Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Nr 203

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m. m.; given Stockholms
slott den 9 november 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m. m.; och

2) lag angående ändrad lydelse av 71 § utlänningslagen den 30 april 1954
(nr 193).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen syftar till att utvidga det nordiska samarbetet i fråga om
verkställighet av straffdomar. Den efter konvention mellan Sverige, Danmark
och Norge sedan år 1948 föreliggande möjligheten att verkställa bötesdomar
föreslås bli utsträckt till att gälla även i förhållande till Finland och
Island. Vidare föreslås att dom å frihetsstraff, som meddelats i ett nordiskt
land, skall kunna verkställas i annat nordiskt land. Likaså skall övervakning
över villkorligt dömd eller tillsyn över villkorligt frigiven kunna flyttas från
ett nordiskt land till ett annat.

1 Bihcing till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 203

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

Förslag

till

Lag

om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om verkställighet av böter m. m.

1 §•

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts
till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning
för rättegångskostnad, må på begäran verkställas här i riket.

Vad nu sagts skall ock gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande
av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning
för rättegångskostnad meddelats angående kvarstad, skingringsförbud
eller beslag å egendom tillhörande för brott misstänkt.

2 §.

Verkställighet sker enligt svensk lag; dock må beslut om förvandling av
böter ej meddelas.

3 §•

Åt myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge må överlämnas att
verkställa här i riket meddelad dom eller beslut som avses i 1 §.

4 §.

Vad i denna lag sägs om böter skall ock gälla vite, som förelagts part eller
annan till fullgörande av skyldighet i rättegång.

Om verkställighet av frihetsstraff

5 §.

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts
i Danmark till fsengsel eller haefte, i Finland till tukthus eller fängelse, i Island
till fangelsi eller varÖhald och i Norge till fengsel eller hefte, må på
begäran verkställas här i riket, om den dömde när verkställighet skall ske
är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Uppehåller han sig här i
riket, må även eljest domen verkställas här, om det med hänsyn till omständigheterna
finnes lämpligast.

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

6 §•

Bifalles framställning om verkställighet här i riket, skall i beslutet därom
det ådömda straffet omvandlas till straffarbete eller fängelse på lika lång
tid. Därvid skall den danska straffarten fsengsel, den finska straffarten
tukthus, den isländska straffarten fangelsi och den norska straffarten fengsel
anses svara mot straffarbete samt den danska straffarten häfte, den finska
straffarten fängelse, den isländska straffarten varöhald och den norska
straffarten hefte mot fängelse. Det ådömda straffet skall dock alltid anses
svara mot straffarbete, om den strafftid som verkställigheten här i riket
skall avse överstiger två år.

7 §■

Det till straffarbete eller fängelse omvandlade straffet är verkställbart såsom
hade straffet ådömts här i riket genom dom, som vunnit laga kraft.

Har straffet börjat verkställas i den stat, där domen meddelats, skall strafftiden
räknas från verkställighetens början i den staten.

Förvandlingsstraff för böter må ej verkställas, om betalning för böterna
erlägges. Om böterna delvis gäldas, skall förvandlingsstraffet i motsvarande
mån nedsättas; nedsättningen må dock ej avse del av dag.

8 §.

Här i riket meddelad dom, varigenom dömts till straffarbete eller fängelse,
må verkställas i Danmark, Finland, Island eller Norge, om den dömde när
verkställighet skall ske är medborgare eller bär hemvist i den andra staten.
Uppehåller han sig i någon av nämnda stater, må även eljest domen verkställas
där, om det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligast.

Skall den dömde överföras från Sverige till den andra staten, anses den
tid, under vilken han för sagda ändamål varit omhändertagen av svensk
myndighet, såsom strafftid.

9 §■

Om någon, som här i riket dömts till straffarbete eller fängelse, skall för
verkställighet av domen överföras till Danmark, Finland, Island eller Norge,
skola bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge äga motsvarande tillämpning.

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom är stadgat
skall förpassas, förvisas eller utvisas ur riket och må befordras till den andra
staten.

Om övervakning av villkorligt dömd m. m.

10 §.

övervakning av den, som i Danmark, Finland, Island eller Norge erhållit
villkorlig dom med övervakning, må på begäran anordnas här i riket.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

11 §•

I beslut om anordnande av övervakning skall den allmänna underrätten i
den ort, där den dömde uppehåller sig eller kan antagas komma att uppehålla
sig, utses till övervakningsdomstol. Det åligger övervakningsdomstoIen
att förordna övervakare för den dömde.

12 §.

Vad för den dömde är bestämt angående prövotid och övervakningstid i
den stat där domen meddelats skall gälla såsom om domen givits här i riket.
Föreskrifter angående den dömdes åligganden, som meddelats i anslutning
till den villkorliga domen, skola, om ej övervakningsdomstolen förordnar
annat, äga tillämpning. I övrigt skall vad i svensk lag är stadgat om villkorlig
dom i tillämpliga delar gälla; prövotiden må dock ej förlängas utöver
fem år.

Förklaras här i riket det genom den villkorliga domen medgivna anståndet
förverkat, skall straff, som är utsatt i domen, verkställas här. I sådant fall
skall rätten omvandla frihetsstraff till svensk straffart med tillämpning av
de i 6 § angivna grunderna och bötesstraff till motsvarande belopp i svenskt
mynt. Är straff ej utsatt i den villkorliga domen, skall rätten med tillämpning
av svensk lag bestämma straff eller annan påföljd för brottet; tillfälle
att utföra talan härom skall beredas allmän åklagare.

Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge ändrade bestämmelser
med avseende å den villkorliga domen eller förverkande av anståndet, skall
beslutet äga giltighet här i riket.

13 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig dom,
som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge och beträffande vilken
övervakning anordnats här, men finnes frågan lämpligen böra prövas
i den stat, där domen meddelats, må domstol, som handlägger ärendet, hänskjuta
frågan till behörig myndighet i nämnda stat.

14 §.

Om någon, som i Danmark, Finland, Island eller Norge erhållit villkorlig
dom, här i riket övertygas om annat brott som begåtts under prövotiden
eller före dess början, må rätten, ändå att övervakning i anledning av den
villkorliga domen ej anordnats här, med tillämpning av vad i svensk lag är
stadgat om villkorlig dom förklara det villkorliga anståndet förverkat. Därvid
skola bestämmelserna i 12 § andra stycket äga tillämpning.

15 §.

Övervakning av den, som här i riket erhållit villkorlig dom med övervakning,
må överflyttas till Danmark, Finland, Island eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser med avseende å deu
villkorliga domen, skall beslutet äga giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyttats, må åtgärd i fråga om den villkorliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

domen beslutas här i riket, såframt den dömde här övertygas om annat brott
eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till svensk
domstol hänskjuter ärende om sådan åtgärd. Sålunda hänskjutet ärende
upptages av den rätt som vid tiden för överflyttningen var övervakningsdomstol.

16 §.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge beslutats förverkande av anstånd
med avseende å villkorlig dom, som meddelats här i riket, skall beslutet
äga giltighet här.

Om tillsyn över villkorligt frigiven m. m.

17 §.

Tillsyn över den, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark
av fsengsel, i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller i
Norge av fengsel, må på begäran anordnas här i riket.

18 §.

I beslut om anordnande av tillsyn skall fångvårdsstyrelsen utse tillsynsman
för den frigivne.

19 §.

Vad för den frigivne är bestämt angående prövotid och övervakningstid i
den stat där frigivningen skett skall gälla såsom om frigivningen ägt rum
här i riket. Föreskrifter angående den frigivnes åligganden, som meddelats
i anslutning till den villkorliga frigivningen, skola, om ej fångvårdsstyrelsen
förordnar annat, äga tillämpning. I övrigt skall tillämpas vad i
svensk lag är stadgat om villkorlig frigivning; dock må prövotiden ej förlängas.

Förklaras här i riket den villkorligt medgivna friheten förverkad, skall
verkställighet här ske av det vid frigivningen återstående straffet, omvandlat
till svensk straffart med tillämpning av de i 6 § angivna grunderna.

Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge ändrade bestämmelser
med avseende å den villkorliga frigivningen eller förverkande av den villkorligt
medgivna friheten, skall beslutet äga giltighet här i riket.

20 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig frigivning,
som beslutats i Danmark, Finland, Island eller Norge och beträffande
vilken tillsyn anordnats här, men finnes frågan lämpligen böra prövas
i den stat, där frigivningen skett, må fångvårdsstyrelsen eller, när
den dömde övertygats om annat brott, domstolen hänskjuta frågan till behörig
myndighet i nämnda stat.

21 §.

Om någon, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark av fsengsel,
i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller i Norge av

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

fengsel, här i riket övertygas om annat brott som han begått under prövotiden,
må rätten, ändå att tillsyn i anledning av den villkorliga frigivningen
ej anordnats här, med tillämpning av vad i svensk lag är stadgat om villkorlig
frigivning förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad. Därvid
skola bestämmelserna i 19 § andra stycket äga tillämpning.

22 §.

Tillsyn över den, som här i riket villkorligt frigivits efter avtjänande av
straffarbete eller fängelse, må överflyttas till Danmark, Finland, Island eller
Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser med avseende å den
villkorliga frigivningen, skall beslutet äga giltighet här i riket.

Ändå att tillsynen överflyttats må åtgärd i fråga om den villkorliga frigivningen
beslutas här i riket, såframt den frigivne här övertygas om annat
brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till
fångvårdsstyrelsen hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

23 §.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge beslutats förverkande av villkorligt
medgiven frihet, varom förordnats här i riket, skall beslutet äga
giltighet här.

Gemensamma bestämmelser

24 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnande
av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § göres av vederbörande
myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Framställningen må ej bifallas, med mindre domen är verkställbar i den
stat där den meddelats.

Innan framställning enligt 5, 10 eller 17 § bifalles, skall den dömde, om

det ej av särskilda skäl finnes kunna underlåtas, beredas tillfälle att yttra
sig i ärendet. J

25 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnande
av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § prövas av fångvårdssty i

disen*

Framställning med stöd av denna lag om verkställighet eller om anordnande
av övervakning eller tillsyn i Danmark, Finland, Island eller Norge
gores av fångvårdsstyrelsen i fall som avses i 3, 8 och 22 §§ samt av övervakningsdomstolen
i fall som avses i 15 §.

26 §.

Talan mot fångvårdsstyrelsens beslut enligt denna la<*
svär hos Konungen.

föres genom be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Om ej annorlunda förordnas, skall fångvårdsstyrelsens beslut omedelbart
lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhändertagen för verkställighet av dom, som
avses i fångvårdsstyrelsens beslut, skall i fråga om förberedande och utförande
av hans talan mot beslutet vad i rättegångsbalken är stadgat om offentlig
försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och ersättning till
försvararen skola dock alltid gäldas av statsverket.

27 §.

Talan mot övervakningsdomstols beslut om framställning enligt 15 §
första stycket föres genom besvär hos hovrätt, över hovrättens beslut må
klagan icke föras.

28 §.

Bifalles framställning om verkställighet enligt 5 §, och har för den dömdes
överförande hit uppställts villkor av innebörd, som avses i 7 § lagen om
utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, skola villkoren
lända till efterrättelse här i riket.

29 §.

Har framställning om verkställighet av straff enligt 1 eller 5 § eller om
anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller
har förverkande beslutats enligt 14 eller 21 §, må ej här i riket väckas åtal
för gärning som avses i den i den andra staten meddelade domen. Med avseende
å bestämmelser i svensk lag om sammanträffande av brott och om
förändring av straff skall så anses som hade domen meddelats här i riket;
vad i 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen stadgas skall dock ej äga tillämpning i
fråga om brott, för vilket straff bestämts i annan stat, ej heller skall tilllämpas
vad i 18 § lagen om verkställighet av bötesstraff är föreskrivet.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må väckas talan, som avses i
25 kap. 13 § strafflagen.

30 §.

Har framställning om verkställighet enligt 5 § eller om anordnande av
övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller bär förverkande
beslutats enligt 14 eller 21 §, och övertygas den dömde sedermera här i riket
om brott, begånget innan frihetsstraff som ådömts genom den tidigare domen
börjat verkställas, må, såframt omständigheterna föranleda därtill, dömas
till lägre straff än för brottet är stadgat.

31 §.

Uppkommer, sedan framställning enligt 1 eller 5 § bifallits, fråga om hinder
mot verkställighet här i riket på grund av preskription, skall denna fråga
prövas enligt lagen i den stat, där domen meddelats.

Vad i svensk lag är stadgat om nåd i brottmål skall, såvitt avser verkställighet
här i riket, äga motsvarande tillämpning beträffande dansk, finsk, isländsk
och norsk dom, som avses i denna lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

Vid verkställighet här i riket av dansk, finsk, isländsk eller norsk dom,
som avses i denna lag, skall vad av nåd bestämts i den stat, där domen meddelats,
lända till efterrättelse.

32 §.

Den som för verkställighet av frihetsstraff överföres från Danmark, Finland,
Island eller Norge till annan av dessa stater må utan särskilt tillstånd
föras genom Sverige.

33 §.

Konungen äger förordna att befogenhet som enligt denna lag tillkommer
fångvårdsstyrelsen må utövas av annan myndighet.

Föranleder verkställighet enligt 1 § talan inför domstol här i riket, skall
justitiekanslern äga mottaga stämning samt i svenska statens namn själv
eller genom ombud tala och svara, såsom om fråga vore om en kronans
fordran.

34 §.

Lika med dom anses i denna lag beslut eller föreläggande, som efter lagstiftningen
i den stat där det meddelats äger samma verkan som dom.

35 §.

Kostnader för verkställighet enligt 1 §, som icke bliva täckta genom företagen
verkställighetsåtgärd, så ock kostnader för verkställighet och åtgärder
i övrigt enligt denna lag stanna å statsverket.

36 §.

Det ankommer på Konungen att förordna om tillämpning av denna lag i
förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge. Lagen må därvid göras
tillämplig jämväl i fråga om domar, som meddelats dessförinnan.

Konungen meddelar i övrigt de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

I och med att lagen träder i tillämpning i förhållande till Danmark eller
Norge upphäves, såvitt avser den staten, lagen den 17 december 1948 (nr
758) om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom, som i brottmål
meddelats i Danmark eller Norge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 71 § utlänningslagen den 30 april 1954

(nr 193)

Härigenom förordnas, att 71 § utlänningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

71 §.

Konungen meddelar---politisk flykting.

Efter avtal-------av avtalet.

Om utlämning för brott är särskilt Om utlämning för brott och om
stadgat. överförande till Danmark, Finlandr

Island eller Norge för verkställighet
av här i riket ådömt frihetsstraff är
särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1963.

1 Senaste lydelse se SFS 1961:674.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 april 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,
Lange, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om samarbete mellan
de nordiska länderna angående verkställighet av straff m. m. och anför
härvid följande.

Inledning

Utom landet meddelade straffdomar och andra beslut i mål, som rör
straffansvar, kan i regel ej verkställas här i riket, och de äger i allmänhet
ej heller i övrigt giltighet här. I förhållandet mellan de nordiska länderna
har emellertid utländska domar och beslut i brottmål tillerkänts exigibilitet
i särskilda avseenden. Efter konvention den 16 mars 1932 med Danmark,
Finland, Island och Norge har genom lag den 2 december 1932 givits bestämmelser
om erkännande och verkställighet här i riket av dom, som i någon
av nämnda stater i brottmål meddelats angående skadestånd. Härutöver
har på grund av konvention den 8 mars 1948 med Danmark och Norge genomförts
lagstiftning om erkännande och verkställighet här i vissa fall av
dom, som i dessa stater meddelats angående böter, förverkande, rättegångskostnader
eller vissa processuella tvångsmedel; lag härom har utfärdats
den 17 december 1948. I 1932 och 1948 års lagar jämställes med dom även
vissa andra avgöranden.

Under de förhandlingar, som föregick 1948 års konvention, övervägdes
möjligheten att tillerkänna straffdomar i allmänhet giltighet och exigibilitet
i förhållandet mellan de fördragsslutande staterna. Tiden ansågs emellertid
då ej mogen för en så vittgående reform.

Vid nordiskt justitieministermöte i Stockholm år 1953 beslöts att till gemensam
nordisk behandling upptaga frågan om verkställighet av frihetsstraff
och övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna.

I Nordiska rådet framlades vid dess fjärde session år 1956 ett medlemsförslag
(sak A 16) angående utvidgat nordiskt samarbete på det straffrätts -

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

liga området. Beträffande straffverkställigheten angavs ett betydande behov
av vidgat samarbete föreligga. I förslaget framhölls, att det skulle vara
av värde, om man — innan ett omfattande utredningsarbete igångsattes —
inom justitiedepartementen kunde räkna med parlamentariskt stöd för de
delvis ganska långtgående ingrepp i den straffrättsliga suveräniteten, som
bl. a. vidgade möjligheter till straffverkställighet utom domslandet skulle
föra med sig. Rådet uttalade i rekommendation nr 5/1956 sin tillfredsställelse
med det pågående samarbetet mellan de nordiska länderna på det
straffrättsliga området och hemställde hos ländernas regeringar, att detta
samarbete måtte fortsättas och ytterligare utbyggas.

Möjligheterna att genomföra ett utsträckt samarbete på angivna område
har, såvitt avser verkställighet av straffdomar, därefter diskutex-ats vid överläggningar
mellan representanter för justitiedepartementen i Danmark, Finland,
Norge och Sverige. Under överläggningarna har hinder ej ansetts föreligga
mot att införa möjlighet till ömsesidig verkställighet inom de nordiska
länderna av frihetsstraff, av övervakning i anledning av villkorlig
dom samt av tillsyn över villkorligt frigivna. Enighet har rått om att icke
låta samai’betet regleras av en konvention utan av varandra motsvarande
lagar, som utfärdas i de olika länderna.

Såsom resultat av de dittills förda förhandlingarna framlades för Sveriges
del i en departementspromemoria den 17 mars 1961 (stencilerad) ett
utkast till lag om samarbete med Danmark, Finland och Norge angående
verkställighet av straff, m. m. Utkastet torde såsom bilaga få fogas till
detta protokoll (Bilaga B).

Sedan promemorian varit föremål för remissbehandling, har — efter ytterligare
överläggningar mellan representanter för de berörda ländernas
justitiedepartement — ett reviderat utkast till svensk lagtext utarbetats i
anslutning till motsvarande utkast för Danmarks, Finlands och Norges del.

Ärendet upptogs ånyo vid det nordiska justitieministermöte, som hölls i
Oslo den 18 och 19 januari 1962. Därvid förklarades från Islands sida, att
även Island är berett att deltaga i det föreslagna samarbetet. Vid justitieministermötet
ansags det lämpligt, att Nordiska rådets yttrande inhämtades
över principerna i de upprättade lagförslagen. Svenska regeringen erhöll
i uppdrag att även å de övriga regeringarnas vägnar begära sådant yttrande.

I skrivelse den 26 januari 1962 till Nordiska rådet begärde Kungl. Maj:t
rådets yttrande över principerna i de föreliggande lagförslagen om samarbete
mellan de nordiska länderna-i fråga om verkställighet av straffdomar.
Nordiska rådet har härefter vid sin tionde session i Helsingfors den 23 mars
1962 antagit en rekommendation (nr 25), i vilken rådet hemställer till regeringarna
att antaga en lagstiftning om samarbete i överensstämmelse med
de principer som angivits i skrivelsen den 26 januari 1962.

Jag anhåller nu att få upplaga detta ärende till behandling.

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

Allmänna synpunkter
1961 års departementspromemoria

Efter en redogörelse för frågans tidigare behandling framhålles i promemorian,
att en reform som innebär ömsesidig möjlighet till verkställighet
inom de nordiska länderna av domar å frihetsstraff torde erbjuda åtskilliga
fördelar från kriminalpolitisk synpunkt och i olika hänseenden vara till förmån
för de dömda. Språksvårigheter kan enligt promemorian medverka till
att en ändamålsenlig behandling icke kan åstadkommas i domslandet beträffande
den som är medborgare i annat land. Möjligheterna att anordna
lämplig eftervård är vidare större, uttalas det, om straff avtjänandet icke
sker i annat land än det, där den dömde skall vistas efter frigivningen. Den
ifrågasatta reformen anses starkt påkallad med hänsyn till de allt livligare
förbindelserna mellan länderna. I promemorian redovisas vissa statistiska
uppgifter angående danska, finska och norska medborgare, som dömts till
frihetsstraff här i landet.

Behov föreligger enligt promemorian vidare av att de nordiska staterna
lämnar varandra bistånd med att anordna övervakning av villkorligt dömda
och tillsyn över personer, som villkorligt frigivits från ordinärt frihetsstraff,
medan något större praktiskt behov av en närmare reglerad samverkan mellan
länderna icke finnes beträffande de särskilda reaktionsformerna för
ungdomar, abnorm- och vanebrottslingar in. fl. Dessa reaktionsformer, som
också är tämligen olika utformade i de nordiska länderna, har därför ansetts
åtminstone tills vidare böra lämnas utanför den tilltänkta regleringen.

I promemorian redovisas, att man vid de nordiska överläggningarna har
vunnit enighet om att till övervägande upptaga i huvudsak tre frågor, nämligen
1) verkställighet i annat nordiskt land än domslandet av ordinärt frihetsstraff,
2) anordnande i annat nordiskt land av övervakning av villkorligt
dömd, samt 3) anordnande i annat nordiskt land av tillsyn över person,
som villkorligt frigivits från ordinärt frihetsstraff. Därjämte bör bibehållas
de verkställighetsformer, avseende böter, förverkande och vissa processuella
tvångsmedel, som införts genom 1948 års lag.

Rörande den tekniska utformningen av den ifrågasatta lagstiftningen anföres
i promemorian:

De nordiska ländernas reaktionssystem står i princip på samma grund,
men det finns — även om man bortser från de förut nämnda speciella åtgärderna
för ungdomsbrottslingar m. fl. — vissa icke oväsentliga skiljaktigheter
i utformningen. Detta kan leda till att verkställighet i annat land än
domslandet i vissa avseenden kommer att medföra en skärpning, i andra
däremot en mildring av verkställigheten. En sådan konsekvens är svår att
undvika utan en mycket ingående reglering, som skulle göra förfarandet
tungrott och därigenom kunna äventyra det nordiska samarbetet på detta
område. Fördelarna med en verkställighet i hemlandet torde för övrigt genomsnittligt
sett överväga, även om verkställigheten i vissa avseenden skärpes.

Kungl. Mcij. ts proposition nr 203 år 1962

Med hänsyn till vad nu anförts om skiljaktigheterna i de skilda ländernas
lagstiftning är det vanskligt att i fråga om samverkan mellan länderna i detalj
reglera alla de skiftande situationer, som kan uppkomma. Den lämpligaste
lösningen har därför synts vara att införa ett system grundat på eu
frivillig samverkan med prövning från fall till fall. Detta innebär, att upprättande
av konventioner i ämnet ej erfordras. Det är tillfyllest att i vart
och ett av de nordiska länderna antages lagstiftning —- vilken bör såvitt
möjligt vara likartad inom alla länderna — som medger dels att begäran
från annat nordiskt land om verkställighet av straff eller anordnande av
övervakning eller tillsyn kan tillmötesgås, dels att domar och beslut i del
egna landet kan på motsvarande sätt verkställas i de övriga nordiska länderna.
En väsentlig fördel med en dylik ordning för regleringen är, att komplikationer
undgås då ändringar sker i utformningen av det interna reaktionssystemet
i något av länderna. Den föreslagna ordningen innebär, att
skyldighet icke skall föreligga att efterkomma framställning från annat nordiskt
land om åtgärd på grund av där given straffdom, men det förutsättes,
att en lagligen grundad framställning som regel skall efterkommas, om icke
särskilda skäl talar däremot. Det må erinras om att ett liknande system
numera tillämpas i fråga om utlämning för brott mellan de nordiska länderna.

Det har befunnits lämpligast, att i en särskild lag meddela bestämmelser
såväl angående verkställighet här i riket på grund av dom eller beslut i annat
nordiskt land som beträffande sådana åtgärder i Danmark, Finland eller
Norge på grund av svenska domar och beslut. I fråga om lagstiftningens
utformning uttalas i promemorian ytterligare:

Under det gemensamma nordiska utredningsarbetet övervägdes till en början
en lösning, som innebar att domstol i verkställighetslandet skulle ompröva
den i det andra landet meddelade domen för att anpassa straffet till
vad som skulle ha ådömts i verkställighetslandet. Sedermera har emellertid
eftersträvats ett enklare förfarande. Härför har också juridiska utskottet uttalat
sig vid Nordiska rådets sjunde session år 1959 (förslag nr 12). Utskottet
har därvid anslutit sig till ett uttalande av juridiska niomannakommittén,
enligt vilket dom, som meddelats i ett land och där vunnit laga kraft,
utan egentlig omprövning bör kunna fastställas i annat nordiskt land. Vid
en sådan ordning kan — bl. a. till följd av de olikheter, som föreligger i de
nordiska lagstiftningarna beträffande exempelvis reglerna om sammanträffande
av brott och förändring av påföljd — i vissa fall besvärliga komplikationer
tänkas uppkomma. För att helt förebygga risken för sådana situationer,
som endast sällan torde uppkomma i praktiken, skulle krävas en mycket
invecklad reglering, varigenom det nordiska samarbetet på ifrågavarande
område skulle bli onödigt komplicerat. Det har därför ansetts lämpligare
att, i den mån den föreslagna enklare regleringen undantagsvis leder till
ogynnsamma resultat för den enskilde, rättelse sker i nådeväg. I sådana fall,
där det redan vid tiden för framställningen om verkställighet står klart att
svårigheter skulle uppkomma, föreligger möjligheten att av detta skäl avböja
framställningen.

Det vid promemorian fogade lagutkastet är uppdelat i fem avsnitt. I det
första har reglerna i 1948 års lagstiftning om gemensam verkställighet av
bötesstraff in. in. inarbetats. Därefter följer i särskilda avsnitt regler om
verkställighet av frihetsstraff, om övervakning av villkorligt dömda och om

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

tillsyn över villkorligt frigivna. I det femte avsnittet meddelas vissa gemensamma
bestämmelser.

För det närmare innehållet i promemorian torde få redogöras i det följ
ande.

Yttrandena

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
såvitt avser verkställighet av böter m. in., riksåklagarämbetet,
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
hovrätten för övre Norrland, fångvårdsstyrelsen, statspolisintendenten,
statens utlänningskommission, utlänningsnämnden, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och
Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt
1956 års eftervårdsutredning.

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden av statsåklagarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö. Överståthållarämbetet har bifogat yttranden av
poliskammaren och kriminalpolisintendenten i Stockholm. Länsstyrelserna
har överlämnat, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från landsfogden
i länet samt poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län yttranden från landsfogden i länet och skyddskonsulenten
i Göteborgs distrikt, länsstyrelsen i Värmlands län yttranden av
landsfogden i länet och \ ärmlands länsavdelning av Föreningen Sveriges
landsfiskaler samt länsstyrelsen i Norrbottens län yttrande från landsfogden
i länet.

Tillfälle att avgiva yttrande över promemorian har beretts Föreningarna
Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges
stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Sveriges stadsfogdar, såvitt
avser verkställighet av böter m. m., Sveriges advokatsamfund, Svenska fångvårdssällskapet
samt Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter.
Från samtliga har yttranden inkommit.

Flertalet remissmyndigheter uttalar sitt gillande av att det nordiska samarbetet
i fråga om straffverkställighet utvidgas till att omfatta förutom böter
också frihetsstraff, villkorlig dom och villkorlig frigivning. Hovrätten
över Skåne och Blekinge anför:

Att ett frihetsberövande skall kunna grundas på dom som har meddelats
i annat land är principiellt en nyhet. Denna utvidgning ter sig med hänsyn
till den kulturella samhörigheten mellan de nordiska länderna naturlig och
bör enligt hovrättens mening icke möta några betänkligheter. Reformen innebar
ur kriminalpolitiska synpunkter ett viktigt framsteg. Den livligare
föibindelsen mellan länder och den ökade folkrörligheten leder överhuvudtaget
till att en nationellt begränsad straffrättskipning framstår som föråldrad.
Hittills har man för att möta dessa problem icke haft något annat att
lita till än utlämning till annan stat. Genom utlämning kan väl, då det gäller
grövre brottslighet, anspråken på att brott skall beivras bli tillgodosedda.
Utlämning möjliggör att det straffrättsliga ingripandet kan förläggas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

den stat där brottet har blivit begånget och där i allmänhet utredningen bäst
kan åstadkommas. Det är dock ingalunda säkert att denna stat också har de
bästa förutsättningarna för att genomföra en ändamålsenlig behandling av
den dömde och en framgångsrik återanpassning av denne i samhället. I allmänhet
torde förutsättningarna härför vara större i hans hemland. En
straffverkställighet, som består däri att den dömde får avtjäna ett frihetsstraff
i domslandet och därefter förvisas ur landet och skickas tillbaka till
sitt hemland utan att några som helst åtgärder för tillsyn och eftervård är
vidtagna där, framstår överhuvudtaget som föga rationell, i varje fall då det
gäller längre tider av frihetsberövande. Risken för återfall i brott kan under
sådana förhållanden vara betydande. Det är uppenbarligen synnerligen önskvärt
att ett bättre samarbete mellan staterna kommer till stånd i detta hänseende.
Ur humanitär synpunkt framstår det som önskvärt att den som avtjänar
längre frihetsstraff skall anses äga ett beaktansvärt anspråk på att
bli förflyttad till sitt hemland, där han kan ha förbindelse med anhöriga och
andra och även förbereda frigivningen.

Liknande synpunkter har anförts av riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen,
länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, Stockholms
rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö, 1956 års eftervårdsutredning, Advokatsamfundet,
Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter
samt Svenska fångvårdssällskapet.

Hovrätten för Västra Sverige tar upp frågan om de tänkbara konsekvenserna
för kriminalvårdens del av ett samarbete av föreslagen art:

Med hänsyn till den hittillsvarande utvecklingen främst på arbetsmarknaden
i de fyra länderna — vilken torde ha inneburit en relativt större
strömning av arbetskraft till Sverige från de övriga tre länderna än vice
versa — synes det finnas anledning till antagande att, därest det nu planerade
samarbetet genomföres, detta åtminstone under den tid, som nu kan
överblickas, kommer att präglas härav. Möjligheten att låta till ovillkorligt
frihetsstraff dömda personer från de andra länderna avtjäna straffet i hemlandet
skulle med all sannolikhet medföra en ganska väsentlig minskning i
de svenska fångvårdsanstalternas belastning. Antalet av hit från dessa länder
för straffverkställighet överförda personer kan av allt att döma beräknas
ej bliva så stort, att icke en märkbar lättnad i nämnda belastning skulle
kvarstå. Den nya ordningen får alltså för fångvårdsanstalternas del förväntas
innebära en välkommen ljusning i den rådande platsbristsituationen.
Vad återigen angår övervakning av villkorligt dömda och tillsyn över villkorligt
frigivna kan det — under förutsättning av att konjunkturen på den
svenska arbetsmarknaden ej försämras — hållas för troligt att tillskottet
av arbetskraft från grannländerna, vilket naturligen till en viss procent omfattar
sådana personer, kommer att bidraga till att dessa typer av kriminalvård
i frihet något öka i antal, sedan möjligheten att i vistelselandet anordna
dylik övervakning och tillsyn börjat utnyttjas. Vårt lands organisation
för kriminalvård i frihet skulle följaktligen utsättas för en växande arbetsbelastning,
som blir större än vad en successiv ökning av brottsligheten inom
landet i och för sig kan förorsaka. Härvid kommer dock i betraktande att
denna organisation redan nu i viss utsträckning tages i anspråk för ett frivilligt
tillhandagående med biträde och lijälp åt motsvarande organisationer
i grannländerna i fråga om där villkorligt dömda eller villkorligt frigivna
personer, som vistas i Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 203 år 1962

Göteborgs rådhusrätt nämner, att det vid rådhusrätten ofta förekommit
fall, då domstolen tvekat att beträffande en person från annat nordiskt land
meddela villkorlig dom med hänsyn till att övervakning av personen icke
kunde anordnas i det andra landet. Rådhusrätten finner därför den föreslagna
lagstiftningen ägnad att skapa större rättvisa åt den enskilde.

