Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

1

Nr 71

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr
753), m. m.; given Stockholms slott den 16 februari
1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753);

2) lag om ändring i kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr
50);

3) lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319);

4) lag angående ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse; 5)

förordning om ändrad lydelse av 130 § taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623); samt

6) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436)
om vägnämnder och länsvägnämnder.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 71

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändrade bestämmelser i kommunallagarna om ersättning
till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag. Förslaget innebär
att kommunerna får möjlighet att efter grunder, som kommunerna
själva bestämmer, allmänt och fullt ut gottgöra förtroendemännen inte bara
för kostnader på grund av uppdragen utan även för det arbete som är förenat
med uppdragen. Ersättningsformerna föreslås bli arvode, som skall
utgöra ersättning för utfört arbete, samt traktamente, resekostnadsersättning
och ersättning för särskilda utgifter. Ändringarna i ersättningsreglerna
föranleder ändringar även i vissa ersättningsbestämmelser i andra
författningar.

Genom förslaget stadfästes i fråga om kommunala arvoden den inom
kommunerna redan vidtagna anpassningen till lagstiftningen om försäkring
för allmän tilläggspension. Härigenom anses pensionsfrågan för förtroendemännen
i allmänhet få en tillfredsställande lösning. De borgerliga
kommunerna föreslås dock få möjlighet att i undantagsfall göra särskilda
pensionsutfästelser. Dylika pensionsbeslut av stads- eller kommunalfullmäktige
skall inte längre behöva underställas länsstyrelsens prövning.

Slutligen framlägges förslag om viss utvidgning av de borgerliga primärkommunernas
rätt att utan särskilt tillstånd upptaga lån samt om möjlighet
för stadsfullmäktige i Stockholm att till stadskollegiet och övriga nämnder
delegera beslutanderätten beträffande ordningen för att till tjänstgöring
inkalla vissa suppleanter.

Ändringarna i lagen om församlingsstyrelse föreslås skola träda i kraft
den 1 januari 1963 och övriga författningsändringar den 1 juli 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

3

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)

Härigenom förordnas, att 28, 46, 59, 63 och 75 §§ kommunallagen den 18
december 19531 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

28 §.

(Nuvarande lydelse)

1 m o in. Fullmäktige må besluta,
att fullmäktiges ordförande skall åtnjuta
arvode för med uppdraget förenat
arbete. Arvodets belopp skall bestämmas
för högst ett år i sänder och
må icke överstiga vad som är skäligt
med hänsyn till göromålens omfattning
och art. Fullmäktige äga ock för
ett år i sänder med visst belopp bevilja
ersättning åt ordföranden för utgifter,
som för kommunens räkning
påkallas vid uppdragets fullgörande.

Enligt fullmäktiges bestämmande
må, där väglängden mellan fullmäktigs
hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal
är större än tre kilometer,
resckostnadsersättning vid
deltagande i fullmäktiges sammanträde
utgå till fullmäktig. I den mån
resa lämpligen kan företagas med
järnväg, buss, spårvagn eller fartyg,
må ersättningen ej överstiga avgiften
för plats i andra klass på järnväg,

(Föreslagen lydelse)

1 mom. Fullmäktige må besluta,
att till fullmäktig skall enligt de
grunder fullmäktige bestämma utgå
traktamente för särskilda av uppdraget
föranledda kostnader för uppehälle
samt ersättning för resekostnader
och andra med uppdraget förenade
utgifter.

Efter fullmäktiges bestämmande
må till fullmäktig jämväl utgå arvode
för det arbete som är förenat
med uppdraget. Arvodet må icke
överstiga vad som är skäligt med
hänsyn till göromålens omfattning
och art samt den tid som kan beräknas
åtgå för uppdraget.

1 Senaste lydelse av 28 § 1 inom., se SFS 1959:522, samt av 59 §, se SFS 1961:139.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse)
plats i buss eller spårvagn eller salongsplats
på fartyg. För resa med
eget motorfordon må ersättning utgå
efter de grunder, som fullmäktige
med beaktande av vad nu sagts bestämma.
I intet fall må ersättningen
överstiga lägsta avgiften för taxebil.

Där fullmäktig är bosatt på så stort
avstånd från fullmäktiges sammanträdeslokal,
att resan fram eller åter
måste företagas å särskild dag, må
fullmäktige besluta, att ersättning för
resdag skall utgå efter de grunder
som fullmäktige bestämma.

2 m o m. Fullmäktige äga besluta,
att till ledamot av beredning skall utgå
ersättning i enlighet med de bestämmelser,
som jämlikt 46 § gälla
för ledamot av kommunens styrelse
och utsedd ledamot av annan kommunal
nämnd.

46

1 in o m. Ledamot av kommunens
styrelse och utsedd ledamot av annan
kommunal nämnd skola, därest fullmäktige
så besluta, för deltagande i
sammanträde eller förrättning inom
kommunen i kommunens angelägenhet
åtnjuta gottgörelse av kommu -

(Föreslagen lydelse)

2 m o m. Fullmäktige äga, i fall
som avses i författning om allmän
försäkring, träffa överenskommelse
att utgående arvoden skola anses som
inkomst av anställning.

Fullmäktige äga ock, då särskilda
skäl äro därtill, bevilja fullmäktig,
som under en lång följd av år på
grund av uppdrag utfört arbete av
betydande omfattning, pension i
form av ålderspension, förtidspension
och familjepension.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas
om fullmäktig skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å
ledamot av beredning och suppleant
för sådan ledamot.

§•

1 m o in. Vad i 28 § 1 och 2 mom.
stadgas om fullmäktig skall äga motsvarande
tillämpning med avseende
å ledamot av kommunens styrelse
och utsedd ledamot av annan kommunal
nämnd samt suppleant för sådan
ledamot.

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

liens medel i form av dagtraktamente.
Dagtraktamente må ej överstiga
tio kronor för sammanträdes- eller
förrättningsdag; dock må med avseende
å särskilt tidskrävande sammanträde
eller förrättning eller där
det eljest finnes påkallat av särskilda
förhållanden traktamentet sättas till
högre belopp.

Där våglängden mellan ledamotens
hemvist och sammanträdes- eller
förrättningsstället är större än tre
kilometer, må fullmäktige ock besluta,
att resekostnadsersättning
skall utgå till ledamoten enligt de
grunder, som i 28 § 1 mom. andra
stycket äro stadgade för där avsedda
fall.

Är ledamot, som avses i första
stycket, bosatt på så stort avstånd
från sammanträdes- eller förrättningsstället,
att resan fram eller åter
måste företagas å särskild dag, må
fullmäktige besluta, att ersättning
för resdag skall utgå efter de grunder,
som fullmäktige bestämma.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag
i kommunens angelägenhet
företages utom kommunen av person,
som sägs i första stycket, må, om
fullmäktige så besluta, utgå efter
särskild grund.

2 mom. Jämte gottgörelse, som
beslutes enligt 1 inom., må efter fullmäktiges
bestämmande till sådan ledamot
av kommunens styrelse eller
annan kommunal nämnd, som utsetts
till ordförande eller eljest i viss
befattning inom styrelsen eller
nämnden eller efter särskilt uppdrag
utför arbete av mera betydande omfattning,
utgå dels arvode för med

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse)
uppdraget förenat arbete och dels ersättning
med visst belopp för utgifter,
som för kommunens räkning påkallas
vid uppdragets fullgörande. Beloppet
av arvode eller ersättning för
utgifter skall bestämmas för högst
fyra år i sänder. Arvode må icke överstiga
vad som är skäligt med hänsyn
till göromålens omfattning och art.

3 mom. När särskilda skäl därtill
äro, må fullmäktige bevilja pension
åt ledamot av kommunens styrelse
eller annan kommunal nämnd,
som under en lång följd av år innehaft
befattning eller uppdrag som
avses i 2 mom. samt däråt ägnat övervägande
del av sin arbetstid. Beslut
om pension skall underställas länsstyrelsens
prövning.

4 mom. Där i särskild författning
föreskrift meddelas om ersättning
åt ledamot av kommunal
nämnd, skall vad sålunda finnes
stadgat lända till efterrättelse.

59

Kommun äger jämväl upptaga lån
av statsmedel, som av Konungen beviljats
kommunen, så ock, i den omfattning
och på de villkor Konungen
bestämmer, lån av statsmedel, som
beviljats kommunen av statlig myndighet.

Kommun äger därjämte, i den omfattning
och på de villkor Konungen
bestämmer, åtaga sig ansvarighet
gentemot staten för lån, som av statsmedel
beviljas annan än kommunen,
så ock borgensansvar för lån åt bo -

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Meddelas i särskild författning
föreskrift om ersättning åt
ledamot av kommunal nämnd, skall
vad sålunda finnes stadgat lända till
efterrättelse.

§•

Kommun äger jämväl upptaga dels
lån av statsmedel, som av Konungen
beviljats kommunen, dels ock, i den
omfattning och på de villkor Konungen
bestämmer, lån av statsmedel, som
beviljats kommunen av statlig myndighet,
samt lån för bostadsbyggnadsföretag,
som godkänts för statlig
belåning.

Kommun äger därjämte, i den omfattning
och på de villkor Konungen
bestämmer, åtaga sig ansvarighet
gentemot staten för lån, som av
statsmedel beviljas annan än kommunen,
så ock borgensansvar för lån

7

Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

stadsföretag, som godkänts för stat- för bostadsbyggnadsföretag,
lig belåning. godkänts för statlig belåning.

Likaså må------och avloppsanläggningar.

63 §.

Av fullmäktige------årets förvaltning.

Den, vilken------av granskningen.

Revisorerna äga------beröra förvaltningen.

Vad i------å revisor.

Fullmäktige må besluta, att till re- Vad i 28 § 1 och 2 mom. stadgas
visor skall utgå ersättning i enlighet om fullmäktig skall äga motsvarande
med de bestämmelser, som jämlikt tillämpning med avseende å revisor.
46 § 1 och 2 mom. gälla för ledamot
av kommunens styrelse och utsedd ledamot
av annan kommunal nämnd.

75 §.

Fullmäktiges beslut------av länsstyrelsen.

Om vissa andra beslut, som skola Om vissa andra beslut, som skola
underställas länsstyrelsens prövning, underställas länsstyrelsens prövning,
sägs i 43 §, 46 § 3 mom., 52 och 61 §§ sägs i 43, 52 och 61 §§ samt 76 § 3
samt 76 § 3 mom. mom.

Underställt beslut------därför uppgivas.

Över vägrad------hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1962.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50)

Härigenom förordnas, att 29, 31, 38, 53, 63, 67 och 79 §§ kommunallagen
för Stockholm den 1 mars 1957* skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse)

29

1 mom. Stadsfullmäktige må besluta,
att fullmäktiges ordförande
skall åtnjuta arvode för med uppdraget
förenat arbete. Arvodets belopp
skall bestämmas för högst ett år
i sänder och må icke överstiga vad
som år skäligt med hänsyn till göromålens
omfattning och art. Stadsfullmäktige
äga ock för ett år i sänder
med visst belopp bevilja ersättning
åt ordföranden och vice ordförandena
för utgifter, som för stadens räkning
påkallas vid uppdragets fullgörande.

Enligt stadsfullmäktiges bestämmande
må, där våglängden mellan
fullmäktigs hemvist och fullmäktiges
sammanträdeslokal är större än tre
kilometer, resekostnadsersättning vid
deltagande i fullmäktiges sammanträde
utgå till fullmäktig. 1 den mån
resa lämpligen kan företagas med
järnväg, buss eller spårvagn, må ersättningen
ej överstiga avgiften för 1

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Stadsfullmäktige må besluta,
att till stadsfullmäktig skall
enligt de grunder stadsfullmäktige
bestämma utgå traktamente för särskilda
av uppdraget föranledda kostnader
för uppehälle samt ersättning
för resekostnader och andra med
uppdraget förenade utgifter.

Efter stadsfullmäktiges bestämmande
må till stadsfullmäktig jämväl
utgå arvode för det arbete som
är förenat med uppdraget. Arvodet
må icke överstiga vad som är skäligt
med hänsyn till göromålens omfattning
och art samt den tid som
kan beräknas åtgå för uppdraget.

1 Senaste lydelse av 29 § 1 mom., se SFS 1959:523, samt av 63 §, se SFS 1961:140.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse)
plats i andra klass på järnväg eller
plats i buss eller spårvagn. För resa
med eget motorfordon må ersättning
utgå efter de grunder, som stadsfullmäktige
med beaktande av vad nu
sagts bestämma. 1 intet fall må ersättningen
överstiga lägsta avgiften
för taxebil.

2 mom. Stadsfullmäktige äga besluta,
att till ledamot av beredning
skall utgå ersättning i enlighet med
de bestämmelser, som jämlikt 53 §
gälla för ledamot av stadskollegiet
och utsedd ledamot av annan kommunal
nämnd.

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Stadsfullmäktige äga, i
fall som avses i författning om allmän
försäkring, träffa överenskommelse
att utgående arvoden skola
anses som inkomst av anställning.

Stadsfullmäktige äga ock, då särskilda
skäl äro därtill, bevilja stadsfullmäktig,
som under en lång följd
av år på grund av uppdrag utfört
arbete av betydande omfattning, pension
i form av ålderspension, förtidspension
och familjepension.

3 m o m. Vad i 1 och 2 mom. stadgas
om stadsfullmäktig skall äga
motsvarande tillämpning med avseende
å ledamot av beredning och
suppleant för sådan ledamot.

Stadskollegiet består
Sker ej val av suppleanter proportionellt,
skall tillika bestämmas den
ordning, i vilken suppleanterna skola
inkallas till tjänstgöring.

för dem.

Sker ej val av suppleanter proportionellt,
skola stadsfullmäktige tilllika
bestämma den ordning, i vilken
suppleanterna skola inkallas till
tjänstgöring, eller uppdraga åt stadskollegiet
att bestämma denna ordning
med iakttagande av de grunder
stadsfullmäktige fastställa.

31 §.

38 §.

Suppleanterna i stadskollegiet böra Suppleanterna i stadskollegiet böi
den vid valet bestämda ordningen ra i den av stadsfullmäktige eller

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kallas till tjänstgöring i den mån stadskollegiet bestämda ordningen

det erfordras till följd av hinder för
ledamot eller vid uppkommen ledighet,
som ännu ej kunnat fyllas, efter
ledamot, som icke utsetts vid proportionellt
val.

53

1 mom. Ledamot av stadskollegiet
och utsedd ledamot av annan
kommunal nämnd skola, därest
stadsfullmäktige så besluta, för deltagande
i sammanträde eller förrättning
inom staden i stadens angelägenhet
åtnjuta gottgörelse av stadens
medel i form av dagtraktamente.
Dagtraktamente må ej överstiga tio
kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag;
dock må med avseende
å särskilt tidskrävande sammanträde
eller förrättning eller där det eljest
finnes påkallat av särskilda förhållanden
traktamentet sättas till
högre belopp.

Där våglängden mellan ledamotens
hemvist och sammanträdes- eller
förrättningsstället är större än tre
kilometer, må stadsfullmäktige ock
besluta, att resekostnadsersättning
skall utgå till ledamoten enligt de
grunder, som i 29 § 1 mom. andra
stycket äro stadgade för där avsedda
fall.

Ersättning för resa, som enligt
uppdrag i stadens angelägenhet företages
utom staden av person, som
sägs i första stycket, må, om stadsfullmäktige
så besluta, utgå efter särskild
grund.

2 m o m. Stadskollegiets ordförande
åtnjuter i denna sin egenskap års -

kallas till tjänstgöring i den mån det
erfordras till följd av hinder för ledamot
eller vid uppkommen ledighet,
som ännu ej kunnat fyllas, efter
ledamot, som icke utsetts vid proportionellt
val.

§•

1 in o m. Stadskollegiets ordförande
och vice ordförande åtnjuta i denna
egenskap årsarvoden, som bestämmas
av stadsfullmäktige.

I övrigt skall vad i 29 § 1 och 2
mom. stadgas om stadsfullmäktig
äga motsvarande tillämpning med
avseende å ledamot av stadskollegiet
och utsedd ledamot av annan kommunal
nämnd samt suppleant för sådan
ledamot.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

arvode, som bestämmes av stadsfullmäktige.

Jämte gottgörelse, som beslutes enligt
1 mom., må efter stadsfullmäktiges
bestämmande till ordföranden i
annan kommunal nämnd än stads -

kollegiet, så ock till sådan ledamot
av stadskollegiet eller annan kommunal
nämnd, som eljest i viss befattning
inom kollegiet eller nämnden
eller efter särskilt uppdrag utför
arbete av mera betydande omfattning,
utgå dels arvode för med
uppdraget förenat arbete och dels ersättning
med visst belopp för utgifter,
som för stadens räkning påkallas
vid uppdragets fullgörande. Beloppet
av arvode eller ersättning för
utgifter skall bestämmas för högst
ett år i sänder. Arvode må icke överstiga
vad som är skäligt med hänsyn
till göromålens omfattning och art.

3 mom. När särskilda skäl därtill
äro, må stadsfullmäktige bevilja
pension åt sådan ledamot av stadskollegiet
eller annan kommunal
nämnd som under en lång följd av
år innehaft befattning eller uppdrag
som avses i 2 mom. samt däråt ägnat
övervägande del av sin arbetstid. Beslut
om pension skall underställas
överståthållarämbetets prövning.

4 mom. Där i särskild författning
föreskrift meddelas om ersättning
åt ledamot av kommunal
nämnd, skall vad sålunda finnes
stadgat lända till efterrättelse.

63

Staden äger jämväl upptaga lån av
statsmedel, som av Konungen beviljats
staden, så ock, i den omfattning

2 mom. Meddelas i särskild författning
föreskrift om ersättning åt
ledamot av kommunal nämnd, skall
vad sålunda finnes stadgat lända till
efterrättelse.

§•

Staden äger jämväl upptaga dels
lån av statsmedel, som av Konungen
beviljats staden, dels ock, i den om -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse)
och på de villkor Konungen bestämmer,
lån av statsmedel, som beviljats
staden av statlig myndighet.

(Föreslagen lydelse)
fattning och på de villkor Konungen
bestämmer, lån av statsmedel, som
beviljats staden av statlig myndighet,
samt lån för bostadsbyggnadsföretag,
som godkänts för statlig belåning.

Staden äger därjämte, i den omfattning
och på de villkor Konungen
bestämmer, åtaga sig ansvarighet
gentemot staten för lån, som av statsmedel
beviljas annan än staden, så
ock borgensansvar för lån åt bostadsföretag,
som godkänts för statlig belåning.

Likaså må

Staden äger därjämte, i den omfattning
och på de villkor Konungen
bestämmer, åtaga sig ansvarighet
gentemot staten för lån, som av
statsmedel beviljas annan än staden,
så ock borgensansvar för lån för bo -

stadsbyggnadsf öretag, som godkänts
för statlig belåning,
och avloppsanläggningar.

67 §.

Av stadsfullmäktige------årens förvaltning.

Den, vilken------av granskningen.

Revisorerna äga------beröra förvaltningen.

Vadi------å revisor.

Stadsfullmäktige må besluta, att
till revisor skall utgå ersättning i enlighet
med de bestämmelser, som
jämlikt 53 § 1 och 2 mom. gälla för
ledamot av stadskollegiet och utsedd
ledamot av annan kommunal nämnd.

Vad i 29 § 1 och 2 mom. stadgas
om stadsfullmäktig skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å
revisor.

79

Om beslut, som för att erhålla bindande
kraft skola underställas överståthållarämbetets
prövning, stadgas
i 53 § 3 mom., 56 och 65 §§ samt 80 §

3 mom.

Underställt beslut
över vägrad--

§•

Om beslut, som för att erhålla bindande
kraft skola underställas överståthållarämbetets
prövning, stadgas
i 56 och 65 §§ samt 80 § 3 mom.

--därför uppgivas.

hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1962.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

13

Förslag

till

Lag

om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 39, 55 och 67 §§ landstingslagen den 14 maj
19541 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

39 §.

1 mom. Landstingsman åtnjuter
under landstingsmöte samt, om han
ej bor å den ort där mötet hålles, under
resan fram och åter dagtraktamente
av landstingskommunens medel
efter de grunder, som landstinget
bestämmer.

Landstingsman, som ej bor å den
ort där landstingsmöte hålles, äger
tillika rätt till resekostnadsersättning.
1 den mån resa lämpligen kan
företagas med järnväg, buss, spårväg
eller fartyg, må ersättningen ej
överstiga avgiften för plats i första
klass å järnväg, plats i buss eller
spårvagn eller hyttplats på fartyg.
För resa med eget motorfordon må
ersättning utgå efter de grunder, som
landstinget med beaktande av vad nu
sagts bestämmer. I intet fall må ersättningen
överstiga lägsta avgiften
för taxebil.

