsattes uppenbarligen
— och detta kom särskilt tydligt till uttryck vid kyrkomötets
behandling av frågan — att man genom interna kyrkliga åtgärder, t. ex.
i fråga om placering av kvinnliga präster och ordnandet av samarbetet
präster emellan, borde i möjligaste mån förebygga uppkomsten av situationer,
som medförde samvetskonflikter med hänsyn till de olika uppfattningarna
i trosfrågan.

Om man sålunda vid lagens antagande utgick från att reformen i praktiken
borde genomföras under största möjliga hänsynstagande till uppfattningen
hos dem, vilka av samvetsskäl icke kunna godtaga kvinna som innehavare
av prästämbete, är det å andra sidan tydligt att utrymmet för
sådant hänsynstagande har och måste ha sin givna begränsning. Såsom
förut framhållits har det varit tungt vägande skäl av principiell art och med
hänsyn till omsorgen om kyrkans bästa, som föranlett statsmakterna och
kyrkomötet att giva kvinna behörighet till prästerlig tjänst. Det kan vid
sådant förhållande uppenbarligen icke anses tillåtet, att enskilda befattningshavare
inom kyrkan genom sitt handlande eller sin underlåtenhet att
handla förhindra eller allvarligen äventyra reformens praktiska genomförande.
Det är sålunda icke möjligt att tillerkänna enskild befattningshavare
inom kyrkan obegränsad handlingsfrihet på grund av den uppfattning han
hyser i trosfrågan. I den utsträckning det är påkallat för lagstiftningens
behöriga genomförande måste av honom såsom innehavare av allmän tjänst
krävas, att han fullgör de uppgifter, som åligga honom enligt lag och för -

218

fattning eller som följa av tjänstens beskaffenhet. Det är också uppenbart,
att man vid lagens antagande icke avsåg att frångå denna fundamentala
.grundsats för all reglering av samhälleliga angelägenheter.

Såsom jag i min remisskrivelse till ärkebiskopen framhållit torde det —
i enlighet med vad som förutsattes under lagstiftningsarbetet — vara möjligt
att genom organisatoriska åtgärder praktiskt ordna arbetsförhållandena
med avseende å kvinnliga präster på sådant sätt att konfliktsituationer,
som skulle kunna aktualisera frågor om tjänsteförsummelse, i de flesta fall
icke behöva uppkomma. Å andra sidan är det tydligt att vissa sådana
situationer aldrig eller i varje fall endast i begränsad utsträckning kunna på
angivet sätt förhindras. Dit höra otvivelaktigt de i min berörda skrivelse
angivna fallen, avseende dels upplåtelse av kyrka för förrättning av kvinnlig
präst, dels anteckning i kyrkoböcker av sådana förrättningar, dels lekmannatjänstemäns
medverkan vid gudstjänst eller förrättning av kvinnlig
präst. Det synes därför angeläget att pröva, huru angivna fall äro att bedöma
med avseende å vad som innefattas i vederbörandes tjänsteåligganden.

Vad först angår frågan om upplåtelse av kyrka tillkommer det enligt
hävd och sedvänja pastor att besluta därom. Pastor har därvid att handla
under tjänsteansvar och äger sålunda icke förfara efter godtyckliga grunder.
Av skäl som tidigare anförts torde en pastor, som av principiella skäl är
motståndare till kvinnliga präster, icke komma att få sådan präst sig underställd
och därför ej heller komma att ställas inför frågan att upplåta
församlingskyrkan för gudstjänst av kvinnlig präst. Däremot är det uppenbarligen
ett praktiskt fall — som när som helst kan uppkomma — att medlem
i sådan församling önskar för särskild förrättning, t. ex. vigsel eller
jordfästning, anlita viss kvinnlig präst från annan församling. I sådana
fall uppkommer alltså frågan, huruvida pastor äger att under åberopande
av sin religiösa övertygelse vägra upplåtelse av kyrkorummet.

De av Kyrklig Samling utfärdade riktlinjerna innehålla visserligen icke
nagon uttrycklig anvisning till pastor att i angivna fall vägra upplåtelse av
kyrka. Vissa uttalanden i riktlinjerna, t. ex. vad däri sägs rörande kyrkobokföringen
och lekmännens förhållanden, synas emellertid bygga på uppfattningen
att pastor bör kunna vägra upplåta kyrka — ej blott för gudstjänst
— utan även för förrättning av kvinnlig präst. På sätt ärkebiskopen
i sin skrivelse till mig framhållit har också från vissa av Kyrklig Samlings
stiftskommittéer gjorts gällande, att det skulle strida mot prästers samvete
att upplata kyrka för jordfästning, vigsel o. d., förrättad av kvinnlig präst.

Rörande denna fråga har ärkebiskopen uttalat, att kyrkomedlemmars
önskan att få akten förlagd till kyrkorummet med den helgd detta innebär
är en förmån, som icke rimligen kan förvägras dem. Denna ståndpunkt
synes mig också ur rättslig synpunkt ha fullgott stöd. Vägran från pastors
sida att upplåta kyrka för vigsel eller jordfästning, avsedd att förrättas
■av kvinnlig präst, skulle för de anhöriga kunna medföra ytterst pinsamma

219

situationer och innefatta en allvarlig kränkning av deras rättigheter. De
enskilda församlingsmedlemmarna måste nämligen kunna på den nu antagna
behörighetslagen och på sin rätt att själva utse förrättningspräst
grunda befogat anspråk att få sin församlingskyrka upplåten för här ifrågavarande
ändamål. Om detta skulle kunna vägras, bleve tydligen den praktiska
betydelsen av lagreformen i hög grad begränsad med avseende å de
enskildas möjligheter att anlita kvinnliga präster. Det synes mig också
uteslutet, att man vid lagens antagande avsåg att lämna utrymme för en
dylik väsentlig begränsning. Det kan för övrigt enligt min mening icke med
fog göras gällande, att en förpliktelse för pastor att upplåta kyrkorummet
för förrättning av nu angivet slag, avsedd att utföras av kvinnlig präst,
skulle innebära en otillbörlig kränkning av hans religiösa uppfattning. Jag
finner därför, att pastor icke lagligen kan äga att i angivna fall — under
åberopande av religiösa skäl — vägra upplåtelse av kyrka för genomförande
av förrättning av särskilt tillkallad kvinnlig präst. Sådan vägran måste
följaktligen enligt min mening innefatta åsidosättande av tjänsteplikt.

När det gäller frågan om anteckning i kyrkoböckerna av förrättningar,
utförda av kvinnliga präster, har i de av Kyrklig Samling utfärdade riktlinjerna
förutsatts att sådan anteckning skulle kunna underlåtas i fråga
om dop, konfirmation och nattvard, därest prästen uppfattar kyrkobokföringen
— icke endast som en formell klassificering av data i enlighet
med därom givna författningsbestämmelser — utan tillika såsom innefattande
en efterhandsprövning av förrättningarnas giltighet från den religiösa
ståndpunkt, som prästen för sin del företräder. Såsom ärkebiskopen
framhållit är emellertid en sådan uppfattning av kyrkobokföringens innebörd
främmande för gällande lagstiftning. Det är här icke fråga om annat
än fullgörande av registreringsarbete av administrativ art, vilket fyller
vissa rent praktiska uppgifter inom samhället. Att detta arbete behörigen
utföres är uppenbarligen, såsom ärkebiskopen påpekat, ett starkt samfundsintresse.
Det står därför utom tvivel, att vägran av präst att fullgöra vad
härutinnan åligger honom enligt utfärdade författningar måste innefatta
tjänstefel.

Beträffande härefter spörsmålet om skyldigheten för vissa i församlingstjänst
anställda lekmän, t. ex. kyrkomusiker och kyrkotjänare, att tjänstgöra
vid gudstjänst eller förrättning av kvinnlig präst synes det visserligen
kunna hävdas, att sådan tjänstgöring skulle medföra samvetskonflikter
för dem, som av religiösa skäl måste taga avstånd från kvinnliga präster.
Genom att antaga tjänst inom församlingen ha de emellertid åtagit sig att
fullgöra med tjänsten förenade arbetsuppgifter i enlighet med vad därom
stadgas i vederbörliga författningar och instruktioner. Det är uppenbarligen
en väsentlig förutsättning för behörighetslagens praktiska genomförande
att dessa tjänstemän icke undandraga sig sina åligganden, då fråga är om
att medverka vid gudstjänst eller förrättning av kvinnlig präst. Att så ej

220

sker framstår ur allmän synpunkt som ett intresse av sådan styrka, att
hänsyn till den enskildes samvetsbetänkligheter här måste stå tillbaka.
Jag delar därför helt ärkebiskopens uppfattning, att det är ett oeftergivligt
krav att dessa lekmannatjänstemän — vilka icke ens omnämndes i kyrkomötesutskottets
uttalande rörande samvetskonflikter — även i förhållande
till kvinnliga präster fullgöra vad som åligger dem i tjänsten. En vägran
härutinnan måste följaktligen vara att anse som tjänstefel.

Präster och lekmannatjänstemän kunna alltså icke anses lagligen äga att
i de tre avseenden, som här berörts, undandraga sig de förpliktelser, som
följa av lagstiftningen om kvinnas lika behörighet som man att befordras
till prästerlig tjänst. Att klargöra detta förhållande har varit huvudsyftet
med mitt ingripande i denna sak och har påkallats med hänsyn till innehållet
i Kyrklig Samlings anvisningar och till att en av rikets biskopar deltagit
i arbetet med utformandet av anvisningarna, vilka därför kunnat
uppfattas såsom i alla avseenden förenliga med lag. Man torde helt visst
kunna räkna med att även de präster och lekmannatjänstemän, som dela
kyrkomötesminoritetens uppfattning i bekännelsefrågan, skola — sedan de
nu fått sin uppmärksamhet riktad på innebörden av gällande rätt — finna
sig böra iakttaga de förpliktelser, om vilka här är fråga och som ärkebiskopen
för sin del även ansett böra och kunna upprätthållas. Klargörandet
av rättsläget bör sålunda vara ägnat att medverka till ett friktionsfritt
genomförande av lagstiftningen om kvinnas behörighet att inneha prästerlig
tjänst.

Jag övergår härefter till den i remisspromemorian berörda frågan, huruvida
offentliggörandet av Kyrklig Samlings riktlinjer kan anses innefatta
sådan gärning som avses i 11 kap. 5 § strafflagen. Enligt detta lagrum föreligger
straffansvar för den som i meddelande till allmänheten uppmanar
eller eljest söker förleda till brottslig gärning. Härutinnan kan jag begränsa
mig till vad riktlinjerna innehålla i fråga om de i församlingstjänst anställda
lekmännens tjänstgöring. I detta avseende uttalas i riktlinjerna helt kategoriskt
att kyrkovärd, kyrkomusiker och kyrkotjänare bör, om kvinnlig
präst anställs, vägra att tjänstgöra vid de gudstjänster hon förrättar.

Eftersom syftet med riktlinjerna uppenbarligen var — och detta har närmare
utvecklats av Giertz — att lämna anvisning om huru präster och lekmän
borde förfara för att kunna kvarstanna inom kyrkan, synes ovan
berörda uttalanden om att lekmannatjänstemän böra vägra medverka vid
vissa gudstjänster svårligen kunna av vederbörande uppfattas på annat
sätt än som en uppmaning till dem att också förfara på angivet sätt i sin
tjänst. Att anvisningarna, enligt vad som därom särskilt framhållits, icke
fritoge vederbörande från plikten att själv pröva sitt handlande, kan självfallet
icke inverka på detta bedömande. På sätt jag tidigare angivit måste
vägran av lekmannatjänstemän att utföra ifrågavarande åtgärder vara att
anse som tjänstefel. Det synes mig därför med fog kunna hävdas att ut -

221

färdandet av dessa riktlinjer — vilka utlämnats för offentliggörande i bl. a.
radio — i fråga om de objektiva rekvisiten innefattar sådant förfarande,
varom förmäles i 11 kap. 5 § strafflagen. Av vad Giertz anfört i sitt yttrande
synes emellertid framgå, att man vid utfärdandet av riktlinjerna
icke räknat med att de däri rekommenderade åtgärderna skulle kunna medföra
ansvar för tjänstefel. Spörsmålet härom har möjligen också kunnat
giva utrymme för viss oklarhet. Vid angivna förhållanden och med hänsyn
till omständigheterna i övrigt finner jag ärendet i denna del icke vara
av beskaffenhet att böra påkalla vidare åtgärd från min sida.

I remisspromemorian har vidare ifrågasatts, huruvida Giertz genom att
stödja Kyrklig Samlings aktion i kvinnoprästfrågan åsidosatt sin tjänsteplikt
som biskop. Därvid har bl. a. nämnts, att utfärdandet av riktlinjerna
syntes vara ägnat att försvåra genomförandet av den beslutade lagreformen
och att skärpa förefintliga motsättningar inom kyrkan. Det erinrades
därvid om att prästvigning av kvinna ännu icke ifrågasatts inom det stift,
för vilket Giertz hade ansvar, och att den aktion som Giertz stött med sin
auktoritet som biskop främst berörde de stift, där prästvigning av kvinna
blivit aktuell, och sålunda syntes kunna försvåra dessa stiftchefers strävanden
att undvika eller begränsa kyrklig tvedräkt.

Rörande detta spörsmål må till en början framhållas, att en biskop liksom
varje annan medborgare självfallet har full rätt att verka i enlighet med
sin religiösa övertygelse. Det är emellertid uppenbart, att detta icke får
ske på ett sätt, som är oförenligt med hans ämbete såsom biskop och de
särskilda förpliktelser som följa därav. Härvid är att märka att en biskop
intager en sådan ställning, att hans uttalanden och handlingar framstå såsom
vägledande icke blott för präster utan även för en stor allmänhet.
Om en biskop på ett demonstrativt sätt skulle uttala sig mot eller stödja
ett upprop mot en beslutad lag, som medför förpliktelser för honom själv
och alla präster, kan detta därför leda till att präster i uttalandena eller uppropet
finner auktoritativt stöd för uppfattningen att det skulle vara rättsligt
tillåtligt och moraliskt befogat att motverka lagens genomförande eller
att åsidosätta de förpliktelser som följa av lagen. Enligt min mening måste
det med hänsyn härtill åligga en biskop såsom tjänsteplikt att avhålla sig
från att göra uttalanden som kunna medföra dylik verkan. Så torde i all
synnerhet vara fallet, om uttalandena äro av den art, att desamma äro
ägnade att allvarligen försvåra lagstiftningens behöriga genomförande, eller
om de innefatta sådan kränkning av andra människors på en annan bibelsyn
grundade övertygelse i trosfråga, att förefintliga motsättningar inom
kyrkan därigenom skulle skärpas och fördjupas.

De av Kyrklig Samling utfärdade riktlinjerna — vid vilkas tillkomst och
offentliggörande Giertz framträtt som förgrundsgestalt — inledas med en
allmän deklaration, enligt vilken den trosuppfattning som omfattats av
kyrkomötets majoritet i kategoriska ordalag underkännes. Sålunda fram -

222

hålls, bl. a., att kyrkomötet genom sitt beslut att öppna prästämbetet för
kvinnor infört en ordning, som »strider mot Guds vilja och Kristi anvisningar»
samt att prästvigning av kvinna innebär »missbruk av Herrens
namn». Denna inledande deklaration synes knappast giva uttryck för den
hänsyn till och den respekt för övertygelsen hos oliktänkande, som man
vid kyrkomötets behandling av lagförslaget allmänt torde ha ansett sig
kunna påräkna från ömse sidor. De kategoriska uttalandena i det inledande
avsnittet torde för många människor framstå mera som en demonstration
mot den med kyrkomötets godkännande antagna behörighetslagen och som
en maning till strid mot oliktänkande än såsom led i en åtgärd, som syftar
till att förebygga eller begränsa kyrkosplittrande söndring. Detta intryck
förstärkes otvivelaktigt genom det markerade avståndstagande från kvinnliga
präster, som utmärker de anvisningar, som därefter lämnas i riktlinjerna
rörande huru präster och lekmän böra förhålla sig i olika konkreta
situationer. Härutinnan må blott — förutom vad tidigare avhandlats —
erinras om vad som sägs därom att prästman, när det gäller att samverka
med kvinnlig präst i bl. a. föreningsstyrelser, icke får ge sig »sken av att
stillatigande acceptera något som efter Guds ord är och förblir orätt» samt
att lekmän — förutom att vägra tjänstgöra tillsammans med kvinnlig präst

— icke ens böra resa till möten och konferenser, där sådan präst medverkar.
Som ett ytterligare exempel må nämnas, att om präst — i enlighet
med sin trosuppfattning — anser sig kunna och böra assistera vid prästvigning
av kvinna, detta i riktlinjerna betecknas såsom att prästen »demonstrativt
tagit ställning emot den bibliska och apostoliska ordningen».

Vad riktlinjerna sålunda och i övrigt innehålla synes med fog kunna uppfattas
icke blott som ett starkt markerat principiellt avståndstagande från
den trosuppfattning, varå behörighetslagen grundats, utan även såsom ett
aktivt handlingsprogram som — på sätt detsamma utformats — närmast
syftar till att försvåra arbetet för kvinnliga präster och att över huvud
taget i den praktiska samlevnaden inom kyrkan försvåra samverkan med
dem, som icke se något hinder i att prästämbetet i enlighet med lagen innehas
av kvinnor. Det framstår därför som förklarligt att offentliggörandet
av dessa riktlinjer — som Giertz stött med tyngden av sin auktoritet som
biskop — i vida kretsar framkallat oro och protester.

I sitt yttrande har Giertz närmare angivit de överväganden och omständigheter,
som föranlett honom att medverka vid riktlinjernas utarbetande
och offentliggörande. Härav framgår bl. a. att det inom den meningsriktning,
som Giertz tillhör, till en början gjordes gällande olika uppfattningar
om huru man borde förhålla sig till kvinnliga präster samt att oöverlagda
och desperata åtgärder kunde befaras. Det ansågs därför föreligga ett behov
av att söka klarlägga huru man utifrån den angivna trosståndpunkten hade
att handla i de nya situationer, som kunde uppkomma. Syftet var härvid

— enligt vad Giertz framhållit — att finna ett modus vivendi, som tillät

223

enskilda människor att med oför kränkt samvete kvarstå i kyrkan. Anvisningarna
riktade sig sålunda enligt Giertz icke mot den beslutade lagstiftningen
och voro icke avsedda att skärpa förefintliga motsättningar inom
kyrkan. På en rad punkter hade riktlinjerna i stället sökt dämpa dessa
motsättningar genom att icke tillmötesgå många önskemål om ett mera
radikalt ställningstagande. Dessa riktlinjer hade man ursprungligen tänkt
bekantgöra för Kyrklig Samlings meningsfränder vid något av rörelsen anordnat
möte. På grund av önskemål från kvinnoprästhåll och från pressen
beslöts emellertid, i samband med att prästvigning av kvinnor första gången
skulle äga rum, att riktlinjerna skulle givas den allmänna publicering
som skedde.

Med hänsyn till vad Giertz sålunda anfört är det uppenbart, att Giertz
betraktat utfärdandet av riktlinjerna som en nödvändig åtgärd för att i
första hand stilla den oro, som den beslutade lagstiftningen utlöste inom
den meningsriktning han tillhör och inom vilken mycket ytterlighetsbetonade
åsikter tydligen gjort sig gällande. Det finns icke heller ringaste anledning
betvivla, att Giertz härvid leddes av en uppriktig omsorg om vad som
från hans utgångspunkt tedde sig vara till gagn för kyrkan. På sätt framgår
av det sagda synes mig visserligen offentliggörandet av dessa riktlinjer
— med hänsyn till de delvis tillspetsade formuleringarna och genom att
Giertz stött dem med sin auktoritet som biskop — ha varit ägnat att försvåra
lagreformens genomförande och att fördjupa motsättningarna inom
kyrkan. Efter Giertz’ i ärendet avgivna förklaring anser jag dock, i betraktande
jämväl av omständigheterna i övrigt, att det icke bör läggas
Giertz till last som tjänstefel att han medverkat på sätt som skett. Vad i
förevarande ärende förekommit rörande Giertz’ befattning med Kyrklig
Samlings aktion i kvinnoprästfrågan föranleder därför icke något mitt
vidare uttalande.

Vad jag sålunda anfört upptog jag i en skrivelse till ärkebiskopen, däri
jag vidare anförde följande.

I Eder skrivelse till mig har Ni betonat angelägenheten från kyrkans
synpunkt av att allt göres för att undvika att präst, på grund av sitt handlande
enligt den religiösa övertygelse han har, blir föremål för rättsliga
åtgärder. För min del har jag all förståelse för denna synpunkt, som också
helt torde överensstämma med det allmänna betraktelsesättet vid behörighetslagens
antagande. En förutsättning för att detta skall bli möjligt år
uppenbarligen, att man inom de båda meningsriktningar, varom här är
fråga, visar ömsesidig hänsyn och kristlig fördragsamhet. Detta hänsynstagande
bör — såsom Ni jämväl framhållit — utesluta handlingar av provokatorisk
eller demonstrativ art. Jag delar helt Eder uppfattning om vikten
av att opinionspåtryckningar i dessa samvetsfrågor undvikas och att varje
enskild präst själv besinnar sin plikt att draga endast sådana konsekvenser

224

av sin ståndpunkt, som stå i nödvändigt samband med denna. Det är sålunda
uppenbart att kravet på respekt för religiös övertygelse icke kan
ursäkta handling, varigenom annans rätt grovt kränkes, t. ex. genom vägran
att upplåta kyrka för vigsel eller jordfästning, avsedd att förrättas av
kvinnlig präst. Efter vad som förekommit och klarlagts i detta ärende synes
det mig med fog kunna antagas, att ensidiga aktioner med karaktär av
opinionspåtryckning icke vidare skola förekomma och att de praktiska
samlevnadsproblemen inom kyrkan — i den mån de icke i detta ärende
redan behandlats — skola kunna lösas genom åtgärder av kyrkans egna
organ i enlighet med de allmänna synpunkter, för vilka Ni givit uttryck i
Eder skrivelse. Att så sker — och att frågor följaktligen icke skola behöva
uppkomma om att genom rättsliga åtgärder tillförsäkra medborgarna det
skydd lagen är avsedd att skänka — utgör uppenbarligen ett för alla gemensamt
intresse.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

2. Fråga om förutsättningarna för tvångsförordnande för tjänsteman,
som misstänkes lida av sjukdom, att underkasta sig läkarundersökning.
Utlåtande över avgivet betänkande i ämnet

Sedan statsrådet och chefen för civildepartementet genom remiss den
1 mars 1961 berett riksdagens justitieombudsman tillfälle att inkomma med
yttrande över ett av läkarundersökningsutredningen avgivet betänkande
angående skyldighet för statstjänstemän m. fl. att underkasta sig läkarundersökning
m. m., anförde jag i en till statsrådet den 28 juni 1961 avlåten
skrivelse följande.

I likhet med utredningen anser jag en revision av gällande bestämmelser
i ämnet påkallad för att avhjälpa brister i rättssäkerhetshänseende och för
att åstadkomma erforderlig enhetlighet mellan olika förvaltningsområden.
En lösning av förevarande spörsmål innefattar en svår avvägning mellan
olika, delvis motstridiga rättssäkerhetsintressen. Å ena sidan har man att
beakta allmänhetens anspråk på skydd mot de ej sällan allvarliga konsekvenser
av en tjänstemans tjänsteutövning, som brister i befattningshavarens
hälsotillstånd kunna medföra. Å andra sidan har tjänstemännen ett
starkt intresse att de bestämmelser, enligt vilka ingripande skall kunna ske
mot dem på grund av brister i hälsotillståndet, äro utformade på sådant
sätt, att de tillgodose tjänstemännens berättigade krav på rättssäkerhet.

I den offentliga debatten har uppmärksamheten nästan uteslutande varit
riktad på behovet av ökade garantier för tjänstemännen mot otillräckligt
grundade ingripanden. Ett ökat skydd mot dylika ingripanden är helt visst
påkallat.

225

Bestämmelserna om skyldighet för tjänsteman att underkasta sig läkarundersökning
måste emellertid vara så utformade, att allmänhetens behov
av skydd mot följderna av en sjuk befattningshavares tjänsteutövning icke
eftersättes. Detta behov är i fråga om sådana stora personalgrupper som
vårdnadspersonal, läkare, lärare, domare, lotspersonal m. fl. mycket starkt.
Jag vill i detta sammanhang endast erinra om de lidanden och påfrestningar,
som en mentalt sjuk befattningshavares tjänsteutövning kan medföra för
omgivningen. Jag har i min verksamhet sett exempel på hur trivseln för de
intagna på en vårdinrättning allvarligt rubbats av det sätt, varpå en sådan
befattningshavare fullgjort sina åligganden. Det förtjänar även framhållas
hur viktigt det är ur samhällets synpunkt att skolungdom i känslig ålder
icke utsätts för de påfrestningar, som kunna följa av en mentalt sjuk lärares
uppträdande i tjänsten. Med hänsyn till det sagda anser jag för min del att
vid avvägningen av allmänhetens och de anställdas delvis motstridiga rättssäkerhetsintressen
synnerligt avseende bör fästas vid allmänhetens anspråk
på skydd, när det gäller att fastställa förutsättningarna för att en tjänsteman
skall vara skyldig att underkasta sig läkarundersökning. En annan sak
är att en befattningshavare självfallet icke skall kunna tvångspensioneras
eller mot sin vilja meddelas långvarig sjukledighet utan att det blivit på ett
fullt betryggande sätt fastställt, att han på grund av sjukdom är varaktigt
oförmögen att utöva sin tjänst.

Enligt gällande bestämmelser äger myndighet föreskriva läkarundersökning
av underlydande tjänsteman, om myndigheten finner att han icke på
ett tillfredsställande sätt sköter sin tjänst och det synes sannolikt, att anledningen
härtill är sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga.
Utredningen har förordat att denna förutsättning för förordnande om
tvångsundersökning i sak bibehålies.

Med hänsyn till allmänhetens här förut berörda rättssäkerhetsintresse
synes det mig kunna starkt ifrågasättas, om man för förordnande om tvångsundersökning
bör kräva att det blivit styrkt att befattningshavaren icke på
ett tillfredsställande sätt skött sin tjänst. Frågan är av intresse främst i det
ej sällan förekommande fall, att misstanke uppkommit om att en tjänsteman
lider av mental sjukdom. Väl torde sådan sjukdom i de flesta fall medföra
återverkningar i form av brister i befattningshavarens sätt att sköta
sin tjänst. Så behöver emellertid ingalunda alltid vara fallet. Om t. ex. en
ledamot av en kollegial domstol blir mentalt sjuk, behöver detta icke alltid
genast komma till uttryck i hans tjänsteutövning. Ofta är det dessutom
svårt att avgöra om iakttagna brister i en sjuk befattningshavares tjänsteutövning
äro av så allvarligt slag, att man har rätt att anse att han icke sköter
sin tjänst på ett tillfredsställande sätt. Det är icke heller lätt att fastställa
om bristerna stå i kausalsammanhang med sjukdomen. Enligt min mening
bör det av nu angivna skäl finnas möjlighet att framtvinga läkarundersökning
av tjänsteman, så snart det på objektiva skäl finnes sannolikt, att han

8 — J ustitieombudsmannens iimbctsberiitf clse till 19G2 års riksdag

226

lider av mental sjukdom av beskaffenhet att kunna menligt inverka på
tjänsteutövningen, och således oavsett om det kan styrkas, att tjänstemannen
icke skött sin tjänst på tillfredsställande sätt.

Det synes för övrigt tvivelaktigt, om det verkligen kan vara ett tjänstemannaintresse
att sasom förutsättning för tvångsförordnande om läkarundersökning
uppställa, att tjänstemannen skall ha befunnits icke sköta sin
tjänst på ett tillfredsställande sätt. Detta villkor innebär nämligen att den
beslutande myndigheten måste såsom motivering till sitt förordnande om
läkarundersökning fastslå, att tjänstemannen icke skött sin tjänst på ett
tillfredsställande sätt. Ett uttalande av detta innehåll uppfattas ofta av
vederbörande tjänsteman såsom i hög grad kränkande och orättvist. Att
göra dylika uttalanden beträffande en person, som man har anledning tro är
sjuk, framstår såsom inhumant och är ägnat att förvärra sjukdomen. Härtill
kommer att de omständigheter, som åberopas till stöd för att fastslå
förekomsten av misskötsel av tjänsten, ofta icke är — och lagligen icke heller
behöver vara — av beskaffenhet att kunna läggas vederbörande till last
såsom tjänstefel. Enligt vad jag iakttagit är vad som anföres till stöd för
påstående om misskötsel av tjänst ganska ofta bagatellartade förhållanden.
Det är emellertid svårt att lasta den beslutande myndigheten för att dylika
omständigheter — i fall där läkarundersökning på grund av tydliga symtom
på mental sjukdom är klart påkallad — framdragas för att det i författningen
angivna villkoret för undersökning skall vara formellt uppfyllt.
För vederbörande tjänsteman, som ofta saknar insikt om att han lider av
mental sjukdom, framstår det såsom upprörande att bagatellartade omständigheter,
som icke kunna grunda åtal, skola medföra att han avstänges från
tjänstgöring.

Om man, såsom jag vill förorda, låter sjukdomsbilden och alltså de medicinska
skälen bli helt avgörande för förordnande om läkarundersökning,
vinnes den fördelen, att man icke behöver brännmärka vederbörande tjänsteman
genom att fastslå att han icke sköter tjänsten på tillfredsställande
sätt. Detta är av särskild betydelse i det fall, då fråga icke är om tjänstefel
och läkarundersökningen ger vid handen, att tjänstemannen icke är sjuk.

Den av mig antydda lösningen av frågan lärer icke kunna sägas innebära
någon försvagning av det rättsskydd som en tjänsteman bör åtnjuta. Lösningen
ger tvärtom möjlighet att tillskapa ytterligare garanti mot obefogade
ingripanden. Enligt gällande ordning och enligt utredningens förslag ankommer
det på den myndighet, under vilken tjänsteman lyder, att förordna
om läkarundersökning av honom. Anledningen till denna ordning är, att det
endast är den myndighet, under vilken tjänstemannen lyder, som kan avgöra,
om han sköter tjänsten på ett tillfredsställande sätt. Med denna ordning
kommer alltså den helt medicinska frågan, om det finnes anledning att
föranstalta om läkarundersökning av tjänstemannen, att i allmänhet avgöras
av förvaltningsmyndighet, som saknar förutsättningar att bedöma

227

medicinska frågor. Om förutsättningen för förordnande om läkarundersökning
bestämmes på sätt jag förordat, kan och bör beslutet om läkarundersökning
anförtros medicinsk myndighet, förslagsvis medicinalstyrelsen
(rättspsykiatriska nämnden eller annan för ändamålet tillskapad kvalificerad
nämnd). En sådan ordning måste ur tjänstemännens synpunkt vara
mera betryggande än den nuvarande. Det är nämligen att märka, att den
tjänsteman, om vars läkarundersökning fråga är, ofta råkat i motsatsförhållande
till den myndighet, under vilken han lyder, och därför misstror densammas
objektivitet.

Självfallet bör tillfälle alltid beredas tjänsteman att yttra sig i uppkommen
fråga om läkarundersökning av honom. Vidare bör beslut om läkarundersökning
kunna överklagas till regeringsrätten och icke gå i verkställighet
förrän beslutet vunnit laga kraft.

I många fall torde beslutad läkarundersökning kunna äga rum utan att
ledighet beviljas tjänstemannen annat än i begränsad utsträckning. Där så
är möjligt, bör tjänstemannen kunna kvarstå i tjänst, medan läkarundersökningen
pågår, intill dess slutligt beslut i anledning av densamma meddelas.
Finnes det av hänsyn till allmänhetens behov av skydd mot menliga
följder av den sjukdom, som tjänstemannen befaras lida av, påkallat att
tjänstemannen avstänges från tjänstgöring i avbidan på beslut om läkarundersökning
och dennas företagande, bör dock den myndighet, under vilken
tjänstemannen lyder, kunna förordna härom. I sådant fall synes det
mig dock befogat att tjänstemannen under den tid han är avstängd, får åtnjuta
full lön, intill dess efter undersökning slutligt beslut meddelas i anledning
av denna. Med en sådan ordning skulle tjänstemännens rättsskydd
stärkas och ett beslut om förordnande av läkarundersökning icke få fullt
lika allvarlig innebörd som för närvarande. Framför allt skulle en dylik ordning
främja att tjänstemannen frivilligt underkastar sig läkarundersökning
och ledighet från tjänsten i avbidan på undersökningens resultat. Eftersom
antalet läkarundersökningar av förevarande slag är, enligt vad den verkställda
utredningen ger vid handen, förhållandevis litet, saknar en dylik
förmån för tjänstemännen statsfinansiell betydelse.

Slutligen vill jag upplysningsvis nämna, att jag — under den tid, jag
tjänstgjort såsom JO och tidigare såsom ställföreträdare för JO — handlagt
omkring fem klagomål över beslut om läkarundersökning av tjänstemän.
Vad som förekommit i dessa ärenden har stärkt mig i min uppfattning att
gällande bestämmelser i ämnet icke äro tillfredsställande och att en lösning
bör sökas efter de linjer jag förordat.

228

3. Fråga huruvida författningsenliga förutsättningar förelegat för
förordnande om läkarundersökning av en kvinnlig lektor. Tillika
spörsmål om lektorn, innan förordnandet meddelades, bort upplysas
om att läkarundersökning ifrågasattes och bort få tillfälle att yttra
sig häröver och över den utredning som förebragtes

I egenskap av lektor i matematik och fysik vid folkskoleseminariet i X.
undervisade G. N. läsåret 1955—1956 i bl. a. klass II4 vid seminariet.

I skrift, som den 6 juni 1956 inkom till skolöverstyrelsen, anförde klassen
klagomål mot N:s undervisning i fysik och mot hennes betygsättning i
ämnet vid slutet av vårterminen 1956.

Efter utredning i ärendet — bestående i bl. a. yttranden av N. och av
rektorn vid seminariet, inspektion, yttrande av seminariets inspektor, dåvarande
landshövdingen i länet, samt utlåtande av medicinalstyrelsen — meddelade
skolöverstyrelsen den 12 februari 1957 följande beslut.

Av handlingarna i ett hos skolöverstyrelsen anhängigt ärende angående
anmälan mot lektorn vid seminariet G. N. i fråga om hennes undervisning
m. m. samt av iakttagelser vid inspektion den 8 och 9 november 1956 vid
seminariet och i övrigt finner överstyrelsen — sedan inspektor för seminariet
avgivit yttrande i ärendet den 13 januari 1957 — framgå, att N. begått
tjänstefel i fråga om betygsättning i klass II4 vid vårterminens slut 1956,
sönderrivande av protokollshandling och förslag till rektor att underlåta
göra anmälan mot honom för tjänstefel, därest han för henne utfärdade
tjänstgöringsintyg av viss lydelse, samt att N. i övrigt förfarit felaktigt i
tjänsten i vissa hänseenden.

Överstyrelsen anser emellertid — efter hörande av medicinalstyrelsen,
som avgivit utlåtande den 5 februari 1957 — att, innan N:s ifrågavarande
förfaranden kan bli föremål för vidare åtgärd, läkarundersökning av N. är
erforderlig.

Till följd härav föreskriver överstyrelsen, med stöd av § 2 kungörelsen
den 22 februari 1935 (nr 52) angående skyldighet för lärare att i vissa fall
underkasta sig läkarundersökning, att N. skall undergå sådan undersökning,
som där avses.

Tillika bestämmer överstyrelsen på förslag av medicinalstyrelsen, att undersökningen
skall verkställas av överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen
vid Mariebergs sjukhus i Kristinehamn Greta Hermanrud eller överläkaren
vid Säters sjukhus B. Rydberg; och har N. att snarast möjligt och
senast den 1 mars 1957 sätta sig i förbindelse med Hermanrud eller Rydberg
samt på sätt läkaren föreskriver ställa sig till förfogande för undersökning.

Akten i ärendet överlämnas av överstyrelsen till Hermanrud för att återställas
till skolöverstyrelsen med intyg angående resultatet av undersökningen.

Kostnaderna för undersökningen bestrides av statsmedel.

Vidare beslutar överstyrelsen, i avvaktan på utgången av undersökningen,
att N. skall åtnjuta tjänstledighet såsom på grund av sjukdom.

229

Besvär över överstyrelsens beslut må anföras hos Kungl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet
senast en månad från den dag, da klaganden erhållit de!

av beslutet. , , , ,. , , ...

Enligt kungörelsen 1935: 52 § 9 går dock beslut, som meddelats enligt
kungörelsen, i verkställighet utan hinder av besvärs anförande.

Över beslutet anförde N. besvär, däri hon — under bestridande att hon
gjort sig skyldig till tjänstefel — hemställde om undanröjande av skolöverstyrelsens
beslut samt om utredning av förhållandena vid folkskoleseminariet
i X. Över besvären avgåvos yttranden av skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen
och regeringsrätten.

Innan besvären prövats, påbörjade Greta Hermanrud undersökningen
av N. I en den 25 juni 1957 till ecklesiastikdepartementet inkommen skrift
anhöll N. — under påstående att Greta Hermanrud visat bristande vilja
eller förmåga att pröva utredningsmaterialets värde samt brustit i objektivitet
och omdöme — att undersökningen, därest besvären ej kunde bifallas,
måtte anförtros annan läkare, i första hand överläkaren Ivan Blomqvist.

Den 29 juni avgav Greta Hermanrud till skolöverstyrelsen utlåtande
över undersökningen. I utlåtandet uttalade Greta Hermanrud bl. a. att
N. vore en kverulerande, paranoid, psykiskt abnorm person, att N., om hon
befunnes ha begått tjänstefel, gjort dessa under inflytande av ett psykiskt
abnorm tillstånd, som vore jämställbart med sinnessjukdom, samt att N.
vore i behov av sjukledighet med möjlighet för lämplig vård och behandling.

Skolöverstyrelsen överlämnade Greta Hermanruds utlåtande till medicinalstyrelsen
med anhållan om dess yttrande i ärendet.

I förnyat utlåtande till Kungl. Maj:t avstyrkte medicinalstyrelsen bifall
till N:s yrkande om utseende av annan läkare under erinran bl. a., att Greta
Hermanrud dåmera slutfört sin undersökning och att N. på grund av bestämmelsen
i 3 § andra stycket förut angivna kungörelse hade möjlighet
att själv anlita annan läkare.

Enligt beslut den 29 juli 1957 lämnade Kungl. Maj:t besvären utan bifall
och fann N:s ansökningar ej föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Dessförinnan underrättade N. — i en den 19 juli 1957 dagtecknad skrift
— skolöverstyrelsen, att hon hade för avsikt att hänvända sig till Blomqvist
med begäran om intyg av denne. Under åberopande härav hemställde N.
att något avgörande i ärendet ej måtte fattas, förrän Blomqvist avgivit sitt

intyg Skolöverstyrelsen

överlämnade — under åberopande av bestämmelsen i
3 Sj andra stycket nyssnämnda kungörelse — jämväl sistnämnda skrift till
medicinalstyrelsen.

1 juni 1958 ingav N. till skolöverstyrelsen utdrag av ett av Blomqvist
den 15 mars 1958 dagtecknat utlåtande. Hon uppgav därvid, att utlåtandet
icke vore fullt färdigt, enär rättelse av några dateringsfel och andra

230

smärre fel först måste ske, men att utdraget innehölle kontentan av utlåtandet.
Skolöverstyrelsen överlämnade utdraget och N:s skrift till medicinalstyrelsen.
Däremot ingav N. icke utlåtandet i dess helhet till någon av
dessa myndigheter.

I sitt utlåtande uttalade Blomqvist, som sedermera avlidit, sammanfattningsvis,
»att N. är en kraftfull, energisk och vital, intellektuellt väl utrustad
person med god sammanhållning av de psykiska funktionerna, vilka
äro opåverkade av nivåsänkande faktorer, att hon under de senare åren
varit utsatt för en serie av motgångar i sin yrkesverksamhet och för en personlig
förlust (faderns död), att hon på grund av dessa, som drabbat henne
under och efter klimakterieåldern, på grund av miljöförhållanden av personlig
art samt på grund av hennes konstitutionella och neurotiska läggning
har råkat i ett långvarigt emotionellt stress- eller spänningstillstånd, som
starkt varierat till sin intensitet och som tidvis, t. ex. under större delen
av vårterminen 1956, icke synes ha givit några mer påfallande symtom,
att hennes av ovan nämnda faktorer betingade beteende visat sig i en stark
självhävdelse, särskilt manifesterad i yrkessammanhang, i stark känsla för
rättvisa och egna rättigheters okränkbarhet och i samband därmed i kverulatoriska
tendenser, att intet i det tillgängliga materialet tyder på att hon
vid tidpunkten för hänvisningen till psykiatrisk undersökning i februari
1957 var oförmögen att sköta sin tjänst, att hon, därest hon anses ha gjort
sig skyldig till tjänstefel eller eljest ha förfarit felaktigt i tjänsten, har gjort
detta under inflytande av sitt neurotiska spänningstillstånd, som dock icke
är av den art, att det är att jämställa med sinnessjukdom, att det från
medicinsk-psykologisk synpunkt hade varit önskvärt, att frågan om hennes
eventuella tjänstefel från början hade blivit föremål för annan handläggning
än vad som nu skedde, så att hon icke hade behövt bli underkastad
i administrativ ordning beslutad undersökning av sitt hälsotillstånd, att
det synes önskvärt med en legal prövning av de påstådda tjänstefelen, detta
saväl pa grund av individualpsykologiska skäl som på grund av önskvärdheten
att fa det exakta händelseförloppet klarlagt och därmed skuldfrågan
exakt fastställd, samt att N. på grund av sin psykoneuros f. n. icke är i
stånd att uppehålla vare sig sin egen eller annan jämförbar tjänst, men att
hon torde kunna bli arbetsför, så snart frågan om hennes eventuella tjänstefel
avgjorts och hon erhållit förflyttning till annan lämplig befattning».

Den 26 augusti 1958 avgav medicinalstyrelsen — efter att först ha inhämtat
yttrande av ledamoten av styrelsens vetenskapliga råd docenten
Gunnar Lundquist — utlåtande i ärendet. Lundquist uttalade, att Greta
Hermanruds utlåtande vore grundat på en synnerligen omsorgsfull utredning
och vore klart och nyanserat samt att hon i allt väsentligt dragit riktiga
slutsatser av utredningsmaterialet och de gjorda iakttagelserna. Såväl
Greta Hermanrud som Blomqvist hade funnit — anförde Lundquist vidare
— att N. led av en neuros. Denna neuros som ibland yttrade sig i depres -

231

sion med gråt och sömnlöshet hade sannolikt utvecklat sig så småningom
under de sista åren, och en påtaglig sådan insufficiens manifesterade sig för
övrigt redan år 1936, då N. var sjukledig härför. Att neurosen förvärrats
i samband med konflikterna vid seminariet i X. och de åtgärder som måst
vidtagas med sjukledighet och läkarundersökning vore också uppenbart.

Medicinalstyrelsen fann i sitt utlåtande den 26 augusti 1958 i likhet
med Lundquist — att N. på grund av psykisk sjukdom för det dåvarande
vore oförmögen att sköta sin tjänst och att N. vore i behov av minst ett års
tjänstledighet för sjukdom, varefter hon före ett eventuellt återinträdande
i tjänst med läkarintyg borde styrka sin psykiska hälsa samt att hon på
grund av sjukdom varit oförmögen att uppehålla sin tjänst minst sedan den
22 februari 1957.

Den 5 september 1958 meddelade skolöverstyrelsen beslut i ärendet.
Efter att däri först ha redogjort bl. a. för de av medicinalstyrelsen, Greta
Hermanrud och Blomqvist avgivna utlåtandena — det sistnämnda således
i utdrag — utlät sig skolöverstyrelsen sålunda:

Med anledning av innehållet i de utlåtanden angående N:s hälsotillstånd,
vilka sålunda avgivits, finner överstyrelsen vad som lagts henne till last
såsom fel i tjänsten ej föranleda vidare åtgärd men bestämmer, med ändring
därutinnan av beslutet den 12 februari 1957, att hon skall atnjuta tjänstledighet
för sjukdom från och med den 13 februari 1957 tills vidare till och

med vårterminen 1959. .

Överstyrelsen ämnar under tiden undersöka möjligheterna till förflyttning
av N. till annan tjänst.

Före återinträde i lärartjänst skall N. till överstyrelsen insanda mtyg
att hon återvunnit förmågan att på tillfredsställande sätt sköta dylik tjänst.
Undersökningen för utfärdande av detta intyg skall verkställas av Hermanrud
eller vid förfall för henne av annan läkare, som överstyrelsen efter
samråd med medicinalstyrelsen bestämmer.

Dessförinnan hade N. — i skrift den 3 juli 1958 — hos Kungl. Maj:t
ånyo anhållit om utredning i ärendet. Xungl. Maj:t fann enligt beslut den
8 maj 1959 ansökningen icke föranleda någon åtgärd.

I särskilda den 11, den 22 och den 29 maj 1959 hit inkomna skrifter
anförde N. klagomål mot skolöverstyrelsen, rektor och lärare vid seminariet,
Greta Hermanrud och medicinalstyrelsen. N. anförde därvid sammanfattningsvis
följande. N. hade icke begått tjänstefel eller i övrigt förfarit
felaktigt i tjänsten. Av henne vidtagna, såsom felaktiga betecknade åtgärder
hade framkallats av att andra — elever, rektor och kolleger — uppträtt
klandervärt gentemot henne. Med hänsyn härtill måste angivna åtgärder
i vart fall anses ursäktliga. Ej heller hade N. varit sjuk eller oförmögen att
på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst. Förklaringen till skolöverstyrelsens
motsatta bedömning vore, att skolöverstyrelsen vid sin utredning i
ärendet varit partiskt inställd gentemot henne. Så hade också varit fallet
med Greta Hermanrud. Vidare hade medicinalstyrelsen avgivit sitt utla -

232

tande och skolöverstyrelsen fattat sitt beslut i ärendet utan att ha haft tillgång
till Blomqvists utlåtande i dess helhet. Därest N. ansåges ha begått
tjänstefel ville hon bli åtalad härför.

Enligt beslut den 9 juni 1959 lämnade tjänstförrättande JO, efter att ha
tagit del av skolöverstyrelsens och ecklesiastikdepartementets handlingar
i saken, N:s klagomål utan åtgärd.

Vid personligt besök hos mig och i en den 25 juni 1959 hit inkommen,
av ett flertal bilagor — däribland Blomqvists fullständiga utlåtande —
åtföljd skrift upprepade N. sina klagomal, därvid hon yrkade, att medicinalstyrelsens
yttrande över Blomqvists fullständiga utlåtande måtte inhämtas
före ärendets avgörande.

Genom remiss den 20 augusti 1959 begärde jag yttrande av medicinalstyrelsen
om det kunde antagas, att medicinalstyrelsen skulle ha bedömt
saken annorlunda än i utlåtandet den 26 augusti 1958, om styrelsen då haft
tillgång till Blomqvists utlåtande i sin helhet. Vidare begärde jag upplysning
om vilken inställning medicinalstyrelsen hade till Blomqvists uppfattning,
att N. torde kunna bli arbetsför, så snart frågan om hennes eventuella
tjänstefel avgjorts och hon erhållit förflyttning till annan lämplig befattning.
Jag frågade även om det funnes anledning räkna med möjligheten
att det vore ingripandena mot N. som gjort henne sjuk. Slutligen frågade
jag om det med hänsyn till N:s anmärkningar kunde anses lämpligt att den
förnyade läkarundersökning, som vore en förutsättning för återinträde i
tjänst, verkställdes av Greta Hermanrud.

I sitt i anledning av remissen avgivna yttrande åberopade medicinalstyrelsen
såsom eget yttrande följande uttalande av Lundquist.

Sedan jag tagit del av samtliga nu föreliggande handlingar inklusive de
konfidentiella breven till doktor Blomqvist har jag kommit till samma uppfattning
som^ tidigare, nämligen att N. är psykiskt sjuk och alltjämt oförmögen
att pa tillfredsställande sätt sköta en lärarbefattning. Om jag vid
min bedömning av N:s tjänstbarhet i augusti 1958 haft tillgång till doktor
Blomqvists fullständiga utlåtande och icke blott det utdrag därur som förelag,
skulle jag icke ha bedömt saken annorlunda. Enligt min mening visar
såväl dr Hermanruds utredning som doktor Blomqvists att N. företer en
psykisk insufficiensbenägenhet sedan åtskilliga år och att den neuros, varav
hon nu lider är av djupgående natur. Även om hennes tillstånd försämrats
i samband med konflikterna i X. och de ingripanden som måst göras
mot henne, så kan man självfallet icke göra gällande att beslutet om undersökning
och hennes försättande ur tjänst gjort henne sjuk. Med hänsyn till
den inställning som N. har fått till undersökningsläkaren dr Greta Hermanrud
kan jag icke finna det lämpligt att en ev. ny undersökning bör utföras
av dr Hermanrud.

Medicinalstyrelsen tilläde i sitt utlåtande att styrelsen vore beredd att
på framställning föreslå annan lämplig läkare villig att utföra beslutad
undersökning av N.

N. avgav härefter påminnelser, varjämte N:s syskon i en längre skrift

233

fäste min uppmärksamhet på vissa enligt deras mening anmärkningsvärda
förhållanden i saken.

Handlingarna remitterades härefter till skolöverstyrelsen, som avgav yttrande
över klagomålen.

Ytterligare skrifter i saken ha därefter inkommit från N. och hennes
senast i saken anlitade biträde, advokaten Sven Celander.

Anmärkas må slutligen, att skolöverstyrelsen enligt beslut den 25 augusti
1959 — under motivering bl. a., att möjligheter till förflyttning av N. icke
för det dåvarande förelåge och att hon icke företett föreskrivet läkarintyg
— meddelat henne fortsatt sjukledighet tills vidare t. o. m. den 30 juni 1960,
att Kungl. Maj:t enligt beslut den 29 april 1960 lämnat av N. häröver
anförda besvär utan bifall, samt att skolöverstyrelsen därefter förlängt sjukledigheten
ytterligare.

Jag tog del av skolöverstyrelsens och ecklesiastikdepartementets akter i
saken samt av de till Blomqvists utlåtande hörande handlingarna.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till skolöverstyrelsen bl. a.
följande.

Vad först angår N:s klagomål över skolöverstyrelsens uttalanden om att
hon gjort sig skyldig till tjänstefel får jag anföra följande.

Vad överstyrelsen främst lagt N. till last är att hon vid kollegiesammanträdet
den 28 maj 1956 i bestraffningssyfte givit samtliga elever i klass II4
i seminariet betyget BC i ämnet fysik och att de salunda satta betygen
alltså icke återspeglade kunskapsstandarden.

Eleverna anförde i sin anmälan till skolöverstyrelsen.

Vårterminen 1956 gav N. med två dagars varsel en skrivning i fysik på
årets kurs fem dagar före terminens slut. Efter så kort varsel funno de det
omöjligt att skriva. N. gav då några dagar senare utan varsel en ny skrivning.
Före dessa skrivningar hade N. under de två år N. undervisat klassen
icke givit vare sig något muntligt eller något skriftligt prov. I vart fall hade
några av dem under angivna tid aldrig fått någon fråga. De undrade därför,
om det var rätt att sätta terminsbetyg efter en skrivning under dylika
former.

N. upplyste hos skolöverstyrelsen följande.

Den 22 maj 1956 meddelade N. klassen, sedan densamma visat exceptionellt
dåliga kunskaper i fysik, att N. den 24 maj ämnade ge en skrivning.
Då eleverna protesterade frågade N. rektor om lov att ge skrivningen,
vilket rektor lämnade. Eleverna vände sig därefter till rektor med anhållan
att slippa skrivningen. Rektor tillhöll dem emellertid att skriva.

N. höll skrivningen å bestämd (lag. Eleverna sutto skrivtiden ut men
lämnade sedan — alla utom en — in »blankt».

N. påtalade elevernas beteende för rektor, varvid hon iramhöll, att hela
klassen borde få underkänt i fysik. N. motiverade detta med att, om hon

— Justitieombudsmannenx ämbetsberättelse till 1963 års riksdag

236

för justering förelagt henne ett protokoll för kollegiesainmanträdet den 28
maj, vari han endast — såvitt nu iir i fråga — skrivit, att ingen i klass II4
flyttats. Då N. vid sammanträdet den 28 maj erbjudit sig att anordna nytt
prov och detta erbjudande godkänts av kollegiets majoritet, vägrade hon
att justera det förelagda protokollet. Den 1 juni föreläde rektor henne
koncept till ett litet tillägg till protokollet för den 28 maj. I detta utkast
stod endast, att N. givit ett nytt prov och att nu voro betygen så och så.
Det var detta koncept till tillägg som N. rivit sönder. Hon hade vägrat att
godkänna tillägget, eftersom det bl. a. icke innehöll något om anledningen
till den första betygsättningen och om hennes erbjudande om nytt prov
och att detta erbjudande accepterats av kollegiet. Protokollet hade slutligen
avfattats i enlighet med N:s önskemål.

Rektor har vitsordat, att vid kollegiet den 28 maj frågan om ett nytt
prov och om ändring av betygen diskuterades men har bestritt, att något
beslut i frågan fattades. Kollegiets godkännande den 30 maj av betygsändringarna
ger dock stöd för N:s uppgifter om vad som förekom vid sammanträdet
den 28 maj.

Även om det med hänsyn till rektors uppgifter framstår såsom tveksamt
om kollegiet vid sistnämnda sammanträde verkligen fattade beslut innefattande
godkännande av N:s erbjudande om nytt prov, är det dock uppenbart
att protokollet för den 28 maj bort innehålla upplysning om nämnda
erbjudande. Om anteckning härom icke skedde i protokollet, måste den
därefter vid sammanträdet den 30 maj företagna betygsändringen framstå
i en egendomlig dager och som ett överskridande av N:s befogenheter.

I betraktande av det anförda finner jag att N. haft fog för sin vägran
att godkänna det av rektor föreslagna tillägget till protokollet för den 28.

Den omständigheten, att det av rektor föreslagna protokollstillägget objektivt
sett var av den beskaffenhet att det borde skrivas om, har naturligtvis
icke berättigat N. att i affekt riva sönder utkastet till det lilla tillägget.
Jag kan dock icke finna att sönderrivandet i affekt av ett protokollsutkast,
som ändock måste skrivas om, rimligen kan läggas N. till last såsom tjänstefel.
Det är visserligen varje tjänstemans plikt — och det är ju den enda
väsentliga synpunkten på denna bagatellartade händelse — att i samarbetets
intresse städse söka behärska sig. Härutinnan har N. i hög grad brustit
vid tillfället. Hennes affektutbrott framstår emellertid som förståeligt med
hänsyn till att hon under de närmast föregående dagarna i anledning av
elevernas förfarande och av vad som förekom vid kollegiesammanträdena
varit utsatt för en mycket stark press och till att den avfattning av protokollet,
som förelädes henne för godkännande, var ägnad att låta den av
henne senare företagna betygsändringen framstå såsom ett överskridande
av hennes befogenheter.

Skolöverstyrelsen har vidare såsom tjänstefel lagt N. till last att hon
hotat rektor med anmälan om tjänstefel, därest han icke utfärdade ett

237

tjänstgöringsbetyg för N. av visst innehall. Härom har rektor upplyst följande.

Den 8 juni infann N. sig på expeditionen och riktade till honom — i närvaro
av två på expeditionen tjänstgörande personer — anklagelser för
tjänstefel i samband med kollegiesammanträdena den 28 och den 30 maj.
N. erbjöd sig emellertid att underlåta att göra anmälan härom, om han
omedelbart åt N. utfärdade det tjänstgöringsintyg N. hela läsåret yrkat
att han skulle utfärda. Till yttermera visso föreläde N. honom intyget färdigskrivet.
I intyget angavs bl. a., att N. var en eminent undervisare och
att hon alltid vinnlagt sig om den mest minutiösa rättvisa vid betygsättningen.
Det var sålunda fråga om regelrätt utpressning. Trots att han
icke hade den ringaste tanke på att villfara hennes begäran, anhöll han med
hänsyn till hennes upphetsade sinnestillstånd om betänketid.

N. har vitsordat, att hon överlämnat intyget till rektor men hävdat, att
så skett långt tidigare än vad rektor uppgivit, samt bestritt, att N. hotat
rektor med anmälan, om han inte undertecknade detsamma. Hon har härom
närmare anfört:

Hela läsåret hade N. hos rektor hemställt, att han ville efter åhörande
av hennes undervisning utfärda ett intyg angående densamma att av N.
användas vid ansökning om allmän behörighet till lektorstjänster. N. överlämnade
då också till rektor förslag till sådant intyg, vilket rektor behöll.
Vid det av rektor angivna tillfället råkade N. — irriterad av den orättvisa
behandling, för vilken hon utsattes vid kollegiesammanträdena den 28 och
den 30 maj — nämna det intyg hon förut överlämnat samtidigt som hon
påpekade, att enligt hennes uppfattning rektor begått tjänstefel. Häri låg
intet av hot eller utpressning.

Rektors sekreterare och ett kanslibiträde ha skriftligen intygat, att N. i
deras närvaro föreläde rektor ifrågavarande intyg med krav pa underskrift
samma dag för undvikande av anmälan för tjänstefel.

Vad i ärendet blivit upplyst ger icke anledning ifrågasätta riktigheten
av rektors, av två vittnen styrkta uppgifter. Jag finner därför utrett, att
N. handlat på sätt rektor uppgivit.

Vad sålunda förekommit är i och för sig otvivelaktigt av beskaffenhet
att böra beivras. N. befann sig emellertid vid tillfället i ett mycket upphetsat
sinnestillstånd på grund av omständigheterna vid skrivningarna,
kollegiesammanträdena och anmälningen till skolöverstyrelsen. Det kan
med hänsyn härtill antagas att hon handlade i affekt. Ehuru N., såvitt
handlingarna ge vid handen, helt saknat skäl att tillvita rektor tjänstefel,
anser jag dock — då rektor icke påfordrat åtal — att omständigheterna vid
tillfället varit sådana, att skolöverstyrelsen — oavsett frågan om N. på
grund av sitt sinnestillstånd var straffri — bort kunna låta bero vid en varning
eller en allvarlig erinran om det klandervärda i hennes uppträdande.

I sitt beslut har skolöverstyrelsen funnit att N. även i övrigt förfarit
felaktigt i tjänsten i vissa hänseenden. Vad härutinnan avsetts är väl icke
fullt klart. Av handlingarna i ärendet framgår emellertid att N. under -

240

sätt, att därav uppkommit slitningar och irritation som varit till allvarligt
men för arbetet vid seminariet och som, av handlingarna att döma, berott
på att N. vid ifrågavarande tid befann sig i ett neurosartat spännings tillstånd.
Detta spänningstillstånd synes ha påverkat N:s tjänsteutövning
även i övrigt. Handlingarna ge sålunda belägg för att N. i sin tjänst vid
flera tillfällen brustit i omdöme och företagit affekthandlingar. Tillsammans
måste vad sålunda blivit upplyst anses ge vid handen att N. vid tiden för
förordnandet om läkarundersökning på grund av spänningstillståndet icke
skötte sin tjänst på ett tillfredsställande sätt.

Vilken mening man än må ha beträffande frågan huruvida nämnda spänningstillstånd,
som kommit till uttryck i N:s verksamhet, redan vid tiden
för förordnandet var så djupgående, att det kunde hänföras till sjukdom,
är det dock uppenbart, att det då framstod åtminstone såsom sannolikt, att
anledningen till den otillfredsställande tjänsteutövningen var sjukdom.

Av det sagda följer att skolöverstyrelsen hade tillräckliga skäl att förordna
om läkarundersökning och att någon erinran i sakligt hänseende följaktligen
icke kan riktas mot styrelsen för dess av N. klandrade förordnande.
Jag vill dock framhålla, att beslutet — i motsats till vad som skedde
— bort av skolöverstyrelsen motiveras klart och på ett sådant sätt, att
därav tydligt framgått att de författningsenliga förutsättningarna för förordnande
om läkarundersökning förelegat, och så att syftet med undersökningen
klargjorts. Då styrelsen hade befogenhet att förordna om läkarundersökning,
endast om det kunde anses, att N. icke skötte sin tjänst på
ett tillfredsställande sätt — något varom styrelsen icke uttalade sig —
saknade styrelsens uttalanden om tjänstefelen omedelbar relevans för prövningen
av frågan om läkarundersökning borde ske. Den bristfälliga motiveringen
synes ha föranlett Greta Hermanrud att i sitt utlåtande göra uttalanden
i straffrihetsfrågan, något som låg helt utanför ramen för det författningsenliga
syftet med undersökningen. Framför allt var en riktig motivering
nödvändig för att N. skulle kunna förstå, att vad hon hade att i besvären
hos Kungl. Maj:t argumentera mot icke var begränsat till frågan
om tjänstefel utan främst var den helt avgörande frågan om hon skött sin
tjänst på ett tillfredsställande sätt.

Från N:s sida har riktats åtskilliga anmärkningar mot skolöverstyrelsen
även beträffande själva handläggningen av ärendet. N. har härutinnan i
första hand anfört bl. a., att skolöverstyrelsen icke klargjort för henne, att
läkarundersökning kunde komma att beslutas och att beslutet härom därför
också kommit som en fullständig överraskning för henne.

Uttryckliga bestämmelser ha icke meddelats om skyldighet för myndighet,
som har befogenhet att förordna om läkarundersökning, att före beslut
härom bereda tillfälle åt vederbörande att yttra sig. Av allmänna förvaltningsrättsliga
principer följer dock att så alltid bör ske, där möjlighet därtill
föreligger. Tjänstemannen bör alltså få tillfälle att yttra sig över det

241

material, som anses ge vid handen att han icke sköter sm tjänst pa ett tillfredsställande
sätt och att anledningen härtill är sjukdom. Att tillfälle härtill
beredes tjänstemannen är av allra största betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt.

Någon sådan kommunicering med N. har emellertid icke skett från skolöverstyrelsens
sida. I förevarande fall hade sa mycket större skäl förelegat
att före beslutet bereda N. tillfälle att yttra sig över förutsättningarna för
läkarundersökning som någon framställning om sådan undersökning icke
gjorts från rektors sida i enlighet med bestämmelserna i 1935 års kungörelse
utan frågan om undersökning upptagits på initiativ av skolöverstyrelsen
med stöd av bemyndigande i Kungl. Maj:ts brev den 27 november 1953.
Av handlingarna synes framgå att tillfälle icke ens beretts N. att före beslutets
fattande taga del av allt det material, på vilket beslutet om läkarundersökning
grundades.

Skolöverstyrelsens handläggning av saken har således, på sätt framgår av
det anförda, varit i betänklig grad bristfällig ur rättssäkerhetssynpunkt.

Handlingarna ge emellertid vid handen, att N. före skolöverstyrelsens
beslut om läkarundersökning vid upprepade tillfällen skriftligen och även
muntligen inför företrädare för styrelsen yttrat sig rörande de viktigaste
av de anmärkningar som riktats mot hennes sätt att sköta tjänsten. Av vad
N. själv anfört härstädes framgår ock att hon haft tillfälle att före besvärsärendets
avgörande hos Kungl. Maj:t taga del av skolöverstyrelsens handlingar
i saken. Vidare har frågan om N:s hälsotillstånd berörts redan vid
inspektionen av seminariet i november 1956, därvid en av skolöverstyrelsens
representanter gjorde följande uttalande: »Innan man tog ställning
till frågan om varning eller liknande åtgärd, måste doek vara klarlagt, att
den mot vilken åtgärden riktade sig icke vore sjuk.» I anledning av detta
uttalande förklarade N., att hon ansåg sig frisk. Vidare synes N. — enligt
uppgifter, som av skolöverstyrelsen under hand lämnats mig — ha av skolöverläkaren
tillråtts att söka sjukledighet.

I betraktande härav och med hänsyn till att uttryckliga bestämmelser
om kommunicering icke meddelats och till att de författningsenliga förutsättningarna
för läkarundersökning enligt min mening förelågo, anser jag
skolöverstyrelsens bristfälliga handläggning av ärendet icke vara av beskaffenhet
att böra läggas de för beslutet ansvariga till last såsom tjänstefel,
lag förutsätter härvid såsom självfallet, att skolöverstyrelsen — sedan den
nu fått sin uppmärksamhet riktad på hithörande rättssäkerhetssynpunkter
— i framdeles förekommande fall bereder lärare, beträffande vilken läkarundersökning
ifrågasättes, tillfälle, där sa är möjligt, att före förordnande
om läkarundersökning yttra sig över vad som anses ge vid handen, att han
icke sköt er tjänsten på ett tillfredsställande sill t och att det är sannolikt
att anledning härtill är sjukdom.

Jag vill emellertid framhålla att om frågan om läkarundersökning tagits

244

namn antecknas. I anvisningarna angavs, att om en försöksperson icke
kunde taga ställning till ett påstående eller om det gällde något som han
icke visste något om, ingen markering skulle göras på svarsblanketten. Anvisningarna
innehöllo icke upplysning huruvida besvarandet av påståendena
var frivilligt. Däremot upptogo anvisningarna uppmaning att undvika att
lämna några frågor obesvarade.

I en den 6 april 1960 hit inkommen skrift fäste Sven Samuelson i Farsta
JO:s uppmärksamhet på det övergrepp, som skolöverstyrelsen enligt hans
uppfattning begått mot eleverna, och anförde därvid att eleverna ålagts
att besvara frågor och påståenden, av vilka flertalet voro av djupt personlig
karaktär, samt även ålagts att förse formulären med fullständigt namn.
Att tvinga barn att besvara frågor av den art, varom här var fråga, vore
enligt klagandens mening en grov kränkning av barnens personliga integritet.
Klaganden anhöll, att skolöverstyrelsen måtte åläggas återlämna formulären
till barnen och att eventuella lagstiftningsåtgärder måtte vidtagas
så att barnen i fortsättningen skulle vara skyddade mot övergrepp från
skolans sida. Klaganden uttalade, att ett minimikrav för liknande undersökningar
borde vara, att dessa voro fullt frivilliga och att anonymitetsskyddet
upprätthölls.

I anledning av klagomålen inkom Sveriges psykologförbund med eu
skrift, däri berördes behovet av lagstiftning beträffande psykologers legitimation
och tystnadsplikt samt beträffande behandlingen av testningsmaterial.
Förbundet, som hos Kungl. Maj:t hemställt om tillsättande av en kommitté
för utredning av hithörande frågor, uppgav att förbundet i avsaknad
av lagstiftning utövade en kompetenskontroll av sina egna medlemmar.

Skolöverstyrelsen avgav infordrat yttrande, därvid bifogades en inom
överstyrelsens försöksavdelning upprättad promemoria. Klaganden inkom
därefter med påminnelser i ärendet. Skolöverstyrelsen lämnade sedermera
vissa kompletterande upplysningar.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Var nuvarande kunskap om ungdomens utvecklings- och anpassningsproblem
är enligt vad som torde vara allmänt vitsordat alltför ytlig för
att kunna läggas till grund för ett riktigt bedömande av ungdomsfrågor.
För att skolan skall kunna fylla sin fostrargärning kräves därför en väsentligt
vidgad kunskap om nyssnämnda utvecklings- och anpassningsproblem.
Forskning och undersökningar i olika former framstå därför såsom oundgängliga
medel för att vinna säkrare och vidgad kunskap om de olika förhållanden
som sammanhänga med skolans undervisande och fostrande verksamhet.
Sådan vidgad kunskap på hithörande område torde praktiskt taget
icke kunna vinnas utan gruppundersökningar av det slag varom här är
fråga. Gruppundersökningar i form av psykologisk test, avsedda såsom i

245

detta fall att klarlägga skolungdomens studiesvårigheter, sociala ut\eckling
och anpassning, äro sålunda ägnade att i hög grad bidraga till vidgad kunskap
om ungdomsproblemen. Någon erinran kan därför självfallet icke riktas
mot skolöverstyrelsen för att den såsom ett led i den forskning, varav
det föreligger ett så stort behov, föranstaltat om psykologiska undersökningar
med skolungdom, för att få en uppfattning om hur ungdomarna känna
och tänka.

Det är inte möjligt att vid sådana gruppundersökningar undvika att beröra
även frågor av personlig natur. Detta torde tvärtom i manga fall vara
nödvändigt för att vinna de syften som avses med undersökningarna. För
många individer är det emellertid direkt motbjudande att inför andra yttra
sig om sådana frågor. Det kan sålunda icke råda någon tvekan om att
många personer känna olust över att för utomstående ge till känna sin uppfattning
om det sanna eller falska i sådana i den nu ifrågakomna testen ingående
påståenden som exempelvis »Min far är en god man», »Jag älskar
min far», »Ibland har jag haft en stark önskan att lämna hemmet» och
andra påståenden av liknande slag. Testen innehåller även ett flertal påståenden
rörande sexuella förhållanden. Att förmå vederbörande att yppa
personliga förhållanden i sådant hänseende uppfattas av många såsom ett
ingrepp i den personliga integriteten. Av tillbörlig och självklar respekt för
den enskilde individen följer — även om han är minderårig att han icke
bör tvingas eller förmås att mot sin vilja besvara frågor av dylik personlig
art. Anvisningarna till testen öppnade visserligen viss möjlighet att underlåta
att besvara frågor, om vilka undersökningspersonen icke visste något
eller till vilka han icke kunde taga ställning. Underlåtenhet att besvara frågor
är emellertid ofta signifikativ. För min del finner jag det därför ligga i
sakens natur, att deltagandet i dylika gruppundersökningar måste vara frivilligt.

Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande uttalat, att i de formulär och blanketter,
som användas vid gruppundersökningar, framdeles kommer att starkare
än hittills markeras, att deltagandet är frivilligt. Av detta uttalande
att döma synes man alltså inom styrelsen ha avsett, att deltagande i den
klandrade gruppundersökningen skulle vara frivilligt. Detta har emellertid
icke framgått av anvisningarna, och upplysning härom synes icke heller ha
lämnats i samband med undersökningen. Med hänsyn till att lärjungarna
äro uppfostrade att lyda skolans ledning, var det uppenbarligen ett fel, att
det icke tydligt klargjordes för eleverna, att deltagandet var frivilligt.

Även om deltagandet i gruppundersökningar är frivilligt och även om det
med tanke på forskningen och behovet att vinna ökad kunskap om ungdomens
problem framstår såsom i hög grad önskvärt att kunna ställa frågor
jämväl om personligt ömtåliga förhållanden, synes uppenbart att undersökningar
av detta slag måste planeras och utformas under tillbörligt hänsynstagande
till deltagarnas ålder och utvecklingsstadium.

248

dersökningsmetoder äger ovan anförda synpunkter hög grad av giltighet.
Det skulle knappast vara möjligt att genomföra någon form av undersökningar,
vare sig med avseende på elevernas intellektuella förutsättningar
eller beträffande personligt-sociala förhållanden, om de instrument, som
därvid användes, efter genomförd undersökning helt eller delvis skulle återställas
till de i prövningen deltagande. Ett sådant förfaringssätt skulle med
nödvändighet begränsa metodens användning till ett enda tillfälle, eftersom
det därefter icke vore möjligt att kontrollera, i vad mån de prövades kännedom
om metoden påverkat resultaten i någon viss riktning. Att utarbeta
nya metoder för varje nytt undersökningstillfälle är — alldeles bortsett
från därmed förenade nära nog oöverkomliga praktiska svårigheter — icke
möjligt eftersom utarbetandet av en ny metod kräver upprepad användning
av metoden redan på det stadium, då den är under utarbetande. Alla undersökningsförfaranden
inom den tillämpade psykologiska verksamheten
bygger nämligen på den förutsättningen, att resultaten av de deltagandes
svar eller reaktioner på enstaka uppgifter i en metod saknar värde, om de
icke kan inordnas i ett visst svarsmönster. För att fastställa sådana svarsmönster
samt dessas frekvens och variationer inom olika undersökningsgrupper,
måste ett flertal förundersökningar utföras i samband med utarbetandet
av en ny metod. Av det sagda torde framgå, att en engångsanvändning
av en viss metod praktiskt taget icke kan ifrågakomma.

En förutsättning för personlighetsundersökningar av förevarande slag
måste enligt min mening vara, att garantier finnas för att de deltagandes
anonymitet bevaras. Ett tillfredsställande anonymitetsskydd betingas även
av hänsyn till undersökningspersonernas familjer, vilka ofta beröras av de
framställda frågorna. Garantier i fråga om anonymitetsskydd torde vara
ägnade att främja ett frivilligt deltagande i personlighetsundersökningar.

Vad först angår tidigare verkställda gruppundersökningar av förevarande
slag är i ärendet upplyst, att de vid 1955 års undersökning avgivna svaren
överförts på hålkort, ett för varje försöksperson, varefter grundmaterialet
makulerats. På hålkortet har försökspersonens namn upptagits med kodbeteckning.
Nyckeln till kodbeteckningarna förvaras av försöksledaren, och
andra personer ha ej tillgång därtill.

I fråga om grundmaterialet från den nu ifrågakomna undersökningen har
skolöverstyrelsen upplyst, att detsamma ännu icke överförts till hålkort
utan förvaras av styrelsens skolpsykolog inlåst.

Från skolöverstyrelsens sida har således vidtagits de åtgärder som med
nu gällande bestämmelser äro möjliga för att bevara försökspersonernas
anonymitet.

De handlingar om vilka här är fråga torde emellertid vara att anse såsom
allmänna handlingar. Gällande lag om inskränkning i rätten att utbekomma
allmänna handlingar saknar bestämmelser som medge sekretesskydd för
handlingar rörande psykologiska prov. Det torde därför icke vara författningsenligt
möjligt att vägra någon att taga del av de av eleverna avgivna
svaren, i den mån dessa finnas i behåll. Eftersom emellertid svaren markerats
med kryss i rutor på en blankett, som icke upptager påståendena utan

249

endast deras nummerbeteckning, kan följaktligen icke något utläsas av
svaren utan tillgång till frågeformuläret. Ett utlämnande av den ifyllda
svarsblanketten utan ett samtidigt utlämnande av frågeformuläret rubbar
alltså icke anonymitetsskyddet.

För frågan huruvida det är möjligt att vägra utlämna frågeformuläret är
stadgandet i 7 § sekretesslagen av intresse. Enligt detta stadgande äger
Konungen — beträffande handlingar, upprättade för myndighets gransknings-
eller inspektionsverksamhet eller för anordnande av kunskapsprov
under myndighets inseende — förordna, att de ej ma utlämnas före den
avsedda granskningen, inspektionen eller prövningen. Sådant förordnande
har meddelats med avseende å kunskapsprov under skolöverstyrelsens inseende.
De psykologiska prov, om vilka här är fråga, kunna möjligen uppfattas
även som kunskapsprov. På grundval av denna uppfattning har
ifrågasatts om icke frågeformulären kunna hemlighållas så länge prov pågå,
för vilka formulären äro avsedda. Av utredningen framgår att formulären
varit avsedda att utnyttjas även framdeles vid nya undersökningar. 1943
års sekretessutredning uttalade i detta sammanhang beträffande psykologiska
prov inom försvarsväsendet, att man icke utan att pressa ordalagen
syntes kunna giva författningsbestämmelserna en så vidsträckt tolkning,
att formulären kunde hemlighållas även efter det de använts vid prov.

För egen del finner jag övervägande skäl tala för att gällande bestämmelser
icke medge, att frågeformulären hemlighallas även efter det prov
ägt rum. Härav följer att anonymitetsskyddet för närvarande icke kan
anses tillfredsställande. Då det med hänsyn till det stora behovet av vidgad
kunskap på förevarande område är av synnerlig vikt ur forskningssynpunkt,
att psykologiska prov kunna företagas, och då ett tillfredsställande anonymitetsskydd
för deltagarna måste anses vara en förutsättning för sådana
prov, böra enligt min mening gällande sekretessbestämmelser överses i här
berörda hänseenden. En revision av dessa påkallas även av vad i ärendet
anförts om behovet av att kunna hemlighålla frågeformulär för psykologiska
prov. Jag kommer därför att till offentlighetskommittén, som fått i
uppdrag att verkställa en översyn av lagstiftningen om allmänna handlingars
offentlighet, överlämna handlingarna i ärendet för beaktande vid
fullgörandet av det utredningen anförtrodda uppdraget.

Klaganden har slutligen yrkat, att skolöverstyrelsen måtte åläggas återlämna
formulären till barnen. Det ingår emellertid icke i JO:s befogenheter
att ålägga myndighet att vidtaga åtgärd av berörda slag. På grund härav
och då styrelsen icke kan anses ha förfarit felaktigt genom att vägra att
återlämna formulären, finner jag klagomålen i denna del icke påkalla något
ingripande från min sida.

Även om anmärkningar i vissa andra hänseenden i enlighet med det anförda
kunna riktas mot befattningshavare vid skolöverstyrelsen i anledning
av vad som förekommit vid den påtalade gruppundersökningen, finner jag

250

dock uppenbart att vad som förevarit icke är av beskaffenhet att kunna
läggas någon befattningshavare till last såsom tjänstefel. Jag finner därför
under hänvisning till mina här gjorda uttalanden ärendet icke påkalla
vidare åtgärd från min sida än förut nämnts.

5. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har utfärdat anvisningar
om upprättande av förslag till reglering av enskild vägs anslutning
till allmän väg enligt 31 a § lagen om allmänna vägar. Enligt anvisningarna
bör i beslut om sådan reglering föreskrivas, att befintliga
enskilda vägar ej må användas såsom utfart för andra ändamål
än som angivas i beslutet. Eftersom hithörande bestämmelser i
väglagen endast avse att reglera frågan varest enskilda utfarter må
vara anslutna till allmän väg och icke äro avsedda att ge länsstyrelse
befogenhet att förbjuda utfarts användande för trafik av visst
slag samt lagen icke tillförsäkrar fastighetsägare ersättning för
intrång i anledning av ett sådant förbud, måste ett förordnande
enligt anvisningarna anses oförenligt med gällande lag

Vid min inspektion i september 1960 av länsstyrelsen i Blekinge län uppmärksammades
följande.

Den 9 september 1959 förordnade länsstyrelsen, med stöd av 31 a § lagen
om allmänna vägar, dels att ny enskild väg ej finge anslutas till vissa delar
av riksväg 4 utan tillstånd av länsstyrelsen, dels att befintliga enskilda utfarter
till nämnda vägdelar icke utan tillstånd av länsstyrelsen finge användas
för annat ändamål än det, för vilket de vid beslutets ikraftträdande
brukades (III E 19-1-59).

I anledning av vad sålunda uppmärksammats lät jag till inspektionsprotokollet
anteckna följande: Det syntes oklart vad som avsåges med det av
länsstyrelsen meddelade förbudet beträffande befintliga utfarter. Det syntes
ock kunna ifrågasättas om förbudet i sistnämnda avseende kunde grundas
på stadgandet i 31 a § lagen om allmänna vägar. Meddelandet av förbudet
syntes icke ha föregåtts av någon utredning om på vad sätt och på vilka
villkor anslutning till den allmänna vägen finge ske (se 34 a § vägstadgan).
Såvitt handlingarna i ärendet gåve vid handen hade vägförvaltningen icke,
innan förbudet meddelades, sökt träffa överenskommelse med vederbörande
fastighetsägare, huru de av förbudet berörda fastigheternas behov av tillfart
skulle på annat sätt tillgodoses.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande, däri anfördes följande.

Avsikten med förbudet beträffande befintliga utfarter har varit att konservera
bestående förhållanden beträffande utfarterna och förhindra att
t. ex. en utfart från ett jordbruksskifte, som endast användes tillfälligtvis
för jordbruksredskap, utan kontroll utbygges och tages i anspråk för kör -

251

trafik från ett bostadsområde, varigenom utfarten skulle komma att i hög
grad äventyra trafiksäkerheten. Så som länsstyrelsen tänkt sig detta beslut,
synes det kunna likställas med förbud mot nya utfarter, nämligen förbud
mot utfart för annat ändamål och i annan omfattning än som tidigare förekommit.
Av detta skäl har länsstyrelsen ansett det förfarande, som beskrives
i 34 a § första stycket vägstadgan, vara till fyllest.

Länsstyrelsens beslut har grundats på en av vägförvaltningen verkställd
utredning, till vilken hör såväl förteckning över berörda fastigheter och
befintliga anslutningar som plankartor, där befintliga anslutningsvägar
markerats och dessas karaktär angivits. Denna utredning får alltså tjäna
som komplement till beslutet.

Vägförvaltningens förslag med åtföljande utredning hade av länsstyrelsen
utställts till delgivning genom rekommenderad skrivelse till berörda
fastighetsägare. Under tiden fanns förslaget tillgängligt hos länsstyrelsen,
vägförvaltningen, vägnämndens ordförande och kommunalkontoren i Listerby
och Nättraby kommuner. Berörda fastighetsägare hade således beretts
tillfälle att framföra sina synpunkter, innan beslut meddelades. Beslutet
har sedermera i rekommenderade försändelser tillställts de berörda markägarna
vilka, såvitt för länsstyrelsen är bekant, icke anfört besvär..

Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har numera med skrivelse den
20 augusti 1960 till samtliga vägförvaltningar överlämnat en inom styrelsen
utarbetad P.M. med anvisningar för upprättande av förslag till reglering
av enskild vägs anslutning till allmän väg till ledning vid handläggning av
dylika ärenden. Ett förordnande om förbud mot nya utfarter, med iakttagande
av i denna P.M. lämnade anvisningar, synes kunna ge förordnandet
en mera klar innebörd. _

Den vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens cirkulärskrivelse den 20

augusti 1960 fogade promemorian innehåller, såvitt nu är i fråga, följande.

P.M.

angående upprättande av förslag till reglering av enskild vägs
anslutning till allmän väg

Stadgandet i 31 a § väglagen innebär i huvudsak, att länsstyrelsen kan
förordna att ny enskild väg icke får anslutas till allmän väg utan länsstyrelsens
tillstånd eller att befintlig enskild utfartsväg icke vidare får användas
för sitt ändamål.

Frågan om anslutningsreglering uppkommer vanligen i samband med
anläggning av ny allmän väg eller ombyggnad av befintlig allmän väg till
en standard, som medger hög hastighet samt ger god framkomlighet och
säkerhet för trafiken.

Även vid äldre allmänna vägar av god standard kan det emellertid anses
nödvändigt att genom ett förbud hindra tillkomsten av nya olämpliga anslutningar
eller fortsatt användande av befintliga trafikvådliga tillfartsvägar.
För att så snabbt som möjligt kunna få till stånd en reglering av
enskilda tillfarter till befintliga vägar synes det lämpligt att länsstyrelsen
som en första åtgärd meddelar förbud att utan tillstånd ansluta ny enskild
väg. Sedan detta beslut vunnit laga kraft kan regleringen fullföljas med en
genomgång av vilka befintliga anslutningar, som icke längre bör få användas.

252

A. Reglering av enskild vägs anslutning till allmän väg i samband med
upprättande av arbetsplan för anläggning eller ombyggnad av allmän väg.

I samband med upprättande av arbetsplan för allmän väg utföres inventering
av befintliga enskilda anslutningsvägar som beröres av vägföretaget
och deras användningssätt. Behovet av anslutningar utredes därefter, varvid
beaktas att antalet anslutningspunkter begränsas i den utsträckning som
förhållandena medger. Vid det sammanträde som hålles med fastighetsägarna
enligt 18 § vägstadgan påpekas vägförvaltningens avsikt att hos
länsstyrelsen begära förordnande enligt 31 a § väglagen för ifrågavarande
vägsträcka.

C. Förbud mot fortsatt användning av befintlig enskild anslutningsväg
till befintlig allmän väg.

Sedan länsstyrelsen förordnat att ny enskild väg icke får anslutas till
den allmänna vägen utan länsstyrelsens tillstånd kan det bli fråga om att
borttaga, avstänga eller flytta befintlig olämplig utfartsväg.

Enligt 34 a § vägstadgan skall vägförvaltningen, innan förbud mot användning
av befintlig anslutningsväg meddelas, söka träffa frivillig överenskommelse
med vederbörande fastighetsägare om hur utfartsfrågan skall
lösas.

I princip är de anslutningsvägar, som icke förmedla all slags trafik, avstängda.
Dispens bör dock medges för användning av dessa vägar för de
ändamål som förslagets förteckning och plankarta utvisar och de dispenserade
vägarnas lägen och ändamål bör lämpligen intagas i länsstyrelsens beslut.
I beslutet bör även föreskrivas att befintliga enskilda tillfartsvägar ej
må användas för ändamålet utöver vad som angives i beslutet (förslaget).

Uppkommer fråga om begagnande av väg för annat ändamål än det, som
varit rådande vid tillfället för länsstyrelsens beslut, bör denna fråga behandlas
såsom avseende ny anslutningsväg.

Vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens promemoria var fogat följande
utkast till länsstyrelsebeslut.

Länsstyrelsen _ förordnar med stöd av 31 a § lagen om allmänna vägar
dels att ny enskild väg ej må utan länsstyrelsens tillstånd anslutas till allmänna
vägen 287 Småstad—Stortorp på delen Knisslinge—Fårbo i vidare
mån än som framgår av ett av vägförvaltningen upprättat och den 1 mars
1960 dagtecknat förslag angående reglering av enskilda väganslutningar
till förenämnda allmänna väg dels ock att befintliga enskilda utfartsvägar
ej må — utöver vad nedan angives i förslaget — användas för ändamålet.

De enskilda anslutningsvägar, som må förekomma, är i den i förslaget
angivna längdmätningen belägna vid följande sektioner:

km 1/163 höger Enskild väg till Åby

Utan hinder av vad ovan sagts, må dock tills vidare intill dess länsstyrelsen
annorlunda förordnar följande enskilda utfartsvägar användas för de
ändamål, som nedan angives:

253

km 1/020 vänster
km 1/089 höger
km 1/105 vänster
km 1/121 vänster
km 1/188 vänster
km 1/238 vänster
km 1/316 vänster
km 1/360 vänster
km 1/380 höger
km 1/405 vänster
km 1/478 vänster
km 1/513 höger

Utfart från två gårdar
Utfart från tre gårdar
Utfart från två gårdar
Utfart från bönhus
Gång- och cykelväg
Brukningsväg (jordbruksändamål)
Utfart från bensinstation
Utfart från bensinstation
Brukningsväg (skogsbruksändamål)
Utfart från gård med smedja
Brukningsväg (grustag)
Brukningsväg (jordbruksändamål)

Genom remiss den 13 mars 1961 anhöll jag att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ville inkomma med utlåtande i ärendet och därvid särskilt angiva,
huruvida enligt styrelsens mening laga stöd funnes för länsstyrelsens förordnande
om att befintliga utfarter icke utan länsstyrelsens tillstånd finge
användas för annat ändamål än det, för vilket de vid beslutets ikraftträdande
brukades (denna rättsfråga borde belysas bl. a. mot bakgrunden av
ersättningsreglerna i 31 b § väglagen), och huruvida förordnandet stode
i överensstämmelse med anvisningar eller råd, som meddelats av styrelsen.
I utlåtandet borde tillika angivas vad som enligt styrelsens mening avsåges
med ett förbud att använda utfart för annat ändamål än det, för vilket utfarten
brukades vid förbudets ikraftträdande (kunde t. ex. förbudet ges
sådan innebörd att vägen icke finge användas för nya avstyckningar från
den fastighet, till vilken utfarten hörde, och att förbudet alltså kunde få den
konsekvensen att denna fastighet utan ersättning frånhändes möjlighet att
sälja avstyckning, som blivit i laga ordning fastställd?). I anslutning härtill
borde angivas huruvida de ekonomiska konsekvenserna för fastighetsägarna
av ett förbud av förevarande slag kunde anses tillräckligt belysta vid den
utredning som föregått förordnandet.

I anledning av remissen inkom styrelsen med yttrande, däri anfördes
följande.

Ur såväl trafiksäkerhets- som kapacitetssynpunkt är det angeläget, att
i synnerhet riksvägar och större länsvägar i görligaste mån hålles fria från
anslutningar av enskilda vägar. Detta krav framträder allt starkare genom
den fortgående trafikökningen och gäller i särskilt hög grad vid ombyggda
vägar, där ombyggnaden bl. a. syftat till att frilägga vägen från bebyggelsen
och minska antalet enskilda utfarter. Därest anslutningsförbud i sådana
fall icke utfärdades, skulle den vinst i form av ökad trafiksäkerhet, som ombyggnaden
medfört, snabbt gå förlorad. Förfarandet vid utfärdandet av
anslutningsförbud enligt 31 a § väglagen är emellertid komplicerat och tidsödande,
varför vägförvaltningarna på grund av bristande personella resurser
ofta haft vissa svårigheter att utföra de utredningar, som skall ligga till
grund för förbudet. Förfarandet vid utfärdandet av dylika förbud har därför
utformats olika i de olika länen.

Då det är önskvärt att handläggningen sker likformigt, har väg- och

254

vattenbyggnadsstyrelsen den 20 augusti 1900 till samtliga vägförvaltningar
utsänt en promemoria angående upprättande av förslag till reglering av
enskild vägs. anslutning till allmän väg. Till promemorian har bl. a. fogats
ett förslag till länsstyrelsens beslut i ärendet. Såsom framgår av förslaget
har länsstyrelsens beslut i ärendet föreslagits avse dels förbud mot anslutning
av ny enskild väg utan länsstyrelsens tillstånd, dels förbud mot användning
av befintliga enskilda utfartsvägar i annan omfattning än som anges
i. beslutet. De enskilda vägar, som förmedlar all slags trafik, avses härvid
tillåtas utan inskränkning och lägena för dessa skall anges i beslutet. Övriga
enskilda vägar är i princip avstängda, men dispens har medgivits för användning
för vissa i beslutet angivna ändamål. Därest en fastighetsägare
senare önskar använda en enskild anslutningsväg för annat ändamål än
det för vilket dispens lämnats, har han att ingiva framställning härom till
länsstyrelsen, vilken behandlar ärendet i den ordning som gäller för dispensärenden.
Om framställningen avslås äger fastighetsägaren anföra besvär hos
Konungen. Om ersättningsskyldighet enligt 31 b och 31 c §§ väglagen bedömes
föreligga vid avslag av dispensansökan och överenskommelse om
ersättningens storlek, ej kan träffas med fastighetsägaren, äger denne att
instämma sin talan till ägodelningsrätten på sätt väglagen föreskriver.

Därest länsstyrelsens förordnande icke innehåller bestämmelser rörande
de^ befintliga enskilda vägarna, medför detta ur vägväsendets synpunkt
svåra konsekvenser. Möjlighet finnes då icke att förhindra fortsatt användning
av en enskild utfart, därest trafiken å densamma skulle ändras till sin
karaktär och omfattning. Fall av angivet slag inträffar exempelvis då en
byggnad omändras till motell med tillhörande bensinstation. Den ökning
av trafiken på utfartsvägen, som anläggningar av nämnda slag ger upphov
till, medför att kraven på en trafiksäker anslutning bör ställas högre än om
utfarten endast betjänar en enstaka bostadsfastighet. Som ovan framhållits
finnes icke möjlighet att ingripa i dylika fall, om icke länsstyrelsens förordnande
innefattar reglering av de befintliga enskilda vägarna. Enligt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens mening är det av synnerlig vikt att väghållaren
har möjlighet att vidtaga åtgärder av ovan angivet slag beträffande de
befintliga enskilda vägarna, då följderna annars skulle bli en fortgående
lörsämring av trafiksäkerheten. Särskilt då det gäller nybyggda trafikleder
ter sig en sådan utveckling i hög grad oroande och kan innebära, att de
investeringar, som nu göres för att successivt höja vägnätets standard, om
ett antal år icke kommer att vara till fyllest, utan ytterligare medel ur
trafiksäkerhetssynpunkt måste investeras för samma ändamål.

• ErHgt väg'' och vattenbyggnadsstyrelsens mening synes ett förfarande
i enlighet med av styrelsen den 20 augusti 1960 utfärdade anvisningar icke
strida mot bestämmelserna i 31 a § väglagen. Det av länsstyrelsen i Blekinge
län den 9 september 1960 utfärdade anslutningsförbudet har tillkommit
innan den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utsända promemorian förelag.
I princip synes beslutet medföra samma ingrepp i bestående förhållanden,
som det i styrelsens promemoria rekommenderade förfarandet, även
om ärendet handlagts pa nagot annorlunda sätt. Därest fråga uppkommer
att fa använda en enskild utfart för annat ändamal än det för vilket dispens
lämnats, kominer detta att prövas i särskild ordning1 som tidigare nämnts.
Vid avslag sker prövning av ersättningsfrågan i den ordning 31 b § jämförd
med 23 § väglagen föreskriver. Då sålunda möjligheter finnes för berörda
fastighetsägare att fa små yrkanden prövade i högre instans, synes det re -

255

kommenderade förfarandet knappast kunna anses menligt inverka på den
enskildes rättssäkerhet. Att i samband med verkställandet av den utredning,
som skall föregå beslutet om anslutningsförbud, utreda vilka ekonomiska
konsekvenser förordnandet kan medföra för berörda fastighetsägare
på längre sikt, synes enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening icke
vara praktiskt möjligt. I det aktuella fallet har några kontakter med fastighetsägarna
icke ansetts erforderliga före utställelsen.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
följande.

Enligt 31 a § lagen om allmänna vägar äger länsstyrelse — om så finnes
erforderligt för tillgodoseende av trafiksäkerheten eller eljest av särskilda
skäl — förordna, att enskild väg ej må anslutas till allmän väg utan länsstyrelsens
tillstånd eller att befintlig enskild utfartsväg ej vidare må användas
för ändamålet.

I detta ärende är fråga huvuvida nyssnämnda stadgande kan anses ge
länsstyrelse befogenhet att — oaktat detta icke uttryckligen angivits i stadgandet
— förordna att befintlig enskild utfart till allmän väg icke må utan
länsstyrelsens tillstånd användas för annat ändamål än det, för vilket utfarten
brukas vid förordnandets ikraftträdande.

Beträffande denna fråga får jag anföra följande.

Väglagstiftningen upptager icke någon bestämmelse, som ger myndighet
befogenhet att förbjuda ägare av fastighet att använda enskild väg, som
hör till fastigheten, för visst slag av trafik. Sådan enskild väg kan följaktligen
av ägaren användas för alla slag av trafik.

Den i lagen om allmänna vägar upptagna befogenheten för länsstyrelse
att förordna att befintlig enskild väg ej vidare må användas såsom utfart
riktar sig enligt lagens ordalag mot all trafik på utfarten. Befogenheten att
meddela dylikt förordnande är, i ärende av beskaffenhet varom nu är fråga,
betingad av hänsyn till trafiksäkerhetens behov. Ur trafiksäkerhetssynpunkt
kan det naturligtvis i vissa fall vara till fyllest, att förbudet begränsas
till visst slag av trafik, t. ex. motorfordonstrafik. Då lagen ger möjlighet att
helt förbjuda enskild vägs användande såsom utfart och sålunda all trafik
på vägen, kan det synas ligga i sakens natur att länsstyrelse även äger befogenhet
att meddela ett förbud, som är begränsat till viss ur trafiksäkerhetssynpunkt
menlig trafik.

Förevarande stadgande och de i 34 a och 34 b §§ vägstadgan meddelade
bestämmelserna om sättet för handläggning av anslutningsfrågor innehålla
emellertid icke något som ger stöd för antagande att man vid införande av
hithörande föreskrifter i väglagstiftningen avsåg att förbudet skulle kunna
begränsas till visst slag av trafik. Om sådan avsikt förelegat, hade detta säkerligen
kommit till uttryck i författningstexten. I väglagen talas nu endast
om förbud mot vidare användning av utfart, alltså ett totalt förbud. Icke

256

heller förarbetena till förevarande bestämmelser i väglagen innehålla något
som tyder på att man från lagstiftarens sida avsett att giva länsstyrelse befogenhet
att förbjuda visst slag av trafik på utfart. Som jag själv deltog i
denna lagstiftningsfrågas behandling i departement, lagråd och riksdagsutskott,
kan jag vitsorda att man icke på något håll räknade med en dylik
tolkning av bestämmelserna.

Det kan därför icke råda något tvivel om att väglagens bestämmelser i
detta hänseende endast äro avsedda att ge länsstyrelse befogenhet att reglera
frågan varest enskilda utfartsvägar må vara anslutna till allmän väg.
Väglagstiftningen är däremot icke avsedd att reglera frågor, som angå behovet
av mer eller mindre långtgående inskränkningar i trafiken å viss väg.
Sådana spörsmål äro att behandla enligt vägtrafikförordningens bestämmelser
och regleras alltså i en helt annan lagstiftning. 61 § 1 mom. vägtrafikförordningen
ger sålunda länsstyrelse befogenhet att beträffande viss allmän
väg, gata eller annan allmän plats utfärda lokala trafikföreskrifter i vissa
angivna hänseenden. Beträffande enskild väg ankommer det på ägaren av
vägen att avgöra huruvida trafik därstädes med motordrivna fordon må äga
rum. I fråga om reglering av den av ägaren icke förbjudna trafiken skall
enligt 2 mom. i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. stadgas, dock att, där
vägen icke är allmänneligen befaren, föreskrift som avser annat än färdhastighet
eller reglering av trafiken vid korsning med järnväg eller vid vägens
anslutning till allmän eller till allmänneligen befaren enskild väg ej må meddelas
utan medgivande av vägens ägare. Med stöd av sistnämnda bestämmelse
kan följaktligen länsstyrelse eller — såvitt angår stads område —
vederbörande stadsmyndighet beträffande enskild utfarts anslutning till allmän
väg meddela trafikföreskrifter i de hänseenden som finnas angivna i
61 § 1 mom. vägtrafikförordningen.

Avgörande för bedömande av förut berörda tolkningsfråga torde emellertid
vara det förhållandet, att förbud mot att använda utfart för visst slag
av trafik kan medföra mycket allvarliga ekonomiska konsekvenser för vederbörande
fastighetsägare. Exempelvis kan ett förbud mot att använda
utfart för jordbruksmaskiner eller grustransporter innebära ett allvarligt
hinder för fastighet som beröres av förbudet. På samma sätt skulle ett förbud
att använda utfart för lastbilstransporter kunna medföra ekonomisk
skada för fastighet, varå industriell verksamhet bedrives. Även ett förordnande
av det slag, varom i detta ärende är fråga — nämligen att viss enskild
utfart icke får utan särskilt tillstånd användas för annat ändamål än det för
vilket utfarten nyttjas vid beslutets ikraftträdande — kan medföra betydande
ekonomiska verkningar för den eller de fastigheter som beröras av
förordnandet. Ett sådant förordnande skulle nämligen kunna omöjliggöra
fastighets användning för annat ändamål, exempelvis exploatering av ett
grustag. Vidare skulle förordnandet innebära hinder för fastighetsägare att
efter avstyckning sälja tomter till egnahem. Med hänsyn till de ekonomiska

257

konsekvenser, som även ett begränsat förbud sålunda kan medföra, är det
uppenbart, att man icke rimligen kunnat i lag föreskriva befogenhet, att
meddela ett förbud, som kan ha sådana verkningar, utan att samtidigt tillförsäkra
vederbörande fastighetsägare rätt till ersättning för skada som tillskyndas
honom genom det begränsade förbudet.

Beträffande fastighetsägares rätt till ersättning i anledning av förordnande
enligt 31 a § stadgas i 31 b § första stycket bl. a. följande: Kan till följd
av förordnande enligt 31 a § fastighet, som haft utfartsväg till allmän väg,
icke erhålla lämplig utfart till sådan väg utan avsevärd kostnad för anläggning
av ny eller ändrad väg för ändamalet, vare fastighetens ägare berättigad
till ersättning av väghållaren för sagda kostnad. Föranleder förordnandet
avsevärt men vid nyttjandet av fastighet, som haft utfartsväg till den
allmänna vägen, är ägaren enligt 31 b § andra stycket berättigad till ersättning
härför.

Enligt den proposition (nr 131/1947), som lag till grund för införande i
väglagen av hithörande bestämmelser om anslutning av enskild väg till allmän,
var väghållarens ersättningsskyldighet i anledning av förbud mot att
vidare använda enskild väg såsom utfart till allmän väg begränsad till kostnad
för anläggning av ny eller ändrad utfart. Första lagutskottet framhöll
emellertid att olägenheterna av en reglering av tillfart till allmän väg kunde
bli betydande. Exempelvis kunde kostnaderna för underhållet och vinterväghållningen
av utfartsväg väsentligt stegras vid en mera betydande förlängning
av denna. Vidare kunde en förlängning av utfartsväg för fastighet
med mycket körslor medföra en ingalunda oväsentlig ökning av arbetskostnaderna.
Ersättning för skada av nu berörda slag borde enligt utskottet
kunna utgå, dock endast om skadan vore avsevärd. På hemställan av utskottet
tillkom därför det i 31 b § andra stycket upptagna ersättningsstadgandet,
enligt vilket ägare av fastighet, som haft utfartsväg, är berättigad
till ersättning även för avsevärt men, som föranledes av förordnande enligt
31 a §.