Även Föreningen Sveriges stadsfiskaler ställer sig positiv till nordiskt
samarbete i den omfattning som åsyftas i lagutkastet och understryker, att
en utvidgning av möjligheterna att verkställa bötesstraff till att avse jämväl
Finland är önskvärd främst ur synpunkten av straffrättskipningens effektivitet.
Föreningen Sveriges stadsfogdar finner lagförslaget ej föranleda någon
kritik och vitsordar, att åtskilliga bötesärenden måst avskrivas på den
grund, att vederbörande avflyttat till Finland.

Svea hovrätt, som lämnat de syften som eftersträvas med lagutkastet sitt
odelade gillande, har särskilt framhållit fördelen av att sådana interner, för
vilka förvisningsbeslut meddelats, redan före straffverkställighetens slut
kan återsändas till hemlandet, ävensom därav, att större utrymme än nu är
fallet kommer att finnas för villkorlig dom i förening med förvisningsbeslut.

Endast en remissmyndighet, hovrätten för övre Norrland, har uttalat
principiella betänkligheter mot utkastet:

Hovrätten finner det icke föreligga något behov av regler, som möjliggöra
överlämnande av dömda personer från domslandet till hemlandet/
vistelselandet för verkställighet av frihetsstraff. Måhända kunde åberopas
vissa rent praktiska skäl för verkställighet i hemlandet av frihetsstraff beträffande
en från domslandet dit flyktad person. Men så länge icke strafflagarna
äro identiska, äro olägenheterna av en sådan anordning avgjort större
än fördelarna, varför hovrätten bestämt avstyrker bestämmelser i ämnet.

Hovrätten säger sig vidare ha svårt att inse, att den föreslagna regleringen
beträffande övervakningen av villkorligt dömda skulle leda till att villkorlig
dom i ökad utsträckning kunde användas beträffande medborgare
i annat nordiskt land. Härom anför hovrätten:

De fall, som i sammanhanget äro av någon praktisk betydelse, äro de,
där brott i Sverige begås av medborgare från annat nordiskt land utan hemvist
här, vilken följaktligen kan förväntas snarast möjligt återvända till
hemlandet. Uppenbarligen ställer det sig oftast svårt att beträffande sådan
person kunna åvägabringa en tillfyllestgörande personundersökning. Och
även om erforderlig utredning förebringas är det tydligen meningslöst att
i detta fall förordna en svensk övervakare. Och erforderliga förhandlingar
om övervakningens överflyttning till hemlandet kunna tydligtvis inte ha
inletts än mindre slutförts vid tidpunkten för domens avkunnande. Bestämmelserna
om överflyttning av övervakning kunna således icke gärna öka
frekvensen av villkorliga domar beträffande medborgare i annat nordiskt
land. Då icke heller eljest förebragts någon utredning om behovet av nu
åsyftade regler, avstyrker hovrätten förslaget jämväl i denna del.

Vad slutligen beträffar tillsyn över villkorligt frigivna, finner hovrätten
tillgängliga statistiska uppgifter icke styrka behovet av den föreslagna lagstiftningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Några erinringar har av remissorganen icke framställts mot att de särskilda
reaktionsformerna för unga lagöverträdare samt abnorm- och vanebrottslingar
i lagutkastet lämnats å sido.

Att den under utredningsarbetet till en början övervägda lösningen, innebärande
att domstol i verkställighetslandet skulle ompröva den i det andra
landet meddelade domen, icke har valts, har hovrätten över Skåne och Blekinge
samt Stockholms rådhusrätt funnit riktigt från såväl praktiska som
principiella synpunkter. I fråga om de i utkastet givna reglerna för omvandling
av straff anför rådhusrätten:

Då den utländska straffdomen meddelades, torde såväl domstolen som
parterna ha utgått från att verkställighet — respektive eventuell verkställighet
av villkorligt straff — skulle ske i domslandet. Likaså torde både den
utländska myndighet, som beslutat om villkorlig frigivning, och den villkorligt
frigivne ha räknat med att eventuell verkställighet av straffåterstoden
skulle ske i myndighetens hemland. Det förfarande, som föreslagits
komma till användning i de nu uppräknade fallen, tillgodoser önskemålet
att den omständigheten, att verkställigheten sker i annat land, skall medföra
så liten avvikelse som möjligt från de förutsättningar under vilka domen
respektive beslutet om villkorlig frigivning tillkommit. Detta önskemål
utgör i själva verket ett principiellt skäl mot en sådan omprövning av utländsk
domstols straffmätning som diskuterats men avvisats av praktiska
skäl.

Statistiska uppgifter

I syfte att erhålla en uppfattning om antalet medborgare i andra nordiska
länder, som erhåller frihetsstraff i Sverige, har straffregistrets statistikutdrag
ur straffuppgifter för åren 1955 och 1959 samt centrala fångregistret
för åren 1959 och 1961 genomgåtts. De sammanställningar, som
grundar sig på straffuppgifter, avser personer, som av underrätt dömts till
ovillkorligt frihetsstraff under respektive år, medan uppgifterna från centrala
fångregistret avser personer, som intagits i anstalt under åren 1959
och 1961.

	1955	1959	1959	1961
	Dömda	Dömda	Intagna	Intagna
Danskar .....	........... 79	97	89	79
Finländare ...	........... 182	327	334	368
Norrmän .....	........... 93	93	72	101
	Summa 354	517	495	548

Uppgifterna avser personer med medborgarskap i annat nordiskt land.
Däremot finnes icke någon upplysning om hur inånga av dessa som har
hemvist i annat nordiskt land än Sverige. En genomgång av aktmaterial rörande
dömda nordiska medborgare, som företogs för år 1955, visade bl. a.,
att flertalet av de för rattfylleri dömda medborgarna från andra nordiska
länder hade vistats och arbetat i Sverige under flera år.

2 Iiiliang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 203

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

En fördelning av de under år 1961 i fångvårdsanstalt intagna efter strafftidens
längd och straffart (F == fängelse, S= straffarbete) ger följande resultat
:

Strafftid	Danskar	Finländare	Norrmän	S:a
	F	S	F	s	F	s
1—3 män.........	.......... 32	9	179	52	48	21	341
4—5 mån.........	.......... 4	15	19	43	1	15	97
6 mån. intill 1 år ..		12	3	53	2	12	82
1 intill 2 år ......		6		15		1	22
2 år och däröver ..		1		4		1	6
	Summa 36	43	201	167	51	50	548

Några större förskjutningar i fråga om strafftidens längd synes ej ha
skett under tiden 1955—1961. För åren 1955 (dömda) samt 1959 och 1961
(intagna) föreligger följande uppgifter beträffande samtliga här i landet
straffade medborgare i ifrågavarande länder:

Strafftid 1955 1959 1961

1—3 mån............................. 237 321 341

4—5 mån............................. 43 67 97

6 mån. intill 1 år .................... 48 66 82

1 intill 2 år.......................... 19 32 22

2 år och däröver...................... 7 9 6

Summa 354 495 548

Beträffande åldersfördelningen av de tidigare omnämnda 548 personer,
som år 1961 intogs i fångvårdsanstalt, är att anteckna, att 39 var under 21
år, 133 under 25 år och 31 över 50 år. Bland klientelet fanns 13 kvinnor. Närmare
80 % av danskarna samt drygt 60 % av de finska medborgarna och
70 % av norrmännen var, såvitt tillgängliga uppgifter utvisar, icke tidigare
straffade i Sverige.

Samma grupp om 548 personer har undersökts med avseende å fördelningen
på brottstyper (endast huvudbrott). Stöld, grov stöld och egenmäktigt
förfarande dominerar med tillhopa 207 straffade. Därnäst följer brott mot utlänningslagen
(103) och rattfylleri (98). Dessa tre brottstyper täcker alltså
408 av de 548 straffade. Av de 103 för brott mot utlänningslagen (olovligt
återvändande till riket) dömda var 83 finländare.

Departementschefen

Den likformighet på straffrättens område, som i väsentliga hänseenden råder
inom Norden, har i fråga om verkställighet över gränserna av brottspåföljder
möjliggjort 1948 års nordiska lagstiftning angående böter in. m. Genom
lagstiftning år 1959 har också utlämningsväsendet inom de nordiska län -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

derna gjorts till föremål för en särskild reglering, som innebär uppmjukningar
i förhållande till de allmänna bestämmelserna om utlämning. Som ett
ytterligare led i strävandena att ge ökade möjligheter till ömsesidig rättshjälp
på straffrättens och straffprocessens område har i det till årets riksdag
avlämnade förslaget till brottsbalk förordats en vidgning av den svenska
jurisdiktionsrätten, när det gäller brott utom riket av dansk, finsk, isländsk
eller norsk medborgare.

Under senare år har de rättsvårdande myndigheterna i de nordiska staterna
i alltmera ökad omfattning fått anledning att med åtal och straff ingripa
mot personer, hemmahörande i annat nordiskt land. Detta sammanhänger
uppenbarligen med det förhållandet, alt samfärdseln mellan de nordiska
länderna efter det senaste världskriget har nått större intensitet än
någonsin förut. Arbetskraftens rörlighet har vidare ökat icke blott inom
länderna utan också över gränserna, vilka i stor utsträckning har upphört
att vara hinder för arbetssökande. I det övervägande antalet fall gäller ingripandena
visserligen sådana förseelser, där strängare straff än böter ej
kommer i fråga. Föreliggande rättsstatistiska uppgifter ger emellertid vid
handen, att också allvarligare brott i icke ringa omfattning kommer under
bedömning i annat land än gärningsmannens hemland.

Den antydda utvecklingen har aktualiserat frågan om en utvidgning av det
nordiska samarbetet beträffande straffverkställigheten. För en sådan utvidgning
talar såväl kriminalpolitiska som humanitära skäl.

Det kan icke råda någon tvekan om att en ändamålsenlig behandling av
de å fångvårdsanstalt intagna underlättas, om behandlingen utföres av anstaltspersonal,
som talar samma språk som den intagne. Detta torde gälla även,
då fråga är om så närbesläktade språk som de danska, norska och svenska.
För kriminalvård sådan den numera bedrives krävs goda kontakter mellan
personalen och de intagna. En effektiv behandling under anstaltstiden förutsätter,
att kontaktmöjligheterna icke minskas av språksvårigheter. Nu
angivna förhållande talar för att verkställighet av frihetsstraff om möjligt
sker i lagöverträdarens hemland.

Det måste också antagas, att den dömdes återanpassning till normalt samhällsliv
generellt sett främjas av att han vid frigivningen från anstalt placeras
i den miljö, där han kommer att vistas i fortsättningen. Redan när det
gäller att förbereda frigivningen är det av vikt, alt såväl den dömde som
personal med kurativa uppgifter har möjlighet att i god tid taga erforderliga
kontakter med arbetsgivare och andra. Härigenom vinnes även ökade förutsättningar
att överföra den dömde till vård i frihet, innan hela straffet avtjänats
eller innan han eljest skall obligatoriskt friges. Risken för återfall torde
även erfarenhetsmässigt bli mindre, om den dömde efter hand anpassas till
den omgivning, där han skall placeras efter anstaltstiden, än om han efter
straffverkställighet i annat land återvänder till hemlandet utan att lians
anställnings- och bostadsförhållanden där kunnat förberedas.

De kriminalpolitiska fördelarna med verkställighet av frihetsstraff i hemlandet
har också eu humanitär sida, vars betydelse icke bör underskattas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Jag åsyftar härvid närmast de större möjligheter för den dömde att under
anstaltstiden uppehålla kontakt med anhöriga och andra närstående, som
verkställighet i hemlandet innebär. Därigenom förbättras också förutsättningarna
för ett gynnsamt behandlingsresultat.

Från kriminalpolitisk synpunkt är ett samarbete av betydelse även när
det gäller kriminalvård i frihet. I de fall, då det för den dömdes återanpassning
befunnits påkallat att ställa honom under övervakning, är det angeläget
att han icke genom att flytta till annat land undandrager sig övervakningen.
I kampen mot brottsligheten kan det icke vara ändamålsenligt att de
olika länderna begränsar sina åtgärder till brottslingar, som dömts inom
det egna landet. Ett närmast humanitärt skäl för ett vidgat verkställighetssamarbete
har också förts fram, då det sagts, att domstolarna kan tänkas
vara benägna att meddela utlänningar villkorlig dom i större utsträckning,
om tillfredsställande övervakning kan anordnas i deras hemland.

I viss mån kan man tillgodose de synpunkter, som här anförts för ökat
samarbete angående verkställigheten, genom tillämpning av utlämningslagstiftningen.
När det gäller dem, som efter villkorlig dom i ett land begivit
sig till annat land, kan vidsträckt jurisdiktionskompetens ge möjlighet att
meddela ny dom för brottet i vistelselandet. De utvägar, som erbjuder sig
härigenom, torde emellertid icke vara användbara i större utsträckning.
Praktiska skäl talar ofta för att lagföring sker i det land, där brottet har
förövats, och sedan dom har meddelats kan utlämning ej ske. Det torde därför
vara lämpligt, att man nu vidgar verkställighetssamarbetet genom lagstiftning
som direkt tar sikte härpå.

De förslag till sådan lagstiftning, som har utarbetats inom de nordiska
justitiedepartementen, har vid remissbehandlingen här i landet fått ett positivt
mottagande. Även Nordiska rådet har givit sin anslutning till den principiella
lösning som frågan om det vidgade samarbetet har fått.

Som jag redan antytt, är utgångspunkten för det nordiska samarbetet i
fråga om verkställighet av straffdomar den nära gemenskap, som råder på
rättslivels område. Någon fullständig likformighet föreligger emellertid icke.
I åtskilliga avseenden skiljer sig utformningen av lagstiftningen i de olika
länderna. Även om skillnaderna icke hänför sig till de huvudsakliga frågorna,
är det tydligt att också smärre skillnader kan vålla olägenheter vid ett vidgat
verkställighetssamarbete. De svårigheter, som kan uppkomma, torde emellertid
icke vara av beskaffenhet att väga över de fördelar, som man når med
den föreslagna lagstiftningen.

De statistiska uppgifter, som redovisats i det föregående, ger vid handen,
att ett relativt stort antal personer, som är medborgare i annat nordiskt land,
årligen dömes till frihetsstraff i Sverige. Några säkra hållpunkter för bedömandet
av i vilken utsträckning det här rör sig om personer, beträffande
vilka den föreslagna reformen får aktualitet, finns dock icke. De skäl som
talar för den föreslagna reformen har emellertid sådan styrka, att den enligt
min mening bör genomföras oavsett huruvida den kommer att leda till en
ökad eller minskad börda för de kriminalvårdande myndigheterna i vårt
land.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Beträffande samarbetets omfattning har man, såsom redovisas
i promemorian, vid de nordiska överläggningarna stannat för att låta samarbetet
avse — förutom de verkställighetsformer, som för närvarande omfattas
av 1948 års lag — ordinärt frihetsstraff, villkorlig dom och villkorlig frigivning.
Man har ansett, att samarbetet i vart fall nu ej bör utsträckas till
att avse också de speciella reaktionsformer, som i de skilda länderna införts
beträffande vissa grupper av lagöverträdare, såsom ungdomar, psykiskt abnorma
och vaneförbrytare. Denna avgränsning av området för samarbetet
förefaller välbetänkt. Skillnaderna mellan de olika ländernas påföljdssystem
är så pass stora, när det gäller dessa särskilda grupper av lagöverträdare,
att det torde vara vanskligt att i nuvarande läge låta samarbetet omfatta
även dem. Det är dock ej osannolikt, att samarbetet framdeles kan böra utsträckas
också till de speciella reaktionsformerna.

När man år 1948 icke fann sig böra förorda att verkställighetssamarbetet
utsträcktes längre än till bötesstraff anfördes som skäl bl. a. det pågående
arbetet med reformering av det svenska straffsystemet. Detta reformarbete
är ännu icke slutligt genomfört. Det förslag till brottsbalk, som genom proposition
förelagts årets riksdag, innebär betydande förändringar beträffande
frihetsstraffen och den villkorliga domen; sålunda föreslås att fängelse
och straffarbete sammanslås till ett enhetligt frihetsstraff och att — i stället
för den nuvarande villkorliga domen — två självständiga påföljder skapas,
villkorlig dom och skyddstillsyn. Dessa förändringar är emellertid ej av den
arten, att de kan föranleda en annan principiell syn på frågan om det nordiska
verkställighetssamarbetets omfattning. Något hinder mot att redan innan
brottsbalken träder i kraft vidga samarbetet torde därför icke föreligga.

Samarbetet torde alltså för närvarande böra ges den omfattning, som
befunnits lämplig vid överläggningarna mellan de nordiska representanterna.
Förutom en utsträckning av de verkställighetsformer, som införts genom
1948 års lag, till att avse också Finland och Island blir det alltså frågan om
verkställighet av ordinärt frihetsstraff, övervakning av villkorligt dömda och
tillsyn över personer, som villkorligt frigivits från ordinärt frihetsstraff.

Vad angår utformningen av verkställighetsreglerna har under överläggningarna
i ämnet enighet rått om att i likhet med vad som bär skett
beträffande den nordiska utlämningslagstiftningen icke låta samarbetet regleras
av en konvention utan av varandra motsvarande, i görligaste mån likformiga
lagar, som utfärdas i de olika länderna. Man har valt att bygga samverkan
på en från fall till fall företagen prövning, där varje lands myndigheter
har att — obundna av tvingande regler — besluta såväl huruvida
framställning om verkställiglietsöverflyttning skall göras som om sådan
framställning skall bifallas. Med den sålunda valda lösningen bör det vara
möjligt att på ett smidigt sätt lösa de problem, som otvivelaktigt kommer att
uppstå under samarbetet. Självfallet är det en förutsättning för att samarbetet
skall kunna bedrivas ulan stöd av konvention, att framställningar varken
underlåtes eller avslås i de fall på vilka de föreslagna lagreglerna tar sikte.
Någon ovillkorlig skyldighet att efterkomma framställningar om verkställig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

het skall, som redan nämnts, icke föreligga. Såsom framhållits vid de nordiska
överläggningarna får dock förutsättas, att en framställning, som har
gjorts i enlighet med den föreslagna lagstiftningen, regelmässigt skall bifallas,
om ej särskilda hinder föreligger.

Samarbetet kommer i vissa fall att innebära, att den som dömts till ovillkorligt
frihetsstraff i ett land tvångsvis överföres till annat land. I de nordiska
utlämningslagarna har meddelats bestämmelser, vilka avser att förhindra
att den som utlämnas blir föremål för straffrättsligt ingripande eller
utlämnas till annan stat med anledning av annat brott, som han har begått
före utlämningen. Motsvarande regler torde böra införas när fråga är om
person, som tvångsvis skall överföras till annat nordiskt land för verkställighet
av frihetsstraff.

Under de nordiska överläggningarna har man anslutit sig till den vid
Nordiska rådets behandling av frågan år 1959 framförda tanken, att någon
omprövning av meddelade domar å frihetsstraff icke skall ske i verkställighetsiandet.
I stället skall dom, som meddelats i ett land och där vunnit laga
kraft, läggas till grund för verkställighet i annat land med endast en schematisk
omvandling till ett straff av motsvarande längd i någon av verkställighetslandets
arter av frihetsstraff. Då såsom tidigare nämnts vissa skiljaktigheter
föreligger i de olika ländernas lagstiftningar, är det tänkbart, att
en sådan omvandling i realiteten kan komma att innebära viss skärpning
eller mildring i jämförelse med verkställighet i domslandet. Från principiell
synpunkt ger risken för att en skärpning följer av verkställighetsöverflyttningen
anledning till närmare överväganden. Det är i och för sig icke
tilltalande, att den dömde skall kunna utsättas för en strängare påföljd genom
att straffet verkställes i hans hemland i stället för i det land, där han
dömes. Till en början bör emellertid framhållas, alt det icke blir fråga om
några mera väsentliga skiljaktigheter. Det torde för övrigt ofta knappast
vara möjligt att göra en objektiv bedömning av vad som i detta sammanhang
är mildare eller strängare. Man kan nämligen icke inskränka en jämförelse
till att blott avse de regler som gäller för själva straffverkställigheten. Även
andra faktorer spelar in. Sålunda kan man i åtskilliga fall räkna med att
den omständigheten, att straffet får verkställas i hemlandet, för den dömde
utgör en fördel, som kan uppväga vad som i annat hänseende ter sig som en
skärpning. Det kan också vara berättigat att taga hänsyn till hur förhållandena
skulle ha gestaltat sig, om den dömde i stället hade utlämnats för att
dömas i verkställighetslandet. Med hänsyn till vad nu anförts behöver man
enligt min mening icke hysa betänkligheter mot det förordade systemet, enligt
vilket någon omprövning av domen icke skall ske i verkställighetslandet.

Den genomgående positiva inställning, som de svenska remissinstanserna
och Nordiska rådet intagit till de förslag som framkommit vid de nordiska
överläggningarna, är ett starkt stöd för uppfattningen, att en reform sådan
som den föreslagna är behövlig och möjlig att genomföra. Utan tvivel kommer
emellertid problem att uppstå vid tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen.
Det är därför nödvändigt, att de myndigheter som har att svara

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

för samarbetets administrering gemensamt noga följer tillämpningen och
tar initiativ till de förbättringar, som kan visa sig erforderliga.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar jag, att för svensk del
antages en lag om samarbete mellan de nordiska länderna i fråga om verkställighet
av straffdomar i huvudsaklig överensstämmelse med det i 1961 års
departementspromemoria framlagda förslaget. Jag förutsätter därvid, att
lagar av i huvudsak samma innehåll kommer att utfärdas i de övriga nordiska
länderna.

Den föreslagna lagen nödvändiggör följdändringar bl. a. i regeringsrättslagen
och utlänningslagen. Den måste vidare kompletteras med administrativa
föreskrifter rörande bl. a. proceduren i ärenden om överflyttning av
verkställighet.

Förslag till lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff, m. m.

Såsom nämnts i det föregående har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff, m. m. Motsvarande förslag har utarbetats inom
justitiedepartementen i Danmark, Finland och Norge och även från Islands
sida förberedes lagstiftning i ämnet.

I det svenska förslaget behandlas först verkställighet av böter m. m. (1—
4 §§) samt av frihetsstraff (5—9 §§). Därefter regleras övervakning av villkorligt
dömd m. m. (10—16 §§) och tillsyn över villkorligt frigiven m. m.
(17—23 §§). Sist följer vissa gemensamma bestämmelser (24—36 §§). Lagen
är avsedd att ersätta lagen den 17 december 1948 om erkännande och verkställighet
i vissa fall av dom, som i brottmål meddelats i Danmark eller
Norge.

Om verkställighet av böter m. m.

I förevarande avsnitt upptages motsvarighet till bestämmelserna i 1948
års lag. Såvitt gäller beslutande myndighet, förutsättningar för bifall till begäran
om verkställighet, utländsk doms rättsverkan här i riket — utöver
möjligheterna till verkställighet — samt kostnader i samband med verkställighet
av utländsk dom, har dock gemensamma bestämmelser i fråga om
alla verkställighelsformer, som avses i den nu föreslagna lagen, upptagits i
dess sista avsnitt (24—36 §§).

I lagförslaget har icke — såsom i 1948 års lag — meddelats föreskrifter
om de handlingar, som skall bifogas framställning om verkställighet. Föreskrifter
härom torde böra ges i administrativ författning, som utfärdas i
samband med lagen. I nämnda författning torde också, om behov därav alltjämt
kan anses föreligga, kunna upptagas motsvarighet till det stadgande

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

om behörighet att tala och svara inför domstol, som nu finnes i 5 § andra
stycket av 1948 års lag.

Någon motsvarighet till den erinran — med avseende å skadestånd i
brottmål —- som i 1 § tredje stycket av 1948 års lag intagits angående lagen
den 2 december 1932 om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats
i Danmark, Finland, Island eller Norge, har icke ansetts behövlig.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i 1948 års lag. Jämfört med vad nu gäller
har tillämpningsområdet vidgats genom att verkställighet skall kunna ske
även av domar och andra avgöranden, som har meddelats i Finland och Island.

När i paragrafen talas om brottmål avses därmed liksom i 1948 års lag
mål, som enligt svensk rätt skulle ha handlagts i den ordning som gäller för
brottmål. Lagtexten har efter det 1961 års departementspromemoria utarbetades
förtydligats för att ange, att paragrafen gäller böter för rättegångsförseelser
ej blott i brottmål utan även i tvistemål. Paragrafen omfattar också
böter, som på talan av enskild person ådömts för brott, oaktat sådana mål i
Danmark handlägges i civilprocessuell ordning. Såsom framgår av begränsningen
till egendom, tillhörande för brott misstänkt, avser stadgandet i paragrafens
andra stycke endast mål, som enligt svensk rätt skulle ha handlagts
som brottmål.

Till rättegångskostnader torde vara att hänföra sådana kostnader, som
enligt 31 kap. rättegångsbalken kan utdömas i brottmål.

Enligt 24 §, som inleder de gemensamma bestämmelserna i det avslutande
avsnittet av lagförslaget, förutsättes för verkställighet här i riket av straff,
som ådömts i annat nordiskt land, att domen är verkställbar i domslandet;
i fråga om böter, förverkande och rättegångskostnader innebär detta i praktiken
bl. a. krav på att domen har vunnit laga kraft. Av 34 § framgår att med
dom jämställes vissa andra avgöranden.

2 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § första stycket i 1948 års lag. Med uttrycket
svensk lag åsyftas i första hand 1937 års bötesverkställighetslag, men däri
inrymmes även andra lagregler, som avser verkställighet av böter. I fråga om
preskription har givits en särskild regel i 31 §.

Om verkställigheten avsett hela det ådömda beloppet och det sedermera,
när böterna skall redovisas till domslandet, vid omväxling enligt då gällande
växelkurs till dess valuta visar sig att det erlagda beloppet ej förslår, bör ytterligare
indrivningsåtgärder likväl icke kunna vidtagas mot den dömde. Detta
överensstämmer med vad som nu iakttages i förhållandet mellan Danmark,
Norge och Sverige. Närmare bestämmelser härom torde få utfärdas i administrativ
väg (jfr § 14 mom. 2 förordningen den 14 december 1917 angående
indrivning och redovisning av böter).

Någon förvandling av böter, som ådömts i annat nordiskt land, skall lika

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

litet som för närvarande ske enligt svensk lag. Den nu föreslagna lagstiftningen
innebär emellertid att förvandlingsstraff för sådana böter kan komma
att avtjänas här i riket. Detta spörsmål kommer att behandlas i det
följande vid 5 §.

3 §.

I fråga om avgöranden, varigenom ådömts ovillkorligt frihetsstraff eller
meddelats villkorlig dom eller villkorlig frigivning, torde krävas uttryckliga
föreskrifter för att verkställigheten av straffet eller övervakningen eller tillsynen
av den dömde skall kunna överflyttas till annat land. Föreskrifter av
denna innebörd har meddelats i 8, 15 och 22 §§. Vid sådant förhållande har
det ansetts vara lämpligt, alt såsom 3 § upptaga ett motsvarande stadgande
beträffande avgöranden som avses i 1 § (jfr nu § 10 bötesindrivningsförordningen).

4 §.

Den nu gällande överenskommelsen mellan Danmark, Norge och Sverige
omfattar icke verkställighet av viten. Under hänvisning till att böter som
ålägges för rättegångsförseelser omfattas av 1 §, föreslås i departementspromemorian
att även viten, som förelagts part eller annan till fullgörande av
skyldighet i rättegång, skall omfattas av lagstiftningen.

Yttrandena. Av remissmyndigheterna finner hovrätten över Skåne och Blekinge.
hovrätten för Västra Sverige och Advokatsamfundet, att den föreslagna
möjligheten till verkställighet inom de nordiska länderna av vite är väl
motiverad och har stor praktisk betydelse. Hovrätten för Västra Sverige och
Advokatsamfundet framhåller härvid, att enligt nu gällande ordning i åtskilliga
fall —- icke minst i trafikmål -—- avsaknaden av medel att tvinga part
eller vittne från annat nordiskt land till inställelse inför domstol medfört
avsevärda olägenheter. Också hovrätten över Skåne och Blekinge noterar
med tillfredsställelse, att förslaget i denna del medför ökade möjligheter att
genomföra en process i ett nordiskt land, då part eller annan som beröres
därav är bosatt i ett annat av de nordiska länderna.

Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, om icke ett förtydligande borde ske
till klargörande av att stadgandet icke omfattar viten, som förelagts vid
processuellt förfarande inför administrativ myndighet eller administrativ
domstol.

Departementschefen. Såsom föreslagits i promemorian torde verkställighetssamarbetet
böra utsträckas till att omfatta processuella viten, vilka närmast
motsvaras av rältegångsböter i övriga nordiska länder med undantag
av Finland. Förslaget innebär emellertid icke något ställningstagande till
frågan i vilken utsträckning man bör tvinga parter, vittnen och sakkunniga,
som är bosatta i annat nordiskt land, att inställa sig vid svensk domstol.
Detta problem, som äger samband med möjligheterna att i de andra nordiska
länderna delgiva kallelser och förelägganden i svenska rättegångar, är i annat
sammanhang under övervägande på nordisk bas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Paragrafen torde böra avse endast viten, som förelagts till fullgörande av
skyldighet i rättegång. Härmed avses emellertid rättegång icke endast inför
de allmänna domstolarna utan också inför t. ex. kammarrätten och försäkringsdomstolen.
Skäl kan anföras för att låta jämväl vissa andra viten omfattas
av den föreslagna regleringen. Svårigheterna att göra en lämplig
gränsdragning härvidlag har emellertid gjort, att jag icke nu vill föreslå en
sådan utvidgning.

