Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1962
1
Nr 94
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till sjötrafikförordning;
given Stockholms slott den 23 februari
1962.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogat förslag till sjötrafikförordning.
GUSTAF ADOLF
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
Genom propositionen underställes riksdagen vissa huvudfrågor i förslag
till sjötrafikförordning. Den nya förordningen, som är avsedd att ersätta
vissa äldre författningar i ämnet, reglerar tillämpningen av 1948 års internationella
sjövägsregler och omfattar de sjötrafikföreskrifter av mera allmän
natur, som skall gälla i svenskt farvatten.
De nyheter, som ansetts böra underställas riksdagens'' prövning, är i
första hand betingade av den ökade småbåtstrafiken. Sålunda föreslås, efter
mönster från vägtrafiklagstiftningen, en allmän bestämmelse om straff för
vårdslöshet i sjötrafik. Vidare innefattar förslaget viss utvidgning av länsstyrelsernas
nuvarande befogenhet att meddela lokala trafikföreskrifter.
De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 juni detta år.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1062.1 samt. Nr 94
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1962
Förslag
till
Sjötrafikförordning
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §•
I denna förordning förstås med
svenskt farvatten:
a) insjöar, vattendrag och kanaler inom Sverige;
b) vid rikets kuster belägna hamnar, hamninlopp och vikar ävensom i
övrigt till saltsjön hörande vatten, vilka äro belägna innanför och mellan
de utmed kusterna liggande öar, holmar eller skär, som icke ständigt översköljas
av havet; samt
c) de till saltsjön hörande vatten, vilka sträcka sig intill ett avstånd av
fyra nautiska mil, eller 7 408 meter, från rikets landområden eller från linjer,
som mot havet bilda gräns för de under b) nämnda vattnen, dock
längst intill gränsen mot annat lands territorialvatten sådan denna särskilt
blivit bestämd;
inre farvatten: de ovan under a) och b) nämnda vattnen.
2 §•
De vid den internationella sjöfartssäkerhetskonferensen i London år 1948
antagna reviderade reglerna för undvikande av sammanstötning till sjöss
(1948 års internationella sjövägsregler) skola, om ej annat följer av 3 §,
tillämpas å fartyg och sjöflygplan i svenskt farvatten. De skola ock lända
till efterrättelse å svenskt fartyg och sjöflygplan utanför svenskt farvatten,
såvitt det är förenligt med lag i främmande stat som efter överenskommelse
eller eljest är tillämplig. I svenskt farvatten skola därjämte gälla de
bestämmelser som nedan under 4—9 och 17—18 §§ stadgas.
1948 års internationella sjövägsregler skola i svensk text intagas i publikation
som utgives av sjöfartsstyrelsen.
3 §•
För sjötrafik i inre farvatten skola nedan under 10—-16 §§ stadgade undantag
från och tillägg till 1948 års internationella sjövägsregler gälla.
För sjötrafik i hamnar, kanaler och särskilda farleder, för militära fartyg,
fartyg i konvoj och sjöflygplan samt för sjötrafiken i närheten av sådana
fartyg eller sjöflygplan gäller vad därom stadgas i särskild ordning.
Bestämmelser för svenskt farvatten
4 §•
Vid förande av fartyg eller vid dess förankring eller förtöjning skall iakttagas
den omsorg och varsamhet som till förekommande av sjöolycka betingas
av omständigheterna.
Kungl. Maj.ts proposition nr .94 ur 1962
3
5 §.
Länsstyrelsen äger efter samråd med sjöfartsstyrelsen utfärda föreskrifter
om fartbegränsning och om förbud mot ankring samt om begränsning
1 rätt att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning eller liknande
sport.
Efter samråd med sjöfartsstyrelsen äger länsstyrelsen ock utfarda andra
föreskrifter om begagnande av svenskt farvatten än i föregående stycke
sägs, när dessa äro av tillfällig art.
Innan föreskrifter som ovan sägs utfärdas, skall, om så finnes erforderligt,
tillfälle beredas farvattnets trafikanter och övriga intresserade att
yttra sig. .
Länsstyrelsen skall föranstalta om att dess beslut i god tid före ikraftträdandet
på lämpligt sätt kungöres samt att beslut som rör allmän farled
intages i publikationen »Underrättelser för sjöfarande».
6 §.
Maskindrivet fartyg, som är försett med styranordning även i förskeppet,
skall, när det inom hamnområde eller redd är på väg med aktern före och
det icke är fråga allenast om tillfällig backmanöver, tillämpa styrningsreglerna
som om det framfördes med fören först. Därvid skall fartyget föra:
Vid dager: Två svarta klot, ettvart om minst 0,60 meter i diameter, anbragta
symmetriskt ett på vardera sidan om fartygets midskeppslinje, minst
2 meter över skorstenens topp och på ett inbördes avstånd av minst 3 meter;
Under mörker: I 1948 års internationella sjövägsregler föreskrivna ljus
på sådant sätt, att den faktiska färdriktningen angives.
7 §•
1 mom. Mudderverk, annat fartyg eller flotte, som användes vid undervattensarbete
eller dylikt arbete och som förankrats eller förtöjts på sådant
sätt att andra fartygs framförande hindras eller försvåras, skall föra eller
avgiva, förutom i 1948 års internationella sjövägsregler föreskrivna ljus eller
signaler, jämväl följande trafiksignaler:
1. Vid alla tillfällen utan avseende å väderleken:
a) .4/ sida i farleden, där genomfart kan äga rum:
Klarsignal: Vid dager: En i ena spetsen upphängd svart dubbelkon av
sådan form, att dess genomskärningsyta är en roinb.
