Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

Nr 92

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration
m. m.'', given Stockholms slott den 2 mars 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration
m. m.

GUSTAF ADOLF

Rune Hermansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen framlägges förslag till lag med bestämmelser om
straff för personer som lämnar oriktiga uppgifter i vissa deklarationer och
andra ursprungsbevis, som enligt EFTA-konventionen kräves såsom bevis
för att en vara uppfyller stadgade förutsättningar för den inom frihandelssammanslutningen
överenskomna tullättnaden.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 92

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

Förslag

till

lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §>

Har någon i deklaration, certifikat eller annan handling, som hos myndighet
inom eller utom riket eller hos auktoriserad handelskammare åberopas
till bevis om varas ursprung eller försändning för ändamål som avses i
konventionen angående upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
uppsåtligen lämnat oriktig uppgift, ägnad att vid införsel av varan
i annan stat än Sverige inom sammanslutningens område leda till frihet från
tull eller annan motsvarande avgift eller till att för låg tull eller avgift uttages,
dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år. Detsamma skall gälla
om den som tillhandahållit den åberopade handlingen med vetskap om att
den innehåller sådan oriktig uppgift. Är brott som nu sagts grovt, skall dömas
till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första stycket sägs, dömes
till dagsböter.

Är brott som avses i denna paragraf ringa, skall ej till straff dömas.

2 §•

Den som frivilligt rättar oriktig uppgift skall vara fri från straff.

3 §-

Vad i 13 § samt 24 § första stycket första punkten och andra stycket lagen
5straff för varusmuggling är stadgat skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om brott som avses i denna lag.

4 S Brott

som avses i denna lag må ej åtalas av åklagare med mindre generaltullstyrelsen
anmäler det till åtal.

5 §•

Konungen meddelar de närmare föreskrifter som må erfordras om förundersökning
rörande brott mot denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
9 februari 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, ap Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga rörande lagstiftning
om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m. och anför
därvid följande.

Inledning

Enligt konventionen den 4 januari 1960 angående upprättandet av Europeiska
frihandelssammanslutningen, EFTA-konventionen, har Sverige i likhet
med övriga medlemsstater åtagit sig att införa lagstiftning med bestämmelser
om straff för den som lämnar oriktiga uppgifter i sådana ursprungsbevis,
som avses i konventionen. I samband med konventionens ikraftträdande
utfärdades provisoriska straffbestämmelser. Samtidigt uppdrogs åt
en inom handelsdepartementet tillkallad sakkunnig, tingsdomaren Stig
Jungefors, att utarbeta förslag till erforderliga bestämmelser. Utredningsmannen
har i en den 23 januari 1961 dagtecknad promemoria (stencilerad)
framlagt förslag i ämnet. Vid promemorian fogat förslag till lag om straff
i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m. torde få hiläggas detta
protokoll (Bilaga B).

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland,
Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, generaltullstyrelsen, kommerskollegium,
statens liandelslicensnämnd, Sveriges industriförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges allmänna exportförening och handelskamrarnas
nämnd.

Sedan ärendet varit föremål för övervägande i handelsdepartementet anhåller
jag nu att få upptaga denna fråga till behandling.

It intrång till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 92

Kungi. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

Gällande bestämmelser m. m.

Den 1 april 1960 ratificerade Sverige den i Stockholm den 4 januari samma
år undertecknade EFTA-konventionen (Sveriges överenskommelser med
främmande makter 1960: 1). Sedan konventionen ratificerats jämväl av
Danmark, Norge, Portugal, Schweiz, Storbritannien och Österrike har densamma
i enlighet med bestämmelserna i artikel 40 trätt i kraft den 3 maj
1960 (prop. 1960:25; UU 2; Rskr 140).

Europeiska frihandelssammanslutningen har till syfte bl. a.,
att inom sammanslutningens område och inom varje medlemsstat främja
en jämn ekonomisk expansion,

att säkerställa, att handeln mellan medlemsstaterna äger rum under sunda
konkurrensförhållanden, att undvika väsentliga skiljaktigheter mellan
medlemsstaterna i fråga om de villkor på vilka de kan erhålla tillgång till
råvaror, som produceras inom sammanslutningens område,

samt att bidraga till en harmonisk utveckling och expansion av världshandeln
och till en gradvis avveckling av hindren för denna (artikel 2).

Sammanslutningens organ utgöres av ett råd samt de övriga organ, som
rådet kan komma att inrätta (artikel 1 punkt 4).

Enligt EFTA-konventionen (artiklarna 3 och 4) skall medlemsstaterna under
eu övergångsperiod successivt sänka och slutligen helt avskaffa sina
tullar och andra avgifter med motsvarande verkan på industrivaror, som
importeras från annan stat inom frihandelsområdet, under förutsättning att
varorna har sitt ursprung inom detta — s. k. områdesursprung. Med industrivaror
förstås därvid alla varor utom vissa jordbruksvaror och fiskeprodukter.
Dessa senare omfattas ej av tullavvecklingen. Kravet på områdesursprung
föranledes därav, att varje enskild medlemsstat bibehåller sin individuella
tullnivå gentemot tredje land. Genom kravet på områdesursprung
förhindras, att tullarna i en medlemsstat med högre yttre tullnivå kringgås
därigenom att varor transiteras genom annan medlemsstat med lägre tullar.

Enligt EFTA-konventionen skall varor, för vilka lättnader i tullhänseende
skall äga åtnjutas — s. k. områdesbehandling i tullhänseende — uppfylla
vissa förutsättningar med avseende å ursprung och försändning. Sålunda
skall varor anses berättigade till områdesbehandling i tullhänseende, om de
avsänts till den importerande medlemsstatens område från annan medlemsstats
område och har områdesursprung enligt vissa kriterier (artikel 4 punkt
1). Bestämmelserna om avsändning innebär, att varorna skall ha avsänts
direkt till bestämmelselandet och att de ej skall exempelvis lagras i ett annat
land. Hinder möter givetvis inte mot transitering av varorna genom ett sådant
land och ej heller mot en av transporttekniska skäl betingad lagring
därstädes. Hithörande bestämmelser har tillkommit för att minska risken
av att varor, som bearbetats på sätt som utesluter områdesbehandling, får
sådan behandling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1962

Vad beträffar kriterierna på områdesursprung skall varor som helt härrör
från sammanslutningens område anses ha sådant ursprung. Detsamma
gäller också varor, vilka producerats inom området och beträffande vilka
värdet av det material som utifrån importerats till området eller är av obestämt
ursprung och som använts i något led vid varornas produktion ej överstiger
50 procent av varornas exportpris (procentkriteriet). Detta kriterium
är —• bortsett från vissa gummivaror och större delen av textilområdet —
alltid tillämpligt. Vid sidan av procentkriteriet har uppställts ett i huvudsak
alternativt kriterium (bearbetningskriteriet), vilket innebär, att även sådana
varor skall anses ha ursprung inom området som producerats där
genom viss i särskilda till konventionen fogade listor (s. k. bearbetningslistor)
närmare angiven bearbetning. Den producent eller exportör som vill
komma i åtnjutande av de förmåner i tullhänseende som öppnas genom den
successiva avvecklingen av tullarna medlemsstaterna emellan har, med vissa
undantag, frihet att själv bestämma vilket kriterium han vill åberopa.

Reglerna rörande områdesursprung såsom förutsättning för åtnjutande
av lättnader i tullhänseende har nödvändiggjort särskilda bestämmelser
bl. a. om den bevisning som skall förebringas till styrkande av att varor har
dylikt ursprung. Dessa bestämmelser har intagits i en till konventionen
fogad bilaga B. Enligt regel 8 i denna bilaga skall en begäran, att varor skall
anses berättigade till oinrådesbehandling i tullhänseende, åtföljas av vederbörliga
skriftliga bevis om ursprung och försändning. Ursprungsbeviset kan
bestå av en ursprungsdeklaration avgiven av den siste producenten av varorna
inom området jämte en kompletterande deklaration av exportören i
de fall då producenten icke själv svarar för exporten. Beviset kan också bestå
av ett ursprungscertifikat utfärdat av en statlig myndighet eller därtill
auktoriserat organ, som är utsett av den exporterande medlemsstaten
och anmält till övriga medlemsstater, jämte en kompletterande deklaration
av exportören av varorna. Deklarationer, certifikat och kompletterande
deklarationer skall avges på särskilda formulär. Härjämte ger konventionen
rådet möjligheter att för särskilda kategorier av varor eller försändelser
föreskriva, att ursprungsbevis kan lämnas i annan form. Dylika föreskrifter
har meddelats bl. a. beträffande reservdelar samt för varusändningar med
visst lägre värde.