Till den, som under pågående möte
inträtt i tjänstgöring, sedan av honom
anmält hinder av landstinget
underkänts, må för resan till och

1 mom. Landstinget må besluta,
att till landstingsman skall enligt
de grunder landstinget bestämmer
utgå traktamente för särskilda av
uppdraget föranledda kostnader för
uppehälle samt ersättning för resekostnader
och andra med uppdraget
förenade utgifter.

Efter landstingets bestämmande
må till landstingsman jämväl utgå
arvode för det arbete som är förenat
med uppdraget. Arvodet må icke
överstiga vad som är skäligt med hänsyn
till göromålens omfattning och
art samt den tid som kan beräknas
åtgå för uppdraget.

1 Senaste lydelse av 39 § 1 mom., se SFS 1959:521.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

från mötet icke utgå traktamente eller
resekostnadsersättning, såvida sådan
gottgörelse utgått till annan, som
på sätt i 22 § sägs inkallats i hans
ställe.

2 m o m. Landstinget äger besluta,
att till ledamot av beredning, som avses
i 30 § första stycket, skall utgå
ersättning i enlighet med de bestämmelser,
som jämlikt 55 § gälla för ledamot
av förvaltningsutskottet och
utsedd ledamot av annan nämnd.

55

1 mom. Landstinget äger besluta,
att ledamot av förvaltningsutskottet
och utsedd ledamot av annan nämnd
skola för deltagande i sammanträde
eller förrättning inom landstingskommunen
i någon dess angelägenhet
åtnjuta dagtraktamente och resekostnadsersättning
av landstingskommunens
medel. Ej må dagtraktamente
eller resekostnadsersättning
sättas till högre belopp än som i motsvarande
fall utgår till landstingsman.

Ersättning för resa, som enligt
uppdrag i landstingskommunens angelägenhet
företages utom lands -

2 mom. Landstinget äger, i fall
som avses i författning om allmän
försäkring, träffa överenskommelse
att utgående arvoden skola anses
som inkomst av anställning.

Landstinget äger ock, då särskilda
skäl äro därtill, bevilja landstingsman,
som under en lång följd
av år på grund av uppdrag utfört
arbete av betydande omfattning, pension
i form av ålderspension, förtidspension
och familjepension.

3 m o m. Vad i 1 och 2 mom. stadgas
om landstingsman skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å
ledamot av beredning, som avses i
30 § första stycket, samt suppleant
för sådan ledamot.

§•

1 mom. Vad i 39 § 1 och 2 mom.
stadgas om landstingsman skall äga
motsvarande tillämpning med avseende
å ledamot av förvaltningsutskottet
och utsedd ledamot av annan
nämnd samt suppleant för sådan ledamot.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse)
tingskommunen av person, som sägs
i första stycket, må, om landstinget
så beslutar, utgå efter annan grund
än nu är sagt.

2 mom. Jämte gottgörelse, som
beslutas enligt 1 mom., må efter
landstingets bestämmande till sådan
ledamot av förvaltningsutskottet eller
annan nämnd, som utsetts till
ordförande eller som eljest i viss befattning
inom utskottet eller nämnden
eller efter särskilt uppdrag utför
arbete av mera betydande omfattning,
utgå dels arvode för med uppdraget
förenat arbete och dels ersättning
med visst belopp för utgifter,
som för landstingskommunens räkning
påkallas vid uppdragets fullgörande.
Arvodets belopp skall bestämmas
för högst ett år i sänder och må
icke överstiga vad på grund av görornålens
omfattning och art kan anses
skäligt. Ersättning med visst belopp
för utgifter må likaledes fastställas
för högst ett år i sänder.

3 mom. Där i särskild författning
föreskrift meddelas om ersättning
åt ledamot av landstingskommuns
nämnd, skall vad sålunda finnes
stadgat lända till efterrättelse.

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Meddelas i särskild författning
föreskrift om ersättning åt
ledamot av landstingskommuns
nämnd, skall vad sålunda finnes
stadgat lända till efterrättelse.

67 §.

Landstinget skall — -----årets förvaltning.

Den, vilken--------av granskningen.

Revisorerna äga —-------beröra förvaltningen.

Vad i — — ----— å revisor.

Landstinget må besluta, att till revisor
skall utgå ersättning i enlighet
med de bestämmelser, som jämlikt
55 § gälla för ledamot av förvaltningsutskottet
och utsedd ledamot av
annan nämnd.

Vad i 39 § 1 och 2 mom. stadgas
om landstingsman skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å
revisor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1962.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse

Härigenom förordnas, att 31, 38, 59 och 77 §§ lagen den 2 juni 1961 om
församlingsstyrelse skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

31

1 mom. Kyrkofullmäktige må
besluta, att fullmäktiges ordförande
skall åtnjuta arvode för med uppdraget
förenat arbete. Arvodets belopp
skall bestämmas för högst ett år i
sänder och må icke överstiga vad
som är skäligt med hänsyn till göromålens
omfattning och art. Fullmäktige
äga ock för ett år i sänder med
visst belopp bevilja ersättning åt
ordföranden för utgifter, som för
församlingens räkning påkallas vid
uppdragets fullgörande.

Enligt kyrkofullmäktiges bestämmande
må, där våglängden mellan
fullmäktigs hemvist och fullmäktiges
sammanträdeslokal är större än
tre kilometer, resekostnadsersättning
vid deltagande i fullmäktiges sammanträde
utgå till fullmäktig. I den
mån resa lämpligen kan företagas
med järnväg, buss, spårvagn eller
fartyg, må ersättningen ej överstiga
avgiften för andra klass plats på
järnväg, plats i buss eller spårvagn

(Föreslagen lydelse)

§•

1 in o m. Kyrkofullmäktige må
besluta, att till kyrkofullmäktig skall
enligt de grunder kyrkofullmäktige
bestämma utgå traktamente för särskilda
av uppdraget föranledda kostnader
för uppehälle samt ersättning
för resekostnader och andra med
uppdraget förenade utgifter.

Efter kyrkofullmäktiges bestämmande
må till kyrkofullmäktig jämväl
utgå arvode för det arbete som
är förenat med uppdraget. Arvodet
må icke överstiga vad som är skäligt
med hänsyn till göromålens omfattning
och art samt den tid som
kan beräknas åtgå för uppdraget.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse)
eller salonysplats på fartyg. För resa
med eget motorfordon må ersättning
utgå efter de grunder, som fullmäktige
med beaktande av vad som nu
sagts bestämma. I intet fall må ersättningen
överstiga lägsta avgiften
för taxebil.

Där kyrkofullmäktig är bosatt på
så stort avstånd från fullmäktiges
sammanträdeslokal, att resan fram
eller åter måste företagas å särskild
dag, må fullmäktige besluta, att ersättning
för resdag skall utgå efter
de grunder, som fullmäktige bestämma.

2 mom. Kyrkofullmäktige äga
besluta, att till ledamot av beredning
skall utgå ersättning i enlighet med
de bestämmelser, som jämlikt 59 §
gälla för ledamot av kyrkorådet eller
annan församlingens nämnd.

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Kyrkofullmäktige äga,
i fall som avses i författning om allmän
försäkring, träffa överenskommelse
att utgående arvoden skola
anses som inkomst av anställning.

3 m o m. Vad i 1 och 2 mom. stadgas
om kyrkofullmäktig skall äga
motsvarande tillämpning med avseende
å ledamot av beredning och
suppleant för sådan ledamot.

38 §.

Kyrkostämma må besluta, att
stämmans ordförande skall åtnjuta
arvode för med uppdraget förenat arbete.
Arvodets belopp skall bestämmas
för högst fyra år i sänder och
må icke överstiga vad som är skäligt
med hänsyn till göromålens omfattning
och art. Stämman äger ock för
fyra år i sänder med visst belopp bevilja
ersättning åt ordföranden för
utgifter, som för församlingens räkning
påkallas vid uppdragets fullgörande.

Kyrkostämma må med avseende å
kyrkostämmans ordförande samt ledamot
av beredning och suppleant för
sådan ledamot fatta beslut som avses
i 31 § 1 och 2 mom.

Kyrkostämma äger besluta, att till
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 71

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ledamot av beredning skall utgå er -

sättning i enlighet med de bestämmelser,
som jämlikt 59 § gälla för ledamot
av kyrkorådet eller annan församlingens
nämnd.

59

1 mom. Vald ledamot av kyrkorådet
och ledamot av annan församlingens
nämnd skola, därest kyrkofullmäktige
eller kyrkostämman så
beslutar, för deltagande i sammanträde
eller förrättning inom församlingen
i församlingens angelägenhet
åtnjuta gottgörelse av församlingens
medel i form av dagtraktamente.
Dagtraktamente må ej överstiga tio
kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag;
dock må med avseende
å särskilt tidskrävande sammanträde
eller förrättning eller där det eljest
finnes påkallat av särskilda förhållanden
traktamentet sättas till högre
belopp.

Där våglängden mellan ledamotens
hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället
är större än tre kilometer,
må kyrkofullmäktige eller
kyrkostämman ock besluta, att resekostnadsersättning
skall utgå till ledamoten
enligt de grunder, som i
31 § 1 mom. andra stycket äro stadgade
för där avsedda fall.

Är ledamot, som avses i första
stycket, bosatt på så stort avstånd
från sammanträdes- eller förrättningsstället,
att resan fram eller åter
måste företagas å särskild dag, må
kyrkofullmäktige eller kyrkostämman
besluta, att ersättning för resdag
skall utgå efter de grunder, som
fullmäktige eller stämman bestäm -

§•

Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman
må med avseende å vald
ledamot av kyrkorådet och ledamot
av annan församlingens nämnd
samt suppleant för sådan ledamot
ävensom, i fråga om arvode och ersättning
för utgifter, å annan ledamot
av kyrkorådet, som utsetts till
ordförande, fatta beslut som avses i
31 § 1 och 2 mom.

mer.

19

Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 m om. Ersättning för resa, som
enligt uppdrag i församlingens angelägenhet
företages utom församlingen
av ledamot av kyrkorådet eller annan
församlingens nämnd, må, om
kyrkofullmäktige eller kyrkostämman
så beslutar, utgå efter särskild
grund.

3 mom. Efter kyrkofullmäktiges
eller kyrkostämmans bestämmande
må till sådan ledamot av kyrkorådet
eller annan församlingens nämnd,
som utsetts till ordförande eller eljest
i viss befattning inom rådet eller
nämnden eller efter särskilt uppdrag
utför arbete av mera betydande omfattning,
utgå dels arvode för med
uppdraget förenat arbete och dels ersättning
med visst belopp för utgifter,
som för församlingens räkning påkallas
vid uppdragets fullgörande.

Beloppet av arvode eller ersättning
för utgifter skall bestämmas för
högst fyra år i sänder. Arvode må
icke överstiga vad som är skäligt med
hänsyn till göromålens omfattning
och art.

77 §.

Av kyrkofullmäktige------årets förvaltning.

Den, vilken------av granskningen.

Revisorerna äga------beröra förvaltningen.

Vad i------å revisor.

Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman
må besluta, att till revisor skall
utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser,
som jämlikt 59 § gälla
för ledamot av kyrkorådet eller annan
församlingens nämnd.

Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman
må med avseende å revisor fatta
beslut som avses i 31 § 1 och 2
mom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
196.1.

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 130 § taxeringsförordningen den 23 november 1956

(nr 623)

Härigenom förordnas, att 130 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

130 §.

Av kommun valda ledamöter i
taxeringsnämnd äga, därest sådant
beslutas av kommunen, att av dess
medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning
för särskild resdag och resekostnadsersättning
efter de grunder,
som i kommunallagen stadgas
angående sådan gottgörelse till ledamöter
i kommunala nämnder. Ersättning
efter enahanda grunder må av
kommunens medel utgå jämväl till
ordningsman i lappby för inställelse
vid sammanträde enligt 61 § 3 mom.

De av landstingskommunens förvaltningsutskott
valda ledamöter i
särskild taxeringsnämnd äga för sin
inställelse vid nämndens sammanträden
åtnjuta dagtraktamente och resekostnadsersättning
av landstingskommunens
medel efter de för landstingsmän
stadgade grunder.

Av kommun valda ledamöter i
taxeringsnämnd äga, därest sådant
beslutas av kommunen, att av dess
medel åtnjuta arvode, traktamente
och resekostnadsersättning efter de
grunder, som i kommunallagen stadgas
angående sådan gottgörelse till
ledamöter i kommunala nämnder.
Ersättning efter enahanda grunder
må av kommunens medel utgå jämväl
till ordningsman i lappby för inställelse
vid sammanträde enligt 61 §
3 inom.

De av landstingskommunens förvaltningsutskott
valda ledamöter i
särskild taxeringsnämnd äga, därest
sådant beslutas av landstinget, för
sin inställelse vid nämndens sammanträden
åtnjuta arvode, traktamente
och resekostnadsersättning av
landstingskommunens medel efter de
för landstingsmän stadgade grunder.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1962.

Kimgl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

21

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436)
om vägnämnder och länsvägnämnder

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 30 juni 19431 om vägnämnder och
länsvägnämnder skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §•

Beträffande vägnämndsområde,------kommunala röstlängden.

Inträffar för---—--därefter tjänstgöringsskyldige.

Valet må--—---— äro tillstädes.

Valförhandlingarna ledas —-----av ombuden.

Ombud för------utsedda ombud.

Kommun må besluta, att ombud Kommun må besluta, att ombud
för kommunen skall för inställelse för kommunen skall för inställelse
vid valförrättningen av kommunens vid valförrättningen av kommunens
medel åtnjuta dagtraktamente, er- medel åtnjuta arvode, traktamente
sättning för särskild resdag och rese- och resekostnadsersättning efter de
kostnadsersättning efter de grunder, grunder, som i kommunallagen stadsom
i kommunallagarna stadgas an- gas angående sådan gottgörelse till
gående sådan gottgörelse till ledamö- ledamöter i kommunala nämnder,
ter i styrelser och nämnder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1962.

Senaste lydelse av 6 §, se SFS 1950:294.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1962

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 februari
1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Lindström,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af
Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga angående
ändrade bestämmelser om ersättning åt kommunala förtroendemän m. m.
samt anför.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 januari 1958 tillkallade
jag den 12 mars samma år sex sakkunniga jämte experter för utredning av
vissa kommunalrältsliga spörsmål. Bl. a. ingick i utredningsuppdraget att
göra en översyn av gällande bestämmelser om ersättning till kommunala
förtroendemän. De sakkunniga, som antagit benämningen kommunalrättskommittén,
har i ett den 6 oktober 1961 avgivet betänkande angående ersättning
för kommunala förtroendeuppdrag (SOU 1961:54)! behandlat
denna fråga samt lagt fram förslag till ändringar i kommunallagen den 18
december 1953, kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957, landstingslagen
den 14 maj 1954 och lagen den 2 juni 1961 om församlingsstyrelse.
Förslagen är enhälliga och kommitténs experter har anslutit sig till förslagen.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
riksförsäkringsverket, överståthållarämbetet, som bifogat yttrande från
stadsfullmäktige i Stockholm, och samtliga länsstyrelser, som bifogat yttranden
från 161 landskommuner och städer, 74 församlingar och kyrkliga
samfälligheter samt förvaltningsutskotten i sex landstingskommuner. Länsstyrelsen
i Stockholms län har dessutom bifogat yttrande från Stockholms 1

1 I utarbetandet av betänkandet har deltagit kommunalrättskommitténs samtliga ledamöter,
nämligen landshövdingen Thorwald Bergquist, ordförande, ledamoten av första kammaren,
direktören Carl Albert Anderson, direktören C. W. Carlsson, nn ledamot av andra kammaren,
ledamoten av första kammaren Nils-Eric Gustafsson, dåvarande ledamoten av första kammaren,
kaptenen Axel Mannerskantz, och ledamoten av andra kammaren Olof Wiklund. Experter har
varit preceptorn vid Stockholms universitet Fritz Kaijser och sekreteraren i svenska stadsförbundet
Rolf Romson.

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1962

förorters samarbetsnämnd. Yttranden har vidare efter remiss avgivits av
svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, svenska
stadsförbundet, hushållningssällskapens förbund och svenska pastoratens
riksförbund.

Jag anhåller nu att få taga upp denna fråga till behandling.

Jag anhåller vidare att i förevarande sammanhang få behandla ett av
bostadspolitiska organisationskommittén1 i betänkande angående handläggningen
av bostadslån (SOU 1961:32) framlagt förslag att kommun skall
äga rätt att utan medgivande av Kungl. Maj :t upptaga bottenlån i bostadsfastigheter
i de fall då egnahemslån eller tertiärlån beviljats av bostadsstyrelsen
eller länsbostadsnämnd för fastighetens uppförande. Förslaget har
remissbehandlats i samband med övriga i sistnämnda betänkande framlagda
förslag.

Slutligen anhåller jag att också få upptaga ett av stadsfullmäktige i Stockholm
väckt förslag om ändrade bestämmelser i kommunallagen for Stockholm
om ordningen för inkallande av suppleanter i stadens nämnder till
tjänstgöring. Yttranden över förslaget har efter remiss avgivits av kammarkollegiet,
överståthållarämbetet och svenska stadsförbundet.

I. Ersättning för kommunala förtroendeuppdrag
Inledning

1862 års kommunalförordningar byggde på principen att kommunala förtroendeuppdrag
skulle vara oavlönade. Denna grundsats upprätthölls i stort
sett fram till 1924. Redan från början fanns dock möjlighet att utge ersättning
till kommunalnämndens ordförande för vissa utgifter, och 1874 infördes
rätt för kommun att bevilja arvoden åt byggnadsnämnds ledamöter.
1913 fick kommun rätt att besluta om arvode till kommunalnämndens ordförande.
Samtidigt tillkom i specialförfattningar bestämmelser om traktamente
och resekostnadsersättning till ledamöter i vissa nämnder. För landstingens
del innehöll 1862 års landstingsförordning bestämmelser om rätt
för landstingsmän och revisorer att erhålla skjutslega. 1912 fick landstingsman
rätt att erhålla jämväl dagtraktamente.

En allmän reform av ersättningsbestämmelserna genomfördes 1923 och
1924. I huvudsak bibehölls principen att kommunala förtroendeuppdrag
skulle vara oavlönade. Sålunda kunde fullmäktige endast tillerkännas reseersättning,
varjämte fullmäktiges ordförande kunde få visst belopp för
utgifter. Ledamöter av kommunal styrelse, nämnd eller beredning skulle
emellertid kunna erhålla ett mindre traktamente, som avsågs kunna bereda
viss ersättning för ekonomiska förluster samt ökade utgifter för kost och

1 Utredningsman har varit landshövdingen E. Wcsterlind.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

logi. Betungade uppdragsinnehavare kunde dessutom tillerkännas arvode
och ersättning for utgifter. Arvodena fick inte bestämmas med hänsyn till
den inkomst som uppdragets innehavare gick förlustig. Arvodesbeslut skulle
understallas länsstyrelsens prövning. Liknande regler gällde för församlingarnas
förtroendemän. Landstingsmän bibehölls vid rätt att få ersättning.
Ersättningsformerna var resekostnadsersättning och traktamente. Ledamöter
av förvaltningsutskottet och andra nämnder samt revisorer kunde
få reseersättning och dagtraktamente, om landstinget fattade beslut därom.
Arvode och ersättning för utgifter kunde utgå till betungade landstingskommunala
förtroendemän.

Nya ersättningsbestämmelser tillkom 1950 på grundval av ett förslag av
kommunal]agskonunittén (SOU 1949:24). Proposition i ämnet (1950:88)
förelädes 1950 års riksdag (KU 13 och 19; Rskr 335) och de nya bestämmelserna,
som i stort sett gäller alltjämt, trädde i kraft 1951. De viktigaste
nyheterna utgjordes för de borgerliga primärkommunernas del av att möjlighet
öppnades att utge arvode till ordföranden i det beslutande organet,
ei sättning för särskild resdag till fullmäktige och nämndledamöter, resekostnadsersältning
till stadsfullmäktige samt pension. Föreskrifterna om
underställning av arvodesbeslut togs bort och vissa höjningar vidtogs av
traktamentsbelopp och ersättningar för resekostnader. Landstingslagens
bestämmelser undergick ändringar av huvudsakligen formell natur. Genom
hanvisningsbestämmelser i lagarna om församlingsstyrelse infördes för de
kyrkokommunala förtroendemännen — utom i fråga om pensioner — motsvarande
regler som för de borgerliga kommunernas förtroendemän.

En framställning av huvudpunkterna i motiveringen för 1950 års reform
lamnas i kommunalrättskommitténs betänkande (s. 27—29), till vilket hänvisas.

