Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1962

Nr 70

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen rörande ratifikation av
Internationella arbetsorganisationens konvention (nr
100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde, m. mgiven Stockholms slott den 16 mars
1962.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att godkänna,
att Sverige ansluter sig till den vid Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1951 vid dess trettiofjärde sammanträde antagna
konventionen (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för
arbete av lika värde samt den vid konferensen år 1958 vid fyrtioandra sammanträdet
antagna konventionen (nr 111) angående diskriminering i fråga
om anställning och yrkesutövning.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens innehåll

I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner att Sverige ansluter sig
till de av Internationella arbetsorganisationen antagna konventionerna angående
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde samt angående
diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 70

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

Utdrag au protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars
1962. .

När va rande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,
Lindholm, Kung, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijer stam,

Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga rörande ratifikation
av vissa konventioner antagna av Internationella arbetsorganisationen
samt anför.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens antog vid trettiofjärde
sammanträdet år 1951 konventionen (nr 100) angående lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika värde och den därtill anslutna rekommendationen
(nr 90) i samma ämne samt vid fyrtioandra sammanträdet
år 1958 konventionen (nr 111) angående diskriminering i fråga om
anställning och yrkesutövning och den därtill anslutna rekommendationen
(nr 111) i samma ämne.

Dessa konventioner, som tillika med rekommendationerna tidigare förelagts
riksdagen genom propositionerna 1952:47 och 1959:23, har inte
ratificerats av Sverige. Frågan om ratifikation bör nu åter upptagas till
prövning.

Texterna till ifrågavarande internationella instrument torde få såsom bilagor
(Bilagor A—D) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Konvention (nr 100) och rekommendation (nr 90) angående lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde

Konventionen definierar i artikel 1 begreppet lön samt föreskriver,
att uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde»
skall hänföra sig till lönesatser, som fastställes utan åtskillnad på grund
av arbetstagarens kön. Enligt bestämmelserna i artikel 2 förbinder sig vidare
medlemsstaterna att med avseende å alla arbetstagare, på sätt som
är förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja
och, i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen
om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Denna
princip må kunna tillämpas genom lagstiftning, genom i lag fastställd eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1962

erkänd ordning för bestämmande av lön, genom kollektivavtal mellan arbetsgivare
och arbetstagare eller genom angivna utvägar i förening.

Konventionen föreskriver vidare i artikel 3 första punkten att, såframt
genomförandet av dess bestämmelser därigenom underlättas, åtgärder skall
vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften på grundval
av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter. Punkt 2 av samma artikel
stadgar, att de metoder, som bör anlitas vid sådan värdering av arbetsuppgiften,
må kunna bestämmas av de för fastställande av lönesatser ansvariga
myndigheterna eller, där lönesatserna fastställes genom kollektivavtal,
av vederbörande parter. I punkt 3 av artikel 3 stadgas att skillnader
i lönesatser, vilka — utan hänsynstagande till kön — motsvarar differenser,
som fastställts vid en sådan objektiv värdering av den arbetsuppgift,
som skall utföras, icke må anses såsom oförenliga med likalönsprincipen.
Slutligen föreskriver konventionen i artikel 4, att medlemsstaterna skall
på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer
för genomförandet av konventionens bestämmelser.

Rekommendationen behandlar metoderna för likalönsprincipens
tillämpning. Den innehåller vidare bestämmelser rörande åtgärder från det
allmännas sida för att trygga eller främja principens successiva genomförande.
Olika åtgärder föreslås för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet
samt för att i skilda hänseenden likställa dem med manliga
arbetstagare. Slutligen framhålles att intet bör underlåtas för att inför den
allmänna opinionen klargöra skälen för att principen om lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde bör genomföras.

Likalönskonventionen hade den 1 december 1961 ratificerats av 38 länder,
nämligen Albanien, Förenade Arabrepubliken, Syriska Arabrepubliken,
Argentina, Belgien, Brasilien, Bulgarien, Costa Rica, Cuba, Danmark,
Dominikanska Republiken, Ecuador, Elfenbenskusten, Filippinerna, Frankrike,
Gabon, Guatemala, Haiti, Honduras, Indien, Indonesien, Island, Italien,
Jugoslavien, Kina, Mexico, Norge, Panama, Peru, Polen, Rumänien,
Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Förbundsrepubliken Tyskland, Ukraina,
Ungern, Vitryssland och Österrike.

Konvention (nr 111) och rekommendation (nr 111) angående diskriminering i
fråga om anställning och yrkesutövning

Varje stat, som ratificerar konventionen, skall förbinda sig att
utforma och tillämpa en nationell politik, avsedd att genom metoder, anpassade
efter landets förhållanden och praxis, främja likställdhet med avseende
å möjligheter och behandling i fråga om anställning och yrkesutövning
i syfte att avskaffa varje diskriminering i nämnda hänseende (art.
2). Begreppet »diskriminering» definieras i konventionen såsom avseende
varje åtskillnad, uteslutning eller företräde på grund av ras, hudfärg, kön,

Kungi. Maj.ts proposition nr 70 år 1962

religion, politisk uppfattning, nationell härstamning eller socialt ursprung,
som har till följd, att likställdhet med avseende å möjligheter eller behandling
i fråga om anställning eller yrkesutövning omintetgöres eller beskäres.
Konventionen äger jämväl tillämpning å tillträde till yrkesutbildning, till anställning
och till skilda yrken ävensom å anställningsvillkor (art. 1).

Rekommendationen anger de områden inom vilka staterna bör
tillämpa en politik av icke-diskriminerande natur ävensom de principer
som bör vara vägledande för de offentliga myndigheterna, arbetsgivarna
och arbetarna samt deras respektive organisationer.

Diskrimineringskonventionen hade den 1 december 1961 ratificerats av
följande 31 stater, nämligen Förenade Arabrepubliken, Syriska Arabrepubliken,
Bulgarien, Dahomey, Danmark, Elfenbenskusten, Filippinerna, Gabon,
Ghana, Guatemala, Guinea, Honduras, Indien, Irak, Israel, Jugoslavien,
Liberia, Libyen, Madagaskar, Mexico, Norge, Pakistan, Polen, Portugal,
Schweiz, Sovjetunionen, Tunisien, Förbundsrepubliken Tyskland, Ukraina,
Ungern och Vitryssland.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om Sveriges anslutning till likalönskonventionen har
vid flera tillfällen varit under riksdagens prövning. Första gången så var
fallet var år 1952 (prop. 47; L2U 21; rskr 93), då i enlighet med vad som
åligger Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen konventionen
underställdes riksdagen för yttrande. Härvid ansåg riksdagen —
i enlighet med vad som föreslagits i propositionen och i anslutning till de
uttalanden som under remissbehandlingen gjorts av bl. a. arbetsmarknadens
huvudorganisationer — att Sverige icke borde tillträda konventionen.
Såsom skäl härför anförde riksdagen, att en ratificering skulle innebära
ett frångående av den dittills allmänt godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens
parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar
träffa överenskommelser om löneförhållanden. Detta skäl
upprepades, då frågan i anledning av väckta motioner återkom vid 1956 års
riksdag (L*U 37), 1958 års B-riksdag (DOJ 8) och 1959 års riksdag (L*U 2).

Vid 1960 års riksdag upptogs frågan ånyo motionsvägen. Samma skäl
åberopades även denna gång mot ratificering (L^U 58). Emellertid uttalades
samtidigt att, ehuru förutsättningar ännu saknades för ratificering, det likväl
vore önskvärt att ratificeringsfrågan fördes närmare sin lösning. Härutinnan
hade betydande framsteg gjorts under senare år. Främst åsyftades härvid
den våren 1960 mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige träffade centrala löneuppgörelsen, varvid de båda huvudorganisationerna
enats om att med utgångspunkt från principen lika lön
för likvärdig arbetsinsats rekommendera de anslutna förbunden att under en
övergångsperiod av fem år ändra avtalen så, att beteckningarna män och

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1962

kvinnor ersättes med ensartade gruppbeteckningar. Även år 1961 uttalade
sig riksdagen i anledning av motioner i ämnet mot ratificering under hänvisning
till att — sedan frågan senast prövats av riksdagen vid höstsessionen
1960 — intet inträffat, som borde föranleda ett ändrat ställningstagande
(L2U 4).

Frågan om en svensk ratificering av diskrimineringskonvent
i o n e n förelädes, såsom tidigare nämnts, första gången riksdagen år
1959 (prop. 23; L2U 2; rskr 83). I propositionen uttalades, att konventionen
gav uttryck för grundsatser, som sedan länge varit omfattade i vårt land.
Vidare yttrades i departementschefsanförandet följande.

Något hinder för ratifikation från svensk sida skulle heller knappast föreligga,
om inte konventionstexten vid den slutliga behandlingen i ett avseende
fått en utformning, som för Sveriges •— liksom för flera andra staters
vidkommande förorsakar svårigheter med hänsyn till den i dessa länder
gällande principen om arbetsmarknadsparternas frihet att utan statlig inblandning
träffa överenskommelser i lönefrågor. Såsom delegationen för
det internationella socialpolitiska samarbetet framhåller torde nämnda
princip inte låta sig förena med de förpliktelser att främja lika lön för män
och kvinnor, som en ratifikation av konventionen skulle ålägga statsmakterna.
Motsvarande gäller i fråga om 1951 års konvention angående lika lön,
vilken på grund härav inte ratificerats av Sverige. Ehuru jag finner det mycket
önskvärt, att Sverige genom att ratificera den nu förevarande konventionen
kunde ge uttryck för sin fulla anslutning till de däri upptagna grundsatserna,
anser jag mig av de förut anförda skälen inte kunna tillstyrka svensk
ratifikation av densamma.

Till vad sålunda uttalats anslöt sig sedermera riksdagen.

Vid 1960 och 1961 års riksdagar väckta motioner om ratificering av konventionen
avslogs av riksdagen (L2U 1960: 58 och 1961: 4).

Likalönskonventionen inför Nordiska rådet

Vid Nordiska rådets sjunde session år 1959 hemställdes i ett från svensk
sida väckt medlemsförslag bl. a., att rådet måtte rekommendera regeringarna
att ratificera likalönskonventionen.