Om verkställighet av frihetsstraff

Beträffande de ordinära arterna av frihetsstraff gäller i de nordiska länderna
följande. 1 Danmark ådömes fsengsel på viss tid, minst 30 dagar och
högst 16 år, eller på livstid. Därjämte finnes en lindrigare straffart kallad
hsefte, som kan ådömas under minst sju dagar och högst två år. Fsengsel två
dagar motsvarar liaefte tre dagar. I Finland benämnes den strängare straffarten
tukthus: detta ådömes på viss tid, minst 6 månader och högst 12 år,
eller på livstid. Den lindrigare straffarlen kallas fängelse, som kan fastställas
till minst 14 dagar och högst fyra år. Enligt bestämmelserna om sammanläggning
av fängelsestraff och tukthusstraff skall fängelsestraffet reduceras
med en fjärdedel; fyra dagars fängelse motsvaras således av tre dagars
tukthus. I Island finns likaledes två arter av frihetsstraff, fangelsi, som
kan ådömas under minst 30 dagar och högst 16 år eller på livstid, samt
varShald, som kan ådömas under minst fem dagar och högst två år. Reglerna
om fangelsi och varShald motsvarar nära de danska reglerna om fengsel och
hsefte. Norge har straffarten fengsel, som kan ådömas på viss tid, minst 21
dagar och högst 15 år, eller på livstid. Vidare finnes hefte med minimum 21
dagar och maximum 20 år. Fengsel en dag motsvarar hefte två dagar. Heftestraff
förekommer numera icke i praxis. I Sverige ådömes straffarbete på viss
tid, minst två månader och högst 10 år, eller på livstid. Fängelse kan fastställas
till lägst en månad och högst två år. Straffarbete en dag svarar mot
fängelse två dagar.

I fråga om förvandling av böter till frihetsstraff tillämpas i Danmark,
Finland, Island och Norge det systemet, att i själva bötesdomen utsättes
det förvandlingsstraff som skall träda i stället för böterna om dessa icke
betalas. Något nytt förfarande inför domstol för förvandling av oguldna böter
erfordras alltså icke. Såvitt gäller böter som i Danmark förelägges av
polismyndighet, utsättes ej något förvandlingsstraff; sådant beräknas i allmänhet
efter schematiska regler, när verkställighet av förvandlingsstraff
skall ske. Reglerna om verkställighet av böter i nämnda länder medger
också i motsats till de svenska, att den dömde betalar böterna även efter det
att åtgärder har vidtagits för verkställighet av förvandlingsstraffet; betalning
kan också ske under pågående verkställighet, varvid denna avbrytes.

5 §■

Paragrafen behandlar förutsättningarna för att en i annat nordiskt land
meddelad dom å ovillkorligt frihetsstraff skall få verkställas här i riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

I promemorians utkast till lagtext uppställes såsom förutsättning för att
dom, meddelad i annat nordiskt land, skall få verkställas bär i riket att
den dömde är svensk medborgare eller har hemvist eller uppehåller sig här.
I motiveringen till förslaget anföres, att möjligheten att i Sverige verkställa
i annat nordiskt land meddelad dom å frihetsstraff bör gälla dels svenska
medborgare, dels utländska medborgare och statslösa, som har hemvist här.
Därjämte bör möjlighet finnas att verkställa en i nordiskt land meddelad
dom i ett annat av dessa länder även då den dömde, när verkställighet skall
ske, uppehåller sig i det andra landet utan att i övrigt ha närmare anknytning
till detta. Härom anföres i promemorian:

Härvid har i viss mån andra synpunkter spelat in än dem som varit avgörande,
när det gäller det egna landets medborgare och andra personer som
har hemvist där. Om verkställighet ej skedde i uppehållslandet, skulle de
personer det här är fråga om på begäran få utlämnas till domslandet för
verkställighet av straffet. Särskilt vid korta frihetsstraff kan emellertid
ett utlämningsförfarande vara onödigt omständligt. I de fall, då den dömde
icke har någon närmare anknytning till domslandet, torde utlämning icke
heller vara motiverad från kriminalpolitiska synpunkter, om straffet kan
verkställas i uppehållslandet. Framhållas må dock, att någon ovillkorlig
skyldighet icke skall föreligga att här i riket verkställa i annat nordiskt
land meddelad dom beträffande person som — utan att ha närmare anknytning
till vårt land — uppehåller sig här.

Det i promemorian framlagda förslaget omfattar verkställighet av dansk
dom till famgsel eller hsefte, finsk dom till tukthus eller fängelse och norsk
dom till fengsel eller hefte, och avser även sådant straff som ålagts såsom
1''örvandlingsstraff för böter. Straffets längd bör enligt promemorian icke ha
någon betydelse för möjligheten att överflytta verkställigheten. Ej heller
anses överflyttningen behöva avse hela det ådömda straffet.

Beträffande verkställighet av förvandlingsstraff i de fall, då indrivningsförsök
ej leder till resultat, anföres i promemorian:

Av 2 § framgår att — liksom enligt 1948 års lag — i annat land ådömt
ovillkorligt bötesstraff icke skall kunna förvandlas till frihetsstraff med tilllämpning
av svensk lag. Denna regel motiveras av de skiljaktigheter, som
föreligger mellan ländernas rättsordningar i förevarande hänseende. Förvandling
bör med hänsyn härtill ske enligt domslandets regler. Har förvandling
skett, bör däremot förvandlingsstraffet kunna på begäran verkställas
här i riket.

Från de övriga nordiska ländernas sida har framförts önskemål om att
vid framställning om verkställighet här i landet av bötesstraff framställningen
skall kunna läggas till grund för såväl indrivningsåtgärder som —■
i händelse av bristande betalning — verkställighet av förvandlingsstraffet.
Dessa önskemål bör i möjligaste mån tillgodoses. De praktiska problem,
som föranledes härav, torde få regleras i den administrativa författning,
som avses skola utfärdas i anslutning till ifrågavarande lag. Därvid torde få
tillses, att den dömde beredes samma möjligheter, som han skulle haft i
domslandet, att genom betalning av böterna undgå verkställighet av förvandlingsstraffet.
I fall, där det vid indrivningsåtgärder här i landet framgår,
att den dömdes ekonomiska situation är sådan, alt han uppenbarligen
icke kan betala böterna, torde verkställighet av förvandlingsstraffet böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

underlåtas; föreligger tvekan härom, bör frågan underställas domslandets
myndigheter, innan slutlig ståndpunkt tages.

Yttrandena. Förslaget att en i nordiskt land meddelad dom å frihetsstraff
skall kunna verkställas i annat nordiskt land ej endast när fråga är om medborgare
i verkställighetslandet eller utlänning med hemvist där, utan även när
den dömde endast uppehåller sig i verkställighetslandet och i övrigt ej har
någon anknytning till detta, har utsatts för kritik av länsstyrelsen i Malmöhus
län, poliskammaren i Malmö, statens utlänningskommission och Föreningen
Sveriges stadsfiskaler.

Utlänningskommissionen påpekar, att på grund av bestämmelserna i utlänningslagen
om avvisning och utvisning vissa komplikationer kan uppkomma
i fråga om utlänningar. En i annat nordiskt land meddelad straffdom
kan påverka frågan om utlänningens uppehåll i Sverige och leda till
att han, efter att ha tillåtits att avtjäna sitt straff i Sverige, omedelbart
efter avtjänandet utvisas från landet. Personer, som i annat nordiskt land
dömts till frihetsstraff och som, då verkställighet av straffet blir aktuell,
tillfälligt uppehåller sig här, kan med användande av instituten avvisning,
förpassning eller utvisning lätt överföras till domslandet. Såväl utlänningskommissionen
som Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser, att för bifall till
begäran om verkställighet i Sverige av dom, meddelad i annat nordiskt
land, i 5 § bör uppställas som förutsättning, att den dömde, när verkställighet
skall ske, är svensk medborgare eller har hemvist här i riket ävensom
att motsvarande ändring bör vidtagas i 8 §. Enligt föreningens åsikt
tår man ej bortse från de olikheter, som föreligger i straffverkställighetsformerna
i de nordiska länderna och som kan göra det fördelaktigt för den
dömde att välja annat land än domslandet för straffavtjänandet.

Riksåklagarämbetet återigen är av den meningen, att något särskilt krav
på viss minsta tid för vistelse här i riket icke bör uppställas. Om nämligen
den dömde endast rent tillfälligt uppehåller sig i Sverige, lärer detta förhållande
ofta utgöra skäl att vägra verkställighet här.

Flera olika frågor rörande förvandlingsstraff för böter tas upp i remissyttrandena.

Svea hovrätt ställer sig kritisk till verkställighet här i riket av förvandlingsstraff,
som ådömts i annat nordiskt land:

Med avseende härå är att märka, att svensk lag tillämpar regler om gemensamt
straff vid förvandling av böter (14 § bötesverkställighetslagen)
och att härigenom en maximering sker av den frihetsförlust, som kan följa
å bötesstraff ådömda före avtjänandet av visst förvandlingsstraff. Förvandling
av enstaka bötesstraff torde vara sällan förekommande och man kan
räkna med att personer, vilka ha att undergå förvandlingsstraff i Sverige
på grund av utländskt beslut, i åtskilliga fall häfta i skuld jämväl för här
ådömda böter. Någon förening av förvandlingsstraff förekommer emellertid
ej enligt lagutkastet. Även i andra hänseenden finnas i bötesverkställighetslagen
viktiga begränsningar i fråga om böters förvandling, t. ex. beträffande
sådana dömda, som intagits å alkoholistanstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Hovrätten finner det befogat att antingen inskränka samarbetet till den
handräckning för indrivning av böter, soin för närvarande förekommer, eller
ock — därest domslandets myndigheter önskar biträde jämväl för verkställighet
av förvandlingsstraff — i fråga om förvandling och verkställighet
tillämpa den svenska bötesverkställighetslagens regler med de tillägg, som
kan prövas vara erforderliga.

I fråga om verkställighet här i riket av en i annat nordiskt land meddelad
bötesdom, vari utsatts det förvandlingsstraff som skall träda i stället
för böterna om dessa icke betalas, har riksåklagarämbetet framhållit, att
— för den händelse betalning icke sker — särskild framställning om verkställighet
av förvandlingsstraffet torde böra krävas. Att såsom promemorian
förutsätter en framställning från domslandet om verkställighet av bötesstraff
skall kunna läggas till grund även för verkställighet av förvandlingsstraff,
synes ämbetet icke helt väl överensstämma med 24 § andra stycket,
enligt vilket framställning om verkställighet ej må bifallas med mindre den
dom, som avses med framställningen, är verkställbar i domslandet.

Vad i promemorian anförts om att i administrativ författning torde få
meddelas bestämmelser, som bereder den dömde samma möjligheter som
han skulle haft i domslandet att genom betalning undgå verkställighet av
förvandlingsstraff för böter, har föranlett yttranden från riksåklagarämbetet,
hovrätten för Västra Sverige, statsåklagaren i Göteborg och länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län.

Riksåklagarämbetet finner, att •— eftersom det här är fråga om en avvikelse
från den svenska bötesverkställighetslagen — nödiga bestämmelser i
detta hänseende bör införas i den föreslagna lagen.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller, att ett godtagande av utkastets
ståndpunkt i denna del skulle -—- eftersom 1937 års lag om verkställighet
av bötesstraff stadgar annan ordning — innebära parallell tillämpning härstädes
av två skilda system. Detta skulle medföra en i vissa fall från rättvisesynpunkt
icke tilltalande inkongruens:

Som exempel må nämnas att en i Danmark bötfälld, sedermera hitkommen
svensk, beträffande vilken framställning om straffverkställighet bifallits,
komme att kunna ernå avbrytande av påbörjat förvandlingsstraff genom
att betala böterna, under det att hans i Sverige bötfällda landsmän ej
få erlägga betalning i motsvarande situation utan måste utstå sina förvandlingsstraff.
Dylika fall torde komma att för det allmänna rättsmedvetandet
framstå såsom stötande.

Statsåklagaren i Göteborg och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
slutligen ifrågasätter, huruvida icke den svenska lagstiftningen i förevarande
hänseende borde ändras till överensstämmelse med vad som gäller i
övriga nordiska länder.

Departementschefen. Möjligheten alt här i riket verkställa ett i annat nordiskt
land ådömt frihetsstraff bör uppenbarligen i främsta rummet avse
svenska medborgare och utlänningar med hemvist här i landet, överfly It -

Kungl. Mctj:ts proposition nr 203 år 1962

ning av verkställigheten torde emellertid ej böra begränsas till dessa kategorier.
En utlänning kan ha fastare anknytning till Sverige än till annat
nordiskt land utan att därför kunna sägas ha hemvist här. Tillämpningsområdet
bör därför vidgas till att i viss utsträckning avse även utlänningar, som
uppehåller sig i Sverige utan att äga hemvist här.

Enbart det faktum att vederbörande uppehåller sig här i riket kan dock
icke utgöra tillräcklig anledning att bifalla en framställning om överflyttning
av verkställighet. I promemorian betonas, att någon ovillkorlig skyldighet
att verkställa i annat nordiskt land ådömt frihetsstraff icke bör föreligga
beträffande person, som utan att i övrigt ha närmare anknytning till
Sverige uppehåller sig här. Under remissbehandlingen har också riktats invändningar
mot att sådana utlänningar skall tillåtas avtjäna straff i Sverige.

Tillfällig vistelse här i riket bör endast undantagsvis kunna åberopas som
skäl till verkställighet av utländsk dom. Ett exempel skulle kunna vara att
en brottsling utan särskild anknytning till något nordiskt land dömes i ett
land men gripes och skall avtjäna straff för annat brott här. Såväl den myndighet
i domslandet, vilken gör framställningen, som den prövande myndigheten
i verkställighetslandet har att med beaktande av samtliga föreliggande
omständigheter taga ställning till huruvida en överflyttning är påkallad.
Det torde ej vara ändamålsenligt att uppställa krav på viss tids vistelse
i verkställighetslandet. I lagtexten bör emellertid tydligt anges, att då
tråga är om utlänningar, som icke har hemvist här, framställning om verkställighetsöverflyttning
bör bifallas endast, då det befinnes lämpligare att
verkställigheten sker här än i domslandet.

Vid prövning av frågan, om verkställighet skall ske här, bör givetvis beaktas
huruvida lagöverträdaren med stöd av utlänningslagstiftningen bör
avlägsnas från landet. Det torde därför vara befogat, att utlänningskommissionens
yttrande inhämtas, innan slutlig ställning tages till framställning
om att i annat nordiskt land dömd utlänning skall få sitt straff verkställt
här i landet. Eftersom framställningar om överflyttning av verkställigheten
hit i de allra flesta fall torde komma att gälla svenska medborgare,
skulle ett sådant remissförfarande i de återstående fallen icke i någon högre
grad tynga överflyttningsförfarandet. Formerna för detta samråd torde få
regleras i administrativ ordning.

Såsom nämnts vid 2 § är icke avsikten att ändra den nu tillämpade principen
vid samarbetet beträffande verkställighet av böter, d. v. s. att frågan
om förvandling och bestämmande av förvandlingsstraff avgöres av myndighet
i domslandet. Beträffande överflyttning av verkställigheten av sålunda
bestämt förvandlingsstraff har under remissbehandlingen anförts, att de i
promemorian föreslagna reglerna innebär att förening av utländska och
svenska förvandlingsstraff ej sker och att de i svensk lag stadgade begränsningarna
i fråga om böters förvandlingsbarhet ej iakttages. Resultatet kan
för de dömdas del bli strängare än vad det skulle ha blivit med tillämpning
av svenska bötesförvandlingsregler. Då reglerna om bötesförvandling ej är

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

utformade på samma sätt i de olika nordiska länderna, kan det icke undvikas,
att vid ett verkställighetssamarbete skilda principer kommer att bryta
sig mot varandra. Jag har redan vid redogörelsen för de allmänna grunderna
för verkställighetssamarbetet framhållit, att man bör basera samarbetet
på principen att någon omprövning icke sker av dom som meddelats i annat
land. Detta bör gälla även förvandlingsstraffen, och jag anser mig sålunda
kunna biträda den i promemorian redovisade lösningen. Det betyder,
att det i vissa fall blir strängare men i andra fall lindrigare resultat för den
bötfällde än om svenska regler tillämpats. När det gäller sammanträffande
av flera straff må framhållas, att betydande begränsningar av tillämpningen
av svenska konkurrensregler föreslås också i fråga om frihetsstraff, som
ådömts omedelbart för brott (29 §).

I de andra nordiska länderna, vilka som nämnts tillämpar principen att
i domen utsätta såväl bötesstraff som förvandlingsstraff, ankommer det på de
indrivande myndigheterna att bestämma, när verkställighet av förvandlingsstraffet
skall ske. Beträffande verkställighetssamarbetet i fråga om domar
av detta slag har vid de nordiska överläggningar, som föregått lagförslaget,
enighet vunnits om följande riktlinjer. Vid framställning från annat nordiskt
land om verkställighet här i riket av bötesstraff skall icke samtidigt
begäras, att — i händelse av bristande betalning -—- verkställighet sker av
det i bötesdomen utsatta förvandlingsstraffet annat än då tillräcklig utredning
redan förebragts i domslandet om att den dömde har underlåtit att betala
böterna på grund av tredska eller annan omständighet, som motiverar
att förvandlingsstraffet går i verkställighet. I övriga fall — där till en början
alltså begäres verkställighet endast av bötesstraffet — skall det åligga
den svenska indrivningsmyndigheten att, om böterna ej till fullo betalas,
till vederbörande myndighet i domslandet redovisa anledningen till att indrivningen
ej kunnat slutföras. Sistnämnda myndighet prövar därefter, huruvida
särskild framställning om verkställighet av förvandlingsstraffet skall
göras. Närmare föreskrifter om ett förfarande i överensstämmelse med dessa
riktlinjer torde få ges i de administrativa författningar, som skall utfärdas
i de olika länderna.

Frågan om den dömdes möjligheter att genom betalning undgå verkställighet
av förvandlingsstraff har, såsom tidigare nämnts, i övriga nordiska
länder lösts så, att betalning får ske så länge förvandlingsstraffet ej till
fullo avtjänats, med verkan att förvandlingsstraffet eller vad därav återstår
bortfaller. Enligt svensk rätt får betalning endast i undantagsfall mottagas
efter det domstol i första instans beslutat förvandling. Representanterna
för de övriga länderna har vid de nordiska överläggningarna hävdat, att
överflyttning av verkställigheten icke bör leda till att den dömde avskäres
från den möjlighet att betala, som tillkom honom i domslandet. Även om
det från principiell synpunkt kan riktas invändningar mot all i förevarande
hänseende ett annat system än det svenska tillämpas vid verkställighet
här i landet, har man under överläggningarna icke från svensk sida velat

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

ställa sig avvisande till detta från grannländerna framförda önskemål. Man
har därvid fäst särskild vikt vid att den svenska, från brottsbedömningen
skilda förvandlingsproceduren vid domstol icke har någon direkt motsvarighet
i övriga länder. Ej heller är reglerna om anstånd m. m. utbyggda i samma
utsträckning som här. Det innebär, att verkställighet av det redan bestämda
förvandlingsstraffet i viss mån får aktualitet oftare än vad som
skulle ske enligt svenska regler. Under sådana omständigheter bör den dömde
vid verkställighet här av ett i annat nordiskt land beslutat förvandlingsstraff
icke berövas förmånen av att kunna betala böter även på ett sent
stadium. Bestämmelser härom har upptagits i förslagets 7 § tredje stycket.

6 §.

Paragrafen föreskriver, hur de i samarbetet deltagande ländernas straffarter
skall motsvara varandra vid omvandling av frihetsstraff. Såsom i det
föregående berörts, skall denna omvandling ske enligt schematiska regler.

Det föreslås, att danskt faengsel, finskt tukthus, isländskt fangelsi och
norskt fengsel skall svara mot straffarbete, medan danskt ha;fte, finskt
fängelse, isländskt varöhald och norskt hefte svarar mot fängelse. Dock har
ansetts böra föreskrivas att, om verkställigheten här i riket skall avse
längre tid än två år, straffet alltid skall anses motsvara straffarbete; fängelsestraff
på tider överstigande två år torde endast ytterst sällan förekomma i
vårt land. Straffarbets- och fängelsestraffets längd skall alltid vara densamma
som längden av det straff, vilket begäres verkställt här.

Likartade regler ges i de andra nordiska lagförslagen. Med hänsyn till
fångvårdsmässiga och andra förhållanden har emellertid vissa skiljaktigheter
vid gränsdragningen mellan olika straffarter blivit nödvändiga i de
skilda lagförslagen; i Norge kommer all verkställighet att ske i form av fengsel.

Omvandlingen avses skola ske i det beslut, varigenom framställning om
verkställighetsöverflyttning bifalles. Sådant beslut meddelas enligt 25 § i
Sverige av fångvårdsstyrelsen.

7 §•

Enligt det vid promemorian fogade lagförslaget (7 § första stycket)
skall, om framställning om verkställighet bifallits, det till svensk straffart
omvandlade straffet verkställas såsom hade straffet ådömts här i riket. I
andra stycket ges en regel att strafftiden, om straffet börjat verkställas i
domslandet, skall räknas från verkställighetens början i den staten.

Yttrandena. Några principiella invändningar har under remissbehandlingen
icke riktats mot att enligt första stycket verkställighet efter överflyttning
skall ske i enlighet med svenska regler. Hovrätten över Skåne och Blekinge
anser det önskvärt att genom en uttrycklig lagregel förebygga, att den
dömde i vad avser möjligheten att erhålla fakultativ villkorlig frigivning
försättes i sämre läge genom överflyttningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anmärkt, att andra styckets
avfattning icke täcker det fallet, att verkställighet av dom, meddelad i en av
staterna, har börjat i en annan stat och skall fortsätta i en tredje.

Departementschefen. Regeln i första stycket innebär icke, att dom, meddelad
i annat nordiskt land, måste ha vunnit laga kraft för att få verkställas
här. Enligt 24 § förutsättes blott, att domen är verkställbar i domslandet.
Om verkställigheten överflyttats hit, behandlas den emellertid här som om
den vore en svensk lagakraftvunnen dom. Den i promemorian föreslagna
lagtexten har förtydligats på denna punkt. Under överläggningarna mellan
representanterna för de nordiska justitiedepartementen har enighet rått om att
en i föreskriven ordning lämnad nöjdförklaring i domslandet är tillfyllest,
för att verkställighet skall få ske före fullföljdstidens utgång. Har en icke
lagakraftvunnen dom genom sådan förklaring eller av annan grund blivit
verkställbar i domslandet, kan framställning om överflyttning av verkställigheten
bifallas. Någon tillämpning av de svenska reglerna om nöjdförklaring
blir det ej fråga om. Vid behandlingen av 8 § upptas spörsmålet, under vilka
förutsättningar överflyttning av verkställigheten från Sverige ull annat
land bör ske, innan domen vunnit laga kraft.

Verkställighetsförfarandet följer efter överflyttningsbeslutet helt de svenska
reglerna. En parallell tillämpning av domslandels och verkställighetslandets
regler är omöjlig redan av den anledningen, att fångvårdens organisatoriska
förhållanden ej är lika i de berörda länderna. Det torde dessutom
vara en nödvändig förutsättning för samarbetet, att verkställighetsöverflyttningarna
i så liten utsträckning som möjligt medför, att skilda principer
tillämpas beträffande dem som är föremål för kriminalvård inom landet.
Såsom tidigare nämnts har man dock funnit sig böra i viss mån göra avsteg
från denna grundsats beträffande förvandlingsstraff för böter.

Vad nu anförts bör gälla även tillämpning av regler om villkorlig frigivning.
Jag kan därför icke biträda det av hovrätten över Skåne och Blekinge
framförda yrkandet. Det må för övrigt anmärkas, att efter de under år 1061
genomförda ändringarna i lagen om villkorlig frigivning de svenska reglerna
knappast kan leda till en markant sämre ställning för den dömde än domslandets
regler. Beträffande reglerna om villkorlig frigivning i de nordiska
länderna torde få lämnas en redogörelse i det följande i avsnittet om tillsyn
över villkorligt frigiven.

Är fråga om verkställighet här i riket av straffåterstod efter förverkande
av villkorligt medgiven frihet, får framställningen avse denna återstod, vilken
i enlighet med reglerna i 14 § första stycket lagen om villkorlig frigivning
och 22 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. blir att anse
som nytt straff såvitt avser ny villkorlig frigivning och beräkning av strafftiden.

I fråga om preskription av det i annat nordiskt land ådömda straffet meddelas
en särskild regel i 31 § första stycket. Beträffande rättsverkan i övrigt
av utländsk dom, som verkställes här i riket, ges bestämmelser i 29 §

3 Dihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 203

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

första stycket. Frågan om möjligheterna att nedsätta eller eftergiva straffet
genom beslut om nåd behandlas i 31 §.

Om någon gång skulle bli fråga om att med stöd av förevarande lagstiftning
flytta verkställigheten av ett straff mer än en gång, torde andra styckets
regel om beräkning av strafftidens början få tillämpas analogt. Det
synes ej vara påkallat att tynga lagtexten med en särskild regel angående
sådana fall.

I tredje stycket av paragrafen torde beträffande förvandlingsstraff för
böter få upptagas de bestämmelser om betydelsen av att böter betalas, som jag
berört vid 5 §. Jag vill här endast ytterligare framhålla, att betalning med
verkan att förvandlingsstraffet bortfaller kan ske såväl före verkställighetens
början som efter det att straffet börjat avtjänas. Om böterna endast
delvis betalats, torde det i domen bestämda förvandlingsstraffet få nedsättas
proportionellt. För att få en enkel regel bör detta gälla även då, såsom i
Finland, i domslandet ej sker någon reduktion av förvandlingsstraff annat
än om hela bötesbeloppet erlägges.

8 §.

I denna paragraf upptages bestämmelser om verkställighet i Danmark,
Finland, Island eller Norge av frihetsstraff, som ådömts här i riket. Paragrafen
motsvarar 8 § i det vid 1961 års departementspromemoria fogade lagutkastet.

I promemorian är 8 § avfattad i överensstämmelse med utkastets 5 §.
Svensk dom å straffarbete eller fängelse — vari inbegripes även fängelse
som förvandlingsstraff för böter — föreslås kunna verkställas i Danmark,
Finland eller Norge, om den dömde är medborgare i det landet eller har
hemvist där eller uppehåller sig där, när verkställighet skall ske.

Den föreslagna regeln innebär alltså, att vistelse i det andra landet är tillräcklig
förutsättning för verkställighetsöverflyttning. Härom anföres, att
verkställighet i Danmark, Finland eller Norge i första hand torde böra ifrågakomma
beträffande danska, finska eller norska medborgare, för vilka
föreligger förordnande om förvisning, som skall gå i verkställighet, eller för
vilka eljest gäller på utlänningslagstiftningen grundat förbud att vistas här i
riket. Även eljest kan det enligt promemorian ofta vara lämpligt, att nordiska
medborgare, som icke har hemvist här i riket eller mera varaktigt
uppehåller sig här, får undergå straffet i sitt hemland. Beträffande utlänning,
som dömts under tillfällig vistelse här i riket och som vid tiden för
verkställigheten befinner sig i annat nordiskt land, uttalas att det kan vara
lämpligt att verkställigheten sker i vistelselandet, varigenom ett utlämningsförfarande
undvikes. I fråga om svenska medborgare eller andra personer
med hemvist här i riket framhålles, att spörsmålet om verkställighet
utomlands har ringa praktisk betydelse. Avsikten är icke att bereda dem
möjlighet att få frihetsstraff verkställt i annat nordiskt land genom att de
tillfälligt beger sig dit, när verkställighet blir aktuell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Enligt 60 § utlänningskungörelsen den 4 juni 1954 får dom eller beslut
om förvisning ej verkställas, förrän utlänningen samtidigt ådömt ovillkorligt
frihetsstraff blivit verkställt. Från denna regel bör enligt promemorian
göras undantag för de fall, då frihetsstraffet skall verkställas i annat nordiskt
land. I sådant fall bör förvisningen få anses verkställd i och med att
den dömde överföres till det andra landet för att undergå frihetsstraffet.

Yttrandena. Överensstämmelsen mellan vad som i departementspromemorian
angivits såsom förutsättningar för bifall till framställning från annat
nordiskt land om verkställighet här och för verkställighet av svensk dom i
något av dessa länder har medfört, att remissinstanserna yttrat sig över
5 och 8 §§ i ett sammanhang. Den remisskritik, som redovisats under 5 §,
har gällt bestämmelsen att överflyttning av verkställighet skall få ske även
till land, där den dömde endast tillfälligt uppehåller sig. Utlänningskommissionen
uttalar i anslutning till 8 §, att kommissionen i och för sig icke har
något att erinra mot att person, som i Sverige ådömts frihetsstraff, får avtjäna
detta i annan nordisk stat, även om han, då verkställigheten blir aktuell,
endast tillfälligt uppehåller sig i denna stat. Med hänsyn till att kommissionen
vid granskningen av 5 § avstyrkt att tillfällig vistelse här i landet
skall få utgöra grund för överflyttning av verkställigheten hit, anser emellertid
kommissionen det följdriktigt att bestämmelserna om verkställighet i
annan nordisk stat av här ådömt frihetsstraff icke får omfatta personer,
som vid verkställighetens början faktiskt uppehåller sig i den andra staten
men ej har hemvist där. Också andra remissinstanser har vid sin kritik av
5 § utgått från att en begränsning där av överflyttningsmöjligheterna måste
åtföljas av en motsvarande begränsning i 8 §.

Svea hovrätt påpekar, att på grund av innehållet i 1 § utlänningslagen
(jfr 71 § samma lag) utlänning ej må tvingas att lämna riket i annat fall
eller i annan ordning än som anges i nämnda lag. Konsekvensen härav torde
enligt hovrätten vara, att en här till frihetsstraff dömd dansk, finsk eller
norsk medborgare icke mot sin vilja kan överföras från Sverige till sitt hemland
för verkställighet där av straffet, med mindre beslut om förvisning eller
utlämning föreligger. Därest brottsligheten är jämförelsevis lindrig torde
emellertid, oaktat den dömde kanske ej äger någon anknytning till domslandet,
skäl saknas att döma till förvisning; för sådana fall synes hovrätten
en bestämmelse böra införas, varigenom en överföring tvångsvis till
hemlandet för straffverkställighet där möjliggöres.

Departementschefen. Såsom jag anfört i anslutning till 5 § torde enbart
den omständigheten, att eu till frihetsstraff dömd person uppehåller sig i
annat land än domslandet, ej få utgöra tillräcklig anledning att överflytta
verkställigheten till vistelselandet. Avfattningen av förevarande paragraf
bör därför ändras i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande
5 §.