Tullmyndigheterna i respektive länder har att i samband med tullbehandlingen
vid införseln kontrollera riktigheten av uppgifterna i ursprungsbevis.
Särskilda föreskrifter har meddelats rörande denna kontroll. Bl. a.
kan importerande medlemsstat, om så visar sig erforderligt, kräva ytterligare
bevisning till styrkandet av riktigheten av ursprungsdeklaration eller
ursprungscertifikat (Bilaga B regel 9).

Medlemsstaterna har såsom tidigare berörts åtagit sig att införa lagstiftning
med erforderliga bestämmelser om straff för personer, som till stöd
för en framställning om oinrådesbehandling i tullhänseende tillhandahåller
en i något väsentligt hänseende oriktig handling. Bestämmelserna härom, vilka
återfinns i regel 10 i bilaga B, är av följande lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

1. Envar medlemsstat åtager sig att införa lagstiftning med erforderliga
bestämmelser om straff för personer, som — till stöd för en begäran i en
annan medlemsstat, att varor skola anses berättigade till områdesbehandling
i tullhänseende — inom dess område tillhandahålla en i något väsentligt
hänseende oriktig handling eller föranleda att sådan handling tillhandahålles.
De straff, som kunna ifrågakomma, skola motsvara dem som tillämpas
då oriktiga uppgifter lämnas för tullbeläggning av importvaror.

2. En medlemsstat må handlägga ärende angående överträdelse utanför
domstol, om behandlingen av överträdelsen anses lämpligare kunna ske genom
administrativt strafföreläggande eller liknande administrativt förfarande.

3. En medlemsstat skall icke vara skyldig att inleda eller fortsätta rättegång
eller annat förfarande enligt moment 2 i denna regel,

a) om det icke påyrkats av den importerande medlemsstat, till vilken
den på oriktiga uppgifter grundade framställningen gjorts; eller

b) om med hänsyn till den tillgängliga bevisningen, det rättsliga eller
administrativa förfarandet icke framstår såsom berättigat.

Angående det sätt på vilket föreliggande lagstiftningsfråga lösts i vissa
av de övriga medlemsstaterna må anmärkas följande.

I Norge har hithörande bestämmelser intagits i lov om tollvesendet den 22
juni 1928. Enligt § 168 i tolloven straffas den med böter eller fengsel upp
till tre månader, som »her i landet» utfärdar eller låter utfärda ett oriktigt
ursprungsbevis eller annat oriktigt legitimationsdokument angående en varas
ursprung när dokumentet avser att tjäna som bevis vid förtullning av
varor i annat land. Förverkandepåföljd torde ej kunna ifrågakomma.

Jämväl i Danmark har den förevarande lagstiftningsfrågan lösts genom
att i toldloven den 28 januari 1959 intagits vissa kompletterande bestämmelser.
Bestämmelserna innebär, att den som utfärdar ett i något väsentligt
hänseende oriktigt dokument som här avses straffas med böter, hsefte
eller faengsel upp till sex månader. Bestämmelser om förverkande saknas såväl
vid brottsliga förfaranden som nu avses som vid brott mot smuggellagstiftningen
överhuvud.

Enligt den engelska lagstiftningen bestraffas här avsedda förfaranden
med tillämpning av bestämmelserna i den allmänna smuggellagstiftningen,
som är intagna i Customs and Excise Act av den 1 augusti 1952. Brottsbeskrivningen
torde avse oriktiga uppgifter endast i skriftliga handlingar
(»any document»). Straffet är böter eller frihetsstraff upp till två år, varjämte
förverkande kan ifrågakomma. År brottet av lindrigare beskaffenhet
ådömes endast böter.

Enligt den schweiziska lagstiftningen skall förevarande överträdelser bestraffas
med tillämpning av vissa bestämmelser i tullagen den 1 oktober
1925. Straffet är böter eller vid försvårande omständigheter frihetsstraff.
Förverkandepåföljd synes ej ifrågakomma. Lagföring sker endast om det
påkallats av annat EFTA-land.

Åtagandet i konventionen att införa erforderliga straffbestämmelser har
såsom redan antytts för vårt lands vidkommande föranlett utfärdandet av
vissa provisoriska bestämmelser. Dessa är intagna i 8 § kungörelsen den 13

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1962

maj 1960 (nr 199) om ursprungsbevis enligt konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen, ändrad genom kungörelse
den 16 december 1960 (nr 725). Den som uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet lämnar oriktig uppgift i ursprungsdeklaration eller därmed
jämställda handlingar straffas enligt nämnda paragraf med dagsböter eller
fängelse. Anmälan av generaltullstyrelsen uppställes sasom villkor för åtal.
— Ursprungseertifikat utfärdas enligt sagda kungörelse av auktoriserad handelskammare
eller, om handelskammare avböjer att utfärda certifikat eller
eljest särskilda skäl föreligger, av distriktstullanstalt. Den som önskar certifikat
har att inge ursprungsdeklaration till handelskammaren eller distrikts
tullanstalten.

Jag övergår härefter till en redogörelse för lagförslaget, därvid vissa allmänna
synpunkter redovisas i anslutning till 1 §.

Lagförslaget

1 §.

Utredningsmannen. Utredningsmannen framhåller inledningsvis att åtagandet
i EFTA-konventionen kräver vissa lagstiftningsåtgärder. Den lagstiftning
som torde bli erforderlig avser bestämmelser om påföljder för den
som i sådana handlingar om varors ursprung eller försändning, varom här
är fråga, lämnat oriktiga uppgifter med påföljd att varorna kan komma att
införas till annan konventionsstat än Sverige under åtnjutande av den tullfrihet
eller tullnedsättning som gäller mellan medlemsstaterna. Införes däremot
varor till Sverige under åberopande av oriktiga uppgifter i angivet hänseende
föreligger sådant vilseledande som avses i 1 § andra punkten lagen
den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling och gärningen blir att bestraffa
med tillämpning av denna lag.

Med hänsyn till att den bevisning om varors ursprung som skall förebringas
enligt konventionen förutsättes regelmässigt skola ske i vissa för ändamålet
särskilt fastställda handlingar, främst i deklarationer, har den naturligaste
lösningen synts utredningsmannen vara att utforma brottsbeskrivningen
på likartat sätt som skett i bl. a. skattestrafflagen. Utredningsmannen
påpekar, att förutom deklarationer såsom bevisning kan ifrågakomma
jämväl av myndighet eller av därtill auktoriserat organ, t. ex. handelskammare,
utfärdade certifikat. Understundom sker bevisningen för styrkande
av varors ursprung i annan form än nu sagts, t. ex. i fråga om sändningar
med lägre värde. I sådana fall kan en förklaring, att varorna har
EFTA-ursprung, tecknas på fakturan. När producent för att kunna utfärda
ursprungsbevis måste äga kännedom om att av honom inköpt material undergått
viss bearbetning inom EFTA-områdel eller innehåller högst viss
andel av icke EFTA-ursprung bör han införskaffa bevis härom från leverantören
av materialet (s. k. underlcverantörsintyg). Jämväl sådana leverantörsintyg
kan avges å officiella blanketter till ursprungsbevis eller utfärdas
efter visst formulär.

Iiihang titt riksdagens protokoll l''Jti‘2. 1 samt. Nr 02

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1962

Någon gång kan uppgifter om varors ursprung och försändning, som åberopas
till stöd för områdesbehandling i tullhänseende, avges muntligen, såsom
vid turisttrafik. I sådant fall kommer emellertid uppgiften att lämnas
av den resande i samband med tullklareringen av resgodset i importlandet,
varför en oriktig uppgift om ursprung och försändning torde kunna medtöra
ansvar enligt den allmänna smuggellagstiftningen i vederbörande stat.

Enligt utredningsmannens mening torde det vara tillräckligt att straffbelägga
oriktiga uppgifter i skriftliga handlingar. De handlingar som i
första hand avses är ursprungsdeklarationer och ursprungscertifikat. Därjämte
har i förslaget till lagstiftning upptagits jämväl »annan handling»
varmed följaktligen förstås varje handling som eljest förebringas i syfte
att styrka en varas ursprung och försändning för ändamål som avses i EFTA -konventionen.