Av vad sålunda förekom vid tillkomsten av ersättningsbestämmelserna i
31 b § framgår otvetydigt, att desamma endast äro avsedda att tillförsäkra
fastighetsägaren gottgörelse för anläggande av ny eller ändrad utfartsväg
och för skada på grund av förlängning av utfarten. Av bestämmelsernas
ordalydelse framgår vidare, alt ersättning kan utgå endast i det fall, att
fastighet tidigare haft utfart, som på grund av förordnande enligt 31 a §
icke längre får användas. I det fall, varom i ärendet är fråga, far utfarten
alltjämt användas för samma ändamål som före förordnandet. Både ordalydelsen
av och det angivna syftet med ersättningsstadgandet i 31 b § ge
följaktligen klart vid handen, att stadgandet icke är tillämpligt på nämnda
fall. Ägare av fastighet lärer alltså icke kunna fa ersättning för skada i anledning
av ett förordnande, varigenom förbud meddelats mot utfarts använ 9

— Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1002 års riksdag

258

dande för annat ändamål än det, vartill utfarten begagnades före förordnandet.

Helt allmänt torde gälla att administrativ myndighet icke äger utan klart
stöd av lag föreskriva inskränkningar i fastighetsägares rätt att förfoga
över fastighet, i all synnerhet om inskränkningarna kunna medföra ekonomisk
skada, för vilken rätt till ersättning icke finnes. Såsom framgår av det
sagda innehåller gällande lag icke något stöd för ett förordnande av det slag
varom i ärendet är fråga.

Av det anförda torde framgå, att väglagens bestämmelser om anslutning
av enskild väg till allmän icke ge länsstyrelse befogenhet att meddela ett
sådant förordnande som det vid inspektionen påtalade.

Det i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens anvisningar förordade förordnandet
i förevarande hänseende är i sak av samma innehåll som det av länsstyrelsen
i Blekinge län meddelade men har utformats på ett sätt som är
avsett att stå i formell överensstämmelse med bestämmelserna i väglagen.
Den tankegång, på vilken anvisningarna bygga, synes vara att länsstyrelsen
skall meddela förordnande om förbud mot fortsatt användning av viss
enskild utfart men samtidigt meddela »dispens» för vissa i beslutet angivna
ändamål, vilka väl i regel avses sammanfalla med de ändamål, för vilka
utfarten nyttjas vid tiden för förordnandet. Därest en fastighetsägare senare
önskar använda en enskild anslutningsväg för annat ändamål än det, för
vilket dispens lämnats, har han att ingiva ansökan härom till länsstyrelsen.

Beträffande utformningen av det förordnande, som sålunda förordas i
anvisningarna, får jag anföra följande.

Förordnande att ny enskild väg ej må anslutas till viss allmän väg skall
enligt vad som uttryckligen stadgas i 31 a § vara dispensabelt. I motsats till
vad sålunda föreskrivits beträffande förbud mot anslutning av ny enskild
väg upptager lagen beträffande förbud mot vidare användning av befintlig
väg såsom utfart icke någon föreskrift om att förbud av sistnämnda slag kan
göras dispensabelt. Lagen ger alltså icke länsstyrelse någon befogenhet att
— enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uttryckssätt — »i princip avstänga»
enskild utfart från all trafik och samtidigt medgiva dispens för utfartens
användande för det ändamål, för vilket vägen brukas vid tiden för
förordnandet. Syftet med ett förordnande enligt styrelsens anvisningar är
ju — och detta framgår klart av styrelsens utlåtande — att söka hindra, att
trafiken på utfarten »ändras till sin karaktär och omfattning» till men för
trafiksäkerheten. Meningen med stadgandet i 31 a § är emellertid att ge
länsstyrelse befogenhet att helt avstänga en utfart, om trafiken å denna nått
sadan omfattning, att den är till fara ur trafiksäkerhetssynpunkt. Ett förordnande
enligt anvisningarna fullföljer alltså ett helt annat syfte än det,
som ligger till grund för stadgandet i 31 a §, och är redan därför oförenligt
med lagen.

Ett förordnande enligt anvisningarna riktar sig, såsom framgår av det

259

sagda, mot en ökning av trafiken på utfarten och mot uppkomsten av en
trafik av annan karaktär än den, för vilken vägen nyttjas vid tiden för förordnandet.
Det framstår då såsom anmärkningsvärt, att förbudet i formellt
hänseende utformats såsom ett förbud mot all trafik på utfarten, därvid
dock samtidigt — utan begäran därom av fastighetsägaren — dispens lämnas
eller undantag göres för trafik för det ändamål, för vilket utfarten hittills
nyttjats. På sätt framgår av vad som anförts beträffande det vid inspektionen
påtalade förordnandet upptager lagen icke någon befogenhet att
förbjuda utfarts användande allenast för visst slag av trafik. Detta hinder
kan självfallet lagligen icke kringgås — på sätt som skett i anvisningarna —
genom att utforma förordnandet såsom ett totalförbud i överensstämmelse
med lagen men samtidigt, med utnyttjande av en dispensbefogenhet för vilken
lagen icke ger något stöd, göra undantag för den trafik, för vilken utfarten
brukades vid tiden för förordnandet.

Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utlåtande att döma synes styrelsen
utgå från att ett förordnande enligt anvisningarna — eftersom det är avfattat
såsom ett totalförbud — medför rätt för vederbörande fastighetsägare
till ersättning för skada i anledning av dylikt förordnande, dock endast
om fastighetsägaren efter förordnandet gör ansökan om dispens för
utfartens nyttjande för annat ändamål än förut och ansökningen avslås.
Styrelsens uppfattning härutinnan kan jag emellertid icke dela. Bestämmelserna
i 31 b § avse nämligen, såsom förut framhållits, endast det fall, att
viss utfart icke vidare får nyttjas och äro således icke tillämpliga i det med
anvisningarna avsedda fallet, där utfarten alltjämt får nyttjas för samma
ändamål som förut. Då det icke heller föreligger något prejudikat, enligt
vilket högsta domstolen ansett sig kunna — i strid mot lagens ordalag och
mening — godtaga den tolkning av hithörande bestämmelser som ligger till
grund för anvisningarna, kan det enligt min mening icke anses försvarligt
att meddela förbud i enlighet med anvisningarna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit att —
om länsstyrelses förordnande icke innehåller bestämmelser rörande de befintliga
enskilda vägarna — detta skulle ur vägväsendets synpunkter medföra
svåra konsekvenser. Enligt styrelsens mening är det av synnerlig vikt,
att väghållaren har möjlighet att vidtaga åtgärder av i anvisningarna angivet
slag beträffande de befintliga enskilda vägarna, då följderna annars
skulle bli en fortgående försämring av trafiksäkerheten. En sådan utveckling
tedde sig — har styrelsen vidare anfört — i hög grad oroande och kunde
innebära, att de investeringar, som nu gjordes för att successivt höja vägnätets
standard, om ett antal år icke komme att vara till fyllest och att därför
ytterligare medel måste investeras för samma ändamål.

Styrelsens omtanke om statsfinanserna bör och får emellertid icke — såsom
faktiskt skulle ske vid en allmän tillämpning av anvisningarna — leda
till att man i stället belastar fastighetsägarna. Väl framstår det från allmän

260

synpunkt såsom ändamålsenligt och önskvärt att möjlighet finnes att i
vissa fall hindra sådana framtida ändringar i sättet för fastighets brukande,
som kunna medföra att trafiken å utfarten ökas till men för trafiksäkerheten.
Ett förordnande enligt anvisningarna kan därför i och för sig vara
väl förenligt med allmänna intressen. Något trängande behov av att —
innan erforderlig lagändring utverkats — meddela dylika förordnanden
föreligger dock icke. Förordnandet föranledes ju icke av något aktuellt trafiksäkerhetsbehov.
Trafiken på utfarten är avsedd att fortgå såsom förut.
Förordnandet medför således icke någon omedelbar förbättring i trafiksäkerhetshänseende
och innebär realiter endast, att man hindrar en sådan
ändring av sättet för fastighets brukande, att trafiken å utfarten ökas till
men ur trafiksäkerhetssynpunkt. Förordnandet är alltså ägnat att förekomma
att kronan såsom väghållare tvingas att vidtaga av trafikökningen föranledda,
kostsamma åtgärder för trafiksäkerheten. Hinder mot dylika förändringar
i fastighets utnyttjande kunna emellertid uppställas endast med
stöd av annan lagstiftning än väglagen.

Trafiksäkerhetens behov torde helt visst, i avbidan på en lagändring,
kunna i de med anvisningarna avsedda fallen tillräckligt tillgodoses, om förbud
mot att vidare använda utfart — i enlighet med gällande lags ordalydelse
och mening — meddelas först när trafiken å utfarten nått sådan omfattning,
att den hotar att bli till fara för trafiksäkerheten. Visserligen kan
sägas, att dröjsmål med meddelande av förordnande enligt anvisningarna
är ägnat att leda till ökade kostnader för statsverket. Man kan emellertid
icke utan klart stöd av lag och utan lagstadgad rätt för fastighetsägarna till
ersättning inskränka deras befogenhet att nyttja sina fastigheter på för dem
ändamålsenligaste sätt och därmed på fastighetsägarna, främst den jordbrukande
befolkningen, lägga ekonomiskt kännbara bördor, för vilka ersättning
icke kan utgå enligt nu gällande bestämmelser. En dylik övervältning
av bördor kan uppenbarligen icke beslutas av administrativ myndighet utan
att riksdagen dessförinnan tagit ställning till frågan.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att vid tillkomsten av nu gällande
bestämmelser uttryckligen förutsattes, att förbud mot anslutning av enskild
väg skulle meddelas med varsamhet och under iakttagande av att enskilds
rätt ej åsidosattes. Första lagutskottet framhöll, att ett förbud kunde för
därav berörda fastigheter innebära betydande inskränkningar i möjligheterna
att ekonomiskt utnyttja fastigheterna och att ett sådant ingrepp i redan
hävdvunna rättigheter givetvis icke finge göras utan att det på ett betryggande
sätt utretts, att behov förelåge av en dylik åtgärd och att ägarna
erhölle skälig ersättning därför.

Under hänvisning till det anförda finner jag sålunda, att ett förordnande
i enlighet med vad som i förevarande hänseende angives i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
anvisningar är helt oförenligt med gällande bestämmel -

261

ser i väglagen och tillika ägnat att kränka enskild rätt. Genom att utfärda
anvisningarna har följaktligen styrelsen enligt min mening förfarit felaktigt.

Vid bedömandet av styrelsens åtgärd är till en början att märka, att anvisningarna
icke synas helt oförenliga med vissa av Kungl. Maj:t i besvärsmål
meddelade beslut. I resolution den 31 augusti 1956 fann sålunda Kungl.
Maj :t i statsrådet — dock utan att dessförinnan höra regeringsrätten i rättsfrågan
— ej skäl att i anledning av anförda besvär göra ändring i ett förordnande
av ungefär samma innehåll som ett förordnande enligt anvisningarna.
I resolution den 9 oktober 1958 i likartat ärende förklarade däremot
Kungl. Maj:t uttryckligen, att vad en länsstyrelse föreskrivit om att vissa
väganslutningar endast finge användas för visst slag av trafik icke kunde
grundas på 31 a § och upphävde därför förordnandet. I ett antal senare
meddelade resolutioner i anledning av anförda besvär över förordnanden av
ungefär samma innehåll har dock Kungl. Maj:t, enligt vad jag under hand
inhämtat i kommunikationsdepartementet, funnit besvären icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Huru än dessa beslut må tolkas kan dock styrelsen
icke därå grunda befogenhet att utfärda anvisningar till länsstyrelserna
om att meddela förordnanden som, enligt vad förut utvecklats, sta i
strid mot lag och äventyra enskildas rättigheter.

Styrelsens åtgärd framstår emellertid såsom i viss mån ursäktlig med hänsyn
till att lagen i förevarande hänseende måhända icke kan anses helt
otvetydig. Styrelsen har vidare uteslutande handlat i syfte att tillgodose ett
på grund av trafikens snabba utveckling framkallat trafiksäkerhetsbehov,
därvid styrelsen tydligen räknat med att ersättning i förekommande fall
kunde tillerkännas vederbörande fastighetsägare. Jag anser mig därför kunna
låta bero vid mina ovan gjorda uttalanden.

Som emellertid ett förordnande enligt anvisningarna enligt min mening
är oförenligt med gällande lag, kommer jag att för kännedom översända
avskrift av denna skrivelse till samtliga länsstyrelser, på vilka det i första
hand ankommer att tillämpa hithörande bestämmelser i väglagen.

På sätt framgår av det sagda är jag medveten om, att gällande bestämmelser
om anslutning av enskild väg till allmän väg pa grund av trafikens
snabba utveckling icke längre äro tidsenliga och därför äro i behov av revision.
Även enligt min mening kan det ur allmän synpunkt ifragasättas om
icke länsstyrelse bör få befogenhet att, där så är av omständigheterna påkallat,
meddela förordnande av den sakliga beskaffenhet som angives i anvisningarna.
Införande av sådan befogenhet nödvändiggör emellertid ändring
icke blott av stadgandet i 31 a § utan även av bestämmelserna i 31 b §,
så att fastighetsägare kan få ersättning för skada i anledning av sådant
förordnande. Prågan härom torde helt visst komma att beaktas av de sakkunniga,
vilka nyligen tillkallats för att verkställa en översyn av vissa delar

262

av lagen om allmänna vägar. Någon särskild framställning i saken från min
sida är därför icke påkallad.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

6. Dröjsmål med handläggning inom finansdepartementet av
dispensansökan, som krävt skyndsam prövning. Obefogat
påstående att sökanden själv medverkat till dröjsmålet

Enligt 8 § 12. tulltaxeförordningen och 30 § 1 mom. tulltaxeringskungörelsen
åtnjutes tullfrihet för husgeråds- och andra lösörepersedlar samt hemberedda
livsmedel, vilka införas av person som återvänder från utlandet
efter att ha vistats utomlands under en tid av minst ett år. Villkor härför
är att varorna prövas icke överstiga ägarens eller hans familjs behov och
icke införas i handelssyfte eller för yrkesmässig förbrukning. Såsom villkor
för tullfrihet gäller vidare, vad beträffar andra varor än livsmedel, att de
äro gamla och brukade samt begagnats av ägaren eller hans familj. Enligt
30 § 2 mom. första stycket samma kungörelse skall, då dylik tullfrihet
ifrågasättes för bl. a. motorfordon, den, för vilkens räkning transportmedlet
inkommer, hos tullmyndigheten deponera ett belopp, motsvarande den för
transportmedlet enligt tulltaxan belöpande tullen. Jämlikt momentets andra
stycke skall — därest, sedan sex men icke tolv månader förflutit efter det
transportmedlet införts, tillförlitligen styrkts, att detta fortfarande befinner
sig i den persons ägo, för vilkens räkning det inkommit — det deponerade
beloppet återställas. I annat fall skall, enligt samma författningsrum, beloppet
användas till täckande av tullen för transportmedlet. Slutligen äger generaltullstyrelsen,
jämlikt momentets tredje stycke, i särskilt fall förordna,
att deponerat belopp skall återställas utan hinder därav, att den i andra
stycket bestämda tiden av tolv månader överskridits. Enahanda bestämmelser,
som ovan sagts, gälla i fråga om å transportmedlet belöpande omsättningsskatt
och allmän varuskatt.

Ingenjören Charles Naverfelt, som föddes i Filipstad 1895 och i unga år
utvandrade till U. S. A., återvände i augusti 1960 för att jämte hustru bosätta
sig i Ystad. Den 1 september 1960 införde Naverfelt över Ystad en
bil av märket Pontiac. Vid tulltaxeringen som avslutades den 5 i samma
månad beviljades med stöd av 8 § 12. tulltaxeförordningen tullfrihet
för bilen sasom för flyttsak. I enlighet med de återgivna bestämmelserna
deponerades vid bilens utlämnande en sparbanksbok med innestående 4 800
kronor såsom säkerhet för eventuell tull och omsättningsskatt till ett beräknat
belopp av tillhopa 4 798 kronor.

263

Den 12 oktober 1960 avled Naverfelt och efterlämnade såsom dödsbodelägare,
förutom en i U. S. A. bosatt dotter, endast sin hustru.

I egenskap av boutredningsman i dödsboet anförde advokaten Åke Holmberg
i en den 10 november 1960 dagtecknad, till Konungen ställd skrift —
efter att ha redogjort för hur Naverfelt i samband med införseln av bilen
deponerat tullavgift med 4 800 kronor — följande. Änkan avsåg att så
fort som möjligt lämna Ystad och bosätta sig hos en syster i Kalmar län.
Innan änkan flyttade, ville hon avveckla boet. Hon kunde icke själv köra
bilen och hade därför icke något bruk för denna. Hon skulle, om icke bestämmelserna
i 30 § 2 mom. tulltaxeringskungörelsen lagt hinder i vägen,
omedelbart ha avyttrat bilen. Under åberopande härav anhöll Holmberg om
rätt för dödsboet att hos tullkammaren i Ystad återfå det deponerade beloppet,
oavsett att bilen efter sex månader från införseldagen kunde komma
att befinna sig i annans ägo. Med hänsyn till änkans förhallanden anhöll
Holmberg om snabb behandling av ärendet.

Ansökningen blev av tullkammaren i Ystad överlämnad till general tullstyrelsen
jämte eget, den 11 november 1961 dagtecknat yttrande, däri tullkammaren
vitsordade de i ansökningen lämnade uppgifterna och förklarade
sig icke ha något att erinra mot ansökningen.

Handlingarna i ärendet överlämnades av generaltullstyrelsen med ett till
Konungen ställt, den 21 december 1960 till finansdepartementet inkommet
yttrande. Efter en kortfattad, men mycket klar redogörelse för fakta i ärendet
och för innehållet i gällande bestämmelser i ämnet och under hänvisning
till föreliggande särskilda omständigheter uttalade generaltullstyrelsen i sitt
yttrande, att styrelsen icke ville motsätta sig bifall till ansökningen.

I en till departementet den 28 februari 1961 inkommen skrift återkallade
Holmberg ansökningen med hänsyn till att besked icke erhållits i tjänlig tid.

I en den 6 mars 1961 hit inkommen skrift anförde Holmberg: Bilen hade
införts den »16 augusti» 1960. Den tidpunkt, varefter fri försäljning kunde
ske, hade alltså infallit den »16 februari» 1961. Enär Holmberg ännu den
13 februari icke erhållit något besked i anledning av ansökningen, återkallades
denna. Den 1 mars meddelades från departementet, att ärendet skulle
föredragas den 10 i samma månad och begärdes upplysning huruvida återkallelsen
vidhölles. Behandlingen av ärendet syntes icke ha skötts pa ett
tillfredsställande sätt. Myndigheterna borde väl tillhandaga allmänheten
på ett sätt som tjänade dess bästa och icke motsatsen.

Sedan jag genom remiss den 13 mars 1961 anhållit, att expeditionschefen
i departementet ville till JO inkomma med upplysning, huruvida det i
handlingarna omnämnda dröjsmålet med dispensansökningens prövning
berott på försummelse av tjänsteman, som är underkastad JO:s tillsyn, inkom
expeditionschefen Lennart Eriksson med yttrande, däri anfördes följande.

264

Ifrågavarande ärende, som inkom till finansdepartementet den 21/12
1960, föredrogs för mig den 1/3 1961 av förste kanslisekreteraren, fru B.
Warholm. Det var då icke bekant för föredraganden att en återkallelse från
sökanden inkommit dagen innan, den 28/2 1961. För att sökanden genom
återkallelsen icke av misstag skulle gå förlustig någon rätt till sökt dispens,
vilket skulle ha blivit fallet, därest den bil som frågan gällde hade försålts
inom viss 6-månadersperiod, uppringde föredraganden på min begäran
advokaten Holmberg. Då återkallelsen vidhölls lades dispensansökningen
sedermera ad acta.

Vad därefter beträffar tiden för handläggningen av ärendet har det icke
stått klart för föredraganden — bland annat med hänsyn till yrkandets avfattning
— att ansökan krävde omedelbar förtur. I detta sammanhang bör
nämnas, att departementet årligen har att handlägga flertaliga dispensansökningar
på tullområdet, där emellertid ansökningarna oftast avser dispens
från följderna av att vissa tidsfrister eller villkor icke iakttagits.

Slutligen vill jag framhålla, att departementets tjänstemän vid beredning
av ärenden noggrant uppmärksammar förefintliga tidsfrister och så långt
möjligt är tillgodoser önskemål om förtur.

I avgivna påminnelser anförde Holmberg följande.

Vad expeditionschefen anför utgör en svag ursäkt, då han icke torde
kunna utgå ifrån att jag såsom boutredningsman tar en sådan risk som det
skulle innebära att sälja bilen under sexmånadsperioden i den förhoppningen,
att dispens medgives efteråt. Det rörde sig dock om ett belopp överstigande
en tredjedel av bilens värde.

Den omständigheten att jag använde uttrycket snabb behandling i stället
för förtur torde väl icke ha någon avgörande betydelse. I

I skrivelse till Eriksson anförde jag därefter följande.

Av förut återgivna bestämmelser framgår, att dödsboet — om dispens
icke beviljades — icke kunde försälja bilen före 6-månadersfristens utgång
utan att gå förlustigt det deponerade beloppet. Efter fristens utgång ägde
dödsboet genast återbekomma det deponerade beloppet av tullkammaren
utan särskild dispens av Kungl. Maj:t, om bilen alltjämt var i dödsboets
ägo. Vid nu angivna förhållanden ligger det i sakens natur, att ansökningsärendet
bort avgöras så skyndsamt som möjligt, sedan ärendet inkommit
till departementet. Ärendet var, då det inkom dit, i det skick att detsamma
kunde företagas till avgörande omedelbart. Något godtagbart skäl för underlåtenheten
att skyndsamt och före 6-månadersfristens utgång företaga
ärendet till avgörande har icke anförts.

Anledningen till den försummelse att i tid anmäla ärendet till avgörande,
som sålunda ligger den tjänsteman till last, som hade att bereda ärendet,
har uppenbarligen varit, att föredraganden förbisett att ärendets beskaffenhet
påkallade förtursbehandling. Ett dylikt förbiseende är — i betraktande
av mängden av de ärenden som tjänstemannen har att handlägga — utsäktligt.
Med hänsyn härtill och till vad Ni uppgivit om att departementets

265

tjänstemän bruka noggrant uppmärksamma förefintliga tidsfrister och så
långt möjligt är tillgodose önskemål om förtur låter jag bero vid vad i saken
förevarit.

Från allmän synpunkt hade det emellertid varit bra, om Ni i Edert yttrande
hit oförbehållsamt vidgått förbiseendet och beklagat detsamma. I
stället har Ni uttalat, att »det icke stått klart för föredraganden — bland
annat med hänsyn till yrkandets avfattning — att ansökan krävde omedelbar
förtur». Ni har således gjort gällande, att Holmberg själv medverkat
till det förelupna felet. I anledning härav anser jag mig — under hänvisning
till här förut återgivna uppgifter om innehållet i ansökningen — böra
framhålla, att enligt min mening fog för denna kritik mot Holmberg helt
saknas.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

7. Länsstyrelse har jämlikt 47 § 3 mom. tredje stycket sinnessjuklagen
— sedan medicinalstyrelsen efter remiss anvisat plats
å visst sinnessjukhus — förordnat om straffriförklarads intagning
å sådant sjukhus, oaktat undersökning av vederbörande enligt sinnessjuklagen
icke verkställts i brottmålet och utlåtande ej heller
avgivits rörande frågan huruvida vårdbehov förelåg. Tillika fråga
huruvida medicinalstyrelsen bort, i stället för att anvisa plats för
den straffriförklarade, upplysa länsstyrelsen om att intagning jämlikt
ovannämnda författningsrum lagligen icke kunde ske

Av handlingarna i ett av stuckatören Erik Anton L. härstädes anhängiggjort
ärende framgår följande.

Den 12 oktober 1958 intogs L. för vård å Långbro sjukhus i Stockholm.
Han försöksutskrevs därifrån den 23 februari 1959 samt utskrevs definitivt
den 23 juni samma år. — I sedermera lagakraftvunnen dom den 16
april 1959 fann Svartlösa domsagas häradsrätt L. jämlikt 4 § 1 mom. andra
stycket trafikbrottslagen saker till rattfylleri under inverkan av annat
berusningsmedel än starka drycker men förklarade, att han jämlikt 5 kap.
5 § strafflagen icke kunde fällas till ansvar i målet. Brottet hade begåtts
den 9 augusti 1958. I målet hade någon sinnesundersökning av L. icke ägt
rum. Däremot hade överläkaren vid Långbro sjukhus Gunnar Lundquist
i yttrande till häradsrätten den 24 mars 1959 förklarat, att L. den 9 augusti
1958 sedan någon tid lidit av en allvarlig psykisk depression med självmordstankar,
att han alltjämt var psykiskt labil och endast på försök
kunnat utskrivas från sinnessjukhus samt att L:s psykiska sjukdomstillstånd
den 9 augusti 1958 var att jämställa med sinnessjukdom i strafflagens
mening. I sitt yttrande uttalade Lundquist sig icke om L:s vårdbehov.

9* — Justitieombudsmannens ämbctsberättclsc till 1062 urs riksdag

266

Sedan länsstyrelsen i Stockholms län från häradsrätten erhållit en utskrift
av domen, anhöll länsstyrelsen hos medicinalstyrelsen, att medicinalstyrelsen
ville, »därest domen vinner laga kraft och medicinalstyrelsen
skulle finna intagning å sinnessjukhus av den straffriförklarade böra ske»,
till länsstyrelsen inkomma med uppgift å det sjukhus, där L. skulle vårdas.
I skrivelse den 23 april 1959 till länsstyrelsen upplyste dåvarande t. f. byråchefen
å mentalsjukvårdsbyrån Henry Mjönes — utan att yttra sig om
L:s vårdbehov — att L. sedan den 23 februari 1959 var försöksutskriven
från Långbro sjukhus, samt att medicinalstyrelsen anvisade plats för L.
å Sundby sjukhus vid Strängnäs. Skrivelsen var kontrasignerad av byråsekreteraren
Gunnar Berglöf. I resolution den 15 maj 1959 uttalade därefter
länsstyrelsen, att L. »enligt i målet avgivet läkarutlåtande» var i
behov av vård å sinnessjukhus, samt förordnade med anledning därav jämlikt
47 § 3 mom. tredje stycket sinnessjuklagen, att L. skulle intagas å sinnessjukhus
för vård. För resolutionen voro t. f. landssekreteraren Gösta
Falk och förste landskanslisten C.-G. Axell ansvariga.

På grund av länsstyrelsens resolution intogs L. den 14 november 1959
på Sundby sjukhus.

I en den 27 i samma månad hit inkommen skrift anförde L. klagomål
över intagningen samt hemställde om utredning i saken.

Sedan klagomålen remitterats till länsstyrelsen med anmodan att ange
vilken grund länsstyrelsen haft för sitt beslut om intagning av L. å sinnessjukhus,
förordnade länsstyrelsen i resolution den 5 december 1959 — med
återkallande av resolutionen den 15 maj 1959 — att avskrifter av JO:s
handlingar skulle överlämnas till medicinalstyrelsen för inhämtande av dels
utlåtande i frågan, huruvida L. dåmera var i behov av vård å sinnessjukhus,
dels ock, därest vårdbehov förelåg, förnyad uppgift, var L. skulle vårdas.
Såvitt upplysts föranledde resolutionen icke någon medicinalstyrelsens åtgärd.

Sedan länsstyrelsen den 5 december 1959 återkallat sin resolution den 15
maj 1959, utskrevs L. samma dag från Sundby sjukhus.

Den 20 april 1960 intogs L. efter egen ansökan å Långbro sjukhus samt
utskrevs den 10 maj samma år. Sedan L. vid Stockholms rådhusrätt åtalats
för fylleri och våldsamt motstånd den 6 februari 1960 och misshandel av sin
tidigare hustru den 10 mars samma år samt rådhusrätten förordnat om
sinnesundersökning av honom, avgav överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen
vid Psykiatriska sjukhuset i Stockholm Helge Knöös den 12
januari 1961 utlåtande rörande L:s sinnesbeskaffenhet.

Med anledning av förenämnda remiss inkom länsstyrelsen med yttrande.
Därefter inkom medicinalstyrelsen med infordrat utlåtande huruvida det
funnits författningsenligt stöd för L:s intagning. Vid utlåtandet fanns fogat
ett av Mjönes avgivet yttrande. I ärendet inhämtades ävenledes upplysningar
vid telefonsamtal med överläkaren vid Sundby sjukhus C.-O. Segne -

267

stam, varjämte vissa vid Sundby och Långbro sjukhus förvarade handlingar
rörande L. ävensom det av Knöös avgivna sinnesutlåtandet infordrades.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Länsstyrelsen har till stöd för sitt förordnande den 15 maj 1959 om L:s
intagande å Sundby sjukhus åberopat 47 § 3 mom. tredje stycket sinnessjuklagen.

I 47 § nämnda lag givas bestämmelser om hur det skall förfaras med sådana
för brott misstänkta, rörande vilka verkställts sinnesundersökning enligt
6 kap. sinnessjuklagen. Har domstol meddelat utslag, vari någon, som
icke är häktad och som icke efter verkställd sinnesundersökning kvarhållits
å sinnessjukhus, förklarats på grund av sin sinnesbeskaffenhet fri från ansvar
och är denne enligt infordrat utlåtande i behov av vård å sinnessjukhus,
åligger det enligt 47 § 3 mom. tredje stycket sinnessjuklagen vederbörande
länsstyrelse att, om domstolens utslag vinner laga kraft, genast
förordna om den straffriförklarades intagande å sinnessjukhus för vård.
Enligt samma stadgande ankommer det på medicinalstyrelsen att i sådana
fall efter anmälan av länsstyrelsen bestämma å vilket statligt sinnessjukhus
den straffriförklarade skall intagas.

Därest intagning å sinnessjukhus icke kan ske jämlikt 47 § sinnessjuklagen,
kan straffriförklarad, som är vårdbehövande, icke intagas å sådant
sjukhus annorledes än enligt bestämmelserna i 2 kap. sinnessjuklagen. Enligt
dessa kan ansökan om intagning göras — förutom av den sjuke själv —
antingen av hans anförvanter eller vårdnadshavare eller av vissa, i 6 § sinnessjuklagen
angivna myndigheter. Vid ansökan, som ei gjorts av den sjuke,
skall fogas bl. a. vårdattest; i vissa fall, exempelvis då fråga är om någon
som är farlig, kan vårdattesten ersättas av läkarintyg.

Stadgandet i 47 § 3 mom. sinnessjuklagen om länsstyrelses befogenhet
att förordna om intagning å sinnessjukhus är — på sätt framgår av ordalagen
i stadgandet — endast tillämpligt å straffriförklarad, som enligt utlåtande,
avgivet över en i målet verkställd undersökning jämlikt sinnessjuklagen,
är i behov av vård å sinnessjukhus. I sådana fall sker således intagningen
på grundval av domen och utlåtandet.

I förevarande fall hade någon sådan sinnesundersökning emellertid ej
verkställts i målet. I detta hade icke heller avgivits något utlåtande om L:s
vårdbehov.

Omständigheterna voro alltså icke sådana, att länsstyrelsen lagligen ägt
att jämlikt 47 § 3 mom. tredje stycket sinnessjuklagen eller annat lagrum
förordna om intagning av L. på sinnessjukhus. Länsstyrelsen hade vid sådant
förhållande och i betraktande av att L. redan var intagen på, ehuru
försöksutskriven från Långbro sjukhus icke någon som helst anledning att
taga någon befattning med L:s intagning på sinnessjukhus. Om länsstyrel -

268

sen såsom polismyndighet ansåg, att försöksutskrivningen av L. bort hävas,
hade länsstyrelsen bort göra framställning härom till vederbörande överläkare
på Långbro sjukhus.

Länsstyrelsen har rörande grunderna för intagningsbeslutet uppgivit:
Dess hemställan till medicinalstyrelsen om platsanvisning måste anses innefatta
en begäran om utlåtande, huruvida L. var i behov av vård å sinnessjukhus.
Sedan länsstyrelsen av medicinalstyrelsens skrivelse av den 23
april 1959 inhämtat, att L. var försöksutskriven från Långbro sjukhus, och
då länsstyrelsen ansett sig kunna utgå ifrån att medicinalstyrelsen före
meddelandet av platsanvisningen tagit ställning till L:s vårdbehov, ehuru
detta icke uttryckligen angivits, fann länsstyrelsen laga grund föreligga för
förordnande om L:s intagande å sinnessjukhus.

Mjönes har i ärendet uppgivit, att det vid avfattandet av medicinalstyrelsens
skrivelse den 23 april 1959 icke uppmärksammades, att formuleringen
av länsstyrelsens hemställan om platsanvisning avvek från den i
dylika ärenden vanligen förekommande. Huvudorsakerna härtill var enligt
Mjönes den stora arbetsbelastningen på sinnessjukvårdsbyrån och det förhållandet
att ärendena många gånger krävde en brådskande handläggning.

Medicinalstyrelsen har härstädes uttalat, att orsaken till att den styrelsen
underställda frågan om L:s vårdbehov icke uppmärksammades av styrelsen
torde ha varit, att en prövning av den straffriförklarades vårdbehov i
sådant sammanhang icke förutsatts i gällande sinnessjuklag.

Länsstyrelsen har alltså vid remissen till medicinalstyrelsen haft den uppfattningen
att, om medicinalstyrelsen skulle finna vårdbehov föreligga, länsstyrelsen
ägde förordna om L:s intagande å sinnessjukhus. Denna uppfattning
är dock — på sätt framgår av det tidigare anförda — felaktig. Intagning
av L. enligt 47 § 3 mom. sinnessjuklagen kunde lagligen icke ske, vilken
uppfattning medicinalstyrelsen än haft om L:s vårdbehov.

Länsstyrelsens framställning till medicinalstyrelsen om platsanvisning var
således föranledd av en missuppfattning om innebörden av gällande bestämmelser
i ämnet och helt omotiverad. Medicinalstyrelsen borde — i stället
för att anvisa plats — ha klargjort för länsstyrelsen att intagning av L. icke
kunde ske med stöd av 47 § sinnessjuklagen. Det framstår såsom anmärkningsvärt
att medicinalstyrelsen — trots styrelsens stora erfarenhet av
ärenden av detta slag — icke uppmärksammade det missförstånd, som låg
till grund för länsstyrelsens remiss till medicinalstyrelsen, samt upplyste
länsstyrelsen härom. Av utredningen framgår, att vederbörande tjänstemän
inom medicinalstyrelsen av förbiseende icke uppmärksammade att förutsättningar
för intagning enligt 47 § sinnessjuklagen icke förelågo; ärendet
hade rutinmässigt behandlats såsom ett vanligt placeringsärende. Anledningen
till förbiseendet synes i första hand ha varit den stora arbetsbördan
å mentalsjukvårdsbyrån. Med hänsyn till omständigheterna kan vad som
härutinnan förekommit icke anses vara av beskaffenhet att böra föranleda

269

ansvar eller skadeståndsskyldighet för någon befattningshavare vid medicinalstyrelsen.

När medicinalstyrelsen i anledning av länsstyrelsens framställning anvisade
L. plats på Sundby sjukhus, oaktat förutsättningar för intagning enligt
47 § sinnessjuklagen icke förelågo, var detta onekligen ägnat att hos vederbörande
tjänstemän vid länsstyrelsen vidmakthålla den missuppfattning
om gällande rätt, som låg till grund för framställningen. Tjänstemännen
borde dock, innan ärendet slutligen prövades, ha förvissat sig om innehållet
i gällande bestämmelser.

Länsstyrelsen har således förfarit felaktigt genom att hos medicinalstyrelsen
begära platsanvisning och att förordna om L:s intagande å Sundby
sjukhus.

Prövningen av frågan om L:s behov av vård på mentalsjukhus har
såsom medicinalstyrelsen framhållit — i förevarande fall ankommit på vederbörande
sjukvårdsläkare vid Långbro sjukhus, varifran L. vid tiden för
länsstyrelsens resolution var försöksutskriven. Hade denne visat sig åsidosätta
vid försöksutskrivningen givna föreskrifter eller hade eljest fortsatt
vård å sinnessjukhus varit erforderlig, hade sjukvårdsläkaren kunnat meddela
förordnande om L:s återintagande.

Av handlingarna i ärendet framgår att L. den 20 mars 1959, da han alltsa
var försöksutskriven från Långbro sjukhus, polisanmäldes av sin då hemskilda
hustru för misshandel. På grund av vad som framkom vid den i anledning
härav verkställda polisutredningen och vad eljest i ärendet upplysts
om L:s sinnesbeskaffenhet vid ifrågavarande tid synes fog ha förelegat för
förordnande om L:s återintagande å Långbro sjukhus. Med hänsyn härtill
kan länsstyrelsens förordnande den 15 maj 1959 om L:s intagande a Sundby
sjukhus — ehuru saknande laga grund — icke anses ha inneburit något
sakligt obefogat frihetsberövande eller eljest medfört skada för L.

På grund härav och i betraktande av omständigheterna i övrigt anser jag
mig med stöd av 4 § instruktionen för riksdagens ombudsmän kunna, såvitt
avser länsstyrelsens åtgöranden i saken, låta bero vid en allvarlig erinran
om vikten av att beslut om administrativa frihetsberövanden icke meddelas
utan att de rättsliga förutsättningarna för förordnande om tvångsintagning
noga prövats.

Enligt 47 § 3 mom. tredje stycket sinnessjuklagen skall, sedan vederbörande
länsstyrelse meddelat beslut jämlikt samma lagrum om intagning
å sinnessjukhus, sådan intagning ske utan dröjsmål. Därest länsstyrelsens
förordnande om L:s intagande å sinnessjukhus varit tillkommet i laga ordning,
skulle intagningen således ha ägt rum utan dröjsmål. Det är därför i
och för sig anmärkningsvärt, att L. icke intogs förrän den 14 november

1959. Med hänsyn till att intagningsbeslutet såsom saknande laga grund
rätteligen icke skulle ha verkställts, kan vad som i denna del av ärendet

270

förekommit icke anses vara av beskaffenhet att böra föranleda något mitt
ingripande.

Med dessa uttalanden var ärendet, såvitt nu är i fråga, av mig slutbehandlat.

8. Fråga i vilken utsträckning anonymitetsskyddet för anmälare
och uppgiftslämnare i ärende rörande misstänkt farlig alkoholmissbrukare
må kunna tillgodoses utan att dennes intresse att erhålla
del av utredningsmaterialet onödigtvis åsidosättes

"Vid en av mig i maj 1960 företagen inspektion av länsstyrelsen i Gävleborgs
län granskades vissa ärenden rörande tvångsintagning av alkoholmissbrukare,
därvid bl. a. i inspektionsprotokollet följande antecknades.

I en den 21 december 1959 till länsstyrelsen inkommen skrivelse hemställde
landsfiskalen T. Johansson i Ljusdal om tvångsintagning av Per E., född
år 1922, under åberopande att denne vore hemfallen åt alkoholmissbruk och
farlig för annans personliga säkerhet. E. hade omhändertagits av polisen
den 17 december och förvarades i polisarresten. Vid skrivelsen voro fogade
vissa polisrapporter över förhör med olika personer, bl. a. Ers hustru och
vissa bekanta till makarna. Enligt hustruns berättelse hade E. sedan flera
år tillbaka i hög grad missbrukat sprit. Han förtärde t. o. m. blåsprit. I berusat
tillstånd hade han flera gånger överfallit henne med hugg och slag,
därvid han ibland använt tillhyggen. Senast den 14 december 1959 hade ett
sådant uppträde ägt rum. Hustrun hade därvid med makarnas fyra minderåriga
barn lämnat hemmet och begivit sig till sitt föräldrahem, enär hon
inte längre vågade vara kvar hos mannen. Hon förklarade, att hon trodde
att mannen skulle fortsätta att misshandla henne, om hon återvände till
honom. Hon vore även rädd för att mannen skulle hämnas på henne.

Hustruns uppgifter om spritmissbruk och övervåld från mannens sida bekräftades
av vissa andra vid utredningen hörda personer, däribland en fru I.
som bodde granne med makarna E. Enligt fru I. gjorde sig E. ständigt skyldig
tdl våldshandlingar mot sin hustru. Vid flera tillfällen hade hustrun tillsammans
med sina barn nödgats taga sin tillflykt till makarna I. för att
undgå mannen. Fru I. ansåg E. vara farlig för sina anhöriga. Själv vore hon
rädd för E.

Enligt anteckning å rapporten över förhöret med fru I. hade hon begärt
att hennes uppgifter icke skulle delgivas E., då hon eljest befarade någon
hämndaktion från dennes sida.

. Länsstyrelsen beslöt den 21 december 1959 att E. skulle interimistiskt
mtagas å vårdanstalt samt kommunicerade handlingarna med E. för förklaring
inom fyra dagar från delfåendet. Från kommunieeringen undantogs
rapporten över förhöret med fru I. Den av fru E. avgivna berättelsen delgavs
däremot i obeskuret skick. I

I anledning av vad sålunda uppmärksammats lät jag till inspektionsprotokollet
anteckna följande.

271

Den utredning, som åtföljde landsfiskalens begäran om interneringsbeslut,
gåve starkt stöd för antagandet att E. vore att anse såsom farlig för sin
hustrus personliga säkerhet. Hustruns uttalanden och hennes förfarande att
lämna hemmet utvisade, att hon vore rädd för maken. Hon hade också
framhållit, att hon befarade att han skulle hämnas på henne. I betraktande
härav syntes det ha funnits större anledning att iakttaga försiktighet i fråga
om delgivningen av hustruns berättelse än av fru I:s uppgifter. De senare
hade helt undantagits för delgivning med E., under det att hustruns
berättelse i sin helhet delgivits honom. Fragan i vilken utsträckning misstänkt
farliga alkoholister borde få taga del av verkställd utredning innefattade
ofta en vansklig intresseavvägning. Det vore emellertid av synnerlig
betydelse att frågan i varje särskilt fall ägnades noggrann uppmärksamhet
och icke bleve föremål för slentrianmässig bedömning. Av de hos länsstyrelsen
granskade ärendena syntes framga, att länsstyrelsen begränsade kommuniceringen
av insända handlingar endast i de fall, da dessa försetts med
uttrycklig anteckning om att delgivning icke borde ske. Det vore av intresse
att erhålla del av länsstyrelsens synpunkter i föreliggande spörsmål.

Till belysning av förenämnda fråga om handlingars delgivning med misstänkt
farliga alkoholmissbrukare antecknades vidare följande fall.

1. Ärende rörande Johan Edvin J., avgjort av länsstyrelsen den 21 mars
1959 genom intagningsbeslut (farlig för annans personliga säkerhet). I detta
ärende hade från delgivning undantagits bl. a. en rapport över förhör den 16
mars 1959 medJrs hustru, innehållande uppgifter om spritmissbruk och övervåld.
Enligt vad hustrun i rapporten berättat var J. mycket misstänksam
mot henne. Hon var så rädd för vad som skulle hända da han kom hem, att
hon inte vågade stanna kvar i hemmet. Hon begärde uttryckligen att hennes
uppgifter skulle undanhållas mannen.

Handlingarna innehöllo vidare en tidigare rapport över förhör med hustrun
den 1 februari 1958. I denna rapport hade upptagits en detaljerad berättelse
av hustrun rörande J:s hotfulla och valdsamma uppträdande. Av
rapporten framgick även, att det var hustrun som pakallat polisens ingripande.
Denna rapport hade emellertid — i motsats till den senare upprättade
rapporten — delgivits J.

2. Ärende rörande Knut Gunnar S., avgjort av länsstyrelsen den 8 februari
1960 genom intagningsbeslut (farlig för annans personliga säkerhet).
Bland handlingarna fanns en rapport över förhör med S:s hustru, som hade
blivit svårt misshandlad av mannen. Hustrun avslutade sin berättelse om
mannens spritmissbruk och våldshandlingar med att framhalla, att hon
vore rädd för repressalier och därför ej ville göra nagon anmälan rörande
misshandeln. Rapporten hade i sin helhet delgivits mannen.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Under förarbetena till 1954 års nykterhetsvårdslag underströks i olika
sammanhang vikten av att handläggningen av ärenden rörande ingripande
mot alkoholmissbrukare skedde på sådant sätt, att anmälare och uppgiftslämnare
icke utsattes för hämndaktioner från alkoholmissbrukarens sida.

272

Departementschefen erinrade i detta sammanhang (prop. nr 159/1954 s.
157 o. f.), att bestämmelserna i nykterhetsvårdslagen icke innefattade någon
ändring i fråga om det skydd, som sekretesslagen härutinnan erbjöd, samt
framhöll bl. a. — under hänvisning till bestämmelserna i 14 och 39 §§ sekretesslagen
— att den, om vars intagning vore fråga, icke hade någon obegränsad
rätt att fa del av vad som förekommit vid förhör samt att grannar
och anhöriga således liksom hittills kunde lämna uppgifter om en farlig
alkoholist utan att behöva riskera att detta skulle komma till hans kännedom.

I 14 § andra stycket sekretesslagen stadgas, såvitt nu är i fråga, att om
handling angår någons intagning, vård eller behandling å anstalt för alkoholmissbrukare
och grundad anledning finnes att antaga, att genom handlingens
utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas
eller någons -personliga säkerhet sättas i fara, utlämnande må vägras, ändock
att utlämnande i enlighet med lagen eljest bort ske. Vidare stadgas, att
utbekommande av handling, utvisande vem som gjort anmälan i ärende rörande
behandling av alkoholister eller vem som eljest lämnat upplysning i
sådant ärende, likaledes må vägras, om grundad anledning finnes att antaga
att den, om vilken anmälan gjorts eller upplysning lämnats, skulle missbruka
kännedom i berörda hänseende till skada för annan person.

I 39 § sekretesslagen enligt dess ursprungliga lydelse stadgades, att lagens
bestämmelser om befogenhet för myndighet att i vissa fall vägra utlämnande
av handling i princip icke medförde inskränkning i parts rätt att i ärende
hos myndighet utbekomma protokoll och andra handlingar. Från denna
princip om parts rätt att utfa handling gjordes vissa uttryckliga undantag,
avseende bl. a. fall, varom förmäles i 14 § andra stycket. Genom lag den
10 juli 1947 erhöll 39 § sin nuvarande lydelse. Härvid infördes en generell
regel om undantag från berörda princip, en regel som upptogs i paragrafens
andra stycke. Enligt denna ma, om det med hänsyn till allmänna eller enskilda
intressen befinnes vara av synnerlig vikt att innehållet i annan handling
än dom eller beslut icke uppenbaras, utlämnande av sådan handling till
parten vägras med stöd av stadgande i sekretesslagen; vid utlämnande skola
erforderliga förbehåll göras. Av motiven till lagändringen — som föranleddes
av vissa i samband med rättegångsreformens genomförande erforderliga
ändringar av reglerna för hemlighållande av domstolshandlingar m. m. —
framgår att den sålunda införda begränsningen av parts rätt att utfå handling
avsags skola kunna tillämpas i de fall, som uttryckligen angivits i paragrafen
enligt dess ursprungliga lydelse. Dessa undantagsfall — bl. a. fall
varom förmäles i 14 § andra stycket — ansågos därför icke behöva särskilt
nämnas i lagtexten (se prop. nr 260/1947 s. 31).

\ id delgivning av ansökningshandlingar i ärende rörande tvångsintagning
av alkoholmissbrukare är länsstyrelsen sålunda skyldig att med tillämpning
av sekretesslagens ovan angivna bestämmelser göra en avvägning mellan å

273

ena sidan partens intresse att få del av utredningsmaterialet och å andra
sidan det allmänna och enskilda intresset av att personer, som ha upplysningar
att lämna i saken, känna sig oförhindrade att utan inskränkning omtala
vad de ha sig bekant och icke utsättas för repressalieåtgärder från
alkoholmissbrukarens sida. I nu avsedda ärenden torde spörsmålet regelmässigt
avse, huruvida delgivning bör ske av handling, varom förmäles i
14 § andra stycket andra punkten eller med andra ord handling, som utvisar
vem som gjort anmälan eller vem som eljest lämnat upplysningar i
ärendet. Länsstyrelsen har sålunda här att bedöma, om grundad anledning
finnes att antaga att den, om vilken anmälan gjorts eller upplysningar lämnats,
skulle missbruka kännedom i berörda hänseende till skada för annan
person. Befinnes så vara fallet, måste också, på sätt av det förut anförda
framgår, förutsättning för tillämpning av 39 § andra stycket i regel anses
vara för handen.

Det bör emellertid understrykas, att ett utelämnande vid delgivning av
viss handling eller del därav icke får ske med mindre det föreligger objektivt
stöd för antagande att den anmälde skulle missbruka kännedomen därom till
skada för annan. Det måste alltså i varje särskilt fall noga prövas, huruvida
sådant stöd är för handen. Enbart den omständigheten att en uppgiftslämnare
begär att få bli anonym är sålunda icke till fyllest. Å andra sidan är
härvid att märka, att det för utelämnande från delgivning av nu ifrågavarande
handlingar icke erfordras att det befarade missbruket skall taga
formen av våldsåtgärder. Uttrycket »till skada för annan person» innefattar
uppenbarligen mindre långtgående krav i fråga om repressaliernas beskaffenhet
än när det i annat sammanhang i 14 § talas om fara för »någons personliga
säkerhet». Anmälare och uppgiftslämnare åtnjuta sålunda ett vidsträcktare
anonymitetsskydd än t. ex. läkare och vårdpersonal.

Ett tillgodoseende av nu nämnda anonymitetsskydd för anmälare och
uppgiftslämnare behöver emellertid icke leda till att sakinnehållet i dessas
utsagor undandrages den anmälde. Det är ett primärt rättssäkerhetsintresse
för denne att erhålla möjlighet att bemöta vad som i ärendet andrages mot
honom. Detta intresse får därför icke — och detta har ej heller varit avsikten
— onödigtvis åsidosättas genom sekretessbestämmelsernas tillämpning.
Det är vidare att märka, att bevisvärdet av en uppgift, vilken den anmälde
icke haft tillfälle att yttra sig över, i allmänhet är mycket ringa. Vid delgivningen
måste därför beaktas, att sakinnehållet i en uppgift — för att
kunna tillmätas betydelse vid ärendets avgörande — regelmässigt bör ha
delgivits den anmälde så att han fått tillfälle att yttra sig däröver. Det är
också i de flesta fall möjligt att låta den anmälde få del — med större eller
mindre utförlighet — av sakinnehållet i lämnade upplysningar, utan att
sagesmännens identitet därigenom röjes. läka betydelsefullt som det är att
anmälare och uppgiftslämnare erhålla det skydd, som sekretesslagen är av -

274

sedd att tillförsäkra dem, lika viktigt är det sålunda att partens rätt att få
del av förebragt utredning icke därigenom obehörigen inkräktas.

För länsstyrelsernas del lärer förevarande spörsmål i allmänhet icke medföra
svårigheter, när det gäller delgivning av ansökningshandlingar som inkomma
från nykterhetsnämnd. Dessa nämnder avfatta nämligen regelmässigt
sina framställningar på sådant sätt, att sagesmännens identitet i ömtåliga
fall är skyddad. Annorlunda förhåller det sig med de ärenden, som
anhängiggöras av polismyndighet. I dessa ärenden plägar utredningen redovisas
i form av sedvanliga polisförhörsprotokoll med noggranna uppgifter
om vilka som hörts och vad var och en berättat. Det är tydligt att handlingarna
i dessa ärenden — ofta är det här fråga om farliga alkoholmissbrukare,
som med fog kunna antagas komma att utöva repressalier mot
uppgiftslämnare — måste bli föremål för särskild uppmärksamhet från länsstyrelsens
sida ur nu ifrågavarande synpunkter. Denna prövning får givetvis
icke begränsas till sådana fall, där det uttryckligen angivits att viss sagesIman
icke vill få sitt namn röjt för den anmälde. Många uppgiftslämnare
torde icke närmare känna till delgivningsförfarandet i dessa ärenden och
taga måhända för givet att deras namn icke kommer till den anmäldes kännedom.
Det kan också bero på tillfälligheter, om uppgiftslämnarens önskan
att vara anonym inför den anmälde kommer till särskilt uttryck i förhörsprotokollet.
Även om sådan önskan antecknats, får icke länsstyrelsen, såsom
förut framhållits, utan vidare godtaga densamma utan måste pröva huruvida
laga förutsättningar för tillämpning av sekretessbestämmelserna äro
för handen.

I de fall, då utlämnande till den anmälde av handling, som utvisar vem
som gjort anmälan eller vem som eljest lämnat upplysning, med fog kan
antagas medföra missbruk till skada för uppgiftslämnaren, uppkommer frågan
i vilken utsträckning den anmälde ändock, utan att sekretesskyddet
trädes för när, kan få del av lämnade uppgifter. I vissa fall kan det måhända
vara nödvändigt att vid delgivning helt utesluta uppgifter, som — även om
de delgåves vederbörande utan angivande av sagesmannens namn — likväl
skulle med säkerhet röja dennes identitet. I andra fall kan det låta sig göra
att delgiva handlingen med uteslutande blott av viss eller vissa delar därav.
Ofta torde det emellertid vara nödvändigt att omskriva innehållet i förhörsutsagor
genom upprättande av särskild handling, som — med utelämnande
av förhörsprotokollet i angivna delar — bifogas övriga handlingar. Hur man
i det ena och andra fallet lämpligen bör praktiskt förfara, får givetvis bli
beroende av omständigheterna i varje särskilt fall.

Det bör emellertid framhållas, att delgivning genom handlingarnas överlämnande
— och därmed förenade svårigheter ur sekretessynpunkt — i allmänhet
torde kunna undvikas i ärenden, varom nu är fråga. Är den, som
ansökan avser, tillfälligt omhändertagen — så är nästan alltid fallet när
polismyndighet står som sökande — och anordnar länsstyrelsen i samband

275

med ärendets anhängiggörande förhör med vederbörande, kan nämligen
enligt 24 § nykterhetsvårdslagen kommunicering genom handlingarnas överlämnande
underlåtas, därvid innehållet i handlingarna i stället skall tillkännagivas
vid förhöret. Enligt vad jag vid mina inspektioner inhämtat
pläga länsstyrelserna också i nu avsedda fall underlata skriftlig delgivning
för att i stället vid det förhör, som numera regelmässigt hålles med interimistiskt
omhändertagen alkoholmissbrukare, för denne återgiva innehållet
i handlingarna med beaktande, där sa är pakallat, av kravet pa sekretessskydd
för anmälare och uppgiftslämnare.

Vad härefter angår länsstyrelsens förfarande i fråga om delgivning av
handlingar i de i inspektionsprotokollet antecknade ärendena får jag framhålla
följande.

Som skäl för att länsstyrelsen i ärendet rörande E. lät delgiva denne hustruns
berättelse i obeskuret skick har länsstyrelsen anfört, att det icke ansågs
föreligga grundad anledning antaga att delgivningen skulle medföra fara
för hustruns personliga säkerhet. Med anledning härav far jag under hänvisning
till vad därom tidigare anförts — erinra, att det för en tillämpning
av sekretessbestämmelserna i ett fall som det förevarande är tillfyllest att
delgivningen kan lända vederbörande till skada. Nagot krav pa att fara
skall föreligga för vederbörandes personliga säkerhet är salunda icke här
uppställt. Anmälare och uppgiftslämnare åtnjuta med andra ord ett vidsträcktare
anonymitetsskydd än vad länsstyrelsen antagit. Länsstyrelsens
prövning av sekretessfrågan har följaktligen grundats pa en missuppfattning
av gällande lags innebörd.

Länsstyrelsen har beträffande fallet E. vidare åberopat, att hustrun icke
uttryckligen yrkat, att hennes uttalanden skulle undanhållas mannen. På
sätt jag förut framhållit får emellertid en sådan omständighet icke tillmätas
avgörande betydelse. I förevarande fall förhöll det sig för övrigt sa, att hustrun
uppenbarligen uttalat farhågor för att mannen skulle hämnas pa henne.
Det synes knappast kunna råda någon tvekan om att hustrun, om hon därom
direkt tillfrågats, skulle ha uttryckligen påyrkat anonymitetsskydd.

Vad nu sagts rörande delgivning av handlingar i fallet E. har i huvudsak
avseende jämväl å länsstyrelsens förfarande i ärendena angående J. och S.
Beträffande fallet ,T. må tilläggas att det framstår som uppenbart inkonsekvent,
att länsstyrelsen undantagit den senare polisrapporten men ej den
först upprättade. Ett sådant förfarande tyder otvivelaktigt pa att vederbörande
tjiinsteman rent slentrianmässigt undantagit endast sådana handlingar,
som enligt uttrycklig anteckning begärts undantagna.

T detta sammanhang vill jag framhålla, att det mahånda kan vara lämpligt,
att länsstyrelsen vid något landsfiskalsmöte berör förevarande spörsmål
samt önskvärdheten av att polisutredningarna i ömtåliga alkoholistären -

276

den innehålla tydliga anteckningar om vederbörandes inställning till frågan
om anonymitetsskyddet.

Ehuru enligt min mening övervägande skäl tala för att länsstyrelsen i nu
angivna fall bort tillämpa bestämmelserna om anonymitetsskydd för anmälare
och uppgiftslämnare, är därmed icke sagt, att det sakliga innehållet i
berättelserna behövt i sin helhet undanhållas vid delgivning. I denna del får
jag hänvisa till vad jag förut anfört rörande detta spörsmål. I enlighet härmed
synes också erinran kunna riktas mot att länsstyrelsen i de två fall, då
länsstyrelsen fann skäl att från delgivning undantaga viss handling, sakinnehållet
i dessa handlingar icke till någon del synes ha bragts till den anmäldes
kännedom.

Tillämpningen av sekretesslagens regler om anonymitetsskydd för anmälare
och uppgiftslämnare i ärenden av förevarande slag innefattar spörsmål
av delvis svårbedömbar natur. Vad i ärendet i denna del förekommit är
— även om vissa anmärkningar i enlighet med det anförda kunna riktas mot
länsstyrelsens förfarande — icke av beskaffenhet att kunna läggas vederbörande
befattningshavare till last som fel. På grund härav och med hänsyn
till omständigheterna i övrigt finner jag, under framhållande av vikten att
länsstyrelsen ägnar ökad uppmärksamhet åt hithörande spörsmål, vidare
uttalanden härutinnan icke erforderliga.

9. Fråga huruvida socialhjälp för personers utflyttning ur kommun
lämnats i syfte att kommunen därigenom skulle undgå fortsatta
kostnader för socialhjälp. Tillika underlåtenhet av socialnämnder
att i sådana fall samråda med myndigheter i den avsedda
inflyttningskommunen för bedömande huruvida hjälptagaren
genom flyttningen får tillfredsställande försörjningsmöjligheter Under

de senaste åren har jag på förekommen anledning låtit utreda ett
antal fall, i vilka socialnämnderna i vissa kommuner lämnat eller, i ett fall,
planerat att lämna ekonomiska bidrag i form av socialhjälp — delvis av betydande
storlek — åt barnrika familjer och andra hjälpbehövande för inköp
eller hyra av bostad i annan kommun för att möjliggöra deras flyttning dit.
De ifragavarande fallen ha kommit till min kännedom dels genom klagomål
av företrädare för de kommuner, i vilka inflyttning sålunda skett, dels genom
innehållet i tidningsartiklar och dels — i ett fall — genom att vissa
handlingar överlämnats från socialstyrelsen för min kännedom.

Den av mig verkställda utredningen har för vart och ett av dessa fall —
utom ett som inkommit under ar 1961 — skett bl. a. genom försorg av vederbörande
länsstyrelser, vilka även avgivit yttranden i saken. På grundval

277

av det därefter föreliggande utredningsmaterialet ha utlåtanden avgivits
dels av Svenska landskommunernas förbunds centralbyrå — avseende frågan
om behovet att genom ändring av socialhjälpslagen skapa ökad säkerhet
för en objektivt riktig bedömning av socialhjälpsärenden av förut angivet
slag — och dels av socialstyrelsen.

Beträffande de olika fallen utvisa handlingarna följande.

1. Familjen E. L:s flytt7iing från Idre till Stora Skedvi

Den 13 juli 1959 inkom hit från kommunalnämnden i Stora Skedvi kommun
utdrag av protokoll vid sammanträde den 27 maj samma år med
nämnden, i vilken nämnden anhöll, att JO matte pröva socialnämndens i
Idre kommun åtgärd att lämna hustrun till en man, här kallad E. L., ett lån
för att möjliggöra för makarna att köpa en fastighet i Stora Skedvi och bosätta
sig där med sina barn. Flyttningen ägde rum den 12 oktober 1958. I
protokollsutdraget framhölls bl. a. att socialnämnden i Idre kommun försummat
att före fastighetsaffären och familjens flyttning till Stora Skedvi taga
kontakt med någon kommunal myndighet därstädes, att utredning borde ha
skett för utrönande av vilka förutsättningar som funnes att erhålla arbete i
Stora Skedvi för E. L. och de av hans barn som voro vuxna — i själva verket
hade kommunens invånare stora svårigheter att skaffa sig utkomst inom
kommunen — att E. L. dittills icke kunnat skaffa sig en anställning sa att
han kunde försörja sin familj, att Idre kommun lämnat understöd för familjen
direkt för tiden den 12 oktober—den 31 december 1958, att socialnämnden
i Stora Skedvi kommun från sistnämnda dag utbetalade 600 kronor i
månaden till familjen jämte sporadiska bidrag till kläder samt att det förefölle
uppenbart att socialnämnden i Idre kommun forcerat fram flyttningen
för att familjen skulle mantalsskrivas i Stora Skedvi för ar 1959.

Vid klagomålen voro fogade dels en av länsstyrelsen i Kopparbergs län
på begäran av kommunalnämnden i Stora Skedvi verkställd utredning i
saken — innefattande bl. a. yttrande av socialnämnden i Idre kommun —
och dels ett av Svenska landskommunernas förbunds centralbyrå den 24
april 1959 till kommunalnämnden avgivet utlåtande.

I anledning av klagomålen lät jag genom landsfiskalen i Säters distrikt
höra makarna angående bl. a. de närmare omständigheterna kring deras
flyttning till Stora Skedvi.

I härefter avgivet yttrande anförde länsstyrelsen i Kopparbergs län följande.

Till en början vill länsstyrelsen framhålla att den omständigheten att en
person erhåller socialvård icke i sig kan eller bör få lägga några hinder i
vägen för den hjålpbehövande att flytta från cn kommun till annan. Ej
heller bör vistelsekommunen vara förhindrad att medverka till sadan förflyttning,
om denna är påkallad av sociala skäl. Sådana omflyttningar sker,

278

enligt vad länsstyrelsen har sig bekant, också i viss omfattning. Medverkan
från kommunalt håll till flyttning bör kunna ifrågakomma t. ex. då inom
den egna kommunen saknats möjlighet att bereda en familjeförsörjare lämpligt
arbete men arbetstillfälle finns i annan kommun. Flyttningen kan även
vara betingad av svårighet att inom kommunen ge arbete åt hemmavarande
arbetsföra barn, i vilket sammanhang bör särskilt beaktas att en under
ungdomsåren påtvingad sysslolöshet i hemmet kan leda till arbetsovilja
eller benägenhet att parasitera på föräldrar eller det allmänna. En flyttning
av en hjälpbehövande familj kan härjämte vara motiverad om familjen bor
i ett samhälle, där visserligen arbetsföra familjemedlemmar kan beredas
lämpligt arbete men där det t. ex. på grund av samhällets expansion är
omöjligt att till rimlig kostnad uppbringa en lämplig familjebostad.

Eftersom en hjälpbehövande familjs flyttning ofta kan tänkas medföra
irritation eller i varje fall mötas av bristande förståelse hos den mottagande
kommunen, särskilt om familjen icke omedelbart kan klara sig utan socialhjälp,
synes det angeläget att innan åtgärder vidtages för omflyttningen
den mottagande kommunen underrättas om förflyttningen och skälen till
denna. Vidare kan det i många fall vara lämpligt att, innan familjen flyttas
till den nya. vistelseorten, från vederbörande socialvårdande organ i den
kommunen inhämtas närmare upplysningar om den hjälpbehövandes möjligheter
där. Å andra sidan är det naturligt, att vistelsekommun drar sig för
att i förväg inlåta sig i diskussion med den mottagande kommunen med hänsyn
till risken för det motstånd, som den avsedda omplaceringen kan väntas
möta.

Som skäl för Idre kommuns åtgärder att medverka till familjen E. L:s
bosättning i Stora Skedvi kan anföras följande. För mannen, som ägnat sig

agenturverksamhet och icke torde kunna ta något tyngre arbete, torde
försörjningsmöjligheterna förbättras genom bosättning i en ur befolkningssynpunkt
mera centralt belägen trakt än Idre. I denna kommun, vars näringsliv
huvudsakligen är inriktat pa skogsbruk och en del gruvindustri,
s\ nes därjämte avsevärda svårigheter ha förelegat att ge barnen lämplig
sysselsättning. För barnens del torde det därför ha varit nödvändigt att familjen
sökte sig till annan plats. Även om Stora Skedvi icke ur sysselsättningssynpunkt
är den bästa bostadsorten, så synes utredningen i ärendet
dock visa att barnen erbjudas bättre arbetstillfällen där än i Idre.

Länsstyrelsen kan i detta sammanhang vitsorda, att Idre kommun gjort
beaktansvärda försök att inom kommunen ordna familjens bostadsfråga.
Initiativet till bosättningen i Stora Skedvi kom, enligt uppgift, från fadern,
som genom en dotter i Stora Skedvi erhållit upplysning om den ifrågavarande
fastigheten.

Länsstyrelsen anser sålunda att Idre kommun haft skäl för de vidtagna
åtgärderna. Om kommunen däremot förfarit olämpligt genom att kommunen
underlåtit att i förväg kontakta socialnämnden i Stora Skedvi, kan med
hänsyn till vad länsstyrelsen nämnt här ovan synas tveksamt. Länsstyrelsen
anser emellertid för sin del att god sed i förhållandet kommunerna emellan
kräver sådant samråd.

Härjämte avgåvos påminnelser av kommunalnämnden i Stora Skedvi
kommun.

Sedan Svenska landskommunernas förbunds centralbyrå härefter avgivit
sitt utlåtande om behovet av lagändring — redogörelse för detta utlåtande

279

skall lämnas senare — anförde socialstyrelsen rörande familjen E. L:s fall i
sitt utlåtande till en början följande.

Familjen bosatte sig i Idre kommun i oktober 1946. År 1948 insjuknade
mannen i astma och var därefter icke längre i stand att försörja sig och sin
familj genom skogsarbete eller annat arbete, som fanns att tillgå i trakten.
Familjen har sedan dess i betydande omfattning erhållit sin försörjning genom
socialhjälp. År 1955 undersöktes mannen a b alu lasarett och bereddes
under hösten nämnda år vård å pensionsstyrelsens sjukhus i Tranås för
astma. Vid utskrivningen därifrån bedömdes han vara återställd eller så väsentligt
förbättrad att han kunde anses vara i stånd att helt eller till väsentlig
del försörja sig med arbete. I den ansökning som ingavs till pensionsstyrelsen
förklarades, att E.L. var i behov av sakkunnig rådgivning för att
beredas lämpligt arbete, och i det därvid fogade läkarutlatandet framhölls
vikten av omskolning. Några dylika åtgärder synes emellertid icke ha kommit
till stånd. Däremot har kommunens förtroendemän och tjänstemän vid
upprepade tillfällen försökt lösa familjens bostadsfraga men endast för kortare
tid kunnat bringa familjen erforderlig hjälp. Familjens flyttning från
Idre till Stora Skedvi har av allt att döma först aktualiserats av mannen,
som vid ett besök år 1958 hos sin äldsta dotter, bosatt i Stora Skedvi, fick
kännedom om att en mindre gård i denna kommun var till salu. Han vände
sig till Idre kommun med begäran om ekonomisk hjälp för att förvärva
denna gård. Sedan socialnämndens ordförande i kommunen och dess ingenjör
undersökt gårdens tillstånd och värde, erhöll E. las fru lån från kommunen
mot inteckning i fastigheten. Den 7 oktober 1958 förvärvades gården
och den 12 i samma månad flyttade familjen dit.

Sedan familjen bosatt sig i Idre kommun har den i betydande omfattning
haft socialhjälp för sitt uppehälle och dessutom har kommunen hela tiden
haft svårigheter att lösa familjens bostadsfråga. Trots att socialnämnden
haft upprepade kontakter med familjen och maste ha varit väl insatt i förhållandena,
finns icke något i handlingarna som ger vid handen att kommunen
sökt undanröja grunden till missförhållandena genom att försöka
bereda mannen och de äldre barnen lämpligt arbete. Ett förslag av vederbörande
social vårdskonsulent att arbetsvärden borde kontaktas synes icke
ha lett till någon åtgärd. Först i motiveringen till kommunens åtgärder i
samband med familjens flyttning till Stora Skedvi framhålles (i kommunens
skrivelse den 28 januari 1959 till länsstyrelsen i Kopparbergs län) att utsikterna
för E.L. att försörja familjen skulle betydligt ökas i en mera tätbebyggd
trakt samt att barnen där skulle få större möjligheter till arbete utan
att avflytta från hemmet. Det borde för Idre kommun då ha varit naturligt
att icke grunda sina åtgärder enbart på dylika antaganden utan att åtminstone
vid detta tillfälle taga kontakt med länsarbetsnämnden för att
genom dess försorg dels få arbetsmöjligheterna i Stora Skedvi kommun klarlagda,
dels ock framför allt fä till stånd en ingående utredning rörande de
olika familjemedlemmarnas arbetsmöjligheter. Förutom makarna finns i
familjen eu 22-årig och en 21-årig dotter samt en 17-årig son, vilka det är
utomordentligt angeläget att bereda lämpligt och varaktigt arbete. Ilösten
1959 syntes ingen av dessa ha haft annat än tillfälliga och kortvariga anställningar.

Socialstyrelsen anser det vara anmärkningsvärt att Idre socialnämnd underlåtit
att dels hänvända sig till länsarbetsnämnden för att med dess bi -

280

stand och efter eventuellt erforderlig läkarundersökning och annan utredning
anskaffa lämpligt arbete åt E. L. och familjens barn, allteftersom dessa
uppnådde arbetsför ålder, dels kontakta och samråda med den tilltänkta
mflyttmngskommunen. Resultatet av familjens flyttning till Stora Skedvi
synes nu ha blivit att familjen visserligen erhållit en godtagbar bostad medan
arbetsmöjligheterna icke har förbättrats. Dessutom har kostnaderna
för familjen överförts från Idre till Stora Skedvi kommun.

Socialstyrelsens utlåtande innehöll vidare uttalanden, vilka voro gemensamma
för E. L:s fall och vissa av de övriga. Dessa uttalanden upptagas i
det följande efter redogörelsen för dessa andra fall.

~ • Familjen M.-B:s flyttning från Skepptuna till Ljusnarsberg

I en artikel i Stockholms-Tidningen för den 10 november 1959 uppgavs
bl. a., att en familj om elva personer — här kallad familjen M.-B. — som
senast bott i Skepptuna kommun, erhållit ett kontantbidrag å 3 000 kronor
från angivna kommun för att förvärva en stuga i Ljusnarsbergs kommun,
dit familjen sedan flyttat. Säljare var en släkting till mannen i familjen.
Enligt artikeln bestod stugan av ett rum och kök; den saknade vatten och
avlopp och hade icke ens brunn på gården. Representanter för Skepptuna
kommun uppgåvos ha varit och sett på fastigheten före köpet. I ett uti
artikeln återgivet uttalande av en socialassistent i Ljusnarsberg framhölls
bl. a., att det vore ur social synpunkt felaktigt att låta familjen binda sig
med köpekontrakt vid ett sådant objekt; det vore oansvarigt att tvinga in
en barnfamilj om 11 personer, därav två barn i sexmånadersåldern, i ett sådant
kyffe och att binda familjen vid amorteringar för avsevärd framtid.
Köpeskillingen, 11 000 kronor, betecknades såsom ett fantastiskt överpris.
Även ordföranden i kommunalfullmäktige i Ljusnarsberg hade uttalat sig
för tidningen och enligt artikeln framhållit, att det vore nödvändigt att
iakttaga vissa moraliska grundregler i umgänget kommunerna emellan samt
att »metoden från Skepptuna tangerar gränsen för det tillåtna». — I artikeln
återgavos även uppgifter till tidningen av ordföranden i socialnämnden
i Skepptuna kommun. Enligt dessa hade mannens släkting erbjudit familjen
att köpa fastigheten. Eftersom familjen själv ville flytta dit och kom med
uppslaget till köpet samt möjlighet saknades att ordna bostad i Skepptuna
kommun, hade kommunen — för att familjen, som bott endast 7 veckor i
Skepptuna, äntligen skulle bli bofast någon gång och barnen få sin skolgång
ordnad — hjälpt familjen till fastighetsköpet och även betalat lastbilsskjuts
för flyttningen till Ljusnarsberg. Vidare upplystes att familjen redan vid
sin ankomst till Skepptuna hade blivit uppsagd från den där i förväg hyrda
bostaden; anledningen till uppsägningen var att från familjens sida för hyresvärden
uppgivits att endast tre personer skulle bo i bostaden, varefter
elva personer anlände.

På min anmodan inkommo länsstyrelserna i Örebro och Stockholms län
var för sig med utredning i saken innefattande bl. a. yttranden av social -

281

nämnderna i Ljusnarsbergs och Skepptuna kommuner samt av vedeiböi ande
social vårdskonsulenter. Länsstyrelserna avgåvo vidare egna yttranden,
varvid de anförde följande.

Länsstyrelsen i Örebro län:

Genom den nya socialhjälpslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1957,
avsåg man bland annat att förenkla den gamla fattigvårdslagens regler om
kommuners inbördes ersättningsskyldighet. I princip galler, att den kommun,
i vilken en person är mantalsskriven, skall slutligt svara för kostnaderna
för obligatorisk socialhjälp, som lämnats honom. Fattigvardslagens
hemsändningsregler saknar helt motsvarighet i socialhjälpslagen.

Bestämmelsen att mantalsskrivningskommunen med några fa undantag
skall vara den enskildes ersättningskommun har förvisso medfört åtskilliga
fördelar i förenklande syfte — icke minst i fråga om länsstyrelsens befattning
med de s. k. fattigvårdsprocessema — men omständigheter har pa
sistone framkommit, som kunna tyda på att vissa kommuner icke dragit sig
för att missbruka lagbestämmelsen. Redan social vårdskomrm t ten raknade
i sitt. betänkande med att fall skulle uppstå, där man från en kommuns sida
i syfte att undgå socialhjälpskostnad skulle söka förhindra en person att bil
mantalsskriven i kommunen eller främja, att han bleve mantalsskriven i en
annan kommun. Kommittén ansåg det angeläget, att i sådana tall en korrigering
skulle kunna ske. Kommitténs förslag i denna del vann emellertid
icke statsmakternas gillande. Statsmakternas förtroende för kommunerna

var i detta hänseende stort. , . ,

Under de snart tre år socialhjälpslagen tillämpats torde dock tall hava
förekommit, där kommunerna ej fullt svarat mot detta förtroende. Det tinnes
exempel på, att kommuner ur snäva kommunal-ekonomiska synpunkter
fallit för frestelsen att söka undvika ytterligare belastning av kommunens
finanser genom att mer eller mindre diskret motverka en inflyttning till
kommunen av en icke önskvärd, hjälpsökande familj. Likaså ha fall förekommit,
där kommun på ett eller annat sätt anvisat medel — ofta av betydande
storlek — till hjälp till flyttningskostnader för att få en hjalpbehovande
familj förflyttad utanför den egna kommunen. — Länsstyrelsen vill
emellertid ingalunda påstå, att alla förflyttningar av hjälpbehovande familjer
skulle vara olämpliga. Tvärtom kunna förflyttningar i manga tall vara
fullt legala; en fullvärdig bostad, som icke kan uppbringas inom den egna
kommunen, men som kan anskaffas pa annat hall, kan vara fullgott skäl för
flyttning. Likaså ett bra, stadigvarande arbete på den nya orten. Innan en
socialnämnd lämnar hjälp till eu flyttning, bör den emellertid ha tagit kontakt.
med motsvarande nämnd inom inflyttningskommunen for att fa informationer
rörande alla de omständigheter, som kunna vara av betydelse för
nämndens ställningstagande. Diirest nämnden i inflyttningskommunen avstyrker
en förflyttning under åberopande av starka, sakliga skål, bör medel
till flyttningskostnader icke lämnas, även om familjen själv önskar flytta.
Länsstyrelsen vill i detta sammanhang icke underlåta att påtala den tendens
till beviljande av socialhjälp i form av biljetter till hemorten eller
annorstädes, som i alltmer ökad omfattning ger sig till känna. I stället tor
att — såsom sig bör — närmare utreda ett hastigt uppdykande vardtall och
i möjligaste män avhjälpa behovet, och dess orsaker, nöjer sig nämnderna i
vistelsekommunema i mänga tall med att lämna ett bidrag till fortsatt resa.
Även om länsstyrelsen är väl medveten om socialnämndernas stora arbets -

282

börda, som medför att de icke i detalj kunna ägna uppmärksamhet åt alla
hjälpfall, synes denna utveckling ur alla synpunkter beklaglig och i många
fall tendera att återuppliva det i lagen avskaffade och av alla utdömda
hemsändningsinstitutet. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang även nämna
zigenarna. Zigenarnas speciella problem har under årens lopp blivit alltmera
svårlösta och zigenarnas sociala och ekonomiska misär synes ha blivit
av allt större omfattning. Det synes länsstyrelsen knappast möjligt att lösa
detta problem utan statens direkta medverkan. Att problemet pockar på
sin snara lösning står utom allt tvivel.

. I nu förevarande fall har socialnämnden i Skepptuna kommun medverkat
till att den berörda familjen — som tidigare varit föremål för ett otal flyttningar
och just därför bort bli föremål för en särskilt omsorgsfull utredning
— i all hast dagarna före den 1 november förflyttats till en annan kommun,
utan att socialnämnden i förväg underrättat inflyttningskommunen om
flyttningen och utan att garantier erhållits att familjen på den nya orten
skulle komma att erhålla lämplig bostad och säkert arbete. Länsstyrelsen
kan icke finna annat än att socialnämndens i Skepptuna kommun ifrågavarande
handlande — sasom socialnämnden i Ljusnarsbergs kommun också
framhållit — står i strid mot socialhjälpslagens anda och mening.

Länsstyrelsen avser att i fortsättningen följa fallet med stor uppmärksamhet.
Den bostad, familjen förvärvat, svarar icke mot familjens behov,
utan ny bostad inom kommunen torde böra anskaffas. Länsstyrelsen har
även uppmanat barnavårdsnämnden i kommunen att vidtaga de åtgärder,
som må befinnas lämpliga.

Länsstyrelsen i Stockholms län:

Mannen M. och kvinnan B. har sammanlevt sedan år 1938 och har 8
barn, därav vid tidpunkten för flyttningen från Skepptuna 6 minderåriga.
Åren 1942—1947 flyttade familjen 10 gånger. Från årsskiftet 1947—1948
har kvinnan och barnen varit kyrkoskrivna i 16 olika kyrkobokföringsdistrikt,
medan mannen uppgivit sig vara kyrkobokförd i obefinclighetsboken i
Gustavs församling. Tidvis synes familjen ha fört en rent ambulerande tillvaro.
Åtminstone under den senaste tioårsperioden har socialhjälp utgått i
de flesta kommuner, där familjen vistats. Mannen, som under de senare
åren huvudsakligen haft skogs- och jordbruksarbeten, dock med täta frånvaroperioder,
och efter januari 1959 knappast alls haft ordnat arbete, har
vid skilda tillfällen varit sjukskriven men har vägrat underkasta sig ordinerad
sjukhusvård. Beslut om arbetsföreläggande meddelades honom år
1954.

I sitt yttrande i ärendet gör Ljusnarsbergs socialnämnd gällande, att
Skepptuna socialnämnds medverkan till familjens bosättning i den inköpta
fastigheten Risån varit direkt olämplig och uppenbart stridande mot socialhjälpslagens
anda. Med beklagande framhålles i yttrandet, att familjen genom
köpet bundits vid en omodern bostad om ett rum och kök utan egen
vattentäkt och att Skepptuna socialnämnd ej heller synes ha gjort sig underkunnig
om arbetsmöjligheterna i Ljusnarsberg för de vuxna familjemedlemmarna.
Socialvardskonsulenten i tionde distriktet uttalar i redogörelse
till socialstyrelsen den 17 november 1959, att bostaden uppenbart är direkt
olämplig för en familj av denna storlek, och beklagar, att en socialnämnd,
som sett fastigheten, kunnat medverka till köpet, vilket enligt socialvårdskonsulentens
förmenande inte kunnat försvaras ens om mannen M. kunnat

283

beredas arbete i samband med förflyttningen. Länsstyrelsen i Örebro län
uttalar sig i samma riktning.

Gentemot detta framhåller Skepptuna socialnämnd, bl. a., att de representanter
för Skepptuna kommun, som besiktigade fastigheten, insett, att
den inte var direkt lämplig för en stor barnfamilj men att familjen befann
sig i ett tvångsläge, betingat av dels uppsägningen och hotet om vräkning
från bostaden i Skepptuna, dels de särskilda svårigheterna att erhålla bostad
i Skepptuna i anledning av det pågående flygfältsbygget vid Arlanda,
dels ock familjens egna tidigare fruktlösa försök att skaffa sig bostad på
annat håll. Nämnden påpekar, att man kunde räkna med att de två äldsta
sönerna skulle taga arbete och bosätta sig utom hemmet samt att äldsta
dottern ämnade söka plats och taga sitt barn med sig. Vidare påpekar
nämnden, att mannen och kvinnan själva tagit initiativet till fastighetsköpet
och bestämt tidpunkten för flyttningen och att, beträffande försörjningsmöjligheterna
i Ljusnarsberg, nämnden av säljaren till fastigheten fått
upplysning om att tillgången på arbete och särskilt på skogsarbete var god.

Socialvårdskonsulenten i första distriktet har i sitt yttrande närmare utvecklat
de skäl, som talar för Skepptuna socialnämnds förfaringssätt. Däri
erinras om att den genom köpet förvärvade bostaden, ehuru olämplig med
hänsyn till familjens storlek, dock var bättre än den i Skepptuna — vilken
angivits såsom kall och otjänlig för barn — och att det trots allt inneburit
en trygghet för en familj av denna storlek och med dess erfarenheter att få
ett eget hem. Konsulenten framhåller, att familjen varit på det klara med
att de äldre barnen inte kunde bo hemma. Att arbetsmöjligheter fanns i
orten finner konsulenten ha bekräftats av att två av sönerna strax efter
flyttningen erhöll arbete. Slutligen påpekas, att mannen uppgivits vara sjuk
men att han ännu i mars 1960 inte kunnat förmås att underkasta sig erforderlig
läkarundersökning.

Enligt länsstyrelsens mening belyser inte minst de av Ljusnarsbergs socialnämnd
tillhandahållna utredningspromemoriorna på ett utmärkt sätt de
faktorer, som bidragit till att komplicera familjens situation. Med hänsyn
till omständigheterna anser länsstyrelsen, att Skepptuna socialnämnds primära
uppgift i det aktuella läget, då familjen hotades av vräkning från sin
bostad i Skepptuna, måste ha varit att söka bidraga till en lösning av familjens
bostadsfråga. Beträffande bedömningen av nämndens åtgärder i denna
del ansluter sig länsstyrelsen till de av socialvårdskonsulenten i första distriktet
anförda synpunkterna. Anläggningsarbetena vid Arlanda flygplats
har självfallet medfört en påtaglig bostadsbrist bl. a. i Skepptuna. Därutöver
kan påpekas, att. enligt uppgift av socialassistenten Åke Hansson i
Ljusnarsberg familjen alltjämt kvarbor i sin fastighet där och att stugan
inte skulle vara i sämre skick än ett flertal andra bebodda lägenheter i orten.
Under de givna förutsättningarna bör socialnämndens medverkan till fastighetsköpet
inte betecknas såsom olämplig, helst som köpet tillkommit pa
mannens och kvinnans initiativ och innebar ett tillgodoseende av deras egna
önskemål.

Däremot vill länsstyrelsen såsom otillfredsställande beteckna socialnämndens
insatser för att förhjälpa de vuxna familjemedlemmarna till arbetsanställningar
och i övrigt främja familjens möjligheter till självlörsörjning.
Socialnämnden har ansett familjen utgöra »ett verkligt socialvardsfall» men
synes — i likhet med ett flertai andra i ärendet figurerande socialnämnder
— i stort sett ha begränsat hjälpen till att avse kontant- eller naturaunder -

284

stöd och biträde med bostadsanskaffning. Att mannens arbetsplacering —
i den mån en sådan på grund av hans sjuklighet kan ifrågakomma — måste
bereda vederbörande myndigheter betydande svårigheter är uppenbart.
Härför talar bl. a. upplysningen från socialvårdsbyrån i Västerås, att man
funnit honom inte endast tydligt kroppssjuk på grund av struma m. m. utan
dessutom »intellektuellt mycket torftig». Trots mannens benägenhet att
undandraga sig läkarundersökning torde det inte ha varit ogörligt för socialnämnden
att föranstalta om en tillräckligt noggrann sådan undersökning
såsom ett led i utredningen rörande hjälpåtgärdernas utformning. Även i
andra avseenden, t. ex. i fråga om kontakten med arbetsmarknadsorganen,
synes nämnden ha underlåtit att utföra en så allsidig utredning av fallet,
som varit påkallad, och att utnyttja de möjligheter till samverkan med
andra myndigheter, som stått till buds. Med kännedom om det synnerligen
aktiva arbete, som länsarbetsnämnden i länet nedlägger på att inplacera
partiellt duglig arbetskraft i produktionslivet, är det beklagligt, att arbetsmarknadsorganens
resurser i detta hänseende inte anlitats.

Direkt olämpligt finner länsstyrelsen det förhållandet, att socialnämnden,
som vid familjens flyttning till Ljusnarsberg måste haft klart för sig att
familjen tämligen omgående skulle komma att söka socialhjälp där, inte
samrått med Ljusnarsbergs socialnämnd och inte ens varskott nämnden om
den tillämnade flyttningen.

Sammanfattningsvis kan sägas, att länsstyrelsen såtillvida funnit Skepptuna
socialnämnds förfarande otillfredsställande, att nämndens utredning i
ärendet icke gett tillräckligt underlag för en bedömning av sättet för hjälpbehovets
tillgodoseende på längre sikt. Vidare finner länsstyrelsen nämndens
underlåtenhet att före familjens flyttning taga kontakt med socialnämnden
i Ljusnarsberg betänklig. Däremot har länsstyrelsen bibragts den
uppfattningen, att nämndens medverkan till flyttningen och bosättningen
i Ljusnarsberg i och för sig resulterat i en godtagbar lösning av familjens
bostadsfråga. Tillräcklig grund torde inte finnas att göra gällande, att nämndens
beslut i frågan dikterats av syftet att övervältra socialhjälpskostnader
på annan kommun.

Länsstyrelsen vill tillägga, att det sätt, på vilket Skepptuna socialnämnd
eljest handhaft jåna angelägenheter, inte gett länsstyrelsen anledning till
erinran. Socialvardskonsulenten har ett mycket positivt intryck av nämndens
ansvarskänsla och samarbetsvilja i allmänhet.

Vidare anförde socialstyrelsen i sitt utlåtande i denna del till en början
följande.

Från och med år 1942 har familjen M.-B. företagit sammanlagt minst
tjugofem flyttningar, av vilka huvuddelen kommit till stånd på initiativ av
mannen och föranletts antingen av hans oförmåga att fullgöra det arbete
han åtagit sig eller av att familjen varit otillfredsställd med den bostad den
erhållit eller av båda dessa faktorer i förening. Någon socialhjälp för att
bestrida kostnaderna för nu avsedda flyttningar synes icke ha utgivits.

Mannen — familjeförsörjaren — är på grund av sjukdom oförmögen att
helt eller i mera väsentlig grad försörja sig och sin familj genom sådant arbete,
som funnits att tillgå i öppna marknaden inom den kommun, där de
varit bosatta. Familjen har dessutom under flera år fört en ambulerande
tillvaro. Mannen har vid olika tillfällen haft anställningar, som han varit i
stand att sköta, och där han haft godtagbara bostäder, men trots detta har

285

han, förebärande skilda anledningar, slutat sitt arbete och med familjen
dragit vidare till en ny plats. Ofta har också anställningen upphört, darior
att mannen uppsagts från sitt arbete. Uppenbart är emellertid att han visat
en allmän oro och bristande uthållighet, som icke alltid förklaras av hans
sjuklighet. Dessa omständigheter och familjens i viss mån asociala läggning
har säkerligen medfört, att de socialnämnder, som kommit i beröring med
dem, redan från början bedömt det sasom utsiktslöst att genom olika åtgärder
kunna förbättra deras situation. Därtill kommer också medvetandet om
att sådana åtgärder skulle i hög grad öka socialnämndens och dess tjänstemäns
arbetsbörda och kommunens kostnader för socialhjälp. Sadana aterhållande
omständigheter får emellertid icke hindra socialnämnderna att i
varje dylikt fall söka ingripa med ändamålsenliga åtgärder. Så har icke i
något fall skett, utan de berörda socialnämnderna och deras tjänstemän har
i stort sett åtnöjt sig med att tillse att familjen erhållit socialhjälp för sm
försörjning och ekonomiskt bidrag i samband med flyttningen och för anskaffande
av nya bostäder. ..

Vidkommande familjens flyttning från Skepptuna till Ljusnarsberg ar att
märka, att socialnämnden i Skepptuna visserligen icke biträtt familjen med
att anskaffa bostad i annan kommun men väl, sedan familjen genom anhöriga
erhållit anvisning på en ledig fastighet, lämnat familjen ekonomisk
hjälp att förvärva fastigheten och likaså ekonomisk hjälp till flyttningskostnaderna.
Någon kontakt med inflyttningskommunen har Skepptuna kommun
icke tagit före familjens bosättning där, och icke heller har några försök
gjorts att anskaffa familjen bättre bostad eller att över huvud taget soka
från grunden hjälpa familjen till en bättre social situation.

3. Familjen M.-B:s flyttning från Asker till Ramsele

Vid länsstyrelsens i Örebro län förut omnämnda yttrande voro fogade
handlingar rörande en påbörjad utredning om omständigheterna kring den
sist omnämnda familjen M.-B:s flyttning i början av år 1959 från Askers
kommun i Örebro län till Ramsele kommun i Västernorrlands län.

Sedan jag, med återställande av dessa handlingar, anmodat länsstyrelsen
i Örebro län att, efter det utredningen i berörda ärende avslutats, till mig
avgiva det yttrande vartill omständigheterna i saken gåve anledning, inkom
länsstyrelsen med utredning i kompletterat skick, innefattande bl. a. yttranden
av socialnämnden i Askers kommun. I samtidigt avgivet yttrande
anförde länsstyrelsen följande.

I skrivelse den 4 mars 1959 till länsstyrelsen i Västernorrlands län meddelade
socialnämnden i Ramsele kommun i huvudsak följande.

Den 3 februari 1959 inflyttade mannen M. och kvinnan B. med små sju
barn till Flybrännan i Ramsele kommun. Fem av barnen voro minderåriga.
B. och den äldsta dottern voro enligt uppgift gravida. Den 23 februari 1959
infann sig B. å kommunalkontoret i Ramsele och sökte socialhjälp. Hon
meddelade därvid, att familjen inflyttat från Askers kommun i Örebro län.
Viilare uppgav hon, att familjen i stor utsträckning erhållit socialhjälp i
Askers kommun samt att M. därstädes innehaft anställning pa ett lantbruk.
Med arbetsanställningen följde rätt till tjänslebostad. Då M. uppgivit att
han icke orkade utföra med arbetsanställningen förenade arbetsuppgifter,

286

hade han uppsagts från bostaden. Socialnämnden i Askers kommun hade då
anskaffat bostad åt M. och demies familj i Flybrännan, Ramsele kommun,
samt därvid dels erlagt hyra för bostaden för en tid av sex månader dels på
visst sätt ombesörjt flyttningen av familjens medlemmar och bohag och
dels lämnat familjen ett kontant bidrag om 100 kronor. Avsikten med den
sålunda ordnade flyttningen hade uppgivits vara att M. skulle kunna erhålla
skogsarbete i Ramsele och därigenom försörja familjen. Den sålunda
anskaffade bostaden utgjordes av en s. k. anläggarstuga på ofri grund. —
Socialnämnden i Ramsele kommun hade, med anledning av vad sålunda
förevarit, funnit, att socialnämnden i Askers kommun »helt åsidosatt de
oskrivna lagar, vilka måste respekteras kommunerna emellan, därest socialhjälpslagens
ersättnings/hemortsrättsbestämmelser skola kunna fungera till
såväl kommunernas som socialvårdsklientelets bästa och tvärtom på det
grövsta utnyttjat socialhjälpslagens möjligheter att på en annan kommun
övervältra kostnaden och ansvaret för en vårdbehövande familj». Socialnämnden
i Ramsele kommun hemställde slutligen, att socialnämnden i Askers
kommun måtte åläggas att anskaffa bostad åt familjen i Askers kommun
och att bestrida kostnaderna för familjens återförande till denna kommun.

I anledning av förenämnda skrivelse infordrade länsstyrelsen i Västernorrlands
län yttrande från socialvårdskonsulenten i tolfte distriktet.

I. avgivet yttrande meddelade socialvårdskonsulenten, att han den 10
april 1959 besökt familjen. M. hade förefallit att vara mycket sjuk och R.
ytterligt nervös. M. och B. hade uppgivit sig vara synnerligen deprimerade
och ansett sig »förda bakom ljuset» av Askers socialnämnd. M. hade i samband
med att han uppsagts från tjänstehostaden i Askers kommun hänvänt
sig till socialnämnden därstädes med begäran om hjälp. Ordföranden hade
då utlovat att genom en fastighetsmäklares medverkan hjälpa familjen till
en ny bostad. I samband med flyttningen av bohaget hade M. frågat mäklaren
var familjens nya bostad vore belägen. Han hade då upplysts om att
familjen skulle flyttas till Norrland. Mäklaren hade medföljt flyttlasset till
Flybrännan. M. och B. ansågo sig orättvist och inhumant behandlade av
socialnämnden i Askers kommun. De ansågo sig »tvingade och förvisade»
till Ramsele kommun. De önskade snarast erhålla bostad i Askers kommun
eller annan kommun i mellersta Sverige.

Genom resolution den 14 april 1959 överlämnade länsstyrelsen i Västernorrlands
län handlingarna i ärendet till länsstyrelsen i Örebro län för vidare
förordnande.

Länsstyrelsen bär därefter infordrat yttrande från socialnämnden i Askers
kommun.

I avgivet yttrande har socialnämnden meddelat, att nämnden icke medverkat
till förhyrande av bostaden i Flybrännan, att M:s förre arbetsgivare
1 ^*^ers kommun, en godsägare D., enligt uppgift annonserat efter bostad
åt M. med familj och sedermera uppdragit åt den förut omnämnde fastighetsmäklaren
att ombesörja flyttningen, att socialnämndens ordförande aldrig
talat med M., B. eller mäklaren angående bostad åt familjen, att socialnämnden
hos_ länsstyrelsen protesterat mot en av D. vid jultiden 1958 till
länsstyrelsen ingiven ansökan om vräkning av M. med familj, att fastighetsmäklaren
inkommit till socialnämnden med begäran om uppgift om nämnden
kunde bidraga till flyttningskostnaderna för familjen M.-B. och att
nämnden därvid anmodat en ledamot av nämnden att uppsöka familjen för

287

samtal, att M. och B. inför denne förklarat sig beredda flytta »vart som
helst» för att slippa bo hos D. samt att socialnämnden därefter på grund av
M:s medellöshet beslutat ansvara för utgifterna i samband med flyttningen.

Vikarierande socialvårdskonsulenten i tionde distriktet Vald. Sandström
har därefter verkställt utredning i ärendet. Utredningen syntes enligt denne
giva vid handen, att skäl icke förelegat för familjens flyttning till ort utanför
Askers kommun, att av socialnämnden vidtagna åtgärder för lösande av
familjens bostadsfråga — i den mån sådana åtgärder förekommit — saknat
förutsättningar att ge positivt resultat, vilket förhållande nämnden bort
ha insett, samt att socialnämnden genom att lämna hjälp till flyttningen
visat sig angelägen att få bort familjen från kommunen. På grund av vad
sålunda framkommit syntes nämnden enligt utredaren icke ha handlagt
ärendet i överensstämmelse med socialhjälpslagens anda. En allvarlig varning
till socialnämnden för dess handläggning av ärendet vore därför på sin
plats.

Socialvårdskonsulenten i tionde distriktet har i yttrande den 29 januari
1960 meddelat, att han under november månad 1959 besökt familjen i dess
nya bostad i Ljusnarsberg. Det framkom därvid, bland annat, att familjen
under de gångna åren företagit flyttningar vid ett flertal tillfällen. Flyttningarna
syntes långt ifrån alltid ha betingats av medvetna åtgärder från
kommunernas sida utan till viss del haft sin grund i familjens komplicerade
och säregna karaktär. Enligt konsulentens mening hade socialnämnden i
Askers kommun i nu förevarande fall icke handlagt ärendet i enlighet med
föreskrifterna i socialhjälpslagens 14 och 16 §§. Nämnden hade i stället nöjt
sig med att vara enbart betalande part för åtgärder, som vidtagits av M:s
arbetsgivare och dennes ombud i Askers kommun. — M. och B. hade till
konsulenten uttalat sin tillfredsställelse över att ha »kommit ifrån» arbetsgivaren
i Asker.

Länsstyrelsen finner ej av utredningen ådagalagt, att socialnämnden i
Askers kommun aktivt medverkat vid anskaffandet av bostaden i Ramsele
kommun eller att förflyttningen dit skett mot familjen M.-B:s vilja. Länsstyrelsen
finner däremot att socialnämnden, då familjen hotats av vräkning,
icke vidtagit alla till buds stående åtgärder för att anskaffa familjen annan
bostad inom kommunen. Detta torde bland annat framgå av ett yttrande
av socialnämndens ordförande till vikarierande socialvårdskonsulenten Våld.
Sandström, omnämnt i dennes utlåtande den 1 september 1959, enligt vilket
»nämnden icke ansett sig kunna efterhöra bostad i byarna runt omkring
när det gällde en familj som skulle avhysas^ från Hammars gård, eftersom
alla visste att det fanns gott om bostäder på Hammars gård». Socialnämndens
uttalande den 9 november 1959 att »nämnden ej haft någon möjlighet
att i orten eller närliggande kommun få hyra bostad åt denna familj» torde,
i belysning av ordförandens tidigare uttalande, icke förtjäna nagot avseende.
Länsstyrelsen finner, att socialnämnden sålunda i denna del icke handlagt
ärendet i enlighet med socialhjälpslagens föreskrifter. Även om hinder förelegat
att anskaffa bostad åt familjen inom kommunen, hade nämnden icke
bort med socialhjälp bestrida kostnader för flyttning och anskaffande av
bostad i annan kommun, innan nämnden efter samråd med inflyttningskommunen
kunnat förvissa sig om att den nya bostaden varit godtagbar
och att de arbetsföra familjemedlemmarna kunnat beredas arbete på den
nya bostadsorten. Ett förtroendefullt samarbete kommunerna emellan, vilket,
torde vara nödvändigt med hänsyn till såväl socialhjälpens effektiva

288

utformning som dess kostnader, synes icke befrämjas genom ett handlingssätt
av här ifrågavarande slag.

Länsstyrelsen finner att socialnämnden i Askers kommun vid handläggningen
av det nu aktuella ärendet försummat att fullgöra på nämnden ankommande
skyldigheter, varom närmare stadgas i 14 och 16 §§ socialhjälpslagen.

Länsstyrelsen anser sig emellertid kunna utgå från att socialnämnden i
framdeles uppkommande fall av liknande beskaffenhet kommer att ägna
dessa en handläggning som står i bättre överensstämmelse med socialhjälpslagens
intentioner.

I denna del anförde socialstyrelsen i sitt utlåtande till en början följande.

