Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Nr 90

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
allmän försäkring, m. m.; given Stockholms slott den 9
mars 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om
höjning av folkpensioner in. in.,

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering,

3) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj 1960
(nr 99) angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

4) lag om allmän försäkring,

5) lag angående införande av lagen om allmän försäkring,

6) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

7) förordning angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän
försäkring (sjukreseförordning),

8) lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

9) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551)
angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension,

10) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552)
angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
in. m.,

11) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555)
angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m.,

12) lag om finansiering av folkpensioneringen,

13) reglemente angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas
fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen,

14) förordning om ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

15) förordning angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr
269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning,

1—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 90

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

16) förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni
1950 (nr 261),

17) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning
åt smittbärare,

18) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483)
om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna samt

19) lag angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslagen innebär att sjuk- och moderskapsförsäkringen, folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen fr. o. m. den 1 januari 1963 sammanföres
i en lag om allmän försäkring till ett enhetligt system, som ger den enskilde
skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom och barnsbörd, ålderdom, invaliditet
och försöi’jarens frånfälle.

Inom sj u k försäkringen föreslås grundsjukpenningen höjd från
3 till 5 kr. om dagen. Samma höjning föreslås för sjukpenningavdraget vid
sjukhusvård. Sjukpenningskalan bygges ut så att försäkringsskyddet kommer
att omfatta inkomster upp till omkring 22 000 kr. om året. Sjukpenningen
i den högsta sjukpenningklassen skall utgöra 28 kr. om dagen. Den
nuvarande regeln att sjukpenningen minskas efter 180 dagars sjukdom föreslås
slopad.

Enligt förslagen skall företagarna automatiskt anslutas till försäkringen
för tilläggssjukpenning och få samma sjukpenningskydd som de anställda.
Viss individuell valfrihet att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen skall
finnas för företagarna men den sammankopplas med valfriheten inom försäkringen
för tilläggspension, så att utträden och återinträden får ske endast
med avseende på båda försäkringarna i förening. Företagarna kan välja
33 eller 93 dagars karenstid som alternativ till den normala 3-dagarstiden.
För att tillgodose behovet av sjukförsäkringsskydd för företagare som redan
anmält undantagande från tilläggspensioneringen föreslås att de skall få
tillfälle att senast den 31 december 1962 återkalla sin anmälan med verkan
fr. o. m. den 1 januari 1963.

I syfte att förbättra hemmafruarnas ställning inom sjukförsäkringen
föreslås att en hemmafru med barn under 10 år i hemmet vid sjukdom alltid

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

skall få obligatoriska förmåner, grundsjukpenning och barntillägg, vilka
sammanlagt uppgår till minst 7 kr. om dagen. Hon skall därutöver, om hon
så önskar, genom frivillig försäkring kunna skaffa sig ett sjukpenningtillägg
som uppgår till lika stort belopp.

En till visst antal dagar maximerad sjukhjälpstid skall finnas endast för
den som åtnjuter ålderspension eller hel förtidspension. I övrigt skall sjukhjälp
utgå till dess förtidspension tar vid. En ålderspensionär skall kunna
komma i åtnjutande av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård sammanlagt
högst 180 dagar. Den som har hel förtidspension skall ej kunna
vara sjukpenningförsäkrad, men däremot skall han under en tid av högst
180 dagar kunna få ersättning för sjukhusvård. Den som har partiell förtidspension
skall kunna vara sjukpenningförsäkrad för den kvarstående
förvärvsinkomsten, och någon maximerad sjukhjälpstid gäller inte för honom.

Förslagen innebär vidare att moderskapsförsäkringen förbättras
och att mödrahjälpen avskaffas. Grundpenningen föreslås höjd från
270 till 900 kr. vid enkelbörd. Tilläggspenning skall kunna utgå i 180 dagar
mot f. n. 90 dagar. Dessutom får blivande och nyblivna mödrar ersättning
för tandläkarvård.

Beträffande pensioneringen föreslås, att folkpensionerna höjes
fr. o. in. den 1 juli 1962 med 350 kr. för en ensam pensionär, varmed även
avses änkepensionär, och med tillhopa 500 kr. för två pensionsberättigade
makar. Med 12 indextillägg blir det årliga beloppet för en ensam pensionär
3 250 kr. och för två pensionsberättigade makar sammanlagt 5 090 kr. Till de
angivna beloppen kan liksom hittills komma kommunalt bostadstillägg. Indextillägg
som utlöses efter den 30 juni 1962 skall utgå med 75 kr. till ensam
pensionär och 60 kr. till envar av två gifta pensionärer.

En uppmjukning föreslås av det nu gällande kravet på mantalsskrivning
i riket för rätt till folkpension. Rätt till pension skall sålunda föreligga,
förutom för svensk medborgare som är mantalsskriven i riket, för en svensk
som varit mantalsskriven här för det år han fyllt 62 år och för de fem åren
närmast dessförinnan.

Rätten till tilläggspension utvidgas genom att svensk medborgares lön
i utlandet m. in. blir pensionsgrundande i ökad utsträckning. För att neutralisera
verkningarna för tilläggspensionen av inkomstbortfall under längre
perioder av sjukdom föreslås vissa regler för försäkrade som är födda 1927
eller tidigare.

Efter mönster från tilläggspensioneringen föreslås rörlig pensionsålder
inom folkpensioneringen så att ålderspension skall kunna uttagas från 63
års ålder, varvid pensionen minskas på visst sätt. Den som väntar med att
ta ut ålderspensionen till efter 67 år får å andra sidan en viss höjning av
pensionen. Reglerna om förtida uttag avses skola träda i kraft successivt så
att under år 1963 förtida uttag blir möjligt för personer födda 1896 och 1897.

Kangl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Därefter sänkes den undre gränsen varje år med ett år. Härigenom kommer
reformen att vara fullt genomförd år 1966.

Beträffande förtidspensionen föreslås att samma invaliditetsbegrepp och
samma invaliditetsbedömning skall gälla för både folkpensioneringen och
tilläggspensioneringen. Invaliditetsbegreppet har utformats som en arbetsinvaliditet,
vilken har sin grund i medicinska faktorer. För rätt till förtidspension
förutsättes att arbetsförmågan nedsatts med minst hälften. Vid
varaktig nedsättning av arbetsförmågan utgår förtidspension, under det att
pensionsförmånen benämnes sjukbidrag då arbetsförmågans nedsättning
inte är varaktig men kan beräknas bestå avsevärd tid.

Den nuvarande inkomstprövningen av folkpensioneringens invalidförmåner
slopas och ersättes med följande för folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
gemensamma regler om pensionens storlek. Försäkrade, vilkas
arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller endast en ringa del
därav återstår, erhåller hel förtidspension, vars storlek motsvarar ålderspensionen.
Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt
mera än hälften, utgår två tredjedelar av hel pension. I övriga fall utgives
en tredjedel av hel pension.

Beträffande förutsättningarna för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen
och sättet för pensionens beräkning föreslås vissa ändrade
regler. De nya reglerna innebär att kvalifikationstiden för flertalet fall förkortas
från två till ett år, varjämte i ökad utsträckning förhindras att den
försäkrade blir utan pension eller får en mycket låg pension om han under
åren närmast före invaliditetens inträde tillfälligt saknat pensionsgrundande
inkomst eller haft osedvanligt låg sådan inkomst. Utlänningar får rätt
till förtidspension — och därmed familjepension —- från tilläggspensioneringen
på i stort sett samma villkor som svenskar.

De generella folkpensionsförmånerna kompletteras enligt förslaget med
särskilda förmåner till blinda, till personer med avsevärda vårdbehov och
till förvärvsarbetande invalider med svåra kroppsliga defekter. En förmån,
benämnd invaliditetstillägg, är avsedd för dem som har ålders- eller förtidspension
och en annan, kallad invaliditetsersättning, för invalidiserade i
arbetsför ålder, vilkas förvärvsförmåga är sådan att de inte blir berättigade
till förtidspension. Invaliditetstillägget föreslås skola utgå med 1 200 kr. och
invaliditetsersättningen med 1 800 kr. om året. Som en följd av de sålunda
föreslagna bestämmelserna förordas att de nuvarande blindtilläggen och
vårdtilläggen skall upphöra.

Älders- och förtidspension kompletteras vidare med icke inkomstprövade
barntillägg motsvarande de nuvarande särskilda barnbidragen. Dessa tilllägg
skall för varje barn under 16 år i regel utgöra 1 000 kr. om året.

Den nuvarande inkomstprövningen skall enligt förslaget bibehållas för
hustrutillägg och kommunala bostadstillägg samt änkepensioner i anled -

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

ning av dödsfall före den 1 juli 1960. I inkomstprövningsreglerna förordas
dock vissa uppmjukningar främst beträffande änkepensionerna.

Inom familjepensioneringen föreslås änkepension till frånskilda kvinnor
efter den förutvarande mannen under förutsättning att denne vid tidpunkten
för dödsfallet var skyldig att utge underhållsbidrag till kvinnan. Med
den angivna begränsningen skall frånskild kvinna i princip kunna erhålla
folkpension och tilläggspension på samma villkor som gäller för änka. Sammanlagda
beloppet av den frånskilda kvinnans änkepension från folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen får dock inte överstiga underhållsbidraget.

Egenpension och familjepension från tilläggspensioneringen skall kunna
utgå samtidigt utan reduktion av någondera pensionen. Sammanträffar flera
familjepensioner skall däremot endast en av dem utgå. Den nuvarande
regeln inom tilläggspensioneringen att familjepension ej får uppgå till mera
än 80 procent av den avlidnes egenpension föreslås upphävd.

Förmånligare regler införes för pension till vissa kvinnor, som blivit änkor
före den 1 juli 1960 och som haft barn i hemmet.

Kostnaderna för sjuk- och moderskapsförsäkringen skall liksom
hittills fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten. De föreslagna
reformerna föranleder viss höjning av de försäkrades egna avgifter.
Arbetsgivarnas bidrag föreslås skola utgöra 1,5 procent av löner upp till
22 000 kr. Staten föreslås skola bidraga med 50 procent av utgifterna för
sjukvårdsersättning som ej avser sjukhusvård, för grundsjukpenning, barntillägg
och moderskapspenningens grundpenning. Statens bidrag beräknas
till 320 milj. kr. för budgetåret 1962/63.

För budgetåret 1962/63 beräknas merkostnaderna för de föreslagna folkpensionsreformerna
till 394 milj. kr. I reglerna om folkpensionskostnadernas
fördelning mellan staten och kommunerna föreslås vissa justeringar,
som skall gälla tills vidare i avvaktan på en slutlig lösning av kostnadsfördelningsfrågan.
Statens kostnader för folkpensionerna beräknas för budgetåret
1962/63 till 2 967 milj. kr. Kommunernas kostnader uppskattas för
samma tid till ca 542 milj. kr.

I propositionen föreslås, att riksdagen för budgetåret 1962/63 till Bidrag
till sjukkassor in. m. beviljar ett förslagsanslag å 320 milj. kr. och till Bidrag
till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag å 2 967 milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av

folkpensioner m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 1 juni 1956 om höjning av folkpensioner
m. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Folkpension i form av allmän
ålderspension, tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall höjas
för år räknat med

705 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller sjukbidrag
eller vars hustru uppbär hustrutilllägg,
ävensom för hustru, som uppbär
hustrutillägg, samt

950 kronor för annan pensionsberättigad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1962.

Folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall
höjas för år räknat med

455 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller
sjukbidrag eller vars hustru uppbär
hustrutillägg, ävensom för hustru,
som uppbär hustrutillägg, samt
600 kronor för annan pensionsberättigad.

- lut?hen-Jsoä t: ,l

-hud -u t ?r.oiirvxf cf-runuVfiwlKi -<

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1960:100.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr 431)

om folkpensionering

Härigenom förordnas, att 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 m o m. För varje hel mångfald
av tre, varmed pensionspristalet
överstiger 100, utgör indextillägget
för år räknat

40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller sjukbidrag
eller vars hustru uppbär hustrutilllägg,
ävensom för hustru som uppbär
hustrutillägg, samt

50 kronor för annan pensionsberättigad.

Ifall----------i''

Där pensionspristalet,-----

§•

3 m o m. För varje hel mångfald
av tre, varmed pensionspristalet
överstiger 100, utgör indextillägget
för år räknat

60 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller sjukbidrag
eller vars hustru uppbär hustrutilllägg,
ävensom för hustru som uppbär
hustrutillägg, samt

75 kronor för annan pensionsberättigad.

vrigt.

— av tre.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1962; dock skall indextillägget till
den del det motsvarar så många hela
mångfalder av tre, som pensionspristalet
för juni 1962 översteg 100, beräknas
enligt den äldre lydelsen av
6 § 3 mom.

1 Senaste lydelse av 6 § 3 mom. se SFS 1960:99.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj 1960 (nr 99) angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering

Hangenom förordnas, att tredje stycket 3 punkten övergångsbestämmelserna
till lagen den 5 maj 1960 angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse)

3. Då fråga är om änkepension
efter man, som avlidit före ikraftträdandet,
skall 3 § i mom. andra
stycket nya lydelsen tillämpas endast
om de i sagda moment första
stycket a) angivna förutsättningarna
voro uppfyllda för juli månad 1960.
Utgår änkepension för juni månad
1960 jämlikt 3 § 4 mom. andra
stycket äldre lydelsen, ehuru den
pensionsberättigade icke varit gift
med den avlidne minst fem år, skall
vid tillämpningen av 3 § 4 mom. första
stycket b) anses som om äktenskap
bestått under så lång tid.

(Föreslagen lydelse)

3. Utgår änkepension för juni månad
1960 jämlikt 3 § 4 mom. andra
stycket äldre lydelsen, ehuru den
pensionsberättigade icke varit gift
med den avlidne minst fem år, skall
vid tillämpningen av 3 § 4 mom.
första stycket b) anses som om äktenskap
bestått under så lång tid.

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1962.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

tin ‘''V'' ■ ''

.nob ‘fiol jKsbciir.m ''.(''kw! ii > ; inri f /..;;j::J■: . n r;: ■>;i

Lag

om allmän försäkring

Härigenom för ordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN
Inledande bestämmelser

.).■! .fij.i;; !<• . ''■ ,:i •jbnidVjrfV.l

1 kap. Försäkringens omfattning m. m.

1 §•

Den allmänna försäkringen består av sjukförsäkring, folkpensionering och
försäkring för tilläggspension.

Till den allmänna försäkringen äro anslutna frivillig sjukpenningförsäkring
och frivillig pensionsförsäkring.

• j > ins ].;) binumin /«•; unnlj;;/* ''t t Ij*|

2 §•

Den allmänna försäkringen handhaves av riksförsäkringsverket, de allmänna
försäkringskassorna samt de lokala organ, som Konungen bestämmer.

3 §.

Försäkrade enligt denna lag äro svenska medborgare, så ock de som utan
att vara svenska medborgare äro mantalsskrivna i riket.

Såvitt angår försäkringen för tilläggspension är den som enligt 11 kap.
6 § tillgodoräknats pensionspoäng försäkrad, även om han ej längre uppfyller
förutsättningarna enligt första stycket.

4 §•

Från och med den månad varunder försäkrad uppnår sexton års ålder
skall han, därest han är bosatt i riket, vara inskriven hos allmän försäkringskassa.

Försäkrad skall vara inskriven hos den kassa, inom vars verksamhetsområde
han är mantalsskriven. Är den försäkrade ej mantalsskriven i
riket, skall han vara inskriven hos den kassa, inom vars verksamhetsområde
han är bosatt vid årets ingång, eller, om han bosätter sig i riket
senare under året, hos den kassa, inom vars verksamhetsområde bosättningen
äger rum.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

5§.

Allmän försäkringskassa skall inskriva försäkrad, så snart kassan erhållit
kännedom om att han skall vara inskriven hos kassan. Inskrivning gäller
från den tidpunkt, då sådant förhållande inträtt att den försäkrade skall
vara inskriven, dock tidigast från och med tredje månaden före den, då
han inskrives.

Skall försäkrad, som ej är mantalsskriven i riket, vara inskriven hos försäkringskassa
enligt vad i 4 § sägs, åligger det honom att inom två veckor
från den tidpunkt då sådant förhållande inträtt att han skall vara inskriven
anmäla sig till den kassa, hos vilken han skall inskrivas.

Så snart allmän försäkringskassa erhållit kännedom om att försäkrad ej
längre skall vara inskriven hos kassan, skall kassan avföra honom från sitt
register över inskrivna försäkrade med verkan från den tidpunkt, då sådant
förhållande inträtt att inskrivningen skall upphöra.

6 §.

Inom folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension skola de
beräkningar, som angivas i denna lag, göras på grundval av ett basbelopp.

Basbeloppet fastställes av Konungen för varje månad och utgör fyratusen
kronor multiplicerat med det tal, vilket angiver förhållandet mellan det allmänna
prisläget under tredje månaden före den som basbeloppet avser och
prisläget i september 1957. Ändring av nämnda tal må ej föranleda ändring
av basbeloppet, med mindre talet stigit eller nedgått med minst tre procent
sedan närmast föregående ändring av basbeloppet vidtogs. Det sålunda beräknade
basbeloppet avrundas till närmaste hundratal kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

ANDRA AVDELNINGEN
Sjukförsäkring
2 kap. Om sjukvårdsersättning
1 §•

Försäkrad äger i enlighet med vad nedan sägs rätt till ersättning för utgifter
för läkarvård, tandläkarvård och sjukhusvård ävensom i samband
därmed företagna resor, så ock till sådan ersättning, varom föreskrift meddelats
enligt 6 §.

2 §.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid sjukdom, som enligt
läkares utsago kräver sådan vård, ävensom vid förlossning med tre fjärdedelar
av utgifterna eller, då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt av
Konungen fastställd taxa skola beräknas uppgå, med tre fjärdedelar av
sistnämnda belopp. I utgifter för läkarvård skola inräknas kostnader för
läkares resa och för läkarintyg, som erfordras för utfående av sjukpenning.
Med läkarvård avses icke vård, som lämnas försäkrad vilken åtnjuter sjukhusvård.

Taxa, som i första stycket sägs, skall avse sådan vård — däri inbegripen
röntgen- och annan undersökning — som kan meddelas av varje läkare, så
ock röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling, som utföres
av därför särskilt utbildad läkare.

Är uppenbart att försäkrad vid samma sjukdom utan fog sökt mer än
en läkare eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit behövligt,
utgår ersättning allenast för den vård, som lämnats av den först rådfrågade
läkaren, eller för de besök, som skäligen varit behövliga. Har försäkrad,
oaktat han uppenbarligen utan risk för försämring av hälsotillståndet kunnat
besöka läkare, påkallat besök av läkare i sin bostad eller annorstädes,
må ersättningen nedsättas till belopp, som skulle hava utgivits för det fall
att den försäkrade besökt läkaren.

3 §•

Ersättning för utgifter för tandläkarvård utgår för sådan av sjukdom föranledd
behandling, som angives i en av Konungen fastställd förteckning och
som av tandläkare meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola
eller allmänt sjukhus.

Ersättning för utgifter för tandläkarvård utgår jämväl för sådan, kvinnlig
försäkrad meddelad behandling, som angives i en av Konungen fastställd

Kangl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

förteckning och som utförts under tid då den försäkrade var havande eller
inom tvåhundrasjuttio dagar efter förlossningsdagen.

Ersättning utgår med tre fjärdedelar av utgifterna eller, då dessa överstigit
det belopp, vartill de enligt av Konungen fastställd taxa skola beräknas
uppgå, med tre fjärdedelar av sistnämnda belopp.

4 §•

Ersättning för utgifter för sjukhusvård, som på grund av sjukdom eller
förlossning varit erforderlig, utgår,

då vården beretts å hemortssjukhus, med belopp, som motsvarar den för
sådan vård vid sjukhuset tillämpade avgiften å allmän säl,

då erforderlig vård ej kunnat beredas å hemortssjukhus eller behovet av
sjukhusvården uppkommit utanför den landstingskommun eller landstingskommun
ej tillhörande stad, där den försäkrade är bosatt, och han med
anledning härav måst intagas å annat allmänt sjukhus, med belopp, som
motsvarar den lägsta avgift, mot vilken den försäkrade kunnat erhålla vården
å sj ukhuset,

då vården annorstädes än å allmänt sjukhus beretts genom riksförsäkringsverkets
försorg, med belopp, som motsvarar den lägsta för sådan vård
utgående avgiften, samt

i övriga fall med belopp, motsvarande den lägsta avgift, mot vilken den
försäkrade kunnat erhålla vården å allmän sal vid hemortssjukhus, lämpat
för vården i fråga.

Konungen äger fastställa taxa för beräkning av ersättning, som avses i
första stycket. Har sådan taxa fastställts, utgår ej ersättning för belopp,
varmed vårdavgiften överstiger i taxan angivet belopp.

Med sjukhusvård avses vård, som å sjukhus lämnas där intagen försäkrad,
ävensom vård å annan sjukvårdsinrättning, om vården beredes genom
riksförsäkringsverkets försorg.

Såsom sjukhus räknas i denna lag dels allmänt sjukhus, varmed förstås
sjukvårdsinrättning som tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår
eller som drives av landstingskommun eller stad, som ej tillhör sådan kommun,
och ej är anordnad vid hem, som avses i 18 § lagen om socialhjälp,
ävensom sjukvårdsinrättning varöver riksförsäkringsverket förfogar, dels
ock annan sjukvårdsinrättning, som enligt av Konungen fastställd förteckning
är att anse såsom sjukhus jämlikt denna lag. Hemortssjukhus är allmänt
sjukhus, drivet av landstingskommun eller stad, inom vars område
försäkrad är bosatt.

5 §•

Har försäkrad åtnjutit läkarvård, tandläkarvård eller sjukhusvård som
avses i 2 §, 3 § första stycket eller 4 §, utgår ersättning enligt vad Konungen
med riksdagen förordnar för utgifter i anledning av resor till och från

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

läkaren, tandläkaren eller sjukvårdsinrättningen, där ej med hänsyn till resans
längd samt den sjukes tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått
eller färdats på annat sätt, som icke krävt särskild kostnad.

6 §•

Konungen äger föreskriva, att ersättning enligt av Konungen fastställda
grunder skall utgå för försäkrads utgifter för annan vård eller behandling
i anledning av sjukdom än i 2—4 §§ sägs.

7 §•

Har kommun genom att anställa eller eljest träffa avtal med läkare eller
på annat sätt vidtagit åtgärder för att bereda medellösa eller mindre bemedlade
personer läkarvård, må Konungen på framställning av kommunen
förordna, att den efter grunder som fastställas av Konungen skall vara berättigad
att av vederbörande allmänna försäkringskassa erhålla ersättning
för kostnad för läkarvård, som sålunda beretts försäkrad. Sådan ersättning
må i varje särskilt fall utgivas allenast i den mån ersättning i anledning
av vården ej tillkommit den försäkrade själv samt må ej överstiga vad som
skolat utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad.

Allmän försäkringskassa äger med arbetsgivare, som anordnar läkarvård
eller vidtager andra sjukvårdande åtgärder så att kassans utgifter för sjukvårdsersättning
kunna antagas minska, överenskomma om skälig gottgörelse
för arbetsgivarens ifrågavarande kostnader.

Allmän försäkringskassa äger jämväl med kommun eller transportföretag,
som åtager sig att ombesörja transporter, för vilka ersättning från
sjukförsäkringen må utgivas, träffa överenskommelse om skälig gottgörelse
härför samt om avgifter, vilka kommunen eller företaget må uttaga av de
försäkrade för utförda transporter.

Överenskommelse som avses i andra eller tredje stycket skall för att vara
gällande fastställas av riksförsäkringsverket.

Om redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans
sjukdom vidkännas kostnad som avses i 2 §, 3 § första stycket, 4, 5 eller
6 §, äger han hos allmän försäkringskassa erhålla gottgörelse för kostnaden
enligt bestämmelserna i denna lag.

8 §.

Försäkrad, som icke är bosatt i riket, äger rätt till sjukvårdsersättning
endast om vårdbehovet uppkommit under vistelse härstädes.

Äger försäkrad som avses i första stycket rätt till ersättning för vården
jämlikt annan författning eller utländsk lagstiftning eller på grund av
överenskommelse med främmande makt, skall sådan ersättning avdragas
från motsvarande ersättning enligt denna lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

9 §•

Ersättning för sjukvård utom riket utgår endast i den utsträckning Konungen
föreskriver.

Har redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att för sjömans
sjukvård utom riket vidkännas kostnad, som omfattas av föreskrifter meddelade
med stöd av första stycket, äger han från allmän försäkringskassa
1 den ordning Konungen bestämmer erhålla gottgörelse för kostnaden enligt
nämnda föreskrifter.

Har genom utrikesförvaltningens försorg åt försäkrad lämnats ekonomiskt
bistånd avseende sjukvård utom riket, äger utrikesförvaltningen från
allmän försäkringskassa erhålla gottgörelse därför enligt vad i andra
stycket sägs.

3 kap. Om sjukpenning och moderskapspenning
1 §•

Försäkrad äger enligt vad nedan sägs rätt till sjukpenning på grundval
av placering i sjukpenningklass.

2 §•

Hos allmän försäkringskassa inskriven försäkrad, vars inkomst av förvärvsarbete
för år räknat uppgår till minst ettusenåttahundra kronor, skall
med hänsyn till sagda inkomst vara placerad i sjukpenningklass. Har den
försäkrade inkomst såväl av anställning som av annat förvärvsarbete, skall
placeringen anses grundad på inkomsten av anställning såvitt avser den
sjukpenningklass, i vilken den försäkrade skulle hava placerats med hänsyn
enbart till sagda inkomst, samt i övrigt på inkomsten av annat förvärvsarbete.
För tid då undantagande från försäkringen för tilläggspension enligt
11 kap. 7 § äger giltighet för den försäkrade skall för placering i högre
sjukpenningklass enligt 4 § än klassen nr 2 hänsyn icke tagas till inkomst
av annat förvärvsarbete än anställning.

Med inkomst av förvärvsarbete avses den inkomst i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad, som försäkrad kan antagas komma
att tills vidare åtnjuta av eget arbete, antingen såsom arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller ock eljest (inkomst
av annat förvärvsarbete). Ersättning i penningar eller naturaförmåner som
nyss sagts för arbete som försäkrad utför för annans räkning utan att vara
anstalld i dennes tjänst anses såsom inkomst av anställning, såvida den försäkrade
och den som utgivit ersättningen äro ense därom samt överenskommelse
tillika träffas enligt 11 kap. 2 § andra stycket; och skall i dylikt fall
den förre anses såsom arbetstagare och den senare såsom arbetsgivare.

Beräkning av inkomst av förvärvsarbete skall, där förhållandena ej eljest
äro kända för försäkringskassan, grundas på de upplysningar, som kassan

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som må kunna
framgå av den uppskattning, som vid taxering gjorts av den forsakrades
inkomst. Inkomst av arbete för egen räkning må ej beraknas högre an som
motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Utgores
inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas efter de
regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa men
vars inkomst av förvärvsarbete icke uppgår till ettusenåttahundra kronor
för år, skall likväl vara placerad i sjukpenningklass, såframt hon ar gi t
och stadigvarande sammanbor med sin make eller, i annat fall, stadigvarande
sammanbor med barn under sexton år till henne eller hennes make el er
med någon, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn.

3 §.

Försäkrad, som åtnjuter hel förtidspension enligt denna lag eller under
månaden närmast före den, varunder han uppnått sextiosju års ålder, åtnjutit
sådan pension eller på grund av vad i 4 kap. 3 § stadgas icke vidare
äger komma i åtnjutande av sjukpenning, må ej vara placerad i sjukpenningklass.
Ej heller må kvinna på grund av vad i 2 § sista stycket stadgas
vara placerad i sjukpenningklass för tid efter den månad, varunder hon
fyller sextiosju år.

4 §•

Försäkrad som avses i 2 § sista stycket skall tillhöra sjukpenningklass
nr 1. Hel sjukpenning i denna klass utgör fem kronor för dag. Övriga sju -penningklasser och beloppet av hel sjukpenning för dag i varje klass framgår
av följande tabell:

Sjukpenningklass	Inkomsten av förvärvsarbete uppgår för år	Sjukpenning kr
nr	till kr	men ej till kr
2	1 800	2 600	5
3	2 600	3 400	6
4	3 400	4 200	7
5	4 200	5 000	8
6	5 000	5 800	9
7	5 800	6 800	10
g	6 800	8 400	12
9	8 400	10 200	14
10	10 200	12 000	16
11	12 000	14 000	18
12	14 000	16 000	20
13	16 000	18 000	22
14	18 000	21 000	25 28
15	21 000	-=-

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgöra fem kronor grundsjukpenning
och återstoden tilläggssjukpenning.

För dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenning minskas
med fem kronor, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Minskningen
skall intill ett belopp av två kronor 50 öre anses belöpa på grundsjukpenning.
I övrigt skall minskningen i första hand anses belöpa på sådan
del av tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av anställning.

För kvinnlig försäkrad utgör sjukpenningen vid sjukhusvård lägst fem
kronor, såframt hon stadigvarande sammanbor med barn under tio år till
henne eller hennes make eller till någon, med vilken hon stadigvarande sammanbor
och med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn.

5 §•

Allmän försäkringskassa skall i samband med inskrivning av försäkrad
besluta angående den försäkrades placering i sjukpenningklass. Av beslutet
skall framgå i vad mån placeringen grundas på inkomst av anställning
eller på inkomst av annat förvärvsarbete. Den försäkrades placering i sjukpenningklass
skall omprövas

a) när till kassans kännedom kommit att försäkrads inkomstförhållanden
undergått ändring av betydelse för placeringen i sjukpenningklass,

b) när undantagande som avses i 2 § första stycket sista punkten blir
giltigt eller upphör att äga giltighet, samt

c) nar förtidspension enligt denna lag beviljas den försäkrade eller redan
utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring av den försäkrades
arbetsförmåga.

Ändring av försäkrads placering i sjukpenningklass i fall som avses
under a), b) och c) här ovan må ej ske förrän vid det månadsskifte, som
mtraffar närmast efter det beslutet härom fattats. Ändring av försäkrads
placering i sjukpenningklass i annat fall skall ske vid månadsskiftet närmast
efter det anledning till ändringen uppkommit eller, i fall då kvinnas
placering i sjukpenningklass enligt 2 § sista stycket skall upphöra på grund
av att hennes make eller man med vilken hon stadigvarande sammanbott avlider,
vid fjärde månadsskiftet efter dödsfallet.

Under tid då försäkrad lider av sjukdom som avses i 7 § må hans placering
i sjukpenningklass icke ändras, med mindre sådant fall är för handen som
avses under b) och c) här ovan eller rätt till sjukpenning upphör till följd
av vad i 4 kap. 3 eller 5 § stadgas.

Under tid då försäkrad efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergåi
arbetsvård i form av arbetsprövning, yrkesutbildning eller arbetsträning
må han ej placeras i lägre sjukpenningklass än den han tillhörde, då arbetsvärden
började, med mindre sådant fall är för handen som avses under

b) och c) bär ovan eller, vad angår arbetsträning, denna pågått sex månader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

6 §.

Försäkrad är skyldig att så snart ske kan och senast inom två veckor till
den allmänna försäkringskassan anmäla sådan stadigvarande ändring i
sina inkomstförhållanden, som är av betydelse för placeringen i sjukpenningklass.

Beslut angående försäkrads placering i sjukpenningklass skall skriftligen
delgivas denne.

7 §•

Sjukpenning utgår vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften. Såsom sjukdom anses jämväl sådant tillstånd
av nedsatt arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom för vilken sjukpenning
utgivits och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande.

Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan utgives hel sjukpenning.
I annat fall utgår halv sjukpenning.

Allmän försäkringskassa må, när skäl äro därtill, påfordra att nedsättning
av arbetsförmågan styrkes genom intyg av läkare.

8 §•

Vid bedömande huruvida fullständig nedsättning av arbetsförmågan föreligger
skall, om sjukdomen kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas
huruvida den försäkrade på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra
sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete.

Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som angives i 4
kap. 2 §, skall arbetsförmågan anses nedsatt i den mån den försäkrade på
grund av åtgärden är hindrad att utföra förvärvsarbete.

Åtnjuter den försäkrade förtidspension enligt denna lag, skall vid prövning
av den försäkrades rätt till sjukpenning bedömningen av hans arbetsförmåga
ske med bortseende från den nedsättning av arbetsförmågan, som
ligger till grund för utgående pension.

9 §.

Till sjukpenning utgives barntillägg för den försäkrades eller hans makes
barn under sexton år, med vilket den försäkrade stadigvarande sammanbor.
Detsamma gäller där den försäkrade är underhållsskyldig beträffande barn
under sexton år, med vilket han icke stadigvarande sammanbor, såframt
han på sätt riksförsäkringsverket föreskriver styrker att underhållsskyldigheten
fullgöres.

Barntillägg för barn över tio år utgår ej till sjukpenning, som tillkommer
kvinna vilkens make är placerad i sjukpenningklass, med mindre allmän
försäkringskassa så medgivit. Sådant medgivande må lämnas endast, såframt
kvinnans inkomst av förvärvsarbete överstiger mannens, och medför
att barntillägg för barn som nu sagts ej skall utgå till sjukpenning, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

tillkommer mannen. Medgivandet gäller från och med månaden näst efter
den, varunder det lämnats, intill dess kassan annorlunda bestämmer.

Barntillägg till hel sjukpenning utgör en krona för ett eller två barn, två
kronor för tre eller fyra barn samt tre kronor för fem eller flera barn, allt
för dag. Till sjukpenning, som tillkommer kvinnlig försäkrad vilken stadigvarande
sammanbor med barn under tio år, utgör dock barntillägg lägst två
kronor för dag.

Barntillägg till halv sjukpenning utgör hälften av belopp som i föregående
stycke sägs.

Vid tillämpning av denna paragraf skall med make jämställas den, med
vilken den försäkrade stadigvarande sammanbor och med vilken han varit
gift eller har eller har haft barn.

10 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad, (karenstid) och ej heller
för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos den allmänna försäkringskassan,
där ej hinder mött för sådan anmälan eller eljest särskilda skäl
föranleda att sjukpenning bör utgå.

Därest försäkrad gör anmälan därom till den allmänna försäkringskassan,
skall i fråga om sjukperiod, som börjar efter nästa månadsskifte, för
hans del gälla en karenstid av trettiotre eller nittiotre dagar, såvitt angår sådan
tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete.

Försäkrad, som gjort anmälan enligt andra stycket, må övergå till kortare
karenstid om han ej fyllt femtiofem år samt har god hälsa. Den kortare
karenstiden skall gälla från och med månaden närmast efter den, då framställning
härom gjordes hos kassan, men må ej äga tillämpning vid sjukdom,
som inträffat innan den kortare karenstiden blivit gällande.

Vid beräkning av karenstid skola, därest sjukperiod börjar inom tjugu
dagar efter föregående sjukperiods slut, de båda perioderna anses såsom en
sjukperiod. Karenstid enligt första stycket tillämpas ej, när den försäkrade
vid sjukperiodens början äger uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Såsom sjukperiod anses tid, varunder försäkrad i oavbruten följd lider
av sjukdom som avses i 7 §. 11

11 §•

Upphör undantagande som avses i 2 § första stycket sista punkten att äga
giltighet, skall beträffande tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av
annat förvärvsarbete, gälla en karenstid av nittiotre dagar. Den försäkrade
må dock under de förutsättningar som angivas i 10 § tredje stycket välja en
karenstid av tre eller trettiotre dagar; och skall därvid jämväl i övrigt tilllämpas
vad i nämnda lagrum är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Ej må i något fall sjukpenning som avses i denna paragraf utgivas vid
sjukdom, som inträffat medan undantagande ägde giltighet.

12 §.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller
skulle hava varit inskriven därest hon uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §,
äger vid barnsbörd rätt till moderskapspenning. Moderskapspenning utgör
vid enkelbörd niohundra kronor och vid flerbörd nämnda belopp ökat med
fyrahundrafemtio kronor för varje barn utöver ett.

Av moderskapspenningen äger den försäkrade lyfta trehundra kronor
före nedkomsten, dock tidigast å etthundratjugonde dagen före den beräknade
tidpunkten därför.

13 §.

Även om sjukdom som i 7 § sägs icke är för handen, utgår tilläggssjukpenning
till kvinnlig försäkrad, som i anledning av barnsbörd avhåller
sig från förvärvsarbete, såframt hon omedelbart före nedkomsten eller den
beräknade tidpunkten därför under minst tvåhundrasjuttio dagar i följd
varit placerad i sjukpenningklass nr 3 eller högre sjukpenningklass eller
skulle hava varit placerad i sådan sjukpenningklass, därest hon uppfyllt
åldersvillkoret i 1 kap. 4 §.

Sjukpenningen utgår tidigast från och med den sextionde dagen före den
beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast från och med förlossningsdagen
så länge kvinnan utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete, dock
högst för etthundraåttio dagar. Från och med den trettionde dagen efter förlossningsdagen
utgår sjukpenning endast om kvinnan har eller på grund av
sjukdom är förhindrad att hava barnet i sin vård.

Sjukpenning för tid före förlossningen utgår först från och med den dag
kvinnan hos den allmänna försäkringskassan anmält sin önskan att erhålla
sjukpenning, där ej hinder mött för anmälan eller särskilda skäl till
annat föranleda.

Till sjukpenning enligt denna paragraf utgår ej barntillägg.

14 §.

Försäkrad, som äger rätt till moderskapspenning, må ej åtnjuta grundsjukpenning
eller barntillägg för tiden från och med förlossningsdagen till
och med den tjugunionde dagen därefter.

15 §.

Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig;

b) är intagen i annat barnhem än mödrahem eller i ungdomsvårdsskola;

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

c) är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt;

d) är intagen i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare;

e) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar
på det allmännas bekostnad.

16 §.

Beträffande arbetstagare, som på grund av lag eller annan författning
eller bestämmelse, som beslutats av kommun, är berättigad att uppbära lön
vid sjukdom eller barnsbörd, äger Konungen föreskriva undantag helt
eller delvis från vad som är stadgat om placering i sjukpenningklass.

Har undantag som i första stycket sägs icke föreskrivits eller gäller det
endast delvis, äger arbetsgivaren i den ordning Konungen bestämmer från
allmän försäkringskassa erhålla arbetstagaren tillkommande sjukpenning
jämte barntillägg, i den mån nämnda förmåner icke överstiga den utbetalda
lönen.

överenskommelse att arbetsgivare, som vid arbetstagares sjukdom eller
barnsbörd utgivit lön till arbetstagaren, skall hos allmän försäkringskassa
äga uppbära arbetstagaren tillkommande sjukpenning jämte barntillägg är
bindande för kassan, endast såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal
och å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som
enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.
Föreligger dylikt kollektivavtal, må det av arbetsgivare, som
är bunden av avtalet, efter överenskommelse åberopas jämväl beträffande
arbetstagare, vilken icke omfattas av avtalet men sysselsättes i sådant arbete
för vilket avtalet gäller.

Har försäkrad, som drabbats av sjukdom utom riket, därvid erhållit underhåll
genom utrikesförvaltningens försorg, äger förvaltningen i den ordning
Konungen bestämmer från allmän försäkringskassa erhålla den försäkrade
tillkommande sjukpenning jämte barntillägg, i den mån nämnda
förmåner icke överstiga utgivet underhåll.

17 §.

Sjukpenning jämte barntillägg må indragas eller skäligen nedsättas, om
försäkrad

a) vägrar att mottaga besök av person, som av den allmänna försäkringskassan
erhållit uppdrag att verkställa sjukkontroll;

b) under sjukdom ändrar vistelseort utan att underrätta den allmänna
försäkringskassan därom eller avreser till utlandet, där ej kassan medgivit
att sjukpenning må utgå under vistelse därstädes;

c) utan giltigt skäl underlåter att på sätt stadgas i 6 § första stycket anmäla
sådan ändring i sina inkomstförhållanden, som är av betydelse för
placeringen i sjukpenningklass.

Angående nedsättning eller indragning av sjukpenning i andra fall stadgas
i 20 kap. 3 §.

Kungl. Maj.ts proposition, nr 90 år 1962

18 §.

På framställning av nykterhetsnämnd äger allmän försäkringskassa
besluta, att sjukpenning jämte barntillägg samt moderskapspenning tillkommande
försäkrad, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och beträffande
vilken föreligger omständighet i övrigt som i 15 § första stycket
lagen om nykterhetsvård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till kommunal
myndighet eller den försäkrades make eller annan person att användas
till den försäkrades samt, vad angår sjukpenning jämte barntillägg, hans
familjs och, i fråga om moderskapspenning, barnets nytta.

Beträffande moderskapspenning, som tillkommer kvinna vilken ej uppnått
tjuguett års ålder, må försäkringskassan på framställning av barnavårdsnämnd
besluta om utbetalning till annan enligt vad i första stycket
sägs.

Är kvinna vid tiden för nedkomsten intagen i barnhem, ungdomsvårdsskola,
fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare, må försäkringskassan på framställning av föreståndare
för inrättningen besluta, att moderskapspenningen skall utbetalas till
honom att användas till kvinnans och barnets nytta.

4 kap. Särskilda bestämmelser om sjukförsäkring

1 §•

Ersättning enligt 2 och 3 kap. utgives av den allmänna försäkringskassa,
hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle hava varit inskriven,
därest han uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §. Sjukvårdsersättning åt försäkrad,
som icke är och ej heller under förutsättning som nyss sagts skulle
hava varit inskriven hos allmän försäkringskassa, utgives av den kassa,
inom vars verksamhetsområde vården erhållits.

2 §•

Har sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgivits för nittio dagar
i följd eller föreligger eljest skälig anledning, skall den allmänna försäkringskassan,
i den utsträckning riksförsäkringsverket så föreskriver, undersöka
huruvida skäl föreligger att vidtaga åtgärd, som är ägnad att förkorta
sjukdomstiden eller att eljest helt eller delvis förebygga eller häva
nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga. Befinnes åtgärd som nu
sagts erforderlig, skall kassan tillse att lämplig sådan vidtages.

3 §•

För tid efter ingången av den månad, varunder försäkrad fyllt sextiosju
år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension enligt denna lag, må
sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård icke utgå för mer än sammanlagt
etthundraåttio dagar. Vad nu sagts skall i fråga om ersättning för

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

sjukhusvård äga motsvarande tillämpning för tid, varunder den försäkrade
åtnjuter hel förtidspension; och skall med sådan tid jämställas efterföljande
tid, därest förtidspensionen upphört att utgå med månaden näst före
den, varunder den försäkrade fyller sextiosju år.

4 §.

Vad i 3 kap. 3, 5 och 8 §§ ävensom 3 § detta kapitel stadgas med avseende
på förtidspension skall äga motsvarande tillämpning där den försäkrade
skulle hava kommit i åtnjutande av sådan pension, om han varit svensk
medborgare.

5 §.

Drabbas någon, som är försäkrad enligt denna lag, av skada för vilken
han är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, må
för tid efter utgången av den i 11 § sistnämnda lag omförmälda samordningstiden
ersättning enligt 2 och 3 kap. ej utgivas med anledning av skadan.

Omfattas skadan av frivillig försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
må för tid efter det den skadade blivit berättigad till livränta enligt
sagda lag ersättning enligt 2 och 3 kap. ej utgivas med anledning av
skadan.

Vid sjukdom, som enligt annan lag än lagen om yrkesskadeförsäkring
eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande medför
rätt till motsvarande ersättning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket
eller bolag varom sägs i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
utgives ersättning enligt 2 och 3 kap. endast i den mån beloppet därav
överstiger vad som i motsvarande hänseende utgår enligt den andra lagen,
den särskilda författningen eller förordnandet.

Vad i tredje stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid sjukdom,
som medför rätt till ersättning enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

TREDJE AVDELNINGEN
F olkpensionering

5 kap. Om allmänna förutsättningar för rätt till folkpension

1 §•

Svensk medborgare, som är mantalsskriven i riket eller som varit mantalsskriven
härstädes för det år varunder han fyllt sextiotvå år och för de
fem åren närmast dessförinnan, är berättigad till folkpension enligt vad nedan
sägs.

Har barn, som är svensk medborgare, till följd av sin ålder icke blivit
mantalsskrivet här i riket, äger barnet likväl rätt till barnpension enligt 8
kap. 5 §.

2 §.

Den, som kommit i åtnjutande av folkpension enligt vad i 1 § första stycket
sägs men vars rätt enligt nämnda lagrum upphört, må även i fortsättningen
åtnjuta folkpension, därest Konungen för vissa fall så förordnat
eller det med hänsyn till omständigheterna skulle framstå såsom oskäligt
att indraga pensionen. Vid tillämpning av 6—10, 16, 17 och 20 kap. skall
pensionsberättigad som i denna paragraf sägs likställas med försäkrad, även
om han icke uppfyller förutsättningarna i 1 kap. 3 § första stycket.

6 kap. Om ålderspension
1 §•

Rätt till folkpension i form av ålderspension tillkommer försäkrad från
och med den månad, varunder han fyller sextiosju år.

På särskild framställning av försäkrad utgår ålderspension för tid före
den månad, varunder han fyller sextiosju år, dock tidigast från och med
den månad, då han uppnår sextiotre års ålder. Pension enligt vad nu sagts
må ej utgå till försäkrad, som äger komma i åtnjutande av tilläggspension
enligt 12 kap. 1 § andra stycket, med mindre han tillika gör framställning
enligt nämnda lagrum.

2 §•

Ålderspension utgör, där ej annat följer av vad i andra stycket sägs, för
ir räknat nittio procent eller, för gift försäkrad vars make åtnjuter folkpension
i form av ålderspension eller förtidspension eller äger rätt till pension
enligt 1 § första stycket, sextiosju och en halv procent av basbeloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Åtnjuter maken enligt 7 kap. 2 § andra eller tredje stycket två tredjedelar
eller en tredjedel av hel förtidspension, utgår dock ålderspension i förra fallet
med sjuttiofem och i senare fallet med åttiotvå och en halv procent av
basbeloppet.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, varunder
den försäkrade fyller sextiosju år, skall pensionen minskas med sex tiondels
procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till
ingången av den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år. Om
pensionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas pensionen
med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar
utgå förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade uppnådde
nämnda ålder; härvid må hänsyn dock ej tagas till tid efter ingången
av den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjuttio år, och ej heller
till tid, då den försäkrade åtnjutit tilläggspension i form av ålderspension
eller icke varit berättigad till folkpension.

7 kap. Om förtidspension

1 §•

Rätt till folkpension i form av förtidspension tillkommer försäkrad, som
fyllt sexton år, för tid före den månad, då han fyller sextiosju år eller ålderspension
enligt denna lag dessförinnan börjar utgå till honom, därest hans
arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller
annat lyte är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig.

Kan nedsättningen av arbetsförmågan icke anses varaktig men kan den
antagas bliva bestående avsevärd tid, äger den försäkrade rätt till folkpension
i form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid;
och skall i övrigt vad som är stadgat om förtidspension gälla beträffande
sjukbidrag.

2 §•

Försäkrad, vars arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller endast
en ringa del därav återstår, erhåller hel förtidspension.

År arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt mer
än hälften, utgår två tredjedelar av hel förtidspension.

I övriga fall utgives en tredjedel av hel förtidspension.

3 §.

Vid bedömande i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den
försäkrades förmåga att vid den sjukdom eller det lyte, varom är fråga,
bereda sig inkomst genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans
utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden
och därmed jämförliga omständigheter. Med inkomst av arbete likställes
i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet.

Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som angives i 4
kap. 2 §, skall arbetsförmågan under tiden för åtgärden anses nedsatt i den
mån den försäkrade på grund av åtgärden är hindrad att utföra förvärvsarbete.

4 §.

Hel förtidspension utgör för år räknat nittio eller, för gift försäkrad vars
make åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtidspension eller
äger rätt till pension enligt 6 kap. 1 § första stycket, sextiosju och en halv
procent av basbeloppet. Åtnjuta båda makarna förtidspension och är pensionen
för endera eller båda sådan som i 2 § andra eller tredje stycket sägs,
skall dock vid beräkning av pension hel förtidspension utgöra, om två
tredjedelar av hel förtidspension utgår till andra maken, sjuttiofem och,
om en tredjedel av hel förtidspension utgår till denne, åttiotvå och en halv
procent av basbeloppet.

8 kap. Om familjepension
1 §•

Rätt till folkpension i form av änkepension tillkommer för tid före den
månad, då änkan fyller sextiosju år eller folkpension i form av ålderspension
dessförinnan börjar utgå till henne,

a) änka, som har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med
barn under sexton år, därest barnet vid makens död stadigvarande vistades
i makarnas hem eller hos änkan; samt

b) annan änka, som vid makens död fyllt trettiosex år och varit gift med
honom minst fem år.

Upphör rätt till änkepension enligt första stycket a), skall vid bedömandet
av rätt till pension enligt b) anses som om mannen avlidit, då rätten till
pension enligt a) upphörde, samt äktenskapet varat till nämnda tidpunkt.

2 §•

Ogift eller frånskild kvinna eller änka, som stadigvarande sammanbodde
med ogift eller frånskild man eller änkling vid dennes död och som varit
gift med eller har eller har haft barn med honom, likställes med änka i fråga
om rätt till änkepension. Den tid, under vilken kvinnan oavbrutet sammanbott
med mannen fram till tidpunkten för dennes död, jämställes vid tilllämpningen
av 1 § första stycket b) med tid, varunder äktenskap bestått.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Frånskild kvinna, som enligt rättens beslut eller på grund av avtal är berättigad
till underhållsbidrag av sin förutvarande make, är, även om fall
som i första stycket sägs ej är för handen, för tid varunder bidraget skolat
utgå likställd med änka i fråga om rätt till änkepension vid den förutvarande
makens död. I fall som avses i 1 § första stycket a) skall dock beaktas endast
barn till den avlidne. I fall som avses i samma stycke b) skall med tid, varunder
äktenskapet bestått, jämställas tid, varunder kvinnan efter äktenskapets
upplösning men före dödsfallet haft vårdnaden om och stadigvarande
sammanbott med barn under sexton år till den avlidne. Vad i detta
stycke stadgas skall ej äga tillämpning, därest avtal om underhållsbidrag
eller medgivande i rättegång att utgiva sådant bidrag kan antagas hava tillkommit
i huvudsakligt syfte att bereda kvinnan rätt till pension.

3 §•

Kvinna äger icke rätt till änkepension efter man, från vilken hon vid
dennes död levde åtskild, därest kvinnan efter det sammanlevnaden med
mannen upphörde stadigvarande sammanbott med annan man, med vilken
hon varit gift eller har eller har haft barn.

Änkepension skall indragas, om den pensionsberättigade ingår äktenskap
eller stadigvarande sammanbor med man, med vilken hon varit gift eller
har eller har haft barn. Upplöses äktenskapet innan det bestått i fem år
eller upphör samboendet inom tid som nu sagts, skall pensionen ånyo börja
utgå, om förutsättningarna i övrigt för rätt till pension alltjämt äro för
handen.

4 §•

Änkepension utgör, där ej annat följer av vad nedan sägs, för år räknat
nittio procent av basbeloppet.

Utgår änkepension med tillämpning av 1 § första stycket b) och hade den
pensionsberättigade ej fyllt femtio år vid mannens död eller vid den tidpunkt,
som avses i 1 § andra stycket, minskas pensionen med en femtondel
för varje år, varmed antalet år som den pensionsberättigade fyllt vid mannens
död eller vid nämnda tidpunkt understiger femtio.

Om begränsning i vissa fall av storleken av änkepension till frånskild
kvinna stadgas i 17 kap. 2 §.

5 §.

Rätt till folkpension i form av barnpension tillkommer barn, vars fader
eller moder eller båda föräldrar avlidit och som icke fyllt sexton år.

Rätt till barnpension föreligger ej, om barnet är adopterat av annan
än den avlidne eller dennes make, och ej heller för barn utom äktenskap,

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år i962

därest den avlidne enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till
dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

6 §.

Barnpension utgör för år räknat tjugufem procent av basbeloppet. För
barn, vars båda föräldrar avlidit, samt för barn utom äktenskap, som fyllt
tre år och beträffande vilket faderskapet ej fastställts, utgör dock barnpensionen
trettiofem procent av basbeloppet.

9 kap. Om tilläggsförmåner till folkpension m. m.

1 §•

Till ålderspension eller förtidspension utgår barntillägg för varje barn
under sexton år till försäkrad eller försäkrads hustru, därest den försäkrade
har vårdnaden om eller stadigvarande sammanbor med barnet. Barntillägg
enligt vad nu sagts utgives ej till ålderspension, som den försäkrade åtnjuter
för tid före den månad varunder han fyller sextiosju år, eller till pension,
som tillkommer gift kvinna. Ej heller utgår barntillägg för barn, som
är berättigat till pension enligt denna lag.

Barntillägg till ålderspension eller hel förtidspension utgör för år räknat
tjugufem procent av basbeloppet. Utgår enligt 7 kap. 2 § andra eller tredje
stycket två tredjedelar eller en tredjedel av hel förtidspension, utgör barntillägget
motsvarande andel av barntillägg till hel förtidspension.

Åtnjuter den försäkrade tilläggspension enligt denna lag, minskas honom
tillkommande barntillägg med hälften av tilläggspensionen i den mån denna
för år räknat överstiger halva basbeloppet.

2 §•

Till ålderspension eller förtidspension utgår invaliditetstillägg, därest den
försäkrade är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid upprepade
tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan samt hjälpbehovet uppkommit
innan den försäkrade fyllt sextiotre år. Invaliditetstillägg skall
alltid utgå, därest den försäkrade är blind och blindheten inträtt innan den
försäkrade uppnått sextiotre års ålder.

Ändå att så ej följer av första stycket utgår invaliditetstillägg till förtidspension,
som avses i 7 kap. 2 § andra eller tredje stycket, därest den försäkrade
utför förvärvsarbete men på grund av höggradig nedsättning i
kroppsorgans funktion är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan
person eller får vidkännas betydande inerutgifter för färdmedel eller andra
hjälpmedel för att kunna utföra arbetet.

Invaliditetstillägg tillkommer ej försäkrad, som stadigvarande vårdas å
anstalt tillhörande staten eller kommun eller å enskild anstalt till vars drift

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

statsbidrag utgår eller ock genom anstaltens försorg utom densamma, och
ej heller försäkrad, som enligt gällande bestämmelser om blindundervisning
är skolpliktig.

Invaliditetstillägg utgör för år räknat trettio procent av basbeloppet.

3 §.

Åtnjuter försäkrad som avses i 2 § första stycket andra punkten eller
andra stycket icke pension enligt denna lag, äger han, därest han fyllt sexton
år, rätt till invaliditetsersättning för tid före den månad då han fyller
sextiosju år.

Invaliditetsersättning tillkommer ej försäkrad, som enligt gällande bestämmelser
om blindundervisning är skolpliktig.

Invaliditetsersättning utgör för år räknat fyrtiofem procent av basbeloppet.

4 §.

Vid tillämpning av 2 och 3 §§ skall såsom blind anses den vars synförmåga,
sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn.

5 §•

Om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg förordnar Konungen
med riksdagen.

10 kap. Särskilda bestämmelser om folkpension

1 §•

Gift pensionsberättigad, vilken stadigvarande lever åtskild från sin make,
skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, vid tillämpningen av 6, 7
och 9 kap. likställas med ogift pensionsberättigad.

Med gift pensionsberättigad likställes vid tillämpning av 6 och 7 kap. pensionsberättigad,
som stadigvarande sammanbor med annan, med vilken den
pensionsberättigade varit gift eller har eller har haft barn.

2 §•

Därest pensionsberättigad under hel månad är intagen i fångvårds- eller
tvångsarbetsanstalt eller är häktad eller eljest är på statens bekostnad
intagen i anstalt eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, må av hans å månaden
belöpande folkpension ej utgå högre belopp än som för år räknat
motsvarar femton procent av basbeloppet. Kan den pensionsberättigade på
grund av sitt tillstånd uppenbarligen icke tillgodogöra sig nämnda belopp till
sin personliga nytta, må riksförsäkringsverket besluta om nedsättning av
beloppet, dock till lägst tvåhundra kronor för år.

Riksförsäkringsverket må medgiva nära anhörig, vilken för sitt uppehälle
är beroende av den pensionsberättigade, rätt att helt eller delvis uppbära

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962 29

sådan del av folkpension, som enligt vad i första stycket sägs icke skall
utgivas.

Åtnjuter barn under hel månad på statens bekostnad vård på anstalt eller
eljest kost och bostad, må barntillägg för barnet ej utgå för den månaden;
dock må sådant tillägg utgå för tid då barnet är inackorderat vid nomadskola.

3 §•

Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 § under hel månad
är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten,
äger den som driver anstalten att, i den mån Konungen så förordnar,
uppbära så stor del av den pensionsberättigades å månaden belöpande folkpension,
som svarar mot kostnaderna för vården eller försörjningen på
anstalten, varvid den pensionsberättigade dock skall äga erhålla visst belopp
för sina personliga behov. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning
för det fall att den pensionsberättigade åtnjuter vård eller försörjning mot
avgift, som erlägges av kommun eller landstingskommun.

Åtnjuter barn, för vilket barntillägg utgår, i annat fall än som avses i 2 §
sista stycket under hel månad vård på anstalt eller eljest vård på allmän
bekostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala organ som
svarar för vårdkostnaden att, i den mån Konungen så förordnar, uppbära
så stor del av barntillägg för månaden som svarar mot vårdkostnaden.

4 §.

År någon för samma månad berättigad till flera änkepensioner, utgives
endast den största av dem eller, om de äro lika stora, pensionen efter den
sist avlidne mannen.

Föreligger för samma månad rätt till förtidspension samt änkepension
eller hustrutillägg, utgives endast en av förmånerna. Utgives i enlighet härmed
änkepension eller hustrutillägg, skall vid tillämpning av 3 kap. 3, 5 och
8 §§ samt 4 kap. 3 § anses som om den försäkrade kommit i åtnjutande av
förtidspension.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

FJÄRDE AVDELNINGEN
Försäkring för tilläggspension

11 kap. Om pensionsgrundande inkomst m. m.

1 §•

Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete.

För varje år, varunder någon varit försäkrad enligt 1 kap. 3 § första stycket,
skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensionsgrundande inkomst
på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av annat
förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall icke göras för år före det
då den försäkrade uppnår sexton års ålder, ej heller för år då den försäkrade
avlidit eller för år efter det då han fyllt sextiofem år eller för tidigare
år, varunder han åtnjutit ålderspension eller förtidspension enligt denna lag.

2 §•

Med inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst. Till sådan inkomst hänföres dock icke från en
och samme arbetsgivare åtnjuten lön, som under ett år ej uppgått till trehundra
kronor.

Ersättning i penningar eller naturaförmåner som i första stycket sägs för
arbete som försäkrad utfört för annans räkning utan att vara anställd i dennes
tjänst skall, om ersättningen under ett år uppgått till minst trehundra
kronor, anses såsom inkomst av anställning, såvida den försäkrade och den
som utgivit ersättningen varit ense därom; och skall i dylikt fall den förre
anses såsom arbetstagare och den senare såsom arbetsgivare.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn icke tagas till lön
eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är
bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den
försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i
rörelse som bedrives från här beläget fast driftställe. Hänsyn skall ej heller
tagas till lön eller ersättning från främmande makts härvarande beskickning
eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskickning
eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare. Vad i detta
stycke sägs skall icke gälla beträffande lön till svensk medborgare, såframt
svenska staten eller utländsk beskickning här i riket eller, där lönen härrör
från utländsk juridisk person, svensk juridisk person, som äger ett bestämmande
inflytande över den utländska juridiska personen, enligt av riksförsäk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

ringsverket godtagen förbindelse har att svara för avgift till försäkringen
för tilläggspension enligt 19 kap. 1 §; och skall i dylikt fall den som åtagit
sig sådan förbindelse anses såsom arbetsgivare.

3 §•

Med inkomst av annat förvärvsarbete avses

a) inkomst av här i riket bedriven rörelse;

b) inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade;
samt

c) ersättning i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad
för arbete för annans räkning;

allt i den mån inkomsten icke enligt 2 § är att hänföra till inkomst av
anställning.

Har inkomst som avses i första stycket a), b) eller c) icke uppgått till
femhundra kronor för år, tages den ej i beräkning.

4 §•

Till grund för beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av
annat förvärvsarbete under visst år skall läggas den försäkrades taxering
till statlig inkomstskatt avseende nämnda år. Avser taxeringen beskattningsår
som ej sammanfaller med kalenderår, skall inkomst under beskattningsåret
anses hava åtnjutits under det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret.

Närmare bestämmelser rörande beräkningen av inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete beslutas av Konungen med riksdagen.

Angående beräkningen av inkomst av anställning för försäkrad, som är
bosatt utomlands eller som eljest avses med förbindelse enligt 2 § sista
stycket eller som har att erlägga sjömansskatt, stadgas särskilt.

5 §•

Pensionsgrundande inkomst utgöres av summan av inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger
det vid årets ingång gällande basbeloppet. Inkomst av anställning och inkomst
av annat förvärvsarbete skola därvid var för sig avrundas till närmast
lägre hundratal kronor. Basbeloppet avräknas i första hand mot inkomsten
av anställning.

Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst bortses från inkomst av
anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i vad summan därav överstiger
sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Belopp,
från vilket sålunda skall bortses, avräknas i första hand å inkomst av
annat förvärvsarbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

6 §•

För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för försäkrad,
skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. I den mån pensionsgrundande
inkomst härrör från inkomst av annat förvärvsarbete må dock pensionspoäng
tillgodoräknas den försäkrade endast såvida tilläggspensionsavgift
enligt 19 kap. 3 § för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Utan
hinder av att sådan avgiftsbetalning icke skett skall pensionspoäng tillgodoräknas
den försäkrade för det år varunder han fyllt sextiofem år eller, där
den försäkrade eller efterlevande till honom ansöker om pension enligt
denna lag för tid före det år varunder den försäkrade skulle uppnå sextiosju
års ålder, för de båda år som närmast föregått det då pension vid bifall till
ansökningen skulle börja utgå.

Pensionspoäng som i första stycket sägs är den pensionsgrundande inkomsten
delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Pensionspoäng
beräknas med två decimaler.

För år, varunder försäkrad åtnjutit förtidspension enligt 13 kap. 2 §,
skall den försäkrade tillgodoräknas pensionspoäng motsvarande vad enligt
nämnda paragraf skall antagas hava tillgodoräknats honom för samma år.

7 §•

Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen såvitt
angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådant undantagande skett,
skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade för
tid efter ingången av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn icke
tagas till inkomst av annat förvärvsarbete.

Anmälan som i första stycket sägs må återkallas av den försäkrade med
verkan från nästa årsskifte, dock tidigast från det som inträffar sedan undantagandet
ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats, äger den försäkrade
ej ånyo göra dylik anmälan.

Anmälan eller återkallelse skall, där den försäkrade är omyndig, göras av
förmyndaren, som därvid har att visa att den försäkrade samtycker till
åtgärden.

12 kap. Om ålderspension
1 §•

Rätt till tilläggspension i form av ålderspension tillkommer försäkrad
från och med den månad, varunder han fyller sextiosju år, under förutsättning
att pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst tre eller, om han
icke är svensk medborgare, minst tio år.

På särskild framställning av försäkrad utgår, under förutsättning som i
första stycket sägs, ålderspension för tid före den månad, varunder han

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

fyller sextiosju år, dock tidigast från och med den månad, då han uppnår
sextiotre års ålder. Pension enligt vad nu sagts må ej utgå till försäkrad,
som äger komma i åtnjutande av folkpension enligt 6 kap. 1 § andra stycket,
med mindre han tillika gör framställning enligt nämnda lagrum.

2 §•

Ålderspension utgör, där ej annat följer av andra och tredje styckena, för
år räknat sextio procent av produkten av basbeloppet för den månad, för
vilken pension skall utgivas, och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats
den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom
för mer än femton år, medeltalet av de femton högsta poängtalen. Har
pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än trettio år,
skall hänsyn tagas endast till så stor del av nämnda produkt som svarar
mot förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats
honom, och talet trettio.

Har undantagande enligt 11 kap. 7 § ägt giltighet för den försäkrade,
skall honom tillkommnade ålderspension utgöra sextio procent av så stor
del av den i första stycket angivna produkten, som svarar mot förhållandet
mellan det antal år, dock högst trettio, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade, och talet trettio ökat med ett för varje år, för vilket
den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pensionspoäng
eller gått förlustig mer än en poäng. Ej må med tillämpning av
vad nu sagts talet trettio ökas till mer än femtio. Vad i detta stycke stadgas
skall äga motsvarande tillämpning i fall då pensionspoäng jämlikt 11 kap.
6 § första stycket på grund av underlåten avgiftsbetalning icke tillgodoräknats
den försäkrade.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, varunder
den försäkrade fyller sextiosju år, skall pensionen minskas med sex tiondels
procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till
ingången av den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år. Om
pensionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas
pensionen med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen
börjar utgå förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade
uppnådde nämnda ålder; härvid må hänsyn dock ej tagas till tid efter
ingången av den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjuttio år, och
ej heller till tid, då den försäkrade åtnjutit folkpension eller icke varit berättigad
till tilläggspension i form av ålderspension.

13 kap. Om förtidspension
1 §•

Rätt till tilläggspension i form av förtidspension tillkommer enligt vad
nedan sägs försäkrad för tid före den månad, då han fyller sextiosju år
2 — Ii ihan g till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

eller ålderspension enligt denna lag dessförinnan börjar utgå till honom,
därest hans arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet,
vanförhet eller annat lyte är nedsatt med minst hälften och nedsättningen
kan anses varaktig samt den försäkrade äger tillgodoräkna sig pensionspoäng
för tid före det år, varunder pensionsfallet inträffat.

Kan nedsättningen av arbetsförmågan icke anses varaktig men kan den
antagas bliva bestående avsevärd tid, äger den försäkrade rätt till tilläggspension
i form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid;
och skall i övrigt vad som är stadgat om förtidspension gälla beträffande
sjukbidrag.

Vad i 7 kap. 2 och 3 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
förtidspension enligt detta kapitel.

2 §•

Är den försäkrade vid tidpunkten för pensionsfallet placerad lägst i den
sjukpenningklass, som svarar mot en årsinkomst av förvärvsarbete uppgående
till det vid årets ingång gällande basbeloppet, eller har pensionspoäng
tillgodoräknats honom för minst tre av de fyra år, som närmast
föregått det år då pensionsfallet inträffar, skall förtidspension utgå med
tillämpning av bestämmelserna i andra stycket. Detsamma skall gälla för
det fall den försäkrade icke är placerad i sjukpenningklass som nu sagts
men skulle hava varit placerad i sådan klass, därest den allmänna försäkringskassan
haft kännedom om samtliga de förhållanden som skola ligga till
grund för placeringen i sjukpenningklass.

Hel förtidspension motsvarar den tilläggspension i form av ålderspension,
som skulle tillkomma den försäkrade, därest sådan pension skulle
börja utgå från och med den månad varunder han fyller sextiosju år. Härvid
skall ålderspensionen beräknas under antagande att den försäkrade för
varje år från och med det då förtidspensionen börjar utgå till och med det
då han uppnår sextiofem års ålder tillgodoräknats pensionspoäng motsvarande
medeltalet av de pensionspoängtal, vilka tillgodoräknats honom under
de fyra år som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffade eller, om
pensionen därigenom blir större, under samtliga år från och med det då han
fyllt sexton år till och med det som närmast föregått pensionsfallet. Vid
beräkningen av nämnda medeltal bortses från de år intill ett antal av hälften,
för vilka pensionspoäng ej tillgodoräknats den försäkrade eller för vilka
poängtalet är lägst.

Pension enligt denna paragraf må ej utgå, om undantagande enligt 11 kap.
7 § ägde giltighet för den försäkrade då pensionsfallet inträffade samt undantagandet
tillika föranlett, att den försäkrade för något av de fyra närmast
föregående åren gått förlustig mer än en pensionspoäng. Ej heller må
pension som nu sagts utgå, om den försäkrade vid sextiosju års ålder icke
kan komma i åtnjutande av ålderspension enligt 12 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år i 962

3 §.

Äger den försäkrade icke komma i åtnjutande av förtidspension enligt
vad i 2 § stadgas men skulle han hava varit berättigad till tilläggspension i
form av ålderspension, därest han uppnått sextiosju års ålder det år då pensionsfallet
inträffar, skall hel förtidspension utgå med belopp motsvarande
vad den försäkrade i sådant fall skulle hava erhållit i ålderspension, beräknad
enligt 12 kap. 2 § första och andra styckena.

14 kap. Om familjepension
1 §•

Är försäkrad vid sitt frånfälle berättigad till tilläggspension i form av
förtidspension eller ålderspension eller skulle han, om fall som avses i 13
kap. 1 § varit för handen vid tidpunkten för dödsfallet, hava varit berättigad
till förtidspension, äga hans efterlevande rätt till tilläggspension i form
av familjepension enligt vad nedan sägs.

2 §•

Rätt till änkepension tillkommer änka efter den försäkrade, om äktenskapet
varat minst fem år och ingåtts senast den dag då den försäkrade
fyllde sextio år.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna för rätt till änkepension
icke uppfyllda, äger änkan likväl komma i åtnjutande av sådan pension,
därest den försäkrade efterlämnar barn, som tillika är barn till änkan.

Frånskild kvinna, som enligt rättens beslut eller på grund av avtal är
berättigad till underhållsbidrag av den försäkrade, är för tid varunder bidraget
skolat utgå likställd med änka i fråga om rätt till änkepension vid
den försäkrades död. Vad i detta stycke stadgas skall ej äga tillämpning,
därest avtal om underhållsbidrag eller medgivande i rättegång att utgiva
sådant bidrag kan antagas hava tillkommit i huvudsakligt syfte att bereda
kvinnan rätt till pension.

Änkepension skall indragas, om den pensionsberättigade ingår äktenskap.
Upplöses äktenskapet innan det bestått i fem år, skall pensionen ånyo börja
utgå, om förutsättningarna i övrigt för rätt till pension alltjämt äro för
handen.

3 §■

Änkepension utgör för år räknat, om efter den försäkrade finnes barn
som enligt 4 § är berättigat till pension efter honom, trettiofem och i annat
fall fyrtio procent av hel förtidspension enligt 13 kap., som den försäkrade
var berättigad till eller skulle hava kommit i åtnjutande av därest rätt till
sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet, eller, om den försök -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

rade var berättigad till ålderspension, av dylik pension beräknad enligt 12
kap. 2 § första och andra styckena.

Om begränsning i vissa fall av storleken av änkepension till frånskild
kvinna stadgas i 17 kap. 2 §.

4 §•

Rätt till barnpension tillkommer den försäkrades barn, som icke fyllt nitton
år.

Vad i 8 kap. 5 § andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning
beträffande rätt till pension enligt denna paragraf.

5 §•

Barnpension för ett barn utgör för år räknat, om efter den försäkrade finnes
någon, som enligt detta kapitel är berättigad till änkepension efter
honom, femton och i annat fall fyrtio procent av den förtidspension eller
ålderspension som i 3 § sägs. Äro de pensionsberättigade barnen flera, ökas
de nämnda procenttalen med tio för varje barn utöver det första; och skall
det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen.

Föreligger rätt till såväl änkepension som barnpension efter försäkrad
men utgör på grund av 17 kap. 2 § änkepensionen eller, om flera äro berättigade
till sådan pension, det sammanlagda änkepensionsbeloppet icke trettiofem
procent av förtidspension eller ålderspension som i 3 § sägs, skall
det sammanlagda barnpensionsbeloppet ökas i motsvarande mån, dock högst
med belopp motsvarande tjugufem procent av förtidspensionen eller ålderspensionen.

6 §•

Familjepension efter försäkrad, som ej var svensk medborgare, utgår till
efterlevande, som icke är svensk medborgare, endast såvida denne var bosatt
i riket vid den tidpunkt då den försäkrade avled.

7 §•

Är någon för samma månad berättigad till flera tilläggspensioner i form
av familjepension, utgives endast den största av dem eller, om samtliga eller
de största äro lika stora, en av dessa. Av lika stora änkepensioner utgives
pensionen efter den sist avlidne mannen.

15 kap. Särskilda bestämmelser om tilläggspension

1 §•

Är försäkrad, som är svensk medborgare, född under något av åren 1896
—1914, skall vid tillämpning av 12 kap. 2 § första stycket talet trettio utbytas
mot talet tjugu. Beträffande försäkrad som nu sagts skall 12 kap. 2 §
andra stycket icke äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Om försäkrad är svensk medborgare och född under något av åren 1915
—1923, skall vid tillämpning av 12 kap. 2 § första och andra styckena talet
trettio utbytas mot talet tjugu ökat med ett för varje år, som den försäkrade
är född senare än år 1914; och skall för varje år, som den försäkrade är
född senare än år 1914, ökning som i 12 kap. 2 § andra stycket sägs ske med
en tiondel av det antal år, för vilket den försäkrade till följd av undantagandet
icke tillgodoräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng.

2 §•

Har försäkrad, som är född år 1927 eller tidigare, visst år under mer än
nittio dagar uppburit sjukpenning enligt denna lag eller lagen om yrkesskadeförsäkring
eller motsvarande ersättning enligt lagen om ersättning
åt smittbärare och har han därvid varit placerad lägst i den sjukpenningklass,
vilken han skulle hava tillhört om hans årsinkomst av förvärvsarbete
uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet, skall vid beräkning
av det i 12 kap. 2 § första stycket angivna medeltalet av pensionspoäng
bortses från nämnda år, därest medeltalet därigenom höjes, samt vid
tillämpningen i övrigt av 12 kap. 2 § anses som om pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade för det året. Vad nu sagts skall icke avse år, då
den försäkrade åtnjutit ålderspension eller förtidspension enligt denna lag
eller då undantagande enligt 11 kap. 7 § varit gällande för honom, och må
ej tillämpas med avseende å mer än tre år.

3 §•

I fråga om pension till den som ej är svensk medborgare skall för tid varunder
han ej är bosatt i riket vid tillämpning av 12 kap. 2 § första och andra
styckena talet trettio utbytas mot talet fyrtiofem samt pensionsberäkningen
göras med tillämpning av det basbelopp som gällde vid ingången av det sista
år, för vilket pensionsgrundande inkomst beräknats för den försäkrade.
Pension må ej på grund av vad nu sagts utgå med högre belopp än om den
pensionsberättigade varit bosatt härstädes.

Är pensionsberättigad som i första stycket sägs ej bosatt i riket, må utan
hans samtycke tilläggspension till honom utbytas mot ett engångsbelopp,
motsvarande kapitalvärdet av den pension vartill han är berättigad enligt
första stycket. Med den pensionsberättigades samtycke må utbyte ske mot
lägre engångsbelopp, dock lägst fyrtio procent av nämnda kapitalvärde. Har
utbyte ägt rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grundval av pensionspoäng,
som dessförinnan tillgodoräknats den försäkrade. Grunderna
för beräkningen av kapitalvärde som nu sagts fastställas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

FEMTE AVDELNINGEN

Ytterligare bestämmelser om folkpension och tilläggspension
16 kap. Om utgivande av pension m. m.

1 §•

Den som önskar komma i åtnjutande av pension skall göra ansökan hos
allmän försäkringskassa i enlighet med vad Konungen förordnar.

Åtnjuter försäkrad sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård enligt
denna lag, må allmän försäkringskassa tillerkänna honom förtidspension
utan hinder av att han icke gjort ansökan därom.

Åtnjuter försäkrad sjukbidrag, må den tid varunder sådant bidrag skall
utgå förlängas utan att ansökan därom gjorts.

I den mån Konungen så förordnar må allmän försäkringskassa tillerkänna
den pensionsberättigade pension enligt denna lag utan hinder av att han
icke gjort ansökan därom.

2 §•

Såsom villkor för rätt till förtidspension, invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning
må föreskrivas att den försäkrade skall under högst trettio
dagar vara intagen å visst sjukhus eller underkasta sig undersökning av
viss läkare. För den försäkrades kostnader i anledning av föreskrift som
nu sagts skall ersättning utgå i enlighet med vad Konungen förordnar.

3 §.

Då skäl föreligga därtill må pension beviljas för tid intill dess slutligt beslut
fattats. För sådan pension må föreskrivas särskilda grunder och villkor.

Förekommer anledning att pension bör indragas eller minskas, må förordnas,
att pensionen för tid intill dess slutligt beslut fattats skall indragas
eller utgå med lägre belopp.

4 §•

Pension utgives månadsvis.

Vid beräkning av pensionsbelopp för månad skall den årspension, från
vilken beräkningen utgår, avrundas till närmast lägre hela krontal, som är
jämnt delbart med tolv. År årspensionsbeloppet lägre än tolv kronor, bortfaller
pensionen för den månad som beräkningen avser. Vid tillämpning
av vad nu sagts skola samtliga den pensionsberättigade tillkommande pen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sionsförmåner anses som en pension. Avrundning skall i första hand göras
å folkpension enligt 6, 7 eller 8 kap.

5 §.

Ålderspension utgår från och med den månad varunder den försäkrade
fyller sextiosju år eller, om han önskar att pensionen skall börja utgå tidigare
eller senare, från och med den månad som angives i pensionsansökningen.

Förtidspension, barntillägg, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
utgå från och med den månad, varunder rätt till förmånen inträtt. I fall
som avses i 1 § andra stycket utgår dock förtidspension från och med månaden
näst efter den, då beslutet om pension meddelats.

Familjepension utgår från och med den månad då den försäkrade avlidit
eller, om han vid sin död åtnjöt ålderspension eller förtidspension, från
och med månaden näst efter den, varunder dödsfallet inträffat.

Pension må ej utgå för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden.

6 §•

Vad i 1 § första, andra och sista styckena, 2 §, 3 § första stycket samt 5 §
andra och sista styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om ökning av förtidspension.

Ändring av pension i andra fall än i första stycket sägs skall gälla från
och med månaden näst efter den varunder anledning till ändringen uppkommit.

Vad i denna paragraf stadgas skall ej äga tillämpning i fråga om ändring
av pension i anledning av förändring av basbeloppet.

7 §.

Därest arbetsförmågan väsentligt förbättras för försäkrad som åtnjuter
förtidspension, skall pensionen indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen.

8 §•

Försäkrad som åtnjuter förtidspension är skyldig att, om hans arbetsförmåga
väsentligt förbättras, utan oskäligt dröjsmål göra anmälan härom
hos allmän försäkringskassa. Motsvarande skall beträffande den som åtnjuter
änkepension eller förmån enligt 9 kap. gälla, om förhållandena så ändras
att rätten till pensionen eller förmånen därav påverkas. Är den försäkrade
omyndig, åvilar anmälningsskyldigheten förmyndaren.

Underlåtes anmälan som avses i första stycket utan giltigt skäl, må pensionen
eller förmånen indragas för viss tid eller tills vidare.

9 §•

Pensionsförmån utgår till och med den månad, varunder den pensionsberättigade
avlidit eller rätten till förmånen eljest upphört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

10 §.

Har någon under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas att han
avlidit, äga hans efterlevande åtnjuta familjepension enligt denna lag. Såsom
villkor för utbetalning av pension må dock krävas förklaring på heder
och samvete av efterlevande att denne saknar varje underrättelse om den
bortovarande. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från hans
förmyndare. Finnes den bortovarande sedermera vara vid liv, skall pension
ej vidare utgå.

11 §•

Den som genom brottslig gärning uppsåtligen bragt annan om livet eller
medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 § strafflagen sägs äger ej
rätt till familjepension efter den avlidne.

Familjepension må indragas eller skäligen nedsättas, om den efterlevande
annorledes än i första stycket sägs vållat dödsfallet genom handling, för
vilken ansvar genom lagakraftägande dom ådömts honom.

12 §.

På framställning av nykterhetsnämnd äger riksförsäkringsverket besluta
att pension tillkommande den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och beträffande
vilken föreligger omständighet i övrigt som i 15 § första stycket
lagen om nykterhetsvård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till kommunal
myndighet eller den pensionsberättigades make eller annan person att
användas till den pensionsberättigades och hans familjs nytta.

Är pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller
annan därmed jämförlig orsak ur stånd att själv omhänderhava honom tillkommande
pension, må riksförsäkringsverket besluta, att pensionen skall
utbetalas till annan enligt vad i första stycket sägs.

13 §.

För utbetalning av pension utom riket må krävas bevis att rätt till pension
alltjämt föreligger.

17 kap. Om sammanträffande av förmåner m. m.

1 §•

Det pensionsbelopp, som först förfaller till betalning efter bifall till ansökan
om förtidspension, skall minskas med den försäkrade tillkommande
sjukpenning jämte barntillägg enligt denna lag i den mån pension och sjukförsäkringsförmåner
belöpa på samma månad; och skall minskningen i
första hand göras å folkpension. Vad nu sagts skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande belopp, varmed förtidspension ökas i anledning av
ytterligare nedsättning av arbetsförmågan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

2 §•

Folkpension, och tilläggspension i form av änkepension till frånskild
kvinna må sammanlagt utgöra högst så stort belopp som motsvarar det underhållsbidrag,
vilket mannen var skyldig utgiva till henne vid tidpunkten
för sin död; och skall härvid folkpension utgå endast i den mån tilläggspensionen
ej förslår. Vad nu sagts utgör icke hinder för att pensionen ökas till
följd av att basbeloppet stiger.

Bestämmelserna i första stycket må icke lända till minskning av pension,
som utgår med tillämpning av 8 kap. 2 § första stycket.

3 §.

Äger pensionsberättigad rätt till livränta eller sjukpenning jämlikt lagen
om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag eller särskild
författning eller enligt Konungens förordnande rätt till livränta eller sjukpenning,
som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket eller
bolag som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, minskas honom eljest
tillkommande pension enligt vad nedan stadgas. Motsvarande skall äga tilllämpning
i fall då livränta eller sjukpenning utgår enligt utländsk lagstiftning
om yrkesskadeförsäkring. Har livränta eller del därav eller livränta
för viss tid utbytts mot ett engångsbelopp, skall anses som om livränta utginge
eller den utgående livräntan vore förhöjd med belopp som enligt de
vid utbytet tillämpade försäkringstekniska grunderna svarar mot engångsbeloppet.

Folkpension och tilläggspension i form av förtidspension eller ålderspension
minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid
tillkommande sjukpenning jämte barntillägg eller livränta såsom skadad;
dock må avdrag å annan förtidspension än hel sådan ske endast om skadan
inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utgår och avdrag å tilläggspension
göras endast om den pensionsberättigade ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng
för minst ett år vid den tidpunkt då skadan inträffat.

Folkpension i form av ålderspension, änkepension eller barnpension ävensom
tilläggspension i form av änkepension eller barnpension minskas med
tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande livränta
såsom efterlevande, dock må avdrag å tilläggspension göras endast
om den avlidne ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng för minst ett år vid den
tidpunkt då skadan inträffat.

Minskning enligt denna paragraf skall i första hand göras å tilläggspension.
Utan hinder av vad i paragrafen stadgas skall folkpension alltid utgå,
i form av förtidspension eller barnpension med minst en fjärdedel, i form
av änkepension med minst hälften samt i form av ålderspension med minst
tre fjärdedelar av belopp som eljest skolat utgå.

2*—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

4 §•

Vid tillämpning av 1 och 3 §§ tagas andra tillägg till pension än barntillägg
ej i beaktande. Minskning av folkpension enligt nämnda paragrafer skall
sist göras å barntillägg.

5 §. -

Det pensionsbelopp som först förfaller till betalning efter beslut om pension
eller om ökning av pension eller upphävande av förordnande som i 16
kap. 3 § andra stycket sägs må, där den pensionsberättigade under den tid
å vilken pensionsbeloppet belöper i väsentlig mån erhållit sin försörjning
av allmänna medel, till den del pensionsbeloppet motsvarar vad den myndighet
som tillhandahållit försörjningen visar sig hava för nämnda tid utgivit
för den pensionsberättigades samt hans makes och minderåriga barns
försörjning uppbäras av myndigheten.

6 §.

I den mån Konungen så förordnar skall från pension enligt denna lag
avdragas pension enligt utländsk lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

SJÄTTE AVDELNINGEN

För försäkringen gemensamma bestämmelser
18 kap. Om allmänna försäkringskassor

1 §•

För varje landstingskommun samt varje stad, som ej tillhör sådan kommun,
skall finnas en allmän försäkringskassa. Då särskilda förhållanden
föranleda därtill, må dock försäkringskassas verksamhetsområde omfatta
två landstingskommuner eller landstingskommun och stad som nyss sagts.
Om antalet försäkringskassor och deras verksamhetsområden förordnar
Konungen.

Allmän försäkringskassa skall inrätta lokalkontor i den mån så prövas
erforderligt.

2 §•

Riksförsäkringsverket utövar tillsyn över de allmänna försäkringskassorna,
vilka hava att ställa sig verkets anvisningar till efterrättelse.

Hos riksförsäkringsverket skall föras register över de allmänna försäkringskassorna
för inskrivning av de uppgifter, som enligt denna lag eller vad
eljest föreskrives skola intagas i registret.

3 §•

För allmän försäkringskassa fastställer Konungen firma.

Ej må annan än allmän försäkringskassa i sin firma eller eljest vid beteckning
av rörelsen använda ordet »försäkringskassa» tillsammans med
ordet »allmän» eller eljest i firman intaga något, varigenom kan givas sken
av att firman innehaves av allmän försäkringskassa.

4 §•

För allmän försäkringskassas förbindelser häfta allenast kassans tillgångar.

Utan riksförsäkringsverkets medgivande må allmän försäkringskassa ej
överlåta eller med inteckning för gäld belasta fast egendom och ej heller
upptaga, övertaga eller ikläda sig ansvar för lån eller åtaga sig annan förpliktelse,
såvida ej denna har omedelbart sammanhang med kassans verksamhet.

Om vad som skall iakttagas beträffande allmän försäkringskassas tillgångar
och skulder, därest kassan upphör eller dess verksamhetsområde
ändras, meddelar Konungen bestämmelser i varje särskilt fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

5 §•

Allmän försäkringskassa må ej bedriva annan verksamhet än som angives
i denna lag eller i bestämmelser, som utfärdats med stöd av densamma.

I den mån Konungen så förordnar, är allmän försäkringskassa pliktig att
biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet
ävensom att tillställa socialregister behövliga uppgifter.

Allmän försäkringskassa skall tillhandagå statlig eller kommunal myndighet,
försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar,
i den mån hinder enligt lag eller författning ej möter samt mera
betydande olägenhet ej därigenom uppkommer för kassan. Myndighet, som
handhar arbetslöshetsförsäkring, eller lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs
jnå ej av allmän försäkringskassa förvägras begärt biträde.

6 §•

I allmän försäkringskassa skola finnas styrelse, en eller flera pensionsdelegationer
samt försäkringsnämnder enligt vad nedan stadgas. I den mån
ej annat föreskrives tillkommer det styrelsen att besluta i angelägenheter,
med vilka kassan har att taga befattning.

Stadgar för allmän försäkringskassa skola, på förslag av kassan, fastställas
och registreras av riksförsäkringsverket. Stadgarna skola angiva var
kassans styrelse skall hava sitt säte och hur kassans värde- och övriga
säkerhetshandlingar skola förvaras.

7 §•

Styrelse för allmän försäkringskassa skall bestå av sju eller, om kassans
verksamhetsområde omfattar två landstingskommuner inom skilda län, åtta
ledamöter. En ledamot, som skall vara ordförande, utses av Konungen, en
ledamot av medicinalstyrelsen samt en ledamot av länsstyrelsen; om kassans
verksamhetsområde tillhör två län, skall vardera länsstyrelsen utse en ledamot.
Övriga ledamöter utses av landstinget eller, där fråga är om kassa,
vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige. Omfattar
kassans verksamhetsområde två landstingskommuner, skall vartdera
landstinget utse två ledamöter; utgöres verksamhetsområdet av landstingskommun
och stad, som ej tillhör sådan kommun, utses tre ledamöter av
landstinget samt en ledamot av stadsfullmäktige.

För varje ledamot utses en suppleant.

8 §•

Styrelseledamot utses för en tid av fyra år, räknat från och med den
1 januari året näst efter det, då han blivit utsedd.

Styrelseledamot må skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett
honom.

Avgår styrelseledamot innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962 45

ända, skall för den återstående tiden utses ny ledamot i den ordning, vari
den avgångne ledamoten blivit utsedd.

9 §. i

Ledamot av allmän försäkringskassas styrelse skall vara svensk medborgare.
Uppdraget må ej innehavas av den som är omyndig eller i konkurstillstånd.
Ej heller må den vara styrelseledamot som är ledamot i eller befattningshavare
vid försäkringsdomstolen eller som är i riksförsäkringsverkets
eller allmän försäkringskassas tjänst.

Styrelseledamot äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan
honom och kassan eller rörande hans försäkring eller eljest hans rätj
enligt denna lag. Ej heller må han deltaga i behandling av annan fråga, vari
han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad
sålunda är stadgat äger motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller
annan talan mot styrelseledamot eller tredje man.

10 §.

Till styrelsesammanträde skola samtliga ledamöter kallas. Är styrelseledamot
förhindrad att tjänstgöra, skall till tjänstgöring i första hand in;
kallas den för honom utsedde suppleanten. Suppleant må även eljest närr
vara vid styrelsens sammanträden och skall alltid underrättas om tid för
sammanträde. Den i 12 § första stycket omförmälde direktören äger deltaga
i styrelsens sammanträden men ej i dess beslut.

Vid förfall för ordföranden föres ordet av den för honom utsedde suppleanten
eller, vid förfall jämväl för denne, av den som de vid sammanträdet

närvarande utse. ,

Styrelsen är beslutför, då mer än halva antalet ledamöter är närvarande.
Såsom styrelsens beslut gäller den mening, om vilken de flesta röstande
förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

Vid styrelsens sammanträden skall föras protokoll. Har ledamot, som deltagit
i ärendes behandling, från styrelsens beslut avvikande mening, skal}
denna antecknas till protokollet.

11 §•

Styrelsen äger bemyndiga styrelseledamot eller befattningshavare hos den
allmänna försäkringskassan att teckna kassans firma samt uppdraga åt
styrelseledamot eller befattningshavare hos kassan att å styrelsens vägpar
fatta beslut i de angelägenheter, beträffande vilka så lämpligen kan ske.
Styrelsen äger föreskriva, att rätten till firmateckning får av två eller flera
personer utövas allenast i förening.

12 §.

Hos allmän försäkringskassa skola vara anställda en direktör, vilken i
enlighet med de anvisningar, som lämnas av kassans styrelse, har att leda

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196t

arbetet inom kassan, en eller flera föredragande för pensionsärenden samt en
eller flera förtroendeläkare. Förtroendeläkare har att tillhandagå försäkringskassan
i frågor, som kräva medicinsk sakkunskap, och skall söka
främja samarbetet mellan kassan och inom dess område verksamma läkare.

Utöver de befattningshavare, som avses i första stycket, skola hos allmän
försäkringskassa vara anställda tjänstemän i erforderligt antal.

13 §.

Befattningshavare hos allmän försäkringskassa tillsättas och entledigas

1) direktör, föredragande för pensionsärenden ävensom annan tjänsteman,
beträffande vilken Konungen så föreskrivit, av riksförsäkringsverket;

2) förtroendeläkare av medicinalstyrelsen; samt

3) övriga tjänstemän av kassan.

Riksförsäkringsverket och medicinalstyrelsen skola vid tillsättande och
entledigande av befattningshavare hos kassan inhämta yttrande från kassans
styrelse.

Avlönings-, pensions- och andra anställningsvillkor för befattningshavare,
som tillsättas och entledigas av riksförsäkringsverket, skola bestämmas av
verket efter kassans hörande. Beträffande sådana villkor för förtroendeläkare
är kassan pliktig ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som på förslag
av medicinalstyrelsen meddelas av riksförsäkringsverket.

14 §.

Allmän försäkringskassas räkenskaper skola avslutas för år. Räkenskapsavslutningen
skall vara verkställd före utgången av nästföljande mars månad.

Styrelsen skall senast den 15 april varje år till revisorerna avlämna en av
styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse för det senast förflutna
året. Styrkt avskrift av berättelsen skall samtidigt översändas till
riksförsäkringsverket samt till vederbörande landsting eller stadsfullmäktige.

Före utgången av oktober månad varje år skall styrelsen tillställa riksförsäkringsverket
en beräkning av kassans förvaltningskostnader för nästföljande
år.

15 §.

Då bokslut är uppgjort för allmän försäkringskassa, skall vad av kassans
inkomster avseende sjukförsäkring enligt 2—4 kap. ej åtgått för
löpande utgifter under det år bokslutet avser avsättas till en fond för den
obligatoriska sjukförsåkringen.

Fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk allenast i den mån
kassans inkomster avseende försäkringen ej förslå till täckande av löpande
utgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Angående förvaltningen av fond som avses i denna paragraf förordnar
Konungen med riksdagen.

16 §.

För granskning av styrelsens förvaltning och den allmänna försäkringskassans
räkenskaper skola för varje år utses en revisor av riksförsäkringsverket
och två revisorer av landstinget eller, där fråga är om kassa, vars
verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige. Omfattar
kassans verksamhetsområde två landstingskommuner, skall vartdera
landstinget utse en revisor; utgöres verksamhetsområdet av landstingskommun
och stad, som ej tillhör sådan kommun, skall en revisor utses av landstinget
och en revisor av stadsfullmäktige.

För varje revisor utses en suppleant.

Revisor må skiljas från uppdraget av den som utsett honom.

Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska
förhållanden, som med hänsyn till kassans verksamhet erfordras
för uppdraget. Till revisor må ej utses den som är i kassans eller styrelseledamots
tjänst, ej heller nära anhörig till styrelseledamot.

17 §.

Revisor äger när som helst inventera den allmänna försäkringskassans
medel och övriga tillgångar samt granska dess böcker, räkenskaper och
andra handlingar. Styrelsen och direktören må ej vägra att lämna av revisor
begärd upplysning angående förvaltningen.

Revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,
som riksförsäkringsverket meddelar.

Revisorerna skola inom fyra veckor från den dag de mottagit styrelsens
förvaltningsberättelse till styrelsen överlämna en av dem underskriven revisionsberättelse.
Styrkt avskrift av revisionsberättelsen skall samtidigt tillställas
riksförsäkringsverket samt vederbörande landsting eller stadsfullmäktige.

18 §.

Talan mot styrelseledamot på grund av hans uppdrag må ej anställas,
lärest icke riksförsäkringsverket skriftligen till honom framställt anmärkning
mot det förfarande, å vilket talan grundas, inom tre år efter utgången
av det år, då förfarandet ägt rum. Vad nu sagts gäller ej talan, som grundas
på att styrelseledamot begått brottslig handling. Riksförsäkringsverket äger
förordna ställföreträdare för styrelsen att föra den allmänna försäkringskassans
talan.

Talan mot revisor på grund av hans uppdrag må ej anställas, sedan två år
förflutit från det revisorernas berättelse överlämnades till styrelsen, såvida
icke talan grundas på att revisor begått brottslig handling.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

19 §•

Styrelseledamot, direktör eller revisor i allmän försäkringskassa, som vid
fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat kassan
eller tredje man skada, är pliktig att utgiva ersättning för skadan. Föreligger
allenast ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, om det med
hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i övrigt prövas
skäligt.

Äro flera ersättningsskyldiga för skada, svara de för ersättningen en för
alla och alla för en, den vars ersättningsskyldighet nedsatts dock allenast
med det nedsatta beloppet. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande
efter vad som med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes
ligga envar av dem till last, samt till omständigheterna i övrigt prövas
skäligt.

20 §.

Frågor om förtidspension, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
avgöras i allmän försäkringskassa av en pensionsdelegation, bestående av
fem ledamöter. Dessa äro ordföranden i kassans styrelse, som tillika för
ordet i delegationen, två av medicinalstyrelsen utsedda läkare och två av
landstinget eller, om kassans verksamhetsområde utgöres enbart av stad,
av stadsfullmäktige utsedda ledamöter. Omfattar kassans verksamhetsområde
två landstingskommuner eller landstingskommun och stad, som ej
tillhör sådan kommun, skola landstingen eller landstinget och stadsfullmäktige
vardera utse en ledamot. Då skäl äro därtill må Konungen utse
särskild ordförande i pensionsdelegation.

Suppleant för ordförande, som tillika är ordförande i kassans styrelse,
är den för honom utsedde suppleanten i styrelsen. För annan ordförande,
så ock för annan ledamot än ordförande utses en suppleant.

I allmän försäkringskassa må med Konungens medgivande finnas flera
pensionsdelegationer.

21 §.

Pensionsdelegation är beslutför då minst fyra ledamöter äro närvarande.

I delegationens sammanträden men ej i dess beslut äga den allmänna försäkringskassans
direktör samt en företrädare för länsarbetsnämnden deltaga.

I övrigt skall vad i 8 10 §§ är stadgat med avseende på styrelse äga mot svarande

tillämpning med avseende på pensionsdelegation; dock må förtroendeläkare
hos allmän försäkringskassa vara ledamot av pensionsdelegation.
Har föredraganden från beslutet avvikande mening, skall denna antecknas
till protokollet.

22 §.

Ärende avgöres i pensionsdelegation efter föredragning av föredragande
för pensionsärenden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

I ärende, som handlägges av pensionsdelegation, må envar som saken rör
eller som eljest antages kunna lämna upplysningar av betydelse höras.

Begär den saken rör att bliva muntligen hörd inför pensionsdelegation,
skall hans begäran villfaras, om ej särskilda skäl däremot äro.

Beslut som fattas i pensionsdelegation skall, i den mån det icke befinnes
obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas.

23 §.

I allmän försäkringskassa prövas i den utsträckning varom stadgas i
särskild författning frågor rörande folkpension av försäkringsnämnder.
Nämnderna skola även tillhandagå kassans styrelse, pensionsdelegation och
lokalkontor med råd och upplysningar angående lokala angelägenheter.

Försäkringsnämnd skall finnas för varje kommun. Med riksförsäkringsverkets
medgivande må dock försäkringsnämnds verksamhetsområde omfatta
flera kommuner eller del av kommun.

24 §.

Försäkringsnämnd skall bestå av minst fem och högst sju av kommunen
utsedda ledamöter. Består nämndens verksamhetsområde av flera kommuner,
bestämmer dock riksförsäkringsverket antalet ledamöter och huru
många ledamöter som skola utses av varje kommun. För varje ledamot utses
en suppleant. Nämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande.

Vad i 8—10 §§ är stadgat med avseende på styrelse skall äga motsvarande
tillämpning med avseende på försäkringsnämnd.

Föredragning inför försäkringsnämnd verkställes av den som den allmänna
försäkringskassans styrelse utser därtill.

25 §.

Arvode och annan ersättning till ordförande i styrelse och till ledamot
av pensionsdelegation fastställas av Konungen.

Arvode och annan ersättning till annan ledamot av styrelse än ordförande,
till ledamot av försäkringsnämnd, till revisor och till sådan ställföreträdare
för styrelse som omförmäles i 18 § första stycket fastställas
av riksförsäkringsverket.

Arvode och annan ersättning som avses i denna paragraf utgivas av
den allmänna försäkringskassan.

26 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om ledamot av styrelse, pensionsdelegation
eller försäkringsnämnd samt om revisor skall i tillämpliga delar gälla beträffande
suppleant.

Har suppleant för styrelseledamot deltagit i behandlingen av fråga rörande
rättshandling gentemot tredje man, är den omständigheten att förut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196%

sättningar för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades, utan verkan
mot tredje man, om denne ej insåg eller bort inse nämnda förhållande.

27 §.

I det i 2 § omförmälda registret skall för varje allmän försäkringskassa
antecknas styrelseledamots, suppleants och firmatecknares fullständiga
namn och hemvist samt vad som gäller beträffande rätten att teckna kassans
firma.

Ändring i förhållande varom anteckning sålunda skett är ej gällande gentemot
tredje man förrän ändringen registrerats eller därförutan kommit till
tredje mans kännedom.

28 §.

Vad ledamot av styrelse, pensionsdelegation eller försäkringsnämnd, revisor
eller befattningshavare hos allmän försäkringskassa så ock den som
eljest biträder sådan kassa under sin verksamhet hos kassan erfarit rörande
enskilds personliga förhållanden må ej obehörigen yppas. Bryter någon
häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej
gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke
äro tillgängliga för obehöriga.

19 kap. Om försäkringens finansiering
1 §•

Arbetsgivare skall enligt vad nedan sägs för varje år erlägga avgift dels
till sjukförsäkringen, dels till försäkringen för tilläggspension.

Avgift till sjukförsäkringen utgår å summan av vad arbetsgivaren under
året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner i form av
kost eller bostad utgivit såsom lön eller, där fall som avses i 3 kap. 2 §
andra stycket sista punkten är för handen, annan ersättning för utfört
arbete. Härvid skall hänsyn icke tagas till arbetstagares lön eller ersättning
i vad den för år räknat överstiger tjugutvåtusen kronor.

Avgift till försäkringen för tilläggspension utgår å summan av vad arbetsgivaren
under året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad utgivit såsom lön eller, där fall som avses
i 11 kap. 2 § andra stycket är för handen, annan ersättning för utfört arbete,
sedan från nämnda summa dragits dels ett belopp motsvarande det
vid årets ingång gällande basbeloppet multiplicerat med det beräknade
genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under året, dels ock
för varje arbetstagare sådan del av lön eller annan ersättning, som för år
räknat överstiger sju och en halv gånger nämnda basbelopp. Härvid skall
arbetstagare, som under hela året varit anställd med full arbetstid, räk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

nas såsom en arbetstagare och arbetstagare, som under året varit anställd

1 mindre omfattning, medräknas i motsvarande mån. Genomsnittliga antalet
arbetstagare beräknas med en decimal. Om särskilda skäl föranleda
därtill, må avgift beräknas på sätt som avviker från vad nu stadgats men
som giver i huvudsak samma resultat.

Vid beräkning av avgift enligt denna paragraf skall hänsyn icke tagas till
arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till trehundra kronor. Vad
gäller sjukförsäkringen skall vidare, där ej fall som avses i 3 kap. 2 § andra
stycket sista punkten är för handen, vid beräkning av avgift bortses från
arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.
Såvitt angår försäkringen för tilläggspension skall bortses
från arbetstagare, som vid årets ingång uppnått sextiofem års ålder, så ock
från arbetstagare i fall då lön eller annan ersättning till honom antingen
enligt 11 kap. 2 § sista stycket icke räknas såsom inkomst av anställning eller,
om arbetstagaren icke är svensk medborgare eller mantalsskriven härstädes,
avser arbete utom riket.

Om redares avgift för lön till vissa sjömän stadgas särskilt.

2 §.

Försäkrad, som visst år är inskriven hos allmän försäkringskassa, skall
för nämnda år erlägga sjukförsäkringsavgift till kassan enligt vad nedan
sägs.

Har den försäkrade under året varit placerad i sjukpenningklass, skall i
sjukförsäkringsavgiften ingå avgift avseende den allmänna försäkringskassans
utgifter för sjukpenning jämte barntillägg samt för moderskapspenning.
Sådan avgift utgår för varje månad, under vilken den försäkrade varit
placerad i sjukpenningklass. Den som fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig
må, såframt han senast två månader efter tjänstgöringens slut gjort
framställning därom hos kassan, befrias från avgift för varje hel månad av
tjänstgöringstiden.

Uppgår den försäkrades till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid
taxering året näst efter det år sjukförsäkringsavgiften avser till minst tvåtusenfyrahundra
kronor och har han icke vid sistnämnda års utgång upphört
att vara inskriven hos allmän försäkringskassa eller fyllt sextiosju år
eller för december månad samma år åtnjutit ålderspension eller förtidspension
enligt denna lag, skall sjukförsäkringsavgiften innefatta avgift avseende
den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukvårdsersättning. Vad nu
sagts om försäkrads taxerade inkomst skall i fråga om försäkrad, som
taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, avse den sammanlagda
taxerade inkomsten.

Har avgiftspliktig vid taxering till statlig inkomstskatt erhållit sådant
särskilt avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga som avses i 9 §

2 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, skall vid till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

lämpning av tredje stycket med taxerad inkomst avses vad som återstår,
sedan den taxerade inkomsten minskats med nämnda avdrag.

Angående skyldighet för försäkrad, som taxeras enligt för gift skattskvldig
gällande bestämmelser, att svara för sjukförsäkringsavgiften för
den med vilken han är gift eller eljest lever tillsammans stadgas i uppbördsförordningen.

3 §■

Försäkrad, för vilken för visst år fastställts pensionsgrundande inkomst
på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete, skall för nämnda år erlägga
tilläggspensionsavgift å den pensionsgrundande inkomsten, i vad
denna härrör från inkomst av annat förvärvsai''bete.

4 §•

Avgift till sjukförsäkringen enligt 1 § skall utgå med en och fem tiondels
procent av det belopp, varå avgiften skall beräknas. Av avgiften skola fyra
femtondelar användas till bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas
utgifter för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning.
Medlen fördelas mellan kassorna i förhållande till deras utgifter för
vartdera ändamålet under året; och skola därvid de utgifter för läkemedel,
som enligt vad därom är särskilt stadgat åvila kassorna, anses ingå
i utgifterna för sjukvårdsersättning. Konungen äger med riksdagen förordna,
att viss del av de medel, som enligt vad nu sagts skola tillgodoföras
de allmänna försäkringskassorna, i stället skall ingå till en fond, benämnd
allmänna sjukförsäkringsfonden, vilken förvaltas enligt grunder som fastställas
i enahanda ordning.

5 §•

Avgift till försäkringen för tilläggspension enligt 1 § samt tilläggspensionsavgift
enligt 3 § skola utgå efter en procentsats, som fastställes av Konungen
med riksdagen. Procentsatsen skall vara så avvägd att avgifterna i
förening med andra tillgängliga medel förslå till bestridande av pensionsutbetalningar,
förvaltningskostnader och andra försäkringen för tilläggspension
åvilande utgifter ävensom till den fondering som finnes erforderlig.

Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för visst år, skall fattas
senast ett år dessförinnan. Riksförsäkringsverket åligger att vart femte
år framlägga förslag beträffande procentsatserna under nästfoljande sju år,
i den mån uttaget icke redan beslutats.

De avgifter, som avses i första stycket, skola ingå till en fond, benämnd
allmänna pensionsfonden, med vars tillgångar kostnaderna för försäkringen
för tilläggspension skola bestridas.

Allmänna pensionsfonden förvaltas på sätt Konungen med riksdagen förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

6 §•

Sjukförsäkringsavgift fastställes av riksförsäkringsverket efter den allmänna
försäkringskassans hörande. Sådan avgift utgår för varje avgiftspliktig
med visst belopp i hela kronor, varvid öretal bortfaller.

Avgifterna enligt 2 § andra stycket skola vara så avvägda, att de i förening
med andra för denna del av försäkringen tillgängliga medel förslå till
bestridande av den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukpenning
jämte barntillägg samt för moderskapspenning ävensom till förvaltningskostnader
och erforderlig fondering; och skola därvid utgifterna för barntillägg
och moderskapspenning inbegripas i utgifterna för grundsjukpenning.
Avgifterna skola i vad de avse grundsjukpenning vara lika stora för
samtliga till grundsjukpenning berättigade försäkrade i den allmänna försäkringskassan.
Såvitt angår tilläggssjukpenning skola avgifterna, till den
del sådan sjukpenning svarar mot inkomst av anställning, vara lika stora
för alla försäkrade i kassan, som med avseende å sådan inkomst tillhöra
samma sjukpenningklass. Till den del tilläggssjukpenning svarar mot inkomst
av annat förvärvsarbete skola avgifterna vara lika stora för samtliga
försäkrade i kassan, för vilka den nämnda delen av sjukpenningen är
lika stor och för vilka samma karenstid gäller; därest undantagande, som
avses i 3 kap. 2 § första stycket sista punkten, upphört att äga giltighet
eller övergång till kortare karenstid skett efter ingången av den månad
varunder den försäkrade fyllt fyrtio år, må dock med hänsyn till skillnad
mellan de försäkrade i fråga om deras ålder göras avvikelse från vad nu
stadgats. Avgifterna skola beräknas för månad.

År försäkrad på grund av vad i 4 kap. 3 § stadgas vid ingången av månad,
för vilken avgift enligt 2 § andra stycket skall utgå, icke berättigad till sjukpenning
för minst nittio dagar, nedsättes avgiften till hälften av det belopp,
vartill den eljest skolat uppgå. Har försäkrad under visst år åtnjutit inkomst,
för vilken erlagts sjömansskatt, skall avgift enligt 2 § andra stycket
avseende samma år nedsättas med en tolftedel för varje månad, under vilken
sådan inkomst åtnjutits.

Avgifterna enligt 2 § tredje stycket skola vara så avvägda, att de i förening
med andra härför tillgängliga medel förslå till bestridande av den allmänna
försäkringskassans utgifter för sjukvårdsersättning, däri inbegripet
utgifter för läkemedel, ävensom till förvaltningskostnader och erforderlig
fondering. Avgifterna skola vara lika stora för samtliga avgiftspliktiga
försäkrade i kassan samt beräknas för år.

Avgift enligt 2 § tredje stycket må ej överstiga ett belopp motsvarande
summan av tio kronor och en femtedel av den försäkrades taxerade
inkomst, i vad denna överstiger tvåtusenfyrahundra kronor. Taxeras försäkrade
enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, må avgiften för
vardera utgå högst med ett belopp motsvarande summan av fem kronor och
en femtedel av den försäkrades taxerade inkomst, i vad denna överstiger

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ettusentvåhundra kronor; och skall därvid hälften av den sammanlagda
taxerade inkomsten anses belöpa på vardera.

7 §•

Till allmän försäkringskassa utgår för varje år statsbidrag med hälften
av kassans utgifter för

a) sjukvårdsersättning, dock ej ersättning för sjukhusvård i riket;

b) grundsjukpenning;

c) barntillägg;

d) moderskapspenning.

8 §.

Angående finansiering av folkpensioneringen förordnar Konungen med
riksdagen.

9 §•

Om debitering och uppbörd av avgifter enligt 1 § samt av tilläggspensionsavgifter
enligt 3 § ävensom angående befrielse i vissa fall från skyldighet
att erlägga avgift av sistnämnda slag förordnar Konungen med riksdagen.

10 §.

Om debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter enligt 2 § stadgas
i uppbördsförordningen.

Allmän försäkringskassa äger i den ordning Konungen bestämmer av
statsverket uppbära hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter, som vid
debitering av slutlig skatt debiterats för kassans räkning.

Har försäkrad, som är pliktig att erlägga sjukförsäkringsavgift, avlidit och
efterlämnat dödsbodelägare, som vid hans frånfälle var beroende av honom
för sin försörjning, och har dödsboet att erlägga kvarstående eller tillkommande
skatt, vari ingår sjukförsäkringsavgift, under uppbördstermin, som
äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger taxeringsnämnd eller prövningsnämnd,
därest ömmande omständigheter äro för handen, efter framställning
från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis
av sjukförsäkringsavgiften. Befrielse må dock icke avse avgift, som påförts
i anledning av eftertaxering till statlig inkomstskatt och som rätteligen skolat
erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet. Framställning
som nu sagts skall göras före utgången av andra året efter det år,
varunder den försäkrade avlidit. 11

11 §•

I avräkning å de avgifter, som tillkomma allmän försäkringskassa, äger
kassan av statsverket erhålla förskott enligt de föreskrifter Konungen utfärdar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 55

20 kap. Övriga bestämmelser

1 §•

I denna lag avses, där ej annat framgår, med år kalenderår och med månad
kalendermånad.

2 §•

Adoptivbarn likställes i denna lag med eget barn. Vid tillämpning av bestämmelse
i 3 kap. 2, 4 och 9 §§ samt 21 kap. 1 § om försäkrad, som sammanbor
med barn, skall med barn som där sägs likställas fosterbarn.

3 §■

Ersättning enligt denna lag må indragas eller skäligen nedsättas, om den
som är berättigad till ersättningen

a) uppsåtligen åsamkat sig sjukdom eller skada, som orsakat den utgift
eller nedsättning av arbetsförmågan, för vilken ersättning begäres;

b) ådragit sig sjukdomen eller skadan vid förövandet av handling, för
vilken ansvar genom lagakraftägande dom ådömts honom;

c) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läkares
föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt; d)

medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning.

Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig åtgärd av beskaffenhet
som avses i 4 kap. 2 §, må sjukpenning jämte barntillägg eller
förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras honom, under förutsättning
att han erinrats om denna påföljd.

4 §•

Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra
honom åvilande uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller annorledes
förorsakat att ersättning utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller
har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning
och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket
utbetalats, där ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis
eftergiva återbetalningsskyldighet.

Har återbetalningsskyldighet ålagts någon enligt första stycket, må vid
senare utbetalning till honom i avräkning å vad för mycket utgått innehållas
skäligt belopp. Avdrag å tilläggspension må tillika göras för ogulden tillläggspensionsavgift,
såvida enligt 11 kap. 6 § första stycket pensionspoäng
tillgodoräknats den försäkrade för det år som avgiften avser.

3 §•

Ersättning enligt denna lag, som ej lyfts före utgången av andra året efter
det varunder beloppet förfallit till betalning, skall vara förverkad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

6 §•

Fordran å ersättning enligt denna lag, som innestår hos riksförsäkringsverket
eller allmän försäkringskassa, må ej tagas i mät för gäld.

Ej heller må rätt till ersättning överlåtas, innan ersättningen är tillgänglig
för lyftning.

7 §•

Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad
att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som må
tillkomma honom.

Ersättning enligt denna lag må ej återkrävas av den som är skyldig att
utgiva skadestånd till den ersättningsberättigade.

8 §.

Den som är försäkrad eller eljest äger rätt till ersättning enligt denna lag
åligger att, i enlighet med de föreskrifter som meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bestämmande, av riksförsäkringsverket, lämna de uppgifter,
som äro av betydelse för tillämpningen av lagen. Beträffande omyndig
åvilar uppgiftsskyldigheten förmyndaren.

9 §•

Statliga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och försäkringsinrättningar
äro pliktiga att på begäran lämna försäkringsdomstolen,
riksförsäkringsverket, allmän försäkringskassa eller lokalt organ som i
1 kap. 2 § sägs uppgift för namngiven person rörande förhållande, som är av
betydelse för tillämpningen av denna lag.

Arbetsgivare, som underlåter att fullgöra honom enligt första stycket
åvilande uppgiftsskyldighet, straffes med böter, högst etthundra kronor.

10 §.

Talan mot beslut av allmän försäkringskassa i ärende angående försäkring
enligt denna lag föres genom besvär hos riksförsäkringsverket.

Beslut av allmän försäkringskassa, som fattats i pensionsdelegation,
skall, ändå att beslutet icke överklagats, prövas av riksförsäkringsverket
såvida delegationens ordförande eller föredraganden anmält från beslutet
avvikande mening. Riksförsäkringsverket äger ock eljest, utan att talan
föres, till prövning upptaga ärende som avses i första stycket. 11

11 §•

Uppstår tvist mellan allmänna försäkringskassor angående tolkning eller
tillämpning av denna lag, skall tvisten på yrkande av någon av kassorna
avgöras av riksförsäkringsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

12 §.

Mot riksförsäkringsverkets beslut i fråga, varom i 10 eller 11 § förmäles,
föres talan genom besvär hos försäkringsdomstolen.

Riksförsäkringsverkets beslut i fråga som i första stycket sägs må av
verket underställas försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av
domstolen eller eljest särskilda skäl förefinnas för sådan prövning.

13 §.

Besvär skola ingivas eller insändas till den myndighet eller det organ som
meddelat beslutet.

Den omständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till den
myndighet, som har att pröva besvären, utgör ej hinder för besvärens upptagande
till prövning, därest de inkommit före besvärstidens utgång.

Beträffande tid för anförande av besvär skall jämväl i fråga om allmän
försäkringskassas beslut tillämpas vad som är föreskrivet i lagen om besvärstid
vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

Allmän försäkringskassas och riksförsäkringsverkets beslut lända till
omedelbar efterrättelse, om ej annat föreskrivits i beslutet eller bestämmes
av myndighet som har att pröva beslutet.

14 §.

Beträffande fullföljd av talan i vissa fall skall gälla vad därom är stadgat
i författning som avses i 11 kap. 4 § eller 19 kap. 9 § eller 10 § första
stycket. I fråga om besvär över beslut i ärende, som avses i 19 kap. 10 §
sista stycket, skall vad som gäller beträffande besvär över beslut enligt 15 §
1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt äga motsvarande tillämpning.

15 §.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt angående
utsträckt tillämpning av denna lag eller om undantag i vissa fall från vad
i lagen är stadgat.

16 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
riksförsäkringsverket.

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

SJUNDE AVDELNINGEN
Frivillig försäkring

21 kap. Om frivillig sjukpenningförsäkring
1 §•

Kvinnlig försäkrad, som är placerad i sjukpenningklass och som ej åtnjuter
förtidspension enligt denna lag, skall, såframt hon är gift och stadigvarande
sammanbor med sin make eller, i annat fall, stadigvarande
sammanbor med barn under sexton år till henne eller hennes make eller
med någon, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn, genom
frivilliga avgifter kunna hos den allmänna försäkringskassa, hos vilken hon
är inskriven, försäkra sig för erhållande av visst sjukpenningtillägg.

Genom frivilliga avgifter skall ock hos allmän försäkringskassa inskriven
försäkrad, vilken till följd av studier eller annan utbildning, som beräknas
pågå minst ett halvt år, icke eller endast i ringa utsträckning ägnar sig åt
förvärvsarbete, kunna hos kassan försäkra sig för erhållande av viss sjukpenning
jämte barntillägg eller av visst tillägg till den sjukpenning, vartill
han är berättigad enligt 3 kap.

Sjukpenning som avses i denna paragraf må ej uppgå till högre belopp
än tolv kronor för dag. Ej heller må sjukpenningtillägg uppgå till högre
belopp än som motsvarar skillnaden mellan tolv kronor och den sjukpenning,
vartill den försäkrade är berättigad enligt 3 kap.

Vid tillämpning av 16 kap. 1 § andra stycket och 17 kap. 1 § skall med
sjukpenning som där sägs likställas sjukpenning och sjukpenningtillägg
på grund av försäkring som avses i denna paragraf.

2 §■

Närmare förutsättningar och villkor för försäkring som i 1 § sägs bestämmas
av Konungen.

Till allmän försäkringskassa utgår statsbidrag för den frivilliga försäkringen
enligt vad Konungen med riksdagen beslutar.

Då bokslut är uppgjort för allmän försäkringskassa, skall vad av inkomsterna
för den frivilliga försäkringen ej åtgått för löpande utgifter under det
år bokslutet avser avsättas till en särskild fond för den frivilliga sjukförsäkringen.
Angående denna fond skall vad som stadgas i 18 kap. 15 §
andra och tredje styckena äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962
22 kap. Om frivillig pensionsförsäkring

1 §•

Genom frivilliga avgifter skall försäkrad, som är svensk medborgare, under
de förutsättningar och på de villkor Konungen bestämmer kunna hos riksförsäkringsverket
försäkra sig för erhållande av pension.

2 §.

Försäkringstekniska grunder för den frivilliga pensionsförsäkringen fastställas
av Konungen, varvid bestämmelserna i 264 § 1 mom. lagen om försäkringsrörelse
skola äga tillämpning.

De erlagda avgifterna ingå till en fond, benämnd fonden för den frivilliga
pensionsförsäkringen, vilken förvaltas och användes enligt de grunder
som bestämmas av Konungen med riksdagen.

Om regelbundet återkommande försäkringsteknisk undersökning av den
frivilliga pensionsförsäkringen förordnar Konungen.

Angående ikraftträdande av denna lag förordnar Konungen med riks
dagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

angående införande av lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Lagen om allmän försäkring träder i kraft den 1 januari 1963.

Genom lagen om allmän försäkring upphävas, i den mån ej annat följer
av vad nedan sägs,

lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring;
lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om modeTskapshjälp;
förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;
förordningen den 29 augusti 1958 (nr 460) om sjukhjälp i vissa fall åt
svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket;

lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering;
lagen den 29 juni 1946 (nr 432) angående införande av nya lagen om
folkpensionering;

lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner m. m.;
lagen den 5 maj 1960 (nr 102) om barnpensioner;
lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag;
lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring för allmän tilläggspension;
samt

lagen den 29 juni 1946 (nr 433) om frivillig statlig pensionsförsäkring.

2§.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri
stadgande, som ersatts genom bestämmelse i lagen om allmän försäkring eller
denna lag eller genom bestämmelse som utfärdats med stöd av lagen om
allmän försäkring, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

3§.

Beräkning av basbeloppet med tillämpning av 1 kap. 6 § lagen om allmän
försäkring skall första gången göras för januari 1963; och skall vid tilllämpning
av bestämmelserna i andra stycket i nämnda paragraf anses som
om ändring av basbeloppet vidtagits sagda månad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

4§.

Det åligger försäkrad, för vilken lagen om allmän försäkring medför mera
omfattande sjukförsäkring än äldre bestämmelser, att i den ordning Konungen
föreskriver lämna de uppgifter, som i samband med lagens ikraftträdande
erfordras för att bestämma omfattningen av hans försäkring.

5§.

Utan hinder av vad i lagen om allmän försäkring är stadgat äger den,
som vid utgången av år 1954 var berättigad att uppbära sjukpenning från
erkänd sjukkassa, rätt att vid den sjukdom, varom fråga är, från allmän
försäkringskassa åtnjuta sjukpenning enligt de vid nämnda tidpunkt å
honom tillämpliga föreskrifterna, för det fall att han är berättigad till sjukpenning
enligt lagen om allmän försäkring dock endast i den mån han på
grund av de äldre bestämmelserna blir berättigad till sjukpenning för
längre tid än eljest eller med högre belopp än som eljest skolat tillkomma
honom såsom sjukpenning jämte barntillägg. Vad nu stadgats skall ock
gälla, där den som vid utgången av år 1954 var medlem i erkänd sjukkassa
och då ej ägde uppbära sjukpenning därefter drabbas av sjukdomsfall, som
äger medicinskt samband med sjukdom, för vilken rätt till sjukpenning
från erkänd sjukkassa förelegat, dock ej för fall att den försäkrade, frånsett
arbetsoförmåga på grund av kortvarig och medicinskt sett fristående
sjukdom, under mer än två år före sista sjukdomsfallet varit fullt arbetsför.

Vad i första stycket sägs om sjukpenning skall äga motsvarande tillämpning
å ersättning för sjukhusvård.

Riksförsäkringsverket äger meddela särskilda föreskrifter om beloppet av
de avgifter som den försäkrade har att erlägga, i fall där enligt vad ovan
sägs äldre bestämmelser om sjukhjälp skola tillämpas.

6 §.

Den som är inskriven hos allmän försäkringskassa och vid utgången av
år 1962 var försäkrad för grundsjukpenning enligt 7 § första stycket lagen
den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring skall, oaktat han årsinkomst
av förvärvsarbete understiger ettusenåttahundra kronor, vara placerad i
sjukpenningklass, och därvid tillhöra sjukpenningklassen nr 2 enligt 3 kap.
4 § lagen om allmän försäkring. Försäkrad må dock icke vara placerad i
sjukpenningklass på grund av vad nu sagts, sedan hans inkomst av förvärvsarbete
stigit till ettusenåttahundra kronor eller nedgått under ettusentvåhundra
kronor.

Placering i högre sjukpenningklass än nr 2 av försäkrad, som vid utgången
av år 1962 fyllt sextiosju år, må grundas allenast på inkomst av
anställning. Därest försäkrad som nu sagts vid utgången av år 1962 om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

fattas av försäkring jämlikt 47 § första stycket lagen den 3 januari 1947
om allmän sjukförsäkring, äger han kvarstå i sådan försäkring efter ingången
av år 1963; och skola därvid äldre bestämmelser alltjämt gälla.

Försäkrad, som vid utgången av år 1962 uppbär sjukpenning på grund
av försäkring jämlikt 47 § första stycket lagen den 3 januari 1947 om allmän
sjukförsäkring, må under sjukperiod, som löper vid ikraftträdandet
av lagen om allmän försäkring, icke placeras i sjukpenningklass, efter vilken
sjukpenning utgår med lägre belopp än som skulle hava tillkommit
honom, därest de äldre bestämmelserna alltjämt varit i kraft.

Utan hinder av vad i 3 kap. 5 § tredje stycket lagen om allmän försäkring
stadgas må försäkrad vid det månadsskifte, som inträffar vid utgången
av år 1962, placeras i högre sjukpenningklass än tidigare.

7 §•

Vid tillämpning av 4 kap. 3 § lagen om allmän försäkring skall med tid
varunder sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgått enligt nämnda
lag likställas tid, för vilken erkänd eller allmän sjukkassa haft att utgiva
motsvarande förmån; och skall med ålderspension och hel förtidspension
enligt lagen om allmän försäkring likställas ålderspension och invalidpension
eller sjukbidrag enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering.

I fall då sjukperiod löper vid ikraftträdandet av lagen om allmän försäkring,
må sjukpenning jämte barntillägg eller ersättning för sjukhusvård
enligt sagda lag, oaktat rätt till sådan förmån enligt vad i första stycket
sägs icke föreligger, utgå under så lång tid av sjukperioden som den försäkrade
skulle hava ägt åtnjuta motsvarande förmån enligt lagen den 3
januari 1947 om allmän sjukförsäkring.

8 §•

Bestämmelserna i 2 kap. 3 § andra stycket samt 3 kap. 12—14 §§ lagen
om allmän försäkring skola icke äga tillämpning i fråga om barnsbörd, som
ägt rum före lagens ikraftträdande. Beträffande sådan barnsbörd skola lagen
den 21 maj 1954 om moderskapshjälp och förordningen den 11 juni 1937 om
mödrahjälp lända till efterrättelse även efter utgången av år 1962.

Har kvinna i anledning av barnsbörd, som inträffar efter utgången av år
1962, uppburit grundpenning enligt lagen om moderskapshjälp, skall vad
sålunda uppburits avräknas från henne tillkommande moderskapspenning
enligt lagen om allmän försäkring.

Tid varunder tilläggspenning uppburits enligt lagen om moderskapshjälp
skall, såvitt avser barnsbörd beträffande vilken lagen om allmän försäkring
är tillämplig, avräknas från den i 3 kap. 13 § sistnämnda lag angivna tiden
av högst etthundraåttio dagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

9§.

Vad i 6 kap. 1 § andra stycket lagen om allmän försäkring stadgas skall
äga tillämpning under år 1963 endast å försäkrade, som äro födda åren
1896 och 1897, under år 1964 endast å försäkrade, som äro födda åren 1897
—1899, samt under år 1965 endast å försäkrade, som äro födda åren 1898—
1901.

10 §.

Pensionspristal skall med tillämpning av 6 § 2 mom. lagen den 29 juni
1946 om folkpensionering fastställas för tiden till och med juni 1968, såframt
ej Konungen med riksdagen annorlunda förordnar.

11 §.

För tiden intill utgången av juni 1968 skall, såframt ej Konungen med
riksdagen annorlunda förordnar, i stället för bestämmelserna i 6 kap. 2 §
första stycket, 7 kap. 4 § och 8 kap. 4 § första stycket lagen om allmän
försäkring gälla att folkpension i form av ålderspension, hel förtidspension
eller änkepension skall för år räknat utgöra tvåtusensexhundrafemtio kronor
eller, där den försäkrade är gift och hans make åtnjuter folkpension i
form av ålderspension eller förtidspension eller äger rätt till pension enligt
6 kap. 1 § första stycket nämnda lag samt fall som nedan i tredje eller
fjärde stycket sägs ej är för handen, tvåtusensextiofem kronor.

De i första stycket angivna pensionsbeloppen skola för varje mångfald
av tre, varmed pensionspristalet överstiger etthundra, förhöjas med ett indextillägg.
Varje sådant tillägg utgör för gift pensionsberättigad som i
första stycket sägs sextio kronor och för annan pensionsberättigad sjuttiofem
kronor för år; dock skola indextillägg, vilka motsvara så många hela
mångfalder av tre som pensionspristalet för juni 1962 överstiger 100, utgöra
för gift pensionsberättigad fyrtio kronor och för annan pensionsberättigad
femtio kronor för år. Därest pensionspristalet, efter att hava stigit med
hel mångfald av tre, åter nedgår, skola indextillägg utgå efter oförändrade
grunder, så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald
av tre.

Åtnjuter den försäkrades make enligt 7 kap. 2 § andra eller tredje stycket
lagen om allmän försäkring två tredjedelar eller en tredjedel av hel förtidspension,
utgår ålderspension till den försäkrade i förra fallet med
fem sjättedelar och i senare fallet med elva tolftedelar av det belopp, vartill
pensionen skulle uppgå, därest maken ej åtnjutit folkpension och ej heller
ägt rätt till pension enligt 6 kap. 1 § första stycket nämnda lag.

Åtnjuta makar förtidspension och utgår för endera eller båda två tredjedelar
eller en tredjedel av hel förtidspension, skall vid beräkning av pension
hel förtidspension utgöra, om två tredjedelar av hel förtidspension
utgår till andra maken, fem sjättedelar och, om en tredjedel av hel för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

tidspension utgår till denne, elva tolftedelar av hel förtidspension till försäkrad,
vars make ej åtnjuter folkpension och ej heller äger rätt till pension
enligt 6 kap. 1 § första stycket lagen om allmän försäkring.

Vid tillämpning av 17 kap. 2 § första stycket lagen om allmän försäkring
skall med ökning av pension till följd av att basbeloppet stiger jämställas
förhöjning som avses i andra stycket i denna paragraf.

12 §.

För tiden intill utgången av juni 1968 skall, såframt ej Konungen med
riksdagen annorlunda förordnar, iakttagas vad nedan stadgas.

Följande i 8 och 9 kap. lagen om allmän försäkring angivna förmåne''
skola för år räknat utgöra

barnpension ettusen kronor eller, för barn, vars båda föräldrar avlidit,
eller för barn utom äktenskap, som fyllt tre år och beträffande vilket faderskapet
ej fastställts, ettusenfyrahundra kronor;

barntillägg ettusen kronor eller, i fall då enligt 7 kap. 2 § andra eller
tredje stycket lagen om allmän försäkring två tredjedelar eller en tredjedel
av hel förtidspension utgår, motsvarande andel av nämnda belopp;

invaliditetstillägg ettusentvåhundra kronor; samt

invaliditetsersättning ettusenåttahundra kronor.

För beräkning och utbetalning av folkpension till försäkrad, som icke
tillika åtnjuter tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring, skola
i stället för bestämmelserna i 16 kap. 4 § nämnda lag stadgandena i 11 §
sista stycket och 38 § 1 mom. sista stycket lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
alltjämt äga tillämpning.

I fall som avses i 10 kap. 2 § första stycket lagen om allmän försäkring
må ej utgå högre pensionsbelopp för månad än femtio kronor.

13 §.

Åtnjuter försäkrads hustru hustrutillägg och utgår tillägget på grund
av tredje stycket i övergångsbestämmelserna till lagen om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension med förhöjt belopp, skall den
försäkrades folkpension i form av ålderspension eller förtidspension minskas
med belopp som motsvarar förhöjningen av hustrutillägget.

14 §.

Göres sannolikt att avgifter enligt 4 § lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om
allmän pensionsförsäkring erlagts av någon, som icke är berättigad till folkpension
enligt lagen om allmän försäkring, skall efter riksförsäkringsverkets
prövning folkpension beviljas honom med lägst vad som svarar mot pension
på grund av de avgifter, vilka kunna antagas hava erlagts.

Beträffande avgifts- eller grundpension enligt äldre bestämmelser, vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 65

vid utgången av år 1962 åtnjutes av den, som ej är berättigad till folkpension
enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering, skola de äldre bestämmelserna
fortfarande gälla.

15 §.

Åtnjuter någon vid utgången av år 1962 bidrag enligt lagen den 26 juli
1947 (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar med barn, skola äldre bestämmelser
alltjämt tillämpas i fråga om sådant bidrag.

16 §.

Bestämmelserna i tredje stycket punkterna 1—4 övergångsbestämmelserna
till lagen den 5 maj 1960 (nr 99) angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering skola alltjämt äga motsvarande tillämpning.
Dock skall beträffande änkepension efter man, som avlidit före den
1 juli 1960, i stället för 8 § första stycket lagen om folkpensionering i lagrummets
lydelse före nämnda tidpunkt gälla, att sådan pension minskas
med en tredjedel av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga
ettusen kxonor. Vid tillämpning i fall som nu sagts av 13 § 2 mom.
sistnämnda lag skall ock procenttalet 20 utbytas mot 10.

Vad i 17 kap. 3 § lagen om allmän försäkring stadgas om minskning av
folkpension skall ej äga tillämpning å änkepension efter man, som avlidit
före den 1 juli 1960.

17 §.

Änkepension enligt 8 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän försäkring
utgår ej i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1 januari 1962.

18 §.

Folkpension och barnpension, som vid utgången av år 1962 åtnjutes av
den som är berättigad till folkpension enligt lagen om allmän försäkring,
så ock särskilt barnbidrag, som åtnjutes vid nämnda tidpunkt, skall utan
särskild ansökan övergå till motsvarande förmån enligt lagen om allmän
försäkring, såvida rätt till sådan förmån föreligger vid lagens ikraftträdande.

För den som vid utgången av år 1962 åtnjuter folkpensionsförmån, som
ersatts av förmån enligt lagen om allmän försäkring, må de nya bestämmelserna
ej föranleda sänkning av utgående belopp.

19 §•

Särskilt barnbidrag för barn, för vilket rätt till barntillägg enligt 9 kap.
1 § lagen om allmän försäkring icke föreligger vid ikraftträdandet, skall med
tillämpning av äldre bestämmelser utgå jämväl för tid efter ikraftträdandet
så länge rätt till barntillägg som nu sagts icke föreligger.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

20 §.

Beträffande försäkring för tilläggspension skall så anses som om lagen
om allmän försäkring trätt i kraft den 1 januari 1960. Angående pensionsgrundande
inkomst för tid före den 1 januari 1963 skola dock äldre bestämmelser
gälla med det undantag att vid beräkning av sådan inkomst för år

1962 vad i 11 kap. 5 § lagen om allmän försäkring stadgas skall äga tilllämpning.

21 §.

Anmalan som avses i 36 § första stycket lagen den 28 maj 1959 om försäkring
för allmän tilläggspension må före utgången av år 1962 återkallas
med verkan från och med den 1 januari 1963; och skall vid tillämpning
av 11 kap. 7 § andra stycket sista punkten lagen om allmän försäkring
hansyn ej tagas till anmälan som sålunda återkallats.

22 §.

Försakrad, som är svensk medborgare och som är född år 1896, äger rätt
till tilläggspension i form av ålderspension, om pensionspoäng tillgodoräknats
honom för två år. ö

23 §.

Tilläggspension i form av förtidspension eller familjepension må ej utgå
i anledning av pensionsfall, som inträffat före den 1 januari 1962.

24 §.

Även om så ej följer av vad i 13 kap. 2 § lagen om allmän försäkring är
stadgat skall förtidspension till försäkrad, som är svensk medborgare och
for vilken pensionsfallet inträffat under år 1962, beräknas med tillämpnmg
av namnda paragraf, såframt pensionspoäng tillgodoräknats honom
for åren 1960 och 1961.

25 §.

Vid tillämpning av 13 kap. 2 § och 15 kap. 2 § lagen om allmän försäkring
må hansyn ej tagas till år före 1960.

Vid tillämpning av 15 kap. 2 § skall med sjukpenning enligt lagen om allmän
försäkring likställas sjukpenning enligt lagen den 3 januari 1947 om
allmän sjukförsäkring och tilläggspenning enligt lagen den 21 maj 1954
om moderskapshjälp. Nämnda paragraf må tillämpas för den som är född
år 1897 med avseende å högst ett och för den som är född år 1898 eller 1899
med avseende å högst två år.

26 §.

övergångsbestämmelserna till lagen den 26 maj 1961 (nr 259) angående
ändring i lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring för allmän tilläggspension
skola alltjämt äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

27 §.

Ansökan om folkpensionsförmån enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering,
barnpension enligt lagen den 5 maj 1960 om barnpensioner
eller särskilt barnbidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag
skall handläggas enligt äldre bestämmelser även efter ingången av
år 1963.

28 §.

Pensionsnämnderna och riksförsäkringsverkets ortsombud ävensom
mödrahjälpsnämnderna skola upphöra med sin verksamhet med utgången
av juni 1963. Handläggning som enligt lag eller författning ankommer på
pensionsnämnd skall efter sagda tidpunkt ankomma pa allmän försäkringskassa.

29 §.

De allmänna sjukkassorna äro vid ikraftträdandet av lagen om allmän
försäkring allmänna försäkringskassor enligt nämnda lag.

Vad i lag eller författning är stadgat om allmän sjukkassa skall efter
ikraftträdandet i stället avse allmän försäkringskassa.

30 §.

Har för understödsförening registrerats firma, som icke överensstämmer
med vad i 18 kap. 3 § andra stycket lagen om allmän försäkring stadgas,
åligger det tillsynsmyndigheten att, därest ej före den 1 juli 1963 för registrering
anmälts beslut om ändring av firman till överensstämmelse med
nämnda stadgande, anmana föreningen att inom sex månader för registrering
anmäla beslut om sådan ändring. Efterkommes ej anmaningen, skall
tillsynsmyndigheten föreslå ändring av föreningens firma och, sedan föreningen
erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget, besluta i ärendet. Om
beslutad ändring skall tillsynsmyndigheten ofördröjligen underrätta föreningen.
över beslutet må besvär anföras i den ordning, som i 79 § lagen
den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar sägs. Sedan beslutet vunnit
laga kraft, skall i understödsföreningsregistret införas anteckning om
ändringen samt bevis om firmans nya lydelse tillställas föreningen.

Ej må någon i sin firma använda ordet »sjukkassa» tillsammans med något
av orden »allmän» eller »central».

31 §.

De i 18 kap. 20 § lagen om allmän försäkring omförmälda pensionsdelegationerna
skola träda i verksamhet den 15 oktober 1962.

I allmänna sjukkassor, vari försäkringsnämnder icke finnas, skola sådana
nämnder inrättas från och med den 15 oktober 1962. Ledamot och
suppleant i nämnd som här avses skola första gången utses för tid intill
utgången av år 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

32 §.

Fråga rörande änkepension i anledning av dödsfall, som inträffat före
den 1 juli 1960, eller om bidrag som avses i 15 eller 19 § skall i allmän försäkringskassa
prövas av den försäkringsnämnd, inom vars verksamhetsområde
den till pensionen eller bidraget berättigade senast blivit mantalsskriven.

