Kuiigl. Maj-.ts proposition nr 87 år 1962
1
Nr 87
Kungl Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612); given Stockholms slott den
2 mars 1962.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj :t härmed anhålla om riksdagens yttrande över härvid fogade förslag
till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr
612).
GUSTAF ADOLF
Gösta Skoglund
Propositionens huvudsakliga innehåll
Det vid propositionen fogade författningsförslaget har till syfte dels att
något minska antalet underrättelser till markägare i samband med utställande
av förslag till tomtindelning och dels att möjliggöra att byggnadslov
för uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning
inom område med stadsplan förenas med villkor rörande den tid, under
vilken skylten eller anordningen får bibehållas.
1—3144 ai Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 87
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962
Förslag
till
Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)
Härigenom förordnas, att 34 § 2 inom., 51 § 1 mom. och 58 § 2 mom. samt
70 och 72 §§ byggnadsstadgan den 30 december 1959 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
34 §.
2 mom. Förslag till tointindelning
skall genom byggnadsnämndens
försorg utställas till granskning
under viss tid, minst tre veckor;
och äger den, som ej åtnöjes
med förslaget, att under samma tid
framställa anmärkning däremot hos
nämnden. Utställande erfordras dock
icke, om samtliga ägare av mark
inom kvarteret skriftligen medgivit
att dylikt förfarande ej tillämpas.
Om utställande av förslag till
tomtindelning skola ägarna av mark
inom kvarteret underrättas på sätt
i 17 § 4 mom. första stycket sägs.
Är markägares vistelseort okänd och
finnes ej någon, som veterligen äger
att föra talan för honom, skall kungörelse
om utställandet före den
bestämda tidens början ske i den
eller de tidningar, i vilka kommunala
meddelanden för orten införas.
2 mom. Förslag till tomtindelning
skall genom byggnadsnämndens
försorg utställas till granskning
under viss tid, minst tre veckor;
och äger den, som ej åtnöjes
med förslaget, att under samma tid
framställa anmärkning däremot hos
nämnden. Utställande erfordras dock
icke, om samtliga ägare av mark
inom kvarteret eller, där förslaget
uppenbarligen berör blott vissa
markägare, dessa skriftligen medgivit
att dylikt förfarande ej tilllämpas.
Om utställande av förslag till
tomtindelning skola ägarna av mark
inom kvarteret underrättas på sätt
i 17 § 4 mom. första stycket sägs,
dock att underrättelse icke erfordras
till markägare, som uppenbarligen
ej ber öres av förslaget. Är markägares
vistelseort okänd och finnes
ej någon, som veterligen äger att
föra talan för honom, skall kungörelse
om utställandet före den bestämda
tidens början ske i den eller de
tidningar, i vilka kommunala meddelanden
för orten införas.
Vidtages ändring---motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962
3
(Gällande lydelse)
51
1 mom. Har byggnad genom brand
eller annorledes blivit skadad i väsentlig
män och blir den ej iståndsatt
inom skälig tid, äger byggnadsnämnden,
om så prövas erforderligt,
föreskriva att byggnaden skall rivas.
58
2 mom. Vid byggnadslov —--
(Föreslagen lydelse)
§•
1 mom. Har byggnad genom brand
eller annorledes blivit skadad i väsentlig
mån eller är den på grund av
vanvård att anse som förfallen och
blir den ej iståndsatt inom skälig
tid, äger byggnadsnämnden, om så
prövas erforderligt, föreskriva att
byggnaden skall rivas.
§•
— villkorets fullgörande.
Byggnadslov, som avser uppsättande
eller väsentlig ändring av
skylt eller Ijusanordning, må begränsas
att avse rätt att bibehålla
skylten eller anordningen viss tid.
Byggnadsnämnden äger på ansökan
medgiva förlängning av tiden.
70 §.
Har byggnad uppförts eller annan
anordning vidtagits utan byggnadslov,
där sådant erfordras, eller i strid
mot godkända ritningar eller av
byggnadsnämnden meddelade eller
eljest gällande föreskrifter, är byggnadens
eller anordningens ägare
skyldig att undanröja eller ändra
det utförda i den män nämnden
finner nödigt att meddela föreläggande
därom. Vid meddelande av
föreläggande må utsättas vite eller
föreskrivas det äventyr, att åtgärden
i händelse av tredska verkställes
genom nämndens försorg på den
tredskandes bekostnad. Föreläggande
må meddelas ändå att handräckning
kan beviljas enligt 148 § byggnadslagen.
Har byggnad uppförts eller annan
åtgärd vidtagits utan byggnadslov,
där sådant erfordras, eller i strid
mot godkända ritningar eller av
byggnadsnämnden meddelade eller
eljest gällande föreskrifter, är ägaren
av den fastighet, byggnad eller
anordning, varom fråga är, skyldig
att undanröja eller ändra det utförda
i den mån nämnden finner nödigt
att meddela föreläggande därom. Vid
meddelande av föreläggande må utsättas
vite eller föreskrivas det äventyr,
att åtgärd till vinnande av rättelse
i händelse av tredska verkställes
genom nämndens försorg på den
tredskandes bekostnad. Föreläggande
må meddelas ändå att handräckning
kan beviljas enligt 148 § byggnads
-
lagen.
Underlåter någon — -— — stycket sägs.
2—3144 61 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 87
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962
(Gällande lydelse)
72
Kommunens styrelse äger på
kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens
beslut i ärende rörande
av byggnadsnämnd antaget förslag
till ändring av stadsplan eller byggnadsplan
eller till tomtindelning
eller ändring därav, såframt ej klagan
på grund av stadgandet i 150 §
tredje stycket byggnadslagen är utesluten,
och må även eljest i sådant
ärende föra kommunens talan och
beVaka dess rätt.
(Föreslagen lydelse)
§•
Kommunens styrelse äger på
kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens
beslut i ärende rörande
av byggnadsnämnd antaget förslag
till stadsplan, byggnadsplan eller
tomtindelning eller ändring därav,
såframt ej klagan på grund av stadgandet
i 150 § tredje stycket byggnadslagen
är utesluten, och må även
eljest i sådant ärende föra kommunens
talan och bevaka dess rätt.
Mot beslut —---denne bestämmer.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1962.
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962
5
Utdrag av protokollet över kommunikations ärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 2 mars 1962.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler
—- efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga
om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612) samt anför
därvid följande.
I en den 16 december 1960 dagtecknad skrivelse har Svenska stadsförbundet
— under åberopande av en till förbundet inkommen framställning
från byggnadsnämnden i Stockholm — hos Kungl. Maj :t hemställt om
viss ändring av bestämmelserna i 34 § 2 mom. byggnadsstadgan.
över stadsförbundets hemställan har, efter remiss, yttranden avgivits
av byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings,
Kronobergs, Malmöhus och Västmanlands län, Svenska kommunaltekniska
föreningen, Svenska landskommunernas förbund och Sveriges
fastighetsägareförbund.
Jag hemställer att nu få upptaga detta ärende till behandling.
Vidare avser jag att i detta sammanhang behandla en av överståthållarämbetet
i skrivelse den 31 december 1959 gjord hemställan rörande rätt för
byggnadsnämnd att förordna om borttagande eller ändring av skylt, över
denna framställning har yttrande avgivits av byggnadsstyrelsen. Sedan en
promemoria innefattande förslag till ändring av de i ämnet gällande bestämmelserna
upprättats inom kommunikationsdepartementet, har yttranden
över promemorian avgivits av länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs
och Bohus samt Västerbottens län ävensom av Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Stockholms handelskammare och handelskammaren i Göteborg.
Vid länsstyrelsernas yttranden har fogats utlåtanden av vissa andra
myndigheter.
Jag hemställer också att i anslutning till nu berörda spörsmål få behandla
vissa frågor om jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur i
51, 70 och 72 §§ byggnadsstadgan.
6
Knngl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962
Gällande författningar
Främst hänvisas till byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385; angående
ändringar se 1948:383, 1949:666, 1953: 329, 1954:198, 1955:316, 1958:430
och 1959:611; BL) samt till byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr
612; BS).
I det följande kommer även att beröras innehållet i naturskyddslagen
den 21 november 1952 (nr 688), allmänna ordningsstadgan den It december
1956 (nr 617; angående upphävande av viss bestämmelse se 1958:
663), lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar (ang. ändringar
se 1947:386, 1952:236 och 1960:375) samt lagen den 3 september 1939
(nr 608) om enskilda vägar (ang. ändringar se 1947: 183 och 387, 1952: 234
och 1954:197).
