Kungl. Maj:ts proposition nr 82 dr 1962
1
Nr 82
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående bidrag till ortopediska
hjälpmedel och hörapparater m.m.; given
Stockholms slott den 16 februari 1962.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
o*.^ f f i; rf {•* Jv it ii tv?
GUSTAF ADOLF
Rune B. Johansson
i • , ) . , , , ,1, . - .It ! * ’.!■> (ii;
Propositionens huvudsakliga innehåll
Bidrag till ortopediska hjälpmedel utgår för närvarande med 3U av kostnaderna.
I propositionen föreslås att dessa hjälpmedel med undantag för
vanliga hålfotsinlägg kostnadsfritt tillhandahålles de handikappade. Som
en nyhet i bidragsgivningen föreslås vidare, att bidrag utgår till colostomioch
ileostomiförband samt till s. k. pacemakers (elektrisk hjärtstimulator).
Beträffande hörapparater förordas att nuvarande ekonomiska behovsprövning
för bidrag till vuxna hörselskadade slopas samt att bidraget höjes
från 150 till 400 kr. per apparat, dock med möjlighet till högre bidrag för
särskilt dyrbara specialapparater.
Merkostnaderna för nu angivna reformer, som avses träda i kraft den
1 januari 1963, beräknas för ortopediska hjälpmedel m. m. till cirka 2,5
milj. kr. och för hörapparater till omkring 3,5 milj. kr.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 82
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 februari
1962.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Lindström,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,
af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan under
elfte huvudtiteln, punkterna 86 och 87, föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1962/63 beräkna dels till Bidrag
till stödjebandage och proteser vid ortopediska lasarettsavdelningar in. in. ett
förslagsanslag av 5 200 000 kr., dels ock till Bidrag till anskaffande av hörapparater
ett förslagsanslag av 1 450 000 kr.
Inom inrikesdepartementet har, sedan medicinalstyrelsen inkommit med
sina i det följande redovisade anslagsäskanden, upprättats en promemoria,
vari förordas ändrade grunder för den statliga bidragsgivningen på hithörande
områden.
Jag anhåller nu att få upptaga dessa anslagsfrågor till fortsatt behandling.
I. Departementspromemorian
A. Ortopediska hjälpmedel
1. Gällande regler
Bidragsberättigade ortopediska hjälpmedel utgöres av stödjebandage,
proteser, rullstolar, invalidvagnar, anordningar för motordrift av rullstolar
och invalidvagnar samt sparkcyklar och liknande transportmedel för personer
med gångsvårigheter. Statsbidrag för hjälpmedlen utgår till vanföreanstalterna
i Stockholm, Hälsingborg och Härnösand, Eugeniahemmet, kustsanatorier
samt lasarett med ortopedisk avdelning med */4 av de totala kostnaderna
för erforderliga ortopediska hjälpmedel, som tillhandahålles patienter
vid dessa sjukvårdsinrättningar, under förutsättning att patienterna
beredes motsvarande förmån, dock att patienterna själva skall svara för ett
belopp av lägst tre kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962
3
2. Historik
Sedan år 1915 lämnade landstingen och storstäderna behovsprövade bidrag
med 2/a av kostnaderna för erforderliga stödjebandage och proteser.
Genom beslut av 1936 års riksdag medgavs att statsbidrag för dessa hjälpmedel
enligt samma grund finge utgå till patienter vid vanföreanstalter,
kustsanatorier och Eugeniahemmet fr. o. m. den 1 juli 1937. Riksdagsbeslutet
innebar vidare att någon skillnad i bidragshänseende ej skulle göras mellan
bemedlade och obemedlade, då kostnaderna ansågs ställa sig relativt
höga och därför vara mycket betungande för den enskilde. Återstående kostnadsandel
förutsattes bli täckt av vederbörande försörjningsskyldigc eller
primärkommun.
Ortoped- och vanförevårdssakkunniga (SOU 1948: 41) och 1951 års vanförevårdsutredning
(SOU 1954: 28) föreslog att statsbidraget skulle höjas
från dåvarande 2/3 till 4/» av kostnaderna för hjälpmedlen. Vanförevårdsutredningen
fann att det ur flera synpunkter kunde vara skäligt att det allmänna
påtog sig hela kostnaden men ansåg sig böra avstå från ett förslag
i sådan riktning med hänsyn till den ansvarskänsla och aktsamhet i fråga
om hjälpmedlet, som bäst torde säkras genom att en del av kostnaden fick
stanna på den enskilde.
Den av utredningarna föreslagna höjningen av statsbidraget till 4/j av
hjälpmedelskostnaderna biträddes av flertalet remissmyndigheter. Några
ansåg dock, att staten borde ikläda sig hela kostnaden. Från ett håll förordades,
att hela kostnaden borde ersättas i de fall, då sökande vore beroende
av hjälpmedel för sitt förvärvsarbete, och från ett annat, att större och
dyrbarare proteser skulle göras kostnadsfria, medan en begränsning till 4/s
vore riinlig för enklare proteser.
I prop. 1955: 135 fann departementschefen de av vanförevårdsutredningen
anförda skälen för att staten ej borde påtaga sig hela kostnadsansvaret bärande.
Departementschefen förordade för egen del, att statsbidraget begränsades
till 3/i av totalkostnaden, varvid dock den enskilde alltid borde svara
för ett belopp av 3 kr. Härigenom skulle vinnas en naturlig anknytning till
det bidragssystem, som gäller inom den allmänna sjukförsäkringen.
Vad departementschefen förordat lämnades utan erinran av riksdagen.
I en promemoria med förslag till utvidgad rätt till statsbidrag för ortopediska
hjälpmedel och därmed sammanhängande frågor, vilken år 1959 avgavs
av en inom medicinalstyrelsen tillkallad delegation, rekommenderades
att minimibeloppet för den enskilde höjdes från tre till fem kr. När det
gäller finansieringen av kostnaderna för hjälpmedlen diskuterade delegationen
möjligheterna att överflytta desamma på sjukvårdshuvudmännen.
Delegationen stannade dock för att staten fortfarande borde bestrida vissa
delar av ifrågavarande kostnader. Tillräcklig anledning att för det dåvarande
frångå •Vi-regeln syntes enligt delegationens mening icke föreligga.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962
I ett till promemorian fogat särskilt yttrande av De vanföras riksförbund
föreslogs, att bandage, proteser m. in. efter läkarordination skulle lämnas
kostnadsfritt. För hålfotsinlägg, lättare korsetter såsom tygkorsetter borde
däremot statsbidrag alltjämt utgå med s/4 av kostnaderna. Som motiv härför
anförde förbundet bl. a., att de ortopediska hjälpmedlen borde jämställas
med sådana läkemedel som genom sjukförsäkringen tillhandahålles helt
kostnadsfritt. Den andel av kostnaderna för bandage och proteser in. in.,
som påföres den enskilde, uppgår trots statsbidraget till kännbara belopp
och sänker utan tvekan påtagligt den invalidiserades standard. Utöver anskaffningskostnaden
belastas den vanföre även med kostnader i form av
förlorad arbetsförtjänst vid klinikbesök, extra klädslitage etc. Förbundet
framhöll vidare, att det inom yrkesskadeförsäkringen och i militärersättningsförordningen
fastställes rätt till full ersättning för kostnaden för
ortopediska hjälpmedel. Motiv saknas för att i ersättningshänseende skilja
på i yrket skadade och dem som invalidiseras vid födseln, genom sjukdomar
eller i olycksfall utom arbetet.
I samband med att medicinalstyrelsen överlämnade delegationens promemoria
till statsmakternas prövning uttalade styrelsen, att tillräcklig anledning
ej förelåg för att statsbidrag skulle utgå för hålfotsinlägg, enär dessa
i stor utsträckning brukas utan ordination av läkare, är billiga samt har
karaktär av förbrukningsartikel. Statsbidrag borde dock bibehållas för inlägg
av Langes typ.
Av de över förslaget hörda remissmyndigheterna tillstyrkte Svenska
landstingsförbundets och Svenska stadsförbundets styrelser en bibehållen
begränsning av statsbidraget till 3/\ av inköpspriset, om överförandet av administrationen
till sjukförsäkringen härigenom kunde underlättas. I annat
fall ansåg landstingsförbundets styrelse liksom Jönköpings och Västmanlands
läns landstings förvaltningsutskott, att en högre bidragsandel
vore motiverad, ej minst med hänsyn till att vissa landsting funnit påkallat
att påtaga sig på den enskilde överskjutande kostnader. Svenska vanförevårdens
centralkommitté var ej främmande för synpunkten att samhället
i princip borde påtaga sig hela kostnaden för tekniska hjälpmedel åt invalider
men ansåg sig böra godtaga att utvecklingen skedde i etapper. Malmöhus
läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, styrelsen för föreningen
för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm, De vanföras riksförbund och
De blindas förening menade, att det allmänna helt borde svara för hithörande
kostnader. De blindas förening anförde därvid följande: Bl. a. genom
utformningen av lagen om allmän sjukförsäkring synes statsmakterna
ha accepterat principen, att kostnader för att återställa en persons hälsa inte
skall åvila den enskilde utan täckas genom kollektiv försäkring eller genom
insatser från samhället. Enligt föreningens mening bör konsekvenserna av
detta principiella ställningstagande vara, att den enskilde befrias från kostnaderna
för samtliga åtgärder, som syftar till att undanröja följderna av eu
skada eller sjukdom. Till dessa åtgärder måste ovillkorligen räknas anskaffandet
av sådana proteser och andra hjälpmedel, som är nödvändiga
för att den sjuke skall kunna återföras till ett så normalt liv som möjligt.
Medicinalstyrelsens förslag att slopa bidragsgivningen för hålfotsinlägg
tillstyrktes av Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott och vanförevårdsföreningen
i Göteborg, medan vanförevårdsföreningen i Härnösand
o
Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962
och Stockholms stads sjukhusdirektion åter menade att skäl saknades för
att genomföra detta förslag. Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott
ifrågasatte om inte hjälpmedel inom en kostnadsram av 10—15 kr. skulle
undantagas från bidragsgivningen.
Den föreslagna höjningen av den enskildes minimiandel från 3 till 5 kr.
biträddes av statskontoret och — under förutsättning att statsbidraget höjdes
utöver 3/i av kostnaderna — av Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott,
medan Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott förordade,
att regeln om den enskildes minimiandel borde slopas, om — som
förvaltningsutskottet uttalat sig för — de billigaste hjälpmedlen undantoges
från bidragsgivningen.
Kristianstads läns landstings sjukvårdsstyrelse gjorde slutligen följande
uttalande:
På längre sikt är det önskvärt att man försökte åstadkomma en standardisering
av de olika sortimenten av ortopediska hjälpmedel. Det kan också
ifrågasättas, om icke statsbidrag till dyrare hjälpmedel såsom rullstolar
o. dyl. endast borde utgå intill en viss kostnadsklass, under det att vederbörande
i fråga om mer lyxbetonade saker själv finge bekosta mellanskillnaden.
Som det är f. n. torde det emellanåt vara svårt för läkaren att vid ordination
av t. ex. en rullstol förmå patienten att inse att det ur medicinsk synpunkt
icke erfordras en stol av viss hög standard.
Vid anmälan i statsverkspropositionen till 1960 års riksdag av medicinalstyrelsens
förslag (XI ht, p. 90) ansåg sig departementschefen — även om
han fann det kunna ifrågasättas om icke statens bidrag borde ytterligare
utvidgas — dock böra förorda, att kostnadsfördelningen bibehölls oförändrad.
I motioner till 1960 och 1961 års riksdagar (I: 275 och II: 330 resp. I: 340
och 11:405) hemställdes, att riksdagen måtte besluta att staten påtog sig
hela kostnaden för ortopediska hjälpmedel. I motionerna anfördes bl. a.,
att de hjälpmedel, som flertalet vanföra behöver för att klara sin dagliga
livsföring, naturligtvis måste utbytas och med jämna mellanrum repareras.
Trots att kostnaderna för anskaffning och reparationer betalas med tre
fjärdedelar av staten blir den enskildes utgifter ganska betungande.
Vid en av De vanföras riksförbund företagen undersökning bland personer
med benamputationer framgick att den enskildes kostnader för helbensproteser
årligen uppgick till mellan 180 och 300 kr. Härtill kommer
icke täckta kostnader för resor och förlorad arbetsförtjänst vid provtagning
och kontroll. Under sin uppväxttid måste vanföra barn och ungdomar
mycket ofta hyta sina hjälpmedel, vilket självfallet medför kännbara kostnader
för barnens föräldrar.
Ett tiotal landsting har beslutat att i avvaktan på höjt statligt bidrag
helt eller delvis täcka den på patienten belöpande kostnadsandelen. Den
vanföres möjligheter att få kompletteringsbidrag från landsting är sålunda
beroende av inom vilket landstingsområde vederbörande är bosalt.