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

För överflyttande av verkställigheten till annat nordiskt land har icke
uppställts krav på att domen vunnit laga kraft. Det förutsättes, att i de övriga
ländernas lagar upptages motsvarighet till 24 § andra stycket i det
svenska lagförslaget, enligt vilket det icke kräves mer än att domen är verkställbar
i domslandet. För svensk rätts del skulle det sagda innebära att, så
snart här i landet meddelad dom får verkställas här utan hinder av att den
ej vunnit laga kraft (se 6 och 7 §§ lagen den 21 december 1945 om verkställighet
av frihetsstraff m. m.), domen efter vederbörlig framställning
därom kan gå i verkställighet i Danmark, Finland, Island eller Norge. Även
om laga kraft ej bör krävas för att en svensk dom skall få verkställas i annat
nordiskt land, torde det emellertid ofta vara mindre lämpligt att verkställighet
påbörjas i annat land, innan det är klart att domen står fast. Om
åklagaren fullföljer målet till högre rätt, kan handläggningen där försvåras,
därest den tilltalade för verkställighet av straffet överförts till annat land.
Onödiga komplikationer kan vidare vållas, om påföljden ändras exempelvis
till ungdomsfängelse eller förvaring. I tillämpningsbestämmelser till den
föreslagna lagen torde kunna föreskrivas, att fångvårdsstyrelsen icke innan
domen vunnit laga kraft bör göra framställning om att den dömde överföres
till annat nordiskt land för verkställighet av straffet, med mindre särskilda
skäl är därtill. Sådana skäl kan föreligga, om den dömde i samband med
nöjdförklaring anhållit, att straffet måtte verkställas i hans hemland, och
åklagaren i målet förklarar sig icke ha något att erinra mot att verkställigheten
överflyttas dit utan avbidan på att domen vinner laga kraft.

I paragrafens andra stj^cke torde få upptagas en regel om beräkning av
strafftid i visst fall, då den dömde skall överföras från Sverige till annat
nordiskt land. Bestämmelsen har närmast betydelse för de myndigheter,
som i andra nordiska länder har att ombesörja verkställighet av svenska domar,
och den kunde med hänsyn härtill närmast anses ha sin plats i verkställighetsländernas
lagar. Med hänsyn till att vad här föreslås avviker från
bestämmelserna i 17 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. in., torde
dock ett uttryckligt stadgande böra meddelas i den svenska lagen.

Såsom Svea hovrätt anfört bör den dömde enligt förevarande paragraf
kunna överföras till annat land för straffverkställighet även i andra fall än
då han skall utlämnas eller beslut enligt utlänningslagen föreligger. Frågan
om den jämkning av utlänningslagen som föranledes härav upptages i det
följande. I administrativ väg torde få meddelas föreskrifter om hur den dömde
skall överföras till det land, där straffet skall verkställas, och även ges
bestämmelser om samordning av myndigheternas verksamhet i de fall då
samtidigt skall verkställas beslut om den dömdes avlägsnande från riket
enligt utlänningslagstiftningen.

Paragrafen avser endast att reglera frågan om verkställighet utomlands
av svensk dom å frihetsstraff. I andra avseenden, t. ex. i fråga om bestämmande
av straff eller annan påföljd om den dömde lagföres här i riket för
nytt brott, blir den tidigare domens rättsverkningar att bedöma enligt svensk
lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

9 §•

Enligt 7 § lagen den 5 juni 1959 om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge gäller som allmänt villkor att den utlämnade icke
får i den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott, som begåtts
före utlämningen, eller utlämnas till en tredje stat med anledning av brott,
som han begått före utlämningen; undantag kan förekomma, bl. a. om
Kungl. Maj :t enligt lagens 18 § lämnar medgivande därtill.

Motsvarande begränsningar har enligt departementspromemorian ansetts
böra uppställas, när det gäller överförande till annat nordiskt land för
verkställighet av frihetsstraff. I första stycket av paragrafen upptages därför
en hänvisning till 7 och 18 §§ i den nordiska utlämningslagen. Om det
land, hos vilket verkställighet av svensk dom begäres, icke anser sig kunna
tillmötesgå de från svensk sida förutsatta villkoren, blir en följd av bestämmelsen,
att något överförande för verkställighet icke bör komma till
stånd. Undantag från dessa bestämmelser föreslås, i andra stycket av paragrafen,
om den dömde på grund av förordnande om förvisning eller utvisning
skall befordras till det land, där verkställighet av frihetsstraff skall
ske. Detta undantag från huvudregeln avses skola gälla oberoende av om
förvisning beslutats i samband med ådömandet av frihetsstraffet eller i en
tidigare dom.

Yttrandena. Statens utlänningskommission har uttalat, att den icke har
något att erinra mot de i paragrafen föreslagna bestämmelserna, förutsatt
att vid verkställighet av förvisnings- eller utvisningsbeslut utlänningslagens
bestämmelser härom iakttages.

Beträffande stadgandet i det föreslagna andra stycket av paragrafen har
utlänningsnämnden anfört att — såvitt nämnden kan bedöma — stadgandet
bör utvidgas att omfatta även fall, då beträffande den dömde föreligger förpassningsbeslut,
som är verkställbart till det land, där straffverkställighet
begäres. Ej heller i sådant fall föreligger nämligen skäl att uppställa några
särskilda villkor att iakttagas i straffverkställighetslandet. Enligt nämndens
uppfattning bör också bestämmelsens avfattning jämkas så, att därav tydligare
framgår, att för dess tillämplighet kräves, att beslutet om den dömdes
avlägsnande ur riket enligt utlänningslagens föreskrifter må verkställas
till den andra staten.

Departementschefen. Den föreslagna lagstiftningen har icke till syfte att
komplettera utlänningslagstiftningens regler, när det gäller att avlägsna utlänningar
från Sverige. Avsikten är att främja en ändamålsenlig behandling
av dem som dömts till frihetsstraff; verkan av en tvångsförflyttning
av den dömde enligt förevarande lag bör om möjligt begränsas till vad som
sammanhänger därmed. Liksom i fråga om utlämning torde därför böra
uppställas villkor vid den dömdes överförande till annat land. Detta synes
såsom föreslagits i promemorian kunna ske genom hänvisning till 7 och
18 §§ i den nordiska utlämningslagen. Innebörden av denna hänvisning

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

blir att, när från svensk sida framställning göres om överflyttning av verkställighet,
det sker endast under förutsättning att de villkor som nämnes i
nyssnämnda 7 § respekteras. Hänvisningen till 18 § i nordiska utlämningslagen
innebär, att Kungl. Maj :t på framställning av myndighet i verkställighetslandet
kan dispensera från ifrågavarande villkor; sådant ärende
kommer att handläggas enligt reglerna i sistnämnda lag.

Föreligger beslut att den dömde skall avlägsnas ur riket, finns såsom anföres
i promemorian ej anledning att uppställa några särskilda villkor, som
skall iakttagas i verkställighetslandet. Stadgandet härom i paragrafens andra
stycke torde böra jämkas på sätt utlänningsnämnden föreslagit.

Beträffande iakttagande här i riket av villkor, som uppställts vid överflyttning
hit av domsverkställighet, upptages bestämmelser i 28 §.

Om övervakning av villkorligt dömd m. m.

I fråga om villkorlig dom gäller i de nordiska länderna bl. a. följande.
I Finland förekommer endast den form av villkorlig dom, som innebär anstånd
med verkställighet av ådömt straff, medan i Danmark, Island, Norge
och Sverige villkorlig dom kan meddelas även i form av villkorligt anstånd
med straffs ådömande. De danska, isländska, norska och svenska reglerna
om meddelande av föreskrifter och övervakning under prövotiden
överensstämmer i stort sett med varandra. Vad Finland beträffar meddelas
särskilda föreskrifter endast för fullgörande av skadeståndsskyldighet, och
övervakning förekommer blott, när den dömde icke fyllt 21 år. Enligt den
danska strafflagen kan prövotiden i allmänhet ej överstiga tre år, men under
särskilda omständigheter kan en prövotid på högst fem år bestämmas;
förlängning kan ske längst till fem år. övervakning kan anordnas under
prövotiden eller en del av denna. I Finland skall prövotiden bestämmas till
lägst två och högst fem år och den fastställda prövotiden kan icke förlängas.
De isländska reglerna har väsentligen samma innehåll som de
danska. I Norge är prövotiden två år men den kan på grund av särskilda
omständigheter sättas högre, upp till fem år. Prövotiden kan förlängas till
högst fem år. övervakning under hela prövotiden eller en del av denna kan
föreskrivas. Vad slutligen angår Sverige är prövotiden i allmänhet tre år, vilken
tid kan förlängas med högst två år. Där övervakning anordnas, består
den i princip under hela prövotiden, men övervakningen kan genom särskilt
beslut upphöra före prövotidens utgång.

I förevarande avsnitt regleras i 10—13 §§ frågan om övervakning här i
riket av den som erhållit villkorlig dom i Danmark, Finland, Island eller
Norge, medan övervakning i annat nordiskt land av person, som här i riket
erhållit villkorlig dom, behandlas i 15 och 16 §§. Till 10—13 §§ ansluter
sig regeln i 14 § om förverkande här av villkorlig dom, som meddelats i
annat nordiskt land men ej givit anledning till övervakning här i landet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

10 §•

Möjligheten till övervakning av villkorligt dömd i annat land än domslandet
bör enligt departementspromemorian vara oberoende av den dömdes
nationalitet; det väsentliga för att övervakning skall få anordnas
här är att den i annat nordiskt land dömde kommer att vistas här i riket.
Det förutsättes, att den dömde själv beger sig eller har begivit sig hit. Någon
tvångsvis förflyttning är det icke fråga om.

Stadgandet i förevarande paragraf har enligt förslaget avseende på alla
former av villkorlig dom, som är förenad med övervakning.

Yttrandena. Under hänvisning till de svårigheter, som måste uppstå då
svensk domstol — efter att ha förklarat ett av utländsk domstol medgivet
anstånd med straffs ådömande förverkat — skall utmäta straff för den
brottslighet, som omfattas av den i annat land meddelade villkorliga domen,
har riksåklagarämbetet ifrågasatt en begränsning av stadgandet till att
avse domar, vari meddelats villkorligt anstånd med straffs verkställande.

Utlänningskommissionen har förklarat sig intet ha att erinra mot att
övervakning —- och tillsyn enligt 17 § — här i riket anordnas beträffande
personer, som lagligen uppehåller sig här.

Poliskammaren i Malmö anser, att domstols möjligheter att beträffande
eget lands medborgare i samband med villkorlig dom föreskriva vistelseort
i annat nordiskt land, till vilket den dömde i övrigt saknar anknytning,
bör begränsas till rena undantagsfall. Betryggande garantier bör föreligga
för alt vederbörande i vistelselandet har möjlighet att genom eget arbete
varaktigt sörja för sin existens. I anslutning härtill har länsstyrelsen i
Malmöhus län framhållit angelägenheten av att, då det gäller övervakning
av villkorligt dömd i annat land än domslandet, prövningen av framställningar
om överflyttning sker restriktivt.

Departementschefen. Under remissbehandlingen har ifrågasatts en begränsning
av tillämpningen av förevarande stadgande till att gälla endast
villkorlig dom, som avser anstånd med verkställigheten av ådömt straff. En
sådan begränsning kan jag icke tillstyrka. De skäl, som i det föregående anförts
för ett nordiskt samarbete beträffande övervakningen av villkorligt
dömda, talar för att samarbetet redan från början ges en vidsträckt omfattning.
Även om vissa komplikationer kan uppstå särskilt då det gäller förverkande
av villkorliga domar utan utsatt straff torde svårigheterna icke
vara oöverkomliga; detta spörsmål upptages till närmare behandling i det
följande vid 12 §. Det kan vidare nämnas, att ett genomförande av brottsbalksförslagets
regler om villkorlig dom och skyddstillsyn kommer att medföra,
att icke någon svensk dom av förevarande slag får formen av anstånd
med verkställighet av ådömt straff; villkorlig dom och skyddstillsyn har
konstruerats såsom självständiga påföljder. Om samarbetet begränsas på det
sätt som ifrågasatts under remissbehandlingen, skulle därför efter ett ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

nomförande av brottsbalken övervakning icke kunna anordnas i annat nordiskt
land beträffande någon som dömts i Sverige.

Givetvis måste, för att överflyttning av övervakning skall få ske, krävas
objektiva skäl på samma sätt som vid överflyttning av verkställighet av frihetsstraff.
Att i lagtexten närmare ange förutsättningarna för att övervakning
av den som dömts i ett nordiskt land skall få anordnas i ett annat är
knappast görligt och enligt min mening ej heller behövligt. Övervakning bör
kunna anordnas i det land där den dömde uppehåller sig, om det icke är
endast rent tillfälligt, eller dit han ämnar återvända eller där han eljest
mera varaktigt ämnar slå sig ned. Det är att observera, att det här icke är
fråga om någon tvångsvis förflyttning av den dömde. Förutsättning för anordnande
av övervakning här i landet bör alltså vara, att den dömde finns
här eller beger sig hit frivilligt. Den föreslagna lagstiftningen syftar icke
till en tillämpning, som innebär att någon genom föreskrift i villkorlig dom
tvingas att bosätta sig i annat nordiskt land än domslandet. Om den dömde
med stöd av utlänningslagstiftningen tvångsvis befordras till annat nordiskt
land, föreligger naturligtvis intet hinder för att övervakning sökes anordnad
där.

Angående förutsättningar i övrigt för bifall till framställning om anordnande
av övervakning här och angående beslutande svensk myndighet stadgas
i 24 och 25 §§.

11 §•

Paragrafen motsvaras av 11 § första stycket i det vid departementspromemorian
fogade lagutkastet.

Det svenska systemet med övervakningsdomstol saknar motsvarighet i
de övriga nordiska länderna. När övervakning anordnas här i riket med anledning
av en dansk, finsk, isländsk eller norsk dom, måste utses övervakningsdomstol.
Som sådan bör fungera allmänna underrätten i den ort, där
den dömde uppehåller sig eller kan antagas komma att uppehålla sig. Det
torde få ankomma på den myndighet som bifaller begäran om anordnande
av övervakning, d. v. s. fångvårdsstyrelsen, att sända handlingarna i ärendet
till den underrätt som kommer i fråga. Övervakningsdomstolen skall förordna
övervakare för den dömde. Om den dömde sedermera flyttar inom
landet, kan övervakningsdomstolen besluta att tillsynen å övervakningen
skall flyttas till annan domstol enligt 9 § andra stycket lagen om villkorlig
dom (jfr 12 § i lagförslaget).

12 §.

Av de i denna paragraf upptagna bestämmelserna utgör första stycket en
omarbetning av 11 § andra stycket och 12 § första stycket i det vid departementspromemorian
fogade utkastet till lagtext. Paragrafens andra och tredje
stycken motsvarar 12 § andra och tredje styckena i utkastet.

I första stycket av förevarande paragraf regleras frågor om prövotidens
längd samt om tillämpligheten av föreskrifter, som meddelats i domslandet,
och av svensk lag om villkorlig dom. Andra stycket handlar om påföljd vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

förverkande av villkorlig dom. Tredje stycket avser giltigheten här i landet
av beslut i annat nordiskt land rörande den villkorliga domen.

Beträffande prövotidens längd föreslås i departementspromemorian, att
den i domen bestämda prövotiden skall gälla här i landet, även om den är
längre än vad som normalt gäller för svenska villkorliga domar. Därest fråga
om förlängning av prövotiden skulle uppkomma efter det att övervakningen
flyttats hit, får emellertid förutsättningarna härför prövas enligt
den svenska lagens regler.

De föreskrifter som i den villkorliga domen eller eljest i domslandet före
överflyttningen har meddelats angående den dömdes åligganden under prövotiden
-— såsom beträffande avhållsamhet från rusdrycker och fullgörande
av skadeståndsskyldighet — föreslås i promemorian gälla även här i riket.
Det tillägges emellertid, att övervakningsdomstolen bör få meddela
ändrade föreskrifter redan i samband med övervakningens upptagande, om
det erfordras för anpassning till svenska förhållanden eller av annan anledning.
1 övrigt bör enligt promemorian svensk lagstiftning angående villkorlig
dom äga tillämpning. Rätten skall alltså kunna förklara den villkorliga
domen förverkad, om det påkallas på grund av att den dömde begår nytt
brott eller eljest på grund av hans uppförande.

Angående det fall, att förverkande av det villkorliga anståndet sker, anföres
i promemorian:

Har den villkorliga domen avsett anstånd med ådömande av straff, skall
rätten med tillämpning av svensk lag bestämma straff eller annan påföljd
som kan följa å brottet. Det förutsättes alltså, att gärningen är straffbelagd
även enligt svensk rätt, vilket väl också regelmässigt torde komma att vara
förhållandet. Framför allt i sådana fall, då den villkorliga domen avser flera
gärningar, kan emellertid stundom inträffa, att någon av dessa icke är
kriminaliserad hos oss eller att vår kriminalisering endast åsyftar gärning
begången i Sverige. I en dylik situation kan svensk domstol tydligen icke
vid förverkande av det villkorliga anståndet döma till ansvar för ifrågavarande
gärning, utan domstolen får nöja sig med att utmäta straff för övriga
brott. Vad nu anförts äger tillämpning jämväl, när anståndet avser
verkställighet av straff och förverkandet sker på grund av ny brottslighet;
av 25 § framgår att därvid svenska regler om ådömande av gemensam påföljd
skall tillämpas. Vid förverkande kan även ifrågakomma tillämpning
av 2 och 3 §§ ungdomsfängelselagen och 2 § lagen om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt. Om emellertid förverkande sker utan att det i domen
utsatta straffet skall förändras enligt 13 § 1 mom. lagen om villkorlig
dom eller ersättas av ungdomsfängelse eller förvaring, skall det i Danmark,
Finland eller Norge bestämda straffet verkställas. År fråga om frihetsstraff,
skall straffet i samband med förverkandet av anståndet ändras till svensk
straffart enligt bestämmelserna i 6 §. Bötesstraff skall omvandlas till motsvarande
belopp i svenskt mynt och blir därefter att betrakta såsom ett
svenskt bötesstraff; erlagt bötesbelopp skall redovisas enligt vanliga regler
och böterna kan i händelse av bristande betalning förvandlas enligt svensk
lag.

Även om övervakningen av eu i annat nordiskt land dömd person utövas
bär i riket, skall enligt promemorian i vissa fall beslut kunna meddelas i

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

domslandet, innefattande ändrade bestämmelser med avseende å den villkorliga
domen, eller i annat nordiskt land än Sverige om förverkande av
anståndet. Sådant beslut skall äga giltighet här. I promemorian anföres angående
beslut om förverkande följande:

Innebörden härav är, att någon fortsatt övervakning icke ifrågakommer
och att vad som bestämts om prövotid och föreskrifter icke längre gäller.
Men det betyder också, att förverkande av anståndet icke därefter kan ske
här i riket, t. ex. om den dömde lagföres för brott som han begått medan
prövotiden ännu löpte. Beslutet om förverkande skall överhuvud ha samma
betydelse som om det meddelats av domstol här i riket, dock med den skillnaden
att någon verkställighet av det i den villkorliga domen utsatta straffet
eller det straff som ådömts i samband med förverkandet icke sker här
i landet, med mindre särskild framställning göres därom.

Yttrandena. De i departementspromemorian föreslagna bestämmelserna
om prövotidens längd har av riksåklagarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, statsåklagaren i Göteborg, Stockholms rådhusrätt och rådhusrätten
i Malmö befunnits i viss mån oklara. Det påpekas, att med lagtextens
utformning hinder icke synes möta att med stöd av svensk lag förlänga
den maximitid av fem år, som må vara bestämd i dansk eller finsk dom, till
en sammanlagd längd av sju år. Med hänsyn härtill ifrågasättes, om icke
lagtexten bör utformas så, att prövotiden icke kan förlängas utöver den
enligt svensk rätt gällande längsta tiden.

Såväl riksåklagarämbetet som Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,
Stockholms rådhusrätt och Göteborgs rådhusrätt har ställt sig kritiska till
de i promemorian föreslagna reglerna om förverkande av en i annat nordiskt
land meddelad villkorlig dom. Kritiken hänför sig främst till det fall, att
svensk domstol vid förverkande av anstånd med straffs ådömande skall med
tillämpning av svensk lag bestämma straff eller annan påföljd för brottet.

Stockholms rådhusrätt anför, att flera svårigheter är förknippade med
ett förfarande, genom vilket den svenska domstolen först skall söka bilda
sig en uppfattning om vilken eller vilka gärningar sakerförklaringen avser
och i samband därmed pröva huruvida domen omfattar gärning, som ej är
straffbelagd i Sverige, samt därefter under åberopande av svenska lagrum
och brottsbenämningar utmäta straff för den eller de gärningar som är
straffbelagda i Sverige. Att fastställa vad sakerförklaringen avser är särskilt
vanskligt, när domen gäller förseelser mot specialförfattningar. Då det
blir fråga om att fastställa, huruvida domen upptager gärning, som icke
är straffbelagd i Sverige, kan nya svårigheter uppkomma. Rådhusrätten anför
vidare:

Även det förhållandet, att straffmätningen skall utföras av domstol i annat
land än det, där den villkorliga domen meddelats, måste betecknas såsom
mindre tillfredsställande bland annat av den anledningen att det innebär
en betydande förändring av de förutsättningar under vilka den villkorliga
domen tillkommit; den utländska domstolen och parterna i målet torde
ha utgått från att straffet vid förverkande av det villkorliga anståndet skulle
komma att bestämmas av domstol i domslandet och sålunda med beaktande

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

av samtliga med sakerförklaringen avsedda gärningar samt med tillämpning
av domslandets straffskalor och där rådande straffmätningspraxis. I
de båda sist nämnda hänseendena kan avsevärda olikheter föreligga mellan
de nordiska länderna.

På grund av de påpekade olägenheterna med den föreslagna anordningen
ifrågasätter rådhusrätten, om icke i föreliggande situation ådömande av
straff bör anförtros endast domstol i det land, där domen meddelats. Rådhusrätten
föreslår, att 12 § andra stycket i lagutkastet ändras på sådant sätt
att svensk domstol, då fråga om förverkande av villkorligt anstånd med
ådömande av straff uppkommit, endast skall ha att pröva huruvida förverkande
skall ske och att domstolen, om sådant förverkande beslutas, skall
överlämna åt den domstol, som meddelat den villkorliga domen, att ådöma
straff för den därmed avsedda brottsligheten. Hovrätten för Västra Sverige
anser tillrådligt, att — för den händelse framställning om anordnande av
övervakning avser villkorligt dömd, vars brottslighet till ej ringa del hänför
sig till gärning för vilken svensk domstol icke kan bestämma påföljd —
framställningen avböjes. Svea hovrätt uttalar, att den svenska domstolen
— därest icke frågan hänskjutes till myndighet i den andra staten — ej kan
undgå att självständigt utmäta straff för de brott, som avses med domen.
En möjlighet att i allt fall i rent formellt hänseende kringgå de med en bedömning
jämlikt svensk lag förenade svårigheterna vore, att den svenska
domstolen finge tillämpa de i den villkorliga domens nationella lag föreskrivna
straffskalorna, omvandlade i svenska straffarter enligt reglerna
i 6 § lagutkastet; uppenbart är emellertid, att en dylik straffmätning efter
utländsk lag skulle innebära ett betydande avsteg från eljest gällande straffrättsliga
principer och skulle te sig främmande för domstolen, bl. a. i fråga
om sådana gärningar, vilka icke straffbelagts enligt svensk lag.

Vad beträffar förverkande av villkorligt anstånd med straffverkställighet,
har den kritik, som under remissbehandlingen riktats mot de i 12 §
andra stycket givna bestämmelserna, avseende endast å det fall, att förverkandet
sker på grund av ny brottslighet. Vad som härutinnan anförts
torde därför få redovisas i samband med den av remissmyndigheterna framställda
kritiken mot de föreslagna reglerna för brottskonkurrens. Till denna
fråga återkommer jag vid 29 §.

I fråga om den föreslagna regeln angående giltighet i verkställighetslandet
av beslut i domslandet framhåller hovrätten över Skåne och Blekinge,
att konkurrerande beslut kan komma att fattas samt att det ej är helt klart,
hur konflikter mellan motstridande beslut skall lösas. Hovrätten framhåller
vikten av att behörig myndighet i domslandet får tillfälle att yttra sig, innan
beslut fattas i verkställighetslandet. Att beslut i domslandet icke kan fattas
utan att myndigheten där, genom yttrande från myndighet i verkställighetslandet,
tagit kännedom om de aktuella förhållandena synes hovrätten
uppenbart.

Departementschefen. De i promemorian föreslagna bestämmelserna rörande
prövotidens längd är såsom flera remissinstanser anmärkt i behov av

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

förtydligande. I samband med att bestämmelserna förts över från 11 § till
12 § har föreskriften i sistnämnda paragrafs första stycke om tillämpligheten
av svensk lagstiftnings regler om villkorlig dom försetts med ett tillägg,
som klart anger, alt prövotiden ej får förlängas utöver den enligt svensk
rätt gällande längsta tiden, fem år. Även i övrigt har en omformulering
skett för alt bestämmelserna skall bättre anpassas till vad som gäller enligt
lagstiftningen om villkorlig dom i de andra nordiska länderna. Vad i annat
land bestämts om övervakningstid skall tillämpas också i de fall, då denna
redan från början förklarats avse endast en del av prövotiden. Så länge prövotiden
löper kan emellertid den dömde, om övervakningen upphört, på
nytt ställas under övervakning under de förutsättningar som anges i den
svenska lagen om villkorlig dom. Över huvud taget skall vad i 12 § stadgas
äga tillämpning så snart övervakning anordnats här, även om övervakningen
sedermera upphört.

I princip torde den i annat nordiskt land meddelade domen böra vara bestämmande
för utformningen av övervakningen här i riket. Det är emellertid
nödvändigt, att den svenska övervakningsdomstolen erhåller befogenhet
att upphäva eller ändra i domen meddelade föreskrifter i den mån det erfordras
för anpassning till svenska förhållanden och den dömdes situation i
Sverige. När övervakningsdomstolen mottagit tillsynen över övervakningen,
bör den genast taga ställning till frågan i vad mån sådana åtgärder är erforderliga.
Denna prövning bör ej ges karaktär av en ny påföljdsbestämning.
Om den dömdes förhållanden sedermera ändras, skall frågan om erforderliga
åtgärder avgöras i enlighet med svensk lagstiftning.

Särskild uppmärksamhet kräver spörsmålet hur man skall förfara då fråga
uppkommer om förverkande av villkorligt medgivet anstånd. Såsom jag
närmare kommer att utveckla vid 29 § föresiås, att 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen
ej skall tillämpas i fråga om de utländska domar som avses med förevarande
lagstiftning. Detta gäller också villkorlig dom, som innebär anstånd
med verkställighet av utsatt straff. Sker förverkande av sådant anstånd —
vilket prövas enligt svenska regler — bör alltså det redan i domen bestämda
straffet verkställas, vare sig anledningen till förverkandet är misskötsamhet
eller nytt brott. Den domstol som beslutar förverkandet bör samtidigt omvandla
det utländska straffet till motsvarande svenska straff.

För det fall, att den villkorliga dom som finnes böra förklaras förverkad
innefattar anstånd med straffs ådömande, har under remissbehandlingen
framhållits åtskilliga svårigheter som kan uppstå, när domstol här i landet
skall bestämma straff enligt svensk lag för gärningar, vilkas beskaffenhet
fastslagits genom sakerförklaring i annat land. De tekniska komplikationer,
som är förknippade med ett samarbete jämväl beträffande domar å villkorligt
anstånd med straffs ådömande, får ej bagatelliseras. Såsom framhållits
vid 10 § kan jag emellertid ej tillstyrka, att samarbetet begränsas till sådana
villkorliga domar, som gäller anstånd med straffs verkställande. Som en utväg
att lösa de problem som kan uppkomma i nu avsedda fall har Stockholms
rådhusrätt föreslagit, att här i riket endast skulle prövas huruvida

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

förverkande skall ske, varefter frågan om bestämmande av påföljd skulle
överlämnas till domslandet. En sådan ordning, som skulle innebära att
domstolen i domslandet vid sin prövning av målet är bunden av beslut i tillsynslandet,
huruvida domen skall förverkas eller ej, och som givetvis skulle
få motsvarande tillämpning i fråga om svenska villkorliga domar, är jag
icke beredd att tillstyrka.

När det gäller att bedöma det problem som här föreligger må beträffande
de tillämpningstekniska svårigheterna framhållas, att flertalet domar torde
komma att gälla gärningar, som är kriminaliserade i både domslandet och
verkställighetslandet. Man torde också kunna räkna med att tillfredsställande
uppgifter för bedömningen av brottsligheten i allmänhet står att finna i
den tidigare domen. För sådana fall kan det knappast vara anledning till
betänkligheter mot att påföljd för brottet får bestämmas här i landet. Lämpligt
torde vara att även om framställning om förverkande icke gjorts av allmän
åklagare, åklagare får tillfälle att utföra talan i målet (jfr 19 § andra
stycket lagen om villkorlig dom). För att domstolen, vid förverkande av anstånd
av det slag som nu avses, skall kunna bestämma påföljd för utomlands
begånget brott förutsättes icke något särskilt medgivande av Kungl. Maj :t
enligt 1 kap. 1 och 2 §§ strafflagen. I vissa fall kan förhållandena dock vara
så komplicerade, att en handläggning inför svensk domstol icke är lämplig.
Så kan också vara fallet, om domen avser gärningar som ej är kriminaliserade
i Sverige eller frågan om förverkande aktualiserats på grund av
annan misskötsamhet än brott. I sådana situationer ger förslagets 13 § den
svenska domstolen möjlighet att hänskjuta frågan till myndighet i domslandet.
Med hänsyn till det anförda bör framställning om övervakning här
i riket icke kunna avböjas enbart därför, att brottsligheten är av den art,
att svårigheter skulle uppkomma för svensk domstol vid bestämmande av
påföljd.

När domstolen förklarar villkorligt anstånd med ådömande av straff förverkat,
har den att enligt svensk lag bestämma påföljd för brottet och i förekommande
fall annat brott, för vilket den dömde åtalats i Sverige. Därvid
äger 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen tillämpning. Som påföljd kan också förekomma
ungdomsfängelse eller förvaring i säkerhetsanstalt (15 § lagen om
villkorlig dom, 2 och 3 §§ lagen om ungdomsfängelse, 2 § lagen om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt). Även när fråga är om förverkande
av anstånd med verkställigheten av ett i domen utsatt straff, finns möjlighet
att ådöma ungdomsfängelse eller förvaring. Enligt förslagets 29 § göres
från de svenska reglerna om sammanträffande av brott och förändring av
straff undantag endast beträffande 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen.

Överenskommelsen om samarbete mellan de nordiska länderna på förevarande
område innebär, att det i princip är myndigheterna i det land där
övervakningen anordnas som har att besluta om erforderliga åtgärder i fråga
om den villkorliga domen. 1 vissa fall skall emellertid myndighet i domslandet
äga besluta härom. Så är fallet, om frågan hänskjutits dit (se 13 §)
eller den dömde där övertygas om annat brott (jfr 15 § tredje stycket).
Även myndighet i annat land skall kunna förklara villkorligt anstånd för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

verkat (jfr 14 §). Meddelas beslut i enlighet med vad nu sagts i fråga om utländsk
villkorlig dom, beträffande vilken övervakning anordnats här i riket,
torde beslutet såsom föreslagits i promemorian böra äga giltighet här. Det
betyder, att beslut som i domslandet meddelas om annan åtgärd än förverkande
kan komma att konkurrera med beslut i verkställighetslandet. Några
större problem torde detta dock ej medföra, då riskerna för svårigheter torde
kunna elimineras genom att vederbörande myndigheter samråder, innan
beslut fattas rörande den som står under övervakning.