Kallelser i tomtindelningsärenden
Vissa gällande bestämmelser
Enligt 28 § BL skall byggnadskvarter indelas till tomter sålunda att det
kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen. I 29 §
BL är föreskrivet, att tomtindelning såvitt möjligt bör ske i ett sammanhang
för hela kvarteret och att tomtindelning, som avser endast en del av
ett kvarter, skall ske så, att återstoden kan indelas till lämpliga tomter. I
29—33 §§ BL finns ytterligare bestämmelser rörande tomtindelning, bl. a.
när tomtindelning skall verkställas, när befintlig tomtindelning skall ändras,
hur kostnaderna för tomtindelning och ändring därav skall bestridas samt
hur tomtindelning antages och fastställes. — Enligt 88 och 90 §§ BL skall
de nu omnämnda bestämmelserna, vilka i första hand gäller städerna,
äga motsvarande tillämpning i municipalsamhällen, och enligt 106 § BL
äger de tillämpning jämväl med avseende å ort på landsbygden, för vilken
stadsplan fastställts.
I anslutning till nu nämnda bestämmelser i BL har i 31—34 §§ BS givits
en del detaljföreskrifter om tomtindelning. Sålunda finns vissa närmare
bestämmelser om upprättande, utställande, antagande och fastställande av
tomtindelning eller ändring av sådan indelning meddelade i 34 § BS. Enligt
2 mom. i nämnda paragraf skall förslag till tomtindelning genom byggnadsnämndens
försorg utställas till granskning under viss tid, minst tre veckor;
och äger den, som ej åtnöjes med förslaget, att under samma tid framställa
anmärkning däremot hos nämnden. Utställande erfordras dock icke, om
samtliga ägare av mark inom kvarteret skriftligen medgivit att dylikt förfarande
ej tillämpas. Om utställande av förslag till tomtindelning skall
ägarna av mark inom kvarteret underrättas på sätt i 17 § 4 mom. första
stycket sägs. Är markägares vistelseort okänd och finnes ej någon, som veterligen
äger att föra talan för honom, skall kungörelse om utställandet före
den bestämda tidens början ske i den eller de tidningar, i vilka kommunala
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 är 1962
meddelanden för orten införes. Vidtages ändring i förslaget, sedan det varit
utställt för granskning, skall stadgandet i 17 § 5 mom. äga motsvarande tilllämpning.
— Hänvisningen till 17 § 4 mom. innebär, att nyss oinförmälda
underrättelser till markägare skall ske skriftligen samt tillställas vederbörande
med posten under rekommendation eller eljest bevisligen, dock
med vissa lättnader för det fall att mark är samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare. Hänvisningen till 17 § 5 mom. innebär att tomtindelningsförslag,
som ändras efter utställandet, skall utställas på nytt, såvida ej samtliga
de sakägare, vilka beröres av ändringen, skriftligen godkänt denna eller
ock underrättats om ändringen på sätt i 17 § 4 mom. sägs samt erhållit tillfälle
att vid sammanträde eller annorledes ta del av densamma.
Svenska stadsförbundets hemställan
I sin den 16 december 1960 dagtecknade skrivelse har Svenska stadsförbundet
— på sätt förut anförts — hos Kungl. Maj :t hemställt om ändring
av bestämmelserna i 34 § 2 mom. BS i syfte att nedbringa antalet markägarunderrättelser
i tomtindelningsärenden. Till stöd för sin nämnda hemställan
har förbundet åberopat en hos förbundet gjord framställning från
byggnadsnämnden i Stockholm jämte därvid fogat tjänsteutlåtande av
stadsbyggnadskontoret i staden.
Ur innehållet i nämnda handlingar må här anföras följande.
Stadsbyggnadskontoret har i sitt utlåtande inledningsvis framhållit, att
bestämmelserna i 34 § 2 mom. BS innebär viss ändring i förhållande till
vad som gällde enligt den äldre byggnadsstadgan av år 1947. Bestämmelserna
i den äldre stadgan innebar att byggnadsnämnden, när förslag till tomtindelning
eller ändring av tomtindelning uppgjorts, hade att utställa förslaget
för granskning viss tid, minst 14 dagar, under vilken anmärkningar
mot förslaget fick göras hos nämnden. Byggnadsnämnden skulle genom
kallelsebrev, vilka skulle avsändas med posten under rekommendation
eller eljest bevisligen, före början av den för granskningen bestämda tiden
underrätta kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt berördes
av förslaget, samt drätselkammaren. Till grund för underrättelseförfarandet
brukade i praktiken läggas en av vederbörande mätningsman upprättad
markägareförteckning. 1 sådan markägareförteckning torde normalt ha
upptagits dels de fastigheter, vilka helt eller delvis ingick i det område
(kvarter eller del av kvarter), vilket föreslogs skola tomtindelas, och dels
de fastigheter, vilka direkt angränsade detta område. Om ett förslag till
tomtindelning eller ändring av lomtindelning endast omfattade en mindre
del av ett kvarter, fick således endast en mindre del av markägarna inom
kvarteret underrättelse om åtgärden. -— I 1959 års BS har - enligt vad
stadsbyggnadskontoret framhållit — minsta utställningstiden utsträckts
från 14 dagar till tre veckor. Vidare är man numera vid utställande av förslag
till tomtindelning eller ändring av tomtindelning skyldig att om ut
3—3144
61 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 87
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962
ställningen underrätta samtliga ägare av mark inom kvarteret, även om
tomtindelningsförslaget endast avser en mindre del av kvarteret. Underrättelser
skall vid ändring av tomtindelning tillställas icke blott, såsom
förut, ägare av mark utan även innehavare av tomträtt.
Stadsbyggnadskontoret har framhållit, att den nya bestämmelsen om
skyldighet att underrätta alla ägare av mark inom kvarteret att döma av
vissa uttalanden motiverats med att det i vissa fall kan vara svårt att bedöma,
vilka av markägarna som beröres av en ifrågasatt tomtindelning eller
tomtindelningsändring. Denna synpunkt är emellertid enligt kontorets uppfattning
icke invändningsfri. Det kan — enligt vad som framhålles i
tjänsteutlåtandet — visserligen många gånger vara svårt att i förväg avgöra
vilken påföljd en viss tomtindelning eller tomtindelningsändring kan komma
att få eller vilka markägare, som är »berörda», så länge endast en
ansökan om tomtindelning föreligger, men sedan ett förslag till tomtindelning
eller ändring av tomtindelning upprättats, kan någon tveksamhet i
berörda avseenden icke anses förefinnas. En ändring av en fastställd tomtindelning,
där ändringen endast avser en mindre del av ett kvarter, är nämligen
till sina verkningar ofta klart begränsad till en mindre del av kvarteret
och man kan utan vidare fastslå, att ändringen icke har någon som
helst betydelse för eller kan påverka tomtindelningen i andra ändan av
ett kanske förhållandevis stort kvarter. Enligt stadsbyggnadskontoret
måste den som upprättar förslag till tomtindelning samt byggnadsnämnden,
som har att antaga detsamma, rimligtvis anses fullt kapabla att bedöma,
vilka markägare, som får anses berörda av ett upprättat tomtindelningsförslag.
I tjänsteutlåtandet från stadsbyggnadskontoret har vidare gjorts gällande,
att de nya bestämmelserna medför olägenheter, bestående i ökade
kostnader för rekommenderade postförsändelser samt väsentligt ökat arbete
med upprättande av markägareförteckningar. Vidare har framhållits,
att de markägare, som underrättas om ett utställt tomtindelningsförslag,
ofta måste ta ledigt från sitt arbete samt ådraga sig resekostnader
för att kunna ta del av det utställda förslaget, vilket ibland orsakar irritation,
särskilt då fråga är om åtgärder, mot vilka vederbörande icke rimligen
kan ha något att erinra, t. ex. i fall då ett förslag till ändring av
tomtindelning på grund av en stadsplaneändring endast avser avskärning
av ett kvartershörn å en tomt i ena ändan av ett stort kvarter och underrättelse
tillställes ägaren av en tomt i andra ändan av kvarteret. Vidare
anses i utlåtandet, att de nya bestämmelserna leder till en påtaglig ökning
av arbetet för den personal, som har att tillhandagå allmänheten med
demonstration m. in. av utställda tomtindelningsförslag.
Under åberopande av de nu återgivna synpunkterna har stadsbyggnadskontoret
betecknat det som angeläget med en sådan ändring av bestämmelserna
i 34 § 2 mom. BS, att uttrycken »samtliga ägare av mark» och
»ägarna av mark» utbytes mot uttrycket »berörda ägare av mark».
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 är 1962
Byggnadsnämnden i Stockholm har anslutit sig till uttalandena i stadsbyggnadskontorets
utlåtande.
Svenska stadsförbundet har, med åberopande av vad byggnadsnämnden
anfört, hemställt om sådan ändring av 34 § BS att de däri upptagna bestämmelserna
får det av stadsbyggnadskontoret och byggnadsnämnden
angivna innehållet.