Flyttningen från Askers kommun till Ramsele kommun har av allt att
döma kommit till stånd uteslutande genom åtgärder av ordföranden och en
ledamot i kommunens socialnämnd samt ytterligare två personer; samtliga
ur olika synpunkter ekonomiskt intresserade av att familjen skulle flytta
från Askers kommun. Flyttningen synes ha organiserats och genomförts genom
en enskild persons försorg; huruvida detta ägt rum på direkt uppdrag
av kommunens socialnämnd eller enbart med dess medgivande och ekonomiska
stöd framgår icke klart av utredningen. Socialnämnden i Askers kommun
erlade dock ett halvt års hyra för bostaden i Ramsele samt lämnade
dessutom 200 kronor i kontant bidrag till familjen. De åtgärder som Askers
kommun i detta fall vidtagit har icke varit ägnade att lämna familjen M.-B.
verklig hjälp utan har enbart tillkommit för att befria kommunen från ett
besvärligt socialfall.

J+. Fröken J:s flyttning från Hammcirö till Stora Sunne

I en artikel i Svenska Dagbladet för den 21 november 1959 omnämndes,
att en schism uppstått mellan Hammarö och Stora Sunne kommuner med
anledning av att den förstnämnda kommunen hjälpt en kvinna — här kallad
fröken J. — att förvärva en fastighet i Stora Sunne och därvid bidragit
med 6 000 kronor.

På anmodan av mig inkom länsstyrelsen i Värmlands län med bl. a. yttranden
av socialnämnderna i vederbörande kommuner och socialvårdskonsulenten
i tionde distriktet samt med eget yttrande. I sitt yttrande anförde
länsstyrelsen följande.

Av den verkställda utredningen framgår, att fröken J. genom medverkan
av socialnämnden i Hammarö köping av kommunalfullmäktige därstädes
beviljats ett lån å 6 000 kronor för inköp av en fastighet i Stora Sunne kommun,
där hon för närvarande bor.

Då fröken J. åtnjuter invalidpension och tidigare uppburit socialhjälp i
Hammarö köping, har ifrågavarande fastighetsköp av socialnämnden i
Stora Sunne kommun uppfattats som ett försök att — såsom socialnämnden
själv uttrycker saken — »på ett otillbörligt sätt överföra sina skyldigheter
till en annan kommun».

Socialnämnden i Hammarö köping har å sin sida bestritt detta påstående
samt hävdat, att motivet för socialnämndens handlande i detta fall varit att
hjälpa fröken J. i ett nödläge bestående däri, att hon på grund av under -

289

låten hyresbetalning löpt risk att avhysas från sin dåvarande bostad i köpingen
utan att ha något annat husrum att tillgå. Då det trots stora ansträngningar
från socialnämndens sida icke visat sig möjligt att bereda
henne annan bostad inom köpingen har nämnden sett sig nödsakad att söka
efter bostad åt henne utanför köpingens gränser. Med hänsyn till att hon
själv uttalat önskemål om att få flytta till Gjutaregården, i vars närhet
hennes fader och andra släktingar äro boende, samt da ifragavarande bostad
även i fråga om läge och beskaffenhet ansetts lämplig, har nämnden ansett
sig böra hjälpa henne att inköpa densamma. o

Socialnämnden i Hammarö har bestritt, att fröken J. skulle vara nagot
»socialvårdsfall», vilket Stora Sunne kommun gjort gällande, och som stöd
för denna sin uppfattning bl. a, förebragt utdrag ur köpingens socialregister
rörande henne, utvisande, att hon under åren 1953—1956 och 1958—1959
erhållit socialhjälp i endast mindre omfattning samt att hon år 1957 icke
uppburit socialhjälp.

Av handlingarna i ärendet framgår vidare bland annat att Mellansysslets
domsagas häradsrätt genom tredskodom den 9 december 1958 ålagt fröken
J. att genast avflytta från sin bostad i Hammarö köping vid äventyr att
eljest avhysas därifrån på egen bekostnad samt att anledningen till åläggandet
synes ha varit underlåten hyresbetalning. Underlåtenheten att betala
hvran synes, enligt vad fröken J. själv uppgivit, icke ha berott pa bristande
ekonomisk förmåga hos henne utan fastmera pa att hon trott, att hon icke
skulle få kvarbo, då hon blivit uppsagd, och fördenskull ansett det vara
meningslöst att vidare betala hyra. Hon har även omtalat, att hon icke
vänt sig till socialnämnden i Hammarö i denna fråga, förrän det varit för
sent att göra något åt saken.

Sedan socialnämnden i köpingen erhållit kännedom om fröken J:s belägenhet,
synes nämnden ha vidtagit åtgärder för att skaffa henne en annan
bostad inom köpingen och därvid även föreslagit henne att flytta till köpingens
ålderdomshem, något som hon dock icke velat acceptera. Då det
icke lyckats socialnämnden att bereda henne annan bostad inom köpingen
har nämnden icke sett sig annan utväg än att söka anskaffa bostad åt henne
å annan ort, varvid hon av fullmäktige i köpingen erhållit ett lån mot inteckning
för att kunna inköpa fastigheten i Stora Sunne.

Socialvårdskonsulenten har i sitt yttrande bl. a. anfört, att den föreliggande
utredningen och vad han i övrigt i ärendet inhämtat icke synts
styrka, att de av Stora Sunne socialnämnd framförda beskyllningarna om
otillbörligt övervältrande av ett »socialvårdsfall» haft fog för sig men att i
ett fall av denna beskaffenhet Hammarö socialnämnd borde ha samratt med
Stora Sunne socialnämnd.

Länsstyrelsen får som sin uppfattning uttala, att intet i ärendet framkommit,
som tyder på att de av socialnämnden i Hammarö köping vidtagna
åtgärderna skulle kunna anses stå i strid med bestämmelserna i .socialhjälpslagen.
Däremot vill länsstyrelsen i likhet med socialvårdskonsulenten framhålla
önskvärdheten av att Hammarö socialnämnd, innan lånet beviljades,
tagit kontakt med socialnämnden i Stora Sunne kommun.

I denna del anförde socialstyrelsen i sitt utlåtande följande.

Anledningen till att fröken J. icke'' erlade hyra för den bostad hon bebodde
i Hammarö var, enligt skrivelse den 16 december 1959 från socialnämndens
ordförande till länsstyrelsen i Värmlands län, att hyresvärden vägrade mot 10

— Jusfilicoinbudsmaiincns ämbcisbcrutielsc till 1UG2 urs riksdag

290

taga det erbjudna hyresbeloppet för att kunna ansöka om vräkningsdoni
mot henne. Till betalning förfallen hyra, som hyresvärden vägrat mottaga,
avsåg enligt tredskodom, meddelad av Mellansysslets domsagas häradsrätt
den 9 december 1958, tiden 1 maj—31 oktober 1958. I sin skrivelse den 2
december 1959 till länsstyrelsen i Värmlands län framhåller emellertid socialnämndens
ordförande i Hammarö köping, att fröken J. blivit uppsagd
för omedelbar avflyttning den 30 juni 1958 samt att kontraktet genom
medverkan av socialnämnden av hyresnämnden förlängts under en tid framåt.
Fröken J. måste alltså sommaren 1958 ha varit i kontakt med socialnämnden
i Hammarö köping och det förefaller i högsta grad osannolikt, att
hon icke vid något tillfälle då skulle ha omtalat anledningen till att hyra för
lägenheten icke erlagts av henne. Socialnämnden måste alltså ha ägt kännedom
om förhållandena ungefär ett halvt år innan tredskodomen gavs och
det borde då icke heller varit omöjligt för socialnämnden att biträda henne
med nedsättning i laga ordning av till betalning förfallet hyresbelopp och
att jämväl föranstalta om biträde åt henne vid rättegången om så skulle
visat sig erforderligt.

I nyssnämnda skrivelse den 2 december 1959 gör socialnämndens ordförande
dessutom gällande, att man sökt skaffa fröken J. ny bostad genom
att göra förfrågan hos ett flertal personer men att ingen »ville hyra ut».
Någon uppgift om hur förfrågningarna skedde lämnas emellertid icke och
icke heller någon redogörelse för vilka skäl, som åberopades för vägran att
hyra ut de lediga bostadslägenheterna. Det förefaller emellertid anmärkningsvärt
att den enda lediga bostad, som kunde förhyras åt fröken J., var
belägen i en annan kommun.

Beträffande vissa uttalanden i övrigt av socialstyrelsen angående fröken
J:s fall kommer redogörelse att lämnas i det följande.

5. Planerad flyttning för familjen F. B. från Binneberg till Skövde

Med en skrivelse, som inkom hit den 18 februari 1960, överlämnade socialstyrelsen
för kännedom en avskrift av en den 13 i samma månad dagtecknad
framställning från socialnämnden i Skövde till länsstyrelsen i Skaraborgs
län. I framställningen, varav socialnämnden tillställt socialstyrelsen
en kopia, anfördes bl. a., att det kommit till socialnämndens kännedom att
en lantarbetare — här kallad F. B. — med stöd av borgensåtagande av
socialnämnden i hemkommunen sökte förvärva viss fastighet i Skövde, som
salubjöds för ett pris av ca 50 000 kronor. F. B. var sjukskriven sedan i
november 1959 på grund av hjärtsjukdom och hade den 8 januari 1960 tillerkänts
invalidpension om 2 600 kronor per år. Han var gift och hade nio
minderåriga barn i åldern 15—1 år samt två vuxna barn, som hade förvärvsarbete
i Skövde och bodde i föräldrahemmet i Binneberg. Enligt uppgift
skulle kommunens borgensåtagande avse ett belopp å 15 000 kronor.
Socialnämnden i Skövde — som sade sig icke hysa tvivel om att socialnämnden
i Binnebergs kommun syftade till att befria kommunen från ekonomiska
och andra bekymmer för en stor familj — protesterade mot detta
handlingssätt.

291

På anmodan av mig verkställde länsstyrelsen i Skaraborgs län utredning
i saken, varvid yttranden inhämtades från de berörda socialnämnderna och
socialvårdskonsulenten i nionde distriktet. Vid överlämnandet av utredningen
anförde länsstyrelsen såsom eget yttrande följande.

I utslag den 16 september 1959 ålade länsstyrelsen socialnämnden i Binnebergs
kommun att vidtaga åtgärder för anskaffande av större och lämpligare
bostad åt F. B. Socialnämnden har gjort gällande, att vid tidpunkten
för åläggandet någon lämplig bostad icke stod att erhalla åt denne i Binneberg,
vilket påstående torde kunna antagas vara riktigt. Under sådana förhållanden
torde nämnden icke kunna lastas för att nämnden verkat för att
söka skaffa familjen passande bostad i Skövde. Det torde dock ha varit
lämpligt, om nämnden underrättat socialnämnden i Skövde om sina åtgöranden
därutinnan och sökt samverka med densamma. Emellertid föreligger
numera beslut om uppförande av hus i Väring, Binnebergs kommun, åt familjen,
och frågan om anskaffande av bostad i Skövde har sålunda förfallit.
Socialnämnden i Skövde har därför icke något vidare yrkande i saken. Pa
grund därav och då vad i ärendet förekommit icke kan anses ha givit vid
handen, att socialnämndens i Binneberg medverkan för anskaffande av
bostad i Skövde skett i syfte att överflytta ansvaret för familjen till annan
kommun, har länsstyrelsen genom resolution den 31 mars 1960 funnit skrivelsen
från Skövde stads socialnämnd icke föranleda till någon länsstyrelsens
vidare åtgärd. Med hänsyn till det anförda finner länsstyrelsen skäl
icke föreligga till vidare åtgärd i anledning av Skövde stads framställning.

Socialstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

De åtgärder som av Binnebergs kommuns socialnämnd vidtagits för att
bereda bostad åt familjen F. B. har enligt skrivelse den 23 maj 1960 från
socialnämndens ordförande till socialvårdskonsulenten i nionde^ distriktet
givit till resultat, att kommunalfullmäktige numera beslutat att åt familjen
inköpa viss fastighet, belägen inom Binnebergs kommun. Vid sådant förhållande
synes ärendet icke böra föranleda någon vidare åtgärd.

6. Familjen S. L:s flyttning från Tibro till Timmersdala

I en den 19 april 1960 hit inkommen skrift anmälde ordföranden i socialnämnden
i Timmersdala kommun Artur Gustavsson, att en man, här kallad
S.L., som tidigare bott i Tibro och där erhållit socialhjälp, den 15 mars
samma år jämte sin familj inflyttat till Timmersdala kommun. Gustavsson
upplyste, att Tibro kommun erlagt fem månaders hyra, tillhopa 625 kronor,
i förskott för familjens lägenhet i Timmersdala, samt förklarade, att Timmersdala
kommun ansåg sig icke kunna påtaga sig ansvaret för andra kommuners
socialvårdsfall.

Efter verkställd utredning — varvid bl. a. socialnämnden i Tibro köping
och socialvårdskonsulenten hördes — anförde länsstyrelsen i Skaraborgs
län i ett hit avgivet yttrande följande.

Länsstyrelsen kan icke finna, att den hjälp socialnämnden i Tibro lämnat
för familjens inflyttning i Timmersdala skett i syfte att överflytta ansvaret

292

för familjen till Timmersdala. Utredningen har ej heller eljest givit vid handen,
att socialnämnden i Tibro förfarit felaktigt eller olämpligt i samband
med nämnda flyttning.

Härefter inkom Gustavsson med påminnelser för socialnämnden i Timmersdala
kommun.

Socialstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

Beträffande familjen S. L:s bosättning i Timmersdala giver handlingarna
i ärendet vid handen, att Tibro kommun vidtagit de åtgärder, som befunnits
möjliga för att bereda familjen bostad inom kommunen. Då detta emellertid
icke lyckades och familjen själv anskaffade bostaden i Timmersdala samt
mannen under sommaren 1960 skulle avtjäna frihetsstraff och hustrun vid
denna tid väntade familjens fjärde barn, synes kommunen icke haft annat
att göra än att erlägga hyreskostnaderna för den av familjen anskaffade bostaden.
Därtill kommer att mannen, sedan han avtjänat sitt frihetsstraff,
borde ha utsikter att få ett arbete, varigenom han skulle kunna försörja sig
och sin familj. Socialstyrelsen kan med hänsyn till omständigheterna i ärendet
icke finna anledning till erinran mot av socialnämnden i Tibro företagna
åtgärder.

Vad angår de under punkterna 1—4 ovan omnämnda fallen — avseende
dels familjen E. L:s flyttning från Idre till Stora Skedvi, dels familjen
M.-B:s flyttningar från Asker till Ramsele och från Skepptuna till Ljusnarsherg
och dels fröken J:s flyttning från Hammarn till Stora Sunne — anförde
socialstyrelsen vidare i sitt utlåtande följande.

I fallen E. L., M.-B. och fröken J. har vederbörande kommuner (Idre,
Asker, Skepptuna och Hammarö) visat en betydande aktivitet i samband
med anskaffande av ny bostad och förflyttning till denna av dessa familjer.
Det måste anses klart att denna kommunernas aktivitet i hög grad dikterats
av intresset att bli fri från en familj, som på lång sikt skulle innebära
en svår belastning på vederbörande kommuns ekonomi. Härigenom har
också ägt rum en övervältring av den ekonomiska bördan på annan kommun.

Enligt socialstyrelsens uppfattning föreligger alltså starka skäl till erinran
mot det sätt varpå socialnämnderna i Idre, Asker, Skepptuna och Hammarö
kommuner behandlat vederbörande familjer med hänsyn till socialhjälpslagens
bestämmelser om utgivande av socialhjälp. Socialstyrelsen har i nr
123 av publikationen Råd och anvisningar i social vårdsfrågor, som utkom i
mars 1960, lämnat ingående anvisningar för hur dylika frågor böra bedömas
och behandlas och däri starkt betonat, dels att socialhjälp bör lämnas på
sådant sätt, att den icke blir en hjälp för stunden utan får förebyggande
karaktär, dels att samråd med den tilltänkta inflyttningskommunen alltid
måste äga rum. Något dylikt samråd har icke förekommit mellan de fyra
förstnämnda kommunerna och respektive inflyttningskommuner.

Vid bedömandet av de ifrågavarande socialnämndernas behandling av
berörda ärenden måste hänsyn tagas till att den ägde rum, innan socialstyrelsens
anvisningar rörande hithörande frågor lämnades.

7. Slutligen anhöll kommunalnämnden i Märsta kommun i eu den 13
januari 1961 hit inkommen skrift, att JO måtte vidtaga den åtgärd, som

293

kunde föranledas av omständigheterna kring viss familjs flyttning från
Frösö kommun till Märsta. Vid skriften var fogad en av en socialassistent i
Märsta upprättad promemoria rörande familjens förhållanden.

Någon närmare utredning i detta ärende har jag icke latit verkställa.

I fråga om behovet att genom lagstiftning eller eljest skapa ökad säkerhet
för en objektivt riktig bedömning av socialhjälpsärenden av förevarande
slag anförde Svenska landskommunernas förbunds centralbyrå i sitt utlåtande
följande.

Såvitt för centralbyrån är bekant har hittills dessbättre förekommit endast
ett fåtal sådana fall som de, vilka är föremål för utredning hos JOämbetet.
I regel synes i dessa fall socialnämnderna i de bidragsgivande kommunerna
ha haft fullgoda skäl ur socialvardssynpunkt för de vidtagna åtgärderna.
Endast i något enstaka fall kan avsikten misstänkas främst ha
varit att. bli kvitt besvärliga socialhjälpsfall genom medverkan till ifrågavarande
personers utflyttning till och mantalsskrivning i annan kommun.
Sannolikt har en sådan avsikt också i en del andra fall influerat vid socialnämndernas
ställningstaganden ehuru detta ej framgår av handlingarna i
ärendena eller är på annat sätt direkt påvisbart .

Farhågor för att de genom socialhjälpslagen införda nya ersättningsbestämmelserna
skulle medföra icke önskvärda konsekvenser av här ifragavarande
slag uttalades som bekant redan före lagens antagande. Det ansågs
emellertid att man i stort sett kunde bortse från riskerna för sådana manipulationer.
I Kungl. Maj ds proposition nr 177 ar 195o uttalade sig föredragande
departementschefen på följande sätt (s. 195): »Det tryck, som
fattigvårdskostnaderna förut utövade i synnerhet på de små kommunernas
ekonomi, har särskilt genom socialförsäkringens utbyggnad men även som
en följd av kommunindelningsreformen lättat avsevärt, och därmed har den
främsta anledningen till manipulationer bortfallit. Av betydelse är också,
att mentaliteten blivit en annan, i det att omsorgen om de hjälpbehö vande
skjutits i förgrunden och de kommunalekonomiska intressena i bakgrunden.
» Departementschefens här citerade uttalande grundade sig utan tvivel
på en i stort sett realistisk bedömning av läget. I detta sammanhang må för
övrigt erinras om att enstaka fall av manipulationer i avsikt att komma
ifrån det ekonomiska ansvaret för hjälpbehö vande personer även förekom
under fattigvårdslagens giltighetstid trots da gällande hemortsrättsregler.

Frågan är närmast vad som kan göras för att ytterligare begränsa eller
om möjligt helt förhindra icke önskvärda åtgärder av här berörda slag. I
inflyttningskommunen reagerar man vanligen mot att den bidragsgivande
kommunens socialnämnd inte kontaktat socialnämnden i kommunen innan
flyttningshjälp och hjälp med anskaffande av bostad lämnats. De socialvårdskonsulenter
och länsstyrelser som yttrat sig har varit inne på samma
tankegång. Kontakt mellan den bidragsgivande kommunens socialnämnd
och socialnämnden i den tillämnade inflyttningskommunen framstår också
enligt centralbyråns mening som ett viktigt led i utredningen av dylika socialhjälpsärenden.
Socialnämnden i utflyttningskommunen torde eljest inte
kunna bedöma om inflyttningen blir till sådant gagn för klienten att åtgärderna
är ur soci al vårdssy npu n k t berättigade.

I sitt svar på en interpellation i förevarande iimnc vid vårriksdagen 1960
underströk socialministern mycket starkt dels att — såsom socialhjälps -

294

lagens bestämmelser också tydligt anger — lämpligheten för den hjälpbehövande
skall vara avgörande vid valet av hjälpåtgärder, dels att riskerna
för en oriktig tillämpning av bestämmelserna bör kunna reduceras genom
upplysning. Interpellationssvaret gav ett bestämt intryck av att socialministern
åtminstone inte för närvarande finner påkallat med någon ändring
av socialhjälpslagen. Som ett led i upplysningsverksamheten på detta område
har socialstyrelsen i häfte nr 123 (mars i 960) av Råd och anvisningar
i social vårdsfrågor särskilt behandlat frågan om socialhjälp för flyttning till
annan kommun och bosättning där. Dessa anvisningar har tillställts bl. a.
samtliga socialnämnder i riket.

Tanken att genom en lagändring införa skyldighet för bidragsgivande
kommun att inhämta yttrande från inflyttningskommunen och därigenom
skapa ökad säkerhet för en objektivt riktig bedömning av socialhjälpsärenden
av här ifrågavarande slag är i och för sig rimlig. Det kan dock på goda
grunder betvivlas att en sådan lagändring utgör någon lösning på problemet.
Att på objektiva grunder bedöma dessa soeialhjälpsärenden är i allmänhet
mycket svårt. Huruvida socialnämnden i den hjälpbehövandes vistelsekommun
har fullgoda skäl för sina åtgärder, när den medverkar till den
hjälpbehövandes utflyttning till annan kommun, därom torde alltid delade
meningar kunna råda och det ligger nära till hands att socialnämnden i den
tillämnade inflyttningskommunen ställer sig kritisk och oförstående till sådana
åtgärder. Orsaken härtill får sökas främst i farhågorna för att den
hjälpbehövande, som oftast saknar någon anknytning till kommunen, kan
komma att bli ett för framtiden ekonomiskt betungande socialhjälpsfall.
Funnes möjligheter att eliminera riskerna härför skulle saken ligga annorlunda
till. När så inte är förhållandet måste man räkna med att socialnämnden
i den tillämnade inflyttningskommunen vid sin bedömning av dessa fall
gör en avvägning mellan å ena sidan vård- och försörjningsmöjligheterna
och å andra sidan sannolikheten av eller risken för att hjälptagaren ifråga
kan bli ett ekonomiskt betungande socialhjälpsfall. Skulle nämnden helt
bortse från de ekonomiska konsekvenser inflyttningen kan få för kommunen
torde detta kunna komma att uppfattas som ett otillbörligt åsidosättande
av den egna kommunens intressen och förhållandet knappast lämnas opåtalt.
En sådan reaktion är naturlig med hänsyn till att det här är fråga om
förvaltning av allmänna medel och att socialnämnden ej kan undandraga
sig ansvaret för denna förvaltning. Det finns således anledning antaga att
kontakten mellan socialnämnderna i utflyttnings- och inflyttningskommunerna
ofta endast resulterar i att inflyttningskommunen ställer sig avvisande
till inflyttningen. Utan att generalisera kan också på goda grunder antagas
att sannolikheten av en sådan negativ inställning är störst i de mindre
kommunerna, där enstaka socialhjälpsfall märks mera bland allmänheten
och ger förhållandevis kraftigare utslag i form av ökade socialhjälpskostnader
än i de större kommunerna. Då det alltså finns anledning förmoda att
motsättningarna mellan kommunerna i soeialhjälpsärenden av här ifrågavarande
slag inte kommer att. elimineras genom en lagändring av den tänkta
innebörden ställer sig centralbyrån avvisande till tanken på en sådan ändring.
Samtidigt vill dock byrån understryka att en kontakt mellan socialnämnderna
framstår som ett viktigt led i utredningen av dylika socialhjälpsärenden
och att socialnämnden i utflvttningskommunen därför alltid borde
kontakta socialnämnden i den tillämnade inflyttningskommunen när fråga
uppkommer om att lämna socialhjälp till hjälp behövande för möjliggörande

295

eller underlättande av dennes flyttning till annan kommun och anskaffande
av bostad därstädes. God sed i förhållandet kommunerna emellan synes för
övrigt kräva att sådan kontakt äger rum. Det torde emellertid icke vara
erforderligt eller lämpligt att intaga ett uttryckligt stadgande i socialhjalpslagen
om skvldighet för bidragsgivande kommun att inhämta yttrande från
inflyttningskommunen.

Vissa andra tänkbara möjligheter att komma till rätta med här berörda
svårigheter skall också i det följande något beröras.

Socialhjälpslagens bestämmelser om kommunernas inbördes ersättningsskyldigheter
innebär jämfört med fattigvardslagens på sin tid avsevärt mer
tillkrånglade hemortsrättsregler ett sådant framsteg i administrativt avseende
att man på kommunalt håll — och sannolikt även på statligt håll inte
gärna vill vara med om att återgå till nagon form av socialhj älpsf ritt mantalsskrivningsår
eller dylikt såsom villkor för ersättningsskyldighetens inträdande.
Såsom redan i det föregående påpekats förekom även under tattigvårdslagens
giltighetstid enstaka fall av manipulationer i syfte att överflytta
fattigvårdskostnader från den egna kommunen till annan kommun
och intet synes tala för att förhallandena i detta avseende^ märkbart försämrats
genom de nya bestämmelsernas tillkomst. En återgång till tidigare
hemortsrättsregler synes därför icke böra komma ifraga.

Närmast till hands ligger tanken att kommunerna på frivillighetens väg
organiserar en mellankommunal ekonomisk clearing av här ifrågavarande
socialhjälpskostnader genom en för ändamålet bildad fond eller dylikt.
Svårigheterna att administrera en sådan verksamhet avskräcker emellertid
från att förverkliga denna tanke, detta så mycket mer som en klar avgransning
av de socialhjälpsfall, som bör ifrågakomma till clearing, från övriga
socialhj älpsf all inte är lätt att åstadkomma.

En annan möjlighet, som för övrigt nämnts i socialvårdskonsulentens i
första distriktet yttrande den 15 mars 1960 till länsstyrelsen i Stockholms
län i ärendet angående familjen M.-B., vore att låta de s. k. zigen ar bestämmelserna
bli tillämpliga när det gäller kringresande familjer, vilket skulle
innebära att staten påtoge sig huvudparten av kostnaderna för dessa socialhjälpsfall.
För en sådan lösning av frågan talar särskilt den omständigheten
att de hjälpbehövande, varom här är fråga, ofta befinner sig i en liknande
situation som zigenarna: de saknar rotfäste i tillvaron på grund av avsaknaden
av fast bostad och försörjningsmöjligheter i den mer eller mindre tillfälliga
vistelseorten och måste hjälpas för att kunna komma in i ordnade
förhållanden, vilket ibland bäst sker genom att de flyttar till annan ort, där
bostad kan ordnas och försörjningsmöjligheterna är större. Liksom beträffande
zigenarna utgör också i här ifrågavarande fall den oftast mycket tillfälliga
anknytningen till vistelsekommunen en förklaring till den (vanligen
skenbara men i undantagsfall faktiska) kallsinnighet varmed socialnämnden
handlägger fallen. Man tillmötesgår kanske utan ingående provning den
hjälpbehövandes önskemål om hjälp med flyttning till och anskaffande av
bostad i annan kommun i förhoppning att den egna kommunen därigenom
undgår att draga på sig ett på längre sikt betungande socialhjälpsfall. I har
berörda fall kan liksom när det gäller zigenarnas hjälpbehov med visst fog
göras gällande att det borde vara eu statens angelägenhet att svara för kostnaderna
för socialhjälpen intill dess den hjälpbehövande blivit bofast och
inpassad i ett ordnat arbetsliv. Först därefter kan den hjälpbehövande anses
ha vunnit sådan anknytning till vistelsekommunen att denna bör över -

29(j

taga ansvaret för eventuella socialhjälpskostnader i fortsättningen. Svårighet
att åstadkomma en klar avgränsning av de socialhjälpsfall, som staten
sålunda borde svara för, från andra socialhjälpsfall föreligger givetvis även
här men dessa svårigheter torde lättare kunna övervinnas än i fråga om den
ovan diskuterade på frivillighetens väg organiserade mellankommunala ekonomiska
clearingen, eftersom en tredje part — staten — kommer in i bilden
och genom sina organ får ett visst inflytande på handläggningen av dylika
ärenden. Såsom olöst kommer ändock att kvarstå problemet med sådana
fall, där den hjälpbehövande har en fast anknytning till vistelsekommunen
men av hälsoskäl eller annan anledning önskar flytta till och bosätta sig i
annan kommun. I dessa fall torde staten inte gå med på att svara för socialhjälpskostnaderna
(här bortses från den flyttningshjälp som i vissa fall av
arbetsmarknadspolitiska skäl lämnas åt arbetslösa genom arbetsförmedlingarna).

I det föregående har antagits att sannolikheten av en negativ inställning
från socialnämndens sida till en av vistelsekommunen understödd inflyttning
av hjälpbehö vande till kommunen är störst i de mindre kommunerna.
Riktigheten av ett sådant antagande bekräftas i viss mån av det förhållandet
att man i de största kommunerna i regel inte reagerat lika starkt som i
de mindre mot inflyttningar av ifrågavarande slag. En ny, omfattande och
mycket genomgripande reform av den kommunala indelningen förberedes
som bekant för närvarande och kan förväntas ge till resultat att småkommunema
sammanlägges till större kommuner. Det stabilare ekonomiska
underlag som kommunerna härigenom kommer att få torde bli en faktor av
viss betydelse för motverkande av den negativa inställning som nu ibland
kommer till synes från socialnämndernas sida när det gäller inflyttningar av
här berörda slag, särskilt när det gäller mindre kommuner.

Sammanfattningsvis kan konstateras att centralbyrån på grund av i det
föregående anförda skäl ställer sig avvisande till tanken att genom införande
av skyldighet för bidragsgivande kommun att inhämta yttrande från inflytt
n i ngskom munen söka skapa ökad säkerhet för en objektivt riktig bedömning
av här ifrågavarande socialhjälpsärenden. Ej heller andra i det
föregående berörda tänkbara möjligheter att komma till rätta med ifrågavarande
svårigheter synes erbjuda någon helt tillfredsställande lösning; dock
torde, om de s. k. zigenarbestämmelserna gjordes tillämpliga på här ifrågavarande
typ av socialhjälpsfall, åtminstone en del — måhända huvudparten
— av fallen därefter kunna handläggas utan att vålla sådan irritation i inllyttningskommunema
som hittills. Det undandrager sig emellertid centralbyråns
bedömande huruvida staten kan finna skäligt att påtaga sig de därmed
förenade kostnaderna. I övrigt kan enligt centralbyråns mening förväntas
att den reform av den kommunala indelningen, som nu förberedes.
ger till resultat större kommuner, vilket kan antagas bli en faktor av viss
betydelse för motverkande av den negativa inställning som nu ibland kommer
till synes från socialnämndernas sida när det gäller inflyttningar av här
berörda slag.

Socialstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

Socialvårdskommittén föreslog i sitt betänkande nr XVII med utredning
och förslag angående lag om socialhjälp m. in. (SOU 1950: 11) bl. a. bestämmelser
för att motverka att kommun genom illojala åtgärder åstadkom att
en hjälptagare blev mantalsskriven i annan kommun. Dåvarande social -

297

ministern förklarade emellertid i propositionen (nr 177/1955) med förslag
till lag om socialhjälp, att situationen, såvitt han kunde bedöma, var i grunden
så förändrad, att man i stort sett kunde bortse från risken för sådana
illojala åtgärder. Sålunda hade fattigvårdskostnadernas tryck lättat avsevärt
genom socialförsäkringens utbyggnad och som en följd av kommunindelningsreformen.
Dessutom hade mentaliteten blivit en annan; omsorgen
om de hjälpbehövande hade skjutits i förgrunden och de kommunalekonomiska
intressena i bakgrunden. Några bestämmelser av ifrågavarande slag
intogs därför icke i socialhjälpslagen.

Socialhjälpslagen har varit i kraft endast fyra år. Nu aktuella och liknande
förfaranden har i stort sett förekommit under åren 1958 och 1959. Uppmärksamheten
riktades härpå under hösten 1959. I mars 1960 utkom som
tidigare nämnts nr 123 av publikationen Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor
»Om socialhjälp för flyttning till annan kommun och bosättning där».
De nu angivna förfarandena hade alltså icke pågått någon längre tid förrän
de uppmärksammades. Det är ännu för tidigt att avgöra i vad mån styrelsens
råd och anvisningar bidragit till att göra kommunernas behandling
mera ändamålsenlig och mera ägnad att främja den enskildes bästa då fråga
är om flyttning mellan olika kommuner av familjer eller enskilda personer,
som erhåller sin huvudsakliga försörjning genom socialhjälp. Man torde
emellertid kunna utgå från att den granskning av dessa förfaranden, som
JO nu företager, och de åtgärder, som kan bli en följd därav, kommer att
dels ha en mycket återhållande inverkan på kommunernas benägenhet att
flytta över socialhjälpsfall till andra kommuner, dels bidraga till att de tilltänkta
inflyttningskommunerna i ett tidigt skede uppmärksammar sådana
tendenser.

Socialstyrelsen kommer att, bl. a. genom socialvårdskonsulenterna, noggrant
följa utvecklingen inom detta område och för kommunerna ytterligare
klarlägga hithörande spörsmål. Skulle, efter vad nu förevarit, klandervärda
åtgärder från någon socialnämnd förekomma i flyttningsärende, torde man
i första hand böra pröva, huruvida icke erforderlig rättelse kan ernås genom
att frågan om tjänstefel förekommit underställes domstols prövning.

Socialstyrelsen finner alltså för sin del, att fråga om särskild lagstiftning
på området tills vidare bör anstå.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt 1 § lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp — vilken lag från och
med den 1 januari 1957 ersatte 1918 års fattigvårdslag — skall varje kommun
sörja för att den, som vistas i kommunen och som finnes vara i behov
av hjälp, erhåller sådan enligt vad i lagen närmare sägs (socialhjälp). Uppgiften
att bestämma, i vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former
socialhjälp skall meddelas ankommer enligt 6 § på vederbörande kommuns
socialnämnd.

I 14 § första stycket stadgas, att socialhjälp bör lämnas på sådant sätt,
att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden genom eget
arbete försörja sig och de sina. Om förfarandet vid meddelande av socialhjälp
gäller bl. a. enligt stadgande i 16 §, att socialnämnden, innan fråga om
beviljande av socialhjälp avgöres, skall göra sig noga underrättad om för 10*

— Justitieombudsmannens ämbetsberuttelse till 1062 års riksdag

298

handen varande omständigheter samt, om behov av socialhjälp föreligger,
utreda hur behovet bör på lämpligaste sätt avhjälpas. Därvid skola bl. a.,
i den mån så erfordras, uppgifter inhämtas från myndigheter och andra, som
kunna lämna upplysning i ärendet. Förekommer anledning antaga, att behovet
av socialhjälp beror på sjukdom eller annan kroppslig eller själslig
brist eller svaghet, skall där ej särskilda skäl till annat föranleda yttrande
inhämtas av läkare rörande den lämpligaste formen av ingripande.

Kommun, som enligt 12 § lämnat socialhjälp åt svensk medborgare, vilken
för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits inom annan kommun, äger
jämlikt stadgande i 22 § — med vissa undantag, vilka i nu förevarande
sammanhang äro utan betydelse — erhålla ersättning därför av den sistnämnda
kommunen. Kostnaderna för den obligatoriska socialhjälpen skola
alltså i princip slutligt gäldas av den kommun, där hjälptagaren är mantalsskriven.

Denna regel om kommunernas inbördes ersättningsskyldighet i angivna
hänseende innebär en radikal förenkling av de motsvarande äldre bestämmelserna
i fattigvårdslagen. Enligt dessa skulle kostnaderna för den s. k.
obligatoriska fattigvården slutligt bäras av den kommun, där hjälptagaren
hade hemortsrätt. Hemortsrätten var anknuten till mantalsskrivningskommunen.
Enbart den omständigheten, att en person blev mantalsskriven i en
annan kommun, medförde dock icke, att han förvärvade hemortsrätt i den
nya kommunen; det fordrades dessutom, att han varit mantalsskriven där
för minst ett år utan att under den tiden uppbära fattigvård. Dessa äldre
regler ansågos allmänt leda till högst betydande olägenheter. Systemet var
otvivelaktigt tungrott från administrativ synpunkt samt ägnat att ge upphov
till meningsskiljaktigheter och därmed också till processer mellan kommunerna.
Det kunde vidare lätt föranleda misstanke om manipulationer av
ett eller annat slag från kommuners sida i syfte att undslippa kostnaderna
för en persons underhåll och vård. Exempel saknades icke heller på att kommunala
myndigheter sökte främja understödstagares avflyttning genom att
för hans räkning inköpa en fastighet i en annan kommun eller att man lämnade
förtäckta bidrag till utflyttade för att de under det första mantalsskrivningsåret
i den nya kommunen skulle klara sig utan fattigvård från denna
och på så sätt förvärva ny hemortsrätt. Gentemot bestämmelsen om det
fattigvårdsfria året som förutsättning för förvärv av ny hemortsrätt anfördes
även, att denna regel frestade till meddelande av understöd från inflyttningskommunens
sida.

Såsom framhållits i remissyttranden i nu förevarande ärende härstädes
övervägde man under förarbetena till socialhjälpslagen behovet av bestämmelser
för att motverka att kommun på ett illojalt sätt åstadkomme att
hjälptagare bleve mantalsskriven i annan kommun. Särskilda regler i sådan
riktning ansågo statsmakterna emellertid ej erfordras. Departementschefen
framhöll för sin del såsom motivering för detta ståndpunktstagande, att

299

utbyggnaden av socialförsäkringen och den nya kommunindelningen avsevärt
lättat det tryck, som fattigvårdskostnaderna förut inneburit särskilt
för de mindre kommunerna, samt att en förändring även skett av mentaliteten,
i det att omsorgen om de hjälpbehövande skjutits i förgrunden och de
kommunalekonomiska intressena i bakgrunden (se prop.nr 177/1955 s.195).

I 14 § första stycket har — såsom framgår av det föregående — klart
kommit till uttryck, att det yttersta syftet med socialhjälpen är att om möjligt
sätta hjälptagaren i stånd att framdeles själv försörja sig och sin familj.
Avsikten med hjälpåtgärderna är alltså icke endast att lätta den hjälpbehö
van des beträngda läge för tillfället; de skola även vara inriktade på att
på längre sikt främja hans möjligheter till försörjning genom egen verksamhet.
För att hjälpen i största möjliga utsträckning skall kunna tillgodose
detta, för såväl den enskilde hjälptagaren som samhället väsentliga ändamål,
är det nödvändigt att socialnämnderna i enlighet med stadgandena i
16 § noggrant utreda icke blott vad som erfordras för att möta det hjälpbehov
som är närmast aktuellt utan även vilka åtgärder som bäst tjäna till
att i framtiden möjliggöra för hjälptagaren att reda sig på egen hand. Härvidlag
är det viktigt att socialnämnderna nära samarbeta med andra myndigheter,
t. ex. arbetsmarknadsmyndigheterna, i fråga om eventuell omskolning
till annat arbete. När hjälpbehovet kan antagas bero på sjukdom eller
annan svaghet vare sig av kroppslig eller själslig art är yttrande av läkare
av alldeles särskild betydelse. Skyldighet att i sådana fall obligatoriskt införskaffa
dylikt yttrande har också i princip föreskrivits i 16 §.

När det gäller för socialnämnd att bedöma huruvida socialhjälp bör lämnas
någon för att möjliggöra för honom och hans familj att bosätta sig i
annan kommun måste nämnden i enlighet med det anförda noga pröva
huruvida detta är lämpligt och ändamålsenligt från social vårdssyn pnnkt.
För att med något mått av säkerhet kunna bedöma om en flyttning kan beräknas
medföra verklig nytta för hjälptagaren erfordras i regel närmare
upplysningar om förhållandena i den tilltänkta boningsorten. En utredning
som icke innefattar undersökning av dessa förhållanden kan icke vara tjänlig
såsom grundval för ett allsidigt och objektivt bedömande av den hjälpbehövandes
utsikter till försörjning i den nya kommunen. I överensstämmelse
med vad socialstyrelsen anfört i nr 123 av publikationen Råd och anvisningar
i socialvårdsfrågor — som utgavs i mars 1960 — anser jag därför,
att beslut om hjälp till anskaffande av bostad i annan kommun eller eljest
till flyttning till plats utanför vistelsekommunen regelmässigt måste föregås
av samråd med vederbörande myndigheter i den tilltänkta boningsorten.
Särskilt i fall där bedömningen framstår såsom tveksam kan det även vara,
lämpligt att kontakta vederbörande social vårdskonsulent. Jag vill också
kraftigt understryka vad socialstyrelsen i övrigt anfört i sina anvisningar
om nödvändigheten av en omsorgsfull utredning i dessa ärenden samt vidare
hänvisa till styrelsens uttalanden om hur utredningen bör ske.

300

Den omständigheten, att varje medborgare i princip äger rätt att fritt
bestämma var han vill vistas, innebär alltså icke, att socialnämnd må eftersätta
krav på objektiv utredning av frågan om en eventuell flyttning bör
understödjas genom socialhjälp. Ej heller får nämnden vid prövningen av
dylikt ärende anlägga andra synpunkter än sådana, som betingas uteslutande
av omsorgen om hjälptagarens och hans familjs bästa. Att genom en av
socialvårdssynpunkter icke betingad flyttning av hjälptagare till annan
kommun söka befria hemkommunen från ekonomiska förpliktelser, vilka i
stället komma att läggas på inflyttningskommunen, är ett klart felaktigt
och för det förtroendefulla samarbetet mellan kommunerna i hög grad skadligt
förfarande, som icke får förekomma. Ett sådant otillbörligt förfarande
kan för den socialnämndsledamot eller tjänsteman, som låter dylikt komma
sig till last, medföra ansvar såsom för tjänstefel.

A andra sidan är det nödvändigt, att även myndigheterna i den tilltänkta
inflyttningsorten — när vistelsekommunens företrädare kontakta dem rörande
frågan om hjälptagares inflyttning dit — beflita sig om att icke låta
omsorgen om inflyttningskommunens ekonomi påverka myndigheternas
objektivitet vid avvägningen av vad som kan vara från socialvårdssynpunkt
lämpligast i det aktuella fallet. Givetvis måste önskade upplysningar
lämnas helt korrekt med iakttagande av objektivitet och saklighet. Ett
öppet och förtroendefullt samarbete mellan kommunerna är en grundläggande
förutsättning för ett gott resultat i hithörande fall.

Dessbättre vill det synas som om kommunerna i allmänhet motsvara högt
ställda anspråk i detta hänseende. De fall, där anledning framkommit att
ifrågasätta medverkan från kommuners sida i syfte att genom hjälptagares
flyttning till annan kommun bli kvitt framtida socialhjälpskostnader, torde
efter socialhjälpslagens ikraftträdande ha varit — både absolut och relativt
sett — mycket fåtaliga. Jag vill härvid hänvisa till innehållet i socialministerns
interpellationssvar i riksdagens andra kammare den 23 februari 1960
angående tillämpningen av socialhjälpslagens bestämmelser om hemortsrätt
(2:a kammarens prot. nr 5 s. 10 o.f.). Det torde alltså kunna sägas att de
förväntningar allmänt sett blivit infriade, som vid socialhjälpslagens införande
ställdes på kommunernas sociala ansvarskänsla i detta sammanhang.

Bland de i interpellationssvaret angivna 8 fall, där enligt uppgift från
socialstyrelsen till socialdepartementet misstanke framkommit om sådant
otillbörligt förfarande som nyss sagts, torde ingå de i ärendet härstädes behandlade
fallen rörande familjen M.-B:s flyttningar från Asker till Ramsele
och från Skepptuna till Ljusnarsberg samt fröken J:s flyttning från Hammarö
till Stora Sunne. Vad angår den befattning, som socialnämnderna i
utflyttningskommunema tagit med dessa flyttningar och nämndernas handläggning
i övrigt av de ifrågavarande personernas socialhjälpsärenden har
socialstyrelsen i sitt utlåtande framfört vissa kritiska synpunkter. Så har
även skett i fallet rörande familjen E. L:s flyttning från Idre till Stora Sked -

301

vi. I de av socialstyrelsen i de här angivna fallen anförda synpunkterna —
vilka avse att å ena sidan tillräckliga utredningsåtgärder icke vidtagits innan
beslut träffades samt att å andra sidan en betydande aktivitet utvecklats
för att placera dessa personer i andra kommuner — anser jag mig på
grundval av den föreliggande utredningen i huvudsak böra instämma.

Jag finner alltså i varje fall vad gäller familjerna M.-B. och E. L. starka
skäl till antagande att besluten om socialhjälp för flyttning påverkats av en
önskan att i fortsättningen undgå uppkommande kostnader för socialhjälp.
Beträffande fröken J. — som före flyttningen från Hammarö uppburit socialhjälp
endast i ringa omfattning — äro skälen för ett dylikt antagande
enligt min mening icke lika starka.

Även om det icke kan anses styrkt, att kommunernas bidrag för att möjliggöra
flyttning i de angivna fallen lämnats i syfte att undga framtida
socialhjälpskostnader, ha socialnämnderna i utflyttningskommunema dock
förfarit oriktigt genom att icke, innan beslut träffades om bidrag, på ett tillfredsställande
sätt utreda, huruvida en flyttning till vederbörande nya orter
vore ändamålsenlig på längre sikt. I samtliga fallen borde nämnderna sålunda
ha tagit kontakt med myndigheter i inflyttningskommunerna samt i
familjerna M.-B:s och E.L:s fall även med vederbörande arbetsmarknadsmyndigheter
för att utröna möjligheten för familjemedlemmarna att erhålla
förvärvsarbete i den nya boningsorten. Med hänsyn till att uttryckliga lagbestämmelser
saknas om hur nämnderna sålunda bort förfara samt till att
socialstyrelsens anvisningar ännu icke voro utfärdade vid den tid, då bidragen
lämnades, anser jag mig emellertid kunna låta bero vid vad som förevarit
i de här ifrågavarande fallen.

Beträffande de övriga fallen — rörande familjen F. B:s planerade flyttning
från Binneberg till Skövde, familjen S. L:s flyttning från Tibro till
Timmersdala samt en Frösö-familjs flyttning till Märsta — finner jag omständigheterna
icke föranleda någon erinran från min sida.

Vad i ärendet blivit upplyst kan ge anledning ifrågasätta om man icke
bör i socialhjälpslagen införa föreskrift om skyldighet för socialnämnd att —
i fall då fråga uppkommer att lämna hjälpbehövande bidrag för flyttning
till annan kommun — inhämta yttrande från inflyttningskommunen. En
dylik föreskrift skulle otvivelaktigt medföra ökad säkerhet för en objektivt
riktig bedömning av sådana socialhjälpsärenden och vara ägnad att motverka
försök att å annan kommun övervältra socialhjälpskostnader. Vad i
10 § socialhjälpslagen stadgas om utredning i socialhjälpsärenden torde
emellertid, på sätt framgår av det förut anförda, innebära att flyttningshjälp
för bosättning inom annan kommun som regel icke får lämnas utan atl
samråd dessförinnan ägt rum med vederbörande myndigheter i den tilltänkta
bosättningskommunen. Man torde därför kunna utgå från att kommunerna
— sedan innebörden av reglerna i socialhjälpslagen i förevarande hän -

302

seende blivit närmare klarlagd genom socialstyrelsens i mars 1960 utfärdade
anvisningar — komma att lojalt och utan obehörig hänsyn till kommunalekonomiska
intressen handla i överensstämmelse med reglernas anda och
mening. Skulle likväl, efter vad nu förevarit, klandervärda åtgärder i ärenden
om flyttningshjälp även framdeles förekomma, finnes möjlighet att
komma till rätta därmed genom tjänstefelsåtal. Vidare har socialstyrelsen

— liksom även socialministern i det förut omnämnda interpellationssvaret

— förklarat sig komma att noggrant följa utvecklingen på detta område.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden har även jag — i likhet med socialstyrelsen
och Svenska landskommunernas förbunds centralbyrå — kommit
till den uppfattningen, att något förtydligande av hithörande bestämmelser
i socialhjälpslagen åtminstone för närvarande icke är påkallat.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

10. Fråga huruvida hos kommunala nämnder befintliga adressuppgifter
rörande mottagare av allmänna barnbidrag bort — med hänsyn
till risken att uppgifterna kunde missbrukas till skada eller
förklenande för enskild — utlämnas för användning
i valpropaganda

I en artikel i tidningen Östersunds-Posten angavs att några socialvårdsbyråer
i Jämtlands län i samband med riksdagsmannavalet i september
1960 skulle ha »ställt sina adressregister över bidragsberättigade personer
till socialdemokratiska partiets förfogande i propagandasammanhang».

Sedan jag med anledning av innehållet i tidningsartikeln anhållit, att
länsstyrelsen i Jämtlands län ville efter erforderlig utredning inkomma med
upplysningar i ärendet, avgav länsstyrelsen yttrande, vid vilket fogades
yttranden från barnavårdsnämnderna i Östersund och Rödön samt socialnämnderna
i Lit och Rödön.

Socialstyrelsen överlämnade en till styrelsen från högerns riksorganisation
inkommen skrift och inkom sedermera på min begäran med utlåtande i
ärendet.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Av yttrandena till länsstyrelsen framgår, att vid barnavårdsnämnderna i
Östersund och Rödön samt vid socialnämnden i Lit på begäran av viss
politisk organisation verkställts avtryck av adressplåtar rörande mottagare
av allmänna barnbidrag. Därvid synes ha tillgått så, att befattningshavare
vid vederbörande nämnder verkställt avtryck av plåtarna på tomma ku -

303

vert, vilka därefter tillhandahållits den politiska organisationen för att
användas vid distribution av propagandamaterial inför riksdagsmannavalet
1960.

I anledning av förfrågningar från barnavårdsnämnder, huruvida det
kunde anses förenligt med gällande sekretessbestämmelser att hålla barnbidragsregistren
tillgängliga för enskilda företag, som önskade använda
registrens adressuppgifter i sin affärsverksamhet, uttalade socialstyrelsen i
en cirkulärskrivelse den 19 november 1955 till barnavårdsnämnderna i riket,
att registren vore hemliga enligt 14 § lagen om inskränkning i rätten att
utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen) samt att det ankomme
på vederbörande myndighet att i varje särskilt fall pröva, huruvida förutsättningar
för utlämnande förelåge. Styrelsen uttalade tillika såsom sin
uppfattning, att registren icke borde utlämnas eller hallas tillgängliga föi
angivna ändamål.

Innehållet i den av socialstyrelsen utsända cirkulärskrivelsen föranledde
klagomål härstädes, därvid gjordes gällande att registren för allmänna
barnbidrag icke vore hemliga. Min företrädare i ämbetet fann vid sin prövning
av klagomålen den 23 februari 1956 — under erinran att fråga, huruvida
i barnbidragsregistret ingående kort borde utlämnas eller icke, med
hänsyn till innehållet i 14 § sekretesslagen måste prövas från fall till fall
_vad klaganden anfört icke föranleda någon vidare åtgärd från JO:s sida.

Rörande frågan huruvida även de på adressplåtarna upptagna uppgifterna
ur bidragsmottagarregistret böra anses underkastade bestämmelserna
i 14 § sekretesslagen har socialstyrelsen i sitt i förevarande ärende avgivna
utlåtande anfört följande.

Ett av skälen till att bidragsmottagarregistret bör vara undandraget allmänhetens
insyn är enligt socialstyrelsens mening, att det av registret framgår
vilka ogifta kvinnor som har barn samt att dessa kvinnor kan ha ett
berättigat intresse av att detta förhållande ej kommer till allmänhetens
kännedom. Om såsom skett i förevarande fall uppgift om samtliga bidragsmottagare
utlämnas, föreligger risk att ett sådant intresse blir asidosatt.
Den person, som erhåller tillgång till uppgifterna om bidragsmottagama,
kan exempelvis vara granne till en bidragsmottagare, som icke har barnet
i sin vård och som vill hålla dess existens hemlig för grannarna. Socialsty:
relsen anser därför, att uppgifterna om vilka som är bidragsmottagare ej
må utlämnas med mindre sådant utlämnande kan anses tillatligt jamlikl
bestämmelserna i 14 § sekretesslagen.

Jag delar socialstyrelsens uppfattning att jämväl för utlämnande av
uppgifter rörande barnbidragsmottagare genom avtryck av adressplåtar
gälla stadgandena i 14 § sekretesslagen. Enligt angivna lagrum får utlämnande
ske utan samtycke av den, vars personliga förhållanden saken rör,
om med hänsyn till det ändamal för vilket utlämnande astundas och om
ständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att utlämnandet
ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den vil -

304

kens personliga förhallanden i handlingen avses eller för hans anhöriga.
Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

Vad angår frågan om utlämnande av uppgifterna kunnat ske jämlikt
bestämmelserna i 14 § sekretesslagen anförde länsstyrelsen i sitt yttrande
följande.

Det ändamål, för vilket utlämnandet ägt rum, synes ha varit att erhålla
adressuppgifter å de personer, vilka varit berättigade att uppbära allmänna
barnbidrag, dvs. de som haft barn under 16 år, för att vederbörande politiska
organisation skulle kunna tillställa dessa personer valmaterial. Detta
synes ej vara nagon åtgärd till skada eller förklenande för de bidragsberättigade.

Socialstyrelsen anförde i denna fråga följande.

Såvitt av handlingarna framgar, synes i åtminstone två av de i förevarande
ärende aktuella fallen någon prövning av trygghetskravet över huvud
taget icke ha ägt rum. Icke i något fall har upplysningar lämnats om vilka
personer, som skulle bli i tillfälle att taga del av uppgifterna. Några förbehåll
i samband med utlämnandet synes icke heller ha gjorts. Socialstyrelsen
finner det under dessa förhallanden uppenbart, att sådan erforderlig
trygghet, som avses i 14 § sekretesslagen, ej varit för handen.

Om adressuppgifterna ej utlämnas till utomstående utan distribueringen
av materialet i stället ombesörjes av personal vid barnavårdsnämnden,
elimineras kanske risken för att utnyttjandet av adresserna kan missbrukas.
Att reklamtryck för exempelvis barnbidragssparande kommer i brevlådan
kan knappast medföra att nagon hemlighet röjes, eftersom barnbidragsanyisningen
kommer en gång i kvartalet till samma brevlåda.

Även om full trygghet i detta hänseende skulle kunna garanteras — möjligheten
härtill kan ifragasättas — synes det styrelsen olämpligt att bambidragsadresserna
utlämnas för att underlätta reklam- och propagandakampanjer.
Det ligger i sakens natur att risk kan föreligga för att utlämnandet
av adresserna i detta syfte kan skapa irritation hos några mottagare.
Enbart den risken synes styrelsen väl motivera en vägran att utlämna
adresserna.

Det finns väl icke någon som helst anledning antaga, att den partiorganisation,
som fått adressuppgifterna utlämnade till sig, missbrukat desamma.
A andra sidan har utlämnandet av adressuppgifterna, såsom socialstyrelsen
klart påvisat, icke skett på sådant sätt, att upplysning — som icke
bort komma till annans kännedom, exempelvis uppgift om vilka ogifta kvinnor
som ha barn — icke kunnat komma till obehörigs kännedom. Erforderhg
trygghet för att adressuppgifterna icke kunde missbrukas förelåg därför
icke vid utlämnandet.

Jag vill tillägga att — om barnavårdsnämnd i större utsträckning tillmötesginge
framställningar om uppgifter å adresser rörande barnbidragsmottagare
för användning vid olika reklam- och propagandakampanjer —
kretsen av de personer, som därigenom skulle kunna få del av uppgifter
vilka icke böra yppas för utomstående, skulle bli förhållandevis stor, något
som skulle innebära ökad risk för att uppgifterna skulle kunna spridas på

305

ett sätt, som kunde lända bidragsmottagarna till skada. Framställningar av
förevarande slag böra därför prövas mycket restriktivt.

Jag delar därför socialstyrelsens uppfattning att ifrågavarande adressuppgifter
icke borde ha utlämnats för utnyttjande i valpropagandan. Vad
härutinnan förekommit är likväl i betraktande av omständigheterna icke av
beskaffenhet att kunna läggas vederbörande befattningshavare till last
såsom tjänstefel.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

11. Spörsmål rörande tillämpningen av lantbruksnämnds befogenhet
att som villkor för jordförvärvstillstånd uppställa krav på att
sammanläggning med annan fastighet kommer till stånd

Under mina inspektioner av lantbruksnämnderna har jag funnit anledning
att granska nämndernas tillämpning av 7 § första stycket jordförvärvslagen.
I detta lagrum stadgas, att tillstånd att förvärva jordbruksfastighet
må för sin giltighet göras beroende av att fånget leder till avstyckning eller
sammanläggning. I tillståndsbeslutet skall därvid utsättas viss tid, inom
vilken åtgärden, där ej ansökan redan skett, skall sökas, samt angivas hos
vilken myndighet och på vad sätt ansökningen skall göras. Enligt 8 § samma
lag gäller, att fånget skall vara ogillt, om ansökan om åtgärd som sägs i
7 § ej göres inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller om dylik ansökan
genom lagakraftägande beslut lämnats utan bifall och tiden för sökande
av förvärvstillstånd tilländagått.

Vid min inspektion den 12 maj 1959 av lantbruksnämnden i Hallands län
uppmärksammade jag följande fall.

I anledning av en ansökan av Ivar Johansson, Björka 1J, om tillstånd till
förvärv av Lindahlstorp l1 i Lindbergs socken meddelade nämnden enligt
protokollet för den 20 april 1959 följande beslut: »Bifall under villkor om
legalisering av sökandens förutvarande fastighet och sammanläggning.» I en
till Johansson ställd, samma dag dagtecknad skrivelse underrättade lantbruksdirektören
sökanden, att nämnden bifallit ansökningen, utan att det
av nämnden uppställda villkoret angavs i skrivelsen. I skrivelse den 27 i
samma månad underrättades emellertid Johansson om att nämnden beslutat,
att tillstånd skulle meddelas endast på villkor att Johansson förbunde
sig dels legalisera av honom tidigare ägda fastigheterna Björka av l2 och
av l3, dels sammanlägga förutnämnda fastigheter jämte Kristineberg l2 med
förvärvsfastigheten Lindahlstorpet l1; i anledning härav anhölls att Johansson
måtte underteckna bifogade ansökningar till distriktslantmätaren och
ägodelningsdomaren.

Även i ett flertal andra iakttagna fall hade bifall till ansökningar om lörvärvstillstånd
lämnats under villkor om sammanläggning utan att i beslutet
utsatts den tid inom vilken åtgärden skulle sökas.

306

Jag framhöll, att nämndens beslut i förstnämnda fall borde ha innehållit
tydlig upplysning om vilka fastigheter som förvärvsfastigheten skulle sammanläggas
med. Vidare skulle beslutet i enlighet med 7 § första stycket jordförvärvslagen
ha innehållit uppgift om den tid, inom vilken åtgärden skulle
sökas. Lantbruksdirektörens skrivelse till sökanden den 20 april 1959 syntes
dessutom icke ha avfattats med tillbörlig omsorg.

Under inspektionen genomgicks även diariet rörande förvärvstillståndsärenden.
Härvid uppmärksammades, att giltigheten av ett stort antal tillstånd
sedan länge voro beroende av fråga om sammanläggning av fastigheter.
Den kvinnliga befattningshavare hos nämnden, som hade uppsikt
över dessa frågor, uppgav att hon med jämna mellanrum brukade besöka
länets tre domsagor för att kontrollera, huruvida förekommande sammanIäggningsärenden
blivit slutligt avgjorda. De ärenden, i vilka frågan om
sammanläggning ännu icke avgjorts, fördelade sig på de olika domsagorna
på följande sätt:

Ägodelningsdomaren i

1954

Antal förvärvstillståndsärenden från år

1955 1956 1957

1958

Hallands södra domsaga . . .

2

_

6

7

19

Hallands mellersta domsaga

2

1

7

9

6

Hallands norra domsaga ...

1

2

3

3

4

Lantbrukskonsulenten Ingvar Eriksson framhöll vid inspektionen, att anledningen
till att frågan om sammanläggning i ovan berörda förvärvstillståndsärenden
ännu ej prövats i åtskilliga fall vore, att vederbörande lantmätare
icke hunnit verkställa erforderlig utredning för bedömande av frågan
om sammanläggningens lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt.

Vid inspektionsprotokollets uppsättande lät jag anteckna, att jag önskade
få del av lantbruksnämndens uppfattning huruvida olägenheter uppkommit
av att giltigheten av förvärvstillstånd, som beviljats under villkor om
sammanläggning, sålunda på sätt sammanställningen utvisade kunde hållas
svävande längre tid.

I inspektionsprotokollet lät jag vidare anteckna några påpekanden i övrigt
rörande lantbruksnämndens handläggning av vissa på nämnden ankommande
ärenden.

Efter remiss inkom lantbruksnämnden härefter med yttrande i ärendet.

Rörande det Johansson lämnade förvärvstillståndet anförde nämnden
följande.

o Nämnden har som regel icke angivit vilka fastigheter som skall ingå i
sådan sammanläggning som ställes som villkor i samband med jordförvärvstillstånd
i de fall sammanläggningen skall avse samtliga sökandens fastigheter.
I de fall nagon fastighet icke lämpligen bör ingå i sammanläggningen,
har däremot sammanläggningskravet specificerats i nämndens beslut. An -

307

gående tiden inom vilken sammanläggning skall sökas har nämnden tillämpat
det förfaringssättet, att tillståndet (i detta fall lantbruksdirektörens
skrivelse den 20 april 1959) icke översändes till sökanden förrän sammanläggningsansökan
gjorts. För att denna ansökan skall omfatta just det krav,
som nämnden uppställt, utskrives ansökningshandlingarna till distriktslantmätaren
och ägodelningsdomaren av nämnden och tillställes sökanden för
underskrift, samtidigt som sökanden meddelas beslutets innebörd. Nämnden
kan härigenom kontrollera, att ansökningen göres på rätt sätt och inom
rimlig tid. Kommer ansökan icke in inom rimlig tid, får nämnden söka kontakt
med sökanden och vid eventuell tredska (vid nästa sammanträde) utsätta
viss tid för villkorets uppfyllande eller pa sökandes eventuella begäran
ompröva beslutet i vad avser det uppställda villkoret. Nämnden har icke
kunnat finna någon annan väg som fyller sitt ändamål och för allmänheten
innebär mindre olägenheter än här relaterat förfaringssätt. Däremot kan
lantbruksdirektörens datering av förvärvstilist and anses diskutabel rent
Formellt.

Vidare anförde nämnden följande.

Såsom torde ha framgått av det ovan sagda tillämpar nämnden som regel
det förfaringssättet, att tillstånd utfärdas när sammanläggning sökts, varvid
giltigheten av förvärvstillståndet icke hålles svävande längre än vad pa sökanden
själv ankommer med tillägg för viss kortare tid för beslutens distribution
jämte tid för postgång m. m., vanligtvis tillhopa mindre än 1 manad.
Därest giltigheten för förvärvstillstånd skulle behöva hållas svävande längre
tidsrymder, såsom av den redovisade sammanställningen skulle kunna befaras
bli fallet, om tillstånd icke utfärdades när sammanläggning sökts utan
bleve definitivt först när fånget lett till sammanläggning, synes sökandena
få vidkännas betvdande olägenheter. Nämnden ifrågasätter, hur en sökande
i ett sådant fall skall våga investera kapital i byggnader eller andra anläggningar
i de förvärvade fastigheterna samt hur fastigheterna under tiden
skall kunna belånas. Slutligen synes olägenheter bli synnerligen svåröverskådliga,
om hinder för sammanläggning skulle möta år efter förvärvet.
Med hänsyn till de nämnda olägenheterna har kravet på sammanläggning
därför som regel icke ansetts kunna ställas högre än att ansökan om sammanläggning
skall inges till vederbörande myndigheter. Förfaringssättet synes
icke ha inneburit nämnvärda olägenheter vare sig för allmänheten eller
för berörda myndigheter och ändamålet med 7 § jordförvärvslagen synes
icke ha förfelats. Något fall där ansökan om sammanläggning inlämnats och
sedan återkallats har sålunda hittills icke förekommit.

Dessutom yttrade sig nämnden om övriga i inspektionsprotokollet gjorda
påpekanden och lämnade vissa upplysningar i anslutning därtill.

Vid min härefter den 29 september 1959 företagna inspektion av lantbruksnämnden
i Jönköpings län gav genomgången av vissa av nämndens
protokoll mig det intrycket, att nämnden — vid bifall till ansökningar om
förvärvstillstånd i sådana fall, där sökanden förut innehade fastighet —
regelmässigt brukade uppställa såsom villkor 1 ör tillståndet, att förvärvet
ledde till sammanläggning med den förut innehavda fastigheten.

308

Efter granskning av handlingarna i tre stickprov.-vis uttagna ärenden,
där sådant villkor uppställts lät jag till det vid inspektionen förda protokollet
anteckna följande:

I de tre granskade ärendena kunde goda skäl anföras till stöd för det uppställda
villkoret om sammanläggning, i två av ärendena t. o. m. mycket goda
skäl. Någon som helst erinran kunde därför icke riktas mot det uppställda
villkoret; detta stode i dessa tre fall i god överensstämmelse med vad som
anförts under lagens förarbeten. Likväl ville jag ifrågasätta om den praxis
som tillämpades vore ändamålsenlig. En sammanläggning medförde i många
fall påtagliga fördelar ur allmän synpunkt. Det vore emellertid nödvändigt
att uppmärksamma om dessa fördelar uppvägde olägenheterna av en dylik
praxis. Därutinnan ville jag till en början erinra att domstolarna och lantmätarna
redan förut vore hårt belastade och därför icke borde betungas med
arbete, av vilket nyttan ofta vore av mera teoretisk än praktisk beskaffenhet,
Sammanläggningsärendena beredde, enligt vad jag uppmärksammat
vid inspektioner, domstolarna mycket arbete. Framför allt ledde emellertid
gällande praxis till att giltigheten av förvärvstillstånden och själva förvärven
hölles svävande. Handläggningen av sammanläggningsärendena kunde,
enligt vad som iakttagits vid inspektioner, ofta fortfara fem år eller mera,
innan hindren för bifall bortfölle. Om ansökningen om sammanläggning —
kanske efter flera år — avslogs, förföll förvärvstillståndet, varjämte själva
fånget bleve ogiltigt med de olägenheter för parterna som kunde föranledas
därav. Med hänsyn därtill syntes en viss återhållsamhet med uppställande
av ett dylikt villkor för förvärvstillstand påkallad, där fråga icke vore om
förvärv av del av fastighet.

Efter remiss inkom lantbruksnämnden i Jönköpings län med yttrande av
överlantmätaren i länet och med eget yttrande.

Överlantmätaren anförde.

Bland olägenheterna av rådande praxis i avseende å uppställande av villkor
om sammanläggning har i inspektionsprotokollet erinrats om den arbetsbelastning
som ändå åvilar bl. a. lantmäteriet. I anledning härav må
anföras, att merarbetet på grund av ifrågavarande sammanläggningar för
detta länets vidkommande icke är av storleksordning att böra ges någon
väsentlig betydelse i sammanhanget. Det åvilar till ringa del distrikt sorganisationen,
nämligen endast i de fall då sammanläggningsutredning och
sammanläggningskarta upprättas genom distriktslantmätaren. Sådan utredning
och karta påfordras numera endast vid mer komplicerade sammanläggningar
och utföras då^ oftast genom länslantmäterikontorets försorg. Kartan
upprättas då alltid såsom utdrag av den ekonomiska kartan. Merarbetet i
övrigt åvilar överlantmätaren, som har att yttra sig till ägodelningsdomaren
i sammanläggningsärendet samt svara för registreringen av den förändrade
fastighetsindelningen i jordregistret och å fastighetskartan = svarttryck av
ekonomiska kartan. Yttrandet till ägodelningsdomaren är intet merarbete,
eftersom överlantmätaren i de allra flesta fall redan tagit del av förvärvsärendet
under hand före dess avgörande i lantbruksnämnden. Då sammanläggningsärendet
kommer in till överlantmätaren kan det därför, efter jämförelse
med gjorda anteckningar angående förvärvsärendet, regelmässigt
omgående expedieras. Merarbetet ligger således huvudsakligen på registre -

309

ringssidan samt å ovannämnda utredningar för sammanläggningar av större
omfattning eller eljest mer komplicerad natur. Dessa sammanläggningar
innebära å andra sidan i allmänhet väsentliga fördelar ur fastighetsbildningssynpunkt
och böra därför komma till stånd.

Såsom" i inspektionsprotokollet anföres medför sammanläggning i manga
fall påtagliga fördelar ur allmän synpunkt. Där sammanläggning medför
väsentlig förbättring i fastighetsindelningen genom att icke bärkraftig fastighet
förstärkes eller bärkraftig fastighet förbättras pa ett ur fastighetsbildningssynpunkt
lämpligt sätt, är det enligt överlantmätarens mening
önskvärt att villkor uppställas om sammanläggning. — Villkor har dessutom
uppställts även i fall då sammanläggning väl icke medfört väsentlig förbättring
av fastighetsindelningen men dock ur fastighetsbildningssynpunkt ansetts
kunna tillstyrkas. Att villkoret om sammanläggning ändå uppställts
torde då i allmänhet berott på att man därmed velat förhindra att brukningsenheten
åter splittras genom framtida fång som kunna vara fria från
förvärvsprövning, främst släktförvärv. Även detta motiv för sammanläggningsvillkor
har omnämnts i förarbetena och maste i och föi sig med gällande
jordförvärvslag anses vara ett berättigat motiv.

Om större rest rikt i vit et vid förvärvens villkorande med hänsyn till domstolarnas
belastning eller eljest anses böra iakttagas, torde det böra ske genom
att man mera undantagsvis använder enbart sistnämnda motiv för
villkor och uppställer villkoret huvudsakligen endast där genom sammanläggning
uppnås en påtaglig förbättring i fastighetsindelningen.^ Särskilt kan
det då vara motiverat att iakttaga en viss restrikt i vitet då fråga är om ur
fastighetsbildningssynpunkt mindre angelägna sammanläggningar av fastigheter
inom olika primära skifteslag. Detta på grund av konsekvenserna
bl. a, i avseende å andelar i samfälligheter.

Lantbruksnämnden anförde för sin del följande.

Fördelen av att den rättsliga fastighetsindelningen så mycket som möjligt
överensstämmer med indelningen i brukningsenheter är pataglig ur såväl
allmän som enskild synpunkt. Av betydelse är härvid i första hand att
en lämpligt utformad rättslig fastighet åtnjuter fastighetsbildnmgslagstiitningens
skydd mot olämplig delning. Om lantbruksnämnd däremot har aktivt
medverkat, kanske med betydande kostnader för det allmänna, till att
skapa en lämplig brukningsenhet, som består av flera jordregisterenheter,
kan denna t. ex. vid arvsfall uppdelas på ett icke önskvärt sätt utan nagon
som helst jordpolitisk kontroll.

Överensstämmelse mellan registerenheter och brukningsenheter förenklar
i hög grad arbetet för alla myndigheter som i sitt arbete möter fastighet sbegreppet.
Det är också redigare för den enskilde fastighetsägaren att ej ha sa
många fastighetsenheter att halla reda pa når han lämnar uppgifter vid
deklarationen och andra tillfällen. Icke minst för lantmäteriet och inskrivningsdomarna
torde olägenheten bli mycket betydande om brukningsenhcterna
består av ett stort antal jordregisterenheter. Den lantmätare eller inskrivningsdomare
som har tjänstgjort i t. ex. Kopparbergs län torde vara
högst medveten härom.

Såsom framgår av överlantmätarens yttrande föranleder ej lantbruksnämndens
villkor om sammanläggning vid förvärvstillstånd i detta Lin något
nämnvärt inerarbetc för lantmäteriorganisationen.

Lantbruksniimnden är medveten om att sammanlåggningsärendena bere -

310

der domstolarna ett ej obetydligt arbete. I de fall där det är fråga om sammanläggning
av fastighet, som varit i lantbruksnämndens ägo, vilka torde
utgöra i runt tal hälften av samtliga sammanläggningsfall i samband med
förvärvstillstånd, blir förfarandet relativt enkelt. Lantbruksnämnden brukar
regelmässigt döda de i egna fastigheterna befintliga inteckningarna, varför
dessa som gravationsfria lätt kunna bli föremål för sammanläggning.
I .Övriga fall hade det givetvis varit önskvärt med en utredning om inteckningsförhallandena
innan villkor om sammanläggning beslutades. En fullständig
sådan utredning skulle dock för mycket betunga lantbruksnämnden
och medföra för långsam handläggning av förvärvstillståndsärendena. Lantbruksnämnden
har emellertid i flera fall avstått från att ställa villkor om
sammanläggning där det har funnits anledning förmoda att en sådan skulle
medföra större svårigheter. Nämnden har också ändrat tidigare beslut och
meddelat tillstånd utan villkor där det i efterhand framkommit att sammanläggningen
stött på betydande svårigheter.

Såsom av ovan framgår anser sig lantbruksnämnden ha goda skäl för hittills
tillämpad praxis rörande villkor om sammanläggning vid förvärvstillstånd.
Med hänsyn till de synpunkter som anförts i inspektionsprotokollet
ämnar dock nämnden framdeles i något större utsträckning än tidigare eftersätta
villkor om sammanläggning särskilt då om den fastighetsbildning som
skapas genom sammanläggningen icke är helt idealisk.

I härefter avgivet utlåtande anförde lantbruksstvrelsen — efter en redogörelse
för förarbetena till stadgandet i 7 § jordförvärvslagen — följande.

Det bär visat sig att handläggningen av sammanläggningsärenden i åtskilliga
fall drar ut mycket långt på tiden. Synbarligen bereder dessa ärenden
domstolarna och även lantmätarna mycket arbete.

Erfarenheten visar att den långa tidsutdräkten i hithörande ärenden, under
vilken giltigheten av förvärvstillstånden och själva förvärven hålles svävande
i fall som avses i 7 § jordförvärvslagen, kan medföra mycket avsevärda
olägenheter för parterna. Köparen har inte möjligheter att använda
den förvärvade egendomen som kreditunderlag så länge lagfart icke meddelats
och kan därigenom få svårigheter att finansiera förvärvet. Under den
tid förvärvets giltighet är osäker är det för honom riskfyllt att göra investeringar,
vilka dock ter sig behövliga och angelägna för rationellt bruk av de
sammanslagna egendomarna. För säljaren är situationen icke sällan att han
behöver avhända sig fastigheten för att få medel disponibla för andra ändamål,
exempelvis för att flytta över till annat jordbruk eller starta inom annan
verksamhet. Det är inte rimligt att han då skall behöva vänta en följd
av ar på avgörandet ifråga om giltigheten av skedd överlåtelse och inte ha
möjlighet att inverka på ärendets gång.

En sammanslagning medför i många fall påtagliga fördelar både ur allmän
och ur enskild synpunkt. Styrelsen kan här hänvisa till vad som anförts
av lantbruksnämnden och överlantmätaren i Jönköpings län. Med hänsyn
till de konsekvenser, som tidsutdräkt vid sammanläggningsärenden enligt
vad nyss berörts kan medföra, måste lantbruksnämnderna, när villkor
enligt 7 § jordförvärvslagen ifrågakommer, göra en avvägning mellan å ena
sidan angelägenheten av en avsedd sammanläggning och å andra sidan de
olägenheter, som ett villkor kan medföra. I regel bör villkor om sammanläggning
uppställas, när förvärv avser fastighetsdel, avsedd att avstyckas

311

för att tilläggas eu bestående fastighet, och likaså när sammanläggning av
hela fastigheter framstår som så angelägen, att sammanläggningsfragan tillmätts
väsentlig betydelse vid avgörandet av förvärvstillståndsfragan. ba
torde endast vara fallet när resultatet innebär att en avsevärd förbättring
av fastighetsindelningen nås. Styrelsen har vidare utgått ifrån att sammanläggningsvillkor
icke bör uppställas om man vid prövningen a\ lör\ ärvsärendet
kan förutse att sammanläggningens genomförande kommer att
stöta på hinder eller bli mycket komplicerat .

Hithörande spörsmål har i åtskilliga fall varit under övervägande i samband
med lantbruksstyrelsens inspektioner på olika lantbruksnämnder och
vid förfrågningar från lantbruksnämnderna till styrelsen. Styrelsen kan vitsorda,
att nämnderna blivit alltmer aterhallsamma med uppställandet a\
villkor enligt 7 §, vilket, med hänsyn till de ovan berörda omständigheterna,
enligt styrelsens mening är välbetänkt.

I den praktiska verksamheten har nämnderna sökt. sig fram till en medelväg
i syfte att främja önskvärd fastighetsbildning utan att betunga vederbörande
med villkor som kan visa sig alltför svåra att uppfylla. Förfarandet
innebär att lantbruksnämnden under beredningen av jordförvärvsärendet
föreslår sökanden att föranstalta om sammanläggning och biträder honom
med upprättandet av erforderliga handlingar. Dessa åtgärder kan vidtas
redan innan ärendet upptages till föredragning i nämnden. Gången kan också
bli den, att nämnden vid behandling av förvärvsansökan beslutar att
bordlägga ärendet med uttalande, att nämnden är beredd att bevilja iorvärvstillstånd,
därest sökanden visar sig ha ingivit ansökan om sammanläggning.
Sedan sammanläggningsansökan ingivits, meddelar nämnden iörvärvstillstånd
utan att vid tillståndet uppställa något villkor enligt 7 s
jordförvärvslagen. Genom det angivna förfarandet nås god sannolikhet för
att den önskvärda sammanläggningen kominer till genomförande, men givetvis
icke betryggande garanti härför, eftersom sökanden är oförhindrad
att återkalla sin"ansökan. Förfaringssättet synes styrelsen vara smidigt och
i inånga fall lämpligt. Härtill bör nämnas att lantbruksnämnd, då eu sammanläggningsåtgärd
framstår såsom angelägen, har befogenhet att med
statsbidrag helt eller delvis bestrida kostnaderna för sammanläggningen.
Denna möjlighet har alltmer kommit att utnyttjas.

Beträffande det av lantbruksnämnden i Hallands län åt Johansson lämnade
förvärvstillståndet anförde lantbruksstyrelsen följande.

Lantbruksnämnden synes vid sin behandling av Johanssons ansökan om
tillstånd att förvärva Lindahlstorp l1 i Lindbergs socken ha avsett att använda
det förfaringssätt, som styrelsen nyss beskrivit, d. v. s. att bereda
sökanden tillfälle att ingiva ansökan om sammanläggning och att, sedan
sammanläggning sökts, bifalla hans jordförvärvsansökan utan uppställnnde
av villkor enligt 7 S jordförvärvslagen. Av de föreliggande handlingarna
framgår, att nämnden den 20 april 1959 upptagit ärendet till behandling
och därvid till protokollet antecknat beslut: »Bifall under villkor om legalisering
av sökandens förutvarande fastighet och sammanläggning» samt. att
1 ant bruksdirck t ören i skrivelse den 27 i samma månad dels underrättat Johansson
om åt t nämnden beslutat att tillstånd skulle meddelas Johansson
endast på villkor att han förbunde sig att legalisera av honom tidigare ägda
fastigheterna Björka av l~ och av 1:; samt att sammanlägga förutnämnda

312

fastigheter jämte Kristineberg l2 med förvärvsfastigheten Lindahlstorp l1,
dels anhallit att Johansson måtte underteckna tvenne bifogade ansökningar
till distriktslantmätaren och ägodelningsdomaren. Sedan nämnda handlingar
inkommit, undertecknade av sökanden, har lantbruksdirektören expedierat
förvärvstillstånd utan att ärendet på nytt upptagits i nämnden vid sammanträde.
Tillståndet har länmats utan villkor om sammanläggning. Förvärvstillståndet
har daterats den 20 april 1959, och lantbruksdirektören synes
ha ansett att expeditionen vore hänförlig till nämndens beslut av sagda
datum.

Enligt lantbruksstyrelsens mening borde, under ovan angivna förutsättningar,
nämndens protokoll den 20 april 1959 ha avfattats så att nämnden
redovisade sitt ställningstagande att förvärvstillstånd skulle meddelas om
sökanden visade sig ha ingivit ansökan om sammanläggning m. m. och att
ärendet bordlädes. (Vid sadant förhållande har bestämmelsen i 7 § jordförvärvslagen
om utsättande av tidsfrist ej varit tillämplig.) Därvid kunde
lämpligen åt lantbruksdirektören med stöd av 8 § jordförvärvskungörelsen
ha uppdragits att, om berörda förutsättningar uppfylldes, utfärda förvärvstillstånd.
Förvärvstillståndet, som — tydligen i enlighet med nämndens intentioner
— utfärdats utan villkor om sammanläggning, borde givetvis ha
daterats den dag ärendet slutligt behandlades.

Nämndens protokoll den 20 april 1959 har sålunda ej formulerats på sätt
som väl rimmar med vad nämnden beslutat. Vidare borde protokollet ha
innehållit en tydlig upplysning om vilka fastigheter, som förvärvsfastigheten
skulle sammanläggas med. Emellertid har Johansson genom skrivelsen
den 27 i samma månad fått riktiga och klarläggande besked, och den fortsatta
handläggningen har lett till en lösning, som såväl ur allmän synpunkt
som ur sökandens synpunkt framstår som praktisk och lämplig.

Vid ärendenas avgörande anförde jag följande.

Stadgandet i 7 § jordförvärvslagen — att förvärvstillstånd må för sin
giltighet göras beroende av att fånget leder till avstyckning eller sammanläggning
— har tillkommit efter förslag av 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
i dess betänkande SOU 1954: 16. Utredningen anförde, att
lantbruksnämnd vid prövning av förvärv av del av fastighet torde så gott
som alltid böra utnyttja möjligheten att uppställa såsom villkor att avstyckning
komme till stånd. Även där förvärvet avsåge hel registerfastighet
kunde finnas anledning att föreskriva ändring i fastighetsindelningen, i detta
fall sammanläggning med annan förvärvaren tillhörig fastighet. Såsom
exempel nämndes, att förvärvet skedde för kapitalplacering men åstadkomme
en så ändamålsenlig brukningsenhet, att förvärvet likväl borde godtagas
med hänsyn till nyttan för jordbruket. Genom stadgandet finge lantbruksnämnden
möjlighet att hindra spolierande av en så tillkommen brukningsenhet
(se betänkandet s. 108 o. f.).

Föredragande departementschefen framhöll (se prop. nr 165/1955 s. 71),
att det länge varit ett jordpolitiskt önskemål att minska förekomsten av
sådana irreguljära fastigheter, som uppstode genom överlåtelse av fastig -

313

hetsdel utan efterföljande fastighetsbildning. Att tillmötesgå detta önskemal
kunde icke anses främmande för syftet med denna lagstiftning. Å andra
sidan kunde det knappast vara till fördel för lantbruksnämndernas verksamhet
att i oträngt mål betunga allmänheten med iakttagande av fatalietider,
vilkas åsidosättande enligt 8 § ledde till att vederbörande förvärv
bleve ogillt. I fall, där avstyckningsförrättning redan påkallats vid tiden för
tillståndsbeslutet, syntes av vad nu anförts regeln böra vara, att tillståndets
giltighet gjordes beroende av att avstyckningen komme till stånd. I andra
fall åter torde dylikt villkor böra uppställas så snart det funnes önskvärt ur
rationaliseringssynpunkt eller eljest särskilda skäl förelåge. Följden av en
sådan tillämpning torde emellertid då bli att villkor i allmänhet komme att
föreskrivas.

Även enligt min mening bör lantbruksnämnd vid beviljande av förvärvstillstånd
beträffande fastighetsdel, avsedd att avstyckas för att tilläggas bestående
fastighet, i regel göra giltigheten av tillståndet beroende av att sammanläggning
kommer till stånd.

Är fråga om tillstånd att förvärva hel fastighet, kan det i många fall, på
sätt framgår av de i ärendet avgivna yttrandena, framstå såsom ändamålsenligt
ur allmän och även ur enskild synpunkt, att tillståndet göres beroende
av att fastigheten sammanlägges med annan av sökanden ägd fastighet.

När det gäller att avgöra, huruvida såsom villkor för jordförvärvstillstånd
beträffande hel fastighet skall krävas, att sammanläggning med annan fastighet
eller andra sådana kommer till stånd, måste emellertid hänsyn tagas
till att uppställandet av ett dylikt villkor medför, att giltigheten av förvärvstillståndet
härigenom kan komma att hållas svävande mycket lång tid
på sätt framgår av vad som framkom vid inspektionen av lantbruksnämnden
i Hallands län. Jag har även vid mina inspektioner av domsagorna uppmärksammat
sammanläggningsärenden, vilka varit oavgjorda mycket lång
tid, stundom 5—10 år efter det de inkommit till ägodelningsdomaren. Lantbruksstyrelsen
har i sitt utlåtande klargjort olägenheterna av att giltigheten
av förvärvstillstånd hålles svävande längre tid. Till de av styrelsen sålunda
angivna olägenheterna härav må tilläggas att, om hinder visar sig möta för
sammanläggning och fånget alltså är ogillt, svårlösta tvistefrågor mellan
säljare och köpare lätt bli följden. Jag vill i detta sammanhang också erinra
om intresset av att lantmäterimyndigheterna och ägodelningsdomama icke
belastas med sammanläggningsärenden, såvida detta icke erfordras från
jordpolitiska synpunkter eller på grund av andra vägande skäl.

Det synes därför vara i hög grad angeläget, att lantbruksnämnd, innan
formligt villkor om sammanläggning föreskrives, noggrant beaktar vilka
konsekvenser ett dylikt villkor skulle kunna få i det aktuella fallet. Sasom
lantbruksstyrelsen påpekat bör nämnden alltså i varje enskilt fall göra eu
avvägning mellan å ena sidan önskvärdheten av en eventuell sammanläggning
och å andra sidan de olägenheter villkoret kan medföra. Att ange några

314

närmare riktlinjer till ledning vid berörda avvägning låter sig knappast
göra, utan bedömningen får ske med hänsynstagande till de i varje särskilt
fall föreliggande omständigheterna. Helt allmänt torde dock kunna sägas att
sasom lantbruksstyrelsen framhållit — ett villkor om sammanläggning i
allmänhet synes vara på sin plats, om därigenom kan åstadkommas en avsevärt
förbättrad fastighetsindelning och sammanläggningsfrågan är av väsentlig
betydelse för förvärvstillstånds beviljande.

Såsom framgår av vad lantbruksstyrelsen anfört ha vissa lantbruksnämnder
börjat tillämpa ett i styrelsens utlåtande närmare beskrivet förfarande
i syfte att främja önskvärd fastighetsbildning utan att betunga vederbörande
med villkor om sammanläggning, som kan bli alltför svår att genomföra.
Förfarandet innebär, kort uttryckt, att lantbruksnämnden lämnar sökanden
tillfälle att innan fragan om förvärvstillstånd slutligt prövas inge ansökan
om sammanläggning, som nämnden finner önskvärd, samt att nämnden, sedan
sammanläggning sökts, meddelar förvärvstillstånd utan villkor. Detta
tillstånd kan, efter bemyndigande jämlikt 8 § jordförvärvskungörelsen, utfärdas
a nämndens vägnar av lantbruksdirektören eller annan tjänsteman
hos nämnden. Beträffande det angivna förfaringssättet har lantbruksstyrelsen
framhållit, att god sannolikhet därigenom ernåddes för att önskvärd
sammanläggning komme till stånd men givetvis icke full säkerhet därför,
eftersom sökanden vore oförhindrad att återkalla sammanläggningsansökningen.
Förfaringssättet syntes styrelsen smidigt och i många fall lämpligt.

I vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört vill jag instämma. Jag anser sålunda
att hinder icke möter för lantbruksnämnderna att i de fall detta finnes
lämpligt och ändamålsenligt begagna sig av det angivna förfarandet.
Med ett dylikt förfaringssätt torde formligt villkor enligt 7 § erfordras i ett
betydligt mindre antal fall än enligt tidigare praxis. Det synes önskvärt att
förfaringssättet kommer till användning vid alla lantbruksnämnder i härför
lämpliga fall.

Även i lantbruksstyrelsens uttalanden om lantbruksnämndens i Hallands
län handläggning av Johanssons ansökan om förvärvstillstånd anser jag mig
kunna instämma. Med hänvisning till de av styrelsen i denna del gjorda
erinringarna låter jag bero vid vad som förevarit.

I fråga om mina med anledning av inspektionen hos samma lantbruksnämnd
i övrigt gjorda påpekanden låter jag bero vid den av nämnden avgivna
förklaringen.

315

12. Fråga huruvida släktnamnet Gyllesten är så likartat eller förväxlingsbart
med det äldre släktnamnet Gyllensten, att hinder
förelegat mot godkännande av det förra namnet

I en den 3 januari 1961 hit inkommen skrift anförde Eric Gyllensten följande.
Hans släkt hade sedan början av 1800-talet burit namnet »Gyllensten».
Genom beslut den 20 januari 1960 hade statistiska centralbyrån såsom
nytt släktnamn godkänt namnet »Gyllesten». Centralbyrån hade sålunda
vid godkännandet av det nya namnet underlåtit att taga nödig hänsyn till
klagandens 150 år gamla släktnamn.

Med anledning av klagomålen tog jag del av centralbyråns handlingar
i saken.

I skrivelse till klaganden anförde jag därefter följande.

Enligt § 3 förordningen den 5 december 1901 angående antagande av
släktnamn må ansökan om godkännande av nytt släktnamn ej bifallas, där
det nya namnet, såvitt känt är, redan bäres av annan släkt och tillika är av
mera egenartad beskaffenhet. Detta stadgande har ansetts utgöra hinder
för godkännande av ej blott identiskt samma namn utan även namn, som
är likartat eller förväxlingsbart därmed (se SOU 1960: 5 s. 163).

När det gällt att bedöma huruvida ett nybildat namn är likartat eller
förväxlingsbart med namn, som redan bäres av annan släkt, har praxis varit
mycket liberal. Den omständigheten allenast, att ett nybildat namn liknat
ett redan befintligt namn, har sålunda i praxis icke ansetts utgöra hinder
för att godkänna det nybildade namnet.

I fråga om praxis på hithörande område må nämnas att de sakkunniga
— som på offentligt uppdrag utarbetade Svensk Namnbok 1920, upptagande
över 15 000 nya svenska namn till ledning för allmänheten vid val av
släktnamn — i förordet till namnboken framhöllo, att de sakkunniga konsekvent
sökt undvika namn som alltför starkt liknade redan i bruk varande.
Gränsen vore emellertid ofta svår att draga, och någon uttömmande redogörelse
för de sakkunnigas förfaringssätt kunde icke ges. Det vore enligt
de sakkunniga tillfyllest att anmärka att de ansett namn som Ekberg, Ekeberg,
Ekenberg och Ekerberg samt Vidfält, Videfält, Videnfält och Viderfält
såsom klart skilda bildningstyper.

Släktnamnskommittén uppdrog i sitt betänkande Svensk Namnbok 1954
vissa riktlinjer för att bedöma fråga huruvida visst föreslaget namn har sådan
likhet med äldre namn, att det förra icke kan godkännas. Enligt Kungl.
Maj:ts beslut den 9 april 1954 skola dessa riktlinjer tillämpas av centralbyrån
vid godkännande av nya släktnamn. Kommittén utformade dessa
riktlinjer på språkvetenskapliga grunder, därvid kommittén beträffande

316

uttal utgick från vad som kunde anses vara det normala i nutida svenskt
språkbruk.

Enligt släktnamnskommitténs uttalanden — vilka alltså enligt Kungl.
Maj:ts nyssnämnda beslut skola beaktas av centralbyrån — borde man i
fråga om namnlikheter ej vara för restriktiv vid behandlingen av namnförslag.
Kommittén fann exempelvis att borttagande av bokstaven r i befintligt
släktnamn (Landergren, Landegren) i allmänhet finge anses medföra
sådan förändring av namnet att nytt namn uppkomme. Som exempel
på namnbildningar som kunde godkännas såsom skilda släktnamn nämnde
kommittén vidare Gränö och Grännö, Osmark och Ossmark, Otsjö och Ottsjö
samt Tenby och Tennby.

Centralbyrån har uppenbarligen, då den fann sig kunna godkänna det
nya släktnamnet Gyllesten vid sidan av det äldre namnet Gyllensten, utgått
från att de båda förlederna Gylle-, å ena, och Gyllen-, å andra sidan,
måste anses såsom två särskilda förleder, vilka vid sammansättning med
samma slutled bilda två olika släktnamn. För denna uppfattning har centralbyrån,
på sätt framgår av det sagda, haft ett starkt stöd i äldre praxis
och i de av Kungl. Maj:t fastställda riktlinjerna för prövning av namnlikhetsfrågor.
Någon erinran kan följaktligen icke riktas mot centralbyrån
för dess beslut att godkänna släktnamnet Gyllesten. Därmed har jag dock
icke tagit ställning till frågan huruvida innehavare av namnet Gyllensten
äger få namnmyndighetens avgörande prövat av domstol och till huruvida
bärarna av det nya namnet kunna frånkännas rätt att använda detta såsom
släktnamn (se härom SOU 1960: 5 s. 165 och JO:s ämbetsberättelse 1961
s. 322—323).

Jag vill tillägga, att även enligt min mening de båda namnen Gyllensten
och Gyllesten kunna, brukade sida vid sida, lätt förväxlas. En praxis, som
medgiver godkännande av nytt släktnamn, vilket är så likartat och förväxlingsbart
med äldre släktnamn som är förhållandet med avseende å här
ifrågakomna namn, synes mig icke tillräckligt beakta den enskilde namnhavarens
intresse av att hans namn verkligen fyller sin egentliga funktion
av individualiseringsmedel. Namnrättskommittén har emellertid i sitt år
1960 avgivna förslag till namnlag (SOU 1960: 5) föreslagit, att såsom släktnamn
må ej godkännas namn, som till uttal eller stavning företer sådan likhet
med annan tillkommande släktnamn att förväxling lätt kan ske. Enär
härigenom frågan om strängare grunder för prövning av namnlikhet redan
bragts under Kungl. Maj:ts prövning, finner jag icke påkallat att göra någon
framställning i ämnet i anledning av vad som framkommit i detta
ärende.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

317

13. Polismyndighet äger icke till åklagarens prövning överlämna
uppkommen fråga rörande omhändertagande av körkort för alkoholpåverkad
bilförare utan skall själv skyndsamt pröva berörda
fråga. Tillika spörsmål inom vilken tid beslut om sådant
omhändertagande skall underställas
länsstyrelsen

Den 12 juli 1960 anmälde en person till polisen i Gävle att han och hans
hustru kort förut iakttagit en man — köpmannen Erik Harry S. framföra
en personbil å viss gata i staden pa sadant sätt att därav och av omständigheterna
i övrigt kunde misstänkas att S. gjort sig skyldig till rattfylleri.
Polisen verkställde utredning i saken. Förhör anställdes den 15 juli 1960
med de båda vittnena, som samstämmande uppgåvo sig ha iakttagit S.
kraftigt berusad vid den med anmälan avsedda körningen,
S. den 29 i samma månad. Han bestred därvid att han var onykter vid berörda
tillfälle. — Sedan S. därefter den 15 oktober 1960 erhållit del av utredningen
i ärendet, beslöt tillförordnade biträdande stadsfiskalen Hans
Jeppsson den 11 november 1960 att åtal skulle väckas mot S. för rattfylleri.
Sedermera beslöt Jeppsson den 24 i samma månad jämlikt 35 § vägtrafikförordningen
att S:s körkort skulle omhändertagas.

S. anförde den 27 december 1960 härstädes klagomål över den i saken
verkställda polisutredningen. Vid min prövning av ärendet den 3 januari
1961 — vilken prövning avsåg jämväl det av Jeppsson meddelade beslutet
att omhändertaga S:s körkort — lämnade jag klagomålen utan åtgärd.
Tillika beslöt jag att från poliskammaren i Gävle inhämta upplysningar
om det dröjsmål som förekommit med fattandet av nämnda beslut.
Med anledning härav inkom poliskammaren med yttrande. Däri anfördes
bland annat att — med hänsyn till att omhändertagande av körkort finge
ske endast där föraren vore klart bunden vid den gärning som medförde
körkortsåterkallelse — den praxis hade tillämpats i fråga om alkoholpåverkade
förare, att körkortet omedelbart omhändertogs, när föraren var så
påverkad av spritdrycker eller andra rusgivande ämnen, att han mäste intagas
i polisarrest eller överföras till sjukhus. Poliskammaren anförde vidare: I

fall då skuldfrågan är beroende på bevisprövning — blodprov eller vittnesmål
-—• ingriper icke polismyndigheten, utan saken prövas av den åklagare,
som leder förundersökningen. I regel sker da ett interimistiskt återkallande
först i samband med beslut om åtal. I fallet S. har frågan om ett
interimistiskt återkallande av körkortet överlämnats till åklagaren tor
prövning. Den åklagare, som lett förundersökningen mot S., tjänstgör icke
liincrc i Gävle. Besked har därför icke kunnat infordras om, varför han
dröjt, med den interimistiska återkallelsen av körkortet.

318

Sedermera inkom poliskammaren med nytt yttrande i saken i anslutning
till en härstädes i ärendet upprättad promemoria. Yttranden avgå vos vidare
av stadsfiskalen i Gävle Olof Lundmark samt av Jeppsson. Jag tog även
del av vissa hos länsstyrelsen i Gävleborgs län förvarade handlingar i saken.

I ärendet inhämtades ytterligare följande.

Beslutet den 24 november 1960 att omhändertaga S:s körkort delgavs
denne den 8 februari 1961. Med skrivelse den 9 i samma månad översände
tillförordnade stadsfiskalen Jan Enerantz beslutet till länsstyrelsen tillika
med bland annat handlingarna i ärendet, bevis om delgivning samt S:s
körkort. I skrivelsen uppgavs, att beslutet syntes av förbiseende icke ha
blivit expedierat till länsstyrelsen i vederbörlig ordning.

Länsstyrelsen beslöt den 13 februari 1961 — efter S:s hörande — att dennes
körkort skulle återställas till honom i avbidan på att frågan om straff
för förseelsen blivit avgjord genom lagakraftvunnen dom.

Genom dom den 21 april 1961, som vann laga kraft, ogillade rådhusrätten
i Gävle åklagarens talan mot S.

I sitt yttrande uppgav Lundmark att det syntes stå klart att ärendet om
omhändertagande av S:s körkort icke handlagts i enlighet med 35 § vägtrafikförordningen,
men att varken han eller biträdande stadsfiskalen kände
till anledningen därtill.

Jeppsson upplyste, att han börjat sin tjänstgöring i Gävle den 7 november
1960 och att han därförut tjänstgjort i Malmö samt androg vidare följande.

Vid åklagarens omhändertagande av körkort förfor man i Gävle på följande
sätt. Beslutet om omhändertagandet skrevs ut i två exemplar, vilka
överlämnades till polisen för delgivning. Anteckning om åtgärden gjordes
på aktomslaget. Först sedan vederbörande delgivits beslutet översändes
detta till länsstyrelsen. Det har uppgivits för mig att delgivningen alltid
skett sa snabbt att beslutet trots detta förfarande kunnat översändas till
länsstyrelsen inom 48 timmar från tiden för beslutets fattande.

Jag har icke något bestämt minne av ifrågavarande ärende. Jag förmodar
emellertid att jag beträffande beslutet om omhändertagande av körkortet
förfor i enlighet med den praxis som sålunda rådde i Gävle och att jag därvid
förbisåg att detta kunde leda till att beslutet ingavs för sent till länsstyrelsen.

Enligt remisshandlingarna har jag beslutat om åtal den 11 november
1960 men först den 24 samma månad om omhändertagande av körkortet.
Sannolikt har jag vid åtalsbeslutet förutsatt att polismyndigheten beslutat
om omhändertagande och först vid en efterföljande kontroll upptäckt rätta
förhållandet. Till mitt felaktiga förfarande torde ha bidragit att i Malmö
beslut om omhändertagande av körkort regelmässigt fattas av polismyndigheten
och icke eller i vart fall ytterst sällan av åklagaren.

Bitr. stadsfiskalen i Gävle har upplyst mig om att man numera skriver
ut beslutet om omhändertagande av körkort i tre exemplar och omedelbart
översänder ett exemplar till länsstyrelsen utan att avvakta delgivningen.

319

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Jämlikt 35 § första stycket vägtrafikförordningen skall beslut om omhändertagande
av körkort skyndsamt meddelas bland annat i det fall, att
förare vid färd med motordrivet fordon företett tydliga tecken på påverkan
av starka drycker eller annat ämne. Sådant beslut meddelas beträffande
annan ort än Stockholm av polismyndigheten. Samma skyldighet åvilar
åklagare, som vid beslut om åtal finner att förhållande som nu sagts är för
handen. Beslutet skall inom 48 timmar översändas till den länsstyrelse, som
utfärdat körkortet. I avbidan på länsstyrelsens vidare förordnande är föraren
icke berättigad att föra körkortspliktigt fordon.