33 §.

Bestämmelserna i lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
och lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp skola alltjämt gälla i fråga
om arbetsgivares bidrag för år 1962 och tidigare år.

34 §.

Avgift, som avses i 19 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän försäkring,
skall jämväl förslå till sådan kostnad för försäkring enligt lagen den 17
december 1954 (nr 774) med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa, som enligt sistnämnda lag skall belasta
försäkringen för grundsjukpenning i kassan.

35 §.

Beträffande sjukförsäkringsavgift för tid före den 1 januari 1963 skola
äldre bestämmelser alltjämt gälla. Vid bestämmande av avgift för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för grundsjukpenning avseende år 1962 skall
dock i stallet för den i 33 § andra och tredje styckena lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring angivna inkomstgränsen ettusentvåhundra
kronor gälla en inkomstgräns av tvåtusenfyrahundra kronor.

36 §.

Av allmän sjukkassas fond för den frivilliga försäkringen skall den 1 januari
1963 till den allmänna försäkringskassans fond för den obligatoriska
sjukförsäkringen överföras medel i den omfattning, som svarar mot
avgifter erlagda för försäkring enligt 47 § första stycket lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring, till den del medlen icke erfordras
med hänsyn till försäkring enligt nämnda lagrum, vilken jämlikt 6 § tredje
stycket denna lag upprätthålles efter ingången av år 1963.

37 §.

Förslag som i 19 kap. 5 § andra stycket lagen om allmän försäkring sägs
skall framläggas första gången år 1963 och andra gången år 1967.

38 §.

Beträffande rätt till pension på grund av avgifter, som erlagts enligt 34 §
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, 35 § lagen den 28
juni 1935 (nr 434) om folkpensionering eller lagen den 29 juni 1946 om
frivillig statlig pensionsförsäkring, skola äldre bestämmelser alltjämt gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962 69

39 §.

De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet
av lagen om allmän försäkring, meddelas av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 4, 11, 13—15, 17, 20, 26, 32 och 47 §§ lagen
den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Från försäkringen------

Jämväl arbetstagare, som är i rätt
upp- eller nedstigande släktskap eller
svågerlag med arbetsgivaren eller
dennes make och som varaktigt
lever i hushållsgemenskap med arbetsgivaren,
är undantagen från försäkringen,
dock endast såvida arbetstagaren
ej är sjukpenningförsäkrad
enligt 7 § lagen om allmän sjukförsäkring.
Med släktskap likställes
adoptivförhållande.

Utföres arbete---— —--

(Föreslagen lydelse)

§•

--- med arbetsgivaren.

Jämväl arbetstagare, som är i rätt
upp- eller nedstigande släktskap eller
svågerlag med arbetsgivaren eller
dennes make och som varaktigt
lever i hushållsgemenskap med arbetsgivaren,
är undantagen från försäkringen,
dock endast såvida arbetstagaren
ej är placerad i sjukpenningklass
enligt lagen om allmän
försäkring. Med släktskap likställes
adoptivförhållande.

— av arbetsgivarna.

11 §•

Drabbas någon, som är försäkrad
enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
av yrkesskada, äger han för tid
till och med nittionde dagen efter
den då skadan inträffade, dock längst
till den dag skadan medför rätt till
livränta eller till och med den dag
rätten till sjukpenning upphör enligt
29 § nämnda lag, (samord -

Drabbas någon, som är omfattad
av sjukförsäkringen enligt lagen om
allmän försäkring, av yrkesskada,
äger han för tid till och med nittionde
dagen efter den då skadan inträffade,
dock längst till den dag skadan
medför rätt till livränta eller till och
med den dag rätten till sjukpenning
upphör enligt 4 kap. 3 § nämnda lag,

1 Senaste lydelse av It § se SFS 1955:399 samt av 26 § se SFS 1961:256.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

ningstid) rätt att erhålla sjukhjålp
från allmän sjukkassa enligt
vad därom är stadgat i lagen om allmän
sjukförsäkring.

Är skadad, som avses i första stycket,
under samordningstiden eller del
därav ej sjukpenning för säkrad i allmän
sjukkassa, skall för sådan tid
till honom utgivas sjukpenning enligt
denna lag med belopp motsvarande
vad han skulle hava ägt uppbära
från sjukkassan, därest han varit
obligatoriskt sjukpenningförsäkrad
enligt lagen om allmän sjukförsäkring.
Vad nu sagts skall icke gälla
försäkrad, som avses i 3 § andra
stycket denna lag, och ej heller arbetstagare,
som enligt 28 § första
stycket lagen om allmän sjukförsäkring
undantagits från sjukpenningförsäkring.

Är den, som drabbas av yrkesskada,
under samordningstiden eller del
därav ej försäkrad enligt lagen om
allmän sjukförsäkring, skall för sådan
tid till honom utgivas ersättning
enligt denna lag med belopp, som han
skulle hava ägt uppbära, därest han
omfattats av den obligatoriska sjukförsäkringen.

Medför yrkesskada under samordningstiden
behov av sjukvård utom
riket eller tandläkarvård eller sådana
särskilda hjälpmedel, som avses
i 12 §, skola erforderliga kostnader
härför, utgifter för nödiga resor inräknade,
ersättas enligt denna lag, i
den mån ersättning icke utgår enligt
lagen om allmän sjukförsäkring.
Vad nu sagts skall ock gälla i fråga
om kostnader för särskild vård,

(Föreslagen lydelse)
(samordningstid) rätt att
från allmän försäkringskassa erhålla
ersättning enligt samma grunder
som vid annan sjukdom.

Är skadad, som avses i första
stycket, under samordningstiden
eller del därav ej berättigad till sjukpenning
från allmän försäkringskassa,
skall för sådan tid till honom
utgivas sjukpenning enligt denna lag
med belopp motsvarande vad han
skulle hava ägt uppbära från försäkringskassan,
därest han varit placerad
i sjukpenningklass enligt lagen
om allmän försäkring. Vad nu sagts
skall icke gälla försäkrad, som avses
i 3 § andra stycket denna lag, och ej
heller arbetstagare, som enligt 3 kap.
16 § första stycket lagen om allmän
försäkring undantagits från placering
i sjukpenningklass.

Är den, som drabbas av yrkesskada,
under samordningstiden eller del
därav ej omfattad av sjukförsäkringen
enligt lagen om allmän försäkring,
skall för sådan tid till honom
utgivas ersättning enligt denna
lag med belopp, som han skulle hava
ägt uppbära, därest 2 och 3 kap. lagen
om allmän försäkring varit tillämpliga
å honom.

Medför yrkesskada under samordningstiden
behov av sjukvård utom
riket eller landläkarvård eller sådana
särskilda hjälpmedel, som avses
i 12 §, skola erforderliga kostnader
härför, utgifter för nödiga resor inräknade,
ersättas enligt denna lag, i
den mån ersättning icke utgår enligt
lagen om allmän försäkring. Vad nu
sagts skall ook gälla i fråga om kostnader
för särskild vård, som på för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som på försäkringsinrättningens be- säkringsinrättningens begäran lämgäran
lämnas den skadade. nas den skadade.

13 §.

Förorsakar olycksfall---------minst hälften.

Sjukpenningens storlek--------att hänföra.

Sjukpenningklasserna och---—----följande tabell:

(Tabellen, i vilken ändring ej föreslås, är här utesluten.)

Halv sjukpenning--------hel sjukpenning.

Sjukpenning må ej i något fall utgå
efter sjukpenningklass med lägre
nummer än den sjukpenningklass,
till vilken den skadade hör enligt
22 § lagen om allmän sjukförsäkring,
och ej heller med lägre belopp än
som skolat utgå i sjukpenning från
allmän sjukkassa, därest skadan ej
utgjort yrkesskada. För tid, beträffande
vilken livränta, som tillerkänts
den skadade, enligt 16 § första
stycket andra punkten icke må
uppbäras, må hel sjukpenning jämte
barntillägg, som avses i 14 §, icke
utgå med lägre belopp än som
motsvarar livräntan för dag räknad.

Har skadad, som är försäkrad enligt
lagen om allmän sjukförsäkring,
ett eller flera hemmavarande barn,
vilka äro sjukvårdsförsäkrade såsom
barn till honom, skall utgivas barntillägg
till sjukpenningen. Barntillägg
till hel sjukpenning utgör en
krona för ett eller två barn, två kronor
för tre eller fyra barn samt tre
kronor för fem eller flera barn, allt
för dag. Barntillägg till halv sjukpenning
utgår med hälften av belopp
som nu sagts.

Vad i första stycket sägs skall även
gälla, därest den skadade har an -

Sjukpenning må ej i något fall utgå
med lägre belopp än som skolat
utgå i sjukpenning från allmän
försäkringskassa, därest skadan ej
utgjort yrkesskada. För tid, beträffande
vilken livränta, som tillerkänts
den skadade, enligt 16 § första
stycket andra punkten icke må uppbäras,
må hel sjukpenning jämte
barntillägg, som avses i 14 §, icke
utgå med lägre belopp än som motsvarar
livräntan för dag räknad.

§•

Är skadad vid tillämpning av lagen
om allmän försäkring eller med stöd
av densamma meddelade bestämmelser
berättigad till barntillägg till
sjukpenning eller skulle han hava
varit berättigad till sådant tillägg,
därest han omfattats av sjukförsäkringen
enligt nämnda lag, skall
barntillägg utgå jämväl till
sjukpenning enligt denna lag; och
skola därvid bestämmelserna i 3 kap.
9 § och 20 kap. 2 § lagen om allmän
försäkring äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nät barn, som icke uppnått den ålder
varmed följer försäkringsplikt
enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
såframt den skadade är underhållsskyldig
beträffande barnet och
styrker att underhållsskyldigheten
fullgöres. Barntillägg må dock ej utgivas
för barn, som är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till make med vilken
den skadade sammanlever. Ej
heller må barntillägg utgå för tid, beträffande
vilken annan jämlikt första
stycket äger uppbära barntillägg
för barnet.

Är den skadade icke försäkrad enligt
lagen om allmän sjukförsäkring,
skall barntillägg enligt vad ovan
stadgats ändock utgivas, därest sådant
tillägg skolat utgå om den skadade
varit försäkrad enligt nämnda
lag.

För tid, då yrkesskada föranleder
sjukhusvård, skall i stället för sjukpenning
utgivas hempenning.

Hempenning utgår, där ej annat
följer av vad nedan i tredje stycket
stadgas, för dag med belopp, motsvarande
den sjukpenning som eljest
skolat utgå, minskat med tre
kronor dock med högst hälften av
sjukpenningens belopp. Å hempenning
skall utgivas barntillägg enligt
vad i H § sägs.

För skadad kvinna, som är försäkrad
enligt lagen om allmän sjukförsäkring
och i hemmet har minst
ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne
eller hennes make, skall hempenningen
utgöra minst tre kronor för
3* — Bihang till riksdagens protokoll

§•

För tid, då yrkesskada föranleder
sjukhusvård, skall sjukpenning
minskas med fem kronor för dag,
dock med högst hälften av sjukpenningens
belopp.

För skadad kvinna, som stadigvarande
sammanbor med eget eller
makes barn, adoptivbarn eller fosterbarn
under tio år, utgör sjukpenningen
vid sjukhusvård lägst fem
kronor för dag.

1962. 1 samt. Nr 90

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dag. Sådan kvinna skall tillika äga
uppbära barntillägg till hempenning
med två kronor, såframt hon ej enligt
14 § är berättigad till barntillägg
med högre belopp. Vad i sistnämnda
lagrum är stadgat för fall att
den skadade ej är försäkrad enligt
lagen om allmän sjukförsäkring
skall äga motsvarande tillämpning i
fall som avses i detta stycke.

I övrigt skall vad i denna lag sägs
om sjukpenning gälla även hempenning.

Är försäkrad till följd av yrkesskada
under längre tid ur stånd att
reda sig själv, förhöjes honom tillkommande
sjukpenning eller livränta
under tiden med vårdbidrag.
Sådant bidrag utgår dock ej
under tid, då han på grund av skadan
åtnjuter sjukhusvård. Bidragets
storlek bestämmes, när den skadade
är intagen på vårdhem eller annan
anstalt, med hänsyn till vårdavgiftens
storlek och eljest med hänsyn
till vårdbehovets omfattning. Vid bidragets
bestämmande skall hänsyn
jämväl tagas till förmån, som den
skadade för motsvarande ändamål
åtnjuter jämlikt lagen om folkpensionering.
Bidraget må ej sättas högre
än till fem kronor för dag, om den
skadade uppbär sjukpenning, och
ettusenåttahundra kronor för år, om
han uppbär livränta.

Änka efter — —-----— —

Var den avlidne ogift, skall livränta
efter samma grunder som an -

§•

Är försäkrad till följd av yrkesskada
under längre tid ur stånd att
reda sig själv, förhöj es honom tillkommande
sjukpenning eller livränta
under tiden med vårdbidrag.
Sådant bidrag utgår dock ej
under tid, då han på grund av skadan
åtnjuter sjukhusvård. Bidragets
storlek bestämmes, när den skadade
är intagen på vårdhem eller annan
anstalt, med hänsyn till vårdavgiftens
storlek och eljest med hänsyn
till vårdbehovets omfattning. Vid bidragets
bestämmande skall hänsyn
jämväl tagas till förmån, som den
skadade för motsvarande ändamål
åtnjuter jämlikt lagen om allmän
försäkring. Bidraget må ej sättas högre
än till fem kronor för dag, om den
skadade uppbär sjukpenning, och
ettusenåttahundra kronor för år, om
han uppbär livränta.

§•

den avlidne.

Var den avlidne ogift, skall livränta
efter samma grunder som an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

givits i första stycket utgå till ogift
kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under äktenskapsliknande
förhållanden, så
ock till kvinna, som var trolovad med
den avlidne och som hade eller haft
barn med honom eller var havande
med barn till honom. Har kvinna
som nu nämnts varit gift och äger
hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande
man eller, om han är avliden,
i egenskap av efterlevande till
honom uppbära livränta, pension —
annan än folkpension — skadestånd
eller annan därmed jämförlig ersättning,
som skall upphöra att utgå
därest hon ingår nytt äktenskap,
skall för tid, under vilken hon äger
rätt till dylik förmån, henne tillkommande
livränta enligt detta stycke
minskas med vad som svarar mot
värdet av förmånen. Avdrag som nu
sagts skall ock ske för vad kvinnan
äger uppbära i livränta efter man,
med vilken hon tidigare sammanlevat
under äktenskapsliknande förhållanden
eller varit trolovad.

Rätten till--

Efterlämnar den
Var den
Finnas flera —

Skall livränta,

(Föreslagen lydelse)
givits i första stycket utgå till ogift
kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under äktenskapsliknande
förhållanden, så
ock till kvinna, som var trolovad med
den avlidne och som hade eller haft
barn med honom eller var havande
med barn till honom. Har kvinna
som nu nämnts varit gift och äger
hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande
man eller, om han är avliden,
i egenskap av efterlevande till
honom uppbära livränta, pension —
annan än folkpension eller tilläggspension
— skadestånd eller annan
därmed jämförlig ersättning, som
skall upphöra att utgå därest hon ingår
nytt äktenskap, skall för tid, under
vilken hon äger rätt till dylik
förmån, henne tillkommande livränta
enligt detta stycke minskas med
vad som svarar mot värdet av förmånen.
Avdrag som nu sagts skall
ock ske för vad kvinnan äger uppbära
i livränta efter man, med vilken hon
tidigare sammanlevat under äktenskapsliknande
förhållanden eller varit
trolovad.
med annan.

årliga arbetsförtjänst,
årliga arbetsförtjänst.

--årliga arbetsförtjänsten.

--i 23 §.

26 §.

Har skadad från allmän sjukkassa
uppburit ersättning, som skolat utgivas
av försäkringsinrättning, skall,
därest förhållandet kommer till inrättningens
kännedom, vad som utgivits
från kassan avdragas från ersättning,
som i anledning av skadan

Har skadad från allmän försäkringskassa
uppburit ersättning, som
skolat utgivas av försäkringsinrättning,
skall, därest förhållandet kommer
till inrättningens kännedom,
vad som utgivits från kassan avdragas
från ersättning, som i anledning

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tillkommer honom enligt denna lag,
samt det avdragna beloppet utbetalas
till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension, barnpension enligt
lagen den 5 maj 1960 om barnpensioner
eller bidrag enligt lagen den
26 juli 1947 om särskilda barnbidrag,
skall avdrag göras i den mån ersättningen
skolat föranleda minskning
av pensionen eller bidraget; dock
skall bolag, som avses i 1 §, göra sådant
avdrag endast om begäran därom
framställes av riksförsäkringsverket.
Belopp, som av sådant bolag
avdragits enligt vad nu sagts, skall
utbetalas till riksförsäkringsverket.

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare,
som genom underrättelse enligt
31 § eller eljest erhållit kännedom
om inträffad yrkesskada, är skyldig
att enligt de föreskrifter, som meddelas
av Konungen, anmäla skadan
till den allmänna sjukkassa, i vilken
den skadade är försäkrad, eller, om
den skadade ej är försäkrad i allmän
sjukkassa, till den försäkringsinrättning,
som jämlikt 33 § skall utgiva
ersättning i anledning av skadan. I
sistnämnda fall skall, där så kan ske
utan oskälig omgång eller kostnad,
den som avgiver anmälan tillse, att
läkarintyg angående skadans beskaffenhet
och den skadades tillstånd eller,
där skadan medfört döden, angående
dödsorsaken snarast möjligt
insändes till försäkringsinrättningen.

Allmän sjukkassa, som mottagit

av skadan tillkommer honom enligt
denna lag, samt det avdragna beloppet
utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension, skall avdrag göras i
den mån ersättningen skolat föranleda
minskning av pensionen; dock
skall bolag, som avses i 1 §, göra
sådant avdrag endast om begäran
därom framställes av riksförsäkringsverket.
Belopp, som av sådant
bolag avdragits enligt vad nu sagts,
skall utbetalas till riksförsäkringsverket.

§•

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare,
som genom underrättelse enligt
31 § eller eljest erhållit kännedom
om inträffad yrkesskada, är skyldig
att enligt de föreskrifter, som meddelas
av Konungen, anmäla skadan
till den allmänna försäkringskassa,
hos vilken den skadade är inskriven,
eller, om den skadade ej är inskriven
hos allmän försäkringskassa, till den
försäkringsinrättning, som jämlikt
33 § skall utgiva ersättning i anledning
av skadan. I sistnämnda fall
skall, där så kan ske utan oskälig
omgång eller kostnad, den som avgiver
anmälan tillse, att läkarintyg
angående skadans beskaffenhet och
den skadades tillstånd eller, där skadan
medfört döden, angående dödsorsaken
snarast möjligt insändes till
försäkringsinrättningen.

Allmän försäkringskassa, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

anmälan enligt första stycket, skall
enligt de föreskrifter, som meddelas
av Konungen, anskaffa läkarintyg,
varom sägs i första stycket, samt
översända anmälan jämte intyget och
erforderliga kompletterande upplysningar
till försäkringsinrättningen.

Läkarintyg, som------

(Föreslagen lydelse)
mottagit anmälan enligt första
stycket, skall enligt de föreskrifter,
som meddelas av Konungen, anskaffa
läkarintyg, varom sägs i första
stycket, samt översända anmälan
jämte intyget och erforderliga kompletterande
upplysningar till försäkringsinrättningen.

--av försäkringsinrättningen.

I fråga om ersättning på grund av
den frivilliga försäkringen skall gälla
vad som stadgats beträffande ersättning
på grund av den obligatoriska
försäkringen. Från ersättning,
som avses i 12—15 §§ och som belöper
på tid innan den skadade blivit
berättigad till livränta, skall dock
avdragas vad som för motsvarande
ändamål utgår i sjulthjälp från allmän
sjukkassa.

I försäkringsavtalet-----

§•

---första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1963.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Förordning

angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring
(sj ukreseför ordning)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Försäkrad, som enligt lagen om allmän försäkring är berättigad till ersättning
för utgifter för läkarvård, tandläkarvård eller sjukhusvård, äger
rätt till ersättning för utgifter i anledning av resor i enlighet med vad nedan
stadgas.

2 §•

Har försäkrad åtnjutit läkarvård, som avses i 2 kap. 2 § lagen om allmän
försäkring, skall ersättning utgå för utgifter i anledning av resor till
och från läkaren, vilka föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård,
i den mån utgifterna för varje besök hos läkaren överstiga fyra kronor.
Såsom utgift i anledning av resa till eller från läkare skall, i den mån Konungen
så förordnar, anses förutom resekostnad utgift för övernattning
och för anlitande av följeslagare under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått
vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars distrikt
den försäkrade vistas. Ersättning må dock utgivas högst med belopp, som
skulle hava utgått, därest läkarvården sökts vid närmaste allmänna sjukhus,
där vården kunnat meddelas,

a) om den försäkrade efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid sjukhus
eller för enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör
staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landstingskommun
eller stad, som ej tillhör sådan kommun;

b) om den försäkrade utan att hänvisning av läkare skett sökt läkarvård
vid sjukhus för skada, som drabbat honom genom olycksfall, och det
skäligen kunnat antagas att han till följd av skadan var i trängande behov
av sådan vård;

c) om den försäkrade på grund av sjukdom varit i trängande behov av
läkarvård men icke kunnat anträffa den provinsialläkare eller stadslä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 79

kare, inom vars distrikt han vistas, och därför sökt vård hos annan läkare.

Ersättning i anledning av återresa må utgivas högst för resa till den
plats, varifrån resan till läkaren företogs. Om resan till läkaren anträtts
från den försäkrades arbetsplats och den försäkrade företager dagliga resor
mellan bostaden och arbetsplatsen, må dock ersättning i anledning
av återresa utgivas för resa till den försäkrades bostad.

Angående beräkningen i övrigt av ersättning enligt denna paragraf förordnar
Konungen. Konungen äger därvid beträffande resor inom viss försäkringskassas
verksamhetsområde föreskriva, att ersättning skall utgå
endast i den mån utgifterna för varje besök hos läkaren överstiga fem kronor
samt att vad i andra stycket stadgas icke skall äga tillämpning.

3 §•

Vid tandläkarvård som avses i 2 kap. 3 § första stycket lagen om allmän
försäkring skall vad i 2 § denna förordning sägs om läkarvård äga
motsvarande tillämpning.

4 §.

Har försäkrad åtnjutit sjukhusvård som avses i 2 kap. 4 § lagen om allmän
försäkring skall ersättning utgå för utgifter i anledning av resor till
och från sjukvårdsinrättningen. Såsom sådan utgift skall, i den mån Konungen
så förordnar, anses förutom resekostnad utgift för övernattning
och för anlitande av följeslagare eller vårdare under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått,
om vården åtnjutits vid närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård
kunnat beredas, eller, om den sjuke intagits å hemortssjukhus och behovet
av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet eller
därtill gränsande kommun, vid närmaste hemortssjukhus, där erforderlig
vård kunnat beredas.

Utgifter i anledning av återresa från sjukvårdsinrättning ersättas endast
i den mån de överstiga fyra kronor. Kostnad för återresa må ej beräknas
högre än för resa till den försäkrades bostad. Har behovet av sjukhusvård
uppkommit under det att den försäkrade vistats utom det län,
där han är bosatt, och har han i anledning därav intagits å sjukvårdsinrättning,
som är belägen utom nämnda län, må kostnad för återresan ej
beräknas högre än för resa till den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen
företagits. Om behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse
inom en till det egna sjukvårdsområdet gränsande kommun och vården
beretts vid sjukvårdsinrättning belägen utom det län där den försäkrade
är bosatt, må dock ersättning för återresa till bostaden utgå i den mån
nämnda ersättning icke överstiger det belopp som skulle hava utgått för
återresa till bostaden från närmaste hemortssjukhus, där vården kunnat
beredas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Angående beräkningen i övrigt av ersättning enligt denna paragraf förordnar
Konungen. Konungen äger därvid föreskriva, att viss sjukvårdsinrättning,
som ej är allmänt sjukhus, skall vara likställd med sådant
sjukhus.

5 §.

För resa utom riket må ersättning icke utgå.

6 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hustrutillägg tillkommer hustru till den, som åtnjuter folkpension i form
av ålderspension eller förtidspension, därest hustrun fyllt sextio år och själv
ej åtnjuter folkpension samt makarna varit gifta minst fem år. När särskilda
skäl äro därtill, må hustrutillägg utgå, oaktat hustrun ej fyllt sextio
år eller makarna varit gifta kortare tid än fem år.

Hustrutillägg skall, där ej annat följer av vad i 4 § stadgas, för år räknat
motsvara skillnaden mellan å ena sidan sammanlagda beloppet av folkpension
i form av ålderspension till två makar samt å andra sidan sådan
pension till ogift, pensionerna beräknade för år och under förutsättning
att de börjat utgå från och med den månad varunder den pensionsberättigade
fyllt sextiosju år.

2 §.

Kommunalt bostadstillägg skall, där kommun så beslutat, utgå till den,
som åtnjuter folkpension i form av ålderspension, förtidspension eller änkepension
och är mantalsskriven inom kommunen, eller till där mantalsskriven
hustru som åtnjuter hustrutillägg.

Kommunalt bostadstillägg utgår enligt de grunder kommunen bestämmer.
Avvikelse från vad i 4 och 5 §§ stadgas må dock icke äga rum, och för rätt
till kommunalt bostadstillägg må ej fordras viss tids bosättning inom kommunen
eller uppställas annat därmed jämförligt villkor. Konungen äger
meddela föreskrifter angående det högsta belopp som må utgå i kommunalt
bostadstillägg för pensionsberättigad, som är bosatt i ålderdomshem
eller därmed likställt hem.

Om kommuns beslut rörande kommunalt bostadstillägg skola riksförsäkringsverket
och den allmänna försäkringskassa, inom vars verksamhetsområde
kommunen är belägen, ofördröjligen underrättas.

3 §.

Hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg må ej utgå till ålderspension,
som den till sådan pension berättigade åtnjuter för tid före den månad
varunder han fyller sextiosju år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

4 §•

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg minskas med en tredjedel av
den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga för den som är
gift sjuhundrafemtio kronor och för annan ettusen kronor samt med ytterligare
en tredjedel av årsinkomsten i vad den må överstiga för den som är
gift ettusenfemtio kronor och för annan ettusenfyrahundra kronor.

Minskning skall, där rätt till såväl hustrutillägg som kommunalt bostadstillägg
föreligger, göras först å bostadstillägget och därefter å hustrutillägget.

5 §.

Med årsinkomst avses i denna lag den inkomst, för år räknat, som någon
kan antagas komma att åtnjuta under den närmaste tiden. Såsom inkomst
räknas icke allmänt barnbidrag, folkpension, tilläggspension enligt lagen
om allmän försäkring till den del pensionen jämlikt 9 kap. 1 § sista stycket
nämnda lag föranlett minskning av barntillägg som där avses, livränta eller
sjukpenning jämte barntillägg som avses i 17 kap. 3 § nyssnämnda lag i vad
den enligt samma lagrum avdragits från pension, ersättning på grund av
sjukförsäkring i allmän försäkringskassa eller understöd som någon på
grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva.

Vid uppskattning av förmögenhets avkastning skall denna höjas med tio
procent av det belopp, varmed förmögenheten må överstiga för den som är
gift femtontusen kronor och för annan tjugutusen kronor.

Värdet av naturaförmåner skall uppskattas efter regler, som fastställas
av Konungen.

I fråga om makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra
hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet beräknas
utgöra hälften av deras sammanlagda förmögenhet.

Årsinkomst avrundas för envar pensionsberättigad till närmaste hela tiotal
kronor.

6 §•

Har för någon som åtnjuter hustrutillägg årsinkomsten ökats till sådant
belopp att rätt till sådan förmån ej längre tillkommer henne, indrages förmånen.
Sker eljest mera avsevärd ändring i den inkomst, efter vilken
hustrutillägget blivit bestämt, må detta i enlighet därmed ökas eller minskas.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där för någon
som åtnjuter kommunalt bostadstillägg förhållandena så ändrats att rätten
till tillägget därav påverkas.

7 §•

Därest någon beträffande sina eller sin makes ekonomiska förhållanden
åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet att kunna påverka rätten till förmån
enligt denna lag, ehuru skäligen kunnat fordras att uppgiften varit
riktig, skall ansökning om hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

slås och redan beviljad sådan förmån indragas; ock må därvid viss tid bestämmas
under vilken rätten till förmånen skall vara förverkad.

Vad nu sagts skall, när skäl föreligga därtill, gälla jämväl därest någon
utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig inkomst
eller egendom i sådan myckenhet att avhändelsen avsevärt inverkar
vid beräkningen av hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg, ehuru
han insett eller bort inse att avhändelsen skulle kunna påverka rätten till
sådan förmån för honom själv eller maken. I fall som nu sagts må ock i
stället för eller jämte påföljd, som i första stycket sägs, vid fastställandet
av den pensionsberättigades årsinkomst så anses som om han fortfarande,
helt eller delvis, vore i besittning av inkomst eller egendom som han avhänt
sig.

8 §•

Den som åtnjuter hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg är skyldig
att, om hans eller hans makes ekonomiska förhållanden väsentligt förbättrats,
utan oskäligt dröjsmål göra anmälan härom till den allmänna försäkringskassa,
inom vars verksamhetsområde han senast blivit mantalsskriven.
Enahanda skyldighet åligger honom, om han åtnjuter kommunalt
bostadstillägg och mantalsskrives i annan kommun än förut, så ock om
han ingår äktenskap eller om hans äktenskap upplöses genom makens död
eller annorledes. Är den som åtnjuter tillägget omyndig åvilar anmälningsskyldigheten
förmyndaren. Uppbäres förmånen av myndighet eller av annan
person än den pensionsberättigade eller dennes förmyndare, är jämväl sådan
myndighet eller person anmälningsskyldig.

Underlåtes anmälan som avses i första stycket utan giltigt skäl, må, där
underlåtenheten inverkat på rätten till eller beloppet av hustrutillägg eller
kommunalt bostadstillägg, sådan förmån indragas såsom stadgas i 7 § första
stycket.

9 §•

Gift pensionsberättigad, vilken stadigvarande lever åtskild från sin make,
skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, vid tillämpningen av denna
lag likställas med ogift pensionsberättigad.

Med gift pensionsberättigad likställes pensionsberättigad, som stadigvarande
sammanbor med annan, med vilken den pensionsberättigade varit
gift eller har eller har haft barn.

10 §.

Ärende angående förmån enligt denna lag skall i allmän försäkringskassa
prövas av den försäkringsnämnd, inom vars verksamhetsområde den pensionsberättigade
senast blivit mantalsskriven.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

11 §•

Ansökan om förmån enligt denna lag skall innehålla nödiga upplysningar
för bedömande av sökandens rätt ävensom en av sökanden och, om han är
gift, hans make underskriven förklaring på heder och samvete att de lämnade
upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. För omyndig
sökande skall förklaringen avgivas av förmyndaren.

12 §.

Bankaktiebolag, sparbanker och andra penningförvaltande inrättningar
äro pliktiga att på begäran lämna försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket
eller allmän försäkringskassa uppgift för namngiven person rörande
förhållande som är av betydelse för tillämpning av denna lag.

13 §.

Där ej annat följer av vad ovan sägs skall vad i lagen om allmän försäkring
eller eljest är stadgat om folkpension äga motsvarande tillämpning med
avseende å förmån enligt denna lag.

14 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg, som vid utgången av år 1962
åtnjutes av den som är berättigad till motsvarande förmån enligt denna lag,
skall utan särskild ansökan övergå till förmån enligt denna lag.

Hustrutillägg till kvinna, som vid utgången av år 1962 åtnjöt sådant tilllägg
enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering och vars make vid
nämnda tidpunkt stadigvarande vårdades på anstalt, må för tid varunder
nämnda vård därefter utan avbrott fortsätter ej utgå med lägre belopp än
vad som skulle hava varit fallet, därest de äldre bestämmelserna alltjämt ägt
tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551)
angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring

för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas, dels att 1, 3, 4, 6—8 och 11 §§ förordningen den
18 december 1959 angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels att förordningens rubrik skall lyda som
följer.

Förordning

angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om allmän försäkring

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

För här i riket bosatt försäkrad
skall pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om försäkring för allmän
tilläggspension bestämmas av den lokala
skattemyndighet, inom vars
tjänstgöringsområde den försäkrade
taxerats till statlig inkomstskatt eller
skulle hava taxerats till sådan skatt,
därest han icke haft att erlägga sjömansskatt.
Vad nu sagts om lokal
skattemyndighet skall i Stockholm
avse överståthållarämbetet.

För här i riket bosatt eller mantalsskriven
försäkrad skall pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om
allmän försäkring bestämmas av den
lokala skattemyndighet, inom vars
tjänstgöringsområde den försäkrade
taxerats till statlig inkomstskatt eller
skulle hava taxerats till sådan
skatt, därest han varit bosatt i riket
eller icke haft att erlägga sjömansskatt.
Vad nu sagts om lokal skattemyndighet
skall i Stockholm avse
överståthållarämbetet.

För annan — —----av överståthållarämbetet.

3 §•

Inkomst av anställning, för vilken Inkomst av anställning, för vilken
utomlands bosatt försäkrad icke är skattskyldighet här i riket icke föreskattskyldig
här i riket, skall bestäm- ligger, skall, där den försäkrade är

1 Senaste lydelse av 4 och 11 §§ se SFS 1961:260.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mas med ledning av särskild uppgift
från arbetsgivaren. Sådan uppgift
skall senast den 31 januari året näst
efter det år, som inkomsten avser,
avlämnas till den myndighet, som
enligt 1 § har att bestämma den försäkrades
pensionsgrundande inkomst.
I uppgiften skall angivas den
försäkrades fullständiga namn, födelsetid
och adress ävensom beloppet
av den utbetalade lönen eller ersättningen
och den tidrymd som denna
avser. Vidare skall i uppgiften angivas,
huruvida den försäkrade åtnjutit
naturaförmåner i form av kost
eller bostad. Ett exemplar av uppgiften
skall inom tid som nyss sagts
av arbetsgivaren sändas till den försäkrade.

Om skyldighet för arbetsgivare att
vid arbetsgivaruppgift enligt förordningen
angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension, m. m. foga
uppgift som avses i första stycket
stadgas i nämnda förordning.

Vid bestämmande av pensionsgrundande
inkomst skall, utöver
vad som framgår av lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, gälla
följande.

Värdet av naturaförmån i form av
kost eller bostad till arbetstagare,
som avses i 1 § första stycket förordningen
om sjömansskatt, skall
uppskattas i enlighet med vad riksförsäkringsverket
föreskriver. Vad

bosatt utomlands eller avses med förbindelse
enligt 11 kap. 2 § sista stycket
lagen om allmän försäkring, bestämmas
med ledning av särskild
uppgift från arbetsgivaren. Sådan
uppgift skall senast den 31 januari
året näst efter det år, som inkomsten
avser, avlämnas till den myndighet,
som enligt 1 § har att bestämma den
försäkrades pensionsgrundande inkomst.
I uppgiften skall angivas den
försäkrades fullständiga namn, födelsetid
och adress ävensom beloppet
av den utbetalade lönen eller ersättningen
och den tidrymd som denna
avser. Vidare skall i uppgiften angivas,
huruvida den försäkrade åtnjutit
naturaförmåner i form av kost
eller bostad. Ett exemplar av uppgiften
skall inom tid som nyss sagts av
arbetsgivaren sändas till den försäkrade.

Om skyldighet för arbetsgivare
att vid arbetsgivaruppgift enligt förordningen
angående uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän
försäkring, m. m. foga uppgift som
avses i första stycket stadgas i nämnda
förordning.

§•

Vid bestämmande av pensionsgrundande
inkomst skall, utöver vad
som framgår av lagen om allmän
försäkring, gälla följande.

Värdet av naturaförmån i form
av kost eller bostad till arbetstagare,
som avses i 1 § första stycket förordningen
om sjömansskatt, skall uppskattas
i enlighet med vad riksförsäkringsverket
föreskriver. Vad nyss

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

nyss sagts skall jämväl äga tillämpning
beträffande förmån av kost eller
bostad, som försäkrad åtnjutit under
bosättning utomlands.

(Föreslagen lydelse)
sagts skall jämväl äga tillämpning
beträffande förmån av kost eller bostad
i fall som avses i 3 § första stycket.

Vid beräkning----------

Riksförsäkringsverket äger
Vid beräkning —-----

— femhundra kronor.

------av rörelse.

--den försäkrade.

6 §.

Förekommer anledning att vid beräkning
av pensionsgrundande inkomst
hänföra belopp, som enligt försäkrads
allmänna självdeklaration
utgör inkomst av anställning, till inkomst
av annat förvärvsarbete eller
att eljest hänföra visst belopp till annat
slag av inkomst än den försäkrade
uppgivit, skall, där hinder ej möter,
den försäkrade beredas tillfälle
att yttra sig. Dock vare detta ej nödigt
i fråga om misskrivning eller
annat uppenbart förbiseende eller då
eljest yttrande av den försäkrade uppenbarligen
icke är erforderligt för
frågans bedömande.

Förekommer anledning att vid beräkning
av pensionsgrundande inkomst
hänföra belopp, som enligt
försäkrads allmänna självdeklaration
utgör inkomst av anställning,
till inkomst av annat förvärvsarbete
eller att eljest hänföra visst belopp
till annat slag av inkomst än den försäkrade
uppgivit eller ock att göra
avdrag, som i i- § tredje stycket sägs,
skall, där hinder ej möter, den försäkrade
beredas tillfälle att yttra sig.
Dock vare detta ej nödigt i fråga om
misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende eller då eljest yttrande
av den försäkrade uppenbarligen
icke är erforderligt för frågans bedömande.

7 §•

Uppmärksammas att pensionsgrundande
inkomst blivit oriktigt beräknad
på grund av felräkning, missskrivning,
annat uppenbart förbiseende
eller ovetskap om förhållande
som påverkar beräkningen av den
pensionsgrundande inkomsten, skall,
sedan den försäkrade erhållit tillfälle
att yttra sig, beräkningen ändras,
därest felaktigheten icke är att anse
såsom ringa. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning då vid bc -

Uppmärksammas att pensionsgrundande
inkomst blivit oriktigt
beräknad på grund av felräkning,
misskrivning, annat uppenbart förbiseende
eller ovetskap om förhållande
som påverkar beräkningen av den
pensionsgrundande inkomsten, skall,
sedan den försäkrade erhållit tillfälle
att yttra sig, beräkningen ändras,
därest felaktigheten icke är att anse
såsom ringa. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning då vid be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

stämmande av avgiftsunderlag enligt
förordningen angående uppbörd av
avgifter enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, m. m. belopp,
som ingår i inkomst av anställning,
ansetts icke skola inräknas i
avgiftsunderlaget eller belopp, som
ingår i inkomst av annat förvärvsarbete,
hänförts till sådant underlag.
Ändring, som i detta stycke sägs, må
icke ske efter utgången av sjätte året
efter det år, som inkomsten avser.

Har för------beräknas, i

(Föreslagen lydelse)
stämmande av avgiftsunderlag enligt
förordningen angående uppbörd
av vissa avgifter enligt lagen om allmän
försäkring, m. m. belopp, som
ingår i inkomst av anställning, ansetts
icke skola inräknas i avgiftsunderlaget
eller belopp, som ingår i
inkomst av annat förvärvsarbete,
hänförts till sådant underlag. Ändring,
som i detta stycke sägs, må icke
ske efter utgången av sjätte året efter
det år, som inkomsten avser,
danröjas.

8 §•

Har belopp, som enligt försäkrads
allmänna självdeklaration utgör inkomst
av anställning, vid beräkning
av pensionsgrundande inkomst hänförts
till inkomst av annat förvärvsarbete
eller har eljest visst belopp
hänförts till annat slag av inkomst
än den försäkrade uppgivit, skall
denne underrättas om avvikelsen och
skälen härför.

Om pensionsgrundande
Pensionsgrundande inkomst

Har verkställd-----

Underrättelse enligt---

telse lämnas om sådant avdrag som i
4 § tredje stycket sågs.

--— — pensionsgrundande inkomsten.

— ---— den försäkrade.

den försäkrade.

— — över beslutet.

11 §•

Över sådant------eller underrättelse.

Över beslut,------hos riksförsäkringsverket.

Besvär skola------besvärstidens utgång.

Riksförsäkringsverket äger, ändå Riksförsäkringsverket äger, ändå
att klagan icke förts, till prövning att klagan icke förts, till prövning
upptaga ärende, vari meddelats be- upptaga ärende, vari meddelats beslut,
som avses i första och andra slut om beräkning av pensionsgrunstyckena.
dande inkomst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962 89

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Klagan över------besvärstidens utgång.

Riksförsäkringsverkets beslut------sådan prövning.

Riksförsäkringsverkets, överståthållarämbetets — — — — — — försäkringsdomstolens
prövning.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552)
angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m.

Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 4, 5, 20, 29, 39, 41 och 44 §§ förordningen
den 18 december 1959 angående uppbörd av avgifter enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension, m. m.» skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels att förordningens rubrik skall lyda som följer.

Förordning

angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

(Gällande lydelse)

Angående debitering och uppbörd
av avgift från arbetsgivare enligt lagen
om försäkring för allmän tillläggspension,
bidrag från arbetsgivare
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
och lagen om moderskapshjälp
samt avgift för obligatorisk
försäkring i riksförsäkringsverket
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
jämte tilläggsavgift enligt 39 §
sistnämnda lag och avgiftstillägg
jämlikt 14 § lagen angående omreglering
av vissa ersättningar enligt lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om
försäkring för olycksfall i arbete
m. m. ävensom avgift enligt förordningen
angående byggnadsforskningsavgift
skall gälla vad nedan
stadgas.

Avgift jämte------verket 1

(Föreslagen lydelse)

§•

Angående debitering och uppbörd
av avgifter från arbetsgivare enligt
lagen om allmän försäkring samt avgift
för obligatorisk försäkring i
riksförsäkringsverket enligt lagen om
yrkesskadeförsäkring jämte tilläggsavgift
enligt 39 § sistnämnda lag och
avgiftstillägg jämlikt 14 § lagen angående
omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete m. m. ävensom avgift enligt
förordningen angående byggnadsforskningsavgift
skall gälla vad nedan
stadgas.

bestämmer.

1 Senaste lydelse av 1, 4, 5, 29, 41 och 44 §§ se SFS 1961:261.

Kungl. Maj:ts propc
(Gällande lydelse)

I denna förordning förstås med
arbetsgivaravgift: sum man

av arbetsgivarens avgifter och
bidrag enligt 1 § första stycket;

avgiftsunderlag: belopp

varå avgift eller bidrag, som avses i
1 § första stycket, skall beräknas för
arbetsgivaren;

utgiftsår: det kalenderår för
vilket avgiftsunderlag skall bestämmas.

Såvitt gäller beräkning av avgiftsunderlag
för avgift till försäkringen
för allmän tilläggspension skall med
lön enligt denna förordning förstås
jämväl sådan ersättning, som enligt
5 § andra stycket lagen om försäkring
för allmän tilläggspension anses
såsom inkomst av anställning.

nr 90 år 1962

(Föreslagen lydelse)

I denna förordning förstås med
arbetsgivaravgift: sum man

av arbetsgivarens avgifter enligt
1 § första stycket;

avgiftsunderlag: belopp

varå avgift, som avses i 1 § första
stycket, skall beräknas för arbetsgivaren; utgiftsår:

det kalenderår för
vilket avgiftsunderlag skall bestämmas.

Såvitt gäller beräkning av avgiftsunderlag
för avgift till sjukförsäkringen
och försäkringen för tilläggspension
skall med lön enligt denna
förordning förstås jämväl sådan ersättning,
som enligt 3 kap. 2 § andra
stycket sista punkten eller 11 kap.
2 § andra stycket lagen om allmän
försäkring anses såsom inkomst av
anställning.

4 §•

Vid bestämmande av avgiftsunder- Vid bestämmande av avgiftsunderlag
skall utöver vad som framgår av lag skall utöver vad som framgår av
de i 1 § angivna lagarna samt för- de i 1 § angivna författningarna samt
ordningen angående redares avgift i förordningen angående redares avvissa
fall enligt lagen om försäkring gifter i vissa fall enligt lagen om allför
allmän tilläggspension, m. m. män försäkring gälla följande.

gälla följande.

Jämväl såvitt---—--eller bostad.

Värdet av------pensionsgrundande inkomst.

Avdrag för------vissa arbetstagare.

5 §•

Arbetsgivare, som-----— av riksförsäkringsverket.

Vid arbetsgivaruppgift skall ar- Vid arbetsgivaruppgift skall arbetsgivare
foga ett exemplar av de betsgivare foga ett exemplar av de
kontrolluppgifter, vilka han enligt kontrolluppgifter, vilka han enligt
37 § 1 mom. första, andra eller sjun- 37 § 1 mom. första, andra eller sjunde
punkten taxeringsförordningen de punkten taxeringsförordningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)
har att avlämna för inkomsttaxeringen,
ävensom av uppgift som avses i
3 § förordningen angående beräkning
av pensions g rundande inkomst enligt
lagen om försäkring för allmän tillläggspension.
Befrielse från nämnda
skyldighet må medgivas av riksförsäkringsverket
eller, efter Konungens
bemyndigande, av myndighet
som verket bestämmer.

Blanketter till

(Föreslagen lydelse)
har att avlämna för inkomsttaxeringen,
ävensom av uppgift som avses i
3 § förordningen angående beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om allmän försäkring. Befrielse
från nämnda skyldighet må medgivas
av riksförsäkringsverket eller,
efter Konungens bemyndigande, av
myndighet som verket bestämmer.

och sjömansskattekontoret.

20 §.

Preliminär avgift för visst år skall
utgå med belopp motsvarande arbetsgivarens
under nästföregående år debiterade
slutliga avgift. Är den för
utgiftsåret fastställda procentsatsen
för avgiftsuttaget enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension
högre eller lägre än procentsatsen för
det år som den sålunda debiterade
slutliga avgiften avser, skall hänsyn
härtill tagas vid bestämmandet
den preliminära avgiften.

Har slutlig-----

Särskild beräkning--

Preliminär avgift för visst år skall
utgå med belopp motsvarande arbetsgivarens
under nästföregående
år debiterade slutliga avgift. Äro de
för utgiftsåret gällande procentsatserna
för avgiftsuttaget enligt lagen
om allmän försäkring högre eller
lägre än procentsatserna för det år
som den sålunda debiterade slutliga
avgiften avser, skall hänsyn härtill
tagas vid bestämmandet av den preliminära
avgiften,
slutliga avgiften.

---omständighet föreligger.

29 §.

Efter den —------anståndstidens utgång.

Ogulden del av arbetsgivaravgift Ogulden del av arbetsgivaravgift
skall anses omfatta avgifter och bi- skall anses omfatta avgifter, som avdrag'',
som avses i 1 §, i samma pro- ses i 1 §, i samma proportion som avportion
som sådana avgifter och bi- gifterna ingå i arbetsgivaravgiften.
drag ingå i arbetsgivaravgiften.

39 §.

Avgift enligt § lagen om försök- Tilläggspensionsavgift enligt 19
ring för allmän tilläggspension kap. 3 § lagen om allmän försäkring
(tilläggspensionsavgift) skall, med iakttagande av vad i 40 §
skall, med iakttagande av vad i 40 § sägs, debiteras och uppbäras i en -

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sägs, debiteras och uppbäras i enlig- lighet med vad som stadgas i upphet
med vad som stadgas i uppbörds- bördsförordningen.
förordningen.

Skall enligt 9 § första stycket lagen
om försäkring för allmän tillläggspension
pensionspoäng för visst
års inkomst av annat förvärvsarbete
tillgodoräknas den försäkrade,
oaktat tilläggspensionsavgift för året
icke till fullo erlägges inom tid som
angives i 40 § första stycket, må
riksförsäkringsverket efter framställning
från den försäkrade eller
dödsboet efter honom medgiva befrielse
från erläggande helt eller delvis
av avgiften, därest ömmande omständigheter
föreligga.

§•

Skall enligt 11 kap. 6 § första stycket
lagen om allmän försäkring pensionspoäng
för visst års inkomst av
annat förvärvsarbete tillgodoräknas
den försäkrade, oaktat tilläggspensionsavgift
för året icke till fullo erlägges
inom tid som angives i 40 §
första stycket, må riksförsäkringsverket
efter framställning från den
försäkrade eller dödsboet efter honom
medgiva befrielse från erläggande
helt eller delvis av avgiften, därest
ömmande omständigheter föreligga.

44 §.

Riksförsäkringsverket äger för varje
år från vederbörlig inkomsttitel
å riksstaten tillgodoföra sig ett belopp
motsvarande skillnaden mellan
summan av de arbetsgivaravgifter,
som enligt vad i 17 § andra stycket
sägs under året anmälts för påföring
i samband med slutlig skatt, och vad
som av dessa avgifter kan enligt av
Konungen fastställda grunder beräknas
bliva avskrivet på grund av bristande
betalning. Beloppet skall fördelas
mellan avgifter och bidrag, som
avses i 1 §, i samma proportion som
sådana avgifter och bidrag ingå i
nyssnämnda avgiftssumma.

Avgiftsbelopp som avses i 29 § skola
i den mån de inflyta av vederbörande
länsstyrelse redovisas till riksförsäkringsverket.
Belopp, som redovisas
visst år, skall fördelas inel -

Riksförsäkringsverket äger för
varje år från vederbörlig inkomsttitel
å riksstaten tillgodoföra sig ett belopp
motsvarande skillnaden mellan
summan av de arbetsgivaravgifter,
som enligt vad i 17 § andra stycket
sägs under året anmälts för påföring
i samband med slutlig skatt, och vad
som av dessa avgifter kan enligt av
Konungen fastställda grunder beräknas
bliva avskrivet på grund av bristande
betalning. Beloppet skall fördelas
mellan avgifter, som avses i 1 §,
i samma proportion som avgifterna
ingå i nyssnämnda avgiftssumma.

Avgiftsbelopp som avses i 29 § skola
i den mån de inflyta av vederbörande
länsstyrelse redovisas till riksförsäkringsverket.
Belopp, som redovisas
visst år, skall fördelas mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

lan avgifter och bidrag som i 1 § sägs
i samma proportion som sådana avgifter
och bidrag ingå i summan av
de under nästföregående år debiterade
slutliga avgifterna.

Riksförsäkringsverket må----

(Föreslagen lydelse)
avgifter som i 1 § sägs i samma proportion
som avgifterna ingå i summan
av de under nästföregående år
debiterade slutliga avgifterna.

--eller restituerats.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

Vid debitering enligt 20 § första
stycket av arbetsgivares preliminära
avgifter för åren 1963 och 1961 skall
hänsyn tagas till ökning, som avgiftsunderlaget
kan antagas komma
att undergå till följd av bestämmelserna
i lagen om allmän försäkring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555)
angaende redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän

tilläggspension, m. m.

Härigenom förordnas, dels att 1—6 §§ förordningen den 18 december 1959
angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att förordningens rubrik skall lyda som följer.

Förordning

angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring

(Gällande lydelse)

Redare skall för varje år å vad
ha a under året utgivit i lön i penningar
eller naturaförmåner i form
av kost eller bostad till sådan arbetstagare
hos honom, som avses i 1 §
första stycket förordningen om sjömansskatt,
erlägga avgift enligt lagen
om försäkring för allmän tillläggspension
samt bidrag jämlikt lagen
om allmän sjukförsäkring och
lagen om moderskapshjälp enligt vad
nedan sägs.

Konungen skall fastställa procentsats
dels för uttaget av avgiften till
försäkringen för allmän tilläggspension,
dels ock för uttaget av ett sammanlagt
bidrag till kostnaderna för
den allmänna sjukförsäkringen och
moderskapshjälpen. Beslut om de
båda procentsatser, som skola till -

(Föreslagen lydelse)

§•

Redare skall, i enlighet med vad
nedan sägs, för varje år å vad han
under året utgivit i lön i penningar
eller naturaförmåner i form av kost
eller bostad till sådan arbetstagare
hos honom, som avses i 1 § första
stycket förordningen om sjömansskatt,
erlägga avgifter enligt 19 kap.
1 § lagen om allmän försäkring.

§•

Konungen skall fastställa procentsatser
för uttaget av avgifter till
sjukförsäkringen och försäkringen
för tilläggspension. Beslut om de båda
procentsatser, som skola tillämpas
för visst år, skall fattas under
året dessförinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

lämpas för visst år, skall fattas under
året dessförinnan.

För avgiften skall procentsatsen
för visst år utgöra en på sätt nedan
sägs bestämd andel av den procentsats,
som med stöd av 32 § lagen om
försäkring för allmän tilläggspension
fastställts för året. Procentsatsen för
bidraget skall utgöra samma andel
av de sammanlagda procenttalen enligt
38 § första stycket lagen om allmän
sjukförsäkring och 12 § lagen
om moderskapshjälp. Nämnda andel
skall svara mot förhållandet mellan
antalet svenska sjömän och hela antalet
sjömän på svenska handelsfartyg
i medeltal för den 31 december
under de tre år, som närmast föregått
det år då procentsatserna fastställas.
Hänsyn tages härvid ej till fartyg
med en bruttodräktighet understigande
300 registerton. Procentsatserna
beräknas med två decimaler.

4 §.

Bidraget till kostnaderna för den
allmänna sjukförsäkringen och moderskapshjälpen
utgår efter den för
året gällande procentsatsen och beräknas
för varje redare å summan av
lön till arbetstagare som i 1 § sägs,
sedan därifrån för varje arbetstagare
dragits sådan del av lön, som för år
räknat överstigit femtontusen kronor.
Härvid skall bortses från arbetstagare,
som icke är obligatoriskt försäkrad
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
så ock från arbetstagare,
som jämlikt 28 § lagen om allmän
sjukförsäkring undantagits från försäkringen
för tilläggssjukpenning.

(Föreslagen lydelse)

För avgiften till sjukförsäkringen
skall procentsatsen för visst år utgöra
en på sätt nedan sägs bestämd
andel av den procentsats, varmed avgift
enligt 19 kap. 4 § lagen om allmän
försäkring skall utgå. Procentsatsen
för avgiften till försäkringen
för tilläggspension skall utgöra samma
andel av den procentsats som
med stöd av 19 kap 5 § sagda lag
fastställts för året. Nämnda andel
skall svara mot förhållandet mellan
antalet svenska sjömän och hela antalet
sjömän på svenska handelsfartyg
i medeltal för den 31 oktober under
de tre år, som närmast föregått
det år då procentsatserna fastställas.
Hänsyn tages härvid ej till fartyg
med en bruttodräktighet understigande
300 registerton. Procentsatserna
beräknas med två decimaler.

3 §.

Avgiften till sjukförsäkringen utgår
efter den för året gällande procentsatsen
och beräknas för varje
redare å summan av lön till arbetstagare
som i 1 § sägs, sedan därifrån
för varje arbetstagare dragits sådan
del av lön, som för år räknat överstigit
tjugutvåtusen kronor. Härvid
skall bortses från arbetstagare, som
icke är obligatoriskt försäkrad enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring,
j

4 .

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

3 §■

Avgiften till försäkringen för allmän
tilläggspension utgår efter den
för året gällande procentsatsen och
beräknas för varje redare å summan
av lön till arbetstagare som i 1 § sägs,
sedan därifrån dragits dels ett belopp
motsvarande det beräknade genomsnittliga
antalet dylika arbetstagare
hos honom under året multiplicerat
med det i 10 § lagen om försäkring
för allmän tilläggspension
omförmälda basbelopp, som gäller
vid årets ingång, dels ock för varje
arbetstagare sådan del av lön, som för
år räknat överstigit sju och en halv
gånger nämnda basbelopp. Härvid
skall arbetstagare, som under hela
året varit anställd med full arbetstid,
räknas såsom en arbetstagare och arbetstagare,
som under året varit anställd
i mindre omfattning, medräknas
i motsvarande mån. Genomsnittliga
antalet arbetstagare beräknas
med en decimal.

Bidraget till kostnaderna för den
allmänna sjukförsäkringen och moderskapshjålpen
skall fördelas mellan
sjukvårdsförsäkringen, försäkringen
för tilläggssjukpenning och
moderskapshjälpen i enlighet med
förhållandet mellan de i 38 § första
stycket lagen om allmän sjukförsäkring
och 12 § lagen om moderskapshjälp
angivna procenttalen för bidragen
till nämnda ändamål.

De närmare föreskrifter som fin -

(Föreslagen lydelse)

* §■

Avgiften till försäkringen för tilläggspension
utgår efter den för året
gällande procentsatsen och beräknas
för varje redare å summan av lön
till arbetstagare som i 1 § sägs, sedan
därifrån dragits dels ett belopp
motsvarande det beräknade genomsnittliga
antalet dylika arbetstagare
hos honom under året multiplicerat
med det i 1 kap. 6 § lagen om allmän
försäkring omförmälda basbelopp,
som gäller vid årets ingång, dels ock
för varje arbetstagare sådan del av
lön, som för år räknat överstigit sju
och en halv gånger nämnda basbelopp.
Härvid skall arbetstagare, som
under hela året varit anställd med
full arbetstid, räknas såsom en arbetstagare
och arbetstagare, som under
året varit anställd i mindre omfattning,
medräknas i motsvarande
mån. Genomsnittliga antalet arbetstagare
beräknas med en decimal.

§•

Av avgiften till sjukförsäkringen
skola fyra femtondelar användas till
bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter
för tilläggssjukpenning.

§•

De närmare föreskrifter som finnas
erforderliga för tillämpningen

nas erforderliga för tillämpningen
4 — Biliang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)
av denna förordning meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,
av riksförsäkringsanstalten.

(Föreslagen lydelse)
av denna förordning meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

Äldre bestämmelser skola alltjämt
äga tillämpning i fråga om avgifter
och bidrag, som avse tiden före
ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

om finansiering av folkpensioneringen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till bestridande av kostnaderna för folkpensioneringen skola utgå bidrag
i enlighet med vad nedan stadgas. I övrigt skola kostnaderna bestridas av
statsmedel.

2 §•

Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen skall, såvitt ej annat
följer av vad i andra stycket sägs, envar erlägga folkpensionsavgift för
år, då för honom beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, under
förutsättning att han vid utgången av detta år fyllt minst aderton och högst
sextiosex år, att han varit här i riket mantalsskriven för året näst före taxeringsåret
samt att han vid tidpunkten för tryckningen av stomme till inkomstlängd
för taxeringsåret var svensk medborgare.

Folkpensionsavgift skall icke erläggas av den, som för december månad
året näst före taxeringsåret åtnjutit folkpension i form av ålderspension
eller förtidspension, eller för den, som avlidit före ingången av året näst
före taxeringsåret. Ej heller skall folkpensionsavgift erläggas av den, för
vilken den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten icke uppgår till
tvåtusenfyrahundra kronor eller, om han skall taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser samt den med vilken han skall samtaxeras
icke enligt vad förut sagts är fritagen från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift,
den sammanlagda taxerade inkomsten för dem som samtaxeras
icke uppgår till tvåtusenfyrahundra kronor.

3 §•

Folkpensionsavgift skall utgå med fyra procent av den avgiftspliktiges till
statlig inkomstskatt taxerade inkomst med de begränsningar som nedan
sägs.

Avgiftspliktiga, som samtaxeras, skola erlägga avgift med sammanlagt
högst sexhundra kronor. Därvid skall iakttagas, att om vardera har en taxerad
inkomst överstigande sjutusenfemhundra kronor, envar påföres pensionsavgift
med trehundra kronor. Om endast den ene har en taxerad in -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

komst överstigande sjutusenfemhundra kronor, minskas i förekommande
fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av avgifterna ej överstiger
sexhundra kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses i andra stycket skall erlägga avgift
med högst sexhundra kronor.

Folkpensionsavgift må i intet fall utgå med högre belopp än vad som
motsvarar summan av tio kronor och en femtedel av den taxerade inkomsten
i vad denna överstiger tvåtusenfyrahundra kronor; och skola därvid
avgiftspliktiga som samtaxeras anses som en avgiftspliktig samt avgiftsbeloppet
fördelas mellan dem i förhållande till varderas taxerade inkomst.

Folkpensionsavgift avrundas i förekommande fall nedåt till närmaste
hela krontal.

4 §•

Har avgiftspliktig vid taxering till statlig inkomstskatt erhållit sådant
särskilt avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga som avses i 9 § 2
mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, skall vid tilllämpning
av 2 och 3 §§ med taxerad inkomst avses vad som återstår, sedan
den taxerade inkomsten minskats med nämnda avdrag.

Har avgiftspliktig avlidit och efterlämnat dödsbodelägare, som vid hans
frånfälle var beroende av honom för sin försörjning, och har dödsboet att
erlägga kvarstående eller tillkommande skatt, vari ingår folkpensionsavgift,
under uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger
beskattningsnämnd, där ömmande omständigheter äro för handen, efter
framställning från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis
av avgiften. Befrielse må dock icke avse avgift, som påförts i anledning
av eftertaxering till statlig inkomstskatt och som rätteligen skolat erläggas
under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet.

Framställning som avses i andra stycket skall göras senast under andra
kalenderåret efter dödsåret.

I fråga om besvär över beskattningsnämnds beslut som i andra stycket
sägs skall motsvarande gälla som stadgas i taxeringsförordningen beträffande
besvär över beslut enligt 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.

5 §•

Folkpensionsavgift påföres i den kommun, där för den avgiftspliktige beräknats
till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

Om debitering och uppbörd av folkpensionsavgifter är i övrigt stadgat i
uppbördsförordningen.

6 §•

Kommun skall för varje år bidraga till kostnaderna för folkpensioneringen
med

dels viss andel, motsvarande en tiondels procent för varje fullt tiotal

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

skatteören per invånare i kommunen, av kostnaderna för följande förmåner,
som under året utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade,
nämligen förtidspensioner jämte barntillägg till sådana pensioner,
änkepensioner i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1 juli
1960, samt hustrutillägg, dock högst tre femtedelar av nämnda kostnader,

dels ock viss andel, motsvarande en femtedels procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen, av kostnaderna för kommunala
bostadstillägg, som under året utbetalats för pensionsberättigade, mantalsskrivna
inom kommunen, dock högst fyra femtedelar och lägst en fjärdedel
av sagda kostnader.

7 §■

Vid bestämmandet av antalet skatteören per invånare i kommunen skall
hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kommunalskattelagen
påförts de till kommunen skattskyldiga i taxeringslängden
för året med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda tilllägg,
samt till antalet invånare vid årets ingång.

8 §•

Varje kommuns bidrag uträknas av riksförsäkringsverket.

9 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963, då lagen den 30 juni 1947
(nr 398) om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
upphör att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest stadgande,
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

Äldre bestämmelser skola alltjämt gälla i fråga om pensionsavgifter, som
påföras för år 1962 eller tidigare år, ävensom beträffande kommunernas bidrag
till kostnaderna för folkpensioneringen avseende år 1962 och tidigare
år.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Reglemente

angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas fonder för den
obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Angående förvaltningen av den i 18 kap. 15 § lagen om allmän försäkring
omförmälda fonden för den obligatoriska sjukförsäkringen samt den i 21
kap. 2 § samma lag omförmälda fonden för den frivilliga sjukförsäkringen
skall gälla vad nedan stadgas.

2 §.

Allmän försäkringskassa må placera fondmedel

1. i obligationer utfärdade av staten, kommun, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa;

2. i obligationer garanterade av staten eller kommun;

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,
som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag;

4. i andra skuldförbindelser utfärdade eller garanterade av staten eller
kommun eller utfärdade av riksbanken, postbanken, bankaktiebolag, sparbank
eller centralkassa för jordbrukskredit;

5. i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning
i annan fastighet än industrifastighet inom två tredjedelar av senast fastställda
taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke
må medräknas taxeringsvärdet å växande skog; dock skall åbyggnad, för att
inteckning i fastigheten må godkännas, vara brandförsäkrad i försäkringsbolag,
som avses i lagen om försäkringsrörelse, eller i utländsk försäkringsanstalt
med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket; samt

6. med riksförsäkringsverkets medgivande i fastighet, avsedd för kassans
verksamhet; och skall i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla
vad vid 5. stadgas.

3 §.

Utan hinder av vad i 2 § föreskrives må allmän försäkringskassa med riksförsäkringsverkets
medgivande såsom tillgång i fond redovisa värdet i inventarier,
som anskaffats för kassans verksamhet, under förutsättning att
nedskrivning av värdet sker med minst en tiondel varje år.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

103

Förslag

till

Förordning

■vm ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angaende kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel

Härigenom förordnas, att 2—6 §§ förordningen den 4 juni 1954 angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Den som är försäkrad jämlikt lagen
om allmän sjukförsäkring och
som lider av långvarig och allvarlig
sjukdom äger, där Konungen i fråga
om sjukdomen så bestämt, utan kostnad
erhålla läkemedel, som enligt
vad Konungen förordnat skall tillhandahållas
kostnadsfritt vid sådan
sjukdom.

Vad nu sagts skall ock gälla svensk
medborgare som utan att vara försäkrad
jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring vistas här i riket.

I annat fall än som avses i 2 § äger
vid sjukdom den som är försäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
vid inköp av läkemedel, som
enligt apoteksvarustadgan den 14 november
1913 (nr 308) är att hänföra
till apoteksvara eller som utan att
utgöra apoteksvara innehåller gift
av första klassen, åtnjuta nedsättning
av fastställt pris för läkemedlet

Den som är omfattad av sjukförsäkring
enligt lagen om allmän försäkring
och som lider av långvarig
och allvarlig sjukdom äger, där Konungen
i fråga om sjukdomen så bestämt,
utan kostnad erhålla läkemedel,
som enligt vad Konungen förordnat
skall tillhandahållas kostnadsfritt
vid sådan sjukdom.

Vad nu sagts skall beträffande den
som är bosatt utom riket gälla allenast
för tid varunder han vistas hårstädes.

§•

I annat fall än som avses i 2 §
äger vid sjukdom den som är omfattad
av sjukförsäkring enligt lagen
om allmän försäkring eller här i riket
är i allmän eller enskild tjänst
vid inköp av läkemedel, som enligt
apoteksvarustadgan den 14 november
1913 (nr 308) är att hänföra till
apoteksvara eller som utan att utgöra
apoteksvara innehåller gift av

1 Senaste lydelse av 2 och 3 §§ se SFS 1958:461.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

med hälften av det belopp, varmed
priset må överstiga tre kronor. Har
under en formel förskrivits flera
läkemedel, skall prisnedsättningen
avse den sammanlagda kostnaden. Är
förskrivning avsedd att expedieras
mer än en gång, skall nedsättningen
hänföra sig till varje expedition.

Vad nu sagts om den som är försäkrad
jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring skall ock gälla den
som, utan att vara försäkrad enligt
nämnda lag, vistas här i riket under
förutsättning att han är svensk medborgare
eller härstädes är i allmän
eller enskild tjänst.

Från prisnedsättning — —----

Har apotekare mot recept utlämnat
läkemedel, som avses i 2 §, kostnadsfritt
eller läkemedel, varom sägs
i 3 §, till nedsatt pris, äger han i den
ordning Konungen bestämmer av
den i lagen om allmän sjukförsäkring
avsedda tillsynsmyndigheten
erhålla ersättning med belopp motsvarande
i förra fallet fastställt försäljningspris
och eljest föreskriven
prisnedsättning.

första klassen, åtnjuta nedsättning
av fastställt pris för läkemedlet med
hälften av det belopp, varmed priset
må överstiga tre kronor. Har under
en formel förskrivits flera läkemedel,
skall prisnedsättningen avse den
sammanlagda kostnaden. Är förskrivning
avsedd att expedieras mer
än en gång, skall nedsättningen hänföra
sig till varje expedition.

Vad nu sagts om den som är omfattad
av sjukförsäkring enligt lagen
om allmän försäkring skall beträffande
försäkrad, som är bosatt utom
riket, gälla allenast för tid varunder
han vistas härstädes.

--stycket avses.

Har apotekare mot recept utlämnat
läkemedel, som avses i 2 §, kostnadsfritt
eller läkemedel, varom sägs
i 3 §, till nedsatt pris, äger han i den
ordning Konungen bestämmer av
riksförsäkringsverket erhålla ersättning
med belopp motsvarande i förra
fallet fastställt försäljningspris och
eljest föreskriven prisnedsättning.

5 §.

Kostnaden för tillhandahållande
av läkemedel enligt denna förordning
bestrides av statsmedel med belopp
för kalenderår motsvarande en
krona 15 öre för envar, som vid utgången
av det år kostnaden avser är
medlem i allmän sjukkassa, och i
övrigt av de allmänna centralsjuk -

Kostnaden för tillhandahållande av
läkemedel enligt denna förordning
bestrides av statsmedel med belopp
för kalenderår motsvarande en krona
15 öre för envar, som vid utgången
av det år kostnaden avser är
inskriven hos allmän försäkringskassa,
och i övrigt av de allmänna

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kassorna i förhållande till antalet
medlemmar vid nämnda tidpunkt,
vilka äro pliktiga att erlägga sjukförsäkringsavgift
enligt lagen om allmän
sjukförsäkring.

Denna förordning äger icke tilllämpning
å den som vårdas å sjukvårdsanstalt,
som avses i lagen om
allmän sjukförsäkring.

försäkringskassorna i förhållande till
antalet inskrivna försäkrade vid
nämnda tidpunkt, vilka äro pliktiga
att erlägga sjukförsäkringsavgift enligt
lagen om allmän försäkring.

§•

Denna förordning äger icke tilllämpning
å den som erhåller sjukhusvård,
som avses i lagen om allmän
försäkring.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

4*— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr 269) om skyldighet för
arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ förordningen den 21 maj 1954 om
skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Arbetsgivare, som------

Upphör arbetstagares — -----

Uppgift, som här avses, skall lämnas
till allmän sjukkassa.

Är arbetstagaren försäkrad jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring, bör
uppgiften lämnas till den sjukkassa,
i vilken arbetstagaren är försäkrad.

(Föreslagen lydelse)

§.

nyss sagts.

— arbetstagarens anställande.

Vad i denna förordning stadgas om
anställning skall äga motsvarande
tillämpning i fall av överenskommelse,
som avses i 3 kap. 2 § andra
stycket sista punkten lagen om allmän
försäkring.

Uppgift, som här avses, skall lämnas
till allmän försäkringskassa.

Är arbetstagaren inskriven hos allmän
försäkringskassa, bör uppgiften
lämnas till den försäkringskassa, hos
vilken arbetstagaren är inskriven.

3 §.

Uppgift om — —----anställningen upphört.

Uppgift skall lämnas å särskild Uppgift skall lämnas å särskild
blankett, vartill formulär fastställes blankett, vartill formulär faststälav
riksskattenämnden efter samråd les av riksskattenämnden efter sammed
tillsynsmyndigheten för de all- råd med riksförsäkringsverket.
männa sjukkassorna.

Uppgiftsblanketter tillhandahållas---—--med posten.

1 Senaste lydelse av 1 och 4 §§ se SFS 1961:266.

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har uppgift, som i 1 § avses, lämnats
till annan allmän sjukkassa än
den, i vilken arbetstagaren är försäkrad,
åligger det den sjukkassa, som
mottagit uppgiften, att ofördröjligen
vidarebefordra densamma till den
sjukkassa, som arbetstagaren tillhör.
Är arbetstagaren ej försäkrad jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring,
skall uppgiften i stället vidarebefordras
till utmätningsmannen i anställningsorten.

Sjukkassa, som mottagit uppgift
avseende i kassan försäkrad arbetstagare,
skall, sedan den tagit del av
innehållet i uppgiften, ofördröjligen
vidarebefordra uppgiften till vederbörande
utmätningsman inom kassans
område.

Har uppgift, som i 1 § avses, lämnats
till annan allmän försäkringskassa
än den, hos vilken arbetstagaren
är inskriven, åligger det den försäkringskassa,
som mottagit uppgiften,
att ofördröjligen vidarebefordra
densamma till den kassa, hos
vilken arbetstagaren är inskriven. Är
arbetstagaren ej inskriven hos allmän
försäkringskassa, skall uppgiften i
stället vidarebefordras till utmätningsmannen
i anställningsorten.

Försäkringskassa, som mottagit
uppgift avseende hos kassan inskriven
arbetstagare, skall, sedan den
tagit del av innehållet i uppgiften,
ofördröjligen vidarebefordra uppgiften
till vederbörande utmätningsman
inom kassans område.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, dels att i 5 och 10 §§, 11 § 1 mom., 12 § 2 mom.,
13—19 §§ samt 21 och 22 §§ militärersättningsförordningen den 2 juni 1950
orden »riksförsäkringsanstalten» och »anstalten» skola ersättas med orden
»riksförsäkringsverket» och »verket», dels att 4 §, 6 § 2 mom., 7 § 2 mom.
och 11 § 2 mom. nämnda förordningi skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse)

Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras med det
undantag, som angives i 6 § 3 mom.,
av riksförsäkringsanstalten.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten
i sådant ärende må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär,
som skola hava inkommit till
försäkringsrådet senast inom en månad
efter det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.

Försäkringsrådet äger,-----

Över försäkringsrådets beslut må
klagan ej föras. 1

(Föreslagen lydelse)

§•

Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras med det
undantag, som angives i 6 § 3 mom.,
av riksförsäkringsverket.

över beslut av riksförsäkringsverket
i sådant ärende må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär,
som skola hava inkommit till försäkringsrådet
senast inom en månad
efter det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.

— denna paragraf.

över försäkringsrådets beslut må
klagan föras hos försäkringsdomstolen
genom besvär. Besvären skola
hava inkommit till försäkringsrådet
inom tre veckor från det klaganden
erhållit kännedom om beslutet; dock
skall besvärstiden för menighet
vara fem veckor. Den omständigheten,
att besvären ingivits eller insänts
direkt till försäkringsdomstolen, ut -

1 Senaste lydelse av 4 §, 6 § 2 mom., 7 § 2 mom., 11 § 1 och 2 mom., 12 § 2 mom. samt 13—
19 och 21—22 §§ se SFS 1954:460 samt av 10 § se SFS 1960:181.

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gör ej hinder för besvärens upptagande
till prövning, därest de inkommit
till domstolen före besvärstidens
utgång.

Försäkringsrådets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av förd
klagan, såframt ej rådet annorlunda
förordnar.

Med avseende-------försäkringsrådet stadgas.

6 §.

2 mom. Har olycksfallet----— — halv sjukpenning.

Sjukpenningens storlek-------att hänföra.

Sjukpenningklasserna och------följande tabell:

(Tabellen, i vilken ändring ej föreslås, är här utesluten.)

Halv sjukpenning -------hel sjukpenning.

För tid, —------ — dag räknad.

1 fråga om utgivande av barntilllägg
till sjukpenningen och av hempenning
i stället för sjukpenning
skola bestämmelserna i 14 och 15 §§
lagen om yrkesskadeförsäkring äga
motsvarande tillämpning.

2 m o m. Änka efter----—

Var den avlidne ogift, skall livränta
efter samma grunder som angivits
i första stycket utgå till ogift
kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under äktenskapsliknande
förhållanden, så
ock till kvinna, som var trolovad med
den avlidne och som hade eller haft
barn med honom eller var havande
med barn till honom. Har kvinna
som nu nämnts varit gift och äger
hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande
man eller, om han är avliden,
i egenskap av efterlevande till
honom uppbära livränta, pension —

I fråga om utgivande av barntillägg
till sjukpenningen och om sjukpenning
under tid för sjukhusvård
skola bestämmelserna i 14 och 15 §§
lagen om yrkesskadeförsäkring äga
motsvarande tillämpning.

§•

- den avlidne.

Var den avlidne ogift, skall livränta
efter samma grunder som angivits
i första stycket utgå till ogift kvinna,
som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under äktenskapsliknande
förhållanden, så ock till
kvinna, som var trolovad med den
avlidne och som hade eller haft barn
med honom eller var havande med
barn till honom. Har kvinna som nu
nämnts varit gift och äger hon åtnjuta
underhåll av sin förutvarande man
eller, om han är avliden, i egenskap
av efterlevande till honom uppbära
livränta, pension — annan än folk -

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

annan än folkpension — skadestånd pension eller tilläggspension — skaeller
annan därmed jämförlig ersätt- destånd eller annan därmed jämförning,
som skall upphöra att utgå lig ersättning, som skall upphöra att
därest hon ingår nytt äktenskap, utgå därest hon ingår nytt äktenskall
för tid, under vilken hon äger skap, skall för tid, under vilken hon
rätt till dylik förmån, henne till- äger rätt till dylik förmån, henne
kommande livränta enligt detta tillkommande livränta enligt detta
stycke minskas med vad som svarar stycke minskas med vad som svarar
mot värdet av förmånen. Avdrag som mot värdet av förmånen. Avdrag som
nu sagts skall ock ske för vad kvin- nu sagts skall ock ske för vad kvinnan
äger uppbära i livränta efter nan äger uppbära i livränta efter
man, med vilken hon tidigare sam- man, med vilken hon tidigare sammanlevat
under äktenskapsliknande manlevat under äktenskapsliknande
förhållanden eller varit trolovad. förhållanden eller varit trolovad.

Rätten till--------med annan.

Efterlämnar den — ------—årliga arbetsförtjänst.

Var den — — -—---årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera-------årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta,-----— här nedan. 11

11 §•

2 m o in. Har skadad från allmän
sjukkassa uppburit ersättning, som
skolat utgivas enligt denna förordning,
skall, därest förhållandet kommer
till riks försäkringsans tältens
kännedom, vad som utgivits från
kassan avdragas från ersättning, som
i anledning av skadan tillkommer
honom enligt denna förordning, samt
det avdragna beloppet utbetalas till
kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension eller bidrag enligt lagen
om bidrag till änkor och änklingar
med barn eller lagen om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn, skall på begäran av pensionsstyrelsen
göras avdrag om och
i den mån ersättningen skolat föran -

2 mom. Har skadad från allmän
försäkringskassa uppburit ersättning,
som skolat utgivas enligt denna
förordning, skall, därest förhållandet
kommer till riksförsäkringsverkets
kännedom, vad som utgivits från kassan
avdragas från ersättning, som i
anledning av skadan tillkommer honom
enligt denna förordning, samt
det avdragna beloppet utbetalas till
kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension skall göras avdrag om
och i den mån ersättningen skolat
föranleda minskning av pensionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

leda minskning av pensionen eller
bidraget; och skall avdraget belopp
utbetalas till pensionsstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 3—5, 7 och 9 §§ lagen den 18 maj 1956 om ersättning
åt smittbärarei skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Ersättningen för inkomstbortfall
åt den som är sjukpenningförsäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
utgår för dag räknat med det
högsta belopp som han vid sjukdom
är berättigad att uppbära i sjukhjälp
på grund av den obligatoriska och
frivilliga sjukpenningförsäkringen
för dag under de första etthundraåttio
dagarna av en sjukperiod, för
vilken sjukpenning utgår; dock att
ersättning åt den som åtnjuter annan
inkomst av förvärvsarbete än inkomst
av tjänst alltid skall bestämmas
till det belopp för dag räknat
som skulle hava utgått till honom,
därest hela hans årsinkomst av förvärvsarbete
utgjort inkomst av
tjänst.

Ersättningen åt den som icke är
sjukpenningförsäkrad enligt nyssnämnda
lag skall med tillämpning av
de i första stycket angivna grunderna
utgå med det belopp för dag räknat
som han skulle hava ägt uppbära
från allmän sjukkassa, därest han 1

(Föreslagen lydelse)

§•

Ersättningen för inkomstbortfall
åt den som omfattas av sjukförsäkringen
enligt lagen om allmän försäkring
utgår för dag räknat med det
högsta belopp som han vid sjukdom
är berättigad att uppbära i sjukpenning,
barntillägg och sjukpenningtillägg
på grund av försäkring enligt
nämnda lag eller med stöd därav
meddelade bestämmelser; dock att
ersättning åt den som åtnjuter annan
inkomst av förvärvsarbete än
inkomst av anställning alltid skall
bestämmas till det belopp för dag
räknat som skulle hava utgått till
honom, därest hela hans årsinkomst
av förvärvsarbete utgjort inkomst av
anställning.

Ersättningen åt den som vid sjukdom
icke är berättigad till sjukpenning
på grund av försäkring som i
första stycket sägs skall med tilllämpning
av de i nämnda stycke angivna
grunderna utgå med det belopp
för dag räknat som han skulle hava

1 Senaste lydelse av 3 och 4 §§ se SFS 1959:588 samt av 5, 7 och 9 §§ se SFS 1961:270.

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

varit obligatoriskt sjukpenningför- ägt uppbära från allmän försäksäkrad
enligt sagda lag. ringskassa, därest han varit placerad

i sjukpenningklass jämlikt 3 kap. lagen
om allmän försäkring.

Den som — —---— om arbetsinkomst.

Är den till ersättning berättigade
intagen å sjukvårdsanstalt, som i lagen
om allmän sjukförsäkring omförmäles,
skall ersättningen för inkomstbortfall
minskas med tre kronor
för dag, dock med högst hälften
av ersättningens belopp. Det lägsta
ersättningsbeloppet till kvinna, som
är intagen å sjukvårdsanstalt och i
liemmet har minst ett barn under
tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne eller hennes
make, skall utgöra fem kronor för
dag.

Från ersättningen för inkomstbortfall
skola avräknas sjuk- eller
hempenning, tilläggs penning och
barntillägg, vartill smittbäraren under
tiden för ingripandet må vara
berättigad enligt lagen om allmän
sjukförsäkring, lagen med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa,
lagen om yrkesskadeförsäkring eller
lagen om moderskapshjälp.

Från ersättningen-------

Vad i------om yrkesska

§•

Är den till ersättning berättigade
intagen å sjukhus, som i lagen om
allmän försäkring omförmäles,
skall ersättningen för inkomstbortfall
minskas med fem kronor för
dag, dock med högst hälften av ersättningens
belopp. Det lägsta ersättningsbeloppet
till kvinna, som stadigvarande
sammanbor med eget
eller makes barn, adoptivbarn eller
fosterbarn under tio år, skall för tid
då hon är intagen å sjukhus utgöra
sju kronor för dag.

§•

Från ersättningen för inkomstbortfall
skola avräknas sjukpenning,
barntillägg och sjukpenningtillägg,
vartill smittbäraren under tiden för
ingripandet må vara berättigad på
grund av försäkring enligt lagen om
allmän försäkring eller med stöd
därav meddelade bestämmelser, lagen
med särskilda bestämmelser om
frivillig sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa eller lagen om yrkesskadeförsäkring,

för ingripandet.

7 §.

Det ankommer på allmän sjuk- Det ankommer på allmän försäkkassa
att besluta om ersättning åt ringskassa att besluta om ersättning
tillfällig smittbärare. åt tillfällig smittbärare.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ärende angående ersättning upp- Ärende angående ersättning uppta -

tages av den allmänna sjukkassa
som smittbäraren tillhör. Tillhör han
icke någon sjukkassa, upptages ärendet
av den sjukkassa, inom vars
verksamhetsområde han är bosatt.
Är smittbäraren icke bosatt i riket,
upptages ärendet av den sjukkassa,
inom vars verksamhetsområde ingripandet
skett.

Beträffande ersättning åt tillfällig
smittbärare skola i övrigt bestämmelserna
i 11 § tredje stycket, 23 §
första stycket, 21 § första stycket,
28 § andra och fjärde styckena, 30 §
andra stycket, 32 §, i5 § andra stycket
samt 46, 59, 89, 101—103 och
105—107 §§ lagen om allmän sjukförsäkring
äga motsvarande tillämpning.

Utöver vad i 27 § första stycket
nämnda lag sägs må ersättning nedsättas
eller indragas, om smittbärare
underlåter att ställa sig till efterrättelse
av myndighet meddelade
föreskrifter angående vad han har att
iakttaga under den tid ingripandet
avser.

ges av den allmänna försäkringskassa
hos vilken smittbäraren är
inskriven. Är han icke inskriven hos
någon försäkringskassa, upptages
ärendet av den kassa, inom vars verksamhetsområde
han är bosatt. Är
smittbäraren icke bosatt i riket, upptages
ärendet av den försökringskassa,
inom vars verksamhetsområde
ingripandet skett.

§.

Beträffande ersättning åt tillfällig
smittbärare skola i övrigt bestämmelserna
i 3 kap. 5 § tredje stycket, 15 §,
16 § andra stycket och 17 § samt 20
kap. 3 § första stycket och 4—-13 §§
lagen om allmän försäkring äga motsvarande
tillämpning.

Utöver vad i 3 kap. 17 § och 20
kap. 3 § första stycket nämnda lag
sägs må ersättning nedsättas eller indragas,
om smittbärare underlåter att
ställa sig till efterrättelse av myndighet
meddelade föreskrifter angående
vad han har att iakttaga under den
tid ingripandet avser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

115

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervis
ning och vård av vissa psykiskt efterblivna

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 4 juni 1954 om undervisning och
vård av vissa psykiskt efterblivna1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse)

Undervisning och vård enligt denna
lag av psykiskt efterbliven, som
är inskriven eller för observation intagen
vid särskola eller som är inskriven
vid vårdanstalt och ej fyllt
tjuguett år, skall vara kostnadsfri,
dock att landstinget eller efter Konungens
bestämmande annan som
driver särskola eller vårdanstalt äger
att såsom ersättning för kostnaden
uppbära den inskrivne tillkommande
folkpension, barnpension enligt lagen
om barnpensioner eller särskilt
barnbidrag så ock allmänt barnbidrag,
som enligt 7 § lagen om allmänna
barnbidrag må utgå för den
efterblivne. Den som sålunda uppbär
folkpension skall vara skyldig
att enligt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar tillhandahålla
den pensionsberättigade fickpengar
eller använda motsvarande belopp

(Föreslagen lydelse)

§•

1 Senaste lydelse se SFS 1960:112.

116

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för ökande av hans trivsel eller eljest
till hans personliga nytta.

För vård------Konungen bestämmer.

Utan hinder — —---— centralstyrelsen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963.

afl ■ ui.n

ff-IO i

v;nL"c;

•‘”tf. friév il ''jo

■SB ttfOH lAtlÄ

no b‘i«v i''%>o gnin*i vi>i*n i

f-i.

:«1 ’

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

117

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister

Härigenom förordnas, att 2, 4 och 5 §§ lagen den 20 mars 1936 om socialregister1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

I socialregistret skola antecknas:

/) de personer, som erhålla understöd
eller annan hjälp genom kommunens
organ;

2) inom kommunen boende personer,
vilka uppbära folkpension i
form av tilläggspension, änkepension,
kommunalt bostadstillägg, hustrutillägg,
blindtillägg eller vårdtilllägg,
bidrag enligt lagen om bidrag
till änkor och änklingar med barn,
mödrahjälp, särskilt barnbidrag eller
bidragsförskott eller som med bidrag
av allmänna medel åtnjuta sjukvård
eller yrkesutbildning, varom i 74 § lagen
om folkpensionering förmäles,
för förebyggande eller hävande av
höggradig nedsättning av arbetsförmågan; 3)

personer, som erhålla hjälp i
annan form än ovan sagts, i den mån
det registerförande organet erhåller
kännedom därom och finner anteckning
om förhållandet böra inflyta i
registret.

(Föreslagen lydelse)

§•

I socialregistret skola antecknas de
personer, som erhålla understöd eller
annan hjälp genom kommunens organ,
ävensom personer, vilka erhålla
hjälp i annan form, i den mån det
registerförande organet erhåller kännedom
därom och finner anteckning
om förhållandet böra inflyta i registret.

1 Senaste lydelse av 2 och 4 §§ se SFS 1954:136 och av 5 § se SFS 1954:251.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4§.

Beslutar kommunalt organ, att
hjälp skall utgå till viss person, skall
beslutet omedelbart delgivas det registerförande
organet. Sådan delgivningsplikt
åligger pensionsnämndens
ordförande i fråga om folkpension i
form av tilläggspension, änkepension,
kommunalt bostadstillägg,
hustrutillågg, blindtillägg eller vårdtillägg
ävensom beträffande bidrag
enligt lagen om bidrag till änkor och
änklingar med barn, särskilt barnbidrag
samt bidrag av allmänna medel
för sjukvård eller yrkesutbildning,
varom i 2 § 2) sägs, samt barnavårdsnämnd
i fråga om mödrahjälp
och bidragsförskott.

Statlig myndighet, av landsting
tillsatt styrelse eller nämnd, ömsesidigt
försäkringsbolag, varom förmäles
i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
allmän sjukkassa och erkänd
arbetslöshetskassa äro pliktiga att
efter framställning tillhandagå det
registerförande organet med upplysning
angående från myndigheten,
styrelsen, nämnden, bolaget eller kassan
till viss angiven person utgående
hjälp.

Beslutar kommunalt organ, att
hjälp skall utgå till viss person, skall
beslutet omedelbart delgivas det registerförande
organet.

§•

Statlig myndighet, av landsting
tillsatt styrelse eller nämnd, ömsesidigt
försäkringsbolag, varom förmäles
i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
allmän försäkringskassa
och erkänd arbetslöshetskassa äro
pliktiga att efter framställning tillhandagå
det registerförande organet
med upplysning angående från myndigheten,
styrelsen, nämnden, bolaget
eller kassan till viss angiven person
utgående hjälp.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

119

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 januari
1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holm qvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om reform av socialförsäkringslagstiftningen,
särskilt vad avser förtidspensionering, sjukpenningförsäkring
och moderskapshjälp, samt anför.

I arbetet med socialförsäkringens effektivisering har vid de senaste årens
riksdagar tillryggalagts flera betydelsefulla etapper, år 1958 principbeslut
om folkpensioneringens fortsatta utbyggnad, år 1959 lagstiftningen om
försäkring för allmän tilläggspension, år 1960 nya bestämmelser rörande
familj eförmåner inom folkpensioneringen och år 1961 beslut om socialförsäkringens
administrativa handhavande. Den år 1958 tillkallade socialförsäkringskommittén,
1 som fick i uppdrag att utreda den närmare utformningen
av de av samma års A-riksdag fattade principbesluten rörande folkpensioneringen
och sedermera även vissa andra frågor bl. a. i anknytning till
tilläggspensioneringen, har nu avslutat sitt arbete genom avlämnandet av
betänkandet Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m. (SOU
1961:29). Socialförsäkringsfrågor har även behandlats av socialpolitiska
kommittén1 2 i dess betänkande Stöd åt barnaföderskor (SOU 1961: 38). I en
inom socialdepartementet utarbetad promemoria, betitlad Lag om allmän
försäkring, m. m. (SOU 1961:39), har framlagts förslag till enhetlig lagreglering
av socialförsäkringssystemet med undantag av yrkesskadeförsäkring
och arbetslöshetsförsäkring. De genom promemorian framlagda lagförslagen
beaktar socialförsäkringskommitténs och socialpolitiska kommitténs
förslag och i visst hänseende jämväl förslag av utredningen om
s. k. beroende uppdragstagare3 i betänkandet Sociallagstiftningen och de

1 Förste vice talmannen A. Strand, ordförande, t.f. generaldirektören R. Broberg samt ledamöterna
av riksdagens andra kammare A. Andersson, I. Bengtsson, R. Eliasson och H. Gustafsson.

2 Statssekreteraren E. Michanek, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare
T. Bengtson, förbundsordföranden G. Hallström, direktören S. Hydén, ledamoten av riksdagens
andra kammare S. Jonsson, förste sekreteraren A. Nilstein, folkskolläraren H. Nyhage, ledamöterna
av riksdagens andra kammare E. Rimmerfors och E. Sjövall samt t. f. byråchefen R. Thilert.

2 Häradshövdingen G. Engström.

120

Kangl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

s. k. beroende uppdragstagarna (SOU 1961:57). Promemorian innehåller
därutöver vissa nyheter i materiellt avseende. Slutligen har utredningen om
pensionsstyrelsens frivilliga försäkring1 redovisat sitt uppdrag i betänkandet
Frivillig statlig pensionsförsäkring (stencilerat).

Över socialförsäkringskommitténs betänkande och socialdepartementets
promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits av socialstyrelsen, försäkringsdomstolen,
försäkringsrådet, riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen,
riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
försäkringsinspektionen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i samtliga län, statens pensionsanstalt, 1958 års skatteutjämningskommitté,
allmänna skatteberedningen, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk gemensamt, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges
läkarförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Socialförsäkringsbolagens
förening, Kommunernas pensionsanstalt, Svenska Personal-Pensionskassan,
Kooperativa förbundet, Svenska sjukkasseförbundet,
Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges folkpensionärers riksorganisation,
De blindas förening, De vanföras riksförbund, Rikskommittén för partiellt
arbetsföra, Svenska vanförevårdens centralkommitté, De lungsjukas
riksförbund och Fredrika-Bremerförbundet, varjämte remissyttranden avgivits
över betänkandet av Sveriges hantverks- och industriorganisation samt
över promemorian av familjerättskommittén, Sveriges allmänna exportförening
och Utlandssvenskarnas förening. Yttranden har dessutom inkommit
från Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund,
Sveriges förenade studentkårer, Hörselfrämjandets riksförbund,
Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, Svenska företagares riksförbund
och Möllerkommittén för åldringsfrågor.

Över socialpolitiska kommitténs betänkande har remissyttranden avgivits
av socialstyrelsen, efter hörande av samtliga mödrahjälpsnämnder, försäkringsdomstolen,
riksförsäkringsverket, riksrevisionsverket, medicinalstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Örebro, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, kroppssjukvårdens
statsbidragsutredning, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges
akademikers centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund,
Svenska sjukkasseförbundet, Svenska socialvårdsförbundet och Sveriges

1 Presidenten L. Granqvist.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

tandläkarförbund, varjämte yttrande inkommit från Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund.

Remissyttranden över det av utredningen om pensionsstyrelsens frivilliga
försäkring avlämnade betänkandet har inkommit från riksförsäkringsverket,
generalpoststyrelsen, försäkringsinspektionen, statens pensionsanstalt,
Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk,
Sveriges köpmannaförbund, Svenska företagares riksförbund, Svenska västkustfiskarnas
centralförbund, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Statstjänstemännens
riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam,
Kommunernas pensionsanstalt, Svenska sjukkasseförbundet och Sveriges
husmodersföreningars riksförbund.

över betänkandet Sociallagstiftningen och de s. k. beroende uppdragstagarna
har remissyttranden inkommit från socialstyrelsen, arbetsdomstolens
ordförande, försäkringsdomstolen, försäkringsrådet, riksförsäkringsverket,
domänstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Petroleumbranschens arbetsgivareförbund,
Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Föreningen Skogsarbeten samt Värmlands och Västra
Bergslagens skogsarbetsgivareförening gemensamt, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,
Folksam, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Föreningen
Sveriges filmproducenter, Folketshusföreningarnas riksorganisation,
Folkets parkers centralorganisation, Folkrörelsernas programaktiebolag,
Föreningen Riksorganisationen av artistarbetsgivare, Musiketablissementens
förening, Sveriges radio aktiebolag, Landsorganisationen i Sverige, Försäkringsfunktionärernas
förbund, Svenska musikerförbundet, Svenska skogsarbetareförbundet,
Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens
centralorganisation, Svenska teaterförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation,
Föreningen Sveriges aktiva handelsresande, Sveriges handelsresandeförbund,
Försäkringsföreningen för general- och huvudagenter,
Sveriges bensinhandlares riksförbund samt Fria litterära yrkesutövarnas
centralorganisation.

I åtskilliga fall har vid remissyttrandena fogats utlåtanden från underlydande
organ m. fl.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till närmare behandling.
I samband därmed bör även frågan om standardhöjning av folkpensionerna
den 1 juli 1962 och ett av 1961 års riksdag aktualiserat spörsmål
rörande folkpension åt vissa änkor behandlas.

122

Kungl. Maj:ts proposition, nr 90 år 1962

Gällande bestämmelser m. m.

Sjuk- och moderskapsförsäkring m. m.

Den allmänna sjukförsäkringen, som regleras i lagen den 3 januari 1947
om allmän sjukförsäkring1 (nr 1; ändr. 733/48, 621/50, 569/53, 244/54,
267/54, 518/54, 397/55, 402/55, 74/56, 627/56, 457/58, 560/59, 585/59, 106/60,
179/60 och 254/61), är avsedd att vid sjukdom bereda sjukhjälp dels i form av
ersättning för sjukvård, dels i form av för dag beräknad ersättning i penningar.
Försäkringen sker i allmän sjukkassa och är till övervägande del
obligatorisk. Med vissa undantag skall envar i riket bosatt svensk medborgare
samt envar här bosatt och mantalsskriven utlänning genom medlemskap
i sjukkassa vara försäkrad enligt lagen fr. o. m. ingången av kalendermånaden
efter den varunder han fyllt 16 år.

Sjukvårdsförsäkringen omfattar samtliga sjukkassemedlemmar
samt, med vissa smärre undantag, deras barn under 16 år. Dessutom
är övriga barn, som skulle ha varit sjukkassemedlemmar, om man bortser
från åldersvillkoret, sjukvårdsförsäkrade. Förmånerna utgöres av ersättning
för utgifter för läkarvård och sjukhusvård ävensom i samband därmed
företagna resor. Såsom utgifter för läkarvård skall anses även utgifter
för tandläkarvård, därest vården avser sådan behandling som anges i
en av Konungen fastställd förteckning och som meddelas vid centraltandpoliklinik,
tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus. Enligt taxan den 28
maj 1959 (nr 245) för beräkning av ersättning för läkarvård och tandläkarvård
enligt lagen om allmän sjukförsäkring ersättes i huvudsak endast
behandling, som är att hänföra till tand- och käkkirurgi, käkortopedi,
käkprotetik, samt annan behandling av käkskada av svårare beskaffenhet.
Utöver läkarvård och sjukvård kan ersättning utgå för utgifter för annan
vård och behandling, därest Konungen så föreskriver. Enligt kungörelsen
den 20 oktober 1961 om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för
vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom (nr 506)
utgives ersättning för utgifter för konvalescentvård samt sjukgymnastik
behandling in. m.

I fråga om läkarvård ersättes 3/4 av utgifterna, dock får ersättningen icke
överstiga 3/4 av belopp, som upptagits i förutnämnda taxa.

Vid sjukhusvård utgår i princip ersättning för hela avgiften för vård å
allmän sal.

För resa till och från läkare utgår i princip ersättning för hela kostnaden,
i den mån den överstiger ett karensbelopp, som i allmänhet är 4 kr. men för
storstäderna 5 kr. Resa till sjukvårdsinrättning ersättes i princip helt, medan
återresa från sådan inrättning berättigar till ersättning endast i den mån
kostnaden överstiger 4 kr. 1

1 Denna lag benämnes i det följande SFL.

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Konvalescentvård samt sjukgymnastik in. m. ersättes efter i stort sett
samma grunder som läkarvård, dock att ersättning ej utgår för den försäkrades
resor.

Sjukpenningförsäkringen omfattar samtliga sjukkassemedlemmar
med minst 1 200 kr. i årsinkomst av förvärvsarbete. Dessutom är
vissa kvinnliga medlemmar sjukpenningförsäkrade, oaktat de inte uppnår
denna inkomst (den s. k. hemmafruförsäkringen). Förutsättning härför är,
att kvinnan a) är gift och sammanlever med mannen eller b) sammanlever
med barn under 16 år, som är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne,
eller, om hon tidigare sammanlevt med make, var sjukvårdsförsäkrat såsom
barn till henne eller maken vid tiden för sammanlevnadens upphörande.

Samtliga sjukpenningförsäkrade medlemmar är försäkrade för grundsjukpenning.
Grundsjukpenningen utgår med 3 kr. om dagen. Till grundsjukpenning
utgår barntillägg, om medlemmen har barn, som är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till honom. (Makars barn är i regel sjukvårdsförsäk:ade
såsom barn till mannen.) Barntillägget utgör 1 kr. för ett eller två
oarn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn.

De medlemmar, som har en årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kr., är
iessutom försäkrade för tilläggssjukpenning. Storleken av tilläggssjukpenningen
är beroende av i vilken sjukpenningklass medlemmen är placerad.
Klassplaceringen beror i sin tur av storleken av inkomsten av tjänst. Högsta
tilläggssjukpenning (sjukpenningklass nr 13) är 17 kr. om dagen och utgår
vid en årsinkomst av minst 14 000 kr. om året. Efter 180 dagar reduceras
tilläggssjukpenningen utom i de två lägsta klasserna.

Om sjukdom inte förorsakar förlust av arbetsförmågan men nedsättning
av densamma med minst hälften, utgår halv sjukpenning.

Under tid då medlem åtnjuter sjukhusvård utbytes sjukpenningen mot
hempenning. Hempenningen motsvarar sjukpenningen, minskad med 3 kr.,
dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Härjämte gäller att hempenningen
för kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under
tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller hennes make,
skall utgöra minst 3 kr. om dagen. Till sådan kvinna skall alltid utgå barntillägg
till hempenningen med minst 2 kr. om dagen.

Sjukpenning utgår inte för de tre första dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid). Vid beräkning
av karenstid skall, om sjukperiod börjar inom 20 dagar efter föregående
sjukperiods slut, de båda sjukperioderna anses som en sjukperiod.

Sjukhjälp i form av sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgår
vid varje sjukdom för högst 730 dagar (sjukhjälpstid). För tid efter den
månad då den försäkrade fyllt 67 år eller börjat uppbära folkpension i form
av invalidpension eller sjukbidrag är dock sjukhjälpstiden vid varje sjukdom

124

Kangl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

högst 180 dagar, dock att sjukpenning utgår i högst 90 dagar. För förvärvsarbetande
invalidpensionärer och sjukbidragstagare gäller en specialregel.

Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgifter,
arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

Sjukförsäkringsavgift erlägges av sjukkassemedlemmarna och innefattar
avgift för sjukvårdsförsäkringen, avgift för försäkringen för grundsjukpenning
och avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning. Avgift för sjukvårdsförsäkringen
skall erläggas av medlem, vars till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser bestämts
till minst 1 200 kr., dock icke av den som vid utgången av sistnämnda år
upphört att vara medlem eller fyllt 67 år eller den som för december månad
samma år ägt uppbära folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag.
Avgift för försäkringen för grundsjukpenning, som skall avse även
barntillägg, skall erläggas av medlem, som vid utgången av det år avgiften
avser är försäkrad för sådan sjukpenning och vars till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst vid taxering nästfoljande år bestämts till minst 1 200
kr. Avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning skall erläggas av medlem,
som under den månad avgiften avser eller del därav är försäkrad för
sådan sjukpenning.

Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen, försäkringen för grundsjukpenning
och försäkringen för tilläggssjukpenning skall var för sig vara så avvägda,
att de i förening med andra för ifrågavarande del av sjukkasseverksamheten
tillgängliga medel kan antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser,
förvaltningskostnader och övriga sjukkassan i denna del åliggande
utgifter ävensom till erforderlig fondbildning. Härvid skall kassans förvaltningskostnader
i sin helhet fördelas på avgifterna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för grundsjukpenning. Avgifterna för sistnämnda båda
försäkringar skall var för sig vara lika stora för samtliga av vederbörande
försäkring omfattade avgiftspliktiga medlemmar och beräknas för kalenderår.
Avgiften för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning
får sammanlagt inte överstiga två procent av den försäkrades taxerade
inkomst. Avgifterna för tilläggssjukpenningförsäkringen skall beräknas för
kalendermånad och vara lika stora för de medlemmar i kassan som tillhör
samma sjukpenningklass och för vilka gäller samma sjukhjälpstid. Vidare
skall de vara avvägda i förhållande till storleken av tilläggssjukpenningen
inom varje sjukpenningklass.

Arbetsgivare är skyldig bidraga med, såvitt gäller sjukvårdsförsäkringen,
0,25 procent och beträffande tilläggssjukpenningförsäkringen 0,85 procent
av den lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad,
som arbetsgivaren under året utgivit till sådana hos honom anställda arbetstagare,
som är obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade. Härvid skall hänsyn
inte tagas till arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till 300 kr., och
ej heller till arbetstagares lön i den mån den överstiger 15 000 kr. för år
räknat.

125

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Statsbidrag utgår i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag
och avgiftsersättningsbidrag. Sjukhjälpsbidraget utgår med
50 procent av kassas utgifter för sjukvård och resor med undantag för
utgifter för sjukhusvård och utgifter för sådan vård och behandling, varom
Konungen föreskriver att ersättning skall utgå (konvalescentvård och sjukgymnastik
m. m.)> med 50 procent av utgifterna för grundsjukpenning samt
med 75 procent av utgifterna för barntillägg. Medlemsbidraget utgår med
4 kr. för medlem i städer, som utgör särskilda sjulckasseområden, med 5 kr.
i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt med
4 kr. 50 öre i riket i övrigt. Avgiftslindringsbidrag utgår med belopp, varmed
sjukförsäkringsavgift nedsatts till följd av regeln att avgifterna för
sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning tillsammans
inte får överstiga två procent av den taxerade inkomsten. Avgiftsersättningsbidrag
utgår till sjukkassa med 10 kr. för varje medlem, som är befriad
från avgift till sjukvårdsförsäkringen.

Den frivilliga försäkringen enligt SFL är en komplettering av sjukpenningförsäkringen
och avser dels medlemmar, som har inkomst av annat förvärvsarbete
än tjänst (i huvudsak företagare), dels kvinnor, som tillhör
eller, om deras inkomst icke utgjort hinder därför, skulle ha tillhört den
s. k. hemmafruförsäkringen, dels ock studerande. Medlem, som är obligatoriskt
försäkrad för grundsjukpenning och som har inkomst av annat förvärvsarbete
än tjänst, äger frivilligt försäkra sig för sjukpenningtillägg.
Detta tillägg får uppgå till högst så stort belopp, att sjukpenningen jämte
tillägget motsvarar sjukpenningen i den sjukpenningklass medlemmen skulle
ha tillhört, om årsinkomsten utgjort inkomst av tjänst. Nyssnämnda
kvinnliga medlemmar kan försäkra sig för sjukpenningtillägg om lägst 1
kr. och högst 5 kr. för dag. Den sammanlagda sjukpenningen på grund
av den obligatoriska och den frivilliga försäkringen får dock inte överstiga
8 kr. om dagen. Medlem, vilken till följd av studier eller annan utbildning
som beräknas pågå minst ett halvt år inte eller allenast i ringa utsträckning
ägnar sig åt förvärvsarbete, äger försäkra sig för sjukpenning jämte
barntillägg eller tillägg till den sjukpenning han är berättigad till på grund
av den obligatoriska försäkringen. Sjukpenning på grund av den frivilliga
försäkringen får utgöra lägst 3 kr. och högst 8 kr. om dagen, medan sjukpenningtillägget
kan vara lägst 1 och högst 5 kr. för dag, dock icke högre
än att den sammanlagda sjukpenningen blir 8 kr. för dag. frivillig försäkring
kan i de båda första fallen tecknas med 3, 18, 33 eller 93 dagars karenstid.
I det sistnämnda fallet skall karenstiden vara 18 dagar. Frivillig försäkring
får i allmänhet meddelas endast om medlemmen ej fyllt 55 år och
har god hälsa. Avgifterna för den frivilliga försäkringen får inte utgå med
olika belopp för olika medlemmar i vidare mån än som föranledes av skillnad
mellan medlemmarna i fråga om ålder och sjukhjälpens omfattning.
Till den frivilliga försäkringen utgår statsbidrag med 20 procent av kassans

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

utgifter för sjukpenning och sjukpenningtillägg samt med 75 procent av
dess utgifter för barntillägg.

De enligt förordningen den 4 juni 1954 angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel (nr 519; ändr. 76/56 och 461/58) utgående läkemedelsförmånerna
står i visst samband med sjukförsäkringen. Kostnaderna bestrides
dels med statsbidrag, motsvarande 1 kr. 15 öre för varje sjukkassemedlem,
dels av sjukkassorna i proportion till antalet medlemmar. I SFL
stadgas, att avgifterna för sjukvårdsförsäkringen tillika skall förslå till utgifter
för läkemedel.

Svensk medborgare, som icke är bosatt i riket men vistas härstädes, erhåller
enligt förordningen den 29 augusti 1958 om sjukhjälp i vissa fall åt
svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket (nr 460; ändr. 267/61),
av allmän sjukkassa ersättning för utgifter för läkarvård, sjukhusvård,
annan vård och behandling samt sjukresor enligt samma regler som sjukvårdsförsäkrade
sjukkassemedlemmar, under förutsättning att vårdbehovet
uppkommit här. Kostnaderna härför skall belasta sjukvårdsförsäkringen i
den sjukkassa, inom vars område vården erhållits.

På grund av den obligatoriska sjukförsäkringen utger de allmänna sjukkassorna
även moderskapshjälp enligt bestämmelser i lagen den 21 maj
1954 om moderskapshjälp (nr 266; ändr. 403/55, 458/58, 561/59 och 255/61).
Moderskapshjälp utgöres av ersättning för förlossningsutgifter samt moderskapspenning.
Till förlossningsutgifter hänföres utgifter för läkarvård, som
är erforderlig vid förlossning annorstädes än på förlossningsanstalt, utgifter
för vård på förlossningsanstalt samt utgifter för resor till och från sådan
anstalt. I fråga om förlossningsutgifter gäller samma ersättningsbestämmelser
som för sjukvårdsförsäkringen enligt SFL. Moderskapspenning utgår
i form av grundpenning samt under vissa förutsättningar jämväl i form
av barntillägg och tilläggspenning. Grundpenningen utgör vid enkelbörd
270 kr. och vid flerbörd 405 kr. Av grundpenningen får kvinnan lyfta 135
kr. före nedkomsten, dock icke tidigare än den nittionde dagen före den
beräknade tidpunkten för nedkomsten. Grundpenningberättigad kvinna,
som tidigare har minst ett hemmavarande barn under tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne eller hennes man, äger dessutom uppbära
barntillägg med 2 kr. för dag fr. o. m. förlossningsdagen t. o. m. fyrtiofjärde
dagen därefter, för tiden fr. o. m. tionde dagen efter förlossningsdagen
dock endast under förutsättning att hon åtnjuter vård på förlossningsanstalt
eller sjukhusvård. Till kvinna, som omedelbart före nedkomsten
eller den beräknade tidpunkten därför under minst 270 dagar i följd varit
obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning, utges tilläggspenning med
samma belopp för dag som kvinnan äger uppbära i tilläggssjukpenning för
de första 180 dagarna av en och samma sjukperiod. Tilläggspenning utgår
tidigast fr. o. m. fyrtiofemte dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast fr. o. in. förlossningsdagen, så länge kvinnan utan av -

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

brott avhåller sig från förvärvsarbete, dock högst för 90 dagar. Fr. o. m. den
tjuguåttonde dagen efter förlossningsdagen utgår tilläggspenning endast om
kvinnan har eller på grund av sjukdom är förhindrad att ha barnet i sin
vård. Tilläggspenning utgår inte för tid, då kvinnan är intagen i annat
barnhem än mödrahem eller i skola tillhörande barna- och ungdomsvården
eller i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller är häktad eller eljest av
annan orsak än sjukdom är tagen i förvar på det allmännas bekostnad. Enligt
SFL får den som äger rätt till grundpenning inte uppbära grundsjukpenning
för tiden fr. o. m. förlossningsdagen t. o. m. den fyrtiofjärde dagen
därefter. Vidare utgår inte tilläggssjukpenning för dag, för vilken föreligger
rätt till tilläggspenning.

Moderskapshjälpen finansieras på liknande sätt som den allmänna
sjukförsäkringen. Vid bestämmande av sjukförsäkringsavgift till den
obligatoriska försäkringen enligt SFL skall avgiften för sjukvårdsförsäkringen
avse jämväl ersättning för förlossningsutgifter, avgiften för försäkringen
för grundsjukpenning jämväl grundpenning och barntillägg samt
avgiften för försäkringen för tilläggssjukpenning jämväl tilläggspenning. Arbetsgivarbidraget
utgår med 0,04 procent av samma belopp som det på vilket
arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen beräknas. Statsbidrag utgår
med 50 procent av sjukkassans utgifter för läkarvård och resor till och från
förlossningsanstalt, med 50 procent av utgifterna för grundpenning samt
75 procent av utgifterna för barntillägg.

Enligt förordningen den 11 juni 1937 om mödrahjålp (nr 339; ändr.
786/40, 228/44, 147/49, 242/50, 107/53 och 227/56) utgår mödrahjälp av
statsmedel till kvinna som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är
i uppenbart behov av understöd. Hjälp lämnas endast till kvinna, som författningsenligt
skall vara mantalsskriven i riket. Hjälp lämnas i den form
som för varje särskilt fall finnes lämpligast samt i en eller flera poster till
ett sammanlagt värde av högst 600 kr. eller vid flerbörd högst 800 kr.
Mödrahjälp till kvinna utgår, där ej särskilda skäl föranleder annat, icke
för tid, som infaller senare än sex månader, eller, såvitt fråga är om hjälp
till tandvård, nio månader efter nedkomsten. Frågor om mödrahjälp avgöres
av mödrahjälpsnämnd, som finnes för varje landstingskommun och
varje stad, som icke tillhör sådan kommun. Ansökan om mödrahjälp skall
dock inges till barnavårdsnämnden, som verkställer utredningen i ärendet.
Talan mot mödrahjälpsnämnds beslut skall föras hos socialstyrelsen, som
tillika är tillsynsmyndighet för mödrahjälpsärenden. Socialstyrelsens beslut
får inte överklagas.

Enligt Ingen den 18 maj 1956 om ersättning åt smittbärare (nr 293; ändr.
459/58, 588/59 och 270/61) skall till s. k. tillfällig smittbärare, dvs. smittbärare
som inte är föremål för ingripande längre lid än 90 dagar, utgå ersättning
av statsmedel enligt i huvudsak samma grunder som gäller sjukpenning
enligt SFL. Ersättningen beslutas och utbetalas av sjukkassorna.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Folkpensionering m. m.

Huvudbestämmelserna om folkpensioneringen finns i lagen den 29 juni
1946 om folkpensionering1 (nr 431; ändr. 221/47, 527/47, 732/48, 264/50,
157/51, 332/51, 396/52, 291/53, 134/54, 394/55, 400/55, 265/56, 168/57, 172/57,
192/58, 66/59, 99/60, 258/61 och 624/61). Folkpension utgår till här i riket
mantalsskriven svensk medborgare, under förutsättning att han fyllt 16
år. Enligt överenskommelser med andra stater kan i viss omfattning folkpension
utgå till utlänningar på samma villkor som gäller för svenska medborgare.
Förmånerna utgöres av ålderspension, invalidpension, sjukbidrag,
änkepension och hustrutillägg. De förhöjes med hänsyn till förändringarna
i penningvärdet med indextillägg. Vidare har förmånerna förhöjts med s. k.
standardtillägg enligt lagen den 1 juni 1956 om höjning av folkpensioner
m.m. (nr 264; ändr. 193/58, 68/59 och 100/60). Dessutom utgår i vissa fall
ytterligare tillägg, varom mera i det följande.

Ålderspension tillkommer envar som fyllt 67 år. Ålderspensionen
utgår utan inkomstprövning och utgör för år räknat 2 255 kr. till gift pensionsberättigad,
vars make uppbär ålderspension, hustrutillägg eller ock
tilläggspensionsdel av invalidpension eller sjukbidrag, 2 595 kr. för gift
pensionsberättigad, vars make har enbart grundpensionsdel av invalidpension
eller sjukbidrag, samt 2 850 kr. till annan pensionsberättigad, allt inklusive
index- och standardtillägg.

Invalidpension utgår till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,
sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja
sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter,
under förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig.
Den som är blind skall alltid anses lida av sådan höggradig nedsättning
av arbetsförmågan som berättigar till invalidpension. Invalidpensionen består
av grundpension och tilläggspension, vilka förhöjes, grundpensionen
med indextillägg och tilläggspensionen med standardtillägg. Grundpensionen,
som utgår utan inkomstprövning, utgör, inklusive indextillägg, för år
räknat 640 kr. för gift pensionär, vars make uppbär folkpension, samt 750
kr. för annan pensionsberättigad. Tilläggspensionen är inkomstprövad. Dess
maximibelopp, inklusive standardtillägg, utgör per år för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension, tilläggspension eller hustrutillägg
1 615 kr. samt för annan pensionsberättigad 2 100 kr.

Sjukbidrag utges under förutsättning att sådan höggradig nedsättning
av arbetsförmågan som kräves för invalidpension varit oavbrutet bestående
minst sex månader samt att den, utan att anses varaktig, kan anses
bli bestående ytterligare avsevärd tid. I övrigt gäller detsamma om sjukbidrag
som om invalidpension.

Änkepension tillkommer änka under förutsättning att hon antingen 1

1 Denna lag benämnes i det följande FPL.

129

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

uppnått 36 års ålder vid mannens död och varit gift med honom minst fem
år eller har vårdnaden om och stadigvarande bor tillsammans med barn
under 16 år, som vid mannens död stadigvarande vistades i makarnas hem
eller hos änkan. Upphör änka att vara berättigad till änkepension på grund
av förekomsten av barn, skall vid bedömandet av hennes rätt till pension
i fortsättningen anses som om mannen avlidit, då barnet upphörde att påverka
rätten till pension, och äktenskapet varat t. o. in. nämnda tidpunkt.
Änkepensionen utgör för kvinna med barn och för kvinna, som vid mannens
död eller den därmed jämställda tidpunkten fyllt 50 år, 2 850 kr. om
året, inklusive index- och standardtillägg. För annan änka minskas pensionen
med Vis för varje år, varmed änkans ålder vid mannens död eller
nämnda tidpunkt understeg 50 år. Änkepension indrages, om änkan ingår
nytt äktenskap, men börjar ånyo utgå, om äktenskapet upplöses inom fem
år. Om en kvinna blivit änka efter den 30 juni 1960, utgår änkepensionen
utan inkomstprövning. Pension till änkor, vilkas män avlidit före den 1 juli
1960, är däremot inkoinstprövad, dock att, om dödsfallet inträffat under
tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1960, viss del av pensionen, det s. k. garantibeloppet,
är fri från inkomstprövning. Garantibeloppet utgör, om dödsfallet
inträffat under tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1959, en tredjedel
och, om dödsfallet inträffat under tiden den 1 juli 1959—den 30 juni 1960,
två tredjedelar av det belopp som skulle ha utgått utan inkomstprövning.
Vidare gäller beträffande änkepension i övergångsfallen att förekomsten av
barn inte har betydelse för pensionsrätten, såvida icke barnet den 1 juli 1960
var under 16 år och änkan då hade vårdnaden om och stadigvarande sammanbodde
med barnet.

Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad mans hustru, om hon
fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl därtill
föranleder, kan hustrutillägg utgå, även om hustrun inte fyllt 60 år eller
makarna varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägget, som är inkomstprövat,
uppgår maximalt till 2 255 kr. om året, inklusive index- och standardtillägg.
Tillägget utbetalas till hustrun, ehuru det är konstruerat som
ett tillägg till mannens pension.

I fråga om indextilläggen gäller, att socialstyrelsen skall verkjtälla
beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje
månad och prisläget i december 1951. På grundval härav fastställer Kungl.
Maj :t senast den 5 i andra månaden efter den, som beräkningen avser, det
procenttal (pensionspristalet) som utmärker angivna förhållande. Sålunda
fastställt pensionspristal skall gälla under tredje månaden efter den som
beräkningen avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet
överstiger 100, utgår ett indextillägg. Ett indextillägg är för år räknat 40
kr. för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter folkpensionsförmån,
samt 50 kr. för annan pensionsberättigad. Om pensionspristalet, efter att
ha stigit med hel mångfald av tre, åter nedgår, skall oförändrat antal index5
— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

tillägg utgå, så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald
av tre. Pensionspristalet har för mars 1962 fastställts till 133. Antalet
indextillägg uppgår alltså till 11.

Standardtillägg utgår för år räknat med 455 kr. till pensionsberättigad,
vars make uppbär folkpensionsförmån, samt med 600 kr. till annan
pensionsberättigad.

Till de nu nämnda förmånerna kan utgå kommunalt bostadstillägg.
Härom beslutar var kommun för sig beträffande de inom kommunen
mantalsskrivna invånarna. För bostadstilläggen skall gälla de i FPL
upptagna reglerna om inkomstprövning och inkomstberäkning, men i övrigt
har kommunerna frihet att besluta efter vilka grunder tilläggen skall
utgå. Vid inkomstprövningen skall minskningen först ske å bostadstillägget
och sedan å övriga pensionsförmåner.

Härutöver kan utgå vissa icke inkomstprövade förmåner, nämligen blindtillägg
och vårdtillägg.

Blindtillägg utgår med 1 200 kr. om året till den som blivit blind
före fyllda 60 år, dock ej till den som enligt gällande bestämmelser om
blindundervisning är skolpliktig.

Vårdtillägg utgår med 1 200 kr. om året till pensionsberättigad, som
utan att vara blind är ur stånd att reda sig själv och på grund därav är i
behov av ständig tillsyn och vård, under förutsättning att behovet därav
uppkommit före det han fyllt 60 år.

Den inkomstprövning, som vissa av folkpensionsförmånerna är
underkastade, innebär, att pensionen minskas med en tredjedel av den del
av den pensionsberättigades inkomst, som ligger mellan 1 000 och 1 400
kr., samt med två tredjedelar av inkomst därutöver. För gift pensionsberättigad
är gränsbeloppen i stället 750 resp. 1 050 kr. Vid beräkningen av
årsinkomst skall folkpension, barnbidrag och sjukhjälp från allmän sjukkassa
inte räknas såsom inkomst. Vidare gäller att förmögenhet överstigande
20 000 kr. (för gift pensionsberättigad 15 000 kr.) medför höjning
av årsinkomsten med 20 procent av det belopp varmed förmögenheten överstiger
nämnda gränsbelopp samt att gift pensionsberättigads inkomst och
förmögenhet anses utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst
resp. förmögenhet.

I vissa fall kan dispens ges från inkomstprövningen så att högst 1 100 kr.
om året jämte standardtillägg tillerkännes helt arbetsoförmögen invalidpensionär
eller sjukbidragsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension. För
rätt till sådant s. k. hjälplöshetstillägg fordras dessutom att arbetsoförmågan
skall ha uppstått före fyllda 60 år och att särskilda skäl för
förmånen skall föreligga. Till den som uppbär blindtillägg eller vårdtillägg
utgår inte hjälplöshetstillägg.

Vid tillämpningen av FPL skall gift pensionsberättigad, vilken stadigvarande
lever åtskild från sin make, likställas med ogift pensionsberättigad,

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

där ej särskilda skäl föranleder till annat. Med gift pensionsberättigad likställes
i lagen pensionsberättigad, som stadigvarande sammanbor med annan,
med vilken han varit gift eller har eller har haft barn.

Folkpensioneringen kompletteras med barnpensioner och särskilda barnbidrag.

Barnpension utgår enligt Ingen den 5 maj 1960 om barnpensioner
(nr 102) till barn under 16 år, som mist sin fader eller moder eller båda
föräldrarna, under förutsättning att barnet är svensk medborgare och stadigvarande
vistas här i riket. Barnpension utgör, om båda föräldrarna är
döda, 1 400 kr. och eljest 1 000 kr. om året. Pensionen är inte inkomstprövad.

Enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag (nr 530; ändr.
399/52, 105/53, 69/54, 401/55, 174/57 och 103/60) utgår i vissa fall särskilt
barnbidrag till barn under 16 år, som är svensk medborgare
och stadigvarande vistas här i riket. Till barn, som är berättigat till barnpension,
utgår icke särskilt barnbidrag. Rätt till sådant bidrag föreligger för
1) barn, vars fader åtnjuter ålderspension, invalidpension eller sjukbidrag
enligt FPL, 2) barn, vars moder åtnjuter sådan folkpension, då föräldrarna
inte sammanlever samt modern har vårdnaden om eller stadigvarande bor
tillsammans med barnet, samt 3) barn vars moder är gift med annan än
barnets fader, då styvfadern åtnjuter folkpension samt modern har vårdnaden
om eller stadigvarande bor tillsammans med barnet. Särskilt barnbidrag
utgör för år räknat 996 kr. Beloppet är emellertid föremål för inkomstprövning
enligt särskilda regler. Inkomstprövningen sker dels med hänsyn till
försörjarens inkomst, dels med hänsyn till barnets egen inkomst.

Folkpensionerna, inklusive barnpensionerna och de särskilda barnbidragen,
finansieras av staten, dock med bidrag från kommunerna såvitt
angår vissa förmåner. Staten tillgodogör sig de folkpensionsavgifter, som
upptages i samband med de allmänna skatterna, samt den årliga avkastningen
av folkpensioneringsfonden. Kostnadsfördelningen mellan staten
och kommunerna regleras i lagen den 30 juni 1947 om kommunernas bidrag
till kostnaderna för folkpensioneringen (nr 398; ändr. 266/50, 159/51, 397/52,
135/54, 67/59 och 101/60). Vidare finns bestämmelser om skyldighet för
kommunerna att bidraga till kostnaderna för standardtilläggen i lagen om
höjning av folkpensioner m. m. samt för de särskilda barnbidragen i lagen
om särskilda barnbidrag. Kommun skall för varje år bidraga till kostnaderna
för tilläggspensioner, änkepensioner i anledning av dödsfall före den
1 juli 1960, hustrutillägg och vårdtillägg ävensom för indextillägg till grundpensioner,
nämnda änkepensioner och hustrutillägg, som under året utbetalats
för inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade, med en
andel som motsvarar V20 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare
i kommunen (dvs. 1,5 procent för varje skattekrona per invånare),
dock högst 60 procent av nämnda kostnader. Beträffande kommunala bo -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

stadstillägg gäller motsvarande, dock att procentsatsen här i stället är Vs
procent för varje fullt tiotal skatteören (dvs. 2 procent för varje skattekrona)
och att även en minimigräns satts för kommuns bidragsskyldighet,
nämligen 25 procent av kostnaderna. Standardtilläggen finansieras på samma
sätt som den pensionsförmån som förhöjts genom tillägget. Kostnaderna
för de särskilda barnbidragen fördelas mellan staten och kommunerna efter
i stort sett samma grunder som kostnaderna för andra inkomstprövade
folkpensionsförmåner än de kommunala bostadstilläggen. Den maximala bidragsprocenten
för kommun i fråga om barnbidragskostnaderna är dock 50.

Tilläggspensionering

Tilläggspensioneringen enligt lagen den 28 maj 1959 om försäkring för
allmän tilläggspension1 (nr 291; ändr. 259/61) är avsedd att bereda ålderspension,
förtidspension och familjepension utöver folkpension. Lagen trädde
i kraft den 1 januari 1960. Pensioner skall börja utgå år 1963. Försäkrad
enligt lagen är varje svensk medborgare fr. o. m. det kalenderår varunder
han fyller 16 år. Detsamma gäller här i riket mantalsskrivna utlänningar.
Dessutom omfattar försäkringen dem som på grund av att de tidigare
varit svenska medborgare eller här mantalsskrivna utlänningar tillgodoräknats
pensionspoäng.

Rätt till pension grundas på inkomst av förvärvsarbete, som är antingen
inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete. Med inkomst
av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst, varvid dock bortses från lön från en och samme
arbetsgivare, som under ett år ej uppgått till 300 kr. Vidare skall ersättning
i penningar för arbete, som försäkrad utfört för annans räkning utan
att vara anställd i dennes tjänst, anses såsom inkomst av anställning, såvida
den försäkrade och den som utgivit ersättningen varit ense därom samt
ersättningen under ett år uppgått till minst 300 kr. Vid beräkning av inkomst
av anställning skall hänsyn icke tagas till lön eller annan ersättning,
som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är bosatt utom riket eller
är utländsk juridisk person, i annat fall än då den försäkrade sysselsatts
vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i rörelse, som bedrives från
här beläget fast driftställe, och ej heller till lön eller ersättning från främmande
makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare,
vilken tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och icke
är svensk medborgare. Med inkomst av annat förvärvsarbete
avses inkomst av här i riket bedriven rörelse, inkomst av här belägen
jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade, samt ersättning i penningar
för arbete för annans räkning, allt i den mån inkomsten icke är 1

1 Denna lag benämnes i det följande TPL.

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

att hänföra till inkomst av anställning. Inkomst av något av de nu nämnda
inkomstslagen, vilken icke uppgår till 500 kr. för år, medräknas ej.

För beräkningarna inom försäkringen är basbeloppet av grundläggande
betydelse. Basbeloppet utgör 4 000 kr., multiplicerat med det tal soin
anger förhållandet mellan det vid varje tidpunkt gällande pensionspnstalet
enligt FPL och pensionspristalet för december 1957. \ id beräkningen
avrundas basbeloppet till närmaste hundratal kronor. Pensionspristalet for
december 1957 var 119 och för januari 1962 133. Basbeloppet för sistnämnda
månad utgjorde således ^i^_^=^4 471 kr., vilket avrundats till

4 500 kr.

För varje år skall, för svenska medborgare och här mantalsskrivna utlänningar,
på grundval av vederbörandes inkomst av anställning och inkomst
av annat förvärvsarbete beräknas pensionsgrundande inko
in s t. Denna utgöres av summan av inkomst av anställning och inkomst
av annat förvärvsarbete, i den mån summan överstiger det vid årets
ingång gällande basbeloppet. Pensionsgrundande inkomst skall icke beräknas
för år då den försäkrade avlidit eller för år efter det år han fyllt 65 år
eller för tidigare år, varunder han åtnjutit ålderspension enligt TPL eller
invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL, dock icke invalidpension som
utgår allenast på grund av att den försäkrade är blind. Vid beräkning av
pensionsgrundande inkomst bortses från inkomst av anställning och inkomst
av annat förvärvsarbete i vad summan därav överstiger 7 Vs gånger
det vid årets ingång gällande basbeloppet. För varje år, för vilket pensionsgrundande
inkomst fastställts för en försäkrad, skall pensionspoäng
tillgodoräknas honom. Pensionspoängen utgör den pensionsgrundande inkomsten
delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet.

Rätt till ålderspension föreligger fr. o. m. den månad, varunder
den försäkrade fyller 67 år, under förutsättning att pensionspoäng tillgodoräknats
honom för minst tre eller, om han ej är svensk medborgare, minst
tio år. Emellertid kan på framställning av den försäkrade ålderspensionen
utgå tidigare, dock ej före den månad under vilken han uppnår 63 års ålder.
Likaså föreligger möjlighet att uppskjuta pensionsuttaget.

Ålderspension, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 procent av produkten
av basbeloppet för den månad, för vilken pension skall utgivas, och
medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade eller,
om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av
de 15 högsta poängtalen (femtonårsregeln). Har pensionspoäng tillgodoräknats
för mindre än 30 år, skall dock nämnda produkt minskas med Vso för
varje år, som antalet poängår understiger 30 (trettioårsregeln). Vid förtida
uttag av ålderspension skall pensionen minskas med 0,6 procent för varje
månad, som då pensionen börjar utgå återstår till ingången av den månad
varunder den försäkrade fyller 67 år. Uppskjutes pensionsuttaget, ökas pen -

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sionen på motsvarande sätt, dock att hänsyn därvid icke skall tagas till tid
efter den månad, under vilken den försäkrade fyllt 70 år.

F örtidspension utges till försäkrad, som på grund av nedsättning
av arbetsförmågan som inträffat efter det han blev försäkrad enligt TPL
åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL (dock ej invalidpension
som utgår allenast på grund av att den försäkrade är blind), för tid
före den månad då han fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan börjar
utgå. För försäkrad, som ej är svensk medborgare, fordras dessutom att
pensionspoäng skall ha tillgodoräknats honom för minst fem år före det år,
varunder ifrågavarande folkpensionsförmån började utgå. Hel förtidspension
utgår vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan. I annat fall utges
60 procent av hel förtidspension.

Förtidspensionen utgår antingen enligt 16 §, som i regel ger det för den försäkrade
förmånligaste resultatet, eller enligt 17 §, som användes då 16 § ej
är tillämplig.

Förutsättningen för tillämpning av 16 § är att pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade för minst två av de fyra år, som närmast föregått
det år då folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag började
utgå. Hel förtidspension skall då utgöra det belopp, vartill ålderspension
till den försäkrade skulle uppgå, därest sådan pension skulle börja utgå
fr. o. m. den månad varunder han fyller 67 år samt den försäkrade för varje
år fr. o. m. det, då förtidspensionen börjar utgå, t. o. m. det, då han uppnår
65 års ålder, antages ha tillgodoräknats pensionspoäng motsvarande medeltalet
av de två högsta poängtalen under nämnda fyraårsperiod (s. k. antagandepoäng).
Detta beräkningssätt skall även ligga till grund för ålderspensionen,
när denna avlöser förtidspensionen.

För förtidspension enligt 17 § fordras, att den försäkrade skulle ha varit
berättigad till ålderspension, därest han uppnått 67 års ålder den månad då
folkpension som nyss nämnts började utgå. Förtidspensionen utgör i så fall
det belopp som ålderspensionen skulle ha utgått med.

F amiljepension utgår till försäkrads änka och barn, under förutsättning
att den försäkrade vid sitt frånfälle var berättigad till allmän tilläggspension
i form av ålders- eller förtidspension eller skulle ha varit berättigad
till förtidspension, om han i stället drabbats av total nedsättning
av arbetsförmågan.

För rätt till änkepension fordras, att äktenskapet varat minst fem år
och ingåtts senast då den försäkrade fyllde 60 år eller att den försäkrade
efterlämnar barn, som tillika är barn till änkan. Rätten till änkepension
upphör, om änkan ingår nytt äktenskap.

Barnpension tillkommer den försäkrades barn under 19 år.

Familjepensionen utgör för år räknat, om en efterlevande är berättigad
till sådan pension, 40 procent av den förtids- eller ålderspension den försäkrade
skulle ha åtnjutit. Finns flera efterlevande, ökas nämnda procent -

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

tal med 10 för varje efterlevande utöver en. Mellan änka och barn delas
familjepensionen så, att änkan erhåller 35 procent av förtids- eller ålderspensionen
och barnet eller barnen återstoden. Mellan flera barn delas det
sammanlagda barnpensionsbeloppet lika. Familj epensionen får i intet fall
överstiga 80 procent av den försäkrades förtids- eller ålderspension. Skulle
familj epensionen med de angivna beräkningsnormerna komma att överskrida
denna gräns, nedsättes de olika pensionsdelarna proportionellt.

Familjepension efter försäkrad, som icke var svensk medborgare, utgår
till efterlevande, som icke är svensk medborgare, endast såvida denne var
bosatt i riket vid den tidpunkt då den försäkrade avled.

Tilläggspensioneringen finansieras genom avgifter, vilka inflyter
till allmänna pensionsfonden. Även avkastningen av fondmedlen får användas
till att bestrida utgifterna för försäkringen. Avgifterna skall vara
så avvägda, att de i förening med andra tillgängliga medel förslår till bestridande
av pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader och andra försäkringen
åvilande utgifter ävensom till den fondering som finns erforderlig.
Konungen fastställer med riksdagen periodvis procentsats för avgifterna
till försäkringen. Enligt lagen den 28 maj 1959 angående procentsatsen
för avgiftsuttaget under åren 1960—196b enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension (nr 292) är procentsatsen för 1960 tre, för 1961 fyra,
för 1962 fem, för 1963 sex och för 1964 sju.

Såvitt gäller inkomst av anställning erlägges avgifterna av arbetsgivarna,
medan avgifter på inkomst av annat förvärvsarbete betalas av de försäkrade
själva. Arbetsgivaravgiften beräknas kollektivt å summan av vad
arbetsgivaren under året utgivit i lön, sedan därifrån dragits dels ett belopp,
motsvarande basbeloppet multiplicerat med det genomsnittliga antalet
arbetstagare under året, dels för varje arbetstagare sådan del av lön, som
för år räknat överstigit 7 V* gånger basbeloppet. Vidare skall vid beräkningen
av arbetsgivaravgift bortses från dels arbetstagare, som vid årets
ingång uppnått 65 års ålder, dels arbetstagare, vars lön icke under året
uppgått till 300 kr. Hänsyn skall heller inte tagas till lön, som på grund av
att arbetsgivaren är bosatt utomlands eller är utlänning inte kan bli pensionsgrundande,
eller till svensk arbetsgivares lön till arbetstagare, som varken
är svensk medborgare eller mantalsskriven här i riket, i vad lönen avser
arbete utom riket. Avgift på grund av inkomst av annat förvärvsarbete
beräknas på den pensionsgrundande inkomsten i den mån denna härrör
från inkomst av sådant arbete.

Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen
såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådan anmälan skett,
skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade för
tid fr. o. m. året efter det anmälan gjordes hänsyn icke tagas till inkomst
av annat förvärvsarbete. Anmälan far återkallas av den försäkiade med

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

verkan från nästa årsskifte, dock tidigast från det som inträffar, sedan
undantagandet ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats, äger den
försäkrade ej ånyo göra sådan anmälan. TPL innehåller även bestämmelser
om att arbetsgivare och arbetstagare genom kollektivavtal före den 1
juli 1961 kunde träffa överenskommelse om kollektivt undantagande såvitt
angick inkomst av anställning. Någon sådan överenskommelse har emellertid
inte träffats.

Undantagande verkar i regel reducerande på ålderspensionen och förtidspensionen.
Härav följer att i allmänhet också familjepensionen reduceras
genom undantagandet. I fråga om ålderspensionen gäller att, därest
undantagandet föranlett att den försäkrade för något år inte tillgodoräknats
pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng, full ålderspension
inte får utgå, även om han har pensionspoäng för 30 eller flera år. I så
fall reduceras pensionen till det bråktal av full pension, i vilket täljaren utgöres
av talet 30 och nämnaren av talet 30 ökat med 1 för varje år undantagandet
haft sagda verkan dock högst till 50. Vidare blir, om den försäkrade
har mindre än 30 poängår, andelen av full ålderspension mindre än eljest,
därest undantagandet haft sådan verkan som nyss sagts. Därvid reduceras
pensionen till det bråktal av full pension, i vilket täljaren utgöres av antalet
år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade, och nämnaren
av talet 30 ökat med 1 för varje år undantagandet haft sagda verkan dock
högst till 50.

I fråga om verkan å förtidspension av undantagande gäller — förutom att
pensionen reduceras efter samma regler som ålderspensionen — att förtidspension
icke får utgå enligt 16 §, om undantagandet ägde giltighet, då folkpension
i form av invalidpension eller sjukbidrag började utgå, och tillika
föranlett, att den försäkrade för något av de fyra närmast föregående åren
gått förlustig mer än en pensionspoäng.

Försummelse av försäkrad att inom föreskriven tid erlägga avgift för
inkomst av annat förvärvsarbete har som regel samma verkan på pensionen
som undantagande.