Remissyttrandena
Stadsförbundets hemställan har tillstyrkts i yttrandena från länsstyrelserna
i Malmöhus och Västmanlands län med förmälan, att det framförda
förslaget innebär en förenkling och icke kan anses medföra minskning
i rättssäkerhet. — Länsstyrelsen i Kronobergs län har framhållit att
den gällande författningstexten är klar och otvetydig, medan den föreslagna
ändringen innebär att man inför en diskretionär prövning av sakägarefrågan,
vilken ibland kan ge rum för olika lösningar. De bestämmelser
av motsvarande innebörd, vilka fanns i 1947 års stadga, torde emellertid
enligt länsstyrelsen i tveksamma fall regelmässigt ha tolkats så, att
man hellre medräknat sakägare såsom av åtgärden berörd än uteslutit
honom, och de äldre bestämmelserna har därför, såvitt känt är, icke föranlett
någon rättsosäkerhet. Med hänsyn härtill och då förslaget är ägnat att
förenkla förfarandet samt i icke obetydlig mån inbespara arbete och besvär
för byggnadsnämnder och enskilda, har länsstyrelsen funnit sig kunna
tillstyrka den föreslagna författningsändringen. — Framställningen har
också tillstyrkts i yttrandena från Svenska kommunal-tekniska föreningen
och Svenska landskommunernas förbund.
Större betänksamhet har kommit till uttryck i yttrandet från länsstyrelsen
i Jönköpings län, som anfört bl. a. följande:
De olägenheter vid tillämpningen av författningsbestämmelserna i fråga
som byggnadsnämnden påtalat är visserligen beaktansvärda - f. ö.
har även här i länet missnöje försports över bestämmelsernas utformning.
Med hänsyn till de rättssäkerhetssynpunkter lydelsen ger uttryck för ställer
sig länsstyrelsen emellertid tveksam till om det är lämpligt att, som förbundet
föreslagit, helt återgå till den före den 1 juli 1960 gällande ordningen
beträffande ägares medgivande respektive underrättelse till ägare,
särskilt som genom gällande stadga lättnad skett i fråga om möjligheten att
åstadkomma tomtindelningsändring.'' Med tanke på de ofta förekommande
fall då ändringen gäller endast ''avskärning av ett hörn samt därmed jämförliga
obetydliga jämkningar har länsstyrelsen dock intet att erinra mot
att en uppmjukning kommer till stånd, om så anses möjligt utan avsteg
från principen att alla ägare i kvarteret skall ha rätt att göra sin mening
hörd. Sålunda kan undantag måhända göras beträffande ägare som uppenbarligen
icke beröres, eventuellt med den ytterligare inskränkningen att
då endast skall vara fråga om ändring av tomtindelning i anledning av
sådan ändring av stadsplan som är1 av ringa betydelse. Om den antydda
uppmjukningen kommer till stånd, torde syftet med förbundets förslag i
huvudsak vara vunnet.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962
Lantmäteristyrelsen har i huvudsak anslutit sig till de synpunkter, som
anlagts i stadsförbundets framställning. Till ytterligare utveckling av
dessa synpunkter har styrelsen framhållit, bl. a., att ett stadgande av den
innebörd, som förbundet föreslagit, uppenbarligen bör tillämpas så, att
underrättelse tillställes sådana sakägare, om vilka man icke med säkerhet
kan säga, om de är berörda av saken eller icke. Att kalla markägare i
onödan möter emellertid betänkligheter framför allt i fall, då kallelser
förekommer i större utsträckning och träffar samma person flera gånger,
något som lätt kan inträffa t. ex. vid partiella tomtindelningar i ett kvarter.
Sådana upprepade kallelser avtrubbar nämligen markägarnas uppmärksamhet
och orsakar risk för att vederbörande icke reagerar, när ett förslag
verkligen berör honom. Styrelsen har också framhållit, att man vid
avstyckning inom byggnadskvarter icke kallar andra markägare än ägaren
eller ägarna av den fastighet, som ingår i förrättningen, samt att dispens jämlikt
67 § BS icke förutsätter underrättelse till annan än granne och detta endast
om åtgärden kan inverka på hans rätt. Sammanfattningsvis har styrelsen
som sin mening anfört, att stadsförbundets framställning är starkt
motiverad. En ändring av gällande bestämmelser bör därför ske antingen
på sätt förbundet föreslagit eller också på det sättet, att från bestämmelsen
om att underrättelse i tomtindelningsärende skall tillställas alla markägare
i kvarteret göres undantag i fråga om markägare, som med visshet
ej beröres av ärendet.
En mera utpräglad kritisk inställning till framställningen har kommit
till uttryck i yttrandet från byggnadsstyrelsen. Styrelsen har framhållit,
att den nya bestämmelsen i 34 § 2 mom. BS visserligen kan leda till att
antalet underrättelser till markägare blir onödigt stort, något som är särskilt
påtagligt i fall då ett stort antal tomter, exempelvis ett kvarter för
radhusbebyggelse med en särskild tomt utlagd för varje radhusenhet, beröres
av en stadsplaneändring som endast innebär en mindre jämkning
av kvartersgränsen, t. ex. en avskärning av ett kvartershörn e. d. Denna
olägenhet bör dock enligt styrelsen i viss mån kunna minskas, om underrättelsen
till markägarna även innehåller uppgift om vad ändringen i
tomtindelningen innebär. Man bör, på sätt framhållits vid tillkomsten av
den nuvarande bestämmelsen, beakta att det sannolikt ofta finns en kategori,
om vilken man icke med säkerhet kan säga, om den är berörd av tomtindelningen
eller ej. Styrelsen har i detta hänseende hänvisat till handlingarna
i visst av Kungl. Maj:t år 1955 prövat besvärsmål. Bestämmelr
serna i BS ger — enligt vad styrelsen framhållit — full klarhet, vilka markägare
som skall underrättas i ett givet fall, och bestämmelserna innebär
i ett sådant fall ökad rättssäkerhet. Betydelsen härav bör enligt styrelsens
uppfattning icke underskattas, särskilt när det som vid tomtindelning är
fråga om det sista skedet i ett områdes planering med fördelning mellan
fastighetsägarna av mark och byggnadsrätt som för dessa kan ha betydan
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962
de värden. I jämförelse med vad som är föreskrivet om skyldighet att underrätta
markägare när fråga är om antagande av stadsplan är underrättelseskyldigheten
vid tomtindelning i vissa fall mindre vidsträckt; vid
t. ex. ändring av tomtindelningen för ett helt kvarter är sålunda skyldigheten
att underrätta markägare dock begränsad till ägare av mark inom
kvarteret. Ehuru enligt styrelsen otvivelaktigt vissa skäl kan åberopas för
stadsförbundets hemställan synes dock en ändring av de gällande bestämmelserna
icke framstå som så angelägen att den — efter den korta tid bestämmelserna
varit gällande — nu bör vidtagas. Emellertid har styrelsen
ifrågasatt, om icke handlingarna i ärendet lämpligen bör överlämnas till
1954 års fastighetsbildningskommitté för att av kommittén tagas under
övervägande vid fullgörandet av dess utredningsuppdrag.
Sveriges fastighetsägareförbund har bestämt avstyrkt bifall till stadsförbundets
hemställan. Till motivering av denna ståndpunkt har förbundet
framhållit, att kostnader och viss arbetsbelastning å tjänstemän icke
bör kunna åberopas såsom argument mot en ordning, som införts och
upprätthålles i rättssäkerhetens intresse. Enligt förbundet torde f. ö. de
kostnader och det merarbete som här är i fråga vara högst överkomliga.
Några påtagliga olägenheter för enskilda markägare eller irritation från
deras sida över erhållna underrättelser har icke kommit till förbundets eller
dess lokalföreningars kännedom. Enligt förbundets mening är nuvarande
regler nödvändiga ur rättssäkerhetssynpunkt. Utvidgningen av underrättelseplikten
företogs icke som en isolerad ändring av byggnadsstadgan utan
tillkom i samband med att byggnadsnämnden erhöll väsentligt vidgade befogenheter
att företaga ändring av fastställd tomtindelning. Svårigheterna
att avgöra vilken markägare som är »berörd» av en viss tomtindelningsändring
torde vara uppenbara, även om de organ, som upprättar och antager
förslag i ämnet, skulle vara högt kvalificerade, något som enligt förbundets
uppfattning icke undantagslöst är fallet. Den skillnad, som synes föreligga
i underrättelseplikten beträffande stadsplan och tomtindelning, torde dock
endast vara skenbar av den anledningen att stadsplan regelmässigt avser
större områden, minst ett kvarter. Härtill kommer att antagande och ändring
av stadsplan är underkastade avsevärt större offentlighet än tomtindelning.
