Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

1

Nr 90

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
allmän försäkring, m. m.; given Stockholms slott den 9
mars 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om
höjning av folkpensioner in. in.,

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering,

3) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj 1960
(nr 99) angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

4) lag om allmän försäkring,

5) lag angående införande av lagen om allmän försäkring,

6) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

7) förordning angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän
försäkring (sjukreseförordning),

8) lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

9) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551)
angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension,

10) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552)
angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
in. m.,

11) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555)
angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m.,

12) lag om finansiering av folkpensioneringen,

13) reglemente angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas
fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen,

14) förordning om ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

15) förordning angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr
269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning,

1—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 90

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

16) förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni
1950 (nr 261),

17) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning
åt smittbärare,

18) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483)
om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna samt

19) lag angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslagen innebär att sjuk- och moderskapsförsäkringen, folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen fr. o. m. den 1 januari 1963 sammanföres
i en lag om allmän försäkring till ett enhetligt system, som ger den enskilde
skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom och barnsbörd, ålderdom, invaliditet
och försöi’jarens frånfälle.

Inom sj u k försäkringen föreslås grundsjukpenningen höjd från
3 till 5 kr. om dagen. Samma höjning föreslås för sjukpenningavdraget vid
sjukhusvård. Sjukpenningskalan bygges ut så att försäkringsskyddet kommer
att omfatta inkomster upp till omkring 22 000 kr. om året. Sjukpenningen
i den högsta sjukpenningklassen skall utgöra 28 kr. om dagen. Den
nuvarande regeln att sjukpenningen minskas efter 180 dagars sjukdom föreslås
slopad.

Enligt förslagen skall företagarna automatiskt anslutas till försäkringen
för tilläggssjukpenning och få samma sjukpenningskydd som de anställda.
Viss individuell valfrihet att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen skall
finnas för företagarna men den sammankopplas med valfriheten inom försäkringen
för tilläggspension, så att utträden och återinträden får ske endast
med avseende på båda försäkringarna i förening. Företagarna kan välja
33 eller 93 dagars karenstid som alternativ till den normala 3-dagarstiden.
För att tillgodose behovet av sjukförsäkringsskydd för företagare som redan
anmält undantagande från tilläggspensioneringen föreslås att de skall få
tillfälle att senast den 31 december 1962 återkalla sin anmälan med verkan
fr. o. m. den 1 januari 1963.

I syfte att förbättra hemmafruarnas ställning inom sjukförsäkringen
föreslås att en hemmafru med barn under 10 år i hemmet vid sjukdom alltid

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

skall få obligatoriska förmåner, grundsjukpenning och barntillägg, vilka
sammanlagt uppgår till minst 7 kr. om dagen. Hon skall därutöver, om hon
så önskar, genom frivillig försäkring kunna skaffa sig ett sjukpenningtillägg
som uppgår till lika stort belopp.

En till visst antal dagar maximerad sjukhjälpstid skall finnas endast för
den som åtnjuter ålderspension eller hel förtidspension. I övrigt skall sjukhjälp
utgå till dess förtidspension tar vid. En ålderspensionär skall kunna
komma i åtnjutande av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård sammanlagt
högst 180 dagar. Den som har hel förtidspension skall ej kunna
vara sjukpenningförsäkrad, men däremot skall han under en tid av högst
180 dagar kunna få ersättning för sjukhusvård. Den som har partiell förtidspension
skall kunna vara sjukpenningförsäkrad för den kvarstående
förvärvsinkomsten, och någon maximerad sjukhjälpstid gäller inte för honom.

Förslagen innebär vidare att moderskapsförsäkringen förbättras
och att mödrahjälpen avskaffas. Grundpenningen föreslås höjd från
270 till 900 kr. vid enkelbörd. Tilläggspenning skall kunna utgå i 180 dagar
mot f. n. 90 dagar. Dessutom får blivande och nyblivna mödrar ersättning
för tandläkarvård.

Beträffande pensioneringen föreslås, att folkpensionerna höjes
fr. o. in. den 1 juli 1962 med 350 kr. för en ensam pensionär, varmed även
avses änkepensionär, och med tillhopa 500 kr. för två pensionsberättigade
makar. Med 12 indextillägg blir det årliga beloppet för en ensam pensionär
3 250 kr. och för två pensionsberättigade makar sammanlagt 5 090 kr. Till de
angivna beloppen kan liksom hittills komma kommunalt bostadstillägg. Indextillägg
som utlöses efter den 30 juni 1962 skall utgå med 75 kr. till ensam
pensionär och 60 kr. till envar av två gifta pensionärer.

En uppmjukning föreslås av det nu gällande kravet på mantalsskrivning
i riket för rätt till folkpension. Rätt till pension skall sålunda föreligga,
förutom för svensk medborgare som är mantalsskriven i riket, för en svensk
som varit mantalsskriven här för det år han fyllt 62 år och för de fem åren
närmast dessförinnan.

Rätten till tilläggspension utvidgas genom att svensk medborgares lön
i utlandet m. in. blir pensionsgrundande i ökad utsträckning. För att neutralisera
verkningarna för tilläggspensionen av inkomstbortfall under längre
perioder av sjukdom föreslås vissa regler för försäkrade som är födda 1927
eller tidigare.

Efter mönster från tilläggspensioneringen föreslås rörlig pensionsålder
inom folkpensioneringen så att ålderspension skall kunna uttagas från 63
års ålder, varvid pensionen minskas på visst sätt. Den som väntar med att
ta ut ålderspensionen till efter 67 år får å andra sidan en viss höjning av
pensionen. Reglerna om förtida uttag avses skola träda i kraft successivt så
att under år 1963 förtida uttag blir möjligt för personer födda 1896 och 1897.

4

Kangl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Därefter sänkes den undre gränsen varje år med ett år. Härigenom kommer
reformen att vara fullt genomförd år 1966.

Beträffande förtidspensionen föreslås att samma invaliditetsbegrepp och
samma invaliditetsbedömning skall gälla för både folkpensioneringen och
tilläggspensioneringen. Invaliditetsbegreppet har utformats som en arbetsinvaliditet,
vilken har sin grund i medicinska faktorer. För rätt till förtidspension
förutsättes att arbetsförmågan nedsatts med minst hälften. Vid
varaktig nedsättning av arbetsförmågan utgår förtidspension, under det att
pensionsförmånen benämnes sjukbidrag då arbetsförmågans nedsättning
inte är varaktig men kan beräknas bestå avsevärd tid.

Den nuvarande inkomstprövningen av folkpensioneringens invalidförmåner
slopas och ersättes med följande för folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
gemensamma regler om pensionens storlek. Försäkrade, vilkas
arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller endast en ringa del
därav återstår, erhåller hel förtidspension, vars storlek motsvarar ålderspensionen.
Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt
mera än hälften, utgår två tredjedelar av hel pension. I övriga fall utgives
en tredjedel av hel pension.

Beträffande förutsättningarna för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen
och sättet för pensionens beräkning föreslås vissa ändrade
regler. De nya reglerna innebär att kvalifikationstiden för flertalet fall förkortas
från två till ett år, varjämte i ökad utsträckning förhindras att den
försäkrade blir utan pension eller får en mycket låg pension om han under
åren närmast före invaliditetens inträde tillfälligt saknat pensionsgrundande
inkomst eller haft osedvanligt låg sådan inkomst. Utlänningar får rätt
till förtidspension — och därmed familjepension —- från tilläggspensioneringen
på i stort sett samma villkor som svenskar.

De generella folkpensionsförmånerna kompletteras enligt förslaget med
särskilda förmåner till blinda, till personer med avsevärda vårdbehov och
till förvärvsarbetande invalider med svåra kroppsliga defekter. En förmån,
benämnd invaliditetstillägg, är avsedd för dem som har ålders- eller förtidspension
och en annan, kallad invaliditetsersättning, för invalidiserade i
arbetsför ålder, vilkas förvärvsförmåga är sådan att de inte blir berättigade
till förtidspension. Invaliditetstillägget föreslås skola utgå med 1 200 kr. och
invaliditetsersättningen med 1 800 kr. om året. Som en följd av de sålunda
föreslagna bestämmelserna förordas att de nuvarande blindtilläggen och
vårdtilläggen skall upphöra.

Älders- och förtidspension kompletteras vidare med icke inkomstprövade
barntillägg motsvarande de nuvarande särskilda barnbidragen. Dessa tilllägg
skall för varje barn under 16 år i regel utgöra 1 000 kr. om året.

Den nuvarande inkomstprövningen skall enligt förslaget bibehållas för
hustrutillägg och kommunala bostadstillägg samt änkepensioner i anled -

5

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

ning av dödsfall före den 1 juli 1960. I inkomstprövningsreglerna förordas
dock vissa uppmjukningar främst beträffande änkepensionerna.

Inom familjepensioneringen föreslås änkepension till frånskilda kvinnor
efter den förutvarande mannen under förutsättning att denne vid tidpunkten
för dödsfallet var skyldig att utge underhållsbidrag till kvinnan. Med
den angivna begränsningen skall frånskild kvinna i princip kunna erhålla
folkpension och tilläggspension på samma villkor som gäller för änka. Sammanlagda
beloppet av den frånskilda kvinnans änkepension från folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen får dock inte överstiga underhållsbidraget.

Egenpension och familjepension från tilläggspensioneringen skall kunna
utgå samtidigt utan reduktion av någondera pensionen. Sammanträffar flera
familjepensioner skall däremot endast en av dem utgå. Den nuvarande
regeln inom tilläggspensioneringen att familjepension ej får uppgå till mera
än 80 procent av den avlidnes egenpension föreslås upphävd.

Förmånligare regler införes för pension till vissa kvinnor, som blivit änkor
före den 1 juli 1960 och som haft barn i hemmet.

Kostnaderna för sjuk- och moderskapsförsäkringen skall liksom
hittills fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten. De föreslagna
reformerna föranleder viss höjning av de försäkrades egna avgifter.
Arbetsgivarnas bidrag föreslås skola utgöra 1,5 procent av löner upp till
22 000 kr. Staten föreslås skola bidraga med 50 procent av utgifterna för
sjukvårdsersättning som ej avser sjukhusvård, för grundsjukpenning, barntillägg
och moderskapspenningens grundpenning. Statens bidrag beräknas
till 320 milj. kr. för budgetåret 1962/63.

För budgetåret 1962/63 beräknas merkostnaderna för de föreslagna folkpensionsreformerna
till 394 milj. kr. I reglerna om folkpensionskostnadernas
fördelning mellan staten och kommunerna föreslås vissa justeringar,
som skall gälla tills vidare i avvaktan på en slutlig lösning av kostnadsfördelningsfrågan.
Statens kostnader för folkpensionerna beräknas för budgetåret
1962/63 till 2 967 milj. kr. Kommunernas kostnader uppskattas för
samma tid till ca 542 milj. kr.

I propositionen föreslås, att riksdagen för budgetåret 1962/63 till Bidrag
till sjukkassor in. m. beviljar ett förslagsanslag å 320 milj. kr. och till Bidrag
till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag å 2 967 milj. kr.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av

folkpensioner m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 1 juni 1956 om höjning av folkpensioner
m. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Folkpension i form av allmän
ålderspension, tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall höjas
för år räknat med

705 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller sjukbidrag
eller vars hustru uppbär hustrutilllägg,
ävensom för hustru, som uppbär
hustrutillägg, samt

950 kronor för annan pensionsberättigad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1962.

Folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall
höjas för år räknat med

455 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller
sjukbidrag eller vars hustru uppbär
hustrutillägg, ävensom för hustru,
som uppbär hustrutillägg, samt
600 kronor för annan pensionsberättigad.

- lut?hen-Jsoä t: ,l

-hud -u t ?r.oiirvxf cf-runuVfiwlKi -<

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1960:100.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

7

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr 431)

om folkpensionering

Härigenom förordnas, att 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6

3 m o m. För varje hel mångfald
av tre, varmed pensionspristalet
överstiger 100, utgör indextillägget
för år räknat

40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller sjukbidrag
eller vars hustru uppbär hustrutilllägg,
ävensom för hustru som uppbär
hustrutillägg, samt

50 kronor för annan pensionsberättigad.

Ifall----------i''

Där pensionspristalet,-----

§•

3 m o m. För varje hel mångfald
av tre, varmed pensionspristalet
överstiger 100, utgör indextillägget
för år räknat

60 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller sjukbidrag
eller vars hustru uppbär hustrutilllägg,
ävensom för hustru som uppbär
hustrutillägg, samt

75 kronor för annan pensionsberättigad.

vrigt.

— av tre.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1962; dock skall indextillägget till
den del det motsvarar så många hela
mångfalder av tre, som pensionspristalet
för juni 1962 översteg 100, beräknas
enligt den äldre lydelsen av
6 § 3 mom.

1 Senaste lydelse av 6 § 3 mom. se SFS 1960:99.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj 1960 (nr 99) angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering

Hangenom förordnas, att tredje stycket 3 punkten övergångsbestämmelserna
till lagen den 5 maj 1960 angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse)

3. Då fråga är om änkepension
efter man, som avlidit före ikraftträdandet,
skall 3 § i mom. andra
stycket nya lydelsen tillämpas endast
om de i sagda moment första
stycket a) angivna förutsättningarna
voro uppfyllda för juli månad 1960.
Utgår änkepension för juni månad
1960 jämlikt 3 § 4 mom. andra
stycket äldre lydelsen, ehuru den
pensionsberättigade icke varit gift
med den avlidne minst fem år, skall
vid tillämpningen av 3 § 4 mom. första
stycket b) anses som om äktenskap
bestått under så lång tid.

(Föreslagen lydelse)

3. Utgår änkepension för juni månad
1960 jämlikt 3 § 4 mom. andra
stycket äldre lydelsen, ehuru den
pensionsberättigade icke varit gift
med den avlidne minst fem år, skall
vid tillämpningen av 3 § 4 mom.
första stycket b) anses som om äktenskap
bestått under så lång tid.

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1962.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

9

Förslag

tin ‘''V'' ■ ''

.nob ‘fiol jKsbciir.m ''.(''kw! ii > ; inri f /..;;j::J■: . n r;: ■>;i

Lag

om allmän försäkring

Härigenom för ordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN
Inledande bestämmelser

.).■! .fij.i;; !<• . ''■ ,:i •jbnidVjrfV.l

1 kap. Försäkringens omfattning m. m.

1 §•

Den allmänna försäkringen består av sjukförsäkring, folkpensionering och
försäkring för tilläggspension.

Till den allmänna försäkringen äro anslutna frivillig sjukpenningförsäkring
och frivillig pensionsförsäkring.

• j > ins ].;) binumin /«•; unnlj;;/* ''t t Ij*|

2 §•

Den allmänna försäkringen handhaves av riksförsäkringsverket, de allmänna
försäkringskassorna samt de lokala organ, som Konungen bestämmer.

3 §.

Försäkrade enligt denna lag äro svenska medborgare, så ock de som utan
att vara svenska medborgare äro mantalsskrivna i riket.

Såvitt angår försäkringen för tilläggspension är den som enligt 11 kap.
6 § tillgodoräknats pensionspoäng försäkrad, även om han ej längre uppfyller
förutsättningarna enligt första stycket.

4 §•

Från och med den månad varunder försäkrad uppnår sexton års ålder
skall han, därest han är bosatt i riket, vara inskriven hos allmän försäkringskassa.

Försäkrad skall vara inskriven hos den kassa, inom vars verksamhetsområde
han är mantalsskriven. Är den försäkrade ej mantalsskriven i
riket, skall han vara inskriven hos den kassa, inom vars verksamhetsområde
han är bosatt vid årets ingång, eller, om han bosätter sig i riket
senare under året, hos den kassa, inom vars verksamhetsområde bosättningen
äger rum.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

5§.

Allmän försäkringskassa skall inskriva försäkrad, så snart kassan erhållit
kännedom om att han skall vara inskriven hos kassan. Inskrivning gäller
från den tidpunkt, då sådant förhållande inträtt att den försäkrade skall
vara inskriven, dock tidigast från och med tredje månaden före den, då
han inskrives.

Skall försäkrad, som ej är mantalsskriven i riket, vara inskriven hos försäkringskassa
enligt vad i 4 § sägs, åligger det honom att inom två veckor
från den tidpunkt då sådant förhållande inträtt att han skall vara inskriven
anmäla sig till den kassa, hos vilken han skall inskrivas.

Så snart allmän försäkringskassa erhållit kännedom om att försäkrad ej
längre skall vara inskriven hos kassan, skall kassan avföra honom från sitt
register över inskrivna försäkrade med verkan från den tidpunkt, då sådant
förhållande inträtt att inskrivningen skall upphöra.

6 §.

Inom folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension skola de
beräkningar, som angivas i denna lag, göras på grundval av ett basbelopp.

Basbeloppet fastställes av Konungen för varje månad och utgör fyratusen
kronor multiplicerat med det tal, vilket angiver förhållandet mellan det allmänna
prisläget under tredje månaden före den som basbeloppet avser och
prisläget i september 1957. Ändring av nämnda tal må ej föranleda ändring
av basbeloppet, med mindre talet stigit eller nedgått med minst tre procent
sedan närmast föregående ändring av basbeloppet vidtogs. Det sålunda beräknade
basbeloppet avrundas till närmaste hundratal kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

11

ANDRA AVDELNINGEN
Sjukförsäkring
2 kap. Om sjukvårdsersättning
1 §•

Försäkrad äger i enlighet med vad nedan sägs rätt till ersättning för utgifter
för läkarvård, tandläkarvård och sjukhusvård ävensom i samband
därmed företagna resor, så ock till sådan ersättning, varom föreskrift meddelats
enligt 6 §.

2 §.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid sjukdom, som enligt
läkares utsago kräver sådan vård, ävensom vid förlossning med tre fjärdedelar
av utgifterna eller, då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt av
Konungen fastställd taxa skola beräknas uppgå, med tre fjärdedelar av
sistnämnda belopp. I utgifter för läkarvård skola inräknas kostnader för
läkares resa och för läkarintyg, som erfordras för utfående av sjukpenning.
Med läkarvård avses icke vård, som lämnas försäkrad vilken åtnjuter sjukhusvård.

Taxa, som i första stycket sägs, skall avse sådan vård — däri inbegripen
röntgen- och annan undersökning — som kan meddelas av varje läkare, så
ock röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling, som utföres
av därför särskilt utbildad läkare.

Är uppenbart att försäkrad vid samma sjukdom utan fog sökt mer än
en läkare eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit behövligt,
utgår ersättning allenast för den vård, som lämnats av den först rådfrågade
läkaren, eller för de besök, som skäligen varit behövliga. Har försäkrad,
oaktat han uppenbarligen utan risk för försämring av hälsotillståndet kunnat
besöka läkare, påkallat besök av läkare i sin bostad eller annorstädes,
må ersättningen nedsättas till belopp, som skulle hava utgivits för det fall
att den försäkrade besökt läkaren.

3 §•

Ersättning för utgifter för tandläkarvård utgår för sådan av sjukdom föranledd
behandling, som angives i en av Konungen fastställd förteckning och
som av tandläkare meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola
eller allmänt sjukhus.

Ersättning för utgifter för tandläkarvård utgår jämväl för sådan, kvinnlig
försäkrad meddelad behandling, som angives i en av Konungen fastställd

12

Kangl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

förteckning och som utförts under tid då den försäkrade var havande eller
inom tvåhundrasjuttio dagar efter förlossningsdagen.

Ersättning utgår med tre fjärdedelar av utgifterna eller, då dessa överstigit
det belopp, vartill de enligt av Konungen fastställd taxa skola beräknas
uppgå, med tre fjärdedelar av sistnämnda belopp.

4 §•

Ersättning för utgifter för sjukhusvård, som på grund av sjukdom eller
förlossning varit erforderlig, utgår,

då vården beretts å hemortssjukhus, med belopp, som motsvarar den för
sådan vård vid sjukhuset tillämpade avgiften å allmän säl,

då erforderlig vård ej kunnat beredas å hemortssjukhus eller behovet av
sjukhusvården uppkommit utanför den landstingskommun eller landstingskommun
ej tillhörande stad, där den försäkrade är bosatt, och han med
anledning härav måst intagas å annat allmänt sjukhus, med belopp, som
motsvarar den lägsta avgift, mot vilken den försäkrade kunnat erhålla vården
å sj ukhuset,

då vården annorstädes än å allmänt sjukhus beretts genom riksförsäkringsverkets
försorg, med belopp, som motsvarar den lägsta för sådan vård
utgående avgiften, samt

i övriga fall med belopp, motsvarande den lägsta avgift, mot vilken den
försäkrade kunnat erhålla vården å allmän sal vid hemortssjukhus, lämpat
för vården i fråga.

Konungen äger fastställa taxa för beräkning av ersättning, som avses i
första stycket. Har sådan taxa fastställts, utgår ej ersättning för belopp,
varmed vårdavgiften överstiger i taxan angivet belopp.

Med sjukhusvård avses vård, som å sjukhus lämnas där intagen försäkrad,
ävensom vård å annan sjukvårdsinrättning, om vården beredes genom
riksförsäkringsverkets försorg.

Såsom sjukhus räknas i denna lag dels allmänt sjukhus, varmed förstås
sjukvårdsinrättning som tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår
eller som drives av landstingskommun eller stad, som ej tillhör sådan kommun,
och ej är anordnad vid hem, som avses i 18 § lagen om socialhjälp,
ävensom sjukvårdsinrättning varöver riksförsäkringsverket förfogar, dels
ock annan sjukvårdsinrättning, som enligt av Konungen fastställd förteckning
är att anse såsom sjukhus jämlikt denna lag. Hemortssjukhus är allmänt
sjukhus, drivet av landstingskommun eller stad, inom vars område
försäkrad är bosatt.

5 §•

Har försäkrad åtnjutit läkarvård, tandläkarvård eller sjukhusvård som
avses i 2 §, 3 § första stycket eller 4 §, utgår ersättning enligt vad Konungen
med riksdagen förordnar för utgifter i anledning av resor till och från

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

läkaren, tandläkaren eller sjukvårdsinrättningen, där ej med hänsyn till resans
längd samt den sjukes tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått
eller färdats på annat sätt, som icke krävt särskild kostnad.

6 §•

Konungen äger föreskriva, att ersättning enligt av Konungen fastställda
grunder skall utgå för försäkrads utgifter för annan vård eller behandling
i anledning av sjukdom än i 2—4 §§ sägs.

7 §•

Har kommun genom att anställa eller eljest träffa avtal med läkare eller
på annat sätt vidtagit åtgärder för att bereda medellösa eller mindre bemedlade
personer läkarvård, må Konungen på framställning av kommunen
förordna, att den efter grunder som fastställas av Konungen skall vara berättigad
att av vederbörande allmänna försäkringskassa erhålla ersättning
för kostnad för läkarvård, som sålunda beretts försäkrad. Sådan ersättning
må i varje särskilt fall utgivas allenast i den mån ersättning i anledning
av vården ej tillkommit den försäkrade själv samt må ej överstiga vad som
skolat utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad.

Allmän försäkringskassa äger med arbetsgivare, som anordnar läkarvård
eller vidtager andra sjukvårdande åtgärder så att kassans utgifter för sjukvårdsersättning
kunna antagas minska, överenskomma om skälig gottgörelse
för arbetsgivarens ifrågavarande kostnader.

Allmän försäkringskassa äger jämväl med kommun eller transportföretag,
som åtager sig att ombesörja transporter, för vilka ersättning från
sjukförsäkringen må utgivas, träffa överenskommelse om skälig gottgörelse
härför samt om avgifter, vilka kommunen eller företaget må uttaga av de
försäkrade för utförda transporter.

Överenskommelse som avses i andra eller tredje stycket skall för att vara
gällande fastställas av riksförsäkringsverket.

Om redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans
sjukdom vidkännas kostnad som avses i 2 §, 3 § första stycket, 4, 5 eller
6 §, äger han hos allmän försäkringskassa erhålla gottgörelse för kostnaden
enligt bestämmelserna i denna lag.

8 §.

Försäkrad, som icke är bosatt i riket, äger rätt till sjukvårdsersättning
endast om vårdbehovet uppkommit under vistelse härstädes.

Äger försäkrad som avses i första stycket rätt till ersättning för vården
jämlikt annan författning eller utländsk lagstiftning eller på grund av
överenskommelse med främmande makt, skall sådan ersättning avdragas
från motsvarande ersättning enligt denna lag.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

9 §•

Ersättning för sjukvård utom riket utgår endast i den utsträckning Konungen
föreskriver.

Har redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att för sjömans
sjukvård utom riket vidkännas kostnad, som omfattas av föreskrifter meddelade
med stöd av första stycket, äger han från allmän försäkringskassa
1 den ordning Konungen bestämmer erhålla gottgörelse för kostnaden enligt
nämnda föreskrifter.

Har genom utrikesförvaltningens försorg åt försäkrad lämnats ekonomiskt
bistånd avseende sjukvård utom riket, äger utrikesförvaltningen från
allmän försäkringskassa erhålla gottgörelse därför enligt vad i andra
stycket sägs.

3 kap. Om sjukpenning och moderskapspenning
1 §•

Försäkrad äger enligt vad nedan sägs rätt till sjukpenning på grundval
av placering i sjukpenningklass.

2 §•

Hos allmän försäkringskassa inskriven försäkrad, vars inkomst av förvärvsarbete
för år räknat uppgår till minst ettusenåttahundra kronor, skall
med hänsyn till sagda inkomst vara placerad i sjukpenningklass. Har den
försäkrade inkomst såväl av anställning som av annat förvärvsarbete, skall
placeringen anses grundad på inkomsten av anställning såvitt avser den
sjukpenningklass, i vilken den försäkrade skulle hava placerats med hänsyn
enbart till sagda inkomst, samt i övrigt på inkomsten av annat förvärvsarbete.
För tid då undantagande från försäkringen för tilläggspension enligt
11 kap. 7 § äger giltighet för den försäkrade skall för placering i högre
sjukpenningklass enligt 4 § än klassen nr 2 hänsyn icke tagas till inkomst
av annat förvärvsarbete än anställning.

Med inkomst av förvärvsarbete avses den inkomst i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad, som försäkrad kan antagas komma
att tills vidare åtnjuta av eget arbete, antingen såsom arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller ock eljest (inkomst
av annat förvärvsarbete). Ersättning i penningar eller naturaförmåner som
nyss sagts för arbete som försäkrad utför för annans räkning utan att vara
anstalld i dennes tjänst anses såsom inkomst av anställning, såvida den försäkrade
och den som utgivit ersättningen äro ense därom samt överenskommelse
tillika träffas enligt 11 kap. 2 § andra stycket; och skall i dylikt fall
den förre anses såsom arbetstagare och den senare såsom arbetsgivare.

Beräkning av inkomst av förvärvsarbete skall, där förhållandena ej eljest
äro kända för försäkringskassan, grundas på de upplysningar, som kassan

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som må kunna
framgå av den uppskattning, som vid taxering gjorts av den forsakrades
inkomst. Inkomst av arbete för egen räkning må ej beraknas högre an som
motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Utgores
inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas efter de
regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa men
vars inkomst av förvärvsarbete icke uppgår till ettusenåttahundra kronor
för år, skall likväl vara placerad i sjukpenningklass, såframt hon ar gi t
och stadigvarande sammanbor med sin make eller, i annat fall, stadigvarande
sammanbor med barn under sexton år till henne eller hennes make el er
med någon, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn.

3 §.

Försäkrad, som åtnjuter hel förtidspension enligt denna lag eller under
månaden närmast före den, varunder han uppnått sextiosju års ålder, åtnjutit
sådan pension eller på grund av vad i 4 kap. 3 § stadgas icke vidare
äger komma i åtnjutande av sjukpenning, må ej vara placerad i sjukpenningklass.
Ej heller må kvinna på grund av vad i 2 § sista stycket stadgas
vara placerad i sjukpenningklass för tid efter den månad, varunder hon
fyller sextiosju år.

4 §•

Försäkrad som avses i 2 § sista stycket skall tillhöra sjukpenningklass
nr 1. Hel sjukpenning i denna klass utgör fem kronor för dag. Övriga sju -penningklasser och beloppet av hel sjukpenning för dag i varje klass framgår
av följande tabell:

Sjukpenningklass

Inkomsten av förvärvsarbete
uppgår för år

Sjukpenning

kr

nr

till kr

men ej till kr

2

1 800

2 600

5

3

2 600

3 400

6

4

3 400

4 200

7

5

4 200

5 000

8

6

5 000

5 800

9

7

5 800

6 800

10

g

6 800

8 400

12

9

8 400

10 200

14

10

10 200

12 000

16

11

12 000

14 000

18

12

14 000

16 000

20

13

16 000

18 000

22

14

18 000

21 000

25

28

15

21 000

-=-

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgöra fem kronor grundsjukpenning
och återstoden tilläggssjukpenning.

För dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenning minskas
med fem kronor, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Minskningen
skall intill ett belopp av två kronor 50 öre anses belöpa på grundsjukpenning.
I övrigt skall minskningen i första hand anses belöpa på sådan
del av tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av anställning.

För kvinnlig försäkrad utgör sjukpenningen vid sjukhusvård lägst fem
kronor, såframt hon stadigvarande sammanbor med barn under tio år till
henne eller hennes make eller till någon, med vilken hon stadigvarande sammanbor
och med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn.

5 §•

Allmän försäkringskassa skall i samband med inskrivning av försäkrad
besluta angående den försäkrades placering i sjukpenningklass. Av beslutet
skall framgå i vad mån placeringen grundas på inkomst av anställning
eller på inkomst av annat förvärvsarbete. Den försäkrades placering i sjukpenningklass
skall omprövas

a) när till kassans kännedom kommit att försäkrads inkomstförhållanden
undergått ändring av betydelse för placeringen i sjukpenningklass,

b) när undantagande som avses i 2 § första stycket sista punkten blir
giltigt eller upphör att äga giltighet, samt

c) nar förtidspension enligt denna lag beviljas den försäkrade eller redan
utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring av den försäkrades
arbetsförmåga.

Ändring av försäkrads placering i sjukpenningklass i fall som avses
under a), b) och c) här ovan må ej ske förrän vid det månadsskifte, som
mtraffar närmast efter det beslutet härom fattats. Ändring av försäkrads
placering i sjukpenningklass i annat fall skall ske vid månadsskiftet närmast
efter det anledning till ändringen uppkommit eller, i fall då kvinnas
placering i sjukpenningklass enligt 2 § sista stycket skall upphöra på grund
av att hennes make eller man med vilken hon stadigvarande sammanbott avlider,
vid fjärde månadsskiftet efter dödsfallet.

Under tid då försäkrad lider av sjukdom som avses i 7 § må hans placering
i sjukpenningklass icke ändras, med mindre sådant fall är för handen som
avses under b) och c) här ovan eller rätt till sjukpenning upphör till följd
av vad i 4 kap. 3 eller 5 § stadgas.

Under tid då försäkrad efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergåi
arbetsvård i form av arbetsprövning, yrkesutbildning eller arbetsträning
må han ej placeras i lägre sjukpenningklass än den han tillhörde, då arbetsvärden
började, med mindre sådant fall är för handen som avses under

b) och c) bär ovan eller, vad angår arbetsträning, denna pågått sex månader.

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

6 §.

Försäkrad är skyldig att så snart ske kan och senast inom två veckor till
den allmänna försäkringskassan anmäla sådan stadigvarande ändring i
sina inkomstförhållanden, som är av betydelse för placeringen i sjukpenningklass.

Beslut angående försäkrads placering i sjukpenningklass skall skriftligen
delgivas denne.

7 §•

Sjukpenning utgår vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften. Såsom sjukdom anses jämväl sådant tillstånd
av nedsatt arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom för vilken sjukpenning
utgivits och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande.

Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan utgives hel sjukpenning.
I annat fall utgår halv sjukpenning.

Allmän försäkringskassa må, när skäl äro därtill, påfordra att nedsättning
av arbetsförmågan styrkes genom intyg av läkare.

8 §•

Vid bedömande huruvida fullständig nedsättning av arbetsförmågan föreligger
skall, om sjukdomen kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas
huruvida den försäkrade på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra
sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete.

Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som angives i 4
kap. 2 §, skall arbetsförmågan anses nedsatt i den mån den försäkrade på
grund av åtgärden är hindrad att utföra förvärvsarbete.

Åtnjuter den försäkrade förtidspension enligt denna lag, skall vid prövning
av den försäkrades rätt till sjukpenning bedömningen av hans arbetsförmåga
ske med bortseende från den nedsättning av arbetsförmågan, som
ligger till grund för utgående pension.

9 §.

Till sjukpenning utgives barntillägg för den försäkrades eller hans makes
barn under sexton år, med vilket den försäkrade stadigvarande sammanbor.
Detsamma gäller där den försäkrade är underhållsskyldig beträffande barn
under sexton år, med vilket han icke stadigvarande sammanbor, såframt
han på sätt riksförsäkringsverket föreskriver styrker att underhållsskyldigheten
fullgöres.

Barntillägg för barn över tio år utgår ej till sjukpenning, som tillkommer
kvinna vilkens make är placerad i sjukpenningklass, med mindre allmän
försäkringskassa så medgivit. Sådant medgivande må lämnas endast, såframt
kvinnans inkomst av förvärvsarbete överstiger mannens, och medför
att barntillägg för barn som nu sagts ej skall utgå till sjukpenning, som

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

tillkommer mannen. Medgivandet gäller från och med månaden näst efter
den, varunder det lämnats, intill dess kassan annorlunda bestämmer.

Barntillägg till hel sjukpenning utgör en krona för ett eller två barn, två
kronor för tre eller fyra barn samt tre kronor för fem eller flera barn, allt
för dag. Till sjukpenning, som tillkommer kvinnlig försäkrad vilken stadigvarande
sammanbor med barn under tio år, utgör dock barntillägg lägst två
kronor för dag.

Barntillägg till halv sjukpenning utgör hälften av belopp som i föregående
stycke sägs.

Vid tillämpning av denna paragraf skall med make jämställas den, med
vilken den försäkrade stadigvarande sammanbor och med vilken han varit
gift eller har eller har haft barn.

10 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad, (karenstid) och ej heller
för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos den allmänna försäkringskassan,
där ej hinder mött för sådan anmälan eller eljest särskilda skäl
föranleda att sjukpenning bör utgå.

Därest försäkrad gör anmälan därom till den allmänna försäkringskassan,
skall i fråga om sjukperiod, som börjar efter nästa månadsskifte, för
hans del gälla en karenstid av trettiotre eller nittiotre dagar, såvitt angår sådan
tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete.

Försäkrad, som gjort anmälan enligt andra stycket, må övergå till kortare
karenstid om han ej fyllt femtiofem år samt har god hälsa. Den kortare
karenstiden skall gälla från och med månaden närmast efter den, då framställning
härom gjordes hos kassan, men må ej äga tillämpning vid sjukdom,
som inträffat innan den kortare karenstiden blivit gällande.

Vid beräkning av karenstid skola, därest sjukperiod börjar inom tjugu
dagar efter föregående sjukperiods slut, de båda perioderna anses såsom en
sjukperiod. Karenstid enligt första stycket tillämpas ej, när den försäkrade
vid sjukperiodens början äger uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Såsom sjukperiod anses tid, varunder försäkrad i oavbruten följd lider
av sjukdom som avses i 7 §. 11

11 §•

Upphör undantagande som avses i 2 § första stycket sista punkten att äga
giltighet, skall beträffande tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av
annat förvärvsarbete, gälla en karenstid av nittiotre dagar. Den försäkrade
må dock under de förutsättningar som angivas i 10 § tredje stycket välja en
karenstid av tre eller trettiotre dagar; och skall därvid jämväl i övrigt tilllämpas
vad i nämnda lagrum är stadgat.

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Ej må i något fall sjukpenning som avses i denna paragraf utgivas vid
sjukdom, som inträffat medan undantagande ägde giltighet.

12 §.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller
skulle hava varit inskriven därest hon uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §,
äger vid barnsbörd rätt till moderskapspenning. Moderskapspenning utgör
vid enkelbörd niohundra kronor och vid flerbörd nämnda belopp ökat med
fyrahundrafemtio kronor för varje barn utöver ett.

Av moderskapspenningen äger den försäkrade lyfta trehundra kronor
före nedkomsten, dock tidigast å etthundratjugonde dagen före den beräknade
tidpunkten därför.

13 §.

Även om sjukdom som i 7 § sägs icke är för handen, utgår tilläggssjukpenning
till kvinnlig försäkrad, som i anledning av barnsbörd avhåller
sig från förvärvsarbete, såframt hon omedelbart före nedkomsten eller den
beräknade tidpunkten därför under minst tvåhundrasjuttio dagar i följd
varit placerad i sjukpenningklass nr 3 eller högre sjukpenningklass eller
skulle hava varit placerad i sådan sjukpenningklass, därest hon uppfyllt
åldersvillkoret i 1 kap. 4 §.

Sjukpenningen utgår tidigast från och med den sextionde dagen före den
beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast från och med förlossningsdagen
så länge kvinnan utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete, dock
högst för etthundraåttio dagar. Från och med den trettionde dagen efter förlossningsdagen
utgår sjukpenning endast om kvinnan har eller på grund av
sjukdom är förhindrad att hava barnet i sin vård.

Sjukpenning för tid före förlossningen utgår först från och med den dag
kvinnan hos den allmänna försäkringskassan anmält sin önskan att erhålla
sjukpenning, där ej hinder mött för anmälan eller särskilda skäl till
annat föranleda.

Till sjukpenning enligt denna paragraf utgår ej barntillägg.

14 §.

Försäkrad, som äger rätt till moderskapspenning, må ej åtnjuta grundsjukpenning
eller barntillägg för tiden från och med förlossningsdagen till
och med den tjugunionde dagen därefter.

15 §.

Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig;

b) är intagen i annat barnhem än mödrahem eller i ungdomsvårdsskola;

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

c) är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt;

d) är intagen i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare;

e) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar
på det allmännas bekostnad.

16 §.

Beträffande arbetstagare, som på grund av lag eller annan författning
eller bestämmelse, som beslutats av kommun, är berättigad att uppbära lön
vid sjukdom eller barnsbörd, äger Konungen föreskriva undantag helt
eller delvis från vad som är stadgat om placering i sjukpenningklass.

Har undantag som i första stycket sägs icke föreskrivits eller gäller det
endast delvis, äger arbetsgivaren i den ordning Konungen bestämmer från
allmän försäkringskassa erhålla arbetstagaren tillkommande sjukpenning
jämte barntillägg, i den mån nämnda förmåner icke överstiga den utbetalda
lönen.

överenskommelse att arbetsgivare, som vid arbetstagares sjukdom eller
barnsbörd utgivit lön till arbetstagaren, skall hos allmän försäkringskassa
äga uppbära arbetstagaren tillkommande sjukpenning jämte barntillägg är
bindande för kassan, endast såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal
och å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som
enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.
Föreligger dylikt kollektivavtal, må det av arbetsgivare, som
är bunden av avtalet, efter överenskommelse åberopas jämväl beträffande
arbetstagare, vilken icke omfattas av avtalet men sysselsättes i sådant arbete
för vilket avtalet gäller.

Har försäkrad, som drabbats av sjukdom utom riket, därvid erhållit underhåll
genom utrikesförvaltningens försorg, äger förvaltningen i den ordning
Konungen bestämmer från allmän försäkringskassa erhålla den försäkrade
tillkommande sjukpenning jämte barntillägg, i den mån nämnda
förmåner icke överstiga utgivet underhåll.

17 §.

Sjukpenning jämte barntillägg må indragas eller skäligen nedsättas, om
försäkrad

a) vägrar att mottaga besök av person, som av den allmänna försäkringskassan
erhållit uppdrag att verkställa sjukkontroll;

b) under sjukdom ändrar vistelseort utan att underrätta den allmänna
försäkringskassan därom eller avreser till utlandet, där ej kassan medgivit
att sjukpenning må utgå under vistelse därstädes;

c) utan giltigt skäl underlåter att på sätt stadgas i 6 § första stycket anmäla
sådan ändring i sina inkomstförhållanden, som är av betydelse för
placeringen i sjukpenningklass.

Angående nedsättning eller indragning av sjukpenning i andra fall stadgas
i 20 kap. 3 §.

21

Kungl. Maj.ts proposition, nr 90 år 1962

18 §.

På framställning av nykterhetsnämnd äger allmän försäkringskassa
besluta, att sjukpenning jämte barntillägg samt moderskapspenning tillkommande
försäkrad, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och beträffande
vilken föreligger omständighet i övrigt som i 15 § första stycket
lagen om nykterhetsvård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till kommunal
myndighet eller den försäkrades make eller annan person att användas
till den försäkrades samt, vad angår sjukpenning jämte barntillägg, hans
familjs och, i fråga om moderskapspenning, barnets nytta.

Beträffande moderskapspenning, som tillkommer kvinna vilken ej uppnått
tjuguett års ålder, må försäkringskassan på framställning av barnavårdsnämnd
besluta om utbetalning till annan enligt vad i första stycket
sägs.

Är kvinna vid tiden för nedkomsten intagen i barnhem, ungdomsvårdsskola,
fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare, må försäkringskassan på framställning av föreståndare
för inrättningen besluta, att moderskapspenningen skall utbetalas till
honom att användas till kvinnans och barnets nytta.

4 kap. Särskilda bestämmelser om sjukförsäkring

1 §•

Ersättning enligt 2 och 3 kap. utgives av den allmänna försäkringskassa,
hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle hava varit inskriven,
därest han uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §. Sjukvårdsersättning åt försäkrad,
som icke är och ej heller under förutsättning som nyss sagts skulle
hava varit inskriven hos allmän försäkringskassa, utgives av den kassa,
inom vars verksamhetsområde vården erhållits.

2 §•

Har sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgivits för nittio dagar
i följd eller föreligger eljest skälig anledning, skall den allmänna försäkringskassan,
i den utsträckning riksförsäkringsverket så föreskriver, undersöka
huruvida skäl föreligger att vidtaga åtgärd, som är ägnad att förkorta
sjukdomstiden eller att eljest helt eller delvis förebygga eller häva
nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga. Befinnes åtgärd som nu
sagts erforderlig, skall kassan tillse att lämplig sådan vidtages.

3 §•

För tid efter ingången av den månad, varunder försäkrad fyllt sextiosju
år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension enligt denna lag, må
sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård icke utgå för mer än sammanlagt
etthundraåttio dagar. Vad nu sagts skall i fråga om ersättning för

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

sjukhusvård äga motsvarande tillämpning för tid, varunder den försäkrade
åtnjuter hel förtidspension; och skall med sådan tid jämställas efterföljande
tid, därest förtidspensionen upphört att utgå med månaden näst före
den, varunder den försäkrade fyller sextiosju år.

4 §.

Vad i 3 kap. 3, 5 och 8 §§ ävensom 3 § detta kapitel stadgas med avseende
på förtidspension skall äga motsvarande tillämpning där den försäkrade
skulle hava kommit i åtnjutande av sådan pension, om han varit svensk
medborgare.

5 §.

Drabbas någon, som är försäkrad enligt denna lag, av skada för vilken
han är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, må
för tid efter utgången av den i 11 § sistnämnda lag omförmälda samordningstiden
ersättning enligt 2 och 3 kap. ej utgivas med anledning av skadan.

Omfattas skadan av frivillig försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
må för tid efter det den skadade blivit berättigad till livränta enligt
sagda lag ersättning enligt 2 och 3 kap. ej utgivas med anledning av
skadan.

Vid sjukdom, som enligt annan lag än lagen om yrkesskadeförsäkring
eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande medför
rätt till motsvarande ersättning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket
eller bolag varom sägs i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
utgives ersättning enligt 2 och 3 kap. endast i den mån beloppet därav
överstiger vad som i motsvarande hänseende utgår enligt den andra lagen,
den särskilda författningen eller förordnandet.

Vad i tredje stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid sjukdom,
som medför rätt till ersättning enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

23

TREDJE AVDELNINGEN
F olkpensionering

5 kap. Om allmänna förutsättningar för rätt till folkpension

1 §•

Svensk medborgare, som är mantalsskriven i riket eller som varit mantalsskriven
härstädes för det år varunder han fyllt sextiotvå år och för de
fem åren närmast dessförinnan, är berättigad till folkpension enligt vad nedan
sägs.

Har barn, som är svensk medborgare, till följd av sin ålder icke blivit
mantalsskrivet här i riket, äger barnet likväl rätt till barnpension enligt 8
kap. 5 §.

2 §.

Den, som kommit i åtnjutande av folkpension enligt vad i 1 § första stycket
sägs men vars rätt enligt nämnda lagrum upphört, må även i fortsättningen
åtnjuta folkpension, därest Konungen för vissa fall så förordnat
eller det med hänsyn till omständigheterna skulle framstå såsom oskäligt
att indraga pensionen. Vid tillämpning av 6—10, 16, 17 och 20 kap. skall
pensionsberättigad som i denna paragraf sägs likställas med försäkrad, även
om han icke uppfyller förutsättningarna i 1 kap. 3 § första stycket.

6 kap. Om ålderspension
1 §•

Rätt till folkpension i form av ålderspension tillkommer försäkrad från
och med den månad, varunder han fyller sextiosju år.

På särskild framställning av försäkrad utgår ålderspension för tid före
den månad, varunder han fyller sextiosju år, dock tidigast från och med
den månad, då han uppnår sextiotre års ålder. Pension enligt vad nu sagts
må ej utgå till försäkrad, som äger komma i åtnjutande av tilläggspension
enligt 12 kap. 1 § andra stycket, med mindre han tillika gör framställning
enligt nämnda lagrum.

2 §•

Ålderspension utgör, där ej annat följer av vad i andra stycket sägs, för
ir räknat nittio procent eller, för gift försäkrad vars make åtnjuter folkpension
i form av ålderspension eller förtidspension eller äger rätt till pension
enligt 1 § första stycket, sextiosju och en halv procent av basbeloppet.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Åtnjuter maken enligt 7 kap. 2 § andra eller tredje stycket två tredjedelar
eller en tredjedel av hel förtidspension, utgår dock ålderspension i förra fallet
med sjuttiofem och i senare fallet med åttiotvå och en halv procent av
basbeloppet.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, varunder
den försäkrade fyller sextiosju år, skall pensionen minskas med sex tiondels
procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till
ingången av den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år. Om
pensionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas pensionen
med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar
utgå förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade uppnådde
nämnda ålder; härvid må hänsyn dock ej tagas till tid efter ingången
av den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjuttio år, och ej heller
till tid, då den försäkrade åtnjutit tilläggspension i form av ålderspension
eller icke varit berättigad till folkpension.

7 kap. Om förtidspension

1 §•

Rätt till folkpension i form av förtidspension tillkommer försäkrad, som
fyllt sexton år, för tid före den månad, då han fyller sextiosju år eller ålderspension
enligt denna lag dessförinnan börjar utgå till honom, därest hans
arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller
annat lyte är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig.

Kan nedsättningen av arbetsförmågan icke anses varaktig men kan den
antagas bliva bestående avsevärd tid, äger den försäkrade rätt till folkpension
i form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid;
och skall i övrigt vad som är stadgat om förtidspension gälla beträffande
sjukbidrag.

2 §•

Försäkrad, vars arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller endast
en ringa del därav återstår, erhåller hel förtidspension.

År arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt mer
än hälften, utgår två tredjedelar av hel förtidspension.

I övriga fall utgives en tredjedel av hel förtidspension.

3 §.

Vid bedömande i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den
försäkrades förmåga att vid den sjukdom eller det lyte, varom är fråga,
bereda sig inkomst genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans
utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden
och därmed jämförliga omständigheter. Med inkomst av arbete likställes
i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet.

Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som angives i 4
kap. 2 §, skall arbetsförmågan under tiden för åtgärden anses nedsatt i den
mån den försäkrade på grund av åtgärden är hindrad att utföra förvärvsarbete.

4 §.

Hel förtidspension utgör för år räknat nittio eller, för gift försäkrad vars
make åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtidspension eller
äger rätt till pension enligt 6 kap. 1 § första stycket, sextiosju och en halv
procent av basbeloppet. Åtnjuta båda makarna förtidspension och är pensionen
för endera eller båda sådan som i 2 § andra eller tredje stycket sägs,
skall dock vid beräkning av pension hel förtidspension utgöra, om två
tredjedelar av hel förtidspension utgår till andra maken, sjuttiofem och,
om en tredjedel av hel förtidspension utgår till denne, åttiotvå och en halv
procent av basbeloppet.

8 kap. Om familjepension
1 §•

Rätt till folkpension i form av änkepension tillkommer för tid före den
månad, då änkan fyller sextiosju år eller folkpension i form av ålderspension
dessförinnan börjar utgå till henne,

a) änka, som har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med
barn under sexton år, därest barnet vid makens död stadigvarande vistades
i makarnas hem eller hos änkan; samt

b) annan änka, som vid makens död fyllt trettiosex år och varit gift med
honom minst fem år.

Upphör rätt till änkepension enligt första stycket a), skall vid bedömandet
av rätt till pension enligt b) anses som om mannen avlidit, då rätten till
pension enligt a) upphörde, samt äktenskapet varat till nämnda tidpunkt.

2 §•

Ogift eller frånskild kvinna eller änka, som stadigvarande sammanbodde
med ogift eller frånskild man eller änkling vid dennes död och som varit
gift med eller har eller har haft barn med honom, likställes med änka i fråga
om rätt till änkepension. Den tid, under vilken kvinnan oavbrutet sammanbott
med mannen fram till tidpunkten för dennes död, jämställes vid tilllämpningen
av 1 § första stycket b) med tid, varunder äktenskap bestått.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Frånskild kvinna, som enligt rättens beslut eller på grund av avtal är berättigad
till underhållsbidrag av sin förutvarande make, är, även om fall
som i första stycket sägs ej är för handen, för tid varunder bidraget skolat
utgå likställd med änka i fråga om rätt till änkepension vid den förutvarande
makens död. I fall som avses i 1 § första stycket a) skall dock beaktas endast
barn till den avlidne. I fall som avses i samma stycke b) skall med tid, varunder
äktenskapet bestått, jämställas tid, varunder kvinnan efter äktenskapets
upplösning men före dödsfallet haft vårdnaden om och stadigvarande
sammanbott med barn under sexton år till den avlidne. Vad i detta
stycke stadgas skall ej äga tillämpning, därest avtal om underhållsbidrag
eller medgivande i rättegång att utgiva sådant bidrag kan antagas hava tillkommit
i huvudsakligt syfte att bereda kvinnan rätt till pension.

3 §•

Kvinna äger icke rätt till änkepension efter man, från vilken hon vid
dennes död levde åtskild, därest kvinnan efter det sammanlevnaden med
mannen upphörde stadigvarande sammanbott med annan man, med vilken
hon varit gift eller har eller har haft barn.

Änkepension skall indragas, om den pensionsberättigade ingår äktenskap
eller stadigvarande sammanbor med man, med vilken hon varit gift eller
har eller har haft barn. Upplöses äktenskapet innan det bestått i fem år
eller upphör samboendet inom tid som nu sagts, skall pensionen ånyo börja
utgå, om förutsättningarna i övrigt för rätt till pension alltjämt äro för
handen.

4 §•

Änkepension utgör, där ej annat följer av vad nedan sägs, för år räknat
nittio procent av basbeloppet.

Utgår änkepension med tillämpning av 1 § första stycket b) och hade den
pensionsberättigade ej fyllt femtio år vid mannens död eller vid den tidpunkt,
som avses i 1 § andra stycket, minskas pensionen med en femtondel
för varje år, varmed antalet år som den pensionsberättigade fyllt vid mannens
död eller vid nämnda tidpunkt understiger femtio.

Om begränsning i vissa fall av storleken av änkepension till frånskild
kvinna stadgas i 17 kap. 2 §.

5 §.

Rätt till folkpension i form av barnpension tillkommer barn, vars fader
eller moder eller båda föräldrar avlidit och som icke fyllt sexton år.

Rätt till barnpension föreligger ej, om barnet är adopterat av annan
än den avlidne eller dennes make, och ej heller för barn utom äktenskap,

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år i962

därest den avlidne enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till
dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

6 §.

Barnpension utgör för år räknat tjugufem procent av basbeloppet. För
barn, vars båda föräldrar avlidit, samt för barn utom äktenskap, som fyllt
tre år och beträffande vilket faderskapet ej fastställts, utgör dock barnpensionen
trettiofem procent av basbeloppet.

9 kap. Om tilläggsförmåner till folkpension m. m.

1 §•

Till ålderspension eller förtidspension utgår barntillägg för varje barn
under sexton år till försäkrad eller försäkrads hustru, därest den försäkrade
har vårdnaden om eller stadigvarande sammanbor med barnet. Barntillägg
enligt vad nu sagts utgives ej till ålderspension, som den försäkrade åtnjuter
för tid före den månad varunder han fyller sextiosju år, eller till pension,
som tillkommer gift kvinna. Ej heller utgår barntillägg för barn, som
är berättigat till pension enligt denna lag.