Då många vanföra just på grund av sin vanförhet tillhör de ekonomiskt
sämst ställda i samhället, måste kommunerna ofta träda emellan för att vederbörande
skall få ett behövligt hjälpmedel. Det kan inte anses riktigt, att
de vanföra först efter behovsprövning skall erhålla den resterande fjärdedelen
av kostnaden. Det förekommer vidare relativt ofta att invalidiserade pen
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962
sionärer och motsvarande inkomsttagare själva får svara för kostnaderna i
fråga, vilket medfört att vanföra på många håll saknar erforderliga hjälpmedel
såsom t. ex. rullstolar.
I en skrivelse till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet påpekar
De vanföras riksförbund slutligen bl. a., att då hjälpmedlen endast utlämnas
mot kontant ersättning patienten kan få vänta alltför lång tid på sitt
hjälpmedel i avvaktan på beslut och ansvarsförbindelse från hemkommunen.
3. Priser å ortopediska hjälpmedel
(Vid Norrbackainstitutet i Stockholm fr. o. in. den 1 januari 1962 gällande
priser.) Se vidstående tabell.
4. Förslag
Sedan 25 år bestrider staten större delen av kostnaderna för erforderliga
ortopediska hjälpmedel åt patienter vid de ortopediska sjukvårdsinrättningarna.
Kostnadsfördelningen — från början 2/s och numera 3/i — har
länge ansetts mindre tillfredsställande. Ett uttryck härför är att vissa landsting
efter skiftande normer utger fyllnadsbidrag, vilket innebär att de
handikappades bidragsmöjligheter blir beroende av inom vilken landstingskommun
de är bosatta. Den som blir i behov av ett hjälpmedel till följd
av skada under yrkesarbete eller under militärtjänstgöring har vidare möjligheter
att få fyllnadsbidrag genom yrkesskadeförsäkringen eller enligt
militärersättningsförordningen.
Gång efter annan har förslag också väckts om att förbättra bidragsförmånerna.
Förslagen har gått ut på antingen att den statliga bidragsandelen
höjes till */s eller att staten helt övertar kostnaderna för hjälpmedlen.
Som framgått av den tidigare lämnade redogörelsen för prissättningen på
olika hjälpmedel vid Norrbackainstitutet i Stockholm varierar priserna på
stödjebandage och proteser synnerligen kraftigt, från 10 till närmare
1 800 kr. Priserna på rullstolar och invalidvagnar ligger mellan 500 och
2 500 kr. Att märka är emellertid att de angivna priserna icke innefattar
kompletterande anordningar eller specialutföranden. Ett par handgjorda
ortopediska kängor kostar exempelvis 400 kr. Behövs därutöver kängbandage
eller känghylsbandage tillkommer omkring 75 resp. 250 kr. En s. k.
båldel för benprotes kan kosta upp till 300 kr. För dubbelsidigt förlamade
eller dubbelamputerade fördubblas givetvis bandage- resp. proteskostnaderna.
En rullstolsinvalid kan behöva två eller t. o. m. tre rullstolar. En
patient kan förutom stödjebandage behöva en invalidvagn etc. över huvud
taget måste konstateras, att de drygaste kostnaderna faller på de svårast
handikappade men därmed också på de i regel ekonomiskt svagaste.
Mot bakgrunden härav framstår det som angeläget att förbättra bidrags -
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962
7
Antal tillver-kade bandage |
|
Pris |
m. m. vid |
(kr.) |
under budgetåret |
1960/61 |
|
24—104 |
130 |
10—16 |
71 |
36—44 |
866 |
1 432— |
|
1 760 |
4 |
352-1 164 |
85 |
736 |
1 |
480—940 |
208 |
204—604 |
1 |
308—512 |
54 |
604—756 |
9 |
392—508 |
16 |
604 |
1 |
260—404 |
75 |
212 244 |
} 15 |
Korrektions- och fixa
lionsbandage.
.......
Nattskenor.........
Städje-och korrektionsbandage.
.......
Halskragar.......
Korsetter (läder)
Korsetter (tyg).....
Höft- och knähylsor
Creutzskenor.
Underbensbandage ..
Hclbensbandage...
Bandage för oled
fot...............
D:o + ledat knä...
Känghylsbandage
(exkl. kängor)....
Bandage för ha
och underarm....
(tillverkade å Institutet).
.........
»Köpkängor»
Käugbandagc
kängor)......
I.anges inlägg.
Hålfotsinlägg .
(exkl.
Pris (kr.) |
Antal tillver-kade bandage |
32—84 |
612 |
160—372 |
119 |
244—292 |
49 |
96—236 |
3 865 |
148—368 |
92 |
76 |
129 |
178—264 |
28 |
412—448 |
195 |
192—308 |
107 |
448—488 |
14 |
236—284 |
14 |
96—148 |
43 |
424—432 |
919 % par |
Detalj- |
|
handels- |
|
pris + |
|
institu- |
|
tets änd- |
|
rings- |
|
kostna- |
|
der |
786 y2 par |
72—80 |
281 |
52—72 |
1 482 |
22—37 |
4 866 |
44—52 |
1 870 |
Proteser för
Axelledsamputt
överarms »
Armbågs »
Underarms »
Handproteser:
Arbetsprotes ..
Söndagsprotes ,
Läderinlägg....... 44
Till angivna kostnader kommer pristillägg för förstärkningar, specialutföranden, lås, båldel
för benproteser och ansatsdelar för arm- och handproteser etc,
Kullstolar......
SVCK:s s. k. husmodersstol
(Höj- och
sänkbar sits).....
El.driven rullstol
(SVCK, under tillverkning)
..........
520-1 000 |
Invalidvagnar |
||
Handdrivna........ |
450—475 |
||
Trehjulig moped: |
|||
1 350 |
standardutförandc... |
1 400 |
|
med fotplatta och |
|||
snörstart........... |
2 000 |
||
c:a 3 000 |
Mopedbilar......... |
1 945— |
|
2 400 |
Till angivna priser kommer tillägg för erforderlig extrautrustning.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962
villkoren. Vill man påtagligt underlätta de handikappades villkor, bör, såsom
föreslagits från skilda håll, hjälpmedlen tillhandahållas kostnadsfritt,
d. v. s. statsbidrag bör i princip utgå med 100 procent.
Då det främst är angeläget att hjälpa personer med svåra handikapp, ligger
det nära till hands att i första hand göra de dyra hjälpmedlen kostnadsfria.
Om man i det syftet fastställer en värdegräns, kompliceras handläggningen
av bidragsärendena och vidare möter man svårigheter med växlande
prissättning de olika ortopedverkstäderna emellan. En värdegräns skulle
sålunda kunna leda till att vissa hjälpmedel skulle komma att tillhandahållas
kostnadsfritt vid en del sjukvårdsinrättningar men ej vid andra. En
annan utväg är att föreskriva att vissa dyrare typer av hjälpmedel skall vara
kostnadsfria. Att göra ett urval av sådana hjälpmedel synes dock i och för
sig vara en vansklig uppgift och en förteckning över ifrågavarande hjälpmedel
skulle dessutom tid efter annan behöva anpassas efter utvecklingen
på det bandage- och protestekniska området. A andra sidan kan ifrågasättas
om det föreligger skäl för att över huvud taget bibehålla statsbidragsgivningen
för de billigaste hjälpmedlen. Ett undantagande av dessa hjälpmedel
skulle dock utgöra en försämring i förhållande till nuvarande bidragsvillkor.
Det nu anförda leder närmast till att i princip alla ortopediska hjälpmedel
bör tillhandahållas kostnadsfritt. Det bör övervägas om denna princip
bör modifieras i vissa avseenden. Vanliga hålfotsinlägg bör i enlighet
med praxis vid vissa sjukvårdsinrättningar helt undantagas från bidragsgivningen.
Eventuellt kan ifrågasättas att också undantaga ytterligare enstaka
hjälpmedel. Slutligen kan övervägas om en viss fix avgift — exempelvis
10 kr. — bör uttagas vid nyanskaffning av hjälpmedel.
En förbättrad bidragsgivning på förevarande område innebär inte endast
en förändring av kostnadsfördelningen mellan staten och den enskilde. Enligt
vad som anförts i det föregående om utfyllnadsbidrag från vissa sjukvårdshuvudmäns
sida skulle reformen medföra en kostnadsbesparing för
dessa. I vissa fall täckes också restkostnaden genom försäkring, främst yrkesskadeförsäkringen,
då invaliditeten härrör från skada i arbetet. Nu antydda
konsekvenser torde givetvis böra beaktas i detta sammanhang.
Den nu gällande ordningen för bidragsgivningen lägger ej hinder i vägen
för den enskilde att vända sig till olika sjukvårdsinrättningar och vid var
och en av dessa skaffa sig hjälpmedel. Någon registrering av utlämnade
hjälpmedel sker ej. Då hjälpmedlen i regel är individuellt avpassade, föreligger
dock knappast möjligheter att avyttra desamma. Ett korrektiv ligger
vidare i att den enskilde ju har att betala en del av kostnaderna. Även om
missbruk av bidragsrätten sålunda måste vara sällsynt, bör dock, om hjälpmedlen
kommer att tillhandahållas helt kostnadsfritt, i någon form förhindras
att patienten har möjlighet att skaffa sig ett nytt hjälpmedel, innan
ett tidigare innehaft hjälpmedel av medicinska eller tekniska skäl be
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962
höver utbytas. Efter mönster från bestämmelserna rörande statsbidrag till
anskaffande av hörapparater bör med hänsyn härtill patienten i samband
med ordination av ett hjälpmedel lämna en skriftlig uppgift på heder och
samvete huruvida han tidigare erhållit hjälpmedel och, därest så är förhållandet,
uppgift om när och var hjälpmedlet erhållits.
Det kan ifrågasättas om denna kontroll även bör gälla de billigaste hjälpmedlen,
exempelvis upp till ett värde av 50 kronor. Om, som i det föregående
förordats, hålfotsinläggen ej blir statsbidragsberättigade, torde undantag
från uppgiftsplikten av praktiska skäl knappast vara erforderligt.
Om staten övertar hela kostnaden för de ortopediska hjälpmedlen, ökar
det statsfinansiella intresset av att dessa med beaktande av kravet på ändamålsenlighet
tillhandahålles till så låga priser som möjligt. Tidigare utredningar
har, som förut berörts, påvisat anmärkningsvärt stora prisvariationer
och har därför föreslagit att det statliga bidraget beräknas på grundval
av särskilda riktpriser. Dessa förslag har emellertid ej vunnit statsmakternas
bifall. Med hänsyn härtill får förutsättas att huvudmännen för de
ortopediska verkstäderna tillser att tillverkningen bedrives så rationellt och
ekonomiskt som möjligt samt att hjälpmedlen tillhandahålles till självkostnadspris.
I ett remissyttrande över medicinalstyrelsens förslag till utvidgad rätt till
ortopediska hjälpmedel togs upp frågan om man vid bidragsgivningen bör
tillgodose den enskildes önskemål om hjälpmedel i »lyxutförande». Frågan
gäller i första hand vissa specialutföranden av rullstolar och invalidvagnar.
Utgångspunkten är härvidlag givetvis att det är det ortopediskt betingade
behovet som skall tillgodoses, men det kan inte bortses från att denna princip
i det enskilda fallet kan medföra ömtåliga avvägningsproblem.
Vid en reform av bidragsgivningen bör vidtagas ett par ändringar av närmast
redaktionell art i nuvarande bidragsbestämmelser. För närvarande
finns föreskrifter ej meddelade om bidrag till kostnaderna för reparationer
av ortopediska hjälpmedel. I praxis beviljas emellertid bidrag för ändamålet.
En förtydligande föreskrift härom bör meddelas. Bestämmelsen om att
bidrag medgivcs till »anordningar för motordrift av invalidvagnar och rullstolar»
bör omformuleras att gälla motordrivna rullstolar samt invalidvagnar,
å vilka bestämmelserna i förordningen den 5 maj 1960 om mopeder
(SFS nr 134) är tillämpliga. Vad gäller invalidvagnar torde nämligen i praktiken
bidrag utgå enbart till trehjuliga mopeder.
Under budgetåret 1960/61 har till statsbidrag till ortopediska hjälpmedel
utbetalats sammanlagt i runt tal 7,8 milj. kr. Med utgångspunkt härifrån
kan den årliga merkostnaden för statsverket för fria ortopediska hjälpmedel
f. n. beräknas till cirka 2,5 milj. kr. I det föregående ifrågasatta begränsningar
i bidragsrätten — undantagande av hålfotsinlägg från bidragsgivningen
och införande av en fix avgift för varje hjälpmedel — torde endast
i mindre mån påverka belastningen.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962
B. Hörapparater
1. Gällande regler
Bidrag till anskaffande av hörapparat utgår med hela inköpskostnaden
till barn under 16 år.