Vid remissbehandling av medlemsförslaget avstyrktes detta av bl. a.
Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige. Tjänstemännens
centralorganisation anförde, att organisationen fäste stort avseende
vid gällande ordning, som kännetecknas av att statsmakterna inte genom
lagstiftningsåtgärder ingriper i lönesättningen. Enighet föreligger inom arbetstagarnas
organisationer beträffande principen om lika lön för män och
kvinnor. En ratifikation av konventionen skulle emellertid innebära, att
statsmakterna gav ett klarare uttryck än hittills för sin önskan att stödja
principens genomförande. Organisationen tillstyrkte därför medlemsförslaget
med den däri framförda tolkningen, att eu ratifikation ej skulle behöva
innebära en inskränkning i arbetsmarknadens frihet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

Inom Nordiska rådet avgavs utlåtande över medlemsförslaget av Nordiska
rådets socialpolitiska niomannakommitté, som konstaterade, att konventionen
redan ratificerats av Island och Norge samt att regeringen i Danmark
hade anmält sin avsikt att framlägga förslag om ratificering vid
folketingssessionen 1959/60. Kommittén påpekade härefter, att de betänkligheter
som för Sveriges vidkommande framförts mot ratifikation hänförde
sig till den i de nordiska länderna rådande principen om arbetsmarknadsparternas
frihet att utan statlig inblandning träffa överenskommelser i lönefrågor.
Kommittén fortsatte härefter:

På det principiella planet gäller motsättningarna framför allt frågan,
huruvida en ratificering av konventionen låter sig förena med den hävdvunna
avtalsfriheten på arbetsmarknaden.

Ä ena sidan finnes de, som företräder den meningen, att ratifikation på
nu angiven grund inte bör ske. De synes motivera sin ståndpunkt huvudsakligen
därmed, att —- vare sig man väljer lagstiftningsvägen eller avtalsvägen
— en statlig intervention i syfte att åvägabringa anställningsvillkorens
reglering enligt de i konventionen uttalade principerna skulle betyda
ett ingripande i lönesättningen i klar strid mot principen om avtalsparternas
frihet att själva träffa överenskommelser i dessa frågor. Därutöver
tar man avstånd från ett system, som skulle innebära, att en internationell
konvention ratificerades allenast på grundval av kollektivavtal.
Även om en sådan ordning godkändes, kan man därmed — framhålles det
— då det gäller likalönskonventionen inte komma ifrån statens konventionsenliga
skyldigheter att öva inseende över att kollektivavtalens innehåll
inte i något avseende innebär diskrimination i den mening detta begrepp
enligt konventionen måste tolkas i fråga om anställningsvillkorens
reglering för män och kvinnor.

Det finnes å andra sidan de, som framför allt understryker, att konventionen
ingalunda kräver, att stat, som ratificerar denna, skall lagfästa likalönsprincipen
och därmed göra denna rättsligt bindande för arbetsmarknadens
parter. Konventionen öppnar enligt deras mening full möjlighet
att genomföra principen på annat sätt, t. ex. kollektivavtalsvägen, även i
etapper. Ett antagande av konventionen anses därför inte på något sätt stå
i strid med de principer för arbetsmarknadens frihet, som är gällande i de
nordiska länderna. För statens del torde konventionens principer i vart fall
formellt vara i huvudsak genomförda.

Socialpolitiska utskottet anförde i utlåtande över medlemsförslaget att
allmän enighet i stort sett råder i de nordiska länderna därom att man bör
eftersträva en lönesättning för utförda arbetsprestationer, som inte gör skillnad
mellan könen samt att det följaktligen i Norden icke föreligger några
delade meningar av väsentlig betydelse om själva grundtanken i likalönskonventionen.
Utskottet ville för sin del uttala sig till förmån för att likalönsfrågan
i enlighet med denna målsättning bringas närmare sin lösning i
de nordiska länderna. Av allt att döma syntes det också utskottet, som om
det steg på vägen mot en lösning av likalönsfrågan, som en ratifikation av
konventionen utgör, inom en nära framtid sannolikt skulle kunna tagas
av alla länder i Norden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1962

Sedan utskottet beträffande Sverige och Finland konstaterat, att vissa
utredningar pågick i likalönsfrågan, föreslog utskottet att behandlingen
av medlemsförslaget skulle uppskjutas i avvaktan på resultatet av utredningarna.
Samtidigt uttryckte utskottet förhoppningen, att det pågående
utredningsarbetet i förening med arbetsmarknadsorganisationernas insatser
i förestående löneförhandlingar skulle komma att inom en snar framtid
skapa erforderliga förutsättningar för likalönskonventionens ratificering
även i Sverige och Finland.

Rådet beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Vid Nordiska rådets åttonde session år 1960 behandlades det uppskjutna
medlemsförslaget om ratificering av likalönskonventionen, varvid rådets socialpolitiska
utskott föreslog att rådet inte skulle företaga sig något med
anledning av medlemsförslaget. I motiveringen hänvisades bl. a. till innehållet
i den i det föregående berörda, våren 1960 träffade centrala löneuppgörelsen
mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige.

Rådet beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Likalönskonventionen i de övriga nordiska länderna

Likalönskonventionen har inom Norden ratificerats av Danmark, Island
och Norge. I Finland har riksdagen den 31 oktober 1961 hemställt, att regeringen
måtte vidtaga åtgärder för ratificering av likalönskonventionen
samt med det snaraste till riksdagen överlämna proposition i ärendet.

Danmarks ratificering av konventionen deponerades hos Internationella
arbetsbyrån den 21 juni 1960, sedan arbetsmarknadsorganisationerna godtagit
att ratifikation ägde rum. Efter beslutet om ratificering anmodade
regeringen arbetsmarknadens huvudorganisationer att vid framtida kollektiva
avtalsförhandlingar ha uppmärksamheten riktad på betydelsen av den
i konventionen knäsatta principen om lika lön för arbete av lika värde.
Samtidigt tillfogades att arbetsministeriet vore redo att lämna bistånd i
syfte att undersöka och bedöma sådana konkreta spörsmål som kunde komma
att visa sig vara av betydelse för att främja förhandlingarna i detta hänseende.
.

Vid avtalsförhandlingarna 1960/61 krävde den danska landsorganisationen
generellt lika lön för samma arbete beträffande avtalsområden, där
kvinnlig arbetskraft sysselsattes. Efter avtalsförhandlingarnas slutförande
tillsattes ett särskilt utskott med uppgift att dryfta och närmare belysa arbetarnas
krav; utskottet skall söka framlägga ett förslag till ramavtal,
eventuellt baserat på arbetsvärdering. Utskottets redogörelse skall föreligga
den 1 juli 1962, varvid utskottet skall uttala sig om önskvärdheten av att

8 Kungi. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

det under en femårsperiod genomföres samma dyrtidstillägg för kvinnor
som för män.

För Norges vidkommande registrerades ratifikationsinstrumentet den 24
september 1959, sedan den s. k. likalönskommittén tillstyrkt att så skedde.
I den proposition, i vilken ratificering föreslogs, uttalas bl. a. att det framstår
såsom uppenbart att statens förpliktelser enligt konventionen inte kan
anses vara uppfyllda genom en enstaka hänvändelse till organisationer och
myndigheter om att söka genomföra lika lön. Myndigheterna måste fortsätta
att vidtaga lämpliga åtgärder intill dess principen genomförts, men
de är härvid ej skyldiga att sträcka sig längre än som är förenligt med gällande
ordning för fastställande av lönesatser.

I syfte att kontinuerligt främja likalönsprincipens tillämpning inrättade
man i Norge i samband med beslutet om likalönskonventionens ratificering
ett s. k. likalönsråd. Rådet skall driva allmän upplysningsverksamhet
om likalönsfrågor bl. a. genom att verkställa utredningar om 1) löneutvecklingen
för kvinnor och män i Norge och i andra länder, 2) svårigheter
ifråga om sysselsättning av kvinnlig arbetskraft, 3) praktiska metoder
för ett sådant fastställande av löner, som kan främja principen om lika
lön, t. ex. genom arbetsvärdering. Vidare skall rådet undersöka huru likalönsprincipen
tillämpas inom olika avtalsområden och huru eventuella
missförhållanden skall kunna avhjälpas. Slutligen skall rådet verka för åtgärder,
som underlättar för kvinnor att deltaga i arbetslivet, i den mån de
så önskar.

Likalönsrådet består av en ordförande och fyra ledamöter, alla med personliga
suppleanter. De tillsättes av Konungen för en tid av tre år. Ordföranden
och dennes suppleant skall icke företräda partsintressen. Två ledamöter
och suppleanter tillsättes efter förslag av norska arbetsgivareföreningen
och två efter förslag av norska landsorganisationen. Möjlighet finnes
för rådets ordförande att besluta om viss utvidgning av rådet i speciella
fall.

Likalönsfrågan i olika internationella organ

Efter tillkomsten av ILO:s likalönskonvention har Förenta nationernas
ekonomiska och sociala rad pa hemställan av FN:s kommission för kvinnans
rättsliga ställning riktat en rad uppmaningar till FN:s medlemsstater
att påskynda ratificering av konventionen eller i vart fall ställa sig till efterrättelse
konventionens bestämmelser.

I den av Europarådet år 1961 antagna sociala stadgan (European Social
Charter) beröres också likalönsfrågan. Enligt art. 4 i stadgan förpliktar sig
nämligen de fördragsslutande parterna bl. a. att erkänna manliga och kvinnliga
arbetstagares rätt till lika lön för arbete av lika värde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1962

I detta sammanhang torde också få lämnas en redogörelse för innehållet
i art. 119 i Romfördraget angående upprättandet av den Europeiska ekonomiska
gemenskapen (EEC). Artikeln har följande lydelse.

»Medlemsstaterna skola under första etappen genomföra och därefter upprätthålla
principen om lika lön för män och kvinnor för samma arbete.

I denna artikel förstås med lön kontantlön ävensom alla andra förmåner,
direkta eller indirekta, som arbetsgivare kontant eller i natura lämnar arbetstagare
på grund av anställning.

Lika lön utan hänsyn till kön innebär

a) vid arbete avlönat med ackordslön, att samma lön för samma arbete
skall beräknas enligt samma betalningsgrunder,

b) vid arbete avlönat med timlön, att samma lön skall betalas för samma
arbetsuppgift.»