I fråga om brottsbeskrivningen anför utredningsmannen att under formuleringen
»lämnar oriktig uppgift» avses skola hänföras allt obehörigt
användande av oriktiga uppgifter i förevarande hänseende. Ansvar kan således
inträda ej endast för den som utställt en oriktig urkund som här avses
utan jämväl för den som åberopar eller på annat sätt begagnar sig av
densamma. Ansvar kan vidare inträda oberoende av om någon kan straffas
för utfärdandet av den oriktiga handlingen. Om någon t. ex. lämnat den
oriktiga uppgiften i god tro kan följaktligen den som åberopar eller begagnar
handlingen med vetskap om dess oriktighet ådraga sig ansvar.

Utredningsmannen anmärker vidare att den oriktiga uppgiften skall vara
ägnad att i den importerande medlemsstaten leda till frihet från tull eller
annan motsvarande avgift eller till att för låg tull eller avgift uttages. I kravet
på att den oriktiga uppgiften skall vara ägnad att leda till sådant resultat
ligger, för att oriktigheten skall medföra ansvar, att den angår något för
ursprungsbeviset väsentligt. Ansvar inträder således ej för en felaktighet
som är av ingen eller endast underordnad betydelse i sammanhanget, t. ex.
oriktigt datum vid underskriften.

Beträffande frågan om när brottet kan anses fullbordat framhåller utredningsmannen,
att de handlingar, som åberopas till bevis om varors ursprung
och försändning, visserligen kan företes för svensk tullmyndighet i
samband med exporten av varorna från Sverige. Något krav på sådant företeende
av handlingarna vid utförseln föreligger emellertid ej och det regelmässiga
förfarandet torde vara, att dessa handlingar överhuvud ej uppvisas
föi svensk myndighet utan försändes postledes direkt till den importerande
medlemsstaten för att där företes i samband med tullbehandlingen av varorna.
Vid lämnande av oriktiga uppgifter torde brottet enligt utredningsmannens
mening böra anses fullbordat i och med att den oriktiga uppgiften avsänts
till mottagaren eller avlämnats till svensk tullmyndighet eller till
transportföretag för att åtfölja godset. En annan sak är att brottet i det
övervägande antalet fall sannolikt ej uppdagas förrän i samband med tullklareringen
vid införseln i den importerande medlemsstaten.

Utredningsmannen erinrar om att de föreslagna straffbestämmelserna avser
att skydda andra konventionsländers intressen än Sveriges intressen

Kungl. Maj.ts proposition nr i)2 år 1962

som eljest ej tillgodoses av den svenska strafflagstiftningen. I den mån gärningar
varom här är fråga riktar sig mot Sverige och kränker svenska intressen
finns erforderliga bestämmelser om påföljder i den svenska smiiggellagstiftningen
som alltså i sådana fall blir tillämplig med uteslutande av
den föreslagna lagstiftningen. Härom anför utredningsmannen följande.

Om t. ex. en svensk exportör vid export av varor till Danmark lämnar
oriktiga uppgifter i det hänseende, varom här är fråga, drabbas han av ansvar
enligt den föreslagna lagstiftningen. Om å andra sidan en exportör i
Danmark vid export av varor till Sverige förfar på angivet sätt dömes han
enligt den motsvarighet till bestämmelser på förevarande område som utfärdas
i Danmark. Härtill kommer att han i princip är förfallen till ansvar
enligt den svenska smuggellagstiftningen och att med tillämpning av
denna förverkande kan ske av varor, som finns här i riket. Det bör understrykas,
att förverkandepåföljden anknyter till själva egendomen, varför det
är i princip utan betydelse om egendomens ägare är i god eller ond tro (prop.
1960: 115 s. 121 f.). Själva straffanspråket enligt smuggellagstiftningen torde
däremot ej kunna realiseras eftersom den brottslige ej befinner sig i landet.
Har han emellertid i det angivna exemplet ådömts ansvar enligt de
straffbestämmelser som i Danmark utfärdats med stöd av EFTA-konventionen
torde det regelmässigt ej böra ifrågakomma att effektuera jämväl det
svenska straffanspråket enligt smuggellagstiftningen även om detta vore
möjligt. Reglerna i 1 kap. 3 § SL synes nämligen böra föranleda, att åtal i
sådana fall ej anställes. Däremot kan, såsom nämnts, talan om förverkande
av beslagtagen egendom ske med tillämpning av 20 § lagen om straff för
varusmuggling eller 17 § RP. Har i det nämnda exemplet vidare den svenske
importören medverkat till den danske exportörens brott är importören givetvis
straffbar enligt den svenska smuggellagstiftningen. Den föreslagna lagstiftningen
torde vara tillämplig även på den som här i riket utfärdar ett
oriktigt ursprungsbevis i och för export av varor från ett annat EFTA-land
till ett tredje sådant, t. ex. export av varor från Danmark till England.

I subjektivt hänseende kräves enligt utredningsmannens förslag uppsåt.
I enlighet med vedertagna straffrättsliga grundsatser omfattar detta även
eventuellt uppsåt. Enligt utredningsmannen bör jämväl gärningar, som förövas
av grov oaktsamhet, bestraffas liksom fallet är enligt skattestrafflagen
och lagen om straff för varusmuggling. Förslagets 1 § upptager därför
en regel av denna innebörd.

Straffet föreslås av utredningsmannen — i huvudsaklig överensstämmelse
med straffskalan i lagen om straff för varusmuggling — skola bestämmas
till böter eller fängelse i högst ett år för brott av normal svårhetsgrad.
År brottet grovt skall dock dömas till straffarbete i högst två år
eller fängelse. Utredningsmannen framhåller att förslaget jämväl i detta
hänseende överensstämmer med lagen om straff för varusmuggling. Omständigheter
av beskaffenhet alt göra brottet grovt torde i främsta rummet
vara alt varorna ntgöres av betydande myckenheter eller är belagda med så
höga tullar alt den undandragna tullavgiften uppgår till mer väsentliga belopp.
En annan omständighet som enligt utredningsmannen torde kunna
föranleda, att brottet bedömcs som grovt är att den felande åsidosatt särskilt
förtroende t. ex. då det förövas genom någon som är anställd vid eu

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1962

handelskammare. För det oaktsamma brottet föreslås — i likhet med vad
som gäller för brott av oaktsamhet enligt lagen om straff för varusmuggling
— straffet skola vara endast böter.

Utredningsmannen föreslår en allmän regel om frihet från straff för fall,
där brottet — vare sig det förövas uppsåtligen eller av grov oaktsamhet —
är att anse som ringa. Utredningsmannen framhåller att straffrihetsregeln,
som är avsedd att tillämpas på det sättet att åtal ej anställes i ringa fall,
innebär, att bagatellfallen generellt lämnas utanför det straffbara området
(jfr 6 § lagen om straff för varusmuggling).

Någon särskild benämning å här avsedda brott föreslås ej av utredningsmannen.
En rubricering såsom »falsk ursprungsdeklaration», »vårdslös ursprungsdeklaration»
e. d. är å ena sidan ej adekvat såtillvida alt även andra
handlingar än deklarationer kan förekomma. Å andra sidan kunde en sådan
brottsbenämning anses vara alltför vittomfattande och ej med erforderlig
tydlighet utmärka det begränsade område av oriktiga ursprungsbevis varom
här är fråga. Utredningsmannen framhåller sålunda att spörsmål om
oriktiga ursprungsbevis uppkommer även på andra områden t. ex. vid tilllämpningen
i vissa fall av importförbudslagstiftningen eller 1913 års lag
angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning.