När det gäller vuxna hörselskadade utgår bidrag med */* av inköpskostnaden,
dock högst 150 kr. Härvid förutsättes att den hörselskadades taxerade
inkomst icke överstiger 7 000 kr. för ensamstående eller 10 000 kr. för
gift, som sammanlever med maken, samt att vederbörande icke påförts
statlig förmögenhetsskatt.
2. Historik
Fr. o. m. budgetåret 1947/48 till utgången av år 1955 utgick bidrag till
såväl anskaffande som drift av hörapparater. Enligt under denna tid gällande
bidragsgrunder medgavs bidrag till person, som av öronläkare förklarats
för sitt arbete vara i behov av hörapparat och vilken med hänsyn till
sin ekonomiska ställning kunde antagas icke vara i stånd att utan bidrag
förskaffa sig sådan apparat. Bidrag lämnades i enlighet härmed icke till
personer över pensionsåldern och mera sällan till personer över 60 år. Ej
heller lämnades bidrag till hörselskadade barn och ungdomar från anslaget.
Deras bidragsbehov tillgodosågs i stället genom anslag från allmänna
arvsfonden. När det gäller den ekonomiska behovsprövningen tillämpades
som övre inkomstgräns för ensam person 5 500 kr. och för makar 7 000 kr.
taxerad inkomst. Därutöver tillädes för vart tillkommande barn respektive
600, 500, 400 och 300 kr.
Bidraget fick i regel utgå med högst 2/3 av kostnaderna för anskaffande
av hörapparat, varvid bidraget skulle beräknas efter kostnaden för prisbilligaste
apparat, som vid utprovning prövats vara ur förstärkningssynpunkt
tillfredsställande. Något maximibelopp för bidragets storlek fanns sålunda
ej angivet men endast i sällsynta fall kunde bidrag utgå med 2/3 av apparatkostnaden.
Som regel måste en begränsning till halva kostnaden eller
lägre belopp ske.
Enligt bidragsbestämmelserna kunde vidare bidrag utgå för drift av
hörapparat med högst 100 kr. för år, men denna bestämmelse kunde icke
tillämpas, då anslagna medel icke ansågs tåla den belastning, som utanordning
av driftbidrag skulle innebära.
Kommittén för dövhetens bekämpande (SOU 1954: 14) föreslog att varje
svensk medborgare, som på grund av allvarlig hörselnedsättning behövde
hörapparat, skulle kunna erhålla statsbidrag till anskaffande av apparat
utan ekonomisk behovsprövning. När det gällde bidragets storlek fann
kommittén övervägande skäl tala för att den hörselskadade skulle bidraga
med viss del av kostnaden. Denna kostnad borde fastställas till omkring »/*
av kostnaden och utgöras av en fast avgift lika för alla, av kommittén beräknad
till 50 kr. oberoende av apparat.
Hörapparater för barn och ungdom borde helt bekostas av statsmedel.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962
Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag förordade statskontoret,
att kravet på att vederbörande skulle vara för sitt arbete i behov av hörapparat
skulle bibehållas med undantag för barn och ungdom. Socialstyrelsen
åter fann väl motiverat att även gamla människor erhöll bidrag till inköp
av hörapparat. När det gäller den ekonomiska behovsprövningen anförde
statskontoret att det icke kunde ligga något stötande i att en hörselskadad
får på egen bekostnad anskaffa hörapparat, om han har erforderliga ekonomiska
resurser härför. Slopandet av behovsprövningen avstyrktes vidare
av lärarkollegiet vid karolinska institutet och av två landstings förvaltningsutskott.
I fråga om bidragets storlek förordade statskontoret, att bidrag
skulle utgå med 2,/s av anskaffningskostnaden, dock högst 100 kr., vilken
regel borde gälla generellt för alla bidragsberättigade kategorier. Sorrbottens
läns landstings förvaltningsutskott ansåg det ur flera synpunkter skäligt,
att det allmänna påtog sig hela kostnaden men avstod från att framlägga
förslag därom med hänsyn till att kravet på ansvarskänsla och aktsamhet
hos "den enskilde i fråga om apparaten torde säkras genom att eu
del av kostnaden får stanna hos den enskilde. Med hänsyn till att statsmakterna
i samband med den allmänna sjukförsäkringen befriat sjuka från
hela kostnaden för vissa läkemedel ifrågasatte utskottet, om icke statens
bidrag kunde höjas från 2/3 till Vs av totalkostnaden. Stockholms stads sjukhusdirektion
ifrågasatte lämpligheten av att oavsett apparattypen fastställa
eu fast avgift för den hörselskadade, vilken anordning kunde motverka en
önskvärd konkurrens på hörapparatmarknaden. Hörselfrämjandet tillstyrkte
förslaget om en fast avgift för de hörselskadade men föreslog att avgiften
skulle sättas till 30 kr. Sveriges hörapparatleverantörers förening
förordade att bidraget skulle utgå med ett fixerat belopp för alla hörapparattyper.
Helt medellösa borde dock kunna få hela apparatkostnaden ersatt
av allmänna medel.
Departementschefen (prop. 1955:96) ansåg i likhet med kommittén och
flertalet remissinstanser i princip, att varje person med allvarlig hörselskada,
som av öronläkare konstaterats vara i behov av hörapparat borde
vara berättigad till bidrag för anskaffande av en sådan apparat. Departementschefen
anförde vidare: »Härmed är dock icke sagt, att även den ekonomiska
behovsprövningen bör avskaffas. Olika omständigheter har bidragit
till att icke oväsentliga prissänkningar på hörapparater inträffat under
senare tid. Det synes icke osannolikt, att den tekniska utvecklingen liksom
tillkomsten av fler hörcentraler och en vidgad bidragsgivning för anskaffande
av dylika apparater skall möjliggöra ytterligare prissänkningar. Härtill
kommer, att den av mig förordade utvidgningen av den bidragsberättigade
personkretsen till barn, åldringar och andra, som icke i och för sig behöver
apparater för sitt arbete, sannolikt kommer att medföra så stora krav
på bidrag, att en begränsning blir nödvändig. Av dessa skäl är jag i likhet
med statskontoret och förvaltningsutskotten i två landsting icke beredd att
förorda, att den ekonomiska behovsprövningen för ifrågavarande bidrag
slopas.»
Departementschefen föreslog härefter att som inkomstgränser vid eu hehovsprövning
skulle gälla cn taxerad inkomst av 5 500 kr. för ensam person
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1962
och 8 000 kr. för gift (oavsett antalet barn) samt att vederbörande ej påförts
statlig förmögenhetsskatt.
När det gäller bidragets storlek förordade departementschefen i likhet
med statskontoret, att bidrag skulle utgå med 2/a av apparatkostnaden, dock
högst 100 kr.
I fråga om hörselskadade barn i åldern upp till 16 år föreslog departementschefen
slutligen att hörapparatkostnaden helt skulle bekostas av
statsmedel utan ekonomisk behovsprövning.
I motioner till 1955 års riksdag (I: 419 och II: 523) anfördes att transistorapparater
vid inköp från landstingens inköpscentral kostade 250—300
kr. Även om man kunde räkna med att apparaterna i framtiden skulle
komma att bli billigare, torde det dröja flera år, innan priset hunnit sjunka
till 150 kr. Med hänsyn härtill borde inköpsbidraget höjas och bestämmas
till2/3 av inköpspriset dock högst 200 kr.
Motionärerna föreslog vidare, att inkomstberäkningarna vid den ekonomiska
behovsprövningen borde baseras på den beskattningsbara inkomsten,
som gav bättre anvisning om den sökandes ekonomiska bärkraft och verkade
utjämnande med hänsyn till dyrortsgrupperingen. Systemet med avdrag
för vart tillkommande barn med 600, 500, 400 resp. 300 kr., borde vidare
bibehållas.
I utlåtande över propositionen och motionerna (nr 104) anförde statsutskottet
beträffande motionsyrkandet om höjning av maximibeloppet för
statsbidraget till 200 kr., att utskottet inhämtat att priset på de av landstingens
inköpscentral tillhandahållna hörapparaterna med transistorer för
det dåvarande låg mellan 180 och 300 kr., samt att priserna alltjämt visade
en sjunkande tendens. Med hänsyn härtill var utskottet inte berett att tillstyrka
yrkandet. Beträffande motionsyrkandet att den ekonomiska behovsprövningen
skulle baseras på den beskattningsbara inkomsten och ej på den
taxerade samt att dåvarande tilläggsavdrag för barn skulle bibehållas erinrade
utskottet om att ett flertal statsbidragsförfattningar på hälso- och
sjukvårdsområdet byggde på kungörelsen angående statsbidrag till lindring
i läkarvårdskostnaderna för mindre bemedlade å landsbygden samt alt
i denna kungörelse den övre gränsen för beviljande av statsbidrag bestämts
till en taxerad inkomst av 5 400 kr. Då enhetliga principer för statsbidragsgivningen
på förevarande område enligt utskottets mening finge anses
vara av värde ej minst ur administrativ synpunkt och tillräckliga skäl
knappast anförts för en uppräkning av de av departementschefen föreslagna
beloppen, kunde utskottet icke heller tillstyrka detta yrkande i motionerna.
Utskottet hemställde sålunda, att riksdagen måtte godkänna de av departementschefen
förordade grunderna för beviljande av statsbidrag till anskaffande
av hörapparater.
Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse med vad utskottet föreslagit.
Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962 13
I en år 1959 avgiven framställning anförde hörselfrämjandets riksförbund
bl. a.:
Under de år landets hörcentraler varit i funktion har deras klientel mest
bestått av barn och åldringar. En viktig orsak till att så är förhållandet tror
förbundet vara gällande snäva gräns för bidragsgivning till hörapparater.
Personer i de produktiva åldrarna med förvärvsarbete har i regel för hög
inkomst för att kunna åtnjuta statligt bidrag, vilket medför att den hörselskadade
köper en apparat i affär eller av hotellförsäljare. Detta medför i
sin tur, att den hörselskadade för dyra pengar får en för honom mindre eller
helt olämplig hörapparat. Den hörselskadade går även miste om öronspecialistens,
pedagogens, teknikerns och socialarbetarens samverkande åtgärder,
som skulle kunna göra honom bättre rustad för berikande samliv i den
normalt hörandes miljö och ökade arbetsinsatser i samhällets gemensamma
produktion. Riksförbundet är förvissat om att ökad bidragsgivning till inköp
av hörapparater kommer att öka antalet besökande i arbetsför ålder vid
hörcentralerna. — Riksförbundet hemställde att bidragsrätten för inköp
av hörapparater, som obestridligen är ett hjälpmedel i likhet med de vanföras,
måtte jämställas med den bidragsform som gäller för inköp av proteser
till vanföra.
I yttrande häröver anförde hörselvårdsnämnden:
Nämnden anser det synnerligen angeläget, att i möjligaste mån alla hörselskadade
vuxna förmås vända sig till hörcentral vid anskaffande av hörapparat,
vilket för närvarande endast sker i mindre omfattning. Det förhållandet
att statsbidrag icke beviljas de vuxna generellt, synes vara en
mycket starkt bidragande orsak till att de icke allmänt vänder sig till hörcentral.
Bland annat därför är det enligt nämndens mening synnerligen angeläget,
att statsbidrag utgår för inköp av hörapparat åt vuxen oavsett dennes
inkomst- och förmögenhetsförhållanden.
Jämväl beträffande statsbidragets storlek anser nämnden en höjning
böra ske. Detta torde vara motiverat med hänsyn till icke blott penningvärdets
försämring sedan ifrågavarande statsbidrag infördes år 1950 utan även
de högre priser, som de alltmer brukade hörglasögonen och även övriga moderna
hörapparater nu betingar. Nämnden finner sig dock icke böra biträda
det åsyftade statsbidragsbeloppet om i huvudsak 3U av kostnaden för hörapparat
utan förordar att bidraget utgår med av kostnaden, dock högst
200 kr.
Även medicinalstyrelsen fann önskvärt att den ekonomiska behovsprövningen
helt slopades. Styrelsen fann vidare väl motiverat att statsbidraget
höjdes till -Va av inköpskostnaden, dock högst 200 kr.
Det kan vidare erinras om att Stockholms stadskollegium år 1959 föreslog
att gällande bidragskungörelse beträffande hörapparater upphävdes i
vad den avser bidrag till hörapparater för vuxna samt att bidrag för ändamålet
i stället skulle utgå i enlighet med bestämmelserna om bidrag till
ortopediska hjälpmedel.
Med anledning av de framlagda förslagen om slopande av den ekonomiska
behovsprövningen och höjningen av det maximerade apparatbidraget
till 200 kr. uttalade föredragande departementschefen i 1961 års statsverksproposition
(XI ht, p. 96), att han bl. a. i avbidan på ytterligare erfaren
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962
heter ej kunde biträda så vittgående ändringar av nuvarande bidragssystem.
Departementschefen förordade i stället, att inkomstgränserna höjdes
från 5 000 resp. 8 000 kr. till 7 000 resp. 10 000 kr. samt att bidrag finge
utgå med högst 150 kr. för apparat. Förslaget bifölls av riksdagen.