Under 1950-talet har ersättningsbestämmelserna inte undergått några
väsentliga ändringar. Sålunda överfördes reglerna i lagarna om kommunalstyrelse
på landet och i stad i sak oförändrade till 1953 års kommunallag,
som är gemensam för landet och städerna. Motsvarande föreskrifter i 1935
års lag om kommunalstyrelse i Stockholm intogs likaledes i stort sett utan
ändringar i 1957 års kommunallag för Stockholm. I 1954 års landstingslag
skedde endast den ändringen att tidigare begränsningar i fråga om traktamentenas
storlek togs bort och det överlämnades åt landstingen att helt bestämma
de grunder efter vilka traktamentena skulle utgå.

Beträffande resekostnadsersättningarna infördes 1959 möjlighet såväl
for pnmarkommunerna som för landstingskommunerna att utge ersättningar
till förtroendemän för färd med eget motorfordon.

Den nya lagen om församlingsstyrelse, som träder i kraft den 1 januari
1963, innehåller till skillnad från nu gällande församlingsstyrelselagar fullständiga
regler om ersättningar till förtroendemän. Någon ändring i sak
har inte skett.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

25

Gällande bestämmelser och deras tillämpning

Primärkommunerna

Ersättningsbestämmelserna återfinns i kommunallagen (KL) den 18 december
1953 (nr 753), kommunallagen för Stockholm (KLS) den 1 mars
1957 (nr 50) och lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse
(LFS). Sistnämnda lag träder som redan nämnts i kraft den 1 januari 1963
och ersätter nuvarande lagar den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse
och (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.

Ersättningsformerna i de borgerliga primärkommunerna är
enligt KL resekostnadsersättning, resdagsersättning, ersättning för resa
utom kommunen, dagtraktamente, arvode, ersättning för särskilda utgifter
samt pension. Ersättningarna är alltid beroende av kommunens beslut.
Någon legal rätt till gottgörelse föreligger alltså inte.

Fullmäktig kan erhålla resekostnadsersättning och resdagsersättning.
Enligt uttalande under lagens förarbeten kan fullmäktige även få ersättning
för resa utom kommunen, trots att bestämmelser därom saknas. Till
fullmäktiges ordförande kan dessutom utgå arvode och ersättning med
visst belopp för utgifter som för kommunens räkning påkallas vid uppdragets
fullgörande. Arvode och ersättning för utgifter får bestämmas för
högst ett år i sänder (28 § 1 mom.).

Även till ledamot av kommunens styrelse, utsedd ledamot av annan kommunal
nämnd samt ledamot av beredning kan utgå resekostnadsersättning,
resdagsersättning och ersättning för resa som enligt uppdrag i kommunens
angelägenhet företages utom kommunen. Sådan ledamot kan därjämte
erhålla dagtraktamente (46 § 1 mom. och 28 § 2 mom.). Ledamot som utsetts
till ordförande eller eljest i viss befattning inom styrelsen, nämnden eller
beredningen eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande
omfattning kan tillerkännas arvode och ersättning med visst belopp för utgifter.
Arvodet och ersättningen får bestämmas för högst fyra år i sänder
(46 § 2 inom.).

Föreligger särskilda skäl kan ledamot av kommunens styrelse eller annan
nämnd eller beredning beviljas pension (46 § 3 mom.).

Kommunal revisor kan erhålla resekostnadsersättning, ersättning för resdag,
ersättning för resa utom kommunen, dagtraktamente samt arvode och
ersättning för utgifter (63 § femte stycket).

De olika ersättningsformerna är tämligen utförligt reglerade i KL. Bestämmelserna
innebär i huvudsak följande.

Resekostnadsersättningen avser färden från hemvistet till sammanträdeslokalen
och kan utgå endast då våglängden överstiger tre kilometer. Kan
resan lämpligen företagas med järnväg, buss, spårvagn eller fartyg må ersättningen
ej överstiga avgiften för plats i andra klass på järnväg, plats i
buss eller spårvagn eller salongsplats på fartyg. För resa med eget motor -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

fordon får ersättning utgå efter grunder som fullmäktige bestämmer med
beaktande av vad som sagts om resa med allmänt samfärdsmedel. Ersättningen
må i intet fall överstiga lägsta avgiften för taxebil (28 § 1 mom. andra
stycket och 46 § 1 mom. andra stycket).

Resdagsersättning får utgå om förtroendemannen bor så långt från sammanträdeslokalen
att resan dit eller därifrån måste företagas på särskild
dag. Fullmäktige bestämmer de grunder efter vilka ersättningen utges (28 §
1 mom. tredje stycket och 46 § 1 mom. tredje stycket). Ersättningen avses
utgöra kompensation för såväl mistad arbetsförtjänst som direkta utgifter
för kost och logi.

Ersättning för resa som enligt uppdrag i kommunens tjänst företages
utom kommunen må, om fullmäktige beslutar det, utgå efter särskild grund
(46 § 1 mom. fjärde stycket).

Dagtraktamente får i allmänhet inte överstiga tio kronor för sammanträdes-
eller förrättningsdag. Om det gäller särskilt tidskrävande sammanträde
eller förrättning eller om det eljest finnes påkallat av särskilda förhållanden
kan traktamentet dock sättas till högre belopp. Någon gräns är
här inte föreskriven (46 § 1 mom. första stycket). Traktamente är inte endast
avsett som gottgörelse för ökade direkta utgifter för uppehälle. Uppgår
utgifterna inte till belopp motsvarande traktamentet framstår överskottet
som ersättning för mistad arbetsförtjänst eller ersättning för utfört arbete.

Arvode utgör ersättning för arbete som är förenat med uppdraget och får
inte överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning
och art (28 § 1 mom. första stycket och 46 § 2 mom.).

För att pension skall kunna beviljas skall särskilda skäl föreligga och
förtroendemannen skall ha ägnat övervägande del av sin arbetstid åt uppdraget.
Pensionsbeslut skall underställas länsstyrelsens prövning (46 § 3
mom.). Såsom huvudprincip angavs vid införandet av rätten att bevilja
pension, att pension borde komma ifråga endast för förtroendemän, vilkas
arbete med hänsyn till sin art och omfattning var jämförbart med en
tjänstemans. Den tid under vilken förtroendemannen i regel minst skulle
ha innehaft pensionsgrundande uppdrag angavs böra vara 12 år och den
normala uppdragstiden 15—20 år. Ordförandeskap eller ledamotskap i fullmäktige
kvalificerar ej i och för sig till förtroendemannapension men visst
avseende kan fästas vid innehavet av dylikt uppdrag vid bestämmande av
pension till den som fullgjort uppdrag för vilket pension kan utgå. Personliga
pensionsbeslut i efterhand ansågs vid bestämmelsernas införande stå
bättre i överensstämmelse med bestämmelsernas utformning än beslut
grundade på något slags pensionsreglemente. Pensionen omfattar endast
egenpension.

Enligt 46 § 4 mom. KL skall, om föreskrifter meddelas i särskild författning
om ersättning åt ledamot av kommunal nämnd, vad sålunda stadgats
lända till efterrättelse. Beträffande åtskilliga specialreglerade nämnder sak -

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

nas ersättningsbestämmelser. Ersättningsbestämmelserna i KL är då tilllämpliga,
då det är fråga om kommunala nämnder. Andra specialförfattningar
innehåller direkt hänvisning till ersättningsbestämmelserna i KL.
Bestämmelserna i KL om dagtraktamente, ersättning för särskild resdag
och resekostnadsersättning skall jämlikt 130 § taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623) samt 6 § lagen den 30 juni 19U3 (nr h36) om vågnämnder
och länsvägnämnder äga tillämpning i fråga om kommunvalda
ledamöter i taxeringsnämnd samt kommunala ombud för val av ledamöter i
vägnämnd. Slutligen finns i en del specialförfattningar särskilda regler
om ersättning vilka i ett eller annat avseende avviker från dem i KL. Det
är främst dessa särskilda ersättningsregler som åsyftas i 46 § 4 mom. KL.

De i KL upptagna ersättningsbestämmelserna har i huvudsak sin motsvarighet
i 29 och 53 §§ KI.S. Avvikelser förekommer i följande hänseenden.
Bestämmelser om ersättning för resdag saknas. Ersättning för utgifter kan
utgå jämväl till fullmäktiges vice ordförande. Arvode och ersättning för
utgifter till ordförande och andra ledamöter av stadskollegiet och kommunala
nämnder fastställes för högst ett år i sänder. Stadskollegiets ordförande
åtnjuter i denna egenskap årsarvode som bestämmes av fullmäktige
(53 § 2 mom. första stycket). Borgarråden åtnjuter årsarvode samt rätt till
pension efter fullmäktiges bestämmande (45 § 3 mom.).

Ersättningsbestämmelserna beträffande församlingarna i LFS
avviker endast såtillvida från motsvarande bestämmelser i KL att möjlighet
saknas att bevilja pension till församlingens förtroendemän.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas att lagen den 31 maj 1957
(nr 281) om kommunalförbund såvitt gäller bl. a. ersättning till förbundsfullmäktige
(5 §) och till ledamöter av kommunalförbunds styrelse och övriga
nämnder (12 §) innehåller hänvisning till bestämmelserna i KL.

Kommunalrättskommittén har införskaffat och bearbetat ett omfattande
uppgiftsmaterial rörande ersättningsbestämmelsernas tillämpning
i kommunerna. En redogörelse för undersökningen lämnas på s. 13 19 i

kommitténs betänkande, till vilket hänvisas. Sammanfattningsvis kan utredningen
sägas ha visat att de kommunala ersättningsbesluten är i hög
grad oenhetliga ifråga om såväl innehåll som utformning. I viss utsträckning
synes kommunerna ha beviljat ersättningar utöver vad som medges
i kommunallagarna.

Landstingskommunerna

Enligt landstingslagen (LL) den 74 maj 1954 (nr 319) åtnjuter landstingsman
under landstingsmöte samt, om han ej bor på mötesorten, undei
resan fram och åter dagtraktamente av landstingskommunens medel efter
de grunder, som landstinget bestämmer (39 § 1 mom. första stycket). Landstingsman,
som ej bor på mötesorten, äger därjämte rätt till resekostnads -

28

Kurigl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

ersättning (39 § 1 inom. andra stycket). I den mån resan lämpligen kan
företagas med järnväg, buss, spårväg eller fartyg må ersättningen ej överstiga
avgiften för plats i första klass å järnväg, plats i buss eller spårvagn
eller hyttplats på fartyg. Ersättning för resa med eget motorfordon må utgå
efter de grunder, som landstinget bestämmer med beaktande av vad som
sagts om resa med allmänt samfärdsmedel. I intet fall må ersättningen överstiga
lägsta avgiften för taxebil. För landstingsmännens del föreligger en
lagstadgad rätt till dagtraktamente och resekostnadsersättning.

Landstingsman som inträtt i tjänstgöring under pågående möte sedan av
honom anmält hinder ej godkänts kan ej erhålla resekostnadsersättning
eller traktamente för restiden om sådan gottgörelse utgått till suppleant som
inkallats i hans ställe (39 § 1 mom. tredje stycket).

Ledamot av landstingets förvaltningsutskott och utsedd ledamot av annan
nämnd kan, om landstinget så beslutar, åtnjuta dagtraktamente och resekostnadsersättning
för deltagande i sammanträde eller förrättning inom
landstingskommunen (55 § 1 mom. första stycket). Dagtraktamente eller
resekostnadsersättning må ej sättas till högre belopp än som i motsvarande
fall utgår till landstingsman. För resa, som enligt uppdrag företages utom
landstingskommunen, kan enligt landstingets beslut ersättning utgå efter
annan grund (55 § 1 mom. andra stycket).

Sådan ledamot av förvaltningsutskottet eller annan nämnd, som utsetts
till ordförande eller eljest i viss befattning inom utskottet eller nämnden
eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande omfattning, kan
av landstinget tillerkännas arvode iör arbete som är förenat med uppdraget
samt ersättning med visst belopp för utgifter (55 § 2 inom.). Ersättningarna
skall bestämmas för högst ett år i sänder. Arvode må icke överstiga vad
som kan anses skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art.

Ledamot av beredning kan av landstinget tillerkännas ersättning i enlighet
med bestämmelserna om ersättning till ledamot av förvaltningsutskottet
och annan nämnd (39 § 2 mom.). En liknande bestämmelse gäller med
avseende å landstingets revisorer (67 § femte stycket). LL innehåller slutligen
också hänvisning till föreskrift som meddelas i särskild författning
om ersättning åt ledamot av landstingskommuns nämnd (55 § 3 mom.). Bestämmelser
om pension ingår ej i LL.

Stadgandena i LL om dagtraktamente och resekostnadsersättning åt
landstingsmän skall jämlikt 130 § taxeringsförordningen samt 18 och 19 §§
kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 394) med allmänna grunder för hushållningssällskapens
organisation äga motsvarande tillämpning ifråga om de
av landstingskommunens förvaltningsutskott valda ledamöterna i särskild
taxeringsnämnd samt, med vissa undantag, envar vid hushållningssällskaps
sammanträden närvarande röstberättigad ävensom ledamot eller suppleant
i hushållningssällskaps förvaltningsutskott eller i nämnd, som utskottet utsett,
samt sällskapets revisor eller revisorssuppleant.

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

Även beträffande tillämpningen av ersättningsbestämmelserna i
LL lämnar kommittén i sitt betänkande (s. 20—22) en redogörelse, till vilken
hänvisas. För att främja enhetlighet på området har svenska landstingsförbundets
styrelse efter samråd med förvaltningsutskotten i landstingskommunerna
utsänt rekommendationer, den senaste dagtecknad den 14 juni
1960, rörande ersättningarna. Enligt vad de av kommittén inhämtade uppgifterna
ger vid handen har rekommendationerna inte i full utsträckning
följts av landstingen.

De sociala försäkringarna

I den mån kommunala uppdrag medför att förtroendeman går miste om
arbetsinkomst kan detta påverka hans placering i sjukpenningklass enligt
den allmänna sjukförsäkringen. Vidare har införandet av den allmänna
tilläggspensionen (ATP) medfört att spörsmålen om förtroendemännens
pensioner kommit i annat läge än tidigare.

Sjukförsäkringen enligt lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
avser att vid sjukdom bereda sjukhjälp i form av dels ersättning
för utgifter för sjukvård (sjukvårdsförsäkring) och dels för dag beräknad
ersättning i penningar (sjukpenningförsäkring). Försäkring sker i allmän
sjukkassa. Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår
till minst 1 200 kronor, skall vara sjukpenningförsäkrad (7 § första stycket).
Till årsinkomst av förvärvsarbete hänföres den för år beräknade inkomst i
penningar eller naturaförmåner som någon kan antagas komma att åtnjuta
tills vidare av sådant arbete (8 § första stycket). Varje sjukpenningförsäkrad
medlem är försäkrad för grundsjukpenning, f. n. tre kronor om dagen.
Medlem vars årsinkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kronor skall
dessutom vara försäkrad för til läggssjukpenning, vars storlek bestämmes
av den sjukpenningklass medlemmen tillhör. Tillhörighet till högre sjukpenningklass
än den första beror allenast av medlemmens årsinkomst av
tjänst (22 §). Till inkomst av tjänst hänföres sådan inkomst av förvärvsarbete
som arbetstagare kan antagas komma att åtnjuta tills vidare i allmän
eller enskild tjänst (8 § sista stycket). Hit hänföres således inte ersättningar
till kommunala förtroendemän.

Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom statsbidrag samt
avgifter från arbetsgivare och de försäkrade. Arbetsgivare erlägger avgift
med vissa procentsatser av den lön som utgivits till anställda som är obligatoriskt
försäkrade enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Hänsyn tages inte
till arbetstagare vars årslön ej uppgått till 300 kronor och ej heller till arbetstagares
lön i den mån lönen överstiger 15 000 kronor för år räknat
(38 §). De försäkrades avgifter skall i princip vara lika för alla som åtnjuter
samma försäkringsskydd (34 §).

Ersättningen till förtroendemännen — dock ej kostnadsersättningar av
något slag —• är i princip pensionsgrundande enligt lagen den 28 maj 1959

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(nr 291) om försäkring för allmän tilläggspension (TPL). Försäkringen
bereder såväl ålderspension och förtidspension som familjepension. Lagen
skiljer mellan två slag av pensionsgrundande inkomster, nämligen inkomst
av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. De kommunala ersättningarna
hänföres till sistnämnda inkomstslag. Inkomst av anställning är
pensionsgrundande i den mån ersättningen från samme arbetsgivare uppgår
till minst 300 kronor för år, pensionsavgiften betalas av arbetsgivaren
och avgifterna fastställes efter en kollektiv beräkning. Inkomst av annat
förvärvsarbete är pensionsgrundande i den mån den försäkrades sammanlagda
inkomst av sådant arbete uppgår till minst 500 kronor för år, pensionsavgiften
betalas av den försäkrade och den påföres honom i samband
med taxeringen till slutlig skatt. Den pensionsgrundande inkomsten
utgöres av summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete
i den mån summan överstiger för året gällande basbelopp (för
1962 utgör basbeloppet 4 500 kronor) och ej ligger över sju och en halv
gånger basbeloppet (1962 utgör taket 33 700 kronor).

Ersättning för arbete, som försäkrad utfört för annans räkning utan att
vara anställd hos denne, kan vid lagens tillämpning anses såsom inkomst
av anställning, såvida ersättningen under ett år uppgått till minst 300
kronor och den försäkrade och ersättningens utgivare varit ense därom (5 §
andra stycket). Möjligheterna att ingå sådana överenskommelser har föranlett
samtliga kommunförbund att i promemoria till sina medlemmar
rekommendera dessa att behandla alla kommunala arvoden och traktamenten
såsom anställningsinkomst och att sålunda betala arbetsgivaravgift
i den mån ersättning till förtroendeman utgår med minst 300 kronor om
året. I möjligaste mån bör därvid från dagtraktamenten dragas vad som
beräknas utgå för täckande av ökade levnadskostnader som är avdragsgilla
vid taxeringen. Undantag bör enligt rekommendationen göras såvitt gäller
inkomster, som ligger över taket, och beträffande ersättningar till äldre
förtroendemän, som ej omfattas av ATP. I promemorian rekommenderas
slutligen också att viss samordning sker mellan tidigare pensionsutfästelser
och ATP. Enligt uppgifter från kommunförbunden har kommunerna allmänt
följt rekommendationen beträffande ATP.

En del förtroendemän kan stå utanför ATP eller helt eller delvis sakna
möjligheter att inom denna erhålla ett mot den kommunala ersättningen
svarande pensionsskydd. Anledningen härtill kan vara såväl att förtroendemannen
tillhör åldersgrupp, som ej omfattas av ATP eller ej kan erhålla
full pension genom försäkringen, som att ersättningen med hänsyn till beloppet
eller till förtroendemannens inkomstförhållanden ej är pensionsgrundande.
Förtroendemän kan också stå utanför försäkringen på grund
av att de begärt undantagande från denna. Sådant undantagande kan ske
endast i fråga om inkomst av annat förvärvsarbete.

Beträffande sjukförsäkring och ATP föreslås i vissa avseenden betydan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962 31

de ändringar i förslag till lag om allmän försäkring som nyligen remitterats
till lagrådet.

Reformkrav

Redan vid 1950 års reform av de kommunala ersättningsbestämmelserna
förekom uttalanden till förmån för vidgade möjligheter att utge ersättning
till fullmäktige. Sålunda föreslogs bl. a. i en motion (11:480) vid 1950 års
riksdag att kommunerna skulle få rätt att besluta om traktamentsersättning
åt fullmäktige. Fyra reservanter i konstitutionsutskottet delade denna
mening men riksdagen godtog Kungl. Maj :ts förslag, enligt vilket sådan
ersättning ej skulle kunna utgå.

I det 1956 avgivna betänkandet med förslag till ny kommunallag för
Stockholm (Kommunala trycket för Stockholms stad, Bihang 1956:51)
föreslogs en bestämmelse om rätt för stadsfullmäktige att bestämma att
ledamot av fullmäktige skulle åtnjuta arvode för det arbete som var förenat
med uppdraget. Som skäl för förslaget anfördes bl. a. att det med hänsyn
till de kommunala uppgifternas ökande betydelse för samhällslivet var av
vikt att välkvalificerade personer kunde förvärvas till fullmäktige och att
uppdraget i många fall förorsakade fullmäktige ekonomisk uppoffring
genom förlorad arbetsförtjänst. På grund av de speciella förhållandena i
Stockholm ansågs en omprövning av motsvarande regler i KL ej böra avvaktas.
I propositionen (1957:16) fann departementschefen tillräckliga
skäl ej föreligga att införa annan ordning i Stockholm än i landet i övrigt.
Konstitutionsutskottet (uti. 1957:1) tillstyrkte Kungl. Maj :ts förslag. Tre
utskottsledamöter förordade emellertid en förutsättningslös utredning om
normerna för ersättning vid kommunala förtroendeuppdrag. Riksdagen
följde enligt utskottets hemställan Kungl. Maj :ts förslag.