Om en markägare icke erhållit underrättelse om förslag till stadsplan
har han möjlighet att ändå erhålla kännedom om förslaget. Sådan
möjlighet föreligger icke när det gäller förslag till tomtindelning.
Borttagande och ändring av skyltar
Vissa gällande bestämmelser
Enligt 52 § BS skall skyll till form, färg och utförande i övrigt fylla
skäliga anspråk på prydlighet och vara lämpad för platsen. Särskilt skall
tillses, alt skylten icke inverkar menligt på stads- eller landskapsbilden
12
Kunql. Maj:ts proposition nr 87 år 1962
eller medför brandfara eller risk för olycksfall samt att den ej skymmer
sikten längs gata eller på annat sätt verkar störande på trafiken å gata
eller annorstädes eller för närboende. Skadad eller eljest bristfällig anordning
skall, om den ej iståndsättes, snarast borttagas. Vad nu sagts
gäller även ljusanordning, som icke är hänförlig till skylt. — Jämlikt 54 §
1 mom. tredje stycket BS fordras byggnadslov för uppsättande eller väsentlig
ändring av skylt eller ljusanordning inom område med stadsplan. —
I 69 § BS finns bestämmelser om straff för bl. a. den, som vidtager någon i
stadgan omförmäld åtgärd utan att hava erhållit byggnadslov, där sådant
erfordras, eller som underlåter att ställa sig till efterrättelse vad i stadgan
eljest är föreskrivet rörande rätt att vidtaga sådan åtgärd. — I 70 § BS är
bestämmelser givna om rätt för byggnadsnämnd att meddela förelägganden.
Har byggnad uppförts eller annan anordning vidtagits utan byggnadslov,
där sådant erfordras, eller i strid mot godkända ritningar eller av byggnadsnämnden
meddelade eller eljest gällande föreskrifter, är byggnadens
eller anordningens ägare skyldig att undanröja eller ändra det utförda i den
mån nämnden finner nödigt att meddela föreläggande därom. Vid meddelande
av föreläggande kan utsättas vite eller föreskrivas det äventyr, att
åtgärden i händelse av tredska verkställes genom nämndens försorg på
den tredskandes bekostnad. Föreläggande kan meddelas även i fall, då det
är möjligt att bevilja handräckning enligt 148 § BL. Underlåter någon att
utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som åligger honom jämlikt BS
eller med stöd därav meddelat beslut, äger byggnadsnämnden ock den befogenhet
att förelägga vite, som nu sagts.
Överståthållarämbetets framställning
I överståthållarämbetets förutberörda skrivelse den 31 december 1959 har
ämbetet förklarat sig till Kungl. Maj :ts prövning hänskjuta frågan, om icke
rätt bör stadgas för byggnadsnämnd att under vissa förutsättningar förordna
om borttagande eller förändring av skylt, oaktat skylten anbragts
med vederbörligt byggnadslov.
Till motivering för yrkandet har överståthållarämbetet inledningsvis
lämnat en redogörelse för vissa i Stockholm gällande bestämmelser om skyltar.
Det har framhållits, att sådana bestämmelser före den 1 september
1958 fanns meddelade i särskilda ordningsföreskrifter för staden, utfärdade
med stöd av 1868 års ordningsstadga för rikets städer. Bestämmelserna
avsåg skyltarnas storlek och beskaffenhet i övrigt samt föreskrev
skyldighet att i vissa fall söka tillstånd för anbringande av skylt. Tillståndsgivningen
var enligt vissa grunder uppdelad mellan överståthållarämbetet
— på senare år poliskammaren — och byggnadsnämnden. Oavsett om
tillstånd till uppsättande av skylt lämnats eller icke, kunde poliskammaren
i vissa fall på framställning av byggnadsnämnden eller efter dess hörande
förordna att skylten skulle inom viss tid borttagas eller ändras. Närmare
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 är 1962
bestämt kunde så ske, om skylten inverkade menligt på intrycket av historiskt
eller konstnärligt värdefull byggnad eller eljest medförde vanprydnad,
om skylten i besvärande grad verkade skymmande för grannskapet eller
trafiken eller verkade förvillande för trafiken eller om skylten i påfallande
grad till storlek eller utsprång avvek från gällande måttbestämmelser eller
_ beträffande ljusskylt — om denna orsakade olägenhet för närboende
eller för omgivningen i övrigt. — En översyn av de i Stockholm gällande
skyltbestämmelserna företogs — enligt vad ämbetet framhållit kort efter
tillkomsten av 1956 års allmänna ordningsstadga. Huvuddelen av skyltbestämmelserna
överfördes därvid till en särskild kungörelse angående skyltar,
skyltskåp m. m. (skyltkungörelsen), utfärdad i form av byggnadsordningsbestämmelser
med stöd av byggnadsstadgan den 30 juni 1947. I en
lokal ordningsstadga intogs vissa bestämmelser om affischer, annonser och
andra sådana tillkännagivanden utomhus å allmän plats eller mot sådan
plats vettande vägg, staket o. d. Kungörelsen och den lokala ordningsstadgan
antogs av stadsfullmäktige genom beslut den 17 juni 1958 samt fastställdes
av ämbetet den 17 juli 1958 och trädde i kraft den 1 september
samma år.
Beträffande innehållet i den år 1958 tillkomna skyltkungörelsen har
ämbetet framhållit, att i kungörelsen uppställts vissa allmänna krav på
skylts utseende och beskaffenhet. För uppsättande av skylt har dessutom
uppställts krav på tillstånd av byggnadsnämnden i form av byggnadslov,
dock med vissa undantag. I kungörelsen har vidare föreskrivits att skylt
skall fästas säkert och underhållas väl samt att skadad eller eljest bristfällig
anordning skall, om den ej iståndsättes, snarast borttagas. Däremot har —
enligt vad ämbetet framhållit — i skyltkungörelsen icke intagits någon motsvarighet
till den bestämmelse i de äldre ordningsföreskrifterna, som gav
polismyndighet rätt att under vissa förutsättningar förordna om borttagande
eller förändring av skylt. Detta torde enligt ämbetets uppfattning bero
på att ämbetet under ärendets behandling framfört vissa invändningar mot
en sådan bestämmelse. Närmare bestämt gick invändningen ut på att tvekan
kunde råda om det vore tillåtet att i byggnadsordning införa föreskrift, som
i själva verket innebure att ett meddelat byggnadslov kunde återkallas utan
att skyltägaren försummat underhållet av skylten eller eljest eftersatt någon
honom åvilande skyldighet. Beträffande sådana skyltar, som anbragts utan
byggnadslov och som icke fyllde de i skyltkungörelsen angivna allmänna
kraven, hade från ämbetets sida i ärendet anförts, att ingripande för åstadkommande
av rättelse vore möjligt med stöd av föreskrifter i den då gällande
byggnadsstadgan. Emellertid har — enligt vad ämbetet uppgivit — med
stöd av 23 § ordningsstadgan införts vissa övergångsbestämmelser, som
innebär att poliskammarens tidigare befogenhet att förordna om borttagande
eller förändring av skylt överförts på byggnadsnämnden vad angår skylt,
uppsatt före kungörelsens Ikraftträdande.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962
Föreskrifterna i BS medger enligt ämbetets mening erforderlig förhandsprövning
av skyltar inom stadsplanelagt område, varjämte det torde vara
möjligt att med stöd av bestämmelserna i nämnda stadga utöva en tillfredsställande
kontroll över skyltarna i de övriga områden, där bestämmelserna
i 52 § sagda stadga är tillämpliga. Däremot anser ämbetet att reglerna
i BS icke ger någon omedelbar ledning för lösning av frågan om
borttagande eller ändring av skylt, som anbragts med vederbörligt byggnadslov.
Visserligen är det enligt ämbetets erfarenhet endast i undantagsfall,
som behov föreligger att förordna om borttagande av sådan skylt,
men under skyltkungörelsens behandling hos de kommunala myndigheterna
har det dock ansetts angeläget, att möjlighet därtill föreligger. Den omständigheten
att tillstånd tidigare meddelats till uppsättande av skyltanordning
på exempelvis en kulturhistoriskt eller konstnärligt värdefull
byggnad bör — enligt vad som anförts i ämbetets skrivelse — icke rimligen
ur det allmännas synpunkt utgöra hinder för förordnande om borttagande
eller ändring av skylten, därest den i samband med en omfattande
ändring av byggnadens exteriör uppenbarligen skulle inverka menligt på
denna. Det kan enligt ämbetets mening också hända, att skyltar, som vid
uppsättandet icke verkat störande på trafiken, kan komma att göra det i
samband med en omläggning av trafiklederna eller signalsystemet. Ämbetet
har dock framhållit som självklart, att en dylik befogenhet för byggnadsnämnden
icke bör få användas annat än då särskilt trängande skäl föranleder
därtill.