I en den 21 juli 1961 till inrikesdepartementet inkommen skrivelse har
hörselfrämjandets riksförbund ånyo hemställt att bidrag till inköp av hörapparater
för vuxna hörselskadade må utgå efter samma normer, som gäller
för inköp av proteser till rörelsehindrade personer. Förbundet anför
bl. a.:
Hörapparaten är en protes och protesens placering på den handikappade
bör icke vara normgivande för om bidrag skall utgå och hur stort bidraget
bör vara. En bidragsgivning enligt förslaget skulle på enkelt sätt sanera och
rationalisera handeln med hörapparater samt med säkerhet även föra med
sig en sänkning av bruttopriset per apparat.
I yttrande häröver förklarar sig hörselvårdsnämnden vidhålla sin principiella
inställning att statsbidrag bör utgå till inköp av hörapparat åt
vuxen, oavsett dennes inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Härför talar
även att yrkesverksamma hörselskadade vid beskattningen icke medgives
avdrag för kostnad för hörapparat. Då föredragande departementschefen
emellertid i årets statsverksproposition förklarat sig icke kunna biträda
av hörselvårdsnämnden och medicinalstyrelsen framlagda förslag om slopande
av behovsprövningen anser sig nämnden för närvarande icke böra
biträda den föreliggande framställningen i denna del.
Vad angår statsbidragets storlek anför nämnden, att uppgifter om genomsnittspriset
per apparat åt vuxen, för vilken statsbidrag utgått, saknas, men
att priset kan beräknas till cirka 400 kr. Med utgångspunkt från ett statsbidrag
motsvarande 2/s av hörapparatkostnaden finner nämnden därför att
statsbidraget bör höjas till högst 250 kr. per apparat. Under år 1959 utgick
statsbidrag med 283 600 kr. för inköp av 2 836 hörapparater åt vuxna. Med
hänsyn härtill och till den numera höjda inkomstgränsen för statsbidrags
utgående beräknar nämnden merkostnaden för den föreslagna ökningen av
statsbidragsbeloppet till cirka 500 000 kr.
Även medicinalstyrelsen förklarar sig vidhålla sin principiella inställning
till frågan om den ekonomiska behovsprövningen men anser sig med samma
motivering som hörselvårdsnämnden för närvarande icke böra påkalla någon
ändring i denna del.
Styrelsen anser däremot att en höjning av statsbidragets storlek bör
komma till stånd. Av hörselvårdsnämndens yttrande framgår bl. a., att
medelpriset per apparat kan beräknas till cirka 400 kr. Med hänsyn härtill
och då man vid statsbidragets införande avsåg att ersätta den hörselskadade
med -/3 av apparatkostnaden, synes skäl tala för den av hörselvårdsnämnden
föreslagna höjningen av statsbidragsbeloppet till 250 kr.
motsvarande 2/3 av ett apparatpris om 375 kr„ vilket skulle medföra eu
merkostnad för statsverket om cirka 500 000 kr. 3
3. Vissa distributionsförhållanden m.m. beträffande hörapparater
år 1959
I den av statens pris- och kartellnämnd utgivna tidskriften Pris- och
kartellfrågor (1960, häfte 8) redovisas en utredning rörande vissa pris- och
Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962 15
distributionsfrågor 1959 beträffande hörapparater. Därur inhämtas följande:
Hörapparaterna
förekommer i tre olika typer: kroppsburna apparater,
hörglasögon och andra huvudburna apparater.
Under år 1959 såldes i landet 13 800 apparater. 31 % av dessa försåldes
av importören direkt till konsumenten, 22 % av återförsäljare och 47 %
av hörcentralerna och landstingens inköpscentral.
Av hörglasögon såldes 4 700 par eller 34 % av totala antalet apparater.
I fråga om hörglasögon utgjorde hörcentralernas andel av försäljningen endast
9 % (deras andel av övriga apparattyper var däremot 61 %). Genomsnittspriset
på hörglasögon var 545 kr., vilket var 29 kr. lägre än 1958.
Den totala kostnaden för konsumenterna för inköp av hörapparater år
1959 beräknas till mellan 5 och 6 milj. kr., varav knappt halva beloppet
avser hörglasögon.
Under åren 1956—1959 har hörcentralerna sålt cirka 21 000 apparater,
varav hälften med statsbidrag. Antalet hörcentraler uppgick i slutet av
1959 till 43. Landstingens inköpscentral fungerade som grossist vid 93 %
av hörcentralernas försäljning. Hörcentralernas priser är betydligt lägre
än de av importörerna rekommenderade riktpriserna. På andra apparater
än hörglasögon underskreds sålunda riktpriserna med ungefär en tredjedel.
Enligt landstingens inköpscentrals prislista, gällande fr. o. m. 1/1 1962,
över för statsbidrag godkända hörapparater utgör priserna för
kroppsburna apparater: ................................ 207—250 kr.
Specialapparater med stor förstärkning inklusive s. k. benledning:
............................................ 547—611 kr.
hörglasögon: .......................................... 425—478 kr.
Stereoutförande: .................................... 771—899 kr.
andra huvudburna apparater:............................ 383—436 kr.
Angivna priser inkluderar omsättningsskatt.
4. Förslag
Sedan den 1 januari 1956 omfattar kretsen av bidragsberättigade i princip
varje person med allvarlig hörselskada och sålunda ej blott, som tidigare var
fallet, dem som för sitt arbete är i behov av hörapparat. Utvidgningen skedde
emellertid till priset av eu försämring av tidigare bidragsvillkor. Bidraget,
som tidigare utgick med i princip högst 2/s av lägsta apparatpris, maximerades
nämligen till 100 (numera 150) kr. Som skäl för denna begränsning liksom
för den bibehållna ekonomiska behovsprövningen åberopades, alt priserna
på hörapparater kunde väntas sjunka. Kommittén för dövhetens bekämpande
beräknade att goda rörförstärkta apparater skulle komma att
tillhandahållas till ett pris av omkring 150 kr. Betydande prissänkningar har
också inträffat beträffande de transistorförstärkta apparaterna, vilka numera
helt slagit ut de tidigare använda rörförstärkta apparaterna, men lägsta
pris på hörapparat är fortfarande omkring 200 kr. Härtill kommer att den
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1962
tekniska utvecklingen medfört nya och förbättrade apparattyper, vilka ligger
i en högre prisklass. Hörglasögon och andra huvudburna apparater kostar
mellan 300 och 500 kr. och för stereofoniska apparater får man räkna
med nästan en fördubbling av sistnämnda priser. Den tekniska utvecklingen
har sålunda inte medfört de förväntade prissänkningarna — däremot
har transistortekniken medfört ett avsevärt förbilligande av hörapparaternas
driftkostnader.
De uteblivna prissänkningarna innebär att ett skäl för nuvarande begränsningar
i statsbidragsgivningen beträffande vuxna hörselskadade bortfallit;
i själva verket utgör de ett motiv för en utvidgad statsbidragsgivning.
Ett annat motiv härför är att man därigenom kan hoppas att förmå de hörselskadade
att i högre grad än som skett vända sig till hörcentralerna. Trots
de jämförelsevis låga priser å hörapparater, som tillämpas vid hörcentralerna
och trots möjligheterna till statsbidrag utgjorde, som framgått av det
föregående, hörapparatförsäljningen år 1959 vid hörcentralerna knappt
hälften av den totala försäljningen. Enligt vad hörselfrämjandets riksförbund
uppgivit, utgöres hörcentralernas klientel i huvudsak av barn och
äldre personer. Personer i de yrkesverksamma åldrarna, som minst lika
väl skulle behöva dra nytta av den medicinska, pedagogiska och tekniska
expertisen vid hörcentralerna, finner det sålunda inte lönt att vända sig dit.
Det förtjänar i sammanhanget erinras om att hörapparatkostnaderna i
stort sett motsvarar kostnaderna för de dyrare — om också inte de dyraste
— ortopediska hjälpmedlen, till vilka statsbidrag utgår utan ekonomisk
behovsprövning. Statsbidraget för sistnämnda hjälpmedel utgår f. n.
med 3/4 av totalkostnaderna, d. v. s. efter betydligt förmånligare normer än
för hörapparater.
Med hänsyn till vad nu anförts och då en förbättring av statsbidragsgivningen
för ortopediska hjälpmedel överväges, synes även frågan om att
förbättra bidragsgrunderna för hörapparater böra upptagas till prövning.
En förbättring därvidlag kan göras enligt olika alternativ: I. II.
I. Den ekonomiska behovs prövningen slopas.
a) Bidraget utgår med oförändrat maximibelopp (150 kr.).
b) Bidraget utgår med förhöjt maximibelopp (exempelvis 250 kr. = hörselvårdsnämndens
och medicinalstyrelsens förslag).
c) Bidraget utgår med 3D av apparatkostnaden (hörselfrämjandets riksförbunds
förslag).
d) Bidraget utgår med hela apparatkostnaden (samma norm som nu gäller
för hörapparater för barn under 16 år).
II. Den ekonomiska behovsprövningen bibehålies.
a) Oförändrade inkomstgränser, höjt maximibelopp (upp till täckning för
hela apparatkostnaden).
b) Höjda inkomstgränser, oförändrat maximibidrag av 150 kr.
c) Höjda inkomstgränser, höjda maximibelopp.
d) Olika maximibelopp inom olika inkomstskikt.
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 82 ur 1902
Skulle de oriopediska hjälpmedlen komina att tillhandahållas kostnadsfritt
saknas hållbara skäl för att ej vidtaga motsvarande reform beträffande
hörapparater. Det kan emellertid ej hortses Iran att en sadan reform skulle
hl i kostnadskrävande. Anslagsbehovet är dock svårt att beräkna, då uppgifter
om antalet personer i behov av hörapparat icke föreligger. Kommittén
för dövhetens bekämpande uppskattade de hörselskadades antal till 100 000.
Hur många av dessa som behövde hörapparat kan ej bedömas. Antalet hörapparatinnehavare
beräknades av kommittén till 25 000. Det totala antalet
försålda hörapparater uppgick år 1949 till 3 500, år 1953 till 7 000, år 1955
till 10 000, år 1957 till 11 600, år 1958 till 12 400 och år 1959 till 13 800. Omkring
47 procent av sistnämnda antal apparater såldes genom hörcentralerna.
Om man med ledning härav utgår från en årlig försäljning av 15 000
apparater till det av hörselvårdsuämndcn angivna medelpriset av 400 kr.
per apparat skulle, om statsbidrag med 100 procent utginge för samtliga
apparater, statsbidragskostnadema komma att ligga i storleksordningen
6 milj. kr. Under budgetåret 1960/61 uppgick belastningen på det statliga
bidragsanslaget till cirka 425 000 kr. En total bidragsgivning skulle sålunda
leda till en mer än tiodubbling av statsverkets utgifter för ändamålet. Angivna
kostnadsberäkning har dock närmast karaktär av räkneexempel, då
eu vidgad bidragsgivning kan utlösa ett latent behov av hörapparater, vilket
åtminstone under en övergångsperiod skulle föranleda en ytterligare
stegring av medclsbehovet. En faktor, som verkar i motsatt riktning, är en
förekommande obenägenhet hos hörselskadade att erkänna sitt handikapp.
Ett ytterligare osäkerhetsmoment är om hörcentralernas kapacitet räcker
för en fördubbling av patienttillströmningen. Det kan i sammanhanget erinras
om att medelsbehovet för budgetåret 1956/57 — det första budgetår
då de år 1955 beslutade bidragsreglerna skulle börja verka fullt ut — beräknades
till 600 000 kr. Anslagsbelastningen blev i själva verket knappt
450 000 kr. och sjönk under det följande budgetåret till 388 000 kr. Med hänsyn
härtill är det måhända mer realistiskt att uppskatta kostnaden för en
reform innefattande slopande av den ekonomiska behovsprövningen och
full kostnadstäckning för hörapparatinköpen till högst 5 milj. kr.
För att ge en föreställning om kostnaderna för de i det föregående redovisade
alternativen för en förbättring av statsbidragsgivningen synes emellertid
lämpligt att utgå från en försäljning av 15 000 apparater till ett medelpris
av 400 kr. Kostnaderna enligt huvudalternativ I, slopande av den
ekonomiska behovsprövningen, skulle då bli följande:
1. a) oförändrat maximibelopp:
b) maximibelopp av 250 kr.:
c) »/« av apparatkostnaden:
d) hela apparatkostnaden: 1 2
2 300 000 kr.1
3 750 000 kr.
4 500 000 kr.
6 000 000 kr.