Reglerna om omhändertagande av körkort för alkoliolpåverkade förare
undergingo vissa ändringar, som trädde i kraft den 1 juli 1958. Samtidigt
infördes skyldigheten för åklagare att pröva frågor om omhändertagande
av körkort. Rörande dessa författningsändringar må här anföras följande.

Tidigare gällde som förutsättning för omhändertagande jämlikt 35 §
första stycket — utan blodundersökning — av alkoholpåverkad förares körkort
att föraren vid färd med motordrivet fordon varit synbarligen berusad
av starka drycker eller annat ämne. I sitt den 27 maj 1957 framlagda betänkande
Trafiksäkerhet II (SOU 1957: 18), som låg till grund för nyssnämnda
författningsändringar, konstaterade 1953 års trafiksäkerhetsutredning
att 35 § första stycket vägtrafikförordningen — såsom bestämmelsen
tolkats i praxis — icke medgav polismyndighet att utan föregående blodundersökning
omhändertaga spritpåverkad förares körkort, med mindre
denne företedde en så hög grad av spritpåverkan, att han, därest han anträffats
på allmän plats, skulle kunnat omhändertagas för fylleri. Utredningen
underströk angelägenheten av att den i 35 § första stycket stadgade
skyldigheten att omhändertaga körkort iakttoges i en tillfredsställande omfattning
och påtalade bland annat att gripna personer fått lämna polisstationen
med sitt körkort i behåll, trots att tydliga tecken på spritpåverkan
kunnat iakttagas.

Utredningen framhöll vidare att den klart kunnat iakttaga en viss benägenhet
hos polismyndigheterna att icke vilja omhändertaga körkort med
mindre detta kunde ske i direkt samband med den trafikhändelse, som påkallade
en sådan åtgärd. Avfattningen av 35 § gav emellertid enligt utredningen
icke något som helst stöd för en sådan uppfattning.

För att råda bot på angivna missförhållanden föreslog utredningen eu
jämkning av 35 § beträffande de alkoholpåverkade förarna, vilket förslag
godtogs av statsmakterna. Innebörden av denna författningsändring var att
körkortets omhändertagande skulle ske redan om föraren visat tydliga tecken
på påverkan av starka drycker eller annat ämne, och att det icke längre
borde för omhändertagande fordras att föraren varit synbarligen berusad.
— Ytterligare föreslog utredningen, för att motverka tendensen att omhändertaga
körkort endast i samband med den trafikhändelse som aktualiserat

320

frågan, den förut omnämnda skyldigheten för åklagare att omhändertaga
körkort i samband med åtalsprövningen.

Syftet med omhändertagandeinstitutet, som infördes år 1934 efter hemställan
av 1933 års riksdag, var att som komplement till gällande bestämmelser
om befogenhet att interimistiskt återkalla körkort skapa ett medel
att snabbt och effektivt ingripa i de fall, då det syntes klart, att beträffande
föraren förelåg sådant förhållande som medförde obligatorisk återkallelse
av körkort. Omhändertagandet har sålunda karaktär av säkerhetsåtgärd
och bör som sådan enligt förarbetena till lagstiftningen icke ifrågakomma i
andra fall än sådana, där det finnes tillräckligt grundad anledning antaga
att körkortet kommer att återkallas. Att märka är, att omhändertagande
icke skall ske i alla fall, där återkallelse kan ifrågakomma, utan institutet
kan, såsom i författningsbestämmelserna uttryckligen angives, endast komma
till användning vid vissa svåra fall av brister med avseende å föraregenskaperna
(jfr prop. nr 208/1934 s. 15 o. f.). I sådana fall ha emellertid myndigheterna
skyldighet att ingripa.

De skäl som föranlett införandet av skyldighet att omhändertaga körkort
giva sålunda klart vid handen att omhändertagande skyndsamt skall beslutas
så snart förutsättningar härför föreligga. Skyldighet att taga ställning
till denna fråga åvilar i första hand polismyndigheten. Det är först vid fattandet
av beslut om åtal som skyldighet i berörda hänseende inträder för
åklagaren. Denna åklagarens skyldighet kan alltså icke befria polismyndigheten
från att noggrant verkställa den prövning av omhändertagandefrågan
som ankommer på myndigheten. Beträffande innebörden av denna prövning
förtjänar framhållas, att införandet av möjlighet att snabbt och effektivt
omhändertaga körkort självfallet måst förenas med erforderliga garantier
mot missbruk. Därför har man städse principiellt fasthållit vid kravet på
att föraren skall vara klart bunden vid det förfarande, som utgör grunden
till återkallelse av körkortet (jfr prop. nr 69/1958 s. 97; JO 1959 s. 330 f.).
Det åligger polismyndigheten och åklagaren att vid sin prövning i lika mån
beakta detta förhållande.

Att döma av poliskammarens yttrande tillämpades i Gävle vid tidpunkten
för handläggningen av ärendet rörande S. den ordningen, att polismyndigheten
omhändertog körkort enligt 35 § första stycke t vägtrafikförordningen
på grund av förarens alkoholpåverkan endast i sådana fall, då föraren
var så påtagligt berusad, att han av denna grund måste tagas om hand
av ordningsmakten. I fall, då skuldfrågan var »beroende på bevisprövning»,
brukade polismyndigheten, enligt vad poliskammaren uppgivit, icke ingripa,
utan saken prövades av den åklagare, som ledde förundersökningen.
I regel skedde då ett interimistiskt återkallande först i samband med beslut
om åtal.

Såsom torde framgå av det förut anförda återspeglar denna uppfattning
angående innebörden av polismyndighetens skyldighet i nu avhandlat hän -

321

seende i huvudsak läget före 1958 års författningsändringar. Syftet med
dessa var dock att polismyndigheternas insatser i förevarande avseende
skulle avsevärt effektiviseras. Att jämväl åklagarna ålades skyldighet att
pröva frågor om omhändertagande av körkort berodde, såsom framgår av
motiven till lagstiftningen, icke på att prövningen av »bevisfrågor» skulle
förbehållas åklagarna eller på att åklagarna eljest skulle avbörda polismyndigheten
prövningen av hithörande angelägenheter. Författningsändringen
skedde närmast för att markera, att omhändertagandefrågan skulle vara
aktuell under hela den tid förundersökningen påginge.

Omhändertagande av körkort bör enligt sakens natur ske i så nära anslutning
som möjligt till den händelse eller det förhållande som aktualiserat
omhändertagandet. Det är därför något för omhändertagandeinstitutet
mycket väsentligt att frågan om omhändertagande av körkort upptages så
snart förutsättningar härför föreligga och att prövningen sker skyndsamt.
Där frågan redan från början kan bedömas av polismyndigheten är det av
vikt att så även sker. En sådan gränsdragning som poliskammaren tillämpat
lärer i enlighet med det anförda få anses oförenlig med bestämmelsernas
ordalag och syftet med hithörande föreskrifter.

Med hänsyn till vad som framkom vid förundersökningen i rattfyllerimålet
borde poliskammaren i samband med S:s hörande den 29 juli 1960 ha
tagit ställning till frågan om körkortet borde omhändertagas. Ehuru någon
ytterligare utredning i saken icke därefter företogs av polisen, blev nyssnämnda
fråga icke prövad förrän den 24 november samma år, då åklagaren
fattade beslut. Ett sådant dröjsmål är otillfredsställande ur allmän och enskild
synpunkt. Om anledningen till att poliskammaren icke omhändertog
körkortet varit, att bevisningen ansågs otillräcklig, skulle någon erinran
icke kunna riktas mot poliskammaren. Anledningen till att poliskammaren
överhuvud icke prövade frågan synes — av poliskammarens yttrande att
döma — ha varit, att prövningen ansetts böra ankomma på åklagaren. Detta
skäl för poliskammarens underlåtenhet att pröva frågan är, på sätt framgår
av det anförda, oförenligt med gällande bestämmelser. Då jag emellertid
anser mig kunna utgå från att poliskammaren i framdeles förekommande
fall av liknande beskaffenhet kommer att beakta vad här sagts om innebörden
av gällande bestämmelser, låter jag, såvitt avser poliskammaren,
bero vid mina här gjorda uttalanden.

Det förhållandet att beslutet om körkortets omhändertagande fattades
först tretton dagar efter åtalsbeslutet finner jag, med hänsyn till vad Jeppsson
uppgivit om anledningen till dröjsmålet, icke kunna föranleda någon
erinran mot Jeppsson.

Förfarandet vid underställning av beslut att omhändertaga körkort har
av mig utförligt behandlats i den vid 1959 års riksdag avgivna ämbetsberättelsen
(s. 336 f.). Jag gav där uttryck åt uppfattningen att den i 35 § fjärde
stycket vägtrafikförordningen angivna tiden av 48 timmar, inom vilken be j

| Justitieombudsmannens ämbctsbcriittchc till 196% urs riksdag

322

slut att omhändertaga körkort skall översändas till länsstyrelsen, skulle räknas
från det beslutet fattades och icke från det beslutet delgavs vederbörande.
I förevarande ärende översändes handlingarna till länsstyrelsen först
efter det delgivning skett med S. den 8 februari 1961 eller således mer än två
månader efter det beslutet fattades den 24 november 1960. Detta förfaringssätt
var icke författningsenligt. Jeppsson har som skäl för sin underlåtenhet
att i laga tid översända handlingarna till länsstyrelsen uppgivit, att han
följt det förfaringssätt som tillämpades i Gävle beträffande expedieringen
av omhändertagandebeslut utan att närmare reflektera över hur detta verkade
i fall, där delgivning icke kunde ske inom den utsatta tidsfristen.
Jeppsson har vidare upplyst, att sådana anordningar numera vidtagits, att
omhändertagandebeslut, oberoende av om delgivning skett eller ej, underställdes
länsstyrelsen inom 48 timmar efter beslutets fattande. Med hänsyn
till vad Jeppsson sålunda uppgivit är någon min vidare åtgärd härutinnan
icke påkallad.

Ärendet var med dessa uttalanden av mig slutbehandlat.

14. Fråga om ägare av villa vid utbetalning av entreprenadersättning
för byggnadsarbete på villan bort göra skatteavdrag och om
fog funnits för att ålägga villaägaren ekonomiskt ansvar för underlåtenhet
att göra sådant avdrag

Vid en genom häradsskrivaren i Svartsjö fögderi såsom lokal skattemyndighet
företagen kontroll av skatteavdrag för år 1959 beträffande Edvin
Valdemar Johansson i Ekerö kommun, som enligt debetsedel nr 2 x 70 x 19
haft att för samma år erlägga preliminär A-skatt, framkommo omständigheter,
som tydde på att direktören Henry Strand i Stockholm i egenskap av
Johanssons arbetsgivare varit pliktig att verkställa skatteavdrag å belopp
som utbetalats till Johansson för utfört arbete men underlåtit detta. Med
anledning härav överlämnades ärendet till Stockholms stads uppbördsverk,
som efter undersökning upprättade föreskriven rapport. Däri uppgavs,
bland annat, att Strand bort såsom Johanssons arbetsgivare verkställa skatteavdrag
för preliminär A-skatt, å ett till Johansson för tiden den 1 januari
den 15 augusti 1959 utbetalat lönebelopp av 4 564 kronor ävensom att
Strand vore jämte Johansson betalningsskyldig för dennes skatt till ett belopp
av 890 kronor.

Strand bestred i avgiven förklaring betalningsskyldighet och androg som
skäl härför i huvudsak följande. Strand hade år 1959 låtit utföra om- och
tillbyggnad av sin sommarvilla på Ekerö. För arbetena anlitade Strand
»Bröderna Johansson» i Ekerö — Valdemar Johansson och en broder till
honom — som genom tryckta anslag på olika ställen i orten annonserat om

323

utförande av byggnadsarbeten såsom bland annat »ny- och tillbyggnad av
villor». Arbetena utfördes på entreprenad. Strand hade utgått ifrån att
»Bröderna Johansson» vore egna företagare och att de dreve rörelse i form
av handelsbolag. De två bröderna hade följaktligen icke varit anställda hos
Strand. Denne hade alltså icke varit skyldig att innehålla skatt för dessa
personer.

Sedan handlingarna översänts till häradsskrivaren, fastställde denne genom
beslut den 14 mars 1960 att Strand jämte Valdemar Johansson vore
ansvarig för ett belopp om 890 kronor jämte restavgift avseende preliminär
A-skatt för tiden den 1 januari—den 15 augusti 1959 för Johansson.

Över beslutet anförde Strand besvär hos länsstyrelsen i Stockholms län
med yrkande att bliva befriad från den ålagda ansvarigheten. Länsstyrelsen
yttrade i resolution den 2 maj 1960, såvitt nu är i fråga, följande.

Länsstyrelsen finner väl att klaganden varit skyldig att verkställa ifrågavarande
löneavdrag, men enär klaganden med hänsyn till föreliggande omständigheter
må anses haft skälig anledning till berörda underlåtenhet, finner
länsstyrelsen skäligt undanröja överklagade beslutet.

I en den 30 juni 1960 hit inkommen klagoskrift påtalade Strands ombud
i saken — advokaten Sten Södermark — att häradsskrivaren förfarit felaktigt
genom att ålägga Strand betalningsskyldighet. Därjämte anmärktes
att häradsskrivarens beslut icke innehållit någon egentlig motivering. Även
länsstyrelsens resolution var otillfredsställande, i det att den icke innehöll
någon motivering för uppfattningen att Strand varit skyldig att verkställa
skatteavdrag. Det skulle vara av värde om vikten av att myndigheterna i
erforderlig utsträckning motiverade sina beslut inskärptes.

I anledning av klagomålen inkommo länsstyrelsen och häradsskrivaren
Gösta Heimer med yttranden, varefter klaganden avgav påminnelser.

I skrivelse till Södermark anförde jag följande.

I 39 § uppbördsförordningen stadgas att arbetsgivare skall verkställa
skatteavdrag vid utbetalning till arbetstagare av kontant belopp, som för
arbetstagaren utgör inkomst av tjänst enligt vad som stadgas i 3 S 2 mom.
samma förordning. I anvisningarna till förstnämnda stadgande uttalas att
arbetsgivare—arbetstagareförhållande i princip föreligger, då någon utbetalar
belopp, som för mottagaren motsvarar i stadgandet avsedd inkomst av
tjänst. Härav följer, framhålles vidare i anvisningarna, att exempelvis den
som är självständig företagare och vars inkomst är hänförlig till inkomst av
rörelse icke skall vidkännas skatteavdrag å nämnda inkomst.

Frågan om skatteavdrag skall göras vid utbetalning av ersättning för utfört
arbete är alltså, såvitt nu iir i fråga, beroende av huruvida ersättningen
skall för mottagaren i skattehänseende anses såsom inkomst av tjänst eller
såsom inkomst av rörelse.

324

När det gäller att med ledning av nu återgivna bestämmelser och anvisningar
avgöra, huruvida Johansson var att anse såsom arbetstagare eller
självständig företagare är följande upplyst. Johansson har som svar på förfrågan
av den lokala skattemyndigheten förklarat, att han varit anställd
hos Strand under tiden den 1 januari—den 15 augusti 1959. Enligt en utredning
av Stockholms stads uppbördsverk uppgick Johanssons ersättning
för nämnda tid till 4 564 kronor. I Johanssons självdeklaration för beskattningsåret
1959 har såsom inkomst av tjänst under ifrågavarande tid upptagits
ett belopp av 4 564 kronor. Johansson har sålunda själv uppfattat
sin ställning såsom arbetstagare. I sina deklarationer har han icke redovisat
inkomst av rörelse. Han har för såväl 1958 som 1959 haft att erlägga Askatt.
Hans arbetsinkomster ha för båda åren av taxeringsmyndigheterna
taxerats såsom inkomst av tjänst och ha varit små.

Den omständigheten allenast, att Johansson må ha genom muntligt entreprenadavtal
med Strand åtagit sig utföra de i ärendet ifrågakomna arbetena
på Strands villa innebär i och för sig icke att Johansson är att anse
såsom självständig företagare i uppbördsförordningens mening. Icke heller
den omständigheten, att Johansson och hans broder annonserat att byggnadsarbeten
utfördes av »Bröderna Johansson» utgör belägg för att bröderna
skulle vara självständiga företagare. Även om bröderna skulle ha
slutit bolag, ger utredningen icke något som helst stöd för antagande att
bolaget, som icke blivit infört i handelsregistret, skulle ha bedrivit verksamhet
av den omfattning och beskaffenhet att därmed följt skyldighet att föra
handelsböcker. Bolaget har alltså icke utgjort handelsbolag. Utredningen i
ärendet ger icke heller eljest anledning antaga, att Valdemar Johansson var
att anse såsom självständig företagare.

Av anförda skäl finner jag klart framgå att Johansson varit att anse såsom
arbetstagare i uppbördsförordningens mening. Strand har följaktligen
varit pliktig att vid utbetalning av ersättning för byggnadsarbetena göra
skatteavdrag.

Frågan om Strand bort göras ansvarig för sin underlåtenhet att vid utbetalningarna
till Johansson verkställa skatteavdrag är att bedöma med
ledning av bestämmelserna i 75—78 §§ uppbördsförordningen och 49—53
§ § uppbördskungörelsen. Förutsättningen för att en person skall kunna åläggas
sådant ekonomiskt ansvar är enligt dessa regler, att han kan betraktas
som arbetsgivare i förhållande till den skattskyldige-arbetstagaren, att han
i denna sin egenskap varit skyldig verkställa det skatteavdrag, varom fråga
är, men underlåtit fullgöra denna skyldighet samt att han ej haft skälig anledning
till underlåtenheten.

När det nu gäller att bedöma om Strand haft skälig anledning att underlata
att göra skatteavdrag, är givetvis att beakta att det för en villaägare
stundom kan vara svårt att avgöra, huruvida den, som åtagit sig att på
entreprenad utföra vissa arbeten på villan, är att anse såsom självständig

325

företagare eller icke. Bestämmelserna i uppbördsförordningen ha emellertid
utformats så att villaägaren endast undantagsvis behöver taga ställning till
frågan huruvida ersättning för utfört arbete är för den anlitade entreprenören
hänförlig till inkomst av tjänst eller till inkomst av rörelse. Undersökning
huruvida entreprenören är självständig företagare behöver icke ske, om
den anlitade företer sin debetsedel eller sitt skattekort. Avser debetsedeln
eller skattekortet preliminär A-skatt, skall skatteavdrag verkställas; däremot
skall sådant avdrag icke göras, om enligt debetsedeln eller skattekortet preliminär
B-skatt påförts vederbörande eller om han företer intyg från lokal
skattemyndighet att han ej har att erlägga preliminär A-skatt. Lndast om
den anlitade underlåter att uppvisa debetsedeln, skattekortet eller intyget,
kan anledning finnas för villaägaren att undersöka, huruvida den anlitades
arbetsinkomst beskattas såsom inkomst av tjänst eller ej. I sådant fall kan
emellertid villaägaren, om han icke finner det uppenbart att den anlitade
är rörelseidkare, kräva att den anlitade visar hur det förhåller sig härmed.
Underlåter den anlitade detta, verkställes skatteavdrag med 25 procent (se
centrala uppbördsnämndens meddelande 25/1954).

Av det sagda torde följa att det i förevaran de fall varit en mycket enkel
sak för Strand att — om han känt till innebörden av gällande bestämmelser
— vinna klarhet i frågan om han skulle göra skatteavdrag. Om han frågat
Johansson, hade helt visst framkommit att denne hade A-skatt och att skatteavdrag
följaktligen skulle göras. Skulle Johansson ha vägrat förete sin
skattsedel, borde avdrag med 25 procent ha gjorts.

I betraktande av nu angivna omständigheter och då obekantskap med
gällande bestämmelser i och för sig icke är av beskaffenhet att kunna befria
Strand från ekonomiskt ansvar för det underlåtna skatteavdraget, anser jag
för min del att Strand icke haft skälig anledning till berörda underlåtenhet.
Jag kan alltså icke finna att Heimer förfarit felaktigt, då han genom beslut
den 14 mars 1960 ålade Strand ansvar för visst skattebelopp.

Jag vill tillägga, att Strand — om den Johansson tillkommande ersättningen
även avsåg gottgörelse för material — bort hänvända sig till den
lokala skattemyndigheten för att erhålla råd hur han borde beräkna avdraget.

Vad slutligen angår klagomålen över myndigheternas underlåtenhet åt t
tillräckligt motivera sina beslut delar jag helt Södermarks uppfattning om
önskvärdheten av att myndigheterna motivera sina beslut. 1 förevarande fall
hade eu motivering av häradsskrivarens beslut varit så mycket mera påkallad
som Strand uppenbarligen var i god tro och innebörden av gällande bestämmelser
icke kan anses klart framgå av författningstexten. Någon skyldighet
att motivera beslut av förevarande slag finnes emellertid icke stadgad
och är ej heller praxis. Jag kan därför icke rikta någon erinran mot myndigheterna
i förevarande hänseende. Jag vill emellertid framhalla att jag i
skrivelse den 23 december 1960 till Konungen framfört förslag till partiell

326

reform inom ramen för gällande förvaltningsförfarande i syfte att vinna
ökat administrativt rättsskydd genom införande av en allmän regel om
principiell skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva
de skäl å vilka besluten grundas (se JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 448). Syftet
med Edra klagomål i denna del torde därmed vara vunnet.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

15. Patient å mentalsjukhus, som misstänkts för delaktighet i
tablettsmuggling, har hållits isolerad i enskilt rum under 17 dagar.
Fråga om misstanken utgjort tillräcklig anledning till isolering
och om patienten under isoleringstiden bort beredas tillfälle
till vistelse utomhus

I två den 7 april och den 12 maj 1961 hit inkomna skrifter anförde E. Ö.,
som var intagen vid specialavdelningen å Sidsjöns sjukhus, klagomål över
att han — med motivering att han gjort sig skyldig till kriminella handlingar
— varit isolerad i enskilt rum å sjukhuset under tiden den 3 till den
20 april 1961, under vilken tid han icke fått gå ut på gården eller erhållit
»någon form av luft».

Med anledning av klagomålen inkommo sjukhuschefen Einar Österman,
sjukvårdsläkaren H. Beander och förste uppsyningsmannen Erik Olsson
med yttranden.

Vid ärendets prövning, vid vilken en utav kriminalpolisen i Sundsvall
verkställd utredning angående misstänkt insmuggling av narkotika till patienter
vid Sidsjöns sjukhus var tillgänglig, anförde tjänstförrättande JO
Nordqvist följande.

Av handlingarna i ärendet framgår att en patient vid Sidsjöns sjukhus
den 3 april 1961 påträffades å sjukhusets område, påtagligt berusad efter
förtäring av isofentabletter, samt att patienten vid förfrågan uppgav att
han erhållit tabletterna av Ö. I anledning av det inträffade överfördes såväl
patienten i fråga som Ö. till isoleringsavdelningen vid sjukhuset, där Ö. fick
kvarstanna till den 20 april. Vid efterföljande polisutredning framkom att
tabletterna anskaffats av en annan patient vid sjukhuset, vilken erhållit
tabletterna å förfalskat recept. Under utredningen gjordes gällande att Ö.
medverkat vid anskaffandet av receptblanketten.

Beander har anfört att anledningen till att Ö. den 3 april förflyttades till
isoleringsavdelningen var att Ö., som under sina sjukhus- och fängelsevistelser
gång på gång ertappats med tablettsmuggling, med skäl kunde misstänkas
för att ha medverkat vid insmugglingen av narkotika på sjukhuset.

327

Beander har betonat att sjukhusledningen hade haft all anledning att noga
tillse att Ö. icke skulle kunna nå kontakt med någon av de övriga patienterna,
av vilka vissa voro inblandade i narkotikasmugglingen, innan det
inträffade tillräckligt utretts. Med hänsyn till personaltillgången och förhållandena
i övrigt å specialavdelningen — har Beander vidare framhållit
— måste isolering i vissa fall tillgripas för att sjukhusledningen skulle kunna
klara besvärliga situationer. Enligt Beanders mening hade tillräckliga skäl
förelegat att överföra Ö. till isoleringsavdelningen och att kvarhålla honom
på enkelrum med låst dörr.

Enligt 82 § sinnessjukvårdsstadgan må isolering i stängt rum användas
mot intagen endast då sådant efter vederbörande läkares beprövande oundgängligen
erfordras. Såsom framgår av Beanders yttrande var isoleringen
av Ö. betingad främst av hänsyn till ordningen vid specialavdelningen. Att
av dylika skäl tillgripa isolering kan icke anses strida mot nyssnämnda
stadgande, förutsatt att omständigheterna i övrigt äro sådana att åtgärden
måste anses oundgänglig. I förevarande fall hade bland patienterna upptäckts
missbruk av narkotika, som uppenbarligen insmugglats till sjukhuset,
För vården av patienterna måste det givetvis vara av största vikt
att sådant missbruk kan omedelbart stävjas. Enligt min mening kan därför
någon erinran icke riktas mot att Beander ansåg tillräckliga skäl föreligga
för isolering av dem som syntes inblandade i saken.

Efter överföring till isoleringsavdelningen kvarhölls Ö. där i 17 dygn. Även
om denna tid kan förefalla lång, kan dock annat icke anses visat än att
kvarhållandet motiverats av behovet att verkställa undersökning i saken
och sålunda får anses grundat å bärande skäl. Kvarhållandet kan därför
icke föranleda någon åtgärd från min sida.

Ö. har i klagomålen påtalat att han under isoleringstiden icke fått gå ut
på gården eller eljest fått tillfälle att komma ut i friska luften. Beander har
framhållit att Ö. icke kunde få gå ut därför att han icke borde ha kontakt
med de andra patienterna.

Givetvis är det ett angeläget önskemål att även vid isolering patienten,
om hans tillstånd och övriga omständigheter tillåta detta, beredes tillfälle
till någon stunds daglig vistelse utomhus. Det är enligt min mening otillfredsställande
att Ö. isolerades under så lång tid som här var fallet utan att
få tillfälle till någon utevistelse. Ö:s tillstånd lade uppenbarligen icke hinder
i vägen härför. Önskemålet att hindra kontakt med andra patienter kunde
ha tillgodosetts genom särskild övervakning. Även om — såsom framhållits

_svårigheter förelegat för en sådan anordning med hänsyn till den knappa

tillgången på personal vid specialavdelningen, synes dock att möjlighet borde
ha funnits att åtminstone vid något tillfälle under isoleringen låta Ö.
vistas ute. Några uttryckliga bestämmelser om skyldighet härtill finnas
dock icke i motsats till vad fallet är exempelvis beträffande det frihetsberövande
som sker vid straffverkställighet. På grund härav och med hänsyn

328

till vad som blivit upplyst om personaltillgången vid specialavdelningen
samt då spörsmålet om behandling av dem som i samband med intagning å
mentalsjukhus bliva underkastade isolering torde komma att uppmärksammas
vid den pågående revisionen av sinnessjuklagstiftningen, finner jag vad
Ni i detta avseende påtalat icke föranleda någon min vidare åtgärd.

16. Fråga huruvida polishandräckning för intagning å mentalsjukhus
av straffriförklarad, som icke var häktad, bort lämnas utan att
tillfälle dessförinnan beretts den straffriförklarade
att själv inställa sig på sjukhuset

Med en den 19 juni 1961 hit inkommen klagoskrift översände David
Biten en i tidningen Västerbottens-Kuriren för den 15 i samma månad införd
artikel, vilken hade rubriken »En hämtning som upprör» och avsåg
polishandräckning för överförande till Umedalens sjukhus vid Umeå av en
hemmansägare D.L.

I anledning härav inkom landsfiskalen i Umeå norra distrikt T. G. Levander
med upplysningar och överlämnade därvid en av förste polisassistenten
Birger Forssell lämnad redogörelse för den i tidningsartikeln åsyftade händelsen.

Av utredningen i ärendet framgår i huvudsak följande.

I dom den 22 februari 1961 förklarade Umeå domsagas häradsrätt L.
saker till egenmäktigt förfarande men fann honom på grund av sin sinnesbeskaffenhet
icke kunna fällas till ansvar i målet. Häradsrätten anmärkte,
att L. enligt utlåtande av överläkaren Ingmar Flodström vore i behov av
vård a sinnessjukhus. Domen vann laga kraft. Sedan medicinalstyrelsen
förordnat, att L. skulle intagas å Umedalens sjukhus, anmodade länsstyrelsen
i Västerbottens län i resolution den 7 juni 1961 landsfiskalen i Umeå
norra distrikt att tillse att L. omedelbart eller senast den 20 juni 1961
inställdes å sjukhuset. Handräckningen verkställdes den 12 juni av Forssell
jämte två poliskonstaplar. Då L. vägrade att frivilligt medfölja till sjukhuset,
fördes han med våld in i polisens bil och transporterades i denna till
sjukhuset. Efter intagningen vistades L. å sjukhuset till den 27 juni, då han
försöksutskrevs. Därefter blev han den 1 augusti definitivt utskriven.

I den insända tidningsartikeln påtalades framför allt att hämtningen
skedde i närvaro av L:s familj, särskilt hans barn, samt närboende personer.
Bitén ifrågasatte huruvida det vore nödvändigt att anlita polis i dylika
fall och om ej läkare eller vårdpersonal å sjukhus i stället borde kunna
biträda.

Vid ärendets avgörande anförde tjänsteförrättande JO Nordqvist följande.

329

Bestämmelser om intagande å sinnessjukhus av straffriförklarad, som icke
är häktad, återfinnas i 47 § 3 mom. sinnessjuklagen. Enligt detta lagrum
åligger det vederbörande länsstyrelse att beträffande dylik straffriförklarad,
vilken befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus, genast efter det
domen vinner laga kraft förordna om den straffriförklarades intagande på
sådant sjukhus för vård. När sådant förordnande meddelats, skall enligt
samma lagrum intagning utan dröjsmål ske å det statens sinnessjukhus, som
medicinalstyrelsen, efter anmälan av länsstyrelsen, bestämmer.

Beträffande handräckning för verkställande av intagning å sinnessjukhus
stadgas i 51 § sinnessjuklagen att om sinnessjuk, för vilken plats beretts å
sinnessjukhus, motsätter sig intagningen, vederbörande polis- eller militärmyndighet
är pliktig att på begäran av den som gjort ansökningen om intagning,
lämna den handräckning, som finnes vara av nöden. Detta stadgande,
som utgår ifrån att tillfälle skall beredas den sjuke att själv medverka
till intagningen och att handräckning skall komma i fråga endast om
den sjuke motsätter sig intagningen, äger emellertid icke tillämpning å intagning
enligt 47 § 3 mom. sinnessjuklagen. För verkställande av sådan intagning
saknas närmare bestämmelser. Som regel torde i sådana fall intagningen
äga rum med biträde av polismyndighet.

Även vid intagning av straffriförklarade är emellertid angeläget att den
sjuke om möjligt själv medverkar till intagningen. Härigenom undviker man
de olägenheter, som hämtning genom polismyndighet många gånger innebär.
Den sjuke bör därför, om ej särskilda skäl tala häremot, erhålla tillfälle att
frivilligt inställa sig vid sjukhuset.

Forssell har uppgivit att han som förberedelse till förpassningen av L.
gjort vissa undersökningar men att det därvid framgått, att det icke vore
tillrådligt att i förväg underrätta L. om åtgärden. Fn dylik underrättelse
hade ansetts kunna utlösa våld och desperation hos L., för vilka följder
polismyndigheten icke ansett sig kunna taga ansvaret.

Det synes mig emellertid som om Forssell överdrivit olägenheterna av
att i förväg underrätta L. om intagningen. Av häradsrättens dom framgick
ju att L. var i behov av vård å sinnessjukhus och framstod som uppenbart
att intagning förestod. Detta kan därför icke ha varit obekant för L. Utredningen
kan icke anses giva belägg för att L. var våldsam till sin natur. Salunda
framkommo inga tecken härpå under hans vistelse a sjukhuset. I journalen
har tvärtom antecknats att L. var lugn och foglig. Visserligen gjorde
L. enligt vad Forssell uppgivit kraftigt motstånd vid verkställandet av förpassningen
men detta torde snarast ha varit betingat av att Ty. utan föregående
varning ställdes inför beskedet att han omedelbart skulle föras till
sjukhuset.

Med hänsyn till att uttryckliga bestämmelser saknas om att straffriförklarad
som skall intagas å sinnessjukhus skall erhålla tillfälle att själv medverka
vid intagningen finner jag emellertid det förhållandet att L. icke

11* — Justitieombudsmannens iimbeUbcrättehe till 1962 års riksdag

330

genom underrättelse i förväg om att intagning förestod erhållit tillfälle härtill
icke kunna läggas polismyndigheten till last som fel eller försummelse.

Vidkommande sättet för handräckningens verkställande har påtalats att
denna ägde rum i närvaro av L:s familj och särskilt hans tvillingbarn,
endast åtta år gamla, vilka erhöllo en kraftig chock, då de sågo fadern föras
bort.

Forssell har uppgivit, att han vidtagit särskilda åtgärder för att barnen
ej skulle vara närvarande vid omhändertagandet av fadern. Detta hade
emellertid icke lyckats delvis beroende på motstånd från fru L:s sida.

Givetvis är det av största vikt att polisman vid meddelande av handräckning
för intagning å sinnessjukhus visar all takt och hänsyn som är möjlig.
Det är uppenbarligen angeläget att minderåriga ej få tillfälle bevittna omhändertagandet,
i synnerhet om våld måste tillgripas. Av utredningen kan
icke anses framgå annat än att polismännen sökt genomföra handräckningen
under iakttagande av all hänsyn till L. och hans familj samt att den
omständigheten att handräckningen fått uppseendeväckande former i första
hand berott på L:s och hans hustrus uppträdande. Jag finner därför vad
som förekommit vid L:s omhändertagande — ehuru i hög grad beklagligt —
icke vara av beskaffenhet att kunna föranleda något ingripande från min
sida.

Vad i ärendet förekommit synes emellertid ge vid handen att klarläggande
bestämmelser beträffande sättet för intagning å mentalsjukhus av straffriförklarade,
som icke äro häktade, erfordras. Då frågan om behovet av sådana
bestämmelser kommer att tagas under övervägande vid den översyn
av smnessjuklagstiftningen, som för närvarande pågår inom sinnessjuklagstiftningskommittén,
finner jag någon särskild åtgärd från min sida i nu
berört avseende icke påkallad.

Pa grund av vad salunda anförts finner jag framställningen icke föranleda
någon min vidare åtgärd.

331

C. Framställningar till Konungen

1. Framställning angående åtgärder i syfte att åstadkomma en ur
rättssäkerhetssynpunkt mera tillfredsställande ordning vid
handläggning av ärenden rörande återkallelse av körkort

Den 12 juli 1961 avlät jag till Konungen följande framställning.

Vid kommunicering med körkortsinnehavare av handlingar i ärende angående
ifrågasatt återkallelse av körkort ha länsstyrelserna sedan åtskilliga
år tillbaka plägat använda en för ändamålet särskilt tryckt blankett (Länstrycket.
Ser. I. Avd. D nr 68). Denna blankett innefattar en till körkortsinnehavaren
ställd skrivelse, däri anföres följande: »Enär fråga uppstått om
återkallelse av det för Eder utfärdade körkortet och trafikkortet, lämnas
Ni härigenom tillfälle att till länsstyrelsen avgiva förklaring, vilken skall
ingivas till nedannämnda polismyndighet inom åtta dagar efter det Ni
erhållit del av denna skrivelse, vid påföljd, om det försummas, att ärendet
ändå avgöres. — Anm.: I stället för återkallelse kan i vissa fall varning
komma i fråga.---».

Å blanketten finns vidare tryckt en anmodan till vederbörande polismyndighet
att verkställa delgivning samt att efter förklaringstidens utgång
återställa remissakten med delgivningsbevis, förklaring, om sådan avgives
ävensom yttrande.

Vid inspektion av en länsstyrelse år 1959 upptog jag frågan om lämpligaste
ordningen för delgivning av handlingar i nu berörda ärenden. Det
antecknades därvid, att delgivning städse ombesörjdes av polispersonal eller
stämningsman ävensom att handlingarna icke vid delgivningen överlämnades
till vederbörande utan förvarades å landsfiskalskontor, polisstation eller
särskild delgivningscentral eller ock hos enskild polisman. Enligt uppgift
tillämpades samma förfaringssätt av åtminstone flertalet länsstyrelser.

Med anledning härav lät jag till inspektionsprotokollet anteckna följande.

Angelägenheten av att polisen icke i onödan betungades med delgivningsbestyr
hade understrukits i kungl. cirkuläret den 5 november 1943 om postverkets
anlitande för delgivning av myndighets beslut m. m. Därtill komme
att delgivning genom polis, vare sig parten uppsöktes i hemmet eller på sin
arbetsplats av någon polisman eller erhölle kallelse att infinna sig å polisstationen,
i allmänhet torde av den enskilde uppfattas som besvärande och
obehagligt. Klagomål häröver hade också förekommit hos JO. Efter tillkomsten
av ovannämnda cirkulär hade myndigheterna i stor utsträckning
avlastat polisen arbetet med delgivning och i stället övergått till delgivning
genom posten. Så torde länsstyrelserna numera i allmänhet förfara vid kommuniceringen
av handlingarna i t. ex. alkoholistärenden och ärenden rörande
skyddsuppfostran. Det syntes oklart vilka skäl som kunde anföras mot

332

att ett dylikt förfarande infördes även i ärenden rörande körkortsåterkallelse,
därvid de kommunicerade handlingarna som regel endast utgjordes
av ett strafföreläggande eller en oftast ganska kortfattad dom. Enligt vad
som upplysts skedde också i Stockholm kommuniceringen i dessa ärenden
genom posten, därvid en fotostatkopia av strafföreläggandet eller domen
eller — om domen vore särskilt omfattande — av den till länsstyrelsen
överlämnade domsavskriften översändes genom rekommenderat brev med
mottagningsbevis. Återkomme försändelsen som obeställbar, skedde delgivning
genom delgivningscentralen, vilket även vore förhållandet i sådana
fall, då körkortet samtidigt skulle omhändertagas. — En övergång till postdelgivning
i nu ifrågavarande ärenden syntes därför böra och kunna genomföras.
Med hänsyn till det synnerligen betydande antalet delgivningar, som
årligen förekomme i denna kategori ärenden, syntes en sådan omläggning
ur allmän synpunkt vara en angelägenhet av vikt.

Efter remiss inkommo därefter samtliga länsstyrelser med yttranden, av
vilka framgick i huvudsak följande.

En länsstyrelse förklarade sig redan tillämpa postdelgivning genom rekommenderat
brev med mottagningsbevis. Därvid upptogs i en skrivelse
till körkortsinnehavaren aktuella anteckningar på hans kort i körkortsregistret.
Avskrift av dom eller strafföreläggande bifogades icke, enär innehållet
i nämnda handlingar vore känt för vederbörande. Om skrivelsen återkomme
såsom obeställbar, skedde delgivning genom polismyndighets försorg,
varvid den i ärendet aktuella blanketten användes.

Åtta länsstyrelser meddelade, att de övergått till postdelgivning, sedan
frågan genom min remiss aktualiserats. En länsstyrelse överlämnade dock
handlingarna till polismyndighet för att där hållas tillgängliga för körkortsinnehavaren.
En annan länsstyrelse använde alltjämt delgivning genom
polisen, om anledningen till ifrågasatt återkallelse vore sjukdom hos körkort
sinnehavaren.

Fyra länsstyrelser förklarade sig ämna övergå till delgivning genom posten.
En länsstyrelse avsåg att göra detta endast om det ansåges erforderligt
för att uppnå en för hela riket likformig handläggningsordning. En
annan av dessa länsstyrelser framhöll, att för postdelgivning borde länsstyrelserna
erhålla två exemplar av domar och strafförelägganden. Skyldighet
för domstolar och åklagarmyndigheter att till länsstyrelse överlämna
två sådana exemplar borde därför stadgas i 80 § vägtrafikkungörelsen.

Övriga elva länsstyrelser ställde sig tveksamma till att övergå till postdelgivning
eller förklarade sig uttryckligen anse polisdelgivning vara att
föredra.

Av de mera allmänt förekommande skäl, som från sistnämnda länsstyrelsers
sida anfördes mot postdelgivning, må här återgivas följande. Polismyndighetens
yttrande vore erforderligt även vid övergång till postdelgivning.
Körkortsinnehavarna hade ofta svårigheter att själva avfatta
skriftlig förklaring och kunde i samband med delgivningen få råd och anvisningar
härom av den delgivande polismannen. I viss utsträckning före -

333

kom, att muntliga förklaringar intogos i delgivningsmannens rapport. Det
vore av värde för polismyndigheterna att vid avgivandet av yttrande ha
tillgång till förklaringen. Dessa yttranden innehölle ofta upplysningar av
betydelse för länsstyrelsernas bedömning. — Om länsstyrelserna skulle behöva
göra avskrifter av domen, strafförelägganden och andra för kommunicering
avsedda handlingar, komme detta att medföra betydande kostnadsökning.
Merarbete torde även uppkomma därigenom att många försändelser
kunde antagas bli retumerade antingen på grund av att adressaten
vore oanträffbar eller därför att han icke utlöste försändelsen.

Av övriga i förevarande fråga framförda synpunkter må här nämnas följande.
När fråga om återkallelse upptogs, brukade en länsstyrelse först inhämta
polismyndighetens yttrande, huruvida körkortsinnehavaren alltjämt
vore lämplig såsom motorfordonsförare. Därigenom utmönstrades manga
fall, som avskrevos utan åtgärd. — En länsstyrelse övervägde att övergå
till följande ordning: Handlingarna skulle överlämnas via polismyndighet
till närmaste poliskontor, varifrån körkortsinnehavaren genom lösbrev
underrättades om var handlingarna funnos och att tillfälle lämnades att
avgiva förklaring. Därefter återredovisades ärendet samma väg med ortspolisens
och polismyndighetens yttranden. — För varje körkortsinnehavare
upplade en länsstyrelse särskild akt, i vilken samlades alla inkomna anmälningar.
Hela denna akt delgåves vederbörande, även om vissa handlingar
vore inaktuella. — Organisationsföredraganden vid en länsstyrelse
föreslog, att länsstyrelsen vid remissen till polismyndigheten bifogade skrivelsen
till körkortsinnehavaren jämte kuvert och eventuellt mottagningsbevis.
Polismyndigheten kunde därefter på grund av sin personkännedom
avgöra, om personlig delgivning eller postdelgivning borde ske.

Därefter anhöll jag hos statens organisationsnämnd om dess utlåtande i
saken. Nämnden anförde i anledning härav följande.

Såvitt nämnden kan finna, både av handlingarna i målet och på grund
av tidigare erfarenheter i samband med organisationsundersökningar vid
länsstyrelserna, torde kommunicering med körkortsinnehavare i nu ifrågavarande
ärenden, beroende på ärendets art, böra ske på olika sätt.

Sålunda torde i åtskilliga fall icke från början kunna avgöras huruvida
vttrande från polismyndigheten kommer att erfordras; måhända kan ärendet
få bero vid den av körkortsinnehavaren avgivna förklaringen. I vissa
andra fall torde yttrande från polismyndighet icke vara behövligt för att
ärendet skall kunna avgöras. I ärenden av nu avsedda typer bör delgivning
lämpligen ske per post. Det av en länsstyrelse använda förfaringssättet,
som bl. a. innebär att någon avskrift av dom eller andra handlingar icke
medsändes till körkortsinnehavaren, eftersom de åberopade omständigheterna
får antagas vara kända för vederbörande, synes mest praktiskt.

När det däremot gäller sådana typfall av ärenden som omnämnes i 33 §
2 mom. 1—6 st och 34 $ vägtrafikförordningen lärer länsstyrelse icke fatta
beslut utan att ha tillgång till yttrande av polismyndigheten. I åtskilliga
av dessa ärenden torde det för polismyndigheten framstå såsom nödvändigt

334

att höra körkortsmnehavaren innan yttrande avgives. I dylika fall medför
delgivning icke någon belastning för polismyndigheten. Tvärtom kan det
såsom några länsstyrelser framhållit innebära en fördel i det att möjlighet
bjudes att omgående uttala sig om körkortsinnehavarens förklaring, varigenom
behandling vid förnyad remiss till polismyndigheten kan undvikas. I
här avsedda fall synes således, enligt nämndens mening, länsstyrelserna från
fall till fall böra pröva huruvida delgivning skall ske per post eller via polismyndigheten.

Anledningen till att jag vid min ifrågavarande inspektion upptog frågan
om sättet för delgivning med körkortsinnehavare av handlingar i ärende
angående ifrågasatt återkallelse av körkort var, på sätt framgår av vad
förut anförts, i första hand önskemålet att avlasta polismyndigheterna det
betungande arbetet med personliga delgivningar i ärenden av detta slag,
vilkas antal årligen är högst betydande. Efter min remisskrivelse i saken
har också något fler än hälften av länsstyrelserna förklarat sig ha övergått
till eller ämna övergå till postdelgivning. Redan detta förhållande synes
utvisa att de skäl, som återstående länsstyrelser anfört mot en omläggning
av praxis i förevarande hänseende — och som föranlett dessa länsstyrelser
att ställa sig avvisande eller tveksamma till en övergång till postdelgivning
— knappast äga den styrka att de i och för sig böra hindra införande av en
hos alla länsstyrelser enhetlig delgivningspraxis.

Frågan om sättet för kommunicering med körkortsinnehavare i nu berörda
ärenden synes emellertid, med hänsyn till den ordning för ärendenas
utredande som allmänt torde tillämpas, icke böra bedömas som ett isolerat
delgivningsspörsmal utan ses ur vidare synpunkt. I åtskilliga remissyttranden
har salunda t. ex. som skäl för bibehållande av polisdelgivning åberopats
den betydelse i utredningshänseende, som en personlig kontakt mellan
körkortsinnehavaren och polisen innebure. Olika metoder för etablerande
av denna kontakt och att eljest förebringa utredning synes också tillämpas
eller övervägas. Det finns därför anledning att ur principiella synpunkter
beröra frågan om hur utredningsförfarandet i nu ifrågavarande ärenden —
vilket icke är reglerat i lagstiftningen — lämpligen bör gestaltas i normalfallen.
Jag avser därvid närmast de fall, då frågan om återkallelse av körkort
aktualiseras på grundval av lagakraftvunnen dom eller godkänt straffföreläggande.

Till en början må härvid erinras om vikten ur allmän synpunkt av att
körkortsmyndigheterna ägna dessa ärenden noggrann uppmärksamhet i
syfte att från rätten att föra motorfordon utesluta sådana personer, som
visat sig icke uppfylla nödiga krav på ansvar och hänsyn eller som eljest
måste anses utgöra en fara i trafiken. De skärpta regler rörande återkallelse
av körkort, som infördes genom 1958 års ändringar av vägtrafikförordningen,
grunda sig också på uppfattningen, att hithörande spörsmål måste

335

bedömas ur väsentligt strängare synpunkter än vad tidigare på åtskilliga
håll torde ha förekommit. Å andra sidan är det uppenbarligen av vikt, att
handläggningen av förevarande slags ärenden sker på sätt, som tillgodoser
den enskilde körkortsinnehavarens befogade intressen. Med hänsyn till den
oerhörda ökningen av antalet körkortsinnehavare kan fråga om körkortsåterkallelse
numera aktualiseras för ett stort antal personer. I manga fall
innebär återkallelse av körkort en för vederbörande mycket ingripande åtgärd
med betydande ekonomiska följdverkningar. Över huvud taget torde
det förhålla sig så, vilket åtskilliga härstädes anförda klagomål ge vid handen,
att körkortsinnehavare i allmänhet uppfatta varje åtgärd, som riktar
sig mot deras rätt att framföra motorfordon, som ett allvarligt diskriminerande
ingrepp.

Vid handläggningen av förevarande ärenden gäller sålunda å ena sidan
att myndigheterna måste på ett effektivt sätt söka uppspåra och ingripa
mot olämpliga körkortsinnehavare. Å andra sidan bör detta, enligt allmänna
förvaltningsrättsliga principer, ske med beaktande av att fråga om körkortsåterkallelse
icke onödigtvis — förrän erforderlig utredning skett
upptages med den enskilde samt att, då återkallelse med fog kan ifrågasättas,
körkortsinnehavaren lämnas tydligt besked om vad som åberopas
mot honom och får tillfälle att yttra sig över allt förebragt material.

Rörande den brukliga handläggningsordningen hos länsstyrelserna i ärenden,
varom här är fråga, har en redogörelse lämnats i JO:s ämbetsberättelse
år 1955 s. 296 ff. Denna ordning synes alltjämt i stort sett tillämpas.
Med tillhjälp av vissa schabloner — vilka numera torde vara tämligen enhetliga
— utsovras sålunda till en början de fall, som anses böra bli föremål
för fortsatt prövning. Om därvid befinnes att vidare åtgärd erfordras,
kommuniceras i allmänhet ärendet med körkortsinnehavaren samtidigt som
yttrande infordras från polismyndigheten och eventuellt andra myndigheter,
t. ex. nykterhetsnämnd. Detta tillvägagångssätt innebär följaktligen
— i varje fall om den förut omförmälda kommuniceringsblanketten användes
— att körkortsinnehavaren först avlämnar sin förklaring till polisen,
varefter denna, eventuellt efter det yttrande från annan myndighet införskaffats,
avger eget yttrande och översänder alla handlingarna i ärendet
till länsstyrelsen, som därefter beslutar.

Mot en sådan handläggningsordning kunna ur principiell synpunkt erinringar
riktas. Vad först angår åtgärden att infordra förklaring från körkortsinnehavaren
redan innan annan avsedd utredning föreligger, blir en
sådan åtgärd tydligen utan mening i de fall, då den begångna förseelsen icke
ensam innefattar tillräckligt skäl för återkallelse eller varning och den
sedermera verkställda utredningen icke i övrigt innehåller något graverande
för körkortsinnehavaren. Ärendet kan i sådant fall icke föranleda någon
åtgärd utan avskrives. Även utan kommunicering skulle tydligen avskrivning
ha skett. Kommuniceringsåtgärden medför i nu avsedda fall endast

336

besvär och kostnader för såväl myndigheterna som den enskilde körkortsinnehavaren,
vilken inför hotet att få körkortet återkallat ofta anser sig
nödsakad anlita rättsligt biträde. På sätt närmare framgår av förut omnämnda
redogörelse i 1955 års ämbetsberättelse gav den då verkställda
utredningen vid handen, att kommunicering hos vissa länsstyrelser i stor
utsträckning skedde utan tillräckliga skäl, ett förhållande som gav dåvarande
justitieombudsmannen anledning understryka vikten av att erforderlig
utredning först införskaffades, innan ärendet utställdes till förklaring.
Förhållandena synas visserligen under senare år ha undergått viss förbättring,
men alltjämt kan på sina håll iakttagas att kommunicering ofta sker
pa otillräcklig utredning. Stundom vill det t. o. m. synas som om kommuniceringsåtgärden
av vederbörande tjänstemän uppfattas som ett slags
medel — vid sidan av återkallelse eller varning — för körkortsinnehavarens
tillrättaförande. Ett dylikt betraktelsesätt ådagalägger emellertid — såsom
jag tidigare i visst ärende framhållit — en fullständig missuppfattning av
kommuniceringens innebörd (JO:s ämbetsberättelse 1958 s. 365).

Mot den nu brukliga handläggningsordningen kan vidare erinras — och
detta är ur principiell synpunkt en betänklig brist — att körkortsinnehavaren
som regel icke far del av den ytterligare utredning, som införskaffas
i samband med kommuniceringen och som av polismyndigheten överlämnas
till länsstyrelsen tillsammans med körkortsinnehavarens förklaring.
Körkortsinnehavaren får sålunda icke möjlighet att bemöta vad som till
äventyrs anföres mot honom i polismyndighetens och eventuellt även andra
myndigheters yttranden. Som i remissvaren framhållits kunna dessa yttranden
innehålla för ärendets utgång avgörande upplysningar, hänförande
sig till körkortsinnehavarens uppförande vid andra tillfällen än det som
beröres av domen eller strafföreläggandet. Det är uppenbarligen angeläget,
att berörda missförhållande avhjälpes. En grundläggande princip för förvaltningsförfarandet
är och måste vara att den, mot vilken ett myndighetsingripande
riktar sig, beredes tillfälle att bemöta allt det material som i
ärendet andrages mot honom. Denna princip bör tydligen upprätthållas
även i nu förevarande ärenden, vilka ofta äro av stor betydelse för den
enskilde.

I enlighet med vad nu anförts anser jag för min del att förfarandet i
ärenden angående ifrågasatt återkallelse av körkort, vilka upptagas på
grundval av dom eller strafföreläggande, bör i allmänhet gestaltas på i stora
drag följande sätt. Till en början bör — i syfte att erhålla närmare upplysningar
om körkortsinnehavarens person och förhållanden — erforderlig
komplettering ske av de tillgängliga handlingar angående de aktuella brottmålen,
t. ex. genom införskaffande av förundersökningsprotokoll. Om det
efter prövning av handlingarna finnes anledning att alltjämt ifrågasätta
körkortsinnehavarens lämplighet, bör nästa åtgärd vara, att hos polismyndighet,
nykterhetsniimnd eller annat organ inhämta yttrande rörande vad

337

myndigheten har sig bekant om körkortsinnehavaren och dennes lämplighet
som fordon sförare. Vid denna remiss bör översändas det material, som
aktualiserat återkallelse!rågan. Först sedan sådan utredning införskaffats
och länsstyrelsen därigenom fått ett fullständigare material för ärendets
bedömande — bör frågan om kommunicering med körkortsinnehavaren
upptagas. Anses därvid återkallelse eller varning kunna med fog ifrågasättas,
bör tillfälle beredas körkortsinnehavaren att yttra sig. Därvid bör
i remissen särskilt angivas i vilka hänseenden körkortsinnehavaren synes ha
ådagalagt olämplighet som förare. Vid remissen till körkortsinnehavaren är
tydligen nödvändigt att foga det eller de yttranden, som införskaffats, i
varje fall om de innehålla något mot körkortsinnehavaren graverande.
Länsstyrelsen synes därför böra hos remissmyndigheten begära att fa yttrande
avgivet i två exemplar. Däremot synes i allmänhet icke erforderligt
att till körkortsinnehavaren överlämna själva domen eller strafföreläggandet,
då dessas innehåll redan är honom bekant. Vad körkortsinnehavaren
bör delgivas är sålunda, förutom införskaffade yttranden, uppgift om de
förseelser som avses — i den man de äro av betydelse i körkortsfragan
samt uppgift i vilka hänseenden körkortsinnehavaren enligt den förebragta
utredningen synes ha ådagalagt olämplighet som fordonsförare. I de fall,
då viss förseelse obligatoriskt skall medföra återkallelse, bör givetvis
kommunicering ske utan att remissyttrande först inhämtas. Endast om
det finns anledning antaga, att jämkning kan ifragakomma av den tid, före
vilken nytt körkort vanligen icke må utfärdas, torde i dessa fall kompletterande
utredning vara erforderlig.

I vissa fall föreligga otvivelaktigt — såsom i åtskilliga remissyttranden
påpekats — svårigheter för körkortsinnehavare att själv avfatta skriftlig
förklaring. Det synes därför önskvärt, att möjlighet beredes körkortsinnehavare
att, om han så önskar, muntligen förklara sig, t. ex. inför föredraganden
i ärendet. Över huvud taget torde det för körkortsinnehavare
särskilt för den, som för sin utkomst är beroende av körkortsinnehav —
framstå som en brist att tillfälle icke beredes honom att muntligen få framlägga
sina synpunkter i saken. Även för länsstyrelsen torde det i ärenden
av tveksam* beskaffenhet vara av värde, att körkortsinnehavaren personligen
höres. Utrymme för muntligt förfarande synes därför i viss utsträckning
böra införas.

Med nu förordad handläggningsordning torde det icke annat än rent
undantagsvis finnas anledning att höra polismyndigheten eller annan myndighet
i anledning av körkortsinnehavarens förklaring. Vad dessa myndigheter
ha att meddela bör avse upplysningar om faktiska omständigheter av
betydelse för bedömningen av vederbörandes lämplighet som fordonsförare.
Däremot synes det knappast böra läggas pa dessa myndigheter att inga i
närmare övervägande rörande den reaktion sform, som med hänsyn till vad
i saken förekommit kan anses vara den ur trafiksäkerhetssynpunkt lämp -

338

ligaste. Denna prövning torde länsstyrelsen som regel kunna verkställa utan
att polismyndighet eller annan myndighet behöver framlägga förslag därom.
Om kontroll någon gång anses erforderlig av uppgift, som lämnats i
avgiven förklaring, lärer detta i regel kunna ske vid telefonsamtal, därvid
inhämtad uppgift bör antecknas i akten.

Vid en omläggning av utredningsförfarandet enligt ovan angivna riktlinjer
bortfalla tydligen i huvudsak de olägenheter, som enligt vissa länsstyrelser
skulle vara förenade med en övergång till postdelgivning vid kommunicering
med körkortsinnehavare av handlingar i förevarande ärenden.
Något bärande skäl för att i dessa ärenden alltjämt tillämpa annat delgivningssätt
än vad som i princip gäller för andra kategorier ärenden lärer
icke kunna åberopas. Oavsett hur utredningsförfarandet i detalj gestaltas
i de enskilda ärendena, synes därför övergång till postdelgivning böra ske
även hos de länsstyrelser, där denna delgivningsform ännu icke tillämpas.
Därigenom avlastas polisen betungande arbete, varjämte den enskilde undgår
det besvär och obehag som ofta torde vara förenat med inställelse å polisstation
för delgivning eller med besök av polis i bostad eller å arbetsplats.

Det nu sagda innebär givetvis icke, att det ej i vissa fall kan vara påkallat
att verkställa delgivning genom polis utan föregående försök med
postdelgivning. Så kan t. ex. vara fallet vid kommunicering i samband med
beslut om interimistisk återkallelse eller då det med fog kan antagas att
körkortsinnehavaren ej är anträffbar under uppgiven adress.

I förevarande skrivelse har jag berört — förutom delgivningsspörsmålet
— frågan om utredningsförfarandet i ärenden angående ifrågasatt återkallelse
av körkort. Denna fråga har icke behandlats av 1953 års trafiksäkerhetsutredning.
Vid införandet år 1958 av de skärpta reglerna om körkortsåterkallelse
lämnades även spörsmålet å sido, därvid bl. a. erinrades om att
särskild utredning påginge i vad mån prövning av fråga om återkallelse avkörkort
på grund av trafikbrott kunde överflyttas till allmän domstol.
För min del anser jag förfarandet i ärenden om körkortsåterkallelse vara
av den fundamentala betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt, att en författningsmässig
reglering därav är önskvärd och påkallad. En sådan reglering
framstår som desto mera angelägen som den i praxis rådande handläggningen
synes vara — på sätt i det föregående framhållits — behäftad
med vissa ur principiell synpunkt väsentliga svagheter. Frågan om
en författningsmässig reglering av utredningsförfarandet bör måhända
anstå i avbidan på att nyssberörda sakkunnigutredning framlägger sitt
förslag. Med hänsyn till frågans vikt har jag emellertid ansett mig böra —
med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän — redan nu framlägga ovanberörda spörsmål och
synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

339

I betraktande av de anmärkningar, som ur principiell synpunkt kunna
riktas mot nuvarande allmänt tillämpad handläggningsordning hos länsstyrelserna,
fann jag önskvärt att länsstyrelserna — i avbidan på att
spörsmålet fick sin lösning i lagstiftningen — ville ompröva sin praxis i
syfte att åvägabringa en ur rättssäkerhetssynpunkt mer tillfredsställande
ordning. Jag tillställde därför länsstyrelserna en avskrift av ovanstående
framställning, därvid jag uttryckte den förhoppningen, att länsstyrelserna
skulle skänka mina ovan angivna synpunkter tillbörligt beaktande.

Genom beslut den 27 juli 1961 förordnade Kungl. Maj:t, att framställningen
skulle överlämnas till 1957 års trafiknykterhetskommitté för att
tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs utredningsuppdrag.

2. Framställning angående lagstiftningsåtgärd för vinnande av
ökat administrativt rättsskydd genom införande av allmän föreskrift
om skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter att före
ärendes avgörande lämna enskild part tillfälle att yttra sig.

I skrivelse till Konungen den 5 december 1961 anförde jag följande.

I enlighet med uttalanden från riksdagens sida har JO-ämbetet under
senare år, på sätt ämbetsberättelsema giva vid handen, i ökad utsträckning
inriktat sin verksamhet på de allmänna principerna för förvaltningsförfarandet,
sådana de avtecknats i praxis. Ett spörsmål, som i detta sammanhang
kommit i blickpunkten, har avsett det förhållandet att förvaltningsmyndigheternas
beslut endast i mycket begränsad utsträckning innehålla de
skäl, å vilka besluten grundas. På grundval av mina iakttagelser härutinnan
framlade jag i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 23 december 1960 förslag
till partiell reform inom ramen för gällande förvaltningsförfarande i
syfte att vinna ökat administrativt rättsskydd genom införande av en allmän
regel om principiell skyldighet för förvaltningsmyndigheter att lämna
beslutsmotivering. Jag framhöll därvid, att pågående vittsyftande lagstiftningsarbete
rörande förvaltningsförfarandet uppenbarligen icke kunde få
verka hindrande för genomförande av en dylik partiell reform, då det här
gällde en fråga av fundamental betydelse för rättssäkerheten och reformen
syntes kunna genomföras på ett lagtekniskt enkelt sätt och utan särskilda
kostnader för det allmänna. Jag fann därför att reformen utan dröjsmål
borde genomföras och hemställde att förslag i av mig angiven riktning
måtte föreläggas riksdagen.

Ett annat principiellt spörsmål av stor betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt
avser frågan i vad mån förvaltningsmyndigheterna böra, innan beslut
meddelas, låta part få del av förebragt utredningsmaterial och sålunda låta
honom få möjlighet att före ärendets avgörande bemöta vad som kan ha
andragits mot honom. Detta spörsmål, som jag redan för flera år sedan upp -

340

tagit med olika myndigheter, äger ett visst tekniskt samband med frågan
om beslutsmotivering. Om kommunicering av utredningsmaterialet skett
före beslutet, kan nämligen beslutsmotiveringen stundom förenklas och till
och med bli överflödig. Detta har emellertid avseende endast å vissa ärenden
av enkel beskaffenhet och berör icke de fall, där beslutsmotiveringen
framstår som särskilt angelägen ur rättssäkerhetssynpunkt. Det samband i
tekniskt avseende, som kan sägas i viss utsträckning föreligga mellan kommuniceringsfrågan
och frågan om beslutsmotivering, är uppenbarligen icke
av den art att en reglering av den senare frågan automatiskt kräver en reglering
även av den förra. Beslutsmotiveringen utgör ett avslutande och självständigt
moment i handläggningsordningen och kan ur lagstiftningssynpunkt
utan olägenhet bedömas fristående från förfarandet i övrigt. Kommunicering
med part av visst material ingår däremot som ett mer eller mindre
nödvändigt led i myndigheternas åtgärder för förebringande av godtagbar
utredning för sina beslut och äger sålunda intimt samband med den inom
förvaltningen mycket komplicerade och svårbedömbara frågan om hur utredningsförfarandet
över huvud taget bör gestaltas hos förvaltningsmyndigheterna
med deras olika organisationsformer och vitt skiftande ämnesområden.
Det är därför tydligt, att kommuniceringsfrågan helst icke bör i
lagstiftningshänseende utbrytas ur sitt nämnda större sammanhang. En
särreglering härutinnan synes följaktligen icke böra sättas i fråga med
mindre ett klart praktiskt behov därav kan påvisas med hänsyn till gällande
lagstiftning och myndigheternas praxis.

Då jag i förevarande framställning ansett mig böra till behandling upptaga
kommuniceringsfrågan och redovisa mina iakttagelser därutinnan, har
detta synts vara så mycket mera på sin plats som besvärssakkunniga i sitt
utlåtande över min ovanberörda framställning rörande beslutsmotivering
framhållit som önskvärt, att kommuniceringsfrågan upptoges till reglering
samtidigt med frågan om beslutsmotivering, därvid regleringen enligt de
sakkunniga borde ske i form av ett cirkulär med allmänna rekommendationer.
Beträffande kommuniceringsfrågan ha de sakkunniga därvid förordat
införande av en allmän föreskrift av innehåll, »att part bör lämnas tillfälle
att yttra sig över yttranden eller annat utredningsmaterial i saken, som
finnes vara av betydelse för dennas avgörande, såvida icke sådan åtgärd
finnes obehövlig eller med ärendets avgörande icke kan anstå». De sakkunniga
ha emellertid i sitt utlåtande icke närmare ingått på kommuniceringsfrågans
olika aspekter eller sökt belysa det praktiska behovet av den föreslagna
regleringen. Såsom jag förut framhållit lärer en särreglering av detta
komplicerade spörsmål knappast böra ifrågakomma utan att behovet därav
närmare klarlägges och belyses.

Innan jag övergår till att redovisa mina synpunkter på föreliggande
spörsmål vill jag framhålla, att det icke synts mig möjligt eller lämpligt att
här upptaga kommuniceringsfrågan i hela dess vidd. Att närmare bestämma

341

kretsen av de enskilda personer eller myndigheter, som kunna sagas intaga
partställning och med vilka kommunicering sålunda bör ifrågakomma, avser
tydligen ett spörsmål, som inom förvaltningens vidsträckta och olikartade
områden knappast kan bli föremal för någon generell reglering. Det är
vidare tydligt att t. ex. frågan om sättet på vilket kommunicering bör ske,
avseende bl. a. spörsmålet i vilken utsträckning muntligt förfarande därvid
bör förekomma, icke heller lämpar sig för allmän reglering. Jag har därför
avgränsat ämnet på det sättet, att jag endast, rent principiellt, behandlar
kommuniceringsfrågan i vad den avser sådan enskild person, som direkt och
omedelbart beröres av förvaltningsmyndighets beslut. Betraktat som en särskild
rättssäkerhetsgaranti för den enskilde torde också kommuniceringskravet
just i dessa fall ha sin främsta betydelse. Härvid kan det av olika
anledningar vara lämpligt att skilja mellan två huvudgrupper enskilda parter,
nämligen dels sådan enskild part, som själv gör framställning hos förvaltningsmyndighet,
antingen som sökande av tillstand, dispens o. d. eller
såsom klagande genom anförande av besvär hos överordnad myndighet, dels
sådan enskild part, beträffande vilken förvaltningsmyndighet ex officio
eller efter särskild framställning från annat håll vidtager åtgärd, som innefattar
ingrepp i dennes rättsliga ställning, t. ex. genom frihetsberövanden,
genom meddelande av föreläggande eller förbud, genom indragning eller
minskning av sociala förmåner, genom återkallelse av förut lämnat tillstånd
etc. För den senare gruppen fall har kommuniceringskravet tydligen, allmänt
sett, en större tyngd än för den förra.

I. Gällande författningsbestämmelser

På samma sätt som gäller i fråga om beslutsmotivering saknar flertalet
specialförfattningar närmare föreskrifter om kommunicering med enskild
part av införskaffat utredningsmaterial. Åtskilliga bestämmelser i ämnet
ha dock under årens lopp utfärdats, särskilt i författningar som utkommit
under senare år. Som bakgrund för den efterföljande framställningen synes
därför lämpligt att här giva en antydan om de ämnesområden, som sålunda
i förevarande hänseende äro reglerade, och om reglernas allmänna konstruktion.

När det gäller ärenden, där den enskilde själv star som sökande eller
klagande — sålunda ärenden rörande erhållande av tillstånd, dispens o. d.
samt besvärsärenden — innehålla författningarna mera sällan föreskrifter
om kommunicering. I fråga om ansökningsärenden synas blott nagra fa sadana
föreskrifter finnas, t. ex. att förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen i
visst fall icke får vägras med mindre tillfälle beretts förvärvaren att yttra
sig (3 § tillämpningskungörelsen) och att den som ansökt om förhandsbesked
rörande konsumtionsskatt skall få motsvarande tillfälle i fråga om
material som förebragts annorledes än genom honom (34 § förordningen om
förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning). Beträffande besvärsförfaran -

342

det är det huvudsakligen inom beskatt ningsväsendets område, som närmare
bestämmelser om kommunieering meddelats, innefattande skyldighet för
myndigheterna att delgiva motpart inkommen besvärsinlaga och stundom
även avgiven förklaring (t. ex. 77 och 97 §§ taxeringsförordningen, 42 §
förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, 80 § förordningen
om allmän varuskatt). Någon gång föreskrives även skyldighet för
underinstansen att i samband med avgivande till besvärsmyndigheten av
utlåtande över besvären översända avskrift av utlåtandet till klaganden
och förklaranden (t. ex. 43 § ovannämnda förordning rörande konsumtionsbeskattning).
Att besvärsmyndighet icke får ändra beslut till nackdel för
enskild part utan att tillfälle lämnats denne att yttra sig är stundom uttryckligen
föreskrivet (t. ex. 8 § lagen om försäkringsdomstol).

Om föreskrifter rörande kommunieering sålunda mera undantagsvis meddelats
i fråga om handläggning av ansökningsärenden och besvärsärenden,
förekomma sådana föreskrifter i större utsträckning när det gäller sådana
fall, då fråga uppkommit hos myndighet att gentemot enskild företaga åtgärd,
som innefattar ett mer eller mindre djupgående ingrepp i hans rättsliga
ställning. Särskilt väl har kommuniceringskravet tillgodosetts i vissa
under senare tid utfärdade författningar, som avse ingrepp mot enskilds
personliga frihet, t, ex. nykterhetsvårdslagen (23 och 24 §§), barnavårdslagen
(19 och 75 §§) och utlänningslagen (42 §). Enligt dessa bestämmelser
föreligger principiell skyldighet för myndigheten att före ärendets avgörande
låta vederbörande få del av vad som framkommit vid utredningen och lämna
honom tillfälle att skriftligen eller vid muntligt förhör yttra sig däröver.
Men även när det gäller ingripanden av annan natur, särskilt ingripanden
av ekonomisk innebörd, finnas bestämmelser om kommunieering i åtskilliga
författningar. Som exempel kan nämnas utfärdande av skogsavverkningsförbud
enligt 1925 års bulvanlag (3 §), ianspråktagande av enskild mark
enligt expropriationslagen (4 §) och enligt väglagen (t. ex. 18 och 20 §§ vägstadgan),
förverkande av beslagtagen vara enligt lagen angående förbud
mot införsel av vara med oriktig ursprungsbeteckning (5 §), förbud att
bedriva visst arbete enligt arbetarskyddslagen (53 §), åsättande av skatt
med avvikelse från lämnad deklaration enligt bl. a. taxeringsförordningen
(65 §). Vidare finnas i fråga om inskränkning av tidigare given rätt eller
förmån vissa bestämmelser att kommunieering skall föregå, t. ex. vid återkallelse
av tillstånd att bedriva utskänkning av rusdrycker (12 § instruktionen
för utskänkningsintendenter) eller av tillstånd att idka handel med
preventivmedel (4 § tillämpningskungörelsen), återkallelse av auktorisation
enligt kungörelsen om auktorisation av fastighetsmäklare (8 §), minskning
eller indragning av pension enligt folkpensioneringslagen (34 §) samt jämkning
av preliminärskatt enligt uppbördsförordningen (45 §). Som andra
exempel på myndighetsingripanden av hithörande slag, vilka enligt uttryck -

343

liga föreskrifter icke få ske utan att tillfälle beretts vederbörande att yttra
sig, må nämnas uteslutande från rösträtt enligt vallagarna (t. ex. 40 § riksdagsvallagen),
vidtagande av disciplinär åtgärd mot tjänsteman (23 § verksstadgan)
samt överförande på särskild avgångsstat av befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet (2 § kungörelse därom, SFS 798/1946).

Fn annan grupp ärenden avse ingripanden mot enskild, som påkallas av
annan enskild person och i allmänhet grunda sig på civilrättsliga förhållanden.
Att tillfälle skall beredas den, mot vilken ingripande ifrågasattes, att
yttra sig är flerstädes föreskrivet. Så är t. ex. fallet beträffande ansökningar
om exekutiva åtgärder enligt utsökningslagen (t. ex. 60, 103 och 193 §§),
ansökan om införsel för uttagande av underhållsbidrag enligt införsellagen
(3 §), ansökan om förskottering av underhållsbidrag till barn enligt bidragsförskottslagen
(5 §), fastställande av avflyttningsförbud för underhållsskyldiga
enligt lagen därom (4 §) samt framställning hos arrendenämnd
eller boställsnämnd om reglering av tvister mellan ägare eller arrendator
(2 § reglementet för arrendenämnderna samt 38 § ecklesiastik boställsordning).

Den i en lång rad författningar sålunda inskrivna skyldigheten för myndigheterna
att kommunicera utredningsmaterial är i en del fall formellt
oinskränkt. I betydande utsträckning har emellertid skyldigheten begränsats
eller modifierats. Reglerna härom utvisa en mängd olika variationer i
fråga om skyldighetens räckvidd, variationer som i många fall knappast
kunna anses sakligt påkallade.

En vanlig begränsning är att kommunicering skall ske efter prövning av
behovet i varje särskilt fall. Denna behovsprövning är emellertid mer eller
mindre restriktiv. Sålunda sägs ibland, att kommunicering skall ske om
ansökningen ej finnes böra omedelbart avslås, i andra fall att åtgärden skall
företagas om det ej är uppenbart att ansökningen bör avslås. Enligt vissa
författningar skall kommunicering ske när så prövas erforderligt, enligt
andra om åtgärden ej uppenbarligen är obehövlig. Ibland sägs att kommunicering
skall äga rum när skäl äro därtill, ibland att åtgärden skall företagas,
såvida ej särskilda skäl äro däremot.

Vid sidan av dylika behovsmässiga modifikationer i fråga om skyldigheten
att kommunicera, finns stundom särskilt föreskrivet att kommunicering
ej erfordras, då hinder av särskilda skäl däremot möter, t. ex. då vederbörandes
vistelseort ej kan utrönas eller då parten befinner sig utomlands.
Ibland sägs helt allmänt att kommunicering skall ske »om så ske kan» eller
»där hinder ej möter». I vissa fall har vidare uttryckligen angivits att kommunicering
får underlåtas, då saken kräver sa snabbt avgörande att dylik
åtgärd ej kan avvaktas. Därvid ha ibland vissa preciseringar skett, såsom
t. ex. att det skall föreligga synnerlig fara eller att faran skall vara överhängande.

344

Lagstiftningen innehåller följaktligen ett betydande antal föreskrifter om
kommunicering, föreskrifter som ha avseende å handläggningen av förvaltningsrättsliga
ärenden av vitt skiftande beskaffenhet. I dessa fall föreligger
sålunda en uttryckligen stadgad tjänsteplikt för myndigheterna att före
ärendenas avgörande lämna den enskilde tillfälle att yttra sig. Såsom förut
framhållits har emellertid kommuniceringsfrågan i flertalet förvaltningsrättsliga
specialförfattningar lämnats oreglerad. Härav får dock icke slutas
att det vid tillämpningen av sådana författningar skulle stå myndigheterna
helt fritt att efter eget gottfinnande kommunicera eller underlåta att kommunicera
part införskaffat material av betydelse för ärendets prövning.
Inom svensk förvaltning föreligger otvivelaktigt i princip skyldighet för
myndigheterna att själva verka för att utredningen blir så fullständig som
med hänsyn till ärendets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt är
erforderligt och möjligt. Det är uppenbart att kommunicering med enskild
part av förebragt utredningsmaterial i många fall ingår som ett alldeles
nödvändigt led i detta utredningsförfarande och utgör en förutsättning för
att myndigheten skall kunna fatta ett objektivt riktigt beslut. Det må härvid
blott erinras, att avgörandet av en stor mängd förvaltningsrättsliga
ärenden, som beröra enskilda personer, sker på grundval av erhållna påståenden
och upplysningar om att vederbörande personligen uppträtt klandervärt
eller eljest i vissa hänseenden förfarit på ett anmärkningsvärt sätt.
Även om dylika uppgifter i och för sig kunna framstå som trovärdiga, föreligger
dock, enligt vad erfarenheten ger vid handen, alltid ett visst utrymme
för förväxlingar och missuppfattningar, som kunna vara av avgörande betydelse
för ärendets prövning. Bevisvärdet av dylika uppgifter måste därför
i allmänhet bli mycket ringa, om icke tillfälle beredes vederbörande att
yttra sig över vad som andragits mot honom. Det ligger visserligen i sakens
natur, att olika meningar stundom kunna göras gällande rörande nödvändigheten
att i det enskilda fallet företaga viss utredningsåtgärd, t. ex. att
höra part i visst hänseende eller lämna honom tillfälle att yttra sig. Omständigheterna
kunna dock mången gång vara sådana, att en dylik åtgärd framstår
som ett så oundgängligt led i utredningsförfarandet att en underlåtenhet
härutinnan från myndighetens sida måste — även om uttryckliga föreskrifter
därom saknas — anses innefatta åsidosättande av tjänsteplikt. Särskilt
gäller detta naturligen när fråga är om företagande av ingrepp mot
enskild person. I rättspraxis har också underlåtenhet att i sådana fall lämna
vederbörande tillfälle att bemöta vad som anförts mot honom ansetts innefatta
tjänstefel. Så har t. ex. varit fallet då myndighet, på grund av framställda
anmärkningar mot de sanitära förhållandena vid viss rörelse, återkallat
det för rörelseidkaren utfärdade tillståndet utan att tillfälle beretts
denne att yttra sig över anmärkningarna (JO 1915 s. 7 och 1918 s. 91. Och
då myndighet underlåtit att före beslut om disciplinär åtgärd mot befattningshavare
lämna denne motsvarande tillfälle att yttra sig, har förfaran -

345

det, ehuru uttryckliga bestämmelser därom saknats, likaledes ansetts innefatta
tjänstefel (JO 1926 s. 223 och 1928 s. 8).

Det bör sålunda understrykas, att den omständigheten att föreskrifter om
kommunicering — liksom om utredningsförfarandet i övrigt — saknas i en
stor mängd specialförfattningar icke innebär att myndigheterna vid sin tilllämpning
därav kunna efter eget gottfinnande underlåta att vidtaga sådan
åtgärd. I myndigheternas allmänna skyldighet att sörja för att ärendena bli
såvitt möjligt allsidigt och grundligt utredda ligger otvivelaktigt även en
viss skyldighet att, om så är av betydelse för ärendets prövning och det kan
ske utan olägenhet, lämna enskild part tillfälle att yttra sig över förebragt
utredningsmaterial. Myndighets underlåtenhet härutinnan torde följaktligen
även enligt gällande rätt kunna under vissa omständigheter vara att
anse som åsidosättande av tjänsteplikt och sålunda beivras som tjänstefel.
I avsaknad av uttryckliga bestämmelser härom torde likväl detta kunna
göras gällande endast i mera flagranta fall av underlåtenhet.

II. Myndigheternas praxis i allmänhet

Under min ämbetsutövning har jag vid upprepade tillfällen haft anledning
beröra frågan huruvida icke möjlighet bort beredas den person, som
varit sökande eller klagande hos förvaltningsmyndighet eller mot vilken
eljest ett myndighetsingripande riktats, att i vidare mån än som skett yttra
sig över i ärendet förebragt utredningsmaterial. Vad jag i samband därmed
och i övrigt inhämtat rörande myndigheternas allmänna praxis föranledde
mig redan för flera år sedan att med vissa myndigheter upptaga frågan om
kommuniceringsförfarandet i ansöknings- och besvärsärenden i syfte att
erhålla en närmare belysning därav ur principiella synpunkter. Jag vände
mig sålunda i saken dels till länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs,
Örebro och Kopparbergs län, dels till ett antal centrala myndigheter,
bl. a. försäkringsrådet, gencraltullstyrelsen och statens hyresråd. I
min remisskrivelse till länsstyrelserna anförde jag följande.

I fråga om skriftväxlingsförfarandet i ansökningsärenden hos länsstyrelserna
synes, bortsett från vissa grupper ärenden där förfarandet är närmare
reglerat, praxis vara i viss mån skiftande. Över gjord framställning infordras
som regel yttrande från en eller flera myndigheter. I den mån sådana yttranden
gå i avstyrkande riktning, synas hos vissa länsstyrelser yttrandena
regelmässigt kommuniceras sökanden, under det att andra länsstyrelser tilllämpa
en mera restriktiv praxis och sålunda i flertalet fall, där skal därtill
anses föreligga, avslå gjord ansökning utan föregående kommunicering. Hos
en och samma länsstyrelse synes praxis härutinnan även kunna växla med
avseende å olika grupper av ärenden. Det nu sagda synes gälla jämväl i
fråga om kommunicering av material, som länsstyrelsen på annat sätt än
genom omförmälda yttranden införskaffar, t. ex. uppteckning av muntligen
inhämtade upplysningar.

I de fall, då kommunicering av införskaffad utredning sker med sökan -

346

den, kan innehållet i dennes påminnelseskrift stundom föranleda ytterligare
utredning. Jämväl i fråga om kommunicering av sådant ytterligare material
synes praxis på motsvarande sätt skifta.

Vad nu sagts om praxis i ansökningsärenden synes i stort sett äga tilllämpning
även å skriftväxlingsförfarandet i besvärsärenden, där yttrande
regelmässigt infordras eller eljest avgives av den myndighet, vars beslut
överklagats, men där även annan utredning kan förebringas.

I olika sammanhang har påtalats av enskilda klagande, vilkas ansökningar
eller besvär lämnats utan bifall, att de icke före ärendets avgörande
erhållit del av det förebragta materialet och att de sålunda berövats möjligheten
att bemöta vad som anförts och åberopats mot bifall till deras talan.
Ur rättssäkerhetssynpunkt torde detta den enskildes intresse också vara förtjänt
av största möjliga beaktande. Härvid är bl. a. att märka, att det ofta
icke lärer vara möjligt att med full säkerhet bedöma, huruvida förebragt
utredning — även om den till synes på ett övertygande sätt talar mot bifall
till ansökningen eller besvären — likväl kan av den rättssökande bemötas på
sätt, som kan vara av betydelse för det slutliga ställningstagandet. Å andra
sidan kan det i vissa fall vara befogat, att den enskildes intresse av att erhålla
del av allt förebragt material får vika för synpunkter av annan art.
Den avvägning mellan olika intressen, varom här kan vara fråga, synes
emellertid ha utfallit olika hos skilda länsstyrelser. Med hänsyn till frågans
stora principiella betydelse har det synts mig påkallat att erhålla närmare
belysning av de överväganden, som föranlett tillämpad praxis, i syfte att
därigenom få underlag för en bedömning av behovet av åtgärder för åstadkommande
av en mera enhetlig ordning i skriftväxlingsförfarandet.

I sina yttranden framhöllo samtliga länsstyrelser att hos dem tillämpad
praxis i fråga om skriftväxlingsförfarandet byggde på principen att tillfälle
borde beredas sökande och klagande att yttra sig över införskaffat utredningsmaterial
i den mån detta talade mot bifall till ansökningen eller besvären.
Därvid framhölls bl. a. att sådan kommunicering innefattade garanti
för en mer allsidig belysning av ärendet och därmed också för en objektivt
riktig bedömning. Det dröjsmål med ärendets avgörande, som orsakades av
kommuniceringen, vore — uttalade en länsstyrelse — en ringa olägenhet i
jämförelse med fördelarna. Samma länsstyrelse framhöll i sammanhanget,
att kommuniceringen kunde leda till att ansökningen eller besvären återkallades.
I yttrandena framhölls allmänt att principen icke finge drivas för
långt. Å andra sidan medgavs att fall kunde inträffa, då erforderlig kommunicering
av förbiseende ej ägde rum. Därvid påpekades bl. a. att remissförfarandet
som regel handhades av lägre personal, som icke alltid hade
möjlighet att bedöma huruvida kommunicering i visst fall borde ske eller
icke.

Av de angivna yttrandena må här återgivas yttrandet av länsstyrelsen i
Stockholms län, som något utförligare utvecklade sina synpunkter på kommuniceringsspörsmålet.
Länsstyrelsen anförde:

Allmänt sett föreligger det en förhållandevis stark presumtion för att
sökanden eller klaganden, vare sig han särskilt begärt det eller ej, bör få
taga del av allt material före ärendets avgörande. Framställd begäran att få

347

avge påminnelser bör givetvis i största utsträckning tillmötesgås. Men även
i andra fall kan det vara viktigt att vederbörande beredes tillfälle därtill.
Utom rent sakliga skäl tala härför även psykologiska synpunkter, särskilt
vikten av att myndigheten i sitt handlande och ställningstagande av vederbörande
uppfattas som korrekt och rättrådig.

Emellertid finns det en hel del fall där det framstår som meningslöst eller
till och med olämpligt eller exempelvis på grund av tidsnöd uteslutet att

kommunicera. „ . , ....

För den skull lärer man få beakta att utställandet till påminnelser ej blir
något självändamål; slentrian kan föranleda att ärenden i onödan dra ut
på tiden och åsamka part såväl onödiga kostnader som kännbara rättsförluster.
I olika sammanhang har också tidigare kritik riktats mot att skriftväxlingsförfarandet
i flertalet ärendegrupper blivit alltför omfattande och
ofta rent slentrianmässigt. Onödig omständlighet bör därför undvikas. EU
ärende bör ej bli föremål för vidare handläggning än vad det i och för sig
kräver. I cirkuläret den 5 juni 1931 har också uttryckligen fastslagits, att
yttrande icke får infordras i vidare omfattning än som finnes nödvändigt
för ett ärendes utredning. Alltför schematiska regler äro knappast önskvärda.
Varje särskilt fall måste ytterst bedömas med hänsyn till omständigheterna.
Så torde också vara fallet inom statsdepartementen, som i de flesta
länsstyrelseärenden utgör sista instans.

Viss vägledning har länsstyrelsen funnit i det av professor Ilerlitz avgivna
betänkandet rörande förvaltningsförfarandet (SOU 1946:69 s. 94—109).
Som allmän regel kan sägas att ärendena utställas för påminnelser i alla de
fall, där sökanden eller klaganden kan ha intresse av att få ta del av eller
bemöta från annat håll framförda erinringar. I regel sker detta dock inte i
fall, där det står klart att framställningen kommer att bifallas trots däremot
»jorda invändningar. Undantagsvis kan det dock även i fall av sistnämnda
slag vara av värde för parten att fa ta del av handlingarna, om ärendets ax -görande inte därigenom oskäligt försenas. I varje särskilt fall prövas alltså
i viss mån, om en kommunicering erfordras för att ärendet skall bli allsidigt
belyst och gjorda invändningar kunna bemötas. Därvid beaktas också önskvärdheten
att ej i onödan ärendenas remissbehandling förlänges och underordnade
myndigheter engageras, vilket ofta måste ske vid kommunicering
med enskild. I enklare ansökningsärenden tages ofta underhandskontakt
med sökanden i stället för regelrätt kommunicering.

Med hänsyn till svårigheten att avgöra, om parten genom att avge påminnelser
kan tillföra ärendet relevanta uppgifter, tala övervägande skäl for
att kommunicering äger rum i tveksamma fall — åtminstone i ärenden av
större vikt. I sådana fall bör dock, till förhindrande av onödig kommunicering,
denna ske efter avgörande av åtminstone föredraganden.

Det torde vara förenat med vissa svårigheter att i detta ämne formulera
regler, som med nödig smidighet förena en sadan fasthet, att de verkligen fa
någon nämnvärd praktisk betydelse. Riktpunkten bör vara en syntes axsäkerhet.
och snabbhet.

T sina yttranden lämnade några av länsstyrelserna därjämte närmare
uppgifter rörande sin praxis i vissa grupper ofta förekommande ärenden. Av
dessa uppgifter syntes framgå, att kommunicering med sökande av material,
som talade mot bifall till ansökningen, praktiskt taget aldrig ägde rum i
vissa slags ärenden, t. ex. ansökan om anstånd med verkställighet av frihets -

348

straff eller ansökan om svenskt medborgarskap. I fråga om vissa andra
grupper ärenden, t. ex. ansökningar om lotteri, pass eller jaktlicens, framhöll
en av länsstyrelserna att kommunicering i dessa fall ej heller brukade
ske, under det att övriga länsstyrelser förklarade att praxis hos dem var den
motsatta. Även i några andra fall syntes generellt sett behovet av kommunicering
med hänsyn till ärendenas art bedömas i viss mån olika hos olika
länsstyrelser. Beträffande förfarandet i besvärsärendena uppgåvo emellertid
samtliga länsstyrelser, att kommunicering regelmässigt ägde rum av beslutsmyndighetens
yttrande och annat införskaffat material, som talade mot
bifall till besvären.

I min remisskrivelse till de centrala myndigheterna efterfrågade jag myndigheternas
praxis i sådana ärenden, som myndigheterna upptogo såsom
besvärsinstans. Jag framhöll därvid, att inkommen besvärsinlaga vanligen
remitterades till den myndighet, över vars beslut besvär anfördes, och därjämte,
om särskild motpart funnes, till denne. Kommunicering med klaganden
av sålunda avgivna yttranden syntes emellertid ske efter olika principer.
Vissa myndigheter syntes regelmässigt verkställa sådan kommunicering,
under det att praxis hos andra syntes vara mera restriktiv. Hos en och
samma myndighet syntes även praxis kunna växla med avseende å olika
grupper av ärenden. Så syntes även vara fallet beträffande kommunicering
med klaganden av material, som besvärsmyndigheten på annat sätt kunde
finna anledning införskaffa, t. ex. yttrande från annan myndighet, uppteckning
av muntligen inhämtade upplysningar etc. Jag hemställde därför hos
ifrågavarande myndigheter om närmare upplysning rörande myndigheternas
praxis i berörda hänseenden och om de synpunkter i övrigt, vartill spörsmålet
kunde giva anledning.

I sitt remissyttrande framhöll försäkringsrådet inledningsvis att kommunicering
med klaganden av införskaffad utredning regelmässigt ägde rum, då
klaganden framställde särskild begäran därom. I övrigt skedde kommunicering
i den mån så i det särskilda fallet kunde anses påkallat, t. ex. om i målet
förekomme motstridiga uppgifter av betydelse eller då nytt material inkommit,
till vilket klaganden borde få taga ställning. Allmänt sett kunde
enligt försäkringsrådet sägas, att tillfälle bereddes klaganden att yttra sig,
då hans hörande ansåges vara av värde.

Försäkringsrådet anförde vidare bl. a. följande:

En kommunicering medför i sig alltid tidsutdräkt och kan i många fall
föranleda kostnader för klaganden för advokatarvode och liknande. En delgivning
som sker utan att klaganden framställt begäran därom avser enligt
av rådet tillämpade principer icke annat material än sådant som bedömes
vara av vikt för rådet vid dess avgörande av målet.

Enligt rådets uppfattning bör man undvika kommunicering, som är helt
ändamålslös. Då försäkringsrådets beslut i mycket stor utsträckning grundas
på praxis, som onekligen i vissa fall för den utomstående ej är lättillgänglig,
skulle en regelmässig kommunikation lätt bliva ändamålslös.

349

Att verkställa kommunicering i de fall, då uppenbart motstridiga uppgifter
angående fakta i målet föreligga, maste — frånsett kravet pa att utredningen
bör vara så allsidig och tillförlitlig som möjligt — iramsta som
riktigt. I framför allt de mål, som angå frågor om vederbörande är arbetstagare
eller vem av flera som är att anse såsom arbetsgivare, lämnar besvärsskriften
emellertid oftast fakta i målet obestridda eller kunna dessa till
och med bekräftas som riktiga. Vad klaganden vill med besvären är i stället
att få till stånd en annan bedömning av rättsfrågan. Att i dessa fall schablonmässigt
verkställa kommunicering synes icke vara till hjälp för klaganden.

Liknande förhållanden beträffande klagandens inställning till fakta och
prövningsyrkande i målet föreligga i många fall i de mål, som angå ersättning
för olycksfall som inträffat under färd till eller från arbetet.

Vad särskilt angår rådets ståndpunktstagande i fråga om kommunikation
i vissa fall i de mål, i vilka rådet införskaffat utlåtande av medicinskt sakkunniga
må följande framhållas.

Ur klagandens synpunkt kunde det te sig riktigt, att han skulle delgivas
ett dylikt utlåtande, då detta utgör ett väsentligt material i målet. Mot den
fördel det skulle innebära för klaganden att få del av utlåtandet kan framhållas
vissa väsentliga nackdelar av en regelmässig kommunicering i medicinska
frågor.

I flertalet fall måste förutsättas, att klaganden personligen saknar möjlighet
att bilda sig en objektiv uppfattning i de oftast även för fackmän
svårbedömda frågorna i mål av medicinsk natur. Klaganden kan därför
finna anledning att själv skaffa in nytt medicinskt material till styrkande
av sina yrkanden. Detta kan ske därigenom att klaganden undergår ny
läkarundersökning och insänder på denna grundat läkarintyg. Kostnaderna
härför kunna stundom bli avsevärda. Klaganden kanske företar långa resor,
stundom med vårdare, till specialist eller måste intagas viss tid å sjukvårdsinrättning
för att en ny undersökning skall kunna komma till stånd. Försäkringsrådet
brukar tillerkänna klaganden ersättning för dylika kostnader att
gäldas av försäkringsinrättningen blott då det nya materialet prövas ha
varit erforderligt för bedömande av målet.

Det av klaganden sålunda införskaffade nya materialet remitteras i de
flesta fall till försäkringsinrättningen för ställningstagande. Detta kan i sin
tur medföra, att inrättningen antingen hör sin läkare eller inhämtar^utlåtande
från annan specialist. Klaganden kan då ha berättigade anspråk på
att få taga del även av detta nya material, vilket allt skulle medföra omgång
med tidsutdräkt och kostnader. Samma fråga om nytt delgivande med
klaganden uppkommer, då rådet återfår remissvaret över det nya av klaganden
förebragta materialet.

Det förekommer någon gång, att rådet icke avgör målet i enlighet med
det förslag, som avgivits av rådets läkare. Därest rådet i de mal, där utgången
kommer att stå i strid med vad av rådet anlitad läkare föreslagit,
skulle berett klaganden tillfälle att taga del av utlåtandet, kan klaganden
med fog göra gällande, att hans hörande varit meningslöst. Han kan till
och med påstå, att han genom delgivningen lockats att företaga åtgärder
och åsamka sig kostnader, som måste förefalla i hög grad onödiga. Något
behov för klaganden av att bli i tillfälle att förebringa motbcvisning har ju
icke förelegat.

350

Rådets skriftväxlingsförfarande i besvärsmål har, såvitt rådet kunnat
bedöma saken, visat sig i stort sett fungera tillfredsställande och uppfylla
de krav, som med nuvarande ordning rimligen kunna ställas på rättegången
i rådet. Såsom framgår av vad anförts tar rådet i möjligaste mån hänsyn
till klagandens begäran att få taga del av processmaterialet och söker även i
övrigt tillgodose det intresse klaganden och andra rättsägare kunna ha att
bliva hörda i processen. Förfarandet är utformat så att processen icke skall
onödigt förlängas och klaganden icke åsamkas utgifter i onödan.

Under nuvarande förhållanden saknas enligt rådets förmenande anledning
att övergå till annat system beträffande delgivningen i besvärsmål än det,
som rådet nu tillämpar.

Beträffande förfarandet hos generaltullstyrelsen vid handläggning av besvär
över lokal tullmyndighets beslut rörande tillämpning av tullstadgan
och andra tullförfattningar anförde generaltullstyrelsen bl. a. följande:

Innan lokal tullmyndighets beslut omprövas av general tullstyrelsen, infordras
yttrande från myndigheten. Avse besvären icke beslut om tull eller
annan avgift och är avgörandet av så brådskande natur, att ändamålet med
besvären skulle äventyras, om skriftligt yttrande infordrades, förekommer,
att besvären avgöras efter det att erforderliga uppgifter inhämtats telefonledes
från tullmyndigheten. Vid avgivande av infordrat yttrande har tullmyndigheten
att sörja för en allsidig utredning. Myndigheten har således
icke att beakta allenast sådana synpunkter och fakta, som äro ägnade att
befordra statens intresse eller något myndighetens eget intresse.

Vid den utredning, som verkställes av den lokala tullmyndigheten, är i
allmänhet viss kontakt med klaganden nödvändig för införskaffande av utredningsmaterial,
såsom intyg, fakturor och varuprov. Detta gäller särskilt
i tulltaxeringsmål, där uppgifter om varas sammansättning, tillverkning
eller användning är av betydelse. Sådan kontakt kan ske skriftligen eller
per telefon. Klaganden har härvid möjligheter att få kännedom om de synpunkter
i frågan, som anläggas av myndigheten, samt att ytterligare utveckla
sin talan genom att ingiva handlingar eller muntligen lämna upplysningar
och uppgifter. Vid den fortsatta handläggningen hos styrelsen
förekommer, att yttrande inhämtas från myndigheter utom tullverket och
sakkunniga ävensom att ytterligare kontakt tages med klaganden. Yttrandet
från den lokala tullmyndigheten och den utredning, som styrelsen eljest
införskaffat, kommuniceras ej med klaganden, såvida icke denne framställt
begäran därom eller eljest särskild anledning därtill föreligger. Klaganden
bär emellertid möjlighet att hos generaltullstyrelsen taga del av där befintligt
utredningsmaterial, i den mån detta icke är av beskaffenhet, att hinder
mot dess utlämnande möter på grund av gällande bestämmelser om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Vid bedömandet av spörsmålet om kommunicering av yttranden och
andra handlingar i besvärsmål hos styrelsen bör uppmärksammas, att
många besvär i tulltaxeringsmål närmast åsyfta att erhålla ett mera auktoritativt
avgörande av tarifferingsfrågan än vad den lokala tullmyndighetens
beslut anses utgöra. Fn kommunicering av tullmyndighetens yttrande
med klaganden i sådana fall fyller icke något behov men skulle till följd av
den försening av styrelsens beslut, som därigenom uppkomme, ofta vara till
direkt olägenhet för honom. Vidare må framhållas, att de besvärsmål, som
handläggas av styrelsen, i de flesta fall avse tolkningsfrågor, varvid endast

351

i undantagsfall tillika föreligger tvist om faktiska förhållanden. Därest i
fråga om besvär, som prövas av generaltullstyrelsen, kommunicering av
handlingar skulle ske i större utsträckning än som nu är fallet, torde icke
kunna undvikas, att handläggningen av besvärsmålen bleve omständlig och
mera tidskrävande än för närvarande, varigenom trafikens intresse av snabba
avgöranden i dylika mål komme att i viss män motverkas.

Rörande praxis i fråga om kommunicering hos statens hyresråd av yttrande,
som i anledning av anförda besvär infordras från klagandens motpart,
anförde hyresrådet följande:

Sådant yttrande utställes alltid till påminnelser, om klaganden begärt
detta eller hyresrådet finner förklaringen innehålla utredning, som kan vara
av betydelse för målets avgörande.

I de fall förklaringen innehåller endast plädering eller sådana sakuppgifter
som sakna relevans i målet torde det vara av ringa intresse för klaganden
att få taga del av densamma. Någon olägenhet av hittills tillämpad
praxis har icke försports.

Därest förklaringen regelmässigt skulle kommuniceras med klaganden
torde detta — förutom den ökning av arbetet som härigenom skulle uppstå
för hyresrådets kansli — leda till dröjsmål med målens avgörande, vilket
särskilt när det gäller uppsägningsmål måste anses såsom en betydande
olägenhet.

Beträffande härefter sådana yttranden, som i besvärsmal avgivas av’
hyresnämnderna, framhöll hyresrådet att kommunicering därav i regel icke
ägde rum, såvida icke part uttryckligen begärde erhålla del av yttrandet.
Hyresrådet anförde härom vidare bl. a. följande:

Hyresnämndernas yttranden äro i regel av stort intresse vid målens avgörande.
Yttrandena innehålla ofta uppgifter rörande för parterna och hyresnämnden
kända lokala eller personliga förhållanden som ej omnämnts i
protokollen. Då hyresnämndernas beslut oftast äro mycket summariska, är
det vanligt, att nämnderna, sedan ett mål överklagats, i yttrandets form
angiva sina beslutsskäl. I yttrandena bruka nämnderna också uttala sig om
sådana nya sakuppgifter och argument som anföras i besvärsskriften. Det
förekommer även, att en hyresnämnd i ett yttrande tillkännager, att nämnden
vid genomgång av besvärsskriften funnit, att klaganden i ett eller annat
avseende har rätt och att nämndens beslut därför bör ändras.

Att yttrande av hyresnämnd hittills i regel icke annat än i den mån en
part begärt detta kommunicerats med parterna beror främst på den ökade
arbetsbelastning och tidsutdräkt en dylik kommunikation skulle medföra.
Härvid måste beaktas att yttrande av hyresnämnd bör delgivas båda parter.

Hyresrådet har emellertid i anslutning till remissens besvarande beslutat,
att hyresnämnds yttrande, om detsamma innehåller uppgift i sak eller skälen
för hyresnämndens beslut, eller eljest kan vara av vikt för målets avgörande,
skall i avskrift tillställas parterna i målet. Med hänsyn till den
nedgång i antalet mål som ägt rum under de senaste åren synes en dylik
ordning kunna införas utan förstärkning av hyresrådets nuvarande personal.

