Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Nr 200

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig
m. m.; given Stockholms slott den 26 oktober 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft
vid krig m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att 1939 års lag angående tillfällig vattenreglering
skall ersättas med en ny lag, som bättre tillgodoser de fordringar, vilka nu
maste ställas på en beredskapslag på vattenkraftutbyggnadens område. Den
nya lagen blir enligt förslaget tillämplig i fråga om såväl tillfälliga vattenregleringar
som vattenbyggnadsåtgärder m. m. Vidare innebär förslaget, att
rättsliga mojligheter skall tillskapas alt, om riket är i krig, mycket snabbt
vidtaga vattenbyggnads- och regleringsåtgärder, som oundgängligen erfordras
med hänsyn till kraftförsörjningsläget. Samtidigt åsyftas att förbättra
skyddet för de kraftföretagen motstående intressena av allmän och enskild
natur.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 200

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Förslag

till

Lag

om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m.

1 §•

Härigenom förordnas som följer.

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i denna lag om meddelande

av tillstånd till vissa företag i vatten träda i som

förordnar Konungen senast fore avslutandet av den riKsdagssession
böriar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas-
dock skall vad nu sagts icke gälla i den mån de alltjamt skola aga
lämDnina Då grund av förordnande enligt andra stycket. ...

V?d krigsfara vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av\rigk föranledda förhållanden äger Konungen forordna att namnda bestämmllseJ
skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det
eljest förfaller, inom en månad understallas riksdagen för dess provning
lrägan huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnande ej
månader från det underställningen skett gillat av riksdagen ar det förfallet.
UDDhör krigsfaran eller de utomordentliga, av krig föranledda forhalla
na,^upphäver Konungen meddelat förordnande senast före nästkommande
riksdagssessions avslutande.

2 §•

För bättre utnyttjande av vattenkraft må, efter ansökan hos vattendomstolen
enligt It kap vattenlagen, tillstånd jämlikt

lämnas till åtgärd, som avses i 2 kap. 1 § vattenlagen eller till »mallig
lering av avrinningen ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag,
eller §ock ändrade bestämmelser meddelas för hushållning med eller framslippåSde
av vatten, därest ätgärden prövas ur allmän synpunkt medföra
fördel, som väsentligt överväger darmed förenade olagenheter.

3 §

Beträffande företag enligt denna lag skall vad i ™«enla|™ „är s^gat
äga tillämpning, där ej annat följer av bestämmelserna i 4—20 §§ nedan.

4 §.

Tillstånd till företag enligt denna lag skall meddelas for viss tid, högst

trSedan tiden för tillståndet eller, om nytt tillstånd meddelats, t^n därför
gatt till ända, skall sökanden vidtaga de åtgärder, som erfordras!för ater ställa

förhållandena i lämpligt skick. Vattendomstolen har att i samban
med tillståndet meddela erforderliga bestämmelser harom.

5 §•

Vad i 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen är stadgat om hinder mot byggande
i vatten skall icke äga tillämpning i fråga om foretag enligt denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

6 §•

Vad i 3 kap. vattenlagen är stadgat om vattenreglering med tvångsdelaktighet
skall ej äga tillämpning å reglering, som avses i denna lag. Finnes
uppenbart, att regleringen är till nytta för annan, som tillgodogör vattenkraft,
är denne dock pliktig att i den mån så kan anses skäligt bidraga till
kostnaden för regleringen. Med avseende å talan om sådant bidrag gäller
vad som är stadgat om talan enligt 3 kap. 9 § vattenlagen.

Hava flera än två förenat sig om regleringen, må förordnas, att företagets
angelägenheter skola handhavas av, i stället för styrelse, någon av
deltagarna. I sådant fall erfordras icke stadgar för företaget.

7 §•

Bestämmelserna i 4 kap. 1—12 och 16 §§ vattenlagen skola ej äga tillämpning
i fråga om företag enligt denna lag.

8 §•

För vattenkraft, som går förlorad för strömfallsägare till följd av sådan
enligt denna lag medgiven åtgärd, med vilken ej åsyftas att tillgodogöra
samma vattenkraft, skall ersättning utgå allenast såvitt fråga är om tillgodogjord
vattenkraft eller om vattenkraft, som uppenbarligen är avsedd att
tillgodogöras under den tid tillståndet skall gälla.

Tages för åtgärd enligt denna lag byggnad i anspråk med stöd av 2 kap.
15 § vattenlagen, skall i stället för vad där föreskrives om skyldighet att
gottgöra ägaren andel av byggnadens värde gälla, att skälig ersättning skall
givas för begagnandet av byggnaden.

9 §.

Vid meddelande av tillstånd till företag enligt denna lag äger vattendomstolen,
där det kräves för att undvika dröjsmål med företaget, uppskjuta
frågan om de föreskrifter, som erfordras angående ersättning, avgifter eller
annat. Bestämmelserna i 11 kap. 66 § 2 mom. andra, tredje och fjärde styckena
vattenlagen skola därvid äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Ersättning, som bestämmes i penningar, må fastställas att utgå för år eller
del av år, så länge företaget äger bestånd. Har tillstånd till företaget tagits
i anspråk, skall sådan ersättning utgå för hela den tid därefter, för vilken
tillståndet meddelats, om ej vattendomstolen förordnar annorlunda.

När skäl äro därtill, må vattendomstolen höja eller sänka ersättning, som
fastställts att utgå för år eller del av år, eller meddela nya eller ändrade bestämmelser
om vidtagande av åtgärder, som kunna erfordras för tillgodoseende
av allmän eller enskild rätt.

11 §■

Vattendomstols beslut, varigenom meddelats bestämmelser om skyldighet
att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet till följd av företag enligt
denna lag eller att utgiva ersättning därför, skall, såframt tillståndet till
företaget tagits i anspråk, gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft,
där ej annorlunda förordnas.

Belopp, som i enlighet med vattendomstolens beslut nedsatts hos länsstyrelsen
eller guldits i annan ordning, må ej återkrävas.

12 §.

Anspråk på ersättning för skada, förlust eller intrång som icke förutsetts
av vattendomstolen skall, för att kunna upptagas till prövning, anmälas hos
vattenrättsdomaren inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

vattendomstolen må hava föreskrivit, räknat från det tiden för tillståndet
eller, om nytt tillstånd meddelats, tiden därför gått till ända. Efterföljes företag
enligt denna lag av företag, vartill tillstånd meddelas enligt vattenlagen,
må anspråk med anledning av det förra företaget framställas inom den tid,
som bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen. Anmälan om ersättningsanspråk
skall göras skriftligen och ingivas till vattenrättsdomaren i två exemplar.
Vattendomstolen skall i domen erinra om vad skadelidande har att
iakttaga.

13 §.

Bestämmelserna om uppsägning i 9 kap. 58—63 §§ vattenlagen skola ej
äga tillämpning i fråga om åtgärd enligt denna lag.

14 §.

Befinner sig riket i krig, skall vad i 11 kap. 27 § 6 mom. vattenlagen är
stadgat icke äga tillämpning i mål, som avses i denna lag.

15 §.

Bestämmelsen i 11 kap. 30 § första stycket vattenlagen skall ej utgöra
hinder mot upptagande av ansökan om tillstånd till åtgärd enligt denna lag.

16 §.

Bestämmelserna ill kap. 33 och 47 §§ vattenlagen att brev eller brevkort
med underrättelse till sakägare skall vara betalt, äger ej tillämpning i mål,
som avses i denna lag.

I mål enligt denna lag skall ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen städse genom vattenrättsdomarens försorg tillställas länsstyrelsen
i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas.

Vid tillämpning i mål, varom nu är fråga, av bestämmelserna i It kap.
38 §, 39 § andra stycket, 45 § 1 mom. andra stycket sista punkten, 47 §, 50 §
andra stycket och 61 § första stycket vattenlagen må i brådskande fall frister,
som avses i nämnda stadganden, begränsas med iakttagande likväl av
att skäligt rådrum beredes.

17 §.

Befogenhet, som i 11 kap. 46 § första stycket vattenlagen tillerkänts vattenrättsdomaren
för där angivna fall, skall tillkomma honom jämväl i mål
enligt denna lag. År fråga om åtgärd, som omfattar vidlyftigare arbete, eller
är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt att befara därav, må förordnande
av vattenrättsdomaren lämnas endast om riket befinner sig i krig.

När synnerliga skäl äro därtill, må vattenrättsdomaren i mål enligt denna
lag medgiva sökanden att utan hinder av bestämmelsen i 2 kap. 20 § 2 mom.
vattenlagen påbörja arbete, som där avses.

18 §.

Befinner sig riket i krig och är med hänsyn till kraftförsörjningen oundgängligen
erforderligt att åtgärd, som avses i 2 §, vidtages utan dröjsmål,
äger Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, förordna att åtgärden
må, ändå att den är av beskaffenhet att vattendomstolens medgivande
därtill skall inhämtas, vidtagas utan föregående prövning av vattendomstolen.
Vidtager någon åtgärd med stöd av vad nu sagts, skall han ofördröjligen
efter dess verkställande göra ansökan hos vattendomstolen om godkännande
av åtgärden.

I fråga om ansökan, som i första stycket sägs, och påföljd för underlåtenhet
att göra sådan ansökan skall vad i vattenlagen stadgas för fall, som
avses i 2 kap. 20 § 1 mom. tredje stycket samma lag, äga motsvarande tilllämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

19 §.

Säkerhet, som avses ill kap. 66 eller 67 § vattenlagen, skall i mål, varom
är fråga i denna lag, gälla all ersättning, som icke skall erläggas innan meddelat
tillstånd tages i anspråk, ävensom kostnader för åtgärd, som vattendomstolen
må hava föreskrivit med stöd av 4 § andra stycket.

20 §.

Avgift, varom förmäles i 11 kap. 95 § vattenlagen, skall ej utgå i mål, som
avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963, då lagen den 20 oktober 1939
(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering
upphör att gälla. Har dessförinnan meddelats beslut, som innefattar tillstånd
till tillfällig vattenreglering enligt lagen den 20 oktober 1939, skola
dock sistnämnda lags bestämmelser alltjämt äga tillämpning å sådan reglering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 28 september
1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ny lagstiftning
rörande tillstånd till vattenkraftutbyggnader under krigsförhållanden m. m.
samt anför därvid följande.

Genom lag den 20 oktober 1939 infördes med anledning av andra världskrigets
utbrott vissa särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Denna lag är i sina huvuddrag alltjämt gällande. Såsom ett led
i pågående översyn av vår beredskapslagstiftning har emellertid inom justitiedepartementet
upprättats en i april 1962 dagtecknad promemoria angående
tillstånd till vattenkraftutbyggnader i krig m. m. Promemorian bilagda
förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vissa företag
i vatten m. fl. lagförslag torde få fogas såsom bilaga till protokollet i detta
ärende (Bilaga C).

Över promemorian med därvid fogade lagförslag har efter remiss yttranden
avgivits av vattenöverdomstolen efter hörande av vattenrättsdomarna,
överbefälhavaren, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen,
fiskeristyrelsen, kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från
handelskammaren i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare), överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap, länsstyrelserna i Kronobergs
län, Blekinge län (med överlämnande av yttranden från lantbruksnämnden
och Svenska naturskyddsföreningens ombud i länet samt fiskeriintendenten
i nedre södra distriktet), Värmlands län (med överlämnande av yttranden
från lantbruksnämnden i länet och chefen för Värmlandsblocket inom centrala
driftledningen), Kopparbergs län (med överlämnande av yttrande från
länsarkitekten i länet), Jämtlands län (med överlämnande av yttranden
från lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i länet), Västerbottens
län och Norrbottens län (med överlämnande av yttranden från fiskeriintendenten
i övre norra distriktet och Norrbottens länsorgan för vat -

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

tenkraftfrågor), Svenska vattenkraftföreningen, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Sveriges industriförbund, Svenska naturskyddsföreningen och

Samfundet för hembygdsvård.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering, i det följande kallad »1939 års lag», äger
Kungl. Maj :t vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden för viss tid eller
tills vidare förordna, att vad i lagen är stadgat om meddelande av tillstånd
till tillfällig vattenreglering skall äga tillämpning. Under tid då riksdagen
är samlad, må förordnande dock ej meddelas utan riksdagens samtycke.
Meddelas förordnande, då riksdagen ej är samlad, kräves för att det fortfarande
skall gälla, att det godkännes av nästföljande riksdag. I samband
med lagens utfärdande meddelade Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke
genom särskild kungörelse dylikt förordnande att gälla tills vidare. Detta
förordnande har sedermera genom kungörelse den 5 december 1952 (nr
733) upphört att gälla.

Syftet med 1939 års lag var att snabbt bereda möjlighet att i ökad omfattning
tillgodogöra vattenkraft och därigenom uppnå besparingar i förbrukningen
av kol och annat bränsle. Lagen innefattar av denna anledning
betydande lättnader i förhållande till vattenlagens regler om förutsättningarna
och villkoren för sådan vattenreglering, som avses med lagen,
ävensom rörande förfarandet.

Vid lagens tillkomst förutsattes, att åtgärder, som skulle medföra varaktiga
olägenheter eller som skulle vara förenade med större kostnader,
icke komme att vidtagas, eftersom syftet med lagen var att vinna endast
en tillfällig ökning av vattenkraften. Lagen fick emellertid en vidare tilllämpning
än sålunda förutsatts, i det att med stöd av lagen företogs betydande
regleringsåtgärder beträffande mycket stora vattenmagasin. Med
bänsyn härtill skedde genom lag den 17 juni 1943 vissa ändringar i 1939
års lag för att bättre tillgodose de allmänna och enskilda intressen, som
kunde bli lidande genom dylika större regleringsföretag. Även senare har
lagen ändrats, bl. a. i fråga om skyldigheten att erlägga vattenregleringsavgifter.

Bestämmelserna i 1939 års lag utgör undantag från vattenlagens regler.
I den mån ej annat följer av dessa undantagsbestämmelser, är vattenlagens
regler alltså tillämpliga. I sin nuvarande lydelse har bestämmelserna i
1939 års lag i huvudsak följande innebörd.

Enligt 2 § är syftet med lagen att skapa förutsättningar för ett bättre utnyttjande
av vattenkraft. För sådant ändamål må tillstånd meddelas till tillfällig
reglering av vattenavrinningen ur sjö eller annan vattensamling eller
i vattendrag, om åtgärden prövas från allmän eller enskild synpunkt med -

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

föra fördel, som väsentligt överväger därmed förenade olägenheter. Bestämmelserna
i 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen om den ekonomiska
tillåtlighetsprövningen skall därvid ej utgöra hinder. Däremot innehåller
lagen icke några föreskrifter, som medger ett åsidosättande av de regler
till skydd för vissa viktigare allmänna intressen, som återfinnes i 2 kap.
3 § andra stycket, samt 11 och 12 §§ vattenlagen.

Tillståndet till tillfällig vattenreglering ges av vattendomstolen och skall
enligt 3 § meddelas för viss tid, högst tre år. I fråga om tillfällig reglering,
som berör någon av de största sjöarna i landet eller eljest är av synnerlig
omfattning, skall emellertid frågan om företagets tillåtlighet underställas
Kungl. Maj :ts prövning under samma förutsättningar, som eljest gäller enligt
4 kap. 13 § vattenlagen.

Beträffande villkoren för vattenregleringen i övrigt stadgas i 4 § att,
om vattenregleringen kan antagas medföra avsevärt men för fisket, fiskeavgift
skall utgå enligt vad i 2 kap. 10 § vattenlagen sägs. Avgiften skall
erläggas för tiden från och med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk.

Kan vattenregleringen antagas medföra avsevärt men för den bygd, som
beröres av företaget, eller är den båtnad, som vinnes, av stor betydelse,
skall enligt 7 § regleringsavgift utgå för företaget med skäligt belopp,
minst 2 000 och högst 30 000 kronor för år, från och med det halvår, då
tillståndet först tages i anspråk. Avgiften skall utgå för tillgodoseende
av sådant allmänt ändamål beträffande bygden, som avses i 4 kap. 15 §
vattenlagen.

För skada och intrång genom vattenregleringen skall ersättning utgå enligt
9 kap. vattenlagen. För icke tillgodogjord vattenkraft, som tages i anspråk
på grund av tillstånd enligt 1939 års lag, behöver dock ersättning
Jämnas endast om vattenkraften uppenbarligen är avsedd att tillgodogöras
under den tid tillståndet skall gälla. Även i fråga om ianspråktagande av
annan tillhörig byggnad med stöd av 2 kap. 15 § vattenlagen gäller en särbestämmelse.
Vad i sistnämnda lagrum föreskrives om skyldighet att gottgöra
ägaren av byggnaden andel av dennas värde skall sålunda ej äga
tillämpning.