Utredningsmannen har i anslutning till redogörelsen för bestämmelserna i
förslagets 1 § behandlat frågan huruvida reglerna om straff — i likhet med
vad som gäller enligt smuggellagstiftningen — bör kompletteras med bestämmelser
om förverkande av varor eller, om dessa ej kan tillrättaskaftas,
av varornas värde. Det torde emellertid enligt utredningsmannen kunna
anföras skäl för att på detta område ej stadga särskilda förverkandepåföljder.
Bl. a. bör enligt utredningsmannen beaktas, att varorna i regel —
frånsett Danmark — torde komma att förverkas i den importerande medlemsstaten
med tillämpning av denna stats smuggellagstiftning. Utredningsmannen
påpekar att en förverkanderegel i den föreslagna svenska lagstiftningen
därför i praktiken oftast skulle komma att innebära konfiskation av varornas
värde. Ett slags dubbel förverkandepåföljd skulle alltså bli följden (jfr
prop 1960: 115 s. 122). Det anmärkes vidare att bestämmelserna om förverkande
i de berörda ländernas smuggellagstiftning reglerats på olika sätt, vilket
i sin tur medför att förverkandepåföljden ej skulle regleras efter enhetliga
principer i konventionsstatema. Sålunda saknas i den danska smuggellagstiftningen
varje som helst bestämmelse om förverkande av smuggelgods
eller av forslingsredskap som använts som hjälpmedel vid förövande av
smugglingsbrott. Ej heller i den norska lagstiftning, som föranletts av EFTAkonventionen,
stadgas förverkandepåföljd. I den engelska lagstiftningen
medges långtgående skönsmässiga avgöranden beträffande tillämpningen såväl
av straff- som förverkandepåföljder vid överträdelse av smuggellagstiftningen
(se SOU 1959: 24 s. 96). Enligt den schweiziska lagstiftningen synes
förverkandepåföljd ej kunna inträda. Utredningsmannen anser att åtagandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

enligt konventionen att utfärda erforderliga bestämmelser om straff, som
skall motsvara dem som tillämpas då oriktiga uppgifter lämnas för tullbeläggning
av importvaror, ej torde böra anses innefatta skyldighet att i den
ifrågavarande lagstiftningen intaga bestämmelser om förverkande. Utredningsmannen
uppger att överväganden av angiven art har föranlett, att bestämmelser
om förverkandepåföljder ej föreslås för brott som avses med
den ifrågavarande lagstiftningen.

Utredningsmannen framlägger även vissa synpunkter på frågorna om
medverkan och konkurrens. I fråga om medverkan till brott, varom
här är fråga, framhåller utredningsmannen att de allmänna reglerna i 3
kap. strafflagen torde äga tillämpning. Uttryckligt stadgande härom har ej
ansetts erforderligt. Vad beträffar uppkommande konkurrenssituationer
synes dessa enligt utredningsmannens mening böra lösas enligt allmänna
regler. Den föreslagna lagstiftningen innehåller särskilda bestämmelser om
påföljder i vissa fall när oriktiga uppgifter tillhandahålles i det speciella slag
av deklarationer och andra handlingar som här avses. Redan härav torde
följa att de föreslagna straffbestämmelserna, såsom varande av speciell natur,
skall tillämpas på de förhållanden de avser med uteslutande av förefintliga
allmänna straffbestämmelser. En bestämmelse som från samma synpunkt
straffbelägger ett visst förfarande, måste nämligen anses sätta en mera
allmän bestämmelse i ämnet ur tillämpning (jfr Beckman in. fl. Brott mot
staten och allmänheten, andra upplagan s. 468). Sålunda avses t. ex. bestämmelserna
om bedrägeri ej skola tillämpas i konkurrens med de föreslagna
reglerna (jfr SOU 1959: 24 s. 168 f.). Utredningsmannen påpekar vidare att
bestämmelserna om osann försäkran i 13 kap. 10 § eller om osant intygande
i 13 kap. 11 § SL ej torde bli aktuella i förevarande sammanhang. Det förstnämnda
lagrummet äger avseende å osann uppgift i skriftlig utsaga, som
jämlikt lag eller författning avges under edlig förpliktelse eller på heder och
samvete eller under annan dylik försäkran. Skyldighet jämlikt lag eller
författning att avlämna ursprungsbevis, som här avses, föreligger ej. Bestämmelserna
om osant intygande avser osann uppgift om vem han är ellei
om annat än egna angelägenheter. Då — åtminstone regelmässigt — förevarande
ursprungshandlingar torde avse egna angelägenheter synes tillämpning
av 13 kap. 11 § SL ej ifrågakomma. Utredningsmannen framhåller att
verklig konkurrenssituation däremot synes kunna uppstå om handling som
åberopas tillkommit genom förfalskning. Här kan uppenbarligen tillämpning
av t. ex. straffbestämmelsen i förslaget för grovt brott i vissa fall icke anses
innebära tillräcklig reaktion även mot förfalskningsbrottet. I dylika
fall torde böra antagas brottskonkurrens mellan brott som avses i förslaget
och urkundsförfalskning.

Remissyttrandena. Det av utredningsmannen framlagda förslaget tillstyrkes
i princip eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Beträffande
enskildheter framställes dock anmärkningar från några håll.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1962

Behovet av att ersätta nuvarande provisoriska straffbestämmelser
med permanent lagstiftning vitsordas i allmänhet i remissyttrandena. En remissinstans,
statens handelslicensnämnd, har emellertid ansett att det skulle
kunna ifrågasättas, om man ej tills vidare kunde behålla de provisoriska
straffbestämmelserna. Nämnden har härvid hänvisat till att de föreslagna
bestämmelserna kunde medföra strängare straff än de nuvarande samt till
rådande ovisshet om EFTA och dess framtid.

Utredningsmannens förslag att straffbelägga endast oriktiga uppgifter som
avgives i skriftlig form har icke mött några invändningar. Ej heller
har i princip framställts någon erinran mot att brottsbeskrivningen utformats
på likartat sätt som skett i skattestrafflagen utom av generaltullstyrelsen.
Styrelsen kan i denna del ej dela utredningsmannens mening
av det skälet att de ifrågavarande oriktiga handlingarna ej är skattedeklarationer
utan endast bevismedel.

I fråga om den enligt konventionen förutsatta överensstämmelsen med
bestämmelserna i varusmugglingslag en konstaterar hovrätten över
Skåne och Blekinge att förslaget i allt väsentligt ansluter sig till denna lag.
Hovrätten noterar vidare att det i fråga om straffskalan vid uppsåtligt brott
av normal svårhetsgrad och bestämmelser om straffrihet vid ringa brott
föreligger vissa mindre skillnader. Hovrätten finner likväl förslaget i denna
del tillfredsställande.

Även Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges allmänna
exportförening och handelskamrarnas nämnd konstaterar, att förslaget
nära ansluter sig till den gällande svenska smuggellagstiftningen; industriförbundet
och exportföreningen finner att nära överensstämmelse synes
föreligga även i förhållande till vad som gäller i andra EFTA-länder.

Några remissinstanser har framlagt vissa allmänna synpunkter på t i 11-lämpningen av den föreslagna lagstiftningen. Sveriges industriförbund
anför härom.

Industriförbundet har för sin del inga invändningar att göra mot den föreslagna
lagstiftningen. Med hänsyn till att lagstiftningen i första hand avser
att tillvarata utländska intressen och då EFTA-konventionens ursprungsregler
många gånger visat sig svårtolkade vill förbundet emellertid framhålla,
att det är av stor betydelse att tillämpningen blir sådan att endast
handlingar, som uppenbarligen strider mot Sveriges förpliktelser enligt
EFTA-konventionen, kommer att bestraffas.

Även Sveriges allmänna exportförening gör ett liknande uttalande.

Av ytterligare mera allmänna synpunkter på utredningsmannens förslag
må redovisas att Stockholms rådhusrätt funnit förslaget väl ägnat att läggas
till grund för den avsedda lagstiftningen. Handelskamrarnas nämnd
tramhåller att förslaget gestaltats i enlighet med moderna principer inom
den allmänna straff- och processrätten och att det innefattar en önskvärd
precisering av de förfaranden som Sverige genom EFTA-anslutningen åtagit
sig att kriminalisera.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1962

Beträffande brotts beskrivningen i 1 § anmärker riksåklagarämbetet
att den oriktiga uppgiften enligt förslaget skall ha lämnats i handling
som åberopas till bevis om varas ursprung in. in. Enligt ämbetet
synes med en sådan formulering för brottets fullbordan krävas, att handlingen
i det främmande landet verkligen blivit åberopad till sådant bevis.
Straffskyldighet synes emellertid böra inträda redan i och med att exportören
här i Sverige lämnar ifrån sig den oriktiga handlingen. Därför föreslår ämbetet
i stället formuleringen: »Den som i deklaration, certifikat eller annan
handling, som är avsedd att åberopas till bevis» etc.

En liknande invändning framföres av generaltullstgrelsen. Det objektiva
brottsrekvisitet bör enligt styrelsen omfatta den, som utfärdar oriktig handling
samt den som utlämnar handlingen för brukande till bevis. Dylika förfaranden
bör straffbeläggas i princip och sålunda oberoende av om den
oriktiga handlingen kommer till användning för avsett ändamål (»åberopas»)
eller ej.