I två likalydande motioner till 1958 års riksdag (I: 78 och II: 51) väcktes
fråga om utredning i syfte att öppna möjlighet att utge ersättning för kommunala
fullmäktiguppdrag. Till stöd för motionerna åberopades väsentligen
samma synpunkter som anförts i 1956 års betänkande. Motionärerna
framhöll dessutom att den traditionella inställningen att fullmäktiguppdragen
skulle vara oavlönade kunde leda till att den kommunala självstyrelsen
eftersattes. I konstitutionsutskottets utlåtande över motionerna (uti.
1958: 6) uttalade sig utskottets majoritet för en förutsättningslös utredning
av frågan om ersättning till fullmäktige. Utskottet framhöll i anslutning härtill
att det kunde vara ändamålsenligt att samtidigt taga upp hela frågan
om ersättning för kommunala förtroendeuppdrag till övervägande. Tre reservanter
i utskottet ansåg en utredning inte vara erforderlig. Riksdagen
hemställde, under hänvisning till utskottets utlåtande, i skrivelse den 13
mars 1958 (nr 17) hos Kungl. Maj :t om en förutsättningslös utredning av
frågan om ekonomisk ersättning för kommunala fullmäktiguppdrag.

Utskottets uttalanden föranledde två framställningar till Kungl. Maj :t

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

från kommunförbunden. I skrivelse den 30 september 1958 berörde svenska
stadsförbundets styrelse frågorna om ersättning för förlorad arbetsförtjänst
och om ersättning till suppleant som deltager i nämnds sammanträde
utan att vara kallad till tjänstgöring. Styrelserna i samtliga kommunförbunden
behandlade i skrivelse den 29 november 1958 frågorna om pensioner
åt förtroendemännen.

Uppdraget att i enlighet med riksdagens hemställan utreda ersättningsfrågorna
lämnades kommunalrättskommittén.

I två likalydande motioner till 1961 års riksdag (I: 110 och II: 140) hemställdes
om sådan ändring i ersättningsbestämmelserna i KL att ersättning
skulle kunna utgå till suppleant som var närvarade vid nämndsammanträde
utan att deltaga i ledamots ställe. På hemställan av konstitutionsutskottet
(uti. 1961:11) beslöt riksdagen att, enär ersättningsfrågorna inbegreps i
kommunalrättskommitténs uppdrag, motionerna inte skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Kommunalrättskommittén

De borgerliga primärkommunerna

Inledningsvis konstaterar kommittén att den kommunala verksamheten
efter hand ökat i omfattning och betydelse. En bidragande orsak härtill har
\ai it utvecklingen mot större kommuner. I detta hänseende erinras om
storkommunreformen och indelningssakkunnigas förslag i kommunindelningsfrågan
(SOU 1961: 6). Med större kommuner följer, anför kommittén,
en tillväxt av den kommunala verksamhetens allmänna omfattning och
ofta ökade anspråk på kommunala insatser på olika områden. Denna utveckling
återspeglas även i bestämningen av de kommunala angelägenheterna.
Allmänintresset har i stället för gemensamhetsintresset tagits till
norm för den kommunala kompetensen. Det finns inte längre ett lika framträdande
omedelbart samband mellan den enskildes intressen och gemenskapens
som förr. Förändringar kan enligt kommittén också påvisas i den
enskildes förhållanden och inställning. Det hårdare arbetstempot och de
storre möjligheterna till avkoppling och förströelse har ökat betydelsen och
värdesättningen av fritiden. Kommunalmännens uppoffringar framstår därmed
i viss mån som mera kännbara än tidigare. Det torde även finnas fog
att antaga att man i dag mera allmänt anser att ersättning bör utgå för insatser
på samhällslivets område.

Kommittén finner utvecklingen motivera att möjligheterna till
ersättning nu utformas efter mera liberala grundsatser. Principen om
oavlönade uppdrag anses visserligen böra bibehållas såtillvida att de minst
betungande uppdragen kan lämnas utan ersättning eller ersättas endast i
begränsad omfattning. Kommunerna bör emellertid ha möjlighet att allmänt
och fullt ut ersätta uppdrag som förorsakar sina innehavare mera kännbar
tidsutdräkt eller uppoffringar av någon betydelse. En sådan ordning anser

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

kommittén väsentlig för att upprätthålla en kommunal självstyrelse och
förvaltning av dagens omfattning genom förtroendemän.

Med hänsyn till den stora oenhetlighet som visat sig råda när det gäller
de skilda kommunernas utnyttjande av ersättningsbestämmelserna har
kommittén ansett det motiverat att överväga frågan om ersättningarnas
beroende av kommunala beslut. Kommittén anför att de lokala förhållandena
varierar så starkt att mera fixerade ersättningsregler knappast kan
komma ifråga. Sålunda måste hänsyn tagas inte blott till arbetsbörda och
arbetsförhållanden i skilda kommunala organ utan även till hl. a. kommunernas
ekonomiska förhållanden. Förtroendemännen föreslås därför ej
heller i fortsättningen få ovillkorlig rätt till ersättning. Ersättningarnas beroende
av kommunernas egna beslut säges också vara mest förenligt med
den kommunala självstyrelsen. Beträffande ersättning för resekostnader,
uppehälle och särskild resdag kan hänsyn till skäligheten och likställigheten
mellan de skilda kommunernas förtroendemän visserligen tala för ett annat
bedömande. Kommittén finner emellertid fog finnas att antaga att kommunerna
i gemen skall bereda dylik gottgörelse, varför ej heller dessa ersättningar
anses böra få obligatorisk karaktär.

I detta sammanhang framhåller kommittén att förut angivna allmänna
principer för ersättning också äger tillämpning i fråga om fullmäktige. Med
hänsyn till detta uppdrags mera framträdande förtroendekaraktär finns
vanligen knappast skäl att utge ersättning i vidare mån än som nu sker,
om endast ett fåtal icke tidskrävande sammanträden hålls årligen. Skillnaden
i förtroendekaraktär mellan fullmäktiguppdrag och andra kommunala
förtroendeuppdrag är emellertid enligt kommittén föga åtkomlig för objektiva
avvägningar. Fullmäktiguppdragen tar mångenstädes avsevärd tid i
anspråk, sammanträdena måste på en del håll förläggas till dagtid och även
om de äger rum på arbetstid tid nödgas förtroendemannen ofta offra arbetstid
för att bereda sig vila före eller efter sammanträdet. Kommittén finner
därför behov föreligga av samma möjligheter att lämna ersättning till fullmäktige
som till andra förtroendemän och föreslår att bestämmelser införes
i enlighet härmed.

Vid sina överväganden rörande de olika ersättningsformerna
finner kommittén att de nuvarande bestämmelserna om traktamenten är
otidsenliga. Begränsningen av traktamentenas belopp, som hänför sig till
1950 års förhållanden och redan då erbjöd tillfredsställande ersättning endast
i begränsad utsträckning, har medfört alt traktamentena nu framstår
som otillräckliga. Detta bestyrkes av att många kommuner utger traktamenten
som får anses stå i mindre god överensstämmelse med föreskrifterna i
KL. Då anledning dessutom kan finnas att allmänt se mera liberalt på ersättningsfrågorna
finner kommittén skäl förorda en förbättring av möjligheterna
alt lämna sådan ersättning som svarar mot nuvarande traktamenten.
Olika möjligheter står här till buds.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 71

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1962

Skäl kan enligt kommittén tala för en differentiering efter inkomstbortfall.
Den förtroendeman, som går miste om arbetsförtjänst genom sitt deltagande
i det kommunala livet, har givetvis ett starkare behov av ersättning
än de förtroendemän, för vilka ersättningen närmast utgör gottgörelse för
arbete som är förenat med uppdraget. Principiella skäl kan tänkas åberopas
för ett ersättningssystem, som främst eller uteslutande inriktas på att förtroendemännen
hålles skadeslösa för ekonomiska uppoffringar. Frågan om
ersättning för mistad arbetsinkomst synes få sin särskilda tillspetsning i de
fall, då en kommun anser sig böra av ekonomiska skäl begränsa utgifterna
för ersättning till förtroendemännen. I ett sådant läge kan uppenbarligen
behovet att ersätta mistad inkomst framstå så starkt att denna ersättningsform
bör ges företräde.

Åtskilliga skäl anförs emellertid mot en anpassning av ersättningen efter
inkomstbortfall. En bestämmelse om ersättning för inkomstförlust kan lätt
vålla tillämpningssvårigheter. Inkomstbortfallet måste nöjaktigt styrkas i
varje särskilt fall. Redan i en del av de fall, då en förtroendeman kan visa
att han nödgats vara borta ett visst antal arbetstimmar, kan möjligheter
föreligga att mer eller mindre klart påvisa att förtroendemannen kunnat
hålla sig skadeslös. Egna företagare och anställda med större friheter när det
gäller arbetstidens förläggande kanske icke direkt avstår inkomst men kan
å andra sidan vara hänvisade att på annan tid utföra det arbete de försummat.
För en del ledamöter — främst kvinnor utan förvärvsarbete — är det
ytterst svårt att finna några godtagbara normer för beräkning av den ekonomiska
förlusten. Även beräkningen av den tid, som skall anses åtgå för
ett sammanträde, kan föranleda svårigheter och ersättningen kan icke helt
inskränkas till sådan tid utan måste också i viss utsträckning avse tid, som
eljest åtgår för uppdraget. Systemet med ersättning för individuellt inkomstbortfall
kan därför lätt bli för invecklat. Förenklas systemet genom
mer eller mindre långt gående schablonregler minskas i motsvarande mån
betydelsen av ersättning för mistad arbetsförtjänst. Förfarandet med att
utreda varje enskild förtroendemans förhållanden kan även från andra synpunkter
framstå såsom mindre lämpligt. Därtill kommer att invändningar
av principiell art uppenbarligen också kan riktas mot att utge varierande
ersättningar till förtroendemän med samma arbetsuppgifter. Ett system
med ersättning för mistad arbetsförtjänst kan också sägas bygga på en
princip, enligt vilken förtroendeuppdraget uppfattas såsom något i viss
mening sekundärt. Insatsen ersättes salunda icke efter sitt eget värde utan
allenast med hänsyn till det intrång, som uppdraget förorsakar.

Ett system som i likhet med det nuvarande bereder samma ersättning åt
förtroendemän med samma arbetsuppgifter kan, anför kommittén vidare, i
rimlig omfattning hålla förtroendemän som måste avstå inkomst skadeslösa
för mera normala förluster. Längre kan man knappast heller komma genom
att direkt ersätta mistad inkomst. Systemet med enhetliga ersättningar inne -

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

bär därutöver att förtroendemän, som visserligen inte förlorar inkomst men
som i samma utsträckning som andra förtroendemän offrar tid och krafter
på uppdraget, får en icke obetydlig ersättning för det arbete som är förenat
med uppdraget. Kommittén finner det svårt att hos förtroendeuppdraget se
en så särpräglad valör att ersättningsfrågorna bör bedömas på annat sätt
än när det gäller insatser på andra verksamhetsområden. Skäl anses därför
föreligga att utge ersättning för kommunalmännens arbetsinsatser, särskilt
i fråga om uppgifter på områden av utpräglad förvaltningskaraktär.

På grund av dessa överväganden förordar kommittén att den i nuvarande
traktamentet ingående allmänna gottgörelsen bestämmes efter det arbete
som är förenat med uppdraget. Förtroendemän med lika arbetsuppgifter
bör erhålla lika stor gottgörelse. Eftersom ersättningsbesluten för kommunen
har begränsad betydelse från ekonomisk synpunkt och en fixering av
ersättningarnas belopp i lag synes ägnad att försvåra anpassning efter utvecklingen,
föreslås kommunerna få frihet att själva bestämma såväl ersättningarnas
belopp som de närmare föreskrifterna för ersättningarna.
Den allmänna ersättningen bör kunna utgå som årsersättning, sammanträdesersättning
eller ersättning anpassad efter sammanträdets längd. Så
få differentieringar som möjligt bör dock eftersträvas.

Måste kommun begränsa utgifterna för ersättning till förtroendemännen
anser kommittén att detta i första hand bör drabba andra ersättningsbehov
än sådana som hänför sig till mistad inkomst. Ersättningen bör därför i
undantagsfall kunna individuellt anpassas efter inkomstbortfall och helt
eller delvis förbehållas förtroendemän för vilka uppdraget medför förlust
av inkomst. Begränsningar bör göras med avseende på ersättningens
maximibelopp och ersättningen bör utgå med schablonmässigt bestämda
belopp. Den utgiftsökning som utgivande av enhetliga ersättningar för
med sig anser kommittén dock ej böra varaktigt hindra en kommun att bereda
förtroendemännen i gemen skälig gottgörelse.

Kommunalrättskommittén finner det vidare rimligt att särskild ersättning
för ökade levnadskostnader kan beredas förtroendemännen vid sidan
av den förut behandlade allmänna ersättningen. Denna ordning medför
bl. a. fördelen att större enkelhet skapas beträffande ersättningarnas ställning
i skattehänseende och i fråga om beräkningen av pensionsunderlag
och pensionsavgifter vid den allmänna tilläggspensioneringen samt att bättre
överensstämmelse nås med ersättningsformer som är vedertagna på
andra områden. Större enhetlighet i de skilda kommunernas ersättningsregler
anses även kunna vinnas på detta sätt.

Kommittén finner i fråga om ersättning för resekostnader tiden nu vara
mogen att upphäva de detaljerade bestämmelserna i KL om färdmedel, reseklasser
och minsta ressträcka. Förslaget härom säges dock i stort sett ej
innebära att resekostnaderna bör ersättas i vidare mån eller efter andra
normer än hittills. Dock anses anledning saknas att bibehålla nuvarande

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

regel att ersättning kan utgå endast för färd mellan bostaden och sammanträdeslokalen.
Goda möjligheter bör enligt kommittén finnas att ansluta de
kommunala bestämmelserna i dessa hänseenden till de resereglementen
soin kan gälla för kommunernas tjänstemän.

Genomföres kommitténs förslag, att ersättning för arbete som är förenat
med kommunalt förtroendeuppdrag kan anpassas också efter den tidsutdräkt
uppdraget medför samt att särskild ersättning kan utgå för kostnader
för kost och logi, saknas enligt kommitténs mening anledning att behålla
bestämmelserna om ersättning för särskild resdag. Även den särskilda
regeln om ersättning vid förrättningar utom kommunen anses överflödig,
eftersom kommunerna enligt förslaget kan för sådana förrättningar tilllämpa
de normer som antagits för sammanträden och förrättningar inom
kommunen. Anses den allmänna ersättningsstandarden för låg kan den allmänna
regeln anses ge möjlighet för kommunen att tillämpa liberalare normer
för enbart förrättningar utom kommunen.

Beträffande de arvoden, som enligt nuvarande bestämmelser kan utgå till
ordförande och annan förtroendeman med mera omfattande arbetsuppgifter,
erinrar kommittén om att enligt de nyss förordade allmänna riktlinjerna
för ersättning varje förtroendeman bör kunna tillerkännas en ersättning,
som tillfredsställande gottgör honom för utfört arbete. Då kommittén
föreslagit att den allmänna ersättningen till förtroendemännen skall
anpassas efter det arbete som är förenat med uppdraget saknas uppenbarligen
anledning att nu överväga en utökning av den krets, som skall kunna
erhålla särskild ersättning. Kommittén hänvisar här till sitt i senare sammanhang
redovisade förslag att sammanföra de särskilda arvodena och
den allmänna ersättningen till en ersättningsform.

Möjligheterna att lämna ersättning med särskilda belopp för utgifter
finner kommittén böra bibehållas.

Även suppleant som är närvarande vid sammanträde utan att därvid
tjänstgöra i ledamots ställe bör enligt kommitténs förslag kunna beredas
sammanträdesersättning, resekostnadsersättning och traktamente. Suppleantersättning
säges dock självfallet inte alltid behöva fullt ut motsvara
ledamotsersättning och begränsning anses böra få göras även med avseende
å det antal sammanträden som berättigar till ersättning. I många nämnder
torde ärendena och arbetsförhållandena dessutom vara sådana att suppleanternas
närvaro inte kan anses särskilt påkallad, i vilket fall det inte
finns fog för ersättning. Kommittén understryker att anledning över huvud
finns för kommunerna att iakttaga återhållsamhet i fråga om ersättning till
suppleant.

Kommitténs förslag rörande ersättningsbestämmelsernas
närmare utformning innebär att det nuvarande dagtraktamentet delas
upp på kostnader för uppehälle ■—- traktamente —■ samt ersättning i
huvudsak för utfört arbete — arvode. Den allmänna möjligheten att utge

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

arvode föreslås innefatta även nuvarande möjlighet att besluta om arvoden
till särskilt betungade förtroendemän. Arvode skall bestämmas till skäligt
belopp. Nuvarande begränsning av arvodesbesluts giltighet i tiden försvinner.
Kommunerna får själva avgöra i vilken utsträckning arvode skall utgå
som sammanträdesarvode eller som årsarvode. Kommittén rekommenderar
alt sammanträdesarvode beslutas då förtroendemannens insatser till övervägande
del avser deltagande i sammanträde och arbete i nära anslutning
därtill. Är uppdraget förenat med mera betydande fortlöpande arbete vid
sidan av sammanträdena kan en kombination av sammanträdes- och årsarvode
vara lämplig. Enbart årsarvode anses böra utgå för uppdrag av
större, på förhand bestämd omfattning. Förutom traktamente och arvode
skall enligt förslaget kunna utgå resekostnadsersättning och ersättning för
utgifter enligt grunder som kommunen bestämmer.

Genomföres förslaget får kommunerna självfallet mindre ledning än
f. n. vid utformandet av ersättningsbesluten och tillämpningen av dem.
Kommittén anser emellertid att uppbyggnaden av förslaget ökar möjligheterna
att ansluta de lokala ersättningsbestämmelserna till normalreglementen,
särskilt i fråga om resekostnadsersättning och traktamente. Beträffande
arvodena torde enligt kommitténs mening normalreglemente
kunna upptaga en stomme för utformningen av ersättningsbeslut samt tilllämpningsföreskrifter
av allmän räckvidd. Kommittén framhåller aitt en
allmän anslutning från kommunernas sida till normalreglementen främjar
önskvärd enhetlighet i ersättningsbesluten och ger underlag för praxis på
området.

Vid sina överväganden rörande de kommunala förtroendemännens p e nsioner
behandlar kommittén först frågan huruvida några bestämmelserfordras
i KL i anslutning till ATP.

Kommittén anför att starka skäl talar för att ersättning för mera tidskrävande
kommunala uppdrag jämställes med anställningsinkomst, något
som även förutsattes i förarbetena till TPL. Frågan blir därför enligt kommittén
närmast om kommun bör åtaga sig ansvaret för ATP-avgifterna för
enbart de stora ersättningarna eller för alla ersättningar som uppgår till
minst 300 kronor. För en begränsning talar — förutom praktiska synpunkter
— att ett jämställande med anställning har mera utpräglat sakligt fog
endast då det gäller de tidskrävande uppdragen. Mot eu begränsning anföres
att TPL medger att jämväl ersättning för mindre uppdrag behandlas
såsom anställningsinkomst. Såsom skäl härför har hänvisats till de svårigheter,
som skulle föreligga att uppställa en objektivt riktig gräns mellan
olika uppdrag. Därtill kommer alt ersättningen, även när det gäller uppdrag
av mindre omfattning, ofta tjänar såsom gottgörelse för minskade arbetsinkomster,
för vilka arbetsgivaren skulle ha erlagt ATP-avgifterna. For
förtroendemännen kan ett hänförande av ersättningen till anställningsinkomst
även såtillvida vara av intresse att inkomsten därigenom blir pen -

38

Kungi. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

sionsgrumlimde redan när den uppgår till 300 kronor. Kommittén finner

därför övervägande skäl tala för att kommunerna bör ha möjlighet att _-

såsom kommunförbunden f. n. rekommenderat — ikläda sig ansvaret för
ATP-avgifter beträffande alla utgående arvoden. Uttryckligt stöd härför
bör finnas i KL. Bestämmelsen bör med hänsyn till kommunernas frihet att
besluta i ersättningsfrågor ge uttryck för deras frihet att själva bestämma
även om ersättningarnas ställning i ATP-hänseende. Vidare föreslås kommunerna
få möjlighet att betala pensionsavgifterna utan att överenskommelse
träffas enligt 5 § andra stycket TPL att ersättningen skall hänföras
till anställningsinkomst. I vissa fall kan en kommun nämligen finna det
enklast att direkt ersätta förtroendemännen de egenavgifter de påförts för
ATP vid den slutliga taxeringen. I övrigt anser kommittén ej erforderligt att
ge några bestämmelser i KL i anslutning till ATP. Att ersättningarna är
pensionsgrundande och att jämväl familjepension kan utgå följer av TPL.