I 8 § stadgas att vattendomstolen, där det kräves för undvikande av
dröjsmål med vattenregleringen, äger att vid meddelande av tillstånd därtill
uppskjuta prövningen av uppkomna ersättningsfrågor till senare tidpunkt.
Även fastställandet av fiskeavgift och regleringsavgift får uppskjutas
till lämplig tidpunkt. Kan det antagas, att någon sakägare kommer att
lida skada eller intrång, som medför svårighet för honom att vinna sin
utkomst eller fullgöra honom åvilande förpliktelser, skall dock ersättning
till honom helt eller delvis fastställas på förhand. Beloppet kan således bestämmas
preliminärt. Härjämte har föreskrivits, att vattendomstolen även
eljest i avbidan på närmare utredning må utdöma belopp, som med hänsyn
till omständigheterna kan anses skäligt, i avräkning på det skadestånd,
som slutligen bestämmes. I övrigt skall vattenrättsdomaren tillse, att er -

Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1962

sättning bestämmes så snart ske kan. Ersättning, som bestämmes i penningar,
må fastställas att utgå för år eller del av år, så länge regleringen
varar, med rätt för vattendomstolen att höja eller sänka ersättningen, om
skäl är därtill. Vattendomstolens beslut i ersättningsfråga skall omedelbart
gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft, därest sökande begagnat
sig av tillståndet till vattenreglering. Vattendomstolen och överinstans må
förordna, att verkställighet tills vidare ej skall äga rum. Vad som i enlighet
med vattendomstolens beslut nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan
ordning får ej återkrävas.

Anspråk på ersättning för skada eller intrång, som icke förutsetts av
vattendomstolen, skall för att kunna upptagas till prövning anmälas hos.
vattenrättsdomaren eller av denne utsett särskilt biträde inom fem år
från det tiden för tillståndet gått till ända. Efterföljes tillfällig reglering av
definitiv reglering, må anspråk med anledning av den förra regleringen
framställas inom den tid, som bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen.

I övrigt stadgas bl. a. i 13 § första stycket i 1939 års lag, att befogenhet
att meddela interimistiska beslut, som ill kap. 46 § vattenlagen tillerkänts
vattenrättsdomaren för där angivna fall, skall tillkomma honom också
i fråga om tillfällig vattenreglering.

Enligt lag den 12 april 1946 har till slutstadgandet i 1939 års lag fogats
ett tillägg, avsett att reglera vissa övergångsförhållanden i samband med
att förordnandet om lagens tillämpning skulle upphöra att gälla. I sin
nuvarande lydelse — enligt lag den 9 maj 1952 — innebär dessa bestämmelser
bl. a., att när ansökan om tillstånd till reglering enligt vattenlagen
inkommit innan tiden för meddelat tillstånd enligt 1939 års lag gått till
ända, tillstånd till fortsatt tillfällig reglering får meddelas att gälla i avbidan
på prövning av frågan om reglering enligt vattenlagen, dock högst den
i 1939 års lag stadgade tiden tre år. Om målet angående reglering enligt
vattenlagen är av vidlyftig beskaffenhet och den tillfälliga regleringen är
av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen, får dock förlängt tillstånd
meddelas för en tid av högst tre år i sänder. På grund av denna bestämmelse
kan fortfarande — fastän reglerna i 1939 års lag om meddelande av
tillstånd är satta ur tillämpning — äldre tillstånd enligt lagen förlängas.
Några få sådana tillstånd löper också ännu, men de ersättes, i den mån
företagen skall bestå för framtiden, successivt av tillstånd enligt vattenlagen.

Av intresse i förevarande sammanhang är lagen den 3 juni 1960 om beredskapstillstånd.
Enligt denna lag må Kungl. Maj :t för stärkande av rikets
försvarsberedskap förordna om beredskapstillstånd, om riket befinner sig i
krigsfara. Är riket i omedelbar krigsfara, kan Kungl. Maj:t besluta, att förordnande
om beredskapstillstånd eller om skärpning av redan bestående beredskapstillstånd
skall tillkännagivas genom beredskapslarm. Inledes stridshandlingar
mot svenskt territorium och kan förbindelserna med riksstyrelsen
icke upprätthållas, må under förutsättningar i övrigt, som Kungl. Maj :t

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

bestämmer, civilbefälhavare eller länsstyrelse förordna om beredskapstillstånd
eller om skärpning av redan bestående beredskapstillstånd. Sådant
förordnande skall tillkännages genom beredskapslarm. Rörande innebörden
av beredskapslarm må här erinras om bestämmelserna i 9 § beredskapskungörelsen
den 3 juni 1960. Däri föreskrives bl. a. att, i den mån Kungl. Maj :t
icke bestämmer annat beträffande viss eller vissa författningar, beredskapslarm
innebär förordnande om tillämpning av särskilt uppräknade författningar,
exempelvis lagen den 22 juni 1939 om förbud i vissa fall mot överlåtelse
eller upplåtelse av fartyg m. m., lagen den 21 mars 1940 med vissa
bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg, allmänna förfogandelagen
den 26 maj 1954, allmänna ransoneringslagen samma dag, allmänna prisregleringslagen
den 1 juni 1956, lagen den 26 april 1957 med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara
m. m. samt lagen den 20 december 1957 om betalningsväsendet under krigsförhållanden.

Departementspromemorian

I departementspromemorian erinras inledningsvis om att Kungl. Maj :t
under tid, då riksdagen är samlad, allenast med riksdagens samtycke kan
förordna, att vad i 1939 års lag är stadgat om meddelande av tillstånd till
tillfällig vattenreglering skall äga tillämpning. Under hänvisning till särskilda
utskottets utlåtande 1948: 1 s. 24 och 27 framhålles tillika, att riksdagen
ju numera anses samlad hela året. Om session icke pågår, då bestämmelserna
skall sättas i tillämpning, måste man således avvakta, att riksdaken
inkallats till extrasession. En dylik tidsutdräkt kan uppenbarligen icke
vara lämplig, om landet skulle komma i krig eller krigsfara. Även under andra
utomordentliga förhållanden kan de nuvarande reglerna visa sig olämpliga.
Enligt vad i promemorian anförs kommer härtill att sådana förändringar
inträffat sedan andra världskriget, att en modernisering av förevaiande
beredskapslagstiftning är påkallad också i andra hänseenden. Vattenkraften
är sålunda i dag utbyggd i en helt annan omfattning än den var 1939
och vattenlagen har ändrats på flera punkter under senare år, exempelvis
genom 1952 års lagstiftning om deldom i vattenmål m. m. och lagar 1955
och 1959 avseende vattenregleringsavgifterna. I anslutning härtill erinras
i promemorian om att frågan om en reformering av förevarande lagstiftning
varit aktuell redan tidigare. I proposition 1952: 53, vari frågan om fortsatt
tillämpning av bestämmelserna om tillfällig vattenreglering behandlades, uttalade
sålunda föredragande departementschefen, att — om 1939 års lag såsom
i propositionen förordades komme att tills vidare bibehållas som en
beredskapslag — det kunde ifrågasättas, huruvida icke lagen vore i behov
av översyn på vissa punkter men att denna fråga ej torde behöva upptagas
i då förevarande sammanhang.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslås i promemorian, att 1939 års
lag skall ersättas med en ny vattenrättslig beredskapslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Rörande förordnande om tillämpning av den nya lagen förordas,
att denna —- i överensstämmelse med vad som numera gäller enligt
andra beredskapslagar — skall inledas med ett stadgande, enligt vilket lagens
bestämmelser om meddelande av tillstånd till vissa företag i vatten
skall äga tillämpning, om riket kommer i krig (jfr bl. a. SFS 1957: 288—290
samt 1959: 73, 74 och 83). Då kriget upphört, bör Kungl. Maj :t senast före
avslutandet av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, förordna
att bestämmelserna icke vidare skall tillämpas. Vid krigsfara, vari
riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden
bör det tillkomma Kungl. Maj :t att utfärda förordnande om att
nämnda bestämmelser skall tillämpas. Förordnandet bör dock inom en månad
underställas riksdagens prövning. Blir det ej inom två månader från
underställningen gillat av riksdagen, bör det vara förfallet. Upphör krigsfaran
eller de utomordentliga förhållanden, som föranlett förordnandet, bör
detta upphävas av Kungl. Maj :t senast före nästkommande riksdagssessions
avslutande.

Någon tvekan kan enligt promemorian icke råda om att bland de företag
varå lagen skall vara tillämplig skall ingå vattenregleringar
för kraftändamål. Det ifrågasättes emellertid, om icke förutsättningarna
för meddelande av regleringstillstånd nu bör skärpas i jämförelse med
vad som gäller enligt 1939 års lag till förhindrande av att med stöd av lagen
åtgärder vidtages som, utan att vara från strängt ekonomiska synpunkter
motiverade, medför varaktiga olägenheter för allmänna eller enskilda intressen.
Härom anföres följande.

För en sådan skärpning talar — förutom att den överensstämmer med intentionerna
hos 1939 års lagstiftare — att man bör undvika att till uppnående
av fördelar i ett krisläge underlätta tillkomsten av vattenregleringar,
som sannolikt icke skulle ha kommit i fråga under normala förhållanden.
Dessa betänkligheter är självfallet särskilt stora, om det gäller företag, som
kommer att vålla svåra, för framtiden bestående skador. Under kriget utgick
man sannolikt från, att alla de större tillfälliga vattenregleringar, som genomfördes
då, utgjorde investeringar, som under alla förhållanden var ekonomiskt
riktiga. Särskilt om man beaktar den nuvarande tendensen till ökad
värmekraftproduktion och till viss restriktivitet vid planläggningen av den
fortsatta vattenkraftutbyggnaden, måste man konstatera, att förhållandena
i dag gestaltar sig annorlunda, och alt det ingalunda är säkert att alla stora
regleringar skall bedömas som, fredsmässigt sett, riktiga åtgärder. Emellertid
framstår det som betänkligt från beredskapssynpunkt, om man skulle
betaga sig möjligheterna att under krig eller vid krigsfara snabbt utnyttja
tillgängliga produktionsresurser på ett för landet så viktigt område som
kraftförsörjningsområdet. Åtminstone intill dess vattenkraftens utbyggnad
om kanske tjugo år i huvudsak nått sitt slutstadium, torde därför sådan begränsning
av möjligheterna alt tillstädja större tillfälliga regleringar, varom
nu talats^ icke böra genomföras. Man får dock förutsätta att regleringar, som
förorsakar stora för framtiden bestående skador, icke kommer till stånd
med stöd av den nya lagen, med mindre de är ekonomiskt motiverade på
lång sikt. I sammanhanget måste också beaktas, att vattendomstolen skall
ha alt pröva ansökan om tillstånd till tillfällig vattenreglering från de syn -

Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1962

punkter, som anges i 2 kap. 3 § andra stycket samt 11 och 12 §§ vattenlagen,
ävensom att frågan om tillåtligheten av sådan reglering, som berör någon av
de största sjöarna eller eljest är av synnerlig omfattning, i överensstämmelse
med vad som numera gäller enligt 1939 års lag skall underställas Kungl.
Maj :ts prövning under samma förutsättningar, som eljest gäller enligt 4 kap.
13 § vattenlagen.

De ändrade förutsättningarna för vattenkraftens utbyggnad nu jämfört
med 1939 gör att en modern beredskapslag på vattenrättens område bör
skänka möjligheter att snabbt genomföra även andra åtgärder än vattenregleringar.
Dessa ågärder kan vara av olika slag. Några exempel härpå
nämnes i departementspromemorian:

I samband med att tillstånd till kraftverksföretag lämnats, torde i vissa
fall ha föreskrivits, att vattentillsläppningen genom verkets turbiner icke
får överskrida en viss angiven nominell utbyggnadsvattenmängd. I syfte att
nyttja överskottsvatten och öka korttidsregleringsmöjligheterna bör ägare
till sådant kraftverk kunna få tillstånd enligt den nya lagen att för kraftproduktion
använda så mycket vatten, som svarar mot turbinernas verkliga
konsumtionsförmåga. Tänkbart bör också vara att medgiva minskning i den
vattenframsläppning i naturlig älvfåra, som må ha föreskrivits med hänsyn
exempelvis till fiske eller naturskydd. I enlighet med vad nyss sagts måste
dock därvid — liksom i övriga fall — självfallet den förutsättningen gälla,
att åtgärden kan tillstädjas utan hinder av bestämmelsen i 2 kap. 3 § andra
stycket vattenlagen eller att Kungl. Maj:t lämnat dispens enligt tredje stycket
i samma lagrum. Vidare bör genom lagen förutsättningar skapas för
snabba ingripanden i form av tillstånd till tillfälliga åtgärder i sådana fall,
då kraftverk står färdiga utan att igångsättningstillstånd kunnat meddelas
enligt vattenlagen på grund av att ersättningsfrågorna ej hunnit avgöras. I
samband därmed bör observeras, att det i vissa lägen kan vara möjligt att
forcera byggnadsarbetena, så att ett planerat kraftverk blir färdigt tidigare
än ursprungligen avsetts. Har skadeutredningen icke kunnat fullbordas i
samma snabba takt, uppkommer i krisfall likaledes behov av tillstånd att
sätta kraftverket i drift utan hinder av att permanent tillstånd enligt vattenlagen
icke kan lämnas på någon tid. Slutligen må erinras om, att 1939 års
lag i praxis ej ansetts vara tillämplig på företag för bortledande av vatten
ur ett vattendrag till annat vattenområde (NJA I 1942 s. 202). Att i förevarande
sammanhang behandla sådana åtgärder på annat sätt än vattenreglering
synes icke motiverat. Den nya lagen torde med hänsyn härtill böra avfattas
sa, att tillstånd även till dylikt vattenbortledande skall kunna lämnas
enligt lagen.

De närmare bestämmelserna om förutsättningarna för meddelande av
tillstånd, varom nu är fråga, föreslås i promemorian skola upptagas under
2 § i den nya lagen och, i vad de avser tillstånd till tillfällig vattenreglering,
avfattas i överensstämmelse med stadgandena i 2 § i 1939 års lag. Bestämmelserna
om de övriga åtgärder till bättre utnyttjande av vattenkraft, som
ovan berörts, bör enligt promemorian upptagas i en andra punkt av paragrafen.
I anslutning delvis till bestämmelserna i 2 kap. 1 § vattenlagen om vad
som är att hänföra till byggande i vatten torde där böra stadgas, att samma
regler som gäller för tillfällig vattenreglering skall gälla i fråga om änd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

ringsarbete å befintlig vattenkraftanläggning samt om bortledande av vatten
ur och grävning och sprängning i vattendrag, sjö eller annan vattensamling
eller havet och om andra åtgärder till förändring av vattnets djup och
läge i sådant vattenområde ävensom beträffande nya eller ändrade regler
för vattenhushållning eller vattenframsläppning.

Samma längsta tid för giltighet av tillstånd som stadgas i
1939 års lag, eller tre år, bör enligt departementspromemorian fastställas
i den tillämnade lagen. Efter utgången av den tid, för vilken tillståndet enligt
vattendomstolens beslut skall gälla, ankommer det på företagaren att,
om förlängning av tillståndet ej sker, i görlig mån återställa förhållandena
i deras skick innan tillståndet togs i anspråk. Om anledning därtill föreligger,
bör vattendomstolen redan i samband med tillståndet lämna föreskrifter
härutinnan (jfr 11 kap. 62 § 1 mom. vattenlagen).

För regleringsavgifter vid tillfälliga vattenregleringar gäller enligt
1939 års lag en latitud, vars undre gräns är 2 000 kronor och vars övre
gräns efter lagändring 1952 ligger vid 30 000 kronor. Enligt vad som anföres
i departementspromemorian ligger det nämnda minimibeloppet något högt,
medan däremot maximibeloppet torde vara för lågt i förhållande till övre
gränsen för regleringsavgift enligt 4 kap. 14 § vattenlagen, i synnerhet efter
den reformering av bestämmelserna i sistnämnda paragraf, som genomfördes
1959 (prop. 1959: 31, tredje lagutskottets utlåtande nr 5). I fråga om
tillfälliga regleringar skulle en ändring endast av avgiftsgränserna göra
att vattendomstolarna komme att stå praktiskt taget utan ledning i fråga
om avgiftsbeloppets bestämmande i det särskilda fallet. En särreglering i
beredskapslagen av frågan om regleringsavgifterna liksom av frågan om
fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § vattenlagen förklaras emellertid
kunna undvaras, eftersom de normer, som för motsvarande fall gäller
enligt vattenlagen, lärer gå att tillämpa även i fråga om tillfälliga vattenregleringar
och — såvitt gäller fiskeavgift — övriga företag enligt den föreslagna
lagen. Det kan enligt promemorian således ej anses erforderligt att
i denna lag upptaga bestämmelser motsvarande dem, som finnes införda i
4 § första stycket och 7 § första stycket i 1939 års lag. Att bestämmelserna
i 2 kap. 10 § 2 mom. och 4 kap. 14 § femte stycket vattenlagen om giltighetstid
för avgiftsbeslut icke kan äga tillämpning beträffande företag enligt den
nya lagen ligger i sakens natur. Någon erinran därom i lagen har ej ansetts
erforderlig. Liksom 1939 års lag föreslås den nya lagen innehålla en bestämmelse,
som gör det möjligt för vattendomstolen att till lämplig tidpunkt
uppskjuta fastställandet av fiskeavgift och regleringsavgift.

En departementspromemorian bilagd sammanställning över avgiftslatituden
i fråga om regleringsavgifter enligt vattenlagen och 1939 års lag torde
få fogas som bilaga till protokollet i detta ärende (Bilaga D).