Under mörker: Ett ljus med vilt sken rätt över ett ljus
med grönt sken på ett inbördes avstånd av minst 1,5 meter.
b) Åt sida i farleden, där genomfart ej kan äga ram:
Hindersignal: Vid dager: Ett rött klot.
Under mörker: EU ljus med vilt sken rätt över ett ljus
med rött sken på ett inbördes avstånd av minst 1,5 meter.
När dykare är nere, skall därjämte visas en flagga eller skärm delad efter
diagonalen till hälften blå (övre inre delen) och till hälften röd (nedre
yttre delen). Under mörker skall flaggan eller skärmen hållas belyst.
Trafiksignalerna enligt 1. skola vara anbragta horisontellt och på ett
inbördes avstånd av minst 3 meter. Ljusen skola vara synliga runt hela horisonten
på ett avstånd av minst eu nautisk mil.
2. Under tjocka, mist, snöfall eller hårt regn så ock eljest, då sikten på
liknande sätt är begränsad:
a) När fartyg kan passera mudderverket, fartyget eller flotten, som om
utmärkning av dess läge skett med slätprick:
Under fem sekunder serier om två slag å skeppsklocka omedelbart efter
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1962
mistsignal som fartyg till ankars liar att enligt 1948 års internationella sjövägsregler
avgiva under väderleksförhållanden som avses under 2.
b) När fartyg kan passera mudderverket, fartyget eller flotten, som om
utmärkning av dess läge skett med kvastprick:
Under fem sekunder serier om tre slag å skeppsklocka omedelbart efter
mistsignal, som nyss sagts.
2 mom. Arbetsplats för undervattensarbete skall passeras med nödig försiktighet.
Är dykarflagga hissad, skall maskindrivet fartyg om möjligt passera
arbetsplatsen med stoppad propeller.
8 §''
Fartyg, som bogserar oljebehållare eller annat större föremål, som helt
eller nästan helt ligger under vattenytan, skall, såvida icke annat särskilt
stadgats, på plats där den bäst synes, föra en svart flagga eller en svart
skärm, minst 0,90 meter lång och 0,75 meter hög.
Släpets slut skall markeras med flottör eller liknande, varå följande signaler
skola föras:
Vid dager: Svart flagga eller skärm enligt ovan.
Under mörker: Ett ljus med vitt sken synligt runt hela horisonten på ett
avstånd av minst en nautisk mil.
9 §•
På timmerflotte, som bogseras, skall i flottens aktersta del under mörker
föras ett ljus med vitt sken synligt runt hela horisonten på ett avstånd
av minst en nautisk mil. Består bogsersläp av tätt sammanbundna timmerflottar
och överstiger släpets längd 100 meter skall å släpet föras sådant
ljus på minst var hundrade meter.
Bestämmelser för inre farvatten
10 §.
Mötas två fartyg vid farvatten, som är så trångt att mötet icke kan ske
utan fara för ombordläggning, skall det senast dit anlända fartyget vänta
till dess det andra fartyget hunnit passera.
11 §•
Fartyg, som enligt gällande föreskrifter skall vara utrustat med vissla eller
siren (vissla), skall före fart genom sådant trångt farvatten, som sägs i 10 §,
på ett avstånd därifrån av en halv nautisk mil avgiva ett långt signalljud.
Sådan signalering må dock underlåtas, om den ur trafiksäkerhetssynpunkt
framstår som uppenbart onödig.
12 §.
Signalering med vissla enligt 1948 års internationella sjövägsregler för
att, när fartyg äro i sikte av varandra, angiva viss manöver må underlåtas,
om signaleringen ur trafiksäkerhetssynpunkt framstår som uppenbart onödig.
13 §.
Fartyg med en längd understigande 15 meter är icke skyldigt att efterkomma
vad i 1948 års internationella sjövägsregler föreskrives om förande
av signalfigur, när fartyg är under segel och därjämte framdrives medelst
maskinkraft.
Kungl. Maj:Is proposition nr 9k år 1962
5.
14 §.
Fartyg är icke skyldigt att under skymning och gryning föra skeppsljus,
därest fartyget ändock kan iakttagas på betryggande avstånd.
15 §.
Maskindrivet fartyg med en längd understigande 8 meter må föra vitt
ljus (toppljus) på mindre höjd än 2,75 meter (9 fot) över relingen, under
förutsättning att det är anbragt högre än föreskrivna sidoljus eller, om
sammansatt lanterna föres, minst 0,50 meter över denna.
16 §.
Fartyg som ligger till ankars i sådan hamn, som i sjökort redovisas som
båthamn, eller eljest på plats, som är skyddad ur trafiksäkerhetssynpunkt,
är icke skyldigt att föra skeppsljus eller signalfigur.
Ansvarsbestämmelser
17 §.
Brister någon i den omsorg och varsamhet som till förekommande av sjöolycka
åligger honom enligt 4 § och är ej oaktsamheten ringa, dömes, om
ej gärningen är belagd med straff enligt allmän lag, till dagsböter. Till samma
straff dömes befälhavare å fartyg eller sjöflygplan, som i strid mot 164°
års internationella sjövägsregler eller denna förordning åsidosätter föreskrift
om ljus eller signal, om ej gärningen är belagd med straff enligt allmän lag.