Mellan EEC:s medlemsstater träffades i december 1961 uppgörelse om
en förlängning av den tid, inom vilken enligt nyssnämnda artikel en successiv
reduktion av skillnaderna mellan manliga och kvinnliga löner skulle
vara genomförd. Enligt den tidtabell som därvid fastställdes får dessa skillnader
ej överstiga, per den 30 juni 1962 15 % och per den 30 juni 1963
10 %. Senast vid utgången av år 1964 skall all diskriminering i lönesättningen
på grund av kön ha upphört.

I en rekommendation av den 20 juli 1960 har gemenskapens kommission
utvecklat hur likalönsbestämmelsen enligt dess uppfattning är att tolka.
Likalönsprincipen utesluter, säger kommissionen, inte att hänsyn tages till
sådant som arbetstagarens yrkesskicklighet, ålder, anställningstid och familjeförhållanden.
Däremot skall vid fastställandet av löner bortses från
att kvinnornas arbete till äventyrs i genomsnitt ger mindre ekonomiskt utbyte
än männens på grund av kvinnornas större sjuklighetsfrekvens eller
av annan orsak. Särskilda tidlöner och ackordssatser för kvinnor får därför
ej förekomma, och särskilda, enbart för kvinnor gällande grunder får
ej tillämpas vid indelning i yrkeskategorier. Det sagda tar sikte inte bara
på minimilöner i lag eller avtal utan även på faktiskt utgående löner. Kommissionen
understryker att likalönsprincipen skall säkerställas både i kollektivavtalsreglerade
anställningsförhållanden och i anställningsförhållanden
som regleras av individuella avtal.

Kommissionens rekommendation har fått stöd i ett uttalande av gemenskapens
parlamentariska församling. I decemberuppgörelsen 1961 har ministerrådet
bekräftat att särskilda tidlöner och ackordssatser för kvinnor
ej får förekomma, att särskilda, enbart för kvinnor gällande grunder ej får
tillämpas vid indelning i yrkeskategorier och att lönesättningen överhuvudtaget
skall ske efter objektiva kriterier utan hänsyn till kön. I övrigt föreligger
inte något slutgiltigt ställningstagande till kommissionens tolkning
av likalönsbestämmelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

Departementschefen

Det torde med anspråk på giltighet för ett mycket stort antal länder,
både sådana som kommit långt i ekonomisk och social utveckling och sådana
som befinner sig i ett mindre framskridet utvecklingsskede, kunna
sägas att lönesättningen inom de flesta yrken länge utmärkts av en åtskillnad
mellan manlig och kvinnlig arbetskraft, så att de manliga lönerna i
allmänhet överstigit de kvinnliga. I själva verket torde en sådan skillnad
ännu vara mycket vanlig. Allteftersom kvinnorna gjort sig mer och mer
gällande på arbetsmarknaden har dock tanken att arbetet bör betalas lika,
vare sig det utföres av en man eller en kvinna, vunnit allt större utbredning.
För att främja en tillämpning i praktiken av denna likalönsprincip
har lagstiftningsåtgärder vidtagits i vissa länder. Frågan har också tilldragit
sig intresse hos olika internationella organ, bland dem Internationella
arbetsorganisationen. Organisationens allmänna konferens antog år 1951
en konvention (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde. Vidare antog konferensen år 1958 en konvention (nr 111) angående
diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning, vilket
dokument bl. a. föreskriver lika behandling av män och kvinnor i lönehänseende.
Till vardera konventionen är anknuten en rekommendation. Det må
vidare nämnas att Romfördraget angående upprättande av den europeiska
ekonomiska gemenskapen innehåller en artikel om att medlemsstaterna skall
genomföra och upprätthålla principen om lika lön för män och kvinnor för
samma arbete.

I Sverige har utvecklingen förlöpt på likartat sätt som i många andra
jämförbara länder. Från att tidigare betydande skillnader förelegat mellan
den lön som tillkommit en man och den lön som för samma arbete utgått
till en kvinna har skillnaderna alltmera minskat och på vissa områden helt
utplånats. Ett avgörande steg mot likställdhet mellan män och kvinnor i
lönehänseende har tagits genom en mellan Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen i Sverige år 1960 träffad överenskommelse. Enligt
denna överenskommelse förklarar sig parterna ense om principen att lika
lön bör gälla för likvärdig arbetsinsats. Parterna rekommenderar vidare
sina anslutna förbund att under en övergångsperiod på fem år ändra kollektivavtalen
så att beteckningarna män och kvinnor ersättes med ensartade
gruppbeteckningar. Vid uppgörande av nya kollektivavtal skall man undanröja
sådana bestämmelser, som förhindrar likställighet mellan män och
kvinnor när det gäller att utföra vissa arbetsuppgifter. Denna rekommendation
har godtagits av berörda förbund och dess genomförande har påbörjats
enligt de uppdragna riktlinjerna.

Sverige tillhör den grupp av länder för vilka det ter sig främmande att
staten genom ingripande i form av lagstiftning eller eljest skulle söka på -

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 är 1962

verka arbetsmarknadsparterna i deras handhavande av lönebildningsprocessen
på den privata arbetsmarknaden. Skälet till att Sverige inte ratificerat
likalönskonventionen, trots att kvinnorna i vårt land hunnit längre
på vägen mot lönelikställighet med männen än i många andra jämförbara
länder, är också att söka i att konventionen ansetts ålägga staten vissa med
grundsatsen om arbetsmarknadens frihet oförenliga förpliktelser att ingripa
till förmån för likalönsprincipens genomförande.

Frågan om ratifikation av likalönskonventionen blir mot bakgrunden av
det anförda i hög grad beroende av arbetsmarknadsparternas inställning till
likalönsfrågan. Sedan likalönskonventionen och diskrimineringskonventionen
första gången genom proposition underställdes riksdagens prövning
har de närmast berörda av arbetsmarknadens huvudorganisationer träffat
den nyssnämnda överenskommelsen om att de särskilda kvinnolönerna
skall vara avskaffade efter en femårsperiod. Ett avgörande steg mot den
utjämning av lönesatserna för män och kvinnor, som överenskommelsen
syftar till, har tagits genom en rad kollektiva överenskommelser under 1962
års avtalsrörelse. Arbetsmarknadens parter har alltså själva antagit en plan,
vars fullföljande kommer att leda till att likalönsprincipen på tämligen kort
tid blir genomförd i vårt land. Sedan arbetsmarknadsparterna på detta sätt
i de för en fri arbetsmarknad övliga formerna utan statlig inblandning iklätt
sig garanti för likalönsprincipens genomförande, föreligger de faktiska förutsättningarna
för Sveriges anslutning till likalönskonventionen. Det handlingsprogram
som arbetsmarknadsparterna bundit sig för gör att konventionsbestämmelsernas
tillämpning i vårt land är säkerställd utan att några
statliga ingripanden på arbetsmarknaden behöver ifrågasättas. Under sådana
omständigheter föreligger inte längre några invändningar från parternas
sida mot en ratifikation av konventionen. Att arbetsmarknadens huvudorganisationer,
som i Internationella arbetsorganisationen är direkt företrädda
jämte regeringen, tidigare motsatt sig ratifikation, har för statsmakterna
varit avgörande.

Med den inställning till likalönsfrågan som sålunda dokumenterats på
den svenska arbetsmarknaden bör principen om arbetsmarknadens frihet
inte anses oförenlig med en svensk ratifikation av likalönskonventionen.

I det föregående har jag inte berört statens ställning som arbetsgivare
i förhållande till sina anställda. Likalönsprincipen är på det statliga området
genomförd sedan flera år tillbaka. Lönerna i de olika tjänsterna är desamma,
vare sig tjänstens innehavare är en man eller en kvinna. De önskemål
som kan finnas om uppflyttning av vissa tjänster, vilka företrädesvis
innehaves av kvinnor, är att hänföra till förhandlingsfrågor av den art som
förekommer även på arbetsmarknaden i övrigt.

Jag förordar alltså att Sverige ratificerar Internationella arbetsorganisationens
konvention angående lika lön för män och kvinnor för arbete av
lika värde. Härigenom bortfaller det skäl som hittills förelegat mot svensk

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

ratifikation av organisationens konvention angående diskriminering i fråga
om anställning och yrkesutövning. Även denna konvention bör därför ratificeras
av Sverige. I fråga om de till konventionerna anslutna rekommendationerna
torde något ställningstagande från statsmakternas sida inte nu
böra påkallas.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

godkänna, att Sverige ansluter sig till den vid Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1951 vid
dess trettiofjärde sammanträde antagna konventionen (nr
100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete av
lika värde samt den vid konferensen år 1958 vid fyrtioandra
sammanträdet antagna konventionen (nr 111) angående
diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Wilhelmsson

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

Bilaga A

(Översättning)

Convention (No. 100) conceming
Equal Remuneration for Men and
Women Workers for Work of
Equal Value

The General Conference of the International
Labour Organisation,

Having been convened åt Geneva
by the Governing Body of the International
Labour Office, and having
met in its Thirty-fourth Session
on 6 June 1951, and

Having decided upon the adoption
of certain proposals with regard
to the principle of equal remuneration
for men and women
workers for work of equal value,
which is the seventh item on the
agenda of the session, and

Having determined that these
proposals shall take the form of an
international Convention,

adopts this twenty-ninth day of June
of the year one thousand nine hundred
and fifty-one the following Convention,
which may be cited as the
Equal Remuneration Convention,
1951:

Article 1

For the purpose of this Convention— (a)

the term “remuneration” includes
the ordinary, basic or minimum
wage or salary and any additional
emoluments wdiatsoever payable directly
or indirectly, whether in cash
or in kind, by the employer to the
worker and arising out of the worker’s
employment;

(b) the term “equal remuneration
for men and women workers for
work of equal value” refers to rates
of remuneration established wrthout
discrimination based on sex.

Konvention (nr 100) angående
lika lön för män och kvinnor för
arbete av lika värde

Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella
arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den
6 juni 1951 till sitt trettiofjärde
sammanträde

och beslutat antaga vissa förslag
med avseende å principen angående
lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde, vilken fråga
utgör den sjunde punkten på
sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag
skola taga form av en internationell
konvention,

antager denna den tjugonionde dagen
i juni månad år nittonhundrafemtioett
följande konvention, vilken
må benämnas »konvention angående
lika lön, 1951».