I några remissyttranden beröres utredningsmannens uttalande att allt obehörigt
användande av oriktiga uppgifter i förevarande hänseende avses skola
hänföras under lämnar oriktig uppgift. Riksåklagarämbetet förklarai
att ämbetet för sin del icke är övertygat om att den föreslagna formuleringen
träffar annan än utställaren av urkunden. I praktiken torde det emellertid
enligt ämbetets mening vara tillräckligt, att den som med uppsåt
utställt den oriktiga handlingen eller medverkat till utställandet kan straffas.
Det låter visserligen tänka sig, fortsätter ämbetet, att en underordnad
tjänsteman hos en exportör utan medverkan av exportören i god tro lämnar
en oriktig uppgift, vilken sedan av exportören tillhandahålles importören
i det främmande landet. Den föreslagna formuleringen synes ej göra det
möjligt att för sådant fall straffa exportören. Fallet synes dock föga praktiskt.
Anses det nödvändigt att täcka även en sådan situation, synes enligt
ämbetets mening en tänkbar lösning vara att straffbestämmelsen i första
punkten kompletteras med en föreskrift av innebörd att tillhandahållande
av handling, upptagande oriktig uppgift som i första punkten avses, skall
anses lika med lämnande av dylik oriktig uppgift.

Enligt hovrätten för Nedre Norrland framgår det ej klart av lagtexten att
ansvar skall inträda ej blott för den som utställer en oriktig urkund utan
även för den som åberopar eller på annat sätt begagnar sig av densamma.

Göteborgs rådhusrätt anser att det straffbara området bör omfatta sådan
gärning som beskrives i motiven. Rådhusrätten erinrar om att ansvar enligt
motiven skall inträda även för den som åberopar eller på annat sätt
begagnar sig av urkunden samt uttalar vidare.

En dylik betydelse torde emellertid enligt sedvanligt språkbruk icke kunna
tilläggas verbet lämna i den sammanställning, som här föreligger, utan
med den föreslagna ordalydelsen i lagtexten torde straff för gärningsmannaskap
endast komma att drabba den, som undertecknat handlingen. Rådhusrätten
vill i detta avseende hänvisa till hland annat 12 kap. 9 § jämfört med
13 kap. 10 § strafflagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

Generaltullstyrelsen anmärker att lämnande av oriktig uppgift i en handling
i förslaget givits en vidare innebörd än motsvarande brottsbestämning
i 13 kap. 11 § strafflagen. Oavsett detta täcker brottsbeskrivningen enligt
styrelsens mening språkligt sett ej en oriktig handlings utlämnande av
annan än den som utfärdat handlingen. Styrelsen uttalar vidare bl. a. följande.

Enligt konventionstexten skall straff stadgas även för den, som föranleder
att oriktig handling tillhandahålles här i riket. Denna brottsbeskrivning
torde täckas av strafflagens regler om medverkan till brott. Emellertid bör
i anslutning härtill även straffbeläggas försök till vilseledande av statlig
myndighet eller auktoriserat organ vid utfärdande av ursprungscertifikat.
Sådant förfarande måste nämligen anses utgöra försök till medverkan, vilket
ej omfattas av strafflagens regler om medverkan till brott.

Kommerskollegium och handelslicensnämnden ifrågasätter om icke uttrycket
tullbehandling borde utbytas mot införsel. Enligt handelslicensnämnden
synes tullbehandling föra tanken direkt till svenska förhållanden.
Kommerskollegium anför följande.

Enligt ordalydelsen begränsas sålunda lagrummets tillämplighet till fall
då tull eller avgift uttages i samband med tullbehandling av varor. Formellt
skulle alltså straffrihet föreligga i det fall då avgift skall erläggas vid införsel
av varan utan samband med dylik behandling. Med liänsyn härtill ifrågasätter
kollegium om icke ordet »tullbehandling» borde utbytas mot »införsel»,
vilket användes i den nuvarande 8 § i den aktuella kungörelsen. Tveksamhet
om vilka förrättningar som avses uppkommer då icke.

I fråga om de handlingar som omfattas av brottsbeskrivningen har
Sveriges grossistförbund uttalat att bättre överensstämmelse skapats med
åtagandena enligt EFTA-konventionen genom att lagförslaget omfattar ej
endast ursprungsdeklarationer och ursprungscertifikat utan varje skriftlig
handling som åberopas för att styrka en varas ursprung.

Handelskamrarnas nämnd uppmärksammar att brottsbeskrivningen i förslaget,
till skillnad mot nuvarande provisoriska straffbestämmelser, upptager
även ursprungscertifikat bland ursprungshandlingar. Detta synes innebära,
fortsätter nämnden, att även handelskamrarnas certifikatutfärdande
verksamhet avses ske under straffansvar. Med hänsyn bl. a. till att handelskamrarnas
funktionärer saknar det allmänna ämbetsansvar som åvilar de
statliga certifikatmyndigheternas, distrikttullanstalternas, personal svnes
det nämnden i och för sig icke finnas något att erinra mot den föreslagna
ordningen.

I fråga om den i förslaget upptagna straffbestämmelsen för brott av
grov oaktsamhet framhåller Sveriges allmänna exportförening att
EFTA-konventionens ursprungsregler många gånger är synnerligen svårtolkade
och att svårbedömbara gränsfall lätt kan uppstå. Det torde därför enligt
exportföreningen finnas all anledning att tolka orden »grov oaktsamhet»
restriktivt.

Handelskamrarnas nämnd förklarar att en förutsättning för liandelskami
arnas certifikatutfärdande verksamhet är att kontrollen av lämnade upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

gifter sker i enlighet med vad som för handelskamrarna framstår som praktiskt
möjligt. Nämnden lämnar följande redogörelse för att närmare belysa
de förhållanden som enligt nämndens mening synes böra bli relevanta vid
bedömningen av i vilka fall grov vårdslöshet skall anses föreligga.

I EFTA-konventionen heter det, att certifikatutfärdande myndighet eller
auktoriserat organ skall förvissa sig om riktigheten av de uppgifter som lämnats
i producentdeklarationerna. Myndigheten eller organet skall, där så belinnes
erforderligt, begära ytterligare upplysningar ävensom verkställa ytterligare
kontroll (regel 8 punkt 3). Handelskamrarnas mångåriga befattning
med utfärdande av ursprungsbevis och liknande intyg bygger i stor
utsträckning på ett förtroende mellan handelskamrarna och de företag som
utnyttja kamrarnas tjänster. Även i fråga om EFTA-ursprungscertifikat godta
handelskamrarna som regel de uppgifter som välkända tillverkare lämna
i ursprungsdeklarationerna. Någon detalj granskning i form av exempelvis
tekniska varuundersökningar eller mer ingående dokumentprövning förekommer
sålunda ej i normalfallen. En dylik granskning torde för övrigt av
såväl tids- som kostnadsskäl vara ogenomförbar i praktiken. Endast i fall
då uppgiftslämnande företag icke äro för handelskamrarna tidigare kända
och då det icke på grund av exportvarornas natur är uppenbart att de äro
av svenskt ursprung, blir en mer ingående kontroll aktuell. Men även i dylika
fall torde handelskamrarnas kontroll vanligen inskränka sig till vad
som är praktiskt möjligt; genom infordrande av kalkyler, fakturor o. d. söka
handelskamrarna bedöma, om de i ursprungsdeklarationerna lämnade uppgifterna
äro riktiga. I dessa fall står också den möjligheten till buds, att
uppgifternas riktighet bestyrkes av auktoriserad revisor, godkänd granskningsman
eller annan person, som handelskamrarna hysa förtroende för.