Den som överträder föreskrift som meddelats med stöd av 5 § dömes till
böter, högst trehundra kronor.
18 §.
I fråga om mål om ansvar för brott enligt denna förordning skall vad i
313 och 328 §§ sjölagen stadgas äga motsvarande tillämpning.
Denna förordning träder i kraft den 1 juni 1962.
Genom förordningen upphäves förordningen den 26 oktober 1906 (nr 93)
angående åtgärder till undvikande av ombordläggning samt signaler för angivande
av nöd å fartyg, kungörelsen den 11 december 1953 (nr 734) angående
tillämpning av 1948 års internationella sjövägsregler ävensom kungörelsen
den 26 maj 1961 (nr 178) om vissa föreskrifter angående begagnande
av allmän farled. Vad nu sagts skall cj inverka på giltigheten av
föreskrift, som meddelats med stöd av sistnämnda kungörelse eller kungörelsen
den 16 december 1955 (nr 680) om vissa föreskrifter angående begagnande
av allmän farled eller med stöd av cirkuläret den 5 mars 1954
(nr 58) till samtliga länsstyrelser angående bemyndigande att utfärda vissa
föreskrifter om begagnande av allmän farled in. in.
6
Kungi. Maj.ts proposition nr 9''t år 1962
Utdrag av protokollet över liandelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 februari 1962.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Holmqvist.
Efter gemensam beredning med statsrådets Övriga ledamöter anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om nya bestämmelser
för sjötrafiken och anför därvid följande.
I. Inledning
Sjöfartsstyrelsen har i samråd med företrädare för olika berörda myndigheter
och sjöfarts- och sjösportorganisationer företagit en översyn av
de bestämmelser som reglerar sjötrafiken. Denna översyn föranledde sjöfartsstyrelsen
att i början av år 1961 utarbeta ett preliminärt förslag till
sjotraf ^förordning. över förslaget avgavs till styrelsen yttranden av chefen
för marinen, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus,
Norrbottens, Örebro och Värmlands län samt generaltullstyrelsen,
fiskeristyrelsen, järnvägsstyrelsen, statens vattenfallsverk, lotsdirektörerna
i de skilda lotsdistrikten, poliskammaren i Luleå, Sveriges redareförening,
Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska sjöfolksförbundet, Kanalflottans
rederiförening, Sjöassuradörernas förening, Lotsförbundet, Vänerns
seglationsstyrelse, Svenska sällskapet för räddning af skeppsbrutne,
Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges motorbåts union, Svenska kryssarldubben,
Svenska seglarförbundet, Saltsjöns seglar-förbund, Svenska scoutförbundet
och Svenska vattenskidklubben.
Sedan det preliminära förslaget med anledning av de utav remissinstanserna
gjorda uttalandena överarbetats inom sjöfartsstyrelsen, har styrelsen
i skrivelse den 6 mars 1961 till Kungl. Majrt framlagt förslag till sjötrafikförordning.
Över sjofartsstyrelsens skrivelse med därvid fogat författningsförslag har,
efter remiss, sjölagskommittén avgivit yttrande. På grundval av föreliggande
material har därefter inom handelsdepartementet utarbetats förslag
till ny författning med bestämmelser i ämnet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1962
é
II. Gällande bestämmelser
Gällande trafikföreskrifter till sjöss utgöres huvudsakligen av 1948 ars
internationella sjövägsregler och av förordningen den 26 oktober 1906 (
93) angående åtgärder till undvikande av ombordläggning samt signalei
Sr anTande av nöd å fartyg. Enligt 1 § första stycket kungörelsen den
11 december 1953 (nr 734) angående tillämpning av de internationella sjo
vägsreglerna skall dessa tillämpas å svenska fartyg och sjöflygplan avenÄ.
fartyg och sjöflygplan I
innehåller bl. a. detaljerade bestämmelser om de skeppsljus ellei signa
figurer, som olika slag av fartyg skall föra för vissa i sjovagsreglerna n
mare angivna fall, samt om de styrnings- och seglingsregler fartygen skal
TZ taja vid möte med annat fartyg eller eljest under särskilda! sjovagsreglerna
närmare angivna förhållanden. 1906 års ombordlaggmngsforordning
innehåller numera endast bestämmelser för sjöfarten i svenskt inn^
farvatten. Dessa bestämmelser, vilka äger tillämpning såval l svenskaj som
å utländska fartyg och sjöflygplan, stadgar vissa undantag från eller
lä«g till 1948 års internationella sjövägsregler.
Sjölagen innehåller i befälhavarekapitlet (3 kap.) och i ansvarskap
(19Jkap.) vissa grundläggande föreskrifter som tar sikte pa trafiksake
heten Ull sjöss. Sålunda gäller bl. a. skyldighet för befälhavaren a fartyg
att tillse att sjövakt och behörig utkik hålles samt att behörigt valctbefal
händigt för kommandot ombord (32 §), och ett allmänt straffstadgand
finnes för befälhavare som genom vårdslöshet eller försummelse i jansten
är vållande till sjöolycka (293 §). Några trafikföreskrifter i egentlig mening
innehåller sjölagen däremot icke. I lagen ges Kungl. Maj :t befogenhet
att utfärda föreskrifter rörande bl. a. fartygs utrustning och bemanmn
<5 a §) samt om vad å fartyg bör iakttagas till undvikande av sammanstot
111
Slutligen må erinras om den i anslutning till 5 kap. 12 § vattenlagen utfärdade
kungörelsen den 26 maj 1961 (nr 178) om vissa föreskrifter angående
begagnande av allmän farled. Kungörelsen trädde i kraft den 1 juh
1961 och ersatte eu tidigare kungörelse i ämnet. Genom den nya författningen
har länsstyrelse beretts möjlighet att - vid sidan om tidigare befogenhet
att utfärda lokala föreskrifter om fartbegränsning och ankringsförbud
i allmän farled samt andra föreskrifter om begagnande av vattentrafikled,
när dessa äro av tillfällig art, - även förbjuda eller inskranka
båttävling, vattenskidåkning eller liknande sport i sådan farled.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 91 år 1962
III. Författningsförslaget
Allmänna synpunkter
Sjöfartsstyrelsens förslag. Sjöfartsstyrelsen framhåller bl. a., att småbåtsti
afiken inom våra skärgårdsområden och övriga inre farvatten under senare
år ökat enormt och skapat sjösäkerhetsproblem av delvis nv karaktär.