Artikel 1

I denna konvention

a) innefattar uttrycket »lön» den
fastställda grund- eller minimilön
samt de tillägg av olika slag, som
direkt eller indirekt, kontant eller in
natura, av arbetsgivaren utgivas till
arbetstagaren på grund av dennes
anställning;

b) hänför sig uttrycket »lika lön
för män och kvinnor för arbete av
lika värde» till lönesatser, som fastställts
utan åtskillnad på grund av
arbetstagarens kön.

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1962

Article 2

1. Each Member shall, by means
appropriate to the methods in operation
for determining rates of remuneration,
promote and, in so far
as is consistent with such methods,
ensure the application to all workers
of the principle of equal remuneration
for men and women workers for
work of equal value.

2. This principle may be applied
by means of—

(a) national laws or regulations;

(b) legally established or recognised
machinery for wage determination; (c)

collective agreements between
employers and workers; or

(d) a combination of these various
means.

Article 3

1. Where such action will assist in
giving effect to the provisions of this
Convention measures shall be taken
to promote objective appraisal of
jobs on the basis of the work to be
performed.

2. The methods to be followed in
this appraisal may be decided upon
by the authorities responsible for the
determination of rates of remuneration,
or, where such rates are determined
by collective agreements, by
the parties thereto.

3. Differential rates between
workers which correspond, without
regard to sex, to differences, as determined
by such objective appraisal,
in the work to be performed shall not
be considered as being contrary to
the principle of equal remuneration
for men and women workers for
work of equal value.

Article 4

Each Member shall co-operate as
appropriate with the employers’ and
workers’ organisations concerned for
the purpose of giving effect to the
provisions of this Convention.

Artikel 2

1. Varje medlem skall med avseende
å alla arbetstagare, på sätt som
är förenligt med gällande ordning
för fastställande av lönesatser, främja
och, i den mån sagda ordning så
medgiver, trygga tillämpningen av
principen om lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde.

2. Denna princip må kunna tilllämpas
genom

a) lagstiftning;

b) i lag fastslagen eller erkänd
ordning för bestämmande av lön;

c) kollektivavtal mellan arbetsgivare
och arbetstagare; eller

d) under a)—c) angivna utvägar
i förening.

Artikel 3

1. Åtgärder skola vidtagas för att
främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften
på grundval av den arbetsinsats,
som uppgiften förutsätter,
såframt genomförandet av konventionens
bestämmelser därigenom
underlättas.

2. De metoder, som böra anlitas
vid sådan värdering, må kunna bestämmas
av de för fastställande av
lönesatser ansvariga myndigheterna
eller, där lönesatserna fastställas genom
kollektivavtal, av vederbörande
parter.

3. Skillnader i lönesatser, vilka
motsvara — utan hänsynstagande
till kön -— differenser, fastställda vid
en sådan objektiv värdering av den
arbetsuppgift, som skall utföras, må
icke anses oförenliga med principen
om lika lön för män och kvinnor för
arbete av lika värde.

Artikel 4

Varje medlem skall på lämpligt
sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar-
och arbetstagarorganisationer
för genomförandet av bestämmelserna
i denna konvention.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

Article 5

The formål ratifications of this
Convention shall be communicated
to the Director-General of the International
Labour Office for registration.

Artide 6

1. This Convention shall be binding
only upon those Members of the
International Labour Organisation
whose ratifications have been registered
with the Director-General.

2. It shall come into force twelve
months after the date on which the
ratifications of two Members have
been registered with the DirectorGeneral.

3. Thereafter, this Convention
shall come into force för any Member
twelve months after the date on
which its ratification has been registered.

Artide 7

1. Declarations communicated to
the Director-General of the International
Labour Office in accordance
with paragraph 2 of Article 35 of the
Constitution of the International Labour
Organisation shall indicate—

(a) the territories in respect of
which the Member concerned undertakes
that the provisions of the Convention
shall be applied without
modification;

(b) the territories in respect of
which it undertakes that the provisions
of the Convention shall be
applied subject to modifications,
together with details of the said
modifications;

(c) the territories in respect of
which the Convention is inapplicable
and in such cases the grounds on
which it is inapplicable;

(d) the territories in respect of
which it reserves its decisions pending
further consideration of the
position.

2. The undertakings referred to in

Artikel 5

De officiella ratifikationerna av
denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns generaldirektör
och registreras av honom.

Artikel 6

1. Denna konvention är bindande
allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas
ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den träder i kraft tolv månader
efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention
i kraft för varje medlem tolv
månader efter den dag, då dess ratifikation
registrerats.

Artikel 7

1. Förklaringar, soin delgivits Internationella
arbetsbyråns generaldirektör
i enlighet med mom. 2 av
artikel 35 av Internationella arbetsorganisationens
stadga, skola angiva

a) de områden, med avseende å
vilka vederbörande medlem förbinder
sig att utan jämkningar tillämpa
bestämmelserna i konventionen;

b) de områden, med avseende å
vilka medlemmen förbinder sig att
tillämpa konventionens bestämmelser
med vissa jämkningar samt innebörden
av dessa jämkningar;

c) de områden, med avseende å
vilka konventionen icke skall tillämpas
samt skälen härför;

d) de områden, med avseende å
vilka medlemmen förbehåller sig att
efter ytterligare överväganden framdeles
fatta beslut.

2. De i mom. 1 a) och b) av denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

subparagraphs (a) and (b) of
paragrapli 1 of this Artide shall be
deemed to be an integral part of the
ratification and shall have the force
of ratification.

3. Any Member may åt any time by
a subsequent declaration cancel in
whole or in part any reservation made
in its original declaration in virtue of
subparagraphs (b), (c) or (d) of
paragraph 1 of this Article.

4. Any Member may, åt any time
åt wliich the Convention is subject to
denunciation in accordance with the
provisions of Article 9, communicate
to the Director-General a declaration
modifying in any other respect the
terms of any former declaration and
stating the present position in respect
of such territories as it may specify.

Article 8

1. Declarations communicated to
the Director-General of the International
Labour Office in accordance
with paragraphs 4 or 5 of Article 35
of the Constitution of the International
Labour Organisation shall
indicate whether the provisions of
the Convention will be applied in the
territory concerned without modification
or subject to modifications;
when the declaration indicates that
the provisions of the Convention will
be applied subject to modifications, it
shall give details of the said modifications.

2. The Member, Members or
International authority concerned
may åt any time by a subsequent
declaration renounce in whole or in
part the right to have recourse to any
modification indicated in any former
declaration.

3. The Member, Members or
international authority concerned
may, åt any time åt which this
Convention is subject lo denunciation
in accordance with the provisions
of Article 9, communicate to
the Director-General a declaration
modifying in any other respect the

artikel omnämnda förbindelserna
skola anses såsom en integrerande
del av ratifikationen och medföra
med densamma identiska verkningar.

3. Medlem må genom förnyad förklaring
helt eller delvis återkalla förbehåll,
som inrymts i hans ursprungliga
förklaring enligt mom. 1 b), c)
eller d) av denna artikel.

4. Medlem må, under den tidrymd,
då förevarande konvention enligt bestämmelserna
i artikel 9 kan uppsägas,
tillställa generaldirektören ny
förklaring, som i varje annat avseende
ändrar lydelsen av tidigare avgiven
förklaring och klargör läget
med hänsyn till de avsedda områdena.

Artikel 8

1. Förklaringar, som delgivits Internationella
arbetsbyråns generaldirektör
i enlighet med mom. 4 eller 5
av artikel 35 av Internationella arbetsorganisationens
stadga, skola angiva
huruvida konventionens bestämmelser
skola tillämpas inom vederbörande
område utan ändring eller
med vissa jämkningar; därest i
förklaringen angives, att konventionens
bestämmelser skola tillämpas
med vissa jämkningar, skall förklaringen
innehålla närmare uppgifter
rörande dessa.

2. Vederbörande medlem, medlemmar
eller internationella myndighet
må genom senare förklaring helt
eller delvis avstå från rätten att åberopa
varje i en tidigare förklaring
angiven jämkning.

3. Vederbörande medlem, medlemmar
eller internationella myndighet
må, under den tidrymd, då denna
konvention enligt bestämmelserna
i artikel 9 kan uppsägas, tillställa
Internationella arbetsbyråns generaldirektör
förklaring, som i varje annat
avseende ändrar lydelsen av tidigare

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

tenns of any former declaration and
stating the present position in respect
of the application of the Convention.

Artide 9

1. A Member which has ratified
tliis Convention may denounce it
after the expiration of ten years
from the date on which the Convention
first comes into force, by an act
communicated to the DirectorGeneral
of the International Labour
Office for registration. Such denunciation
shall not take effect until one
year after the date on which it is
registered.

2. Each Member which has ratified
this Convention and which does not,
within the year following the expiration
of the period of ten years
mentioned in the preceding paragraph,
exercise the right of denunciation
provided for in this Article, will
be bound for another period of ten
years and, thereafter, may denounce
this Convention åt the expiration of
each period of ten years under the
terms provided for in this Article.

Article 10

1. The Director-General of the
International Labour Office shall
notify all Members of the International
Labour Organisation of the
registration of all ratifications, declarations
and denunciations communicated
to him by the Members of the
Organisation.

2. When notifying the Members of
the Organisation of the registration
of the second ratification communicated
to him, the Director-General
shall draw the attention of the
Members of the Organisation to the
date upon which the Convention will
come into force.

Article 11

The Director-General of the International
Labour Office shall commu -

avgiven förklaring och klargör läget
med hänsyn till ifrågavarande konventions
tillämpning.

Artikel 9

1. Medlem, som ratificerat denna
konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen
först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives
Internationella arbetsbyråns generaldirektör
för registrering. Uppsägningen
träder icke i kraft förrän
ett år efter det den registrerats.

2. Medlem, som ratificerat denna
konvention och icke inom ett år efter
utgången av den i föregående moment
nämnda tioårsperioden gör
bruk av den i denna artikel stadgade
uppsägningsrätten, skall vara
bunden för en ny period av tio år och
kan därefter, med iakttagande av de
i denna artikel föreskrivna villkoren,
uppsäga konventionen vid utgången
av varje följande tioårsperiod.