Barntillägg till ålderspension eller hel förtidspension utgör för år räknat
tjugufem procent av basbeloppet. Utgår enligt 7 kap. 2 § andra eller tredje
stycket två tredjedelar eller en tredjedel av hel förtidspension, utgör barntillägget
motsvarande andel av barntillägg till hel förtidspension.

Åtnjuter den försäkrade tilläggspension enligt denna lag, minskas honom
tillkommande barntillägg med hälften av tilläggspensionen i den mån denna
för år räknat överstiger halva basbeloppet.

2 §•

Till ålderspension eller förtidspension utgår invaliditetstillägg, därest den
försäkrade är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid upprepade
tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan samt hjälpbehovet uppkommit
innan den försäkrade fyllt sextiotre år. Invaliditetstillägg skall
alltid utgå, därest den försäkrade är blind och blindheten inträtt innan den
försäkrade uppnått sextiotre års ålder.

Ändå att så ej följer av första stycket utgår invaliditetstillägg till förtidspension,
som avses i 7 kap. 2 § andra eller tredje stycket, därest den försäkrade
utför förvärvsarbete men på grund av höggradig nedsättning i
kroppsorgans funktion är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan
person eller får vidkännas betydande inerutgifter för färdmedel eller andra
hjälpmedel för att kunna utföra arbetet.

Invaliditetstillägg tillkommer ej försäkrad, som stadigvarande vårdas å
anstalt tillhörande staten eller kommun eller å enskild anstalt till vars drift

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

statsbidrag utgår eller ock genom anstaltens försorg utom densamma, och
ej heller försäkrad, som enligt gällande bestämmelser om blindundervisning
är skolpliktig.

Invaliditetstillägg utgör för år räknat trettio procent av basbeloppet.

3 §.

Åtnjuter försäkrad som avses i 2 § första stycket andra punkten eller
andra stycket icke pension enligt denna lag, äger han, därest han fyllt sexton
år, rätt till invaliditetsersättning för tid före den månad då han fyller
sextiosju år.

Invaliditetsersättning tillkommer ej försäkrad, som enligt gällande bestämmelser
om blindundervisning är skolpliktig.

Invaliditetsersättning utgör för år räknat fyrtiofem procent av basbeloppet.

4 §.

Vid tillämpning av 2 och 3 §§ skall såsom blind anses den vars synförmåga,
sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn.

5 §•

Om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg förordnar Konungen
med riksdagen.

10 kap. Särskilda bestämmelser om folkpension

1 §•

Gift pensionsberättigad, vilken stadigvarande lever åtskild från sin make,
skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, vid tillämpningen av 6, 7
och 9 kap. likställas med ogift pensionsberättigad.

Med gift pensionsberättigad likställes vid tillämpning av 6 och 7 kap. pensionsberättigad,
som stadigvarande sammanbor med annan, med vilken den
pensionsberättigade varit gift eller har eller har haft barn.

2 §•

Därest pensionsberättigad under hel månad är intagen i fångvårds- eller
tvångsarbetsanstalt eller är häktad eller eljest är på statens bekostnad
intagen i anstalt eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, må av hans å månaden
belöpande folkpension ej utgå högre belopp än som för år räknat
motsvarar femton procent av basbeloppet. Kan den pensionsberättigade på
grund av sitt tillstånd uppenbarligen icke tillgodogöra sig nämnda belopp till
sin personliga nytta, må riksförsäkringsverket besluta om nedsättning av
beloppet, dock till lägst tvåhundra kronor för år.

Riksförsäkringsverket må medgiva nära anhörig, vilken för sitt uppehälle
är beroende av den pensionsberättigade, rätt att helt eller delvis uppbära

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962 29

sådan del av folkpension, som enligt vad i första stycket sägs icke skall
utgivas.

Åtnjuter barn under hel månad på statens bekostnad vård på anstalt eller
eljest kost och bostad, må barntillägg för barnet ej utgå för den månaden;
dock må sådant tillägg utgå för tid då barnet är inackorderat vid nomadskola.

3 §•

Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 § under hel månad
är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten,
äger den som driver anstalten att, i den mån Konungen så förordnar,
uppbära så stor del av den pensionsberättigades å månaden belöpande folkpension,
som svarar mot kostnaderna för vården eller försörjningen på
anstalten, varvid den pensionsberättigade dock skall äga erhålla visst belopp
för sina personliga behov. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning
för det fall att den pensionsberättigade åtnjuter vård eller försörjning mot
avgift, som erlägges av kommun eller landstingskommun.

Åtnjuter barn, för vilket barntillägg utgår, i annat fall än som avses i 2 §
sista stycket under hel månad vård på anstalt eller eljest vård på allmän
bekostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala organ som
svarar för vårdkostnaden att, i den mån Konungen så förordnar, uppbära
så stor del av barntillägg för månaden som svarar mot vårdkostnaden.

4 §.

År någon för samma månad berättigad till flera änkepensioner, utgives
endast den största av dem eller, om de äro lika stora, pensionen efter den
sist avlidne mannen.

Föreligger för samma månad rätt till förtidspension samt änkepension
eller hustrutillägg, utgives endast en av förmånerna. Utgives i enlighet härmed
änkepension eller hustrutillägg, skall vid tillämpning av 3 kap. 3, 5 och
8 §§ samt 4 kap. 3 § anses som om den försäkrade kommit i åtnjutande av
förtidspension.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

FJÄRDE AVDELNINGEN
Försäkring för tilläggspension

11 kap. Om pensionsgrundande inkomst m. m.

1 §•

Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete.

För varje år, varunder någon varit försäkrad enligt 1 kap. 3 § första stycket,
skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensionsgrundande inkomst
på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av annat
förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall icke göras för år före det
då den försäkrade uppnår sexton års ålder, ej heller för år då den försäkrade
avlidit eller för år efter det då han fyllt sextiofem år eller för tidigare
år, varunder han åtnjutit ålderspension eller förtidspension enligt denna lag.

2 §•

Med inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst. Till sådan inkomst hänföres dock icke från en
och samme arbetsgivare åtnjuten lön, som under ett år ej uppgått till trehundra
kronor.

Ersättning i penningar eller naturaförmåner som i första stycket sägs för
arbete som försäkrad utfört för annans räkning utan att vara anställd i dennes
tjänst skall, om ersättningen under ett år uppgått till minst trehundra
kronor, anses såsom inkomst av anställning, såvida den försäkrade och den
som utgivit ersättningen varit ense därom; och skall i dylikt fall den förre
anses såsom arbetstagare och den senare såsom arbetsgivare.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn icke tagas till lön
eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är
bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den
försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i
rörelse som bedrives från här beläget fast driftställe. Hänsyn skall ej heller
tagas till lön eller ersättning från främmande makts härvarande beskickning
eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskickning
eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare. Vad i detta
stycke sägs skall icke gälla beträffande lön till svensk medborgare, såframt
svenska staten eller utländsk beskickning här i riket eller, där lönen härrör
från utländsk juridisk person, svensk juridisk person, som äger ett bestämmande
inflytande över den utländska juridiska personen, enligt av riksförsäk -

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

ringsverket godtagen förbindelse har att svara för avgift till försäkringen
för tilläggspension enligt 19 kap. 1 §; och skall i dylikt fall den som åtagit
sig sådan förbindelse anses såsom arbetsgivare.

3 §•

Med inkomst av annat förvärvsarbete avses

a) inkomst av här i riket bedriven rörelse;

b) inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade;
samt

c) ersättning i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad
för arbete för annans räkning;

allt i den mån inkomsten icke enligt 2 § är att hänföra till inkomst av
anställning.

Har inkomst som avses i första stycket a), b) eller c) icke uppgått till
femhundra kronor för år, tages den ej i beräkning.

4 §•

Till grund för beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av
annat förvärvsarbete under visst år skall läggas den försäkrades taxering
till statlig inkomstskatt avseende nämnda år. Avser taxeringen beskattningsår
som ej sammanfaller med kalenderår, skall inkomst under beskattningsåret
anses hava åtnjutits under det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret.

Närmare bestämmelser rörande beräkningen av inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete beslutas av Konungen med riksdagen.

Angående beräkningen av inkomst av anställning för försäkrad, som är
bosatt utomlands eller som eljest avses med förbindelse enligt 2 § sista
stycket eller som har att erlägga sjömansskatt, stadgas särskilt.

5 §•

Pensionsgrundande inkomst utgöres av summan av inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger
det vid årets ingång gällande basbeloppet. Inkomst av anställning och inkomst
av annat förvärvsarbete skola därvid var för sig avrundas till närmast
lägre hundratal kronor. Basbeloppet avräknas i första hand mot inkomsten
av anställning.

Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst bortses från inkomst av
anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i vad summan därav överstiger
sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Belopp,
från vilket sålunda skall bortses, avräknas i första hand å inkomst av
annat förvärvsarbete.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

6 §•

För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för försäkrad,
skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. I den mån pensionsgrundande
inkomst härrör från inkomst av annat förvärvsarbete må dock pensionspoäng
tillgodoräknas den försäkrade endast såvida tilläggspensionsavgift
enligt 19 kap. 3 § för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Utan
hinder av att sådan avgiftsbetalning icke skett skall pensionspoäng tillgodoräknas
den försäkrade för det år varunder han fyllt sextiofem år eller, där
den försäkrade eller efterlevande till honom ansöker om pension enligt
denna lag för tid före det år varunder den försäkrade skulle uppnå sextiosju
års ålder, för de båda år som närmast föregått det då pension vid bifall till
ansökningen skulle börja utgå.

Pensionspoäng som i första stycket sägs är den pensionsgrundande inkomsten
delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Pensionspoäng
beräknas med två decimaler.

För år, varunder försäkrad åtnjutit förtidspension enligt 13 kap. 2 §,
skall den försäkrade tillgodoräknas pensionspoäng motsvarande vad enligt
nämnda paragraf skall antagas hava tillgodoräknats honom för samma år.

7 §•

Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen såvitt
angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådant undantagande skett,
skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade för
tid efter ingången av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn icke
tagas till inkomst av annat förvärvsarbete.

Anmälan som i första stycket sägs må återkallas av den försäkrade med
verkan från nästa årsskifte, dock tidigast från det som inträffar sedan undantagandet
ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats, äger den försäkrade
ej ånyo göra dylik anmälan.

Anmälan eller återkallelse skall, där den försäkrade är omyndig, göras av
förmyndaren, som därvid har att visa att den försäkrade samtycker till
åtgärden.

12 kap. Om ålderspension
1 §•

Rätt till tilläggspension i form av ålderspension tillkommer försäkrad
från och med den månad, varunder han fyller sextiosju år, under förutsättning
att pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst tre eller, om han
icke är svensk medborgare, minst tio år.

På särskild framställning av försäkrad utgår, under förutsättning som i
första stycket sägs, ålderspension för tid före den månad, varunder han

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

fyller sextiosju år, dock tidigast från och med den månad, då han uppnår
sextiotre års ålder. Pension enligt vad nu sagts må ej utgå till försäkrad,
som äger komma i åtnjutande av folkpension enligt 6 kap. 1 § andra stycket,
med mindre han tillika gör framställning enligt nämnda lagrum.

2 §•

Ålderspension utgör, där ej annat följer av andra och tredje styckena, för
år räknat sextio procent av produkten av basbeloppet för den månad, för
vilken pension skall utgivas, och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats
den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom
för mer än femton år, medeltalet av de femton högsta poängtalen. Har
pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än trettio år,
skall hänsyn tagas endast till så stor del av nämnda produkt som svarar
mot förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats
honom, och talet trettio.

Har undantagande enligt 11 kap. 7 § ägt giltighet för den försäkrade,
skall honom tillkommnade ålderspension utgöra sextio procent av så stor
del av den i första stycket angivna produkten, som svarar mot förhållandet
mellan det antal år, dock högst trettio, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade, och talet trettio ökat med ett för varje år, för vilket
den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pensionspoäng
eller gått förlustig mer än en poäng. Ej må med tillämpning av
vad nu sagts talet trettio ökas till mer än femtio. Vad i detta stycke stadgas
skall äga motsvarande tillämpning i fall då pensionspoäng jämlikt 11 kap.
6 § första stycket på grund av underlåten avgiftsbetalning icke tillgodoräknats
den försäkrade.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, varunder
den försäkrade fyller sextiosju år, skall pensionen minskas med sex tiondels
procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till
ingången av den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år. Om
pensionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas
pensionen med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen
börjar utgå förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade
uppnådde nämnda ålder; härvid må hänsyn dock ej tagas till tid efter
ingången av den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjuttio år, och
ej heller till tid, då den försäkrade åtnjutit folkpension eller icke varit berättigad
till tilläggspension i form av ålderspension.

13 kap. Om förtidspension
1 §•

Rätt till tilläggspension i form av förtidspension tillkommer enligt vad
nedan sägs försäkrad för tid före den månad, då han fyller sextiosju år
2 — Ii ihan g till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

34

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

eller ålderspension enligt denna lag dessförinnan börjar utgå till honom,
därest hans arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet,
vanförhet eller annat lyte är nedsatt med minst hälften och nedsättningen
kan anses varaktig samt den försäkrade äger tillgodoräkna sig pensionspoäng
för tid före det år, varunder pensionsfallet inträffat.

Kan nedsättningen av arbetsförmågan icke anses varaktig men kan den
antagas bliva bestående avsevärd tid, äger den försäkrade rätt till tilläggspension
i form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid;
och skall i övrigt vad som är stadgat om förtidspension gälla beträffande
sjukbidrag.

Vad i 7 kap. 2 och 3 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
förtidspension enligt detta kapitel.

2 §•

Är den försäkrade vid tidpunkten för pensionsfallet placerad lägst i den
sjukpenningklass, som svarar mot en årsinkomst av förvärvsarbete uppgående
till det vid årets ingång gällande basbeloppet, eller har pensionspoäng
tillgodoräknats honom för minst tre av de fyra år, som närmast
föregått det år då pensionsfallet inträffar, skall förtidspension utgå med
tillämpning av bestämmelserna i andra stycket. Detsamma skall gälla för
det fall den försäkrade icke är placerad i sjukpenningklass som nu sagts
men skulle hava varit placerad i sådan klass, därest den allmänna försäkringskassan
haft kännedom om samtliga de förhållanden som skola ligga till
grund för placeringen i sjukpenningklass.

Hel förtidspension motsvarar den tilläggspension i form av ålderspension,
som skulle tillkomma den försäkrade, därest sådan pension skulle
börja utgå från och med den månad varunder han fyller sextiosju år. Härvid
skall ålderspensionen beräknas under antagande att den försäkrade för
varje år från och med det då förtidspensionen börjar utgå till och med det
då han uppnår sextiofem års ålder tillgodoräknats pensionspoäng motsvarande
medeltalet av de pensionspoängtal, vilka tillgodoräknats honom under
de fyra år som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffade eller, om
pensionen därigenom blir större, under samtliga år från och med det då han
fyllt sexton år till och med det som närmast föregått pensionsfallet. Vid
beräkningen av nämnda medeltal bortses från de år intill ett antal av hälften,
för vilka pensionspoäng ej tillgodoräknats den försäkrade eller för vilka
poängtalet är lägst.

Pension enligt denna paragraf må ej utgå, om undantagande enligt 11 kap.
7 § ägde giltighet för den försäkrade då pensionsfallet inträffade samt undantagandet
tillika föranlett, att den försäkrade för något av de fyra närmast
föregående åren gått förlustig mer än en pensionspoäng. Ej heller må
pension som nu sagts utgå, om den försäkrade vid sextiosju års ålder icke
kan komma i åtnjutande av ålderspension enligt 12 kap.

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år i 962

3 §.

Äger den försäkrade icke komma i åtnjutande av förtidspension enligt
vad i 2 § stadgas men skulle han hava varit berättigad till tilläggspension i
form av ålderspension, därest han uppnått sextiosju års ålder det år då pensionsfallet
inträffar, skall hel förtidspension utgå med belopp motsvarande
vad den försäkrade i sådant fall skulle hava erhållit i ålderspension, beräknad
enligt 12 kap. 2 § första och andra styckena.

14 kap. Om familjepension
1 §•

Är försäkrad vid sitt frånfälle berättigad till tilläggspension i form av
förtidspension eller ålderspension eller skulle han, om fall som avses i 13
kap. 1 § varit för handen vid tidpunkten för dödsfallet, hava varit berättigad
till förtidspension, äga hans efterlevande rätt till tilläggspension i form
av familjepension enligt vad nedan sägs.

2 §•

Rätt till änkepension tillkommer änka efter den försäkrade, om äktenskapet
varat minst fem år och ingåtts senast den dag då den försäkrade
fyllde sextio år.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna för rätt till änkepension
icke uppfyllda, äger änkan likväl komma i åtnjutande av sådan pension,
därest den försäkrade efterlämnar barn, som tillika är barn till änkan.

Frånskild kvinna, som enligt rättens beslut eller på grund av avtal är
berättigad till underhållsbidrag av den försäkrade, är för tid varunder bidraget
skolat utgå likställd med änka i fråga om rätt till änkepension vid
den försäkrades död. Vad i detta stycke stadgas skall ej äga tillämpning,
därest avtal om underhållsbidrag eller medgivande i rättegång att utgiva
sådant bidrag kan antagas hava tillkommit i huvudsakligt syfte att bereda
kvinnan rätt till pension.

Änkepension skall indragas, om den pensionsberättigade ingår äktenskap.
Upplöses äktenskapet innan det bestått i fem år, skall pensionen ånyo börja
utgå, om förutsättningarna i övrigt för rätt till pension alltjämt äro för
handen.

3 §■

Änkepension utgör för år räknat, om efter den försäkrade finnes barn
som enligt 4 § är berättigat till pension efter honom, trettiofem och i annat
fall fyrtio procent av hel förtidspension enligt 13 kap., som den försäkrade
var berättigad till eller skulle hava kommit i åtnjutande av därest rätt till
sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet, eller, om den försök -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

rade var berättigad till ålderspension, av dylik pension beräknad enligt 12
kap. 2 § första och andra styckena.

Om begränsning i vissa fall av storleken av änkepension till frånskild
kvinna stadgas i 17 kap. 2 §.

4 §•

Rätt till barnpension tillkommer den försäkrades barn, som icke fyllt nitton
år.

Vad i 8 kap. 5 § andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning
beträffande rätt till pension enligt denna paragraf.

5 §•

Barnpension för ett barn utgör för år räknat, om efter den försäkrade finnes
någon, som enligt detta kapitel är berättigad till änkepension efter
honom, femton och i annat fall fyrtio procent av den förtidspension eller
ålderspension som i 3 § sägs. Äro de pensionsberättigade barnen flera, ökas
de nämnda procenttalen med tio för varje barn utöver det första; och skall
det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen.

Föreligger rätt till såväl änkepension som barnpension efter försäkrad
men utgör på grund av 17 kap. 2 § änkepensionen eller, om flera äro berättigade
till sådan pension, det sammanlagda änkepensionsbeloppet icke trettiofem
procent av förtidspension eller ålderspension som i 3 § sägs, skall
det sammanlagda barnpensionsbeloppet ökas i motsvarande mån, dock högst
med belopp motsvarande tjugufem procent av förtidspensionen eller ålderspensionen.

6 §•

Familjepension efter försäkrad, som ej var svensk medborgare, utgår till
efterlevande, som icke är svensk medborgare, endast såvida denne var bosatt
i riket vid den tidpunkt då den försäkrade avled.

7 §•

Är någon för samma månad berättigad till flera tilläggspensioner i form
av familjepension, utgives endast den största av dem eller, om samtliga eller
de största äro lika stora, en av dessa. Av lika stora änkepensioner utgives
pensionen efter den sist avlidne mannen.

15 kap. Särskilda bestämmelser om tilläggspension

1 §•

Är försäkrad, som är svensk medborgare, född under något av åren 1896
—1914, skall vid tillämpning av 12 kap. 2 § första stycket talet trettio utbytas
mot talet tjugu. Beträffande försäkrad som nu sagts skall 12 kap. 2 §
andra stycket icke äga tillämpning.

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Om försäkrad är svensk medborgare och född under något av åren 1915
—1923, skall vid tillämpning av 12 kap. 2 § första och andra styckena talet
trettio utbytas mot talet tjugu ökat med ett för varje år, som den försäkrade
är född senare än år 1914; och skall för varje år, som den försäkrade är
född senare än år 1914, ökning som i 12 kap. 2 § andra stycket sägs ske med
en tiondel av det antal år, för vilket den försäkrade till följd av undantagandet
icke tillgodoräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng.

2 §•

Har försäkrad, som är född år 1927 eller tidigare, visst år under mer än
nittio dagar uppburit sjukpenning enligt denna lag eller lagen om yrkesskadeförsäkring
eller motsvarande ersättning enligt lagen om ersättning
åt smittbärare och har han därvid varit placerad lägst i den sjukpenningklass,
vilken han skulle hava tillhört om hans årsinkomst av förvärvsarbete
uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet, skall vid beräkning
av det i 12 kap. 2 § första stycket angivna medeltalet av pensionspoäng
bortses från nämnda år, därest medeltalet därigenom höjes, samt vid
tillämpningen i övrigt av 12 kap. 2 § anses som om pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade för det året. Vad nu sagts skall icke avse år, då
den försäkrade åtnjutit ålderspension eller förtidspension enligt denna lag
eller då undantagande enligt 11 kap. 7 § varit gällande för honom, och må
ej tillämpas med avseende å mer än tre år.

3 §•

I fråga om pension till den som ej är svensk medborgare skall för tid varunder
han ej är bosatt i riket vid tillämpning av 12 kap. 2 § första och andra
styckena talet trettio utbytas mot talet fyrtiofem samt pensionsberäkningen
göras med tillämpning av det basbelopp som gällde vid ingången av det sista
år, för vilket pensionsgrundande inkomst beräknats för den försäkrade.
Pension må ej på grund av vad nu sagts utgå med högre belopp än om den
pensionsberättigade varit bosatt härstädes.

Är pensionsberättigad som i första stycket sägs ej bosatt i riket, må utan
hans samtycke tilläggspension till honom utbytas mot ett engångsbelopp,
motsvarande kapitalvärdet av den pension vartill han är berättigad enligt
första stycket. Med den pensionsberättigades samtycke må utbyte ske mot
lägre engångsbelopp, dock lägst fyrtio procent av nämnda kapitalvärde. Har
utbyte ägt rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grundval av pensionspoäng,
som dessförinnan tillgodoräknats den försäkrade. Grunderna
för beräkningen av kapitalvärde som nu sagts fastställas av Konungen.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

FEMTE AVDELNINGEN

Ytterligare bestämmelser om folkpension och tilläggspension
16 kap. Om utgivande av pension m. m.

1 §•

Den som önskar komma i åtnjutande av pension skall göra ansökan hos
allmän försäkringskassa i enlighet med vad Konungen förordnar.

Åtnjuter försäkrad sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård enligt
denna lag, må allmän försäkringskassa tillerkänna honom förtidspension
utan hinder av att han icke gjort ansökan därom.

Åtnjuter försäkrad sjukbidrag, må den tid varunder sådant bidrag skall
utgå förlängas utan att ansökan därom gjorts.

I den mån Konungen så förordnar må allmän försäkringskassa tillerkänna
den pensionsberättigade pension enligt denna lag utan hinder av att han
icke gjort ansökan därom.

2 §•

Såsom villkor för rätt till förtidspension, invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning
må föreskrivas att den försäkrade skall under högst trettio
dagar vara intagen å visst sjukhus eller underkasta sig undersökning av
viss läkare. För den försäkrades kostnader i anledning av föreskrift som
nu sagts skall ersättning utgå i enlighet med vad Konungen förordnar.

3 §.

Då skäl föreligga därtill må pension beviljas för tid intill dess slutligt beslut
fattats. För sådan pension må föreskrivas särskilda grunder och villkor.

Förekommer anledning att pension bör indragas eller minskas, må förordnas,
att pensionen för tid intill dess slutligt beslut fattats skall indragas
eller utgå med lägre belopp.

4 §•

Pension utgives månadsvis.

Vid beräkning av pensionsbelopp för månad skall den årspension, från
vilken beräkningen utgår, avrundas till närmast lägre hela krontal, som är
jämnt delbart med tolv. År årspensionsbeloppet lägre än tolv kronor, bortfaller
pensionen för den månad som beräkningen avser. Vid tillämpning
av vad nu sagts skola samtliga den pensionsberättigade tillkommande pen -

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sionsförmåner anses som en pension. Avrundning skall i första hand göras
å folkpension enligt 6, 7 eller 8 kap.

5 §.

Ålderspension utgår från och med den månad varunder den försäkrade
fyller sextiosju år eller, om han önskar att pensionen skall börja utgå tidigare
eller senare, från och med den månad som angives i pensionsansökningen.

Förtidspension, barntillägg, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
utgå från och med den månad, varunder rätt till förmånen inträtt. I fall
som avses i 1 § andra stycket utgår dock förtidspension från och med månaden
näst efter den, då beslutet om pension meddelats.

Familjepension utgår från och med den månad då den försäkrade avlidit
eller, om han vid sin död åtnjöt ålderspension eller förtidspension, från
och med månaden näst efter den, varunder dödsfallet inträffat.

Pension må ej utgå för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden.

6 §•

Vad i 1 § första, andra och sista styckena, 2 §, 3 § första stycket samt 5 §
andra och sista styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om ökning av förtidspension.

Ändring av pension i andra fall än i första stycket sägs skall gälla från
och med månaden näst efter den varunder anledning till ändringen uppkommit.

Vad i denna paragraf stadgas skall ej äga tillämpning i fråga om ändring
av pension i anledning av förändring av basbeloppet.

7 §.

Därest arbetsförmågan väsentligt förbättras för försäkrad som åtnjuter
förtidspension, skall pensionen indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen.

8 §•

Försäkrad som åtnjuter förtidspension är skyldig att, om hans arbetsförmåga
väsentligt förbättras, utan oskäligt dröjsmål göra anmälan härom
hos allmän försäkringskassa. Motsvarande skall beträffande den som åtnjuter
änkepension eller förmån enligt 9 kap. gälla, om förhållandena så ändras
att rätten till pensionen eller förmånen därav påverkas. Är den försäkrade
omyndig, åvilar anmälningsskyldigheten förmyndaren.

Underlåtes anmälan som avses i första stycket utan giltigt skäl, må pensionen
eller förmånen indragas för viss tid eller tills vidare.

9 §•

Pensionsförmån utgår till och med den månad, varunder den pensionsberättigade
avlidit eller rätten till förmånen eljest upphört.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

10 §.

Har någon under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas att han
avlidit, äga hans efterlevande åtnjuta familjepension enligt denna lag. Såsom
villkor för utbetalning av pension må dock krävas förklaring på heder
och samvete av efterlevande att denne saknar varje underrättelse om den
bortovarande. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från hans
förmyndare. Finnes den bortovarande sedermera vara vid liv, skall pension
ej vidare utgå.

11 §•

Den som genom brottslig gärning uppsåtligen bragt annan om livet eller
medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 § strafflagen sägs äger ej
rätt till familjepension efter den avlidne.

Familjepension må indragas eller skäligen nedsättas, om den efterlevande
annorledes än i första stycket sägs vållat dödsfallet genom handling, för
vilken ansvar genom lagakraftägande dom ådömts honom.

12 §.

På framställning av nykterhetsnämnd äger riksförsäkringsverket besluta
att pension tillkommande den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och beträffande
vilken föreligger omständighet i övrigt som i 15 § första stycket
lagen om nykterhetsvård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till kommunal
myndighet eller den pensionsberättigades make eller annan person att
användas till den pensionsberättigades och hans familjs nytta.

Är pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller
annan därmed jämförlig orsak ur stånd att själv omhänderhava honom tillkommande
pension, må riksförsäkringsverket besluta, att pensionen skall
utbetalas till annan enligt vad i första stycket sägs.

13 §.

För utbetalning av pension utom riket må krävas bevis att rätt till pension
alltjämt föreligger.

17 kap. Om sammanträffande av förmåner m. m.

1 §•

Det pensionsbelopp, som först förfaller till betalning efter bifall till ansökan
om förtidspension, skall minskas med den försäkrade tillkommande
sjukpenning jämte barntillägg enligt denna lag i den mån pension och sjukförsäkringsförmåner
belöpa på samma månad; och skall minskningen i
första hand göras å folkpension. Vad nu sagts skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande belopp, varmed förtidspension ökas i anledning av
ytterligare nedsättning av arbetsförmågan.

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

2 §•

Folkpension, och tilläggspension i form av änkepension till frånskild
kvinna må sammanlagt utgöra högst så stort belopp som motsvarar det underhållsbidrag,
vilket mannen var skyldig utgiva till henne vid tidpunkten
för sin död; och skall härvid folkpension utgå endast i den mån tilläggspensionen
ej förslår. Vad nu sagts utgör icke hinder för att pensionen ökas till
följd av att basbeloppet stiger.

Bestämmelserna i första stycket må icke lända till minskning av pension,
som utgår med tillämpning av 8 kap. 2 § första stycket.

3 §.

Äger pensionsberättigad rätt till livränta eller sjukpenning jämlikt lagen
om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag eller särskild
författning eller enligt Konungens förordnande rätt till livränta eller sjukpenning,
som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket eller
bolag som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, minskas honom eljest
tillkommande pension enligt vad nedan stadgas. Motsvarande skall äga tilllämpning
i fall då livränta eller sjukpenning utgår enligt utländsk lagstiftning
om yrkesskadeförsäkring. Har livränta eller del därav eller livränta
för viss tid utbytts mot ett engångsbelopp, skall anses som om livränta utginge
eller den utgående livräntan vore förhöjd med belopp som enligt de
vid utbytet tillämpade försäkringstekniska grunderna svarar mot engångsbeloppet.

Folkpension och tilläggspension i form av förtidspension eller ålderspension
minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid
tillkommande sjukpenning jämte barntillägg eller livränta såsom skadad;
dock må avdrag å annan förtidspension än hel sådan ske endast om skadan
inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utgår och avdrag å tilläggspension
göras endast om den pensionsberättigade ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng
för minst ett år vid den tidpunkt då skadan inträffat.

Folkpension i form av ålderspension, änkepension eller barnpension ävensom
tilläggspension i form av änkepension eller barnpension minskas med
tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande livränta
såsom efterlevande, dock må avdrag å tilläggspension göras endast
om den avlidne ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng för minst ett år vid den
tidpunkt då skadan inträffat.

Minskning enligt denna paragraf skall i första hand göras å tilläggspension.
Utan hinder av vad i paragrafen stadgas skall folkpension alltid utgå,
i form av förtidspension eller barnpension med minst en fjärdedel, i form
av änkepension med minst hälften samt i form av ålderspension med minst
tre fjärdedelar av belopp som eljest skolat utgå.

2*—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

4 §•

Vid tillämpning av 1 och 3 §§ tagas andra tillägg till pension än barntillägg
ej i beaktande. Minskning av folkpension enligt nämnda paragrafer skall
sist göras å barntillägg.

5 §. -

Det pensionsbelopp som först förfaller till betalning efter beslut om pension
eller om ökning av pension eller upphävande av förordnande som i 16
kap. 3 § andra stycket sägs må, där den pensionsberättigade under den tid
å vilken pensionsbeloppet belöper i väsentlig mån erhållit sin försörjning
av allmänna medel, till den del pensionsbeloppet motsvarar vad den myndighet
som tillhandahållit försörjningen visar sig hava för nämnda tid utgivit
för den pensionsberättigades samt hans makes och minderåriga barns
försörjning uppbäras av myndigheten.

6 §.

I den mån Konungen så förordnar skall från pension enligt denna lag
avdragas pension enligt utländsk lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

43

SJÄTTE AVDELNINGEN

För försäkringen gemensamma bestämmelser
18 kap. Om allmänna försäkringskassor

1 §•

För varje landstingskommun samt varje stad, som ej tillhör sådan kommun,
skall finnas en allmän försäkringskassa. Då särskilda förhållanden
föranleda därtill, må dock försäkringskassas verksamhetsområde omfatta
två landstingskommuner eller landstingskommun och stad som nyss sagts.
Om antalet försäkringskassor och deras verksamhetsområden förordnar
Konungen.

Allmän försäkringskassa skall inrätta lokalkontor i den mån så prövas
erforderligt.

2 §•

Riksförsäkringsverket utövar tillsyn över de allmänna försäkringskassorna,
vilka hava att ställa sig verkets anvisningar till efterrättelse.

Hos riksförsäkringsverket skall föras register över de allmänna försäkringskassorna
för inskrivning av de uppgifter, som enligt denna lag eller vad
eljest föreskrives skola intagas i registret.

3 §•

För allmän försäkringskassa fastställer Konungen firma.

Ej må annan än allmän försäkringskassa i sin firma eller eljest vid beteckning
av rörelsen använda ordet »försäkringskassa» tillsammans med
ordet »allmän» eller eljest i firman intaga något, varigenom kan givas sken
av att firman innehaves av allmän försäkringskassa.

4 §•

För allmän försäkringskassas förbindelser häfta allenast kassans tillgångar.

Utan riksförsäkringsverkets medgivande må allmän försäkringskassa ej
överlåta eller med inteckning för gäld belasta fast egendom och ej heller
upptaga, övertaga eller ikläda sig ansvar för lån eller åtaga sig annan förpliktelse,
såvida ej denna har omedelbart sammanhang med kassans verksamhet.

Om vad som skall iakttagas beträffande allmän försäkringskassas tillgångar
och skulder, därest kassan upphör eller dess verksamhetsområde
ändras, meddelar Konungen bestämmelser i varje särskilt fall.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

5 §•

Allmän försäkringskassa må ej bedriva annan verksamhet än som angives
i denna lag eller i bestämmelser, som utfärdats med stöd av densamma.

I den mån Konungen så förordnar, är allmän försäkringskassa pliktig att
biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet
ävensom att tillställa socialregister behövliga uppgifter.

Allmän försäkringskassa skall tillhandagå statlig eller kommunal myndighet,
försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar,
i den mån hinder enligt lag eller författning ej möter samt mera
betydande olägenhet ej därigenom uppkommer för kassan. Myndighet, som
handhar arbetslöshetsförsäkring, eller lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs
jnå ej av allmän försäkringskassa förvägras begärt biträde.

6 §•

I allmän försäkringskassa skola finnas styrelse, en eller flera pensionsdelegationer
samt försäkringsnämnder enligt vad nedan stadgas. I den mån
ej annat föreskrives tillkommer det styrelsen att besluta i angelägenheter,
med vilka kassan har att taga befattning.

Stadgar för allmän försäkringskassa skola, på förslag av kassan, fastställas
och registreras av riksförsäkringsverket. Stadgarna skola angiva var
kassans styrelse skall hava sitt säte och hur kassans värde- och övriga
säkerhetshandlingar skola förvaras.

7 §•

Styrelse för allmän försäkringskassa skall bestå av sju eller, om kassans
verksamhetsområde omfattar två landstingskommuner inom skilda län, åtta
ledamöter. En ledamot, som skall vara ordförande, utses av Konungen, en
ledamot av medicinalstyrelsen samt en ledamot av länsstyrelsen; om kassans
verksamhetsområde tillhör två län, skall vardera länsstyrelsen utse en ledamot.
Övriga ledamöter utses av landstinget eller, där fråga är om kassa,
vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige. Omfattar
kassans verksamhetsområde två landstingskommuner, skall vartdera
landstinget utse två ledamöter; utgöres verksamhetsområdet av landstingskommun
och stad, som ej tillhör sådan kommun, utses tre ledamöter av
landstinget samt en ledamot av stadsfullmäktige.

För varje ledamot utses en suppleant.

8 §•

Styrelseledamot utses för en tid av fyra år, räknat från och med den
1 januari året näst efter det, då han blivit utsedd.

Styrelseledamot må skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett
honom.

Avgår styrelseledamot innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962 45

ända, skall för den återstående tiden utses ny ledamot i den ordning, vari
den avgångne ledamoten blivit utsedd.

9 §. i

Ledamot av allmän försäkringskassas styrelse skall vara svensk medborgare.
Uppdraget må ej innehavas av den som är omyndig eller i konkurstillstånd.
Ej heller må den vara styrelseledamot som är ledamot i eller befattningshavare
vid försäkringsdomstolen eller som är i riksförsäkringsverkets
eller allmän försäkringskassas tjänst.

Styrelseledamot äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan
honom och kassan eller rörande hans försäkring eller eljest hans rätj
enligt denna lag. Ej heller må han deltaga i behandling av annan fråga, vari
han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad
sålunda är stadgat äger motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller
annan talan mot styrelseledamot eller tredje man.

10 §.

Till styrelsesammanträde skola samtliga ledamöter kallas. Är styrelseledamot
förhindrad att tjänstgöra, skall till tjänstgöring i första hand in;
kallas den för honom utsedde suppleanten. Suppleant må även eljest närr
vara vid styrelsens sammanträden och skall alltid underrättas om tid för
sammanträde. Den i 12 § första stycket omförmälde direktören äger deltaga
i styrelsens sammanträden men ej i dess beslut.

Vid förfall för ordföranden föres ordet av den för honom utsedde suppleanten
eller, vid förfall jämväl för denne, av den som de vid sammanträdet

närvarande utse. ,

Styrelsen är beslutför, då mer än halva antalet ledamöter är närvarande.
Såsom styrelsens beslut gäller den mening, om vilken de flesta röstande
förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

Vid styrelsens sammanträden skall föras protokoll. Har ledamot, som deltagit
i ärendes behandling, från styrelsens beslut avvikande mening, skal}
denna antecknas till protokollet.

11 §•

Styrelsen äger bemyndiga styrelseledamot eller befattningshavare hos den
allmänna försäkringskassan att teckna kassans firma samt uppdraga åt
styrelseledamot eller befattningshavare hos kassan att å styrelsens vägpar
fatta beslut i de angelägenheter, beträffande vilka så lämpligen kan ske.
Styrelsen äger föreskriva, att rätten till firmateckning får av två eller flera
personer utövas allenast i förening.

12 §.

Hos allmän försäkringskassa skola vara anställda en direktör, vilken i
enlighet med de anvisningar, som lämnas av kassans styrelse, har att leda

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196t

arbetet inom kassan, en eller flera föredragande för pensionsärenden samt en
eller flera förtroendeläkare. Förtroendeläkare har att tillhandagå försäkringskassan
i frågor, som kräva medicinsk sakkunskap, och skall söka
främja samarbetet mellan kassan och inom dess område verksamma läkare.

Utöver de befattningshavare, som avses i första stycket, skola hos allmän
försäkringskassa vara anställda tjänstemän i erforderligt antal.

13 §.

Befattningshavare hos allmän försäkringskassa tillsättas och entledigas

1) direktör, föredragande för pensionsärenden ävensom annan tjänsteman,
beträffande vilken Konungen så föreskrivit, av riksförsäkringsverket;

2) förtroendeläkare av medicinalstyrelsen; samt

3) övriga tjänstemän av kassan.

Riksförsäkringsverket och medicinalstyrelsen skola vid tillsättande och
entledigande av befattningshavare hos kassan inhämta yttrande från kassans
styrelse.

Avlönings-, pensions- och andra anställningsvillkor för befattningshavare,
som tillsättas och entledigas av riksförsäkringsverket, skola bestämmas av
verket efter kassans hörande. Beträffande sådana villkor för förtroendeläkare
är kassan pliktig ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som på förslag
av medicinalstyrelsen meddelas av riksförsäkringsverket.

14 §.

Allmän försäkringskassas räkenskaper skola avslutas för år. Räkenskapsavslutningen
skall vara verkställd före utgången av nästföljande mars månad.

Styrelsen skall senast den 15 april varje år till revisorerna avlämna en av
styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse för det senast förflutna
året. Styrkt avskrift av berättelsen skall samtidigt översändas till
riksförsäkringsverket samt till vederbörande landsting eller stadsfullmäktige.

Före utgången av oktober månad varje år skall styrelsen tillställa riksförsäkringsverket
en beräkning av kassans förvaltningskostnader för nästföljande
år.

15 §.

Då bokslut är uppgjort för allmän försäkringskassa, skall vad av kassans
inkomster avseende sjukförsäkring enligt 2—4 kap. ej åtgått för
löpande utgifter under det år bokslutet avser avsättas till en fond för den
obligatoriska sjukförsåkringen.

Fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk allenast i den mån
kassans inkomster avseende försäkringen ej förslå till täckande av löpande
utgifter.

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Angående förvaltningen av fond som avses i denna paragraf förordnar
Konungen med riksdagen.

16 §.

För granskning av styrelsens förvaltning och den allmänna försäkringskassans
räkenskaper skola för varje år utses en revisor av riksförsäkringsverket
och två revisorer av landstinget eller, där fråga är om kassa, vars
verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige. Omfattar
kassans verksamhetsområde två landstingskommuner, skall vartdera
landstinget utse en revisor; utgöres verksamhetsområdet av landstingskommun
och stad, som ej tillhör sådan kommun, skall en revisor utses av landstinget
och en revisor av stadsfullmäktige.

För varje revisor utses en suppleant.

Revisor må skiljas från uppdraget av den som utsett honom.

Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska
förhållanden, som med hänsyn till kassans verksamhet erfordras
för uppdraget. Till revisor må ej utses den som är i kassans eller styrelseledamots
tjänst, ej heller nära anhörig till styrelseledamot.

17 §.

Revisor äger när som helst inventera den allmänna försäkringskassans
medel och övriga tillgångar samt granska dess böcker, räkenskaper och
andra handlingar. Styrelsen och direktören må ej vägra att lämna av revisor
begärd upplysning angående förvaltningen.

Revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,
som riksförsäkringsverket meddelar.

Revisorerna skola inom fyra veckor från den dag de mottagit styrelsens
förvaltningsberättelse till styrelsen överlämna en av dem underskriven revisionsberättelse.
Styrkt avskrift av revisionsberättelsen skall samtidigt tillställas
riksförsäkringsverket samt vederbörande landsting eller stadsfullmäktige.

18 §.

Talan mot styrelseledamot på grund av hans uppdrag må ej anställas,
lärest icke riksförsäkringsverket skriftligen till honom framställt anmärkning
mot det förfarande, å vilket talan grundas, inom tre år efter utgången
av det år, då förfarandet ägt rum. Vad nu sagts gäller ej talan, som grundas
på att styrelseledamot begått brottslig handling. Riksförsäkringsverket äger
förordna ställföreträdare för styrelsen att föra den allmänna försäkringskassans
talan.

Talan mot revisor på grund av hans uppdrag må ej anställas, sedan två år
förflutit från det revisorernas berättelse överlämnades till styrelsen, såvida
icke talan grundas på att revisor begått brottslig handling.

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

19 §•

Styrelseledamot, direktör eller revisor i allmän försäkringskassa, som vid
fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat kassan
eller tredje man skada, är pliktig att utgiva ersättning för skadan. Föreligger
allenast ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, om det med
hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i övrigt prövas
skäligt.

Äro flera ersättningsskyldiga för skada, svara de för ersättningen en för
alla och alla för en, den vars ersättningsskyldighet nedsatts dock allenast
med det nedsatta beloppet. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande
efter vad som med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes
ligga envar av dem till last, samt till omständigheterna i övrigt prövas
skäligt.

20 §.

Frågor om förtidspension, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
avgöras i allmän försäkringskassa av en pensionsdelegation, bestående av
fem ledamöter. Dessa äro ordföranden i kassans styrelse, som tillika för
ordet i delegationen, två av medicinalstyrelsen utsedda läkare och två av
landstinget eller, om kassans verksamhetsområde utgöres enbart av stad,
av stadsfullmäktige utsedda ledamöter. Omfattar kassans verksamhetsområde
två landstingskommuner eller landstingskommun och stad, som ej
tillhör sådan kommun, skola landstingen eller landstinget och stadsfullmäktige
vardera utse en ledamot. Då skäl äro därtill må Konungen utse
särskild ordförande i pensionsdelegation.

Suppleant för ordförande, som tillika är ordförande i kassans styrelse,
är den för honom utsedde suppleanten i styrelsen. För annan ordförande,
så ock för annan ledamot än ordförande utses en suppleant.

I allmän försäkringskassa må med Konungens medgivande finnas flera
pensionsdelegationer.

21 §.

Pensionsdelegation är beslutför då minst fyra ledamöter äro närvarande.

I delegationens sammanträden men ej i dess beslut äga den allmänna försäkringskassans
direktör samt en företrädare för länsarbetsnämnden deltaga.

I övrigt skall vad i 8 10 §§ är stadgat med avseende på styrelse äga mot svarande

tillämpning med avseende på pensionsdelegation; dock må förtroendeläkare
hos allmän försäkringskassa vara ledamot av pensionsdelegation.
Har föredraganden från beslutet avvikande mening, skall denna antecknas
till protokollet.

22 §.

Ärende avgöres i pensionsdelegation efter föredragning av föredragande
för pensionsärenden.

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

I ärende, som handlägges av pensionsdelegation, må envar som saken rör
eller som eljest antages kunna lämna upplysningar av betydelse höras.

Begär den saken rör att bliva muntligen hörd inför pensionsdelegation,
skall hans begäran villfaras, om ej särskilda skäl däremot äro.

Beslut som fattas i pensionsdelegation skall, i den mån det icke befinnes
obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas.

23 §.

I allmän försäkringskassa prövas i den utsträckning varom stadgas i
särskild författning frågor rörande folkpension av försäkringsnämnder.
Nämnderna skola även tillhandagå kassans styrelse, pensionsdelegation och
lokalkontor med råd och upplysningar angående lokala angelägenheter.

Försäkringsnämnd skall finnas för varje kommun. Med riksförsäkringsverkets
medgivande må dock försäkringsnämnds verksamhetsområde omfatta
flera kommuner eller del av kommun.

24 §.

Försäkringsnämnd skall bestå av minst fem och högst sju av kommunen
utsedda ledamöter. Består nämndens verksamhetsområde av flera kommuner,
bestämmer dock riksförsäkringsverket antalet ledamöter och huru
många ledamöter som skola utses av varje kommun. För varje ledamot utses
en suppleant. Nämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande.

Vad i 8—10 §§ är stadgat med avseende på styrelse skall äga motsvarande
tillämpning med avseende på försäkringsnämnd.

Föredragning inför försäkringsnämnd verkställes av den som den allmänna
försäkringskassans styrelse utser därtill.

25 §.

Arvode och annan ersättning till ordförande i styrelse och till ledamot
av pensionsdelegation fastställas av Konungen.

Arvode och annan ersättning till annan ledamot av styrelse än ordförande,
till ledamot av försäkringsnämnd, till revisor och till sådan ställföreträdare
för styrelse som omförmäles i 18 § första stycket fastställas
av riksförsäkringsverket.

Arvode och annan ersättning som avses i denna paragraf utgivas av
den allmänna försäkringskassan.

26 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om ledamot av styrelse, pensionsdelegation
eller försäkringsnämnd samt om revisor skall i tillämpliga delar gälla beträffande
suppleant.

Har suppleant för styrelseledamot deltagit i behandlingen av fråga rörande
rättshandling gentemot tredje man, är den omständigheten att förut -

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196%

sättningar för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades, utan verkan
mot tredje man, om denne ej insåg eller bort inse nämnda förhållande.

27 §.

I det i 2 § omförmälda registret skall för varje allmän försäkringskassa
antecknas styrelseledamots, suppleants och firmatecknares fullständiga
namn och hemvist samt vad som gäller beträffande rätten att teckna kassans
firma.

Ändring i förhållande varom anteckning sålunda skett är ej gällande gentemot
tredje man förrän ändringen registrerats eller därförutan kommit till
tredje mans kännedom.

28 §.

Vad ledamot av styrelse, pensionsdelegation eller försäkringsnämnd, revisor
eller befattningshavare hos allmän försäkringskassa så ock den som
eljest biträder sådan kassa under sin verksamhet hos kassan erfarit rörande
enskilds personliga förhållanden må ej obehörigen yppas. Bryter någon
häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej
gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke
äro tillgängliga för obehöriga.

19 kap. Om försäkringens finansiering
1 §•

Arbetsgivare skall enligt vad nedan sägs för varje år erlägga avgift dels
till sjukförsäkringen, dels till försäkringen för tilläggspension.

Avgift till sjukförsäkringen utgår å summan av vad arbetsgivaren under
året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner i form av
kost eller bostad utgivit såsom lön eller, där fall som avses i 3 kap. 2 §
andra stycket sista punkten är för handen, annan ersättning för utfört
arbete. Härvid skall hänsyn icke tagas till arbetstagares lön eller ersättning
i vad den för år räknat överstiger tjugutvåtusen kronor.

Avgift till försäkringen för tilläggspension utgår å summan av vad arbetsgivaren
under året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad utgivit såsom lön eller, där fall som avses
i 11 kap. 2 § andra stycket är för handen, annan ersättning för utfört arbete,
sedan från nämnda summa dragits dels ett belopp motsvarande det
vid årets ingång gällande basbeloppet multiplicerat med det beräknade
genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under året, dels ock
för varje arbetstagare sådan del av lön eller annan ersättning, som för år
räknat överstiger sju och en halv gånger nämnda basbelopp. Härvid skall
arbetstagare, som under hela året varit anställd med full arbetstid, räk -

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

nas såsom en arbetstagare och arbetstagare, som under året varit anställd

1 mindre omfattning, medräknas i motsvarande mån. Genomsnittliga antalet
arbetstagare beräknas med en decimal. Om särskilda skäl föranleda
därtill, må avgift beräknas på sätt som avviker från vad nu stadgats men
som giver i huvudsak samma resultat.

Vid beräkning av avgift enligt denna paragraf skall hänsyn icke tagas till
arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till trehundra kronor. Vad
gäller sjukförsäkringen skall vidare, där ej fall som avses i 3 kap. 2 § andra
stycket sista punkten är för handen, vid beräkning av avgift bortses från
arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.
Såvitt angår försäkringen för tilläggspension skall bortses
från arbetstagare, som vid årets ingång uppnått sextiofem års ålder, så ock
från arbetstagare i fall då lön eller annan ersättning till honom antingen
enligt 11 kap. 2 § sista stycket icke räknas såsom inkomst av anställning eller,
om arbetstagaren icke är svensk medborgare eller mantalsskriven härstädes,
avser arbete utom riket.

Om redares avgift för lön till vissa sjömän stadgas särskilt.

2 §.

Försäkrad, som visst år är inskriven hos allmän försäkringskassa, skall
för nämnda år erlägga sjukförsäkringsavgift till kassan enligt vad nedan
sägs.

Har den försäkrade under året varit placerad i sjukpenningklass, skall i
sjukförsäkringsavgiften ingå avgift avseende den allmänna försäkringskassans
utgifter för sjukpenning jämte barntillägg samt för moderskapspenning.
Sådan avgift utgår för varje månad, under vilken den försäkrade varit
placerad i sjukpenningklass. Den som fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig
må, såframt han senast två månader efter tjänstgöringens slut gjort
framställning därom hos kassan, befrias från avgift för varje hel månad av
tjänstgöringstiden.

Uppgår den försäkrades till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid
taxering året näst efter det år sjukförsäkringsavgiften avser till minst tvåtusenfyrahundra
kronor och har han icke vid sistnämnda års utgång upphört
att vara inskriven hos allmän försäkringskassa eller fyllt sextiosju år
eller för december månad samma år åtnjutit ålderspension eller förtidspension
enligt denna lag, skall sjukförsäkringsavgiften innefatta avgift avseende
den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukvårdsersättning. Vad nu
sagts om försäkrads taxerade inkomst skall i fråga om försäkrad, som
taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, avse den sammanlagda
taxerade inkomsten.

Har avgiftspliktig vid taxering till statlig inkomstskatt erhållit sådant
särskilt avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga som avses i 9 §

2 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, skall vid till -

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

lämpning av tredje stycket med taxerad inkomst avses vad som återstår,
sedan den taxerade inkomsten minskats med nämnda avdrag.

Angående skyldighet för försäkrad, som taxeras enligt för gift skattskvldig
gällande bestämmelser, att svara för sjukförsäkringsavgiften för
den med vilken han är gift eller eljest lever tillsammans stadgas i uppbördsförordningen.

3 §■

Försäkrad, för vilken för visst år fastställts pensionsgrundande inkomst
på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete, skall för nämnda år erlägga
tilläggspensionsavgift å den pensionsgrundande inkomsten, i vad
denna härrör från inkomst av annat förvärvsai''bete.

4 §•

Avgift till sjukförsäkringen enligt 1 § skall utgå med en och fem tiondels
procent av det belopp, varå avgiften skall beräknas. Av avgiften skola fyra
femtondelar användas till bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas
utgifter för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning.
Medlen fördelas mellan kassorna i förhållande till deras utgifter för
vartdera ändamålet under året; och skola därvid de utgifter för läkemedel,
som enligt vad därom är särskilt stadgat åvila kassorna, anses ingå
i utgifterna för sjukvårdsersättning. Konungen äger med riksdagen förordna,
att viss del av de medel, som enligt vad nu sagts skola tillgodoföras
de allmänna försäkringskassorna, i stället skall ingå till en fond, benämnd
allmänna sjukförsäkringsfonden, vilken förvaltas enligt grunder som fastställas
i enahanda ordning.