Till pensionsberättigad, som ej är svensk medborgare, utgår pension för
tid varunder han icke är bosatt i riket med hälften av det belopp, vartill
pensionen uppgick då han upphörde att vara bosatt härstädes eller, där den
pensionsberättigade var bosatt utom riket då pensionsrätten inträdde, första
gången skulle ha uppgått, om han vid sistnämnda tidpunkt varit bosatt i
riket. Dock får pensionen inte utgå med högre belopp än om den pensionsberättigade
varit bosatt i riket. Är utländsk pensionsberättigad inte bosatt
i riket, får utan hans samtycke honom tillkommande pension utbytas mot
ett engångsbelopp, motsvarande kapitalvärdet av den reducerade pensionen.
Med den pensionsberättigades samtycke får utbyte ske mot lägre engångsbelopp,
dock lägst 40 procent av nämnda kapitalvärde.

Till den som för samma manad är berättigad till flera pensioner enligt

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

TPL, utgår endast den största av dem eller, om samtliga eller de största är
lika stora, en av dessa, i första hand ålders- eller förtidspension.

Om den s. k. 30-årsregeln gällde även för försäkrade, som är födda år
1923 eller tidigare, skulle de inte ha möjlighet att erhålla full pension.
I inledningsskedet har därför 30-årskravet uppmjukats till ett
krav på 20 pensionsgrundande år för dem som är födda under åren 1896—
1914. För dem som är födda under något av åren 1915—1923 fordras i stället
för 30 år 21 år för dem som är födda år 1915, 22 år för dem som är
födda 1916 osv. Reglerna om verkningarna av undantagande har också modifierats
för dessa kategorier. Sålunda har undantagande för dem som är
födda under åren 1896—1914 i fråga om ålderspensionen endast den verkan
att de går miste om pensionspoäng för inkomst av annat förvärvsarbete
för den tid undantagandet gäller. För dem som är födda under åren 1915
—1923 gäller en upptrappningsregel för undantagandets verkan.

Frivillig statlig pensionsförsäkring

Enligt lagen den 29 juni 19i6 om frivillig statlig pensionsförsäkring (nr
433) äger svenska medborgare genom frivilliga avgifter försäkra sig hos
riksförsäkringsverket för erhållande av pension. Försäkringstekniska grunder
för försäkringen fastställes av Konungen, varvid bestämmelserna i 264 §
1 mom. lagen om försäkringsrörelse skall äga tillämpning. Avgifterna inflyter
till en fond, som förvaltas av verket.

De närmare bestämmelserna om den frivilliga försäkringen finns i kungörelsen
den 30 december 19i7 angående anordnandet av den frivilliga statliga
pensionsförsäkringen /pensionsstyrelsens frivilliga försäkring/ (nr 981;
ändr. 658/50, 177/51 och 16/56). Försäkringen avser livsvarig ålderspension
och lämnas enligt tre tariffer med beteckningarna O 3, U 3 och R 3. Tariffen
O 3 avser försäkring för dem som fyllt 67 år då försäkringen tages.
Pension utgår fr. o. in. den månad då avgiften inbetalats. Försäkringen medför
icke rätt att vid dödsfall återfå erlagda avgifter. Tariffen U 3 avser försäkring
för dem som är yngre än 67 år och medför inte rätt att vid dödsfall
återfå erlagda avgifter. Ålderspension utgår efter ansökan tidigast
fr. o. m. den månad, under vilken den försäkrade fyller 55 år, och senast
fr. o. m. den månad, under vilken han fyller 67 år. Därest den försäkrade
före den månad han fyller 55 år drabbas av sådan höggradig och varaktig
nedsättning av arbetsförmågan, som medför rätt till invalidpension enligt
FPL (dock ej invalidpension enbart på grund av blindhet), kan förtidspension
utgå med reducerat belopp, dock ej före fyllda 15 år. Tariffen R 3 slutligen
avser försäkring för personer under 67 år, förenad med rätt att vid
dödsfall återfå erlagda avgifter. Vid återbetalning minskas de erlagda avgifterna
med ‘/oo för varje månad, för vilken pension utgått eller bör utgå.
Angående tiden för utbetalning av pensionen gäller samma regler som för
försäkring enligt tariff U 3.

5* — Biliang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

138

Kungl. Dlaj.ts proposition nr 90 år 1962

Försäkringen tecknas genom postverket. Postanstalten utfärdar en försäkringsbok,
vari inbetalda avgifter kvitteras. Vid varje inbetalning bestämmer
den försäkrade vilken tariff inbetalningen skall avse. Genom att inbetala
avgift till försäkringen är den försäkrade icke bunden vid en bestämd
betalningsplan eller en viss avgiftssumma för försäkringen, utan inbetalning
av avgifter sker helt efter den försäkrades gottfinnande. För en person
får dock inte under ett år inbetalas större belopp än som tillhopa med
inbetalningar som under tidigare år gjorts för honom uppgår till högst
1 000 kr., multiplicerat med det antal år den försäkrade uppnår nästföljande
kalenderår. För försäkring enligt tariffen O 3 gäller dessutom den
begränsningen, att avgiften inte får vara högre än att motsvarande pension
jämte annan pension från den frivilliga försäkringen uppgår till 6 000 kr.
om året.

Yrkesskadeförsäkring m. m.

Yrkesskadeförsäkringen regleras i lagen den li maj 1954- om yrkesskadeförsäkring1
(nr 243; ändr. 399/55, 75/56, 586/59, 180/60 och 256/61). Försäkringen
är dels obligatorisk, dels frivillig. Den obligatoriska försäkringen,
som i princip omfattar alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst samt
dessutom vissa yrkesutbildningselever och därmed jämförliga personer, är
avsedd att ge skydd vid olycksfall i arbete och yrkessjukdomar. Den frivilliga
försäkringen kan för egen räkning tecknas av envar svensk medborgare,
som är bosatt i riket, eller av här bosatt och mantalsskriven utlänning.
Sådan försäkring kan meddelas även åt arbetsgivare, som här bedriver
verksamhet, för arbetstagare hos honom, åt utbildningsanstalt i riket
för elever vid anstalten samt åt svensk yrkes- eller fackorganisation för
medlemmar i organisationen. Den frivilliga försäkringen ger möjlighet till
skydd vid varje skada på grund av olycksfall eller därmed jämställd orsak.

Förmånerna från yrkesskadeförsäkringen utgöres av ersättning för läkarvård,
tandläkarvård, sjukhusvård, läkemedel, resor och särskilda hjälpmedel
ävensom sjukpenning, invalidlivränta, efterlevandelivränta och begravningshjälp.

Kostnader för läkar-, tandläkar- och sjukhusvård samt för läkemedel ersättes
i princip helt liksom nödiga utgifter för resor. Likaså utgår ersättning
för erforderliga kostnader för särskilda hjälpmedel till lindrande av
menliga följder av yrkesskada.

Såväl sjukpenning som livränta är till storleken beroende av den skadades
årliga arbetsförtjänst, dock att denna därvid inte får beräknas till lägre
belopp än 1 200 kr. eller till högre belopp än 15 000 kr. Sjukpenningen anknyter
till den inom sjukförsäkringen gällande sjukpenningskalan, dock
sker inte någon sänkning av sjukpenningen efter 180 dagar. Däremot ned- 1

1 Denna lag benämnes i det följande YFL.

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sättes sjukpenning enligt YFL för tid efter den månad då den skadade fyllt
67 år i motsvarande mån som sjukpenning enligt SFL nedsättes för tid efter
180 dagar. Sjukpenning enligt YFL får inte utgå efter sjukpenningklass med
lägre nummer än den som den skadade tillhör enligt SFL och ej med lägre belopp
än som skolat utgå från allmän sjukkassa om skadan ej utgjort yrkesskada.
Till sjukpenningen utgår barntillägg efter samma regler som i SFL.
Liksom i nämnda lag utbytes vid sjukhusvård sjukpenningen mot hempenning.

Om yrkesskada efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medför
under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av densamma med minst Vio, utgår livränta till den skadade. Livräntan
beräknas på det s. k. ersättningsunderlaget. Vid fastställande av ersättningsunderlaget
medräknas årlig arbetsförtjänst, som inte överstiger
7 200 kr., till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten, som överstiger
7 200 men ej 10 800 kr., till tre fjärdedelar och den del därav, som överstiger
10 800 kr., till hälften.

Livräntan utgör för år räknat t. o. m. den månad under vilken den skadade
fyller 67 år, vid förlust av arbetsförmågan »/« av ersättningsunderlaget,
vid nedsättning av arbetsförmågan med minst 30 procent en mot graden
av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad med
V12 av detta, samt vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än 30
procent den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot
graden av nedsättningen. För tid fr. o. m. månaden efter den, varunder den
skadade fyllt 67 år, utgör livräntan 3U av livräntebeloppen före 67 år.

Om försäkrad till följd av yrkesskada under längre tid är ur stånd att
reda sig själv, förhöjes honom tillkommande sjukpenning och livränta med
vårdbidrag, dock icke under tid han åtnjuter sjukhusvård. Bidraget får ej
sättas högre än till 5 kr. för dag, om den skadade uppbär sjukpenning, och
till 1 800 kr. om året, om han uppbär livränta. Vid bestämmande av vårdbidragets
storlek skall hänsyn tagas bl. a. till förmån, som den skadade för
motsvarande ändamål åtnjuter enligt FPL.

Så länge änka efter avliden försäkrad lever ogift, äger hon uppbära livränta
med belopp, som för tiden t. o. in. den månad, under vilken hon fyller
67 år, motsvarar Vs och för tiden därefter Vi av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Livränta utgår jämväl till änkling, därest denne genom dödsfallet
kommer att sakna erforderligt underhåll. I sådant fall utgår livräntan
med belopp som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, dock
högst med nyssnämnda belopp. Frånskild make är berättigad till livränta
efter försäkrad, under förutsättning alt denne varit skyldig alt utge underhållsbidrag.
Livräntan utgår med underhållsbidragets belopp, dock högst
Va resp. V4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Till den avlidnes barn under 16 år utgår livränta med Vs av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst för varje sådant barn. Livräntan skall utgå även efter

140

Kungi. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

det barnet fyllt 16 år, dock längst till 21 år, därest barnet till följd av sjukdom
eller annan dylik orsak är ur stånd att försörja sig.

Om den avlidnes fader, moder eller adoptant till följd av dödsfallet kommer
att sakna erforderligt underhåll, äger sådan efterlevande under sin
återstående livstid erhålla livränta med belopp, som med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt, dock med högst V» av den avlidnes årliga
Arbetsförtjänst.

Efterlevandelivräntorna får sammanlagt inte överstiga Va av ersättningsunderlaget.
Är så fallet skall livräntorna nedsättas proportionellt, dock att
livräntor till fader, moder eller adoptant skall nedsättas i första hand.

YFL trädde i kraft den 1 januari 1955. På skadefall, som inträffat dessförinnan,
är som regel äldre lagstiftning i ämnet tillämplig. Emellertid har
ersättningarna enligt denna lagstiftning i viss mån uppräknats. Härom
gäller lagen den 17 juni 1955 angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete
m. m. (nr 469) m. fl. författningar.

Yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter, som vad angår den
obligatoriska försäkringen erlägges av arbetsgivarna. Avgifterna skall bestämmas
med hänsyn till den risk, som försäkringen avser. Till bestridande
av kostnaderna för omreglering av äldre yrkesskadeersättningar erlägger
arbetsgivaren ett avgiftstillägg.

Till yrkesskadeförsäkringslagstiftningen har anknutits särskilda bestämmelser
om ersättning av statsmedel, avseende speciella kategorier. Bland
hithörande författningar märkes främst militärersättningsförordningen den
2 juni 1950 (nr 261; ändr. 256/53, 672/53, 460/54, 362/55, 587/59 och 181/60).

Samordningsbestämmelser

I SFL, FPL, TPL och YFL finns bestämmelser om samordning mellan de
socialförsäkringsgrenar som regleras i de olika lagarna.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
innebär i princip, att den yrkesskadade under viss tid,
den s. k. samordningstiden, erhåller sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt
reglerna i SFL. Först därefter utgår ersättningen från yrkesskadeförsäkringen.
Samordningstiden omfattar som regel tiden fr. o. m. den dag,
då yrkesskadan inträffade, t. o. m. nittionde dagen därefter eller den tidigare
dag då skadan medför rätt till livränta enligt YFL.

Beträffande samordningen mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen
gäller — förutom de regler om folkpensionärers
sjukhjälpstid, för vilka tidigare redogjorts — att vid utbetalning av invalidpension
eller sjukbidrag eller kommunalt bostadstillägg till sådan förmån
med belopp, avseende längre tid än en månad, till den som är berättigad
till sjukpenning eller hempenning jämte i förekommande fall barntillägg
sjukhjälpsbeloppet avdrages från pensionen, i den mån det överstiger 90
kr. När fråga är om hempenning skall avdrag ske som om sjukpenning

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

utgått. Avdraget belopp utbetalas till sjukkassan. Kan sjukhjälpsbeloppet
inte helt avdragas på folkpensionen, skall överskjutande del avdragas på
särskilt barnbidrag.

I fråga om samordningen mellan sjukförsäkringen och tillläggs
pensioneringen gäller, att förtidspension för viss månad
skall minskas med sjukpenning eller hempenning för månaden, i den mån
denna överstiger vad som avdragits från folkpension eller särskilt barnbidrag.
Det sagda skall dock ej gälla i fråga om sjukhjälp för sjukperiod,
som börjat efter utgången av den månad, varunder förtidspensionen första
gången utbetalats, med mindre den som uppburit partiell förtidspension
kommer i åtnjutande av hel förtidspension. I sådant fall skall avdraget göras
på det belopp varmed pensionen ökat.

Samordningen mellan tilläggspensioneringen och yrkesskadeförsäkringen
är så ordnad, att från tilläggspension dragés
den pensionsberättigade tillkommande livränta eller sjukpenning. Vad som
gäller förmån enligt YFL gäller även annan sjukpenning eller livränta,
vilken jämlikt lag eller särskild författning eller enligt Konungens förordnande
utbetalas från riksförsäkringsverket eller försäkringsbolag som meddelar
yrkesskadeförsäkring, ävensom sjukpenning eller livränta, som utgår
enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

Folkpensioneringen och yrkesskadeförsäkringen är
såtillvida samordnade som sjukpenning och livräntebelopp enligt YFL nedsättes
för tid efter 67 år. Vidare gäller, att från änkepension till kvinna,
vars man avlidit efter den 30 juni 1960, och från barnpension skall dragas
den pensionsberättigade tillkommande efterlevandelivränta enligt yrkesskadeförsäkringslagstiftningen,
dock icke i vidare mån än att alltid minst
hälften av änkepensionen och en fjärdedel av barnpensionen skall utgivas.

Yrkesskadelivräntor inverkar även på storleken av inkomstprövade folkpensionsförmåner.
I

I dministration

Administrationen för de olika grenarna av socialförsäkringen var ursprungligen
uppbyggd för varje gren för sig. Genom beslut vid 1961 års
riksdag togs emellertid ett avgörande steg mot en enhetlig organisation för
hela försäkringen. Sjukförsäkringens lokala organisation omskapades, bl. a.
i syfte att den framdeles skulle handha även folkpensionering och tilläggspensionering.
De två tidigare centralmyndigheterna för socialförsäkringen,
riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen, sammanslogs till riksförsäkringsverket.
Fn för socialförsäkringen gemensam högsta prövningsinstans,
försäkringsdomstolen, inrättades. Vidare fattades principbeslut om
att pensioneringens -— såväl folkpensioneringens som tilläggspensioneringens
—- lokala organisation senast med ingången av år 1963 skall anförtros
åt de allmänna sjukkassorna, vilka skall förstärkas med särskilda organ
för handläggningen av pensionsärenden. Med hänsyn till att en ny or -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ganisation på det administrativa området håller på att genomföras lämnas i
det följande endast en kortfattad redogörelse för gällande bestämmelser.

Den allmänna sjukförsäkringen, inklusive moderskapsförsäkringen, ornhänderhas
av allmänna sjukkassor. För varje landstingskommun och varje
stad, som inte tillhör sådan kommun, skall finnas en sådan kassa. Då särskilda
förhållanden föranleder därtill, kan dock två landstingskommuner
eller landstingskommun och stad utanför landstingskommun förenas till
ett sjukkasseområde. Om indelning i sjukkasseområden beslutar Konungen.
Antalet sjukkassor är f. n. 30, nämligen en för varje landstingskommun
och en för varje stad, som inte tillhör sådan kommun, dock att de båda
landstingskommunerna i Kalmar län tillhör samma kassa. Allmän sjukkassa
skall inrätta lokalkontor i den mån så prövas erforderligt. Vidare skall i
sjukkassa, vars verksamhetsområde inte utgöres enbart av stad, finnas försäkringsnämnder
— i regel en för varje kommun —- för att tillhandagå kassa
med råd och upplysningar.

Tillsynen över de allmänna sjukkassorna är anförtrodd riksförsäkringsverket.
över kassas beslut i ärende angående försäkring kan klagan föras
hos verket genom besvär. Verket äger dessutom att till prövning upptaga
sådant ärende, oaktat klagan icke förts.

Ärenden angående folkpension, barnpension och särskilda barnbidrag
handlägges centralt av riksförsäkringsverket och lokalt av pensionsnämnder,
varav det i regel finns en i varje kommun. Ansökan om någon av de
nämnda förmånerna inges till pensionsnämndens ordförande. Vissa ansökningar,
i huvudsak sådana som avser ålderspension och barnpension, vidarebefordras
till verket för beslut. I övriga ärenden fattar pensionsnämnden
beslut, men beslutet överprövas av verket. I fråga om invalidpensionsärenden
och vissa därmed jämställda ärenden är överprövningen såväl saklig som
formell, medan den i övriga ärenden inskränker sig till en formell granskning.
Klagan över pensionsnämnds beslut föres hos verket.

Enligt TPL skall den allmänna tilläggspensioneringen handhas av den
centrala myndighet (pensionsmyndigheten) och de lokala organ som Konungen
bestämmer. Riksförsäkringsverket har i kungörelse den 28 maj
1959 (nr 294) utsetts till pensionsmyndighet. Med stöd av kungl. brev den
18 december 1959 (nr 553) har de allmänna sjukkassorna ålagts handha registreringen
av pensionsgrundande inkomst, och enligt förutnämnda beslut
år 1961 skall sjukkassorna framdeles omhänderha jämväl prövningen av pensionsförmåner.
Uppgiften att bestämma pensionsgrundande inkomst är enligt
förordningen den 18 december 1959 angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension
(nr 551; ändr. 260/61) anförtrodd de lokala skattemyndigheterna (i Stockholm
överståthållarämbetet). Enligt förordningen den 18 december 1959
angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension,
m. m. (nr 552; ändr. 88/60 och 261/61) har riksförsäkrings -

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

verket att debitera arbetsgivaravgifter enligt TPL ävensom arbetsgivarnas
bidrag enligt SFL och lagen om moderskapshjälp samt arbetsgivaravgifter till
obligatorisk yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsverket, medan de avgifter
som de försäkrade själva skall erlägga enligt TPL (tilläggspensionsavgifter)
påföres av de lokala skattemyndigheterna (i Stockholm överståthållarämbetet).
Uppbörden av arbetsgivares avgifter, som sammanlagt överstiger
1 000 kr., ankommer på riksförsäkringsverket, medan mindre arbetsgivaravgifter
och de försäkrades egna tilläggspensionsavgifter uppbäres i samband
med de allmänna skatterna, över lokalt organs beslut enligt TPL
samt över lokal skattemyndighets beslut rörande beräkning av pensionsgrundande
inkomst kan besvär anföras hos riksförsäkringsverket. Ändå
att klagan inte förts, äger verket upptaga sådant ärende till prövning.

Yrkesskadeförsäkring meddelas av riksförsäkringsverket och nio för
ändamålet bildade ömsesidiga försäkringsbolag, de s. k. socialförsäkringsbolagen.
Enligt principbeslut vid 1961 års riksdag skall socialförsäkringsbolagen
med utgången av år 1965 upphöra att meddela yrkesskadeförsäkring.
u ••

Beslut av yrkesskadeförsäkringsinrättning kan överklagas genom besvär
hos försäkringsrådet. Även om besvär inte anförts, äger rådet upptaga sådant
beslut till prövning.

Mot riksförsäkringsverkets beslut i nu angivna ärenden utom ärenden rörande
yrkesskadeförsäkring kan talan föras hos försäkringsdomstolen. Verket
äger dessutom underställa besluten domstolens prövning, om det för
enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken
prövas av domstolen eller eljest särskilda skäl finns för sådan prövning.
Även mot försäkringsrådets beslut får besvär anföras hos försäkringsdomstolen.
Domstolens beslut får ej överklagas. Bestämmelser om domstolen
och om förfarandet där finns i lagen den 26 maj 1961 om försäkringsdomstol
(nr 262).

Föreliggande förslag

Översikt över de olika förslagen

De föreliggande förslagen rör väsentligen de varandra närstående sjukoch
moderskapsförsäkringarna samt folk- och tilläggspensioneringen. Förslagen
går ut på att förstärka vissa delar av dessa försäkringar samt att
inbördes samordna försäkringarna så att luckor i försäkringsskyddet och
dubbelersättningar i görligaste mån undvikes.

Tyngdpunkten i socialförsäkringskommitténs betänkande ligger på förtidspensioneringen.
Kommittén har bl. a. lagt fram förslag om ett enhetligt
invaliditetsbegrepp inom folkpensionering och tilläggspensionering, om invaliditetsgradering
samt om avveckling av inkomstprövningen beträffande

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

fortidspensioner från folkpensioneringen. Vidare har föreslagits reviderade
regler rörande förutsättningarna för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen.
Kommittén liar i sitt arbete på förtidspensioneringens utformning
kraftigt understrukit rehabiliteringens betydelse. Socialförsäkringskommhten
bär även behandlat andra pensionsfrågor än sådana som berör
förtidspension. Förslag föreligger sålunda bl. a. beträffande rörlig pensionsålder
inom folkpensioneringen och angående sammanträffande av tilläggspensioner.

För att socialförsäkringen skall kunna ge ett fullgott, fortlöpande skydd
\id långvariga sjukdomar som övergår i invaliditet har socialförsäkringskommittén
föreslagit regler för en materiell samordning mellan sjukförsäkringen
och den allmänna pensioneringen. De sjukförsäkringsfrågor som
kommittén därvid kommit in på gäller sjukhjälpstiden och övergången från
försörjning genom sjukförsäkringen till försörjning genom pensioneringen,
sjukpenningförmånernas nivå samt den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringens
omfattning med hänsyn till personkretsen.

Yrkesskadeförsäkringen berörs inte av socialförsäkringskommitténs arbete
i vidare mån än att kommittén föreslagit vissa regler om samordning
av denna försäkring med sjukförsäkringen och pensioneringen. Dessa regler
är avsedda att få en provisorisk karaktär i avbidan på en genomgripande
omdaning av yrkesskadeförsäkringen.

Beträffande moderskapsförsäkringen innehåller socialförsäkringskominatténs
betänkande endast förslag om sådana förbättringar, som är en
mer eller mindre automatisk följd av de tilltänkta ändringarna i sjukförsakringslagstiftningen.
Stödet åt barnaföderskor genom moderskapsförsäkringen
har emellertid även prövats av socialpolitiska kommittén, som kommit
till det resultatet att förmånerna från moderskapsförsäkringen bör
väsentligt utvidgas samtidigt som mödrahjälpen bör avskaffas. Förutom
förbättringar av redan befintliga förmåner föreslår socialpolitiska kommittén
införandet inom moderskapsförsäkringen av tandvårdsförmåner för
blivande mödrar.

Socialdepartementets promemoria innehåller förslag till ett sammanförande
av huvudbestämmelserna rörande sjuk- och moderskapsförsäkring, folkpensionering
och tilläggspensionering i ett lagverk. Därutöver föreslås i promemorian
vissa sakliga nyheter. Bl. a. föreslås en lösning av problemet
rörande frånskilda kvinnors rätt till änkepension från folk- och tilläggspensioneringen
samt vissa ändrade regler rörande utlandssvenskars och utlänningars
ställning inom tilläggspensioneringen. I fråga om det administrativa
handhavandet av sjukförsäkringen och pensioneringen ansluter departementspromemorian
till de principbeslut i ämnet som fattats av 1961 års
riksdag.

Finansieringsfrågor aktualiseras genom alla de nu berörda förslagen,
men nagra mera djupgående ändringar i finansieringssystemet föreslås

145

Kiingl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

inte. I socialförsäkringskommitténs betänkande förordas dock en utvidgning
av underlaget för arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen och en viss
omfördelning av kommunernas bidrag till folkpensionerna. I socialdepartementets
promemoria framlägges förslag till en förenkling av statsbidragssystemet
inom sjuk- och moderskapsförsäkringarna.

I betänkandet om den frivilliga statliga pensionsförsäkringen framlägges
förslag om utökning av denna försäkring med nya former, avseende temporär
ålderspension, förtidspension och familjepension. Utredningen om s. k.
beroende uppdragstagare lämnar en redogörelse för rättsförhållandena rörande
sådana uppdragstagare inom sociallagstiftningen m. m. samt föreslår
vissa lagändringar, av vilka en beaktats i förslaget till lag om allmän försäkring
och de övriga rör arbetsfredslagstiftningen.

Sjuk- och moderskapsförsäkring

Som förut nämnts har socialförsäkringskommittén utarbetat sina förslag
rörande sj ukförsäkringen med utgångspunkt från att en långtgående
materiell samordning bör åstadkommas mellan denna försäkring
och en reformerad förtidspensionering. En förutsättning för en rationell
samordning mellan sjukförsäkring och pensionering är enligt kommitténs
uppfattning att förmånerna från dessa båda socialförsäkringsgrenar fastställes
efter någorlunda likartade grunder. Kommittén erinrar härvid om
att sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen nu skiljer sig åt på så vis
att försäkringsskyddet enligt den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning
omfattar inkomster av tjänst men ej inkomster av annat förvärvsarbete,
medan däremot den allmänna tilläggspensioneringen ger skydd
för båda slagen av inkomster. Denna skillnad aktualiserar, framhåller kommittén,
en omprövning av frågan om företagarnas ställning
inom sjukpenningförsäkringen.

Socialförsäkringskommittén är medveten om att det finns företagare,
som kan vara borta kortare eller längre tid från sin rörelse utan att detta
medför svårare ekonomiska konsekvenser för dem. För det stora flertalet
företagare, t. ex. för småföretagare inom jordbruk, trädgårdsodling, fiske,
småindustri, hantverk och handel, anser sig kommittén dock kunna utgå
ifrån att läget är ett annat. Företagarna lever i många fall under betingelser,
vilka är likartade med löntagarnas, och de flesta av dem måste förmodas
ha samma behov som löntagarna av skydd mot inkomstbortfall på
grund av sjukdom. Kommittén fastslår, att företagarna själva i stor utsträckning
delar denna uppfattning, och tillfogar, att det även är ett allmänt
intresse att tillgodose företagarnas behov av försäkringsskydd för
sjukdomsfall. Ytterligare tillkommer den nyssberörda samordningssynpunkten.
Med hänsyn härtill och då erfarenheten visat, att trots behovet av försäkringsskydd
endast eu förhållandevis ringa del — omkring en femtedel

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1902

— av företagarna utnyttjat möjligheten att teckna frivillig kompletteringsförsäkring
enligt SFL, föreslår kommittén, att företagarinkomster blir jämställda
med anställningsinkomster ifråga om tillhörighet till tilläggssjukpenningförsäkringen.
Alla sjukkassemedlemmar med en viss minsta inkomst
av förvärvsarbete föreslås alltså bli obligatoriskt försäkrade för tillläggssjukpenning,
vilken graderas efter förvärvsinkomstens storlek. Några
särskilda begränsningar för företagarinkomster — t. ex. så att ett lägre
maximum tillämpas vid sjukpenningklassplaceringen eller att endast viss
kvotdel av inkomsten beaktas — har inte ansetts behövliga eller lämpliga.

Beräkningen av företagarnas årsinkomster kommer, enligt vad kommittén
framhåller, att ställa sjukkassorna inför vissa problem. I första hand
får sjukkassan bygga på uppgifter, som företagaren själv lämnar angående
sin sysselsättning och sina inkomster. I viss omfattning kan dessa uppgifter
kontrolleras genom jämförelse med företagarens taxering, och någon
lijälp vid kontrollarbetet torde sjukkassan även ha av det inom kassan
förda pensionsregistret för tilläggspensioneringen. Kommittén understryker
dock, att det av flera skäl inte är möjligt att helt bygga en sjukpenningklassplacering
på vederbörandes taxerade inkomst och att en företagare
bör kunna placeras i såväl högre som lägre sjukpenningklass än den som
motsvarar hans deklarerade inkomst för visst eller vissa år. Vid sjukpenningklassplaceringen
kan god ledning ofta hämtas av den inkomst som i
orten brukar åtnjutas av en anställd person med motsvarande förutsättningar
och färdigheter. Med hänsyn till kostnaderna för försäkringen anser
kommittén f. ö. att det inte behöver befaras att företagarna skall vara angelägna
att få en för hög sjukpenningklassplacering.

För att lösa de särskilda tillämpningssvårigheter som kan uppstå när det
gäller att sjukpenningklassplacera makar, vilka driver förvärvsverksamhet
gemensamt, vill kommittén lita till anvisningar från riksförsäkringsverket
och, i sista hand, till rättstillämpningen. Såsom kommittén påpekar
är det i hithörande fall brukligt att den ena maken ensam taxeras för hela
den gemensamma inkomsten, medan det i sjukförsäkringssainmanhang är
regel att makarna betraktas såsom kompanjoner och alltså sjukpenningklassplaceras
var för sig.

När en försäkrad har både anställnings- och företagarinkomster blir det
enligt kommitténs mening nödvändigt att göra dubbla beräkningar av årsinkomsten.
Inplaceringen i sjukpenningklass får därvid i första hand grundas
på anställningsinkomsten och i andra på företagarinkomsten. Företagarinkomsten
avses sålunda i fall av blandad inkomst komma att medföra
att sjukpenningen kan utgå med högre belopp än om endast anställningsinkomst
förelegat.

Kommittén anser det önskvärt, att företagarna beredes möjlighet att i
viss utsträckning anpassa försäkringsskyddet mot inkomstbortfall vid sjukdom
efter det individuella behovet, och föreslår, att detta önskemål skall

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

tillgodoses genom en valfri karenstid. Det är dock enligt kommitténs mening
inte påkallat att inom den obligatoriska försäkringen medge en lika
vittgående valfrihet som nu gäller inom den frivilliga försäkringen (3, 18,
33 resp. 93 dagars karenstid). En rimlig ordning är enligt kommitténs mening
att som huvudregel skall gälla samma karenstid för företagare som
för anställda, dvs. 3 dagar, men att företagarna får möjlighet att efter särskild
framställning få karenstiden förlängd med 30 eller 90 dagar. Det skall
enligt kommittéförslaget också vara möjligt att övergå från en karenstid
till en annan, men vissa spärregler har ansetts erforderliga för att hindra
spekulation från de försäkrades sida.

En viktig fråga som kommittén behandlar är om företagarna skall kunna
individuellt utträda och återinträda i tilläggssjukpenningförsäkringen. Vid
sitt ställningstagande till denna fråga har kommittén beaktat att tilläggssjukpenningen
tillsammans med grundsjukpenningen liksom förtidspension
från folk- och tilläggspensioneringarna utgör ett riskskydd. Sjukpenningförsäkringen
är avsedd dels för korttidsfallen och dels för den första
tiden av långtidsfallen, medan förtidspensioneringen skall ge skydd vid
långvarig sjukdom och invaliditet. Kommittén anser att sjukförsäkring och
pensionering bör samordnas så, att rätten till sjukpenning i princip upphör
vid samma tidpunkt som rätten till förtidspension inträder. En sådan samordning
förutsätter att förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen
är någorlunda likvärdiga, men denna likvärdighet riskerar, påpekar
kommittén, att gå förlorad om man medger undantagande från endast endera
tilläggssjukpenningförsäkringen eller tilläggspensioneringen. Om en
företagare fick göra undantagande från tilläggspensioneringen och ändå
stå kvar i tilläggssjukpenningförsäkringen, tror kommittén att det i praktiken
skulle uppstå stora svårigheter att vid långvarig sjukdom och invaliditet
draga in en relativt hög sjukpenning och ersätta den med enbart en
förhållandevis låg förtidspension från folkpensioneringen. Följden skulle
då hli en oförsvarlig extra belastning på sjukpenningförsäkringen. Även
alternativet att låta ett undantagande avse endast tilläggssjukpenningförsäkringen
skulle enligt kommitténs uppfattning vålla samordningssvårigheter,
och kommittén anser inte heller att det finns något egentligt behov
av en sådan ordning därest man godtar kommitténs förslag om en valfri
karenstid. De anförda synpunkterna för fram till slutsatsen, att företagarna
bör kunna göra undantagande från tilläggssjukpenningförsäkringen endast
på villkor att de samtidigt gör ett motsvarande undantagande från
tilläggspensioneringen. Återkallelse av undantagande från tilläggspensioneringen
bör enligt kommittéförslaget automatiskt leda till återanslutning till
tilläggssj ukpenningförsäkr ingen.

Tre ledamöter av kommittén (herrar Andersson, Eliasson och Gustafsson)
har anmält avvikande mening och föreslår, att företagare efter fritt val
skall kunna utträda ur endera försäkringen för tilläggssjukpenning eller
försäkringen för allmän tilläggspension.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Kommittén erinrar om att den nuvarande obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen
för anställda finansieras genom bidrag från arbetsgivarna
(omkring 60 procent av kostnaderna) och genom avgifter från de försäkrade
(omkring 40 procent av kostnaderna). Beträffande företagarna
utgår kommittén ifrån att de själva helt skall bestrida utgifterna för sin
tilläggssjukpenningförsäkring genom egna avgifter, och för dessa avgifter
fordras då särskilda tariffer, vilka lämpligen bör fastställas av riksförsäkringsverket.
För att ge en uppfattning om storleken av de avgifter, som
måste uttagas av företagarna för deras försäkring för tilläggssjukpenning,
har kommittén gjort vissa, i följande tablå redovisade beräkningar (avgifterna
i tablån är genomsnittsavgifter för hela landet och det har förutsatts
att hela årsinkomsten av förvärvsarbete utgör företagarinkomst).

Årsinkomst av förvärvsarbete kr.	Tilläggs- sjukpenning kr.	Avgift	i kr. vid en karenstid av
3 dagar	33 dagar	93 dagar
6 800— 8 400	8	123	74	45
14 000—16 000	16	253	152	93
21 000—	24	383	230	141

1 samband med kommittéförslagets genomförande kan enligt kommittén
väntas uppkomma en del problem av övergångsnatur. För sjukkassorna
torde särskilt den första inplaceringen i sjukpenningklasser bli en arbetskrävande
och svår uppgift, men kommittén anser sig kunna utgå från att
kassorna under riksförsäkringsverkets ledning skall kunna tillfredsställande
bemästra svårigheterna. Sjukkassorna måste få tillgång till inkomstuppgifter
från företagarna, och bestämmelser bör utfärdas om skyldighet för
företagarna att lämna vissa uppgifter i anslutning till ikraftträdandet av
den nya lagstiftningen. Beträffande ikraftträdandet är ytterligare att märka
att kommittén inte vill uppställa något hälsovillkor och att även den som är
tillfälligt sjukskriven vid tidpunkten för lagändringen skall sjukpenningklassplaceras.
Däremot föreslås ett åldersvillkor som innebär att företagare,
vilka före ikraftträdandet fyllt 67 år, ej skall omfattas av den obligatoriska
tilläggssjukpenningförsäkringen.

Den nuvarande möjligheten för företagare att teckna frivillig sjukpenningförsäkring
bör enligt kommittén slopas, därest förslaget om obligatorisk
tilläggssjukpenningförsäkring vinner bifall. Tidigare tecknad frivillig
försäkring föreslås skola upphöra samtidigt med att den nya lagstiftningen
träder i kraft.

Kommittén har även övervägt frågan om en obligatorisk tilllägg
ssjuk penningförsäkring för hemmafruar. En dylik
försäkring skulle emellertid, enligt vad kommittén funnit, föra med sig åtskilliga
svårigheter och mindre önskvärda konsekvenser. När hemmafruarna
anslutits till försäkringen för grundsjukpenning är det för att försäkringen

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

skall ersätta inte en utebliven inkomst utan vissa ökade utgifter. De utgifter
som åsyftas varierar, påpekar kommittén, avsevärt från fall till fall, beroende
bl. a. på familjens storlek och sammansättning. Av särskild betydelse
är om i familjen finns minderåriga barn och om husmoderns sjukdom medför
behov av lejd hjälp, men förhållandena är härvidlag så skiftande att det
inte går att på grundval av dem utforma några allmänna principer för en
differentierad klassplacering. Ej heller tror kommittén att det är möjligt
att uppnå tillfredsställande resultat genom att bygga inplaceringen i sjukpenningklass
på en uppskattning i pengar av värdet av det arbete, som en
hemmafru utför. Även om man skulle kunna tänka sig att i praktiken tilllämpa
vissa schablonregler — exempelvis att uppskatta hemmafruarnas arbete
i hemmet med utgångspunkt från på orten gängse normer för avlöning
av hembiträde — skulle man likväl sakna garantier för att man gjorde
en riktig sjukpenningklassplacering i det enskilda fallet. Att generellt försäkra
hemmafruarna för en relativt hög tilläggssjukpenning anser kommittén
inte vara lämpligt. Många av dem torde nämligen inte ha något större
behov av försäkring utöver grundsjukpenningen, och hemmafruarna har
också i relativt liten omfattning utnyttjat möjligheterna att komplettera
grundsjukpenningen genom frivilligt sjukpenningtillägg.

Det måhända starkaste skälet mot en ökning av hemmafruarnas obligatoriska
försäkringsskydd är emellertid enligt kommitténs mening att avgifterna
i många fall skulle bli alltför betungande. Kommittén utgår härvid
från att statsbidrag inte skall komma ifråga. I stället för obligatorisk tillläggssjukpenningförsäkring
vill kommittén anvisa andra utvägar för att i
begränsad omfattning förstärka hemmafruarnas ställning inom sjukförsäkringen.
Som framgår av det följande föreslås, att grundsjukpenningen höjes
från 3 till 4 kr. och att rätten till barntillägg till grundsjukpenning utvidgas.
Vidare vill kommittén förbättra hemmafruarnas frivilliga försäkring för
sjukpenningtillägg så att sjukpenningtilläggets maximibelopp höjes från 5
till 6 kr. om dagen. Med grundsjukpenning, barntillägg och frivilligt sjukpenningtillägg
skall en hemmafru, om kommitténs förslag genomföres,
kunna få en ersättning från försäkringen som maximalt uppgår till 12 kr.
om dagen, och det bör, framhåller kommittén, i det sammanhanget uppmärksammas
att ersättningen inte utgör skattepliktig inkomst.

När kommittén tar upp frågan om grundsjukpenningens storlek,
konstaterar kommittén till en början att sjukpenningförsäkringen i
sin helhet är så konstruerad, att grundsjukpenningen har en förhållandevis
större betydelse när den utgår som en självständig försäkringsförmån än
när den utgår som en bottenförsäkring för dem som är obligatoriskt tillläggssjukpenningförsäkrade.
I det förra fallet blir grundsjukpenningens
syfte främst att utgöra ett bidrag till täckande av de kostnader, som uppkommer
vid sjukdom och som inte täckes genom sjukvårdsförsäkringen. I
det senare fallet avser grundsjukpenningen att tillsammans med tilläggs -

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sjukpenningen lämna en skälig kompensation för inkomstbortfall i anledning
av sjukdom. Med denna utformning av sjukpenningförsäkringen bör
enligt kommitténs uppfattning en höjning av grundsjukpenningen medföra
en motsvarande minskning av tilläggssjukpenningen.

Det totala antalet sjukkassemedlemmar som var försäkrade för endast
grundsjukpenning uppgick, upplyser kommittén, vid utgången av år 1959
till omkring 1,7 miljoner, varav inte fullt 1,2 miljoner i hemmet arbetande
kvinnor och i runt tal 0,5 miljoner företagare och därmed jämställda förvärvsarbetande.
Följer statsmakterna kommitténs förslag att obligatoriskt
försäkra företagarna för tilläggssjukpenning, skulle tydligen en höjning av
den nuvarande grundsjukpenningen 3 kr. om dagen från synpunkten av
sjukförsäkringens effektivitet få betydelse främst för hemmafruarna. En
höjning av grundsjukpenningen kan emellertid, enligt vad kommittén framhåller,
inte ske enbart för en viss grupp av sjukpenningförsäkrade utan den
måste ges generell giltighet. Med oförändrade metoder för finansieringen
av grundsjukpenningen leder en generell höjning otvivelaktigt till ökade
kostnader såväl för de försäkrade i gemen som för staten.

I sina närmare undersökningar av kostnadsfrågan har kommittén arbetat
alternativt med 1 resp. 2 kronors höjning av grundsjukpenningen och en
motsvarande höjning av grundpenningen från moderskapsförsäkringen.
Efter vad kommittén funnit skulle den årliga kostnaden för det förra alternativet
bli omkring 70 milj. kr. och för det senare alternativet omkring 140 milj.
kr. Som jämförelse nämnes, att kostnaden för nuvarande grundsjukpenning
(och grundpenning) för budgetåret 1961/62 uppskattats till 193 milj. kr. Under
förutsättning av statsbidrag med oförändrat procenttal 50, skulle den
genomsnittliga, årliga avgiften per försäkrad medlem öka från omkring 30
till omkring 38 kr., om grundsjukpenningen höjdes från 3 till 4 kr., och till
omkring 46 kr., om grundsjukpenningen höjdes till 5 kr. Statens bidrag
skulle öka med omkring 35 resp. 70 milj. kr. om året. Om man i stället utgår
från att statsbidraget inte bör ökas alltför mycket men i gengäld bidragsprocenten
justeras till 40 procent, kan försäkringsavgiften enligt kommitténs
beräkningar antagas bli omkring 45 kr. vid en höjning av grundsjukpenningen
till 4 kr. och omkring 55 kr. vid en höjning av grundsjukpenningen
till 5 kr.

Kommittén har vid sin bedömning av frågan om grundsjukpenningens
storlek tagit hänsyn till sambandet mellan denna fråga och frågan om tillhörighet
till sjukpenningförsäkringen. Kommittén påpekar att det finns en
inkomstgräns — f. n. 1 200 kr. om året -—- som andra försäkrade än hemmafruar
måste uppnå för att tillhöra sjukpenningförsäkringen. Enligt kommittén
måste, för undvikande av överförsäkring, denna gräns höjas om
grundsjukpenningens belopp höjes. En höjning av inkomstgränsen finner
kommittén önskvärd även med hänsyn till penningvärdets fall och till vissa
önskemål om förenklingen i uppbörds- och taxeringsväsendet. Kommittén

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

föreslår, alt inkomstgränsen fastställes till 1 800 kr. om grundsjukpenningen
bestämmes till 4 kr. Blir grundsjukpenningen högre, bör även inkomstgränsen
sättas högre. Kommittén framhåller emellertid, att varje höjning
av inkomstgränsen måste medföra att ett antal personer med låga inkomster
ställes utanför sjukpenningförsäkringen, även om man genom övergångsarrangemang
kan och bör låta dem som vid tiden för en lagändring redan
tillhör sjukpenningförsäkringen stå kvar i denna oberoende av om de uppfyller
de nya inkomstvillkoren.

Vid övervägande av de olika synpunkter som framkommit har kommittén
funnit att varsamhet bör iakttagas vid fastställandet av grundsjukpenningens
storlek. Kommittén förordar därför alternativet att höja grundsjukpenningen
från 3 till 4 kr. För kvinna med barn under 10 år i hemmet skall enligt
kommitténs förslag hempenningen vid sjukhusvistelse också vara minst
4 kr. om dagen.

En ledamot av kommittén (herr Andersson) föreslår, att grundsjukpenningen
bestämmes till 5 kr. om dagen.

Kvinnor med små barn i hemmet har ett förstärkt sjukpenningskydd vid
sjukhusvård genom att de är garanterade barntillägg på minst 2 kr.
om dagen. Kommittén föreslår, att den begränsning som ligger däri att
denna garanti endast gäller under sjukhusvistelse skall slopas. Genomföres
detta förslag, betyder det att en kvinna, som har barn under 10 år i hemmet,
vid sjukdom alltid får en sammanlagd sjukpenningersättning av minst 6 kr.
om dagen (4 kr. i grundsjukpenning och 2 kr. i barntillägg).

En rationell samordning mellan sjukförsäkring och pensionering förutsätter,
enligt vad kommittén funnit, en revision av sjukpenningskalan,
och det blir därvid en uppgift att sörja för att sjukförsäkrings- och
pensionsförmåner ger en någorlunda jämn och kontinuerlig ersättningsnivå
vid långvarig sjukdom som övergår i pensionsberättigande invaliditet. En
fullt idealisk kontinuitet är dock, påpekar kommittén, inte möjlig att uppnå,
eftersom man inte lär kunna komma ifrån den skillnad mellan sjukförsäkring
och pensionering, som består i att tilläggssjukpenningen grundas
på den inkomst vederbörande kan antagas komma att åtnjuta tills vidare
medan tilläggspensionen grundas på inkomster som hänför sig till förfluten
tid.

Ett av reformönskemålen beträffande sjukpenningskalan gäller den nuvarande
regeln att sjukpenningen —- utom i de lägsta sjukpenningklasscrna
— reduceras efter de första 180 dagarna av en sjukperiod. Den omständigheten
att tilläggssjukpenningen sjunker efter viss tids sjukdom
innebär en svaghet i försäkringsskyddet, och kommittén anser att en förbättring
är angelägen för att de långtidssjuka skall få ett verksamt ekonomiskt
skydd. Den nuvarande ordningen kan enligt kommitténs uppfattning
leda till orimliga fluktuationer: först utgår en förhållandevis hög sjukpcn -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ning, efter någon tid reduceras denna och efter ytterligare någon tid avlöses
den låga sjukpenningen av en hög förtidspension från folk- och tilläggspensioneringen.
Kommittén påvisar också att de skäl som ursprungligen
motiverat reduktionsregeln bortfallit eller avsevärt försvagats. Redan när
en obligatorisk sjukförsäkring med graderad sjukpenningersättning infördes
i mitten av 1950-talet var man i och för sig på det klara med att en
långvarig sjukdom medför större påfrestning på den sjukes och hans familjs
ekonomi än en kortvarig. Skulle man få till stånd en samordning
mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen — och detta ansågs
mycket angeläget -— var man emellertid tvungen att åtminstone under en
kortare tid, den s. k. samordningstiden, ge en förhållandevis god sjukpenning
som kunde accepteras även för yrkesskadefallen. Arrangemanget med
en betydligt lägre sjukpenning efter samordningstidens utgång kunde i dåvarande
läge motiveras med kostnadsskäl och med önskemålet att undvika
överförsäkring. Dessutom framhölls, att flertalet långtidssjuka under alla
förhållanden vid sjukhjälpstidens slut måste övergå till den blygsamma enhetsstandard
som folkpensioneringen kunde ge. Läget nu, sedan tilläggspensioneringen
genomförts, är enligt kommitténs mening ett helt annat. I
framtiden kommer de flesta långtidssjuka att såsom pensionärer vara tillförsäkrade
en relativt god standard, som är individuellt anpassad efter vederbörandes
inkomster såsom frisk.

Beträffande kostnadsfrågan anmärker kommittén, att den utgiftsökning,
som ett borttagande av reduktionsregeln skulle föranleda, med utgångspunkt
från nuvarande sjukpenningskala uppskattats till omkring 55 milj.
kr. om året och att utgiftsökningen naturligtvis blir större om sjukpenningskalan
bygges på med nya sjukpenningklasser. De ekonomiska och
andra skäl, som kan tala mot ett borttagande av reduktionen av sjukpenningen
efter viss sjukskrivningstid, anser kommittén emellertid inte vara
av den tyngd att de bör hindra en sådan reform. Kommittén föreslår alltså,
att tilläggssjukpenningen skall utgå med samma belopp under hela sjukhjälpstiden.

önskemålen beträffande den närmare utformningen av sjukpenningskalan
sättes av kommittén i samband med frågan om sjukpenningens beskattning,
och kommittén utgår ifrån att sjukpenningen av praktiska och administrativa
skäl även i fortsättningen bör utgöra skattefri inkomst. Med
denna utgångspunkt finner kommittén ej skäl att göra någon mera genomgripande
omarbetning av den nuvarande sjukpenningskalan.

Däremot föreslår kommittén en påbyggnad av sjukpenningskalan med
nya sjukpenningklasser för att nå en viss överensstämmelse med tilläggspensioneringen.
En sjukpenningskala, som täcker inkomster intill samma
maximum som beaktas vid fastställandet av pensionsgrundande inkomst
inom tilläggspensioneringen, har konstruerats av kommittén och skulle få
det utseende som framgår av denna tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

153

Sjuk-penning-klass nr	Årsinkomsten uppgår	Sjuk-penning per dag kr.	Veckolön vid klass-mitten kr.	Veckolön efter källskatteav-drag	Kompensation per vecka efter första sjukveckan
till kr.	men ej till kr.
ogift kr.	gift kr.	kr.	%
ogift	gift
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10
2	1 800	2 400	4	40	38	38	28	73,7	73,7
3	2 400	3 000	5	52	47	49	35	74,5	71,4
4	3 000	3 600	6	63	54	59	42	77,8	71,2
5	3 600	4 200	7	75	63	71	49	77,8	69,0
0	4 200	5 000	8	88	72	81	56	77,8	69,1
7	5 000	5 800	9	104	83	92	63	75,9	68,5
8	5 800	6 800	10	121	95	103	70	73,7	68,0
9	6 800	8 400	12	146	113	120	84	74,3	70,0
10	8 400	10 200	14	179	136	146	98	72,1	67,1
11	10 200	12 000	16	213	156	169	112	71,8	66,3
12	12 000	14 000	18	250	182	198	126	69,2	63,6
13	14 000	16 000	20	288	203	224	140	69,0	62,5
14	16 000	18 000	22	327	223	250	154	69,1	61,6
15	18 000	21 000	25	375	250	281	175	70,0	62,3
16	21 000	24 000	28	433	281	316	196	69,8	62,0
17	24 000	27 000	31	490	311	348	217	69,8	62,4
18	27 000	30 000	34	548	342	383	238	69,6	62,1
19	30 000	33 000	37	606	367	408	259	70,6	63,5
20	33 000	—	40	663	401	444	280	69,8	63,1

I anslutning till tabellen diskuterar kommittén om samordningsskälen
verkligen påkallar att maximibeloppet är detsamma inom sjukförsäkringen
och tilläggspensioneringen. Kommittén anför, att garantier under alla förhållanden
kommer att saknas för att förmånsnivåerna blir likvärdiga, eftersom
sjukpenningen tar sikte på de aktuella inkomsterna när sjukdomsfallet
inträffar under det att tilläggspensionen avspeglar ett genomsnitt av inkomster
under förfluten tid. Dessutom fäster kommittén avseende vid att
tilläggspensioneringen först efter en övergångstid får full effekt och att försäkrade
som är födda före år 1914 inte kan förvärva full pension. Kommittén
anser det inte nödvändigt att omedelbart bygga ut sjukpenningskalan
så att dess övre inkomstgräns motsvarar maximum av den pensionsgrundande
inkomsten. Utbyggnaden bör enligt kommitténs mening kunna ske
successivt i den takt statsmakterna finner påkallad. Tills vidare vill kommittén
bestämma den övre inkomstgränsen till 21 000 kr. om året, och kommittén
menar att man därigenom i stort sett täcker sådana grupper, som
kan antagas vara särskilt beroende av sjukpenningen för sin försörjning
under sjukdom. Flertalet försäkrade med löneinkomster ovanför det föreslagna
taket är, enligt vad kommittén upplyser, tjänstemän som är tillförsäkrade
eu kompletterande sjuklön från sin arbetsgivare. Kommittén har
inte funnit skäl att i sjukförsäkringslagstiflningen införa bestämmelser om
indexreglering av sjukpenningskalans maximibelopp.

Beträffande sjukpenningens storlek vid sjukhusvård
har kommittén övervägt att höja det nuvarande trekronorsavdraget, som

154

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

ursprungligen motiverats med att den sjuke vid sjukhusvistelse gör besparingar
i fråga om föda, klädslitage m. m. Kommittén, som erinrar om att
vårdavgiften för patienter på allmän sal vid sjukhus f. n. uppgår till 5 kr.
om dagen mot tidigare 3 kr., anser att den sjukes besparingar vid sjukhusvistelse
numera kan uppskattas till högre belopp än 3 kr. Det föreslås därför
att avdraget på sjukpenningen bestämmes till 5 kr., dock liksom f. n.
högst hälften av sjukpenningens belopp. Av avdraget skall enligt förslaget
2 kr. anses belöpa på grundsjukpenningen.

En ledamot av kommittén (herr Bengtsson) reserverar sig mot förslaget
om höjning av sjukpenningavdraget vid sjukhusvård.

I en översikt över brister i den nuvarande samordningen mellan sjukförsäkring
och pensionering påpekar kommittén att reglerna om s j u khjälpstid
i sjukförsäkringslagstiftningen är så konstruerade, att det
inträffar såväl att ett och samma hjälpbehov under kortare eller längre tid
täckes av båda försäkringarna som att ett hjälpbehov inte täckes av någondera
försäkringen. Den normala sjukhjälpstiden på 730 dagar hänföres i
allmänhet till varje sjukdom för sig. Föreligger flera sjukskrivningsperioder
måste sjukkassan i regel bedöma, om det är fråga om samma sjukdom
och om sammanläggning av perioderna skall ske. Reglerna om sammanläggning
vållar, enligt vad kommittén konstaterar, sjukkassorna mycket
stora svårigheter i tillämpningen, och de kan även leda till synnerligen
slumpartade resultat för den försäkrade. Den som lider av en recidiverande
sjukdom blir lätt utförsäkrad utan att för den skull få rätt till pension.
Kommittén har kommit till uppfattningen att det rådande samordningssystemet
måste utmönstras och ersättas med ett annat, som bättre tillgodoser
socialförsäkringens krav på ett effektivt skydd vid sjukdom och invaliditet.

En samordning mellan sjukförsäkring och pensionering kan, anser kommittén,
inte byggas på en gränsdragning mellan begreppen sjukdom och
invaliditet, eftersom dessa begrepp inte är entydiga och det inte låter sig
göra att invändningsfritt fastslå vilken dag ett sjukdomstillstånd övergått
i invaliditet. Riktpunkten bör i stället vara att sjukpenningen reserveras
dels för kortvariga sjukdomsfall, dels för den första tiden vid mera långvariga
fall. Redan under sjukhjälpstiden skall, när så behövs, rehabiliteingsåtgärder
sättas in för att förkorta sjukdomstiden eller eljest förebygga
eller häva en nedsättning av arbetsförmågan. Kan rehabiliteringen antagas
komma att draga ut på tiden aktualiseras frågan om utbyte av sjukpenning
mot pension varvid enligt kommitténs förslag beträffande förtidspensioneringen
i första hand en tidsbegränsad förtidspension kommer ifråga. Kommittén
anser det däremot inte lämpligt att i lag fixera en tidpunkt vid vilken
ett sådant utbyte senast skall ha skett.

Beträffande samordningen mellan sjukförsäkring och
pensionering förordar kommittén sålunda, att någon till visst antal

Kiingl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 155

dagar maximerad sjukhjälpstid inte skall gälla för tid före den månad under
vilken den försäkrade fyller 67 år. Sjukkassas skyldighet att utge sjukhjälp
i form av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård skall i stället
bortfalla eller begränsas fr. o. m. månaden näst efter den under vilken förtidspension
beviljats, och kommittén erinrar härvidlag om att den i annat
sammanhang föreslår att förtidspension skall kunna beviljas även utan ansökan
från den försäkrade. Den som erhåller hel förtidspension skall enligt
förslaget inte kunna vara sjukpenningförsäkrad. När endast partiell förtidspension
beviljas behöver inte rätten till fortsatt sjukpenning helt bortfalla,
men den försäkrades sjukpenningklassplacering skall omprövas så
att sjukpenning utgår efter den klass, som motsvarar den försäkrades återstående
förvärvsförmåga. Förtidspensionen utgår såsom ersättning för den
bestående invaliditeten, medan sjukpenningen ersätter den genom den aktuella
sjukdomen förlorade resterande arbetsförmågan. Någon verklig dubbelersättning
uppkommer alltså inte. Sjukpenning efter den senaste klassplaceringen
utgår utan begränsning till visst antal dagar. Den upphör dock
eller begränsas, om förutsättning för högre förtidspension (hel förtidspension
eller högre grad av partiell förtidspension) föreligger. Vid beviljande av
högre grad av partiell pension upphör sjukpenningen att utgå efter den dittillsvarande
klassplaceringen och denna omprövas på samma sätt som när
förtidspension först beviljades. Hemmafruar med partiell förtidspension
föreslås få behålla sin obligatoriska grundsjukpenningförsäkring ograverad.

Det nu sagda har avseende endast på tiden innan den försäkrade fyllt
67 år. I fråga om ålderspensionärernas sjukpenningförsäkring föreslås den
nuvarande sjukhjälpstiden 180 dagar vid varje sjukdom, därav dock högst
90 dagar må avse sjukpenning, utbytt mot en högsta sammanlagd, för både
sjukpenning och ersättning för sjukhusvård gällande sjukhjälpstid av 180
dagar, räknad från ingången av den månad då den försäkrade fyllt 67 år.
Kommittén framhåller, att den föreslagna regeln i de flesta fall blir fördelaktigare
för de försäkrade än de nuvarande bestämmelserna och även har
den fördelen att det inte blir nödvändigt att tillämpa några medicinska sammanläggningsregler
— något som bereder särskilda svårigheter i fråga om
åldringarna. Sjukhjälpstiden 180 dagar föreslås vad angår ersättning för
sjukhusvård gälla även för dem som åtnjuter hel förtidspension, varvid tiden
skall räknas från ingången av den månad under vilken pensionen börjat
åtnjutas.

En smidig övergång från sjukpenning till pension förutsätter, framhåller
kommittén, en särskild administrativ anordning för utbetalning av det
första förfallande förtidspensionsbeloppet. Kommittén anser att den centrala
utbetalningen av pensioner bör bibehållas men förordar att sjukkassan
förskotterar pensionen intill dess den centrala utbetalningen kan träda
i funktion. För ändamålet bör medel ställas till sjukkassornas förfogande.
Har sjukkassa utbetalat ersättning (sjukpenning) under tid som täckes av

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ett pensionsbeslut, bör avdrag på pensionen göras för ersättningen från sjukförsäkringen.
Kommittén har funnit övervägande skäl tala för den nu inom
tilläggspensioneringen gällande regeln att avdraget belopp inte skall återbetalas
till sjukkassan.

I samband med frågan om sjukhjälpstid behandlar kommittén den nuvarande
bestämmelsen i SFL om att försäkringsplikt inte föreligger för den
som åtnjutit sjukhusvård under minst 730 dagar i följd, så länge sjukhusvård
därefter pågår. Kommittén anser att ersättning från sjukförsäkringen
inte heller i fortsättningen skall utgå till personer, som under längre tid
vistats på sjukhus eller anstalt. Emellertid synes detta i den enhetliga nya
lagstiftningen böra komma till uttryck på annat sätt än genom en bestämmelse
om försäkringsplikt eller försäkringstillhörighet. Det torde lämpligen
kunna ske genom en särskild bestämmelse att ersättning för sjukhusvård
inte utgår vid sådan långvarig vård som nu angivits. Kommittén föreslår
därför att ersättning för sjukhusvård inte skall utgå för tid efter det vården
pågått 730 dagar i en följd. Frågan om sjukpenning i dylika fall blir inte
aktuell, eftersom vederbörande kan antagas vara berättigad till förtidspension
eller ålderspension. För att hindra ett kringgående av bestämmelsen
och för att undgå fall, där tveksamhet kan uppkomma till följd av överflyttning
mellan olika sjukvårdsanstalter, föreslår kommittén att, därest
ny vårdperiod börjar inom 20 dagar efter föregående vårdperiods slut, vården
likväl skall anses ha pågått i en följd.

Med hänsyn till det nära samband som råder mellan grundsjukpenningförsäkringen
och moderskapsförsäkringens grundpenning har
socialförsäkringskommittén som en konsekvens av förslaget om grundsjukpenningens
höjning från 3 till 4 kr. föreslagit en höjning av grundpenningen
från 270 till 360 kr. vid enkelbörd och från 405 till 540 kr. vid flerbörd.
Socialpolitiska kommittén har emellertid i sitt betänkande behandlat
moderskapsförsäkringen mera fristående, övervägandena inom socialpolitiska
kommittén har lett fram till förslag om en kraftig utbyggnad av moderskapsförsäkringen
parallellt med en avveckling av mödrahjälpen.
Utbyggnaden av moderskapsförsäkringen innefattar främst ökning av grundpenningen,
förlängning av den tid under vilken tilläggspenning skall kunna
åtnjutas samt införande av en tandvårdsförsäkring för blivande och nyblivna
mödrar.

I en historisk översikt konstaterar socialpolitiska kommittén, att mödrahjälpen
infördes vid en tid då socialförsäkringen ännu var föga utvecklad
och fattigvården lämnade mycket övrigt att önska. Mödrahjälpen, som kom
till för att undvika att barnaföderskor skulle behöva vända sig till fattigvården,
var länge jämbördig med övriga existerande bidragsformer. Med
tillkomsten av den moderna socialhjälpen och den obligatoriska moderskapsförsäkringen
har emellertid bilden helt förändrats. Behovsprövningen

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

för mödrahjälp är numera, enligt vad kommittén funnit, i vissa fall snävare
än för socialhjälp, och ser man till helhetseffekten finner man att mödrahjälpen
endast svarar för Vio av samhällets stöd åt barnaföderskor. Kommittén
vitsordar visserligen, att mödrahjälpen varit av betydande värde, men
framhåller samtidigt att verksamhetens uppläggning inte kan accepteras i
dagens läge. Handläggningen i mödrahjälpsärenden är tung och tidskrävande,
och det har visat sig svårt att nå enhetlighet i tillämpningen.

Likväl står det klart för kommittén att man inte utan vidare kan avskaffa
mödrahjälpen och låta socialhjälpen träda in i dess ställe. Detta skulle nämligen
kunna leda till att kanske var fjärde barnaföderska blev beroende av
socialhjälp. Den utväg kommittén förordar är att man samtidigt med en avveckling
av mödrahjälpen förstärker moderskapsförsäkringen. På moderskapsförsäkringen
liksom på annan obligatorisk socialförsäkring bör man
enligt kommitténs uppfattning kunna ställa kravet att den skall vara så
effektiv att kompletterande hjälp inte behöver tillgripas annat än i undantagsfall.
Kommittén erinrar vidare om att moderskapsförsäkringen medför
en viss kostnadsomfördelning i samhället till barnfamiljernas förmån, som
kan sägas vara ett led i familje- eller befolkningspolitiken. Kommittén tror
visserligen inte att samhällets stödåtgärder åt barnaföderskor i någon högre
grad påverkar nativiteten men utgår dock från att sådana åtgärder kan medverka
till att förebygga aborter.

I motiveringen till sitt förslag om införande såsom en förmån från moderskapsförsäkringen
av ersättning för tandläkarvård åt mödrar
erinrar kommittén om att bidrag till tandvårdskostnader nu utgår från
mödrahjälpen men endast efter sträng behovsprövning med hänsyn till
hjälptagarens ekonomi. Tandvård bör, anser kommittén, ingå såsom ett
normalt led i den förebyggande mödravården. Allmän enighet torde nämligen
råda om att det är önskvärt att mödrar får sina tänder undersökta och
behandlade före förlossningen eller så snart som möjligt därefter. För omfattningen
i det enskilda fallet av samhällets hjälp till kostnaderna för denna
tandvård bör enbart tandvårdsbehovet vara avgörande, och mödratandvården
bör därför enligt kommitténs uppfattning ligga vid sidan av hjälpformer
av mödrahjälpens eller socialhjälpens natur. Kommittén har erfarit att
folktandvården visserligen torde kunna ta emot de blivande mödrar, som
besöker mödravårdsinstitutionerna, för en första undersökning av tänderna
men att folktandvården inte torde ha tillräckliga resurser för att man f. n.
skulle kunna anordna en kostnadsfri mödratandvård inom dess ram. Oberoende
härav har kommittén emellertid funnit att skäl talar för att det
bör stå mödrarna fritt att välja mellan folktandvården och privatpraktiserande
tandläkare för att få tänderna omsedda i samband med havandeskapet.
Kommittén föreslår därför, att frågan om mödratandvård löses efter
förebild av sjukförsäkringens regler om ersättning för läkarvård. Tandläkarvårdsersättningen
bör liksom läkarvårdsersättningen bestämmas till

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196t

av de faktiska utgifterna eller, om dessa överstiger visst taxebelopp, 3/i
av taxebeloppet. Detta belopp bör enligt kommittén vara högre än avgifterna
i den nuvarande folktandvårdstaxan, men kommittén lämnar Öppet hur långt
man därvid bör gå. Den tandbehandling, som skall ersättas inom ramen för
moderskapsförsäkringen, är i kommittéförslaget begränsad till sådana åtgärder,
som oundgängligen erfordras för vinnande av ett från medicinskodontologisk
synpunkt tillfredsställande resultat. Behandlingen bör i största
möjliga utsträckning sikta till ett konserverande av tänderna. Ersättning bör
enligt kommittén utgå för avtagbara proteser men inte för sådan dyrare
behandling som stifttänder, inlägg av guld och porslin samt bryggor av
olika slag. Med behandling bör i ersättningshänseende jämställas tandundersökning
som medför särskild kostnad. För att tandvårdsförsäkringen inte
skall förfela sitt syfte bör enligt förslaget som villkor för rätt till ersättning
krävas att behandlingen kommit till stånd inom 270 dagar från förlossningsdagen.
Bestämmelser om vilka behandlingsåtgärder som skall vara ersättningsbara
och om de arvoden på vilka ersättning normalt skall beräknas
föreslås skola intagas i den av Kungl. Maj :t fastställda sjukkassetaxan.

Moderskapsförsäkringens grundpenning vid enkelbörd, 270 kr.,
motsvarar grundsjukpenningen 3 kr. för 90 dagar och socialpolitiska kommittén
konstaterar att en höjning av grundsjukpenningen i enlighet med
socialförsäkringskommitténs förslag till 4 kr. om dagen i och för sig föranleder
en höjning av grundpenningen till 360 kr. Denna höjning är emellertid
enligt socialpolitiska kommitténs mening ej tillräcklig från synpunkten
av försäkringens effektivitet, helst som de barnaföderskor -— i praktiken
4 av 10 —- som har förvärvsarbete skulle gå miste om förbättringen genom
att deras tilläggspenning i motsvarande mån reduceras.

Socialpolitiska kommittén anser det lämpligt, att moderskapspenningen
i stort sett avpassas efter det stöd, som sjukpenningförsäkringen ger vid
sjukdom under en viss tid, men finner det inte påkallat att sjukpenningens
konstruktion i alla avseenden bildar mönster för moderskapspenningens utformning.
För beräkningen av grundpenningens lämpliga storlek utgår
socialpolitiska kommittén från att grundpenningen bör motsvara grundsjukpenningen
4 kr. under 180 dagar. Till grundsjukpenningen kommer
emellertid ett barntillägg å 2 kr., vilket enligt socialförsäkringskommitténs
förslag skall utgå även vid sjukdom som ej föranleder sjukhusvistelse. Detta
förslag om utvidgad rätt till barntillägg inom sjukförsäkringen har emellertid
tillkommit med tanke på de fall, då modern på grund av sjukdom måste
ha hjälp med tillsyn av hemmavarande barn, en situation som normalt inte
föreligger under mera avsevärd tid efter förlossning. Enligt socialpolitiska
kommitténs åsikt finns det inte tillräcklig anledning att behålla ett särskilt
barntillägg inom moderskapsförsäkringen, utan i stället bör grundpenningen
höjas med ett lämpligt belopp. Därigenom får även förstföderskor del av
denna förhöjning, vilket kommittén finner berättigat med hänsyn till att

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

första barnet vanligen medför större utrustningskostnader än de följande
barnen. Kompensationsbeloppet för barntilläggets borttagande vill kommittén
fastställa till 60 kr. Avsikten är att detta belopp skall motsvara
barntillägget för den tid efter förlossningen, under vilken modern är avstängd
från rätten till grundsjukpenning. F. n. är denna tid 45 dagar, men
kommittén föreslår att den sänkes till 30 dagar.

Med de angivna beräkningsgrunderna skulle grundpenningen uppgå till
(720 + 60 =) 780 kr., men kommittén föreslår att beloppet avrundas uppåt
till 800 kr. Vid flerbörd ökas enligt gällande regler grundpenningen med
hälften, f. n. 135 kr., såväl vid tvillingfödsel som vid de sällsynta trillingfödslarna.
I fortsättningen skall enligt kommitténs förslag utöver beloppet
800 kr. utgå 400 kr. för varje ytterligare barn som födes vid samma förlossning.
Kommittén förordar, att 200 kr. av grundpenningen skall få lyftas redan
120 dagar före den beräknade tidpunkten för förlossningen.

Socialpolitiska kommittén utgår från att de av socialförsäkringskommittén
framlagda förslagen om att utvidga sjukförsäkringen till andra förvärvsarbetande
än arbetstagare och att bygga på sjukpenningskalan med nya
klasser skall slå igenom även i fråga om tilläggspenningen inom
moderskapsförsäkringen. Den främsta nyhet kommittén för egen del föreslår
beträffande tilläggspenningen har avseende på den tidrymd under vilken
tilläggspenning skall kunna utgå.

Syftet med tilläggspenningen är, framhåller socialpolitiska kommittén, att
denna i förening med grundpenningen skall göra det möjligt för kvinnor
med förvärvsarbete att vara borta från arbetet i samband med barnsbörd.
Tilläggspenningen, som nu utgår under högst 90 dagar, ger barnaföderskan
en viss ersättning för förlorad arbetsförtjänst under ledigheten. Den nämnda
tidrymden har fastställts närmast med hänsyn till en bestämmelse i arbetarskyddslagen,
som tillförsäkrar en kvinna sex veckors ledighet före och lika
lång ledighet efter nedkomsten. Kommittén vill emellertid påminna om att
det finns en betydligt längre tidsfrist stadgad i lagen den 21 december 1945
om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller
havandeskap in. in. Enligt denna lag får en arbetsgivare i allmänhet inte
avskeda en kvinnlig arbetstagare på grund av att hon i samband med havandeskap
eller barnsbörd avhåller sig från arbetet under skälig tid, högst
sex månader. För att bestämmelsen i fråga skall få full effekt är det enligt
kommitténs mening nödvändigt att den kompletteras med sådana ekonomiska
åtgärder, att kvinnorna får möjlighet att utnyttja den rätt till ledighet som
lagen ger dem. Kommittén har kunnat konstatera att arbetsgivarna endast
undantagsvis betalar lön under ledighet för barnsbörd så lang tid som sex
månader. Problemet löses emellertid om man i moderskapsförsäkringen utsträcker
tiden för åtnjutande av tilläggspenning från 90 till 180 dagar. Kommittén
föreslår att så sker. Såsom ytterligare skäl för sitt förslag tillägger
kommittén, att barn under sex månader i allmänhet inte kan placeras på

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

daghem och att åtskilliga mödrar onekligen ställes inför försörjningssvårigheter,
om moderskapsförsäkringen upphör innan de kan få sitt barn placerat
på daghem och börja arbeta igen. Tilläggspenningen skall enligt kommitténs
förslag kunna börja utgå tidigast 60 dagar, mot f. n. 45 dagar, före
den beräknade nedkomsten.

Allmänna grunder för rätt till pension

För närvarande krävs inom folkpensioneringen för rätt till
pension i princip svenskt medborgarskap och mantalsskrivning här i riket.
Beträffande mantalsskrivningskravet föreslås i departementspromemorian
en uppmjukning därhän att det skall vara tillfyllest att vederbörande varit
mantalsskriven här för det år, varunder han fyllt 62 år och de fem åren närmast
dessförinnan. Det framhålles i promemorian att, om någon varit mantalsskriven
här i riket under en längre sammanhängande period av sin aktiva
tid och denna period inte ligger alltför långt tillbaka i förhållande till pensionsåldern,
det synes rimligt att han får komma i åtnjutande av folkpension
vid bosättning utom riket, även om han under de sista åren före pensionsåldern
varit bosatt utomlands. Förslaget har sin främsta betydelse för
ålderspensionen men gäller även förtidspension och änkepension.

Enligt nuvarande regler inom tilläggspensioneringen skall
vid avgränsning av den inkomst som grundar pensionsrätt undantag ske för
vissa fall, då det regelmässigt inte föreligger möjlighet att göra krav på
arbetsgivaravgift gällande. Sålunda skall vid beräkning av inkomst av anställning
hänsyn inte tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad
åtnjutit från arbetsgivare vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk
person, i annat fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här
i riket belägen fastighet eller i rörelse som bedrives från här beläget fast
driftställe. Hänsyn skall ej heller tagas till lön eller ersättning från främmande
makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller från någon
som tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och inte är svensk medborgare.

I departementspromemorian framhålles, att efter tillkomsten av TPL
från olika håll framförts önskemål om ändring av de nu berörda reglerna.
Det har gjorts gällande att på grund av reglernas utformning svenska medborgare
i många fall ställes utanför tilläggspensioneringen, oaktat goda skäl
talar för att de bör komma i åtnjutande av samma pensionsförmåner som
sina landsmän i allmänhet. Härvid har som exempel anförts personer som
här i landet är anställda hos utländska beskickningar och konsulat eller hos
andra utländska arbetsgivare under sådana förhållanden att lönen inte blir
pensionsgrundande. Ett annat exempel som anförts är den internationella

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

biståndsverksamheten. Enligt nuvarande bestämmelser förutsätts för att
löneinkomst härrörande från sådan verksamhet skall grunda pensionsrätt
att uppdragsgivaren är svensk och domicilierad i Sverige, vilket med hänsyn
till de former vari sådan verksamhet bedrives avsevärt begränsar den krets
som kan komma in under TPL. En ytterligare grupp, som nämnes i detta
sammanhang, är svenskar anställda hos svenska företags utländska dotterbolag.

När det gäller att ta ställning till hithörande problem bör man, heter det i
promemorian, framför allt beakta den stora betydelsen av att de försäkrade
kan bibehålla en obruten tillhörighet till pensioneringen. Under den tid som
förflutit efter tillkomsten av TPL har på mångfaldiga sätt dokumenterats
att de enskilda fäster synnerligen stor vikt vid det skydd som TPL ger. Det
är därför naturligt att svårigheter kan uppstå att rekrytera personal till
verksamhet, där detta skydd saknas. En förutsättning för att löneinkomst
skall bli pensionsgrundande måste dock vara att någon svarar för att avgift
till försäkringen erlägges. Med hänsyn till försäkringens kollektiva karaktär
i vad avser löntagarnas försäkring bör också eftersträvas en lösning efter
kollektiva linjer, när det gäller den här ifrågasatta utvidgningen av de försäkrades
krets. Någon form av individuell anslutning till systemet för löntagare,
som står utanför på grund av de allmänna reglerna, kan inte gärna
tänkas.

Mot bakgrunden av det nu anförda föreslås i promemorian ett stadgande
av innehåll att de nämnda undantagen icke skall gälla beträffande svensk
medborgares lön, såframt svenska staten eller utländsk beskickning här i
riket eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, svensk juridisk
person, som äger ett bestämmande inflytande i den utländska juridiska personen,
enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara
för arbetsgivaravgift för lönen ifråga. Den närmare utformningen av förbindelsens
innehåll föreslås överlämnad till riksförsäkringsverket. Det måste
förutsättas, framhålles vidare i promemorian, att förbindelsen får en viss
räckvidd både vad avser personkretsen och tiden. Sålunda bör exempelvis
en förbindelse, som ett svenskt företag ingår med avseende å anställda i ett
utländskt dotterbolag, i regel omfatta alla svenska medborgare vid dotterföretaget.
Vidare bör krävas att åtagandet omsluter ett större antal år. över
huvud måste tillses, att de förmånliga reglerna för beräkning av tilläggspension,
exempelvis de s. k. trettioårs- och femtonårsreglerna, inte missbrukas
genom att åtagandena begränsas till de år, som är av betydelse med
hänsyn till dessa regler.

Ett par andra frågor, som rör beräkning av pensionsgrundande inkomst,
behandlas av socialförsäkringskommittén. Kommittén erinrar om att enligt
nu gällande regler sådan beräkning inte skall göras för år, varunder försäkrad
åtnjutit invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL, dock ej invalidpension
som utgår enbart på grund av blindhet. I anslutning till sina förslag
6 — Bilmng till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

rörande förtidspensioneringen förordar kommittén, att beräkning av
pensionsgrundande inkomst skall vara utesluten
endast för år, för vilket s. k. antagandepoäng tillgodoräknas förtidspensionären.
Den som endast åtnjuter förtidspension från folkpensioneringen men
inte från tilläggspensioneringen eller vars tilläggspension inte beräknas med
tillhjälp av antagandepoäng skall alltså enligt kommitténs förslag kunna få
pensionspoäng tillgodoräknade på grundval av sin arbetsinkomst.

Längre perioder av sjukdom eller arbetslöshet kan medföra
bortfall av poängår eller poängdel och på så sätt reducera tilläggspensionen.
Socialförsäkringskommittén framhåller, att hänsyn härtill är tagen i TPL
bl. a. genom att det för rätt till full pension endast fordras poäng för 30 år
och att pensionen beräknas på genomsnittspoängen för de 15 bästa åren. För
försäkrade tillhörande övergångsgenerationen, för vilka varje bortfall av
poäng påverkar pensionens storlek, föreligger dock enligt kommitténs mening
viss anledning att söka motverka effekten av poängbortfall på grund
av sjukdom. Kommittén föreslår därför att om en försäkrad, som är född år
1927 eller tidigare, visst år under mer än 90 dagar uppburit sjukpenning
och därvid varit placerad lägst i den sjukpenningklass, vilken han skulle
ha tillhört om hans årsinkomst av förvärvsarbete uppgått till det vid årets
ingång gällande basbeloppet, skall vid beräkningen av medeltalet av hans
pensionspoäng bortses från nämnda år, därest poängmedeltalet därigenom
höjes, samt vid pensionsberäkningen i övrigt så anses som om pensionspoäng
tillgodoräknats honom för det året. Härigenom uppnås att ett till följd av
sjukdom dåligt eller bortfallet poängår inte drar ner det genomsnitt, på vilket
pensionen beräknas, samtidigt som bortfall av ett poängår inte behöver
medföra reduktion av pensionen på grund av att antalet pensionsgrundande
år minskas. Den föreslagna regeln bör enligt kommitténs mening inte få
tillämpas med avseende på mer än tre år. Beträffande poängbortfall på grund
av arbetslöshet kan kommittén inte förorda någon regel motsvarande den
som föreslagits i fråga om sjukdom.

Ålderspension

Bortsett från de i närmast föregående avsnitt omnämnda förslagen och de
förslag av socialförsäkringskommittén rörande poängberäkning inom tilläggspensioneringen,
för vilka redogöres i ett kommande avsnitt om förtidspension,
berör de föreliggande förslagen inte ålderspensioneringen i annat
avseende än att socialförsäkringskommittén behandlar pensionsåldern inom
den allmänna pensioneringen.

Socialförsäkringskommittén erinrar om att kommitténs utredningsuppdrag
beträffande pensionsåldern avser dels frågan om en individuellt rörlig
pensionsålder inom folkpensioneringen och dels frågan om möjligheterna
för yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt arbete att från folkpensioneringen
och den allmänna tilläggspensioneringen erhålla oreducerad ålders -

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

pension före 67 års ålder. Kommittén framhåller, att anordningen med individuellt
rörlig pensionsålder finns inom tilläggspensioneringen.
Den innebär möjlighet att ta ut ålderspension vid 63 år, varvid pensionens
belopp reduceras med hänsyn till det tidigare uttaget. Möjlighet ges också att
genom att uppskjuta pensionsuttagets början till efter 67-årsåldern i viss utsträckning
erhålla förhöjd pension. Vid bedömandet av frågan huruvida en
motsvarande anordning bör finnas inom folkpensioneringen anser sig kommittén
kunna förorda att inom folkpensioneringen införes bestämmelser om
uppskjutet pensionsuttag efter 67 års ålder motsvarande dem som redan
finns inom tilläggspensioneringen. När det gäller möjligheterna att ta ut
ålderspension före 67 års ålder erinrar kommittén om att dess förslag angående
förtidspensioneringens utformning innebär ökade möjligheter att erhålla
förtidspension. Detta utesluter emellertid inte, att det kan föreligga
önskemål om och behov av förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen.
Man torde nämligen böra räkna med att ett betydande antal förvärvsarbetande
också i framtiden måste lämna sin anställning eller upphöra
med sitt yrke vid en lägre ålder än 67 år utan att deras arbetsförmåga blivit
så nedsatt som förutsättes för rätt till förtidspension.

Frågan om förtida uttag av den i huvudsak skattefinansierade ålderspensionen
från folkpensioneringen måste emellertid enligt kommitténs mening
bedömas även ur andra synpunkter. Kommittén erinrar om att allmänna
pensionsberedningen inte kunde förorda förtida pensionsuttag bl. a. av det
skälet, att den i förtid uttagna pensionens årsbelopp måste reduceras och
den lägre pensionen skulle sedan komma att utgå under pensionärens hela
återstående livstid, vilket kunde medföra att han vid högre ålder behövde
samhällelig hjälp i annan form. Kommittén anser, att denna olägenhet kvarstår
i viss mån även efter tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen,
ehuru risken för att pensionen blir otillräcklig för den framtida försörjningen
blir mindre i den mån folkpensionen kompletteras med tilläggspension.
Betänkligheter kan likväl hysas mot en anordning med förtida pensionsuttag
från folkpensioneringen. Kommittén finner sålunda, att det föreligger
risk att sådant uttag mången gång kommer att ske, ehuru något behov
därav inte föreligger. Arbetsovilliga personer, som utgår från att det
allmänna under alla omständigheter skall försörja dem på ålderdomen, kan
förutsättas i stor utsträckning söka pension så snart som möjligt. Mot bakgrunden
av att folk- och tilläggspensioneringarna måste ses som ett enhetligt
pensionssystem och då det i ett avsevärt antal fall torde föreligga behov
av möjlighet till förtida pensionsuttag, finner emellertid kommittén, att
övervägande skäl talar för att i folkpensioneringen införes bestämmelser om
förtida uttag motsvarande dem som finns inom tilläggspensioneringen.
Kommittén föreslår därför, att rätt till uttag av reducerad ålderspension
även inom folkpensioneringen skall föreligga från 63 års ålder.

Kommittén framhåller att, om någon ändring inte vidtages i gällande be -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

stämmelser, en person, som tar ut folkpension före 67 års ålder, kommer att
påföras folkpensionsavgift t. o. m. det år då han fyller 66 år. En avgiftsbefrielse
i dessa fall skulle, anför kommittén, i viss mån rubba grunden för
den reduktion av pensionens storlek som inträder vid förtida pensionsuttag.
För den enskilde torde det emellertid te sig naturligt att han avgiftsbefrias,
när hans försäkringsfall inträffar. Kommittén anser att folkpensionsavgift
inte bör uttagas av den som börjat uppbära ålderspension från folkpensioneringen.

När det gäller frågan huruvida den, som äger rätt till såväl folkpension
som tilläggspension, skall kunna göra förtida uttag eller uppskjuta uttaget
beträffande den ena pensionsdelen men icke den andra, finner kommittén
tveksamt om en sådan valfrihet skulle motsvara något verkligt behov. Ett
medgivande att i förtid ta ut endast den ena pensionsdelen skulle dessutom
komplicera bedömningen av rätten till förtidspension från den andra, varjämte
valfriheten skulle förorsaka ökat administrativt besvär för pensionsorganen.
Kommittén förordar därför, att försäkrad, som äger rätt till såväl
folkpension som tilläggspension, inte skall ha rätt till förtida pensionsuttag
med mindre framställningen avser båda pensionsdelarna. Motsvarande bör
gälla om uppskjutet pensionsuttag.

I fråga om möjligheterna för vissa yrkesgrupper att
erhålla oreducerad ålderspension före 67 år framhåller
socialförsäkringskommittén, att det ligger i sakens natur, att en generell
pensionsålder av 67 år i en allmän hela folket omfattande pensionering inte
helt kan tillgodose pensionsbehovet för alla som omfattas av försäkringen.
Pensionsbehovet varierar nämligen med hänsyn till såväl sysselsättning
som hälsotillstånd. Ålderspensionen har därför kompletterats
med förtidspension främst med sikte på att tillgodose pensionsbehovet för
dem som på grund av inträffad arbetsoförmåga inte är i stånd att fortsätta
med förvärvsarbetet intill 67-årsåldern. Kommittén anför vidare, att dess
förslag beträffande förtidspensioneringens utformning bl. a. innebär, att det
nuvarande kravet på nedsättning av arbetsförmågan med minst två tredjedelar
skall sänkas till att avse nedsättning med hälften inom såväl folkpensioneringen
som tilläggspensioneringen. Reglerna för bedömningen av
invaliditetsgraden i det enskilda fallet torde vidare ge pensionsorganen ökade
möjligheter att bevilja förtidspension även vid sådan nedsättning av
arbetsförmågan, som har samband med åldrandet. Sålunda kan den som på
grund av tungt arbete är utsliten, när han några år före den generella pensionsåldern
uppnår den inom yrket vanligen tillämpade avgångsåldern,
förutsättas vara berättigad till förtidspension. Av viss betydelse vid bedömande
av frågan om behovet av en lägre pensionsålder är jämväl den möjlighet
till förtida uttag av ålderspension, som kommittén föreslår också för folkpensioneringens
vidkommande.

Behovet av en lägre pensionsålder än 67 år kan dock inte, understryker

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

kommittén, lösas för hela arbetsområden vare sig genom den föreslagna förtidspensioneringen
eller genom anordningen med förtida pensionsuttag. Problemet
om en lägre pensionsålder inom den allmänna pensioneringen ar
emellertid aktuellt inte blott för yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt
arbete utan även för anställda i andra yrken såväl på grund av arbetets natur
som med hänsyn till redan genomförd praxis i fråga om avgångsåldern.
Kommittén framhåller vidare, att det torde ligga utanför det möjligas gräns
att differentiera pensionsåldern inom den allmänna pensioneringen sa att
rimliga anspråk på rättvisa olika grupper emellan tillgodoses. Arbetsförhållandena
inom ett och samma yrke varierar starkt på olika arbetsplatser
och förändras på grund av den tekniska utvecklingen från tid till annan.
Arbetstagarna skiftar vidare sysselsättning under årens lopp och det torde
inte sällan förekomma, att en arbetstagare har flera olika sysselsättningar
inom loppet av ett och samma år. Det torde inte heller vara ovanligt, att eu
arbetstagare vid högre ålder övergår från tyngre till lättare arbeten inom
eller utom yrket. Kommittén anför, att en anordning med differentierad
pensionsålder skulle medföra invecklade lagbestämmelser och avsevart
tynga pensioneringens administration. Vidare yttrar kommittén, att det inte
är rimligt att inom den skattefinansierade folkpensioneringen ge olika
grupper olika stort pensionsskydd. Om det för vissa grupper skulle gälla
förmånligare pensionsbestämmelser än för övriga medborgare, skulle erfordras
en särskild finansiering av de bättre pensionerna. En sådan kan inte
ordnas inom ramen för folkpensioneringen och knappast heller inom tillläggspensioneringen.

Av det anförda finner kommittén framgå, att det inte ar möjligt att pa e
godtagbart sätt inom den allmänna pensioneringen differentiera pensionsåldern
efter yrke eller sysselsättning. Enligt kommitténs mening bör det nu
diskuterade pensionsbehovet kunna tillgodoses genom kompletterande pensionsanordningar
efter överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter.
Kommittén erinrar vidare om att möjlighet till komplettering av pensionsskyddet
i förevarande avseende föreligger genom försäkring i enskild forsäkringsinrättning
eller genom den frivilliga pensionsförsäkringen hos riksförsäkringsverket.

Förtidspension

Tyngdpunkten i socialförsäkringskommitténs betänkande ligger som
nämnts vid förslagen rörande utformningen av förtidspensionen. Denna
benämning föreslås av kommittén, efter mönster från TPL, skola inom
folkpensioneringen ersätta den hittillsvarande termen invalidpension. Kommittén
erinrar inledningsvis om att folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
tillsammans skall utgöra delar av ett och samma pensionssystem
— den allmänna pensioneringen. Fördenskull behover reglerna om
folkpensionen och tilläggspensionen inte överensstämma i alla avseenden

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

men det synes dock naturligt om förutsättningarna för rätt till invalidförmån
från pensionssystemets båda delar i princip är desamma.

Kommittén framhåller, att syftet med den allmänna pensioneringens förtidspension
i princip är att tillförsäkra medborgarna rätt till ekonomisk
trygghet vid förtida förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Pensionen
avser således inte att vara en lytesersättning utan en kompensation
för de försörjningsekonomiska konsekvenserna av en sjukdom eller skada.
Dessa konsekvenser varierar starkt från fall till fall beroende på en mängd
skiftande omständigheter och de kan dessutom i större eller mindre grad
påverkas genom olika åtgärder för att höja arbetsförmågan eller möjliggöra
utnyttjande av den återstående arbetsförmågan. Kommittén anför
vidare, att klientelet inom den allmänna pensioneringen måste bli mycket
heterogent. Med hänsyn härtill får man räkna med att samma sjukdom eller
skada inverkar olika på arbetsförmågan för olika försäkrade. Det sagda
gäller redan vid anatomiska defekter men framför allt i fråga om psykiska
sjukdomar och sjukdomstillstånd av blandat fysiskt och psykiskt ursprung.
Kommittén upplyser i detta sammanhang, att de psykiska sjukdomarna jämte
de invärtes sjukdomarna med mera diffusa och skiftande symtom nu spelar
den helt dominerande rollen som invaliditetsorsak inom folkpensioneringen.

På grund av det anförda och med hänsyn till att en rent medicinsk bedömning
endast sällan tillåter hänsynstagande till rehabiliteringsåtgärder
anser kommittén, att ett renodlat medicinskt invaliditetsbegrepp inte kan
komma i fråga. Orsaken till invaliditet bör emellertid — liksom inom den
nuvarande folkpensioneringen — utgöras av medicinska faktorer. Därutöver
bör fordras att den medicinska defekten medför förlust eller en
betydande nedsättning av arbetsförmågan. Invaliditetsbegreppet
bör sålunda enligt kommitténs mening utformas som en arbetsinvaliditet
grundad på medicinska faktorer. I fråga om de blinda förordar kommittén,
att man slopar den nuvarande bedömningsregeln i FPL att den
som är blind alltid skall anses lida av så höggradig nedsättning av arbetsförmågan
som förutsättes för rätt till invalidpension. För de blinda skall
alltså för rätt till förtidspension enligt FPL — liksom nu enligt TPL —
gälla samma förutsättningar som för övriga.

Invaliditetsbegreppet måste enligt kommitténs mening i övrigt utformas
så, att därav framgår vilken högsta arbetsförmåga en person får ha och
likväl vara berättigad till förtidspension. Kommittén understryker, att man
inte kan såsom f. n. inom folkpensioneringen bygga på förmågan att över
huvud försörja sig, den s. k. minimiförsörjningsprincipen, och ej heller
på förmågan att fullgöra de med den tidigare tjänsten förenade arbetsuppgifterna,
vilket är en förutsättning för rätt till förtidspension för de hos
stat och kommun anställda tjänstemännen. Om man skall kunna använda
ett och samma invaliditetsbegrepp inom den allmänna pensioneringens
båda delar, måste man i stället generellt utgå från den kvotdel av full

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

arbets- eller förvärvsförmåga, som den försäkrade har kvar. Därvid uppkommer
problemet vad som skall förstås med full arbetsförmåga och om
man skall tillämpa något slag av genomsnittsbedömning, exempelvis använda
ett tabellsystem såsom inom yrkesskadeförsäkringen, eller om man skall
ha en mera individuell bedömning. Härvidlag framhåller kommittén, att det
klientel som kommer under bedömande i yrkesskadeförsäkringen i motsats
till inom den allmänna pensioneringen är relativt homogent och att
de invalidiserande yrkesskadorna vanligen drabbar de kroppsarbetande.
Yrkesskadorna, som domineras av yttre kroppsskador, är vidare enligt
kommitténs mening betydligt enklare att bedöma och klassificera än de
sjuklighetstillstånd, som det gäller att pröva inom en allmän pensionering.
Sådana slag av invaliditetsorsaker, som är de vanliga inom yrkesskadeförsäkringen,
kan antagas komma att spela endast en försvinnande
liten roll inom pensioneringen. De försörjningsekonomiska följderna av en
sjukdom eller skada liksom medicinska och arbetsmässiga åtgärder för att
förbättra eller återställa arbetsförmågan bör enligt kommitténs mening
tillmätas vida större betydelse inom pensioneringen än som åtminstone
hittills varit fallet inom yrkesskadeförsäkringen. Kommittén finner därför,
att yrkesskadeförsäkringens invaliditetsbegrepp och metoder för invaliditetsbedömningen
inte utan väsentliga modifikationer är lämpade för en
allmän pensionering.

Kommittén föreslår, att invaliditetsbegreppet inom den allmänna pensioneringen
utformas så, att invaliditetsbedömningen i princip inriktas
direkt på den försäkrade. I första hand måste man bedöma den försäkrades
medicinska status och därjämte beakta samtliga de omständigheter,
som i det enskilda fallet påverkar hans möjligheter att utnyttja den återstående
arbetsförmågan, såsom hans ålder och förutsättningar med avseende
å krafter, utbildning, yrke o. d. Vid bedömningen av arbetsförmågans
nedsättning måste vidare hänsyn tagas till storleken av å ena sidan
den arbetsinkomst, som den försäkrade uppnått efter invaliditetens inträde,
och å andra sidan hans arbetsinkomst som frisk. I sistnämnda hänseende
har man att beakta både den inkomst, som den försäkrade uppnått före
invaliditetens inträde, och den inkomst som han, om han ej drabbats av
invaliditet, antagligen skulle ha kunnat förskaffa sig under den tid därefter
som kan överblickas.

I invaliditetsbegreppet ingår även angivandet av den lägsta invaliditetsgrad
som förutsättes för rätt till förtidspension. Kommittén framhåller, att
en mildring av det inom folkpensioneringen nu gällande kravet på minst två
tredjedels nedsättning av arbetsförmågan medför en ökning av antalet
invalidpensionärer och att man även utan någon sådan sänkning av invaliditetsgränsen
kan utgå ifrån att det i vart fall under de närmaste åren
efter pensionsreformens ikraftträdande kommer att föreligga hetydandc
svårigheter för den nya socialförsäkringsadministrationen att bemästra

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

de olika arbetsuppgifterna. Vid en radikal sänkning av invaliditetsgränsen
skulle sannolikt uppkomma hart när oöverstigliga svårigheter vid bedömningen
av invaliditetsgraden. Det kan således enligt kommitténs uppfattning
inte komma i fråga att bestämma en så låg gräns för rätt till förtidspension
som exempelvis den inom yrkesskadeförsäkringen nu gällande
för rätt till livränta eller 10 procent invaliditet. Kommittén föreslår, att
rätt till förtidspension skall föreligga, om arbetsförmågan nedsatts med
minst hälften. Vid en sådan gränsdragning erhålles överensstämmelse med
den regel som nu finns beträffande rätten till sjukpenning från den allmänna
sjukförsäkringen.

Beträffande invaliditetens varaktighet erinrar kommittén om att
folkpensioneringens ersättningsformer vid invaliditet nu är uppdelade i
invalidpension och sjukbidrag. Invalidpension utgår tills vidare, om invaliditeten
är varaktig, medan sjukbidrag fastställes att utgå för viss tid,
om invaliditeten är eller kan antagas vara av övergående natur. Sjukbidraget
är i realiteten att anse som en tidsbegränsad invalidpension. Kommittén
anser att varaktighetskravet i den nya förtidspensioneringen bör utformas
väsentligen med utgångspunkt från nu gällande regler inom folkpensioneringen.
Kommittén föreslår således, att såsom förutsättning för rätt
till icke tidsbegränsad förtidspension bör stadgas, att nedsättningen av
arbetsförmågan kan anses varaktig. Är nedsättningen inte varaktig men
kan den antagas bestå avsevärd tid, varmed bör avses en tid inte understigande
ett år, bör förtidspensionen fastställas att utgå under viss på
förhand bestämd tid. Vid jämförelse med sjukbidraget innebär kommitténs
förslag den modifikationen, att den för sjukbidraget gällande regeln att
bidraget utgår först sedan arbetsförmågans nedsättning varat minst sex
månader slopas, vilket dessutom resulterar i en minskning av tidskravet för
arbetsoförmågans bestånd från sammanlagt minst ett och ett halvt år till
minst ett år.

Kommittén understryker, att det ur olika synpunkter är synnerligen angeläget,
att allt som är möjligt att göra för att återställa eller förbättra den
försäkrades arbetsförmåga blir gjort och på ett så tidigt stadium som
möjligt. Rätt till förtidspension, om man bortser från den tidsbegränsade
pensionsformen, bör inte föreligga förrän man gjort vad som rimligen kan
komma i fråga i det enskilda fallet i rehabiliteringshänseende.

En expert hos kommittén (herr Lundberg) anför i särskilt yttrande, att
han icke kan tillstyrka kommitténs förslag om att tidsbegränsad förtidspension
skall kunna utgå under tid för rehabilitering. Även om den socialförsäkringsförmån,
som i sådant fall bör finnas, skulle till sin storlek motsvara
förtidspension, bör den enligt hans mening framstå som en sjukförsäkringsförmån.

I frågan om invaliditetsgraderingen anför kommittén, att
invalidpensionsförmånerna nu till väsentlig del är inkomstprövade, varige -

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

aom erhålles eu viss gradering av förmånernas storlek med hänsyn till
bl. a. den arbetsinkomst som kan påräknas. Inkomstprövningsreglerna innebär
emellertid, att hänsyn skall tagas inte endast till den inkomst av
arbete, som invaliden kan förskaffa sig, utan även till hans inkomst av
förmögenhet m. m. ävensom till makens inkomst- och förmögenhetsförhållanden.
Kommittén erinrar om det av 1958 års A-riksdag gjorda uttalandet,
att reformarbetet inom invalidpensioneringen borde bedrivas från
den utgångspunkten att nuvarande inkomstprövning om möjligt slopas
och ersättes med en uppskattning av vederbörandes eventuellt kvarstående
arbetsförmåga. Uppfattningen att inkomstprövningen i dess nuvarande
form inte bör komma till användning delas av kommittén, som förordar,
att inkomstprövningen ersättes med en gradering av förmånerna
efter andra grunder. Härvid bör man enligt kommitténs mening ta hänsyn
till såväl medicinska överväganden som till en bedömning av vederbörandes
möjligheter att utnyttja den arbetsförmåga som han kan ha kvar.

Efter att ha erinrat bl. a. om att man inom yrkesskadeförsäkringen tilllämpar
ett system med ersättning i relation till exakta procenttal framhåller
kommittén, att ett sådant system förutsätter att man kan på objektiva
grunder fastställa en exakt invaliditetsgrad i det enskilda fallet, vilket
stöter på stora svårigheter redan inom yrkesskadeförsäkringen. Svårigheterna
ökar givetvis väsentligt, om invaliditetsorsaken är en psykisk sjukdom
eller en invärtesmedicinsk åkomma eller en blandning av fysiska och
psykiska moment, samt i den mån invaliditeten inte uppkommit genom en
enda händelse utan som resultat av flera händelser eller en successivt fortgående
process, exempelvis åldrande. Enligt kommitténs mening måste
det betraktas som en illusion att man inom en i fråga om både personkrets
och invaliditetsorsak allmän pensionering skulle kunna objektivt riktigt
fastställa invaliditetsgraden till ett ens tillnärmelsevis exakt procenttal.
Ett system, som förutsätter exakt beräkning av vederbörandes ekonomiska
invaliditet, har även den nackdelen, att det kan verka återhållande på
invalidens lust att genom träning eller på annat sätt öka sin prestationsförmåga.
Kommittén anser det därför lämpligast att begagna ett intervallsystem,
som inte förutsätter en allt för noggrann gradering av invaliditeten.
Enligt kommitténs förslag skall de förtidspensionsberättigade
indelas i tre grupper, varvid till helinvaliderna (grupp I) hänföres de,
vilkas arbetsförmåga är nedsatt med minst fem sjättedelar, till en mellangrupp
(svårare partiellt invalidiserade, grupp II) de, vilkas invaliditet är
mindre än nu nämnts men uppgår till minst två tredjedelar, och till den
lägsta gruppen (lättare partiellt invalidiserade, grupp III) de, vilkas invaliditet
uppskattas till minst hälften men ej till två tredjedelar. Kommittén
tillägger, att reglerna om invaliditetsbedömningen bör vara så utformade, att
den omständigheten att eu försäkrad förtjänar något mer än en sjättedel
av den inkomst han kunde antagas ha haft, om invaliditeten inte inträf6*
— Rihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

fat, inte hindrar att han hänföres till grupp I i fall då hans kvarvarande
inkomst uppgår till högst 1 800 kr., motsvarande den föreslagna inkomstgränsen
för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen.

Kommittén anser, att det inte är möjligt att med någon större grad av bestämdhet
uttala sig om hur de förtidspensionsberättigade kan komma att
fördela sig på de tre grupperna. Enligt en inom kommittén gjord grov uppskattning
kan dock under de närmaste åren efter reformens ikraftträdande
totala antalet förtidspensionsberättigade beräknas till 170 000, varav 130 000
antages komma att höra till grupp I, 15 000 till grupp II och 25 000 till
grupp III. Beräkningarna ger vid handen att sammanlagda antalet förtidspensionärer
kommer att öka med omkring 30 000 samt att av de förtidspensionsberättigade
de allra flesta — sannolikt mellan s/t och 5/e -— kommer
att tillhöra grupp I.

Vid den sålunda föreslagna gruppindelningen finner kommittén det
uppenbart, att de invalider som hänföres till grupp I skall ha hel förtidspension,
motsvarande ålderspensionen vid fyllda 67 år. Rörande pensionens
storlek till invaliderna inom övriga grupper anför kommittén, att ett system,
där pensionen är proportionell mot invaliditetsgraden, väsentligen skulle
innebära, att invaliderna i grupp II finge s/4 och invaliderna i grupp III
V2 av full pension. Ett i huvudsak regressivt system, där kompensationen
alltså är relativt sett lägre vid lägre invaliditetsgrader, skulle kunna utformas
så, att invaliderna i grupp II finge 2/3 och invaliderna i grupp III Vs
av hel pension. Med det proportionella systemet blir skillnaden i pensionsbelopp
de olika pensionsberättigade grupperna emellan mindre än vid det
regressiva systemet, medan med det sistnämnda tröskeln vid gränsen mellan
ingen pension och pension i grupp III blir mindre än med det proportionella.
På grund av denna tröskels stora betydelse finner kommittén
det angeläget, att den inte göres högre än vad som är nödvändigt med
hänsyn till pensioneringens effektivitet. Kommittén förordar därför det
regressiva systemet och föreslår, att invaliderna i grupp II erhåller 2/3 och
invaliderna i grupp III Vs av hel pension.

Beträffande invaliditetsbedömningen framhåller kommittén,
att åtskilliga problem aktualiseras vid jämförelsen mellan den inkomst,
som den försäkrade kan antagas uppnå efter invaliditetens inträde, och den
inkomst, som det kan antagas att han skulle ha uppnått, om han ej drabbats
av invaliditet. Om den pensionssökande är född invalid eller blivit invalid
innan han fyllde 16 år eller innan han trätt ut i förvärvslivet, är det
uteslutet eller svårt att beräkna den arbetsinkomst, som han skulle ha
uppnått, om han inte drabbats av invaliditet. I sådana fall måste man enligt
kommitténs mening i regel utgå från arbetsförtjänsten i orten för en
icke yrkesutbildad person. Beträffande frågan i vilken omfattning man vid
invaliditetsbedömningen bör beakta sådan arbetsinkomst, som en person
bereder sig efter olika rehabiliteringsåtgärder, anser kommittén, att per -

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

soner, som genom rehabilitering helt eller delvis återvunnit sin arbetsförmåga,
bör få frågan om sin rätt till förtidspension bedömd med hänsyn
härtill. Kommittén anför vidare, att det bör föreligga viss skyldighet
att byta arbete och verksamhetsområde. Det kan dock inte vara rimligt
att vid beaktande av de förvärvsmöjligheter, som står den invalidiserade till
buds, reservationslöst utgå från arbetsmarknaden i dess helhet. I stället
bör man enligt kommitténs mening beakta den del av arbetsmarknaden,
som är rimlig med hänsyn till pensionssökandens tidigare utbildning ocl
verksamhet samt till det yrke för vilket han utbildats eller omskolats i
anledning av den hotande eller inträdda invaliditeten.

Socialförsäkringskommittén framhåller, att arbetsmarknadsläget spelar
en väsentlig roll vid beräkningen av förtjänstnivån. Enligt kommitténs
mening bör det för tillfället aktuella arbetsmarknadsläget vid kortvarigare
konjunkturförskjutningar i princip inte inverka på invaliditetsbedömningen.
Dock torde det inte kunna undvikas, säger kommittén, att arbetsmarknadsläget
vid tidpunkten för beslutet om förtidspension i praktiken kommer
att något överbetonas, om det är ett dåligt läge. Vad angår det lokala arbetsmarknadsläget
anför kommittén, att det på orter med differentierat
näringsliv i allmänhet finns större möjligheter att inpassa en invalidiserad
person i förvärvslivet än på orter med föga utvecklat näringsliv. Detta gör att
frågan om flyttningsskyldighet för den försäkrade aktualiseras i vissa fall.
Frågan härom bör enligt kommitténs mening få bli beroende av en skälighetsbedömning.
I fall då en flyttning med hänsyn till omständigheterna
inte gärna kan ifrågasättas, torde den försäkrades arbetsförmåga och
arbetsmöjligheter böra bedömas med hänsyn till förhållandena på bostadsorten.

Kommittén utgår ifrån att de självständiga företagarna och de gifta kvinnorna
kommer att vålla särskilda problem vid invaliditetsbedömningen. Beträffande
de förra synes det knappast möjligt eller lämpligt att på förhand
uppställa särskilda regler, utan invaliditetsprövningen måste även här bli
en skälighetsbedömning, varvid värdet av det arbete som den invalidiserade
företagaren kan utföra får bedömas med ledning av vad han måste
betala en annan person för att få arbetet utfört. Om en gift kvinna på
grund av invaliditet måst lämna ett förvärvsarbete utom hemmet, som
hon varit sysselsatt med under normal arbetstid, bör hon enligt kommitténs
mening bedömas på samma sätt som andra förvärvsarbetande. Har kvinnan
endast delvis eller inte alls ägnat sig åt förvärvsarbete, måste även
arbetsprestationerna i hushållet beaktas. Vid den ekonomiska värderingen
av husmoderns arbete får man söka fastställa hur stor andel av detta arbete,
som bon tidigare utfört och som hon även efter invalidiseringen kan utföra.

Invaliditetsbedömningen bör enligt kommitténs uppfattning i princip
vara densamma antingen fråga är om icke tidsbegränsad förtidspension eller
om tidsbegränsad pension. Emellertid anser kommittén rimligt, att man

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

vid den tidsbegränsade pensionsformen tillmäter pensionssökandens möjligheter
att fortsätta sitt tidigare arbete avgörande betydelse, medan man
vid den varaktiga pensionsformen bör beakta även omskolning till annat
yrke. Utgår den tidsbegränsade pensionen under tid för arbetsvärd och hindrar
arbetsvårdsåtgärden vederbörande från att utnyttja den kvarstående
arbetsförmågan, bör han enligt kommitténs mening vara berättigad till pension
som helinvalid även om arbetsförmågan är så stor att han, om det
gällt icke tidsbegränsad förtidspension, skulle ha erhållit endast partiell
förtidspension.

Som ett spörsmål angående invaliditetsbedömningen behandlar kommittén
frågan om folkpension åt särskolelever, sedan kommittén avvisat tanken på
att genom ett specialstadgande utesluta sådana elever från rätt till förtidspension.
Enligt kommitténs mening är det ytterst vanskligt att bedöma möjligheterna
till eftermognad och arbetsförmåga, innan eleven avslutat den
teoretiska och praktiska utbildningen vid särskola och försök gjorts att införa
honom i arbetslivet. Kommittén, som erfarit att folkpension f. n. i stor
utsträckning beviljas särskolelever, uttalar att större restriktivitet bör råda,
när det gäller att bevilja förtidspension i nu nämnda fall. En praxisändring
i denna riktning bör enligt kommitténs mening komma till stånd i samband
med genomförandet av kommitténs förslag.

Socialförsäkringskommittén behandlar också frågan huruvida de av kommittén
förordade reglerna bör kunna leda till att invalidpension utgår även
om den invalidiserade kan förskaffa sig en arbetsförtjänst, som långt överstiger
vad de flesta förvärvsarbetande kan förtjäna. Som exempel nämnes
det fall att vederbörande skulle kunna antagas ha uppnått en arbetsinkomst
av 50 000 kr., om invaliditeten ej inträffat, och att hans arbetsinkomst
visserligen kraftigt sjunker till följd av invaliditeten men likväl uppgår
till närmare 25 000 kr. Kommittén ifrågasätter, om det är motiverat att
en socialförsäkring skall träda in i ett sådant fall, samt tillägger att, då fråga
är om mycket höga arbetsinkomster, det ofta föreligger särskilt stora
svårigheter att göra en ens något så när tillförlitlig uppskattning av inkomsternas
storlek och varaktighet. Enligt kommitténs mening är det
inte möjligt, att vid invaliditetsbedömningen utgå från hur stora inkomster
som helst. Kommittén föreslår därför, att arbetsinkomst, som ligger över
ett belopp motsvarande sju och en halv gånger basbeloppet, inte skall beaktas
vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning.

Vid sin behandling av invaliditetsbedömningsfrågorna fäster socialförsäkringskommittén
särskilt stor vikt vid rehabiliteringen. Kommittén
anser nämligen ur olika synpunkter angeläget att allt som kan göras
för att återställa eller förbättra en försäkrads arbetsförmåga också blir
gjort. Det primära ur socialpolitisk synpunkt bör vara, att en sjuk eller
skadad person återvinner hälsa och arbetsförmåga och inte att försörjningsbehoven
tillgodoses genom pension. Rehabiliteringen ingår som ett naturligt

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

och betydelsefullt led i själva invaliditetsbedömningen, och rätt till icke
tidsbegränsad förtidspension bör enligt kommitténs mening inte föreligga,
förrän man i rehabiliteringshänseende gjort vad som rimligen kan komma
i fråga i det enskilda fallet. Kommittén understryker, att den förordade
omdaningen och utbyggnaden av förtidspensioneringen och sjukpenningförsäkringen
medför ett trängande behov av en snabb och effektiv utbyggnad
av de nu otillräckliga rehabiliteringsresurserna. Detta är enligt kommitténs
mening nödvändigt icke blott på grund av de ökade förmånerna
utan även med hänsyn till den föreslagna utformningen av invaliditetsbegreppet
samt grunderna för invaliditetsbedömningen och invaliditetsgraderingen.
Pensionsorganen måste för att kunna bedöma pensionsrätten ha
tillgång till väl utrustade sjukhus för erforderliga undersökningar samt
möjlighet att utnyttja arbetsvärdens resurser. Dessa socialförsäkringens
behov bör enligt kommitténs mening i princip tillgodoses inom samhällets
normala verksamhet för sjukvård och arbetsvärd. Detta utesluter emellertid
inte att socialförsäkringen själv bör ha vissa resurser att pröva
rehabiliteringsmöjligheterna och graden av arbetsförmågans nedsättning.

I det sammanhanget erinrar kommittén om att kommittén tillstyrkt det
av utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet framlagda
förslaget att sjukhusen i Nynäshamn, Tranås och Åre alltjämt skulle
drivas av den centrala socialförsäkringsmyndigheten. Inte heller finner
kommittén, att det principiellt möter något hinder att socialförsäkringen
ekonomiskt stöder rehabiliteringsverksamheten i den mån denna utnyttjas
i socialförsäkringens tjänst. Ställningstagandet i övrigt till denna fråga
bör emellertid enligt kommitténs mening anstå i avvaktan på en mera enhetlig
lösning av socialförsäkringens finansiering.

Kommittén uttalar, att envar försäkrad som så önskar och är i behov
av rehabilitering bör ha rätt alt få behovet tillgodosett. I vad mån skyldighet
bör föreligga för försäkrad att underkasta sig rehabiliteringsåtgärder måste
enligt kommitténs uppfattning bedömas med hänsyn till omständigheterna
i det enskilda fallet. Kommittén betonar också vikten av att rehabiliteringsåtgärderna
övervägs och utföres på ett så tidigt stadium som möjligt samt
att rehabiliteringsverksamheten samordnas och planlägges på ett rationellt
sätt. Den socialförsäkringsgren, som de sjuka och skadade först kommer i
kontakt med, är i regel sjukförsäkringen. Det bör därför i första hand ankomma
på denna att följa utvecklingen av hälsotillståndet hos dem som åtnjuter
sjukhjälp. I sådant syfte förordar kommittén en föreskrift om att allmän
försäkringskassa skall vara skyldig att taga initiativ till åtgärder, som
kan vara ägnade att minska sjukdomens följder, så snart ersättning för sjukvård
eller sjukpenning utgivits för 90 dagar i följd eller eljest anledning
föreligger därtill.

Vad angår frågan om bidrag till den enskilde under tiden för
rehabilitering yttrar kommittén, att rehabiliteringsåtgärderna i regel är av

174

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

sadan natur, att ett positivt resultat kan väntas endast om vederbörande
själv är besjälad av en önskan att nå det åsyftade målet. Det är därför av
betydelse att han under rehabiliteringstiden erhåller sådant ekonomiskt
stöd att han icke har ekonomiska bekymmer för sig och sin familj. I sådant
syfte föreslår kommittén, att det nuvarande stadgandet i SFL att sjukpenning
ej utgår för tid då försäkrad undergår av arbetsvårdsorgan förmedlad
arbetsprövning eller yrkesutbildning skall utgå ur lagstiftningen. Kommittén
förordar också borttagande av den nuvarande regeln i FPL om att
folkpension med hänsyn till omständigheterna skall helt indragas eller nedsättas,
därest den pensionsberättigade av allmänna medel åtnjuter sjukvård
eller yrkesutbildning. I det sammanhanget framhåller kommittén,
att den föreslagna tidsbegränsade förtidspensionen bör kunna bli en lämplig
och användbar form för ekonomiskt stöd under rehabilitering. Kommittén
förordar slutligen vissa modifikationer i bestämmelserna för de utbildningsbidrag,
som utges från arbetsmarknadsstyrelsen vid viss rehabilitering.

För främjande av samarbetet inom och planläggningen av rehabiliteringsverksamheten
föreslår kommittén, att det tillskapas ett centralt organ,
benämnt centrala rehabiliteringsberedningen, där företrädare
för olika av rehabiliteringsverksamheten berörda intressen kan överlägga
om gemensamma problem. Enligt kommitténs mening bör ett sådant
organ stå under ledning av en av Kungl. Maj :t utsedd styrelse, bestående av
ordförande och ett lämpligt antal ledamöter. Styrelseledamöterna bör förordnas
efter förslag av medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning, riksförsäkringsverket, landstingsförbundet,
stadsförbundet, landskommunernas förbund och rikskommittén för partiellt
arbetföra. Dessutom bör i beredningen ingå representanter för arbetsmarknadens
organisationer. Genomföres detta förslag, synes enligt kommitténs
mening den till arbetsmarknadsstyrelsen knutna rådgivande delegationen
i arbetsvårdsfrågor inte längre erforderlig.

Av de föreliggande förslagen rörande förtidspensionen angår vissa endast
tilläggspensioneringen. Socialförsäkringskommittén erinrar om
att det för rätt till förtidspension enligt TPL i princip kräves att den försäkrade
på grund av nedsättning av arbetsförmågan, som inträffat efter det
han blev försäkrad enligt nämnda lag, åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag
enligt FPL. På grund härav utestänges många från förtidspension
och familjepension trots att erforderligt antal år med pensionspoäng föreligger
och avgifter erlagts. Någon motsvarande begränsning gäller inte för
ålderspension enligt TPL. Denna skillnad synes enligt kommitténs mening
inte hållbar. Med hänsyn härtill förordar kommittén, att rätt till förtidspension
enligt FPL inte längre skall utgöra villkor för rätt till förtidspension
enligt TPL. Försäkrade, som icke kan komma i åtnjutande av folkpen -

175

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

sion, föreslås alltså få en fristående rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen.
Kommittén förordar vidare en sådan utformning av förutsättningarna
för rätt till förtidspension enligt TPL, att rätten skall — i likhet
med vad nu gäller enligt FPL — vara oberoende av när invalidiserandet
kan sägas ha börjat. För rätt till förtidspension enligt TPL skall dock enligt
kommitténs förslag krävas att, efter det vederbörande förvärvat pensionspoäng
för det minsta antal år som kräves för att förtidspension skall utga,
en försämring av arbetsförmågan inträtt, så att vederbörande därigenom
underskridit antingen invaliditetsgränsen eller gränsen mellan de olika
invalidgrupperna.

När det gäller de närmare förutsättningarna för rätt till
förtidspension och sättet för pensionens beräkning erinrar
kommittén om att enligt 16 § TPL förtidspension utgår, om pensionspoäng
tillgodoräknats den försäkrade för minst två av de fyra år som närmast
föregått året för pensionsfallet, och att vid pensionsberäkningen antages
att poäng motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under
fyraårsperioden tillgodoräknats honom för varje år t.o.m. det då han fyller
65 år. Kommittén framhåller, att en rad anledningar — såsom utbildning,
värnpliktstjänstgöring, invaliditet, havandeskap och barnsbörd, arbetslöshet
och viss vistelse utomlands — kan medföra att pensionsgrundande inkomst
och därav föranledd pensionspoäng för visst eller vissa år inte kommer
att fastställas för vederbörande eller att poängen blir särskilt låg. När
TPL tillkom fanns det, yttrar kommittén, knappast någon annan möjlighet
att ange förutsättningarna för tillgodoräknande av antagandepoäng an
den i lagen valda metoden. Vid bifall till kommitténs förslag rörande sjukförsäkringen
uppkommer emellertid förutsättningar för en annan och bättre
lösning. Inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete kommer
nämligen då att få samma betydelse, när det gäller placering i viss
sjukpenningklass, i vart fall i de inkomstlägen som är aktuella i detta sammanhang,
dvs. inkomster som något överstiger basbeloppet. Kommittén
anser, att det förhållandet att vederbörande vid tiden för pensionsfallets
inträffande är sjukpenningförsäkrad på grundval av en förvärvsinkomst
överstigande basbeloppet i de allra flesta fall torde utgöra ett tillräckligt
bevis för att han då var förvärvsarbetande och att han, om han ej drabbats
av invaliditet, skulle ha fortsatt i förvärvsarbete och därigenom fått
tillgodoräkna sig pensionspoäng. På grund härav förordar kommittén, att
rätt till pension skall föreligga och antagandepoäng få beräknas, om den
försäkrade vid tidpunkten för pensionsfallet är placerad lägst i den sjukpenningklass,
vilken han skulle ha tillhört om hans årsinkomst av förvärvsarbete
uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet. Även
en sådan regel är emellertid behäftad med vissa olägenheter och den bör
därför enligt kommitténs mening kompletteras med en regel liknande den
som nu finns i 16 § TPL. De nu uppställda kraven på pensionspoäng för

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

tv a av de sista fyra aren bör emellertid enligt kommitténs mening kunna
skärpas till att avse tre av de fyra år, som närmast föregått det år då
pensionsfallet inträffade.

Beträffande beräkningen av antagandepoängen anför kommittén, att reglerna
bör vara så utformade, att antagandet blir så riktigt som möjligt
med utgångspunkt från den försäkrades faktiska poängförvärv. Även om
det torde bli ett rimligt resultat, om antagandet skall avse medelpoängen
under den bästa hälften av fyraårsperioden före året för pensionsfallets
inträffande, kan denna regel dock ibland ge mindre tillfredsställande resultat.
Detta gäller främst sådana förvärvsarbetande, som på grund av värnplikt,
havandeskap, barnsbörd och vård om småbarn inte har två poängår
under den aktuella fyraårstiden eller som på grund av sjukdom eller arbetslöshet
eller någon av nyss angivna omständigheter har en lägre poäng under
ifrågavarande år än tidigare. För att tillgodose dessa kategorier bör man
enligt kommitténs mening överväga en kompletterande regel, som får tilllämpas
om den ger högre pension än den andra regeln. I sådant syfte förordar
kommittén att, om pensionen därigenom blir större, antagandet skall
avse medelpoängen under samtliga de år varunder den försäkrade varit omfattad
av försäkringen, varvid bortses från de år intill ett antal av hälften,
för vilka pensionspoäng ej tillgodoräknats den försäkrade eller för vilka
poängtalet är lägst.

En följd av de av kommittén förordade reglerna blir att riskskyddet
enligt TPL — i form av förtidspension och familjepension — kan inträda
redan med ett års pensionspoäng, medan det enligt nuvarande regler krävs
poäng för minst två år.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna medför ibland en rimligare
pensionsberäkning än nuvarande regler även vid bortfallsanledningarna
studier eller annan utbildning och värnpliktstjänstgöring.
De nya bestämmelserna kan enligt kommitténs mening ändå inte
anses tillfyllest i sådana fall då den försäkrade av den ena eller den andra
av nu angivna anledningar inte hunnit förvärva pensionspoäng för något år
innan försäkringsfallet inträffar. Kommittén föreslår därför, att vid tillämpning
av TPL den försäkrade för tid fr. o. m. det år varunder han fyller 17 år
t. o. m. det år varunder han fyller 28 år skall tillgodoräknas lägst en pensionspoäng
för varje år, då han på grund av studier eller annan utbildning
eller tjänstgöring såsom värnpliktig under större delen av året varit förhindrad
att bereda sig inkomst av förvärvsarbete. De nu förordade bestämmelserna
bör dock inte gälla, såframt pensionsfallet inträffat senare än under
tredje året efter det år, för vilket ifrågavarande hinder senast förelegat.
Den som får pensionspoäng med tillämpning av den föreslagna regeln föreslås
även få pensionen beräknad med tillgodoräknande av antagandepoäng.
Detta bör gälla även den som på grund av utbildningen eller värnpliktstjänstgöringen
ännu inte hunnit bli placerad i sådan sjukpenningklass, som enligt

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

förslaget krävs för att få tillgodoräkna antagandepoäng, eller inte hunnit få
tre poängår under de närmast föregående fyra åren. Kommitténs förslag
aktualiserar frågan om finansieringen av pensionsförmåner för poäng på
grund av studier eller värnpliktstjänstgöring. Mot bakgrunden av att de verksamheter,
som föranleder poängberäkningen, studier eller annan utbildning
och tjänstgöring såsom värnpliktig, är av allmänt samhällsintresse, anser
kommittén att staten bör svara för de merkostnader som härav uppkommer
för försäkringen. Kommittén förordar, att finansieringsfrågan tills vidare löses
så att den nya regeln beaktas vid beräkningen av statens arbetsgivaravgift
till den allmänna tilläggspensioneringen.

En fråga, som gäller förtidspension från tilläggspensioneringen, har behandlats
även i departementspromemorian. För att utländsk medborgare
skall komma i åtnjutande av förtidspension enligt TPL krävs
att han före pensionsfallet förvärvat pensionspoäng för minst fem år. Socialförsäkringskommittén
föreslår att den motsvarande tvåårsregeln för
svenska medborgare skall modifieras, så att pensionsrätt skall kunna inträda
redan med ett års pensionspoäng, men går inte närmare in på utlänningarnas
ställning i detta avseende. I departementspromemorian framhålles
emellertid, att det finns skäl att samtidigt som riskskyddet för de svenska
medborgarna förbättras ta upp frågan om utlänningarnas ställning. I promemorian
framhålles, att en utlänning, som flyttar in i landet och anslutes
till den svenska produktionen, inte har något som helst pensionsskydd från
tilläggspensioneringen för sig själv och sin familj under de fem första åren
här i riket. Visserligen kan jämställdhet med svenska medborgare åstadkommas
konventionsvägen, men det torde dröja ännu någon tid innan några konventionsförhandlingar
på området kan komma till stånd. Därtill måste man
räkna med att vad många utlänningar beträffar förutsättningar under överskådlig
tid helt kommer alt saknas för att deras pensionsproblem skall få
sin lösning genom konventioner. Normalt torde det vidare vara så att de utländska
familjer, som kan beröras av bestämmelserna, inte har förskaffat
sig någon ekonomiskt tryggad ställning, som tål vid större inskränkningar i
försörjarens förvärvsförmåga. Kan inte pensioneringen gripa in, torde därför
i många fall hjälpåtgärder från samhällets sida få träda i stället. Med
hänsyn till det anförda föreslås i promemorian, att åtskillnaden mellan
svenska och utländska medborgare när det gäller rätten till tilläggspension
i form av förtidspension slopas. Detta medför automatiskt en motsvarande
utjämning när det gäller rätten till familjepension.

Tilläggsförmåner till ålders- och förtidspension m. m.

I samband med sin behandling av förtidspensionsfrågorna framhåller
socialförsäkringskommittén, att det trots förbättringen av folkpensionen
och tillkomsten av tilläggspensionen även framdeles torde föreligga behov
att i särskilda fall komplettera de generella förmånerna från f o 1 k p e n -

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sioneringen med särskilda förmåner. Kommittén erinrar om att den
som blivit blind före fyllda 60 år nu äger att utöver honom eljest tillkommande
folkpension erhålla en särskild lytesersättning i form av blindtillägg.
Detta tillägg skall enligt kommitténs förslag alltjämt kunna utgå till åldersoch
förtidspension. Som framgår av det föregående föreslår kommittén borttagande
av den nuvarande bestämmelsen i FPL om att den som är blind alltid
skall anses berättigad till förtidspension oavsett blindhetens inverkan på
förvärvsförmågan. Blinda, vilkas arbetsförmåga inte är så nedsatt som förutsättes
för rätt till förtidspension, skall i stället enligt kommitténs förslag
erhålla en särskild folkpensionsförmån, benämnd blindhetsersättning.
Kommittén anser, att en viss åldersgräns, före vilken blindheten
skall ha inträtt för att berättiga till endera av dessa blindförmåner, bör
finnas även i fortsättningen. Kommittén finner dock en viss höjning skälig
och föreslår att gränsen höjes till 63 år. Den höjda åldersgränsen skall enligt
förslaget tillämpas även i fall då blindheten inträtt innan den nya lagstiftningen
trätt i kraft. Kommittén föreslår, att blindtillägget bibehålies vid
1 200 kr. samt att blindhetsersättningens belopp skall utgöra 1 800 kr.

Beträffande det vårdtillägg som nu utgår till pensionärer, vilka är
ur stånd att reda sig själva och på grund härav är i behov av ständig tillsyn
och vård, föreslår kommittén ingen annan ändring än att den åldersgräns,
före vilken vårdbehovet skall ha inträtt för att berättiga till vårdtillägg,
höjes från 60 till 63 år. Kommittén förordar vidare, att ett nytt tillägg benämnt
hj ä 1 ptillägg skall kunna utgå, där vårdtillägg nu inte kan
komma i fråga men där det uppenbarligen föreligger ett avsevärt behov av
mera stadigvarande hjälp. Skillnaden i förutsättningarna jämfört med vårdtillägget
bör enligt kommitténs mening avse intensiteten i hjälp- eller vårdbehovet.
Medan det nu för rätt till vårdtillägg kräves att vederbörande är i
behov av ständig tillsyn och vård, föreslås när det gäller rätt till hjälptilllägg,
att vederbörande är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan.
Med denna bestämning kan hjälptillägg utgå i fall, där hjälpbehovet är relativt
betydande och avser dagligen återkommande åtgärder såsom hjälp med
av- och påklädning, med att stiga upp eller gå till sängs, att intaga föda, att
förflytta sig etc. Beträffande förutsättningarna för rätt till hjälptillägg utöver
vad nu anförts bör stadgas samma villkor som för vårdtillägget. Kommittén
förordar slutligen att vårdtillägget bibehålies vid 1 200 kr. samt att
hjälptilläggets belopp bestämmes till 800 kr. Några specialbestämmelser
motsvarande dem som nu gäller beträffande det med inkomstprövningen
sammanhängande s. k. hjälplöshetstillägget blir inte erforderliga med kommitténs
förslag rörande förtidspensioneringens utformning.

Vid det av kommittén förordade invaliditetsbegreppet kan det, yttrar
kommittén, inträffa att vederbörande trots synnerligen betydande medicinska
defekter inte är berättigad till förtidspension, beroende på att hans
arbetsinkomst relativt sett är hög. Anledningen till att han har så stor in -

179

Kungl. Maj.ts proposition, nr 90 år 1962

komst kan vara att han besitter en osedvanligt stor arbetsvilja. Det kan vidare
vara så att förvärvandet av arbetsinkomsten möjliggöres genom att han
får hjälp av anhöriga eller andra för att kunna ta sig till eller från arbetsplatsen
eller får personligt bistånd av annan i arbetet eller skaffar sig särskilda
hjälpmedel för färderna eller för ax-betets utförande, vilket kan förorsaka
honom stora utgifter. Kommittén anser, att det i fall som de nu
åsyftade är angeläget att samhället vidtager särskilda åtgärder för att uppmuntra
till arbete, och erinrar om att en särskild lytesersättning sedan gammalt
utges till en grupp höggradigt medicinskt invalidiserade, nämligen de
blinda. Enligt kommitténs mening talar rättvisesynpunkter för införande av
en mera allmän lytesersättning, även om det är svårt att utforma och tilllämpa
regler för en sådan ersättning. Den invalidgrupp, som det synes ligga
närmast till hands att jämställa med de blinda, omfattar enligt kommitténs
åsikt personer, vilka lider av höggradiga rubbningar i rörelse- och stödorganens
funktion. För bedömning av storleken av det medicinska hindret kan
man beträffande rörelsehindrade — men knappast i fråga om dem som lider
av andra sjukdomar -—■ hämta viss ledning från de inom yrkesskadeförsäkringen
använda s. k. invaliditetstabellerna. Kommittén föreslår, att en försäkrad
i ålder mellan 16 och 67 år, som lider av höggradig nedsättning i
rörelse- eller stödorganens funktion men likväl har sådan förmåga att genom
arbete bereda sig inkomst att han uteslutes från rätt till förtidspension, skall
ha rätt till en särskild folkpensionsförmån kallad vanför e ersät tn
i n g, om han är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person
eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel
för att kunna utföra sitt arbete. Är den försäkrade visserligen inte
utesluten från rätt till förtidspension men erhåller han en lägre sådan pension
än eljest skulle ha utgått, föreslås han i stället få rätt till v a n f öretillägg.
Enligt kommitténs förslag bör vanföreersättning utgå med
1 200 kr. och vanföretillägg med 800 kr. för år räknat.

Socialförsäkringskommittén utgår ifrån att det alltjämt föreligger behov
av ett ekonomiskt stöd till barnfamiljer motsvarande de särskilda barnbidragen,
som nu i vissa fall kompletterar folkpensionen till pensionärer
med barn. Kommittén föreslår, att detta stöd tekniskt utformas såsom ett tilllägg
till försörjarens folkpension, benämnt barntillägg. Barntillägg
bör enligt kommitténs uppfattning i princip utgå till sådana barn som nu
är berättigade till särskilt barnbidrag. Barntilläggets belopp föreslås motsvara
den nuvarande barnpensionen till barn som mist en av föräldrarna,
alltså 1 000 kr. per barn och år. I analogi med avvägningen av förtidspensionen
förordar kommittén, att barntillägg till hel förtidspension skall utgå
med fullt belopp samt att barntillägg till partiell förtidspension skall utgöra
motsvarande andel av barntillägg till hel förtidspension. Bl. a. på grund av
att barntilläggen har karaktär av tillägg till försörjarens folkpension, vilken
utgår utan inkomstprövning, förordar kommittén, att även barntilläggen ut -

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

går utan inkomstprövning. Till förhindrande av överförsäkring i sådana
fall, där försörjaren uppbär tilläggspension, förordar dock kommittén en reduktionsregel,
innebärande att barntillägget minskas med hälften av tilläggspensionen
i den mån denna för år räknat överstiger halva basbeloppet.

Kommittén anför beträffande hustru tillägget, att detta tillägg
är ett mycket värdefullt komplement till folkpension i form av ålders- och
invalidpension genom det ekonomiska stöd det lämnar två makar, av vilka
endast mannen är pensionsberättigad. Emellertid erinrar kommittén om att
det i de nuvarande tjänstepensionssystem för stats- och kommunalanställda,
med vilka det nya allmänna pensionssystemet företer betydande överenstämmelse,
inte förekommer någon anordning motsvarande hustrutilläggen och
att så ej heller är fallet inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Kommittén
tillägger, att behovet av hustrutillägg uppenbaidigen minskar i den mån
folkpensionsbeloppen stiger och tilläggspensioneringen blir effektiv. Hustrutillägg
torde också bli mindre behövliga än eljest vid bifall till kommitténs
förslag att sänka det inom folkpensioneringen för rätt till invalidpension nu
tillämpade kravet på minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan till
minst halv nedsättning. Principiellt och på längre sikt skulle därför enligt
kommitténs mening kunna ifrågasättas, huruvida anledning föreligger att
bibehålla anordningen med hustrutillägg. Under den allmänna tilläggspensioneringens
utbyggnadsskede har emellertid enligt kommitténs åsikt ett
relativt stort antal familjer behov av hustrutillägg eller motsvarande förhöjning
av mannens pension. Kommittén anser därför, att det under avsevärd
tid framåt föreligger behov av huslrutillägg, samt föreslår att sådana
tillägg alltjämt skall finnas.

I fråga om utformningen av hustrutillägget finner kommittén inte anledning
ifrågasätta ändring i de nu gällande bestämmelserna, att hustrutillägg
i princip utgår till pensionsberättigads hustru, som själv ej åtnjuter folkpension,
därest hustrun fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år.
Kommittén anser jämväl, att det såväl av principiella skäl som med hänsyn
till kostnaderna är ofrånkomligt att bibehålla den nuvarande inkomstprövningen
av tilläggen. Beträffande den tekniska utformningen av hustrutillägget
föreslår kommittén den ändringen, att storleken av mannens egen pension
blir oberoende av huruvida hustrutillägg utgår eller inte. En sådan
ändrad konstruktion medför inte någon förändring i det sammanlagda
högsta pensionsbelopp, som tillkommer makarna, eftersom hustrutilläggets
belopp enligt förslaget bestämmes till skillnaden mellan två makars sammanlagda
folkpension och den folkpension, som tillkommer en ensamstående
pensionär.

För det fall att en gift man uppbär partiell förtidspension uppkommer
frågan, dels huruvida rätt till hustrutillägg bör föreligga och dels huruvida
hustrutilläggets maximibelopp bör graderas på motsvarande sätt som mannens
pension. Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

hustrutillägg bör utgå enligt samma grunder vid partiell förtidspension
som vid hel sådan pension. Kommittén föreslår vidare, att hustrutillägg till
ålderspension inte skall utgå, därest mannen inte fyllt 67 år. Vid uppskjutet
uttag av ålderspension saknas enligt kommitténs uppfattning anledning att
låta den med sådant uttag förenade förhöjningen av pensionen avse även
hustrutilläggen.

Ehuru storleken av de kommunala bostadstilläggen och grunderna
för deras utgivande i princip bestämmes av vederbörande kommun,
anser socialförsäkringskommittén, att dess förslag om partiell förtidspension
aktualiserar frågan, om det bör överlåtas åt kommunerna att avgöra, huruvida
en person med sådan förtidspension skall få bostadstillägget reducerat
i motsvarande mån, eller om för kommunerna tvingande reduktionsregler
bör införas. Ett i viss mån likartat spörsmål behandlades av kommittén i
dess tidigare betänkande Förbättrade familjeförmåner från folkpensioneringen
m. m. (SOU 1959:32). Kommittén uttalade där, att det enligt kommitténs
mening inte förelåg något praktiskt behov av en i lag fastslagen
reduktionsregel i de fall då minskning av änkepensionens grundbelopp skulle
ske med tillämpning av den s. k. femtondelsregeln. Statsmakterna hade icke
något att erinra mot denna uppfattning. Kommittén anser, att frågan om
rätt till kommunalt bostadstillägg till partiell förtidspension bör bedömas på
enahanda sätt som skett i fråga om de nyssnämnda änkepensionerna. Frågan
bör alltså regleras i de av kommunerna fastställda grunderna. Detsamma
bör enligt kommitténs mening gälla beträffande rätten till kommunalt bostadstillägg
vid förtida uttag av ålderspension.

Hustrutilläggen och de kommunala bostadstilläggen skall enligt kommitténs
förslag alltjämt vara underkastade inkomstprövning. Vid bifall
till kommitténs förslag kommer inkomstprövningen i övrigt att bibehållas
allenast beträffande änkepension till kvinnor som blivit änkor före den 1 juli
1960. Den omständigheten att inkomstprövningen i fortsättningen begränsas
till de nyssnämnda förmånerna kunde, yttrar kommittén, måhända ge
fog för uppfattningen att frågan om inkomstprövningen numera är av mindre
vikt. Kommittén konstaterar emellertid att, även om antalet inkomstprövade
förmånsslag blir ringa, så kan dock ett mycket stort antal personer beräknas
komma att uppbära sådana förmåner. Enbart antalet kommunala
bostadstillägg beräknas sålunda till omkring 600 000 vid tiden för reformernas
genomförande.