Artikel 10

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör
skall underrätta samtliga
medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen om registreringen
av alla ratifikationer, förklaringar
och uppsägningar, som delgivits
honom av organisationens medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar
organisationens medlemmar om
registreringen av den andra ratifikationen
i ordningen, som delgivits honom,
har han att fästa medlemmarnas
uppmärksamhet på den dag, då
konventionen träder i kraft.

Artikel 11

Internationella arbetsbyråns generaldirektör
skall, för registrering
jämlikt artikel 102 av Förenta Nastadga,
lämna Förenta Na -

nicate to the Secretary-Gencral of the
United Nations for registration in lioncrnas
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 70

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

accordance with Artide 102 of the
Charter of the United Nations full
particulars of all ratifications, declarations
and acts of denunciation
registered by him in accordance with
the provisions of the preceding
artides.

Article 12

Åt such times as it may consider
necessary the Governing Body of the
International Labour Office shall
present to the General Conference a
report on the working of this Convention
and shall examine the desirability
of placing on the agenda of
the Conference the question of its
revision in whole or in part.

Artide 13

1. Should the Conference adopt a
new Convention revising this Convention
in whole or in part, then, unless
the new Convention otherwise provides— (a)

the ratification by a Member
of the new revising Convention shall
ipso jure involve the immediate
denunciation of this Convention,
notwithstanding the provisions of
Article 9 above, if and when the new
revising Convention shall have come
into force;

(b) as from the date when the new
revising Convention comes into force
this Convention shall cease to be open
to ratification by the Members.

2. This Convention shall in any
case remain in force in its actual
form and content for those Members
which have ratified it but have not
ratified the revising Convention.

Artide 14

The English and French versions
of the text of this Convention are
equally authoritative.

tionernas generalsekreterare fullständiga
upplysningar om varje ratifikation,
förklaring och uppsägning, som
av honom registrerats i enlighet med
bestämmelserna i föregående artiklar.

Artikel 12

Närhelst Internationella arbetsbyråns
styrelse finner det erforderligt,
skall styrelsen förelägga Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens en redogörelse för konventionens
tillämpning och taga under
övervägande, huruvida anledning
föreligger att på konferensens dagordning
uppföra frågan om dess revision,
helt eller delvis.

Artikel 13

1. Därest konferensen skulle antaga
en ny konvention, innebärande
revision, helt eller delvis, av förevarande
konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation
av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, ipso
jure medföra omedelbar uppsägning
av förevarande konvention, utan
hinder av vad i artikel 9 här ovan
stadgas;

b) skall från dag, då den nya, reviderade
konventionen träder i kraft,
förevarande konvention icke längre
kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall
likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat
densamma men icke ratificerat
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 14

De engelska och franska texterna
till denna konvention skola äga lika
vitsord.

Kungt. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

Bilaga B

(Översättning)

Recommendation (No. 90) concerning
Equal Remuneration for
Men and Women Workers för
Work of Equal Value

The General Conference of the International
Labour Organisation,

Having been convened åt Geneva
by the Governing Body of the International
Labour Office, and
having met in its Thirty-fourth
Session on 6 June 1951, and

Having determined that these
proposals shall take the form of a
Recommendation supplementing
the Equal Remuneration Convention,
1951,

adopts this twenty-ninth day of June
of the year one thousand nine hundred
and fifty-one the following Recommendation,
which may be cited
as the Equal Remuneration Recommendation,
1951:

Whereas the Equal Remuneration
Convention, 1951, lays down certain
general principles concerning
equal remuneration for men and
women workers for wTork of equal
value;

Whereas the Convention provides
that the application of the principle
of equal remuneration for men and
women workers for work of equal
value shall be promoted or ensured
hy ineans appropriate to the methods
in operation for determining
rates of remuneration in the countrics
concerned;

2* — Bihang till riksdagens protokoll

Rekommendation (nr 90) angående
lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde

Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella
arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats
den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde
sammanträde

och beslutat antaga vissa förslag
med avseende å principen angående
lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde, vilken
fråga utgör den sjunde punkten
på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag
skola taga form av en rekommendation,
avsedd att komplettera
konventionen angående lika lön,
1951,

antager denna den tjugonionde dagen
i juni månad år nittonhundrafemtioett
följande rekommendation,
vilken må benämnas »rekommendation
angående lika lön, 1951».

Då konventionen angående lika
lön, 1951, fastslår vissa allmänna
principer rörande lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde,

då konventionen föreskriver, att
tillämpningen av principen om lika
lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde skall främjas eller tryggas
på sätt som är förenligt med gällande
ordning för fastställande av
lönesatser i vederbörande land,

1962. 1 sand. Nr 70

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

Whereas it is desirable to indicate
certain procedures for the progressive
application of the principles laid
down in the Convention;

Whereas it is åt the same time
desirable that all Members should,
in applying these principles, have
regard to methods of application
which have been found satisfactory
in certain countries;

The Conference recommends that
each Member should, subject to the
provisions of Article 2 of the Convention,
apply the following provisions
and report to the International
Labour Office as requested by the
Governing Body concerning the
measures taken to give effect thereto: 1.

Appropriate action should be
taken, after consultation with the
workers’ organisations concerned or,
where such organisations do not
exist, with the workers concerned—

(a) to ensure the application of
the principle of equal remuneration
for men and women workers for
work of equal value to all employees
of central Government departments
or agencies; and

(b) to encourage the application
of the principle to employees of
State, provincial or local Government
departments or agencies, where these
have jurisdiction over rates of remuneration.

2. Appropriate action should be
taken, after consultation with the
employers’ and workers’ organisations
concerned, to ensure, as rapidly
as practicable, the application of the
principle of equal remuneration for
men and women workers for work
of equal value in all occupations,
other than those mentioned in Paragraph
1, in which rates of remuneration
are subject to statutory regulation
or public control, particularly as
regards—

(a) the establishment of minimum
or other wage rates in in -

då det är önskvärt att lämna vissa
anvisningar för den successiva tilllämpningen
av de i konventionen
fastslagna principerna,

då det vidare är önskvärt, att
samtliga medlemmar vid tillämpningen
av dessa principer beakta den
ordning härutinnan, som med fördel
tillämpats i vissa länder,

förordar konferensen, att varje
medlem bör, med beaktande av konventionens
artikel 2, tillämpa följande
bestämmelser samt till Internationella
arbetsbyrån, i enlighet med vad
styrelsen därom må komma att bestämma,
insända redogörelse angående
de åtgärder, som vidtagits för
att genomföra desamma.

1. Efter samråd med vederbörande
arbetstagarorganisationer eller, där
sådana saknas, vederbörande arbetstagare,
böra lämpliga åtgärder vidtagas a)

för att trygga tillämpningen av
principen om lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde beträffande
samtliga anställda inom
den centrala statsförvaltningen; och

b) för att främja principens tillläinpning
beträffande anställda inom
statliga, regionala eller lokala myndigheter,
där dessa äga bestämmanderätt
över lönesättningen.

2. Efter samråd med vederbörande
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
böra lämpliga åtgärder vidtagas
för att snarast möjligt trygga
tillämpningen av principen om lika
lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde i fråga om alla andra
verksamhetsområden än de i punkt
1 nämnda, beträffande vilka lönesättningen
regleras eller kontrolleras av
det allmänna, särskilt såvitt avser

a) fastställandet av minimi- eller
andra lönesatser inom sådana in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

dustries and services where such råtes
are determined under public
authority;

(b) industries and undertakings
operated under public ownership or
control; and

3. (1) Where appropriate in the
light of the methods in operation for
the determination of rates of remuneration,
provision should be
made by legal enactment for the general
application of the principle of
equal remuneration for men and
women workers for work of equal
value.

(2) The competent public authority
should take all necessary and appropriate
measures to ensure that
employers and workers are fully informed
as to such legal requirements
and, where appropriate, advised on
their application.

4. When, after consultation with
the organisations of workers and
employers concerned, where such
exist, it is not deemed feasible to
implement immediately the principle
of equal remuneration for men and
women workers for work of equal
value, in respect of employment covered
by Paragraphs 1, 2 or 3, appropriate
provision should be made
or caused to be made, as soon as
possible, for its progressive application,
by such measures as—

(a) decreasing the differentials
between rates of remuneration for
men and rates of remuneration for
women for work of equal value;

(b) where a system of increments
is in force, providing equal increments
for men and women workers
performing work of equal value.

5. Where appropriate for the purpose
of facilitating the determination

dustrier och tjänsteområden, där dylika
lönesatser fastställas av offentlig
myndighet;

b) industrier och företag, som drivas
eller kontrolleras av det allmänna;
samt

c) där så befinnes lämpligt, arbeten,
som utföras enligt bestämmelser
i kontrakt, däri offentlig myndighet
är part.

3. 1) Därest så med gällande ordning
för fastställande av lönesatser är
förenligt, böra åtgärder genom lagstiftning
vidtagas för en allmän tilllämpning
av principen om lika lön
för män och kvinnor för arbete av
lika värde.

2) Vederbörande offentliga myndighet
bör vidtaga alla erforderliga
och lämpliga åtgärder för att arbetsgivare
och arbetstagare må erhålla
fullständig kännedom om sådana lagbestämmelsers
innebörd samt i fall av
behov råd i fråga om bestämmelsernas
tillämpning.

4. Därest efter hörande av vederbörande
arbetstagares och arbetsgivares
organisationer, där sådana finnas,
ett omedelbart genomförande av
principen om lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde icke
befinnes möjligt såvitt avser de i
punkterna 1, 2 eller 3 angivna verksamhetsområdena,
böra lämpliga anordningar
snarast möjligt vidtagas
eller föranstaltas i syfte att uppnå
en successiv tillämpning av principen,
exempelvis genom åtgärder som
innebära

a) en minskning av skillnaden i lönesatserna
för män respektive kvinnor
för arbete av lika värde;

b) införandet av lika lönetillägg för
män och kvinnor, vilka utföra arbete
av lika värde, där ett system med
lönetillägg tillämpas.

5. Där så befinnes lämpligt för att
underlätta lönesättningen i enlighet

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1962

of rates of remuneration in accordance
with the principle of equal remuneration
for men and women
workers for work of equal value,
each Member should, in agreement
with the employers’ and workers’
organisations concerned, establish
or encourage the establishment of
methods for objective appraisal of
the work to be performed, whether
by job analysis or by other procedures,
with a view to providing a
classification of jobs without regard
to sex; such methods should be applied
in accordance with the provisions
of Article 2 of the Convention.