5 §•

Avgift till försäkringen för tilläggspension enligt 1 § samt tilläggspensionsavgift
enligt 3 § skola utgå efter en procentsats, som fastställes av Konungen
med riksdagen. Procentsatsen skall vara så avvägd att avgifterna i
förening med andra tillgängliga medel förslå till bestridande av pensionsutbetalningar,
förvaltningskostnader och andra försäkringen för tilläggspension
åvilande utgifter ävensom till den fondering som finnes erforderlig.

Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för visst år, skall fattas
senast ett år dessförinnan. Riksförsäkringsverket åligger att vart femte
år framlägga förslag beträffande procentsatserna under nästfoljande sju år,
i den mån uttaget icke redan beslutats.

De avgifter, som avses i första stycket, skola ingå till en fond, benämnd
allmänna pensionsfonden, med vars tillgångar kostnaderna för försäkringen
för tilläggspension skola bestridas.

Allmänna pensionsfonden förvaltas på sätt Konungen med riksdagen förordnar.

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

6 §•

Sjukförsäkringsavgift fastställes av riksförsäkringsverket efter den allmänna
försäkringskassans hörande. Sådan avgift utgår för varje avgiftspliktig
med visst belopp i hela kronor, varvid öretal bortfaller.

Avgifterna enligt 2 § andra stycket skola vara så avvägda, att de i förening
med andra för denna del av försäkringen tillgängliga medel förslå till
bestridande av den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukpenning
jämte barntillägg samt för moderskapspenning ävensom till förvaltningskostnader
och erforderlig fondering; och skola därvid utgifterna för barntillägg
och moderskapspenning inbegripas i utgifterna för grundsjukpenning.
Avgifterna skola i vad de avse grundsjukpenning vara lika stora för
samtliga till grundsjukpenning berättigade försäkrade i den allmänna försäkringskassan.
Såvitt angår tilläggssjukpenning skola avgifterna, till den
del sådan sjukpenning svarar mot inkomst av anställning, vara lika stora
för alla försäkrade i kassan, som med avseende å sådan inkomst tillhöra
samma sjukpenningklass. Till den del tilläggssjukpenning svarar mot inkomst
av annat förvärvsarbete skola avgifterna vara lika stora för samtliga
försäkrade i kassan, för vilka den nämnda delen av sjukpenningen är
lika stor och för vilka samma karenstid gäller; därest undantagande, som
avses i 3 kap. 2 § första stycket sista punkten, upphört att äga giltighet
eller övergång till kortare karenstid skett efter ingången av den månad
varunder den försäkrade fyllt fyrtio år, må dock med hänsyn till skillnad
mellan de försäkrade i fråga om deras ålder göras avvikelse från vad nu
stadgats. Avgifterna skola beräknas för månad.

År försäkrad på grund av vad i 4 kap. 3 § stadgas vid ingången av månad,
för vilken avgift enligt 2 § andra stycket skall utgå, icke berättigad till sjukpenning
för minst nittio dagar, nedsättes avgiften till hälften av det belopp,
vartill den eljest skolat uppgå. Har försäkrad under visst år åtnjutit inkomst,
för vilken erlagts sjömansskatt, skall avgift enligt 2 § andra stycket
avseende samma år nedsättas med en tolftedel för varje månad, under vilken
sådan inkomst åtnjutits.

Avgifterna enligt 2 § tredje stycket skola vara så avvägda, att de i förening
med andra härför tillgängliga medel förslå till bestridande av den allmänna
försäkringskassans utgifter för sjukvårdsersättning, däri inbegripet
utgifter för läkemedel, ävensom till förvaltningskostnader och erforderlig
fondering. Avgifterna skola vara lika stora för samtliga avgiftspliktiga
försäkrade i kassan samt beräknas för år.

Avgift enligt 2 § tredje stycket må ej överstiga ett belopp motsvarande
summan av tio kronor och en femtedel av den försäkrades taxerade
inkomst, i vad denna överstiger tvåtusenfyrahundra kronor. Taxeras försäkrade
enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, må avgiften för
vardera utgå högst med ett belopp motsvarande summan av fem kronor och
en femtedel av den försäkrades taxerade inkomst, i vad denna överstiger

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ettusentvåhundra kronor; och skall därvid hälften av den sammanlagda
taxerade inkomsten anses belöpa på vardera.

7 §•

Till allmän försäkringskassa utgår för varje år statsbidrag med hälften
av kassans utgifter för

a) sjukvårdsersättning, dock ej ersättning för sjukhusvård i riket;

b) grundsjukpenning;

c) barntillägg;

d) moderskapspenning.

8 §.

Angående finansiering av folkpensioneringen förordnar Konungen med
riksdagen.

9 §•

Om debitering och uppbörd av avgifter enligt 1 § samt av tilläggspensionsavgifter
enligt 3 § ävensom angående befrielse i vissa fall från skyldighet
att erlägga avgift av sistnämnda slag förordnar Konungen med riksdagen.

10 §.

Om debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter enligt 2 § stadgas
i uppbördsförordningen.

Allmän försäkringskassa äger i den ordning Konungen bestämmer av
statsverket uppbära hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter, som vid
debitering av slutlig skatt debiterats för kassans räkning.

Har försäkrad, som är pliktig att erlägga sjukförsäkringsavgift, avlidit och
efterlämnat dödsbodelägare, som vid hans frånfälle var beroende av honom
för sin försörjning, och har dödsboet att erlägga kvarstående eller tillkommande
skatt, vari ingår sjukförsäkringsavgift, under uppbördstermin, som
äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger taxeringsnämnd eller prövningsnämnd,
därest ömmande omständigheter äro för handen, efter framställning
från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis
av sjukförsäkringsavgiften. Befrielse må dock icke avse avgift, som påförts
i anledning av eftertaxering till statlig inkomstskatt och som rätteligen skolat
erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet. Framställning
som nu sagts skall göras före utgången av andra året efter det år,
varunder den försäkrade avlidit. 11

11 §•

I avräkning å de avgifter, som tillkomma allmän försäkringskassa, äger
kassan av statsverket erhålla förskott enligt de föreskrifter Konungen utfärdar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 55

20 kap. Övriga bestämmelser

1 §•

I denna lag avses, där ej annat framgår, med år kalenderår och med månad
kalendermånad.

2 §•

Adoptivbarn likställes i denna lag med eget barn. Vid tillämpning av bestämmelse
i 3 kap. 2, 4 och 9 §§ samt 21 kap. 1 § om försäkrad, som sammanbor
med barn, skall med barn som där sägs likställas fosterbarn.

3 §■

Ersättning enligt denna lag må indragas eller skäligen nedsättas, om den
som är berättigad till ersättningen

a) uppsåtligen åsamkat sig sjukdom eller skada, som orsakat den utgift
eller nedsättning av arbetsförmågan, för vilken ersättning begäres;

b) ådragit sig sjukdomen eller skadan vid förövandet av handling, för
vilken ansvar genom lagakraftägande dom ådömts honom;

c) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läkares
föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt; d)

medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning.

Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig åtgärd av beskaffenhet
som avses i 4 kap. 2 §, må sjukpenning jämte barntillägg eller
förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras honom, under förutsättning
att han erinrats om denna påföljd.

4 §•

Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra
honom åvilande uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller annorledes
förorsakat att ersättning utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller
har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning
och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket
utbetalats, där ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis
eftergiva återbetalningsskyldighet.

Har återbetalningsskyldighet ålagts någon enligt första stycket, må vid
senare utbetalning till honom i avräkning å vad för mycket utgått innehållas
skäligt belopp. Avdrag å tilläggspension må tillika göras för ogulden tillläggspensionsavgift,
såvida enligt 11 kap. 6 § första stycket pensionspoäng
tillgodoräknats den försäkrade för det år som avgiften avser.

3 §•

Ersättning enligt denna lag, som ej lyfts före utgången av andra året efter
det varunder beloppet förfallit till betalning, skall vara förverkad.

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

6 §•

Fordran å ersättning enligt denna lag, som innestår hos riksförsäkringsverket
eller allmän försäkringskassa, må ej tagas i mät för gäld.

Ej heller må rätt till ersättning överlåtas, innan ersättningen är tillgänglig
för lyftning.

7 §•

Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad
att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som må
tillkomma honom.

Ersättning enligt denna lag må ej återkrävas av den som är skyldig att
utgiva skadestånd till den ersättningsberättigade.

8 §.

Den som är försäkrad eller eljest äger rätt till ersättning enligt denna lag
åligger att, i enlighet med de föreskrifter som meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bestämmande, av riksförsäkringsverket, lämna de uppgifter,
som äro av betydelse för tillämpningen av lagen. Beträffande omyndig
åvilar uppgiftsskyldigheten förmyndaren.

9 §•

Statliga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och försäkringsinrättningar
äro pliktiga att på begäran lämna försäkringsdomstolen,
riksförsäkringsverket, allmän försäkringskassa eller lokalt organ som i
1 kap. 2 § sägs uppgift för namngiven person rörande förhållande, som är av
betydelse för tillämpningen av denna lag.

Arbetsgivare, som underlåter att fullgöra honom enligt första stycket
åvilande uppgiftsskyldighet, straffes med böter, högst etthundra kronor.

10 §.

Talan mot beslut av allmän försäkringskassa i ärende angående försäkring
enligt denna lag föres genom besvär hos riksförsäkringsverket.

Beslut av allmän försäkringskassa, som fattats i pensionsdelegation,
skall, ändå att beslutet icke överklagats, prövas av riksförsäkringsverket
såvida delegationens ordförande eller föredraganden anmält från beslutet
avvikande mening. Riksförsäkringsverket äger ock eljest, utan att talan
föres, till prövning upptaga ärende som avses i första stycket. 11

11 §•

Uppstår tvist mellan allmänna försäkringskassor angående tolkning eller
tillämpning av denna lag, skall tvisten på yrkande av någon av kassorna
avgöras av riksförsäkringsverket.

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

12 §.

Mot riksförsäkringsverkets beslut i fråga, varom i 10 eller 11 § förmäles,
föres talan genom besvär hos försäkringsdomstolen.

Riksförsäkringsverkets beslut i fråga som i första stycket sägs må av
verket underställas försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av
domstolen eller eljest särskilda skäl förefinnas för sådan prövning.

13 §.

Besvär skola ingivas eller insändas till den myndighet eller det organ som
meddelat beslutet.

Den omständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till den
myndighet, som har att pröva besvären, utgör ej hinder för besvärens upptagande
till prövning, därest de inkommit före besvärstidens utgång.

Beträffande tid för anförande av besvär skall jämväl i fråga om allmän
försäkringskassas beslut tillämpas vad som är föreskrivet i lagen om besvärstid
vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

Allmän försäkringskassas och riksförsäkringsverkets beslut lända till
omedelbar efterrättelse, om ej annat föreskrivits i beslutet eller bestämmes
av myndighet som har att pröva beslutet.

14 §.

Beträffande fullföljd av talan i vissa fall skall gälla vad därom är stadgat
i författning som avses i 11 kap. 4 § eller 19 kap. 9 § eller 10 § första
stycket. I fråga om besvär över beslut i ärende, som avses i 19 kap. 10 §
sista stycket, skall vad som gäller beträffande besvär över beslut enligt 15 §
1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt äga motsvarande tillämpning.

15 §.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt angående
utsträckt tillämpning av denna lag eller om undantag i vissa fall från vad
i lagen är stadgat.

16 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
riksförsäkringsverket.

58

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

SJUNDE AVDELNINGEN
Frivillig försäkring

21 kap. Om frivillig sjukpenningförsäkring
1 §•

Kvinnlig försäkrad, som är placerad i sjukpenningklass och som ej åtnjuter
förtidspension enligt denna lag, skall, såframt hon är gift och stadigvarande
sammanbor med sin make eller, i annat fall, stadigvarande
sammanbor med barn under sexton år till henne eller hennes make eller
med någon, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn, genom
frivilliga avgifter kunna hos den allmänna försäkringskassa, hos vilken hon
är inskriven, försäkra sig för erhållande av visst sjukpenningtillägg.

Genom frivilliga avgifter skall ock hos allmän försäkringskassa inskriven
försäkrad, vilken till följd av studier eller annan utbildning, som beräknas
pågå minst ett halvt år, icke eller endast i ringa utsträckning ägnar sig åt
förvärvsarbete, kunna hos kassan försäkra sig för erhållande av viss sjukpenning
jämte barntillägg eller av visst tillägg till den sjukpenning, vartill
han är berättigad enligt 3 kap.

Sjukpenning som avses i denna paragraf må ej uppgå till högre belopp
än tolv kronor för dag. Ej heller må sjukpenningtillägg uppgå till högre
belopp än som motsvarar skillnaden mellan tolv kronor och den sjukpenning,
vartill den försäkrade är berättigad enligt 3 kap.

Vid tillämpning av 16 kap. 1 § andra stycket och 17 kap. 1 § skall med
sjukpenning som där sägs likställas sjukpenning och sjukpenningtillägg
på grund av försäkring som avses i denna paragraf.

2 §■

Närmare förutsättningar och villkor för försäkring som i 1 § sägs bestämmas
av Konungen.

Till allmän försäkringskassa utgår statsbidrag för den frivilliga försäkringen
enligt vad Konungen med riksdagen beslutar.

Då bokslut är uppgjort för allmän försäkringskassa, skall vad av inkomsterna
för den frivilliga försäkringen ej åtgått för löpande utgifter under det
år bokslutet avser avsättas till en särskild fond för den frivilliga sjukförsäkringen.
Angående denna fond skall vad som stadgas i 18 kap. 15 §
andra och tredje styckena äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962
22 kap. Om frivillig pensionsförsäkring

59

1 §•

Genom frivilliga avgifter skall försäkrad, som är svensk medborgare, under
de förutsättningar och på de villkor Konungen bestämmer kunna hos riksförsäkringsverket
försäkra sig för erhållande av pension.

2 §.

Försäkringstekniska grunder för den frivilliga pensionsförsäkringen fastställas
av Konungen, varvid bestämmelserna i 264 § 1 mom. lagen om försäkringsrörelse
skola äga tillämpning.

De erlagda avgifterna ingå till en fond, benämnd fonden för den frivilliga
pensionsförsäkringen, vilken förvaltas och användes enligt de grunder
som bestämmas av Konungen med riksdagen.

Om regelbundet återkommande försäkringsteknisk undersökning av den
frivilliga pensionsförsäkringen förordnar Konungen.

Angående ikraftträdande av denna lag förordnar Konungen med riks
dagen.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

angående införande av lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Lagen om allmän försäkring träder i kraft den 1 januari 1963.

Genom lagen om allmän försäkring upphävas, i den mån ej annat följer
av vad nedan sägs,

lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring;
lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om modeTskapshjälp;
förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;
förordningen den 29 augusti 1958 (nr 460) om sjukhjälp i vissa fall åt
svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket;

lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering;
lagen den 29 juni 1946 (nr 432) angående införande av nya lagen om
folkpensionering;

lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner m. m.;
lagen den 5 maj 1960 (nr 102) om barnpensioner;
lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag;
lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring för allmän tilläggspension;
samt

lagen den 29 juni 1946 (nr 433) om frivillig statlig pensionsförsäkring.

2§.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri
stadgande, som ersatts genom bestämmelse i lagen om allmän försäkring eller
denna lag eller genom bestämmelse som utfärdats med stöd av lagen om
allmän försäkring, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

3§.

Beräkning av basbeloppet med tillämpning av 1 kap. 6 § lagen om allmän
försäkring skall första gången göras för januari 1963; och skall vid tilllämpning
av bestämmelserna i andra stycket i nämnda paragraf anses som
om ändring av basbeloppet vidtagits sagda månad.

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

4§.

Det åligger försäkrad, för vilken lagen om allmän försäkring medför mera
omfattande sjukförsäkring än äldre bestämmelser, att i den ordning Konungen
föreskriver lämna de uppgifter, som i samband med lagens ikraftträdande
erfordras för att bestämma omfattningen av hans försäkring.

5§.

Utan hinder av vad i lagen om allmän försäkring är stadgat äger den,
som vid utgången av år 1954 var berättigad att uppbära sjukpenning från
erkänd sjukkassa, rätt att vid den sjukdom, varom fråga är, från allmän
försäkringskassa åtnjuta sjukpenning enligt de vid nämnda tidpunkt å
honom tillämpliga föreskrifterna, för det fall att han är berättigad till sjukpenning
enligt lagen om allmän försäkring dock endast i den mån han på
grund av de äldre bestämmelserna blir berättigad till sjukpenning för
längre tid än eljest eller med högre belopp än som eljest skolat tillkomma
honom såsom sjukpenning jämte barntillägg. Vad nu stadgats skall ock
gälla, där den som vid utgången av år 1954 var medlem i erkänd sjukkassa
och då ej ägde uppbära sjukpenning därefter drabbas av sjukdomsfall, som
äger medicinskt samband med sjukdom, för vilken rätt till sjukpenning
från erkänd sjukkassa förelegat, dock ej för fall att den försäkrade, frånsett
arbetsoförmåga på grund av kortvarig och medicinskt sett fristående
sjukdom, under mer än två år före sista sjukdomsfallet varit fullt arbetsför.

Vad i första stycket sägs om sjukpenning skall äga motsvarande tillämpning
å ersättning för sjukhusvård.

Riksförsäkringsverket äger meddela särskilda föreskrifter om beloppet av
de avgifter som den försäkrade har att erlägga, i fall där enligt vad ovan
sägs äldre bestämmelser om sjukhjälp skola tillämpas.

6 §.

Den som är inskriven hos allmän försäkringskassa och vid utgången av
år 1962 var försäkrad för grundsjukpenning enligt 7 § första stycket lagen
den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring skall, oaktat han årsinkomst
av förvärvsarbete understiger ettusenåttahundra kronor, vara placerad i
sjukpenningklass, och därvid tillhöra sjukpenningklassen nr 2 enligt 3 kap.
4 § lagen om allmän försäkring. Försäkrad må dock icke vara placerad i
sjukpenningklass på grund av vad nu sagts, sedan hans inkomst av förvärvsarbete
stigit till ettusenåttahundra kronor eller nedgått under ettusentvåhundra
kronor.

Placering i högre sjukpenningklass än nr 2 av försäkrad, som vid utgången
av år 1962 fyllt sextiosju år, må grundas allenast på inkomst av
anställning. Därest försäkrad som nu sagts vid utgången av år 1962 om -

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

fattas av försäkring jämlikt 47 § första stycket lagen den 3 januari 1947
om allmän sjukförsäkring, äger han kvarstå i sådan försäkring efter ingången
av år 1963; och skola därvid äldre bestämmelser alltjämt gälla.

Försäkrad, som vid utgången av år 1962 uppbär sjukpenning på grund
av försäkring jämlikt 47 § första stycket lagen den 3 januari 1947 om allmän
sjukförsäkring, må under sjukperiod, som löper vid ikraftträdandet
av lagen om allmän försäkring, icke placeras i sjukpenningklass, efter vilken
sjukpenning utgår med lägre belopp än som skulle hava tillkommit
honom, därest de äldre bestämmelserna alltjämt varit i kraft.

Utan hinder av vad i 3 kap. 5 § tredje stycket lagen om allmän försäkring
stadgas må försäkrad vid det månadsskifte, som inträffar vid utgången
av år 1962, placeras i högre sjukpenningklass än tidigare.

7 §•

Vid tillämpning av 4 kap. 3 § lagen om allmän försäkring skall med tid
varunder sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgått enligt nämnda
lag likställas tid, för vilken erkänd eller allmän sjukkassa haft att utgiva
motsvarande förmån; och skall med ålderspension och hel förtidspension
enligt lagen om allmän försäkring likställas ålderspension och invalidpension
eller sjukbidrag enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering.

I fall då sjukperiod löper vid ikraftträdandet av lagen om allmän försäkring,
må sjukpenning jämte barntillägg eller ersättning för sjukhusvård
enligt sagda lag, oaktat rätt till sådan förmån enligt vad i första stycket
sägs icke föreligger, utgå under så lång tid av sjukperioden som den försäkrade
skulle hava ägt åtnjuta motsvarande förmån enligt lagen den 3
januari 1947 om allmän sjukförsäkring.

8 §•

Bestämmelserna i 2 kap. 3 § andra stycket samt 3 kap. 12—14 §§ lagen
om allmän försäkring skola icke äga tillämpning i fråga om barnsbörd, som
ägt rum före lagens ikraftträdande. Beträffande sådan barnsbörd skola lagen
den 21 maj 1954 om moderskapshjälp och förordningen den 11 juni 1937 om
mödrahjälp lända till efterrättelse även efter utgången av år 1962.

Har kvinna i anledning av barnsbörd, som inträffar efter utgången av år
1962, uppburit grundpenning enligt lagen om moderskapshjälp, skall vad
sålunda uppburits avräknas från henne tillkommande moderskapspenning
enligt lagen om allmän försäkring.

Tid varunder tilläggspenning uppburits enligt lagen om moderskapshjälp
skall, såvitt avser barnsbörd beträffande vilken lagen om allmän försäkring
är tillämplig, avräknas från den i 3 kap. 13 § sistnämnda lag angivna tiden
av högst etthundraåttio dagar.

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

9§.

Vad i 6 kap. 1 § andra stycket lagen om allmän försäkring stadgas skall
äga tillämpning under år 1963 endast å försäkrade, som äro födda åren
1896 och 1897, under år 1964 endast å försäkrade, som äro födda åren 1897
—1899, samt under år 1965 endast å försäkrade, som äro födda åren 1898—
1901.

10 §.

Pensionspristal skall med tillämpning av 6 § 2 mom. lagen den 29 juni
1946 om folkpensionering fastställas för tiden till och med juni 1968, såframt
ej Konungen med riksdagen annorlunda förordnar.

11 §.

För tiden intill utgången av juni 1968 skall, såframt ej Konungen med
riksdagen annorlunda förordnar, i stället för bestämmelserna i 6 kap. 2 §
första stycket, 7 kap. 4 § och 8 kap. 4 § första stycket lagen om allmän
försäkring gälla att folkpension i form av ålderspension, hel förtidspension
eller änkepension skall för år räknat utgöra tvåtusensexhundrafemtio kronor
eller, där den försäkrade är gift och hans make åtnjuter folkpension i
form av ålderspension eller förtidspension eller äger rätt till pension enligt
6 kap. 1 § första stycket nämnda lag samt fall som nedan i tredje eller
fjärde stycket sägs ej är för handen, tvåtusensextiofem kronor.

De i första stycket angivna pensionsbeloppen skola för varje mångfald
av tre, varmed pensionspristalet överstiger etthundra, förhöjas med ett indextillägg.
Varje sådant tillägg utgör för gift pensionsberättigad som i
första stycket sägs sextio kronor och för annan pensionsberättigad sjuttiofem
kronor för år; dock skola indextillägg, vilka motsvara så många hela
mångfalder av tre som pensionspristalet för juni 1962 överstiger 100, utgöra
för gift pensionsberättigad fyrtio kronor och för annan pensionsberättigad
femtio kronor för år. Därest pensionspristalet, efter att hava stigit med
hel mångfald av tre, åter nedgår, skola indextillägg utgå efter oförändrade
grunder, så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald
av tre.

Åtnjuter den försäkrades make enligt 7 kap. 2 § andra eller tredje stycket
lagen om allmän försäkring två tredjedelar eller en tredjedel av hel förtidspension,
utgår ålderspension till den försäkrade i förra fallet med
fem sjättedelar och i senare fallet med elva tolftedelar av det belopp, vartill
pensionen skulle uppgå, därest maken ej åtnjutit folkpension och ej heller
ägt rätt till pension enligt 6 kap. 1 § första stycket nämnda lag.

Åtnjuta makar förtidspension och utgår för endera eller båda två tredjedelar
eller en tredjedel av hel förtidspension, skall vid beräkning av pension
hel förtidspension utgöra, om två tredjedelar av hel förtidspension
utgår till andra maken, fem sjättedelar och, om en tredjedel av hel för -

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

tidspension utgår till denne, elva tolftedelar av hel förtidspension till försäkrad,
vars make ej åtnjuter folkpension och ej heller äger rätt till pension
enligt 6 kap. 1 § första stycket lagen om allmän försäkring.

Vid tillämpning av 17 kap. 2 § första stycket lagen om allmän försäkring
skall med ökning av pension till följd av att basbeloppet stiger jämställas
förhöjning som avses i andra stycket i denna paragraf.

12 §.

För tiden intill utgången av juni 1968 skall, såframt ej Konungen med
riksdagen annorlunda förordnar, iakttagas vad nedan stadgas.

Följande i 8 och 9 kap. lagen om allmän försäkring angivna förmåne''
skola för år räknat utgöra

barnpension ettusen kronor eller, för barn, vars båda föräldrar avlidit,
eller för barn utom äktenskap, som fyllt tre år och beträffande vilket faderskapet
ej fastställts, ettusenfyrahundra kronor;

barntillägg ettusen kronor eller, i fall då enligt 7 kap. 2 § andra eller
tredje stycket lagen om allmän försäkring två tredjedelar eller en tredjedel
av hel förtidspension utgår, motsvarande andel av nämnda belopp;

invaliditetstillägg ettusentvåhundra kronor; samt

invaliditetsersättning ettusenåttahundra kronor.

För beräkning och utbetalning av folkpension till försäkrad, som icke
tillika åtnjuter tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring, skola
i stället för bestämmelserna i 16 kap. 4 § nämnda lag stadgandena i 11 §
sista stycket och 38 § 1 mom. sista stycket lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
alltjämt äga tillämpning.

I fall som avses i 10 kap. 2 § första stycket lagen om allmän försäkring
må ej utgå högre pensionsbelopp för månad än femtio kronor.

13 §.

Åtnjuter försäkrads hustru hustrutillägg och utgår tillägget på grund
av tredje stycket i övergångsbestämmelserna till lagen om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension med förhöjt belopp, skall den
försäkrades folkpension i form av ålderspension eller förtidspension minskas
med belopp som motsvarar förhöjningen av hustrutillägget.

14 §.

Göres sannolikt att avgifter enligt 4 § lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om
allmän pensionsförsäkring erlagts av någon, som icke är berättigad till folkpension
enligt lagen om allmän försäkring, skall efter riksförsäkringsverkets
prövning folkpension beviljas honom med lägst vad som svarar mot pension
på grund av de avgifter, vilka kunna antagas hava erlagts.

Beträffande avgifts- eller grundpension enligt äldre bestämmelser, vilken

V

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 65

vid utgången av år 1962 åtnjutes av den, som ej är berättigad till folkpension
enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering, skola de äldre bestämmelserna
fortfarande gälla.

15 §.

Åtnjuter någon vid utgången av år 1962 bidrag enligt lagen den 26 juli
1947 (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar med barn, skola äldre bestämmelser
alltjämt tillämpas i fråga om sådant bidrag.

16 §.

Bestämmelserna i tredje stycket punkterna 1—4 övergångsbestämmelserna
till lagen den 5 maj 1960 (nr 99) angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering skola alltjämt äga motsvarande tillämpning.
Dock skall beträffande änkepension efter man, som avlidit före den
1 juli 1960, i stället för 8 § första stycket lagen om folkpensionering i lagrummets
lydelse före nämnda tidpunkt gälla, att sådan pension minskas
med en tredjedel av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga
ettusen kxonor. Vid tillämpning i fall som nu sagts av 13 § 2 mom.
sistnämnda lag skall ock procenttalet 20 utbytas mot 10.

Vad i 17 kap. 3 § lagen om allmän försäkring stadgas om minskning av
folkpension skall ej äga tillämpning å änkepension efter man, som avlidit
före den 1 juli 1960.

17 §.

Änkepension enligt 8 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän försäkring
utgår ej i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1 januari 1962.

18 §.

Folkpension och barnpension, som vid utgången av år 1962 åtnjutes av
den som är berättigad till folkpension enligt lagen om allmän försäkring,
så ock särskilt barnbidrag, som åtnjutes vid nämnda tidpunkt, skall utan
särskild ansökan övergå till motsvarande förmån enligt lagen om allmän
försäkring, såvida rätt till sådan förmån föreligger vid lagens ikraftträdande.

För den som vid utgången av år 1962 åtnjuter folkpensionsförmån, som
ersatts av förmån enligt lagen om allmän försäkring, må de nya bestämmelserna
ej föranleda sänkning av utgående belopp.

19 §•

Särskilt barnbidrag för barn, för vilket rätt till barntillägg enligt 9 kap.
1 § lagen om allmän försäkring icke föreligger vid ikraftträdandet, skall med
tillämpning av äldre bestämmelser utgå jämväl för tid efter ikraftträdandet
så länge rätt till barntillägg som nu sagts icke föreligger.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

i

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

20 §.

Beträffande försäkring för tilläggspension skall så anses som om lagen
om allmän försäkring trätt i kraft den 1 januari 1960. Angående pensionsgrundande
inkomst för tid före den 1 januari 1963 skola dock äldre bestämmelser
gälla med det undantag att vid beräkning av sådan inkomst för år

1962 vad i 11 kap. 5 § lagen om allmän försäkring stadgas skall äga tilllämpning.

21 §.

Anmalan som avses i 36 § första stycket lagen den 28 maj 1959 om försäkring
för allmän tilläggspension må före utgången av år 1962 återkallas
med verkan från och med den 1 januari 1963; och skall vid tillämpning
av 11 kap. 7 § andra stycket sista punkten lagen om allmän försäkring
hansyn ej tagas till anmälan som sålunda återkallats.

22 §.

Försakrad, som är svensk medborgare och som är född år 1896, äger rätt
till tilläggspension i form av ålderspension, om pensionspoäng tillgodoräknats
honom för två år. ö

23 §.

Tilläggspension i form av förtidspension eller familjepension må ej utgå
i anledning av pensionsfall, som inträffat före den 1 januari 1962.

24 §.

Även om så ej följer av vad i 13 kap. 2 § lagen om allmän försäkring är
stadgat skall förtidspension till försäkrad, som är svensk medborgare och
for vilken pensionsfallet inträffat under år 1962, beräknas med tillämpnmg
av namnda paragraf, såframt pensionspoäng tillgodoräknats honom
for åren 1960 och 1961.

25 §.

Vid tillämpning av 13 kap. 2 § och 15 kap. 2 § lagen om allmän försäkring
må hansyn ej tagas till år före 1960.

Vid tillämpning av 15 kap. 2 § skall med sjukpenning enligt lagen om allmän
försäkring likställas sjukpenning enligt lagen den 3 januari 1947 om
allmän sjukförsäkring och tilläggspenning enligt lagen den 21 maj 1954
om moderskapshjälp. Nämnda paragraf må tillämpas för den som är född
år 1897 med avseende å högst ett och för den som är född år 1898 eller 1899
med avseende å högst två år.

26 §.

övergångsbestämmelserna till lagen den 26 maj 1961 (nr 259) angående
ändring i lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring för allmän tilläggspension
skola alltjämt äga motsvarande tillämpning.

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

27 §.

Ansökan om folkpensionsförmån enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering,
barnpension enligt lagen den 5 maj 1960 om barnpensioner
eller särskilt barnbidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag
skall handläggas enligt äldre bestämmelser även efter ingången av
år 1963.

28 §.

Pensionsnämnderna och riksförsäkringsverkets ortsombud ävensom
mödrahjälpsnämnderna skola upphöra med sin verksamhet med utgången
av juni 1963. Handläggning som enligt lag eller författning ankommer på
pensionsnämnd skall efter sagda tidpunkt ankomma pa allmän försäkringskassa.

29 §.

De allmänna sjukkassorna äro vid ikraftträdandet av lagen om allmän
försäkring allmänna försäkringskassor enligt nämnda lag.

Vad i lag eller författning är stadgat om allmän sjukkassa skall efter
ikraftträdandet i stället avse allmän försäkringskassa.

30 §.

Har för understödsförening registrerats firma, som icke överensstämmer
med vad i 18 kap. 3 § andra stycket lagen om allmän försäkring stadgas,
åligger det tillsynsmyndigheten att, därest ej före den 1 juli 1963 för registrering
anmälts beslut om ändring av firman till överensstämmelse med
nämnda stadgande, anmana föreningen att inom sex månader för registrering
anmäla beslut om sådan ändring. Efterkommes ej anmaningen, skall
tillsynsmyndigheten föreslå ändring av föreningens firma och, sedan föreningen
erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget, besluta i ärendet. Om
beslutad ändring skall tillsynsmyndigheten ofördröjligen underrätta föreningen.
över beslutet må besvär anföras i den ordning, som i 79 § lagen
den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar sägs. Sedan beslutet vunnit
laga kraft, skall i understödsföreningsregistret införas anteckning om
ändringen samt bevis om firmans nya lydelse tillställas föreningen.

Ej må någon i sin firma använda ordet »sjukkassa» tillsammans med något
av orden »allmän» eller »central».

31 §.

De i 18 kap. 20 § lagen om allmän försäkring omförmälda pensionsdelegationerna
skola träda i verksamhet den 15 oktober 1962.

I allmänna sjukkassor, vari försäkringsnämnder icke finnas, skola sådana
nämnder inrättas från och med den 15 oktober 1962. Ledamot och
suppleant i nämnd som här avses skola första gången utses för tid intill
utgången av år 1965.

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

32 §.

Fråga rörande änkepension i anledning av dödsfall, som inträffat före
den 1 juli 1960, eller om bidrag som avses i 15 eller 19 § skall i allmän försäkringskassa
prövas av den försäkringsnämnd, inom vars verksamhetsområde
den till pensionen eller bidraget berättigade senast blivit mantalsskriven.

33 §.

Bestämmelserna i lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
och lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp skola alltjämt gälla i fråga
om arbetsgivares bidrag för år 1962 och tidigare år.

34 §.

Avgift, som avses i 19 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän försäkring,
skall jämväl förslå till sådan kostnad för försäkring enligt lagen den 17
december 1954 (nr 774) med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa, som enligt sistnämnda lag skall belasta
försäkringen för grundsjukpenning i kassan.

35 §.

Beträffande sjukförsäkringsavgift för tid före den 1 januari 1963 skola
äldre bestämmelser alltjämt gälla. Vid bestämmande av avgift för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för grundsjukpenning avseende år 1962 skall
dock i stallet för den i 33 § andra och tredje styckena lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring angivna inkomstgränsen ettusentvåhundra
kronor gälla en inkomstgräns av tvåtusenfyrahundra kronor.

36 §.

Av allmän sjukkassas fond för den frivilliga försäkringen skall den 1 januari
1963 till den allmänna försäkringskassans fond för den obligatoriska
sjukförsäkringen överföras medel i den omfattning, som svarar mot
avgifter erlagda för försäkring enligt 47 § första stycket lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring, till den del medlen icke erfordras
med hänsyn till försäkring enligt nämnda lagrum, vilken jämlikt 6 § tredje
stycket denna lag upprätthålles efter ingången av år 1963.

37 §.

Förslag som i 19 kap. 5 § andra stycket lagen om allmän försäkring sägs
skall framläggas första gången år 1963 och andra gången år 1967.

38 §.

Beträffande rätt till pension på grund av avgifter, som erlagts enligt 34 §
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, 35 § lagen den 28
juni 1935 (nr 434) om folkpensionering eller lagen den 29 juni 1946 om
frivillig statlig pensionsförsäkring, skola äldre bestämmelser alltjämt gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962 69

39 §.

De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet
av lagen om allmän försäkring, meddelas av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 4, 11, 13—15, 17, 20, 26, 32 och 47 §§ lagen
den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

4

Från försäkringen------

Jämväl arbetstagare, som är i rätt
upp- eller nedstigande släktskap eller
svågerlag med arbetsgivaren eller
dennes make och som varaktigt
lever i hushållsgemenskap med arbetsgivaren,
är undantagen från försäkringen,
dock endast såvida arbetstagaren
ej är sjukpenningförsäkrad
enligt 7 § lagen om allmän sjukförsäkring.
Med släktskap likställes
adoptivförhållande.

Utföres arbete---— —--

(Föreslagen lydelse)

§•

--- med arbetsgivaren.

Jämväl arbetstagare, som är i rätt
upp- eller nedstigande släktskap eller
svågerlag med arbetsgivaren eller
dennes make och som varaktigt
lever i hushållsgemenskap med arbetsgivaren,
är undantagen från försäkringen,
dock endast såvida arbetstagaren
ej är placerad i sjukpenningklass
enligt lagen om allmän
försäkring. Med släktskap likställes
adoptivförhållande.

— av arbetsgivarna.

11 §•

Drabbas någon, som är försäkrad
enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
av yrkesskada, äger han för tid
till och med nittionde dagen efter
den då skadan inträffade, dock längst
till den dag skadan medför rätt till
livränta eller till och med den dag
rätten till sjukpenning upphör enligt
29 § nämnda lag, (samord -

Drabbas någon, som är omfattad
av sjukförsäkringen enligt lagen om
allmän försäkring, av yrkesskada,
äger han för tid till och med nittionde
dagen efter den då skadan inträffade,
dock längst till den dag skadan
medför rätt till livränta eller till och
med den dag rätten till sjukpenning
upphör enligt 4 kap. 3 § nämnda lag,

1 Senaste lydelse av It § se SFS 1955:399 samt av 26 § se SFS 1961:256.

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

ningstid) rätt att erhålla sjukhjålp
från allmän sjukkassa enligt
vad därom är stadgat i lagen om allmän
sjukförsäkring.

Är skadad, som avses i första stycket,
under samordningstiden eller del
därav ej sjukpenning för säkrad i allmän
sjukkassa, skall för sådan tid
till honom utgivas sjukpenning enligt
denna lag med belopp motsvarande
vad han skulle hava ägt uppbära
från sjukkassan, därest han varit
obligatoriskt sjukpenningförsäkrad
enligt lagen om allmän sjukförsäkring.
Vad nu sagts skall icke gälla
försäkrad, som avses i 3 § andra
stycket denna lag, och ej heller arbetstagare,
som enligt 28 § första
stycket lagen om allmän sjukförsäkring
undantagits från sjukpenningförsäkring.

Är den, som drabbas av yrkesskada,
under samordningstiden eller del
därav ej försäkrad enligt lagen om
allmän sjukförsäkring, skall för sådan
tid till honom utgivas ersättning
enligt denna lag med belopp, som han
skulle hava ägt uppbära, därest han
omfattats av den obligatoriska sjukförsäkringen.

Medför yrkesskada under samordningstiden
behov av sjukvård utom
riket eller tandläkarvård eller sådana
särskilda hjälpmedel, som avses
i 12 §, skola erforderliga kostnader
härför, utgifter för nödiga resor inräknade,
ersättas enligt denna lag, i
den mån ersättning icke utgår enligt
lagen om allmän sjukförsäkring.
Vad nu sagts skall ock gälla i fråga
om kostnader för särskild vård,

(Föreslagen lydelse)
(samordningstid) rätt att
från allmän försäkringskassa erhålla
ersättning enligt samma grunder
som vid annan sjukdom.

Är skadad, som avses i första
stycket, under samordningstiden
eller del därav ej berättigad till sjukpenning
från allmän försäkringskassa,
skall för sådan tid till honom
utgivas sjukpenning enligt denna lag
med belopp motsvarande vad han
skulle hava ägt uppbära från försäkringskassan,
därest han varit placerad
i sjukpenningklass enligt lagen
om allmän försäkring. Vad nu sagts
skall icke gälla försäkrad, som avses
i 3 § andra stycket denna lag, och ej
heller arbetstagare, som enligt 3 kap.
16 § första stycket lagen om allmän
försäkring undantagits från placering
i sjukpenningklass.

Är den, som drabbas av yrkesskada,
under samordningstiden eller del
därav ej omfattad av sjukförsäkringen
enligt lagen om allmän försäkring,
skall för sådan tid till honom
utgivas ersättning enligt denna
lag med belopp, som han skulle hava
ägt uppbära, därest 2 och 3 kap. lagen
om allmän försäkring varit tillämpliga
å honom.

Medför yrkesskada under samordningstiden
behov av sjukvård utom
riket eller landläkarvård eller sådana
särskilda hjälpmedel, som avses
i 12 §, skola erforderliga kostnader
härför, utgifter för nödiga resor inräknade,
ersättas enligt denna lag, i
den mån ersättning icke utgår enligt
lagen om allmän försäkring. Vad nu
sagts skall ook gälla i fråga om kostnader
för särskild vård, som på för -

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som på försäkringsinrättningens be- säkringsinrättningens begäran lämgäran
lämnas den skadade. nas den skadade.

13 §.

Förorsakar olycksfall---------minst hälften.

Sjukpenningens storlek--------att hänföra.

Sjukpenningklasserna och---—----följande tabell:

(Tabellen, i vilken ändring ej föreslås, är här utesluten.)

Halv sjukpenning--------hel sjukpenning.

Sjukpenning må ej i något fall utgå
efter sjukpenningklass med lägre
nummer än den sjukpenningklass,
till vilken den skadade hör enligt
22 § lagen om allmän sjukförsäkring,
och ej heller med lägre belopp än
som skolat utgå i sjukpenning från
allmän sjukkassa, därest skadan ej
utgjort yrkesskada. För tid, beträffande
vilken livränta, som tillerkänts
den skadade, enligt 16 § första
stycket andra punkten icke må
uppbäras, må hel sjukpenning jämte
barntillägg, som avses i 14 §, icke
utgå med lägre belopp än som
motsvarar livräntan för dag räknad.

14

Har skadad, som är försäkrad enligt
lagen om allmän sjukförsäkring,
ett eller flera hemmavarande barn,
vilka äro sjukvårdsförsäkrade såsom
barn till honom, skall utgivas barntillägg
till sjukpenningen. Barntillägg
till hel sjukpenning utgör en
krona för ett eller två barn, två kronor
för tre eller fyra barn samt tre
kronor för fem eller flera barn, allt
för dag. Barntillägg till halv sjukpenning
utgår med hälften av belopp
som nu sagts.

Vad i första stycket sägs skall även
gälla, därest den skadade har an -

Sjukpenning må ej i något fall utgå
med lägre belopp än som skolat
utgå i sjukpenning från allmän
försäkringskassa, därest skadan ej
utgjort yrkesskada. För tid, beträffande
vilken livränta, som tillerkänts
den skadade, enligt 16 § första
stycket andra punkten icke må uppbäras,
må hel sjukpenning jämte
barntillägg, som avses i 14 §, icke
utgå med lägre belopp än som motsvarar
livräntan för dag räknad.

§•

Är skadad vid tillämpning av lagen
om allmän försäkring eller med stöd
av densamma meddelade bestämmelser
berättigad till barntillägg till
sjukpenning eller skulle han hava
varit berättigad till sådant tillägg,
därest han omfattats av sjukförsäkringen
enligt nämnda lag, skall
barntillägg utgå jämväl till
sjukpenning enligt denna lag; och
skola därvid bestämmelserna i 3 kap.
9 § och 20 kap. 2 § lagen om allmän
försäkring äga motsvarande tillämpning.

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nät barn, som icke uppnått den ålder
varmed följer försäkringsplikt
enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
såframt den skadade är underhållsskyldig
beträffande barnet och
styrker att underhållsskyldigheten
fullgöres. Barntillägg må dock ej utgivas
för barn, som är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till make med vilken
den skadade sammanlever. Ej
heller må barntillägg utgå för tid, beträffande
vilken annan jämlikt första
stycket äger uppbära barntillägg
för barnet.

Är den skadade icke försäkrad enligt
lagen om allmän sjukförsäkring,
skall barntillägg enligt vad ovan
stadgats ändock utgivas, därest sådant
tillägg skolat utgå om den skadade
varit försäkrad enligt nämnda
lag.

15

För tid, då yrkesskada föranleder
sjukhusvård, skall i stället för sjukpenning
utgivas hempenning.

Hempenning utgår, där ej annat
följer av vad nedan i tredje stycket
stadgas, för dag med belopp, motsvarande
den sjukpenning som eljest
skolat utgå, minskat med tre
kronor dock med högst hälften av
sjukpenningens belopp. Å hempenning
skall utgivas barntillägg enligt
vad i H § sägs.

För skadad kvinna, som är försäkrad
enligt lagen om allmän sjukförsäkring
och i hemmet har minst
ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne
eller hennes make, skall hempenningen
utgöra minst tre kronor för
3* — Bihang till riksdagens protokoll

§•

För tid, då yrkesskada föranleder
sjukhusvård, skall sjukpenning
minskas med fem kronor för dag,
dock med högst hälften av sjukpenningens
belopp.

För skadad kvinna, som stadigvarande
sammanbor med eget eller
makes barn, adoptivbarn eller fosterbarn
under tio år, utgör sjukpenningen
vid sjukhusvård lägst fem
kronor för dag.

1962. 1 samt. Nr 90

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dag. Sådan kvinna skall tillika äga
uppbära barntillägg till hempenning
med två kronor, såframt hon ej enligt
14 § är berättigad till barntillägg
med högre belopp. Vad i sistnämnda
lagrum är stadgat för fall att
den skadade ej är försäkrad enligt
lagen om allmän sjukförsäkring
skall äga motsvarande tillämpning i
fall som avses i detta stycke.

I övrigt skall vad i denna lag sägs
om sjukpenning gälla även hempenning.

17

Är försäkrad till följd av yrkesskada
under längre tid ur stånd att
reda sig själv, förhöjes honom tillkommande
sjukpenning eller livränta
under tiden med vårdbidrag.
Sådant bidrag utgår dock ej
under tid, då han på grund av skadan
åtnjuter sjukhusvård. Bidragets
storlek bestämmes, när den skadade
är intagen på vårdhem eller annan
anstalt, med hänsyn till vårdavgiftens
storlek och eljest med hänsyn
till vårdbehovets omfattning. Vid bidragets
bestämmande skall hänsyn
jämväl tagas till förmån, som den
skadade för motsvarande ändamål
åtnjuter jämlikt lagen om folkpensionering.
Bidraget må ej sättas högre
än till fem kronor för dag, om den
skadade uppbär sjukpenning, och
ettusenåttahundra kronor för år, om
han uppbär livränta.

20

Änka efter — —-----— —

Var den avlidne ogift, skall livränta
efter samma grunder som an -

§•

Är försäkrad till följd av yrkesskada
under längre tid ur stånd att
reda sig själv, förhöj es honom tillkommande
sjukpenning eller livränta
under tiden med vårdbidrag.
Sådant bidrag utgår dock ej
under tid, då han på grund av skadan
åtnjuter sjukhusvård. Bidragets
storlek bestämmes, när den skadade
är intagen på vårdhem eller annan
anstalt, med hänsyn till vårdavgiftens
storlek och eljest med hänsyn
till vårdbehovets omfattning. Vid bidragets
bestämmande skall hänsyn
jämväl tagas till förmån, som den
skadade för motsvarande ändamål
åtnjuter jämlikt lagen om allmän
försäkring. Bidraget må ej sättas högre
än till fem kronor för dag, om den
skadade uppbär sjukpenning, och
ettusenåttahundra kronor för år, om
han uppbär livränta.

§•

den avlidne.

Var den avlidne ogift, skall livränta
efter samma grunder som an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

givits i första stycket utgå till ogift
kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under äktenskapsliknande
förhållanden, så
ock till kvinna, som var trolovad med
den avlidne och som hade eller haft
barn med honom eller var havande
med barn till honom. Har kvinna
som nu nämnts varit gift och äger
hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande
man eller, om han är avliden,
i egenskap av efterlevande till
honom uppbära livränta, pension —
annan än folkpension — skadestånd
eller annan därmed jämförlig ersättning,
som skall upphöra att utgå
därest hon ingår nytt äktenskap,
skall för tid, under vilken hon äger
rätt till dylik förmån, henne tillkommande
livränta enligt detta stycke
minskas med vad som svarar mot
värdet av förmånen. Avdrag som nu
sagts skall ock ske för vad kvinnan
äger uppbära i livränta efter man,
med vilken hon tidigare sammanlevat
under äktenskapsliknande förhållanden
eller varit trolovad.

Rätten till--

Efterlämnar den
Var den
Finnas flera —

Skall livränta,

75

(Föreslagen lydelse)
givits i första stycket utgå till ogift
kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under äktenskapsliknande
förhållanden, så
ock till kvinna, som var trolovad med
den avlidne och som hade eller haft
barn med honom eller var havande
med barn till honom. Har kvinna
som nu nämnts varit gift och äger
hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande
man eller, om han är avliden,
i egenskap av efterlevande till
honom uppbära livränta, pension —
annan än folkpension eller tilläggspension
— skadestånd eller annan
därmed jämförlig ersättning, som
skall upphöra att utgå därest hon ingår
nytt äktenskap, skall för tid, under
vilken hon äger rätt till dylik
förmån, henne tillkommande livränta
enligt detta stycke minskas med
vad som svarar mot värdet av förmånen.
Avdrag som nu sagts skall
ock ske för vad kvinnan äger uppbära
i livränta efter man, med vilken hon
tidigare sammanlevat under äktenskapsliknande
förhållanden eller varit
trolovad.
med annan.

årliga arbetsförtjänst,
årliga arbetsförtjänst.

--årliga arbetsförtjänsten.

--i 23 §.

26 §.

Har skadad från allmän sjukkassa
uppburit ersättning, som skolat utgivas
av försäkringsinrättning, skall,
därest förhållandet kommer till inrättningens
kännedom, vad som utgivits
från kassan avdragas från ersättning,
som i anledning av skadan

Har skadad från allmän försäkringskassa
uppburit ersättning, som
skolat utgivas av försäkringsinrättning,
skall, därest förhållandet kommer
till inrättningens kännedom,
vad som utgivits från kassan avdragas
från ersättning, som i anledning

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tillkommer honom enligt denna lag,
samt det avdragna beloppet utbetalas
till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension, barnpension enligt
lagen den 5 maj 1960 om barnpensioner
eller bidrag enligt lagen den
26 juli 1947 om särskilda barnbidrag,
skall avdrag göras i den mån ersättningen
skolat föranleda minskning
av pensionen eller bidraget; dock
skall bolag, som avses i 1 §, göra sådant
avdrag endast om begäran därom
framställes av riksförsäkringsverket.
Belopp, som av sådant bolag
avdragits enligt vad nu sagts, skall
utbetalas till riksförsäkringsverket.

32

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare,
som genom underrättelse enligt
31 § eller eljest erhållit kännedom
om inträffad yrkesskada, är skyldig
att enligt de föreskrifter, som meddelas
av Konungen, anmäla skadan
till den allmänna sjukkassa, i vilken
den skadade är försäkrad, eller, om
den skadade ej är försäkrad i allmän
sjukkassa, till den försäkringsinrättning,
som jämlikt 33 § skall utgiva
ersättning i anledning av skadan. I
sistnämnda fall skall, där så kan ske
utan oskälig omgång eller kostnad,
den som avgiver anmälan tillse, att
läkarintyg angående skadans beskaffenhet
och den skadades tillstånd eller,
där skadan medfört döden, angående
dödsorsaken snarast möjligt
insändes till försäkringsinrättningen.

Allmän sjukkassa, som mottagit

av skadan tillkommer honom enligt
denna lag, samt det avdragna beloppet
utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension, skall avdrag göras i
den mån ersättningen skolat föranleda
minskning av pensionen; dock
skall bolag, som avses i 1 §, göra
sådant avdrag endast om begäran
därom framställes av riksförsäkringsverket.
Belopp, som av sådant
bolag avdragits enligt vad nu sagts,
skall utbetalas till riksförsäkringsverket.

§•

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare,
som genom underrättelse enligt
31 § eller eljest erhållit kännedom
om inträffad yrkesskada, är skyldig
att enligt de föreskrifter, som meddelas
av Konungen, anmäla skadan
till den allmänna försäkringskassa,
hos vilken den skadade är inskriven,
eller, om den skadade ej är inskriven
hos allmän försäkringskassa, till den
försäkringsinrättning, som jämlikt
33 § skall utgiva ersättning i anledning
av skadan. I sistnämnda fall
skall, där så kan ske utan oskälig
omgång eller kostnad, den som avgiver
anmälan tillse, att läkarintyg
angående skadans beskaffenhet och
den skadades tillstånd eller, där skadan
medfört döden, angående dödsorsaken
snarast möjligt insändes till
försäkringsinrättningen.

Allmän försäkringskassa, som

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

anmälan enligt första stycket, skall
enligt de föreskrifter, som meddelas
av Konungen, anskaffa läkarintyg,
varom sägs i första stycket, samt
översända anmälan jämte intyget och
erforderliga kompletterande upplysningar
till försäkringsinrättningen.

Läkarintyg, som------

(Föreslagen lydelse)
mottagit anmälan enligt första
stycket, skall enligt de föreskrifter,
som meddelas av Konungen, anskaffa
läkarintyg, varom sägs i första
stycket, samt översända anmälan
jämte intyget och erforderliga kompletterande
upplysningar till försäkringsinrättningen.

--av försäkringsinrättningen.

47

I fråga om ersättning på grund av
den frivilliga försäkringen skall gälla
vad som stadgats beträffande ersättning
på grund av den obligatoriska
försäkringen. Från ersättning,
som avses i 12—15 §§ och som belöper
på tid innan den skadade blivit
berättigad till livränta, skall dock
avdragas vad som för motsvarande
ändamål utgår i sjulthjälp från allmän
sjukkassa.