Det i förslaget upptagna stadgandet att i ringa fall ej skall dömas
till straff kritiseras av riksåklagarämbetet och generaltullstyrelsen, vilka
förordar att bestämmelsen utgår. Riksåklagarämbetet anmärker, att bestämmelsen
avser såväl uppsåtliga brott som oaktsamhetsbrott samt påpekar, att
stadgandet sålunda har större räckvidd än motsvarande bestämmelser i varusmugglingslagen,
som icke upptager någon regel om straffrihet i ringa fall
vid uppsåtligt brott. Då detta icke torde överensstämma med konventionen
synes regeln enligt ämbetets mening i vart fall böra begränsas till oaktsamhetsbrott.
Emellertid kan det, fortsätter ämbetet, ifrågasättas, om något utrymme
över huvud finnes för en regel om straffrihet, när brott som avses i
den föreslagna lagen är att anse som ringa. Föreligger uppsåt eller grov
oaktsamhet med avseende å uppgift, som avses i 1 §, torde gärningen enligt
ämbetet svårligen kunna anses som ringa. Generaltullstyrelsen anför att
vid uppsåtligt brott stadgandet står i mindre god överensstämmelse med den
straffrättsliga reglering, som vilseledande förfaranden i samband med tullbehandling
av gods underkastades vid tillkomsten av lagen om straff för
varusmuggling samt uttalar vidare, att någon motsvarande straffrihetsgrund
ej finnes vid brott mot 13 kap. 11 § strafflagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, som i fråga om bestämmelsen om
straffrihet vid ringa brott konstaterar den föreliggande skillnaden mellan
förslaget och varusmugglingslagen, finner likväl förslaget i denna del tillfredsställande.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 92 år 1962

Enligt Sveriges grossistförbunds uppfattning är förslaget om att straff ej
skall utdömas om brottet anses ringa särskilt tillfredsställande. Även handelskamrarnas
nämnd finner det speciellt värdefullt att bagatellfallen lämnats
utanför det straffbara området.

Utredningsmannens ståndpunkt att bestämmelser om förverkande
ej bör upptagas i lagen blir föremål för instämmanden eller lämnas utan
erinran av nära nog alla remissinstanser. Endast hovrätten för Nedre Norrland
anser med hänsyn till de ekonomiska intressen som beröres att det bör
övervägas befogenhet för domstol att om särskilda skäl föreligger förordna
om förverkande av vara beträffande vilken lämnats oriktig uppgift eller,
därest varan ej finnes i behåll, om utgivande av värdet.

Departementschefen. Det i EFTA-konventionen uppställda programmet för
den nu pågående avvecklingen beträffande industrivaror av tullar och motsvarande
avgifter mellan EFTA-länderna förutsätter tillämpning av vissa
ursprungsregler. Ursprungsreglerna utgör underlag för bedömning av huruvida
varan i det särskilda fallet omfattas av den överenskomna tullavvecklingen.
Härför kräves att varan uppfyller vissa förutsättningar i fråga om
ursprung och försändning. Tullavvecklingen och den slutliga tullfriheten
har avseende endast på sådana varor som avsänts till den importerande
medlemsstatens område från annan medlemsstats område och som därjämte
enligt vissa kriterier har sitt ursprung inom frihandelsområdet.

Bakgrunden till kravet på områdesursprung är den att medlemsstaterna
i frihandelsområdet äger bibehålla sin individuella tullnivå gentemot tredje
land. Detta skulle kunna leda till en snedvridning av handeln genom att
importen till en medlemsstat med hög yttre tull sökte sig väg över en annan
medlemsstat med lägre tull. Ursprungsreglerna syftar till att förebygga
en sådan utveckling.

Kontrollen av att en vara beträffande ursprung och försändning uppfyller
uppställda förutsättningar för tullättnad och följaktligen skall ges s. k.
områdesbehandling i tullhänseende ankommer på tullmyndigheterna i respektive
länder. Grundval för ursprungskontrollen erhålles regelmässigt genom
skriftlig bevisning. Enligt konventionen skall en begäran att vara skall
anses berättigad till områdesbehandling i tullhänseende nämligen åtföljas
av vederbörliga skriftliga bevis om ursprung och försändning. Dessa bevis —
deklarationer, certifikat och kompletterande deklarationer — skall avges på
särskilda formulär. Formulären återfinns i lista IV till bilaga B till konventionen.
Härjämte har rådet meddelat särskilda föreskrifter beträffande ursprungsbevis
för reservdelar och försändningar med visst lägre värde.

I samband med att frågan om Sveriges anslutning till EFTA-konventionen
förelädes riksdagen (prop. 1960:25) anmälde jag, att medlemsstaterna enligt
konventionen åtagit sig att införa lagstiftning med erforderliga bestämmelser
om straff för personer, som till stöd för framställning om områdesbehandling
i tullhänseende tillhandahåller en i något väsentligt hänseende
oriktig handling. Jag uttalade vidare, att frågan om de särskilda bestämmel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1962

ser som detta åtagande torde kräva för vårt lands vidkommande skulle övervägas
närmare för att vid ett senare tillfälle underställas riksdagen. I samband
med konventionens ikraftträdande utfärdades därför endast provisoriska
straffbestämmelser, intagna i kungörelsen den 13 maj 1960 (nr 199;
om ursprungsbevis enligt konventionen angående upprättandet av Europeiska
frihandelssammanslutningen. Det torde nu vara lämpligt att återkomma
till denna fråga.

Det av särskild utredningsman framlagda förslaget till lagstiftning i ämnet
har vid remissbehandlingen tillstyrkts i allt väsentligt eller lämnats utan
erinran; endast i detalj spörsmål har vissa erinringar framställts. De föreslagna
straffbestämmelserna torde med vissa smärre jämkningar motsvara
vad som från svensk sida kräves för att fullgöra åtagandet i EFTA-konventionen.
Jag kan därför för egen del i huvudsak biträda utredningsmannens
förslag. Enligt min mening finnes ej skäl att — såsom ifrågasatts av en remissmyndighet
— ytterligare bibehålla det nuvarande provisoriet.

I detta sammanhang torde några från generaltullstyrelsen inhämtade
uppgifter rörande ursprungsreglernas tillämpning under den tid som förflutit
sedan den första tullsänkningen genomfördes den 1 juli 1960 kunna
vara av intresse. Systemet med ursprungskontroll har hittills i det stora hela
fungerat väl och några nämnvärda olägenheter har ej uppkommit. Generaltullstvrelsen
har t. o. in. den 31 december 1961 mottagit 54 framställningar
från de andra EFTA-ländernas tullmyndigheter med begäran om undersökning
av ursprungsbevis utfärdade av svenska företag. Av dessa har hittills 41
undersökts varvid konstaterats att i 16 fall ursprungsbevisen avsett varor
som ej kan anses ha EFTA-ursprung. I intet fall har åtal ännu väckts men i
fem av fallen undersökes för närvarande huruvida åtal skall väckas. Beträffande
importen till Sverige har fram till den 31 december 1961 undersökning
hos tullmyndigheterna i de andra EFTA-länderna beträffande riktigheten av
avlämnade ursprungsbevis begärts i 102 fall. Svar har hittills inkommit beträffande
70 ursprungsbevis. Av dessa har det visat sig att 45 avsett varor
som icke hade EFTA-ursprung. Så vitt bekant har åtal icke anställts i något
av dessa fall.

Det föreligger ej något krav på att ursprungshandlingarna skall företes
vid utförseln. Såsom framhållits av utredningsmannen torde handlingarna
regelmässigt försändas postledes till importlandet för att där företes hos
vederbörande tullmyndighet. Vid remissbehandlingen har framförts den
uppfattningen att straffbarhet bör inträda oberoende av om den oriktiga
handlingen åberopas och att det bör vara tillräckligt att handlingen »är avsedd
att» åberopas till bevis. Häremot kan invändas alt det knappast torde
finnas tillräckliga skäl för att anse brottet fullbordat redan i detta tidigare
skede; på detta stadium torde det ännu vara osäkert om den oriktiga handlingen
kommer vederbörande myndighet tillhanda. Brevet med ursprungshandlingar,
som postledes befordras till utlandet, torde sålunda i regel sändas
till mottagaren av godset — köparen — som sedan via speditör överbringar
handlingarna till tullmyndigheten. I dylika fall torde stundom kun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

na hävdas att avsändaren äger förfoga över handlingarna intill tidpunkten
för överbringandet till den utländska myndigheten. En jämförelse med deklarationsbrotten
synes i detta hänseende ligga nära till hands. Deklarationsbrotten
anses fullbordade i och med att den oriktiga deklarationen inkommit
till skattemyndigheten. I överensstämmelse med det sagda torde för det
förevarande brottets fullbordan böra krävas att handlingen verkligen åberopas,
d. v. s. att ursprungshandlingen når den till vilken den är riktad, i
normalfallet således den utländska tullmyndigheten. Att brottet i detta fall
likväl anses begånget här i landet i det hänseende som avses i de i 1 kap.
strafflagen upptagna bestämmelserna om förutsättningarna för svensk
straffrätts tillämplighet torde framgå av stadgandet i 1 kap. 1 § andra stycket
strafflagen. Under brottsbeskrivningen torde även böra vara hänförligt
det för närvarande straffbelagda fallet att oriktig uppgift lämnas i ursprungsdeklaration,
som ingives till handelskammare eller distriktstullanstalt
för erhållande av ursprungscertifikat. Vad nu anförts har föranlett viss
omarbetning av utredningsmannens förslag.

