Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
1
Nr 51
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående nomadskolväsendets
organisation; given Stockholms slott den 23 februari
1962.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Ragnar Edenman
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av nomadskolutredningens betänkande »Samernas skolgång»
(SOU 1960: 41) framlägges förslag rörande nomadundervisningens organisation
vid en allmän övergång till 9-årig grundskola. Av pedagogiska och psykologiska
skäl samt av hänsyn till sameminoritetens kulturella önskemål föreslås, att
möjligheter till särskild undervisning alltjämt skall föreligga för samernas del.
Den särskilda skolplikten för fjällsamerna bör emellertid upphöra fr. o. m. nästa
budgetår och ersättas med de allmänna skolpliktsbestämmelserna. Den årliga
lästiden i nomadskolorna bör i samband därmed förlängas från 344/t veckor till
39 veckor.
Alla samer föreslås få rätt att välja mellan reguljär undervisning i kommunala
skolor och den särskilda nomadundervisningen. Intresset bland samerna för den
särskilda undervisningen bedömes förbli i stort sett oförändrat. De nuvarande
nomadskolorna bör därför bibehållas och i samband med den 9-åriga skolans
införande successivt organiseras för undervisning på låg- och mellanstadiet. Till
samernas önskemål anpassad högstadieundervisning föreslås i propositionen bli
anordnad på lämplig plats i Norrland. Det föreslagna högstadiet, på vilket skulle
anordnas viss undervisning i lapska ämnen samt yrkesförberedande utbildning i
renskötsel, torde kunna upprättas tidigast fr. o. m. läsåret 1964/65.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 51
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
Nomadundervisningen bör även i fortsättningen vara en statlig angelägenhet,
och den administrativa ledningen av detta skolväsende bör i huvudsak utövas i
oförändrade former.
Reformen beräknas för nästa budgetår i huvudsak inte medföra andra kostnadsökningar
än sådana som sammanhänger med den förlängda lästiden. Därjämte
beräknas ett belopp av 40 000 kr. för en lärarutbildningskurs i lapska
språket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
3
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23
februari 1962.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Holmqvist.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, frågor angående nomadskolväsendets
organisation och anför därvid följande.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under bilagan 10, ecklesiastikdepartementet,
punkten 116, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1962/63 beräkna
till Nomadskolor: Avlöningar ett förslagsanslag av 1 500 000 kr.,
till Nomadskolor: Omkostnader ett förslagsanslag av 686 000 kr.,
till Nomadskolor: Fortsättning sskolundervisning för nomadbarn ett förslagsanslag
av 81 000 kr.
Jag anhåller nu att ånyo få anmäla dessa anslagsfrågor jämte därmed sammanhängande
spörsmål rörande nomadskolväsendets organisation.
I. Inledning
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet
den 25 januari 1957 sakkunniga för att utreda frågan om nomadskolväsendets
organisation och därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga
har varit framlidne landshövdingen i Norrbottens län T. F. Thunborg, ordförande,
ledamoten av riksdagens andra kammare, skogsinspektoren H. Larsson
i Hedenäset, nomadskolinspektören, filosofie doktorn J. I. Ruong, framlidne
folkskolinspektören i Västerbottens läns norra inspektionsområde J. E. Wikberg
och renägarhustrun I. K. Åstot.
De sakkunniga har antagit benämningen 1957 års nomadskolutredning.
Sedan Thunborg den 10 maj 1957 avlidit, förordnades landshövdingen i Norrbottens
län II. M. E. Näslund att vara ledamot, tillika ordförande. Sedan vidare
Wikberg den 30 juli 1957 avlidit, utsågs nuvarande skolinspektören i Norrbottens
läns norra inspektionsområde K. L. E. Lundemark till ledamot.
Den 29 december 1960 har utredningen avgivit betänkandet »Samernas skolgång»
(SOU 1960:41).
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
Över betänkandet har utlåtanden avgivits av skolöverstyrelsen (som hört
länsskolnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, samernas
folkhögskola, nomadskolfullmäktige samt tillsynsmän och lärare vid nomadskolorna),
statskontoret, byggnadsstyrelsen, kanslersämbetet för rikets universitet
(som hört professorn i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet) samt
länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
(vilka hört vissa kommuner).
Yttranden över betänkandet har avgivits av TCO, SACO, Svenska samernas
riksförbund och Same-ätnam, sällskapet lapska odlingens framtid.
Rörande sättet för utredningsarbetets bedrivande framhåller utredningen bl. a.
följande.
Utredningen har besökt nomadskolorna och därvid haft tillfälle att överlägga
med deras lärare, föreståndarinnor och tillsynsmän. Samernas uppfattningar i
undervisningsfrågorna har inhämtats genom sammanträden med nomadskolfullmäktige
samt vid Svenska samernas riksförbunds landsmöte. Överläggningar
har även hållits med företrädare för de närmast berörda kommunerna och deras
skolväsen samt med vederbörande skolinspektörer även som med lappfogdarna.
Utredningen har på olika sätt sökt lära känna de förhållanden, varunder
samerna i Norge och Finland undervisas.
Sedan Kungl. Maj:t anvisat erforderliga medel har på utredningens uppdrag
genomförts en demografisk undersökning av den renskötande befolkningen i
Sverige. Arbetet utfördes vid geografiska institutionen i Uppsala och delvis i
samarbete med lappväsendet av filosofie magistern Birgitta Ahlfort.
Utredningen har eftersträvat att med en viss fyllighet teckna bakgrunden till
samernas undervisningsfrågor med hänsyn till den lapska folkgruppens levnadsförhållanden
och kultursituation i dagens Sverige.
Upplysningar om nomadskolelevernas förhållanden i vissa avseenden har inhämtats
genom nomadlärarna och delvis kompletterats av vederbörande skolinspektörer
och lappfogdar.
Utom vid de nämnda överläggningarna har utredningen genom tre enkäter,
riktade till skolstyrelserna i ett tjugutal samekommuner, dvs. kommuner med
delvis lapsk befolkning, till nomadlärarna och till lappfogdarna, kunnat taga
del av vederbörandes erfarenheter och synpunkter med hänsyn till samernas
undervisning.
Beträffande de närmare uppgifter om samernas skolförhållanden i Norge
och Finland, den demografiska undersökningen, den lapska folkgruppens levnadsförhållanden
och kultursituation samt enkätmaterialet, som utredningen
lämnat, torde få hänvisas till utredningens betänkande.
II. Nomadundervisningens tillkomst och utveckling
A. Historik
De svenska lapparnas bokliga undervisning var länge ingenting annat än
ett led i deras kristnande. Kyrkans missionsintresse, ådagalagt redan på medeltiden,
samverkade emellertid efterhand med strävanden av fiskalisk eller maktpolitisk
art från den världsliga överhetens sida att inlemma samefolket i den
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
svenska riksgemenskapen. Karl IX:s insatser för församlingsbildningen i lappmarkerna,
vilken senare kom att ligga till grund för skolorganisationen, får till
en del sättas i samband med hans storpolitiska intressen för de väldiga nordliga
vidderna och deras hävdande genom lapparna som svenskt land. Under hans
tid gjordes en ansats till ett lapskt skolväsen, i det att sexton lapska pojkar i
tvångsmässiga former uttogs för att föras till Uppsala »skolestuga» och utbildas
till präster.