13 §.

Paragrafen, som motsvarar 14 § i det vid departementspromemorian fogade
lagutkastet, innehåller bestämmelse om möjlighet att hänskjuta fråga
om åtgärd mot villkorligt dömd till domslandets myndigheter. Enligt promemorian
bör denna möjlighet stå öppen oavsett om övervakningen av den
villkorligt dömde varit överförd hit eller ej. Det framhålles att, om övervakningen
överflyttats hit, det endast sällan torde finnas anledning för domstolen
att skjuta ifrågavarande spörsmål från sig. Som exempel, då detta
kan vara lämpligt, nämnes det fallet, att den villkorliga domen avser gärning,
som icke är straffbar i Sverige, och frågan gäller förverkande av det
villkorliga anståndet och bestämmande av straff för gärningen.

Departementschefen. Såsom nämnts vid 12 § innebär överflyttning av övervakningen
över den som villkorligt dömts, att det i princip är myndigheterna
i det land där övervakningen utövas som har ansvaret för att erforderliga
åtgärder vidtages. I vissa fall kan det emellertid, som också utvecklats
i det föregående, vara lämpligt att myndighet i domslandet får avgöra
frågan om eventuell åtgärd mot den dömde. Med hänsyn till att enligt huvudregeln
i 12 § vad i svensk lag är stadgat om villkorlig dom skall tillämpas,
när övervakning över den som erhållit villkorlig dom i Danmark, Finland,
Island eller Norge anordnats här, behövs en uttrycklig bestämmelse
om möjlighet att hänskjuta saken till domslandets myndigheter. Stadgande
härom har upptagits i förevarande paragraf. Motsvarande paragraf i promemorian
(14 §) hade en vidsträcktare innebörd och gällde även det fall,
att övervakning ej var anordnad här i riket. Lagbestämmelser i sistnämnda
hänseende torde emellertid icke vara erforderliga; härtill återkommer jag
vid 14 §.

Den i förevarande paragraf föreslagna regeln är fakultativ. Det är icke
avsikten att stadga någon ovillkorlig skyldighet att hänskjuta frågor, som
här avses, till domslandet. Tvärtom bör frågorna i görligaste mån avgöras i
det land där övervakningen utövas.

14 §.

I departementspromemorians lagutkast har motsvarande paragraf ordningsnumret
13. Paragrafen avser förverkande av utomlands meddelad villkorlig
dom, när övervakning ej anordnats här.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Det framhålles i departementspromemorian att, när någon som blivit
villkorligt dömd i annat nordiskt land ställes under tilltal här i riket på
grund av annat brott, det är angeläget, att brottsligheten i dess helhet kan
komma under bedömande i ett sammanhang. Om övervakning anordnats
här i riket, blir ett sådant enhetligt bedömande möjligt på grund av reglerna
i 12 § andra stycket. Befogenhet att i anledning av annat brott upptaga
fråga om förverkande av den villkorliga domen föreslås tillkomma
svensk domstol även då övervakning ej anordnats här, vare sig detta beror
på att den villkorliga domen ej är förenad med övervakning eller på att
övervakningen ej överflyttats till Sverige. För att slumpmässighet skall
undvikas, bör i princip prövning ske i samtliga fall, där paragrafen kan
tillämpas, vilket förutsätter att erforderliga uppgifter angående villkorliga
domar som meddelats i nordiskt land står till buds. I promemorian framhålles
vidare, att det utan uttrycklig bestämmelse torde vara klart, att stadgandet
icke skall tillämpas, om det villkorliga anståndet redan har förklarats
förverkat i annat nordiskt land.

Yttrandena. Riksåklagarämbetet ifrågasätter, om det verkligen finns tillräckliga
sakliga skäl att bereda möjlighet för svenska domstolar att förklara
utomlands meddelat villkorligt anstånd förverkat även i fall, då övervakning
icke är anordnad här i riket. Ämbetet framhåller, att en konsekvent
tillämpning av det föreslagna stadgandet torde förutsätta, att svensk domstol
i varje mål om brott, som kan föranleda frihetsstraff, har tillgång till
straffuppgifter rörande den tilltalade från de övriga nordiska länderna.
Även statsåklagaren i Göteborg, med vilken länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län instämmer, understryker de med stadgandet förenade praktiska
svårigheterna och nämner, att åklagarna — med hänsyn till att brottslingar
i allt större utsträckning förövar brott utom det egna landet — i mycket
större antal fall än vad promemorian förutsatt torde bli tvungna att rekvirera
utdrag ur samtliga de nordiska ländernas straffregister.

Departementschefen. Att såväl den brottslighet, över vilken dömts villkorligt,
som den brottslighet, om vilken den dömde övertygas här i riket, bedömes
samtidigt synes mig av humanitära och kriminalpolitiska skäl värt att
eftersträva. Jag biträder därför förslaget om en regel angående möjlighet
att här förklara villkorlig dom förverkad jämväl i fall, då övervakning ej
anordnats här.

Prövning enligt den föreslagna regeln förutsätter kännedom om den tidigare
meddelade villkorliga domen. Av praktiska skäl kan det självfallet
ej komma i fråga att i varje mål, som är av den beskaffenhet att utdrag ur
det svenska straffregistret skall anskaffas, uppgift om tidigare ådömda påföljder
införskaffas från övriga nordiska länder. Sådan rekvisition synes
vara påkallad endast i fall, när den tilltalade är medborgare i annat nordiskt
land eller den i målet tillgängliga personutredningen ger anledning
till antagande, att den tilltalade eljest uppehållit sig där under sådana omständigheter,
att han kan ha erhållit villkorlig dom. Redan nu förekommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

visst samarbete mellan straffregisterförande myndigheter i de nordiska länderna.
Frågan om utvidgning av detta samarbete är under övervägande och
har tagits upp vid gemensamma nordiska överläggningar. En tänkbar lösning
på det problem som här föreligger är, att samtliga nordiska domar registreras
i medborgarskapslandets straffregister. Erforderliga uppgifter för
det nordiska verkställighetssamarbetet skulle då för viss person erhållas
genom utdrag från detta register. Vid behandlingen av följdändringar till
den nu föreslagna lagen torde få upptagas frågan om de utökningar av registreringen
och skyldigheten att införskaffa registerutdrag, som verkställighetssamarbetet
förutsätter.

I de fall, som avses i denna paragraf, föreligger icke skyldighet för svensk
domstol att förklara anståndet förverkat. Med hänsyn till att förutsättningarna
för förverkande av villkorlig dom ej är desamma i de olika länderna
kan det — även om svensk lag i princip skall tillämpas vid prövning av förverkandefrågan
— finnas anledning för den svenska domstolen att taga viss
hänsyn till huruvida den nya brottsligheten skulle ha föranlett förverkande
enligt domslandets rätt. Det torde vidare ej sällan finnas skäl att låta
domslandets eller övervakningslandets myndigheter avgöra, vilken ålgärd
som skall vidtagas med avseende å den villkorliga domen. Detta gäller också,
om det nya brottet är av lindrig art och enligt den svenska domstolens
mening därför icke bör leda till förverkande men kan motivera ändrade eller
nya föreskrifter eller förlängning av prövotiden. I promemorians lagförslag
upptogs en uttrycklig regel om att frågan kunde hänskjutas till behörig
myndighet i annat nordiskt land. Då det nu föreliggande förslaget icke
innefattar någon skyldighet för svensk domstol att besluta angående den
utomlands meddelade villkorliga domen, synes det icke vara erforderligt
att i lagen upptaga en sådan regel. Skäl synes emellertid föreligga, att den
svenska domstol som dömer över den nya brottsligheten underrättar vederbörande
myndighet i domslandet eller verkställighetslandet om vad som här
förevarit; bestämmelser härom torde kunna upptagas i tillämpningsföreskrifterna.
Erforderliga åtgärder kan då vidtagas i det andra landet. I fråga
om svenska förhållanden i motsvarande situation må nämnas, att domstol
utan yrkande kan upptaga fråga om åtgärd med avseende å den villkorliga
domen (12 och 19 §§ lagen om villkorlig dom).

15 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om överflyttande av övervakning övei
person, som erhållit villkorlig dom här i landet, till Danmark, Finland, Island
eller Norge. Beträffande de synpunkter, som bör leda till sådan åtgärd,
får hänvisas till vad som anförts vid 10 §. Framställning om överflyttning
göres av övervakningsdomstolen, se 25 § andra stycket.

Sedan övervakningen överflyttats till annat nordiskt land, ankommer det
på detta lands myndigheter att vidtaga erforderliga åtgärder mot den dömde.
Vad därvid beslutas om prövotidens längd, föreskrifter o. dyl. skall enligt
paragrafens andra stycke äga giltighet här. Betydelsen härav framträ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

der, om sedermera här i landet uppkommer fråga om åtgärd mot den dömde
(jfr tredje stycket) eller övervakningen återflyttas hit. Den i andra stycket
givna regeln avser icke förverkande av det villkorliga anståndet; härom
stadgas i 16 §.

Överflyttande av övervakningen till annat nordiskt land innebär i princip,
att svensk myndighet icke längre skall äga vidtaga åtgärd i fråga om
den villkorliga domen. Om den dömde vid svensk domstol övertygas om
annat brott, bör dock sådan åtgärd, däri inbegripet förverkande, kunna beslutas
här; därvid blir 13 § lagen om villkorlig dom att tillämpa. Detsamma
bör givetvis gälla, om behörig myndighet i annat nordiskt land hänskjuter
fråga om åtgärd bit (jfr vad beträffande villkorlig dom som meddelats
i sådant land anförts vid 12 och 13 §§). Bestämmelser i förevarande avseenden
har upptagits i tredje stycket av 15 §.

Ett spörsmål, som icke regleras i lagförslaget, gäller förfarandet, då underrättelse
ingår från annat nordiskt land att någon här i landet villkorligt
dömd, beträffande vilken övervakningen utövas här eller som ej står under
övervakning, blivit dömd utan att det villkorliga anståndet förklarats förverkat.
Såsom antytts vid 14 § föreligger icke hinder att här i riket besluta
åtgärd enligt lagen om villkorlig dom på grund av den dömdes uppförande
utomlands. Behörig domstol är enligt 18 § lagen om villkorlig dom
övervakningsdomstolen eller, om den dömde ej står under övervakning, den
domstol som först har avgjort det mål, vari den villkorliga domen meddelats.
Sådan fråga kan enligt 19 § lagen om villkorlig dom väckas — förutom
av vissa angivna personer — av domstolen själv. Har behörig myndighet i
Danmark, Finland, Island eller Norge för kännedom översänt straffdom,
som dook ej innehåller beslut om förverkande av den villkorliga domen,
torde den svenska domstolen, utan att särskild föreskrift meddelas därom,
alltid ha anledning att pröva frågan om åtgärd enligt lagen om villkorlig
dom. Spörsmålet torde härvid få bedömas enligt 12 § lagen om villkorlig
dom, även om anledningen till att ärendet hänskjutits hit är ny brottslighet.
Bestämmandet av straff för den nya brottsligheten avgöres nämligen av
domstolen i det andra landet; den frågan kan icke hänskjutas hit under
åberopande av bestämmelserna i den nu föreslagna lagen. Tillämpning av
13 § lagen om villkorlig dom, som i allmänhet förutsätter ådömande av
gemensamt straff, kommer alltså ej i fråga. Den i det andra landet meddelade
domen torde i allmänhet kunna godtagas som grund för ingripande, utan
att egentlig ny prövning av frågan, huruvida den dömde är skyldig till
brottet, behöver företagas här. Vad nu anförts tar icke sikte på det fallet,
att svensk domstol på grund av reglerna i 1 kap. strafflagen är behörig
att efter i vederbörlig ordning väckt åtal pröva fråga om ansvar enligt
svensk lag.

16 §.

Lika väl som svensk domstol skall kunna förklara villkorlig dom som
meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge förverkad oberoende av
om övervakningen utövas här i riket eller ej (12 och 14 §§), skall myndig4
Bihang till riksdagens protokoll 1062. 1 samt. Nr 203

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

het i dessa länder kunna förordna om förverkande av villkorlig dom som
meddelats här i riket. I förevarande paragraf stadgas, att sådant förordnande
skall äga giltighet här. Uttrycket »äga giltighet» har samma innebörd
som motsvarande uttryck i 12 §. Förordnandet skall alltså ha samma
betydelse som om det meddelats här i riket; någon verkställighet av det
ovillkorliga straffet — vilket vid förverkandet bestämts i det andra landets
straffart — kommer dock ej i fråga här, om icke särskild framställning göres
därom.

Om tillsyn över villkorligt frigiven m. m.

Beträffande villkorlig frigivning från ordinärt frihetsstraff gäller i de
olika länderna i huvudsak följande.

Danmark: Villkorlig frigivning sker endast från fsengsel, ej från haefte.
När två tredjedelar av strafftiden, dock minst nio månader, avtjänats, blir
den dömde i de flesta fall villkorligt frigiven; han kan även friges när hälften
av strafftiden, dock minst fyra månader, avtjänats, om det är motiverat
av omständigheterna. Prövotiden utgöres av den återstående strafftiden, dock
minst två år. Den villkorliga frigivningen är i allmänhet förenad med tillsyn.
Livstidsfångar friges endast genom benådning.

Finland: Villkorlig frigivning kan ske från såväl tukthus som fängelse.
Återfallsbrottslingar kan friges fakultativt, sedan två tredjedelar av strafftiden,
dock minst sex månader, avtjänats; förstagångsbrottslingar kan friges
fakultativt, då hälften av strafftiden, dock minst sex månader, avtjänats.
Obligatorisk villkorlig frigivning sker — om icke justitieministern förordnar
annat — då en sjättedel av straffet återstår; dock skall minst sex
månader vara avtjänade. Prövotiden utgöres av återstående strafftid, ökad
med ett år, dock högst fem år. Prövotiden kan förlängas med högst två år.
Tillsyn under prövotiden etableras alltid vid såväl fakultativ som obligatorisk
frigivning. Livstidsfångar friges genom benådning.

Island: Villkorlig frigivning kan ske från fangelsi, när två tredjedelar av
strafftiden, dock minst åtta månader, avtjänats. Prövotiden utgöres av återstående
strafftid, dock minst två år, och är förenad med övervakning.

Norge: Villkorlig frigivning kan endast äga rum från fengsel, ej från hefte.
Den är alltid fakultativ och kan ske sedan två tredjedelar av strafftiden,
dock minst fyra månader, avtjänats; om särskilda omständigheter föreligger,
kan den, som dömts till fengsel i tre år eller däröver, villkorligt friges,
när han avtjänat hälften av straffet. Livstidsfångar kan villkorligt friges
efter tolv år. Prövotiden utgöres av återstående strafftid, dock minst två
år; för livstidsfångar är prövotiden tio år. Den villkorliga frigivningen är
i allmänhet förenad med tillsyn.

Sverige: Villkorlig frigivning kan ske från såväl straffarbete som fängelse.
Den dömde skall obligatoriskt friges, om straffet uppgår till minst sex
månader och han avtjänat fem sjättedelar av strafftiden, medan fakultativ

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

frigivning kan äga rum sedan två tredjedelar av strafftiden, dock minst fyra
månader, avtjänats. Tillsynstiden utgöres av återstående strafftid, dock
minst ett år, om det ådömda straffet uppgår till ett år eller däröver, och
eljest sex månader; tiden kan förlängas med högst ett år. Frigivningen är
i allmänhet förenad med tillsyn. Livstidsfångar friges efter benådning.

Reglerna om tillsyn över villkorligt frigiven har i förslaget utformats efter
mönster av reglerna om övervakning av villkorligt dömd. Vad som i det föregående
uttalats under 10—16 §§ har därför betydelse också beträffande 17—
23 §§. Även i fråga om den kritik, som under remissbehandlingen framförts
mot departementspromemorian i förevarande del, hänvisas till vad som
anförts i föregående avsnitt.

17 §.

Tillsyn över person, som villkorligt frigivits från ordinärt frihetsstraff i
Danmark, Finland, Island eller Norge, torde böra upptagas här i riket under
samma förutsättningar, som föreslagits beträffande övervakning av villkorligt
dömd. Förevarande paragraf har därför avfattats i nära överensstämmelse
med 10 §.

18 §.

Paragrafen, som har samma lydelse som 18 § första stycket i departementspromemorians
lagutkast, anger att tillsynsman skall utses i Sverige.

19 §.

Paragrafen motsvarar 18 § andra stycket och 19 § i departementspromemorians
lagutkast. I sin nu föreslagna utformning ansluter sig paragrafen
nära till 12 §. Vad som där anförts rörande prövotid, övervakning och förverkande
gäller motsvarande frågor beträffande tillsyn över villkorligt frigiven.
Det är dock att märka, att prövotiden här över huvud icke får förlängas.
Detta sammanhänger med att prövotiden i de andra ländernas lagstiftning regelmässigt
är längre än enligt svensk lag men å andra sidan icke, bortsett
från finsk lag, kan förlängas.

Har tillsyn anordnats här i riket, blir enligt 29 § reglerna i strafflagen om
sammanträffande av brott och om förändring av straff att tillämpa om den
dömde lagföres för nytt brott, dock med det viktiga undantaget, att 4 kap.
3 och 4 §§ strafflagen icke skall gälla. Eftersom 4 kap. 3 § strafflagen ej är
tillämplig, kan förverkande på grund av brott som begåtts före straffverkställighetens
början icke ske. Enligt 13 § andra stycket lagen om villkorlig
frigivning förutsättes nämligen för förverkande, att förhöjt straff ådömes
jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen.

20 §.

Denna paragraf motsvarar 21 § i promemorians utkast och bör jämföras
med 13 § i det nu framlagda förslaget. Liksom när det gäller övervakning av
villkorligt dömd torde möjlighet böra finnas att hänskjuta här i riket upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

kommen fråga angående åtgärd mot den, som villkorligt frigivits i annat
nordiskt land, till myndighet i det land, där den villkorliga frigivningen
skett.

21 §.

Paragrafen, som motsvaras av 20 § i departementspromemorian, har utformats
i nära överensstämmelse med 14 §. Med hänsyn till att brott före
prövotidens början ej enligt samtliga berörda länders regler kan medföra förverkande
av den villkorligt medgivna friheten, har dock tillämpningsområdet
ansetts böra begränsas till att avse brott som begåtts under prövotiden.

22 §.

Paragrafen avser överflyttande av tillsyn över den som villkorligt frigivits
i Sverige och motsvaras när det gäller övervakning av villkorligt dömd av
15 §.

Har tillsynen över den som här villkorligt frigivits överflyttats till annat
nordiskt land, bör ansvaret för att erforderliga åtgärder vidtages mot den frigivne
ligga hos det landets myndigheter i enlighet med lagstiftningen där.
Av tredje stycket i 22 § framgår emellertid att även svensk myndighet under
vissa förutsättningar kan ingripa. Övertygas den frigivne av svensk domstol
om brott, skall frågan om förverkande av den villkorligt medgivna friheten
prövas enligt 13 § lagen om villkorlig frigivning. Anledning att underlåta
förverkande kan dock måhända oftare föreligga i fall, som nu avses, än då
tillsynen utövas i Sverige.

Om myndighet i annat nordiskt land hit hänskjuter fråga om åtgärd mot
den villkorligt frigivne med anledning av annan misskötsamhet än brott,
kommer ärendet att handläggas av fångvårdsstyrelsen enligt 11 § lagen om
villkorlig frigivning. Tveksamhet kan däremot möjligen föreligga beträffande
de åtgärder, som skall vidtagas här, om ärendet hänskjutits hit på grund av
att den frigivne under prövotiden begått brott, för vilket han i det andra landet
fällts till ansvar, eller meddelande inkommit om sådan åtgärd utan att
den villkorligt medgivna friheten förklarats förverkad. Tillämpning av 13 §
lagen om villkorlig frigivning — som förutsätter att svensk domstol finner
den frigivne övertygad om brott och bestämmer straff — kommer icke i
fråga. Även ärende av detta slag torde böra handläggas av fångvårdsstyrelsen.
Styrelsen får därvid bedöma frågan om åtgärd mot den frigivne enligt
11 § lagen om villkorlig frigivning. Även om denna paragraf icke är tillämplig,
när domstol enligt 13 § i samma lag finner den frigivne övertygad om
brott, hindrar nämligen paragrafens ordalydelse icke dess tillämpning, när
den frigivne misskött sig genom brottslighet, för vilken han ej åtalats vid
svensk domstol.

23 §.

Paragrafen är utformad i överensstämmelse med 16 §. Har förverkande
av den villkorligt medgivna friheten skett, kan lagföring här i riket för ytter -

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

ligare brott ej påverka den villkorliga frigivningen. De svenska reglerna om
sammanträffande av brott i 4 kap. strafflagen är emellertid i detta fall tilllämpliga,
och hänsyn kan alltså komma att få tagas till den utomlands avtjänade
återstoden av det tidigare straffet.

Gemensamma bestämmelser

24 §.

I paragrafen anges för de olika verkställighetsformerna gemensamma förutsättningar
för bifall till framställning om verkställighet här. Paragrafens
två första stycken motsvaras av 24 § i det till departementspromemorian
hörande lagutkastet. Tredje stycket saknar motsvarighet i utkastets text.

Enligt 1948 års lag om verkställighet av bötesdomar, som meddelats i Danmark
eller Norge, får verkställighet här ej ske, om domen icke vunnit laga
kraft eller om hinder mot verkställigheten genom preskription eller annorledes
uppstått enligt lagstiftningen i den stat, där domen meddelats, eller enligt
svensk lag. Vidare stadgas i nämnda lag, att framställning om verkställighet
bör avslås, om denna finnes gälla en politisk förbrytelse eller över huvud
en straffbelagd handling som är förövad för att främja ett politiskt
ändamål. Framställning kan enligt 1948 års lag också avslås, om detta finnes
påkallat av hänsyn till en tredje stat.

Enligt 24 § i departementspromemorian skall framställning om verkställighet,
övervakning eller tillsyn göras av behörig myndighet i den andra
staten. Som förutsättning för bifall uppställes, att domen är verkställbar
i den stat där den meddelats. Något formellt krav på att domen skall ha vunnit
laga kraft har icke uppställts. Genom kravet på att domen skall vara
verkställbar förhindras verkställighet, när sådan ej kan ske i domslandet
på grund av preskription, den dömdes död ■— då fråga är om avgöranden,
som avses i 1 § —- eller av annan orsak. I övrigt uppställes inga absoluta hinder
mot bifall.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för bifall till framställning
från annat nordiskt land om verkställighet anföres i promemorian bl. a.
följande:

I det föregående har framhållits, att en lagligen grundad framställning
om verkställighet från annat nordiskt land som regel skall bifallas; någon
omprövning av skuldfrågan eller av straffmätningen skall ej ske. Utrymme
finns emellertid för en diskretionär prövning. Härvid kan hänsyn tagas till
sådana omständigheter, som för närvarande enligt 1948 års lag utgör hinder
för bifall. Beaktas kan även, huruvida domen avser gärning, som ej
är straffbelagd här i riket. Avsikten är dock icke, att omständigheter som
nu sagts skall regelmässigt medföra hinder mot bifall till framställningen.
Vad särskilt angår frihetsstraff torde — om ett avslag endast skulle medföra
att straffet verkställdes i domslandet — framställningen i regel böra
bifallas även i fall som de nyss antydda eller i fall, där fråga är om straff
för gärning, för vilken dom, friande eller fällande, tidigare har meddelats

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

här i landet. När fråga är om politiskt brott torde de principer, som har
kommit till uttryck i 4 § av den nordiska utlämningslagen, kunna tjäna till
vägledning även vid prövning av framställning enligt förevarande lag.

Vid bedömande, huruvida framställning om verkställighet bör bifallas,
är enligt promemorian vidare att beakta innehållet i den paragraf (25 §),
som i det nu framlagda förslaget motsvaras av 29 §:

Enligt denna leder bifall till framställningen i allmänhet till att åtal ej
kan väckas här i riket för gärning, som avses med den i det andra landet
meddelade domen. Om det undantagsvis finnes angeläget att här framställa
yrkande om strängare påföljd eller påföljd av annan art, kan detta därför
utgöra skäl för avslag å framställningen. Ett liknande spörsmål uppkommer,
om från det andra landets sida uppställes villkor motsvarande vad
som för överflyttning av verkställighet av svensk dom stadgas i 9 §. I sådant
fall torde den svenska myndigheten ha att undersöka, huruvida den
dömde här i riket skall åtalas eller straffas för annat brott, och om så finnes
vara fallet, bifalla framställningen endast under förutsättning att medgivande
till åtal eller straffverkställighet lämnas eller den dömde hit utlämnas
för sådant ändamål.---

Den i 4 § andra stycket av 1948 års lag upptagna bestämmelsen angående
hänsynstagande till en tredje stat synes icke vara av någon större praktisk
betydelse. Då sådan stats intresse, om det i undantagsfall påkallar beaktande,
kan tillgodoses inom ramen för den fria prövningsrätten, torde särskild
bestämmelse i detta avseende icke vara erforderlig.

Beträffande verkställighet av frihetsstraff eller anordnande av övervakning
eller tillsyn här i riket förordas i promemorian, att den dömde — om
det ej av särskilda skäl finnes onödigt — själv beredes tillfälle att ge sin
mening till känna, innan framställningen prövas.

Yttrandena. Den i promemorian angivna principen att något absolut hinder
icke skall gälla för verkställighet här i riket av dom, som meddelats i annat
nordiskt land, så snart domen är verkställbar i det andra landet, har
föranlett vissa erinringar.

Sven hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, fångvårdsstgrelsen
och utlänningsnämnden har ifrågasatt, om ej en uttrycklig inskränkning i
överflyttningsinöjligheterna bör göras beträffande politiska brott. Hovrätten
över Skåne och Blekinge har anfört, att framställning om sådan överflyttning
lättare kan avslås under hänvisning till gällande lag än efter en
diskretionär prövning, där avgörandet framstår som helt skönsmässigt.
Svea hovrätt påpekar, att det under förarbetena till lagen den 5 juni 1959
om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge anfördes,
att det icke vore motiverat, att utlämning måste vägras beträffande sådana
politiska brott som t. ex. spioneribrott. Hovrätten menar emellertid, att skäl
ej kan anses föreligga att utöver de nordiska utlämningsreglerna öppna
möjligheter till verkställighet här i landet av domar för politiska brott. I
motsats till vad som enligt den nordiska utlämningslagen är fallet skulle
för övrigt enligt departementspromemorians lagutkast jämväl svenska medborgare
kunna bli föremål för åtgärder i Sverige till följd av dylika domar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Utlänningsnämnden motiverar sin ståndpunkt med att den föreslagna
ordningen, enligt vilken verkställighetsfrågan skall vara underkastad administrativ
myndighets diskretionära prövning, icke kan anses utgöra tillräcklig
garanti mot att verkställighet för politiskt brott ej kommer att ske.

Några remissmyndigheter, bland dem hovrätten över Skåne och Blekinge,
hovrätten för Västra Sverige och Advokatsamfundet, har funnit önskvärt
att i lagtexten intages bestämmelse om rätt för den dömde att yttra sig angående
ifrågasatt överflyttning av verkställighet eller anordnande av övervakning
eller tillsyn. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser dessutom,
att den dömde bör i lagen tillerkännas rätt att själv begära vidtagande av
dylika åtgärder. Även om den dömde kan göra en hemställan hos den enligt
bestämmelserna behöriga myndigheten om att denna gör framställning om
verkställighetsöverflyttning, är han likväl icke enligt lagutkastet berättigad
att själv göra framställning hos myndighet i det land, till vilket han önskar
få verkställigheten överflyttad. Hovrätten förordar, att de fall, då den dömde
själv begär verkställighetsöverflyttning, skjutes fram såsom de primära
i lagen. Han bör, dock utan rätt till veto mot överflyttning, alltid vara garanterad
rätten att bli hörd i ärendet. Till stadgandet bör fogas en bestämmelse
om att framställning av den dömde ej må bifallas, om den ej biträdes
av behörig myndighet i den stat där domen meddelats eller i den stat
på vilken verkställigheten eljest ankommer.

Departementschefen. Paragrafens första stycke har erhållit en avfattning,
som något jämkats i syfte att klart ange, att all verkställighet enligt 1 §
omfattas av bestämmelsen.

Varje i samarbetet deltagande land kommer att i sin lagstiftning om samarbetet
angiva, vilka myndigheter i det egna landet, som är behöriga att göra
framställning om verkställighetsöverflyttning. Så har skett i 25 § andra
stycket av den svenska lagen. I de tillämpningsföreskrifter, som avses utfärdade
i administrativ väg, torde övriga nordiska länders regler härutinnan
böra återges i den utsträckning de kan ha betydelse för svenska myndigheters
handlande. Tillämpningsföreskrifterna bör vidare innehålla bestämmelser
angående de handlingar, som skall fogas vid framställning om verkställighet.

I andra stycket torde som formell förutsättning för bifall till framställning
om verkställighet här eller anordnande av övervakning eller tillsyn
böra uppställas, att domen är verkställbar i domslandet. Vad angår de synpunkter,
som därutöver bör anläggas vid prövning av dylika framställningar,
har man vid de nordiska överläggningarna icke funnit önskvärt att
binda de prövande myndigheterna genom ytterligare lagföreskrifter. Samarbetet
måste såsom under remissbehandlingen anförts vara byggt på förtroende
för rättsväsendet i grannländerna. Jag delar den uppfattning om de
allmänna förutsättningarna för verkställighetsöverflyttning, som kommit
till uttryck i departementspromemorian.

Inom den vida ram för samarbetets omfattning, som härigenom öppnas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

finns utrymme för en diskretionär prövning i det land där verkställighet
avses skola ske. Jag vill emellertid erinra om vad som framhållits vid redogörelsen
för de allmänna grunderna för samarbetet, nämligen att det förutsättes
att framställningar i enlighet med förevarande lagstiftning regelmässigt
skall bifallas.

I enlighet med det anförda har några speciella begränsningar för samarbetsreglernas
tillämpningsområde icke uppställts, vare sig beträffande
straff för politiska brott eller eljest. Det bör observeras, att situationen här
ej är densamma, som då utlämning begäres. Bifall till en framställning om
utlämning leder i de flesta fall till att den utlämnade i det andra landet fälles
till ansvar och bestraffas. Har någon redan dömts för politiskt brott och
finns han kvar i domslandet när verkställigheten begäres överflyttad, kan
bifall till denna framställning knappast väcka några betänkligheter från
sådana synpunkter, som ligger bakom skyddsregeln i 4 § av den nordiska
utlämningslagen. Om däremot den dömde uppehåller sig i Sverige, när verkställighet
begäres här, liknar situationen mera den med nyssnämnda skyddsregel
avsedda. I sådana fall torde, såsom framhållits i departementspromemorian,
de principer, för vilka denna regel är ett uttryck, kunna tjäna
till vägledning.