1 Inkl. merkostnad för hörapparater för barn, som ju erhåller bidrag motsvarande hela apparatkostnaden.
2 — Bihnng till riksdagens protokoll 1962. I samt. Nr 82
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 ur 1902
Om inkomstprövningen bibehålies med eller utan höjda inkomstgränser
(huvudalternativ II), skulle statsbidragskostnaderna med ledning av inkomsterna
i landet enligt 1960 års taxering grovt uppskattat kunna beräknas
enligt följande:
Bidrag per apparat |
Mcdelsbehov vid en taxerad inkomst av |
||
7 000—10 000 |
10 000—15 000 7 000—10 000 |
15 000—20 000 |
|
150 kr.............................. |
1 300 000 2 100 000 3 300 000 |
1 850 000 3 000 000 4 700 000 |
2 100 000 3 450 000 5 450 000 |
250 kr.............................. |
|||
Hela apparatkostnaden................ |
Vid en begränsning av statsbidragsgivningen synes det ligga närmast till
hands att låta bidragsbeloppet utgå efter samma normer som för ortopediska
hjälpmedel men endast till hörselskadade med begränsade inkomster.
Härigenom vidgas emellertid klyftan mellan bidragsberättigade och icke
bidragsberättigade ännu mer än nu är fallet, vilket i de ofrånkomliga gränsinkomstskikten
måste te sig stötande. Nämnda svårighet kommer man ifrån
genom att bibehålla ett begränsat bidrag men utvidga kretsen av bidragsberättigade.
Slopar man helt behovsprövningen, underlättar man handläggningen
av bidragsärendena. Systemet medför dock nackdelen att hörselskadade
med låga inkomster inte får tillräcklig lättnad vid anskaffningen
av ett nödvändigt hjälpmedel.
Till slut skall beröras en formell fråga. Kommittén för dövhetens bekämpande
menade, att sortimentet av bidragsberättigade hörapparater borde
hållas inom en mycket begränsad ram. Ur administrativ och ekonomisk
synpunkt vore enligt kommittén en apparat den bästa lösningen, ur medicinsk
och akustisk synpunkt kunde antalet utan olägenheter inskränkas
till 2 å 3. Endast från psykologisk synpunkt kvarstår önskemålet om fler
apparattyper. Även departementschefen framhöll i prop. 1955: 96 angelägenheten
av att antalet apparater hålles inom en mycket begränsad ram i
syfte att nedbringa kostnaderna för såväl den enskilde som statsverket. Ekonomiska
synpunkter borde emellertid icke få vara helt avgörande, då ett
visst ehuru starkt begränsat sortiment kunde vara motiverat av bl. a. psykologiska
skäl. Dessa riktlinjer har i praxis inte kunnat följas. Landstingens
inköpscentrals prislista över godkända hörapparater upptar 17 olika
apparater, varav 7 kroppsburna apparater, 3 hörglasögon (samtliga även i
stereoutförande) samt 7 andra huvudburna apparater. Vid mitten av 1950-talet förekom väl bara en typ av hörapparater, nämligen kroppsburna apparater.
Nu har man tre olika huvudtyper och var och en av dessa bör kunna
tillhandahållas i olika utföranden. De givna direktiven bör sålunda modifieras
med hänsyn till den utveckling som skett.
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962
II. Remissyttranden
Yttranden över departementspromemorian har avgivits av statskontoret,
medicinalstyrelsen, hörselvårdsnämnden, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
riksförsäkringsverket, försäkringsinspektionen, socialpolitiska
kommittén, svenska landstingsförbundets styrelse, svenska stadsförbundets
styrelse, styrelsen för föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm,
föreningen för bistånd åt vanföra i södra Sverige, svenska vanförevårdens
centralkommitté (SVCK) — som bifogat yttranden av bl. a. föreningen
för bistånd åt vanföra i Norrland, riksföreningen mot reumatism, svenska
multipel-sklerosföreningarnas riksförbund och svensk ortopedisk förening
— riksföreningen mot polio, de vanföras riksförbund, hörselfrämjandets
riksförbund, hörselfrämjandet i Stockholm, Sveriges läkarförbund och
svenska läkaresällskapet.
A. Ortopediska hjälpmedel
Den i departementspromemorian förordade principiella kostnadsfriheten
tillstyrkes av alla remissmyndigheter med undantag av medicinalstyrelsen,
som föreslår bidrag med förslagsvis 90 procent av kostnaderna,
varvid förutsättes att fast avgift ej uttages.
Riksförsäkringsverket anför bl. a.:
Anskaffande av ortopediska hjälpmedel ingår som ett väsentligt led i
den rehabiliteringsverksamhet, som har till uppgift att återanpassa de handikappade
till ett så långt möjligt normalt liv. Riksförsäkringsverket (pensionsstyrelsen)
har tidigare i olika sammanhang haft anledning framhålla
det nära sambandet mellan rehabiliteringen i dess olika former och invaliditetsprövningen
i pensionsärenden där rätten till den sökta förmånen är
beroende av sökandens hälsotillstånd och arbetsförmåga. Ur de synpunkter
verket har att företräda anser verket det därför vara en angelägenhet av vikt
att man i möjligaste mån underlättar för de handikappade att förskaffa sig
det för var och en lämpliga ortopediska hjälpmedlet. Då dessa hjälpmedel
är en elementär utrustning i rehabiliteringsavseende, tillstyrker riksförsäkringsverket
att dessa hjälpmedel i princip skall göras kostnadsfria för den
enskilde.
Socialpolitiska kommittén, som har att över hela det socialpolitiska fältet
granska ändamålsenligheten och lämpligheten av reglerna för olika förmåner,
finner att de ortopediska hjälpmedlen bör jämställas med sådana läkeoch
hjälpmedel, som tillhandahålles patienterna på sjukvårdsinrättningarna.
Vårdens ändamål är att såvitt möjligt återställa patientens hälsa, rörelse-
och arbetsförmåga. I den mån särskilda anordningar härför är nödvändiga,
utgör de inslag i själva vården. Att på patienterna lägga vissa
smärre kostnader eller kostnadsandelar synes från denna utgångspunkt endast
kunna motiveras av önskan att hålla statsverkets kostnad nere. Kommittén
finner, att vårdkostnaderna för den patientkategori det här gäller
bör täckas solidariskt av befolkningen i minst samma utsträckning, som
gäller för sjukhusvården i övrigt, och tillstyrker därför att patienterna befrias
från kostnaderna för hjälpmedlen.
‘2* —Biliang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. AV 82
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1962
Medicinalstyrelsen är medveten om att anskaffande av erforderliga ortopediska
hjälpmedel med nuvarande bidragssystem många gånger blir betungande
för den enskilde och tvingar vederbörande primär- eller sekundärkommun
att lämna särskilda bidrag. Jämfört med kostnaderna för motsvarande
hjälpmedel enligt riktprislistan i styrelsens år 1959 avgivna P.M. med
förslag till utvidgad rätt till statsbidrag för ortopediska hjälpmedel och
därmed sammanhängande frågor innebär de i departementspromemorian
redovisade priserna, att en avsevärd prisförhöjning ägt rum. Prisförhöjningen
är genomgående för hela sortimentet.
Ur de synpunkter styrelsen har att företräda finns intet att erinra mot
att den enskilde erhåller hjälpmedlen kostnadsfritt. Det synes dock styrelsen
föga realistiskt att från de lokala huvudmännens sida räkna med något
större intresse att hålla priserna på området nere, därest de själva icke belastas
med några kostnader. Konsekvenserna torde sannolikt bli, att de
ortopediska verkstäderna kommer att tillämpa än mer varierande och högre
priser. Om patienten har att själv betala 10 kronor för varje nyanskaffat
hjälpmedel, torde detta komma att motverka eventuella missbruk endast i
fråga om mindre kostnadskrävande hjälpmedel. Enligt styrelsens mening
torde därför, om bidragsrätten utsträckes till inemot 100 procent, statens
kostnader komma att öka i avsevärd mån utöver vad som beräknas i promemorian.
Styrelsen föreslår för sin del, att patienten själv får stå för 10
procent av kostnaden. Endast i ett fåtal fall torde därvid den patienten
åvilande kostnadsandelen komma att bli betungande för honom samtidigt
som man på ett smidigare sätt motverkar missbruk. Kostnaderna för statsverket
skulle härigenom — med medelsåtgången budgetåret 1960/61 som
beräkningsgrund — komma att uppgå till cirka 9 400 000 kr.
Undantagande av hålfotsinlägg och eventuellt andra enklare hjälpmedel
från bidragsgivningen tillstyrkes eller lämnas utan erinran av statskontoret,
medicinalstyrelsen, riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, svenska
stadsförbundets och svenska landstingsförbundets styrelser, Sveriges läkarförbund,
svenska läkaresällskapet, svensk ortopedisk förening, riksföreningen
mot polio samt riksföreningen mot reumatism, vilken menar att
även tygkorsetter bör undantagas. Försäkringsinspektionen ifrågasätter
däremot om ej hålfotsinlägg bör vara bidragsberättigade. Vanförevårdsföreningen
i Härnösand framhåller, att även vanliga hålfotsinlägg är ortopediska
hjälpmedel, om de ordineras av sakkunnig läkare för att avhjälpa
vissa sjukdomsbesvär. Vanförevårdsföreningen i Hälsingborg gör gällande,
att individuellt framställda, bidragsberättigade inlägg skulle kunna medverka
till en önskvärd sanering av den privata handeln med inlägg, som
ofta föranleder fotinsufficienser av avsevärt allvarligare karaktär än om
patienten icke använt desamma.
I departementspromemorian ifrågasatt fix avgift av 10 kr. för hjälpmedlen
tillstyrkes av statskontoret, försäkringsinspektionen, svenska stadsförbundets
och svenska landstingsförbundets styrelser, vanförevårdsföreningen
i Hälsingborg, svenska läkaresällskapet och svensk ortopedisk förening.
Riksförsäkringsverket vill ej motsätta sig att en viss mindre avgift
uttages. Riksföreningen mot polio anser att nuvarande minimiavgift bör
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962
bibehållas. SVCK och de vanföras riksförbund pekar på att behov ofta
föreligger av en rad olika hjälpmedel och finner den föreslagna avgiften
tveksam. Enligt de vanföras riksförbund kan avgiften medföra orättvisor,
administrativa besvärligheter och kostnader. Det föreslagna intyget på heder
och samvete rörande tidigare erhållna hjälpmedel finner förbundet
tillräckligt för att tillgodose önskemålet om kontroll av bidragsverksamheten.
Riksföreningen mot reumatism anser att det i promemorian föreslagna
intygsförfarandet angående eventuellt tidigare förvärv av hjälpmedel
ej är tillräckligt utan förordar registrering. Enligt Sveriges läkarförbund
vore lämpligt att stickprovskontroll infördes för att uppdaga huruvida
och om möjligt förhindra att patienterna reser från det ena stället till
det andra och erhåller olika bandage. Läkarförbundet framhåller liksom
svenska läkaresällskapet och svensk ortopedisk förening, att fullvärdig
bandageverkstadsservice måste finnas på alla de platser, där bandage tillverkas,
eftersom verkstäder med högre standard i annat fall kommer att
överbelastas. Vanförevårdsföreningarna i Stockholm och Hälsingborg finner
intygsförfarandet föga tilltalande. Enligt Hälsingborgsföreningen är risken
för bandageförsörjning från olika håll minimal. Stockholmsföreningen förordar
ytterligare överväganden. SVCK, som anser intygsförfarandet utgöra
en besvärande anordning, tillstyrker endast att förfarandet användes beträffande
rullstolar och invalidvagnar.
Vad beträffar promemorians uttalanden om prissättningen å
ortopedhjälpmedlen, nämligen att tillverkningen bör bedrivas så rationellt
och ekonomiskt som möjligt och att hjälpmedlen bör tillhandahållas till
självkostnadspris utgår svenska landstingsförbundets och svenska stadsförbundets
styrelser från att dessa önskemål beaktas av de huvudmän, som
driver verkstäder. Landstingsförbundets styrelse pekar på att landstingens
inköpscentral bl. a. ordnat fabriksmässig tillverkning av hel- och halvfabrikat
i syfte att nedbringa kostnaderna. Den aktuella allmänna rationaliseringsverksamheten
på sjukhusväsendets område torde ej heller förbigå de
ortopediska verkstäderna. Socialstyrelsen anser att prissättningen vid verkstäderna
bör standardiseras så att patienterna får hjälpmedlen pa samma
villkor vid alla anstalter. Riksföreningen mot reumatism hävdar att priset
bör fastställas centralt av medicinalstyrelsen. I prissättningen bör, enligt
SVCK och De vanföras riksförbund, kunna inräknas skäliga kostnader för
experiment- och förbättringsarbeten. De vanföras riksförbund beräknar
erforderligt pålägg till 2 procent. SVCK framhåller vidare vikten av att staten
ökar sina möjligheter att få objektiva informationer om kvalitets-, produktions-
och prisfrågor på området. Det är ytterst angeläget att centralt
kunna lämna huvudmännen för verkstäderna råd och anvisningar vid icke
önskvärda varianter i kvalitets-, produktions- och prishänseende. Man bör
pröva först korrektiv av rådgivande karaktär, innan mer rigorösa åtgärder
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962
aktualiseras. Det organ, som skall få denna konsultativa uppgift, bör få
tillgång till erforderlig expertis. För verksamheten bör så litet som 0,5 procent
av de totala statliga kostnaderna för hjälpmedlen kunna ge tillräckligt
ekonomiskt underlag, vilket belopp kan beräknas vara mycket ringa i
förhållande till de besparingar, som bör bli resultatet av verksamheten.