Hyresrådet framhöll slutligen, att det i enstaka fall förekommit att rådet
införskaffat utredning från andra myndigheter än hyresnämnd. Sådan ut -

352

redning hade som regel icke heller brukat delgivas part. I anslutning till
remissens besvarande hade emellertid hyresrådet beslutat, att kommunicering
skulle ske även av utredning av angivet slag.

III. Iakttagelser rörande fall av underlåten kommunicering

Av vad som upptagits under föregående avsnitt framgår, att myndigheterna
i princip dela uppfattningen att kommunicering med enskild part bör
ske av det material, som talar till dennes nackdel och som kan vara av
betydelse för ärendets prövning. Att myndigheternas riktlinjer för sin praxis
härutinnan icke äro fullt enhetliga, kan måhända i viss utsträckning framstå
som förklarligt med hänsyn till den olikartade beskaffenheten av ärenden,
som förekomma till handläggning. Emellertid synas de av myndigheterna
angivna principerna för kommuniceringsförfarandet, enligt vilka kommunicering
sålunda i stor utsträckning bör äga rum, icke så sällan åsidosättas i
den praktiska tillämpningen. Såsom jag förut framhållit har jag nämligen
gång efter annan kunnat konstatera, att kommunicering icke ägt rum, oaktat
så framstått som önskvärt och av omständigheterna påkallat. Härmed
avses icke att göra gällande, att kommunicering skulle underlåtas i flertalet
fall där sådan åtgärd framstår som ett nödvändigt led i utredningsförfarandet.
Med hänsyn till den oerhörda mängd ärenden, som förekommer inom
förvaltningen, är likväl antalet iakttagna fall av underlåten kommunicering
betydande. Att lämna en redogörelse för ett större antal påträffade ärenden
av sådan beskaffenhet kan av utrymmesskäl icke ifrågakomma. För att
emellertid i någon mån belysa frågan med konkreta fall må såsom exempel
följande omnämnas.

Till en början får jag härvid anföra några exempel på underlåten kommunicering
i ansöknings- och besvärsärenden. Dessa exempel — som lätt
skulle kunna mångfaldigas — avse blott några typfall av vanligen förekommande
ärenden, som ur myndigheternas egen synpunkt ofta torde betraktas
såsom mindre betydelsefulla. Erfarenheten ger emellertid vid handen,
att ärendena av den enskilde bedömas på helt annat sätt och att en
mindre omsorgsfull handläggning därav ofta präglar den enskildes allmänna
syn på myndigheterna och deras ämbetsutövning.

1. En person ansökte om tillstånd jämlikt 39 § väglagen att invid allmän
väg uppsätta en reklamskylt för en kafélokal. Ansökningen avslogs av länsstyrelsen
utan att någon utredning företogs och utan att skäl angavs i
beslutet.

Länsstyrelsen uppgav, att särskild utredning ej ansetts påkallad, då länsstyrelsen
med den ortskännedom länsstyrelsen ägde kunde till fyllest bedöma
ärendet redan pa grundval av den vid ansökan fogade skissen över skyltens
utseende och placering. Avslaget berodde på att skylten »icke ansetts överensstämma
med grunderna för vägförfattningarna».

Sökanden fick således icke — t. ex. i form av en av vägdirektören upp -

353

rättad kort promemoria — del av de anmärkningar mot skyltens utseende
och placering, som ansågs tala för avslag å ansökningen. Därigenom bereddes
icke heller sökanden tillfälle att -—- om han icke ville återkalla ansökningen
— vidtaga sådana ändringar med avseende å skylten, som till äventyrs
kunnat godtagas av länsstyrelsen.

2. En person ansökte om körkort för motorcykel och bifogade därvid av
vederbörande landsfiskal utfärdat s. k. nykterhetsintyg. I avgivet yttrande
avstyrkte emellertid länsnykterhetsnämnden bifall till ansökningen. Med
ändring av sin tidigare ståndpunkt avstyrkte därefter även landsfiskalen
bifall. Ansökningen avslogs utan att tillfälle bereddes sökanden att yttra sig
över de anmärkningar mot sökandens förhållanden i nykterhetshänseende,
som framkommit under ärendets handläggning och som tydligen voro avgörande
för ärendets utgång.

3. En person ansökte om tillstånd att utan hinder av förefintlig tätbebyggelse
uppföra en sommarstuga inom utomplansomrade. I avgivna yttranden
framhöllo länsarkitekten och vägförvaltningen att nybebyggelse icke
borde för det dåvarande tillåtas. Länsarkitekten åberopade därvid, att man
först borde klarlägga att en ändamålsenlig detaljplanläggning ej komme att
föregripas, och vägförvaltningen åberopade att man borde avvakta pågående
undersökning rörande framdragande av en väg i närheten av den
tillämnade byggnaden. Ansökningen tillstyrktes däremot av byggnadsnämnden.
Utan att sökanden bereddes tillfälle yttra sig över vad som förekommit
i saken, avslog länsstyrelsen ansökningen.

4. En person ansökte hos vederbörande landsfiskal om tillstånd att förvärva
ett hagelgevär för jakt å egna marker. I ärendet verkställdes polisutredning,
därvid lämnades vissa upplysningar om att sökanden tidvis
skulle ha missbrukat sprit och fört ett oregelbundet liv. Utan att tillfälle
bereddes sökanden att bemöta de om honom lämnade ofördelaktiga upplysningarna
avslogs ansökningen.

Över beslutet anförde mannen besvär hos länsstyrelsen, som inhämtade
yttrande av landsfiskalen och därefter avslog besvären. Ej heller i besvärsärendet
fick klaganden taga del av vad som anförts mot honom.

5. Eu person besvärade sig hos länsstyrelsen över att poliskammaren
avslagit hans ansökan om tillstånd att idka handel med lump och skrot.
Avslaget hade grundats därå, att sökanden tidigare dömts till frihetsstraff
för egendomsbrott, sista gången för 10 år sedan. För länsstyrelsens prövning
blev emellertid avgörande huruvida klaganden under tiden därefter fört en
hederlig vandel och redligen försörjt sig. I dessa hänseenden verkställdes
därför polisutredning, som utvisade att någon anmärkning mot klagandens
vandel icke förekom men däremot att klaganden sedan länge resterade för
skatter. Under de fem sista åren hade han ej avgivit någon självdeklaration
och därför skönstaxerats. Besvären avslogos utan att tillfälle bereddes klaganden
att förklara sina åtgärder i deklarationshänseende, vilka tydligen på
ett avgörande sätt inverkade på ärendets prövning.

6. Efter ansökan av en borgenär togs hos gäldenären i mät bl. a. en personbil.
Över utmätningen anfördes besvär hos länsstyrelsen av ett bolag,
som åberopade att bilen var dess egendom på grund av äganderättsförbehåll
i avbetalningskon t rak t mod gäldenären. Besvären utställdes till förklaring
av utmätningsmannen och gäldenären. I därefter meddelat utslag biföll
länsstyrelsen bolagets besvär och upphävde följaktligen utmätningen bo 12

— Justitieombudsmannens ämbetsberiittche till 1962 års riksdag

354

träffande bilen. Ehuru beslutet sålunda gick borgenären emot, bereddes
denne icke tillfälle att yttra sig i saken.

Som förut framhållits skulle exemplen på fall av underlåten kommunicering
i ansöknings- och besvärsärenden lätt kunna mångfaldigas. I dessa
ärenden har doek den enskilde i allmänhet viss möjlighet att själv bevaka
ärendets handläggning. Det förekommer också ej sällan att han i sin inlaga
uttryckligen begär att få del av avgivna yttranden i den mån de innebära
avstyrkande av bifall till hans talan. Sådana önskemål pläga även regelmässigt
tillmötesgås av myndigheterna. Även om det givetvis är angeläget
att kommunicering i ärenden av dessa slag sker så snart sakliga skäl därför
tala — och sålunda oberoende av framställd begäran — torde behovet av
kommunicering principiellt sett framträda med större tyngd i sådana fall,
där en myndighet ex officio eller efter särskild framställning upptager till
övervägande att mot enskild vidtaga åtgärd, som innebär ett ingrepp i
dennes rättsliga ställning. Sådana ingripanden, t. ex. i form av förbud, förelägganden,
indragning eller minskning av sociala förmåner, återkallelse av
tillstånd in. m., grundas som regel på upplysningar att den enskilde i något
hänseende förfarit anmärkningsvärt eller att eljest förändrade förhållanden
beträffande honom inträffat. Det är tydligt att dylika ärenden som regel
icke kunna anses tillförlitligen utredda med mindre tillfälle beredes den
enskilde att yttra sig över vad som anföres till hans nackdel. Att så sker är
så mycket mera påkallat som beslut om dylikt ingrepp, även om beslutet
sedermera skulle upphävas, ofta kan leda till betydande rättsförluster. På
sätt förut angivits innehålla också författningarna åtskilliga bestämmelser,
som understryka vikten av att den enskilde i ärenden av hithörande slag
lämnas sadant tillfälle. Likväl förekommer det i praktiken i överraskande
stor utsträckning att kommuniceringskravet ej heller i nu angivna fall iakttages.
Det finns därför anledning att något utförligare exemplifiera och
kommentera fall av denna beskaffenhet, därvid jag begränsar mig till ett
antal ärenden som jag haft att handlägga under de allra sista åren.

. 7. Vid beviljande av familjebostadsbidrag och bränslebidrag skall författningsenligt
göras förbehåll om skyldighet för bidragstagaren att — om han
genom oriktiga uppgifter eller annorledes föranlett att bidrag helt eller delvis
obehörigen utgått — återgälda vad sålunda för mycket utbetalats.

I skrivelse till eii bidragst agare, som under flera års tid uppburit bidrag
för enfamiljshus, återkrävde vederbörande länsbostadsnämnd visst belopp
såsom för mycket utbetalat. Återkravet grundade sig däipå, att i fastigheten
inrymts en verkstadslokal, vid vilket förhållande bidrag rätteligen
skulle ha utgått med lägre belopp. Det framhölls i skrivelsen, att reglering
av det för mycket utbekomna kunde ske i samband med den fortsatta utbetalningen
av bidrag. Reglering skedde därefter också genom innehållande av
löpande bidrag.

I skrivelsen angavs icke i vilka hänseenden bidragstagaren ansågs ha
försummat sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet. Beslutet om återkrav
fattades utan att tillfälle lämnades bidragstagaren att yttra sig i saken. Han

355

fick således icke möjlighet att bemöta påståenden om att han skulle ha försummat
berörda skyldighet.

8. Samma länsbostadsnämnd återkrävde i ett annat fall bidrag, som under
längre tid utgått med för högt belopp. I detta fall hade bidraget beräknats
utan hänsyn till att ett i fastigheten inrymt rum med kokvrå uthyrts
till person utom familjen. Icke heller här bereddes bidragst agaren tillfälle
yttra sig över förment försumlighet i fråga om hans uppgifts- eller anmälningsskyldighet.
Nämndens skrivelse innehöll ej heller något besked i vad
mån sådan försummelse ansågs föreligga. Även här reglerades saken genom
innehållande av löpande bidrag.

Frågan huruvida förutsättningar föreligga för återkrav av felaktigt utgivet
familjebostadsbidrag eller bränslebidrag — på grund av det författningsenligt
uppställda förbehållet eller på allmänna civilrättsliga grundsatser
— är ofta vansklig att bedöma och det är tydligen nödvändigt att
avgörandet föregås av en så allsidig utredning som möjligt. Av särskild vikt
är därvid att den, till vilken bidrag felaktigt utbetalats, får möjlighet att
bemöta påståenden eller antaganden om att han själv orsakat felen genom
oriktiga eller missvisande uppgifter. I sådana ärenden bör därför — innan
frågan om återkrav avgöres — bidragstagaren upplysas om de omständigheter,
som anses tala för återbetalning, och lämnas tillfälle uttala sig därom.
I de ovan omförmälda båda fallen hade bidragstagaren i vissa avgivna
kontrollbesked lämnat upplysningar, som varit korrekta eller som i varje
fall bort föranleda närmare förfrågningar av nämnden. Om remiss skett med
uppgift om de omständigheter, å vilka återkrav ansågs kunna ifrågasättas,
skulle bidragstagarna helt visst icke ha underlåtit påpeka att deras uppgifter
åtminstone i viss utsträckning icke varit oriktiga. Därigenom skulle
nämndens uppmärksamhet ha blivit fäst på att återkrav av för mycket utbetalat
bidrag i varje fall beträffande vissa tidsperioder icke kunnat grundas
på det författningsenliga förbehållet i fråga om återbetalningsskyldighet.

9. Enligt vapenförordningen äger polismyndighet återkalla tillstånd att
inneha skjutvapen, därest innehavaren av vapnet ådagalagt sådana egenskaper,
att han icke vidare bör betros med att inneha skjutvapen eller till
följd av sjukdom, alkoholmissbruk eller dylikt finnes olämplig att inneha
sådant vapen eller då eljest skälig anledning förekommer därtill.

En assistent vid eu statlig nämnd, som tidigare varit anställd vid polisväsendet,
hade under sistnämnda anställning meddelats tillstånd att för
målskjutningsändamål inneha en browning. Han innehade därjämte med
vederbörligt tillstånd en gaspistol. I samband med polisutredning i anledning
av misstanke att assistenten gjort sig skyldig till vissa oegentligheter
i tjänsten hade assistentens chef omtalat för polismästaren att assistenten
på grund av den igångsatta utredningen syntes ha kommit ur balans och
visat tydliga tecken på depression. Vid ett tillfälle skulle han ha tagit fram
en pistol ur sin skrivbordslåda på tjänsterummet och visat den för några
kvinnliga arbetskamrater. Då dessa undrat vad assistenten hade för bruk av
pistolen, skulle han ha svarat något om att den var bra att ha och att han

356

hade ammunition så att det räckte för många. Damerna hade självfallet
blivit mycket uppskrämda. Polismästaren talade därefter per telefon med
en av de uppgivna damerna, vilken därvid enligt polismästaren bekräftade
riktigheten av uppgifterna. På fråga huruvida det varit en »riktig» pistol
och inte en »skendödspistol» som assistenten visat, hade damen efter någon
tvekan svarat att det, såvitt hon kunnat förstå, varit fråga om en »riktig»
pistol. Utan att höra assistenten eller att eljest verkställa ytterligare utredning
i saken återkallade polismästaren tillståndet för assistenten att inneha
browningen, som därefter omedelbart omhändertogs.

Med påpekande bl. a. att återkallelsebeslutet fattats utan hans hörande
och utan giltiga skäl, anförde assistenten klagomål över polismästarens förfarande.
I anledning därav verkställdes närmare utredning i saken. Det
visade sig därvid dels att assistenten aldrig haft någon browningpistol i sitt
tjänsterum utan endast gaspistolen, dels att han vid det åsyftade tillfället
icke själv framtagit gaspistolen. I stället hade tillgått så, att ett kvinnligt
biträde vid besök i assistentens rum fått syn på pistolen i assistentens skrivbordslåda
och då tagit fram den och hållit den i handen. Assistenten hade
tagit pistolen ifrån henne och lagt den tillbaka i lådan. Vid tillfället var
även en annan manlig assistent närvarande. Det kvinnliga biträdet hade
trott, att det var en »riktig» pistol. Hon uppgav, att hon tyckte det var
obehagligt att assistenten hade en pistol på arbetsplatsen men att hon kände
sig varken rädd eller hotad. I övrigt framkom vid utredningen en annan och
mera nyanserad bild av assistentens psykiska tillstånd än den som polismästaren
torde ha fått vid sina första samtal i saken. Återkallelsebeslutet
fastställdes av länsstyrelsen men upphävdes av Kungl. Maj:t, som fann att
vad i målet förekommit icke kunde anses utgöra skälig anledning att återkalla
tillståndet.

Det ligger i sakens natur och har till yttermera visso uttryckligen betonats
i anvisningarna till vapenförordningen, att fråga om återkallelse av
tillstånd att inneha vapen skall föregås av en omsorgsfull och noggrann
prövning samt att utredningen skall vara så fullständig och tillförlitlig som
möjligt. Uppenbarligen förutsätter detta som regel, att vederbörande tillståndshavare
höres i saken eller att tillfälle i varje fall beredes honom att
yttra sig över vad som andragits mot honom. Det är härvid särskilt att
märka, att fråga är om att beröva honom egendom och att beslut om återkallelse
av vapenlicens, enligt vad erfarenheten givit vid handen, av medborgarna
ofta uppfattas som kränkande för deras självkänsla. Vapenförordningens
krav på vapnets omedelbara överlämnande efter meddelat återkallelsebeslut
understryker även angelägenheten av att den, mot vilken ifrågasatt
återkallelse riktas, får tillfälle yttra sig före ärendets avgörande. I förevarande
fall förklarade polismästaren, att han vid tidpunkten för beslutet
ansåg det vara så självklart att tillståndet skulle återkallas, att det varit
utan nytta att höra tillståndshavaren. Ett sådant hörande hade enligt polismästaren
i stället kunnat utlösa våldshandling eller medföra att pistolen
gjordes oåtkomlig för att vid lämplig tidpunkt användas. Dessa antaganden
och farhågor voro emellertid, såsom den senare företagna utredningen gav
vid handen, i hög grad förhastade. Förevarande fall torde med all önskvärd

357

tydlighet utmärka nödvändigheten av att återkallelsebeslut i sådana och
liknande ärenden regelmässigt — och även om det på grundval av preliminära
uppgifter synes »självklart» att återkallelse skall ske icke meddelas
med mindre tillfälle beretts vederbörande att bemöta framställda anmärkningar.
Eu annan sak är att omständigheterna i ärende rörande återkallelse
av vapenlicens kunna vara sådana, att det framstår såsom nödvändigt att
genast interimistiskt omhändertaga vapen i avbidan på utredning och avgörande
av fråga om licensen bör återkallas.

10. Ett livsmedelsbolag beviljades av veterinärstyrelsen hösten 1958 tillstånd
att utan hinder av vissa kontrollbestämmelser importera »styckat
kött» av viss beskaffenhet. Bolaget ansåg för sin del att därunder kunde
hänföras jämväl kött, som förpackats i särskilda portioner, s. k. konsurnentförpackat
kött, ävensom malet eller hackat kött. Bolaget företog också fortlöpande
import av kött i enlighet med angivna tolkning. Någon erinran
mot ifrågavarande import framställdes icke i samband med varornas tullbehandling,
därvid undersökning verkställdes av veterinär. Från veterinärstyrelsens
sida gjordes gällande, att tillståndet icke avsetts omfatta konsumtionsförpackat
kött och att det uppenbarligen icke var möjligt att under
tillståndet inrymma malet eller hackat kött. Vissa telefonsamtal rörande
tolkningsfrågan ägde rum under våren 1959 mellan företrädarna för veterinärstyrelsen
och bolaget. Hos styrelsen fick man därvid i april månad klart
för sig att bolaget importerade bl. a. malet kött. Någon särskild åtgärd från
styrelsens sida i syfte att förhindra pågående import företogs emellertid
icke.

Några veckor innan tillståndet utlöpte den 1 juni 1959 sökte bolaget
fortsatt tillstånd. Den 23 maj 1959 meddelade styrelsen sådant tillstånd
avseende kött av visst slag, därvid särskilt angavs att tillståndet ej avsåg
malet kött. Två dagar senare avslog styrelsen av bolaget särskilt gjord ansökan
om tillstånd avseende enbart malet kött.

Den 4 juni 1959 återkallade veterinärstyrelsen det den 23 maj givna importtillståndet.
Som skäl angavs, att bolaget — i strid mot styrelsens direktiv
— inom landet försålde malet kött av utländskt ursprung. Återkallelsebeslutet
meddelades utan att tillfälle bereddes bolaget att yttra sig.

Bolaget anförde besvär över beslutet och framhöll därvid bl. a., att det
från styrelsens sida aldrig ifrågasatts annat än att bolaget skulle ha rätt
att försälja de malda köttvaror, som redan importerats med stöd av det
tidigare tillståndet. Bolaget hade därför icke genom berörda försäljning
åsidosatt något styrelsens direktiv. — I yttrande över besvären åberopade
styrelsen som återkallclsegrund att bolaget bedrivit en konsekvent obstruktionspolitik
och efter tillståndsprövningen den 23 och 25 maj fortsatt sin
importverksamhet »som om ingenting hänt». — Efter påminnelser av bolaget
undanröjde Kungl. Maj:t styrelsens återkallelsebeslut.

Sedan bolaget därefter hos mig påtalat veterinärstyrelsens förfarande,
uppgav styrelsen i infordrat yttrande att anledningen till återkallelse!! var
— icke, såsom styrelsen tidigare uppgivit, att bolaget fortsatte import av
malet kött — utan att bolaget alltjämt försålde tidigare importerad sådan
vara. Enligt styrelsen hade det nämligen ankommit på bolaget att —- då
det för bolaget blev klart att import av malet kött icke fick ske — förhöra
sig hos styrelsen hur man borde förfara med redan införda kvantiteter.

358

\ id min prövning av ärendet fann jag att det icke kunde med fog göras
gällande, att bolaget avsiktligt eller eljest på anmärkningsvärt sätt missbrukat
det tidigare tillståndet. Icke heller fann jag att det kunde läggas
bolaget till last som illojalt förfarande, att bolaget icke självt hänvänt sig
till styrelsen för erhållande av direktiv huru borde förfaras med redan importerat
malet kött. Att sådan försäljning ägde rum kände styrelsen till
redan före meddelandet av det senare tillståndet utan att styrelsen vare sig
skriftligen eller muntligen lämnat bolaget något besked om att dylik försäljning
ej vidare fick förekomma eller att frågan därom borde hänskjutas
till styrelsen. De olika uppgifter, som styrelsen lämnat rörande anledningen
till återkallelsebeslutet, tydde onekligen på att det vid tidpunkten för detta
beslut icke stod fullt klart för vederbörande i styrelsen vad som faktiskt
förekommit i saken och vad som med fog kunde läggas bolaget till last. Den
felbedömning, som på grund härav ägde rum, skulle helt visst ha kunnat
undvikas, om bolaget fått tillfälle att inför styrelsen — och ej först i besvärsärendet
— bemöta framförda anmärkningar och antaganden om illojalt
förfarande. Styrelsens underlåtenhet att bereda bolaget tillfälle att yttra sig
framstår som desto mera anmärkningsvärt som det här gällde ett allvarligt
ingripande mot bolaget i ekonomiskt hänseende och omständigheterna knappast
voro sådana att bolagets yttrande icke kunnat avvaktas.

il. Då fråga uppkommer hos länsstyrelse att på grundval av dom eller
strafföreläggande återkalla körkort för motorfordon, förfares i allmänhet
på det sättet, att handlingarna genom polisens försorg utställas för förklaring
av körkortsinnehavaren samtidigt som yttrande inhämtas från polismyndigheten
och eventuellt andra myndigheter, t. ex. nykterhetsnämnd.
Tillvägagångssättet innebär följaktligen, att körkortsinnehavaren först avlämnar
sin förklaring till polismyndigheten, varefter denna, eventuellt efter
det yttrande från annan myndighet införskaffats, avger eget yttrande och
översänder alla handlingarna i ärendet till länsstyrelsen, som därefter besluta1''-
De yttranden, som salunda införskaffas från olika myndigheter innehålla
ej sällan för ärendets utgång avgörande upplysningar, hänförande sig
till körkortsinnehavarens uppförande vid andra tillfällen än det som beröres
av domen eller strafföreläggandet. Körkortsinnehavaren får emellertid enligt
allmänt tillämpad handläggningsordning aldrig del av dessa yttranden och
kan således icke bemöta vad som däri anföres mot honom.

Frågor om återkallelse av körkort upptagas hos länsstyrelserna årligen i
avsevärt antal. I många fall innebär återkalielsen en för vederbörande mycket
ingripande åtgärd med betydande ekonomiska följdverkningar. Över
huvud taget uppfatta körkortsinnehavare i allmänhet varje åtgärd, som
riktar sig mot deras rätt att föra motorfordon, som ett allvarligt diskriminerande
ingrepp. Det hittills tillämpade förfaringssättet, enligt vilket körkortsinnehavaren
icke får del av den utredning som förebringas mot honom,
framstar därför som ett betänkligt missförhållande, som snarast bör avhjälpas.
Jag har också innevarande år i särskild skrivelse fäst Eders Kungl.

359

Maj :ts uppmärksamhet på förhållandet och på vissa andra spörsmål rörande
handläggningsordningen i dessa ärenden.

12. En extra befattningshavare vid en lotsplats anhöll att få påbörja viss
tids ledighet redan ett par dagar före den bestämda tiden. Ansökningen avslogs,
men lotsen började det oaktat ledigheten i enlighet med ansökningen.
Efter förhör i saken framhöll lotsdirektören i skrivelse till sjöfartsstyrelsen,
att lotsens handlingssätt vittnade om ett sådant mått av bristande omdöme
att dennes kvarstående i verkets tjänst måste starkt ifrågasättas. I övrigt
hade lotsen — som varit anställd hos lotsverket i IV2 år — icke misskött
sig i tjänsten. Styrelsen beslöt att lotsen skulle entledigas.

Sedan med anledning av klagomål av lotsen närmare utredning i saken
verkställts framkom att sjöfartsstyrelsens entledigande icke grundats enbart
på uteblivandet från tjänsten vid förut angivna tillfälle utan även därpå att
stvrelsen erhållit vissa upplysningar rörande lotsens uppträdande 1 privata
sammanhang, vilket allt ingivit styrelsen den uppfattningen att lotsen till
följd av brister i sina allmänna personliga egenskaper var olämplig för lotstjänst.
Någon närmare anteckning rörande dessa upplysningar om lotsens
uppträdande utom tjänsten hade emellertid icke verkställts, och denne hade
ej heller eljest fått tillfälle bemöta vad härutinnan andragits mot honom.

Fråga var sålunda här om entledigande av en person, som — fransett den
förut nämnda förseelsen — ej syntes ha misskött tjänsten. I sådant fall
torde entledigande ej böra ske med mindre det föreligger objektivt godtagbar
utredning som klart visar att vederbörande är olämplig för fortsatt
tjänst. Härför erfordras uppenbarligen som regel att tjänstemannen får tillfälle
bemöta vad som anföres mot honom och att den ytterligare utredning
sker, vartill tjänstemannens invändningar må föranleda. I förevarande fall
var det oklart vad styrelsen egentligen inhämtat rörande klagandens personliga
förhållanden. Huruvida klaganden kunnat förringa tilltron till de
lämnade upplysningarna är naturligtvis ovisst. Till förekommande av att
ogrundade eller överdrivna beskyllningar läggas till grund för en så ingripande
åtgärd som entledigande från innehavd befattning, är det emellertid
nödvändigt att fasthålla vid principen att tjänstemannen skall få tillfälle
bemöta vad som anföres mot honom, i all synnerhet när det gäller förhållanden
utom tjänsten.

13. I samband med en omorganisation av länsstyrelserna, diirvid vissa
nya tjänster tillskapades, skulle till prövning upptagas frågan om överförande
på övergångsstat av sådana befattningshavare, vilka ej voro fullt
tjänstedugliga eller lämpliga att övergå till den nya organisationen. Förslag
om sådant överförande skulle av vederbörande länsstyrelse avgivas till
Kungl. Maj:t.

I anledning härav diskuterades preliminärt inom en länsstyrelse huruvida
sådant förslag borde avgivas beträffande en förste taxeringsinspektör II.,
som i avgivna tjänstgöringsbetyg erhållit positiva vitsord men som under
senaste tiden uttryckt allt starkare missnöje med arbetsförhållandena och
visat tecken på psykisk depression. Efter viss tvekan ansåg man sig därvid
böra avstå från att påyrka H:s överförande på övergångsstat. Därefter erhölls
från departementet upplysning om — i varje fall såsom saken uppfat -

360

tades inom länsstyrelsen — att H. icke kunde räkna med att få viss nyinrättad
tjänst, för vilken denne stod i tur, och att han därför lämpligen
borde överföras på övergångsstat och förflyttas till annan länsstyrelse. Med
anledning härav diskuterades frågan ånyo inom länsstyrelsen, därvid överenskoms
att man skulle underrätta H. om upplysningen från departementet
och att länsstyrelsen med anledning därav ämnade taga under övervägande
om H. borde föreslås bli överförd på övergångsstat. Avsikten var härvid i
första hand att söka utröna II:s egen inställning till en sådan åtgärd.

Vid det samtal, som därefter ägde rum mellan ett par chefstjänstemän
och H„ framfördes emellertid saken till IT. på ett sätt, som med fog ingav
denne den uppfattningen att han ställdes inför ett redan fullbordat faktum.
Meddelandet verkade på honom som ett »klubbslag» och utlöste ett allvarligt
depressionstillstånd, för vilket han maste söka läkarvård. Frånvaron
av invändningar från H:s sida bibragte i sin tur chefstjänstemännen den
uppfattningen att H. biträdde förslaget för att därigenom kunna få förflyttning.
Vid sådant förhållande fann sig länsstyrelsen icke böra ingå på någon
närmare prövning av frågan huruvida sådana förutsättningar förelågo att
H- kunde mot sm vilja överföras på övergångsstat. Länsstyrelsen föreslog
därför att H. skulle överföras på övergångsstat och Kungl. Maj:t beslöt i
enlighet därmed. Om II. blott framställt någon invändning mot sådant överförande,
hade ärendet — framhölls det från länsstyrelsens sida i ett senare
upptaget klagoärende — givetvis blivit föremål för mera ingående överväganden.

Överförande pa övergångsstat i ett sammanhang, varom liär var fråga,
innebär i realiteten att tjänstemannen utestänges från den vanliga karriären
och är därför ur dennes synpunkt av mycket ingripande beskaffenhet. En
sådan åtgärd bör därför i princip icke vidtagas beträffande andra än dem,
vilkas brister i fråga om tjänsteduglighet och lämplighet prövas vara av
bestående natur och som av sådan grund icke kunna påräkna vidare befordran.
Av dessa skäl och med hänsyn till det tämligen vida utrymmet för
rent subjektiva värderingar i dessa frågor måste möjligheten att överföra
befattningshavare på övergångsstat tillämpas restriktivt och begränsas till
iall, där tvekan icke rimligen kan förekomma. Det ligger i sakens natur, att
ärende av detta slag maste bli föremal för särskilt omsorgsfullt övervägande
och att den tjänsteman, vars överförande på övergångsstat ifrågasättes,
erhåller del av de omständigheter som anses tala för åtgärden och beredes
skäligt rådrum att angiva sina synpunkter på frågan. Väl kan tänkas, att
det i vissa fall, då vederbörande själv samtycker till att bli överförd på övergångsstat,
icke erfordras samma ingående utredning och prövning som om
det skulle vara fråga om en tvångsåtgärd. Om myndighetens ställningstagande
sålunda i viss mån grundas på att tjänstemannen själv samtycker till
åtgärden, måste det givetvis också vara fullt klarlagt, att sådant samtycke
verkligen föreligger. I det förevarande fallet var det — med hänsyn till det
sätt varpå H. erhöll besked rörande frågan om hans överförande och i betraktande
av hans dåvarande depressionstillstånd och den effekt som beskedet
pa grund därav kunde förväntas medföra för honom — uppenbarligen

361

förhastat och ogrundat att antaga att H. genom att icke framställa invändningar
skulle ha samtyckt till åtgärden såsom sakligt befogad. H. blev i
själva verket aldrig i tillfälle att i detta för hans framtid avgörande ärende
yttra sig över de omständigheter, som till äventyrs kunde tala för ett överförande
på övergångsstat. På grund därav blev ärendet icke heller föremål
för den ingående prövning, som sakens beskaffenhet krävde och förhållandena
i övrigt påkallade.

14. För erhållande av tjänst som polisman erfordras, att vederbörande
har sådan medborgerlig inställning att han kan antagas komma att städse
tillförlitligen fullgöra sin tjänsteplikt. Om pålitligheten i angivet hänseende
med fog kan sättas i fråga, föreligger möjlighet att beträffande ordinarie
befattningshavare överföra denne på särskild avgångsstat. Beslut om sådant
överförande skall föregås av utredning, därvid enligt uttrycklig föreskrift
tillfälle skall beredas befattningshavaren att yttra sig. Motsvarande möjlighet
föreligger icke då fråga är om icke-ordinarie befattningshavare.

Sedan en person anställts som extra poliskonstapel, uppkom efter ett par
år fråga om att enligt vanlig tjänstetur bereda honom ordinarie anställning.
Vid denna tidpunkt hade emellertid polischefen erhållit förtroliga upplysningar
om konstapeln — avseende iakttagelser rörande vissa förehavanden
av denne ävensom vissa av honom fällda yttranden — vilka ingåvo polischefen
den bestämda uppfattningen att polismannen icke ägde den medborgerliga
inställning, som krävdes för polistjänst. Polischefen ansåg sig därför,
utan att höra polismannen eller eljest lämna honom tillfälle yttra sig i
saken, icke böra förorda honom till ordinarie tjänst. Av samma anledning
blev därefter polismannen förbigången vid tjänstebefordran även i fortsättningen.
Efter elva års tjänst besvärade sig polismannen över ett tillsättningsbeslut,
varigenom han liksom tidigare förbigåtts. I anslutning till detta
beslut företogs ny utredning rörande polismannens pålitlighet i medborgerligt
hänseende. Icke heller vid denna utredning bereddes klaganden tillfälle
att yttra sig. Utredningen föranledde icke polischefen att ändra sin uppfattning
om klaganden. Denne förblev även därefter obefordrad.

I anledning av klagomål av polismannen över att han hölls i okunnighet
om misstankarna och således icke kunde vederlägga desamma, framhöll
polischefen att han av sekretesskäl ej kunde delgiva polismannen de förtroliga
upplysningar, som erhållits, samt att vid sådant förhållande ett förhör
med polismannen ej i nämnvärd män kunnat bidraga till ytterligare utredning.
Vederbörande länsstyrelse fann emellertid för sin del att utredningen
icke bort avslutas utan att polismannen underrättats om den bristande tilltron
till hans medborgerliga pålitlighet — därvid man icke behövt närmare
ingå på de omständigheter, som grundat omdömet — och i anslutning därtill
beretts tillfälle att yttra sig.

Utredningen i en fråga som den förevarande, därest den går i eu för
befattningshavaren negativ riktning, bör uppenbarligen icke, lika litet som
då fråga är om att av motsvarande skäl överföra ordinarie polisman på avgångsstat,
avslutas utan att tillfälle beretts befattningshavaren alt yttra sig.
Ingen möjlighet bör nämligen lämnas obegagnad att i dessa ärenden — och
särskilt i de fall misstankarna för opålitlighet icke iiro så starkt grundade
att befattningshavaren anses kunna skiljas från tjänsten — ta saken nlIsi 12*

— Justitieombudsmannens ämbetsberättetse till 19G''J års riksdag

362

digt utredd och belyst. Det är uppenbart, att befattningshavarens egna
synpunkter härvid kunna vara av betydelse för en objektivt riktig bedömning,
även om det icke låter sig göra att i alla detaljer höra honom över det
material, som framkommit vid utredningen. I detta material torde ofta ingå
av befattningshavaren i olika sammanhang fällda yttranden, vilka uppfattats
som uttryck för visst politiskt ställningstagande av honom. Det synes
i regel vara möjligt att, utan att man därigenom behöver röja sagesmännen
eller eljest äventyra något sekretessintresse, låta befattningshavaren
yttra sig mot bakgrunden av vad sålunda upplysts och därigenom giva
honom tillfälle att lämna närmare förklaringar och att göra erforderliga tillrättalägganden.
Att sådant tillfälle gives är icke blott av betydelse för den
enskildes tilltro till utredningens objektivitet utan framför allt av vikt för
att de ömtåliga ärenden, varom här är fråga, skola kunna bedömas på
grundval av en så fullständig utredning som möjligt.

15. Enligt särskilda bestämmelser föreligger skyldighet för lärare att
underkasta sig läkarundersökning, om läraren icke på tillfredsställande sätt
sköter sin tjänst och det är sannolikt att anledningen därtill är sjukdom.
Syftet med förordnande om sådan läkarundersökning — som icke förutsätter
att läraren gjort sig skyldig till straffbart tjänstefel — är att utreda om
det finns skäl att företaga åtgärd mot läraren i form av sjukledighet, förflyttning
etc.

I anledning av klagomål mot en kvinnlig lektor verkställde skolöverstyrelsen
utredning i saken, därvid styrelsen fann att lektorn gjort sig skyldig
till tjänstefel i vissa hänseenden. Styrelsen fann vidare, att anmärkningar
även i övrigt kunde framställas mot lektorn, avseende brister i hennes sätt
att fullgöra undervisningen, bristande samarbetsvilja och oförmåga att ta
sakskäl. Av handlingarna framgick, att lektorn vid den tid, varom i fallet
var fråga, befann sig i ett neurosartat spänningstillstånd.

Under åberopande att lektorn i vissa hänseenden gjort sig skyldig till
tjänstefel beslöt skolöverstyrelsen att — innan hennes förfaranden därutinnan
kunde bli föremål för vidare åtgärd — förordna om läkarundersökning
av henne. I avbidan därå meddelades henne tjänstledighet såsom på grund
av sjukdom.

Under utredningen hos skolöverstyrelsen, därvid bl. a. inspektion verkställdes
vid läroanstalten, hördes lektorn i olika sammanhang rörande åtminstone
de allvarligaste anmärkningarna mot henne. Ur hennes synpunkt
framstod det därvid som naturligt att syftet med utredningen var att klarlägga
de faktiska omständigheterna vid ifrågavarande tillfällen och huruvida
hennes förfaranden vore att anse som tjänstefel. Frågan om sambandet
mellan hennes uppträdande och eventuell sjukdom hos henne berördes ej
närmare vid utredningen. Över huvud taget erhöll hon ingen upplysning om
att styrelsen övervägde att förordna om läkarundersökning. Beslutet om
sådan undersökning kom därför som en fullkomlig överraskning för henne
och medförde enligt hennes mening att hon, som tidigare varit frisk, blev
psykiskt sjuk.

Efter verkställd undersökning uttalade vederbörande läkare bl. a. att
lektorn, om hon befanns ha begått tjänstefel, gjort dessa under inflytande
av ett psykiskt abnormtillstånd, som var jämställbart med sinnessjukdom,

363

samt att hon var i behov av sjukledighet. Skolöverstyrelsen fann därefter,
att vad som lagts lektorn till last såsom fel i tjänsten ej föranledde vidare
åtgärd samt beslöt att hon skulle åtnjuta fortsatt sjukledighet i avbidan på
undersökning av möjligheten att förflytta henne till annan tjänst.

I detta fall fann jag att enbart vad som lagts lektorn till last som tjänstefel
icke varit tillräckligt för att anse att hon icke skött sin tjänst på ett
tillfredsställande sätt. Vad i övrigt vid utredningen förekommit mot henne
— vilket icke åberopats av skolöverstyrelsen i dess beslut — innefattade
dock enligt min mening, betraktat tillsammans med vad som lagts henne
till last som tjänstefel, tillräckligt fog för att anse att hon icke på tillfredsställande
sätt skött tjänsten samt att det framstod åtminstone som sannolikt
att anledning därtill var sjukdom. Jag fann följaktligen att erinran i
sakligt hänseende icke kunde riktas mot förordnandet om läkarundersökning.
Däremot var det enligt min mening en brist i handläggningsordningen,
att tillfälle icke bereddes lektorn att yttra sig över allt det material, som
ansågs ge vid handen att hon icke skötte tjänsten på ett tillfredsställande
sätt och att anledningen därtill ansågs vara sjukdom. Det fanns så mycket
större skäl att bereda henne tillfälle yttra sig över förutsättningarna för
läkarundersökning som något yrkande därom över huvud taget icke framställts
från något håll och frågeställningen därför var helt obekant för
lektorn under utredningsförfarandet. Om frågan om läkarundersökning upptagits
med lektorn på lämpligt sätt och därvid klargjorts för henne huru
saken låg till, synes icke osannolikt att hon frivilligt underkastat sig sådan
undersökning. En dylik lösning av frågan skulle helt visst ha varit mindre
menlig för hennes hälsotillstånd än en tvångsundersökning.

16. Enligt taxeringsförordningen äger taxeringsnämnd — liksom taxeringsintendent
och prövningsnämnd — förelägga vite i anmaning till skattskyldig
att avgiva självdeklaration. Utdömande av sådant vite ankommer
på länsstyrelsen efter anmälan av taxeringsintendenten. Vid prövning av
sådan anmälan må, enär särskild klagan över vitesföreläggandet icke får
föras, jämväl frågan huruvida och med vilket belopp vitet bort föreläggas
komma under bedömande. Länsstyrelsen har sålunda, i anledning av taxeringsintendentens
anmälan om vitets utdömande, att taga ställning till
vitesfrågan i hela dess vidd.

En taxeringsnämnd ålade ett dödsbo vid vite av 1.000 kronor att avgiva
självdeklaration. Då någon deklaration likväl icke avgavs, anmälde taxeringsintendenten
förhållandet för länsstyrelsen. Utan att lämna dödsboet
tillfälle yttra sig förordnade länsstyrelsen om vitets utdömande. Därefter
föreläde taxeringsintendenten samma dödsbo vid nytt vite av 1.000 kronor
att avgiva självdeklaration. Då deklaration fortfarande icke avgavs, gjorde
intendenten ånyo anmälan hos länsstyrelsen, som förordnade om vitets uttagande.
Icke heller denna gång bereddes dödsboet tillfälle yttra sig.

Vid prövning av ärende om utdömande av taxeringsvite måste länsstyrelsen
— då vitesfrågan ej tidigare varit föremål för länsstyrelsens ställningstagande
— äga tillgång till den utredning, som erfordras för ett allsi -

364

digt och tillförlitligt bedömande av saken. Att tillfälle härvid beredes den
som avses med taxeringsintendentens anmälan att framföra sina synpunkter
är uppenbarligen påkallat icke minst av det skälet, att han därigenom får
möjlighet visa om han haft godtagbar anledning, exempelvis laga förfall, att
icke efterkomma vitesföreläggandet. Vikten av att sådant tillfälle beredes
honom understrykes av det förhållandet att vite, som riktar sig mot fysisk
person, vid bristande betalning kan förvandlas till fängelse. I de ovan angivna
fallen anförde länsstyrelsen som förklaring till sin underlåtenhet att
kommunicera ärendet att dödboet tidigare, utan att anföra besvär, erlagt
av länsstyrelsen utdömda viten. Det sålunda åberopade förhållandet innefattade
emellertid uppenbarligen icke något bevis för att dödsboet i de nu
ifrågakomna båda fallen icke hade något att erinra mot storleken av vitena
eller eljest mot utdömande av desamma. Länsstyrelsen förklarade sig också
ämna i fortsättningen städse bereda vederbörande tillfälle att yttra sig innan
taxerings vite utdömdes.

IV. Frågan om lagstiftningsåtgärder rörande kommunicering

På sätt förut framhållits ingår det ofta som ett nödvändigt led i utredningsförfarandet
hos förvaltningsmyndigheterna att höra enskild part i anledning
av förebragt utredning eller att på annat sätt lämna honom tillfälle
att vttra sig däröver. Utan att sådan åtgärd vidtagits är det mången gång
icke möjligt att med tillbörlig grad av säkerhet bedöma tillförlitligheten av
införskaffade upplysningar, icke minst när det gäller upplysningar som angå
den enskildes eget uppträdande eller hans förhållanden i övrigt. Underlåtenhet
från myndigheternas sida att före ärendes avgörande lämna den enskilde
tillfälle att yttra sig kan följaktligen lätt medföra — och har i åtskilliga fall
också medfört — felbedömningar och förhastade beslut, varigenom enskilda
onödigtvis tillskyndas rättsförluster. Till förekommande härav är det därför
tydligen i hög grad angeläget, att myndigheterna icke underlåta att, där
så är av omständigheterna påkallat, lämna den enskilde tillfälle att yttra
sig över förebragt utredning. Därtill kommer att det för allmänhetens förtroende
för myndigheterna är av vikt, att den enskilde icke får känslan av
att han hålles utanför handläggningen av ärenden, som angå honom, och att
hans egna synpunkter däri betraktas som ovidkommande. Att tillfälle i
erforderlig utsträckning beredes den enskilde att före ärendes avgörande
yttra sig över förebragt utredning framstår därför som ett moment i förvaltningsförfarandet,
som är av väsentlig betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt.

I lagstiftningen har emellertid detta spörsmål, såsom av tidigare lämnad
redogörelse framgår, lämnats helt oreglerat inom stora delar av förvaltningen.
I den mån föreskrifter om kommuniceringsskyldighet utfärdats i
specialförfattningar ha föreskrifterna för övrigt stundom givits olika innehåll
i fråga om skyldighetens räckvidd, skiljaktigheter som åtminstone i viss

365

utsträckning icke synas sakligt påkallade. Lagstiftningen rörande denna
fråga är följaktligen ofullständig och bristfällig. Visserligen kan ur allmänna
grundsatser för förvaltningsmyndigheternas verksamhet härledas en viss
skyldighet för myndigheterna att — även utan uttryckliga föreskrifter därom
— lämna part tillfälle att yttra sig över införskaffad utredning. Det
framstår emellertid ur både principiell och praktisk synpunkt som i hög
grad önskvärt, att frågan om denna skyldighet blir föremål för en fullständigare
reglering i lagstiftningen.

Kommuniceringsfrågan äger intimt samband med det komplicerade och
svårbedömbara spörsmålet om hur utredningsförfarandet över huvud taget
bör gestaltas hos förvaltningsmyndigheterna med deras olika organisationsformer
och vitt skiftande ämnesområden. Starka skäl tala fördenskull för
att frågan, såsom besvärssakkunniga påpekat, icke i lagstiftningshänseende
utbrytes ur sitt större sammanhang. Enligt vad de sakkunniga uppgivit
skulle också ett förslag till allmän lag rörande förvaltningsförfarandet i alla
instanser vara att emotse inom en tämligen snar tidrymd. Det synes följaktligen
som om man i avbidan på detta förslag och dess vidare behandling
borde avstå från att ifrågasätta en särreglering beträffande kommuniceringsfrågan.

Emellertid är att märka, att det pågående vittsyftande lagstiftningsarbetet
rörande förvaltningsförfarandet ännu på många år icke kan väntas avsätta
reformer av praktisk betydelse. Enligt de sakkunnigas egna beräkningar
skulle sålunda en allmän lag i ämnet icke kunna utfärdas förrän
tidigast i mitten av 1960-talet, och därefter synes ytterligare tid beräknas
åtgå innan lagen — i avvaktan på erforderliga ändringar i de »viktigaste»
specialförfattningarna — skulle kunna träda i kraft. Även om detta tidsschema
skulle kunna hållas — vilket måhända kan te sig tveksamt — är
det tydligt att detta lagstiftningsarbete icke i och för sig bör få utgöra
hinder för strävandena att genom partiella reformer avhjälpa påtagliga
brister i det administrativa rättsskyddet.

Det kan vid nu angivna förhållanden ligga nära till hands att som en
provisorisk lösning söka begagna den av besvärssakkunniga anvisade utvägen
att utfärda ett cirkulär med allenast allmänna rekommendationer rörande
kommuniceringsförfarandet över huvud taget, ett cirkulär som följaktligen
icke skulle innefatta något definitivt ställningstagande och icke vara för
myndigheterna bindande. Mot eu sådan lösning synes emellertid vägande
skäl kunna anföras. Bortsett från svårigheterna att beträffande kommuniceringsförfarandet
inom förvaltningen formulera generella föreskrifter av
större räckvidd, vilka kunna vara myndigheterna till närmare vägledning,
skulle ett dylikt cirkulär — liksom ett motsvarande cirkulär rörande beslutsmotivering
— endast kunna ha avseende å handläggningen av sådana
ärenden, beträffande vilka förevarande spörsmål lämnats helt oreglerat i
special författningarna eller — vilket mera undantagsvis är fallet — reglerats

366

i kungörelser eller instruktioner, som utfärdats av Eders Kungl. Maj:t ensam.
Med hänsyn till det relativt stora antal författningar, som innehålla
föreskrifter om kommunieering — liksom om beslutsmotivering — skulle
utfärdandet av ett cirkulär av ovannämnt innehåll medföra, att myndigheterna
vid handläggningen av vissa grupper ärenden skulle vara författningsmässigt
bundna att förfara på visst sätt men att de i andra fall — och
i helt likartade fall — skulle få, formellt sett, själva avgöra huru de borde
förfara. En sådan åtskillnad torde vara sakligt opåkallad och framstår i
i övrigt som olämplig. Därtill kommer, när det gäller kommuniceringsfrågan,
att det enligt gällande rätt — i enlighet med vad därom tidigare framhållits
— redan föreligger en viss skyldighet för myndigheterna att, oaktat
uttryckliga bestämmelser därom saknas, lämna enskild part tillfälle att före
ärendes avgörande yttra sig. Underlåtenhet härutinnan kan följaktligen,
åtminstone i mera flagranta fall, vara att anse som åsidosättande av tjänsteplikt
och sålunda bli föremål för beivran. Nu angivna skyldighet lärer visserligen
i och för sig icke kunna inskränkas genom ett av Eders Kungl.
Maj:t utfärdat cirkulär av ovan antytt innehåll. Det är emellertid tydligt,
att ett sådant cirkulär — med allenast en allmän rekommendation om kommunicering
— skulle kunna vara ägnat att ingiva tvivel rörande myndigheternas
ovannämnda skyldighet.

En särreglering av kommuniceringsfrågan, liksom av frågan om beslutsmotivering,
synes fördenskull knappast böra ifrågakomma i annan form än
genom meddelande i allmän författning av föreskrifter av tvingande natur.
Som förut framhållits bör visserligen undvikas att utbryta spörsmålet ur
det större lagstiftningssammanhanget. Olägenheterna av en fristående legislativ
behandling bli emellertid mindre betydande, om frågan snävt begränsas
och får avseende allenast å fall, där behovet och innebörden av generella
föreskrifter redan nu kunna klart fastställas. Jag avser härmed förfarandet
vid sådana myndighetsbeslut, som jag betecknat innefatta ingrepp i den
enskildes rättsliga ställning eller, för att använda en annan terminologi,
som avse fråntagande av rättighet eller åläggande av förpliktelse. I dessa
fall är den enskildes anspråk på att före ärendenas avgörande få tillfälle
yttra sig otvivelaktigt särskilt starkt framträdande. På sätt jag i det föregående
närmare framhållit och belyst förekommer likväl överraskande ofta
i praxis, att kommunieering även i sådana fall underlåtes. Behovet av en
allmän föreskrift rörande kommunieering i ärenden av nu angiven beskaffenhet
torde få anses klart dokumenterat. Kommunieering bör i dessa fall
uppenbarligen regelmässigt äga rum och kunna underlåtas endast om särskilda
skäl tala därför. I första hand avses härmed att viktiga allmänna
intressen i vissa fall kunna kräva ett så snabbt avgörande, att en kommuniceringsåtgärd
icke hinner avvaktas. Även eljest torde omständigheterna
undantagsvis, särskilt när det gäller beslut av ringa vikt för den enskilde,
kunna vara sådana att dylik åtgärd är obehövlig. För nu avsedda grupp

367

ärenden synes följaktligen en allmän föreskrift om kommunicering böra
innehålla, att sådan åtgärd skall ske, såvida särskilda skäl ej äro däremot.

Jag vill särskilt understryka att en på ovan angivet sätt avgränsad regel
icke berör kommuniceringsförfarandet i den stora mängden förvaltningsrättsliga
ärenden utan endast har avseende på ett relativt sett litet antal
ärenden, vilka emellertid ofta äro av stor betydelse för den enskilde. För
dessa fall synes frågan om en generell föreskrift om kommunicering utan
olägenhet kunna upptagas till behandling fristående från det pågående lagstiftningsarbetet.
Införandet av en sådan föreskrift framstår, av skäl som
ovan nämnts, som i hög grad påkallat av rådande förhallanden och skulle
enligt min mening innebära ett betydelsefullt framsteg i strävandena att
åstadkomma ökat administrativt rättsskydd för medborgarna.

Det kan möjligen ifrågasättas om icke en dylik allmän reglering av kommuniceringsfrågan
bör gälla även beträffande handläggningen av sadana
ansöknings- och besvärsärenden, däri den enskildes talan ogillas. Också i
sådana ärenden föreligger ofta ett betydande intresse för den enskilde att
få bemöta vad som anföres mot bifall till hans ansökan eller besvär. Omständigheterna
i dessa fall kunna emellertid vara mycket skiftande och behovet
av kommunicering i många fall knappast framträdande, t. ex. i vissa
fall då de faktiska omständigheterna i saken äro ostridiga eller när det gäller
klart ogrundade ansökningar eller besvär. Risken är här att man uppställer
krav på kommunicering, som orsakar en icke avsedd omgång i ärendenas
handläggning. Om man emellertid anser en reglering av kommunieeringsskvldigheten
böra omfatta — förutom ärenden rörande ingrepp i den enskildes
rättsliga ställning — jämväl nu ifrågavarande fall, synes skyldigheten
böra bestämmas på samma sätt för båda dessa grupper av ärenden.
I så fall bör följaktligen beträffande ansöknings- och besvärsärenden föreskrivas,
att avslagsbeslut icke må, såvida särskilda skäl ej äro däremot,
meddelas med mindre tillfälle beretts sökanden eller klaganden att yttra sig.

Jag är emellertid angelägen understryka, att frågan om utfärdande av en
på visst sätt avgränsad regel om kommunicering icke bör få verka uppehållande
på behandlingen av det av mig föregående år framförda förslaget
om en allmän regel rörande beslutsmotivering inom förvaltningen. I sistnämnda
hänseende äro otvivelaktigt bristerna i myndigheternas praxis mera
utbredda och angelägenheten ur rättsskvddssynpunkt att avhjälpa desamma
mera framträdande än när det gäller kommunicering. En allmän regel
om beslutsmotivering skulle också, på sätt jag i min skrivelse därom framhållit,
utan tvivel vara ägnad att skärpa myndigheternas uppmärksamhet i
fråga om utredningens fullständighet och därigenom indirekt medverka till
att kommuniceringskravet i större utsträckning iakttages. Bland tänkbara
partiella reformer inom förvaltningsförfarande t i syfte att vinna ökat administrativt
rättsskydd synes därför genomförandet av en allmän regel om
beslutsmotivering Ixira i första hand komma i fråga. Ställningstagandet till

368

mitt därutinnan framlagda förslag — som utan olägenhet kan behandlas
fristående från konnnuniceringsfrågan — bör därför icke fördröjas på grund
av min nu gjorda framställning rörande en på angivet sätt avgränsad regel
om kommunicering.

Kommuniceringsfrågan innefattar i sig svårlösta spörsmål, avseende t. ex.
vilka som kunna sägas intaga partställning eller med vilka kommunicering
eljest bör ifrågakomma, vilket material som bör omfattas av åtgärden, i
vilken ordning kommunicering bör ske o. s. v. Att härom utfärda närmare
föreskrifter med generell giltighet för hela det skiftande förvaltningsområdet
torde svårligen låta sig göra. Det synes därför nödvändigt att kommuniceringsfrågan
— även om vissa generella föreskrifter därom kunna och böra
utfärdas — blir föremål för närmare reglering i den förvaltningsrättsliga
speciallagstiftningen. Då denna lagstiftning har en oerhörd omfattning och
är föremål för ständig förändring och utbyggnad, framstår det som i hög
grad önskvärt att nu berörda spörsmål successivt beaktas vid den fortgående
revideringen av förvaltningsförfattningar och vid utfärdande av nya
sådana författningar. Jag anser mig därför böra för Eders Kungl. Maj:t
framhålla önskvärdheten av att spörsmålet blir i nu angivet lagstiftningssammanhang
föremål för fortlöpande uppmärksamhet.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål
och synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

3. Framställning angående utfärdande av anvisningar till ledning
för beräkningen av vissa kommissionärsavgifter vid
länsstyrelserna m. m.

I skrivelse till Konungen den 27 mars 1961 anförde jag följande.

Enligt kungörelsen den 18 oktober 1946 angående kommissionärer hos
myndigheter tillhörande statsförvaltningen skall hos länsstyrelse vara
anställd kommissionär med åliggande att under tjänstemannansvar tillhandagå
allmänheten i vissa i kungörelsen närmare angivna hänseenden. Tjänsteman,
som ej är förordnad till kommissionär, må enligt 15 § i kungörelsen
ej mot ersättning utföra kommissionärsuppdrag i annat fall än där kommissionären
med hänsyn till att uppdraget kräver särskild sakkunskap eller
är av vidlyftig beskaffenhet icke vill åtaga sig detsamma eller länsstyrelsen
för visst fall annorlunda förordnar. För utförande av kommissionärsuppdrag
utgår — utom ersättning för utgifter, för vilka kommissionären haft fog —
enligt 7 § arvode, som för vissa uppdrag utgör en krona 50 öre. För upp -

369

drag, beträffande vilka arvode sålunda icke är i kungörelsen bestämt, utgår
arvode enligt särskild av länsstyrelsen fastställd taxa. Det ankommer på
länsstyrelsen att i övrigt meddela de föreskrifter, som prövas nödiga för
arvodenas bestämmande. Det åligger länsstyrelsen enligt 13 § att ha uppsikt
över kommissionärs verksamhet. Där ej särskilda förhållanden till annat
föranleda, skall länsstyrelsen uppdraga åt en befattningshavare i högre
tjänsteställning att öva den närmaste tillsynen över verksamheten. Kommissionärs
räkenskaper skola granskas av därtill förordnad eller eljest behörig
tjänsteman minst en gång varje halvår eller, där verksamheten är av
ringa omfattning, minst en gång om året.

Före utfärdandet av 1946 års kommissionärskungörelse förekom att kommissionärerna
— efter tämligen varierande och oenhetliga grunder — uttogo
betalning för allehanda serviceuppgifter och småbestyr, som i själva verket
i större eller mindre män utgjorde led i myndighetens egen verksamhet.
Dessa enklare funktioner skola enligt grunderna för de år 1946 utfärdade
bestämmelserna i princip fullgöras i tjänsten utan särskild ersättning. För
övriga grupper av bestyr infördes såsom redan antytts ett lägre fast arvode
samt — beträffande de mera speciella eller kvalificerade kommissionärsuppdragen
— ersättning efter taxa. När det gällde uppdrag att verkställa
utredningar eller upprätta sammanställningar på grundval av myndighetens
handlingar — dit höra exempelvis sammanställningar av ur bilregistret
hämtade uppgifter angående inregistrerade bilar av visst märke, med viss
lastkapacitet eller dylikt — framhölls i det betänkande, som låg till grund
för författningsändringarna (SOU 1945: 34 s. 116), att dessa uppdrag som
regel icke torde kunna omfattas av några generella taxebestämmelser. Frågan
om arvode för nämnda uppdrag torde — framhölls i betänkandet — in
casu få prövas av myndigheten som sådan eller av den tjänsteman, vilken
fått uppdrag att utöva den närmaste tillsynen över kommissionärsverksamheten.
I betänkandet underströks starkt, att taxorna icke under några förhållanden
finge så avfattas, att kommissionär kunde genom en till formen
frivillig överenskommelse med uppdragsgivaren bestämma sitt arvode. Vidare
framhölls i betänkandet — med konstaterande att tillsynen över kommissionärerna
dittills lämnat en del övrigt att önska — vikten av att kommissionärernas
räkenskaper och verksamhet över huvud taget i fortsättningen
underkastades regelbundet återkommande och noggrann kontroll.

Vid mina inspektioner av länsstyrelserna har viss uppmärksamhet ägnats
även åt kommissionärsfrågorna. Därvid har kunnat konstateras en del brister
såväl i fråga om bokföringen av kommissionärsuppdragen som beträffande
kontrollen av räkenskapsföringen och tillsynen i övrigt av kominissionärsverksamheten,
vilka brister föranlett ingripanden och påpekanden från
min sida. Å ett landskansli befanns exempelvis att någon tillsyn över huvud
taget icke förekommit de senaste tio åren; kommissionärsverksamheten
företedde där anmärkningsvärda brister.

370

Vad som framför allt vid inspektionerna tilldragit sig uppmärksamhet är
emellertid den betydande oenhetlighet som präglat uttagandet av arvoden
för sådana kommissionärsuppdrag, som avsett att tillhandahålla företag,
organisationer och enskilda sammanställningar ur automobilregistret. Då
denna del av kommissionärsverksamheten vid många länsstyrelser har en
betydande omfattning och då de ersättningar, som uttagas för sådana uppdrag,
i många fall uppgå till stora belopp, har jag ansett påkallat att söka närmare
utreda hithörande förhållanden. Jag lät därför under hösten 1959 från
överstathållarämbetet och samtliga länsstyrelser införskaffa uppgifter för
aren 1957 och 1958 angående antalet uppdrag av detta slag, tillämpade
debiteringsgrunder och sammanlagda beloppen av de ersättningar som uttagits
för uppdragen. Av detta utredningsmaterial inhämtas bl. a. följande.

Som kommissionärer tjänstgöra regelmässigt länsstyrelsernas egna tjänstemän;
i ett par fall har dock kommissionärssysslan såvitt avser bil- eller
trafikärenden uppdragits åt utomstående. Vid flera länsstyrelser har kommissionär
icke alls eller endast i obetydlig utsträckning tagit befattning med
beställningar avseende sammanställningar av uppgifter ur bilregistret. Kommissionärerna
ha som stöd härför åberopat stadgandet i 3 § andra stycket
kommissionärskungörelsen, som befriar kommissionär från skyldighet att
åtaga sig uppdrag av vidlyftig beskaffenhet. I dylikt fall ha uppdragen
i allmänhet fördelats på övriga befattningshavare vid länsstyrelsen, företrädesvis
personal som varit stadigvarande sysselsatt med bilregistrering. På
ett par länsstyrelser synas uppdrag att sammanställa uppgifter ur bilregistret
och liknande av gammalt ha — med förbigående av kommissionären
— utförts av personal på landskanslierna som privata uppdrag. Denna ordning,
som står i mindre god överensstämmelse med 1946 års kommissionärskungörelse,
har numera ställts under avveckling.

De uppdrag, om vilka här är fråga, avse till övervägande delen fortlöpande
sammanställningar av uppgifter ur bilregistret avseende nyregistrerade
fordon, äganderätt sförändringar eller förändringar i övrigt i registret.
Ofta föreligga uppdrag av samma slag från flera håll, därvid sammanställningarna
utskrivas i flera exemplar och tillställas uppdragsgivarna per vecka
eller månad. Vissa beställningar avse uppgifter av tämligen begränsad
lokal räckvidd. En del större företag önska uppgifter berörande flera län
eller hela landet. För att belysa innebörden av uppdrag av'' ifrågavarande
slag må nämnas några typexempel: 1) uppgifter om samtliga registreringar
av personbilar, lastbilar, bussar och traktorer att sändas varje vecka; uppgifterna
avsågo fordonsägarens namn, yrke eller titel, adress och telefonnummer
samt fordonets registreringsnummer, årsmodell, passagerarantal
samt, i fråga om lastbilar, maximilast; 2) uppgifter om samtliga registreringar
av personbilar, lastbilar och bussar i en viss stad och trakten däromkring
att sändas varje vecka; 3) uppgifter om samtliga registreringar av
traktorer att sändas varje vecka; uppgifterna avsågo fordonsägarens yrke,

371

namn och adress samt fordonets fabrikat ävensom för vilket slag av drivmedel
fordonet var inrättat; 4) uppgifter å särskilt tillhandahållna formulär
om s. k. ägarebyten beträffande person- och lastbilar, där ägarebytet skett
mellan personer bosatta inom länet, samt om nedskrotning av fordon; uppgifterna
skulle sändas varje månad; uppgifterna om ägarebyten avsågo nye
ägarens titel, namn och adress samt fordonets registreringsnummer och
hemort. — Stundom ha uppdragen avsett beställningar av engångsnatur
såsom exempelvis avskrift av bilregistret för visst år.

Omfattningen av den verksamhet, varom nu är fråga, växlar betydligt
mellan de olika länen. Den är emellertid på flera håll mycket betydande och
synes i allmänhet utgöra den helt dominerande kommissionärsuppgiften på
landskanslierna. De infordrade uppgifterna utvisa att bruttoersättningarna
för sammanställningar ur bilregistret för åren 1957 och 1958 i ett medelstort
län årligen motsvarat ungefär en kontorsbiträdeslön. För det län, som
uppvisar den största omsättningen, ha nämnda ersättningar tillhopa uppgått
till icke mindre än i runt tal tre årslöner för ett kontorsbiträde.

Den verkställda utredningen utvisar, att särskilda beräkningsgrunder till
reglering av kommissionärsarvodena för uppdrag att sammanställa uppgifter
ur biregistret m. m. i allmänhet icke meddelats. På en del håll ha
dock vissa regler införts. Sålunda är i överståthållarämbetets kommissionärstaxa
den 22 februari 1951 bestämt, att för sammanställningar
rörande, bl. a., ny- eller avregistrerade motorfordon arvode skall utgå
enligt överenskommelse med uppdragsgivaren, dock högst med 11 öre per
uppgift. Enligt taxor gällande för länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
(fastställd den 31 december 1946) och för länsstyrelsen i Kalmar län (fastställd
den 21 januari 1957) skall arvode för sammanställande av uppgifter
angående, bl. a., registrerade motorfordon utgå med högst 10 öre per fordon.
Denna debitering torde enligt vad som uppgivits närmast vara avsedd
för sammanställande av enkla uppgifter omfattande endast registreringsnummer,
ägare och registreringsdag. För mer omfattande uppdrag har avdelningschefen
medgivit förhöjning av ersättningen. Det må även anmärkas
att länsstyrelsen i Stockholms län, efter viss översyn av kommissionärsverksamheten
på landskansliet, i februari 1960 i kommissionärstaxan införde
föreskrift om maximiavgift för sammanställningar ur bilregistret; avgiften
bestämdes till högst 15 öre för engångsuppgift till en beställare och 8 öre för
enahanda uppgift till flera beställare. Sedermera har länsstyrelsen från och
med den 1 juli 1960 sänkt avgifterna till att utgöra högst 14 öre för engångsuppgift
till en beställare, 7 öre för enahanda uppgift till två beställare
och 5 öre för enahanda uppgift till tre eller flera beställare.

I övrigt finnes, såvitt framgår av handlingarna, i taxorna bestämmelse om
arvode för uppdrag att utföra sammanställningar in. in. endast för det fall
att uppdrag tagit högst eu timme i anspråk. Beträffande andra sådana uppdrag
föreskrives att arvodet skall bestämmas av avdelningschefen eller av

372

den befattningshavare, som erhållit uppdrag att öva den närmaste tillsynen
över kommissionärens verksamhet.

Länsstyrelsernas uppgifter utvisa mycket stora variationer i fråga om
debiteringen av arvode för uppdrag att upprätta sammanställningar av
uppgifter ur bilregistret m. m. I den mån arvode utgått för timme växlar
ersättningen mellan belopp från 4 upp till 8 kronor. I allmänhet betalas
doek uppgifterna med visst belopp per styck. Ersättningen varierar för
olika uppgifter från 5 öre till 40 öre; ibland förekomma även brutna öretal.
Variationerna kunna ibland vara stora inom samma länsstyrelse; sålunda
finnes exempel på att vid en länsstyrelse under åren 1957 och 1958 debiterats
styckepriser om 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 20, 30 och 40 öre per
uppgift. Inom en annan länsstyrelse har för vissa uppgifter tillämpats debitering
av styckepriser med 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18 och 22 öre
samt därjämte för andra uppdrag fasta arvoden om 17, 19 och 30 kronor
per månad. A tterligare exempel på dylika fasta arvoden äro debiteringar om
7 kronor 50 öre samt 10, 15, 25, 50 och 65 kronor för månad ävensom 150
kronor för år. De vanligaste debiteringarna torde vara 10 öre och 15 öre per
llPP§ifL Av flera yttranden synes framgå, att man sökt bestämma stvckepriserna
med ledning av vad som kunde bedömas utgöra skälig övertidsersättning
för kommissionären. Av många yttranden framgår emellertid också,
att man godtagit den ersättning, som erbjudits av beställarna; på så vis
synes ett visst mått av enhetlighet ha åvägabragts länsstyrelserna sinsemellan
när det gällt samme uppdragsgivare. I endast mindre utsträckning
synas styckepriserna ha differentierats med hänsyn till förefintligheten av
flera uppdragsgivare med enahanda önskemål.

De kommissionärer, som åtagit sig uppdrag att sammanställa uppgifter
ur bilregistret m.m., ha som regel i växlande utsträckning låtit biträdespersonal
mot ersättning utföra det manuella arbetet med att utskriva och
sammanställa uppgifterna. En del kommissionärer ha, utöver gottgörelse för
den ersättning de sålunda utgivit till arbetsbiträde, icke betingat sig arvode
eller betingat sig blott obetydligt sådant. På andra håll däremot ha kommissionärerna
tillgodofört sig icke oväsentliga penningbelopp genom att
uttaga ersättning av uppdragsgivare med större belopp än de behövt betala
till biträden för uppgifternas iordningställande och för expenser i övrigt,
bålunda har varit vanligen förekommande att kommissionär i ett sammanhang
träffat avtal dels med uppdragsgivare om visst styckepris per uppgift
och dels med biträde om utskrift av samma uppgift till belopp understigande
nämnda styckepris. En länsstyrelse uppgiver att berörda skillnad
brukade uppgå till 2 å 3 öre per uppgift. På andra håll har jag sett exempel
på skillnadsbelopp varierande mellan 1 och 6 öre per uppgift. Om sålunda
— för att välja ett praktiskt exempel — kommissionär under ett år levererar
10 000 uppgifter ä 15 öre stycket och betalar biträdet 9 öre per uppgift
för iordningställandet, tillgodogör sig kommissionären (0,06 X

373

10 000 =) 600 kronor för bestyret att tillhandahålla beställaren uppgifterna,
vilket skett veckovis. Ha dessa uppgifter, såsom ofta är fallet,
kunnat utnyttjas för flera uppdragsgivares räkning, har icke uppkommit
någon ytterligare biträdeskostnad men däremot någon kostnad för stencilering
av uppgifterna. Även i fall, då sådana uppgifter till flera beställare
tillhandahållits till reducerat pris, har till följd av den låga omkostnaden
uppkommit avsevärd vinst för kommissionären. De belopp, som kommissionär
på angivet sätt kunnat tillgodogöra sig utan större arbetsinsats, ha på
sina håll varit avsevärda. Exempel finnes på fall där dylik kommissionärsverksamhet
inbringat (ca 30 000 kronor brutto ./. utgifter ca 11 000
kronor —) ca 19 000 kronor netto på ett år, vilket belopp fördelats på två
kommissionärer med ca 14 000 kronor på den ene och ca 5 000 kronor på
den andre.

Den genomsnittliga storleken av arvodena för kommissionärsuppdrag av
förevarande slag har icke utretts. Handlingarna ge dock vid handen, att
arvodena (inberäknat ersättningar till biträden) för vissa uppdrag uppgått
till höga belopp. Till belysning av storleken av de belopp, som det här i
undantagsfall kan röra sig om, må nämnas, att i ett län en uppdragsgivare
betalat ett sammanlagt kommissionärsarvode av 7 908 kronor för ett år
och en annan beställare 6 530 kronor. Från ett annat län har redovisats
ett fall, där en uppdragsgivare under ett år betalat ett sammanlagt kommissionärsarvode
av 5 478 kronor.

Länsstyrelserna ha i sina yttranden i allmänhet icke direkt berört frågan
om tillsynen över kommissionärsverksamheten. Vid inspektioner har dock
iakttagits att på sina håll tillsynen icke utövats på det sätt, som avsågs vid
kommissionärskungörelsens utfärdande år 1946. Av innehållet i yttrandena
såvitt däri redogjorts för arvodesdebiteringar m. m. framgår också, att kommissionärerna
allmänt synas ha lämnats tämligen fria händer när det gällt
ersättningens bestämmande i fall, då denna icke varit bestämd i taxan utan
det ankommit på avdelningschef eller särskild förordnad befattningshavare
alt besluta om arvodet. Visserligen synes det endast vara undantagsvis
som kommissionären fått bestämma arvode utan någon som helst inblandning
från avdelningschefens sida. Mera vanligt synes vara, att kommissionären
erhållit något slags — mer eller mindre klart uttalat — bemyndigande
att. om han vill, godtaga vad beställaren erbjuder. Vanligt är därjämte att
man uttagit ersättning beräknad efter styckepriser, som tillämpats under
längre tid utan att någon närmare kontroll av debiteringen synes ha skett
i varje särskilt fall.

I några yttranden har framförts kritik mot nu rådande ordning och en
del reformförslag. En länsstyrelse har sålunda, med hänsyn till den omfat
l ning, som uppdrag av nu ifrågavarande art under senare år erhållit,
ifrågasatt om man icke borde införa en rikstaxa för tillhandahållandet av
uppgifter ur bilregistren. Ett par länsstyrelser ha föreslagit, att uppgifterna

374

att lämna sammanställningar ur bilregistret och liknande skulle överföras
från att vara kommissionärsuppdrag till att utföras i tjänsten. I anslutning
härtill har en länsstyrelse förordat en översyn av kommissionärskungörelsen
och ifrågasatt om något behov över huvud taget numera funnes av kommissionärer
hos de statliga myndigheterna. Enligt den andra länsstyrelsen
skulle biluppgifter in. m. betalas till staten enligt en av Eders Kungl. Maj:t
fastställd taxa.

Den verkställda utredningen ger klart vid handen, att tillämpningen av
gällande bestämmelser rörande kommissionärsarvoden — i strid med vad
som åsyftades vid 1946 års reform av kommissionärsväsendet — lett till att
vissa kommissionärer kunnat för tillhandahållande av sammanställningar
av uppgifter ur bilregistret tillgodogöra sig ersättningar, vilka måste anses
alltför höga i förhållande till de enkla arbetsinsatser om vilka här är fråga.
Förhållandet har, på sätt framgår av den lämnade redogörelsen, möjliggjorts
därigenom att sammanställningarna utskrivits av biträdespersonal
mot betalning, som understigit den ersättning kommissionären uttagit av
uppdragsgivarna. Även om skillnaden i ersättning varit blott ett eller några
få ören per uppgift, ha dock på grund av det stora antalet uppgifter betydande
förtjänster på så vis kunnat uppkomma för kommissionärerna för
det tämligen enkla arbetet med att granska och till uppdragsgivarna expediera
de av biträdespersonalen utskrivna sammanställningarna. Dessa förtjänster
ha i några fall uppgått till mycket betydande belopp. De som bebeställt
uppgifterna ha sålunda i många fall belastats med ersättningar
vilka — även om de ur affärsmässig synpunkt kunnat godtagas av beställarna
— varit alltför höga med hänsyn till det arbete tjänstemännen nedlagt.
En sådan ordning framstår som i hög grad otillfredsställande.

Utredningen ger vidare vid handen, att debiteringsgrunderna för här
berörda sammanställningar variera i mycket hög grad. I vissa fall debiteras
kommissionärsuppdrag av förevarande slag med arvode beräknat för arbetstimme.
I andra fall debiteras uppdragen med till storleken varierande fasta
arvoden för månad eller år. Vanligast är emellertid att uppdragen gottgöras
med belopp beräknat efter visst pris för varje i sammanställningarna
ingående fordon, person etc. Dessa styckepriser växla från 5 öre upp till
40 öre. Variationerna i de tillämpade styckepriserna äro så stora, att de icke
kunna förklaras av det något växlande innehållet i de lämnade uppgifterna.
Styckepriserna för likartade uppgifter kunna sålunda variera icke blott
olika länsstyrelser emellan utan även vid en och samma länsstyrelse med
avseende å olika uppdragsgivare. Sålunda finnas exempel att vid en och
samma länsstyrelse tillämpats dels styckepriser, därvid varje öretal från och
med 8 till och med 18 jämte ytterligare ett styckepris tagits i anspråk, dels
ock olika fasta månadsarvoden. Det synes uppenbart, att flera av dessa

375

priser tillkommit på tämligen godtyckliga grunder. Till en del kan denna
flora av olika debiteringar för likartade uppdrag sannolikt tillskrivas benägenheten
att godtaga det pris vederbörande beställare erbjudit för uppgifternas
sammanställande. Det är emellertid, för att icke allmänhetens
förtroende för kommissionärsväsendet skall rubbas, av vikt att likartade fall
behandlas på samma sätt. Ur sådan synpunkt framstår nuvarande ordning
med i hög grad varierande och godtyckliga debiteringsgrunder såsom betänklig.

Slutligen har vid den verkställda utredningen framkommit, att uppdrag
att utföra sammanställningar av uppgifter ur bilregister m. m. vid vissa
länsstyrelser utförts vid sidan av kommissionärsinstitutionen. På några håll
ha sålunda uppdragen, som i och för sig äro typiska kommissionärsuppdrag,
i viss utsträckning — med förbigående av kommissionär — utförts av länsstyrelsepersonalen
såsom privata uppdrag och därigenom undandragits
kommissionärskungörelsens bestämmelser om tjänstemannaansvar, arvodesdebitering
och tillsyn. På andra håll ha uppdragen av kommissionären regelmässigt
i större eller mindre utsträckning överlåtits på andra befattningshavare,
som icke äro kommissionärer, för direkt redovisning till beställaren.
I den mån tjänstemän — utan samförstånd med kommissionären — åtaga
sig uppdrag av förevarande slag, står förfarandet i strid med det förut återgivna
stadgandet i 15 § kommissionärskungörelsen. I de fall, där kommissionären
på grund av uppdragens vidlyftighet eller av annan anledning icke
velat själv utföra desamma, har något formellt hinder visserligen icke mött
för andra tjänstemän att åtaga sig uppdragen. Ur allmän synpunkt framstår
det emellertid såsom olämpligt, att hithörande uppdrag fortlöpande
och i större utsträckning utföras såsom privata uppdrag, eftersom debiteringen
härigenom icke kan bli föremål för kontroll enligt kommissionärskungörelsen.

Här ovan påtalade förhållanden äro uppenbart otillfredsställande. I känslan
härav ha några länsstyrelser framfört förslag om reformer. I sådant hänseende
har förordats införandet av en för hela riket gällande taxa för debitering
av uppdrag att sammanställa uppgifter ur bilregistret. Från andra
håll har föreslagits att de arbetsuppgifter, om vilka här är fråga, skulle
utföras i tjänsten, därvid betalning skulle utgå till statsverket enligt en av
Kungl. Maj:t fastställd taxa.

Även enligt min mening framstår det såsom nödvändigt att något göres
för att på förevarande område åstadkomma en bättre ordning än den nuvarande.
Med hänsyn till den stora oenhetlighet i kommissionärernas praxis,
som kommit till synes genom den verkställda utredningen, är det icke troligt
att en tillfredsställande ordning kan åvägabringas utan åtgärd från
centralt håll.

Vad som härvid bör göras kan givetvis vara föremål för delade meningar.
Att helt avskaffa kommissionärsväsendet eller att från kommissionärerna

376

till vederbörande befattningshavare vid myndigheterna överföra ytterligare
arbetsuppgifter, vilka sålunda skulle få karaktär av vanliga tjänstealigganden,
synes dock knappast böra i första hand övervägas. En reform
i sådant hänseende är icke erforderlig för att nå resultat som i detta sammanhang
kan godtagas. Bättre förhållanden på detta område kunna helt
visst utan större omgång vinnas genom åtgärder inom ramen för gällande
bestämmelser.

Det kan härvid synas ligga nära till hands att söka åstadkomma en tillfredsställande
reglering genom att, på sätt föreslagits i ärendet, fastställa en
rikst axa för uppdrag av förevarande slag. En dylik anordning framstår dock
såsom mindre lämplig med hänsyn till nuvarande organisation av kommissionärsväsendet,
särskilt i betraktande av att de uppdrag om vilka här är
fråga variera i hög grad. Det kan icke heller anses vara någon lämplig
anordning att — på sätt på några håll skett — föreskriva maximiavgifter.
Med hänsyn till uppdragens skiftande beskaffenhet och omfattning är en
anordning med maximiavgifter icke tillfyllest för en väl avvägd arvodesdebitering
i de olika fallen. Erfarenheten ger därjämte vid handen att ett
system med maximiavgifter lätt uppfattas såsom en anvisning om vad som
är att anse såsom skäliga avgifter för de flesta fall.

Den lämpligaste ordningen för att vinna en i möjligaste mån riktigt differentierad
arvodesdebitering synes vara, att arvoden för uppdrag att upprätta
sammanställningar och verkställa utredningar på grundval av hos
myndighet förvarade handlingar alltjämt skola — i överensstämmelse med
vad som uttryckligen förutsattes vid tillkomsten av gällande bestämmelser
(se SOU 1945: 34 s. 116) — prövas in casu av avdelningschefen eller den
tjänsteman, som förordnats att utöva den närmaste tillsynen över kommissionärsverksamheten.
De uppdrag om vilka här är fråga äro icke flera än
att en sådan ordning är möjlig att tillämpa. Lämpligen kan härvid tillgå så
att arvoden för alla hithörande uppdrag bestämmas en gång varje månad.

Att nuvarande ordning — som sålunda förutsätter att arvoden för de
uppdrag, om vilka här är fråga, bestämmas från fall till fall — icke fungerat
tillfredsställande torde ha sin grund däri att man icke haft tillräcklig
erfarenhet att bygga på och att länsstyrelserna icke ägnat den uppmärksamhet
åt arvodesdebiteringen, som förutsattes vid tillkomsten av gällande
bestämmelser.

För att åstadkomma en mera tillfredsställande ordning än den nuvarande
torde det vara nödvändigt att man på centralt håll låter utarbeta anvisningar
att tjäna såsom ledning vid bestämmande av arvoden för sammanställningar
och utredningar av förevarande slag. Med avseende å innehållet
av sådana anvisningar torde här endast följande behöva framhållas.

Arvodet för dylikt uppdrag bör bestämmas på grundval av kommissionärens
uppgifter om de kostnader han haft för uppdraget och det arbete
han själv nedlagt för uppdragets utförande. Enligt kommissionärskungörel -

377

sen är kommissionär berättigad till ersättning för utgifter, för vilka han haft
fog. Dit höra givetvis kommissionärens direkta utgifter för biträde vid
arbetets utförande. Lämpligen bör ersättningen för sådant arbetsbiträde
efter enhetliga grunder beräknas till visst belopp för arbetstimme. Arvodet
torde sålunda böra bestämmas — icke såsom nu i förväg efter vissa mer
eller mindre godtyckligt gjorda beräkningar — utan på grundval av kommissionärens
faktiska kostnader och den arbetsinsats uppdraget faktiskt
krävt av honom.

Med angivna ordning, som förutsätter effektivare uppsikt än hittills från
länsstyrelsens sida över kommissionärsverksamheten, kommer man bort
från det nuvarande systemet med styckepriser, som — även om det från
uppdragsgivarnas synpunkt kan framstå som en fördel med ett på förhand
avtalat pris — på sätt i det föregående angivits är förenat med väsentliga
nackdelar.

I sammanhanget torde länsstyrelsernas uppmärksamhet böra fästas på
att uppdrag avseende sammanställningar av uppgifter ur bilregistret o. d.
såsom varande av kommissionärsuppdrags natur icke böra med förbigående
av kommissionären utföras av länsstyrelsernas personal privat. Vidare synas
länsstyrelserna böra tillse att, där kommissionär med åberopande av 3 §
kommissionärskungörelsen annat än rent tillfälligtvis icke anser sig kunna
mottaga uppdrag att sammanställa bilregisteruppgifter o. d., ytterligare
kommissionär förordnas. Dylikt förordnande bör givetvis kunna begränsas
till tiden eller eljest på sätt som finnes ändamålsenligt.

För att råda bot på de här anmärkta bristerna i kommissionärsverksamheten
vid länsstyrelserna och för att åvägabringa en mera enhetlig tilllämpning
av arvodesbestämmelserna i kommissionärskungörelsen synes i enlighet
med det anförda påkallat, att Eders Kungl. Maj:t utfärdar anvisningar
angående bestämmandet av arvoden för kommissionärsuppdrag avseende
upprättande av sammanställningar och verkställande av utredning
på grundval av hos myndighet förvarade handlingar. Förslag till sådana anvisningar
synes lämpligen böra utarbetas av statens sakrevision eller motsvarande
myndighet.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härmed — med överlämnande av handlingarna
i ärendet — framlägga ovanberörda spörsmål och synpunkter för
den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

378

4. Framställning angående behovet av en översyn av bestämmelserna
om kostnader för vissa förrättningar enligt stadgan angående

hotell- och pensionatsrörelse samt förordningarna om eldfarliga
oljor och explosiva varor

I en till Konungen den 2 juni 1961 avlåten skrivelse anförde jag följande.

I stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatsrörelse samt
i förordningarna den 7 oktober 1921 angående eldfarliga oljor och den 10
juni 1949 om explosiva varor ha meddelats föreskrifter om skyldighet för
enskilda att gälda kostnader för vissa förrättningar.

Enligt § 2 mom. 2 första stycket i stadgan angående hotell- och ''pensionatsrörelse
åligger det länsstyrelse, när någon ansökt om tillstånd att bedriva
sådan rörelse, att föranstalta om undersökning på platsen genom
polismyndighet för att utröna beskaffenheten av den lägenhet, där rörelsen
skall utövas. Där så erfordras, må polismyndigheten anlita biträde av
sakkunnig person eller myndighet. I fråga om sådant mindre hotell eller
pensionat, beträffande vars beskaffenhet enligt § 32 gälla mindre stränga
krav, skall länsstyrelsen uppdraga åt polismyndigheten att, efter samråd
med sakkunnig person eller myndighet, inkomma med förslag rörande skydd
mot eldfara. Kostnad för nu nämnda undersökningar och förslag skall gäldas
av sökanden med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen. — Enligt
§ 30 första stycket skola hotell och pensionat minst en gång årligen — i
syfte att utröna att meddelade säkerhetsföreskrifter äro behörigen iakttagna
— besiktigas av polismyndigheten, som vid besiktningen må anlita
biträde av sakkunnig person. Jämlikt § 30 andra stycket skall länsstyrelsen
bestämma ersättning för erforderlig resa för besiktningen samt ifrågakommande
gottgörelse för biträde av sakkunnig. Ersättningarna skola betalas
av hotellets eller pensionatets innehavare eller föreståndare. — Enligt § 47
skola ersättningar som utgå för ovan angivna förrättningar — i stället för
av länsstyrelse — fastställas i Stockholm av poliskammaren och i städer
med minst 20 000 invånare av magistraten.

Förordningen om eldfarliga oljor upptager föreskrifter om avsyningar i
olika hänseenden. Bestämmelser ha sålunda meddelats om avsyning i 12 §
av tillverknings- och förvaringslokaler, i 29 § av magasin eller annan inrättning
för upplag av eldfarlig olja, i 40 § av underjordisk cistern och i 49 §
av cisternvagn. Avsyningarna skola verkställas enligt 12 § av sprängämnesinspektionen
i samråd med polismyndigheten och brandchefen i orten, enligt
29 § av polismyndigheten i orten i samråd med brandchefen därstädes,
enligt 40 § av polismyndigheten i samråd med branchefen eller annan sakkunnig
samt enligt 49 § av sakkunnig som utses av länsstyrelsen. Kostnaderna
för avsyningar enligt 12, 29 och 40 §§ skola — jämlikt författningsrummens
lydelse enligt kungörelse den 27 februari 1959 — gäldas av ägare
eller innehavare av fabriken, anläggningen eller cisternen enligt taxa, som

379

lastställes av kommerskollegium. Enligt 49 § skall gottgörelse för avsyning
av cistern vagn gäldas av dess innehavare med belopp, som, där överenskommelse
ej träffas, bestämmes av länsstyrelsen.

Även förordningen om explosiva varor upptager föreskrifter om avsyningar,
nämligen i 15 § av tillverknings- och förvaringslokaler, i 23 § av
handels- och förvaringslokaler, i 39 § 2 mom. av förvaringsrum för större förbruksningsförråd
samt i 44 och 46 §§ av fabriks-och upplagsmagasin. Jämlikt
58 § 2 mom. skall avsyning, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, verkställas
beträffande fabrik av sprängämnesinspektionen i samråd med polismyndigheten
och brandchefen i orten samt beträffande annan anläggning
av polismyndigheten i orten i samråd med brandchefen. Enligt 55 § utövas
den allmänna tillsynen över förordningens efterlevnad av länsstyrelserna
med biträde av underlydande polismyndigheter. Tillsynsmyndigheterna
äga, när de så påfordra, verkställa besiktning av tillverknings-, förvaringseller
försäljningslokaler m. m. Kostnaderna för avsyningar och besiktningar
skola enligt 58 § 3 mom. bestridas av sökanden enligt de närmare bestämmelser
som meddelas av kommerskollegium.

Kommerskollegium har utfärdat särskilda kungörelser angående taxa för
ovan angivna avsyningar och besiktningar enligt förordningarna om eldfarliga
oljor och explosiva varor (kollegiets författningssamling Ser. A nr
12/1949 samt nr 5 och 6/1959). Enligt kungörelserna utgår arvode till
förrättningsman med 30 kronor för varje avsynad anläggning, därest tiden
för förrättningen icke överstiger en timme, samt med ytterligare 10 kronor
för varje därefter påbörjad timme som erfordras för förrättningen, restid
inräknad. I särskilda fall kan högre arvode bestämmas av kollegium. Beträffande
resekostnads- och traktamentsersättning till förrättningsman skall
allmänna resereglementet tillämpas.

Enär tillämpningen av bestämmelserna om kostnader för förrättningar
av här omnämnda slag — enligt vad jag iakttagit vid mina inspektioner
— synts oenhetlig, lät jag under år 1960 inhämta närmare upplysningar
härom från överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Härvid framkom
i huvudsak följande.

Vad först angår förrättningar enligt stadgan ang. hotell- och pensionatsrörclse
ha 4 länsstyrelser, magistraterna i 20 städer och poliskammaren i
Stockholm uppgivit, att ersättningar för förrättningar av förevarande slag
över huvud icke uttagits. Anledning till att ersättning icke uttagits synes
i de flesta fall ha varit att den polis- och brandpersonal som anlitats för
förrättningarna ansetts ha verkställt dessa i sin tjänst. I några fall har som
förklaring anförts att frågan om ersättning aldrig aktualiserats av förrättningsmännen.
Poliskammaren i Karlstad har framhållit, att debitering av
kostnader samt kontroll och redovisning av ersättningar innebure en admi -

380

nistration, som skulle ställa sig alltför dyrbar i förhållande till de obetydliga
belopp som kunde ifrågakomma för förrättningarna.

Ersättningar för hithörande förrättningar ha regelmässigt bestämts av
länsstyrelserna i It län och av magistraterna i 6 städer. Nio andra länsstyrelser
ha uppgivit, att gottgörelse för förrättningarna bestämts och uttagits
endast i vissa fall. Anledningen till att ersättning icke uttagits i alla fall
synes i allmänhet vara, att förrättningsmännen icke begärt ersättning. På
sina håll har ersättning uttagits endast när det gällt större hotell- eller
pensionatsrörelser.

Storleken av de ersättningar, som uttagits av hotell- och pensionatsinnehavare,
har i 8 län reglerats genom särskilda, av länsstyrelserna fastställda
taxor. I övriga län, där ersättningar uttagits, ha dessa bestämts till de
belopp, som i de särskilda fallen ansetts skäliga, varierande mellan 10 och
100 kronor, i de flesta fall 15 till 20 kronor.

Ersättning för medverkan av landsfiskal synes i de fall, där ersättning
uttagits, ha regelmässigt tillförts statsverket. De arvoden som uttagits för
kommunalavlönad personal ha i de flesta fall tillgodoförts dessa tjänstemän
personligen. I 7 städer ha dock ersättningar för stadsfiskal och annat polisbefäl
inlevererats till kommunens kassa. I en stad har även brandchefens
arvode tillförts staden. I några fall ha arvoden för lägre polismäns biträde
redovisats till statsverket. Arvoden till länsbrandinspektörer, som anlitats
vid förrättningar, ha uppburits av dessa befattningshavare personligen. De
länsarkitekter, som medverkat vid förrättningar, ha tillgodofört statsverket
de ersättningar som uttagits.

Kostnader för förrättningar enligt förordningen om eldfarliga oljor ha,
enligt vad den verkställda utredningen synes giva vid handen, uttagits av
vederbörande ägare av anläggning i väsentligt större utsträckning än vad
som varit fallet med avseende å de förut omnämnda förrättningarna enligt
hotell- och pensionatstadgan. Utredningen synes sålunda visa, att ersättning
för hithörande förrättningar uttagits i flertalet fall. Praxis är dock icke
fast. I flera magistratsstäder uttages över huvud icke ersättning för förrättningar
av detta slag. I Stockholm och Sundsvall förekomma ersättningar
endast i vissa fall. Brandbefälet i Stockholm betingar sig dock aldrig
gottgörelse för sin medverkan vid förrättningarna. Inom ett par län uttages
ersättning inom halva antalet landsfiskalsdistrikt och icke alls inom övriga
distrikt. Inom många distrikt, där ersättning uttages, är denna begränsad
till gottgörelse för brandbefälets medverkan.

På de flesta håll utgår ersättning, där sådan uttages, enligt kommerskollegiets
taxa. På några håll ha dock ersättningarna bestämts enligt taxor, som
tidigare fastställts av vederbörande länsstyrelse men som numera icke
längre äro gällande. Inom flera distrikt ha ersättningar uttagits med belopp
som i de särskilda fallen prövats skäliga. Endast i ett fall har dock ersätt -

381

ning, som icke beräknats i enlighet med kommerskollegiets taxa, fastställts
till högre belopp än enligt taxan.

De ersättningar, som från innehavare av anläggningar för eldfarliga oljor
uttagits för kommunalavlönad personal, ha i de flesta fall tillfallit dessa
tjänstemän personligen. Där stadsfiskal medverkat, brukar dock ersättningen
härför inlevereras till stadens kassa. Även ersättningar för polisbefäls
medverkan vid förrättningar har i Stockholm och åtskilliga andra
städer tillgodoförts vederbörande kommun. I några fall ha ersättningar
för brandbefäls medverkan inlevererats till kommunens kassa. Gottgörelse
för länsbrandinspektörs medverkan vid förrättningar synes ha uppburits
av dessa personligen. I den mån statliga tjänstemän medverkat vid förrättningar,
ha ersättningsbelopp avseende dem regelmässigt tillgodoförts statsverket.

Vad nu sagts om kostnader för förrättningar enligt förordningen om eldfarliga
oljor gäller i allt väsentligt även kostnader för förrättningar enligt
förordningen angående explosiva varor. Ersättningar för förrättningar av
sistnämnda slag synas dock ha uttagits i något mindre utsträckning än vad
som varit fallet med avseende å förrättningar avseende anläggningar för
eldfarliga oljor. Sålunda ha icke förekommit några avgiftsbelagda förrättningar
i Stockholm, Gävle, Karlstad, Kristianstad, Västerås och Uppsala.

I samband med lämnandet av här berörda uppgifter rörande kostnaderna
för de förrättningar, om vilka här är fråga, ha länsstyrelserna även redovisat
sina synpunkter på behovet av författningsändring i förevarande hänseende.
Av länsstyrelserna ha endast 5 funnit, att gällande bestämmelser
äro godtagbara och att det därför icke föreligger något behov av författningsändring.
Av övriga länsstyrelser ha 4 — överståthållarämbetet och
länsstyrelserna i Uppsala, Örebro och Norrbottens län — förordat att
bestämmelserna om sakägares skyldighet att ersätta förrättningskostnader
helt upphävas. Återstående 16 länsstyrelser ha förordat författningsändring
i syfte att undanröja den osäkerhet i fråga om innebörden av gällande bestämmelser
som nu präglar praxis. Såsom skäl för en författningsändring
har även framhållits behovet av att en taxa fastställes för avsyningar och
besiktningar av hotell och pensionat samt att ersättningarna därvid bestämmas
till samma belopp som gälla beträffande förrättningar enligt förordningarna
om eldfarliga oljor och om explosiva varor.

Beträffande frågan huruvida ersättningar för kommunlavlönad personals
medverkan vid förrättningarna böra uppbäras av befattningshavarna personligen
eller tillgodoföras vederbörande kommuner ha de flesta länsstyrelser
uttalat sig för att ersättningarna skola tillfalla kommunerna. Till
stöd för denna mening har anförts att förrättningarna måste anses ingå i befattningshavarnas
tjänsteutövning. Två länsstyrelser ha dock ansett att de
deltidsanställda brandcheferna i mindre landsortskommuner böra få upp -

382

bära ersättningarna personligen. Som skäl härför har åberopats, att dessa
brandchefer vanligtvis ha ett civilt arbete som huvudsaklig sysselsättning
och ofta måste taga ledigt därifrån för att kunna deltaga i förrättningarna.
Tre länsstyrelser ha hävdat, att staten ej borde reglera frågan om vem som
skall uppbära ersättning för kommunaltjänstemännens medverkan vid förrättningarna;
detta problem borde i stället lösas vid löneavtalsförhandlingar
mellan kommunerna och deras befattningshavare.

På sätt framgår av den verkställda utredningen tillämpas gällande bestämmelser
om kostnaderna för förrättningar av slag, varom här är fråga,
på ett i hög grad oenhetligt sätt. I stor utsträckning uttagas över huvud
icke nagra ersättningar för kostnaderna för hithörande förrättningar. Praxis
i detta hänseende växlar även inom ett och samma län. Det förekommer sålunda
att ersättningar uttagas inom vissa delar av ett län men i andra icke.
Praxis är skiftande även med avseende å frågan om ersättningarna skola
tillfalla förrättningsmännen personligen eller tillföras statsverket eller vederbörande
kommun. Slutligen råder — särskilt med avseende å förrättningar
enligt stadgan angående hotell- och pensionatsrörelse —- oenhetlighet
beträffande storleken av utgående ersättningar.

Denna oenhetlighet i praxis torde ha sin förklaring däri, att de ursprungliga
bestämmelserna om förrättningskostnader tillkommo på en tid, då en
del av tjänstemännens löneinkomster utgjordes av sportler. Ersättning för
förrättning av förevarande slag — i den mån ersättning härför skulle utgå
— tillföll då vederbörande förrättningsman. 1937 års landsfiskals- och
stadsfiskalsutredning förordade i sitt betänkande med förslag till omorganisation
av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna, att landsfiskal efter
genomförandet av utredningens förslag till lönereglering icke skulle äga
uppbära arvode för bl. a. avsyningar och besiktningar av nu berörda slag
(se SOU 1939: 9 s. 35—36 och 194—195) utan att ersättningarna i stället
skulle inlevereras till statsverket. Beträffande nu berörda och vissa andra
förrättningar förordade utredningen att länsstyrelsen skulle fastställa taxa
för förrättningarna. Denna taxa skulle angiva jämväl belopp som skulle
utgå till biträdande förrättningsman. Erfordrades resa, skulle landsfiskal
vara berättigad till resekostnads- och traktamentsersättning såsom för annan
tjänsteresa samt biträdena äga uppbära sådan ersättning, där den undantagsvis
kunde förekomma, enligt allmänna resereglementet, om de och
sökanden ej åsämjades om annan ersättning. Resekostnads- och traktamentsersättning
till landsfiskalen skulle utgå av statsmedel, medan ersättning
till biträden skulle gäldas av sökanden. Denne skulle sålunda ha att
till länsstyrelsen inbetala dels förrättningsavgiften enligt taxa, dels resekostnads-
och traktamentsersättning till biträden, där sådana förekommit
och ersättningen icke guldits enligt överenskommelse.

383

I samband med den föreslagna löneregleringens genomförande föreskrevs
i kungörelsen den 30 augusti 1941 angående redovisning till statsverket av
vissa till landsfiskal utgående ersättningar (nr 737) bland annat, att arvode,
som enligt föreskrifter i särskilda författningar utgår för avsyning eller besiktning,
skall, då den förrättning, för vilken ersättningen utgår, verkställes
av landsfiskal, tillfalla statsverket och redovisas till länsstyrelsen på sätt
riksräkenskapsverket bestämmer.

1941 års reform innebar således icke och var icke heller avsedd att innebära,
att sökanden eller vederbörande innehavare av anläggning befriades
från skyldighet att bekosta förrättning, som verkställdes av landsfiskal. Att

— såsom nu är mycket vanligt över hela landet — underlåta att uttaga
ersättning för sådan av landsfiskal verkställd förrättning saknar uppenbarligen
stöd i gällande bestämmelser. Författningsenligt bör alltså kostnad för
sådan förrättning uttagas av den enskilde och inlevereras till statsverket.