Även i fråga om ersättningsreglerna är vissa jämkningar påkallade.
Till fromma för sakägare med intressen motsatta kraftintressenternas

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

bör sålunda enligt promemorian fastställas i viss mån andra regler än dem
som gäller enligt 1939 års lag angående ersättning för vattenkraft, som kommer
att tillgodogöras genom företaget, och om gottgörelse för begagnande av
byggnad i vatten, som tages i anspråk med stöd av 2 kap. 15 § vattenlagen.
Vidare föreslås, att genom den nya lagen bättre garantier skapas för att det
uppskov med reglering av ersättningsfrågorna, som bör kunna förekomma
även i fortsättningen, icke skall lända till förfång för vederbörande sakägare.
Såsom tidigare framhållits åligger det enligt gällande rätt vattendomstolen
att fastställa ersättning till sakägare på förhand endast i det fall det kan antagas,
att sakägaren kommer att lida skada eller intrång, som medför svårighet
för honom att vinna sin utkomst eller att fullgöra honom åvilande
förpliktelser. Denna regel har ansetts väl restriktiv. En förbättring för sakägarsidan
förklaras enklast kunna åvägabringas genom en hänvisning till
de genom lagen den 9 maj 1952 i vattenlagen under 11 kap. 66 § 2 mom.
andra och tredje styckena intagna föreskrifterna. Enligt dessa skall vattendomstolen
i samband med beslut om uppskov, såvitt avser skada, förlust
eller intrång, som kan antagas bli av mera kännbar beskaffenhet, meddela
erforderliga provisoriska bestämmelser angående ersättning eller om vidtagande
av åtgärder till skydd för den skadelidande. Avgörande av målet i
den uppskjutna delen skall enligt samma föreskrifter äga rum så snart ske
kan, varvid ersättning ej må bestämmas till lägre belopp än som utgått eller
skolat utgå på grund av provisoriska bestämmelser.

En viss avvikelse från vattenlagens stadganden, som medgives enligt 1939
års lag, innefattas i bestämmelsen i 13 § första stycket, vari vattenrättsdomaren
tillerkänts befogenhet att i mål om tillfällig vattenreglering förordna om
provisoriska åtgärder. Denna möjlighet har i praxis kommit till
vidsträckt användning. I ett mycket stort antal av de fall, då vattendomstol
meddelat tillstånd till tillfällig vattenreglering, har tillståndet föregåtts av
ett provisoriskt medgivande av vattenrättsdomaren. Att en sådan vattenrättsdomaren
tillerkänd befogenhet i ett skärpt läge kan vara av stor betydelse
är ovedersägligt. Enligt promemorian synes det å andra sidan mindre
tilltalande att åtgärder, som kan innebära djupt ingripande verkningar för
bygden, skall kunna medgivas av vattendomstolens ordförande, låt vara att
domstolen sedermera ej är formellt bunden av ordförandens beslut (jfr prop.
1952: 52 s. 64). Dessa betänkligheter anses motivera en begränsning av vattenrättsdomarens
befogenhet i vad den avser rätt att provisoriskt förordna
om åtgärder, som avses i 2 § i den föreslagna lagen och som innebär vidlyftigare
arbete eller kan befaras medföra avsevärt intrång på allmän eller enskild
rätt (jfr 11 kap. 46 § första stycket vattenlagen). Det torde enligt vad
i promemorian anföres innebära en lämplig avvägning att tillåta provisoriska
förordnanden av vattenrättsdomaren angående dylika åtgärder endast
i de fall, då synnerliga skäl till förordnande föreligger. I fråga om åtgärder
till förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet föreslås vattenrättsdomaren
skola ha samma befogenhet i förevarande hänseende som till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

kommer honom enligt andra stycket i 11 kap. 46 § vattenlagen. — Berörda
särbestämmelser om vattenrättsdomarens befogenhet att förordna om provisoriska
åtgärder föreslås skola upptagas i den tillämnade lagen under
17 §•

I departementspromemorian ägnas i förevarande sammanhang uppmärksamhet
åt frågan vilken rätt som under krig skall tillkomma en kraftverksägare
att utan tillstånd av vattendomstol eller valtenrättsdomare vidtaga de
åtgärder, som i särskilda lägen kan behövas för att säkerställa kraftförsörjningen
i riket eller del därav. Såsom exempel nämnes det fallet att en del
av den svenska kraftproduktionsapparaten slagits ut. Det förklaras då från
totalförsvarets synpunkt framstå som ett oeftergivligt krav, att snabba åtgärder
kan vidtagas till kompenserande av det energibortfall som uppkommer.
Några särskilda bestämmelser i sådant syfte har icke meddelats genom 1939
års lag men anses böra intagas i den nya lagen. De föreslås skola vara tilllämpliga
endast om landet befinner sig i krig och avse vattenreglerings- och
vattenbyggnadsåtgärder o. dyl., som är oundgängligen erforderliga med hänsyn
till kraftförsörjningen. Enligt vad i promemorian uttalas får därvid förutsättas,
att åtgärder av mera ingripande natur undvikes. De nya reglerna
anses kunna avfattas efter mönster av stadgandet i 2 kap. 20 § 1 mom. tredje
stycket vattenlagen, enligt vilket sökandet av tillstånd till brådskande ändrings-
eller reparationsarbete, som är underkastat obligatorisk förprövning
enligt vattenlagen, kan uppskjutas, om arbetet måste utföras utan dröjsmål
och skall företagas till följd av inträffad skada eller till förekommande av
skada. Även dessa särbestämmelser skall enligt förslaget upptagas under
17 § i den nya lagen. Den ifrågasatta rättsliga regleringen av förevarande
spörsmål förutsätter jämväl en mindre ändring i 11 kap. 18 § vattenlagen
i syfte att möjliggöra handläggning såsom vattenmål av ansökan om godkännande
av företagen åtgärd (11 kap. 17 § 3. vattenlagen).

Även på vissa andra punkter än dem, för vilka nu redogjorts, anses
nva regler böra införas i den tillämnade lagen, bl. a. i fråga om sätt och
tid för anmälande av anspråk på ersättning för skada och intrång, som icke
förutsetts av vattendomstolen (12 §), samt beträffande reglerna i 11 kap.
27 § 6 mom. vattenlagen om förberedelse av företag av betydande omfattning
eller ingripande beskaffenhet m. m., vilka regler föreslås icke skola tillämpas
när fråga är om företag enligt den nya lagen (14 §).

Den nya lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1963. Samtidigt
bör 1939 års lag upphöra att gälla, med det undantaget dock att sistnämnda
lags bestämmelser alltjämt bör äga tillämpning å tillfällig vattenreglering,
till vilken tillstånd före den nya lagens ikraftträdande meddelats genom
beslut enligt den äldre lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Yttrandena

Förslaget att ersätta 1939 års lag med en modernare vattenrättslig beredskapslag
har vunnit anslutning bland remissorganen eller av dem lämnats
utan erinran.

Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap finner det sålunda angeläget
att 1939 års lag omarbetas. Svenska vattenkraf tföreningen förklarar sig
icke närmare ha undersökt omfattningen av de vinster för landets kraftförsörjning,
som en beredskapslagstiftning av nu ifrågavarande slag skulle kunna
medföra vid krig, krigsfara eller andra liknande förhållanden. Det synes
emellertid föreningen uppenbart, att lagstiftningen i vissa situationer kan
bli av mycket stor betydelse och att alltså all anledning finnes att av beredskapsskäl
ägna denna lagstiftningsfråga uppmärksamhet. Föreningen framhåller
tillika, att 1939 års lag på ett utmärkt sätt fyllt sin uppgift att underlätta
kraftproduktionen. Med hänsyn till de något ändrade förutsättningarna
för vattenkraftens utbyggnad nu jämfört med 1939 och till att vattenlagen
ändrats på ett flertal punkter under senare år finner föreningen det emellertid
välbetänkt att ersätta gällande bestämmelser med en ny lag, som bättre
är anpassad efter nuvarande förhållanden.

Lantbruks styr elsen finner det angeläget att erforderliga beredskapsåtgärder
vidtages för att snabbt kunna förbättra kraftförsörjningen i händelse av
krig, krigsfara eller av krig eljest föranledda utomordentliga förhållanden.
Den nu föreslagna lagstiftningen synes styrelsen väl genomtänkt och ägnad
att främja det angivna syftet. Emellertid vill styrelsen tillfoga att det praktiska
resultatet måste bli beroende av hur ett krigsfall utvecklar sig. Den
nutida förstörelsetekniken inom krigsväsendet måste tyvärr bedömas vara
så förödande att möjligheterna att genomföra utbyggnad av vattenkraften
torde bli mycket begränsade eller rent av uteslutna för den händelse riket
kommer i krig. Tillämpningen torde sålunda närmast hänföra sig till krigsfara
eller av krig eljest föranledda utomordentliga förhållanden, i vilka fall
den föreslagna beredskapslagstiftningen kan bli av värde såsom ägnad att
underlätta och påskynda vattenkraftanläggningar såsom en inhemsk tillgång
av största vikt.

Beredskapslagens betydelse för de södra delarna av landet understrykes
av länsstyrelsen i Kronobergs län, som framhåller, att energiförsörjningen
spelar en fundamental roll i det nutida samhället. En förutsättning för en
krigsproduktion i större skala eller för en forcerad upprustning är bl. a. att
kraftförsörjningen är tryggad. Vattenkraften svarar för den ojämförligt
största delen av de inhemska energitillgångarna. Genom kraftnätets utbyggnad
och de långa distributionslinjerna från kraftverken i Norrland ner till
mellersta och södra Sverige blir kraftförsörjningen i krig mycket sårbar.
Desto viktigare är det att den tillgängliga vattenkraften vid krig eller krigsfara
kan utnyttjas på ett effektivt sätt. En fortsatt beredskapslagstiftning på
vattenkraftens område är därför enligt länsstyrelsens mening nödvändig.
Även vattenrättsdomarna i Söderbygdens vattendomstol pekar på risken att
rikets södra delar, vilka för överskådlig tid representerar den övervägande

Kungl. Maj:Is proposition in• 200 år 1962

delen av kraftkonsumtionen, vid krig kan bli ställda mer eller mindre utan
norrlandskraft. Det kan då bli nödvändigt att snabbt kunna tillgodogöra de
vattenkraftreserver, som ännu finnes i Sydsverige.

Frågan, huruvida på vattenkraftexploateringens område behov av beredskapslag
numera kan anses över huvud taget föreligga, synes kammarkollegiet
icke ha något självklart svar. Härom anför kollegiet:

Såsom åtskilliga gånger påpekats i samband med genomförandet av ändringar
i 1939 års lag fick lagen långt större tillämpning än man förutsett.
Men såvitt nu i efterhand kan bedömas skedde i tillämpningen jämväl en
avvikelse från lagtext och lagmotiv i avseende å den krets av intressen, från
vilka man med stöd av lagen skulle få mer eller mindre bortse. Kammarkollegiets
erfarenheter från handläggningen under senare delen av 1940-talet
och under 1950-talet av sjöregleringsmål, vari fråga varit om förlängning
av tillstånd enligt 1939 års lag eller om sådant tillstånds omvandling till tillstånd
enligt vattenlagen, ger vid handen att domstolarnas befogenhet att dispensera
från 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen haft underordnad betydelse.
Viktigare torde vara att det finnes anledning antaga att tillåtlighetsprövningen
av tillfälliga sjöregleringar under de första giltighetsåren av beredskapslagen
stundom skett under tämligen ringa beaktande av spärreglerna
i 2 kap. 2 §, 3 § andra stycket och 12 § vattenlagen.

Såvitt med en ny beredskapslag avses att underlätta tillkomsten av nya
omfattande vattenregleringar, kan uppenbarligen starka skäl anföras mot
dylikt lagstiftande. Åtskilligt av hittills icke tillgodogjord vattenkraft är att
anse som eller kan väntas under de närmaste åren bli fredad från exploatering.
Tillämpningen av ny beredskapslag får därför antagas komma att avvika
väsentligt från tillämpningen av 1939 års lag. I den mån rikets allmänna
förhållanden under krigs- eller beredskapstid kommer att medgiva sakprövning
av tillåtligheten av visst företag, torde samma motstånd mot naturförstörelse
komma att framträda som präglar dagens sjöregleringsprocesser.
Slutligen är det behov av smidig handläggning av vattenmål, som år 1939
ansågs behöva tillgodoses genom krislagstiftning, numera i hög grad fyllt
genom ändringar i vattenlagen.

Det hittills sagda har avsett första punkten i den föreslagna lagens 2 §
— alltså underlättandet av nya vattenregleringar. I andra punkten av samma
paragraf föreslås en regel, varmed lagen skall »skänka möjligheter att snabbt
genomföra även andra åtgärder än vattenregleringar». Denna nya punkt är
enligt kollegiets mening sakligt sett huvudstadgandet i lagförslaget. De skäl,
som kan anföras för att för krigsförhållanden tillskapa möjligheter att snabbt
jämka lagakraftvunna avgöranden rörande vattenhushållning med mera,
synes kollegiet utgöra den starkaste motiveringen för beredskapslag inom
vattenrätten. Då kollegiet gör detta uttalande bortser kollegiet icke från att
dylika jämkningar ofta — nämligen då gällande domstolsmedgivanden redan
ligger vid gränsen av vad som befunnits tillåtligt med hänsyn till motstående
intressen — kan komma att möta hårt motstånd. Icke heller bortses
från att deldomsinstitutet självfallet kan även för nu ifrågavarande ändringsföretag
tillgodose åtskilligt av behovet av snabbhet.

Därest antagandet av ny beredskapslag anses utgöra oavvislig förutsättning
för upphävande av 1939 års lag, är detta för kollegiet fullt skäl att tillstyrka
att ny lag antages.

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller, att tillgången på elektrisk
kraft inom landet nu är eu helt annan än vid utbrottet av det senaste kri 2

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 200

Kungl. Mcij:ts proposition nr 200 år 1962

get och även lång tid därefter. Från den synpunkten kan man enligt förbundets
mening naturligtvis fråga sig, huruvida behov av eu beredskapslag
verkligen föreligger. Då emellertid lagen skall tillämpas endast under krig
och av krig föranledda utomordentliga förhållanden och då — såvitt förbundet
kan bedöma — fråga knappast kan vara om ett utnyttjande av lagen
i samma omfattning som under det senaste kriget, finner förbundet icke
skäl föreligga att i princip motsätta sig den föreslagna lagen, såvitt den avser
nytillkommande vattenregleringar. Däremot ställer sig förbundet mera
tveksamt till andra företag, som skulle möjliggöras enligt förslaget men
som icke är tillåtna enligt 1939 års lag.

Svenska naturskyddsföreningen förklarar sig vara ytterligt angelägen om
att man icke i onödan kastar bort vad man nu efter långvariga mödor vunnit
i fråga om en mera allsidig planering av vattenkraftens utbyggnad. Det
får icke inträffa, att de objekt, som man redan beslutat bevara i orört skick
åt kommande generationer, eller som man med skäl hoppas därutöver kunna
bevara, går huvudstupa till spillo, t. ex. på grund av temporära importsvårigheter.
Erfarenheterna från tillämpningen av 1939 års lag ger enligt
vad föreningen anför grund för farhågan, att statliga och enskilda intressenter
omedelbart pressar på för att få fram nya projekt. En allsidig prövning
är emellertid angelägen även under extraordinära förhållanden. Det gäller
både stora nya företag och ändringar i villkoren för redan genomförda. Med
nuvarande utbyggnad av kraftverk kan det enligt föreningens mening icke
vara behövligt att utan någon mera ingående prövning ändra hushållningsbestämmelser,
bygga nya dammar eller förbereda nya kraftverk på samma
sätt som man ansåg det angeläget 1939. Föreningen är därför av den bestämda
meningen, att man måste skapa garantier för att även under beredskapstillstånd
och därmed jämförliga krigstillstånd en allsidig bedömning
sker av vattenkraftfrågor, ehuru naturligtvis med beaktande av det läge som
inträtt och vad det nödvändigt kräver.

Vad departementspromemorian innehåller rörande förordnande om
tillämpning av den nya lagens tillståndsregler lämnas utan erinran i
remissyttrandena.

Överbefälhavaren framhåller, att den föreslagna lagen är av sådan art,
att den bör ingå i förteckningen över de författningar, som enligt 9 § beredskapskungörelsen
skall träda i tillämpning i samband med beredskapslarm.

Vattenöverdomstolen föreslår, att till förslaget fogas en bestämmelse om
vad som skall iakttagas, om förordnande om lagens tillämpning förfallit eller
lagens tillämplighet upphävts.

I fråga om de företag va rå lagen skall vara tillämplig
har den föreslagna utvidgningen till vissa andra åtgärder än vattenreglering
tillstyrkts av vattenfallsstyrelsen, som uttalar, att kompletteringarna synes
välbetänkta och lämpliga. Svenska vattenkraftföreningen anser förslaget i
denna del väl ägnat att motsvara behovet att för bättre utnyttjande av vat -

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

tenkraft vid en krissituation snabbt kunna genomföra erforderliga åtgärder.

Rörande den av kammarkollegiet uttalade meningen må hänvisas till vad
som anförts tidigare.