Med anledning av i promemorian berörda spörsmål om hjälpmedel i
lyxutförande förutsätter socialpolitiska kommittén, att vederbörande
myndigheter vid den närmare utformningen av bestämmelserna rörande
tillhandahållande av hjälpmedlen uppmärksammar möjligheterna att hålla
kostnaderna nere. Att hjälpmedlen skall vara ändamålsenliga, lätthanterliga,
diskreta och behagliga utesluter inte, alt extrakostnader för lyxutförande
bör bäras av den enskilde. Av samma mening är socialstyrelsen.
S] CK framhåller att när det gäller exempelvis korsetter är gränsen mellan
ortopediskt och estetiskt eller modebetingade anordningar flytande. Fn
annan praktisk svårighet erbjuder ortopediska skodon. Medan ingen tvekan
kan rada om att lägga hela kostnaden pa staten för specialtillverkade skodon
för verkligt invalidiserade personer eller personer, som uppenbart löper
risk att bli invalidiserade utan dessa hjälpmedel, finnes en rad gränsfall,
som otvivelaktigt kommer att öka i antal och utgöres dels av sådana fall,
som får utfört smärre ändringar av skodon köpta i öppna handeln och dels
av sådana som hittills kunnat nöja sig med sådana köpta skodon och där
ingen ändring genomförts men väl kunnat diskuteras. SVCIv framhåller vidare
liksom de vanföras riksförbund, att man inte kan bortse från det psykologiska
värdet av estetiskt tilltalande hjälpmedel. För åtskilliga invalider
framstår det som ett ytterligare handikapp att använda för omvärlden synliga
hjälpmedel, varför de hellre avstår från att använda hjälpmedlet. Riksförbundet
understryker vidare, att hjälpmedlen bör vara så tekniskt fulländade
som möjligt. Ett dyrare hjälpmedel är i regel mer tekniskt utvecklat.
I remissyttrandena tas vidare upp vissa speciella frågor.
De vanföras riksförbund förordar en förnyad prövning av det i medicinalstyrelsens
promemoria år 1959 om utvidgad rätt till statsbidrag till ortopediska
hjälpmedel framlagda förslaget om rätt att få använda beviljat bidrag
till invalidvagn till anskaffning av bil, varigenom skulle uppnås en ur
medicinsk synpunkt bättre lösning av transportproblemen för rörelsehindrade.
Det öppna fordonet förvärrar i längden vederbörandes invaliditet
genom reumatiska skador, köldskador in. in.
Riksföreningen mot reumatism anser att om de ortopediska hjälpmedlen
blir helt kostnadsfria, bör även hel ersättning utgå för invalidbil till den
som behöver sådan för sitt förvärvsarbete.
Såväl SV C K som riksföreningen mot reumatism antar att kostnaderna för
nu förordad reform blir högre än i promemorian beräknats. SVCK anser eu
kostnad av 12 milj. kr. sannolik.
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962
B. Hörapparater
Hörselvårdsnämnden, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, försäkringsinspektionen,
socialpolitiska kommittén, svenska stadsförbundets styrelse,
svenska läkaresällskapet, hörselfrämjandets riksförbund och hörselfrämjandet
i Stockholm förordar, att bidraget utgår utan behovsprövning
och med full kostnadstäckning. Svenska landstingsförbundets styrelse finner
en total statsbidragsfinansiering mest önskvärd med förbehåll att apparatmottagaren
själv erlägger ett belopp av 10 kr. Även stadsförbundets styrelse
och försäkringsinspektionen anser att ett fixt avgiftsbelopp av 10 kr.
kan ifrågakomma. Övriga remissmyndigheter — med undantag av statskontoret
— tillstyrker att behovsprövningen slopas generellt och att statsbidraget
höjes.
Socialpolitiska kommittén utgår från att behovet av hörapparat är medicinskt
betingat och således helt oberoende av patientens betalningsförmåga.
Hörapparater bör därför tillhandahållas de hörselskadade på samma
villkor som övriga läke- och hjälpmedel. Behovsprövningen bör avse öronen
och inte plånboken. En inkomstgräns kan i detta fall inte längre försvaras.
En maximering av statsbidraget, som tvingar patienten att erlägga en del
av kostnaden själv, innebär för de betalningssvaga att de kan välja mellan
att avstå från annan konsumtion eller ansöka om kompletterande bidrag
hos myndighet eller organisation.
Svenska stadsförbundets styrelse kan ej finna någon nämnvärd principiell
skillnad mellan ortopediska hjälpmedel och hjälpmedel avsedda att kompensera
hörselskador och förordar med hänsyn härtill bestämt att den ekonomiska
behovsprövningen slopas och att full kostnadstäckning för hörapparater
införes. De för detta alternativ beräknade kostnaderna a runt
5 milj. kr. synes icke vara av sådan storleksordning att de bör utgöra hinder
för en reform, vilken måste anses vara förenad med betydande fördelar i
jämförelse med alternativen att bibehålla någon form av maximerade bidrag
och inkomstprövning. Icke minst bör fördelarna att slippa det administrativa
merarbetet vid ansökningsförfarandet och inkomstprövning beaktas.
Hörselfrämjandets riksförbund påpekar att tekniska förbättringar av hörapparater
samt de moderna hörapparaternas kortare livslängd ofta nödvändiggör
hörapparatbyte efter en kortare period än åtta år, varvid den hörselskadade
under alla förhållanden själv får svara för hela apparatkostnaden.
Hörselfrämjandet i Stockholm understryker att det ej kan förefalla rimligt
att den som sedan barnaåren är nödsakad att använda hörapparat
efter fyllda 16 år tvingas att själv bekosta denna helt eller delvis.
Riksförsäkringsverket framhåller att enbart dövhet eller hörselnedsättning
enligt verkets praxis vid invaliditetsbedömningar i regel icke anses
medföra invaliditet i folkpensioneringslagens mening. Däremot kan dövhet
eller hörselnedsättning i förening med annat lyte eller sjukdom medföra en
så höggradig nedsättning av arbetsförmågan att invalidpension eller sjukpension
kan utgå. Hörseldefekter kan alltså få betydelse som bidragande
invaliditetsorsak vid bedömningen av ett fall, som eljest icke skulle varit att
anse som ett pensionsfall. Förutom de humanitära och sociala aspekterna
torde det sålunda vara av avsevärd betydelse ur pensionssynpunkt att de
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962
hörselskadade återinpassas i produktionen och den sociala gemenskapen
med andra människor. Då dövhet eller allvarlig hörselnedsättning är ett
handikapp som är jämförbart med många av de defekter, för vilka de ortopediska
hjälpmedlen avser att råda bot, är det enligt riksförsäkringsverkets
uppfattning önskvärt att den ekonomiska behovsprövningen slopas.
Av samma skäl bör bidragsmaximum höjas avsevärt. Kan erforderliga hörapparater
ej med en gång tillhandahållas kostnadsfritt, synes en kombination
av höjning av bidragsmaximum och av inkomstgränsen lämpligast för
en första etapp.
Svenska landstingsförbundets styrelse anser liksom socialstyrelsen att
merkostnad för lyxutförande bör stanna på den enskilde. Om inkomstgränser
väljes, bör dessa enligt förbundsstyrelsens mening anknyta till den
beskattningsbara inkomsten. För att undvika »tröskelproblem» är man
därvid nödsakad att tillämpa en glidande skala med full bidragsgivning i
vissa inkomstlägen och därefter en med inkomstens ökning sjunkande bidragsandel.
Ett dylikt system innebär visserligen betydande svårigheter
men torde enligt förbundsstyrelsens mening ge mer tillfredsställande resultat
än ett system med maximibelopp för statsbidraget eller en för alla
inkomstlägen fixerad statsbidragsandel om 3/i.
Sveriges läkarförbund förordar, att bidraget höjes till tre fjärdedelar av
anskaffningskostnaden, varigenom ernås full överensstämmelse med ersättningen
för läkarvård från sjukkassan.
Medicinalstyrelsen anför.
En hörapparat får i likhet med ett ortopediskt hjälpmedel ur medicinsk
synpunkt anses utgöra en protes, som förbättrar möjligheterna för den
hörselskadade att föra ett normalt liv, både vad avser yrkesverksamhet
och övrig livsföring. Med hänsyn härtill och då hörapparater numera kostar
i stort sett lika mycket som dyrare oidopediska hjälpmedel, bör den
skillnad i fråga om statsbidrag, som maximeringen utgör, icke längre upprätthållas.
Styrelsen förordar sålunda i överensstämmelse med vad styrelsen
anfört beträffande statsbidrag till ortopediska hjälpmedel, att statsbidrag
till anskaffande av hörapparat må utgå med 90 procent av kostnaden
utan maximering av statsbidragsbeloppet. Vid bifall härtill bör anslaget
uppräknas till 5 400 000 kr.
Statskontoret förordar återgång till tidigare princip att person som förklarats
för sitt arbete vara i behov av hörapparat bör härför erhålla full
kostnadstäckning. Därmed torde de mest angelägna behoven av ökade bidrag
bli tillgodosedda. I övrigt bör bidragsgrunderna ej justeras för närvarande.
Maximibelopp och inkomstgränser förutsättes därvid framdeles
bli justerade med hänsyn till inträdande förändringar i priser och lönenivå.
I anslutning till den i departementspromemorian berörda frågan om
sortimentet av bidragsberättigade hörapparater vill hörselfrämjandets
riksförbund starkt poängtera de psykologiska synpunkter, som bör
beaktas vid utprovningen. Det är heller inte medicinskt eller tekniskt utrett,
att det stora antalet olikartade hörselnedsättningar kan kompenseras
med endast två eller tre typer av apparater. För dem, som på nära håll
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962
sett de svårigheter, som starkt hörselskadade har att kämpa med i dagens
samhälle, vilket i allt högre grad ställer krav pa god horsel, toretaller ett
litet antal bidragsberättigade hörapparater orealistiskt. Vid omskolmnö
och yrkesutbildning måste i många fall hörapparaten anpassas till den
hörselskadades kommande yrke, vilket ofta medför specialutföranden
Medicinalstyrelsen framhåller, att en så stark begränsning av antalet godkända
hörapparater, som åsyftades vid införandet av gallande statsbidragssystem,
icke längre synes ändamålsenlig. Utvecklingen pa horapparatområdet
ävensom andra faktorer gör det önskvärt att direktiven rörande antalet
godkända hörapparattyper modifieras. Med hansyn tdl administrativa
och ekonomiska synpunkter torde dock en begränsning av antalet
fortfarande böra eftersträvas. Det torde lämpligen fa ankomma pa styrelsen
att efter hörande av hörselvårdsnämnden och under beaktande av
nu anförda synpunkter besluta härom.
Svenska stadsförbundets styrelse ger uttryck for uppfattningen att sortimentet
bör kunna begränsas för att nedbringa kostnaderna för statsverket.
Socialstyrelsen föreslår att bidrag till driften av horappaiat medaives
Årskostnaden för de driftbilligaste apparaterna kan vid tullt utnyttjande
beräknas till 70-80 kr. om året. Kostnaden ar icke sa obetydlig
att man kan bortse från den. Under alla omständigheter bor driftbidrag
utgå till barn och ungdom under 17 år. , . ,
Även socialpolitiska kommittén framhåller, att fragan om kostnaderna
för hjälpmedlens och apparaternas drift kan komma att fa betydelse Ba -terier och andra drivmedel samt smärre justeringar torde i flertalet tall
kunna bekostas av den enskilde. . * llt
Hörselvårdsnämnden erinrar slutligen om att för anskaffnin^ o
byte av hörapparat för barn under 16 år gäller förmånligare regler an fo
de vuxna. Då de hörselskadade barnen vanligen erhaller skolundervisning
till ungefär 18 års ålder, föreslår nämnden, att åldersgränsen hojes
.—- för skolungdom — till 18 år.
C. Andra medicinskt-tekniska hjälpmedel
Medicinalstyrelsen tar upp frågan om bidrag till kostnaderna för c o lost
o m i- och ileostom iförband. Styrelsen anför.