I olika sammanhang, icke minst i samband med av sjöfartsstyrelsen
hållna överläggningar med representanter för olika sjöfartsintressen, har
påtalats det trängande behovet av en närmare reglering i skilda avseenden
av denna småbåtstrafik och av dess förhållande till storsjöfarten.
Sjöfartsstyrelsen påpekar vidare, att det varit ett allmänt önskemål att
alla för sjötrafiken utfärdade trafikföreskrifter av allmän natur såvitt möjligt
sammanfördes i en författning. I enlighet med detta önskemål bär i
styrelsens författningsförslag sammanförts dels föreskrifter om tillämpningen
av 1948 års internationella sjövägsregler, dels bestämmelser om undanlag
från eller tillägg till dessa regler, i huvudsak motsvarande reglerna i
1906 års ombordläggningsförordning, och dels vissa särskilda föreskrifter,
som ansetts påkallade för viss reglering av småbåtstrafiken.
Sjöfartsstyrelsen nämner vidare i sin skrivelse, att styrelsen under förberedande
överläggningar med representanter för berörda myndigheter och
intresseorganisationer behandlat vissa speciella frågor, vilka styrelsen dock
icke ansett böra föranleda förslag i förevarande sammanhang.
En sådan fråga har avsett behovet av särskild registrering av motorbåtar.
Styrelsen uttalar, att en sådan registrering för att den över huvud taget
skall kunna anses ha något berättigande, måste kombineras med bestämmelser
beträffande båtarnas utrustning m. m„ vilket i sin tur medför krav
på kontrollverksamhet, övervägandena i frågan har givit vid handen att
båtarnas stora antal och rörlighet (byte av ägare) gör en registrering praktiskt
ogenomförbar såvida man inte bygger upp eu organisation motsvarande
den som handhar kontrollen av landets bilar. Utan en sådan organisation
med bl. a. kontrollerande verksamhet torde registreringen vara utan
reellt värde.
Önskemal har även framförts om införandet av särskilda kompetensbevis
för båtforare. Icke heller i denna fråga anser sig sjöfartsstyrelsen böra
framlagga något förslag. Sjöfartsstyrelsen erinrar emellertid här om att
Kungl. Maj.-t genom beslut den 17 mars 1961 bifallit en framställning avstyrelsen
om införandet av ett frivilligt kunskapsprov och förarintyg för
segel- och motorbåtar.
Remissyttrandena. Sjöfartsstyrelsens förslag till sjötrafikförordning har
i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna." I åtskilliga
yttranden, bl. a. från redarnas och fartygsbefälets representanter
understryks betydelsen av att förslaget blir genomfört.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 9''i år 1962
Vid remissbehandlingen har ifrågasatts, om icke vissa ytterligare föreskrifter
borde medtagas i förslaget. Sveriges fartggsbefälsförening anser att
bestämmelser om viss behörighet för nöjesseglare och motorbåtsförare skulle
ha intagits i förslaget. Dels skulle erforderliga kunskaper hos båtförarna undanröja
den övervägande delen av de olägenheter de vållar den övriga sjötrafiken
och dels kan ifrågasättas huruvida det är lämpligt att införa straffbestämmelser
utan att samtidigt utfärda föreskrift om visst kompetensbevis.
Sveriges fiskares riksförbund håller före, att övervägande skäl torde tala för
införande av kompetensbevis för båtförare och anser denna fråga böra ägnas
fortsatt uppmärksamhet. Fartygsbefälsföreningen finner också, att förslaget
borde ha kompletterats med en bestämmelse som möjliggjorde att de
olika fartygen kunde identifieras, något som för oansvariga förare kunde få
större avskräckande verkan än själva straffbestämmelsen i förslaget. Länsstyrelsen
i Norrbottens län påpekar att ett stadgande, som direkt kriminaliserade
onykterhet vid förande av fartyg, troligen skulle få en preventiv verkan
och förhindra en del olyckor även om efterlevnaden av detsamma skulle
bli svår att övervaka. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framför slutligen
förslag om inarbetande i sjölrafikförordningen av föreskrifterna i
kungörelsen om vissa föreskrifter angående begagnande av allmän farled.
Övervakningen av efterlevnaden utav de föreslagna reglerna har berörts av
några remissinstanser. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar alt
polisen i stort sett saknar både personella och materiella (lämpliga båtar
etc.) resurser för dessa uppgifter. För övervakningsuppgifter torde därför i
första hand få anlitas tull- och lotspersonal. Svenska sällskapet för räddning
af skeppsbrntne motsätter sig en utökning av befintliga tillsynsorgan och anser
att den sjöfarande allmänheten med hjälp av lotsar, fyrfolk, kustuppsyningsmän
och poliser får utöva kontrollen och påtala allvarliga brott mot
förordningen.