Modifikationer i förslaget förordas i vissa yttranden. Sålunda förklarar vattenrättsdomarna
i Västerbygdens vattendomstol, som anser förslaget vara
i huvudsak väl grundat, att lagen icke bör göras tillämplig på sådana åtgärder,
som har varaktig karaktär. Vattenrättsdomarna i Söderbygdens vattendomstol
ifrågasätter, om åtgärder bör få komma till stånd med stöd av lagen
med mindre de befinnes vara erforderliga från beredskapssynpunkt. Med
hänsyn till det stora intresset av största möjliga handlingsfrihet, om riket
skulle komma i krig anser sig fiskeristyrelsen böra tillstyrka, att man genom
nu föreslagen beredskapslagstiftning ökar möjligheterna till vattenregleringar
under krig. Under andra förhållanden än krig anser styrelsen
det befogat att skärpa förutsättningarna för meddelande av tillstånd till vattenregleringar
till i huvudsaklig överensstämmelse med vad som ursprungligen
åsyftades vid tillkomsten av 1939 års lag. Den föreslagna bestämmelsen,
att även andra åtgärder än vattenregleringar skall kunna komma till
stånd enligt lagen, synes enligt vad styrelsen anför också vara motiverad
för det fall att riket skulle komma i krig. Men att för andra situationer införa
eu dylik möjlighet till utvidgad vattenkraftproduktion kan styrelsen
icke tillstyrka med hänsyn till de stora skador, som därigenom kan komma
att förorsakas fiskeintresset. Den marginal, som i vattenmål lämnats kvar,
sedan kraftintresset fått sitt, torde enligt styrelsens uppfattning merendels
vara av relativt ringa värde för sistnämnda intresse men är oftast oerhört
värdefull för fiskeintresset. Mycket ofta har sålunda endast en ringa del av
den naturliga lågvattenmängden lämnats kvar för fiskets tillgodoseende. Under
dylika förhållanden skulle ökade korttidsregleringsmöjligheter o. s. v.,
även om de komme att utnyttjas endast under en mycket kort tid, komma
att verka förödande på många värdefulla fiskbestånd. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län anser, att ändring i bestående företag endast bör kunna komma
till stånd, om det med hänsyn till kraftförsörjningen är oundgängligen
nödvändigt, att åtgärden vidtages utan dröjsmål. Länsstyrelsen i Jämtlands
län uttalar i fråga om dylika företag, att de icke bör kunna ändras genom
förfarande enligt den föreslagna lagen med mindre sådana förhållanden föreligger,
som omnämnes i 17 § andra stycket av lagförslaget, d. v. s. att riket
befinner sig i krig och det med hänsyn till kraftförsörjningen är oundgängligen
erforderligt att åtgärden vidtas. Länsstyrelsen framhåller tillika, att
lagstiftningen icke bör användas så att den för tillgodoseende av kraftverksintressenters
eller regleringsintressenters enskilda intressen möjliggör genomförandet
av företag, som icke skulle kunna komina till stånd enligt vattenlagen.
Riksförbundet Landsbygdens folk ifrågasätter, huruvida icke i den
föreslagna lagen borde intagas den regeln, att beträffande ändringar av redan
enligt vattenlagen genomförda företag skall gälla, att behovet därav är
av utomordentlig betydelse från allmän eller enskild synpunkt eller i varje
fall icke strider mot bestämmelsen i 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen.

Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 200

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Svenska naturskyddsföreningen ställer sig kritisk till att lagen skall gälla
även bortledande av vatten. Erfarenheten visar att överföring av vatten från
ett vattendrag till ett annat kräver omfattande ingrepp och medför djupgående
förändringar. Föreningen avstyrker därför, att det får ske som en »tillfälligt
åtgärd. Vidare framhåller föreningen, att för tillämpningen av lagen
bör ges centrala anvisningar, så att ansökningarna kan sättas in i större
sammanhang och lagen ej missbrukas för privatekonomiska syften. Även
om det icke kan bli fråga om bindande direktiv för domstolarna, kan dylika
anvisningar ge dem material för bedömning av kraftförsörjningssituationen.

Uttalandet i departementspromemorian att vattenregleringar, som förorsakar
stora, för framtiden bestående skador, får förutsättas icke komma till
stånd med stöd av den nya lagen med mindre de är ekonomiskt motiverade
på lång sikt understrykes av några remissorgan. Sålunda förklarar länsstyrelsen
i Blekinge län att uttalandet bör bli vägledande vid tillståndsprövningen.
Samma önskemål framför länsstyrelsen i Kopparbergs län. Länsstyrelsen
i Jämtlands län föreslår, att detta villkor skall komma till direkt uttryck
i lagtexten.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ävensom några vattenrättsdomare i
Nedre Norrbygdens vattendomstol förordar, att även åtgärder för industriers
och samhällens vattenförsörjning och avlopp skall omfattas av den
nya lagen. Oaktat detta i viss mån kan sägas gå utöver lagens syfte att tillgodose
samhällsekonomiska intressen i avspärrningslägen, anses det från
allmän synpunkt motiverat att få åtgärder för vattenförsörjning och avlopp
provisoriskt genomförda utan att den vanliga prövningen skall behöva avvaktas.
Med anledning av detta förslag påpekar vattenöverdomstolen, att
möjligheterna till ett snabbt interimsavgörande av sådana företags tillåtlighet
föreligger redan med stöd av 11 kap. 46 § första stycket vattenlagen.

Vattenöverdomstolen framhåller i anslutning till uttalanden av några vattenrättsdomare,
att den föreslagna lagtexten icke synes inrymma möjlighet
till de enligt motiven åsyftade ingripandena i syfte att skapa förutsättningar
för igångsättning av helt eller delvis färdigställda kraftverk. Vattenöverdomstolen
finner det vidare från beredskapssynpunkt vara angeläget, att
jämväl de i 2 kap. 1 § första stycket vattenlagen omnämnda arbetena för
byggande i vatten skall kunna medges med stöd av den föreslagna lagen.
Vattenöverdomstolen föreslår därför en omarbetning av andra punkten i
förslagets 2 §.

Frågan om tid för giltighet av tills tå n d har berörts av en
vattenrättsdomare i Nedre Norrbygdens vattendomstol, som förklarat sig
anse det mest rationella vara att tillstånd får gälla tills vidare till dess vattendomstolen
annorlunda bestämmer eller eventuellt upphäver tillståndet.

Vattenöverdomstolen delar den i departementspromemorian uttryckta uppfattningen
om lämpligheten av att tillstånd meddelas endast på viss tid. Vad
som i promemorian uttalas därom, att det ankommer på företagaren att, när
ett tillfälligt tillstånd utlöper och ej förlänges, i görlig mån återställa de na -

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

turliga förhållandena samt att vattendomstolen bör lämna eventuellt erforderliga
föreskrifter härom redan i samband med tillståndet, framstår för
vattenöverdomstolen såsom betydelsefullt. Domstolen ifrågasätter om ej en
uttrycklig erinran om denna vattendomstolens möjlighet borde intagas i
lagen såsom en värdefull påminnelse. I sammanhanget torde enligt vattenöverdomstolens
mening även böra övervägas att införa en regel — lämpligen
i förslagets 19 § -— om att vattendomstolen skall kunna föreskriva, att ställd
säkerhet också skall avse kostnaderna för sådant återställande, som nu
sagts. Även kammarkollegiet ifrågasätter om icke i lagen bör upptagas ett
stadgande om företagares skyldighet att efter utgången av ej förlängt tillstånd
återställa tidigare förhållanden. Det synes nämligen kollegiet ovisst, om
domstolarna kommer att anse 11 kap. 62 § 1 mom. vattenlagen, vartill hänvisas
i promemorian, utgöra stöd för att ålägga företagare att exempelvis
återställa ett förstört fiskbestånd.

Vad i departementspromemorian anförts rörande reglerings- och
fiskeavgifterna föranleder i allmänhet ingen erinran i remissyttrandena.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förklarar sig med tillfredsställelse se vad
förslaget i denna del innehåller. En särreglering i beredskapslagen av regleringsavgifterna
är enligt länsstyrelsens mening helt omotiverad. Detsamma
gäller fiskeavgifterna. Vattendomstolen bör med stöd av vattenlagens bestämmelser
fastställa dessa avgifter med hänsyn till aktuella förhållanden. Även
kammarkollegiet biträder ståndpunkten i det remitterade förslaget.

Endast vattenöverdomstolen framför kritik mot förslaget i denna del. Därvid
anföres följande:

Genom att 2 kap. 10 § vattenlagen göres direkt tillämplig beträffande fiskeavgifter
för företag enligt beredskapslagen, bortfaller det i 4 § av 1939 års
lag inryckta stadgandet att sådana avgifter skall erläggas för tiden från och
med det halvår tillståndet först tages i anspråk. Detta innebär en lindring i
sökandepartens skyldigheter. Enligt vattenöverdomstolens mening saknas
skäl för en sådan lindring, varför det föreslås att ett stadgande av motsvarande
innehåll som den tidigare bestämmelsen fogas till förslaget. Om så ej
sker, blir resultatet vid ianspråktagande av tillstånd avseende allenast ett år,
att fiskeavgift över huvud taget ej kommer att utgå, även om det medgivna
företaget har starkt menlig inverkan på det allmänna fisket.

Frågan huruvida ränta skall utgå på avgiftsbelopp, som fastställes i efterhand,
är enligt vattenöverdomstolens mening förtjänt att övervägas.

Några av vattenrättsdomarna i Nedre Norrbygdens vattendomstol anmärker,
att den i förslagets 6 § intagna bestämmelsen om rätt att uppskjuta
fastställandet av fiske- och regleringsavgifter torde vara överflödig. I samma
riktning uttalar sig kammarkollegiet, som förordar att en komplettering
intages i förslagets 8 §.

De föreslagna ersättningsreglerna har i allmänhet godtagits av
remissorganen, varvid dock från några håll understrukits betydelsen av att
skaderegleringen icke onödigt fördröjes. Länsstyrelsen i Norrbottens län be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

tonar sålunda, att säkrare garantier än dem 1939 års lag innehöll nu måste
skapas för en snabbare handläggning. Det synes nämligen länsstyrelsen uppebart,
att lika viktigt som det är att i ett krisläge snabbt kunna taga i anspråk
tillgängliga vattenkraftsresurser, lika självklart måste det vara, att
de skadelidande intressena så skyndsamt som möjligt kompenseras härför
på ett tillfredsställande sätt. Även vattenöverdomstolen delar uppfattningen
om det angelägna i att skaderegleringen göres med minsta möjliga omgång.
Enligt domstolens mening torde dock den föreslagna beredskapslagen, tilllämpad
jämte de i It kap. 66 § vattenlagen lämnade föreskrifterna, ge tillräckliga
möjligheter härtill.

På några särskilda punkter har erinringar framställts mot de föreslagna
ersättningsreglerna. Vattenöverdomstolen framhåller med anledning av påpekande
frän vattenrättsdomarna i Övre Norrbygdens vattendomstol, att
ersättning enligt 9 kap. vattenlagen i princip skall utgå ej endast såsom i
förslagets 7 § angivits för skada och intrång genom medgivet företag utan
även för tillgodogörande av annan tillhörigt vatten. En komplettering av
nämnda paragraf liksom av 12 och 13 §§ i förslaget förordas därför. Med
anledning av föreskriften i förslagets 9 § att ersättning, som bestämmes i
pengar, må fastställas att utgå för år eller del av år, så länge företaget äger
bestånd, uttalar vattenrättsdomarna i Västerbygdens vattendomstol och vattenöverdomstolen
farhågor för att, om ett tillstånd till ett företag icke tages
i anspråk under hela den tid tillståndet avser, sakägare kan tillskyndas
rättsförluster, exempelvis genom att han vid tiden för sådd är ovetande
om att en medgiven vattenuppdämning ej kommer att äga rum vid vårflod.
Vattenöverdomstolen förordar därför eu komplettering av stadgandet,
innebärande att sådan periodisk ersättning, som där sägs, skall, där ej
vattendomstolen förordnar annorlunda, utgå under hela den tid, för vilken
tillstånd meddelats.

Några vattenrättsdomare och kammarkollegiet förordar, att bestämmelsen
i förslagets 10 § om befogenhet för vattendomstolen att jämka fastställda
ersättningar, för att oklarhet skall undvikas, omredigeras så att därav
klart framgår att sagda befogenhet endast avser periodiska ersättningar.

Tanken på en begränsning i förhållande till 1939 års lag av vattenrättsdomarens
befogenhet att förordna om provisoriska åtgärder har
genomgående accepterats vid remissbehandlingen. Utredningens förslag i
detta hänseende har också i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran
av remissorganen. Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen
har förklarat förslaget godtagbart med hänsyn till den snabbare behandling,
som den numera utbyggda vattendomstolsorganisationen tillåter. Några av
vattenrättsdomarna i Nedre Norrbygdens vattendomstol framhåller, att en
av de främsta anmärkningarna mot 1939 års lag varit, att denna alltför liberalt
möjliggjort tillstånd genom beslut av vattenrättsdomaren ensam. Att
begränsa detta förfarande anser nämnda vattenrättsdomare välgrundat.
Utan att motsätta sig en begränsning ställer sig kammarkollegiet tveksamt

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

till den föreslagna bestämmelsen. Mot bakgrunden av den radikala uttunning,
som lokutionen »synnerlig» fått vid tillämpning av 2 kap. 3 § tredje
stycket och 11 kap. 66 § 1 mom. vattenlagen, förklarar kollegiet sig ha ringa
tilltro till verkan inom denna lagstiftning av en anvisning om försiktig lagtillämpning,
som ligger i bestämmelsen att regeln endast får tillämpas om
synnerliga skäl föreligger.

Några remissinstanser motsätter sig att ifrågavarande befogenhet tillerkännes
vattenrättsdomaren ens i den omfattning, som föreslagits i departementspromemorian.
Till dem hör vattenråttsdomarna i Västerbygdens vattendomstol,
som åberopar de mindre goda erfarenheter man tidigare fått vid
domstolen av sådana provisoriska förordnanden. Det anmärkes salunda, att
ansökningarna enligt 1939 års lag ofta åtföljdes av hastigt verkställda utredningar,
vilket förde med sig att de provisoriska tillstånden ibland kom att
grundas på ofullständiga eller eljest otillförlitliga uppgifter. Även Svenska
naturskyddsföreningen ställer sig kritisk till förslaget i denna del. Det är enligt
föreningen nödvändigt, att man tänker sig för i målen; det finnes intet
som garanterar, att vattenrättsdomaren känner till vilka intrång som hotar
eller att just han sitter inne med förmågan att med omedelbar verkan ensam
rätt bedöma, hur man bör handla. Större garantier ernås, om vattendomstolen
i dess helhet inkopplas. Dessutom måste vederbörande intressenter,
däribland det allmännas representanter, ha fått tillfälle att göra sig hörda.
Vad nu sagts gäller naturligtvis främst beredskapstillstånd. Huruvida det
under krig, som berör oss nära, kan bli tal om att sätta i gång mera betydelsefulla
byggnadsarbeten i vattendrag, förefaller tveksamt. Föreningen vill
emellertid ej motsätta sig, att man då får göra vad nöden kräver. Föreningen
yrkar därför, att bestämmelsen, om den ej får utgå, inskränks till de fall,
då riket befinner sig i krig och den äskade åtgärden är oundgängligen erforderlig
med hänsyn till kraftförsörjningen.

I likhet med några vattenrättsdomare förordar vattenövcrdomstolen, att
den ifrågavarande bestämmelsen i förslagets 17 § första stycket omformuleras.
Eftersom vattenlagens bestämmelser i tillämpliga delar skall avse även
förfaranden enligt förslaget, torde 11 kap. 46 § vattenlagen utan särskild
hänvisning vara tillämplig i fråga om åtgärder, som där avses. Lagrummets
första stycke bör därför enligt vattenöverdomstolens mening utformas så,
att vattenrättsdomaren, om ärendet finnes brådskande, må i avbidan på vattendomstolens
prövning medge tillstånd till företag eller åtgärd enligt 2 §,
dock med föreslagen begränsning beträffande tillstånd omfattande vidlyftigare
arbete o. s. v. Vattenöverdomstolen anser därutöver det vara ytterst
angeläget, alt vattenrättsdomaren får befogenhet att interimistiskt tillstädja
också byggande på land eller annat arbete, som åsyftas i 2 kap. 20 § 2 mom.
vattenlagen, enär sådana arbeten i ett kritiskt läge kan vara mycket biådskande.

Såsom departementspromemorians kanske viktigaste förslag betecknas i
några remissyttranden de i 17 § intagna bestämmelserna om rätt för kraft -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

verksägare att under krig utan tillstånd av vattendomstol eller vattenrättsdomare
vidtaga åtgärder för att säkerställa kraftförsörjningen i riket eller
del därav. Om lämpligheten av dessa bestämmelser är emellertid meningarna
delade bland remissorganen.