I paragrafens tredje stycke har uttryckligt stadgande upptagits om att
den dömde skall beredas tillfälle att yttra sig, innan framställning enligt
denna lag avgöres här. Stadgandet gäller icke framställningar enligt 1 §
rörande böter m. m. Att lämna den dömde tillfälle att yttra sig i sådana
ärenden skulle innebära en omgång, som icke nödvändiggöres av hänsyn
till den dömde. Den föreslagna regeln torde icke böra vara undantagslös. Om
t. ex. den dömde yttrat sig i domslandet, innan framställningen därifrån
gjordes, synes det icke vara nödvändigt att den svenska myndigheten bereder
honom tillfälle till yttrande.

Det torde icke vara lämpligt, att i lagen öppnas möjlighet för den dömde
att direkt hos verkställighetslandets myndigheter göra framställning om
överflyttning. Eftersom sådan framställning icke skulle kunna bifallas, om
den ej biträddes av behörig myndighet i den stat från vilken överflyttning
begäres, synes en framställning direkt till myndighet i verkställighetslandet
innebära onödig omgång, önskar den dömde taga initiativ till en överflyttning,
är den naturliga vägen, att han vänder sig till den myndighet,
som har att göra framställning härom, för att redan på detta stadium förvissa
sig om att han kan påräkna myndighetens stöd. Att i lag reglera formerna
för sådan hänvändelse torde vara överflödigt. Skulle till äventyrs
den dömde vända sig direkt till myndighet i det land, dit verkställigheten
begäres överflyttad, lärer hans framställning utan prövning komma att vidarebefordras
till vederbörande myndighet i domslandet.

I administrativ väg torde få meddelas regler om att framställning från
svensk myndighet till annat land om överflyttning av verkställighet dit eller
anordnande där av övervakning eller tillsyn om möjligt skall åtföljas av
den dömdes yttrande i frågan eller av bevis att han fått tillfälle att yttra sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

25 §.

Paragrafen motsvarar 26 § första stycket och 29 § i det vid departementspromemorian
fogade lagutkastet. Såvitt avser verkställighet enligt 1 § finns
motsvarighet i 3 § 1948 års lag.

Enligt departementspromemorian skall framställning om överflyttning
av verkställighet till Sverige prövas i fall, som avses i 1 §, av justitiekanslern
och i övriga fall av fångvårdsstyrelsen. Promemorian upptager regler angående
fångvårdsstyrelsens sammansättning vid prövning av framställningar
om överflyttning samt angående omröstning i sådana ärenden. När det
gäller verkställighetsöverflyttning från Sverige till annat nordiskt land föreslås
i promemorian, att framställning göres beträffande böter m. m. av justitiekanslem
(jfr 10 § förordningen den 14 december 1917 ang. indrivning
och redovisning av böter), beträffande frihetsstraff och tillsyn över
villkorligt frigiven av fångvårdsstyrelsen och beträffande övervakning över
villkorligt dömd av övervakningsdomstolen.

Yttrandena. Beträffande prövningen av frågor rörande verkställighet av
frihetsstraff samt anordnande av övervakning eller tillsyn har fångvårdsstyrelsen
icke velat motsätta sig ■— med hänsyn till den centrala ställning
styrelsen intager inom kriminalvårdens anstalts- och frivård -— att denna
prövning lägges å styrelsen, ehuru dessa arbetsuppgifter delvis får anses
främmande för styrelsens hittillsvarande verksamhet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge däremot finner det mindre lämpligt
att genom direkt föreskrift i lagen förlägga prövningsbefogenheten hos fångvårdsstyrelsen: Av

motiven till 24 § följer att det skall finnas utrymme för en diskretionär
prövning av fråga om verkställighet av dom enligt den föreslagna lagen.
Hänsyn skall bl. a. kunna tagas till att framställningen finnes gälla en politisk
förbrytelse eller överhuvud en straffbelagd handling som är förövad för
att främja ett politiskt ändamål. Det kan enligt hovrättens mening ifrågasättas
om icke sådan fråga bör prövas av Kungl. Maj:t och icke av förvaltningsmyndighet.
I varje fall synes det vara mindre lämpligt att genom direkt
föreskrift i lagen förlägga prövningsbefogenheten till fångvårdsstyrelsen,
vilket utesluter att sådan fråga ens i undantagsfall kan prövas av Kungl.
Maj :t. I

I fråga om de föreslagna föreskrifterna om fångvårdsstyrelsens sammansättning
vid prövningen av nu berörda ärenden har fångvårdsstyrelsen uttalat,
att det icke synes nödvändigt att binda sig för en viss lösning i själva
lagen. Erforderliga bestämmelser torde lika väl kunna upptagas i tillämpningsföreskrifterna.
Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser att, enär prövning
av framställning om verkställighet av frihetsstraff innefattar ett ställningstagande
bland annat till frågor vilkas bedömning normalt åvilar åklagare,
föreskrift bör intagas i lagen om att fångvårdsstyrelsen vid handläggning
av sådant ärende skall bestå jämväl av en representant för riksåklagarämbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Frågan om vilken myndighet som skall ha befattning med verkställighetsärenden
rörande bo tesdomar och därmed jämställda beslut har ingående
dryftats av justitiekanslersämbetet, som förordar, att sådana verkställighetsärenden
icke vidare skall handläggas av ämbetet utan handhas av ulmätningsmännen.
Ämbetet har härutinnan anfört:

Den erfarenhet justitiekanslersämbetet erhållit av nuvarande bestämmelsers
tillämpning under mer än ett decennium talar bestämt för att här förevarande
bötesärenden ej vidare böra handläggas av justitiekanslern. Bortsett
från ett förhållandevis ringa antal ärenden äro såväl de svenska som de
danska och norska ärendena icke av annan beskaffenhet än de vanliga
svenska ärendena om indrivning av böter m. in. De kunna alltså som regel
utan olägenhet handhas av utmätningsmännen rent rutinmässigt. De danska
och norska ärendena ha icke i praktiken, såvitt för justitiekanslersämbetet
är bekant, medfört några som helst svårigheter. Däremot ha invändningar
ibland framställts i de svenska ärendena, nämligen vid verkställigheten i
Danmark och Norge. Såsom exempel å sådana invändningar må nämnas, att
den bötfällde ej skulle ha begått den åtalade gärningen, att han i så måtto
skulle ha behandlats orättvist, att svenskar som begått samma förseelse som
han själv — t. ex. överskridit föreskriven hastighet vid färd med motorfordon
— ej blivit rapporterade eller åtalade, att förundersökningen i ett eller
annat avseende skulle vara felaktig eller bristfällig, att den bötfällde ej kallats
till huvudförhandling, att han alltför sent fått underrättelse om huvudförhandlingen,
att han ej före indrivningen erhållit kännedom om domen,
att han ej fått domen »forkyndt» för sig eller »vedtatt» densamma, att han
ansett straffet för högt samt att han helt eller delvis betalt det belopp varom

fråga är.---De invändningar som sålunda förekommit äro--—

icke av den beskaffenheten, att icke utmätningsmännen skolat kunna taga
ställning till desamma och vidtaga därav föranledd åtgärd — som regel
allenast att underrätta de sökande myndigheterna om verkställd utredning
och prövning samt alt hemställa om fortsatt verkställighet. Skulle vid ett
utmätningsmännens framtida handhavande av hithörande ärenden i något
fall uppkomma ovisshet, huru en invändning skall bedömas eller ett ärende
eljest handläggas, lärer utmätningsmannen på vanligt sätt äga påräkna råd
hos överordnad myndighet, och det kan måhända, på grund av den befattning
justitiekanslersämbetet hittills tagit med förevarande ärenden, vara
lämpligt, att förfrågan göres hos ämbetet, huruvida i ämbetets praxis liknande
fall som det aktuella inträffat eller om ämbetet eljest kan vilja meddela
något till ledning för ett ärendes handläggning.

Ämbetet har vidare anfört, att de skäl, som ursprungligen torde ha föranlett,
att befattningen med ifrågavarande ärenden anförtroddes central
myndighet, numera ej torde vara för handen. Därmed åsyftas, att framställningar,
gällande »en politisk förbrytelse eller över huvud en straffbelagd
handling som är förövad för att främja ett politiskt ändamål», ej gjorts
under senare år. Det olämpliga i att framställningar av detta slag prövas av
underordnad myndighet har synbarligen varit anledning till att prövningen
anförtrotts justitiekanslern.

Ämbetet pekar vidare på att i Danmark motsvarande prövning numera
utan olägenhet utföres av vederbörande exekutiva myndighet. Intet hinder
möter enligt ämbetets uppfattning mot att de exekutiva myndigheterna i de

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

olika länderna i förevarande hänseende kommunicerar direkt med varandra
och handlägger ärendena med i princip samma kompetens som i fråga
om inhemska verkställighetsärenden. Möjligen skulle överläggningar kunna
hållas mellan representanter för berörda myndigheter och en kortfattad redogörelse
för lagbestämmelserna i ämnet och erfarenheter av dessa ärendens
handläggning utarbetas.

Av remissmyndigheterna har även hovrätten över Skåne och Blekinge
uttalat sig för att justitiekanslersämbetet måtte befrias från vidare handläggning
av frågor rörande verkställighet av bötesdomar. Hovrätten har därvid
anfört, att dessa frågor till övervägande del är rutinärenden, som torde
kunna sammanföras med övriga verkställighetsfrågor hos fångvårdsstyrelsen.

Departementschefen. Prövningen av frågor om verkställighet av frihetsstraff
eller anordnande av övervakning eller tillsyn inom ramen för det nordiska
verkställighetssamarbetet torde — såsom föreslagits i departementspromemorian
— i princip böra centraliseras till en myndighet. Såväl prövning
av hit inkommande framställningar som beslut om att framställning
skall göras härifrån till annat land är grannlaga uppgifter, som ställer stora
krav på det beslutande organets kvalifikationer. Med hänsyn till att samarbetet
väsentligen påkallas av kriminalpolitiska skäl, talar mycket för att
fångvårdsstyrelsen får en central ställning. Sålunda torde i enlighet med
promemorians förslag på fångvårdsstyrelsen få ankomma att handlägga
frågor om överflyttning av verkställighet av frihetsstraff eller tillsyn över
villkorligt frigivna till eller från Sverige liksom om anordnande här i riket
av övervakning över villkorligt dömda. Framställning om anordnande av
övervakning i annat nordiskt land över den som villkorligt dömts här bör
lämpligen göras av övervakningsdomstolen, som har ansvaret för övervakningen.
Av en remissmyndighet har ifrågasatts, om icke prövningen stundom
borde ankomma på Kungl. Maj :t, och det kan även enligt min mening
vara föremål för någon tvekan, om icke undantag från den nu förordade ordningen
borde ske för någon grupp av ärenden. Jag har emellertid stannat
vid att icke föreslå, att vissa ärenden skiljes ut till särskild behandling. Såsom
närmare kommer att behandlas i samband med 26 §, tillgodoses behovet
av rättslig kontroll genom möjligheterna att hos regeringsrätten eller
hovrätt fullfölja talan mot beslut i överflyttningsärende.

I departementspromemorian har föreslagits, att fångvårdsstyrelsen vid
prövning av framställningar om överflyttning beträffande frihetsstraff,
övervakning och tillsyn bör ha den sammansättning, som för närvarande
är föreskriven vid prövning av ärenden angående fakultativ villkorlig frigivning
och vissa andra frågor (18 § lagen den 18 september 1943 om villkorlig
frigivning och 84 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av
frihetsstraff m. in.). Det torde emellertid icke vara erforderligt att i den nu
föreslagna lagen ge särskilda föreskrifter om styrelsens sammansättning
vid handläggning av ifrågavarande ärenden.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 203 år 1962

De verkställighetsärenden, vars handläggning enligt 1948 års lag åligger
justitiekanslern, är enligt vad som omvittnats under departementspromemorians
remissbehandling i allmänhet av enkel beskaffenhet. Härutinnan
kan möjligen någon ändring komma att inträda genom att samarbetet enligt
4 § utsträckes till att omfatta också processuella viten. En väsentlig fråga
är, huruvida handläggningen av dessa ärenden skall behöva centraliseras
till en myndighet eller om de, såsom justitiekanslersämbetet föreslagit, skall
kunna avgöras vid direkt kommunikation mellan lokala myndigheter i de
berörda länderna. Att den senare lösningen innebär vissa praktiska fördelar
är obestridligt. Det torde emellertid knappast vara lämpligt att genomföra
en decentralisering genom en direkt föreskrift i lagen. Samarbetet utvidgas
i förhållande till 1948 års lag och tillämpningen synes böra stå under
en central myndighets ledning. Möjlighet till en decentralisering av ärendenas
handläggning bör dock öppnas; jag återkommer härtill vid 33 §.

Starka skäl talar för att justitiekanslern, med vars övriga arbetsuppgifter
förevarande ärenden knappast har något samband, befrias från sin hittillsvarande
befattning med verkställighet av andra länders domar. Ehuru några
ärenden angående böter för närvarande ej ankommer på fångvårdsstyrelsen,
ligger det nära till hands, att den centrala tillämpningen också av lagens
1—4 §§ handhas av styrelsen. Härigenom undvikes en splittring av prövningen
i de fall, då här begäres verkställighet av bötesstraff med subsidiärt förvandlingsstraff
eller övervakning av villkorligt dömd och verkställighet
av bötesstraff, som ådömts jämte den villkorliga domen.

Jag vill sålunda förorda, att prövningen av samtliga framställningar enligt
denna lag om verkställighet här i riket anförtros fångvårdsstyrelsen liksom
också uppgiften att hos vederbörande myndigheter i övriga nordiska
länder göra framställning om verkställighetsöverflyttning. Framställning till
annat land om anordnande av övervakning över villkorligt dömd bör dock
göras av övervakningsdomstolen. Såsom skall närmare beröras vid 33 §, torde
Kungl. Maj :t böra ges befogenhet att besluta om decentralisering av handläggningen
av ärenden, som eljest ankommer på fångvårdsstyrelsen.

26 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i det And 1961 års departementspromemoria
fogade lagutkastet. I detta upptages emellertid som 27 § föreskrifter om
rätt för den dömde att i ärende angående överflyttning beträffande frihetsstraff,
övervakning eller tillsyn påkalla högsta domstolens prövning av frågan,
huruvida framställning om överflyttning lagligen kan beviljas. 1 promemorian
uttalas, alt dessa föreskrifter, som utarbetats efter mönster av 11, 13
och 14 §§ i den nordiska utlämningslagen, ej synes kunna få någon större
praktisk betydelse med hänsyn till alt i lagen uppställts endast ett fåtal förutsättningar
för bifall till framställning, som här avses, men att det ändå
ansetts angeläget med möjlighet till domstolsprövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Yttrandena. Riksåklagarämbetet har ifrågasatt, om icke möjligheten till
prövning av fångvårdsstyrelsens beslut i ärende enligt den föreslagna lagen
efter besvär hos regeringsrätten är tillfyllest som rättsgaranti och den i paragrafen
reglerade domstolsprövningen således överflödig. Även hovrätten
över Skåne och Blekinge anser tillräckliga möjligheter till överprövning föreligga
genom rätten att överklaga fångvårdsstyrelsens beslut hos regeringsrätten.
För tydlighetens skull bör denna klagorätt anges i den nu föreslagna
lagen och lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt kompletteras
i detta hänseende. Hovrätten anser det vidare vara av stor betydelse, att
möjlighet till förhandling finnes rörande sådana omständigheter, som kan
inverka på bedömandet om verkställighet lämpligen bör anordnas här i landet.
Den som avses med framställningen bör därför äga rätt att påkalla förhandling
både vid ärendets handläggning hos fångvårdsstyrelsen och, efter
fullföljd, hos regeringsrätten. Han bör även kunna få biträde av advokat på
allmän bekostnad.

Departementschefen. Från rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget, att
fångvårdsstyrelsens beslut i verkställighetsärenden kan bli föremål för överprövning,
såväl när det gäller framställningar från annat nordiskt land som
i fråga om styrelsens beslut att göra framställning till sådant land. Uttryckligt
stadgande om rätten att klaga över fångvårdsstyrelsens beslut bör upptagas
i förevarande paragraf. Talan i ärenden, som nu avses, torde alltid
böra prövas i regeringsrätten. Den ändring av regeringsrättslagen, som erfordras
härför, torde jag få återkomma till i det följande.

Eftersom regeringsrätten skall ha att pröva såväl de formella som de
sakliga förutsättningarna för överflyttning, synes ej vara erforderligt att därutöver
öppna möjlighet till prövning i högsta domstolen av de formella förutsättningarna.
Som jag närmare kommer att utveckla vid 27 § erfordras
sådan möjlighet ej heller när fråga är om övervakningsdomstols beslut. Någon
motsvarighet till den i promemorian föreslagna bestämmelsen om prövning
av högsta domstolen torde därför ej böra upptagas.

Muntlig förhandling kan redan enligt gällande ordning hållas inför regeringsrätten.
Hinder torde ej heller möta mot att fångvårdsstyrelsen, där sä
finnes påkallat, själv eller genom någon styrelsens tjänsteman tar del av
vad den enskilde kan ha att muntligen anföra. Det torde ej vara påkallat att
i lagen införa regler om rätt för vederbörande att bli hörd muntligen.

Ett överklagande torde ej böra fördröja verkställigheten av frihetsstraffet
eller igångsättandet av övervakningen eller tillsynen. Det bör därför — i
andra stycket — stadgas, att fångvårdsstyrelsens beslut i princip skall lända
till omedelbar efterrättelse. Undantag från denna princip bör kunna göras
antingen genom förordnande av fångvårdsstyrelsen i dess beslut eller — efter
överklagande — av regeringsrätten.

Om den dömde här är omhändertagen för verkställighet av den dom som
avses med fångvårdsstyrelsens beslut, bör han vid talan mot beslutet äga
på allmän bekostnad erhålla biträde av advokat. Stadgande härom har upptagits
i tredje stycket av paragrafen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

27 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i departementspromemorians lagutkast,
ansluter sig till den närmast föregående och reglerar rätten att överklaga
övervakningsdomstols beslut om framställning enligt 15 § beträffande
övervakning. Behovet av prövning torde vara tillräckligt tillgodosett genom
att fullföljd till hovrätt är möjlig, och rätt till talan mot hovrätts beslut
torde därför icke böra medgivas.

Talan skall föras genom besvär och rättegångsbalkens regler om besvärsmål
blir därvid tillämpliga. Några föreskrifter motsvarande de i 26 § andra
och tredje styckena föreslagna erfordras därför ej.

28 §.

Ej heller denna paragraf har någon motsvarighet i departementspromemorians
lagutkast.

Fångvårdsstyrelsen påpekar i sitt yttrande, att i det vid departementspromemorian
fogade utkastet icke beröres det fall, att särskilda villkor med avseende
på åtalande och straffande uppställes i samband med att någon överföres
till Sverige för verkställighet av dom, som meddelats i något av de
andra nordiska länderna:

Ehuru det under nuvarande förhållanden framstår som självklart att villkoren
skall lända till efterrättelse här, synes detta vara av den vikt med hänsyn
till enskildas rättssäkerhet att det bör uttryckligen fastslås genom en
lagbestämmelse. Stadgandet i 1 kap. 5 § andra stycket strafflagen gäller enligt
ordalagen endast utlämning och kan alltså icke anses äga tillämpning vid
sådant överförande som det här är fråga om.

Departementschefen. Såsom fångvårdsstyrelsen anfört torde uttrycklig bestämmelse
böra upptagas om att villkor, som uppställts vid överförande
hit av någon som dömts till ovillkorligt frihetsstraff i Danmark, Finland,
Island eller Norge, skall lända till efterrättelse här. Paragrafen utgör motsvarighet
till stadgandet i 9 § om villkor vid överförande från Sverige till
annat nordiskt land.

Frågan huruvida dispens skall meddelas från uppställda villkor prövas
i det land, från vilket den dömde skall överföras hit. Sådan prövning torde
kunna ske i samband med avgörandet av frågan om överflyttning av verkställigheten
eller senare, om saken då blir aktuell. I administrativ väg torde
få regleras, hur framställning om dispens skall göras från svensk sida.

29 §.

I paragrafen behandlas frågor om den rättsverkan, som en i annat nordiskt
land meddelad dom skall medföra här i riket vid bifall till framställning
om verkställighet eller om anordnande av övervakning eller tillsyn här
på grundval av domen.

Gällande rätt. Utländsk straffdom äger i allmänhet ej giltighet här i riket.
Sådan dom utgör sålunda icke hinder mot att — i den mån brottet faller
under svensk domsrätt — här i riket anställa åtal för brottet och ånyo döma

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

till straff för detta. Har den misstänkte utom riket undergått straff eller
annan ansvarspåföljd för brottet, förutsättes dock enligt 1 kap. 3 § strafflagen
Kungl. Maj :ts förordnande för att åtal för brottet skall få väckas här.
Dömer svensk domstol i sådant fall till frihetsstraff på viss tid eller till
böter, äger domstolen enligt samma lagrum förordna om skälig avräkning
för ansvarspåföljd, som den dömde undergått utomlands. Utländsk dom kan
vidare tillmätas samma verkan som svensk, när fråga uppkommer att enligt
4 kap. 14 § strafflagen döma till skärpt straff vid återfall i brott.

Departementspromemorian. Enligt 25 § i promemorian skall svenskt bifall
till framställning om verkställighet av straff eller anordnande av övervakning
eller tillsyn medföra, att här i riket ej får väckas åtal för gärning,
som avses med den i annat nordiskt land meddelade domen. Samma verkan
tillerkännes i annat nordiskt land meddelad dom, när svensk domstol jämlikt
promemorians 13 eller 20 § förordnar om förverkande av villkorligt anstånd,
som meddelats i domen, eller av villkorligt medgiven frihet med avseende
å straff, som ådömts däri. I fråga om reglerna om sammanträffande av
brott och förändring av straff skall enligt 25 § så anses som hade domen
meddelats här i riket. Vid ådömande av gemensamt straff för brott, som avses
i domen, och annan gärning skall straffet bestämmas enligt svensk lag.
—- Undantag från förbudet mot åtal föreslås i fråga om talan, som avses i
25 kap. 13 § strafflagen.

Angående regeln att här i riket ej må väckas åtal för gärning, som avses
i den i annat nordiskt land meddelade domen, anföres i departementspromemorian,
att regeln icke gäller, när framställning enligt 1 § avsett annat
än verkställighet av straff:

Det har ansetts, att absolut hinder icke bör möta mot att i sådant fall
väcka åtal med yrkande om straff. Avfattningen av paragrafen medger härigenom
också att, om exempelvis framställning om verkställighet av förverkande
bifallits, talan om förverkande likväl kan väckas även här i riket.
En sådan tillämpning kan dock uppenbarligen endast sällan vara motiverad;
skulle härav i något fall uppkomma stötande konsekvenser, torde
rättelse kunna vinnas i nådeväg. Hinder mot anställande av annan talan än
åtal föreligger icke, om bifall lämnats till framställning om verkställighet
av straff här i riket. — Det hinder mot åtal som skall gälla enligt paragrafen
bör beaktas vid prövningen av framställning om verkställighet. Är anledning
till antagande, att brottet här skulle föranleda väsentligt strängare
straff, eller föreligger skäl att ådöma annan frihetsberövande påföljd än
straff, kan detta motivera att framställningen avslås.

Beträffande tillämpligheten av de svenska reglerna om sammanträffande
av brott och förändring av påföljd intar departementspromemorian såsom
nämnts den ståndpunkten, att svensk lag genomgående skall tillämpas, alltså
icke blott konkurrensreglerna i lagarna om villkorlig dom, villkorlig frigivning,
ungdomsfängelse samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt
utan också de praktiskt betydelsefulla reglerna i 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen.
I promemorian beröres bl. a. det läge, som kan uppkomma, när domen

Kungl. Maj:ts proposition, nr 203 år 1962

lyder å frihetsstraff på längre tid än vad svensk lag över huvud medger (2
kap. 3 och 4 §§ strafflagen) eller på längre tid än vad som enligt svensk lag
eljest högst skulle kunna bestämmas för ifrågavarande brott. Det uttalas
att, om svensk domstol jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen dömer till gemensamt
straff för brotten med tillämpning av svensk lag, följden i vissa situationer
kan bli, att det gemensamma straffet blir kortare än det i den tidigare domen
ådömda. I dessa fall torde enligt promemorian åklagaren kunna efterge
åtal med stöd av 20 kap. 7 § 2 rättegångsbalken.

Den särskilda regeln om talan som avses i 25 kap. 13 § strafflagen har
enligt promemorian tillagts för att icke framställning om verkställighet beträffande
någon, som är underkastad ämbetsansvar, skall behöva avslås
därför att här bör väckas talan om ådömande av avsättning eller suspension.
Innebörden av regeln är, att den i det andra landet meddelade domen
vid tillämpning av 25 kap. 13 § strafflagen blir att jämställa med svensk
dom, vari frågan om ämbetsstraff icke blivit prövad.

Yttrandena. I anledning av vad departementspromemorian innehåller om
hinder mot åtal här i landet för gärning, som avses med dom, meddelad i
annat nordiskt land, har Svea hovrätt anfört, att i lagutkastet blott i begränsad
omfattning åt utländsk dom givits verkan att utgöra hinder för väckande
av talan i Sverige om samma sak som avses med domen. Regler till
förhindrande av att i brottmål samtidigt talan väckes här och i annat land
om samma sak finns ej i nuvarande lagstiftning och har ej heller upptagits
i lagutkastet. Konsekvenserna torde vara svåröverblickbara av att -—
oberoende av huruvida verkställighet sker här — förläna giltighet åt domar,
meddelade i Danmark, Finland och Norge. Hovrätten yttrar vidare:

I förhållandet mellan länder, som i vidsträckt omfattning tillämpa samarbete
för verkställighet av varandras straffdomar, kan det uppenbarligen
endast ytterst sällan vara sakligt motiverat att i det ena landet väckes åtal
för brott, om vilket rättegång redan pågår eller för vilket straff ådömts i ett
annat land. För att regler om verkan av lis pendens och res judicata utan
olägenhet skola kunna avvaras böra de berörda länderna frivilligt ålägga
sig avhållsamhet i fråga om inledande av rättegång i sak, varom talan redan
är anhängig, och jämväl i de fall, då rättegångar på skilda håll lett fram till
dom, gemensamt söka undanröja nackdelarna därav. Hovrätten vill ifrågasätta,
huruvida icke önskvärdheten av ett dylikt samarbete borde på något
sätt komma till uttryck i lagutkastet, t. ex. genom ett stadgande, som föreskrev
statsåklagares prövning av frågan, huruvida åtals väckande kan anses
vara påkallat, ehuru åtal redan är väckt i annat nordiskt land.

Det i promemorian föreslagna stadgandet, att den i annat nordiskt land
meddelade domen skall anses som svensk, när fråga är om tillämpning av
svenska regler om sammanträffande av brott och förändring av påföljd, har
utförligt kritiserats av riksåklagarämbetet. Även några av de övriga remissmyndigheterna
har påpekat de mindre tillfredsställande konsekvenser som
är förbundna med det föreslagna stadgandet.

Riksåklagarämbetet ifrågasätter, om icke förslaget, när det gäller tillämp -

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

ning av de svenska konkurrensreglerna på utländska straffdomar, går
längre än som påkallas av syftet med den föreslagna lagstiftningen. Den
svenska domstolens prövning kommer att avse ej blott straffmätningen utan
också gärningens subsumtion under svenska straffbestämmelser. På grund
av skiljaktigheter i brottsrekvisiten kan följden i icke så få fall bli, att förutsättningarna
för ådömande av straff enligt svensk strafflag befinnes ej föreligga.
Vederbörande kan därigenom helt eller delvis undgå påföljd för
den med den främmande domen avsedda brottsligheten. Likartade problem
uppstår, när enligt departementspromemorians förslag förverkande på grund
av ny brottslighet här i riket skall ske av i annat nordiskt land meddelad
villkorlig dom eller också villkorligt medgiven frihet skall förklaras förverkad
på grund av brott, begånget före verkställighetens början. Egendomliga
konkurrenssituationer kan också vållas av det förhållandet, att maximum
för tidsbestämt straff, ådömt här i riket med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen,
är tolv år, medan i andra nordiska länder frihetsstraff kan ådömas
på längre tid. Riksåklagarämbetet förordar en lösning av konkurrensspörsmålen,
enligt vilken en utländsk straffdom i princip lämnas orubbad. Möjligen
skulle ämbetet kunna tänka sig en specialregel, enligt vilken vid gemensam
verkställighet här i riket av ett i annat nordiskt land och ett i
Sverige ådömt straff det längsta straffet ej finge överskridas med mer än
två år. Den dömde skulle genom en sådan ordning i vart fall icke komma i
sämre läge än om det utomlands ådömda straffet verkställts i domslandet;
i sadant fall skulle ju verkställighet ha skett av varje straff för sig utan någon
reduktion med hänsyn till sammanträffandet av brott.

Även hovrätten för Västra Sverige föreslår som tänkbar alternativ lösning
av det förevarande problemet en regel av innebörd att i konkurrenssituation
det andra landets dom oförändrad lägges till grund för den nya
domen och att däri -— utöver det i förstnämnda dom utmätta straffet — bestämmes
ett tilläggsstraff för den brottslighet, som tillkommit. Jämväl Svea
hovrätt ifrågasätter, huruvida icke en bestämning av gemensamt straff enligt
4 kap. 3 § strafflagen kan avvaras utan nämnvärd olägenhet. Hovrätten föreslår,
att för den nyuppdagade brottsligheten bestämmes ett »tilläggsstraff»,
motsvarande den faktiska straff höj ningen vid gemensam straffbestämning.
Domstolen kunde vidare erhålla befogenhet att vid utmätande av straff i
s. k. 4: 3-situationer underskrida eljest gällande straffminima. Göteborgs
rådhusrätt, som i sitt yttrande beaktat de komplikationer som följer av en
tillämpning av departementspromemorians förslag vid förverkande i fall
som avses i de nu föreslagna 14 och 21 §§, förordar att ett särskilt straff utmätes
för den nya brottsligheten samtidigt med att domstolen beslutar förverkande
av villkorligt anstånd med utomlands ådömt straffs verkställande
eller av utomlands villkorligt medgiven frihet. Den svenska domstolen
skulle således i dessa fall icke behöva tillämpa exempelvis 4 kap. 3 § strafflagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge däremot ifrågasätter, om icke det
föreslagna stadgandet borde kompletteras med föreskrift av innebörd att
5 Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 203

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

— om tillämpningen av svensk lag vid bestämmande av gemensamt straff
leder till nedsättning av det straff som eljest skolat verkställas enligt domen
— detta straff må bibehållas.