I anledning av ett av Kungl. Maj :t meddelat uppdrag har styrelsen verkställt
viss utredning angående kostnaderna ar 1961 för dylika förband va
av framgår att engångskostnaden för colostomipatient beräknades utgöra
75 kr. för bandage (inklusive 100 påsar) och för ileostomipatient 100 kr
medan kostnaden för i övrigt erforderliga påsar 11 regel uppskattades till
100_300 kr. per patient och år. Totalkostnaden for bandage pei ar ka
beräknas till 50 000 kr., varav för ileostomierna 3 000 kr., medan kostnaden
per år för påsar är svåruppskattbar, men torde ligga mellan 300 000
Frågan har behandlats vid sammanträde med styrelsens liuvudmannaråd,
varvid styrelsen anmälde, att styrelsen — med hansyn till ett i proportion
till eventuella bidragskostnader alltför stort administrativt merarbete
— funnit övervägande skäl tala för att bidrag for andamalet lämnades
genom vederbörande huvudmans försorg. Ledamöterna i huvudmannarådet
uttalade, att det icke vore huvudmännens uppgift att In
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962
draga till kostnaderna för ifrågavarande bandage. Antingen borde staten
påtaga sig dessa kostnader eller också, vilket ansågs lämpligast, borde
ersättning för ändamålet utgå genom den allmänna sjukförsäkringen.
Medicinalstyrelsen erinrar vidare om en av direktionen för karolinska
sjukhuset gjord framställning angående bestridande av kostnaderna för
inköp av s. k. pacemaker m. in. Patient, som genomgått »pacemakeroperation»,
måste som regel bära apparaten under sin återstående livstid,
varför den närmast bör betraktas som protes. Kostnaden för en dylik apparat
uppgår till omkring 1 000 kr. per operation. Vid karolinska sjukhuset
beräknas antalet erforderliga apparater till cirka 25 per år. Den enskildes
kostnad är sålunda ofta betungande.
Enligt styrelsens mening utgör ifrågavarande medicinskt-tekniska anordningar
hjälpmedel, som i medicinskt hänseende kan jämställas med
ortopediska hjälpmedel eller hörapparater. Med hänsyn härtill och till de
därmed förenade kostnaderna för den enskilde föreslår styrelsen att såväl
colostomi- och ileostomiförband jämte påsar som s. k. pacemakers och
andra hjälpmedel, vilka i jämförliga syften till följd av den medicinskttekniska
utvecklingens fortskridande kan framkomma, blir statsbidragsberättigande
med 90 procent. För ändamålet bör beräknas ett belopp av
förslagsvis 400 000 kr.
Styrelsen erinrar om, att Kungl. Maj :t med stöd av förordningen den
4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel
äger föreskriva, att läkemedel, som erfordras vid långvarig och allvarlig
sjukdom, skall tillhandahållas kostnadsfritt. Detta utgör ett ytterligare stöd
för att statsbidrag bör utgå för alla medicinskt-tekniska hjälpmedel av betydelse
för höjande av arbetsförmågan hos invalidiserade. Förenämnda bestämmelser
bör även tjäna till vägledning vid utformningen av statsbidragsbestämmelser
för medicinskt-tekniska hjälpmedel bl. a. såtillvida, att Kungl.
Maj :t bör bemyndigas att utan riksdagens hörande besluta om vilka hjälpmedel,
som skall vara bidragsberättigande. Administrationen av bidragen
till de medicinskt-tekniska hjälpmedlen bör — i likhet med vad som gäller
beträffande nyss nämnda läkemedel — enligt styrelsens mening handhavas
av riksförsäkringsverket, då det under alla omständigheter är fråga om en
komplettering till sjukförsäkringen.
D. Finansieringsfrågor
Medicinalstyrelsen föreslår, att ett särskilt förslagsanslag benämnt Bidrag
till medicinskt-tekniska hjälpmedel (innefattande såväl ortopediska hjälpmedel
som hörapparater och övriga medicinskt-tekniska hjälpmedel) av i
runt tal 15 000 000 kr. anvisas.
Därest av statsfinansiella skäl angivna statsbidragslinje icke anses framkomlig,
bör enligt styrelsens mening övervägas, huruvida man beträffande
finansieringen kan vinna anknytning till sjukförsäkringen, i vart fall för
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962
den kostnadsandel, som hittills åvilat patienten. Sammanlagda kostnaden
för statsverket (inklusive bidrag till sjukkassorna) beräknas härvid komma
att uppgå till högst 13 000 000 kr. Frågan har tidigare varit aktuell
när det gällde ortopediska hjälpmedel men avvisades, då tidpunkten
icke ansågs vara inne att föreslå en sådan ordning. Styrelsen har så mycket
större anledning att föreslå att spörsmålet ånyo prövas som utredning
för närvarande pågår dels om vidgad samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen,
vilken senare försäkringsgren hittills delvis bestritt kostnader
för medicinskt-tekniska hjälpmedel, dels ock om utvidgning av rätt
till ersättning från sjukförsäkringen för annan sjukvård än läkarvård och
sjukhusvård, i samband varmed även frågan om ersättning från sjukförsäkringen
för vård vid rehabiliteringsavdelningar av icke inneliggande patienter
avses skola undersökas.
Därest här föreslagna väg beträdes, kan man även tänka sig, att statens
hittillsvarande bidrag på området medräknas vid den generella omläggning
av statsbidragen till kroppssjukvården, varom utredning för närvarande
pågår. Härigenom skulle en förenkling av statsbidragsadministrationen
kunna vinnas, samtidigt som man vunne en mera naturlig och användbar
form för det allmännas bidrag till andra medicinskt-tekniska
hjälpmedel, som är för kostnadskrävande för den enskilde.
Sveriges läkarförbund anser att kostnaderna för fria ortopediska hjälpmedel
bör falla på de allmänna sjukkassorna, som svarar för kostnaderna
för kostnadsfria och rabatterade läkemedel, bortsett från en förhållandevis
obetydlig del. Det måste i princip vara riktigt, att sjukkassorna belastas
med alla av sjukdomar och olycksfall orsakade kostnader, som icke
faller under annan obligatorisk försäkring.
Även socialpolitiska kommittén menar att det finns skäl, som talar för
att införliva kostnaden för ortopediska hjälpmedel och hörapparater m. m.
med socialförsäkringen. För en övergångstid bör proinemorieförslaget om
ett särskilt statsbidrag förverkligas. Kommittén har för avsikt att i denna
fråga och andra närliggande spörsmål beträffande hjälpmedel för handikappade
söka samråd med den nyligen tillkallade utredningen angående
sjukvårdsförsäkringen. Ett införlivande med socialförsäkringen synes kunna
ha den fördelen, att man lättare kan ordna den registrering av utlämnade
apparater på enskilda patienter, som är angelägen med hänsyn till önskemålet
att förmånen icke utnyttjas i större omfattning än som avsetts.
Försäkringsinspektionen ifrågasätter om det i längden är tillfredsställande
att förevarande statsbidrag utbetalas av staten på det sätt som promemorian
förutsätter. Det torde vara ett allmänt önskemål om att floran
av statsbidrag för sjukvården begränsas och ersättes av klumpbidrag till
sjukvårdshuvudmännen. Därigenom torde avsevärda administrativa förenklingar
kunna uppnås samtidigt som huvudmännens intresse för bekämpande
av eventuella missbruk kan bli större än f. n. Denna reform av statsbidragen
till sjukvårdens huvudmän torde emellertid icke kunna lösas omgående,
varför inspektionen icke vill resa några invändningar mot att speciella
statsbidrag för ändamålet utgår under en övergångstid. Om — alternativt
— de allmänna sjukkassorna övertoge bidragsgivningen, torde
eventuella villkor för motverkande av missbruk bli mer schablonmässiga
än om det finansiella ansvaret efter en övergångstid lägges direkt på sjukvårdshuvudmännen.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962
111. Medicinalstyrelsens anslagsäskanden
Medicinalstyrelsen (skr. 31/8 1961) föreslår dels att anslaget till Bidrag
till stödjebandage och proteser vid ortopediska lasarettsavdelningar m. m.
(med utgångspunkt från oförändrade bidragsgrunder) uppföres med
6 000 000 kr., dels ock — under förutsättning att statsbidraget till hörapparater
för vuxna hörselskadade höjes från 150 till 250 kr. per apparat — att
anslaget till Bidrag till anskaffande av hörapparater uppföres med 1 950 000
kronor.
IV. Departementschefen
Statsbidrag till ortopediska hjälpmedel utgår med 3Jt av kostnaderna. Den
enskilde patienten skall sålunda i princip själv svara för resterande fjärdedel.
När det gäller hörapparater utgår till vuxna hörselskadade statsbidrag
efter ekonomisk behovsprövning med högst 150 kr., vilket i genomsnitt
motsvarar ungefär V3 av kostnaderna. Till barn utgår dock bidraget med
hela kostnaden för apparatinköp.
Även om staten alltså tagit på sig större delen av kostnaderna för ortopediska
hjälpmedel, kommer dock med hänsyn till bidragets konstruktion
och de starkt varierande kostnaderna för hjälpmedlen den enskildes andel
av kostnaderna ofta att bli betungande. Priserna på stödjebandage och
proteser ligger mellan 10 och närmare 1 800 kr. och på rullstolar och
invalidvagnar mellan 500 och 2 500 kr. Härtill kommer tilläggskostnader
för kompletterande anordningar eller specialutföranden. En patient kan
vidare behöva flera hjälpmedel. En patient, som endast behöver ett billigt
hjälpmedel, slipper sålunda undan med några kronor, medan en annan patient,
som behöver komplicerade eller flera hjälpmedel, själv måste skjuta
till avsevärda belopp. Dessa olikheter skärpes än mer av att det blir de
svårast handikappade och därmed som regel de ekonomiskt svagaste som
drabbas av de drygaste kostnaderna. I fråga om hörapparater måste den
hörselskadade under alla förhållanden själv svara för betydande belopp.
Erfarenheterna måste sägas ha givit vid handen att gällande bidragsnormer
inte är tillfredsställande. I vissa fall minskas svårigheterna för den
enskilde bl. a. därigenom att en del landsting ansett sig böra lämna fyllnadsbidrag
efter skiftande grunder. Fyllnadsbidrag utdelas vidare av privata
fonder och understödsföreningar. I sista hand får patienterna lita till socialhjälpsbidrag
från hemortskommunen. På motsvarande sätt lämnas fyllnadsbidrag
till hörapparater av några sjukvårdshuvudmän eller i vissa
fall av hörselfrämjandets riksförbund och dess lokalföreningar.
Anskaffning av ortopediska hjälpmedel och hörapparater ingår som en
elementär del av en rehabiliteringsverksamhet, som avser att så långt
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962
möjligt återanpassa den handikappade till en normal livsföring. Att patientens
allmänna funktionsförmåga kan höjas är en grundläggande förutsättning
för åtgärder i syfte att återföra den handikappade till arbetslivet.
Det är därför angeläget att undanröja de ekonomiska hinder, som nu kan
ligga i vägen för de handikappades möjligheter att skaffa sig erforderliga
hjälpmedel.
Som socialpolitiska kommittén framhållit är sjukvårdens ändamål att
såvitt möjligt förbättra och återställa patientens hälsa, arbets- och rörelseförmåga.
I den mån särskilda anordningar är erforderliga härför, bör de
sålunda ses som ett led i den sjukvårdande verksamheten. Härav följer att
kostnaderna för dessa anordningar antingen bör utgöra en del av kostnaderna
för sjukhusvården eller bestridas via den allmänna sjukförsäkringen.
Att ålägga den enskilde patienten en del av kostnaderna i en för patienten i
flertalet fall kännbar utsträckning utgör ett avsteg från de i vårt land godtagna
principerna för sjukvårdens finansiering.
I vårt land har man iakttagit en viss återhållsamhet vid bidragsgivningen
till de ortopediska hjälpmedlen och valt vägen att på grundval av vunna erfarenheter
av bidragssystemets verkningar successivt förbättra villkoren.
Med hänsyn till de tungt vägande skäl, som jag här redovisat, måste tiden nu
anses vara inne att vid bidragsgivningen taga steget fullt ut. Jag vill därvid
framhålla, att allt större uppmärksamhet måste av samhället ägnas
de psykiskt och fysiskt handikappade grupperna. Såväl den allmänt medicinska
som den arbetsvårdsmässiga rehabiliteringen måste i detta syfte
utbyggas. Samhällsekonomiskt är de handikappades medverkan i produktionen
av stort värde. I samverkan mellan stat, kommun och näringsliv
bör därför allt göras för att underlätta de handikappades situation. Det är
vidare ur humanitär synpunkt angeläget att så långt möjligt mildra de
ekonomiska följderna av handikappen. Att så sker är även principiellt följdriktigt
med hänsyn till den utformning, som getts åt sjukvårdspolitiken
inklusive sjukförsäkringen. Den oavvisliga slutsatsen härav blir att alla
bör ges lika möjlighet att erhålla nödvändiga hjälpmedel. Jag förordar sålunda
i princip, att de handikappade befrias från kostnaderna för ortopediska
hjälpmedel och hörapparater.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att statsutskottet i anledning av
en i andra kammaren väckt motion om bidrag till colostomi- och ileostomipatienter
i sitt utlåtande 1961: 11 (p. 82), uttalade att utskottet förutsatte
att Kungl. Maj:t närmare undersökte utvecklingen på området och för riksdagen
framlade de förslag om stöd åt dessa patienter, som efter närmare utredning
eventuellt kunde befinnas erforderliga. Sedan riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t givit till känna vad utskottet anfört, uppdrog Kungl.