6. In order to facilitate the application
of the principle of equal
remuneration för men and women
workers for work of equal value,
appropriate action should be taken,
where necessary, to raise the productive
efficiency of women workers
by such measures as—

(a) ensuring tliat workers of both
sexes have equal or equivalent facilities
för vocational guidance or
employment counselling, for vocational
training and for placement;

(b) taking appropriate measures
to encourage women to use facilities
for vocational guidance or employment
counselling, for vocational
training and for placement;

(c) providing welfare and social
services which meet the needs of
women workers, particularly those
with family responsibilities, and financing
such services from general
public funds or from social security
or industrial welfare funds financed
by payments made in respect of
workers without regard to sex; and

(d) promoting equality of men
and women workers as regards access
to occupations and posts without
prejudice to the provisions of
international regulations and of national
laws and regulations concerning
the protection of the health and
welfare of women.

med principen om lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde,
bör varje medlem i samråd med vederbörande
arbetsgivares och arbetstagares
organisationer införa eller
främja införandet av metoder för en
objektiv värdering, genom arbetsanalys
eller på annat sätt, av den arbetsuppgift
som skall utföras, i syfte
att uppnå en klassificering av arbetsanställningar
utan avseende å
kön; sådana metoder böra tillämpas
i enlighet med bestämmelserna i artikel
2 av konventionen.

6. För att underlätta tillämpningen
av principen om lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde
böra, där så befinnes erforderligt,
lämpliga åtgärder vidtagas för att
höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet;
i sådant syfte

a) bör tillses, att arbetstagare av
båda könen erhålla samma eller likvärdig
tillgång till yrkesvägledning
eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning
och arbetsförmedling;

b) böra kvinnor uppmuntras att
begagna förefintliga möjligheter till
yrkesvägledning eller yrkesrådgivning,
yrkesutbildning och arbetsförmedling; c)

böra välfärds- och sociala åtgärder,
svarande mot kvinnliga arbetstagares
behov, särskilt sådana med
försörjningsplikt, vidtagas och kostnaderna
bestridas antingen genom
anslag å statsbudgeten eller genom
fonder för social trygghet eller välfärdsfonder,
upprättade inom företagen
genom avsättningar för arbetarnas
räkning utan avseende å kön; och

d) bör likställighet mellan manliga
och kvinnliga arbetstagare i fråga
om tillträde till yrken eller befattningar
främjas, med vederbörligt beaktande
av bestämmelserna i internationella
regleringar och i nationell
lagstiftning angående skydd för kvinnors
hälsa och välfärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

7. Every ef fort should be made to
promote public understanding of the
grounds on which it is considered
that the principle of equal remuneration
för men and women workers
for work of equal value should be
implemented.

8. Such investigations as may be
desirable to promote the application
of the principle should be undertaken.

7. Ingenting bör underlåtas för att
inför den allmänna opinionen klargöra
skälen för att principen om lika
lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde bör genomföras.

8. önskvärda utredningar för att
främja principens tillämpning böra
företagas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 70 år 1962

Bilaga C
(Översättning)

Convention (No. 111) concerning
Discrimination in Respect of
Employment and Occupation

The General Conference of the International
Labour Organisation,
Having been convened åt Geneva
by the Governing Body of the
International Labour Office, and
having met in its Forty-second
Session on 4 June 1958, and
Having decided upon the adoption
of certain proposals with regard
to discrimination in the field
of employment and occupation,
which is the fourth item on the
agenda of the session, and

Having determined that these
proposals shall take the form of
an international Convention, and
Considering that the Declaration
of Philadelphia affirms that all
human beings, irrespective of race,
creed or sex, have the right to
pursue both their material wellbeing
and their spiritual development
in conditions of freedom and
dignity, of economic security and
equal opportunity, and

Considering further that discrimination
constitutes a violation
of rights enunciated by the Universal
Declaration of Human
Rights,

adopts this twenty-fifth day of June
of the year one thousand nine hundred
and fifty-eight the following
Convention, -which may be cited as
the Discrimination (Employment
and Occupation) Convention, 1958:

Article 1

1. For the purpose of this Convention
the term “discrimination”
includes—

(a) any distinction, exclusion or
preference made on the basis of race,

Konvention (nr 111) angående
diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning

Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella
arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den
4 juni 1958 till sitt fyrtioandra
sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag
angående diskriminering i fråga
om anställning och yrkesutövning,
vilken fråga utgör den fjärde punkten
på sammanträdets dagordning,

och beslutat, att dessa förslag
skola taga form av en internationell
konvention,

och beaktat att Philadelphiadeklarationen
fastslår att alla människor,
oavsett ras, trosbekännelse
eller kön, äga rätt att i frihet, ekonomisk
trygghet och under lika
förutsättningar eftersträva materiellt
välstånd och kulturell utveckling,

samt vidare beaktat att diskriminering
utgör en kränkning av
de rättigheter, som kungjorts i Allmänna
förklaringen om de mänskliga
rättigheterna,

antager denna den tjugofemte dagen
i juni månad år nittonhundrafemtioåtta
följande konvention, som må
benämnas »konvention angående
diskriminering (anställning och yrkesutövning),
1958».

Artikel 1

1. I denna konvention förstås med
uttrycket »diskriminering»

a) varje åtskillnad, uteslutning
eller företräde på grund av ras, hud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

colour, sex, religion, political opinion,
national extraction or social
origin, which has the effect of nullifying
or impairing equality of opportunity
or treatment in employment
or occupation;

(b) such other distinction, exclusion
or preference which has the effect
of nullifying or impairing equality
of opportunity or treatment in
employment or occupation as may
be determined by the Member concerned
after consultation with representative
employers’ and workers’
organisations, where such exist,
and with other appropriate bodies.

2. Any distinction, exclusion or
preference in respect of a particular
job based on the inherent requirements
thereof shall not be deemed
to be discrimination.

3. For the purpose of this Convention
the terms “employment” and
“occupation” include access to vocational
training, access to employment
and to particular occupations,
and terms and conditions of employment.

Article 2

Each Member för which this Convention
is in force undertakes to
declare and pursue a national policy
designed to promote, by methods
appropriate to national conditions
and practice, equality of opportunity
and treatment in respect of employment
and occupation, with a
view to eliminating any discrimination
in respect thereof.

Artide 3

Each Member for which this Convention
is in force undertakes, by
methods appropriate to national conditions
and practice—

(a) to seek the co-operation of
employers’ and workers’ organisa -

färg, kön, religion, politisk uppfattning,
nationell härstamning eller socialt
ursprung, som har till följd, att
likställdhet med avseende å möjligheter
eller behandling i fråga om anställning
eller yrkesutövning omintetgöres
eller beskäres;

b) varje åtskillnad, uteslutning
eller företräde i övrigt, som har till
följd, att likställdhet med avseende å
möjligheter eller behandling i fråga
om anställning eller yrkesutövning
omintetgöres eller beskäres och som
må bestämmas av vederbörande
medlemsstat efter samråd med representativa
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer,
där sådana
finnas, ävensom med andra lämpliga
organ.

2. Varje åtskillnad, uteslutning eller
företräde, som grundas på för anställningen
enligt dennas natur erforderliga
personliga kvalifikationer,
skall icke anses såsom diskriminering.

3. I denna konvention förstås med
uttrycken »anställning» och »yrkesutövning»
jämväl tillträde till yrkesutbildning,
till anställning och till
skilda yrken ävensom anställningsvillkor.

Artikel 2

Varje medlem, för vilken denna
konvention är i kraft, förbinder sig
att utforma och tillämpa en nationell
politik, avsedd att genom metoder,
anpassade efter landets förhållanden
och praxis, främja likställdhet med
avseende å möjligheter och behandling
i fråga om anställning och yrkesutövning
i syfte att avskaffa varje
diskriminering i nämnda hänseende.

Artikel 3

Varje medlem, för vilken denna
konvention är i kraft, förbinder sig
att genom metoder, anpassade efter
landets förhållanden och praxis,
a) söka få till stånd samverkan
med arbetsgivarnas och arbetstagar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1962

tions and other appropriate bodies
in promoting the acceptance and observance
of this policy;

(b) to enact such legislation and
to promote such educational programmes
as may be calculated to
secure the acceptance and observance
of the policy;

(c) to repeal any statutory provisions
and modify any administrative
instructions or practices which are
inconsistent with the policy;

(d) to pursue the policy in respect
of employment under the direct
control of a national authority;

(e) to ensure observance of the
policy in the activities of vocational
guidance, vocational training and
placement services under the direction
of a national authority;

(f) to indicate in its annual reports
on the application of the Convention
the action taken in pursuance
of the policy and the results
secured by such action.

Article 4

Any measures affecting an individual
who is justifiably suspected
°f’.or en8age(i in, activities prejudicial
to the security of the State
shall not be deemed to be discrimination,
provided that the individual
concerned shall have the right to
appeal to a competent body established
in accordance with national
practice.

Artide 5

1. Special measures of protection
or assistance provided for in other
Conventions or Recommendations
adopted by the International Labour
Conference shall not be deemed to
be discrimination.

2. Any Memher may, after consultation
with representative employers’
and workers’ organisations,
where such exist, determine that

nas organisationer ävensom med
andra berörda organ i syfte att främja
godtagande och tillämpning av
denna politik;

b) utfärda sådana lagar och stödja
sådana undervisningsprogram som
må vara ägnade att trygga ifrågavarande
politiks godtagande och tilllämpning; c)

upphäva alla lagbestämmelser
och ändra administrativa föreskrifter
och praxis, vilka äro oförenliga med
politiken;

d) fullfölja nämnda politik såvitt
avser anställning, som är underkastad
statlig myndighets omedelbara
kontroll;

e) sörja för att nämnda politik
tillämpas inom den yrkesväglednings-,
yrkesutbildnings- och arbetsförmedlingsverksamhet,
som bedrives
under ledning av statlig myndighet; f)

i sina årliga redogörelser för
konventionens tillämpning angiva de
åtgärder, som vidtagits för att fullfölja
denna politik, samt därigenom
vunna resultat.