Frågorna om förtroendemännens pensioner kan emellertid icke fullständigt
lösas inom ramen för ATP. I vissa fall kan en betalning av ATP-avgifter
ej komma ifråga, i andra fall är en sådan betalning utan verkan i pensionshänseende
eller ger avgifterna icke ett tillfredsställande pensionsskydd.
Kommittén har därför övervägt olika möjligheter till lösning av frågorna
om åtgärder vid sidnn av ATP. Kommunerna kunde t. ex. få möjligheter att
i annan ordning lämna förtroendemän, för vilka kommunen ej betalar
ATP-avgift, en mot avgiften svarande gottgörelse (pensionsavgiftskompensation).
En annan lösning skulle vara att i särskild bestämmelse skapa möjligheter
för kommunerna att i vissa fall göra särskilda pensionsutfästelser
vid sidan av ATP. överväganden har också ägnats möjligheterna att kombinera
de här antydda båda lösningarna.

De fall då åtgärder vid sidan av ATP kan komma ifråga är enligt kommittén
av högst olika angelägenhetsgrad. Särskilt angelägna kan åtgärder
vara såvitt gäller förtroendemän, som med hänsyn till åldern ej kunnat inordnas
under ATP eller ej kan erhålla full sådan pension. Även i övrigt kan
emellertid särskilda åtgärder för pensionering vara befogade, såsom exempelvis
då eu förtroendeman är sysselsatt på heltid med kommunala uppdrag
mot en ersättning, som överstiger högsta pensionsgrundande inkomst enligt
TPL. Också när en förtroendeman frivilligt ställt sig utanför ATP kan
ibland finnas skäl att kommunen bidrager till en pensionering, som förtroendemannen
själv ordnat. I åtskilliga fall torde emellertid skälen för
kommunala åtgärder vara av avsevärt mindre styrka.

Ehuru kommittén finner skäl onekligen tala för ett generellt utgivande
a'' avgiftskompensation, avvisar kommittén denna lösning. Som motivering
anföres att det synes föga pakallat att kommunerna utger ersättningar syftande
till ett längre gående pensionsskydd än den skäliga pension som redan
ATP skall bereda. Åtgärder vid sidan av ATP synes böra vara en kommunal
angelägenhet allenast när särskilda skäl föreligger som är hänför -

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

liga till den enskilde förtroendemannens insatser för kommunen. Begränsas
avgiftskompensationen till särskilda fall synes det emellertid enligt kommitténs
mening icke särdeles praktiskt att utge sådan kompensation. En
kombination mellan avgiftskompensation ocli särskilda pensionsutfästelser
finner kommittén knappast erbjuda några fördelar. Kommittén förordar
därför att frågorna om åtgärder utanför ATP löses enbart genom bestämmelse
om särskilda pensionsutfästelser.

Bibehålies den nuvarande pensionsbestämmelsen i 46 § 3 mom. KL skulle
möjligheterna till särskild pensionering liållas öppna. I några hänseenden
anser kommittén emellertid den nuvarande bestämmelsen alltför snävt begränsa
möjligheterna att sörja för en tillfredsställande pensionering. De
skäl, som kommittén funnit tala för en förbättring av förtroendemännens
ersättning, bör äga tillämpning också såvitt gäller pensionerna. Flertalet
förtroendemän beredes nu genom ATP ett förbättrat pensionsskydd. En förbättring
ter sig med hänsyn härtill i dagens läge berättigad jämväl såvitt
gäller dem, som står utanför ATP. önskemålen om möjligheter att tillförsäkra
förtroendemännen familjepension bör nu kunna tillgodoses. Förtidspension
bör kunna komma ifråga. Det till uppdragets omfattning knutna
villkoret bör i enlighet med hemställan från kommunförbundens sida göras
mindre strängt. Pension bör vidare kunna ges såväl den, som under en
lång följd av år innehaft ett arbetskrävande uppdrag exempelvis såsom ordförande,
som den, vilken fullgjort ett flertal olika uppdrag och därigenom
nedlagt ett omfattande arbete inom kommunen. Även fullmäktiguppdragen
och revisionsuppdragen bör därvid kunna medräknas såsom pensionsgrundande.

Villkoret att uppdraget eller uppdragen innehafts under en lång följd av
år föreslår kommittén skola bibehållas. Anledning saknas att fatta pensionsbeslut
redan vid begynnelsen av ett uppdrag men möjlighet bör finnas
att fatta besluten såväl i efterhand som då förtroendemannen alltjämt innehar
uppdraget. Med hänsyn till möjligheterna att besluta om familjepension
och förtidspension kan det finnas anledning att överväga ett pensionsbeslut
så snart ett uppdrag haft sådan långvarighet att pension kan komina ifråga.
Dylika förhandsbeslut bör kunna avse en pension, som till storleken blir beroende
av uppdragstidens längd när pensionstillfället inträder. Pensionsförmånerna
bör därvid kunna ges automatisk värdebeständighet.

Även villkoret att särskilda skäl skall föreligga för ett pensionsbeslut bör
enligt kommitténs mening såsom hittills komma till uttryck i bestämmelsen.
Detta villkor får emellertid i dagens läge eu något annan innebörd än
hittills. Särskilda skäl bör motivera ett pensionsbeslut just i det aktuella
fallet. Avgörandet måste träffas mot bakgrunden av förtroendemannens
ATP-förhållanden och särskilda skäl måste finnas att anse ATP-förmånerna
otillräckliga.

Kommittén framhåller att pensionsbestämmelsen är avsedd att komma

40

Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

till användning främst när fråga är om äldre förtroendemän, som helt eller
delvis står utanför ATP och som under flera mandatperioder intagit en
mera framträdande plats i det kommunala livet. Bestämmelsen kommer
sålunda att främst äga betydelse under en övergångstid. Den anses emellertid
i undantagsfall kunna tillämpas även i andra fall. Med hänsyn härtill
anser kommittén att bestämmelsen bör placeras i själva kommunallagen
och ej i övergångsbestämmelser till de nya ersättningsreglerna. Anledning
synes enligt kommittén saknas att bibehålla skyldigheten att underställa
besluten länsstyrelsens prövning.

Kommittén påpekar att samordning bör ske mellan de särskilda pensionsbesluten
och ATP. I den mån äldre utfästelser ej helt kan ersättas av
ATP kan kommunerna böra begränsa sina åtaganden med hänsyn till de
förmåner, som kommer att åtnjutas genom ATP.

De föreslagna ersättningsbestämmelsernas ikraftträdande anser kommittén
ej behöva medföra omedelbara ändringar av de skilda kommunernas
nuvarande ersättningsbeslut. Nu gällande beslut säges givetvis kunna tilllämpas
tills vidare. Det kan förutsättas att kommunförbunden kommer att
aktualisera frågorna om kommunernas övergång till nya ersättningsbestämmelser
och ge anvisningar för denna övergång liksom beträffande de
nya ersättningsbeslutens utformning.

Slutligen erinrar kommittén om att ändring av kommunallagens ersättningsbestämmelser
får verkan också för kommunalförbunden utan att ändringar
vidtages i kommunalförbundslagen.

Landstingskommunerna

När det gäller ersättningsbestämmelserna i LL finner kommittén behovet
av reformer inte vara lika framträdande som ifråga om motsvarande bestämmelser
i KL. Kommittén förordar det oaktat att en omläggning av ersättningssystemet
genomföres. Följande överväganden göres i betänkandet.

Kommittén anser fog finnas för att traktamentena — till skillnad från
nuvarande praxis inom landstingskommunerna —- differentieras med hänsyn
till förtroendemännens bostadsorter. Differentieringen föreslås ske genom
att dagtraktamentena även till landstingskommunernas förtroendemän
delas upp på egentligt traktamente och arvode. Genom differentieringen
nås, framhåller kommittén, en grundläggande jämställdhet mellan förtroendemännen
med avseende å ersättningens värde, och från praktisk synpunkt
måste det vara fördelaktigt att den allmänna ersättningen för arbete
som är förenat med uppdraget — arvodet — kan bestämmas utan att hänsyn
måste tagas till att ersättningen i vissa fall skall inrymma goltgörelse
för ökade kostnader för uppehälle.

I fråga om landstingsmännens nuvarande rätt till ersättning anför kommittén
att det ligger i sakens natur att bestämmelsen om traktamente ej
kan detaljerat ange under vilka förutsättningar landstingsmän skall äga

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

rätt till sådan ersättning. I sista hand blir det därför landstingen själva som
får avgöra till vilka landstingsmän och efter vilka grunder traktamente skall
utgå. Frågorna om traktamenten ligger därmed till sådan del i landstingens
egna händer att det framstår som omotiverat att utforma bestämmelsen med
utgångspunkt från att landstingsmän skall äga en rätt till ersättning. Liknande
synpunkter gör sig gällande också med avseende å den del av ersättningen,
som skall utgöra arvode. Landstingsinännens behov av ersättning
förutsätter kommittén i dagens läge säkerligen bli tillgodosedda utan någon
i lag stadgad rätt för dem att erhålla gottgörelse. Kommittén föreslår därför
att bestämmelserna om arvode och traktamente helt skall överensstämma
med kommunallagens.

En reform förordas också beträffande resekostnadsersättningen. Denna
bör, såsom föreslagits när det gäller primärkommunerna, kunna utgå efter
grunder, som landstinget självt äger bestämma. Även bestämmelsen om ersättning
för utgifter anses kunna utformas efter mönster av vad som föreslagits
beträffande KL.

Kommittén föreslår att bestämmelsen i 39 § 1 mom. tredje stycket att
landstingsman, som inträtt i tjänstgöring sedan av honom anmält hinder
underkänts, ej kan erhålla resekostnadsersättning eller traktamente för
resdag om sådan ersättning utgått till i hans ställe inkallad suppleant skall
utgå, enär den ej torde fylla någon större praktisk uppgift och ter sig föråldrad.
Suppleanter i landstingens förvaltande och verkställande organ föreslås
kunna erhålla ersättning i samma mån som primärkommunernas
suppleanter.

Landstingen skall enligt kommitténs förslag liksom primärkommunerna
kunna åtaga sig att betala de ATP-avgifter, som svarar mot utgående arvoden,
och få frihet att själva bestämma i vilken utsträckning och på vilket
sätt avgifterna skall betalas.

Kommittén har vidare övervägt huruvida för landstingens del nu bör införas
möjligheter till särskilda pensionsutfästelser vid sidan av ATP. Behovet
av sådana bestämmelser torde emellertid enligt kommitténs bedömande
vara begränsat. De fall, då utfästelser skulle kunna komma ifråga,
antages hänföra sig till förtroendeuppdrag, vilka nu ersättes genom årsarvode.
Av uppgifter om utgående ersättningar har framgått att arvodena
endast i ett mindre antal fall uppgår till sådana belopp att en pensionering
kan vara påkallad. Av dessa fall får flertalet antagas ha fått sin lösning
genom ATP. Efter en övergångstid synes frågor om särskild pensionering
sålunda kunna uppkomma allenast i rena undantagsfall. Möjligheter finns
enligt kommittén att i dessa undantagsfall bestämma arvodets belopp så att
förtroendemännen själva kan bära kostnaderna för ett mot arvodet svarande
pensionsskydd. Den föreslagna bestämmelsen i KL om särskilda pensionsutfästelser
syftar främst till ett bibehållande under en övergångstid av
redan föreliggande möjligheter till pensionering. I LL skulle eu motsva -

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

rande bestämmelse innebära en nyhet. Kommittén har med hänsyn till vad
här sagts funnit sig icke böra föreslå att möjligheter till särskilda pensionsutfästelser
införes i LL.

Församlingarna

Behoven av reformer finner kommittén utan tvekan vara mindre framträdande
när det gäller de kyrkokommunala förtroendemännen än då fråga
är om de borgerliga kommunernas förtroendemän. Några önskemål om ändringar
av ersättningsbestämmelserna synes heller icke ha framkommit vid
genomförandet av församlingsstyrelsereformen. Särskild tvekan kan uppenbarligen
råda om behovet av möjligheter att till ledamöterna i församlingarnas
beslutande organ utge arvode. De praktiska fördelarna av en överensstämmelse
mellan ersättningsbestämmelserna i KL och i LFS anser kommittén
emellertid motivera en reform. De nya ersättningsbestämmelserna säges
dock ej böra föranleda att ersättning i allmänhet utges i vidare mån än nu
sker. När fråga är om ledamöter i beslutande organ bör ersättning i form av
arvode komma ifråga allenast i undantagsfall.

Kommittén anser anledning saknas att nu införa möjlighet till särskild
pensionering av församlingarnas förtroendemän. Den kyrkliga kommunen
föreslås emellertid få samma möjligheter som de borgerliga att åtaga sig
ansvaret för ATP-avgifter.

Remissyttrandena

Kommunalrättskommitténs förslag har fått ett mycket välvilligt mottagande
av remissinstanserna. Sålunda har förslaget i princip tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av kommunförbunden och samtliga länsstyrelser. Av
de 235 städer, landskommuner samt församlingar och kyrkliga samfälligheter
som yttrat sig över förslaget är det endast fyra församlingar som ställt
sig helt avvisande till de föreslagna ändringarna.

De remissinstanser som tillstyrker förslaget i stort understryker
i allmänhet de skäl kommittén anfört för att tiden nu är mogen att införa
mera liberala regler om ersättning för kommunala förtroendeuppdrag. Representativa
för dessa remissinstansers inställning är de uttalanden som
göres av svenska landskommunernas förbund. Förbundet framhåller att ökningen
av den kommunala verksamheten efter kommunindelningsreformen
1952 återspeglas inte bara i att antalet ärenden hos de beslutande och i
många fall även hos de förvaltande organen ökat utan framförallt i att de
uppgifter som de kommunala organen numera har att handlägga ofta är
komplicerade och därför måste ägnas förhållandevis mycken tid och omsorg.
Till en del har den ökade arbetsbelastningen kunnat balanseras genom
att förvaltningen rationaliserats och tjänstemän i ökad utsträckning ställts
till de kommunala organens förfogande. Även sedan denna process blivit

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

lielt genomförd'' räknar förbundet med att de kommunala förtroendeuppdragen
blir krävande och att rekryteringen till uppdragen kommer att avsevärt
försvåras om nuvarande ersättningsbestämmelser bibehålies. Förbundet
anser därför att kommunerna nu bör få möjligheter att allmänt och
fullt ut lämna ekonomisk ersättning för uppdrag, som förorsakar sina innehavare
mera kännbar tidsspillan eller uppoffringar av någon betydelse. Fördelarna
med en sådan reform finner förbundet ligga i öppen dag. Varje
kommun får möjlighet att anpassa ersättningarna efter sina behov.

Flera remissmyndigheter framhåller att möjligheterna att ge tillfredsställande
ersättningar till kommunalmännen är av väsentlig betydelse för upprätthållandet
av den kommunala självstyrelsen genom förtroendemän. Enligt
t. ex. länsstyrelsen i Jämtlands län är det väl känt, att svårigheter föreligger
i många kommuner att finna lämpliga personer, särskilt bland de
yngre, som är villiga att åtaga sig mera krävande uppgifter inom kommunalförvaltningen.
En icke ringa bidragande orsak härtill torde enligt länsstyrelsen
vara den återhållsamhet som präglar nuvarande ersättningsbestämmelser.

Åtskilliga kommuner och församlingar, särskilt de mindre, håller före
att något påtagligt behov av vidgade möjligheter att bereda förtroendemän
ekonomisk ersättning för deras uppdrag knappast finns i den egna kommunen
eller församlingen. Med hänsyn till att förhållandena i större kommuner
och församlingar kan motivera ett annat ställningstagande vill man
dock inte motsätta sig att möjlighet öppnas att då det är befogat utge högre
ersättningar än som kan utgå f. n.

Av de fyra remissorgan som helt tar avstånd från kommitténs förslag
lämnar två ingen närmare motivering för sina ståndpunkter. De båda andra
åberopar främst uppdragens karaktär av förtroendesysslor. Sålunda anför
kyrkorådet i Västerlanda församling att det är av vikt att denna synpunkt
alltjämt får gälla i fråga om ledamotskap i kyrkoråd och beträffande andra
likartade uppgifter, öckcrö församling yttrar genom sitt kyrkoråd att nuvarande
bestämmelser om ersättning till kommunala förtroendemän är tillräckligt
generösa och att gränsen mellan förtroendemän och avlönade tjänstemän
inte bör suddas ut.

Frågan om denna gränsdragning beröres även av svenska landskommunernas
förbund. Spörsmålet påkallar uppmärksamhet med hänsyn till bestämmelserna
i 7 § andra och tredje styckena samt 32 § KL om valbarlietsoch
behörighetsvillkor för den ledande tjänstemannen inom kommunens
samfällda förvaltning, påpekar förbundet. Förbundet hänvisar till ett inträffat
fall, där en kommunalnämndsordförande, vilken i denna egenskap var
chef för förvaltningen och därmed även personalchef, påstods ha erhållit
vissa med förtroendeuppdraget förknippade förmåner utöver vad som
är tillåtet enligt 4(5 § KL. Regeringsrätten förklarade, att kommunalmannen
kommit att i verkligheten intaga ställningen såsom en i kommunens

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

tjänst anställd befattningshavare och att han på grund av sina åligganden
intog den ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning.
Eftersom han således inte längre var valbar till kommunalfullmäktig och
ledamot av kommunalnämnden ansågs han ha frånträtt dessa uppdrag.
Enligt förbundet är ordföranden i kommunens styrelse numera ej sällan
heltidssysselsatt i detta uppdrag. Arvode och annan ersättning har anpassats
med hänsyn härtill för att förmå lämplig person att åtaga sig uppdraget.
Förbundet finner det otillfredsställande att kommunala förtroendemän
i denna framskjutna ställning skall behöva löpa risk att förklaras obehöriga
att längre vara förtroendemän. Emellertid förutsätter förbundet att den
föreslagna liberaliseringen av ersättningsbestämmelserna inte skall medföra
någon försämring i här berört avseende. Ett klarläggande uttalande i
frågan anser förbundet dock vara av värde till ledning för kommunerna och
besvärsmyndigheterna.

I flertalet tillstyrkande yttranden godtages kommunalrättskommitténs
förslag till nya ersättningsbestämmelser utan närmare kommentarer. Åtskilliga
remissorgan gör emellertid utförligare uttalanden, som delvis innefattar
andra bedömanden än dem kommittén redovisat.

Så gott som alla remissinstanserna — däribland samtliga länsstyrelser
utom en samt kommunförbunden — ansluter sig till förslaget att fullmäktige
skall kunna få ersättning i samma utsträckning som
ledamöter i styrelser och nämnder. Svenska stadsförbundet
finner förslaget härom, som tillgodoser ett önskemål som motionsvis framförts
i riksdagen, stå i god överensstämmelse med vår tids uppfattning att
ingen medborgare av ekonomiska skäl bör vara hindrad att åtaga sig kommunalt
förtroendeuppdrag. Enligt svenska landskommunernas förbund har
särskilt inom kommunalförbunden ett behov gjort sig gällande av vidgade
möjligheter att lämna ersättning till fullmäktigledamöterna, som ofta på
grund av långa resor och mindre goda kommunikationer nödgas sätta till
mycken tid för att deltaga i sammanträdena. Överståthållarämbetet förutsätter
att särskild ersättning inte skall utgå till borgarråd, som tillika är
stadsfullmäktig, eftersom det ingår i borgarråds tjänsteåliggande att närvara
vid fullmäktiges sammanträden.

Återhållsamhet i fråga om sådana ersättningar till fullmäktige som inte
avser gottgörelse för direkta utlägg rekommenderas från flera håll. Stadsfullmäktige
i Sigtuna framhåller t. ex. att fullmäktigsammanträdena i de
flesta kommuner hålls på kvällstid och i allmänhet torde taga relativt kort
tid i anspråk. Ledamöterna beredes i regel också tillfälle att i förväg på
sin fritid sätta sig in i de frågor som skall förekomma på sammanträdena.
Endast i de största städerna och i sällsynta undantagsfall i övrigt torde det
enligt yttrandet förekomma att fullmäktigledamöter behöver disponera
någon del av sin ordinarie arbetstid för att förbereda sammanträdet. De
ringa ersättningsbelopp som det i regel blir fråga om torde knappast spela

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

någon ekonomisk roll för den enskilde medan det tillsammantaget rör sig
om ganska stora belopp för kommunerna, åtminstone när det gäller små
kommuner med begränsade tillgångar. Fullmäktige vill emellertid med
hänsyn bl. a. till kommunens frihet att bestämma om ersättningar inte ställa
sig negativ till den föreslagna reformen. Samma inställning har drätsel kammaren
i Eskilstuna

En helt negativ hållning i denna fråga intager däremot kommunalfullmäktige
i Björkviks kommun, som kort konstaterar att ersättning till fullmäktig
för annat än utlägg inte är förenligt med uppdragets karaktär av
förtroendeuppdrag.