I försäkringsavtalet-----

§•

I fråga om ersättning på grund av
den frivilliga försäkringen skall gälla
vad som stadgats beträffande ersättning
på grund av den obligatoriska
försäkringen. Från ersättning,
som avses i 12—15 §§ och som belöper
på tid innan den skadade blivit
berättigad till livränta, skall dock
avdragas vad som för motsvarande
ändamål utgår i sjukhjälp från allmän
försäkringskassa.

---första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1963.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Förordning

angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring
(sj ukreseför ordning)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Försäkrad, som enligt lagen om allmän försäkring är berättigad till ersättning
för utgifter för läkarvård, tandläkarvård eller sjukhusvård, äger
rätt till ersättning för utgifter i anledning av resor i enlighet med vad nedan
stadgas.

2 §•

Har försäkrad åtnjutit läkarvård, som avses i 2 kap. 2 § lagen om allmän
försäkring, skall ersättning utgå för utgifter i anledning av resor till
och från läkaren, vilka föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård,
i den mån utgifterna för varje besök hos läkaren överstiga fyra kronor.
Såsom utgift i anledning av resa till eller från läkare skall, i den mån Konungen
så förordnar, anses förutom resekostnad utgift för övernattning
och för anlitande av följeslagare under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått
vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars distrikt
den försäkrade vistas. Ersättning må dock utgivas högst med belopp, som
skulle hava utgått, därest läkarvården sökts vid närmaste allmänna sjukhus,
där vården kunnat meddelas,

a) om den försäkrade efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid sjukhus
eller för enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör
staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landstingskommun
eller stad, som ej tillhör sådan kommun;

b) om den försäkrade utan att hänvisning av läkare skett sökt läkarvård
vid sjukhus för skada, som drabbat honom genom olycksfall, och det
skäligen kunnat antagas att han till följd av skadan var i trängande behov
av sådan vård;

c) om den försäkrade på grund av sjukdom varit i trängande behov av
läkarvård men icke kunnat anträffa den provinsialläkare eller stadslä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 79

kare, inom vars distrikt han vistas, och därför sökt vård hos annan läkare.

Ersättning i anledning av återresa må utgivas högst för resa till den
plats, varifrån resan till läkaren företogs. Om resan till läkaren anträtts
från den försäkrades arbetsplats och den försäkrade företager dagliga resor
mellan bostaden och arbetsplatsen, må dock ersättning i anledning
av återresa utgivas för resa till den försäkrades bostad.

Angående beräkningen i övrigt av ersättning enligt denna paragraf förordnar
Konungen. Konungen äger därvid beträffande resor inom viss försäkringskassas
verksamhetsområde föreskriva, att ersättning skall utgå
endast i den mån utgifterna för varje besök hos läkaren överstiga fem kronor
samt att vad i andra stycket stadgas icke skall äga tillämpning.

3 §•

Vid tandläkarvård som avses i 2 kap. 3 § första stycket lagen om allmän
försäkring skall vad i 2 § denna förordning sägs om läkarvård äga
motsvarande tillämpning.

4 §.

Har försäkrad åtnjutit sjukhusvård som avses i 2 kap. 4 § lagen om allmän
försäkring skall ersättning utgå för utgifter i anledning av resor till
och från sjukvårdsinrättningen. Såsom sådan utgift skall, i den mån Konungen
så förordnar, anses förutom resekostnad utgift för övernattning
och för anlitande av följeslagare eller vårdare under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått,
om vården åtnjutits vid närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård
kunnat beredas, eller, om den sjuke intagits å hemortssjukhus och behovet
av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet eller
därtill gränsande kommun, vid närmaste hemortssjukhus, där erforderlig
vård kunnat beredas.

Utgifter i anledning av återresa från sjukvårdsinrättning ersättas endast
i den mån de överstiga fyra kronor. Kostnad för återresa må ej beräknas
högre än för resa till den försäkrades bostad. Har behovet av sjukhusvård
uppkommit under det att den försäkrade vistats utom det län,
där han är bosatt, och har han i anledning därav intagits å sjukvårdsinrättning,
som är belägen utom nämnda län, må kostnad för återresan ej
beräknas högre än för resa till den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen
företagits. Om behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse
inom en till det egna sjukvårdsområdet gränsande kommun och vården
beretts vid sjukvårdsinrättning belägen utom det län där den försäkrade
är bosatt, må dock ersättning för återresa till bostaden utgå i den mån
nämnda ersättning icke överstiger det belopp som skulle hava utgått för
återresa till bostaden från närmaste hemortssjukhus, där vården kunnat
beredas.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Angående beräkningen i övrigt av ersättning enligt denna paragraf förordnar
Konungen. Konungen äger därvid föreskriva, att viss sjukvårdsinrättning,
som ej är allmänt sjukhus, skall vara likställd med sådant
sjukhus.

5 §.

För resa utom riket må ersättning icke utgå.

6 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

81

Förslag

till

Lag

om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hustrutillägg tillkommer hustru till den, som åtnjuter folkpension i form
av ålderspension eller förtidspension, därest hustrun fyllt sextio år och själv
ej åtnjuter folkpension samt makarna varit gifta minst fem år. När särskilda
skäl äro därtill, må hustrutillägg utgå, oaktat hustrun ej fyllt sextio
år eller makarna varit gifta kortare tid än fem år.

Hustrutillägg skall, där ej annat följer av vad i 4 § stadgas, för år räknat
motsvara skillnaden mellan å ena sidan sammanlagda beloppet av folkpension
i form av ålderspension till två makar samt å andra sidan sådan
pension till ogift, pensionerna beräknade för år och under förutsättning
att de börjat utgå från och med den månad varunder den pensionsberättigade
fyllt sextiosju år.

2 §.

Kommunalt bostadstillägg skall, där kommun så beslutat, utgå till den,
som åtnjuter folkpension i form av ålderspension, förtidspension eller änkepension
och är mantalsskriven inom kommunen, eller till där mantalsskriven
hustru som åtnjuter hustrutillägg.

Kommunalt bostadstillägg utgår enligt de grunder kommunen bestämmer.
Avvikelse från vad i 4 och 5 §§ stadgas må dock icke äga rum, och för rätt
till kommunalt bostadstillägg må ej fordras viss tids bosättning inom kommunen
eller uppställas annat därmed jämförligt villkor. Konungen äger
meddela föreskrifter angående det högsta belopp som må utgå i kommunalt
bostadstillägg för pensionsberättigad, som är bosatt i ålderdomshem
eller därmed likställt hem.

Om kommuns beslut rörande kommunalt bostadstillägg skola riksförsäkringsverket
och den allmänna försäkringskassa, inom vars verksamhetsområde
kommunen är belägen, ofördröjligen underrättas.

3 §.

Hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg må ej utgå till ålderspension,
som den till sådan pension berättigade åtnjuter för tid före den månad
varunder han fyller sextiosju år.

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

4 §•

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg minskas med en tredjedel av
den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga för den som är
gift sjuhundrafemtio kronor och för annan ettusen kronor samt med ytterligare
en tredjedel av årsinkomsten i vad den må överstiga för den som är
gift ettusenfemtio kronor och för annan ettusenfyrahundra kronor.

Minskning skall, där rätt till såväl hustrutillägg som kommunalt bostadstillägg
föreligger, göras först å bostadstillägget och därefter å hustrutillägget.

5 §.

Med årsinkomst avses i denna lag den inkomst, för år räknat, som någon
kan antagas komma att åtnjuta under den närmaste tiden. Såsom inkomst
räknas icke allmänt barnbidrag, folkpension, tilläggspension enligt lagen
om allmän försäkring till den del pensionen jämlikt 9 kap. 1 § sista stycket
nämnda lag föranlett minskning av barntillägg som där avses, livränta eller
sjukpenning jämte barntillägg som avses i 17 kap. 3 § nyssnämnda lag i vad
den enligt samma lagrum avdragits från pension, ersättning på grund av
sjukförsäkring i allmän försäkringskassa eller understöd som någon på
grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva.

Vid uppskattning av förmögenhets avkastning skall denna höjas med tio
procent av det belopp, varmed förmögenheten må överstiga för den som är
gift femtontusen kronor och för annan tjugutusen kronor.

Värdet av naturaförmåner skall uppskattas efter regler, som fastställas
av Konungen.

I fråga om makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra
hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet beräknas
utgöra hälften av deras sammanlagda förmögenhet.

Årsinkomst avrundas för envar pensionsberättigad till närmaste hela tiotal
kronor.

6 §•

Har för någon som åtnjuter hustrutillägg årsinkomsten ökats till sådant
belopp att rätt till sådan förmån ej längre tillkommer henne, indrages förmånen.
Sker eljest mera avsevärd ändring i den inkomst, efter vilken
hustrutillägget blivit bestämt, må detta i enlighet därmed ökas eller minskas.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där för någon
som åtnjuter kommunalt bostadstillägg förhållandena så ändrats att rätten
till tillägget därav påverkas.

«

7 §•

Därest någon beträffande sina eller sin makes ekonomiska förhållanden
åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet att kunna påverka rätten till förmån
enligt denna lag, ehuru skäligen kunnat fordras att uppgiften varit
riktig, skall ansökning om hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg av -

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

slås och redan beviljad sådan förmån indragas; ock må därvid viss tid bestämmas
under vilken rätten till förmånen skall vara förverkad.

Vad nu sagts skall, när skäl föreligga därtill, gälla jämväl därest någon
utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig inkomst
eller egendom i sådan myckenhet att avhändelsen avsevärt inverkar
vid beräkningen av hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg, ehuru
han insett eller bort inse att avhändelsen skulle kunna påverka rätten till
sådan förmån för honom själv eller maken. I fall som nu sagts må ock i
stället för eller jämte påföljd, som i första stycket sägs, vid fastställandet
av den pensionsberättigades årsinkomst så anses som om han fortfarande,
helt eller delvis, vore i besittning av inkomst eller egendom som han avhänt
sig.

8 §•

Den som åtnjuter hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg är skyldig
att, om hans eller hans makes ekonomiska förhållanden väsentligt förbättrats,
utan oskäligt dröjsmål göra anmälan härom till den allmänna försäkringskassa,
inom vars verksamhetsområde han senast blivit mantalsskriven.
Enahanda skyldighet åligger honom, om han åtnjuter kommunalt
bostadstillägg och mantalsskrives i annan kommun än förut, så ock om
han ingår äktenskap eller om hans äktenskap upplöses genom makens död
eller annorledes. Är den som åtnjuter tillägget omyndig åvilar anmälningsskyldigheten
förmyndaren. Uppbäres förmånen av myndighet eller av annan
person än den pensionsberättigade eller dennes förmyndare, är jämväl sådan
myndighet eller person anmälningsskyldig.

Underlåtes anmälan som avses i första stycket utan giltigt skäl, må, där
underlåtenheten inverkat på rätten till eller beloppet av hustrutillägg eller
kommunalt bostadstillägg, sådan förmån indragas såsom stadgas i 7 § första
stycket.

9 §•

Gift pensionsberättigad, vilken stadigvarande lever åtskild från sin make,
skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, vid tillämpningen av denna
lag likställas med ogift pensionsberättigad.

Med gift pensionsberättigad likställes pensionsberättigad, som stadigvarande
sammanbor med annan, med vilken den pensionsberättigade varit
gift eller har eller har haft barn.

10 §.

Ärende angående förmån enligt denna lag skall i allmän försäkringskassa
prövas av den försäkringsnämnd, inom vars verksamhetsområde den pensionsberättigade
senast blivit mantalsskriven.

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

11 §•

Ansökan om förmån enligt denna lag skall innehålla nödiga upplysningar
för bedömande av sökandens rätt ävensom en av sökanden och, om han är
gift, hans make underskriven förklaring på heder och samvete att de lämnade
upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. För omyndig
sökande skall förklaringen avgivas av förmyndaren.

12 §.

Bankaktiebolag, sparbanker och andra penningförvaltande inrättningar
äro pliktiga att på begäran lämna försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket
eller allmän försäkringskassa uppgift för namngiven person rörande
förhållande som är av betydelse för tillämpning av denna lag.

13 §.

Där ej annat följer av vad ovan sägs skall vad i lagen om allmän försäkring
eller eljest är stadgat om folkpension äga motsvarande tillämpning med
avseende å förmån enligt denna lag.

14 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg, som vid utgången av år 1962
åtnjutes av den som är berättigad till motsvarande förmån enligt denna lag,
skall utan särskild ansökan övergå till förmån enligt denna lag.

Hustrutillägg till kvinna, som vid utgången av år 1962 åtnjöt sådant tilllägg
enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering och vars make vid
nämnda tidpunkt stadigvarande vårdades på anstalt, må för tid varunder
nämnda vård därefter utan avbrott fortsätter ej utgå med lägre belopp än
vad som skulle hava varit fallet, därest de äldre bestämmelserna alltjämt ägt
tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

85

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551)
angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring

för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas, dels att 1, 3, 4, 6—8 och 11 §§ förordningen den
18 december 1959 angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels att förordningens rubrik skall lyda som
följer.

Förordning

angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om allmän försäkring

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

För här i riket bosatt försäkrad
skall pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om försäkring för allmän
tilläggspension bestämmas av den lokala
skattemyndighet, inom vars
tjänstgöringsområde den försäkrade
taxerats till statlig inkomstskatt eller
skulle hava taxerats till sådan skatt,
därest han icke haft att erlägga sjömansskatt.
Vad nu sagts om lokal
skattemyndighet skall i Stockholm
avse överståthållarämbetet.

För här i riket bosatt eller mantalsskriven
försäkrad skall pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om
allmän försäkring bestämmas av den
lokala skattemyndighet, inom vars
tjänstgöringsområde den försäkrade
taxerats till statlig inkomstskatt eller
skulle hava taxerats till sådan
skatt, därest han varit bosatt i riket
eller icke haft att erlägga sjömansskatt.
Vad nu sagts om lokal skattemyndighet
skall i Stockholm avse
överståthållarämbetet.

För annan — —----av överståthållarämbetet.

3 §•

Inkomst av anställning, för vilken Inkomst av anställning, för vilken
utomlands bosatt försäkrad icke är skattskyldighet här i riket icke föreskattskyldig
här i riket, skall bestäm- ligger, skall, där den försäkrade är

1 Senaste lydelse av 4 och 11 §§ se SFS 1961:260.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mas med ledning av särskild uppgift
från arbetsgivaren. Sådan uppgift
skall senast den 31 januari året näst
efter det år, som inkomsten avser,
avlämnas till den myndighet, som
enligt 1 § har att bestämma den försäkrades
pensionsgrundande inkomst.
I uppgiften skall angivas den
försäkrades fullständiga namn, födelsetid
och adress ävensom beloppet
av den utbetalade lönen eller ersättningen
och den tidrymd som denna
avser. Vidare skall i uppgiften angivas,
huruvida den försäkrade åtnjutit
naturaförmåner i form av kost
eller bostad. Ett exemplar av uppgiften
skall inom tid som nyss sagts
av arbetsgivaren sändas till den försäkrade.

Om skyldighet för arbetsgivare att
vid arbetsgivaruppgift enligt förordningen
angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension, m. m. foga
uppgift som avses i första stycket
stadgas i nämnda förordning.

4

Vid bestämmande av pensionsgrundande
inkomst skall, utöver
vad som framgår av lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, gälla
följande.

Värdet av naturaförmån i form av
kost eller bostad till arbetstagare,
som avses i 1 § första stycket förordningen
om sjömansskatt, skall
uppskattas i enlighet med vad riksförsäkringsverket
föreskriver. Vad

bosatt utomlands eller avses med förbindelse
enligt 11 kap. 2 § sista stycket
lagen om allmän försäkring, bestämmas
med ledning av särskild
uppgift från arbetsgivaren. Sådan
uppgift skall senast den 31 januari
året näst efter det år, som inkomsten
avser, avlämnas till den myndighet,
som enligt 1 § har att bestämma den
försäkrades pensionsgrundande inkomst.
I uppgiften skall angivas den
försäkrades fullständiga namn, födelsetid
och adress ävensom beloppet
av den utbetalade lönen eller ersättningen
och den tidrymd som denna
avser. Vidare skall i uppgiften angivas,
huruvida den försäkrade åtnjutit
naturaförmåner i form av kost
eller bostad. Ett exemplar av uppgiften
skall inom tid som nyss sagts av
arbetsgivaren sändas till den försäkrade.

Om skyldighet för arbetsgivare
att vid arbetsgivaruppgift enligt förordningen
angående uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän
försäkring, m. m. foga uppgift som
avses i första stycket stadgas i nämnda
förordning.

§•

Vid bestämmande av pensionsgrundande
inkomst skall, utöver vad
som framgår av lagen om allmän
försäkring, gälla följande.

Värdet av naturaförmån i form
av kost eller bostad till arbetstagare,
som avses i 1 § första stycket förordningen
om sjömansskatt, skall uppskattas
i enlighet med vad riksförsäkringsverket
föreskriver. Vad nyss

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

nyss sagts skall jämväl äga tillämpning
beträffande förmån av kost eller
bostad, som försäkrad åtnjutit under
bosättning utomlands.

(Föreslagen lydelse)
sagts skall jämväl äga tillämpning
beträffande förmån av kost eller bostad
i fall som avses i 3 § första stycket.

Vid beräkning----------

Riksförsäkringsverket äger
Vid beräkning —-----

— femhundra kronor.

------av rörelse.

--den försäkrade.

6 §.

Förekommer anledning att vid beräkning
av pensionsgrundande inkomst
hänföra belopp, som enligt försäkrads
allmänna självdeklaration
utgör inkomst av anställning, till inkomst
av annat förvärvsarbete eller
att eljest hänföra visst belopp till annat
slag av inkomst än den försäkrade
uppgivit, skall, där hinder ej möter,
den försäkrade beredas tillfälle
att yttra sig. Dock vare detta ej nödigt
i fråga om misskrivning eller
annat uppenbart förbiseende eller då
eljest yttrande av den försäkrade uppenbarligen
icke är erforderligt för
frågans bedömande.

Förekommer anledning att vid beräkning
av pensionsgrundande inkomst
hänföra belopp, som enligt
försäkrads allmänna självdeklaration
utgör inkomst av anställning,
till inkomst av annat förvärvsarbete
eller att eljest hänföra visst belopp
till annat slag av inkomst än den försäkrade
uppgivit eller ock att göra
avdrag, som i i- § tredje stycket sägs,
skall, där hinder ej möter, den försäkrade
beredas tillfälle att yttra sig.
Dock vare detta ej nödigt i fråga om
misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende eller då eljest yttrande
av den försäkrade uppenbarligen
icke är erforderligt för frågans bedömande.

7 §•

Uppmärksammas att pensionsgrundande
inkomst blivit oriktigt beräknad
på grund av felräkning, missskrivning,
annat uppenbart förbiseende
eller ovetskap om förhållande
som påverkar beräkningen av den
pensionsgrundande inkomsten, skall,
sedan den försäkrade erhållit tillfälle
att yttra sig, beräkningen ändras,
därest felaktigheten icke är att anse
såsom ringa. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning då vid bc -

Uppmärksammas att pensionsgrundande
inkomst blivit oriktigt
beräknad på grund av felräkning,
misskrivning, annat uppenbart förbiseende
eller ovetskap om förhållande
som påverkar beräkningen av den
pensionsgrundande inkomsten, skall,
sedan den försäkrade erhållit tillfälle
att yttra sig, beräkningen ändras,
därest felaktigheten icke är att anse
såsom ringa. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning då vid be -

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

stämmande av avgiftsunderlag enligt
förordningen angående uppbörd av
avgifter enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, m. m. belopp,
som ingår i inkomst av anställning,
ansetts icke skola inräknas i
avgiftsunderlaget eller belopp, som
ingår i inkomst av annat förvärvsarbete,
hänförts till sådant underlag.
Ändring, som i detta stycke sägs, må
icke ske efter utgången av sjätte året
efter det år, som inkomsten avser.

Har för------beräknas, i

(Föreslagen lydelse)
stämmande av avgiftsunderlag enligt
förordningen angående uppbörd
av vissa avgifter enligt lagen om allmän
försäkring, m. m. belopp, som
ingår i inkomst av anställning, ansetts
icke skola inräknas i avgiftsunderlaget
eller belopp, som ingår i
inkomst av annat förvärvsarbete,
hänförts till sådant underlag. Ändring,
som i detta stycke sägs, må icke
ske efter utgången av sjätte året efter
det år, som inkomsten avser,
danröjas.

8 §•

Har belopp, som enligt försäkrads
allmänna självdeklaration utgör inkomst
av anställning, vid beräkning
av pensionsgrundande inkomst hänförts
till inkomst av annat förvärvsarbete
eller har eljest visst belopp
hänförts till annat slag av inkomst
än den försäkrade uppgivit, skall
denne underrättas om avvikelsen och
skälen härför.

Om pensionsgrundande
Pensionsgrundande inkomst

Har verkställd-----

Underrättelse enligt---

Har belopp, som enligt försäkrads
allmänna självdeklaration utgör inkomst
av anställning, vid beräkning
av pensionsgrundande inkomst hänförts
till inkomst av annat förvärvsarbete
eller har eljest visst belopp
hänförts till annat slag av inkomst
än den försäkrade uppgivit, skall
denne underrättas om avvikelsen och
skälen härför. Likaså skall underrät -

telse lämnas om sådant avdrag som i
4 § tredje stycket sågs.

--— — pensionsgrundande inkomsten.

— ---— den försäkrade.

den försäkrade.

— — över beslutet.

11 §•

Över sådant------eller underrättelse.

Över beslut,------hos riksförsäkringsverket.

Besvär skola------besvärstidens utgång.

Riksförsäkringsverket äger, ändå Riksförsäkringsverket äger, ändå
att klagan icke förts, till prövning att klagan icke förts, till prövning
upptaga ärende, vari meddelats be- upptaga ärende, vari meddelats beslut,
som avses i första och andra slut om beräkning av pensionsgrunstyckena.
dande inkomst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962 89

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Klagan över------besvärstidens utgång.

Riksförsäkringsverkets beslut------sådan prövning.

Riksförsäkringsverkets, överståthållarämbetets — — — — — — försäkringsdomstolens
prövning.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

90

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552)
angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m.

Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 4, 5, 20, 29, 39, 41 och 44 §§ förordningen
den 18 december 1959 angående uppbörd av avgifter enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension, m. m.» skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels att förordningens rubrik skall lyda som följer.

Förordning

angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

(Gällande lydelse)

1

Angående debitering och uppbörd
av avgift från arbetsgivare enligt lagen
om försäkring för allmän tillläggspension,
bidrag från arbetsgivare
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
och lagen om moderskapshjälp
samt avgift för obligatorisk
försäkring i riksförsäkringsverket
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
jämte tilläggsavgift enligt 39 §
sistnämnda lag och avgiftstillägg
jämlikt 14 § lagen angående omreglering
av vissa ersättningar enligt lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om
försäkring för olycksfall i arbete
m. m. ävensom avgift enligt förordningen
angående byggnadsforskningsavgift
skall gälla vad nedan
stadgas.

Avgift jämte------verket 1

(Föreslagen lydelse)

§•

Angående debitering och uppbörd
av avgifter från arbetsgivare enligt
lagen om allmän försäkring samt avgift
för obligatorisk försäkring i
riksförsäkringsverket enligt lagen om
yrkesskadeförsäkring jämte tilläggsavgift
enligt 39 § sistnämnda lag och
avgiftstillägg jämlikt 14 § lagen angående
omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete m. m. ävensom avgift enligt
förordningen angående byggnadsforskningsavgift
skall gälla vad nedan
stadgas.

bestämmer.

1 Senaste lydelse av 1, 4, 5, 29, 41 och 44 §§ se SFS 1961:261.

91

Kungl. Maj:ts propc
(Gällande lydelse)

2

I denna förordning förstås med
arbetsgivaravgift: sum man

av arbetsgivarens avgifter och
bidrag enligt 1 § första stycket;

avgiftsunderlag: belopp

varå avgift eller bidrag, som avses i
1 § första stycket, skall beräknas för
arbetsgivaren;

utgiftsår: det kalenderår för
vilket avgiftsunderlag skall bestämmas.

Såvitt gäller beräkning av avgiftsunderlag
för avgift till försäkringen
för allmän tilläggspension skall med
lön enligt denna förordning förstås
jämväl sådan ersättning, som enligt
5 § andra stycket lagen om försäkring
för allmän tilläggspension anses
såsom inkomst av anställning.

nr 90 år 1962

(Föreslagen lydelse)

I denna förordning förstås med
arbetsgivaravgift: sum man

av arbetsgivarens avgifter enligt
1 § första stycket;

avgiftsunderlag: belopp

varå avgift, som avses i 1 § första
stycket, skall beräknas för arbetsgivaren; utgiftsår:

det kalenderår för
vilket avgiftsunderlag skall bestämmas.

Såvitt gäller beräkning av avgiftsunderlag
för avgift till sjukförsäkringen
och försäkringen för tilläggspension
skall med lön enligt denna
förordning förstås jämväl sådan ersättning,
som enligt 3 kap. 2 § andra
stycket sista punkten eller 11 kap.
2 § andra stycket lagen om allmän
försäkring anses såsom inkomst av
anställning.

4 §•

Vid bestämmande av avgiftsunder- Vid bestämmande av avgiftsunderlag
skall utöver vad som framgår av lag skall utöver vad som framgår av
de i 1 § angivna lagarna samt för- de i 1 § angivna författningarna samt
ordningen angående redares avgift i förordningen angående redares avvissa
fall enligt lagen om försäkring gifter i vissa fall enligt lagen om allför
allmän tilläggspension, m. m. män försäkring gälla följande.

gälla följande.

Jämväl såvitt---—--eller bostad.

Värdet av------pensionsgrundande inkomst.

Avdrag för------vissa arbetstagare.

5 §•

Arbetsgivare, som-----— av riksförsäkringsverket.

Vid arbetsgivaruppgift skall ar- Vid arbetsgivaruppgift skall arbetsgivare
foga ett exemplar av de betsgivare foga ett exemplar av de
kontrolluppgifter, vilka han enligt kontrolluppgifter, vilka han enligt
37 § 1 mom. första, andra eller sjun- 37 § 1 mom. första, andra eller sjunde
punkten taxeringsförordningen de punkten taxeringsförordningen

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)
har att avlämna för inkomsttaxeringen,
ävensom av uppgift som avses i
3 § förordningen angående beräkning
av pensions g rundande inkomst enligt
lagen om försäkring för allmän tillläggspension.
Befrielse från nämnda
skyldighet må medgivas av riksförsäkringsverket
eller, efter Konungens
bemyndigande, av myndighet
som verket bestämmer.

Blanketter till

(Föreslagen lydelse)
har att avlämna för inkomsttaxeringen,
ävensom av uppgift som avses i
3 § förordningen angående beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om allmän försäkring. Befrielse
från nämnda skyldighet må medgivas
av riksförsäkringsverket eller,
efter Konungens bemyndigande, av
myndighet som verket bestämmer.

och sjömansskattekontoret.

20 §.

Preliminär avgift för visst år skall
utgå med belopp motsvarande arbetsgivarens
under nästföregående år debiterade
slutliga avgift. Är den för
utgiftsåret fastställda procentsatsen
för avgiftsuttaget enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension
högre eller lägre än procentsatsen för
det år som den sålunda debiterade
slutliga avgiften avser, skall hänsyn
härtill tagas vid bestämmandet
den preliminära avgiften.

Har slutlig-----

Särskild beräkning--

Preliminär avgift för visst år skall
utgå med belopp motsvarande arbetsgivarens
under nästföregående
år debiterade slutliga avgift. Äro de
för utgiftsåret gällande procentsatserna
för avgiftsuttaget enligt lagen
om allmän försäkring högre eller
lägre än procentsatserna för det år
som den sålunda debiterade slutliga
avgiften avser, skall hänsyn härtill
tagas vid bestämmandet av den preliminära
avgiften,
slutliga avgiften.

---omständighet föreligger.

av

29 §.

Efter den —------anståndstidens utgång.

Ogulden del av arbetsgivaravgift Ogulden del av arbetsgivaravgift
skall anses omfatta avgifter och bi- skall anses omfatta avgifter, som avdrag'',
som avses i 1 §, i samma pro- ses i 1 §, i samma proportion som avportion
som sådana avgifter och bi- gifterna ingå i arbetsgivaravgiften.
drag ingå i arbetsgivaravgiften.

39 §.

Avgift enligt § lagen om försök- Tilläggspensionsavgift enligt 19
ring för allmän tilläggspension kap. 3 § lagen om allmän försäkring
(tilläggspensionsavgift) skall, med iakttagande av vad i 40 §
skall, med iakttagande av vad i 40 § sägs, debiteras och uppbäras i en -

93

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sägs, debiteras och uppbäras i enlig- lighet med vad som stadgas i upphet
med vad som stadgas i uppbörds- bördsförordningen.
förordningen.

41

Skall enligt 9 § första stycket lagen
om försäkring för allmän tillläggspension
pensionspoäng för visst
års inkomst av annat förvärvsarbete
tillgodoräknas den försäkrade,
oaktat tilläggspensionsavgift för året
icke till fullo erlägges inom tid som
angives i 40 § första stycket, må
riksförsäkringsverket efter framställning
från den försäkrade eller
dödsboet efter honom medgiva befrielse
från erläggande helt eller delvis
av avgiften, därest ömmande omständigheter
föreligga.

§•

Skall enligt 11 kap. 6 § första stycket
lagen om allmän försäkring pensionspoäng
för visst års inkomst av
annat förvärvsarbete tillgodoräknas
den försäkrade, oaktat tilläggspensionsavgift
för året icke till fullo erlägges
inom tid som angives i 40 §
första stycket, må riksförsäkringsverket
efter framställning från den
försäkrade eller dödsboet efter honom
medgiva befrielse från erläggande
helt eller delvis av avgiften, därest
ömmande omständigheter föreligga.

44 §.

Riksförsäkringsverket äger för varje
år från vederbörlig inkomsttitel
å riksstaten tillgodoföra sig ett belopp
motsvarande skillnaden mellan
summan av de arbetsgivaravgifter,
som enligt vad i 17 § andra stycket
sägs under året anmälts för påföring
i samband med slutlig skatt, och vad
som av dessa avgifter kan enligt av
Konungen fastställda grunder beräknas
bliva avskrivet på grund av bristande
betalning. Beloppet skall fördelas
mellan avgifter och bidrag, som
avses i 1 §, i samma proportion som
sådana avgifter och bidrag ingå i
nyssnämnda avgiftssumma.

Avgiftsbelopp som avses i 29 § skola
i den mån de inflyta av vederbörande
länsstyrelse redovisas till riksförsäkringsverket.
Belopp, som redovisas
visst år, skall fördelas inel -

Riksförsäkringsverket äger för
varje år från vederbörlig inkomsttitel
å riksstaten tillgodoföra sig ett belopp
motsvarande skillnaden mellan
summan av de arbetsgivaravgifter,
som enligt vad i 17 § andra stycket
sägs under året anmälts för påföring
i samband med slutlig skatt, och vad
som av dessa avgifter kan enligt av
Konungen fastställda grunder beräknas
bliva avskrivet på grund av bristande
betalning. Beloppet skall fördelas
mellan avgifter, som avses i 1 §,
i samma proportion som avgifterna
ingå i nyssnämnda avgiftssumma.

Avgiftsbelopp som avses i 29 § skola
i den mån de inflyta av vederbörande
länsstyrelse redovisas till riksförsäkringsverket.
Belopp, som redovisas
visst år, skall fördelas mellan

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

lan avgifter och bidrag som i 1 § sägs
i samma proportion som sådana avgifter
och bidrag ingå i summan av
de under nästföregående år debiterade
slutliga avgifterna.

Riksförsäkringsverket må----

(Föreslagen lydelse)
avgifter som i 1 § sägs i samma proportion
som avgifterna ingå i summan
av de under nästföregående år
debiterade slutliga avgifterna.

--eller restituerats.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

Vid debitering enligt 20 § första
stycket av arbetsgivares preliminära
avgifter för åren 1963 och 1961 skall
hänsyn tagas till ökning, som avgiftsunderlaget
kan antagas komma
att undergå till följd av bestämmelserna
i lagen om allmän försäkring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

95

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555)
angaende redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän

tilläggspension, m. m.

Härigenom förordnas, dels att 1—6 §§ förordningen den 18 december 1959
angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att förordningens rubrik skall lyda som följer.

Förordning

angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring

(Gällande lydelse)

1

Redare skall för varje år å vad
ha a under året utgivit i lön i penningar
eller naturaförmåner i form
av kost eller bostad till sådan arbetstagare
hos honom, som avses i 1 §
första stycket förordningen om sjömansskatt,
erlägga avgift enligt lagen
om försäkring för allmän tillläggspension
samt bidrag jämlikt lagen
om allmän sjukförsäkring och
lagen om moderskapshjälp enligt vad
nedan sägs.

2

Konungen skall fastställa procentsats
dels för uttaget av avgiften till
försäkringen för allmän tilläggspension,
dels ock för uttaget av ett sammanlagt
bidrag till kostnaderna för
den allmänna sjukförsäkringen och
moderskapshjälpen. Beslut om de
båda procentsatser, som skola till -

(Föreslagen lydelse)

§•

Redare skall, i enlighet med vad
nedan sägs, för varje år å vad han
under året utgivit i lön i penningar
eller naturaförmåner i form av kost
eller bostad till sådan arbetstagare
hos honom, som avses i 1 § första
stycket förordningen om sjömansskatt,
erlägga avgifter enligt 19 kap.
1 § lagen om allmän försäkring.

§•

Konungen skall fastställa procentsatser
för uttaget av avgifter till
sjukförsäkringen och försäkringen
för tilläggspension. Beslut om de båda
procentsatser, som skola tillämpas
för visst år, skall fattas under
året dessförinnan.

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

lämpas för visst år, skall fattas under
året dessförinnan.

För avgiften skall procentsatsen
för visst år utgöra en på sätt nedan
sägs bestämd andel av den procentsats,
som med stöd av 32 § lagen om
försäkring för allmän tilläggspension
fastställts för året. Procentsatsen för
bidraget skall utgöra samma andel
av de sammanlagda procenttalen enligt
38 § första stycket lagen om allmän
sjukförsäkring och 12 § lagen
om moderskapshjälp. Nämnda andel
skall svara mot förhållandet mellan
antalet svenska sjömän och hela antalet
sjömän på svenska handelsfartyg
i medeltal för den 31 december
under de tre år, som närmast föregått
det år då procentsatserna fastställas.
Hänsyn tages härvid ej till fartyg
med en bruttodräktighet understigande
300 registerton. Procentsatserna
beräknas med två decimaler.

4 §.

Bidraget till kostnaderna för den
allmänna sjukförsäkringen och moderskapshjälpen
utgår efter den för
året gällande procentsatsen och beräknas
för varje redare å summan av
lön till arbetstagare som i 1 § sägs,
sedan därifrån för varje arbetstagare
dragits sådan del av lön, som för år
räknat överstigit femtontusen kronor.
Härvid skall bortses från arbetstagare,
som icke är obligatoriskt försäkrad
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
så ock från arbetstagare,
som jämlikt 28 § lagen om allmän
sjukförsäkring undantagits från försäkringen
för tilläggssjukpenning.

(Föreslagen lydelse)

För avgiften till sjukförsäkringen
skall procentsatsen för visst år utgöra
en på sätt nedan sägs bestämd
andel av den procentsats, varmed avgift
enligt 19 kap. 4 § lagen om allmän
försäkring skall utgå. Procentsatsen
för avgiften till försäkringen
för tilläggspension skall utgöra samma
andel av den procentsats som
med stöd av 19 kap 5 § sagda lag
fastställts för året. Nämnda andel
skall svara mot förhållandet mellan
antalet svenska sjömän och hela antalet
sjömän på svenska handelsfartyg
i medeltal för den 31 oktober under
de tre år, som närmast föregått
det år då procentsatserna fastställas.
Hänsyn tages härvid ej till fartyg
med en bruttodräktighet understigande
300 registerton. Procentsatserna
beräknas med två decimaler.

3 §.

Avgiften till sjukförsäkringen utgår
efter den för året gällande procentsatsen
och beräknas för varje
redare å summan av lön till arbetstagare
som i 1 § sägs, sedan därifrån
för varje arbetstagare dragits sådan
del av lön, som för år räknat överstigit
tjugutvåtusen kronor. Härvid
skall bortses från arbetstagare, som
icke är obligatoriskt försäkrad enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring,
j

4 .

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

3 §■

Avgiften till försäkringen för allmän
tilläggspension utgår efter den
för året gällande procentsatsen och
beräknas för varje redare å summan
av lön till arbetstagare som i 1 § sägs,
sedan därifrån dragits dels ett belopp
motsvarande det beräknade genomsnittliga
antalet dylika arbetstagare
hos honom under året multiplicerat
med det i 10 § lagen om försäkring
för allmän tilläggspension
omförmälda basbelopp, som gäller
vid årets ingång, dels ock för varje
arbetstagare sådan del av lön, som för
år räknat överstigit sju och en halv
gånger nämnda basbelopp. Härvid
skall arbetstagare, som under hela
året varit anställd med full arbetstid,
räknas såsom en arbetstagare och arbetstagare,
som under året varit anställd
i mindre omfattning, medräknas
i motsvarande mån. Genomsnittliga
antalet arbetstagare beräknas
med en decimal.

5

Bidraget till kostnaderna för den
allmänna sjukförsäkringen och moderskapshjålpen
skall fördelas mellan
sjukvårdsförsäkringen, försäkringen
för tilläggssjukpenning och
moderskapshjälpen i enlighet med
förhållandet mellan de i 38 § första
stycket lagen om allmän sjukförsäkring
och 12 § lagen om moderskapshjälp
angivna procenttalen för bidragen
till nämnda ändamål.

6

De närmare föreskrifter som fin -

(Föreslagen lydelse)

* §■

Avgiften till försäkringen för tilläggspension
utgår efter den för året
gällande procentsatsen och beräknas
för varje redare å summan av lön
till arbetstagare som i 1 § sägs, sedan
därifrån dragits dels ett belopp
motsvarande det beräknade genomsnittliga
antalet dylika arbetstagare
hos honom under året multiplicerat
med det i 1 kap. 6 § lagen om allmän
försäkring omförmälda basbelopp,
som gäller vid årets ingång, dels ock
för varje arbetstagare sådan del av
lön, som för år räknat överstigit sju
och en halv gånger nämnda basbelopp.
Härvid skall arbetstagare, som
under hela året varit anställd med
full arbetstid, räknas såsom en arbetstagare
och arbetstagare, som under
året varit anställd i mindre omfattning,
medräknas i motsvarande
mån. Genomsnittliga antalet arbetstagare
beräknas med en decimal.

§•

Av avgiften till sjukförsäkringen
skola fyra femtondelar användas till
bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter
för tilläggssjukpenning.

§•

De närmare föreskrifter som finnas
erforderliga för tillämpningen

nas erforderliga för tillämpningen
4 — Biliang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)
av denna förordning meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,
av riksförsäkringsanstalten.

(Föreslagen lydelse)
av denna förordning meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

Äldre bestämmelser skola alltjämt
äga tillämpning i fråga om avgifter
och bidrag, som avse tiden före
ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

99

Förslag

till

Lag

om finansiering av folkpensioneringen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till bestridande av kostnaderna för folkpensioneringen skola utgå bidrag
i enlighet med vad nedan stadgas. I övrigt skola kostnaderna bestridas av
statsmedel.

2 §•

Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen skall, såvitt ej annat
följer av vad i andra stycket sägs, envar erlägga folkpensionsavgift för
år, då för honom beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, under
förutsättning att han vid utgången av detta år fyllt minst aderton och högst
sextiosex år, att han varit här i riket mantalsskriven för året näst före taxeringsåret
samt att han vid tidpunkten för tryckningen av stomme till inkomstlängd
för taxeringsåret var svensk medborgare.

Folkpensionsavgift skall icke erläggas av den, som för december månad
året näst före taxeringsåret åtnjutit folkpension i form av ålderspension
eller förtidspension, eller för den, som avlidit före ingången av året näst
före taxeringsåret. Ej heller skall folkpensionsavgift erläggas av den, för
vilken den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten icke uppgår till
tvåtusenfyrahundra kronor eller, om han skall taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser samt den med vilken han skall samtaxeras
icke enligt vad förut sagts är fritagen från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift,
den sammanlagda taxerade inkomsten för dem som samtaxeras
icke uppgår till tvåtusenfyrahundra kronor.

3 §•

Folkpensionsavgift skall utgå med fyra procent av den avgiftspliktiges till
statlig inkomstskatt taxerade inkomst med de begränsningar som nedan
sägs.

Avgiftspliktiga, som samtaxeras, skola erlägga avgift med sammanlagt
högst sexhundra kronor. Därvid skall iakttagas, att om vardera har en taxerad
inkomst överstigande sjutusenfemhundra kronor, envar påföres pensionsavgift
med trehundra kronor. Om endast den ene har en taxerad in -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

komst överstigande sjutusenfemhundra kronor, minskas i förekommande
fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av avgifterna ej överstiger
sexhundra kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses i andra stycket skall erlägga avgift
med högst sexhundra kronor.

Folkpensionsavgift må i intet fall utgå med högre belopp än vad som
motsvarar summan av tio kronor och en femtedel av den taxerade inkomsten
i vad denna överstiger tvåtusenfyrahundra kronor; och skola därvid
avgiftspliktiga som samtaxeras anses som en avgiftspliktig samt avgiftsbeloppet
fördelas mellan dem i förhållande till varderas taxerade inkomst.

Folkpensionsavgift avrundas i förekommande fall nedåt till närmaste
hela krontal.

4 §•

Har avgiftspliktig vid taxering till statlig inkomstskatt erhållit sådant
särskilt avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga som avses i 9 § 2
mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, skall vid tilllämpning
av 2 och 3 §§ med taxerad inkomst avses vad som återstår, sedan
den taxerade inkomsten minskats med nämnda avdrag.

Har avgiftspliktig avlidit och efterlämnat dödsbodelägare, som vid hans
frånfälle var beroende av honom för sin försörjning, och har dödsboet att
erlägga kvarstående eller tillkommande skatt, vari ingår folkpensionsavgift,
under uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger
beskattningsnämnd, där ömmande omständigheter äro för handen, efter
framställning från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis
av avgiften. Befrielse må dock icke avse avgift, som påförts i anledning
av eftertaxering till statlig inkomstskatt och som rätteligen skolat erläggas
under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet.

Framställning som avses i andra stycket skall göras senast under andra
kalenderåret efter dödsåret.

I fråga om besvär över beskattningsnämnds beslut som i andra stycket
sägs skall motsvarande gälla som stadgas i taxeringsförordningen beträffande
besvär över beslut enligt 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.

5 §•

Folkpensionsavgift påföres i den kommun, där för den avgiftspliktige beräknats
till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

Om debitering och uppbörd av folkpensionsavgifter är i övrigt stadgat i
uppbördsförordningen.

6 §•

Kommun skall för varje år bidraga till kostnaderna för folkpensioneringen
med

dels viss andel, motsvarande en tiondels procent för varje fullt tiotal

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

skatteören per invånare i kommunen, av kostnaderna för följande förmåner,
som under året utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade,
nämligen förtidspensioner jämte barntillägg till sådana pensioner,
änkepensioner i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1 juli
1960, samt hustrutillägg, dock högst tre femtedelar av nämnda kostnader,

dels ock viss andel, motsvarande en femtedels procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen, av kostnaderna för kommunala
bostadstillägg, som under året utbetalats för pensionsberättigade, mantalsskrivna
inom kommunen, dock högst fyra femtedelar och lägst en fjärdedel
av sagda kostnader.

7 §■

Vid bestämmandet av antalet skatteören per invånare i kommunen skall
hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kommunalskattelagen
påförts de till kommunen skattskyldiga i taxeringslängden
för året med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda tilllägg,
samt till antalet invånare vid årets ingång.

8 §•

Varje kommuns bidrag uträknas av riksförsäkringsverket.

9 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963, då lagen den 30 juni 1947
(nr 398) om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
upphör att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest stadgande,
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

Äldre bestämmelser skola alltjämt gälla i fråga om pensionsavgifter, som
påföras för år 1962 eller tidigare år, ävensom beträffande kommunernas bidrag
till kostnaderna för folkpensioneringen avseende år 1962 och tidigare
år.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Reglemente

angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas fonder för den
obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Angående förvaltningen av den i 18 kap. 15 § lagen om allmän försäkring
omförmälda fonden för den obligatoriska sjukförsäkringen samt den i 21
kap. 2 § samma lag omförmälda fonden för den frivilliga sjukförsäkringen
skall gälla vad nedan stadgas.

2 §.

Allmän försäkringskassa må placera fondmedel

1. i obligationer utfärdade av staten, kommun, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa;

2. i obligationer garanterade av staten eller kommun;

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,
som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag;

4. i andra skuldförbindelser utfärdade eller garanterade av staten eller
kommun eller utfärdade av riksbanken, postbanken, bankaktiebolag, sparbank
eller centralkassa för jordbrukskredit;

5. i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning
i annan fastighet än industrifastighet inom två tredjedelar av senast fastställda
taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke
må medräknas taxeringsvärdet å växande skog; dock skall åbyggnad, för att
inteckning i fastigheten må godkännas, vara brandförsäkrad i försäkringsbolag,
som avses i lagen om försäkringsrörelse, eller i utländsk försäkringsanstalt
med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket; samt

6. med riksförsäkringsverkets medgivande i fastighet, avsedd för kassans
verksamhet; och skall i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla
vad vid 5. stadgas.

3 §.

Utan hinder av vad i 2 § föreskrives må allmän försäkringskassa med riksförsäkringsverkets
medgivande såsom tillgång i fond redovisa värdet i inventarier,
som anskaffats för kassans verksamhet, under förutsättning att
nedskrivning av värdet sker med minst en tiondel varje år.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

103

Förslag

till

Förordning

■vm ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angaende kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel

Härigenom förordnas, att 2—6 §§ förordningen den 4 juni 1954 angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2

Den som är försäkrad jämlikt lagen
om allmän sjukförsäkring och
som lider av långvarig och allvarlig
sjukdom äger, där Konungen i fråga
om sjukdomen så bestämt, utan kostnad
erhålla läkemedel, som enligt
vad Konungen förordnat skall tillhandahållas
kostnadsfritt vid sådan
sjukdom.

Vad nu sagts skall ock gälla svensk
medborgare som utan att vara försäkrad
jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring vistas här i riket.

3

I annat fall än som avses i 2 § äger
vid sjukdom den som är försäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
vid inköp av läkemedel, som
enligt apoteksvarustadgan den 14 november
1913 (nr 308) är att hänföra
till apoteksvara eller som utan att
utgöra apoteksvara innehåller gift
av första klassen, åtnjuta nedsättning
av fastställt pris för läkemedlet

Den som är omfattad av sjukförsäkring
enligt lagen om allmän försäkring
och som lider av långvarig
och allvarlig sjukdom äger, där Konungen
i fråga om sjukdomen så bestämt,
utan kostnad erhålla läkemedel,
som enligt vad Konungen förordnat
skall tillhandahållas kostnadsfritt
vid sådan sjukdom.

Vad nu sagts skall beträffande den
som är bosatt utom riket gälla allenast
för tid varunder han vistas hårstädes.

§•

I annat fall än som avses i 2 §
äger vid sjukdom den som är omfattad
av sjukförsäkring enligt lagen
om allmän försäkring eller här i riket
är i allmän eller enskild tjänst
vid inköp av läkemedel, som enligt
apoteksvarustadgan den 14 november
1913 (nr 308) är att hänföra till
apoteksvara eller som utan att utgöra
apoteksvara innehåller gift av

1 Senaste lydelse av 2 och 3 §§ se SFS 1958:461.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

med hälften av det belopp, varmed
priset må överstiga tre kronor. Har
under en formel förskrivits flera
läkemedel, skall prisnedsättningen
avse den sammanlagda kostnaden. Är
förskrivning avsedd att expedieras
mer än en gång, skall nedsättningen
hänföra sig till varje expedition.

Vad nu sagts om den som är försäkrad
jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring skall ock gälla den
som, utan att vara försäkrad enligt
nämnda lag, vistas här i riket under
förutsättning att han är svensk medborgare
eller härstädes är i allmän
eller enskild tjänst.

Från prisnedsättning — —----

4

Har apotekare mot recept utlämnat
läkemedel, som avses i 2 §, kostnadsfritt
eller läkemedel, varom sägs
i 3 §, till nedsatt pris, äger han i den
ordning Konungen bestämmer av
den i lagen om allmän sjukförsäkring
avsedda tillsynsmyndigheten
erhålla ersättning med belopp motsvarande
i förra fallet fastställt försäljningspris
och eljest föreskriven
prisnedsättning.

första klassen, åtnjuta nedsättning
av fastställt pris för läkemedlet med
hälften av det belopp, varmed priset
må överstiga tre kronor. Har under
en formel förskrivits flera läkemedel,
skall prisnedsättningen avse den
sammanlagda kostnaden. Är förskrivning
avsedd att expedieras mer
än en gång, skall nedsättningen hänföra
sig till varje expedition.

Vad nu sagts om den som är omfattad
av sjukförsäkring enligt lagen
om allmän försäkring skall beträffande
försäkrad, som är bosatt utom
riket, gälla allenast för tid varunder
han vistas härstädes.

--stycket avses.

§

Har apotekare mot recept utlämnat
läkemedel, som avses i 2 §, kostnadsfritt
eller läkemedel, varom sägs
i 3 §, till nedsatt pris, äger han i den
ordning Konungen bestämmer av
riksförsäkringsverket erhålla ersättning
med belopp motsvarande i förra
fallet fastställt försäljningspris och
eljest föreskriven prisnedsättning.

5 §.

Kostnaden för tillhandahållande
av läkemedel enligt denna förordning
bestrides av statsmedel med belopp
för kalenderår motsvarande en
krona 15 öre för envar, som vid utgången
av det år kostnaden avser är
medlem i allmän sjukkassa, och i
övrigt av de allmänna centralsjuk -

Kostnaden för tillhandahållande av
läkemedel enligt denna förordning
bestrides av statsmedel med belopp
för kalenderår motsvarande en krona
15 öre för envar, som vid utgången
av det år kostnaden avser är
inskriven hos allmän försäkringskassa,
och i övrigt av de allmänna

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kassorna i förhållande till antalet
medlemmar vid nämnda tidpunkt,
vilka äro pliktiga att erlägga sjukförsäkringsavgift
enligt lagen om allmän
sjukförsäkring.

6

Denna förordning äger icke tilllämpning
å den som vårdas å sjukvårdsanstalt,
som avses i lagen om
allmän sjukförsäkring.

försäkringskassorna i förhållande till
antalet inskrivna försäkrade vid
nämnda tidpunkt, vilka äro pliktiga
att erlägga sjukförsäkringsavgift enligt
lagen om allmän försäkring.

§•

Denna förordning äger icke tilllämpning
å den som erhåller sjukhusvård,
som avses i lagen om allmän
försäkring.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

4*— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr 269) om skyldighet för
arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ förordningen den 21 maj 1954 om
skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

1

Arbetsgivare, som------

Upphör arbetstagares — -----

Uppgift, som här avses, skall lämnas
till allmän sjukkassa.

Är arbetstagaren försäkrad jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring, bör
uppgiften lämnas till den sjukkassa,
i vilken arbetstagaren är försäkrad.

(Föreslagen lydelse)

§.

nyss sagts.

— arbetstagarens anställande.

Vad i denna förordning stadgas om
anställning skall äga motsvarande
tillämpning i fall av överenskommelse,
som avses i 3 kap. 2 § andra
stycket sista punkten lagen om allmän
försäkring.

Uppgift, som här avses, skall lämnas
till allmän försäkringskassa.

Är arbetstagaren inskriven hos allmän
försäkringskassa, bör uppgiften
lämnas till den försäkringskassa, hos
vilken arbetstagaren är inskriven.

3 §.

Uppgift om — —----anställningen upphört.

Uppgift skall lämnas å särskild Uppgift skall lämnas å särskild
blankett, vartill formulär fastställes blankett, vartill formulär faststälav
riksskattenämnden efter samråd les av riksskattenämnden efter sammed
tillsynsmyndigheten för de all- råd med riksförsäkringsverket.
männa sjukkassorna.

Uppgiftsblanketter tillhandahållas---—--med posten.

1 Senaste lydelse av 1 och 4 §§ se SFS 1961:266.

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4

Har uppgift, som i 1 § avses, lämnats
till annan allmän sjukkassa än
den, i vilken arbetstagaren är försäkrad,
åligger det den sjukkassa, som
mottagit uppgiften, att ofördröjligen
vidarebefordra densamma till den
sjukkassa, som arbetstagaren tillhör.
Är arbetstagaren ej försäkrad jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring,
skall uppgiften i stället vidarebefordras
till utmätningsmannen i anställningsorten.