Enligt överståthållarämbetet synes det icke uteslutet, att frågan kan lösas
genom att byggnadsloven för skyltar göres tidsbegränsade eller förses med
villkor, som medger återkallelse eller ändring av byggnadslovet i sådana
situationer, som nyss angivits. Därest denna väg skulle anses framkomlig,
är det enligt ämbetet önskvärt, att detta kommer till uttryck i de närmare
föreskrifter rörande tillämpningen av BS, som kan komma att meddelas
med stöd av 76 § nämnda stadga. — Om den nu angivna utvägen icke
anses framkomlig, bör enligt ämbetets mening frågan, med hänsyn bl. a.
till trafikens krav, lösas lagstiftningsvägen.
Byggnadsstyrelsens yttrande
Byggnadsstyrelsen har sagt sig vara väl medveten om att skyltar i bl. a.
de av överståthållarämbetet berörda fallen med hänsyn till inträffade
ändrade förhållanden kan vara så olämpliga, att deras borttagande eller
ändring är i hög grad önskvärt. Såsom särskilt viktigt har i styrelsens
yttrande framhållits, att skyltar icke får inverka menligt på trafiksäkerheten.
Emellertid vore det enligt styrelsens uppfattning ägnat att inge vissa
betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt, om det skulle vara möjligt att
meddela förordnande om borttagande eller ändring av skyltar, som uppsatts
med vederbörligt tillstånd, endast av den anledningen att ändrade för
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 dr 1962
hållanden, som skyltens ägare icke kunnat råda över eller förutse, sedermera
inträffat. Med tanke på bl. a. de kostnader, som kan ha nedlagts på
skylten, kan ett dylikt förordnande, i all synnerhet om skylten varit uppsatt
endast en kort tid, enligt styrelsens uppfattning framstå som uppenbart
obilligt. Styrelsen har vidare framhållit, att det icke endast är beträffande
skyltar som borttagande eller ändring vid ändrade förhållanden framstår
som önskvärt, utan att detsamma kan vara fallet med en hel del andra
fasta anordningar, t. ex. radioantenn, mur, bensinpump, ljusanordning och
upplag, och att även byggnader kan behöva borttagas eller ändras.
Enligt byggnadsstyrelsens mening kan de av överståthållarämbetet påtalade
olägenheterna av de nuvarande rättsreglerna på området, vilka förutsätter
att byggnadslov i princip icke får tidsbegränsas, ej sägas vara
så stora, att någon författningsändring skulle vara nödvändig. Styrelsen
anser, att man i stor utsträckning bör kunna komma till rätta med
problemen genom att byggnadsnämnden är restriktiv i sin tillståndsprövning
beträffande skyltar och således vägrar tillstånd när det kan finnas
grundade skäl att antaga att skylten i framtiden kan komma att vålla
olägenheter. I många fall kan emellertid förutsättningar finnas för ett
tidsbegränsat byggnadslov, om sökanden själv begär sådant lov. En dylik
ansökan bör lämpligen kunna kombineras med en förbindelse av sökanden
att efter utgången av den i ansökningen givna tiden på anmodan av kommunal
myndighet borttaga eller ändra skylten så att den kan godtagas.
Några särskilda föreskrifter härom torde icke vara behövliga.
Byggnadsstyrelsen har också framhållit, att i de förmodligen tämligen
få eller ur förevarande synpunkter mindre betydelsefulla fall, där det av
styrelsen skisserade systemet för tillståndsgivningen icke kan tillämpas,
givetvis alltid i sista hand återstår möjligheten att tillgipa expropriation,
därest skyltens borttagande eller ändring påkallas med hänsyn till trafiksäkerheten.
På nu anförda grunder har byggnadsstyrelsen hemställt att överståthållarämbetets
framställning icke måtte föranleda någon Kungl. Maj :ts
vidare åtgärd.
Departementspromemorian
Med anledning av överståtliållarämbetets hemställan och byggnadsstyrelsens
däröver avgivna yttrande har, såsom förut nämnts, inom kommunikationsdepartementet
upprättats en promemoria med förslag till ändring av
58 § byggnadsstadgan. Förslaget går ut på att till paragrafen fogas en bestämmelse
av innebörd att byggnadslov för uppsättande eller väsentlig ändring
av skylt eller ljusanordning skall kunna begränsas att avse rätt att
bibehålla skylten eller anordningen viss tid med möjlighet för byggnadsnämnden
att på ansökan medgiva förlängning av tiden.
16
Kungl. Maj-.ts proposition nr 87 År 1962
Yttranden öyer promemorian
Det i departementspromemorian framlagda förslaget har tillstyrkts i yttrandena
från länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län samt från
länsarkitekten i Malmöhus län, byggnadsnämnderna i Göteborg och Hälsingborg,
stadsarkitekten i Malmö och vägförvaltningen i Västerbottens län.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anlagt samma synpunkter
som byggnadsstyrelsen samt har härjämte ifrågasatt, om icke frågan bör
göras till föremål för utredning, avseende även väglagstiftningen och naturskyddslagstiftningen.
De hörda näringsorganisationerna har åberopat en promemoria, upprättad
av Näringslivets byggnadsdelegation. I promemorian har framhållits, att
större skyltar kan vara lika dyrbara som vissa byggnader och reglerna om
byggnadslov för skyltar bör grundas på samma principer som byggnadslov
för byggnader. Delegationen har rekommenderat, att man i förekommande
fall söker komma till rätta med olämpliga skyltar genom expropriation eller
frivilliga uppgörelser samt genom att man iakttar restriktivitet vid prövning
av ansökningar om byggnadslov. Farhågor har uttalats för att tidsbegränsade
byggnadslov för skyltar blir vanligare än som avsetts i promemorian.
Av dessa skäl har delegationen avstyrkt förslaget.
Departementschefen
Vad till en början angår det av stadsförbundet framförda yrkandet om
ändring av bestämmelserna i 34 § BS rörande kallelser i tomtindelning särenden
vill jag framhålla, att denna fråga var föremål för ganska ingående
behandling i samband med 1959 års ändringar i byggnadslagstiftningen.
Nuvarande bestämmelser i ämnet grundar sig på förslag, som framlades
av 1951 års byggnadsutredning i dess år 1957 avgivna betänkande
»Förenklad byggnadslagstiftning» (SOU 1957:21). I samband med remiss
till lagrådet av ett på grundval av samma betänkande utarbetat förslag
till lag om ändring i byggnadslagen framhöll jag, att föreskrifterna
i byggnadsstadgeförslaget om att alla markägare inom kvarteret skulle
kallas till tomtindelningsförrättning kunde anses motiverade av att det
oftast var svårt att i förväg avgöra, hur en tilltänkt åtgärd kom att inverka
för övriga ägare av mark inom kvarteret (prop. 1959: 168 s. 242). I
anledning av propositionen väcktes inom riksdagen två motioner (I: 599
och II: 714), i vilka hävdades att det var opraktiskt och onödigt att under
alla förhållanden betrakta samtliga ägare av mark inom ett kvarter såsom
sakägare vid tomtindelning samt att sakägarekretsen borde begränsas på
samma sätt som i äldre rätt. Tredje lagutskottet, dit såväl propositionen
som motionerna hänvisades, framhöll (L3 U 26 s. 139), att möjligheten
att göra ändring i fastställd tomtindelning betydligt vidgades genom den
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962
vid 1959 års riksdag föreslagna lagstiftningen. Utskottet ansåg det därför
vara av vikt att alla, som berördes av en sådan åtgärd, blev underrättade
därom. Situationen kunde enligt utskottet i ett givet fall tänkas vara den,
att man ganska lätt kunde ange vissa sakägare, som utan minsta tvekan
var »berörda», och likaledes vissa andra, som lika säkert ej var »berörda»,
men att det sannolikt ofta fanns också en tredje kategori, nämligen den
om vilken man icke med säkerhet kunde säga om den var berörd eller ej.
Då det dessutom kunde antagas många gånger bli svårt att i förväg avgöra
vilken påföljd en viss tomtindelningsändring kunde komma att få, syntes
det utskottet ur såväl rättssäkerhetssynpunkt som praktisk synpunkt
mest ändamålsenligt att underrättelse tillställdes alla markägare inom
kvarteret. Riksdagen lämnade uttalandet utan erinran (Rskr 358).