År 1632 inrättades i Lycksele den s. k. Skytteanska skolan, som i mer än ett
århundrade var den enda undervisningsanstalten i lappmarkerna. Dess upphovsman
var kyrkoherden Olaus Niurenius i Ume pastorat, vilken lyckades intressera
riksrådet Johan Skytte för lapparnas behov av upplysning. Skytte hopbragte
genom insamling och egna donationer de nödvändiga medlen. Resultatet
blev en lärdomsskola, vars uppgift var att utbilda blivande präster, icke att
direkt sörja för allmän folkundervisning.
Början av 1700-talet var en betydelsefull nydaningstid för lapparnas undervisning.
Genom en kunglig förordning år 1723 bestämdes, att skolor skulle inrättas
vid varje huvudkyrka i lappmarken. År 1735 fastställdes en utförlig skolordning,
och år 1739 erhöll det lapska kyrko- och skolväsendet en central ledning,
direktionen för Lappmarks ecklesiastikverk.
De äldsta lappskolorna skulle emottaga vardera sex elever. De intagnas ålder
var lägst tolv år och kunde variera betydligt. Det var inte ovanligt, att fullvuxna
personer genomgick skolan. Genomsnittsåldern var år 1763 i Arjeplogsskolan
26 år. Ehuru skolan var avsedd för lappallmogen, medgav redan den
första instruktionen till en början läraren rätt att undervisa även nybyggarbarn,
vilka behärskade både svenska och lapska språket.
Lappskolorna lika litet som Skytteanska skolan syftade till att direkt svara
för en allmän folkundervisning. På indirekt väg avsåg de emellertid att tjäna
detta syfte: De utexaminerade förväntades i sina hemorter dela med sig av sin
läsfärdighet och kristendomskunskap. Skolornas uppgift kan sålunda till väsentlig
del sägas ha varit att ge ett slags, låt vara ytterst primitiv, lärarutbildning.
Efter några årtionedn uppkom en organisation, med ambulerande lärare »kateketer».
Härmed fick lappundervisningen ett karakteristiskt inslag, som under
växlande beteckningar levde kvar långt in på 1900-talet.
Ända tillbaka till 1700-talets mitt kan man alltså spåra den för sameundervisningen
utmärkande dualismen innefattande dels fasta, dels flyttande skolor, och
meningsbrytningarna mellan dessa olika systems anhängare tar redan vid denna
tid sin början.
En kraftig förskjutning till förmån för den ambulatoriska principen skedde vid
1800-talets början. År 1818 förordnades, att fyra fasta skolor skulle indragas och
efterhand även de återstående. Kateketerna, högst 27 till antalet, skulle nu uppbära
den lapska folkundervisningen.
Genom Kungl. Maj:ts reglemente för ecklesiastikverket i Lappmarken av år
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
1846, inleddes en utveckling i motsatt riktning. De fasta skolorna fick en renässans,
och kateketskolorna avskaffades i princip. Reglementet gjorde skillnad
mellan å ena sidan de församlingar, i vilka lapska språket var rådande, och å
andra sidan dem, i vilka det svenska eller finska språket allmännare begagnades.
I de förra skulle barnaundervisningen ske på lapska i fasta lappskolor. I lappskola
skulle endast barn av lapska föräldrar få intagas. Föräldrarna skulle i allmänhet
själva bekosta deras underhåll, men fattiga barn kunde uttagas till
frielever. I övriga lappmarksförsamlingar skulle lapparnas barn undervisas på
svenska (i Jukkasjärvi och Karesuando på finska) på samma sätt som övriga
barn. Lappbarnen skulle där inackorderas genom vederbörande kyrkoherdars
försorg.
Genom en kungörelse av år 1877 ändrades ecklesiastikverkets reglemente i vissa
avseenden. I de fasta lappskolorna kunde hädanefter barn av svenska föräldrar
under vissa villkor vinna inträde. Undervisningen skulle, i den mån barnen lärde
sig att förstå svenska språket, ske även på detta språk. En viktig ändring var
dessutom, att kateketskolorna återinfördes, avsedda för sådana barn, för vilka
undervisning i lapp- eller folkskola icke kunde beredas.
En ny skolform infördes år 1895 genom att särskilda »vinterkurser» på tio
veckor då upprättades i Karesuando och Jukkasjärvi.
År 1896 utkom ett nytt reglemente för Lappmarks ecklesiastikverk, varigenom
bestämmelserna angående det lapska skolväsendet bragtes i närmare överensstämmelse
med folkskolestadgan för riket.
I början av 1900-talet hade man fem olika former för undervisning av lapparnas
barn: lappfolkskolor, kateketskolor, vinterkurser, allmänna folkskolor (besökta
inte bara av bofasta utan även av nomadbarn under deras vistelse i vinterlandet)
samt slutligen ett antal på enskilt initiativ grundade skolanläggningar.
Dessa sistnämnda, spridda över hela området från Jämtland till Karesuando,
hade upprättats av det år 1835 stiftade Svenska Missions-Sällskapet.
Vid århundradets början blev lapparnas tämligen brokiga skolförhållanden
föremål för stark uppmärksamhet. Den ingående, ofta synnerligen kritiska debatten
utmynnade i en genomgripande omorganisation.
Sedan domkapitlet i Luleå av Kungl. Maj:t fått i uppdrag att utreda frågan
om en omorganisation av lappskoleväsendet, anmodade domkapitlet biskop O.
Bergqvist att ägna ärendet en förberedande behandling. I oktober 1909 överlämnade
denne, som under arbetet biträtts av två sakkunniga, till domkapitlet
förslag till ändrad lydelse av vissa delar av reglementet för Lappmarks ecklesiastikverk
jämte motivering, innefattande även de förslag i övrigt, vartill ärendet
synts honom böra föranleda.
Utredningsmannen framhöll som en väsentlig brist hos det dåvarande lappskoleväsendet,
att lappfolkskolorna med sin helårsläsning och sin femåriga kurs
bidrog till att avvänja lapparnas barn från nomadlivet och renskötseln. Dess
-
7
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51 år 1962
utom hade enligt utredningen lappfolkskolorna till väsentlig del förfelat sitt andamål
att bereda undervisning åt alla flyttlapparnas barn.
Syftet med förslaget till omorganisation angavs vara, dels att »bereda tillfälle
till en så god undervisning som möjligt åt alla flyttlappars barn», dels att
»anordna undervisningen så, att den icke avvänjer barnen från nomadlivet». För
att uppnå detta borde kateketskoleformen utvidgas, de dittillsvarande lappfolkskolorna
ersättas med fasta skolor med samma benämning men av ny typ, inrättade
efter mönstret av vinterkurserna, vilka visat sig bättre an lappfolkskolorna
kunna samla nomadbarnen till undervisning, samt undervisningen av
flyttlapparnas barn fullständigt skiljas från undervisningen av de bofasta barnen.