Den kritik, som under remissbehandlingen riktats mot de föreslagna bestämmelserna
i departementspromemorians 25 §, har avsett jämväl den konkurrenssituation
som kan uppkomma vid förverkande av villkorlig dom, meddelad
i annat nordiskt land, enligt 12 § tredje stycket. Riksåklagarämbetet anför
härom, att enbart den omständigheten, att övervakning varit anordnad
här i riket, knappast utgör något sakligt skäl att vid en senare lagföring i Sverige
draga in en i annat nordiskt land meddelad och där sedermera även
verkställd dom. Ämbetet anser, att de svenska konkurrensreglerna i princip
icke bör ha avseende å frihetsstraff, som ådömts i annat nordiskt land.
Jämväl de konsekvenser, som kan uppkomma om svensk villkorlig dom förverkas
utomlands, är enligt riksåklagarämbetets uppfattning ägnade att
väcka betänkligheter.

Hovrätten för Västra Sverige har fäst uppmärksamheten på -— utöver de
i promemorian omnämnda konkurrensreglerna — bestämmelserna i 14 §
andra stycket och 18 § lagen om verkställighet av bötesstraff. Hovrätten
anser, att i motiven eventuellt bör intagas erinran om att tillämpning av
nämnda lagrum ej kommer i fråga beträffande sådana i grannländerna
ålagda förvandlingsstraff, som förekommit eller förekommer till verkställighet
i Sverige.

Departementschefen. Av reglerna i 2, 7, 11, 12, 18 och 19 §§ framgår, att
verkställighet, övervakning eller tillsyn här i landet i allmänhet skall ske
såsom om fråga vore om svensk dom. I förevarande paragraf anges de ytterligare
avseenden, i vilka domen skall ha rättsverkan här.

Det torde knappast kunna komma i fråga att nu utsträcka rättsverkan
av en i annat nordiskt land meddelad brottmålsdom därhän, att åtal över
huvud icke får väckas här i riket för gärning, som avses med sådan dom.
Även om det icke är otänkbart, att det nordiska straffrättsliga samarbetet
efter hand kan leda till att domar, meddelade i någon av de nordiska staterna,
erhåller oinskränkt giltighet i hela Norden, torde för närvarande
rättsverkan böra begränsas till de fall i vilka samarbete förekommer enligt
förevarande lagstiftning. Konsekvenserna av att tillerkänna utländsk dom
rättskraft i vidare omfattning än som föreslås i denna lag kan icke överblickas
i detta sammanhang.

Departementspromemorians förslag till lösning av de problem, som uppkommer
vid sammanträffande av brott, har under remissbehandlingen kritiserats.
Kritiken avser främst de svårigheter som i olika avseenden skulle
vållas av en tillämpning av 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen. Den i departementspromemorian
valda vägen är också uppenbarligen ägnad att medföra
besvärliga komplikationer. Det synes därför angeläget att söka nå en annan
lösning av problemet.

Därvid torde en lämplig utväg vara att redan nu knyta an till det system

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

som förordats i förslaget till brottsbalk (prop. 1962: 10, 34 kap.). Detta system
innebär, att den tidigare domen består orubbad och i de fall, då ytterligare
brottslighet tillkommer under omständigheter som avses i 4 kap,
3 och 4 §§ strafflagen, för denna brottslighet bestämmes särskilt straff. Det
särskilda straffet bör därvid bestämmas under hänsynstagande till den
brottslighet och det straff, som avses med den tidigare, i annat nordiskt
land meddelade domen. I den nu föreslagna lydelsen av förevarande paragraf
har på grund av det anförda 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen förklarats
icke tillämpliga å domar, som avses i paragrafen. För att förhindra, att
härigenom det särskilda straffet för den brottslighet för vilken den dömde
lagföres här sättes alltför högt, föreslås i 30 § en regel om att eljest gällande
straffminimum får underskridas.

Den nu föreslagna ordningen, vilken har betydelse icke bara när fråga är
om ovillkorligt frihetsstraff utan också för det fall att utomlands meddelad
villkorlig dom eller villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad på grund
av ny brottslighet, innebär ett undantag från den allmänna regeln om svensk
lags tillämplighet. I viss mån kan sägas att undantag härifrån också göres
genom stadgandet i 2 § om att förvandling av böter, som ådömts i annat
nordiskt land, ej skall ske enligt svenska regler. Detta undantag medför, att
tillämpning av bestämmelserna i 14 och 18 §§ bötesverkställighetslagen icke
kommer i fråga med avseende å sådant bötesstraff eller förvandlingsstraff
som ålagts i annat nordiskt land. I övrigt skall emellertid svenska regler
om sammanträffande av brott och om förändring av straff tillämpas, t. ex.
2 och 3 §§ ungdomsfängelselagen och 2 § lagen om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt.

Någon bestämmelse angående den i annat nordiskt land meddelade domens
betydelse, när fråga är om återfall i brott, har icke upptagits i det vid
departementspromemorian fogade lagutkastet. Någon sådan bestämmelse
torde icke heller erfordras. I 4 kap. 14 § andra stycket strafflagen stadgas
generellt, att vid tillämpning av strafflagens återfallsregler utländsk dom
må tillmätas samma verkan som svensk. Enligt uttalande under förarbetena
till en år 1942 vidtagen ändring av nämnda lagrum, torde detta, i vad det
anger förutsättningar för återfallsskärpning, böra anses äga betydelse även
som komplettering av återfallsbestämmelserna i specialstraffrätten. Förutsättning
för att utländsk dom skall tilläggas återfallsgrundande betydelse
bör dock givetvis vara, att den gärning domen avser enligt svensk lag utgör
brott.

Paragrafen berör icke rättsverkan av svenska domar, som enligt den föreslagna
lagstiftningen kan komma att verkställas utomlands. Med undantag
av vad som direkt följer av 3, 8, 15 och 22 §§ har sådan dom här i riket
samma betydelse och verkan som andra svenska domar. Av 15, 16, 22 och
23 §§ framgår, att i annat nordiskt land vidtagen åtgärd i fråga om villkorlig
dom eller villkorligt medgiven frihet, som beslutats av svensk myndighet,
i vissa fall äger giltighet här. Svenska regler om sammanträffande
av brott och förändring av straff kommer i princip att äga tillämpning även

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

å svenska domar, som verkställts utom riket. Uteslutas kan icke att härigenom
stundom kan uppkomma vissa svårigheter för de rättstillämpande myndigheterna.
Det torde emellertid icke vara påkallat att meddela särskilda bestämmelser
med avseende å tillämpningen av 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen i
fall som nu avses.

30 §.

Paragrafen avser det fall, att någon som i annat nordiskt land dömts till
ovillkorligt frihetsstraff, erhållit villkorlig dom eller villkorligt frigivits, sedan
verkställigheten överflyttats hit eller övervakning eller tillsyn anordnats
här i riket eller förverkande beslutats här, övertygas om brott som han begått
innan frihetsstraff som ådömts genom den tidigare domen börjat verkställas.
Av skäl som anförts vid 29 § torde i detta läge böra öppnas möjlighet
för svensk domstol att vid utdömande av särskilt straff för den nya eller nyupptäckta
brottsligheten underskrida eljest gällande straff minimum.

31 §.

I paragrafen behandlas frågor om preskription och nåd.

Enligt 28 § i det vid departementspromemorian fogade lagutkastet skall —
sedan framställning enligt 1 eller 5 § bifallits —- fråga om hinder mot verkställighet
på grund av preskription prövas enligt domslandets lag.

Beträffande beslut om nåd har några bestämmelser icke upptagits i departementspromemorian.
Under 7 § i promemorian anföres om denna fråga
följande:

Kungl. Maj :t torde äga att, om skäl därtill uppkommer, av nåd nedsätta
eller efterge straffet; under de nordiska överläggningarna har enighet vunnits
om att verkställighetslandet skall kunna utöva benådningsrätt. Innan
sådan fråga avgöres bör emellertid, om det ej av särskilda skäl finnes kunna
underlåtas, behörig myndighet i domslandet beredas tillfälle att yttra sig;
stadgande härom kan meddelas i administrativ väg. Å andra sidan är det icke
uteslutet, att nåd kan komma att ges även i domslandet. Sker så, måste grunden
för verkställighet här i riket anses undanryckt, och den dömde bör då
omedelbart friges. Uttrycklig bestämmelse härom torde icke vara erforderlig
liksom ej heller om att den dömde skall friges, därest han efter resning i
domslandet frikännes för brottsligheten.

Yttrandena. Justitiekansler sämbetet och fångvårdsstyrelsen har anmält
viss tvekan inför den föreslagna regeln angående preskription. Justitiekanslersämbetet
anför härom:

— —- — dels har det synts kunna ifrågasättas, om exempelvis danska och
norska bötesdomar skola kunna verkställas under två år längre tid än
svenska bötesdomar, dels kunna möjligen svårigheter yppa sig att pröva invändningar
om preskription, som skola bedömas enligt dansk, finsk eller
norsk rätt. Intetdera förhållandet lärer dock behöva inge någon avgörande
betänklighet. I sistnämnda hänseende torde de svenska myndigheterna böra
hänskjuta bedömningen av sådana invändningar, som de ej själva utan vidare
kunna pröva, till uttalande av sökande myndigheten i det nordiska
landet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

Fångvårdsstyrelsen finner det lämpligt, att den myndighet som gjort framställning
om verkställigheten får avge ett bindande uttalande i preskriplionsfrågan,
så att denna reellt prövas i domslandet. Med tanke på den praktiska
tillämpningen synes det styrelsen vara av vikt, att tillämpningsföreskrifterna
kommer att innehålla anvisningar om hur den i paragrafen avsedda
prövningen skall ske.

Frågan om giltigheten av nådebeslut har vid remissbehandlingen tagits
upp av hovrätten över Skåne och Blekinge, som sagt sig dela den i promemorian
uttalade uppfattningen, att befogenhet torde tillkomma Kungl. Maj :t
att av nåd nedsätta eller efterge straff som verkställes i vårt land, även om
det grundar sig på dom i Danmark, Finland eller Norge. Hovrätten ansluter
sig jämväl till uppfattningen, att uttrycklig bestämmelse ej är erforderlig
om att den dömde vid verkställighet här i riket skall friges, om han genom
nåd i domslandet befrias från straffet. Emellertid är det enligt hovrättens
mening icke lika klart, att någon bestämmelse icke erfordras om att ett
nådebeslut i annat land, där en här i landet meddelad dom verkställes, skall
äga giltighet här i riket:

Enbart uttalandet i promemorian, att enighet vunnits om att sådan benådningsrätt
får utövas, kan icke vara tillräckligt. Fråga om verkan av
sådant nådebeslut kan uppkomma i mål rörande nytt brott. Ulan en uttrycklig
bestämmelse kan domstolen icke anses berättigad att bortse från en
straffåterstod som ej avtjänats men efterskänkts genom ett nådebeslut i annat
land. Frågan torde väl ha betydelse främst beträffande frihetsstraff. Det
kan dock icke uteslutas att nådebeslut eljest kan förekomma. Därför torde
under gemensamma bestämmelser, lämpligen såsom andra stycke i 28 §,
böra stadgas att, om beslut av nåd har meddelats i Danmark, Norge eller
Finland beträffande dom som avses i denna lag, beslutet skall äga giltighet
bär i riket.

Hovrätten för Västra Sverige har understrukit, att möjligheten av att nåd
sökes samtidigt i båda länderna nödvändiggör, att kontakt mellan nådeinstanserna
upprätthålles uti ifrågakommande ärenden.

Departementschefen. Vid de nordiska överläggningarna har enighet uppnåtts
om att spörsmål rörande preskription skall prövas i enlighet med
domslandets lag; uttrycklig bestämmelse härom har upptagits i paragrafens
första stycke såvitt gäller verkställighet enligt 1 eller 5 §. Givetvis kan det
härigenom för svenska myndigheter stundom bli vanskligt att avgöra, när
preskription inträder. För att underlätta tillämpningen torde i bestämmelser,
som utfärdas med stöd av 36 §, kunna intagas föreskrift om att framställning
om straffverkställighet där så erfordras skall innehålla uppgift om
när preskription inträder.

I detta sammanhang är att märka, alt enligt 12 § i dess nu föreslagna lydelse
såsom prövotid för den som erhållit villkorlig dom skall gälla den tid
som var bestämd vid tidpunkten för överflyttandet. Motsvarande skall enligt
19 § gälla i fråga om tillsyn över villkorligt frigiven. Det är alltså i dessa fall
lagstiftningen i domslandet, som blir normerande för varaktigheten av prö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

votiden här i riket; jämlikt 12 § kan dock prövotiden vid villkorlig dom
komma att förlängas med tillämpning av svensk lag.

Stadgandet i förevarande paragrafs första stycke avser icke det fall, att
en i annat nordiskt land meddelad villkorlig dom eller villkorlig frigivning
förklaras förverkad här. Beträffande det straff, som i sådant fall skall verkställas,
kommer svenska preskriptionsregler att gälla.

Uttryckliga bestämmelser torde böra upptagas angående benådning av
dem som i Danmark, Finland, Island eller Norge dömts genom dom som
avses i förevarande lag. Nåd bör kunna meddelas i Sverige i fråga om verkställighet
som sker här, och därvid torde böra tillämpas samma förfarande
som när det gäller svenska domar. En överflyttning av verkställigheten hit
innebär emellertid icke, att nåd ej kan meddelas i domslandet. Meddelas
där beslut om nåd, torde beslutet böra äga giltighet här i riket.

I fråga om svenska domar torde av konstitutionella skäl endast Kungl.
Maj :t kunna meddela nåd med verkan här i riket. Om därför i annat nordiskt
land ges nåd i fråga om den som dömts av svensk domstol men i det
landet avtjänar straff eller står under övervakning eller tillsyn, äger nådebeslutet
icke giltighet här. Den skillnad som enligt den föreslagna ordningen
sålunda kommer att föreligga i nådeliänseende mellan svenska och utländska
domar torde emellertid icke i praktiken få större betydelse. Det får nämligen
förutsättas alt, när fråga är om nåd beträffande någon som dömts i annat
nordiskt land, yttrande inhämtas från behörig myndighet i domslandet. Det
kan även förväntas att, om med svensk tillstyrkan nåd beviljas utomlands
i fråga om svensk dom, nåd kommer att beviljas även i Sverige. Erforderliga
bestämmelser angående samråd mellan de olika länderna i nådeärenden torde
få meddelas i administrativ väg.

32 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i det vid 1961 års departementspromemoria
fogade lagutkastet.

Enligt 25 § lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott äger chefen
för justitiedepartementet efter framställning på diplomatisk väg medgiva,
att utlänning, som av främmande stat utlämnas till annan stat, må
föras genom riket, om ej synnerliga skäl är däremot. I 19 g lagen den 5
juni 1959 om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge
har generellt medgivits transport genom Sverige vid utlämning från en nordisk
stat till en annan.

Under remissbehandlingen av departementspromemorian har fångvårdsstyrelsen
fäst uppmärksamheten på att lagförslaget icke innehåller något
stadgande angående transport genom Sverige mellan två andra nordiska
länder.

Departementschefen. Det torde icke föreligga skäl till större restriktivitet
i de fall, då transport genom Sverige kan bli aktuell enligt denna lag, än
då fråga är om utlämning mellan nordiska länder. Förevarande paragraf
har därför utformats i nära överensstämmelse med 19 § nordiska utläm -

Kungi. Maj.ts proposition nr 203 år 1962 71

ningslagen. Den praktiska betydelsen av stadgandet torde emellertid bli
begränsad.

33 §.

Paragrafen, som motsvarar 30 § i departementspromemorians utkast, innehåller
stadgande om att Kungl. Maj :t äger förordna att viss befogenhet
må utövas av annan myndighet än lagen föreskriver.

I promemorian anföres, att stadgandet avser att möjliggöra att vissa
ärenden avgöres av lokal myndighet. Detta kan vara av särskild betydelse
i fråga om böter, som ådömts i gränstrakterna bosatta personer.

Yttrandena. Frågan om en decentralisering har behandlats — förutom av
justitiekanslersämbetet i det vid 25 § redovisade uttalandet — av statsåldagaren
i Göteborg, som anför:

Bestämmelsen får anses ändamålsenlig, framförallt i de län, där utbytet
över gränserna till grannlandet äro livliga. I detta sammanhang bör erinras
om Kungl. kungörelsen den 5 december 1821 angående vad genom
konvention emellan Kungl. Maj :t och kejsaren av Ryssland den 17 januari
1821 blivit överenskommet angående brottmålens behandling å ömse sidor

om riksgränsen. —--Vidare bör erinras om de bestämmelser, som

gälla på grund av konventionen emellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas
rätt till renbetning (1919:895 ändr. 1950:428) och därav föranledd
lagstiftning (1919:445 ändr. senast 1950:429 samt 1922:602 ändr.
1950:430). Enligt dessa bestämmelser skola länsstyrelserna, respektive fylkesmännen
redan nu samarbeta för indrivning av ej blott böter utan även
civila skadestånd, som ålagts flyttlapp vid vistelse i det andra riket. Anförda
båda omständigheter torde motivera, att verkställigheten av bötesstraff
utdömda i Finland och Norge även får upptagas av vederbörande
länsstyrelse i Sverige. Givetvis äro även inom andra län förbindelserna livliga
över gränserna till Norge och Danmark, varför en tillämpning av samma
bestämmelse kan vara att förorda.

Departementschefen. Såsom anförts vid 25 § bör prövningen av frågor om
verkställighet enligt förevarande lag stå under ledning av en central myndighet,
fångvårdsstyrelsen. Såvitt angår verkställighet av frihetsstraff eller
anordnande av övervakning eller tillsyn torde delegation av fångvårdsstyrelsens
befogenheter icke böra övervägas förrän en tids erfarenhet vunnits
av den nya lagstiftningen. I fråga om böter synes däremot erfarenheterna
från tillämpningen av 1948 års lag ge vid handen, att möjlighet finns
att i viss utsträckning lägga avgörandet hos lokala myndigheter. Vissa komplikationer
kan emellertid vållas av att hädanefter även förvandlingsstraff
för böter skall kunna verkställas här. Den närmare regleringen av dessa
frågor torde icke böra ske i den nu föreslagna lagen. I förevarande paragraf
torde endast böra upptagas ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna,
att befogenhet som enligt lagen tillkommer fångvårdsstyrelsen må utövas
av annan myndighet.

34 §.

Denna paragraf motsvarar 31 § i departementspromemorians lagutkast.

I den nu föreslagna lagtexten användes, utom i 1 § andra stycket, uttryc -

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

ket dom för att karakterisera de avgöranden som lagen avser. Med dom bör
emellertid —- liksom i 1948 års lag — likställas beslut eller föreläggande,
som efter lagstiftningen i den stat där det meddelats äger samma verkan
som dom. Genom bestämmelsen i förevarande paragraf blir det fullt klart,
att verkställighet kan ske t. ex. av strafföreläggande eller av beslut, vari
fastställts förvandlingsstraff för böter.

35 §.

Paragrafen, som är likalydande med 32 § i departementspromemorians
lagutkast, motsvarar 6 § i 1948 års lag. Stadgandet avser kostnader för alla
åtgärder för verkställighet m. m. enligt den nu föreslagna lagstiftningen.

36 §.

Under de nordiska överläggningarna har man utgått från att lagstiftningen
skall träda i tillämpning beträffande alla nordiska stater på en gång.
För den händelse att lagstiftningen ej i alla länderna skulle vara klar vid
samma tidpunkt, föreslås emellertid, efter förebild i den nordiska utlämningslagen,
att det far ankomma på Kungl. Maj :t att förordna om lagens
tillämpning i förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge.

Såsom anförts i det föregående behöver lagen kompletteras med tillämpningsföreskrifter.
Paragrafens andra stycke innehåller bemyndigande för
Kungl. Maj :t att utfärda sådana.

Ikraftträdande

Samtliga nordiska lagar avses träda i kraft den 1 juli 1963. Vid den
svenska lagens ikraftträdande bör 1948 års lag upphävas. Den mellan Danmark,
Norge och Sverige träffade konvention, som ligger till grund för
sistnämnda lag, torde även få uppsägas. Den nu föreslagna lagen står nämligen
i vissa avseenden i strid mot vad länderna genom konventionen åtagit
sig att iakttaga.

Lagen torde böra bli tillämplig även beträffande domar, som meddelats
före ikraftträdandet. Såvitt gäller verkställighet enligt 1 § överensstämmer
detta med vad som skedde vid tillkomsten av 1948 års lag. Med hänsyn till
att överflyttning av verkställighet av frihetsstraff kan innebära skärpning
av verkställigheten, torde det emellertid finnas anledning att iakttaga återhållsamhet,
när det gäller att överföra någon från ett land till ett annat för
verkställighet av en äldre dom. Det är också av fångvårdsorganisatoriska
skäl lämpligt, att överflyttningarna i samband med lagens ikraftträdande
sker successivt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Förslag till ändringar i utlänningslagen och regeringsrättslagen

Vid behandlingen av 8 § i den föreslagna lagen om samarbete mellan de
nordiska länderna i fråga om verkställighet av straff m. m. har jag antytt,
att vad i lagen föreslås torde föranleda ändring i utlänningslagen den 30
april 1954. Enligt 1 § utlänningslagen får utlänning ej i annat fall eller i
annan ordning än i sagda lag anges tvingas att lämna riket. Lagen innehåller
i 71 § en hänvisning till utlämningslagstiftningen. Verkställighetssamarbetet
förutsätter, att en till frihetsstraff dömd person skall kunna tvångsvis
överföras till annat nordiskt land även i andra fall än då beslut föreligger
om hans avlägsnande ur riket enligt utlänningslagen eller om utlämning.
I utlänningslagen bör därför göras en hänvisning till den nu föreslagna
lagens regler. Hänvisningen synes lämpligen kunna intagas i 71 §.

I administrativ ordning torde få göras en ändring i 60 § utlänningskungörelsen.
Enligt nämnda paragraf får dom eller beslut om förvisning ej verkställas
förrän utlänningen samtidigt ådömt ovillkorligt frihetsstraff blivit
verkställt. Från denna regel bör göras undantag för de fall, då frihetsstraffet
skall verkställas i annat nordiskt land, till vilket den dömde må befordras
vid verkställighet av förvisningen. I sådant fall torde förvisningen
få anses verkställd i och med att den dömde överföres till det andra landet
för att undergå frihetsstraffet.

Enligt 26 § första stycket i den föreslagna lagen om verkställighetssamarbete
skall fångvårdsstyrelsens beslut i ärenden enligt denna lag kunna
överklagas hos Kungl. Maj:t. Såsom jag uttalat vid behandlingen av nämnda
paragraf bör den fullföljda talan prövas i regeringsrätten. I 2 § 17 :o)
regeringsrättslagen sägs, att besvär hos Kungl. Maj :t i bl. a. mål om bötesansvar,
om verkställande av straff och om förverkande av villkorligt medgiven
frihet tillhör regeringsrättens upptagande och avgörande. Då med
denna avfattning icke samtliga de fångvårdsstyrelsens beslut, som kan
trätfas enligt den nu föreslagna lagen, faller under regeringsrättens kompetens,
torde stadgandena i 2 § 17 :o) böra kompletteras med en bestämmelse
angående övriga mål enligt den nya lagen. Vid utarbetandet av förslag
till ändring av regeringsrättslagen har jag utgått från den lydelse 2 §
17.o) kommer att erhålla vid bifall till en till årets riksdag avlåten proposition
(prop. 1962: 162) om ändring i sistnämnda lag. I

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger inom justitiedepartementet
upprättade förslag till

1) lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff, m. m.;

2) lag angående ändrad Igdelsc av 71 § utlänningslagen den 30 april 195t
(nr 193); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj.ts regeringsrätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen,1 av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A), måtte för det i § 87
regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.

Ur protokollet:
Margit Hirén 1

1 Av dessa förslag har här utelämnats det under 2) upptagna förslaget, vilket frånsett viss
formell jämkning överensstämmer med det vid propositionen fogade förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om verkställighet av böter m. m.

1 §•

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömls
till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning
för rättegångskostnader, må på begäran verkställas här i riket.

Vad nu sagts skall ock gälla beslut, som i någon av nämnda stater till
tryggande av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller
ersättning för rättegångskostnader meddelats angående kvarstad, skingringsförbud
eller beslag å egendom tillhörande för brott misstänkt.

2 §•

Verkställighet sker enligt svensk lag, dock att böter ej må förvandlas.

3 §.

Åt myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge må överlåtas att
verkställa här i riket meddelad dom eller annat avgörande, som avses il §.

4 §•

Vad i denna lag sägs om böter skall ock gälla vite, som förelagts part
eller annan till fullgörande av skyldighet i rättegång.

Om verkställighet av frihetsstraff

5 §.

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts
i Danmark till faengsel eller haefte, i Finland till tukthus eller fängelse, i
Island till fangelsi eller varöhald och i Norge till fengsel eller hefte, må på
begäran verkställas här i riket, om den dömde när verkställighet skall ske
är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Uppehåller han sig här
i riket, må även eljest domen verkställas här, om det med hänsyn till omständigheterna
finnes lämpligast.

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

6 §•

Bifalles framställning om verkställighet här i riket, skall i beslutet därom
det ådömda straffet omvandlas till straffarbete eller fängelse på lika
lång tid. Därvid skall den danska straffarten faengsel, den finska straffarten
tukthus, den isländska straffarten fangelsi och den norska straffarten
fengsel anses svara mot straffarbete samt den danska straffarten haefte,
den finska straffarten fängelse, den isländska straffarten varöhald och den
norska straffarten hefte mot fängelse. Det ådömda straffet skall dock alltid
anses svara mot straffarbete, om den strafftid som verkställigheten här i
riket skall avse överstiger två år.

7 §•

Det till straffarbete eller fängelse omvandlade straffet är verkställbart
såsom hade straffet ådömts här i riket genom dom, som vunnit laga kraft.

Har straffet börjat verkställas i den stat, där domen meddelats, skall
strafftiden räknas från verkställighetens början i den staten.

8 §•

Här i riket meddelad dom, varigenom dömts till straffarbete eller fängelse,
må verkställas i Danmark, Finland, Island eller Norge, om den dömde
när verkställighet skall ske är medborgare eller har hemvist i den andra
staten. Uppehåller han sig i någon av nämnda stater, må även eljest domen
verkställas där, om det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligast.

Skall den dömde överföras från Sverige till den andra staten, anses den
tid, under vilken han för sagda ändamål varit omhändertagen av svensk
myndighet, såsom strafftid.

9 §•

Om någon, som här i riket dömts till straffarbete eller fängelse, skall för
verkställighet av domen överföras till Danmark, Finland, Island eller Norge,
skola bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge äga motsvarande tillämpning.

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom är stadgat
skall förpassas, förvisas eller utvisas ur riket och beslutet härom må verkställas
till den andra staten.

Om övervakning av villkorligt dömd m. m.

10 §.

Övervakning av person, som i Danmark, Finland, Island eller Norge erhållit
villkorlig dom, må på begäran anordnas här i riket.

11 §•

Anordnas övervakning här i riket, skall i beslutet därom allmänna underrätten
i den ort, där den dömde uppehåller sig eller kan antagas komma

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

att uppehålla sig, utses till övervakningsdomstol. Det åligger övervakningsdomstolen
att förordna övervakare för den dömde.

12 §.

Vad för den dömde är bestämt angående prövotid och övervakningstid i
den stat där domen meddelats skall gälla såsom om domen givits här i riket.
Föreskrifter angående den dömdes åligganden, som meddelats i anslutning
till den villkorliga domen, skola, om ej övervakningsdomstolen
förordnar annat, äga tillämpning. I övrigt skall vad i svensk lag är stadgat
om villkorlig dom i tillämpliga delar gälla; prövotiden må dock ej förlängas
utöver fem år.

Förklaras här i riket det genom den villkorliga domen medgivna anståndet
förverkat, skall straff, som är utsatt i domen, verkställas här. I
sådant fall skall rätten omvandla frihetsstraff till svensk straffart med tilllämpning
av de i 6 § angivna grunderna och bötesstraff till motsvarande
belopp i svenskt mynt. Är straff ej utsatt i den villkorliga domen, skall
rätten med tillämpning av svensk lag bestämma straff eller annan påföljd
för brottet; tillfälle att utföra talan härom skall beredas allmän åklagare.

Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge om ändrade bestämmelser
med avseende å den villkorliga domen eller om förverkande av anståndet,
skall beslutet äga giltighet här i riket.

13 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig dom,
som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge och beträffande vilken
övervakning anordnats här, men finnes frågan lämpligen böra prövas
i den stat, där domen meddelats, må domstol, som handlägger sådant
ärende, hänskjuta frågan till behörig myndighet i nämnda stat.

14 §.

Om någon, som i Danmark, Finland, Island eller Norge erhållit villkorlig
dom, här i riket övertygas om annat brott som begåtts under prövotiden
eller före dess början, må rätten, ändå att övervakning i anledning av den
villkorliga domen ej anordnats här, med tillämpning av vad i svensk lag är
stadgat om villkorlig dom förklara det villkorliga anståndet förverkat.
Därvid skola bestämmelserna i 12 § andra stycket äga tillämpning.

15 §.

Övervakning av person, som här i riket erhållit villkorlig dom, må överflyttas
till Danmark, Finland, Island eller Norge.

Förordnas i den andra staten om ändrade bestämmelser med avseende
å den villkorliga domen, skall förordnandet äga giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyttats, må åtgärd i fråga om den villkorliga
domen beslutas här i riket, såframt den dömde här övertygas om annat brott
eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till den
domstol, som vid tiden för överflyttningen var övervakningsdomstol, hänskjuter
ärende om sådan åtgärd.

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

16 §.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge förordnats om förverkande av
anstånd med avseende å villkorlig dom, som meddelats här i riket, skall förordnandet
äga giltighet här.

Om tillsyn över villkorligt frigiven m. m.

17 §.

Tillsyn över person, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark
av fsengsel, i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller i
Norge av fengsel, må på begäran anordnas här i riket.

18 §.

Anordnas tillsyn här i riket, skall fångvårdsstyrelsen utse tillsynsman för
den frigivne.

19 §.

Vad för den frigivne är bestämt angående prövotid och övervaknings tid
i den stat där frigivningen skett skall gälla såsom om frigivningen ägt rum
här i riket. Föreskrifter angående den frigivnes åligganden, som meddelats
i anslutning till den villkorliga frigivningen, skola, om ej fångvårdsstyrelsen
förordnar annat, äga tillämpning. I övrigt skall tillämpas vad i svensk
lag är stadgat om villkorlig frigivning, dock att prövotiden ej må förlängas.

Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge om ändrade bestämmelser
med avseende å den villkorliga frigivningen eller om förverkande av den
villkorligt medgivna friheten, skall beslutet äga giltighet bär i riket.

20 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig frigivning,
som beslutats i Danmark, Finland, Island eller Norge och beträffande
vilken tillsyn anordnats här, men finnes frågan lämpligen böra prövas i den
stat, där frigivningen skett, må fångvårdsstyrelsen eller domstol, som handlägger
sådant ärende, hänskjuta frågan till behörig myndighet i nämnda
stat.

21 §.

Om någon, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark av famgsel,
i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller i Norge av
fengsel, här i riket övertygas om annat brott som han begått under prövotiden,
må rätten, ända att tillsyn i anledning av den villkorliga frigivningen
ej anordnats här, med tillämpning av vad i svensk lag är stadgat om villkorlig
frigivning förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad. Därvid
skola bestämmelserna i 19 § andra stycket äga tillämpning.