Beträffande uttrycken »lämnar» oriktig uppgift och »tullbehandling» torde
också vissa jämkningar böra företagas i utredningsmannens förslag, närmast
med hänsyn till vad som vid remissbehandlingen framkommit om behovet
av ett förtydligande. Straffbestämmelsen i 1 § första punkten bör
kompletteras med en regel av innebörd att den som tillhandahåller handlingen
i fråga med vetskap om att den innehåller oriktig uppgift straffas
på samma sätt som den som lämnar dylik uppgift. Likaså torde lämpligen
uttrycket tullbehandling ersättas med det i nuvarande straffbestämmelse använda
ordet införsel.

Vissa synpunkter har under remissbehandlingen framförts i fråga om
tolkningen av begreppet grov oaktsamhet. Vad som skall anses utgöra grov
oaktsamhet torde här liksom eljest få ankomma på rättstillämpningen att
bedöma. Vid denna bedömning måste självfallet beaktas de omständigheter
som föreligger i varje särskilt fall.

Enligt utredningsmannens förslag lämnas bagatellfall generellt utanför
det straffbara området genom en bestämmelse om straffrihet vid ringa brott.
Regeln avser såväl uppsåtliga brott som brott av grov oaktsamhet. I förhållande
till varusmugglingslagen innefattar regeln en mindre avvikelse, som
dock torde sakna betydelse i detta sammanhang. Det har vid remissbehandlingen
hävdats att en gärning av förevarande slag svårligen skulle kunna
anses som ringa om uppsåt eller grov oaktsamhet föreligger. Härtill må
framhållas att uppsåt och grov oaktsamhet icke torde utesluta att brottet är
ringa (jfr prop. 1960: 115 s. 151; lagrådets yttrande vid 5 §). Enligt min
mening synes den föreslagna bestämmelsen, som i allmänhet mötts med gillande
av remissinstanserna, kunna ha viss uppgift att fylla. Den bör därför
bibehållas.

Jag kan även biträda den ståndpunkt som i utredningsmannens förslag
intagits till frågan om förverkande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1962

2 §■

Utredningsmannen. I likhet med vad som gäller enligt skattestratflagen innehåller
2 § i utredningsmannens förslag en regel om frihet från straff för
den som frivilligt rättar oriktig uppgift. Utredningsmannen berör frågan om
en tidsgräns för straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande och anför därvid
att det icke synes erforderligt att särskilt ange den senaste tidpunkt vid
vilken beriktigande kan ske med straffriande verkan utan denna fråga torde
böra överlämnas åt rättstillämpningen (jfr bl. a. NJA 1959 s. 597).

Remissyttrandena. Erinringar mot förslaget framställes av riksåklagarämbetet
och generaltullstyrelsen. Enligt riksåklagarämbetet synes anledning
att införa en bestämmelse om straffrihet för den som frivilligt rättar oriktig
uppgift ej föreligga. Ämbetet föreslår att bestämmelsen utgår. Denna ståndpunkt
intager också generaltullstyrelsen, som hävdar att stadgandet ej passar
för den brottstyp, varom här är fråga, samt att bestämmelsen även saknar
motsvarighet vid brott som avses i 13 kap. 11 § strafflagen.

Departementschefen. De skäl som i fråga om deklarationsbrotten ansetts
motivera en regel om straffrihet för den som frivilligt rättar oriktig uppgift
— bl. a. vissa jämförelser med bedrägeribrotten och föreliggande möjlighet
till straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande från bedrägeriförsök —- torde
äga giltighet även vid nu ifrågavarande brott. Även sistnämnda brott företer
sålunda vissa likheter med bedrägeri men skiljer sig därifrån i det hänseendet
att brottet är fullbordat på ett tidigare stadium av förfarandet, innan
ännu någon vilseletts eller övriga för bedrägeribrott uppställda rekvisit föreligger.
Det må även påpekas alt vid brott som avses i 13 kap. 11 § strafflagen
bestämmelsen i 14 § samma kapitel om straffminskning och straffrihet
vid frivilligt tillbakaträdande äger tillämpning.

Enligt min mening bör den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen
i konsekvens med det anförda upptagas i förslaget.

3 §.

Utredningsmannen. Utredningsmannen framhåller att det torde vara en av
praktiska skäl lämplig anordning, att förundersökning i mål som avses med
förslaget skall kunna inledas av tullmyndighet. De motiv som kan anföras
till stöd härför är i princip desamma som ansågs tala för att förundersökningsverksamheten
rörande smugglingsbrotten i betydande utsträckning
ansågs böra ankomma på tullverket (jfr prop. 1960: 115 s. 99 och 123). En
hänvisning om tillämpligheten av 13 § lagen om straff för varusmuggling
har intagits i förslaget. Utredningsmannen uttalar att det däremot ej torde
vara erforderligt att göra jämväl övriga specialstadganden i lagen om straff
för varusmuggling av huvudsakligen processuell natur tillämpliga också å
de nu ifrågavarande brotten.

Utredningsmannen anmärker att den föreslagna lagen är en författning,
vars efterlevnad tullverket har att övervaka. Härav följer med avseende å
åtal, att i mål om brott som avses i förslaget skall tillämpas vad som stad -

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1962

gats i 24 § lagen om straff för varusmuggling. Åklagaruppgifterna skall följaktligen
i princip fullgöras av de allmänna åklagarna eller — såvitt avser
Stockholm och Malmö med Hälsingborg — av de därstädes ännu fungerande
tullfiskalerna (jfr punkt 4 i övergångsbestämmelserna till lagen om straff
lör varusmuggling). Utredningsmannen påpekar att åtal rörande brott som
avses i 1 § andra stycket i förslaget må utföras av befattningshavare vid
tullverket som med stöd av 24 § nyssnämnda lag förordnats utföra åklagartalan.
I sakens natur ligger att sådan befattningshavare, om han äger utföra
åtal, jämväl är behörig att meddela strafföreläggande om förutsättningar
därför föreligger. En erinran om tillämpligheten av 24 § lagen om straff för
varusmuggling har intagits i förslaget. — Utredningsmannen anser att några
särskilda forumregler, utöver de i 19 kap. rättegångsbalken föreskrivna, ej
torde erfordras.

Remissyttrandena. Riksåklagarämbetet berör frågan om utförande av talan
av befattningshavare vid tullverket som med stöd av 24 § varusmugglingslagen
förordnats utföra åklagartalan. Ämbetet påpekar att förutsättningen
är att svårare straff än böter icke kan följa å brottet. Enligt det nu
framlagda förslaget är det endast straffskalan för oaktsamhetsbrott som
icke innehåller svårare straff än böter. Behörighet för befattningshavare vid
tullverket att föra talan för brott enligt den föreslagna lagen blir alltså begränsad
till att avse mål om oaktsamhetsbrott. Enligt ämbetets uppfattning
torde sådana mål emellertid komma att bli sällsynta. I den mån de förekommer,
torde förundersökningen och rättegången som regel bli förhållandevis
krävande. Skäl att införa åtalsbehörighet för befattningshavare vid tullverket
beträffande mål om oaktsamhetsbrott synes därför ämbetet ej föreligga.

Departementschefen. I enlighet med konventionens bestämmelser samarbetar
EFTA-länderna på det tulladministrativa området, bl. a. genom frihandel
ssammanslutningens tullkommitté, för att säkerställa en effektiv och
enhetlig tillämpning av bestämmelserna om tullavveckling och ursprungsreglerna.
Liksom andra tullbestämmelser tillämpas ursprungsreglerna av
tullmyndigheterna. I den mån närmare kontroll av förebragt ursprungsbevisning
begäres beträffande export från Sverige ankommer sådan undersökning
på tullverket. Såsom utredningsmannen funnit talar praktiska skäl
för alt förundersökningen i mål som avses i denna lag, på motsvarande sätt
som i fråga om varusmugglingsbrotten, skall kunna inledas av tullmyndighet.
I departementsförslaget har därför upptagits en bestämmelse härom.
Därjämte har i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens förslag
intagits en erinran om tillämpligheten av reglerna om åtalsrätt i 24 §
lagen om straff för varusmuggling.