I kateketskolorna, som skulle åtfölja lapparna på deras flyttningar, skulle barnen
undervisas de tre första läsåren. Dessa skolor skulle vara i verksamhet under
28 veckor varje år.
Lappfolkskolorna skulle ge fortsatt undervisning åt de barn, som genomgått
kateketskola, samt undantagsvis även grundläggande undervisning åt barn, som
icke kunnat intagas i kateketskola. Även vid dessa skolor skulle kursen vara
treårig (femårig för barn som där fick all sin undervisning) men läsåret avsevärt
kortare, 3 månader. ,
Det framlagda förslaget föranledde proposition (nr 97) till 1913 års riksdag.
Sedan riksdagen lämnat förslaget utan erinran, fastställdes genom nådiga kungörelsen
den 12 september 1913 (nr 287) den nya ordningen för de flyttande
lapparnas undervisning.
Nomadskolutredningen uttalar rörande 1913 års reform bl. a. följande.
Den princip som triumferade i och med 1913 års reform var alltså satsen, att
»lapp skall vara lapp». Samundervisning för svenskar och lappar hade utvecklats
efter 1877, och det måste för mången ha tett sig sannolikt, att denna, praxis
skulle officiellt och organisatoriskt bekräftas i och med de gamla lapska särskolornas
nedläggande och ersättande genom den allmänna folkskolan. Da man
i stället valde den motsatta vägen och radikalt återinforde sarundervisningen,
utformade man den på ett sätt som i förhållande till den fasta lappfolkskolan
och den allmänna folkskolan betydde sänkt standard men i forhallande t»'' den
gamla kateketundervisningen ett steg framåt. På den nya ordningens kreditsida
står främst, att man först genom den lyckades samla alla lapska barn till under
-
visning.
Vandrande skolor enligt 1913 års beslut, senare kallade visteskolor, upprättades
till ett stort antal, 35 ä 40, för hela bosättningsområdet från Karesuando till
Idre: de nordligaste låg på norskt område inom Troms fylke. Dessa skolor utvecklades
och förbättrades målmedvetet under 1920-talet. Men på längre sikt
kom anordningar av denna typ att visa sig mindre ändamålsenliga.
Tiden 1913_35 var sommarvisteskolornas betydelsefullaste period. Från 1925
försköts tyngdpunkten mer och mer till byskolorna, den nya benämningen pa
1913 års fasta skolor, och från 1938 indrogs sommarvisteskolorna undan för
undan. Kursen förlädes till byskolorna. Längst bevarades sommarskolorna i de
8 Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1962
nordligaste distrikten, där systemet bäst hade låtit sig anpassa till lapparnas
''anor- sista sommarskolorna, som låg norr om Torneträsk, försvann med ut
gången
av läsåret 1951/52.
Den korta lästid (i regel 3 och högst 4 Vs månader) som 1913 bestämdes för
den fasta nomadskolan föranledde kritik från olika håll och i ett år 1923 avgivet
betänkande föreslogs, att undervisningens minimitid skulle ökas till 17 2/7 veckor,
dvs. till samma längd som i halvtidsläsande folkskolor. Samma tid förordades
i betankandet för visteskolan, för vars undervisning, dittills gällande författning
varken föreskrivit minimi- eller maximitid. Vid såväl byskola som visteskola
skulle domkapitlet enligt förslaget kunna utsträcka varje lärjungeavdelnings
årliga undervisningstid till högst 34 4/7 veckor. Undervisning av denna längd
genomfördes efter hand vid samtliga nomadskolor.
B. Nuvarande förhållanden
Gallande bestämmelser rörande samernas skolgång återfinnes i första hand i
stadgan angående nomadundervisningen (1938:479).
Rörande eleverna i skolan föreskrives i stadgan inledningsvis följande (1 §).
*!• ^ undervisningen av den lapska folkstammens barn iakttages, att barn
av nomadlappar skola undervisas i för dem särskilt avsedda skolor, kallade
nomadskolor.
2. Barn av andra lappar undervisas i allmänhet tillsammans med den övriga
befolkningens barn, dock må de, där vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse
eller ock målsman härom gör framställning och sådant enligt beprövande
av nomadskolinspektören befinnes önskvärt och lämpligt, kunna undervisas i
nomadskola.
3. Dar synnerliga skäl föreligga, må jämväl barn av annan än lapp på vederbörande
skolråds eller folkskolestyrelses framställning och efter nomadskolinspektörens
bestämmande undantagsvis kunna intagas i nomadskola.
4. Med nomadlapp förstås i denna stadga lapp, som själv eller genom medlemmar
av sitt hushåll driver fjällrenskötsel eller som biträder i sådan renskötsel.
»
Begreppet nomadlappar har i nu gällande folkskolestadgas skolpliktsbestämmelser
(§ 9) ersatts med fjällsamer. Innebörden av anförda stadganden är, att
vissa samer har skyldighet att sända sina barn till nomadskolor, och att det för
övriga samer finns en möjlighet, men inte en obetingad rättighet, att göra det.
Nomadundervisningen, som omfattar sammanlagt ca 400 elever, är organiserad
pa atta nomadskoldistrikt och nio skolor på sätt, som framgår av följande
sammanställning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
9
Distriktets namn |
Skolans läge |
Barnen kommer från |
Karesuando nomadskol-distrikt |
Karesuando kyrkby |
Könkämä lappby i Karesuando |
Vittangi nomadskol-distrikt |
Lannavaara by |
Lainiovuoma lappby i Karesuando |
Jukkasjärvi nomadskol-distrikt |
Jukkasjärvi kyrkby |
Talma, Rautasvuoma och Kaalas-vuoma lappbyar i Kiruna stad |
Gällivare nomadskol-distrikt |
Gällivare kyrkby |
Norrkaitums, Mellanbyns och Sörkai-tums lappbyar i Gällivare kommun |
Jokkmokks nomadskol-distrikt |
Jokkmokks kyrkby |
Sirkas, Jåkkåkaska och Tuorpons |
Arjeplogs nomadskol-distrikt |
Arjeplogs kyrkby |
Luokta-Mavas, Semisjaur-Njargs och |
Västerbottens nomadskol-distrikt |
Tämaby i Tärna kommun |
Grans, Rans, Umbyns, Vapstens, Vil-helmina norra och Vilhelmina södra |
Jämtlands nomadskol-distrikt |
Änge, Hålland i Unders-åkers kommun och Storval-len i Tännäs kommun |
Frostvikens norra, Frostvikens mel-lersta, Frostviken södra, Hotagens, Of-ferdals, Sösjö, Kalls, Handölsdalens, |
Indelningen i nomadskoldistrikt innebär i tre fall, Gällivare, Jokkmokk och
Arjeplog, att ett dylikt distrikt sammanfaller med en kommuns område. Jukkasjärvi
nomadskoldistrikt sträcker sig över en del av Kiruna stads område. Vittangidistriktet
omfattar en del av Kirunas och en del av Karesuandos område.