Vad därefter angår polispersonals medverkan vid förrättningar är att
märka att polisman enligt 1 § första stycket allmänna polisinstruktionen
har att fullgöra — utöver de egentliga polisuppgifterna — bl. a. den verksamhet
i övrigt, som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet
bruk ankommer på polisen. I såväl stadgan angående hotell- och pensionatsrörelse
som förordningarna om eldfarliga oljor och om explosiva varor finnas

— på sätt framgår av den lämnade redogörelsen — föreskrifter om polismyndighets
medverkan vid olika förrättningar. Att medverka vid de förrättningar,
om vilka här är fråga, utgör alltså ett tjänsteåliggande för vederbörande
polisman. Enligt 3 § 1 mom. andra stycket polislönereglementet
(jfr beträffande statstjänstemän motsvarande stadgande i 18 § 1 mom.
andra stycket statens allmänna avlöningsreglemente) må polisman — utöver
vad i reglementet förutsättes eller eljest medgivits av Eders Kungl.
Maj:t — icke för tjänstgöring vid polisväsendet åtnjuta ersättning eller
förmån, såframt ej Eders Kungl. Maj:t för uppdrag eller arbete, vilket kan
anses falla utom polismannens vanliga tjänsteutövning, anvisat särskilda
medel eller eljest finner skäl medgiva att särskild gottgörelse må utgå.
Polisman äger följaktligen för medverkan vid förrättning av förevarande
slag — som ju är att betrakta såsom ett tjänsteåliggande — icke själv uppbära
ersättning för förrättning (jfr PÅ 1937 S 123 och 1939 ref. s. 180).
Vad nu sagts torde — lika litet som i fråga om förrättning, verkställd av
landsfiskal — innebära, att ersättning för polismans medverkan vid förrättningar
av hithörande slag icke skall uttagas. Enligt kungörelsen den 4
juni 1954 angående redovisning av andel i restavgift m. m. som utgår till
vissa polismän (nr 317) skall andel i restavgift, arvode eller annan gottgörelse,
som enligt föreskrifter i särskilda författningar utgår till polisman i
hans tjänstutövning och som han icke enligt vissa övergångsbestämmelser
äger behålla, tillfalla statsverket, diirest. statsverket bidrager till kostnaden
för polismannens avlöning, samt eljest vederbörande polisdistrikt. Ersätt -

384

ning för av polisman verkställd förrättning enligt stadgan angående hotelloch
pensionatsrörelse eller enligt förordningarna om eldfarliga oljor eller om
explosiva varor skall alltså uttagas av den enskilde och i regel inlevereras
till statsverket eller vederbörande polisdistrikt.

Beträffande annan kommunalavlönad personal än polismän — i detta
sammanhang avses särskilt brandbefäl — torde icke finnas någon av
Eders Kungl. Maj:t utfärdad föreskrift, som innefattar hinder för sådan
befattningshavare att själv uppbära ersättning för förrättning, varom här
är fråga. I gällande normaltjänstereglementen för ordinarie och extra tjänsteman
hos städer och andra kommuner har emellertid i 46 § tredje stycket
upptagits bestämmelse om att belopp av sportiers karaktär, som icke är
avlöningsförmån, skola inlevereras till kommunen i den ordning drätselkammaren
(kommunalnämnden) bestämmer. Ersättning för förrättning,
varom nu är fråga, skall, även om nyssnämnda bestämmelse är tillämplig
å vederbörande förrättningsman, uttagas för att inlevereras till kommunens
kassa.

Vad sålunda anförts torde ge vid handen att gällande bestämmelser,
rätt tolkade, icke giva utrymme för den mycket skiftande praxis som för
närvarande tillämpas i förevarande hänseende.

När det gäller att taga ställning till frågan, huruvida åtgärder böra vidtagas
för att avhjälpa den stora oenhetlighet, som nu präglar nyssnämnda
praxis, framstår det såsom betänkligt att ersättningar för hithörande förrättningar
uttagas på vissa håll och på andra icke. För dem som nödgas
gälda kostnader för förrättning måste denna oenhetlighet i praxis liksom
att olika grunder tillämpas vid beräkningen av ersättningarna framstå såsom
en orättvisa. Vidare måste det anses i hög grad otillfredsställande, att
vissa förrättningsmän utan att vara därtill berättigade själva tillgodogöra
sig utgående ersättningar, medan andra redovisa dem till vederbörande
myndighet. Dylika missförhållanden kräva enligt min mening att åtgärder
vidtagas för att skapa en bättre ordning.

Den åtgärd, som härvid kan synas ligga närmast till hands, är att helt
upphäva skyldigheten för sakägare att gälda förrättningskostnad. För en
fullständig avveckling av det nuvarande ersättningssystemet talar framför
allt den omständigheten, att förrättningarna i de allra flesta fall utföras och
kunna utföras av befattningshavare, i vilkas åligganden det ingår att verkställa
förrättningar av hithörande slag, och att förrättningarna därför utföras
i tjänsten. Utredningen visar att det just är detta förhållande som är
grunden för att så många myndigheter underlåtit att uttaga ersättning för
förrättningarna. Vissa länsstyrelser ha också förordat att bestämmelserna om
skyldighet att gälda kostnaderna för hithörande förrättningar upphävas.
Det synes ock rimligt att dylika i allmänhetens intresse verkställda förrättningar,
som i allmänhet utgöra en del av befattningshavarnas tjänsteåligganden,
betraktas såsom ett slags service, som från det allmännas sida kost -

385

nadsfritt tillhandahålles enskilda. Å andra sidan kan det naturligtvis sägas
att det icke är orimligt att rörelse, varom här är fråga, belastas med kostnaderna
för kontroll av att rörelsen kan utövas utan större risk för allmänheten.
Förrättningskostnaderna synas emellertid vara för stat och kommun
av fullständigt oväsentlig betydelse. För min del finner jag det sagda innefatta
starka skäl för att upphäva nu gällande bestämmelser om skyldighet
för sakägare att gälda kostnad för här ifrågakomna förrättningar enligt
stadgan angående hotell- och pensionatsrörelse samt förordningarna om eldfarliga
oljor och om explosiva varor. En dylik åtgärd framstår på intet sätt
såsom anmärkningsvärd. Härutinnan må endast erinras att i samband med
tillkomsten av 1954 års rusdrycksförsäljningsförordning upphävdes den
skyldighet att gälda kostnad för besiktning av lokal för utskänkning av
rusdrycker, som tidigare ålegat innehavare av sådan lokal.

Om skyldigheten för sakägare att gälda den förrättningskostnad, om vilken
i detta ärende är fråga, likväl anses böra av finansiella skäl bibehållas,
torde en riktig tillämpning av gällande bestämmelser och en större enhetlighet
i praxis — som framstår som oundgänglig — icke kunna vinnas
annorledes än genom utsändande av ett cirkulär med erinran om innebörden
av gällande bestämmelser. Härigenom skulle undanröjas det otillfredsställande
förhållandet att endast vissa sakägare — men ej andra —belastas
med kostnader för samma slags förrättningar. Ett dylikt cirkulär skulle
helt visst även bringa det nuvarande, vanligen förekommande missförhållandet
att tjänstemän tillgodogöra sig ersättningar, vilka rätteligen böra
redovisas till statsverket eller vederbörande kommun, att upphöra. För att
åstadkomma enhetlighet med avseende å beräkningen av ersättningar för
avsyning av hotell och pensionat, torde böra fastställas en taxa för dylika
ersättningar på samma sätt som skett med avseende å avsyningar och besiktningar
enligt förordningarna om eldfarliga oljor och om explosiva varor.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän får jag härigenom — med överlämnande av handlingarna
i ärendet — framlägga ovanberörda spörsmål för den åtgärd, vartill
Eders Kungl. Maj:t må finna saken föranleda.

5. Framställning angående ersättning åt musikdirektör i anledning
av felaktigt entledigande från övningslärartjänst

Den 31 juli 1961 avlät jag till Konungen följande framställning.

Av handlingarna i ett genom klagomål av musikdirektören Sture Bokenstrand
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Till innehavare av en ledigförklarad tjänst som icke-ordinarie lärare i
musik vid folkskoleseminariet i Lund med fyllnadstjänstgöring vid Lunds
privata elementarskola förordnade rektor vid seminariet den 27 juni 1958

— Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1962 års riksdag

386

Bokenstrand. Förordnandet, som gällde från den 1 juli 1958 tills vidare,
anmäldes samtidigt å därför avsedd blankett till skolöverstyrelsen. Över
beslutet anförde en av medsökandena, musikdirektören Inge Lindholm,
besvär hos skolöverstyrelsen med yrkande att i stället för Bokenstrand bli
förordnad å tjänsten. Genom utslag den 6 oktober 1958 föreskrev överstyrelsen
— med undanröjande av rektors beslut — att förordnande å tjänsten
skulle utfärdas för Lindholm. Utslaget innehöll icke någon föreskrift om
från vilken dag förordnandet skulle gälla. Mot skolöverstyrelsens utslag
fullföljde Bokenstrand talan hos Eders Kungl. Maj:t.

Skolöverstyrelsens beslut i utnämningsärendet framkallade hos rektor
vid seminariet — rektorstjänsten uppehölls vid tillfället av lektorn Oskar
Modess — tvekan hur han skulle förfara. Efter telefonkontakt med skolöverstyrelsen
beslöt Modess den 25 oktober 1958 förordna Lindholm till
innehavare av tjänsten från och med den 1 januari 1959, vilket förordnande
likaledes i föreskriven ordning anmäldes till skolöverstyrelsen. På grund
av detta förordnande tillträdde Lindholm tjänsten sistnämnda dag. I anslutning
härtill frånträdde Bokenstrand förordnandet, som han alltså
uppehållit under höstterminen 1958. Någon formlig återkallelse av Bokenstrands
förordnande, som meddelats att gälla tills vidare, synes icke ha skett
från rektors sida.

Den 23 januari 1959 meddelade Eders Kungl. Maj:t utslag i besvärsmålet,
därvid Eders Kungl. Maj:t prövade skäligt att, med undanröjande av
skolöverstyrelsens beslut, föreskriva, att Bokenstrand skulle förordnas till
innehavare av tjänsten. Ej heller detta utslag innehöll någon föreskrift om
från vilken dag förordnandet skulle gälla. Den 24 januari 1959 inställde sig
Bokenstrand på kallelse av rektorn vid seminariet, Erik Stenquist, till
tjänstgöring. Påföljande dag erhöll Bokenstrand emellertid besked att Lindholm
skulle tjänstgöra och att Bokenstrand därför icke fick inträda i tjänst.

I skrivelse den 26 januari 1959 till skolöverstyrelsen uttalade Stenquist
att han först då Eders Kungl. Maj:ts utslag meddelades uppmärksammat
att skolöverstyrelsens beslut icke vunnit laga kraft den 1 januari 1959,
att förordnandet för Lindholm alltså vore ogiltigt och att förordnande för
Bokenstrand borde meddelas snarast möjligt. Stenquist ville dock först inhämta
skolöverstyrelsens utlåtande i frågan och anhöll därför om överstyrelsens
prövning huruvida åtgärden överensstämde med överstyrelsens tolkning
av gällande bestämmelser. I skrivelse den 4 februari 1959 meddelade
skolöverstyrelsen följande svar på denna förfrågan.

Musikdirektör Lindholms anställning som extra ordinarie lärare från och
med den 1 januari 1959 (då Bokenstrand frånträdde förordnande vid seminariet)
synes enligt 31 § 2 mom. övningslärarstadgan kunna upphöra under
vårterminen 1959, endast om särskild överenskommelse träffas med Lindholm.

Det förordnande, som skall utfärdas för Bokenstrand enligt Kungl. Maj:ts

387

utslag den 23 januari 1959, torde alltså böra gälla från och med den dag
under vårterminen 1959, varom överenskommelse kan träffas, eljest från
och med den 1 juli 1959.

I klagoskriften härstädes påtalade Bokenstrand, med förmälan att han
vägrades tjänstgöra å den befattning som Eders Kungl. Maj:t förordnat
honom att inneha, att skolöverstyrelsen förfarit oriktigt genom att i oktober

1958 instruera rektor att förordna Lindholm från och med den 1 januari

1959 utan att därvid beakta möjligheten av att beslutet den 6 oktober
1958 kunde bliva överklagat. Härigenom hade Bokenstrand tillskyndats
ekonomisk skada. Vidare gjorde Bokenstrand gällande att överstyrelsens uttalande
i skrivelsen den 4 februari 1959 till rektorn vid seminariet saknade
laga stöd och förty vore oriktigt. Slutligen påtalade Bokenstrand — i vilket
hänseende klagomålen dock icke föranlett någon min åtgärd — jämväl
innehållet i en i tidningen Lunds Dagblad för den 27 januari 1959 intagen
artikel.

Över klagomålen avgav skolöverstyrelsen yttrande, vid vilket fogats yttranden
av Stenquist och Modess samt en promemoria av t. f. förste byråsekreteraren
hos överstyrelsen Ingrid Lundahl. Bokenstrand inkom därefter
med påminnelser.

Modess anförde bl. a. följande.

Modess fattade skolöverstyrelsens utslag — inkommet till rektor den 17
oktober 1958 — så, att han i egenskap av tjänstgörande rektor var skyldig
att utfärda förordnande å tjänsten för Lindholm. Frågan var endast från
vilken dag förordnandet skulle gälla, vilket icke framgick av utslaget.
Modess ansåg att Ingrid Lundahl, som tydligen haft med ärendet att göra,
borde känna till om överstyrelsen beslutat en tidigare tillträdesdag än 1
januari 1959 med ty åtföljande lärarbyte under pågående termin. Modess
ringde därför Ingrid Lundahl och frågade från vilken dag hon ansåg att förordnandet
skulle gälla. Hon svarade: »Från 1 januari 1959», troligen med
ett tillägg av innebörden: »Jag kan inte tänka mig annat.» Därav drog
Modess slutsatsen att något tidigare datum för förordnandet än den 1
januari 1959 icke varit aktuellt. Att förordnandet kunde tänkas utfärdas för
senare datum än nyssnämnda eller att Modess eventuellt icke alls borde
utfärda något förordnande övervägde Modess aldrig och frågade fördenskull
givetvis icke heller därom. Modess utfärdade alltså förordnande för Lindholm
från den 1 januari 1959 och delgav detsamma i vanlig ordning. —
Någon anmärkning mot att Modess utfärdat förordnande framkom icke
under den tid Modess till och med den 20 december 1958 tjänstgjorde som
rektor. — Det hade icke fallit Modess in att återkalla Bokenstrands förordnande,
enär detsamma undanröjts av skolöverstyrelsen.

Ingrid Lundahl uppgav om samtalet med Modess följande.

Modess inledde telefonsamtalet med att uttrycka sin förvåning över att
överstyrelsen i sitt utslag icke bestiimt tillträdesdagen för Lindholm. Ilan
frågade om överstyrelsens beslut kunde innebära, att Lindholm omedelbart
skulle tillträda tjänsten. För Ingrid Lundahl gällde det därför att förklara,
att det inte kunde bli tal om att Lindholm skulle anställas under höstter -

388

minen. Hon läste ordagrant upp 29 § 1 mom. sista stycket i övningslärarstadgan
och framhöll sedan att paragrafen syntes visa, att tillträde inte
kunde ske förrän den 1 januari 1959. — Hennes svar på rektors förfrågan
hade icke — som Bokenstrand ville påstå — formen av vare sig besked eller
instruktion om att förordnande skulle utfärdas från något visst datum eller
när detta skulle ske. Hon koncentrerade sig på frågan om Lindholm skulle
tillträda under terminen och konstaterade att tillträde inte kunde ske före
den 1 januari 1959. Som Modess också framhållit tilläde Lundahl något om
att hon inte kunde tänka sig något annat. Vad som skulle hända om överstyrelsens
beslut överklagades berördes varken av Modess eller Ingrid Lundahl.
Hon ville påpeka svårigheten att vid en telefonförfrågan aktualisera
ett ärendes samtliga konsekvenser.

Skolöverstyrelsen uttalade i sitt yttrande bl. a. följande.

Såsom framgår av vad Modess och Ingrid Lundahl uppgivit har överstyrelsen
icke givit sådan instruktion som Bokenstrand gör gällande i sin klagoskrift.
Modess synes ha utgått från att bestämmelsen i 139 § 2 mom.
stadgan den 30 juni 1958 (nr 427) för folkskoleseminarierna var tillämplig,
vilket ej var fallet. Ingrid Lundahl hänvisade till den tillämpliga bestämmelsen
i 29 § 1 mom. sista stycket övningslärarstadgan, som hon läste upp.
Hennes telefonsvar hade icke formen av vare sig besked eller instruktion
om att förordnande skulle utfärdas från något visst datum eller när detta
skulle ske. Hon koncentrerade sig på frågan om Lindholm skulle tillträda
under terminen och konstaterade, att tillträde inte kunde ske före den 1
januari 1959. Vad som skulle hända om överstyrelsens beslut överklagades,
berördes varken av rektor eller henne. Den av Lundahl upplästa bestämmelsen
i 29 § 1 mom. sista stycket övningslärarstadgan bör emellertid ha
varit vägledande.

Stenquist har om sin befattning med frågan om Lindholms tjänstgöring,
innan han avlät sin skrivelse den 26 januari 1959, uppgivit följande.

Då Stenquist återinträdde i tjänst den 21 december 1958 erhöll han
kännedom om skolöverstyrelsens beslut samt att förordnande för Lindholm
utfärdats att gälla från den 1 januari 1959. Både Modess och Stenquist
ansågo, att det kunde ifrågasättas, huruvida förordnandet verkligen var
giltigt, men då skolöverstyrelsen icke funnit anledning föreskriva, att förordnandet
skulle upphävas i och med att Bokenstrand anförde besvär över
överstyrelsens beslut den 6 oktober 1958, ansåg Stenquist sig icke ha orsak
att vidtaga några ytterligare åtgärder. Först då Stenquist med anledning av
Kungl. Maj:ts beslut den 23 januari 1959 hade att bedöma det då uppkomna
läget, kom han till den bestämda uppfattningen, att förordnandet av
Lindholm måste ha varit ogiltigt och meddelade honom muntligen, att Bokenstrand
omedelbart borde träda i tjänst. Bokenstrand tjänstgjorde den 24
januari, och Lindholm tjänstgjorde samma dag på den tjänst, han innehade
under höstterminen 1958. Samtidigt förhörde Stenquist sig per telefon hos
skolöverstyrelsen, huruvida hans tolkning av gällande bestämmelser överensstämde
med överstyrelsens uppfattning. Något omedelbart besked kunde
ej erhållas på grund av ärendets invecklade natur, varför Stenquist tillråddes
att inkomma med en skriftlig förfrågan. Under sådana förhållanden ansåg
Stenquist det nödvändigt, att Lindholm — om han så önskade — återinträdde
i tjänst i avvaktan på skolöverstyrelsens beslut i ärendet. — Skol -

389

överstyrelsens tolkning hade enligt Stenquist den innebörden, att ett förordnande,
som utfärdats senare än tre månader före termins början, icke
kunde återkallas utan den förordnades medgivande, icke ens om det på ett
tidigt stadium skulle visa sig, att förordnandet vore tillkommet under felaktiga
förutsättningar. Även om Stenquist ställde sig tvekande inför en
sådan tolkning, hade Stenquist dock ansett överstyrelsens uttalande bindande
för hans fortsatta handläggning av ärendet. Lindholm tjänstgjorde
därför fortfarande men hade underrättats om att hans anställning upphörde
med utgången av vårterminen.

Skolöverstyrelsen uttalade med anledning av vad Stenquist anfört bl. a.
följande.

Blankett med anmälan om förordnandet för Lindholm inkom till överstyrelsen
den 27 oktober 1958. Blanketten fördes enligt praxis på ett samlingsnummer,
som blir kvarliggande på registratorsexpeditionen, till dess
vederbörande tjänsteman får tid för granskning. Granskningen sker ej —
om inte särskild framställning göres — före början av den termin förordnandet
avser, bl. a. därför att rektorerna vid folkskoleseminariema enligt
överstyrelsens anvisningar den 16 april 1956 vid terminens början skall insända
meddelanden om förordnanden under minst hel termin. Av det anförda
framgår, att anmärkning mot blankettförordnandet icke var att vänta
under höstterminen 1958 från skolöverstyrelsens sida. Därtill kommer, att
skolöverstyrelsen i förutnämnda anvisningar fäst rektorernas uppmärksamhet
på att de, sedan överstyrelsen med stöd av 29 § 1 mom. andra stycket
övningslärarstadgan till dem delegerat tillsättningen av icke-ordinarie lärare
i övningsämnen — vilket beträffande musiklärare skedde från den 1 juli
1953 — äro ansvariga för förordnandena. Följande anvisning gavs: »Rektor
är ansvarig för förordnandet. Viss granskning av rektorernas beslut sker
visserligen i överstyrelsen, men en ingående granskning är icke möjlig. Om
exempelvis en lärare felaktigt förordnats till extra ordinarie, kan rektor vid
ev. anmärkning ej stödja sig på att överstyrelsen låtit insänd rapport eller
katalog passera utan anmärkning.» — Om rektor var tveksam angående
Lindholms tillträde av tjänsten trots den telefonledes erhållna hänvisningen
till gällande författningsbestämmelse, borde han, synes det, ha anhållit om
skriftligt besked. — Rektor tillät emellertid Lindholm inträda i tjänst vid
början av vårterminen 1959, då Bokenstrand, fastän hans besvär ej var avgjorda.
frånträdde det förordnande han uppehållit under höstterminen 1958.
Bokenstrand synes — i varje fall nu — vara medveten om att han enligt
29 § 1 mom. sista stycket övningslärarstadgan hade kunnat göra anspråk
på att i avvaktan på besvärens avgörande sitta kvar på tjänsten — åtminstone
som timlärare.

Rörande skolöverstyrelsens skrivelse den 4 februari 1959 till svar på
Stenquists framställning den 26 januari 1959 i fråga om Lindholms tjänstgöring
vid seminariet uttalade skolöverstyrelsen i sitt, den 13 april 1959
dagtecknade yttrande bl. a. följande.

Överstyrelsen har icke vågat antaga att Kungl. Maj:ts utslag skulle ha
retroaktiv verkan. Om det meddelats före den 1 januari 1959 eller om tillträdesdag
angivits, hade situationen varit en annan. Såsom det låg till,
ansåg sig överstyrelsen böra besvara rektors skrivelse pa sätt som skedde.

390

Lindholm var i besittning av ett av rektor utfärdat förordnande som extra
ordinarie lärare från och med den 1 januari 1959 tills vidare. Han hade fått
börja tjänstgöra vid vårterminens början, då Bokenstrand, som innehar en
kyrkomusikertjänst, frånträdde förordnandet. Överstyrelsen hänvisade till
bestämmelserna i 31 § 2 mom. övningslärarstadgan om uppsägningstid för
extra ordinarie lärare och framhöll, att det förordnande, som skulle utfärdas
för Bokenstrand enligt Kungl. Maj ds utslag den 23 januari 1959, torde böra
gälla från och med den dag under vårterminen 1959, varom överenskommelse
kunde träffas, eljest från och med den 1 juli 1959. — Någon överstyrelsens
»föreskrift för rektor», varmed Bokenstrand tydligen avser det tidigare
berörda telefonsamtalet i oktober 1958, har, såsom av ovanstående framgår,
ej meddelats. Rektors förordnande av Lindholm som extra ordinarie torde
ej kunna betraktas som en nullitet, oaktat det bygger på överstyrelsens ej
lagakraftvunna beslut (Ole Westerberg, Om rättskraft i förvaltningsrätten
s. 251). — Innehållet i överstyrelsens skrivelse till rektor den 4 februari
1959 och vad överstyrelsen i övrigt åtgjort i ärendet kan, enligt överstyrelsens
mening, ej anses vara författningsstridigt.

I påminnelseskriften anförde Bokenstrand bl. a. att han icke haft kännedom
om förordnandet för Lindholm, då han den 29 oktober 1958 insände
sina besvär i tjänstetillsättningsärendet, och att han sedermera fått vetskap
om förordnandet men då tagit för givet att detta var en nullitet, eftersom
det grundade sig på ett icke lagakraftvunnet beslut. Bokenstrand anförde
vidare att han ansåge skolöverstyrelsen ha ansvaret för det oriktigt
utfärdade förordnandet för Lindholm därigenom att Ingrid Lundahl lämnat
ett ofullständigt svar, som uppenbarligen vilselett Modess. I följd av
myndigheternas felaktiga förfarande hade Bokenstrand gått miste om lön
för tiden den 1 januari—den 30 juni 1959. Bokenstrand utvecklade närmare
sina synpunkter på den förlust han lidit genom det begångna felet.

I en inom JO-expeditionen upprättad promemoria anfördes följande.

»Om tillsättning av ledigförklarad icke-ordinarie tjänst som övningslärare
funnos bestämmelser i 29 § 1 mom. i den numera upphävda stadgan
den 2 juni 1950 för övningslärare. Där föreskrevs, bl. a,, att samtliga sökande
omedelbart skulle skriftligen underrättas om tillsättningen, att den som
förordnats utan dröjsmål skulle meddela, huruvida han mottoge förordnandet,
samt att, därest sådant meddelande icke inkom viss angiven tid,
annan sökande finge utses. Rörande tillträdet av sådan anställning, varom
här är fråga, stadgades i sista stycket första punkten av nämnda författningsrum,
att tjänsten skulle tillträdas utan hinder av att beslutet icke vunnit
laga kraft. I andra punkten av samma stycke föreskrevs vidare, för det
fall att annan efter besvär förordnades att inneha tjänsten, att denne skulle
tillträda tjänsten räknat från början av närmast följande kalenderhalvår.

Med stöd av 29 § 1 mom. andra stycket i stadgan överlät skolöverstyrel -

391

sen till rektorerna vid bl. a. folkskoleseminarierna beslutanderätten i fråga
om tillsättningen av icke-ordinarie lärare i övningsämnen samt utfärdade
senast den 16 april 1956 anvisningar beträffande förordnanden av sådana
lärare

Beträffande det i 29 § 1 mom. sista stycket andra punkten omnämnda
fallet har i författningen icke uttryckligen angivits, att tjänstetillträde för
den, som efter besvär förordnas å tjänsten, förutsätter att beslutet vunnit
laga kraft.

Enligt den mening, som kommit till uttryck i skolöverstyrelsens yttrande
hit torde emellertid en förutsättning för tjänstetillträde i sistnämnda fall
vara, att beslutet vunnit laga kraft. Till stöd för denna mening må anföras
följande. Till grund för den nuvarande regleringen av övningslärarnas avlönings-
och anställningsförhållanden låg ursprungligen ett av 1941 års
lärarlönesakkunniga den 23 januari 1947 avgivet betänkande med förslag
till lönereglering för övningslärare (SOU 1947: 15). I betänkandet (s. 132
—134) uppdrogo de sakkunniga riktlinjer för tillsättning av icke-ordinarie
ö vningsl är art j änster. Av de sakkunnigas uttalanden — mot vilka under departements-
och riksdagsbehandlingen av förslaget gensaga icke gjordes —
torde framgå att man vid utformningen av bestämmelserna om tillsättande
av ledigförklarad icke-ordinarie tjänst velat tillgodose ett praktiskt önskemål
att sådan tjänst skulle kunna besättas så snabbt som möjligt. Det var
såsom ett led i denna reglering man införde bestämmelsen i 29 § 1 mom.
sista stycket första punkten i 1950 års övningslärarstadga om omedelbart
tillträde av ledig icke-ordinarie tjänst utan hinder av att förordnandet ej
vunnit laga kraft. Denna bestämmelse bör rimligen icke ges ett vidare innehåll
än som påkallas av syftet med densamma, nämligen att vakant
lärartjänst skall kunna genast besättas. Föreskriften i andra punkten av
samma stycke angående tjänstetillträde i det fall annan efter besvär utsågs
som innehavare av tjänsten var nödvändig för att förhindra ett av olika
skäl icke önskvärt lärarbyte under pågående termin. Denna föreskrift innehåller
_i motsats till bestämmelsen i första punkten — icke något om att

beslutet skall gälla utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Från synpunkter,
som enligt vad nu sagts varit bestämmande för regleringens innehåll,
saknades varje anledning att föreskriva att bestämmelsen i andra
punkten skulle gälla utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft. Det
kan rimligen icke antagas ha varit avsett att göra denna bestämmelse tilllämplig
även å icke lagakraftvunna beslut. Fn regel av sådan innebörd
skulle nämligen medföra allvarliga olägenheter såväl for det allmänna som
för vederbörande lärare utan några motsvarande fördelar. Föreskriften i
andra punkten kan i betraktande av nu angivna omständigheter icke givas
annan tolkning än att föreskriften gäller endast lagakraftvunna beslut.

I ärendet är upplyst, att Bokenstrand tillträtt ett honom i vederbörlig
ordning meddelat förordnande att från den 1 juli 1958 tills vidare vara

392

extra ordinarie lärare i musik vid folkskoleseminariet i Lund med fyllnadstjänstgöring
vid Lunds privata elementarskola. Sedan Lindholm anfört
besvär över beslutet att förordna Bokenstrand å förenämnda tjänst, föreskrev
skolöverstyrelsen genom utslag den 6 oktober 1958, med undanröjande
av Bokenstrands förordnande, att förordnande å tjänsten skulle utfärdas
för Lindholm. Utslaget, som icke innehöll något om dagen för Lindholms
tjänstetillträde, blev sedermera genom utslag den 23 januari 1959
efter besvär av Bokenstrand undanröjt av Kungl. Maj:t, som föreskrev att
Bokenstrand skulle förordnas till innehavare av berörda tjänst. Ej heller
Kungl. Maj:ts utslag innehöll något om dagen för tjänstetillträdet.

Av vad förut sagts om innebörden av gällande bestämmelser följer att
Lindholm icke ägt tillträda tjänsten, eftersom skolöverstyrelsens utslag den
6 oktober 1958 icke vann laga kraft, ävensom att Bokenstrand — sedan han
i författningsenlig ordning tillträtt tjänsten på grund av förordnande av
rektorn — icke varit skyldig att frånträda tjänsten i anledning av skolöverstyrelsens
sedermera upphävda utslag. Av Bokenstrands överklagande av
skolöverstyrelsens utslag framgår att han ej avsett att frivilligt avstå från
tjänsten. Ej heller eljest synes någon omständighet föreligga, på grund varav
det Bokenstrand meddelade förordnandet — som icke återkallats av
rektor — ej skulle ha varit gällande. Bokenstrand har därför haft laga rätt
att tjänstgöra a tjänsten och uppbära med denna förenade löneförmåner.
Likväl förordnades, med åberopande av skolöverstyrelsens utslag, Lindholm
å tjänsten fr. o m. den 1 januari 1959, da denne tillträdde och Bokenstrand
— därom anmodad — frånträdde utövningen av tjänsten. När strax därefter
— i anledning av Kungl. Majrts utslag i utnämningsärendet — i början
av vårterminen 1959 fråga uppkom om den rätt som tillkom Bokenstrand
med avseende å tjänsten, uttalade skolöverstyrelsen att, om icke
uPPgörelse kunde träffas i godo, Lindholms anställning på grund av uppsägningsreglema
måste fortvara terminen ut och att Bokenstrand skulle
förordnas först fr.o. m. den 1 juli 1959. Bokenstrand innehade emellertid ett
i författningsenlig ordning meddelat förordnande. Den omständigheten att
Lindholm felaktigt tillåtits tillträda tjänsten är i och för sig icke av beskaffenhet
att inverka på Bokenstrands författningsenliga rätt att utöva
tjänsten. Än mindre kan den rätt att åtnjuta uppsägningstid som må ha
tillkommit Lindholm aberopas sasom laga grund för att vägra Bokenstrand
tjänstgöra enligt sitt förordnande. Uppsägningsreglerna avsågo nämligen
endast anställningsförhållandet mellan seminariet och Lindholm och kunde
därför icke inverka på Bokenstrands rätt.

I ärendet har icke förekommit någon omständighet som tyder på att
Bokenstrand efter skolöverstyrelsens utslag frivilligt avstått från att utöva
tjänsten i avbidan på Kungl. Majrts prövning av utnämningsärendet och
på att Lindholm därefter frånträdde tjänsten. Fastmera framgår av om -

393

ständigheterna att Bokenstrand omedelbart efter Kungl. Maj:ts utslag var
beredd att genast återinträda i tjänst.

Det får alltså anses utrett, att Bokenstrand haft författningsenlig rätt
att tjänstgöra även under vårterminen 1959 och att han varit beredd att
tjänstgöra. Härav torde i sin tur följa, att Bokenstrand kan göra gällande
ett civilrättsligt grundat anspråk på lön för första halvåret 1959. I varje
fall har i ärendet icke uppgivits något förhållande som kan betaga honom
rätten till lön. Bokenstrand har sålunda icke haft annan allmän tjänst i
stället för den med det omstridda förordnandet avsedda.

Bokenstrands anspråk på lön torde kunna göras gällande i civil rättegång
mot kronan.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde tillfälle böra beredas skolöverstyrelsen
att — eventuellt efter samråd med annan myndighet — inkomma
med utlåtande huruvida icke ersättning bör tillerkännas Bokenstrand för
de löneförmåner under första halvåret 1959, som han gått miste om på
grund av att han felaktigt hindrats tjänstgöra under nämnda tid.»

Med skrivelse den 17 januari 1961 anhöll jag att skolöverstyrelsen måtte
avgiva förnyat yttrande i ärendet med ledning av innehållet i den nu återgivna
promemorian.

Skolöverstyrelsen inkom den 21 juni 1961 med det begärda yttrandet.
Därvid fanns fogat yttrande av statskontoret, som åberopade ett av ombudsmannen
därstädes, byrådirektören Olof Wallin avgivet utlåtande, vari
denne, som icke funnit anledning till erinran mot innehållet i promemorian,
uttalade »att statsverket icke lärer kunna undgå att utgiva ersättning för
den skada, som Bokenstrand lidit».

Skolöverstyrelsen anförde i sitt yttrande bl. a. följande.

Överstyrelsen delar den i promemorian hävdade uppfattningen, att stadgandet
i 29 § 1 mom. sista stycket andra punkten 1950 års övningslärarstadga
endast gäller lagakraftvunna förordnandebeslut. Denna tolkning
synes även dåvarande ordinarie rektorn vid seminariet Erik Stenquist omfatta.
— Enligt överstyrelsens mening måste — emedan Kungl. Maj:tsutslag
givits den 23 januari 1959 — Bokenstrand sålunda även första halvåret
1959 anses ha innehaft den tjänst såsom extra ordinarie lärare i musik vid
folkskoleseminariet i Lund (med fyllnadstjänstgöring vid Lunds privata
elementarskola), vilken han tillträdde den 1 juli 1958. Genom ett felaktigt
förordnande av Lindholm å samma tjänst, varigenom Bokenstrand felaktigt
skilts från tjänsten, har Bokenstrand förhindrats att utöva denna från
och med den 1 januari 1959 och därmed gått miste om med tjänsten förenade
löneförmåner. . „ .

Det noteras, att Bokenstrands ekonomiska situation vårterminen 19o9
inte har kunnat förbättras genom förnyat förordnande på den tjänst såsom
extra ordinarie lärare i musik vid samrealskolan i Svalöv, som han lämnade
vid tillträdet den 1 juli 1958 av tjänsten vid folkskoleseminariet i Lund
(jämför vid remissakten fogad dossier angående Bokenstrands ekonomi och
ekonomiska anspråk).

13* — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclse till 1962 års riksdag

394

Överstyrelsen vill i anledning av vad nu anförts som sin mening uttala,
att Bokenstrand bör tillerkännas ersättning för mistade avlöningsförmåner
första halvåret 1959.

Bokenstrand har erhållit del av skolöverstyrelsens yttrande.

Såsom framgår av den i promemorian lämnade redogörelsen var det felaktigt
att låta Lindholm utöva tjänsten, innan skolöverstyrelsens beslut
vunnit laga kraft, och att förvägra Bokenstrand att tjänstgöra vid seminariet
under vårterminen 1959. Med avseende å ansvaret för vad som felaktigt
åtgjorts eller underlåtits må anföras följande.

Av samtalet mellan Modess och Ingrid Lundahl måste ha framgått, att
Modess var villrådig inför den situation, som han ställts inför i fråga om
förordnandet för Lindholm. Ingrid Lundahl borde av samtalet ha förstått
att Modess, som uppenbarligen icke kunde ha någon administrativ erfarenhet,
var i behov av råd och hjälp i den angelägenhet som diskuterades. Därför
borde Ingrid Lundahl — även om Modess’ frågor icke gåvo direkt anledning
därtill — lämpligen ha antytt för Modess att förordnandet för Lindholm
icke kunde utfärdas att gälla innan skolöverstyrelsens utslag vunnit
laga kraft. I vart fall borde hon ha förstått, att frågan om Lindholms förordnande
inrymde sådana spörsmål av svårbedömd art, att hon skulle ha
rått Modess att med stöd av de härutinnan meddelade anvisningarna vända
sig till skolöverstyrelsen med en skriftlig förfrågan i ämnet. Den underlåtenhet,
som härutinnan må ha förekommit från hennes sida, är emellertid
uppenbarligen icke av beskaffenhet att kunna läggas henne till last som fel
eller försummelse, än mindre för henne medföra ersättningsskyldighet.

Såvitt handlingarna utvisa har ej heller annan inom skolöverstyrelsen del
i ansvaret för Modess’ åtgärd att förordna Lindholm.

Vad angår Modess, må anmärkas att det av honom fattade beslutet att
förordna Lindholm icke stod i formell strid mot bestämmelserna i 29 § 1
mom. sista stycket i 1950 års övningslärarstadga. Såsom dessa bestämmelser
utformats voro de icke helt klara. En person med ringa administrativ erfarenhet
kunde lätt misstaga sig på bestämmelsernas rätta innebörd, särskilt.
om vederbörande, såsom var fallet med Modess, hade i sin hand ett beslut
av överordnad myndighet, vari utan någon som helst reservation föreskrevs
att förordnande å tjänsten skulle utfärdas för den klagande. Med hänsyn
härtill var det välbetänkt av Modess att, såsom han också gjorde, taga kontakt
med skolöverstyrelsen för att få råd om hur han skulle förfara i den
uppkomna situationen.

I betraktande av nu angivna omständigheter kan det rimligen icke läggas
Modess till last såsom fel, att han — efter att ha genom telefonsamtal
med skolöverstyrelsen sökt få anvisningar om hur han skulle handla — på
grundval av överstyrelsens beslut den 6 oktober 1958 förordnade Lindholm
till innehavare av tjänsten från och med den 1 januari 1959.

395

Vad därefter angår Stenquists befattning med saken vill jag till en början
framhålla, att det icke kan anses ha förelegat skyldighet för Stenquist att,
då han återinträdde i tjänst, ompröva beslutet att förordna om Lindholms
tjänstetillträde den 1 januari 1959. Ehuru detta beslut var felaktigt, kan
Stenquist fördenskull icke lastas för att han lät Lindholm inträda i tjänst
vid den bestämda tidpunkten. Intet i ärendet tyder på att Bokenstrand hos
Stenquist påfordrat att få tjänstgöra men avvisats av denne. Tvärtom har
Stenquist, så snart fråga uppkom om vilken rätt som tillkom Bokenstrand,
sökt klarlägga denna fråga och i sådant syfte underställt frågan skolöverstyrelsens
bedömande.

Skolöverstyrelsens besked till Stenquist den 4 februari 1959 synes byggt
på det oriktiga antagandet att det ursprungliga förordnandet för Bokenstrand
icke längre gällde. Giltigheten av detta förordnande för Bokenstrand
har emellertid icke rubbats vare sig av skolöverstyrelsens beslut den 6 oktober
1958, vilket aldrig vann laga kraft, eller av det av Modess meddelade
förordnandet för Lindholm. Icke heller det förhållandet, att Lindholm icke
kunde utan vidare entledigas genast efter Eders Kungl. Maj:ts utslag den
23 januari 1959, var av beskaffenhet att påverka Bokenstrands rätt. Skolöverstyrelsens
besked den 4 februari 1959 var därför felaktigt såvitt avsåg
Bokenstrand. Felet framstår emellertid, med hänsyn till de oklara författningsbestämmelserna
och till att saken brådskade, såsom i viss män ursäktligt
och kan i betraktande av omständigheterna i övrigt — särskilt det
förhållandet att lärarbyten under pågående termin i olika sammanhang förutsättas
normalt icke få förekomma — icke läggas de befattningshavare,
som äro ansvariga för beskedet, till last såsom tjänstefel.

Vad i saken förekommit ger sålunda icke fog för att väcka talan mot
någon tjänsteman om ansvar eller ersättningsskyldighet för vad som hänt
i påtalat hänseende.

Såsom framgår av den här lämnade redogörelsen torde Bokenstrand vara
berättigad till ersättning för de löneförmåner han gått miste om på grund
av de felaktiga åtgärder, som medfört att han icke fått utöva sin tjänst vid
seminariet under vårterminen 1959. Anspråket torde kunna göras gällande
i civil rättegång mot kronan. Det skulle emellertid enligt min mening vara
otillfredsställande om Bokenstrand skulle nödgas tillgripa rättsliga åtgärder
för att hävda en rätt, som enligt den verkställda utredningen synes klart
tillkomma honom. Av nu anförda skäl anser jag att Bokenstrand bör av det
allmänna utan rättegång erhålla gottgörelse för den förlust han lidit. Till
frågan om skäligheten i vad Bokenstrand i sådant hänseende yrkat har jag
icke ansett mig böra taga ställning.

Enligt vad från skolöverstyrelsen under hand upplysts salenar styrelsen
möjlighet att utbetala ersättning till Bokenstrand av till skolöverstyrelsens
förfogande ställda medel.

396

Det torde följaktligen ankomma på Eders Kungl. Maj:t att pröva ersättningsfrågan.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän får jag — med överlämnande av handlingarna i
ärendet — framlägga ovan berörda förhållanden för den åtgärd Eders
Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

Genom beslut den 24 november 1961 tillerkände Kungl. Maj:t Bokenstrand
ersättning i ifrågavarande hänseende med 10 300 kronor i ett för allt
samt anbefallde rektor vid folkskoleseminariet i Lund att till honom utbetala
nämnda belopp från vederbörande avlöningsanslag.

I). Anteckningar rörande iakttagelser
vid inspektioner m. m.1)

397

1. Fråga om förutsättningarna för interimistiskt omhändertagande
av misstänkt farlig alkoholmissbrukare

Vid inspektion av en länsstyrelse antecknades ur handlingarna av ett där
handlagt nvkterhetsvårdsärende bl. a. följande.

Den 26 januari 1959 hade fru Aina B., född år 1907, omhändertagits i sitt
hem och förts till polisstationen sasom misstänkt farlig alkoholist. Omhändertagandet
hade skett på begäran av fru B:s make, flottningsförmannen
Knut B., född år 1898. I hemmet bodde, förutom makarna, deras två söner,
33 respektive 18 år gamla, samt äldste sonens fästmö. Vid polisförhör uppgav
mannen B., att han tidigare brukat dricka sprit tillsammans med sin
hustru och vissa gemensamma bekanta men att han för omkring 4 år sedan
helt upphört med bruket av sprit. Hustrun hade däremot fortsatt och hennes
spritmissbruk hade särskilt under de tre sista aren tilltagit. Hon hade
sålunda icke varit riktigt nykter mer än i genomsnitt ett par dagar i veckan.
Hon förvarade sprit på olika ställen i hemmet men drack mest hos bekanta.
Vid ett tillfälle för omkring 2 år sedan hade hon manipulerat med nagra
snören och hotat att taga livet av sig. Vid ett annat, ej närmare angivet
tillfälle hade hon hotat att strypa mannen. För omkring ett halvt år sedan
hade hon fällt ett annat hotfullt yttrande. I spritpåverkat tillstånd var hon
»elak» och »aggressiv». Vid flera tillfällen hade hon sparkat mannen. Man
hade i hemmet ibland ansett sig böra gömma undan knivar och andra farliga
föremål. Möjligen berodde hustruns spritmissbruk på att hon var nervös och
orolig på grund av något underlivslidande, varöver hon en längre tid klagat.
Mannen B. befarade, att hustrun skulle komma att göra sig själv eller
honom och sönerna illa, om hon icke omhändertogs för vård..

I skrivelse den 28 januari 1959 begärde vederbörande landsfiskal, att länsstyrelsen
måtte förordna om fru B:s intagning å vårdanstalt. Som specialindikation
åberopades, att hon vore att anse som farlig för annans personliga
säkerhet och psykiska hälsa. Landsfiskalen upplyste, att fru B. som
förvarades å polisstationen — bestred saväl spritmissbruk som farlighet samt
begärde att bli hörd inför länsstyrelsen.

Förhör hölls den 29 januari, därvid bl. a. mannen B. och äldste sonen voro
närvarande. Vid förhöret framkom, att personliga motsättningar förefunnos
mellan fru B. och hennes anhöriga. Fru B. uppgav bl. a., att hon hade
en avog inställning till maken, från vilken hon önskade skiljas. Fn av sönerna
hade vid ett tillfälle slagit henne. Fästmön tyckte hon inte om, då denna
baktalade henne. Alla hade tjatat på henne för att hon drack sprit. Ilon
medgav visst spritmissbruk men ansåg sig icke vara hemfallen däråt. Hon
bestred att hon vore farlig för någon. Hon kunde vara elak och »vrång» alldeles
oberoende av om hon smakat sprit. ITon led av sitt humör. Hemmet

x) Ang. tidigare sammanställningar av iakttagelser vid inspektioner se ämb.ber. 1058 s. 356 o. f.
och 1960 s. 365 o. f.

398

hade hem skött mönstergillt. Hon ansåge sig frisk och icke i behov av något
slags vård. ITon ville komma hem för att hämta eu del saker, innan hon
skilj des från mannen. Hon tyckte att det var skamligt av denne, att genera
sin hustru genom att uttala sig på sätt skett.

Mannen B. vitsordade vid förhöret, att hustrun i allmänhet höll mycket
god ordning i hemmet. Han ansåg emellertid att hon behövde läkarvård
eller vård a sjukhus, däremot ej pa alkoholistanstalt. Såväl han som sonen
förklarade, att de ej kunde känna sig säkra, om fru B. fick komma hem.
Mannen tilläde emellertid vid förhörets slut, att någon uppenbar fara ej
förelåg och att han tillstyrkte att hustrun genast fick återvända.

En konsulent vid länsnykterhetsnämnden upplyste vid förhöret, att han
och ordföranden i nykterhetsnämnden vid flera tillfällen under år 1958 sökt
tala fru B. till rätta och sökt förmå henne uppsöka läkare. Hon hade emellertid
förhållit sig mycket negativ och visat sig alldeles insiktslös i fråga om
spritmissbruket. Om inte spriten funnits med, skulle fru B. vara den mest
utmärkta husmor. Han hade samrått med landsfiskalen i ärendet och fann
dennes åtgärd befogad. Det närmaste önskemålet var dock endast att förmå
fru B. att uppsöka läkare.

Efter förhörets slut förordnade länsstyrelsen, att fru B. i avvaktan på
slutligt beslut ej vidare skulle vara omhändertagen.

Genom resolution den 31 januari 1959 förordnade därefter länsstyrelsen,
att fru B. skulle intagas å vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Som specialindikation
åberopades därvid att fru B. till följd av sin hemfallenhet åt
alkoholmissbruk vore farlig för annans själsliga hälsa samt förde ett för sina
hemmavarande grovt störande levnadssätt. Länsstyrelsen medgav emellertid
villkorligt anstånd med beslutets verkställighet samt meddelade som
lydnadsföreskrift att fru B. skulle fullständigt avhålla sig från bruk av alkoholhaltiga
drycker.

Beträffande landsfiskalens beslut att jämlikt 21 § nykterhetsvårdslagen
tillfälligt omhändertaga fru B. och insätta henne i polisarrest lät jag till inspektionsprotokollet
anteckna följande.

Det vore till en början att märka, att sådant beslut lagligen icke kunde
grundas pa den av landsfiskalen åberopade indikationen farlig för annans
själsliga hälsa. Beträffande härefter frågan om fru B:s farlighet för sina anhörigas
personliga säkerhet — en indikation som landsfiskalen i första
hand aberopat syntes omständigheterna i förevarande fall, såsom länsstyrelsen
jämväl funnit, icke ha varit sådana att denna indikation objektivt
sett kunde anses föreligga. Även om emellertid landsfiskalen ansett, att
viss fara förelag för att fru B. skulle begå allvarligare våldshandlingar mot
sin make och de vuxna sönerna — nagot försök i denna riktning syntes dock
icke ha förekommit — innefattade ett sådant antagande i och för sig icke
tillräckligt stöd för ett omhändertagande. Därutöver erfordrades nämligen,
att faran var så överhängande att länsstyrelsens beslut om tvångsintagning
ej utan våda kunnat avvaktas. Denna förutsättning hade icke av landsfiskalen
åberopats och syntes icke heller ha varit för handen. I varje fall
innehöllo handlingarna icke något som utvisade att det förelegat en så akut
farosituation, att ett omedelbart omhändertagande varit påkallat. Den omständigheten
att fru B. vid sina samtal med nykterhetsvårdens representanter
visat sig besvärlig och oresonlig i fråga om sitt spritmissbruk hade
kunnat giva nykterhetsnämnden anledning att i vanlig ordning vända sig till

399

länsstyrelsen. Därifrån och till ett omedelbart frihetsberövande genom intagning
av fru B. i polisarrest vore emellertid steget långt.

Efter remiss inkom landsfiskalen med förklaring, däri han anförde följande.

Vid månadsskiftet februari—mars 1958 erhöll jag från trovärdigt håll
uppgift om att fru B. var hemfallen åt alkoholmissbruk och att hon uppenbarligen
var i behov av vård. Den 4 mars 1958 ringde jag till konsulenten
vid länsnykterhetsnämnden samt meddelade vad jag erfarit, och konsulenten
förklarade, att han snarast skulle besöka fru B. Någon tid därefter uppgav
konsulenten, att han besökt fru B., men att hon ställt sig starkt avvisande
Under år 1958 erfor jag sedan flera gånger, att spritmissbruket fortsatte,
men enär jag visste, att de nykterhetsvårdande organen voro inkopplade
på fallet vidtog jag icke någon åtgärd. Första dagarna i januari 1959
fick jag ånyo en påstötning att något måste göras for fru B., och i anledning
därav tog jag ånyo kontakt med länsnykterhetsnämnden, och den 19
januari 1959 besökte en assistent från nämnden såväl mig som fru B.

Den 26 januari 1959 vid 19-tiden blev jag uppringd av mannen B. som
uppgav, att han icke längre vågade ha hustrun i hemmet, tv hon hade flera
gånger uttalat hotelser om våld mot sina anhöriga, och B. var övertygad om
att hustrun nu var i sådant tillstånd, att hon kunde sätta små hotelser i
verkställighet. Hon hade varit spritpåverkad i flera dagar. B. uppmanades
av mig att i första hand taga kontakt med nykterhetsnämndens ordförande.
En stund därefter blev jag uppringd av ordföranden, som förklarade, att
nämnden icke hade någon möjlighet att nu ingripa. Ordföranden förklarade
vidare, att fru B. måste anses vara i trängande behov av vård och att det
förelåg fara för att hon gjorde sig och sina anhöriga något lika, om hon tmge
vara på fri fot. Efter detta samtal ringde jag upp konsulenten vid lansnykterhetsnämnden
och efterhörde hans mening angående fru B:s farlighet,
och konsulenten ansåg, att det förelåg behov av ett omedelbart omhander t£1

Sedan jag hos en nämndeman i orten vid telefonsamtal efterhört mannen
B-s trovärdighet, och då fått bekräftat, att man kunde lita på hans uppgifter
och att han alldeles säkert icke skulle ha påkallat ett ingripande om han
icke känt sig hotad, beslöt jag omhändertaga fru B. och föra henne till polisstationen
i Bollnäs.

Av förestående torde framgå, att nntt beslut om omhändertagande föregåtts
av en så ingående undersökning som möjligt var på kvällen. Jag fann,
att det var min plikt att som ansvarig polismyndighet skyndsamt se till,
att fru B icke fick tillfälle verkställa sina hotelser. Hos mig förelåg icke
någon tvekan om att fara låg i dröjsmål. Min snart 40-åriga erfarenhet från
»samvaron» med alkoholister och farliga sadana styrkte mig.

Två polismän beordrades hämta fru B., och vid hennes ankomst till polisstationen
vid 22-tidcn fann jag, att hon var synbart spritpåverkad. Tion var
synnerligen besvärlig. Hon kastade sina kläder och andra personliga tillhörigheter
runt omkring sig. Hon utfor i skällsord mot mig och polismännen.
Jag tillkallade min hustru, som är lugn och van att handskas med oregerligt
folk, samt en förste polisassistent, som är ungdomsvän med fru B
men de kunde inte få någon ordning på henne. Under följande natt holls

ständig tillsyn å fru B. .

Påföljande morgon, då fru B. blivit nykter, samtalade jag med henne och

400

försökte få henne att inse behovet av vård. Men såväl mina som polisassistentens
ansträngningar voro förgäves. Å härvarande lasarett erhöll jag löfte
om eu plats genast för fru B., men då hon enständigt vägrade att låta sig
där intagas, kunde jag icke överföra henne dit. Jag ansåg det otänkbart,
att försätta henne på fri fot. Under dagen lät jag höra mannen B. och på
morgonen därefter översände jag som express handlingarna till Länsstvrelsen,
där förhör hölls följande dag. Färden till residensstaden skedde i min,
min hustrus och polisassistentens sällskap och företogs med min personbil.
Handläggningen av ärendet har sålunda påskyndats, och de 2 y2 dygn fru
B. vårdats hos polisen har med all säkerhet, ehuru hon matstrejkade, icke
åsamkat henne någon som helst skada.

Av förestående torde framgå, att såväl jag som de trovärdiga och ansvariga
personer jag vänt mig till ansett, att faran för våld från fru B. var överhängande
och att mitt omhändertagande av henne var ofrånkomligt. Följaktligen
kan jag icke inse att jag handlat felaktigt.

Rörande landsfiskalens beslut att tillfälligt omhändertaga fru B. anförde
socialstyrelsen i avgivet utlåtande.

Det framgår av handlingarna i ärendet, särskilt av landsfiskalens förklaringsskrift,
att han sedan relativt lång tid hade kännedom om att fru B.
var en svår alkoholmissbrukare. Av förklaringsskriften framgår vidare följande.
Fru B:s make hade på kvällen den 26 januari ringt landsfiskalen och
förklarat, att han icke längre vågade ha hustrun i hemmet, eftersom hon
flera gånger uttalat hotelser om våld mot sina anhöriga, samt att han var
övertygad om att hustrun, som varit spritpåverkad i flera dagar, befann sig
i ett sådant tillstånd, att hon kunde sätta sina hotelser i verket. Landsfiskalen
hade hänvisat fru B:s make till nykterhetsnämndens ordförande.
Denne hade efter en kort stund ringt landsfiskalen och uppgivit, att fru B.
måste anses vara i trängande behov av vård och att fara förelåg för att hon
gjorde sig och sina anhöriga något illa, om hon fick vara på fri fot. Sedan
landsfiskalen tagit telefonkontakt med dels konsulenten vid länsnykterhetsnämnden,
vilken på grundval av sin tidigare erfarenhet av fru B. förklarat
sig anse att fru B. var i behov av vård, dels ock en kommunal förtroendeman,
som uppgivit, att fru B:s make var en trovärdig person och att denne
säkerligen icke skulle ha påkallat ingripande, om han ej känt sig hotad,
hade landsfiskalen beslutat omhändertaga fru B. Han hade därpå beordrat
två polismän, att hämta fru B.

De av landsfiskalen lämnade uppgifterna utvisar enligt socialstyrelsens
mening, att situationen varit sådan att polismyndighetens uppmärksamhet
På densamma otvivelaktigt varit påkallad. Emellertid framgår ej av handlingarna
i ärendet pa vad sätt fru B:s farlighet för de anhörigas säkerhet
skulle ha kommit till synes den 26 januari. De telefonuppgifter, som landsfiskalen
återgivit, talar visserligen för att sådan överhängande fara, som
avses i 21 § nykterhetsvårdslagen, förelåg, men för konstaterande av om så
verkligen var fallet synes en mer ingående undersökning med besök i familjen
B :s hem och förhör med de olika familjemedlemmarna ha varit påkallad.

Aven om socialstyrelsen således finner anledning till viss anmärkning mot
landsfiskalens förfarande i samband med omhändertagandet av fru B., anser
socialstyrelsen med hänsyn till omständigheterna i det föreliggande'' fallet
landsfiskalens handlingssätt dock icke vara av sådan art att det bör medföra
ansvar för tjänstefel.

401

Vid ärendets prövning anförde jag härutinnan följande.

Enligt 21 § 1 mom. nykterhetsvårdslagen skall polismyndighet ofördröjligen
på lämpligt sätt tills vidare omhändertaga den som är hemfallen åt
alkoholmissbruk — förutom i vissa andra fall varom här ej är fråga — om
han är farlig för annans personliga säkerhet och faran är sa överhängande
att länsstyrelsens beslut om tvångsintagning ej utan våda kan avvaktas.
Ehuru lagens ordalydelse närmast ger vid handen att full bevisning skall
föreligga i angivna avseenden, bör dock — av skäl som jag i annat sammanhang
närmare utvecklat, se JO:s ämbetsberättelse 1960 s. 345 o. f.
icke rimligen ställas högre krav pa bevisningen än att det pa sannolika skäl
kan antagas att i lagen angivna förutsättningar föreligga. Detta innebär
följaktligen, att skälen icke behöva vara av den styrka som erfordras för
definitivt beslut om tvångsintagning men att de dock vid en objektiv bedömning
komma misstankarna att framstå som berättigade.

I förevarande fall är utrett, att landsfiskalen pa kvällen den 26 januari
1959 — på grundval av vissa telefonsamtal — beslöt omhändertaga fru B.
såsom farlig alkoholist. I enlighet härmed hämtades fru B. samma kväll i
sitt hem och överfördes till polisarrest, där hon kvarhölls under följande
två dygn. Efter förordnande av länsstyrelsen frigavs fru B. den 29 januari
1959.

Beträffande frågan huruvida landsfiskalen haft sannolika skäl för sitt
antagande att fru B. var farlig för sina anhörigas personliga säkerhet är att
märka, att några andra uppgifter rörande fru B:s aktuella situation icke
förelågo än de som lämnades av hennes make vid dennes telefonsamtal
med landsfiskalen. Till en början ansåg tydligen landsfiskalen själv dessa
uppgifter icke så alarmerande, att de motiverade något ingripande från
hans sida. Först sedan nykterhetsnämndens ordförande förklarat sig förhindrad
vidtaga åtgärd och därjämte, liksom länsnykterhetsnämndens konsulent,
tillstyrkt omhändertagande av fru B. har landsfiskalen — efter kontroll
av anmälarens trovärdighet — ansett sig kunna besluta därom.

Den omständigheten att ifrågavarande personer tillstyrkte omhändertagande
har givetvis icke fritagit landsfiskalen från skyldigheten att självständigt
pröva huruvida i lag angivna förutsättningar för sadant beslut
vore för handen. Det material som härvid stod till hans förfogande utgjordes
endast — förutom av den kännedom han hade om fru B.s tidigare miss^
5 [ samhet — av de uppgifter, som vid telefonsamtal lämnats av hennes
make.

Dessa uppgifter i förening med övriga omständigheter innefattade otvivelaktigt
— låt vara att situationen framstod som tämligen unik — viss
misstanke om att farlighetsindikationen kunde vara tillämplig å fru B. Det
är emellertid enligt min mening icke möjligt hävda att detta material —
utan att närmare undersökning verkställdes och utan att tillfälle ens bereddes
fru B. att yttra sig i saken — innefattade sannolika skäl för att anse

402

fru B. farlig för sina anhöriga. Än mindre kan jag finna att — vilket var en
ytterligare förutsättning för beslut om omhändertagande — materialet innefattade
sannolika skäl för antagande att faran var omedelbart överhängande.

Jag finner därför att det ålegat landsfiskalen att — innan han tog ställning
till frågan om fru B:s omhändertagande som farlig alkoholist — verkställa
ytterligare undersökning i saken. På sätt socialstyrelsen framhållit
hade denna undersökning bort ske genom besök i familjen B:s hem och
genom förhör med familjemedlemmarna. Genom sin underlåtenhet att företaga
sådan undersökning och genom att besluta om fru B:s omhändertagande
såsom farlig alkoholist utan hennes hörande och i övrigt på en objektivt
sett otillräcklig utredning har landsfiskalen enligt min mening förfarit
felaktigt.

Vid bedömningen av landsfiskalens förfarande är emellertid att beakta,
att det ur materiell synpunkt icke synes ha saknats fog för att på kvällen
den 26 januari — med hänsyn till att fru B. då tydligen uppträdde aggressivt
och befann sig i spritpåverkat och affektladdat tillstånd — ingripa mot
henne jämlikt 12 § allmänna polisinstruktionen. Ett omhändertagande på
denna grund hade dock icke fått fortfara längre än till påföljande dag, då
fru B. blivit nykter och i övrigt, enligt undersökningsläkarens uttalande,
uppträdde utan anmärkning. Sistnämnda dag verkställdes i nykterhetsvårdsfrågan
polisförhör med fru B:s make, som därvid vidhöll sitt påstående
om hustruns farlighet och framhöll att trängande vårdbehov förelåg. Vid
detta förhör avhandlades emellertid icke, såvitt förhörsprotokollet utvisar,
frågan om fru B:s uppträdande den 26 januari och på vad sätt hennes farlighet
därvid skulle ha kommit till uttryck. Såsom socialstyrelsen framhållit
har detta varit en brist av betydelse för ärendets bedömning. Ej heller
verkställdes annan utredning, t. ex. genom förhör med sönerna.

Även om misstanken i fråga om fru B:s farlighet vann visst ytterligare
stöd genom de närmare uppgifter i saken, som mannen B. lämnade vid
polisförhöret den 27 januari — uppgifter som ock voro i ett viktigt avseende
bristfälliga — krävdes i allt fall för beslut om omhändertagande att faran
för våldshandlingar från fru B:s sida kunde på objektiva grunder bedömas
så överhängande, att länsstyrelsens ställningstagande ej utan våda kunde
avvaktas. I detta hänseende synas de iakttagelser rörande fru B., som gjordes
vid läkarundersökningen den 27 januari, vara av intresse. Läkaren fann
sålunda att fru B:s allmäntillstånd var gott, att hon talade lugnt och sansat
samt icke företedde några yttre tecken på alkoholmissbruk. I fråga om
förekomsten av kroppsliga och psykiska sjukdomssymptom uppgavs i läkarintyget,
att fru B. hade besvär av övergångsåldern och att hon de sista åren
blivit mera lättretad. Enligt intyget skulle hon vara lättretad och elak även
i icke spritpåverkat tillstånd. Rörande hennes farlighet för annans säkerhet
eller hälsa antecknades i läkarintyget allenast att sådan farlighet skulle före -

403

ligga enligt uppgift från hemmet. Beträffande vårdbehovet uttalade läkaren
slutligen, att fru B. icke kunde anses vara ur stånd att taga vård om sig
själv vare sig i medicinsk mening eller i social.

Vid läkarundersökningen framkom sålunda icke något som tydde på att
fru B. — såsom gjorts gällande — skulle vara i trängande behov av vård.
Icke heller styrktes därigenom misstanken i fråga om hennes fysiska farlighet
för de anhöriga. Även om man skulle kunna anse att en befogad misstanke
härom alltjämt kvarstod, kan enligt min mening den föreliggande utredningen
— d. v. s. mannen B:s uppgifter i förening med den verkställda
läkarundersökningen — i varje fall icke anses ha innefattat objektivt stöd
för antagande att faran för övergrepp från fru B:s sida var så överhängande
att det skulle vara förenat med våda för de anhörigas säkerhet att avvakta
de få dagar, som kunde beräknas åtgå för länsstyrelsens ställningstagande. I
enlighet härmed saknades fog att kvarhålla fru B. i polisarresten i avbidan
på länsstyrelsens handläggning av ärendet, varför hon rätteligen skolat frigivas
redan den 27 januari.

Vid min prövning av ärendet i denna del finner jag dock, i likhet med
socialstyrelsen, att landsfiskalens förfarande med hänsyn till omständigheterna
icke skäligen bör föranleda ansvar för tjänstefel. Jag låter därför bero
vid vad härutinnan förekommit under erinran om angelägenheten av att
ingripande i form av frihetsberövande icke sker med mindre i lag angivna
förutsättningar därför objektivt sett föreligga.

2. Innebörden av den i nykterhetsvårdslagen injörda indikationen
»farlig för annans själsliga hälsa».

I det under föregående punkt redovisade ärendet åberopade länsstyrelsen
i sitt intagningsbeslut som specialindikationer att fru B. var farlig för annans
själsliga hälsa samt förde ett för sina hemmavarande grovt störande
levnadssätt. Vid inspektionstillfället framhöll jag, att det syntes oklart vilka
överväganden som föranlett länsstyrelsen att anse fru B. vara psykiskt farlig
för sin make och sina vuxna söner. Jag erinrade därvid bl. a. att ifrågavarande
indikation, vilken som en nyhet infördes i 1954 års nykterhetsvårdslag,
vore begreppsmässigt obestämd och kunde ge utrymme för elastisk
tolkning.

Länsstyrelsen redogjorde i infordrat yttrande för sina överväganden härutinnan
och uttalade sammanfattningsvis, att länsstyrelsen genom det hållna
förhöret och utredningen i övrigt bibragtes den uppfattningen att fru B.
genom sina reaktioner (obalans, hätskhet och hotelser m. m.) under ett
långvarigt alkoholmissbruk måste allvarligt ha påverkat de anhörigas själsliga
balans och hälsa.

Rörande förarbetena till den i 15 § nykterhetsvårdslagen intagna indikationen
farlig för annans själsliga hälsa lämnade socialstyrelsen i avgivet ut -

404

låtande en närmare redogörelse. Socialstyrelsen erinrade härvid inledningsvis
att indikationen infördes på förslag av alkoholistvårdsutredningen, som
i sitt betänkande (SOU 1948: 23 s. 02 o. f.) anförde följande.

Den normal- och abnormpsykologiska forskningen samt vunna erfarenheter
inom den samhälleliga vårdverksamheten beträffande alkoholmissbrukare
ha emellertid lämnat nya, viktiga bidrag till belysning av spörsmålet
om vad som kan innebära fara för annans personliga säkerhet. Man
har sålunda funnit, att personer genom brutalt uppträdande utan att detta
inneburit fysiskt våld kunnat tillfoga andra psykiska skador av så allvarlig
beskaffenhet, att de måste anses likvärdiga med fysiska skador och uppträdandet
följaktligen utgjort en fara för annans personliga säkerhet. I synnerhet
gäller detta alkoholmissbrukare, vilka utan att göra sig skyldiga till
kroppslig misshandel kanske under årtionden utsätta t. ex. hustru och barn
för allvarligt och ihållande tvång eller brutalt översitteri eller terrorisera
dem genom råa tillmålen, störande uppträden och skrik, väckning mitt i
natten o. s. v. Genom den skräck, ångest och sinnesrörelse de genom sitt
leverne giva upphov till hos sina anhöriga, utsätta de dem uppenbarligen
för psykisk misshandel, som kan leda till uppkomst eller utbrott av neurotiska
eller psykotiska tillstånd av i en del fall t. o. m. invalidiserande art
samt i undantagsfall till döden (hjärtattacker, självmord).

Därefter anförde socialstyrelsen i sin redogörelse för lagmotiven:

_ Efter att ha återgivit ett tidigare publicerat rättsfall anför utredningen
vidare, att det visserligen i regel, dock icke alltid, är möjligt att göra den
åsyftade kategorien alkoholmissbrukare till föremål för åtgärder genom
åberopande av annan indikation (vanvårdsindikationen eller alkoholmissbrukarens
parasitism) men att man genom införande av indikationen farlighet
för annans själsliga hälsa skulle skapa förutsättningar för ett skyndsamt
omhändertagande och kvarhållande. Utredningen menade nämligen att
nyssnämnda indikation liksom den allmänna farlighetsindikationen skulle
utgöra förutsättning härför (genom att göra nuvarande 21 § nykterhetsvårdslagen
tillämplig även i dessa fall).

T propositionen nr 159 år 1954 anslöt sig departementschefen till alkoholistvårdsutredningens
förslag om utvidgning av farlighetsindikationen och
anförde följande (s. 87):

»Vad härefter angår de nuvarande specialindikationerna för tvångsåtgärder
har utredningen förordat vissa ändringar. Den viktigaste av dessa
avser den s. k. jarlighetsindikationen, som f. n. medger ingripande mot den
som är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Denna indikation
är särskilt betydelsefull därför att personer, på vilka den är tillämplig, även
provisoriskt kan omhändertagas av polismyndigheten. Det tillägg till farlighetsindikationen,
som utredningen föreslagit, nämligen att även den som
är farlig för annans själsliga hälsa uttryckligen faller under densamma, har
vid remissbehandlingen icke föranlett några erinringar. Såvitt förslaget innebär,
att jämväl sådan fara skall utgöra grund för beslut om övervakning
och tvångsintagning, finner jag detsamma kunna godtagas. Det torde numera
vara en allmänt omfattad åsikt att den psykiska fara, som en alkoholist
kan innebära för sin omgivning, ofta fullt är jämförlig med fysiskt våld
och många gånger på lång sikt kan vara verkligt förödande. Enligt utredningens
mening torde vissa grava fall av psykiskt våld redan enligt lagens

405

nuvarande lydelse kunna hänföras till farlighetsindikationen, varför den
ifrågasatta lagändringen endast skulle innebära ett förtydligande. Då emellertid
rättstillämpningen knappast kan sägas ha givit ett klart utslag till
förmån för uppfattningen att indikationen redan nu medger generellt ingripande
då man kan tala om psykiskt våld — en tolkning som för övrigt ej
vinner stöd i lagens förarbeten — är det enligt min mening erforderligt, att
indikationen jämkas i enlighet med vad utredningen föreslagit.»

Departementschefen anslöt sig doek icke till utredningens förslag, att
farlighet för annans själsliga hälsa skulle medföra möjlighet till skyndsamt
omhändertagande genom polismyndigheten, och anförde härom och i övrigt
angående polismyndighetens medverkan vid åtgärder mot farliga alkoholister: »Då

utredningen föreslagit, att farlighetsindikationen jämväl skall innefatta
fall av psykisk farlighet, synes dess förslag härutinnan mindre ha
förestavats av behovet att kunna ställa en psykiskt farlig alkoholmissbrukare
under övervakning eller att få honom i vederbörlig ordning intagen
på alkoholistanstalt än av önskemålet att en sådan person provisoriskt skall
kunna omhändertagas av polismyndighet. Vad utredningen anfört som
moliv för införandet av en regel, som skulle medge provisoriskt omhändertagande
på denna indikation, har emellertid ej övertygat mig om att en
sådan regel skulle vara nödvändig eller lämplig. Det är nämligen att märka,
att den psykiska påverkan, som här åsyftas, i allmänhet icke är någon
momentan företeelse. Den har i stället regelmässigt karaktären av en under
en längre tid fortgående press, som visserligen kan leda till allvarliga psykiska
skador för den som är utsatt för densamma, men som icke vid någon
viss tidpunkt konstituerar en omedelbar fara för sådana skador. Något
behov av ett omedelbart ingripande i preventivt syfte synes därför näppeligen
föreligga. I stället bör hänvändelse ske till nykterhetsnämnden, som
utan större tidsutdräkt bör kunna åstadkomma en utredning, som kan ligga
till grund för ett beslut om tvångsintagning på vårdanstalt, om detta är
påkallat. Ett dylikt beslut kan alltså — i enlighetined farlighetsmdikationens
nyss förordade avfattning — grundas därpa att vederbörande är
farlig för någons själsliga hälsa.

Till det anförda kommer att det nya rekvisitet begreppsmässigt är så
obestämt och synes kunna medge en så elastisk tolkning, att det torde vara
föga ägnat att läggas till grund för snabba beslut av polismyndigheterna,
särskilt som dessa beslut kan gälla allvarliga ingrepp i den personliga integriteten.
Det är ju här fråga om lika ingripande åtgärder, som vissa tvångsåtgärder
inom straff processen. Rekvisitets införande skulle vidare många
gånger ställa polismyndigheterna inför ytterst svåra och vanskliga avgöranden,
för vilka de icke alltid är rustade. Sålunda torde endast i undantagsfall’
psykiatrisk expertis stå till polismyndighets förfogande.

Jag kan följaktligen icke tillstyrka utredningens förslag att farlighet för
annans själsliga hälsa skulle berättiga polismyndighet att verkställa provisoriskt
omhändertagande. T övrigt bör däremot farlighetsrekvisitet som
grund för provisoriskt omhändertagande kvarstå orubbat. Eftersom en viss
tveksamhet synes råda rörande polisens befogenheter, då detta kan anses
tillämpligt, liksom även då omhändertagande på annan grund kan komma
i fråga vill jag betona, att det för polisen får anses föreligga icke endast en
rätt utan också eu skyldighet att inskrida och i sista hand omhändertaga
vederbörande. 1 »< t mii också påpekas att omhändertagande av exempelvis

406

en farlig alkoholist ej med nödvändighet förutsätter en formlig anmälan.
Polisen har således att av eget initiativ ingripa. Särskilt vid fall av farlighet
torde det vara vanligt, att anhöriga eller andra närstående av rädsla eller
annan anledning förhåller sig passiva eller t. o. in. motsätter sig polisens inblandning.
Detta får emellertid ej avhålla polisen ifrån att undanröja den
farliga situationen, om denna objektivt sett kan anses konstaterad, liksom
ej heller återkallelse av skedd anmälan får verka hindrande under motsvarande
förhållanden. Av största vikt är givetvis att, då ett farlighetsfall på
ena eller andra sättet bringas till polisens kännedom, polisen handlar med
tillbörlig skyndsamhet.»

I här berörda frågor anförde särskilda utskottet i utlåtande nr 7 (s. 19):

»Som nyss nämnts avses nuvarande förutsättningar för övervakning och
tvångsintagning i huvudsak skola bestå. De s. k. specialindikationerna har
dock underkastats viss jämkning. Häremot har utskottet ej funnit anledning
till erinran. Som ett framsteg måste betecknas att jämväl psykisk farlighet
skall kunna åberopas som grund för tvångsintagning. Den psykiska
press, som en alkoholmissbrukare kan utöva gentemot sin omgivning torde
mången gång vara väl så förödande som kroppslig misshandel. Alkoholistvårdsutrednmgen
hade emellertid förordat, att psykisk fara också skulle
medföra skyldighet för polismyndighet att ofördröjligen tillfälligt omhändertaga
en alkoholmissbrukare. Samma förslag har nu återkommit i motion
II: 678. Departementschefen ställde sig å sin sida avvisande till utredningsförslaget
pa denna punkt. Som skäl härför anförde departementschefen
bl. a. att den psykiska påverkan, varom här vore fråga, i allmänhet icke
vore någon momentan företeelse. Den hade i stället regelmässigt karaktären
av en under längre tid fortgående press, som visserligen kunde
leda till allvarliga psykiska skador för den som vore utsatt för densamma,
men som dock icke vid någon viss tidpunkt konstituerade en omedelbar
fara för sådana skador. Därtill konnne att det tilltänkta rekvisitet
begreppsmässigt vore så obestämt och syntes kunna ge utrymme för en så
elastisk tolkning, att det torde vara föga ägnat att läggas till grund för
snabba beslut av polisen. Departementschefen påpekar, att här ju vore
fråga om lika allvarliga ingrepp i den personliga friheten som vissa tvångsåtgärder
inom straffprocessen. Rekvisitets införande skulle vidare ofta ställa
polismyndigheterna inför ytterst svåra och vanskliga avgöranden, för vilka
de ej alltid vore rustade. I dessa synpunkter kan utskottet helt instämma.
Det må uppmärksammas, att det för polismyndigheten här skulle gälla att
konstatera icke blott att allvarlig psykisk skada vore för handen utan även
att denna skada vore en direkt följd av alkoholmissbruk. En sådan bedömning
torde vara hart när omöjlig för den, som ej äger ingående psykiatrisk
skolning. Som departementschefen anmärkt torde endast undantagsvis psykiatrisk
expertis stå till polismyndighets förfogande.»

Socialstyrelsen uttalade avslutningsvis:

Innebörden av indikationen farlighet för annans själsliga hälsa torde,
sett mot bakgrunden av dessa förarbeten till lagbestämmelsen, icke vara alldeles
klar. Till belysning av behovet av indikationen har utredningen, bland
annat genom anförande av exempel, pekat på förekomsten av mycket allvarliga
fall av psykisk farlighet. Detta synes emellertid ha skett icke minst
för att motivera förslaget om skyndsamt omhändertagande genom polismyndighet.
Det kan däremot enligt socialstyrelsens mening knappast ha

407

varit avsikten, att indikationen vid fråga om övervakning och tvångsintagning
skulle få tillämpas allenast i de ytterlighetsfall, som den i förarbetena
gjorda exemplifieringen omfattar. Lagtextens formulering tyder ej heller på
att så skulle vara fallet. Å andra sidan har det givetvis icke varit lagstiftarens
mening, att ingripanden skulle få ske i alla de fall, då en åt alkoholmissbruk
hemfallen person utsätter sina anhöriga för psykisk påfrestning.
När de psykiska påfrestningarna blivit så allvarliga, att fara uppstått för
att de anhöriga skall ta skada till sin psykiska hälsa måste emellertid ett
ingripande vara påkallat. Såsom departementschefen uttalade torde psykisk
påverkan från alkoholmissbrukarens sida i allmänhet icke vara någon momentan
företeelse utan i stället regelmässigt ha karaktären av en under en
längre tid fortgående press. Enligt socialstyrelsens mening kan fru B:s beteende
väl karakteriseras på detta sätt. Det förhållandet att hon under flera
år synes ha varit hemfallen åt svårt alkoholmissbruk och att detta missbruk
tagit sig sådana uttryck, att de anhöriga nödgats gömma undan knivar och
andra tillhyggen samt låsa dörrarna till sina rum om nätterna, kommer det
att framstå såsom ytterst troligt, att de anhöriga varit utsatta för sådana
påfrestningar, att fara förelegat för deras psykiska hälsa. Även om man beträffande
indikationen farlighet för annans själsliga hälsa — liksom beträffande
indikationen farlighet för annans personliga säkerhet — känner en
benägenhet att bagatellisera farligheten, när alkoholmissbrukaren är kvinna
och de personer, som är utsatta för farligheten, huvudsakligen är män och
därtill samtliga vuxna, synes förhållandena i nu förevarande fall ha varit så
svårartade, att länsstyrelsen synes ha haft fog för sitt ställningstagande,
som gjorts på grundval av bland annat upplysningar och intryck vid muntligt
förhör inför länsstyrelsen.

Enligt socialstyrelsens mening bör anmärkning därför icke riktas mot
länsstyrelsen för dess handlande i förevarande avseende.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I likhet med socialstyrelsen finner jag innebörden av indikationen farlig
för annans själsliga hälsa lämna utrymme för olika tolkningar. Jag delar
styrelsens uppfattning att indikationens tillämplighet icke är begränsad endast
till sådana grava fall av psykisk påverkan, som äro att direkt likställa
med fysisk misshandel och som kunna giva anledning till svårartade neurotiska
eller psykotiska tillstånd. Å andra sidan har det, såsom socialstyrelsen
jämväl framhållit, uppenbarligen icke varit lagstiftarens avsikt att indikationen
skulle tillämpas så snart en alkoholist utsätter de sina för psykisk
påfrestning. Det finns anledning understryka detta, eftersom sådan påfrestning
— och därigenom en viss psykisk förslitning hos de anhöriga — otvivelaktigt
föreligger i det helt övervägande antalet fall, där alkoholmissbruket
fortskridit så långt att vederbörande är att anse som hemfallen. En viss
gränsdragning måste tydligen ske, därvid hänsyn främst måste tagas till
tidslängden och intensiteten av den psykiska press varom fråga är och till
den individuellt växlande motståndskraften hos dem som äro utsatta därför.
Bortsett från de fall, där psykiska skador eller symptom därå redan
framträtt, torde det vara en ytterst vansklig uppgift att — utan tillgång

408

till psykiatrisk expertis — bedöma, när fara för sådana skador verkligen är
för handen.

Såvitt jag hittills i min inspektionsverksamhet kunnat iakttaga, har indikationen
psykisk farlighet använts med påfallande försiktighet, och det vill
synas som om man i rättstillämpningen i allmänhet ansett sig böra undvika
att begagna denna indikation, när andra skäl för tvångsintagning föreligga
och kunna åberopas.

Beträffande indikationens tillämpning i det nu ifrågavarande fallet ha i
remissyttrandena framdragits vissa omständigheter som — och detta helt
visst med rätta — ansetts tala för att fru B:s uppträdande medförde psykisk
skada för hennes make och vuxna söner. Den inför länsstyrelsen förebragta
utredningen härutinnan synes mig emellertid knappast giva någon
säkrare grundval för bedömande huruvida fru B:s uppträdande — med hänsyn
till intensiteten av den psykiska press, för vilken familjemedlemmarna
utsattes, och till dessas egen psykiska motståndskraft — verkligen var av
sådan beskaffenhet att hon kunde anses farlig för deras själsliga hälsa. Enligt
min mening hade det därför varit önskvärt och påkallat, att mer konkreta
uppgifter härutinnan inhämtats i syfte att få frågan närmare belyst.
Om uttalande från någon psykiatriker ej kunnat erhållas, synas i varje fall
familjemedlemmarna ha kunnat och bort tillfrågas huru de själva betraktade
saken och vad de däri hade att anföra. För min del kan jag sålunda
icke på grundval av den förebragta, knapphändiga utredningen känna mig
övertygad, att fru B. verkligen var i lagens mening farlig för sina anhörigas
själsliga hälsa. Däremot är det tydligt att ett intagningsbeslut på annan
indikation, närmast grov pliktförsummelse, varit motiverat i detta fall. Med
hänsyn till de konsekvenser i form av längre vårdtid, som kunna vara förenade
med tillämpning av farlighetsindikation, är det dock uppenbarligen
angeläget, att intagningsbeslut på dylik indikation kan stödjas på fullgod
utredning. Ehuru jag, på sätt ovan anförts, icke kan dela länsstyrelsens
uppfattning att i ärendet styrkts att fru B. var farlig för de anhörigas själsliga
hälsa, äro dock omständigheterna uppenbarligen sådana att länsstyrelsen
— som medgav villkorligt anstånd med intagningsbeslutets verkställande
— icke kan anses ha saknat fog för sin bedömning av fallet. Jag finner
därför ärendet i denna del icke föranleda vidare uttalande.

3. Underlåtenhet hos länsstyrelse att anordna muntliga förhör i ärenden
angående tvångsintagning av förment farliga alkoholmissbrukare.

Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades bl. a. följande två
nykterhetsvårdsärenden.

I en den 6 maj 1959 till länsstyrelsen inkommen skrivelse hemställde
vederbörande poliskammare om intagningsbeslut beträffande plåtslagaren
A. P. H., vilken omhändertagits såsom farlig alkoholmissbrukare. Vid skri -

409

velsen var fogad en polisrapport över förhör med bl. a. H:s hustru och tre
vuxna barn. Omhändertagandet hade skett på begäran av hustrun, sedan
H. i berusat och uppretat tillstånd tagit sitt salongsgevär och lämnat hemmet.
Fru H. trodde visserligen icke, att maken hade för avsikt att skjuta
henne eller någon annan, men hon kunde icke »frigöra sig från misstanken»
att mannen vore att anse som farlig alkoholist. Makarnas två söner förklarade
sig anse fadern vara farlig i berusat tillstånd. Enligt den ene sonen hade
fadern uppträtt »bråkigt» och »hotfullt» och ibland slagit modern. Den
andre sonen uppgav, att fadern genom tjat utsatte modern för psykiskt lidande
och ibland även hotat henne till livet. FL förklarade själv, att han ansåge
sig i trängande behov av vård för sitt alkoholmissbruk, varför han icke
påkallade förhör inför länsstyrelsen. Han bestred dock att han vore att anse
såsom farlig. En assistent vid nykterhetsnämnden upplyste, att H. sedan
den 15 april 1959 stått under övervakning av nämndenEnligt assistenten
—- som fungerat som övervakare — vore H. hemfallen åt alkoholmissbruk
men kunde förmodligen icke anses som farlig. Genom resolution den 9 maj
1959 meddelade länsstyrelsen beslut om tvångsintagning på indikationen
farlig för annans personliga säkerhet. Beslutet meddelades utan att förhör i
saken hållits inför länsstyrelsen.

I en den 18 december 1959 till länsstyrelsen inkommen skrivelse hemställde
vederbörande nykterhetsnämnd om intagningsbeslut beträffande
diversearbetaren E. F. B. Som indikationer åberopades, att B. vore farlig
för annans själsliga hälsa och ur stånd att taga vård om sig själv. Av nämndens
redogörelse för fallet framgick, att B. sedan lång tid tillbaka missbrukade
alkohol och haft svårigheter att sköta sina arbeten. Rörande hans
förmenta farlighet innehöll redogörelsen ej annat än att det icke vore känt
att B. gjort sig skyldig till våldshandlingar mot sina anhöriga men att det
»poängteras att han utsatt dem för psykiskt lidande». Detta giillde särskilt
hustrun som klargjort att hon inte orkade fortsätta längre. Enligt nämnden
vore makarna utåt lojala mot varandra. I avgiven förklaring bestred B.
åtskilliga i redogörelsen lämnade uppgifter. Ärendet avgjordes den 30 december
1959 utan hållande av förhör, därvid länsstyrelsen beslöt tvångsintagning
på de av nämnden åberopade indikationerna. Länsstyrelsen medgav
dock villkorligt anstånd med verkställigheten.

I inspektionsprotokollet gjorde jag vissa allmänna uttalanden rörande utredningen
och prövningen av ärenden om tvångsintagning av misstänkt farliga
alkoholmissbrukare samt framhöll i anslutning därtill att det material,
varpå länsstyrelsen grundat sina beslut i ovan angivna fall, icke framstode
såsom övertygande. Enligt min mening hade länsstyrelsen, med hänsyn till
de opreciserade och delvis svävande uppgifter, som i ärendena lämnats angående
vederbörandes farlighet, bort komplettera utredningen genom att
själv hålla förhör.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande, däri länsstyrelsen anförde
följande.

Länsstyrelsen vill till en början uttala, att länsstyrelsen finner avgjort
önskvärt att förhör hålles i ett större antal ärenden än vad hittills varit
fallet härstädes. Orsaken till att så likväl icke skett får, såsom avdelningschefen
vid inspektionen framhållit, tillskrivas bristande personalresurser.

410

Länsstyrelsen har nödgats begränsa förhören, som ofta bli tidskrävande, till
de fall, då förhör begärts av den person, som ansökningen avser, eller då
uppenbart behov därav eljest av länsstyrelsen bedömts föreligga. Det är
länsstyrelsens förhoppning att ändring i dessa förhållanden skall kunna ske,
sedan länsstyrelsen erhållit personalförstärkning inom allmänna sektionen.

Vad angår fallet II. synes till underlåtande av förhör i väsentlig grad ha
medverkat, att H. själv uppgivit, att han icke ansåg förhör påkallat eller
ens ville yttra sig inför länsstyrelsen. För hans farlighet talade bl. a. att han
vid omhändertagandet låg berusad med ett salongsgevär vid sin sida. Av
handlingarna framgick vidare, att H. ofta blev rasande och bråkig samt gärna
ville slåss. Då fru H. kallat på polisen efter hans förehavande i alkoholpåverkat
tillstånd med den tioåriga flickan, hade han slagit näven i bordet och
yttrat: »Jag ska djävlar anamma gå upp och göra rent hus.» Ibland när
han kommit i dispyt med sin hustru hade han hotat att slå in huvudet på
henne. I berusat tillstånd brukade han ofta ställa sig framför hustrun med
höjda nävar. Den undersökande läkaren, som är utbildad psykiater, har
oreserverat jakande besvarat frågan om risk förelåg att H. kunde vara
farlig.

Alla dessa omständigheter och flera av de hördas bestämda uppfattning
om H:s farlighet i berusat tillstånd medförde, att länsstyrelsen fann farligheten
tillfredsställande styrkt. Övervakarens tveksamhet syntes länsstyrelsen
icke utesluta förhanden varon av denna indikation.

Beträffande fallet B., där farlighet för annans själsliga hälsa jämte
annan indikation ansetts föreligga, må framhållas att hustrun enligt utredningen
varit synnerligen stark »fysiskt och psykiskt» men det oaktat förklarat
sig nödsakad att söka läkare på grund av mannens alkoholmissbruk.
Det gjordes gällande i utredningen att han utsatt familjen, särskilt hustrun,
för psykiskt lidande. Härtill kom att vederbörande läkare ansåg risk föreligga,
att B. kunde vara farlig för annans själsliga hälsa. Att farlighetsindikationen
bedömdes tillämplig berodde tillika därpå, att B. avgivit skriftlig
förklaring i ärendet och i denna kommit med vissa specificerade invändningar,
som icke rörde farlighetsindikationen. Sistnämnda omständighet synes
i detta fall ha varit starkt bidragande till att förhör icke genomfördes.

Länsstyrelsen vill till sist uttala att vad här sagts med avseende å fallen
H. och B. icke får tolkas så att länsstyrelsen anser, att förhör i dessa båda
ärenden skulle ha varit obefogade.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Beträffande ärendet angående H. ha, såsom i inspektionsprotokollet angivits,
vissa påståenden om övergrepp från H:s sida — tydande på farlighet
— framförts av dennes hustru och barn. Det är emellertid att märka dels
att dessa uppgifter icke voro i önskvärd utsträckning preciserade, dels att
H. — som tydligen hade god insikt om sitt alkoholmissbruk och själv ansåge
sig i behov av vård — bestred att han vore att anse som farlig och att
även hans övervakare, en assistent vid nykterhetsnämnden, närmast syntes
ha haft samma mening. Vid angivna förhållanden — icke minst med hänsyn
till sistnämnda omständighet — synes det mig knappast befogat anse, att
H:s farlighet var tillfredsställande styrkt. Då länsstyrelsen som stöd för
sitt ställningstagande särskilt åberopat den omständigheten, att vederbö -

411

rande läkare jakande besvarat frågan om H:s farlighet, får jag framhålla,
att läkarens bedömning — såsom i allmänhet är fallet i hithörande ärenden
— torde ha grundats på en tämligen kortvarig personlig undersökning och
på de uppgifter, som familjemedlemmarna lämnat i omedelbart sammanhang
med en för dem psykiskt påfrestande händelseutveckling. Det bristfälliga
underlag för läkarens bedömning av frågan om farligheten, som sålunda
regelmässigt står läkaren till buds, måste uppenbarligen tagas i beaktande
vid prövningen av det vitsord som kan tillerkännas läkarens uttalande.

Vad härefter angår ärendet rörande B. innehöllo de till länsstyrelsen
översända handlingarna icke några som helst konkreta uppgifter om B:s
beteende mot hustrun eller andra familjemedlemmar. Det påstods allenast
helt allmänt att B. utsatte de sina för psykiskt lidande, varjämte uppgavs
att hustrun förklarat sig icke orka fortsätta längre och måste söka läkarvård
på grund av B:s alkoholmissbruk. Det kan uppenbarligen icke vara möjligt
för länsstyrelsen att på grundval av sådana knapphändiga och allmänt
hållna uppgifter taga någon självständig ståndpunkt till den ofta mycket
svårbedömbara frågan om en alkoholmissbrukare är farlig för annans psykiska
hälsa. Även om länsstyrelsen har anledning utgå från att nykterhetsnämnden
har till sitt förfogande material, som belyser och styrker riktigheten
av nämndens påståenden, är det därför en tjänsteplikt för länsstyrelsen
att införskaffa detta material eller att eljest föranstalta om en utredning,
som gör det möjligt för länsstyrelsen att självständigt pröva frågan.
Det är härvid givetvis alldeles ovidkommande, om alkoholmissbrukaren
formellt bestrider nämndens påstående eller underlåter att framföra sådant
bestridande. Jag finner det därför anmärkningsvärt, att länsstyrelsen ansett
sig böra åberopa B:s underlåtenhet att framställa uttrycklig invändning mot
den åberopade farlighetsindikationen såsom en starkt bidragande orsak till
att förhör icke anordnades i ärendet.

Med vad jag nu anfört har jag velat understryka vikten av att länsstyrelsens
beslut i de ömtåliga och för de enskilda så djupt ingripande ärenden,
varom här är fråga, grundar sig på en självständig prövning av alla relevanta
omständigheter. Det är tydligt, att sådan prövning ofta förutsätter
att förhör — såsom i de härovan avhandlade fallen bort ske — anordnas
inför länsstyrelsen.

Av länsstyrelsens yttrande framgår, att länsstyrelsen själv anser önskvärt
att förhör hålles i större utsträckning än vad som hittills varit fallet. Länsstyrelsen
har också sagt sig hoppas kunna genomföra en förändring härutinnan,
sedan länsstyrelsen numera erhållit viss personalförstärkning. Då jag
sålunda anser mig kunna utgå från att förhör i ökad utsträckning framdeles
kommer till stånd, finner jag mig kunna låta bero vid mina nu gjorda uttalanden.

412

4. Interimistiskt omhändertagande av kringflackande alkoholmissbrukare,
oaktat utredning saknats rörande dennes försörjningsförhållanden.

Vid inspektion hos en landsfiskal uppmärksammades följande ärende.

I en till vederbörande länsstyrelse den 17 juli 1958 inkommen framställning
hemställde en landsfiskal, att skärsliparen Erik Fritiof K., född år
1901, skulle intagas å vårdanstalt för alkoholmissbrukare, enär K., enligt
vad verkställd utredning gav vid handen, uppenbarligen var hemfallen åt
alkoholmissbruk samt utan att ärligen försörja sig förde ett kringflackande
liv. I framställningen upplystes, att åtgärden begärdes efter samråd med
länsnykterhetsnämnden i annat län, som låtit efterlysa K., att denne påträffats
av polisen den 14 juli 1958 och att K. omhändertagits och vistades
på polisstationen.

Av de vid framställningen fogade handlingarna inhämtades vidare bland
annat följande: K. saknade fast bostad. Ilan var skriven i Borås, där fadern
bodde under viss adress. Sedan mitten av 1940-talet, då K. råkat ut för en
blyförgiftning under arbete i en fabrik, hade han sysslat mest med skärsliperi
och rest mellan olika orter i Värmland, Dalarna, Hälsingland och
Jämtland. Han brukade uppehålla sig en eller högst två veckor på samma
plats och brukade sommartid mest bo i lador och bondgårdar. Senast hade
han dock uppehållit sig en längre tid — från mitten av december 1957 till
mitten av juni 1958 — i Arvika, där han bott på rum för resande. K. uppgav
sig tjäna 10—15 och ibland 20 kronor om dagen på sitt skärsliperiarbete.
Under de senare åren hade han omhändertagits och bötfällts för
fylleri på ett. flertal olika orter, därav senast fyra gånger i Arvika under
tiden februari—maj 1958. Enligt intyg över en den 15 juli 1958 verkställd
läkarundersökning av K. var hans hälsotillstånd relativt gott. Han företedde
enligt intyget inga påtagliga yttre tecken på alkoholmissbruk, kunde icke
anses vara farlig samt vore icke i trängande behov av vård. Länsstyrelsen
beslöt den 18 juli 1958, att K. icke vidare skulle vara omhändertagen. I infordrat
yttrande i ärendet fann länsnykterhetsnämnden av utredningen
framgå, att K. försörjde sig genom skärsliperi under det han förflyttade sig
från plats till plats och att Iv. därför icke kunde anses som kringflackande
alkoholist i nykterhetsvårdslagens mening. Då vidare av läkarintyg framginge,
att K. icke var i behov av vård i sluten form, förordade länsnykterhetsnämnden
att resolution för K:s tvångsintagning på anstalt för alkoholmissbrukare
icke utfärdades. Enligt nämndens mening borde lämpligen nykterhetsvårdande
åtgärder företagas av vederbörande kommunala organ.
Nämnden upplyste tillika att denna uppfattning delades av den länsnykterhetsnämnd,
som begärt K:s efterlysning. Genom resolution den 8 augusti
1958 avskrev länsstyrelsen ärendet från vidare handläggning.

Jag anmärkte i inspektionsprotokollet, att landsfiskalen icke ägt omhändertaga
K. som kringflackande alkoholist med mindre det funnes godtagbar
utredning om att K. icke sökte försörja sig på ärligt sätt. Någon sådan utredning
hade dock icke förebragts i ärendet. Den enda utredning om K:s
sätt att försörja sig som förelåge vore K:s egna uppgifter, av vilka framginge
att K. hade en nödtorftig försörjning genom skärsliperiarbete. Någon
annan grund för K:s omhändertagande syntes ej heller ha förefunnits.

Efter remiss inkom landsfiskalen med yttrande.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

413

Enligt 21 § 1 mom. nykterhetsvårdslagen gäller som förutsättning för
någons omhändertagande som kringflackande alkoholist, bl. a., att vederbörande
för ett kringflackande liv »utan att söka ärligen försörja sig». Såsom
jag i inspektionsprotokollet anmärkt innehöllo emellertid de av landsfiskalen
till länsstyrelsen översända handlingarna rörande K. icke någon
som helst utredning som jävade K:s påstående, att han försörjde sig genom
skärsliperiarbete. Länsstyrelsen förordnade också omedelbart om K:s frigivande.

Landsfiskalen har i sitt remissyttrande medgivit, att utredningen rörande
K. varit »tunn», och har som förklaring till sin underlåtenhet att komplettera
utredningen framhållit, bl. a., att han vid tillfället hade en särskilt tung
arbetsbörda och att han antog att länsstyrelsen skulle komma att hålla förhör
i saken. Beträffande K:s försörjningsförhållanden har landsfiskalen uppgivit,
att det stod för honom fullständigt klart att K. icke ärligen försörjde
sig och att han ansåg att Karlssons uppgift om sina inkomster genom skärsliperiarbete
icke vore med verkligheten överensstämmande. Landsfiskalen
har tillika upplyst, att flera personer dagarna före K:s omhändertagande
gjort anmälningar om att de blivit antastade av K., som därvid tiggt såväl
pengar som brännvin.

Sistnämnda förhållande — varom någon anteckning icke gjorts i handlingarna
— innefattade otvivelaktigt stöd för misstanke att K. icke i allo
sökte ärligen försörja sig. Rörande de sålunda gjorda anmälningarna hade
därför närmare upplysningar bort inhämtas och nedtecknas. Vidare hade
landsfiskalen självfallet bort tillfråga K. om de arbeten, som han skulle ha
utfört, och såvitt möjligt söka kontrollera uppgifternas riktighet. Genom att
landsfiskalen sålunda underlåtit att inför länsstyrelsen förebringa någon
som helst utredning rörande en för intagningsfrågans bedömande relevant
omständighet — en utredning som icke torde ha varit särskilt tidskrävande
— fann jag att landsfiskalen uppenbarligen åsidosatt vad som ålegat honom
i tjänsten.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet ansåg jag mig emellertid
kunna låta bero vid vad i saken förevarit under erinran till landsfiskalen
om vikten av att han vid beslut om alkoholmissbrukares omhändertagande
tillsåge att objektivt godtagbar utredning för sådant beslut förebragtes och
att han inför länsstyrelsen också företedde den utredning, varå hans ställningstagande
grundats.

5. Innebörden av indikationen grov pliktförsummelse enligt nykterhetsvårdslagen,
då fråga är om förhållandet mellan fader och barn utom
äktenskap, om vilket vårdnaden icke tillkommer fadern.

Vid inspektion av en länsstyrelse granskades bl. a. ett ärende rörande
tvångsintagning å alkoholistanstalt av rörmontören Stig Oskar S. I ärendet,

414

som anhängiggjordes av vederbörande nykterhetsnämnd, upplystes att S.
sammanbodde med sin fästmö, med vilken han hade ett barn, fött år 1955,
samt att S. enligt avtal hade att erlägga 60 kronor i månaden för barnets
underhåll. I enlighet med nykterhetsnämndens yrkanden fann länsstyrelsen,
efter skedd skriftväxling, att S. var hemfallen åt alkoholmissbruk och i
följd därav grovt brast i sina plikter mot barnet ävensom förde ett för fästmön
och barnet grovt störande levnadssätt. Länsstyrelsen meddelade beslut
om S:s tvångsintagning men förordnade om villkorligt anstånd med verkställigheten.