Den enda invändning som framställts vid remissbehandlingen avser åtalsrätten
och grundas å antaganden om antalet och beskaffenheten av blivande
mål om oaktsamhetsbrott. Såsom framgår av tidigare lämnade uppgifter
saknas ännu erfarenhet av karaktären hos mål rörande ansvar för oriktiga

Kunyl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

ursprungsbevis. I avsaknad av sådan erfarenhet är det svårt att förutse hur
det kommer att ställa sig i praktiken, i synnerhet beträffande det totala antalet
mål, men erfarenheterna rörande mål om deklarationsbrott ger snarast
vid handen att oaktsamhetsbrotten kommer att överväga i antal. Det är också
att märka att allmän åklagare alltid är oförhindrad att utföra åtal även beträffande
detta slags brott. Ett åtalsärende rörande sådant brott torde därför
om målet synes bli stort och komplicerat kunna överlämnas till allmän
åklagare.

4 och 5 §§.

Utredningsmannen. I fråga om åtal innehåller förslaget en regel om att
det skall ankomma på generaltullstyrelsen att lämna tillstånd därtill. Till
stöd för förslaget i denna del anför utredningsmannen dels att de utländska
tullmyndigheterna regelmässigt torde anmäla uppdagade brottsliga förfaranden
till generaltullstyrelsen dels att man med en tillståndsregel av angivet
innehåll torde vinna en enhetligare bedömning av hithörande frågor än
om åtal skulle beslutas av de allmänna åklagarmyndigheterna. Utredningsmannen
framhåller vidare att åtal ej skall anställas i bagatellfallen. Detta
följer av den straffrihetsregel, som förut berörts. Bedömningen av när
ringa brott skall anses föreligga och åtal följaktligen ej skall anställas torde
enligt utredningsmannens mening likaledes böra åvila generaltullstyrelsen,
som alltså för sådana fall ej anmäler det brottsliga förfarandet till åklagarmyndigheten.

Kungl. Maj:t bör enligt utredningsmannen bemyndigas utfärda tillämpningsföreskrifter
till den nya lagen. Utredningsmannen påpekar att de i 8 § i
1960 års kungörelse intagna straffbestämmelserna till följd av den föreslagna
lagstiftningen kan upphävas.

Remissyttrandena. Den i 4 § upptagna åtalsregeln beröres av generallullstyrelsen.
Styrelsen har ingen erinran mot regeln; motiveringen för stadgandet
måste dock enligt styrelsen anses oklar. Styrelsen framhåller att styrelsens
åtalsanmälan bör betraktas blott såsom en åtalsförutsättning och
alt det alltså måste anses ankomma på vederbörande allmänna åklagarmyndighet
att på eget ansvar besluta, huruvida styrelsens åtalsanmälan skall föranleda
åtal eller ej.

Sveriges allmänna exportförening framhåller att det stundom inträffar,
att en vara kan erhålla EFTA-behandling enligt ett s. k. ursprungskriterium,
t. ex. procentkriteriet, men att i ursprungshandlingen av misstag angives ett
annat kriterium, vilket ej är tillämpligt i det aktuella fallet. En dylik felaktighet
ändrar ju icke det faktiska resultatet, och det synes exportföreningen
angeläget att på något sätt fastslå, att dylika formella fel ej skall föranleda
åtal.

Enligt exportföreningens mening är det även av vikt att få fastslaget, att
de svenska tullmyndigheterna äger fri prövningsrätt i åtalsfrågan och att en
begäran från utländsk tullmyndighet om åtal mot svenskt företag sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

skall efterkommas endast om de svenska myndigheterna känner sig övertygade
om det berättigade däri. I detta sammanhang vill föreningen även
understryka vikten av att mera omfattande utredningar om oriktig ursprungsdeklaration
i förevarande sammanhang sker genom svenska tullmyndigheters
försorg och utan inblandning från utländska myndigheters
sida.

Departementschefen. I likhet med vad för närvarande gäller och i enlighet
med utredningsmannens förslag har i departementsförslaget upptagits en
regel om att åtal kan ske först efter anmälan av generaltullstyrelsen. Självfallet
ankommer det på vederbörande åklagare att självständigt bedöma om
en av generaltullstyrelsen verkställd anmälan skall föranleda åtal eller ej.

I det av exportföreningen valda exemplet torde den felaktiga uppgiften ej
vara ägnad att leda till att tull eller annan allmän avgift undandrages vederbörande
stat och följaktligen bör åtal ej anställas i dylika fall. 1 anledning
av föreningens uttalande i fråga om utredningar i ärenden om oriktig ursprungsdeklaration
får jag hänvisa till vad som anförts i anslutning till bestämmelserna
i 3 §.

Bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela tillämpningsföreskrifter bör
upptagas i lagförslaget.

Den nya lagen torde lämpligen böra träda i kraft den 1 juli 1962. I samband
härmed bör de i administrativ ordning utfärdade provisoriska straffbestämmelserna
upphävas.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom handelsdepartementet
upprättats förslag till lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration
m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet :
Jan Palm

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

Bilaga A

Förslag

till

lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §• ■; ''

Har någon i deklaration, certifikat eller annan handling, som hos myndighet
inom eller utom riket eller hos auktoriserad handelskammare åberopas
till bevis om varas ursprung eller försändning för ändamål som avses i
konventionen angående upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
uppsåtligen lämnat oriktig uppgift, ägnad att vid införsel av varan
i annan stat än Sverige inom sammanslutningens område leda till frihet från
tull eller annan motsvarande avgift eller till att för låg tull eller avgift uttages,
dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år. Detsamma skall galla
om den som tillhandahållit den åberopade handlingen med vetskap om att
den innehåller sådan oriktig uppgift. År brott som nu sagts grovt, skall domas
till straffarbete i högst två år eller fängelse. .

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första stycket sags, domes

till dagsböter.

Är brott som avses i denna paragraf ringa, skall ej till stratt dömas.

2 §•

Den som frivilligt rättar oriktig uppgift skall vara fri från straff.

3 §•

Vad i 13 § samt 24 § första stycket första punkten och andra stycket lagen
om straff för varusmuggling är stadgat skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om brott som avses i denna lag.

4 §.

Brott som avses i denna lag må ej åtalas av åklagare med mindre generaltullstyrelsen
anmäler det till åtal.

5 §.

Konungen meddelar de närmare föreskrifter som må erfordras för tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

Bilaga B

Utredningsmannens

förslag

till

lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

P®n som i deklaration, certifikat eller annan handling, som åberopas
till bevis om varas ursprung och försändning för ändamål som avses i konventionen
angående upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
uppsåtligen lämnar oriktig uppgift, ägnad att vid tullbehandling av varan
i annan medlemsstat än Sverige leda till frihet från tull eller annan motsvarande
avgift eller till att för låg tull eller avgift uttages, dömes till dagsböter
eller fängelse i högst ett år. Är brottet grovt, skall dömas till straffarbete
i högst två år eller fängelse.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första stycket sägs, straffes
med dagsböter.

Är brott som avses i denna paragraf ringa, skall ej till straff dömas.

2 §-

Den som frivilligt rättar oriktig uppgift skall vara fri från straff.

3 §•

Vad i 13 och 24 §§ lagen om straff för varusmuggling är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om brott som avses i denna lag.

4 §•

Brott som avses i denna lag må ej åtalas av åklagare, med mindre generaltullstyrelsen
anmäler det till åtal.

5 §.

Konungen meddelar de närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

Utdrag ur protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 februari
1962.

Närvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 19 februari 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
9 februari 1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration
m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av lagbyråchefen
T. Löwbeer.

Lagrådet fann förslaget icke föranleda annan erinran än att stadgandet i
5 §, som bör få avse allenast förfarandet vid förundersökning, måtte begränsas
till att gälla förundersökning rörande brott mot ifrågavarande lag.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 mars 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, ap Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler tillförordnade
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Hermansson, lagrådets
den 20 februari 1962 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 9
februari 1962 remitterade förslaget till lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration
m. m.

Med förmälan att förslaget icke föranlett annan erinran av lagrådet än att
stadgandet i 5 § måtte begränsas till att gälla förundersökning rörande brott
mot ifrågavarande lag hemställer föredraganden, att lagförslaget med den
av lagrådet föreslagna jämkningen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Ulla Beckman

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620120