Maj :t genom beslut den 12 maj 1961 åt medicinalstyrelsen att utreda frågan
huruvida bidrag borde utgå till kostnaderna för colostomi- och ileostomiförband
samt att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag vartill utredningen
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962
kunde föranleda. I sitt i det föregående återgivna yttrande över departementspromemorian
har styrelsen redovisat kostnaderna för ifrågavarande
förband. Styrelsen uttalar därjämte, att styrelsen funnit övervägande skäl
tala för att bidrag för ändamålet lämnas genom sjukvårdshuvudmännens
försorg. Vid överläggning med styrelsens huvudmannaråd har emellertid
rådets ledamöter invänt, att det icke vore huvudmännens utan statens
eller den allmänna sjukförsäkringens uppgift att svara för bidrag till förbanden.
Med hänsyn härtill föreslår styrelsen att statsbidrag bör utgå till
förband jämte påsar.
Vid min prövning av frågan har jag funnit mig såtillvida böra biträda
styrelsens förslag, att jag föreslår att bidrag må utgå till de med anskaffningen
av colostomi- och ileostomiförbanden förenade engångskostnaderna.
Däremot anser jag mig bl. a. av administrativa skäl ej kunna förorda bidrag
till löpande kostnader för anskaffande av förbrukningsmateriel.
Medicinalstyrelsen har vidare väckt frågan om bidrag till kostnaderna för
s. k. pacemakers1, vilken fråga f. n. ej är reglerad. Då apparaterna är dyrbara
bör det ej ifrågakomma att den enskilde patienten skall bestrida kostnaden
härför. Som ett provisorium i avbidan på principiellt ställningstagande
till frågan om finansieringen av kostnaderna för likartade medicinskttekniska
hjälpmedel förordar jag att även kostnaderna för detta hjälpmedel
bestrides från anslaget till ortopediska hjälpmedel.
Beträffande ortopediska hjälpmedel bör sålunda nuvarande 3/4-regel upphävas
och ersättas med full kostnadstäckning. I departementspromemorian
har ifrågasatts, att vanliga hålfotsinlägg undantages från bidragsgivningen.
I likhet med flertalet remissmyndigheter, som yttrat sig på denna punkt,
däribland medicinalstyrelsen och samtliga tre läkarorganisationer, föreslår
jag att sådant undantag göres. I övrigt anser jag, att några inskränkningar
i bidragsrätten tills vidare ej bör göras.
I departementspromemorian har vidare ifrågasatts att uttaga en fast
avgift av förslagsvis 10 kr. vid nyanskaffning av hjälpmedel. Förslaget
har lämnats utan erinran av flera remissmyndigheter. En avgift av denna
storleksordning torde emellertid knappast minska eventuella missbruk av
bidragsrätten. Den bidrar ej heller i nämnvärd mån till att minska statsverkets
kostnader men kan särskilt för svårt handikappade, som ofta har
behov av ett flertal olika hjälpmedel, bli betungande. Då avgiften därtill
snarast kommer att komplicera bidragsgivningen, bör de bidragsberättigade
hjälpmedlen enligt min mening tillhandahållas helt kostnadsfritt. Även nuvarande
föreskrift om att den enskilde alltid skall svara för ett belopp av
3 kr. bör därmed slopas.
I departementspromemorian framhålles att en patient är oförhindrad
att vända sig till olika sjukvårdsinrättningar och vid var och en av dessa
skaffa sig hjälpmedel. Möjligheterna till missbruk av bidragsrätten torde 1
1 Elektrisk hjärtstimulator.
31
Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1962
emellertid redan nu vara begränsade och de torde ej bli större vid en utvidgning
av bidragsrätten. I princip skall ju en patient vända sig till ortopedisk
lasarettsklinik inom sitt sjukvårdsområde och först om sådan klinik
saknas anlita vanföreanstalt eller annan ortopedisk inrättning. Patient,
som redan innehar ett av läkare ordinerat hjälpmedel för vilket bidrag
utgått, bör givetvis icke äga att kostnadsfritt utbyta hjälpmedlet, såvida
utbytet icke är motiverat av medicinska eller tekniska skäl. I likhet
med vad som föreslagits i promemorian förordar jag sålunda, att patienten
skall avlämna en försäkran på heder och samvete, huruvida han tidigare
erhållit hjälpmedel. Det kan därjämte övervägas att göra journalanteckning
om utlämnade hjälpmedel.
Såsom framhålles i departementspromemorian föreligger stora variationer
i prissättningen på ortopediska hjälpmedel vid olika verkstäder.
Som SVCK framhållit blir det med en total statsbidragsfinansiering av ortopedhjälpmedlen
angeläget att fortlöpande följa pris- och kvalitetsfrågor
på detta område, vilket bör ankomma på den statliga myndighet, som skall
handha bidragsgivningen, med anlitande av erforderlig expertis.
När det gäller frågan om bidrag till hjälpmedel i »lyxutförande» vill jag
framhålla, att det av naturliga skäl inte är möjligt att beträffande de ortopediska
hjälpmedlen i motsats till hörapparater fastställa vissa bidragsberättigade
typer. Patienten bör självfallet kunna ställa berättigade krav på
att hjälpmedlen ges ett adekvat utförande. Estetiska synpunkter bör beaktas
i tillbörlig utsträckning.
De vanföras riksförbund har föreslagit att handikappade, som ordineras
en invalidvagn, under vissa förutsättningar alternativt bör kunna utfå ett
mot kostnaden för invalidvagnen svarande kontantbidrag till inköp av bil.
Under hänvisning till att den som för sitt arbete behöver bil redan nu äger
möjlighet att få bidrag härlill i annan ordning är jag icke beredd att tillstyrka
detta förslag. Ej heller anser jag mig i detta sammanhang böra taga ställning
till det av riksföreningen mot reumatism framförda förslaget att höja
sistnämnda bidrag till alt avse hela anskaffningskostnaden.
Vad så beträffar hörapparater har jag i likhet med så gott som samtliga
remissmyndigheter funnit övervägande skäl tala för att den ekonomiska
behovsprövningen slopas. I anslutning till det av hörselvårdsnämnden beräknade
genomsnittspriset per hörapparat föreslår jag att bidrag må utgå
med belopp som svarar mot anskaffningskostnaden, dock högst 400 kr. Den
nu förordade begränsningen bör emellertid ej vara absolut. När det i undantagsfall
föreligger klara medicinska indikationer för anskaffande av specialapparat
för svårare hörselnedsättning, bör bidrag till en dyrare apparat
kunna medgivas med högre belopp.
Ett par remissmyndigheter har tagit upp frågan om merkostnader för
hörapparater i »lyxutförande». Man torde emellertid här ha förbisett att bidrag
endast utgår till av medicinalstyrelsen för statsbidrag godkända hör
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962
apparater. Vad gäller det i departementspromemorian berörda spörsmålet
om omfattningen av sortimentet av godkända apparater framstår som
uppenbart att en tidigare till 2 å 3 apparater tänkt begränsning ej längre är
möjlig att vidhålla till följd av den tekniska utvecklingen. Det bör dock som
hittills ankomma på medicinalstyrelsen att vid urvalet av hörapparater,
som skall godkännas för statsbidrag, eftersträva en begränsning.
När det gäller reparationer av hjälpmedel har i praxis bidrag härtill medgivits
för ortopediska hjälpmedel. Som förordats i departementspromemorian
bör en uttrycklig föreskrift härom intagas i statsbidragsbestämmelserna.
Det kan ifrågasättas om inte statsbidrag i analogi härmed även bör
utgå till reparationer av hörapparater. Då utredning ej föreligger om storleken
av dessa kostnader eller om det genomsnittliga behovet av reparationer,
anser jag mig för närvarande ej kunna taga ställning till frågan. Ej
heller anser jag mig kunna tillstyrka det av socialstyrelsen framförda förslaget
om driftbidrag till hörapparater. Jag vill i anslutning härtill framhålla,
att jag som målsättning vid framläggande av nu behandlade förslag
till förbättring av bidragsgivningen till olika hjälpmedel avsett att avlyfta
den enskilde i varje fall huvudparten av de direkta anskaffningskostnaderna
för hjälpmedlen, medan jag av olika skäl ej funnit mig kunna förorda
bidrag till löpande kostnader.
Statsbidrag till hörapparater förskotteras av vederbörande sjukvårdsinrättningar
och gottgöres sedan av medicinalstyrelsen kvartalsvis i efterskott.
Jag föreslår att gottgörelsen i likhet med vad som gäller för ortopediska
hjälpmedel i fortsättningen utgår halvårsvis.
Av mig förordade ändrade grunder för bidragen bör gälla fr. o. in. den
1 januari 1963. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att med utgångspunkt
från nu förordade principer utfärda närmare bestämmelser för bidragsgivningen.
Den årliga merkostnaden för av mig föreslagen förbättring av bidragsgivningen
för ortopediska hjälpmedel beräknar jag i nuvarande läge till
cirka 2,5 milj. kr. För bidrag till colostomi- och ileostomiförband samt till
pacemakers uppskattar jag i likhet med medicinalstyrelsen det årliga medelsbehovet
till 50 000 resp. 25 000 kr. För hörapparater beräknar jag medelsbehovet
till 5 milj. kr., vilket innebär en merkostnad i förhållande till
för innevarande budgetår anvisade medel av cirka 3,5 milj. kr. Med hänsyn
till tidpunkten för ikraftträdandet av de nya bidragsgrunderna samt föreslagna
utbetalningsregler påverkas emellertid icke medelsbehovet för nästa
budgetår.
Anslaget till Bidrag till stödjebandage och proteser vid ortopediska lasarettsavdelningar
m. m. bör sålunda i enlighet med medicinalstyrelsens förslag
för nästa budgetår uppföras med 6 000 000 kr. Anslaget bör ges den
ändrade rubriceringen Bidrag till ortopediska hjälpmedel m. m. Förutom
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962
från detta anslag bestrides kostnaderna för hjälpmedlen från anslagen
till Bidrag till driften av tuberkulossjukvårdsanstalter (avseende hjälpmedel
till patienter lidande av kirurgisk tuberkulos), Bidrag till vanföreanstalter
m. m. och Bidrag till Eugeniahemmet. Bidragskostnaderna torde
under nästa budgetår, då utbetalningarna kommer att ske enligt oförändrade
bidragsgrunder, övergångsvis böra bestridas från de skilda anslagen
men torde fr. o. m. budgetåret 1963/64 sammanföras till anslaget till Bidrag
till ortopediska hjälpmedel m. in. Även bidrag till colostomi- och ileostomiförband
samt till pacemaker bör, som jag tidigare föreslagit, utgå från
detta anslag.
Anslaget till Bidrag till anskaffande av hörapparater bör ges den ändrade
rubriceringen Bidrag till hörapparater. Anslaget torde för nästa budgetår
kunna uppföras med avrundat 1 400 000 kr.
Kostnaderna för bidrag till ortopediska hjälpmedel och hörapparater har
hittills bestridits från särskilda riksstatsanslag. Det synes emellertid föga
rationellt att ha ett särskilt bidragssystem vid sidan av gängse former för
sjukvårdens finansiering. Detta bidragssystem bör därför endast bibehållas
under en övergångstid. Jag har i det föregående framhållit, att tillhandahållandet
av hjälpmedlen bör ses som ett led i den sjukvårdande verksamheten.
En tänkbar lösning vore därför att anse kostnaderna för hjälpmedlen
som en del av sjukhusens direkta driftkostnader. Den merbelastning, som
härigenom skulle uppstå för sjukvårdshuvudmännen, skulle därvid kunna
täckas av det enhetliga statsbidrag på kroppssjukvårdens område, varom
förslag kan väntas från kroppssjukvårdens statsbidragsutredning under
innevarande år. Alternativt kan övervägas möjligheterna att överföra bidragen
till den allmänna försäkringen. Denna fråga torde komma att prövas
av den nyligen tillkallade utredningen för översyn av sjukvårdsförsäkringen
i samråd med socialpolitiska kommittén. I avbidan på nu nämnda ytterligare
överväganden bör administreringen av bidragen alltjämt ankomma på
medicinalstyrelsen.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att
a) godkänna av mig förordade ändrade grunder för statsbidrag
till ortopediska hjälpmedel m. m. och till hörapparater;
b)
till Bidrag till ortopediska hjälpmedel m. m. för budgetåret
1962/63 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 6 000 000 kr.;
c) till Bidrag till hörapparater för budgetåret 1962/63
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 400 000 kr.
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1962
Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Börje Alpsten
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62
201498