Av dem, som uttalat sig i frågan, är sålunda några positivt inställda. Länsstyrelsen
i Kronobergs län betecknar förslaget i denna del som en från beredskapssynpunkt
särskilt viktig nyhet. Chefen för Värmlandsblocket inom
centrala driftledningen anser förslaget vara tillfredsställande. Det torde visserligen
för alla stå klart, anföres det, att det vid krig ofta kan bli svårt för
att icke säga ogörligt att avgöra vad som är »synnerliga skäl» eller »oundgängligen
erforderligt», men bestämmelserna anses likväl ha sitt givna värde
för att hindra uppenbara missbruk. Kammarkollegiet förklarar sig anse bestämmelsernas
innehåll i sak naturligt. Kollegiet anmärker dock att motivuttalandet,
att det självfallet får förutsättas att åtgärder av mera ingripande
natur undvikes, knappast är helt realistiskt. Uttalandet synes enligt kollegiets
mening även från formella synpunkter diskutabelt, då denna i författningsmotiv
ofta förekommande form för anvisning till myndigheter knappast
bör brukas gentemot enskild företagare. Några av vattenrättsdomarna
i Nedre Norrbygdens vattendomstol anför, att det föreslagna stadgandet visserligen
kan väcka vissa principiella betänkligheter. Det praktiska behovet
av att, om landet befinner sig i krig, kunna vidtaga reparationer av kraftanläggningar
och dammar eller andra åtgärder för kraftförsörjningen utan
att avvakta domstols eller myndighets prövning anser nämnda vattenrättsdomare
dock så framträdande, att den föreslagna undantagsbestämmelsen
bör kunna godtagas.

Kritik mot förslaget i förevarande hänseende har riktats av vattenrättsdomarna
i Mellanbygdens vattendomstol, vattenöverdomstolen och Svenska
vattenkraft föreningen.

Vattenrättsdomarna i Mellanbygdens vattendomstol invänder mot förslaget,
att en befogenhet för den enskilde kraftverksägaren av ifrågavarande
slag kan bli till skada just i ett kritiskt läge. Risken för att en åtgärd, som
av en kraftverksägare bedömes vara till gagn, skall minska den totala kraftproduktionen
i älven eller på annat sätt skada landets krigsansträngning är
mycket stor. Någon form av objektiv bedömning av åtgärdens lämplighet
från allmän synpunkt synes därför vara nödvändig. Lämpligast anser bemälda
vattenrättsdomare vara, att det i beredskapslagen uppdrages åt Kungl.
Maj :t att, när riket befinner sig i krig och hithörande frågor till följd därav
icke kan handläggas av vattendomstolen eller vattenrättsdomaren, bemyndiga
annan myndighet — civil eller militär — att utöva de befogenheter
som enligt 17 § första stycket i förslaget tillkommer vattenrättsdomaren.

Vattenöverdomstolen anför:

Vattenöverdomstolen finner förslaget ägnat att väcka allvarliga betänkligheter.
Utöver vad från Mellanbygdens vattendomstol framhållits därom att
företagaren kan sakna nödig överblick av verkningarna på den samlade
kraftproduktionen av ifrågasatta byggnadsåtgärder, må påpekas att sådana
åtgärder också kan få de mest vittgående skadeverkningar på andra, för to -

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

talförsvaret vitala områden, till exempel genom att allvarligt hindra flottning
eller genom att förstöra vintervägar av militär och ekonomisk betydelse
o. s. v. Vad som i motiven uttalas om att det självfallet får förutsättas att
åtgärder av mera ingripande natur undvikes återspeglas ej i föreslagen lagtext;
och vattenöverdomstolen finner mot detta uttalande att just i en extremt
kritisk situation behovet av omfattande åtgärder framstår som storst.

I all synnerhet om förslaget till utvidgning av bestämmelsernas tillämpningsområde
till allt slags byggande i vatten upphöjes till lag, anser vatlenoyerdomstolen
det oundgängligen erforderligt med någon form av objektiv förhandsbedömning
av byggnadsåtgärderna och biträder forslaget från Mellanbygdens
vattendomstol att andra stycket av 17 § utformas sa att vattenrattsdomarens
befogenheter enligt första stycket må, när riket befinner sig i krig
och prövning till följd härav ej kan göras av vattendomstol eller vattenrattsdomare,
utövas av myndighet, som Konungen bestämmer.

Svenska vattenkraftföreningen finner icke den föreslagna ordningen tillfredsställande.
Om man icke vill tillåta vederbörande anläggningsägare att
utan efterföljande prövning besluta i frågan, bör beslutanderätten enligt föreningens
mening anförtros åt någon myndighet, som finnes lätt tillgänglig
och kan fatta ett snabbt beslut, t. ex. vederbörande blockchef, som i krig har
befogenhet att träffa andra vittgående avgöranden beträffande kraftforsörjningen.

Om förslagets detaljutformning anför kammarkollegiet och vattenrättsdomarna
i Mellanbygdens vattendomstol, att andra och tredje styckena i 17 §
bör upptagas i särskild paragraf. Vattenöverdomstolen förordar, att tredje
stycket under alla omständigheter skall utgå, då enligt allmänt vedertagna
grundsatser ett rättsenligt handlande icke medför där avsedda påföljder.
Mot förslaget till ändrad lydelse av 11 kap. 18 § vattenlagen har vattenöverdomstolen
ej annan erinran än att densamma ej är nödvändig, om den av
vattenöverdomstolen förordade lydelsen av 17 § andra stycket i förslaget
godtages. Vattenrättsdomare i Nedre Norrbygdens vattendomstol, som likaledes
anser att tredje stycket i sistnämnda paragraf bör utgå, förordar att
underlåtenhet att söka vattendomstolens godkännande skall straffbeläggas
i likhet med vad som föreskrives i 13 kap. 11 § vattenlagen för fall, som avses
i 2 kap. 20 § 1 mom. tredje stycket samma lag.

Förslaget att bestämmelserna i vattenlagen om förberedelse av
vissa större företag icke skall vara tillämpliga i mål enligt beredskapslagen
har lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden. Några remissorgan
har emellertid ställt sig avvisande. Sålunda avstyrker kammarkollegiet
förslaget, såvitt det gäller vattenregleringsföretag, och framhåller
därvid, att planeringen av företag med sådan storlek, att dessa faller under
1953 års förberedelsekungörelse, lärer kräva så lång tid, att den informationsverksamhet
och det samråd, som avses med förberedelseförfarandet,
utan svårighet kan medhinnas därunder. Länsstyrelsen i Västerbottens län
framhåller, att beredskapslagen kan komma att tillämpas även om landet
icke befinner sig i krig, exempelvis om konflikter utanför landets giansei

Kiingl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

medför brist på bränslen. Vid sådant förhållande synes det länsstyrelsen
knappast motiverat att helt utesluta bestämmelserna om särskild förberedelse.
Det bör enligt länsstyrelsens mening ankomma på sökanden att göra
anmälan om företaget till länsstyrelsen, som i sådant fall får bedöma, huruvida
och på vad sätt förberedelsesammanträde bör komma till stånd.
Härvid bör behovet av eventuell sekretess angående företaget beaktas. Länsstyrelsen
bör ju bl. a. med hänsyn till arbetsmarknadsläget och andra länsintressen,
exempelvis vägbyggen, under alla förhållanden få kännedom om
företaget i god tid. I samma riktning uttalar sig en vattenrättsdomare i
Nedre Norrbygdens vattendomstol. En kraftig gensaga mot förslaget i denna
del inlägges av Svenska naturskyddsföreningen. Föreningen framhåller att
bestämmelsen om förberedelse är inkörsporten till en mera öppen, förtroendefull
och allsidig diskussion av vattenkraftsfrågor än som tidigare
ägt rum. Det är enligt föreningens mening ytterst angeläget att man ej genom
att eliminera detta institut tar ett stort steg tillbaka och t. ex. åsidosätter
länsstyrelsens, bygdens och centrala instansers inflytande.

Vattenrättsdomarna i Västerbygdens vattendomstol uttalar i anledning av
bestämmelsen i förslagets 16 § andra stycke om att ansökningshandlingarna
städse skall tillställas länsstyrelsen, att ett sådant översändande icke synes
påkallat bortsett från de fall, då annars särskild förberedelse skulle ha ägt
rum.

Processuella bestämmelser i övrigt har berörts i några remissyttranden.

En vattenrättsdomare i Nedre Norrbygdens vattendomstol föreslår att proceduren
vid tillståndens förlängning avsevärt förenklas. Det är enligt samma
vattenrättsdomares mening onödigt att hålla särskild partsförhandling eller
att samla hela vattendomstolen för överläggning, om det blott är fråga om
förlängning av ett redan meddelat tillstånd på oförändrade villkor. Skyldigheten
att utfärda ny kungörelse ävensom nya underrättelser till kanske
tusentals sakägare framstår likaledes som meningslös. Vattenöverdomstolen
förklarar sig anse dessa påpekanden beaktansvärda. Därest vid kungörandet
av den första ansökningen om tillfälligt tillstånd angives, att tillståndet
framdeles kan komma att förlängas, torde förfarandet enligt vattenöverdomstolens
mening kunna förenklas genom en föreskrift, att i sådant fall underrättelser
till berörda sakägare ej behöver utsändas. Däremot finner vattenöverdomstolen
det lämpligt att kungörelse om förlängningsansökan utfärdas
och meddelas sakägarna på samma sätt som kallelser och meddelanden
till parterna i det första ansökningsmålet.

Några vattenrättsdomare föreslår, att bestämmelsen i 16 § första stycket
i förslaget, innebärande befrielse från skyldighet att i vissa fall avsända underrättelser
till sakägare, skall utgå såsom obehövlig.

Något som, enligt vad vattenöverdomstolen anser, särskilt vid en av krig
eller beredskapstillstånd framkallad personalbrist skulle kunna innebära en
betydande lättnad vore befrielse från skyldigheten att frankera de under -

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

rättelser, som enligt 11 kap. 33 § vattenlagen skall avsändas till sakägare.
Eftersom det här gäller företag av allmän betydelse, torde ett utnyttjande av
domstolarnas tjänstebrevsrätt ej behöva inge betänkligheter. Vattenöverdomstolen
föreslår därför, att förslaget kompletteras med en föreskrift härom.

Vattenrättsdomarna i Västerbygdens vattendomstol uttalar, med instämmande
av vattenöverdomstolen, att skäl synes saknas för de i tredje stycket
av förslagets 16 § upptagna inskränkningarna i delgivningsskyldigheten.
Samma vattenrättsdomare förordar vidare, att särbestämmelser meddelas
om förkortad erinringstid enligt 11 kap. 38 § vattenlagen. Vattenöverdomstolen
tillstyrker även detta förslag, men framhåller att detsamma bör gälla
även andra skriftväxlingsfrister i 11 kap. vattenlagen såsom påminnelsetid
enligt 39 § andra stycket och tid för svaromål jämlikt 77 § ävensom vissa
andra tidsfrister, exempelvis 11 kap. 47 § första och andra styckena vattenlagen.

Vattenöverdomstolen anmärker vidare, att vad som stadgas i 11 kap. 25 §
vattenlagen om forum för sakägares rättegångskostnadsyrkande, när sökande
m. fl. återkallat sin talan eller denna förfallit — vilken paragraf innehåller
en enligt vattenöverdomstolens mening även under normala förhållanden
olämplig föreskrift — icke bör vara tillämpligt i mål, upptaget enligt
den föreslagna lagen. Där bör i stället föreskrivas, alt dylikt kostnadsyrkande
får anhängiggöras vid vederbörande vattendomstol inom viss kortare tid.

Slutligen må anmärkas, att från vattenrättsdomare framställts ett flertal
förslag, bl. a. om införande av särskild bevisbörderegel och om möjlighet
att slutligt pröva ersättningsfrågor, som ej behörigen utretts.

I några remissyttranden har berörts frågan om den nya lagens rubrik
och vissa redaktionella spörsmål.

Sålunda har mot den föreslagna rubriken »lag med särskilda bestämmelser
angående vissa företag i vatten» invänts, att den utsäger mycket litet om
lagens innehåll. Vattenrättsdomarna i Mellanbygdens vattendomstol föreslår
att orden »vid krig m. m.» tillfogas. Kammarkollegiet förordar rubriken »lag
om vattenreglering m. in. under krigsförhållanden».

Några vattenrättsdomare framhåller, med tillstyrkan av vattenöverdomstolen,
att lagen i tydlighetens intresse bör innehålla ett stadgande om att
vattenlagen är tillämplig på företag enligt nya lagen, där ej annat särskilt
stadgas. I samma riktning uttalar sig kammarkollegiet. Kollegiet hemställer
vidare, att lagtexten utformas så att från varandra särhålles följande tre
spörsmål: angivandet av företag, som lagen har avseende på, redovisning av
dispenssyfte eller allmän dispensförutsättning samt genomgången av de bestämmelser
i vattenlagen, från vilka dispenseras genom beredskapslagen.
Att på sätt skett både i 1939 års lag och i det remitterade förslaget i 2 § upptaga
eu av dispensreglerna, nämligen den om bortseende från ekonomisk tilllållighet,
anser kollegiet vara ägnat att göra lagen mindre klar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Vad beträffar övergångsf örhållandena framhåller vattenråttsdomarna
i Mellanbygdens vattendomstol, att det av förslaget icke otvetydigt
framgår, huruvida avsikten är att efter den nya lagens ikraftträdande en
förlängning av ett dessförinnan meddelat tillstånd enligt 1939 års lag till
tillfällig vattenreglering skall kunna ske med tillämpning av slutstadgandet
till sistnämnda lag. Möjlighet till sådan förlängning synes dock böra förefinnas
även efter den 1 januari 1963. Denna uppfattning delas av vattenöverdomstolen,
som under framhållande av att förslaget synes vara otydligt i
detta hänseende föreslår, att det kompletteras med en uttrycklig erinran
härom.

Departementschefen

Omvittnat är att 1939 års lag, som alltsedan sin tillkomst tjänat som en
vattenrättslig krislag, varit till utomordentlig nytta för landets kraftförsörjning
under det senaste världskriget och de år, som följde närmast därefter.
Den framstår dock numera som i viktiga hänseenden föråldrad. Detta
sammanhänger bl. a. med att vattenkraften i dag är utbyggd i en helt annan
omfattning än den var vid krigsutbrottet. Denna utbyggnad under de sistlidna
decennierna innebär emellertid icke — lika litet som tillkomsten av nya
energikällor — att behovet av en beredskapslag på kraftutbyggnadens område
har bortfallit. Det må räcka med att till stöd för denna uppfattning erinra om
riskerna för att de södra och mellersta delarna av landet, där kraftbehovet
är störst, blir ställda utan Norrlandskraft på grund av krigsskador på de
långa överföringsledningarna. Att det i sådana situationer, då tillgången på
fossilt bränsle lärer vara knapp, föreligger behov av en lagstiftning, som
möjliggör ett effektivt utnyttjande av tillgänglig vattenkraft, synes icke
kunna bestridas. Däremot innebär utbyggnaden av produktionsapparaten
uppenbarligen, att i en krissituation nu eller framdeles behovet av snabba
åtgärder på kraftförsörjningens område delvis kan få en annan inriktning
än det hade tidigare. Det är mot denna bakgrund man får se de önskemål
som framkommit om en översyn av den vattenrättsliga krislagstiftningen.
Synpunkter i ämnet har framlagts i den nu förevarande departementspromemorian,
vari föreslagits att 1939 års lag skall ersättas med en ny lag,
vars bestämmelser bättre motsvarar de krav man nu måste ställa på en
beredskapslag. Några invändningar mot en lagreform på området har icke
framkommit vid remissbehandlingen av promemorian. Jag vill även för
egen del uttala min anslutning till tanken på en sådan.

Det vid promemorian fogade förslaget till ny beredskapslag har med ledning
av de inkomna remissyttrandena överarbetats inom justitiedepartementet.

Redan av den nya lagens rubrik torde böra framgå, att fråga är om en
beredskapslag. Lagen bör, i likhet med 1939 års lag, inledas med en föreskrift
om hur dess bestämmelser skall sättas i tillämpning. I 2 § bör intagas
bestämmelserna om de företag och åtgärder, i fråga om vilka lagens

Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1962

regler skall gälla, och i 3 § bör sedan i överensstämmelse med vad som
förordats i vissa yttranden uttryckligen fastslås, att vattenlagens regler
skall tillämpas, om ej annat framgår av den nya lagen. Därpå följande
paragrafer i lagen bör innehålla sådana särbestämmelser.

Jag vill i det följande närmare uppehålla mig vid den nya lagens särskilda
bestämmelser. Därvid förbigår jag dock i allmänhet de bestämmelser,
som i oförändrat eller huvudsakligen oförändrat skick bör överflyttas från
1939 års lag ävensom vissa smärre, främst redaktionella frågor rörande bestämmelsernas
utformning.