Artikel 4

Såsom diskriminering skall icke
anses åtgärder riktade mot den som
är skäligen misstänkt för eller invecklad
i en för rikets säkerhet skadlig
verksamhet, under förutsättning
att han äger anföra besvär hos ett i
enlighet med nationell praxis upprättat
organ.

Artikel 5

1. Särskilda skydds- eller biståndsåtgärder,
som angivits i andra av Internationella
arbetsorganisationen
antagna konventioner och rekommendationer
skola icke anses såsom
diskriminering.

2. Varje medlem må efter samråd
med representativa arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer, där sådana
finnas, besluta, att andra särskil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1962

other special measures designed to
meet the particular requirements of
persons who, for reasons such as
sex, age, disablement, family responsibilities
or social or cultural status,
are generally recognised to require
special protection or assistance, shall
not be deemed to be discrimination.

Article 6

Each Member which ratifies this
Convention undertakes to apply it
to non-metropolitan territories in accordance
with the provisions of the
Constitution of the International Labour
Organisation.

Artide 7

The formal ratifications of this
Convention shall be communicated
to the Director-General of the International
Labour Office för registration.

Artide 8

1. This Convention shall be binding
only upon those Members of the
International Labour Organisation
whose ratifications have been registered
with the Director-General.

2. It shall come into force twelve
months after the date on which the
ratifications of two Members have
been registered with the DirectorGeneral.

3. Thereafter, this Convention
shall come into force for any Member
twelve months after the date on
which its ratification has been registered.

Artide 9

1. A Member which has ratified
this Convention may denounce it
after the expiration of ten years
from the date on which the Convention
first coines into force, by an act
communicated to the Director-General
of the International Labour
Office for registration. Such denunciation
shall not take effeet until
one year after the date on which it
is registered.

da åtgärder, avsedda att tillgodose
det speciella behovet hos personer,
vilka av sådana skäl som kön, ålder,
invaliditet, försörjningsbörda eller
social eller kulturell nivå allmänt
erkännas vara i behov av särskilt
skydd eller bistånd, icke skola anses
såsom diskriminering.

Artikel 6

Varje medlem, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att tilllämpa
densamma på utanför moderlandet
belägna områden i enlighet
med bestämmelserna i Internationella
arbetsorganisationens stadga.

Artikel 7

De officiella ratifikationerna av
denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns generaldirektör
och registreras av honom.

Artikel 8

1. Denna konvention är bindande
allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas
ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den träder i kraft tolv månader
efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention
i kraft för varje medlem tolv
månader efter den dag, då dess ratifikation
registrerats.

Artikel 9

1. Varje medlem, som ratificerat
denna konvention, kan, sedan tio år
förflutit från den tidpunkt, då konventionen
först trädde i kraft, uppsäga
densamma genom skrivelse, som
delgives Internationella arbetsbyråns
generaldirektör för registrering.
Uppsägningen träder icke i kraft
förrän ett år efter det den registrerats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

2. Each Member which has ratified
this Convention and which
does not, within the year following
the expiration of the period of ten
years mentioned in the preceding
paragraph, exercise the right of
denunciation provided for in this
Article, wiil be bound for another
period of ten years and, thereafter,
may denounce this Convention åt
the expiration of each period of ten
years under the terms provided for
in this Article.

Article 10

1. The Director-General of the International
Labour Office shall notify
all Members of the International
Lahour Organisation of the registration
of all ratifications and
denunciations communieated to him
by the Members of the Organisation.

2. When notifying the Members
of the Organisation of the registration
of the second ratification communicated
to him, the Director-General
shall draw the attention of the
Members of the Organisation to the
date upon which the Convention
will come into force.

Article 11

The Director-General of the International
Labour Office shall communicate
to the Secretary-General
of the United Nations for registration
in accordance with Article 102
of the Charter of the United Nations
full particulars of all ratifications
and acts of denunciation registered
by him in accordance with the provisions
of the preceding Artides.

Article 12

2. Varje medlem, som ratificerat
denna konvention och icke inom ett
år efter utgången av den i föregående
moment nämnda tioårsperioden
gör bruk av den i denna artikel stadgade
uppsägningsrätten, skall vara
bunden för en ny period av tio år och
kan därefter, med iakttagande av de
i denna artikel föreskrivna villkoren,
uppsäga konventionen vid utgången
av varje följande tioårsperiod.

Artikel 10

Artikel 11

Internationella arbetsbyråns generaldirektör
skall, för registrering
jämlikt artikel 102 av Förenta Nationernas
stadga, lämna Förenta Nationernas
generalsekreterare fullständiga
upplysningar om varje ratifikation,
förklaring och uppsägning, som
av honom registrerats i enlighet med
bestämmelserna i föregående artiklar.

Artikel 12

Vid utgången av varje tidrymd av
tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall Internationella
arbetsbyråns styrelse förelägga
Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens en redogörelse
för konventionens tillämp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

of the Conference the question of its
revision in whole or in part.

Article 13

1. Should the Conference adopt a
new Convention revising this Convention
in whole or in part, then,
unless the new Convention otherwise
provides—

(a) the ratification by a Member
of the new revising Convention shall
ipso jure involve the immediate
denunciation of this Convention,
notwithstanding the provisions of
Article 9 above, if and when the new
revising Convention shall have come
into force;

(b) as from the date when the
new revising Convention comes into
force this Convention shall cease to
be open to ratification by the Members.

2. This Convention shall in any
case remain in force in its actual
form and content for those Members
which have ratified it but have not
ratified the revising Convention.

Artide It

The English and French versions
of the text of this Convention are
equally authoritative.

ning och taga under övervägande,
huruvida anledning föreligger att på
konferensens dagordning uppföra
frågan om dess revision, helt eller
delvis.

Artikel 13

1. Därest konferensen skulle antaga
en ny konvention, innebärande revision,
helt eller delvis, av förevarande
konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av
den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, ipso
jure medföra omedelbar uppsägning
av förevarande konvention, utan hinder
av vad i artikel 9 här ovan stadgas; b)

skall från den dag, då den nya,
reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke
längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall
likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat
densamma men icke ratificerat
den nya, reviderade konventionen.

Artikel li

De engelska och franska texterna
till denna konvention skola äga lika
vitsord.

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 är 1962

Bilaga D
(Översättning)

Recommendation (No. 111) conceming
Discrimination in Respect
of Employment and Occupation

Having decided upon the adoption
of certain proposals with regard
to discrimination in the field
of employment and occupation,
which is the fourth item on the
agenda of the session, and

Having determined that these
proposals shall take the form of a
Recommendation supplementing
the Discrimination (Employment
and Occupation) Convention, 1958,

adopts this twenty-fifth day of June
of the year one thousand nine hundred
and fifty-eight the following
Recommendation, which may be cited
as the Discrimination (Employment
and Occupation) Recommendation,
1958.

The Conference recommends that
each Member should apply the following
provisions:

I. Definitions

1.(1) For the purpose of this Recommendation
the term “discrimination”
includes—

(a) any distinction, exclusion or
preference made on the basis of race,
colour, sex, religion, political opinion,
national extraction or social
origin, which has the effect of nullifying
or impairing equality of op -

Rekommendation (nr 111) angående
diskriminering i fråga om

anställning och yrkesutövning

Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella
arbetsbyrån sammankallats
till Genéve och där samlats
den 4 juni 1958 till sitt fyrtioandra
sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag
angående diskriminering i fråga
om anställning och yrkesutövning,
vilken fråga utgör den fjärde punkten
på sammanträdets dagordning,
samt beslutat, att dessa förslag
skola taga form av en rekommendation,
avsedd att komplettera
konventionen angående diskriminering
(anställning och yrkesutövning),
1958,

antager denna den tjugofemte dagen
i juni månad år nittonhundrafemtioåtta
följande rekommendation, som
må benämnas »rekommendation angående
diskriminering (anställning
och yrkesutövning), 1958».

Konferensen förordar, att varje
medlem bör tillämpa följande anvisningar.

I. Definitioner

1.1)1 denna rekommendation förstås
med uttrycket »diskriminering»

a) varje åtskillnad, uteslutning eller
företräde på grund av ras, hudfärg,
kön, religion, politisk uppfattning,
nationell härstamning eller socialt
ursprung, som har till följd, att
likställdhet med avseende å möjlig -

Kungl. Maj ris proposition nr 70 år 1962

portunity or treatment in employment
or occupation;

(2) Any distinction, exclusion or
preference in respect of a particular
job based on the inherent requirements
thereof is not deemed to be
discrimination.

(3) For the purpose of this Recommendation
the terms “employment”
and “occupation” include access
to vocational training, access to
employment and to particular occupations,
and terms and conditions
of employment.

II. Formnlation and Application
of PoKcy

2. Each Member should formulate
a national policy for the prevention
of discrimination in employment
and occupation. This policy should
be applied by means of legislative
measures, collective agreements between
representative employers’ and
workers’ organisations or in any
other manner consistent with national
conditions and practice, and
should have regard to the following
principles:

(a) the promotion of equality of
opportunity and treatment in employment
and occupation is a matter
of public concern;

(b) all persons should, without
discrimination, enjoy equality of op -

heter eller behandling i fråga om anställning
eller yrkesutövning omintetgöres
eller beskäres;

b) varje åtskillnad, uteslutning eller
företräde i övrigt, som har till
följd, att likställdhet med avseende å
möjligheter eller behandling i fråga
om anställning eller yrkesutövning
omintetgöres eller beskäres och som
må bestämmas av vederbörande medlemsstat
efter samråd med representativa
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer,
där sådana finnas,
ävensom med andra lämpliga organ.

2) Varje åtskillnad, uteslutning eller
företräde, som grundas på för anställningen
enligt dennas natur erforderliga
personliga kvalifikationer,
skall icke anses såsom diskriminering.

3) I denna rekommendation förstås
med uttrycken »anställning» och
»yrkesutövning» jämväl tillträde till
yrkesutbildning, till anställning och
till skilda yrken ävensom anställningsvillkor.