Återstoden av Karesuando utgör ett distrikt för sig. Till Västerbottens respektive
Jämtlands nomadskoldistrikt hör samer från ett flertal kommuner.
I varje nomadskoldistrikt finns i regel en nomadskola jämte ett elevhem. I
Jämtlands nomadskoldistrikt finns dock två skolor.
Beträffande elevernas förläggningsförhållanden kan nämnas, att byskolornas
elever från början vanligen inackorderades hos traktens befolkning. Med hänsyn
till den målsättning för undervisningen som fastslogs genom 1913 års riksdagsbeslut
blev det under 1920- och 1930-talen vanligt, att barnen bodde i kåtaliknande
byggnader, där de vårdades av lapsk personal. Dessa hushållskåtor
kritiserades efter hand skarpt för sin hälsovådlighet, och deras primitiva beskaffenhet
framstod särskilt vid en jämförelse med folkskolans allt bättre skolhem
som en orättvisa. För övrigt gjorde hushållskåtorna ett särdeles uppseendeväckande
och onaturligt intryck, då de uppfördes intill de fasta skolorna i kyrkbyar
eller andra samhällen, där hela befolkningen — även de lappar som uppehöll
sig i trakten — bodde i vanliga hus utom just de lapska skolbarnen i deras kåtor.
Under 1940-talet uppfördes tidsenliga internatsbyggnader vid varje byskola,
som då också fick ett modernt skolhus till sitt fiirfogande.
De olika skolorna är genomgående ganska små och i regel undervisas två eller
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
flera årskurser tillsammans. Nomadskolväsendets omfattning m. m. framgår
närmare av följande sammanställning, som avser förhållandena läsåret 1959/60.
Skola |
Skol- form |
Års- kurser |
Elev- antal1 |
Lärare |
Förest. |
Bitr. förest. |
Övrig personal2 |
Karesuando ............. |
Blb |
1—6 |
52 (45) |
3 |
1 |
5 |
|
Lannavaara ............. |
BlAb |
1—7 |
76 (83) |
4 |
1 |
i |
4 |
Jukkasjärvi ............. |
BlAb |
1—7 |
54 |
4 |
1 |
i |
6 |
Gällivare ............... |
BlAb |
1—7 |
55 (64) |
4 |
1 |
i |
7 |
Jokkmokk .............. |
Blb |
1—6 |
64 (59) |
3 |
1 |
i |
5 |
Arjeplog................. |
B2b |
1—6 |
31 (27) |
2 |
1 |
3 |
|
Tämaby................ |
B2b |
1—6 |
28 (24) |
2 |
1 |
3 |
|
Änge ................... |
B2A |
4—7 |
30(34) |
2 |
1 |
i |
2 |
Storvallen .............. |
b |
1—3 |
12 |
1 |
1 |
1 |
|
Summa |
402 |
25 |
9 |
5 |
36 |
Införandet av det sjunde skolåret för nomadskolans del skedde med början
i de två sydligaste nomadskoldistrikten läsåret 1950/51. I och med att Karesuando-distriktet
läsåret 1959/60 fått sitt sjunde skolår, är denna utbyggnad
av nomadskolan fullständigt genomförd. Detta har skett »försöksvis», och enligt
gällande författning är skolgången för nomadlapparnas barn alltjämt sexårig.
Beträffande undervisningstiden gäller fortfarande, att den är kortare än för
det obligatoriska skolväsendet i övrigt. Stadgan föreskriver således 344/7 veckors
lärotid, vilken dock, där förhållandena det påkallar, må kunna minskas till
19 3/7 veckor. Alltsedan »heltidsläsning» infördes i Karesuando nomadskoldistrikt,
har nomadskolans undervisningstid överallt varit 344/t veckor.
Med avseende på det inre arbetet har nomadskolan i stort sett utvecklats
på samma sätt som folkskolan och kommit att mer och mer närma sig denna.
Sin sär sprägel har den fått genom de »lapska ämnena», nomadkunskap, lappslöjd
och lapska språket.
I undervisningsplanen för nomadskolorna, fastställd av skolöverstyrelsen den
14 juni 1956, ingår kursplaner för två ämnen som inte förekommer inom folkskolan,
nämligen lapska och nomadkunskap, samt dessutom särskilda kursplaner
för två av folkskolans ämnen, nämligen hembygdskunskap med arbetsövningar
och slöjd. Undervisningen i lapska och nomadkunskap omfattar i regel 1—2
veckotimmar i vardera ämnet i klasserna 3—7.
Nomadskolinspektören avgör, huruvida undervisning i lapska och engelska
skall anordnas i de olika klasserna. Lapska läses numera i alla norrbottensskolor
från och med tredje årskursen men ej alls i Västerbottens- och jämtlandsskolorna
på grund av dialektförhållandena. Engelska har undan för undan införts
och förekommer från och med läsåret 1959/60 vid samtliga nomadskolor; be
-
1 Genom centralisering av årskurs 7 har en del barn överförts från Karesuando till Lannavaara.
från Jokkmokk och Arjeplog till Gällivare samt från Tärnaby till Änge. Inom parentes anges därav
föranledda förändringar i elevantalen.
2 Här avses kokerskor och biträden. Dessutom tillkommer fastighetsskötar- och städningspersonal.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
höriga lärare finns i Karesuando, Jukkasjärvi och Gällivare, och vid de övriga
använder man sig av radioundervisning.
Undervisningsspråket är överallt svenska. Nomadskolstadgan föreskriver (§ 7,
mom. 3), att undervisningen »där ej särskilda förhållanden annat föranleder» skall
meddelas på svenska. Härigenom medgives således, att lapskan under vissa, icke
angivna, omständigheter må användas som undervisningssprak. I enlighet härmed
har lapskans ställning i nomadskolorna på senare år undan för undan
stärkts: morgonandakt har ibland hållits på lapska, likaså i en del fall lektioner i
kristendomskunskap på lågstadiet och nomadkunskap i högre klasser, bortsett
från att språket fått en självständig plats som undervisningsämne. Man har
kommit att se det som en naturlig sak, att vid samebarnens start i skolan
lapskan får utgöra en brygga mellan deras lapskspråkiga hemmiljö och den efter
hand helt eller övervägande svenskspråkiga undervisningen.
Lärarna vid nomadskolorna benämnes lärare vid visteskola och lärare vid
byskola. Dessa beteckningar härrör från en tid, då nomadskolan var organiserad
på ett helt annat sätt än nu. Kompetens- och avlöningsförhållanden överensstämmer
i huvudsak med vad som gäller för småskollärare och folkskollärare
inom skolväsendet i övrigt.