Liksom 1939 års lag bör den nya lagen till sin natur vara permanent
men så konstruerad, att — samtidigt som exempelvis dess ersättningsregler
ständigt är tillämpbara — dess bestämmelser bl. a. i 2 § om meddelande
av tillstånd till företag, varå lagen är tillämplig, skall gälla endast
vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden. Av stor betydelse i detta hänseende är frågan om det
sätt, på vilket lagen skall bringas i tillämpning, och riksdagens medverkan
därvid ävensom ordningen för tillämplighetens upphörande. I dessa delar
är bestämmelserna i 1939 års lag mindre lämpligt utformade och, efter den
i slutet av 1940-talet genomförda revisionen av riksdagens arbetsformer,
delvis föråldrade. I departementspromemorian har på grund härav föreslagits
nya regler, vilka väl ansluter till motsvarande stadganden i andra beredskapslagar.
I enlighet med förslaget, som i denna del lämnats utan erinran
av remissorganen, synes bestämmelserna i 1 § böra innehålla följande.
Om riket kommer i krig, skall lagens bestämmelser om meddelande av tillstånd
till vissa företag automatiskt träda i tillämpning. När kriget sedan
upphört, skall det åligga Kungl. Maj :t att senast före avslutandet av den
riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, förordna att bestämmelserna
icke vidare skall tillämpas. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller
eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden skall det tillkomma
Kungl. Maj :t att utfärda förordnande om att nämnda bestämmelser
skall tillämpas. Förordnandet skall dock inom en månad underställas
riksdagens prövning. Blir det ej inom två månader från underställningen
gillat av riksdagen, skall det vara förfallet. Upphör krigsfaran eller de utomordentliga
förhållanden, som föranlett förordnandet, skall detta upphävas
av Kungl. Maj :t senast före nästkommande riksdagssessions avslutande.

Viss tvekan kan måhända råda i frågan, huruvida — efter fullföljd av
talan — överinstans bör kunna tillämpa beredskapslagens regler om meddelande
av tillstånd, därest dessa regler satts ur tillämpning efter det underrättens
avgörande i tillståndsfrågan fallit. Enligt min mening bör emellertid
tillstånd enligt beredskapslagen principiellt icke meddelas under andra
förhållanden än sådana, som kan motivera ett extraordinärt förfarande
av det slag beredskapslagen föreskriver. Jag är därför icke beredd förorda,
att i lagen upptages bestämmelse, varigenom befogenhet som nyss sagts tillliigges
överinstansen. Om talan icke har förts mot underrättsbeslut, varige -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

nom tillstånd lämnats enligt beredskapslagen, men lagens regler om meddelande
av tillstånd sättes ur tillämpning innan tiden för fullföljd av talan
har utlöpt, faller frågan om tillstånd enligt beredskapslagen; i sådant fall
får tillstånd i stället utverkas enligt vattenlagen. Några föreskrifter om vad
som i övrigt skall iakttagas, när lagens regler om meddelande av tillstånd
satts ur tillämpning, torde icke behöva meddelas. I enlighet med vad som
förut framhållits gäller ju övriga bestämmelser i lagen i tillämpliga delar.

Den nya lagen är såsom överbefälhavaren anmärkt av sådant slag, att
den bör upptagas i förteckningen över de författningar, som enligt 9 § beredskapskungörelsen
skall träda i tillämpning i samband med beredskapslarm.
Föreskrift härom torde få meddelas i administrativ ordning.

Som jag redan nämnt är 1939 års lag tillämplig endast i fråga om vattenregleringar
för kraftändamål. Ehuru enligt min mening något mera framträdande
behov av en beredskapslag för att möjliggöra större vattenregleringar
knappast föreligger numera, bör dock såsom uttalas i departementspromemorian
även den nya lagen ha avseende på sådana företag.

Den förändrade inriktning, varmed man enligt vad jag nyss påpekat
numera i en krissituation har att räkna, när det gäller behovet av åtgärder
på kraftförsörjningens område, har emellertid föranlett förslag i departementspromemorian
av innebörd att även vissa andra åtgärder för bättre
utnyttjande av vattenkraft än vattenregleringar skall kunna komma i
fråga enligt den nya lagen. Sålunda har förordats, att denna bör avse jämväl
vissa angivna arbeten och åtgärder, som enligt vattenlagen skall anses
som byggande i vatten eller behandlas som sådant, ävensom ändringar i
förut meddelade vattenhushållningsbestämmelser m. m. Detta förslag har
i stort sett godtagits vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har
dock yppat farhågor för, att de nya bestämmelserna kan leda till olägenheter
för allmänna intressen och för bygden i en omfattning, som ett krisläge
kanske icke motiverar.

De skäl, som anförts för en utvidgning av de ändamål för vilka den nya
lagen skall kunna vinna tillämpning, finner jag bärande. Med beaktande
av vad vattenöverdomstolen anfört om önskemålet från beredskapssynpunkt
av en något vidare formulering än den, som föreslagits i promemorian,
vill jag emellertid tillstyrka en regel, som gör det möjligt att för
bättre utnyttjande av vattenkraft tillämpa beredskapslagen beträffande -—-jämte annat — alla arbeten för byggande i vatten ävensom i fråga om andra
åtgärder, som enligt vattenlagen skall behandlas som dylika, nämligen bortledande
av vatten, grävning och sprängning i vattenområde och annan åtgärd
till förändring av vattnets djup och läge i vattenområde. I 2 § bör sålunda
stadgas att tillstånd enligt lagen må lämnas till åtgärd, som avses
i 2 kap. 1 § vattenlagen, eller till tillfällig vattenreglering samt att ändrade
bestämmelser med stöd av lagen må meddelas för hushållning med eller
framsläppande av vatten.

Bland de lösningar lagen skall erbjuda beträffande kraftförsörjningsfrå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

gor, som uppkommer i en krissituation, bör i överensstämmelse med vad
som anges i promemorian inrymmas möjlighet att ingripa för att påskynda
igångsättandet av ett helt eller delvis färdigbyggt kraftverk, beträffande vilket
exempelvis skaderegleringen enligt vattenlagen icke hunnit fullbordas.
Jag vill i anslutning därtill betona, att det enligt min åsikt icke är erforderligt
att i lagtexten särskilt beskriva detta fall, eftersom det — även om
något kompletterande tillstånd till byggande i vatten i egentlig mening icke
skulle erfordras — knappast är tänkbart att taga en dylik anläggning i
drift utan att vattnets djup eller läge påverkas eller ändrade vattenhushållningsbestämmelser
erfordras, allt åtgärder beträffande vilka lagen enligt
vad nyss nämnts bör gå att tillämpa.

Såsom vattenöverdomstolen framhållit föreligger möjligheter till ett snabbt
interimsavgörande av frågor om vattenförsörjning och avlopp redan med
stöd av 11 kap. 46 § första stycket vattenlagen. Jag är med hänsyn härtill
icke beredd förorda det från några håll framförda förslaget att även åtgärder
för industriers och samhällens vattenförsörjning och avlopp skall omfattas
av den nya lagen. Denna bör sålunda enbart gälla i fråga om åtgärder
på vattenkraftutbyggnadens område.

Otvivelaktigt är att en lagstiftning av den innebörd, varom här är fråga,
under vissa betingelser kan komma att få ingripande verkningar i de trakter,
där företagen utföres. Detta är givetvis ägnat att mana till försiktighet.
Jag vill också understryka uttalandet i promemorian om att företag,
som kan leda till stora och för framtiden bestående skador, icke bör genomföras
med stöd av lagen, om de icke är ekonomiskt motiverade på lång sikt.
Tillika måste med skärpa framhållas, att lagens syftemål ytterst är att i krissituationer
tillgodose folkförsörjningens eller totalförsvarets intressen och att
de lättnader i olika hänseenden lagen erbjuder i jämförelse med vattenlagen
icke får användas i avsikt att tillgodose privatekonomiska intressen. Såsom
förutsättning för lagens tillämplighet bör med hänsyn härtill krävas, att
den äskade åtgärden från allmän synpunkt prövas medföra fördel, som väsentligt
överväger därmed förenade olägenheter. Någon anledning att — såsom
skall ske enligt 1939 års lag —- i sammanhanget beakta företagets fördelar
från enskild synpunkt synes mig icke föreligga.

Att såsom i ett remissyttrande ifrågasatts bereda Kungl. Maj:t möjlighet
att utfärda centrala anvisningar för lagens tillämpning anser jag mindre
lämpligt. Jag vill emellertid betona i sammanhanget, att frågan om tillåtligheten
av vissa företag, som är av mera ingripande natur eller berör någon
av de största sjöarna i landet, på grund av bestämmelserna i 2 kap. 3 §
tredje stycket och 4 kap. 13 § vattenlagen kan komma att bli föremål för
Kungl. Maj :ts direkta prövning.

Såsom i det föregående framhållits bör efter en under 3 § intagen hänvisning
till vattenlagen de olika särbestämmelserna följa. I överensstämmelse
med vad som föreslagits i departementspromemorian torde bland
dessa bestämmelser icke behöva ingå några särskilda föreskrifter om regle -

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

ringsavgift vid tillfällig reglering, utan härvidlag bör vattenlagens regler i
4 kap. 14 och 15 §§ vara tillämpliga. Enligt promemorian är några särbestämmelser
icke heller erforderliga beträffande fiskeavgift. Vattenöverdomstolen
har emellertid i detta hänseende framhållit, att en särregel om fiskeavgift
motsvarande den, som nu finnes i 1939 års lag, är önskvärd. Blir vattenlagens
vanliga regler i 2 kap. 10 § tillämpliga uppkommer nämligen en
enligt vattenöverdomstolens uppfattning opåkallad lindring i företagarens
skyldigheter, för det fall att tillstånd icke tages i anspråk annat än under
viss kortare tid. Enligt min mening utgör emellertid denna omständighet icke
tillräcklig anledning att införa en särskild bestämmelse i den nya lagen. Jag
vill i sammanhanget betona, att det gäller avgifter för allenast kortare perioder,
samt att det uteslutande är fråga om företag, som ansetts påkallade
från allmän synpunkt.

En av vattenöverdomstolen väckt fråga om ränta på avgiftsbelopp, som
fastställes i efterhand, är jag ej beredd upptaga i detta begränsade sammanhang.

Först bland särbestämmelserna torde böra intagas stadgande angående
den tid, för vilken tillstånd må meddelas. I detta hänseende ansluter jag mig
till vad som uttalats i departementspromemorian och tillstyrker följaktligen,
att längsta lillståndstiden fastställes till samma tid, som gäller enligt 1939 års
lag, eller tre år. Jag kan alltså icke biträda ett vid remissbehandlingen framlört
förslag att tillstånden skall få gälla tills vidare.

I promemorian har vidare i anslutning till förevarande stadgande framhållits,
att det bör ankomma på företagaren att, om förlängning av ett tillstånd
ej sker, i görlig mån återställa förhållandena till deras skick innan
tillståndet togs i anspråk samt att vattendomstolen hör lämna eventuellt erforderliga
föreskrifter härom redan i samband med tillståndet. Denna princip,
som synes mig viktig, torde såsom i några remissyttranden förordats
böra uttryckligen fastslås i själva lagen. Jag vill för min del förorda den
lydelsen av bestämmelsen, att sökanden — sedan tiden för tillståndet eller,
om nytt tillstånd meddelas, tiden därför gått till ända — skall vidtaga de
åtgärder, som erfordras för att återställa förhållandena i lämpligt skick. Säkerhet
enligt 11 kap. 67 § vattenlagen bör i mål av förevarande slag gälla
utom annat kostnader för sådana åtgärder, som vattendomstolen kan
ha föreskrivit i fråga om förhållandenas återställande.

I överensstämmelse med vad som gäller enligt 1939 års lag bör enligt
den nya lagen tillstånd kunna meddelas, utan att vattendomstolen behöver
göra den detaljerade skadeuppskattning, som krävs för ekonomisk tillåtlighetsprovning
enligt 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen. Däremot bör,
likaledes i enlighet med principerna i 1939 års lag, de i andra stycket i
samma paragraf meddelade bestämmelserna till skydd för vissa viktigare
allmänna intressen vara tillämpliga även beträffande företag enligt beredskapslagen.
I fråga om ansökningar om revision av äldre vattendomstols -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

tillstånd, i synnerhet sådana som redan ligger på gränsen till vad som är
tillåtligt enligt vattenlagen, innebär uppenbarligen vattendomstolens skyldighet
att vid sin prövning av ansökan enligt beredskapslagen beakta nyssnämnda
bestämmelser en betydande garanti mot i hast lämnade medgivanden,
som dispenserar från villkor, föreskrivna vid den första vattendomstolsbehandlingen.

Regeln att bestämmelsen i 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen icke skall
vara tillämplig i fråga om företag enligt beredskapslagen har såväl i 1939
års lag som i det vid departementspromemorian fogade lagförslaget upptagits
i samma paragraf som den, vari reglerats frågan om vilka företag lagen
skall avse. Såsom kammarkollegiet påpekat i sitt remissyttrande är detta
förhållande ägnat att göra lagen mindre klar. Regeln bör med anledning
härav upptagas för sig under 5 §.

De ersättningsregler, som förordats i departementspromemorian, leder till
en i flera hänseenden förbättrad ställning för de skadelidande sakägarna i
jämförelse med motsvarande bestämmelser i 1939 års lag. Jag vill i denna
fråga hänvisa bl. a. till vad förslaget innehåller beträffande ersättning för
vattenkraft, om gottgörelse för begagnande av byggnad i vatten, som tages

1 anspråk med stöd av 2 kap. 15 § vattenlagen, och om tid för anmälan av
anspråk på ersättning för s. k. oförutsedd skada. Förslaget har i dessa delar
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och bör enligt min mening genomföras.

Betydelsefullt är att vattendomstolen får möjligheter att till undvikande
av dröjsmål med företaget uppskjuta behandlingen av ersättningsfrågorna
till en senare tidpunkt. Den nya lagen bör följaktligen liksom 1939 års lag
innehålla bestämmelser härom. Regeln får emellertid icke leda till att sakägarnas
berättigade anspråk på hänsyn blir eftersatt. För att denna synpunkt
skall bli bättre tillgodosedd i den nya lagen än i 1939 års lag förordas
i promemorian, att i lagen skall föreskrivas, att vad ill kap. 66 §

2 mom. andra och tredje styckena vattenlagen stadgas skall äga motsvarande
tillämpning i nu behandlade fall. Denna lösning, som enligt min mening
är lämplig, skulle innebära, att vattendomstolen blir skyldig att meddela
provisoriska ersättningsbestämmelser så snart skada, förlust eller intrång
kan antagas bli av mera kännbar beskaffenhet och att sedan slutligt
avgöra målet i den uppskjutna delen så snart ske kan, varvid ersättning
ej får bestämmas till lägre belopp än som utgått eller skolat utgå på grund
av provisoriska bestämmelser.

I likhet med vad som gäller enligt 1939 års lag bör vattendomstolen jämlikt
den nya lagen få fastställa periodiska ersättningar att utgå så länge
företaget äger bestånd samt, när skäl är därtill, höja eller sänka sådana ersättningar.
Stadgandet om de periodiska ersättningarna bör vidare — såsom
föreslagits från vattendomstolshåll — kompletteras till undvikande av
att sakägare tillskyndas förluster, om tillstånd — i motsats till vad sakägaren
haft anledning utgå ifrån — ej utnyttjas under hela den tid, för vilken

34 Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1962

det lämnats. Det torde sålunda böra i lagen föreskrivas att, om tillstånd till
företaget tagits i anspråk, ersättning som fastställts att utgå för år eller del
av år skall utgå för hela den tid efter ianspråktagandet, för vilken tillståndet
meddelats, om icke vattendomstolen förordnar annorlunda.

Spörsmålet om bevisbördan i ersättningsfrågor har berörts i några remissyttranden.
Jag vill med anledning därav hänvisa till bestämmelsen i 2 kap.
26 § vattenlagen. Om byggnad i vatten verkställts utan föregående prövning
av domstol, är byggnadens ägare enligt bestämmelsen bevisningsskyldig i
avseende å de före byggnadens tillkomst rådande förhållandena i vattnet.
Bestämmelsen är även tillämplig på vattenreglering. Har ett företag genomförts
med stöd av den nya lagen utan att ersättningsfrågorna prövats på förhand,
föreligger en sadan situation, som maste innefattas under nyssnämnda
lagrum. Det blir följaktligen även i dessa fall sökanden och icke den skadelidande
sakägaren, som får sta den risk, vilken följer av svårigheten att
efteråt visa, hurudana förhållandena tidigare varit i vattendraget (jfr prop.
1943: 253 s. 45 f). Någon uttrycklig lagregel härom finnes icke i 1939 års lag
och torde icke heller böra införas i den tillämnade lagen.

Vad härefter angår de processuella föreskrifterna i den nya lagen vill jag
törst stanna vid frågan om provisoriska åtgärder. Enligt 1939 års lag gäller
i detta hänseende, att den befogenhet, som i 11 kap. 46 § vattenlagen tillerkänts
vattenrättsdomaren för där angivna fall, tillkommer honom jämväl
i fråga om tillfälliga vattenregleringsföretag. Såsom i departementspromemorian
förordats bör eu motsvarande befogenhet tilläggas vattenrättsdomaren
även i den nya lagen och därvid gälla icke blott beträffande vattenreglering
utan också i fråga om de övriga företag, varå lagen skall vara
tillämplig. Härvid må framhållas, att ett av vattenrättsdomaren lämnat
medgivande till provisoriska åtgärder enligt beredskapslagen är att hänföra
till sådana tillstånd, som icke må lämnas med mindre de i 1 § angivna
förutsättningarna är uppfyllda.