Beträffande inkomstprövningens utformning framhåller kommittén att,
om avdragsreglerna skulle uppmjukas, följden blir att flera personer erhåller
inkomstprövade förmåner och att dessa förmåner i många fall kommer
att utgå med större belopp. Kommittén ifrågasätter, huruvida det är
erforderligt att öka de inkomstprövade förmånernas omfattning i ett läge,
då folkpensionernas standard successivt förbättras och allmän tilläggspension
kommer att utges utöver folkpensionen. Eu uppmjukning av inkomst -

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

prövningsreglerna skulle motarbeta önskemålet att i möjlig mån inskränka
inkomstprövningen inom pensionssystemet och gynnar vidare endast pensionärer,
som har så stora inkomster att dessa enligt de nu gällande reglerna
verkar reducerande på de ifrågavarande pensionsförmånerna. Beträffande
synpunkten att pensionärernas arbetsvilja hämmas genom inkomstprövningen
framhåller kommittén, att stränga avdragsregler minskar bredden
av det inkomstskikt, inom vilket ökad inkomst till följd av avdragsreglerna
leder till minskad pension. Vid en uppmjukning av avdragsreglerna blir
denna verkan av en inkomstökning märkbar för flera, och effekten av uppmjukningen
kan alltså i vissa fall bli den motsatta mot att stimulera till
arbetsinsatser.

Kommittén utgår från att allmän tilläggspension liksom tjänstepension
skall anses utgöra inkomst vid tillämpning av avdragsreglerna. I den mån
tilläggspension utgår kommer den sålunda att helt eller delvis ta i anspråk
det s. k. avdragsfria beloppet. Skulle i dylika fall utformningen av avdragsreglerna
medföra någon stimulerande effekt på arbetsviljan, måste reglerna
uppenbarligen mildras i mycket hög grad, vilket skulle få till resultat att
även personer, som har så stor icke inkomstprövad pension, att de rimligen
inte behöver inkomstprövade förmåner, skulle komma att få sådana förmåner.
Kommittén framhåller vidare, att varje uppmjukning leder till en
ökning av folkpensionskostnaderna för såväl staten som kommunerna. Kommittén
finner de angivna skälen mot en uppmjukning av avdragsreglerna så
vägande, att en generell ändring inte bör komma i fråga annat än i ett avseende.

Härvid åsyftar kommittén de s. k. skärpningsreglerna, vilka innebär att
vid uppskattningen av förmögenhets avkastning denna skall ökas med
20 procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger för gift pensionsberättigad
15 000 kr. (för makar tillsammans 30 000 kr.) och för annan
pensionsberättigad 20 000 kr. Kommittén anför, att den höga skärpningsprocenten
otvivelaktigt verkar hårt, något som särskilt framträder om
taxeringsvärdena på egnahemsfastigheter skulle höjas mera avsevärt. På
grund härav föreslår kommittén, att skärpningsprocenten sänkes från 20
till 10.

När det gäller inkomstprövningen av änkepension till kvinnor, som blivit
änkor före den 1 juli 1900, föreslår socialförsäkringskommittén, som framgår
av redogörelsen för förslagen angående familjepensionen, även en uppmjukning
av reglerna om avdragsfaktorn vid all inkomst.

Familjepension

Rätten till och storleken av familjepension från tilläggspensioneringen påverkas
i flera avseenden av de förslag rörande förtidspensionen, för vilka
redogjorts i det föregående. Rätt till förtidspension för efterlevande till försäkrad
som inte är ålderspensionär förutsätter nämligen att den försäkrade

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

skulle ha kunnat erhålla förtidspension, om han blivit invalidiserad i stället
för avlidit, och familjepensionens storlek står också i visst förhållande till
den förtidspension, som i så fall skulle ha utgått till den försäkrade. Socialförsäkringskommitténs
förslag om att rätt till förtidspension skall kunna
inträda redan med ett års pensionspoäng liksom de föreslagna förmånligare
beräkningsgrunderna i vissa fall får alltså motsvarande effekt för familj epensionens
del. Detsamma gäller departementspromemorians förslag om
slopande av skillnaderna mellan svenska och utländska försäkrade när det
gäller rätten till förtidspension.

De föreliggande förslagen berör emellertid i vissa avseenden familjepensionen
mera direkt. Sålunda innehåller departementspromemorian ett förslag
rörande änkepension till frånskilda kvinnor. Varken
folkpensions- eller tilläggspensionslagstiftningen innehåller nu några bestämmelser
om sådan pension. Socialförsäkringskommittén föreslog i sitt
tidigare betänkande Förbättrade familjeförmåner från folkpensioneringen
m. in. (SOU 1959:32), att frånskild kvinna skulle vara berättigad till folkpension
vid den förutvarande mannens död under i princip samma förutsättningar
i fråga om ålders- och barnvillkor som om äktenskapet upplösts
först genom mannens död. Barnrekvisitet skulle dock utformas så, att det
beträffande änkepension föreslagna kravet på stadigvarande vistelse i makarnas
hem vid mannens död skulle avse sådan vistelse i den frånskilda
kvinnans hem såväl vid äktenskapsskillnaden eller hemskillnad, som föregått
äktenskapsskillnaden, som vid mannens död. Pensionsrätt skulle ej
föreligga om det dömts till äktenskapsskillnad på grund av att hustrun grovt
åsidosatt sina plikter mot mannen. Kommittén förordade vidare, att pensionen
skulle utgå med belopp motsvarande hälften av vad som skulle ha utgått
i änkepension om äktenskapet fortfarande hade bestått vid mannens
död.

Under remissbehandlingen av kommitténs förslag framfördes kritik mot
att änkepension till frånskilda skulle, såsom föreslagits, utgå utan avseende
på om mannens död medförde ett bortfall av underhållsbidrag från denne
eller ej. Chefen för socialdepartementet framhöll i proposition 1960: 75, att
han för egen del var benägen ge remisskritiken rätt i att pensionsrätten
bör reserveras för sådana fall, då det kan antagas vara vanligt att den frånskilda
kvinnan kommer i ett sämre försörjningsläge genom mannens död.
Han anförde vidare, att vid bedömning av de frånskilda kvinnornas rätt inom
folkpensioneringen även sambandet med tilläggspensioneringen måste beaktas.
Propositionen upptog inte något förslag om pensionsrätt för frånskilda
kvinnor.

Då spörsmålet ånyo tages upp till behandling i departementspromemorian
väljes till utgångspunkt departementschefens nyssnämnda uttalande att pensionsrätt
bör reserveras för sådana fall, då det kan antagas vara vanligt att
den frånskilda kvinnan kommer i ett sämre försörjningsläge genom man -

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

nens död. Syftet med en änkepensionering, framhålles det, är att ge en ersättning
för den försörjning som mannen så länge han levde beredde den
pensionsberättigade. Härav bör, när det gäller frånskild kvinna, följa att pension
icke skall utgå i andra fall än då mannen var skyldig att utge u nderhållsbidrag
till kvinnan eller i vidare mån än som svarar mot
omfattningen av hans bidragsskyldighet. Det riktigaste kan härvid synas
vara att anknyta till det underhållsbidrag som kvinnan faktiskt åtnjöt vid
mannens död. I de fall då mannen icke fullgjort sina förpliktelser fullt ut
skulle detta innebära, att pensionen inte skulle normeras av den föreliggande
— genom avtal eller i dom stipulerade — underhållsskyldigheten utan
av vad som i realiteten utgivits vid tidpunkten för dödsfallet. En sådan anknytning
till vad som faktiskt utgått skulle dock bli ytterligt svår att genomföra
i praktiken. Särskilda undersökningar skulle få göras i de enskilda fallen,
och bevissvårigheterna skulle bli stora. Dessutom skulle en tillfällig
betalningssvårighet för mannen — måhända föranledd av den sjukdom
som sedan lett fram till dödsfallet — kunna få icke önskvärda konsekvenser
för änkepensionens del. Lämpligare synes då vara att anknyta pensionen
till det underhållsbidrag, som mannen vid sin död var juridiskt förpliktad
att erlägga till den frånskilda kvinnan. Anknytningen kan göras på så sätt,
att pension icke skall utgå med högre belopp eller för längre tid än som
svarar mot den underhållsskyldighet som ålåg mannen på grund av dom
eller avtal. I promemorian betonas, att skenavtal om underhållsbidrag givetvis
inte grundar pensionsrätt.

Mot en ordning innebärande att pensionsrätten skall anknytas till förefintligheten
av bidragsskyldighet från mannens sida kan göras den invändningen,
heter det vidare i promemorian, att därigenom från rätt till pension
utestänges kvinnor, vilka kan ha större behov av pension än de som haft
rätt till underhållsbidrag. Att mannen inte varit bidragsskyldig kan bero på
att han saknat förmåga att utge bidrag till den frånskilda hustrun — kanske
därför att han samtidigt haft att betala bidrag till barn i äktenskapet. Den
frånskilda makan kan därför ha fått klara sig utan eget bidrag, oaktat hon
väl skulle ha behövt sådant. Häremot anförs att det inte i och för sig bör
vara en uppgift för änkepensioneringen att gripa in i sådana fall. I den mån
hjälpbehov förelegat före mannens död är detta ett problem som måste lösas
i annat sammanhang och efter andra linjer. Hjälpen bör då inte sättas in
bara under den eventualiteten att mannen avlider. Beträffande barnfamiljerna
är vidare att märka, att försörj arens död innebär att barnpension från
folkpensioneringen utgår till barn under 16 år och sådan pension från tillläggspensioneringen
till barn under 19 år.

Beträffande bestämmelsernas utformning i övrigt framhålles
i promemorian, att det inte är givet att pension bör utgå i alla fall då
underhållsskyldighet förelegat, om förutsättningarna eljest skulle vara för
handen enligt de regler som bestämmer rätten till änkepension. Det gäller

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

här en utvidgning av pensionsrätten till ett helt nytt område. Utan vidare
kan det inte tagas för givet att generellt sett en frånskild kvinna vars förutvarande
make avlider har lika stort behov av pension som en änka. Socialförsäkringskommittén
har, framhålles det, i sitt betänkande SOU 1959: 32
redovisat rön, enligt vilka de frånskilda kvinnorna vanligtvis befinner sig
i ett bättre ekonomiskt läge än änkorna. En alltför långt gående generalisering
av rätten till änkepension i de fall då bidragsrekvisitet är uppfyllt
anses inte böra äga rum. En begränsning av pensionsrätten bör göras till
de fall, då normalt sett sannolikheten är störst för att ett påtagligt behov
av pension föreligger. Sådana fall synes i första hand föreligga då kvinnan
har minderåriga barn i hemmet samt vidare då äktenskapet varat
lång tid och det därför är sannolikt att kvinnans möjligheter att efter skilsmässan
söka sig ut på arbetsmarknaden är begränsade. Mot bakgrunden härav
föreslås i promemorian, att rätt till pension för frånskild kvinna skall
föreligga dels då kvinnan har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor
med barn till den avlidne, som stadigvarande vistades i kvinnans hem
såväl vid tiden för äktenskapsskillnaden eller hemskillnad, vilken föregått
äktenskapsskillnaden, som vid dödsfallet, dels då äktenskapet varat minst
15 år.

Enligt promemorian bör pension till frånskild kvinna från folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen om möjligt följa samma regler. Det föreslås
att de principer, som nu angivits, skall gälla för båda pensionsslagen.

Promemorian tar upp de speciella problem som uppkommer för det fall
att den avlidne efterlämnar såväl frånskild hustru som änka i ett senare
äktenskap eller flera frånskilda kvinnor, vilka är berättigade till pension.
Frågan är då, om förekomsten av mer än en förmånstagare skall föranleda
reducering av änkepensionerna, eventuellt i form av uppdelning av en pension
mellan de pensionsberättigade. Det framhålles i promemorian, att syftet
med den allmänna försäkringen är att för medborgarna i allmänhet bereda
ett skydd, som står i proportion till ett visst, efter generella grunder beräknat
behov. Om en man efterlämnar exempelvis såväl änka som frånskild
hustru är det rimligt att utgå från att båda kvinnorna var för sig, i den mån
de uppfyller pensionsvillkoren, har behov av de förmåner som generellt fastslagits.
Det allmänna pensionssystemet är — vad gäller såväl folkpensionerings-
som tilläggspensioneringsdelen — uppbyggt och finansierat på sådant
sätt, att det icke bör möta några hinder att låta mer än en änkepension
utgå till efterlevande efter en försäkrad även om därigenom beloppet för
en full änkepension överskrides. Härmed är inte sagt att pensionen bör vara
lika stor till en frånskild kvinna som till en änka. Det är att märka att pensionen
till frånskild kvinna föreslås bli maximerad på ett sådant sätt att
den normalt torde komma att uppgå till lägre belopp än full pension till en
änka. Med hänsyn till det anförda bygger promemorians förslag på tanken
att änkepension, vare sig den utgår till änka eller till frånskild kvinna, i

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

princip skall till sin storlek vara oberoende av om den avlidne efterlämnar
mer än en pensionstagare, som är berättigad till änkepension.

De problem som sammanhänger med sammanträffande mellan
flera pensioner tas upp av socialförsäkring skommittén. Kommittén
finner, att anledning saknas att frångå nuvarande principer inom
folkpensioneringen att en person aldrig skall kunna uppbära mer än en
folkpension, antingen egenpension eller familjepension. Däremot anser kommittén,
att starka skäl talar för att vid sammanträffande av egenpension och
efterlevandepension inom tilläggspensioneringen båda pensionerna skall
utgå till skillnad från vad som nu gäller enligt TPL.

Kommittén framhåller, att de för de statsanställda gällande pensionsbestämmelserna
i viss utsträckning använts som förebild för tilläggspensionssystemet
och att enligt dessa bestämmelser såväl egenpension som familjepension
kan utgå samtidigt. Vidare påpekar kommittén, att enligt bestämmelserna
i TPL full änkepension utgår oberoende av de inkomster änkan
samtidigt kan ha av anställning eller av annat förvärvsarbete. Dessa inkomster
— utöver basbeloppet — är pensionsgrundande och medför avgiftsplikt
enligt TPL. Det förhållandet att arbetsinkomsten sedermera faller bort
och ersättes av egenpension i form av förtidspension eller ålderspension kan
då enligt kommitténs mening inte rimligen tagas till intäkt för att draga in
änkepensionen, till vilken rätt grundats genom den avlidne mannens försäkring
enligt TPL. Den nuvarande regeln i TPL kan vidare, fortsätter kommittén,
för en gift kvinnlig företagare sägas innebära ett icke önskvärt incitament
till anmälan om undantagande från försäkringen. Läget kan nämligen
vara det att hon får ingen eller obetydlig valuta för sin egenavgift, eftersom
hon inte erhåller både egenpension och änkepension efter mannen.

Kommittén anser av anförda skäl att egen- och familjepension enligt
TPL bör kunna utgå samtidigt. Beträffande frågan om båda pensionerna
bör utges fullt ut eller om endera av dem bör reduceras anför kommittén, att
enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente egenpensionen i sådant
fall utgives helt, medan familjepensionen reduceras med egenpensionen, dock
att därvid minst 3/4 av familj epensionen skall utgå. Vad den allmänna pensioneringen
angår kan det emellertid, anför kommittén vidare, sägas att en
reduktion redan skett därigenom att den i änkepensionen ingående folkpensionsdelen
faller bort, om egenpension från folkpensioneringen skall utgå.
Vidare får en ensam änka eller ett ensamt barn enligt det statliga pensionsreglementet
i princip 50 procent av den avlidnes pension, medan vederbörande
enligt TPL erhåller endast 40 procent. Änka och ett barn får enligt
pensionsreglementet 70 procent av den avlidnes pension, men enligt TPL
endast 50 procent. Motsvarande skillnad kvarstår även om antalet förmånsberättigade
är flera. Kommittén förordar därför att vid sammanträffande
mellan egenpension och familjepension enligt TPL båda pensionerna skall
utgå fullt ut.

187

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Enligt kommitténs uppskattning kommer genomförandet av dess förslag
på denna punkt att medföra en utgiftsökning för tilläggspensioneringen,
som på längre sikt torde uppgå till några få procent.

Vad gäller sammanträffande mellan flera familjepensioner, t. ex. två
barnpensioner eller änke- och barnpensioner, erinrar kommittén om ati
barn, som förlorat båda sina föräldrar, enligt FPL får högre pension änbarn,
som förlorat endast den ena av dem, nämligen 1 400 kr. i stället för
1 000 kr. om året. Vidare framhålles att barnpensionerna enligt TPL beräknas
efter högre procenttal, om den avlidne inte efterlämnat pensionsberättigad
änka, nämligen 40 procent för ett barn och 10 procent för varje barn
utöver det första. Finnes samtidigt änka med änkepensionsrätt, blir procenttalen
för barnen 15 för första barnet och 10 för varje barn därutöver.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser kommittén anledning saknas
att utgiva dubbla barnpensioner enligt TPL. Vid sammanträffande mellan
två barnpensioner enligt TPL bör sålunda alltjämt gälla att endast den
största av dem utgives eller, om de är lika stora, en av dem.

För de sällsynta fall då barnpension och änkepension sammanträffar bör
enligt kommitténs mening även i fortsättningen gälla detsamma som vid sammanträffande
mellan två barnpensioner.

Socialförsäkringskommittén tar även upp frågan om de överförsäkringsproblem
som uppkommer på familjepensionssidan vid kombination
av folkpensionering och tilläggspensionering. Kommittén uttalar att
det i och för sig inte synes behöva föranleda betänkligheter att folkpensionen
i de lägsta inkomstskikten ger de efterlevande en familjepension, som är
större än den avlidnes inkomst, i de fall då enbart folkpension utgår. I sådana
fall ger ju pensionen inte mer än en blygsam försörjning. Enligt kommitténs
mening bör en maximeringsregel för familj epensioner träda i tillämpning
endast då tilläggspension utgår. Den naturliga lösningen i sådant fall anser
kommittén vara, att familjepensionerna — till en eller flera pensionsberättigade
efterlevande -— maximeras till viss procentuell andel av den avlidnes
egenpension. Kommittén anser att ett skäligt resultat i allmänhet nås om
denna andel fastställes till 90 procent. Härvid bör man utgå från beloppet
av den hela förtidspension, som den avlidne var berättigad till eller skulle
ha kommit i åtnjutande av om rätt till sådan pension inträtt vid tiden för
dödsfallet, eller — om han var berättigad till ålderspension — av sådan pension
som tillkommer honom därest pensionen uttages från 67 års ålder. I
fråga om folkpensionerna bör utgångspunkten vara förtids- eller ålderspension
till en man, vars hustru icke har folkpension. Barntillägg bör medräknas
men däremot inte andra tillägg till folkpensionen såsom hustrutillägg,
kommunalt bostadstillägg, blindtillägg etc. Minskning på grund av reduktionsregeln
skall enligt förslaget göras på tilläggspensionen men inte på
folkpensionen. Den reduktion, som med tillämpning av 90-procentregeln

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sker på familjepensioner från tilläggspensioneringen, föreslås skola göras på
de olika tilläggspensionerna i förhållande till deras storlek.

Den föreslagna 90-procentregeln bör enligt kommitténs mening modifieras
på en punkt. Kommittén framhåller, att eftersom folkpension i form av
änkepension i princip skall utgöra samma belopp som full egenpension till
en ensamstående pensionär, kommer 90-procentregeln att eliminera alla
mycket små tilläggspensioner, om änka ingår bland de pensionsberättigade.
Även i fall då änka ej finns men antalet pensionsberättigade barn är stort
kan regeln komma att eliminera de minsta tilläggspensionerna. Till undvikande
av nu berörda konsekvenser förordar kommittén, att regeln skall tilllämpas
endast i den mån tilläggspensionen överstiger 10 procent av basbeloppet.

Vid genomförande av den föreslagna 90-procentregeln kan man enligt
kommitténs mening slopa den nuvarande regeln i TPL om att familjepensionen
högst kan uppgå till 80 procent av egenpensionen.

När det gäller änkepension i anledning av dödsfall, som
inträffat före den 1 juli 196 0, föreslår socialförsäkringskommittén
som förut nämnts en viss uppmjukning av inkomstprövningsreglerna
utöver den justering av den s. k. skärpningen vid förmögenhetsinnehav,
som föreslås generellt för alla inkomstprövade förmåner. Kommittén
framhåller, att pensionsrätten för dessa änkor bör ses mot bakgrund av att
de kvinnor, som blir änkor efter den 30 juni 1960, får sin pension helt utan
inkomstprövning. Vidare erinrar kommittén om att 1960 års riksdag uttalat
sig för en minskning av skillnaden mellan de båda änkekategorierna i
pensionsavseende. önskar man minska denna skillnad, blir en uppmjukning
av inkomstprövningen nödvändig i fråga om pensionen till änkorna i
övergångsfallen. Det har under kommitténs utredningsarbete framkommit
att uppmjukningen måste begränsas till själva änkepensionen. Skulle den
avse även det kommunala bostadstillägget, kunde nämligen resultatet bli
att många av de ifrågavarande änkorna skulle komma i bättre läge än de
kvinnor, som blivit änkor efter den 30 juni 1960.

Vill man undvika att beräkningen av änkornas folkpension i övergångsfallen
blir alltför invecklad, låter det sig enligt kommitténs mening knappast
göra att tillämpa olika stor avdragsfri inkomst för änkepensionen och bostadstillägget.
Uppmjukningen bör därför avse avdragsfaktorn. Denna är
nu V3 i lägre inkomstlägen över det avdragsfria beloppet, dvs. mellan 1 000
och 1 400 kr., och i högre inkomstlägen, dvs. över 1 400 kr. Kommittén
förordar att endast den lägre avdragsfaktorn tillämpas beträffande själva
änkepensionen, vilken alltså minskas med Va av änkans inkomst i vad den
överstiger 1 000 kr.

I fråga om änkepensionen till övergångsfallens änkor bör vidare nämnas,
att 1961 års riksdag (L2U 3; rskr 81) hemställt om skyndsam utredning
i syfte att undanröja verkningarna av en övergångsbestämmelse, som inne -

189

Kungi. Maj. ts proposition, nr 90 år 1962

bär att rätten till änkepension för den, som blivit änka före den 1 juli 1960,
inte påverkas av att änkan före de nya bestämmelsernas ikraftträdande haft
barn under 16 år i hemmet, om detta villkor inte uppfylldes vid ikraftträdandet.

Samordning med yrkesskadeförsäkringen

Med hänsyn till att förslag rörande den allmänna pensioneringen och
sjukpenningförsäkringen måst framläggas i sådan tid att de kan genomföras
till 1963, då allmänna tilläggspensioner skall börja utges, har socialförsäkringskommittén
icke ansett möjligt att samtidigt framlägga förslag
till en definitiv lösning av alla de problem som samordningen med yrkesskadeförsäkringen
medför. Vidare hade innan kommittén avslutat sitt arbete
chefen för socialdepartementet förklarat sig ämna tillkalla en särskild utredning
rörande yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och gestaltning.
För tiden intill dess resultatet av denna utrednings arbete föreligger
har kommittén föreslagit vissa provisoriska samordningsregler, som nödvändiggöres
av kommitténs förslag i övrigt. Samordningen under denna övergångstid
bör enligt kommittén bygga på samma grunder som för närvarande
gäller. Härvid bör den nuvarande yrkesskadeförsäkringen lämnas orubbad
i all den utsträckning som är möjlig, och framför allt bör undvikas lagändringar,
som innebär ökade förmåner från och därmed ökade utgifter
för denna försäkring.

När det gäller samordningen mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen påpekar kommittén, att sjukpenningtabellerna
i SFL och YFL är anknutna till varandra och att det därför
kunde synas som om de föreslagna ändringarna av SFL:s sjukpenningtabell
måste föranleda motsvarande ändringar i YFL för att inte sjukpenningen,
efter den s. k. samordningstidens utgång, i vissa inkomstlägen skall
bli lägre vid yrkesskada än vid annan sjukdom. Enligt en bestämmelse i YFL
(13 § femte stycket) får emellertid sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen
inte i något fall utgå med lägre belopp än som skolat utgå i sjukpenning
från allmän sjukkassa, därest skadan ej utgjort yrkesskada. Detta stadgande,
som nu sällan behöver tillämpas, innebär att den nya sjukpenningtabell
som föreslagits för sjukförsäkringens del blir tillämplig i yrkesskadefallen
även efter samordningstidens utgång, utan att någon ändring av
tabellen i YFL erfordras. Då en ändring av sistnämnda tabell alltså inte är
nödvändig, föreslår kommittén att den bibehålies oförändrad.

I YFL finns bestämmelser om hempenning och om barntillägg i vissa fall.
Dessa bestämmelser, som är hämtade från SFL, bör enligt kommitténs mening
få i sak samma ändrade innehåll, som föreslås för sjukförsäkringen.
En sådan ändring beträffande hempenningen torde medföra en ytterst ringa
minskning av yrkesskadeförsäkringens utgifter, medan ändringen av barntilläggsrcglerna
medför en obetydlig ökning av nämnda utgifter.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Kostnadsökningarna till följd av det vidgade tillämpningsområdet för
13 § femte stycket YFL samt jämkningarna av barntilläggsreglerna är enligt
kommittén så ringa, att de inte i och för sig torde behöva medföra någon
premiehöjning.

I detta sammanhang må nämnas, att kommittén behandlat frågan om
karenstid inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Kommittén kan
inte tillstyrka att den nuvarande karenstiden (3 dagar) inom sjukförsäkringen
slopas eller förkortas och inte heller att den ändras från ovillkorlig
till villkorlig, exempelvis så att den som blir sjuk mer än tre dagar även får
sjukpenning för karensdagarna. En villkorlig utformning av karenstidsbestämmelsen
leder, säger kommittén, erfarenhetsmässigt till att sjukskrivningstiderna
tenderar att förlängas så att villkoret för att sjukpenning skall
utgå under karensdagarna blir uppfyllt, även då så lång sjukskrivningstid i
och för sig inte är påkallad.

Beträffande yrkesskadefallen anför kommittén, att samordningen mellan
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, som medför att sjukförsäkringens
karenstid gäller även vid yrkesskada, innebär en viss försämring
för de yrkesskadade i förhållande till vad som gällde enligt tidigare
bestämmelser. Kommittén framhåller emellertid, att samordningen infördes
i samband med totalt sett avsevärda förbättringar av försäkringsförmånerna.
Ett slopande av karenstiden vid yrkesskada eller införande av olika karenstider
vid yrkesskada och vid annan sjukdom skulle medföra att fördelarna
av samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
i väsentlig mån eliminerades. Om olika karenstidsbestämmelser skulle gälla
inom sjukförsäkringen för yrkesskador och för andra sjukdomar, bleve det
nämligen nödvändigt att i de fall då framställning om sjukhjälp avsåg yrkesskada
omedelbart verkställa prövning av frågan om riktigheten härav.
Kommittén kan med hänsyn till det anförda inte förorda särskilda karenstidsbestämmelser
för yrkesskadefall.

I fråga om samordningen mellan den allmänna pensioneringen
och yrkesskadeförsäkringen framhåller socialförsäkringskommittén,
att i den föreslagna förtidspensioneringen folkpensionen,
bortsett från kommunalt bostadstillägg och hustrutillägg, inte
längre skall vara underkastad någon inkomstprövning. För att inte därmed
en omotiverad dubbelersättning skall uppkomma föreslår kommittén, att
yrkesskadeersättning skall avdragas från folkpension i form av förtidspension.
Detsamma föreslås i fråga om folkpension i form av ålderspension och,
i överensstämmelse med vad som redan nu gäller, folkpension i form av änkepension
och barnpension.

Enligt TPL skall yrkesskadeersättning i sin helhet avdragas från allmän
tilläggspension. Bestämmelsen härom utformades, framhåller kommittén,
synnerligen restriktivt i syfte att lämna alla vägar öppna vid ett kommande
ställningstagande till samordningsfrågorna. Av bestämmelsen följer bl. a*.

191

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

att sjukpenning eller invalidlivränta från yrkesskadeförsäkringen reducerar
änke- och barnpensioner från tilläggspensioneringen, ehuru den arbetsinkomst,
för vilken sjukpenningen eller livräntan träder i stället, inte inverkar
på tilläggspensionen. Vidare kan änkelivränta från yrkesskadeförsäkring
dragas av på egenpension från tilläggspensioneringen, trots att den
avlidnes tidigare arbetsinkomst inte inverkade på denna pension. Kommittén
föreslår, att sådan reduktion »korsvis» inte skall äga rum och att i
fortsättningen folkpension och tilläggspension får minskas endast med
»motsvarande yrkesskadeförmån», dvs. förtidspension och ålderspension
med sjukpenning eller invalidlivränta samt barnpension och änkepension
med efterlevandelivränta. Folkpensioneringens ålderspension, som ju avlöser
både dess förtidspension och dess änkepension, skall därjämte minskas
med änkelivränta. Enligt förslaget skall för den som åtnjuter både folkpension
och tilläggspension avdraget i första hand göras på tilläggspensionen
med hänsyn till att denna finansieras på likartat sätt som yrkesskadeförsäkringen.

Socialförsäkringskommittén finner det motiverat att vid pensionsfall,
som helt eller delvis förorsakats av yrkesskada, tills vidare något större
förmåner utgår än eljest. Detta kan åstadkommas genom att endast en viss
del av yrkesskadeersättningen avdrages på pensionen. Enligt gällande bestämmelser
om samordning mellan statlig tjänstepension och yrkesskadeersättning
skall vid fastställande av de s. k. bruttopensionsförmånerna bortses
från vad av sjukpenningen resp. livräntan överskjuter tre fjärdedelar av
det gällande beloppet. Motsvarande anordning bör enligt kommitténs uppfattning
införas vid den provisoriska samordningen mellan yrkesskadeförsäkring
samt folk- och tilläggspensionering och avdraget på pensionen bör
därvid ske med endast tre fjärdedelar av yrkesskadeersättningen.

Enligt nu gällande regler i FPL och lagen om barnpensioner får avdrag
för yrkesskadelivränta inte föranleda reduktion med mer än hälften
av änkepensionen och tre fjärdedelar av barnpensionen. Borttages detta
friläggande av viss folkpensionsdel, uppkommer, framhåller kommittén, en
för provisorietiden inte tillräckligt motiverad sänkning av den totala ersättningen.
Kommittén föreslår därför att nuvarande regler bibehålies. Även
en viss del, lämpligen en fjärdedel, av de nya förtidspensionerna från folkpensioneringen
bör enligt kommitténs mening friläggas. När det gäller
ålderspension från folkpensioneringen påpekar kommittén, att enligt nuvarande
regler folkpensionen inte reduceras med yrkesskadeersättning men
att denna ersättning ofta är lägre efter 67 år än dessförinnan. Sålunda är för
skador, som inträffat efter ingången av år 1955, invalid- och änkelivräntorna
25 procent lägre efter 67 år än dessförinnan. Med de stigande ålderspensionerna
från folkpensioneringen framstår denna sänkning enligt kommitténs
mening som för liten. För helinvalider blir i vissa fall summan av
ålderspension och livränta större än summan av förtidspension och livränta,

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

vilket inte kan anses motiverat. I nuvarande läge förordar kommittén som
förut nämnts att folkpensioneringens ålderspension i likhet med dess förtids-,
änke- och barnpensioner och motsvarande tilläggspensioner reduceras
med yrkesskadeersättning, dock att även här en viss del av pensionen
frilägges. Kommittén föreslår att utan hinder av avdraget tre fjärdedelar av
ålderspensionen skall utgå.

Kommittén erinrar om att den som åtnjuter partiell förtidspension kan
vara förvärvsarbetande och därvid drabbas av yrkesskada. Den sjukpenning
eller livränta, som därvid tillerkännes honom, är till sin storlek beroende
av den reducerade arbetsförtjänst han har som invalid. Liksom den partiella
förtidspensionen utgår vid sidan av denna arbetsförtjänst, bör den
sjukpenning eller livränta som ersätter arbetsförtjänsten lämna pensionen
orubbad i den mån den till följd av yrkesskadan ökade invaliditeten inte
medför att högre partiell eller hel förtidspension skall utgå. Det föreslås
därför, att avdrag på annan förtidspension än hel sådan får ske endast om
skadan inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utgår.

Om den försäkrade var invalidiserad till följd av yrkesskada innan han
förvärvat pensionspoäng inom tilläggspensioneringen anser kommittén det
i regel oberättigat att låta livräntan reducera tilläggspensionen. Den till
grund för poängberäkningen liggande arbetsförtjänsten kan nämligen antagas
vara lägre på grund av yrkesskadeinvaliditeten, varigenom en reduktion
kan sägas äga rum på tilläggspensionssidan. Kommittén utgår från
att ett sådant resonemang varit motivet till den bestämmelse i TPL, enligt
vilken avdrag inte skall göras för livränta eller sjukpenning i anledning av
skada som inträffat före den 1 januari 1960. Denna bestämmelse bör enligt
kommitténs förslag jämkas så att avdrag på tilläggspension för yrkesskadeersättning
inte får ske, om yrkesskadan inträffat innan den försäkrade
äger tillgodoräkna sig pensionspoäng för ett år.

För att inte folkpensionen skall sänkas för någon pensionär vid ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna föreslår kommittén en övergångsbestämmelse,
enligt vilken de nya samordningsreglerna inte får föranleda att folkpensionen
för den som åtnjöt sådan pension för december 1962 sänkes under
det belopp, som utgick för nämnda månad.

Vid tillämpning av vad kommittén föreslagit rörande avdrag på folkpension
skall enligt förslaget bortses från andra tillägg till sådan pension
än barntillägg. Såvitt avser de inkoinstprövade tilläggen hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg anses samordningen alltjämt böra ske genom att
yrkesskadeersättningen i likhet med annan inkomst kan reducera tillägget.
I den mån yrkesskadeersättningen enligt de i det föregående behandlade
reglerna redan minskat den huvudförmån till vilken tillägget utgår, bör dock
yrkesskadeersättningen inte räknas som inkomst. De övriga tilläggen, blindtillägg,
vårdtillägg, hjälptillägg och vanföretillägg, föreslås skola utgivas
oberoende av samtidigt utgående yrkesskadeersättning. Vid sammanträf -

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

fande mellan vårdbidrag enligt YFL och motsvarande folkpensionsförmåner
anser kommittén lämpligast att tills vidare bibehålla nuvarande regel om
samordning på yrkesskadeersättningssidan.

Finansieringsfrågor

Sjuk- och moderskapsförsäkring

Kostnaderna för sjukvårdsförmånerna påverkas av socialpolitiska
kommitténs förslag rörande ersättning för tandläkarvård
åt barnaföderskor. Kommittén uppskattar de årliga kostnaderna för denna
nya sjukförsäkringsförmån till 15 milj. kr. Inom det nuvarande mödrahjälpsklientelet
erhåller ungefär varannan barnaföderska tandvårdsersättning. Om
varannan av samtliga beräknade 107 000 barnaföderskor skulle erhålla ersättning
för tandläkarvård från sjukförsäkringen, skulle beloppet 15 milj.
kr., vid den föreslagna återbäringen med 3/i av kostnaden enligt taxa, förslå
till en total behandlingskostnad av ca 375 kr. för varje kvinna som erhåller
den nya förmånen. Sistnämnda belopp innefattar enligt kommitténs mening
en betryggande marginal. Skulle i stället antalet barnaföderskor, som får
ersättning för tandläkarvård, uppgå till eller 3U av samtliga, räcker 15
milj. kr. till att ersätta 3U av kostnader på 275 kr. resp. 250 kr. per kvinna.
Även dessa belopp ligger ett gott stycke över nuvarande tandvårdskostnad
inom mödrahjälpen, som i medeltal är 175 kr. per hjälptagare.

Av betydelse för beräkningen av kostnaderna för förslagen rörande sjukpenningförmånerna
är bl. a. i vad mån höjningarna av förmånernas
storlek kan antagas leda till att de försäkrade kommer att vara sjukskrivna
i större utsträckning än hittills. Socialförsäkringskommittén utgår från i
stort sett oförändrad sjuklighetsfrekvens och uppskattar, att den föreslagna
höjningen av grundsjukpenningen från 3 till 4 kr. (samt den av kommittén
förordade motsvarande höjningen av moderskapshjälpens grundpenning)
medför en kostnadsökning på omkring 70 milj. kr. om året. I motsatt riktning
verkar den föreslagna höjningen av sjukpenningavdraget vid sjukhusvård,
vilken för grundsjukpenningens del beräknas medföra en årlig kostnadsminskning
på 4 milj. kr. Nettokostnadsökningen antages alltså utgöra
omkring 66 milj. kr. Utsträckningen av rätten till vissa barntillägg
antages medföra en kostnadsökning på omkring 17 milj. kr. om året. Förslaget
om att för tilläggssjukpenningen skall gälla samma belopp under hela
sjukhjälpstiden beräknas medföra att årskostnaderna för tilläggssjukpenningförsäkringen
för de anställda ökar med omkring 55 milj. kr. Påbyggnaden
av sjukpenningskalan med nya sjukpenningklasser antages medföra
en kostnadsökning i fråga om de anställda på omkring 45 milj. kr. Nu berörda
kostnadsökningar uppväges i betydande mån av förslaget om höjning
av grundsjukpenningen med eu krona. I de inkomstlägen som motsvarar de
nuvarande sjukpenningklasserna 2—13 minskas tilläggssjukpenningen med
7 B i han g till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

samma belopp som höjningen av grundsjukpenningen, så att den sammanlagda
sjukpenningen per dag blir lika stor som för närvarande. Den härigenom
uppkomna minskningen av kostnaderna för tilläggssjukpenningen uppskattas
till omkring 40 milj. kr. Det föreslagna slopandet av regeln att sjukhjälpstiden
är maximerad till 730 dagar har förutsatts inte medföra några
mera väsentliga kostnadsökningar. Den totala kostnadsökningen i fråga om
tilläggssjukpenningförsäkringen för de anställda uppskattas därför av kommittén
till omkring (55 + 45 — 40 —) 60 milj. kr. I fråga om kostnaderna
för den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen för företagare framhåller
kommittén, att det är svårt att mera exakt beräkna storleken av de
inkomster som kommer att ligga till grund för företagarnas inplacering i
sjukpenningklass. Kostnaderna är vidare beroende av vilka karenstider som
företagarna i allmänhet kommer att välja. En annan oviss fråga är i vilken
omfattning företagarna kan antagas anmäla undantagande från tillhörighet
till försäkringen. I brist på närmare utgångspunkter uppskattar kommittén
kostnaderna till ett belopp av storleksordningen 100 milj. kr. om året. Förslagen
beträffande den frivilliga försäkringen beräknas medföra att kostnaderna
för denna försäkring i fråga om företagarna nedgår med omkring
10 milj. kr. Den sammanlagda kostnadsökningen på grund av socialförsäkringskommitténs
förslag rörande sjukpenningförmånerna skulle alltså uppgå
till omkring (66 + 17 + 60 + 100— 10 =) 233 milj. kr. om året.

De av socialpolitiska kommittén föreslagna förbättringarna av mode rskapspenningförmånerna
beräknas medföra kostnadsökningar
som uppgår, för höjningen av grundpenningen från 270 kr. vid enkelbörd
och 405 kr. vid flerbörd till 800 kr. vid enkelbörd och ytterligare 400 kr. för
varje barn utöver ett vid flerbörd, till 56 milj. kr. per år, varvid kostnadsminskningen
till följd av det nuvarande barntilläggets slopande beaktats,
och, för ökningen av den tid under vilken tilläggspenning utgår från 90 till
180 dagar, till 30 milj. kr. Vid beräkningen har förutsatts, att antalet
barnaföderskor som erhåller grundpenning är ca 107 000, antalet flerbörder
1 200 samt antalet kvinnor som är berättigade till tilläggspenning 50 000. Vidare
har beträffande tilläggspenningen beaktats socialförsäkringskommitténs
förslag, enligt vilket tilläggspenningen förutsättes minska med 1 kr. per
dag i alla nuvarande sjukpenningklasser och öka endast i höga inkomstlägen.
Om man frånräknar den kostnadsökning som följer av socialförsäkringskommitténs
förslag om höjning av grundpenningen och vilken kan beräknas
till 6 milj. kr. om året, föranleder alltså socialpolitiska kommitténs förslag
rörande moderskapspenningen en sammanlagd ökning av årskostnaderna
på (56 + 30 — 6 =) 80 milj. kr. Härvid har hänsyn ej tagits till att kostnaden
för mödrahjälpen, som uppgår till 6 milj. kr. om året, bortfaller.

I principerna för sjukförsäkringens finansiering, enligt vilka kostnaderna
fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten, föreslår
socialförsäkringskommittén och socialpolitiska kommittén inte några änd -

195

Kungl. Atajrts proposition nr 90 år 1962

ringax. Vad angår de försäkrades egna avgifter medför endast
socialpolitiska kommitténs förslag några konsekvenser för den del av avgifterna,
som hänför sig till sjukvårdsförmånerna. Den av kommittén föreslagna
nya förmånen ersättning för tandläkarvård åt mödrar medför som
nämnts en sammanlagd kostnadsökning på 15 milj. kr. Vid den statsbidragsprocent
på 50, som nu gäller för sjukkassornas utgifter för läkarvård, leder
detta till en genomsnittlig höjning av sjukförsäkringsavgiften med 2 kr. per
avgiftsbetalande försäkrad.

När det gäller den del av sjukförsäkringsavgiften, som hänför sig till sjukkassornas
utgifter för grundsjukpenning, erinrar social försäkringskommittén
om att avgiften för grundsjukpenningförsäkringen f. n. uppgår till i
genomsnitt för hela riket 30 kr. för varje medlem, som är försäkrad för sådan
sjukpenning. Om den nuvarande statsbidragsprocenten 50 bibehålies,
skulle den av kommittén föreslagna höjningen av grundsjukpenningen från
3 till 4 kr. leda till en höjning av avgiften med i genomsnitt omkring 8 kr.
per försäkrad, dvs. för två makar tillsammans 16 kr. Socialförsäkringskommittén
utgår emellertid från att statsbidraget till grundsjukpenningförsäkringen
bör vara i huvudsak oförändrat i kronor räknat, vilket föranleder
kommittén att räkna med en statsbidragsprocent på 40. Med utgångspunkt
härifrån ökar den genomsnittliga sjukförsäkringsavgiften på grund av förslaget
om grundsjukpenningens höjning från 3 till 4 kr. med omkring 15 kr.
eller för två makar 30 kr. om året. Kommittén framhåller, att den beräknade
ökningen av försäkringsavgifterna för grundsjukpenningen för de tilläggssjukpenningförsäkrade
delvis kommer att uppvägas av en samtidig minskning
av avgiften för tilläggsjukpenningen, eftersom denna enligt kommitténs
förslag minskas med samma belopp som det, varmed grundsjukpenningen
ökas.

I fråga om skyldigheten att erlägga avgift för försäkringen för grundsjukpenning
(grundpenning) förordar kommittén, att sådan avgift skall uttagas
av var och en som är försäkrad för sådan förmån, även om hans taxerade
inkomst inte uppgår till 1 200 kr. Avgift kommer således enligt förslaget att
påföras dels förvärvsarbetande, som är sjukpenningförsäkrade, och dels
kvinnor, som är försäkrade såsom hemmafruar.

De av socialförsäkringskommittén föreslagna förbättringarna av förmånerna
från försäkringen för tilläggssjukpenning (tilläggspenning) innebär
något ökade avgifter för de flesta tilläggssjukpenningförsäkrade medlemmar
som är anställda. Ökningen blir mest märkbar för sådana anställda som beröres
av förslaget om påbyggnad av sjukpenningskalan med nya sjukpenningklasser.
Kommittén utgår härvid ifrån alt kostnaderna för de anställdas
tilläggssjukpenningförsäkring skall liksom för närvarande till omkring
40 procent täckas genom egna avgifter och till omkring 60 procent genom
arbetsgivarbidrag. Kostnaderna för den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen
för företagare skall såsom tidigare framhållits enligt kommit -

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

téns förslag bestridas av de försäkrade företagarna själva. Avgifternas storlek
blir som också framgår av redogörelsen för kommitténs förslag i denna
del beroende, förutom av sjukpenningklassen, bl. a. den karenstid som företagaren
väljer.

I detta sammanhang må nämnas, att enligt socialförsäkringskommitténs
åsikt avgiften till den obligatoriska sjukförsäkringen i självdeklarationen
bör få avdragas vid sidan av det allmänna försäkringsavdraget å 400 kr. för
ogift och 800 kr. för makar. Härigenom skulle full likställighet ernås i
fråga om rätt till avdrag för sjukförsäkringsavgiften mellan anställda och
företagare, vilka sistnämnda enligt kommitténs förslag om obligatorisk tillläggssjukpenningförsäkring
skall betala hela avgiften för denna försäkring
själva och alltså vid lika förmåner får högre avgifter än de anställda som
har arbetsgivarbidrag till sin tilläggssjukpenningförsäkring.

Socialpolitiska kommitténs förslag om höjd grundpenning utöver vad som
följer av socialförsäkringskommitténs förslag kan beräknas medföra att avgiften
för grundsjukpenning per avgiftspliktig försäkrad i genomsnitt ökar
med omkring 6 eller 7 kr., dvs. för två makar 12 eller 14 kr., beroende på om
statsbidraget sättes till 50 eller 40 procent. Socialpolitiska kommitténs förslag
om förlängd tid för åtnjutande av tilläggspenning medför höjning av
de försäkrades avgifter för tilläggssjukpenning.

Beträffande arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen och
moderskapsförsäkringen erinrar socialförsäkringskommittén om att av den
sammanlagda procentsatsen 1,14 för bidraget 0,25 procent går till utgifterna
för sjukvård, 0,85 procent till utgifterna för tilläggssjukpenning och 0,04
procent till utgifterna för tilläggspenning inom moderskapsförsäkringen.
Vidare erinrar kommittén om att arbetsgivarbidraget till utgifterna för tillläggssjukpenning
och tilläggspenning är avsett att täcka 60 procent av kostnaderna
för dessa förmåner men att för åren 1959 och 1960 bidraget inte
uppgått till detta procenttal, i anledning varav statsmakterna vid 1961 års
riksdag (prop. 129; L2U 51; rskr 320) beslutat att från allmänna sjukförsäkringsfonden
skall till försäkringen återföras det belopp, varmed arbetsgivarbidragen
för år 1960 understiger 60 procent av de under nämnda år i
de allmänna sjukkassorna bokförda utgifterna för tilläggssjukpenning och
tilläggspenning. Det belopp som sålunda skall återföras för år 1960 beräknas
till omkring 39 milj. kr. Redan för att den avsedda relationen mellan arbetsgivarnas
bidrag och de försäkrades avgifter i fråga om tilläggssjukpenningförsäkringen
skall uppnås måste alltså en höjning av arbetsgivarbidraget
vidtagas. De av kommittén föreslagna förbättringarna av försäkringarna
för tilläggssjukpenning och tilläggspenning leder vidare till sammanlagda
kostnadsökningar på ungefär 60 milj. kr., vilket med den nyssnämnda relationen
mellan arbetsgivarna och de försäkrade i finansieringsavseende betyder
en kostnadsökning för arbetsgivarna på omkring 36 milj. kr.

Kommittén erinrar om att arbetsgivarbidraget nu beräknas på löner upp

197

Kungl. Maj:ts proposition, nr 90 år 1962

till 15 000 kr. och framhåller, att den erforderliga höjningen av bidraget kan
uppnås genom höjning av bidragsprocenten eller av det löneunderlag på
vilket bidraget beräknas. Genomföres kommitténs förslag att taket för den
inkomst, som påverkar placeringen i sjukpenningklass, skall höjas från
14 000 till 21 000 kr., måste den övre gränsen för bidragsunderlagets beräkning
höjas. För att så långt möjligt få ett gemensamt avgiftstak inom de
varandra närstående socialförsäkringsgrenarna förordar kommittén, att arbetsgivarbidraget
till sjuk- och moderskapsförsäkringarna liksom avgifterna
till den allmänna tilläggspensioneringen skall beräknas på löner upp till
7 1/2 gånger basbeloppet, dvs. upp till 30 000 kr. i 1957 års penningvärde.

Med det avgiftsunderlag som sålunda förordats beräknar socialförsäkringskommittén,
att bidragsprocenten behöver höjas till 1,25, varav 0,25 för
sjukvårdsförmåner, 0,93 för tilläggssjukpenning och 0,07 för tilläggspenning.
Detta innebär alt arbetsgivarnas bidrag ökar med 75—80 milj. kr. för år
räknat vid 1960 års lönenivå. Socialpolitiska kommitténs förslag om förbättrad
tilläggspenning medför enligt denna kommittés beräkningar behov
av en ytterligare höjning av bidragsprocenten med 0,05. Den sammanlagda
bidragsprocenten skulle alltså enligt de båda kommittéernas förslag uppgå
till 1,30.

När det gäller statsbidraget till sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen
utgår som nämnts socialförsäkringskommittén och socialpolitiska
kommittén från att statsbidraget till grundsjukpenning och grundpenning
skall vara 40 procent i stället för som nu 50 procent men att i övrigt
nuvarande statsbidragssystem bibehålies.

I departementspromemorian framhålles att man, om man vill tillgodose
önskemålet att höjningen av grundsjukpenningen och moderskapspenningen
inte skall medföra någon nämnvärd ökning av statens bidrag till sjukkassorna,
inte är hänvisad enbart till alternativet med sänkning av bidragsprocenten
för dessa båda ändamål från 50 till 40. Med hänsyn till att kommittéernas
antagande på denna punkt inte torde vara att fatta som ett formligt
förslag, anses även en annan metod kunna övervägas. Det torde sålunda,
anföres det, vara skäl att undersöka, om inte det nuvarande systemet med
ett stort antal olika utformade statsbidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringen
skulle kunna förenklas och ersättas med en enda enhetlig bidragsform,
varvid man torde böra stanna för ett enhetligt bidrag av det nuvarande
sjukhjälpsbidragets typ, som alltså utgår i procent av kassornas utgifter för
vissa ändamål. Vid övergång till ett enhetligt procentuellt statsbidrag kommer
de nuvarande i kronor beräknade bidragen, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag
och avgiftsersättningsbidrag, att försvinna. Det framhålles i
promemorian, att ett procentuellt bidrag leder till högre inkomster för
kassorna i samma mån som utgifterna för de ifrågavarande ändamålen
stiger och att ett sådant bidrag efter en högre procentsats därför torde vara
att föredraga framför ett lägre procentuellt bidrag i förening med ett bidrag

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

beräknat i vissa kronor per försäkrad. Mot bakgrunden av det anförda föreslås,
att statsbidrag skall utgå med 50 procent av utgifterna för sjukvårdsersättning
utom ersättning för sjukhusvård, för grundsjukpenning, för bamtiHägg
och för moderskapspenning. Vad sålunda föreslagits innebär i fråga
om sjukvårdsersättning bl. a. att bidrag utgår jämväl för utgifter för de s. k.
merprestationerna (konvalescentvård och sjukgymnastik m. m.), vilket inte
är fallet f. n.

Följande ur departementspromemorian hämtade tablå innehåller en sammanfattning
av promemorieförslaget beträffande statsbidragen i jämförelse
med dels beräkningarna i 1961 års statsverksproposition, dels socialförsäkringskommitténs
och socialpolitiska kommitténs förslag tillsammantagna. I
de delar, som beröres av kommittéernas förslag, följes deras beräkningar,
vilka avser år 1963, medan i övrigt siffrorna är hämtade från beräkningarna
i 1961 års statsverksproposition. Beloppen anges i milj. kr.

—-	Kostnad	De försäkrade	Staten
1961 års statsverksproposition
Läkarvård m. m.....	220,4	109,9	Ilo 5
Merprestationer enligt 18 § SFL	15,1	15,1	0*0 82 6
Grundsjukpenning.......	165,1	82''6
Barntillägg till sjukpenning..........	16,3	4,1	12/2 14,1 0 9
Grundpenning......	28,1	14,1
Barntillägg till moderskapspenning....	1,2	0,3
Medlemsbidrag (1)....... Avgiftslindringsbidrag (2) . .. Avgiftsersättningsbidrag (3)		25.3 12,7 12.4
Socialförsäkringskommittén + Social-	Summa	226,1	270,7

politiska kommittén
Läkarvård m. m.........	220,4	109,9	no 5
Merprestationer enligt 18 § SFL	15,1	15,1	o''o 7,5 89.0 25.0 34.4 0,0 50.4
Tandläkarvård till barnaföderskor.	15,0	7 5
Grundsjukpenning......	222,5	133,5
Barntillägg till sjukpenning.........	33,3	8,3
Grundpenning..........	86,1	51,T
Barntillägg till moderskapspenning.. Bidragen 1—3.......	0,0	o''o
Förslag	Summa	326,0	316,8
Läkarvård m. m......	220,4	110,2	110,2
Merprestationer enligt 2 kap. 7 § lagen om
allmän försäkring (= 18 § SFL)	15,1	7,5	7,5 7,5 111,3 16 7
Tandläkarvård till barnaföderskor .	15,0	7,5
Grundsjukpenning .......	222,5	111,3
Barntillägg till sjukpenning ....	33,3	16''7
Moderskapspenning (= grundpenning)..	86,1	43,0	43 0
Barntillägg till moderskapspenning.....	0,0	0,0	0*0
Bidragen 1—3........	50,4	0,0
	Summa	346,6	296,2

Av tablån framgår, att promemorieförslaget i förhållande till socialförsäkringskommitténs
och socialpolitiska kommitténs förslag tillsammantagna

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

leder till en minskning av statens bidrag med ett belopp i storleksordningen
20 milj. kr. och en motsvarande merbelastning på de försäkrade. I avgiftshänseende
motsvarar en sådan ökning av de försäkrades kostnader en höjning
av sjukförsäkringsavgiften med i genomsnitt omkring 5 kr. om året
för varje avgiftspliktig försäkrad. Därest det skulle anses lämpligt att minska
de försäkrades kostnader och i motsvarande mån öka statens bidrag, låter
sig detta lätt göra, framhålles det, genom en justering av procentsatsen för
det föreslagna statsbidraget.

Folkpens ionering

Vid sin behandling av folkpensionskostnaderna har socialförsäkringskommittén
inskränkt sig till att beräkna kostnaderna för det
närmaste året efter den föreslagna reformens ikraftträdande, dvs. för år
1963. Härvid har kommittén utgått från att folkpensionerna fr.o. m. den
1 juli 1962 höjes med standardtillägg å 250 kr. för ensamstående och 340 kr.
för två pensionsberättigade makar tillsammans samt att antalet indextillägg
fortfarande är 10.

Totalkostnaderna i miljoner kronor och deras fördelning på olika pensionsförmåner
dels med hänsyn till kommitténs förslag, dels utan hänsyn
därtill framgår av följande sammanställning.

	Kostnader utan hänsyn till kommitténs förslag	Kostnader vid bifall till kommitténs förslag	ökning ( + ) resp. minskning (—)
	2 232,0	2 253,6	+ 21,6
	227,0 389,2	227,0	—
__ , . finvalidpensionl	445,0	+ 55,8
förtidspension \|sjukbidrag f.......	58,0	60,0	+ 2,0
Änkepension	87,9	87,9	__
	11,0	11,0	—
	108,9	113,9	+ 5,0
	19,3	19,3	—
	90,4	65,5	— 24,9
	12,0	12,0	—
Blindhctsersättning^	4,6	4,9	+ 0,3
Blindtillägg J	3,0	3,2	+ 0,2
	_	1,6	+
Vanförecrsättning^		0,5	+ 0,5
Vanföretillägg J	60,0	60,0	—
Barntillägg (särskilt barnbidrag).......	10,0	14,0	+ 4,0
Totalkostnader	3 313,3	3 379,4	+ 66,1

Enligt kommitténs beräkningar skulle således dess förslag för 1963 medföra
en kostnadsökning på omkring 66 milj. kr. Kostnadsökningen beträffande
de allmänna ålderspensionerna uppkommer genom den ändrade

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

konstruktionen av hustrutillägget, vilken medför en viss kostnadsökning
även i fråga om förtidspensionerna. Å andra sidan uppkommer en motsvarande
kostnadsbesparing å hustrutilläggen.

Kommittén framhåller, att kostnadsberäkningarna är behäftade med en
viss osäkerhet. Detta gäller särskilt kostnaderna för förtidspensionerna, då
det i fråga om dessa pensioner är svårt att med någon större grad av säkerhet
uttala sig såväl om antalet pensionärer som deras fördelning på olika invalidgrupper.
Vidare erinrar kommittén om svårigheterna att uppskatta den
kostnadsökning, som föranledes av ändringen i avdragsreglerna för inkomstprövning
av änkepensioner i övergångsfallen. Slutligen betonar kommittén,
att en betydande ovisshet vidlåder beräkningen av kostnaden för de kommunala
bostadstilläggen.

Socialförsäkringskommittén har i enlighet med sina direktiv prövat frågan
om fördelningen av folkpensionskostnaderna mellan
staten och kommunerna. Härvid erinrar kommittén om att folkpensionskostnaderna
stigit mycket kraftigt, sedan de gällande reglerna i
ämnet tillkom vid 1947 och 1952 års riksdagar, och att kostnadsökningen
drabbat såväl staten som kommunerna. Emellertid har på grund av ökat
medelskatteunderlag per invånare belastningen på kommunerna stigit även
relativt sett. Härvid har utvecklingen inte varit enhetlig för de olika kommunerna,
bl. a. beroende på varierande ålderssammansättning hos invånarna
och olika stor ökning i antalet skattekronor per invånare.

Kommittén framhåller, att kommunbidrag nu utgår till de inkomstprövade
förmånerna samt dessutom till indextilläggen till de i invalidpensioner och
sjukbidrag ingående grundpensionerna och till vårdtilläggen. Vidare påpekar
kommittén, att den i samband med att nämnda indextillägg år 1959 överfördes
från tilläggspensionsdelen till grundpensionsdelen av invalidpensioner
och sjukbidrag intagit den ståndpunkten att kommunerna bör bestrida
kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen och staten svara för övriga
folkpensionskostnader. Denna uppfattning har kommittén fortfarande.
Emellertid anser kommittén, att denna lösning inte kan uppnås under de
närmaste åren, och hänvisar därvid till att frågan är föremål för prövning i
andra sammanhang, bl. a. i 1958 års skatteutjämningskommitté och i allmänna
skatteberedningen. Enligt kommitténs mening bör med hänsyn härtill
de nuvarande grunderna för kostnadsfördelningen f. n. inte rubbas i
mera avsevärd mån. I enlighet härmed föreslår kommittén att kommunbidrag
skall utgå till förtidspensioner, änkepensioner i övergångsfallen,
hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. Beträffande barntilläggen påpekas,
att de ersätter de särskilda barnbidragen samt att de tekniskt är att
anse som tillägg till försörjarens folkpension, vilken i regel utgöres av förtidspension
och endast i undantagsfall av ålderspension. Kommittén föreslår
därför, att kommunerna skall bidraga jämväl till kostnaderna för barntillägg
till förtidspensioner. Kostnaderna för övriga folkpensionsförmåner bör

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

däremot enligt kommitténs mening bestridas helt av staten. Kommittén anmärker,
att bidragen till förtidspensionerna — i motsats till vad nu gäller i
fråga om invalidpensioner och sjukbidrag — måste beräknas på förmånens
hela belopp, eftersom uppdelningen på grundpension och tilläggspension
försvinner. Vidare påpekas, att den föreslagna ändrade konstruktionen av
hustrutillägget medför att staten från kommunerna övertar en kostnad på
omkring 14 milj. kr.

Inte heller i principerna för bestämmande av kommunernas bidragsskyldighet
anser sig kommittén i rådande läge böra föreslå någon förändring.
Kommittén förordar således, att den nuvarande awägningsnormen för bidragsskyldigheten,
dvs. det faktiska skatteunderlaget per invånare i kommunen,
bibehålies. Kommitténs utgångspunkt att kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna inte bör mera avsevärt rubbas, innebär dock
inte att kostnadsfördelningen bör bli oförändrad för varje enskild kommun.

Till kostnaderna för förtidspensionerna bör kommunerna enligt kommitténs
mening bidraga med något lägre andel än till kostnaderna för de nuvarande
invalidpensionerna och sjukbidragen. Såsom skäl härför anför
kommittén, dels att bidragen måste räknas på förmånens hela belopp, dels
att kostnaderna för de föreslagna förtidspensionerna blir högre än de nuvarande
kostnaderna för invalidpensionerna och sjukbidragen. Kommittén
förordar en motsvarande sänkning av kommunandelen i kostnaderna för de
övriga pensionsförmåner, beträffande vilka kommunerna nu bidrar till
kostnaderna efter i huvudsak samma grunder som gäller för invalidpensionerna.
Kommitténs övervägande utmynnar i förslag att kommunernas andel
i kostnaderna för förtidspensioner med därtill knutna barntillägg, änkepensioner
i övergångsfallen och hustrutillägg skall bestämmas till Vio procent
för varje fullt tiotal skatteören per invånare, dvs. 1 procent per skattekrona
mot nu 1 1h procent. Bidragets maximum föreslås vara oförändrat 60 procent.

Kommittén framhåller, att förslaget i denna del medför minskade utgifter
för praktiskt taget alla kommuner men särskilt för kommuner med stort
antal förtidspensionärer. Då invalidfrekvensen enligt tillgängliga statistiska
uppgifter är särskilt hög i de fyra nordligaste länen samt i Kronobergs och
Blekinge län, blir vinsten störst för kommunerna i nämnda län. Vidare ligger
i allmänhet de särskilt skattetyngda kommunerna i de län där invalidfrekvensen
är störst, och man kan enligt kommittén därför antaga, att reformen
kommer särskilt de mera skattetyngda kommunerna till godo.

Kommunernas genomsnittliga bidragsprocent för invalidpensioner in. in.
skulle, framhåller kommittén, vid genomförande av dess förslag sjunka från
nuvarande cirka 55 till drygt 42. Av de beräknade totalkostnaderna för förtidspensioner,
änkepensioner i övergångsfallen, hustrutillägg och barntillägg
för år 1963, cirka 638 milj. kr., skulle omkring 270 milj. kr. falla på kommunerna
och omkring 368 milj. kr. på staten.

7+ — Rihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

I fråga om kommunbidraget till de kommunala bostadstilläggen erinrar
kommittén om kommunernas bestämmanderätt beträffande dessa förmåner.
Denna bestämmanderätt motiverar enligt kommitténs mening att kommunbidraget
till bostadstilläggen blir relativt stort. Kommittén hänvisar
också till att den uttalat sig för att kommunerna i princip bör helt svara
för bostadstilläggen samt till att den förordat en sänkning av kommunbidragen
till förtidspensionerna m. in. På grund härav föreslår kommittén, att
kommunbidragen till bostadstilläggen höjes genom att maximum för bidragen
ökas från 60 till 80 procent. Däremot anser kommittén att bidragsfaktorn
(Vs procent för varje fullt tiotal skatteören eller 2 procent per skattekrona)
och minimibidraget (25 procent) inte bör ändras. Kommittén framhåller,
att kommunbidraget genom höjningen av maximigränsen stiger för
sådana kommuner, som uppnått den nuvarande maximigränsen, dvs. kommuner
i vilka antalet skattekronor per invånare överstiger 30. Hit hör alla
rikets 133 städer och över 600 av dess cirka 900 landskommuner.

Kommittén beräknar, alt den genomsnittliga bidragsprocenten för de
kommunala bostadstilläggen vid genomförande av dess förslag skulle öka
från nu i det närmaste 60 till drygt 75. Av totalkostnaderna för bostadstillläggen,
som för år 1963 beräknats till omkring 330 milj. kr., skulle i runt
tal 250 milj. kr. falla på kommunerna och 80 milj. kr. på staten. Vid oförändrad
maximiprocent skulle kommunernas bidrag ha uppgått till i runt
tal 200 milj. kr. Höjningen av maximiprocenten medför således att kommunbidraget
stiger med omkring 50 milj. kr.

Det sammanlagda kommunbidraget till förtidspensioner m. in. samt till
kommunala bostadstillägg blir enligt kommitténs förslag omkring (270 +
250 = ) 520 milj. kr. Därest också kommitténs övriga förslag genomföres,
skulle den på staten belöpande kostnadsandelen för folkpensioneringen bli
omkring (3 380 — 520 = ) 2 860 milj. kr. Till jämförelse nämner kommittén,
att kommunbidragen även vid oförändrade regler skulle uppgå till cirka 520
milj. kr. och att statens kostnadsandel, därest kommitténs förslag beträffande
folkpensioneringens förmånssida inte genomfördes, skulle bli omkring
(3 313 — 520 =) 2 793 milj. kr. Kommittén konstaterar, att kostnadsökningen
för staten (2 860 — 2 793 =) 67 milj. kr. i stort sett motsvarar totalkostnaden
för de föreslagna reformerna på folkpensioneringens förmånssida.

Kommittén har vidare undersökt hur dess förslag skulle ha verkat i de
olika kommunerna år 1959. Av sammanlagt 746 kommuner med lägre antal
skattekronor per invånare än 40 skulle praktiskt taget alla ha fått lägre utgifter
för folkpensioneringen. Detsamma skulle ha gällt åtskilliga kommuner
med högre skattekrontal. Kommuner med mer än 60 skattekronor per
invånare (sammanlagt 11) skulle alla ha fått ökade kostnader, en ökning
som helt faller på de kommunala bostadstilläggen. Kommittén framhåller,
att det inte är möjligt att av undersökningen draga några bestämda slutsatser
hur fördelningen av folkpensionskostnaderna blir år 1963. Enligt

203

Kungl. Maj:ts proposi Aon nr 90 år 1962

kommitténs uppfattning torde man dock ha anledning antaga att kostnadsförskjutningen
i princip går i samma riktning som för år 1959. Folkpensionskostnaderna
torde således relativt sett minska i kommuner med lågt antal
skattekronor per invånare och öka i övriga kommuner.

Mot kommitténs förslag har tre ledamöter reserverat sig. En av dem (herr
Andersson) föreslår, att kommunerna inte skall bidraga till kostnaderna
för förtidspensioner, men ansluter sig i övrigt till kommitténs förslag. De
båda övriga (herrar Eliasson och Gustafsson) föreslår likaledes att kommunerna
befrias från bidrag till förtidspensionerna. I gengäld skulle enligt
deras förslag kommunbidraget till hustrutillägg och kommunala bostadstillägg
utgå med 2 procent per skattekrona per invånare med maximum vid
80 procent samt bidraget till de inkomstprövade änkepensionerna utgå efter
nu gällande grunder. Herr Anderssons förslag innebär i förhållande till kommittémajoritetens
en minskning av kommunbidragen med uppskattningsvis
197 milj. kr. för år 1963. Motsvarande minskning enligt herrar Eliassons och
Gustafssons förslag uppskattas till 164 milj. kr.

Frivillig statlig pensionsförsäkring

I sitt betänkande konstaterar utredningen om pensionsstgrelsens frivilliga
försäkring, att även efter den allmänna pensioneringens utbyggande, som
medfört höjda folkpensioner och tillkomsten av allmänna tilläggspensioner,
ett behov av komplettering genom frivilliga försäkringsformer föreligger.
Kompletteringsbehoven kan antagas främst avse dels ålderspension före den
inom den allmänna pensioneringen normala pensionsåldern 67 år, dels höjning
av den allmänna pensioneringens pensionsnivå i vad avser ålders-, förtids-
och familjepension, vilket senare kompletteringsbehov inte minst gör
sig gällande för de åldersgrupper, som inte har möjlighet att erhålla full
tilläggspension. Utredningen anser att möjlighet bör finnas att inom den frivilliga
statliga pensionsförsäkringen teckna sådana kompletteringsförsäkringar,
som det enligt vad nu sagts kan antagas föreligga behov av. I början
av sitt arbete undersökte utredningen möjligheterna av en tämligen omfattande
utbyggnad av den frivilliga statliga pensionsförsäkringen. Med hänsyn
bl. a. till önskvärdheten att undvika tillskapandet av cn stor administrativ
apparat har utredningen dock stannat för ett mera begränsat alternativ med
en viss standardisering av de försäkringserbjudanden, som riktas till allmänheten.

Den nuvarande frivilliga statliga pensionsförsäkringen, som avser livsvarig
ålderspension, är enligt utredningens mening väl ägnad att
även i fortsättningen tjäna som kompletteringsförsäkring för den som endast
är intresserad av att höja nivån på sin ålderspension. Denna försäkringsform
anses därför böra bestå väsentligen oförändrad. För det kompletteringsbehov,
som avser pension från en tidigare pensionsålder än 67 år,
föreslås som ny försäkringsform en försäkring för temporär ålders -

204

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

pension, utgående från valfri ålder mellan 60 och 65 år fram till 67 års
ålder, önskar någon höja sin pensionsnivå inte blott vad avser ålderspension
utan även beträffande förtidspension och änkepension föreslås två nya kombinerade
försäkringsformer, nämligen för livsvarig ålderspension
i förening med förtidspension och för livsvarig ålderspension
i förening med förtidspension och änkepension.
Pensionsåldern i dessa båda försäkringsformer, som kan kombineras
med försäkring för temporär ålderspension, är 67 år. Förtidspension skall
enligt förslaget utgå under tid då den försäkrade åtnjuter förtidspension
från den allmänna pensioneringen eller skulle ha åtnjutit sådan pension, om
han varit mantalsskriven i riket. Med hänsyn till vissa grupper, bl. a. personer
vilka omfattas av det på 1960 års överenskommelse mellan Svenska
arbetsgivareföreningen samt Svenska industritjänstemannaförbundet och
Sveriges arbetsledareförbund byggda s. k. ITP-systemet som endast i ringa
mån avser familjeskyddct, föreslås en försäkring för fristående änkepension.
Kompletteringsbehov i fråga om barnpensioner föreslås tillgodosett
genom en försäkring för fristående barnpension, utgående till 19 års
ålder. De nya försäkringsformerna utom försäkringen för temporär ålderspension
är förenade med försäkring för premiebefrielse vid sjukdom.

Liksom hittills avses försäkringen skola bygga på premiereservtekniken
och något statsbidrag förutsättes icke. Frågan om värdesäkring av pensionerna
anser utredningen böra bedömas på samma sätt som spörsmålet om
bevarande av realvärdet av frivilligt tecknade pensions- och livförsäkringar
över huvud. Utredningen erinrar härvid om det utredningsarbete som bedrives
av värdesäkringskommittén.

Vid konstruktionen av de nya försäkringsformerna har utredningen eftersträvat
att så långt möjligt anknyta till de principer som gäller för den nuvarande
frivilliga statliga pensionsförsäkringen. Sålunda är avgifterna för
försäkringarna tekniskt utformade som engångsavgifter. Tarifferna för de
njm försäkringsformerna utvisar -— utom vad angår barnpension — den
pension som erhålles för en avgift på 100 kr. erlagd vid en viss ålder. För
de i ifrågavarande försäkringar ingående ålderpensions- och änkepensionsdelarna
räknas med samma ränteantaganden, som inom den nuvarande frivilliga
försäkringen, vilket innebär att avgifterna under de 10 första åren
efter avgiftsbetalningen beräknas bli förräntade efter en viss högre räntesats
än under återstoden av försäkringstiden. Liksom inom sagda försäkring
skall avgifterna kunna ändras när ändringar i fråga om ränteläge, dödlighet
och dylikt så påkallar. Barnpensionsförsäkringen är konstruerad som en
försäkring med naturliga premier, varvid ej räknas med någon ränteförhöjning.
Tarifferna kommer här att visa avgifterna för en pension på
1 000 kr.

Enligt förslaget skall betydligt högre belopp än hittills kunna inbetalas i
avgifter till den frivilliga försäkringen. Det föreslås att för pension åt en

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

person och hans efterlevande maximalt skall få inbetalas 200 000 kr. Beträffande
förtids- och familjepension föreslås därjämte en maximering med
hänsyn till storleken av den pension som försäkringen avser.

Såväl beträffande försäkringar enligt de nya reglerna som äldre försäkringar
föreslås vissa begränsade möjligheter till återköp, vilket nu inte
förekommer inom den frivilliga statliga pensionsförsäkringen. Ett av de
föreslagna återköpsfallen föreligger då inbetalda avgifter befinnes inte förslå
till en pension å minst 10 kr. i månaden.

Med hänsyn till det förändrade läge, som vad angår pension efter 67 års
ålder inträtt med införandet av tilläggspensioneringen och folkpensioneringens
förbättring, föreslår utredningen att avgifter, som före den 1 januari
1960 erlagts till den frivilliga statliga pensionsförsäkringen av arbetsgivare
för hans personal, under vissa villkor till en del skall kunna omdisponeras
och användas till temporär ålderspension från 60, 63 eller 65 år fram till
67 års ålder.

D/en frivilliga statliga pensionsförsäkringen förutsättes liksom f. n. skola
handhavas av riksförsäkringsverket. På det lokala planet får riksförsäkringsverket
nu biträde av postanstalterna vid försäkringens handhavande.
Postverkets administrativa medverkan förutsättes bestå i fråga om den försäkringsform
som redan finns. För de nytillkommande försäkringsformerna
krävs emellertid i stor utsträckning en mera aktiv medverkan av lokala
organ än den som postanstalterna kan lämna. Utredningen föreslår, att de
allmänna sjukkassorna skall vara lokalombud för riksförsäkringsverket beträffande
de nya försäkringsformerna. Detta gäller även försäkringen för
temporär ålderspension, ehuru denna enligt vad utredningen anför i och
för sig skulle kunna handhavas under medverkan av postverket på samma
sätt som den hittillsvarande försäkringsformen. Någon egentlig ackvisitionsverksamhet
skall inte förekomma. Premierna för den frivilliga statliga pensionsförsäkringen
skall enligt förslaget vara så uppbyggda, att de med försäkringen
förenade omkostnaderna därigenom täckes.

De föreslagna bestämmelserna avses skola träda i kraft den 1 januari
1963, dvs. samtidigt som lagen om allmän försäkring.

Beroende uppdragstagare

Inledning

En person, som utför arbete för annans räkning, kan vara antingen anställd
eller uppdragstagare. En uppdragstagare intar i allmänhet en mera
självständig ställning till sin uppdragsgivare än en arbetstagare till sin arbetsgivare.
Självständigheten hos en uppdragstagare kan emellertid vara
mer eller mindre utpräglad, och man brukar därför skilja mellan beroende
och oberoende uppdragstagare. Denna uppdelning har rättslig betydelse
endast inom arbetsfrcdslagstiftningcn. Genom ändringar år 1945 i lagen

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister, lagarna den 22 juni 1928 om
kollektivavtal och om arbetsdomstol samt lagen den 11 september 1936
om förenings- och förhandlingsrätt likställdes nämligen i denna lagstiftning
med arbetstagare den som, utan att anställningsförhållande föreligger,
utför arbete för annans räkning och därvid till denne intar en beroendeställning
av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren.
Inom sociallagstiftningen i övrigt saknar däremot begreppet beroende uppdragstagare
rättslig betydelse. Här skiljer man endast mellan arbetstagare
och övriga förvärvsarbetande. I den mån den som utför arbete åt annan
inte är att anse såsom arbetstagare, hänföres han till gruppen övriga förvärvsarbetande;
han må vara beroende eller oberoende uppdragstagare i
arbetsfredslagstiftningens mening. Huruvida en person är att räkna såsom
arbetstagare eller ej, har betydelse i flera hänseenden såsom för yrkesskadeförsäkringsskyddet,
tillhörigheten till den obligatoriska försäkringen
för tilläggssjukpenning enligt SFL, skyldigheten att erlägga avgift enligt
TPL, in. in.

Sedan lång tid tillbaka har strävanden gjort sig gällande att likställa de
beroende uppdragstagarna med arbetstagarna även vid tillämpningen av
andra lagar av social natur än arbetsfredslagarna. Frågan har prövats av arbetstidsutredningen
i dess år 1957 avgivna betänkande Beroende uppdragstagare
(SOU 1957: 14). I detta avstyrktes lagstiftning i ämnet. I samband
med antagandet av TPL uttalade sig 1959 års riksdag för en utredning av
möjligheterna att vid tillämpningen av denna lag likställa de beroende
uppdragstagarna med arbetstagarna. I anledning härav tillsattes utredningen
om s. k. beroende uppdragstagare. Dess uppdrag har inte varit begränsat
till TPL utan har omfattat jämväl övrig sociallagstiftning, där arbetstagarbegreppet
är av grundläggande betydelse.

Utredningen

Utredningen konstaterar inledningsvis att, då begreppet beroende uppdragstagare
genom 1945 års lagändringar tillädes rättslig betydelse inom
arbetsfredslagstiftningen, lagstiftaren utgick från den strikt civilrättsliga
tolkning av begreppet arbetstagare, som arbetsdomstolen då tillämpade.
Denna bedömning är inte längre vedertagen. Med hänvisning till senare
praxis hos de allmänna domstolarna, särskilt högsta domstolens principuttalande
i rättsfallet NJA 1949 s. 768, anför utredningen, att arbetstagarbegreppet
numera uppenbarligen har ett vidare innehåll och att det täcker
i varje fall en del av den personkrets, som lagstiftaren år 1945 åsyftade med
begreppet beroende uppdragstagare.

Bakgrunden till utredningsuppdraget är, anför utredningen, att vissa yrkeskategorier,
som av de rättstillämpande myndigheterna inte ansetts vara
arbetstagare i den bemärkelse detta uttryck numera har, framställt önskemål
om att lagstiftningsvägen bli likställda med arbetstagarna. Gemensamt

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

för dessa yrkeskategorier är, att de alla rubricerar sig såsom beroende uppdragstagare.
För utredningen har den rättsliga rubriceringen framstått som
mindre betydelsefull; det väsentliga har varit att undersöka, i vad mån
önskemålen är i sak befogade och huruvida de är av beskaffenhet att böra
och kunna tillgodoses genom lagstiftning. För att kunna ta ståndpunkt till
dessa frågor har utredningen i nära samarbete med berörda intresseorganisationer
sökt klarlägga de förhållanden, under vilka de olika yrkesgrupperna
arbetar. Utredningen har därvid funnit att bakom önskemålen döljer
sig problem, som skiftar starkt från bransch till bransch.

Utredningen diskuterar utförligt behovet av ändrade regler.
Härvid erinrar utredningen om att efter lagändring vid fjolårets riksdag
full likställighet genomförts mellan arbetstagare och andra förvärvsarbetande
i fråga om tilläggspensioneringens förmånssida. Vidare hänvisar utredningen
till socialförsäkringskommitténs förslag om att göra tilläggssjukpenningförsäkringen
obligatorisk även för andra förvärvsarbetande än
arbetstagare. Genomföres detta förslag, kommer frågan om de beroende
uppdragstagarnas likställighet med arbetstagarna att, såvitt angar sjukförsäkringens
förmånssida, lösas i det större sammanhang, där frågan rätteligen
hör hemma. I så fall, fortsätter utredningen, kommer beträffande
socialförsäkringsskyddets omfattning skillnad mellan arbetstagare och icke
arbetstagare att göras endast inom yrkesskadeförsäkringen. Emellertid hör
frågan om yrkesskadeförsäkringsreglernas tillämpning på andra förvärvsarbetande
än arbetstagare till de frågor som skall prövas av den nyligen tillsatta
utredningen för översyn av lagstiftningen om yrkesskador. Däremot
föreligger på socialförsäkringens avgiftssida en skillnad mellan arbetstagare
och andra förvärvsarbetande, i det att de förras försäkring i betydande utsträckning
finansieras genom arbetsgivaravgifter eller arbetsgivarbidrag,
medan de senare i huvudsak får bekosta sin försäkring genom egna avgifter.
Under utredningens arbete har från uppdragstagarsidan framhållits, att
denna skillnad, som kommer att bli mer och mer framträdande allteftersom
avgifterna stiger, gör det särskilt angeläget att de beroende uppdragstagarna
likställes med arbetstagarna. Enligt utredningens mening torde det emellertid
inte med fog kunna göras gällande att, om man ser saken i stort och på
något längre sikt, socialförsäkringens avgiftssystem är mera gynnsamt för
arbetstagarna än för övriga förvärvsarbetande. De avgifter och bidrag, som
arbetsgivarna betalar för de anställdas försäkring, är nämligen i realiteten
att anse som en del av dessas totallön. Hur totallönen fördelas på egentlig
lön, försäkringsavgifter osv. är en sekundär fråga, som främst rör arbetstagarna
själva. Ju större avgifter, som arbetsgivarna ålägges betala för
de anställdas försäkring, desto mindre del av totallönen återstår att utbetala
kontant.

I fråga om betydelsen för en person att i semesterhänseende betraktas
som arbetstagare anför utredningen, att även semesterförmånerna dr att

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

anse som en del av arbetstagarens totallön. De beroende uppdragstagarna
torde i allmänhet utföra sina uppdrag under sådana omständigheter, att
det inte kan anses tillkomma uppdragsgivarna att vaka över att uppdragen
utföres. I detta avseende är de alltså i regel att jämställa med s. k. okontrollerade
arbetstagare, som enligt semesterlagen inte har rätt till semesterledighet
utan i stället till s. k. särskild semesterlön. Om de beroende uppdragstagarna
inordnades under semesterlagen, skulle enligt utredningen
konsekvensen för deras vidkommande i allmänhet endast bli den att de blev
berättigade till sådan semesterlön. Enligt lagen är denna förmån konstruerad
som ett tillägg till den avtalade lönen, men i praxis har hinder
inte ansetts möta för parterna att avtala om en totallön, som inkluderar
en på något sätt specificerad semesterlön.

Utredningen framhåller, att det trots det anförda inte kan vara likgiltigt
för de beroende uppdragstagarna, om de i socialrättsligt hänseende betraktas
som arbetstagare eller beroende uppdragstagare. Den arbetsersättning,
som en fackorganisation kan utverka åt sina medlemmar eller en enskild
kan utverka åt sig, är i hög grad beroende på det förhandlingsläge som
råder. Den omständigheten att de beroende uppdragstagarna enligt lag
själva får betala sina socialförsäkringsavgifter och inte är berättigade till
någon semesterförmån innebär enligt utredningens mening i förhandlingshänseende
ett visst handikapp för dessa i jämförelse med arbetstagarna.
Vidare bör enligt utredningen beaktas, att de socialförsäkringsförmåner
som är tillförsäkrade arbetstagarna och bekostas genom arbetsgivaravgifter
eller arbetsgivarbidrag utgår oavsett huruvida dylika avgifter eller bidrag
i de enskilda fallen erlägges eller ej. Någon motsvarande garanti lämnas
inte uppdragstagarna, ty deras förmåner från försäkringen är i princip
beroende av att de betalt sina försäkringsavgifter. Slutligen anser utredningen
att man inte bör förbise de rent psykologiska verkningarna av att
vissa personer som utför arbete för annans räkning själva får erlägga sina
försäkringsavgifter, medan andra dylika personer får avgifterna betalda
av sina motparter utan att detta kommer till synes genom avdrag på den
avtalade arbetsersättningen. Med hänsyn till det anförda finner utredningen
naturligt, att vissa grupper uppdragstagare hyser önskemål om likställighet
med arbetstagarna, såvitt angar socialförsäkrings- och semesterlagstiftningen.

Utredningen tar härefter upp frågan om lämpligheten av att genom
lagstiftning tillgodose vissa uppdragstagares önskemål om likställighet
med arbetstagarna i socialförsäkrings- och semesterhänseende. Den
närmast till hands liggande lösningen är, yttrar utredningen, att i de lagar,
vilkas tillämplighetsområde man vill utvidga, införa bestämmelser motsvarande
dem som år 1945 infördes i arbetsfredslagarna. Emellertid har det
under utredningsarbetets gång visat sig ytterst svårt att avgöra vilka personer
som är beroende uppdragstagare. Arbetsfredslagstiftningens defini -

209

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

tion av detta begrepp ger, framhåller utredningen, föga ledning för bedömningen.
Förklaringen härtill är att begreppet beroende uppdragstagare tillskapades
i ett begränsat syfte, nämligen för att kunna vidga arbetsfredslagstiftningen
till att avse vissa fackligt organiserade uppdragstagare i
ungefär samma ställning som de egentliga arbetstagarna. Vid tillämpningen
av arbetsfredslagstiftningen behöver i allmänhet inte ske någon prövning
av de enskilda fackföreningsmedlemmarnas arbetsrättsliga ställning, eftersom
de motstridiga intressena på detta rättsområde huvudsakligen tillvaratages
av organisationerna på arbetsmarknaden. Begreppet beroende uppdragstagare
kunde därför ges och gavs också fullt medvetet en ganska vag
innebörd.

Utredningen påpekar, att den principiella skillnaden mellan arbetstagarbegreppet
och begreppet beroende uppdragstagare fördunklats till följd av
den rättsutveckling som ägt rum i fråga om tolkningen av uttrycket arbetstagare.
Var gränsen mellan de båda begreppen än dragés, kommer det enligt
utredningens uppfattning alltid att finnas vissa personer, som rättsligt
sett inte bedömes som arbetstagare men som står dessa nära och därför anser
sig skäligen böra inom sociallagstiftningen likställas med arbetstagare.
Utredningen anser det ytterst svårt att med den innebörd uttrycket arbetstagare
har enligt gällande praxis på ett tillfredsställande sätt avgränsa
denna personkrets. Dessa svårigheter kommer man inte förbi genom att
benämna de personer som åsyftas beroende uppdragstagare och helt allmänt
föreskriva, att de skall vara likställda med arbetstagare. Begreppet
beroende uppdragstagare måste enligt utredningens uppfattning, i varje
fall om det skall användas inom socialförsäkringen, fixeras på ett helt annat
sätt än som krävs för tillämpningen av arbetsfredslagstiftningen. Emellertid
finner utredningen det inte möjligt att sammanfatta begreppet beroende
uppdragstagare i en definition, som ger de tillämpande myndigheterna
erforderlig ledning för bedömningen. För övrigt uttalar utredningen,
att det synes råda eu utbredd uppfattning att någon principiell skillnad
inte föreligger mellan arbetstagarbegreppet enligt nuvarande praxis och
begreppet beroende uppdragstagare. Därest en utvidgning av de beträffande
arbetstagare gällande bestämmelserna i ifrågavarande lagstiftning
anses önskvärd, bör enligt utredningens mening utvidgningen komma till
stånd utan användande av den rättsbildning, som begreppet beroende uppdragstagare
utgör. Utredningen framhåller, att denna rättsbildning till sin
konstruktion är så snarlik det nuvarande arbetstagarbegreppet, att det i
begrcppsredans intresse tvärtom är önskvärt att densamma helt utmönstras
ur lagstiftningen.

Under utredningsarbetet har ifrågasatts, om inte begreppet arbetstagare
skulle kunna på ett uttömmande sätt definieras i lag och därvid erhålla
ett så vidsträckt innehåll, att det kom att omfatta även sådana personer som
brukar kallas beroende uppdragstagare. Utredningen har med sitt begrän -

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sade uppdrag inte ansett sig kunna eller böra närmare analysera detta
spörsmål, som är av stor räckvidd, utan har blott anfört några allmänna
synpunkter. Sålunda framhålles, att det med hänsyn till de starkt växlande
förhållandena inom näringslivet och de enskilda människornas frihet
att ordna sina mellanhavanden på det sätt, som passar dem bäst, inte torde
vara möjligt att i lag lämna en så utförlig beskrivning av arbetstagarbegreppet
att man av lagtexten klart kan utläsa hur varje enskilt fall skall
bedömas. Hur omfångsrik och detaljerad en sådan lagtext än gjordes, skulle
den ändå aldrig bli komplett, och den skulle sannolikt bli föråldrad ganska
snart. Inte heller, uttalar utredningen vidare, torde det vara möjligt att,
utan en väsentlig inskränkning av det nuvarande arbetstagarbegreppet, i
lag angiva ett eller ett fåtal kriterier, som skulle vara av utslagsgivande
betydelse vid prövningen av vem som är arbetstagare. Vad angår möjligheten
att i lag fastslå vad som menas med arbetstagare genom en i allmänna
ordalag avfattad regel, som lämnar de tillämpande myndigheterna
möjlighet att ta hänsyn till omständigheter av den mest skiftande beskaffenhet,
är det enligt utredningens mening orealistiskt att föreställa sig att
man härigenom skulle kunna på ett tillfredsställande sätt lösa de problem,
som är förknippade med gränsdragningen mellan de beroende uppdragstagarna
och övriga uppdragstagare.

Utredningen har även prövat tanken att komplettera den nuvarande lagstiftningen
med särbestämmelser för sådana yrkesgrupper, inom vilka beroende
uppdragstagare anses vara att finna. En dylik lösning finner emellertid
utredningen vara förenad med stora vanskligheter, när det gäller
att på ett rättvist sätt utvälja de grupper som därigenom skulle bli likställda
med arbetstagare. Utredningen avvisar därför denna tanke. Även ett av
företrädare för handelsresandekåren framkastat förslag om att arbetstagarbegreppet
inom sociallagstiftningen skulle anknytas till det skatterättsliga
begreppet inkomst av tjänst avvisas av utredningen. En sådan regel
skulle, framhåller utredningen, innebära att socialförsäkringssystemet
rubbades i en av sina grundvalar, och den skulle inte medföra någon lösning
av frågan över hela linjen utan tvärtom skapa nya problem.

Sammanfattningsvis framhåller utredningen som sin mening att de problem,
som är förknippade med gränsdragningen mellan beroende och oberoende
uppdragstagare, är av sådan natur att de över huvud taget inte är
ägnade att lösas lagstiftningsvägen. Utredningen anser sig därför inte
kunna tillstyrka lagstiftning i ämnet.

Utredningen anlägger i ett följande avsnitt vissa synpunkter på rättstillämpningen.
Härvid erinrar utredningen om att det vid tillkomsten
av ny lagstiftning ibland framhållits, att arbetstagarbegreppet
inte är i sig givet eller oföränderligt. Härmed torde man ha velat säga, fortsätter
utredningen, att begreppet, om blott dess principiella innehåll bibehålies,
kan modifieras genom praxisförskjutningar i den mån så anses

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

önskvärt och ändamålsenligt. De principer som numera tillämpas vid prövningen
huruvida ett arbetstagarförhållande föreligger ger enligt utredningens
uppfattning ett relativt stort utrymme för dylika förskjutningar. Den
rättsutveckling som ägt rum under senare år kännetecknas i stort sett
också av en successiv, försiktig utvidgning av det arbetstagarbegrepp från
vilket lagstiftaren utgick år 1945. Härigenom har vissa grupper förvärvsarbetande,
som tidigare betecknats som beroende uppdragstagare, kommit
att rättsligen betraktas som arbetstagare. Det senaste exemplet härpå erbjuder
skogskörare med egen traktor, vilka förut i regel bedömts såsom självständiga
företagare men som genom ett av försäkringsrådet under utredningens
gång meddelat prejudikat hänförts till kategorien arbetstagare. I
detta sammanhang uttalar utredningen, att den ökade användningen av kollektivavtal
som möjliggjorts genom 1945 års ändringar i arbetsfredslagstiftningen
sannolikt bidragit till denna utveckling, som av allt att döma ännu
ej är avslutad. Även andra omständigheter har enligt utredningens uppfattning
medverkat, bl. a. uttalanden som statsmakterna vid skilda tillfällen
gjort till förmån för mera liberala bedömningsprinciper.

En av utredningens experter, preceptorn Axel Adlercreutz, har utfört en
i betänkandet intagen sammanfattning av rättspraxis under olika tider.
Adlercreutz har därvid även anfört en del kritiska synpunkter på nuvarande
rättstillämpning, som enligt hans uppfattning är alltför snäv. Utredningen,
som inte ansett sig böra taga ställning till de särskilda rättsfrågor som behandlats
av Adlercreutz, uttalar sin sympati för den grundsyn som präglar
hans inställning. I anslutning härtill framför utredningen följande egna
synpunkter, vilka företrädesvis har avseende på socialförsäkringen.

Enligt utredningens mening måste man räkna med att det även framdeles
i ett stort antal fall blir nödvändigt att pröva, huruvida personer, som
utför arbete för annans räkning, rättsligen är att anse som arbetstagare
eller som självständiga företagare. Både inom doktrinen och i praxis begagnar
man sig härvid av vissa kännetecken, som anses utmärkande för eu
arbetstagare, och andra kännetecken, som anses utmärkande för en uppdragstagare,
men samtidigt understrykes att ett visst eller vissa kännetecken
inte är utslagsgivande utan att hänsyn måste tagas till samtliga omständigheter
i varje särskilt fall. Denna bcdömningsmetod är enligt utredningens
uppfattning väl ägnad att komma till användning i tvistemål vid de
allmänna domstolarna och arbetsdomstolen, där processförfarandet är
muntligt och kontradiktoriskt samt avgörandet grundas på den utredning
som parterna förebringar i målet. Däremot finner utredningen inte metoden
lika väl lämpad för socialförsäkringen.

Utredningen erinrar om att det inom tilläggspensioneringen åligger de
lokala skattemyndigheterna att varje år sortera upp praktiskt taget hela
den förvärvsarbetande befolkningens inkomster i sådana poster som härrör
från anställning och sådana som härrör från annat förvärvsarbete.

212 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Vidare påpekas, att den praxis i fråga om tolkningen av arbetstagarbegreppet,
som tillämpas av domstolarna och som förutsatts skola följas inom
socialförsäkringen, utbildats utan tanke på att den skulle lända till efterrättelse
vid det praktiska handhavandet av en hela befolkningen omfattande
socialförsäkring, som innehåller olika regler för arbetstagare och andra
förvärvsarbetande. En på dylikt sätt konstruerad försäkring har, framhåller
utredningen, ett mycket starkt behov av enkla och fasta normer för prövningen
av vilka som är arbetstagare och vilka som icke är det. Inom vissa
yrkesgrupper, som befinner sig i skarven mellan de rena arbetstagarna
och de rena uppdragstagarna, är arbetstagar- och uppdragstagarindicierna
emellertid så blandade med varandra och kombinerade i så många variationer,
att socialförsäkringens behov av enkla och fasta gränsdragningsnormer
inte synes kunna tillgodoses, om målsättningen samtidigt skall
vara att i varje enskilt socialförsäkringsfall uppnå samma resultat som
vid en domstolsprövning.

Utredningen uttalar att, om socialförsäkringen skall kunna fungera på
ett tillfredsställande sätt, det i fråga om dylika yrkesgrupper torde bli nödvändigt
att tillämpa en något schabloniserad bedömningsmetod, som mera
anknyter till vad som anses normalt för de olika grupperna än till de speciella
förhållandena i det enskilda fallet. En sådan bedömningsmetod, fortsätter
utredningen, är inte helt främmande för socialförsäkringen. Utredningen
hänvisar till att vissa skogskörare med egen traktor numera — i
enlighet med en uppgörelse mellan avtalsparterna i facket — på ett tämligen
schablonartat sätt av försäkringsorganen klassificeras som arbetstagare.
I den mån så anses önskvärt och ändamålsenligt synes hinder inte
böra möta mot att förfara på motsvarande sätt beträffande andra yrkesgrupper,
om blott arbetstagarbegreppets kärna bibehålies. Härvid synes det
ligga närmast till hands, anför utredningen, att företrädesvis söka genomföra
sådana praxisförskjutningar, att de yrkesgrupper varom det kan bli
fråga helt och hållet eller med vissa klart avgränsade undantag hänföres
till kategorien arbetstagare. Då utredningen uttalar sig till förmån för en i
viss mån schabloniserad bedömningsmetod tänker utredningen i första
hand på sådana yrkesgrupper, vilka framstår såsom tämligen enhetliga
men inom vilka de enskilda gruppmedlemmarnas arbetsförhållanden företer
schatteringar, som enligt nuvarande praxis kan få avgörande betydelse
vid prövningen av medlemmarnas arbetsrättsliga status. Utredningen söker
närmare klargöra sina tankegångar genom att anknyta sitt resonemang
till några dylika yrkesgrupper, nämligen handelsresande och vissa
artister.

I fråga om den förstnämnda gruppen uttalar sig utredningen för den regeln,
att — där ej särskilda skäl till en annan bedömning visas föreligga —
såsom arbetstagare i socialförsäkringens bemärkelse skall räknas varje
provisionshandelsresande, såvida han i huvudsak är verksam endast för en

213

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

huvudmans räkning och inte har egen kontorsorganisation. En sadan
gränsdragning skulle innebära en viss praxisförskjutning, men den kan enligt
utredningens mening inte anses utgöra något principiellt avsteg från
vedertagna bedömningsnormer. Beträffande vissa artister, såsom musiker,
sångare och skådespelare m. fl., understryker utredningen, att de alltid
torde ha personlig arbetsskyldighet och att de mestadels är pliktiga att
rätta sig efter arrangörens anvisningar. Utredningen uttalar den uppfattningen
att de vid socialförsäkringslagstiftningens tillämpning bör betraktas
såsom arbetstagare, oavsett huruvida engagemanget är långvarigt eller
kortvarigt, tillfälligt eller mindre tillfälligt. Utredningen framhåller särskilt,
att de anförda synpunkterna inte är att fatta som förslag till bindande
anvisningar för myndigheterna utan att avsikten endast varit att ge exempel
på hur det behov av klara gränsdragningsregler, som föreligger inom
socialförsäkringen, skulle kunna tillgodoses genom praxisförskjutningar
inom det nuvarande arbetstagarbegreppets ram.

I detta sammanhang tar utredningen även upp frågan, huruvida socialförsäkringens
arbetstagarbegrepp genom en praxisutveckling sadan som
utredningen uttalat sig för skulle komma att skilja sig från arbetstagarbegreppet
på andra rättsområden. Utredningen bedömer dock inte risken
härför på längre sikt såsom särskilt stor. Sedan det väl fastslagits att personer
tillhörande en viss yrkesgrupp är att anse som arbetstagare i socialförsäkringens
bemärkelse, är det, anser utredningen, troligt att arbetsförhållandena
för de enskilda gruppmedlemmarna kommer att normaliseras,
så att ett anställningsförhållande i regel kan konstateras även vid en fingranskning
av det slag som är vanlig t. ex. i mål vid de allmänna domstolarna.

I fortsättningen framhåller utredningen de fördelar som är förenade med
den enligt TPL föreliggande möjligheten att ingå s. k. likställighet savtal.
Ett sådant avtal innebär att den, som utför arbete för annans
räkning utan att vara anställd i dennes tjänst träffar överenskommelse
med den för vars räkning arbetet utföres om att inkomsten av arbetet skall
anses som inkomst av anställning. Härigenom elimineras svårigheterna
att avgöra, huruvida ett arbetsavtal rättsligt sett är ett anställnings- eller
ett uppdragsavtal. Detta måste, framhåller utredningen, medföra en betydande
lättnad för försäkringsorganen, och även för parterna är det till fördel
att kunna träffa sådana avtal. Med hänsyn härtill anser utredningen
önskvärt att samma möjlighet att ingå likställighetsavtal öppnas även
inom övriga socialförsäkringsgrenar, där gränsdragningen mellan arbetstagare
och andra förvärvsarbetande är av betydelse för tillämpningen, dvs.
inom sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Vad sjukförsäkringen
beträffar synes enligt utredningens mening något hinder inte föreligga att
tillerkänna likställighetsavtal samma verkan som sådant avtal har inom
tilläggspensioneringen. Visserligen kan vissa svårigheter uppstå för sjuk -

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

kassorna att verkställa en riktig inkomstberäkning, då sådant avtal ingåtts,
men utredningen anser inte svårigheterna större än att de torde kunna bemästras.
V ad gäller yrkesskadeförsäkringen ställer sig frågan mera komplicerad.
Med hänsyn härtill och till att yrkesskadeförsäkringen är föremål
för utredning anser sig utredningen inte böra föreslå att motsvarande möjlighet
införes jämväl beträffande denna försäkring.

Likställighetsavtal beträffande sjukförsäkringen bör enligt utredningens
mening inte bli gällande, med mindre motsvarande avtal träffas med avseende
å tilläggspensioneringen. Eljest skulle, uttalar utredningen, vissa
risker föreligga att arbetsgivarbidrag i avtalsfallen inte blir erlagt. För
övrigt anser utredningen, alt det inte torde finnas något större intresse för
att träffa separata avtal beträffande sjukförsäkringen. Däremot har utredningen
den uppfattningen att separata avtal med avseende å tilläggspensioneringen
bör tillåtas, i varje fall tills vidare.

Möjligheten att träffa likställighetsavtal — såväl den nu gällande inom
tilläggspensioneringen som den av utredningen föreslagna inom sjukförsäkringen
— aktualiserar vissa ändringar i arbetsfredslagstiftningen.
Likställighetsavtal kan träffas inte bara i sådana uppdragsförhållanden,
där uppdragstagaren betecknas såsom beroende, utan i uppdragsförhållanden
över huvud taget. Utredningens överläggningar med olika intresseorganisationer
har givit vid handen, att likställighetsavtal inom flera
yrkesområden bäst kan åstadkommas genom kollektiva uppgörelser. Arbetsfredslagstiftningens
regler om förenings- och förhandlingsrätt, medling,
kollektivavtal in. m. är emellertid inte tillämpliga på de oberoende
arbetstagarna och deras organisationer. Utredningen framhåller, att gränsen
mellan beroende och oberoende uppdragstagare är synnerligen diffus
och att ingen i dagens läge torde kunna ange var den egentligen går. Det
skulle enligt utredningens uppfattning vara olyckligt, om denna gränsdragningsfråga,
som hittills huvudsakligen haft teoretiskt intresse, skulle
behöva aktualiseras vid den praktiska tillämpningen av arbetsfredslagstiftningen.
Följden härav skulle kunna bli att vissa uppdragstagare, som utför
sitt arbete under tämligen fria former, skulle — trots att de är sammanslutna
i fackorganisationer — vägras förhandlingsrätt under motivering att
de inte till sina huvudmän intar en beroendeställning av väsentligen samma
art som arbetstagares till arbetsgivare. Utredningen uttalar, att det ur samhällets
synpunkt måste anses önskvärt, att intressekonflikter mellan uppdragstagare
och uppdragsgivare löses förhandlingsvägen, oavsett huruvida
uppdragstagarna är beroende eller ej. Några principiella betänkligheter mot
att utvidga arbetsfredslagstiftningen till att omfatta jämväl de oberoende
uppdragstagarna torde enligt utredningens mening inte kunna anföras.
Utredningen föreslår därför, att arbetsfredslagarna utvidgas så, att de blir
tillämpliga på alla uppdragstagare. Härigenom skulle man, påpekar utredningen,
tillgodose det förut uttalade önskemålet om att rättsbildningen beroende
uppdragstagare helt utmönstras ur lagstiftningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

215

Yttranden
Allmänna synpunkter

Så gott som alla remissorgan ger sitt erkännande åt det arbete, som
på kort tid resulterat i de nu framlagda reformförslagen. Förslagen anses
allmänt innebära en välkommen förstärkning av vår socialförsäkring. Ofta
understrykes, vid sidan av den ökade trygghet som en lösning av socialförsäkringens
samordningsfrågor efter de föreslagna linjerna kan skänka den
enskilde, att möjligheter nu öppnar sig till administrativa förenklingar
och rationaliseringar. Det anses också genomgående vara en betydande vinst
både för den enskilde och för de tillämpande organen att de huvudsakliga
bestämmelserna om sjukförsäkring, moderskapshjälp, folkpensionering och
försäkring för allmän tilläggspension kunnat sammanföras i ett lagverk.

Att remisskritikens helhetsomdöme är positivt betyder inte att målet anses
vara nått med de nu föreslagna reformernas genomförande. Åtskilliga remissorgan
söker sätta in förslagen i ett större sammanhang och bedöma
dem även under hänsyn till den väntade eller önskade framtida utvecklingen.
Som allmänna riktpunkter för det kommande reformarbetet
anger riksförsäkringsverket ett materiellt och administrativt enhetligt försäkringssystem,
uppbyggt efter försäkringsmässiga grunder och med en
samordnad finansiering. Utifrån dessa riktpunkter konstaterar verket att
vissa viktiga frågor ännu är olösta och pekar på frågorna om yrkesskadeförsäkringens
framtid och om de kvarstående inkomstprövade folkpensionsförmånernas
bibehållande, vissa spörsmål i samband med socialförsäkringens
finansiering samt försäkringskassornas offentligrättsliga ställning.
Bland kvarstående uppgifter nämner verket också en omdaning av arbetslöshetsförsäkringen
och en samordning av denna försäkring med socialförsäkringen
i övrigt.

Somliga remissorgan, bland dem försäkringsdomstolen och Svenska sjukkasseförbundet,
framhåller, att en del ytterligare önskemål rörande sjukförsäkringen
kvarstår efter genomförandet av de nu framlagda förslagen, och
förutsätter att reformarbetet skall fullföljas genom en särskild översyn
av reglerna om denna försäkring.

I flera remissyttranden återkommer tanken att samordningen av folkpensionering
och tilläggspensionering i framtiden måste drivas än längre
än socialförsäkringskommittén föreslagit. Statens pensionsanstalt anser
alt det vore olyckligt om dubbelsystemet med folk- och tilläggspensioner
skulle bibehållas en längre tid och efterlyser en mera materiell samordning
av de båda pensionsformerna. Samma grundsyn kommer till uttryck i
yttranden av Sveriges akademikers centralorganisation och Statstjänstemannens
riksförbund. Båda dessa organisationer förordar i detta samman -

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

hang att folkpensioneringens finansiering omlägges efter mönster av den
allmänna tilläggspensioneringen.

Försäkringsinspektionen tar i anledning av förslaget om en reformerad
förtidspensionering upp frågan om inte de förtidspensionerade borde få del
i de standardförbättringar, som den aktiva befolkningen kommer i åtnjutande
av när produktionen i samhället stiger. Inspektionen understryker,
att skälen för standardfölj samhet är betydligt starkare när det gäller förtidspensionärer
än när det gäller ålderspensionärer, eftersom pensionstiden
oftast är längre för förtidspensionärerna. Enligt inspektionens mening
är det angeläget att problemet om de förtidspensionerades rätt till
andel i samhällets produktivitetsvinster inte blir bortglömt utan tas upp
till förnyat övervägande i lämpligt sammanhang.

Inte minst de som företräder företagarintressen begagnar tillfället att
uttrycka sitt gillande av att socialförsäkringen i princip omfattar hela
folket och att företagare och andra självständiga yrkesutövare inte lämnats
utanför. Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund
går i detta sammanhang in på frågan om valfrihet för företagare inom
försäkringssystemet. Förbunden utvecklar sina åsikter mot bakgrunden av
en framställning rörande lantbrukarnas särskilda förhållanden och hemställer
att lagstiftningen måtte utformas under hänsynstagande till dessa
förhållanden.

Försäkringsinspektionen liksom Kooperativa förbundet framhåller, att
även med den förstärkning av socialförsäkringen som nu föreslås betydande
utrymme kommer att finnas kvar för kompletterande privata försäkringsanordningar.
Inspektionen vill för sin del se det som sin uppgift att övervaka
anpassningen av den privata försäkringen till den reformerade socialförsäkringen
och anser sig därvid särskilt böra medverka till att förebygga
överförsäkring.

Sjuk- och moderskapsforsäkring

Om de stora linjerna i socialförsäkringskommitténs reformförslag rörande
sjukförsäkringen råder en så gott som fullständig enighet. Genomgående
är remissorganen sålunda ense med kommittén om att företagarna
bör anslutas till tilläggssjukpenningförsäkringen, att reglerna om reduktion
av sjukpenningen efter viss tid och om utförsäkring bör slopas samt
att grundsjukpenningen bör höjas och sjukpenningskalan byggas ut med nya
sjukpenningklasser. Ändringar i denna riktning anses allmänt erforderliga
för att åstadkomma ett jämnt och fortlöpande försäkringsskydd även vid
långvariga sjukdomar som övergår i invaliditet. När åsikterna under remissbehandlingen
stundom går isär, gäller meningsskiljaktigheterna sådant som
grundsjukpenningens lämpliga storlek, det önskvärda antalet sjukpenningklasser
och andra frågor av annan än principiell natur.

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Såsom nyss antytts råder det allmän uppslutning kring socialförsäkringskommitténs
förslag rörande företagarnas ställning inom sjukpenningförsäkringen.
I flera remissyttranden understrykes dock
att jämställandet av företagarinkomst med anställningsinkomst inom försäkringen
för tilläggssjukpenning kommer att ställa sjukkassorna på svåra
prov. Riksförsäkringsverket utgår från att svårigheterna kommer att bli
särskilt framträdande vid inplacering i sjukpenningklasser av konstnärer,
författare, musiker och andra fria yrkesutövare med varierande inkomster
samt av äkta makar med rörelse, som den ene driver med biträde av
den andre. Riskerna för missbruk är enligt verkets mening mycket större
då det gäller företagare än anställda, och åtminstone för det fall att
make biträder andre maken i förvärvsverksamhet ifrågasätter verket
om inte behov finns av en spärregel som kan minska dessa risker. Länsstyrelsen
i Stockholms län, som känner tvekan inför förslaget om företagarnas
tilläggssjukpenningförsäkring, erinrar om att det är mycket svårt
att göra en någorlunda rättvis värdering av företagarens arbete, eftersom
hans inkomster bestämmes, förutom av arbetsinsatsen, bl. a. av sådana faktorer
som i företaget investerat kapital, värdet av en eventuell fastighet och
dess inteckningsbelastning samt tillfällig inkomst eller förlust. Enligt Riksförbundet
landsbygdens folk och Sveriges lantbruks förbund är det beträffande
lantbrukarna nödvändigt att utarbeta särskilda normer för en uppskattning
av deras arbetsinkomster. Sveriges hantverks- och industriorganisation
gör invändningar mot ett uttalande av kommittén att god ledning
vid beräkningen av företagarens inkomster ofta kan hämtas av den lön som
i orten brukar betalas till en arbetstagare med motsvarande förutsättningar
och färdigheter. En sådan jämförelse kan, befarar organisationen, medföra
en nedklassning av de självständiga företagarnas inkomster och därmed leda
till lägre sjukpenning för dem än som motsvarar det faktiska inkomstbortfallet.

Beträffande klassplaceringen av makar anmärker försäkringsdomstolen,
att vardera makens arbetsinsats bör värderas för sig även i sådana fall då
den ene maken biträder den andre i dennes rörelse. Givetvis är det synnerligen
vanskligt att göra en uppspaltning av makarnas gemensamma inkomster,
och domstolen räknar med att makarnas egna uppgifter om arbetsfördelningen
dem emellan i allmänhet måste godtagas. Domstolen finner det
uppenbart att möjlighet till spekulation föreligger på så sätt att makarna
vid ökad sjuklighet hos den ene, i syfte att höja hans sjukpenning, kan
göra gällande att hans arbetsinsats ökat. Makes sjukpenningklassplacering
bör därför, enligt försäkringsdomstolens åsikt, inte utan starka skäl ändras
på grund av uppgiven förskjutning i arbetsbördan mellan makarna.

De administrativa komplikationer, som kan bli följden av en klassplacering
av dem som har både anställningsinkomster och inkomster av annat
förvärvsarbete, uppmärksammas av Svenska försäkringsbolags riksförbund.

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förbundet anser, att det inte bör föreligga skyldighet att till vederbörande
sjukkassa anmäla sådan inkomst av annat förvärvsarbete som beräknas
understiga 1 800 kr. om året.

Socialförsäkringskommitténs förslag om valfri karenstid för företagarens
tilläggssjukpenning har inte mött annan invändning än att Svenska
arbetsgivareföreningen, utöver alternativen med 3, 33 eller 93 karensdagar,
vill införa även en karenstid av 18 dagar. Svenska försäkringsbolags
riksförbund ifrågasätter om det är ändamålsenligt att karenstiden för grundsjukpenningen
är 3 dagar, när företagaren för sin tilläggssjukpenning valt
en karenstid av 33 eller 93 dagar.

En fråga som blivit föremål för livligt intresse bland remissorganen rör
de villkor under vilka en företagare skall få utträda ur försäkringen för
tilläggssjukpenning. Socialförsäkringskommitténs förslag att undantagande
skall få göras men att undantagandet i så fall måste avse både försäkringen
för tilläggssjukpenning och försäkringen för tilläggspension tillstyrkes
av riksförsäkringsverket, riksrevisionsverket, Landsorganisationen, Tjänstemännens
centralorganisation och Svenska sjukkasseförbundet. Såsom skäl
för sin ståndpunkt anför dessa remissorgan, att en annan ordning skulle
medföra administrativa svårigheter och risk för felaktigheter samt inbjuda
till spekulation. Svenska arbetsgivareföreningen och Handelns arbetsgivareorganisation
har visserligen sympati för tanken att ge företagarna en större
valfrihet men accepterar kommittéförslaget för att tillgodose önskemålen
om en rationell samordning och en förenklad administration. Också Sveriges
hantverks- och industriorganisation anser i princip, att en företagare
bör ha möjlighet att kvarstå inom försäkringen för tilläggssjukpenning även
om han utträder ur den allmänna tilläggspensioneringen, men organisationen
har förståelse för de av kommittén anförda tekniska och administrativa
skälen och nöjer sig därför med att begära ytterligare utredning av frågan.

Avvisande till kommitténs förslag ställer sig länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Jönköpings och Västerbottens län, Riksförbundet landsbygdens
folk, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges akademikers centralorganisation.
Några av dessa remissorgan hävdar, att företagarna med hänsyn till
att de själva betalar sina avgifter också själva bör få avgöra i vilken omfattning
de är i behov av försäkringsskydd och att de därför bör ha full
valfrihet att tillhöra båda, endera eller ingendera av försäkringarna för
tilläggssjukpenning och tilläggspension. I flera av yttrandena framhålles
det som särskilt betydelsefullt att företagarna får tillhöra försäkringen för
tilläggssjukpenning även om de sörjt för sin pensionering på annat sätt än
genom allmän försäkring. Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges
lantbruksförbund anför, att det för den befolkningsgrupp, som förbunden
företräder, föreligger ett starkt behov av ett förbättrat riskskydd med avseende
på sjukdom, invaliditet och försörjares död i förtid men att med
hänsyn till såväl behovet som möjligheterna att finansiera avgifterna samma

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

intresse ej anses föreligga med avseende på ålderdomsförsörjningen. Förbunden
anser det inte rimligt, att en stor grupp av medborgare uteslutes från
möjligheten att ordna sitt efterlevandeskydd på jämställd nivå med andra
grupper därför att de ej kan bära avgifterna för en utökad ålderdomsförsörj
ning, som de ej önskar eller behöver. Med samma motivering finner
förbunden det vara ännu orimligare att de på denna grund också
skall bli uteslutna från möjligheten att delta i tilläggssjukpenningförsäkringen.
Förbunden anser sig kunna ansluta sig till att rätten till deltagande
i tilläggssjukpenningförsäkringen och den allmänna tilläggspensioneringens
förtids- och efterlevandeskydd sammankopplas. Att deltagande endast skulle
få ske om det omfattar hela den nuvarande tilläggspensioneringen och den
föreslagna tilläggssjukpenningförsäkringen måste förbunden däremot bestämt
avstyrka. Förbunden anhåller därför, att frågan om tilläggssjukpenningförsäkringens
anknytning till tilläggspensioneringen omprövas och
att i avvaktan härpå egna företagare under en övergångstid får rätt att delta
i tilläggssjukpenningförsäkringen, trots att de anmält undantagande från
tilläggspensioneringen. Enligt förbundens mening skulle det kunna övervägas
att under denna övergångstid låta den maximala tiden för rätt till tillläggssjukpenning
vara bestämd till två år.

Socialförsäkringskominitténs förslag att den frivilliga sjukpenningförsäkringen
för företagare skall slopas samtidigt med att de nya reglerna
om företagares tilläggssjukpenning träder i kraft har inte föranlett någon
erinran i princip, men förslag har under remissbehandlingen framförts att
vissa företagare övergångsvis skall få behålla sin frivilliga försäkring. Riksförsäkringsverket
påminner i detta sammanhang om att åtskilliga företagare
anmält undantagande från tilläggspensioneringen med retroaktiv
verkan från 1960 års ingång och att de inte kan återkalla sina anmälningar
med verkan förrän tidigast från och med den 1 januari 1965. Vid den tid då
anmälningarna om undantagande gjordes kunde, yttrar verket, företagarna
inte räkna med att anmälningarna skulle få betydelse även för deras sjukpenningförsäkring.
Verket har kommit till den uppfattningen att sådana
företagare, som gjort anmälan om undantagande före den 1 januari 1962,
bör få kvarstå inom den frivilliga försäkringen dock längst till och med
utgången av år 1966. Liknande synpunkter framförs även av Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges hantverks- och indastriorganisation.

Ett annat sätt att beakta deras intressen, som före de nya sjukförsäkringsreglernas
genomförande undantagit sina inkomster från tilläggspensioneringen,
föreslås av försäkringsdomstolen, länsstyrelserna i Södermanlands
och Malmöhus lön, Handelns arbetsgivareorganisation, Tjänstemännens centralorganisation
och Sveriges akademikers centralorganisation. Gemensamt
för dessa remissorgans inställning är att de berörda företagarna genom särskilda
övergångsbestämmelser föreslås få möjlighet att ompröva sitt undantagande
och att återkalla delta med verkan från eu tidigare tidpunkt än som
eljest skulle ha kunnat ske.

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

I de flesta remissyttranden godtages eller lämnas utan erinran socialförsäkringskommitténs
ståndpunkt, att någon obligatorisk t i 11-läggssjukpenningförsäkring för hemmafruar inte bör
införas. Kommitténs grundläggande syn på försäkringsskyddet för hemmafruar,
enligt vilken skyddet bör avse att täcka inte ett inkomstbortfall
utan de ökade utgifter som en sjukdom medför, har emellertid ej genomgående
godtagits. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har svårt att acceptera denna
uppfattning och hänvisar — utan jämförelse i övrigt — till att vid bedömningen
av om en försäkrads arbetsförmåga är så nedsatt att förtidspension
skall utgå värdet av hushållsarbete, efter vad kommittén själv föreslår, i
skälig omfattning skall likställas med inkomst av arbete. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län anser, att hemmafruarnas sociala förmåner i sjukförsäkringshänseende
inte står i paritet med de flesta andra medborgargruppers,
och finner denna ordning otillfredsställande. Liknande synpunkter beträffande
hemmafruarnas sjukförsäkring anföres av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser, att det i realiteten
blir ett inkomstbortfall för familjen även när en husmor blir sjuk. Förbundet
ser saken så att husmoderns inkomst utgår in natura i form av det
arbetsresultat, som tillgodoföres familjen utan att först ersättas i pengar.
Förlusten av denna inkomst är kännbar, och enligt förbundets mening är
en tilläggssjukpenningförsäkring för de hemarbetande kvinnorna i och för
sig starkt motiverad. Emellertid kan förbundet instämma i vad socialförsäkringskommittén
anfört om att det är svårt att göra en rättvis ekonomisk
bedömning av husmödrarnas arbetsinsatser i olika fall och att avgifterna
för tilläggssjukpenningen i många fall säkerligen skulle bli betungande.
Om än med viss tvekan avstår förbundet därför från att yrka
på en obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring för husmödrar. Den frivilliga
försäkringen för husmödrar bör emellertid enligt förbundets uppfattning
byggas ut mer än kommittén föreslagit. Med utgångspunkt från en av
socialstyrelsen gjord beräkning av värdet av husmoderns arbete i hemmet
— socialstyrelsen sägs ha uppskattat detta arbete till 7 500 kr. om året —■
förordar förbundet att det högsta frivilliga sjukpenningtillägget skall vara
8 kr. om dagen. I förening med grundsjukpenningen kan husmodern då
få en sammanlagd ersättning av högst 12 kr. om dagen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har den principiella inställningen
att försäkringsinrättningar, som med monopol omhänderhar obligatoriska
försäkringsanordningar, inte bör driva frivillig försäkring. De eventuella
administrativa fördelarna med en sådan sammankoppling uppväger enligt
förbundets åsikt inte på långt när nackdelarna. Förbundet ser därför helst
att det inte finns någon frivillig försäkring för hemmafruar och att den
obligatoriska försäkringen för dem i stället höjes till ett lämpligt avvägt
belopp, t. ex. 7 eller 8 kr. En avgiftsökning torde inte vara nödvändigt för -

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

enad med detta förslag, om samtidigt karenstiden utökas till 7 dagar med
rätt för den försäkrade att i stället välja 33 eller 93 dagars karenstid.

De varandra närstående frågorna om grundsjukpenningens
storlek och inkomstgränsen för tillhörighet till försäkringen för grundsjukpenning
har mer eller mindre utförligt behandlats i åtskilliga remissyttranden.
I socialförsäkringskommitténs förslag att höja grundsjukpenningen
till 4 kr. om dagen instämmer länsstyrelsen i Västmanlands län,
Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska sjukkasseförbundet. Sveriges
husmoderföreningars riksförbund återger med gillande kommitténs motivering
för att begränsa höjningen till en kompensation för penningvärdets
fall, särskilt vad kommittén uttalat om att en generell höjning av grundsjukpenningen
måste medföra ökade kostnader såväl för de försäkrade som
för staten och att kostnadsökningarna inte medför ökade förmåner för
dem som är försäkrade för tilläggssjukpenning.

En höjning av grundsjukpenningen till 5 kr. om dagen förordas av
länsstyrelsen i Blekinge län, Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges
läkarförbund, vilka i anslutning därtill framhåller angelägenheten av
att förbättra de icke yrkesarbetande gifta kvinnornas ställning. Riksförbundet
gör även en jämförelse med senare års förbättringar av folkpensionsförmånerna
och finner det naturligt att grundskyddet inom sjukförsäkringen
förstärkes på motsvarande sätt. Även Landsorganisationen finner den av
socialförsäkringskommittén föreslagna höjningen av grundsjukpenningen
otillräcklig. Landsorganisationen påpekar, att grundsjukpenningen ger en
väsentligt sämre standard än folkpensionen, och uttalar, att förtidspensionen
från folkpensioneringen motsvarar en sjukpenning av ungefär 8 kr.
om dagen. Organisationen ger därför sitt stöd åt alternativet med en grundsjukpenning
på 5 kr. om dagen. Enligt organisationens mening är det inte
någon ofrånkomlig konsekvens av en höjning av grundsjukpenningen att
även inkomstgränsen för tillhörighet till grundsjukpenningförsäkringen
nöjes i motsvarande mån. Landsorganisationen tror inte, att riskerna för
överförsäkring är så betydande att man vid en höjning av grundsjukpenningen
även bör höja inkomstgränsen utöver 1 200 kr. om året med påföljd
att kanske något tiotusental fler personer än f. n. kommer att sakna rätt till
grundsjukpenning.

Beträffande den ifrågavarande inkomstgränsen ger Fredrika-Bremerförbundet
uttryck åt samma uppfattning som Landsorganisationen. Förbundet
pekar därvid särskilt på en kategori som ofta bär små inkomster och
som skulle kunna bli lidande på att denna gräns höjdes, nämligen änkor,
frånskilda och vissa andra kvinnor, vilka har hand om barn eller tar vård
om eu ålderstigen anförvant. Den kategori kvinnor som Fredrika-Bremerförbundet
åsyftar i sitt yttrande bör enligt vad Sveriges husmodersföreningars
riksförbund förordar föras in under försäkringen för grundsjukpenning
oberoende av om de har förvärvsinkomst eller ej.

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förslaget att barntillägg till grundsjukpenningen för kvinnor med
barn under 10 år i hemmet skall kunna utgå även vid sjukdom, som ej
föranleder sjukhusvård, har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen.
Landsorganisationen hade väntat sig att socialförsäkringskommittén
skulle ha undersökt storleken av den utgiftsstegring för familjen, som
följer med husmoderns sjukdom, och framlagt förslag om hur stor del
av dessa utgifter som borde täckas av försäkringsförmåner. För egen del
är Landsorganisationen inte beredd att komma med något konkret yrkande,
men organisationen anser att frågan bör närmare utredas.

Beträffande kommittéförslagen rörande sjukpenningskalan anses
det allmänt innebära en välkommen förbättring att den nuvarande regeln
om reduktion av sjukpenningen efter 180 dagars sjukdom slopas. Bland dem
som särskilt poängterar detta märkes Landsorganisationen och Svenska
s jukkasseförbundet.

Den av socialförsäkringskommittén förordade utbyggnaden av sjukpenningskalan
diskuteras i flera remissyttranden, och den fråga som därvid
främst är omstridd är hur högt taket bör sättas. Länsstyrelserna i
Uppsala och Östergötlands län säger sig vara övertygade om det riktiga i
kommitténs ståndpunkt att f. n. inte beakta högre inkomster än 21 000 kr.
om året. Landsorganisationen vitsordar behovet av en påbyggnad av skalan
med nya klasser och har inte något yrkande som går längre än kommitténs
förslag. Inte heller Svenska arbetsgivareföreningen har någon invändning
mot kommittéförslaget.

Svenska sjukkasseförbundet ifrågasätter starkt om inte den av kommittén
konstruerade skalan med 20 sjukpenningklasser, varav den högsta är avsedd
för inkomster uppgående till 33 000 kr. om året eller mera, bör komma
till användning redan nu. Även om kommitténs förslag om en etappvis utökning
av antalet sjukpenningklasser har vissa skäl för sig, finns det enligt
förbundets åsikt skäl som talar för en sjukpenningskala som kan tillämpas
oförändrad under en längre tid. Varje förändring av skalan medför, påpekar
förbundet, att inkomstuppgifter måste infordras och att en större eller
mindre grupp av försäkrade måste omplaceras i nya sjukpenningklasser.

Mer bestämt avvisande till kommittéförslaget ställer sig försäkringsinspektionen.
Inspektionen medger visserligen, att en stor del av dem som
har inkomster över 21 000 kr. om året är tjänstemän med rätt till kompletterande
sjuklön, men framhåller också, att det finns betydande grupper,
både arbetstagare och företagare, för vilka detta inte gäller. Både rättviseskäl
och hänsyn till samordningen mellan sjukpenningförsäkring och pensionering
kräver enligt inspektionens mening att taket är lika högt inom
sjukpenningförsäkringen som inom tilläggspensioneringen. Sjukpenningskalans
maximibelopp bör, om denna uppfattning vinner gehör, indexregleras.
Tjänstemännens centralorganisation betraktar det som mest ändamålsenligt
med parallellitet mellan sjukförsäkring och pensionering för hela

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

inkomstskalan. Organisationen lämnar i detta sammanhang upplysningen
att de sjuklöner, som på vissa områden tillförsäkrats tjänstemännen genom
avtal, i regel har en maximerad varaktighet på endast 3—4 månader. Inte
heller Sveriges akademikers centralorganisation är tillfreds med kommitténs
argument att flertalet personer med höga löneinkomster är tjänstemän som
har rätt till kompletterande sjuklöneförmåner. Det ankommer enligt organisationen
helt på arbetsmarknadens parter att avtalsvägen reglera samordningen
mellan sjuklön och sjukpenning. Organisationen är av den meningen
att sjukpenningskalans tak bör sammanfalla med det maximibelopp,
som beaktas vid fastställandet av underlaget för arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen,
och erinrar om att detta maximibelopp föreslagits satt till
7 Vä gånger tilläggspensioneringens basbelopp.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att antalet sjukpenningklasser
utan försämring för de försäkrade — bör reduceras. En omprövning av
sjukpenningskalans allmänna konstruktion begäres också av Tjänstemännens
centralorganisation, som hänvisar till att skatteförhållandena ändrats
sedan de nuvarande sjukpenningbeloppen fastställdes efter en avvägning
med hänsyn till dagsinkomsten efter avdrag för skatt i olika inkomstlägen.
Organisationen anser också att sjukpenningen bör vara skattepliktig inkomst,
något som givetvis skulle påverka sjukpenningskalans utformning.
Samma principiella inställning till frågan om skattskyldighet för sjukpenning
har försäkringsinspektionen, länsstyrelsen i Hallands län och Sveriges
akademikers centralorganisation. Inspektionen anser emellertid att man bör
vänta med en skattereform tills sjukkassorna hunnit få databehandlingsmaskiner,
och centralorganisationen vill låta anstå med ändrade skatteregler
tills en ny utredning kunnat företagas.

Överståthållarämbetet, Landsorganisationen, Svenska sjukkasseförbundet,
Svenska socialvårdsförbundet, De vanföras riksförbund och De lungsjukas
riksförbund kritiserar kommittéförslaget om sjukpenningens storlek
vid sjukhusvård och avstyrker förslaget om höjning av sjukpenningavdraget
från 3 till 5 kr. Genomgående framhålles därvid att, om
Värdet av de besparingar i fråga om kostnader för mat in. in. som den sjuke
gör under sjukhusvistelsen stigit, effekten härav neutraliseras till följd av
att även den sjukes av sjukdomen förorsakade kostnader ökat med penningvärdets
fall. Landsorganisationen tillfogar, att den sjukes fasta utgifter
ökat allteftersom standarden i samhället stigit.

Socialförsäkringskommitténs förslag om slopande av de nuvarande reglerna
om 730 dagars sjukhjälpstid har inte mött någon gensaga under
remissbehandlingen. Vad angår samordningen mellan sjukförsäkring
och pensionering är kommitténs förslag om möjlighet
för sjukkassa att utan ansökan bevilja förtidspension i princip tillstyrkt
eller lämnat utan erinran i praktiskt taget alla remissyttranden.
Försäkringsdomstolen finner att de nya samordningsreglerna nödvändig -

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

gör en föreskrift, som förhindrar att skyddet vid invaliditet i icke avsedd
utsträckning överföres från pensioneringen till sjukförsäkringen. Domstolen
anför dock vissa betänkligheter mot den föreslagna bestämmelsen med hänsyn
till att den ersättning, som en försäkrad erhåller från sjukpenningförsäkringen,
och den ersättning, som han äger erhålla från förtidspensioneringen,
som regel inte torde vara likvärdiga. I de fall en försäkrad uppfyller
förutsättningarna för förtidspension och denna ersättningsform är för
honom fördelaktigare än sjukpenning, har han intresse av att snarast söka
sådan pension. Om åter sjukpenningen är fördelaktigare för honom än förtidspension,
är det ett understundom mycket betydande intresse för honom
att pensionen beviljas vid så sen tidpunkt som möjligt. Enligt domstolens
mening framstår det under sådana förhållanden som en brist hos förslaget
att den försäkrades rättigheter från den allmänna försäkringen kan bli
beroende på vederbörande försäkringskassas bedömning av den lämpliga
tidpunkten för pensionsprövningen, vilken bedömning i sin tur kan påverkas
av exempelvis arbetsbelastningen inom det organ, som har att
verkställa prövningen. Eftersom förutsättningarna för förtidspension kan
vara uppfyllda redan i och med sjukdomsfallets inträffande, exempelvis
om detta har sin grund i ett svårartat olycksfall, skulle den försäkrade då
efter kort tid kunna gå miste om sin sjukpenning. I de fall då denna är
mera värd än förtidspensionen blir det en försämring i jämförelse med
nuvarande förhållanden, som i regel möjliggör för den försäkrade att åtnjuta
sjukpenning i två år vid varje sjukdom. Domstolen tillägger, att den
föreslagna regeln kan särskilt svårt komma att drabba sjukpenningförsäkrade
utländska medborgare, vilka icke äger rätt till pensionsförmåner. De
kan vid sjukdomsfall, som omedelbart eller efter kort tid medför bestående
invaliditet, bli praktiskt taget helt lämnade utan försäkringsskydd. Med
hänsyn till det anförda anser domstolen det böra övervägas att ge bestämmelsen
den innebörden, att sjukkassa skall, sedan den försäkrade
under 365 dagar i följd lidit av sjukdom som medfört nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften, bevilja honom förtidspension så snart
förutsättningarna föreligger även om ansökan ej gjorts.

Även Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att reglerna om
samordning mellan sjukpenningförsäkringen och förtidspensioneringen
måste tillämpas så att de ekonomiska konsekvenserna för den enskilde
individen icke blir ofördelaktiga. Detta kan uppnås på det sättet att sjukpenningen
skall utgå under exempelvis minst ett år, innan den på kassans
initiativ kan ersättas av förtidspension. En liknande hållning intar länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län. Rikskommittén för partiellt arbetsföra
och De lungsjukas riksförbund utgår från, att den föreslagna bestämmelsen
tillämpas så att ingen försämring i försäkringsskyddet inträder för
den enskilde. De blindas förening föreslår, att den nuvarande valfriheten
mellan sjukpenning och pension bibehålies.

225

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Svenska försäkringsbolags riksförbund förordar, att sjukkassas rätt att
bevilja pension utan ansökan kompletteras med en skyldighet för kassan att
för fall då sjukhjälp utgått mer än två år ta upp frågan om förtidspension,
såvida icke arbetsoförmågan med stor sannolikhet kommer att vara blott
ytterligare någon kortare tid.

Beträffande samordningsfrågorna i övrigt hävdar De blindas förening, att
en persons sjukpenningförsäkring inte bör påverkas av att han har hel förtidspension.
Även den som har hel förtidspension kan nämligen ha en inte
obetydlig arbetsinkomst, och det bör, anser föreningen, rimligen vara enbart
arbetsinkomstens storlek som är avgörande för tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen.
Föreningen menar, att de bestämmelser som gäller ålderspensionärerna
— således rätten att erhålla sjukpenning i 180 dagar - - även
bör gälla pensionärer med hel förtidspension i vad avser den invalidiserande
sjukdomen och att de nämnda förtidspensionärernas sjukpenningskydd
när det gäller andra sjukdomar bör följa sjukförsäkringens allmänna bestämmelser
om rätt till sjukpenning. De vanföras riksförbund föreslår, att
den som har hel förtidspension skall vara tilläggssjukpenningförsäkrad med
begränsad sjukhjälpstid, om hans årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till
minst 1 800 kr. om året. De lungsjukas riksförbund anser, att alla pensionärer
bör ha obegränsad sjukhjälpstid i fråga om ersättning för sjukhusvård.

Försäkringsdomstolen är tveksam beträffande lämpligheten av att, såsom
socialförsäkringskommittén föreslår, låta hemmafruar med partiell förtidspension
stå kvar inom försäkringen för grundsjukpenning och anser att så
inte bör få ske om kvinnan har 2/s av hel förtidspension. Domstolen anför,
att sammanlagda beloppet av folkpensionen för dag räknad och sjukpenningen
då kommer att överstiga det högsta sjukpenningbelopp, som en
hemmafru kan tillförsäkra sig genom att teckna en frivillig försäkring utöver
den obligatoriska. Därtill kommer, att det i praktiken måste bli synnerligen
svårt att bedöma, huruvida en kvinna, vars arbetsförmåga genom
invaliditet kan ha nedsatts med inemot 80 procent, förlorat sin återstående
arbetsförmåga till följd av en mera tillfällig sjukdom. Ännu svårare blir att
bedöma, huruvida halv sjukpenning skall utgivas. Riksförsäkringsverket är
i huvudsak av samma uppfattning som försäkringsdomstolen.

Beträffande regeln i kommittéförslaget om att ersättning för sjukhusvård
icke utgår för sådan del av en vårdperiod, som infaller efter det att vården
pågått 730 dagar, har de remissorgan som behandlar saken olika meningar.
Försäkringsdomstolen anser, att regeln i princip är riktig, men understryker
att andra samhälleliga åtgärder måste vidtagas för att de som berörs av
regeln skall kunna få kostnadsfri vård intill dess att förtidspension kan
utgå. I praktiken, säger domstolen, torde regeln ha betydelse främst för barn
som inte fyllt 16 år och som därför inte kan få förtidspension. Socialstyrelsen
har den uppfattningen att 730-dagarsregeln inte är sakligt motiverad
8 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

och framhåller, att det förmodligen ganska ringa antal människor som berörs
av regeln hör till dem som är hårdast drabbade i livet. En modern
socialförsäkring måste enligt styrelsens åsikt täcka även sådana kostnader
som det här gäller. Även De lungsjukas riksförbund anför erinringar mot
den föreslagna 730-dagarsregeln.

Socialpolitiska kommitténs förslag att förstärka stödet åt barnaföderskor
genom att kraftigt öka hjälpen inom moderskapsförsäkringens
ram samtidigt som mödrahjälpen avvecklas har praktiskt taget överallt
fått ett utomordentligt gynnsamt mottagande. Remissorganen ansluter
sig helt till kommitténs uppfattning att moderskapsförsäkringen bör vara så
effektiv, att kompletterande stödåtgärder endast undantagsvis behöver tillgripas
och att, när sådana åtgärder blir behövliga, de i första hand bör tillhandahållas
i form av socialhjälp. Inte minst i socialstyrelsens och mödrahjälpsnämndernas
yttranden kommer denna grundsyn till uttryck. Styrelsen
förutsätter dock, att lösningen av problemen kring särskilt de ogifta
mödrarnas nödsituation blir föremål för snara överväganden och att effektiva
stödåtgärder kommer till stånd. Mödrahjälpsnämnden i Stockholm
framhåller, att mödrahjälpsnämnderna haft ett inte obetydligt värde därigenom
att de fört mödrarna i kontakt med barnavårdsnämnderna och satt
barnavården i tillfälle att ge mödrarna stöd och råd i andra än rent ekonomiska
angelägenheter, ett värde som nu går förlorat. Även mödrahjälpsnämnderna
i Malmöhus och Gävleborgs län beklagar att kommittéförslaget
inte kunnat ta hänsyn till intresset av att barnaföderskorna kan få ett personligt
stöd. I några yttranden betonas därjämte de befolkningspolitiska
skälen för en förbättrad hjälp åt barnaföderskor. Medicinalstyrelsen vågar
visserligen inte bedöma den sannolika befolkningspolitiska effekten av de
föreslagna reformerna men framhåller betydelsen av att hjälpåtgärderna i
samband med förlossning är av sådan omfattning att ansökan om abort inte
skall behöva göras av ekonomiska skäl.

Införandet av ersättning för tandläkarvård åt nyblivna
mödrar som en försäkringsförmån anses allmänt som ett viktigt och värdefullt
inslag i socialpolitiska kommitténs förslag, och i flera remissyttranden
framhålles att en sådan anordning är en förutsättning för att mödrahjälpen
skall kunna avskaffas. Medicinalstyrelsen understryker vikten av att tandkontroll
och tandvård blir ett normalt led i den förebyggande mödravården.
En dålig tandstatus kan nämligen, säger styrelsen, nedsätta kvinnans allmänna
motståndskraft under graviditet och laktationsperiod samt innebära
infektionsrisker, som kan påverka såväl moderns som det späda barnets
hälsa.

Socialstyrelsen hyser en viss oro för att det nya systemet åtminstone under
de närmaste åren kan komma att medföra en försämring för de ekonomiskt
sämst ställda barnaföderskorna, som enbart är hänvisade till folk -

227

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 90 år 1962

tandvården. Styrelsen räknar nämligen med att införandet av mödratandvårdsförsäkring
skall öka besöksfrekvensen hos folktandvården med förlängda
väntetider som följd. Den medellösa modern kan också, tror styrelsen,
få svårigheter med betalningen hos tandläkaren. Styrelsen föreslår
därför 1) att blivande mödrar regelmässigt skall få förtur inom folktandvården,
2) att dispens skall kunna ges från det föreslagna villkoret att tandvården
skall vara slutförd inom nio månader efter förlossningen samt 3)
att sjukkassa skall vara skyldig att på framställning av patienten betala
försäkringsandelen av tandvårdskostnaden direkt till tandläkaren. Beträffande
lämpligheten av en förtur för mödrar inom folktandvården har medicinalstyrelsen
en i viss mån avvikande mening. Styrelsen tror, att en sådan
förtur kan skapa svårigheter för vården i övrigt vid en del distriktstandpolikliniker.