Bland behörighetsvillkoren uppställer stadgan inte något särskilt, som har
avseende på nomadundervisningens delvis särpräglade syften och innehåll. Det
föreskrives dock i annat sammanhang, att da nomadlärare skall utses »särskild
hänsyn bör tagas till vederbörandes insikter i ämnet nomadkunskap» (§ 15
mom. 4). För att undervisa i lapska erfordras särskild, av skolöverstyrelsen meddelad
behörighet.
Sedan skolöverstyrelsen år 1942 utrett ärendet, beviljade riksdagen samma
år det första anslaget till fortsättningsskolundervisning för nomadbarn. Påföljande
år utfärdades närmare stadgebestämmelser för denna undervisning.
Fortsättningsskolan för nomadbarnen skall, enligt 1943 års stadga (nr 378),
i regel anordnas såsom yrkesbestämd, huvudsakligen inriktad på »renskötsel och
andra grenar av nomadlapparnas yrke». Den har i den s. k. fältstudie- eller fjällkursen
fått en särpräglad utformning, från och med sommaren 1960 genomförd
i samtliga nomadskoldistrikt. För fältstudiekurserna finns ej någon egentlig
kursplan. Huvudmomenten är emellertid renens sommarlandskap, renskötselns
organisation under sommarhalvåret, upplysningar om renskötselns och rennomadismens
historia i området samt praktisk fjällkunskap. Sommaren 1961
anordnades fem fältstudiekurser, som började vid midsommar och pågick i sex
veckor: i Rostadalen i Troms fylke i Norge, i Abiskodalen, i Gällivare-, Jokkmokks-
och Jämtlandsfjällen. På de platser, som valts till baser, har ett antal
bodar och kåtor uppförts för kursernas behov. Fn nomadlärare, en husmor och
cn aktiv renskötare utgör vanligen personalen vid cn fjällkurs.
Beträffande tillsyn och ledning gäller att nomadskolan är helt fristående gentemot
de kommunala skolorna. Varken skolstyrelsen eller det allmänna skolväsendets
fackliga ledare har någon befogenhet att befatta sig med nomadskolan.
önskemålet att engagera målsmännen i undervisningsfrågorna har för samer -
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
nas del tillgodosetts genom en särskild institution, nomadskolfullmäktige, varom
föreskrifter första gången meddelades år 1925. Lapparna i varje till nomadskoldistrikt
hörande lappby skall inom sig utse två fullmäktige jämte ställföreträdare
för dessa; mandattiden är fyra år. Valet sker vid sammanträde som
årligen skall hållas inför lappfogde. Nomadskolinspektören har att minst en gång
varje år sammanträda med nomadskolfullmäktige för att bereda dessa tillfälle
att med honom överlägga i frågor, som rör nomadundervisningen. Trots långa
färdvägar för åtskilliga har det i allmänhet lyckats bra att samla fullmäktige till
sammanträdena.
Vid varje nomadskola skall finnas en tillsynsman. Instruktionen för denne,
fastställd av skolöverstyrelsen den 23 maj 1955, ålägger honom att »närmast
under nomadskolinspektören ha uppsikt över nomadskolanläggningen och ombesörja
löpande praktiska och ekonomiska angelägenheter». De särskilda uppgifter
som instruktionen i fortsättningen uppräknar, avser huvudsakligen skolanläggningens
lokaler, barnens inkvartering, fostran och vård samt räkenskaper
och redovisning för skola och skolhushåll. Av de nio tillsynsmännen är en
kyrkoherde och en polisman; de övriga är lärare vid respektive nomadskolor.
År 1916 inrättades en särskild befattning som nomadskolinspektör, samtidigt
som den lokala ledningen genom skolråd och kyrkoherde slopades. Nomadskolorna
ställdes alltså direkt under nomadskolinspektören och domkapitlen.
Enligt gällande instruktion för nomadskolinspektören (1938: 478) skall denne
under inseende av skolöverstyrelsen ha ledning och tillsyn av nomadskolväsendet
och främja dess utveckling. Till hans uppgifter hör bl. a. att överlägga
med nomadskolfullmäktige, utse tillsynsman, ledigkungöra och upprätta förslag
till lärartjänster samt inge förslag till anslagsäskanden för nomadskolväsendet.
Regional ledning för nomadskolväsendet finns numera inte. Fram till år 1958
fyllde de två nordligaste domkapitlen vissa uppgifter med hänsyn till nomadskolväsendet.
Dessa uppgifter motsvarade dels vissa av en kommunal skollednings
befogenheter, dels hade domkapitlen och nomadskolinspektören att fylla
samma uppgifter som domkapitlen och folkskolinspektörerna beträffande folkskoleväsendet.
Den 9 oktober 1958 förordnade Kungl. Maj:t om överflyttande
på skolöverstyrelsen av domkapitlen tillkommande uppgifter på nomadskolväsendets
område.
Av gammalt har undervisningen av de nomadiserande samerna ansetts vara
en rikets angelägenhet, och kostnaderna för densamma har helt bestritts av
statsmedel.
Under åttonde huvudtiteln har under budgetåret 1961/62 följande anslag an -
visats för ändamålet:
Nomadskolor: Avlöningar .................. 1 400 000
Omkostnader................ 607 000
Fortsättningsskolundervisning
för nomadbarn .............. 81 000
Summa kr. 2 088 000
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
Kostnaderna för uppförande och underhåll av nomadskolanläggningarna bestrides
också helt av statsmedel. Den omedelbara förvaltningen av anläggningarna
omhänderhas av vederbörande länsarkitektkontor.
Som anförts i inledningen har utredningen låtit utföra en omfattande demografisk
undersökning rörande lappbefolkningen. I fråga om detaljerna i denna
undersökning torde få hänvisas till betänkandet. Vissa av undersökningens
resultat torde dock böra återges här.
Den folkgrupp, för vilken nomadundervisningen enligt utredningens mening
skall vara tillgänglig, sammanfaller med vad som i folkräkningarna betecknas
som lappbefolkningen, vilken i sin tur i det närmaste motsvarar den renskötselberättigade
gruppen. Denna grupp omfattar i runt tal omkring 10 000 människor.
Den renskötande befolkningen omfattade vid räkningstillfället, den 1 september
1958, 3 010 personer, fördelade på 2 365 fjällappar och 645 skogslappar.
Av fjällapparna tillhörde 1 715 Norrbottens län, 272 Västerbottens län och 378
Jämtlands län. Vid undersökningen indelades fjällappbyarna i Norrbotten i två
grupper, den ena omfattande de tre nordligaste och 590 personer (»Könkämägruppen»),
den andra omfattande övriga fjällappbyar i länet och 1125 personer.