Departementschefen. De senaste årens allmänna standardförbättring med
ökade möjligheter till fritidsverksamhet har medfört att allt fler människor
utnyttjar våra vattenvägar för rekreation. Trafiken med nöjcsbåtar har särskilt
sommartid ökat mycket starkt längs våra kuster, i insjöar och vattendrag.
Enligt tillgängliga siffror utgjorde antalet motorbåtar i vårt land under
år 1961 omkring 180 000. Till jämförelse kan nämnas att enligt motsvarande
beräkningar antalet motorbåtar under år 1956 utgjorde omkring
86 000. Även för de närmast kommande åren har man alt räkna med eu
fortsatt ökning av motorbåtsbeståndet. Beträffande det totala antalet fritidsbåtar
-— från den enkla roddbåten till den sjövärdiga utsjöjakten •—
föreligger inte någon mera exakt uppgift men vissa av sjöfartsstyrelsen
gjorda beräkningar tyder på alt antalet i dag närmar sig siffran 500 000.
Till bilden bör att en stor del av de nytillkomna båtarna utgöres av motorbåtar,
som kan framföras med betydande hastighet.
Den utveckling som sålunda äger rum ställer ökade krav på hänsyn och
gott omdöme bos dem, som färdas i våra farvatten. Med detta krav förenas
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 94 år 1962
fordran på dem, som manövrerar båtarna, att de har god kännedom om de
regler som gäller för trafiken på sjön. Det är uppenbart, att myndigheternas
möjligheter att verka för goda förhållanden i trafiken till sjöss är begränsade.
När det gäller trafiken med nöjesbåtar, är det nödvändigt att i första
hand lita till den enskildes ansvarskänsla och till frivilliga insatser för att
effektivt sprida kunskaper om gällande bestämmelser och propagera för
bättre sjövett. Det är mig angeläget att i detta sammanhang vitsorda del
värdefulla arbete, som nedlägges av våra båtklubbar och andra frivilliga
organisationer på detta område. Jag vill även erinra om den verksamhet i
fostrande syfte, som efter initiativ från sjöfartsstyrelsen bedrives inom eu
särskild kommitté med representanter för olika intressen på sjöfartens område.
Här må vidare nämnas den nyligen inrättade och efter styrelsens anvisningar
bedrivna kursverksamheten syftande till frivilligt avläggande av
kunskapsprov för förarintyg för segel- och motorbåtar. Det är min förhoppning
att dess kurser skall utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt.
Vad jag nu anfört får självfallet icke hindra, att från myndigheternas sida
alla ansträngningar göres för att möta de problem rörande trafikordning och
säkerhet, som följer med det ökade båtbeståndet. Icke minst säkerhetsfrågan
kräver skärpt uppmärksamhet. Det är av vikt, att även fritidsbåtarna fyller
rimliga sjösäkerhetskrav och att de är riktigt utrustade. Efter vad jag under
hand erfarit har dessa frågor särskilt uppmärksammats vid den nu pågående
översynen av gällande bestämmelser om tillsyn å fartyg m. in. Arbetet
härmed befinner sig i slutskedet och betänkande med förslag i ämnet väntas
komma att framläggas inom den närmaste tiden. Ändamålsenlig upplysning
och propaganda har självfallet stor betydelse för att skapa tillräcklig förståelse
från allmänhetens sida för säkerhetens krav. Den propagandaverksamhet
för bättre sjövett, som bedrives av den nyss nämnda genom sjöfartsslyrelsens
försorg tillkomna särskilda kommittén, avser bl. a. olika
fritidsbåtars sjövärdighet, deras lastningsförmåga och den utrustning som
fordras för att sjösäkerhetens krav skall vara tillgodosedda.
En väsentlig fråga i detta sammanhang gäller övervakningen av att gällande
föreskrifter efterleves. Av naturliga skäl stöter det på betydande svårigheter
att effektivt övervaka småbåtstrafiken. För närvarande undersökes
på uppdrag av chefen för inrikesdepartementet möjligheterna av att redan till
sommaren utnyttja bl. a. tullpersonal för direkt polisiär sjötrafikövervakning.
Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har bl. a. ökningen av antalet
nöjesbåtar föranlett sjöfartsstyrelsen att överse de föreskrifter som
f. n. gäller för sjötrafiken. Det förslag som styrelsen framlagt tillgodoser
ett länge känt behov av att i möjlig mån sammanföra i en författning de
bestämmelser rörande sjöfarten som närmast bar karaktären av trafikföreskrifter.
Förslaget, som även utgör en önskvärd modernisering av äldre
bestämmelser, har efter viss remissbehandling överarbetats och lagts till
grund för ett inom handelsdepartementet utarbetat författningsförslag. Det
är avsikten, att de sålunda utarbetade bestämmelserna skall utfärdas i sådan
tid att de kan tillämpas instundande sommar.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 9''t är 1962
Bestämmelserna i författningsförslaget torde samtliga vara av den natur
att Kungl. Maj :t äger befogenhet att - - delvis med stöd av sjölagen — ensam
besluta därom. I ett par huvudpunkter torde emellertid förslaget ha sådan
allmän räckvidd och vara för den enskilde av sådan betydelse, att det
synes naturligt att höra riksdagen däröver. De frågor jag här avser gäller
det nyssnämnda stadgandet om ansvar för vårdslöshet i sjötrafik samt utvidgning
av länsstyrelses befogenhet att utfärda lokala sjötrafikföreskrifter.