Den uppfattning om lämpligaste utformningen av hithörande bestämmelser,
som sålunda kom till uttryck vid tillkomsten av BS, vinner stöd
vid jämförelse med de i BL förekommande grundläggande bestämmelserna
om tomtindelning. Den i 29 § BL givna regeln om att tomtindelning
såvitt möjligt skall ske i ett sammanhang för hela kvarteret är uppenbarligen
motiverad av att lagstiftaren ansett det vanskligt att i förväg bedöma,
hur en partiell tomtindelning återverkar på möjligheterna att åstadkomma
en lämplig fastighetsbildning och bebyggelse inom återstoden av
kvarteret. Möjlighet finns visserligen att låta tomtindelning avse endast
en del av ett kvarter, men för att så skall få ske har i lagen angivits
såsom uttrycklig förutsättning, att återstoden av kvarteret kan indelas
till lämpliga tomter. Huruvida denna förutsättning är för handen
låter sig icke avgöras på grundval av formella kriterier utan förutsätter
en prövning i sak av frågan om sättet för tomtindelningens utförande
med beaktande bl. a. av vad stadsplanen föreskriver rörande kvarterets
bebyggande. Från principiell synpunkt är det önskvärt, att förrättningsmannens
avgörande, i den mån det berör sakliga spörsmål av här angiven
art, icke sker utan att samtliga de markägare, på vilkas rätt avgörandet
teoretiskt kan inverka, får tillfälle att framföra sina synpunkter på frågan.
Måhända kan det rentav göras gällande, att den i BS föreskrivna begränsningen
av underrättelseskyldigheten till att avse ägare av mark inom
kvarteret är alltför snäv och bör utvidgas att avse ägare av mark i angränsande
gata samt i vissa fall även ägare av mark i annat närbeläget kvarter.
Detta synes dock vara att gå onödigt långt med hänsyn bl. a. till att intressenter
av de sist åsyftade kategorierna förut erhållit tillfälle att yttra
sig i samband med utställandet av stadsplanen för området och i vissa fall
även erhåller underrättelse om den efterföljande tomtmätningsförrättningen.
T stadsplanen avgöres grunderna för markens användning, och i
samband med tomtmätningsförrättningen kontrolleras de privaträttsliga
äganderättsförhållandena. Det mellanliggande ledet, nämligen den administrativa
tomtindelningen, synes knappast vara av sådant intresse för
18
Kunql. Maj:ts proposition nr 87 nr 1962
ägare av gatumark och ägare av mark i närbelägna kvarter, att dessa bör
kallas även till tomtindelningsförrättningen. Mot den nuvarande begränsningen
av sakägarbegreppet till att omfatta endast ägare av mark inom
det byggnadskvarter, som tomtindelningen avser, synes därför några
vägande erinringar icke kunna göras.
Frågan kan således begränsas till huruvida det är möjligt att ytterligare
minska kretsen av dem, som skall erhålla underrättelse om tomtindelningsförrättning.
Härvid torde det vara lämpligt att skilja mellan det fall, att
mark tomtindelas för första gången, och det fall, då fråga är om ändring
av förut bestående tomtindelning.
Vid tomtindelning av mark, som icke förut undergått sådan indelning,
torde det undantagslöst vara nödvändigt att om åtgärden underrätta samtliga
ägare av icke tomtindelad mark inom kvarteret, detta med hänsyn till
åtgärdens prejudicerande inverkan på fastighetsbildningen inom återstående
delar av kvarteret. Däremot torde ägarna av sådan mark, som
redan undergått tomtindelning, i allmänhet icke ha något mera framträdande
intresse av fastighetsbildningen inom återstoden av kvarteret.
Lämpligen bör dock åtminstone de närmaste grannarna underrättas om
åtgärden, så att de får tillfälle att vid behov framställa yrkanden om jämkning
av tomtindelningen.
När fråga är om ändring av redan bestående tomtindelning, kan det
med visst fog sägas, att jämkning av gränserna för en eller ett fåtal tomter
i allmänhet icke är av större intresse för ägarna av övriga tomter i kvarteret,
eftersom åtgärden icke inverkar på gränserna för dessa. Emellertid
bör beaktas, att förutsättningarna för ändring av bestående tomtindelning
genom 1959 års lagstiftning blivit jämkade därhän, att tomtindelningsändring
numera kan påkallas bl. a. för att främja saneringsåtgärder.
Initiativrätt tillkommer icke blott byggnadsnämnden utan jämväl varje
markägare. Inom ett byggnadskvarter, varest bebyggelsen befinner sig i
sådant skick, att saneringsåtgärder snart kan visa sig påkallade, är förhållandena
ur de enskilda tomtägarnas synvinkel jämförbara med förhållandena
inom ett kvarter, som ännu icke undergått tomtindelning.
Varje tomtägare har ju intresse av att man icke inom någon del av kvarteret
vidtager åtgärder, vilka förhindrar eller försvårar att en blivande
tomtindelning för resten av kvarteret verkställes på det sätt, som bäst tillgodoser
hans synpunkter. Detta talar med skärpa för att man icke bör underlåta
att kalla någon tomtägare, när förhållandena är sådana, att ytterligare
tomtindelningsändringar kan förutses inom kvarteret. — Däremot
lärer det i sådana fall, då en omreglering av tomtindelningen icke framstår
som aktuell, ofta ej möta betänkligheter att något inskränka antalet
underrättelser till markägare, om ärendet blott rör mindre jämkning av
gränserna för en eller annan tomt. Såsom exempel kan nämnas, att s. k.
hörnavskärning eller annan mindre jämkning av tomts gräns mot gata
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 är 1!J62
eller mot granntomt i regel icke kan antagas rubba grunderna för den gällande
tomtindelningen inom kvarteret.
Av det anförda framgår, att bestämmelserna i 34 § BS i vissa fall leder
till att förrättningsmännens underrättelseskyldighet i förhållande till markägarna
blir mera omfattande än som påkallas av hänsyn till sakägarnas
intressen. Ett återinförande av de äldre reglerna, enligt vilka förrättningsmannen
från fall till fall hade att pröva, vilka markägare inom kvarteret
som berördes av den aktuella indelningsåtgärden, skulle emellertid medföra
andra olägenheter, bestående i en ökning av risken för misstag med
därav följande ekonomiska konsekvenser för markägarna och för förrättningsmannen,
vartill kommer att förrättningsmannen tvingas att personligen
ta befattning med utsändandet av underrättelser i en helt annan
omfattning än om åtgärden — såsom enligt nuvarande regler — har
karaktär av expeditionelit rutingöromål.
Då således de nuvarande reglerna icke kan anses fullt tillfredsställande
och en återgång till den äldre ordningen ej heller är att rekommendera,
synes den lämpligaste lösningen bestå i en kompromiss, ägnad att tillvarataga
fördelarna hos båda alternativen utan att medföra dessas nackdelar.
För att tillgodose skäliga anspråk på rättssäkerhet synes bestämmelserna
böra bygga på nuvarande regel, enligt vilken underrättelser skall tillställas
samtliga ägare av mark inom kvarteret. För att å andra sidan
möjliggöra en förenkling av kallelseförfarandet vid tomtindelningsförrättningar
av begränsad omfattning och betydelse torde såsom ett undantag
från nämnda huvudregel böra föreskrivas, att underrättelser icke behöver
tillställas markägare, som uppenbarligen ej beröres av det aktuella tomtindelningsförslaget.
En dylik utformning av bestämmelserna synes ägnad
att i tillräcklig mån inskärpa vikten av att underrättelse tillställes alla
markägare inom kvarteret, som möjligen kan i något hänseende beröras
av den tilltänkta tomtindelningsåtgärden, samtidigt som förrättningsmannen
får möjlighet att efter prövning från fall till fall nedbringa antalet
underrättelser, där detta framstår som motiverat. — Möjligen kan mot
det nu skisserade förslaget invändas, att det till formuleringen något avviker
från de i övrigt likartade föreskrifterna i 17 § 4 mom. första stycket,
23 § och 25 § andra stycket BS. Skillnaden i uttryckssätt synes emellertid
till fullo motiverad av att kretsen av tänkbara sakägare i de fall, som
avses i sistnämnda tre paragrafer, är betydligt mera vidsträckt och obestämd
än i nu förevarande fall samt av att de personliga underrättelserna
där kompletteras med andra kallelseåtgärder.
Det hittills anförda har närmast tagit sikte på bestämmelserna i 34 §
2 mom. andra stycket om förrättningsmans skyldighet att avsända underrättelser
till markägare i samband med utställande av förslag till tomtindelning.
Därest denna bestämmelse ändras på sätt nu skisserats, bör en
liknande ändring också vidtagas med avseende å den i första stycket av
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962
samma moment givna bestämmelsen om att utställande icke erfordras,
när samtliga ägare av mark inom kvarteret skriftligen medgivit att dylikt
förfarande ej tillämpas.
Jag förordar, att 34 § 2 mom. BS ändras i enlighet med vad jag nu anfört.
Förslag till dylik författningsändring har upprättats inom kommunikationsdepartementet.