I inspektionsprotokollet lät jag anteckna att S. syntes, åtminstone i stort
sett, ha fullgjort sin försörjningsplikt mot barnet samt att vid sådant förhållande
den av länsstyrelsen åberopade indikationen om grov pliktförsummelse
— oavsett S:s personliga uppträdande i övrigt — icke syntes tilllämplig.
Beträffande den andra i beslutet åberopade specialindikationen —
grovt störande levnadssätt — fann jag oklart vad länsstyrelsen därutinnan
funnit vara utrett och vilka överväganden som föranlett länsstyrelsen att
utan ytterligare utredning besluta på sätt skett.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt 15 och 18 §§ nykterhetsvårdslagen kan som specialindikation för
beslut om tvångsintagning åberopas, bl. a., att alkoholmissbrukare till följd
av sitt missbruk befinnes grovt brista i sina plikter mot någon, som han är
skyldig att försörja. En sådan pliktförsummelse kan avse dels vederbörandes
ekonomiska försörjningsplikt, dels hans plikter av annan natur. Vad som
i sistnämnda hänseende åligger makar och föräldrar är närmare reglerat i
giftermålsbalken och föräldrabalken. Härvidlag är att uppmärksamma, att
en skillnad föreligger i fråga om föräldrars vårdnads- och uppfostringsplikter
mot barn i äktenskap och mot barn utom äktenskap. De allmänna plikter
mot barnet, som enligt 6 kap. 2 § FB föreligga för föräldrar till barn i äktenskap,
gälla beträffande barn utom äktenskap endast den som har den rättsliga
vårdnaden, d. v. s. i allmänhet modern (6 kap. 12 §).

I enlighet härmed är en fader till barn utom äktenskap, därest modem
har vårdnaden om barnet, icke i familjerättsligt avseende underkastad
andra skyldigheter i förhållande till barnet än dem som följa av hans ekonomiska
försörjningsplikt. Även om han bor tillsammans med barnet och
dess moder och till följd av alkoholmissbruk grovt åsidosätter vad som eljest
åligger en vårdnadshavare, kan ovannämnda specialindikation i nykterhetsvårdslagen
därför icke vara tillämplig å honom. Denna ståndpunkt har
även fastslagits i rättspraxis (se Socialvårdsmål, avgjorda i regeringsrätten
år 1951, ref. 22).

Den omständigheten att indikationen grov pliktförsummelse icke kan
åberopas beträffande en alkoholmissbrukare som nyss nämnts — och som
i stort sett fullgör sin försörjningsplikt — utesluter emellertid icke att in -

415

gripande mot denne kan äga rum. I nu avsedda fall kunna nämligen omständigheterna
vara sådana att alkoholmissbrukarens beteende mot fästmö
och barn faller in under annan indikation, därvid t. ex. kan ifrågakomma
att han utsätter dem för fara i fråga om deras psykiska hälsa eller att
han för ett för dem grovt störande levnadssätt. I ärenden av detta slag är
därför av vikt, att frågan om förhandenvaron av sådana indikationer blir
vederbörligen klarlagd.

Beträffande förevarande ärende har länsstyrelsen i sitt yttrande åberopat
att S. skulle genom sitt allmänna uppträdande i bostaden ha grovt brustit i
sina plikter mot barnet. Eftersom S., såvitt handlingarna ge vid handen,
icke hade vårdnaden om barnet, kan han genom berörda förhållanden icke
anses ha åsidosatt sina plikter mot barnet.

Länsstyrelsen har vidare som stöd för sin uppfattning i förevarande hänseende
åberopat att S., i varje fall under tider av arbetslöshet, icke kunnat
fullgöra sin ekonomiska försörjningsplikt mot barnet. Med anledning härav
får jag framhålla, att nykterhetsnämnden i sin framställning till länsstyrelsen
icke gjorde gällande att S. i detta avseende skulle ha brustit i sina
plikter på sätt som kunde åberopas för beslut om tvångsintagning. Vad
nämnden hävdade var — vilket tydligt framgår av nämndens framställning
— att S. i fråga om sitt uppträdande i bostaden icke iakttagit vad som
ålåge en vårdnadshavare. Frågan i vilken utsträckning S. fullgjort sin skyldighet
att ekonomiskt bidraga till barnets försörjning berördes därför icke
närmare i nämndens framställning. Icke heller under därefter skedd skriftväxling
hos länsstyrelsen har denna fråga avhandlats och än mindre klarlagts.
Även om det med fog kunnat antagas att S. under perioder av arbetslöshet
icke till fullo erlagt avtalsenligt underhållsbidrag, är det uppenbarligen
icke möjligt att på grundval av föreliggande material fastslå att S.
grovt brustit i sin försörjningsplikt.

På grund av vad sålunda anförts finner jag att grund saknats för den av
länsstyrelsen åberopade indikationen att S. grovt brustit i sina plikter mot
barnet.

Vad härefter angår den andra i beslutet angivna indikationen eller att
S. förde ett för andra grovt störande levnadssätt, har länsstyrelsen i sitt yttrande
anfört att länsstyrelsens bedömning härutinnan grundats på upplysningen
att S. gick uppe en stor del av natten och därvid störde nattron för
de övriga i lägenheten. Det är emellertid tydligt, att den omständigheten att
g _gom enligt handlingarna hade svårt för att sova — gick uppe på nät tema

icke i och för sig behövde innefatta att han förde ett grovt störande
levnadssätt. S. har också i sin förklaring bestritt att så varit fallet. Någon
utredning i saken förebragtes icke inför länsstyrelsen. Enligt min mening
kan det därför icke anses ådagalagt att S., även om han i viss mån störde
nattron för fästmön och barnet, förde ett för dem grovt störande levnads -

416

sätt. Av länsstyrelsens yttrande synes även framgå, att länsstyrelsen numera
anser att indikationen icke bort åberopas.

I enlighet med det ovan anförda finner jag, att beslut om tvångsintagning
av S. lagligen icke kunnat grundas på indikationen att denne grovt
brustit i sina plikter mot sitt utomäktenskapliga barn. Enligt min mening
har genom den förebragta utredningen icke heller blivit ådagalagt att annan
specialindikation för intagningsbeslut varit för handen. Emellertid anser jag
icke osannolikt att — därest närmare utredning i saken verkställts — sådana
omständigheter framkommit att intagningsbeslut beträffande S. varit
motiverat. På grund härav och då verkställighet av det meddelade beslutet
icke synes ha kommit till stånd, låter jag bero vid mina förut gjorda uttalanden
om innebörden av indikationen grov pliktförsummelse samt under
erinran tillika om angelägenheten av att erforderlig utredning förebringas
rörande förhandenvaron av i lag angivna intagningsgrunder.

6. Tillämpningen å alkoholmissbrukare av indikationen
»ur stånd att taga vård om sig själv».

Vid inspektion av en länsstyrelse granskades handlingarna i två ärenden
rörande tvångsintagning av alkoholmissbrukare, det ena avseende stuveriarbetaren
Lars Ingvar E. och det andra avseende verktygsritaren Erik L.
Beträffande E. hade länsstyrelsen den 26 februari 1960 förordnat om tvångsintagning
på specialindikationen att E. — förutom att han dömts för ett
flertal fylleriförseelser — vore ur stånd att taga vård om sig själv. Sistnämnda
specialindikation hade åberopats även i fråga om L., beträffande
vilken intagningsförordnande meddelats den 10 mars 1960.

Efter att ha återgivit vissa uppgifter ur handlingarna i berörda ärenden
lät jag till inspektionsprotokollet anteckna följande:

För tillämpligheten av indikationen ur stånd att taga vård om sig själv
krävdes enligt stadgad praxis, att det skulle vara fråga om ett sådant fysiskt
eller psykiskt hjälplöshetstillstånd som manifesterat sig på ett mera påtagligt
sätt, såsom att vederbörande till följd av sitt alkoholmissbruk beginge
brott, förlorade sin arbetsförmåga, måste intagas för vård å sjukhus eller
eljest särskilt grovt vanvårdade sin hälsa. Utan sådana tydliga tecken på
att oförmåga att sköta sig verkligen inträtt hade indikationen — även om
det vore fråga om svår hemfallenhet, som i och för sig medförde uppenbara
risker för vederbörande — icke ansetts kunna tillämpas. Denna avgränsning
funnes markerad i en rad regeringsrättsavgöranden (se t. ex. Socialvårdsmål
1949 ref. 18 och 19, 1952 ref. 18, RÅ 1959 not. S 131 och 184). I
ovannämnda båda ärenden rörande E. och L. förelåge ingen tvekan om
att dessa vore svårt hemfallna åt alkoholmissbruk. Däremot måste ifrågasättas,
yarå länsstyrelsen grundat sin uppfattning att de vore ur stånd att
taga vård om sig själva. Såvitt handlingarna utvisade hade de, allmänt
sett, skött sina arbeten väl och icke legat någon till last. Ej heller hade de
begått brott eller måst intagas på sjukhus. Några kroppsliga sjukdomssymptom
hade enligt läkarintygen ej kunnat iakttagas. Det vore ur prin -

417

cipiell synpunkt angeläget att den i och för sig elastiska indikationen ur
stånd att taga vård om sig själv icke i tillämpningen på sina håll pressades
på ett sätt som ej överensstämde med vad som finge anses vara gällande
rätt.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

I sitt yttrande har länsstyrelsen beträffande E. åberopat, att denne enligt
uppgift av nykterhetsnämnden genom att själv begära entledigande undvikit
att på grund av grovt spritmissbruk bli avskedad från tidigare anställningar.
Därjämte har länsstyrelsen hänvisat till att E. vid många tillfällen
kraftigt berusat sig. Med anledning härav får jag framhålla, att sistnämnda
omständighet är av betydelse för frågan om E:s hemfallenhet åt alkoholmissbruk
— varom någon tvekan icke förelegat — men däremot icke i och
för sig för frågan huruvida han var ur stånd att taga vård om sig själv.
Beträffande spörsmålet om E:s alkoholmissbruk inverkat på hans möjligheter
att behålla arbetsanställningar är att märka, att — enligt vad nykterhetsnämnden
anfört i sin framställning till länsstyrelsen — E. »under de
senaste åren» innehade anställning som stuveriarbetare samt att hans arbetsförmåga
ansetts god och att någon känd anmärkning i arbetet icke förekommit.
Vid sådant förhållande kan den omständigheten att E. till äventyrs
tidigare icke kunnat på grund av alkoholmissbruk behålla arbetsanställningar
— varom någon utredning dock icke förebragtes i ärendet —
uppenbarligen icke åberopas som skäl för att han vid tidpunkten för länsstyrelsens
beslut, sedan han under flera år tydligen skött sitt arbete utan
anmärkning, var ur stånd att taga vård om sig själv. Däremot har — såsom
länsstyrelsen i sitt beslut också åberopat — förordnande om intagning av
E. varit motiverat med hänsyn till de upprepade fylleriförseelserna.

Vad härefter angår ärendet rörande L. har länsstyrelsen som stöd för att
anse denne ur stånd att taga vård om sig själv åberopat, i huvudsak, att
han kort tid före intagningsbeslutet varnats av arbetsgivaren för alkoholmissbruk
samt att han räddats från avsked endast genom den starka ställning,
som hans fader intoge i arbetsgivarens företag. Därjämte har länsstyrelsen
hänvisat till uppgiften att L. vid ett par tillfällen under hösten
1959 varit så höggradigt berusad att han visat deliriösa tendenser. I det i
ärendet åberopade läkarintyget uppgavs emellertid bl. a., att L:s allmäntillstånd
var opåverkat och att inga kroppsliga sjukdomssymptom förekomme.
I betraktande härav kan uppgiften att Ii. tidigare vid ett par tillfällen
visat deliriösa tendenser knappast anses innefatta tillräckligt skäl för att
anse den åberopade specialindikationen vara för handen. Ej heller är det
enligt min mening befogat och i överensstämmelse med rådande rättspraxis
att anse enbart av arbetsgivare meddelad varning för fortsatt missskötsamhet
i nykterhetshänseende — utan att detta av den ena eller andra
orsaken lett till avskedande — innefatta sådant skäl. Däremot förefaller

14, — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1062 års rik sd a (j

418

det mig icke uteslutet att annan specialindikation i detta fall förelegat. I
nykterhetsnämndens framställning åberopades sålunda — utan att några
konkreta uppgifter därom lämnades — att L. skulle vara farlig för sin
familj. I läkarintyget uppgavs att risk funnes för att L. kunde vara farlig
för hustruns psykiska hälsa. Frågan härom blev emellertid icke hos länsstyrelsen
föremål för någon utredning. Om sådan verkställts — och detta
borde enligt min mening ha skett — synes antagligt, med hänsyn till L:s
uppenbarligen mycket svåra alkoholmissbruk, att sådana omständigheter
framkommit att fog i varje fall förelegat att åberopa indikationen grov
pliktförsummelse.

Avsikten med mina i inspektionsprotokollet gjorda uttalanden var att
fästa länsstyrelsens uppmärksamhet på vikten av att den i och för sig elastiska
indikationen »ur stånd att taga vård om sig själv» icke i tillämpningen
pressades på ett sätt som ej kunde anses överensstämma med gällande
rätt. Av skäl som jag ovan angivit kunde jag icke dela länsstyrelsens
uppfattning, att denna indikation varit för handen i de nu avhandlade
bada fallen, vilka upptagits som exempel för att belysa indikationens principiella
innebörd. Med hänsyn till omständigheterna och då länsstyrelsen
i sitt remissyttrande förklarat sig inse vikten av att vid tillämpningen av
indikationen gå fram med all möjlig försiktighet, fann jag ärendet icke föranleda
annan åtgärd än att jag delgav länsstyrelsen mina ovan angivna
synpunkter.

7. Bristfälliga anteckningar om verkställd utredning i ärenden
rörande omhändertagande av alkoholmissbrukare.

I samband med granskning av alkoholistärenden har ej sällan framkommit,
att omständigheter av avgörande betydelse för ärendenas handläggning
icke alls eller på ett synnerligen ofullständigt sätt redovisats i handlingarna.
Salunda hade t. ex. i ett fall vederbörande länsstyrelse meddelat intagningsbeslut
beträffande en hemmansägare på indikationen ur stånd att taga
vård om sig själv. Personen i fråga — som under ärendets handläggning
varit omhändertagen såsom misstänkt farlig alkoholmissbrukare — försattes
av länsstyrelsen på fri fot och ställdes under övervakning. Två dagar
därefter omhändertogs mannen ånyo av landsfiskalen. Till grund för åtgärden
låg en polisrapport, vilken icke innehöll annat än att mannen fortsatte
att missbruka alkohol. Påföljande dag frigavs han, utan att någon
anteckning aterfanns om vad som förekommit i saken. Efter närmare undersökning
framkom, att polisrapporten var i högsta grad ofullständig;
bl. a. saknades uppgifter från den omhändertagnes hustru om övergrepp och
hotelser från mannens sida. Vidare framkom att landsfiskalen efter omhändertagandet
själv hållit förhör med makarna och på grundval därav beslutat
om mannens frigivande. Dessa förhör hade emellertid icke uppteck -

419

nats. Handlingarna i ärendet saknade följaktligen upplysningar om de omständigheter,
som varit avgörande såväl för omhändertagandet som för frigivandet.

Som ett annat exempel kan nämnas följande ärende. En person omhändertogs
sent på natten i sin lägenhet såsom misstänkt farlig för sin hustru
och sina fyra minderåriga barn. Hustrun, som vid det ifrågavarande tillfället
tagit sin tillflykt till en granne, uppgav att mannen i spritpåverkat
tillstånd brukade vara våldsam mot henne genom hot och slag, varjämte
han genom sitt uppträdande skrämde barnen. Mannen bestred vid förhör
att han någonsin gått handgripligt till väga mot hustrun eller barnen. Enligt
handlingarna förekom ingen ytterligare utredning än att grannen tillfrågades
om vad som förekommit vid det aktuella tillfället, därvid hustruns
berättelse vitsordades. Landsfiskalen frigav därefter mannen och avskrev
ärendet under motivering att det icke var styrkt, att denne var att anse
som samhällsfarlig alkoholist. Såvitt handlingarna utvisade förekom sålunda
icke någon utredning rörande mannens tidigare uppträdande mot
hustrun, vilken därom lämnat för mannen graverande upplysningar. Ärendet
hade uppenbarligen icke bort avskrivas med mindre närmare utredning
därutinnan förebragts. Som anmärkningsvärt framstod även att, enligt vad
handlingarna utvisade, kontakt i ärendet ej tagits med nykterhetsnämnden,
som ej ens syntes ha underrättats om vad som förekommit. Emellertid
framgick vid närmare undersökning, att samråd ägt rum med nykterhetsnämndens
sekreterare, vilken väl kände till den omhändertagne och som
tidigare varit av nämnden utsedd övervakare för denne. Sekreteraren hade
omedelbart påbörjat utredning i saken och haft ett samtal med den omhändertagnes
hustru. Vad därvid framkom och i övrigt var känt ansågs
giva vid handen, att fortsatt omhändertagande ej var nödvändigt och att
ärendet borde för vidare handläggning övertagas av nykterhetsnämnden.
Någon som helst anteckning om nu angivna omständigheter hade emellertid
icke gjorts i handlingarna, som därigenom kommo att giva en i högsta grad
missvisande bild av vad som förekommit i saken.

I fall som de nu nämnda har jag plägat för vederbörande myndigheter
understryka angelägenheten av att åtminstone kortfattade anteckningar
göras om vidtagna åtgärder och innebörden av erhållna upplysningar, i den
mån de äro av betydelse för myndigheternas ställningstaganden.

8. Vidtagande av hjälpåtgärd enligt l.j § nykterhetsvårdslagen, oaktat
alkoholmissbruk i lagens mening ej jörelegat, m. m.

Vid upprepade tillfällen har jag vid inspektion av nykterhetsnäinnder
iakttagit, att nämnderna beslutat om hjälpåtgärder i olika former beträffande
personer, som endast gjort sig skyldiga till en enstaka fylleriförseelse
eller annan enstaka förseelse i spritpåverkat tillstånd och mot vilka an -

420

märkning i övrigt i nykterhetshänseende ej förekommit. Som exempel härpå
må återgivas följande fall.

En nykterhet snämnd beslöt upprätta frivillig fortlöpande förbindelse med
Sture H., född 1941, som kort dessförinnan gjort sig skyldig till en fylleriförseelse.
Enligt en i akten förvarad undersökning enligt 12 § nykterhetsvårdslagen
funnos beträffande H. inga tidigare kända nykterhetsanmärkningar.
Själv uppgav H. att det var tredje gången han smakade sprit. Utredningsmannen
besvarade den i undersökningsformuläret uppställda frågan,
om H. använde alkohol till uppenbar skada för sig eller annan, med
»Nej». Efter ett halvår beslöt nämnden, att den frivilliga förbindelsen med
H. skulle fortsätta ytterligare sex månader. Vid tiden för sistnämnda beslut
förelåg en rapport från nämndens kontaktman med H. Enligt rapporten
hade kontakten med H. varit god; denne hade icke missbrukat sprit. Den i
rapportformuläret uppställda frågan, om kontakten borde fortsätta, besvarade
kontaktmannen med »Ja. Den övervakades mamma önskar detta.»
Av handlingarna i övrigt framgick, att H. några månader efter sistnämnda
beslut åter gjort sig skyldig till fylleriförseelse.

Med anledning härav lät jag till inspektionsprotokollet anteckna följande:
Den grundläggande förutsättningen för att en nykterhetsnämnd skulle
kunna vidtaga hjälpåtgärd enligt 14 § 1 mom. nykterhetsvårdslagen —
såsom t. ex. att söka förmå någon att upprätthålla fortlöpande förbindelse
med nämnden — vore att personen i fråga missbrukade alkohol. I 1 §
andra stycket stadgades, att alkoholmissbruk förelåge, då någon, ej blott
tillfälligt, använde alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller
annan. Enligt den till grund för nämndens beslut att upprätta fortlöpande
förbindelse med H. liggande undersökningen hade vederbörande utredningsman
avgivit förklaring, som inneburit att H. vid tiden för nämndens beslut
icke använde alkohol till uppenbar skada för sig eller annan. I betraktande
härav hade, såvitt handlingarna gåve vid handen, laga förutsättningar saknats
för nämndens beslut om fortlöpande förbindelse med H. Därest nämnden
haft sig bekant förhållande, som visade att H. använde sprit till uppenbar
skada för sig eller annan och som icke framkommit vid undersökningen,
borde anteckning härom ha gjorts i akten.

I avgivet yttrande förklarade sig nämnden vidgå, att den i det angivna
fallet förfarit oriktigt.

Hos en annan nykterhetsnämnd iakttogs, att nämnden i fyra fall beslutat
att rådgivande samtal enligt 14 § nykterhetsvårdslagen skulle komma
till stånd, oaktat annan anmärkning i nykterhetshänseende ej syntes ha
förekommit än att vederbörande vid ett enstaka tillfälle under spritpåverkan
gjort sig skyldig till förargelseväckande beteende e. d.

Nämnden vidgick, att det icke i något av de anmärkta fallen framkommit
omständigheter som utvisat, att alkoholmissbruk i lagens mening förelegat.
I anledning av min remiss i saken upphävde nämnden också de ifråvarande
besluten.

Vid inspektion av en nykterhetsnämnd iakttogs, att nämnden godkänt
en av arbetsutskottet tidigare beslutad åtgärd beträffande Klas Ivar O.,

421

vilken såsom »lydnadsföreskrift» förelagts att varje kväll anmäla sig pa
nämndens expedition. Därjämte beslöt nämnden ålägga O. att under ytterligare
14 dagar framöver dagligen anmäla sig på expeditionen.

I inspektionsprotokollet anmärkte jag, att laga förutsättningar saknats
för att ställa O. under övervakning eller att meddela honom lydnadsföreskrift.
Jag framhöll vidare att — även om det vore antagligt att den O.
förelagda anmälningsskyldigheten blott vore avsedd såsom en hjälpåtgärd
enligt 14 § nykterhetsvårdslagen — åtgärden på grund av dess utformning
syntes ha fått karaktären av övervakning.

I avgivet yttrande framhöll nämnden, att den O. förelagda anmälningsskyldigheten
— som beslutats i samförstånd med O. — avsetts skola innefatta
en hjälpåtgärd enligt 14 § nykterhetsvårdslagen. Nämnden beklagade
att åtgärden på grund av illa vald protokollsformulering givit anledning till
missförstånd.

9. Fråga huruvida ''polishandräckning för alkoholmissbrukares överförande
till anstalt bort meddelas tidigt på morgonen och utan
föregående underrättelse.

I en till vederbörande länsstyrelse inkommen skrift påtalade motoringenjören
Knut M., att han föregående år viss dag klockan 5.03 på morgonen
blev väckt i sitt hem av polispersonal och med våld förd till anstalt. Av i
saken verkställd utredning framgick, att M. enligt beslut av länsstyrelsen
skulle intagas på anstalt för alkoholmissbrukare samt att nykterhetsnämnden
begärt polishandräckning för M:s överförande till viss anstalt. Med anledning
härav hade — enligt vad en poliskommissarie framhöll i avgivet
yttrande — polispersonal uppsökt M. i dennes bostad på morgonen den 29
mars 1958. Sedan M. klätt sig och druckit kaffe, hade han förts till polisstationen,
dit han anlänt klockan 6.05. Därefter hade M. förpassats i bil till
anstalten. Anledningen till att M. hämtats så tidigt på morgonen var, enligt
vad poliskommissarien anförde, dels att det kunde befaras att M. skulle
hålla sig undan, dels önskvärdheten av att de polismän, som skulle verkställa
förpassningen, kunde hinna återvända till sin arbetsplats samma dag.

Vid inspektion av länsstyrelsen uppmärksammades ifrågavarande ärende.
Jag framhöll därvid, bl. a., att det syntes oklart av vilken anledning M.
icke i förväg — såsom i regel borde ske — underrättats om tidpunkten för
förpassningen. Vidare fann jag oklart vilka omständigheter som ansetts tala
för att M. behövde hämtas så tidigt på morgonen, som syntes ha skett,
eller sålunda strax efter klockan 5. Jag erinrade därvid att, i enlighet med i
28 kap. 6 § tredje stycket RB angiven grundsats, hämtning icke utan tungt
vägande skäl borde ske före klockan 6 på morgonen. Samtidigt framhöll jag
att den omständigheten, att förrättningsmännen önskade hinna utföra för -

422

rättningen och återvända på en och samma dag, uppenbarligen icke innefattade
giltigt skäl för en alltför tidig hämtning.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande.

Vid ärendets prövning framhöll jag följande.

På sätt socialstyrelsen i annat ärende framhållit (jfr JO:s ämbetsberättelse
1961 s. 405 o. f.) bör såsom allmän regel gälla, att den som skall inställas
å vardanstalt i förväg erhåller underrättelse om tidpunkten för åtgärdens
påbörjande, så att tillfälle därigenom beredes honom att ordna viktigare
enskilda angelägenheter och i övrigt förbereda sig för resan till anstalten.
Avsteg från denna regel kan vara motiverat av särskilda omständigheter,
sasom t. ex. att den vårdbehövande är farlig för annan person eller i
trängande behov av omedelbar vård eller kan misstänkas komma att avvika.

Som skäl för att M. icke i förväg underrättades om den avsedda polishandräckningen
har i ärendet åberopats, att M. — om sådan underrättelse
lämnades — kunde befaras komma att hålla sig undan. Till stöd för detta
antagande har anförts — förutom polispersonalens personliga kännedom om
M. — att denne vägrat att på anmodan av nykterhetsnämnden frivilligt
inställa sig å vårdanstalten samt förklarat att han icke komme att låta sig
överföras dit med mindre det skedde »med våld av polisen». Vad sålunda
förekommit har tydligen givit nykterhetsnämnden fullgod anledning att
begära polishandräckning för M:s tvångsvisa överförande till anstalten.
Däremot kan jag icke finna, att M:s negativa inställning till frågan om hans
intagande å anstalt i och för sig innefattat tillräckligt skäl för antagande
att M., om förhandsbesked lämnades om tidpunkten för avsedd tvångsförpassning,
skulle komma att hålla sig undan. För bedömandet av en sådan
fråga synes i allmänhet avgörande vikt böra fästas vid andra omständigheter,
såsom t. ex. den vårdbehövandes arbets-, bostads- och familjeförhållanden.
Härutinnan finnes emellertid i ärendet icke anförd någon konkret
omständighet, som skulle tyda på att M. ämnade avvika. Fasthellre synes
av handlingarna framgå, att M. hade åtminstone både fast bostad och fast
arbete.

Den omständigheten, att man från polisens sida bedömde nu berörda
fråga på sätt som skett, kan emellertid med hänsyn till upplysta omständigheter
i allt fall icke läggas vederbörande till last som fel. Jag saknar därför
anledning att genom ytterligare utredning söka vinna närmare klarhet
rörande M:s personliga förhållanden. Med det anförda har jag emellertid
velat fästa uppmärksamheten vid den förut angivna allmänna regeln om att
vardbehövande i förväg bör erhålla underrättelse om avsedd förpassning.
Denna regel är betingad av det ur vårdsynpunkt angelägna, att varje ingripande
mot vårdbehövande sker med all möjlig humanitet och hänsyn.

Vad härefter angår frågan om tidpunkten för M:s hämtande i bostaden
har M:s uppgift därom — nämligen att hämtningen skulle ha skett strax

423

efter klockan 5 — icke kunnat vitsordas av vederbörande polispersonal.
När hämtningen skedde har icke i vidare mån kunnat klarläggas än att den
i varje fall måste ha ägt rum »något före» klockan 6. Vad i saken sålunda
förekommit föranleder mig allenast att hänvisa till vad jag vid inspektionen
framhöll därom, att hämtning icke utan tungt vägande skäl bör ske före
klockan 6 på morgonen. Därutöver vill jag, med anledning av vad poliskommissarien
i sitt yttrande anfört, tillägga att önskemål att nedbringa
traktamentskostnaderna för förrättningsmännen givetvis icke får medföra
avsteg från denna regel, om fog därför eljest ej föreligger.

10. Bristfällig utredning i ärende rörande omhändertagande enligt barna vårdslagen

av en lJf-årig flicka, som beskyllts för lösaktigt levnadssätt.

Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades följande ärende.

Den 20 november 1958 beslöt barnavårdsnämnden i en större stad att
ställa Margareta E., född år 1944, under övervakning. Beslutet grundades
väsentligen på vissa av skolsköterskan lämnade uppgifter. Enligt dessa hade
Margareta för skolsköterskan och en läkare uppgivit, att hon sedan ett år
tillbaka regelbundet haft samlag med en pojke mot betalning. Ute på staden
vore det »allmänt känt» bland ungdomar, att Margareta vore sexuellt
lösaktig och haft samlag med ett flertal angivna pojkar. Vid förhör med
Margareta vidgick hon, att hon haft umgänge med en pojke under ett ars
tid, men bestred beskyllningarna i övrigt. Som övervakare för Margareta
förordnade barnavårdsnämnden en komminister.

I februari 1959 meddelade Margaretas lärare, att Margareta misskotte
sitt skolarbete och att det vore omöjligt att ha henne kvar i klassen längre;
Enligt läraren hade hon inför honom uppgivit, att hon en natt legat över pa
en båt i hamnen. Hennes leverne syntes icke ha förbättrats under övervakningstiden.
— Margareta undersöktes av en kvinnlig läkare, som förklarade
att det icke ginge att tillrättaföra Margareta i staden, varför hon borde
omhändertagas och placeras i ungdomsvårdsskola.

Vid ärendets behandling i barnavårdsnämnden den 19 februari 1959 upplystes,
att Margaretas övervakare de senaste dagarna haft ingående samtal
med Margareta och hennes föräldrar, vilka levde under tryckta ekonomiska
omständigheter och bebodde en undermålig lägenhet. Övervakaren hade
därvid fått den uppfattningen, att beskyllningarna mot flickan vore betydligt
överdrivna. Föräldrarna motsatte sig ett omhändertagande av Margareta,
som efter skolans slut kanske kunde få komma till cn släkting i Norrland.
Övervakaren föreslog därför, att ärendet t. v. skulle vila. Nämnden
beslöt att undersöka möjligheterna att placera flickan hos den angivna

släktingen. „ ..

Den 12 mars 1959 upptogs ärendet anyo av barnavardsnamnden. Etter
antecknande att placeringen i Norrland icke kunde iiga rum, beslöt nämnden
jämlikt 22 § c) i 1924 års barnavårdslag omhändertaga Margareta för
skyddsuppfostran. Då föräldrarna icke samtyckte till beslutet, underställdes
detsamma länsstyrelsens prövning.

T infordrat yttrande framhöll vederbörande socialvårdskonsulent — efter
att ha gjort viss utredning i saken — att det borde klarläggas i vilken ut -

424

sträckning Margareta haft umgänge med olika män och om det skett mot
ersättning. Polisutredningen härom borde införskaffas. Själv förnekade
Margareta, att hon haft sexuell förbindelse med mer än en pojke. Hon bestred
också, att hon övernattat på en båt. Konsulenten framhöll att nämndens
beslut, ehuru utredningen vore något ofullständig, borde fastställas,
därvid konsulenten uttalade att det säkerligen vore lyckligast om ett enskilt
hem kunde anskaffas åt flickan.

Efter remiss till barnavårdsnämnden för eventuell komplettering av utredningen
anförde en assistent vid nämnden i avgivet yttrande, att polisanmälan
i anledning av uppgifterna om otukt med flickan ingivits i november
1958 och att polisen torde kunna ge närmare upplysningar om sin handläggning
av ärendet. Vidare meddelades, bl. a., att en tullman uppgivit sig
ha iakttagit, att Margareta i slutet av februari 1959 ånyo övernattat på en
bat. Assistenten åberopade som grund för nämndens‘beslut uttalandena
från bl. a. skolsköterskan, läraren och tullmannen.

Länsstyrelsen höll förhör i saken den 29 april 1959, därvid Margareta och
hennes föräldrar samt två socialassistenter infunno sig. Vid förhöret framkom
intet nytt i sak. Margareta bestred att hon inför skolsköterskan m. fl.
lämnat de uppgifter, som åberopats mot henne. Hon hade »haft sällskap»
med pojkar men haft intimt umgänge endast med en. Från föräldrarnas sida
framhölls, att detta icke syntes särskilt anmärkningsvärt. Genom resolution
den 8 maj 1959 fastställde länsstyrelsen barnavårdsnämndens beslut.

I inspektionsprotokollet gjorde jag vissa uttalanden rörande utredningen
i ärendet, därvid jag bl. a. påpekade att den av barnavårdsnämnden gjorda
polisanmälan — enligt vad jag inhämtat — icke medfört något klarläggande
i fråga om flickans pastadda lösaktighet. Denna anmälan hade endast
avsett huruvida den man, med vilken flickan uppgivit sig ha haft förbindelse,
gjort sig skyldig till otukt mot minderårig. Mannen hade bestritt
sexuellt umgänge med flickan, varefter utredningen nedlagts. Jag framhöll,
att det framstode som oklart vad länsstyrelsen funnit utrett i fråga om
vanart från flickans sida och vilka överväganden som eljest föranlett länsstyrelsen
att på grundval av föreliggande material fastställa beslutet om
flickans omhändertagande.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

_ Barnavårdsnämndens beslut synes väsentligen ha grundats på vissa uppgifter
om att flickan förde ett sexuellt vidlyftigt leverne. Dessa uppgifter
hade lämnats dels av flickan själv till viss personal i skolan, dels av vissa ej
angivna ungdomar »ute på staden». Under utredningen hos barnavårdsnämnden
återtog emellertid flickan sina tidigare lämnade uppgifter, varjämte
den för henne förordnade övervakaren — efter närmare undersökning
— bibragtes den uppfattningen att beskyllningarna mot flickan vore betydligt
överdrivna. Vid angivna förhållanden borde det — såsom social vårdskonsulenten
i ärendet även framhöll — ha varit angeläget att klarlägga i
vilken utsträckning flickan verkligen haft umgänge med olika män och om
det skett mot betalning. Bortsett från att en tullman uppgav sig ha sett att

425

flickan vid ett tillfälle övernattat på en båt, förebragtes emellertid i ärendet
icke någon som helst utredning, som konkret stödde de mycket allmänt
hållna beskyllningarna mot flickan, beskyllningar som enligt henne hade
sin grund i förtal från en jämnårig flickas sida. Den omständigheten, att
flickan — som vid förhöret inför länsstyrelsen synes ha vägrat att besvara
framställda frågor och över huvud taget, liksom sina föräldrar, intog en avvisande
attityd — gav de i handläggningen deltagande länsstyrelsetjänstemännen
ett starkt intryck av bristande sannfärdighet, utgjorde uppenbarligen
icke ett godtagbart skäl för underlåtenheten att söka införskaffa tillräckligt
objektivt stöd för misstankarna, i all synnerhet som tjänstemännen
enligt vad de uppgivit, ansågo utredningen bristfällig. Komplettering
hade sålunda bort ske genom att barnavårdsnämnden anmodats införskaffa
närmare upplysningar om vad de ej namngivna ungdomar, som
synes ha uttalat sig i saken och vilkas uppgifter uppenbarligen tillmätts
betydelse av barnavårdsnämnden, hade sig bekant om henne. Vidare synes
det mig anmärkningsvärt, att länsstyrelsen icke till förhöret kallat skolsköterskan,
med vilken flickan samtalat om sina sexuella förhållanden och
som även kunde antagas ha andra upplysningar av värde att lämna. Enligt
min mening borde länsstyrelsen vidare — för att få underlag för en säkrare
bedömning av det föreliggande knapphändiga utredningsmaterialet — lämpligen
även ha hört den lärare och den tullman som lämnat uppgifter till
grund för barnavårdsnämndens beslut. Det hade därjämte varit önskvärt
att vinna närmare upplysning om skälen till att flickans övervakare fått
den uppfattningen att anmärkningarna mot flickan voro betydligt överdrivna.

I enlighet med det nu anförda finner jag, att länsstyrelsens fastställelse
av beslutet om skyddsuppfostran grundats på en utredning, som med hänsyn
till åtgärdens ingripande betydelse för flickan och hennes föräldrar
måste betecknas som klart otillfredsställande. Med hänsyn till omständigheterna
i ärendet anser jag mig emellertid kunna låta bero vid en erinran
om vikten av att länsstyrelsen framdeles noga tillser, att beslut i ärenden
av förevarande slag grundas på objektivt godtagbar utredning.

11. Fråga huruvida beslut om barns omhändertagande må
meddelas redan före barnets födelse.

Enligt 29 § 1 mom. 1924 års barnavårdslag ålåg det barnavårdsnämnd
att, om föräldrarna det medgåvo, för samhällsvård omhändertaga barn
under 16 år, som vistades hos föräldrarna och som på grund bl. a. av deras
sjukdom utsättes för nöd utan att likväl förutsättningar för tvångsingripande
vore för handen.

Närmast motsvarande stadgande återfinnes i 31 § andra stycket i 1960
års barnavårdslag, däri talas om barn under 18 ar, som är i behov av vård

14* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 196S års riksdag

426

och fostran utom hemmet på grund av att föräldrarna icke kunna bereda
sådan vård.

Vid flera tillfällen har jag iakttagit att barnavårdsnämnder, med föräldrarnas
medgivande, beslutat omhändertaga barn redan innan barnen fötts.
I ett fall hade sålunda nämnden, med stöd av 29 § i 1924 års barnavårdslag,
beslutat omhändertaga en kvinnas »väntade barn». Som skäl åberopades,
att kvinnan omedelbart efter nedkomsten måste inläggas å sanatorium
för vård. Av handlingarna i ärendet framgick, att barnet föddes två månader
efter beslutet om samhällsvård.

I avgivet yttrande framhöll nämnden att det vore förenat med vissa praktiska
fördelar att meddela beslut redan före barnets födelse.

I ärendet anförde jag följande.

Beträffande frågan huruvida barnavårdsnämnd äger besluta om barns
omhändertagande för samhällsvård redan innan barnet är fött må till en
början framhållas, att ett sådant förfarande icke är förenligt med ordalydelsen
av stadgandet i 29 § barnavårdslagen. Över huvud taget utgår lagen
från att ingripande — vilken form detta än må ha — icke beslutas i fråga
om annat barn än sadant som är fött och lever under vissa ogynnsamma
betingelser. Även om det i vissa fall med fog kan antagas, att ingripande
kommer att bli nödvändigt i fråga om barn, vars födelse väntas, synes mig
något praktiskt behov av att redan före födelsen besluta därom knappast
föreligga, Vad särskilt angår omhändertagande för samhällsvård — vilket
förutsätter medgivande av föräldrarna — kan uppenbarligen sådant omhändertagande,
därest föräldrarna efter barnets födelse ångra sig och motsätta
sig omhändertagande, icke grundas på ett tidigare fattat beslut därom.
Ett sådant beslut kan följaktligen i angivet fall icke tjäna något praktiskt
syfte men kan föranleda tvekan hos föräldrarna, om de ha rätt att rygga
sitt redan lämnade medgivande. I de fall, då enighet råder mellan barnavårdsnämnd
och föräldrar om att barn genast vid födseln bör omhändertagas
för samhällsvård — ett sådant fall var tydligen det vid inspektionen
anmärkta — möter givetvis intet hinder mot att nämnden vidtager erforderliga
praktiska förberedelser för omhändertagandet. Själva beslutet därom
bör dock, i enlighet med föreliggande lagbestämmelser, icke fattas förrän
barnet fötts. Det må härvid erinras om att nämndens ordförande enligt
31 § barnavårdslagen äger att, där skyndsamhet är av nöden, omedelbart
ingripa i avbidan på beslut av nämnden.

12. Fråga om för åldrars rätt till umgänge med barn, som med deras
samtycke omhändertagits för vård.

I 37 § 2 mom. andra stycket 1924 års barnavårdslag stadgades, att föräldrarna
i avseende a rätten till umgänge med barn, som omhändertagits
av barnavårdsnämnd, vore underkastade de bestämmelser, som nämnden

427

med hänsyn till barnets fostran fann skäligt meddela; dock att föräldrar
till barn, som omhändertagits för samhällsvård, ej fingo betagas tillfälle till
umgänge med barnet, med mindre särskilda omständigheter därtill föranledde.

Bestämmelser av motsvarande innehåll återfinnas i 41 § i 1960 års barnavårdslag.

Vid inspektion av en barnavårdsnämnd uppmärksammades följande ärende
rörande Ing-Britt H., född år 1951:

Sedan Ing-Britts moder anhållit att barnavårdsnämnden måtte omhändertaga
Ing-Britt, beslöt nämnden år 1956 att jämlikt 29 § 1 mom. i 1924
års barnavårdslag omhändertaga Ing-Britt för samhällsvård. Omhändertagandet
syntes ha skett i anledning av att modern ej skulle komma att få
någon bostad, där hon kunde ha flickan hos sig. Ing-Britt placerades först
på ett barnhem, vistades därefter några månader år 1958 på Akademiska
sjukhuset i Uppsala för genomgående av en plastikkirurgisk operation i ansiktet
samt placerades sedan i olika fosterhem, senast i oktober 1958 hos en
familj i Bodafors. Vid besök på barnavårdsnämnden den 15 januari 1959
begärde Ing-Britts moder att få veta adressen till Ing-Britts fosterföräldrar
för att kunna hålla kontakt med Ing-Britt. Vid sammanträde den 23
januari 1959 beslöt barnavårdsnämnden att avslå moderns framställning,
»då det icke kan anses vara till gagn för barnet att modern har kännedom
om hennes nuvarande vistelseort».

I infordrat yttrande anförde barnavårdsnämnden bl. a. följande:

På grund av flickans känslolabilitet och övriga psykiska störningar uppstod
svårigheter att finna och få behålla lämpligt fosterhem, varför inte
mindre än tre placeringar plus sjukhusvistelse förekommit under perioden
från omhändertagandet till moderns begäran om umgängesrätt. Det kan
antagas, att barnet under så växlande förhållanden ej erhållit något bestämt
moderssubstitut, och denna tid, när modern kunnat vara det oföränderliga,
hade kontakt mellan mor och barn endast förekommit i ringa omfattning.

Under förevarande förhållanden är det nämndens uppfattning, att det vid
moderns begäran fanns grund att se fostermodern som moderssubstitut,
och att en kontakt med den biologiska modern skulle verka upprivande och
till skada för flickans möjligheter att växa in i den miljö, fosterhemmet utgjorde.

Därefter avgav socialstyrelsen utlåtande i ärendet.

Socialstyrelsen framhöll, att stadgandet i 37 § 2 mom. andra stycket i
1924 års barnavårdslag utformats i överensstämmelse med vad som i lagen
om barn i äktenskap stadgades om fader och moder, som skilts från vårdnaden
om barnet. Styrelsen hänvisade till att det i förarbetena till sistnämnda
lag (prop. 18/1915 s. 86) angivits, att det i allmänhet icke vore behörigt
att betaga den från deltagande i vården uteslutne från rätten till
personligt umgänge med barnet samt att umgänge finge förhindras endast i
undantagsfall, såsom då det gällde att rädda barnen undan ett dåligt inflytande.
— Styrelsen erinrade om att stadgandet om möjligheten att bo -

428

gränsa föräldrarnas umgängesrätt med omhändertaget barn i sak bibehållits
i 41 § andra stycket i den nya barnavårdslagen den 29 april 1960,
som trädde i kraft den 1 januari 1961. Den ändringen hade dock skett, att
hänsyn skulle tagas icke allenast till vad den omhändertagnes fostran krävde
utan även till omständigheterna i övrigt. Ilade barnet omhändertagits
för samhällsvård enligt 31 §, gällde dock, att föräldrarna ej fingo betagas
rätt till umgänge med barnet, såvida icke särskilda skäl förelågo. Socialstyrelsen
fäste därvid uppmärksamheten på följande uttalande av barnavårdskommittén
i förevarande spörsmål (SOU 1956: 61 s. 534):

Det kan stundom vara förenat med svårigheter för barnavårdsnämnderna
att på° ett lämpligt sätt reglera föräldrarnas umgänge med omhändertagna
underåriga. I många fall är det önskvärt, att kontakten mellan den omhändertagne
och hans föräldrar bibehålies under den tid, då den underårige
är borta från hemmet. Så i synnerhet när det finns anledning räkna med att
den underårige skall återlämnas eller återvända till föräldrahemmet efter
kortare eller längre tid. I sådant fall bör barnavårdsnämnden underlätta,
att sambandet mellan den underårige och hans föräldrar upprätthålles.

Å andra sidan kan den underårige ha omhändertagits just i syfte, att han
skall undandragas föräldrarnas inflytande. Stundom händer också, att föräldrarna
vid besök i hem eller anstalt störande ingriper i förhållanden, som
det ej tillkommer föräldrarna att bestämma om. Barnavårdsnämnden kan i
sådana fall bli nödsakad att meddela beslut, som begränsar eller t. o. m.
utesluter föräldrarnas kontakt med barnet eller som fastställer visst sätt för
umgänge mellan föräldrar och barn. Besöksförbud som ej avser viss kortare,
begränsad tid bör, när det gäller för samhällsvård omhändertagna, tillgripas
endast då tvingande skäl därtill föreligger, såsom t. ex. när föräldrarna lider
av psykisk ohälsa. I sådana fall kan barnavårdsnämnden nödgas vägra att
lämna ut uppgift om den omhändertagnes vistelseort i syfte att göra förbudet
effektivt.

I anslutning till återgivna uttalande av barnavårdskommittén framhöll
socialstyrelsen slutligen:

Givet är att en sådan åtgärd som att avskära all kontakt mellan föräldrar
och omhändertaget barn endast bör förekomma såsom en nödfallsåtgärd.
Då barnavårdsnämnden i förevarande fall vägrat att lämna modem uppgift
om barnets vistelseort, synes nämnden helt ha sett till vad som enligt
nämndens åsikt varit bäst för barnet. Enligt socialstyrelsens uppfattning
skulle det ha varit av stort värde om barnet kunnat få en fast förankring
i ett gott fosterhem. Emellertid har, såvitt styrelsen kunnat finna, icke i
ärendet framkommit, att moderns hälsotillstånd eller uppträdande varit
sådant, att ett avskärande av allt umgänge mellan henne och dottern lagligen
kunnat ske. Styrelsen kan därför icke heller finna, att det förelegat
tillräckliga skäl att avslå modems framställning att få veta barnets adress.

Sedan barnavårdsnämnden tagit del av socialstyrelsens utlåtande, förklarade
nämnden i nytt yttrande att nämnden vidgick, att beslutet att avslå
moderns framställning att få veta dotterns adress saknade laglig grund.

429

Nämnden upplyste emellertid, att modern numera kände till att dottern
vistades på barnhem, samt att modern även sammanträffat med flickan.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Jag kan helt ansluta mig till socialstyrelsens synpunkter och ståndpunktstagande
i saken. Såsom styrelsen framhållit bör en sådan åtgärd som att
avskära all kontakt mellan föräldrar och barn förekomma endast som en
nödfallsåtgärd. Detta gäller i all synnerhet i fall, då barn omhändertagits
för sådan samhällsvård varom här är fråga. I sådant fall få föräldrar betagas
umgänge med barn endast om särskilda omständigheter föranleda därtill.
Detta följer av att själva omhändertagandet grundats på medgivande från
föräldrarna. I förevarande fall hade modern själv begärt, att hennes dotter
skulle omhändertagas av barnavårdsnämnden.

Enär tillräckliga skäl att betaga modern rätt till umgänge med Ing-Britt
icke visats föreligga, kan barnavårdsnämndens beslut att avslå framställningen
från modern att få kännedom om Ing-Britts adress — såsom även
barnavårdsnämnden numera medgivit — icke anses lagligen grundat. Utredningen
i ärendet ger emellertid vid handen, att nämndens ursprungliga
ställningstagande i saken uteslutande varit grundat på hänsyn till barnets
bästa. Med hänsyn härtill och då modern numera äger kännedom om barnets
vistelseort, finner jag ärendet icke påkalla någon min vidare åtgärd.

13. Underlåtenhet av barnavårdsnämnd att i laga ordning verkställa
beslut om barns omhändertagande för vård.

Genom dom den 29 maj 1959 förklarade en häradsrätt Weit T., född år
1941, saker till vissa brottsliga gärningar samt överlämnade, med stöd av
1 § lagen den 30 december 1952 om påföljd för brott av underårig, åt vederbörande
barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för T:s omhändertagande för
skyddsuppfostran.

Den 1 juni 1959 beslöt nämnden jämlikt 22 § c) i 1924 års bamavårdslag
omhändertaga T. för skyddsuppfostran.

I ny dom den 2 december 1959 förklarade häradsrätten T. saker till vissa
andra brott, som begåtts under tiden före den 1 juni 1959 samt förklarade
sig — under hänvisning till att någon tillfredsställande åtgärd icke följt på
nämndens beslut om T:s omhändertagande — förhindrad att i anledning av
sistnämnda brott överlämna åt nämnden att omhändertaga T. för skyddsuppfostran.
Häradsrätten förordnade i stället om villkorligt anstånd med
straffets ådömande och ställde T. under övervakning.

I sistnämnda mål uppgav T. inför häradsrätten, att han sedan en längre
tid bodde i föräldrahemmet och att han icke kände till att han stode under
uppsikt av någon.

Vid inspektion av häradsrätten uppmärksammades ifrågavarande mål
rörande T. Med anledning av vad däri förekommit beslöt jag — under hän -

430

visning till 35 § 1 mom. barnavårdslagen — inhämta upplysning från nämnden
om det sätt, varpå nämnden verkställt sitt beslut den 1 juni 1959 att
omhändertaga T. för skyddsuppfostran.

Av nämndens därefter avgivna yttrande framgick, att T. den 5 juni 1959
uppsökts av vissa representanter för nämnden, vilka därvid underrättade
T. om att nämnden beslutat att omhändertaga honom för skyddsuppfostran.
Denna delgivning erkändes även skriftligen av T. Såväl T. som hans
föräldrar godkände beslutet.

Emellertid framhöll nämnden, att den ansett sig äga befogenhet att låta
anstå med beslutets verkställande i avbidan på T:s fortsatta uppförande.
T. underrättades sålunda vid ifrågavarande tillfälle om att han stod »under
nämndens tillsyn» och att, därest han ej i fortsättningen skötte sig, fråga
kunde uppkomma om hans intagning i ungdomsvårdsskola. Under förutsättning
att han framdeles skötte sig och fortsatte med då innehaft skogsarbete,
hade nämndens representanter lovat T. att ej skilja honom från
föräldrahemmet.

Med anledning av vad sålunda förekommit framhöll jag följande.

Den uppfattning om innebörden av beslutet om T:s omhändertagande,
för vilken nämnden i sitt yttrande givit uttryck, står icke i överensstämmelse
med gällande lag. Beslut om skyddsuppfostran skall utan onödigt
dröjsmål verkställas på sätt i 35 § barnavårdslagen stadgas eller sålunda
genom den underåriges intagning i ungdomsvårdsskola eller överlämnande
till enskilt hem, barnhem, arbetshem eller annan därmed jämförlig anstalt.
Det är följaktligen icke tillåtet att — sedan beslut fattats om någons omhändertagande
för skyddsuppfostran — låta verkställighetsfrågan bli beroende
av vederbörandes fortsatta uppförande och sålunda använda beslutet
om skyddsuppfostran som något slags påtryckningsmedel (jfr RÅ 1926 ref.
18 och 1951 ref. 28). Om barnavårdsnämnd anser omständigheterna icke påkalla
ett omhändertagande snarast möjligt av den underårige, skall beslut
om skyddsuppfostran sålunda ej heller meddelas utan erforderliga hjälpåtgärder
i stället vidtagas. Fattas åter sådant beslut, skall detta utan onödigt
dröjsmål verkställas på sätt förut angivits.

I bamavårdskommitténs år 1956 framlagda förslag till ny barnavårdslag
förordades, att barnavårdsnämnd skulle äga att i vissa fall medgiva villkorligt
anstånd med verkställighet av omhändertagandebeslut. Detta förslag
avvisades emellertid i samband med den nya lagens antagande, därvid
framhölls att förslaget vore förenat med olägenheter ur åtskilliga synpunkter
(prop. nr 10/1960 s. 138 o. f.). I fråga om verkställigheten av meddelat
beslut om någons omhändertagande står sålunda den nya barnavårdslagen
på samma ståndpunkt som 1924 års lag (jfr samma prop. s. 269 o. f.).

I enlighet med vad ovan anförts finner jag, att nämnden förfarit felaktigt
genom att icke i laga ordning verkställa sitt den 1 juni 1959 fattade
beslut om T:s omhändertagande för skyddsuppfostran. Som följd härav

431

har häradsrätten vid sin bedömning av vissa brott, som T. begått före
nämnda beslut, ansett sig — vilket eljest uppenbarligen icke skulle ha varit
fallet — förhindrad att vidare tillämpa 1952 års lag med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underårig och i stället beslutat om straff rättslig
påföljd för T.

Vid min prövning av nämndens förfarande har jag beaktat, att anstånd
med verkställighet av beslut om skyddsuppfostran i viss utsträckning synes
ha plägat medgivas i hittillsvarande praxis och att även barnavårdskommittén
uttalat sig för en sådan ordning. På grund härav och med hänsyn till
omständigheterna i övrigt har jag funnit mig kunna lata bero vid vad i saken
förekommit. Jag vill dock erinra om att medgivande av sådant anstånd är
helt oförenligt med såväl den förut gällande som den nya barnavårdslagen,
något som jag utgår från att nämnden i sin fortsatta verksamhet kommer
att noga beakta.

14. Åtgärder för samarbete i brottsförebyggande syfte mellan
polisen och socialvårdsorg an m. fl.

I cirkulär den 30 september 1959 till samtliga länsstyrelser och lokala
polismyndigheter fäste Kungl. Maj:t uppmärksamheten på vissa möjligheter
att intensifiera polisens brottsförebyggande verksamhet. Däri berördes bl. a.
angelägenheten av ett fortlöpande samarbete mellan polisen och andra berörda
myndigheter, särskilt socialvårds- och skolmyndigheter, därvid framhölls
värdet av att samarbetsorgan upprättades för regelbundna ofta återkommande
överläggningar. I cirkuläret underströks, att länsstyrelserna
skulle verka för att åtgärder i angivna syfte vidtogos. I cirkulär den 13
november 1959 till de lokala socialvårdande myndigheterna framhöll Kungl.
Maj :t vikten av att dessa å sin sida medverkade till att ett gott samarbete
med polisen komme till stånd i nu ifrågavarande hänseende. Socialstyrelsen
har därefter meddelat närmare anvisningar rörande formen för samarbetet
mellan polisen och socialvårdsorganen (Råd och anvisningar nr 120).

Vid mina inspektioner har jag efterhört vilka åtgärder som vidtagits för
förverkligande av cirkulärets intentioner. Det har därvid i flera fall visat
sig, att något fastare organiserat samarbete mellan de lokala myndigheterna
icke kommit till stånd, oaktat man från dessa myndigheters sida på min förfrågan
förklarat att behov av närmare samarbete otvivelaktigt förelåg.
Något initiativ i saken hade icke heller tagits av vederbörande länsstyrelser.

Jag har i sådana fall plägat för länsstyrelserna framhålla angelägenheten
av att dessa, med hänsyn till frågans stora betydelse, aktivt verkade för att
ändamålsenliga åtgärder genomfördes under beaktande av vad socialstyrelsen
anfört rörande arbetets praktiska bedrivande. Efter mina påpekanden
ha också länsstyrelserna vidtagit anstalter för att tillse, att samarbete
i erforderlig utsträckning organiserades.

432

15. Felaktigheter vid handläggning av ärenden rörande försörjningspliktigas
intagande i arhetshem.

Den 5 juni 1959 avlät jag en framställning till Kungl. Maj:t angående åtgärder
i syfte att undanröja ur rättssäkerhetssynpunkt föreliggande missförhållanden
i fråga om tillämpningen av lagstiftningen rörande försörjningsphktigas
intagande i arbetshem (JO:s ämbetsberättelse 1960 s. 311
o. f.). I framställningen redogjorde jag närmare för mina då gjorda iakttagelser
härutinnan och framhöll att lagstiftningen — som i och för sig var
bristfällig i praxis kommit att tillämpas på sätt som innebure påtagliga
risker för obefogade frihetsförluster och som ingåve allvarliga betänkligheter
även i övrigt. Bl. a. påpekade jag att utredningsförfarandet i allmänhet var
otillfredsställande, att läkarundersökning eller samråd med vederbörande
nykterhetsnämnd ofta underläts, oaktat fråga var om psykiskt defekta eller
alkoholskadade personer, att verkställighet stundom skedde först lång tid
efter det arbetsföreläggande utfärdats in. in. Med anledning av min framställning
utfärdade Kungl. Maj:t den 13 november 1959 ett cirkulär till
samtliga socialnämnder och barnavårdsnämnder med vissa anvisningar
angående handläggningen av hithörande ärenden (SFS nr 493).

I min fortsatta inspektionsverksamhet har jag iakttagit ytterligare en
rad fall, som bekräftat mina i framställningen redovisade iakttagelser om
rådande missförhållanden på förevarande område. Sålunda ha i åtskilliga
ärenden såväl arbetsföreläggande utfärdats som handräckning beviljats
utan att godtagbar utredning förelegat. I ett av dessa fall — flera äro
ännu icke av mig slutbehandlade — har jag sett mig föranlåten att anställa
atal mot en landsfiskal, som beslutat polishandräckning för en persons
överförande till arbetshem, oaktat varken formella eller materiella förutsättningar
därför förelegat. I detta fall förelåg ej ens en av vederbörande
kommunala organ beslutad begäran om handräckning, utan ärendet hade
avgjorts allenast efter telefonsamtal med en tjänsteman hos nämnden.
Även i andra fall har förekommit att enskilda tjänstemän hos kommunala
nämnder påkallat handräckning utan att frågan därom prövats av nämnden.

Vad som förekommit i fråga om myndigheternas handläggning av hithörande
ärenden synes giva vid handen, att nuvarande lagstiftning måste —
för undanröjande av rådande rättsosäkerhet — med det snaraste ersättas
med mera tidsenliga bestämmelser, innefattande bl. a. en annan instansordning
för ärendenas prövning. Jag överväger att under innevarande år
avlåta särskild framställning härom.

16. Fråga om åtgärder för att underlätta överförandet av vårdbehövande
mellan mentalsjukhus och landsting sanstalt för vissa psykiskt efterblivna.

I samband med av mig företagen inspektion av Ryhovs sjukhus fäste
sjukhuschefen Hjalmar Kjellin i en till mig inkommen skrivelse min upp -

433

märksamhet på vissa svårigheter, som föreligga i fråga om överförandet av
vårdbehövande mellan mentalsjukhus, å ena sidan, samt sådan vårdanstalt
som avses i lagen den 4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna, å andra sidan. Med anledning härav inkom medicinalstyrelsen
med av mig begärt utlåtande.

I ärendet framhöll jag följande.

Ansvaret för undervisning och vård av psykiskt efterblivna åligger enligt
1954 års lag i princip landstingen. Sådan undervisning och vård meddelas
vid särskolor och vårdanstalter samt även genom organ för öppen vård.
Skyldighet för landstingen att ansvara för undervisning och vård av psykiskt
efterblivna föreligger dock ej i fråga om psykiskt efterblivna, som äro
blinda, dövstumma, höggradigt vanföra eller epileptiska eller som på grund
av asocialitet, indisciplinärt uppträdande, hypersexualitet eller av annat
liknande skäl svårligen kunna undervisas eller vårdas tillsammans med
andra psykiskt efterblivna, samt höggradigt psykiskt efterblivna, som äro
så svårskötta, att de fordra vård å specialanstalt, eller som lida av tuberkulos
i smittsamt skede. För vissa av de angivna kategorierna efterblivna
finnas statliga specialanstalter. Andra av de psykiskt efterblivna, som enligt
stadgandet ej skola omhändertagas genom landstingens försorg, omhändertagas
och vårdas å vanliga sinnessjukhus eller å särskilda för speciella kategorier
psykiskt efterblivna avsedda sjukhus, som emellertid ha karaktär av
sinnessjukhus. För de å sinnessjukhus intagna psykiskt efterblivna gälla
sinnessjuklagens bestämmelser. Enligt uttryckligt stadgande i 1954 års lag
undantagas från denna lags tillämpning de som äro intagna på eller försöksutskrivna
från sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för psykiskt
efterblivna.

Sistnämnda stadgande i 1954 års lag innebär, att försöksutskrivning ej
kan ske från sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för psykiskt efterblivna
till någon av landstingens vårdanstalter för psykiskt efterblivna
men även att elev eller patient vid dylik anstalt ej kan intagas å
sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för psykiskt efterblivna utan att
slutligt utskrivas från landstingets anstalt.

Redan i samband med tillkomsten av 1954 års lag diskuterades frågan,
om icke regeln — att en elev eller patient vid landstingsanstalt som tas in
på sinnessjukhus eller annan i lagen avsedd statsanstalt skall slutligt utskrivas
från anstalten — försvårade möjligheterna att vid behov göra en
snabb överflyttning såväl till sinnessjukhus som åter till anstalten. 1 anledning
av två motioner i saken uttaiade andra lagutskottet (utlåtande nr
27/1954 s. 44 o.f.), att vid intagning å sinnessjukhus definitiv utskrivning
från landstingsanstalten borde ske samt att för återintagning på skola eller
anstalt krävdes ny inskrivning, vilket emellertid då torde kunna ske utan
större omgång.

I en motion till 1960 års riksdag (AK nr 397) anfördes bl. a., att det vore
synnerligen opraktiskt att en efterbliven, som intoges å statlig specialanstalt,
slutligt utskreves från hemlänets anstaltsorganisation. Landstingets
centralstyrelse, som handhade ledningen av verksamheten för psykiskt efterblivna
i länet, förlorade därigenom överblicken över det totala vårdbehovet
och kunde ställas inför svårbemästrade planeringsproblem i fråga om efterblivna,
som man icke haft kännedom om, emedan de sedan länge varit slut -

434

ligt utskrivna på grund av intagning å statlig anstalt. Motionärerna hemställde
därför, att riksdagen måtte begära förslag om sådan ändring i lagen,
att samtliga psykiskt efterblivna skulle inskrivas vid hemlänets särskola
eller vårdanstalt, varefter det skulle ankomma på centralstyrelsens läkare
att i samråd med rektor eller vårdföreståndare avgöra, huruvida den efterblivne
borde omhändertagas på statlig specialanstalt, samt att den efterblivne
även under den tid denne vistades å sådan anstalt skulle vara inskriven
vid sitt hemläns särskola eller vårdanstalt.

Sedan motionen varit föremål för remissbehandling, yttrade andra lagutskottet
i utlåtande till riksdagen (nr 48/1960), att utskottet delade motionärernas
uppfattning, att lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna vore mindre tillfredsställande utformad i det i motionen aktualiserade
avseendet, och att, såsom framginge av yttrandena över motionen,
även andra brister förelåge i lagen. Utskottet ansåg vid sådant förhållande,
att lagen i dess helhet borde göras till föremål för en förutsättningslös översyn,
och hemställde att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en sådan översyn.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Härefter har Kungl. Maj:t uppdragit åt mentalsjukvårdsberedningen att
verkställa den begärda översynen.

I sin tidigare omnämnda skrivelse till mig har Kjellin redogjort för två
fall, där behov förelegat att i samband med försöksutskrivning överflytta
en patient från Rvhovs sjukhus till sådan anstalt, som avses i lagen om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna. I det ena fallet hade beslut
meddelats att till dylik anstalt försöksutskriva en å sjukhuset sedan
över två och ett halvt år intagen psykiskt efterbliven patient. Inskrivning
vid anstalten hade emellertid vägrats dels enär patienten med hänsyn till
sitt uppträdande å Ryhovs sjukhus icke ansetts lämplig för vård å anstalten,
och dels på den grund att å sinnessjukhus vårdade psykiskt efterblivna
enligt stadgandet i 1 § andra stycket i 1954 års lag icke såsom försöksutskrivna
kunde intagas å dylik landstingsanstalt. I det andra fallet hade en
psykiskt efterbliven patient, som varit intagen å sådan anstalt, på grund av
svårt orostillstånd intagits på Ryhovs sjukhus. Han hade därefter vid två
tillfällen försöksutskrivits från sjukhuset till anstalten. Efter den sista försöksutskrivningen
hade slutlig utskrivning ägt rum. Någon anmärkning från
centralstyrelsen hade icke riktats mot försöksutskrivningen från sjukhuset
till anstalten. Det rådde enligt Kjellin ingen tvekan om att försöksutskrivningen
inneburit en avsevärd lättnad för anstalten, eftersom vid återintagning
nya intagningshandlingar ej behövt införskaffas.

I sitt utlåtande i ärendet har medicinalstyrelsen hänvisat till ett av styrelsen
i anledning av nyssnämnda motion till 1960 års riksdag avgivet yttrande
till andra lagutskottet. I sistnämnda yttrande har styrelsen anfört,
att en ändring av lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna
finge anses önskvärd för att underlätta överförandet av psykiskt
efterblivna, vilka vårdas på statligt sjukhus, till landstingsvård samt att det
torde böra närmare utredas, på vad sätt en ändring i detta syfte lämpligen
borde genomföras.

Såsom framgår av det förut anförda, åligger huvudansvaret för undervisning
och vård av psykiskt efterblivna landstingen. Större delen av de
psykiskt efterblivna, som äro omhändertagna, äro det genom landstingens
försorg. Beträffande en elev eller patient vid landstingsanstalt kan emeller -

435

tid uppkomma behov av sådan sjukvård, som meddelas vid mentalsjukhus,
exempelvis vid ett akut orostillstånd. Ofta kan det därvid framstå som
lämpligt, att patienten även efter intagning å mentalsjukhuset fortfarande
är inskriven vid landstingsanstalten för att kunna utan särskilda formaliteter
återföras dit, då vård å mentalsjukhuset ej längre erfordras. I detta sammanhang
må erinras om att intagning å mentalsjukhus kan ske av person,
som är intagen å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och vissa andra
i 6 § andra stycket sinnessjuklagen omnämnda anstalter, utan att den intagne
utskrives från anstalten. Enligt 19 § andra stycket sinnessjuklagen
må dock försöksutskrivning ej medgivas den som överflyttats till sinnessjukhus
från sådan anstalt och ej blivit utskriven från anstalten.

Vad Kjellin anfört i ärendet talar onekligen för att möjlighet också finnes
att från mentalsjukhus försöksutskriva patient till sådan skola eller vårdanstalt
som avses i 1954 års lag. En dylik ordning skulle underlätta en snabb
återintagning å sjukhuset. Möjlighet till en dylik snabb återintagning skulle
medföra, att försöksutskrivning skulle kunna ske på ett tidigt stadium och
att patienten icke skulle behöva upptaga plats på mentalsjukhuset längre
än oundgängligen är nödvändigt.

Av vad nu anförts torde framgå, att överflyttning mellan mentalsjukhus
och här avsedd landstingsanstalt bör kunna ske på ett smidigare sätt än för
närvarande är fallet. Jag vill därför instämma i här tidigare redovisade uttalanden
om behovet av en ändring av gällande lagstiftning.

Då emellertid mentalsjukvårdsberedningen redan fått i uppdrag att verkställa
en översyn av 1954 års lag samt därvid torde komma att beakta behovet
av att underlätta överflyttningar av psykiskt efterblivna mellan mentalsjukhus,
å ena, samt landstingsanstalt, å andra sidan, fann jag vad i
ärendet förekommit icke påkalla annan åtgärd från min sida än att handlingarna
i ärendet överlämnades till mentalsjukvårdsberedningen för kännedom.
Som den lagstiftningsfråga, som det behandlade spörsmålet aktualiserade,
syntes böra beaktas — förutom vid översynen av lagen om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna — även vid den pågående översynen
av sinnessjuklagstiftningen, översände jag en avskrift av min skrivelse
i ärendet till sinnessjuklagstiftningskommittén.

17. Dröjsmål med omhändertagande av körkort i anledning
av rattfylleri m. m.

Enligt 35 § vägtrafikförordningen skall i vissa fall, bl. a. då förare vid färd
med motordrivet fordon företett tydliga tecken på påverkan av starka
drycker, vederbörande polismyndighet skyndsamt besluta om körkortets
omhändertagande. Samma skyldighet åvilar åklagare, som vid beslut om
åtal finner sådant fall vara för handen. Vidare stadgas att, om förare misstänkes
för att vid färd med motorfordon ha brutit mot 4 § trafikbrottslagen
och blodundersökning visar att han under färden haft en alkoholkoncentration
i blodet av 0,5 promille eller däröver, den myndighet som har att förbereda
talan mot föraren skall skyndsamt efter erhållande av analysbeviset

436

besluta om körkortets omhändertagande. Är fråga om brott mot 2 mom.
av samma paragraf men uppgick alkoholkoncentrationen icke till 0,8 promille
må, därest omständigheterna kunna anses mildrande, beslut om körkortets
omhändertagande icke meddelas, med mindre föraren tidigare brutit
mot förstnämnda lagrum.

I min inspektionsverksamhet har jag vid upprepade tillfällen iakttagit,
att polischefer eller åklagare underlåtit att i enlighet med nyss angivna bestämmelser
omhändertaga vederbörandes körkort eller dröjt därmed avsevärd
tid — ofta många månader — efter det analysbevis erhållits. Jag har
därvid erinrat om angelägenheten av att bestämmelserna efterföljdes och
att sålunda körkort i angivna fall skyndsamt tagas om hand så att återkallelse
kan ske i så nära anslutning som möjligt till brottet.

Stundom synes dröjsmål med omhändertagande ha sin förklaring däri,
att man icke uppmärksammat att promillegränsen numera — efter författningsändring
år 1957 — i princip är 0,5 och icke som tidigare 0,8. I ett fall
— där alkoholkoncentrationen enligt erhållet analysbevis uppgick till minst
1,53 — hade åklagaren, med hänsyn till lämnade uppgifter om tidpunkterna
för spritförtäringen, körningen och blodprovstagningen, ansett tveksamt om
alkoholhalten under färden uppgått till 0,8 promille och därför remitterat
ärendet till rättskemiska laboratoriet för särskilt yttrande i berörda fråga.
I ärendet förelåg emellertid inga förmildrande omständigheter, och en remiss
till laboratoriet var obehövlig för prövningen av frågan om alkoholhalten
uppgått till 0,5 promille. På grund av denna remiss och visst annat dröjsmål
kom körkortet att omhändertagas först sju månader efter analysbevisets
erhållande.

I ett annat fall hade körkortet icke under förundersökningen omhändertagits,
oaktat analysbeviset utvisat 1,25 promille. Ej heller skedde sådant
omhändertagande i samband med åtalsbeslutet. Först sedan föraren dömts
för rattonykterhet och domen inkom till länsstyrelsen meddelades beslut om
interimistisk återkallelse. Då detta beslut överlämnades till vederbörande
polismyndighet för delgivning med körkortsinnehavaren för avgivande av
förklaring i återkallelsefrågan, lämnade emellertid länsstyrelsen inget uttryckligt
direktiv om att körkortet samtidigt skulle avkrävas denne. Vid
delgivningen infordrades ej heller körkortet. Först flera månader senare,
sedan ärendet återredovisats till länsstyrelsen, beordrades polisen att omhändertaga
körkortet. Då hade omkring sju månader förflutit efter det
analysbeviset inkommit.

Med hänsyn till avfattningen av det av länsstyrelsen använda formuläret
för kommunicering med körkortsinnehavaren av beslutet om interimistisk
återkallelse fann jag, att polismyndigheten icke kunde lastas för att körkortet
icke i samband med delgivningen avkrävts vederbörande. Jag framhöll
emellertid, att det ifrågavarande formuläret — till förekommande

437

framdeles av liknande missförstånd — borde kompletteras med en uttrycklig
anmodan till polismyndigheten att i fall som det förevarande infordra
körkortet och överlämna detsamma till länsstyrelsen.

I detta sammanhang må omnämnas ett fall, där en länsstyrelse i anmärkningsvärd
grad underlåtit att vidtaga åtgärder för infordrande av återkallat
körkort, som innehavaren vägrat att lämna från sig, med påföljd att körkortet
under lång tid efter återkallelsebeslutet fått vara kvar i vederbörandes
besittning. I detta fall beslöt länsstyrelsen den 11 mars 1960 att körkortet
skulle interimistiskt återkallas. Beslutet delgavs vederbörande, men denne
vägrade att avhända sig körkortet. Därefter beslöt länsstyrelsen den 6 juli
1960 slutlig återkallelse. Detta beslut delgavs den 18 augusti samma år. Vid
delgivningen företedde personen i fråga sitt körkort, men vägrade ånyo att
överlämna det till delgivningsmannen. Ärendet redovisades därpå till länsstyrelsen
med besked om vad som förekommit. Vid inspektion av länsstyrelsen
den 2 maj 1961 — således mer än ett år efter det körkortet återkallats
_ iakttogs att körkortet ännu icke avlämnats och att länsstyrelsen icke
vidtagit någon som helst åtgärd i saken efter delgivningen av det slutliga
beslutet. Länsstyrelsen medgav att verksamma åtgärder för körkortets avfordrande
bort vidtagas och att anmälan även borde ha skett till åklagarmyndigheten
i anledning av vederbörandes vägran att avlämna körkortet.
Efter mitt inskridande föranstaltade länsstyrelsen om erforderliga åtgärder
i angivna hänseenden samt utfärdade instruktioner till förekommande av
upprepning i liknande fall.

18. Bristfälliga åtgärder i fråga om viss beredskapsutbildning
för polispersonal.

I anslutning till vissa under föregående världskrig utfärdade författningar
angående polisens ställning och verksamhet under krig meddelade
Kungl. Maj:t närmare anvisningar rörande polisens utbildning i vapnens
bruk och stridstaktik m. m., avseende bl. a. att en fortlöpande utbildning
skulle ske inom de olika polisdistrikten, därvid sådana moment särskilt
borde övas vilka kunde komma att vid krig inträffa inom distriktet med
hänsyn till detsammas bebyggelse och förhållandena i övrigt. I en till samtliga
länsstyrelser under år 1948 avlåten ämbetsskrivelse erinrade Kungl.
Maj:t om ifrågavarande utbildningsverksamhet och lämnade vissa ytterligare
föreskrifter därom. Samtidigt ålades länsstyrelserna att tillse, att
ifrågavarande fortlöpande utbildnings- och övningsverksamhet ägde rum i
erforderlig omfattning i enlighet med utfärdade riktlinjer.

I samband med min inspektionsverksamhet har jag under de gångna åren
hos vissa länsstyrelser efterhört i vilken utsträckning förenämnda beredskapsutbildning
ägt rum och huru länstyrelserna utövat sin tillsyn däröver.

438

Det har därvid ej sällan visat sig, att allvarliga brister förelegat. Sålunda
har ifrågavarande verksamhet — som det närmast ankommit på landsfogden
att leda — inom vissa län bedrivits ytterst sporadiskt och i övrigt
i otillfredsställande omfattning. Från länsstyrelsernas sida har på sina håll
tillsynen i hög grad eftersatts och under långa tider helt försummats. Inom
ett län t. ex. hade under de sista sex åren före min inspektion ingen som
helst egentlig utbildnings- och övningsverksamhet kommit till stånd.

Ehuru försummelserna i vissa fall otvivelaktigt varit av beskaffenhet att
innefatta tjänstefel, har jag hittills ansett mig kunna låta bero vid de anstalter
för rättelse, som omedelbart vidtagits efter mina påpekanden, därvid
jag även framhållit angelägenheten att länsstyrelserna i fortsättningen
ägnade erforderlig tillsyn över att beredskapen på området upprätthölles i
avsedd utsträckning. Att så sker synes vara av vikt ej minst med hänsyn
till nu rådande tidsförhållanden.

19. Allmänna ordning sstadgan.

I en med stöd av 23 § allmänna ordningsstadgan fastställd lokal ordningsstadga
för en köping hade intagits följande föreskrift: »Kringföringshandel
må ej äga rum å allmän plats.»

Till inspektionsprotokollet lät jag med anledning härav anteckna följande.

Det syntes föga sannolikt att ordningsförhållandena inom köpingen verkligen
motiverade ett så omfattande och kategoriskt förbud (jfr JO:s ämbetsberättelse
1957 s. 194 o. f.). Såvitt JO hade sig bekant, plägade man inom
andra samhällen — därest särskild reglering av kringföringshandeln överhuvudtaget
ansåges påkallad — begränsa förbudet till särskilt livligt trafikerade
platser och därjämte lämna möjlighet till dispensgivning i särskilda
fall. Ur principiell synpunkt vore av vikt — icke minst med hänsyn till rätten
att sprida tryckt skrift — att förbud av ifrågavarande slag icke utsträcktes
på sätt som vore sakligt opåkallat. I allmänhet plägade lokala ordningsstadgor,
där förbuden vore begränsade till vissa platser, innehålla generella
undantag beträffande försäljning av tryckt skrift liksom i fråga om
försäljning av välgörenhetsmärken o. d. På sätt berörda föreskrift i ordnmgsstadgan
för köpingen avfattats vore sådan försäljning helt förbjuden
på alla allmänna platser och kunde icke ens för särskilda fall medgivas.

I avgivet yttrande förklarade sig vederbörande länsstyrelse dela min
uppfattning att berörda föreskrift givits en alltför generell innebörd samt
föranstaltade om ändring av föreskriften i berörda lokala ordningsstadga
ävensom av motsvarande föreskrift i annan sådan stadga.

Vid inspektion hos en kommunalborgmästare iakttogs, att tillstånd att
disponera allmän plats för olika tävlingar m. m. plägade förbindas med
villkor, att polisbevakning anordnades på sökandens bekostnad i den omfattning
polischefen ägde bestämma.

439

Med anledning härav påpekades för vederbörande att — då anordnare
av offentlig tillställning jämlikt 17 § allmänna ordningsstadgan ålades att
bekosta viss ordningshållning — det torde ankomma på den tillståndsgivande
myndigheten att, efter samråd med polischefen, själv närmare angiva
omfattningen av den bevakning som prövades erforderlig (jfr Persson, Allmänna
ordningsstadgan m.m., s. 154). Att till polischefen helt generellt
delegera prövningen av denna icke minst för anordnaren betydelsefulla fråga
borde därför i princip icke förekomma.

Hos åtskilliga myndigheter har iakttagits, att tillstånd till ianspråktagande
av allmän plats för olika ändamål förbundits med villkor av ekonomisk
innebörd, såsom t. ex. att viss avgift för upplåtelsen skulle erläggas till
vederbörande kommun.

Jag har därvid erinrat om, att det icke ingår i den tillståndsgivande myndighetens
befogenheter att pröva dylika ersättningsfrågor, vilka äro att
bedöma enligt därom särskilt givna regler (jfr JO:s ämbetsberättelse 1960
s. 393 o. f.).

I övrigt har vid tillståndsgivningen vissa felaktigheter kunnat iakttagas.
Sålunda har i flera fall förekommit att tillstånd i form av lösen- och stämpelbelagda
resolutioner meddelats för anordnande av idrottstävlingar, oaktat
det för sådana tävlingar — med vissa särskilt angivna undantag — endast
kräves anmälan. Vidare har bl. a. förekommit att kompetensregeln i
6 § rörande frågor om tillstånd till sprängning, skjutning m. m. icke uppmärksammats
och att dylika ärenden handlagts av magistrat eller kommunalborgmästare
i stället för av polischefen. Jag har i förekommande fall erinrat
vederbörande om innebörden av tillämpliga bestämmelser.

20. Lösen- och stämpelförordningarna.

I 1960 års ämbetsberättelse lämnade jag ett antal exempel på förekommande
förbiseenden vid lösen- och stämpelförordningarnas tillämpning hos
»länsstyrelser, magistrater, kommunalborgmästare och polismyndigheter».
Bland dessa exempel anfördes följande (s. 399):

Beslut i anledning av ansökan från statens affärsdrivande verk, t. ex.
statens järnvägar, utfärdas ej sällan utan avgift. Den för kronan stadgade
befrielsen från erläggande av lösen äger dock icke rum i sak, som härflyter
från statens affärsverksamhet (§ 13 lösenförordningen).

I en därefter hit inkommen skrift framhölls från domänstyrelsens sida att
— sedan domänstyrelsen hos en landsfiskal begärt avskrift av förundersökningsprotokoll
rörande ifrågasatt trafikovarsamhet av föraren av en domänverkets
bil — vederbörande landsfiskal hävdat, att domänstyrelsen icke
ägde att avgiftsfritt erhålla avskriften. Landsfiskalen hade därvid åberopat

440

rekommendation från Föreningen Sveriges Landsfiskaler, vilken rekommendation
grundats på det ovan återgivna uttalandet i ämbetsberättelsen. I
domänstyrelsens skrift hävdades att styrelsen i det angivna fallet, med hänsyn
till stadgandet i § 5 tredje stycket lösenförordningen, icke vore skyldig
erlägga någon på lösenförordningen grundad avgift.

I en annan skrift framhölls från generalpoststyrelsens sida, att man hos
postverket tolkat ifrågavarande bestämmelser på det sättet, att sådana
statliga organ som t. ex. landsfiskaler och häradsrätter icke ägde uttaga avgift
för handling som begärdes av postverket, trots att detta vore ett
af färsdrivande verk.

Med anledning härav har jag i skrivelser till vederbörande anfört följande.

Enligt § 13 första stycket förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen är — bland andra — kronan befriad från erläggande av
lösen, med rättighet att ändå erhålla nödiga expeditioner. För vissa fall
gäller dock undantag från denna regel. I andra stycket samma paragraf
sägs sålunda, att den för kronan stadgade befrielsen icke äger rum i sak,
som härflyter från statens affärsverksamhet eller angår kronans rätt till
fastighet. Enligt författningsrummets ursprungliga lydelse avsåg undantaget
från befrielsen endast sak, som härflöt från statens befattning med utförande
av järnvägsbyggnad eller handhavande av järnvägstrafik. Som motivering
för att kronan i sådana fall ej borde åtnjuta befrielse från lösen
åberopades, att angivna verksamhet ej vore att hänföra till de slag av förvaltningsbestyr
som tillkommer statens ämbetsmän i allmänhet utan innefattade
en industriell rörelse som staten på grund av särskilda förhållanden
övertagit (jfr Förslag till förordning angående expeditionslösen jämte motiv,
avgivet den 30 september 1882 s. 39). Det sålunda stadgade undantaget
från befrielse har sedermera efter hand utvidgats på sätt nuvarande
lydelse av författningsrummet ger vid handen.

Om sålunda kronan icke äger åtnjuta befrielse från lösen i bl. a. sak, som
härflyter från statens affärsverksamhet, följer därav icke utan vidare att
lösen också skall debiteras å expedition i sådant ärende. Härvid är att
märka stadgandet i § 5 tredje stycket lösenförordningen, däri föreskrives
att, då den för en expedition utgående lösen författningsenligt bör redovisas
till statsverket, lösen ej skall debiteras å expeditionen; i stället utgår stämpel
till motsvarande belopp, där ej enligt 7 § i förordningen angående stämpelavgiften
frihet från stämpel äger rum. Detta skall dock icke äga tilllämpning
beträffande expedition från patent- och registreringsverket.

Stadgandet i § 5 tredje stycket lösenförordningen — som erhöll sin nuvarande
lydelse genom en författningsändring år 1926 (SFS nr 263/1926)
— är att betrakta mot bakgrunden av den i början av 1920-talet inledda
avvecklingen av sportelsystemet. I samband därmed föreskrevs genom olika
författningar, att utgående lösen i vissa fall skulle redovisas till statsverket

441

i stället för att, såsom förut, tillfalla vederbörande tjänstemän personligen.
Enligt senast utfärdade författning härom (SFS nr 574/1949) skall sålunda
lösen för expedition, utfärdad från myndighet för vars tjänstemän statens
allmänna avlöningsreglemente blivit gällande, redovisas till statsverket.

I fråga om expedition, som utfärdas från myndighet, varom ovan förmäles,
skall följaktligen lösen i princip uttagas i form av stämpel. Härifrån
gäller dock, på sätt i § 5 tredje stycket lösenförordningen sägs, undantag för
det fall frihet från stämpel äger rum enligt 7 § stämpelförordningen. Enligt
detta författningsrum är, bland andra, kronan befriad från stämpelavgift.
I sådant fall skall sålunda ej heller eljest mot lösen svarande stämpelavgift
uttagas (jfr § 15 a lösenförordningen).

Av det nu anförda framgår, att frågan huruvida kronan har att erlägga
avgift för expedition i sak, som härflyter från statens affärsverksamhet,
blir beroende av vilken myndighet som utfärdar expeditionen. Om statens
allmänna avlöningsreglemente gäller för myndighetens tjänstemän, skall i
angivet fall varken avgift enligt stämpelförordningens bestämmelser eller
mot lösen svarande stämpelavgift utgå. Expedition, som utfärdas av t. ex.
landsfiskal, äger följaktligen kronan utfå utan avgift. År däremot fråga om
myndighet, för vars tjänstemän ovannämnda avlöningsreglemente icke är
gällande, t. ex. magistrat och kommunalborgmästare, har kronan — om
expeditionen avser sak som nyss nämnts — att erlägga föreskriven lösen.

Den i 1960 års ämbetsberättelse intagna kortfattade uppgiften om förbiseenden
i fråga om uttagande av avgift i ärenden rörande statens affärsdrivande
verk har avseende endast å expedition från myndighet, varom
sist sagts. Såsom av uppgiften torde framgå har förekommit att expedition
av beslut, som meddelats på ansökan av sådant verk stundom utfärdats
utan lösen. Iakttagelserna härom hänförde sig till vissa tillståndsärenden,
som handlagts av magistrater och kommunalborgmästare.

Med anledning av vad i samma ämbetsberättelse erinrats därom att protokoll
över verkställd besiktning skall avgiftsbeläggas lika med »Avskrift»
— och icke såsom för protokoll i allmänhet — må för tydlighets skull framhållas,
att uppgiften i berättelsen att debitering sålunda skulle ske med 3
och icke med 6 kronor hänförde sig till iakttagelser rörande avgiftsbeläggning
före ikraftträdandet av 1959 års ändring av § 3 lösenförordningen.
Efter denna ändring utgår lösen för varje ark med 2 kronor i stället för
tidigare med 1 krona. Därtill kommer — för protokoll avseende annan än
ekonomisk besiktning — stämpel med 2 kronor. Avgiften blir alltså numera
sammanlagt 4 kronor.

442

21. Vapenjörordning en.

Vid inspektioner hos landsfiskaler har i ett flertal fall uppmärksammats
att, efter det polisman omhändertagit skjutvapen och överlämnat detsamma
till polismyndigheten, denna underlåtit att inom skälig tid fatta beslut
huruvida vapenlicensen skulle återkallas eller icke. Sådan underlåtenhet har
ofta berott på att man velat bereda vederbörande möjlighet att avyttra
vapnet eller att man velat bilda sig en säkrare uppfattning om vapeninnehavarens
skötsamhet, m. m. Omständigheterna i ett sådant vid inspektion
våren 1960 påtalat fall voro följande.

Den 31 juli 1959 omkring klockan 9 på kvällen påkallades polisens ingripande
i anledning av att berusade personer höllo på med att skjuta med
mausergevär i ett samhälle. Skjutandet väckte allmän förargelse och ansågs
medföra risk för att någon person kunde komma till skada. Med anledning
härav infann sig polispersonal på platsen för skottlossningen, vägarbetare
J:s gård i samhället. J. var starkt berusad, likaså en man som låg i J:s säng
och sov. J. uppgav att denne man fyllde 60 år, och att J. velat uppvakta
honom med skottlossning. Han hade därför med geväret, som var ett mausergevär
kal. 6,5 mm, avlossat några serier skott, först lösa och sedermera
även skarpa. J. ansåg att hans tilltag med skjutandet var dumt; han skulle
»aldrig» ha gjort så i nyktert tillstånd. Han ville dock påpeka att han riktat
skotten upp i luften. — Mausergeväret omhändertogs och avlämnades
på polisstationen i avvaktan på polischefens beslut. Sedermera företogs
ytterligare polisutredning i saken, därvid J. och en del andra personer hördes.
Härvid framkom bland annat att J. missbrukade alkohol. Efter remiss
avgav nykterhetsnämnden den 19 augusti 1959 utlåtande till landsfiskalen
av innehåll att J. till följd av alkoholmissbruk ansågs olämplig att inneha
skjutvapen.

Med anledning av vad vid inspektionen iakttogs anmärkte jag på att
något vidare beslut icke fattats i saken, ehuru omkring nio månader förflutit
sedan ärendet återkommit till landsfiskalen med nykterhetsnämndens
yttrande.

Landsfiskalen upplyste:

J. hade under en lång följd av år varit aktiv skytt. Tidigare var icke känt
att han uppträtt på sådant sätt, att han kunde anses olämplig att inneha
skjutvapen. J. hade påstått sig ha avlossat endast lösa skott. Ordföranden
i ortens skyttegille, som vore en mycket omdömesgill person och en i orten
allmänt aktad och betrodd man, kände J. väl och hade förtroende för honom.
Denne hade för landsfiskalen framhållit, att J. besökt honom och beklagat
det inträffade, att J:s uppträdande den 31 juli 1959 »nog var en tillfällighet»,
att J. i övrigt varit en lugn och skötsam person samt att det icke torde
vara någon risk att låta J. få behålla vapnet. Ordföranden hade på landsfiskalens
begäran försökt förmå J. att sälja vapnet, men J. hade tydligen
icke velat sälja detsamma. Landsfiskalen hade varit mycket tveksam hur
han skulle förfara och väntat med att fatta slutligt beslut i ärendet för att
se hur J. i fortsättningen skulle sköta sig. Landsfiskalen hade sedermera
ånyo vänt sig till nykterhetsnämnden och begärt att denna skulle yttra sig
om hur J. skött sig efter den 31 juli 1959 i nvkterhetshänseende och om

443

nämnden fortfarande ansåg J. olämplig att inneha skjutvapen. Likaså hade
han berett J. tillfälle att yttra sig i ärendet. Så snart yttrandena inkommit
skulle landsfiskalen fatta beslut i återkallelsefrågan.

Vid ärendets avgörande uttalade jag följande.

I förevarande fall omhändertogs mausergeväret den 31 juli 1959 av polispersonal
och avlämnades på polisstationen i avvaktan pa landsfiskalens
beslut såsom polischef. — Polismans omhändertagande av vapen jämlikt 18 §
vapenförordningen har provisorisk karaktär och och sker i avvaktan på att
polismyndighet beslutar att vapnet skall återlämnas eller att vapenlicens
skall återkallas eller att förbud mot fortsatt innehav av vapnet skall meddelas.
Fattas icke beslut om återkallelse eller om förbud mot fortsatt innehav,
skall vapnet återlämnas. I vapenförordningen finnas icke några bestämmelser,
inom vilken tid beslut skall meddelas om återkallelse eller om förbud
mot fortsatt innehav av vapen, som omhändertagits. Med hänsyn till att
omhändertagande av vapen har provisorisk karaktär bör efterföljande utredning
och polischefens beslut meddelas så skyndsamt som omständigheterna
medgiva. — I förevarande ärende har uppenbarligen — sedan utredning
verkställts och nykterhetsnämndens yttrande inkommit samt J. fått
tillfälle att yttra sig i ärendet — anledning saknats att dröja med att fatta
beslut i ärendet. Enligt min mening äger polismyndighet icke — på sätt
skett i förevarande fall — uppskjuta prövningen allenast för att se huru
licenshavaren sköter sig i fortsättningen.

På förekommen anledning har jag vid inspektioner hos landsfiskaler
framhållit vikten av att, då fråga uppkommit om att återkalla tillstånd att
inneha skjutvapen eller att meddela förbud mot fortsatt innehav av skjutvapen,
tillfälle att yttra sig över den ifrågasatta åtgärden och den i ärendet
förebragta utredningen regelmässigt beredes vapeninnehavaren, där ej sådant
hörande skulle vara utan gagn såsom i fråga om sinnessjuk person.

22. Obehöriga villkor för dispens från byggnadsförbud m. m.

Vid inspektioner hos länsstyrelserna har uppmärksamhet ägnats åt bl. a.
innebörden av den länsstyrelsen i vissa fall tillkommande dispensprövningen
enligt byggnadsförfattningarna. I ett sådant ärende — där fråga var om
dispens från ett av länsstyrelsen jämlikt 106 § andra stycket byggnadslagen,
i lagrummets tidigare lydelse, i avbidan pa upprättandet och fastställandet
av stadsplan utfärdat byggnadsförbud beträffande visst område inom en
kommun — voro omständigheterna i korthet följande.

Byggnadsnämnden i kommunen tillstyrkte i yttrande till länsstyrelsen en
ansökning om byggnadslov för uppförande av ett enfamilj sbostadshus inom
nyssnämnda område. Länsarkitekten anförde i yttrande till länsstyrelsen
att i och för sig icke funnes något att erinra mot en bebyggelse av tomt -

444

platsen, enär denna överensstämde med upprättat förslag till stadsplan,
men att uppförande av bostadshuset på föreslaget sätt vore olämpligt med
hänsyn till att huset med avseende å taklutningen skilde sig från de angränsande
byggnaderna. Det av sökanden föreslagna huset kunde emellertid
uppföras på tomtplatsen, därest det gåves en från nämnda byggnader avvikande
inriktning. På grund av det anförda kunde undantag från rådande
byggnadsförbud icke tillstyrkas. Sedan sökanden av länsstyrelsen lämnats
tillfälle till den ändring av förslaget, vartill länsarkitektens yttrande gav anledning,
och sökanden förklarat sig gå med på en avvikande förläggning av
det föreslagna huset, tillstyrkte länsarkitekten i nytt yttrande undantag
från byggnadsförbudet under villkor, att byggnaden förlädes på visst närmare
angivet sätt. Genom resolution förklarade länsstyrelsen, att det rådande
byggnadsförbudet icke skulle utgöra hinder för byggnadsnämnden att
meddela byggnadslov för byggnadsföretaget under villkor att byggnaden
förlädes på sätt länsarkitekten angivit.

Med anledning av vad sålunda framkom anmärkte jag följande.

Syftet med det med stöd av stadgandet i 106 § andra stycket byggnadslagen
meddelade förbudet vore uteslutande att söka förhindra bebyggelse,
som kunde motverka en ändamålsenlig planläggning och försvåra ett framtida
genomförande av stadsplan. Enligt vedertagna förvaltningsrättsliga
principer finge ett i visst begränsat syfte tillkommet förbud icke utnyttjas
för att tillgodose ett helt annat — låt vara allmänt — intresse. Härav följde
att länsstyrelsens dispensprövning i förevarande fall bort begränsas till frågan
om den föreslagna bebyggelsen kunde antagas försvåra ett framtida
genomförande av en ändamålsenlig planläggning. Av handlingarna framginge
att byggnadsföretaget överensstämde med ett år 1956 upprättat förslag
till stadsplan. Företaget kunde därför icke befaras försvåra genomförandet
av planläggningen. Tillstånd borde följaktligen ha beviljats, oavsett
om anmärkning kunnat riktas mot företaget ur estetisk synpunkt. Det
kunde med hänsyn härtill ifrågasättas om icke länsarkitekten och länsstyrelsen
genom uppställande av ovidkommande villkor överskridit sina befogenheter.

I avgivet yttrande förklarade sig länsstyrelsen vilja helt bejaka riktigheten
av den princip, på vilken mitt uttalande vid inspektionen byggde;
det i resolutionen uppställda villkoret hade tillkommit av förbiseende som
länsstyrelsen beklagade. Länsarkitekten däremot kunde icke vitsorda riktigheten
av inspektionsanmärkningen utan hänvisade i stället till att det
vore hans plikt att vaka över en sund utveckling av byggnadsväsendet.

Vid ärendets avgörande uttalade jag i en till länsstyrelsen avlåten skrivelse
följande.

På sätt framgår av mitt uttalande till inspektionsprotokollet hade länsstyrelsens
dispensprövning och följaktligen även länsarkitektens yttrande
till länsstyrelsen bort begränsas till frågan huruvida byggnadsföretaget vore

445

ägnat att motverka en ändamålsenlig planläggning och försvåra ett framtida
genomförande av stadsplan. Det av länsstyrelsen beviljade tillståndet
borde, såsom länsstyrelsen även medgivit, följaktligen icke ha gjorts beroende
av det uppställda villkoret. För medborgarna är det av fundamental
vikt att myndigheterna vid tillståndsgivning icke uppställa villkor som ej
avsetts i lagen. Det var med hänsyn härtill som jag vid inspektionen ansåg
mig böra anmärka på länsstyrelsens handläggning av ärendet, ehuru jag
redan då var övertygad om att det uppställda villkoret icke länt sökanden
till förfång utan tvärtom varit till nytta för honom. Den av mig berörda
principen är emellertid av den vikt, att avsteg från densamma icke får ske.

-— Jag vill, med anledning av vad länsarkitekten i sitt yttrande anfört, tilllägga
att jag givetvis icke anser det i och för sig ha varit något fel att länsarkitekten
vid granskningen av byggnadsärenden haft ögonen öppna även
för andra synpunkter än de rent plantekniska. Det av länsarkitekten visade
intresset för dessa andra synpunkter är tvärtom mycket förtjänstfullt. Men
dispensen har icke fått göras beroende av det uppställda villkoret. Länsarkitekten
hade i stället bort underrätta byggnadsnämnden om sina synpunkter
på byggnadsföretagets utformning. Man torde helt visst ha kunnat
räkna med att byggnadsnämnden vid prövningen av ansökan om byggnadslov
sin plikt likmätigt beaktat länsarkitektens synpunkter.

I ett annat vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammat dispensärende
förekom följande.

I resolution den 7 maj 1957 förklarade länsstyrelsen, att det jämlikt 79
och 137 §§ 1947 års byggnadsstadga rådande byggnadsförbudet icke skulle
utgöra hinder för byggnadsnämnden att meddela byggnadslov för sökt
byggnadsföretag å viss fastighet under villkor att av yrkesinspektören och
branchefen meddelade föreskrifter iakttoges. I detta ärende hade yrkesinspektören
i yttrande bl. a. förklarat, att matrummet skulle förses med diskbänk
och sittbänkarna utbytas mot stolar, trappan förses med ledstänger
m. m.

Jag anmärkte, att förbudet mot tätbebyggelse å icke detaljplanelagt område
hade uppställts för att förhindra tätbebyggelse å mark som icke vore
lämplig härför och för att kunna reglera tidpunkten för en exploatering.
Prövning av fråga om dispens från förbudet skulle ske uteslutande med utgångspunkt
från syftet med förbudet och finge sålunda icke innebära att
länsstyrelsen inginge i den detaljprövning av byggnadsföretaget som enligt
lag ankomme på byggnadsnämnd i samband med prövning av ansökan om
byggnadslov. Det i förenämnda resolution uppställda villkoret för dispens
saknade därför — åtminstone såvitt anginge yrkesinspektörens föreskrifter
— stöd av lag.

I infordrat yttrande förklarade sig länsstyrelsen dela min uppfattning. Att
länsstyrelsen ändock kommit att i resolutionen föreskriva villkor, som det

446

rätteligen tillkommit byggnadsnämnden att meddela, torde — anförde
länsstyrelsen vidare — kunna förklaras av att byggnadsnämnden i sitt yttrande
till länsstyrelsen tillstyrkt dispensen »under förutsättning att icke
planförfattaren, yrkesinspektören eller brandchefen har något att erinra
mot det planerade byggnadsföretaget». Då byggnadsnämnden sålunda haft
för avsikt att, sedan dispens meddelats, bevilja byggnadslov under angivna
förutsättningar och något men för sökanden icke kunde anses ha uppkommit
genom länsstyrelsens förfarande, hemställde länsstyrelsen, att ärendet
icke måtte föranleda någon JO:s vidare åtgärd. Med hänsyn till vad
länsstyrelsen sålunda anfört lät jag bero vid vad i saken förevarit.

Beträffande förfarandet hos länsstyrelserna har jag anmärkt på att dispens
medgivits från den i 97 § 4. första stycket 1947 års byggnadsstadga
upptagna föreskriften, att nybyggnad skall uppföras på minst 6 meters avstånd
från tomtplatsens gräns, utan att därvid tillfälle beretts vederbörande
granne att yttra sig över dispensansökningen. Sedan vederbörande — med
biträdande av anmärkningen — förklarat sig skola ändra sin praxis i påtalat
hänseende, fann jag saken icke påkalla vidare åtgärd.

Då hos länsstyrelse väckes fråga att jämlikt 35 § byggnadslagen förordna
om byggnadsförbud, skall tillses att framställning i saken sker i behörig
ordning. I ett av mig uppmärksammat fall hade framställning, som här avses,
gjorts av kommunalnämnden i en köping utan att nämnden syntes, på
sätt 15 § byggnadslagen kräver, ha erhållit uppdrag därtill av fullmäktige.
Vid utredning härstädes — därvid yttranden avgåvos av länsstyrelsen och
kommunalfullmäktiges och kommunalnämndens gemensamma ordförande
— framgick, att kommunalnämnden ansett sig »underhand» ha fått uppdrag
av fullmäktige att göra berörda framställning och att länsstyrelsen på
grund av vad därom inhämtats ansett sig oförhindrad utfärda ifrågavarande
förbud. Vid ärendets avgörande fann jag, att av fullmäktige i föreskriven
ordning fattat beslut om framställning i saken icke förelegat och att
länsstyrelsen vid sådant förhållande icke ägt utfärda förbudet. Med hänsyn
till omständigheterna lät jag emellertid bero vid vad i ärendet förekommit.