Sveriges tandläkarförbund uppehåller sig bl. a. vid frågan om folktandvårdens
resurser och möjligheterna i övrigt att förverkliga kommitténs förslag.
Förbundet anser det olämpligt att föreskriva, att undersökningen av
samtliga blivande mödrar skall utföras av folktandvården. Denna undersökning
kommer i många fall icke att kunna åtföljas av behandling vid folktandvården,
antingen på grund av att patienten uttrycker bestämda önskemål
om att behandlas av viss privatpraktiserande tandläkare eller på grund
av att folktandvårdens resurser icke förslår till att meddela behandlingen.
Det är också ett faktum, yttrar förbundet, att bettsaneringen i det enskilda
fallet många gånger kan utföras på flera olika, i och för sig likvärdiga sätt,
varför det är lämpligast att den tandläkare, som skall utföra behandlingen
även får göra den inledande undersökningen.

Socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län och Statstjänstemånnens
riksförbund föreslår, att ersättning för resor skall kunna utges från försäkringen
vid tandbehandling på samma villkor som gäller vid besök hos
läkare.

Beträffande taxan för tandvårdsersättning uttalar medicinalstyrelsen, att
det i och för sig vore bäst om folktandvårdstaxan och taxan för återbäring
från moderskapsförsäkringen vore en och densamma. Tandvårdstaxa bör
enligt styrelsens mening fastställas av styrelsen i samråd med riksförsäkringsverket
och efter förhandlingar med tandläkarorganisationerna. Svenska
landstingsförbundet finner det angeläget med en enhetlig taxa och är inte
främmande för en höjning av folktandvårdstaxan.

I fråga om den lämpliga storleken av moderskapsförsäkringens grundpenning
har inte framkommit några från socialpolitiska kommitténs
förslag avvikande meningar, och inte heller göres någon invändning mot förslaget
om förlängning av den tidrymd under vilken tilläggspenningen
skall kunna utgå. Socialstyrelsen framhåller, att sistnämnda förslag
är ägnat att radikalt förbättra den förvärvsarbetande kvinnans möjligheter
alt själv få vårda det nyfödda barnet under dess första månader. Lands -

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

organisationen uttalar sin tillfredsställelse över att kvinnorna i förvärvsarbete
nu blir i tillfälle att utnyttja den rätt lagen länge givit dem att vara lediga
från sitt arbete sex månader i samband med barnsbörd. Riksförbundet landsbygdens
folk anser det olyckligt att rätten till tilläggspenning är sammankopplad
med tillhörigheten till den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning,
vilket bl. a. medför att lantbrukarhustrurna i allmänhet inte
får tilläggspenning. Förbundet föreslår, att rätten till tilläggspenning utsträckes
att omfatta även kvinnor, som är frivilligt försäkrade för tilläggssjukpenning.

Pensionering

Allmänna grunder för rätt till pension

Förslaget i departementspromemorian om uppmjukning av det inom
folkpensioneringen gällande kravet på mantalsskrivning i riket
för rätt till pension har inte mött motstånd i något yttrande. Svenska arbetsgivareföreningen
anser det tillfredsställande att förslag framlagts om att
svensk medborgare skall kunna uppbära folkpension utomlands, om han
varit mantalsskriven här i riket för det år varunder han fyllt 62 år och för
de fem åren närmast dessförinnan. Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser
uppmjukningen välmotiverad.

önskemål om ytterligare uppmjukning framställes av Utlandssvenskarnas
förening, till vars synpunkter Sveriges allmänna exportförening ansluter
sig. Utlandssvenskarnas förening framhåller, att även den föreslagna
regeln om krav på mantalsskrivning i riket antingen vid det tillfälle då pensionen
uppbäres eller för det år varunder vederbörande fyllt 62 år och de
fem åren närmast dessförinnan innebär en viss diskriminering av utlandssvenskarna
och därför inte är ägnad att för framtiden stimulera intresset
för utlandstjänst. Föreningen anser, att möjlighet bör öppnas för utgivande
av folkpension till utlandssvensk utan krav på att denne först återflyttar
till riket.

Förslaget om att vid beräkning av pensionsgrundande inkomst inom
tilläggspensioneringen hänsyn i större utsträckning skall tagas
till lön, som svensk medborgare åtnjutit från utländsk arbetsgivare, föranleder
i allmänhet inte någon erinran. Svenska arbetsgivareföreningen och
Handelns arbetsgivareorganisation tillstyrker förslaget, och Tjänstemännens
centralorganisation hälsar de förbättrade möjligheterna till poängförvärv
med tillfredsställelse.

Riksförsäkringsverket framhåller, att möjligheterna att avgöra när en
svensk juridisk person äger ett bestämmande inflytande i en utländsk juridisk
person är ytterst begränsade för att inte säga obefintliga, och ifrågasätter
därför, om lagtexten bör utformas på sätt som föreslagits. I verkets
yttrande påpekas dessutom, att en stor del av de svenskar, som är syssel -

229

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

.satta hos svenska företags utländska dotterorganisationer, redan enligt gällande
bestämmelser får räkna sin lön som pensionsgrundande. Det är nämligen
vanligt, anför verket, att anställningsavtalet är upprättat med moderföretaget
och att detta följaktligen är att anse som arbetsgivare. Att lönen
utbetalas genom den utländska dotterorganisationen kan inte utgöra hinder
för att betrakta lönen som åtnjuten i tjänst hos arbetsgivare i Sverige, i vart
fall inte om lönen på ett eller annat sätt redovisats i moderföretagets bokföring.
Enligt verket föreligger emellertid i dessa fall en viss risk för missbruk
bl.a. med hänsyn till femtonårsregeln.

Utlandssvenskarnas förening hävdar, att tilläggspensioneringen i princip
skall omfatta alla utlandssvenskar, och finner det därför oriktigt, att alltjämt
vissa till numerären långt ifrån obetydliga grupper helt är ställda
utanför. Föreningen håller för möjligt, att frågan kan lösas genom anslutning
till någon form av frivillig pensionsförsäkring, eventuellt den redan
befintliga. Sveriges allmänna exportförening, som ansluter sig till de av
Utlandssvenskarnas förening framförda synpunkterna och önskemålen, medger
att svårigheten ligger i att finna en metod för att säkerställa avgiftsbetalningen.
Emellertid anser föreningen, att detta problem bör kunna lösas
beträffande två kategorier utlandssvenskar, som icke nämnts i departementspromemorian,
nämligen dels svensk personal hos de svenska handelskamrarna
i utlandet, dels svenskar, som från företag i hemlandet utsändes
för tjänstgöring hos företagets utländska affärsförbindelser (agenter, köpare
i fast räkning, licenstagare, uppdragsgivare i entreprenadsammanhang
m. fl.). I fråga om de vid handelskamrarna anställda svenskarna hänvisar
föreningen bl. a. till kamrarnas halvofficiella ställning och föreslår, att avgiftsbetalningen
garanteras av kommerskollegium, som handlägger ärenden
rörande kamrarna. Beträffande de svenskar som tjänstgör hos svenska företags
utländska affärsförbindelser framhåller föreningen, att avgiftsbetalningen
självfallet bör garanteras av det svenska företaget. I samband härmed
påpekar föreningen, att den utländske arbetsgivaren inte alltid är en
juridisk person.

Enligt Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges läkarförbund
synes förslaget inte medge att svenskar i internationell verksamhet
får tillgodoräkna sig pensionspoäng.

Socialförsäkringskommitténs förslag att för försäkrad, som åtnjuter förtidspension,
beräkning av pensionsgrundande inkomst
skall vara utesluten endast för år, för vilket s. k. antagandepoäng
tillgodoräknas honom, kritiseras av försäkringsdomstolcn. Domstolen framhåller,
att den föreslagna ändringen leder till att en förtidspensionär med
ingen eller ringa anknytning till tilläggspensioneringen kan komma att försättas
i förmånligare läge än en förtidspensionär med den fastare anknytning
som tillgodoräknande av antagandepoäng förutsätter. Den förre kan
nämligen i motsats till den senare förvärva pensionspoäng genom förvärvs -

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 9O år 1962

arbete efter pensionsfallet. Av förslaget framgår inte när och på vad sätt
sålunda förvärvade pensionspoäng skall inverka på pensionsberäkningen.
Enligt domstolens mening kan det starkt ifrågasättas, om ändringsförslaget
bör genomföras nu. Riksförsäkringsverket anför liknande synpunkter och
anser, att starka skäl talar för att avgörandet av frågan om pensionsrätt i
förevarande fall får bli beroende av ytterligare överväganden. I avvaktan på
resultatet av dessa överväganden bör enligt verkets mening en försäkrad
över huvud taget inte ges möjlighet till förvärv av pensionspoäng för år
under vilket förtidspension utgått.

Socialförsäkringskommitténs behandling av frågan om hänsynstagande
vid pensionsberäkningen för vissa åldersgrupper till bortfall av pensionspoäng
på grund av sjukdom eller arbetslöshet föranleder i
allmänhet ingen erinran från remissorganens sida. Landsorganisationen
ansluter sig till förslaget och har förståelse för kommitténs synpunkter på
svårigheterna att jämställa arbetslöshet som bortfallsanledning med långvarig
sjukdom. Erfarenheten säger emellertid, fortsätter organisationen, att
särskilt äldre personer är svårplacerade på arbetsmarknaden, vilket visat
sig icke minst i samband med företagsnedläggelser. Personer som på detta
sätt drabbas av långvarig arbetslöshet bör därför efter särskild ansökan —
varvid bortfallsanledningen kan verifieras av arbetsförmedlingen — kunna
tillgodoräknas pensionspoäng.

Ålderspension

Socialförsäkringskommitténs förslag om individuellt rörlig
pensionsålder inom folkpensioneringen tillstyrkes av så gott som
samtliga de remissorgan, som tagit upp frågan till behandling, ehuru i en
del fall med vissa erinringar beträffande det förtida uttaget. Tillstyrkande
yttranden utan några förbehåll föreligger från Landsorganisationen, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges lantbruksförbnnd, Riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges folkpensionärers riksorganisation och Yrkeskvinnors
samarbetsförbund.

Riksförsäkringsverket anser — med hänvisning till de av kommittén åberopade
skälen mot förtida uttag — det vara mindre tillfredsställande att sådant
uttag skall kunna ske utan andra begränsningar än de av kommittén
föreslagna. En dylik rätt synes inte gå väl ihop med den sida av folkpensioneringens
ställning i pensionssystemet, som innebär att folkpensionen
utgör ett bottenskydd med uppgift att garantera den försäkrade försörjning
av en viss minimistandard. Riksförsäkringsverket föreslår därför, att rätt
till förtida uttag förknippas med villkoren att uttaget avser både folkpension
och tilläggspension och att det sammanlagda pensionsbeloppet uppgår
till minst det belopp, som den försäkrade skulle vara berättigad att erhålla i
folkpension vid uttag från 67 års ålder sedan pensionen höjts till den av
statsmakterna förutsatta nivån. Genom en sådan spärregel skulle den för -

231

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

säkrade alltid vara garanterad ett pensionsskydd motsvarande folkpensionens
normalbelopp. En motsvarande begränsning förordas jämväl av Svenska
arbetsgivareföreningen.

Svenska stadsförbundet kan med viss tvekan — icke minst med tanke på
svårigheterna att utforma en rationell samordning — ansluta sig till kommitténs
förslag om förtida uttag men ifrågasätter, om inte reduktionsreglerna
vid sådant uttag är alltför förmånliga i vissa fall. Betänkligheter av
samma art uttalas av Kommunernas pensionsanstalt, som dessutom framhåller
att de skäl mot förtida uttag, som anförts av socialförsaknngskommittén
och tidigare utredningar, är mycket vägande. De fall, dar egentligt
behov av förtida uttag kan anses föreligga, torde enligt pensionsanstaltens
mening komma att utgöra endast en ringa del av det antal förtidsuttag, som
kommer till stånd om var och en kan ta ut sin ålderspension när han anser
sig behöva den. Enligt pensionsanstaltens uppfattning är enda alternativet
att i varje särskilt fall pröva de skäl, som anföres för önskemålet om förtida
uttag. Svenska försäkringsbolags riksförbund, som anser att frågan
om förtida pensionsuttag bör utredas ytterligare, finner reduktionen vid
förtida uttag alltför gynnsam och förordar vidare, att kommunalt bostadstillägg
till ålderspension inte skall utgå före fyllda 67 år. Statstjänstemånnens
riksförbund anser, att befrielse från folkpensionsavgift inte bör föreligga
vid förtida uttag.

Statens pensionsanstalt uttalar, att mot en ovillkorlig rätt till förtida uttag
kan anföras både medicinska och arbetsmarknadspolitiska skäl ävensom de
konsekvenser ett sådant uttag enligt förslaget medför beträffande ratten
till förtidspension, änkepension, hustrutillägg och barntillägg. Pensionsanstalten
anser sig därför inte kunna biträda förslaget. Skulle det likväl komma
att genomföras, förordar pensionsanstalten en spärregel motsvarande
den av riksförsäkringsverket föreslagna och anser dessutom, att åtgärder är
påkallade i syfte att förhindra att kommunalt bostadstillägg till ålderspension
utgår innan pensionstagaren fyllt 67 år. Med hänsyn bl. a. till de komplikationer,
som uppkommer vid samordningen mellan pension från den allmänna
försäkringen och pension från staten och kommunerna, ifrågasätter
pensionsanstalten vidare, om inte rätten till förtida uttag av ålderspension
från tilläggspensioneringen bör omprövas och göras beroende av medgivande
från vederbörande försäkringsmyndighets sida.

När det gäller möjligheterna för vissa yrkesgrupper
att erhålla o reducerad ålderspension före 67 år delar
de remissorgan, som behandlar ämnet, kommitténs uppfattning att frågan
bör lösas avtalsvägen. Så är fallet även med Landsorganisationen, som emellertid
erinrar om att arbetsgivarna visat mindre intresse av alt förhandla
inom områden, vilka delvis är täckta av lagstiftning. Landsorganisationen,
som inte oreserverat kan dela kommitténs uppfattning att det inom den
allmänna pensioneringens ram skulle vara omöjligt att differentiera pen -

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sionsåldern med hänsyn till yrke och sysselsättning, anser att man längre
fram bör kunna överväga, om inte frågan skulle kunna lösas genom lagstiftning
för den händelse avtalsvägen inte skulle vara framkomlig.

Förtidspension

Socialförsäkringskommitténs grundläggande uppfattning att förutsättningarna
för rätt till förtidspension i princip bör vara desamma inom såväl
folkpensioneringen som tilläggspensioneringen har nästan undantagslöst
vunnit remissorganens gillande. Enligt Svenska arbetsgivareföreningens mening
är dock inte en något olika bedömning av invaliditetsfrågan utesluten
på grund av att bestämmelserna om folk- och tilläggspensioneringen lagtekniskt
sammanföres till en författning och att de båda pensionsdelarna
skall administreras på samma sätt. Svenska vanförevårdens centralkommitté
yttrar, att principen om gemensamma förutsättningar ej bör drivas
för långt även om den från tekniskt administrativa synpunkter kan synas
naturlig. Man kan sålunda enligt centralkommitténs mening tänka sig, att
folkpensioneringens förtidspension får utgå på grundval av ett mera medicinskt
bedömande, medan rätten till motsvarande pension från tilläggspensioneringen
får bli mera beroende av den faktiska nedsättningen av arbetsförmågan.

I remissyttrandena tillstyrkes allmänt huvuddragen i kommitténs förslag
om utformningen av invaliditetsbegreppet som en arbetsinvaliditet
grundad på medicinska faktorer liksom förslaget om att man vid
invaliditetsbedömningen bör beakta samtliga omständigheter, som är ägnade
att belysa de medicinska faktorernas inverkan på vederbörandes arbetsmöjligheter.
Likaså tillstyrkes förslaget om att förtidspension skall
kunna utgå, då arbetsförmågan nedsatts med minst hälften. Bland de tillstyrkande
remissorganen märkes socialstyrelsen, försäkringsdomstolen,
riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, riksrevisionsverket, försäkringsinspektionen,
medicinalstyrelsen, flertalet länsstyrelser, statens pensionsanstalt,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund, Landsorganisationen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska socialvardsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet,
Sveriges läkarförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors
samarbetsförbund och Sveriges folkpensionärers riksorganisation.

Beträffande det av kommittén förordade invaliditetsbegreppet anför riksförsäkringsverket,
att begreppet liksom inom den nuvarande folkpensioneringen
bygger på en arbetsinvaliditet grundad på medicinska faktorer men
att invaliditetsbedömning och invaliditetsgradering på ett annat sätt än vad
nu är fallet bygger på relationen mellan den försäkrades tidigare arbetskapacitet
och hans efter invalidiseringen kvarstående arbetsförmåga. Enligt verkets
mening har de ekonomiska faktorerna i sistnämnda hänseende tiller -

233

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

känts en central betydelse. Försäkringsrådet yttrar, att de av kommittén omnämnda
faktorerna utöver den medicinska invaliditeten bör beaktas men ej
tillmätas så stor betydelse som kommittén synes avse. Eljest föreligger risk
att man inte erhåller en i det långa loppet rättvis och enhetlig invaliditetsbedömning.

Flera remissorgan, som i övrigt ger sin anslutning till kommitténs förslag,
understryker de svårigheter, som måste uppkomma vid den praktiska
tillämpningen av det föreslagna invaliditetsbegreppet, och uttalar att stora
krav kommer att ställas på de organ, som skall handlägga förtidspensionsärendena.
Samtidigt betonas vikten av att dessa organ genom föreskrifter
och anvisningar får vägledning i syfte att åstadkomma en enhetlig praxis.
Riksförsäkringsverket framhåller, att det i stort sett måste överlämnas åt
praxis att med fullföljande av de i betänkandet angivna riktlinjerna utveckla
invaliditetsprövningen. Självfallet måste detta bli förknippat med
betydande svårigheter. Verket förutsätter att det skall ankomma på verket
att under den första tiden, intill dess en mera fast praxis kommer till stånd
genom försäkringsdomstolens avgöranden, genom råd och anvisningar ge
de pensionsprövande organen vägledning i syfte att åstadkomma enhetlighet
i bedömningen av pensionsansökningarna. Svenska stadsförbundet framhåller,
att principen om jämförelse mellan arbetsinkomst före och efter
invaliditet vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning i praktiken
kan leda till ett slags indirekt inkomstprövning av förtidspensionerna, som
inte är avsedd. En alltför schematisk tillämpning av denna princip skulle
kunna leda till en hårdare inkomstprövning än den som enligt nuvarande
regler gäller inom folkpensioneringen. För att lagens verkliga syfte skall
bli tillgodosett i tillämpningen redan från början är det därför enligt förbundets
mening av vikt att anvisningar utfärdas.

Kommitténs förslag att rätten till förtidspension för de blinda skall bedömas
efter samma grunder som för övriga försäkrade, vilket innebär att
man slopar den nuvarande regeln inom folkpensioneringen att den som är
blind alltid skall anses som invalid oavsett sin faktiska arbetsförmåga, tillstyrkes
eller lämnas utan erinran av ett flertal remissorgan, bland dem
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Västmanlands och Gävleborgs län,
Landsorganisationen, Sveriges läkarförbund och Svenska försäkringsbolags
riksförbund. Samtidigt framhålles, att förslaget kan medföra försämringar
för vissa blinda, som vid reformens ikraftträdande uppbär invalidpension
och blindtillägg. De blindas förening ävensom länsstyrelserna i Jönköpings
samt Göteborgs och Bohus län motsätter sig förslaget i vad det avser de
blinda och anser, att alla blinda utan prövning av arbetsförmågans nedsättning
liksom nu bör vara berättigade till förtidspension.

Kommitténs förslag att kravet på invaliditetens varaktighet i fråga
om icke tidsbegränsad förtidspension bör vara utformat i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som nu gäller inom folkpensioneringen har icke mött
3* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 90

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

någon erinran. Den av kommittén föreslagna tidsbegränsade förtidspensionen
uppmärksammas i flera yttranden huvudsakligen i anledning av kommitténs
uttalande att den ifrågavarande pensionsformen även bör kunna bli ett
lämpligt och användbart ekonomiskt stöd under den tid en försäkrad är
föremål för rehabiliteringsåtgärder. Vad kommittén sålunda anfört gillas
av arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro län och Rikskommittén
för partiellt arbetsföra, men den allmänna uppfattningen synes vara att
socialförsäkringsersättning i dessa fall bör lämnas i annan form eller i varje
fall under annan benämning än pension. Samtidigt understrykes att rehabiliteringsåtgärderna
i princip bör vara avslutade, när pensionsfrågan avgöres.
I åtskilliga fall förordas, att stödet under rehabilitering skall utgå från
sjukförsäkringen. Uttalanden av denna innebörd göres av bl. a. medicinalstyrelsen,
ett flertal länsstyrelser, Svenska landskommunernas förbund,
Landsorganisationen, Tjänstemånnens centralorganisation, Folksam och
Kommunernas pensionsanstalt. Bland remissorgan, som inte synes ha något
att erinra mot en stödform enligt pensioneringens regler under rehabilitering
men som förordar ändrad beteckning på den tidsbegränsade pensionsförmånen,
märkes överståthållarämbetet och Svenska försäkringsbolags
riksförbund, vilka anser att man bör överväga att bibehålla beteckningen
sjukbidrag. Riksförsäkringsverket yttrar, att benämningen sjukbidrag kan
göras till föremål för invändning och överväger förslagsvis beteckningen
tidsbegränsad invaliditetsersättning. Under erinran om den norska lagstiftningens
»attfpringsbidrag» föreslår Sveriges läkarförbund termen rehabiliteringslön.
Svenska sjukkasseförbundet förordar, att beteckningen tidsbegränsad
förtidspension utbytes.

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Socialförsäkringsbolagens förening
anser det icke motiverat att mildra varaktighetskravet för rätt till
tidsbegränsad pensionsförmån från nuvarande minst ett och ett halvt år
till en tid icke understigande ett år.

Socialförsäkringskommitténs förslag i frågan om invaliditetsgraderingen,
som innebär att de förtidspensionsberättigade uppdelas
i tre grupper och att pensionen i de olika grupperna graderas så att hel förtidspension
utgår i grupp I, två tredjedelar av hel pension i grupp II och
en tredjedel av hel pension i grupp III, accepteras i det övervägande antalet
remissyttranden.

Riksförsäkringsverket finner sålunda, att övervägande skäl talar för att
kommitténs förslag lägges till grund för lagstiftning. Det synes dock verket
lämpligt att, om en försäkrad som har hel eller två tredjedels förtidspension,
därefter får sin arbetsförmåga förbättrad så att en nedsättning av
pensionen skall ske, reduktionen får göras successivt under en övergångstid
i stället för i ett enda steg. Medicinalstyrelsen framhåller särskilt vikten
av att det tröskelproblem som uppkommer vid invaliditetsgränsen reduceras
i möjlig mån. Styrelsen tillstyrker därför, att vid halv invaliditet kom -

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

pensation utgår med en tredjedel av full pension. Beträffande gruppindelningen
anser styrelsen, att de trösklar som måste uppstå jämväl mellan de
olika grupperna inbördes utgör en mindre olägenhet än de praktiska svårigheter
som skulle föreligga vid tillämpning av en i och för sig önskvärd,
mera fingraderad skala, samt håller före att ett socialt tillfredsställande resultat
bör kunna uppnås med det föreslagna systemet. Försäkringsinspektionen
har ej någon erinran mot graderingen, som dock enligt inspektionens
mening torde föranleda en del besvärliga gränsfall i praktiken. Enligt överståthållarämbetets
mening synes gruppindelningen under vissa förhållanden
kunna medföra försämrade pensionsförmåner för pensionärer, som nu har
inkomstprövade pensionsförmåner, vilket inte torde ha varit avsett och
som synes kunna undvikas genom övergångsbestämmelser. Förslaget tillstyrkes
vidare av länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge, Malmöhus och
Västmanlands län samt Svenska landstingsförbundet. En positiv inställning
har också länsstyrelsen i Värmlands län, som dock ifrågasätter om det på
grundval av medicinska och andra faktorer är möjligt att avgöra, huruvida
en person fått sin arbetsförmåga nedsatt med sådana kvotdelar som 5/e och
Va. Kommunernas pensionsanstalt anför, att förslaget till invaliditetsgradering
och till relativ kompensationsgrad icke överensstämmer med motsvarande
regler inom den kommunala pensioneringen. Motiveringen för förslaget
synes dock enligt pensionsanstaltens mening hållbar för en allmän pensionering,
och olikheterna synes icke vålla större olägenheter för personalpensioneringens
samordning med den allmänna pensioneringen. Svenska
stadsförbundet anser den regressiva ersättningsskalan motiverad särskilt
med hänsyn till de speciella förhållanden, som gäller för en obligatorisk
allmän pensionering. Förbundet påpekar, att systemet kan ge en lägre sammanlagd
inkomst (förtidspension + arbetsinkomst), då invaliditetsgraden
nedsättes på grund av ökad arbetsförmåga. En sådan icke önskvärd konsekvens
kan dock enligt förbundets mening undvikas, om inkomstbortfallsprincipen
inte ges en alltför schematisk tillämpning i praktiken. Arbetsmarknadsstyrelsen
anser, att graderingen i vissa fall kan ha ett produktionshämmande
inflytande eller förorsaka en negativ inställning till rehabiliteringen.
Styrelsen föreslår därför, att tillämpningsföreskrifter utfärdas av
sådan karaktär att den enskilde medborgaren uppmuntras till en produktiv
insats. Landsorganisationen ansluter sig till kommittéförslaget under förutsättning
att det s. k. tröskelproblemet blir föremål för uppmärksamhet samt
att graderingen och kompensationen fungerar tillfredsställande ur rehabiliteringssynpunkt.

En del remissorgan, som i princip tillstyrker en regressiv kompensationsskala,
är kritiska med hänsyn till att den föreslagna utformningen kan medföra
att den sammanlagda inkomsten av pension och arbete sjunker, då
arbetsförmågan ökar. Till dessa hör bland andra Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Folksam och Kooperativa förbundet. De föreslår en omarbet -

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

ning, så att pensionären garanteras större samlade ekonomiska förmåner i
samma mån som arbetsförmågan förbättras.

Tjånstemännens centralorganisation och Sveriges akademikers centralorganisation
anser inte det föreslagna regressiva systemet lämpligt och förordar
i stället ett proportionellt system, där tröskeln mellan minst 50 procent
invaliditet och lägre invaliditet lämpligen kan modifieras genom att ytterligare
en grupp tillfogas, omfattande personer med en viss minsta invaliditet
lägre än 50 procent.

Beträffande gruppindelningen förordar några remissorgan flera grupper,
medan andra föredrager blott två grupper. Till de förra hör Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation och Svenska
försäkringsbolags riksförbund samt till de senare statens pensionsanstalt,
länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands samt Göteborgs och Bohus län ävensom
Sveriges läkarförbund och De vanföras riksförbund.

De blindas förening yttrar, att hel förtidspension alltid bör utgå till blinda,
och länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att många skäl talar för en sådan
lösning. Hörselfrämjandets riksförbund berör hörselnedsättningen som invaliditetsgrund
och anser, att vid bedömningen av hörselskadades pensionsförmåner
hel förtidspension bör utgå till den vars invaliditet uppgår till minst
hälften.

När det gäller invaliditetsbedömningen framhåller några
remissorgan, att särskilda svårigheter måste uppkomma vid de i invaliditetssammanhang
så betydelsefulla psykiska sjukdomarna och sjukdomstillstånden
av blandat fysiskt och psykiskt ursprung. Riksförsäkringsverket
yttrar sålunda, att det i nu nämnda fall är vanligt att vederbörande icke
utför något förvärvsarbete trots att hans fysiska tillstånd synes medge
detta, och erinrar samtidigt om att man vid tillämpning av folkpensioneringens
invaliditetsbegrepp inte varit benägen att anse pensionsberättigande
invaliditet styrkt vid exempelvis neuroser utan påvisbart organiskt underlag.
Inom en pensionering med goda förmåner och en så pass låg invaliditetsgräns
som 50 procent får, fortsätter verket, problemen säkerligen betydligt
större proportioner. Pensionssystemet och dess handhavande kan
därför komma att spela en icke oväsentlig roll för frekvensen av neuroser
och psyko-somatiska fall. Enligt verkets åsikt bör även i fortsättningen
en betydande restriktivitet iakttagas, när det gäller att bevilja förtidspension
i här berörda fall. I alldeles särskilt hög grad gäller detta, tillägger
verket, då såsom orsak till nedsättningen i arbetsförmågan i läkarutlåtande
angivits psykopati eller liknande diagnos, huvudsakligen yttrande sig i
asocialitet, alkoholism o. d. Riksförsäkringsverket utgår från att annat inte
åsyftats av kommittén.

Arbetsmarknadslägets betydelse vid invaliditetsprövningen behandlas i
flera remissyttranden. Riksförsäkringsverket uttalar, att det inte synes
vara något att erinra mot kommitténs synpunkter i denna del. Verket

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

erinrar om att enligt erfarenheten inkomstbortfallet icke sällan är större än
som motiveras av de medicinska faktorerna, vilket ibland kan bero på att en
återstående arbetsförmåga faktiskt inte kan utnyttjas, därför att vederbörande
ej kan få arbete, som motsvarar hans förmåga, trots att han skulle
vara villig att åta sig sådant arbete, om det erbjöds honom. Verket understryker
den stora betydelse för invalidpensioneringen som samhällets sysselsättningspolitik
har. I den mån de rörlighetsbefrämjande åtgärderna bygges
ut, så att exempelvis den som är bunden till en viss ort genom fastighetsinnehav
erhåller möjlighet att söka arbete på annan ort, underlättas aven
för partiella invalider att utnyttja sin återstående arbetsförmåga. Som en
komplettering till en invalidpensionering sådan som den föreslagna fordras
enligt riksförsäkringsverkets mening inte bara rehabiliteringsanordningar i
egentlig mening utan också en betydande utbyggnad av de befintliga resurserna
för att bereda personer med nedsatt arbetsförmåga lämplig sysselsättning.

Svenska arbetsgivareföreningen anser det tveksamt, om skyldigheten
att byta arbete och verksamhetsområde bör vara densamma inom folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen. Ett uttalande av kommittén om att
hänsyn främst bör tagas till den försäkrades förtjänstmöjligheter på den del
av arbetsmarknaden, som faller inom ramen för hans yrkesutbildning,
tidigare sysselsättning och ställning i yrket och samhället, kan enligt
föreningens mening accepteras för tilläggspensioneringens del men det
synes tveksamt, om samma princip bör gälla för folkpensioneringen. Beträffande
frågan i vilken utsträckning den försäkrade bör vara underkastad
skyldighet att byta arbete och vistelseort framhåller Landsorganisationen,
att organisationen i annat sammanhang betonat värdet av rörlighet på arbetsmarknaden,
varvid utgångspunkten varit att rörligheten skall uppnås
genom stimulanser. Från angivna utgångspunkt ansluter sig organisationen
till kommitténs uttalanden men motsätter sig bestämmelser av tvångskaraktär.
Kommitténs uppfattning att det lokala arbetsmarknadsläget
måste inverka på invaliditetsbedömningen delas av organisationen. Tjänstemännens
centralorganisation ansluter sig till kommitténs mening att man
vid invaliditetsbedömningen främst bör ta hänsyn till förvärvsmöjligheterna
på den del av arbetsmarknaden, som faller inom ramen för vederbörandes
yrkesutbildning, tidigare sysselsättning och ställning i yrket och samhället,
men vill i anslutning till kommitténs uttalande att som tidigare sysselsättning
bör förstås även annan än den, som vederbörande hade omedelbart
före invaliditetsfallet, framhålla att hänsyn måste tagas till varaktigheten
och omfattningen av den sysselsättning som vederbörande liade vid invaliditetsfallets
inträffande, så att i bedömningen inte intages förhållanden, vdka
ligger långt tillbaka i tiden. De vanföras riksförbund understryker betydelsen
av den allmänna inställningen från omgivningens sida till de invalidiserade
på arbetsmarknaden. En negativ attityd från arbetsgivarnas och

238

Kiingl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

arbetskamraternas sida kan motverka en arbetsplacering, även i fall där
invaliditeten har ingen eller ringa betydelse vid arbetets utförande. Förbundet
anför vidare, att det måste anses vara oriktigt att räkna med en kvarstående
arbetsförmåga hos en invalidiserad, när denne trots bästa arbetsvilja
och allvarliga försök att skaffa sig arbete inte kan erhålla sysselsättning.
Rikskommittén för partiellt arbetsföra anser det uppenbart, att man
inte endast bör bedöma vederbörande som arbetsför enligt vissa normer utan
också beakta om han verkligen kan få det arbete och den inkomst som beräknats
för honom.

Vad kommittén uttalar rörande en restriktivare praxis vid invaliditetsbedömningen
beträffande särskolelever anser sig skolöverstyrelsen kunna tillstyrka,
även om styrelsen skulle föredra att ett undantagsstadgande kunde
göras i lagen angående sådana elever. Styrelsen framhåller dock de ekonomiska
konsekvenser, som en mera restriktiv praxis vid beviljande av förtidspension
skulle få för särskoleleverna och deras anhöriga samt för skolorna
och deras huvudmän. Liknande påpekanden göres av Svenska landstingsförbundet
och Svenska stadsförbundet. Sistnämnda förbund liksom överståthållarämbetet
vill inte tillstyrka vad kommittén förordat utan anser, att frågan
bor bli föremål för förnyat övervägande. Även Riksförbundet för utvecklingsstörda
barn hävdar, att frågan om ändrad praxis bör vila intill dess det föreligger
en mera fullständig plan för hur olika kategorier av utvecklingsstörda
barn lämpligen skall inpassas i ett system med utbildningsbidrag, rehabiliteringshjälp
och socialförsäkringsförmåner. Detta spörsmål bör enligt förbundets
mening behandlas av socialpolitiska kommittén och mentalsjukvårdsberedningen
gemensamt.

Kommitténs förslag att vid invaliditetsbedömningen den försäkrades arbetsinkomst
som fullt arbetsför icke skall beräknas till högre belopp än
som motsvarar 71/* gånger basbeloppet tillstyrkes av Landsorganisationen.
Enligt Svenska arbetsgivareföreningens åsikt kan gränsbeloppet för folkpensioneringens
del sättas betydligt lägre, medan det däremot inom tilläggspensioneringen
bör sättas vid 15 gånger basbeloppet.

Övriga remissorgan, som yttrat sig i frågan, avstyrker förslaget. Försåkringsdomstolen
anser, att den föreslagna regeln kan leda till otillfredsställande
resultat, och anför följande exempel, i vilket basbeloppet antages
utgöra 4 000 kr. En försäkrad med 35 000 kr. i årlig arbetsinkomst skulle
ej kunna erhålla förtidspension, om nämnda inkomst till följd av sjukdom
varaktigt minskas till 17 000 kr., under det att en annan försäkrad med en
arbetsinkomst som fullt arbetsför av 30 000 kr. skulle kunna erhålla en förtidspension
pa över 6 000 kr. vid en av sjukdom förorsakad minskning av
inkomsten till 14 000 kr. Bestämmelsen skulle också leda till att en försäkrad,
som åtnjuter halv sjukpenning, i vissa fall icke kan beviljas förtidspension,
ehuru hans arbetsförmåga är varaktigt nedsatt. Domstolen anser
därför, att man i rättstillämpningen bättre kommer till rätta med de

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

problem som här möter, om en bestämd maximigräns ej uppställes, och
förordar därför att bestämmelsen utgår. Samma uppfattning kommer till
uttryck i remissyttranden från Handelns arbetsgivareorganisation och Svenska
försäkringsbolags riksförbund. Tjänstemännens centralorganisation och
Sveriges akademikers centralorganisation åberopar som skäl mot den
föreslagna regeln jämväl, att vederbörande inte skulle fa tillgodoiäkna sig
antagandepoäng, vilket leder till att han skulle komma i ett avsevärt sämre
läge i vad avser ålderspension från tilläggspensioneringen än en person med
lägre inkomst.

Frågor rörande rehabiliteringen behandlas i praktiskt taget samtliga
remissyttranden. Undantagslöst understrykes vad kommittén anfört
om socialförsäkringens intresse av att denna verksamhet kraftigt utbygges
både på sjukvårdssidan och på arbetsvårdssidan. Samtidigt betonas, att det
är synnerligen angeläget att åtgärder härför snabbt blir vidtagna. Arbetsmarknadsstyrelsen
understryker vikten av att statens arbetsklinik får tillräckliga
resurser såväl för arbetsprövning som för undervisning och utbildning
av befattningshavare inom rehabiliteringsorganisationen. Styrelsen
erinrar vidare om att på grund av arbetsvärdens bristande resurser det inledda
samarbetet mellan arbetsvärden och sjukkassorna i de s. k. samarbetslagen
icke givit önskvärd effekt. På vissa håll begränsar sig resultatet av
samarbetet i många fall till en registrering av personer, som borde bli föremål
för rehabilitering, därest resurser förelåge. Även riksförsäkringsverket
anför, att samarbetslagen på grund av bristande resurser ännu inte på alla
håll fungerar så som avsetts. Medicinalstyrelsen erinrar om att en icke
obetydlig rehabiliteringsverksamhet är igångsatt eller planerad i enlighet
med av styrelsen år 1954 skisserade riktlinjer. Samtidigt tillfogar styrelsen,
att denna rehabiliteringsorganisation starkt hämmats av bristen på läkare,
sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Styrelsen framhåller, att den grundläggande
invaliditetsbedömning som nu aktualiseras för förtidspensioneringen
till stor del kommer att äga rum vid de vårdavdelningar för bl. a.
observationsfall, som enligt vad styrelsen förordat skall inrättas inom den
lasarettsanslutna rehabiliteringsverksamheten. Med hänsyn till att de medicinska
rehabiliteringsinstitutionerna ännu är så ofullständigt utbyggda
finner styrelsen det rimligt, att socialförsäkringen själv tills vidare har
möjlighet att i försäkringens intresse pröva rehabiliteringsmöjligheter och
göra invaliditetsbedömningar på egna sjukhus (Nynäshamn, Iranås och
Åre). Enligt styrelsens uttalande är möjligheterna till arbetsprövning vid
statens arbetsklinik otillräckliga. Svenska landstingsförbundet fiamhåller,
att landstingen i sin egenskap av huvudmän för sjukvården och den grundläggande
delen av rehabiliteringsverksamheten har ett positivt intresse av
att medverka i rehabiliteringen. Därom vittnar icke minst den planering
och utbyggnad som skett under senare år. Förbundet vill dock - - liksom
medicinalstyrelsen — betona, att utbyggnadstakten i avgörande grad är

240

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

beroende av tillgång på utbildad personal. Även försäkringsinspektionen understryker,
att en tillfredsställande rehabilitering kan uppnås endast genom
en väsentlig förbättring av tillgången på utbildad personal inom sjukvården
och arbetsvärden.

Flera remissorgan stöder kommitténs principiella ståndpunkt att inget
hinder bör finnas för bidrag från socialförsäkringen till rehabiliteringsinstitutioner.
Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om sin tidigare positiva
inställning i denna fråga, och försäkringsinspektionen betonar nödvändigheten
av att ifrågavarande spörsmål snarast vinner en tillfredsställande
lösning. Medicinalstyrelsen framhåller, att det hitintills mera varit bristande
personella än ekonomiska faktorer, som hållit tillbaka den medicinska
rehabiliteringen, och tillfogar att så torde bli fallet under avsevärd tid framåt.
Enligt Svenska landstingsförbundet talar starka principiella skäl för att
rehabiliteringsverksamheten åtminstone delvis finansieras via socialförsäkringen,
och Landsorganisationen är av samma mening. Folksam däremot
kan inte finna, att man samhällsekonomiskt vinner något med att belasta
socialförsäkringen med en viss kostnadsandel för dessa ändamål. Det
väsentliga är att organisationen blir effektiv och att ansvaret för dess utformning
inte fördelas på flera händer.

Socialförsäkringskommitténs uttalanden i fråga om rätten till och skyldigheten
att underkasta sig rehabilitering behandlas i några remissyttranden.
Medicinalstyrelsen tillstyrker, att en försäkrad skall vara skyldig att
underkasta sig rehabiliteringsåtgärder under förutsättning att det allmänna
kan erbjuda honom de erforderliga resurserna och de ekonomiska
möjligheterna därtill. Landsorganisationen instämmer helt i kommitténs
uttalande att varje försäkrad skall äga rätt att få sitt rehabiliteringsbehov
tillgodosett men anser inte att man kan uppställa några bestämmelser om
den försäkrades skyldighet att underkasta sig rehabilitering. Organisationen
anför vidare, att all rehabilitering bör utformas så att den stimulerar
den försäkrade att frivilligt genomgå yrkesutbildning eller annan arbetsvårdsåtgärd.
Därigenom undviker man bedömningssvårigheter, huruvida
den försäkrade skall vara skyldig att underkasta sig rehabilitering eller
ej. Liknande synpunkter anföres av De vanföras riksförbund. Statstjänstemannens
riksförbund anser det med hänsyn till de bristande resurserna
mindre välbetänkt att konstruera en rätt till rehabilitering, vilket dessutom
är onödigt då samhället givetvis ställer tillgängliga resurser till förfogande
i syfte att de skall utnyttjas på bästa sätt.

Beträffande frågan om bidrag till den enskilde under tiden för
rehabilitering anser, som framgår av det föregående, ett stort antal remissorgan
att sådant bidrag i första hand bör utgå från sjukförsäkringen. Riksförsäkringsverket
uttalar, att vissa bedömningssvårigheter uppstår för sjukkassorna
om sjukpenning skall utgå under rehabilitering vid sidan av de
statliga utbildningsbidragen. Kassorna måste då ta ställning till om den för -

241

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

säkrade under rehabiliteringstid är helt arbetsoförmögen eller har sin arbetsförmåga
nedsatt med minst hälften, i vilka fall hel resp. halv sjukpenning
skall utgå, eller har arbetsförmågan nedsatt med mindre än hälften, då sjukpenning
ej skall utgå.

Kommitténs förslag om vissa förbättringar i bestämmelserna om de statliga
utbildningsbidragen har inte mött någon erinran.

Förslaget om inrättande av ett centralt samordnings- och planeringsorgan
för rehabiliteringsverksamheten, benämnt centrala rehabiliteringsberedningen,
tillstyrkes allmänt, då ett sådant organ anses
verksamt kunna bidraga till en lösning av rehabiliteringsverksamhetens
utformning. Till de tillstyrkande myndigheterna hör medicinalstyrelsen, som
dock anser att ett organ av kombinerad planerings- och forskningskaraktär
skulle kunna uträtta vida mera för att befordra rehabiliteringens utveckling.
Landsorganisationen, som också är positivt inställd till förslaget, berör
frågan om samarbetet på det regionala planet. Organisationen uttalar, att
det av kommittén förordade samarbetet inom samarbetslagen och pensionsdelegationerna
inte tillräckligt motsvarar de krav man bör ställa på en
rehabiliteringsverksamhet, som i princip skall vara odelbar och fortlöpa
utan avbrott från det skadan eller sjukdomen inträffat tills vederbörande
åter är ai’betsför. Organisationen finner det vidare önskvärt att ett direkt
samarbete mellan de arbetsvårdande och sjukvårdande organen etableras
vid alla större sjukhus samt att frågorna om forskning och utbildning av
personal uppmärksammas. Till sist yttrar organisationen, att rehabiliteringsfrågorna
bör bli föremål för fortsatt utredning. Svenska vanförevardens
centralkommitté anser, att behovet av samordning är stort, och finner
med hänsyn till det omedelbara planeringsbehovet angeläget, att en statlig
utredning omedelbart tillsättes. En sådan utredning kunde även förbereda
uppgifterna för rehabiliteringsberedningen.

Socialförsäkringskommitténs förslag att rätt till invalidförmån från folkpensioneringen
icke längre skall utgöra villkor för rätt till förtidspension
från tilläggspensioneringen tillstyrkes av remissorganen. Med
hänsyn till de olika finansieringssystemen inom de båda försäkringarna
framstår enligt Svenska arbetsgivareföreningens mening den nuvarande
sammankopplingen, som skulle ha drabbat utlandssvenskarna och de här
i riket förvärvsarbetande utländska medborgarna, som ohållbar.

De förslag av socialförsäkringskommittén rörande förutsättningarna
för rätt till förtidspension och sättet för pensionens
beräkning, vilka innebär ökade möjligheter för pensionsberäkning
med tillgodoräknande av antagandepoäng m. in. tillstyrkes i allt
väsentligt eller lämnas utan erinran. Riksförsäkringsverket är positivt inställt
till förslagen men framhåller att eftersom antagandepoäng kan
komma att bygga på ett enda års pensionsgrundande inkomst, pensionens
storlek i vissa fall kan komma att rent slumpvis bli beroende av om den

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

försäkrades inkomst detta år varit särskilt hög eller låg. Kommunernas
pensionsanstalt anför, att förslaget innehåller värdefulla förbättringar i
avseenden som är av speciellt intresse för de mindre kommunerna. Enligt
anstaltens bedömande medför ett genomförande av kommitténs förslag, att
därefter kommer att kvarstå endast mindre betydande risker för att en kommun
skall bli skyldig utge förtids- och familjepension utan att ha en
väsentlig del av denna återförsäkrad i den allmänna pensioneringen. Försäkringsdomstolen
anser, att pensionsberäkning med tillgodoräknande av
antagandepoäng inte bör knytas till den faktiska placeringen i sjukpenningklass
utan till den klassplacering som skulle ha förelegat, om sjukkassan
i vederbörlig ordning erhållit kännedom om samtliga förhållanden som
skall ligga till grund för klassplaceringen. I huvudsak samma synpunkter
anföres av Svenska sjukkasseförbundet.

Förslaget om tillgodoräknande av pensionspoäng under studier eller
annan utbildning och värnpliktstjänstgöring anses av
Svenska stadsförbundet välmotiverat, men förbundet efterlyser en definition
av vad som skall avses med studier eller annan utbildning. En närmare bestämning
är enligt förbundets mening nödvändig, såvida man inte skall utgå
från att alla, som före 28 års ålder icke har förvärvsarbete, i stället ägnar sig
åt utbildning. Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter lämpligheten av det
föreslagna systemet, vilket måste komplicera lagstiftningen. Länsstyrelsen
reagerar vidare mot att staten föreslås skola svara för de merkostnader, som
genom tillgodoräknande av poäng i förevarande fall uppkommer för försäkringen.
Utan närmare utredning om vilka som kommer att omfattas av en
dylik förmån —- länsstyrelsen anför i denna del liknande synpunkter som
Svenska stadsförbundet — samt hur stora kostnaderna kommer att bli anser
sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka förslaget i denna del. Länsstyrelsen
i Gotlands län finner konstruktionen med poäng, som inte grundas på förvärvsinkomst,
betänklig och kan ej tillstyrka förslaget. Ett fortsatt beträdande
av vägen med poängförvärv utan arbetsinsats kommer enligt länsstyrelsens
mening att ge anledning till nya anspråk, som blir svårare att tillgodose
ju mer sambandet med arbetsinsatsen uppluckrats. Statens pensionsanstalt
finner inte sådana skäl föreligga, att principen för finansiering av försäkringen
bör brytas med anslag av statsmedel för en utgift av så ringa storleksordning.
Anstalten anser, att kostnaderna bör bäras av försäkringskollektivet;
i vart fall torde de inte böra belasta det under tolfte huvudtiteln uppförda
anslaget för statens arbetsgivaravgift till försäkringen.

Några remissorgan förordar, att möjligheterna att förvärva pensionspoäng
ytterligare utvidgas. Sålunda hemställer Sveriges husmodersföreningars
riksförbund om en utredning rörande de hemarbetande husmödrarnas möjlighet
att erhålla pensionspoäng, och Fredrika-Bremerförbundet anser, att
gift kvinna bör få tillgodoräkna sig pensionspoäng för år, då hon avstår
från förvärvsarbete för att vårda minderåriga barn i hemmet. De blin -

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

das förening och De vanföras riksförbund anser, att de från barn- och ungdomsåren
invalidiserade, vilka ej har möjlighet att få pensionsgrundande
inkomst, bör garanteras pensionspoäng i huvudsak enligt förslaget om
poäng åt studerande. Kooperativa förbundet finner det vara av särskild betydelse
att inkomst av stipendier, som utgår till forskare, blir pensionsgrundande.
Förbundet ifrågasätter, om icke stipendiaternas verksamhet i
detta avseende bör likställas med studier.

Förslaget i departementspromemorian att slopa det nu gällande villkoret
för utländsk medborgare att förtidspension från tilläggspensioneringen
kan utgå, endast såvida pensionspoäng tillgodoräknats för minst
fem år, tillstyrkes av samtliga remissorgan som yttrat sig i frågan, nämligen
Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Tjänstemännens
centralorganisation, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Svenska Personal-Pensionskassan och YTrkeskvinnors samarbetsförbund.

I detta sammanhang behandlar remissorganen vissa kvarstående villkor
som leder till att utlänningar kan vara uteslutna från rätt till tilläggspension
i en del fall, där svenska medborgare är berättigade till sådan pension.
Svenska arbetsgivareföreningen anser sålunda, att de kvarstående särreglerna
beträffande utlänningar, som består i krav på minst 10 poängår för rätt
till ålderspension resp. krav på möjlighet att uppnå minst 10 poängår för
rätt till förtids- och familjepension, är otillfredsställande. Om reglerna med
hänsyn till överkompensation icke anses helt kunna slopas, bör de dock,
framhåller föreningen, mildras så att rätt föreligger till en pension, som
kan anses svara mot erlagda avgifter. Handelns arbetsgivareorganisation
hemställer, att återstående särbestämmelser beträffande utlänningar blir
föremål för översyn i syfte att i möjlig mån upphäva eller i vart fall ytterligare
modifiera dem. Tjänstemännens centralorganisation anser, att de förbättringar,
som skett i fråga om behandlingen av utländska medborgare i
Sverige, inte är uttömmande och uttalar att de kvarvarande speciella bestämmelserna
för utlänningar ej är förenliga med de principer, som tilllämpas
på den svenska arbetsmarknaden.

Tilläggsförmåner till ålders- och förtidspension m. m.

De av socialförsäkringskommittén föreslagna särskilda förmånerna från
folkpensioneringen till vissa invalider täcker enligt socialstyrelsens
mening på intet sätt de särskilda kostnader, som drabbar invaliderna,
varför dessa enligt förslaget inte är tillförsäkrade samma minimistandard
som andra folkpensionärer. Frågan hur förmånerna bör utformas och vilka
åtgärder, som i övrigt bör vidtagas för att invaliden skall bli jämställd med
övriga folkpensionärer, finner styrelsen dock vara av så stor räckvidd, att
en utredning härom skulle allvarligt försena genomförandet av det framlagda
förslaget. Styrelsen tillstyrker därför förslaget i dess nuvarande ut -

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

formning men hemställer samtidigt att frågan om invalidernas ställning i
försäkringen blir föremål för fortsatt utredning.

Socialförsäkringskommitténs förslag till ändrad konstruktion av folkpensionsförmånerna
till de blinda, så att b 1 i n d t i 11 ä g g i fortsättningen
skall utgå till försäkrad, som är berättigad till ålders- eller förtidspension,
och blindhetsersättning till försäkrad, som ej uppbär folkpension,
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av remissorganen, om man bortser från
de i avsnittet om förtidspension omnämnda, vilka anser att den nuvarande
ovillkorliga rätten till invalidpension skall bibehållas för dem som blivit
blinda före en viss ålder. Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Västmanlands
län yrkar, att åldersgränsen för rätt till blindförmån bör bestämmas
till 67 år. Enligt Svenska socialvårdsförbundets mening bör det övervägas
att låta åldersgränsen sammanfalla med den som gäller för rätt till
ålderspension alltså 67 år, om någon åldersgräns överhuvudtaget skall stipuleras.
De blindas förening anser, att åldersgränsen bör helt avskaffas eller
bestämmas till 67 år. Statstjänstemännens riksförbund är av den uppfattningen
att blindförmånerna skall utgå oavsett när blindheten inträffat.

Förslagen beträffande vårdtillägg och hjälptillägg tillstyrkes
eller lämnas utan erinran av bl. a. Landsorganisationen och De vanföras
riksförbund. Riksförsäkringsverket finner det önskvärt med en klarare
gränsdragning mellan de båda förmånerna. Svenska socialvårdsförbundet
yttrar, att man kommer att stå inför stora svårigheter vid den praktiska
bedömningen, huruvida vederbörande skall anses berättigad till den ena
eller den andra hjälpformen. Enligt förbundets mening kan därför ifrågasättas
om man inte i stället för att tillskapa en ny förmån, som blir svår att
avgränsa från den tidigare, borde mildra bestämmelserna för rätt till vårdtillägg
och avstå från att införa den föreslagna nya hjälpformen. I samma
riktning uttalar sig överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands,
Skaraborgs och Värmlands lån samt De lungsjukas riksförbund.

Den föreslagna höjningen av åldersgränsen för vårdbehovets inträde från
60 till 63 år tillstyrkes av riksförsäkringsverket, medan överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Västmanlands län och Svenska socialvårdsförbundet förordar
att gränsen höjes till 67 år. De vanföras riksförbund och De lungsjukas
riksförbund anser båda, att åldersgränsen 63 år är väl låg. Förstnämnda
förbund föreslår dessutom att vårdtillägget skall utgå med 2 400 kr. och
hjälptillägget med 1 600 kr. Statstjänstemännens riksförbund anser, att tillläggen
bör utgå oavsett när vårdbehovet inträtt.

De föreslagna nya hjälpformerna vanföreersättning och v a nföretillägg
tillstyrkes av Landsorganisationen, som anser det vara en
väsentlig uppgift att underlätta för de vanföra att genom förvärvsarbete
göra en samhällsinsats. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner, att den föreslagna
hjälpen ofta kan vara lämplig och behövlig, men befarar svårigheter
■säd den praktiska tillämpningen, varför frågan bör ytterligare utredas och

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

övervägas. Länsstyrelsen i Uppsala län ställer sig tveksam till förslaget och
anser att förmånerna borde ha inkomstgraderats. Andra remissorgan har
icke något att erinra mot förslaget i och för sig men förordar en mera
generell utformning av villkoren utan begränsning till vissa former av invaliditet.
Uttalanden av sådan innebörd göres av Tjänstemännens centralorganisation,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska vanförevårdens
centralkommitté, De lungsjukas riksförbund, Sveriges läkarförbund
och Socialförsäkringsbolagens förening. De vanföras riksförbund föreslår,
att allenast en lytesersättning skall finnas för vanför, som icke uppbär pension
eller som har endast partiell pension, och att denna ersättning skall
uppgå till 1 200 kr.

Mot kommitténs förslag att ersätta de nuvarande särskilda barnbidragen
med barntillägg, utformade som tillägg till försörj arens folkpension,
göres inga principiella invändningar. De vanföras riksförbund anser dock, att
barntillägg icke bör reduceras av den anledningen att försörj aren uppbär
partiell förtidspension. Förslaget att barntillägget skall minskas med bidragsförskott
avstyrkes av socialstyrelsen, några länsstyrelser, Svenska stadsförbundet
och Kommunernas pensionsanstalt. Under åberopande av bestämmelserna
om rätt till barntillägg från sjukförsäkringen ifrågasätter riksförsäkringsverket,
huruvida inte barntillägg i visst fall bör kunna utgå till folkpension,
som tillkommer gift kvinna. Enligt socialstyrelsens mening kan
några allvarliga invändningar icke resas mot att barntillägg får utgå även
till folkpension till gifta kvinnor.

Förslaget till ändrad utformning av hustrutillägget lämnas utan
erinran. Riksförsäkringsverket, länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands
län samt Tjänstemännens centralorganisation anser dock, att förslaget bör
ses endast som ett steg mot en längre gående reform av innebörd att hustrutillägget
avvecklas som en självständig förmån.

Vad kommittén förordat beträffande de kommunala bostadstilläggen
föranleder ingen erinran. De blindas förening, De vanföras
•iksförbund, Rikskommittén för partiellt arbetsföra och De lungsjukas riksförbund
anser, att det bör vara möjligt att i lagen intaga bestämmelser om
enhetliga regler för bostadstilläggens utgivande. Bestämmelserna bör därvid
utformas så, att bostadstillägget alltid står i relation till den faktiska
bostadskostnaden.

Inte heller kommitténs generella uttalanden och förslag rörande den i n -komstprövning, som alltjämt förutsättes för vissa folkpensionsförmåner,
har mött någon gensaga under remissbehandlingen.

Famil jepension

Förslaget i departementspromemorian om att bland den allmänna pensioneringens
familjeförmåner skall upptagas änkepension till från -

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

skilda kvinnor vid den förutvarande makens död tillstyrkes eller
lämnas utan erinran av samtliga remissorgan. I detta sammanhang må nämnas,
att enligt familjerättskommitténs mening vissa principiella skäl talar
för att också änklingspension införes i det allmänna pensionssystemet. Denna
inställning delas av Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors
samarbetsförbund och Fredrika-Bremerförbundet.

I övervägande antalet remissyttranden accepteras att pensionsrätten, såsom
föreslagits i promemorian, göres beroende av att den frånskilda kvinnan
varit berättigad till underhållsbidrag och likaså att pensionens
storlek begränsas av underhållsbidragets storlek, i den mån detta understiger
beloppet för vanlig änkepension. Bland de remissorgan, som godtar
en sådan lösning, återfinnes försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket,
flertalet länsstyrelser, statens pensionsanstalt, Landsorganisationen,
Tjänstemännens centralorganisation, Folksam, Kooperativa förbundet,
Svenska socialvårdsförbundet och Yrkeskvinnors samarbetsförbund. Sålunda
anför försäkringsdomstolen, att mot bakgrunden av syftet med den i
lagförslaget gjorda gränsdragningen rätten till änkepension för frånskild
icke lämpligen synes kunna knytas annat än till fastställt underhållsbidrag.
Statens pensionsanstalt förklarar sig efter ingående överväganden ha stannat
för att förorda promemorieförslaget i vad gäller såväl pensionsrättens
anknytning till förefintligheten av rätt till underhållsbidrag vid den frånskilde
mannens död som pensionens begränsning till underhållsbidragets
belopp. Enligt Landsorganisationen är det angeläget att samhället med olika
medel söker förbättra de ensamstående mödrarnas, däribland de frånskildas,
ekonomiska ställning. Organisationen tillstyrker därför förslaget men framhåller
samtidigt, att de ensamstående mödrarnas problem därmed icke är
löst utan snarast bör bli föremål för behandling. Yrkeskvinnors samarbetsförbund
har förståelse för de frånskildas prekära ekonomiska ställning men
ansluter sig till förslaget att göra frågan om änkepensionen till frånskild
beroende av om underhållsbidrag utgått eller icke, eftersom enligt förbundets
uppfattning syftet med änkepension till frånskild bör vara att gardera
den frånskilda mot det inkomstbortfall, som annars skulle uppstå genom
dödsfallet.

Från vissa håll riktas kritik mot att rätten till änkepension för frånskild
kvinna göres beroende av att hon varit berättigad till underhållsbidrag.
Familjerättskommittén yttrar, att rätten till pension enligt rådande uppfattning
framstår som en intjänad förmån med försäkringsmässiga inslag
och att denna uppfattning måste skänkas det största beaktande. Detta gäller,
sägei kommittén, utan inskränkning i fråga om tilläggspensioneringen,
medan folkpensioneringen med större fog torde kunna uppfattas som en
grundförsörjning, vilken kan behandlas främst från sociala synpunkter.

A illkoret att den frånskilda hustrun skall kunna erhålla änkepension endast
om hon är berättigad till underhåll är enligt familjerättskommitténs mening

247

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

icke rationellt grundat. En hustru kan vara i påtagligt behov av underhåll
men mannen sakna förmåga att utge något, eller hustrun kan tills vidare
reda sig hjälpligt men antagas vara i behov av pension på äldre dagar. Vid
skilsmässa måste hustrun söka att till varje pris rädda sin rätt till pension
efter mannen. Ett rationellt avgörande i underhållsfrågan kan enligt kommitténs
mening icke vinnas, då ovidkommande hänsyn på detta sätt måste
spela in. De olyckliga verkningarna förstärks av alt även pensionens storlek
göres beroende av kvinnans rätt till underhåll, så att folkpension och
tilläggspension till frånskild kvinna sammanlagt icke får överstiga underhållsbidragets
storlek. För pensionens storlek bör, med kommitténs utgångspunkt
att pensionen är intjänad under äktenskapet, tiden för äktenskapets
längd tillmätas grundläggande betydelse. Ett rimligt resultat synes enligt
kommittén kunna uppnås, om frånskild make tillgodoräknas pensionsgrundande
tid före äktenskapet och fram till äktenskapsskillnaden och tillägges
pension i proportion därtill. Senare frånskild make får då tillgodoräknas
tid från första skillnaden till dess skillnad vanns i andra äktenskapet. Vissa
minimibelopp torde också böra angivas. Om anknytningen till underhållsbidraget
slopas, kan det emellertid tänkas, framhåller kommittén, att man
anser sig böra avstå från att låta flera i princip ograverade änkepensioner
utgå vid sidan av varandra. För sådant fall bör enligt kommittén — med
bibehållande av tiden för äktenskapets bestånd såsom grundläggande faktor
— frånskild hustru få prioritet framför senare hustru. Detta kan, om mannen
gifter sig flera gånger, leda till att änkan blir utan pension (utöver sådan
som utgår enligt folkpensioneringen), men denna konsekvens synes kommittén
naturlig. Enligt familjerättskommitténs mening bör pensionsrätt
från ett tidigare äktenskap alltid återupplivas vid ett senare äktenskaps
upplösning, oavsett detta äktenskaps varaktighet. Jämväl länsstyrelsen i
Uppsala län förklarar, att pensionsrätten bör betraktas som intjänad under
äktenskapet och alltså utgå oavsett förekomsten av underhållsbidrag samt
att pensionens storlek bör göras beroende av äktenskapets längd. Liknande
synpunkter anföres av länsstyrelserna i Jönköpings och Jämtlands län samt
Fredrika-Bremerförbundet.

Svenska försäkringsbolags riksförbund, till vars yttrande i denna del
Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska Personal-Pensionskassan ansluter
sig, anser det olämpligt att rätten till änkepension för frånskild hustru
anknytes till förefintligheten av underhållsskyldighet eller till underhållets
belopp. Om man inte vill göra gällande, säger förbundet, att det inte föreligger
någon rättssäkerhet för utfästa pensioner inom tilläggspensioneringen,
måste man acceptera att pensionsrätten är en successivt intjänad rätt. Enligt
allmän civillagstiftning är makar skyldiga att efter förmåga gemensamt
svara för familjens försörjning och den tillgång, som rätten till pensionsförmånerna
innebär, måste därför i princip anses tillhöra båda makarna.

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Vid omgifte bör enligt förbundets mening pensionsrätten inom tilläggspensioneringen
ej gå förlorad utan endast pensionen indragas under tiden för
det nya äktenskapets bestånd.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund framför i huvudsak samma
synpunkter som familjerättskommittén och tillägger att, eftersom pensionsrätten
är en tillgång i äktenskapet i vilken även andra maken bör ha del,
denna rätt borde gälla även ålderspensionen. Hustrun borde sålunda få rätt
till del i mannens ålderspension under hans livstid, vilket skulle kompensera
hennes försämrade möjligheter att själv intjäna en tillfredsställande
pension. Frågan härom bör enligt förbundets mening utredas. Förbundet
anser vidare, att änkepension från tilläggspensioneringen inte bör indragas
vid omgifte.

Både remissorgan, som i princip godtar det framlagda förslaget om pensionsrättens
anknytning till underhållsbidraget och sådana som förordar en
lösning efter andra linjer, gör invändningar i vissa avseenden mot b estämmelsernas
utformning i övrigt. Detta gäller bl. a. kraven
på att den frånskilda kvinnan antingen skall ha vårdnaden om och
stadigvarande bo tillsammans med barn, som stadigvarande vistades i kvinnans
hem såväl vid skillnaden som vid dödsfallet, eller ock ha varit gift med
mannen i minst 15 år. Beträffande vårdnads- och samboendekraven anser
statens pensionsanstalt liksom Fredrika-Bremerförbundet, att frånskild
kvinna bör kunna få änkepension, även om vårdnaden överflyttas på henne
först i samband med mannens död. Familjerättskommittén anser, att inom
tilläggspensioneringen något krav på vårdnad eller samboende över huvud
taget inte bör uppställas för frånskilds rätt till pension, lika litet som för
änkas. Det bör enligt kommitténs uppfattning vara tillräckligt, om den försäkrade
efterlämnar barn, som tillika är barn till kvinnan. Liknande synpunkter
anföres av Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Yrkeskvinnors
samarbetsförbund accepterar vårdnadskravet men hemställer att kravet
på samboende utgår. Det kan, framhåller förbundet, bero på praktiska omständigheter
att detta krav inte kan uppfyllas. Kravet på 15 års äktenskap
för frånskild, för vilken barnrekvisitet ej är uppfyllt, möter motstånd från
länsstyrelserna i Östergötlands, Uppsala och Jämtlands län, statens pensionsanstalt,
familjerättskommittén, Tjänstemännens centralorganisation
och Yrkeskvinnors samarbetsförbund. Gemensamt för dessa yttranden är att
anknytningen till underhållsbidraget anses utgöra en tillräckligt restriktiv
faktor och att de 15 åren bör kunna nedsättas till 10 eller, i likhet med vad
som gäller för änka, 5 år.

Den fråga, som vid sidan av frågan om anknytningen till underhållsbidraget,
är föremål för den största uppmärksamheten bland remissorganen,
är den nya pensionens inverkan på barnpensioner från tilläggspensioneringen.
Härom uttalar försäkringsdomstolen, att de föreslagna bestämmelserna
innebär en ogynnsam begränsning av pensionerna för barn i senare

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

äktenskap, och domstolen förordar en ändring av bestämmelserna till undvikande
härav. Även riksförsäkringsverket föreslår, att förslaget omarbetas
så att stötande resultat ej uppstår genom att änkepension till frånskild reducerar
pensionen till barn i senare äktenskap. I dessa fall, framhåller verket,
föreligger i regel ingen ekonomisk gemenskap. Det påpekas också att, om
den frånskilda själv har barn, det kan inträffa att hennes och barnens
gemensamma pension blir lägre än om hon inte varit berättigad till änkepension,
ett resultat som enligt verket är otillfredsställande. Statens pensionsanstalt
anser, att pensioner till barn i annat gifte inte bör reduceras av
pensionen till frånskild. Familjerättskommittén finner reduceringsregeln
otillfredsställande. Om mannen efterlämnar endast frånskild och änka, behöver
ingenderas pension reduceras, men om han i stället för änka efterlämnar
barn i senare äktenskap, reduceras barnpensionerna. En sådan följd
bör enligt kommittén undvikas. Både i nu nämnda fall och då den frånskilda
har egna pensionsberättigade barn framstår det vidare som en onödig begränsning,
att barnpensionerna reduceras i full utsträckning, även om änkepensionen
till den frånskilda endast utgör en mindre del av full änkepension.
Liknande synpunkter framförs av Fredrika-Bremerförbundet, som
framhåller att större reducering av barnpensionerna i vart fall ej bör ske
än som svarar mot storleken av den frånskildas änkepension. Några av
remissorganen går ett steg längre och framlägger förslag, som innebär en
ändring även av gällande regler för änkepensionens inverkan på barnpensionens
storlek så att barnpensionen endast påverkas av änkepension, därest
hushållsgemenskap eller släktskapsband föreligger mellan barnet och änkan.
Uttalanden i denna riktning göres bl. a. av Folksam, Yrkeskvinnors samarbetsförbund,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation.

När det gäller socialförsäkringskommitténs förslag om sammanträffande
mellan flera pensioner godtar samtliga remissorgan förslaget
om att, såvitt angår tilläggspensioneringen, både egenpension och
familjepension skall kunna utgå samtidigt. Riksförsäkringsverket, som
anför att enligt en inom verket gjord uppskattning förslaget kan antagas
medföra en utgiftsökning för tilläggspensioneringen på lång sikt på ca
5 procent, ifrågasätter dock, om den föreslagna ändringen är av sådan angelägenhetsgrad
att denna kostnadsökning är motiverad.

Till socialförsäkringskommitténs uppfattning, att vid sammanträffande
av flera familjepensioner inom tilläggspensioneringen endast en av dem
bör utgå, ansluter sig Sveriges husmodersföreningars riksförbund under förutsättning
att barnpensionens storlek inte påverkas av änkepension till
annan än barnets moder eller vårdnadshavare. Svenska försäkringsbolags
riksförbund däremot anser, att vid sammanträffande av två barnpensioner
övervägande skäl talar för alt båda utges, och hänvisar därvid till att barnoensionen
inom folkpensioneringen är högre, om båda föräldrarna avlidit

2o0

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

än om endast en av dem är död. Om vardera av två makar har en pensionsgrundande
inkomst av 10 000 kr. synes det rimligt, fortsätter förbundet, att
barnen efter båda föräldrarnas död kommer i ungefär samma ekonomiska
situation, som om mannen har en pensionsgrundande inkomst av 20 000 kr.
men hustrun ingen inkomst. Vidare anser förbundet, att änkepension och
barnpension utan olägenhet bör kunna utgå samtidigt till samma person.
Kommunernas pensionsanstalt anför liknande synpunkter och framhåller,
att egendomliga konsekvenser i samordningsavseende kan uppkomma, när
avlidna föräldrar varit anställda hos olika arbetsgivare, som båda tillämpar
bruttosystem i sin personalpensionering.

Socialförsäkringskommitténs förslag till lösning av vissa överförsäkringsproblem
på familjepensionssidan tillstyrkes av Landsorganisationen.
Svenska försäkringsbolags riksförbund anser, att de föreslagna
reglerna är godtagbara, ehuru det kan ifrågasättas om 1 O-procentregeln över
huvud taget behövs. Sveriges husmodersföreningars riksförbund uttalar, att
förslaget synes ge rimligt resultat under den förutsättning socialförsäkringskommittén
haft att räkna med, nämligen att det endast kan vara fråga om en
änkepension. Riksförsäkringsverket anser, att den föreslagna maximeringsregeln
kan verka förhållandevis hårt på barnpension, då det utgår flera änkepensioner
efter en försäkrad, t. ex. till änkan och till en eller flera frånskilda
kvinnor.

Tjänstemännens centralorganisation kritiserar förslaget och anför, att det
synes tveksamt, huruvida överförsäkring kan anses föreligga, eftersom de
i förhållande till den försäkrades inkomster höga familjepensioner som kan
förekomma närmast äger samband med storleken av det bottenskydd för
änkor och barn, som man av sociala skäl velat åstadkomma inom folkpensioneringen.
Organisationen påpekar, att med den föreslagna utformningen
av barntilläggen inga sådana tillägg till egenpension kommer att utgå vid
medelstora inkomster. Reduceringen av barntilläggen återverkar sedan på
familjepensionerna vid tillämpning av den föreslagna maximeringsregeln.
Vidare framhåller organisationen, att regeln skulle förändra de förutsättningar
under vilka tidigare tjänstepensionssystem samordnats med folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen. Tjänstemännens hittillsvarande
familjepensionsskydd har nämligen i väsentlig grad förutsatts kunna ersättas
av motsvarande förmåner från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen.
Organisationen förklarar sig inte kunna acceptera, att dessa förmåner
nu försämras. Därest en maximeringsregel likväl anses böra förekomma,
förordar organisationen att barntilläggen beräknas vara oreducerade
vid maximeringsregelns tillämpning eller att barnpensionerna från folkpensioneringen
inte medräknas vid familjepensionernas maximering.

Mot den föreslagna uppmjukningen av inkomstprövningen av änkepension
i anledning av dödsfall, som inträffat före
den 1 juli 196 0, göres ingen invändning. Förslaget tillstyrkes av

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Landsorganisationen, Svenska landskommunernas förbund och Sveriges
husmodersföreningars riksförbund. Enligt sistnämnda förbund är det önskvärt,
att inkomstprövningen helt slopas för änkor, som fyllt 60 år. Riksförsäkringsverket
framhåller, att försäkringsnämnderna, som kommer att
handlägga ärenden av detta slag, normalt får tillämpa två olika avdragsregler
i varje fall varom här är fråga. De nu gällande reglerna blir sålunda
fortfarande tillämpliga på de kommunala bostadstilläggen, medan de föreslagna
mildrade avdragsreglerna kommer att få tillämpas på själva änkepensionen,
vilket säkerligen kommer att i betydande grad tynga arbetet och
avsevärt öka felriskerna.

Samordning med yrkesskadeförsäkringen

Så gott som samtliga remissorgan tillstyrker eller lämnar utan erinran
socialförsäkringskommitténs förslag till provisorisk reglering av samordningen
mellan sjukförsäkringen och den allmänna
pensioneringen, å ena, samt yrkesskadeförsäkringen, å
andra sidan. Sålunda finns enligt försäkringsrådet ur yrkesskadeförsäkringssynpunkt
inte något att erinra mot förslaget, och även riksförsäkringsverket
förklarar sig kunna i huvudsak tillstyrka detsamma. Landsorganisationen
ansluter sig till kommitténs förslag under betonande av att det får
betraktas som en tillfällig lösning. Likaså uttalar Riksförbundet landsbygdens
folk och Sveriges lantbruksförbund, att de inte har några erinringar att
göra mot de föreslagna samordningsreglerna men att de vill understryka
önskvärdheten av att yrkesskadeförsäkringsfrågan snarast blir utredd och
att hänsyn därvid tages till lantbrukarbefolkningens speciella synpunkter
och önskemål.

Inte heller försäkringsdomstolen har några erinringar mot förslagets
huvudprinciper. Emellertid uttalar domstolen att, om reduktion å pensionen
sker med endast en viss del av yrkesskadeersättningen, detta torde kunna
leda till att i vissa fall de sammanlagda förmånerna kommer att uppgå till
så högt belopp, att det kan bli komplikationer för den nya utredningen om
yrkesskadeförsäkringen. Domstolen ifrågasätter därför om det inte trots
allt borde övervägas att ändra sjukpenningtabellen i YFL liksom det maximibelopp,
som ligger till grund för beräkningen av livräntor enligt nämnda
lag. Genomföres dessa ändringar, fortsätter domstolen, kan reduktion ske
med hela yrkesskadeersättningen.

Socialförsäkringsbolagens förening hävdar i sitt remissyttrande, att samordningsreglerna
endast bör tillämpas vid ersättning på grund av obligatorisk
yrkesskadeförsäkring. Livränta på grund av frivillig försäkring enligt
YFL har hittills undantagits, säger föreningen, bl. a. då det gällt förbättring
av ersättning i form av ersättningstillägg eller genom omreglering. Så länge

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

reduktionen inte kan ske på livräntesidan uppkommer enligt föreningen en
disproportion mellan den premie försäkringsinrättningen måste uttaga för
att få täckning för utgående ersättning och den totalersättning den försäkrade
får behålla, sedan den föreslagna samordningsregeln verkat. En dylik
disproportion mellan premier och ersättningar uppfyller, anser föreningen,
inte de krav på premiernas skälighet, som bör upprätthållas då det gäller
frivillig försäkring.

Enligt Svenska stadsförbundet synes i fråga om äldre yrkesskadeförsäkringsfall
en samordning sådan som kommittén föreslagit vara ofrånkomlig
även efter en revision av yrkesskadeförsäkringen. Beträffande skadefall,
som inträffar efter den nu föreslagna lagstiftningens ikraftträdande, borde
däremot enligt förbundets mening en principiellt riktig lösning, genom ingrepp
på yrkesskadesidan, ha kunnat åstadkommas redan nu utan att man
därmed skapat komplikationer för den pågående utredningen om yrkesskadeförsäkringen.
Svenska försäkringsbolags riksförbund förklarar, med
instämmande av Svenska Personal-Pensionskassan, att en ytterligare samordning,
som innebär avdrag på pensionssidan, borde undvikas. Emellertid
synes de föreslagna reduktionsreglerna i huvudsak kunna tillämpas i fråga
om yrkesskadefall, som inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande.
Förbundet ifrågasätter dock lämpligheten av att ålderspension reduceras
med livränta från YFL, som grundas på lägre invaliditetsgrad än 50 procent.

Frågan om karenstid inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna behandlas
av riksförsäkringsverket, som inte vill förorda någon ändring av antalet
karensdagar. Landsorganisationen hemställer, att frågan om slopande
av karenstiden eller minskning av antalet karensdagar tages upp till behandling
redan nu eller, om detta ej är möjligt, att den nyligen tillsatta utredningen
om yrkesskadeförsäkringen får i uppdrag att utreda frågan. Svenska
försäkringsbolags riksförbund anser, att det bör ankomma på yrkesskadeförsäkringsutredningen
att ta upp frågan om det lämpliga antalet karensdagar
inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. I många fall kan, uttalar förbundet,
en längre karenstid möjliggöra administrativa förenklingar för
sjukkassorna, eftersom dessa genom en sådan reform skulle befrias från en
mängd småärenden. Även Sveriges läkarförbund vill snarare se en förlängning
än en förkortning av karenstiden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

253

Finansieringsfrågor

Sjuk- och moderskapsfförsäkring

Socialförsäkringskommitténs förslag att arbetsgivarnas bidrag
till sjuk- och moderskapsförsäkringen skall beräknas på löner upp till det
belopp som beaktas vid fastställandet av arbetsgivarnas avgift till försäkringen
för tilläggspension är föremål för delade meningar bland remissorganen.
Riksförbundet landsbygdens folk och Handelns arbetsgivareorganisation
säger sig kunna godta kommittéförslaget, därvid arbetsgivarorganisationen
dock påpekar att det hade varit lika naturligt att anpassa sjukförsäkringens
tak till yrkesskadeförsäkringens som till tilläggspensioneringens.
Länsstyrelsen i Uppsala län och Sveriges akademikers centralorganisation
påpekar, att det naturliga hade varit att söka överensstämmelse
mellan sjukpenningskalans tak och taket för underlaget vid beräkning av
arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen. Enligt dessa båda remissorgan kommer
kommittéförslaget att få effekten av en extra beskattning på företagare,
som sysselsätter kvalificerad arbetskraft med relativt höga löner. Samma
inställning har Svenska försäkringsbolags riksförbund, som även tror att
endast obetydliga administrativa förenklingar står att vinna genom ett förverkligande
av socialförsäkringskommitténs förslag.

Riksförsäkringsverket, som ägnar frågan en ingående behandling, fäster
uppmärksamheten på att förslaget inte åstadkommer full överensstämmelse
i fråga om avgiftsunderlaget inom tilläggspensioneringen och sjukförsäkringen.
Bl. a. skall, framhåller verket, till skillnad från vad som gäller inom
tilläggspensioneringen vid fastställandet av sjukförsäkringens avgiftsunderlag
medtagas löner till arbetstagare som fyllt 65 år och vidare skall bortses
från arbetstagare som inte är obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade. Förslaget
innebär i verkligheten att tre avgiftsunderlag erfordras vid debitering av
socialförsäkringsavgifter, ett för sjukförsäkringen, ett för tilläggspensioneringen
och ett för yrkesskadeförsäkringen. Administrativt är detta en försämring
i förhållande till vad som nu gäller, eftersom f. n. avgiftsdebiteringen
inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna kan grundas på en beräkning,
som utgår från samma personkrets och samma löner (maximalt beaktas
15 000 kr. per år och anställd). Dessutom kan enligt verkets mening mot
kommittéförslaget invändas, att arbetsgivare med arbetstagare som har mer
än 21 000 kr. om året i lön får högre avgifter till sjukförsäkringen än andra.
Riksförsäkringsverket anvisar två alternativa utvägar att nå en bättre ordning.
En metod vore att sätta avgiftsunderlaget till 22 000 kr., lika för yrkesskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen. Visserligen skulle härvid delvis
samma betänkligheter kunna anföras för yrkesskadeförsäkringens del som
vid kommitténs förslag framställts för sjukförsäkringens, enär löneunderlaget
komme att höjas från 15 000 kr. til! 22 000 kr. utan alt motsvarande

254

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

förmåner skulle utgå från yrkesskadeförsäkringen. En sänkning av de nuvarande
premiesatserna för yrkesskadeförsäkringen med i genomsnitt 7
procent skulle dock bli möjlig och i stort utjämna de ekonomiska verkningarna
av höjningen av lönemaximum. En mindre höjning -— ca 3 procent —•
av uttagsprocenten för sjukförsäkringen måste ske i förhållande till vad
kommittén räknat med för att kompensera det från ca 33 000 till 22 000 kr.
sänkta lönemaximum. En annan mera radikal metod vore att höja maximigränsen
för samtliga debiteringar till den nivå som gäller inom tilläggspensioneringen
och samtidigt ta bort de skillnader som nu finns mellan avgiftsunderlagen.
Härigenom skulle man vinna fördelen av ett enhetligt avgiftsunderlag
för alla tre berörda försäkringsgrenar. Denna metod motiverar en
sänkning av premiesatserna för yrkesskadeförsäkringen med i medeltal 10
procent.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att arbetsgivarna har ett
starkt intresse av att uppgifterna till riksförsäkringsverket förenklas så
mycket som möjligt, och anser att strävandena bör inriktas på att bibehålla
ett gemensamt avgiftstak för sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Att höja
yrkesskadeförsäkringens avgiftstak till överensstämmelse med tilläggspensioneringens
kan enligt föreningen inte komma ifråga, men en viss mindre
höjning kan vara försvarlig eftersom sjukförsäkringens reviderade sjukpenningskala
skall tillämpas även inom yrkesskadeförsäkringen. Föreningen
föreslår, att lönedelar över 21 000 kr. om året ej beaktas vid debiteringen av
arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen.

Förslaget i departementspromemorian om att statsbidraget skall
utgå med hälften av sjukkassas utgifter för sjukvårdsersättning utom ersättning
för sjukhusvård, för grundsjukpenning, för barntillägg och för grundpenning
innebär, framhåller riksrevisionsverket, en betydande förenkling
av administrationen. Samma uppfattning uttalas av länsstyrelsen i Gotlands
lån.

Svenska sjukkasseförbundet finner för sin del att förslaget går för långt
i strävandena att förenkla formerna för statens bidrag. Kan det påvisas att
ett visst slag av utgifter drabbar vissa kassor särskilt hårt på grund av
befolkningsstrukturen eller av andra skäl, bör enligt förbundets mening statens
bidrag för detta slag av utgifter kunna höjas. Endast därigenom kan
man få en tillräcklig utjämnande effekt, och förbundet kan inte se att en
sådan ordning skulle medföra några större administrativa olägenheter. Förbundet
föreslår, att statsbidraget i vad avser barntillägg och grundpenning
bestämmes till 70 procent av kassans utgifter.

Folkpensionering

Socialförsäkringskommitténs principiella inställning, att fördelningen
av f o 1 k p e n s i o n s k o s t n a d e r n a mellan staten
och kommunerna på längre sikt bör ordnas så att kommunerna be -

255

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

strider kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen och staten svarar
för övriga kostnader, vinner i allmänhet gillande i remissyttrandena. Länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands och Västmanlands län samt stadsfullmäktige
i Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Linköping ävensom Landsorganisationen
ansluter sig till kommitténs uppfattning. Länsstyrelserna i
Jönköpings och Västerbottens län samt Riksförbundet landsbygdens folk
och Sveriges lantbruksförbund anser, att staten helt bör svara för kostnaderna
för förtidspensionerna. Svenska försäkringsbolags riksförbund uttalar,
att kommunerna fr. o. m. år 1963 bör åläggas att helt finansiera kommunala
bostadstillägg och hustrutillägg, medan övriga kostnader bör åvila staten.

Anslutning till socialförsäkringskommitténs principiella uppfattning, att
staten bör helt finansiera de förmåner vilkas storlek den själv bestämmer,
uttalas också av 1958 års skatteutjämningskommitté (majoriteten). Däremot
anser sistnämnda kommitté, att ur skatteutjämningssynpunkt starka
invändningar kan riktas mot uppfattningen att kostnaderna för de kommunala
bostadstilläggen helt skall åvila kommunerna. En lösning i enlighet
med socialförsäkringskommitténs principiella uppfattning kommer, framhålles
det, att medföra stora skillnader i kommunernas relativa kostnader,
även om man tar hänsyn till den minskning av kostnaderna som kan väntas
följa av att tilläggspensioner börjar utgå fr. o. in. år 1963. Vid utformningen
av skatteutjämningssystemet synes det därför bli nödvändigt att ta hänsyn
till de omständigheter, som påverkar kommunernas kostnader för folkpensioneringen.
Lösningen av skatteutjämningsproblemet skulle underlättas,
om kostnaderna för folkpensioneringen helt avlastades från kommunerna.
Skatteutjämningskommittén anser, att det innan slutlig ställning tages till
frågan om folkpensioneringens utformning bör utredas, om möjlighet finns
att slopa kommunernas direkta medverkan vid folkpensioneringens finansiering.
Länsstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands län anser, att folkpensionskostnaderna
helt bör överflyttas på staten.

Socialförsäkringskommitténs förslag till provisoriska ändringar i reglerna
för kostnadsfördelningen biträdes av Landsorganisationen. Länsstyrelserna
i Östergötlands och Malmöhus län anser sig kunna godtaga förslaget som
ett provisorium. Tjänstemännens centralorganisation uttalar en liknande
uppfattning. Allmänna skatteberedningen framhåller, att förslaget inte är
ägnat att motverka ställningstaganden av principiell natur i vad avser den
framtida finansieringen av folkpensioneringen.

I ett flertal yttranden möter förslaget erinringar. Länsstyrelsen i Västerbottens
län ansluter sig till reservationen av herrar Eliasson och Gustafsson.
Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund delar de
uppfattningar, som kommit till uttryck i nämnda reservation och i reservationen
av herr Andersson.

Svenska stadsförbundet uttalar, att man under pågående utredning om
skattcutjämningen mellan kommunerna inte bör ändra på kostnadsfördel -

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ningen mellan kommunerna inbördes. Förbundet avstyrker därför de föreslagna
ändringarna i fråga om bidragsprocent och maximiprocent. Emellertid
har förbundet intet att erinra mot att kommunbidrag tills vidare uttages
till kostnaderna för förtidspensionerna, även om dessa kommer att utgå
utan inkomstprövning. Svenska landskommunernas förbund anser det anmärkningsvärt,
att kommittén — samtidigt som den principiellt hävdar att
kommunerna bör bestrida kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen
och staten svara för övriga folkpensionskostnader -— icke dragit de praktiska
konsekvenserna av denna ståndpunkt utan i stället framlagt ett förslag,
som innebär ett konserverande tills vidare av nuvarande för kommunerna
högst ogynnsamma kostnadsfördelning. Visserligen, fortsätter förbundet,
motiveras förslaget med att folkpensionskostnaderna relativt sett
skulle minska i kommuner med lågt antal skattekronor per invånare och
öka i övriga kommuner, men tendensen till utjämning kommunerna emellan
är vid närmare påseende obetydlig. Därtill kommer att den ökning av skatteunderlaget,
som är att vänta under de närmaste åren, får till följd en ytterligare
övervältring av kostnaderna för folkpensioneringen på kommuner
med mindre än 60 skattekronor per invånare. Förbundet avstyrker förslaget
att kommunerna skall bidraga till förtidspensionerna, och hävdar vidare,
att någon ändring av gällande bestämmelser rörande kommunbidraget till
de kommunala bostadstilläggen över huvud inte bör genomföras annat än i
samband med en lösning av kostnadsfördelningsfrågan i vad avser även
övriga pensionsförmåner. 1958 års skatteutjåmningskommitté uttalar, att
förslaget leder till en fortsatt ökning av kostnaderna för de mest skattesvaga
kommunerna, av vilka flertalet har hög utdebitering, medan vissa kommuner
med stor skattekraft och låg utdebitering får en sänkning av sina relativa
kostnader, samt att förskjutningen till de skattesvaga kommunernas
nackdel kan väntas bli ännu större år 1963. Enligt kommittén leder skatteunderlagsutvecklingen
till att ojämnheten i belastningen av kommunerna
kommer att bli lika stor år 1963 som den var år 1959. Kommittén anser sig
varken ur sakliga eller principiella synpunkter kunna godtaga förslaget till
provisoriska ändringar i fördelningsreglerna. Enligt stadskollegiet i Stockholm
skulle socialförsäkringskommitténs förslag för år 1959 innebära en
merkostnad av 11,5 milj. kr. för staden. Utgiftsökningen har, fortsätter kollegiet,
av stadens statistiska kontor beräknats till omkring 21 milj. kr. år
1964. Kollegiet avstyrker bestämt, att maximigränsen för kommunbidragen
till kostnaderna för bostadstilläggen höjes. En sådan höjning kan inte accepteras
av kollegiet, med mindre staten helt övertager kostnaderna för övriga
delar av folkpensioneringen. Ordförandena i pensionsnämnderna i Göteborg
anför, att kostnadsökningen för stadens del vid genomförande av förslaget
beräknas bli ca 9 milj. kr. år 1964.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

257

Frivillig statlig pensionsförsäkring

Remissorganen är allmänt ense med utredningen om att det även efter den
allmänna pensioneringens utbyggande föreligger behov av komplettering
genom frivilliga försäkringsformer. Enighet råder också om att den frivilliga
statliga pensionsförsäkringens nuvarande pensionsform, som avser
livsvarig ålderspension, bör bestå väsentligen oförändrad. När det gäller
tillgodoseendet av kompletteringsbehoven i övrigt ansluter sig åtskilliga
remissorgan till utredningens förslag med eller utan vissa smärre modifikationer.
Andra remissorgan vill begränsa utbyggnaden till att avse endast
en försäkring för temporär ålderspension, medan förslagen i övrigt avstyrkes
eller ställes på framtiden. Som motivering för detta sitt ställningstagande
åberopar remissorganen dels att socialförsäkringsadministrationens
krafter under de närmaste åren bör få koncentrera sig på sin huvuduppgift
att genomföra programmet för de allmänna pensions- och sjukförsäkringsreformerna
och dels principiella synpunkter på statens åtaganden
på det frivilliga försäkringsväsendets område.

Tillstyrkande yttranden utan några reservationer föreligger från Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation och
Statst jänstcmännens riksförbund. De föreslagna kompletteringsförsäkringarna
anses av Svenska västkustfiskarnas centralförbund synnerligen
värdefulla. Centralförbundet uppger, att det beslutat att den 1 januari 1963,
då de nya bestämmelserna avses skola träda i kraft, till deltagande anmäla
samtliga medlemmar, som är aktiva yrkesfiskare, varigenom försäkringen
skulle tillföras över 4 000 försäkrade med en sammanlagd årlig premie på
betydligt mera än en milj. kr. Statens pensionsanstalt finner utredningens
val av försäkringsformer i stort sett väl avvägt. Folksam anser, att de föreslagna
försäkringsformerna, som med smärre modifikationer sedan länge
funnits på marknaden, utgör ett naturligt komplement till den allmänna
pensioneringen och vill inte avstyrka att de även skall kunna meddelas i
statlig regi. Handelns arbetsgivareorganisation vill inte motsätta sig att den
frivilliga statliga pensionsförsäkringen i framtiden omfattar kompletteringsförsäkringar
avseende i första hand höjning av pensionsnivån för dem,
som icke hinner intjäna full pension från tilläggspensioneringen. Därvid
förutsättes dock att försäkringen sker med bibehållande av nuvarande enkla
administrationsformer och med tillämpning av de för enskilda försäkringsbolag
gällande villkoren. Sveriges husmodersföreningars riksförbund yttrar,
att behov av kompletteringspensioner föreligger icke blott i den omfattning
som utredningen anfört utan även för de hemarbetande kvinnorna och för
änklingarna. Riksförbundet landsbygdens folk tillstyrker de föreslagna nya
försäkringsformerna och förordar en utredning om möjligheten att teckna
försäkring för enbart förtidspension eller sådan pension i kombination med
annan försäkring än livsvarig ålderspension,
t)—-Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Även Landsorganisationen anser att förslagen bör genomföras men vill
med hänsyn till de stora krav, som de närmaste åren kommer att ställas på
socialförsäkringsadministrationen, inte motsätta sig att förslagen genomföres
successivt, därvid förslaget om utbyte av livsvarig ålderspension mot
temporär ålderspension först bör ifrågakomma.

Tillstyrkande yttranden i vad avser förslaget om försäkring för temporär
ålderspension föreligger från riksförsäkringsverket, försäkringsinspektionen,
Svenska abetsgivareföreningen, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska sjukkasseförbundet.
Behovet av övriga av utredningen föreslagna försäkringsformer
är enligt riksförsäkringsverkets mening mycket skiftande och beroende
av rent individuella omständigheter, vilket allt nödvändiggör en
stark differentiering av försäkringsvillkoren, en god service och en ackvisitionsverksamhet,
som måste bedrivas i hård konkurrens med privat försäkring,
ävensom en kvalificerad lokal administration. Med hänsyn till den
intensiva organisationsverksamhet, som de närmaste åren måste bedrivas
inom verket för andra och mera angelägna ändamål, är det enligt verkets
åsikt uteslutet att verket till den 1 januari 1963 skall kunna medhinna det
organisationsarbete, som kräves om ifrågavarande grenar av den frivilliga
försäkringen skulle införas då. På grund härav kan riksförsäkringsverket
inte tillstyrka förslagen i nu berörda delar i vad avser ett genomförande
från sagda dag. Försäkringsinspektionen ställer sig i princip positiv till
förslagen. Efter att tämligen utförligt ha belyst de praktiska sidorna av ett
realiserande av förslagen finner inspektionen emellertid, att detta kommer
att ställa stora krav såväl på den centrala administrationen som på de lokala
organen, om den utbyggda försäkringen skall få någon kvantitativ betydelse
och dessutom bli kvalitativt välskött. Med hänsyn härtill anser inspektionen
att förslagen utom i vad avser den temporära ålderspensionen
bör uppskjutas. Uppskovstiden kan enligt inspektionens mening utnyttjas
till fortsatt planering av den tilltänkta verksamheten efter hand som resurser
därtill frigöres.

Enligt Svenska arbetsgivareföreningens mening kan det inte anses föreligga
något behov att utöka den frivilliga statliga pensionsförsäkringen med
nya försäkringsformer utom den förut nämnda temporära ålderspensionen.
Ett sådant behov torde bäst kunna tillgodoses av det privata försäkringsväsendet,
som har en för ändamålet utbyggd organisation. Arbetsgivareföreningen
ansluter sig vidare till uppfattningen, att det är olämpligt att under
de närmaste årens intensiva organisationsverksamhet belasta socialförsäkringsadministrationen
med ytterligare arbetsuppgifter. Sveriges hantverksoch
industriorganisation avstyrker bestämt en väsentlig utbyggnad av den
frivilliga statliga försäkringen. Motiven för en sådan utbyggnad är enligt
organisationens mening inte övertygande och dessutom anföres, att kompletterande
försäkringar av den typ, som berörs i utredningen, sedan gammalt

259

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

meddelas av en råd privata och kooperativa försäkringsbolag och kassor.
Emot formerna för denna del av försäkringsrörelsen eller dess konkurrensförhållanden
har organisationen veterligt inga allvarliga erinringar rests.
Svenska försäkringsbolags riksförbund anser, att de inom landet verksamma
privata försäkringsbolagen är väl rustade att möta efterfrågan på kompletterande
försäkringsförmåner. Den ifrågasatta utvidgningen av den statliga
frivilliga försäkringsverksamheten måste därför betecknas såsom obehövlig,
och den kan enligt riksförbundets mening ej heller vara ägnad att främja
en sund utveckling av försäkringsväsendet. Svenska sjukkasseförbundet
ifrågasätter om en utbyggnad av den frivilliga försäkringen — utom i vad
avser den temporära ålderspensionen — är erforderlig. Under åberopande
av sina praktiska erfarenheter rörande den frivilliga sjukförsäkringen
erinrar förbundet om att en omfattande ackvisitions- och serviceverksamhet
på lokalplanet är erforderlig, för att den föreslagna försäkringen skall få
någon anslutning. På grund härav och med hänsyn till den arbetsbelastning,
som väntar sjukkassorna till följd av ändringar i socialförsäkringslagstiftningen
vid årsskiftet 1962/63, är det enligt förbundets mening olämpligt
att vid nämnda tidpunkt pålägga kassorna ytterligare arbetsuppgifter.

Sveriges köpmannaförbund och Svenska företagares riksförbund anser,
att utredningens förslag icke bör föranleda någon åtgärd från statsmakternas
sida, och åberopar som skäl för sin inställning, att det finns tillfredsställande
möjligheter att genom redan befintliga pensionsförsäkringsinstitutioner
erhålla de kompletteringspensioner, som anses önskvärda.

En utbyggd frivillig försäkring anses i flera remissyttranden kunna i
administrativt avseende handhavas på samma sätt som den nuvarande frivilliga
försäkringen, om utbyggnaden begränsas till den temporära ålderspensionen.
Generalpoststyrelsen finner det mest ändamålsenligt att nämnda
försäkringsform behandlas lika med den nuvarande frivilliga försäkringsformen.

Beroende uppdragstagare

Som allmänt omdöme om utredningens förslag uttalar socialstyrelsen,
att utredningens kartläggning av hela fältet av beroende uppdragstagare torde
innefatta alla yrkesgrupper, som rimligen kan vara aktuella i sammanhanget.
Enligt styrelsen synes utredningen också uttömmande ha redovisat
de problem, som äger samband med arbetstagarbegreppets utformning för
de olika yrkesgrupperna. Kartläggningen jämte de i betänkandet redovisade
synpunkterna har, framhåller styrelsen, den största betydelse för rättstilllämpningen
och för avtalsförhandlingarna i framtiden. Utredningen har
därigenom enligt styrelsens mening redan medfört ett positivt resultat av
stort värde. Föreningen Sveriges aktiva handelsresande anser däremot, att
utredningen givit ett tämligen negativt resultat, sett mot bakgrunden av

260

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

utredningsdirektiven. Tillstyrkanden av utredningens förslag utan närmare
motivering föreligger från Sveriges akademikers centralorganisation,
Folkrörelsernas programaktiebolag och Svenska skogsarbetarförbundet.

Endast ett fåtal yttranden innehåller direkta uttalanden om behovet
av ändrade regler. Socialstyrelsen ansluter sig helt till vad utredningen
anfört om önskvärdheten av att för vissa yrkesgrupper utvidga arbetstagarbegreppet.
Riksförsäkringsverket erinrar om att förmånerna från
tilläggspensioneringen numera är desamma, oavsett om förvärvsinkomsten
härrör från anställning eller från annat förvärvsarbete, samt att motsvarande
regler kommer att gälla inom sjukförsäkringen, om socialförsäkringskommitténs
förslag genomföres. Skulle den nyligen tillsatta utredningen
för översyn av lagstiftningen om yrkesskador leda till att företagare och
självständiga yrkesutövare blir delaktiga av denna försäkrings förmåner på
samma sätt som inom tilläggspensioneringen, kommer enligt verkets uppfattning
underlaget för de i betänkandet redovisade önskemålen om en utvidgning
av arbetstagarbegreppet att försvagas, om man ser endast till
önskvärdheten att ge ett effektivt skydd. Emellertid anser verket det uppenbart,
att den kraftiga höjning av avgiftsnivån, som är att vänta särskilt
för tilläggspensioneringens del, gör frågan om avgiftsskyldigheten mera
betydelsefull än hittills. Tjänstemännens centralorganisation är av den uppfattningen
att utredningen alltför mycket undervärderat trygghetssynpunkten
och framhåller att utredningens resonemang om totallönen i lika hög
grad skulle kunna tillämpas på de egentliga arbetstagarna och då motivera
att de själva skulle erlägga socialförsäkringsavgifter och betala kostnaderna
under semestertiden.

Utredningens uppfattning att vissa uppdragstagares önskemål om likställighet
med arbetstagarna i socialförsäkrings- och semesterhänseende inte
bör tillgodoses genom lagstiftning har på ett par undantag när inte
mött gensaga i yttrandena. Arbetsdomstolens ordförande, försäkringsdomstolen,
försäkringsrådet, riksförsäkringsverket, domänstyrelsen, Handelns
arbetsgivareorganisation, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Föreningen
Skogsarbeten, Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening,
Folkets husföreningarnas riksorganisation och Folkets parkers centralorganisation
ansluter sig uttryckligen till denna uppfattning. Svenska teaterförbundet
anser, att frågan om lagstiftning bör anstå till dess man prövat
möjligheten att tillgodose önskemålen genom likställighetsavtal inte blott
inom tilläggspensioneringen utan även inom sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.
Föreningen Sveriges aktiva handelsresande däremot är
av den uppfattningen att lagstiftning är absolut nödvändig och föreslår,
att i socialförsäkringslagarna och i semesterlagen införes ett stadgande av
samma innehåll som 1945 års tillägg till arhetsfredslagstiftningen. Sveriges
handelsresandeförbund uttalar en liknande uppfattning.

De synpunkter utredningen anlagt på rättstillämpningen har

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

blivit föremål för delade meningar. En positiv inställning kommer i regel
till synes i yttrandena från de organisationer som företräder arbetstagaroch
uppdragstagarintressen. Yttrandena från arbetsgivar- och uppdragsgivarhåll
innehåller däremot i allmänhet kritik.

Försäkringsdomstolen framhåller att det inom socialförsäkringen föreligger
behov av såvitt möjligt enkla och fasta gränsdragningsregler. För de
enskilda i egenskap av utgivare eller mottagare av ersättning för utfört
arbete är det sålunda enligt domstolens mening av vikt, att de själva utan
svårighet kan bedöma huruvida ett anställningsförhållande föreligger eller
ej. Gränsdragningen måste också ske på sådant sätt, att det inte uppstår
alltför stora komplikationer vid uttag av avgifter av dem som skall anses
såsom arbetsgivare. Med hänsyn härtill vill domstolen framhålla önskvärdheten
av en i viss mån förenklad bedömningsmetod. Även riksförsäkringsverket
understryker vikten av att reglerna för arbetstagarbegreppets tolkning
är så enkla och allmängiltiga som möjligt. Verket uttalar, att utredningens
rekommendation att lösa gränsdragningsfrågan genom modifieringar
i praxis synes få godtagas. Enligt verkets uppfattning torde tillämpningen
av den något schabloniserade bedömningsmetod som utredningen
förordat erbjuda vissa möjligheter att åstadkomma något så när fasta normer
för avgiftsdebiteringen och något så när tillfredsställande möjligheter
för allmänheten att sätta sig in i frågor om försäkringstillhörigheten. Verket
vill emellertid tillråda att utvidgningar av arbetstagarbegreppet sker
med viss försiktighet, enär erfarenheten visar att varje uppmjukning medför
ökade gränsdragningssvårigheter. Arbetsdomstolens ordförande uttalar,
att en modifierad praxis med en mera schablonartad bedömning av arbetstagarbegreppet
hos socialförsäkringsorganen får antagas vara ägnad att
leda till att man på arbetsmarknaden inrättar sig efter den nya situationen.

I sin tur torde härigenom, heter det vidare, övriga domstolars praxis påverkas,
varigenom ett enhetligt arbetstagarbegrepp skulle komma att bestå.

Bland de organisationer som redovisat en positiv inställning till utredningens
förslag märkes Landsorganisationen, Sveriges bensinhandlares
riksförbund, som starkt understryker värdet av den av utredningen förordade
schabloniserade bedömningsmetoden, och Fria litterära yrkesutövarnas
centralorganisation. Tjänstemännens centralorganisation föiklarar sig
vilja understödja utredningens synsätt och framhåller att det ofta förefallit
stötande att av två personer inom samma yrkesgrupp med likartade
arbets- och inkomstförhållanden den ene räknas som arbetstagare och den
andre som uppdragstagare, emedan avgörande vikt fästs vid vissa avtalsvillkor
beträffande vederlagets bestämmande. Svenska musikerförbundet
och Svenska teaterförbundet har inte några invändningar mot utredningens
synpunkter, såvitt angår respektive förbunds medlemmar.

I vissa av de positiva yttrandena anser man att de av utredningen gjorda
uttalandena inte är tillräckliga för att uppnå de eftersträvade förskjut -

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

ningarna i rättspraxis. Socialstyrelsen finner det sålunda inte helt tillfredsställande
att man i en rättsfråga, där enligt styrelsens mening starka skälighetssynpunkter
talar för en ändrad tillämpning, överlämnar åt de myndigheter
som hittills ansvarat för utformningen av praxis att utan ledning
av något uttalande av statsmakterna ta ansvaret för om tillämpningen skall
ändras eller inte. Styrelsen anser därför att såväl de rättstillämpande myndigheterna
som allmänheten bör erhålla ett uttalande av statsmakterna
rörande utvidgning av praxis i den av utredningen angivna riktningen. Även
försäkrings domstolen anser det angeläget, att statsmakterna markerar sin
inställning till hur praxis hör utformas. Svenska musikerförbundet och
Svenska teater förbundet hemställer, att statsmakterna utfärdar bindande
direktiv angående den praxisförskjutning utredningen förordat. En liknande
uppfattning har Fria litterära yrkesutövarnas centralorganisation.

Försakringsrådet (majoriteten) ställer sig i viss mån tveksamt till den
förordade praxisförskjutningen och påpekar, att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
mer och mer utvidgats till att omfatta personkategorier,
vilka tidigaie bedömts som självständiga företagare och betecknats som
beroende uppdragstagare, en rättsutveckling som torde komma att fortskrida
ytterligare. Rådet uttalar, att rådet i samband med denna utveckling
såvitt möjligt försökt få fram allmänna principer och därvid beaktat
behovet av en viss schablonisering. Emellertid föreligger enligt rådets mening
vid försök till schablonisering svårigheter av samma art som vid försök
till lagstiftning i ämnet. Det måste också alltid tillses, att man håller
sig till det arbetstagarbegrepp som ligger till grund för lagstiftningen. En
av preceptorn Adlercreutz skisserad utveckling, som utredningen sympatiserar
med, torde enligt rådets mening leda till att detta begrepp frångås.
Rådet framhåller vidare, att oklara gränsfall kommer att dyka upp i tilllämpnmgen
vilken väg man än väljer. Dessutom kan en schablonisering
inom lagstiftningens ram i viss mån verka negativt. Personer, som enligt
hittills tillämpade bedömningsgrunder är att anse som arbetstagare med
hänsyn till de speciella förhållandena i det enskilda fallet, kan nämligen
vid en schabloniserad bedömningsmetod bli betraktade som självständiga
företagare.

En i huvudsak negativ inställning till den förordade praxisförskjutningen
framkommer i yttrandena från domänstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen,
Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Folkets parkers
centralorganisation, Musiketablissementens förening, Föreningen Riksorganisationen
av artistarbetsgivare, Sveriges radio aktiebolag och Föreningen
Skogsarbeten.

Domänstyrelsen erinrar om att det av förarbetena till sjukförsäkringsoch
yrkesskadeförsäkringslagstiftningen synes klart framgå, att det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet skall användas, vilket innebär likformighet

263

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

med semesterlagstiftningen. Det av försäkringsrådet genom viss schablonisering
utformade s. k. socialrättsliga arbetstagarbegreppet, som uppkommit
vid tillämpningen av den äldre yrkesskadeförsäkringslagstiftningen, förkastades.
Enligt styrelsens mening innebär utredningens förslag om en
schabloniserad bedömningsmetod ett återupplivande av det socialrättsliga
arbetstagarbegreppet. Styrelsen anser det dessutom troligt, att en sådan
bedömningsmetod skulle kunna ge upphov till samma problem som en lagstiftning
med enahanda syfte. Med hänsyn härtill uttalar styrelsen tveksamhet
inför utredningens förslag och framhåller som sin mening, att det
civilrättsliga arbetstagarbegreppet bör vara grundläggande för bedömningen.
Liknande synpunkter anföres av Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska
lantarbetsgivareföreningen och Föreningen Skogsarbeten.

Förslaget att vidga möjligheten att ingå s. k. likställighetsavtal
till att avse även sjukförsäkringen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av domänstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,
Svenska lantarbetsgivaref öreningen, Försäkringsbolagens
förhandlingsorganisation, Folksam, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,
Folketshusföreningarnas riksorganisation, Landsorganisationen, Försäkringsfunktionärernas
förbund, Föreningen Skogsarbeten, Riksföi bundet
landsbygdens folk och Sveriges bensinhandlares riksförbund. Även försäkringsdomstolen
tillstyrker förslaget men tillfogar, att likställighetsfallen
kan väntas medföra svårigheter för sjukkassorna såväl i fråga om bedömningen
huruvida överenskommelse skall anses föreligga som när det gäller
inkomstberäkningen.

Endast riksförsäkringsverket har en kritisk inställning och ifrågasätter
lämpligheten av förslaget. Verket erinrar om att placeringen i sjukpenningklass
är beroende av den försäkrades framtida inkomst av förvärvsarbete.
Därest uppdragsinkomsten jämställes med anställningsinkomst, försvåras
enligt verkets mening i många fall klassplaceringen avsevärt, i vad den avser
inkomst som skall anses härflyta från anställning. Huruvida och i vilken
omfattning en uppdragstagare framdeles kan komma att träffa överenskommelse
med sin uppdragsgivare torde nämligen särskilt då fråga är om
andra än fortlöpande uppdrag — inte med någon större säkerhet kunna
beräknas på förhand. Då det gäller korttidsuppdrag, ger i regel föregående
års inkomster av sådana uppdrag inte heller någon ledning för inkomstbedömningen.
Först efter det överenskommelse träffats och anmälan darom
gjorts till sjukkassan, kan fråga uppkomma om ändring av klassplaceringen.
I de fall överenskommelsen avser uppdragsinkomst, som inte är
kontinuerlig, anser verket sannolikt, att anmälningen inte kommer att påverka
klassplaceringen, såvitt det ej med säkerhet kan beräknas, att den
försäkrade mera stadigvarande kommer att erhålla sådan inkomst. Syftet
med den ingångna överenskommelsen kommer med andra ord inte att uppnås.
Verket påpekar vidare, att det saknas möjlighet att kontrollera att

264

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

uppdragsgivaren i överenskommelsefallen erlägger arbetsgivarbidrag till
sjukförsäkringen. För att underlätta kontrollen och förhindra missbruk
föreslår verket, att likställighetsavtal inom tilläggspensioneringen alltid
skall avse även sjukförsäkringen.

Utredningens förslag till ändringar i arbetsfredslagstiftningen
tillstyrkes av socialstyrelsen, som uttalar, att dess erfarenhet bestyrker
utredningens förmodan att det endast i tämligen få fall förekommer
förbindelser mellan oberoende uppdragstagare och deras huvudmän
av sådant slag att en tillämpning av lagstiftningen blir aktuell. Landsorganisationen
erinrar om att organisationen i sitt yttrande över det förslag,
som ledde till 1945 års ändringar i arbetsfredslagstiftningen, uttalat sig
för att utvidgningen skulle avse alla uppdragstagare och inte begränsas
till beroende sådana. Såsom skäl härför anförde organisationen i huvudsak,
att gränsdragningen mellan beroende och andra uppdragstagare skulle
ställa sig mycket svår samt att det knappast kunde vara förenat med några
olägenheter utan från flera synpunkter måste vara fördelaktigt att inom
arbetsfredslagstiftningen likställa alla uppdragstagare med arbetstagare.
Enligt organisationens uppfattning har styrkan av dessa skäl tilltagit. Försök
rings funktionärernas förbund yttrar, att förhandlingsrätt vägrats inom
förbundets område under motivering att arbetet ej utfördes under sådana
villkor och förhållanden som förutsättes ligga i begreppet beroende uppdragstagare.
Förbundet hälsar därför den föreslagna utvidgningen av arbetsfredslagstiftningen
med tillfredsställelse. Enligt Försåkringsföreningen
för general- och huvudagenter föreligger det ett starkt behov för den kategori
av försäkringsagenter, som föreningen företräder, att erhålla en oomtvistlig
förenings- och förhandlingsrätt samt att i övrigt inrymmas i arbetsfredslagstiftningen.
Föreningen anser, att utredningens förslag till utvidgning
av arbetsfredslagstiftningen tillgodoser detta behov och i övrigt löser
den svåra frågan om gränsdragning mellan olika yrkeskategorier på ett
enkelt och rationellt sätt. Försäkringsrådet (majoriteten) anser sig inte
böra avstyrka utredningens förslag men förklarar sig ha svårt att överblicka
konsekvenserna därav på arbetsmarknaden. Utredningens förslag
har också tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Folksam, Folketshusföreningarnas
riksorganisation, Folkets parkers centralorganisation, Svenska
musikerförbundet, Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges bensinhandlares riksförbund och Fria litterära
yrkesutövarnas centralorganisation.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande uttalar, att utvidgningen av
förhandlingsrätten till oberoende uppdragstagare inte innebär några fördelar
av nämnvärd praktisk betydelse för handelsresandenas del. Det är
inte den hittillsvarande begränsningen av förhandlingsrätten till arbetstagare
och beroende uppdragstagare, som hindrat handelsresandena i deras
strävan att få bort kategoriklyvningen. De handelsresande som skulle kun -

265

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

na betecknas som oberoende uppdragstagare är, framhåller föreningen, ett
försvinnande fåtal och torde i själva verket vara att karaktärisera som handelsagenter.

Arbetsdomstolens ordförande ger uttryck för tveksamhet inför den föreslagna
utvidgningen och påpekar, att betydelsefulla förändringar i rättsläget
mellan parterna inträder, om arbetsfredslagstiftningens regler göres
tillämpliga på deras mellanhavande, i förhållande till om allmänna civiloch
processrättsliga regler gäller. Som exempel härpå nämnes, att enligt
3 § lagen om kollektivavtal sådana avvikelser från det kollektiva uppdragsavtalet,
varom enskilda parter överenskommer, blir ogiltiga i den mån avvikelsen
inte kan anses tillåten enligt avtalet. Vidare framhålles att, såsom
torde framgå av 7 § nämnda lag, part i avtalsförhållandet i motsats till vad
som eljest gäller inom civilrätten inte kommer att vara berättigad att häva
avtalet vid kontraktsbrott från motsidan av väsentlig betydelse. Slutligen
erinras om att part enligt 8 § kollektivavtalslagen kan förpliktas utgiva
ideellt skadestånd vid avtalsbrott och att viss begränsning i skadeståndets
storlek därvid kommer att gälla. Arbetsdomstolens ordförande påtalar,
att närmare utredning saknas angående i vilken utsträckning oberoende
uppdragstagare för närvarande faktiskt träffar kollektiva arbetsavtal med
uppdragsgivare och att det inte heller är bekant vilka kategorier som bör
räknas in under begreppet uppdragstagare eller vilka förhållanden som på
detta område är eller kan komma att bli reglerade kollektivt. Under sådana
omständigheter får det anses från principiell synpunkt betänkligt att för
närvarande genomföra den tilltänkta utvidgningen av arbetsfredslagstittningen.
Härtill kommer att gränsdragningen mellan uppdragsavtal och
andra avtal av mera affärsmässig natur ingalunda är klar. Det kan emellertid,
anföres det vidare, mot bakgrunden av det utredningsmaterial som redovisats
i betänkandet inte bestridas, att det finns behov att tillerkänna även
oberoende uppdragstagare en i lag skyddad förhandlingsrätt, ett intresse
som bör vägas mot de förutnämnda principiella betänkligheterna. Denna
avvägningsfråga anser arbetsdomstolens ordförande svårbedömbar. Enligt
hans uppfattning talar dock sannolika skäl för att kollektiva uppgörelser
om arbetsvillkor normalt inte kommer att träffas på andra områden än
sådana där förhållandena är likartade dem som råder på den egentliga arbetsmarknaden.
Med hänsyn härtill, heter det avslutningsvis, är det måhända
att antaga, att den föreslagna utvidgningen i praktiken inte kommer att
medföra sådana olägenheter att man bör avstå därifrån.

Domänstijrclscn förklarar sig inte kunna tillstyrka den föreslagna utvidgningen
av arbetsfredslagstiftningen och uttalar som sin bestämda uppfattning,
att denna lagstiftning allt fortfarande bör vara begränsad till att
gälla arbetstagare och beroende uppdragstagare. Enligt styrelsens mening
skulle förslaget kunna medföra ogynnsamma och säkerligen inte avsedda
konsekvenser, i det att arbetsfredslagstiftningen skulle kunna bli tillämp9*
— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

lig för en organisation, vars medlemmar visserligen i vissa sammanhang
uppträder som uppdragstagare men i andra och kanske mera dominerande
som självständiga företagare. Det förefaller styrelsen naturligt, om en motpart
ställer sig tveksam till lämpligheten av att träffa kollektivavtal med
en sådan organisation, särskilt i fall då motivet för ett avtal mellan organisationerna
är att få en ren prisfråga reglerad. Då gränsen mellan arbetsavtal
och andra avtal inte alltid är lätt att dra, skulle som en följd av den
föreslagna lagstiftningen den situationen kunna uppstå, att en prisreglerande
uppgörelse blir betraktad som ett kollektivavtal, varigenom arbetsrättsliga
normer i fråga om skadestånd, rätt till stridsåtgärder osv. blir
tillämpliga. Styrelsen påtalar vidare, att utredningen inte närmare analyserat
de följdverkningar förslaget skulle få beträffande föreningsrätten, en
enligt styrelsens uppfattning ytterst betydelsefull fråga. Om förslaget genomföres
skulle, framhåller styrelsen, otvivelaktigt den situationen kunna
uppstå, att en person, som är att anse som självständig företagare i ett kontraktsförhållande,
skulle kunna göra gällande, att viss åtgärd från motpartens
sida bör anses som kränkande av föreningsrätten. En sådan utvidgning
av föreningsrätten är enligt styrelsen helt orimlig, särskilt som föreningsrätten
har sin grund i rent fackliga förhållanden.

Kritiska synpunkter liknande dem som domänstyrelsen redovisat anföres
även av Petroleumbranschens arbetsgivareförbund, Handelns arbetsgivareorganisation,
Svenska lantarbetsgivareföreningen, Föreningen Skogsarbeten,
Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Försäkringsbolagens
förhandlingsorganisation och Föreningen Sveriges filmproducenter.
Även Svenska arbetsgivareföreningen motsätter sig ändringar
i arbetsfredslagstiftningen och understryker bl. a., att den föreslagna utvidgningen
kan få en verkan rakt motsatt den åsyftade, att vidga förutsättningarna
för frivilliga avtal mellan uppdragsgivare och uppdragstagare.
Om man skulle tillämpa arbetsrättsliga normer i fråga om skadestånd, rätt
till stridsåtgärder m. m. på förhållandet uppdragsgivare och självständig
uppdragstagare, skulle enligt föreningens mening varje generell uppgörelse
mellan kontrahenterna löpa risk att bli betraktad såsom kollektivavtal,
vilket skulle gälla även i rena prisfrågor. I så fall, uttalar föreningen, skulle
det inte vara förvånande, om huvudmannasidan i fortsättningen blir ytterligt
försiktig med att ingå generella överenskommelser över huvud taget
med uppdragstagarparten.

Departementschefen
Allmänna synpunkter

I samband med framläggande av propositioner i socialförsäkringsfrågor
vid de senaste årens riksdagar har jag haft anledning att erinra om att socialförsäkringen
för närvarande befinner sig i ett skede av snabb utveck -

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ling. Härvid har jag brukat lämna en översikt av de olika reformetapper
som genomförts och som planeras. Även i år torde en sådan översikt vara
på sin plats.

Såsom inledning till det utvecklingsskede som jag åsyftar vill jag beteckna
ikraftträdandet år 1955 av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring och
den därmed i viss utsträckning samordnade nya yrkesskadeförsäkringslagstiftningen.
De viktigaste milstolparna har därefter varit pensionsbesluten
åren 1958 och 1959. Vid 1958 års A-riksdag tog statsmakterna ställning till
folkpensioneringens framtida utformning och fastställde en riktpunkt för
den nivå, som dessa pensioner borde ha uppnått år 1968. År 1959 togs sedan
genom lagstiftningen om försäkring för allmän tilläggspension det
avgörande steget mot socialförsäkringens utbyggnad till ett modernt trygghetssystem,
som motsvarar högt ställda anspråk. Under tiden hade det
utredningsarbete påbörjats, som erfordrades för att fullfölja statsmakternas
intentioner enligt de principiella ställningstagandena på pensionsområdet
från 1958. Efter tillkomsten av försäkringen för allmän tilläggspension
fick detta utredningsarbete givetvis också beakta de med denna försäkring
sammanhängande problemen.

Utredningsverksamheten bedrevs på två parallella linjer, dels inom 1958
års socialförsäkringskommitté vad avsåg de olika socialförsäkringsgrenarnas
materiella innehåll, och dels inom socialförsäkringens administrationsnämnd
beträffande försäkringens administrativa handhavande. På grundval
av förslag av socialförsäkringskommittén beslöts år 1960 betydande
förbättringar av folkpensioneringens familjeförmåner i enlighet med statsmakternas
principiella ställningstagande år 1958. Administrationsnämndens
arbete ledde vid 1961 års riksdag fram till en genomgripande reform av socialförsäkringsadministrationen,
både vad gäller socialförsäkringsorganens
uppbyggnad och formerna för ärendenas behandling. Administrationsnämnden
hade därmed slutfört sina uppgifter.

Med framläggande av de förslag, som jag i fortsättningen kommer att ta
ställning till, har socialförsäkringskommittén fullgjort sitt utredningsuppdrag.
Dess förslag syftar till en reform av invalidpensioneringen både på
folkpensions- och tilläggspensionssidan, som bygger på ställningstagandena
från år 1958. Samtidigt föreslås en förbättring av sjukpenningförsäkringen,
så att ett sammanhängande försäkringsskydd utan luckor och dubbelersättningar
på i princip likvärdig nivå erhålles genom å ena sidan sjukpenning
och å andra sidan invalidpension eller, som denna pensionsform i fortsättningen
bör benämnas, förtidspension.

I slutskedet av socialförsäkringskommitténs utredningsarbete bar den
lagtekniska sidan av reformverket utretts inom socialdepartementet. Härvid
har även utarbetats förslag om materiella ändringar i vissa avseenden,
bl. a. på familjepensioneringens område och i fråga om utlandssvenskars och
utlänningars ställning inom socialförsäkringssystemet.

268

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

Socialpolitiska kommittén, som har i uppdrag att verkställa en kartläggning
av socialpolitikens nuvarande innehåll och verkningar samt att pröva
de socialpolitiska åtgärdernas lämpliga utformning i framtiden, har som
resultat av sina överväganden rörande stödet åt barnaföderskor lagt fram
ett förslag om en avsevärd förbättring av moderskapsförsäkringen samtidigt
med en avveckling av mödrahjälpen. Ett par andra utredningar i aktuella
socialförsäkringsfrågor har vidare lett fram till förslag, som står i
samband med de övriga föreliggande förslagen. Slutligen kompletteras bilden
av den reformetapp vi nu står inför av att tiden är inne att ta ytterligare
ett steg mot den folkpensionsnivå, som enligt 1958 års ställningstaganden
skulle vara uppnådd år 1968.

Redan vad jag nu anfört torde ge en antydan om hur betydelsefull årets
reformetapp är både med hänsyn till de föreliggande frågornas vikt och
till förslagens omfång. Utbyggnaden och samordningen av de varandra närstående
socialförsäkringsgrenarna sjuk- och moderskapsförsäkring, folkpensionering
och tilläggspensionering och sammanförandet av de huvudsakliga
bestämmelserna om dessa försäkringar i ett lagverk i enlighet med
de nu föreliggande förslagen kan på ett sätt sägas utgöra en slutsten i det
arbete på socialförsäkringens utveckling till en hög grad av effektivitet,
som jag i det föregående skildrat.

Det sagda får naturligtvis inte uppfattas så att reformarbetet på socialförsäkringsområdet
kan anses avslutat för en längre tid framåt. Yrkesskadeförsäkringen,
som fick ny gestalt vid den nuvarande reformperiodens början,
kan av olika skäl f. n. inte annat än provisoriskt anknytas till den allmänna
pensioneringen — folkpensionering och tilläggspensionering — i dess
nya utformning. En utredning har emellertid igångsatts i syfte att möjliggöra
en långtgående integration mellan yrkesskadeförsäkringen samt sjukförsäkringen
och den allmänna pensioneringen. Sedan flera år har frågan
om en översyn av sjukförsäkringslagstiftningen stått på dagordningen. I
stor utsträckning har önskemålen om en sådan översyn blivit tillgodosedda
genom de förslag rörande sjukpenningförsäkringen, som framlagts av 1958
års socialförsäkringskommitté. För fullföljande av översynen beträffande
de delar av sjukförsäkringen som inte behandlats av kommittén, främst bestämmelserna
om ersättning för sjukvård, har jag tillkallat en särskild utredning.
En socialförsäkringsgren, som hittills i allmänhet inte behandlats
i samband med de övriga, är arbetslöshetsförsäkringen. Även denna försäkrings
omfattning och utformning är föremål för utredning.

I de förslag, som jag i det följande framlägger, lämnas principerna för
de olika försäkringsgrenarnas finansiering orubbade. Oaktat reglerna om
sjuk- och moderskapsförsäkring, folkpensionering och tilläggspensionering
sammanföres i en lag, kommer alltså i huvudsak skilda finansieringsbestämmelser
att gälla för dessa tre försäkringsgrenar. Även yrkesskadeförsäkringen
följer sitt eget finansieringssystem. Det framstår som ett mycket

269

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

starkt önskemål att finansieringsreglerna för de med -varandra i förmånshänseende
samordnade försäkringsgrenarna bringas i bättre samklang med
varandra och förenklas. Frågan om socialförsäkringens finansiering står
givetvis i nära samband med beskattningens utformning, och hithörande
problem överväges bl. a. inom allmänna skatteberedningen i samverkan med
socialdepartementet. Det är min förhoppning att finansieringsspörsmålen
inom socialförsäkringen skall kunna få en tillfredsställande lösning inom
en icke avlägsen framtid.

Som synes är arbetet redan i gång med åtskilliga frågor, som rör socialförsäkringens
vidare utveckling. Andra sådana arbetsuppgifter kan väntas
bli aktuella längre fram. Jag vill ytterligare uppehålla mig blott vid ett
spörsmål av större räckvidd. Socialförsäkringens tillämplighet på andra
länders medborgare är en fråga, som får alltmer ökad betydelse. Flera internationella
organ, i vilkas arbete Sverige deltar, har problem av detta slag
under behandling, och för den ekonomiska integrationen och arbetskraftens
rörlighet över gränserna spelar frågor, som sammanhänger med likaberättigande
i socialförsäkringshänseende och vidmakthållande av socialförsäkringsskyddet
vid arbete i andra länder än det egna, en viktig roll.

I de nu föreliggande förslagen har vissa hithörande problem tagits upp till
behandling, men en undersökning av hela frågekomplexet om grunderna
för svenska medborgares och utlänningars rättigheter enligt vår socialförsäkringslagstiftning
bör snarast komma till stånd.

Slutsatsen av vad jag nu yttrat blir att socialförsäkringen även i fortsättningen
lovar att bli ett fält, som bjuder på en rik utveckling, men att
de förslag, som jag i fortsättningen redogör för, likväl betecknar ett avgörande
steg mot socialförsäkringens sammangjutning till ett enhetligt
system, ägnat att genom sina olika komponenter skänka den enskilde ett i
det hela tillfredsställande skydd mot de ekonomiska följderna av sjukdom,
ålderdom och försörjarens frånfälle.

Sjuk- och moderskapsförsäkring

Inom en allmän försäkring, som omsluter både sjukförsäkring och pensionering,
är det givet att det måste finnas ett nära samband mellan sjukförsäkringens
regler om sjukpenningförmåner och den allmänna pensioneringens
bestämmelser om ersättning vid invaliditet. Lagstiftningens syfte
måste vara att även vid långvariga sjukdomar som övergår i invaliditet garantera
de försäkrade ett fullgott skydd, utan luckor ellei ojämnhetei. Socialförsäkringskommittén
har från denna utgångspunkt undersökt skillnaderna
i olika hänseenden mellan sjukförsäkringen och förtidspensioneringen
liksom även reglerna om samordning mellan dessa båda grenar av socialförsäkringen.
Undersökningen har utmynnat i förslag att ansluta företagarna
till den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning, alt slopa

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

bestämmelserna om reduktion av sjukpenningen efter viss tids sjukdom
och om utförsäkring, att höja grundsjukpenningen samt att bygga ut sjukpenningskalan
med nya sjukpenningklasser. Om dessa allmänna linjer i
kommitténs förslag råder en så gott som fullständig enighet bland remissorganen.
Även jag anser att reformer i den angivna riktningen är av behovet
starkt påkallade.

Beträffande företagarnas ställning inom sjukpenningf
orsäkringen finner jag sålunda att kommittén anfört övertygande
skäl för sin uppfattning att den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning
bör ge skydd mot inkomstbortfall även när inkomsten härrör från
annat förvärvsarbete än anställning. Av intresse är att bland de remiss -

organ, som företräder företagarintressen, det är en allmän uppfattning att
flertalet självständiga företagare och fria yrkesutövare har behov av ett
vidgat försäkringsskydd mot inkomstbortfall på grund av sjukdom och att
detta behov bör tillgodoses genom att vederbörande automatiskt anslutes
till tilläggssjukpenningforsäkringen. Jag finner att kommitténs förslag i
denna del bör genomföras.

En automatisk anslutning av företagarna till försäkringen för tilläggssjukpenning
är inte oförenlig med en viss individuell valfrihet. Behovet av
försäkringsskydd är mer skiftande när det gäller företagare än när det gäller
anställda, vilket motiverar att särskilda valmöjligheter står företagarna
till buds. De valmöjligheter man vill ge företagarna inom sjukförsäkringen
måste emellertid bedömas i samband med den redan befintliga valfriheten
inom tilläggspensioneringen. I ett remissyttrande har med tanke på lantbrukarnas
speciella förhållanden framkastats förslag om att låta skiljelinjen
gå mellan riskskydd och åldersskydd. En företagare borde kunna ställa
sig utanför tilläggspensioneringens ålderspensionsdel men ändock ha kvar
rätten till tilläggssjukpenning liksom sitt förtids- och familjepensionsskydd
inom försäkringen för tilläggspension. Detta förslag bryter emellertid
mot systemets grundläggande konstruktion, och en uppbyggnad efter
de i yttrandet föreslagna linjerna skulle ge upphov till invecklade problem
rörande samordningen mellan förtidspension och ålderspension. Det är svårt
att bedöma om det skulle vara möjligt att finna en tillfredsställande lösning
på dessa samordningsproblem, men det står i alla händelser klart att
varje lösning, som kunde förtjäna att övervägas, skulle komplicera försäkringssystemet
på ett sätt som är ägnat att inge starka betänkligheter. En
hela folket omfattande socialförsäkring kan inte, om rimliga anspråk på
översiktlighet och hanterlighet skall upprätthållas, tillfredsställa alla tänkbara
önskemål om variationer. Jag kan därför inte förorda eu lösning av
det slag som åsyftas i det berörda remissyttrandet.

En annan fråga är om valmöjligheterna inom sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen
bör vara fristående från eller sammankopplade med varandra.
I det förra fallet skulle en företagare kunna välja att tillhöra endast

271

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

endera tilläggssjukpenningförsäkringen eller tilläggspensioneringen, men
i det senare fallet skulle utträde och återinträde få avse endast båda försäkringsgrenarna
gemensamt. Socialförsäkringskommitténs majoritet har föredragit
det senare av dessa båda alternativ, men en minoritet inom kommittén
och åtskilliga remissorgan har givit företräde åt det förra. De som förordat
att valmöjligheterna inom sjukpenningförsäkringen och tilläggspensioneringen
blir helt fristående från varandra har i en del fall motiverat
sin ståndpunkt med att företagarna själva betalar sina avgifter och därför
själva bör få bestämma omfattningen av sitt försäkringsskydd. Inom ett i
princip obligatoriskt försäkringssystem, i vilket de olika delarna är beroende
av varandra, kan emellertid ett argument av detta slag inte ensamt fa bli
utslagsgivande. Finge vissa försäkrade välja att tillhöra tilläggspensioneringen
samtidigt som de kunde ställa sig utanför försäkringen för tilläggssjukpenning,
skulle detta kunna leda till ett tryck på de pensionsbeviljande
organen för att förmå dem att fylla ut luckan i försäkringsskyddet genom
att bevilja pension i fall då detta eljest inte skulle ha skett. Resultatet skulle
kunna bli en omotiverad belastning på tilläggspensioneringen. Omvänt
skulle det kunna leda till att sjukförsäkringen i viss omfattning finge överta
pensioneringens roll, om en del försäkrade kunde tillhöra försäkringen
för tilläggssjukpenning även efter ett utträde ur tilläggspensioneringen.
Det skulle nämligen då i praktiken kunna bli svårt att pa ett så tidigt stadium
som rätteligen borde ske byta ut en tämligen hög sjukpenning mot
folkpension. Mot denna sista form av valfrihet kan även invändas att man
knappast bör räkna med att en företagare har större förmåga att själv bära
de ekonomiska konsekvenserna av en invaliditet än motsvarande följder
av en övergående sjukdom. Jag har vid övervägande av de olika synpunkter
som kan anläggas på frågan kommit till den uppfattningen att utträden
och återinträden beträffande försäkringarna för tilläggssjukpenning och
för tilläggspension bör få ske endast med avseende på bada försäkringarna
i förening. För att tillmötesgå önskemålen om ett billigare men till följd
därav givetvis också mindre omfattande sjukförsäkringsskydd förordar jag
att, såsom socialförsäkringskommittén föreslagit, företagarna skall få rätt
att välja karenstid för tilläggssjukpenningen. Kommitténs förslag om 33
och 93 dagars karenstid som alternativ till den normala 3-dagarstiden förefaller
mig väl avvägt.

Beräkningen av företagarnas årsinkomster kommer otvivelaktigt att ställa
de till försäkringskassor ombildade sjukkassorna inför vissa problem. Det
finns dock grundad anledning att tro, att kassorna skall kunna bemästra
problemen om de söker sig fram efter de vägar som socialförsäkringskommittén
anvisat. I enlighet med vad kommittén förordat bör makar som gemensamt
driver självständig förvärvsverksamhet kunna sjukpenningklassplaceras
var för sig. För detta fall finns en särskild risk för spekulation såtillvida
som en make vid tilltagande sjuklighet kan tänkas försöka få sin

272

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sjukpenning höjd utan att hans relativa arbetsinsats ökat eller makarnas
samlade inkomster stigit. Denna risk bör, såsom försäkringsdomstolen ansett,
motverkas genom att kassorna inte utan starka skäl ändrar en makes
sjukpenningklassplacering på grund av en uppgiven förskjutning i arbetsfördelningen
mellan makarna.

Genomföres förslaget om allmän anslutning av företagare till tilläggssjukpenningförsäkringen
finns inte längre behov av en frivillig sjukpenningförsäkring
för denna grupps vidkommande. Bestämmelserna härom
kan alltså slopas. Under remissbehandlingen har den tanken framkastats,
att vissa företagare övergångsvis borde få behålla sin frivilliga försäkring
under viss tid. Syftet med detta övergångsarrangemang skulle vara att bereda
en möjlighet till sjukpenningskydd utöver grundsjukpenningen för
personer, som anmält undantagande från tilläggspensioneringen före de
nya sjukförsäkringsreglernas tillkomst och som vid tiden för sin anmälan
aUtså inte kunnat ta hänsyn till den verkan denna skulle få för deras sjukförsäkring.
Det är dock att märka att endast en ringa del av de företagare
som utträtt ur tilläggspensioneringen är frivilligt försäkrade för sjukpenning
i allmän sjukkassa. Ett sätt att beakta intresset av sjukförsäkringsskydd
för alla dem som är undantagna från tilläggspensioneringen synes
vara att ge dem möjlighet att ompröva sitt ställningstagande i samband
med den nya lagstiftningens ikraftträdande, så att undantagandet kan upphöra
från en tidigare tidpunkt än som eljest skulle ha kunnat ske. Jag föreslår,
att den som gjort anmälan om undantagande från tilläggspensioneringen
skall få tillfälle att senast den 31 december 1962 återkalla sin anmälan
med verkan från och med den 1 januari 1963.

Beträffande övriga övergångsanordningar kan jag instämma i vad socialförsäkringskommittén
anfört. Jag ansluter mig till förslaget att företagare,
som före ikraftträdandet fyllt 67 år, ej skall omfattas av den obligatoriska
tilläggssjulcpenningförsäkringen. Någon hälsoprövning bör givetvis inte
förekomma för dem till vilka denna försäkring utsträckes, och vidare bör
gälla att en tillfällig sjukdom vid tidpunkten för lagändringen inte hindrar
att den försäkrade placeras i sjukpenningklass, som berättigar till tilläggssjukpenning.

Socialförsäkringskommittén har ingående övervägt men slutligen förkastat
tanken att införa en obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring
för hemmafruar. Kommittén vill i stället
lita till andra åtgärder för att förbättra hemmafruarnas ställning inom sjukförsäkringen.
I allmänhet har kommitténs ståndpunkt godtagits eller lämnats
utan erinran av remissorganen. Några av dessa anser dock att kommittéförslaget
är mindre tillfredsställande och hävdar, att hemmafruarnas
sociala förmåner i sjukförsäkringshänseende ej heller efter ett genomförande
av kommitténs förslag kommer att stå i paritet med andra medborgargruppers.

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

För egen del har jag kommit till samma uppfattning som socialförsäkringskommittén.
För mig, liksom för kommittén, har väsentligen två synpunkter
varit bestämmande. För det första kan man inte bortse från att
stora svårigheter möter då det gäller att finna säkra hållpunkter för en
gradering i det enskilda fallet av sjukpenningens storlek. Vanligen är ju
tilläggssjukpenningen avsedd att ersätta en inkomst, som faller bort på
grund av sjukdom, men beträffande hemmafruarna skulle man få bestämma
tilläggssjukpenningen med ledning av en uppskattning av de merutgifter
i hemmet, som förorsakas av att husmoderns arbetsinsats bortfaller.
Dessa merutgifter varierar kraftigt efter en mångfald skiftande omständigheter,
bland dem barnantalet samt behovet av och kostnaden för lejd hjälp.
Det skulle knappast vara möjligt att inom ramen för schablonregler komma
fram till en rättvisande beräkning av dessa utgifter. För det andra har
jag den uppfattningen att avgifterna för en försäkring avseende tilläggssjukpenning
åt husmodern för många familjer skulle bli alltför betungande,
om inte bidrag till försäkringen lämnades av statsmedel, något som jag
inte anser böra ske i fråga om en obligatorisk sådan försäkring.