Överståthållarämbetets framställning rörande utvidgning av byggnadsnämnds
befogenhet att förordna om borttagande och ändring av
skyltar avser ett ämne, som tidigare endast i ringa mån berörts i allmänna,
för riket i dess helhet gällande bestämmelser, men som ofta varit föremål
för behandling i lokala stadgor och föreskrifter. Ämbetet har utförligt
redogjort för den reglering av frågan, som varit gällande i Stockholm.
Till den sålunda lämnade redogörelsen bör fogas den anmärkningen, att
frågan reglerats efter väsentligt olika linjer i skilda orter. Såväl de
materiella reglerna som reglerna om de befogenheter, vilka tillkommit
byggnadsnämnd och polismyndighet, har sålunda varierat avsevärt. Vanligen
har, med stöd av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868
eller äldre byggnadsstadgor, såsom villkor för rätt att uppsätta större skylt
eller liknande anordning uppställts krav på tillstånd av polismyndighet,
byggnadsnämnd eller annan myndighet. Icke sällan har dessutom bestämmelser
meddelats om skyldighet att borttaga uppsatta skyltar efter tillsägelse
eller föreläggande av myndighet.
De avvikelser, som förekommit mellan olika orter i fråga om sättet för
reglering av frågor om skyltar, torde huvudsakligen ha berott på att författningarna
icke innehållit några bestämda riktlinjer för hur frågan
skolat lösas. I 1947 års byggnadsstadga var spörsmålet icke reglerat på
annat sätt än genom en bestämmelse (76 § 2 inom.), enligt vilken i byggnadsordning
för stad, köping och municipalsamhälle kunde införas krav
på byggnadslov för bl. a. skyltning. I 1868 års ordningsstadga för rikets
städer fanns ej heller några närmare bestämmelser till ledning för utformandet
av föreskrifter om skyltar. Det var med andra ord överlämnat
åt de kommunala beslutande organen samt åt länsstyrelserna såväl att
bestämma vad som i materiellt hänseende skulle gälla rörande skyltar som
att fördela beslutanderätten i dylika frågor mellan byggnadsnämnderna,
å ena, samt magistrat, poliskammare eller annan polismyndighet, å andra
sidan.
Bestämmelserna i BS innebär ett försök att reglera frågan efter enhetliga
linjer. Enligt övergångsbestämmelserna till BS har byggnadsordningarna
med vissa obetydliga undantag upphört att äga tillämpning
fr. o. m. den 1 juli 1960, och någon möjlighet att införa nya byggnadsordningar
eller andra däremot svarande lokala föreskrifter finns icke
längre. Bestämmelserna i BS om skyltar och onf byggnadslov för sådana
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962
21
är avsedda att — jämte de tillämpningsföreskrifter, råd och anvisningar,
som eventuellt utfärdas med stöd av 76 § i stadgan — innefatta en uttömmande
reglering av frågan ur de synpunkter, som byggmyndigheterna
har att beakta. Visserligen kvarstår möjligheten att reglera frågor om
skyltning genom lokala ordningsstadgor, utfärdade med stöd av allmänna
ordningsstadgan. Emellertid torde det icke vara möjligt att med stöd av
allmänna ordningsstadgan införa lokala föreskrifter, som innefattar en
från bestämmelserna i BS avvikande ordning för behandling av skyltfrågor
eller som eljest står i strid mot bestämmelserna i BS. Till undvikande
av missförstånd förtjänar dock framhållas, att hinder givetvis
icke möter att i lokal ordningsstadga reglera exempelvis frågor om affischer
och andra anordningar, vilka ej behandlas i BS, liksom ej heller att reglera
skyltfrågor ur andra synpunkter än som beaktas i BS, t. ex. med hänsyn
till allmän ordning och säkerhet.
Om man bortser från de bestämmelser om skyltar, som eventuellt finns
meddelade i lokala ordningsstadgor, kan den ordning, som för närvarande
gäller för prövning av skyltfrågor, beskrivas på följande sätt. Bestämmelserna
i 22 och 23 §§ naturskyddslagen innehåller en rekommendation till
den, som vill uppsätta skylt eller liknande anordning, att dessförinnan
samråda med vederbörande länsarkitekt samt ger länsstyrelsen möjlighet
att meddela föreläggande om borttagande eller ändring av uppenbart
vanprydande skylt eller annan anordning. Dessa bestämmelser i naturskyddslagen
gäller emellertid icke anordningar, vilkas tillåtlighet skall prövas
i särskild ordning. — Enligt 39 § lagen den 30 juni 1943 om allmänna
vägar får inom område, som ej är tättbebyggt, icke utan länsstyrelsens tillstånd
förekomma annonstavlor, reklamskyltar e. d. på mindre avstånd än
50 meter från mitten av allmän väg. Vissa tavlor och skyltar är dock tilllåtna.
I 100 § lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar finns bestämmelser,
vilka ger länsstyrelsen viss möjlighet förbjuda anordningar, som kan
inverka menligt på trafiksäkerheten å enskild väg. — Inom område med fastställd
generalplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser är den, som
på byggnad eller annorstädes vill anbringa skylt eller annan i 52 § BS avsedd
anordning, pliktig att iakttaga de i nämnda paragraf givna föreskrifterna.
Underlåter han detta, kan byggnadsnämnden vid behov meddela föreläggande
med stöd av 70 § BS att borttaga eller ändra anordningen. Byggnadslov
erfordras icke, men vederbörande äger, om han så finner lämpligt, i
förväg påkalla byggnadsnämndens prövning av anordningen enligt 54 §
4 mom. BS. — Inom område med stadsplan är nyssnämnda bestämmelser
i 52 och 70 §§ BS också gällande, och härtill kommer, att vederbörande
enligt 54 § 1 mom. tredje stycket BS är skyldig att söka byggnadslov för
anordningens utförande samt att iakttaga de föreskrifter, som byggnadsnämnden
i samband därmed meddelar om anordningens beskaffenhet,
besiktning in. m.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962
I de fall, då byggnadslov icke erfordras, torde den sålunda gällande
ordningen i stort sett fungera tillfredsställande. Visserligen föreligger ej
någon absolut garanti mot tillkomsten av anordningar, som misspryder
omgivningen, verkar störande på trafiken eller eljest är till olägenhet ur
allmän synpunkt. Länsstyrelsens resp. byggnadsnämndens befogenhet att
vid behov ingripa med föreläggande att borttaga eller ändra anordning,
som befinnes missprydande eller störande, torde emellertid i stort sett vara
tillräcklig för att hindra en olämplig utveckling, särskilt som risken för
ingripanden i efterhand innebär ett starkt återhållande moment, åtminstone
när fråga är om större och mera kostsamma reklamanordningar.
Genom möjligheten att vid behov samråda med länsarkitekten och att påkalla
byggnadsnämnds prövning enligt 54 § 4 mom. BS kan å andra
sidan företagarna gardera sig mot ingripanden från myndigheternas sida
under tiden närmast efter anordningens tillkomst och skydda sig mot
risken för ekonomisk förlust.
Annorlunda ställer sig förhållandena i de fall, då byggnadslov erfordras,
d. v. s. inom områden med stadsplan. Skyldigheten att söka byggnadslov
innebär en i stort sett effektiv förhandskontroll av skyltarnas beskaffenhet
men torde å andra sidan få den konsekvensen, att ingripanden i efterhand
mot skyltar, som befinnes olämpliga, i allmänhet icke kan förekomma.
Rättspraxis med avseende å byggnadslov för skyltar är visserligen
ännu icke så rikhaltig, att den kan sägas lämna avsevärd ledning
för frågans bedömande. Byggnadslov för utförande av byggnad innebär
emellertid enligt gängse uppfattning ett definitivt ståndpunktstagande till
byggföretaget från byggnadsnämndens sida. Meddelat byggnadslov kan sålunda
icke återkallas av byggnadsnämnden, och nämndens möjlighet att
meddela föreläggande om borttagande eller ändring av byggnad, vilken
anbragts med stöd av meddelat byggnadslov, är begränsad till vissa i BS
särskilt angivna fall. Det finns icke anledning till antagande, att praxis i
fråga om skyltar kommer att nämnvärt avvika från vad som sålunda gäller
med avseende å byggnader. Byggnadsnämndens möjligheter att i efterhand
ingripa mot skyltar och likartade anordningar, som till följd av
ändrade förhållanden blir till olägenhet för trafiken eller som eljest visar
sig olämpliga, är således mycket begränsade.
Det faktiska behovet att kunna meddela förelägganden om borttagande
av skyltar, som anbragts med vederbörligt byggnadslov, är måhända i
dagens läge icke särskilt framträdande. Åtskilliga omständigheter — bl. a.
väg- och gatutrafikens utveckling samt den fortgående saneringen av centrala
partier i städer och liknande samhälle* — gör emellertid att man
vid beviljande av byggnadslov för skylt icke alltid kan med säkerhet bedöma,
huruvida anordningen är lämpad att bibehållas under längre tid.