Sjukkassa, som mottagit uppgift
avseende i kassan försäkrad arbetstagare,
skall, sedan den tagit del av
innehållet i uppgiften, ofördröjligen
vidarebefordra uppgiften till vederbörande
utmätningsman inom kassans
område.

Har uppgift, som i 1 § avses, lämnats
till annan allmän försäkringskassa
än den, hos vilken arbetstagaren
är inskriven, åligger det den försäkringskassa,
som mottagit uppgiften,
att ofördröjligen vidarebefordra
densamma till den kassa, hos
vilken arbetstagaren är inskriven. Är
arbetstagaren ej inskriven hos allmän
försäkringskassa, skall uppgiften i
stället vidarebefordras till utmätningsmannen
i anställningsorten.

Försäkringskassa, som mottagit
uppgift avseende hos kassan inskriven
arbetstagare, skall, sedan den
tagit del av innehållet i uppgiften,
ofördröjligen vidarebefordra uppgiften
till vederbörande utmätningsman
inom kassans område.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, dels att i 5 och 10 §§, 11 § 1 mom., 12 § 2 mom.,
13—19 §§ samt 21 och 22 §§ militärersättningsförordningen den 2 juni 1950
orden »riksförsäkringsanstalten» och »anstalten» skola ersättas med orden
»riksförsäkringsverket» och »verket», dels att 4 §, 6 § 2 mom., 7 § 2 mom.
och 11 § 2 mom. nämnda förordningi skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse)

4

Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras med det
undantag, som angives i 6 § 3 mom.,
av riksförsäkringsanstalten.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten
i sådant ärende må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär,
som skola hava inkommit till
försäkringsrådet senast inom en månad
efter det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.

Försäkringsrådet äger,-----

Över försäkringsrådets beslut må
klagan ej föras. 1

(Föreslagen lydelse)

§•

Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras med det
undantag, som angives i 6 § 3 mom.,
av riksförsäkringsverket.

över beslut av riksförsäkringsverket
i sådant ärende må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär,
som skola hava inkommit till försäkringsrådet
senast inom en månad
efter det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.

— denna paragraf.

över försäkringsrådets beslut må
klagan föras hos försäkringsdomstolen
genom besvär. Besvären skola
hava inkommit till försäkringsrådet
inom tre veckor från det klaganden
erhållit kännedom om beslutet; dock
skall besvärstiden för menighet
vara fem veckor. Den omständigheten,
att besvären ingivits eller insänts
direkt till försäkringsdomstolen, ut -

1 Senaste lydelse av 4 §, 6 § 2 mom., 7 § 2 mom., 11 § 1 och 2 mom., 12 § 2 mom. samt 13—
19 och 21—22 §§ se SFS 1954:460 samt av 10 § se SFS 1960:181.

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gör ej hinder för besvärens upptagande
till prövning, därest de inkommit
till domstolen före besvärstidens
utgång.

Försäkringsrådets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av förd
klagan, såframt ej rådet annorlunda
förordnar.

Med avseende-------försäkringsrådet stadgas.

6 §.

2 mom. Har olycksfallet----— — halv sjukpenning.

Sjukpenningens storlek-------att hänföra.

Sjukpenningklasserna och------följande tabell:

(Tabellen, i vilken ändring ej föreslås, är här utesluten.)

Halv sjukpenning -------hel sjukpenning.

För tid, —------ — dag räknad.

1 fråga om utgivande av barntilllägg
till sjukpenningen och av hempenning
i stället för sjukpenning
skola bestämmelserna i 14 och 15 §§
lagen om yrkesskadeförsäkring äga
motsvarande tillämpning.

7

2 m o m. Änka efter----—

Var den avlidne ogift, skall livränta
efter samma grunder som angivits
i första stycket utgå till ogift
kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under äktenskapsliknande
förhållanden, så
ock till kvinna, som var trolovad med
den avlidne och som hade eller haft
barn med honom eller var havande
med barn till honom. Har kvinna
som nu nämnts varit gift och äger
hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande
man eller, om han är avliden,
i egenskap av efterlevande till
honom uppbära livränta, pension —

I fråga om utgivande av barntillägg
till sjukpenningen och om sjukpenning
under tid för sjukhusvård
skola bestämmelserna i 14 och 15 §§
lagen om yrkesskadeförsäkring äga
motsvarande tillämpning.

§•

- den avlidne.

Var den avlidne ogift, skall livränta
efter samma grunder som angivits
i första stycket utgå till ogift kvinna,
som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under äktenskapsliknande
förhållanden, så ock till
kvinna, som var trolovad med den
avlidne och som hade eller haft barn
med honom eller var havande med
barn till honom. Har kvinna som nu
nämnts varit gift och äger hon åtnjuta
underhåll av sin förutvarande man
eller, om han är avliden, i egenskap
av efterlevande till honom uppbära
livränta, pension — annan än folk -

no

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

annan än folkpension — skadestånd pension eller tilläggspension — skaeller
annan därmed jämförlig ersätt- destånd eller annan därmed jämförning,
som skall upphöra att utgå lig ersättning, som skall upphöra att
därest hon ingår nytt äktenskap, utgå därest hon ingår nytt äktenskall
för tid, under vilken hon äger skap, skall för tid, under vilken hon
rätt till dylik förmån, henne till- äger rätt till dylik förmån, henne
kommande livränta enligt detta tillkommande livränta enligt detta
stycke minskas med vad som svarar stycke minskas med vad som svarar
mot värdet av förmånen. Avdrag som mot värdet av förmånen. Avdrag som
nu sagts skall ock ske för vad kvin- nu sagts skall ock ske för vad kvinnan
äger uppbära i livränta efter nan äger uppbära i livränta efter
man, med vilken hon tidigare sam- man, med vilken hon tidigare sammanlevat
under äktenskapsliknande manlevat under äktenskapsliknande
förhållanden eller varit trolovad. förhållanden eller varit trolovad.

Rätten till--------med annan.

Efterlämnar den — ------—årliga arbetsförtjänst.

Var den — — -—---årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera-------årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta,-----— här nedan. 11

11 §•

2 m o in. Har skadad från allmän
sjukkassa uppburit ersättning, som
skolat utgivas enligt denna förordning,
skall, därest förhållandet kommer
till riks försäkringsans tältens
kännedom, vad som utgivits från
kassan avdragas från ersättning, som
i anledning av skadan tillkommer
honom enligt denna förordning, samt
det avdragna beloppet utbetalas till
kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension eller bidrag enligt lagen
om bidrag till änkor och änklingar
med barn eller lagen om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn, skall på begäran av pensionsstyrelsen
göras avdrag om och
i den mån ersättningen skolat föran -

2 mom. Har skadad från allmän
försäkringskassa uppburit ersättning,
som skolat utgivas enligt denna
förordning, skall, därest förhållandet
kommer till riksförsäkringsverkets
kännedom, vad som utgivits från kassan
avdragas från ersättning, som i
anledning av skadan tillkommer honom
enligt denna förordning, samt
det avdragna beloppet utbetalas till
kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension skall göras avdrag om
och i den mån ersättningen skolat
föranleda minskning av pensionen.

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

leda minskning av pensionen eller
bidraget; och skall avdraget belopp
utbetalas till pensionsstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 3—5, 7 och 9 §§ lagen den 18 maj 1956 om ersättning
åt smittbärarei skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

r

Ersättningen för inkomstbortfall
åt den som är sjukpenningförsäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
utgår för dag räknat med det
högsta belopp som han vid sjukdom
är berättigad att uppbära i sjukhjälp
på grund av den obligatoriska och
frivilliga sjukpenningförsäkringen
för dag under de första etthundraåttio
dagarna av en sjukperiod, för
vilken sjukpenning utgår; dock att
ersättning åt den som åtnjuter annan
inkomst av förvärvsarbete än inkomst
av tjänst alltid skall bestämmas
till det belopp för dag räknat
som skulle hava utgått till honom,
därest hela hans årsinkomst av förvärvsarbete
utgjort inkomst av
tjänst.

Ersättningen åt den som icke är
sjukpenningförsäkrad enligt nyssnämnda
lag skall med tillämpning av
de i första stycket angivna grunderna
utgå med det belopp för dag räknat
som han skulle hava ägt uppbära
från allmän sjukkassa, därest han 1

(Föreslagen lydelse)

§•

Ersättningen för inkomstbortfall
åt den som omfattas av sjukförsäkringen
enligt lagen om allmän försäkring
utgår för dag räknat med det
högsta belopp som han vid sjukdom
är berättigad att uppbära i sjukpenning,
barntillägg och sjukpenningtillägg
på grund av försäkring enligt
nämnda lag eller med stöd därav
meddelade bestämmelser; dock att
ersättning åt den som åtnjuter annan
inkomst av förvärvsarbete än
inkomst av anställning alltid skall
bestämmas till det belopp för dag
räknat som skulle hava utgått till
honom, därest hela hans årsinkomst
av förvärvsarbete utgjort inkomst av
anställning.

Ersättningen åt den som vid sjukdom
icke är berättigad till sjukpenning
på grund av försäkring som i
första stycket sägs skall med tilllämpning
av de i nämnda stycke angivna
grunderna utgå med det belopp
för dag räknat som han skulle hava

1 Senaste lydelse av 3 och 4 §§ se SFS 1959:588 samt av 5, 7 och 9 §§ se SFS 1961:270.

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

varit obligatoriskt sjukpenningför- ägt uppbära från allmän försäksäkrad
enligt sagda lag. ringskassa, därest han varit placerad

i sjukpenningklass jämlikt 3 kap. lagen
om allmän försäkring.

Den som — —---— om arbetsinkomst.

4

Är den till ersättning berättigade
intagen å sjukvårdsanstalt, som i lagen
om allmän sjukförsäkring omförmäles,
skall ersättningen för inkomstbortfall
minskas med tre kronor
för dag, dock med högst hälften
av ersättningens belopp. Det lägsta
ersättningsbeloppet till kvinna, som
är intagen å sjukvårdsanstalt och i
liemmet har minst ett barn under
tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne eller hennes
make, skall utgöra fem kronor för
dag.

5

Från ersättningen för inkomstbortfall
skola avräknas sjuk- eller
hempenning, tilläggs penning och
barntillägg, vartill smittbäraren under
tiden för ingripandet må vara
berättigad enligt lagen om allmän
sjukförsäkring, lagen med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa,
lagen om yrkesskadeförsäkring eller
lagen om moderskapshjälp.

Från ersättningen-------

Vad i------om yrkesska

§•

Är den till ersättning berättigade
intagen å sjukhus, som i lagen om
allmän försäkring omförmäles,
skall ersättningen för inkomstbortfall
minskas med fem kronor för
dag, dock med högst hälften av ersättningens
belopp. Det lägsta ersättningsbeloppet
till kvinna, som stadigvarande
sammanbor med eget
eller makes barn, adoptivbarn eller
fosterbarn under tio år, skall för tid
då hon är intagen å sjukhus utgöra
sju kronor för dag.

§•

Från ersättningen för inkomstbortfall
skola avräknas sjukpenning,
barntillägg och sjukpenningtillägg,
vartill smittbäraren under tiden för
ingripandet må vara berättigad på
grund av försäkring enligt lagen om
allmän försäkring eller med stöd
därav meddelade bestämmelser, lagen
med särskilda bestämmelser om
frivillig sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa eller lagen om yrkesskadeförsäkring,

för ingripandet.

7 §.

Det ankommer på allmän sjuk- Det ankommer på allmän försäkkassa
att besluta om ersättning åt ringskassa att besluta om ersättning
tillfällig smittbärare. åt tillfällig smittbärare.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ärende angående ersättning upp- Ärende angående ersättning uppta -

tages av den allmänna sjukkassa
som smittbäraren tillhör. Tillhör han
icke någon sjukkassa, upptages ärendet
av den sjukkassa, inom vars
verksamhetsområde han är bosatt.
Är smittbäraren icke bosatt i riket,
upptages ärendet av den sjukkassa,
inom vars verksamhetsområde ingripandet
skett.

9

Beträffande ersättning åt tillfällig
smittbärare skola i övrigt bestämmelserna
i 11 § tredje stycket, 23 §
första stycket, 21 § första stycket,
28 § andra och fjärde styckena, 30 §
andra stycket, 32 §, i5 § andra stycket
samt 46, 59, 89, 101—103 och
105—107 §§ lagen om allmän sjukförsäkring
äga motsvarande tillämpning.

Utöver vad i 27 § första stycket
nämnda lag sägs må ersättning nedsättas
eller indragas, om smittbärare
underlåter att ställa sig till efterrättelse
av myndighet meddelade
föreskrifter angående vad han har att
iakttaga under den tid ingripandet
avser.

ges av den allmänna försäkringskassa
hos vilken smittbäraren är
inskriven. Är han icke inskriven hos
någon försäkringskassa, upptages
ärendet av den kassa, inom vars verksamhetsområde
han är bosatt. Är
smittbäraren icke bosatt i riket, upptages
ärendet av den försökringskassa,
inom vars verksamhetsområde
ingripandet skett.

§.

Beträffande ersättning åt tillfällig
smittbärare skola i övrigt bestämmelserna
i 3 kap. 5 § tredje stycket, 15 §,
16 § andra stycket och 17 § samt 20
kap. 3 § första stycket och 4—-13 §§
lagen om allmän försäkring äga motsvarande
tillämpning.

Utöver vad i 3 kap. 17 § och 20
kap. 3 § första stycket nämnda lag
sägs må ersättning nedsättas eller indragas,
om smittbärare underlåter att
ställa sig till efterrättelse av myndighet
meddelade föreskrifter angående
vad han har att iakttaga under den
tid ingripandet avser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

115

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervis
ning och vård av vissa psykiskt efterblivna

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 4 juni 1954 om undervisning och
vård av vissa psykiskt efterblivna1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse)

22

Undervisning och vård enligt denna
lag av psykiskt efterbliven, som
är inskriven eller för observation intagen
vid särskola eller som är inskriven
vid vårdanstalt och ej fyllt
tjuguett år, skall vara kostnadsfri,
dock att landstinget eller efter Konungens
bestämmande annan som
driver särskola eller vårdanstalt äger
att såsom ersättning för kostnaden
uppbära den inskrivne tillkommande
folkpension, barnpension enligt lagen
om barnpensioner eller särskilt
barnbidrag så ock allmänt barnbidrag,
som enligt 7 § lagen om allmänna
barnbidrag må utgå för den
efterblivne. Den som sålunda uppbär
folkpension skall vara skyldig
att enligt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar tillhandahålla
den pensionsberättigade fickpengar
eller använda motsvarande belopp

(Föreslagen lydelse)

§•

Undervisning och vård enligt denna
lag av psykiskt efterbliven, som är
inskriven eller för observation intagen
vid särskola eller som är inskriven
vid vårdanstalt och ej fyllt
tjuguett år, skall vara kostnadsfri,
dock att landstinget eller efter Konungens
bestämmande annan som
driver särskola eller vårdanstalt äger
att såsom ersättning för kostnaden
uppbära allmänt barnbidrag, som
må utgå enligt 7 § lagen om allmänna
barnbidrag. Om rätt att uppbära
folkpension såsom ersättning för
kostnaden stadgas särskilt.

1 Senaste lydelse se SFS 1960:112.

116

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för ökande av hans trivsel eller eljest
till hans personliga nytta.

För vård------Konungen bestämmer.

Utan hinder — —---— centralstyrelsen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963.

afl ■ ui.n

ff-IO i

v;nL"c;

1

•‘”tf. friév il ''jo

■SB ttfOH lAtlÄ

no b‘i«v i''%>o gnin*i vi>i*n i

f-i.

em

:«1 ’

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

117

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister

Härigenom förordnas, att 2, 4 och 5 §§ lagen den 20 mars 1936 om socialregister1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

2

I socialregistret skola antecknas:

/) de personer, som erhålla understöd
eller annan hjälp genom kommunens
organ;

2) inom kommunen boende personer,
vilka uppbära folkpension i
form av tilläggspension, änkepension,
kommunalt bostadstillägg, hustrutillägg,
blindtillägg eller vårdtilllägg,
bidrag enligt lagen om bidrag
till änkor och änklingar med barn,
mödrahjälp, särskilt barnbidrag eller
bidragsförskott eller som med bidrag
av allmänna medel åtnjuta sjukvård
eller yrkesutbildning, varom i 74 § lagen
om folkpensionering förmäles,
för förebyggande eller hävande av
höggradig nedsättning av arbetsförmågan; 3)

personer, som erhålla hjälp i
annan form än ovan sagts, i den mån
det registerförande organet erhåller
kännedom därom och finner anteckning
om förhållandet böra inflyta i
registret.

(Föreslagen lydelse)

§•

I socialregistret skola antecknas de
personer, som erhålla understöd eller
annan hjälp genom kommunens organ,
ävensom personer, vilka erhålla
hjälp i annan form, i den mån det
registerförande organet erhåller kännedom
därom och finner anteckning
om förhållandet böra inflyta i registret.

1 Senaste lydelse av 2 och 4 §§ se SFS 1954:136 och av 5 § se SFS 1954:251.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4§.

Beslutar kommunalt organ, att
hjälp skall utgå till viss person, skall
beslutet omedelbart delgivas det registerförande
organet. Sådan delgivningsplikt
åligger pensionsnämndens
ordförande i fråga om folkpension i
form av tilläggspension, änkepension,
kommunalt bostadstillägg,
hustrutillågg, blindtillägg eller vårdtillägg
ävensom beträffande bidrag
enligt lagen om bidrag till änkor och
änklingar med barn, särskilt barnbidrag
samt bidrag av allmänna medel
för sjukvård eller yrkesutbildning,
varom i 2 § 2) sägs, samt barnavårdsnämnd
i fråga om mödrahjälp
och bidragsförskott.

i

Statlig myndighet, av landsting
tillsatt styrelse eller nämnd, ömsesidigt
försäkringsbolag, varom förmäles
i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
allmän sjukkassa och erkänd
arbetslöshetskassa äro pliktiga att
efter framställning tillhandagå det
registerförande organet med upplysning
angående från myndigheten,
styrelsen, nämnden, bolaget eller kassan
till viss angiven person utgående
hjälp.

Beslutar kommunalt organ, att
hjälp skall utgå till viss person, skall
beslutet omedelbart delgivas det registerförande
organet.

§•

Statlig myndighet, av landsting
tillsatt styrelse eller nämnd, ömsesidigt
försäkringsbolag, varom förmäles
i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
allmän försäkringskassa
och erkänd arbetslöshetskassa äro
pliktiga att efter framställning tillhandagå
det registerförande organet
med upplysning angående från myndigheten,
styrelsen, nämnden, bolaget
eller kassan till viss angiven person
utgående hjälp.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

119

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 januari
1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holm qvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om reform av socialförsäkringslagstiftningen,
särskilt vad avser förtidspensionering, sjukpenningförsäkring
och moderskapshjälp, samt anför.

I arbetet med socialförsäkringens effektivisering har vid de senaste årens
riksdagar tillryggalagts flera betydelsefulla etapper, år 1958 principbeslut
om folkpensioneringens fortsatta utbyggnad, år 1959 lagstiftningen om
försäkring för allmän tilläggspension, år 1960 nya bestämmelser rörande
familj eförmåner inom folkpensioneringen och år 1961 beslut om socialförsäkringens
administrativa handhavande. Den år 1958 tillkallade socialförsäkringskommittén,
1 som fick i uppdrag att utreda den närmare utformningen
av de av samma års A-riksdag fattade principbesluten rörande folkpensioneringen
och sedermera även vissa andra frågor bl. a. i anknytning till
tilläggspensioneringen, har nu avslutat sitt arbete genom avlämnandet av
betänkandet Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m. (SOU
1961:29). Socialförsäkringsfrågor har även behandlats av socialpolitiska
kommittén1 2 i dess betänkande Stöd åt barnaföderskor (SOU 1961: 38). I en
inom socialdepartementet utarbetad promemoria, betitlad Lag om allmän
försäkring, m. m. (SOU 1961:39), har framlagts förslag till enhetlig lagreglering
av socialförsäkringssystemet med undantag av yrkesskadeförsäkring
och arbetslöshetsförsäkring. De genom promemorian framlagda lagförslagen
beaktar socialförsäkringskommitténs och socialpolitiska kommitténs
förslag och i visst hänseende jämväl förslag av utredningen om
s. k. beroende uppdragstagare3 i betänkandet Sociallagstiftningen och de

1 Förste vice talmannen A. Strand, ordförande, t.f. generaldirektören R. Broberg samt ledamöterna
av riksdagens andra kammare A. Andersson, I. Bengtsson, R. Eliasson och H. Gustafsson.

2 Statssekreteraren E. Michanek, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare
T. Bengtson, förbundsordföranden G. Hallström, direktören S. Hydén, ledamoten av riksdagens
andra kammare S. Jonsson, förste sekreteraren A. Nilstein, folkskolläraren H. Nyhage, ledamöterna
av riksdagens andra kammare E. Rimmerfors och E. Sjövall samt t. f. byråchefen R. Thilert.

2 Häradshövdingen G. Engström.

120

Kangl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

s. k. beroende uppdragstagarna (SOU 1961:57). Promemorian innehåller
därutöver vissa nyheter i materiellt avseende. Slutligen har utredningen om
pensionsstyrelsens frivilliga försäkring1 redovisat sitt uppdrag i betänkandet
Frivillig statlig pensionsförsäkring (stencilerat).

Över socialförsäkringskommitténs betänkande och socialdepartementets
promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits av socialstyrelsen, försäkringsdomstolen,
försäkringsrådet, riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen,
riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
försäkringsinspektionen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i samtliga län, statens pensionsanstalt, 1958 års skatteutjämningskommitté,
allmänna skatteberedningen, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk gemensamt, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges
läkarförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Socialförsäkringsbolagens
förening, Kommunernas pensionsanstalt, Svenska Personal-Pensionskassan,
Kooperativa förbundet, Svenska sjukkasseförbundet,
Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges folkpensionärers riksorganisation,
De blindas förening, De vanföras riksförbund, Rikskommittén för partiellt
arbetsföra, Svenska vanförevårdens centralkommitté, De lungsjukas
riksförbund och Fredrika-Bremerförbundet, varjämte remissyttranden avgivits
över betänkandet av Sveriges hantverks- och industriorganisation samt
över promemorian av familjerättskommittén, Sveriges allmänna exportförening
och Utlandssvenskarnas förening. Yttranden har dessutom inkommit
från Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund,
Sveriges förenade studentkårer, Hörselfrämjandets riksförbund,
Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, Svenska företagares riksförbund
och Möllerkommittén för åldringsfrågor.

Över socialpolitiska kommitténs betänkande har remissyttranden avgivits
av socialstyrelsen, efter hörande av samtliga mödrahjälpsnämnder, försäkringsdomstolen,
riksförsäkringsverket, riksrevisionsverket, medicinalstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Örebro, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, kroppssjukvårdens
statsbidragsutredning, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges
akademikers centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund,
Svenska sjukkasseförbundet, Svenska socialvårdsförbundet och Sveriges

1 Presidenten L. Granqvist.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

tandläkarförbund, varjämte yttrande inkommit från Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund.

Remissyttranden över det av utredningen om pensionsstyrelsens frivilliga
försäkring avlämnade betänkandet har inkommit från riksförsäkringsverket,
generalpoststyrelsen, försäkringsinspektionen, statens pensionsanstalt,
Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk,
Sveriges köpmannaförbund, Svenska företagares riksförbund, Svenska västkustfiskarnas
centralförbund, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Statstjänstemännens
riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam,
Kommunernas pensionsanstalt, Svenska sjukkasseförbundet och Sveriges
husmodersföreningars riksförbund.

över betänkandet Sociallagstiftningen och de s. k. beroende uppdragstagarna
har remissyttranden inkommit från socialstyrelsen, arbetsdomstolens
ordförande, försäkringsdomstolen, försäkringsrådet, riksförsäkringsverket,
domänstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Petroleumbranschens arbetsgivareförbund,
Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Föreningen Skogsarbeten samt Värmlands och Västra
Bergslagens skogsarbetsgivareförening gemensamt, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,
Folksam, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Föreningen
Sveriges filmproducenter, Folketshusföreningarnas riksorganisation,
Folkets parkers centralorganisation, Folkrörelsernas programaktiebolag,
Föreningen Riksorganisationen av artistarbetsgivare, Musiketablissementens
förening, Sveriges radio aktiebolag, Landsorganisationen i Sverige, Försäkringsfunktionärernas
förbund, Svenska musikerförbundet, Svenska skogsarbetareförbundet,
Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens
centralorganisation, Svenska teaterförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation,
Föreningen Sveriges aktiva handelsresande, Sveriges handelsresandeförbund,
Försäkringsföreningen för general- och huvudagenter,
Sveriges bensinhandlares riksförbund samt Fria litterära yrkesutövarnas
centralorganisation.

I åtskilliga fall har vid remissyttrandena fogats utlåtanden från underlydande
organ m. fl.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till närmare behandling.
I samband därmed bör även frågan om standardhöjning av folkpensionerna
den 1 juli 1962 och ett av 1961 års riksdag aktualiserat spörsmål
rörande folkpension åt vissa änkor behandlas.

122

Kungl. Maj:ts proposition, nr 90 år 1962

Gällande bestämmelser m. m.

Sjuk- och moderskapsförsäkring m. m.

Den allmänna sjukförsäkringen, som regleras i lagen den 3 januari 1947
om allmän sjukförsäkring1 (nr 1; ändr. 733/48, 621/50, 569/53, 244/54,
267/54, 518/54, 397/55, 402/55, 74/56, 627/56, 457/58, 560/59, 585/59, 106/60,
179/60 och 254/61), är avsedd att vid sjukdom bereda sjukhjälp dels i form av
ersättning för sjukvård, dels i form av för dag beräknad ersättning i penningar.
Försäkringen sker i allmän sjukkassa och är till övervägande del
obligatorisk. Med vissa undantag skall envar i riket bosatt svensk medborgare
samt envar här bosatt och mantalsskriven utlänning genom medlemskap
i sjukkassa vara försäkrad enligt lagen fr. o. m. ingången av kalendermånaden
efter den varunder han fyllt 16 år.

Sjukvårdsförsäkringen omfattar samtliga sjukkassemedlemmar
samt, med vissa smärre undantag, deras barn under 16 år. Dessutom
är övriga barn, som skulle ha varit sjukkassemedlemmar, om man bortser
från åldersvillkoret, sjukvårdsförsäkrade. Förmånerna utgöres av ersättning
för utgifter för läkarvård och sjukhusvård ävensom i samband därmed
företagna resor. Såsom utgifter för läkarvård skall anses även utgifter
för tandläkarvård, därest vården avser sådan behandling som anges i
en av Konungen fastställd förteckning och som meddelas vid centraltandpoliklinik,
tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus. Enligt taxan den 28
maj 1959 (nr 245) för beräkning av ersättning för läkarvård och tandläkarvård
enligt lagen om allmän sjukförsäkring ersättes i huvudsak endast
behandling, som är att hänföra till tand- och käkkirurgi, käkortopedi,
käkprotetik, samt annan behandling av käkskada av svårare beskaffenhet.
Utöver läkarvård och sjukvård kan ersättning utgå för utgifter för annan
vård och behandling, därest Konungen så föreskriver. Enligt kungörelsen
den 20 oktober 1961 om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för
vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom (nr 506)
utgives ersättning för utgifter för konvalescentvård samt sjukgymnastik
behandling in. m.

I fråga om läkarvård ersättes 3/4 av utgifterna, dock får ersättningen icke
överstiga 3/4 av belopp, som upptagits i förutnämnda taxa.

Vid sjukhusvård utgår i princip ersättning för hela avgiften för vård å
allmän sal.

För resa till och från läkare utgår i princip ersättning för hela kostnaden,
i den mån den överstiger ett karensbelopp, som i allmänhet är 4 kr. men för
storstäderna 5 kr. Resa till sjukvårdsinrättning ersättes i princip helt, medan
återresa från sådan inrättning berättigar till ersättning endast i den mån
kostnaden överstiger 4 kr. 1

1 Denna lag benämnes i det följande SFL.

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Konvalescentvård samt sjukgymnastik in. m. ersättes efter i stort sett
samma grunder som läkarvård, dock att ersättning ej utgår för den försäkrades
resor.

Sjukpenningförsäkringen omfattar samtliga sjukkassemedlemmar
med minst 1 200 kr. i årsinkomst av förvärvsarbete. Dessutom är
vissa kvinnliga medlemmar sjukpenningförsäkrade, oaktat de inte uppnår
denna inkomst (den s. k. hemmafruförsäkringen). Förutsättning härför är,
att kvinnan a) är gift och sammanlever med mannen eller b) sammanlever
med barn under 16 år, som är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne,
eller, om hon tidigare sammanlevt med make, var sjukvårdsförsäkrat såsom
barn till henne eller maken vid tiden för sammanlevnadens upphörande.

Samtliga sjukpenningförsäkrade medlemmar är försäkrade för grundsjukpenning.
Grundsjukpenningen utgår med 3 kr. om dagen. Till grundsjukpenning
utgår barntillägg, om medlemmen har barn, som är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till honom. (Makars barn är i regel sjukvårdsförsäk:ade
såsom barn till mannen.) Barntillägget utgör 1 kr. för ett eller två
oarn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn.

De medlemmar, som har en årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kr., är
iessutom försäkrade för tilläggssjukpenning. Storleken av tilläggssjukpenningen
är beroende av i vilken sjukpenningklass medlemmen är placerad.
Klassplaceringen beror i sin tur av storleken av inkomsten av tjänst. Högsta
tilläggssjukpenning (sjukpenningklass nr 13) är 17 kr. om dagen och utgår
vid en årsinkomst av minst 14 000 kr. om året. Efter 180 dagar reduceras
tilläggssjukpenningen utom i de två lägsta klasserna.

Om sjukdom inte förorsakar förlust av arbetsförmågan men nedsättning
av densamma med minst hälften, utgår halv sjukpenning.

Under tid då medlem åtnjuter sjukhusvård utbytes sjukpenningen mot
hempenning. Hempenningen motsvarar sjukpenningen, minskad med 3 kr.,
dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Härjämte gäller att hempenningen
för kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under
tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller hennes make,
skall utgöra minst 3 kr. om dagen. Till sådan kvinna skall alltid utgå barntillägg
till hempenningen med minst 2 kr. om dagen.

Sjukpenning utgår inte för de tre första dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid). Vid beräkning
av karenstid skall, om sjukperiod börjar inom 20 dagar efter föregående
sjukperiods slut, de båda sjukperioderna anses som en sjukperiod.

Sjukhjälp i form av sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgår
vid varje sjukdom för högst 730 dagar (sjukhjälpstid). För tid efter den
månad då den försäkrade fyllt 67 år eller börjat uppbära folkpension i form
av invalidpension eller sjukbidrag är dock sjukhjälpstiden vid varje sjukdom

124

Kangl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

högst 180 dagar, dock att sjukpenning utgår i högst 90 dagar. För förvärvsarbetande
invalidpensionärer och sjukbidragstagare gäller en specialregel.

Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgifter,
arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

Sjukförsäkringsavgift erlägges av sjukkassemedlemmarna och innefattar
avgift för sjukvårdsförsäkringen, avgift för försäkringen för grundsjukpenning
och avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning. Avgift för sjukvårdsförsäkringen
skall erläggas av medlem, vars till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser bestämts
till minst 1 200 kr., dock icke av den som vid utgången av sistnämnda år
upphört att vara medlem eller fyllt 67 år eller den som för december månad
samma år ägt uppbära folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag.
Avgift för försäkringen för grundsjukpenning, som skall avse även
barntillägg, skall erläggas av medlem, som vid utgången av det år avgiften
avser är försäkrad för sådan sjukpenning och vars till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst vid taxering nästfoljande år bestämts till minst 1 200
kr. Avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning skall erläggas av medlem,
som under den månad avgiften avser eller del därav är försäkrad för
sådan sjukpenning.

Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen, försäkringen för grundsjukpenning
och försäkringen för tilläggssjukpenning skall var för sig vara så avvägda,
att de i förening med andra för ifrågavarande del av sjukkasseverksamheten
tillgängliga medel kan antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser,
förvaltningskostnader och övriga sjukkassan i denna del åliggande
utgifter ävensom till erforderlig fondbildning. Härvid skall kassans förvaltningskostnader
i sin helhet fördelas på avgifterna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för grundsjukpenning. Avgifterna för sistnämnda båda
försäkringar skall var för sig vara lika stora för samtliga av vederbörande
försäkring omfattade avgiftspliktiga medlemmar och beräknas för kalenderår.
Avgiften för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning
får sammanlagt inte överstiga två procent av den försäkrades taxerade
inkomst. Avgifterna för tilläggssjukpenningförsäkringen skall beräknas för
kalendermånad och vara lika stora för de medlemmar i kassan som tillhör
samma sjukpenningklass och för vilka gäller samma sjukhjälpstid. Vidare
skall de vara avvägda i förhållande till storleken av tilläggssjukpenningen
inom varje sjukpenningklass.

Arbetsgivare är skyldig bidraga med, såvitt gäller sjukvårdsförsäkringen,
0,25 procent och beträffande tilläggssjukpenningförsäkringen 0,85 procent
av den lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad,
som arbetsgivaren under året utgivit till sådana hos honom anställda arbetstagare,
som är obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade. Härvid skall hänsyn
inte tagas till arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till 300 kr., och
ej heller till arbetstagares lön i den mån den överstiger 15 000 kr. för år
räknat.

125

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Statsbidrag utgår i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag
och avgiftsersättningsbidrag. Sjukhjälpsbidraget utgår med
50 procent av kassas utgifter för sjukvård och resor med undantag för
utgifter för sjukhusvård och utgifter för sådan vård och behandling, varom
Konungen föreskriver att ersättning skall utgå (konvalescentvård och sjukgymnastik
m. m.)> med 50 procent av utgifterna för grundsjukpenning samt
med 75 procent av utgifterna för barntillägg. Medlemsbidraget utgår med
4 kr. för medlem i städer, som utgör särskilda sjulckasseområden, med 5 kr.
i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt med
4 kr. 50 öre i riket i övrigt. Avgiftslindringsbidrag utgår med belopp, varmed
sjukförsäkringsavgift nedsatts till följd av regeln att avgifterna för
sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning tillsammans
inte får överstiga två procent av den taxerade inkomsten. Avgiftsersättningsbidrag
utgår till sjukkassa med 10 kr. för varje medlem, som är befriad
från avgift till sjukvårdsförsäkringen.

Den frivilliga försäkringen enligt SFL är en komplettering av sjukpenningförsäkringen
och avser dels medlemmar, som har inkomst av annat förvärvsarbete
än tjänst (i huvudsak företagare), dels kvinnor, som tillhör
eller, om deras inkomst icke utgjort hinder därför, skulle ha tillhört den
s. k. hemmafruförsäkringen, dels ock studerande. Medlem, som är obligatoriskt
försäkrad för grundsjukpenning och som har inkomst av annat förvärvsarbete
än tjänst, äger frivilligt försäkra sig för sjukpenningtillägg.
Detta tillägg får uppgå till högst så stort belopp, att sjukpenningen jämte
tillägget motsvarar sjukpenningen i den sjukpenningklass medlemmen skulle
ha tillhört, om årsinkomsten utgjort inkomst av tjänst. Nyssnämnda
kvinnliga medlemmar kan försäkra sig för sjukpenningtillägg om lägst 1
kr. och högst 5 kr. för dag. Den sammanlagda sjukpenningen på grund
av den obligatoriska och den frivilliga försäkringen får dock inte överstiga
8 kr. om dagen. Medlem, vilken till följd av studier eller annan utbildning
som beräknas pågå minst ett halvt år inte eller allenast i ringa utsträckning
ägnar sig åt förvärvsarbete, äger försäkra sig för sjukpenning jämte
barntillägg eller tillägg till den sjukpenning han är berättigad till på grund
av den obligatoriska försäkringen. Sjukpenning på grund av den frivilliga
försäkringen får utgöra lägst 3 kr. och högst 8 kr. om dagen, medan sjukpenningtillägget
kan vara lägst 1 och högst 5 kr. för dag, dock icke högre
än att den sammanlagda sjukpenningen blir 8 kr. för dag. frivillig försäkring
kan i de båda första fallen tecknas med 3, 18, 33 eller 93 dagars karenstid.
I det sistnämnda fallet skall karenstiden vara 18 dagar. Frivillig försäkring
får i allmänhet meddelas endast om medlemmen ej fyllt 55 år och
har god hälsa. Avgifterna för den frivilliga försäkringen får inte utgå med
olika belopp för olika medlemmar i vidare mån än som föranledes av skillnad
mellan medlemmarna i fråga om ålder och sjukhjälpens omfattning.
Till den frivilliga försäkringen utgår statsbidrag med 20 procent av kassans

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

utgifter för sjukpenning och sjukpenningtillägg samt med 75 procent av
dess utgifter för barntillägg.

De enligt förordningen den 4 juni 1954 angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel (nr 519; ändr. 76/56 och 461/58) utgående läkemedelsförmånerna
står i visst samband med sjukförsäkringen. Kostnaderna bestrides
dels med statsbidrag, motsvarande 1 kr. 15 öre för varje sjukkassemedlem,
dels av sjukkassorna i proportion till antalet medlemmar. I SFL
stadgas, att avgifterna för sjukvårdsförsäkringen tillika skall förslå till utgifter
för läkemedel.

Svensk medborgare, som icke är bosatt i riket men vistas härstädes, erhåller
enligt förordningen den 29 augusti 1958 om sjukhjälp i vissa fall åt
svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket (nr 460; ändr. 267/61),
av allmän sjukkassa ersättning för utgifter för läkarvård, sjukhusvård,
annan vård och behandling samt sjukresor enligt samma regler som sjukvårdsförsäkrade
sjukkassemedlemmar, under förutsättning att vårdbehovet
uppkommit här. Kostnaderna härför skall belasta sjukvårdsförsäkringen i
den sjukkassa, inom vars område vården erhållits.

På grund av den obligatoriska sjukförsäkringen utger de allmänna sjukkassorna
även moderskapshjälp enligt bestämmelser i lagen den 21 maj
1954 om moderskapshjälp (nr 266; ändr. 403/55, 458/58, 561/59 och 255/61).
Moderskapshjälp utgöres av ersättning för förlossningsutgifter samt moderskapspenning.
Till förlossningsutgifter hänföres utgifter för läkarvård, som
är erforderlig vid förlossning annorstädes än på förlossningsanstalt, utgifter
för vård på förlossningsanstalt samt utgifter för resor till och från sådan
anstalt. I fråga om förlossningsutgifter gäller samma ersättningsbestämmelser
som för sjukvårdsförsäkringen enligt SFL. Moderskapspenning utgår
i form av grundpenning samt under vissa förutsättningar jämväl i form
av barntillägg och tilläggspenning. Grundpenningen utgör vid enkelbörd
270 kr. och vid flerbörd 405 kr. Av grundpenningen får kvinnan lyfta 135
kr. före nedkomsten, dock icke tidigare än den nittionde dagen före den
beräknade tidpunkten för nedkomsten. Grundpenningberättigad kvinna,
som tidigare har minst ett hemmavarande barn under tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne eller hennes man, äger dessutom uppbära
barntillägg med 2 kr. för dag fr. o. m. förlossningsdagen t. o. m. fyrtiofjärde
dagen därefter, för tiden fr. o. m. tionde dagen efter förlossningsdagen
dock endast under förutsättning att hon åtnjuter vård på förlossningsanstalt
eller sjukhusvård. Till kvinna, som omedelbart före nedkomsten
eller den beräknade tidpunkten därför under minst 270 dagar i följd varit
obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning, utges tilläggspenning med
samma belopp för dag som kvinnan äger uppbära i tilläggssjukpenning för
de första 180 dagarna av en och samma sjukperiod. Tilläggspenning utgår
tidigast fr. o. m. fyrtiofemte dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast fr. o. in. förlossningsdagen, så länge kvinnan utan av -

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

brott avhåller sig från förvärvsarbete, dock högst för 90 dagar. Fr. o. m. den
tjuguåttonde dagen efter förlossningsdagen utgår tilläggspenning endast om
kvinnan har eller på grund av sjukdom är förhindrad att ha barnet i sin
vård. Tilläggspenning utgår inte för tid, då kvinnan är intagen i annat
barnhem än mödrahem eller i skola tillhörande barna- och ungdomsvården
eller i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller är häktad eller eljest av
annan orsak än sjukdom är tagen i förvar på det allmännas bekostnad. Enligt
SFL får den som äger rätt till grundpenning inte uppbära grundsjukpenning
för tiden fr. o. m. förlossningsdagen t. o. m. den fyrtiofjärde dagen
därefter. Vidare utgår inte tilläggssjukpenning för dag, för vilken föreligger
rätt till tilläggspenning.

Moderskapshjälpen finansieras på liknande sätt som den allmänna
sjukförsäkringen. Vid bestämmande av sjukförsäkringsavgift till den
obligatoriska försäkringen enligt SFL skall avgiften för sjukvårdsförsäkringen
avse jämväl ersättning för förlossningsutgifter, avgiften för försäkringen
för grundsjukpenning jämväl grundpenning och barntillägg samt
avgiften för försäkringen för tilläggssjukpenning jämväl tilläggspenning. Arbetsgivarbidraget
utgår med 0,04 procent av samma belopp som det på vilket
arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen beräknas. Statsbidrag utgår
med 50 procent av sjukkassans utgifter för läkarvård och resor till och från
förlossningsanstalt, med 50 procent av utgifterna för grundpenning samt
75 procent av utgifterna för barntillägg.

Enligt förordningen den 11 juni 1937 om mödrahjålp (nr 339; ändr.
786/40, 228/44, 147/49, 242/50, 107/53 och 227/56) utgår mödrahjälp av
statsmedel till kvinna som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är
i uppenbart behov av understöd. Hjälp lämnas endast till kvinna, som författningsenligt
skall vara mantalsskriven i riket. Hjälp lämnas i den form
som för varje särskilt fall finnes lämpligast samt i en eller flera poster till
ett sammanlagt värde av högst 600 kr. eller vid flerbörd högst 800 kr.
Mödrahjälp till kvinna utgår, där ej särskilda skäl föranleder annat, icke
för tid, som infaller senare än sex månader, eller, såvitt fråga är om hjälp
till tandvård, nio månader efter nedkomsten. Frågor om mödrahjälp avgöres
av mödrahjälpsnämnd, som finnes för varje landstingskommun och
varje stad, som icke tillhör sådan kommun. Ansökan om mödrahjälp skall
dock inges till barnavårdsnämnden, som verkställer utredningen i ärendet.
Talan mot mödrahjälpsnämnds beslut skall föras hos socialstyrelsen, som
tillika är tillsynsmyndighet för mödrahjälpsärenden. Socialstyrelsens beslut
får inte överklagas.

Enligt Ingen den 18 maj 1956 om ersättning åt smittbärare (nr 293; ändr.
459/58, 588/59 och 270/61) skall till s. k. tillfällig smittbärare, dvs. smittbärare
som inte är föremål för ingripande längre lid än 90 dagar, utgå ersättning
av statsmedel enligt i huvudsak samma grunder som gäller sjukpenning
enligt SFL. Ersättningen beslutas och utbetalas av sjukkassorna.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Folkpensionering m. m.

Huvudbestämmelserna om folkpensioneringen finns i lagen den 29 juni
1946 om folkpensionering1 (nr 431; ändr. 221/47, 527/47, 732/48, 264/50,
157/51, 332/51, 396/52, 291/53, 134/54, 394/55, 400/55, 265/56, 168/57, 172/57,
192/58, 66/59, 99/60, 258/61 och 624/61). Folkpension utgår till här i riket
mantalsskriven svensk medborgare, under förutsättning att han fyllt 16
år. Enligt överenskommelser med andra stater kan i viss omfattning folkpension
utgå till utlänningar på samma villkor som gäller för svenska medborgare.
Förmånerna utgöres av ålderspension, invalidpension, sjukbidrag,
änkepension och hustrutillägg. De förhöjes med hänsyn till förändringarna
i penningvärdet med indextillägg. Vidare har förmånerna förhöjts med s. k.
standardtillägg enligt lagen den 1 juni 1956 om höjning av folkpensioner
m.m. (nr 264; ändr. 193/58, 68/59 och 100/60). Dessutom utgår i vissa fall
ytterligare tillägg, varom mera i det följande.

Ålderspension tillkommer envar som fyllt 67 år. Ålderspensionen
utgår utan inkomstprövning och utgör för år räknat 2 255 kr. till gift pensionsberättigad,
vars make uppbär ålderspension, hustrutillägg eller ock
tilläggspensionsdel av invalidpension eller sjukbidrag, 2 595 kr. för gift
pensionsberättigad, vars make har enbart grundpensionsdel av invalidpension
eller sjukbidrag, samt 2 850 kr. till annan pensionsberättigad, allt inklusive
index- och standardtillägg.

Invalidpension utgår till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,
sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja
sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter,
under förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig.
Den som är blind skall alltid anses lida av sådan höggradig nedsättning
av arbetsförmågan som berättigar till invalidpension. Invalidpensionen består
av grundpension och tilläggspension, vilka förhöjes, grundpensionen
med indextillägg och tilläggspensionen med standardtillägg. Grundpensionen,
som utgår utan inkomstprövning, utgör, inklusive indextillägg, för år
räknat 640 kr. för gift pensionär, vars make uppbär folkpension, samt 750
kr. för annan pensionsberättigad. Tilläggspensionen är inkomstprövad. Dess
maximibelopp, inklusive standardtillägg, utgör per år för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension, tilläggspension eller hustrutillägg
1 615 kr. samt för annan pensionsberättigad 2 100 kr.

Sjukbidrag utges under förutsättning att sådan höggradig nedsättning
av arbetsförmågan som kräves för invalidpension varit oavbrutet bestående
minst sex månader samt att den, utan att anses varaktig, kan anses
bli bestående ytterligare avsevärd tid. I övrigt gäller detsamma om sjukbidrag
som om invalidpension.

Änkepension tillkommer änka under förutsättning att hon antingen 1

1 Denna lag benämnes i det följande FPL.

129

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

uppnått 36 års ålder vid mannens död och varit gift med honom minst fem
år eller har vårdnaden om och stadigvarande bor tillsammans med barn
under 16 år, som vid mannens död stadigvarande vistades i makarnas hem
eller hos änkan. Upphör änka att vara berättigad till änkepension på grund
av förekomsten av barn, skall vid bedömandet av hennes rätt till pension
i fortsättningen anses som om mannen avlidit, då barnet upphörde att påverka
rätten till pension, och äktenskapet varat t. o. in. nämnda tidpunkt.
Änkepensionen utgör för kvinna med barn och för kvinna, som vid mannens
död eller den därmed jämställda tidpunkten fyllt 50 år, 2 850 kr. om
året, inklusive index- och standardtillägg. För annan änka minskas pensionen
med Vis för varje år, varmed änkans ålder vid mannens död eller
nämnda tidpunkt understeg 50 år. Änkepension indrages, om änkan ingår
nytt äktenskap, men börjar ånyo utgå, om äktenskapet upplöses inom fem
år. Om en kvinna blivit änka efter den 30 juni 1960, utgår änkepensionen
utan inkomstprövning. Pension till änkor, vilkas män avlidit före den 1 juli
1960, är däremot inkoinstprövad, dock att, om dödsfallet inträffat under
tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1960, viss del av pensionen, det s. k. garantibeloppet,
är fri från inkomstprövning. Garantibeloppet utgör, om dödsfallet
inträffat under tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1959, en tredjedel
och, om dödsfallet inträffat under tiden den 1 juli 1959—den 30 juni 1960,
två tredjedelar av det belopp som skulle ha utgått utan inkomstprövning.
Vidare gäller beträffande änkepension i övergångsfallen att förekomsten av
barn inte har betydelse för pensionsrätten, såvida icke barnet den 1 juli 1960
var under 16 år och änkan då hade vårdnaden om och stadigvarande sammanbodde
med barnet.

Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad mans hustru, om hon
fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl därtill
föranleder, kan hustrutillägg utgå, även om hustrun inte fyllt 60 år eller
makarna varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägget, som är inkomstprövat,
uppgår maximalt till 2 255 kr. om året, inklusive index- och standardtillägg.
Tillägget utbetalas till hustrun, ehuru det är konstruerat som
ett tillägg till mannens pension.

I fråga om indextilläggen gäller, att socialstyrelsen skall verkjtälla
beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje
månad och prisläget i december 1951. På grundval härav fastställer Kungl.
Maj :t senast den 5 i andra månaden efter den, som beräkningen avser, det
procenttal (pensionspristalet) som utmärker angivna förhållande. Sålunda
fastställt pensionspristal skall gälla under tredje månaden efter den som
beräkningen avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet
överstiger 100, utgår ett indextillägg. Ett indextillägg är för år räknat 40
kr. för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter folkpensionsförmån,
samt 50 kr. för annan pensionsberättigad. Om pensionspristalet, efter att
ha stigit med hel mångfald av tre, åter nedgår, skall oförändrat antal index5
— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

tillägg utgå, så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald
av tre. Pensionspristalet har för mars 1962 fastställts till 133. Antalet
indextillägg uppgår alltså till 11.

Standardtillägg utgår för år räknat med 455 kr. till pensionsberättigad,
vars make uppbär folkpensionsförmån, samt med 600 kr. till annan
pensionsberättigad.

Till de nu nämnda förmånerna kan utgå kommunalt bostadstillägg.
Härom beslutar var kommun för sig beträffande de inom kommunen
mantalsskrivna invånarna. För bostadstilläggen skall gälla de i FPL
upptagna reglerna om inkomstprövning och inkomstberäkning, men i övrigt
har kommunerna frihet att besluta efter vilka grunder tilläggen skall
utgå. Vid inkomstprövningen skall minskningen först ske å bostadstillägget
och sedan å övriga pensionsförmåner.

Härutöver kan utgå vissa icke inkomstprövade förmåner, nämligen blindtillägg
och vårdtillägg.

Blindtillägg utgår med 1 200 kr. om året till den som blivit blind
före fyllda 60 år, dock ej till den som enligt gällande bestämmelser om
blindundervisning är skolpliktig.

Vårdtillägg utgår med 1 200 kr. om året till pensionsberättigad, som
utan att vara blind är ur stånd att reda sig själv och på grund därav är i
behov av ständig tillsyn och vård, under förutsättning att behovet därav
uppkommit före det han fyllt 60 år.

Den inkomstprövning, som vissa av folkpensionsförmånerna är
underkastade, innebär, att pensionen minskas med en tredjedel av den del
av den pensionsberättigades inkomst, som ligger mellan 1 000 och 1 400
kr., samt med två tredjedelar av inkomst därutöver. För gift pensionsberättigad
är gränsbeloppen i stället 750 resp. 1 050 kr. Vid beräkningen av
årsinkomst skall folkpension, barnbidrag och sjukhjälp från allmän sjukkassa
inte räknas såsom inkomst. Vidare gäller att förmögenhet överstigande
20 000 kr. (för gift pensionsberättigad 15 000 kr.) medför höjning
av årsinkomsten med 20 procent av det belopp varmed förmögenheten överstiger
nämnda gränsbelopp samt att gift pensionsberättigads inkomst och
förmögenhet anses utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst
resp. förmögenhet.

I vissa fall kan dispens ges från inkomstprövningen så att högst 1 100 kr.
om året jämte standardtillägg tillerkännes helt arbetsoförmögen invalidpensionär
eller sjukbidragsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension. För
rätt till sådant s. k. hjälplöshetstillägg fordras dessutom att arbetsoförmågan
skall ha uppstått före fyllda 60 år och att särskilda skäl för
förmånen skall föreligga. Till den som uppbär blindtillägg eller vårdtillägg
utgår inte hjälplöshetstillägg.

Vid tillämpningen av FPL skall gift pensionsberättigad, vilken stadigvarande
lever åtskild från sin make, likställas med ogift pensionsberättigad,

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

där ej särskilda skäl föranleder till annat. Med gift pensionsberättigad likställes
i lagen pensionsberättigad, som stadigvarande sammanbor med annan,
med vilken han varit gift eller har eller har haft barn.

Folkpensioneringen kompletteras med barnpensioner och särskilda barnbidrag.

Barnpension utgår enligt Ingen den 5 maj 1960 om barnpensioner
(nr 102) till barn under 16 år, som mist sin fader eller moder eller båda
föräldrarna, under förutsättning att barnet är svensk medborgare och stadigvarande
vistas här i riket. Barnpension utgör, om båda föräldrarna är
döda, 1 400 kr. och eljest 1 000 kr. om året. Pensionen är inte inkomstprövad.

Enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag (nr 530; ändr.
399/52, 105/53, 69/54, 401/55, 174/57 och 103/60) utgår i vissa fall särskilt
barnbidrag till barn under 16 år, som är svensk medborgare
och stadigvarande vistas här i riket. Till barn, som är berättigat till barnpension,
utgår icke särskilt barnbidrag. Rätt till sådant bidrag föreligger för
1) barn, vars fader åtnjuter ålderspension, invalidpension eller sjukbidrag
enligt FPL, 2) barn, vars moder åtnjuter sådan folkpension, då föräldrarna
inte sammanlever samt modern har vårdnaden om eller stadigvarande bor
tillsammans med barnet, samt 3) barn vars moder är gift med annan än
barnets fader, då styvfadern åtnjuter folkpension samt modern har vårdnaden
om eller stadigvarande bor tillsammans med barnet. Särskilt barnbidrag
utgör för år räknat 996 kr. Beloppet är emellertid föremål för inkomstprövning
enligt särskilda regler. Inkomstprövningen sker dels med hänsyn till
försörjarens inkomst, dels med hänsyn till barnets egen inkomst.