Den ur utvecklingssynpunkt fördelaktigaste åldersfördelningen hade Könkämägruppen
och skogslapparna, med en relativt sett mycket stor andel barn; tillväxttakten
föreföll dock avtaga något. I fråga om övriga fjällappbyar i Norrbotten
konstaterades att ett tidigare tämligen konstant antal födda på senare år
undergått en märkbar minskning. Fjällapparna i Västerbottens och Jämtlands
län hade relativt sett litet antal barn och stort antal åldringar. Sålunda konstaterades
för fjällapparnas vidkommande en progressiv åldersfördelning längst i
norr, en övergångstyp mellan stationär och regressiv fördelning i mellanområdet
och en regressiv fördelning i söder.
Antalet levande födda barn av fjällsamer under senare år är av följande
storlek.
År |
Antal födda |
År |
Antal födda |
År |
Antal födda |
1945 |
71 |
1950 |
43 |
1955 |
34 |
1946 |
48 |
1951 |
39 |
1956 |
34 |
1947 |
53 |
1952 |
56 |
1957 |
31 |
1948 |
49 |
1953 |
45 |
1958 |
30 |
1949 |
58 |
1954 |
37 |
Den i undersökningen ingående framskrivningen av den renskötande befolkningen
med hänsyn tagen till beräknad nettoutflyttning, gav följande
tal.
År |
Samtliga |
Därav fjällsamer |
1958 .................. |
3 010 |
2 365 |
1963 .................. |
2 983 |
2 341 |
1968 .................. |
2 961 |
2 320 |
1973 .................. |
2 966 |
2 318 |
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
Minskningen uppgår för »samtliga» till omkring 1,5 %. Barnkullarna kommer
dock att minska i betydligt snabbare takt. För åldersgruppen 0—15 år ger framskrivningen
följande tal; inom parentes anföres medeltalet för en årskull.
År |
Samtliga |
Därav fjäilsamer |
1958 .................. |
798 (53) |
610 (40) |
1963 .................. |
677(45) |
522 (35) |
1968 .................. |
622 (41) |
476(32) |
1973 .................. |
646 (43) |
494(33) |
III. Motiv för särskild undervisning av samernas barn
A. Utredningens redovisning
Utredningen understryker, att varje övervägande av hur nomadundervisningen
bör ordnas måste föregås av ett ställningstagande i själva principfrågan,
huruvida samernas barn bör undervisas för sig eller tillsammans med andra
barn. Utredningen analyserar ingående denna fråga och framhåller därvid först
att det är samernas yrkes- och b o sättning sjörhållanden som historiskt sett utgör
grunden till att särskilda skolanordningar skapats för deras räkning. Man fann
nämligen, att den nomadtillvaro, som sammanhängde med fjällrenskötseln,
nödvändiggjorde en speciell skolorganisation, om barnen över huvud taget skulle
kunna bibringas någon undervisning. Detta ledde i sin tur till att nomadbarnen
inte kunde undervisas tillsammans med de övriga barnen.
Utredningen anför härom i huvudsak följande.
De renskötande samerna själva torde numera i allmänhet inte anse det som
ett väsentligt önskemål, att barn i skolåldern får tillfälle att följa hjordarna
under flyttningarna. Man har därför överallt upphört med att söka anpassa
nomadskolans lästider till flyttningstiderna. Denna utveckling, som bör ses i
samband med det förhållandet, att familjerna på flera håll numera har fast
bostad året om, medan endast det erforderliga vaktmanskapet följer renarna
mellan de olika beteslanden, har givetvis reducerat behovet av en för renskötarnas
barn särskilt lämpad skolgång. Ju mer av det klassiska nomadlivet som försvinner,
desto mer bortfaller också den ursprungliga motiveringen för nomadskolan.
En fråga av stor vikt för trivseln i samefamiljerna är i vilken utsträckning
barnen skall kunna bo hemma under skoltiden. För att få en konkret bild av förhållandena
har utredningen försökt att i detalj studera, hur skolgång med samundervisning
skulle ha gestaltat sig för en viss grupp barn, som för närvarande
går i nomadskola. Som exempel har valts nomadskolornas samtliga elever under
läsåret 1958/59. Undersökningen visar, att samundervisning skulle möjliggöra
»hemmaboende» i betydligt större utsträckning än vad som är möjligt med nomadskolsystemet,
vilket på sitt sätt talar för samundervisning.
Då och då uttalas bland samerna farhågor för att deras barn skall lockas bort
från renskötseln, genom de intressen och vanor de förvärvar som elever i en
»vanlig» skola; i en särskild skola skulle deras tankar och yrkesplaner lättare
15
Kungl. May.ts proposition nr Öl år 1962
kunna bindas vid rennäringen och dennas behov av arbetskraft därigenom tryggas
Argumentet är besläktat med vissa av de skäl som anfördes för 1913 års
nomadskolreform. Detta motiv bör dock enligt utredningens mening inte i och
för sig få bli avgörande för ställningstagandet. Samhället kan inte gärna ställa
en särskild skola till förfogande för olika grupper av näringsidkare i avsikt att
hjälpa dem hålla kvar de yngre generationerna inom vissa ärvda yrken. Det
motstånd mot skolpliktens förlängning till nio år, som redan på små hall gjort
sig märkbart inom den renskötande befolkningen, utgör inte heller något skal för
särbestämmelser. Önskemålen från denna kategori om att dess ungdom skall
slippa skolan i 15- och 16-årsåldern och arbeta hemma i stället är väl på det
hela taget inte starkare grundade än motsvarande önskemål från andra grupper.
Utredningen anlägger härefter psykologiska och pedagogiska synpunkter på de
lapsktalandes skolgång och framhåller, att ett väsentligt drag i dessas situation
är det förhållandet, att de ovillkorligen måste behärska även majoritetsbefolkningens
språk. Genom sin tvåspråkighet befinner sig samerna i en speciell
situation, som de själva måste söka bemästra pa olika sätt och som samhället
i vissa avseenden måste uppmärksamma och inrätta sig efter.
Utredningen lämnar en intressant principiell utredning rörande tvåsprakighetens
problem av vilken följande här torde få återges.
Om tvåspråkigheten uppstår i småbarnsåldern, betyder detta att de båda
språken läres i det närmaste samtidigt. Från början flyter de samman i ett
gemensamt språksystem ur vilket de två beståndsdelarna efter hand frigör sig.
Det anses allmänt, att detta är det bästa sättet, dvs. det som ger den säkraste
språkbehandlingen. Vanligare är, att det andra språket läres under de forsta
skolåren, efter att det första har lärts i hemmet. Även detta anses fördelaktigt,
eftersom barnet vid denna ålder har en stark drift att identifiera sig med sin
omgivning och övertaga dess vanor och uttrycksmedel. Puberteten medför en
tendens till konsolidering av personligheten och därmed till en minskning av
förmågan att underkasta sig ett nytt språks normsystem. Den tvåspråkighet
som uppstår i ungdomsåren eller i vuxen ålder utmärkes av att intresset inriktas
på språkets innehåll, medan dess formella system försummas, med ofta betydande
svårigheter att hålla isär de båda språken. o
I vissa avseenden ställer en tvåspråkig folkgrupp samhället inför svårbemästrade
problem. Ett sådant är frågan, hur skolan på bästa sätt skall kunna
sörja för undervisning av de barn, som är eller skall bli tvåspråkiga. Denna fråga
blir inte minst vansklig i de trakter, t. ex. samernas bosättningsområde i Sverige,
där befolkningen är språkligt heterogen, dvs. sammansatt av en majoritet och
en minoritet med blandad bosättning. Ett val mellan sam- och särunder\ isning
för de två gruppernas barn måste där göras. I det följande betraktas minontetsbarnens
skolgång ur vissa psykologiska och pedagogiska synpunkter, som syns
vara av betydelse för ställningstagandet.