Möjligheterna enligt förslaget att utge ersättning till suppleant
välkomnas av de flesta remissmyndigheter. Denna möjlighet anses sålunda
fylla ett verkligt behov och medverka till att suppleanternas intresse för de
kommunala frågorna stimuleras och deras kompetens att fylla sin funktion
ökas. Ett fåtal remissorgan ställer sig dock tveksamma till värdet av
förslaget i denna del.

Kommunalrättskommitténs uppfattning, att någon rätt för förtroendemännen
att erhålla ersättning inte bör införas utan att ersättning
liksom hittills skall utgå endast om kommunen fattar beslut därom,
delas allmänt av remissinstanserna. Detta ställningstagande från kommitténs
sida säges innebära ett glädjande erkännande av den kommunala självbestämmanderätten.
Uttalanden i denna riktning gör bl. a. kommunförbunden.

Stadsfullmäktige i Bollnäs vill inte motsätta sig kommittéförslaget men
ifrågasätter om det inte, för att nå en enhetlig tillämpning av bestämmelserna,
hade varit önskvärt att förslaget givits striktare linjer med mera ingående
anvisningar på generella regler för att bestämma ersättningarnas
storlek. Ett i lagen infört stadgande om rätt till skälig ersättning säges
sålunda vara av betydelse i detta sammanhang. Även stadsfullmäktige i
Nyköping anser att rätt till ersättning bör föreligga i vissa fall. Genom att
varje kommun själv får fatta beslut om ersättningar åsidosättes likställigheten
mellan medborgare i olika kommuner. Om principen att ersättningen
utgör gottgörelse för utförd prestation skall gälla, vilket är fullmäktiges
åsikt, bör principen äga giltighet oavsett i vilken kommun prestationen utföres.
Då de flesta myndiga kommunmedlemmar teoretiskt är skyldiga att
åtaga sig kommunala förtroendeuppdrag borde de enligt fullmäktiges mening
ha ovillkorlig rätt till ersättning, avpassad efter den arbetsinsats som
göres och de löneförhållanden som gäller på orten för jämförbara prestationer.
Liknande tankegångar återspeglas även i ett fåtal andra remissvar.

Beträffande de föreslagna ersättningsformerna är det framför
allt uppdelningen av nuvarande traktamenten på arvode och egentligt
traktamente som tilldrar sig remissmyndigheternas intresse. En stor majoritet
bland dem tillstyrker förslaget i denna del eller lämnar det utan erin -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

rån. Hit hör bl. a. statskontoret, riksförsäkringsverket, så gott som alla länsstyrelserna
samt kommunförbunden. De remissinstanser som gjort särskilda
uttalanden ansluter sig i regel helt till de synpunkter som kommittén
anfört. Särskilt understrykes att det inte bör komma ifråga att införa ett
system med individuellt bestämda ersättningar för förlorad arbetsinkomst.
Ett sådant system skulle, framhåller bl. a. svenska stadsförbundet, säkerligen
medföra så betydande svårigheter i den praktiska tillämpningen att
det redan på grund därav måste avvisas. I likhet med kommittén anser förbundet
att den föreslagna ordningen dock inte bör utgöra hinder mot att
inkomstbortfall särskilt beaktas vid bestämmandet av den allmänna gottgörelsen
i form av arvode för det arbete som är förenat med uppdraget. Förbundet
utgår från att begreppet arbete får tagas i en vid bemärkelse och
att däri innefattas uppgifter av det slag som avser ledande och samordnande
funktioner och som kräver insatser vilka inte alltid låter sig mätas
i offrad tid.

I en del yttranden framhålles starkare än vad kommittén gjort att inkomstbortfall
bör beaktas när arvode fastställes. Länsstyrelsen i Kristianstads
län säger sig vara medveten om att vissa delvis vägande principiella
skäl kan anföras till stöd för en direkt ersättning för minskad arbetsförtjänst.
Inte minst av praktiska skäl anser länsstyrelsen det dock vara att
föredraga att förtroendemän med samma arbetsuppgifter får ersättning
med lika stora belopp. Dessa tankegångar återfinns också i flera andra
remissvar.

En uppdelning av arvodet på ersättning för arbetsinsatsen och ersättning
för inkomstbortfall förordas av stadsfullmäktige i Kristinehamn och Hagfors
samt drätselkammaren i Kiruna. En sådan princip säges vara nödvändig
för att alla skall få möjlighet att på lika villkor fullgöra de förtroendeuppdrag
som anförtrotts dem. Tillämpningen av dylika regler anses inte
behöva medföra oöverstigliga svårigheter. Sålunda uttalar stadsfullmäktige
i Kristinehamn att svårigheter givetvis kan uppstå vid beräkning av inkomstbortfall
för enskilda företagare men alt möjlighet finns att låta det
aktuella årets eller det närmast föregående årets taxering ligga till grund
för beräkningen, varvid ersättningen eventuellt kan maximeras. För de
icke förvärvsarbetande kvinnorna kan den genomsnittliga arbetsinkomsten
för kvinnlig arbetskraft få utgöra det basbelopp efter vilket ersättningen
skall beräknas. Liknande överväganden redovisar stadsfullmäktige i Kristianstad,
drätselkammaren i Eskilstuna och kyrkofullmäktige i Kristinehamn.
Kommunalfullmäktige i Smedjebackens köping, som dock godtar
kommitténs förslag, upplyser att ersättning för inkomstbortfall hittills lämnats
till köpingens förtroendemän och att erfarenheterna av detta svstem
är enbart goda, varför anledning saknas att ompröva beslutet härom. Hur
beräkningen av inkomstbortfallet sker redovisas inte i yttrandet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län delar inte kommunalrättskommitténs upp -

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 7i år 1962

fattning beträffande arvode till fullmäktige. Enligt länsstyrelsen varierar
omfattningen av det arbete enskilda ledamöter lägger ned på uppdraget
högst avsevärt. Den ene ägnar regelmässigt lång tid åt att förbereda sig
för sammanträdet medan den andre går dit så gott som helt oförberedd.
Då ersättningarna i stort sett måste bli enhetliga kommer de många gånger
att stå i dålig relation till den enskildes arbetsprestation. Länsstyrelsen
ifrågasätter därför om ersättning för arbetsprestation över huvud bör utgå
till fullmäktige. Ersättning till dessa bör i stället utgå efter grunder som
ger dem gottgörelse för kostnader för uppehälle och resor.

Ett stort antal remissmyndigheter understryker behovet av att normalreglementen
upprättas till ledning för kommunerna när de skall
besluta i ersättningsfrågorna. Normalreglementen anses nödvändiga inte
minst för att motverka de olikheter i fråga om ersättningarna i skilda kommuner
som de föreslagna bestämmelserna eljest kan leda till. Uttalanden
av denna innebörd gör bl. a. länsstyrelserna i Södermanlands, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs och Västmanlands lån, stadsfullmäktige i Kalmar,
kommunalfullmäktige i Emmaboda köping och hushållningssällskapens
förbund.

Av kommunförbunden har svenska landskommunernas förbund och
svenska landstingsförbundet förklarat sig beredda att medverka till en insats
av kommunförbunden för att åstadkomma normalreglementen i syfte
att främja enhetlighet beträffande de kommunala ersättningarna. Samma
inställning har svenska stadsförbundet, dock endast när det gäller resekostnadsersättning
och traktamente. I fråga om normalreglementen för arvoden
har detta förbund en avvikande uppfattning. Skall ett normalreglemente
fylla någon verklig uppgift, heter det i förbundets yttrande, torde
det vara ofrånkomligt att reglementet innehåller mera än en stomme för
ersättningsbeslutens utformning samt tillämpningsföreskrifter av allmän
räckvidd. Enligt gammal praxis avstår förbundet emellertid från att i sin
konsultationsverksamhet göra uttalanden om skäligheten av ersättningsbelopp
som föreslagits eller beslutats i olika städer. Det synes även svårförenligt
med kommitténs förslag om större frihet för kommunerna i detta
hänseende att samtidigt förutsätta en anpassning efter normalreglementen.
Därtill kommer att kommunerna rimligen måste taga hänsyn till åtskilliga
speciella förhållanden såsom kommunens allmänna struktur, kommunförvaltningens
organisation och arbetsformerna för kommunens styrelse. Det
torde vara hart när ogörligt att fullt ut beakta dessa förhållanden i ett centralt
upprättat normalreglemente. En mera schematisk gruppering av städerna
efter folkmängden torde således inte vara tillfyllest. Förbundet är
därför mycket tveksamt om möjligheterna att införa normalreglementen
rörande arvodena.

Kommunalrättskommitténs förslag beträffande de kommunala förtroendemännens
pensioner vinner på det hela taget fullständig anslutning

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

bland remissinstanserna. Allmänt uttalas tillfredsställelse över att fi''ågan
nu får sin lösning. I flera yttranden frainhålles att förslaget i stort sett
endast slår fast den ordning som redan nu tillämpas i många kommuner.
Svenska landskommunernas förbund finner förslaget tillgodose alla rimliga
behov och önskemål beträffande kommunernas möjligheter att vidtaga åtgärder
för pensionering av förtroendemännen, såväl med avseende å ATPavgifter
som beträffande särskilda pensionsutfästelser i form av ålderspension,
förtidspension och familjepension. Svenska stadsförbundet konstaterar
med tillfredsställelse att kommittén beaktat de synpunkter som kommunförbunden
tidigare framfört i frågan. Riksförsäkringsverket förklarar
sig inte ha någon erinran mot förslaget i detta hänseende. Borttagande av
underställningsskyldigheten i fråga om särskilda pensionsutfästelser tillstyrkes
uttryckligen av svenska landskommunernas förbund samt länsstyrelserna
i Uppsala och Västerbottens län.

I enstaka yttranden förordas smärre justeringar av kommittéförslaget.
Sålunda anser stadsfullmäktige i Nyköping att kommun skall vara skyldig
att på begäran av förtroendeman ikläda sig ansvaret för ATP-avgifter.
Stadsfullmäktige i Gävle och kommunalfullmäktige i Österfärnebo kommun
finner det från rättvisesynpunkt befogat att möjlighet skapas att utge
kompensation för pensionsavgifter. Vad gäller särskilda pensionsutfästelser
hävdar stadsfullmäktige i Borås att sådana utfästelser bör kunna göras
senast i samband med valet av förtroendemannen. Som motivering anföres,
att det finns ett stort antal heltidsarvoderade förtroendemän i landet, vilkas
ställning är sådan att ett betryggande pensionsskydd kan vara ej blott
skäligt utan även erforderligt för att få kvalificerade personer att åtaga sig
uppdragen. Det bör därför vara kommunen obetaget att redan före valet
tillförsäkra en förtroendeman — utöver ATP — betryggande och skäliga
såväl egen- som familjepensionsförmåner, framhålles i yttrandet.

Förutsättningarna för särskilda pensionsutfästelser bör anges tydligare,
såsom beträffande den minsta tid som förtroendemannen skall ha innehaft
kommunala uppdrag, påpekar kommunalfullmäktige i Björkviks kommun.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner tillräckliga skäl ej föreligga att
pension skall kunna tillerkännas kommunal revisor. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län framhåller att särskilda pensionsutfästelser bör bli aktuella endast
för förtroendemän som ej omfattas av ATP. För att vinna enhetlighet
mellan kommunerna synes det av hittills gjorda erfarenheter att döma
nödvändigt att besluten underställes länsstyrelsens prövning. En sådan
ordning torde ej vålla större olägenhet för kommunerna eftersom behov
av särskilda pensionsutfästelser kan antagas föreligga endast under en begränsad
övergångstid.

I detta sammanhang påpekar drätselkammaren i Linköping och stadsfullmäktige
i Motala, i vilkas yttranden länsstyrelsen i Östergötlands län
instämmer, att arvoden till kommunala förtroendemän bör kunna läggas

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

till grund också för beräkning av ersättningar från allmän sjukkassa. Om
förtroendemannen på grund av uppdraget förlorar lön skulle det nämligen
eljest kunna inträffa att han flyttades ned till en lägre sjukpenningklass
än den han förut tillhört. Enligt länsstyrelsen lär dock denna olägenhet
undanröjas om ett föreliggande förslag till lag om allmän försäkring genomföres.

Allmän enighet råder bland remissinstanserna om att i huvudsak samma
ersättningsregler som för kommunerna bör gälla även för landstingens
och församlingarnas förtroendemän. Förslaget
därom lämnas utan erinran bl. a. av svenska landstingsförbundet, förvaltningsutskotten
i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens läns
landstingskommuner och av flertalet församlingar. Svenska landskommunernas
förbund förutsätter att bestämmelserna skall gälla även för kommunalförbundens
förtroendemän.

Avvikande meningar råder endast beträffande möjligheterna att genom
särskilda utfästelser tillerkänna landstingskommunernas och församlingarnas
förtroendemän pensioner. Att möjlighet därtill bör finnas förordas av
länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län samt Stockholms
förorters samarbetsnämnd. Svenska landstingsförbundet, förvaltningsutskotten
i Malmöhus, Västmanlands och Västernorrlands läns landstingskommuner
samt drätselkammaren i Linköping anser att landstingskommun
bör äga rätt att göra särskilda utfästelser. Landstingsförbundet finner
frågan härom visserligen inte vara av någon betydande storleksordning
men anser, att det dock i vissa fall kan vara behövligt med särskilda
pensionsbestämmelser. Skäl talar därför för att landstingen i likhet med
primärkommunerna får möjlighet att göra sådana utfästelser. Länsstyrelsen
i Hallands län, kyrkofullmäktige i Nyköpings S:t Nicolai församling
och kyrkofullmäktige för den kyrkliga samfälligheten i Malmö anser
behov föreligga även i församlingarna att kunna göra särskilda pensionsutfästelser.

Genomföres förslaget att ersättningar till kommunala förtroendemän
skall uppdelas i arvode, traktamente, resekostnadsersättning och ersättning
för utgifter bör enligt länsstyrelsen i Stockholms län omarbetning ske av
vissa bestämmelser i speciallagstiftning vilka hänvisar till de
kommunala ersättningsreglerna. Som exempel nämns bl. a. 130 § taxeringsförordningen
samt 6 § lagen om vägnämnder och länsvägnämnder. I dessa
lagrum talas nämligen om traktamente och ersättning för resdag. Vissa justeringar
torde enligt länsstyrelsen även böra ske av bestämmelser som i fiåga
om ersättning för uppdrag hänvisar till vad som gäller för sådan ledamot av
kommunal nämnd som utsetts till ordförande.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sarnl. Nr 71

50

Knngl. Mnj:ts proposition nr 71 år 1962

Departementschefen

Från början gällde i vår kommunallagstiftning huvudprincipen att ersättning
inte skulle utgå för kommunala förtroendeuppdrag. Efter hand
har emellertid i allt större utsträckning möjligheter öppnats att ersätta
förtroendemännen de kostnader de måste vidkännas i samband med att de
fullgör sina uppdrag. Ersättning kan sålunda f. n. utgå bl. a. för resekostnader
och kostnader för uppehälle. Den ursprungliga inställningen har
alltså i stort sett fått vika. Som huvudprincip torde nu i stället gälla att
förtroendeuppdragen skall vara oavlönade. Inte heller denna princip står
emellertid orubbad. Sedan länge har möjlighet funnits att bevilja ersättning
till vissa betungade förtroendemän för det arbete som är förenat med
deras uppdrag. Även övriga ersättningar kan i viss utsträckning sägas bereda
gottgörelse för utfört arbete.

Den förändring som skett i inställningen till ersättningsfrågorna ter sig
naturlig med hänsyn till den utveckling som ägt rum på samhällslivets skilda
områden. Utvecklingen har medfört att kommunernas förvaltningsuppgifter
blivit alltmer omfattande och komplicerade. Den ökande befolkningskoncentrationen
till tätorter har rest större krav på kommunala insatser.
En förändring har också inträtt i synen på kommunernas uppgifter vilken
tagit sig uttryck i att allmänintresset i stället för gemensamhetsintresset
kommit att utgöra norm för den kommunala kompetensen. Expansionen
av den kommunala verksamheten och nödvändigheten av effektivare förvaltningsapparater
inom kommunerna har tvingat fram större och ekonomiskt
mer bärkraftiga kommunala självstyrelseenheter. Alla dessa faktorer
har självfallet givit de kommunala förtroendemännen större arbetsbörda
och ansvar. Därtill kommer att det stegrade arbetstempot ökat fritidens betydelse
för den enskilde. Även de växande möjligheterna att utnyttja fritiden
har gjort den mer värdefull. Det synes givet att dessa förhållanden
minskar den enskilde medborgarens benägenhet att frivilligt offra fritiden
utan att få ekonomisk kompensation därför.

Det är mot denna bakgrund man får se de förslag kommunal rättskommittén
nu lagt fram. Förslagen innebär i huvudsak att kommunerna får
en allmän möjlighet att ersätta förtroendemännen för det arbete som är
förenat med förtroendeuppdragen. Även i övrigt föreslås ersättningsreglerna
bli utformade efter mer liberala regler än hittills. Förslagen har så gott
som undantagslöst hälsats med stor tillfredsställelse av remissinstanserna.
Jag kan för egen del helt ansluta mig till de principer som förslagen vilar
på. Expansionen av kommunernas verksamhet har fortsatt efter 1950, då
ersättningsbestämmelserna senast blev föremål för en allmän översyn. Att
denna utveckling kräver ökade insatser från kommunalmännens sida är
ovedersägligt. Det synes även finnas fog för kommitténs uttalande att man

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

i dag mera allmänt anser att ersättning bör utgå för arbetsinsatser på
samhällslivets område. Detta bestyrkes av de i flera remissyttranden omvittnade
svårigheterna att förmå dugande medborgare att frivilligt åtaga
sig oavlönade förtroendeuppdrag. En sådan inställning är ganska naturlig
med hänsyn till den förut skisserade allmänna samhällsutvecklingen. Det
kan knappast vara realistiskt att i detta läge hålla fast vid en princip som
inte längre har något gensvar hos medborgarna och som för övrigt redan
är genombruten. Ersättningsreglerna bör enligt min mening nu anpassas
till dagens syn på de kommunala förtroendeuppdragen. Kommittéförslaget
ger uttryck härför.

Vad jag nu sagt skulle strängt taget leda till att kommunalmännen över
lag borde få en lagstadgad rätt till ersättning för sina uppdrag
som fallet f. n. är med landstingsmännen. Jag delar emellertid kommunalrättskommitténs
och de flesta remissmyndigheternas, bl. a. kommunförbundens,
mening att en sådan ordning skulle vara mindre väl förenlig
med den kommunala självbestämmanderätten. Även från andra synpunkter
framstår det som mest ändamålsenligt att kommunerna själva får avgöra
om och i vilken utsträckning ersättningar skall utgå. Förhållandena i kommunerna
är så skiftande att enhetliga normer svårligen kan fastställas. I
många fall kan, såsom påpekats i flera remissvar, även i fortsättningen
finnas skäl att inte utge ersättning för mindre betungande uppdrag. Man
torde inte heller behöva befara att kommunernas frihet att bestämma i ersättningsfrågorna
skall utgöra hinder för förtroendemännen att få skälig
gottgörelse. Den allmänna inställning kommunerna redovisat i sina remisssvar
ger tvärtom stöd åt uppfattningen att kommunerna skall finna det
angeläget att bereda förtroendemännen ersättning då det är påkallat. Ersättningsfrågorna
synes därför få en tillfredsställande lösning om kommunerna
såsom kommittén föreslår får möjligheter att allmänt och fullt
ut gottgöra förtroendemän för vilka uppdraget medför uppoffringar av
någon betydelse.