Folkpensionerna, inklusive barnpensionerna och de särskilda barnbidragen,
finansieras av staten, dock med bidrag från kommunerna såvitt
angår vissa förmåner. Staten tillgodogör sig de folkpensionsavgifter, som
upptages i samband med de allmänna skatterna, samt den årliga avkastningen
av folkpensioneringsfonden. Kostnadsfördelningen mellan staten
och kommunerna regleras i lagen den 30 juni 1947 om kommunernas bidrag
till kostnaderna för folkpensioneringen (nr 398; ändr. 266/50, 159/51, 397/52,
135/54, 67/59 och 101/60). Vidare finns bestämmelser om skyldighet för
kommunerna att bidraga till kostnaderna för standardtilläggen i lagen om
höjning av folkpensioner m. m. samt för de särskilda barnbidragen i lagen
om särskilda barnbidrag. Kommun skall för varje år bidraga till kostnaderna
för tilläggspensioner, änkepensioner i anledning av dödsfall före den
1 juli 1960, hustrutillägg och vårdtillägg ävensom för indextillägg till grundpensioner,
nämnda änkepensioner och hustrutillägg, som under året utbetalats
för inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade, med en
andel som motsvarar V20 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare
i kommunen (dvs. 1,5 procent för varje skattekrona per invånare),
dock högst 60 procent av nämnda kostnader. Beträffande kommunala bo -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

stadstillägg gäller motsvarande, dock att procentsatsen här i stället är Vs
procent för varje fullt tiotal skatteören (dvs. 2 procent för varje skattekrona)
och att även en minimigräns satts för kommuns bidragsskyldighet,
nämligen 25 procent av kostnaderna. Standardtilläggen finansieras på samma
sätt som den pensionsförmån som förhöjts genom tillägget. Kostnaderna
för de särskilda barnbidragen fördelas mellan staten och kommunerna efter
i stort sett samma grunder som kostnaderna för andra inkomstprövade
folkpensionsförmåner än de kommunala bostadstilläggen. Den maximala bidragsprocenten
för kommun i fråga om barnbidragskostnaderna är dock 50.

Tilläggspensionering

Tilläggspensioneringen enligt lagen den 28 maj 1959 om försäkring för
allmän tilläggspension1 (nr 291; ändr. 259/61) är avsedd att bereda ålderspension,
förtidspension och familjepension utöver folkpension. Lagen trädde
i kraft den 1 januari 1960. Pensioner skall börja utgå år 1963. Försäkrad
enligt lagen är varje svensk medborgare fr. o. m. det kalenderår varunder
han fyller 16 år. Detsamma gäller här i riket mantalsskrivna utlänningar.
Dessutom omfattar försäkringen dem som på grund av att de tidigare
varit svenska medborgare eller här mantalsskrivna utlänningar tillgodoräknats
pensionspoäng.

Rätt till pension grundas på inkomst av förvärvsarbete, som är antingen
inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete. Med inkomst
av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst, varvid dock bortses från lön från en och samme
arbetsgivare, som under ett år ej uppgått till 300 kr. Vidare skall ersättning
i penningar för arbete, som försäkrad utfört för annans räkning utan
att vara anställd i dennes tjänst, anses såsom inkomst av anställning, såvida
den försäkrade och den som utgivit ersättningen varit ense därom samt
ersättningen under ett år uppgått till minst 300 kr. Vid beräkning av inkomst
av anställning skall hänsyn icke tagas till lön eller annan ersättning,
som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är bosatt utom riket eller
är utländsk juridisk person, i annat fall än då den försäkrade sysselsatts
vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i rörelse, som bedrives från
här beläget fast driftställe, och ej heller till lön eller ersättning från främmande
makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare,
vilken tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och icke
är svensk medborgare. Med inkomst av annat förvärvsarbete
avses inkomst av här i riket bedriven rörelse, inkomst av här belägen
jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade, samt ersättning i penningar
för arbete för annans räkning, allt i den mån inkomsten icke är 1

1 Denna lag benämnes i det följande TPL.

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

att hänföra till inkomst av anställning. Inkomst av något av de nu nämnda
inkomstslagen, vilken icke uppgår till 500 kr. för år, medräknas ej.

För beräkningarna inom försäkringen är basbeloppet av grundläggande
betydelse. Basbeloppet utgör 4 000 kr., multiplicerat med det tal soin
anger förhållandet mellan det vid varje tidpunkt gällande pensionspnstalet
enligt FPL och pensionspristalet för december 1957. \ id beräkningen
avrundas basbeloppet till närmaste hundratal kronor. Pensionspristalet for
december 1957 var 119 och för januari 1962 133. Basbeloppet för sistnämnda
månad utgjorde således ^i^_^=^4 471 kr., vilket avrundats till

4 500 kr.

För varje år skall, för svenska medborgare och här mantalsskrivna utlänningar,
på grundval av vederbörandes inkomst av anställning och inkomst
av annat förvärvsarbete beräknas pensionsgrundande inko
in s t. Denna utgöres av summan av inkomst av anställning och inkomst
av annat förvärvsarbete, i den mån summan överstiger det vid årets
ingång gällande basbeloppet. Pensionsgrundande inkomst skall icke beräknas
för år då den försäkrade avlidit eller för år efter det år han fyllt 65 år
eller för tidigare år, varunder han åtnjutit ålderspension enligt TPL eller
invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL, dock icke invalidpension som
utgår allenast på grund av att den försäkrade är blind. Vid beräkning av
pensionsgrundande inkomst bortses från inkomst av anställning och inkomst
av annat förvärvsarbete i vad summan därav överstiger 7 Vs gånger
det vid årets ingång gällande basbeloppet. För varje år, för vilket pensionsgrundande
inkomst fastställts för en försäkrad, skall pensionspoäng
tillgodoräknas honom. Pensionspoängen utgör den pensionsgrundande inkomsten
delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet.

Rätt till ålderspension föreligger fr. o. m. den månad, varunder
den försäkrade fyller 67 år, under förutsättning att pensionspoäng tillgodoräknats
honom för minst tre eller, om han ej är svensk medborgare, minst
tio år. Emellertid kan på framställning av den försäkrade ålderspensionen
utgå tidigare, dock ej före den månad under vilken han uppnår 63 års ålder.
Likaså föreligger möjlighet att uppskjuta pensionsuttaget.

Ålderspension, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 procent av produkten
av basbeloppet för den månad, för vilken pension skall utgivas, och
medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade eller,
om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av
de 15 högsta poängtalen (femtonårsregeln). Har pensionspoäng tillgodoräknats
för mindre än 30 år, skall dock nämnda produkt minskas med Vso för
varje år, som antalet poängår understiger 30 (trettioårsregeln). Vid förtida
uttag av ålderspension skall pensionen minskas med 0,6 procent för varje
månad, som då pensionen börjar utgå återstår till ingången av den månad
varunder den försäkrade fyller 67 år. Uppskjutes pensionsuttaget, ökas pen -

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sionen på motsvarande sätt, dock att hänsyn därvid icke skall tagas till tid
efter den månad, under vilken den försäkrade fyllt 70 år.

F örtidspension utges till försäkrad, som på grund av nedsättning
av arbetsförmågan som inträffat efter det han blev försäkrad enligt TPL
åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL (dock ej invalidpension
som utgår allenast på grund av att den försäkrade är blind), för tid
före den månad då han fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan börjar
utgå. För försäkrad, som ej är svensk medborgare, fordras dessutom att
pensionspoäng skall ha tillgodoräknats honom för minst fem år före det år,
varunder ifrågavarande folkpensionsförmån började utgå. Hel förtidspension
utgår vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan. I annat fall utges
60 procent av hel förtidspension.

Förtidspensionen utgår antingen enligt 16 §, som i regel ger det för den försäkrade
förmånligaste resultatet, eller enligt 17 §, som användes då 16 § ej
är tillämplig.

Förutsättningen för tillämpning av 16 § är att pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade för minst två av de fyra år, som närmast föregått
det år då folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag började
utgå. Hel förtidspension skall då utgöra det belopp, vartill ålderspension
till den försäkrade skulle uppgå, därest sådan pension skulle börja utgå
fr. o. m. den månad varunder han fyller 67 år samt den försäkrade för varje
år fr. o. m. det, då förtidspensionen börjar utgå, t. o. m. det, då han uppnår
65 års ålder, antages ha tillgodoräknats pensionspoäng motsvarande medeltalet
av de två högsta poängtalen under nämnda fyraårsperiod (s. k. antagandepoäng).
Detta beräkningssätt skall även ligga till grund för ålderspensionen,
när denna avlöser förtidspensionen.

För förtidspension enligt 17 § fordras, att den försäkrade skulle ha varit
berättigad till ålderspension, därest han uppnått 67 års ålder den månad då
folkpension som nyss nämnts började utgå. Förtidspensionen utgör i så fall
det belopp som ålderspensionen skulle ha utgått med.

F amiljepension utgår till försäkrads änka och barn, under förutsättning
att den försäkrade vid sitt frånfälle var berättigad till allmän tilläggspension
i form av ålders- eller förtidspension eller skulle ha varit berättigad
till förtidspension, om han i stället drabbats av total nedsättning
av arbetsförmågan.

För rätt till änkepension fordras, att äktenskapet varat minst fem år
och ingåtts senast då den försäkrade fyllde 60 år eller att den försäkrade
efterlämnar barn, som tillika är barn till änkan. Rätten till änkepension
upphör, om änkan ingår nytt äktenskap.

Barnpension tillkommer den försäkrades barn under 19 år.

Familjepensionen utgör för år räknat, om en efterlevande är berättigad
till sådan pension, 40 procent av den förtids- eller ålderspension den försäkrade
skulle ha åtnjutit. Finns flera efterlevande, ökas nämnda procent -

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

tal med 10 för varje efterlevande utöver en. Mellan änka och barn delas
familjepensionen så, att änkan erhåller 35 procent av förtids- eller ålderspensionen
och barnet eller barnen återstoden. Mellan flera barn delas det
sammanlagda barnpensionsbeloppet lika. Familj epensionen får i intet fall
överstiga 80 procent av den försäkrades förtids- eller ålderspension. Skulle
familj epensionen med de angivna beräkningsnormerna komma att överskrida
denna gräns, nedsättes de olika pensionsdelarna proportionellt.

Familjepension efter försäkrad, som icke var svensk medborgare, utgår
till efterlevande, som icke är svensk medborgare, endast såvida denne var
bosatt i riket vid den tidpunkt då den försäkrade avled.

Tilläggspensioneringen finansieras genom avgifter, vilka inflyter
till allmänna pensionsfonden. Även avkastningen av fondmedlen får användas
till att bestrida utgifterna för försäkringen. Avgifterna skall vara
så avvägda, att de i förening med andra tillgängliga medel förslår till bestridande
av pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader och andra försäkringen
åvilande utgifter ävensom till den fondering som finns erforderlig.
Konungen fastställer med riksdagen periodvis procentsats för avgifterna
till försäkringen. Enligt lagen den 28 maj 1959 angående procentsatsen
för avgiftsuttaget under åren 1960—196b enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension (nr 292) är procentsatsen för 1960 tre, för 1961 fyra,
för 1962 fem, för 1963 sex och för 1964 sju.

Såvitt gäller inkomst av anställning erlägges avgifterna av arbetsgivarna,
medan avgifter på inkomst av annat förvärvsarbete betalas av de försäkrade
själva. Arbetsgivaravgiften beräknas kollektivt å summan av vad
arbetsgivaren under året utgivit i lön, sedan därifrån dragits dels ett belopp,
motsvarande basbeloppet multiplicerat med det genomsnittliga antalet
arbetstagare under året, dels för varje arbetstagare sådan del av lön, som
för år räknat överstigit 7 V* gånger basbeloppet. Vidare skall vid beräkningen
av arbetsgivaravgift bortses från dels arbetstagare, som vid årets
ingång uppnått 65 års ålder, dels arbetstagare, vars lön icke under året
uppgått till 300 kr. Hänsyn skall heller inte tagas till lön, som på grund av
att arbetsgivaren är bosatt utomlands eller är utlänning inte kan bli pensionsgrundande,
eller till svensk arbetsgivares lön till arbetstagare, som varken
är svensk medborgare eller mantalsskriven här i riket, i vad lönen avser
arbete utom riket. Avgift på grund av inkomst av annat förvärvsarbete
beräknas på den pensionsgrundande inkomsten i den mån denna härrör
från inkomst av sådant arbete.

Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen
såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådan anmälan skett,
skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade för
tid fr. o. m. året efter det anmälan gjordes hänsyn icke tagas till inkomst
av annat förvärvsarbete. Anmälan far återkallas av den försäkiade med

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

verkan från nästa årsskifte, dock tidigast från det som inträffar, sedan
undantagandet ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats, äger den
försäkrade ej ånyo göra sådan anmälan. TPL innehåller även bestämmelser
om att arbetsgivare och arbetstagare genom kollektivavtal före den 1
juli 1961 kunde träffa överenskommelse om kollektivt undantagande såvitt
angick inkomst av anställning. Någon sådan överenskommelse har emellertid
inte träffats.

Undantagande verkar i regel reducerande på ålderspensionen och förtidspensionen.
Härav följer att i allmänhet också familjepensionen reduceras
genom undantagandet. I fråga om ålderspensionen gäller att, därest
undantagandet föranlett att den försäkrade för något år inte tillgodoräknats
pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng, full ålderspension
inte får utgå, även om han har pensionspoäng för 30 eller flera år. I så
fall reduceras pensionen till det bråktal av full pension, i vilket täljaren utgöres
av talet 30 och nämnaren av talet 30 ökat med 1 för varje år undantagandet
haft sagda verkan dock högst till 50. Vidare blir, om den försäkrade
har mindre än 30 poängår, andelen av full ålderspension mindre än eljest,
därest undantagandet haft sådan verkan som nyss sagts. Därvid reduceras
pensionen till det bråktal av full pension, i vilket täljaren utgöres av antalet
år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade, och nämnaren
av talet 30 ökat med 1 för varje år undantagandet haft sagda verkan dock
högst till 50.

I fråga om verkan å förtidspension av undantagande gäller — förutom att
pensionen reduceras efter samma regler som ålderspensionen — att förtidspension
icke får utgå enligt 16 §, om undantagandet ägde giltighet, då folkpension
i form av invalidpension eller sjukbidrag började utgå, och tillika
föranlett, att den försäkrade för något av de fyra närmast föregående åren
gått förlustig mer än en pensionspoäng.

Försummelse av försäkrad att inom föreskriven tid erlägga avgift för
inkomst av annat förvärvsarbete har som regel samma verkan på pensionen
som undantagande.

Till pensionsberättigad, som ej är svensk medborgare, utgår pension för
tid varunder han icke är bosatt i riket med hälften av det belopp, vartill
pensionen uppgick då han upphörde att vara bosatt härstädes eller, där den
pensionsberättigade var bosatt utom riket då pensionsrätten inträdde, första
gången skulle ha uppgått, om han vid sistnämnda tidpunkt varit bosatt i
riket. Dock får pensionen inte utgå med högre belopp än om den pensionsberättigade
varit bosatt i riket. Är utländsk pensionsberättigad inte bosatt
i riket, får utan hans samtycke honom tillkommande pension utbytas mot
ett engångsbelopp, motsvarande kapitalvärdet av den reducerade pensionen.
Med den pensionsberättigades samtycke får utbyte ske mot lägre engångsbelopp,
dock lägst 40 procent av nämnda kapitalvärde.

Till den som för samma manad är berättigad till flera pensioner enligt

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

TPL, utgår endast den största av dem eller, om samtliga eller de största är
lika stora, en av dessa, i första hand ålders- eller förtidspension.

Om den s. k. 30-årsregeln gällde även för försäkrade, som är födda år
1923 eller tidigare, skulle de inte ha möjlighet att erhålla full pension.
I inledningsskedet har därför 30-årskravet uppmjukats till ett
krav på 20 pensionsgrundande år för dem som är födda under åren 1896—
1914. För dem som är födda under något av åren 1915—1923 fordras i stället
för 30 år 21 år för dem som är födda år 1915, 22 år för dem som är
födda 1916 osv. Reglerna om verkningarna av undantagande har också modifierats
för dessa kategorier. Sålunda har undantagande för dem som är
födda under åren 1896—1914 i fråga om ålderspensionen endast den verkan
att de går miste om pensionspoäng för inkomst av annat förvärvsarbete
för den tid undantagandet gäller. För dem som är födda under åren 1915
—1923 gäller en upptrappningsregel för undantagandets verkan.

Frivillig statlig pensionsförsäkring

Enligt lagen den 29 juni 19i6 om frivillig statlig pensionsförsäkring (nr
433) äger svenska medborgare genom frivilliga avgifter försäkra sig hos
riksförsäkringsverket för erhållande av pension. Försäkringstekniska grunder
för försäkringen fastställes av Konungen, varvid bestämmelserna i 264 §
1 mom. lagen om försäkringsrörelse skall äga tillämpning. Avgifterna inflyter
till en fond, som förvaltas av verket.

De närmare bestämmelserna om den frivilliga försäkringen finns i kungörelsen
den 30 december 19i7 angående anordnandet av den frivilliga statliga
pensionsförsäkringen /pensionsstyrelsens frivilliga försäkring/ (nr 981;
ändr. 658/50, 177/51 och 16/56). Försäkringen avser livsvarig ålderspension
och lämnas enligt tre tariffer med beteckningarna O 3, U 3 och R 3. Tariffen
O 3 avser försäkring för dem som fyllt 67 år då försäkringen tages.
Pension utgår fr. o. in. den månad då avgiften inbetalats. Försäkringen medför
icke rätt att vid dödsfall återfå erlagda avgifter. Tariffen U 3 avser försäkring
för dem som är yngre än 67 år och medför inte rätt att vid dödsfall
återfå erlagda avgifter. Ålderspension utgår efter ansökan tidigast
fr. o. m. den månad, under vilken den försäkrade fyller 55 år, och senast
fr. o. m. den månad, under vilken han fyller 67 år. Därest den försäkrade
före den månad han fyller 55 år drabbas av sådan höggradig och varaktig
nedsättning av arbetsförmågan, som medför rätt till invalidpension enligt
FPL (dock ej invalidpension enbart på grund av blindhet), kan förtidspension
utgå med reducerat belopp, dock ej före fyllda 15 år. Tariffen R 3 slutligen
avser försäkring för personer under 67 år, förenad med rätt att vid
dödsfall återfå erlagda avgifter. Vid återbetalning minskas de erlagda avgifterna
med ‘/oo för varje månad, för vilken pension utgått eller bör utgå.
Angående tiden för utbetalning av pensionen gäller samma regler som för
försäkring enligt tariff U 3.

5* — Biliang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

138

Kungl. Dlaj.ts proposition nr 90 år 1962

Försäkringen tecknas genom postverket. Postanstalten utfärdar en försäkringsbok,
vari inbetalda avgifter kvitteras. Vid varje inbetalning bestämmer
den försäkrade vilken tariff inbetalningen skall avse. Genom att inbetala
avgift till försäkringen är den försäkrade icke bunden vid en bestämd
betalningsplan eller en viss avgiftssumma för försäkringen, utan inbetalning
av avgifter sker helt efter den försäkrades gottfinnande. För en person
får dock inte under ett år inbetalas större belopp än som tillhopa med
inbetalningar som under tidigare år gjorts för honom uppgår till högst
1 000 kr., multiplicerat med det antal år den försäkrade uppnår nästföljande
kalenderår. För försäkring enligt tariffen O 3 gäller dessutom den
begränsningen, att avgiften inte får vara högre än att motsvarande pension
jämte annan pension från den frivilliga försäkringen uppgår till 6 000 kr.
om året.

Yrkesskadeförsäkring m. m.

Yrkesskadeförsäkringen regleras i lagen den li maj 1954- om yrkesskadeförsäkring1
(nr 243; ändr. 399/55, 75/56, 586/59, 180/60 och 256/61). Försäkringen
är dels obligatorisk, dels frivillig. Den obligatoriska försäkringen,
som i princip omfattar alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst samt
dessutom vissa yrkesutbildningselever och därmed jämförliga personer, är
avsedd att ge skydd vid olycksfall i arbete och yrkessjukdomar. Den frivilliga
försäkringen kan för egen räkning tecknas av envar svensk medborgare,
som är bosatt i riket, eller av här bosatt och mantalsskriven utlänning.
Sådan försäkring kan meddelas även åt arbetsgivare, som här bedriver
verksamhet, för arbetstagare hos honom, åt utbildningsanstalt i riket
för elever vid anstalten samt åt svensk yrkes- eller fackorganisation för
medlemmar i organisationen. Den frivilliga försäkringen ger möjlighet till
skydd vid varje skada på grund av olycksfall eller därmed jämställd orsak.

Förmånerna från yrkesskadeförsäkringen utgöres av ersättning för läkarvård,
tandläkarvård, sjukhusvård, läkemedel, resor och särskilda hjälpmedel
ävensom sjukpenning, invalidlivränta, efterlevandelivränta och begravningshjälp.

Kostnader för läkar-, tandläkar- och sjukhusvård samt för läkemedel ersättes
i princip helt liksom nödiga utgifter för resor. Likaså utgår ersättning
för erforderliga kostnader för särskilda hjälpmedel till lindrande av
menliga följder av yrkesskada.

Såväl sjukpenning som livränta är till storleken beroende av den skadades
årliga arbetsförtjänst, dock att denna därvid inte får beräknas till lägre
belopp än 1 200 kr. eller till högre belopp än 15 000 kr. Sjukpenningen anknyter
till den inom sjukförsäkringen gällande sjukpenningskalan, dock
sker inte någon sänkning av sjukpenningen efter 180 dagar. Däremot ned- 1

1 Denna lag benämnes i det följande YFL.

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sättes sjukpenning enligt YFL för tid efter den månad då den skadade fyllt
67 år i motsvarande mån som sjukpenning enligt SFL nedsättes för tid efter
180 dagar. Sjukpenning enligt YFL får inte utgå efter sjukpenningklass med
lägre nummer än den som den skadade tillhör enligt SFL och ej med lägre belopp
än som skolat utgå från allmän sjukkassa om skadan ej utgjort yrkesskada.
Till sjukpenningen utgår barntillägg efter samma regler som i SFL.
Liksom i nämnda lag utbytes vid sjukhusvård sjukpenningen mot hempenning.

Om yrkesskada efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medför
under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av densamma med minst Vio, utgår livränta till den skadade. Livräntan
beräknas på det s. k. ersättningsunderlaget. Vid fastställande av ersättningsunderlaget
medräknas årlig arbetsförtjänst, som inte överstiger
7 200 kr., till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten, som överstiger
7 200 men ej 10 800 kr., till tre fjärdedelar och den del därav, som överstiger
10 800 kr., till hälften.

Livräntan utgör för år räknat t. o. m. den månad under vilken den skadade
fyller 67 år, vid förlust av arbetsförmågan »/« av ersättningsunderlaget,
vid nedsättning av arbetsförmågan med minst 30 procent en mot graden
av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad med
V12 av detta, samt vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än 30
procent den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot
graden av nedsättningen. För tid fr. o. m. månaden efter den, varunder den
skadade fyllt 67 år, utgör livräntan 3U av livräntebeloppen före 67 år.

Om försäkrad till följd av yrkesskada under längre tid är ur stånd att
reda sig själv, förhöjes honom tillkommande sjukpenning och livränta med
vårdbidrag, dock icke under tid han åtnjuter sjukhusvård. Bidraget får ej
sättas högre än till 5 kr. för dag, om den skadade uppbär sjukpenning, och
till 1 800 kr. om året, om han uppbär livränta. Vid bestämmande av vårdbidragets
storlek skall hänsyn tagas bl. a. till förmån, som den skadade för
motsvarande ändamål åtnjuter enligt FPL.

Så länge änka efter avliden försäkrad lever ogift, äger hon uppbära livränta
med belopp, som för tiden t. o. in. den månad, under vilken hon fyller
67 år, motsvarar Vs och för tiden därefter Vi av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Livränta utgår jämväl till änkling, därest denne genom dödsfallet
kommer att sakna erforderligt underhåll. I sådant fall utgår livräntan
med belopp som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, dock
högst med nyssnämnda belopp. Frånskild make är berättigad till livränta
efter försäkrad, under förutsättning alt denne varit skyldig alt utge underhållsbidrag.
Livräntan utgår med underhållsbidragets belopp, dock högst
Va resp. V4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Till den avlidnes barn under 16 år utgår livränta med Vs av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst för varje sådant barn. Livräntan skall utgå även efter

140

Kungi. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

det barnet fyllt 16 år, dock längst till 21 år, därest barnet till följd av sjukdom
eller annan dylik orsak är ur stånd att försörja sig.

Om den avlidnes fader, moder eller adoptant till följd av dödsfallet kommer
att sakna erforderligt underhåll, äger sådan efterlevande under sin
återstående livstid erhålla livränta med belopp, som med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt, dock med högst V» av den avlidnes årliga
Arbetsförtjänst.

Efterlevandelivräntorna får sammanlagt inte överstiga Va av ersättningsunderlaget.
Är så fallet skall livräntorna nedsättas proportionellt, dock att
livräntor till fader, moder eller adoptant skall nedsättas i första hand.

YFL trädde i kraft den 1 januari 1955. På skadefall, som inträffat dessförinnan,
är som regel äldre lagstiftning i ämnet tillämplig. Emellertid har
ersättningarna enligt denna lagstiftning i viss mån uppräknats. Härom
gäller lagen den 17 juni 1955 angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete
m. m. (nr 469) m. fl. författningar.

Yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter, som vad angår den
obligatoriska försäkringen erlägges av arbetsgivarna. Avgifterna skall bestämmas
med hänsyn till den risk, som försäkringen avser. Till bestridande
av kostnaderna för omreglering av äldre yrkesskadeersättningar erlägger
arbetsgivaren ett avgiftstillägg.

Till yrkesskadeförsäkringslagstiftningen har anknutits särskilda bestämmelser
om ersättning av statsmedel, avseende speciella kategorier. Bland
hithörande författningar märkes främst militärersättningsförordningen den
2 juni 1950 (nr 261; ändr. 256/53, 672/53, 460/54, 362/55, 587/59 och 181/60).

Samordningsbestämmelser

I SFL, FPL, TPL och YFL finns bestämmelser om samordning mellan de
socialförsäkringsgrenar som regleras i de olika lagarna.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
innebär i princip, att den yrkesskadade under viss tid,
den s. k. samordningstiden, erhåller sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt
reglerna i SFL. Först därefter utgår ersättningen från yrkesskadeförsäkringen.
Samordningstiden omfattar som regel tiden fr. o. m. den dag,
då yrkesskadan inträffade, t. o. m. nittionde dagen därefter eller den tidigare
dag då skadan medför rätt till livränta enligt YFL.

Beträffande samordningen mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen
gäller — förutom de regler om folkpensionärers
sjukhjälpstid, för vilka tidigare redogjorts — att vid utbetalning av invalidpension
eller sjukbidrag eller kommunalt bostadstillägg till sådan förmån
med belopp, avseende längre tid än en månad, till den som är berättigad
till sjukpenning eller hempenning jämte i förekommande fall barntillägg
sjukhjälpsbeloppet avdrages från pensionen, i den mån det överstiger 90
kr. När fråga är om hempenning skall avdrag ske som om sjukpenning

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

utgått. Avdraget belopp utbetalas till sjukkassan. Kan sjukhjälpsbeloppet
inte helt avdragas på folkpensionen, skall överskjutande del avdragas på
särskilt barnbidrag.

I fråga om samordningen mellan sjukförsäkringen och tillläggs
pensioneringen gäller, att förtidspension för viss månad
skall minskas med sjukpenning eller hempenning för månaden, i den mån
denna överstiger vad som avdragits från folkpension eller särskilt barnbidrag.
Det sagda skall dock ej gälla i fråga om sjukhjälp för sjukperiod,
som börjat efter utgången av den månad, varunder förtidspensionen första
gången utbetalats, med mindre den som uppburit partiell förtidspension
kommer i åtnjutande av hel förtidspension. I sådant fall skall avdraget göras
på det belopp varmed pensionen ökat.

Samordningen mellan tilläggspensioneringen och yrkesskadeförsäkringen
är så ordnad, att från tilläggspension dragés
den pensionsberättigade tillkommande livränta eller sjukpenning. Vad som
gäller förmån enligt YFL gäller även annan sjukpenning eller livränta,
vilken jämlikt lag eller särskild författning eller enligt Konungens förordnande
utbetalas från riksförsäkringsverket eller försäkringsbolag som meddelar
yrkesskadeförsäkring, ävensom sjukpenning eller livränta, som utgår
enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

Folkpensioneringen och yrkesskadeförsäkringen är
såtillvida samordnade som sjukpenning och livräntebelopp enligt YFL nedsättes
för tid efter 67 år. Vidare gäller, att från änkepension till kvinna,
vars man avlidit efter den 30 juni 1960, och från barnpension skall dragas
den pensionsberättigade tillkommande efterlevandelivränta enligt yrkesskadeförsäkringslagstiftningen,
dock icke i vidare mån än att alltid minst
hälften av änkepensionen och en fjärdedel av barnpensionen skall utgivas.

Yrkesskadelivräntor inverkar även på storleken av inkomstprövade folkpensionsförmåner.
I

I dministration

Administrationen för de olika grenarna av socialförsäkringen var ursprungligen
uppbyggd för varje gren för sig. Genom beslut vid 1961 års
riksdag togs emellertid ett avgörande steg mot en enhetlig organisation för
hela försäkringen. Sjukförsäkringens lokala organisation omskapades, bl. a.
i syfte att den framdeles skulle handha även folkpensionering och tilläggspensionering.
De två tidigare centralmyndigheterna för socialförsäkringen,
riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen, sammanslogs till riksförsäkringsverket.
Fn för socialförsäkringen gemensam högsta prövningsinstans,
försäkringsdomstolen, inrättades. Vidare fattades principbeslut om
att pensioneringens -— såväl folkpensioneringens som tilläggspensioneringens
—- lokala organisation senast med ingången av år 1963 skall anförtros
åt de allmänna sjukkassorna, vilka skall förstärkas med särskilda organ
för handläggningen av pensionsärenden. Med hänsyn till att en ny or -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ganisation på det administrativa området håller på att genomföras lämnas i
det följande endast en kortfattad redogörelse för gällande bestämmelser.

Den allmänna sjukförsäkringen, inklusive moderskapsförsäkringen, ornhänderhas
av allmänna sjukkassor. För varje landstingskommun och varje
stad, som inte tillhör sådan kommun, skall finnas en sådan kassa. Då särskilda
förhållanden föranleder därtill, kan dock två landstingskommuner
eller landstingskommun och stad utanför landstingskommun förenas till
ett sjukkasseområde. Om indelning i sjukkasseområden beslutar Konungen.
Antalet sjukkassor är f. n. 30, nämligen en för varje landstingskommun
och en för varje stad, som inte tillhör sådan kommun, dock att de båda
landstingskommunerna i Kalmar län tillhör samma kassa. Allmän sjukkassa
skall inrätta lokalkontor i den mån så prövas erforderligt. Vidare skall i
sjukkassa, vars verksamhetsområde inte utgöres enbart av stad, finnas försäkringsnämnder
— i regel en för varje kommun —- för att tillhandagå kassa
med råd och upplysningar.

Tillsynen över de allmänna sjukkassorna är anförtrodd riksförsäkringsverket.
över kassas beslut i ärende angående försäkring kan klagan föras
hos verket genom besvär. Verket äger dessutom att till prövning upptaga
sådant ärende, oaktat klagan icke förts.

Ärenden angående folkpension, barnpension och särskilda barnbidrag
handlägges centralt av riksförsäkringsverket och lokalt av pensionsnämnder,
varav det i regel finns en i varje kommun. Ansökan om någon av de
nämnda förmånerna inges till pensionsnämndens ordförande. Vissa ansökningar,
i huvudsak sådana som avser ålderspension och barnpension, vidarebefordras
till verket för beslut. I övriga ärenden fattar pensionsnämnden
beslut, men beslutet överprövas av verket. I fråga om invalidpensionsärenden
och vissa därmed jämställda ärenden är överprövningen såväl saklig som
formell, medan den i övriga ärenden inskränker sig till en formell granskning.
Klagan över pensionsnämnds beslut föres hos verket.

Enligt TPL skall den allmänna tilläggspensioneringen handhas av den
centrala myndighet (pensionsmyndigheten) och de lokala organ som Konungen
bestämmer. Riksförsäkringsverket har i kungörelse den 28 maj
1959 (nr 294) utsetts till pensionsmyndighet. Med stöd av kungl. brev den
18 december 1959 (nr 553) har de allmänna sjukkassorna ålagts handha registreringen
av pensionsgrundande inkomst, och enligt förutnämnda beslut
år 1961 skall sjukkassorna framdeles omhänderha jämväl prövningen av pensionsförmåner.
Uppgiften att bestämma pensionsgrundande inkomst är enligt
förordningen den 18 december 1959 angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension
(nr 551; ändr. 260/61) anförtrodd de lokala skattemyndigheterna (i Stockholm
överståthållarämbetet). Enligt förordningen den 18 december 1959
angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension,
m. m. (nr 552; ändr. 88/60 och 261/61) har riksförsäkrings -

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

verket att debitera arbetsgivaravgifter enligt TPL ävensom arbetsgivarnas
bidrag enligt SFL och lagen om moderskapshjälp samt arbetsgivaravgifter till
obligatorisk yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsverket, medan de avgifter
som de försäkrade själva skall erlägga enligt TPL (tilläggspensionsavgifter)
påföres av de lokala skattemyndigheterna (i Stockholm överståthållarämbetet).
Uppbörden av arbetsgivares avgifter, som sammanlagt överstiger
1 000 kr., ankommer på riksförsäkringsverket, medan mindre arbetsgivaravgifter
och de försäkrades egna tilläggspensionsavgifter uppbäres i samband
med de allmänna skatterna, över lokalt organs beslut enligt TPL
samt över lokal skattemyndighets beslut rörande beräkning av pensionsgrundande
inkomst kan besvär anföras hos riksförsäkringsverket. Ändå
att klagan inte förts, äger verket upptaga sådant ärende till prövning.

Yrkesskadeförsäkring meddelas av riksförsäkringsverket och nio för
ändamålet bildade ömsesidiga försäkringsbolag, de s. k. socialförsäkringsbolagen.
Enligt principbeslut vid 1961 års riksdag skall socialförsäkringsbolagen
med utgången av år 1965 upphöra att meddela yrkesskadeförsäkring.
u ••

Beslut av yrkesskadeförsäkringsinrättning kan överklagas genom besvär
hos försäkringsrådet. Även om besvär inte anförts, äger rådet upptaga sådant
beslut till prövning.

Mot riksförsäkringsverkets beslut i nu angivna ärenden utom ärenden rörande
yrkesskadeförsäkring kan talan föras hos försäkringsdomstolen. Verket
äger dessutom underställa besluten domstolens prövning, om det för
enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken
prövas av domstolen eller eljest särskilda skäl finns för sådan prövning.
Även mot försäkringsrådets beslut får besvär anföras hos försäkringsdomstolen.
Domstolens beslut får ej överklagas. Bestämmelser om domstolen
och om förfarandet där finns i lagen den 26 maj 1961 om försäkringsdomstol
(nr 262).

Föreliggande förslag

Översikt över de olika förslagen

De föreliggande förslagen rör väsentligen de varandra närstående sjukoch
moderskapsförsäkringarna samt folk- och tilläggspensioneringen. Förslagen
går ut på att förstärka vissa delar av dessa försäkringar samt att
inbördes samordna försäkringarna så att luckor i försäkringsskyddet och
dubbelersättningar i görligaste mån undvikes.

Tyngdpunkten i socialförsäkringskommitténs betänkande ligger på förtidspensioneringen.
Kommittén har bl. a. lagt fram förslag om ett enhetligt
invaliditetsbegrepp inom folkpensionering och tilläggspensionering, om invaliditetsgradering
samt om avveckling av inkomstprövningen beträffande

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

fortidspensioner från folkpensioneringen. Vidare har föreslagits reviderade
regler rörande förutsättningarna för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen.
Kommittén liar i sitt arbete på förtidspensioneringens utformning
kraftigt understrukit rehabiliteringens betydelse. Socialförsäkringskommhten
bär även behandlat andra pensionsfrågor än sådana som berör
förtidspension. Förslag föreligger sålunda bl. a. beträffande rörlig pensionsålder
inom folkpensioneringen och angående sammanträffande av tilläggspensioner.

För att socialförsäkringen skall kunna ge ett fullgott, fortlöpande skydd
\id långvariga sjukdomar som övergår i invaliditet har socialförsäkringskommittén
föreslagit regler för en materiell samordning mellan sjukförsäkringen
och den allmänna pensioneringen. De sjukförsäkringsfrågor som
kommittén därvid kommit in på gäller sjukhjälpstiden och övergången från
försörjning genom sjukförsäkringen till försörjning genom pensioneringen,
sjukpenningförmånernas nivå samt den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringens
omfattning med hänsyn till personkretsen.

Yrkesskadeförsäkringen berörs inte av socialförsäkringskommitténs arbete
i vidare mån än att kommittén föreslagit vissa regler om samordning
av denna försäkring med sjukförsäkringen och pensioneringen. Dessa regler
är avsedda att få en provisorisk karaktär i avbidan på en genomgripande
omdaning av yrkesskadeförsäkringen.

Beträffande moderskapsförsäkringen innehåller socialförsäkringskominatténs
betänkande endast förslag om sådana förbättringar, som är en
mer eller mindre automatisk följd av de tilltänkta ändringarna i sjukförsakringslagstiftningen.
Stödet åt barnaföderskor genom moderskapsförsäkringen
har emellertid även prövats av socialpolitiska kommittén, som kommit
till det resultatet att förmånerna från moderskapsförsäkringen bör
väsentligt utvidgas samtidigt som mödrahjälpen bör avskaffas. Förutom
förbättringar av redan befintliga förmåner föreslår socialpolitiska kommittén
införandet inom moderskapsförsäkringen av tandvårdsförmåner för
blivande mödrar.

Socialdepartementets promemoria innehåller förslag till ett sammanförande
av huvudbestämmelserna rörande sjuk- och moderskapsförsäkring, folkpensionering
och tilläggspensionering i ett lagverk. Därutöver föreslås i promemorian
vissa sakliga nyheter. Bl. a. föreslås en lösning av problemet
rörande frånskilda kvinnors rätt till änkepension från folk- och tilläggspensioneringen
samt vissa ändrade regler rörande utlandssvenskars och utlänningars
ställning inom tilläggspensioneringen. I fråga om det administrativa
handhavandet av sjukförsäkringen och pensioneringen ansluter departementspromemorian
till de principbeslut i ämnet som fattats av 1961 års
riksdag.

Finansieringsfrågor aktualiseras genom alla de nu berörda förslagen,
men nagra mera djupgående ändringar i finansieringssystemet föreslås

145

Kiingl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

inte. I socialförsäkringskommitténs betänkande förordas dock en utvidgning
av underlaget för arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen och en viss
omfördelning av kommunernas bidrag till folkpensionerna. I socialdepartementets
promemoria framlägges förslag till en förenkling av statsbidragssystemet
inom sjuk- och moderskapsförsäkringarna.

I betänkandet om den frivilliga statliga pensionsförsäkringen framlägges
förslag om utökning av denna försäkring med nya former, avseende temporär
ålderspension, förtidspension och familjepension. Utredningen om s. k.
beroende uppdragstagare lämnar en redogörelse för rättsförhållandena rörande
sådana uppdragstagare inom sociallagstiftningen m. m. samt föreslår
vissa lagändringar, av vilka en beaktats i förslaget till lag om allmän försäkring
och de övriga rör arbetsfredslagstiftningen.

Sjuk- och moderskapsförsäkring

Som förut nämnts har socialförsäkringskommittén utarbetat sina förslag
rörande sj ukförsäkringen med utgångspunkt från att en långtgående
materiell samordning bör åstadkommas mellan denna försäkring
och en reformerad förtidspensionering. En förutsättning för en rationell
samordning mellan sjukförsäkring och pensionering är enligt kommitténs
uppfattning att förmånerna från dessa båda socialförsäkringsgrenar fastställes
efter någorlunda likartade grunder. Kommittén erinrar härvid om
att sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen nu skiljer sig åt på så vis
att försäkringsskyddet enligt den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning
omfattar inkomster av tjänst men ej inkomster av annat förvärvsarbete,
medan däremot den allmänna tilläggspensioneringen ger skydd
för båda slagen av inkomster. Denna skillnad aktualiserar, framhåller kommittén,
en omprövning av frågan om företagarnas ställning
inom sjukpenningförsäkringen.

Socialförsäkringskommittén är medveten om att det finns företagare,
som kan vara borta kortare eller längre tid från sin rörelse utan att detta
medför svårare ekonomiska konsekvenser för dem. För det stora flertalet
företagare, t. ex. för småföretagare inom jordbruk, trädgårdsodling, fiske,
småindustri, hantverk och handel, anser sig kommittén dock kunna utgå
ifrån att läget är ett annat. Företagarna lever i många fall under betingelser,
vilka är likartade med löntagarnas, och de flesta av dem måste förmodas
ha samma behov som löntagarna av skydd mot inkomstbortfall på
grund av sjukdom. Kommittén fastslår, att företagarna själva i stor utsträckning
delar denna uppfattning, och tillfogar, att det även är ett allmänt
intresse att tillgodose företagarnas behov av försäkringsskydd för
sjukdomsfall. Ytterligare tillkommer den nyssberörda samordningssynpunkten.
Med hänsyn härtill och då erfarenheten visat, att trots behovet av försäkringsskydd
endast eu förhållandevis ringa del — omkring en femtedel

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1902

— av företagarna utnyttjat möjligheten att teckna frivillig kompletteringsförsäkring
enligt SFL, föreslår kommittén, att företagarinkomster blir jämställda
med anställningsinkomster ifråga om tillhörighet till tilläggssjukpenningförsäkringen.
Alla sjukkassemedlemmar med en viss minsta inkomst
av förvärvsarbete föreslås alltså bli obligatoriskt försäkrade för tillläggssjukpenning,
vilken graderas efter förvärvsinkomstens storlek. Några
särskilda begränsningar för företagarinkomster — t. ex. så att ett lägre
maximum tillämpas vid sjukpenningklassplaceringen eller att endast viss
kvotdel av inkomsten beaktas — har inte ansetts behövliga eller lämpliga.

Beräkningen av företagarnas årsinkomster kommer, enligt vad kommittén
framhåller, att ställa sjukkassorna inför vissa problem. I första hand
får sjukkassan bygga på uppgifter, som företagaren själv lämnar angående
sin sysselsättning och sina inkomster. I viss omfattning kan dessa uppgifter
kontrolleras genom jämförelse med företagarens taxering, och någon
lijälp vid kontrollarbetet torde sjukkassan även ha av det inom kassan
förda pensionsregistret för tilläggspensioneringen. Kommittén understryker
dock, att det av flera skäl inte är möjligt att helt bygga en sjukpenningklassplacering
på vederbörandes taxerade inkomst och att en företagare
bör kunna placeras i såväl högre som lägre sjukpenningklass än den som
motsvarar hans deklarerade inkomst för visst eller vissa år. Vid sjukpenningklassplaceringen
kan god ledning ofta hämtas av den inkomst som i
orten brukar åtnjutas av en anställd person med motsvarande förutsättningar
och färdigheter. Med hänsyn till kostnaderna för försäkringen anser
kommittén f. ö. att det inte behöver befaras att företagarna skall vara angelägna
att få en för hög sjukpenningklassplacering.

För att lösa de särskilda tillämpningssvårigheter som kan uppstå när det
gäller att sjukpenningklassplacera makar, vilka driver förvärvsverksamhet
gemensamt, vill kommittén lita till anvisningar från riksförsäkringsverket
och, i sista hand, till rättstillämpningen. Såsom kommittén påpekar
är det i hithörande fall brukligt att den ena maken ensam taxeras för hela
den gemensamma inkomsten, medan det i sjukförsäkringssainmanhang är
regel att makarna betraktas såsom kompanjoner och alltså sjukpenningklassplaceras
var för sig.

När en försäkrad har både anställnings- och företagarinkomster blir det
enligt kommitténs mening nödvändigt att göra dubbla beräkningar av årsinkomsten.
Inplaceringen i sjukpenningklass får därvid i första hand grundas
på anställningsinkomsten och i andra på företagarinkomsten. Företagarinkomsten
avses sålunda i fall av blandad inkomst komma att medföra
att sjukpenningen kan utgå med högre belopp än om endast anställningsinkomst
förelegat.

Kommittén anser det önskvärt, att företagarna beredes möjlighet att i
viss utsträckning anpassa försäkringsskyddet mot inkomstbortfall vid sjukdom
efter det individuella behovet, och föreslår, att detta önskemål skall

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

tillgodoses genom en valfri karenstid. Det är dock enligt kommitténs mening
inte påkallat att inom den obligatoriska försäkringen medge en lika
vittgående valfrihet som nu gäller inom den frivilliga försäkringen (3, 18,
33 resp. 93 dagars karenstid). En rimlig ordning är enligt kommitténs mening
att som huvudregel skall gälla samma karenstid för företagare som
för anställda, dvs. 3 dagar, men att företagarna får möjlighet att efter särskild
framställning få karenstiden förlängd med 30 eller 90 dagar. Det skall
enligt kommittéförslaget också vara möjligt att övergå från en karenstid
till en annan, men vissa spärregler har ansetts erforderliga för att hindra
spekulation från de försäkrades sida.

En viktig fråga som kommittén behandlar är om företagarna skall kunna
individuellt utträda och återinträda i tilläggssjukpenningförsäkringen. Vid
sitt ställningstagande till denna fråga har kommittén beaktat att tilläggssjukpenningen
tillsammans med grundsjukpenningen liksom förtidspension
från folk- och tilläggspensioneringarna utgör ett riskskydd. Sjukpenningförsäkringen
är avsedd dels för korttidsfallen och dels för den första
tiden av långtidsfallen, medan förtidspensioneringen skall ge skydd vid
långvarig sjukdom och invaliditet. Kommittén anser att sjukförsäkring och
pensionering bör samordnas så, att rätten till sjukpenning i princip upphör
vid samma tidpunkt som rätten till förtidspension inträder. En sådan samordning
förutsätter att förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen
är någorlunda likvärdiga, men denna likvärdighet riskerar, påpekar
kommittén, att gå förlorad om man medger undantagande från endast endera
tilläggssjukpenningförsäkringen eller tilläggspensioneringen. Om en
företagare fick göra undantagande från tilläggspensioneringen och ändå
stå kvar i tilläggssjukpenningförsäkringen, tror kommittén att det i praktiken
skulle uppstå stora svårigheter att vid långvarig sjukdom och invaliditet
draga in en relativt hög sjukpenning och ersätta den med enbart en
förhållandevis låg förtidspension från folkpensioneringen. Följden skulle
då hli en oförsvarlig extra belastning på sjukpenningförsäkringen. Även
alternativet att låta ett undantagande avse endast tilläggssjukpenningförsäkringen
skulle enligt kommitténs uppfattning vålla samordningssvårigheter,
och kommittén anser inte heller att det finns något egentligt behov
av en sådan ordning därest man godtar kommitténs förslag om en valfri
karenstid. De anförda synpunkterna för fram till slutsatsen, att företagarna
bör kunna göra undantagande från tilläggssjukpenningförsäkringen endast
på villkor att de samtidigt gör ett motsvarande undantagande från
tilläggspensioneringen. Återkallelse av undantagande från tilläggspensioneringen
bör enligt kommittéförslaget automatiskt leda till återanslutning till
tilläggssj ukpenningförsäkr ingen.

Tre ledamöter av kommittén (herrar Andersson, Eliasson och Gustafsson)
har anmält avvikande mening och föreslår, att företagare efter fritt val
skall kunna utträda ur endera försäkringen för tilläggssjukpenning eller
försäkringen för allmän tilläggspension.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Kommittén erinrar om att den nuvarande obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen
för anställda finansieras genom bidrag från arbetsgivarna
(omkring 60 procent av kostnaderna) och genom avgifter från de försäkrade
(omkring 40 procent av kostnaderna). Beträffande företagarna
utgår kommittén ifrån att de själva helt skall bestrida utgifterna för sin
tilläggssjukpenningförsäkring genom egna avgifter, och för dessa avgifter
fordras då särskilda tariffer, vilka lämpligen bör fastställas av riksförsäkringsverket.
För att ge en uppfattning om storleken av de avgifter, som
måste uttagas av företagarna för deras försäkring för tilläggssjukpenning,
har kommittén gjort vissa, i följande tablå redovisade beräkningar (avgifterna
i tablån är genomsnittsavgifter för hela landet och det har förutsatts
att hela årsinkomsten av förvärvsarbete utgör företagarinkomst).

Årsinkomst av
förvärvsarbete
kr.

Tilläggs-

sjukpenning

kr.

Avgift

i kr. vid en karenstid av

3 dagar

33 dagar

93 dagar

6 800— 8 400

8

123

74

45

14 000—16 000

16

253

152

93

21 000—

24

383

230

141

1 samband med kommittéförslagets genomförande kan enligt kommittén
väntas uppkomma en del problem av övergångsnatur. För sjukkassorna
torde särskilt den första inplaceringen i sjukpenningklasser bli en arbetskrävande
och svår uppgift, men kommittén anser sig kunna utgå från att
kassorna under riksförsäkringsverkets ledning skall kunna tillfredsställande
bemästra svårigheterna. Sjukkassorna måste få tillgång till inkomstuppgifter
från företagarna, och bestämmelser bör utfärdas om skyldighet för
företagarna att lämna vissa uppgifter i anslutning till ikraftträdandet av
den nya lagstiftningen. Beträffande ikraftträdandet är ytterligare att märka
att kommittén inte vill uppställa något hälsovillkor och att även den som är
tillfälligt sjukskriven vid tidpunkten för lagändringen skall sjukpenningklassplaceras.
Däremot föreslås ett åldersvillkor som innebär att företagare,
vilka före ikraftträdandet fyllt 67 år, ej skall omfattas av den obligatoriska
tilläggssjukpenningförsäkringen.

Den nuvarande möjligheten för företagare att teckna frivillig sjukpenningförsäkring
bör enligt kommittén slopas, därest förslaget om obligatorisk
tilläggssjukpenningförsäkring vinner bifall. Tidigare tecknad frivillig
försäkring föreslås skola upphöra samtidigt med att den nya lagstiftningen
träder i kraft.

Kommittén har även övervägt frågan om en obligatorisk tilllägg
ssjuk penningförsäkring för hemmafruar. En dylik
försäkring skulle emellertid, enligt vad kommittén funnit, föra med sig åtskilliga
svårigheter och mindre önskvärda konsekvenser. När hemmafruarna
anslutits till försäkringen för grundsjukpenning är det för att försäkringen

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

skall ersätta inte en utebliven inkomst utan vissa ökade utgifter. De utgifter
som åsyftas varierar, påpekar kommittén, avsevärt från fall till fall, beroende
bl. a. på familjens storlek och sammansättning. Av särskild betydelse
är om i familjen finns minderåriga barn och om husmoderns sjukdom medför
behov av lejd hjälp, men förhållandena är härvidlag så skiftande att det
inte går att på grundval av dem utforma några allmänna principer för en
differentierad klassplacering. Ej heller tror kommittén att det är möjligt
att uppnå tillfredsställande resultat genom att bygga inplaceringen i sjukpenningklass
på en uppskattning i pengar av värdet av det arbete, som en
hemmafru utför. Även om man skulle kunna tänka sig att i praktiken tilllämpa
vissa schablonregler — exempelvis att uppskatta hemmafruarnas arbete
i hemmet med utgångspunkt från på orten gängse normer för avlöning
av hembiträde — skulle man likväl sakna garantier för att man gjorde
en riktig sjukpenningklassplacering i det enskilda fallet. Att generellt försäkra
hemmafruarna för en relativt hög tilläggssjukpenning anser kommittén
inte vara lämpligt. Många av dem torde nämligen inte ha något större
behov av försäkring utöver grundsjukpenningen, och hemmafruarna har
också i relativt liten omfattning utnyttjat möjligheterna att komplettera
grundsjukpenningen genom frivilligt sjukpenningtillägg.