I likhet med socialförsäkringskommittén finner jag det dock angeläget
att hemmafruarnas och de ensamma mödrarnas förmåner inom sjukförsäkringen
förbättras. I det följande ämnar jag föreslå åtgärder, som medför
att en hemmafru med barn under 10 år i hemmet vid sjukdom alltid skall
få obligatoriska förmåner, grundsjukpenning och barntillägg, vilka sammanlagt
uppgår till minst 7 kr. om dagen. Vidare bör hon, om hon så önskar,
genom frivillig försäkring kunna skaffa sig ett sjukpenningtillägg som
uppgår till lika stort belopp. I flertalet fall innebär dessa förslag för hemmafrun
en ökning av de obligatoriska förmånerna med 4 kr. och en förstärkning
av de högsta sammanlagda förmånerna från obligatorisk och frivillig försäkring
med 6 kr. om dagen. Förmåner av denna storlek finner jag beaktansvärda.
Som jämförelse kan nämnas att en ensamstående förvärvsarbetande
måste ha en årsinkomst av förvärvsarbete överstigande 8 400 kr. för
att få en högre sjukpenning än de 12 kr. om dagen, som varje hemmafru
enligt detta förslag kan komma upp till.

Då jag härefter övergår till frågan om grundsjukpenningens
storlek vill jag som utgångspunkt för min bedömning påpeka, att för
flertalet anställda och företagare en höjning av grundsjukpenningen inte
kommer att betyda något för deras samlade sjukpenningersättning. Höjningen
kommer endast att innebära en förskjutning mellan vad som utgår
i form av grundsjukpenning och vad som utgår i form av tilläggssjukpenning.
Sin väsentliga betydelse får en höjning av grundsjukpenningen
för dem som inte är försäkrade för tilläggssjukpenning, dvs. för hemmafruar
och för vissa kategorier som — i allmänhet på grund av att de har
förvärvsarbete endast under mindre del av året — bär mycket små inkomster.

274 Kungl. I\laj:ts proposition nr 90 år 1962

Diskussionen om grundsjukpenningens storlek har i huvudsak kommit
att gälla huruvida grundsjukpenningen bör höjas med 1 eller 2 kr., dvs. till
4 eller 5 kr. om dagen. Det har, under förutsättning av att statsbidrag liksom
hittills skall utgå med 50 procent, beräknats att för varje kronas höjning
av grundsjukpenningen avgiften per försäkrad medlem i genomsnitt
skulle öka med 8 kr. om året. Statens bidrag skulle för varje krona i höjd
grundsjukpenning öka med omkring 35 milj. kr. om året.

Socialförsäkringskommittén har till stöd för sin uppfattning att höjningen
av grundsjukpenningen bör begränsas till 1 kr. — vilket i stort sett innebär
en kompensation för penningvärdets fall — bl. a. anfört att varje höjning
av grundsjukpenningen måste föranleda en höjning av inkomstgränsen
för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen, vilken gräns f. n. går vid
1 200 kr. om året. En höjning av grundsjukpenningen med 1 kr. motiverar
enligt kommitténs åsikt att inkomstgränsen höjes till 1 800 kr. Enligt kommitténs
uppskattning får redan denna höjning till följd att något tiotusental
personer ställs utanför sjukpenningförsäkringen. En höjning av grundsjukpenningen
till 5 kr. bör enligt kommitténs mening leda till en inkomstgräns
på 2 400 kr., vilket gör att ytterligare några tiotusental personer faller
ur sjukpenningförsäkringen. En grundsjukpenning på 5 kr. är i hög grad
önskvärd med tanke på husmödrarnas behov av förbättrat sjukpenningskydd.
Såtillvida är jag ense med kommittén att jag anser, att en höjd
grundsjukpenning bör åtföljas av en höjd inkomstgräns. Jag finner det
dock möjligt att förena en grundsjukpenning på 5 kr. med en inkomstgräns
för tillhörigheten till försäkringen vid 1 800 kr. Personer, som vid tiden
för lagändringens ikraftträdande tillhör sjukpenningförsäkringen men vilkas
inkomster ligger under den nya inkomstgränsen, bör såsom kommittén
föreslagit övergångsvis få behålla sin grundsjukpenningförsäkring.

För kvinnor med småbarn i hemmet bör i enlighet med socialförsäkringskommitténs
förslag det obligatoriska grundskyddet ytterligare förstärkas
genom att reglerna om barntillägg reformeras. Jag förordar att
sådant tillägg skall utgå även vid sjukdom som ej fordrar sjukhusvistelse.
I det föregående har jag redan med exempel visat vad denna lagändring i
förening med höjningen av grundsjukpenningen kommer att innebära för
det samlade försäkringsskyddet vid sjukdom.

Vid en jämförelse mellan sjukpenningen enligt den nu gällande sjukpenningskalan
och den allmänna pensioneringens förmåner skall
man finna åtskilliga olikheter, vilka inte kan kvarstå om man vill förverkliga
tanken på ett jämnt, fortlöpande försäkringsskydd vid sjukdomar som
övergår i invaliditet. Det bör dock genast sägas att vissa skillnader i reglerna
för sjukförsäkringen och pensioneringen är ofrånkomliga, och att en
fullständig likvärdighet mellan sjukpenningförmåner och pensionsförmåner
inte kan uppnås. Man lär sålunda inte kunna undgå sådana skillnader,
som sammanhänger med att sjukpenningen är ett uttryck för den vid sjuk -

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

domsfallet aktuella inkomsten medan pensionen beräknas på grundval av
inkomster i det förflutna.

I den allmänna debatten har vid olika tillfällen höjts röster för att hela
sjukpenningskalan borde konstrueras om och att man borde övergå till ett
system, där sjukpenningen skulle utgöra skattepliktig inkomst. Denna åsikt
har framförts även under remissbehandlingen av socialförsäkringskommitténs
förslag. Vilken uppfattning i saken som än må vara den principiellt
riktiga eller den mest konsekventa anser jag, att det av uppbördstekniska
och andra praktiska skäl i dagens läge inte är möjligt att göra sjukpenningen
beskattningsbar. I likhet med socialförsäkringskommittén och det
stora flertalet remissorgan finner jag inte heller eljest skäl till en mera
genomgripande omläggning av sjukpenningskalan. Det är visserligen sant
att skatteskalorna för den statliga inkomstbeskattningen liksom utdebiteringsnivån
för kommunal- och landstingsskatterna ändrats sedan de nuvarande
sjukpenningbeloppen fastställdes och att härigenom vissa smärre förskjutningar
uppkommit i den kompensationsgrad, som sjukpenningen representerar.
Förskjutningarna, som gått i båda riktningarna, är inte sådana
att det kan påstås att sjukpenningen numera inte ger en rimligt avvägd
kompensation i förhållande till dagsinkomsten efter avdrag för skatt.

Däremot är det uppenbart, att en ändamålsenlig samordning mellan sjukförsäkringen
och pensioneringen kräver att sjukpenningskalan bygges ut
med nya sjukpenningklasser. Den fråga som härvidlag är omstridd gäller
endast hur högt taket bör sättas. Socialförsäkringskommittén har velat
nöja sig med en utbyggnad som innebär att försäkringsskyddet skulle komma
att omfatta inkomster upp till omkring 22 000 kr. om året och att sjukpenningen
i den högsta ldassen skulle utgöra 28 kr. om dagen. En del remissorgan
är av den meningen att man bör bygga ut sjukpenningskalan så att
dess tak överensstämmer med inkomsttaket inom tilläggspensioneringen.
Man skulle då ta hänsyn till inkomster upp till inkomstläget närmast över
33 000 kr. om året, och den högsta sjukpenningen skulle bli 40 kr. om dagen.
Som ett skäl för denna uppfattning har även anförts att det bör råda överensstämmelse
mellan sjukpenningskalans tak och den maximiinkomst, som
beaktas vid fastställandet av underlag för arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen,
vilket inte är fallet enligt kommitténs förslag.

I valet mellan de båda alternativen för utbyggnad av sjukpenningskalan
anser jag mig böra stanna för socialförsäkringskommitténs förslag. Goda
skäl talar för att man, såsom kommittén föreslagit, bör gå fram i etapper.
Höjningen av grundsjukpenningen till 5 kr. bör föranleda vissa jämkningar
i sjukpenningskalan. Jag vill tillägga att jag vid utformningen av reglerna
om sjukförsäkringens finansiering ämnar i mitt förslag beakta synpunkten
att det bör råda överensstämmelse mellan det högsta inkomstbelopp, som
inverkar på sjukpenningens storlek, och det maximibelopp, på vilket arbetsgivarbidrag
beräknas.

276

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

I socialförsäkringskommitténs förslag att slopa regeln om reduktion av
sjukpenningen efter 180 dagars sjukdom har remissorganen genomgående
instämt, och jag finner förslaget välgrundat. Regeln kan betecknas som en
kvarleva från sjukförsäkringens uppbyggnadsskede då de ekonomiska resurserna
var mera begränsade och erfarenheter saknades. Ett väl utvecklat pensionssystem
är som kommittén visat inte förenligt med sjukförsäkringsregler,
som ger upphov till starka växlingar i försäkringsskyddets nivå.

Socialförsäkringskommittén har lagt fram förslag om att sjukpenningens
storlek vid sjukhusvård skall fastställas till ett belopp,
som understiger sjukpenningbeloppet i övriga fall med 5 kr. Jag anser
mig kunna godtaga kommitténs förslag. Kvinnor med barn under 10 år i
hemmet bör alltid vara garanterade en sjukpenning av minst 5 kr., vartill
kommer barntillägg.

Enligt socialförsäkringskommitténs förslag skall det inte längre finnas
någon maximerad sj ukhjälpstid för andra än ålderspensionärer
och vissa förtidspensionärer. Kommittén vill dock behålla en begränsning
i sjukhjälpstiden, såtillvida att ersättning för sjukhusvård inte skall utgå
för tid efter det vården pågått 730 dagar i en följd.

Grundtanken i kommittéförslaget är att sjukhjälp skall utgå till dess
pensionen tar vid. I princip bör det inte uppkomma vare sig luckor i försäkringsskyddet
eller dubbelersättningar. Kommittén vill inte bygga samordningen
mellan sjukförsäkring och pensionering
på en gränsdragning mellan begreppen sjukdom och invaliditet, eftersom
dessa begrepp inte kan göras entydiga. Riktpunkten för kommittéförslaget
är i stället att sjukpenningen skall reserveras dels för kortvariga sjukdomsfall,
dels för den första tiden vid långvariga fall. Med denna uppläggning
kan det självfallet inte bli den försäkrades ensak att avgöra när pension
skall börja utgå, och kommittén har också föreslagit, att försäkringsorganen
skall ha möjlighet att oberoende av ansökan låta sjukpenningen avlösas
av förtidspension.

En lösning av samordningsproblemen efter kommittéförslagets linjer finner
jag naturlig för ett i grunden enhetligt försäkringssystem, som omfattar
både sjukförsäkring och pensionering. Jag kan dock inte förorda den
av kommittén föreslagna regeln, som begränsar ersättningen för sjukhusvård
till en sammanhängande vårdperiod av 730 dagar. I de förhållandevis
sällsynta fall då någon vårdas på sjukhus mer än två år utan att bli berättigad
till pension talar inte minst sociala skäl för att sjukförsäkringen bör
svara för vårdkostnaden även i fortsättningen.

Som ett betydande framsteg i förhållande till nuvarande regler vill jag
framhålla att med de nya principerna försäkringsorganen för framtiden
kommer att befrias från det lika svåra som ofruktbara arbetet med att
pröva om flera, varandra närliggande sjukperioder föranletts av samma

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sjukdom eller av olika och att tillämpa de regler om sammanläggning av
sjukperioder som är förbundna med den nuvarande ordningen.

I några remissyttranden har uttryckts farhågor för att de föreslagna reglerna
skulle kunna komma att tillämpas på ett för den försäkrade ofördelaktigt
sätt. Vad man då tänkt på är sådana fall då den försäkrade har en
förhållandevis hög sjukpenning men ett mera blygsamt pensionsskydd eller
omvänt har rätt till en hög pension men endast en låg sjukpenning. I det
förra fallet skulle den försäkrade ha intresse av att pensioneringen skedde
så sent som möjligt och i det senare fallet av att den skedde så tidigt
som möjligt. Tidpunkten för övergång från sjukförsäkring till pensionering
skulle, anföres det vidare, kunna bli alltför mycket beroende av
de olika försäkringsorganens uppfattning eller rent av kunna påverkas av
sådana omständigheter som arbetsbelastningen hos dessa organ. I de nu
berörda yttrandena förordas, att sjukpenning skall ha utgått under en viss
minsta tid innan försäkringsorganet får ta initiativ till utbyte mot förtidspension.
För min del tror jag att man bör söka komma till rätta med de
antydda problemen på annat sätt än genom att skapa regler om någon form
av sjukhjälpstid. Dessa skulle i viss mån bli behäftade med samma svagheter
som de nuvarande bestämmelserna om sjukhjälpstid. Det bör ankomma
på riksförsäkringsverket att utfärda anvisningar för en enhetlig tilllämpning
av den av kommittén föreslagna regeln och att övervaka anvisningarnas
efterlevnad. Som en riktpunkt för tillämpningen bör gälla att utbyte
av sjukförsäkringsförmåner mot förtidspension inte skall göras innan
själva läkeprocessen avslutats och ett mera definitivt medicinskt tillstånd
inträtt. Vad särskilt gäller farhågorna för oenhetlig praxis hos försäkringsorganen
må slutligen erinras om att försäkringskassorna, om kommittéförslaget
godtages, enligt en uttrycklig lagbestämmelse kommer att vara
skyldiga att kontinuerligt följa varje särskilt sjukdomsfall för tid efter det
sjukskrivningen varat 90 dagar.

För ålderspensionärer och för dem som åtnjuter hel förtidspension skall
enligt kommittéförslaget gälla särskilda regler om sjukhjälpstid. En ålderspensionär
skall sålunda kunna komma i åtnjutande av sjukpenning och
ersättning för sjukhusvård sammanlagt högst 180 dagar, räknat från ingången
av den månad han fyller 67 år eller dessförinnan börjat åtnjuta
ålderspension. Den som har hel förtidspension skall ej kunna vara sjukpenningförsäkrad,
men däremot skall han under en tid av sammanlagt högst
180 dagar kunna få ersättning för sjukhusvård. För den som har partiell
förtidspension skall gälla vanliga regler, dvs. han skall för obegi ansad tid
vara sjukvårdsförsäkrad och han skall också kunna vara sjukpenningförsäkrad
för den kvarstående förvärvsinkomsten.

Även i denna del kan jag i allt väsentligt biträda kommittéförslaget. Jag
delar således inte den i ett par remissyttranden framförda uppfattningen,

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

att de särskilda svårigheter, som i vissa fall kan uppkomma när det gäller
att bedöma om eller i vilken grad en tillfällig sjukdom påverkat en förtidspensionärs
arbetsförmåga, är av den art att hemmafruar med två tredjedelar
av hel förtidspension till skillnad från andra försäkrade med partiell
förtidspension bör vara uteslutna från rätt till grundsjukpenning.

I de fall förtidspension beviljas retroaktivt för tid, för vilken sjukpenning
utgått, bör liksom hittills avdrag för sjukpenningen göras på pensionen
i den mån förmånerna belöper på samma tid. Frågan om ett utbetalningsförfarande,
som möjliggör en smidig övergång från sjukpenning till
pension, får behandlas i administrativ ordning.

Reformbehovet för den till sjukförsäkringen nära anknutna moderskapsförsäkringen
har prövats av socialpolitiska kommittén. Såsom
remissbehandlingen av kommitténs betänkande om stöd åt barnaföderskor
utvisar är det en allmän mening — en mening som även jag omfattar
att det numera bör ställas helt andra och större krav på moderskapsförsäkringen
än tidigare. Moderskapsförsäkringen måste göras lika
effektiv som annan socialförsäkring, så att behovsprövad hjälp endast undantagsvis
behöver ifrågakomma. I den mån sådan hjälp blir erforderlig,
bör den lämnas inom ramen för socialhjälpen. Mödrahjälpen bör
alltså avvecklas.

För att moderskapsförsäkringen skall kunna överta den nuvarande
mödrahjälpens uppgifter bör försäkringen ha möjlighet att lämna ersättning
för tandläkarvård. Socialpolitiska kommitténs förslag att
komplettera moderskapsförsäkringen med en sådan försäkringsförmån för
blivande och nyblivna mödrar har på alla håll mötts av instämmanden.

Jag anser det för min del både av medicinska och sociala skäl i hög grad
välbetänkt att tandkontroll och tandvård göres till ett normalt led i den
förebyggande mödravården. Att bestämmelserna om ersättning för läkarvård
i sjukvårdsförsäkringen får tjäna som förebild för reglerna om ersättning
för tandläkarvård inom moderskapsförsäkringen synes både naturligt
och lämpligt, och jag kan vid min behandling av kommittéförslaget i denna
del inskränka mig till några reflexioner och påpekanden på enstaka punkter.

Såsom socialpolitiska kommittén framhållit är det av olika skäl önskvärt
att den försäkrade såväl för förberedande undersökning som för själva
behandlingen kan välja om hon vill anlita folktandvården eller privatpraktiserande
tandläkare. Med en sådan uppläggning synes det inte vara
anledning att frukta att de nya försäkringsförmånerna skall skapa ett alltför
hårt tryck på folktandvårdens resurser. För att reformens effekt inte
skall försvagas bör det visserligen finnas förtursrätt för mödrar inom folktandvården,
men denna förtursrätt bör kunna kombineras med en dispensmöjlighet
för medicinalstyrelsen så att man kan undvika sådana svårigheter
för vården i övrigt, som eljest måhända skulle kunna uppstå vid enstaka
tandpolikliniker.

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Reglerna om ersättning för tandläkarvård måste i administrativ ordning
kompletteras med taxebestämmelser för beräkning av sådan ersättning.
Medicinalstyrelsen och riksförsäkringsverket har fått i uppdrag att utarbeta
förslag till sådana bestämmelser, och ämbetsverken kommer att samråda
med berörda tandläkarorganisationer innan förslag avges.

Socialpolitiska kommittén har inte velat föreslå regler om ersättning för
resor i samband med besök hos tandläkare, och jag är ense med kommittén
om att några sådana regler i varje fall inte bör införas innan viss erfarenhet
vunnits av den nya tandvårdsförmånen.

Moderskapshjälpens grundpenning skall enligt kommittéförslaget,
som genomgående tillstyrkts av remissorganen, höjas till 800 kr. vid enkelbörd.
Förslaget utgår från en grundsjukpenning på 4 kr. Mitt förslag att
grundsjukpenningen fastställes till 5 kr. bör föranleda att grundpenningen
sättes till 900 kr.

Förslaget att utsträcka den tid under vilken tilläggspenningen utgår
till 180 dagar har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen.
Själv vill jag i detta sammanhang begagna tillfället att understryka vad som
även från annat håll sagts om det lyckliga i att reformen ger förvärvsarbetande
mödrar effektiv möjlighet att utnyttja den ledighet i samband med barnsbörd,
vartill lagstiftaren i annat sammanhang givit dem rätt.

Pensionering

Allmänna grunder för rått till pension

De allmänna principerna för vem som är berättigad till folkpension och
för möjligheten att förvärva rätt till tilläggspension beröres i några avseenden
av de föreliggande förslagen. I departementspromemorian framlägges
sålunda förslag om en viss uppmjukning av det inom folkpe nsioneringen
gällande kravet på mantalsskrivning i riket för rätt till
pension. Detta förslag har allmänt rönt genklang under remissbehandlingen,
och ett par remissorgan har förordat en mera långtgående uppmjukning.
För egen del är jag inte beredd att gå längre än promemorieförslaget. Den
pågående utvecklingen på det internationella socialpolitiska området synes
alltmer peka mot ett utplånande av nationaliteten som grund för rätten till
sociala förmåner och vänder sig mot särbestämmelser för det egna landets
medborgare. Detta manar till försiktighet när det gäller att utvidga rätten
till folkpensionsförmåner under vistelse i utlandet. Å andra sidan anser
jag att i dagens läge så goda skäl talar för förslaget att det bör läggas till
grund för lagstiftning. Jag föreslår därför, att rätt till folkpension skall föreligga,
förutom för svensk medborgare som är mantalsskriven i riket, för en
svensk, som varit mantalsskriven här för det år han fyllt 62 år och för de
5 åren närmast dessförinnan.

280

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Även förslaget i promemorian om att inom tilläggspensioneringen
lön, som svensk medborgare åtnjutit i utlandet eller från utländsk
diplomatisk representation här i landet m. m., skall kunna bli pensionsgrundande
i ökad utsträckning har rönt ett gynnsamt mottagande under
remissbehandlingen. Jag vill också förorda att förslaget genomföres.
Därigenom kommer lön till svenskar i fall som nyss sagts att bli pensionsgrundande,
om svenska staten eller utländsk beskickning här i riket genom
förbindelse, som godkänts av riksförsäkringsverket, förbundit sig att erlägga
pensionsavgift för lönen. Detsamma skall gälla då ett svenskt företag
på motsvarande sätt garanterar avgifter för lön till svenskar som är
anställda vid dotterföretag i utlandet. Vad beträffar det föreslagna kriteriet
på ett dotterföretag, nämligen att det svenska moderföretaget skall äga
ett bestämmande inflytande i dotterföretaget, torde det enligt min mening
inte behöva stöta på oöverstigliga svårigheter att avgöra om moderföretaget
kan tillsätta flertalet platser i dotterföretagets styrelse, vilket bör få
godtagas som bevis på sådant inflytande som nyss sagts. Ytterligare vill jag
understryka, att det får ankomma på riksförsäkringsverket att ge förbindelsen
sådant innehåll med avseende på personkrets och giltighetstid m. in.
att missbruk av tilläggspensioneringen undvikes.

Jag vill framhålla att möjligheterna för svenska staten att ikläda sig förbindelse,
som nu berörts, inte genom lagstiftningen begränsas till fall, då
det rör sig om uppdrag i utlandet för statens omedelbara räkning. Det blir
därigenom möjligt att säkra pensionsrätt för svenskar i utlandet vid olika
former av internationell verksamhet, exempelvis de svenska handelskamrarna
utomlands och den tekniska biståndsverksamheten. I den mån Kungl.
Maj :t så förordnar bör det därvid kunna ankomma på den myndighet, under
vilken ifrågavarande verksamhetsområde närmast sorterar, att fatta ståndpunkt
till om erforderlig förbindelse skall lämnas.

Socialförsäkringskommittén har föreslagit att för den som åtnjuter förtidspension
beräkning av pensionsgrundande inkomst
skall vara utesluten endast för år, för vilka s. k. antagandepoäng
tillgodoräknas den försäkrade. Rätt till pension från tilläggspensioneringen
skulle alltså — i motsats till vad nu är fallet — kunna intjänas av den
som uppbär förtidspension enbart från folkpensioneringen eller förtidspension
från tilläggspensioneringen med tillämpning av bestämmelser motsvarande
dem i nuvarande 17 § TPL.

Syftet med förslaget i denna del, nämligen att öppna större möjligheter
för invalider att med sin återstående förvärvsförmåga tjäna in tilläggspension,
är behjärtansvärt. Förslaget står också i överensstämmelse med
tilläggspensioneringens grundtanke att förvärvsarbete skall grunda pensionsrätt.
Kommitténs förslag leder emellertid, såsom framhållits av försäkringsdomstolen
och riksförsäkringsverket, till att en förtidspensionär
som före pensionsfallet haft ingen eller ringa anknytning till tilläggspen -

281

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sioneringen kan komma att få en bättre ställning än en förtidspensionär
med den fastare anknytning till systemet, som är en förutsättning för tillgodoräknande
av antagandepoäng. En sådan konsekvens kan inte anses
tillfredsställande. Vidare har kommittén ej berört problemet hur och under
vilka förutsättningar de pensionspoäng, som pensionären tjänar in, skall
läggas till grund för beräkning av hans pension. Ställning måste tagas till
sådana frågor som huruvida de nyförvärvade pensionspoängen skall få brukas
till förhöjning av redan utgående förtidspension och efter vilka grunder
i så fall en eventuell gränsdragning skall ske med hänsyn till de invaliditetsorsaker,
som ligger i tiden före det den försäkrade började uppbära pension
och de som inträffat därefter. Här möter flera vanskliga problem. Man
måste se till att det inte öppnas vägar för spekulation på systemets bekostnad.
Innan ett definitivt ställningstagande sker måste frågan utredas ytterligare,
och jag är därför inte beredd att nu förorda en lagändring i enlighet
med kommitténs förslag.

Såsom socialförsäkringskommittén anför kan längre perioder av sjukdom
eller arbetslöshet medföra sådant inkomstbortfall, att pensionspoäng
för ett visst år inte tillgodoräknas den försäkrade eller att pensionspoängen
blir lägre än vad den eljest skulle ha blivit. Som bekant erhålles
full pension redan efter 30 eller, för övergångsgenerationerna, 20 poängår,
och pensionen beräknas på genomsnittspoängen för de 15 bästa åren.
Med hänsyn härtill kan det sägas att i tilläggspensioneringen finns inbyggd
en regulator mot mera tillfälliga inkomstbortfall av nyss nämnda
eller andra anledningar. Det sagda gäller dock inte med samma styrka för
försäkrade, som på grund av sin ålder vid systemets start inte kan förvärva
pensionspoäng för mer än det antal år som erfordras för full pension eller
något därutöver. För många åldersgrupper gäller att antalet möjliga poängår
är långt färre än 20 eller 30 och att 15-årsregeln inte får någon betydelse.
Socialförsäkringskommittén har därför föreslagit vissa regler, som
för försäkrade födda 1927 eller tidigare är ägnade att neutralisera verkningarna
av poängförluster under år då sjukpenning utgått mer än 90 dagar.
Den föreslagna privilegieringen av sjukdomstid föreslås få tillämpas
med avseende på högst 3 år. Däremot har kommittén inte velat förorda någon
motsvarande privilegiering av arbetslöshetsperioder. Jag kan ansluta
mig till vad kommittén föreslagit. När det gäller den skillnad, som göres
mellan sjukdom och arbetslöshet, vill jag peka på att man för konstaterande
av om sjukdom förelegat har en naturlig kontrollmöjlighet i den allmänna
sjukförsäkringen, medan något motsvarande hjälpmedel inte står
till buds ifråga om arbetslöshet för andra än inedlemmar i arbetslöshetskassor.

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1969

Ålderspension

Under den nu avslutade etappen av utredningsarbetet på pensionsområdet
har speciella ålderspensionsfrågor berörts endast såtillvida som socialförsäkringskommittén
behandlat pensionsåldern inom folkpensioneringen.
Kommitténs förslag om individuellt rörlig pensionsålder
för folkpensionen efter mönster av vad som nu gäller för tilläggspensionen
har tillstyrkts av så gott som samtliga remissorgan, som tagit upp frågan.
Vissa erinringar beträffande det förtida uttaget före 67 års ålder har dock
gjorts. Bland annat har i några yttranden framförts tanken att förtida uttag
av folkpension inte borde medges i andra fall än då den pensionsberättigade
kommer i åtnjutande av tilläggspension av sådan storlek, att denna
tillsammans med folkpensionen uppgår till ett belopp, som svarar mot folkpensionen
vid ett uttag från 67 års ålder.

Jag kan väl förstå dem som hyser betänkligheter mot att en pensionär
genom förtida uttag skall kunna förorsaka, att nivån på hans pension inte
kommer att motsvara den minimistandard, som folkpensionen beräknad
efter sitt normalbelopp är avsedd att garantera. Följden kan bli att samhället
under senare skeden av pensionärens liv måste ingripa i fall där detta
inte skulle ha behövts, om oreducerad folkpension hade utgått. Betänkligheterna
måste dock vägas mot vad som står att vinna genom att utan inskränkningar
medge rätt till förtida uttag. Möjligheten att ta ut folkpension
i förtid måste betraktas som värdefull för den, som av någon anledning
inte har möjlighet att utföra förvärvsarbete fram till 67-årsåldern
utan att fördenskull vara berättigad till förtidspension, liksom för personer
vilkas arbetsinkomster sjunker under åren närmast före 67-årsåldern.
Genom en inskränkning av den i de nämnda remissyttrandena antydda
arten skulle i många fall de, som är i störst behov av att få ut pension i
förtid, ställas utanför möjligheten härtill. Särskilt otillfredsställande skulle
detta vara för de åldersklasser, som inte kunnat tjäna in någon tilläggspension
eller blott kunnat förvärva en ringa sådan pension. Att som från några
håll ifrågasatts göra en individuell prövning huruvida godtagbara skäl anförts
för en önskan att ta ut pension i förtid anser jag inte lämpligt. Jag
förordar mot bakgrund av vad nu anförts regler om förtida och uppskjutet
uttag av ålderspension i enlighet med vad kommittén föreslagit. Detta innebär
att rätt till förtida uttag från 63 år införes och att denna rätt inte förknippas
med andra villkor än att tilläggspension i förekommande fall skall
utgå från samma tidpunkt som folkpensionen. Kommunalt bostadstillägg
bör dock inte kunna utgå till ålderspensionen före den månad då pensionären
fyller 67 år.

Enligt det av mig förordade förslaget kommer folkpension liksom tillläggspension
att vid förtida uttag reduceras med 0,6 procent för varje månad
som uttaget göres före den månad då 67-årsåldern uppnås. En förhöjning
med motsvarande procenttal inträder för varje månad som uttaget upp -

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sk jutes efter månaden för 67-årsdagen, dock inte för tid efter ingången av
den månad då 70-årsdagen inträffar. Gentemot de kritiska synpunkter, som
vid remissbehandlingen anförts rörande reduktionsregelns konstruktion vid
förtida uttag, vill jag anföra att beräkningsgrunderna inom folkpensioneringen
bör följa dem som skall gälla inom tilläggspensioneringen. Jag finner
mig inte böra till förnyad prövning ta upp de regler, som nyligen accepterats
för tilläggspensioneringens del.

Vid ett införande av rätt till förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen
i enlighet med vad nu anförts kommer, om inga särskilda övergångsbestämmelser
införes, under år 1963 inte mindre än fem nya åldersklasser
att föras in under ålderspensioneringen. Verkan härav skulle kunna
bli att under en kort tidrymd en synnerligen kraftig ökning av kostnaderna
för folkpensioneringen inträder. Vilken kostnadsökning införandet av rätt
till förtida uttag kommer att medföra är svårt att uppskatta eftersom fasta
hållpunkter saknas, när det gäller att bedöma i vilken utsträckning rätten
kommer att utnyttjas. Försiktigheten bjuder dock att de nya reglerna sättes
i kraft successivt. Jag förordar, att under år 1963 möjlighet till förtida uttag
öppnas för personer födda 1896 och 1897 samt att därefter den undre
åldersgränsen varje år sänkes med ett år. Härigenom kommer reformen
att vara fullt genomförd år 1966, så att ålderspension från folkpensioneringen
då kan utgå från 63 års ålder. Däremot är reglerna om förtida uttag
inom tilläggspensioneringen fullt ut tillämpliga redan från ingången av år
1963.

De överväganden som lett fram till att jag förordar möjligheten till förtida
uttag av ålderspension från folkpensioneringen vilar på antagandet att
denna möjlighet kommer att utnyttjas i begränsad omfattning. Skulle detta
antagande visa sig oriktigt, bör frågan om förtida uttag kunna omprövas.

I nära samband med frågan om rörlig pensionsålder står spörsmålet om
möjligheterna för vissa yrkesgrupper att erhålla
oreducerad ålderspension före 67 år. Socialförsäkringskommitténs
rekommendation att pensionsbehovet i hithörande fall i första hand
skall tillgodoses genom kompletterande pensionsanordningar avtalsvägen
har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen. För egen del är
jag också, mot bakgrunden av vad kommittén anfört om svårigheterna att
inom den allmänna pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke
och sysselsättning, övertygad om riktigheten av att avtalsvägen i första
hand prövas. Jag vill också erinra om att förbättrade möjligheter till komplettering
av pensionsskyddet skapas genom den utbyggnad av den frivilliga
pensionsförsäkringen hos riksförsäkringsverket, som närmare behandlas i
det följande.

284

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

Förtidspension

En invalid- eller förtidspensionering har funnits inom folkpensioneringen
alltsedan dess tillkomst. Syftet med förtidspensioneringen har varit att
ge ett ekonomiskt grundskydd till den, vars arbetsförmåga på grund av
sjukdom, lyte eller dylikt mera varaktigt gått helt eller till större delen
förlorad före den allmänna pensionsåldern. Invalidpensionen har i det väsentliga
behållit de grunddrag, som den erhöll genom 1913 års folkpensioneringslag.
I princip oförändrade är alltså invaliditetsbegreppet och reglerna
för invaliditetsbedömningen. Kvar står också kravet att arbetsförmågan
skall vara mycket starkt reducerad för rätt till invalidpension liksom
den gradering av invalidpensionens storlek, som innefattas i den nuvarande
inkomstprövningen.

Redan i samband med förberedelsearbetet för den allmänna tilläggspensioneringen
aktualiserades frågan om en reformering av folkpensioneringens
invalidförmåner. Då 1958 års A-riksdag tog principiell ståndpunkt till utformningen
i stort av folkpensioneringen, förordade den att invalidpensioneringens
problem skulle utredas. Riksdagen uttalade härvid att utredningsarbetet
borde bedrivas från utgångspunkten att den nuvarande inkomstprövningen
om möjligt slopades. Invalidpensionens storlek i det enskilda
fallet borde i stället bestämmas på grundval av en uppskattning av
vederbörandes kvarstående arbetsförmåga. Frågan om att mildra det inom
folkpensioneringen nu tillämpade kravet på minst två tredjedels nedsättning
av arbetsförmågan borde också övervägas.

I avvaktan på det slutliga ställningstagandet till spörsmålen om förtidspension
inom såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen har reglerna
för förtidspension från tilläggspensioneringen tills vidare utformats
med invalidförmånerna inom folkpensioneringen som förebild. Sedan 1958
års socialförsäkringskommitté nu slutfört sin utredning, är tiden inne att
ompröva förtidspensionsspörsmålet i hela dess vidd.

Förtidspensioneringens utformning innefattar en rad svårbedömbara
problem. Kommittén har löst de olika spörsmålen på ett enligt min mening
lyckligt sätt. Rörande de allmänna riktlinjer, som bör vara bestämmande
för utformningen av den nya förtidspensioneringen, kan jag ansluta mig
till kommittén. Jag biträder dess uttalande att samma invaliditetsbegrepp
och samma invaliditetsbedömning skall tillämpas inom det allmänna pensionssystemets
båda delar, att kravet på arbetsförmågans nedsättning sänkes
samt att den nuvarande inkomstprövningen av folkpensioneringens invalidförmåner
slopas och ersättes med andra för folkpensioneringen och
tilläggspensioneringen gemensamma regler om pensionens storlek. Denna
min ståndpunkt får ses mot bakgrunden av att folkpensioneringen och tillläggspensioneringen
tillsammans skall utgöra delar av ett och samma pensionssystem
— den allmänna pensioneringen. Principen om enhetliga förutsättningar
och grunder i övrigt kan jag därför inte finna vara annat än

285

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

en naturlig konsekvens av den sammansmältning av pensioneringens båda
delar, som eftersträvas på flera områden. Med denna uppfattning är det
också naturligt, att invalidförmånen erhåller en och samma benämning.
Jag biträder alltså förslaget, att benämningen invalidpension inom folkpensioneringen
ersättes med beteckningen förtidspension.

Ett grundläggande problem inom förtidspensioneringen rör utformningen
av invaliditetsbegreppet. För att kunna bedöma hur den allmänna
pensioneringens förtidspension bör vara uppbyggd torde man först
böra klargöra den principiella grunden för förtidspensioneringen och syftet
med densamma. Socialförsäkringskommittén har framhållit, att syftet
i princip är att tillförsäkra medborgarna rätt till ekonomisk trygghet vid
förtida förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Pensionen avser således
inte att vara en lytesersättning utan en kompensation för sådana försörj
ningsekonomiska konsekvenser, som har sin grund i sjukdom eller
skada. Med denna enligt min mening riktiga målsättning torde det vara
uppenbart, att ett renodlat medicinskt invaliditetsbegrepp inte kan komma
i fråga. Jag behöver bara nämna, att följderna av de medicinska defekterna
varierar i mycket hög grad i de enskilda fallen. Dessa följder kan dessutom
i större eller mindre omfattning motverkas eller undanröjas genom olika
åtgärder för att höja arbetsförmågan eller möjliggöra utnyttjande av den
kvarvarande arbetsförmågan. Grunden till den bristande arbetsförmågan
bör — liksom inom den nuvarande folkpensioneringen — utgöras av medicinska
faktorer. Härutöver bör, såsom kommittén anfört, fordras att den
medicinska defekten medför förlust eller en betydande nedsättning av arbetsförmågan.
I likhet med praktiskt taget samtliga remissorgan ansluter
jag mig alltså till kommitténs uppfattning, att invaliditetsbegreppet bör
utformas som en arbetsinvaliditet, vilken har sin grund i medicinska faktorer.

Invaliditetsbegreppet bör i övrigt utformas så att därav framgår, vilken
högsta arbetsförmåga en person kan få ha och likväl vara berättigad till
förtidspension. I detta hänseende har kommittén anfört, att man icke kan
såsom f. n. inom folkpensioneringen bygga på förmågan att över huvud försörja
sig, den s. k. minimiförsörjningsprincipen. Folkpensioneringens krav
att vederbörande skall vara ur stånd att försörja sig, vilket i och för sig
tolkas som liktydigt med att arbetsförmågan skall vara nedsatt med minst
två tredjedelar, anses i praxis likväl inte uppfyllt, om arbetsinkomsten överstiger
ett visst, förhållandevis lågt maximibelopp. Om en person med goda
inkomster blir höggradigt invalidiserad, så att hans arbetsinkomst sjunker
med mer än två tredjedelar men likväl även däiefter överstiger nämnda
maximibelopp, är han inte berättigad till folkpensioneringens invalidförinåner.
I ett pensionssystem, som avser att ge både ett grundskydd och dessutom
ett i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten avvägt tilläggsskydd,
kan tydligen en sådan metod inte komma i fråga. Jag är också ense

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

med kommittén om att man inom en pensionering, som omfattar hela folket,
inte kan bygga på en bedömning av förmågan att fullgöra de med det
tidigare arbetet förenade uppgifterna.

I stället måste man utgå från den andel av full arbetsförmåga, som den
försäkrade har kvar. Därvid uppkommer frågan vad som skall förstås med
full arbetsförmåga och om man skall tillämpa något slag av genomsnittsbedömning,
exempelvis använda ett tabellsystem såsom inom yrkesskadeförsäkringen,
eller om man skall ha en mera individuell bedömning. Liksom
kommittén anser jag, att invaliditetsbegreppet bör utformas på sådant
sätt att bedömningen i princip inriktas direkt på den försäkrade. I första
hand måste man bedöma den försäkrades medicinska status och därutöver
beakta samtliga de omständigheter, som i det enskilda fallet påverkar hans
möjligheter att utnyttja den återstående arbetsförmågan, såsom hans ålder
och förutsättningar med avseende på krafter, utbildning, yrke o. d., i förekommande
fall efter det att vederbörliga rehabiliteringsåtgärder vidtagits.
Vid bedömningen av arbetsförmågan måste vidare hänsyn tagas till storleken
av å ena sidan den arbetsinkomst, som den försäkrade uppnått eller kan beräknas
uppnå efter invaliditetens inträde, och å andra sidan hans arbetsinkomst
som frisk. I sistnämnda hänseende har man att beakta både den
arbetsinkomst, som den försäkrade uppnått före invaliditetens inträde, och
den arbetsinkomst som han, om han ej drabbats av invaliditet, sannolikt
skulle ha förskaffat sig under den tid därefter som kan överblickas.

I invaliditetsbegreppet ingår även angivandet av den lägsta invaliditetsgrad,
som förutsättes för rätt till förtidspension. Inom folkpensioneringen
fordras nu att arbetsförmågan är höggradigt nedsatt, vilket såsom nämnts
tolkas så att arbetsförmågan skall vara nedsatt med minst två tredjedelar.
Enligt min mening har socialförsäkringskommittén anfört goda skäl för
sitt förslag att rätt till förtidspension skall föreligga, om arbetsförmågan
nedsatts med minst hälften. Jag förordar därför en sådan regel och vill
erinra om att vid denna gränsdragning överensstämmelse erhålles med vad
som nu gäller beträffande rätt till sjukpenning.

I detta sammanhang vill jag ta upp några synpunkter i anledning av vad
som förekommit vid remissbehandlingen. Bl. a. har uttalats, att den förordade
definitionen av invaliditetsbegreppet och utformningen av förtidspension
i övrigt kommer att ställa mycket stora krav på de organ, som skall
pröva pensionsansökningarna. Jag vill med tanke härpå erinra om att
statsmakterna förra året beslutat, att en ny lokal organisation för prövningen
av förtidspensionsfrågorna skall stå färdig vid den tidpunkt, då
förtidspensionsreformen träder i kraft. Prövningen skall handhavas av särskilda
inom försäkringskassorna inrättade organ, kallade pensionsdelegationer.
En sådan delegation skall bestå av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande
— i allmänhet tillika kassastyrelsens ordförande — samt två av
medicinalstyrelsen utsedda läkare och två lekmannarepresentanter utsedda

287

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

av landstinget eller staden. Särskild expertis i fråga om arbetsmarknadsförhållanden
och rehabiliteringsverksamhet tillföres delegationerna genom
att en representant för länsarbetsnämnderna kan delta i delegationens överläggningar.
För att förbereda och föredraga de till delegationernas prövning
hörande ärendena skall finnas en särskild tjänsteman, en pensionsföredragande.
Inom riksförsäkringsverket pågår ett omfattande förberedelsearbete
i syfte att utbilda och träna personal för uppgiften som pensionsföredragande.
Jag tror därför man kan påstå att det är väl sörjt för en sakkunnig
och effektiv prövning av förtidspensionsärendena på det lokala planet.
Kraven på en motsvarande prövning i de fall, som blir föremål för bedömning
i högre instans, har samtidigt tillgodosetts genom omorganisationen
av den centrala socialförsäkringsmyndigheten och genom inrättandet
av försäkringsdomstolen.

Vad jag nu anfört utesluter givetvis inte att pensionsdelegationerna, särskilt
i början av sin verksamhet, behöver stöd och vägledning från det centrala
socialförsäkringsorganets sida. Även angelägenheten av en enhetlig
praxis de olika pensionsdelegationerna emellan talar härför. Jag instämmer
därför oreserverat i det uttalande, som gjorts i remissyttrandet från riksförsäkringsverket
och även i åtskilliga andra yttranden, nämligen att det
bör ankomma på verket att genom råd och anvisningar ge delegationerna
vägledning i syfte att åstadkomma enhetlighet i bedömningen av pensionsansökningarna.

I några yttranden har diskuterats, huruvida icke kommittén låtit den
försäkrades medicinska status skjutas alltför mycket i bakgrunden och
i stället i alltför hög grad betonat de ekonomiska faktorernas betydelse. Det
har vidare anförts, att principen om jämförelse mellan arbetsinkomst före
och efter invaliditet vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning kan
leda till ett slags indirekt inkomstprövning av förtidspensionerna, som
skulle kunna bli hårdare än den som enligt nuvarande regler gäller inom
folkpensioneringen.

I dessa avseenden anser jag mig böra erinra om att en grundläggande
förutsättning för rätt till förtidspension är att arbetsförmågan av medicinska
skäl — sjukdom, lyte eller dylikt — är nedsatt i betydande grad. Föreligger
icke en sådan grund för nedsättningen utan beror denna på någon annan
omständighet, är rätt till förtidspension icke för handen. Om exempelvis
en frisk person drabbas av arbetslöshet och därmed förlorar sin arbetsinkomst,
så har detta i och för sig ingen inverkan på frågan huruvida rätt till
förtidspension föreligger. Ä andra sidan följer av definitionen av invaliditetsbegreppet
att det icke är tillräckligt för rätt till förtidspension alt det
föreligger en från medicinsk synpunkt betydande kroppslig eller själslig defekt.
Det fordras också att defekten medför betydande konsekvenser för
vederbörandes förmåga att försörja sig genom eget arbete samt att dessa
konsekvenser inte kan neutraliseras genom olika åtgärder för att återställa

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

arbetsförmågan. Tillämpningen av invaliditetsbegreppet förutsätter ett intimt
samspel mellan såväl medicinska som ekonomiska bedömningsgrunder.
Farhågorna för att jämförelsen mellan arbetsinkomsten före och efter
invaliditet i realiteten skulle innebära en form av inkomstprövning tror
jag bottnar i en överskattning av den roll som denna jämförelse är avsedd
att spela. Avsikten är inte att den skall ha en utslagsgivande betydelse för
frågan huruvida invaliditet föreligger. Jämförelsen kan emellertid jämte
övriga omständigheter tjäna till vägledning vid bedömningen av frågan, i
vilken omfattning sjukdomen eller skadan nedsatt arbetsförmågan.

För de blinda skall enligt socialförsäkringskommitténs förslag gälla samma
invaliditetsbegrepp som för övriga försäkrade. Förslaget innebär att
blinda, vilkas arbetsförmåga nedsatts med minst hälften, skall vara berättigade
till förtidspension från såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen,
medan övriga blinda inte anses berättigade till sådan pension.
De senare skall däremot, om blindheten inträffat före viss ålder, äga rätt
till blindhetsersättning, vilken fråga jag återkommer till i ett senare avsnitt.
De blindas förening jämte några andra remissorgan har motsatt sig,
att man tar bort den nuvarande inom folkpensioneringen men ej inom tilläggspensioneringen
gällande regeln, att en blind alltid skall betraktas som
invalid oavsett arbetsförmågans nedsättning.

Vid den tidpunkt, då den sistnämnda regeln tillkom, var folkpensionerna
mycket låga och inkomstprövningsreglerna mycket restriktiva. Fn arbetsför
blind kom därför utöver blindtillägget mera sällan i åtnjutande av annan
invalidpension än den icke inkomstprövade delen, dvs. grundbeloppet
200 kr. Sedan dess har folkpensionerna höjts avsevärt och inkomstprövningen
har liberaliserats. Inom den allmänna tilläggspensioneringen gäller
samma invaliditetsbegrepp för samtliga försäkrade oberoende av sjukdomens
eller lytets art, och någon ändring därvidlag har inte ifrågasatts.
När den nuvarande inkomstprövningen av folkpensioneringens förtidspension
nu slopas och ersättes med en bedömning av den kvarvarande arbetsförmågans
storlek, måste enligt min mening folkpensioneringens invaliditetsbegrepp
för de blinda omprövas. Intresset av rättvisa olika invalidgrupper
emellan kräver, att man därvid eftersträvar samma principer som
för övriga försäkrade. En tillämpning av dessa principer torde också innebära
fördelar för ett betydande antal blinda i jämförelse med vad som nu
gäller. Enligt de nya invaliditetsgraderingsregler, som jag strax ämnar förorda,
skall man nämligen vid bedömande av pensionens storlek endast beakta
den försäkrades egen arbetsinkomst och sålunda inte inkomst av annat
slag, som vederbörande eventuellt har, och inte heller makes inkomst. Jag
utgår från att med det betydande handikapp, som blindheten otvivelaktigt
utgör, de blinda ofta kommer att bli berättigade till förtidspension. En
alltför snäv tillämpning av invaliditetsbegreppet för de blinda synes ej
behöva befaras. Det förtjänar också att beaktas, att arbetsföra blinda i mot -

Kungl. Maj ds proposition nr 90 år 1962

289

sats till tidigare numera inte är hänvisade till endast ett fåtal yrken utan
har helt andra möjligheter än förr att utnyttja sin arbetsförmåga och göra
sig gällande på arbetsmarknaden. Rehabiliteringsverksamheten för de blinda
får också anses vara under förhållandevis god utveckling. Jag delar kommitténs
uppfattning, att rätten till förtidspension jämväl för de blinda skall
vara beroende av arbetsförmågans nedsättning.

Vid ställningstagandet till frågan om invaliditetens varaktighet
som förutsättning för rätt till förtidspension får man hålla i minnet, att
sjukpenning och förtidspension är olika former av ersättning, som båda
utgår vid en av sjukdom förorsakad nedsättning av arbetsförmågan. Sjukpenning
bör i princip utgå i mera kortvariga fall och under den första
tiden av långvarig nedsättning av arbetsförmågan. Pension är avsedd för
fall då denna nedsättning fått varaktig natur. Folkpensioneringens ersättningsformer
vid invaliditet är nu uppdelade i invalidpension och sjukbidrag.
Invalidpension utgår tills vidare vid varaktig invaliditet. Sjukbidrag, som
begränsas till viss tid, utgår om invaliditeten visserligen inte bedömes som
varaktig men kan väntas bestå avsevärd tid, varmed i praxis förstås en tid
av minst ett år. Dessförinnan måste dock arbetsförmågans nedsättning ha
varat minst sex månader. Sjukbidraget är i realiteten att anse som en
tidsbegränsad pension. Tilläggspensioneringens varaktighetsvillkor är detsamma
som folkpensioneringens. Enligt kommittéförslaget har varaktighetskravet
i den nya förtidspensioneringen utformats i väsentlig överensstämmelse
med vad som nu gäller inom folkpensioneringen. För den tidsbegränsade
pensionsformen slopas dock kravet på att arbetsförmågans nedsättning
skall ha bestått minst sex månader innan pensionsförmånen kan
utgå. Jag biträder i sak kommitténs förslag men anser i likhet med flera
remissorgan att beteckningen pension inte är lämplig för en förmån som
skall utgå under en begränsad tid. Jag förordar, att benämningen sjukbidrag
begagnas inom den allmänna pensioneringen.

Då jag härefter övergår till frågan om invaliditetsg raderingen
vill jag till en början erinra om att den allmänna tendensen inom socialförsäkringen
alltmer gått i riktning mot en avveckling av inkomstprövningen.
Denna tendens blev framträdande vid införandet av de allmänna
ålderspensionerna i nuvarande folkpensioneringslag av år 1946, och principen
har vidare kommit till uttryck i ställningstagandet vid 1958 års A-riksdag
rörande riktlinjerna för utformningen av invalidpensioneringen och
förmånerna till efterlevande. Efter beslut vid 1960 års riksdag utgår fr. o. m.
den 1 juli samma år såväl änkepensioner — bortsett från sådana pensioner
i anledning av dödsfall före nämnda dag — som de nya barnpensionerna
utan inkomstprövning.

Socialförsäkringskommittén förordar, att den nuvarande inkomstprövningen
beträffande förtidspensionerna ersättes med en gradering av förmånerna
efter andra grunder. Därvid bör man enligt kommitténs mening
10 — Bihnng till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ta hänsyn till såväl medicinska överväganden som till en bedömning av
vederbörandes möjligheter att utnyttja den arbetsförmåga som han kan ha
kvar. Jag är överens med kommittén om denna utgångspunkt och är väl
medveten om att det inom en i fråga om både personkrets och invaliditetsorsak
allmän pensionering inte är möjligt att på objektiva grunder fastställa
en exakt invaliditetsgrad i det enskilda fallet. Som kommittén anför
stöter detta på stora svårigheter redan inom yrkesskadeförsäkringen och
blir vida svarare, om — sasom ofta torde bli fallet inom den allmänna pensioneringen
— invaliditetsorsaken är en psykisk sjukdom eller en invärtesmedicinsk
åkomma eller en blandning av fysiska och psykiska moment.

Enligt kommitténs förslag skall de förtidspensionsberättigade uppdelas
i tre grupper, varvid till grupp I hänföres de som har arbetsförmågan
nedsatt med minst fem sjättedelar, till grupp II de vilkas arbetsförmåga
är nedsatt i mindre mån men dock med minst två tredjedelar och till grupp
III övriga pensionsberättigade, dvs. de vilkas arbetsförmåga nedsatts med
mindre än tva tredjedelar men med minst hälften. Det övervägande antalet
remissorgan uttalar sin anslutning till förslaget. Några föredrar dock en
uppdelning i endast två grupper, medan andra förordar en mera fint avvägd
invaliditetsgradering med flera grupper än tre. Enligt min mening
torde det icke vara möjligt att differentiera invaliditetsgraderingen mer än
vad kommittén föreslagit. Å andra sidan är det önskvärt att pensionerna
i görlig mån avväges efter arbetsförmågans nedsättning. Jag biträder därför
kommitténs förslag rörande gruppindelningen. De av kommittén föreslagna
gränserna fem sjättedelar och två tredjedelar för arbetsförmågans
nedsättning bör i lagen uttryckas i mera allmänna ordalag utan direkt angivande
av de nämnda talen.

Vad angår pensionens storlek i de olika grupperna finner jag kommitténs
motivering för en regressiv kompensationsskala bärande beträffande
en pensionering av förevarande art. Jag är därför inte beredd att förorda
någon ändring i förslaget att hel förtidspension skall utgå till pensionärer
i grupp I, två tredjedelar av hel pension till pensionärer i grupp II och en
tredjedel av hel pension till pensionärer i grupp III. I några remissyttranden
har anförts, att det av kommittén förordade systemet kan ha ett produktionshämmande
inflytande eller förorsaka en negativ inställning till
rehabiliteringen. Systemet skulle med andra ord kunna resultera i en
lägre sammanlagd inkomst, då invaliditetsgraden nedsättes på grund av
förbättrad arbetsförmåga. Samtidigt har emellertid framhållits, att en sådan
icke önskvärd konsekvens kan undvikas, om inkomstbortfallsprincipcn icke
ges en alltför schematisk tillämpning i praktiken. Bestämmelserna kommer
också att bli så utformade att det fordras en väsentlig förbättring av
den försäkrades arbetsförmåga för att hans pension skall kunna sänkas.
Det torde icke vara möjligt att lagstiftningsvägen mera i detalj reglera
denna fråga, men jag finner det vara utomordentligt betydelsefullt, att pen -

291

Kungi. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

sionssystemet i praktiken vinner sådan tillämpning att det icke hämmar
utan i stället främjar en produktiv insats. Detta är av vikt för den enskilde
och för samhället. Jag utgår ifrån att riksförsäkringsverket ägnar denna
fråga särskild uppmärksamhet. I enlighet med min i det föregående deklarerade
principiella uppfattning att rätten till förtidspension i princip bör
vara lika för alla oberoende av invaliditetens art finner jag inte skäl att
överväga avvikande regler om pensionens storlek för särskilda grupper av
förtidspensionärer med hänsyn till invaliditetsorsaken.

Socialförsäkringskommittén har tämligen utförligt behandlat en rad problem
som har samband med invaliditetsbedömningen. De av
kommittén härutinnan skisserade riktlinjerna har i stort sett lämnats utan
erinran av remissorganen. Jag kan i huvudsak ansluta mig till vad kommittén
anfört och skall endast ta upp några få synpunkter, som berörts under
remissbehandlingen.

I en del remissyttranden — bl. a. det som avgivits av riksförsäkringsverket
— har framhållits att särskilda svårigheter måste uppkomma vid de i
invaliditetssammanhang så betydelsefulla psykiska sjukdomarna och sjukdomstillstånden
av blandat fysiskt och psykiskt ursprung. Riksförsäkringsverket
erinrar om att det i sådana fall är vanligt att vederbörande icke utför
något förvärvsarbete, trots att hans hälsotillstånd synes medge detta.
Verket tillägger att man vid tillämpning av folkpensioneringens invaliditetsbegrepp
inte varit benägen att anse pensionsberättigande invaliditet
styrkt vid exempelvis neuroser utan påvisbart organiskt underlag. I anledning
härav vill jag uttala, att någon ändring inte är avsedd att göras i den
praxis som utbildats för här berörda och liknande fall.

Ett annat spörsmål avser arbetsmarknadslägets betydelse vid invaliditetsbedömningen.
Jag accepterar kommitténs synpunkter i denna del och vill
i likhet med vissa remissorgan kraftigt understryka betydelsen av att alla
åtgärder vidtages i syfte att partiellt arbetsföra blir i tillfälle att utnyttja sin
återstående arbetsförmåga. Jag räknar med att arbetsmarknadens organisationer
aktivt stöder dessa strävanden. Att samhällets sysselsättningspolitik
har stor betydelse för förtidspensioneringen framstår såsom uppenbart. Inte
minst är det av vikt att de rörlighetsbefrämjande åtgärderna får vidgat utrymme.

Socialförsäkringskommittén har berört ett speciellt spörsmål angående
invaliditetsbedömningen i det att kommittén förordar större restriktivitet
än för närvarande vid beviljande av förtidspension åt psykiskt efterblivna,
som är elever vid särskolor. Detta uttalande har väckt kritik på flera håll.
Jag hyser förståelse för de skäl som kommittén andragit till stöd för sin
uppfattning. Det måste nämligen, som kommittén framhåller, vara ytterst
vanskligt att bedöma möjligheterna till eftermognad och arbetsförmåga,
innan eleven avslutat den teoretiska och praktiska utbildningen vid särskolan
och försök gjorts att placera honom i arbetslivet. Under denna tid förelig -

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

gei i allmänhet små möjligheter att bedöma invaliditetens grad och dess varaktighet.
Samma svårigheter måste emellertid ofta uppkomma även i fall,
där den medicinska defekten är av annan art än psykisk efterblivenhet. Att
under sådana förhållanden på förhand binda utvecklingen av praxis för en
viss grupp av handikappade synes knappast lämpligt eller riktigt. Betänkligheter
kan också resas mot att förorda en sådan lösning, då man icke med
säkerhet kan överblicka vilka konsekvenser i olika avseenden, som den
skulle föra med sig. Jag är därför inte beredd att i dagens läge förorda
några från invaliditetsbedömningen i övrigt avvikande grunder för bedömningen
i de nu berörda fallen. Denna fråga bör lämpligen tagas upp i ett
större sammanhang, sedan bättre erfarenhet vunnits angående tillämpningen
av reglerna om förtidspension inom det nya socialförsäkringssystemet.

Ett flertal remissorgan motsätter sig kommitténs förslag, att vid invaliditetsbedömningen
den försäkrades arbetsinkomst som fullt arbetsför icke
skall beräknas till högre belopp än som motsvarar 7‘A gånger basbeloppet.
Jag finner den anförda kritiken berättigad. I likhet med försäkringsdomstolen
anser jag, att man i rättstillämpningen bättre kommer till rätta med de
problem som här möter, om en bestämd maximigräns ej uppställes. Detta
utesluter givetvis inte att särskild uppmärksamhet vid invaliditetsprövningen
måste ägnas åt frågan huruvida invaliditet kan anses föreligga då
en person, som tidigare åtnjutit en hög inkomst, får denna kraftigt decimerad
men likväl har förmåga att förtjäna inkomster långt över genomsnittet.

I anslutning till de under senare år vidtagna eller planerade pensionsreformerna
har statsmakterna fäst stor vikt vid den verksamhet som går
under beteckningen rehabilitering. Socialförsäkringskommittén har
ingående behandlat denna fråga och därvid understrukit, att det primära
ur socialpolitisk synpunkt bör vara att en sjuk eller skadad person återvinner
hälsa och arbetsförmåga och inte att försörjningsbehoven tillgodoses
genom pension. Rehabiliteringen ingår därför som ett naturligt och betydelsefullt
led i själva invaliditetsbedömningen, och rätt till förtidspension
i egentlig mening bör enligt kommitténs mening inte föreligga, förrän
man i rehabiliteringshänseende gjort vad som rimligen kan komma i fråga
i det enskilda fallet. En sådan målsättning och den föreslagna omdaningen
och utbyggnaden av förtidspensioneringen medför ett behov av en snabb och
kraftig upprustning av rehabiliteringsresurserna. Knappast någon av de av
kommittén behandlade frågorna har väckt så livlig diskussion under remissbehandlingen
som rehabiliteringsspörsmålen. Vad kommittén anfört beträffande
rehabiliteringen har nästan undantagslöst verifierats. Helt allmänt
vill jag framhålla, att jag med stor tillfredsställelse hälsar det levande och
positiva intresse som ägnas rehabiliteringsfrågorna. Det skapar tillförsikt
och borgar för att även dessa frågor skall nå en tillfredsställande lösning.

Jag är medveten om att resurserna nu är otillräckliga. Samtidigt måste

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1902

dock konstateras, att en utbyggnad skett och sker på såväl den medicinska
rehabiliteringens som arbetsvärdens område. I likhet med flera remissorgan
anser jag att utbyggnadstakten i avgörande grad är beroende av tillgången
på utbildad personal. Hur de problem som här föreligger lämpligen bör lösas
är jag inte beredd att ta ställning till i detta sammanhang. Åtskilliga andra
frågor av organisatorisk och teknisk natur är i behov av en närmare undersökning.
Frågan om bidrag från socialförsäkringen till rehabiliteringsinstitutioner
har av kommittén ställts på framtiden. Kommitténs förslag om inrättande
av ett centralt samordnings- och planeringsorgan för rehabiliteringsverksamheten,
benämnt centrala rehabiliteringsberedningen,
har rönt ett positivt mottagande. Jag hyser också den uppfattningen,
att ett organ för planering och samordning på rehabiliteringsområdet
behöver inrättas. Frågan om dess organisation, uppgifter och verksamhetsformer
förtjänar dock ett närmare övervägande.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag det ytterst angeläget, att en
fortsatt utredning sker av nu skisserade och andra därmed sammanhängande
frågor. Jag har därför tagit initiativ till en sådan utredning. Därvid
har jag uttalat, att utredningen tills vidare bör fungera som ett centralt samordningsorgan.
Vid utredningsarbetet torde de synpunkter och uppslag, som
framkommit i socialförsäkringskommitténs betänkande och vid remissbehandlingen
därav, bli av stort värde. Av vad jag anfört torde framgå, att
jag icke finner det lämpligt att nu ta ställning till organisatoriska och
andra spörsmål på rehabiliteringens område.

Det enda mera omstridda av socialförsäkringskommitténs förslag i rehabiliteringsavsnittet
är det som gäller ekonomiskt bidrag till den
enskilde under tiden för rehabilitering. Kommittén har föreslagit vissa
åtgärder för att effektivisera bidraget under sådan tid i form av sjukpenning
från sjukförsäkringen och utbildningsbidrag från arbetsmarknadsstyrelsen
men också betonat vikten av att pensioneringen stöder rehabiliteringssträvandena.
I det senare hänseendet har kommittén uttalat, att den
föreslagna tidsbegränsade pensionen, för vilken jag nyss förordat benämningen
sjukbidrag, bör kunna bli en lämplig och användbar form för ekonomiskt
stöd. Vissa remissorgan ger sin anslutning till vad kommittén anfört,
men den allmänna uppfattningen synes vara att ersättning från socialförsäkringen
under rehabilitering bör utgå från sjukförsäkringen eller i varje
fall lämnas i annan form eller under annan benämning än pension. Jag
delar för min del uppfattningen att socialförsäkringsförmånen under tid för
rehabilitering i första hand bör vara sjukpenning. Detta torde också ha varit
grundtanken vid kommitténs överväganden. Fn naturlig och riktig gränsdragning
mot pensioneringen synes mig vara att sjukbidrag ifrågakommer
först i andra hand, exempelvis då rehabiliteringen tar längre tid och pensionsförmånerna
i det enskilda fallet har större värde för den enskilde än
sjukpenningen.

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

När det gäller de av kommittén förordade ändringarna i grunderna för de
statliga utbildningsbidragen vill jag erinra om att jag i årets statsverksproposition
under anslaget till Omskolning in. in. (V ht p. 71) förordat vissa
uppmjukningar i förutsättningarna för sådant bidrag under tillfällig sjukdom.
Till övriga förslag i denna del får jag återkomma i annat sammanhang.

Då jag härefter övergår till vissa frågor om förtidspension som enbart
rör tilläggspensioneringen, vill jag erinra om att statsmakterna
när TPL antogs år 1959 var på det klara med att även åtskilligt annat än
vad som sammanhänger med ett reviderat invaliditetsbegrepp och en ändrad
invaliditetsgradering kunde behöva ändras i bestämmelserna om förtidspension,
innan den nya pensioneringen trädde i kraft på förmånssidan.

En förutsättning för att någon skall ha rätt till förtidspension enligt den
nuvarande lydelsen av TPL är att han också har rätt till folkpension i form
av invalidpension eller sjukbidrag. Som reglerna om familjepension är uppbyggda
i TPL blir det också en förutsättning för rätt till familjeskydd från
tilläggspensioneringen att försörjaren skulle ha kunnat komma i åtnjutande
av invalidförmån från folkpensioneringen, om han blivit invalidiserad i
stället för avlidit. Denna sammankoppling mellan folk- och tilläggspensionering
kan möjligen tyckas vara ett naturligt uttryck för tanken att folkpension
och tilläggspension i realiteten utgör delar av en och samma pension.
Tiden kan emellertid ännu inte anses vara mogen för att genomföra en fullständig
överensstämmelse mellan pensionssystemets båda grenar i fråga
om villkoren för rätt till pension. De medborgarskaps- och mantalsskrivningsvillkor
som finns inom folkpensioneringen har inte någon motsvarighet
inom tilläggspensioneringen när det gäller rätt till ålderspension, och så
bör inte heller vara fallet beträffande rätt till förtidspension och familjepension.
Inom tilläggspensioneringen finns större möjligheter än inom folkpensioneringen
att jämställa utlänningar och utlandssvenskar med andra
försäkrade, och dessa möjligheter bör tillvaratagas. Min bedömning av denna
fråga överensstämmer helt med vad socialförsäkringskommittén föreslagit
och remissorganen tillstyrkt.

Inom ett försäkringssystem, som omfattar hela folket och vars förtidspensioner
är avsedda att ersätta ett inkomstbortfall på grund av invaliditet,
kan man inte utan vidare låta den försäkrades förhållanden vid tiden för en
invalidisering bli avgörande för rätten till pension eller pensionens storlek.
Det kan nämligen inte vara en uppgift för ett sådant försäkringssystem att
ersätta en hög, tillfällig inkomst, som den försäkrade åtnjuter när pensionsfallet
inträffar, med en hög, livsvarig pension. Uppenbarligen kan man inte
heller godta en ordning som medför att en tillfällig nedgång i den försäkrades
inkomster vid tiden för pensionsfallet får till följd att den pension, på
vilken han skall leva under återstoden av sitt liv, blir mycket låg. För att
undvika dylika ojämnheter torde det vara nödvändigt att ha vissa regler
om kvalifikationstid, men det är ett starkt önskemål att kvalifikationstiden

295

Kungl. Maj:Is proposition nr 90 år 1962

göres så kort som möjligt för att de försäkrade skall få ett fullgott riskskydd
i nära anslutning till sitt inträde i förvärvslivet. Den vanskliga uppgiften
blir att vid utformningen av bestämmelser om de närmare förutsättningarna
för rätt till förtidspension och sättet för
pensionens beräkning kombinera en kort kvalifikationstid med regler,
som i rimlig utsträckning begränsar spelrummet för tillfälliga och slumpartade
faktorer.

Enligt 16 § TPL skall förtidspension utgå, om pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade för minst 2 av de 4 år som närmast föregått året för
pensionsfallet, vilket ju i praktiken betyder en kvalifikationstid av 2 år. Förtidspensionen
skall till beloppet motsvara ålderspensionen, och vid beräkningen
av pensionens storlek antages att pensionspoäng motsvarande medeltalet
av de 2 högsta poängtalen under fyraårsperioden närmast före pensionsfallet
tillgodoräknats honom för varje år från och med det då förtidspension
skall börja utgå till och med det då han fyller 65 år.

Socialförsäkringskommittén har nu föreslagit vissa ändringar i dessa
regler. Enligt kommittéförslaget skall förtidspension kunna utgå om något
av två alternativa fall föreligger. Det ena är att den försäkrade vid tiden för
pensionsfallet är placerad i lägst den sjukpenningklass, som han skulle ha
tillhört om hans årsinkomst uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet,
och pensionspoäng dessutom tillgodoräknats honom för åtminstone
ett år före året för pensionsfallet. Är den försäkrade inte sjukpenningklassplacerad
som nyss sagts, skall likväl förtidspension utgå, om pensionspoäng
tillgodoräknats honom för minst 3 av de 4 åren närmast före året för pensionsfallet.
Antagandepoängen skall i båda fallen motsvara medeltalet av de
faktiska poängen för de 2 bästa åren av nämnda fyraårsperiod. Om man
därigenom skulle komma till ett förmånligare resultat för den försäkrade,
skall emellertid i stället för fyraårsperioden såsom bas användas samtliga
år från och med det då den försäkrade fyllt 16 år till och med det som närmast
föregått året för pensionsfallet. Antagandepoängen skall då bestämmas
till medeltalet av poängtalen för halva antalet av de nämnda åren, varvid
åren med högst poängtal medräknas.

Det är min uppfattning att anspråken på ändamålsenliga bestämmelser
om rätt till förtidspension och om beräkning av pensionens storlek tillgodoses
väsentligt bättre genom de föreslagna reglerna än genom nu gällande
bestämmelser. Samtidigt som kvalifikationstiden för flertalet fall förkortas
från två till ett år förhindras i ett större antal fall än med hittillsvarande bestämmelser
att den försäkrade blir utan pension eller får en mycket låg pension
om han under åren närmast före invaliditetens inträde — t. ex. på
grund av utbildning, värnpliktstjänstgöring, arbetslöshet eller sjukdom —
tillfälligt saknat pensionsgrundande inkomst eller haft osedvanligt låg sådan
inkomst. I socialförsäkringskoinmitténs förslag vill jag för min del inte göra
någon annan ändring än att den kortare kvalifikationstiden, ett år, skall

296

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

kunna, som försäkringsdomstolen föreslagit, åtnjutas även av den som faktiskt
inte varit sjukpenningklassplacerad i lägst den klass som motsvarar en
årsinkomst lika stor som basbeloppet men som skulle ha varit det, om försäkringskassan
haft kännedom om samtliga de förhållanden som rätteligen
skall ligga till grund för en klassplacering.

För att inte något missförstånd skall uppstå vill jag tillägga, att regler
motsvarande dem i 17 § TPL om en reducerad förtidspension av fribrevsnatur
skall kvarstå även efter de nu föreslagna lagändringarna. Den som
inte uppfyller de villkor, som gäller för pension på grundval av antagandepoäng,
skall således kunna få en förtidspension, till beloppet motsvarande
den ålderspension som han redan intjänat.

Även om en förbättring av riskskyddet blir följden av de nya reglerna om
förtidspension med tillgodoräknande av antagandepoäng, har socialförsäkringskommittén
prövat vissa önskemål om en särskilt gynnsam poängberäkning
för grupper av hårt drabbade invalider. Med tanke på personer som
invalidiserats i unga år och som av en eller annan anledning ännu inte
hunnit grundlägga rätt till en god tilläggspension har kommittén föreslagit
bestämmelser, enligt vilka studier eller annan utbildning
och värnpliktstjänstgöring som anledning till låg eller utebliven
förvärvsinkomst under vissa år särskilt skall beaktas i pensionshänseende.
Förslaget innebär att den, som av någon av de nämnda anledningarna
under större delen av ett år varit förhindrad att bereda sig inkomst av
förvärvsarbete, skall få tillgodoräkna sig minst en pensionspoäng för det
året. Poäng av detta slag skall kunna tillgodoräknas en försäkrad för åren
från och med det då han fyller 17 år till och med det då han fyller 28 år.
Beträffande finansieringen av de särskilda pensionsförmåner, som sålunda
skall tillkomma vissa unga invalider, har kommittén sagt sig anse att staten
bör svara för den merkostnad som uppkommer för försäkringen. Motiveringen
är att de verksamheter som ger anledning till förmånerna är av allmänt
samhällsintresse.

Försäkringen för tilläggspension är avsedd att ge ett efter inkomsternas
storlek graderat skydd mot bortfall av förvärvsinkomster. Försäkringen
finansieras helt med avgifter som i princip är knutna till dessa inkomster.
Socialförsäkringskommitténs förslag om pensionspoäng i anledning av utbildning
och värnpliktstjänstgöring innebär ett avsteg från principen om
förvärvsinkomst som förutsättning för pension. Kommittén har dragit konsekvensen
härav genom att frångå också tilläggspensioneringens finansieringsmetod
när det gäller dessa särskilda förmåner. Det inger emellertid
allvarliga betänkligheter att förändra tilläggspensioneringen från eu avgiftsfinansierad
försäkring mot bortfall av förvärvsinkomster till ett system med
blandad avgiftsfinansiering och skattefinansiering, i vilket olika omständigheter
utöver inkomstbortfall skall kunna ge upphov till pensionsrätt. Jag

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

är för egen del inte beredd att förorda ett sådant blandat system, vars konsekvenser
inte är utredda. Som framgår av vad jag yttrade redan vid förberedandet
av tilläggspensioneringen är jag på det klara med att pensionsfrågorna
för dem som blir invalidiserade i unga år rymmer särskilda problem.
Dessa torde emellertid böra bli föremål för ytterligare utredning och
därvid angripas från andra och mer generella utgångspunkter än socialförsäkringskommittén
gjort. Vad gäller försäkringsskyddet under tid för utbildning
och värnpliktstjänstgöring vill jag peka på att de som undergår yrkesutbildning
enligt särskilda bestämmelser omfattas av den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen och att motsvarande skydd enligt militärersättningsförordningen
lämnas under värnpliktstjänstgöring.

I samband med ändringarna i tilläggspensioneringens bestämmelser om
förtidspension bör uppmärksamhet även ägnas åt reglerna om utländsk
medborgares ställning inom pensionssystemet. För närvarande saknar
en utlänning, som flyttar till Sverige, under de första fem åren här
i riket pensionsskydd från tilläggspensioneringen för sig och sin familj.
Utlänningar är således i detta hänseende sämre ställda än svenskar. Möjlighet
föreligger enligt TPL att genom avtal med andra stater jämställa personer
som inte är svenska medborgare med svenskar i avseende på tilläggspensioneringen.
Av olika skäl är det dock åtskilliga här verksamma utlänningar
som, i vart fall under de närmaste åren, inte kan bli omfattade av
sådana överenskommelser med andra länder. I internationellt konventionsarbete,
som är avsett att vara normerande för nationell lagstiftning, är det
en tendens att vidga utlänningarnas rättigheter och skyldigheter på socialförsäkringsområdet.
Den tanken vinner alltmer gehör att en utlänning,
som med sin arbetsinsats bidrar till ett lands produktion, i princip bör vara
jämställd med landets egna medborgare i förhållande till socialförsäkringen.
Denna grundsats är hos oss sedan länge genomförd inom yrkesskadeförsäkringen
och i stort sett även inom sjukförsäkringen. Beträffande tilläggspensioneringen
bör, såsom föreslagits i departementspromemorian, utlänningar
få rätt till förtidspension och familjepension på i stort sett samma
villkor som svenskar.

De särregler för utlänningar som i övrigt förekommer inom tilläggspensioneringen,
t. ex. den längre kvalifikationstiden inom ålderspensioneringen,
begränsningarna i utlänningars möjligheter att uppbära pension utomlands
samt uteslutandet av utlänningar från de särskilda övergångsförmåner som
stadgats för personer födda åren 1896—1923, uppbärs av sådana skäl att det
inte är möjligt att utan vidare slopa dem. Som jag inledningsvis yttrat hör
det till de framtida uppgifterna att ta upp hela frågan om reglerna för svenska
medborgares och utlänningars ställning inom vårt socialförsäkringssystem.

10* — namn g till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

298

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

Tilläggsförmåner till ålders- och förtidspension m. m.

Sedan åtskilliga år tillbaka har de generella förmånerna inom folkpensioneringen
kompletterats med tilläggsförmåner av olika slag, blindtillägg
och vårdtillägg, hustrutillägg och kommunala bostadstillägg samt
särskilda barnbidrag. Folkpensioneringens utbyggnad samt tillkomsten av
tilläggspensioneringen aktualiserar frågan om behovet av dessa tillägg och
hur de bör vara utformade. Skilda synpunkter kan därvid läggas på de olika
förmånerna.

De nuvarande förmånerna till de blinda och hjälpen till andra svårt invalidiserade,
dvs. blindtilläggen och vårdtilläggen, har uppenbarligen ett nära
samband med varandra. De särskilda behov, som här föreligger på grund
av höjda levnadskostnader och försämrade möjligheter till normal livsföring,
kommer inte att tillgodoses genom de generella pensionsförmånerna.
Jag utgår därför från att det även framdeles kommer att föreligga behov av
tilläggsförmåner till pensionen i dessa fall.

Socialförsäkringskommittén har föreslagit, att blindtillägget bibehålies
som en kompletterande förmån till sådana blinda, som uppbär ålders- eller
förtidspension. Övriga blinda, vilkas arbetsförmåga inte är så nedsatt som
förutsättes för rätt till förtidspension, föreslås erhålla en fristående folkpensionsförmån,
benämnd blindhetsersättning. I båda fallen är förutsättningen
att blindheten inträtt före 63 års ålder. Kommittén föreslår vidare,
att vårdtillägget bibehålies och kompletteras med ett lägre tillägg, benämnt
hjälptillägg, för vilket skall gälla något mindre stränga förutsättningar
än för vårdtillägg. Slutligen förordar kommittén införande av två
ytterligare förmånsformer, vanföreersättning och vanföretillägg, för förvärvsarbetande
invalider med vissa lyten och defekter.

Kommitténs förslag innebär en ytterligare differentiering av stödformerna
för att täcka behov, vilka i grunden är mer eller mindre likartade. Jag anser
för min del att strävandena i stället bör gå ut på att förenhetliga förmånerna
och sammanföra dem under en gemensam benämning. Jag tror att möjligheterna
härtill är goda och skall återkomma till denna fråga efter en genomgång
av enskildheterna i kommitténs förslag.

Kommittéförslaget om blindtillägg och blindhetsersättning
står i samband med förslaget om invaliditetsbegreppets utformning.
Som framgår av vad jag anfört i avsnittet om förtidspension godtar jag den
av kommittén föreslagna ändrade konstruktionen av förmånerna till de
blinda. Jag förordar alltså, att blinda som åtnjuter förtidspension eller ålderspension
skall erhålla ett tillägg till pensionen, medan blinda som inte
är pensionsberättigade får en fristående förmån.

Enligt kommittéförslaget skall för rätt till blindförmånerna krävas, att
blindheten inträtt före det vederbörande fyllt 63 år mot nu 60 år. Motsvarande
föreslås gälla beträffande det för rätt till vårdtillägg och hjälptillägg
uppställda villkoret i fråga om tiden för vårdbehovets uppkomst. Förslaget

299

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

har i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de flesta remissyttrandena.
Några remissorgan har dock ifrågasatt att åldersgränsen hör helt utgå
eller höjas till 67 år.

I hittillsvarande lagstiftning har det inte ansetts lämpligt att helt slopa
åldersgränsen. I fråga om de blinda har anförts bl. a., att av dem som blivit
blinda i högre ålder ett ganska betydande antal kan antagas åtnjuta vård på
allmänna inrättningar och därför ej är i behov av blindtillägg. Skulle sådant
tillägg utgå även till dem som vid mycket hög ålder blivit blinda, skulle
vidare vissa tillämpningssvårigheter uppkomma. Beträffande vårdtillägget
har åberopats att behov av hjälp för personlig vård uppkommer förhållandevis
ofta i de högre åldersgrupperna. För egen del finner jag att övervägande
skäl talar för att bibehålla en åldersgräns före vilken blindheten eller vårdbehovet
skall ha yppats. Huruvida åldersgränsen bör sättas vid 63 år eller
en annan ålder är en avvägningsfråga. Jag finner det vara en fördel att
gränsen ligger några år under folkpensionsåldern 67 år, så att inte den omständigheten
huruvida blindheten eller vårdbehovet inträtt kort före eller
kort efter pensionsålderns inträde kan bli avgörande för om tillägg skall
utgå under återstoden av den försäkrades levnad. Kommitténs förslag bör
enligt min mening godtagas.

Beträffande den av kommittén föreslagna gränsdragningen mellan vårdtillägg
och hj älptillägg har i några remissyttranden anmärkts,
att förutsättningarna för rätt till de olika tilläggen inte angivits tillräckligt
klart. För rätt till vårdtillägg krävs f. n. att den pensionsberättigade är ur
stånd att reda sig själv och på grund härav har behov av ständig tillsyn
och vård. Förslaget om hj älptillägg innebär att kraven på vårdbehovets
intensitet mildras så att det räcker med att pensionären är i behov av avsevärd
fortlöpande hjälp från annan persons sida. Vårdtillägg och hj älptillägg
är båda avsedda för svårt invalidiserade med betydande behov av
vård och bistånd. Skillnaden mellan de båda förmånerna är en fråga om
gradering av stödets storlek i olika fall. Jag kan ge kritiken rätt i att det
mången gång skulle bli svårt att avgöra, huruvida den försäkrade bör ha
det ena eller det andra av de båda föreslagna beloppen 1 200 och 800 kr.
Enligt min mening hör någon sådan gradering av stödets storlek inte förekomma.
Däremot bör det för rätt till vårdtillägg nu gällande kravet i fråga
om vårdbehovets intensitet uppmjukas till huvudsaklig överensstämmelse
med vad kommittén föreslagit för hjälptilläggets vidkommande.

Det föreslagna systemet med v anf öreersättning och vanföretillägg
för förvärvsarbetande invalider är en nyhet inom folkpensioneringen.
Tillägget föreslås tillkomma försäkrade med partiell förtidspension,
medan vanföreersättningen på samma sätt som blindhetsersättningen
är avsedd för dem som trots en betydande medicinsk defekt har sådan
förmåga att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete, att de inte har
rätt till förtidspension. De nya förmånerna är enligt kommittéförslaget av -

300

Kiingl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sedda för personer, som lider av höggradiga rubbningar i rörelse- och stödorganens
funktion och som till följd härav behöver omfattande personligt
bistånd av andra människor eller får vidkännas betydande merutgifter för
färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra sitt arbete. Emellertid
finns det varaktiga defekttillstånd, såsom exempelvis rubbningar i cirkulationsorganen
och vissa neurologiska sjukdomar, vilka på samma sält som
rubbningar i rörelse- och stödorganens funktion vållar betydande kostnader
och svårigheter även om den som drabbats därav kan fortsätta att arbeta.
Vid remissbehandlingen har från flera håll anförts att det är angeläget, att
villkoren för de ifrågavarande förmånerna ges en sådan utformning, att hänsyn
mera tages till behovet av bistånd eller hjälpmedel för att kunna utföra
arbetet än till lokalisationen av lytet eller organfelet. För egen del vill jag
också förorda en sådan mera generell utformning av villkoren utan begränsning
till vissa former av defekttillstånd.

Som jag inledningsvis anförde bör de förmånsformer, som socialförsäkringskommittén
uppdelat på förmåner till blinda, till personer med avsevärda
vårdbehov och till förvärvsarbetande invalider med svåra kroppsliga
defekter, så långt möjligt sammanföras och få en enhetlig utformning. En
förmån, benämnd invaliditetstillägg, bör vara avsedd för dem
som har pension och en annan, kallad invaliditetsersättning,
för invalidiserade i arbetsför ålder, vilkas förvärvsförmåga är sådan att de
inte blir berättigade till förtidspension. För rätt till invaliditetstillägg till
ålders- eller förtidspension bör fordras att den försäkrade är ur stånd att
reda sig själv och på grund härav vid upprepade tillfällen dagligen har behov
av annan persons hjälp. En blind skall alltid anses uppfylla dessa förutsättningar.
Ett ytterligare villkor skall som förut nämnts vara att vårdbehovet
uppkommit eller blindheten inträtt före 63 års ålder. Vidare bör invaliditetstillägg
kunna utgå till partiell förtidspension, därest den försäkrade
lider av höggradig nedsättning i ett eller flera kroppsorgans funktion och
på grund härav behöver fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas
betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att
kunna utföra förvärvsarbete. Åtnjuter en förvärvsarbetande som nu nämnts
eller en blind inte någon pension alls, skall han ha rätt till invaliditetsersättning.
Invaliditetstillägget bör utgöra 1 200 kr. och invaliditetsersättningen
1 800 kr. om året. Mitt förslag rörande invaliditetsförmånerna medför
något ökade kostnader jämfört med kommittéförslaget, men å andra
sidan torde en inte obetydlig lättnad i det administrativa arbetet ernås.

Vad angår frågan om barntillägg inom folkpensioneringen, delar
jag socialförsäkringskommitténs uppfattning att det alltjämt kommer att
föreligga behov av ett ekonomiskt stöd till vissa barnfamiljer motsvarande
det som nu utgår i form av särskilt barnbidrag. Jag ansluter mig också till
förslaget, att detta stöd tekniskt bör utformas såsom ett icke inkomstprövat
tillägg till försörjarens folkpension. I fråga om den barntilläggsberättigade

301

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

kretsen ansluter jag mig i allt väsentligt till kommittéförslaget. Barntillägg
bör sålunda utgå för varje barn under 16 år till den försäkrade eller hans
hustru, därest den försäkrade har vårdnaden om eller stadigvarande sammanbor
med barnet. Barntillägg bör däremot inte, såsom ifrågasatts i några
remissyttranden, utgå till folkpension som tillkommer gift kvinna i andra
fall än då hon lever åtskild från sin make. I de fall då av makar som sammanlever
endast hustrun är pensionär skall alltså något barntillägg inte
utgå till hustruns pension. Kommitténs förslag bör följas även därutinnan
att tillägget bestämmes till 1 000 kr. om året och att detta belopp vid partiell
förtidspension reduceras till samma andel som pensionen utgör av
hel förtidspension. Tillika bör barntillägg på sätt kommittén förordat
minskas med tilläggspension över en viss storlek. Däremot synes man böra
undvika regler som leder till att barntillägg utgår från pensioneringen
men minskas med utgående bidragsförskott, vilket ofta torde uppgå till i
det närmaste samma belopp som tillägget. Såsom föreslagits i ett par remissyttranden
torde frågan kunna lösas på det sättet, att barntillägg ej utgår
i fall då pensionären väl är nnderhållsskyldig gentemot barnet men inte
har vårdnaden om eller stadigvarande sammanbor med det.

I det föregående har jag förordat att de särskilda invaliditetsförmånerna
och barntilläggen tills vidare skall utgå med vissa i kronor angivna belopp.
Frågan om indexreglering av dessa belopp torde få upptagas senare, lämpligen
i samband med att folkpensionernas anknytning till basbeloppet tekniskt
genomföres.

Hustrutilläggen och de kommunala bostadstilläggen avser att mera allmänt
svara för sådana försörjningsbehov som inte täckes av den allmänna
pensionen och den försäkrades övriga inkomster. I likhet med socialförsäkringskommittén
är jag övertygad om att det under avsevärd tid framåt
föreligger behov av en tilläggsförmån i fall av den art att hustrutill1
ä g g nu kan utgå. En annan sak är att det längre fram kan visa sig lämpligt
att sammansmälta hustrutillägget och det kommunala bostadstillägget
till en förmån. Jag har inte något att erinra mot den föreslagna ändrade
konstruktionen av hustrutillägget, som innebär att tillägget i fortsättningen
kommer att motsvara skillnaden mellan pensionsbeloppet för två pensionsberättigade
makar och pensionen för en ensam pensionär. Ändringen
påverkar inte storleken av det högsta sammanlagda belopp som tillkommer
makarna. Även i övrigt tillstyrker jag vad kommittén föreslagit beträffande
detta tillägg. Bl. a. bör liksom hittills gälla, att hustrutillägget
skall vara inkomstprövat.

Enligt socialförsäkringskommitténs förslag skall det ankomma på kommunerna
att ta ställning till om de k o in in u n a 1 a bostadstillä ggen
till partiella förtidspensioner skall reduceras i samma mån som förtidspensionerna.
Vad kommittén anfört i denna fråga föranleder ingen erinran
från min sida. Som jag anfört i samband med behandlingen av frågan

302

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1902

om förtida uttag av ålderspension kan jag däremot inte ansluta mig till
att rätt till kommunalt bostadstillägg vid sådant uttag skall vara beroende
av innehållet i de av kommunerna fastställda grunderna för dessa tillägg.
Denna fråga bör i stället lagstiftningsvägen regleras så, att kommunalt bostadstillägg
vid förtida uttag av ålderspension icke kan utgå före 67 års ålder.

Efter slopandet av inkomstprövningen beträffande förtidspensionerna
kommer de förmåner inom folkpensionssystemet, som alltjämt är underkastade
inkomstprövning, att utgöras av hustrutillägg och kommunala
bostadstillägg samt änkepensioner i anledning av dödsfall före den
1 juli 1960.

Endast ett ringa antal förmånsslag blir således i fortsättningen beroende
av inkomstprövning. Som kommittén mycket riktigt framhåller betyder
detta dock inte, att inkomstprövningen numera skulle ha ringa betydelse.
Antalet pensionärer med kommunalt bostadstillägg och hustrutillägg är
nämligen mycket stort. En uppmjukning av inkomstprövningsreglerna
skulle leda till att detta antal stiger ytterligare och att de inkomstprövade
förmånernas belopp ökar. Härigenom skulle uppkomma en avsevärd kostnadsökning
för såväl staten som kommunerna, och det är att märka att
uPPmjukningen inte skulle medföra någon förbättring av standarden för
pensionärer med ringa eller ingen inkomst. Vad kommittén anfört mot en
mera vittgående uppmjukning av inkomstprövningen i fråga om hustrutillägg
och kommunala bostadstillägg har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Jag vill heller inte förorda ändring i inkomstprövningsreglerna
annat än i avseende på den s. k. skärpningsprocenten vid innehav av
förmögenhet. Jag föreslår i likhet med kommittén, att detta procenttal sänks
från nuvarande 20 till 10. Till frågan om inkomstprövningen av änkepensioner
återkommer jag i nästföljande avsnitt.

Famil jepension

Inom tilläggspensioneringen är rätten till familjepension vid en försäkrads
död i de fall, då han inte är ålderspensionär, knuten till den rätt till
förtidspension, som den försäkrade skulle ha haft om han blivit invalid i
stället för avlidit. Härigenom kommer den utsträckta rätt till förtidspension,
som behandlats i det föregående, att återverka även när det gäller
skyddet för de efterlevande. Sålunda kommer rätt till familjepension normalt
att föreligga redan när försörj aren förvärvat ett års pensionspoäng. Slopandet
av åtskillnaden mellan svenskar och utlänningar när det gäller rätten
till förtidspension medför att någon skillnad, bortsett från vissa undantagsfall,
inte heller kommer att föreligga i fråga om de efterlevandes rätt till
familjepension. På så sätt sker betydelsefulla utfyllnader av tidigare luckor
i tilläggspensioneringens familjeskydd.

I samband med de senaste årens pensionsbeslut har frågan om änkepension
till frånskilda kvinnor vid den förutvarande, makens

303

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1902

död diskuterats vid flera tillfällen utan att någon lösning kunnat nås. Spörsmålet
rymmer flera vanskliga problem när det gäller att nå en avvägning,
som ger ett rimligt pensionsskydd och som samtidigt kan inpassas i det föreliggande
pensionssystemet. Då frågan ånyo tagits upp i departementspromemorian
har som utgångspunkt valts att pensionsrätten bör begränsas till de
fall, då det kan antagas vara vanligt att den frånskilda kvinnan kommer i
ett sämre försörjningsläge vid mannens död. På grund härav föreslås som
en förutsättning för rätt till pension, att kvinnan skulle ha varit berättigad
till underhållsbidrag av mannen, om denne levat. Den sammanlagda
pensionen från folk- och tilläggspensioneringarna föreslås maximerad
till storleken av underhållsbidraget, varvid dock indextillägg skall kunna
tillkomma. En ytterligare förutsättning för rätt till pension skall enligt promemorian
vara att kvinnan antingen har barn under 16 år i hemmet eller har
varit gift med den avlidne i minst 15 år. Pensionens storlek skall i princip
inte påverkas av att en försäkrad efterlämnar flera som är berättigade till
änkepension.

Förslaget att införa pensionsrätt för frånskilda kvinnor har inte rönt
någon gensaga under remissbehandlingen. Det stora flertalet remissorgan
har även godtagit en lösning efter de huvudlinjer som departementspromemorian
förordar. Från en del håll har dock rests invändningar. Dessa har
främst riktats mot att rätten till pension göres beroende av att ratt till underhållsbidrag
föreligger. Man har framhållit, att genom en sådan anordning
många frånskilda kvinnor kommer att bli utan pension trots att de väl kan
vara i behov därav. När det gäller tilläggspensioneringen har utgångspunkten
för kritiken varit, att den frånskilda kvinnan under sin äktenskapstid bör
anses ha tjänat in en viss pensionsrätt, som sedan skall komma henne till
godo vid mannens död. En konsekvens av detta resonemang blir att, när den
försäkrade efterlämnar såväl änka som hustru i ett tidigare äktenskap, en
änkepension får beräknas och sedan uppdelas på de pensionsberättigade efter
vissa normer.

Innan jag går närmare in på förslaget om änkepensionsrätt för frånskilda
kvinnor vill jag erinra om de grundprinciper, på vilka den allmänna pensioneringen
vilar. När det gäller ålders- och förtidspension är tanken att de
utgående förmånerna skall ersätta ett inkomstbortfall till följd av inträdd
arbetsoförmåga, som har sin grund i åldrande eller invaliditet. På samma
sätt är syftet med änke- och barnpension att ge en ersättning for vad familjen
i ekonomiskt hänseende går miste om genom försörjarens död. Pension
skall alltså allmänt sett ersätta bortfallen förvärvsinkomst enligt vissa grunder,
vilka inom ett pensionssystem som det förevarande med nödvändighet
måste bygga på generella bedömningar av pensionsbehovet. På eu sådan
generell bedömning vilar exempelvis regeln att änkepension upphör, om
kvinnan ingår äktenskap.

Tillämpar man dessa grundsatser på spörsmålet om pensionsrätt för från -

304

Kangl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

skilda kvinnor blir resultatet, att pensionsrätt inte bör föreligga i andra fall
än då kvinnans försörjningsläge försämras vid den förutvarande mannens
död. Det naturliga är därvid att knyta pensionsrätten till förhandenvaron av
underhållsbidrag. Pensionen kommer då att ersätta det underhållsbidrag
som faller bort genom mannens död. Obestridligen kommer med denna lösning
en del frånskilda kvinnor att sakna pensionsrätt, ehuru det av sociala
skal kunde vara motiverat att de erhöll någon form av ekonomiskt stöd.
Emellertid kan jag inte finna det riktigt att söka lösa detta problem inom
ramen för änkepensioneringen. Frågan om de ensamstående kvinnornas och
säl skilt de ensamma mödrarnas problem i allmänhet bör tas upp från andra
utgångspunkter. Jag vill i detta sammanhang inte underlåta att påpeka, att
det i många fall skulle te sig egendomligt att utge änkepension till en frånskild
kvinna, mot vilken mannen inte har någon underhållsskyldighet. Det
finns enligt min mening inga skäl att exempelvis en frånskild kvinna i full
förvärvsverksamhet helt plötsligt, kanske lång tid efter det äktenskapet
upplösts, skulle bli berättigad till änkepension efter en man, vars död till
ingen del påverkar hennes egna försörjningsmöjligheter.

Ett problem av särskilt slag beröres av dem som företräder den meningen,
att änkepensionsrätten har karaktären av en tillgång, som kvinnan
tjänar in under äktenskapet och som därför bör förbehållas henne även
efter äktenskapets upplösning. Ett konsekvent genomförande av den antydda
tankegången förutsätter, att kvinnan i någon form får del av mannens egenpension.
Detta är emellertid ett spörsmål av helt annan art, som jag inte är
beredd att gå in på i detta sammanhang. Jag vill framhålla, att en kvinna
som före eller under äktenskapet har haft eget förvärvsarbete givetvis har
förvärvat en självständig rätt till tilläggspension. På motsvarande sätt har
hon i regel möjlighet att efter äktenskapets upplösning tjäna in sådan pension.
Tilläggspensioneringens regel att endast 30 års pensionsgrundande
inkomst erfordras för rätt till full pension är ägnad att särskilt gynna sådana
kategorier, som under en del av sin aktiva tid måste hålla sig borta från förvärvsarbete.

o Resonemanget att änkepensionsrätt till frånskilda kvinnor skall bedömas
såsom en under äktenskapet intjänad förmån leder, som förut påpekats, till
att flera änkepensionsberättigade efter en försäkrad skulle få dela på en
enda tillgänglig änkepension. Dessa pensionstagare skulle alltså få lägre
pension an änkan efter den som inte efterlämnar mer än en änkepensionsberättigad.
Detta skulle innebära en försämring jämfört med vad nu gäller
for den kvinna, som är gift med den försäkrade vid dennes död. En sådan
utveckling vill jag inte medverka till, särskilt som denna kvinna även i ekonomiskt
hänseende torde drabbas hårdast vid mannens död. Jag har svårt
att finna något bärande skäl varför en änka i ett sådant fall skulle vara
sämre ställd än om mannen inte tidigare varit gift.

Det bör påpekas att den frånskilda kvinnans minderåriga barn, till vilka

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

den förutvarande maken är fader, blir berättigade till barnpension efter
honom. Barnpensionerna inom tilläggspensioneringen är så utformade att
de utgår med relativt sett högre belopp, när den försäkrade inte samtidigt
efterlämnar någon som är berättigad till änkepension. Härigenom uppnås
för frånskilda kvinnor med barn under 19 år en viss utjämning mellan å ena
sidan fall, då både änkepension och barnpension utgår, och å andra sidan
fall, då enbart barnpension utgår. Som jag strax kommer till kan dock reglerna
om barnpension inom tilläggspensioneringen leda till en del komplikationer,
om den försäkrade efterlämnar flera änkepensionsberättigade.

Folkpensioneringen och tilläggspensioneringen skall bilda ett så långt
möjligt enhetligt pensionssystem. Jag finner det därför angeläget, att man
inte vid införandet av pensionsrätt för frånskilda kvinnor fjärmar de båda
pensionsslagen från varandra genom olikheter i reglerna, som inte är betingade
av skillnader i bestämmelserna om änkepension i huvudfallen.

I betraktande av vad jag nu anfört finner jag mig böra förorda att frågan
om änkepensionsrätt för frånskilda kvinnor löses efter de huvudlinjer, som
föreslagits i departementspromemorian. En förutsättning för pension bör
alltså vara att mannen, om han levat, skulle ha varit skyldig att utge underhållsbidrag
till kvinnan. Då en försäkrad efterlämnar flera änkepensionsberättigade,
bör pension till envar av dessa i princip utgå utan hänsynstagande
till att mer än en änkepension skall utgå. Den regel jag förordar
torde bidra till att göra skilsmässoparter och andra mera uppmärksamma
på den frånskilda kvinnans försörjningsbehov på längre sikt.

I promemorian föreslås beträffande bestämmelsernas utformning
i övrigt, att för rätt till pension skall krävas att kvinnan antingen
i hemmet bär barn under 16 år till den avlidne eller också att äktenskapet
varat i minst 15 år. Kravet på minst 15 års äktenskap i de fall då barnrekvisitet
ej uppfylles har under remissbehandlingen kritiserats såsom alltför
hårt även av remissorgan som godtagit förslagets huvudprinciper. Sänkning
av detta krav till att avse 10 eller 5 års äktenskap har förordats. För
egen del är jag benägen att instämma i denna kritik. Enligt min mening bör
det beträffande änkepensionen till de frånskilda kvinnorna inte uppställas
några särskilda villkor utöver kravet på underhållsbidrag. Den frånskilda
kvinnan bör alltså med nämnda begränsning i princip kunna erhålla pension
på samma villkor som gäller för änka, dock med den modifikationen
att förekomsten av barn inte heller inom folkpensioneringen bör grunda rätt
till pension i andra fall än då den avlidne är fader till barnet. Rätt till folkpension
skall alltså föreligga, om kvinnan i hemmet har barn under 16 år
till den försäkrade eller om äktenskapet varat i fem år och kvinnan tillika
fyllt 36 år vid mannens död. I det senare fallet kommer pensionens storlek i
vissa fall att begränsas med tillämpning av gällande regel om reduktion av
änkepensionen för kvinnor som inte fyllt 50 år vid mannens död. I fråga om
rätt till tilläggspension skall krävas antingen att kvinnan har barn, till vilket

306

Kiingl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

den avlidne är fader, eller att äktenskapet varat minst fem år och ingåtts
senast den dag då den försäkrade fyllde 60 år.

Under remissbehandlingen har sambandet mellan änkepension och barnpensioner
tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Som jag redan påpekat kan
i vissa fall samspelet mellan änkepension och barnpension bli till fördel för
frånskilda kvinnor, som enligt de föreslagna reglerna kommer att sakna
rätt till änkepension. Å andra sidan har framhållits att tillkomsten av pension
till frånskilda kan leda till minskning av barnpensioner från tilläggspensioneringen.
Denna effekt beror på den grundläggande utformningen av
familjepensionsförmånerna inom tilläggspensioneringen, som innebär att
familjepensionens sammanlagda belopp står i förhållande till antalet efterlevande,
antingen änka ingår bland dessa eller ej. En efterlevande får t. ex.
en familjepension på 40 procent av den försäkrades egenpension, två efterlevande
får SO procent, tre 60 procent osv. Är en av de efterlevande änka, får
hon 35 procent av egenpensionen medan återstoden går till barnpension.
Vad nu sagts gäller enligt nuvarande bestämmelser även om änka och
barn ej lever i fainiljegemenskap. Det är då följdriktigt att änkepension till
frånskild kvinna påverkar storleken av pensionen till barn i annat äktenskap.
Detta blir dock inte fallet om den försäkrade även efterlämnar änka,
som är berättigad till pension efter honom. Änkepension till frånskild är
maximerad till underhållsbidragets nivå och kan därför komma att utgå
med lägre belopp än som motsvarar 35 procent av mannens egenpension.
Jag förordar att, om änkepension efter en försäkrad ej utgör 35 procent av
egenpensionen, vad som fattas i nämnda procenttal skall kunna användas
till förhöjning av barnpension. Detta innebär i förhållande till förslaget en
förbättring för barnen som gynnar både den frånskilda kvinnans egna barn
med den avlidne och andra barn till honom. I övrigt vill jag hänvisa till att
jag vid behandling av föreslagna regler om maximering av familjepensioner
i det följande kommer att förorda uppmjukningar, som är ägnade att ge
ökat utrymme för barnpensioner.

Samtliga remissorgan har godtagit socialförsäkringskommitténs förslag
att vid sammanträffande mellan flera pensioner egenpension
och familjepension från tilläggspensioneringen skall utgå samtidigt
utan reduktion av någondera pensionen. Även jag ansluter mig till detta
förslag. Likaså biträder jag kommitténs förslag att vid sammanträffande av
flera familjepensioner från tilläggspensioneringen endast den största av dem
skall utgå.

Inom familjepensioneringen föreligger vissa överförsäkringsproblem
såtillvida som det kan inträffa att de samlade pensionsförmånerna
efter en försäkrad kan komma att överstiga hans inkomst eller
hans pension under livstiden. Detta beror främst på folkpensionsförmånernas
utformning med fixa belopp i änke- och barnpensioner. Kommittén har
uttalat att det inte synes behöva föranleda betänkligheter att de efterlevande

307

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

får en familjepension, som är större än den avlidnes inkomst, i de fall då
enbart folkpension utgår. Däremot har kommittén ansett att en särskild
maximeringsregel bör kunna gripa in då såväl folkpension som tilläggspension
utgår. Kommittén förordar att det sammanlagda pensionsbelopp, som
utgår till efterlevande, i princip bör begränsas till 90 procent av den försäkrades
sammanlagda egenpension, varvid dock minskning endast skall få ske
på tilläggspensionen.

För egen del anser jag det i princip riktigt att pensionsbestämmelserna
inte bör leda till att familjens försörjningsläge förbättras genom den försäkrades
död. Det är dock givet att reglerna i ett allmänt pensionssystem
inte kan vara i detalj anpassade till alla de olika lägen, som kan uppkomma.
Enkla och klara linjer måste eftersträvas, varvid man till utgångspunkt bör
välja vissa normalfall. Att härvid, som kommittén gjort, utgå från den avlidnes
egenpension är en väg. Den kan sägas leda rätt i de fall, då den avlidne
vid dödsfallet var pensionär och inte genom en personlig arbetsinsats
bidrog till familjens försörjning. En annan metod, som leder till ett riktigare
resultat då en fullt arbetsför person dör. skulle vara att göra jämförelsen
med den avlidnes förvärvsinkomst.

Under inga förhållanden bör det komma i fråga att inkräkta på folkpensionsförmånerna
till de efterlevande. Dessa förmåner är avsedda att garantera
en minimiförsörjning och är avpassade därefter. Det återstår då att
undersöka i vad mån en reduktion bör sätta in med hänsyn till tilläggspensionen.
Den av socialförsäkringskommittén föreslagna regeln griper in
enbart i de fall då det finns flera barn som är berättigade till pension efter
den försäkrade. Det ter sig föga tilltalande att i ett socialförsäkringssystem
skära ned förmånerna just till de stora familjerna, allra helst som familjepensionsreglerna
ändock är så utformade att varje barn i en sådan familj i
princip får lägre pension än barn i en liten familj.

Mot bakgrunden av vad nu sagts finner jag att den föreslagna maximeringsregeln
inte bör införas i lagstiftningen. Jag finner ej heller skäl att, när
hela pensionssystemet nu kan överblickas, bibehålla den nuvarande regeln
inom tilläggspensioneringen att familjepensionen ej får uppgå till mer än
80 procent av den avlidnes egenpension. Denna regel träder i tillämpning
först då den försäkrade efterlämnar minst sex pensionsberättigade efterlevande.
Det må nämnas att inom statstjänstemännens familjepensionssystem,
som i mycket utgjort en förebild till tilläggspensioneringens bestämmelser,
inte återfinns någon liknande begränsningsregel.

Socialförsäkringskommitténs förslag om uppmjukning av inkomstprövningen
av änkepension i anledning av dödsfall, som inträffat
före den 1 juli 1 9 6 0, finner jag välbetänkt. Jag förordar
alltså, att folkpension i sådana fall skall minskas med en tredjedel av den
pensionsberättigades inkomst i vad denna överstiger 1 000 kr.

Efter den utbyggnad av änkepensioneringen på folkpensionssidan, som

308

Kungl. Mcij:ts proposition nr 90 år 1962

genomfördes år 1960, skall änkepension utgå om änkan fyllt 36 år vid
makens död, varvid viss reduktion av pensionen inträder om änkans ålder
vid dödsfallet understiger 50 år. Tidigare var åldersgränsen för rätt till
änkepension i princip 55 år. Vidare skall enligt de nya reglerna full pension
alltid utgå till änka som har barn under 16 år i hemmet. När yngsta barnet
uppnår 16 års ålder bedömes änkans pensionsrätt i fortsättningen som om
mannens död inträffat, när barnet fyllde 16 år. Förekomsten av minderåriga
barn i familjen kommer följaktligen i regel att ha betydelse för änkepensionen
även efter det att yngsta barnet fyllt 16 år. Om änkan var under 36
år vid dödsfallet, blir rätten till pension beroende på om änkan vid 36-årsålderns uppnående hade barn under 16 år i hemmet. Hade änkan fyllt
36 men ej 50 år vid mannens död, är hennes ålder vid den tidpunkt då hon
upphörde att ha barn under 16 år i hemmet avgörande för pensionens storlek.
Enligt övergångsbestämmelserna till 1960 års lagstiftning skall för en
änka, vars man avlidit före den 1 juli 1960, förekomsten av barn under 16
år i änkans hem ha betydelse i pensionshänseende endast om sådant barn
fanns i hemmet vid sistnämnda tidpunkt. I annat fall blir änkans ålder vid
makens dödsfall avgörande för rätten till änkepension och för pensionens
storlek. Föregående års riksdag har hemställt om en skyndsam utredning i
syfte att undanröja verkningarna av den nämnda övergångsbestämmelsen
(L2U 3; rskr 81).

Då de nya änkepensionsreglerna genomfördes år 1960, gjordes de av olika
skäl inte fullt ut tillämpliga på äldre fall. Sålunda bibehölls inkomstprövningen
för de äldre fallen med vissa modifikationer i fråga om pension till
dem som blivit änkor åren närmast före de nya reglernas införande. På
samma sätt gjordes som nyss nämnts vissa undantag för äldre fall när det
gäller verkan i pensionshänseende av att änkan haft barn under 16 år i
hemmet. I det föregående har förordats en uppmjukning av inkomstprövningsreglerna
i övergångsfallen. Såsom andra lagutskottet i sitt av riksdagen
godkända yttrande framhållit finns det även skäl som talar för en ändring
av reglerna, när det gäller barnvillkorets återverkan på änkepensionen i
äldre fall. Otvivelaktigt medför de påtalade övergångsbestämmelsernas utformning
att en del änkor saknar rätt till änkepension eller får lägre sådan
pension än eljest skulle ha utgått, trots att såväl sociala skäl som rättviseskäl
kan tala för en gynnsammare behandling. Jag finner det därför befogat
med en ändring av berörda regler. De undersökningar som gjorts inom
socialdepartementet har övertygat mig om att ändringen lämpligen bör ske
på så sätt att undantagsbestämmelsen helt slopas. Också i fall då änkeblivandet
ligger i tiden före den 1 juli 1960 skall det alltså i fortsättningen
kunna anses som om dödsfallet inträffat vid den tidpunkt, då kvinnan upphörde
att ha barn under 16 år i hemmet, oavsett när denna tidpunkt infallit.
Jag förordar att lagändringen sker med verkan från den 1 juli 1962. Därigenom
vinnes bl. a. att prövningen av pensionsansökningarna kan utföras

309

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

av de nuvarande pensionsnämnderna och i huvudsak vara avslutad innan
pensionsreformen i övrigt sättes i kraft den 1 januari 1963.

Höjning av folkpensionerna

Statsmakternas ställningstaganden i folkpensionsfrågorna vid 1958 års
A-riksdag innebar att folkpensionerna fram till år 1968 successivt skulle
höjas så att, i 1957 års penningvärde räknat, ålderspensionen kom att uppgå
för en ensam pensionär till 3 600 kr. och för två pensionsberättigade makar
till 5 400 kr. En första höjning vidtogs vid 1958 års A-riksdag och en andra
skedde år 1960.1 enlighet med vad som förutsattes år 1958 bör en ny höjning
göras med verkan fr. o. m. den 1 juli 1962. Ett fullföljande av det tidigare
inledda programmet för folkpensionshöjningen fram till 1968 skulle innebära
att pensionerna höjdes med 250 kr. om året för en ensam pensionär
och 340 kr. om året för två pensionsberättigade makar.

Enligt statsmakternas ställningstaganden år 1958 är som nyss nämnts den
för år 1968 avsedda folkpensionsnivån uttryckt i 1957 års penningvärde.
Detta innebär att de för 1968 angivna beloppen i sin helhet bör vara indexreglerade
med 1957 som basår. Detta har förutsatts i förslaget till lag om
allmän försäkring, enligt vilket folkpensionsbeloppen uttrycks i procent av
det med utgångspunkt från prisläget i september 1957 indexreglerade basbeloppet.
Av tekniska skäl kan dock folkpensionernas anknytning till basbeloppet
inte genomföras i samband med ikraftträdandet av lagen om allmän
försäkring utan får uppskjutas till en senare tidpunkt. Intill dess får
den nuvarande metoden med fasta indextillägg bibehållas. De nuvarande
indextilläggen, vart och ett på 50 kr. för en ensam pensionär och 40 kr. för
vardera av två pensionsberättigade makar, är så avpassade att pensionernas
ursprungliga belopp men inte standardtillägg är värdesäkrade. För att
underlätta samordningen mellan folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
och möjliggöra en jämn stegring av folkpensionerna fram till det
för år 1968 uppställda målet, bör i år en ytterligare höjning av folkpensionerna
vidtagas med 100 kr. för en ensam pensionär och 160 kr. för
två makar. Samtidigt bör en uppjustering av indextilläggens storlek äga
rum, så att tillägg som utfaller efter juni månad 1962 utgör 75 kr. för en
ensam pensionär och 60 kr. för vardera av två makar.

Årets folkpensionshöj ning bör alltså bli 350 kr. för en ensam pensionär,
varmed även avses änkepcnsionär, och 500 kr. för två pensionsberättigade
makar eller 250 kr. för var och en av dem. Med sistnämnda belopp kommer
då också hustrutilläggen att höjas. Jag vill dock erinra om att enligt vad jag
i det föregående förordat hustrutilläggen fr. o. in. 1963 på grund av ändrad
konstruktion kommer att utgå med andra belopp än under 1962. Om den nu
föreslagna höjningen genomföres kommer med nuvarande 11 indcxtillägg
ä 50 respektive 40 kr. ålderspensionernas årsbelopp att fr. o. m. den 1 juli
i år utgöra 3 200 kr. för eu ensam pensionär och 5 010 kr. för två pensions -

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

berättigade makar. Maximibeloppen för invalidpension och sjukbidrag blir
desamma, och full änkepension kommer att utgå med samma belopp som
ålderspensionen till en ensam ålderspensionär. Då hustrutillägg utgår kommer
maximibeloppet för makarnas sammanlagda pensionsförmåner att
uppgå till 5 010 kr. Till de angivna beloppen kan liksom hittills komma kommunalt
bostadstillägg.

Samordning med yrkesskadeförsäkringen

Med hänsyn till den tidsplan som socialförsäkringskommittén haft att
iakttaga har det inte varit möjligt för kommittén att framlägga förslag till
en definitiv lösning av frågorna om samordning av sjukförsäkringen och den
allmänna pensioneringen med yrkesskadeförsäkringen. Kommittén har därtör
inskränkt sig till att föreslå samordningsregler av provisorisk karaktär.
Då socialförsäkringskommittén avslutade sitt arbete tillkallade jag en särskild
utredning för att pröva frågan om yrkesskadeförsäkringens framtida
utformning och anpassning till de övriga socialförsäkringsgrenarna.

I det läge som nu råder bör riktpunkten vara att så litet som möjligt rubba
nuvarande regler inom yrkesskadeförsäkringen och att undvika lösningar
som binder framtida ställningstaganden. De förslag som socialförsäkringskommittén
framlagt synes väl ägnade att fylla de krav som bör ställas på
samordningen under en övergångstid till dess yrkesskadeförsäkringen skall
inordnas i det allmänna försäkringssystemet. Jag ansluter mig till vad kommittén
föreslagit rörande samordningen mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen. Kommittéförslaget innebär
beträffande samordningen mellan den allmänna
pensioneringen och yrkesskadeförsäkringen att nuvarande
metod med justeringar på pensionssidan bibehålies. Jag har inte heller
i denna del någon erinran mot förslaget. Som jag i tidigare sammanhang
uttalat bör dock den definitiva samordningen göras enligt principen att de
allmänna förmånerna utgår fullt ut och yrkesskadeförsäkringsförmånerna
utformas som kompletteringar.

Socialförsäkringskommittén har även behandlat frågan om att eventuellt
slopa eller förkorta den karenstid på tre dagar, som nu gäller inom
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, men inte velat förorda någon
ändring. Under remissbehandlingen har uttalanden gjorts till förmån för
såväl en förkortning som en förlängning av karenstiden. Vid bedömningen
av olika reformönskemål på den allmänna försäkringens område har
jag för egen del inte kunnat komma till någon annan slutsats än kommittén.
Den argumentering som föres med sikte på att enbart för yrkesskadeförsäkringens
del slopa karenstiden synes främst bygga på det förhållandet,
att reglerna i förevarande avseende var gynnsammare för yrkesskadefallen
innan den allmänna sjukförsäkringen tillkom och yrkesskade -

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

försäkringen samordnades med denna. Man måste dock här liksom eljest
se socialförsäkringssystemet som en helhet. Införandet av den allmänna
sjukförsäkringen och 1954 års lagstiftning om yrkesskadeförsäkring innebar
förbättringar för den enskilde, och reformen beslöts i stor enighet.
De förbättringar av sjukpenningskyddet inom den allmänna försäkringen,
som blir en följd av att de i det föregående redovisade reformförslagen genomföres,
är också till fördel för de yrkesskadade och utgör ytterligare en
positiv effekt av samordningen mellan sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring.

Finansieringsfrågor

Sjuk- och moderskapsförsäkring

Riksförsäkringsvei''ket bär för budgetåret 1962/63 beräknat sjukkassornas
utgifter vid oförändrade lagbestämmelser till 1 315 milj. kr. För budgetåret
1961/62 har utgifterna beräknats till 1 234 milj. kr. I båda fallen är hänsyn
tagen till de merutgifter, som förorsakas av den fr. o. m. den 1 januari 1962
gällande nya provinsialläkartaxan. På grundval av de beräkningar som
gjorts av socialförsäkringskommittén och socialpolitiska kommittén kan de
förslag, vilkas genomförande jag i det föregående förordat, tillsammantagna
beräknas medföra ökade utgifter för sjukkassorna på cirka 350 milj. kr.
för helt år räknat. Då förslagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1963,
kommer de av förslagen föranledda utgiftsökningarna för kassorna att
stanna vid 175 milj. kr. för budgetåret 1962/63. Sammanlagt kan alltså
sjukkassornas utgifter för budgetåret 1962/63 beräknas till (1 315 + 175 =)

1 490 milj. kr., vilket överstiger det för budgetåret 1961/62 beräknade beloppet
med 256 milj. kr. Till fördelningen av kassornas utgifter på olika
poster återkommer jag i samband med behandlingen av fragan om statsbidraget
till sjukkassorna.

När det gäller finansieringen av sjuk- och moderskapsförsäkringen
medför förslagen konsekvenser för de försäkrades egna avgifter
till försäkringen. Införandet av ersättning för tandläkarvård som
försäkringsförmån för blivande och nyblivna mödrar kan vid 50-procentigt
statsbidrag beräknas leda till en genomsnittlig ökning av sjukförsäkringsavgiften
med 2 kr. om året per avgiftspliktig försäkrad, dvs. med 4 kr. för
makar. Höjningen av grundsjukpenningen och modersltapshjälpens grundpenning
samt de föreslagna ändrade reglerna om barntillägg medför, om
statsbidraget för dessa ändamål sättes till 50 procent men vissa andra statsbidrag
till sjukkassorna samtidigt avskaffas, en avgiftshöjning med i genomsnitt
ca 40 kr. om året per avgiftspliktig, dvs. med 80 kr. för två avgiftspliktiga
makar. I gengäld kommer det ökade arbetsgivarbidrag till sjukvårdsförsäkringen,
som jag strax ämnar förorda, alt möjliggöra eu sänkning
av avgifterna med i genomsnitt 12 kr. per avgiftsbetalande försäkrad,

312

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

så att nettoökningen av avgifterna stannar vid i genomsnitt ca 30 kr. om året
per avgiftspliktig eller 60 kr. för två makar. För dem som är försäkrade för
tilläggssjukpenning, vilket blir fallet med den stora massan förvärvsarbetande
vare sig de är anställda eller ej, motvägs vidare den ökade avgiften på
grund av grundsjukpenningens höjning av en minskning i fråga om avgiften
för tilläggssjukpenningförsäkringen. Å andra sidan kommer även sistnämnda
avgift att påverkas i höjande riktning av att sjukpenningens belopp inte
som hittills skall minskas efter 180 dagars sjukdom liksom av att tiden för
åtnjutande av moderskapshjälpens tilläggspenning utsträckes från 90 till
180 dagar. Likaså kommer naturligtvis de, som på grund av sjukpenningskalans
utbyggnad blir försäkrade för större sjukpenning än förut, att få
högre avgifter. Företagarnas försäkring för tilläggssjukpenning skall helt
bekostas av dem själva genom avgifter, vilka bl. a. påverkas av den karenstid
som var och en väljer.

Avgift till försäkringen för grundsjukpenning bör som socialförsäkringskommittén
föreslagit erläggas av var och en som är försäkrad för sådan
sjukpenning och alltså inte bero på den taxerade inkomsten. Däremot bör
avgiftsskyldigheten i vad avser sjukvårdsförsäkringen alltjämt vara anknuten
till den taxerade inkomsten. I enlighet med statsmakternas ställningstagande
i samband med skattefrågornas behandling vid 1961 års höstriksdag
bör inkomstgränsen därvid höjas från 1 200 kr. till 2 400 kr. Samtidigt
bör den s. k. 2-procentregeln ersättas med en avtrappningsregel, motsvarande
den som 1961 beslöts beträffande folkpensionsavgiften.

Den nyssnämnda höjningen av inkomstgränsen för avgiftsskyldighet
till 2 400 kr. taxerad inkomst bör som förutsattes i 1961 års beslut gälla
redan fr. o. in. 1962. Den bör för sagda år avse jämväl skyldigheten att betala
avgift för försäkringen för grundsjukpenning.

Vad socialförsäkringskommittén anfört rörande avdrag vid beskattningen
för sjukförsäkringsavgift kan jag inte här gå in på.

Enligt gällande bestämmelser utgör arbetsgivarnas bidrag till
sjuk- och moderskapsförsäkringarna sammanlagt 1,14 procent av de anställdas
löner upp till 15 000 kr. Av bidraget går 0,25 procent på lönerna
till utgifterna för sjukvård, 0,85 procent till utgifterna för tilläggssjukpenning
och 0,04 procent till utgifterna för tilläggspenning. Arbetsgivarbidraget
till utgifterna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning är avsett
att svara för 60 procent av nämnda utgifter. För åren 1959 och 1960
har dock bidraget inte uppgått till sagda andel av utgifterna. Även för 1961
och i fortsättningen kan underskott väntas uppkomma, om inte bidraget
höjes. Underskottet för 1960 skall enligt statsmakternas beslut år 1961
täckas genom återföring av medel från allmänna sjukförsäkringsfonden,
vilken bildats genom överföring av överskott å arbetsgivarbidragen för
åren 1955—1958. Genom återföringen för 1960 minskas fondens belopp
från 258 milj. kr. till 23 7 milj. kr.

313

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1902

Allmänna sjukförsäkringsfonden kan givetvis inte årligen få avtappas
på medel för ordinära utgifter, om den skall kunna bestå och tjäna sitt
syfte att utgöra en reserv vid tillfälliga påfrestningar på försäkringens finanser.
Eftersom arbetsgivarbidraget i vad avser tilläggssjukpenning och
tilläggspenning vid nuvarande uttag för framtiden inte torde komma att
motsvara 60 procent av utgifterna för dessa ändamål, bör bidraget höjas.
En höjning blir också erforderlig med hänsyn till de i det föregående föreslagna
förbättringarna av försäkringen i vad avser tilläggssjukpenning och
tilläggspenning. Socialförsäkringskommittén har föreslagit, att bidraget
skall uttagas på löner upp till samma nivå som gäller för uttaget av arbetsgivarnas
avgifter till den allmänna tilläggspensioneringen eller 7 »/* gånger
basbeloppet. Med detta bidragsunderlag skulle enligt socialförsäkringskommitténs
beräkningar erfordras en avgiftsprocent på 1,25, varav 0,25
procent för sjukkassornas utgifter för sjukvård och 1 procent för utgifterna
för tilläggssjukpenning och tilläggspenning. Socialpolitiska kommitténs
förslag skulle med samma bidragsunderlag ge anledning till en ytterligare
höjning av uttagsprocenten med 0,05 avseende utgifterna för tilläggspen
ning, så att det sammanlagda uttaget blir 1,3 procent.

Socialförsäkringskommitténs förslag rörande bidragsunderlaget hai
kritiserats dels från principiella utgångspunkter och dels från praktiska.

I det förra hänseendet har anmärkts, att den föreslagna nya sjukpenningskalan
sätter inkomstgränsen mellan den näst högsta och den högsta sjukpenningklassen
vid 21 000 kr. och att maximum för bidragsunderlaget bör
överensstämma med sjukpenningskalans övre gräns. När det gäller betänkligheterna
av praktisk art pekas på att höjningen av underlaget för arbetsgivarbidraget
till sjuk- och moderskapsförsäkringen inte kommer att leda
till full överensstämmelse mellan underlagen för nämnda bidrag och för
avgifter till tilläggspensioneringen, eftersom bestämmelserna avviker från
varandra även i andra hänseenden än vad gäller det lönemaximum på vilket
uttaget beräknas. Däremot skulle, framhålles det, den överensstämmelse
som nu föreligger mellan underlagen för bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringen
samt avgifter till yrkesskadeförsäkringen komma att försvinna.

Jag finner det angeläget att arbetsgivarnas uppgifter till ledning lör debiteringen
av socialförsäkringsavgifter och själva debiteringsförfarandet
hos riksförsäkringsverket inte kompliceras. Den nu rådande ordningen att
bidraget till sjuk- och moderskapsförsäkringen och avgifterna till yrkesskadeförsäkringen
beräknas på samma underlag bör därför bibehållas.
Med hänsyn till den nivå upp till vilken inkomsterna beaktas vid placering
i sjukpenningklass, kan lämpligen underlaget för sjukförsäkringen
sältas till 22 000 kr. Samma begränsning av avgiftsunderlaget för yrkesskadeförsäkringen
synes lämplig med hänsyn till att reglerna för samordning
av sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring leder till att sjukpenning

314

Kungl. Maj:Is proposition nr SO år 1962

enligt den högsta klassen inom sjukförsäkringen kan få utgivas även från
yrkesskadeförsäkringen.

Ett bidrag enligt den i det föregående omnämnda uttagsprocenten 1,3 på
ett underlag av löner upp till det av socialförsäkringskommittén förordade
maximum 7 V2 gånger basbeloppet, dvs. vid nuvarande basbeloppsvärde
upp till 33 750 kr., motsvarar i det löneläge som rådde 1960 ett bidrag av
1,35 procent på löner upp till 22 000 kr. Emellertid är det att märka att höjningen
av grundsjukpenningen innebär att av det samlade sjukpenningskyddet
för de anställda en del överflyttas från den med arbetsgivarbidrag
finansierade tilläggssjukpenningförsäkringen till den med statsbidrag finansierade
grundsjukpenningförsäkringen. Syftet med grundsjukpenninghöjningen
är att förbättra skyddet för dem som inte har tilläggssjukpenning,
främst hemmafruarna. Omfördelningen av sjukpenningskyddet för
de anställda mellan grundförmåner och tilläggsförmåner bör under sådana
omständigheter inte påverka arbetsgivarnas samlade kostnader för sjukförsäkringen.
Den minskning i arbetsgivarnas bidrag till försäkringen för
tilläggssjukpenning, som blir en följd av finansieringsreglernas tekniska
utformning, bör motvägas av en höjning av arbetsgivarbidraget till sjukvårdsförsäkringen.
Vidare bör beaktas att med det av socialförsäkringskommittén
föreslagna avgiftsunderlaget skulle bidraget i tider med stigande
löner komma att öka, medan kassornas utgifter till följd av sjukpenningskalans
konstruktion inte skulle stiga i samma takt. Omräkningen av det
procentuella arbetsgivarbidraget till att avse lönebelopp intill ett fast maximum
av högst 22 000 kr. bör därför göras med tanke på ekonomisk ekvivalens
i ett läge, da förhållandevis flera anställda än för närvarande kan antagas
ha löner, som ligger över detta belopp. Med hänsyn till det anförda
förordar jag att bidragsprocenten sättes till 1,5. Av bidraget bör vad som
motsvarar 0,4 procent av lönerna användas för bestridande av utgifterna för
sjukvård och 1,1 procent för bestridande av utgifterna för tilläggssjukpenning,
vari enligt den terminologi som användes i förslaget till lag om allmän
försäkring inbegripes även tilläggspenning vid barnsbörd. Ett arbetsgivarbidrag
på 1,5 procent av löner upp till 22 000 kr. kan i ett löneläge motsvarande
1960 års beräknas inbringa omkring 450 milj. kr. per år.

Enligt nuvarande bestämmelser utgår statsbidraget till sjukförsäkringen
i form av dels sjukhjälpsbidrag med 50 procent av sjukkassornas
utgifter för sjukvård utom sjukhusvård och s. k. merprestationer enligt
18 § SFL, för resor och för grundsjukpenning samt med 75 procent av
utgifterna för barntillägg, dels medlemsbidrag med 4—5 kr. per sjukkassemedlem,
dels avgiftsersättningsbidrag med 10 kr. per sjukvårdsförsäkrad
medlem som är befriad från avgift till sjukvårdsförsäkringen och dels avgiftslindringsbidrag
med det belopp, varmed medlems avgift kan ha nedsatts
med tillämpning av regeln att avgiften för sjukvårdsförsäkringen och
försäkringen för grundsjukpenning inte får överstiga 2 procent av medlemmens
taxerade inkomst. Till bestridande av sjukkassornas utgifter för

315

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

förlossningsvård och moderskapspenning i form av grundpenning och barntillägg
utgår statsbidrag efter motsvarande grunder som gäller beträffande
utgifterna för sjukvårdsersättning, grundsjukpenning och barntillägg till
sjukpenning. I årets statsverksproposition (V ht p. 98) har anslaget Bidrag
till sjukkassor in. m. upptagits med ett preliminärt beräknat belopp av 310
milj. kr.

Genomförandet av de av mig i det föregående förordade reformförslagen
leder till ökade utgifter för sjukkassorna i fråga om de försäkringsförmåner,
till vilka statsbidrag utgår. Utgifterna för sjukvårdsersättning påverkas
av att ersättning för tandläkarvård införes som en försäkringsförmån för
havande kvinnor och nyblivna mödrar. Av den beräknade kostnadsökningen
för detta ändamål 15 milj. kr. per år får alltså staten med nuvarande
bidragsprocent bära hälften eller 7,5 milj. kr. Utgifterna för grundsjukpenning
och grundpenning kan beräknas stiga med sammanlagt 180 milj.
kr. per år. Med den nuvarande bidragsprocenten 50 skulle detta innebära
en ökning av statsbidraget med 90 milj. kr. om året. Socialförsäkringskommittén
och socialpolitiska kommittén har emellertid räknat med ett
statsbidrag till utgifterna för grundsjukpenning och grundpenning på endast
40 procent. Med denna statsbidragsprocent skulle kostnadsökningen för
staten begränsas till omkring 50 milj. kr. per år. För barntillägg till sjukpenning
— barntilläggen till moderskapspenning försvinner — räknar socialförsäkringskommittén
med oförändrat 75 procent statsbidrag. Då kassornas
utgiftsökning för detta ändamål beräknas till 17 milj. kr. per år, blir
statsbidragsökningen 12,8 milj. kr. per år. Socialförsäkringskommitténs förslag
förutsätter att medlemsbidrag, avgiftsersättningsbidrag och avgiftslindringsbidrag
utgår enligt oförändrade grunder.

Såsom framhålles i departementspromemorian med förslag till lag om
allmän försäkring är man emellertid inte hänvisad till den i kommittéförslagen
begagnade metoden att sänka bidragsprocenten beträffande grundsjukpenning
och grundpenning, om man vill undvika en alltför stor ökning
av statsutgifterna på grund av förslagen. Ett likartat resultat nås om man,
som föreslås i promemorian, konstruerar statsbidraget såsom ett enhetligt
bidrag på 50 procent till kassornas utgifter för a) sjukvårdsersättning,
exklusive ersättning för sjukhusvård men inklusive sjukresor och de s. k.
merprestationerna, b) grundsjukpenning, c) moderskapspenning, vdkcn
term i lagförslaget reserveras för vad som nu kallas grundpenning, samt
d) barntillägg. Jag förordar den i departementspromemorian föreslagna lösningen,
som medför en välkommen förenkling av statsbidragssystemet.

För den frivilliga sjukpenningförsäkringen, som i fortsättningen kommer
att avse hemmafruar och studerande samt övergångsvis företagare över
07 år, bör alltjämt utgå statsbidrag enligt hittillsvarande grunder, dvs. 20
procent av kassornas utgifter för sjukpenning och sjukpenningtillägg samt
75 procent av utgifterna för barntillägg.

De reformer jag förordat innebär ökade utgifter för sjukkassorna under

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

år 1963 med ca 350 milj. kr. och för staten med ca 50 milj. kr. Härtill kommer
automatiska utgiftsökningar. Jag vill även peka på det skattebortfall
för staten, som de ökade avgifterna för de försäkrade och för arbetsgivarna
medför till följd av den avdragsrätt som enligt skattelagstiftningen föreligger
för sådana avgifter. Detta bortfall uppskattas till mellan 40 och 50 milj.
kr. Totalt innebär således reformen en belastning för statsbudgeten på
90—100 milj. kr. per år.

I överensstämmelse med vad nu anförts kan för budgetåret 1962/63
sjukkassornas utgifter och statens bidrag beräknas på sätt framgår av
följande tabell. Det bör observeras, att de föreslagna ändringarna i bestämmelserna
för försäkringen skall träda i kraft den 1 januari 1963 och alltså
påverkar utgifter och statsbidrag under endast ett halvt år. Vidare bör
beaktas, att den i det föregående förordade höjningen till 2 400 kr. av inkomstgränsen
för skyldighet att erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för grundsjukpenning påverkar storleken av de för 1962
alltjämt utgående avgiftsersättnings- och avgiftslindringsbidragen, det
förra i höjande och det senare i sänkande riktning.

Medelsbehovet för budgetåret 1962/63 uppgår enligt beräkningarna i tabellen
till 319,1 milj. kr. Jag föreslår, att anslaget Bidrag till sjukkassor
m. m. definitivt uppföres med 320 milj. kr.

Folkpensionering

Socialförsäkringskommittén har beräknat att dess förslag medför en
ökning av folkpensionskostnaderna med omkring 66 milj. kr.
for 1963, som är det första året efter reformernas ikraftträdande. Enligt
verkställda beräkningar grundade på nyare underlag bör nämnda summa
undergå vissa justeringar. De nu nämnda förslagen föranleder under budgetåret
1962/63 kostnadsökning endast under andra halvåret. Kostnadsökningen
för denna tid kan beräknas till 40 milj. kr. Vidare bör för nämnda
budgetår beräknas kostnadsökningar dels i anledning av förtida uttag av
ålderspension, dels för den i enlighet med förslag i departementspromemorian
förordade utsträckningen av rätten till folkpension vid bosättning
utom riket.

Möjligheten till förtida uttag av ålderspension föreligger enligt mitt förslag
fr. o. m. den 1 januari 1963 för personer födda åren 1896 och 1897.
Under antagande att 10 procent av dem som har möjlighet till förtida uttag
begagnar sig av denna rätt kan merkostnaden under budgetåret 1962/63
uppskattas till 12 milj. kr. Antagandet om ett 10-procentigt utnvttjande
av möjligheten till förtida pensionsuttag vilar emellertid på osäker grund
och kan visa sig vara för lågt. Kostnadsökningen för den vidgade rätten till
folkpension utomlands kan för budgetåret beräknas till 4 milj. kr. Den föreslagna
utvidgade tillämpningen av barnvillkoret i fråga om änkepensioner
i övergångsfallen, som föreslås gälla redan fr. o. m. den 1 juli 1962, kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

317

	Sjukkassornas utgifter	Statsbidrag
	milj. kr.	milj	kr.
	Beräkning för	Beräkning för
	1961/62	1962/63	1961/62	1962/63
Obligatorisk sjukpenning (exkl. mer-
sjukpenning enl. 122 § sjukförsäk-
ringslagen och S § lagen ang. införande
av lagen om allmän försäkring)
Grundsjukpenning..............	146,2	201,1	73,1	100,6
Grundhempenning..............	12,3	17,0	6,2	8,4
Barntillägg....................	15,1	23,9	11,3	13,9
Tilläggssjukpenning och tilläggs-
hempenning.................	453,8	548,5	—	—
Sjukvård och förlossningsvård
Läkarvård och tandläkarvård....	186,6	215,0	93,3	107,4
Resor till och från läkare och tand-
läkare......................	20,2	21,7	10,1	10,8
Sjukhusvård och vård å förloss-
ningsanstalt.................	83,8	85,5	—	—
Resor till och från sjukhus och för-
lossningsanstalt..............	15,2	15,5	7,6	7,8
Sjukhusvård utom riket.........	0,5	0,5	0,5	0,3
Sjukvårdsåtgärder enligt 18 § sjuk-
försäkringslagen (2 kap. 6 § la-
gen om allmän försäkring).....	14,1	14,4	—	3,6
Moderskapspenning
Grundpenning.................	28,1	60,0	14,1	30,0
Tilläggspenning................	36,9	49,1	—	—
Barntillägg....................	1,1	0,6	0,8	0,4
Utgifter enligt 19 § sjukförsäkrings-
lagen (2 kap. 7 § lagen om allmän
försäkring)
Läkarvårdsersättning till kommun	1,0	1,0	0,5	0,6
Gottgörelse till arbetsgivare.....	6,2	6,6	3,1	3,2
Gottgörelse till transportföretag
m. fl........................	0,3	0,3	0,2	0,2
Frivillig försäkring enligt sjukförsäk-
Tingslagen (21 kap. lagen om all-
män försäkring)...............	15,5	12,0	3,1	2,4
Frivillig försäkring enligt särskild lag
(T-försåkring) .................	2,6	2,6	0,5	0,5
Mersjukpenning (inkl. barntillägg)
enl. 122 § sjukförsäkringslagen (5 §
lagen ang. införande av lagen om
allmän försäkring)................	0,6	0,4	—	—
Förvaltningsutgifter...............	81,2	86,9	—	—
Övriga utgifter....................	0,2	0,2	—	—
Läkemedelsersättning..............	112,8	126,5	—	—
Bidrag för läkemedelsersättning.....			6,6	6,6
Medlemsbidrag...................			25,4	12,8
Avgiflslindringsbidrag.............			10,5	2,0
Avgiftsersättningsbidrag............			13,7	7,6
Summa	1 234,3	\| 1 489,3	280,6	319,1

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

antagas medföra en kostnadsökning på 11,5 milj. kr. för budgetåret 1962/63.
För höjningen av folkpensionerna fr. o. m. den 1 juli 1962 tillkommer en
kostnadsökning för budgetåret på 326 milj. kr.

De totala folkpensionskostnaderna för budgetåret 1962/63 kan beräknas
enligt följande tablå.

Milj. kr.

1. Kostnader vid oförändrade regler (11 indextillägg) ............ 3 066

2. Höjning av folkpensioner .................................. 326

3. Nettoökning på grund av övriga reformförslag ................ 68

3 460

Den på staten belöpande andelen av totalkostnaderna för folkpensioneringen
är beroende av reglerna om fördelningen av folkpensionskostnaderna
mellan staten och kommunerna. Den
nuvarande fördelningen innebär att kommunerna bidrar till kostnaderna
dels för de inkomstprövade folkpensionsförmånerna och dels för de icke
inkomstprövade indextilläggen till de i invalidpensionerna och sjukbidragen
ingående grundpensionerna samt vårdtilläggen. Övriga folkpensionsförmåner
bekostas helt av staten.

Socialförsäkringskommittén har vid sina överväganden i kostnadsfördelningsfrågan
funnit, att kommunerna på längre sikt bör bestrida kostnaderna
för de kommunala bostadstilläggen och staten svara för övriga folkpensionskostnader.
Kommittén finner emellertid att en sådan lösning inte
är möjlig under de närmaste åren. Med hänsyn härtill har kommittén lagt
fram förslag till reglering av kostnadsfördelningen tills vidare i avvaktan
på en slutlig lösning.