23. Förfarandet i taxeringsnämnd.

I 1960 ars ämbetsberättelse (s. 366 f.) har redogörelse lämnats för vissa
iakttagelser i fråga om förfarandet i taxeringsnämnd. Därvid konstaterades
att vissa brister kunnat iakttagas när det gäller handläggningen i taxeringsnämnderna
av frågor rörande avvikelse från självdeklaration. Tillfälle bereddes
sålunda stundom icke — såsom 65 § taxeringsförordningen föreskriver
de skattskyldiga att yttra sig över ifrågasatt avvikelse innan taxering
åsattes. Även den i 69 § samma förordning angivna skyldigheten att underrätta
skattskyldig om företagen avvikelse samt om skälen härför eftersattes

447

ibland eller fullgjordes på ett mindre tillfredsställande sätt. Hur taxeringsnämnderna
iakttaga dessa bestämmelser bär vid inspektionerna och eljest
självfallet ägnats fortsatt uppmärksamhet.

Reglerna i 65 § taxeringsförordningen om den skattskyldiges hörande
avse tilltänkta avvikelser från självdeklaration. Någon motsvarande regel
har icke föreskrivits för det fall, att fråga uppkommer att taxera den som
icke avlämnat självdeklaration. Givetvis beror detta icke på att den skattskyldiges
hörande i sådant fall ej ansetts erforderligt. I den angivna situationen
bör den skattskyldige, jämlikt 36 § taxeringsförordningen, av taxeringsnämndens
ordförande antingen erinras om deklartionsskyldigheten
eller anmanas att avgiva deklaration. Genom sådan erinran eller anmaning,
som städse måste anses påkallad där fråga uppkommer att
åsätta skattskyldig taxering allenast med ledning av inkommen kontrolluppgift,
får den skattskyldige kännedom om att förhållande föreligger
som kan föranleda att taxering åsättes honom. Tillfälle beredes honom
härigenom att till taxeringsnämnden inkomma med upplysning om sina
inkomstförhållanden. Härnedan skola nämnas några exempel på bristande
kommunikation, vilka synas vara av intresse.

En kvinnlig högskolestuderande, som icke avlämnat självdeklaration, påfördes
av taxeringsnämnden taxering efter skön till såväl statlig som kommunal
inkomstskatt för inkomst av rörelse. Efter besvär blev taxeringen
undanröjd av prövningsnämnden, enär den skattskyldiga under beskattningsåret
icke haft inkomst av sådan storlek att taxering kunnat åsättas.
Vid utredning av ärendet framkom, att den påtalade skönstaxeringen skett
av misstag, föranlett av att en kontrolluppgift oriktigt antagits avse den
feltaxerade studeranden. Vidare upplystes att taxeringsnämnden, innan
taxering med ledning av kontrolluppgiften åsattes, icke anmanat den skattskyldiga
att avgiva självdeklaration eller tagit annan kontakt med henne i
syfte att utröna anledningen till att deklaration uteblivit. Sådan åtgärd var
dock erforderlig för att taxeringsnämnden skulle kunna åsätta en riktig
taxering.

I ett annat fall av likartad beskaffenhet taxerades en änka enligt avlämnad
självdeklaration. Taxeringsnämnden åsatte därjämte dödsboet efter
hennes avlidne make taxering efter skön för såväl statlig som kommunal
inkomstskatt för inkomst av jordbruksfastighet med 5 000 kronor, utgörande
enligt avlämnad kontrolluppgift likvid för upplåtelse av avverkningsrätt.
Änkans självdeklaration hade emellertid omfattat även dödsboets jordbruksfastighet,
och i deklarationen hade nämnda skogslikvid redovisats.
Efter besvär undanröjdes dödsboets taxering av prövningsnämnden. Vid
utredning av ärendet framkom att taxeringsnämndens ordförande, innan
taxering med ledning av kontrolluppgiften åsattes, icke anmanat dödsboet
att avlämna deklaration eller tagit annan kontakt med dödsboet i syfte att
utröna anledningen till att deklaration uteblivit. Sådan åtgärd var dock er -

448

forderlig för att taxeringsnämnden skulle kunna bestämma en riktig taxering.

En taxeringsnämnd åsatte en person taxering till kommunal inkomstskatt
för hälften av nettointäkten av en av honom tillsammans med annan person
bedriven rörelse. Häröver anförde den skattskyldige besvär hos prövningsnämnden
och yrkade taxeringens undanröjande. Som stöd för besvären androg
den skattskyldige att han för sin del utövat rörelsen från fast driftställe
i annan kommun, där han i avgiven deklaration uppgivit rörelseinkomsten
till beskattning. Vidare anförde klaganden i besvären, bl. a., att
han under beskattningsåret icke utfört något arbete i den kommun, där den
överklagade taxeringen ägt rum, samt att taxeringen därstädes skett utan
ledning av självdeklaration och utan att taxeringsnämnden tagit någon som
helst kontakt med honom. Prövningsnämnden undanröjde den överklagade
taxeringen. — Sedan den skattskyldige härstädes påtalat taxeringsnämndens
handläggning av frågan om hans taxering upplyste taxeringsnämndens
ordförande följande.

Den 8 juni 1959 hade han av den skattskyldiges kompanjon — som avgivit
deklaration inom taxeringsdistriktet angående sin andel i den gemensamma
rörelsen och därvid upptagit hälften av intäkten till beskattning —
inhämtat, att den skattskyldige fortfarande var hälftendelägare i rörelsen.
Ordföranden hade därefter sökt komma i kontakt med den skattskyldige
för att muntligen anmana honom att inkomma med särskild självdeklaration.
Denne hade emellertid icke varit anträffbar. Skriftlig anmaning hade
icke kunnat komma i fråga på grund av tidsbrist. Den skattskyldige hade
för tidigare år taxerats inom taxeringsdistriktet för halva intäkten av den
ifrågakomna rörelsen. Kompanjonen hade vidare uppgivit, att rörelsen bedrivits
på samma sätt som tidigare. Anledning hade därför saknats förmoda
att ändring skett i fråga om driftställe.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a följande: Enligt vad i ärendet
blivit upplyst har taxeringsnämnden, innan taxering åsattes den skattskyldige,
icke anmanat denne att avlämna deklaration eller erinrat honom om
deklarationsskyldigheten. Ej heller eljest har han tillfrågats om anledningen
till att deklaration uteblivit. Taxeringsnämndens ordförande har visserligen
vid ett tillfälle sökt den skattskyldige på telefon men icke lyckats nå honom.
Som ordföranden själv tydligt vis ansett, då han sökte komma i förbindelse
med den skatt skyldige, var det, för att taxeringsnämnden skulle kunna bedöma
taxeringsfrågan på ett riktigt sätt, erforderligt att tillfälle bereddes
den skattskyldige att uttala sig om den ifrågasatta taxeringsåtgärden. Den
omständigheten att den skattskyldiges taxering aktualiserades kort tid före
det taxeringsnämnden avsett att avsluta sitt arbete kan icke anses utgöra
skäl för underlåtenhet att höra honom (jfr Hedborg m. fl. Taxeringshandbok
2 uppl. s. 196—197). Därest hans hörande icke medhunnits före taxeringsarbetets
avslutande, borde taxeringsärendet ha överlämnats till taxeringsintendenten
i länet för åtgärd. Taxeringsnämnden har därför förfarit

449

felaktigt genom att åsätta den skattskyldige taxering utan att tillfälle först
beretts honom att yttra sig. Taxeringsnämndens ordförande var ansvarig
för ledningen av nämndens arbete. Det ankom sålunda i första hand på
honom att tillse att handläggningen skedde med beaktande av den skattskyldiges
rätt. Med hänsyn till vad i ärendet upplysts om de skäl som föranlett
taxeringen samt till omständigheterna i övrigt — särskilt att skada
icke uppkommit genom det felaktiga förfarandet — fann jag förseelsen
ursäktlig.

Att det skulle utgöra laga hinder mot kommunikation med den skattskyldige
att frågan om dennes taxering upptagits till behandling i taxeringsnämnden
så sent under taxeringsperioden att hans hörande icke anses
kunna medhinnas före taxeringsnämndsarbetets avslutande den 30 juni, är
en uppfattning som framkommit även i andra härstädes prövade ärenden.
Med anledning härav har jag, med hänvisning till ovannämnda uttalande
i berörda taxeringshandbok, framhållit för vederbörande, att försening av
taxeringsnämndens arbete icke utgör sådant hinder mot kommunikation
som avses i 65 § taxeringsförordningen.

I flera härstädes prövade ärenden har som skäl för underlåtenhet att höra
skattskyldig åberopats, att sådan åtgärd icke ansetts erforderlig med hänsyn
till beskaffenheten av den avvikelse som företagits och den inom nämnden
representerade kännedomen om de omständigheter, på vilka avvikelsen
grundats, eller annat liknande skäl. Så har exempelvis i ett ärende, i vilket
fråga var bl. a. om att höja värdet vid taxeringen av förmån av hyresfri
bostad, funnits anledning erinra vederbörande taxeringsnämndsordförande
om att bestämmelserna i 65 § taxeringsförordningen äro tillämpliga även
med avseende å dylika värderingsfrågor. Med hänsyn till den höjning av
bostadsvärdet som ifrågasattes, beskaffenheten av den bostad, varom i
ärendet var fråga, och övriga omständigheter förelåg — uttalade jag i skrivelse
till ordföranden — alldeles uppenbart icke sådant förhållande som
berättigade taxeringsnämnden att anse den skattskyldiges hörande över den
ifrågasatta höjningen av bostadsvärdet icke vara erforderligt. Jag fann därför
taxeringsnämndens ordförande ha förfarit felaktigt, då han underlät att
bereda den skattskyldige tillfälle att yttra sig angående den ifrågasatta avvikelsen
från självdeklarationen. Med hänsyn till i ärendet upplysta omständigheter
lät jag emellertid bero vid en allvarlig erinran till ordföranden,
som förfarit felaktigt även i ett annat avseende, om vikten att iakttaga
gällande föreskrifter om kommunikation.

Av ett annat härstädes handlagt ärende framgick, att taxeringsnämnden
utan att höra deklaranten — en sjuksköterska — vägrat yrkat avdrag för
kostnad för resa med egen bil. Taxeringsnämndsordföranden upplyste, att
det icke ansetts erforderligt för bedömandet av avdragsfrågan att inhämta
yttrande från den skattskyldiga, enär av prövningsnämndens anvisningar
klart framginge, alt kostnader för resa med egen bil i föreliggande fall icke

15 — Justitieombudsmannens ämbetsiferättelse till 1962 års riksdag

450

vore avdragsgilla; taxeringsnämnden hade medgivit avdrag med 100 kronor,
vilket — uppgav ordföranden — bestämts efter skälighet. I skrivelse till
ordföranden anförde tjänstförrättande JO Nordqvist följande:

De av Eder åberopade anvisningarna ha icke den innebörd Ni antagit.
Under förutsättning att avståndet mellan bostaden och arbetsplatsen uppgick
till minst 2 kilometer, var den skattskyldiga berättigad göra avdrag för
kostnad för resa med egen bil, enligt praxis med belopp motsvarande vad det
skulle ha kostat att anlita allmänt färdmedel. Utredningen ger vid handen
att den skattskyldiga beräknat det avdrag hon yrkat efter denna grund. Hon
hade därför, i motsats till vad Ni antagit, ett berättigat anspråk på att få del
av erinringar, som kunde framställas mot avdragets beräknande. Så hade
emellertid också varit fallet, därest taxeringsnämnden haft att bedöma skäligheten
av yrkandet om avdrag utan ledning av schablonen om kostnad för
billigaste färdsätt; skälighetsfrågor äro nämligen ingalunda undantagna från
kommunikation som avses i 65 § taxeringsförordningen. När fråga uppkom
inom taxeringsnämnden att frångå den skattskyldigas deklaration beträffande
reseavdraget, ankom det i enlighet med det anförda på Eder att höra
henne härom. Genom att underlåta att vidtaga denna åtgärd — som måhända
kunnat leda till att spörsmålet icke behövt föras vidare till prövningsnämnden
— förfor Ni sålunda felaktigt. Av Edert yttrande framgår
att felet delvis kan förklaras av att Ni missuppfattat innebörden av gällande
regler om avdrag för resekostnader. Med hänsyn härtill och till omständigheterna
i övrigt finner jag mig kunna låta bero vid en erinran till
Eder att framdeles vid fullgörande av uppdrag såsom ordförande i taxeringsnämnd
noggrant iakttaga bestämmelserna i 65 § taxeringsförordningen.

Enligt 69 § 1 mom. taxeringsförordningen skall, där självdeklaration icke
blivit följd vid taxeringen, deklarationen förses med uppgift om avvikelsen
och skälen därför. Tillika skall till den skattskyldige sändas underrättelse
om i vilka hänseenden deklarationen frångåtts samt om skälen härför. Vad
nu sagts skall jämväl gälla beträffande avvikelse från annan av skattskyldig
till ledning för egen taxering lämnad uppgift eller upplysning. Grunden till
dessa bestämmelser är att den skattskyldige skall kunna bedöma, om han
kan åtnöjas med taxeringsnämndens beslut samt att han, därest han anför
besvär över beslutet, skall ha möjlighet att bemöta de skäl, på vilka beslutet
vilar. Enligt min mening omfattar skyldigheten att underrätta skattskyldig
om avvikelse även det fall, att taxeringsnämnden — utan att i övrigt frångå
deklarationen — avslagit ett i deklarationen upptaget avdragsyrkande,
t. ex. yrkande om särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Att dessa föreskrifter noggrant iakttagas, är av största vikt och är därför
fortlöpande föremål för min uppmärksamhet. Tyvärr har kunnat konstateras,
att bestämmelserna i viss utsträckning alltjämt åsidosättas. Det vill
dock synas som om förhållandena i förevarande hänseende successivt förbättrats.
Taxeringsnämnderna synas sålunda i större utsträckning än förr
iakttaga bestämmelserna om kommunikation med de skattskyldiga och
deras underrättande om företagna taxeringsåtgärder. Härtill torde främst
ha bidragit att taxeringsintendenterna i sin an visnings verksamhet och eljest

451

energiskt verkat för att åvägabringa så goda förhållanden som möjligt i
förevarande avseende. De trots dessa åtgärder alltjämt förekommande
bristerna i kontakterna mellan taxeringsnämnderna och de skattskyldiga
torde till stor del få tillskrivas bristande rutin hos nytillkomna ordförande
och den tidsnöd som i allmänhet präglar taxeringsnämndsarbetet.

Vid inspektionerna har jag ofta påtalat att framställningar från taxeringsnämnderna
till taxeringsintendenten i länet om utdömande av viten, förelagda
i anmaning att avgiva självdeklaration, i stor utsträckning inkommit
mycket sent, ofta lång tid efter det taxeringsnämnderna avslutat sitt arbete
för året. Jag har därvid framhållit följande synpunkter: Vitet utgjorde ett
tvångsmedel i syfte att förmå försumliga deklaranter att avge deklaration.
Största skyndsamhet vore därför önskvärd i fall, då vite ansåges böra
komma till användning. Gällande bestämmelser möjliggjorde även en
skyndsam handläggning av dessa frågor. Det syntes med hänsyn härtill
böra undersökas, om det icke vore möjligt att inom taxeringsnämnderna
behandla frågor om föreläggande och uttagande av vite på ett tidigare
stadium av taxeringsarbetet än som i allmänhet synes ha skett. Eljest kunde
befaras att vitet — i strid mot vad som avsetts — konnne att framstå mera
som ett lång tid efter taxeringens avslutande utmätt straff för försummelse
att avgiva deklaration än som ett medel att framtvinga för taxeringen erforderliga
uppgifter.

I yttranden ha vederbörande länsstyrelser förklarat sig skola verka för
en ordning i påtalat hänseende, som bättre tillgodoser vitets syfte, och för
sådant ändamål fästa taxeringsnämndernas uppmärksamhet på angelägenheten
av att frågor om taxeringsvite handläggas skyndsamt. Man har även
förklarat sig skola öva tillsyn över att frågor om utdömande av taxeringsviten
inom länsstyrelsen prövades och avgjordes utan onödig tidsutdräkt.

En taxeringsnämnd åsatte en person taxering för statlig och kommunal
inkomstskatt med ett par smärre avvikelser från hans självdeklaration.
Härom underrättades den skattskyldige av taxeringsnämnden. Sedermera
erhöll den skattskyldige från vederbörande häradsskrivare ytterligare en
underrättelse om avvikelse från självdeklarationen av innehåll att den statliga
taxeringen höjts med 1 000 kronor. Som skäl härtill anfördes, att i samband
med handläggningen av deklarationen på liäradsskrivarkontoret en
felräkning av taxeringsnämnden å 1 000 kronor rättats. Efter besvär av den
skattskyldige blev utrett, att det av taxeringsnämnden vid statstaxeringen
utförda beloppet var det rätta, i följd varav prövningsnämnden fastställde
taxeringen till det av taxeringsnämnden ursprungligen angivna beloppet.

Ärendet uppmärksammades vid inspektion och gav mig anledning papeka,
atl en häradsskrivare i sin egenskap av lokal skattemyndighet icke
har befogenhet alt rätta fel som begåtts av taxeringsnämnd vid taxering.
Enligt 45 5 5 mom. taxeringskungörelsen skall i stället sådan felaktighet i

452

åsatt taxering, vilken uppmärksammas av den lokala skattemyndigheten,
utan dröjsmål anmälas till taxeringsintendenten i länet, därest icke felet
uppmärksammas å sådan tid, att det kan omedelbart i vederbörlig ordning
rättas av taxeringsnämnden. I återgivna fallet hade vederbörande häradsskrivare
följaktligen, genom att ändra den av taxeringsnämnden beslutade
taxeringen, klart överskridit sina befogenheter. Hans åtgärd var felaktig
även därutinnan att den var sakligt opåkallad, eftersom — i motsats till
vad han oriktigt antog — någon felsummering icke förekommit från taxeringsnämndens
sida.

Vid inspektion hos en länsstyrelse uppmärksammades, att en taxeringsnämndsordförande
i rekommenderad försändelse anmodat en skattskyldig
att vid vite avlämna allmän självdeklaration samt, enär föreläggandet icke
åtlyddes, hos posten inhämtat uppgift om när den skattskyldige utlöst försändelsen.
Därvid hade använts en inom länsstyrelsen utarbetad, stencilerad
frågeblankett.

Med hänsyn till att taxeringsförfattningarna innehålla särskilda regler
om hur delgivning av postförsändelser skall styrkas, fann jag syftet med
blanketten oklart och inhämtade närmare upplysningar om dess tillkomst
och användning.

Länsstyrelsen upplyste bland annat:

Ifrågakomna formulär för förfrågan hos postverket angående vid vilken
tidpunkt viss rekommenderad försändelse blivit utlöst av mottagaren hade
iordningställts för annat ändamål än det för vilket formuläret i förevarande
fall blivit använt. Formuläret hade sålunda tillkommit för att användas,
då besvär efter besvärstidens utgång anförts till prövningsnämnden över
taxeringsnämnds beslut och besvärsrätten därför eventuellt kunde ha gått
förlorad.

Länsstyrelsen upplyste vidare att taxeringsnämnderna i länet komme att
uppmanas att, i den mån anmaningar med vitesföreläggande utsändes i
rekommenderat brev, detta borde ske med mottagningsbevis. Bestämmelserna
i 55 § taxeringsförordningen syntes enligt länsstyrelsens mening icke
utgöra hinder för sådan delgivningsform.

Sedan postverket under hand beretts tillfälle uttala sig i ärendet, anfördes
i en inom generalpoststyrelsens författningsbyrå upprättad promemoria
bland annat följande.

Den av länsstyrelsen använda förfrågningsblanketten synes användas som
en form av reklamation för tidigare avsända rek. Ur postverkets synpunkt
blir handläggningen av en dylik förfrågan enklare än handläggningen av en
reklamation på härför avsedd blankett. Något hinder ur postal synpunkt
mot användningen av ifrågavarande förfrågningsblankett i sådana fall då
taxeringsmyndigheterna endast vill konstatera när och av vem ett visst rek
utlösts föreligger ej. Det vore dock med hänsyn till det stora antalet försändelser
och förfrågningar, varom här är fråga, ur postverkets synpunkt önskvärt
med ett enhetligt förfarande från taxeringsmyndigheternas sida.

453

I skrivelse till länsstyrelsen anförde jag följande:

Bestämmelserna om anmaning och delgivning sådana de utformats i 1956
års taxeringsförordning innebära en avsevärd effektivisering i förhållande
till 1928 års taxeringsförordning. För delgivning av anmaningar skulle enligt
sistnämnda förordning regelmässigt begagnas vanliga rekommenderade
brev. Denna ordning erbjöd vissa möjligheter för illojala deklarationspliktiga
att förhala taxeringsarbetet. Om vederbörande adressat icke var villig
att utlösa den rekommenderade försändelsen — härtill var han icke skyldig
— blev försändelsen liggande på postanstalten i ca 14 dagar innan den returnerades.
Först på detta stadium — då dyrbar tid redan gått förlorad —
kunde vitesföreläggande meddelas. De nya bestämmelserna om postdelgivning
i 54 och 55 §§ taxeringsförordningen böra ses mot bakgrunden av
dessa erfarenheter. — Enligt 55 § skall — om i anmaning vite förelagts —
anmaningen delgivas enligt bestämmelserna i 54 § (postdelgivning), där ej
delgivningen finnes kunna ske på betryggande sätt i annan ordning.

Det är för taxeringsarbetets effektiva bedrivande av synnerlig vikt att
vitesföreläggande snarast möjligt kommer den det vederbör till del. Genom
postdelgivning — som tidigare endast stått öppen för de allmänna domstolarna
— kan bevis om delgivning respektive underrättelse att hinder
härför mött erhållas inom några få dagar. Av väsentlig betydelse är även,
att delgivning anses rätteligen verkställd även om den sökte vägrar att
mottaga handlingen i fråga. — Ehuru från postal synpunkt någon direkt
olägenhet icke synes ha varit förknippad med den använda förfrågningsblanketten,
är det otvivelaktigt önskvärt med ett enhetligt förfarande från
taxeringsmyndigheternas sida. På grund härav synes i förevarande fall — i
vilket särskilda omständigheter icke kunna anses ha motiverat ett annat
förfaringssätt — delgivning ha bort ske enligt bestämmelserna i 54 g taxeringsförordningen.

24. Förfarandet i pruvningsnämnd.

Omfattningen av den i 87 g andra stycket taxeringsförordningen omförmälda
befogenheten för prövningsnämndens ordförande att ensam avgöra
hos nämnden anhängigt beskattningsmål har berörts vid inspektion av en
länsstyrelse. Omständigheterna voro i korthet följande. En kvinna blev av
taxeringsnämnden påförd en mindre taxering för statlig och kommunal inkomstskatt.
Därvid avvek taxeringsnämnden från hennes självdeklaration
därutinnan, att den skattskyldiga — som från uppgiven intiikt av 75 kronor
av en henne tillhörig fastighet tillgodofört sig avdrag med 200 kronor —
medgavs sådant avdrag med endast 75 kronor. Häröver anförde den skattskyldiga
besvär, vilka avstyrktes av taxeringsintendenten. Prövningsnämnden
lämnade kvinnans talan utan bifall, därvid som skäl anfördes att extra
avdrag för en- och tvåfamiljsfastigheter kunde medgivas med högst det

454

belopp, som skulle upptagas som intäkt av fastigheten eller i förevarande
fall 75 kronor, utgörande 2,5 % av taxeringsvärdet, 3 000 kronor. — Vid
inspektionen uppmärksammades att beslutet fattats av prövningsnämndens
ordförande ensam. Jag anmärkte att målet syntes ha bort hänskjutas till
prövningsnämnden i dess helhet.

f yttrande vitsordade vederbörande landskamrerare anmärkningens riktighet
samt androg i huvudsak följande.

Då man i 1956 års taxeringsförordning gav landskamrerare befogenhet att
avgöra vissa mål av enklare beskaffenhet på prövningsnämndens vägnar
förverkligades ett gammalt önskemål. Åt prövningsnämnderna skulle förbehållas
endast sådana mål eller ärenden, i vilka en verklig tvist förelåge,
medan det stora antalet enkla mål med på förhand given utgång avsåges
skola avgöras av ordföranden ensam. Att det föreliggande målet tillhörde
den senare kategorien syntes uppenbart. Hinder syntes icke heller ha behövt
möta mot handläggning av den föreliggande taxeringsfrågan såsom
enmansmål, därest densamma besvärsvägen förts fram av taxeringsintendenten,
även om den skattskyldiga vid kommunikation inkommit med invändningar
av samma innehåll, som hon framfört i besvärsskriften. Till
stöd för denna uppfattning kunde åberopas uttalande i Hedborg m.fl.
Taxeringshandbok (2 uppl. s. 241).

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

De besvär, vilka jämlikt 87 § andra stycket taxeringsförordningen kunna
handläggas som enmansmål, omfatta två klart avgränsade kategorier, nämligen
dels besvär, som avse rättelser av uppenbara förbiseenden, och dels
besvär, i vilka parts yrkanden biträtts av motparten. Såsom av mig vid inspektionen
framhållits har icke förelegat någon av de i lagrummet angivna
situationerna, när handläggning som enmansmål är tillåten. I landskamrerarens
yttrande har han dock — med hänsyn till att lagstiftarens avsikt
med lagrummet var att åt prövningsnämnderna förbehålla endast sådana
mål och ärenden i vilka en verklig tvist förelåge — ifrågasatt om icke grunderna
för lagrummet möjliggjorde att som enmansmål handlägga mål och
ärenden, där utgången vore från början uppenbar. Ifrågavarande stadgande,
som saknar motsvarighet i tidigare lagstiftning, utgör emellertid en undantagsregel
från den i övrigt gällande principen, att prövningsnämndens ärenden
skola bli föremål för hela nämndens bedömande, och måste därför tolkas
restriktivt. Befogenheten för prövningsnämndens ordförande att i vissa fall
ensam träffa avgörandet kan därför icke utsträckas utöver vad i taxeringsförordningen
uttryckligen angives och avser följaktligen icke ett sådant fall
som det, varom här är fråga.

Det förekommer ej sällan att besvärsskrifter i beskattningsmål omfatta
yrkanden, som skola prövas i annan ordning än den för beskattningsmål
avsedda. Som exempel härpå kan tjäna följande fall.

En person som blivit feltaxerad år 1958 och i följd härav påförts för hög
kommunalskatt — varom han icke erhöll kännedom förrän indrivningsmyn -

455

digheterna krävde honom på skatten — anförde hos prövningsnämnden
besvär över taxeringen med yrkande om rättelse. Vid besvären fanns fogad
en till »Skattemyndigheterna» ställd skrift, vari den skattskyldige jämväl
hemställde dels om ersättning för sina kostnader för att få taxeringsfelet
rättat och dels om återbekommande av erlagd resta vgift. Prövningsnämnden
undanröjde den felaktiga taxeringen samt avslog yrkandet om ersättning
för kostnader. Den skattskyldige fullföljde talan hos kammarrätten
och yrkade att bliva tillerkänd kostnadsersättning eller alternativt att få
utrett vem som var ansvarig för det begångna felet. Tillika påtalade han
saken hos JO. Vid granskningen av handlingarna inom JO-expeditionen
uppmärksammades bl. a. att klaganden blivit feltaxerad även ar 1957. \ id
ärendets avgörande — därvid klagomålen på anförda skäl och under hänvisning
till § 113 regeringsformen lämnades utan vidare åtgärd — uttalade
jag, vad angår länsstyrelsens handläggning av klagandens skattefrågor,
bl. a. följande.

Skrifter som inkomma till prövningsnämndens kansli kunna stundom
innehålla eller åtföljas av yrkanden rörande frågor, som det icke ankommer
på nämnden utan på länsstyrelsen att pröva och avgöra. Ett typiskt exempel
härpå är klagandens i ärendet omförmälda besvär till prövningsnämnden.
I detta besvärsmål framförde han ett till »skattemyndigheterna» ställt
yrkande om, bl. a., återbekommande av resta vgift, som oriktigt uttagits av
honom. Ett sådant yrkande skall jämlikt 58 § 2 mom. uppbördsförordningen
behandlas av länsstyrelsen. Så skedde också i det att länsstyrelsen
den 14 oktober 1960 — dock först efter påstötning och nära ett halvt år
efter det framställningen gjordes — betalade klaganden vad han yrkat i
denna del. Länsstyrelsen har som skäl för dröjsmålet anfört, att återbetalningen
av restavgiften ansetts böra anstå, till dess klagandens anspråk i
övrigt prövats. Prövningen av yrkandet att återfå restavgiften påkallade
emellertid icke ytterligare utredning. Med hänsyn härtill och då det icke
ankom på länsstyrelsen att pröva klagandens skadeståndsanspråk, fanns
det icke något bärande skäl att dröja med återbetalningen av restavgiften.
Saken borde alltså ha tagits upp tidigare av länsstyrelsen. I så fall hade
möjligen också felet bertäffande klagandens taxering till kommunalskatt år
1957 kunnat uppmärksammas och åtgärd för rättelse av felet vidtagas tidigare
än som nu skedde.

25. Dröjsmål med handläggning av skattemål.

Vid inspektion av prövningsnämndskanslierna har uppmärksammats att
taxeringsnämndsordförande, som anmodats avgiva yttrande över taxeringsbesvär,
i flera fall dröjt med remissens besvarande i en utsträckning som
icke synts påkallad av omständigheterna. Jag har i sådana fall erinrat att
all möjlig skyndsamhet bör iakttagas vid handläggningen av taxeringsmål.

456

Enligt 96 § taxeringsförordningen skola besvär till kammarrätten ingivas
eller insändas till kansliet hos den prövningsnämnd som meddelat det överklagade
beslutet. I 97 § samma förordning stadgas bl. a. att — sedan besvären
kompletterats med erforderliga handlingar — förklaring eller yttrande
över besvären skall infordras genom kansliet samt att besvärsakten
skall, där ej särskilda omständigheter föreligga, översändas till kammarrätten
inom sex månader efter det att besvären inkommit till kansliet.

I fråga om besvär till regeringsrätten — vilka skola ingivas till finansdepartementet
finnas icke särskilda bestämmelser meddelade i taxeringsförordningen
angående deras handläggning på länsstyrelserna. I vilken ordning
detta skall ske far alltsa bedömas enligt allmänna regler om handläggning
av ärenden.

Det ligger i sakens natur och är för övrigt instruktionsenligt föreskrivet,
att ärende skall handläggas utan onödig tidsutdräkt. Vikten av att ärendes
handläggning icke fördröjes genom onödigt utdragen remissbehandling har
särskilt understrukits i kungl. cirkuläret den 5 juni 1931 angående remissers
verkställande och besvarande. I detta cirkulär föreskrives sålunda bl. a.
att tillsyn skall utövas över att begärda remissvar avgivas inom skälig tid.

Det är uppenbarligen en angelägenhet av betydande vikt — icke minst ur
de skattskyldigas synpunkt — att sålunda givna föreskrifter behörigen iakttagas
vid ärendenas behandling hos myndigheterna. Jag har fortlöpande
haft uppmärksamheten riktad på efterlevnaden av dessa föreskrifter (jfr
ämbetsberättelsen 1960 s. 372—373). På flera håll ha eftersläpningar i beskattningsmålens
redovisning från länsstyrelserna till skattedomstolarna
kunnat iakttagas. Att döma av erfarenheter från inspektioner och eljest har
emellertid allmänt sett under de senaste åren en avsevärd förbättring i förevarande
avseende inträtt i förhållande till tidigare. Härstädes anförda klagomål
över dröjsmål hos länsstyrelserna med handläggningen av skattebesvär
ha, efter remiss, kunnat avskrivas, enär vederbörande länsstyrelse
vidtagit särskilda åtgärder för arbetsbalansens nedbringande med avseende
å skattemål eller enär de påtalade dröjsmålen visat sig ha sin grund i tillfälliga
variationer i arbetsbelastningen eller eljest i särskilda förhållanden,
som icke påkallat någon åtgärd från JO-ämbetets sida.

26. Nöjesskatt.

Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades följande ärende rörande
debitering av nöjesskatt och omfattningen av länsstyrelsens granskning
av skattens utgörande.

I slutet av ar 1958 och i början av ar 1959 anordnades i en köping musikunderhållning
(violinkonserter respektive pianoafton). För tillställningarna
påfördes och erlades — efter deklaration — nöjesskatt med tillhopa 476
kronor 22 öre. På därom gjord ansökan blev sedermera genom beslut av

457

köpingsnämnden och länsstyrelsen beloppet återbetalt till vederbörande
anordnare.

Vid inspektionen anmärkte jag — enär konsert icke är sådan nöjestillställning,
för vilken nöjesskatt skall utgöras — att laga grund saknats för
uttagande av skatt för tillställningarna. Den omständigheten att deklaration
avgivits kunde — erinrade jag — icke befria uppbördsmyndigheten
från att noggrant pröva att skatt som debiterades kunde lagligen uttagas.

I yttrande till JO gav länsstyrelsen uttryck för uppfattningen att länsstyrelsen,
då den fann att uppbördsmyndighet debiterat nöjesskatt, där sådan
rätteligen ej skulle utgå, icke — såsom enligt 68 § 2 mom. uppbördsförordningen
vore möjligt beträffande där avsedda skatter — kunde förordna om
rättelse i annan ordning än efter anförda besvär.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Såsom uttalats i inspektionsprotokollet åligger det uppbördsmyndighet
att i varje särskilt fall pröva om en nöjestillställning är skattepliktig eller ej.
Självfallet är det av största vikt, att denna prövning sker omsorgsfullt, inte
minst med hänsyn till att nöjesskatten är förhållandevis stor — den utgår

1 allmänhet med 15 procent å bruttointäkterna — och får anses utgöra en
betydande belastning för anordnare av tillställningar av det slag, varom här
är fråga. — I den mån frågan om skatteplikten över huvud taget övervägts i
förevarande fall, har detta skett på ett mindre omsorgsfullt sätt med påföljd
att nöjesskatt fastställts och mottagits för tillställningar, för vilka
skatteplikt uppenbarligen icke förelåg. Härigenom har uppbördsmyndigheten
— enligt vad som synes framgå av handlingarna är kommunalnämnden
uppbördsmyndighet för nöjesskatten i köpingen — åsidosatt vad som
ålegat den enligt förordningen om nöjesskatt. De felaktigt uttagna skattebeloppen
ha emellertid sedermera återbetalats till vederbörande. Någon
skada har därför icke uppkommit till följd av de begångna felen. Länsstyrelsen
har i anledning av vad som framkom vid inspektionen i cirkulär till
uppbördsmyndigheterna i länet erinrat dessa om skyldigheten att omsorgsfullt
granska inkommande nöjesskattedeklarationer jämväl ur synpunkten
om skatteplikt föreligger eller ej. På grund av nu anförda omständigheter
finner jag mig kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det sagda.
— Vad därefter angår omfattningen av länsstyrelsens granskning av nöjesskatteredovisningarna
vill jag framhålla följande. Bestämmelsen i 68 §

2 mom. uppbördsförordningen, att länsstyrelsen har att återbetala för mycket
erlagd skatt, därest det befinnes att skattskyldig erlagt skatt obehörigen
eller med för högt belopp — en föreskrift som fanns jämväl i 1945 års uppbördsförordning
(89 § 2 mom.) — torde vara ett uttryck för uppfattningen
att man vid kontrollgranskning av skattedebiteringar bör beakta icke blott
det allmännas utan även den enskildes rätt. Även om tidigare tvekan på
många håll rått huruvida denna regel i uppbördsförordningen kunnat tilllämpas
på nöjesskatten, har en del länsstyrelser — med uttryckligt stöd av

15* — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1902 års riksdag

458

riksräkenskapsverket — i enlighet med nyss angivna uppfattning rättat vid
nöjesskatteredovisning påträffad för hög debitering av nöjesskatt. Numera
har i 13 § tillämpningsföreskrifterna till förordningen om nöjesskatt införts
ett stadgande, enligt vilket länsstyrelsen, där den finner att nöjesskatt uttagits
med för högt belopp, må förordna om erforderlig rättelse. Det är uppenbart
att detta stadgande äger tillämpning jämväl då skatt uttagits obehörigen.
Länsstyrelsen hade därför i de i inspektionsprotokollet omförmälda
ärendena kunnat förordna om rättelse även utan särskild framställning från
den skattskyldige, därest vid nöjesskatteredovisningen uppmärksammats
att skatt uttagits utan laga grund.

I fråga om handläggningen av ansökningar om befrielse från nöjesskatt
enligt 16 § nöjesskatteförordningen har vid inspektionerna kunnat iakttagas
att länsstyrelserna brukat inhämta yttrande från vederbörande kommun
även i fall, då detta ej varit erforderligt. Med anledning härav har jag framhållit
att det i allmänhet icke vore behövligt att inhämta yttrande av kommunen
över ansökan, som avsåge allenast befrielse från den statliga
skatteandelen, samt att det vore av vikt att onödiga remisser undvekes.
Givetvis kunde det även beträffande sådana ansökningar stundom vara av
värde att höra kommunen. Vid inspektionerna granskade ärenden av hithörande
slag ha i allmänhet icke varit av sådan beskaffenhet, att kommunens
hörande erfordrats för länsstyrelsens bedömande av befrielsefrågan.
Jag har även påpekat att det vore onödigt höra kommunen över befrielseansökan,
som omfattade hela nöjesskatten, om det från början stode klart
att ansökningen skulle enligt av länsstyrelsen tillämpad praxis avslås. I
anledning härav ha vederbörande länsstyrelser ändrat sin praxis till överensstämmelse
med vad sålunda anförts.

Vid inspektion av en länsstyrelse upptog jag frågan om omfattningen i
visst hänseende av länsstyrelses prövning av ansökningar om skattebefrielse
enligt 16 § nöjesskatteförordningen. Denna prövning skall, därest
annat icke yrkas, författningsenligt omfatta såväl den statliga som den
kommunala andelen av nöjesskatten. Avslår länsstyrelsen ansökningen, utgör
detta icke hinder för kommunen att jämlikt 17 § i förordningen medgiva
befrielse från den kommunen tillkommande andelen av nöjsskatten, om
kommunen finner skäl därtill föreligga. Länsstyrelsen hade emellertid i flera
fall beslutat allenast om den statliga andelen av skatten, ehuru en sådan
begränsning av länsstyrelsens prövning icke påkallats i ansökningarna —
över vilka länsstyrelsen tillika inhämtat vederbörande kommuners yttrande
— eller eljest ägde stöd i vad som förekommit.

Denna praxis, som länsstyrelsen förklarade sig beredd att ändra, föranledde
mig att göra följande uttalande i skrivelse till länsstyrelsen.

Som länsstyrelsen vitsordat omfattar den prövning, som ankommer på
länsstyrelsen enligt 16 § nöjesskatteförordningen, nöjesskatten i dess helhet.

459

Att begränsa prövningen till att avse endast den statliga delen av skatten
bör därför icke ske, med mindre särskild anledning därtill gives såsom att
sökanden uttryckligen begärt detta. Naturligen kan så ske även i det fall
att det är upplyst att kommunen, när länsstyrelsen prövar frågan om skattebefrielse,
redan medgivit befrielse från den kommunala skatteandelen,
därvid förhållandet lämpligen bör framgå av beslutets avfattning. Att kommunen
tillstyrkt ansökan eller kan förmodas komma att medgiva befrielse
från den kommunala skatteandelen, kan däremot i och för sig icke anses
utgöra grund för länsstyrelsen att begränsa sin prövning till att avse endast
den statliga skatteandelen. En dylik begränsning torde visserligen i allmänhet
icke kunna medföra någon materiell olägenhet för sökanden men är
ägnad att framkalla osäkerhet om hur ärendet behandlats, i all synnerhet
om anledningen till begränsningen icke angives. Enligt nöjesskatteförordningen
utgör länsstyrelsens avslag på en befrielseansökan icke hinder för
kommunen att sedermera ändock medgiva befrielse från den kommunala
andelen av skatten. Det har därför sin betydelse för sökanden att han får
besked från länsstyrelsen att denna prövat befrielseansökningen i dess helhet.
Med ett sådant besked, innefattande avslag på ansökningen, står det
klart för sökanden att han i denna del har att vända sig med en ny ansökan
till kommunen, om han vill fullfölja ärendet. När det — såsom i förevarande
fall — finnes önskvärt att sökanden upplyses om denna rätt att hos
kommunen söka skatteåterbäring, bör detta klart uttalas i beslutet och icke
— såsom nu skett — komma till uttryck på ett för sökanden så oklart sätt
som att länsstyrelsen lämnat ansökningen om befrielse från kommunens
skatteandel obesvarad.

Frågan om omfattningen av det betalningsansvar, som länsstyrelse kan
ålägga anordnare av nöjestillställning, har berörts i en inspektionsanmärkning.
Omständigheterna voro i korthet följande.

Vid granskning av nöjesskatteredovisningar för en kommun hade länsstyrelsen
funnit att debitering av nöjesskatt för ett stort antal nöjestillställningar
skett med tillämpning av 15 § nöjesskattelorordningen (innebärande
skattenedsättning för vissa ideella organisationer). Av införskaffad utredning
fann länsstyrelsen framgå, att tillställningarna icke anordnats av sådan
organisation som avses i 15 §. På grund härav beslöt länsstyrelsen att med
stöd av 13 § tillämpningsföreskrifterna till nöjesskatteförordningen ålägga
tillställningarnas anordnare att inbetala för litet erlagd statlig nöjesskatt.

Med anledning av vad sålunda iakttogs efterlyste jag anledningen till att
länsstyrelsen förordnat om inbetalning blott av den statliga andelen av
nöjesskatten.

I en länsstyrelsens yttrande åtföljd tjänstepromemoria anfördes bl. a.
följande.

Att länsstyrelsen beslutat skattens uttagande hos anordnaren allenast i
fråga om statens andel har föranletts av det förhållande, att riksräkenskaps -

460

verket i de av verket gjorda anmärkningarna i nöjesskatteärenden icke
framställde krav på den kommunala andelen utan blott på statens. På
grund härav hade länsstyrelsen bibragts uppfattningen att länsstyrelsens
nöjesskattekrav skulle på samma sätt begränsas. Det borde tillika i sammanhanget
framhållas, att avskrift av länsstyrelsens granskningsanmärkningar
och resolutioner med krav städse tillställdes vederbörande kommun,
som sålunda därigenom uppmärksammades på förekommande fall och kunde
rikta krav på sin del av för litet erlagd nöjesskatt. Länsstyrelsen komme
emellertid att i fortsättningen fastställa betalningsansvar för hela nöjesskatten
i samtliga de fall, som kunde aktualiseras av länsstyrelsens granskningsskyldighet.

Vad i ärendet upplysts föranledde mig att göra följande uttalande i en
till länsstyrelsen avlåten skrivelse.

Länsstyrelsens åtgärd att utkräva nöjesskatt har skett med stöd av 13 §
tillämpningsföreskrifterna till nöjesskatteförordningen. Dessa föreskrifter
innehålla emellertid icke något som bort föranleda till att kravet begränsades
till att avse blott den statliga skatteandelen. En sådan begränsning kan
självfallet icke heller motiveras av att riksräkenskapsverket gjort anmärkning
endast beträffande den statliga andelen, eftersom riksräkenskapsverket
saknat anledning yttra sig om annat än den statliga andelen. Ej heller
synas önskemål från kommunens sida eller eljest särskilda omständigheter
ha förelegat, som påkallat en begränsning av betalningsåläggandet att omfatta
enbart den statliga skatteandelen. Jag finner sålunda, att nämnda
åläggande bort omfatta hela det för litet erlagda beloppet.

27. Fråga om tidpunkten för kvittning mot överskjutande
''preliminär skatt.

Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades följande. För uttagande
av böter, tillhopa 260 kronor, vilka ådömts B. för fylleriförseelser
m. m., tog vederbörande stadsfogde den 5 november 1958 genom kvittning
i anspråk motsvarande del av den B. enligt debetsedel å slutlig skatt enligt
1958 års taxering tillkommande överskjutande preliminära skatten. Sedan
B., som den 21 november 1958 intagits i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,
hos länsstyrelsen hemställt att utfå hela det överskjutande
skattebeloppet, fann länsstyrelsen i beslut den 6 april 1959 framställningen
icke kunna bifallas. Som skäl härför anförde länsstyrelsen, att böterna avsett
fylleriförseelser, begångna före B:s intagande i anstalt för alkoholmissbrukare
och att böterna uttagits, innan B. intagits i sådan anstalt.

I anledning av vad sålunda iakttagits lät jag till inspektionsprotokollet
anteckna följande.

På sätt framginge av JO:s ämbetsberättelse 1960 s. 278 o. f. ägde kronan
vid återbetalning av överskjutande skatt icke kvittningsvis göra avdrag
för böter, som ålagts den skattskyldige. Länsstyrelsens beslut den 6
april 1959 syntes följaktligen icke vara lagligen grundat. Med hänsyn här -

461

till och då någon utmätning av beloppet sedermera icke ägt rum, syntes B.
äga laga rätt att återfå det innehållna beloppet, 260 kronor. — Länsstyrelsen
hade tydligen i sin resolution utgått från att kvittning kommit till
stånd genom åtgärd av utmätningsmannen. Eftersom denne icke hade några
befogenheter med avseende å de medel, som för mycket inbetalts i skatt,
kunde kvittning — även om rätt därtill skulle ha förelegat — knappast ha
kommit till stånd genom beslut av utmätningsmannen. Det kunde ifrågasättas
om icke under angivna förutsättning den i förevarande sammanhang
avgörande tidpunkten vore länsstyrelsens beslut om överskottsmedlens fördelning
mellan den skattskyldige och utmätningsmannen. Enligt 4 § bötesverkställighetslagen
finge böter icke uttagas för fylleriförseelser, som begåtts
av den bötfällde, innan han intogs på alkoholistanstalt. Därest länsstyrelsens
beslut om överskottsskattens fördelning meddelats efter B:s intagning
på anstalten, syntes därför länsstyrelsens resolution oriktig även
från länsstyrelsens egen utgångspunkt att överskottsskatten kunde genom
kvittning tagas i anspråk för gäldande av böter.

Vid ärendets avgörande fann tjänstförrättande JO Lundvik — enär 260
kronor dåmera återställts till B. — ärendet icke föranleda vidare åtgärd.
I samband härmed uttalade Lundvik följande: Om man — såsom länsstyrelsen
synes vilja göra — accepterar uppfattningen, att kronan vid återbetalning
av överskjutande preliminär skatt icke äger göra avdrag för
andra kronans fordringar än sådana som avses i 68 § uppbördsförordningen,
kommer givetvis frågan, när kvittning av annan fordran mot överskjutande
preliminär skatt skall anses verkställd, att väsentligen förlora betydelse.
Även i de fall, som regleras av 68 § uppbördsförordningen, tala emellertid
skäl för att kvittning icke kan anses ha kommit till stånd genom utmätningsmannens
åtgärd. Vid den tidpunkt då utmätningsmannen omhänderhar
kreditkorten, är nämligen i regel icke slutligt avgjort att en överskjutande
preliminär skatt verkligen föreligger. Ända fram till den 20 november
har lokal skattemyndighet att beakta inkommande beslut av prövningsnämnd
in. m. Först genom länsstyrelsens beslut att utanordna det kvittningsvis
innehållna skattebeloppet eller möjligen först sedan utmätningsmannen
mottagit beloppet torde därför den skattskyldiges skuld å resterande
skatt kunna anses definitivt utsläckt och kvittning därmed fullbordad.

28. Fråga huruvida vite såsom tvångsmedel hör riktas mot juridisk
person som sådan eller mot fysisk person i egenskap
av ställföreträdare

Vid besiktning av en stadsfastighet, som ägdes av ett aktiebolag, befanns
en av lägenheterna, omfattande ett rum och kök, vara så bristfällig i vissa
närmare angivna hänseenden att sanitär olägenhet ansågs ha uppkommit.
Verkställande direktören — tillika ledamot av bolagets styrelse — uppgav
att bolaget icke hade för avsikt att låta reparera lägenheten, enär densamma
var tjänstebostad och hyresgästen icke längre var anställd hos bolaget. Med

462

anledning av vad salunda förekommit föreläde hälsovårdsnämnden i staden
bolaget såsom ägare av fastigheten att vid vite av femhundra kronor före
viss dag ha låtit avhjälpa de påtalade bristfälligheterna.

Efter besvär av bolaget meddelade länsstyrelsen i länet följande utslag i
målet: »Länsstyrelsen finner skäligt på det sätt ändra hälsovårdsnämndens
klandrade beslut, att bolaget förelägges, vid vite av femhundra kronor för

envar av ledamöterna i bolagets styrelse, att senast den---lia vidtagit

de av hälsovårdsnämnden påsynade förbättringsarbetena i ifrågavarande
lägenhet.»

Vid inspektion av länsstyrelsen uppmärksammades nyssnämnda hälsovårdsärende,
därvid jag till inspektionsprotokollet lät anteckna följande.

I rättspraxis hade i allmänhet ansetts, att vitesföreläggande beträffande
enskilda juridiska personer skulle riktas icke mot den juridiska personen såsom
sadan utan mot medlem av dess styrelse eller eljest mot viss person
inom dess ledning. Då en hälsovårdsnämnd — såsom i förevarande fall —
riktat föreläggande mot juridisk person såsom sådan samt föreläggandet
överklagats, uppkomme iråga huruvida icke länsstyrelsen, även om den
funne vitesföreläggandet i och för sig befogat, borde undanröja föreläggandet,
hälsovårdsnämnden därvid obetaget att upptaga frågan till förnyad behandling.
Att prövningen borde gå i sistnämnda riktning hade kommit till
uttryck i vissa avgöranden, t.ex.RÅ 1935 ref.44 samt 1944 not.S 115.1 förevarande
fall hade emellertid länsstyrelsen — som tydligen biträdde uppfattningen
att vitesföreläggande borde riktas mot fysisk person — ändrat hälsovårdsnämndens
beslut på det sättet, att det av nämnden förelagda vitet å
500 kronor — som riktats mot bolaget — förklarats skola avse envar av de
sju styrelseledamöterna. Länsstyrelsens beslut syntes följaktligen innefatta
en högst avsevärd skärpning av hälsovårdsnämndens föreläggande. Om det
överhuvudtaget varit möjligt att på grundval av detta föreläggande få vite
utdömt, torde nämligen vite knappast ha kunnat uttagas av annan än verkställande
direktören, vilken varit den ende som hörts i saken. Det syntes
oklart, huruvida länsstyrelsen vid sin prövning av ärendet ansett sig handla
sasom besvärsmyndighet — vilket formuleringen av beslutet närmast utvisade
eller möjligen begagnat sin allmänna befogenhet som tillsynsmyndighet
enligt 55 § hälsovårdsstadgan. I vilket fall som helst syntes kunna
ltragasättas, huruvida det ur materiell synpunkt varit påkallat att, på besvär
av bolaget, utvidga vitesföreläggandet på sätt skett. Ur principiell synpunkt
kunde ifrågasättas, om vitesföreläggande borde — i sådana fall, där
skyndsam handläggning icke vore påkallad — riktas mot någon som icke
haft tillfälle att yttra sig i ärendet.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande och anförde därvid följande.

Vad först angår frågan huruvida länsstyrelsen förfarit oriktigt genom att
rikta vitesföreläggandet mot envar av styrelsens ledamöter, oaktat de icke
samtliga hörts i ärendet, ma följande framhallas. Av handlingarna framgår
att hälsovårdsnämnden under sin handläggning av ärendet hade kontakt
med verkställande direktören. Hälsovårdsnämndens klandrade beslut har
delgivits en annan person, som är firmatecknare men ej styrelseledamot. I

463

besvärsmålet ingiven fullmakt från bolaget är undertecknad av en tredje
person, vilken är styrelseledamot. Med hänsyn till den allmänna skyldighet
som måste anses föreligga för styrelseledamöter i ett bolag att hålla styrelsen
underrättad (se t. ex. 82 § aktiebolagslagen) vill länsstyrelsen hålla före att
styrelsens ledamöter måste anses ha fått erforderlig kännedom om ärendet.
Länsstyrelsen vill i samband härmed hänvisa till rättsfallen i N. J. A. 1918
ref. 171 och RÅ 1933 not. S 229. Dessa båda rättsfall synes för övrigt också
innebära liknande skärpning av klandrade beslut som skett i förevarande
fall.

Länsstyrelsen har i förevarande mal ansett sig i första hand handla sasom
besvärsmyndighet. Att länsstyrelsen i denna egenskap bör vara behörig att
ändra föreläggandet på sätt som skett synes framgå av rättsfallet RÅ 1933
not. S 229. Att länsstyrelsen emellertid därvid även kan åberopa sina befogenheter
såsom tillsynsmyndighet enligt 55 § hälsovårdsstadgan synes
obestridligt. Av praktiska skäl är det emellertid knappast lämpligt att i sådana
fall meddela två olika beslut. Ej heller har länsstyrelsen velat använda
det av JO antydda, i rättsfallen RÅ 1935 ref. 44 samt 1944 not. S 115 tilllämpade
förfaringssättet att allenast upphäva beslutet eller återförvisa ärendet,
när länsstyrelsen funnit att klandrade beslutet varit materiellt riktigt.
Det kan ju nämligen tagas för givet att hälsovårdsnämnden efter ett upphävande
eller återförvisande, som grundar sig på formella fel, kommer att
omedelbart fatta ett nytt, formellt riktigt beslut, varefter målet ånyo besvärsvägen
föres under länsstyrelsens prövning. Det av länsstyrelsen i detta
avseende tillämpade betraktelsesättet synes även vara godtaget av regeringsrätten
såsom framgår av bl. a. nyssnämnda rättsfallet RÅ 1933 not.
S 229.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

I äldre rättspraxis utgick man i allmänhet från att vite kunde föreläggas
endast fysiska personer. Vitesföreläggande för andra juridiska personer än
offentliga sådana ansågs i enlighet härmed böra riktas — icke mot den juridiska
personen såsom sådan — utan mot de fysiska personer, som voro att
anse såsom ställföreträdare, eller någon av dem. Angivna uppfattning kom
till uttryck i rättsfall från såväl högsta domstolen som regeringsrätten (se
exempelvis NJA 1918 s. 548, RÅ 1912 not. C 101; jfr Thulin i Nordisk Adm.
tidskrift 1931 s. 256 och Fahlbeck: Förvaltningsrättsliga studier s. 71 o. f.).

Denna praxis var väl förenlig med vitets rättsliga uppgift att övervinna
tredska hos den, som av myndighet förelagts att fullgöra viss prestation.
Föreläggandet riktar sig till viljan hos fysisk person och avser att förmå
honom till den prestation som föreskrivits. Det är vidare att märka att
vitet — på samma sätt som ett bötesstraff — vid bristande betalning i princip
kan förvandlas till fängelse, vilket förutsätter att vitet ålägges eu fysisk
person.

I motiven till processlagberedningens förslag till rättegångsbalk uttalades,
att föreläggande av vite för juridisk person borde i enlighet med förut
gällande praxis avse de fysiska personer, som vore ställföreträdare, eller någon
av dem. Ett enhälligt lagråd (se prop. 5/1942 s. 179) fann det emeller -

464

tid mest förenligt med vitets karaktär av tvångsmedel att rätten finge fritt
bestamma om föreläggandet skulle riktas omedelbart mot den juridiska
personen eller mot dess ställföreträdare eller mot båda. Valet mellan dessa
vägar borde få bero på vad som bäst lämpade sig med hänsyn främst till intresset
att snabbt ernå önskad effekt. Härvid borde bl. a. uppmärksammas
att, om föreläggandet riktades mot den juridiska personen, dennas oftare
starkare ekonomiska ställning kunde beaktas vid bestämmandet av vitets
storlek och att olägenheter, förknippade med personväxling bland ställföreträdare,
undvekes. Däremot finge naturligtvis den allmänna regeln, att utdömt
vite kunde vid bristande tillgång övergå till frihetsstraff, icke någon
tillämpning under angivna förutsättning.

Lagrådets uttalande, som biträddes av departementschefen och som icke
föranledde erinran från riksdagens sida, torde böra beaktas i rättstillämpningen
även utanför domstolarnas verksamhetsområde. Enligt min mening
bör det alltså — om hinder häremot ej möter i uttryckliga lagföreskrifter —
vara möjligt även för administrativ myndighet att vid föreläggande av vite
för juridisk person med hänsyn till omständigheterna fritt bestämma, om
föreläggandet bör riktas mot den juridiska personen såsom sådan eller mot
dess ställföreträdare eller mot båda. I de administrativa myndigheternas
praxis synes det också ha blivit allt vanligare att vitesföreläggande riktas
mot juridisk person sasom sadan. Även vitesföreläggande mot enskilt aktiebolag
såsom sådant har godtagits (RÅ 1953 not. K 445 och 1956 not. I 192).

Huruxida vitesföreläggande mot aktiebolag och annan juridisk person
bör riktas mot ställföreträdaren eller mot bolaget såsom sådant är följaktligen
att bedöma med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.

När det gäller det vid inspektionen uppmärksammade ärendet synes intet
vara att erinra mot länsstyrelsens uppfattning att vitet i detta fall borde
avse företrädare för bolaget och icke bolaget såsom sådant.

Jag biträder även länsstyrelsens uppfattning att det ur principiell synpunkt
ej förelegat hinder att ändra hälsovårdsnämndens föreläggande att
avse samtliga styrelseledamöter och således även de, vilka icke hörts i ärendet
eller fått del av det överklagade föreläggandet .

När det gäller att bedöma om det med hänsyn till omständigheterna i det
föreliggande ärendet varit sakligt befogat att, såsom skett, ändra föreläggandet
att avse envar av de sju styrelseledamöterna är följande att beakta.
En av ledamöterna var bolagets verkställande direktör. Han var hörd i
ärendet, och var tydligen också den som närmast hade att svara för att bolaget
fullgjorde de föreskrivna förbättringsarbetena. Med hänsyn till sakens
beskaffenhet och bolagets karaktär hade det helt visst varit tillfyllest att
låta föreläggandet avse allenast den verkställande direktören. Vidare framstår
det ur principiell synpunkt såsom betänkligt att på talan av bolaget
skärpa vitesföreläggandet genom att ändra detta att avse envar av stvrelseledamöterna.
Slutligen är att märka, att vitet — om föreläggandet icke åt -

465

lyddes — icke kunnat uttagas av styrelseledamot, som ej fått del av föreläggandet
(jfr NJA 1925 s. 56). För att göra detta effektivt måste föreläggandet
därför delges samtliga styrelseledamöter.

Med hänsyn till angivna förhållanden synes det mig ha varit mest ändamålsenligt
att låta föreläggandet avse allenast den verkställande direktören.
I denna omdömesfråga kan man emellertid ha olika meningar, och någon
erinran kan självfallet icke riktas mot länsstyrelsen för dess avgörande.

Avslutningsvis vill jag framhålla, att vite kommer till användning i
många skiftande sammanhang. Någon enhetlig författningsreglering av vitesinstitutet
finnes emellertid icke. Rättstillämpningen är därför enligt vad
jag vid mina inspektioner kunnat iakttaga oenhetlig. Det är min förhoppning
att framdeles kunna upptaga hithörande spörsmål till en mera ingående
belysning än vad här kunnat ske.

466

III. Framställning till riksdagen angående åtgärder
i syfte att trygga JO-ämbetets behov
av kvalificerad personal

På sätt framgår av den inledningsvis lämnade översikten över JO-ämbetets
verksamhet under år 1961 har det icke varit möjligt att nedbringa den
alltsedan 1957 års reform uppkomna betydande arbetsbalansen. Oaktat
ämbetet även under detta år genom samtidig tjänstgöring av mig och ställföreträdaren
varit dubblerat under sex månader och trots att inspektionsverksamheten
avsevärt begränsats, har antalet balanserade ärenden i stället
ökat. Denna otillfredsställande utveckling har sin orsak i flera omständigheter,
som det nu synts mig på sin plats att närmare redovisa. Förhållandena
kräva också enligt min mening vidtagande av särskilda åtgärder för
att trygga JO-ämbetets behov av kvalificerad personal.

Till en början får jag rörande innebörden av 1957 års reform av JOämbetet
och de bakomliggande övervägandena i korthet anföra följande.

Syftet med reformen var att förverkliga det från riksdagens sida sedan
lång tid tillbaka framförda önskemålet om en vidgad och intensifierad tillsyn
över förvaltningen. Enligt det till grund för reformen liggande sakkunnigbetänkandet
(SOU 1955: 50) skulle den åsyftade effektiviseringen av
ämbetets verksamhet vinnas genom en på förvaltningen inriktad inspektion
av väsentligt ökad omfattning. De sakkunniga framhöllo sålunda att inspektionerna
— som dittills plägat omfatta omkring fyra veckor årligen
och huvudsakligen avsett domstols- och åklagarväsendet samt fångvården
— borde utsträckas till omkring åtta veckor. Denna ökade inspektionsverksamhet
borde enligt de sakkunniga helt läggas på förvaltningen.

För att göra det möjligt för JO att med bibehållande i huvudsak av sin
tillsyn över rättsväsendet utöva den nya, på förvaltningen inriktade verksamheten
föreslogs och genomfördes dels en ökning av tiden för ämbetets
dubblering från en till tre månader — genom beslut år 1959 utsträckt till
sex månader — dels en viss förstärkning av personalorganisationen. I sistnämnda
hänseende innebar reformen att till JO:s förfogande ställdes fem
heltidsanställda jurister mot tidigare i allmänhet tre. Den sålunda dimensionerade
personalorganisationen — vartill jag här nedan skall närmare
återkomma — utgjorde enligt de sakkunniga ett minimum, om man ville
nå åsyftat resultat med den föreslagna vidgningen av JO:s verksamhet.
Därvid framhölls, att frågan huruvida ytterligare personal erfordrades för
verksamheten inom förvaltningsområdet finge bli beroende av den kom -

467

mande utvecklingen. I så fall kunde enligt de sakkunniga behovet därav
åtminstone tills vidare tillgodoses genom att JO anlitade extra arbetskraft.
De sakkunniga underströko därvid att JO, liksom dittills, borde ha rätt att
anlita sådan arbetskraft.

Genom de sålunda föreslagna åtgärderna ansågo de sakkunniga möjligt
att undvika en uppdelning av ämbetet. I varje fall — framhöllo de sakkunniga
— borde med frågan härom anstå till dess man sett hur förhållandena
utvecklade sig efter reformens genomförande.

Då de sakkunniga år 1955 framlade sitt förslag, utvisade statistiken för
de senast föregående fem åren att den årliga arbetsvolymen för JO-ämbetet
uppgick till mellan 600 och 700 ärenden. Av dessa utgjordes något mer än
500 av klagomål och omkring 150 av JO:s egna initiativärenden, upptagna
främst på grundval av iakttagelser vid inspektioner. Efter reformens genomförande
år 1957 ha dessa siffror starkt stigit. Detta är särskilt iögonenfallande
när det gäller klagomålen. Under de närmaste åren efter reformen
ökade sålunda antalet klagomål från något mer än 500 till omkring 800.
Under åren 1960 och 1961 har antalet fortsatt att kraftigt stiga och utgjort
omkring 1 000, innebärande sålunda i det närmaste en fördubbling i förhållande
till läget då de sakkunniga gjorde sina beräkningar.

JO:s möjlighet att ägna tid åt inspektionsverksamheten är väsentligen
beroende av mängden av inkommande klagomål. Med hänsyn till de rättssökandes
befogade intresse att få sina påståenden om övergrepp och orättvisor
prövade inom rimlig tid, böra nämligen klagoärendena i allmänhet
tagas i första hand. Ju längre tid som åtgår för handläggning av klagomål,
desto mindre blir utrymmet för inspektionsverksamheten. Genom att antalet
klagomål redan omedelbart efter reformens genomförande började kraftigt
stiga — och fortsatt att stiga på ett sätt som då knappast kunde förutses
— har också JO:s möjlighet att i önskvärd och avsedd utsträckning
vidga inspektionsverksamheten starkt beskurits. I själva verket har inspektionstiden
icke under något år efter reformen kunnat utsträckas utöver vad
som tidigare anslagits härför eller sålunda omkring fyra veckor. Och under
det förflutna året har tiden måst begränsas till två veckor. Såsom förut
framhållits räknade de sakkunniga för sin del med att omkring åtta veckor
skulle kunna anslås för inspektionsverksamhet. Det må emellertid framhållas
att denna verksamhet, genom att ett ökat antal jurister numera biträder
därmed, likväl kunnat avsevärt intensifieras och omfatta ett långt större
antal förvaltningsmyndigheter än tidigare. JO:s egna initiativärenden ha
också fram till år 1961 ökat till omkring 220 årligen mot tidigare omkring
ISO, en ökning som helt ligger inom förvaltningen. Det bör vidare framhållas,
att de vid inspektionerna av förvaltningen upptagna ärendena ofta
avse invecklade och svårlösta spörsmål, sammanhängande bl. a. med avsaknaden
av gemensamma processuella bestämmelser och med brister i övrigt
i den förvalt ningsrättsliga lagstiftningen. Handläggningen av sådana iircn -

468

den är därför mången gång tungt och tidsödande och kan kräva vidlyftiga
undersökningar. Erfarenheten av de gångna årens inspektioner på detta område
synes emellertid giva vid handen att ett påtagligt behov föreligger av
den ökade tillsyn, varom riksdagen beslutat. Förutom vad berättelserna
innehålla rörande inspektionsanmärkningar må härvid blott erinras, att av
de tjugufem framställningar om avhjälpande av brister i den förvaltningsrättsliga
lagstiftningen, som under åren 1957—1961 avlåtits av JO-ämbetet,
flertalet grundats på iakttagelser vid inspektionsverksamheten. Och åtminstone
i en del av fallen torde framställningarna få anses ha avsett frågor
av mycket väsentlig betydelse för stärkande av den enskilde medborgarens
rättsskydd.

Även om tillsynen över förvaltningen sålunda — fram till år 1961 —
avsevärt effektiviserats, bör icke undandöljas att tillsynen långt ifrån haft
den utsträckning, som de sakkunniga ansett önskvärd. Detta har bl. a. inneburit,
att någon som helst inspektion icke kunnat ske av den omfattande
centrala administrationen, ett förhållande som givetvis är otillfredsställande.
Och på sätt förut framhållits har det under sistlidna år varit ofrånkomligt
— för att arbetsbalansen skulle kunna hållas på en någorlunda
rimlig nivå — att eftersätta även inspektionen av de lokala myndigheterna.

Det är uppenbart att de resurser, som vid reformens genomförande ställdes
till JO:s förfogande, blivit otillräckliga med hänsyn till den kraftiga
ansvällning av arbetsbördan, som därefter skett. Dessa resurser betecknades
också redan av de sakkunniga — vid en tid då den totala arbetsvolymen
var mindre än hälften av den nuvarande — som ett minimum. I fråga
om tiden för ämbetets dubblering har därför, såsom tidigare framhållits, en
utsträckning måst ske från tre till sex månader. Därigenom har JO sålunda
kunnat under halva året helt ägna sig åt de mera maktpåliggande uppgifterna.
Det är emellertid tydligt, att den mer än fördubblade arbetsvolymen
måst spränga ramen även för den ursprungligen fastställda personalorganisationen.
Rörande detta spörsmål och rörande frågan om JO:s rätt och
möjlighet att anlita erforderlig personal får jag anföra följande.

Enligt den fastställda personalplanen finnas inrättade fem juristtjänster,
nämligen dels en befattning som kanslichef i Bp 4, dels två befattningar som
byråchef i Br 2 och dels två befattningar som sekreterare i högst År 25 (normalt
År 23). I motsats till kanslichefsbefattningen äro tjänsterna som
byråchef och sekreterare avsedda att vara genomgångstjänster med förhållandevis
täta ombyten. Därigenom skulle — framhöllo de sakkunniga —
vinnas den fördelen att innehavarna av dessa tjänster alltid hade näraliggande
erfarenhet från sina respektive ämnesområden. Tjänstgöringen borde
därför enligt de sakkunniga icke räcka längre än för byråchefer 3—5 år och
för sekreterare 2—3 år. Tjänsterna ha organiserats på två avdelningar med
en byråchef och en sekreterare på varje, den ena för ärenden rörande dom -

469

stolar och därtill hörande ämnesområden (åklagarväsendet, exekutionsväsendet
och fångvården) och den andra avdelningen för ärenden rörande den
egentliga förvaltningen.

Såsom de sakkunniga också förutsatt har det varit nödvändigt att därutöver
anlita särskild arvodesavlönad arbetskraft. Salunda har liksom före
reformen — under hela tiden varit anställd en pensionerad jurist med halvdagstjänstgöring
för biträde vid den förberedande behandlingen av inkommande
klagomål. Utsträckningen av tiden för ämbetets dubblering har
vidare framtvingat anställande av ytterligare en heltidstjänstgörande hovrättsjurist
under minst nämnda tid på året. Därjämte ha vissa särskilda
ärenden utlämnats för beredning på fritid till jurister utanför ämbetet. Av
förklarliga skäl har emellertid omfattningen av detta biträde varit begränsad.

Genom den kraftiga successiva ökningen av antalet ärenden, särskilt på
förvaltningsavdelningen, har uppkommit ett patagligt och ofrånkomligt behov
att ytterligare förstärka denna avdelning. Omkring 60 % av antalet
ärenden synes sålunda numera kunna beräknas falla pa förvaltningsavdelningen,
och dessa ärendens andel i den totala arbetsbördan för JO är än
större. Jag hade därvid tänkt mig att personalbehovet tills vidare skulle
kunna tillgodoses genom att någon eller några förvaltnings jurister anlitades
under begränsad tid. Det har emellertid icke visat sig möjligt att — utöver
rekryteringen till de fasta tjänsterna — ens för kort tid få för tjänstgöring
anlita någon jurist från den statliga förvaltningen. Mina i denna sak under
hand gjorda framställningar, även hos vederbörande departement, ha icke
vunnit framgång. Från myndigheternas sida har därvid framhållits, att det
tyvärr icke funnes någon personal att avstå. Jag har sålunda icke lyckats
erhålla den extra arbetskraft, varav jag varit i oundgängligt behov, och häri
ligger också till betydande del förklaringen till den ogynnsamma utvecklingen
av arbetsförhållandena vid JO-ämbetet.

Jag vill här inskjuta, att det med hänsyn till arten av JO-ämbetets verksamhet
icke kan ifrågakomma att för tjänstgöring härstädes anlita andra
än särskilt dugande jurister. För arbetets behöriga bedrivande måste på
dem ovillkorligen ställas mycket höga krav, icke minst i fråga om förmåga
till självständig bedömning, snabbhet i handläggningen och stilistisk färdighet.
I sistnämnda hänseende må särskilt framhållas, att det är av synnerlig
betydelse att befattningshavarna — eftersom varje ärende måste passera
JO och granskas av denne — äro i stånd att, efter vederbörliga anvisningar,
prestera förslag till beslut och skrivelser, som åtminstone i huvudsak
kunna godtagas. Om JO skulle nödgas att i större utsträckning själv
omskriva utlåtandena, kan den nuvarande omfattningen av ämbetets verksamhet
icke bibehållas. Det bör emellertid i detta sammanhang även framhållas
att tjänstgöringen vid JO-ämbetet för de jurister, som anses därtill

470

kvalificerade, torde vara av utomordentligt värde för vederbörandes fortsatta
tjänstgöring inom sina karriärer. Verksamhetens speciella beskaffenhet
och förekomsten av en aldrig sinande ström av rättsfrågor inom alla
kategorier ärenden och myndighetsområden, erbjuda helt visst befattningshavarna
osedvanliga möjligheter att förvärva insikter och erfarenheter från
många olika arbetsfält och därigenom en allmän överblick över rättsområdet
i stort. Detta har avseende såväl å domstolsjuristerna, vilka i viss,
icke obetydlig utsträckning biträda med handläggningen även av förvaltningsärenden,
som å förvaltningsjuristerna. Icke minst för de senare torde
tjänstgöringen härstädes ha sin stora betydelse i angivna hänseende, eftersom
dessa jurister äro i sitt vanliga arbete verksamma inom ofta mycket
begränsade ämnesområden. Det är vidare tydligt, att denna ökade erfarenhet
och överblick hos de enskilda tjänstemännen även måste bli till gagn
för arbetet hos vederbörande myndigheter, då befattningshavarna i sinom
tid dit återgå för tjänstgöring och där kunna tillföra verksamheten nya
synpunkter. Genom det system med förhållandevis täta ombyten på tjänsterna
vid JO-ämbetet, som de sakkunniga med allt fog ansågo böra tillämpas,
vinnas sålunda fördelar icke blott för ämbetet genom att det tillföres
arbetskrafter med ständigt aktuell praktisk erfarenhet från olika områden
utan också — på längre sikt — för myndigheterna och rättslivet i allmänhet.
Enligt min mening är det därför förenligt med myndigheternas egna
intressen att avstå härför lämpade jurister för detta utbyte.

Som förut framhållits uttalade de sakkunniga i samband med 1957 års
reform att JO borde, liksom dittills, ha rätt att anlita den extra arbetskraft,
varav han var i behov. Detta uttalande, sammanställt med vad de
sakkunniga i övrigt anfört rörande rekryteringen av ämbetets personal, ger
vid handen att de sakkunniga utgingo från att myndigheterna skulle vara
skyldiga att på begäran av JO ställa erforderlig personal till förfogande med
rätt för vederbörande att senare återgå till sin förut innehavda tjänst. Till
stöd för denna uppfattning må vidare bringas i erinran ett för mer än 100
år sedan av rikets ständer, efter framställning av JO, fattat beslut och ett
i enlighet därmed utfärdat kungl. cirkulär rörande den dåvarande befattningen
som sekreterare vid ämbetet. I detta cirkulär, som är dagtecknat
den 6 april 1854, utsäges sålunda att — om till sekreterare antages innehavare
av på allmän stat uppförd syssla — denne tjänsteman skall »under
bibehållande av sin förra befordringstur vara berättigad till erhållande av
ledighet från sin förra tjenst». Detta beslut har visserligen, i enlighet med
JO:s egen framställning, direkt avseende endast å den dåvarande sekreteraretjänsten.
Med fog torde emellertid i beslutet kunna inläggas en principiell
innebörd.

Utvecklingen av arbetsförhållandena för JO-ämbetet, varom jag tidigare
lämnat redogörelse, synes i och för sig kunna giva anledning överväga om
icke ytterligare åtminstone en fast tjänst bör inrättas å förvaltningsavdel -

471

ningen. Måhända bör emellertid utvecklingen ännu någon tid avvaktas,
innan ställning tages till en ändring av den fastställda personalorganisationen.
Jag har därför, om erinran icke framställes från riksdagens sida, för
avsikt att med utnyttjande av förslagsanslaget för icke-ordinarie personal
anställa ännu en jurist för tjänstgöring under hela året. Möjligen kan behov
uppkomma att därutöver anlita ytterligare en arbetskraft under kortare tid.

Då emellertid, såsom jag förut antytt, svårigheter nu och framdeles synas
kunna möta mot att från myndigheterna erhålla för JO-ämbetets verksamhet
erforderliga tjänstemän, ser jag mig nödsakad att härutinnan söka stöd
hos riksdagen. Jag anhåller därför att riksdagen ville genom ett uttalande
klart fastslå JO:s rätt att hos de statliga myndigheterna anlita den personal,
varav ämbetet för sin verksamhet är i behov, och därmed också understryka
angelägenheten av att myndigheterna, i enlighet med grundtanken
i 1854 års cirkulär, härutinnan lämna JO sin medverkan.

För att en rekrytering av personal till JO-ämbetet över huvud taget skall
vara möjlig är det en självklar förutsättning, att tjänstgöringen vid ämbetet
— på sätt också kommit till uttryck i det förenämnda cirkuläret —
icke medför en försämring i fråga om vederbörandes befordringsutsikter.
En väl vitsordad tjänstgöring härstädes måste i stället räknas befattningshavaren
till godo som den särskilda merit den är. Att så sker framstar som
lika befogat och för JO-ämbetet nödvändigt som det skulle vara orimligt
att en här tjänstgörande befattningshavare, som sin plikt likmätigt upprättar
anmärkningspromemorior eller undertecknar skrivelser med kritik av
vissa myndighetsåtgärder, därigenom skulle riskera vederbörandes misshag
på sätt som kunde lända honom till nackdel. På sina håll synes emellertid
tjänstgöringen vid JO-ämbetet icke i merithänseende tilläggas den betydelse,
som synes sakligt motiverad. Jag tänker härvid närmast på vad som
förekommit i ett nyligen prövat ärende rörande tillsättning av ett vikariatsförordnande
som häradshövding. Som sökande hade anmält sig en hovrättsjurist,
som alltsedan år 1957 tjänstgjort som byråchef vid JO-ämbetet men
som icke fullgjort sedvanlig revisionssekreteraretjänstgöring. Anledningen
till att han icke i vanlig ordning gått in i revisionen var att jag — som med
hänsyn till byråchefens osedvanligt stora skicklighet, omdöme och arbetsförmåga
fann det ur ämbetets synpunkt i hög grad önskvärt att behålla
honom vid JO-ämbetet — uttalade som min bestämda uppfattning att hans
tjänstgöring som byråchef härstädes skulle ur meritsynpunkt anses minst
likvärdig med godkänd revisionssekreteraretjänstgöring. I detta ärende
avgavs sedvanligt utlåtande av ordföranden i högsta domstolen och de sex
hovrättspresidenterna. Fyra av kollegieledamöterna uppförde också byråchefen
på förslag. De övriga tre förklarade, att annan sökande — som var
iil dre i tjänst — främst borde ifrågakomma. Enligt vad jag under hand inhämtat
avsågs därmed att uttrycka, att avsaknaden av revisionssekreteraretjänstgöring
medförde att byråchefen ej borde uppföras pa förslag.

472

Med hänsyn till de för en domare synnerligen värdefulla erfarenheter
och insikter inom skilda områden, som byråchef stjänstgöring vid JO-ämbetet
otvivelaktigt skänker, är det enligt min mening sakligt fullt befogat att
anse, att en väl vitsordad sådan tjänstgöring icke bör i förevarande sammanhang
tillmätas mindre meritvärde än godkänd revisionssekreteraretjänstgöring.
Majoriteten inom presidentkollegiet synes också ha anslutit
sig till denna uppfattning. Den omständigheten att en stark minoritet inom
kollegiet givit uttryck för en motsatt mening är emellertid ägnad att ingiva
allvarliga bekymmer ur JO-ämbetets synpunkt. Det är nämligen vid nu
angivna förhållande fullt förklarligt om därför skickade hovrättsjurister icke
vilja riskera att genom tjänstgöring hos JO — utan att fullgöra revisionssekreteraretjänstgöring
— förlora möjligheten att söka häradshövdingeämbeten.
Härigenom försvåras över huvud taget möjligheten att till tjänst som
byråchef vid ämbetet knyta förstklassiga hovrättsjurister. Och i varje fall
måste man räkna med att vederbörande — kanske redan efter ett eller
annat års tjänstgöring härstädes, då han verkligen blivit fullt insatt i arbetet
— avbryter tjänstgöringen för att, så snart tillfälle därtill yppas, gå in
i revisionen. En sådan ordning står icke i överensstämmelse med vad de
sakkunniga uttalat rörande tjänstgöringstiden för byråchefer och skulle för
arbetet härstädes medföra betydande avbräck.

Jag får därför anhålla att riksdagen, för att undanröja eventuella oklarheter
härutinnan, ville understryka giltigheten av den i 1854 års cirkulär
uttalade principen, att tjänstgöring vid JO-ämbetet icke får för vederbörande
medföra försämring i hans förra befordringstur och att riksdagen i
samband därmed ville giva sin anslutning till den av mig och presidentkollegiets
majoritet uttryckta uppfattningen att en väl vitsordad tjänstgöring
som byråchef vid JO-ämbetet måtte — oavsett om vederbörande fullgjort
revisionssekreteraretjänstgöring — medföra behörighet för utnämning till
häradshövding.

Av betydelse för en fullgod rekrytering är givetvis även frågan om befattningshavarnas
lönevillkor. Nu gällande lönesättning har fastställts på
grundval av de sakkunnigas år 1955 framlagda förslag. Vid denna tid framstod
också förslaget som väl avvägt. Sålunda skulle t. ex. byråchefslönerna
vid JO-ämbetet (Br 2) komma att uppgå till avsevärt högre belopp än dåvarande
lön för rådstjänsterna. För hovrättsråd och för byråchef i verken
eller motsvarande befattningshavare skulle alltså en tjänstgöring hos JO
vara ekonomiskt lockande och en sådan önskvärd rekrytering därför kunna
förväntas. År 1957 överfördes emellertid rådstjänsterna till chefslöneplanen
(Bl), varigenom löneskillnaden blev ytterst obetydlig. År 1959 uppflyttades
vidare revisionssekreterarna till sistnämnda lönegrad. Även vissa andra
löneförhöjningar ha under den gångna tiden skett inom den statliga sektorn,
ändringar som äro ägnade att minska den ekonomiska konkurrenskraften
hos tjänsterna vid JO-ämbetet. Det är också att märka, att ämbe -

473

let — till skillnad från många andra myndigheter -— icke har möjlighet
att bereda sina befattningshavare inkomstbringande extrauppdrag.

Den relativa försämring av lönevillkoren, som sålunda inträtt för tjänsterna
vid JO-ämbetet, är helt naturligt ägnad att begränsa urvalsmöjligheterna
när det gäller rekryteringen till ämbetet. Som förut framhållits är
det för verksamhetens behöriga bedrivande hos JO ofrånkomligt, att särskilt
dugande jurister knytas till ämbetet och att de åt tjänsten ägna sin
odelade uppmärksamhet. Det är därför av vikt, att löneförmånerna hållas
på sådan nivå att härför eljest lämpade krafter icke av ekonomiska skäl
anse sig böra avböja förordnande härstädes och i stället föredraga annan
tjänstgöring. Fall har också förekommit då befattningshavare av angivna
skäl ansett sig nödsakad avbryta påbörjad tjänstgöring, något som icke
skulle ha skett om sådana förmåner kunnat beviljas som t. ex. gälla för
arbete i riksdagsutskott. Vad nu sagts torde i och för sig innefatta anledning
att överväga viss förbättring av lönevillkoren genom införande av
särskilda arvodestillägg eller på annat sätt. I avbidan på riksdagens ställningstagande
till de av mig förut framlagda spörsmålen anser jag mig emellertid
icke för närvarande böra framställa något yrkande härutinnan men
kommer att senare taga frågan under närmare övervägande.

Av tidigare redovisade skäl är det för JO-ämbetets fortsatta verksamhet
av avgörande betydelse att riksdagen tager ställning till de av mig framlagda
spörsmålen rörande ämbetets personalbehov och rätt att anlita kvalificerad
arbetskraft ävensom beträffande värderingen ur meritsynpunkt
av tjänstgöring vid ämbetet. Utan positivt stöd härutinnan från riksdagens
sida lärer ämbetet i fortsättningen icke mäkta att i tillbörlig utsträckning
utöva den vidgade och intensifierade tillsyn över förvaltningen, som avsetts
med 1957 års reform.

Jag vill till sist framhålla, att det givetvis är möjligt att genom att avlasta
JO vissa uppgifter lätta arbetsbördan och därmed i viss utsträckning begränsa
behovet av ytterligare personal. En sådan åtgärd skulle t. ex. kunna
avse inskränkning av JO:s prövning av vissa särskilda kategorier klagomål,
närmast klagomål av fångar och å sinnessjukhus intagna personer rörande
vård och behandling å anstalterna. Sådana klagomål förekomma i icke ringa
antal men befinnas i allmänhet, efter verkställd undersökning, sakna fog.
Det skulle givetvis vara en lättnad ur arbetssynpunkt, om dylika klagomål
i regel kunde få överlämnas till vederbörande överordnade myndigheter
— fångvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen — för att där i första hand
bli föremål för utredning och prövning. Först om klaganden efter sådan
handläggning fortfarande vore missnöjd, skulle han äga att påkalla JO:s
bedömning i sak. Det lärer emellertid icke ankomma på mig att framställa
förslag om dylika inskränkningar av JO:s sedan gammalt ålagda prövningsskyldighet.
Jag har dock i förevarande sammanhang ansett mig böra fiista
uppmärksamheten på nu antydda möjligheter.

474

Under åberopande av vad förut anförts får jag anhålla att riksdagen ville
— i syfte att trygga JO-ämbetets behov av kvalificerad personal — i skrivelse
till Kungl. Maj:t eller i annan lämplig ordning göra uttalanden i enlighet
med vad jag ovan hemställt.

Såsom bilaga till denna berättelse fogas en förteckning över ärenden, som
hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen
före den 1 januari 1961 och vari under år 1961 åtgärd vidtagits eller
vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1962.

ALFRED BEXELIUS

! C. G. Lidberg

475

Bilaga

Förteckning

Över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1961 och
vari under år 1961 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling

1. 1939 den 30 december {nr 711), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Framställningen har den 12 maj 1961 överlämnats till lagberedningen för att
vara tillgänglig vid fullgörandet av dess uppdrag. (Justitiedepartementet.)

2. 1910 den 27 december (nr 740), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Sedan åt en inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig uppdragits att
undersöka frågan om en omarbetning av lösöreköpsförordningen, har den sakkunnige
i april 1944 avlämnat en promemoria i ämnet. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 191(2 den 30 december (nr 166/1911), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Lagberedningen har den 10 september 1960 avlämnat förslag till jordabalk
m. m. Sedan yttranden inhämtats över förslaget, är detta beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

4. 19U den 15 juni (nr 357/1913), angående bestämmelser om intagande i
gravationsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkommande
rekognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut tillhöriga
fastigheter.

Angående vidtagen åtgärd beträffande Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla, se ämbetsberättelsen 1953 s. 477. Beträffande ärendet i övrigt har eu
inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig i juli 1957 överlämnat en promemoria.
Genom beslut den 21 oktober 1960 har Kungl. Maj:t uppdragit åt
en inom justitiedepartementet tillkallad utredningsman att åvägabringa och leda
förhandlingar om en avveckling av rekognitionsavgifterna till Dan viks hospital.
(Justitiedepartementet.)

5. 1915 den 22 juni (nr 211), angående åtgärder för vinnande av bättre kommunikation
mellan överdomstolarna och den rättssökande allmänheten.

476

Sedan 1951 års rättegångskommitté den 13 oktober 1952 avlämnat promemoria
angående kommissionärsväsendet vid domstolarna m. m., över vilken promemoria
yttranden avgivits av olika myndigheter och sammanslutningar, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

6. 1945 den 18 oktober (nr 666), angående ändring av bestämmelserna om
förverkande av anstånd, som enligt lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom medgivits i fråga om vissa frihetsstraff, m. m.

1 vad skrivelsen avsåg ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 22 juni
1939 om villkorlig dom har ärendet avskrivits genom Kungl. Maj:ts beslut den
26 november 1948. Rörande den fråga — samverkan med främmande makter
beträffande övervakning av villkorligt dömda — som skrivelsen i övrigt avser,
pågå överläggningar mellan de nordiska länderna. (Justitiedepartementet.)

7. 1946 den 27 december (nr 623/1945 och 494/1946), angående allmän åklagares
åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus.

Ärendet överväges i samband med den strafflagsreform som förberedes inom
justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

8. 19/7 den 31 oktober (nr 219/19/5), angående åstadkommande av enhetligt
förfarande vid bötesindrivning då influtet belopp icke förslår till fulla
gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda böter.

Ärendet överväges i samband med den strafflagsreform som förberedes inom
justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

9. 1949 den 22 augusti (nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

Ärendet, soin delvis slutbehandlats, se ämbetsberättelsen 1956 s. 368, är i övrigt
beroende på Kungl. Maj ds prövning. (Justitiedepartementet.)

10. 1949 den 11 november (nr 553/19/8), angående arkivfotografering av fastighetsböcker.

Ärendet vilar i avvaktan på lösningen av vissa principfrågor. (Justitiedepartementet.
)

11. 1950 den 30 oktober (nr 173/19/9), angående ändrade bestämmelser för
utfärdande av kungörelse i vissa fall rörande ansökan om lagfart å fång
till fast egendom.

Lagberedningen har den 10 september 1960 avlämnat förslag till jordabalk m. m.
Sedan yttranden inhämtats över förslaget, är detta beroende på Kungl. Majds
prövning. (Justitiedepartementet.)

12. 1950 den SO november (nr 124), angående åtgärder till säkerställande av
att den, som genom myndighets försorg skall inställas till förhandlinginför
domstol, beredes nödig vila före rättsförhandlingen.

Sedan 1951 års rättegångskommitté i promemoria den 14 september 1961 behandlat
den i skrivelsen omförmälda frågan, är ärendet föremål för remissbeh
andling. (Justitiedepartementet.)

13. 195/ den 2 december (nr 106), angående ändring av vissa bestämmelser
om rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.

477

Sedan 1951 års rättegångskommitté den 26 november 1958 avlämnat betänkande
med förslag till lag om rättegångshjälp m. m. (SOU 1958: 40), har ärendet
varit föremål för remissbehandling. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Justitiedepartementet.)

14. 195) den 20 december {nr )59/1952 och )5)/1953), angående införande
av rätt att fullfölja talan mot statens hyresråds beslut i vissa fall.

Kungl. Maj:t har den 12 maj 1961 förordnat, att framställningen icke skall föranleda
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. (Justitiedepartementet.)

15. 1955 den 23 december (nr 209), angående förtydligande av stadgandet i
18 § tredje stycket instruktionen den 30 december 1947 för stadsfiskalerna
om stadsfiskals skyldighet att utom tjänstetid vara tillgänglig för
mottagande av brådskande meddelanden.

Skrivelsen är föremål för övervägande inom riksåklagarämbetet. (Justitiedepartementet.
)

16. 1957 den 16 mars (nr SO)/1956), angående bättre tillgodoseende av
skyddskonsulents behov av kännedom om den, som dömts villkorligt med
övervakning utan att personundersökning ägt rum i målet, m. m.

Ärendet överväges i samband med den strafflagsreform som förberedes inom
justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

17. 1957 den 18 mars (nr 50/1955), angående vissa jävsfrågor inom civilförsvaret
m. m.

Ärendet är föremål för remissbehandling. (Inrikesdepartementet.)

18. 1957 den 5 november (693/1956), angående den i 13 § lagen om fri rättegång
stadgade återbetalningsskyldigheten i vissa fall för part, som åtnjutit
fri rättegång.

Genom kungörelse den 26 maj 1961, SFS nr 137, om ändrad lydelse av 10 och
11 §§ kungörelsen den 26 september 1947 (nr 776) med bestämmelser angående
tillämpningen av lagen om fri rättegång har höjning skett av det i nämnda paragrafer
angivna beloppet. Ärendet är därmed slutbehandlat. (Justitiedepartementet.
)

19. 1957 den 28 november (nr 919), angående brist i 24 § lagen den 4 juni
1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Anmäld den 2 februari 1961, varvid uppdrogs åt mentalsjukvårdsberedningen
att verkställa en översyn av 1954 års lag om undervisning och vård av vissa
psykiskt efterblivna jämte därmed sammanhängande spörsmål. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad. (Inrikesdepartementet.)

20. 1958 den 15 jebruari (nr 510/1957), angående behovet av förtydligande
bestämmelser rörande begreppet tättbebyggt område i vägtrafikförordningen.

Handlingarna i ärendet ha enligt Kungl. Majrts beslut den 5 maj 1961 överlämnats
till Nordisk vägtrafikkommitté för att tagas under övervägande vid fullgörandet
av kommitténs uppdrag. Utredningsarbetet pågår. (Kommunikationsdepartementet.
)

21. 1958 den 19 april (nr 6)7/1956), angående ändrade bestämmelser rörande
tillkännagivande av beslut om tjänstetillsättning.

Sedan besvärssakkunniga avgivit yttrande över framställningen, är densamma
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

478

22. 1958 den 22 november (nr 331/1956), angående förtydligande av stadgandet
i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär till
ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

23. 1958 den 3 december (nr 501/1957), angående samordnande av domstolarnas
och barnavårdsnämndernas verksamhet beträffande lagöverträdare,
som fyllt 18 men ej 21 år.

De frågor som avses med skrivelsen behandlas i det av Kungl. Maj:t den 26
augusti 1960 till lagrådet remitterade förslaget till brottsbalk. Lagrådet har
den 16 november 1961 avgivit utlåtande över brottsbalksförslaget. Proposition
till 1962 års riksdag förberedes inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

24. 1958 den 17 december (nr 633/1958), angående behovet av ändring i 8 §
lagen om tillsyn över stiftelser i syfte att undvika att stiftelse, i vars
styrelse landshövding eller avdelningschef vid länsstyrelse ingår som
ledamot, skall stå under tillsyn av samma länsstyrelse.

Kungl. Maj:t har med stöd av 7 § 3 mom. statens allmänna avlöningsreglemente
förordnat att med tjänsten såsom överståthållare, tjänst såsom landshövding,
tjänsten såsom underståthållare eller tjänst såsom avdelningschef vid
överståthållarämbetet eller länsstyrelse icke utan Kungl. Maj:ts medgivande
må förenas uppdrag såsom ledamot i styrelse för stiftelse, som står under överståthållarämbetets
respektive länsstyrelsens tillsyn. Ärendet är därmed slutbehandlat.
(Justitiedepartementet.)

25. 1958 den 27 december (nr 1)07/1957), angående behovet av närmare bestämmelser
rörande jäv med avseende å föreningsombud och revisorer
inom Konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt Svenska bostadskreditkassan
m. m.

Anmäld och slutbehandlad den 27 oktober 1961, varvid skrivelsen överlämnades
till bostadslåneutredningen för att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets
fullgörande. (Finansdepartementet.)

26. 1959 den 2 mars (nr 100//1957), angående behovet av närmare anvisningar
om vad polischef har att iakttaga med avseende å polispersonalens
vidareutbildning.

Anmäld den 10 mars 1961. Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Inrikesdepartementet.
)

27. 1959 den 18 juni (nr 88//1957), angående straffriförklarades sjukförsäkringsförmåner
i vissa fall.

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning. (Socialdepartementet.)

28. 1959 den 1 december (nr 922/1957), angående ändring av nykterhetsvårdslagen
i syfte bl. a. att tillgodose behovet av klara bestämmelser om
befogenhet för polisen att under erforderlig tid för utredning kvarhålla
alkoholmissbrukare, som misstänkes vara farlig.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

29. 1959 den 1/ december (nr 61/), angående införande i förordningen om
explosiva varor av föreskrift om befogenhet för polismyndighet att vid
fara för missbruk provisoriskt omhändertaga explosiv vara.

479

Skrivelsen är föremål för övervägande inom kommerskollegium i samband med
en där pågående översyn av förordningen om explosiva varor. (Handelsdepartementet.
)

30. 1960 den S juli (nr 375), angående ändring av väglagen i syfte att möjliggöra
ett förenklat förfarande vid utfärdande i vissa fall av förbud mot
enskilda vägars anslutning till allmänna vägar.

I direktiven för 1960 års vägsakkunniga (se Post- och Inrikes tidningar den
6 oktober 1960), har förutsatts, att nämnda utredning skall i samband med allmän
översyn av väglagstiftningen beakta de spörsmål, som behandlas i justitieombudsmannens
skrivelse. Utredningsarbetet pågår. (Kommunikationsdepartementet.
)

31. 1960 den 2/ november (nr 576/1958), angående utfärdande av föreskrift
om skyldighet för domstol att till taxeringsintendent översända avskrift
av domar i mål om deklarationsbrott.

Kungl. Maj :t har den 14 april 1961 föreskrivit, att framställningen skall för
vidare åtgärd överlämnas till riksåklagarämbetet. (Justitiedepartementet.)

32. 1960 den 2 december (nr 578/1958), angående utfärdande av föreskrift
om förtur vid behandlingen av skattemål, vars utgång är av betydelse
för bedömande av vid domstol anhängigt mål om ansvar för deklarationsbrott.

Anmäld den 27 januari 1961, varvid proposition (nr 28) avläts. Författningar
utfärdade den 26 maj (SFS 341) och den 2 juni 1961 (SFS 316). Skrivelsen är
därmed slutbehandlad. (Finansdepartementet.)

33. 1960 den 1/ december (nr 961/1959), angående ändring av 80 § 2 mom.
första stycket vägtrafikkungörelsen i syfte att utsträcka skyldigheten för
domstol att till körkortsmyndigheten översända avskrift av domar rörande
vissa av körkortsinnehavare begångna förseelser till att avse jämväl
förseelser av den, som fått sitt körkort återkallat.

Skrivelsen har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 juli 1961 överlämnats till
1957 års trafiknykterhetskommitté för att tagas under övervägande vid fullgörandet
av kommitténs uppdrag. Utredningsarbetet pågår. (Kommunikationsdepartementet.
)

34. 1960 den 23 december (nr 1201), angående förslag till partiell reform inom
ramen för gällande förvaltningsförfarande i syfte att vinna ökat administrativt
rättsskydd genom införande av en allmän regel om principiell
skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva de skäl,
å vilka besluten grundas.

Sedan framställningen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

Tidsåtgång	Samtliga undersök-ningsfält totalt procenttal	Endast häktade totalt procenttal	Endast å fri fot varande totalt procenttal
6 veckor eller kortare tid	46	8	25	7,5	21	8
6 veckor—3 månader ... .	229	38	143	43,5	86	32
3—t månader...........	133	22	93	28	40	15
4—5 månader ...........	87	15	45	13,6	42	15,5
5—6 månader...........	54	9	18	5,4	36	13
6—7 månader...........	31	5	5		26	10
7—8 månader...........		2	1		10	4
8—9 månader ...........	5 \|		0	t 0	5	j 2,5
9—-10 månader.........	2 \|		0	1	2
Summa 598	100	330	100	268	100

Psykiatriska sjukhuset	1955	1956	1957	1958
Överläkaren ..........................	19	21	19	20
Förste läkare .........................	23	24	20	21
Förste läkare .........................	24	21	21	19
E. förste läkare........................	19	19	19	18
Läkare i lönegrad A23 ................ Läkare i lönegrad A 23 (e. o. tjänst från	21	19	18	7
1/12 1956) .........................	—	0	17	8
S:t Lars sjukhus	106	104	114	93
Överläkaren* från 1/7.................	12''	* 18	18	24
Förste läkare .........................	21	25	23	24
Läkare i lönegrad A 23 ................	15	20	23	9
	48	63	64	57
Vidare avgåvo överläkarna yttranden envar	beträffande	sin	avdelning.

Psyk. sjukhuset ...	.. (30)	117	42	113	26	117	28	93	34	86	44
Ulleråker .........	.. (15)	79	13	69	18	60	21	51	17	72	26
Ryhov ...........	■ • (6)	50	4	48	8	45	8	48	15	48	5
S:t Lars sjukhus . .	.. (15)	62	18	67	23	65	17	57	17	55	21
S:t Jörgen ........	.. (15)	75	14	75	24	72	15	62	8	44	16
Marieberg ........	.. (6)	29	16	31	13	31	7	24	16	30	10
Sidsjön ............	.. (6)	37	18	38	30	41	9	\|		1 9	4
Umedalen..........	.. (6)	—	—	—	—	12	10	J 58	6	\| 32	3
		419	125	441	142	443	115	393	113	376	129
Utlåtande!! av förordnade
läkare...........		34		14		27		53		34
		483		455		470		446		410
Antal begärdu undersökningar	499		490		438		456		447

	1959 dec.	nov.	okt.	sept.	aug.	juli	juni	april	1958 maj	i	2
Psyk. sjukhuset..	18	ii	6	3	3	1	i	1		44	23
Ulleråker .......	6	8	4	6	2					26	17
Ryhov .........	3	2								5	i
S:t Lars sjukhus..	6	9	3	2					i	21	12
S:t Jörgen ......	6	4	4	2						16	8
Marieberg ......	3	2	2			2	i			10	5
Sidsjön .........	3	1								4	—
Umedalen ......	2	1								3

Debiteringsgrund: ursprungligen 10 14 öre per fordon.	öre,	sedermera 12 öre	och slutligen
År:	1956	1957 1958	1959
Ersättning (kr.): .............. Utgivit för biträdeshjälp, efter 9	650	1 740 2 364	2 190
resp. 11 öre per fordon, (kr.):..	600	1 595 2167	1 880

Ägodelningsdomaren i	1954	Antal förvärvstillståndsärenden från år 1955 1956 1957	1958
Hallands södra domsaga . . .	2	_	6	7	19
Hallands mellersta domsaga	2	1	7	9	6
Hallands norra domsaga ...	1	2	3	3	4