Det måhända starkaste skälet mot en ökning av hemmafruarnas obligatoriska
försäkringsskydd är emellertid enligt kommitténs mening att avgifterna
i många fall skulle bli alltför betungande. Kommittén utgår härvid
från att statsbidrag inte skall komma ifråga. I stället för obligatorisk tillläggssjukpenningförsäkring
vill kommittén anvisa andra utvägar för att i
begränsad omfattning förstärka hemmafruarnas ställning inom sjukförsäkringen.
Som framgår av det följande föreslås, att grundsjukpenningen höjes
från 3 till 4 kr. och att rätten till barntillägg till grundsjukpenning utvidgas.
Vidare vill kommittén förbättra hemmafruarnas frivilliga försäkring för
sjukpenningtillägg så att sjukpenningtilläggets maximibelopp höjes från 5
till 6 kr. om dagen. Med grundsjukpenning, barntillägg och frivilligt sjukpenningtillägg
skall en hemmafru, om kommitténs förslag genomföres,
kunna få en ersättning från försäkringen som maximalt uppgår till 12 kr.
om dagen, och det bör, framhåller kommittén, i det sammanhanget uppmärksammas
att ersättningen inte utgör skattepliktig inkomst.

När kommittén tar upp frågan om grundsjukpenningens storlek,
konstaterar kommittén till en början att sjukpenningförsäkringen i
sin helhet är så konstruerad, att grundsjukpenningen har en förhållandevis
större betydelse när den utgår som en självständig försäkringsförmån än
när den utgår som en bottenförsäkring för dem som är obligatoriskt tillläggssjukpenningförsäkrade.
I det förra fallet blir grundsjukpenningens
syfte främst att utgöra ett bidrag till täckande av de kostnader, som uppkommer
vid sjukdom och som inte täckes genom sjukvårdsförsäkringen. I
det senare fallet avser grundsjukpenningen att tillsammans med tilläggs -

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sjukpenningen lämna en skälig kompensation för inkomstbortfall i anledning
av sjukdom. Med denna utformning av sjukpenningförsäkringen bör
enligt kommitténs uppfattning en höjning av grundsjukpenningen medföra
en motsvarande minskning av tilläggssjukpenningen.

Det totala antalet sjukkassemedlemmar som var försäkrade för endast
grundsjukpenning uppgick, upplyser kommittén, vid utgången av år 1959
till omkring 1,7 miljoner, varav inte fullt 1,2 miljoner i hemmet arbetande
kvinnor och i runt tal 0,5 miljoner företagare och därmed jämställda förvärvsarbetande.
Följer statsmakterna kommitténs förslag att obligatoriskt
försäkra företagarna för tilläggssjukpenning, skulle tydligen en höjning av
den nuvarande grundsjukpenningen 3 kr. om dagen från synpunkten av
sjukförsäkringens effektivitet få betydelse främst för hemmafruarna. En
höjning av grundsjukpenningen kan emellertid, enligt vad kommittén framhåller,
inte ske enbart för en viss grupp av sjukpenningförsäkrade utan den
måste ges generell giltighet. Med oförändrade metoder för finansieringen
av grundsjukpenningen leder en generell höjning otvivelaktigt till ökade
kostnader såväl för de försäkrade i gemen som för staten.

I sina närmare undersökningar av kostnadsfrågan har kommittén arbetat
alternativt med 1 resp. 2 kronors höjning av grundsjukpenningen och en
motsvarande höjning av grundpenningen från moderskapsförsäkringen.
Efter vad kommittén funnit skulle den årliga kostnaden för det förra alternativet
bli omkring 70 milj. kr. och för det senare alternativet omkring 140 milj.
kr. Som jämförelse nämnes, att kostnaden för nuvarande grundsjukpenning
(och grundpenning) för budgetåret 1961/62 uppskattats till 193 milj. kr. Under
förutsättning av statsbidrag med oförändrat procenttal 50, skulle den
genomsnittliga, årliga avgiften per försäkrad medlem öka från omkring 30
till omkring 38 kr., om grundsjukpenningen höjdes från 3 till 4 kr., och till
omkring 46 kr., om grundsjukpenningen höjdes till 5 kr. Statens bidrag
skulle öka med omkring 35 resp. 70 milj. kr. om året. Om man i stället utgår
från att statsbidraget inte bör ökas alltför mycket men i gengäld bidragsprocenten
justeras till 40 procent, kan försäkringsavgiften enligt kommitténs
beräkningar antagas bli omkring 45 kr. vid en höjning av grundsjukpenningen
till 4 kr. och omkring 55 kr. vid en höjning av grundsjukpenningen
till 5 kr.

Kommittén har vid sin bedömning av frågan om grundsjukpenningens
storlek tagit hänsyn till sambandet mellan denna fråga och frågan om tillhörighet
till sjukpenningförsäkringen. Kommittén påpekar att det finns en
inkomstgräns — f. n. 1 200 kr. om året -—- som andra försäkrade än hemmafruar
måste uppnå för att tillhöra sjukpenningförsäkringen. Enligt kommittén
måste, för undvikande av överförsäkring, denna gräns höjas om
grundsjukpenningens belopp höjes. En höjning av inkomstgränsen finner
kommittén önskvärd även med hänsyn till penningvärdets fall och till vissa
önskemål om förenklingen i uppbörds- och taxeringsväsendet. Kommittén

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

föreslår, alt inkomstgränsen fastställes till 1 800 kr. om grundsjukpenningen
bestämmes till 4 kr. Blir grundsjukpenningen högre, bör även inkomstgränsen
sättas högre. Kommittén framhåller emellertid, att varje höjning
av inkomstgränsen måste medföra att ett antal personer med låga inkomster
ställes utanför sjukpenningförsäkringen, även om man genom övergångsarrangemang
kan och bör låta dem som vid tiden för en lagändring redan
tillhör sjukpenningförsäkringen stå kvar i denna oberoende av om de uppfyller
de nya inkomstvillkoren.

Vid övervägande av de olika synpunkter som framkommit har kommittén
funnit att varsamhet bör iakttagas vid fastställandet av grundsjukpenningens
storlek. Kommittén förordar därför alternativet att höja grundsjukpenningen
från 3 till 4 kr. För kvinna med barn under 10 år i hemmet skall enligt
kommitténs förslag hempenningen vid sjukhusvistelse också vara minst
4 kr. om dagen.

En ledamot av kommittén (herr Andersson) föreslår, att grundsjukpenningen
bestämmes till 5 kr. om dagen.

Kvinnor med små barn i hemmet har ett förstärkt sjukpenningskydd vid
sjukhusvård genom att de är garanterade barntillägg på minst 2 kr.
om dagen. Kommittén föreslår, att den begränsning som ligger däri att
denna garanti endast gäller under sjukhusvistelse skall slopas. Genomföres
detta förslag, betyder det att en kvinna, som har barn under 10 år i hemmet,
vid sjukdom alltid får en sammanlagd sjukpenningersättning av minst 6 kr.
om dagen (4 kr. i grundsjukpenning och 2 kr. i barntillägg).

En rationell samordning mellan sjukförsäkring och pensionering förutsätter,
enligt vad kommittén funnit, en revision av sjukpenningskalan,
och det blir därvid en uppgift att sörja för att sjukförsäkrings- och
pensionsförmåner ger en någorlunda jämn och kontinuerlig ersättningsnivå
vid långvarig sjukdom som övergår i pensionsberättigande invaliditet. En
fullt idealisk kontinuitet är dock, påpekar kommittén, inte möjlig att uppnå,
eftersom man inte lär kunna komma ifrån den skillnad mellan sjukförsäkring
och pensionering, som består i att tilläggssjukpenningen grundas
på den inkomst vederbörande kan antagas komma att åtnjuta tills vidare
medan tilläggspensionen grundas på inkomster som hänför sig till förfluten
tid.

Ett av reformönskemålen beträffande sjukpenningskalan gäller den nuvarande
regeln att sjukpenningen —- utom i de lägsta sjukpenningklasscrna
— reduceras efter de första 180 dagarna av en sjukperiod. Den omständigheten
att tilläggssjukpenningen sjunker efter viss tids sjukdom
innebär en svaghet i försäkringsskyddet, och kommittén anser att en förbättring
är angelägen för att de långtidssjuka skall få ett verksamt ekonomiskt
skydd. Den nuvarande ordningen kan enligt kommitténs uppfattning
leda till orimliga fluktuationer: först utgår en förhållandevis hög sjukpcn -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ning, efter någon tid reduceras denna och efter ytterligare någon tid avlöses
den låga sjukpenningen av en hög förtidspension från folk- och tilläggspensioneringen.
Kommittén påvisar också att de skäl som ursprungligen
motiverat reduktionsregeln bortfallit eller avsevärt försvagats. Redan när
en obligatorisk sjukförsäkring med graderad sjukpenningersättning infördes
i mitten av 1950-talet var man i och för sig på det klara med att en
långvarig sjukdom medför större påfrestning på den sjukes och hans familjs
ekonomi än en kortvarig. Skulle man få till stånd en samordning
mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen — och detta ansågs
mycket angeläget -— var man emellertid tvungen att åtminstone under en
kortare tid, den s. k. samordningstiden, ge en förhållandevis god sjukpenning
som kunde accepteras även för yrkesskadefallen. Arrangemanget med
en betydligt lägre sjukpenning efter samordningstidens utgång kunde i dåvarande
läge motiveras med kostnadsskäl och med önskemålet att undvika
överförsäkring. Dessutom framhölls, att flertalet långtidssjuka under alla
förhållanden vid sjukhjälpstidens slut måste övergå till den blygsamma enhetsstandard
som folkpensioneringen kunde ge. Läget nu, sedan tilläggspensioneringen
genomförts, är enligt kommitténs mening ett helt annat. I
framtiden kommer de flesta långtidssjuka att såsom pensionärer vara tillförsäkrade
en relativt god standard, som är individuellt anpassad efter vederbörandes
inkomster såsom frisk.

Beträffande kostnadsfrågan anmärker kommittén, att den utgiftsökning,
som ett borttagande av reduktionsregeln skulle föranleda, med utgångspunkt
från nuvarande sjukpenningskala uppskattats till omkring 55 milj.
kr. om året och att utgiftsökningen naturligtvis blir större om sjukpenningskalan
bygges på med nya sjukpenningklasser. De ekonomiska och
andra skäl, som kan tala mot ett borttagande av reduktionen av sjukpenningen
efter viss sjukskrivningstid, anser kommittén emellertid inte vara
av den tyngd att de bör hindra en sådan reform. Kommittén föreslår alltså,
att tilläggssjukpenningen skall utgå med samma belopp under hela sjukhjälpstiden.

önskemålen beträffande den närmare utformningen av sjukpenningskalan
sättes av kommittén i samband med frågan om sjukpenningens beskattning,
och kommittén utgår ifrån att sjukpenningen av praktiska och administrativa
skäl även i fortsättningen bör utgöra skattefri inkomst. Med
denna utgångspunkt finner kommittén ej skäl att göra någon mera genomgripande
omarbetning av den nuvarande sjukpenningskalan.

Däremot föreslår kommittén en påbyggnad av sjukpenningskalan med
nya sjukpenningklasser för att nå en viss överensstämmelse med tilläggspensioneringen.
En sjukpenningskala, som täcker inkomster intill samma
maximum som beaktas vid fastställandet av pensionsgrundande inkomst
inom tilläggspensioneringen, har konstruerats av kommittén och skulle få
det utseende som framgår av denna tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

153

Sjuk-penning-klass nr

Årsinkomsten

uppgår

Sjuk-penning
per dag
kr.

Veckolön
vid klass-mitten
kr.

Veckolön efter
källskatteav-drag

Kompensation per
vecka efter
första sjukveckan

till

kr.

men ej
till
kr.

ogift

kr.

gift

kr.

kr.

%

ogift

gift

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

2

1 800

2 400

4

40

38

38

28

73,7

73,7

3

2 400

3 000

5

52

47

49

35

74,5

71,4

4

3 000

3 600

6

63

54

59

42

77,8

71,2

5

3 600

4 200

7

75

63

71

49

77,8

69,0

0

4 200

5 000

8

88

72

81

56

77,8

69,1

7

5 000

5 800

9

104

83

92

63

75,9

68,5

8

5 800

6 800

10

121

95

103

70

73,7

68,0

9

6 800

8 400

12

146

113

120

84

74,3

70,0

10

8 400

10 200

14

179

136

146

98

72,1

67,1

11

10 200

12 000

16

213

156

169

112

71,8

66,3

12

12 000

14 000

18

250

182

198

126

69,2

63,6

13

14 000

16 000

20

288

203

224

140

69,0

62,5

14

16 000

18 000

22

327

223

250

154

69,1

61,6

15

18 000

21 000

25

375

250

281

175

70,0

62,3

16

21 000

24 000

28

433

281

316

196

69,8

62,0

17

24 000

27 000

31

490

311

348

217

69,8

62,4

18

27 000

30 000

34

548

342

383

238

69,6

62,1

19

30 000

33 000

37

606

367

408

259

70,6

63,5

20

33 000

40

663

401

444

280

69,8

63,1

I anslutning till tabellen diskuterar kommittén om samordningsskälen
verkligen påkallar att maximibeloppet är detsamma inom sjukförsäkringen
och tilläggspensioneringen. Kommittén anför, att garantier under alla förhållanden
kommer att saknas för att förmånsnivåerna blir likvärdiga, eftersom
sjukpenningen tar sikte på de aktuella inkomsterna när sjukdomsfallet
inträffar under det att tilläggspensionen avspeglar ett genomsnitt av inkomster
under förfluten tid. Dessutom fäster kommittén avseende vid att
tilläggspensioneringen först efter en övergångstid får full effekt och att försäkrade
som är födda före år 1914 inte kan förvärva full pension. Kommittén
anser det inte nödvändigt att omedelbart bygga ut sjukpenningskalan
så att dess övre inkomstgräns motsvarar maximum av den pensionsgrundande
inkomsten. Utbyggnaden bör enligt kommitténs mening kunna ske
successivt i den takt statsmakterna finner påkallad. Tills vidare vill kommittén
bestämma den övre inkomstgränsen till 21 000 kr. om året, och kommittén
menar att man därigenom i stort sett täcker sådana grupper, som
kan antagas vara särskilt beroende av sjukpenningen för sin försörjning
under sjukdom. Flertalet försäkrade med löneinkomster ovanför det föreslagna
taket är, enligt vad kommittén upplyser, tjänstemän som är tillförsäkrade
eu kompletterande sjuklön från sin arbetsgivare. Kommittén har
inte funnit skäl att i sjukförsäkringslagstiflningen införa bestämmelser om
indexreglering av sjukpenningskalans maximibelopp.

Beträffande sjukpenningens storlek vid sjukhusvård
har kommittén övervägt att höja det nuvarande trekronorsavdraget, som

154

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

ursprungligen motiverats med att den sjuke vid sjukhusvistelse gör besparingar
i fråga om föda, klädslitage m. m. Kommittén, som erinrar om att
vårdavgiften för patienter på allmän sal vid sjukhus f. n. uppgår till 5 kr.
om dagen mot tidigare 3 kr., anser att den sjukes besparingar vid sjukhusvistelse
numera kan uppskattas till högre belopp än 3 kr. Det föreslås därför
att avdraget på sjukpenningen bestämmes till 5 kr., dock liksom f. n.
högst hälften av sjukpenningens belopp. Av avdraget skall enligt förslaget
2 kr. anses belöpa på grundsjukpenningen.

En ledamot av kommittén (herr Bengtsson) reserverar sig mot förslaget
om höjning av sjukpenningavdraget vid sjukhusvård.

I en översikt över brister i den nuvarande samordningen mellan sjukförsäkring
och pensionering påpekar kommittén att reglerna om s j u khjälpstid
i sjukförsäkringslagstiftningen är så konstruerade, att det
inträffar såväl att ett och samma hjälpbehov under kortare eller längre tid
täckes av båda försäkringarna som att ett hjälpbehov inte täckes av någondera
försäkringen. Den normala sjukhjälpstiden på 730 dagar hänföres i
allmänhet till varje sjukdom för sig. Föreligger flera sjukskrivningsperioder
måste sjukkassan i regel bedöma, om det är fråga om samma sjukdom
och om sammanläggning av perioderna skall ske. Reglerna om sammanläggning
vållar, enligt vad kommittén konstaterar, sjukkassorna mycket
stora svårigheter i tillämpningen, och de kan även leda till synnerligen
slumpartade resultat för den försäkrade. Den som lider av en recidiverande
sjukdom blir lätt utförsäkrad utan att för den skull få rätt till pension.
Kommittén har kommit till uppfattningen att det rådande samordningssystemet
måste utmönstras och ersättas med ett annat, som bättre tillgodoser
socialförsäkringens krav på ett effektivt skydd vid sjukdom och invaliditet.

En samordning mellan sjukförsäkring och pensionering kan, anser kommittén,
inte byggas på en gränsdragning mellan begreppen sjukdom och
invaliditet, eftersom dessa begrepp inte är entydiga och det inte låter sig
göra att invändningsfritt fastslå vilken dag ett sjukdomstillstånd övergått
i invaliditet. Riktpunkten bör i stället vara att sjukpenningen reserveras
dels för kortvariga sjukdomsfall, dels för den första tiden vid mera långvariga
fall. Redan under sjukhjälpstiden skall, när så behövs, rehabiliteingsåtgärder
sättas in för att förkorta sjukdomstiden eller eljest förebygga
eller häva en nedsättning av arbetsförmågan. Kan rehabiliteringen antagas
komma att draga ut på tiden aktualiseras frågan om utbyte av sjukpenning
mot pension varvid enligt kommitténs förslag beträffande förtidspensioneringen
i första hand en tidsbegränsad förtidspension kommer ifråga. Kommittén
anser det däremot inte lämpligt att i lag fixera en tidpunkt vid vilken
ett sådant utbyte senast skall ha skett.

Beträffande samordningen mellan sjukförsäkring och
pensionering förordar kommittén sålunda, att någon till visst antal

Kiingl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 155

dagar maximerad sjukhjälpstid inte skall gälla för tid före den månad under
vilken den försäkrade fyller 67 år. Sjukkassas skyldighet att utge sjukhjälp
i form av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård skall i stället
bortfalla eller begränsas fr. o. m. månaden näst efter den under vilken förtidspension
beviljats, och kommittén erinrar härvidlag om att den i annat
sammanhang föreslår att förtidspension skall kunna beviljas även utan ansökan
från den försäkrade. Den som erhåller hel förtidspension skall enligt
förslaget inte kunna vara sjukpenningförsäkrad. När endast partiell förtidspension
beviljas behöver inte rätten till fortsatt sjukpenning helt bortfalla,
men den försäkrades sjukpenningklassplacering skall omprövas så
att sjukpenning utgår efter den klass, som motsvarar den försäkrades återstående
förvärvsförmåga. Förtidspensionen utgår såsom ersättning för den
bestående invaliditeten, medan sjukpenningen ersätter den genom den aktuella
sjukdomen förlorade resterande arbetsförmågan. Någon verklig dubbelersättning
uppkommer alltså inte. Sjukpenning efter den senaste klassplaceringen
utgår utan begränsning till visst antal dagar. Den upphör dock
eller begränsas, om förutsättning för högre förtidspension (hel förtidspension
eller högre grad av partiell förtidspension) föreligger. Vid beviljande av
högre grad av partiell pension upphör sjukpenningen att utgå efter den dittillsvarande
klassplaceringen och denna omprövas på samma sätt som när
förtidspension först beviljades. Hemmafruar med partiell förtidspension
föreslås få behålla sin obligatoriska grundsjukpenningförsäkring ograverad.

Det nu sagda har avseende endast på tiden innan den försäkrade fyllt
67 år. I fråga om ålderspensionärernas sjukpenningförsäkring föreslås den
nuvarande sjukhjälpstiden 180 dagar vid varje sjukdom, därav dock högst
90 dagar må avse sjukpenning, utbytt mot en högsta sammanlagd, för både
sjukpenning och ersättning för sjukhusvård gällande sjukhjälpstid av 180
dagar, räknad från ingången av den månad då den försäkrade fyllt 67 år.
Kommittén framhåller, att den föreslagna regeln i de flesta fall blir fördelaktigare
för de försäkrade än de nuvarande bestämmelserna och även har
den fördelen att det inte blir nödvändigt att tillämpa några medicinska sammanläggningsregler
— något som bereder särskilda svårigheter i fråga om
åldringarna. Sjukhjälpstiden 180 dagar föreslås vad angår ersättning för
sjukhusvård gälla även för dem som åtnjuter hel förtidspension, varvid tiden
skall räknas från ingången av den månad under vilken pensionen börjat
åtnjutas.

En smidig övergång från sjukpenning till pension förutsätter, framhåller
kommittén, en särskild administrativ anordning för utbetalning av det
första förfallande förtidspensionsbeloppet. Kommittén anser att den centrala
utbetalningen av pensioner bör bibehållas men förordar att sjukkassan
förskotterar pensionen intill dess den centrala utbetalningen kan träda
i funktion. För ändamålet bör medel ställas till sjukkassornas förfogande.
Har sjukkassa utbetalat ersättning (sjukpenning) under tid som täckes av

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ett pensionsbeslut, bör avdrag på pensionen göras för ersättningen från sjukförsäkringen.
Kommittén har funnit övervägande skäl tala för den nu inom
tilläggspensioneringen gällande regeln att avdraget belopp inte skall återbetalas
till sjukkassan.

I samband med frågan om sjukhjälpstid behandlar kommittén den nuvarande
bestämmelsen i SFL om att försäkringsplikt inte föreligger för den
som åtnjutit sjukhusvård under minst 730 dagar i följd, så länge sjukhusvård
därefter pågår. Kommittén anser att ersättning från sjukförsäkringen
inte heller i fortsättningen skall utgå till personer, som under längre tid
vistats på sjukhus eller anstalt. Emellertid synes detta i den enhetliga nya
lagstiftningen böra komma till uttryck på annat sätt än genom en bestämmelse
om försäkringsplikt eller försäkringstillhörighet. Det torde lämpligen
kunna ske genom en särskild bestämmelse att ersättning för sjukhusvård
inte utgår vid sådan långvarig vård som nu angivits. Kommittén föreslår
därför att ersättning för sjukhusvård inte skall utgå för tid efter det vården
pågått 730 dagar i en följd. Frågan om sjukpenning i dylika fall blir inte
aktuell, eftersom vederbörande kan antagas vara berättigad till förtidspension
eller ålderspension. För att hindra ett kringgående av bestämmelsen
och för att undgå fall, där tveksamhet kan uppkomma till följd av överflyttning
mellan olika sjukvårdsanstalter, föreslår kommittén att, därest
ny vårdperiod börjar inom 20 dagar efter föregående vårdperiods slut, vården
likväl skall anses ha pågått i en följd.

Med hänsyn till det nära samband som råder mellan grundsjukpenningförsäkringen
och moderskapsförsäkringens grundpenning har
socialförsäkringskommittén som en konsekvens av förslaget om grundsjukpenningens
höjning från 3 till 4 kr. föreslagit en höjning av grundpenningen
från 270 till 360 kr. vid enkelbörd och från 405 till 540 kr. vid flerbörd.
Socialpolitiska kommittén har emellertid i sitt betänkande behandlat
moderskapsförsäkringen mera fristående, övervägandena inom socialpolitiska
kommittén har lett fram till förslag om en kraftig utbyggnad av moderskapsförsäkringen
parallellt med en avveckling av mödrahjälpen.
Utbyggnaden av moderskapsförsäkringen innefattar främst ökning av grundpenningen,
förlängning av den tid under vilken tilläggspenning skall kunna
åtnjutas samt införande av en tandvårdsförsäkring för blivande och nyblivna
mödrar.

I en historisk översikt konstaterar socialpolitiska kommittén, att mödrahjälpen
infördes vid en tid då socialförsäkringen ännu var föga utvecklad
och fattigvården lämnade mycket övrigt att önska. Mödrahjälpen, som kom
till för att undvika att barnaföderskor skulle behöva vända sig till fattigvården,
var länge jämbördig med övriga existerande bidragsformer. Med
tillkomsten av den moderna socialhjälpen och den obligatoriska moderskapsförsäkringen
har emellertid bilden helt förändrats. Behovsprövningen

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

för mödrahjälp är numera, enligt vad kommittén funnit, i vissa fall snävare
än för socialhjälp, och ser man till helhetseffekten finner man att mödrahjälpen
endast svarar för Vio av samhällets stöd åt barnaföderskor. Kommittén
vitsordar visserligen, att mödrahjälpen varit av betydande värde, men
framhåller samtidigt att verksamhetens uppläggning inte kan accepteras i
dagens läge. Handläggningen i mödrahjälpsärenden är tung och tidskrävande,
och det har visat sig svårt att nå enhetlighet i tillämpningen.

Likväl står det klart för kommittén att man inte utan vidare kan avskaffa
mödrahjälpen och låta socialhjälpen träda in i dess ställe. Detta skulle nämligen
kunna leda till att kanske var fjärde barnaföderska blev beroende av
socialhjälp. Den utväg kommittén förordar är att man samtidigt med en avveckling
av mödrahjälpen förstärker moderskapsförsäkringen. På moderskapsförsäkringen
liksom på annan obligatorisk socialförsäkring bör man
enligt kommitténs uppfattning kunna ställa kravet att den skall vara så
effektiv att kompletterande hjälp inte behöver tillgripas annat än i undantagsfall.
Kommittén erinrar vidare om att moderskapsförsäkringen medför
en viss kostnadsomfördelning i samhället till barnfamiljernas förmån, som
kan sägas vara ett led i familje- eller befolkningspolitiken. Kommittén tror
visserligen inte att samhällets stödåtgärder åt barnaföderskor i någon högre
grad påverkar nativiteten men utgår dock från att sådana åtgärder kan medverka
till att förebygga aborter.

I motiveringen till sitt förslag om införande såsom en förmån från moderskapsförsäkringen
av ersättning för tandläkarvård åt mödrar
erinrar kommittén om att bidrag till tandvårdskostnader nu utgår från
mödrahjälpen men endast efter sträng behovsprövning med hänsyn till
hjälptagarens ekonomi. Tandvård bör, anser kommittén, ingå såsom ett
normalt led i den förebyggande mödravården. Allmän enighet torde nämligen
råda om att det är önskvärt att mödrar får sina tänder undersökta och
behandlade före förlossningen eller så snart som möjligt därefter. För omfattningen
i det enskilda fallet av samhällets hjälp till kostnaderna för denna
tandvård bör enbart tandvårdsbehovet vara avgörande, och mödratandvården
bör därför enligt kommitténs uppfattning ligga vid sidan av hjälpformer
av mödrahjälpens eller socialhjälpens natur. Kommittén har erfarit att
folktandvården visserligen torde kunna ta emot de blivande mödrar, som
besöker mödravårdsinstitutionerna, för en första undersökning av tänderna
men att folktandvården inte torde ha tillräckliga resurser för att man f. n.
skulle kunna anordna en kostnadsfri mödratandvård inom dess ram. Oberoende
härav har kommittén emellertid funnit att skäl talar för att det
bör stå mödrarna fritt att välja mellan folktandvården och privatpraktiserande
tandläkare för att få tänderna omsedda i samband med havandeskapet.
Kommittén föreslår därför, att frågan om mödratandvård löses efter
förebild av sjukförsäkringens regler om ersättning för läkarvård. Tandläkarvårdsersättningen
bör liksom läkarvårdsersättningen bestämmas till

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196t

av de faktiska utgifterna eller, om dessa överstiger visst taxebelopp, 3/i
av taxebeloppet. Detta belopp bör enligt kommittén vara högre än avgifterna
i den nuvarande folktandvårdstaxan, men kommittén lämnar Öppet hur långt
man därvid bör gå. Den tandbehandling, som skall ersättas inom ramen för
moderskapsförsäkringen, är i kommittéförslaget begränsad till sådana åtgärder,
som oundgängligen erfordras för vinnande av ett från medicinskodontologisk
synpunkt tillfredsställande resultat. Behandlingen bör i största
möjliga utsträckning sikta till ett konserverande av tänderna. Ersättning bör
enligt kommittén utgå för avtagbara proteser men inte för sådan dyrare
behandling som stifttänder, inlägg av guld och porslin samt bryggor av
olika slag. Med behandling bör i ersättningshänseende jämställas tandundersökning
som medför särskild kostnad. För att tandvårdsförsäkringen inte
skall förfela sitt syfte bör enligt förslaget som villkor för rätt till ersättning
krävas att behandlingen kommit till stånd inom 270 dagar från förlossningsdagen.
Bestämmelser om vilka behandlingsåtgärder som skall vara ersättningsbara
och om de arvoden på vilka ersättning normalt skall beräknas
föreslås skola intagas i den av Kungl. Maj :t fastställda sjukkassetaxan.

Moderskapsförsäkringens grundpenning vid enkelbörd, 270 kr.,
motsvarar grundsjukpenningen 3 kr. för 90 dagar och socialpolitiska kommittén
konstaterar att en höjning av grundsjukpenningen i enlighet med
socialförsäkringskommitténs förslag till 4 kr. om dagen i och för sig föranleder
en höjning av grundpenningen till 360 kr. Denna höjning är emellertid
enligt socialpolitiska kommitténs mening ej tillräcklig från synpunkten
av försäkringens effektivitet, helst som de barnaföderskor -— i praktiken
4 av 10 —- som har förvärvsarbete skulle gå miste om förbättringen genom
att deras tilläggspenning i motsvarande mån reduceras.

Socialpolitiska kommittén anser det lämpligt, att moderskapspenningen
i stort sett avpassas efter det stöd, som sjukpenningförsäkringen ger vid
sjukdom under en viss tid, men finner det inte påkallat att sjukpenningens
konstruktion i alla avseenden bildar mönster för moderskapspenningens utformning.
För beräkningen av grundpenningens lämpliga storlek utgår
socialpolitiska kommittén från att grundpenningen bör motsvara grundsjukpenningen
4 kr. under 180 dagar. Till grundsjukpenningen kommer
emellertid ett barntillägg å 2 kr., vilket enligt socialförsäkringskommitténs
förslag skall utgå även vid sjukdom som ej föranleder sjukhusvistelse. Detta
förslag om utvidgad rätt till barntillägg inom sjukförsäkringen har emellertid
tillkommit med tanke på de fall, då modern på grund av sjukdom måste
ha hjälp med tillsyn av hemmavarande barn, en situation som normalt inte
föreligger under mera avsevärd tid efter förlossning. Enligt socialpolitiska
kommitténs åsikt finns det inte tillräcklig anledning att behålla ett särskilt
barntillägg inom moderskapsförsäkringen, utan i stället bör grundpenningen
höjas med ett lämpligt belopp. Därigenom får även förstföderskor del av
denna förhöjning, vilket kommittén finner berättigat med hänsyn till att

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

första barnet vanligen medför större utrustningskostnader än de följande
barnen. Kompensationsbeloppet för barntilläggets borttagande vill kommittén
fastställa till 60 kr. Avsikten är att detta belopp skall motsvara
barntillägget för den tid efter förlossningen, under vilken modern är avstängd
från rätten till grundsjukpenning. F. n. är denna tid 45 dagar, men
kommittén föreslår att den sänkes till 30 dagar.

Med de angivna beräkningsgrunderna skulle grundpenningen uppgå till
(720 + 60 =) 780 kr., men kommittén föreslår att beloppet avrundas uppåt
till 800 kr. Vid flerbörd ökas enligt gällande regler grundpenningen med
hälften, f. n. 135 kr., såväl vid tvillingfödsel som vid de sällsynta trillingfödslarna.
I fortsättningen skall enligt kommitténs förslag utöver beloppet
800 kr. utgå 400 kr. för varje ytterligare barn som födes vid samma förlossning.
Kommittén förordar, att 200 kr. av grundpenningen skall få lyftas redan
120 dagar före den beräknade tidpunkten för förlossningen.

Socialpolitiska kommittén utgår från att de av socialförsäkringskommittén
framlagda förslagen om att utvidga sjukförsäkringen till andra förvärvsarbetande
än arbetstagare och att bygga på sjukpenningskalan med nya
klasser skall slå igenom även i fråga om tilläggspenningen inom
moderskapsförsäkringen. Den främsta nyhet kommittén för egen del föreslår
beträffande tilläggspenningen har avseende på den tidrymd under vilken
tilläggspenning skall kunna utgå.

Syftet med tilläggspenningen är, framhåller socialpolitiska kommittén, att
denna i förening med grundpenningen skall göra det möjligt för kvinnor
med förvärvsarbete att vara borta från arbetet i samband med barnsbörd.
Tilläggspenningen, som nu utgår under högst 90 dagar, ger barnaföderskan
en viss ersättning för förlorad arbetsförtjänst under ledigheten. Den nämnda
tidrymden har fastställts närmast med hänsyn till en bestämmelse i arbetarskyddslagen,
som tillförsäkrar en kvinna sex veckors ledighet före och lika
lång ledighet efter nedkomsten. Kommittén vill emellertid påminna om att
det finns en betydligt längre tidsfrist stadgad i lagen den 21 december 1945
om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller
havandeskap in. in. Enligt denna lag får en arbetsgivare i allmänhet inte
avskeda en kvinnlig arbetstagare på grund av att hon i samband med havandeskap
eller barnsbörd avhåller sig från arbetet under skälig tid, högst
sex månader. För att bestämmelsen i fråga skall få full effekt är det enligt
kommitténs mening nödvändigt att den kompletteras med sådana ekonomiska
åtgärder, att kvinnorna får möjlighet att utnyttja den rätt till ledighet som
lagen ger dem. Kommittén har kunnat konstatera att arbetsgivarna endast
undantagsvis betalar lön under ledighet för barnsbörd så lang tid som sex
månader. Problemet löses emellertid om man i moderskapsförsäkringen utsträcker
tiden för åtnjutande av tilläggspenning från 90 till 180 dagar. Kommittén
föreslår att så sker. Såsom ytterligare skäl för sitt förslag tillägger
kommittén, att barn under sex månader i allmänhet inte kan placeras på

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

daghem och att åtskilliga mödrar onekligen ställes inför försörjningssvårigheter,
om moderskapsförsäkringen upphör innan de kan få sitt barn placerat
på daghem och börja arbeta igen. Tilläggspenningen skall enligt kommitténs
förslag kunna börja utgå tidigast 60 dagar, mot f. n. 45 dagar, före
den beräknade nedkomsten.

Allmänna grunder för rätt till pension

För närvarande krävs inom folkpensioneringen för rätt till
pension i princip svenskt medborgarskap och mantalsskrivning här i riket.
Beträffande mantalsskrivningskravet föreslås i departementspromemorian
en uppmjukning därhän att det skall vara tillfyllest att vederbörande varit
mantalsskriven här för det år, varunder han fyllt 62 år och de fem åren närmast
dessförinnan. Det framhålles i promemorian att, om någon varit mantalsskriven
här i riket under en längre sammanhängande period av sin aktiva
tid och denna period inte ligger alltför långt tillbaka i förhållande till pensionsåldern,
det synes rimligt att han får komma i åtnjutande av folkpension
vid bosättning utom riket, även om han under de sista åren före pensionsåldern
varit bosatt utomlands. Förslaget har sin främsta betydelse för
ålderspensionen men gäller även förtidspension och änkepension.

Enligt nuvarande regler inom tilläggspensioneringen skall
vid avgränsning av den inkomst som grundar pensionsrätt undantag ske för
vissa fall, då det regelmässigt inte föreligger möjlighet att göra krav på
arbetsgivaravgift gällande. Sålunda skall vid beräkning av inkomst av anställning
hänsyn inte tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad
åtnjutit från arbetsgivare vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk
person, i annat fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här
i riket belägen fastighet eller i rörelse som bedrives från här beläget fast
driftställe. Hänsyn skall ej heller tagas till lön eller ersättning från främmande
makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller från någon
som tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och inte är svensk medborgare.

I departementspromemorian framhålles, att efter tillkomsten av TPL
från olika håll framförts önskemål om ändring av de nu berörda reglerna.
Det har gjorts gällande att på grund av reglernas utformning svenska medborgare
i många fall ställes utanför tilläggspensioneringen, oaktat goda skäl
talar för att de bör komma i åtnjutande av samma pensionsförmåner som
sina landsmän i allmänhet. Härvid har som exempel anförts personer som
här i landet är anställda hos utländska beskickningar och konsulat eller hos
andra utländska arbetsgivare under sådana förhållanden att lönen inte blir
pensionsgrundande. Ett annat exempel som anförts är den internationella

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

biståndsverksamheten. Enligt nuvarande bestämmelser förutsätts för att
löneinkomst härrörande från sådan verksamhet skall grunda pensionsrätt
att uppdragsgivaren är svensk och domicilierad i Sverige, vilket med hänsyn
till de former vari sådan verksamhet bedrives avsevärt begränsar den krets
som kan komma in under TPL. En ytterligare grupp, som nämnes i detta
sammanhang, är svenskar anställda hos svenska företags utländska dotterbolag.

När det gäller att ta ställning till hithörande problem bör man, heter det i
promemorian, framför allt beakta den stora betydelsen av att de försäkrade
kan bibehålla en obruten tillhörighet till pensioneringen. Under den tid som
förflutit efter tillkomsten av TPL har på mångfaldiga sätt dokumenterats
att de enskilda fäster synnerligen stor vikt vid det skydd som TPL ger. Det
är därför naturligt att svårigheter kan uppstå att rekrytera personal till
verksamhet, där detta skydd saknas. En förutsättning för att löneinkomst
skall bli pensionsgrundande måste dock vara att någon svarar för att avgift
till försäkringen erlägges. Med hänsyn till försäkringens kollektiva karaktär
i vad avser löntagarnas försäkring bör också eftersträvas en lösning efter
kollektiva linjer, när det gäller den här ifrågasatta utvidgningen av de försäkrades
krets. Någon form av individuell anslutning till systemet för löntagare,
som står utanför på grund av de allmänna reglerna, kan inte gärna
tänkas.

Mot bakgrunden av det nu anförda föreslås i promemorian ett stadgande
av innehåll att de nämnda undantagen icke skall gälla beträffande svensk
medborgares lön, såframt svenska staten eller utländsk beskickning här i
riket eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, svensk juridisk
person, som äger ett bestämmande inflytande i den utländska juridiska personen,
enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara
för arbetsgivaravgift för lönen ifråga. Den närmare utformningen av förbindelsens
innehåll föreslås överlämnad till riksförsäkringsverket. Det måste
förutsättas, framhålles vidare i promemorian, att förbindelsen får en viss
räckvidd både vad avser personkretsen och tiden. Sålunda bör exempelvis
en förbindelse, som ett svenskt företag ingår med avseende å anställda i ett
utländskt dotterbolag, i regel omfatta alla svenska medborgare vid dotterföretaget.
Vidare bör krävas att åtagandet omsluter ett större antal år. över
huvud måste tillses, att de förmånliga reglerna för beräkning av tilläggspension,
exempelvis de s. k. trettioårs- och femtonårsreglerna, inte missbrukas
genom att åtagandena begränsas till de år, som är av betydelse med
hänsyn till dessa regler.

Ett par andra frågor, som rör beräkning av pensionsgrundande inkomst,
behandlas av socialförsäkringskommittén. Kommittén erinrar om att enligt
nu gällande regler sådan beräkning inte skall göras för år, varunder försäkrad
åtnjutit invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL, dock ej invalidpension
som utgår enbart på grund av blindhet. I anslutning till sina förslag
6 — Bilmng till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

rörande förtidspensioneringen förordar kommittén, att beräkning av
pensionsgrundande inkomst skall vara utesluten
endast för år, för vilket s. k. antagandepoäng tillgodoräknas förtidspensionären.
Den som endast åtnjuter förtidspension från folkpensioneringen men
inte från tilläggspensioneringen eller vars tilläggspension inte beräknas med
tillhjälp av antagandepoäng skall alltså enligt kommitténs förslag kunna få
pensionspoäng tillgodoräknade på grundval av sin arbetsinkomst.

Längre perioder av sjukdom eller arbetslöshet kan medföra
bortfall av poängår eller poängdel och på så sätt reducera tilläggspensionen.
Socialförsäkringskommittén framhåller, att hänsyn härtill är tagen i TPL
bl. a. genom att det för rätt till full pension endast fordras poäng för 30 år
och att pensionen beräknas på genomsnittspoängen för de 15 bästa åren. För
försäkrade tillhörande övergångsgenerationen, för vilka varje bortfall av
poäng påverkar pensionens storlek, föreligger dock enligt kommitténs mening
viss anledning att söka motverka effekten av poängbortfall på grund
av sjukdom. Kommittén föreslår därför att om en försäkrad, som är född år
1927 eller tidigare, visst år under mer än 90 dagar uppburit sjukpenning
och därvid varit placerad lägst i den sjukpenningklass, vilken han skulle
ha tillhört om hans årsinkomst av förvärvsarbete uppgått till det vid årets
ingång gällande basbeloppet, skall vid beräkningen av medeltalet av hans
pensionspoäng bortses från nämnda år, därest poängmedeltalet därigenom
höjes, samt vid pensionsberäkningen i övrigt så anses som om pensionspoäng
tillgodoräknats honom för det året. Härigenom uppnås att ett till följd av
sjukdom dåligt eller bortfallet poängår inte drar ner det genomsnitt, på vilket
pensionen beräknas, samtidigt som bortfall av ett poängår inte behöver
medföra reduktion av pensionen på grund av att antalet pensionsgrundande
år minskas. Den föreslagna regeln bör enligt kommitténs mening inte få
tillämpas med avseende på mer än tre år. Beträffande poängbortfall på grund
av arbetslöshet kan kommittén inte förorda någon regel motsvarande den
som föreslagits i fråga om sjukdom.

Ålderspension

Bortsett från de i närmast föregående avsnitt omnämnda förslagen och de
förslag av socialförsäkringskommittén rörande poängberäkning inom tilläggspensioneringen,
för vilka redogöres i ett kommande avsnitt om förtidspension,
berör de föreliggande förslagen inte ålderspensioneringen i annat
avseende än att socialförsäkringskommittén behandlar pensionsåldern inom
den allmänna pensioneringen.

Socialförsäkringskommittén erinrar om att kommitténs utredningsuppdrag
beträffande pensionsåldern avser dels frågan om en individuellt rörlig
pensionsålder inom folkpensioneringen och dels frågan om möjligheterna
för yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt arbete att från folkpensioneringen
och den allmänna tilläggspensioneringen erhålla oreducerad ålders -

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

pension före 67 års ålder. Kommittén framhåller, att anordningen med individuellt
rörlig pensionsålder finns inom tilläggspensioneringen.
Den innebär möjlighet att ta ut ålderspension vid 63 år, varvid pensionens
belopp reduceras med hänsyn till det tidigare uttaget. Möjlighet ges också att
genom att uppskjuta pensionsuttagets början till efter 67-årsåldern i viss utsträckning
erhålla förhöjd pension. Vid bedömandet av frågan huruvida en
motsvarande anordning bör finnas inom folkpensioneringen anser sig kommittén
kunna förorda att inom folkpensioneringen införes bestämmelser om
uppskjutet pensionsuttag efter 67 års ålder motsvarande dem som redan
finns inom tilläggspensioneringen. När det gäller möjligheterna att ta ut
ålderspension före 67 års ålder erinrar kommittén om att dess förslag angående
förtidspensioneringens utformning innebär ökade möjligheter att erhålla
förtidspension. Detta utesluter emellertid inte, att det kan föreligga
önskemål om och behov av förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen.
Man torde nämligen böra räkna med att ett betydande antal förvärvsarbetande
också i framtiden måste lämna sin anställning eller upphöra
med sitt yrke vid en lägre ålder än 67 år utan att deras arbetsförmåga blivit
så nedsatt som förutsättes för rätt till förtidspension.

Frågan om förtida uttag av den i huvudsak skattefinansierade ålderspensionen
från folkpensioneringen måste emellertid enligt kommitténs mening
bedömas även ur andra synpunkter. Kommittén erinrar om att allmänna
pensionsberedningen inte kunde förorda förtida pensionsuttag bl. a. av det
skälet, att den i förtid uttagna pensionens årsbelopp måste reduceras och
den lägre pensionen skulle sedan komma att utgå under pensionärens hela
återstående livstid, vilket kunde medföra att han vid högre ålder behövde
samhällelig hjälp i annan form. Kommittén anser, att denna olägenhet kvarstår
i viss mån även efter tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen,
ehuru risken för att pensionen blir otillräcklig för den framtida försörjningen
blir mindre i den mån folkpensionen kompletteras med tilläggspension.
Betänkligheter kan likväl hysas mot en anordning med förtida pensionsuttag
från folkpensioneringen. Kommittén finner sålunda, att det föreligger
risk att sådant uttag mången gång kommer att ske, ehuru något behov
därav inte föreligger. Arbetsovilliga personer, som utgår från att det
allmänna under alla omständigheter skall försörja dem på ålderdomen, kan
förutsättas i stor utsträckning söka pension så snart som möjligt. Mot bakgrunden
av att folk- och tilläggspensioneringarna måste ses som ett enhetligt
pensionssystem och då det i ett avsevärt antal fall torde föreligga behov
av möjlighet till förtida pensionsuttag, finner emellertid kommittén, att
övervägande skäl talar för att i folkpensioneringen införes bestämmelser om
förtida uttag motsvarande dem som finns inom tilläggspensioneringen.
Kommittén föreslår därför, att rätt till uttag av reducerad ålderspension
även inom folkpensioneringen skall föreligga från 63 års ålder.

Kommittén framhåller att, om någon ändring inte vidtages i gällande be -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

stämmelser, en person, som tar ut folkpension före 67 års ålder, kommer att
påföras folkpensionsavgift t. o. m. det år då han fyller 66 år. En avgiftsbefrielse
i dessa fall skulle, anför kommittén, i viss mån rubba grunden för
den reduktion av pensionens storlek som inträder vid förtida pensionsuttag.
För den enskilde torde det emellertid te sig naturligt att han avgiftsbefrias,
när hans försäkringsfall inträffar. Kommittén anser att folkpensionsavgift
inte bör uttagas av den som börjat uppbära ålderspension från folkpensioneringen.

När det gäller frågan huruvida den, som äger rätt till såväl folkpension
som tilläggspension, skall kunna göra förtida uttag eller uppskjuta uttaget
beträffande den ena pensionsdelen men icke den andra, finner kommittén
tveksamt om en sådan valfrihet skulle motsvara något verkligt behov. Ett
medgivande att i förtid ta ut endast den ena pensionsdelen skulle dessutom
komplicera bedömningen av rätten till förtidspension från den andra, varjämte
valfriheten skulle förorsaka ökat administrativt besvär för pensionsorganen.
Kommittén förordar därför, att försäkrad, som äger rätt till såväl
folkpension som tilläggspension, inte skall ha rätt till förtida pensionsuttag
med mindre framställningen avser båda pensionsdelarna. Motsvarande bör
gälla om uppskjutet pensionsuttag.

I fråga om möjligheterna för vissa yrkesgrupper att
erhålla oreducerad ålderspension före 67 år framhåller
socialförsäkringskommittén, att det ligger i sakens natur, att en generell
pensionsålder av 67 år i en allmän hela folket omfattande pensionering inte
helt kan tillgodose pensionsbehovet för alla som omfattas av försäkringen.
Pensionsbehovet varierar nämligen med hänsyn till såväl sysselsättning
som hälsotillstånd. Ålderspensionen har därför kompletterats
med förtidspension främst med sikte på att tillgodose pensionsbehovet för
dem som på grund av inträffad arbetsoförmåga inte är i stånd att fortsätta
med förvärvsarbetet intill 67-årsåldern. Kommittén anför vidare, att dess
förslag beträffande förtidspensioneringens utformning bl. a. innebär, att det
nuvarande kravet på nedsättning av arbetsförmågan med minst två tredjedelar
skall sänkas till att avse nedsättning med hälften inom såväl folkpensioneringen
som tilläggspensioneringen. Reglerna för bedömningen av
invaliditetsgraden i det enskilda fallet torde vidare ge pensionsorganen ökade
möjligheter att bevilja förtidspension även vid sådan nedsättning av
arbetsförmågan, som har samband med åldrandet. Sålunda kan den som på
grund av tungt arbete är utsliten, när han några år före den generella pensionsåldern
uppnår den inom yrket vanligen tillämpade avgångsåldern,
förutsättas vara berättigad till förtidspension. Av viss betydelse vid bedömande
av frågan om behovet av en lägre pensionsålder är jämväl den möjlighet
till förtida uttag av ålderspension, som kommittén föreslår också för folkpensioneringens
vidkommande.

Behovet av en lägre pensionsålder än 67 år kan dock inte, understryker

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

kommittén, lösas för hela arbetsområden vare sig genom den föreslagna förtidspensioneringen
eller genom anordningen med förtida pensionsuttag. Problemet
om en lägre pensionsålder inom den allmänna pensioneringen ar
emellertid aktuellt inte blott för yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt
arbete utan även för anställda i andra yrken såväl på grund av arbetets natur
som med hänsyn till redan genomförd praxis i fråga om avgångsåldern.
Kommittén framhåller vidare, att det torde ligga utanför det möjligas gräns
att differentiera pensionsåldern inom den allmänna pensioneringen sa att
rimliga anspråk på rättvisa olika grupper emellan tillgodoses. Arbetsförhållandena
inom ett och samma yrke varierar starkt på olika arbetsplatser
och förändras på grund av den tekniska utvecklingen från tid till annan.
Arbetstagarna skiftar vidare sysselsättning under årens lopp och det torde
inte sällan förekomma, att en arbetstagare har flera olika sysselsättningar
inom loppet av ett och samma år. Det torde inte heller vara ovanligt, att eu
arbetstagare vid högre ålder övergår från tyngre till lättare arbeten inom
eller utom yrket. Kommittén anför, att en anordning med differentierad
pensionsålder skulle medföra invecklade lagbestämmelser och avsevart
tynga pensioneringens administration. Vidare yttrar kommittén, att det inte
är rimligt att inom den skattefinansierade folkpensioneringen ge olika
grupper olika stort pensionsskydd. Om det för vissa grupper skulle gälla
förmånligare pensionsbestämmelser än för övriga medborgare, skulle erfordras
en särskild finansiering av de bättre pensionerna. En sådan kan inte
ordnas inom ramen för folkpensioneringen och knappast heller inom tillläggspensioneringen.

Av det anförda finner kommittén framgå, att det inte ar möjligt att pa e
godtagbart sätt inom den allmänna pensioneringen differentiera pensionsåldern
efter yrke eller sysselsättning. Enligt kommitténs mening bör det nu
diskuterade pensionsbehovet kunna tillgodoses genom kompletterande pensionsanordningar
efter överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter.
Kommittén erinrar vidare om att möjlighet till komplettering av pensionsskyddet
i förevarande avseende föreligger genom försäkring i enskild forsäkringsinrättning
eller genom den frivilliga pensionsförsäkringen hos riksförsäkringsverket.

Förtidspension

Tyngdpunkten i socialförsäkringskommitténs betänkande ligger som
nämnts vid förslagen rörande utformningen av förtidspensionen. Denna
benämning föreslås av kommittén, efter mönster från TPL, skola inom
folkpensioneringen ersätta den hittillsvarande termen invalidpension. Kommittén
erinrar inledningsvis om att folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
tillsammans skall utgöra delar av ett och samma pensionssystem
— den allmänna pensioneringen. Fördenskull behover reglerna om
folkpensionen och tilläggspensionen inte överensstämma i alla avseenden

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

men det synes dock naturligt om förutsättningarna för rätt till invalidförmån
från pensionssystemets båda delar i princip är desamma.

Kommittén framhåller, att syftet med den allmänna pensioneringens förtidspension
i princip är att tillförsäkra medborgarna rätt till ekonomisk
trygghet vid förtida förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Pensionen
avser således inte att vara en lytesersättning utan en kompensation
för de försörjningsekonomiska konsekvenserna av en sjukdom eller skada.
Dessa konsekvenser varierar starkt från fall till fall beroende på en mängd
skiftande omständigheter och de kan dessutom i större eller mindre grad
påverkas genom olika åtgärder för att höja arbetsförmågan eller möjliggöra
utnyttjande av den återstående arbetsförmågan. Kommittén anför
vidare, att klientelet inom den allmänna pensioneringen måste bli mycket
heterogent. Med hänsyn härtill får man räkna med att samma sjukdom eller
skada inverkar olika på arbetsförmågan för olika försäkrade. Det sagda
gäller redan vid anatomiska defekter men framför allt i fråga om psykiska
sjukdomar och sjukdomstillstånd av blandat fysiskt och psykiskt ursprung.
Kommittén upplyser i detta sammanhang, att de psykiska sjukdomarna jämte
de invärtes sjukdomarna med mera diffusa och skiftande symtom nu spelar
den helt dominerande rollen som invaliditetsorsak inom folkpensioneringen.

På grund av det anförda och med hänsyn till att en rent medicinsk bedömning
endast sällan tillåter hänsynstagande till rehabiliteringsåtgärder
anser kommittén, att ett renodlat medicinskt invaliditetsbegrepp inte kan
komma i fråga. Orsaken till invaliditet bör emellertid — liksom inom den
nuvarande folkpensioneringen — utgöras av medicinska faktorer. Därutöver
bör fordras att den medicinska defekten medför förlust eller en
betydande nedsättning av arbetsförmågan. Invaliditetsbegreppet
bör sålunda enligt kommitténs mening utformas som en arbetsinvaliditet
grundad på medicinska faktorer. I fråga om de blinda förordar kommittén,
att man slopar den nuvarande bedömningsregeln i FPL att den
som är blind alltid skall anses lida av så höggradig nedsättning av arbetsförmågan
som förutsättes för rätt till invalidpension. För de blinda skall
alltså för rätt till förtidspension enligt FPL — liksom nu enligt TPL —
gälla samma förutsättningar som för övriga.