Detta medför i sin tur att man ofta måste tillämpa större restriktivitet i
tillståndsgivningen än som vore nödvändig, om man hade möjlighet att
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962
23
rätta till eventuella missgrepp i efterhand. Härigenom bindes utvecklingen
på ett sätt, som säkerligen icke alltid är lyckligt. Det torde ligga i alla
intresserade parters intresse, att byggnadsnämnden får friare händer på
detta område, så att man icke av hänsyn till en oviss framtida utveckling
nödgas ställa sig avvisande till åtgärder, som ur andra synpunkter icke
möter någon erinran.
På sina håll har man prövat utvägen att utan stöd i författningen tidsbegränsa
byggnadsloven för skyltar. Det torde också på en del håll ha
förekommit att byggnadsnämnderna försökt påverka dem, som sökt byggnadslov
för skyltar, att begränsa ansökningarna att gälla endast tidsbegränsade
byggnadslov. Den omständigheten att tendenser gjort sig gällande
att uppställa begränsningar, som icke torde vara avsedda i författningen,
visar enligt min mening att här föreligger ett reformbehov, vilket i längden
icke kan åsidosättas. Det är då givetvis bättre att frågan regleras i
författningen på ett tidigt stadium, än att man anlitar metoder som ligger
vid sidan om den gällande lagstiftningen.
Jag kan ej heller finna, att införandet av möjlighet att tidsbegränsa
byggnadslov för skyltar skulle behöva vålla några avsevärda olägenheter
för därav berörda näringsintressen. Eftersom byggnadslovet är en form av
förhandsbesked rörande de villkor, som skall gälla för vidtagande av en
viss åtgärd, t. ex. uppsättande av en skylt, har ju sökanden möjlighet att
i förväg bedöma, om han vill vidtaga åtgärden på de villkor, som föreskrives
i det konkreta fallet. Anser han icke villkoren vara tillräckligt förmånliga,
står det honom fritt att avstå från åtgärden. Den omständigheten att uppsättandet
av skyltar i vissa fall innebär betydande investeringar utgör alltså
icke något skäl att avstå från att införa bestämmelser i förevarande ämne.
Snarare kan förhållandet åberopas till stöd för motsatt mening, nämligen
att skyltningstekniken numera nått sådan utveckling, att frågan om skyltlov
tarvar en mera ingående reglering än tidigare.
Med det anförda avser jag givetvis icke att förorda införandet av en
generell befogenhet för byggnadsnämnd att i efterhand förordna om borttagande
eller ändring av anordningar, som anbragts med vederbörligt byggnadslov.
Huvudregeln bör alltjämt vara, att byggnadslov är definitivt och
icke kan ryggas av byggnadsnämnden. Flertalet skyltar och liknande anordningar,
till vilka byggnadslov meddelas, är icke heller av den beskaffenhet,
att några inskränkningar är påkallade av rätten att bibehålla dem
för framtiden. F. ö. kan ju en anordning, som anbringas på byggnad, i
allt fall icke bibehållas när byggnaden rives. Vad som erfordras torde i
stort sett blott vara en möjlighet att vid behov kunna framdeles förordna om
borttagande eller ändring av större och mera iögonenfallande anordningar,
vilka tenderar att dominera stadsbilden, samt av vissa ljusskyltar och
andra ljusanordningar, vilka i framtiden blir till olägenhet för trafiken
eller ur annan synpunkt. Annonspelare och andra reklamtavlor torde
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1962
enligt terminologien i BS vara att anse som skyltar, och några särskilda
bestämmelser om sådana anordningar synes därför icke behövliga.
Det nu redovisade reformbehovet synes mig bäst kunna tillgodoses
genom införande av en bestämmelse, enligt vilken byggnadsnämnden vid
meddelande av byggnadslov för sky^t eller ljusanordning kan vid behov
begränsa byggnadslovet att avse rätt att bibehålla skylten eller anordningen
under viss tid med rätt för nämnden att på ansökan medgiva förlängning
av tiden. En dylik bestämmelse är ägnad att i skälig mån tillgodose
behovet av ingripanden i efterhand mot icke önskvärda skyltar,
även om de tillkommit efter vederbörligt byggnadslov, samtidigt som
skyltägaren tillförsäkras att få bibehålla skylten viss minsta tid och sålunda
i förväg kan bedöma, om åtgärden innebär en ur hans synpunkt
lämplig investering. En författningsändring av denna begränsade innebörd
torde kunna genomföras utan att det fördenskull är nödvändigt att närmare
undersöka behovet av att reformera de principer, som gäller vid avgörande
av skyltfrågor enligt naturskyddslagen eller lagen om allmänna
vägar.
Det anförda innebär, att jag godtager det förslag till författningsändring,
som fogats vid förenämnda, inom kommunikationsdepartementet upprättade
promemoria. Jag föreslår i enlighet härmed, att en sådan författningsändring
nu vidtages.
Under den tid — omkring ett och ett halvt år — som BS varit gällande,
har på några punkter yppats tvekan om bestämmelsernas innebörd. Det
synes mig lämpligt att i detta sammanhang upptaga frågan om förtydliganden
av stadgans bestämmelser i dessa delar.
151 § 1 mom. BS är stadgat, att byggnadsnämnden, om byggnad genom brand
eller annorledes blivit skadad i väsentlig mån och ej blir iståndsatt inom skälig
tid, äger, om så prövas erforderligt, föreskriva, att byggnaden skall rivas.
Under tiden närmast efter stadgans ikraftträdande var det föremål för
delade meningar huruvida stadgandet ifråga kunde tillämpas jämväl i det
fall, att byggnad blivit bristfällig till följd av vanvård eller annan sådan
omständighet, utan att man kunde peka på att den blivit skadad genom
brand eller annan därmed jämförlig händelse. Numera torde visserligen
rättspraxis ha stannat i den enligt min mening riktiga uppfattningen av
stadgandets innebörd, att även andra allvarliga skador på byggnad än sådana,
som orsakats av naturhändelser, kan tagas i betraktande, när det
gäller att avgöra, om rivningsföreläggande skall meddelas, men att sådant
föreläggande icke bör komma i fråga, om det framstår som ett ur ekonomisk
synpunkt rimligt alternativ att i stället iståndsätta byggnaden. Till
undvikande av framtida missförstånd vill jag dock förorda en jämkning
av texten i paragrafen, så att däri tydligt utsäges, att rivningsföreläggande
kan meddelas när byggnad är att anse såsom förfallen på grund av vanvård.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962
Ett förtydligande synes också vara önskvärt av den förut omnämnda
bestämmelse i 70 § BS, som ger byggnadsnämnd befogenhet att meddela
föreläggande vid vite eller annat äventyr, om byggnad uppförts eller annan
anordning vidtagits utan byggnadslov, där sådant erfordras, eller i strid
mot godkända ritningar eller av byggnadsnämnden meddelade eller eljest
gällande föreskrifter. Stadgandets formulering har nämligen ansetts ge
utrymme för tvekan, huruvida detsamma är tillämpligt i fall, då den olovligt
vidtagna åtgärden varken innebär uppförande av byggnad eller vidtagande
av annan fysisk anordning utan består t. ex. i att en byggnad
eller del därav tages i anspråk för annat ändamål än det, vartill byggnaden
förut varit använd eller som finns angivet å fastställd ritning. Jämkningen
synes lämpligen kunna ske genom att orden »annan anordning
vidtagits» utbytes mot orden »annan åtgärd vidtagits». I konsekvens
härmed och för att bereda tillfälle att, där så erfordras, rikta föreläggandet
även mot annan än byggnadens eller anordningens ägare torde jämväl
den jämkningen böra vidtagas i paragrafen, att skyldigheten att ändra
eller undanröja det utförda förklaras ankomma på »ägaren av den fastighet,
byggnad eller anordning, varom fråga är».
Vidare synes en redaktionell jämkning vara påkallad i 72 § första
stycket BS till utmärkande av att stadgandet är tillämpligt icke blott när
byggnadsnämnd antagit förslag till ändring av stadsplan eller byggnadsplan
utan jämväl då byggnadsnämnden antager sådan plan för tidigare
icke planlagt område.
De nu angivna jämkningarna i lydelsen av 51 § 1 mom. samt 70 och 72
§§ BS torde böra vidtagas samtidigt med de av mig tidigare förordade ändringarna
i nämnda stadga. Förslag till författningstext har upprättats inom
kommunikationsdepartementet.
I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger nu förslag till
kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612).
Förslaget torde fogas såsom bilaga vid protokollet i detta ärende.
Föredraganden hemställer
att Kungl. Maj:t måtte genom proposition anhålla om riksdagens
yttrande över förslaget.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 87 är 1962
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bo Järmark
Sthlrn 1962. K. L. Beckmans Boktr.