II. Politikens utformning och
tillämpning

2. Varje medlem bör utforma en
nationell politik till förhindrande av
diskriminering i anställning och yrkesutövning.
Denna politik bör
bringas i tillämpning genom lagstiftningsåtgärder,
kollektivavtal mellan
representativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
eller på annat
med nationella förhållanden och
praxis förenligt sätt, varvid följande
principer böra beaktas:

a) åtgärder ägnade att främja likställdhet
med avseende å möjligheter
och behandling i fråga om anställning
eller yrkesutövning utgöra en
angelägenhet av allmänt intresse;

b) varje individ bör utan diskriminering
åtnjuta likställdhet med avse -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

portunity and treatment in respect
of—

(i) access to vocational guidance
and placement services;

(ii) access to training and employment
of their own choice on the
basis of individual suitability for
such training or employment;

(iii) advancement in accordance
with their individual character, experience,
ability and diligence;

(iv) security of tenure of emplovment; (v)

remuneration for work of
equal value;

(vi) conditions of work including
hours of work, rest periods, annual
holidays with pay, occupational safety
and occupational health measures,
as well as social security measures
and welfare facilities and benefits
provided in connection with employment; (c)

government agencies should
apply non-discriminatory employment
policies in all their activities;

(d) employers should not practise
or countenance discrimination in
engaging or training any person for
employment, in advancing or retaining
such person in employment, or
in fixing terms and conditions of
employment; nor should any person
or organisation obstruct or interfere,
either directly or indirectly, with
employers in pursuing this principle; (e)

in collective negotiations and
industrial relations the parties
should respect the principle of equality
of opportunity and treatment in
employment and occupation, and
should ensure that collective agreements
contain no provisions of a
discriminatory character in respect
of access to, training for, advancement
in or retention of employment
or in respect of the terms and conditions
of employment;

ende å möjligheter och behandling
såvitt angår

i) tillträde till yrkesvägledning och
arbetsförmedling;

ii) tillträde till yrkesutbildning och
anställning efter eget val enligt personligt
anlag för dylik utbildning
eller anställning;

iii) befordran i enlighet med sina
personliga egenskaper, erfarenhet,
skicklighet och nit;

iv) trygghet i anställningen;

v) lön för arbete av lika värde;

vi) arbetsvillkor, däri inbegripna arbetstid,
viloperioder, semester, åtgärder
för säkerhet och hälsa på arbetsplatsen,
ävensom åtgärder för social
trygghet, välfärdsanordningar samt
sociala förmåner, som tillhandahållas
i samband med anställningen;

c) statliga organ böra inom hela
sitt verksamhetsområde tillämpa en
anställningspolitik utan någon som
helst diskriminering;

d) arbetsgivarna böra icke utöva
eller tolerera diskriminering i fråga
om arbetstagares anställning, utbildning,
befordran, kvarblivande i
tjänst eller vid bestämmandet av anställningsvillkoren;
vid tillämpningen
av denna princip böra arbetsgivarna
icke utsättas för obstruktioner eller
inblandning, vare sig direkt eller
indirekt, från enskild persons eller
från organisations sida;

e) arbetsmarknadens parter böra i
kollektiva förhandlingar och i förhållandet
sig emellan respektera
principen om likställdhet med avseende
å möjligheter och behandling i
fråga om anställning och yrkesutövning
samt böra tillse att kollektivavtal
icke innehålla bestämmelser av
diskriminerande natur beträffande
tillträde till, utbildning för, befordran
eller kvarblivande i anställning
eller i fråga om anställningsvillkor;

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

(f) employers’ and workers’ organisations
should not practise or
countenance discrimination in respect
of admission, retention of
membership or participation in their
affairs.

3. Each Member should—

(a) ensure application of the principles
of non-discrimination—

(i) in respect of employment under
the direct control of a national
authority;

(ii) in the activities of vocational
guidance, vocational training and
placement services under the direction
of a national authority;

(b) promote their observance,
where practicable and necessary, in
respect of other employment and
other vocational guidance, vocational
training and placement services by
such methods as—

(i) encouraging state, provincial
or local government departments or
agencies and industries and undertakings
operated under public ownership
or control to ensure the application
of the principles;

(ii) making eligibility for contracts
involving the expenditure of
public funds dependent on observance
of the principles;

(iii) making eligibility for grants
to training establishments and for a
licence to operate a private employment
agency or a private vocational
guidance Office dependent on observance
of the principles.

4. Appropriate agencies, to be assisted
where practicable by advisory
committees composed of representatives
of employers’ and workers’ organisations,
where such exist, and of
other interested bodies, should be
establishcd for the purpose of promoting
application of the policy in
all fields of public and private employment,
and in particular—

f) arbetsgivarnas och arbetstagarnas
organisationer böra icke utöva
eller tolerera diskriminering med avseende
å beviljande eller bibehållande
av medlemskap i desamma eller
deltagande i dessas fackliga angelägenheter.

3. Varje medlem bör

a) trygga tillämpningen av principerna
rörande icke-diskriminering

i) med avseende å anställning,
som står under nationell myndighets
omedelbara kontroll;

ii) i yrkesväglednings-, yrkesutbildnings-
och arbetsförmedlingsverksamhet,
som är underställd nationell
myndighets ledning;

b) där så är möjligt och erforderligt
främja dessa principers iakttagande
med avseende å annan anställning
samt annan yrkesväglednings-,
yrkesutbildnings- och arbetsförmedlingsverksamhet,
därvid bl. a. följande
metoder må komma till användning i)

statliga, regionala eller lokala
myndigheter eller organ samt industrier
och företag, som drivas eller
kontrolleras av det allmänna, böra
erhålla stöd för att trygga principernas
tillämpning;

ii) godkännande av kontrakt, som
medföra ianspråktagande av allmänna
medel, bör göras beroende av att
principerna iakttagas;

iii) beviljande av anslag till utbildningsanstalter
samt tillstånd att bedriva
privata arbetsförmedlings- eller
yrkesvägledningsbyråer bör göras beroende
av att principerna iakttagas.

4. Lämpliga organ böra — där så
är möjligt med biträde av rådgivande
kommittéer bestående av företrädare
för arbetsgivarnas och arbetstagarnas
organisationer, där sådana
finnas, ävensom för andra berörda
organ — upprättas i syfte att
främja tillämpningen av denna politik
inom alla områden av offentlig
och privat anställning samt särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

(a) to take all practicable measures
to foster public understanding
and acceptance of the principles of
non-discrimination;

(b) to receive, examine and investigate
complaints that the policy
is not being observed and, if necessary
by conciliation, to secure the
correction of any practices regarded
as in conflict with the policy; and

(c) to consider further any complaints
which cannot be effectively
settled by conciliation and to render
opinions or issue decisions concerning
the manner in which discriminatory
practices revealed should be
corrected.

5. Each Member should repeal any
statutory provisions and modify any
administrative instructions or practices
which are inconsistent with the
policy.

6. Application of the policy should
not adversely affect special measures
designed to meet the particular requirements
of persons who, for reasons
such as sex, age, disablement,
family responsibilities or social or
cultural status are generally recognised
to require special protection or
assistance.

7. Any measures affecting an individual
w’ho is justifiably suspected
of, or engaged in, activities prejudicial
to the security of the State
should not be deemed to be discrimination,
provided that the individual
concerned has the right to
appeal to a competent body established
in accordance with national
practice.

8. With respect to immigrant workers
of foreign nationality and the
members of their families, regard
should be had to the provisions of
the Migration for Employment Convention
(Revised), 1949, relating to
equality of treatment and the provisions
of the Migration for Employment
Recommendation (Revised),

a) vidtaga alla genomförbara åtgärder
ägnade att bibringa allmänheten
förståelse för och förmå den att
godtaga principerna rörande ickediskriminering; b)

till prövning upptaga klagomål
över att politiken icke följes samt
vid behov genom förlikning åstadkomma
rättelse i en mot politiken
stridande praxis;

c) till förnyad prövning upptaga
klagomål, vilka icke kunnat avgöras
genom förlikning samt avgiva yttrande
eller fatta beslut rörande sättet att
åstadkomma rättelse i påvisad diskriminerande
praxis.

5. Varje medlem bör upphäva
samtliga lagbestämmelser och ändra
administrativa instruktioner och
praxis, som stå i strid med ifrågavarande
politik.

6. Tillämpningen av politiken bör
icke menligt påverka särskilda åtgärder,
avsedda att tillgodose det speciella
behovet hos personer, vilka av
sådana skäl som kön, ålder, invaliditet,
försörjningsbörda eller social eller
kulturell nivå allmänt erkännas
vara i behov av särskilt skydd eller
bistånd.

7. Såsom diskriminering böra icke
anses åtgärder riktade mot den som
är skäligen misstänkt för eller invecklad
i en för rikets säkerhet skadlig
verksamhet, under förutsättning
att han äger anföra besvär hos ett i
enlighet med nationell praxis upprättat
organ.

8. I fråga om immigrerande arbetare
av främmande nationalitet och deras
familjemedlemmar böra de i konventionen
angående migrerande arbetare
(reviderad), 1949,intagna bestämmelserna
om lika behandling
ävensom de i rekommendationen angående
migrerande arbetare (reviderad),
1949, intagna anvisningarna ro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1962

1949, relating to the lifting of restrictions
on access to employment.

9. There should be continuing cooperation
between the competent
authorities, representatives of employers
and workers and appropriate
bodies to consider what further positive
measures may be necessary in
the light of national conditions to
put the principles of non-discrimination
into effect.

III. Co-ordination of Measures for the
Prevention of Discrimination
in All Fields

10. The authorities responsible for
action against discrimination in employment
and occupation should cooperate
closely and continuously
with the authorities responsible for
action against discrimination in
other fields in order that measures
taken in all fields may be co-ordinated.

rande lättnader i restriktioner beträffande
anställning beaktas.

9. Vederbörande myndigheter, företrädare
för arbetsgivare, arbetstagare
och lämpliga organ böra fortlöpande
samverka i syfte att överväga
vilka ytterligare positiva åtgärder,
som med hänsyn till de nationella
förhållandena må finnas påkallade
för att förverkliga principerna
rörande icke-diskriminering.

ITT. Samordning av åtgärder till före*
byggande av diskriminering
på alla områden

10. För åtgärder mot diskriminering
i fråga om anställning och yrkesutövning
ansvariga myndigheter
böra intimt och fortlöpande samverka
med de för åtgärder mot diskriminering
på andra områden ansvariga
myndigheterna, i syfte att ernå
en samordning av vidtagna åtgärder.