Jag är medveten om att de senare årens höjningar av folkpensionernas
belopp och det ökade medelskatteunderlaget per invånare i rikets kommuner
medfört en ökning av kommunernas kostnader för folkpensioneringen,
vilket inneburit en ökad påfrestning för kommunernas ekonomi. Samtidigt
har emellertid ej minst kommuner med svagt skatteunderlag erhållit en
ekonomisk lättnad genom den successiva utbyggnaden av socialförsäkringen.
Vidare avlyftes en betydande del av kommunernas finansiella förpliktelser
i avseende på folkpensionerna genom beslutet vid 1960 års riksdag
om att änkepensioner till kvinnor, vilkas män avlidit efter den 30 juni
1960, liksom barnpensionerna bekostas av staten.

Frågan om kommunernas bidrag till folkpensioneringens finansiering
kan ej bedömas isolerad utan bör avgöras i samband med en allmän omprövning
av grunderna för de skatteunderlagsgraderade kommunbidragen.
Utredningen i denna del åvilar 1958 års skatteutjämningskommitté. Innan
resultatet av denna utredning föreligger synes det inte lämpligt, att statsmakterna
mera slutgiltigt binder sig för den ena eller andra lösningen beträffande
folkpensionskostnadernas fördelning. Med hänsyn härtill delar

319

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

jag socialförsäkringskommitténs uppfattning, att man i nuvarande läge inte
bör ta definitiv ställning till kostnadsfördelningsproblemet.

Utgångspunkten för socialförsäkringskommitténs förslag till en provisorisk
lösning av kostnadsfördelningsfrågan är att de nuvarande grunderna
för kostnadsfördelningen inte bör rubbas i mera avsevärd mån. Mot denna
bakgrund föreslår kommittén att kommunbidrag tills vidare skall utgå till
i stort sett samma folkpensionsförmåner som nu med undantag av vårdtilläggen.
Kommunerna skall enligt förslaget bidra till kostnaderna för förtidspensioner
jämte därtill knutna barntillägg, änkepensioner i anledning
av dödsfall före den 1 juli 1960, hustrutillägg och kommunala bostadstilllägg.
Kostnaderna för övriga folkpensionsförmåner bör enligt kommitténs
mening bestridas av staten. I fråga om grunden för bestämmande av kommunernas
bidrag anser sig kommittén inte böra föreslå någon ändring. Det
faktiska skatteunderlaget per invånare i kommunen bör sålunda enligt
kommitténs åsikt bibehållas s^m awägningsnorm. Vad angår storleken av
kommunernas andel i kostnaaerna för de delvis av kommunerna finansierade
folkpensionsförmånerna föreslår kommittén dock vissa justeringar i
nu gällande grunder. Sålunda skall bidragsandelen till andra förmåner än
kommunala bostadstillägg sänkas från V20 procent till V10 procent för varje
fullt tiotal skatteören, dvs. från 1,5 till 1 procent för varje skattekrona per
invånare. Bidragets maximum föreslås vara oförändrat 60 procent av kostnaderna.
Beträffande de kommunala bostadstilläggen föreslår kommittén,
att kommunbidragsandelen Vs procent för varje fullt tiotal skatteören — 2
procent för varje skattekrona -—- och minimibidraget, 25 procent av kostnaderna,
bibehålies oförändrade. Bidragets maximum föreslås dock höjt
från nuvarande 60 till SO procent av kostnaden. Om kommitténs reformförslag
på förmånssidan genomföres, kommer enligt kommitténs beräkningar
kommunernas sammanlagda bidrag för kalenderåret 1963 att med
de nu förordade grunderna för kostnadsfördelningen uppgå till omkring
520 milj. kr. Till jämförelse nämner kommittén, att kommunbidragen med
oförändrade regler både på förmånssidan och i fråga om kostnadsfördelningen
skulle uppgå till samma belopp.

För egen del anser jag i likhet med kommittén att den provisoriska reglering,
som nu bör göras i avbidan på en slutlig lösning, så litet som möjligt
bör rubba de nuvarande grunderna för kostnadsfördelningen. Kommittéförslaget
tillgodoser detta önskemål och bör enligt min mening följas. För
kommunerna som helhet betraktade kan härvid det sammanlagda kommunbidraget
för år 1963 beräknas motsvara det belopp som kommunerna skulle
ha haft att betala, även om kommitténs förslag inte genomförts. Samtidigt
sker emellertid en viss omfördelning av kostnaderna mellan kommunerna
inbördes genom att bidragsandelen till kostnaderna för förtidspensioner
m. in. sänkes och maximigränsen för bidragsskyldigheten till de kommunala
bostadstilläggen höjes. Den förstnämnda åtgärden medför minskade

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

utgifter beträffande förtidspensioner, änkepensioner och hustrutillägg för
praktiskt taget alla kommuner men särskilt för kommuner med stort antal
förtidspensionärer. Då invalidfrekvensen är särskilt hög i de fyra nordligaste
länen samt i Kronobergs och Blekinge län blir vinsten störst för kommunerna
i dessa län. Som kommittén anför ligger i allmänhet de särskilt
skattetyngda kommunerna i de län där invalidfrekvensen är störst, och man
kan därför antaga, att förslagets genomförande i denna del blir till fördel
speciellt för de mera skattetyngda kommunerna. Å andra sidan medför den
höjda maximigränsen för bidragsskyldigheten för de kommunala bostadstilläggen
att ett stort antal kommuner får ökade kostnader för dessa tilllägg.
Denna ökning, som uppkommer för kommuner med ett skatteunderlag
motsvarande mer än 30 skattekronor per invånare, har av kommittén
motiverats med att kommunerna själva har bestämmanderätten beträffande
bostadstilläggens storlek. Jag har icke något att erinra mot en sådan
lösning. Kommittéförslaget innebär sammanfattningsvis, att kommunernas
genomsnittliga bidrag för förtidspensioner m. m. sjunker från cirka 55
till cirka 42 procent, medan samma bidrag för de kommunala bostadstillläggen
beräknas öka från cirka 60 till cirka 75 procent.

På grundval av beräkningar gjorda inom riksförsäkringsverket och i enlighet
med vad som förut anförts rörande kostnadsökningarna på grund av
de olika reformerna har följande sammanställning upprättats rörande de
totala folkpensionskostnaderna för budgetåret 1962/63. Beräkningarna är
gjorda under antagande av 11 indextillägg å 50 kr. för ensam pensionär och
40 kr. för envar av två pensionsberättigade makar. I sammanställningen
anges tillika folkpensionskostnadernas fördelning på staten och kommunerna
enligt de grunder jag nyss förordat.

Varje indextillägg som utlöses efter den 30 juni 1962 skall enligt mitt förslag
utgå med 75 kr. för ensam pensionär och 60 kr. för var och en av
två pensionsberättigade makar. Kostnaden för varje indextillägg enligt de
nya reglerna kan beräknas till 75 milj. kr., varav 66 milj. kr. faller på staten
och återstoden på kommunerna.

Förmånsslag	Totalkostnad milj. kr.	Staten milj. kr.	Kommunerna milj. kr.
Ålderspension........................ Förtidspension (invalidpension, sjukbi-	2 350,0	2 350,0	—
drag) .............................	440,2	232,3	207,9
Hustrutillägg........................ Änkepension	79,9	39,5	40,4
huvudfall.........................	77,5	77,5	_
övergångfall.......................	137,9	70,1	67,8
Invaliditetstillägg m. m...............	9,6	8,6	1,0
Barntillägg (särskilda barnbidrag)......	12,6	6,9	5,7
Barnpension.........................	39,0	39,0	_
Kommunala bostadstillägg............	313,2	98,8	214,4
Summa	3 459,9	2 922,7	537,2

321

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Medelsbehovet när det gäller statens kostnader för folkpensionerna
kan alltså för budgetåret 1962/63 beräknas till i runt tal 2 923
milj. kr. I årets statsverksproposition (V ht p. 101) har anslaget Bidrag
till folkpensioner m. m. upptagits med ett preliminärt beräknat belopp av
2 870 milj. kr. Jag föreslår att anslaget definitivt uppföres med 2 923 milj.
kr.

I årets statsverksproposition har anslaget Ersättning till postverket för
pensionsutbetalningar (V ht p. 102) preliminärt uppförts med 5,1 milj.
kr. Anslaget bör definitivt uppföras med det preliminärt beräknade beloppet
5,1 milj. kr.

Frivillig statlig pensionsförsäkring

Möjligheter att genom frivilliga avgifter utöka folkpensionen har funnits alltsedan
folkpensioneringens tillkomst. Nuvarande bestämmelser om den frivilliga
statliga pensionsförsäkringen härrör från 1946. Den försäkringsform
som står till buds är försäkring för livsvarig ålderspension. Avgiftsinbetalning
kan göras enligt någon av tre tariffer, vilka avser försäkring utan avgiftsåterbetalning,
försäkring med avgiftsåterbetalning och försäkring för åldringar.
Avgifter enligt de båda förstnämnda tarifferna kan erläggas t. o. m.
den månad då den försäkrade fyller 67 år. Pension utgår från den pensionsålder
som den försäkrade själv bestämmer, dock tidigast fr. o. m.
den månad han fyller 55 år och senast fr. o. m. den månad han fyller 67 år.
Vid invaliditet före 55-årsåldem kan en reducerad pension erhållas. Efter
den månad man fyllt 67 år kan avgift inbetalas endast enligt den tariff
som avser försäkring för åldringar. Pension utgår i detta fall omedelbart.

Redan i samband med tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen
fann jag att det även framdeles skulle föreligga behov av en kompletteringsförsäkring
i statlig regi, sådan som den frivilliga statliga pensionsförsäkringen.
Denna försäkring borde dock i vissa avseenden effektiviseras,
så att den kunde motsvara de anspråk som måste ställas på en försäkring
för komplettering av den allmänna tilläggspensioneringen. På mitt
initiativ tillkom därför en särskild utredning om den frivilliga försäkringen.

Utredningen uttalar att möjlighet bör finnas att inom den frivilliga
statliga pensionsförsäkringen teckna olika former av kompletteringsförsäkringar
till den allmänna pensioneringen. Enligt utredningens mening
bör den nuvarande försäkringsformen inom den frivilliga försäkringen bestå
väsentligen oförändrad. För det komplettcringsbehov, som avser pension
från en tidigare pensionsålder än 67 år, föreslås införande av en försäkring
för temporär ålderspension, utgående från valfri ålder mellan 60
och 65 år till 67 års ålder, önskar någon förhöja sin pensionsnivå inte
blott vad avser ålderspension — i vilket fall den nuvarande försäkringen
11 — Dihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

322

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

är tillfyllest utan även beträffande förtidspension och änkepension
skall två nya kombinerade försäkringsformer kunna utnyttjas, nämligen
för livsvarig ålderspension i förening med förtidspension samt för livsvarig
ålderspension i förening med förtidspension och änkepension. Därjämte
föreslås en försäkring för fristående änkepension och en försäkring för
fristående barnpension. Enligt utredningens åsikt kan de nya försäkringsformerna
ej administreras på samma enkla sätt som den nuvarande
försäkringsformen gör och även i fortsättningen avses komma att göra,
dvs. under medverkan av postverket. I stället föreslås att de allmänna
sjukkassorna skall biträda riksförsäkringsverket vid handhavandet av de
nya försäkringsformerna. De nya bestämmelserna avses skola träda i kraft
den 1 januari 1963.

När jag i detta sammanhang tar upp utredningens förslag till behandling
vill jag framhålla, att 1946 års lag om frivillig statlig pensionsförsäkring
endast innehåller vissa grundläggande bestämmelser beträffande försäkringen.
I övrigt regleras denna genom föreskrifter utfärdade av Kungl.
Maj :t. Denna metod bör tillämpas även i fortsättningen. I enlighet härmed
har i ett kapitel i förslaget till lag om allmän försäkring upptagits bestämmelser
motsvarande dem som nu återfinnes i 1946 års lag. Då det
förslag som framlagts av utredningen om den frivilliga statliga pensionsförsäkringen
syftar till en väsentlig utvidgning och omläggning av denna
försäkring, har jag emellertid ansett mig böra ge tillkänna min principiella
inställning till förslaget.

Enighet torde råda om att det även efter den allmänna pensioneringens
utbyggnad föreligger behov av att i viss omfattning komplettera folkpension
och tilläggspension med frivilliga pensionsförsäkringar. Huruvida
detta kompletteringsbehov bör kunna tillgodoses inom den frivilliga statliga
försäkringens ram eller om det bör överlåtas åt privata försäkringsinrättningar
att svara för detsamma kan däremot vara föremål för delade
meningar. Ett flertal remissorgan stöder helt eller i allt väsentligt utredningens
förslag, medan några få avstyrker detsamma. I flera remissyttranden
förordas emellertid en mera begränsad utvidgning av den ifråga\
arande försäkringen än den som utredningen föreslagit. De remissorgan
som har denna uppfattning anser sig kunna tillstyrka förslaget endast i
vad det avser försäkring för temporär ålderspension. Som skäl för sina avstyrkanden
i övrigt anför dessa remissorgan dels att behovet av sådana nya
försäkringsformer, som föreslagits av utredningen, är väl tillgodosett inom
det privata försäkringsväsendet och dels att de stora krav, som under de
närmaste åren kommer att ställas på såväl den centrala som den lokala
socialförsäkringsadministrationen, manar till försiktighet när det gäller
utökning av socialförsäkringsorganens arbetsuppgifter.

Utan att närmare gå in på frågan i vilken omfattning staten har anledning
att i egen regi sörja för en mera omfattande frivillig pensions -

323

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

försäkring vill jag framhålla, att det framstår som en betydande brist att
den nuvarande frivilliga statliga pensionsförsäkringen inte kan tillgodose
behovet av en temporär pension för dem, som tvingas att eller önskar
lämna förvärvsarbetet något eller några år före den inom den allmänna
pensioneringen normala pensionsåldern 67 år. Införandet av den föreslagna
försäkringen för temporär ålderspension tillhör därför enligt min
mening de mest angelägna reformbehoven.

Ett starkt skäl mot en mera väsentlig utbyggnad och omläggning av den
frivilliga statliga pensionsförsäkringen fr. o. m. den 1 januari 1963 utgör
enligt min mening den omständigheten, att socialförsäkringsadministrationen
under de närmaste åren bör få ägna alla sina krafter åt de ytterst
viktiga reformer som nu förestår på den obligatoriska socialförsäkringens
område. I dagens läge anser jag därför klokheten bjuda att man inte pålägger
socialförsäkringsadministrationen de ganska betydande arbetsuppgifter,
som skulle vara förenade med en mera omfattande omorganisation
av den frivilliga pensionsförsäkringen.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag övervägande skäl tala för att
den frivilliga statliga pensionsförsäkringens nuvarande försäkringsform
bibehålies i huvudsak oförändrad samt att en försäkring för temporär
ålderspension, administrerad på samma sätt som den nuvarande försäkringen,
tillkommer. Bestämmelser härom bör upptagas i nya föreskrifter
för den frivilliga försäkringen, som Kungl. Maj :t utfärdar. Kungl. Maj :t
får därvid också pröva de övriga frågor, som väckts av utredningen eller
som framkommit vid remissbehandlingen.

Den ytterligare personal, som kan erfordras hos riksförsäkringsverket för
den frivilliga pensionsförsäkringen, torde få avlönas med medel som i årets
statsverksproposition föreslås skola beräknas under verkets avlöningsanslag
för tillfällig personal och andra tillfälliga personalförstärkningar (V ht p. 95).

Beroende uppdragstagare

Inom sociallagstiftningen är det i flera hänseenden av betydelse, huruvida
en person är att räkna såsom arbetstagare eller såsom förvärvsarbetande
av annat slag. Semesterlagen gäller endast arbetstagare, och inom
socialförsäkringarna göres i olika avseenden skillnad mellan anställda,
dvs. arbetstagare, och andra förvärvsarbetande. Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
är nu tillämplig endast på arbetstagare. Den obligatoriska
försäkringen för tilläggssjukpenning enligt SFI- avser endast inkomst
av anställning. Tilläggspensioneringen finansieras, i vad den motsvarar
anställningsinkomst, genom arbetsgivaravgifter, medan avgifterna för inkomst
av annat förvärvsarbete erlägges av de försäkrade själva.

I allmänhet torde det inte bereda svårighet att avgöra, huruvida en person
skall anses som arbetstagare. Beträffande vissa grupper kan dock

324

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

gränsdragningen vålla tvekan. Inom dessa kategorier företer de enskilda
fallen ofta betydande olikheter i det hänseendet att omständigheter, som
tyder på arbetstagarförhållande eller på självständig förvärvsverksamhet,
förekommer blandade på skilda sätt och med varierande styrka. Under sådana
förhållanden kan det vara vanskligt att med säkerhet förutsäga, om
en person kommer att bedömas som arbetstagare inom exempelvis socialförsäkringen.
Personer, vilka utför arbete för annans räkning men inte är
att anse som arbetstagare, brukar benämnas uppdragstagare.

Frågor om vem som är arbetstagare kan komma under prövning av bl. a.
de allmänna domstolarna, arbetsdomstolen, försäkringsdomstolen, försäkringsrådet
och riksförsäkringsverket. Rättspraxis har växlat från tid till
annan och varierat mellan olika organ. Arbetsdomstolen företrädde i ett
antal avgöranden före år 1945 en snäv tillämpning av arbetstagarbegreppet,
som i huvudsak byggde enbart på vad som kunde utläsas av själva
avtalet mellan parterna. Försäkringsrådet tillämpade samtidigt en annan
praxis, som mera tog hänsyn till den arbetspresterandes sociala och ekonomiska
ställning än till själva avtalets innehåll. Dessutom utmärktes rådets
praxis av förhållandevis fixa normer vid avgränsningen. Det av arbetsdomstolen
tillämpade arbetstagarbegreppet har brukat kallas det civilrättsliga
i motsats till det av försäkringsrådet utbildade, som benämnts det socialrättsliga.

Mot bakgrund av arbetsdomstolens praxis företogs år 1945 vissa ändringar
i arbetsfredslagstiftningen, vilka innebar att sådana uppdragstagare,
som intar en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares
till arbetsgivaren, likställdes med arbetstagare. Härigenom uppkom
begreppet beroende uppdragstagare. Ändringarna begränsades till arbetsfredslagstiftningen
och avsåg alltså inte sociallagstiftningen i övrigt.

Det socialrättsliga arbetstagarbegreppet förlorade sin betydelse med
ikraftträdandet av YFL år 1955. Vid tillkomsten av denna lag uttalades
nämligen, att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet skulle vara avgörande
för lagens tillämplighet. Även övrig socialförsäkringslagstiftning samt semesterlagen
bygger på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. På senare
tid har skett en förskjutning i praxis i riktning mot att ge detta arbetstagarbegrepp
en vidare omfattning. Denna utveckling har fortskridit så långt,
att det med visst fog torde kunna göras gällande, att de grupper av beroende
uppdragstagare som avsågs med 1945 års lagändringar numera i stort sett
faller under arbetstagarbegreppet.

Tid efter annan har framställts önskemål om en utvidgning av sociallagstiftningen,
så att sådana grupper bland uppdragstagarna som står arbetstagarna
nära blir likställda med dessa. Det var önskemål av detta slag som
föranledde 1945 års ändringar i arbetsfredslagstiftningen. Även därefter
har önskemålen kvarstått och då avsett företrädesvis socialförsäkrings- och
semesterlagstiftningen. Företrädare för de ifrågavarande grupperna har i

325

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

allmänhet ansett, att en lämplig lösning skulle kunna uppnås genom att i
socialförsäkrings- och semesterlagstiftningen införa tillägg av det slag som
år 1945 gjordes i arbetsfredslagstiftningen. Frågan har för några år sedan
prövats av arbetstidsutredningen, som inte ville förorda en lösning genom
lagstiftning. Den utredning, som på mitt uppdrag på nytt behandlat hithörande
problem, har kommit till samma uppfattning.

Problemet rörande de beroende uppdragstagarna och sociallagstiftningen
bör självfallet i första hand bedömas mot bakgrunden av det behov avändrade
regler, som kan påvisas. De senaste årens utveckling på
socialförsäkringens område samt den lösning av frågan om företagarnas
sjukpenningförsäkring, som jag i detta sammanhang förordat, innebär en
radikal förändring i fråga om problemets omfattning. Från början hade vi,
bortsett från folkpensioneringen, endast en socialförsäkring, yrkesskadeförsäkringen.
Tillhörigheten till denna var — och den är fortfarande —
beroende på om vederbörande räknas såsom arbetstagare. Detsamma gäller
än så länge beträffande den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning,
som endast avser inkomst av anställning. Vår nyaste socialförsäkring,
tilläggspensioneringen, omfattar däremot både anställningsinkomst
och inkomst av annat förvärvsarbete, och efter lagändring i fjol är storleken
av förmånerna praktiskt taget oberoende av om inkomsten härrör
från anställning eller annat förvärvsarbete. Detsamma kommer att gälla
i fråga om sjukpenningförsäkringen efter genomförandet av nu framlagda
förslag om utvidgning av denna försäkring till att avse alla slag av förvärvsinkomst.
Härefter kommer alltså den enskildes ställning i trygghetshänseende
att inom de viktigaste socialförsäkringsgrenarna vara densamma
antingen han räknas såsom arbetstagare eller ej. Yrkesskadeförsäkringen
omfattar visserligen alltjämt endast arbetstagare, men denna försäkrings
betydelse minskar i och med att tilläggspensioneringen trätt i funktion.
En utredning har nyligen tillsatts med uppgift att undersöka yrkesskadeförsäkringens
ställning inom socialförsäkringssystemet, och till utredningens
uppdrag hör bl.a. att överväga vilken personkrets som bör
komma i åtnjutande av de särskilda förmånerna vid yrkesskada.

De beroende uppdragstagarnas önskemål att bli jämställda med arbetstagare
avser inte endast socialförsäkringen utan även semesterlagstiftningen.
Liksom i fråga om socialförsäkringslagstiftningen gäller emellertid
att tillgången till själva den sociala förmånen inte påverkas mycket avfrågan
huruvida den enskilde räknas som arbetstagare eller ej. Därest semesterlagen
gjordes tillämplig på de beroende uppdragstagarna, skulle
nämligen dessa med all säkerhet hänföras till de s. k. okontrollerade arbetstagarna,
vilka inte är berättigade till semesterledighet utan endast till
semesterlön. Ett tillgodoseende av önskemålen skulle alltså kunna ha betydelse
för uppdragstagarnas löneförmåner men inte för deras möjlighet
att erhålla en sammanhängande ledighet.

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Sociallagstiftningens förmåner kommer härefter att tillfalla medborgarna
i huvudsak utan avseende på om förvärvsinkomsten härrör från anställning
eller annat förvärvsarbete. Skillnaderna på detta område mellan arbetstagare
och andra får i praktiken betydelse huvudsakligen när det gäller
sättet för finansieringen av förmånerna.

Vad jag nu anfört tyder enligt min mening på att tillräckligt starka skäl
inte kan anföras för en lagstiftning rörande de beroende uppdragstagarnas
ställning inom socialförsäkrings- och semesterlagstiftningen. Både
utredningen och den övervägande remissopinionen har också ansett att
lagstiftning i ämnet inte bör komma i fråga.

Med det anförda är inte sagt att den nuvarande rättstillämpninge
n i fråga om arbetstagarbegreppet representerar ett slutgiltigt stadium.
Rättspraxis har under senare år undergått en utveckling i riktning mot att
flera grupper räknas som arbetstagare, och det förefaller sannolikt att denna
utveckling kommer att fortsätta. Utredningens kartläggning av förhållandena
på de områden av arbetslivet, där beroende uppdragstagare kan antagas vara
verksamma, torde härvid utgöra ett värdefullt underlag. Under kartläggningsarbetet
har utredningen själv bidragit till att minska problemets omfattning.
Vid de sammanträden, som utredningen haft med företrädare för
olika grupper av uppdragstagare och deras motparter, har i flera fall enighet
nåtts mellan de berörda parterna om att vissa uppdragstagare borde bedömas
såsom arbetstagare respektive såsom företagare. Emellertid kvarstår
fortfarande grupper, beträffande vilka rättsläget får anses oklart.

Den nuvarande metoden för avgörande av om en person är att anse som
arbetstagare bygger i princip på en prövning av samtliga omständigheter
i det enskilda fallet. Den stora mängd ärenden, som årligen skall avgöras
inom socialförsäkringen, och de former i vilka sådana avgöranden måste
träffas torde dock framtvinga en praxis som i större utsträckning följer
schablonartade normer. Utredningen har starkt understrukit denna synpunkt,
som också vunnit gillande av de organ som närmast bär ansvaret
för rättspraxis på detta område, nämligen försäkringsdomstolen och riksförsäkringsverket.
Då det alldeles övervägande antalet frågor angående arbetstagarbegreppets
tolkning torde uppkomma inom socialförsäkringen,
kan dessa organs avgöranden förväntas få stor betydelse för rättsutvecklingen.
Såsom arbetsdomstolens ordförande framhållit finns det anledning
anta, att arbetsmarknadens parter kommer att inrätta sig efter de förskjutningar
som kan komma att ske i socialförsäkringsorganens praxis. Detta
torde i sin tur påverka rättstillämpningen hos övriga domstolar. På grund
härav synes det befogat att förutsätta, att arbetstagarbegreppet kommer
att bedömas enhetligt även framgent.

Inom tilläggspensioneringen finns möjlighet för uppdragstagare och uppdragsgivare
att genom s. k. likställighetsavtal överenskomma
om att ersättningen för det utförda arbetet skall betraktas såsom inkomst

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

av anställning. Härigenom uppnår uppdragstagaren att skyldigheten att
erlägga avgift till försäkringen överflyttas på uppdragsgivaren. En fördel
är att parterna genom ett sådant avtal själva kan lösa frågan huruvida
ersättningen skall bedömas såsom anställningsinkomst eller inkomst av
annat förvärvsarbete. Utredningen har föreslagit, att möjligheten att ingå
likställighetsavtal skall utvidgas till sjukförsäkringen, och har därvid hänvisat
till de fördelar som är förenade med motsvarande möjlighet inom
tilläggspensioneringen. Enligt förslaget skall likställighetsavtal inom sjukförsäkringen
äga giltighet endast under förutsättning att motsvarande avtal
träffas i fråga om tilläggspensioneringen. Däremot skulle för giltighet
av likställighetsavtal inom pensioneringen inte krävas att sådant avtal gäller
jämväl sjukförsäkringen.

Utredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga
remissyttranden utom riksförsäkringsverkets. Verkets kritik tar i huvudsak
sikte på likställighetsavtal i fråga om tillfälliga uppdrag. Verket anser
att avtalen i sådana fall inte skulle medföra några fördelar för de försäkrade,
emedan försäkringskassan knappast kan låta ett sådant avtal påverka
sjukpenningklassplaceringen. Den försäkrade skulle trots likställighetsavtalet
bli sjukpenningklassplacerad, som om uppdragsersättningen utgjorde
inkomst av annat förvärvsarbete. Den försäkrade skulle då själv
få betala hela sjukförsäkringsavgiften för nämnda inkomst, samtidigt som
uppdragsgivaren skulle få erlägga arbetsgivaravgift för den utgivna ersättningen.

Värdet av likställighetsavtal är uppenbarligen mindre inom sjukförsäkringen
än inom tilläggspensioneringen; avgiftsöverflyttningen inom sjukförsäkringen
torde högst komma att uppgå till något över 200 kr. om året
men kommer sannolikt att i allmänhet röra sig om lägre belopp. Uppdragsinkomster
är ofta svåra att på förhand beräkna till varaktighet och storlek,
och man torde inte heller alltid med säkerhet kunna förutse, att de
framdeles skall omfattas av likställighetsavtal. Såsom riksförsäkringsverket
framhållit kan det under sådana omständigheter bli svårt att ta hänsyn
till avtalen vid sjukpenningklassplaceringen. Emellertid synes likställighetsavtal
kunna vara av värde vid kontinuerliga uppdragsförhållanden.
Det synes vara ändamålsenligt, att uppdragsersättningen kan behandlas
lika i sjukförsäkrings- och tilläggspensioneringshänseende. Eftersom frågan
om lämpligheten att träffa likställighetsavtal kan ligga ganska olika
till inom de båda försäkringsgrenarna synes dessa dock inte böra sammankopplas
alltför hårt i förevarande hänseende. Jag förordar att utredningens
förslag godtages.

Utredningen har slutligen föreslagit sådana ändringar i ar bet sfredslagstiftningen
att vid tillämpningen av denna inte bara beroende
uppdragstagare utan även andra uppdragstagare likställes med arbetstagare.
Såsom motivering har främst anförts, att möjligheten att sluta

328

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

likställighetsavtal gäller alla uppdragstagare och att sådana avtal bäst
åstadkommes genom kollektiva uppgörelser. Utredningen anser därför att
arbetsfredslagstiftningen bör vara tillämplig på alla slag av uppdragsförhållanden.

Förslaget har väckt kritik i några yttranden. Utgångspunkten för kritiken
är i allmänhet, att förhållandet mellan oberoende uppdragstagare och
deras uppdragsgivare ofta är av en mer eller mindre utpräglat affärsmässig
natur. På grund härav skulle det inte vara lämpligt att tillämpa kollektivavtalsrättsliga
regler på uppgörelser mellan sådana parter, utan uppgörelserna
borde allt fort regleras av den allmänna civilrättens regler. Vidare
skulle det innebära betydande olägenheter att utsträcka det föreningsrättsliga
skyddet till organisationer av oberoende uppdragstagare och deras medlemmar.
Situationer skulle kunna tänkas uppstå då en åtgärd från ena
partens sida skulle bli att bedöma såsom en kränkning av föreningsrätten,
fastän åtgärden enligt allmänt civilrättsligt och nu godtaget betraktelsesätt
är tillåten.

Mellan kollektivavtalsrätten och den allmänna civilrätten föreligger onekligen
betydelsefulla skillnader i olika hänseenden. Sålunda äger part enligt
kollektivavtalslagen vid kontraktsbrott av väsentlig betydelse inte häva
avtalet utan måste söka arbetsdomstolens förklaring att avtalet inte vidare
skall gälla. Enligt kollektivavtalslagen gäller vidare speciella skadeståndsregler,
bl. a. regeln om begränsning av enskild arbetstagares skadeståndsansvar
till 200 kr., vilka inte i allo lämpar sig för användning i kommersiella
förhållanden.

Närmare utredning föreligger inte i vilken utsträckning förbindelserna
mellan de oberoende uppdragstagarna och deras uppdragsgivare innehåller
rent affärsmässiga drag. Under sådana förhållanden ter det sig vanskligt
att utan ytterligare överväganden och erfarenheter göra kollektivavtalsrättens
regler tillämpliga på uppgörelser mellan sådana parter. Utredningen
synes ha förutsatt, att de föreslagna utvidgningarna skulle få betydelse
endast för några enstaka grupper av uppdragstagare. Trots att dessa uppdragstagares
ställning inom arbetsfredslagstiftningen hittills varit oklar,
har deras organisationer såvitt känt i allmänhet inte vägrats förhandlingar
med motparten, och i en del fall har även kollektiva uppgörelser kunnat
träffas. Den praktiska fördel som kan vara förenad med en möjlighet att
genom organisationer kollektivt träffa uppgörelser om exempelvis betalning
av socialförsäkringsavgifter kan nås utan lagstiftning, därest i organisationernas
stadgar intages bestämmelse om att sådana avtal är bindande
för medlemmarna.

Utredningen har med sitt förslag bl. a. velat uppnå att gränsdragningen
mellan beroende och oberoende uppdragstagare blir obehövlig. I stället
skulle det emellertid bli nödvändigt draga gränsen mellan uppdragsavtal

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

och andra förmögenhetsrättsliga avtal, en avgränsning soin torde innebära
lika stora vanskligheter som den mellan beroende och oberoende uppdragstagare.

De olika omständigheter jag nu anfört gör att jag inte anser mig börs
förorda att de av utredningen föreslagna ändringarna i arbetsfredslagstiftningen
nu genomföres.

Specialmotivering

I överensstämmelse med de riktlinjer som uppdragits i det föregående
har inom socialdepartementet upprättats förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner
m. m., lag angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, lag om ändring i övergångsbestämmelserna till
lagen den 5 maj 1960 (nr 99) angående ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, lag om allmän försäkring, lag angående
införande av lagen om allmän försäkring, lag angående ändring i lagen
den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring, förordning angående
ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring (sjultreseförordning),
lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,
förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959
(nr 551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen
om försäkring för allmän tilläggspension, förordning om ändring i förordningen
den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av avgifter enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. in., förordning om ändring
i förordningen den 18 december 1959 (nr 555) angående redares avgift
i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m„
lag om finansiering av folkpensioneringen, reglemente angående förvaltningen
av de allmänna försäkringskassornas fonder för den obligatoriska
och den frivilliga sjukförsäkringen, förordning om ändring i förordningen
den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,
förordning angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr
269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning,
förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2
juni 1950 (nr 261), lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293)
om ersättning åt smittbärare samt lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen
den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Utöver vad tidigare anförts torde följande böra nämnas angående förslagen.

11*

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om höjning
av folkpensioner m.m.

Beloppen har i enlighet med vad som förordats i den allmänna motiveringen
höjts med 250 kr. för envar av två pensionsberättigade makar
och 350 kr. för en ensam pensionär.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen om folkpensionering Lagändringen,

som behandlats i den allmänna motiveringen, innebär en
omläggning av reglerna om indextillägget så att de höjningar, som utlöses
efter ingången av juli 1962, skall utgöra 60 kr. för envar av två pensionsberättigade
makar och 75 kr. för en ensam pensionär.

Förslaget till lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj
1960 angående ändring i lagen om folkpensionering

Lagändringen har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen. Genom
att undantagsstadgandet utgår kommer vid bedömande av frågan om
änkepension till dem som blivit änkor före den 1 juli 1960 i förekommande
fall alltid att anses som om maken avlidit vid den tidpunkt då änkan
upphörde att ha barn under 16 år i hemmet. Härigenom kan rätt till änkepension
inträda i en del fall, då enligt nu gällande regler sådan rätt överhuvud
taget inte föreligger. I andra fall medför lagändringen förhöjning av
nu utgående pensioner. Det är dock att märka att änkepension alltjämt
skall vara inkomstprövad i fall då den faktiska tidpunkten för mannens
död ligger före den 1 juli 1960.

Av de allmänna reglerna i FPL följer, att det, såväl då lagändringen medfört
rätt till änkepension i fall där sådan rätt ej förut förelegat som då
de nya reglerna ger upphov till ökning av utgående förmåner, krävs ansökan
från änkan för att hon skall komma i åtnjutande av pensionen eller pensionshöjningen.
På grund av stadgandena i 38 § 1 mom. FPL om retroaktivt
utgivande av folkpensioner kan de nya eller ökade änkepensionerna komma
att utgå från och med lagens ikraftträdande den 1 juli 1962, även om ansökan
inges så sent som i oktober samma år.

Förslaget till lag om allmän försäkring

Såsom framhållits i det föregående har i departementspromemorian
framlagts ett förslag om sammanförande av bestämmelserna rörande sjukoch
moderskapsförsäkring, folkpensionering och tilläggspensionering i ett
enhetligt lagverk. Föreliggande förslag bygger på promemorieförslaget. Där
ej annat angives utgör de paragrafer i förslagen som har samma beteckning
motsvarigheter till varandra.

331

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Den föreslagna lagen har fått rubriken lag om allmän försäkring. Lika
litet som i den nuvarande socialförsäkringslagstiftningen får begreppet försäkring
uppfattas såsom liktydigt med motsvarande begrepp i lagarna om
försäkringsavtal och om försäkringsrörelse. Dessa båda lagar blir inte tilllämpliga
på den nu ifrågavarande lagen.

Lagen har uppdelats i sju olika avdelningar. Första avdelningen innehåller
vissa grundläggande bestämmelser som i stort är gemensamma för
de olika försäkringsgrenarna. Avdelningarna 2—4 behandlar var för sig
de tre försäkringsgrenar, som är sammanförda i lagen, nämligen sjukförsäkringen,
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. Moderskapsförsäkringen
föreslås uppgå i sjukförsäkringen. Femte avdelningen omfattar
för pensioneringen gemensamma bestämmelser. Sjätte avdelningen innehåller
regler för försäkringens administration och finansiering samt därutöver
vissa gemensamma bestämmelser. Sjunde avdelningen slutligen behandlar
de inom systemets ram administrerade frivilliga försäkringarna.

FÖRSTA AVDELNINGEN
Inledande bestämmelser

1 kap. Försäkringens omfattning m. m.

1 §•

I första stycket anges vilka försäkringsgrenar lagen omfattar. Såsom
närmare kommer att framgå av det följande innehåller lagen — förutom
bestämmelser som äger motsvarighet i SFL, FPL och TPL — stadganden
som återfinnes i en del andra, närstående författningar. Å andra sidan har
vissa föreskrifter i de nämnda lagarna brutits ut och upptagits i särskilda
författningar.

Enligt andra stycket är till den allmänna försäkringen anslutna en frivillig
sjukpenningförsäkring och en frivillig pensionsförsäkring, vilka motsvarar,
den förra den frivilliga sjukpenningförsäkringen enligt SFL och
den senare den frivilliga statliga pensionsförsäkringen (riksförsäkringsverkets
frivilliga försäkring).

2 §•

Här anges vilka organ som skall handha försäkringen. Administrationen
skall i första hand vila på den organisation som byggts upp inom sjukförsäkringen.
Vid 1961 års riksdag (prop. 45; L2U 45; rskr 294) beslöts väsentliga
ändringar i denna organisation i syfte att göra den lämpad att omhänderha
även andra grenar av socialförsäkringen. Liksom hittills kom -

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

mer de lokala skattemyndigheterna att medverka vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst inom försäkringen för tilläggspension.

Benämningen allmän sjukkassa har utbytts mot benämningen allmän
försäkringskassa, som bättre återspeglar kassornas funktion inom det samlade
systemet. Närmare bestämmelser rörande kassorna återfinnes i 18 kap.

3 §•

I denna paragraf anges den yttre ramen för den personkrets försäkringen
omfattar. Paragrafen ersätter därigenom bestämmelser, som nu återfinnes
i 5 och 6 §§ SFL, 1 § FPL och 2 § TPL.

Att en person är försäkrad innebär icke i och för sig att han omfattas av
alla förpliktelser eller har rätt till alla förmåner enligt lagen. Närmare
besked om i vilken utsträckning så är fallet lämnas för de olika grenarna
i de följande avdelningarna. I vissa fall är det möjligt att en person,
som icke är försäkrad, kommer i åtnjutande av förmåner från försäkringen.
Sålunda kan exempelvis en utlänning som inte är mantalsskriven här i
riket komma att uppbära familjepension från tilläggspensioneringen. Då
rör det sig emellertid inte om en självständig rätt, som grundar sig på
pensionstagarens egen försäkring, utan rätten härleder sig från en person,
som varit försäkrad enligt lagen.

Tillhörigheten till försäkringen är obligatorisk. Undantagande från försäkringen
för dem som omfattas av densamma är möjligt i den utsträckning
som framgår av stadgandena i 3 kap. 2 § första stycket sista punkten och
16 § första stycket samt 11 kap. 7 §. För dem som inte omfattas av systemet
enligt lagen är frivilligt inträde i försäkringen inte möjligt. 4 *

4 §•

Denna paragraf motsvarar 9 § första stycket SFL.

Försäkrade som har rätt till sjukpenning måste vara registrerade i någon
form. Registreringen skall ligga till grund såväl för bestämmande av förmånernas
storlek som för avgiftsberäkningen. I enlighet härmed innehåller
paragrafen regler om inskrivning hos allmän försäkringskassa i huvudsaklig
överensstämmelse med nuvarande bestämmelser om tillhörighet till
allmän sjukkassa.

Det har ansetts oegentligt att längre använda konstruktionen med medlemskap
i kassa för att ange förhållandet mellan den försäkrade och den
kassa han tillhör. De funktioner, som allmänna språkbruket förbinder med
beteckningen medlemskap i en sammanslutning, återfinnes numera endast
i ringa grad i relationen mellan en försäkrad och den allmänna sjukkassa
han tillhör. Lagen betecknar därför i stället vederbörande såsom inskriven
hos kassan. Ändringen innebär inte någon skillnad i sak mot vad f. n.
gäller.

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962
5 §.

Denna paragraf motsvarar 10 § SFL.

Försäkringspliktens inträde enligt SFL motsvaras i den föreslagna lagtexten
av att sådana förhållanden inträtt att den försäkrade skall vara inskriven
hos försäkringskassa. I första stycket återfinnes en allmän bestämmelse
om att allmän försäkringskassa skall inskriva försäkrad, så snart
kassan erhållit kännedom om att den försäkrade skall vara inskriven hos
kassan. I anslutning till ett påpekande från försäkringsdomstolen har intagits
en motsvarighet till stadgandet i 10 § tredje stycket SFL om att inskrivning
kan ske retroaktivt för en tid av upp till tre månader före den
månad varunder inskrivning sker. Inskrivning är ej förutsättning för att
den försäkrade skall få rätt till sjukvårdsersättning. Sjukpenningförmåner
kan däremot endast utgå för tid då den försäkrade varit inskriven. Den tidpunkt
från vilken inskrivning — och i förekommande fall sjukpenningklassplacering
— sker blir av betydelse för sjukförsäkringsavgiften enligt
19 kap. 2 §.

Beträffande dem som mantalsskrives här i riket kan förutsättas att kassorna
erhåller tillfyllestgörande uppgifter för inskrivningen från folkbokföringen.
Detta är inte alltid fallet när det gäller personer som ej är mantalsskrivna
i riket. Enligt stadgande i andra stycket åligger det försäkrad
som inte är mantalsskriven att inom två veckor från den tidpunkt då sådant
förhållande inträtt att han skall vara inskriven hos viss kassa anmäla sig
hos denna.

Tredje stycket innehåller en bestämmelse om att kassa skall från sitt
register avföra försäkrad, beträffande vilken det kommit till kassans
kännedom att han inte längre skall vara inskriven hos kassan. Stadgandet
motsvarar i viss mån 12 § första och andra styckena SFL. Genom tillämpningsföreskrifter
bör tillses att vid överflyttning från en kassa till annan
den förra kassan lämnar erforderliga uppgifter till den senare.

En jämförelse med reglerna i 3 kap. ger vid handen, att en försäkrad går
förlustig rätten till sjukpenning och moderskapspenning i och med avflyttningen
ur riket, oaktat vederbörande jämlikt bestämmelserna i 3 § första
stycket kan vara att betrakta som försäkrad enligt lagen. Rätten till sjukvårdsersättning
enligt 2 kap. däremot bibehalles så länge vederbörande är
försäkrad. Vissa särregler gäller dock enligt 2 kap. 8 § om sjukvårdsersättning
åt den som inte är bosatt i Sverige.

Förslaget innehåller ingen motsvarighet till 12 § tredje stycket SFL. Vad
där föreskrives torde gälla utan uttryckligt stadgande. 6

6 §■

Denna paragraf motsvarar 10 § TPL och utgör samtidigt, med den konstruktion
som folkpension sbestämmelserna får i förslaget, en ersättning
för reglerna i 6 § FPL.

334

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Inom tilläggspensioneringen bär basbeloppet till uppgift dels att bilda
underlag när det gäller att bestämma i vad mån inkomst av förvärvsarbete
skall vara pensionsgrundande och föranleda avgiftsskyldighet, dels att utgöra
grunden för värdesäkringsmekanismen i systemet. Härav följer att
basbeloppet måste vara indexreglerat. Även inom folkpensioneringen anpassas
pensionerna till förändringar i det allmänna prisläget genom en indexreglering.

Sammansmältningen av folkpensioneringen och tilläggspensioneringen i
ett system förutsätter enhetlighet i värdeförändringarna. En praktisk och
ändamålsenlig lösning vid utformande av reglerna om indexregleringen i en
enhetlig pensionslagstiftning synes vara att inom båda pensionsformerna
begagna basbeloppet som underlag. Tilläggspensioneringen är konstruerad
med iakttagande av att basbeloppet skall användas vid beräkning av förmåner
och avgifter. Det är även möjligt att på motsvarande sätt uttrycka
förmånerna inom folkpensioneringen såsom procentdelar av det vid varje
tidpunkt gällande basbeloppet. Genom att basbeloppet följer skiftningar i
prisläget kommer då pensionsförmånernas storlek att anpassas efter prisutvecklingen.
Föreliggande lagförslag bygger på denna tanke. Så anges exempelvis
i 6 kap. 2 § första stycket ålderspensionsbeloppet till en pensionär,
vars make ej är berättigad till folkpension, till 90 procent av basbeloppet,
dvs. 3 600 kr. om man utgår från ett basbelopp av 4 000 kr.

Inom tilläggspensioneringen beräknas basbeloppet med utgångspunkt
från pensionspristalet för december 1957, vilket motsvarar allmänna prisläget
i september samma år. Denna tidpunkt lämpar sig väl även för folkpensioneringens
del med tanke på att statsmakterna vid sina uttalanden angående
den framtida folkpensionsnivån angivit beloppet — 3 600 kr. för
ensam pensionär och 5 400 kr. för två pensionsberättigade makar år 1968
— i 1957 års penningvärde. Prisläget i september 1957 har därför i denna
paragraf valts som utgångspunkt vid indexberäkningen. Det har därvid inte
ansetts nödvändigt att gå vägen över ett särskilt pensionspristal.

Basbeloppet för en månad uttryckes i förevarande paragraf såsom 4 000
kr. multiplicerat med det tal, som anger förhållandet mellan det allmänna
prisläget under tredje månaden före den som basbeloppet avser och
prisläget i september 1957. Emellertid måste denna regel kompletteras med
anordningar till förhindrande av alltför täta skiftningar i basbeloppet. Om
man inte inför någon särskild marginalspärr, skulle resultatet kunna bli
att basbeloppet ändras för varje månad. Särskilt stor risk för täta ändringar
skulle föreligga då indexvärdet ligger i närheten av en gräns som skiljer
mellan två basbeloppsvärden och prisläget undergår smärre förskjutningar
uppåt eller neråt. En obetydlig prisförskjutning åt ena hållet kan
då utlösa en ändring. En lika obetydlig prisförskjutning i den andra riktningen
ger sedan upphov till ny ändring av basbeloppet. Täta ändringar av
de utgående förmånernas storlek kan knappast anses ha något berättigande

335

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

i den mån inte ändringarna är föranledda av väsentliga prisförändringar. Ur
administrativ synpunkt är det även en fördel att pensionerna inte behöver
räknas om alltför ofta.

Inom folkpensioneringens indexregleringssystem har problemet med marginalspärr
lösts på så sätt att för att ändring av antalet indextillägg skall
ske i princip kräves en förändring av pensionspristalet med tre enheter,
motsvarande en prislägesförändring av tre procent i förhållande till utgångsläget
för indexregleringen (prisläget i december 1951). I förevarande
paragraf har en motsvarande regel uttryckts så, att en ändring av jämförelsetalet
ej skall föranleda ändring av basbeloppet, med mindre talet stigit
eller nedgått med minst tre procent sedan närmast föregående ändring av
basbeloppet vidtogs.

Liksom enligt TPL skall vid beräkningen av basbeloppet avrundning ske
till närmaste hundratal kronor.

De närmare reglerna angående indexberäkningen bör utfärdas av Kungl.
Maj :t i administrativ ordning. Här må blott framhållas, att man vid bestämmande
av det allmänna prisläget jämväl i fortsättningen torde böra
utgå från konsumentprisindex.

Som exempel på tillämpning av den föreslagna regeln må anföras följande.
Basbeloppet för april 1963 skall räknas ut. Först söker man upp det
indextal, som anger prisläget i januari 1963. Om prisläget i september
1957 sättes =100, finner man att detta indextal är exempelvis 115. Basbeloppet
för april 1963 blir då ({^X4000=) i 600 kr. För att höjning

av basbeloppet sedan skall ske, krävs att det jämförelsetal som anger förhållandet
mellan prisläget vederbörande månad och prisläget i september

1957 ^i exemplet -j^=l,15^ sti8u med minst tre Procent (i exemP,et med

tre procent av 1,15 eller 0,0345 till 1,1845). Finner man, då basbeloppet för
maj 1963 skall räknas ut, att pristalet för februari var 118,00, blir jämförelsetalet
1,1800, dvs. ökningen uppgår icke till fulla tre procent

och någon omräkning av basbeloppet göres ej. Då basbeloppet för juni
skall beräknas, visar det sig att pristalet för mars var 119,00. Man får da

jämförelsetalet 1,1900, dvs. ökningen överstiger tre procent jäm fört

med de siffror som låg till grund för basbeloppet för april. Nytt basbeloppsvärde
skall då räknas ut. Det nya basbeloppet blir x 4000=^
4 760, avrundat 4 800 kr.

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ANDRA AVDELNINGEN

Sjukförsäkring

2 kap. Om sjukvårdsersättning
1 §•

I detta kapitel har sammanförts de grundläggande bestämmelserna i SFL
om sjukvårdsförsäkring och i lagen om moderskapshjälp om ersättning för
förlossningsutgifter. I kapitlet har vidare inarbetats bestämmelser, som ersätter
förordningen den 29 augusti 1958 (nr 460) om sjukhjälp i vissa fall
åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket.

Förevarande paragraf motsvarar 13 § SFL med den utvidgning som betingas
av att ersättning för tandläkarvård föreslås reglerad såsom en fristående
förmån. Vidare har intagits en hänvisning till 6 §, enligt vilken
ersättning kan utgå efter av Kungl. Maj :t fastställda grunder även för annan
vård och behandling än sjukhusvård, läkarvård och tandläkarvård,
t. ex. konvalescentvård, sjukgymnastisk behandling m. m.

• I '' '' /• i ■ '' t .-.ii:** i - : " • Mr T| f : < J . : f

2 §.

Paragrafen motsvarar 14 § SFL med undantag av andra stycket och ersätter
därjämte till viss del 3 § lagen om moderskapshjälp. I paragrafen
göres ingen skillnad mellan läkarvård på grund av sjukdom och sådan vård
vid förlossning, och den motsvarar därigenom delvis även 6 § i departementspromemorian.

Från 4 § SFL har överförts föreskriften att med läkarvård ej avses vård,
som lämnas försäkrad, vilken åtnjuter sjukhusvård. Någon definition av
begreppet läkare upptages inte i förslaget. Det får anses klart att med läkare
avses den som är behörig utöva läkaryrket i riket. 3 * *

3 §•

Första stycket ersätter 14 § andra stycket SFL.

Andra stycket bygger på förslag av socialpolitiska kommittén. Ersättning
enligt detta stycke skall kunna utgå för tandläkarbehandling, som utförts
dels under graviditeten, dels efter förlossningen under en tidrymd av 270
dagar, räknat från denna.

Försäkringsdomstolen har uttalat, att tidpunkten för ett havandeskaps
inträdande synes vara alltför obestämd för att kunna tjäna till utgångspunkt
för bedömning av ersättningsrätten. Enligt domstolens mening bör

337

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

ersättning utgå endast under förutsättning att behandlingen utförts efter
det havandeskap konstaterats.

Med hänsyn till tandvårdsförsäkringens effektivitet och likformiga tilllämpning
synes det mindre lämpligt att för rätt till ersättning fordra att
havandeskapet skall ha fastställts före behandlingen. Några större praktiska
olägenheter torde heller inte vara förenade .med den i förslaget upptagna regeln.
Tandläkarens uppgift om tiden för behandlingen, sammanställd med
intyg om förlossningsdagen eller den beräknade dagen därför, kan i regel
förutsättas ge erforderlig ledning för bedömningen.

Med tandläkare avses den som är behörig att utöva tandläkarkonsten här
i riket.

4 §•

Paragrafen motsvarar i departementspromemorian 4 § och till viss del 6 §.

De två första styckena motsvarar 15 § SFL och ersätter dessutom delvis
3 § lagen om moderskapshjälp. Liksom i 2 § gäller i denna paragraf samma
regler för vård vid sjukdom och vid förlossning.

I tredje och fjärde styckena finns definitioner av begreppen sjukhusvård,
sjukhus och hemortssjukhus, vilka överförts från 4 § SFL. Termen sjukvårdsanstalt
har utmönstrats ur lagstiftningen såsom icke längre erforderlig.

5 §•

Paragrafen, som motsvarar 5 § och delvis 6 § i departementspromemorian,
upptar de grundläggande reglerna angående rätt till ersättning för
resekostnad i samband med läkarvård, tandläkarvård i vissa fall och sjukhusvård.
I motsats till vad nu gäller enligt 16 och 17 §§ SFL innehåller
förslaget inga närmare bestämmelser angående förutsättningarna för rätt
till ersättning och ersättningens storlek. Sådana bestämmelser har i stället
upptagits i förslaget till förordning angående ersättning för sjukresor enligt
lagen om allmän försäkring (sjukreseförordning). Den detaljerade naturen
hos de bestämmelser det här är fråga om påkallar tid efter annan
återkommande justeringar. Med hänsyn bl. a. härtill har det ansetts mindre
ändamålsenligt att intaga reglerna i ett lagverk av föreliggande slag.

Ersättning för resekostnader utgår inte vid tandläkarvård enligt 3 § andra
stycket. Detta överensstämmer med vad socialpolitiska kommittén förordat.
6

6 §•

Denna paragraf motsvarar 18 § SFL och 7 § i departementspromemorian.
De bestämmelser som här åsyftas återfinnes i kungörelsen den 20 oktober

338

Kungl. Majrts proposition nr 90 år 1962

1961 (nr 506) om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för vissa
utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom.

7 §•

Denna paragraf motsvarar 19 § SFL och 8 § i departementspromemorian.

Bestämmelser om vilken försäkringskassa, som skall utge gottgörelse enligt
sista stycket återfinnes i 4 kap. 1 §.

8 §•

Denna paragraf tar i första hand sikte på svenska medborgare, som är
bosatta utomlands, de s. k. utlandssvenskarna, och överensstämmer i sak
med bestämmelserna i förordningen om sjukhjälp i vissa fall åt svenska
medborgare, som icke äro bosatta i riket. Rätten att erhålla ersättning för
sjukhjälp på grund av vårdbehov, som uppkommit vid vistelse härstädes,
har emellertid utvidgats till att avse jämväl här mantalsskrivna men ej
bosatta utlänningar.

I departementspromemorian (9 §) hade föreslagits, att rätt till ersättning
skulle föreligga även i de fall, då vårdbehovet uppkommit utom riket
i land, där den försäkrade ej kunnat erhålla tillfredsställande vård, för
vilken ersättning utgår jämlikt utländsk lagstiftning eller på grund av
överenskommelse med främmande makt. Den sålunda föreslagna utvidgningen
skulle ge svenska medborgare, som vistas i länder med mindre väl
utvecklad sjukvård eller socialförsäkring, möjlighet att, då de söker sig till
hemlandet för vård, komma i åtnjutande av samma sjukvårdsförmåner som
här i riket bosatta svenskar. Utvidgningen skulle, liksom paragrafen i övrigt,
avse även utomlands bosatta utlänningar, som är mantalsskrivna här.

De föreslagna utvidgningarna har kritiserats av försäkring sdomstolen
och riksförsäkringsverket. Verket påpekar, att landstingskommunerna och
städerna utom landsting åtagit sig att tillämpa inomlänstaxa för utlandssvenskar,
som söker sjukhusvård i Sverige för sjukdom, i vilken de insjuknat
i ett land, där möjlighet att erhålla av socialförsäkring ersatt tillfredsställande
sjukhusvård inte finns. En förutsättning är dock att vården
meddelas på sjukhus inom det sjukvårdsområde, där vederbörande
före utflyttningen senast var kyrkobokförd.

Utlandssvenskarnas intresse av att erhålla sjukvård i hemlandet till rimliga
kostnader synes vara skäligen tillgodosett genom möjligheten att inom
det sjukvårdsområde där vederbörande senast kyrkobokförts erhålla vård
till inomlänsavgift. Dessutom har utlandssvenskarna möjlighet att — oavsett
insjuknings- och kyrkobokföringsort — erhålla vård på statens sjukhus,
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, mot samma avgift som
enligt inomlänstaxan. Med hänsyn härtill synes det inte finnas anledning
att genomföra den ifrågasatta utvidgningen av rätten till sjukvårdsförmå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 339

ner från sjukförsäkringen. Förevarande paragraf har utformats i enlighet
härmed.

9 §.

Paragrafen motsvarar 20 § SFL och 10 § i departementspromemorian.

3 kap. Om sjukpenning och moderskapspenning
1 §•

Paragrafen, som saknades i promemorieförslaget, anger den grundläggande
förutsättningen för rätt till sjukpenning.

2 §•

Denna paragraf, som innehåller reglerna om placering i sjukpenningklass,
har närmast motsvarighet i 7 § första och andra styckena, 8 § och
22 § andra stycket SFL. I promemorian motsvarades paragrafen av 1 och
2 §§.

För de viktigaste sakliga nyheterna i förevarande paragraf har redogjorts
i den allmänna motiveringen. De lösningar som därvid förordats innebär
att tilläggssjukpenningen kommer att följa olika regler i fråga om avgiftsskyldighet
och stundom även i fråga om karenstid alltefter inkomsternas
art. Så snart en försäkrad har både anställningsinkomst och inkomst av
annat förvärvsarbete måste därför vid placeringen i sjukpenningklass bestämmas
i vad mån vederbörandes inkomst hänför sig till det ena eller det
andra inkomstslaget. I enlighet med socialförsäkringskommitténs förslag
skall vid klassplaceringen inkomst av anställning läggas i botten. Bestämmelserna
härom i första stycket kan åskådliggöras med följande exempel.
Om en försäkrad har en sammanlagd inkomst av förvärvsarbete som uppgår
till 15 000 kr. om året, varav 10 000 kr. utgör inkomst av anställning
och återstoden inkomst av annat förvärvsarbete, skall han enligt den i 4 § intagna
sjukpenningskalan placeras i sjukpenningklass nr 12. Därvid skall
tillika anmärkas att den försäkrade med hänsyn till sin inkomst av anställning
är placerad i sjukpenningklass 9. I sista punkten återfinnes reglerna
om undantagande av inkomster från försäkring för tilläggssjukpenning.

I andra stycket har intagits ett stadgande om s. k. likställighetsavtal,
varom hänvisas till den allmänna motiveringen.

Bestämmelserna i tredje stycket om beräkning av försäkrads inkomster
har i huvudsak oförändrade överflyttats från SFL. Det har dock inte ansetts
nödvändigt med ett uttryckligt stadgande om att hushållsarbete som
make utför i hemmet ej räknas såsom förvärvsarbete. Någon ändring i sak
är inte avsedd. Från vad som gäller beträffande beräkningen av pensionsgrundande
inkomst inom tilläggspensioneringen skiljer sig sjukförsäkring -

340

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

ens inkomstberäkning därutinnan att det inom sjukförsäkringen alltid är
fråga om en uppskattning av den förväntade framtida inkomsten och inte
om fastställande av en inkomst under förfluten tid. Härav följer bl. a. att
den försäkrades taxering inte kan tillmätas lika stor betydelse inom sjukförsäkringen
som inom pensioneringen.

Sista styckets bestämmelser om sjukpenningförsäkring för vissa icke
förvärvsarbetande kvinnor, den s. k. hemmafruförsäkringen, har gjorts
tillämpliga även på kvinna som stadigvarande sammanbor med någon med
vilken hon varit gift eller har eller har haft barn. Denna utvidgning står i
samband med ändringar 1960 i skattelagstiftningen, vilka innebär att kvinna
som nyss sagts i skattehänseende behandlas som gift.

Uttrycket stadigvarande sammanbo, som hämtats från folkpensionslagstiftningen,
användes genomgående i förslaget i stället för SFL:s uttryck
sammanleva. I anslutning härtill må anmärkas, att makar givetvis bör anses
stadigvarande sammanbo i sådana fall då den ena maken på grund av
sitt arbete, sitt hälsotillstånd eller av annan liknande orsak vistas på annan
ort än hemorten, under förutsättning att makarna behållit sitt gemensamma
hem och har för avsikt att flytta samman när möjlighet därtill erbjuder
sig.

3 §•

Första punkten i paragrafen innehåller vissa grundläggande bestämmelser
rörande samordningen mellan sjukpenningförmåner, å ena, samt förtids-
resp. ålderspension, å andra sidan. Principerna för samordningen har
utvecklats i den allmänna motiveringen.

Andra punkten överensstämmer i sak med en motsvarande bestämmelse
i 7 § tredje stycket SFL.

4 §.

Bestämmelserna i de tre första styckena motsvarar 22 § tredje stycket
samt 25 § första och aoidra styckena SFL och är utformade efter de riktlinjer
som uppdragits i den allmänna motiveringen. Begreppet hempenning
har utmönstrats ur lagstiftningen såsom obehövligt. Hempenning enligt nuvarande
regler motsvaras av det sjukpenningbelopp, som framkommer sedan
reduktion skett enligt tredje stycket i förevarande paragraf.

Fjärde stycket ersätter 25 § tredje stycket första punkten SFL. I förhållande
till gällande bestämmelser har gjorts den ändringen att samboende i
vissa fall jämställts med äktenskap. 5

5 §•

Bestämmelserna i denna paragraf har motsvarighet i It § första—fjärde
styckena SFL. Reglerna om när ändring skall ske av försäkrads placering
i sjukpenningklass och om den tidpunkt från vilken ändringen skall få

341

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

verkan ansluter till SFL:s metodik. Eftersom sjukpenningen skall följa
delvis olika regler och avgiftens storlek blir olika beroende på om sjukpenningen
svarar mot anställningsinkomst eller inkomst av annat förvärvsarbete
blir det i fall av blandad inkomst nödvändigt att ompröva en försäkrads
placering i sjukpenningklass så snart proportionen mellan de båda
inkomstslagen förskjutes, även om förskjutningen ej skulle påverka den
sammanlagda sjukpenningen.

Regeln att ändring av sjukpenningklassplacering inte får göras under
sjukdom gäller även då s. k. hemmafruförsäkring enligt 2 § sista stycket
skall upphöra på grund av att kvinnan inte längre stadigvarande sammanbor
med mannen eller med barn under 16 år eller på grund av att hon fyllt
67 år.

Beträffande förbudet i sista stycket mot att placera den försäkrade i
lägre sjukpenningklass under tid då han undergår arbetsvärd är att märka
att till arbetsvärd i enlighet med socialförsäkringskommitténs förslag hänförts
inte blott, såsom f. n., arbetsprövning och yrkesutbildning, utan även
arbetsträning i den mån den ej omfattar mer än sex månader.

6 §•

Stadgandet i första stycket om den försäkrades skyldighet att anmäla
ändrade inkomstförhållanden — en motsvarande bestämmelse finns i 45 §
första stycket SFL — har avseende även på förskjutningar mellan anställningsinkomst
och inkomst av annat förvärvsarbete inom ramen för en
oförändrad totalinkomst.

Andra stycket motsvarar 11 § sista stycket SFL.

7 §•

Paragrafen har motsvarighet i 21 § första—tredje och femte styckena
SFL. Ändringarna är av redaktionell natur.

8 §•

Första stycket överensstämmer med första punkten i 21 § fjärde stycket
SFL. Beträffande uppskattningen av den försäkrades arbetsförmåga under
tid då han är föremål för rehabiliteringsåtgärder har i andra stycket i
denna paragraf och i 7 kap. 3 § andra stycket föreskrivits att både i sjukförsäkrings-
och pensionshänseende skall beaktas det hinder i förvärvsförmågan
som rehabiliteringsåtgärderna kan innebära.

Som framgått av den allmänna motiveringen skall en försäkrad som åtnjuter
partiell förtidspension kunna vara sjukpenningklassplacerad om
han har inkomster av förvärvsarbete. Bedömningen av huruvida han i visst
fall är berättigad till sjukpenning och om han skall ha hel eller halv sjukpenning
skall därvid ske med utgångspunkt från den kvarstående arbetsförmåga,
som han utnyttjar till förvärvsarbete och som alltså ligger till

342 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

grund för hans klassplacering. Regler härom har upptagits i tredje stycket
i förevarande paragraf.

9 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser rörande barntillägg till sjukpenning.
Den väsentliga nyheten i jämförelse med motsvarande bestämmelser
i 6 § andra stycket, 24 § och 25 § tredje stycket andra punkten SFL är
att baintillägget skall utgå till sjukpenningberättigad kvinna som har barn
under 10 år utan hänsyn till om kvinnans sjukdom kräver sjukhusvård eller
ej. Sammanbor kvinnan stadigvarande med sådant barn skall barntilllägget
utgöra lägst 2 kr. för dag. Ett viktigt skäl för denna ändring har,
såsom utvecklats i den allmänna motiveringen, varit att man önskat förbättra
sjukförsäkringsskyddet för s. k. hemmafruar, men ändringen får
verkan även för förvärvsarbetande kvinnor med småbarn i hemmet.

I övrigt är ändringarna i förhållande till gällande bestämmelser i huvudsak
motiverade av systematiska och redaktionella skäl. På motsvarande
sätt som skall gälla enligt 4 § sista stycket har föreskrivits att vid tillämpning
av paragrafen med make i vissa fall skall jämställas den med vilken
den försäkrade stadigvarande sammanbor utan att äktenskap föreligger.

10 och 11 §§.

Det första och de båda sista styckena i 10 § innehåller bestämmelser som
med endast smärre jämkningar överflyttats från 22 § sista stycket och
26 § SFL.

I övrigt innehåller 10 och It §§ bestämmelser rörande valfri karenstid för
sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.
Huvudregeln är att den allmänna karenstiden om tre dagar skall tilllämpas,
såvida inte den försäkrade särskilt anmäler att han önskar en längre
karenstid. I princip kan försäkringsskyddet varieras från tid till annan, och
det finns inga andra spärrar mot växlingar mellan olika karenstider än
sådana som ansetts erforderliga för att förhindra ett obehörigt utnyttjande
av försäkringen. Dessa spärrar har motsvarigheter i bestämmelserna om
frivillig försäkring i 49 § SFL. övergång till kortare karenstid skall sålunda
få ske endast under förutsättning att den försäkrade ej fyllt 55 år och att
han har god hälsa. Ny, kortare karenstid kan ej tillämpas vid sjukdom som
inträffat före utgången av den månad under vilken anmälningen om den
nya karenstiden gjorts.

För det fall att en försäkrad med inkomster av annat förvärvsarbete än
anställning undantagit dessa inkomster från sjukpenningförsäkringen men
undantagandet efter återkallelse upphört att gälla erfordras särskilda bestämmelser
i syfte att förebygga spekulation från den försäkrades sida.
Regeln är att den längsta karenstiden, 93 dagar, skall tillämpas om inte den
försäkrade särskilt anmält att han önskar en kortare karenstid. Möjligheten

343

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

att välja en kortare karenstid än 93 dagar står därvid öppen endast för försäkrad
som ej fyllt 55 år och har god hälsa.

Med bestämmelserna i 50 § andra stycket SFL som förebild har i 11 §
sista punkten föreskrivits, att sjukpenning ej i något fall må utgivas i anledning
av sjukdom som inträffat medan undantagande ägt giltighet.

Då i förevarande paragrafer stadgas att övergång till kortare karenstid
eller upphörande av undantagande ej skall ha verkan med avseende på sjukdom
som inträffat innan de ändrade reglerna blivit gällande för den försäkrade,
åsyftas inte bara det fallet att sjukdomstillstånd föreligger vid den
aktuella tidpunkten. Bestämmelserna skall även äga tillämpning vid återfall
i tidigare sjukdom under förutsättning att sjukdomen yppats första gången
innan den kortare karenstiden blev gällande eller undantagandet upphörde.
Har den försäkrade under en avsevärd tid ej haft känning av sjukdomen,
bör dock ny sjukdom anses föreligga även om ett därefter inträffande sjukdomstillstånd
skulle ha medicinskt samband med den tidigare sjukdomen.

12—14 §§.

Dessa paragrafer ersätter bestämmelserna om moderskapspenning i lagen
om moderskapshjälp ävensom 23 § andra stycket SFL.

I samband med att moderskapsförsäkringen lagtekniskt sammanfogats
med sjukförsäkringen har vissa ändringar i systematiken och terminologin
ansetts påkallade. Beteckningen moderskapspenning, som hittills varit samlingsnamnet
för såväl grund- som tilläggsförmånerna, har i 12 § inskränkts
till att avse vad som svarar mot den nuvarande grundpenningen. Barnsbörd
har i förslaget jämställts med sjukdom såsom orsak till inkomstbortfall, och
detta har medfört att termen tilläggspenning kan undvaras.

I fråga om rätten till grundförmåner från moderskapsförsäkringen har
gjorts en saklig ändring i förhållande till gällande rätt. b. n. är kvinnor som
vid tiden för nedkomsten vistas på vissa i lagen angivna anstalter — bland
dem ungdomsvårdsskolor — uteslutna från rätt till grundpenning. Ett motiv
för denna regel torde ha varit att man utgått från att vederbörande anstalt
borde tillhandahålla kvinna och barn erforderlig utrustning. Det synes emellertid
vara lämpligare att, såsom socialpolitiska kommittén förordat, låta de
kvinnor som det här är fråga om i likhet med andra blivande mödrar själva
göra de anskaffningar som behövs i anslutning till barnets födelse, och den
nämnda begränsningen har därför borttagits. En annan sak är att det bör
finnas möjlighet att förebygga missbruk av grundpenningen. Denna synpunkt,
som har giltighet även beträffande andra än anstaltsvårdade kvinnor,
bär beaktats vid utformningen av 18 § i detta kapitel.

Förutom att försäkringsförmånerna förbättrats har i förslaget möjligheterna
att utge ersättning från moderskapsförsäkringen i förskott utvidgats.
Av moderskapspenningen skall 300 kr. kunna utbetalas tidigast 120
dagar före den beräknade tidpunkten för förlossningen, och tilläggssjuk -

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

penning skall, om kvinnan så önskar, kunna börja utgå 60 dagar före angivna
tidpunkt. I 13 § föreslås den nyheten att kvinnor, som inte kunnat
vara placerade i sjukpenningklass i 270 dagar före nedkomsten därför att
de under en del av denna tid varit under 16 år, likväl skall kunna få tillläggssj
ukpenning vid barnsbörd.

Moderskapsförmånerna skall även i fortsättningen vara samordnade med
sjukförsäkringsförmånerna på det sättet, att en kvinna som har rätt till
moderskapspenning skall vara avstängd från rätt till grundsjukpenning
under viss tidrymd. Vidare skall alltjämt gälla att kvinnan efter förloppet
av viss tid skall ha rätt till tilläggssj ukpenning i anledning av barnsbörd
endast under förutsättning att hon har eller på grund av sjukdom är förhindrad
att ha barnet i sin vård. I båda hänseendena skall hädanefter gälla
samma tidsfrist, 30 dagar efter nedkomsten.

Barntillägg utgår ej till moderskapsförsäkringens kontantförmåner. Detta
hindrar emellertid inte att en nybliven moder, om hon är sjuk, får barntillägg
till sin vanliga sjukpenning så snart den nyssnämnda 30-dagarstiden
efter nedkomsten gått till ända.

15 §.

Paragrafen motsvarar 23 § första stycket SFL. Punkten f) i sistnämnda
lagrum har dock utgått. Det har inte ansetts vara skäl att i fortsättningen
låta sjukpenningförsäkringen vara vilande under tid då den försäkrade
undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning, eftersom sjukpenning i princip
skall kunna utga ett obegränsat antal dagar intill dess förutsättningarna
för rätt till förtidspension föreligger.

Sjukpenningförmånerna för patienter på allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare
och för dem som är intagna på andra anstalter tillhör de
frågor som den nyligen tillsatta utredningen om översyn av sjukförsäkringslagstiftningen
skall pröva. I avbidan på resultatet av denna utredning har
det inte ansetts lämpligt att här göra några ändringar såvitt gäller rätten till
sjukpenning under anstaltsvård.

Det bör uppmärksammas att förevarande paragraf ej har avseende på
moderskapspenning men väl på tilläggssj ukpenning, som enligt 13 § utgår
i anledning av barnsbörd. Moderskapspenningen är såsom tidigare framgått
delvis avsedd att täcka vissa utgifter i samband med barnsbörden, och dessa
utgifter drabbar även dem som vårdas på anstalt. Tilläggssjukpenningen är
däremot vid barnsbörd liksom vid sjukdom avsedd att täcka ett inkomstbortfall,
och eftersom en sjuk person som på allmän bekostnad försörjes på
anstalt ej har rätt till sjukpenning på grund av sin sjukdom bör ej heller en
nybliven moder eller en gravid kvinna som är omhändertagen på anstalt få
tilläggssjukpenning. Härutinnan anknyter förslaget till nuvarande regler i
7 § sista stycket lagen om moderskapshjälp.

345

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

16 §.

De båda första styckena i denna paragraf motsvarar de båda första styckena
i 28 § SFL. Viss omarbetning av bestämmelserna har skett.

Stadgandet i tredje stycket i förevarande paragraf motsvarar 28 § sista
stycket SFL.

Bestämmelsen i 28 § tredje stycket SFL angående överenskommelse i kollektivavtal
om rätt för arbetsgivare att uppbära arbetstagares sjukpenning
har ej medtagits i förslaget. Några sådana överenskommelser har inte redovisats
under den tid SFL varit i kraft.

17 §.

Innehållet i första stycket i denna paragraf motsvarar punkterna d) och
f)—h) i 27 § första stycket SFL.

18 §.

I denna paragraf har samlats vissa bestämmelser om utbetalning av sjukpenning
till annan än den försäkrade. Första stycket har skrivits med 27 §
sista stycket SFL som förebild men det omfattar förutom sjukpenning även
moderskapspenning.

Gemensamt för bestämmelserna i förevarande paragraf är att de tillkommit
i syfte att förebygga att kontantersättningar från försäkringen missbrukas.
När det gäller moderskapsförmånerna är det särskilt angeläget
att stora kontantbelopp inte utbetalas till mycket unga mödrar, som saknar
förmåga att handha medlen. Påpekanden härom har gjorts under remissbehandlingen
och föranlett stadgandet i andra stycket.

Bestämmelsen i tredje stycket angående utbetalning av moderskapspenningen
till annan än modern har jämfört med motsvarande stadgande i 3
kap. 12 § tredje stycket i departementspromemorian jämkats så att försäkringskassorna
får befogenhet att pröva i vad mån en begäran om utbetalning
till föreståndare för en inrättning skall villfaras.

4 kap. Särskilda bestämmelser om sjukförsäkring

1 §•

I förevarande paragraf regleras vilken allmänna försäkringskassa som
skall utbetala ersättning från sjukförsäkringen. I analogi med vad nu gäller
stadgas som en huvudregel att ersättning skall utgivas av den allmänna försäkringskassa
hos vilken den försäkrade är inskriven eller, beträffande den
som är under 16 år, hos vilken han skulle ha varit inskriven, om han uppfyllt
åldersvillkoret för inskrivning. Ersättning åt annan försäkrad än nu sagts
— det blir här i främsta rummet fråga om svenska medborgare som varken
är mantalsskrivna eller bosatta i riket — skall utgivas av kassan för den ort
där vården erhålles. Sistnämnda bestämmelse anknyter till 3 § förordningen

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket.

I fråga om sjukvårdsersättning till barn under 16 år som skulle ha varit
inskrivna hos allmän försäkringskassa, därest de uppfyllt åldersvillkoret,
är nu gällande regler i 6 § SFL så utformade att barnet får sin ersättning
från sjukkassa som någon av föräldrarna (fosterföräldrarna) tillhör. För
barn som fostras av båda föräldrarna är det den sjukkassa fadern tillhör,
som i första hand kommer i fråga. Sjukvårdsersättning till barn, vars föräldrar
(fosterföräldrar) inte är sjukkassemedlemmar, utges av sjukkassan
för den ort där barnet är bosatt (9 § andra stycket jämfört med 6 § sista
stycket SFL). De nu föreslagna lagreglerna kan i allmänhet inte väntas
komma att medföra någon ändring i praktiken i förhållande till vad sålunda
gäller, eftersom man torde kunna räkna med att ett barn som regel är mantalsskrivet
eller bosatt på samma ort som den person, vars kassatillhörighet
enligt de nuvarande bestämmelserna reglerar barnets sjukvårdsförsäkring.

I regel bör som bevis för att en viss försäkringskassa är skyldig att svara
för sjukvårdsersättning åt ett barn kunna godtagas att någon av föräldrarna
är inskriven hos kassan. Skulle ersättning i något fall komma att betalas ut
från orätt kassa, har detta mindre betydelse med hänsyn till den kostnadsutjämning
inom större områden, som blir en följd av lokalsjukkassornas
avskaffande.

2 §•

Denna paragraf, som ålägger försäkringskassa att på ett förhållandevis
tidigt stadium av en sjukdom undersöka behovet av rehabiliteringsåtgärder
och att i förekommande fall sörja för att sådana åtgärder kommer till stånd,
har berörts i den allmänna motiveringen. Bestämmelserna är av central
betydelse inte blott från allmänna sociala synpunkter utan även med hänsyn
till samordningen mellan sjukförsäkringen och förtidspensioneringen. 3 *

3 §•

Med de nya principerna för samordningen mellan sjukförsäkringen och
den allmänna pensioneringen erfordras särskilda regler om sjukhjälpstid
endast för dem som åtnjuter ålderspension eller hel förtidspension. Dessa
regler har upptagits i förevarande paragraf och skiljer sig från motsvarande
bestämmelser i 29 § SFL. Sjukhjälpstiden skall vara enhetlig och inte såsom
för närvarande anknuten till varje sjukdom för sig. Ålderspensionärer och
pensionärer med hel förtidspension skall ha ett försäkringsskydd om sammanlagt
180 dagar, för ålderspensionärer avseende sjukpenning och ersättning
för sjukhusvård och för förtidspensionärer avseende enbart ersättning
för sjukhusvård. Det skall inte spela någon roll för skyddets omfattning om
denna tidrymd utfylles av en sammanhängande eller flera åtskilda sjukskrivningsperioder.
Om den som har hel förtidspension vid 67 års ålder övergår
till att uppbära ålderspension, skall de 180 dagarna räknas gemensamt för

347

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

tid då den försäkrade uppburit förtidspension och ålderspension. Har den
försäkrade förbrukat de 180 dagarna som förtidspensionär, har han sedan
inte rätt till ytterligare sjukhjälps tid, när han blir ålderspensionär.

4 §■

Bestämmelserna i denna paragraf rör en samordningsfråga av speciell
natur. Bestämmelsernas syfte är att förhindra att personer, som är invalidiserade
men som på grund av att de ej är svenska medborgare saknar pensionsrätt,
får en bättre ställning inom sjukförsäkringen än andra försäkrade.
För dem skall beträffande sjukpenning tillämpas samma regler som om de
varit berättigade till förtidspension. 5

5 §.

Denna paragraf motsvarar 31 § SFL.

348

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

TREDJE AVDELNINGEN
F olkpensionering

5 kap. Om allmänna förutsättningar för rätt till folkpension

1 §•

Första stycket motsvarar 1 § FPL och ersätter därjämte delvis 1 § lagen
om barnpensioner. Här anges de båda grundförutsättningarna för rätt till
folkpension, nämligen svenskt medborgarskap och mantalsskrivning i riket.
I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen innehåller förslaget
en uppmjukning av kravet på mantalsskrivning såtillvida att det skall
vara tillräckligt, om den försäkrade varit mantalsskriven härstädes för det
år, varunder han fyllt 62 år, och för de fem åren närmast dessförinnan.

Enligt andra stycket har kravet på mantalsskrivning i riket kompletterats
med en regel, att barn, som är svensk medborgare men som till följd av sin
ålder inte blivit mantalsskrivet i riket, likväl skall äga rätt till barnpension.
Det kan nämligen förflyta en längre tid — upp till 14 månader — från födelsen,
innan ett barn blir mantalsskrivet.

2 §■

Första punkten i denna paragraf motsvarar 14 § 2 mom. tredje stycket
FPL. På grund av denna bestämmelse kan folkpensionsförmåner komma att
utgå till den som inte är att anse som försäkrad enligt de allmänna bestämmelserna
i 1 kap. 3 § första stycket. För den skull har i sista punkten tillagts
ett stadgande av innebörd att sådan pensionsberättigad vid tillämpning av
lagens regler beträffande folkpension skall likställas med försäkrad. 6

6 kap. Om ålderspension
1 §•

Första stycket motsvarar 3 § 1 mom. FPL.

Andra stycket innehåller, i enlighet med vad som föreslagits i den allmänna
motiveringen, regler om rätt att uttaga ålderspensionen före den i
första stycket stadgade pensionsåldern, 67 år. Det må framhållas att möjlighet
även föreligger till uppskjutet pensionsuttag. Detta följer av 16 kap. 1
och 5 §§, enligt vilka stadganden ålderspension utgår först efter ansökan
samt fr. o. m. den månad som anges i ansökningen, dock ej för längre tid
tillbaka än tre månader före ansökningen. Hur pensionens storlek påverkas
av förtida resp. uppskjutet uttag regleras i 6 kap. 2 §.

Ansökan om förtida pensionsuttag skall, om rätt till både folkpension och

349

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

tilläggspension föreligger, avse båda pensionsslagen (jämför 12 kap. 1 §
andra stycket). Den som endast är berättigad till folkpension äger givetvis
utfå sin pension med början före 67-årsåldern. Särskilda övergångsbestämmelser
när det gäller förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen
återfinnes i 9 § promulgationslagen.

2 §•

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om ålderspensionens storlek,
motsvarar närmast 4 § 1 mom. FPL, varjämte den delvis ersätter stadganden
i 6 § FPL och 1 § lagen om höjning av folkpensioner m. m. Pensionsbeloppen
har angivits i procent av basbeloppet och därvid bestämts i enlighet
med den målsättning statsmakterna uttalat sig för, dvs. att ålderspensionen
år 1968 skall vara 3 600 kr. för en ensam pensionär och 5 400 kr. sammanlagt
för två makar, som båda uppbär pension, allt uttryckt i 1957 års penningvärde.
Angående folkpensionsbeloppen för tiden fram till juli 1968 finns
särskilda bestämmelser i 10—12 §§ promulgationslagen.

Med hänsyn till den i andra stycket upptagna regeln om förhöjning av
pensioner vid uppskjutet uttag, har i enlighet med förslag av socialförsäkringskommittén
föreskrivits, att den försäkrades pension skall utgå med det
lägre beloppet (67,5 procent) så snart den försäkrades make uppnått 67 års
ålder, även om maken underlåtit taga ut sin ålderspension.

I enlighet med vad socialförsäkringskommittén föreslagit har upptagits
vissa särbestämmelser i fråga om storleken av makes pension i de fall andra
maken uppbär partiell förtidspension. I så fall skall pensionen motsvara
pensionen för ensam, minskad med, om andra maken uppbär 2/s av hel förtidspension,
en sjättedel och, om andra maken uppbär Vs av hel förtidspension,
en tolftedel. Ålderspensionen till den, vars make uppbär 2/s av hel förtidspension,
blir alltså x 90 75 procent av basbeloppet. Uppbär maken

Vs av hel förtidspension, blir ålderspensionen ^1^x90 =^82,5 procent av
basbeloppet.

Andra stycket innehåller regler för minskning eller ökning av pensionen
vid förtida respektive uppskjutet uttag. Bestämmelserna har utformats efter
förebild av 13 § TPL. Bestämmelsen att vid ökning av pension till följd av
uppskjutet uttag hänsyn inte skall tagas till tid, då den försäkrade åtnjutit
tilläggspension, innebär — i förening med motsvarande stadgande i 12 kap.
2 § — att en försäkrad inte har något att vinna på att ta ut tilläggspension
men vänta med uttag av folkpension eller tvärtom. Den praktiska konsekvensen
härav blir, att uppskjutet uttag kommer att avse båda pensionsgrenarna,
en regel som förordats i den allmänna motiveringen. Bestämmelsen
att vid ökning av pension hänsyn inte skall tagas till tid, då den försäkrade
inte varit berättigad till folkpension, syftar på de fall, då den för -

350

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

säkrade blir berättigad till pension vid en tidpunkt efter 67-årsåldern på
grund av att han först vid den tidpunkten uppfyller medborgarskaps- och
mantalsskrivningsvillkoren.

Till belysning av innebörden av förevarande paragraf må anföras följande
exempel. Samtliga är uppgjorda med utgångspunkt från ett basbelopp av
4 000 kr., varjämte bortsetts från sådan avrundning av pensionsbeloppen
som skall ske jämlikt 16 kap. 4 § andra stycket.

1) En försäkrad, vars make inte åtnjuter folkpension eller äger rätt till

pension enligt 1 § första stycket, tar ut sin ålderspension fr. o. m. den månad
då han fyller 63 år. Den fulla ålderspensionen, ^Jjjj-x4 000 3 600

kr., skall då minskas med (48 X 0,6 =) 28,8 procent. Ålderspensionen blir
alltså x 3 600 = j 2 563 kr. 20 öre.

2) Kommer maken till nyssnämnde försäkrade sedermera i åtnjutande
av ålderspension eller hel förtidspension eller blir maken berättigad till
pension enligt 1 § första stycket, sjunker den försäkrades ålderspension

före reduktionen enligt 2 § andra stycket till 0Z-l5X4OOO = j 2 700 kr., vilket
belopp på samma sätt som i föregående exempel skall reduceras med
28,8 procent med hänsyn till det förtida pensionsuttaget. Den försäkrades

3) Kommer i det föregående exemplet maken i stället i åtnjutande av
2/s av hel förtidspension, blir ålderspensionen före reduktionen enligt 2 §

andra stycket -x4 000 =^ 3 000 kr. Ålderspensionen i föreliggande

Det må påpekas, att minskning eller ökning av ålderspension med hänsyn
till förtida eller uppskjutet pensionsuttag inte påverkar storleken av
de tilläggsförmåner som utgår jämlikt 9 kap. 7

I denna paragraf anges förutsättningarna för rätt till förtidspension.
Dessa har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen.

Motsvarighet till första stycket återfinnes nu i 3 § 2 mom. FPL. Av de i
nämnda lagrum uppräknade invaliditetsorsakerna har orden »kropps- eller
sinnessjukdom» och »sinnesslöhet» ersatts med orden »sjukdom» och
»psykisk efterblivenhet». Därmed åsyftas inga sakliga ändringar.

ålderspension minskar alltså i detta
40 öre.

fall till

X 2 700

1 922 kr.

fall blir då

X 3 000

2 136 kr.

7 kap. Om förtidspension
1 §•

351

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

Bestämmelserna i andra stycket har motsvarighet i 3 § 3 mom. FPL.
Skillnaden mellan sjukbidrag och förtidspension hänför sig till varaktighetskravet.
I övrigt gäller för sjukbidraget i princip samma invaliditetsbegrepp
och samma regler för invaliditetsbedömningen som för förtidspension.
Detta utesluter dock inte att man vid invaliditetsbedömningen kan
komma till olika resultat beroende på om frågan avser sjukbidrag eller
varaktig pension. I förra fallet bör vid bedömning av den försäkrades arbetsförmåga
en väsentlig betydelse tillmätas hans möjlighet att fortsätta
sitt tidigare arbete, medan i det senare fallet bör beaktas hans förvärvsmöjligheter
efter omskolning till annat arbete.

Sjukbidrag likställes vid tillämpning av lagen i alla avseenden med förtidspension.
Vad som stadgas om hel förtidspension, t. ex. i 3 kap. 3 §, skall
alltså gälla även helt sjukbidrag.

2 §•

Indelningen av de förtidspensionsberättigade i tre invaliditetsgrupper
ansluter till socialförsäkringskommitténs förslag. Medan kommittén vid
angivande av de olika invaliditetsgraderna talar om nedsättning av arbetsförmågan
med Vs, Va eller V* har i lagförslaget i anslutning till departementspromemorian
använts metoden att ange invaliditetsgraderna i mera
allmänna ordalag, vilket bättre rimmar mot den art av prövning det här rör
sig om. Sakligt sett avses inte något avsteg från kommitténs normer.

3 §•

Angående första stycket, som innehåller vissa allmänna normer för
invaliditetsbedömningen, torde få hänvisas till den allmänna motiveringen.

Andra stycket innehåller en regel rörande invaliditetsbedömningen för
försäkrade, som är föremål för sådan rehabiliteringsåtgärd, som anges i
4 kap. 2 §. Stadgandet medför att, om den försäkrade har kvar så stor
arbetsförmåga att han i och för sig endast är berättigad till partiell förtidspension,
så bör under tiden för vidtagande av den ifrågavarande åtgärden
pensionen kunna förhöjas till samma belopp som för helinvalid, därest den
försäkrade på grund av åtgärden är förhindrad att utnyttja den kvarstående
arbetsförmågan. Sedan åtgärden avslutats bör frågan om pensionsrätten
i fortsättningen bli föremål för omprövning. 4

4 §•

Bestämmelserna i denna paragraf rörande förtidspensionens storlek ansluter
till motsvarande regler för ålderspensionen i 6 kap. 2 § första stycket.

8 kap. Om familjepension

1 §•

Första stycket innehåller huvudregeln för rätt till änkepension från folkpensioneringen
och motsvarar 3 g 4 mom. första stycket FPL jämfört med

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

11 § första stycket samma lag. Den omarbetning av bestämmelserna som
skett sammanhänger med förslaget om möjlighet till förtida eller uppskjutet
uttag av ålderspension från folkpensioneringen.

Till andra stycket, som i departementspromemorian motsvarades av 2 §,
har överförts den nuvarande bestämmelsen i 3 § 4 mom. andra stycket FPL.

2 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om de förutsättningar under vilka
vissa kategorier av kvinnor skall anses likställda med änkor i fråga om
rätt till änkepension. Motsvarande bestämmelser hade i departementspromemorian
sin plats i 1 § andra och tredje styckena.

Innehållet i första stycket är detsamma som i 3 § 4 mom. fjärde stycket
FPL.

I andra stycket återfinnes de föreslagna nya reglerna om frånskild kvinnas
rätt till änkepension vid den förutvarande makens död. Med rättens beslut
avses både domar och interimistiska beslut. Avgörandena behöver inte
ha vunnit laga kraft vid dödsfallet.

Familjerättskommittén har i sitt remissyttrande pekat på det fall, att en
frånskild kvinna haft barn under 16 år i hemmet men barnet hunnit uppnå
denna ålder eller kvinnan upphört att ha barnet i hemmet, innan den förutvarande
maken avlider. Som kommittén anför synes rimligt, att även i sådant
fall äktenskapet anses ha varat till den tidpunkt, då yngsta barnet
fyllde 16 år eller kvinnan eljest upphörde att ha barn under nämnda ålder
i hemmet. I enlighet härmed stadgas i andra stycket andra punkten att
med tid, varunder äktenskapet ägt bestånd, skall jämställas tid varunder
kvinnan haft vårdnaden om och stadigvarande sammanbott med barn under
16 år till den förutvarande mannen, vilket stadigvarande vistades i hennes
hem vid skilsmässan.

I sista punkten har tillagts ett stadgande, som utesluter änkepensionsrätt
för frånskild kvinna, när underhållsbidrag kan antagas ha tillkommit
i huvudsakligt syfte att bereda kvinnan rätt till pension. Stadgandet ansluter
i sak till vad som ansetts skola gälla enligt promemorieförslaget utan
särskild lagbestämmelse. För att ge de pensionsbeviljande organen bättre
stöd när det gäller att stävja eventuella försök till missbruk torde ett uttryckligt
stadgande vara motiverat. 3 * *

3 §•

Paragrafen ersätter 3 § 4 mom. tredje och femte styckena FPL.

Genom en omformulering har bestämmelserna i första stycket gjorts
tillämpliga även i fråga om änkepension till frånskild. Paragrafen innehåller
ingen motsvarighet till nuvarande stadgande i 3 § 4 mom. tredje
stycket om att änkepension ej skall utgå, därest på talan av mannen dömts

353

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

till hemskillnad mellan makarna jämlikt 11 kap. 2 § första stycket giftermålsbalken,
dvs. på grund av att hustrun grovt försummat sina plikter
mot man och barn eller varit hemfallen åt missbruk av rusgivande medel
eller fört ett lastbart liv. Stadgandet infördes år 1960 efter förslag av socialförsäkringskommittén,
som förordade liknande regler i sitt förslag om änkepension
till frånskilda. Med det nu föreliggande förslaget om pension till
frånskilda, vilket anknyter till förefintligheten av underhållsbidrag, finns
inget praktiskt behov av bestämmelsen för dessa fall. Någon motsvarande
regel finns inte inom tilläggspensioneringen. Med hänsyn till vad nu anförts
har det ansetts riktigast att låta stadgandet utgå.

Formuleringen av andra stycket sista punkten har jämkats och ett förtydligande
tillägg har gjorts utan att någon saklig ändring avses därmed.
Ett återupplivande enligt detta stycke av frånskild kvinnas pensionsrätt
efter den förutvarande maken kommer inte i fråga, eftersom hon enligt
giftermålsbalkens bestämmelser definitivt förlorar rätten till underhållsbidrag
från denne i och med omgiftet.

4 §•

Första stycket ersätter 4 § 3 mom. första stycket FPL och innebär att
oreducerad änkepension skall vara lika stor som ålderspension eller hel
förtidspension till en ensam pensionär. Liksom fallet är i fråga om sistnämnda
båda pensionsformer har änkepensionen satts i relation till basbeloppet.

Andra stycket motsvarar 4 § 3 mom. andra stycket FPL.

Hänvisningen i tredje stycket motsvarades i departementspromemorian
av 7 § i kapitlet.

5 §•

Paragrafen innehåller den grundläggande regeln om rätt till barnpension
från folkpensioneringen och har i sak oförändrad överförts från 1 §
första och tredje styckena samt 2 § lagen om barnpensioner. Bestämmelse
motsvarande 1 § andra stycket sistnämnda lag återfinnes i 20 kap. 2 § i
förslaget. Av en jämförelse med detta lagrum framgår att barnpension
skall utgå även till adoptivbarn.

En jämförelse med 16 kap. 9 § visar att pension utgår till och med den
månad, varunder barnet fyller 16 år. 6 * * * * * 12

6 §•

Stadgandet motsvarar 3 § lagen om barnpensioner. Förutom att pensio nens

storlek anknutits till basbeloppet har — i enlighet med uttalande av

1961 års riksdag (L2U 31; rskr 184) — föreslagits den ändringen i för hållande

till vad nu gäller att, om ett barn utom äktenskap, som fyllt tre

år och beträffande vilket faderskapet ej fastställts, är berättigat till barn 12

— Bihan g till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

pension efter sin moder, pensionen skall utgå med samma belopp som
barnpension till barn, vars båda föräldrar avlidit.

9 kap. Om tilläggsförmåner till folkpension m. m.

1 §•

I detta kapitel har sammanförts bestämmelser om vissa särskilda folkpensionsförmåner.
Förmånerna är av två slag, dels sådana som utgår såsom
tillägg till annan folkpension, dels sådana som utgår till försäkrade vilka
ej eljest åtnjuter pension enligt denna lag. Reglerna i det föreliggande
förslaget anknyter till förslagen i departementspromemorian i vad avser
barntillägget. De övriga i promemorieförslaget på grundval av socialförsäkringskommitténs
förslag upptagna förmånerna hjälptillägg, vårdtillägg,
blindtillägg, blindhetsersättning, vanföreersättning och vanföretillägg har,
såsom framgått av den allmänna motiveringen, i förslaget ersatts med
två hjälpformer, invaliditetstillägg till den som uppbär ålders- eller förtidspension
och invaliditetsersättning till den som inte eljest åtnjuter pension.
Av bestämmelsernas placering i den avdelning av lagen som handlar
om folkpensioneringen framgår, att de i detta kapitel omnämnda förmånerna
är att anse som folkpension. Storleken av de i kapitlet upptagna förmånerna
anges i procent av basbeloppet. Under en övergångstid regleras
förmånernas storlek genom stadganden i 12 § promulgationslagen.

Bestämmelserna om barntillägg i 1 §, motsvarande 2 § i promemorian,
har till huvudsaklig del behandlats i den allmänna motiveringen. Enligt
första punkten i första stycket utgår barntillägg för barn under 16 år till
den försäkrade eller dennes hustru. Med hustru jämställes icke annan kvinna,
med vilken den försäkrade sammanbor. Vidare gäller som en förutsättning
för rätt till barntillägg att den försäkrade har vårdnaden om eller
stadigvarande sammanbor med barnet. Det räcker alltså om en av dessa
förutsättningar är uppfylld. Med vårdnaden avses den rättsliga vårdnaden,
som inte nödvändigt behöver sammanfalla med den faktiska vården om
barnet. Uttrycket stadigvarande sammanbor bör tolkas på samma sätt som
motsvarande från 3 § 4 mom. första stycket a) FPL till 8 kap. 1 § första
stycket a) lagen om allmän försäkring överförda uttryck och alltså inte
ges allför snäv innebörd. Av andra punkten framgår, att barntillägg ej utgår
till ålderspension före 67 år och ej heller till pension som tillkommer gift
kvinna. Det är dock att märka att gift kvinna, som stadigvarande lever
åtskild från sin make, enligt 10 kap. 1 § första stycket i regel likställes
med ogift pensionsberättigad, varvid barntillägg kan utgå till hennes pension.
Tredje punkten har motsvarighet i 5 § lagen om särskilda barnbidrag.

Andra och tredje styckena innehåller bestämmelser om barntilläggets

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 355

storlek, vilka överensstämmer med vad socialförsäkringskommittén föreslagit.

Barntillägg utbetalas till den försäkrade till vars pension förmånen utgör
tillägg. I 10 kap. 2 och 3 §§ finns bestämmelser om inskränkningar i
rätten att uppbära barntillägg då barnet får sin försörjning på det allmännas
bekostnad.

2 §.

Bestämmelserna i första stycket i denna paragraf om invaliditetstillägg
ersätter stadgandena om vårdtillägg, hjälptillägg och blindtillägg i departementspromemorians
3 och 4 §§. Bestämmelser om vårdtillägg och
blindtillägg återfinnes nu i 10 § FPL. Invaliditetstillägg skall kunna utgå
till ålders- eller förtidspension, men ej till änkepension. Om en änka som
är berättigad till förtidspension, enligt 10 kap. 4 § andra stycket väljer
denna pension framför änkepensionen, kan hon däremot givetvis vara berättigad
till invaliditetstillägg. Åldersgränsen för vårdbehovets eller blindhetens
inträde har i enlighet med socialförsäkringskommitténs förslag
höjts från nuvarande 60 till 63 år. Den som vid lagstiftningens ikraftträdande
fyllt 63 år blir berättigad till förmånen, om förutsättningarna för
rätt därtill visas ha varit uppfyllda vid den tidpunkt då han uppnådde
63 års ålder.

Andra stycket motsvarar stadgandena om vanföretillägg i 6 § departementspromemorian.
I förhållande till promemorian har som framgår av
den allmänna motiveringen gjorts den ändringen att det för rätt till förmånen
ej kräves att funktionsnedsättningen är hänförlig till rörelse- och
stödorganen. Nedsättning av funktionen hos vilket kroppsorgan som helst
kan grunda rätt till tillägget. Av stadgandets formulering framgår att
tillägg enligt detta stycke kan utgå endast till partiell förtidspension.

Bestämmelserna i tredje stycket har motsvarigheter i stadgandena i 10 §

1 inom. sista stycket FPL om att blindtillägg ej utgår till den, som enligt
gällande bestämmelser om blindundervisning är skolpliktig, och i 10 §

2 mom. sista stycket samma lag om att vårdtillägg inte utgår till den som
stadigvarande vårdas på anstalt. Invaliditetstillägg skall inte i något fall
utgå vid anstaltsvård som avses i förevarande lagrum. Därest någon, som
stadigvarande vårdas på anstalt och enligt nuvarande regler åtnjuter blindtillägg,
inte blir berättigad till invaliditetstillägg enligt de nya bestämmelserna,
kommer kan likväl med tillämpning av 18 § andra stycket promulgationslagen
att få behålla den förmån, som utgår enligt nuvarande bestämmelser.

3 §•

I denna paragraf har upptagits bestämmelser rörande invaliditetsersättning,
motsvarande reglerna om blindhetsersättning och vanföreersättning

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

i 5 och 6 §§ departementspromemorian. Invaliditetsersättning kan endast
utgå till den som inte eljest åtnjuter pension enligt förevarande lag. Därest
en kvinna, vilken eljest skulle vara berättigad till invaliditetsersättning,
åtnjuter en änkepension som utgår med lägre belopp än invaliditetsersättningen,
har hon möjlighet att avstå från änkepensionen och i stället komma
i åtnjutande av invaliditetsersättning. Av hänvisningen till 2 § första
stycket andra punkten framgår att invaliditetsersättning på grund av
blindhet kan utgå endast om blindheten inträtt innan den försäkrade fyllt
63 år.

4 §.

Stadgandena i denna paragraf motsvarar 3 § 2 mom. andra stycket sista
punkten FPL och 4 § första stycket sista punkten i promemorian.

5 §•

Bestämmelserna om de inkomstprövade folkpensionsförmånerna hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg har intagits i en särskild lag.

10 kap. Särskilda bestämmelser om folkpension

1 §•

Paragrafen motsvarar 12 § FPL. Genom hänvisningen i första stycket
till 9 kap. uppnås, att en gift kvinna, som stadigvarande lever åtskild från
sin make, kan erhålla barntillägg för barn som hon stadigvarande sammanbor
med eller har vårdnaden om.

2 §•

Första och andra styckena, som handlar om folkpension under tid då
den pensionsberättigade är intagen i anstalt på statens bekostnad m. m.,
motsvarar 17 § FPL.

Det i sistnämnda paragraf stipulerade s. k. fickpenningbeloppet har
fr. o. m. den 1 juli 1961 höjts till 50 kr. i månaden. Med utgångspunkt från
detta belopp har här föreskrivits att vad som för år räknat motsvarar 15
procent av basbeloppet skall förbehållas den pensionsberättigade. Som framgår
av 12 § sista stycket promulgationslagen skall beloppet under en övergångstid
beräknas på samma sätt som hittills.

Sista stycket ersätter 14 § lagen om särskilda barnbidrag.

En förutsättning för att förevarande paragraf skall träda i tillämpning
är att vistelsen på anstalten m. m. avser en hel månad, varmed såsom
framgår av 20 kap. 1 § förstås kalendermånad. I den mån i paragrafen angivna
förutsättningar är uppfyllda endast för del av en månad skall alltså
inte något belopp innehållas.

357

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

3 §•

Bestämmelserna i första stycket om rätt för den som driver en icke statlig
anstalt att uppbära folkpension, vilken tillkommer den som åtnjuter
vård på anstalten m. m., ersätter de nuvarande bestämmelserna i 18 §
2 mom. FPL. Andra stycket ersätter 17 § tredje och fjärde styckena lagen
om särskilda barnbidrag. Det förutsättes att de närmare grunderna för
tillämpningen av förevarande paragraf skall bestämmas av Konungen.

4 §.

Första stycket samt andra stycket första punkten motsvarar 11 § andra
stycket FPL. I de fall en kvinna uppfyller förutsättningarna för rätt till
både förtidspension och änkepension bör hon liksom nu ha möjlighet att
välja vilkendera pensionen hon vill åtnjuta. Likaså kan en kvinna vara i
den situationen att hon bör få välja mellan förtidspension och hustrutillägg.

I andra stycket andra punkten har, i överensstämmelse med vad socialförsäkringskommittén
föreslagit, intagits en bestämmelse av innebörd, att
den omständigheten att kvinnan föredrar att taga ut änkepension eller
hustrutillägg i stället för förtidspension inte skall medföra bättre förmåner
för henne i fråga om sjukpenning och sjukhjälpstid än om hon
åtnjutit förtidspension.

358

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

FJÄRDE AVDELNINGEN
Försäkring för tilläggspension

11 kap. Om pensionsgrundande inkomst m. m.

1 §•

Med detta kapitel inledes fjärde avdelningen, som omfattar kapitlen
11—15 och behandlar tilläggspensioneringen. Bestämmelserna motsvarar
till stora delar helt TPL. I vissa avseenden finns dock betydelsefulla ändringar.
Bl. a. har reglerna angående utlandssvenskarnas och utlänningarnas
ställning inom systemet justerats. Reglerna om förtidspension har ändrats
i enlighet med vad som föreslagits i den allmänna motiveringen. Vidare
upptages stadganden om änkepension till frånskilda kvinnor.

Denna paragraf, som innehåller de grundläggande reglerna om beräkning
av pensionsgrundande inkomst, motsvarar 1 § andra punkten och 4 § TPL.
I departementspromemorian hade paragrafen i enlighet med socialförsäkringskommitténs
förslag utformats så att pensionsgrundande inkomst i vissa
fall skulle beräknas för förtidspensionär. Såsom framgår av den allmänna
motiveringen har kommitténs förslag på denna punkt inte följts.

2 §•

Paragrafen motsvarar 5 § TPL och innehåller regler om vilken inkomst
som skall vara pensionsgrundande såsom inkomst av anställning. I de båda
första styckena har inte gjorts annan ändring än att överenskommelse som
i andra stycket sägs skall kunna avse även naturaförmåner.

I sista stycket har däremot upptagits mera betydande ändringar. Enligt
gällande regler skall vid beräkning av inkomst av anställning hänsyn inte
tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare,
vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat
fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen
fastighet eller i rörelse som bedrives från här beläget fast driftsställe. Hänsyn
skall inte heller tagas till lön eller ersättning från främmande makts
härvarande beskickning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken
tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och inte är svensk medborgare.
I överensstämmelse med vad som förordats i den allmänna motiveringen
har som en sista punkt i sista stycket tillagts ett stadgande av
innehåll, att de nämnda undantagen inte skall gälla beträffande svensk
medborgares lön, såframt svenska staten eller utländsk beskickning här i
riket eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, svensk juridisk
person, som äger ett bestämmande inflytande i den utländska juridiska

359

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

personen, enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att
svara för arbetsgivaravgift för lönen i fråga.

Den som avger förbindelse enligt det nya stadgandet skall anses såsom
arbetsgivare i förhållande till den eller dem förbindelsen avser. Han har
inte blott att svara för arbetsgivaravgift till tilläggspensioneringen utan
även för fullgörandet av den uppgiftsskyldighet, som erfordras för bestämmande
av avgifter och pensionsgrundande inkomst. Förbindelsen torde böra
utformas så att den kan uppsägas av riksförsäkringsverket, om inte denna
uppgiftsskyldighet behörigen fullgöres.

Möjligheter saknas att på exekutiv väg göra krav på arbetsgivaravgifter
gällande mot utländska beskickningar. Emellertid synes det inte finnas
anledning att räkna med annat än att sådana beskickningar kommer att
infria sina förbindelser enligt lagen.

3 §•

Paragrafen motsvarar 6 § TPL. Under c) har medtagits även ersättning
i form av naturaförmåner, varigenom överensstämmelse med 2 § första
stycket erhållits.

4 §•

I denna paragraf, som motsvarar 7 § TPL, har sista stycket kompletterats
med hänsyn till tillägget i 2 § sista stycket.

5 §•

Denna paragraf motsvarar 8 § TPL. Avrundningsregeln i tredje stycket
i nämnda lagrum har inarbetats i första stycket. Genom den föreslagna utformningen
av paragrafen kommer maximum för det inkomstbelopp, som
skall beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst, att exakt motsvara
sju och en halv gånger basbeloppet även om denna produkt skulle
sluta på 50-tal kronor. Genom stadgande i 20 § promulgationslagen har
de nya bestämmelserna gjorts tillämpliga även vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst för år 1962.

6 §.

Denna paragraf motsvarar 9 § TPL. Innehållet i sista stycket har jämkats
i förhållande till promemorieförslaget till följd av att de föreslagna
reglerna i 13 kap. om särskild poängberäkning i vissa fall för studerande
och värnpliktiga har utgått. 7

7 §•

Första och andra styckena motsvarar 36 § TPL och innehåller reglerna
om individuellt undantagande från tilläggspensioneringen i fråga om inkomst
av annat förvärvsarbete. Det må erinras, att sådant undantagande

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

jämlikt 3 kap. 2 § första stycket sista punkten har enahanda verkan för
sjukförsäkringen i vad avser tilläggssjukpenning.

Tredje stycket saknar motsvarighet såväl i TPL som i departementspromemorian.
En motsvarighet till stadgandet finns däremot i 2 § kungörelsen
den 18 december 1959 (nr 554) med vissa föreskrifter om undantagande
från försäkringen för allmän tilläggspension. Åtgärder varom här är
fråga måste anses så betydelsefulla, att bestämmelserna bör intagas i lagen.

I förslaget saknas motsvarighet till bestämmelserna i 37—40 §§ TPL om
kollektivt undantagande. Avtal om sådant undantagande skulle träffas
före den 1 juli 1961 och registrering därav sökas senast den 31 augusti
1961. Någon ansökan om registrering av sådant avtal har inte ingivits.

12 kap. Om ålderspension
1 §•

Denna paragraf motsvarar 11 § TPL.

I andra stycket första punkten har gjorts ett förtydligande tillägg om
att de i första stycket angivna förutsättningarna — pensionspoäng för
minst 3 år eller, beträffande icke svensk medborgare, minst 10 år — gäller
även för förtida uttag av ålderspension.

I andra stycket andra punkten har intagits en bestämmelse om att förtida
uttag av ålderspension från tilläggspensioneringen i de fall då den
försäkrade äger komma i åtnjutande jämväl av ålderspension från folkpensioneringen
inte får ske, med mindre den försäkrade tillika gör framställning
om utfående av folkpensionen. En motsvarande bestämmelse beträffande
folkpensionen finnes i 6 kap. 1 § andra stycket.

2 §•

De två första styckena motsvarar 12 § TPL.

Tredje stycket motsvarar 13 § TPL. Ett par tillägg avseende ålderspension,
som börjar utgå efter 67-årsåldern, har dock gjorts. Sålunda föreskrives,
att vid beräkning av förhöjning av sådan pension hänsyn inte skall
tagas till tid, varunder den försäkrade åtnjutit folkpension. Såsom närmare
utvecklats vid 6 kap. 2 §, ernås härigenom regelmässigt, att folkpension
och tilläggspension kommer att uttagas från samma tidpunkt. Vidare
stadgas, att vid förhöjning av ålderspension på grund av uppskjutet pensionsuttag
hänsyn inte skall tagas till tid, då den försäkrade inte varit berättigad
till tilläggspension i form av ålderspension. Denna bestämmelse
får betydelse beträffande utlänningar, som blir svenska medborgare efter
det att de fyllt 67 år. Har en sådan försäkrad vid nämnda ålder minst 3
men inte 10 pensionsgrundande år, är han jämlikt 1 § första stycket inte
berättigad till ålderspension men blir det, i och med att han erhåller svenskt

361

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

medborgarskap. Det har inte ansetts rimligt, att i ett sådant fall låta tiden
efter 67-årsdagen verka förhöjande på pensionen.

13 kap. Om förtidspension
1 §•

I detta kapitel återfinnes reglerna om förtidspension från tilläggspensioneringen.
De i 3 och 4 §§ i promemorieförslaget intagna bestämmelserna
om rätt för studerande och värnpliktiga att i vissa fall tillgodoräkna sig
pensionspoäng enligt särskilda grunder har utgått. Skälen härför har angivits
i den allmänna motiveringen.

Invaliditetsbestämningarna i första stycket av förevarande paragraf ansluter
till vad som enligt 7 kap. 1 § första stycket skall gälla för folkpensioneringen.
Såsom särskilt villkor tillkommer att den försäkrade skall äga
tillgodoräkna sig pensionspoäng för tid före det år, varunder pensionsfallet
inträffat. Som framgår av 2 § kan pensionspoäng för ett enda år vara tillfyllest.

Reglerna i andra stycket om sjukbidrag motsvarar bestämmelserna i
7 kap. 1 § andra stycket.

Enligt hänvisningen i tredje stycket skall samma invaliditetsgraderingsoch
invaliditetsbedömningsregler som inom folkpensioneringen gälla för
tilläggspensioneringens del.

Rätten till och storleken av förtidspension är inom tilläggspensioneringen
i betydelsefulla avseenden knuten till tidpunkten för pensionsfallets inträffande.
Försäkringsdomstolen framhåller i sitt remissyttrande, att det
är i hög grad önskvärt, att ifrågavarande begrepp bestämmes så att i tilllämpningen
såvitt möjligt undvikes tvister rörande nämnda tidpunkt.

Att i lagen uttömmande ange vad som skall förstås med tidpunkten för
pensionsfallets inträffande låter sig svårligen göra. Man riskerar här lätt
att få bestämmelser som i praktiken inte medger den smidiga anpassning
till föreliggande omständigheter, som bör eftersträvas. I alla händelser synes
det lämpligast att avvakta utvecklingen under den närmaste tiden efter
det att de nya pensionsbestämmelserna trätt i kraft. Det synes riktigast
att tidpunkten för pensionsfallet så nära som möjligt ansluter till att nedsättningen
i den försäkrades arbetsförmåga nått det stadium i fråga om
grad och varaktighet, som förutsättes för rätt till sjukbidrag eller förtidspension
enligt detta kapitel. Utgångspunkten för tillämpningen bör alltså
vara att pensionsfallet skall anses ha inträffat vid den tidpunkt, då arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst hälften och nedsättningen tillika kan
betraktas som varaktig eller väntas bli bestående avsevärd tid.

2 §•

Denna paragraf motsvarar 16 § TPL. Reglerna har dock i väsentliga delar
omarbetats i enlighet med socialförsäkringskommitténs förslag.

12* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Första stycket upptar regler om när den försäkrades pension skall beräknas
enligt de gynnsamma grunderna i andra stycket. Dessa beräkningsgrunder
skall tillämpas, om den försäkrade vid tidpunkten för pensionsfallets
inträffande varit placerad lägst i den sjukpenningklass, som svarar
mot en årsinkomst lika med det vid årets ingång gällande basbeloppet,
och den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst ett år före
året för pensionsfallet. Motsvarande skall gälla då den försäkrade felaktigt
är placerad i för låg sjukpenningklass — eller ej klassplacerad alls — men
rätteligen skulle ha varit placerad i sjukpenningklass, som nyss sagts,
därest den allmänna försäkringskassan känt till samtliga de förhållanden
som skall ligga till grund för klassplaceringen. Om däremot den försäkrade
är felaktigt placerad i för hög sjukpenningklass och egentligen borde
ha tillhört en lägre klass än vad som motsvarar en årsinkomst lika med basbeloppet,
hindrar detta inte att han får sin pension beräknad enligt bestämmelserna
i andra stycket. I de fall där den oriktiga klassplaceringen
grundas på vilseledande från den försäkrades sida, finns möjligheter till
nedsättning av pensionen med tillämpning av 20 kap. 3 §.

Beräkningsgrunderna i andra stycket skall, därest den försäkrade äger
tillgodoräkna sig pensionspoäng för tre av de fyra åren närmast före året
för pensionsfallet, tillämpas även om den försäkrade inte är sjukpenningklassplacerad
för inkomst motsvarande minst basbeloppet. Promulgationslagens
24 § innehåller ett särstadgande angående rätt till förtidspension i
anledning av pensionsfall som inträffat under år 1962.

Reglerna om pensionsberäkning i andra stycket, som i viss mån avviker
från vad nu gäller enligt 16 § TPL, innebär att pension beräknas med utgångspunkt
från att den försäkrade antages ha för varje år, från och med
det då pensionsfallet inträffar till och med det då han uppnår 65 års ålder,
tillgodoräknats viss pensionspoäng. Denna pensionspoäng skall beräknas
enligt den av två alternativa metoder som ger det för den försäkrade gynnsammaste
resultatet. Den ena metoden innebär att antagandepoängen beräknas
motsvara medeltalet av de två högsta poängtalen under de fyra
åren närmast före pensionsfallet. Den andra metoden innebär att antagandepoängen
beräknas på grundval av poängförvärven under samtliga år
från och med den försäkrades sextonde år till och med året närmast före
pensionsfallet. Antagandepoängen skall därvid motsvara medeltalet för
halva antalet av de år som sålunda kommer i fråga, varvid hänsyn i första
hand tages till åren med de högsta poängtalen. Av udda antal år medräknas
flertalet, t. ex. av 15 år 8.

Reglerna i andra stycket kan belysas med följande exempel. En person
förvärvar under ett vart av åren 1960—1963 tre pensionspoäng, under åren
1964—1966 fem poäng och under åren 1967—1969 återigen tre poäng för år.
År 1970 drabbas han av invaliditet och blir berättigad till förtidspension.
Medeltalet för de två bästa av åren 1966—1969 blir fyra poäng. Medeltalet
av pensionspoängen för de fem bästa av de tio åren 1960—1969 blir 4,2

363

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

poäng. Den försäkrade skall alltså vid pensionsberäkningen tillgodoräknas
4,2 pensionspoäng för varje år från och med år 1970 till och med det då
han fyller 65 år.

Tredje stycket motsvarar de båda sista punkterna i 16 § TPL. I promemorian
var dessa bestämmelser upptagna i 5 §.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 17 § TPL. I promemorian återfinnes motsvarande
bestämmelser i 6 §.

14 kap. Om familjepension

1 §•

Paragrafen, som innehåller de grundläggande reglerna om rätt till familjepension
från tilläggspensioneringen, är med vissa redaktionella jämkningar
likalydande med 22 § första stycket TPL. Det bör uppmärksammas
att den vidgade rätt till förtidspension som följer av de föreslagna reglerna

1 13 kap. kommer att i motsvarande mån återverka på rätten till familjepension
i de fall då denna står i relation till försörj arens förtidspension

Stadgandet i 22 § andra stycket TPL motsvaras av bestämmelse i 20 kap

2 § i förslaget.

2 §•

De två första styckena behandlar de närmare förutsättningarna för rätt
till änkepension och motsvarar 23 § första och andra styckena TPL.

I tredje stycket, som i departementspromemorian motsvarades av tredje
och fjärde styckena, återfinnes de föreslagna nya bestämmelserna om
änkepension till frånskild kvinna vid den förutvarande makens död. Stadgandet
i sista punkten motsvarar 8 kap. 2 § sista stycket sista punkten i
förevarande lagförslag.

Stadgandet i fjärde stycket första punkten om att änkepension indrages,
därest kvinnan ingår nytt äktenskap, ersätter 23 § tredje stycket TPL. Det
har kompletterats med regler angående återupplivande av pensionsrätten,
om det nya äktenskapet upplöses innan det bestått i fem år. Dessa regler
motsvarar dem som gäller för folkpensioneringens del och som fått sin
plats i 8 kap. 3 § andra stycket i förslaget. Beträffande möjligheterna för
frånskild kvinna att få pensionsrätten återupplivad hänvisas till vad som
anförts under sistnämnda paragraf.

Tilläggspensioneringen saknar motsvarighet till bestämmelserna inom
folkpensioneringen om änkepensionsrätt i vissa fall vid sammanboende
utan att äktenskap föreligger. För rätt till änkepension från tilläggspensioneringen
förutsättes alltid att legalt äktenskap förelegat. I konsekvens
härmed saknas motsvarighet till stadgandet i 8 kap. 3 § andra stycket om

364 Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

upphörande av rätt till änkepension i vissa fall då änkan sammanbor med
en man.

3 §•

Till första stycket av denna paragraf har överförts bestämmelserna i
24 § TPL.

Paragrafens andra stycke motsvarades i departementspromemorian av
8 §■

4 §•

Paragrafen motsvarar 25 § TPL.

5 §•

Första stycket motsvarar 26 § TPL. Bestämmelserna har omarbetats med
hänsyn till att även frånskild kvinna kan vara änkepensionsberättigad.

I andra stycket återfinnes de i den allmänna motiveringen närmare berörda
reglerna om beräkning av barnpensionsbelopp i vissa fall då änkepension
till frånskild kvinna reduceras på grund av den särskilda maximeringsregeln
i 17 kap. 2 §. Därest det änkepensionsbelopp som utgår efter
en försäkrad inte utgör 35 procent av den försäkrades egenpension, skall
barnpensionsbeloppet höjas i motsvarande mån dock högst med 25 procent
av egenpensionen. Finnes flera änkepensionsberättigade, skall vid tillämpning
av den föreslagna regeln hänsyn tagas till det sammanlagda beloppet
av änkepensionerna. Bestämmelserna i detta stycke kan följaktligen inte
komma i tillämpning när den försäkrade, förutom frånskild kvinna, efterlämnar
pensionsberättigad änka. Änkans pension kan nämligen inte understiga
35 procent av mannens egenpension. De berörda bestämmelserna kan
belysas med följande exempel. En försäkrad, vars egenpension från tilläggspensioneringen
utgör 10 000 kr. avlider och efterlämnar frånskild
hustru och två barn under 19 år. Underhållsbidrag till hustrun utgick med
100 kr. i månaden. På grund av bestämmelserna i 17 kap. 2 § maximeras
den frånskilda kvinnans pension till detta belopp, dvs. 1 200 kr. för år eller
12 procent av mannens egenpension. Barnpension till barnen skall i detta
fall med tillämpning enbart av bestämmelserna i första stycket i förevarande
paragraf utgå med sammanlagt 25 procent av egenpensionen, dvs.
2 500 kr. för år. Med tillämpning av andra stycket skall emellertid barnpensionsbeloppet
ökas med skillnaden mellan 35 och 12 procent, dvs. med
23 procent, av den försäkrades egenpension eller 2 300 kr. Det barnpensionsbelopp
som skall fördelas mellan barnen kommer följaktligen att uppgå
till (2 500 + 2 300 =) 4 800 kr.

6 §•

Paragrafen är likalydande med 29 § TPL.

365

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

7 §•

Bestämmelserna ersätter 43 § TPL. Som redovisats i den allmänna motiveringen,
föreslås samordning i fortsättningen skola ske endast mellan
familjepensioner men däremot ej mellan familjepension och egenpension.
Den försäkrades rätt till änkepension påverkas alltså inte av att hon samtidigt
är berättigad till egenpension — förtids- eller ålderspension — från
tilläggspensioneringen. Änkepension från folkpensioneringen kan däremot,
såsom framgått av det tidigare anförda, aldrig utgå samtidigt med folkpension
i form av förtids- eller ålderspension.

15 kap. Särskilda bestämmelser om tilläggspension

1 §•

Denna paragraf motsvarar 57 § andra och tredje styckena TPL. Bestämmelsen
i första stycket i nämnda paragraf återfinnes i 22 § i promulgationslagen.

2 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om pensionsberäkning i vissa
fall då en försäkrad, som är född år 1927 eller tidigare, drabbats av längre
sjukperioder under sin aktiva tid och därigenom fått försämrade möjligheter
att förvärva pensionspoäng. Om en sådan försäkrad under ett år
uppburit sjukpenning från sjuk- eller yrkesskadeförsäkringen eller motsvarande
ersättning enligt lagen om ersättning åt smittbärare under mer
än 90 dagar, skall för hans del tillämpas särskilda regler vid pensionsberäkningen.
Förutsättningen skall dock vidare vara att han under den tid han
uppburit sjukpenningen eller ersättningen varit placerad i lägst den sjukpenningklass
som svarar mot en inkomst lika med basbeloppet. Föreligger
de nu nämnda förutsättningarna för något år, skall vid bestämmande
av det poängmedeltal, som skall ligga till grund vid beräkningen av den försäkrades
pension, bortses från det året, om man därigenom når ett gynnsammare
resultat för den försäkrade, dvs. om medeltalet höjes. Vidare
skall vid tillämpning av de s. k. 30-års- och 20-årsreglerna alltid anses som
om pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för ifrågavarande år.
De angivna reglerna får emellertid för en försäkrad inte tillämpas för mer
än tre år. Skulle förutsättningarna vara uppfyllda för mer än tre år, skall
de år som kommer i fråga för tillämpningen utväljas så att det mest gynnsamma
resultatet för den försäkrade uppkommer.

Givetvis får de ifrågavarande bestämmelserna inte tillämpas för år då
den försäkrade åtnjutit ålders- eller förtidspension. För sådana år skall
ju pensionspoäng överhuvud inte beräknas. Ej heller får tillämpningen
avse år, då undantagande från försäkringen ägt giltighet för den försök -

366

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

rade. Stadganden härom återfinnes i sista punkten i paragrafen. Enligt föreskrift
i 25 § andra stycket promulgationslagen får vidare bestämmelserna
tillämpas för dem som är födda år 1897 med avseende på högst ett år och
för dem som är födda åren 1898 och 1899 med avseende på högst två år.
För dem som är födda år 1896 kan, med den avfattning som 15 kap. 2 §
erhållit, tillämpning aldrig komma i fråga för mer än ett år.

Innehållet i förevarande paragraf kan belysas med följande exempel. En
försäkrad är född år 1904. Han kan maximalt förvärva pensionspoäng för
10 år, nämligen åren 1960—1969. Ären 1960—1964 samt 1966—1969 förvärvar
han två pensionspoäng per år, medan för år 1965, då han är sjuk och
uppbär sjukpenning under sex månader, en pensionspoäng tillgodoräknas
honom. Efter vanliga regler blir i detta fall poängmedeltalet för de tio åren
1,9. Bortser man med tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf från
året 1965 blir medeltalet högre eller 2,0. I detta fall får den försäkrade,
eftersom han har poäng även för år 1965, enligt de allmänna reglerna 3 * * * * * * 10/2o
av full pension. Hade den försäkrade i stället för 1965 inte alls tillgodoräknats
pensionspoäng, hade han enligt de vanliga reglerna fått »/so av full
pension. På grund av särbestämmelser i paragrafen skall emellertid så anses
som om han det året förvärvat poäng. Resultatet blir då att han även i
sådant fall får 10/2o av full pension. I detta sistnämnda fall behöver paragrafen
inte utnyttjas för att höja medelpoängen, som redan enligt de allmänna
reglerna blir 2,0.

3 §■

Denna paragraf upptar särbestämmelser rörande pension till utlänningar

under tid då de ej är bosatta här i landet. Stadgandena ersätter 46 § TPL,

men vissa ändringar föreslås i förhållande till bestämmelserna i sistnämnda

paragraf. I stället för det nu gällande stadgandet om halvering av eljest ut gående

pension och pensionsberäkning på grundval av basbeloppet vid den

tidpunkt, då bosättningen i riket upphörde, föreslås regler, som syftar till

att reduktionen skall bli mindre. Enligt förslaget skall ej göras annan nedsättning
än den som betingas av att 30-årsregeln bytes ut mot en 45-årsregel
samt att pensionsberäkningen i övrigt anknytes till det basbelopp, som
gällde vid ingången av det år då den försäkrade sist förvärvade pensionspoäng.
Den särskilda förmån, som 30-årsregeln ger och som normalt tar
sikte på dem som hela sin aktiva tid omfattas av systemet, bortfaller
alltså i dessa fall och värdebeständigheten av pensionerna garanteras
inte för tid efter den tidpunkt då den försäkrade upphörde med sin förvärvsverksamhet
här i landet. Det bör understrykas att nedsättningen av
pension enligt de regler som nu nämnts endast avser tid, varunder pensionstagaren
är bosatt utomlands. Bosätter han sig ånyo i Sverige kommer
pension att utgå enligt eljest gällande regler.

367

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

I promemorian föreslogs i andra stycket att de nu enligt 46 § andra stycket
TPL gällande procentsatserna vid avlösning av pension mot engångsbelopp
skulle ändras till 50 och 20. I föreliggande förslag behålles emellertid
samma procenttal som i 46 § TPL eller 100 och 40.

Det må erinras om att avsteg från bestämmelserna i denna paragraf kan
göras genom överenskommelser med främmande makter.

368

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

FEMTE AVDELNINGEN

Vissa bestämmelser om folkpension och tilläggspension1
16 kap. Om utgivande av pension m. m.

1 §•

Gi undläggande bestämmelser om pensionsansökan finns nu i 33 8 FPL
och 41 § TPL.

Med utgångspunkt från den organisation som föreslogs i propositionen
1961: 45 föreskrives i första stycket i denna paragraf, att ansökan om pension
skall goras hos allmän försäkringskassa som också har att besluta om
pensionen. I administrativt hänseende avses, såsom närmare utvecklas i förenamnda
proposition, fullständig samordning mellan folkpensions- och tilllaggspensionsförmånerna.
Beslut om utgivande av olika förmåner, som
aktualiseras genom samma ansökan, skall normalt ges i ett sammanhang.
Narmare föreskrifter angående ansökningsförfarandet och om utbetalning
av pension förutsättes utfärdade i administrativ ordning. Hithörande problem
ar for narvarande föremål för utredning genom riksförsäkringsverkets
forsorg. Därvid överväges även att till en del decentralisera pensionsutbetalningarna.

Bestämme1 serna x andra och tredje styckena bygger på förslag av socialforsakringskommittén
och motsvarar 5 § i promemorian. Regeln om att försäkringskassa
i vissa fall får bevilja förtidspension utan ansökan står i
samband med samordningen mellan sjukförsäkring och pensionering. Den
har behandlats i den allmänna motiveringen.

Stadgandet i fjärde stycket får ses mot bakgrunden av samordningen mellan
pension enligt denna lag och pension enligt de statliga och kommunala
oersonalpensionssystemen. Denna samordning bygger på den s. k. bruttometoden.
Detta gör att den försäkrade ofta saknar intresse att ansöka om
pension enligt denna lag, eftersom han genom personalpensionssystemet
ar garanterad pension utan hänsyn till de förmåner socialförsäkringen
ger. Det bör finnas möjlighet för den myndighet som svarar för utgivandet
av personalpensionen att påverka utgivandet av folk- och tilläggspension
i sådana fall. Enligt denna paragraf erhåller därför Kungl. Maj :t bemyndigande
att utfärda föreskrifter om att försäkringskassa skall äga tillerkänna
forsakrad pension utan hinder av att han ej gjort ansökan därom.

2 §•

Denna paragraf, som inte förekom i promemorieförslaget, har motsvarighet
i 36 § tredje stycket FPL. Föreskrift om intagning å sjukhus eller om

peLronbochetiHäggsrpen''tonVid Pr°P°Siti°nen f°8ade förs,a8et: digare bestämmelser om folk -

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sådan läkarundersökning som här avses kan utfärdas av försäkringskassa,
riksförsäkringsverket eller försäkringsdomstolen.

3 §•

Bestämmelserna i denna paragraf om interimistiska beslut har vissa motsvarigheter
i 36 § sjätte stycket och 38 § 3 mom. första stycket FPL samt
47 § TPL. Motsvarande regler upptogs i departementspromemorian i 2 §.
Interimistiska beslut kan fattas i alla instanser.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § i promemorieförslaget.

Första stycket har förebild i 42 § första stycket TPL och en motsvarande
regel finns i 38 § 1 mom. tredje stycket första punkten FPL.

Avrundningsreglerna i andra stycket överensstämmer med 48 § TPL.
Bestämmelsen om att samtliga den pensionsberättigade tillkommande pensionsförmåner
skall behandlas som en pension är ny. Regeln i sista punkten
tar i första hand sikte på det fall att vederbörande uppbär såväl folkpension
som tilläggspension men avser även det fall att mer än en folkpensionsförmån
utgår. Avrundning skall i första hand ske på folkpension i form av
ålders-, förtids- eller änkepension.

5 §•

Bestämmelserna i denna paragraf, som svarar mot 4 § i promemorian,
ersätter 38 § 1 mom., första stycket FPL samt 42 § andra och tredje styckena
TPL. Enligt gällande bestämmelser kan pension utgå retroaktivt för
högst tre månader före den månad då ansökningen om pension gjordes. I
överensstämmelse med vad som föreslagits i ett par remissyttranden men i
motsats till socialförsäkringskommitténs förslag förordas här att de nuvarande
möjligheterna till retroaktiva pensionsbeslut bibehålies även beträffande
förtidspensioner. Av bestämmelserna i 17 kap. 1 § följer att från en
retroaktivt beviljad förtidspension skall avdragas vad den försäkrade uppburit
i sjukpenning för samma tid.

6 §■

De i de föregående paragraferna intagna reglerna om pensionsansökan
in. in. tar sikte på det fall då nybeviljad pension skall börja utgå. På grund
av stadgandet i första stycket i denna paragraf kommer samma regler att
gälla med avseende på ökning av förtidspension till följd av att den försäkrades
arbetsförmåga försämras. Stadgandet har viss motsvarighet i 38 § 1
mom. andra stycket FPL och 42 § tredje stycket sista punkten TPL.

I andra fall än som avses i första stycket skall höjning av pension enligt
andra stycket ske från och med månaden näst efter den månad varunder
anledning till ändringen uppkom. Sådan ändring vidtages utan särskild

370

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

ansökan. Så skall t. ex. vederbörande pensionsorgan automatiskt räkna om
en familjepension från tilläggspensioneringen, därest pensionen skall höjas
till följd av att antalet pensionsberättigade nedgått. Bestämmelserna i andra
stycket reglerar även tidpunkten för sänkning av utgående pension.

Bestämmelserna i förevarande paragraf gäller inte ändring av pension till
följd av förändring av basbeloppet. Stadgandet i tredje stycket erinrar
härom.

7 §•

Bestämmelsen motsvarar 8 § första stycket departementspromemorian.
Liknande regler finns i 14 § 1 mom. första stycket FPL samt 19 § andra
stycket TPL.

Förbättras arbetsförmågan för den som åtnjuter förtidspension skall förbättringen
i princip inverka på rätten till pension. Såsom socialförsäkringskommittén
förordat bör dock en förbättring av arbetsförmågan medföra
reduktion eller bortfall av pension endast då förbättringen är väsentlig.

8 §•

Paragrafen har motsvarighet i 8 § andra stycket departementspromemorian.
Liknande bestämmelser finns i 15 och 16 §§ FPL samt 19 § tredje
stycket och 21 § andra stycket d) TPL.

Stadgandet i andra stycket att pensionen kan nedsättas eller indragas, om
anmälan underlåtes utan giltigt skäl, bör givetvis begagnas med stor varsamhet.

9 §.

Denna paragraf motsvarar 7 § i promemorieförslaget. Bestämmelsen ersätter
42 § sista stycket TPL och stadgande i 38 § 1 mom. första stycket FPL.

10 §.

En motsvarande regel finns i 28 § TPL men saknas i FPL. Det synes emellertid
naturligt att detsamma skall gälla för folkpensioneringen som för tillläggspensioneringen.
Promemorian upptog bestämmelserna i 9 §.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 30 § första stycket och andra stycket a) TPL
samt 10 § departementspromemorian. Reglerna föreslås nu utsträckta till
att även omfatta folkpension.

Det bör understrykas att bestämmelserna i andra stycket inte är ovillkorliga
utan att tillämpningen är beroende på en prövning i det enskilda
fallet. En restriktiv tillämpning avses. Bestämmelserna är till för att undvika
direkt stötande resultat i vissa fall.

371

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

12 §.

Med förebild i 38 § 3 mom. tredje stycket FPL har i denna paragraf med
giltighet för såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen upptagits
vissa bestämmelser om utbetalning av pension till annan än den pensionsberättigade.
Bestämmelser av liknande slag finns för sjukförsäkringen i 3
kap. 18 §. Motsvarighet till första stycket återfinnes i 20 kap. 5 § departementspromemorian.

Erfarenheterna från tillämpningen av folkpensioneringslagstiftningen
visar att en pensionsberättigad, som är gammal eller sjuklig, ej sällan behöver
hjälp med att handha sin pension, även om förutsättningar för en så
ingripande åtgärd som en omyndigförklaring ej skulle vara för handen. De
nuvarande bestämmelserna inom folkpensioneringen har i första hand tilllämpats
så att pensionen utbetalats till en medlem av den försäkrades familj,
vanligen make, eller till ett kommunalt organ, såsom socialnämnd eller
barnavårdsnämnd. Endast i undantagsfall har utbetalning skett till annan
privatperson än nu nämnts och då först efter ytterst noggranna undersökningar.
De befogenheter som tillagts riksförsäkringsverket enligt andra stycket
är avsedda att användas på liknande sätt och med stor försiktighet.

Med hänsyn till de stora ekonomiska värden det kan bli fråga om, särskilt
sedan den allmänna pensioneringen kommit i full funktion, bör framdeles
undersökas vilka möjligheter som kan finnas att inom förmynderskapslagstiftningens
ram lösa frågan om utbetalning av socialförsäkringsersättning
till annan än den berättigade själv.

13 §.

Paragrafen motsvarar 45 § TPL och var i promemorieförslaget 11 §.

17 kap. Om sammanträffande av förmåner in. m.

1 §•

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om samordning mellan förtidspension
och sjukpenning, ersätter 38 § 2 mom. FPL och 18 § TPL. De
föreslagna bestämmelserna innebär att de retroaktivbelopp som utbetalas
efter bifall till ansökan om förtidspension — eller om ökning av sådan pension
— skall minskas med sjukpenning jämte barntillägg belöpande på
samma kalendermånad som den retroaktivt utbetalade pensionen. Någon
motsvarighet till reglerna i FPL om överförande av de innehållna beloppen
från pensioneringen till sjukförsäkringen återfinnes ej i förslaget. Bestämmelserna
har tillämpning på såväl folk- som tilläggspension, och minskning
skall i första hand ske å folkpension. Reglerna bygger på förslag av socialförsäkringskommittén.

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

2 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § i departementspromemorian. Promemorieförslagets
2 § har utgått av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen.

Första stycket första punkten innehåller den föreslagna, särskilda maximeringsregeln
för änkepension till frånskild, vars förutvarande make avlider.
Bakgrunden till bestämmelsen har utförligt behandlats i den allmänna
motiveringen. Härutöver må endast framhållas att den underhållsplikt, som
ålåg mannen vid tiden för dödsfallet, är avgörande för pensionens storlek.
Har ett avtalat eller i dom bestämt bidrag dessförinnan undergått förhöjning
enligt särskild lagstiftning om höjning av familjerättsliga underhållsbidrag,
avses alltså det förhöjda belopp, som framkommit med tillämpning av
nämnda lagstiftning.

I analogi med vad som gäller enligt föregående paragraf skall reduktion
av änkepension till följd av maximeringsregeln i första hand avse folkpensionen.

Av sista punkten i första stycket framgår att änkepension till frånskild
är värdebeständig liksom övriga pensioner enligt lagen och således till följd
av höjning av basbeloppet kan komma att överstiga underhållsbidraget vid
mannens död.

Änkepension från folkpensioneringen kan redan enligt nu gällande till 8
kap. 2 § överförda bestämmelser utgå till frånskild kvinna efter den förutvarande
maken, om hon stadigvarande sammanbodde med honom vid hans
död. En bestämmelse om att maximeringsregeln enligt denna paragraf ej
får minska folkpensionen i sådant fall har intagits i andra stycket.