I promemorian har anförts, att den vattenrättsdomaren enligt 1939 års lag
tillkommande befogenheten att medgiva provisoriska åtgärder bör begränsas.
Det har nämligen ansetts mindre tilltalande att åtgärder, som kan medföra
djupt ingripande verkningar för bygden, skall kunna medges av vattendomstolens
ordförande ensam. Förslaget innebär, att man, om företaget
omfattar vidlyftigare arbete eller om avsevärt intrång på allmän eller enskild
rätt kan befaras därav, skall tillåta dylika vattenrättsdomareförordnanden
endast, då synnerliga skäl föreligger. Vid remissbehandlingen har
lämpligheten av en begränsning av befogenheten icke satts i fråga. Några
remissinstanser anser emellertid, att en längre gående begränsning än som
föreslagits i promemorian är påkallad, och till denna uppfattning ansluter
aven jag mig. Vattenrättsdomarens befogenhet bör dock lämnas obeskuren
såvitt avser det fallet, att landet befinner sig i krig. Annars bör vattenrattsdomaren
kunna lämna medgivanden endast till sådana provisoriska
åtgärder, som icke omfattar vidlyftigare arbete eller av vilka avsevärt in -

Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1962

trång icke är att befara. Vad nu sagts bör dock självfallet icke gälla i fråga
om vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva provisoriska åtgärder till
förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet. Vad vattenlagen
stadgar därom ill kap. 46 § andra stycket bör således vara tillämpligt i mål,
som handlägges enligt beredskapslagen. Ifrågavarande bestämmelser i denna
lag bör givas sådan lydelse, att någon tvekan icke kan råda på denna
punkt.

År 1961 infördes i vattenlagen bestämmelser med förbud mot igångsättande
av vissa större arbeten på land, innan vattendomstolen prövat frågan om
tillstånd att bygga i vatten. Såsom vattenöverdomstolen framhållit får det
anses angeläget, att vattenrättsdomaren får befogenhet att i mål enligt beredskapslagen
lämna dispens från förbudet. Föreskrifter härom torde
lämpligen böra meddelas i anslutning till nyssberörda stadganden om vattenrättsdomarens
befogenhet att medgiva provisoriska åtgärder. För dispens,
som här avses, torde böra krävas att synnerliga skäl föreligger, vilket får anses
vara förhållandet exempelvis när påbörjandet av arbetet på land prövas
vara utomordentligt angeläget från allmän synpunkt och någon tvekan icke
kan råda om vattenbyggnadsföretagets tillåtlighet.

En från totalförsvarssynpunkt viktig nyhet i departementspromemorian
utgör förslaget till bestämmelser om rätt för kraftverksägare att under krig
utan på förhand i laga ordning erhållet medgivande vidtaga åtgärder, som
med hänsyn till kraftförsörjningsläget oundgängligen måste vidtagas utan
dröjsmål. Såsom exempel på situationer, då en tillämpning av bestämmelserna
skulle vara påkallad, anföres i promemorian det fallet, att en del av
vår kraftproduktionsapparat satts ur funktion, så att snabba åtgärder kräves
för att kompensera därigenom uppkommet energibortfall. I allmänhet
har förslaget i denna del tillstyrkts av remissmyndigheterna eller av dem
lämnats utan erinran, varvid dock i något fall vissa principiella betänkligheter
mot förslaget yppats. Vattenöverdomstolen, några vattenrättsdomare
och Svenska vattenkraftföreningen har motsatt sig införande av de föreslagna
bestämmelserna och i stället förordat regler, som ger civil eller
militär myndighet, vilken må befinnas lämplig, befogenhet att på förhand
träffa avgörande i tillståndsfrågan. I sammanhanget pekar man bl. a. på
risken för att åtgärder, som en kraftverksägare kanske anser gagneliga,
skall minska den totala kraftproduktionen i älven eller på annat sätt skada
krigsansträngningarna, t. ex. genom att hindra flottning eller genom att förstöra
vintervägar av militär och ekonomisk betydelse.

Enligt min mening är det otvivelaktigt påkallat, att i den tillämnade lagen
införes bestämmelser, som skapar förutsättningar för mycket snabba ingripanden
på kraftförsörjningens område under tid, då riket befinner sig i
krig. Man kan räkna med att initiativet till sådana åtgärder kommer att tagas
från riksstyrelsens sida eller av annan myndighet med god överblick
över kraftförsörjningsläget i landet eller den del därav, varom fråga är. Med
tanke härpå synes det naturligt att tillägga sådan myndighet befogenhet att
— samtidigt som den hos vederbörande kraftverksägare eller regleringsföre -

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

tag förordar dylik åtgärd — sanktionera dess vidtagande. Under förutsättningar,
som angivits i departementspromemorian, bör alltså Kungl. Maj :t
eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, få befogenhet förordna att
åtgärden må, ändå att den är av sådan beskaffenhet att vattendomstolens
medgivande därtill skall inhämtas, vidtagas utan föregående vattendomstolsprövning.
— Såsom förordats i promemorian bör det åligga företagaren att
sedermera ansöka hos vattendomstolen om godkännande av åtgärden, varigenom
bl. a. ersättningsfrågorna bringas under domstolens prövning. I detta
hänseende liksom beträffande påföljd för underlåtenhet att söka vattendomstolens
godkännande bör bestämmelserna i 2 kap. 20 § 1 mom. tredje
stycket och 13 kap. 11 § vattenlagen äga motsvarande tillämpning.

Nu berörda regler har i det vid departementspromemorian fogade lagförslaget
intagits under samma paragraf som den vari föreskrift lämnats om
vattenrättsdomarens befogenhet att förordna om provisoriska åtgärder, eller
17 §. Såsom några remissmyndigheter anfört torde bestämmelserna i stället
lämpligen kunna upptagas under en särskild paragraf. Jämsides med införandet
i beredskapslagen av dessa bestämmelser bör i enlighet med vad
som förordats i departementspromemorian jämkning ske i 11 kap. 18 § vattenlagen,
så att ansökan om vattendomstolens godkännande av vidtagna åtgärder
blir att hänföra till vattenmål.

I promemorian har vidare föreslagits, att vattenlagens bestämmelser om
förberedelse av vissa större företag icke skall gälla i mål enligt beredskapslagen.
Med anledning av den kritik, som vid remissbehandlingen riktats häremot,
vill jag förorda, att den ifrågavarande undantagsbestämmelsen blir
gällande endast för det fall att riket befinner sig i krig.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har även i
övrigt kritik och förslag i anledning av de i promemorians lagförslag intagna
processuella reglerna framförts vid remissbehandlingen. I viss utsträckning
bör också de sålunda framförda synpunkterna föranleda jämkningar.
För att underlätta förfarandet vid vattendomstolen och påskynda processen
anser jag mig bl. a. böra tillstyrka, att underrättelser till sakägare enligt
11 kap. 33 och 47 §§ vattenlagen skall kunna befordras med posten såsom
tjänsteförsändelser ävensom att vissa i vattenlagen föreskrivna frister skall
kunna begränsas.

Den nya lagen torde få träda i kraft den 1 januari 1963. I samband därmed
bör 1939 års lag upphöra att gälla. Såsom i departementspromemorian
förordats bör dock bestämmelserna i 1939 års lag — vilken omfattar jämväl
de regler, som upptagits i det till lagen fogade slutstadgandet — alltjämt
vara tillämpliga i fråga om tillfälliga vattenregleringar, till vilka tillstånd
meddelats före den nya lagens ikraftträdande. Härigenom blir det möjligt
att i den omfattning, som sägs i slutstadgandet, även efter den 1 januari
1963 medgiva förlängning av äldre tillstånd till tillfällig vattenreglering.

En översikt över 1939 års lags motsvarigheter i det av mig förordade förslaget
torde få fogas såsom bilaga till protokollet i detta ärende (Bilaga B).

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Enligt vad i det föregående anförts föreligger nu förslag till

1) lag om vissa åtgärder i vatten vid krig m. m.; samt

2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 18 § vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet
Regenten.

Ur protokollet:
Torsten Johansson

8 Biliang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 200

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om vissa åtgärder i vatten vid krig m. m.

Härigenom för ordnas som följer.

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i denna lag om meddelande
av tillstånd till vissa företag i vatten äga tillämpning. Då kriget upphört, förordnar
Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession, som börjar
näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas,
dock att vad nu sagts icke skall gälla i den män de alltjämt skola äga tilllämpning
på grund av förordnande enligt andra stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen förordna, att nämnda bestämmelser
skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det
eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av
frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Bliver förordnandet ej inom två
månader från det underställningen skett gillat av riksdagen, är det förfallet.
Upphör krigsfaran eller de utomordentliga, av krig föranledda förhållandena,
skall meddelat förordnande upphävas av Konungen senast före nästkommande
riksdagssessions avslutande.

2 §.

För bättre utnyttjande av vattenkraft må efter ansökan hos vattendomstolen
enligt 11 kap. vattenlagen tillstånd jämlikt bestämmelserna i denna lag
lämnas till åtgärd, som avses i 2 kap. 1 § vattenlagen, eller till tillfällig reglering
av avrinningen ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag
eller ock ändrade bestämmelser meddelas för hushållning med eller framsläppande
av vatten, därest åtgärden prövas ur allmän synpunkt medföra
fördel, som väsentligt överväger därmed förenade olägenheter.

3 §•

Beträffande företag enligt denna lag skall vad i vattenlagen är stadgat
äga tillämpning, där ej annat följer av bestämmelserna i 4—20 §§ nedan.

4 §.

Tillstånd till företag enligt denna lag skall meddelas för viss tid, högst
tre år.

Sedan tiden för tillståndet eller, om nytt tillstånd meddelats, tiden därför
gått till ända, skall sökanden vidtaga de åtgärder, som erfordras för att återställa
förhållandena i lämpligt skick. Vattendomstolen har att i samband
med tillståndet meddela erforderliga bestämmelser härom.

5 §.

Vad i 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen är stadgat om hinder mot byggande
i vatten skall icke äga tillämpning i fråga om företag enligt denna
lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

6 §.

Hava två eller flera förenat sig om regleringen, må förordnas, att företagets
angelägenheter skola i stället för av styrelse handhavas av någon av
deltagarna. I sådant fall erfordras icke stadgar för företaget.

7 §•

Bestämmelserna i 4 kap. 1—12 och 16 §§ vattenlagen skola ej äga tillämpning
i fråga om företag enligt denna lag.

8 §•

9 §.

Vid meddelande av tillstånd till företag enligt denna lag äger vattendomstolen,
där det kräves för att undvika dröjsmål med företaget, uppskjuta
frågan om de föreskrifter, som erfordras angående ersättning, avgifter eller
annat. Bestämmelserna i 11 kap. 66 § 2 mom. andra och tredje styckena vattenlagen
skola därvid äga motsvarande tillämpning.

10 §.

11 §•

Belopp, som i enlighet med vattendomstolens beslut nedsatts hos länsstyrelsen
eller guldits i annan ordning, må ej återkrävas.

12 §.

Anspråk på ersättning för skada, förlust eller intrång som icke förutsetts
av vattendomstolen skall, för att kunna upptagas till prövning, anmälas hos
vattcnrätlsdomarcn inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som

Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1962

vattendomstolen må hava föreskrivit, räknat från det tiden för tillståndet
eller om nytt tillstånd meddelats, tiden därför gått till ända. Efterföljes företag
enligt denna lag av företag, vartill tillstånd meddelas enligt vattenlagen,
må anspråk med anledning av det förra företaget framställas inom den tid,
som bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen. Anmälan om ersättningsanspråk
skall göras skriftligen och ingivas till vattenrättsdomaren i två exemplar.
Vattendomstolen skall i domen erinra om vad skadelidande har att
iakttaga.

13 §.

Bestämmelserna om uppsägning i 9 kap. 58—63 §§ vattenlagen skola ej
äga tillämpning i fråga om åtgärd enligt denna lag.

14 §.

Befinner sig riket i krig, skall vad i 11 kap. 27 § 6 mom. vattenlagen är
stadgat om förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen icke äga tillämpning
i mål, som avses i denna lag.

15 §.

Bestämmelsen i 11 kap. 30 § första stycket vattenlagen skall ej utgöra
hinder mot upptagande av ansökan om tillstånd till åtgärd enligt denna lag.

16 §.

Underrättelse till sakägare enligt 11 kap. 33 och 47 § § vattenlagen må, när
fråga är om mål, som avses i denna lag, befordras såsom tjänsteförsändelse.

I fråga om företag enligt denna lag skall ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen städse genom vattenrättsdomarens försorg tillställas
länsstyrelsen i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall
verkställas.

Vid tillämpning i mål, varom nu är fråga, av bestämmelserna i 11 kap.
38 §, 39 § andra stycket, 45 § 1 mom. andra stycket sista punkten, 47 §, 50 §
andra stycket och 61 § första stycket vattenlagen må tider, som där sägs,
med beaktande av stadgandet i 32 kap. 1 § rättegångsbalken begränsas, om
ärendet finnes brådskande.

17 §.

Befogenhet, som i 11 kap. 46 § första stycket vattenlagen tillerkänts vattenrättsdomaren
för där angivna fall, skall tillkomma honom jämväl i fråga
om företag eller åtgärd enligt denna lag. Omfattar företaget eller åtgärden
vidlyftigare arbete eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt
att befara därav, må förordnande av vattenrättsdomaren lämnas endast om
riket befinner sig i krig.

När synnerliga skäl äro därtill, må vattenrättsdomaren i mål enligt denna
lag medgiva sökanden att utan hinder av bestämmelsen i 2 kap. 20 §
2 mom. vattenlagen påbörja arbete, som där avses.

18 §.

Befinner sig riket i krig och är med hänsyn till kraftförsörjningen oundgängligen
erforderligt att åtgärd, som avses i 2 §, vidtages utan dröjsmål,
äger Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, förordna att åtgärden
må, ändå att den är av beskaffenhet att vattendomstolens medgivande
därtill skall inhämtas, vidtagas utan föregående prövning av vattendomstolen.
Vad i 2 kap. 20 § 1 mom. tredje stycket och 13 kap. 11 § vattenlagen
är stadgat angående ansökan om godkännande hos vattendomstolen och på -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

följd för underlåtenhet att söka sådant godkännande skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om åtgärd, vilken vidtagits med stöd av förordnande,
som nyss nämnts.

19 §.

Säkerhet, som avses ill kap. 67 § vattenlagen, skall i mål, varom är fråga
i denna lag, gälla all ersättning, som icke skall erläggas innan meddelat tillstånd
tages i anspråk, ävensom kostnader för åtgärd, som vattendomstolen
må hava föreskrivit med stöd av 4 § andra stycket.

20 §.

Avgift, varom förmäles ill kap. 95 § vattenlagen, skall ej utgå i mål, som
avses i denna lag.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 18 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 11 kap. 18 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr
523 )x skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 KAP.

Där i denna lag finnes föreskrivet,
att vad i något av de i 17 § åberopade
lagrum stadgas skall äga tillämpning
å annat fall än som avses i samma
lagrum, skall ock talan, som rör
sådan tillämpning, hänföras till vattenmål.

§•

Där i denna eller annan lag finnes
föreskrivet, att vad i något av de i
17 § åberopade lagrum stadgas skall
äga tillämpning å annat fall än som
avses i samma lagrum, skall ock talan,
som rör sådan tillämpning, hänföras
till vattenmål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963.

1 Senaste lydelse se SFS 1920: 459.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Bilaga B

översikt

över 1939 års lags motsvarigheter i departementsförslaget

1939 års lag Departementsförslaget1

1	§			1	§
2	§			2	och	5
3	§	st	1	4	§	st	1
		st	2	10	§	st	2
4	§	st	1	—
		st	2	8	§	st	2
5	coo	st	1	—
		st	2	8	§	st	1
6	§			6	§
7	§	st	1	—
		st	2	7	§
OO	§	st	1	9	§
		st	2	10	§
		st	3	11	§
		st	4	12	§
		st	5	9	§
9	§			—
10	§			13	§
11	§			15	§
12	§	st	1	—
		st	2	—
		st	3	16	§	st	2
13	§	st	1	17	§	st	1
		st	2	16	§	st	3
		st	3	19	§
		st	4	20	§
		st	5	—

Vid slutstadgandet fogade bestämmelser.

1 3 §, 4 § st 2, 14 §, 16 § st 1, 17 § st 2 och 18 § i departementsförslaget saknar motsvarigheter
i 1939 års lag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1962

Bilaga C

Vid departementspromemorian fogade förslag till
1) Lag med särskilda bestämmelser angående vissa företag i vatten

Härigenom förordnas som följer.

1 §-

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i denna lag om meddelande
av tillstånd till vissa företag i vatten äga tillämpning. Då kriget upphört, forordnar
Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession, som börjar
näst efter krigets slut, att sagda bestämmelser icke vidare skola tillämpas,
dock att vad nu sagts icke skall gälla i den mån bestämmelserna alltjämt
skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt andra stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen förordna, att nämnda bestämmelser
skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det
eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av
frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Bliver förordnandet ej inom tva
månader från det underställningen skett gillat av riksdagen, är detsamma
förfallet. Upphör krigsfaran eller de utomordentliga, av krig föranledda förhållandena,
skall meddelat förordnande upphävas av Konungen senast fore
nästkommande riksdagssessions avslutande.