Det förutsättes att riksdagens hörande framdeles över ändring i den tillämnade
författningen skall erfordras endast när ändringen är av principiell
natur och berör någon av de nyssnämnda frågorna.
Från remisshåll har fråga väckts om registrering av nöjesbåtar och om
särskilda kompetenskrav för förare av sådana båtar. Då behovet av reformer
på dessa punkter icke för närvarande torde vara mera framträdande,
anser jag ytterligare erfarenhet av trafiken till sjöss böra avvaktas innan
frågorna härom närmare prövas.
Frågan om särskilda bestämmelser om ansvar för onykterhet i sjötrafik är
föremål för utredning av 1957 års trafiknykterhetskommitté. Såsom redan
antytts avser jag att i det följande, efter visst mönster från vägtrafiklagstiftningen,
föreslå en allmän bestämmelse om ansvar för den som gör
sig skyldig till vårdslöshet i trafik till sjöss. Ett sådant stadgande torde i
mera uppenbara fall kunna åberopas gentemot den som låter sig komma
onykterhet till last vid förandet av båt. I avvaktan på att slutlig ställning tages
i frågan om införande av särskilda ansvarsbestämmelser rörande onykterhet
vid förandet av båt torde ett stadgande såsom det nämnda om ansvar
för vårdslöshet kunna få en viss verkan för att stävja uppenbara fall av fylleri
vid förandet av fartyg.
Jag vill slutligen omnämna, att sjöfartsstyrelsen i sin framställning särskilt
tagit upp riskerna av alt snabba motorbåtar framföres av minderåriga
och föreslagit eu bestämmelse med förbud för den som icke fyllt femton
år alt föra fartyg, som kan framföras med högre fart än 10 knop. Förslaget
har emellertid icke tillkommit utan viss tvekan inom styrelsen. Denna har
varit betingad bl. a. av nackdelarna av en stel åldersgräns, som drabbar såväl
omdömesgill och ansvarsmedveten ungdom som de kategorier ungdomar
av vilka man har mindre god erfarenhet om deras uppträdande till
sjöss och vilka närmast varit i åtanke med förbudet. Även bristen på statistiskt
material som utgör belägg för de olycksrisker, som anses förbundna
med ungdomars framfart med snabba motorbåtar, har föranlett betänksamhet
inför ett kategoriskt förbud som det föreslagna. Det må även nämnas,
att vid remissbehandlingen av förslaget från ett par håll ifrågasattes höjning
av den föreslagna åldersgränsen. Jag delar den tveksamhet som framkommit
inför den föreslagna förbudsregeln. Härtill kommer, att tillgängligt
material icke finns som närmare belyser den viktiga frågan om vilken
åldersgräns som bör väljas, därest ett förbud anses böra genomföras. På
grund av det anförda saknas enligt min uppfattning för närvarande erforderligt
underlag för ett ingripande av den art sjöfartsstyrelsen föreslagit.
Utvecklingen bör emellertid följas med största uppmärksamhet. Jag förut
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1962
sätter därvid att styrelsen samlar det material och verkställer den jdterligare
utredning som kan erfordras för en förnyad bedömning av frågan. Det
bör ankomma på styrelsen att så snart faktiskt underlag för sådan bedömning
föreligger inkomma till Kungl. Maj:t med förslag som kan påkallas
därav.
Vårdslöshet i sjötrafik
Sjöfartsstyrelsens förslag. Förslaget upptager en bestämmelse, att fartyg
skall framföras hänsynsfullt och med omdöme, så att icke någon person utsättes
för fara till liv eller lem eller skada åstadkommes på andra fartyg,
båtar, bryggor, fiskredskap eller liknande. Vidare stadgas att noggrann utkik
skall hållas och att vid kursändring särskilt skall tillses, att den ej utföres
så, att därav kan uppkomma fara eller olägenhet. I förslaget finns
också en bestämmelse, att den som åsidosätter dessa föreskrifter straffes
med dagsböter.
I sin motivering till stadgandet anför sjöfartsstyrelsen, att de faror för
sjöfartssäkerheten, som uppstått till följd av den starkt ökade trafiken med
småbåtar, vilka ofta framföres av personer utan nämnvärd kännedom om
sjöfartens speciella faror och sjösäkerhetens krav, ansetts påkalla en allmän
föreskrift om skyldighet för bålförare att visa hänsyn till sjöss. För
att giva erforderligt eftertryck åt en sådan föreskrift har överträdelse ansetts
böra straffsanktioneras.
Sjöfartsstyrelsen förklarar sig vara fullt medveten om att en sådan reglering
innebär en betydelsefull principiell nyhet. Enligt sjölagen föreligger
nämligen straffansvar för vårdslöshet endast, när denna föranlett sjöolycka,
under det att eljest vårdslöshet vid framförande av fartyg icke är straffbelagd
i vidare mån än som följer av den allmänna strafflagen. Med hänsyn
till frågans principiella natur hade det enligt styrelsens mening varit önskvärt,
om den kunnat hänskjutas till närmare prövning i anslutning till den
pågående revisionen av sjölagen. Då behovet av en bestämmelse av ifrågavarande
natur emellertid allmänt ansetts i hög grad trängande, och då sjötartsstyrelsen
under hand inhämtat, att något förslag av den arbetande sjölagskommittén
i förevarande avseende icke torde kunna förväntas inom
avsevärd tid, har sjöfartsstyrelsen ansett sig böra redan nu framföra förslag
till angivna bestämmelse.