Invaliditetsbegreppet måste enligt kommitténs mening i övrigt utformas
så, att därav framgår vilken högsta arbetsförmåga en person får ha och
likväl vara berättigad till förtidspension. Kommittén understryker, att man
inte kan såsom f. n. inom folkpensioneringen bygga på förmågan att över
huvud försörja sig, den s. k. minimiförsörjningsprincipen, och ej heller
på förmågan att fullgöra de med den tidigare tjänsten förenade arbetsuppgifterna,
vilket är en förutsättning för rätt till förtidspension för de hos
stat och kommun anställda tjänstemännen. Om man skall kunna använda
ett och samma invaliditetsbegrepp inom den allmänna pensioneringens
båda delar, måste man i stället generellt utgå från den kvotdel av full

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

arbets- eller förvärvsförmåga, som den försäkrade har kvar. Därvid uppkommer
problemet vad som skall förstås med full arbetsförmåga och om
man skall tillämpa något slag av genomsnittsbedömning, exempelvis använda
ett tabellsystem såsom inom yrkesskadeförsäkringen, eller om man skall
ha en mera individuell bedömning. Härvidlag framhåller kommittén, att det
klientel som kommer under bedömande i yrkesskadeförsäkringen i motsats
till inom den allmänna pensioneringen är relativt homogent och att
de invalidiserande yrkesskadorna vanligen drabbar de kroppsarbetande.
Yrkesskadorna, som domineras av yttre kroppsskador, är vidare enligt
kommitténs mening betydligt enklare att bedöma och klassificera än de
sjuklighetstillstånd, som det gäller att pröva inom en allmän pensionering.
Sådana slag av invaliditetsorsaker, som är de vanliga inom yrkesskadeförsäkringen,
kan antagas komma att spela endast en försvinnande
liten roll inom pensioneringen. De försörjningsekonomiska följderna av en
sjukdom eller skada liksom medicinska och arbetsmässiga åtgärder för att
förbättra eller återställa arbetsförmågan bör enligt kommitténs mening
tillmätas vida större betydelse inom pensioneringen än som åtminstone
hittills varit fallet inom yrkesskadeförsäkringen. Kommittén finner därför,
att yrkesskadeförsäkringens invaliditetsbegrepp och metoder för invaliditetsbedömningen
inte utan väsentliga modifikationer är lämpade för en
allmän pensionering.

Kommittén föreslår, att invaliditetsbegreppet inom den allmänna pensioneringen
utformas så, att invaliditetsbedömningen i princip inriktas
direkt på den försäkrade. I första hand måste man bedöma den försäkrades
medicinska status och därjämte beakta samtliga de omständigheter,
som i det enskilda fallet påverkar hans möjligheter att utnyttja den återstående
arbetsförmågan, såsom hans ålder och förutsättningar med avseende
å krafter, utbildning, yrke o. d. Vid bedömningen av arbetsförmågans
nedsättning måste vidare hänsyn tagas till storleken av å ena sidan
den arbetsinkomst, som den försäkrade uppnått efter invaliditetens inträde,
och å andra sidan hans arbetsinkomst som frisk. I sistnämnda hänseende
har man att beakta både den inkomst, som den försäkrade uppnått före
invaliditetens inträde, och den inkomst som han, om han ej drabbats av
invaliditet, antagligen skulle ha kunnat förskaffa sig under den tid därefter
som kan överblickas.

I invaliditetsbegreppet ingår även angivandet av den lägsta invaliditetsgrad
som förutsättes för rätt till förtidspension. Kommittén framhåller, att
en mildring av det inom folkpensioneringen nu gällande kravet på minst två
tredjedels nedsättning av arbetsförmågan medför en ökning av antalet
invalidpensionärer och att man även utan någon sådan sänkning av invaliditetsgränsen
kan utgå ifrån att det i vart fall under de närmaste åren
efter pensionsreformens ikraftträdande kommer att föreligga hetydandc
svårigheter för den nya socialförsäkringsadministrationen att bemästra

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

de olika arbetsuppgifterna. Vid en radikal sänkning av invaliditetsgränsen
skulle sannolikt uppkomma hart när oöverstigliga svårigheter vid bedömningen
av invaliditetsgraden. Det kan således enligt kommitténs uppfattning
inte komma i fråga att bestämma en så låg gräns för rätt till förtidspension
som exempelvis den inom yrkesskadeförsäkringen nu gällande
för rätt till livränta eller 10 procent invaliditet. Kommittén föreslår, att
rätt till förtidspension skall föreligga, om arbetsförmågan nedsatts med
minst hälften. Vid en sådan gränsdragning erhålles överensstämmelse med
den regel som nu finns beträffande rätten till sjukpenning från den allmänna
sjukförsäkringen.

Beträffande invaliditetens varaktighet erinrar kommittén om att
folkpensioneringens ersättningsformer vid invaliditet nu är uppdelade i
invalidpension och sjukbidrag. Invalidpension utgår tills vidare, om invaliditeten
är varaktig, medan sjukbidrag fastställes att utgå för viss tid,
om invaliditeten är eller kan antagas vara av övergående natur. Sjukbidraget
är i realiteten att anse som en tidsbegränsad invalidpension. Kommittén
anser att varaktighetskravet i den nya förtidspensioneringen bör utformas
väsentligen med utgångspunkt från nu gällande regler inom folkpensioneringen.
Kommittén föreslår således, att såsom förutsättning för rätt
till icke tidsbegränsad förtidspension bör stadgas, att nedsättningen av
arbetsförmågan kan anses varaktig. Är nedsättningen inte varaktig men
kan den antagas bestå avsevärd tid, varmed bör avses en tid inte understigande
ett år, bör förtidspensionen fastställas att utgå under viss på
förhand bestämd tid. Vid jämförelse med sjukbidraget innebär kommitténs
förslag den modifikationen, att den för sjukbidraget gällande regeln att
bidraget utgår först sedan arbetsförmågans nedsättning varat minst sex
månader slopas, vilket dessutom resulterar i en minskning av tidskravet för
arbetsoförmågans bestånd från sammanlagt minst ett och ett halvt år till
minst ett år.

Kommittén understryker, att det ur olika synpunkter är synnerligen angeläget,
att allt som är möjligt att göra för att återställa eller förbättra den
försäkrades arbetsförmåga blir gjort och på ett så tidigt stadium som
möjligt. Rätt till förtidspension, om man bortser från den tidsbegränsade
pensionsformen, bör inte föreligga förrän man gjort vad som rimligen kan
komma i fråga i det enskilda fallet i rehabiliteringshänseende.

En expert hos kommittén (herr Lundberg) anför i särskilt yttrande, att
han icke kan tillstyrka kommitténs förslag om att tidsbegränsad förtidspension
skall kunna utgå under tid för rehabilitering. Även om den socialförsäkringsförmån,
som i sådant fall bör finnas, skulle till sin storlek motsvara
förtidspension, bör den enligt hans mening framstå som en sjukförsäkringsförmån.

I frågan om invaliditetsgraderingen anför kommittén, att
invalidpensionsförmånerna nu till väsentlig del är inkomstprövade, varige -

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

aom erhålles eu viss gradering av förmånernas storlek med hänsyn till
bl. a. den arbetsinkomst som kan påräknas. Inkomstprövningsreglerna innebär
emellertid, att hänsyn skall tagas inte endast till den inkomst av
arbete, som invaliden kan förskaffa sig, utan även till hans inkomst av
förmögenhet m. m. ävensom till makens inkomst- och förmögenhetsförhållanden.
Kommittén erinrar om det av 1958 års A-riksdag gjorda uttalandet,
att reformarbetet inom invalidpensioneringen borde bedrivas från
den utgångspunkten att nuvarande inkomstprövning om möjligt slopas
och ersättes med en uppskattning av vederbörandes eventuellt kvarstående
arbetsförmåga. Uppfattningen att inkomstprövningen i dess nuvarande
form inte bör komma till användning delas av kommittén, som förordar,
att inkomstprövningen ersättes med en gradering av förmånerna
efter andra grunder. Härvid bör man enligt kommitténs mening ta hänsyn
till såväl medicinska överväganden som till en bedömning av vederbörandes
möjligheter att utnyttja den arbetsförmåga som han kan ha kvar.

Efter att ha erinrat bl. a. om att man inom yrkesskadeförsäkringen tilllämpar
ett system med ersättning i relation till exakta procenttal framhåller
kommittén, att ett sådant system förutsätter att man kan på objektiva
grunder fastställa en exakt invaliditetsgrad i det enskilda fallet, vilket
stöter på stora svårigheter redan inom yrkesskadeförsäkringen. Svårigheterna
ökar givetvis väsentligt, om invaliditetsorsaken är en psykisk sjukdom
eller en invärtesmedicinsk åkomma eller en blandning av fysiska och
psykiska moment, samt i den mån invaliditeten inte uppkommit genom en
enda händelse utan som resultat av flera händelser eller en successivt fortgående
process, exempelvis åldrande. Enligt kommitténs mening måste
det betraktas som en illusion att man inom en i fråga om både personkrets
och invaliditetsorsak allmän pensionering skulle kunna objektivt riktigt
fastställa invaliditetsgraden till ett ens tillnärmelsevis exakt procenttal.
Ett system, som förutsätter exakt beräkning av vederbörandes ekonomiska
invaliditet, har även den nackdelen, att det kan verka återhållande på
invalidens lust att genom träning eller på annat sätt öka sin prestationsförmåga.
Kommittén anser det därför lämpligast att begagna ett intervallsystem,
som inte förutsätter en allt för noggrann gradering av invaliditeten.
Enligt kommitténs förslag skall de förtidspensionsberättigade
indelas i tre grupper, varvid till helinvaliderna (grupp I) hänföres de,
vilkas arbetsförmåga är nedsatt med minst fem sjättedelar, till en mellangrupp
(svårare partiellt invalidiserade, grupp II) de, vilkas invaliditet är
mindre än nu nämnts men uppgår till minst två tredjedelar, och till den
lägsta gruppen (lättare partiellt invalidiserade, grupp III) de, vilkas invaliditet
uppskattas till minst hälften men ej till två tredjedelar. Kommittén
tillägger, att reglerna om invaliditetsbedömningen bör vara så utformade, att
den omständigheten att eu försäkrad förtjänar något mer än en sjättedel
av den inkomst han kunde antagas ha haft, om invaliditeten inte inträf6*
— Rihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

fat, inte hindrar att han hänföres till grupp I i fall då hans kvarvarande
inkomst uppgår till högst 1 800 kr., motsvarande den föreslagna inkomstgränsen
för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen.

Kommittén anser, att det inte är möjligt att med någon större grad av bestämdhet
uttala sig om hur de förtidspensionsberättigade kan komma att
fördela sig på de tre grupperna. Enligt en inom kommittén gjord grov uppskattning
kan dock under de närmaste åren efter reformens ikraftträdande
totala antalet förtidspensionsberättigade beräknas till 170 000, varav 130 000
antages komma att höra till grupp I, 15 000 till grupp II och 25 000 till
grupp III. Beräkningarna ger vid handen att sammanlagda antalet förtidspensionärer
kommer att öka med omkring 30 000 samt att av de förtidspensionsberättigade
de allra flesta — sannolikt mellan s/t och 5/e -— kommer
att tillhöra grupp I.

Vid den sålunda föreslagna gruppindelningen finner kommittén det
uppenbart, att de invalider som hänföres till grupp I skall ha hel förtidspension,
motsvarande ålderspensionen vid fyllda 67 år. Rörande pensionens
storlek till invaliderna inom övriga grupper anför kommittén, att ett system,
där pensionen är proportionell mot invaliditetsgraden, väsentligen skulle
innebära, att invaliderna i grupp II finge s/4 och invaliderna i grupp III
V2 av full pension. Ett i huvudsak regressivt system, där kompensationen
alltså är relativt sett lägre vid lägre invaliditetsgrader, skulle kunna utformas
så, att invaliderna i grupp II finge 2/3 och invaliderna i grupp III Vs
av hel pension. Med det proportionella systemet blir skillnaden i pensionsbelopp
de olika pensionsberättigade grupperna emellan mindre än vid det
regressiva systemet, medan med det sistnämnda tröskeln vid gränsen mellan
ingen pension och pension i grupp III blir mindre än med det proportionella.
På grund av denna tröskels stora betydelse finner kommittén
det angeläget, att den inte göres högre än vad som är nödvändigt med
hänsyn till pensioneringens effektivitet. Kommittén förordar därför det
regressiva systemet och föreslår, att invaliderna i grupp II erhåller 2/3 och
invaliderna i grupp III Vs av hel pension.

Beträffande invaliditetsbedömningen framhåller kommittén,
att åtskilliga problem aktualiseras vid jämförelsen mellan den inkomst,
som den försäkrade kan antagas uppnå efter invaliditetens inträde, och den
inkomst, som det kan antagas att han skulle ha uppnått, om han ej drabbats
av invaliditet. Om den pensionssökande är född invalid eller blivit invalid
innan han fyllde 16 år eller innan han trätt ut i förvärvslivet, är det
uteslutet eller svårt att beräkna den arbetsinkomst, som han skulle ha
uppnått, om han inte drabbats av invaliditet. I sådana fall måste man enligt
kommitténs mening i regel utgå från arbetsförtjänsten i orten för en
icke yrkesutbildad person. Beträffande frågan i vilken omfattning man vid
invaliditetsbedömningen bör beakta sådan arbetsinkomst, som en person
bereder sig efter olika rehabiliteringsåtgärder, anser kommittén, att per -

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

soner, som genom rehabilitering helt eller delvis återvunnit sin arbetsförmåga,
bör få frågan om sin rätt till förtidspension bedömd med hänsyn
härtill. Kommittén anför vidare, att det bör föreligga viss skyldighet
att byta arbete och verksamhetsområde. Det kan dock inte vara rimligt
att vid beaktande av de förvärvsmöjligheter, som står den invalidiserade till
buds, reservationslöst utgå från arbetsmarknaden i dess helhet. I stället
bör man enligt kommitténs mening beakta den del av arbetsmarknaden,
som är rimlig med hänsyn till pensionssökandens tidigare utbildning ocl
verksamhet samt till det yrke för vilket han utbildats eller omskolats i
anledning av den hotande eller inträdda invaliditeten.

Socialförsäkringskommittén framhåller, att arbetsmarknadsläget spelar
en väsentlig roll vid beräkningen av förtjänstnivån. Enligt kommitténs
mening bör det för tillfället aktuella arbetsmarknadsläget vid kortvarigare
konjunkturförskjutningar i princip inte inverka på invaliditetsbedömningen.
Dock torde det inte kunna undvikas, säger kommittén, att arbetsmarknadsläget
vid tidpunkten för beslutet om förtidspension i praktiken kommer
att något överbetonas, om det är ett dåligt läge. Vad angår det lokala arbetsmarknadsläget
anför kommittén, att det på orter med differentierat
näringsliv i allmänhet finns större möjligheter att inpassa en invalidiserad
person i förvärvslivet än på orter med föga utvecklat näringsliv. Detta gör att
frågan om flyttningsskyldighet för den försäkrade aktualiseras i vissa fall.
Frågan härom bör enligt kommitténs mening få bli beroende av en skälighetsbedömning.
I fall då en flyttning med hänsyn till omständigheterna
inte gärna kan ifrågasättas, torde den försäkrades arbetsförmåga och
arbetsmöjligheter böra bedömas med hänsyn till förhållandena på bostadsorten.

Kommittén utgår ifrån att de självständiga företagarna och de gifta kvinnorna
kommer att vålla särskilda problem vid invaliditetsbedömningen. Beträffande
de förra synes det knappast möjligt eller lämpligt att på förhand
uppställa särskilda regler, utan invaliditetsprövningen måste även här bli
en skälighetsbedömning, varvid värdet av det arbete som den invalidiserade
företagaren kan utföra får bedömas med ledning av vad han måste
betala en annan person för att få arbetet utfört. Om en gift kvinna på
grund av invaliditet måst lämna ett förvärvsarbete utom hemmet, som
hon varit sysselsatt med under normal arbetstid, bör hon enligt kommitténs
mening bedömas på samma sätt som andra förvärvsarbetande. Har kvinnan
endast delvis eller inte alls ägnat sig åt förvärvsarbete, måste även
arbetsprestationerna i hushållet beaktas. Vid den ekonomiska värderingen
av husmoderns arbete får man söka fastställa hur stor andel av detta arbete,
som bon tidigare utfört och som hon även efter invalidiseringen kan utföra.

Invaliditetsbedömningen bör enligt kommitténs uppfattning i princip
vara densamma antingen fråga är om icke tidsbegränsad förtidspension eller
om tidsbegränsad pension. Emellertid anser kommittén rimligt, att man

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

vid den tidsbegränsade pensionsformen tillmäter pensionssökandens möjligheter
att fortsätta sitt tidigare arbete avgörande betydelse, medan man
vid den varaktiga pensionsformen bör beakta även omskolning till annat
yrke. Utgår den tidsbegränsade pensionen under tid för arbetsvärd och hindrar
arbetsvårdsåtgärden vederbörande från att utnyttja den kvarstående
arbetsförmågan, bör han enligt kommitténs mening vara berättigad till pension
som helinvalid även om arbetsförmågan är så stor att han, om det
gällt icke tidsbegränsad förtidspension, skulle ha erhållit endast partiell
förtidspension.

Som ett spörsmål angående invaliditetsbedömningen behandlar kommittén
frågan om folkpension åt särskolelever, sedan kommittén avvisat tanken på
att genom ett specialstadgande utesluta sådana elever från rätt till förtidspension.
Enligt kommitténs mening är det ytterst vanskligt att bedöma möjligheterna
till eftermognad och arbetsförmåga, innan eleven avslutat den
teoretiska och praktiska utbildningen vid särskola och försök gjorts att införa
honom i arbetslivet. Kommittén, som erfarit att folkpension f. n. i stor
utsträckning beviljas särskolelever, uttalar att större restriktivitet bör råda,
när det gäller att bevilja förtidspension i nu nämnda fall. En praxisändring
i denna riktning bör enligt kommitténs mening komma till stånd i samband
med genomförandet av kommitténs förslag.

Socialförsäkringskommittén behandlar också frågan huruvida de av kommittén
förordade reglerna bör kunna leda till att invalidpension utgår även
om den invalidiserade kan förskaffa sig en arbetsförtjänst, som långt överstiger
vad de flesta förvärvsarbetande kan förtjäna. Som exempel nämnes
det fall att vederbörande skulle kunna antagas ha uppnått en arbetsinkomst
av 50 000 kr., om invaliditeten ej inträffat, och att hans arbetsinkomst
visserligen kraftigt sjunker till följd av invaliditeten men likväl uppgår
till närmare 25 000 kr. Kommittén ifrågasätter, om det är motiverat att
en socialförsäkring skall träda in i ett sådant fall, samt tillägger att, då fråga
är om mycket höga arbetsinkomster, det ofta föreligger särskilt stora
svårigheter att göra en ens något så när tillförlitlig uppskattning av inkomsternas
storlek och varaktighet. Enligt kommitténs mening är det
inte möjligt, att vid invaliditetsbedömningen utgå från hur stora inkomster
som helst. Kommittén föreslår därför, att arbetsinkomst, som ligger över
ett belopp motsvarande sju och en halv gånger basbeloppet, inte skall beaktas
vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning.

Vid sin behandling av invaliditetsbedömningsfrågorna fäster socialförsäkringskommittén
särskilt stor vikt vid rehabiliteringen. Kommittén
anser nämligen ur olika synpunkter angeläget att allt som kan göras
för att återställa eller förbättra en försäkrads arbetsförmåga också blir
gjort. Det primära ur socialpolitisk synpunkt bör vara, att en sjuk eller
skadad person återvinner hälsa och arbetsförmåga och inte att försörjningsbehoven
tillgodoses genom pension. Rehabiliteringen ingår som ett naturligt

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

och betydelsefullt led i själva invaliditetsbedömningen, och rätt till icke
tidsbegränsad förtidspension bör enligt kommitténs mening inte föreligga,
förrän man i rehabiliteringshänseende gjort vad som rimligen kan komma
i fråga i det enskilda fallet. Kommittén understryker, att den förordade
omdaningen och utbyggnaden av förtidspensioneringen och sjukpenningförsäkringen
medför ett trängande behov av en snabb och effektiv utbyggnad
av de nu otillräckliga rehabiliteringsresurserna. Detta är enligt kommitténs
mening nödvändigt icke blott på grund av de ökade förmånerna
utan även med hänsyn till den föreslagna utformningen av invaliditetsbegreppet
samt grunderna för invaliditetsbedömningen och invaliditetsgraderingen.
Pensionsorganen måste för att kunna bedöma pensionsrätten ha
tillgång till väl utrustade sjukhus för erforderliga undersökningar samt
möjlighet att utnyttja arbetsvärdens resurser. Dessa socialförsäkringens
behov bör enligt kommitténs mening i princip tillgodoses inom samhällets
normala verksamhet för sjukvård och arbetsvärd. Detta utesluter emellertid
inte att socialförsäkringen själv bör ha vissa resurser att pröva
rehabiliteringsmöjligheterna och graden av arbetsförmågans nedsättning.

I det sammanhanget erinrar kommittén om att kommittén tillstyrkt det
av utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet framlagda
förslaget att sjukhusen i Nynäshamn, Tranås och Åre alltjämt skulle
drivas av den centrala socialförsäkringsmyndigheten. Inte heller finner
kommittén, att det principiellt möter något hinder att socialförsäkringen
ekonomiskt stöder rehabiliteringsverksamheten i den mån denna utnyttjas
i socialförsäkringens tjänst. Ställningstagandet i övrigt till denna fråga
bör emellertid enligt kommitténs mening anstå i avvaktan på en mera enhetlig
lösning av socialförsäkringens finansiering.

Kommittén uttalar, att envar försäkrad som så önskar och är i behov
av rehabilitering bör ha rätt alt få behovet tillgodosett. I vad mån skyldighet
bör föreligga för försäkrad att underkasta sig rehabiliteringsåtgärder måste
enligt kommitténs uppfattning bedömas med hänsyn till omständigheterna
i det enskilda fallet. Kommittén betonar också vikten av att rehabiliteringsåtgärderna
övervägs och utföres på ett så tidigt stadium som möjligt samt
att rehabiliteringsverksamheten samordnas och planlägges på ett rationellt
sätt. Den socialförsäkringsgren, som de sjuka och skadade först kommer i
kontakt med, är i regel sjukförsäkringen. Det bör därför i första hand ankomma
på denna att följa utvecklingen av hälsotillståndet hos dem som åtnjuter
sjukhjälp. I sådant syfte förordar kommittén en föreskrift om att allmän
försäkringskassa skall vara skyldig att taga initiativ till åtgärder, som
kan vara ägnade att minska sjukdomens följder, så snart ersättning för sjukvård
eller sjukpenning utgivits för 90 dagar i följd eller eljest anledning
föreligger därtill.

Vad angår frågan om bidrag till den enskilde under tiden för
rehabilitering yttrar kommittén, att rehabiliteringsåtgärderna i regel är av

174

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

sadan natur, att ett positivt resultat kan väntas endast om vederbörande
själv är besjälad av en önskan att nå det åsyftade målet. Det är därför av
betydelse att han under rehabiliteringstiden erhåller sådant ekonomiskt
stöd att han icke har ekonomiska bekymmer för sig och sin familj. I sådant
syfte föreslår kommittén, att det nuvarande stadgandet i SFL att sjukpenning
ej utgår för tid då försäkrad undergår av arbetsvårdsorgan förmedlad
arbetsprövning eller yrkesutbildning skall utgå ur lagstiftningen. Kommittén
förordar också borttagande av den nuvarande regeln i FPL om att
folkpension med hänsyn till omständigheterna skall helt indragas eller nedsättas,
därest den pensionsberättigade av allmänna medel åtnjuter sjukvård
eller yrkesutbildning. I det sammanhanget framhåller kommittén,
att den föreslagna tidsbegränsade förtidspensionen bör kunna bli en lämplig
och användbar form för ekonomiskt stöd under rehabilitering. Kommittén
förordar slutligen vissa modifikationer i bestämmelserna för de utbildningsbidrag,
som utges från arbetsmarknadsstyrelsen vid viss rehabilitering.

För främjande av samarbetet inom och planläggningen av rehabiliteringsverksamheten
föreslår kommittén, att det tillskapas ett centralt organ,
benämnt centrala rehabiliteringsberedningen, där företrädare
för olika av rehabiliteringsverksamheten berörda intressen kan överlägga
om gemensamma problem. Enligt kommitténs mening bör ett sådant
organ stå under ledning av en av Kungl. Maj :t utsedd styrelse, bestående av
ordförande och ett lämpligt antal ledamöter. Styrelseledamöterna bör förordnas
efter förslag av medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning, riksförsäkringsverket, landstingsförbundet,
stadsförbundet, landskommunernas förbund och rikskommittén för partiellt
arbetföra. Dessutom bör i beredningen ingå representanter för arbetsmarknadens
organisationer. Genomföres detta förslag, synes enligt kommitténs
mening den till arbetsmarknadsstyrelsen knutna rådgivande delegationen
i arbetsvårdsfrågor inte längre erforderlig.

Av de föreliggande förslagen rörande förtidspensionen angår vissa endast
tilläggspensioneringen. Socialförsäkringskommittén erinrar om
att det för rätt till förtidspension enligt TPL i princip kräves att den försäkrade
på grund av nedsättning av arbetsförmågan, som inträffat efter det
han blev försäkrad enligt nämnda lag, åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag
enligt FPL. På grund härav utestänges många från förtidspension
och familjepension trots att erforderligt antal år med pensionspoäng föreligger
och avgifter erlagts. Någon motsvarande begränsning gäller inte för
ålderspension enligt TPL. Denna skillnad synes enligt kommitténs mening
inte hållbar. Med hänsyn härtill förordar kommittén, att rätt till förtidspension
enligt FPL inte längre skall utgöra villkor för rätt till förtidspension
enligt TPL. Försäkrade, som icke kan komma i åtnjutande av folkpen -

175

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

sion, föreslås alltså få en fristående rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen.
Kommittén förordar vidare en sådan utformning av förutsättningarna
för rätt till förtidspension enligt TPL, att rätten skall — i likhet
med vad nu gäller enligt FPL — vara oberoende av när invalidiserandet
kan sägas ha börjat. För rätt till förtidspension enligt TPL skall dock enligt
kommitténs förslag krävas att, efter det vederbörande förvärvat pensionspoäng
för det minsta antal år som kräves för att förtidspension skall utga,
en försämring av arbetsförmågan inträtt, så att vederbörande därigenom
underskridit antingen invaliditetsgränsen eller gränsen mellan de olika
invalidgrupperna.

När det gäller de närmare förutsättningarna för rätt till
förtidspension och sättet för pensionens beräkning erinrar
kommittén om att enligt 16 § TPL förtidspension utgår, om pensionspoäng
tillgodoräknats den försäkrade för minst två av de fyra år som närmast
föregått året för pensionsfallet, och att vid pensionsberäkningen antages
att poäng motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under
fyraårsperioden tillgodoräknats honom för varje år t.o.m. det då han fyller
65 år. Kommittén framhåller, att en rad anledningar — såsom utbildning,
värnpliktstjänstgöring, invaliditet, havandeskap och barnsbörd, arbetslöshet
och viss vistelse utomlands — kan medföra att pensionsgrundande inkomst
och därav föranledd pensionspoäng för visst eller vissa år inte kommer
att fastställas för vederbörande eller att poängen blir särskilt låg. När
TPL tillkom fanns det, yttrar kommittén, knappast någon annan möjlighet
att ange förutsättningarna för tillgodoräknande av antagandepoäng an
den i lagen valda metoden. Vid bifall till kommitténs förslag rörande sjukförsäkringen
uppkommer emellertid förutsättningar för en annan och bättre
lösning. Inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete kommer
nämligen då att få samma betydelse, när det gäller placering i viss
sjukpenningklass, i vart fall i de inkomstlägen som är aktuella i detta sammanhang,
dvs. inkomster som något överstiger basbeloppet. Kommittén
anser, att det förhållandet att vederbörande vid tiden för pensionsfallets
inträffande är sjukpenningförsäkrad på grundval av en förvärvsinkomst
överstigande basbeloppet i de allra flesta fall torde utgöra ett tillräckligt
bevis för att han då var förvärvsarbetande och att han, om han ej drabbats
av invaliditet, skulle ha fortsatt i förvärvsarbete och därigenom fått
tillgodoräkna sig pensionspoäng. På grund härav förordar kommittén, att
rätt till pension skall föreligga och antagandepoäng få beräknas, om den
försäkrade vid tidpunkten för pensionsfallet är placerad lägst i den sjukpenningklass,
vilken han skulle ha tillhört om hans årsinkomst av förvärvsarbete
uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet. Även
en sådan regel är emellertid behäftad med vissa olägenheter och den bör
därför enligt kommitténs mening kompletteras med en regel liknande den
som nu finns i 16 § TPL. De nu uppställda kraven på pensionspoäng för

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

tv a av de sista fyra aren bör emellertid enligt kommitténs mening kunna
skärpas till att avse tre av de fyra år, som närmast föregått det år då
pensionsfallet inträffade.

Beträffande beräkningen av antagandepoängen anför kommittén, att reglerna
bör vara så utformade, att antagandet blir så riktigt som möjligt
med utgångspunkt från den försäkrades faktiska poängförvärv. Även om
det torde bli ett rimligt resultat, om antagandet skall avse medelpoängen
under den bästa hälften av fyraårsperioden före året för pensionsfallets
inträffande, kan denna regel dock ibland ge mindre tillfredsställande resultat.
Detta gäller främst sådana förvärvsarbetande, som på grund av värnplikt,
havandeskap, barnsbörd och vård om småbarn inte har två poängår
under den aktuella fyraårstiden eller som på grund av sjukdom eller arbetslöshet
eller någon av nyss angivna omständigheter har en lägre poäng under
ifrågavarande år än tidigare. För att tillgodose dessa kategorier bör man
enligt kommitténs mening överväga en kompletterande regel, som får tilllämpas
om den ger högre pension än den andra regeln. I sådant syfte förordar
kommittén att, om pensionen därigenom blir större, antagandet skall
avse medelpoängen under samtliga de år varunder den försäkrade varit omfattad
av försäkringen, varvid bortses från de år intill ett antal av hälften,
för vilka pensionspoäng ej tillgodoräknats den försäkrade eller för vilka
poängtalet är lägst.

En följd av de av kommittén förordade reglerna blir att riskskyddet
enligt TPL — i form av förtidspension och familjepension — kan inträda
redan med ett års pensionspoäng, medan det enligt nuvarande regler krävs
poäng för minst två år.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna medför ibland en rimligare
pensionsberäkning än nuvarande regler även vid bortfallsanledningarna
studier eller annan utbildning och värnpliktstjänstgöring.
De nya bestämmelserna kan enligt kommitténs mening ändå inte
anses tillfyllest i sådana fall då den försäkrade av den ena eller den andra
av nu angivna anledningar inte hunnit förvärva pensionspoäng för något år
innan försäkringsfallet inträffar. Kommittén föreslår därför, att vid tillämpning
av TPL den försäkrade för tid fr. o. m. det år varunder han fyller 17 år
t. o. m. det år varunder han fyller 28 år skall tillgodoräknas lägst en pensionspoäng
för varje år, då han på grund av studier eller annan utbildning
eller tjänstgöring såsom värnpliktig under större delen av året varit förhindrad
att bereda sig inkomst av förvärvsarbete. De nu förordade bestämmelserna
bör dock inte gälla, såframt pensionsfallet inträffat senare än under
tredje året efter det år, för vilket ifrågavarande hinder senast förelegat.
Den som får pensionspoäng med tillämpning av den föreslagna regeln föreslås
även få pensionen beräknad med tillgodoräknande av antagandepoäng.
Detta bör gälla även den som på grund av utbildningen eller värnpliktstjänstgöringen
ännu inte hunnit bli placerad i sådan sjukpenningklass, som enligt

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

förslaget krävs för att få tillgodoräkna antagandepoäng, eller inte hunnit få
tre poängår under de närmast föregående fyra åren. Kommitténs förslag
aktualiserar frågan om finansieringen av pensionsförmåner för poäng på
grund av studier eller värnpliktstjänstgöring. Mot bakgrunden av att de verksamheter,
som föranleder poängberäkningen, studier eller annan utbildning
och tjänstgöring såsom värnpliktig, är av allmänt samhällsintresse, anser
kommittén att staten bör svara för de merkostnader som härav uppkommer
för försäkringen. Kommittén förordar, att finansieringsfrågan tills vidare löses
så att den nya regeln beaktas vid beräkningen av statens arbetsgivaravgift
till den allmänna tilläggspensioneringen.

En fråga, som gäller förtidspension från tilläggspensioneringen, har behandlats
även i departementspromemorian. För att utländsk medborgare
skall komma i åtnjutande av förtidspension enligt TPL krävs
att han före pensionsfallet förvärvat pensionspoäng för minst fem år. Socialförsäkringskommittén
föreslår att den motsvarande tvåårsregeln för
svenska medborgare skall modifieras, så att pensionsrätt skall kunna inträda
redan med ett års pensionspoäng, men går inte närmare in på utlänningarnas
ställning i detta avseende. I departementspromemorian framhålles
emellertid, att det finns skäl att samtidigt som riskskyddet för de svenska
medborgarna förbättras ta upp frågan om utlänningarnas ställning. I promemorian
framhålles, att en utlänning, som flyttar in i landet och anslutes
till den svenska produktionen, inte har något som helst pensionsskydd från
tilläggspensioneringen för sig själv och sin familj under de fem första åren
här i riket. Visserligen kan jämställdhet med svenska medborgare åstadkommas
konventionsvägen, men det torde dröja ännu någon tid innan några konventionsförhandlingar
på området kan komma till stånd. Därtill måste man
räkna med att vad många utlänningar beträffar förutsättningar under överskådlig
tid helt kommer alt saknas för att deras pensionsproblem skall få
sin lösning genom konventioner. Normalt torde det vidare vara så att de utländska
familjer, som kan beröras av bestämmelserna, inte har förskaffat
sig någon ekonomiskt tryggad ställning, som tål vid större inskränkningar i
försörjarens förvärvsförmåga. Kan inte pensioneringen gripa in, torde därför
i många fall hjälpåtgärder från samhällets sida få träda i stället. Med
hänsyn till det anförda föreslås i promemorian, att åtskillnaden mellan
svenska och utländska medborgare när det gäller rätten till tilläggspension
i form av förtidspension slopas. Detta medför automatiskt en motsvarande
utjämning när det gäller rätten till familjepension.

Tilläggsförmåner till ålders- och förtidspension m. m.

I samband med sin behandling av förtidspensionsfrågorna framhåller
socialförsäkringskommittén, att det trots förbättringen av folkpensionen
och tillkomsten av tilläggspensionen även framdeles torde föreligga behov
att i särskilda fall komplettera de generella förmånerna från f o 1 k p e n -

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sioneringen med särskilda förmåner. Kommittén erinrar om att den
som blivit blind före fyllda 60 år nu äger att utöver honom eljest tillkommande
folkpension erhålla en särskild lytesersättning i form av blindtillägg.
Detta tillägg skall enligt kommitténs förslag alltjämt kunna utgå till åldersoch
förtidspension. Som framgår av det föregående föreslår kommittén borttagande
av den nuvarande bestämmelsen i FPL om att den som är blind alltid
skall anses berättigad till förtidspension oavsett blindhetens inverkan på
förvärvsförmågan. Blinda, vilkas arbetsförmåga inte är så nedsatt som förutsättes
för rätt till förtidspension, skall i stället enligt kommitténs förslag
erhålla en särskild folkpensionsförmån, benämnd blindhetsersättning.
Kommittén anser, att en viss åldersgräns, före vilken blindheten
skall ha inträtt för att berättiga till endera av dessa blindförmåner, bör
finnas även i fortsättningen. Kommittén finner dock en viss höjning skälig
och föreslår att gränsen höjes till 63 år. Den höjda åldersgränsen skall enligt
förslaget tillämpas även i fall då blindheten inträtt innan den nya lagstiftningen
trätt i kraft. Kommittén föreslår, att blindtillägget bibehålies vid
1 200 kr. samt att blindhetsersättningens belopp skall utgöra 1 800 kr.

Beträffande det vårdtillägg som nu utgår till pensionärer, vilka är
ur stånd att reda sig själva och på grund härav är i behov av ständig tillsyn
och vård, föreslår kommittén ingen annan ändring än att den åldersgräns,
före vilken vårdbehovet skall ha inträtt för att berättiga till vårdtillägg,
höjes från 60 till 63 år. Kommittén förordar vidare, att ett nytt tillägg benämnt
hj ä 1 ptillägg skall kunna utgå, där vårdtillägg nu inte kan
komma i fråga men där det uppenbarligen föreligger ett avsevärt behov av
mera stadigvarande hjälp. Skillnaden i förutsättningarna jämfört med vårdtillägget
bör enligt kommitténs mening avse intensiteten i hjälp- eller vårdbehovet.
Medan det nu för rätt till vårdtillägg kräves att vederbörande är i
behov av ständig tillsyn och vård, föreslås när det gäller rätt till hjälptilllägg,
att vederbörande är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan.
Med denna bestämning kan hjälptillägg utgå i fall, där hjälpbehovet är relativt
betydande och avser dagligen återkommande åtgärder såsom hjälp med
av- och påklädning, med att stiga upp eller gå till sängs, att intaga föda, att
förflytta sig etc. Beträffande förutsättningarna för rätt till hjälptillägg utöver
vad nu anförts bör stadgas samma villkor som för vårdtillägget. Kommittén
förordar slutligen att vårdtillägget bibehålies vid 1 200 kr. samt att
hjälptilläggets belopp bestämmes till 800 kr. Några specialbestämmelser
motsvarande dem som nu gäller beträffande det med inkomstprövningen
sammanhängande s. k. hjälplöshetstillägget blir inte erforderliga med kommitténs
förslag rörande förtidspensioneringens utformning.

Vid det av kommittén förordade invaliditetsbegreppet kan det, yttrar
kommittén, inträffa att vederbörande trots synnerligen betydande medicinska
defekter inte är berättigad till förtidspension, beroende på att hans
arbetsinkomst relativt sett är hög. Anledningen till att han har så stor in -

179

Kungl. Maj.ts proposition, nr 90 år 1962

komst kan vara att han besitter en osedvanligt stor arbetsvilja. Det kan vidare
vara så att förvärvandet av arbetsinkomsten möjliggöres genom att han
får hjälp av anhöriga eller andra för att kunna ta sig till eller från arbetsplatsen
eller får personligt bistånd av annan i arbetet eller skaffar sig särskilda
hjälpmedel för färderna eller för ax-betets utförande, vilket kan förorsaka
honom stora utgifter. Kommittén anser, att det i fall som de nu
åsyftade är angeläget att samhället vidtager särskilda åtgärder för att uppmuntra
till arbete, och erinrar om att en särskild lytesersättning sedan gammalt
utges till en grupp höggradigt medicinskt invalidiserade, nämligen de
blinda. Enligt kommitténs mening talar rättvisesynpunkter för införande av
en mera allmän lytesersättning, även om det är svårt att utforma och tilllämpa
regler för en sådan ersättning. Den invalidgrupp, som det synes ligga
närmast till hands att jämställa med de blinda, omfattar enligt kommitténs
åsikt personer, vilka lider av höggradiga rubbningar i rörelse- och stödorganens
funktion. För bedömning av storleken av det medicinska hindret kan
man beträffande rörelsehindrade — men knappast i fråga om dem som lider
av andra sjukdomar -—■ hämta viss ledning från de inom yrkesskadeförsäkringen
använda s. k. invaliditetstabellerna. Kommittén föreslår, att en försäkrad
i ålder mellan 16 och 67 år, som lider av höggradig nedsättning i
rörelse- eller stödorganens funktion men likväl har sådan förmåga att genom
arbete bereda sig inkomst att han uteslutes från rätt till förtidspension, skall
ha rätt till en särskild folkpensionsförmån kallad vanför e ersät tn
i n g, om han är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person
eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel
för att kunna utföra sitt arbete. Är den försäkrade visserligen inte
utesluten från rätt till förtidspension men erhåller han en lägre sådan pension
än eljest skulle ha utgått, föreslås han i stället få rätt till v a n f öretillägg.
Enligt kommitténs förslag bör vanföreersättning utgå med
1 200 kr. och vanföretillägg med 800 kr. för år räknat.

Socialförsäkringskommittén utgår ifrån att det alltjämt föreligger behov
av ett ekonomiskt stöd till barnfamiljer motsvarande de särskilda barnbidragen,
som nu i vissa fall kompletterar folkpensionen till pensionärer
med barn. Kommittén föreslår, att detta stöd tekniskt utformas såsom ett tilllägg
till försörjarens folkpension, benämnt barntillägg. Barntillägg
bör enligt kommitténs uppfattning i princip utgå till sådana barn som nu
är berättigade till särskilt barnbidrag. Barntilläggets belopp föreslås motsvara
den nuvarande barnpensionen till barn som mist en av föräldrarna,
alltså 1 000 kr. per barn och år. I analogi med avvägningen av förtidspensionen
förordar kommittén, att barntillägg till hel förtidspension skall utgå
med fullt belopp samt att barntillägg till partiell förtidspension skall utgöra
motsvarande andel av barntillägg till hel förtidspension. Bl. a. på grund av
att barntilläggen har karaktär av tillägg till försörjarens folkpension, vilken
utgår utan inkomstprövning, förordar kommittén, att även barntilläggen ut -

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

går utan inkomstprövning. Till förhindrande av överförsäkring i sådana
fall, där försörjaren uppbär tilläggspension, förordar dock kommittén en reduktionsregel,
innebärande att barntillägget minskas med hälften av tilläggspensionen
i den mån denna för år räknat överstiger halva basbeloppet.

Kommittén anför beträffande hustru tillägget, att detta tillägg
är ett mycket värdefullt komplement till folkpension i form av ålders- och
invalidpension genom det ekonomiska stöd det lämnar två makar, av vilka
endast mannen är pensionsberättigad. Emellertid erinrar kommittén om att
det i de nuvarande tjänstepensionssystem för stats- och kommunalanställda,
med vilka det nya allmänna pensionssystemet företer betydande överenstämmelse,
inte förekommer någon anordning motsvarande hustrutilläggen och
att så ej heller är fallet inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Kommittén
tillägger, att behovet av hustrutillägg uppenbaidigen minskar i den mån
folkpensionsbeloppen stiger och tilläggspensioneringen blir effektiv. Hustrutillägg
torde också bli mindre behövliga än eljest vid bifall till kommitténs
förslag att sänka det inom folkpensioneringen för rätt till invalidpension nu
tillämpade kravet på minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan till
minst halv nedsättning. Principiellt och på längre sikt skulle därför enligt
kommitténs mening kunna ifrågasättas, huruvida anledning föreligger att
bibehålla anordningen med hustrutillägg. Under den allmänna tilläggspensioneringens
utbyggnadsskede har emellertid enligt kommitténs åsikt ett
relativt stort antal familjer behov av hustrutillägg eller motsvarande förhöjning
av mannens pension. Kommittén anser därför, att det under avsevärd
tid framåt föreligger behov av huslrutillägg, samt föreslår att sådana
tillägg alltjämt skall finnas.

I fråga om utformningen av hustrutillägget finner kommittén inte anledning
ifrågasätta ändring i de nu gällande bestämmelserna, att hustrutillägg
i princip utgår till pensionsberättigads hustru, som själv ej åtnjuter folkpension,
därest hustrun fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år.
Kommittén anser jämväl, att det såväl av principiella skäl som med hänsyn
till kostnaderna är ofrånkomligt att bibehålla den nuvarande inkomstprövningen
av tilläggen. Beträffande den tekniska utformningen av hustrutillägget
föreslår kommittén den ändringen, att storleken av mannens egen pension
blir oberoende av huruvida hustrutillägg utgår eller inte. En sådan
ändrad konstruktion medför inte någon förändring i det sammanlagda
högsta pensionsbelopp, som tillkommer makarna, eftersom hustrutilläggets
belopp enligt förslaget bestämmes till skillnaden mellan två makars sammanlagda
folkpension och den folkpension, som tillkommer en ensamstående
pensionär.

För det fall att en gift man uppbär partiell förtidspension uppkommer
frågan, dels huruvida rätt till hustrutillägg bör föreligga och dels huruvida
hustrutilläggets maximibelopp bör graderas på motsvarande sätt som mannens
pension. Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

hustrutillägg bör utgå enligt samma grunder vid partiell förtidspension
som vid hel sådan pension. Kommittén föreslår vidare, att hustrutillägg till
ålderspension inte skall utgå, därest mannen inte fyllt 67 år. Vid uppskjutet
uttag av ålderspension saknas enligt kommitténs uppfattning anledning att
låta den med sådant uttag förenade förhöjningen av pensionen avse även
hustrutilläggen.

Ehuru storleken av de kommunala bostadstilläggen och grunderna
för deras utgivande i princip bestämmes av vederbörande kommun,
anser socialförsäkringskommittén, att dess förslag om partiell förtidspension
aktualiserar frågan, om det bör överlåtas åt kommunerna att avgöra, huruvida
en person med sådan förtidspension skall få bostadstillägget reducerat
i motsvarande mån, eller om för kommunerna tvingande reduktionsregler
bör införas. Ett i viss mån likartat spörsmål behandlades av kommittén i
dess tidigare betänkande Förbättrade familjeförmåner från folkpensioneringen
m. m. (SOU 1959:32). Kommittén uttalade där, att det enligt kommitténs
mening inte förelåg något praktiskt behov av en i lag fastslagen
reduktionsregel i de fall då minskning av änkepensionens grundbelopp skulle
ske med tillämpning av den s. k. femtondelsregeln. Statsmakterna hade icke
något att erinra mot denna uppfattning. Kommittén anser, att frågan om
rätt till kommunalt bostadstillägg till partiell förtidspension bör bedömas på
enahanda sätt som skett i fråga om de nyssnämnda änkepensionerna. Frågan
bör alltså regleras i de av kommunerna fastställda grunderna. Detsamma
bör enligt kommitténs mening gälla beträffande rätten till kommunalt bostadstillägg
vid förtida uttag av ålderspension.

Hustrutilläggen och de kommunala bostadstilläggen skall enligt kommitténs
förslag alltjämt vara underkastade inkomstprövning. Vid bifall
till kommitténs förslag kommer inkomstprövningen i övrigt att bibehållas
allenast beträffande änkepension till kvinnor som blivit änkor före den 1 juli
1960. Den omständigheten att inkomstprövningen i fortsättningen begränsas
till de nyssnämnda förmånerna kunde, yttrar kommittén, måhända ge
fog för uppfattningen att frågan om inkomstprövningen numera är av mindre
vikt. Kommittén konstaterar emellertid att, även om antalet inkomstprövade
förmånsslag blir ringa, så kan dock ett mycket stort antal personer beräknas
komma att uppbära sådana förmåner. Enbart antalet kommunala
bostadstillägg beräknas sålunda till omkring 600 000 vid tiden för reformernas
genomförande.

Beträffande inkomstprövningens utformning framhåller kommittén att,
om avdragsreglerna skulle uppmjukas, följden blir att flera personer erhåller
inkomstprövade förmåner och att dessa förmåner i många fall kommer
att utgå med större belopp. Kommittén ifrågasätter, huruvida det är
erforderligt att öka de inkomstprövade förmånernas omfattning i ett läge,
då folkpensionernas standard successivt förbättras och allmän tilläggspension
kommer att utges utöver folkpensionen. Eu uppmjukning av inkomst -

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

prövningsreglerna skulle motarbeta önskemålet att i möjlig mån inskränka
inkomstprövningen inom pensionssystemet och gynnar vidare endast pensionärer,
som har så stora inkomster att dessa enligt de nu gällande reglerna
verkar reducerande på de ifrågavarande pensionsförmånerna. Beträffande
synpunkten att pensionärernas arbetsvilja hämmas genom inkomstprövningen
framhåller kommittén, att stränga avdragsregler minskar bredden
av det inkomstskikt, inom vilket ökad inkomst till följd av avdragsreglerna
leder till minskad pension. Vid en uppmjukning av avdragsreglerna blir
denna verkan av en inkomstökning märkbar för flera, och effekten av uppmjukningen
kan alltså i vissa fall bli den motsatta mot att stimulera till
arbetsinsatser.

Kommittén utgår från att allmän tilläggspension liksom tjänstepension
skall anses utgöra inkomst vid tillämpning av avdragsreglerna. I den mån
tilläggspension utgår kommer den sålunda att helt eller delvis ta i anspråk
det s. k. avdragsfria beloppet. Skulle i dylika fall utformningen av avdragsreglerna
medföra någon stimulerande effekt på arbetsviljan, måste reglerna
uppenbarligen mildras i mycket hög grad, vilket skulle få till resultat att
även personer, som har så stor icke inkomstprövad pension, att de rimligen
inte behöver inkomstprövade förmåner, skulle komma att få sådana förmåner.
Kommittén framhåller vidare, att varje uppmjukning leder till en
ökning av folkpensionskostnaderna för såväl staten som kommunerna. Kommittén
finner de angivna skälen mot en uppmjukning av avdragsreglerna så
vägande, att en generell ändring inte bör komma i fråga annat än i ett avseende.

Härvid åsyftar kommittén de s. k. skärpningsreglerna, vilka innebär att
vid uppskattningen av förmögenhets avkastning denna skall ökas med
20 procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger för gift pensionsberättigad
15 000 kr. (för makar tillsammans 30 000 kr.) och för annan
pensionsberättigad 20 000 kr. Kommittén anför, att den höga skärpningsprocenten
otvivelaktigt verkar hårt, något som särskilt framträder om
taxeringsvärdena på egnahemsfastigheter skulle höjas mera avsevärt. På
grund härav föreslår kommittén, att skärpningsprocenten sänkes från 20
till 10.

När det gäller inkomstprövningen av änkepension till kvinnor, som blivit
änkor före den 1 juli 1900, föreslår socialförsäkringskommittén, som framgår
av redogörelsen för förslagen angående familjepensionen, även en uppmjukning
av reglerna om avdragsfaktorn vid all inkomst.

Familjepension

Rätten till och storleken av familjepension från tilläggspensioneringen påverkas
i flera avseenden av de förslag rörande förtidspensionen, för vilka
redogjorts i det föregående. Rätt till förtidspension för efterlevande till försäkrad
som inte är ålderspensionär förutsätter nämligen att den försäkrade

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

skulle ha kunnat erhålla förtidspension, om han blivit invalidiserad i stället
för avlidit, och familjepensionens storlek står också i visst förhållande till
den förtidspension, som i så fall skulle ha utgått till den försäkrade. Socialförsäkringskommitténs
förslag om att rätt till förtidspension skall kunna
inträda redan med ett års pensionspoäng liksom de föreslagna förmånligare
beräkningsgrunderna i vissa fall får alltså motsvarande effekt för familj epensionens
del. Detsamma gäller departementspromemorians förslag om
slopande av skillnaderna mellan svenska och utländska försäkrade när det
gäller rätten till förtidspension.

De föreliggande förslagen berör emellertid i vissa avseenden familjepensionen
mera direkt. Sålunda innehåller departementspromemorian ett förslag
rörande änkepension till frånskilda kvinnor. Varken
folkpensions- eller tilläggspensionslagstiftningen innehåller nu några bestämmelser
om sådan pension. Socialförsäkringskommittén föreslog i sitt
tidigare betänkande Förbättrade familjeförmåner från folkpensioneringen
m. in. (SOU 1959:32), att frånskild kvinna skulle vara berättigad till folkpension
vid den förutvarande mannens död under i princip samma förutsättningar
i fråga om ålders- och barnvillkor som om äktenskapet upplösts
först genom mannens död. Barnrekvisitet skulle dock utformas så, att det
beträffande änkepension föreslagna kravet på stadigvarande vistelse i makarnas
hem vid mannens död skulle avse sådan vistelse i den frånskilda
kvinnans hem såväl vid äktenskapsskillnaden eller hemskillnad, som föregått
äktenskapsskillnaden, som vid mannens död. Pensionsrätt skulle ej
föreligga om det dömts till äktenskapsskillnad på grund av att hustrun grovt
åsidosatt sina plikter mot mannen. Kommittén förordade vidare, att pensionen
skulle utgå med belopp motsvarande hälften av vad som skulle ha utgått
i änkepension om äktenskapet fortfarande hade bestått vid mannens
död.

Under remissbehandlingen av kommitténs förslag framfördes kritik mot
att änkepension till frånskilda skulle, såsom föreslagits, utgå utan avseende
på om mannens död medförde ett bortfall av underhållsbidrag från denne
eller ej. Chefen för socialdepartementet framhöll i proposition 1960: 75, att
han för egen del var benägen ge remisskritiken rätt i att pensionsrätten
bör reserveras fö