22 §.

Tillsyn över person, som här i riket villkorligt frigivits efter avtjänande
av straffarbete eller fängelse, må överflyttas till Danmark, Finland, Island
eller Norge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Förordnas i den andra staten om ändrade bestämmelser med avseende å
den villkorliga frigivningen, skall förordnandet äga giltighet här i riket.

23 §.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge förordnats om förverkande av
villkorligt medgiven frihet, varom beslutats här i riket, skall förordnandet
äga giltighet här.

Gemensamma bestämmelser

24 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnande av
övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § göres av behörig myndighet
i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Framställningen må ej bifallas, med mindre den dom, som avses med
framställningen, är verkställbar i den stat där den meddelats.

Innan framställning enligt 5, 10 eller 17 § bifallés, skall den dömde, om
det ej av särskilda skäl finnes kunna underlåtas, beredas tillfälle att yttra
sig i ärendet.

25 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnande av
övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § prövas av fångvårdsstyrelsen.

Framställning med stöd av denna lag om verkställighet eller om anordnande
av övervakning eller tillsyn i Danmark, Finland, Island eller Norge göres
av fångvårdsstyrelsen i fall som avses i 3, 8 och 22 §§ samt av övervakningsdomstolen
i fall som avses i 15 §.

26 §.

Talan mot fångvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos Konungen
genom besvär.

Om ej annorlunda förordnas, skall fångvårdsstyrelsens beslut omedelbart
lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhändertagen för verkställighet av dom, som
avses i fångvårdsstyrelsens beslut, skall i fråga om hans förberedande och
utförande av talan mot beslutet vad i rättegångsbalken är stadgat om offentlig
försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och ersättning till försvararen
skall dock alltid gäldas av statsverket.

27 §.

Talan mot övervakningsdoinstols beslut om framställning enligt 15 § första
stycket föres genom besvär hos hovrätt, över hovrättens beslut må klagan
icke föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

28 §.

Bifalles framställning om verkställighet enligt 5 §, och har för den dömdes
överförande hit uppställts villkor av innebörd, som avses i 7 § lagen
om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, skola villkoren
lända till efterrättelse här i riket.

29 §.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må väckas talan, som avses i 25
kap. 13 § strafflagen.

30 §.

Har framställning om verkställighet enligt 5 § eller om anordnande av
övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller har förverkande
beslutats enligt 14 eller 21 §, och övertygas den dömde sedermera här i
riket om brott, begånget innan frihetsstraff som ådömts genom den tidigare
domen börjat verkställas, må, såframt omständigheterna föranleda därtill,
dömas till lägre straff än för brottet är stadgat.

31 §.

Uppkommer, sedan framställning enligt 1 eller 5 § bifallits, fråga om hinder
mot verkställighet här i riket på grund av preskription, skall denna
fråga prövas enligt lagen i den stat, där domen meddelats.

Vad i svensk lag är stadgat om nåd i brottmål skall gälla beträffande danska,
finska, isländska och norska domar, som avses i denna lag.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge av nåd meddelats beslut i
fråga om dansk, finsk, isländsk eller norsk dom, som avses i denna lag,
skall beslutet äga giltighet här i riket.

32 §.

Den som för verkställighet av frihetsstraff överföres från Danmark, Finland,
Island eller Norge till annan av dessa stater må utan särskilt tillstånd
föras genom Sverige.

33 §.

Konungen äger förordna att befogenhet som enligt denna lag tillkommei
fångvårdsstyrelsen må utövas av annan myndighet.

34 §.

Lika med dom anses i denna lag beslut eller föreläggande, som efter lagstiftningen
i den stat där det meddelats äger samma verkan som dom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

35 §.

Sådana kostnader för verkställighet enligt 1 §, som icke bliva täckta genom
företagen verkställighetsåtgärd, så ock kostnader för verkställighet och
åtgärder i övrigt enligt denna lag stanna å statsverket.

36 §.

Det ankommer på Konungen att förordna om tillämpning av denna lag
i förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge. Lagen må därvid
göras tillämplig jämväl i fråga om domar, som meddelats dessförinnan.

Konungen meddelar i övrigt de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

(i Di han g till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 203

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § 17: o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt

Härigenom förordnas, att 2 § 17 :o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

17 :o) mål om befrielse---- villkorligt medgiven frihet;

mål om tillämpning av lagen om
samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet
av straff, m. m.;

mål om verkställande---i brottmål;

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1963.

1 Senaste lydelse av 2 § 17:o) se 1962:

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

Bilaga B

Utkast

till

Lag om samarbete med Danmark, Finland och Norge angående
verkställighet av straff, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om verkställighet av böter m. m.

1 §•

I Danmark, Finland eller Norge meddelad dom, varigenom i brottmål
dömts till böter eller förverkande eller utdömts ersättning för rättegångskostnader,
må på begäran verkställas här i riket.

Vad nu sagts skall ock gälla beslut, som i någon av nämnda stater till
tryggande av anspråk på böter, förverkande, skadestånd eller ersättning
för rättegångskostnader meddelats angående kvarstad, skingringsförbud
eller beslag å egendom tillhörande för brott misstänkt.

2 §•

Verkställighet sker enligt svensk lag, dock att böter ej må förvandlas.

3 §.

Här i riket meddelad dom eller annat avgörande, som i 1 § avses, må
verkställas i Danmark, Finland eller Norge.

4 §•

Vad i denna lag sägs om böter skall ock gälla vite, som förelagts part
eller annan till fullgörande av skyldighet i rättegång.

Om verkställighet av frihetsstraff

5 §•

I Danmark, Finland eller Norge meddelad dom, varigenom dömts i Danmark
till faengsel eller haefte, i Finland till tukthus eller fängelse och i
Norge till fengsel eller hefte, må på begäran verkställas här i riket, om
den dömde när verkställighet skall ske är svensk medborgare eller har hemvist
här i riket eller uppehåller sig här.

6 §.

Bifalles begäran om verkställighet, skall det ådömda straffet omvandlas
till straffarbete eller fängelse på lika lång tid. Därvid skall den danska
straffarten faengsel, den finska straffarten tukthus och den norska straffarten
fengsel anses svara mot straffarbete samt den danska straffarten
haefte, den finska straffarten fängelse och den norska straffarten hefte mot
fängelse. Det ådömda straffet skall dock alltid anses svara mot straffarbete,
om den strafftid som verkställigheten här i riket skall avse överstiger
två år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

7 §•

Det till straffarbete eller fängelse omvandlade straffet är verkställbart
såsom hade straffet ådömts här i riket. . ...

Har straffet börjat verkställas i den stat, där domen meddelats, skall
strafftiden räknas från verkställighetens början i den staten.

8 §■

Här i riket meddelad dom, varigenom dömts till straffarbete eller fängelse,
må verkställas i Danmark, Finland eller Norge, om den domde nar verkställighet
skall ske är medborgare eller har hemvist i den andra staten eller
uppehåller sig där.

9 §•

Om någon, som här i riket dömts till straffarbete eller fängelse, skall
för verkställighet av domen överföras till Danmark, Finland eller Norge,
skola bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge äga motsvarande tillämpning.

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom är stadgat
skall förvisas eller utvisas till den andra staten.

Om övervakning av villkorligt dömd m. m.

10 §.

Övervakning av person, som i Danmark, Finland eller Norge erhållit villkorlig
dom, må på begäran anordnas här i riket.

11 §•

Anordnas övervakning här i riket, skola handlingarna i ärendet överlämnas
till allmänna underrätten i den ort, där den dömde uppehåller sig
eller kan antagas komma att uppehålla sig. Det åligger rätten att forordna
övervakare för den dömde och att såsom övervakmngsdomstol utova tillsyn
över övervakningen. f

Övervakningen skall upphöra senast vid utgången av den i domen lastställda
prövotiden, såframt ej prövotiden förlänges.

12 §.

De föreskrifter angående den dömdes åligganden under prövotiden, som
gälla på grund av den villkorliga domen, skola, om ej övervakningsdomstolen
förordnar annat, äga tillämpning jämväl bär i riket. I övrigt skall
vad i svensk lag är stadgat om villkorlig dom i tillämpliga delar galla.

Förklaras här i riket det genom den villkorliga domen medgivna anståndet
förverkat, skall rätten med tillämpning av svensk lag bestämma straff
eller annan påföljd för brottet. När enligt vad därom är stadgat verkställighet
skall ske av straff, som är utsatt i domen, skall dock det straffet
verkställas här i riket; i sådant fall skall rätten omvandla frihetsstraff
till svensk straffart med tillämpning av de i 6 § angivna grunderna och
bötesstraff till motsvarande belopp i svenskt mynt.

Beslutas i Danmark, Finland eller Norge om ändrade bestämmelser med
avseende å den villkorliga domen eller om förverkande av anståndet, skall
beslutet äga giltighet här i riket.

13 §.

Om någon, som i Danmark, Finland eller Norge erhållit villkorlig dom,
här i riket övertygas om annat brott som begåtts under prövotiden eller
före dess början, må rätten, ändå att övervakning i anledning av den villkorliga
domen ej utövas här, med tillämpning av vad i svensk lag ar stadgat
om villkorlig dom förklara det villkorliga anståndet förverkat. Därvid
skola bestämmelserna i 12 § andra stycket äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

14 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig dom,
som meddelats i Danmark, Finland eller Norge, men finnes frågan härom
lämpligen böra prövas i den stat, där domen meddelats eller övervakningen
utövas, må domstol, som handlägger sådant ärende, hänskjuta frågan till
behörig myndighet i nämnda stat.

15 §.

Övervakning av person, som här i riket erhållit villkorlig dom, må överflyttas
till Danmark, Finland eller Norge.

Har efter överflyttning av övervakningen i den andra staten förordnats
om ändrade bestämmelser med avseende å den villkorliga domen, skall förordnandet
äga giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyttats, må åtgärd i fråga om den villkorliga
domen beslutas här i riket, såframt den dömde här övertygas om annat
brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge till övervakningsdomstolen
hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

16 §.

Har i Danmark, Finland eller Norge förordnats om förverkande av anstånd
med här i riket meddelad villkorlig dom, skall förordnandet äga giltighet
här.

Om tillsyn över villkorligt frigiven m. m.

17 §.

Tillsyn över person, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark
av faengsel, i Finland av tukthus eller fängelse eller i Norge av fengsel, må
på begäran anordnas här i riket.

18 §.

Anordnas tillsyn här i riket, skall fångvårdsstyrelsen utse tillsynsman för
den frigivne.

Tillsynen skall upphöra senast vid utgången av den i beslutet om frigivningen
fastställda prövotiden, såframt ej prövotiden förlänges.

19 §.

De föreskrifter angående den frigivnes åligganden under prövotiden, som
gälla på grund av beslutet om villkorlig frigivning, skola, om ej fångvårdsstyrelsen
förordnar annat, äga tillämpning jämväl här i riket. I övrigt skall
vad i svensk lag är stadgat om villkorlig frigivning i tillämpliga delar gälla.

Förklaras här i riket den villkorligt medgivna friheten förverkad och skall
på grund härav det vid frigivningen återstående straffet verkställas här,
skall straffet omvandlas till svensk straffart med tillämpning av de i 6 §
angivna grunderna.

Beslutas i Danmark, Finland eller Norge om ändrade bestämmelser med
avseende å den villkorliga frigivningen eller om förverkande av den villkorligt
medgivna friheten, skall beslutet äga giltighet här i riket.

20 §.

Om någon, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark av fsengsel,
i Finland av tukthus eller fängelse eller i Norge av fengsel, här i riket
övertygas om annat brott som han begått under prövotiden, må rätten, ändå
att tillsyn i anledning av den villkorliga frigivningen ej utövas här, med
tillämpning av vad i svensk lag är stadgat om villkorlig frigivning förklara
den villkorligt medgivna friheten förverkad. Därvid skola bestämmelserna
i 19 § andra stycket äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

21 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig frigivning,
som beslutats i Danmark, Finland eller Norge, men finnes frågan härom
lämpligen böra prövas i den stat, där frigivningen skett eller tillsynen
utövas, må fångvårdsstyrelsen eller domstol, som handlägger sådant ärende,
hänskjuta frågan till behörig myndighet i nämnda stat.

22 §.

Tillsyn över person, som här i riket villkorligt frigivits efter avtjänande
av straffarbete eller fängelse, må överflyttas till Danmark, Finland eller
Norge.

Har efter överflyttning av tillsynen i den andra staten förordnats om ändrade
bestämmelser med avseende å den villkorliga frigivningen, skall förordnandet
äga giltighet här i riket.

Ändå att tillsynen överflyttats må åtgärd i fråga om den villkorliga frigivningen
beslutas här i riket, såframt den frigivne här övertygas om annal
brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge till fångvårdsstyrelsen
hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

23 §.

Har i Danmark, Finland eller Norge förordnats om förverkande av villkorligt
medgiven frihet, varom beslutats här i riket, skall förordnandet äga
giltighet här.

Gemensamma bestämmelser

24 §.

Framställning enligt denna lag om verkställighet här i riket av straff
eller om anordnande här av övervakning eller tillsyn skall göras av behörig
myndighet i Danmark, Finland eller Norge.

Framställningen må ej bifallas, med mindre den dom, som avses med
framställningen, är verkställbar i den stat där den meddelats.

25 §.

Har framställning om verkställighet av straff enligt 1 eller 5 § eller om
anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller
har förverkande beslutats enligt 13 eller 20 §, må ej här i riket väckas åtal
för gärning som avses i den i den andra staten meddelade domen. Med avseende
å bestämmelser i svensk lag om sammanträffande av brott och om
förändring av straff skall så anses som hade domen meddelats här i riket;
och skall vid ådömande av gemensamt straff för brott som avses i domen
och annan gärning straffet bestämmas jämlikt svensk lag.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må väckas talan, som avses i 25
kap. 13 § strafflagen.

26 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 § prövas av justitiekanslern
och framställning om verkställighet enligt 5 § eller om anordande av övervakning
enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § av fångvårdsstyrelsen.

Vid handläggning av ärende som nu sagts skall fångvårdsstyrelsen bestå
av chefen för styrelsen eller ställföreträdare för honom och tjänsteman i
styrelsen som Konungen bestämmer jämte två av Konungen utsedda sakkunniga,
av ^vilka den ene skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete.
I fråga om beslut i sådant ärende skall vad angående omröstning i
brottmål i Överrätt är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

27 §.

På begäran av den, som avses med framställning om verkställighet enligt
5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt
17 §, prövar högsta domstolen huruvida framställningen lagligen kan hevill
as.

Finner högsta domstolen hinder möta mot verkställighet eller anordnande
av övervakning eller tillsyn här i riket, skall framställningen avslås.

I ärende enligt denna paragraf skall, om det finnes erforderligt, förhandling
hållas. Förhandling skall, förutom i fall varom eljest är stadgat, hållas
inom stängda dörrar, om det begäres av den som avses med framställningen.
1 övrigt gäller om ärendets handläggning vad om brottmål i allmänhet är
stadgat. Ersättning åt offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i
ärendet skall stanna å statsverket, om ej särskilda skäl äro, att den skall
återgäldas av den som avses med framställningen.

Begäran om prövning enligt denna paragraf utgör ej hinder mot verkställighet
eller anordnande av övervakning eller tillsyn här i riket, med mindre
högsta domstolen förordnar annat.

28 §.

Uppkommer, sedan framställning enligt 1 eller 5 § bifallits, fråga om hinder
mot verkställighet här i riket på grund av preskription, skall denna
fråga prövas enligt lagen i den stat, där domen meddelats.

29 §.

Framställning med stöd av denna lag om verkställighet eller om anordnande
av övervakning eller tillsyn i Danmark, Finland eller Norge göres av
justitiekanslern i fall som avses i 3 §, av fångvårdsstyrelsen i fall som avses
i 8 och 22 §§ samt av övervakningsdomstolen i fall som avses i 15 §.

30 §.

Konungen äger förordna att befogenhet som enligt denna lag tillkommer
justitiekanslern eller fångvårdsstyrelsen må utövas av annan myndighet.

31 §.

Lika med dom anses i denna lag beslut eller föreläggande, som efter lagstiftningen
i den stat där det meddelats äger samma verkan som dom.

32 §.

33 §.

Konungen meddelar de närmare bestämmelser som erfordras för tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den . Genom lagen upphäves lagen

den 17 december 1948 (nr 758) om erkännande och verkställighet i vissa
fall av dom, som i brottmål meddelats i Danmark eller Norge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 juni
1962.

Närvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 17 maj 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 27 april 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till 1) lag om samarbete med Danmark, Finland, Island
och Norge angående verkställighet av straff, m. m., 2) lag angående ändrad
Igdelse av 71 § utlänningslagen den 30 april 195b samt 3) lag angående
ändrad Igdelse av 2 § 17:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen C. Holmberg.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff, m. m.

De föreslagna reglerna innebära att i åtskilliga avseenden svenska straffrättsliga
stadganden icke komma att iakttagas, när svensk straffdom verkställes
i annat nordiskt land, och att här såväl i rättsskipningen som vid kriminalvården
skola tillämpas eller beaktas i annat land gällande bestämmelser.
De principiella betänkligheter detta väcker torde, med hänsyn till att
ländernas strafflagstiftning i väsentliga hänseenden vilar på enhetliga grunder
samt till betydelsen av samarbete på verkställighetsområdet och värdet
därav även för vårt land, icke böra föranleda att förslaget ej genomföres.

Såsom departementschefen i flera sammanhang framhållit kunna de föreslagna
reglerna ofta medföra avsevärda svårigheter i tillämpningen och giva
upphov till spörsmål rörande fall vilka icke äro reglerade med den utförlighet
i detaljer som eljest iakttages i svensk lagstiftning. Bland annat kan detta
hända vid sammanträffande av brott och när verkställighet av en i ett
land meddelad dom delvis sker i mer än ett annat land. De förhållanden som
härvid kunna föreligga äro emellertid av så skiftande beskaffenhet att det,

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

såvitt lagrådet kunnat finna, är praktiskt sett uteslutet att åstadkomma en
detaljreglering; valet står därför mellan att i huvudsak acceptera den begränsning
av regelsystemet som förslaget innebär eller att avvisa tanken på
samarbetet, och i detta läge synes det förra alternativet böra förordas. Det
bör även beaktas, att vid tillämpningen de svårbedömda fallen få antagas
bliva tämligen sällsynta, att förslaget tillåter att begäran om verkställighet
här lämnas utan bifall, liksom här kan underlåtas att påkalla verkställighet
i annat land, samt att domstol i vissa fall äger hänskjuta ett bedömande till
domslandet. Vidare märkes att svårigheterna delvis torde minskas, när den
nya brottsbalken börjat tillämpas. Av betydelse är också att lagens tillämpning,
som ej sällan förutsätter närmare kännedom om strafflagstiftning,
rättspraxis och kriminalvård i de övriga länderna, i princip — utom i fall då
domstol har att besluta — skall ankomma på endast en myndighet. Värdet
härav bör beaktas i fråga om att jämlikt 33 § i förslaget överflytta befogenhet
enligt lagen till annan myndighet.

På sätt departementschefen påpekat måste ibland nådeinstitutet anlitas
för att lindra påföljd som på grund av lagens bestämmelser blivit strängare
än som synes skäligt. Att nåd sålunda måste användas som rättelsemedel
i fall som bort förutses i lagstiftningen, är icke helt tillfredsställande men
torde nu vara oundvikligt. Det synes önskvärt, att fångvårdsstyrelsen i förekommande
fall tillser att nådeansökan kommer till stånd.

1 §•

I 5 § andra stycket lagen om erkännande och verkställighet i vissa fall av
dom, som i brottmål meddelats i Danmark eller Norge, stadgas att, om verkställigheten
föranleder talan inför domstol här i riket, justitiekanslern skall
äga mottaga stämning samt i svenska statens namn själv eller genom ombud
tala och svara, såsom om fråga vore om en kronans fordran. En bestämmelse
av liknande innehåll finnes intagen i lagen den 15 juni 1935 angående
uttagande i vissa fall av ogulden utländsk utskyld eller allmän avgift. I motiveringen
till det remitterade förslaget uttalas att, om behov därav alltjämt
kunde anses föreligga, motsvarighet till det förstnämnda stadgandet torde
kunna upptagas i administrativ författning.

Det synes ändamålsenligt att även i förevarande sammanhang, såvitt angår
verkställighet här i riket enligt 1 och 4 §§ i förslaget, hava en bestämmelse
motsvarande 5 § andra stycket förstnämnda lag. Den bör då intagas
i den föreslagna lagen, lämpligen såsom ett andra stycke i 33 §.

5 §•

I denna liksom i vissa av de följande paragraferna meddelas bestämmelser
om verkställighet av dom, varigenom dömts till fängelse eller annat frihetsstraff.
Genom stadgandet i 34 § avses bl. a. att med sådan dom likställa
beslut om förvandling av böter till frihetsstraff. Lagrådet har övervägt att
i lagtexten borde komma till direkt uttryck, att verkställigheten omfattar

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

även förvandlingsstraff. Av 7 § tredje stycket och motiveringen till förslaget
torde emellertid med tillräcklig tydlighet framgå, att så är fallet. Lagrådet
har därför funnit sig kunna avstå från att föreslå tillägg till lagtexten.

6 §•

Avfattningen av sista punkten torde, oaktat regeln i likhet med övriga
bestämmelser i paragrafen närmast avser fall då fråga är om allenast en
dom, icke utgöra hinder mot att regeln tillämpas även när verkställighet på
en gång skall ske av två eller flera olika straff och den strafftid, som verkställigheten
sammanlagt skall avse, överstiger två år.

8 §■

Därest i Sverige ådömt frihetsstraff verkställes utom riket lärer, i fråga
om senare tillämpning av SL 4:3 och 4, vara att anse att straffet börjat verkställas
den dag då verkställighet enligt förevarande paragraf började i annat
land eller den dömde här omhändertogs för att överföras dit.

Vid tillämpning av paragrafen torde böra beaktas att, innan begäran om
verkställighet framställes, sådan förening av straff som avses i SL 4: 4 kommit
till stånd. Ehuru bestämmelserna i förevarande lag icke innefatta hinder
mot att beslut därom meddelas senare, varvid tydligen ifall straffet ändras
ny framställning om verkställighet bör göras, medföra de i andra stycket
av 4: 4 givna reglerna om förfarandet, att ärende om förening av straff
i regel icke kan upptagas medan verkställighet pågår utom riket.

16 §.

Lagrådet hänvisar till vad som anföres vid 29 § angående motsvarande
fall.

29 §.

Vad i första stycket stadgas skall, såsom framgår av motiven och hänvisningen
till 14 §, gälla även då en i annat land meddelad villkorlig dom utan
utsatt straff förklaras förverkad i Sverige och straff för brottet följaktligen
bestämmes här i svensk straffart. Avfattningen leder emellertid närmast
till den tolkningen, att första stycket gäller allenast brott för vilket straffet
bestämts genom dom i annat land. Ordalagen synas därför böra jämkas.
Med hänsyn till att genom hänvisningarna innehållet ändå blir tydligt torde
detta kunna ske genom att första punkten förenklas att utsäga, att åtal för
samma gärning ej må väckas här i riket. Ordet »domen» i andra punkten
kommer då att hänföra sig till de domar som avses med hänvisningarna,
däribland även villkorliga domar som omförmälas i 10 och 14 §§.

När i fall som ovan avses en i annat land meddelad villkorlig dom utan
utsatt straff förklaras förverkad här, skola enligt huvudregeln i andra punkten
av första stycket svenska konkurrensregler tillämpas. I enlighet härmed
skall, om den villkorliga domen avsett flera brott, gemensamt straff
ådömas jämlikt SL 4: 1 och 2 samt, om den villkorligt dömde samtidigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

övertygas om annat brott, även detta omfattas av det gemensamma straffet.
Härvid kan även föreligga fråga om tillämpning med avseende å en tidigare
svensk straffdom av SL 4: 3 och 4; och vid senare lagföring här för ytterligare
brott kan bliva fråga om lagrummens tillämpning med avseende å det
beslut, varigenom den utländska villkorliga domen förklarades förverkad
och straff här ådömdes. Undantagsbestämmelsen i andra punkten medför,
att 4: 3 eller 4 icke skall tillämpas beträffande de brott som avsågos med den
villkorliga domen. I konsekvens härmed skulle, när i motsvarande fall en
svensk villkorlig dom utan utsatt straff förklarats förverkad i annat land,
vid senare lagföring här 4: 3 vara tillämplig, oaktat straff för de brott, som
avsågos med den villkorliga domen, blivit ådömt i annat land i främmande
straffart. Särskilt i fall av sistnämnda slag kunna avsevärda svårigheter
uppkomma. De skäl som föranlett undantagsbestämmelsen synas icke vara
giltiga i här åsyftade fall. Lagrådet förordar därför, att undantagsbestämmelsen
begränsas att avse brott, för vilka straff bestämts i annan stat.

Departementschefen har vid 29 § anfört, att undantag från tillämpningen
av svenska konkurrensregler även föranleddes av stadgandet i förslagets 2 §
och att detta medförde att tillämpning av bestämmelserna i 14 och 18 §§
bötesverkställighetslagen icke komme i fråga med avseende å bötesstraff och
förvandlingsstraff som alagts i annat land. Det sagda är befogat i fråga om
14 § nämnda lag. Vad angår 18 § däremot märkes, att denna icke tillämpas
av domstol vid beslut om förvandling utan av fångvårdsstyrelsen i samband
med verkställighet av förvandlingsstraff. Med hänsyn härtill torde de skäl
som föranlett undantagsregeln i 29 § första stycket andra punkten böra föranleda
jämväl, att uttryckligt undantag göres för tillämpning av nämnda
18 §.

31 §

I paragrafens andra stycke upptages — i anslutning till uttalanden under
de nordiska överläggningarna att verkställighetslandet skall kunna utöva
benådningsrätt — en bestämmelse om tillämpning på domar, som meddelats
i övriga nordiska länder, av vad i svensk lag är stadgat om nåd. Det
synes icke vara något att erinra mot att Kungl. Maj :t tillägges befogenhet
att mildra eller eftergiva verkställighet av sådan dom och att förfarandet
härvid anknyter till stadgandena om nåd. Ett dylikt nådebeslut bör dock
begränsas att gälla verkställigheten här i riket och icke, såsom i fråga om
svensk dom, kunna avse befrielse helt eller delvis från ådömd påföljd; beslutet
hindrar ej utan vidare fortsatt verkställighet i domslandet eller annat
nordiskt land, där den dömde bosätter sig. Att benådningsrätten skall ha
detta begränsade innehåll torde böra komma till uttryck i lagtexten. Viss
redaktionell jämkning av andra stycket påkallas vidare därav, att bestämmelsen
icke, såsom är avsett, inbegriper verkställighet av beslut om förverkande
till annan än svenska kronan av egendom, som den dömde har här
i riket.

Enligt tredje stycket skall beslut, som av nåd meddelats i Danmark, Fin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

land, Island eller Norge i fråga om dansk, finsk, isländsk eller norsk dom,
äga giltighet här i riket. Såsom uttalats i remissprotokollet torde beträffande
svensk dom av konstitutionella skäl endast Kungl. Maj :t kunna meddela
nåd med verkan i vårt land. Jämväl i fråga om dom, som meddelats i
annat nordiskt land, bör av liknande hänsyn gälla, att blott i domslandet
meddelat nådebeslut godtages här. I remissprotokollet angives ej förslagets
mening i denna del, men av den föreslagna lagtexten synes närmast framgå
att — bortsett från svensk dom — nådebeslut i annat land än domslandet
skall lända till efterrättelse. Bestämmelsen i tredje stycket torde därför
böra omarbetas.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att andra och tredje styckena
erhålla följande jämkade avfattning. I andra stycket angives, att vad
i svensk lag är stadgat om nåd i brottmål skall, såvitt avser verkställighet
här i riket, äga motsvarande tillämpning beträffande dansk, finsk, isländsk
och norsk dom. I tredje stycket upptages, att vid verkställighet här i riket av
dansk, finsk, isländsk eller norsk dom, skall vad av nåd bestämts i den stat,
där domen meddelats, lända till efterrättelse.

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 november 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 15 juni 1962
avgivna utlåtande över de till lagrådet den 27 april 1962 remitterade förslagen
till

1) lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff, m. msamt

2) lag angående ändrad lydelse av 71 § utlänningslagen den 30 april 195b
(nr 193).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Vad i 29 § första stycket lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island
och Norge angående verkställighet av straff m. in. stadgas skall, såsom
även lagrådet uttalat, gälla jämväl då en i annat land meddelad villkorlig
dom utan utsatt straff förklaras förverkad i Sverige. Då någon tvekan om
stadgandets innebörd icke synes kunna uppkomma med den i det remitterade
förslaget upptagna lydelsen, anser jag den av lagrådet föreslagna jämkningen
av styckets första punkt icke erforderlig. Den mening rörande tilllämpligheten
av SL 4: 3, som lagrådet givit uttryck åt, överensstämmer med
innebörden av det remitterade förslaget. För att denna innebörd skall vara
fullt klar, tillstyrker jag det av lagrådet förordade tillägget i andra punkten
av 29 § första stycket. Även vad lagrådet anfört beträffande 18 § bötesverkställighetslagen
torde böra iakttagas.

Jag biträder de av lagrådet förordade ändringarna i 31 och 33 §§ samarbetslagen.
Beträffande 31 § andra stycket vill jag emellertid framhålla, att
den ändrade avfattningen icke innebär hinder mot att svenskt nådebeslut
ges t. ex. den formen att viss tids frihetsstraff nedsättes. Innebörden av ett
sådant beslut blir, att verkställigheten här i riket därefter skall ske med
utgångspunkt från det nedsatta straffet.

Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagförslagen få vidtagas
vissa mindre, redaktionella jämkningar.

Remissen till lagrådet avsåg även förslag om sådan ändring av regeringsrättslagen
som föranledes av fångvårdsstyrelsens befattning med frågor om

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

den nordiska straffverkställigheten. Detta förslag, som lagrådet lämnat utan
erinran, torde emellertid lämpligen böra föreläggas riksdagen i samband med
förslag till andra ändringar i regeringsrättslagen vid 1963 års riksdag.

Förevarande lagstiftningsärende har beretts i samråd med justitiedepartementen
i de övriga nordiska länderna, och frågan har senast behandlats
vid justitieministermötet i Reykjavik i september 1962. Arbetet har nu fortskridit
så långt, att lagförslag väntas bli framlagda i Danmark, Island, Norge
och Sverige under november 1962 och i Finland i början av år 1963. Det
förutsättes därvid, att lagförslagen i samtliga länder kommer upp till parlamentarisk
behandling under våren 1963 och att lagstiftningen kan träda i
kraft den 1 juli samma år.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreslå riksdagen att antaga de i enlighet med
det anförda ändrade förslagen till lag om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. och lag om ändrad
lydelse av 71 § utlänningslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

620601