Styrelsen påpekar jämväl, att den övervägt möjligheterna att begränsa
bestämmelsens tillämplighet till den närmast aktuella småbåttrafiken. Eu
sådan begränsning skulle väl överenstännna med sjölagens föreskrifter, vilka
— ehuru formellt tillämpliga å fartyg av varje slag och storlek — torde
vara utformade med sikte främst på storsjöfarten. Styrelsen har emellertid
icke kunnat finna någon lämplig gräns för bestämmelsens tillämpningsområde.
Härtill kommer att en uttrycklig begränsning av skyldigheten att visa
hänsyn till sjöss till enbart förare av mindre fartyg icke kan anses lämp
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1962
lig. En annan tänkbar möjlighet har ansetts vara att överlåta åt länsstyrelserna
att utfärda föreskrifter regionalt för sådana skärgårdsområden,
där särskilt behov därav förelåge. Häremot har emellertid ansetts tala den
— icke minst psykologiska — effekt, som en klar författningsföreskrift kan
antagas få.
Remissyttrandena. Förslaget att införa en straffsanktionerad aktsamhetsparagraf
har mottagits positivt av remissinstanserna.
Fiskeristyrelsen anser, att bestämmelsen bör kompletteras med skyldighet
för båt- och bryggägare att iakttaga sjömansmässig förtöjning av små fartyg
med hänsyn till vattenområde och farled. Till utveckling av sina synpunkter
anför styrelsen bl. a.
Denna paragraf lägger hela ansvaret och skulden på den seglande parten.
En nöjesseglare kan tydligen efter dessa bestämmelser lägga fast sin båt vid
en udde utan hänsyn till att en livligt trafikerad farled finnes. Om nöjesseglarens
eller sportseglarens båt skadas av svallvågorna från en passerande
trålare, ligger ansvaret enligt denna paragraf helt på trålaren, ett förhållande
som vi är mycket betänksamma på.
Liknande synpunkter anlägger Lotsförbundet. Förbundet påpekar också,
att, som regeln utformats, skadeståndsanspråk skulle kunna riktas mot fartyg
för skador till följd av svallvågor, trots att fartyget framförts med för
farvattnet avpassad fart och trots att skador icke skulle ha uppkommit om
fartyg och båtar varit ordentligt förankrade eller förtöjda och bryggor eller
liknande av tillfredsställande konstruktion och hållna i ordentligt skick.
Sjölagskommittén anför:
En grundläggande bestämmelse i förslaget är det i 3 § första punkten upptagna
stadgandet, straffsanktionerat i 27 § andra stycket, att fartyg skall
framföras hänsynsfullt och med omdöme. Denna reglering går längre än föreskrifterna
i sjölagen, i det att vårdslöshet vid framförande av fartyg enligt
förslaget kan medföra ansvarspåföljd även i det fall att vårdslösheten
icke lett till sjöolycka. Sjölagskommittén torde, såvitt nu kan bedömas, komma
att i blivande betänkande — innefattande bl. a. en genomgripande omarbetning
av sjölagens tredje och tolfte kapitel — upptaga bestämmelser i samma
riktning. Ett föregripande härav genom den nu ifrågasatta författningen
lärer icke medföra annan olägenhet än att författningens utformning framdeles
kan få anpassas till reviderade stadganden i sjölagen. Denna olägenhet
är uppenbarligen av ringa vikt i jämförelse med det från många håll omvittnade
behovet av bestämmelser, som vidgar möjligheterna till åtgärder i avseende
å de med småbåtstrafiken förenade sjösäkerhetsproblemen.
Departementschefen. Sjöfartsstyrelsens förslag upptar som en nyhet en
allmän bestämmelse om ansvar för vårdslöshet vid förande av fartyg. Enligt
bestämmelsen straffas — liksom för närvarande gäller vid bl. a. förande av
bil — den som färdas ovarsamt, oaktat någon skada ej skett. Denna reglering
går längre än gällande föreskrifter i sjölagen. Av sjölagskommitténs yttrande
framgår emellertid, att kommittén vid sin revision av sjölagen har för
avsikt att föreslå en likartad bestämmelse och att kommittén inte bar något
att erinra mot att stadgande i ämnet upptages i den tillämnade författning
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 9 i år 1962
en. Kommittén förutsätter dock att stadgandets utformning framdeles kan
få anpassas till nya regler i sjölagen.
Vid remissbehandlingen har förslaget fått ett positivt mottagande. En regel
av det innehåll som föreslagits synes även enligt min mening medföra
större möjlighet än hittills att komma till rätta med de trafiksäkerhetsproblem
som uppkommit med den ökade småbåtstrafiken. Jag vill därför förorda
att i den tillämnade förordningen upptages en bestämmelse om ansvar
för vårdslöshet vid förande av fartyg. Självfallet bör en sådan ansvarsregel
gälla oavsett fartygets storlek eller användning.