I överensstämmelse med denna princip har kommittén föreslagit att nu
gällande begränsningar i fråga om möjligheterna att lämna ersättning
till vissa förtroendemän inte längre bibehålies. Begränsningarna
avser fullmäktige samt suppleanter i nämnderna. Fullmäktige kan visserligen
erhålla resekostnadscrsättning och, om resan från hemorten till sammanträdesorten
måste företagas på särskild dag, jämväl resdagsersättning
men däremot inte såsom andra förtroendemän dagtraktamenten och pension.
De uttalanden som i detta hänseende allmänt göres i remissyttrandena
ger vid handen att skäl hänförliga till den särskilda förtroendekaraktären
i fullmäktiges uppdrag inte längre kan åberopas för att upprätthålla denna
skillnad mellan fullmäktige och andra förtroendemän. Däremot torde det
som jag förut sagt finnas tog för det på en del hall framförda argumentet
att full mäktig uppdragen i många kommuner inte tar sådan lid i anspråk
4* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 71

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1902

att ersättningar utöver de nuvarande är påkallade. Kommittéförslagen
innebär emellertid inte mer än att kommunerna får möjlighet att då det är
befogat lämna fullmäktige ersättning efter samma principer som andra förtroendemän.
Förslaget tillmötesgår här krav som rests bl. a. från kommunförbundens
sida och det har vunnit nästan alla remissinstansernas gillande.
Jag förordar för min del att förslaget genomföres. Vidare delar jag
kommitténs mening att ersättning bör kunna utges till suppleanter i kommunens
nämnder även i de fall då suppleanterna inte tjänstgör i stället för
ordinarie ledamöter. F. n. kan ersättning inte utges i dessa fall. Många
kommuner har vid remissbehandlingen understrukit att suppleanternas
närvaro ofta är i hög grad önskvärd även då de inte tjänstgör som ledamöter.
Genom närvaron vid sammanträdena stimuleras deras intresse för
arbetsuppgifterna samtidigt som de blir bättre skickade att vid förfall för
ordinarie ledamot inträda i dennes ställe. Emellertid kan det finnas anledning
att ge lägre ersättningar, särskilt för utfört arbete, till närvarande
suppleanter än till dem som tjänstgör som ledamöter eller att på annat sätt
begränsa suppleantersättningarna. I sådana nämnder, där det inte kan anses
vara av vikt att suppleanterna är närvarande vid sammanträdena vid sidan
av de ordinarie ledamöterna, bör ersättning inte alls utgå till suppleanterna.
Bedömningarna i dessa avseenden anser jag kunna i likhet med andra ersättningsfrågor
överlämnas till kommunerna. Huvuddelen av remissinstanserna
har intagit samma ståndpunkt. Jag förordar alltså kommitténs förslag
även i denna del.

Stadfästandet av principen att alla förtroendemän skall fullt ut kunna
ersättas för såväl kostnader som arbete i samband med de kommunala
uppdragen befarar svenska landskommunernas förbund kunna leda till
svårigheter vid gränsdragningen mellan kommunala förtroendemän
och kommunala tjänstemän. Gränsdragningen
har betydelse på grund av bestämmelserna i 7 och 32 §§ KL, enligt vilka i
kommunens tjänst anställd befattningshavare, som såsom föredragande
inför kommunens styrelse eller eljest intar den ledande ställningen inom
kommunens samfällda förvaltning, inte är behörig att inneha uppdrag som
fullmäktig eller som ledamot eller suppleant i kommunens styrelse eller
annan kommunal nämnd. Enligt förbundet är ordföranden i kommunens
styrelse numera ofta heltidssysselsatt med detta uppdrag. Arvode och annan
ersättning till honom avpassas regelmässigt med hänsyn härtill. Förbundet
finner det otillfredsställande att kommunala förtroendemän i denna framskjutna
ställning skall behöva löpa risk att bli obehöriga att längre vara förtroendemän.
Med detta uttalande åsyftas ett nyligen inträffat fall, då en
kommunalnämndsordförande som intog den ledande ställningen inom kommunens
samfällda förvaltning förklarades ha kommit att i verkligheten
intaga ställningen såsom anställd befattningshavare i kommunens tjänst
och således vara obehörig att längre inneha sitt förtroendeuppdrag. I an -

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1962 53

slutning härtill vill jag i första hand erinra om att kommittéförslaget i stort
sett inte innebär någon utökning av redan nu föreliggande möjligheter att
utge ersättningar till den förtroendeman i kommunen på vilken 7 eller 32 §
kan bli tillämplig. Några nya svårigheter att göra gränsdragningen kommer
ett genomförande av förslaget därför inte att medföra. Jag vill ytterligare
tillägga att den av svenska landskommunernas förbund påtalade risken
inte torde föreligga så länge ersättning till förtroendemannen beslutas att
utgå i de former som regleras i KL. Det måste därvid uppmärksammas, att
arvodets storlek skall bestämmas uteslutande med hänsyn till det arbete
uppdraget kan väntas medföra och den tid som åtgår för uppdraget men
däremot inte får göras beroende av den tid en viss förtroendeman innehaft
uppdraget.

Beträffande ersättningsformerna är den väsentligaste nyheten
i kommitténs förslag att det nuvarande traktamentet föreslås bli uppdelat
i arvode, som skall utgöra ersättning för det arbete som är förenat med
förtroendeuppdraget, samt traktamente utgörande ersättning för ökade levnadskostnader.
Vad som särskilt tilldrar sig intresse i detta sammanhang
är givetvis efter vilka principer arvode skall bestämmas. Kommittén hai
efter noggranna överväganden stannat för att arvoden bör fastställas väsentligen
med hänsyn till de arbetsuppgifter förtroendemannen ålägges och
den tid han får sätta till på grund av uppdraget. Förtroendemän med samma
arbetsuppgifter skall alltså i princip tå lika stora arvoden. I de undantagsfall
då en kommun anser sig av ekonomiska skäl böra starkt begränsa
ersättningarna till förtroendemännen förordar dock kommittén att arvodet
skall kunna avpassas individuellt efter inkomstbortfall. Fn stor majoritet
bland remissinstanserna, bl. a. kommunförbunden, har anslutit sig till kommitténs
ställningstagande. Röster saknas emellertid inte för ett system
som i första hand tar sikte på att ersätta inkomstbortfall. För min del biträder
jag kommitténs mening att ett sådant system lätt blir för invecklat
i tillämpningen, och använder man långtgående schablonberäkningar avviker
systemet inte väsentligt från det föreslagna. I likhet med huvudparten
av de hörda remissorganen förordar jag därför kommittéförslagets
linje. Såsom kommittén framhållit leder denna till att förtroendemännen
lämnas gottgörelse för inkomstbortfall av normal storleksordning samtidigt
som de vilka i mindre omfattning eller inte alls förlorar inkomst ersättes
för arbetsprestation. Längre lär man knappast kunna komma utan invecklade
ersättningsregler. Räknar man med att arvodet skall täcka normala
inkomstförluster får man en naturlig nedre gräns för vad som kan anses
vara skäligt arvode. Då detta belopp torde komma alt ligga förhållandevis
lågt, i varje fall i mindre kommuner där sammanträdena merendels inte
hålls på normal arbetstid, behöver man inte befara alt ens mindre bärkraftiga
kommuner skall sakna ekonomiska resurser all betala åtminstone så
höga arvoden alt förtroendemännen i gemen får täckning för inkoinstbort -

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

fall. Jag kan därför inte biträda kommitténs mening att arvodet i undantagsfall
skall kunna bestämmas individuellt efter förlorad inkomst. Arvodena
bör enligt min åsikt alltid bestämmas med hänsyn till det arbete uppdraget
i allmänhet medför och den tid som får sättas till för uppdraget,
varvid bör beaktas att arvodena minst bör täcka normalt inkomstbortfall.
Att fastställa vilka inkomster förtroendemännen i genomsnitt kan antagas
gå miste om torde inte erbjuda oöverstigliga svårigheter för fullmäktige.
Det synes mig också lämpligt att fullmäktige i enlighet med kommitténs
förslag får avgöra om arvode skall utgå som sammanträdesarvode eller
årsarvode eller som en kombination av dessa ersättningsformer. I remisssvaren
har invändningar inte rests häremot.

I fråga om övriga ersättningsformer innebär kommunalrättskommitténs
förslag i huvudsak, att ersättning för ökade levnadskostnader skall kunna
utgå som dag- och nattraktamente och att ersättning för resekostnader liksom
nu skall utgå som resekostnadsersättning. Gällande detaljerade regler i
sistnämnda hänseende såsom om kortaste ersättningsgilla vägsträcka och
reseklass föreslås upphävda. Möjligheten att ersätta särskilda utgifter för
kommunens räkning bibehålies enligt förslaget, varemot bestämmelserna
om särskilda arvoden till vissa speciellt betungade förtroendemän samt
om ersättning för särskild resdag och för förrättningar utom kommunen
utgår. Arvoden till betungade förtroendemän avses skola regleras enligt den
allmänna bestämmelsen om arvoden och behovet av ersättningar för resdag
och förrättningar utom kommunen kan tillgodoses inom ramen för möjligheterna
att utge arvode, traktamente och resekostnadsersättning. Kommitténs
förslag har utan närmare kommentarer godtagits vid remissbehandlingen.
Inte heller jag har några invändningar mot förslaget i dessa hänseenden,
vilket står i överensstämmelse med principen om kommunernas
frihet att själva närmare utforma ersättningsnormerna.

För att kommunerna skall få någon ledning då de skall bestämma ersättningsgrunderna
rekommenderar kommunalrättskommittén med instämmande
av en råd remissinstanser att kommunerna allmänt ansluter sig till centralt
upprättade normalreglementen. En sådan ordning finner
jag lämplig, och kommunförbunden har förklarat sig beredda att medverka
till att dylika reglementen kommer till stånd. Svenska stadsförbundet
har dock reserverat sig i fråga om normer för arvodesbeslut. Förbundet
finner det ogörligt att i normalbestämmelser för arvodessättningen beakta
de speciella förhållanden som bör inverka på arvodet inom varje kommun,
såsom kommunens allmänna struktur, kommunförvaltningens organisation
och arbetsformerna för kommunens styrelse. Även om jag har full förståelse
för dessa svårigheter synes det mig dock finnas rätt stora möjligheter att
utforma rekommendationer för kommuner av olika typ eller med skilda
former för sin förvaltning. Sådana rekommendationer kan i regel inte bli
direkt normerande för någon kommun men de torde utgöra värdefulla håll -

55

Kiingl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

punkter när varje enskild kommun skall fastställa grunder för arvodena
till sina förtroendemän. Såsom svenska stadsförbundet framhållit bor vid
arvodessättningen hänsyn kunna tagas även till insatser som inte står i
direkt proportion till den tillsatta tiden.

Införandet av ATP har medfört att frågan om pensioner åt kommunala
förtroendemän i stor utsträckning löses utan att nuvarande möjligheter
för kommunerna att göra särskilda pensionsutfästelser behöver utnyttjas.
Sålunda är inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, till vilken
inkomst förtroendeniannaarvode hör, pensionsgrundande enligt TPL
om inkomsten uppgår till minst 500 kronor för år. För sådan inkomst betalas
pensionsavgiften av den försäkrade själv. TPL medger emelleitid
att inkomst av nu angivet slag anses som inkomst av anställning, nämligen
om den som utger ersättningen och den försäkrade träffar överenskommelse
därom, överenskommelsen medför att inkomsten blir pensionsgrundande
redan då den uppgår till 300 kronor och att pensionsavgiften betalas av den
som utger ersättningen. Kommunförbunden har rekommenderat kommunerna
att träffa sådana överenskommelser och kommunerna synes enligt
vad kommunalrättskommittén inhämtat allmänt ha följt rekommendationen.
Enligt kommittéförslaget skall det stå kommunerna fritt att antingen
träffa ifrågavarande överenskommelser och sålunda betala utgående pensionsavgifter
eller att gottgöra förtroendemännen de avgifter dessa påförts.
Förslaget har vid remissbehandlingen vunnit allmän anslutning. För egen
del finner jag också att kommunallagarna bör innehålla bestämmelser om
rätt för kommunerna att ingå överenskommelser om att förtroendemannaarvoden
skall anses som inkomst av anställning inom ATP. Något behov
av alternativet med gottgörelse till förtroendemän för påförda avgifter torde
inte föreligga.

Några särskilda kommunala åtgärder för att bereda pension åt dem som
är ATP-försäkrade synes mig i regel inte behövliga. Emellertid kan under
den närmaste framtiden vissa medborgare på grund av sm ålder inte alls
eller endast i begränsad utsträckning få allmän tilläggspension. I likhet med
kommittén och så gott som alla remissinstanserna finner jag det befogat att
kommunerna i dessa fall skall ha möjlighet att bereda förtroendeman skäliga
pensionsförmåner. Kommittén har grundligt övervägt i vilken form
sådana pensionsförmåner skall utgå och för sin del stannat för att möjlighet
liksom nu bör finnas för kommunerna alt göra särskilda pensionsutfästelser.
Förslaget, som biträdes av de flesta remissinstanserna, är också
enligt min mening den lämpligaste vägen att lösa denna fråga. Liksom ATP
bör dylika utfästelser — till skillnad från nuvarande praxis ■— kunna omfatta
jämväl förtidspension och familjepension. Såsom kommittén anfört
bör särskilda skäl alltjämt krävas för ett pensionsbeslut. Innebörden häri
får ses mot bakgrund av (let pensionsskydd som beredes förtroendemännen
genom ATP och avgörandet får träffas med hänsyn till förhållandena i det

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

individuella fallet. Pension till den som fullt ut kommer i åtnjutande av
pension enligt TPL torde bli aktuell endast i undantagsfall, såsom då förtroendemannen
därest han innehaft en tjänst med motsvarande arbetsuppgifter
skulle ha erhållit väsentligt högre pension än den som utgår enligt
TPL.

F. n. är endast uppdrag som ledamot av kommunens styrelse eller annan
kommunal nämnd eller beredning kvalificerande för erhållande av kommunal
förtroendemannapension. Viss hänsyn kan dock tagas även till andra
uppdrag. Enligt kommittéförslaget skall nu också fullmäktiguppdrag och
revisionsuppdrag kunna räknas som pensionsgrundande. I och för sig är
väl behovet av pensionsutfästelser beträffande dessa förtroendemän inte
så stort. Skulle det i något speciellt fall anses befogat att bevilja fullmäktig
eller revisor pension bör dock hinder inte föreligga för ett sådant beslut.
En självklar begränsning i rätten att bevilja pension måste emellertid vara
att förtroendemannen på grund av uppdraget eller uppdragen nedlagt ett
väsentligt mer omfattande arbete än förtroendemännen i gemen. Jag vill
också instämma i kommitténs förslag att den förutsättningen för pensionsbeslut
bibehålies att uppdragen skall ha innehafts en lång följd av år. De
uttalanden som härutinnan gjordes då möjligheten att bevilja pension infördes
(prop. 1950: 88 s. 76) finner jag alltfort vara bärkraftiga. Med hänsyn
till att förtidspension föreslås kunna utgå bör pensionsbeslut kunna
fattas så snart nyss angivna förutsättningar för att bevilja pension föreligger,
varvid pensionens slutliga storlek kan göras beroende av hur länge
förtroendemannen kommer att fullgöra uppdrag hos kommunen. Men jag
kan inte dela den i något remissyttrande framförda åsikt som innebär att
vissa förtroendeuppdrag bör kunna förbindas med pension. Sådana pensionsbeslut
bör inte heller i fortsättningen komma i fråga.

Av vad jag anfört torde framgå att jag förordar kommitténs förslag att
förtroendeman då särskilda skäl föreligger skall kunna få pension i form
av ålderspension, förtidspension och familjepension om han under en lång
följd av år på grund av uppdrag i kommunens tjänst utfört arbete av betydande
omfattning. Förslaget gillas av flertalet remissinstanser. Jag har
inte heller något att invända mot kommitténs förslag att upphäva underställningsskyldigheten
beträffande pensionsbesluten. Förslaget härom har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla länsstyrelser utom eu.

Enligt lagen om allmän sjukförsäkring kan endast den antagna årsinkomsten
av tjänst läggas till grund för placering i högre sjukpenningklass
än den första. Detta kan såsom påpekats i ett remissvar leda till att förtroendeman,
som på grund av sitt uppdrag förlorar anställningsinkomst, riskerar
att bli placerad i lägre sjukpenningklass än den han eljest skulle ha
tillhört. Enligt ett nyligen till lagrådet remitterat förslag till lag om allmän
försäkring skall emellertid även inkomst av annan förvärvsverksamhet,
vartill som förut sagts förtroendemannaarvodena hör, kunna läggas till

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

grund för placering i sjukpenningklass. Genomföres förslaget kommer hithörande
problem att få sin lösning såtillvida att storleken av sjukpenningen
kommer att påverkas jämväl av förtroendemannens inkomster av kommunala
uppdrag. Lagförslaget innebär ytterligare, att inkomst av annan
förvärvsverksamhet skall, liksom när det gäller ATP, anses som inkomst
av anställning därest den som utgivit ersättningen och den försäkrade är
ense därom samt motsvarande överenskommelse träffats i fråga om ersättningens
ställning i pensionshänseende. Jag föreslår att bestämmelserna i
kommunallagarna redan nu utformas så att hinder inte skall föreligga för
kommunerna att ingå överenskommelser som även avser sjukförsäkringen.

Vad jag hittills sagt har främst haft avseende på de borgerliga primärkommunerna.
De förordade bestämmelserna blir automatiskt gällande för
kommunalförbunden. Kommittén har föreslagit att motsvarande regler
skall införas även i LL och LFS utom vad gäller särskilda pensionsutfästelser,
vilka liksom f. n. inte skall kunna göras av landstingskommuner och
församlingar.

För landstingsmännen innebär förslaget den ändringen i förhållande till
gällande bestämmelser att rätten till traktamente och resekostnadsersättning
utbytes mot en möjlighet för landstinget att besluta om dylika ersättningar.
I realiteten torde ändringen sakna betydelse och förslaget har inte
heller väckt gensaga från svenska landstingsförbundet eller de landstingskommuner
som avgivit yttrande däröver. För min del har jag ingen invändning
mot förslaget.

Från såväl landstingskommunernas som församlingarnas sida har man
emellertid påyrkat att möjlighet öppnas även för dessa kommuner att göra
särskilda pensionsutfästelser. Behovet härav torde såsom kommunalrättskommittén
påvisat vara väsentligt mindre i dessa kommuner än i de borgerliga
primärkommunerna. Därtill kommer att särskilda pensionsutfästelser
över huvud taget torde bli aktuella främst under en övergångstid, innan
ATP blivit fullt utbyggd. Att samtidigt som utrymmet för särskilda pensionsutfästelser
begränsas eller helt försvinner införa möjlighet att göra
sådana där detta hittills inte kunnat ske har kommittén funnit opåkallat.

Då det gäller församlingarna delar jag denna uppfattning, som också
kommit till uttryck i församlingsstyrelsekommitténs betänkande med förslag
till församlingsstyrelselag (SOU 1957: 15 s. 312). Församlingarna har
ett förhållandevis snävt avgränsat verksamhetsområde, och den inledningsvis
skisserade utvecklingen inom de borgerliga kommunerna synes inte ha
motsvarighet inom församlingarna. Däremot torde elt visst behov att kunna
göra pensionsutfästelser framdeles kunna göra sig gällande inom landstingskommunerna.
Härvid vill jag särskilt peka på den kraftiga expansion
som skett av landstingens verksamhet och som av allt all döma inte kommer
att avstanna inom (len tid som i dag kan överblickas. Även om således pensionsutfästelser
f. n. kau anses motiverade endast i något enstaka undan -

°8 Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

tagsfall i landstingskommunerna förordar jag för min del att dessa får
samma rätt att göra pensionsutfästelser som de borgerliga primärkommunerna.

Genomföres de förslag jag förordat i det föregående krävs vissa ändringar
aven i andra författningar än de egentliga kommunaliagarna.
Enligt taxeringsförordningen samt lagen om vägnämnder och länsvägnämnder
kan ersättningar utgå till kommunala ledamöter i taxeringsnämnder
och kommunala ombud för val av ledamöter i vägnämnd i form av
dagtraktamente, ersättning för särskild resdag och resekostnadsersättning
enligt vad som sägs i kommunallagen om sådan gottgörelse till ledamöter i
kommunala nämnder. Ersättningsformerna dagtraktamente och resdagsersattning
är f.n. avsedda att lämna gottgörelse för bl. a. mistad inkomst och
i viss män arbetsinsatsen. De synes därför i huvudsak motsvara förslagets
ersättningsformer arvode och traktamente. Jag föreslår därför att ersättning
i ifrågavarande fall skall få utgå med arvode, traktamente och resekostnadsersattning
enligt vad som sägs i kommunallagen. Enligt taxeringsförordningen
utser landstingskommuns förvaltningsutskott ledamöter i särskild
taxeringsnämnd. Dessa har nu rätt till traktamente och resekostnadsersättning
enligt samma grunder som landstingsinän. Motsvarande gäller i princip
envar röstberättigad som deltar i hushållningssällskaps sammanträde
ävensom ledamot och suppleant i hushållningssällskaps förvaltningsutskott
eller av utskottet tillsatt nämnd samt sällskapets revisor och revisorssuppleant.
Anpassas som jag förordat ersättningsbestämmelserna i LL till motsvarande
stadganden i KL bör en anpassning ske även i dessa fall.