Då ett barn börjar skolan, försätts det, alldeles oavsett sprakförhallandena, i
eu ny och ovan situation, ställs inför andra, mera skärpta krav än i hemmet och
får sin plats i en vidgad, till stor del främmande krets av barn och vuxna människor.
Miljöbytet betyder stundom anpassningssvårigheter. Som bekant försöker
man numera föra in barnet i skolans värld på ett sa varsamt sätt som
möjligt och lägger ned stor möda på att göra nybörjaren trygg och hemmastadd
i den nya omgivningen. Eu särskild påfrestning måste de barn raka ut för, som
16
Kungl. Maj:ts proposition nr Öl år 1962
i och med inträdet i skolan försätts i en främmande språkmiljö och som inte
nnder en längre eller kortare tid kan tala med och förstå lärare och kamrater.
Enstaka barn med annat språk än skolspråket blir isolerade i klassen ända till
dess de lärt sig detta och då de omsider blir i stånd att meddela sig med
de andra, talar de länge med en mer eller mindre utpräglad brytning, som lika
mycket som tystnaden i början röjer deras särställning och hindrar dem från
att smälta samman med klassen. Om i samma skola går flera barn med annat
språk än det läraren och de flesta kamraterna använder, så sluter de sig gärna
på rasterna tillsammans i en grupp för sig, där de kan tala sitt eget språk och
uppleva gemenskap; en sådan gruppbildning fördröjer å andra sidan deras inlärande
av det nya språket. Att en del barn inte kan taga med sig sitt hemspråk
till skolan och in i klassrummet, verkar ofördelaktigt även på ett annat
sätt. Da modersmålet där inte förekommer vare sig som undervisningsämne
eller samtalsspråk, så uppleves detta så, att det inte »duger» i skolan, att det är
mindre värt än det nya språk som läraren och kamraterna talar. Med en sådan
nedvärdering av hemspråket och därmed av en viktig beståndsdel i barndomsmiljön
skapas sannolikt gärna en känsla av otrygghet och rotlöshet, som knappast
kan vara gynnsam för personlighetsutvecklingen. Omständigheterna kan
föranleda en människa att lära sig ett nytt språk och kanske t. o. m. lägga bort
sitt modersmål, men språkbytet bör inte påtvingas henne på ett sådant sätt, att
hon förledes till att skämmas för sitt ursprung och till att ta avstånd från sin
uppväxtmiljö.
Enligt utredningens mening blir undervisningen av elever, vilka i ett så
väsentligt avseende som i fråga om språket skiljer sig från flertalet barn, mest
framgångsrik om den anpassas efter deras speciella förutsättningar: genom att
modersmålet användes som nybörjar- och hjälpspråk vid den allmänna undervisningen
och genom att studiet av det svenska språket får en särskild inriktning.
En särskild uppgift för skolan är, då det gäller samerna, att undervisa
dem i deras lapska modersmål. Gemensam skolgång gynnar för vissa samebarn
den praktiska träningen i att använda svenska, nämligen i de fall, då den leder
till samvaro mellan lapsktalande och svensktalande elever.
Utredningen finner att en målsättning som utgår från dessa omständigheter
lättast förverkligas genom att de lapsktalande liksom hittills undervisas för sig.
De skiftande lokala och personliga förhållandena gör emellertid att fördelar och
nackdelar av sär- respektive samundervisning inte gör sig gällande med samma
styrka i alla de enskilda fallen. Framför allt är de psykiska faktorerna varierande
och svårbedömda. Alla barn är inte lika ömtåliga. Den krets av skolkamrater
vari den lapskspråkige söker inordna sig, är mer eller mindre positivt
stämd mot honom, på grund av det ena eller det andra skälet. Samebarnens
möjligheter att finna sig tillrätta i den nya miljön och att tillgodogöra sig undervisningen
beror givetvis till väsentlig del på vilka förkunskaper i svenska vart
och ett av dem har vid inträdet i skolan och på barnets anlag för att lära språk.
Om man, såsom utredningen föreslår, bereder föräldrarna tillfälle att välja mellan
samundervisning och särundervisning för sina barn, blir det möjligt att låta
omständigheterna i det enskilda fallet bestämma formerna för skolgången.
Utredningen går så över till frågan om samernas ställning till samhället och
framhåller härom bl. a. följande.
Samerna är helt naturligt angelägna att erhålla en god och trygg försörjning,
som ger dem samma levnadsstandard som landets övriga invånare. För närvarande
är de lapska familjernas medelinkomst väsentligt lägre än befolkningens
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
17
i övrigt. Förbättringen av deras ekonomiska förhållanden kan emellertid inte
ske enbart, eller ens huvudsakligen, inom ramen för de yrken, som de av gammalt
huvudsakligen ägnat sig åt. Trots att utflyttning länge pågått från renskötseln,
är den därtill knutna befolkningen i dag alltför stor på sina håll. Det
ter sig ytterst angeläget att de övertaliga kan finna vägar ut på den allmänna
arbetsmarknaden och där försörja sig inom nya yrken, under det att de inom
rennäringen kvarstannande erhåller en god utkomst av dess avkastning. Försörj
ningsvillkoren för de samer, som ägnar sig åt fiske och jordbruk, är likaså
i många fall mycket hårda.
Samernas önskemål i nationellt och kulturellt avseende är svårare att beskriva.
Någon enhetlig hållning finns inte, olika värderingar och åsikter bryter sig mot
varandra. En del är starkt medvetna om det särpräglade i samekulturen och
söker väcka så många som möjligt till samma insikt och till vilja att slå vakt om
det samiska arvet; andra kan inte se något värde i det samiska, är oförstående
inför talet om situationens kultursida och uppfattar särskilt nomadlivets ålderdomliga,
»primitiva» drag som tecken på efterblivenhet ur den moderna civilisationens
synpunkt.
Att en sådan splittring förekommer, är i grund och botten inte onaturligt.
Samernas situation är utan tvivel synnerligen vansklig och svårbemästrad. De
är utsatta för påverkan från olika håll, konservatismen och lojaliteten med hänsyn
till fädernas livsform bryter sig mot behovet och strävandena att följa med
sin tid, och människor med skiftande kynne, värderingar och förväntningar kan
inte gärna välja samma väg. Framtidsutsikterna för renskötseln och andra sameyrken
ter sig mer eller mindre ljusa på olika håll, något som bidrager till att
skapa skilda uppfattningar även i andra frågor än de materiella. Att majoritetsbefolkningens
attityd mot samerna varierar avsevärt har också sin betydelse.