Beträffande regelns omfattning torde det vara tveksamt om det vidsträckta
ansvar för oaktsamhet, som sedan länge funnits i vår vägtrafiklagstiftning,
bör överföras till en sjötrafikförordning. Särskilda sakkunniga har tillkallats
för utredning bl. a. av frågan om en begränsning av ansvaret för lindrigare
former av vårdslöshet i trafik. Skulle denna utredning leda till eu ändring
av lagstiftningen om vägtrafikbrottsligheten, bör sjötrafikförordningens
bestämmelser givetvis anpassas därefter. Tills vidare torde man emellertid
kunna i huvudsak följa vad som nu gäller i vägtrafiklagstiftningen. Regeln
bör lämpligen ges det innehåll, att vid förande av fartyg eller vid dess
förankring eller förtöjning skall iakttagas den omsorg och varsamhet som
till förekommande av sjöolycka betingas av omständigheterna.
Som tidigare framhållits kan vårdslös båtförare fällas till ansvar enligt
sjölagen endast, då vållande till sjöolycka föreligger. Förevarande stadgande
avser att gå längre än sjölagen och omfatta fall, då båtförares vårdslöshet
framkallat fara för sjöolycka utan att sådan inträffat. Då en båtförare kan
framkalla fara för sjöolycka inte endast under färd med fartyget utan även
vid dess förankring och förtöjning, t. ex. när det skett bristfälligt eller på
olämplig plats, synes det angeläget att i stadgandet ange dessa fall.
Uttrycket »betingas av omständigheterna» ålägger varje trafikant att beakta
samtliga förhållanden som kan inverka på olycksriskerna. En viktig
omständighet är fartygets storlek och manövreringsförmåga. Det är uppenbart,
att kraven maste ställas olika beträffande de lättmanövrerade nöjesbåtarna
och i fråga om de större fartygen. En erkänd grundregel i trafiken
på våra vattenvägar är, att de mindre båtarna skall hålla undan för de stora
och svårmanövrerade fartygen. Kravet på särskilt hänsynstagande i trafiken
till olika farkosters manövreringsmöjligheter har också kommit till
uttryck i 1948 års internationella sjövägsregler.
Liksom vad nu gäller inom vägtrafiklagstiftningen åsyftas med uttrycket
»betingas av omständigheterna» inte endast de i den aktuella situationen faktiskt
föreliggande omständigheterna utan även de förhållanden som för fartygsföraren
ter sig som möjliga i denna situation. Exempelvis har en båtförare
vid färd in i en skyddad skärgårdsvik en sommardag ofta att räkna
med att badande kan finnas i vattnet. Med hänsyn härtill hör han följaktligen
redan i god tid föra båten med särskild försiktighet.
Å andra sidan får nämnda uttryck anses medföra, att den som framfört
ett fartyg med en till farvattnet och trafiksäkerhetens krav i övrigt väl an
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1962
passad fart, icke bör fällas till ansvar, om svallvågor efter fartyget vållat
skador på bristfälligt förtöjda eller förankrade båtar.
I likhet med sjöfartsstyrelsen anser jag, att bötesstraff bör vara tillfyllest
vid överträdelse av förevarande bestämmelse. Skulle förseelsen vara ringa
bör, såsom för övrigt gäller inom vägtrafiklagstiftningen, straffiihet inträda.
Regeln om straff för vårdslöshet i sjötrafik är, såsom framgår av dess
avfattning, sekundär i förhållande till allmän lag. Det innebär, att sjölagens
straffbestämmelser, vari frihetsstraff ingår i straffskalan, skall tillämpas i
fall den vårdslöse båtföraren vållat sjöolycka. Då sjöolycka av särskilt
allmänfarlig art vållats eller fara för sådan olycka framkallats, kan även
det i 19 kap. 5 § strafflagen givna stadgandet om straff för allmänfarlig
vårdslöshet bli tillämpligt. Straffet omfattar här fängelse eller böter eller
i grova fall straffarbete i högst två år.
Länsstyrelses befogenhet att utfärda sjötrafikföreskrifter
Departementschefen. Enligt kungörelsen den 26 maj 1961 (ni 178) om
vissa föreskrifter angående begagnande av allmän farled äger länsstyrelse
befogenhet bl. a. att, efter samråd med sjöfartsstyrelsen, utfärda föreskrifter
om fartbegränsning i allmän farled och om förbud mot ankring
där ledning nedlagts i vattentrafikled samt om begränsning i rätt att utnyttja
allmän farled för båttävling, vattenskidåkning eller liknande sport.
1961 års kungörelse har i så måtto begränsad räckvidd att länsstyrelsernas
möjlighet att utfärda föreskrifter endast gäller trafiken i allmän farled.
Från skilda håll har påtalats, att allmän farled ofta icke kan anses omfatta
mindre vattendrag och smärre insjöar eller andra vattenområden,
ehuru där förekommer sjötrafik och icke sällan vattenskidåkning och
liknande sport. Även enligt min mening föreligger behov av att kunna utfärda
föreskrifter av ifrågavarande slag ej endast i allmän farled utan även
i annat vattenområde, där viss trafikreglering kan vara påkallad. Jag vill
därför förorda, att länsstyrelsernas befogenheter enligt nyssnämnda kungörelse
utvidgas att omfatta allt svenskt farvatten.
Länsstyrelsernas nu berörda befogenheter har hittills reglerats i särskild
kungörelse. Med hänsyn till bestämmelsernas samband med övriga
föreskrifter för sjötrafiken synes lämpligt att bestämmelserna inarbetas i
den tilläinnade sjötrafikförordningen.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1962
IV. Departementschefens hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
genom proposition inhämta riksdagens yttrande över det inom handelsdepartementet
utarbetade förslaget till sjötrafikförordning.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Nils van der Heeg
Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620310