2 §•

För bättre utnyttjande av vattenkraft må efter ansökan till vattendomstolen
enligt 11 kap. vattenlagen, utan hinder av vad i 2 kap. 3 § första stycket
samma lag stadgas, tillstånd meddelas till tillfällig reglering av avrinningen
ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag, därest sådan åtgärd
prövas från allmän och enskild synpunkt medföra fördel, som väsentligt
överväger därmed förenade olägenheter. Detsamma skall gälla i fråga
om ändringsarbete å befintlig vattenkraftanläggning samt om bortledande
av vatten ur och grävning och sprängning i vattendrag, sjö eller annan vattensamling
eller havet och om andra åtgärder till förändring av vattnets djup
och läge i sådant vattenområde ävensom beträffande nya eller ändrade regler
för hushållning med eller framsläppande av vatten.

3 §•

Tillstånd, som avses i 2 §, skall meddelas för viss tid, högst tre år.

4 §•

Vad i 3 kap. vattenlagen är stadgat om vattenreglering med tvångsdelaktighet
skall ej äga tillämpning å reglering, som avses i denna lag. Finnes
uppenbart, att regleringen är till nytta för annan, som tillgodogor vattenkraft,
är denne dock pliktig att i den mån så kan anses skäligt bidraga till
kostnaden för regleringen. Med avseende å talan om sådant bidrag galler
vad som är stadgat om talan enligt 3 kap. 9 § vattenlagen.

Hava två eller flera förenat sig om regleringen, må förordnas, att företa -

Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1962

gets angelägenheter skola i stället för av styrelse handhavas av någon av
deltagarna. I sådant fall erfordras icke stadgar för företaget.

5 §.

Bestämmelserna i 4 kap. 1—12 och 16 §§ vattenlagen skola ej äga tilllämpning
i fråga om företag enligt denna lag.

6 §•

Vattendomstolen äger till lämplig tidpunkt uppskjuta fastställandet av
avgifter, som avses i 2 kap. 10 § och 4 kap. 14 § vattenlagen.

7 §■

För skada och intrång genom företaget skall utgå ersättning enligt 9 kap.
vattenlagen. För vattenkraft, som går förlorad för strömfallsägare till följd
av sådan enligt denna lag medgiven åtgärd, varmed ej åsyftas att tillgodogöra
samma vattenkraft, skall ersättning dock utgå allenast såvitt fråga är om
tillgodogjord vattenkraft eller om vattenkraft, som uppenbarligen är avsedd
att tillgodogöras under den tid tillståndet skall gälla.

8 §•

Vid meddelande av tillstånd till företag enligt denna lag äger vattendomstolen,
där det kräves för att undvika dröjsmål med företaget, uppskjuta
frågan om de föreskrifter, som erfordras angående ersättning eller annat.
Bestämmelserna i 11 kap. 66 § 2 mom. andra och tredje styckena vattenlagen
skola därvid äga motsvarande tillämpning.

9 §•

Ersättning, som bestämmes i penningar, må fastställas att utgå för år
eller del av år, så länge företaget äger bestånd.

10 §.

När skäl äro därtill, må vattendomstolen höja eller sänka fastställda ersättningar
eller meddela nya eller ändrade bestämmelser om vidtagande av
åtgärder, som kunna erfordras för tillgodoseende av allmän eller enskild
rätt.

n §.

Har, sedan tillstånd till företag enligt denna lag tagits i anspråk, sökanden
ålagts att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet eller att utgiva
ersättning därför, skall vattendomstolens beslut därom gå i verkställighet
som om det vunnit laga kraft, där ej annorlunda förordnas.

Belopp, som i enlighet med vattendomstolens beslut nedsatts hos länsstyrelsen
eller guldits i annan ordning, må ej återkrävas.

12 §.

Anspråk på ersättning för skada eller intrång som icke förutsetts av vattendomstolen
skall, för att kunna upptagas till prövning, anmälas hos vattendomstolen
inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen
må hava föreskrivit, räknat från det tiden för tillståndet eller, om
nytt tillstånd meddelas, tiden därför gått till ända. Efterföljes företag enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

denna lag av företag, vartill tillstånd meddelas enligt vattenlagen, må anspråk
med anledning av det förra företaget framställas inom den tid, som
bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen. Anmälan om ersättningsanspråk
skall göras skriftligen och i två exemplar. Vattendomstolen skall i domen
erinra om vad skadelidande har att iakttaga.

13 §.

Vad i 9 kap. 54 § vattenlagen är stadgat om skyldighet att hos länsstyrelsen
nedsätta ersättningsbelopp skall i fråga om ersättning, som sägs ovan,
ej äga tillämpning, såframt skadan eller intrånget finnes vara väsentligen
utan betydelse för fordringsägare, som avses i andra stycket av nämnda paragraf.

Bestämmelserna om uppsägning i 9 kap. 58—63 §§ vattenlagen skola ej
äga tillämpning i fråga om åtgärd enligt denna lag.

14 §.

Vad i 11 kap. 27 § 6 mom. vattenlagen är stadgat om förberedelse av vissa
företag enligt vattenlagen skall icke äga tillämpning i mål, som avses i denna
lag.

15 §>

Bestämmelsen i 11 kap. 30 § första stycket vattenlagen skall ej utgöra
hinder mot upptagande av ansökan om tillstånd till åtgärd enligt denna lag.

16 §.

Vad i 11 kap. 33, 34 och 47 §§ vattenlagen är stadgat om avsändande av
underrättelser till sakägare skall i mål, som avses i denna lag, ej äga tilllämpning,
om vattenrättsdomaren finner uppenbart, att sakägaren ej lider
skada.

Bestämmelserna ill kap. 37 § vattenlagen om delgivning av kungörelse
skola ej äga tillämpning i mål, varom nu är fråga, med mindre vattenrättsdomaren
finner erforderligt att delgivning sker.

17 §.

Befogenhet, som i 11 kap. 46 § vattenlagen tillerkänts vattenrättsdomaren
för där angivna fall, skall tillkomma honom jämväl i fråga om åtgärd enligt
denna lag. År fråga om åtgärd, som avses i 2 §, och omfattar åtgärden
vidlyftigare arbete eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt att
befara därav, må förordnande av vattenrättsdomaren dock icke lämnas med
mindre synnerliga skäl äro därtill.

Befinner sig riket i krig, och är med hänsyn till kraftförsörjningen oundgängligen
erforderligt att åtgärd, som avses i 2 §, vidtages utan dröjsmål, må
åtgärden, ändå att densamma är av sådan beskaffenhet, att vattendomstolens
medgivande därtill skall inhämtas, utföras utan föregående prövning
av vattendomstolen. Vad i 2 kap. 20 § 1 mom. tredje stycket vattenlagen
stadgas om ansökan hos vattendomstolen skall därvid äga motsvarande tilllämpning.

I fråga om åtgärd, som utförts med stöd av stadgandet i andra stycket,
skola bestämmelserna i 13 kap. 8—13 §§ vattenlagen ej äga tillämpning, om

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

och i den män åtgärden, efter ansökan inom vederbörlig tid, godkännes av
vattendomstolen.

18 §.

Vid tillämpning i mål, som avses i denna lag, av vad ill kap. 50 och 61 §§
vattenlagen är stadgat om utsättande av sammanträde med vattendomstolen
må tid, som där sägs, begränsas till en vecka.

19 §.

Säkerhet, som avses i 11 kap. 67 § vattenlagen, skall i mål, varom nu är
fråga, gälla all ersättning, som icke skall erläggas innan meddelat tillstånd
tages i anspråk.

20 §.

Avgift, varom förmäles ill kap. 95 § vattenlagen, skall ej utgå i mål, som
avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963, då lagen den 20 oktober 1939
(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering upphör
att gälla. Har före nya lagens ikraftträdande meddelats beslut, som innefattar
tillstånd till tillfällig vattenreglering enligt lagen den 20 oktober
1939, skola dock sistnämnda lags bestämmelser alltjämt äga tillämpning å
sådan reglering.

2) Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 18 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 11 kap. 18 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr
523)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 KAP.

§•

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963.

Senaste lydelse se SFS 1920:459.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Bilaga D

Vid departementspromemorian fogad sammanställning över
Avgiftslatituden i fråga om regleringsavgifter enligt vattenlagen

och 1939 års lag

1. Vattenlagen
Vattenlagen 28/6 1918
Lag 3/6 1955

Lag 24/4 1959

2. 1939 års lag
Lag 17/6 1943
Lag 9/5 1952

Latitud

0,10—3,00 kr/thk
0,20—6,00 kr/thk

3.00 (om särskilda skäl lägst 0,50) —

8.00 kr/thk

2 000—15 000 kr
2 000—30 000 kr

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 oktober
1962.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 18 oktober 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,
Hertigen av Halland, i statsrådet den 28 september 1962, hade Kungl. Maj :t
förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen angivna
ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om vissa åtgärder
i vatten vid krig m. m. samt 2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 18 §
vattenlagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Gösta Dyrssen.

Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet.

Förslaget till lag om vissa åtgärder i vatten vid krig m. m.

Lagrådet föreslår att lagen erhåller rubriken Lag om vissa åtgärder för
utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m.

6 §.

Med hänsyn till att bestämmelserna i 3 kap. vattenlagen om vattenreglering
utan tvångsdelaktighet icke innefatta skyldighet att antaga stadgar och
utse styrelse i annat fall än då deltagarna äro flera än två, förordar lagrådet
att bestämmelsen i paragrafens andra stycke begränsas till sådant fall.

9 §.

I denna paragraf föreskrives att vattendomstolen skall äga att, till undvikande
av dröjsmål med företaget, uppskjuta behandlingen av ersättningsfrågorna
till en senare tidpunkt. Enligt förslaget skall därvid vad i 11 kap.
66 § 2 mom. andra och tredje styckena vattenlagen stadgas äga motsvarande
tillämpning. Enligt lagrådets mening böra emellertid även göras tillämpliga
bestämmelserna i nämnda moments fjärde stycke, där för det fall, att målet
i viss del uppskjutits, föreskrives att, innan tillståndet till företaget må
tagas i anspråk, hos Konungens befallningshavande skall ställas pant eller
borgen för den ersättning, som sökanden i nämnda del kan förpliktas ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

giva, så ock för ersättning, som i samband med uppskovsbeslutet bestämts
att utgå i avbidan på den slutliga prövningen och som ej skall gäldas innan
tillståndet tages i anspråk. Enligt 13 § tredje stycket i 1939 års lag föreligger
skyldighet att ställa säkerhet i fall som nu sagts. Lagrådet förordar således
att i 9 § andra punkten remissförslaget hänvisas jämväl till 11 kap.
66 § 2 mom. fjärde stycket vattenlagen. I anslutning härtill bör 19 § remissförslaget
angivas omfatta även säkerhet som avses i nämnda lagrum.

18 §.

Genom en redaktionell jämkning av denna paragraf torde kunna ernås
att särskild lag om ändrad lydelse av 11 kap. 18 § vattenlagen blir onödig.
Lagrådet förordar att lydelsen av 18 § i beredskapslagen utformas sålunda
att i andra punkten stadgas, att om någon vidtager åtgärd med stöd av vad
tidigare i paragrafen sagts, han skall ofördröjligen efter dess verkställande
göra ansökan hos vattendomstolen om godkännande av åtgärden, samt att
därefter, förslagsvis i ett andra stycke, föreskrives att i fråga om ansökan,
som i första stycket sägs, och påföljd för underlåtenhet att göra sådan ansökan
vad i vattenlagen stadgas för fall, som avses i 2 kap. 20 § 1 mom.
tredje stycket samma lag, skall äga motsvarande tillämpning.

19 §.

I enlighet med vad ovan anförts bör i paragrafen angivas att den omfattar
även säkerhet som avses i 11 kap. 66 § vattenlagen.

I remissprotokollet har diskuterats frågan huruvida — efter fullföljd av
talan — överinstans bör kunna tillämpa beredskapslagens regler om meddelande
av tillstånd, därest dessa regler satts ur tillämpning efter det underrättens
avgörande i tillståndsfrågan fallit. Föredragande departementschefen
har förklarat sig icke vara beredd förorda att i lagen upptages bestämmelse,
varigenom befogenhet som nyss sagts tillägges överinstansen. I
anslutning härtill har departementschefen uttalat, att om talan icke förts
mot underrättsbeslut, varigenom tillstånd lämnats enligt beredskapslagen,
men lagens regler om meddelande av tillstånd sattes ur tillämpning innan
tiden för fullföljd av talan utlöpt, frågan om tillstånd enligt beredskapslagen
fölle; i sådant fall finge tillstånd i stället utverkas enligt vattenlagen.
Enligt lagrådets mening kan emellertid en dylik verkan av att tillämpligheten
av nämnda regler upphör ej anses följa av allmänna rättsgrundsatser.
Om icke i lagen annat uttryckligen föreskrives, lärer i angivna fall underrättens
tillståndsbeslut såsom icke överklagat äga full giltighet. Därest det
skulle ifrågasättas att nu i lagen reglera de spörsmål som kunna uppkomma
i samband med att lagens tillståndsbestämmelser upphöra att gälla, må
framhållas att svårigheter möta att i förväg bedöma huru olika fall lämpligen
böra behandlas. Sedan det visat sig i vilken utsträckning lagens tillståndsbestämmelser
blivit utnyttjade, vilket bl. a. kommer att bero på läng -

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

den av den tid under vilken de ägt tillämpning, torde det vara lättare att
överblicka huruvida några särskilda bestämmelser erfordras i förevarande
hänseende. Enligt lagrådets mening bör alltså för närvarande icke någon särskild
lagreglering av hithörande frågor ske utan dessa få avgöras enligt allmänna
rättsgrundsatser.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 18 § vattenlagen.

Därest vad lagrådet förordat under 18 § förslaget till beredskapslag iakttages,
erfordras icke någon ändring i nu ifrågavarande stadgande i vattenlagen.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 26 oktober
1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange,

Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson,

Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets denna dag avgivna
utlåtande över de till lagrådet den 28 september 1962 remitterade förslagen
till

1) lag om vissa åtgärder i vatten vid krig m. m.; samt

2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 18 § vattenlagen.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför därefter följande.

Lagrådets förslag att den nya beredskapslagen skall erhålla rubriken Lag
om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m. kan jag
biträda. Jag tillstyrker även att 6, 9, 18 och 19 §§ i nämnda lag ändras i
överensstämmelse med vad lagrådet förordat. Såvitt avser 18 § ernås, såsom
lagrådet anmärkt, härigenom att den av mig förordade ändringen i 11 kap.
18 § vattenlagen kan undvaras. Vidare torde förslaget till beredskapslag fä
jämkas i redaktionellt avseende på några punkter.

Lagrådet har förklarat sig icke kunna dela den uppfattning jag uttalat om
verkan i visst hänseende av att beredskapslagens tillståndsbestämmelser
träder ur tillämpning. Som lagrådet framhållit torde det emellertid vara lättare
att överblicka om några särskilda bestämmelser erfordras i förevarande
hänseende, sedan det visat sig i vilken utsträckning lagens tillståndsbestämmelser
blivit utnyttjade. Jag delar därför lagrådets mening, att ståndpunkt
till spörsmålet om behovet av och innehållet i särskilda lagregler
i hithörande fråga icke för närvarande bör tagas.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreslå riksdagen att antaga förslag till
lag om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Hans Kungl. Höghet Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Margit Hirén

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

621007

1	§			1	§
2	§			2	och	5
3	§	st	1	4	§	st	1
		st	2	10	§	st	2
4	§	st	1	—
		st	2	8	§	st	2
5	coo	st	1	—
		st	2	8	§	st	1
6	§			6	§
7	§	st	1	—
		st	2	7	§
OO	§	st	1	9	§
		st	2	10	§
		st	3	11	§
		st	4	12	§
		st	5	9	§
9	§			—
10	§			13	§
11	§			15	§
12	§	st	1	—
		st	2	—
		st	3	16	§	st	2
13	§	st	1	17	§	st	1
		st	2	16	§	st	3
		st	3	19	§
		st	4	20	§
		st	5	—

1	§			1	§
2	§			2	och	5
3	§	st	1	4	§	st	1
		st	2	10	§	st	2
4	§	st	1	—
		st	2	8	§	st	2
5	coo	st	1	—
		st	2	8	§	st	1
6	§			6	§
7	§	st	1	—
		st	2	7	§
OO	§	st	1	9	§
		st	2	10	§
		st	3	11	§
		st	4	12	§
		st	5	9	§
9	§			—
10	§			13	§
11	§			15	§
12	§	st	1	—
		st	2	—
		st	3	16	§	st	2
13	§	st	1	17	§	st	1
		st	2	16	§	st	3
		st	3	19	§
		st	4	20	§
		st	5	—

1	§			1	§
2	§			2	och	5
3	§	st	1	4	§	st	1
		st	2	10	§	st	2
4	§	st	1	—
		st	2	8	§	st	2
5	coo	st	1	—
		st	2	8	§	st	1
6	§			6	§
7	§	st	1	—
		st	2	7	§
OO	§	st	1	9	§
		st	2	10	§
		st	3	11	§
		st	4	12	§
		st	5	9	§
9	§			—
10	§			13	§
11	§			15	§
12	§	st	1	—
		st	2	—
		st	3	16	§	st	2
13	§	st	1	17	§	st	1
		st	2	16	§	st	3
		st	3	19	§
		st	4	20	§
		st	5	—