I 3 § i departementspromemorian hade såsom ett andra stycke upptagits
ett stadgande att, om den frånskilda kvinnan åtnjöt ålders- eller förtidspension
från folkpensioneringen, änkepension från tilläggspensioneringen
skulle utgå endast i den mån tilläggspensionen tillsammans med den nämnda
ålders- eller förtidspensionen översteg underhållsbidraget. Familjerättskommittén
har yttrat att skäl saknas för en sådan ytterligare minskning av pensionen,
enär redan vid bestämmande av bidragsbeloppets storlek hänsyn
tages till utgående ålders- eller förtidspension respektive till den arbetsförmåga,
för vilken sistnämnda pensionsförmåner trätt i stället. Med hänsyn
till vad kommittén anfört och då principiella skäl talar mot att vid maximeringen
även medräkna kvinnans egenpension, har stadgandet uteslutits
ur det föreliggande förslaget.

3 §•

Denna paragraf, som motsvarar 4 § i departementspromemorian, reglerar
samordning mellan pension samt yrkesskadeersättning och därmed jämförliga
ersättningar. Bestämmelserna har utformats i enlighet med socialförsäkringskommitténs
förslag.

373

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

För närvarande finns bestämmelser om samordning med yrkesskadeförsäkringen
i 8 § tredje stycket FPL, 44 § TPL och 4 § lagen om barnpensioner.

4 §•

Enligt denna paragraf, som i departementspromemorian motsvaras av 5 §
första stycket, skall vid tillämpning av reglerna om samordning med sjukoch
yrkesskadeförsäkringen ej tagas hänsyn till invaliditetstillägg, hustrutillägg
eller kommunalt bostadstillägg. Bestämmelserna har föreslagits av
socialförsäkringskommittén.

5 §•

Till denna paragraf har överförts bestämmelserna i 18 § 1 mom. första
stycket FPL. Bestämmelserna tar sikte främst på fall, då pensionstagaren
erhållit socialhjälp som förskott på pension. Såsom framgår av stadgandet
kan endast pensionsbelopp som belöper på tid för vilken försörjningsbidraget
utgått, uppbäras av den ifrågavarande myndigheten.

Paragrafen motsvaras av 6 § i departementspromemorian.

6 §■

Paragrafen, som motsvarar 7 § i departementspromemorian, saknar motsvarighet
i nu gällande lagstiftning. Genom denna bestämmelse ges möjlighet
att utfärda särskilda bestämmelser till förhindrande av dubbelpensionering.

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

SJÄTTE AVDELNINGEN
För försäkringen gemensamma bestämmelser

18 kap. Om allmänna försäkringskassor
1 §•

Genom beslut av statsmakterna år 1961 (prop. 1961: 45; L2U 45; rskr 294)
reviderades bestämmelserna om sjukförsäkringens administration med sikte
på att i en nästa etapp en gemensam organisation skulle skapas för sjukförsäkringen
och pensioneringen. I detta hänseende beslöt statsmakterna i
princip, att de nuvarande centralsjukkassorna skulle utgöra första instans
för handläggning av både sjukförsäkrings- och pensionsärenden. Inom kassorna
skulle förtidspensionsärendena behandlas av nyinrättade pensionsdelegationer
och vissa folkpensionsärenden av de kommunalt utsedda försäkringsnämnderna.

Bestämmelserna i detta kapitel om allmänna försäkringskassor följer de
riktlinjer för organisationen som statsmakterna uppdragit. Härutöver har
endast föreslagits smärre sakliga nyheter. Med lagförslagets allmänna natur
har ansetts bäst överensstämma att i själva lagen bereda plats endast för
sådana administrativa bestämmelser, som är av mera central betydelse.
Förevarande kapitel är därför på flera punkter knapphändigare än motsvarande
bestämmelser i SFL.

Stadgandet i 1 § motsvarar 3 § SFL.

2 §.

Paragrafen motsvarar 91 § SFL.

3 §.

Av reglerna i 1 § följer att det i förekommande fall blir Kungl. Maj :t som
får fatta beslut om nybildande av försäkringskassa. Det har ansetts naturligt
att Kungl. Maj :t även fastställer firma för försäkringskassa. En föreskrift
härom har upptagits i första stycket i förevarande paragraf.

Paragrafens andra stycke har motsvarighet i 55 § tredje stycket SFL.
Ordet »försäkringskassa» i förbindelse med ordet »allmän» skall i fortsättningen
ej få användas av andra än de i detta kapitel åsyftade kassorna. För
att detta förbud skall kunna genomföras i förhållande till en privaträttslig
förening, vars firma vid lagens ikraftträdande innehåller den otillåtna ordsammanställningen,
erfordras särskilda övergångsbestämmelser. Sådana har
föreslagits i 30 § promulgationslagen.

375

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

4 §•

De två första styckena i denna paragraf motsvaras i SFL av 57 §.

Tredje stycket, som har avseende på ekonomiska transaktioner i samband
med att en försäkringskassa upphör eller dess verksamhetsområde ändras,
ersätter första och andra styckena i 104 § SFL. Med den ställning försäkringskassorna
har torde från rättssäkerhetssynpunkt ej vara något att invända
mot att Kungl. Maj :t vid ändring av försäkringskassas verksamhetsområde
i varje särskilt fall får bestämma vad som skall iakttagas beträffande
kassans tillgångar och skulder. Stadgandet i tredje stycket har avfattats
i enlighet härmed.

5 §•

Förebild till denna paragraf finns i 58 § SFL.

6 §•

I denna paragraf anges försäkringskassornas organ, nämligen styrelse,
pensionsdelegation och försäkringsnämnder. Bestämmelserna om styrelsens
behörighet och om stadgar har närmast motsvarighet i 69 § första stycket
och 56 § SFL.

7 §•

Bestämmelserna i denna paragraf om styrelsens sammansättning överensstämmer
med motsvarande bestämmelser i 69 § andra och tredje styckena
SFL.

8 §•

Motsvarighet till denna paragraf finns i 70 § första—tredje styckena SFL.

9 §.

I sak överensstämmer stadgandena i denna paragraf med reglerna i 71 §
och 72 § tredje stycket SFL.

10 §.

Föreskrifterna i denna paragraf om styrelsesammanträde har motsvarighet
i 69 § fjärde och femte styckena samt 72 § första och andra styckena
SFL. Det har tillagts en bestämmelse om att styrelseledamots skiljaktiga
mening skall antecknas till protokollet. Angående rätt för sjukkassedirektör
att närvara vid styrelsesammanträde stadgas för närvarande i 84 § SFL.

I förhållande till departementspromemorian har efter ett påpekande under
remissbehandlingen gjorts tillägget att vid förfall för både ordföranden
och dennes suppleant ordet skall föras av den som de vid sammanträdet
närvarande utser.

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

11 §•

Bestämmelsen är hämtad från 73 § SFL. Föreskrifterna i andra stycket
nämnda paragraf har dock ej ansetts behövliga.

12—13 §§.

Sedan försäkringskassorna övertagit sina uppgifter inom den allmänna
pensioneringen skall, såsom framgår av prop. 1961: 45, i varje kassa finnas
anställd minst en tjänsteman med uppgift att vara föredragande inför pensionsdelegation.
Denne bör tillhöra kretsen av tjänstemän som tillsättes
och entledigas av riksförsäkringsverket.

I övrigt motsvarar förevarande paragrafer 84, 85 och 90 §§ SFL.

14 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om försäkringskassas räkenskaper
m. m. är hämtade från 72 § fjärde och femte styckena samt 78 § andra stycket
SFL.

15 §.

Denna paragraf innehåller de grundläggande reglerna om avsättning till
kassornas fonder för den obligatoriska sjukförsäkringen och om ianspråktagande
av medel därur. Bestämmelser om förvaltning av fonden, motsvarande
vad som nu gäller enligt 79 § SFL, återfinnes i förslaget till reglemente
angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas fonder för den
obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen.

16—17 §§.

Föreskrifterna i dessa paragrafer överensstämmer i sak med vad som för
närvarande stadgas i 81 § första—fjärde styckena och 82 § SFL.

18 §.

Paragrafen motsvaras i SFL av 83 § första och andra styckena.

19 §.

Bestämmelserna ersätter 108 § SFL. De begränsningar i skadeståndsansvaret
som föreslås i denna paragraf ligger i linje med nyare principer på
skadeståndsrättens område. För jämförelse må hänvisas till 211 och 212 §§
lagen om aktiebolag samt 108 och 109 §§ lagen om ekonomiska föreningar.

20 §.

Bestämmelserna i denna och nästfoljande paragrafer om pensionsdelegationer
för prövning av frågor om förtidspension m. m. har utformats efter
de riktlinjer som uppdragits i prop. 1961: 45. Förutom ärenden rörande förtidspension
bör delegationerna handlägga även ärenden om invaliditetsersättning,
som enligt 9 kap. 3 § skall kunna utgivas till vissa invalider vilka

377

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

eljest inte åtnjuter pension, liksom ärenden rörande invaliditetstillägg enligt
2 § i nämnda kapitel, även i de fall då tillägget utgår till ålderspension.

Svenska sjukkasseförbundet har i sitt remissyttrande anfört, att det inom
vissa försäkringskassor -—- på grund av den tid fullgörandet av uppdraget
kommer att kräva — torde uppstå svårigheter att till en person sammanföra
ordförandeskapen i kassastyrelse och pensionsdelegation såsom förutsatts i
departementspromemorian.

Med hänsyn härtill har i paragrafens första stycke intagits ett stadgande
att Konungen, då skäl därtill föreligger, skall kunna utse särskild ordförande
i pensionsdelegation. Detta stadgande avser även att täcka det i tredje stycket
behandlade fallet att i en kassa finns flera delegationer. I anslutning till
omformuleringen av första och tredje styckena i förhållande till promemorian
har vissa jämkningar gjorts i andra stycket.

21 §.

I paragrafens andra stycke har en ändring gjorts i förhållande till departementspromemorian
för att av lydelsen klart skall framgå att även suppleant
för ledamot i pensionsdelegation skall underrättas om tid för sammanträden
och äga rätt att närvara vid sammanträdena. Stadgandet i andra stycket
sista punkten, att föredraganden skall anteckna sin mening till protokollet
när den ej överensstämmer med delegationens beslut, bör läsas i samband
med föreskriften i 20 kap. 10 § andra stycket första punkten om att riksförsäkringsverket
ex officio skall pröva delegationens beslut när ordföranden
eller föredraganden anmält avvikande mening.

22 §.

I denna paragraf behandlas bl. a. frågor om utredning i förtidspensionsärenden
och om pensionsdelegations beslut i sådana ärenden.

Det ligger i sakens natur att avgörandena i förtidspensionsärenden i allmänhet
kommer att grundas på skriftlig utredning. Möjlighet bör emellertid
finnas för delegation att muntligen höra sökanden eller annan upplysningsvis.

Att beslut i förtidspensionsärende förses med motivering är av betydelse
både för part, som vill besvära sig, och för den eller de instanser som eventuellt
skall överpröva ärendet. Något ovillkorligt krav på motivering för besluten
bör dock inte föreskrivas. Befinnes motivering obehövlig skall sålunda
pensionsdelegationen kunna avstå från att motivera beslutet.

23 §.

I prop. 1961:45 förutsattes att försäkringsnämnderna skulle få vissa
beslutsfunktioner inom den allmänna pensioneringen. Sålunda ansågs det
att nämnderna borde vara lämpade att handlägga frågor om inkomstprövade
folkpensionsförmåner. I förevarande paragraf, som motsvarar 60 § andra

378 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

stycket SFL, ges några grundläggande bestämmelser om försäkringsnämnd,
dess uppgifter och verksamhetsområde. En nyhet i förhållande till gällande
bestämmelser är att försäkringsnämnd skall finnas även i försäkringskassa
vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad.

Med det föreliggande förslaget fullföljes planerna på försäkringsnämnderna
såsom lokala socialförsäkringsorgan med inte blott rådgivande utan
även beslutande funktioner. Nämndernas rådgivande funktioner utsträckes
att omfatta lokala angelägenheter i anknytning till den allmänna försäkringen
i dess helhet, och beslutanderätt kan tilläggas nämnderna i ärenden
rörande folkpensionsförmåner. Det är förutsatt att lagstiftningen skall
utfyllas med administrativa föreskrifter. Kompletterande stadganden angående
försäkringsnämnds behörighet i pensionsfrågor finns i 32 § promulgationslagen
och i 10 § förslaget till lag om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension.

En försäkringsnämnd är i likhet med en pensionsdelegation ett organ
inom vederbörande allmänna försäkringskassa. Förslaget utgår från att
olika frågor, som aktualiseras av en och samma pensionsansökan, kan
komma att handläggas i olika former: somliga avgöranden träffas av en
tjänsteman på kassans pensionsavdelning, andra i pensionsdelegation och
andra åter i försäkringsnämnd. Samtliga avgöranden i anledning av samma
pensionsansökan torde emellertid i regel utåt böra framstå som en enhet och
redovisas som ett beslut av försäkringskassan, utfärdat genom pensionsavdelningens
försorg.

Samordningen av försäkringsnämndens arbete med arbetet hos kassans
pensionsavdelning och pensionsdelegation avses skola regleras i särskilda
föreskrifter. Av närliggande skäl måste man tänka sig att pensionsavdelningen
hos en kassa vid upprättandet av expedition i ett ärende gör en formell
granskning även av försäkringsnämndens avgörande. Pensionsavdelningens
tjänstemän skall dock inte ha behörighet att överpröva nämndens
avgörande, och upptäckt av en eventuell felaktighet kan föranleda rättelse
endast efter beslut av nämnden själv. Rättelsemöjligheten torde stå öppen
intill dess pensionsavdelningen expedierat beslutet.

Att kassans tjänstemän inte i sin handläggning får inkräkta på det område
som förbehållits försäkringsnämnd rubbar naturligtvis inte det faktum
att en fråga som handlagts av en försäkringsnämnd kan vara oupplösligt
förbunden med en fråga som skall avgöras på tjänstemannaplanet såtillvida
att nämndens beslut förfaller, om vederbörande tjänstemans prövning
av den fråga han har att handlägga utmynnar i ett avslag. Om t. ex. en folkpension
ej beviljas på grund av att sökanden inte uppfyller lagens medborgarskapsvillkor,
finns det ju inte utrymme för ett kommunalt bostadstillägg.
överhuvudtaget gäller att varje avgörande av försäkringsnämnd
rörande en tilläggsförman måste anses fattat under den av nämnden ej
prövade förutsättningen att rätt till huvudförmånen föreligger.

379

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

24 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om försäkringsnämnds sammansättning
och verksamhetsformer har överförts från 77 a § första och andra
styckena SFL.

I förhållande till departementspromemorian innehåller förslaget två ändringar.
I första stycket fjärde punkten föreslås nu, med återgång till SFL:s
bestämmelser, att försäkringsnämnd skall inom sig utse ordförande och
vice ordförande. Förslaget i departementspromemorian, som i sin tur byggde
på socialförsäkringskommitténs förslag, gick ut på att kommunen skulle
utse ordförande och vice ordförande. Mot detta stadgande har kritik riktats
under remissbehandlingen, bl. a. från riksförsäkringsverket och Svenska
sjukkasseförbundet. Det har mot bakgrunden av vad som anförts befunnits
lämpligt att återgå till gällande bestämmelser. I andra stycket har gjorts
samma ändring som i 21 § andra stycket.

Enligt uttalande av socialförsäkringskommittén bör kommuner, som så
önskar och som vidtagit mer omfattande anordningar för pensionsverksamheten,
exempelvis inrättat särskilda pensionsnämndsexpeditioner, beredas
möjlighet att i samråd med försäkringskassan och efter riksförsäkringsverkets
medgivande under en övergångstid i viss utsträckning fortsätta
denna verksamhet. Vad kommittén anfört förtjänar beaktande. I de fall det
inte befinnes lämpligt att i direkt anslutning till den nya lagstiftningens
ikraftträdande låta den personal och de särskilda anordningar det här kan
vara fråga om uppgå i försäkringskasseorganisationen, bör det vara möjligt
för en kassa att överenskomma med en kommun om att vissa uppgifter
som åvilar kassan tills vidare skall få handhas av kommunala organ.
Enligt tredje stycket i förevarande paragraf skall försäkringskassans styrelse
utse föredragande i försäkringsnämnd. Det är ingenting som hindrar att
styrelsen i enlighet med vad nu anförts utser en kommunal befattningshavare
till föredragande. Det torde bli nödvändigt att riksförsäkringsverket
utfärdar föreskrifter för kassorna i dessa frågor.

25 §.

I denna paragraf har sammanförts bestämmelser om arvode och annan
ersättning till styrelseledamöter m. fl. Till dessa bestämmelser — utom såvitt
gäller ledamöter i pensionsdelegationer -— finns för närvarande motsvarighet
i 70 § sista stycket, 77 a § andra stycket, 81 § sista stycket och 83 §
sista stycket SFL.

26 §.

Beträffande denna paragraf må hänvisas bl. a. till 77 § och 77 a § sista
stycket SFL.

380

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

27 §.

Registret över försäkringskassorna synes böra innehålla bl. a. vissa för
tredje man betydelsefulla upplysningar såsom namnen på styrelseledamöter
och suppleanter samt firmatecknare.

Sker ändring i förhållande varom anteckning skett i registret bör, i enlighet
med allmänna associationsrättsliga principer, ändringen få verkan
gentemot tredje man först sedan den antecknats i registret, såvida inte
tredje man därförutan fått kännedom om ändringen.

I sak likartade regler finns nu i 93 och 96 §§ SFL.

28 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om tystnadsplikt m. m. ansluter nära
till motsvarande regler i 109 § SFL. Tystnadsplikten har utvidgats till att
avse den som utan att vara befattningshavare hos kassan biträder denna,
exempelvis i egenskap av föredragande i försäkringsnämnd.

19 kap. Om försäkringens finansiering
1 §•

I denna paragraf har sammanförts de nuvarande bestämmelserna om
skyldighet för arbetsgivare att erlägga bidrag till sjukförsäkringen och avgift
till försäkringen för allmän tilläggspension. Paragrafens första stycke
fastslår arbetsgivares skyldighet att till de båda försäkringarna betala avgift.
Denna beteckning föreslås alltså för sjukförsäkringens del ersätta benämningen
bidrag.

Andra stycket första punkten har sin motsvarighet i 38 § första stycket
andra punkten SFL (jämför även 12 § lagen om moderskapshjälp). I händelse
överenskommelse enligt 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten träffats
om att ersättning för utfört arbete, som eljest inte är hänförlig till inkomst
av anställning, skall anses som sådan inkomst vid placering i sjukpenningklass,
skall den som utgivit ersättningen anses som arbetsgivare och ersättningen
inräknas i hans avgiftsunderlag såvitt avser sjukförsäkringen. Beträffande
andra punkten må hänvisas till den allmänna motiveringen.

Till tredje stycket har i huvudsak överförts bestämmelserna i 33 § första
och andra styckena TPL.

Fjärde stycket innehåller vissa undantag i fråga om arbetsgivares avgiftsskyldighet.
Första punkten är gemensam för sjukförsäkringen och tillläggspensioneringen
och överensstämmer med nuvarande regler i 38 § första
stycket tredje punkten SFL och 33 § tredje stycket första punkten TPL.
Andra punkten i detta stycke är hämtad från 38 § första stycket andra
punkten SFL, varjämte en justering gjorts med hänsyn till överenskommelsemöjligheten
enligt 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten. Bestämmelsen
i tredje punkten i 38 § första stycket SFL om att hänsyn inte skall tagas

381

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

till arbetstagare, som jämlikt Konungens beslut undantagits från tilläggssjukpenningförsäkringen
enligt 28 § första stycket SFL (3 kap. 16 § första
stycket förslaget till lag om allmän försäkring) har såsom saknande praktisk
betydelse inte medtagits. I sista punkten i stycket återfinnes bestämmelserna
i 33 § tredje stycket TPL med undantag av den s. k. 300-kronorsregeln.

Femte stycket motsvaras av 38 § andra stycket SFL och 33 § sista stycket
TPL.

2§.

Denna paragraf innehåller reglerna om skyldighet för försäkrade, som
är inskrivna hos allmän försäkringskassa, att erlägga sjukförsäkringsavgift
och motsvaras närmast av 33 § SFL. Avgiftsskyldigheten fastslås i
paragrafens första stycke.

I andra stycket regleras skyldigheten att betala avgift avseende utgifterna
för sjukpenning jämte barntillägg samt för moderskapspenning. Bestämmelserna
har utformats så att envar som är placerad i sjukpenningklass,
även om det blott är den lägsta — som berättigar till enbart grundsjukpenning
-—- skall erlägga avgift. Med hänsyn härtill har det ansetts
lämpligt att även när det gäller försäkrad, som endast är berättigad till
grundsjukpenning, beräkna avgiften för månad. Den nuvarande bestämmelsen
om att, då försäkringsplikt upphör, avgift avseende tilläggssjukpenning
inte utgår för löpande månad har ingen motsvarighet i förslaget.

Tredje stycket motsvarar 33 § andra och femte styckena SFL, dock att
såsom framgår av den allmänna motiveringen den inkomstgräns, som medför
befrielse från skyldighet att erlägga avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning,
höjts från 1 200 till 2 400 kr.

Fjärde stycket är en nyhet. Det har ansetts rimligt att reglerna om skattelindring
vid nedsatt skatteförmåga får motsvarande effekt beträffande
avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning.

I femte stycket återfinnes de nuvarande reglerna i 33 § sjätte stycket SFL.

3 §.

Paragrafen motsvaras av 34 § första och andra punkterna TPL.

4 §.

Motsvarigheterna till denna paragraf återfinnes i 38 § första stycket och
39 § första stycket SFL ävensom 12 § lagen om moderskapshjälp. Rörande
de föreslagna procentsatserna hänvisas till den allmänna motiveringen.

5 §•

Paragrafen motsvarar 31 § andra och tredje styckena samt 32 § ''IPL.

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

6§.

Denna paragraf innehåller reglerna om beräkning av sjukförsäkringsavgifternas
storlek och motsvarar i nuvarande lagstiftning 34 och 35 §§ SFL.

Första stycket är avsett att ersätta 34 § fjärde stycket och tredje stycket
sista punkten samt 35 § tredje stycket SFL.

Andra stycket handlar om avgifterna avseende sjukpenning. Från 33 §
första stycket sista punkten SFL och 11 § lagen om moderskapshjälp hai
överförts reglerna om att avgiften för grundsjukpenning skall avse jämväl
utgifterna för barntillägg och moderskapspenning (i nuvarande lag grundpenning).
Vidare har i fråga om avgiften för tilläggssjukpenning beaktats
förslaget om obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring på grundval av
inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Stadgandet om avgiftsdifferentiering
med hänsyn till de försäkrades ålder, i fall då återinträde
efter undantagande eller karenstidsförkortning äger rum efter fyllda 40 år,
grundas på förslag av socialförsäkringskommittén.

Tredje stycket innehåller dels en av socialförsäkringskommittén föreslagen
bestämmelse om avgiftsnedsättning för den, vars sjukhjälpstid är
begränsad till mindre än 90 dagar och dels den nuvarande regeln i 35 §
andra stycket SFL.

I fjärde stycket upptages stadgandena om beräkning av avgift i vad avser
sjukvårdsersättning.

Femte stycket innehåller en upptrappningsregel i anslutning till den i 2 §
angivna inkomstgränsen för befrielse från avgift som avser sjukvårdsersättning.
Stadgandena har utformats efter förebild av motsvarande bestämmelser
i 19 § 2 mom. första stycket FPL i dess lydelse efter en under
år 1961 företagen lagändring. I anslutning till att upptrappningsregeln införes
har den nuvarande 2-procentsregeln i 35 § första stycket SFL slopats.

Fjärde stycket i 35 § SFL har ansetts kunna undvaras.

Bestämmelsen i 34 § första stycket SFL om att sjukkassas förvaltningskostnader
i sin helhet skall fördelas på sjukvårdsförsäkringen och försäkringen
för grundsjukpenning har ingen motsvarighet i förslaget. Avsikten
är att de allmänna försäkringskassornas förvaltningskostnader för sjukförsäkringen
skall slå igenom på sjukförsäkringsavgifterna i vad avser såväl
sjukvårdsersättning och grundsjukpenning som tilläggssjukpenning. Fördelningen
på de tre delarna av sjukförsäkringsavgiften får göras i samband
med att riksförsäkringsverket fastställer avgiften. Tillgängliga erfarenheter
rörande de kostnader, som är förenade med kassornas arbetsuppgifter i avseende
på sjukvårdsersättning, grundsjukpenning och tilläggssjukpenning,
torde kunna tjäna som ledning vid beräkningen.

7 §.

I fråga om denna paragraf, som innehåller regler om statsbidrag till sjukförsäkringen,
hänvisas till den allmänna motiveringen. Förslaget innebär

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

i fråga om sjukvårdsersättning dels att bidrag utgår jämväl för utgifter för
s. k. merprestationer enligt 2 kap. 6 §, vilket inte är fallet med utgifter enligt
18 § SFL, dels att bidrag för sjukhusvård utom riket utgår med 50 procent
av utgivet belopp i stället för som nu med 100 procent av vad som
överstiger 3 kr. per dag.

Den nuvarande möjligheten enligt 41 § andra stycket SFL och 13 § andra
stycket lagen om moderskapshjälp att höja sjukhjälpsbidragets procentsats
för viss sjukkassa, vilken möjlighet aldrig utnyttjats, har ingen motsvarighet
i förslaget.

8 §•

De bestämmelser om finansiering av folkpensioneringen, som avses i
denna paragraf, har upptagits i förslaget till lag om finansiering av folkpensioneringen,
som behandlas i det följande.

Vad angår de allmänna försäkringskassornas förvaltningskostnader avseende
folkpensionering innebar bestämmelsen i 19 kap. 9 § promemorieförslaget
att kassorna skulle erhålla bidrag härför av statsmedel. I departementspromemorian
framhölls vidare att man, med hänsyn till att försäkringsnämndernas
verksamhet till betydande del torde komma att avse handläggning
av inkomstprövade folkpensionsförmåner, till vilka kommunerna
bidrar, borde överväga att i någon form låta kommunerna bidra till försäkringskassornas
kostnader i denna del. Spörsmålet om försäkringskassornas
kostnader för folkpensionsändamål står i nära samband med frågorna
om statsbidraget för sjukförsäkringen och om kommunernas bidrag
till folkpensioneringen. Med hänsyn till den ställning, som i det föregående
tagits till sistnämnda båda frågor synes något särskilt statsbidrag för kassornas
befattning med folkpensioneringen inte böra komma i fråga.

Övriga bestämmelser i 9 § i promemorieförslaget kan, med hänsyn till
utformningen av 5 och 6 §§ i förevarande förslag, undvaras.

9 §•

Paragrafen motsvarar 38 § sista stycket SFL samt 35 § och 34 § sista
punkten TPL. Paragraferna 9—It motsvaras i promemorieförslaget av
10—12 §§.

10 §.

Bestämmelserna i första och tredje styckena är överförda från 36 § SFL.
Andra stycket motsvarar 37 § första stycket SFL.

11 §•

Stadgandet ersätter 37 § andra stycket och 39 § andra stycket SFL.

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

20 kap. Gemensamma bestämmelser i övrigt1
1 §•

Enligt denna paragraf skall, där ej annat framgår, i lagen med år avses
kalenderår och med månad kalendermånad. Motsvarande stadgande beträffande
år återfinnes i 4 § andra stycket TPL.

2§.

Bestämmelser av samma innehåll som första punkten finns i 22 § andra
stycket TPL samt 1 § andra stycket lagen om barnpensioner. I andra punkten
innehåller paragrafen en regel av innebörd att fosterbarn inom sjukförsäkringen
skall vara jämställda med egna barn (jfr 6 § första stycket
tredje punkten SFL).

3 §•

Stadganden motsvarande dem i förevarande paragraf finns i 27 § första
och andra styckena SFL, 16 § sista stycket FPL samt 20 och 21 §§ TPL.

Paragrafen innehåller för sjukförsäkringen och pensioneringen gemensamma
bestämmelser om nedsättning eller indragning av försäkringsersättning
på grund av vissa obehöriga förfaranden från den försäkrades sida.
Bestämmelser som gäller enbart ersättning från sjukförsäkringen finns i
3 kap. 17 § och sådana som gäller enbart pensioneringen i 16 kap. 8 och
11 §§•

4§.

Motsvarighet till bestämmelserna i denna paragraf om återbetalningsskyldighet
och om kvittning finns i 106 § SFL, 39 § FPL och 50 § TPL.

Enligt bestämmelserna i andra stycket kan t. ex. för mycket utbetald
sjukpenning vid ett senare betalningstillfälle kvittas, inte bara såsom nu
mot sjukpenning utan även mot pension. Utvidgningen är en naturlig följd
av att sjukförsäkringen och pensioneringen bildar ett enhetligt system.

Möjligheterna till kvittning måste naturligtvis begagnas med urskillning,
och skälig hänsyn måste i varje särskilt fall tagas till försäkringsersättningens
betydelse för den ersättningsberättigades och hans familjs försörjning.

5 §.

Preskriptionsbestämmelser finns nu bl. a. i 30 § SFL, 15 § lagen om moderskapshjälp,
38 § 3 mom. sista stycket FPL och 49 § TPL. Bestämmelserna
föreslås i denna paragraf, som motsvarar 6 § i promemorian, bli enhetliga
för sjukförsäkringen och pensioneringen. Den föreslagna texten innebär
regelmässigt en förlängning av preskriptionstiden.

Ersättning från sjukförsäkringen är att anse som förfallen i och med att

1 Rubriken lyder i det vid propositionen fogade förslaget: Övriga bestämmelser.

385

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

den blir tillgänglig för lyftning. Vad gäller läkarvårdsersättning inträffar
detta i och med att den försäkrade för sin del erlagt den betalning, som
grundar rätt till ersättning från försäkringen. I fråga om sjukpenning torde
i enlighet med vad riksförsäkringsverket framhållit vid remissbehandlingen
tiden böra räknas från den dag sjukpenningen avser. Beträffande
moderskapspenningen torde i normalfallet förlossningsdagen få bilda utgångspunkt
för preskriptionstidens beräkning.

6 §•

Paragrafen motsvarar 105 § SFL, 40 § FPL och 51 § 1PL. I promemorian
återfinnes samma bestämmelser i 7 §. Genom stadgandet blir rätt till ersättning
från sjukförsäkringen liksom rätt till pension fredad från utmätning.

De nuvarande bestämmelserna i FPL och TPL avser icke belopp som förfallit
till betalning men innestår hos försäkringsorganet. Härför finns särskilda
regler i 67 § utsökningslagen. Enligt dessa skall av förfallen pension
eller livränta, som tillkommer gäldenär såsom vederlag för egen eller annans
arbetsanställning och som förfaller till betalning efter det att gäldenär
fyllt 55 år eller blivit varaktigt oförmögen till arbete, från utmätning
undantagas vad som erfordras för nödigt underhåll fram till nästa förfallodag
åt gäldenären, hans make och oförsörjda barn. Är pensionen lyftad,
skall av penningar, som gäldenären innehar eller äger innestående i bank,
undantagas motsvarande belopp. Med avseende å annan pension eller livränta
än nu sagts får undantagas högst 1 500 kronors årsränta.

Reglerna i 67 § utsökningslagen om utmätningsfrihet för pensioner som
förfallit till betalning är inte lämpligt utformade med hänsyn till den allmänna
pensioneringen. Bestämmelserna skyddar inte heller innestående
förmåner från sjukförsäkringen. Sådant skydd erbjuder däremot 105 §
första stycket SFL. Med hänsyn till det anförda har bestämmelsen i sistnämnda
stadgande överförts till förevarande paragraf och gjorts tillämpliga
jämväl på pensionsförmåner. Frågan om utmätningsskyddet för försäkringsförmåner
torde komma att ytterligare övervägas vid den revision av utsökningsrätten,
som förberedes inom lagberedningen.

7 §•

Första stycket i denna paragraf, som motsvarar 8 § i promemorian, innehåller
bestämmelser om förhållandet mellan gottgörelse från försäkringen
och skadestånd i de fall då en skada kan föranleda anspråk av båda slagen.
Innebörden av bestämmelserna är att en försäkrad, som lidit skada för vilken
någon kan göras ansvarig enligt skadeståndsrättsliga regler, inte får
ersättning av den som förorsakat skadan i vidare mån än skadan överstiger
den gottgörelse försäkringen ger. Sakligt sett torde bestämmelserna
inte utgöra någon nyhet för pensioneringen. Uttryckligt stadgande i ämnet
finns f. n. endast i 107 § första stycket SFL.

13 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

386

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

FPL och TPL innehåller inte några regressregler och SFL innehöll ursprungligen
ett uttryckligt förbud mot regress. I anslutning till samordningen
år 1954 av sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen infördes
emellertid regressmöjligheter inom sjukförsäkringen. Därvid utformades de
nu gällande bestämmelserna i 107 § andra stycket SFL och 51 § andra stycket
YFL så att regressrätten fick samma omfattning i båda lagarna. Återkrav
får enligt dessa bestämmelser anställas dels mot den som uppsåtligen
eller grovt vårdslöst vållat skada som försäkringen ersatt, dels även, när
skadan uppkommit i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 § lagen
den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon, mot den som enligt lag
är skyldig att utgiva skadestånd evad han är vållande till skadan eller ej.
I förarbetena till denna lagstiftning betonades att den var avsedd som ett
provisorium i avbidan på det resultat, vartill utredningen rörande skadeståndsrättens
framtida gestaltning kunde komma.

Socialförsäkringens regressregler avviker väsentligt från dem som gäller
beträffande privata liv-, olycksfalls- och sjukförsäkringar enligt 25 § andra
stycket försäkringsavtalslagen. Sådana försäkringar har inte ansetts hindra
försäkringshavaren från att vid sidan av gottgörelsen från försäkringen
kräva fullt skadestånd av en ansvarig skadegörare, och med denna ståndpunkt
har det inte funnits något utrymme för regressregler. Skulle försäkringen,
vilket stundom förekommer, vara så konstruerad att den ersätter
den ^rkliga utgiften eller ekonomiska förlusten i anledning av försäkringsfallet
blir dock reglerna i 25 § första stycket försäkringsavtalslagen om skadeförsäkring
tillämpliga. Enligt dessa regler har försäkringsgivaren regressrätt,
förutom mot den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet framkallat
försäkringsfallet, även mot skadegörare som enligt lag är skyldig att utgiva
skadestånd oberoende av vållande. Regressrätt av detta slag förekommer
inte bara på motorismens område utan gäller varje verksamhetsområde
inom vilket strikt ansvar stipulerats.

Då nu sjukförsäkringen och pensioneringen sammanföres i en gemensam
lag och tillsammans bildar ett system, där de olika försäkringsformerna
griper in i varandra, är det knappast tänkbart annat än att samma regressregler
skall gälla över hela området. Man kan då välja mellan att antingen
slopa regressmöjligheterna för sjukförsäkringens del eller också införa
regressmöjligheter för försäkringen i dess helhet. Skall regressrätt finnas
inom den allmänna försäkringen kan det inte gärna bli tal om att konstruera
regressrätten på ett sätt som mera väsentligt avviker från mönstret i 107 §
andra stycket SFL. Reglerna i 25 § försäkringsavtalslagen passar inte för
socialförsäkringen, och att i detta sammanhang tillskapa en regressrätt av
helt ny modell kan inte vara lämpligt, allrahelst som det ännu är ovisst vart
det grundläggande reformarbetet inom skadeståndsrätten kommer att leda
beträffande regresskrav i allmänhet.

Till ledning för bedömandet av regressfrågan kan det vara av värde att

387

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

något beröra effekten av de nuvarande regressreglerna inom sjukförsäkringen.
Enligt inhämtade uppgifter tillgodofördes sjukkassorna år 1960
regressvägen ett sammanlagt belopp av drygt 5 milj. kr. fördelat på knappt
15 000 poster. Medelvärdet av varje post uppgick alltså till mellan 300 och
400 kr. Till helt övervägande del hänförde sig regressfallen till skador i anledning
av motorfordonstrafik, vilka reglerats via trafikförsäkringen. Handläggningen
av regressärendena är därför i första hand en angelägenhet mellan
sjukkassorna och trafikförsäkringsbolagen. I vilken utsträckning bolagen
sedan i sin tur av vederbörande skadevållare regressvis återfått vad
de utgivit till sjukkassorna är icke känt. Man torde kunna utgå från att omfattningen
av återkraven är relativt ringa.

Den nämnda siffran, 5 milj. kr. per år, i till sjukkassorna regressvis återförda
medel är lägre än den man räknade med vid bestämmelsernas införande
år 1954. Då kalkylerade man med en årlig summa av omkring 10
milj. kr. Det bör tagas i beaktande att det tillgodoförda beloppet icke återspeglar
sjukkassornas nettovinst till följd av regressbestämmelserna. Bland
annat måste hänsyn tagas till de administrationskostnader, som är förenade
med att spåra upp och bevaka återkravsfallen. Vad gäller återlcrav från trafikförsäkringsbolagen
bör man också beakta, att bolagen åsamkas förvaltningskostnader,
som i sin tur kommer att belasta trafikförsäkringen.

Önskvärt vore att man även kunde få en närmare uppfattning om vilken
den ekonomiska effekten för socialförsäkringens del skulle bli av att regressmöjligheterna
utvidgas till pensioneringen. Att här framlägga några siffror
med anspråk på att de tillnärmelsevis skall ge en riktig bild låter sig emellertid
inte göra. Alltför många faktorer är osäkra. Allmänt kan dock sägas
att det skulle komma att röra sig om betydligt större belopp än för sjukförsäkringens
del.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas att frågan i vad mån regressmöjligheter
skall finnas inte är betydelselös för försäkringen från ekonomisk
synpunkt. Därmed är emellertid inte sagt att regressrätt också bör finnas
för försäkringen.

Såsom framhållits har nuvarande regressregler betydelse nästan uteslutande
när det gäller krav mot trafikförsäkringsbolagen i anledning av
skador uppkomna vid trafik med motorfordon. Det finns ingen anledning
att tro annat än att förhållandet skall bli detsamma i framtiden i den händelse
regressreglerna bibehålies och utsträckes till pensioneringen. Det blir
då fråga om i första hand ett överflyttande av kostnaderna till trafikförsäkringsbolagen
och därifrån via försäkringspremierna till motorfordonsägarna,
till den del icke regress från bolagen gentemot skadevållarna kan
ge täckning. Detta senare kan dock icke väntas ske i någon större omfattning.
I den mån kostnaderna sålunda icke slutligen kan återföras till skadevållarna
bortfaller helt den preventiva effekt, som brukar åberopas som ett
av de starkaste argumenten för att regress skall få utövas. I de fall skade -

388

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

vållaren nås, skulle de krav som riktas mot honom för försäkringsgivarens
utgifter i anledning av regress från socialförsäkringen i regel vara kombinerade
med krav från försäkringsgivaren för vad denne för egen del direkt
utgivit till den skadelidande. De preventiva synpunkterna torde redan genom
sistnämnda krav vinna tillräckligt beaktande. För övrigt torde den preventiva
effekt som kan uppnås genom återkrav icke vara alltför stor. Bland
annat bör beaktas att när det gäller trafikförsäkringar regeln torde vara
att försäkringsavtalen stipulerar regressrätt för försäkringsgivaren endast
i fall av uppsåt, grov vårdslöshet, rattfylleri, färd utan körkort o. d.
För dessa fall torde straffsanktioner vara lämpligast från preventiv synpunkt.

Av det anförda följer att problemet om regress inom socialförsäkringen
till sist blir en fråga huruvida trafikförsäkringen — och därmed motorismen
— eller den allmänna försäkringen slutligt skall stå vissa kostnader.
Ytligt sett kan det förefalla att finnas ett visst fog för tanken att motorismen
bör bära kostnaderna för de olyckor som trafiken med motorfordon ger
upphov till. Man kan emellertid också angripa regressfrågan från den utgångspunkten,
att vi i dag har dels en allmän försäkring, som avser att ge
ett grundläggande skydd åt alla och som bekostas av landets hela befolkning,
dels vissa andra jämförliga skyddsanordningar, som är avsedda att för
speciella fall komplettera den allmänna försäkringen. Trafikförsäkringen
är en sådan speciell försäkringsanordning. Med hänsyn till dess funktion
i förhållande till den allmänna försäkringens ligger det närmast till hands
att helt slopa regressmöjligheterna och att låta den allmänna försäkringens
kollektiv bära kostnaderna för det primära skyddet även vid trafikolyckor.

Det bör framhållas att problemet med regressrätten blir av mindre betydelse
ju allmännare bilägandet blir och ju större roll biltransporterna
spelar för näringslivet. Det blir då alltmer likgiltigt om de kostnader det
nu är fråga om slås ut på det ena eller det andra försäkringskollektivet,
när dessa kollektiv i stora delar sammanfaller. I stället gör sig andra hänsyn
gällande, såsom att det bör undvikas att de totala kostnaderna för det
skydd som det här är fråga om fördyras genom i och för sig ofruktbara
anordningar för överföring av pengar från den ena försäkringen till den
andra. I den mån det befinnes önskvärt att bilismen lämnar bidrag till
samhällskostnaderna ordnas detta lämpligen efter rationellare grunder än
genom regress från den allmänna försäkringen mot trafikförsäkringen.

Med beaktande av det anförda utgår föreliggande förslag från att regressreglerna
inom sjukförsäkringen slopas, varigenom för försäkringen i dess
helhet kommer att gälla detsamma som nu gäller inom folk- och tilläggspensioneringen.
Motsvarande problem för yrkesskadeförsäkringens del
kan inte lösas i detta sammanhang utan bör tas upp i samband med nu
pågående utredning om yrkesskadeförsäkringens framtida utformning. De
olägenheter som kan vara förenade med att tills vidare en annan ordning

389

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

råder inom yrkesskadeförsäkringen än inom socialförsäkringen i övrigt kan
inte anses vara sådana att de nu bör utgöra ett hinder mot en lösning i den
angivna riktningen.

I andra stycket av förevarande paragraf har intagits ett uttryckligt stadgande
om att regress icke skall få utövas för vad som utgått från den allmänna
försäkringen.

8 §•

Innehållet i denna paragraf, som betecknades 9 § i promemorieförslaget,
motsvarar 45 § andra stycket SFL.

9 §•

Denna paragraf ersätter 46 § SFL, 41 § FPL samt 52 § TPL. Paragrafen
motsvarar 10 § i promemorian. Straffsanktionen i andra stycket har motsvarighet
i 46 § SFL.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 101 § SFL och 11 § i promemorian.

Statsmakterna tog under 1961, i anslutning till prop. 1961:45, ställning
till utformningen av besvärssystemet inom socialförsäkringen. De besvärsregler,
som innehålles i denna och följande paragrafer, innebär därför
i första rummet ett fullföljande av redan givna riktlinjer.

En allmän försäkringskassa fattar sina beslut i olika sammansättning
beroende på ärendenas art. Somliga ärenden avgöres av en tjänsteman hos
kassan eller av styrelsen, andra av en pensionsdelegation (förtidspensionsärenden)
och andra åter av en försäkringsnämnd (ärenden rörande
inkomstprövad folkpension). Oavsett i vilken form beslutet tillkommit skall
fullföljd ske hos riksförsäkringsverket. Riksförsäkringsverket har, även
om besvär ej anförts, rätt att i sin egenskap av tillsynsmyndighet ex officio
upptaga en kassas beslut till överprövning. Regeln att beslut av pensionsdelegation
skall underställas riksförsäkringsverket om ordföranden eller
föredraganden i delegationen haft från beslutet avvikande mening har
motiverats med att riksförsäkringsverket bör få tillräcklig överblick över
pensionsdelegationernas praxis och möjlighet att påverka denna i erforderlig
omfattning. Att, såsom i ett par av remissyttrandena över departementspromemorian
föreslagits, göra underställning obligatorisk så snart någon
av läkarledamöterna i en pensionsdelegation har en från majoriteten avvikande
mening synes vara att gå längre än som erfordras för åvägabringande
av enhetlig praxis. Någon sådan regel har ej upptagits i förslaget.

11 §•

Paragrafen motsvarar 102 § SFL och 12 § i promemorian.

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

12 §.

Denna paragraf, som motsvarar 13 § i promemorian, innehåller bestämmelser
om talan mot riksförsäkringsverkets beslut och om underställning
av sådana beslut.

Fullföljd från riksförsäkringsverket sker till försäkringsdomstolen. I
likhet med motsvarande regler i 103 § SFL, 37 § FPL och 53 § TPL förutsätter
denna paragraf, att frågan om vem som är berättigad att föra talan
i sjukförsäkrings- och pensionsärenden hos försäkringsdomstolen får avgöras
i enlighet med allmänna rättsgrundsatser. Det torde vara klart att
det särskilt i pensionsärenden ofta saknas någon som i försäkringens eller
det allmännas intresse kan föra upp målet till försäkringsdomstolen. För
att bota denna brist har i de anförda lagrummen intagits vissa bestämmelser
om att riksförsäkringsverket, när det för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning är av synnerlig vikt att en fråga prövas av försäkringsdomstolen
eller eljest särskilda skäl förefinnes för sådan prövning, kan
underställa sitt beslut domstolens prövning.

I departementspromemorian har föreslagits att underställningsreglerna
skall utgå och att i stället en partsrepresentant för det allmänna, ett av
Kungl. Maj :t förordnat allmänt ombud, skall kunna föra upp ärenden
från riksförsäkringsverket till försäkringsdomstolen. I motiveringen till
förslaget hänvisar promemorian till vissa uttalanden i samband med att
de nuvarande besvärsbestämmelserna antogs (prop. 1961:45; L^U 45).
Under remissbehandlingen av departementspromemorian har endast ett fåtal
remissorgan uppehållit sig vid frågan om allmänt ombud, men av dessa
har de flesta ställt sig tveksamma eller avvisande. Försäkringsdomstolen
hyser vissa farhågor för att ett allmänt ombud skulle rubba jämvikten i
processen, eftersom motparterna till honom ofta skulle vara gamla eller
sjuka människor med små möjligheter att tillvarata sina intressen. I detta
sammanhang påpekar domstolen även att det är oklart i vilken mån ombudet
i sin verksamhet skall se även till de försäkrades intresse. Riksförsäkringsverket
erinrar om att vid införandet år 1961 av nu gällande besvärsbestämmelser
från departementschefens sida framhölls, att man i frågan
om kontradiktoriskt förfarande borde avvakta erfarenheter av det nya
besvärssystemets funktion. För verket står det emellertid redan nu klart
att det inte finns något behov av ett allmänt ombud.

I fråga om besvärsförfarandets gestaltning på denna punkt torde i nuvarande
läge inte de principiella utan de praktiska synpunkterna böra bli
utslagsgivande. Därvidlag är att märka att man ännu inte, såsom underlag
för den närmare utformningen av ett tvåpartsförfarande, hunnit samla
några nämnvärda erfarenheter från socialförsäkringens nya besvärssystem.
Vidare har själva instansordningen inom socialförsäkringen inte fått definitiv
form, eftersom yrkesskadeförsäkringens framtid inte är avgjord.
Dessa synpunkter talar för att man bör bida ännu någon tid innan slutlig

391

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ställning tages till frågan om partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringsprocessen.
I förevarande paragraf har därför de föreslagna bestämmelserna
om allmänt ombud fått utgå och i stället underställningsförfarandet
bibehållits.

13 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § i promemorian. Andra stycket hade
ingen motsvarighet i promemorieförslaget. En bestämmelse av samma
innehåll finns i bl. a. 103 § första stycket SFL.

I 101 § SFL samt 35 § FPL finns nu särskilda bestämmelser om besvärstid.
I övrigt skall — utan att detta uttryckligen föreskrivits i de olika
lagarna — vid besvär i sjukförsäkrings- och pensionsärenden tillämpas
den i lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut stadgade besvärstiden. Särbestämmelserna i SFL och
FPL föreslås nu slopade, och besvärstiden i 1954 års lag skall i stället bli
generellt tillämplig. Denna ändring kräver en uttrycklig hänvisning till
1954 års lag såvitt gäller besvär över försäkringskassas beslut. Försäkringskassa
torde nämligen inte vara att anse som förvaltande myndighet i
den mening 1954 års lag använder detta uttryck.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 15 § i promemorian.

Beträffande besvär över vissa särskilda beslut rörande tilläggspensioneringen
skall liksom hittills tillämpas särskild instansordning. Härutinnan
kan hänvisas till 11 § förordningen den 18 december 1959 (nr 551) angående
beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension samt 38 och 42 §§ förordningen den 18
december 1959 (nr 552) angående uppbörd av avgifter enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension, m. m. Klagan beträffande debitering
och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter följer reglerna i uppbördsförordningen.
Förevarande paragraf innehåller en erinran om nu anmärkta särbestämmelser.
I andra punkten upptar paragrafen vidare en bestämmelse,
som nu finns i 36 § sista stycket SFL.

15 §.

Den ram inom vilken Kungl. Maj :t skall kunna träffa överenskommelser
med främmande länder har i denna paragraf vidgats i förhållande till vad
som nu gäller enligt 110 § andra stycket SFL, 42 § FPL och 54 § TPL liksom
i förhållande till vad som föreslagits i 16 § i departementspromemorian.
Utvidgningen är betingad av utvecklingstendenserna när det gäller
att samordna skilda länders socialförsäkringssystem. Skall vårt land kunna
medverka i den fortsatta utvecklingen på detta område, måste det bl. a.
finnas utrymme för att konventionsvägen införa särskilda, från lagen i

392

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

viss mån avvikande regler om villkoren för rätt till försäkringsersättning
och om beräkning av ersättningens storlek för försäkrade som under sin
arbetsföra tid haft anknytning till flera länder.

16 §.

Motsvarigheter till denna paragraf, som betecknades 17 § i promemorian,
finns i 125 § SFL, 43 § FPL och 55 § TPL.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

393

SJUNDE AVDELNINGEN
Frivillig försäkring

21 kap. Om frivillig sjukpenningförsäkring
1 §•

Paragrafen motsvarar 47 § andra stycket och 48 § SFL. Den innehåller de
grundläggande bestämmelserna för den frivilliga sjukpenningförsäkringen.

Genom stadgande i tredje stycket fastslås att summan av sjukpenningen
enligt den klass, som den försäkrade tillhör på grund av den obligatoriska
försäkringen, och tillägget på grund av den frivilliga försäkringen inte far
överstiga 12 kr.

Bestämmelsen i sista stycket klargör att sjukpenning från den frivilliga
försäkringen vid tillämpning av vissa stadganden om pension i lagen om
allmän försäkring skall jämställas med sjukpenning enligt den obligatoriska
försäkringen.

2 §•

Det kan inte anses lämpligt att tynga förevarande lag med detaljbestämmelser
rörande den frivilliga sjukpenningförsäkringen. Inte heller kan
de regler det här är fråga om anses vara av den natur, att de behöver upptagas
i en av Konung och riksdag gemensamt antagen författning. Det har
därför i första stycket av förevarande paragraf överlämnats åt Konungen
att utforma de närmare bestämmelserna.

Enligt 53 § SFL utgår för närvarande statsbidrag till sjukkassorna för
den frivilliga försäkringen med 20 procent av vad kassan utgivit i sjukpenning
och sjukpenningtillägg samt med 75 procent av utgifterna för barntillägg.
Även i fortsättningen torde det vara ofrånkomligt med statsbidrag
till den frivilliga försäkringen. Om statsbidrag skall som framgår av andra
stycket Konung och riksdag gemensamt besluta.

Bestämmelsen i tredje stycket om en särskild fond för den frivilliga
sjukförsäkringen anknyter till nuvarande stadganden i 79 § SFL.

22 kap. Om frivillig pensionsförsäkring
1 och 2 §§.

Innehållet i detta kapitel motsvarar bestämmelserna i lagen den 29 juni
1946 (nr 433) om frivillig statlig pensionsförsäkring.

13* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

394 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslaget till lag angående införande av lagen om allmän försäkring

1 §•

De övergångsbestämmelser, som blir erforderliga i samband med införande
av lagen om allmän försäkring, blir så omfattande, att det har
ansetts lämpligt att sammanföra dem i en särskild promulgationslag. Där
ej annat angives motsvarar paragrafnumreringen i förevarande lagförslag
den i departementspromemorians förslag.

Den nya lagstiftningen siktar — i den mån den inte innebär en konfirmering
av vad nu gäller — genomgående till ett förstärkt skydd och till bättre
förmåner. Omstöpningen av vissa delar av systemet skulle dock i några
fall, åtminstone temporärt, kunna få som resultat att en tidigare förmån
minskas. Det har varit en angelägen uppgift att vid utarbetande av övergångsbestämmelserna
se till att sådana fall inte uppkommer.

I enlighet med vad som förutsatts i samband med tillkomsten av försäkringen
för allmän tilläggspension föreslås den nya lagen träda i kraft den
1 januari 1963. Ett ikraftträdande vid denna tidpunkt förutsätter stora
arbetsinsatser från de administrativa organens sida och lojal medverkan
från de enskilda försäkringstagarna. Inte minst sjukförsäkringens nydaning
kräver omfattande förberedelser. Företagarnas obligatoriska sjukpenningförsäkring
förutsätter en ny klassplacering av nära nog alla försäkrade
med inkomst av annat förvärvsarbete. Utökningen av sjukpenningskalan
medför vidare att ett stort antal försäkrade på en gång skall flyttas
upp i ny sjukpenningklass. När det gäller pensioneringen är det framförallt
de nya invalidbedömningsreglerna som ställer stora krav på de administrativa
organen.

Andra stycket i denna paragraf innehåller en uppräkning av de lagar
och förordningar, som kan upphävas genom tillkomsten av lagen om allmän
försäkring, sammanlagt elva stycken.

2 §•

En bestämmelse av förevarande slag är nödvändig, då det av praktiska
skäl är uteslutet att vidtaga ändringar i alla de författningar, som kan
komma i fråga.

3 §•

Sedan basbeloppet fastställts för januari 1963 skall, såsom framgår av
denna paragraf, vid tillämpning av spärreglerna i 1 kap. 6 § lagen om
allmän försäkring anses som om basbeloppet undergått ändring nämnda
månad.

4 §•

Särskild bestämmelse är erforderlig för att vid lagens ikraftträdande
säkerställa behövliga uppgifter från dem, vilka har en anställningsinkomst

395

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

som berättigar till inplacering i de nytillkommande högre sjukpenningklasserna
eller har inkomst av annat förvärvsarbete och på grund därav
beröres av de ändrade reglerna för sjukpenningklassplaceringen.

Genom bestämmelserna i första stycket förhindras att försäkrad, som
vid tiden för ikraftträdande av lagen om allmän försäkring har en årsinkomst
av förvärvsarbete mellan 1 200 och 1 800 kr. och på grund härav
är sjukpenningklassplacerad enligt SFL, plötsligt kommer att sakna
sjukpenningskydd genom den föreslagna höjningen av nedre inkomstgränsen
för inplacering i sjukpenningklass från 1 200 till 1 800 kr. Bestämmelserna
i fråga gäller till dess den försäkrades årsinkomst av förvärvsarbete
stigit till 1 800 kr. eller sjunkit under 1 200 kr. De regler i lagen om allmän
försäkring, som är tillämpliga på försäkrad i sjukpenningklass nr 2 enligt
3 kap. 4 § nämnda lag, gäller även den, som är sjukpenningklassplacerad
enligt förevarande paragraf. Detta innebär bl. a. att sjukpenningen utgör
5 kr. om dagen och att sjukförsäkringsavgift skall erläggas enligt samma
grunder som gäller för övriga som tillhör sjukpenningklass nr 2.

Vid genomförande av lagen om allmän försäkring kommer den obligatoriska
tilläggssjukpenningförsäkringen att bli tillämplig även på företagare.
Därigenom kan bestämmelserna om frivillig sjukpenningförsäkring
slopas för nämnda kategori. Företagare, som före lagens ikraftträdande
fyllt 67 år, kommer dock ej att bli berättigad till tilläggssjukpenning, såsom
framgår av första punkten i andra stycket. Genom bestämmelsen i
den följande punkten kommer företagare, som till följd av det uppställda
åldersvillkoret inte blir berättigad till tilläggssjukpenning enligt lagen om
allmän försäkring, att få kvarstå inom tidigare tecknad frivillig försäkring,
varvid nu gällande regler för sådan försäkring blir tillämpliga.

Företagare, som är sjukskriven vid ikraftträdande av lagen om allmän
försäkring och som vid utgången av 1962 uppbär sjukpenning på grund
av frivillig försäkring enligt SFL, tillförsäkras genom stadgandet i tredje
stycket under löpande sjukperiod sjukpenning efter lägst den sjukpenningklass
som skulle kommit i fråga, om den frivilliga försäkringen alltjämt
varit gällande för honom. Bestämmelserna bygger på förslag av socialförsäkringskommittén.

Socialförsäkringskominittén har föreslagit, att företagare som vid den
nya lagstiftningens ikraftträdande är tillfälligt sjukskriven skall kunna
från och med dagen för ikraftträdandet erhålla sjukpenning enligt den
sjukpenningklass han med hänsyn till inkomsten av annat förvärvsarbete
skall tillhöra enligt den nya lagen. I anslutning härtill har i sista stycket

5 §•

Denna paragraf har motsvarighet i 122 § SFL.

6 §.

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

intagits ett stadgande som ger möjlighet för försäkringskassorna att övergångsvis
dispensera från bestämmelsen i 3 kap. 5 § tredje stycket lagen om
allmän försäkring att sjukpenningklassplacering ej får ändras under
pågående sjukdom. Stadgandet har utformats så att det äger tillämpning
inte enbart på företagarinkomst utan på all inkomst, som skall ligga till
grund för klassplaceringen. Möjlighet skall alltså föreligga exempelvis att
från och med den 1 januari 1963 placera om en anställd, vilken har en årsinkomst
av 22 000 kr. och vid utgången av år 1962 är placerad i den högsta
sjukpenningklassen enligt SFL, nr 13, till den högsta klassen enligt lagen
om allmän försäkring, nr 15.

7 §•

Enligt första stycket i förevarande paragraf skall vid tillämpning av de
i 4 kap. 3 § lagen om allmän försäkring intagna reglerna om sjukhjälpstid
medräknas tid före den nya lagstiftningens ikraftträdande, för vilken sjukkassa
haft att utge sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård. Vidare
skall ålderspension och hel förtidspension enligt nämnda lag motsvara
ålderspension och invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL.

Enligt andra stycket skall försäkrad, som vid lagstiftningens ikraftträdande
är sjukskriven, inte under pågående sjukperiod få sämre ersättning
än om de äldre bestämmelserna varit gällande. Stadgandet ansluter till
förslag av socialförsäkringskommittén.

Sista stycket i denna paragraf i departementspromemorian har utmönstrats
som en följd av att bestämmelserna i 4 kap. 4 § i promemorians förslag
till lag om allmän försäkring har utgått.

8 §.

De nya bestämmelserna om moderskapsförsäkringen skall enligt första
stycket tillämpas allenast i fall, där barnsbörden ägt rum efter 1962 års
utgång. Effekten av stadgandena i detta stycke blir bl. a. att, om en barnaföderska
i anledning av barnsbörd, som inträffat före den nya lagens
ikraftträdande, blir berättigad till tilläggspenning för tid efter ingången av
år 1963, tilläggspenningen skall beräknas enligt äldre bestämmelser. Om en
kvinna uppburit förskott på grundpenning enligt lagen om moderskapshjälp
skall förskottet enligt andra stycket avräknas från moderskapspenningen
enligt lagen om allmän försäkring. Likaledes skall enligt sista stycket
tid, varunder tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp uppburits
före den 1 januari 1963, avräknas från den maximitid av 180 dagar,
som omförmäles i 3 kap. 13 § lagen om allmän försäkring. Bestämmelserna
bygger på förslag av socialpolitiska kommittén.

9 §•

Reglerna i 6 kap. 1 § sista stycket lagen om allmän försäkring om förtida
uttag av folkpensioneringens ålderspension kommer genom stadgan -

397

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

det i denna paragraf att sättas i kraft successivt. De överväganden som
legat till grund härför har redovisats i den allmänna motiveringen.

Paragrafen saknar motsvarighet i departementspromemorian.

10 §.

I lagen om allmän försäkring har folkpensionsförmånerna genomgående
angivits i procent av basbeloppet. Det administrativa handhavandet av en
sålunda utformad indexreglering förutsätter emellertid tillgång till maskinell
utrustning och andra resurser, som inte kan beräknas vara att tillgå vid
tidpunkten för denna lags ikraftträdande. I denna och de två närmast
följande paragraferna föreslås därför provisoriska bestämmelser. Reglerna
i 11 och 12 §§ innebär, att under en övergångstid nu gällande regler inom
folkpensioneringen med indexreglering via pensionspristalet bibehålies. För
detta ändamål föreskrives i förevarande paragraf, att pensionspristal med
tillämpning av 6 § 2 mom. FPL skall fastställas för tiden t. o. m. juni 1968,
såvida inte Konungen med riksdagen annorlunda förordnar. Statsmakterna
har alltså möjlighet att före 1968 besluta om övergång till indexreglering
av folkpensionerna via basbeloppet, då förutsättningarna härför föreligger.

Paragrafen är likalydande med 9 § i departementspromemorian.

11 §•

De båda första styckena i denna paragraf normerar storleken av ålderspension
som utgår från 67 års ålder, hel förtidspension och änkepension.
I de i första stycket angivna beloppen är inräknade de belopp, som angives
i 4 § FPL och i lagen den 1 juni 1956 om höjning av folkpensioner
m. m. Vidare har räknats med att tilläggen enligt 1956 års lag skall undergå
förhöjning före lagens ikraftträdande i enlighet med vad i det föregående
föreslås. Pensionsbeloppen i första stycket avser alltså tiden till dess
höjning av folkpensionerna sker första gången efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande. De belopp som skall gälla efter varje standardhöjning fram
till 1968 fastställes av statsmakterna vid varje särskilt tillfälle. Göres en
övergång till indexreglering över basbeloppet får statsmakternas beslut avse
procentsatserna i förhållande till basbeloppet.

Bestämmelserna om indextillägg i andra stycket motsvarar 6 § 1 och
3 mom. FPL. De har anpassats till föreliggande förslag om ändring i sist
angivna lagrum. Tillerkännes den försäkrade reducerad ålderspension
på grund av förtida uttag eller partiell förtidspension eller änkepension,
som skall nedsättas till följd av 15-delsregeln, uträknas pensionen i fråga
på grundval av de belopp, som framkommer enligt denna paragraf.

Tredje och fjärde styckena ersätter för övergångstiden stadgandena i
6 kap. 2 § första stycket sista punkten och 7 kap. 4 § sista punkten lagen
om allmän försäkring.

398 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Stadgandet i sista stycket är erforderligt så länge indexreglering inte
sker över basbeloppet.

Bortsett från sista stycket, som är nytt, motsvaras paragrafen av 10 § i
departementspromemorian.

12 §.

De i andra stycket angivna beloppen motsvarar de i lagen om allmän
försäkring angivna procentdelarna av basbeloppet vid ett basbelopp av
4 000 kr.

Det har under övergångstiden ansetts ändamålsenligt att folkpension
till den som icke tillika uppbär tilläggspension — med vilken folkpension
i förekommande fall skall sammanläggas på grund av stadgandet i 16 kap.
4 § sista stycket lagen om allmän försäkring — beräknas och utbetalas enligt
äldre bestämmelser. Stadgande härom återfinnes i tredje stycket.

Sista stycket upptar ett stadgande om storleken av det s. k. fickpenningbeloppet
för anstaltsvårdade folkpensionärer under övergångstiden.

Paragrafen motsvarar 11 § i departementspromemorian frånsett att bestämmelsen
i näst sista stycket i promemorieförslaget blivit obehövlig
med hänsyn till bestämmelsen i 18 § sista stycket i förevarande lagförslag.

13 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i departementspromemorian,
utgör ett komplement till sista stycket i övergångsbestämmelserna
till lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension.

14 §.

Denna paragraf, som är identisk med 13 § i departementspromemorian,
motsvarar 3 § andra punkten och 4 § sista stycket lagen den 29 juni 1946
angående införande av nya lagen om folkpensionering.

15 §.

Innehållet i denna paragraf anknyter till andra stycket av ikraftträdandebestämmelserna
till 1960 års ändringar i FPL (SFS nr 99).

Paragrafen motsvarar 14 § i departementspromemorian.

16 §.

I fråga om inkomstprövning av änkepension till kvinna, vars man avlidit
före den 1 juli 1960, innebär bestämmelserna i första stycket sådan
uppmjukning i förhållande till nu gällande regler att den s. k. avdragsfaktorn,
som f. n. är Vs i lägre inkomstlägen över det avdragsfria beloppet
och Vs i högre inkomstlägen, ändras till att i alla inkomstlägen över sagda

399

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

belopp utgöra V3. Vid förmögenhetsiunehav sänkes vidare den s. k. skärpningsprocenten
från 20 till 10.

För de fall, då inkomstprövad änkepension utgår, tillämpas inte samordningsreglerna
i 17 kap. 3 § lagen om allmän försäkring enligt vad som
framgår av stadgandet i sista stycket.

Paragrafen motsvarar 15 § i departementspromemorian och bygger på
förslag av socialförsälcringskommittén.

17 §.

Genom lagen om allmän försäkring införes vissa nya regler om rätt till
änkepension för frånskilda kvinnor. I princip borde tillämpligheten av de
nya reglerna begränsas till fall, där den efter vilken pension utgår avlidit
efter lagens ikraftträdande. En viss retroaktivitet kan dock vara motiverad,
bl. a. med tanke på att familjepensionsfrågorna i övrigt inom folkpensioneringen
redan tidigare fått sin lösning. I denna paragraf föreslås sålunda
ett stadgande av innebörd att änkepension från folkpensioneringen i angivna
fall kan utgå i anledning av dödsfall som inträffat efter ingången
av år 1962. Samma tidpunkt blir enligt 23 § i promulgationslagen gällande
för tilläggspensioneringen. Pension utgives dock ej för tid före lagens
ikraftträdande.

Paragrafen överensstämmer med 16 § i departementspromemorian.

18 §.

I första stycket stadgas att folkpension och barnpension samt särskilt
barnbidrag enligt äldre lagstiftning utan särskild ansökan skall utbytas
mot motsvarande förmån enligt lagen om allmän försäkring, val vid gfvetvis
rätten till förmånen från 1963 års ingång skall bedömas efter de nya
reglerna. Det särskilda barnbidraget, som nu tillkommer barnet men regelmässigt
utbetalas till barnets förmyndare, ersättes enligt den nya lagstiftningen
av ett till försörjarens folkpension utgående barntillägg, som utbetalas
till försörj aren.

Bestämmelsen i andra stycket förhindrar att förmåner enligt nu gällande
lagstiftning, vilka vid ikraftträdandet ersättes av förmåner enligt lagen om
allmän försäkring, utgår med lägre belopp eller bortfaller. Sålunda undvilces
bl. a. att blind, som enligt nuvarande bestämmelser i FPL alltid åtnjuter
invalidpension jämte blindtillägg, får en försämring om han på
grund av de nya reglerna för invaliditetsbedömning i lagen om allmän försäkring
inte blir berättigad till förtidspension jämte invaliditetstillägg utan
enbart till invaliditetsersättning. Vidare undvikes sådan försämring av utgående
förmåner till följd av den nya samordningsregeln i 17 kap. 3 §
lagen om allmän försäkring, som eljest övergångsvis skulle kunna uppstå
i enstaka fall.

400

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Den pensionsgaranti som lämnas i andra stycket avser det belopp i kronor
räknat som utgick vid utgången av år 1962. Garantin skall gälla endast
så länge ifrågavarande belopp skulle ha fortsatt att utgå med tillämpning
av äldre bestämmelser.

Paragrafen motsvaras av 17 § i departementspromemorian.

19 §.

Enligt 9 kap. 1 § lagen om allmän försäkring utgår barntillägg till folkpension
endast under förutsättning att pensionären stadigvarande bor
tillsammans med eller har vårdnaden om barnet. Särskilt barnbidrag till
pensionärens barn kan enligt nuvarande bestämmelser utgå även i vissa
andra fall. Övergångsbestämmelsen i förevarande paragraf är avsedd för
sådana fall.

Paragrafen motsvarar 18 § i departementspromemorian.

20 §.

Enligt denna paragraf skall i fråga om försäkring för tilläggspension så
anses som om lagen om allmän försäkring varit tillämplig sedan den 1 januari
1960, då TPL trädde i kraft. Därigenom ges full rättsverkan med
avseende å tilläggspensioneringen enligt den nya lagen åt alla rättigheter
som uppkommit och alla åtgärder som vidtagits i kraft av TPL.

När fråga är om beräkning av pensionsgrundande inkomst med avseende
å inkomst som förvärvats före 1963 skall äldre bestämmelser tillämpas.

I den mån inkomsten avser 1962 skall dock till följd av stadgande i andra
punkten i denna paragraf gälla avrundningsreglerna i 11 kap. 5 § lagen
om allmän försäkring i stället för motsvarande regel i 8 § sista stycket TPL.
Bestämmelsen i 11 kap. 2 § sista stycket sista punkten lagen om allmän
försäkring om pensionsrätt för lön i vissa fall till svenska medborgare, som
är anställda i svenska företags dotterbolag i utlandet, m. fl. blir inte
gällande för lön för tid före 1963.

Första punkten i paragrafen har viss motsvarighet i 19 § departementspromemorian
under det att andra punkten är ny.

21 §.

I 3 kap. 2 § första stycket sista punkten lagen om allmän försäkring
har intagits en regel om att den för vilken undantagande från tilläggspensioneringen
äger giltighet inte skall vara tillförsäkrad tilläggssjukpenning,
i den mån denna grundas på inkomst av annat förvärvsarbete. De
personer, som före den nya lagstiftningens tillkomst med stöd av 36 § TPL
anmält undantagande från tilläggspensioneringen, har vid sin anmälan inte
kunnat förutse de konsekvenser detta undantagande sålunda skulle kunna
komma att få för deras ställning inom sjukförsäkringen. För att bereda
dessa personer möjlighet att ta sitt tidigare ställningstagande under om -

401

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

prövning och eventuellt återkalla sin anmälan har stadgandet i denna
paragraf tillkommit.

En före utgången av 1962 återkallad anmälan om undantagande får
verkan fr. o. m. den 1 januari 1963. Anmälan som på så sätt aterkallas skall
inte påverka den försäkrades rätt att i framtiden ånyo anmäla undantagande.

Paragrafen saknar motsvarighet i departementspromemorian.

22 §.

Innehållet i paragrafen, som motsvarar 20 § i departementspromemorian,
har hämtats från 57 § första stycket TPL.

23 §.

Tilläggspensioner kan utgå tidigast från och med år 1963. De nya reglerna
om beräkning av sådan pension kommer dock, i den mån ej annorlunda
föreskrives, att bli tillämpliga även då pensionsfallet inträffat före sagda
tidpunkt. Enligt 13 kap. lagen om allmän försäkring kan rätt till förtidspension
— och därmed familjepension —■ inträda redan efter det att pensionspoäng
tillgodoräknats den försäkrade för ett år, under det att enligt
TPL alltid krävs pensionspoäng för minst två år. Vid tillkomsten av TPL
förutsattes, att förtids- och familjepension från tilläggspensioneringen
skall kunna utgå i anledning av pensionsfall, som inträffat tidigast år 1962.
Som framgår av förevarande paragraf, vilken motsvarar 21 § i departementspromemorian,
är avsikten inte att göra någon ändring härutinnan.

24 §.

Om den försäkrade vid pensionsfallets inträffande inte är placerad i
sjukpenningklass, som avses i 13 kap. 2 § första stycket lagen om allmän
försäkring, kan likväl pension enligt nämnda paragraf utgå, om pensionspoäng
tillgodoräknats honom för minst tre av de fyra år som närmast
föregått året för pensionsfallet. Sistnämnda villkor kan inte uppfyllas då
pensionsfallet inträffar under 1962. Motsvarande pensionsberäkning skall
enligt 16 § TPL göras om pensionspoäng tillgodoräknats svensk försäkrad
för två år. Med hänsyn härtill ger förevarande paragraf en möjlighet att,
då pensionsfallet inträffar under 1962, beräkna pension enligt 13 kap. 2 §
lagen om allmän försäkring, därest pensionspoäng föreligger för 1960
och 1961.

Paragrafen är likalydande med 22 § i departementspromemorian.

25 §.

Vid poängberäkning enligt 13 kap. 2 § och hänsynstagande till sjukdomstid
enligt 15 kap. 2 § lagen om allmän försäkring skall inte beaktas tid före
tillkomsten av TPL. Första stycket i drnna paragraf klargör detta.

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Genom stadgandet i första punkten i andra stycket klargöres att vid
tillämpning av 15 kap. 2 § lagen om allmän försäkring med tid, varunder
sjukpenning utgått enligt nämnda lag, skall jämställas tid, då sjukpenning
enligt SFL eller tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp utgått
för tid efter ingången av år 1960.

Andra punkten i andra stycket har behandlats vid 15 kap. 2 § lagen om
allmän försäkring.

Paragrafen har bortsett från stadgandet i första punkten i andra stycket
motsvarighet i 23 § i departementspromemorian.

26 §.

De särskilda övergångsbestämmelserna i anslutning till 1961 års ändringar
i TPL (SFS nr 259) skall enligt denna paragraf i tillämpliga delar
gälla även i fortsättningen.

Paragrafen är likalydande med 24 § i departementspromemorian.

27 §.

Ansökan om folkpension enligt FPL, om barnpension enligt lagen om
barnpensioner eller om särskilt barnbidrag bör behandlas enligt nuvarande
regler även om den göres efter ingången av år 1963. Ifrågavarande pensionsförmåner
skall från ingången av nämnda år omräknas till förmån
enligt lagen om allmän försäkring, vilken därefter blir tillämplig även i
administrativt hänseende.

Paragrafen överensstämmer med 25 § i departementspromemorian.

28 §.

Sedan den nya lagen varit i kraft ett halvt år bör det vara möjligt att helt
avveckla pensionsnämnderna och riksförsäkringsverkets ortsombud liksom
mödrahjälpsnämnderna.

Paragrafen motsvarar 26 § i departementspromemorian, varjämte gjorts
ett tillägg rörande handläggning av ärenden, som inte kunnat slutligt handläggas
av pensionsnämnd.

29 §.

I denna paragraf, som överensstämmer med 27 § i departementspromemorian,
ges de kompletterande regler som är erforderliga på grund av att
beteckningen allmän sjukkassa ändras till allmän försäkringskassa.

30 §.

Första stycket i denna paragraf har motsvarighet i 111 § tredje stycket
SFL i lagrummets lydelse vid lagens ikraftträdande den 1 januari 1955.

Stadgandet i andra stycket syftar till skydd mot missbruk av nu inarbetade
sjukkassebeteckningar.

Bestämmelserna återfinnes i 28 § i departementspromemorian.

403

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

31 §.

Pensionsdelegationerna bör träda i verksamhet i god tid före ikraftträdande
av lagen om allmän försäkring, bl. a. med tanke på att de kan få att
behandla ansökningar om förtidspension från tilläggspensioneringen i anledning
av pensionsfall, som inträffat under 1962 och där pension skall utgå
från och med den 1 januari 1963. Med hänsyn till att landstingen skall utse
vissa ledamöter i delegationerna och då detta lämpligen bör ske vid lagtima
landstingsmöte i början av oktober 1962, har tidpunkten för verksamhetens
påbörjande satts till den 15 oktober 1962. Ordförande och föredragande i
delegationerna bör redan dessförinnan kunna förbereda arbetet. Bestämmelser
härom återfinnes i första stycket, som är likalydande med 29 § i departementspromemorian.

Andra stycket upptar bestämmelser om inrättande från den 15 oktober
1962 av försäkringsnämnder i stadssjukkassorna.

32 §.

Avsikten är att alla frågor om inkomstprövade förmåner i fortsättningen
skall höra under de nyinrättade försäkringsnämnderna. Beträffande hustrutillägg
och kommunala bostadstillägg framgår detta av stadgande i 10 § förslaget
till den särskilda lagen angående dessa tillägg. I denna paragraf ges
motsvarande regler såvitt rör inkomstprövade förmåner, som skall utgå
enligt äldre lagstiftning.

Paragrafen saknar motsvarighet i departementspromemorian.

33 §.

Genom denna paragraf, som saknar motsvarighet i departementspromemorian,
klargöres att de bidrag, som arbetsgivare har att erlägga till sjukförsäkringen
och moderskapsförsäkringen skall, i den mån bidragen avser
år före ikraftträdande av lagen om allmän försäkring, bestämmas enligt nu
gällande regler i SFL och lagen om moderskapshjälp.

34 §.

Stadgandet i denna paragraf, vilken har samma lydelse som 30 § i departementspromemorian,
innebär ingen saklig ändring i förhållande till vad som
nu gäller enligt 34 § första stycket SFL.

35 §.

För tid före ikraftträdande av lagen om allmän försäkring skall reglerna
om sjukförsäkringsavgift i SFL och lagen om moderskapshjälp alltjämt
vara tillämpliga. I fråga om 1962 års avgifter till sjukvårdsförsäkringen och
grundsjukpenningförsäkringen höjs dock genom stadgande i denna paragraf
den i SFL angivna inkomstgränsen för befrielse från sådana avgifter
från 1 200 till 2 400 kr. eller samma inkomstgräns som enligt förslaget skall

404

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

gälla avgift för sjukvårdsersättning enligt 19 kap. 2 § tredje stycket lagen
om allmän försäkring och som redan nu gäller för folkpensionsavgiften.

Paragrafen saknar motsvarighet i departementspromemorian.

36 §.

Genom företagarnas anslutning till den obligatoriska försäkringen för
tiHäggssjukpenning kommer den frivilliga sjukförsäkringen att i fortsättningen
omfatta hemmafruar, studerande samt de företagare, som vid reformens
ikraftträdande fyllt 67 år. Övriga frivilligt försäkrade kommer in
under den obligatoriska försäkringen. I denna paragraf föreskrives att så
stor andel av kassans för den frivilliga försäkringen fonderade medel, som
kan uppskattas belöpa på de av företagare erlagda avgifterna och som inte
erfordras med hänsyn till deras kvarstående frivilliga försäkring, skall överföras
till vederbörande kassas fond för den obligatoriska försäkringen.

Paragrafen, som bygger på förslag av socialförsäkringskommittén, saknar
motsvarighet i departementspromemorian.

37 §.

Innehållet i paragrafen är hämtat från 59 § sista stycket TPL. Paragrafen
motsvarar 31 § i departementspromemorian.

38 §.

Denna paragraf avser pension på grund av avgifter enligt äldre bestämmelser
om frivillig statlig pensionsförsäkring.

Paragrafen motsvarar 32 § i departementspromemorian.

39 §.

I samband med den nya lagens ikraftträdande kommer behov att föreligga
av ett stort antal föreskrifter som inte kunnat utfärdas i detta sammanhang.
Det ligger i sakens natur att vid en reform av den omfattning, som det här
rör sig om, Kungl. Maj :t och centralmyndigheten i stor utsträckning måste
få befogenhet att utforma kompletterande bestämmelser.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring

De ändringar som upptages i föreliggande förslag är i stor utsträckning
av rent formell natur. I de delar, som socialförsäkringskommittén behandlat,
följer ändringarna i stort kommitténs förslag. I ett hänseende har dock
gjorts en avvikelse från kommittéförslaget. Kommittén förordade sådana
ändringar i yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen
ätt i likhet med vad som blir fallet inom sjukförsäkringen och pensioneringen
— vid bedömande av nedsättningen av arbetsförmåga även skall beaktas
i vad mån den skadade till följd av arbetsträning är förhindrad att

405

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

utföra förvärvsarbete. Det synes mindre lämpligt att genomföra en sådan
ändring i yrkesskadelagstiftningen med hänsyn till det läge vari denna
nu befinner sig och då det inte står helt klart vilka konsekvenser som kan
bli följden av ändringen. Saken synes så mycket mer kunna anstå som de
för den ersättningsberättigade gynnsamma följder, vilka kommittén eftersträvat,
nämligen en förmånlig beräkning av försäkringsersättningen under
tiden för arbetsträningen, inom yrkesskadelagstiftningen kan åstadkommas
genom att s. k. till vänj ningsersättning utges till den skadade.

4§.

1 paragrafen har föreslagits en justering med hänsyn till ändringarna i
sjukförsäkringslagstiftningen.

11 §•

Reglerna i denna paragraf om samordning av yrkesskadeförsäkringen
med sjukförsäkringen under den första tiden efter det att skadan inträffat
— samordningstiden — har anpassats efter den nya lagstiftningen. Huvudregeln
skall alltjämt vara att ersättning under samordningstiden primärt
skall utgå från sjukförsäkringen.

13 §.

Sjukpenningskalan inom yrkesskadeförsäkringen ändras inte på motsvarande
sätt som sjukförsäkringens sjukpenningskala. Genom stadgande i
femte stycket i denna paragraf kommer dock sjukpenningen från yrkesskadeförsäkringen
inte i något fall att utgå med lägre belopp än som
skulle ha utgått i sjukpenning från allmän försäkringskassa, om skadan ej
utgjort yrkesskada. Stadgandet har undergått ett par formella ändringar.

14 §.

Sjukförsäkringens bestämmelser om barntillägg kommer genom paragrafens
omredigering att bli tillämpliga också vid yrkesskada.

15 §.

Begreppet hempenning vid sjukhusvård har utmönstrats ur yrkesskadeförsäkringslagen
liksom det föreslås slopat inom sjukförsäkringen. Bestämmelserna
om avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård har för yrkesskadeförsäkringen
utformats efter förebild av motsvarande regler för sjukförsäkringen
i 3 kap. 4 § tredje och fjärde styckena lagen om allmän försäkring.
Sjukpenning enligt förevarande paragraf förhöjes med barntillägg
om den skadade är berättigad därtill enligt 14 §.

17 §.

I paragrafen har gjorts en formell ändring.

406

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962
20 §.

Ändringen i denna paragraf, som rör frågan om avdrag å yrkesskadeersättning
i vissa fall, är föranledd av att förmåner från tilläggspensioneringen
skall börja utgå från 1963 års ingång. Eftersom tilläggspension liksom
folkpension enligt stadgande i 17 kap. 3 § lagen om allmän försäkring
kan minskas med hänsyn till den pensionsberättigade tillkommande yrkesskadeersättning,
bör tilläggspensionen lika litet som folkpensionen föranleda
avdrag pa ersättning som avses i andra stycket av förevarande paragraf.

26, 32 och 47 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är av redaktionell natur.

Förslaget till förordning angående ersättning för sjukresor enligt lagen
om allmän försäkring (sjukreseförordning)

1 §•

Denna förordning avses skola utfärdas med stöd av 2 kap. 5 § lagen om
allmän försäkring och bygger på de reseersättningsbestämmelser, som för
närvarande återfinnes i 16 och 17 §§ SFL.

Resor i anledning av sådan tandläkarvård som en försäkrad åtnjuter i
samband med havandeskap och som är ersättningsgill jämlikt 2 kap. 3 §
andra stycket lagen om allmän försäkring skall, såsom följer av formuleringen
av 2 kap. 5 § nyssnämnda lag, inte ersättas.

2 §•

Denna paragraf motsvarar 16 § första—tredje samt femte styckena SFL.
Innehållet i första punkten i fjärde stycket i sistnämnda paragraf har inarbetats
i 2 kap. 5 § lagen om allmän försäkring. Sista punkten i samma
stycke återfinnes i 5 § i denna förordning.

3§.

Denna paragraf motsvarar 16 § sista stycket SFL.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 17 § första—tredje samt femte styckena SFL.

5 §.

Paragrafen motsvarar 16 § fjärde stycket sista punkten SFL.

6 §•

Tillämpningsföreskrifter till förordningen skall enligt denna paragraf
kunna utfärdas av Kungl. Maj :t eller riksförsäkringsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

407

Förslaget till lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg

till folkpension

Föreliggande förslag upptar reglerna om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg samt bygger på det i departementspromemorian upptagna
förslaget till lag om vissa tillägg till folkpension. Motsvarande bestämmelser
återfinnes nu i FPL. Reglerna om hithörande förmåner, som är inkomstprövade,
har ansetts inte lämpligen kunna inrymmas i lagen om allmän försäkring.
Där ej annat angives följer paragrafnumreringen i förevarande förslag
paragrafföljden i promemorieförslaget.

1 §•

Hustrutillägget är visserligen såtillvida en självständig pensionsförmån
som det tillkommer hustrun personligen, men det är konstruerat som ett
tillägg till makens pension och kan endast utgå till hustru, vars make uppbär
pension.

Reglerna om hustrutillägg är hämtade från 5 § FPL. Hustrutilläggets
storlek angives i andra stycket som skillnaden mellan ålderspensionen till
två makar, å ena, samt ålderspensionen till en ensam pensionär, å andra
sidan. Denna relation gäller oavsett ändringar i folkpensionsnivån. Vid
stadgandets tillämpning skall alltså, så länge enligt 11 § promulgationslagen
till lagen om allmän försäkring nuvarande metod för indexreglering av
folkpensionerna tillämpas, i folkpensionsbeloppen inräknas indextillägg.

Paragrafen motsvarar 2 § i departementspromemorian. Ett stadgande i
nämnda paragraf om att hustrutillägg ej utgår till ålderspension som åtnjutes
före 67 års ålder har sammanförts med ett motsvarande stadgande
för kommunalt bostadstillägg i förevarande lagförslags 3 §.

2§-

Bestämmelserna om kommunalt bostadstillägg i denna paragraf, som
motsvarar 3 § i departementspromemorian, har överförts från 7 § FPL. I
tredje stycket har föreskrivits, att såväl riksförsäkringsverket som försäkringskassa
skall underrättas om kommunens beslut i fråga om kommunalt
bostadstillägg.

3 §•

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg skall enligt denna paragraf
ej utgå till ålderspension i den mån denna åtnjutes före 67 års ålder.

4 §.

Inkomstprövningsreglerna inledes med denna paragraf, som motsvarar
8 § första och andra styckena FPL.

408

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962
o §■

I denna paragraf anges regler för inkomstuppskattningen vid inkomstprövningen.
Motsvarande bestämmelser återfinnes nu i 13 § FPL. Det är
att märka att tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring liksom yrkesskadeersättning
skall räknas som inkomst vid inkomstprövningen. För
att förhindra dubbelverkan till den pensionsberättigades nackdel har dock
i paragrafen angivits att vid inkomstprövningen hänsyn inte skall tagas till
tilläggspension till den del denna på grund av stadgandet i 9 kap. 1 § sista
stycket lagen om allmän försäkring minskar barntillägg. Motsvarande har
också stadgats med avseende å yrkesskadeersättning i den mån denna enligt
samordningsreglerna i 17 kap. 3 § nämnda lag verkat reducerande på pension.

Den s. k. skärpningsprocenten vid förmögenhetsinnehav har sänkts från
20 till 10, dvs. samma värde som före 1957 års lagändring. Denna fråga har
behandlats i den allmänna motiveringen.

6§.

Bestämmelserna har motsvarighet i 14 § 2 mom. första och andra styckena
FPL.

7 §•

Paragrafen motsvarar de båda första styckena i 16 § FPL.

8§.

Paragrafen ersätter 15 § och 16 § tredje stycket FPL.

9 8-

Innehållet i denna paragraf överensstämmer med 12 § FPL och 10 kap.
1 § lagen om allmän försäkring. Stadgandet får betydelse vid tillämpning
av inkomstprövningsreglerna samt för rätten till hustrutillägg.

10 §.

Stadgandet i förevarande paragraf ansluter till statsmakternas principbeslut
år 1961 att frågor om inkomstprövade folkpensionsförmåner skall
hänföras till försäkringsnämndernas prövning. Mot stadgandet svarar bestämmelsen
i 18 kap. 23 § lagen om allmän försäkring att frågor rörande
folkpension i den utsträckning så föreskrives skall prövas av försäkringsnämnd.
Angående nämndernas verksamhet hänvisas till kommentaren vid
angivna lagrum.

11 §•

Bestämmelserna om vad ansökan om hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg
skall innehålla är utformade i anslutning till vad nu gäller enligt
33 § andra stycket FPL.

409

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

12 §.

Innehållet i denna paragraf är hämtat från 41 § FPL. Bestämmelsen är
nödvändig med hänsyn till inkomstprövningen och utgör ett komplement
till stadgandet i 20 kap. 9 § lagen om allmän försäkring. Paragrafen saknar
motsvarighet i departementspromemorian.

13 §.

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg är att betrakta som folkpension.
Genom bestämmelserna i denna paragraf blir stadgandena om folkpension
i lagen om allmän försäkring eller i andra lagar eller författningar
tillämpliga även på förmåner enligt förevarande lag, där ej denna innehåller
avvikande bestämmelser. Paragrafen är likalydande med 12 § i departementspromemorian.

14 §.

Denna paragraf, som motsvarar 13 § i departementspromemorian, har
samma lydelse som 20 kap. 16 § lagen om allmän försäkring.

Den nya lagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1963, samtidigt med
lagen om allmän försäkring. Genom särskilt övergångsstadgande, som är
utformat i anslutning till 18 § första stycket i promulgationslagen till sistnämnda
lag, sörjes för att förmån enligt äldre lag, dvs. FPL, utan särskild
åtgärd från den pensionsberättigades sida omvandlas till förmån enligt förevarande
lag.

Den föreslagna bestämmelsen i 1 § andra stycket kan få till följd, att
hustrutilläggets belopp blir lägre än för närvarande, medan makens pension
blir i motsvarande mån högre. Speciellt för fall där vid 1962 års utgång mannen
stadigvarande vårdas på anstalt och folkpensionen — frånsett hustrutillägget
— i anledning därav utbetalas till anstalten, kan minskningen bli
kännbar för hustrun. För den skull har på förslag av vissa remissmyndigheter
i ett tredje stycke i övergångsbestämmelserna införts ett stadgande,
som förhindrar att bestämmelserna i 1 § andra stycket under tid, då sådan
vård utan avbrott pågår, försätter hustru som uppbär hustrutillägg'' vid
tidpunkten för lagändringen i sämre läge, än om FPL alltjämt ägt tillämpning.
I anslutning till detta stadgande har i 13 § promulgationslagen till
lagen om allmän försäkring föreskrivits alt den folkpension, till vilken
hustrutillägget är knutet, skall minskas i motsvarande mån.

Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension 1

1 §•

Innehållet i paragrafen har jämkats med hänsyn till utomlands bosatta
försäkrade, som har kvar sin mantalsskrivning i riket.

410

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

3 §•

Ändringen i första stycket är föranledd av tillkomsten av den nya bestämmelsen
ill kap. 2 § tredje stycket sista punkten lagen om allmän försäkring.

Jämkningen i andra stycket är av redaktionell art.

4 §.

Ändringen i första stycket är av formell natur.

Jämkningen i andra stycket är föranledd av ändringen i 3 § första stycket.

6§.

I de deklarationshandlingar, som ligger till grund för lokal skattemyndighets
beräkning av pensionsgrundande inkomst, skiljes mera sällan på
de kostnader, som försäkringstagaren haft att bestrida i innehavd anställning
och för vilka avdrag i vissa fall skall göras vid fastställande av den
pensionsgrundande inkomsten, samt andra kostnader för intäktens förvärvande.
För att den försäkrade skall få besked om vilka kostnader, som
enligt skattemyndighetens bedömande skall föranleda avdrag vid beräkning
av den pensionsgrundande inkomsten, har i paragrafen gjorts ett tilllägg
som medför att en försäkrad normalt skall beredas tillfälle att yttra
sig när anledning uppkommer att göra avdrag som nu nämnts.

7 §•

I första stycket har gjorts en formell ändring.

8§.

Tillägget till första stycket ansluter till ändringen i 6 §.

11 §■

Jämkningen i denna paragraf avser att klargöra att — i enlighet med vad
som avsågs vid stadgandets tillkomst — riksförsäkringsverket äger utan
att klagan föres upptaga alla beslut om beräkning av pensionsgrundande
inkomst till prövning.

Förslaget till förordning om ändnng i förordningen angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

1 §•

Ändringarna i paragrafen är av formell natur.

2 §.

Jämkningarna i första stycket är av redaktionell art.

Ändringen i andra stycket är föranledd av att enligt 3 kap. 2 § andra

411

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

stycket sista punkten lagen om allmän försäkring möjlighet öppnas att
jämväl för sjukförsäkringens del träffa överenskommelse med verkan att
inkomst, som eljest skulle vara hänförlig till inkomst av annat förvärvsarbete,
betraktas såsom inkomst av anställning.

4, 5, 20, 29, 39, 41 och 44 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är av formell natur.

Genom ändringen i 20 § kommer jämväl ändring av procentsatsen för
arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen att automatiskt slå igenom vid
beräkning av den preliminära avgiften. Den nya procentsats som skall
gälla från och med år 1963 kommer alltså att utan särskilt stadgande ligga
till grund för den preliminära avgiften för detta och följande år. Däremot
erfordras särskilt stadgande för att den ökning av avgiftsunderlaget, som
blir en följd av höjningen av lönetaket för beräkning av arbetsgivaravgift
till sjukförsäkringen från 15 000 till 22 000 kr., skall kunna generellt beaktas
av riksförsäkringsverket vid debitering av preliminära arbetsgivaravgifter
för åren 1963 och 1964. Sådant stadgande har upptagits i ett andra
stycke i ikraftträdandebestämmelserna.

Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående redares avgift i
vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

1 och 2 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är av formell art. Det statistiska underlaget
för beräkning av proportionen mellan svenska och utländska sjömän
på de svenska handelsfartygen framkommer vid undersökningar som verkställes
av kommerskollegium. Utgångspunkten för undersökningarna har
tidigare varit förhållandena per 31 december varje år men har numera
ändrats till att avse förhållandena den 31 oktober. En ändring i överensstämmelse
härmed har gjorts i 2 § andra stycket.

3 och 4 §§.

Paragraferna har omredigerats så att bestämmelserna i nuvarande 4 §,
som avser bidrag till kostnaderna för sjukförsäkringen och moderskapshjälpen,
har överförts till 3 § under det att bestämmelserna om avgift till
försäkringen för tilläggspension, som nu regleras i 3 §, hänförts till 4 §.

Stadgandet i sista punkten i nuvarande 4 § om att vid beräkning av avgiftsunderlaget
skall bortses från arbetstagare, som jämlikt 28 § SFL undantagits
från försäkringen för tilläggssjukpenning, har utmönstrats eftersom
någon motsvarande bestämmelse inte finns i lagen om allmän försäkring.

I övrigt är ändringarna i paragraferna endast redaktionella.

412 Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

5 §.

Fördelningen av avgifterna till sjukförsäkringen mellan olika ändamål
överensstämmer med vad som skall gälla enligt 19 kap. 4 § lagen om allmän
försäkring.

6 §.

Ändringen är av formell natur.

Förslaget till lag om finansiering av folkpensioneringen

1 §•

Föreliggande lagförslag innehåller dels bestämmelser om folkpensionsavgift
dels stadganden om kommunbidrag till folkpensioneringen, vilka regler
i allt väsentligt ansluter till vad nu gäller. De ändringar som föreslås
bygger på förslag av socialförsäkringskommittén och i departementspromemorian.

2 §•

Denna paragraf motsvarar 19 § 1 mom. FPL. I enlighet med förslag av
socialförsäkringskommittén har andra stycket formulerats så att befrielse
från skyldighet att erlägga avgift föreligger jämväl för den som tar ut
ålderspension före 67 år.

3 §.

Paragrafen motsvarar 19 § 2 mom. FPL. Formuleringen av den upptrappningsregel,
som infördes genom en lagändring år 1961, har jämkats och
upptagits som ett nytt fjärde stycke utan att därmed någon saklig ändring
åsyftas.

4 §.

Första stycket motsvarar 19 kap. 2 § fjärde stycket lagen om allmän
försäkring.

I övrigt motsvarar paragrafen 20 § FPL.

5 §•

Paragrafen motsvarar 22 § FPL.

6 §.

Med denna paragraf inledes avsnittet om kommunernas bidrag till folkpensioneringen.
Innehållet i denna paragraf motsvarar 1 § lagen den 30 juni
1947 (nr 398) om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.
Vissa ändringar i de materiella reglerna föreslås i enlighet med
vad som anförts i den allmänna motiveringen.

7§.

Motsvarande stadgande återfinnes nu i 2 § i 1947 års lag.

413

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

8 §•

Denna paragraf motsvarar första punkten i 3 § i 1947 års lag.

9 §.

Liksom hittills får det ankomma på Konungen att meddela föreskrifter
bl. a. om sättet för inbetalning av kommunbidragen.

Förslaget till reglemente angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas
fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen

Föreliggande reglemente avses skola utfärdas i anslutning till bestämmelserna
i 18 kap. 15 § tredje stycket och 21 kap. 2 § tredje stycket lagen
om allmän försäkring. Förslaget bygger på de regler, som för närvarande
återfinnes i 79 § SFL. Vid utformningen av förslaget har beaktats bestämmelserna
i reglementena den 28 maj 1959 (nr 293) angående allmänna pensionsfondens
förvaltning och den 26 maj 1961 (nr 265) angående förvaltningen
av riksförsäkringsverkets fonder. Enligt nuvarande bestämmelser i
79 § SFL får fondmedel utlånas till kommun endast i de fall kommunen
erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd till lånets upptagande. Motsvarande gäller i
fråga om lån garanterade av kommun. Dessa särskilda spärregler har utgått
ur förslaget, överensstämmelse nås härigenom med de principer som
redovisades i propositionen 1961: 95 med förslag om utvidgning av kommunernas
underställningsfria lånerätt i vissa fall.

Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående kostnadsfria eller

prisnedsatta läkemedel

2 och 3 §§.

Medan enligt SFL svenska medborgare är sjukförsäkrade endast om de
är bosatta i riket, är enligt förslaget till lag om allmän försäkring alla
svenska medborgare omfattade av sjukförsäkringen oavsett var de är bosatta.
Genom den nu föreslagna utformningen av bestämmelserna i förevarande
paragrafer avses endast alt i sak bibehalla vad som nu gäller angående
rätten till kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

4—6 §§.

Ändringarna är av formell natur.

Förslaget till förordning angående ändring i förordningen om skyldighet för arbetsgivare
att lämna uppgift rörande arbetsanställning 1

1 §•

Enligt 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten förslaget till lag om allmän
försäkring skall överenskommelse kunna träffas med verkan att arbets -

414

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ersättning, som eljest skulle vara hänförlig till inkomst av annat förvärvsarbete,
betraktas som anställningsinkomst. I dylika fall anses den som uppburit
ersättningen såsom arbetstagare och den som utgivit ersättningen såsom
arbetgivare. Stadgandet i det nytillkommande tredje stycket av förevarande
paragraf ålägger arbetsgivaren samma uppgiftsskyldighet beträffande
sådan överenskommelse som i fråga om anställning. Det är att märka
att uppgiftsskyldighet enligt förevarande förordning gäller endast i fråga
om anställning som avses omfatta mer än fyra veckor. Motsvarande krav
på varaktighet i arbetsförhållandet skall givetvis gälla i överenskommelsefallen.

Övriga ändringar i paragrafen är av redaktionell art.

3 och 4 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är av formell natur.

Förslaget till förordning om ändring i militärersättningsförordningen

4 §•

Genom ändringarna i fjärde stycket och tillfogandet av ett nytt femte
stycke ernås överensstämmelse med bestämmelserna i lagen den 26 maj
1961 (nr 257) om besvär över försäkringsrådets beslut.

6 §•

Sjukpenningskalan i 2 mom. tredje stycket föreslås lika litet som motsvarande
skala i YFL bli ändrad i detta sammanhang. Då militärersättningsförordningen
saknar stadgande motsvarande 13 § femte stycket första
punkten YFL kommer den nya sjukpenningskalan i lagen om allmän försäkring
inte att påverka storleken av den sjukpenning, som skall utgivas
på grund av denna förordning. I den mån ersättningen från sjukförsäkringen
skulle överstiga vad som i motsvarande hänseende utgår enligt militärersättningsförordningen
utgives emellertid jämlikt 4 kap. 5 § tredje
stycket lagen om allmän försäkring överskjutande belopp från den allmänna
sjukförsäkringen.

Beträffande ändringen i sista stycket hänvisas till vad som anförts vid
14 och 15 §§ YFL.

7 §•

Ändringen är en parallell till ändringen i 20 § YFL.

11 §•

I 2 mom. föreslås vissa redaktionella ändringar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

415

Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare

3 §•

Ändringarna i denna och följande paragrafer anknyter till de nya sjukförsäkringsbestämmelserna
i lagen om allmän försäkring.

På grund av sambandet mellan ersättningen enligt denna paragraf och
förmånerna enligt sjukförsäkringen kommer de föreslagna ändringarna av
dessa förmåner att inverka jämväl på ersättningen åt tillfällig smittbärare.
Har den försäkrade tecknat sådan frivillig försäkring som avses i 21 kap.
lagen om allmän försäkring skall vid bestämmande av ersättningen hänsyn
tagas jämväl till vad den försäkrade skulle ägt uppbära från den frivilliga
försäkringen vid sjukdom. Detta innebär inte någon ändring i förhållande
till vad nu gäller.

4 §•

Ändringarna är föranledda av förslagen i 3 kap. 4 § lagen om allmän försäkring
om förhöjt sjukpenningavdrag vid vård på sjukhus och om förhöjd
grundsjukpenning.

Begreppet »sjukvårdsförsäkrat såsom barn» har utmönstrats ur lagtexten.

5, 7 och 9 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är av redaktionell natur.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen om undervisning och vård

av vissa psykiskt efterblivna

Stadgandena i förevarande paragraf om rätt för den som driver särskola
eller vårdanstalt att såsom ersättning för kostnader uppbära vissa pensionsförmåner
tillkommande den, som är inskriven vid skolan eller anstalten, kan
utgå då de täckes av bestämmelserna i 10 kap. 3 § lagen om allmän försäkring.

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade
författningsförslagen, vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,

1 Bilagan har här uteslutits. De däri upptagna författningsförslagen är, bortsett
från ändringar som är föranledda av lagrådets yttrande och vissa formella jämkningar
därutöver, likalydande med de vid propositionen fogade förslagen. Av de remitterade
förslagen torde här endast behöva återgivas 8 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän
försäkring, som hade följande lydelse: Frånskild kvinna, som enligt rättens beslut eller
på grund av avtal är berättigad till underhållsbidrag av sin förutvarande make, är, även
om fall som i första stycket sägs ej är för handen, för tid varunder bidraget skolat utgå
likställd med änka i fråga om rätt till änkepension vid den förutvarande makens död,
varvid dock i fall som avses i 1 § första stycket a) beaktas endast barn till den avlidne,
vilket stadigvarande vistades i kvinnans hem både vid tiden för äktenskapsskill -

416

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

är förslagen till lag om allmän försäkring, lag angående införande av lagen
om allmän försäkring, lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 om
yrkesskadeförsäkring samt lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den
4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna av den
natur att lagrådets utlåtande över dem bör inhämtas.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,
att lagrådets utlåtande över följande inom socialdepartementet
upprättade förslag till

1) lag om allmän försäkring,

2) lag angående införande av lagen om allmän försäkring,

3) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
och

4) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483)
om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
lan Lagergren

naden eller hemskillnad, som föregått äktenskapsskillnaden, och vid dödsfallet. Med
tid, varunder äktenskapet ägt bestånd, jämställes tid, varunder kvinnan efter äktenskapets
upplösning haft vårdnaden om och stadigvarande sammanbott med barn under
sexton år till den avlidne, vilket stadigvarande vistades i hennes hem vid äktenskapsskillnaden
eller hemskillnad som föregått äktenskapsskillnaden. Vad i detta stycke
stadgas skall ej äga tillämpning, därest avtal om underhållsbidrag eller medgivande i
rättegång att utgiva sådant bidrag kan antagas hava tillkommit i huvudsakligt syfte att
bereda kvinnan rätt till pension.

IOUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 62
108027

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

417

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 mars
1962.

N ärva rande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 15 februari 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
26 januari 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till lag om allmän försäkring, lag angående införande av lagen
om allmän försäkring, lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954
om yrkesskadeförsäkring och lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen
den 4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen G. Danielson och hovrättsassessorn C. Lidbom.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om allmän försäkring

Lagrådet:

Det föreliggande förslaget innebär ett sammanförande i en lag av huvudbestämmelserna
rörande sjuk- och moderskapsförsäkringen, folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen. Därutöver föreslås åtskilliga betydelsefulla
sakliga ändringar. Då lagrådet icke ansett sig ha att ingå på ett bedömande
av de ekonomiska spörsmål som sammanhänga med försäkringen,
har lagrådets granskning av förslaget till stor del måst bliva av huvudsakligen
formell natur. Förslaget, som såvitt lagrådet kunnat finna utarbetats
med omsorg och noggrannhet, har föranlett allenast ett fåtal erinringar,
vilka redovisas nedan vid berörda paragrafer.

Förslagen att ansluta företagare till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
samt att höja sjukpenningen för hemarbetande kvinnor äro i viss
mån ägnade att öka faran för missbruk av sjukförsäkringsförmånerna, vilket
lättare kan ske då arbete utföres i hemmet eller eljest under sådana för 14

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

418

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

hållanden att förlust eller nedsättning av arbetsförmågan icke ger sig till
känna genom bortovaro från anställning. Vådan härav bör icke ses enbart
ur ekonomisk synvinkel; uppenbarligen skulle det från mera allmän
synpunkt vara i hög grad olyckligt om dylikt missbruk utbredde sig och
antalet fall ökade då försäkrade tillskansa sig obehöriga förmåner i form av
ledighet från arbete på försäkringskassornas bekostnad. Korrektiv häremot
kan icke gärna ernås på annat sätt än genom kontroll från kassornas sida,
så snart anledning till misstanke förefinnes. Det är därför av vikt att
kontrollen blir så effektiv som möjligt samt att i fråga om kontrollens omfattning
beaktas det antydda allmänna intresset av att förhindra missbruk.

I fråga om änkepension till frånskild kvinna synas starka skäl tala för
att, såsom anförts i familjerättskommitténs yttrande, enhetliga regler gälla
beträffande tilläggspensioneringen samt pensionerna i statlig och kommunal
tjänst. Härutinnan märkes bl. a. att enligt förslaget änkepension
till frånskild, när sådan över huvud utgår, till beloppet skall vara beroende
av avtalat eller utdömt underhållsbidrag, vilket icke är fallet enligt de statliga
familj epensionsbestämmelserna. I det nämnda och i andra yttranden
ha även andra beaktansvärda erinringar framförts mot de föreslagna bestämmelserna
rörande frånskildas pensionsrätt. Lagrådet — som ej ansett
sig kunna framlägga ändringsförslag i dessa delar utan blott på en punkt
föreslår en jämkning — finner det vara påkallat, att förslagets lösning av
förevarande spörsmål icke betraktas såsom slutgiltig utan att frågan upptages
till förnyad prövning.

Med hänsyn till betydelsen av frågan om försäkringsskydd och tillgodoräknande
av pensionspoäng under tid för yrkesutbildning m. m. vill lagrådet
understryka vikten av att den fortsatta utredning härom som departementschefen
ställt i utsikt företages snarast möjligt.

3 KAP.

13 §.

Innebörden av tredje stycket i paragrafen synes ej vara helt tydlig. Meningen
torde vara att, i överensstämmelse med 10 § första stycket, sjukpenning
för tid före förlossningen utgår först från och med den dag kvinnan
hos kassan anmält sin önskan att erhålla sjukpenning, där ej hinder mött
mot sådan anmälan eller särskilda skäl till annat föranleda. Ett redaktionellt
klarläggande av innebörden synes i vart fall nödigt.

15 §.

I stället för det i paragrafen under d) använda uttrycket »vårdas å» användes
i 18 § i förevarande kapitel samt i 10 kap. 2 § »intagen i». Ifrågavarande
uttryck torde emellertid ha samma innebörd samt omfatta den

419

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

som faktiskt är intagen i anstalt. Då »vårdas å» möjligen kan givas ett vidare
innehåll, torde orden böra utbytas mot »intagen i».

16 §.

Bestämmelsen i första stycket lärer böra angivas omfatta även lön vid
barnsbörd.

Någon motsvarighet till bestämmelserna i 28 § tredje stycket sjukförsäkringslagen
angående verkan av överenskommelse i kollektivavtal om rätt
för arbetsgivare att uppbära arbetstagares sjukpenning har ej medtagits i
det remitterade förslaget. Såsom motivering har angivits, att några sådana
överenskommelser icke redovisats under den tid lagen varit i kraft. Enligt
vad lagrådet erfarit kan dock framdeles tänkas föreligga behov av bestämmelser
sådana som de angivna. Med hänsyn härtill hemställes, att efter
andra stycket inskjutes ett nytt stycke upptagande — med erforderliga redaktionella
jämkningar — de nämnda bestämmelserna. De böra på samma
sätt som i första stycket avse även lön vid barnsbörd.

17 §.

Av verbet »må» framgår att såväl nedsättning som indragning av ersättning
som avses i paragrafen är beroende av skälighetsprövning med hänsyn
till omständigheterna i det särskilda fallet. Ordet »skäligen» har därför blott
anknytning till nedsättning och utsäger att nedsättning må ske till skäligt
belopp. På grund härav och då i de först nämnda fallen indragning av ersättning
i första hand kan ifrågakomma, hemställes att bestämmelsen får
innehålla att ersättning må indragas eller skäligen nedsättas. Enahanda
jämkning bör ske i 16 kap. 11 § och 20 kap. 3 §.

8 KAP.

2 §•

För att frånskild kvinna i fall som avses i 1 § första stycket a) skall vara
jämställd med änka kräves enligt andra stycket i förevarande paragraf, förutom
att hon vid dödsfallet har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor
med barn till den avlidne, att barnet stadigvarande vistades i kvinnans
hem vid tiden för äktenskapsskillnaden respektive hemskillnaden. Sistnämnda
krav föreslås även skola gälla med avseende å tillämpning av 1 §
första stycket b). Genom dessa ytterligare villkor för frånskilds likställande
med änka uteslutes rätt till änkepension i sådana icke sällan förekommande
fall som att kvinnan först efter skillnaden tillerkännes vårdnaden om barnet
eller att barnet först efter skillnaden överlämnas i hennes vård, likaså
ofta fall då barnet i samband med skilsmässan vistades hos kvinnans föräldrar
eller andra släktingar. Dessa villkor äro därför ägnade att föranleda
olikheter i fråga om rätt till änkepension i fall som borde behandlas lika.
14* —. Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

420

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Med hänsyn härtill är det enligt lagrådets mening önskvärt att slopa kraven
på att barnet skall ha vistats hos kvinnan vid äktenskapsskillnaden respektive
hemskillnaden. Övriga villkor för rätt till änkepension, bl. a. att det
skall vara fråga om barn till den avlidne, synas medföra att farhåga för
missbruk knappast är befogad. Lagrådet hemställer därför att nämnda krav
få utgå. Då villkoret, att barnet skall vistas i kvinnans hem vid tiden för
dödsfallet framgår om hänvisning sker till 1 § första stycket, torde andra
stycket i förevarande paragraf kunna erhålla följande lydelse:

Frånskild kvinna som enligt rättens beslut eller på grund av avtal är
berättigad till underhållsbidrag av sin förutvarande make är, även om fall
som i första stycket sägs ej är för handen, för tid varunder bidraget skolat
utgå likställd med änka i fråga om rätt till änkepension vid den förutvarande
makens död. I fall som avses i 1 § första stycket a) skall dock
beaktas endast barn till den avlidne. I fall som avses i 1 § första stycket b)
skall med tid, varunder äktenskapet ägt bestånd, jämställas tid, varunder
kvinnan efter äktenskapets upplösning men före dödsfallet haft vårdnaden
om och stadigvarande sammanbott med barn under sexton år till den avlidne.
Vad i detta stycke stadgas skall ej äga tillämpning, därest avtal om
underhållsbidrag eller medgivande i rättegång att utgiva sådant bidrag kan
antagas hava tillkommit i huvudsakligt syfte att bereda kvinnan rätt till
pension.

18 KAP.

3 §•

Genom att det i 55 § tredje stycket sjukförsäkringslagen begagnade uttrycket
»eller eljest vid beteckning av rörelsen» uteslutits i första ledet i
andra stycket har skett en saklig inskränkning av stadgandets omfattning
som kan antagas icke ha varit avsedd. Det förordas, att i detta hänseende
den nuvarande lydelsen bibehålies.

9 §•

Bestämmelsen i andra punkten av andra stycket är begränsad att gälla
behandling av fråga om avtal mellan kassan och tredje man. Från tillämpning
av jävsbestämmelsen, vilken enligt 21 och 24 §§ gäller även beträffande
pensionsdelegation och försäkringsnämnd, uteslutes således bl. a. ersättningsfråga
enligt försäkringslagen. Enligt lagrådets mening bör jävsstadgandet
omfatta även sådan fråga och över huvud få gälla varje fråga,
vari vederbörande äger ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot
kassans.

28 §.

Om någon som enligt 25 kap. strafflagen är underkastad ämbetsansvar
bryter mot tystnadsföreskriften i förevarande paragraf, lärer han böra straf -

421

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

fas enligt de strängare stadgandena i strafflagen. Till straffbestämmelsen
i paragrafen bör därför fogas förbehållet »där ej gärningen är belagd med
straff enligt strafflagen».

20 KAP.

2 §•

Föreskriften rörande fosterbarns likställande med eget barn skall uppenbarligen
allenast omfatta de i angivna paragrafer förekommande bestämmelserna
rörande försäkrad, som sammanbor med barn, men icke avse stadgandena
om försäkrad som sammanbor »med någon med vilken hon varit
gift eller har eller har haft barn». För att klargöra bestämmelsens innebörd
synes paragrafen böra redaktionellt jämkas.

7 §•

Stadgandet i första stycket överensstämmer i sak med 107 § första stycket
sjukförsäkringslagen samt 51 § första stycket yrkesskadeförsäkringslagen
och sistnämnda lagrums motsvarighet i 12 § 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Berörda gällande bestämmelser ha i praxis i allmänhet tillämpats så att
från det skadestånd som tillerkänts den skadade avräknats den ersättning
för skadan som utgått eller kommer att utgå på grund av försäkringen.

Såvitt angår ersättning på grund av sjukförsäkring enligt förslaget torde
ej finnas anledning att frångå det nämnda avräkningssättet. Detsamma
gäller beträffande förtidspension. Vad åter angår ålderspension kan någon
sådan direkt avräkning icke komma i fråga med hänsyn till att denna pension
utgår oberoende av om den försäkrade skadas. Skadestånd för tid då
ålderspension utgår bör bestämmas enligt vanliga grunder och sålunda
motsvara den förvärvsinkomst den skadade under denna tid går förlustig
till följd av skadan, eventuellt den minskning av utgående tilläggspension
som kan uppkomma som följd av skadan.

Beträffande förtidspension bör iakttagas, att från skadeståndet icke skall
avräknas sådan höjning av pensionen som senare inträder på grund av att
basbeloppet stiger (jfr NJA 1948 s. 815).

Justitierådet Regncr och regeringsrådet Jarnerup:

Vid tillämpning av 12 § i 1916 års olycksfallsförsäkringslag i fall då
skadestånd jämkats till följd av den skadelidandes medverkan har enligt
stadgad praxis (jfr bl. a. NJA 1927 s. 248 och 1935 s. 118) förfarits så, att
försäkringsersättningen ej i sin helhet avräknats från det jämkade skadeståndet
utan allenast till så stor del som motsvarade den utdömda andelen
av skadans belopp. Enligt föreliggande förslag skall ändring icke ske beträffande
51 § yrkesskadeförsäkringslagen. Med hänsyn till samordningen

422

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

mellan sjukförsäkringen och förtidspensioneringen, å ena, samt yrkesskadeförsäkringen,
å andra sidan, skulle det vara olämpligt om skilda avräkningsmetoder
tillämpades (jfr prop. 1954 nr 60 s. 252 f). Vid förestående
omarbetning av yrkesskadeförsäkringslagen bör frågan uppmärksammas.

Justitieråden af Trolle och Bomgren:

Vid tillämpningen av 12 § 1916 års olycksfallsförsäkringslag har i rättspraxis
skadelidande, som medverkat till skadan, vid skaderegleringen fått
räkna sig till godo försäkringsbeloppet även till täckande av förlust, som
varit att hänföra till hans medvållande. Emellertid har den skadade i detta
avseende icke fått helt utnyttja försäkringsskyddet, vilket torde ha haft
samband med regressreglerna i 1916 års lag. Uteslutes såsom nu föreslagits
regressrätt, kommer frågan i ett annat läge. Det ligger då nära till hands
att vid avräkningen försäkringsskyddet får verka utan begränsning, så att
den skadade blir berättigad att av skadevållaren bekomma med hänsyn till
eget vållande jämkad ersättning för skadan intill det belopp varmed skadan
överstiger gottgörelse genom försäkringen. En sådan tillämpning synes
överensstämma med förslagets allmänna grunder. Då stadgandet i första
stycket icke lämnar vägledning i förevarande hänseende, hemställa vi att
till stycket fogas en bestämmelse av innehåll att, om den ersättningsberättigade
medverkat till skadan, skall ersättningen för skadan anses i första
hand täcka så stor del av skadan, som svarar mot hans medverkan.

Lagrådet:

12 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser att riksförsäkringsverket
må i angivna fall underställa sitt beslut försäkringsdomstolens prövning.
Dessa bestämmelser ha enligt motiven sin grund i att det saknas någon,
som kan föra det allmännas talan hos försäkringsdomstolen.

I utlåtande den 15 mars 1961 över förslag till lag angående ändring i lagen
om allmän sjukförsäkring med flera lagförslag uttalade lagrådet, att
den officialprövning som följde av ett underställningsförfarande icke kunde
anses väl förenlig med de uppgifter som borde ankomma på en domstol. För
att undvika, att mål underställningsvägen fördes upp till försäkringsdomstolen,
förordade lagrådet att en av Kungl. Maj :t förordnad befattningshavare
hos riksförsäkringsverket skulle såsom allmänt ombud föra det allmännas
talan hos försäkringsdomstolen i socialförsäkringsmål. Lagrådets
förslag innebar en utbyggnad av en av departementschefen i remissprotokollet
den 17 februari 1961 diskuterad anordning med partsrepresentation
för det allmänna; departementschefen hade emellertid ansett frågan härom
böra lösas först sedan större erfarenhet vunnits angående besvärsförfaran -

423

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

dets funktion inom det nya socialförsäkringssystemet. Vad lagrådet förordat
föranledde icke departementschefen att ändra uppfattning, och vederbörande
utskott anslöt sig till denna.

Enligt departementspromemorian i nu förevarande lagärende skulle talan
mot riksförsäkringsverkets beslut för det allmännas räkning föras av ett
allmänt ombud som skulle förordnas av Kungl. Maj :t. I yttrande över promemorian
anförde försäkringsdomstolen, att alla spörsmål i samband med
frågan om allmänt ombud icke utretts och att domstolen icke ännu hade
tillräcklig erfarenhet för att kunna bedöma alla de konsekvenser som införandet
av ett allmänt ombud kunde medföra. Därvid åberopade försäkringsdomstolen
framför allt, att begreppet det allmänna icke vore entydigt
inom socialförsäkringen utan att t. ex. staten och kommun även kunde företräda
andra intressen än allmänna samt att de enskilda parterna, som ofta
vore gamla och sjuka, i regel icke skulle vara jämbördiga med allmänna ombudet;
det vore oklart om ombudet skulle uppmärksamma även de försäkrades
intressen. Vidare yttrade försäkringsdomstolen att införandet av ett
allmänt ombud aktualiserade frågan om ändring av stadgandet att riksförsäkringsverkets
beslut skulle lända till omedelbar efterrättelse. En ledamot
av försäkringsdomstolen hade avvikande mening och ansåg, att ytterligare
utredning angående partsrepresentation för det allmänna icke erfordrades
utan att sådan borde införas utan dröjsmål. Riksförsäkringsverket erinrade
i sitt yttrande om departementschefens ovannämnda uttalanden och avstyrkte
förslaget, varvid verket anförde att en organisation med allmänt ombud
vore onödig.

I det nu remitterade ärendet uttalar departementschefen, att man ännu
icke hunnit samla några nämnvärda erfarenheter från socialförsäkringens
nya besvärssystem. Vidare hade själva instansordningen inom socialförsäkringen
ej fått definitiv form, eftersom yrkesskadeförsäkringens framtid
icke vore avgjord. Man borde därför bida ännu någon tid, innan slutlig
ställning toges till frågan om partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringsprocessen.

Med anledning av vad försäkringsdomstolen yttrat vill lagrådet framhålla
följande. Det är icke något för socialförsäkringen säreget att exempelvis
staten och kommun kunna företräda antingen allmänna eller privaträttsliga
intressen. Svårigheten att avgöra när det allmännas intresse är i fråga bör
icke vara större inom socialförsäkringen än inom andra rättsområden, där
partsrepresentation för det allmänna förekommer. Självfallet är att det skall
åligga allmänt ombud icke blott att bevaka det allmännas rätt utan även att
övervaka att gällande bestämmelser tillämpas riktigt, varvid ombudet skall
tillse att jämväl försäkrads intresse blir tillgodosett. Införandet av allmänt
ombud torde icke behöva föranleda ändring av den föreslagna bestämmelsen
i 20 kap. 13 § fjärde stycket om verkställighet av riksförsäkringsverkets
beslut.

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Att det skulle möta organisatoriska svårigheter att inrätta en tjänst som
allmänt ombud hos riksförsäkringsverket har icke påvisats.

Lagrådet kan icke finna, att vad som enligt remissprotokollet förekommit
utgör skäl för att uppskjuta frågan om allmänt ombud. Lagrådet vidhåller
därför sin i utlåtandet den 15 mars 1961 uttalade mening i denna
fråga.

Övriga lagförslag

Förslagen föranledde icke någon erinran.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

425

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars
1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holm qvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, lagrådets den 9 mars
1962 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 26 januari 1962 remitterade
förslagen till

1) lag om allmän försäkring,

2) lag angående införande av lagen om allmän försäkring,

3) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
och

4) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483)
om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Föredraganden anför härefter följande.

Lagrådet har i fråga om utformningen av förslaget till lag om allmän
försäkring gjort vissa påpekanden av huvudsakligen formell art. Yad lagrådet
sålunda förordat bör iakttagas.

Angående de föreslagna bestämmelserna om änkepension till frånskild
kvinna har lagrådet uttalat, att den föreslagna lösningen inte bör betraktas
som slutgiltig. Lagrådet har dock godtagit de föreslagna reglerna och endast
förordat en jämkning av det i 8 kap. 2 § angivna barnvillkoret. Denna
jämkning bör vidtagas.

Förslaget till lag om allmän försäkring innehåller i 20 kap. 7 § första
stycket en bestämmelse om att den som är berättigad till ersättning enligt
lagen ej därav är hindrad att göra gällande anspråk på skadestånd utöver
ersättningen. Beträffande skadeståndets beräkning i fall då den försäkrade
medverkat till skadan har lagrådets ledamöter uttalat delade meningar.
Det torde ankomma på de allmänna domstolarna att ta ställning till den
fråga, som vållat meningsskiljaktigheter i lagrådet. Lagrummets avfattning
i det remitterade förslaget torde inte hindra domstolarna att välja den
lösning, som de från skadeståndsrättsliga utgångspunkter kan finna lämplig
och riktig.

426

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Lagrådet har vidhållit sitt i utlåtande den 15 mars 1961 (se prop. 1961: 45)
framförda förslag om inrättande av ett allmänt ombud att föra det allmännas
talan hos försäkringsdomstolen i socialförsäkringsmål. För egen del
vill jag hänvisa till mitt uttalande i statsrådet den 26 januari 1962 om att
man bör bida ännu någon tid innan slutlig ställning tages till frågan om
partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringsprocessen. Jag är
alltså inte beredd att på denna punkt förorda någon ändring i det remitterade
förslaget.

I förslaget till lag om allmän försäkring och vissa av de i statsrådsprotokollet
den 26 januari 1962 omförmälda författningsförslagen bör utöver
vad nu sagts göras vissa jämkningar av formell natur.

Förslaget till lag om allmän försäkring påkallar ändring i lagen den 20
mars 1936 om socialregister (nr 56; ändr. 388/37, 483/40, 442/43, 525/47,
400/52, 251/54, 136/54, 4/56 och 190/61).

Enligt 2 § sistnämnda lag skall i socialregistret antecknas dels personer,
som erhåller understöd eller annan hjälp genom kommunens organ, dels
inom kommunen boende personer, vilka uppbär folkpension i form av tilläggspension,
änkepension, kommunalt bostadstillägg, hustrutillägg, blindtillägg
eller vårdtillägg, bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar
med barn, mödrahjälp, särskilt barnbidrag eller bidragsförskott eller
som med bidrag av allmänna medel åtnjuter sjukvård eller yrkesutbildning,
varom förmäles i 14 § lagen om folkpensionering, för förebyggande eller
hävande av höggradig nedsättning av arbetsförmågan, dels ock personer,
som erhåller hjälp i annan form än nu sagts, i den mån det registerförande
organet erhåller kännedom därom och anser att anteckning bör införas i
registret.

Delgivningsskyldigheten beträffande pensionsförmånerna åvilar pensionsnämndens
ordförande och beträffande mödrahjälp och bidragsförskott
barnavårdsnämnden.

Socialstyrelsen, som haft i uppdrag att verkställa viss översyn av lagen
om socialregister, har föreslagit att socialregistret från 1963 års ingång
skall tillställas uppgifter från allmän försäkringskassa på samtliga inom
kommunen boende personer, vilka erhåller annan förmån från folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen än ålderspension. Styrelsen har vidare
föreslagit att barnavårdsnämnden i fortsättningen skall lämna uppgift till
socialregistret jämväl på de personer inom kommunen, vilka uppbär utfyllnadsbidrag.

De register, som föres på försäkringskassornas lokalkontor, kommer att
innehålla uppgifter om samtliga förmåner, som inom lokalkontorets verksamhetsområde
bosatta personer tillerkänts enligt lagen om allmän försäkring.
Att dessutom hos de kommuner, som tillhör verksamhetsområdet,
föra register över pensionstagare kan inte vara ändamålsenligt. Redan nu

427

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

måste ett kommunalt socialvårdsorgan, innan det fattar beslut om hjälpåtgärd
till en viss person, inhämta upplysningar från sjukkassan om vederbörandes
sjukförsäkringsförhållanden. Samma ordning bör kunna tillämpas
även beträffande de av socialstyrelsen avsedda pensionsförmånerna, vilka
torde få innefattas under uttrycket hjälp i lagens 5 §.

Bestämmelserna om skyldighet att i socialregistret anteckna inom kommunen
boende personer, som uppbär vissa pensionsförmåner kan därför
utgå ur lagen. Någon särskild bestämmelse om anteckning av bidragsförskott
och utfyllnadsbidrag erfordras inte, eftersom dessa förmåner inbegripes
under uttrycket hjälp som meddelas genom kommunens organ.

I enlighet med vad nu anförts har inom socialdepartementet upprättats
förslag till lag angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om
socialregister.

Beträffande övriga hithörande frågor torde jag få hänvisa till vad jag anfört
vid behandlingen i statsrådet den 26 januari 1962. I avseende på finansieringsfrågorna
är dock att märka, att pensionspristalet för april 1962 fastställts
till 136, i följd varav antalet indextillägg till folkpensionerna fr. o. m.
nämnda månad är 12. Kostnaderna för folkpensioneringen under budgetåret
1962/63 bör därför beräknas under antagande av att det utgår 12 indextillägg
å 50 kr. för en ensam pensionär och 40 kr. för var och en av två
pensionsberättigade makar. Totalkostnaderna för folkpensioneringen och
deras fördelning på stat och kommun kan då beräknas på sätt framgår av
följande tabell.

Förmånsslag	Totalkostnad milj. kr.	Staten milj. kr.	Kommunerna milj. kr.
Ålderspension .......................	2 387,3	2 387,3	_
Förtidspension (invalidpension, sjukbi-
drag) .............................	447,4	236,0	211,4
Hustrutillägg........................	81,1	40,1	41,0
Änkepension
huvudfall.........................	78,8	78,8	—
övergångsfall......................	140,0	71,2	68,8
Invaliditetstillägg m. m...............	9,6	8,6	1,0
Barntillägg (särskilda barnbidrag)......	12,6	6,9	5,7
Barnpension.........................	39,0	39,0	—
Kommunala bostadstillägg............	313,2	98,8	214,4
Summa	3 509,0	2 966,7	542,3

Anslaget Bidrag till folkpensioner m. m. bör uppföras med 2 967 milj. kr.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att
Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga de i det föregående nämnda
förslagen till

428

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

1) lag om allmän försäkring,

2) lag angående införande av lagen om allmän försäkring,

3) lag angående ändring i lagen den 14 maj 195b (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
och

4) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483)
om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna,

dels antaga inom socialdepartementet upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om
höjning av folkpensioner m. m.,

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering,

3) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj 1960
(nr 99) angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

4) förordning angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän
försäkring (sjukreseförordning),

5) lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

6) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551)
angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension,

7) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552)
angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension,
m. m.,

8) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555)
angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m.,

9) lag om finansiering av folkpensioneringen,

10) reglemente angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas
fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen,

11) förordning om ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

12) förordning angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr 269)
om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning,

13) förordning om ändring i militärersättnings förordningen den 2 juni
1950 (nr 261),

14) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning
åt smittbärare och

15) lag angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister,

dels ock för budgetåret 1962/63 under femte huvudtiteln anvisa

till Bidrag till sjukkassor m. m. ett förslagsanslag av 320 000 000 kronor,

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 429

till Bidrag till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag av 2 967 000 000
kronor samt

till Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar ett förslagsanslag
av 5 100 000 kronor.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ulf Jirlow

430

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

INNEHÅLLSFÖRTECKN ING

Sid.

Propositionen ........................................................ 1

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om höjning av folkpensioner
m. m................................................... 6

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen om folkpensionering
...................................................... 7

Förslag till lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj

1960 angående ändring i lagen om folkpensionering.................. 8

Förslag till lag om allmän försäkring ................................ 9

FÖRSTA AVDELNINGEN. Inledande bestämmelser .................. 9

1 kap. Försäkringens omfattning m. m........................... 9

ANDRA AVDELNINGEN. Sjukförsäkring ............................ 11

2 kap. Om sjukvårdsersättning .................................. 11

3 kap. Om sjukpenning och moderskapspenning .................. 14

4 kap. Särskilda bestämmelser om sjukförsäkring.................. 21

TREDJE AVDELNINGEN. Folkpensionering.......................... 23

5 kap. Om allmänna förutsättningar för rätt till folkpension ........ 23

6 kap. Om ålderspension ...................................... 23

7 kap. Om förtidspension ...................................... 24

8 kap. Om familjepension ...................................... 25

9 kap. Om tilläggsförmåner till folkpension m. m................. 27

10 kap. Särskilda bestämmelser om folkpension .................... 28

FJÄRDE AVDELNINGEN. Försäkring för tilläggspension .............. 30

11 kap. Om pensionsgrundande inkomst m. m..................... 30

12 kap. Om ålderspension ...................................... 32

13 kap. Om förtidspension ...................................... 33

14 kap. Om familjepension ...................................... 35

15 kap. Särskilda bestämmelser om tilläggspension ................ 36

FEMTE AVDELNINGEN. Ytterligare bestämmelser om folkpension och
tilläggspension .................................................. 38

16 kap. Om utgivande av pension m. m........................... 38

17 kap. Om sammanträffande av förmåner m. m................... 40

SJÄTTE AVDELNINGEN. För försäkringen gemensamma bestämmelser 43

18 kap. Om allmänna försäkringskassor .......................... 43

19 kap. Om försäkringens finansiering ............................ 50

20 kap. övriga bestämmelser .................................... 55

SJUNDE AVDELNINGEN. Frivillig försäkring........................ 58

21 kap. Om frivillig sjukpenningförsäkring ........................ 58

22 kap. Om frivillig pensionsförsäkring .......................... 59

Förslag till lag angående införande av lagen om allmän försäkring...... 60

Förslag till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring ...... 70

Förslag till förordning angående ersättning för sjukresor enligt lagen om
allmän försäkring (sjukreseförordning) .............................. 78

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 431

Sid.

Förslag till lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension
.......................................................... 81

Förslag till förordning om ändring i förordningen angående beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän till läggspension

...................................................... 85

Förslag till förordning om ändring i förordningen angående uppbörd av

avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m..... 90

Förslag till förordning om ändring i förordningen angående redares avgift
i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m. 95

Förslag till lag om finansiering av folkpensioneringen .................. 99

Förslag till reglemente angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas
fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen 102
Förslag till förordning om ändring i förordningen angående kostnadsfria

eller prisnedsatta läkemedel ........................................ 103

Förslag till förordning angående ändring i förordningen om skyldighet för

arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning .............. 106

Förslag till förordning om ändring i militärersättningsförordningen .... 108
Förslag till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare .... 112
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen om undervisning

och vård av vissa psykiskt efterblivna .............................. 115

Förslag till lag angående ändring i lagen om socialregister 117

Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 januari 1962 ........................ 119

Gällande bestämmelser m. ............................................ 122

Sjuk- och moderskapsförsäkring m. m................................. 122

Folkpensionering m. m............................................... 128

Tilläggspensionering ................................................ 132

Frivillig statlig pensionsförsäkring .................................... 137

Yrkesskadeförsäkring m. ............................................ 138

Samordningsbestämmelser ............................................ 140

Administration ...................................................... 141

Föreliggande förslag .................................................. 143

Översikt över de olika förslagen ...................................... 143

Sjuk- och moderskapsförsäkring ...................................... 145

Pensionering ........................................................ 100

Allmänna grunder för rätt till pension .............................. 160

Ålderspension .................................................... 102

Förtidspension .................................................... 105

Tilläggsförmåner till ålders- och förtidspension m. m................. 177

Familjepension .................................................... 182

Samordning med yrkesskadeförsäkringen .............................. 189

Finansieringsfrågor .................................................. 103

Sjuk- och moderskapsförsäkring .................................... 193

Folkpensionering .................................................. 199

Frivillig statlig pensionsförsäkring .................................... 203

Beroende uppdragstagare ............................................ 205

Inledning ........................................................ 205

Utredningen ...................................................... 206

Yttranden ............................................................ 315

Allmänna synpunkter ................................................ 215

432

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Sid.

Sjuk- och moderskapsförsäkring ...................................... 216

Pensionering ......................................... 228

Allmänna grunder för rätt till pension .............................. 228

Ålderspension ......................................... 230

Förtidspension ........................................... 232

Tilläggsförmåner till ålders- och förtidspension m. in................. 243

Familjepension ............................................... 245

Samordning med yrkesskadeförsäkringen ............................. 251

Finansieringsfrågor ............................................... 253

Sjuk- och moderskapsförsäkring ................................... 253

Folkpensionering ................................................ 254

Frivillig statlig pensionsförsäkring .................................... 257

Beroende uppdragstagare ........................................... 259

Departementschefen ...........................

Allmänna synpunkter ............................

Sjuk- och moderskapsförsäkring .....................

Pensionering ............................

Allmänna grunder för rätt till pension ..........

Ålderspension .............................

Förtidspension ................................

Tilläggsförmåner till ålders- och förtidspension m. m.

Familjepension ................................

Höjning av folkpensionerna .......................

Samordning med yrkesskadeförsäkringen .............

Finansieringsfrågor ........................

Sjuk- och moderskapsförsäkring ...................

Folkpensionering ...............................

Frivillig statlig pensionsförsäkring ...................

Beroende uppdragstagare ...........................

266

269

279

282

284

298

302

309

310

311
311
316
321
323

Specialmotivering ........................

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om höjning av folkpensioner
m. m............................

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen om folkpensionering
.............................

Förslaget till lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj

1960 angående ändring i lagen om folkpensionering ..................

Förslaget till lag om allmän försäkring..........................

FÖRSTA AVDELNINGEN. Inledande bestämmelser

1 kap. Försäkringens omfattning m. m...........................

329

330
330

330

331
331

ANDRA AVDELNINGEN. Sjukförsäkring .......................... 330

2 kap. Om sjukvårdsersättning ................................. 335

3 kap. Om sjukpenning och moderskapspenning .................. 339

4 kap. Särskilda bestämmelser om sjukförsäkring ................ 345

TREDJE AVDELNINGEN. Folkpensionering..................... 348

5 kap. Om allmänna förutsättningar för rätt till folkpension ...... 348

6 kap. Om ålderspension ............................... 34g

7 kap. Om förtidspension ...................................... 359

8 kap. Om familjepension ................................ 354

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

433

Sid.

9 kap. Om tilläggsförmåner till folkpension m. m................. 354

10 kap. Särskilda bestämmelser om folkpension .................... 356

FJÄRDE AVDELNINGEN. Försäkring för tilläggspension .............. 358

11 kap. Om pensionsgrundande inkomst m. m..................... 358

12 kap. Om ålderspension ...................................... 360

13 kap. Om förtidspension .......................... 361

14 kap. Om familjepension ...................................... 363

15 kap. Särskilda bestämmelser om tilläggspension ................ 365

FEMTE AVDELNINGEN. Vissa bestämmelser om folkpension och tilläggspension
........................................................ 368

16 kap. Om utgivande av pension m. m........................... 368

17 kap. Om sammanträffande av förmåner m. m................... 371

SJÄTTE AVDELNINGEN. För försäkringen gemensamma bestämmelser 374

18 kap. Om allmänna försäkringskassor .......................... 374

19 kap. Om försäkringens finansiering ............................ 380

20 kap. Gemensamma bestämmelser i övrigt ...................... 384

SJUNDE AVDELNINGEN. Frivillig försäkring ........................ 393

21 kap. Om frivillig sjukpenningförsäkring ........................ 393

22 kap. Om frivillig pensionsförsäkring .......................... 393

Förslaget till lag angående införande av lagen om allmän försäkring...... 394

Förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring 404

Förslaget till förordning angående ersättning för sjukresor enligt lagen om

allmän försäkring (sjukreseförordning) .............................. 406

Förslaget till lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension
.......................................................... 407

Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän till läggspension

...................................................... 409

Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående uppbörd av

avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m..... 410

Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående redares avgift
i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m. 411
Förslaget till lag om finansiering av folkpensioneringen 412

Förslaget till reglemente angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas
fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen 413
Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående kostnadsfria

eller prisnedsatta läkemedel ........................................ 413

Förslaget till förordning angående ändring i förordningen om skyldighet

för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning .......... 413

Förslaget till förordning om ändring i militärersättningsförordningen 414

Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare 415
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna .............................. 415

Departementschefens hemställan ........................................ 416

Lagrådets yttrande .................................................... 417

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 mars 1962 .......................... 425