II. Rätt för kommuner att utan underställning upptaga
vissa bottenlån

Kommunernas möjligheter att upptaga lån och ingå borgen har alltid
vant begränsade. I vidsträckt omfattning har beslut i dessa hänseenden
skolat underställas Kungl. Maj :ts prövning. I samband med införandet 1953
av KL skedde emellertid en uppmjukning av dessa bestämmelser då det
galler bostadsbyggandet. Numera får kommun enligt 59 § KL och 63 § KLS
i den omfattning och på de villkor Kungl. Maj :t bestämmer utan medgivande
upptaga lån som beviljats kommunen av statlig myndighet samt
åtaga sig ansvarighet gentemot staten för lån av statsmedel som beviljats
annan an kommunen ävensom borgensansvar för lån åt bostadsföretag som
godkänts för statlig belåning. Närmare bestämmelser meddelas i kungörelsen
den 28 november 1958 (nr 557) med vissa bestämmelser angående kommuns
upptagande av lån m. m. Enligt denna får kommun utan tillstånd dels
upptaga vissa lån som beviljats kommunen av bostadsstyrelsen eller läns -

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

bostadsnämnd, dels åtaga sig ansvarighet gentemot staten för vissa lån av
statsmedel på bostadsbyggnadsområdet vilka beviljats annan än kommunen
och dels ikläda sig borgen åt bostadsföretag, till vilket utgår statligt
lån, för såväl byggnadskreditiv som sekundärlån. Dessa bestämmelser får
ses mot bakgrund av att den tidigare förekommande prövningen från Kungl.
Maj :ts sida härvidlag var av väsentligen formell natur. En lindring av
underställningsplikten, som skulle medföra fördelar både för de statliga
myndigheterna och kommunerna, ansågs därför icke medföra några påtagliga
olägenheter.

Något undantagande från underställningsplikten beträffande de egentliga
bottenlånen för bostadsbyggandet gjordes däremot icke. I förarbetena
till 1953 års lagstiftning synes man i allmänhet icke ha gått in på frågan
härom (prop. 1953: 98, KU 10, Rskr 186).

Bostadspolitiska organisationskommittén har i sitt betänkande lagt fram
förslag av innebörd, att kommunerna vid bostadsbyggande i egen regi, d. v. s.
utan anlitande av stiftelse- eller bolagsform, skall få rätt att utan Kungl.
Maj :ts medgivande i varje särskilt fall upptaga bottenlån för sådana byggnadsobjekt
för vilka statliga lån beviljats kommunerna av bostadslånemyndigheterna.
Förslaget har gillats av remissmyndigheterna. Sålunda har tillstyrkande
yttranden avgivits av bl. a. svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt
Jämtlands län, Stockholms förorters samarbetsnämnd och Göteborgs förorters
förbund. Bostadsstyrelsen har inte haft någon erinran mot förslaget.

Förslaget har omnämnts i årets statsverksproposition (Bil. 7 s. 167, 180,
198), där frågan emellertid med hänsyn till att den kräver ändringar i kommunallagarna
inte tagits upp till närmare behandling.

De föreslagna ändringarna skulle komma att få aktualitet beträffande
sådana objekt som statligt belånade flerfamiljshus, pensionärshem, egnahem
och kollektiva tvätterier. Enligt vad jag inhämtat uppgick antalet av
Kungl. Maj :t avgjorda ärenden rörande bottenlån för dessa ändamål under
år 1961 till 76, representerande ett belopp av tillhopa omkring 16 milj.
kronor. I samtliga fallen meddelades bifallsbeslut. Endast i 14 av dessa fall
vidtogs mindre justeringar i begärda belopp, i allmänhet beroende på en
anpassning av beloppen till undre gränsen för de statliga lånen. I Kungl.
Maj :ts beslut har liksom i andra lånemedgivanden amorteringsskyldighet
föreskrivits och återbetalningstiden har satts till högst 30 år.

Dessa uppgifter synes mig klart ge vid handen att eu individuell prövning
av frågan om låncmedgivande inte längre erfordras utan kan ersättas
med generella bestämmelser rörande amorteringstid och lånegränser. Jag
vill därför liksom organisationskommittén och remissorganen förorda att
den i 59 § KL och 63 § KLS stadgade underställningsfrihetcn vidgas till att
omfatta jämväl upptagande av lån för sådana byggnadsobjekt, vilka godkänts
för statlig belåning. Skäl alt härvid inbegripa municipalsamhällen,

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

kommunalförbund, landstingskommuner eller församlingar föreligger enligt
min mening inte.

Den närmare omfattningen av och villkoren för ifrågavarande underställningsfria
lånerätt torde få intagas i den inledningsvis nämnda kungörelsen
den 28 november 1958.

III. Ordningen för inkallande till tjänstgöring av suppleanter i
Stockholms stads nämnder

Jämlikt 31 § andra stycket KLS skall stadsfullmäktige vid val av suppleanter
i stadskollegiet, såvida valet inte sker proportionellt, bestämma den
ordning i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring. I 38 § sägs
att suppleanterna i stadskollegiet bör i den vid valet bestämda ordningen
kallas till tjänstgöring i den mån det erfordras till följd av hinder för ledamot
eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas, efter ledamot
som inte utsetts vid proportionellt val. På grund av hänvisningar i
47 och 51 §§ KLS skall nyss angivna bestämmelser ifråga om suppleanter
i stadskollegiet äga motsvarande tillämpning beträffande suppleanter i
drätselnämnden och övriga nämnder.

I den före ikraftträdandet den 1 januari 1958 av KLS gällande lagen om
kommunalstyrelse i Stockholm var frågan om ordningen för suppleanters
inkallande till tjänstgöring inte närmare reglerad. Beträffande suppleant
i stadskollegiet stadgades endast att då ledamot av stadskollegiet anmält
förfall ersättare skulle kallas att tjänstgöra vid kollegiets sammanträde.
Införandet av nuvarande stadganden i ämnet var inte föremål för närmare
diskussion under förarbetena till KLS. Anledning till att stadgandena infördes
torde ha varit det allmänna önskemålet att i möjligaste mån nå
överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i KL.

I sin inledningsvis omnämnda framställning har stadsfullmäktige i Stockholm
anfört, att det nuvarande systemet att bestämma ordningen för suppleanternas
inkallande måste betecknas som onödigt omständligt i en stad
av Stockholms storlek, där det finns ett stort antal nämnder. Till belysning
härav nämnes att antalet av stadsfullmäktige utsedda suppleanter
i stadens nämnder uppgår till cirka 220. För de allra flesta av dessa måste
stadsfullmäktige enligt KLS årligen fatta beslut om i vilken ordning de
skall inkallas till tjänstgöring. Att dessa beslut måste fattas årligen fastän
mandattiden i regel är två år beror på att successiv förnyelse tillämpas med
val varje år av halva antalet ledamöter och suppleanter. Varje ändring beträffande
suppleanterna påkallar därvid omprövning av ordningen för samtliga
suppleanters tjänstgöring. Detsamma gäller vid de ofta förekommande
fyllnadsvalen. Ett medgivande för Stockholms del att bibehålla tidigare
tillämpat system, innebärande alt stadsfullmäktige bemyndigar nämnder -

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

na att enligt av fullmäktige angivna grunder bestämma ordningen för suppleanternas
inkallande, anses därför starkt motiverat. Stadsfullmäktige hemställer
därför om sådana ändringar i KLS att suppleanter skall inkallas
till tjänstgöring i den vid valet bestämda ordningen eller enligt grunder
som stadsfullmäktige bestämmer.

I remissyttrandena har framställningen tillstyrkts. Därvid har kammarkollegiet
förklarat, att det med hänsyn till de av fullmäktige framhållna
särskilda omständigheter som i förevarande hänseende föreligger i Stockholm
finner hinder inte böra möta mot en reglering för Stockholms vidkommande
som avviker från motsvarande reglering i den allmänna kommunallagen.

För egen del kan jag ansluta mig till denna mening. Jag föreslår därför
att sådana ändringar vidtages i 31 och 38 §§ KLS att stadsfullmäktige må
överlåta åt stadskollegiet att, då val av suppleanter inte sker proportionellt,
bestämma ordningen för suppleanternas inkallande till tjänstgöring, varvid
fullmäktige må kunna föreskriva allmänna grunder för hur ordningen
skall bestämmas. På grund av hänvisningarna i 47 och 51 §§ KLS kommer
motsvarande att gälla ordningen för att till tjänstgöring inkalla suppleanter
i drätselnämnden och stadens övriga nämnder.

IV. Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående har inom inrikesdepartementet
upprättats förslag till 1) lag om ändring i kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753); 2) lag om ändring i kommunallagen
för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50); 3) lag om ändring i landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319); 4) lag angående ändring i lagen den 2 juni 1961
(nr 436) om församlingsstyrelse; 5) förordning om ändrad lydelse av 130 §
taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623); samt 6) lag angående
ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och
länsvägnämnder. Förslagen till ändringar av kommunallagarnas ersättningsbestämmelser
ansluter sig i stort sett till vad kommunalrättskommittén föreslagit.
Jag övergår nu till att lämna en specialmotivering till dessa förslag.
Under KL behandlas härvid frågor som är gemensamma för alla kommunallagarna.

Kommunallagen

Bestämmelserna om ersättning till kommunala förtroendemän finnes i 28
och 46 §§ KL. Härtill kommer den i 63 § lämnade hänvisningen till 46 § 1
och 2 mom. beträffande ersättning till revisor samt stadgandet om underställning
av pcnsionsbeslut i 75 §. I 59 § gives reglerna om kommuns rätt
att bl. a. upptaga lån av statsmedel.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 7i år 1962

28 §.

Med hänsyn till att alla förtroendemän i kommunen enligt vad jag förordat
i den allmänna motiveringen skall kunna få ersättning efter samma
principer liar huvudbestämmelserna upptagits i denna paragraf, till vilken
hänvisning lämnas i 46 och 63 §§.

I 1 mom. regleras kommuns rätt att ersätta fullmäktig kostnader som
föranletts av uppdraget och arbete som är förenat med uppdraget. Av stadgandets
formulering torde framgå att kommunen har frihet att bestämma
såväl om ersättning över huvud skall utgå som vilka grunder som skall tilllämpas
för de olika ersättningsformerna.

Eftersom ersättning för kostnader självfallet bör utgå i första hand har
reglerna därom intagits i momentets första stycke. Vid fastställande av
skälig ersättning kan ledning erhållas av vad som är vedertaget på andra
områden beträffande de skilda ersättningsformerna liksom av de normalreglementen
som kommunförbunden torde komma att utforma. Dessa ersättningsformer
bör givetvis inte användas för utfyllnad av den ersättning
som enligt förslaget bör utgå i form av arvode. Ersättning kan lämnas mot
räkning från förtroendemannen, men i många fall torde det vara praktiskt,
att ersättningen utgår med fasta schablonbelopp och efter ett förenklat
utbetalningsförfarande. När fråga är om utgifter för representation,
skrivhjälp, telefon och dylikt synes ofta ersättning med visst årligt belopp
vara att föredraga.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen skall arvodet inte bestämmas
efter inkomstbortfall i vidare mån än att arvodet bör avpassas så att
det täcker det genomsnittliga inkomstbortfallet. I de flesta fall torde detta
inte vara av den storleksordning att det behöver påverka arvodesbesluten.
Att arvodet skall anpassas efter göromålens omfattning och art medför
bl. a., såsom kommunalrättskommittén framhållit, att högre arvode kan
utgå till fullmäktiges ordförande än till andra fullmäktige. Anpassningen
efter den tid som åtgår för uppdraget har avseende särskilt på fullmäktig
som bor så långt från sammanträdeslokalen att han får sätta till väsentligt
mer tid än andra fullmäktige. Med de här angivna undantagen bör arvode
i allmänhet utgå med lika stora belopp för alla fullmäktige. Arvode per
sammanträde torde i allmänhet vara den lämpligaste ersättningsformen.
Såsom överståthållarämbetet påpekat bör årsarvoden fastställas endast då
arbetsinsatsen enligt vunnen erfarenhet är tämligen konstant från år till år.
Arvodesbeslutens giltighet i tiden har inte reglerats; besluten skall gälla
till dess de ersätts med nya beslut. Liksom f. n. bör ett nytt beslut inte medföra
minskning av ersättning som belöper på tiden före beslutets fattande.

Bestämmelsen i 2 mom. första stycket anknyter till vad jag förut sagt
om de kommunala arvodenas ställning med hänsyn till ATP. Ordalydelsen
syftar till att för framtiden möjliggöra liknande arrangemang i fråga om
andra sociala försäkringar, exempelvis sjukförsäkringen.

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

2 inom. andra stycket motsvarar i huvudsak nuvarande 46 § 3 mom. Bestämmelsen
har utförligt kommenterats i den allmänna motiveringen. Som
där understrukits får stadgandet sin största betydelse under en övergångstid,
innan ATP bereder alla åldersklasser fullt pensionsskydd. Utfästelser
torde bli aktuella främst i fråga om fullmäktige som i andra kommunala
förtroendeuppdrag än fullmäktiguppdrag gjort insatser för kommunen.
Uppdraget som fullmäktiges ordförande synes dock någon gång ensamt kunna
fylla förutsättningarna för särskild pensionsutfästelse. I övrigt kan liksom
hittills hänsyn tagas till fullmäktiguppdrag, när det gäller pension till förtroendemän
som innehar andra förtroendeuppdrag. Villkoret att arbetet
skall ha varit av betydande omfattning ger kommunen större frihet vid bedömningen
än motsvarande villkor i nuvarande regler. Det skall dock vara
fråga om en kontinuerlig arbetsinsats, som inte kunnat utföras endast på
fritid. Någon ändring i nuvarande normer för den tid förtroendemannen
innehaft ett eller flera uppdrag av denna omfattning är inte avsedd. Med
hänsyn till nuvarande praxis i fråga om pensionsutfästelser har uttryckligen
sagts att även förtidspension och familjepension kan komma ifråga.
Föreskriften om underställning av pensionsbeslut har utgått.

I anslutning till 3 mom. vill jag med anledning av påpekanden i en del
remissyttranden framhålla, att suppleant, som tjänstgör i stället för ledamot,
givetvis bör få ersättning efter samma grunder som ordinarie ledamöter,
varvid arvode per sammanträde bör bestämmas därest ordinarie ledamöter
åtnjuter årsarvoden. Bestämmelsen i 3 mom. avser endast supppleant
som är närvarande vid sammanträde utan att därvid ersätta ordinarie ledamot.
Det säger sig självt att suppleant som inte ens är närvarande inte
skall ha ersättning. Arvode till närvarande suppleant, som inte tjänstgör
som ledamot, kan vara lägre än arvode till ledamöter.

46 §.

Paragrafen innehåller i 1 mom. endast en hänvisning till bestämmelserna
i 28 §. Såväl ersättning till betungade förtroendemän som gottgörelse
för uppdrag utom kommunen kan regleras enligt de allmänna bestämmelserna
i 28 § 1 mom. För uppdrag utom kommunen kan särskilda
normer fastställas om det anses påkallat. 2 mom. motsvarar nuvarande
46 § 4 mom.

59 §.

I enlighet med vad jag förut förordat har i första stycket gjorts det tilllägg
att kommun får i den omfattning och på de villkor Konungen bestämmer
upptaga lån för bostadsbyggnadsförctag, som godkänts för statlig belåning.
Med bostadsbyggnadsförctag avses ett byggnadsprojekt. Med hänsyn
härtill har i andra stycket ordet bostadsföretag, som oftast torde ha
annan betydelse, utbytts mot bostadsbyggnadsförctag.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
63 §.

Den tidigare hänvisningen till 46 § har utbytts mot en hänvisning till de
fullständiga bestämmelserna i 28 § 1 och 2 mom. Beslut om pension åt revisor
torde bli aktuellt endast i de sällsynta fall då en revisor tidigare under
en följd av år haft betungande förtroendeuppdrag som ordförande i eller
ledamot av kommunens styrelse eller annan kommunal nämnd.

75 §.

Paragrafen har ändrats med hänsyn till förslaget att pensionsbeslut ej
längre skall underställas länsstyrelsens prövning.

Kommunallagen för Stockholm

Beträffande ändringarna i 29, 53, 67 och 79 §§ hänvisas till vad jag anfört
i anslutning till motsvarande ändringar i KL. Härutöver må beträffande
29 och 53 §§ anmärkas följande.

KLS innehåller f. n. inte bestämmelser om ersättning för särskild resdag.
Med hänsyn till att många förtroendemän även i Stockholm bor långt
från sammanträdeslokalen har på förslag av kommunalrättskommittén,
vilket förslag vunnit anslutning av stadsfullmäktige i Stockholm, införts
möjlighet att tillerkänna förtroendemännen traktamente. Nuvarande rätt
för stadskollegiets ordförande till årsarvode har bibehållits. Samma rätt
föreslås tillkomma även stadskollegiets vice ordförande som redan nu regelmässigt
åtnjuter sådant arvode. Såsom överståthållarämbetet framhållit
bör ersättning i förevarande ordning inte utgå till borgarråd, som tillika är
stadsfullmäktig.

Ändringarna i 31 och 38 §§ har jag uttömmande kommenterat i den allmänna
motiveringen. Ändringen i 63 § motsvarar ändringen i 59 § KL.

Landstingslagen

I fråga om bestämmelsernas innebörd hänvisas till vad som anförts i anslutning
till motsvarande bestämmelser i KL. Särskilt må erinras om att
jag i motsats till kommittén ansett särskilda pensionsutfästelser kunna
göras även av landstingskommun. Härutöver må följande nämnas i anslutning
till förslaget.

39 §.

I enlighet med vad jag förut uttalat föreslås att Iandstingsmän inte längre
skall ha rätt till ersättning. Föreskriften om ersättning för utgifter är ny.
Den torde behöva tillämpas endast i undantagsfall. Vidare har jag i enlighet
med kommunalrättskommitténs av remissinstanserna godtagna förslag
funnit det omotiverat att bibehålla nuvarande stadgande om verkan i er -

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962
55 §.

De föreslagna allmänna principerna för förtroendemannaersättningar gör
det omotiverat att behålla nuvarande stadgande att traktamente och resekostnadsersättning
till ledamot av förvaltningsutskottet och utsedd ledamot
av annan nämnd ej må överstiga motsvarande ersättning för landstingsman.

Lagen om församlingsstyrelse

Ändringsförslagen motsvarar i stort sett föreslagna ändringar av ersättningsbestämmelserna
i KL utom i fråga om särskilda pensionsutfästelser,
som liksom f. n. inte skall kunna göras av församlingarna. På grund av
hänvisningsbestämmelser blir ersättningsreglerna gällande även för fullmäktige
i kyrklig samfällighet (33 §), församlingsdelegerade (41 §), Stockholms
kyrkliga samfällighets kyrkoråd och nämnder (62 §), annan samfällighets
kyrkoråd och nämnder (63 §) samt revisorer (77 §).

31 §.

Kyrkofullmäktige torde som kommittén framhållit endast i de stora
församlingarna och kyrkliga samfälligheterna ha så betydande arbetsbörda
att det framstår som befogat att utge arvode till fullmäktige i gemen. De
föreslagna bestämmelserna hindrar inte att ordföranden tillerkännes särskilt
arvode.

38 §.

Ersättning till kyrkostämmans ordförande, som enligt förslaget kan erhålla
alla ersättningar som nämnes i 31 § 1 mom., och till ledamot av
kyrkostämmas beredning beslutes av kyrkostämman.

59 §.

Såsom påpekats i ett flertal remissyttranden finns inte anledning att nu
ändra den genom införandet av den nya församlingsstyrelselagen tillkomna
möjligheten för församlingen att besluta om arvode åt kyrkorådets ordförande
även då denne inte är vald ledamot av kyrkorådet.

Författningarnas ikraftträdande

Ändringarna i lagen om församlingsstyrelse torde böra träda i kraft den
1 januari 1963 och övriga författningsändringar den 1 juli 1962.
till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 71

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

V. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda,
inom inrikesdepartementet upprättade förslag till

1) lag om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753);

2) lag om ändring i kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957
(nr 50);

3) lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319);

4) lag angående ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstgrelse; 5)

förordning om ändrad hjdelse av 130 § taxering sförordningen den 23
november 1956 (nr 623); samt

6) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436)
om vägnämnder och länsvägnämnder.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Börje Alpsten

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62
201369