Ytterligare en anledning till lägets oklarhet är slutligen, att samernas organisationssträvanden
först sent krönts med framgång. En livskraftig riksorganisation
skapades först 1950 genom bildande av Svenska samernas riksförbund. Den
debatt och det väckelsearbete i kulturfrågorna som förekommit i SSR:s och i
sällskapet Same-Ätnams regi och vars huvudlinje torde kunna sammanfattas
1 mottot »aktiv anpassning» är fortfarande i sin begynnelse och har inte gärna
ännu kunnat leda till någon samling kring ett gemensamt program.
Att mäta de olika opinionerna skulle vara en vansklig uppgift. Utredningen
har avstått från försök i denna riktning och vill endast konstatera, att opinionen
för bevarandet av samernas kulturella egenart och nationella gemenskap har ett
stort antal övertygade anhängare.
Utredningen betonar emellertid, att det på intet sätt är önskvärt, att samefolket
exklusivt ägnar sig åt renskötseln och vissa andra vildmarksyrken.
Utredningen anser inte, att lapska särdrag, som en person har och som han
kanske önskar bevara, numera i nämnvärd utsträckning bidrar till att hålla
honom tillbaka från någon av de förvärvskällor som han vill tillgodogöra sig.
Samen måste dock kunna svenska och helst behärska språket väl, för att kunna
göra sig gällande utanför den rent lapska sektorn av näringslivet.
Rörande det betraktelsesätt, som bör ligga till grund för bedömningen av
samernas skolfråga, framhåller utredningen följande.
Synen på samernas problem bör inte i första hand bestämmas genom en bedömning
av hur pass »särpräglad», »märklig» e. d. deras kultur är, dvs. hur
mycket den avviker från majoritetsbefolkningens förhållanden. Strävan att
2 — Il i han g till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. AV 61
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1962
främja samernas och samekulturens möjligheter att leva vidare får under inga
omständigheter ges en museal, konserverande inriktning, som mot samernas
vilja och med åsidosättande av deras berättigade intressen försöker hålla kvar
en ålderdomlig, »intressant» livsform. Bestämmande för samhällets ställningstagande
bör i stället vara hänsynen till samernas eget bästa, sådant dessa själva
fattar det. Endast efter det att och i den mån samerna valt att hålla fast vid
sin nationella tradition, bör samhället i medvetande om de värden den representerar
stödja samerna i deras bemödanden härvidlag. Varje avsiktlig, och om
möjligt också varje oavsiktlig, påverkan från samhällets sida i den ena eller den
andra riktningen borde vara utesluten. Var och en bör också få avgöra i vilken
riktning hans barn skall fostras.
Då det gäller samernas skolgång, bör det fastslås, att de har rätt till en
undervisning, som i alla avseenden är likvärdig men som för den skull ej behöver
vara identisk med den som kommer majoritetsbefolkningen till del. I egenskap
av minoritetsfolk har de vissa särskilda undervisningsbehov, som samhället icke
kan förbise. De har rätt till att genom skolan få en orientering om sin egen kulturs
utveckling och om dess situation i nutiden, en orientering som inte avser
att förmedla bara kunskap utan också att väcka respekt för och pietet mot arvet
från tidigare släktled samt en känsla av samhörighet med det egna folket. Innehållet
i skolans undervisning och den anda vari denna bedrives bestämmer till
väsentlig del människornas värdesystem. Att låta det samiska undanträngas
eller helt försvinna från samernas undervisning vore att bidraga till att deras
personliga tillvaro utarmades och att deras ställning som folk försvagades.
Ett tillgodoseende av samernas särskilda anspråk på skolan inom ramen för
eu undervisning, som är gemensam för deras och icke-samernas barn erbjuder
stora svårigheter. Inte på någon plats är befolkningssituationen sådan, att en
rent samisk läraravdelning kan bildas, tvärtom skulle sameeleverna i de allra
flesta fall komma att utgöra mycket små minoriteter i övervägande icke-samiska
klasser. Genom individualiserat studiesätt och grupparbete kunde väl minoritetsgruppens
intressen till en del tillgodoses inom klassens ram, men det vore knappast
realistiskt att betrakta problemet som löst i och med en rekommendation
av sådana metoder.
B. Utredningens slutsatser och principförslag
Av granskningen av motiven för en särskild undervisning av samernas barn
anser utredningen framgå, att nomadskolans ursprungliga motivering, sammanhängande
med en äldre tids typiska nomadliv, knappast längre har någon giltighet.
Däremot kan nya motiv härledas å ena sidan ur vår tids allmänt erkända
psykologiska och pedagogiska principer, å andra sidan ur den kulturella och
nationella situation, i vilken samerna numera lever. Dessa skäl är enligt utredningens
mening fullt tillräckliga för att föranleda, att särskilda skolor även
framdeles finnes upprättade för samernas barn. Dessa bör stå öppna för alla
samiska grupper, även om det hävdvunna namnet nomadskola bibehålies.
Samerna bör vidare tillerkännas rätt att välja mellan att låta sina barn gå i
nomadskolor och att låta dem gå i det reguljära skolväsendets skolor. En sådan
valfrihet kan motiveras dels med att förhållandena numera inte på något sätt
hindrar samebarn från att fullgöra sin skolplikt tillsammans med andra barn,
19
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51 år 1962
dels med att samer, som inte önskar få sina barn fostrade i speciellt samisk anda,
bör få säga nej till den skola, som vill utöva en påverkan i sådan riktning. Det
kan även finnas sådana, som visserligen vill, att deras barn skall bibringas förståelse
för och kunskap om det lapska, men som menar att detta kan ske på
annat sätt än genom nomadskolan, och sådana, som helst skulle ha barnen i
nomadskolan men som föredrar samundervisning pa grund av stort avstand till
nomadskolan eller liknande skäl; även dessa bör ha frihet att välja. Vid obligatorisk
nomadundervisning i särskilda skolor eller klasser får man alltid räkna
med att detta system på sina håll bland samerna betraktas som en orättvisa.
Det saknas inte exempel på att man i nomadskolorna sett en form av segregation,
som majoritetsbefolkningen påtvingat den lapska folkgruppen. Det enda
sättet att definitivt undanröja dylika, låt vara fullständigt grundlösa, föreställningar
är en fullt genomförd frivilligprincip.
En konsekvens av valfriheten blir, att folkskolestadgans bestämmelser om allmän
skolplikt skall gälla även för fjällsamernas barn och att den nuvarande
särskilda skolplikten således kan upphävas. Inskrivningen av nomadbarn kan
därmed ske på samma sätt som för övriga barn, varvid målsman, som önskar
få sitt barn placerat i nomadskola, har att anmäla detta.
Några särskilda villkor för att få tillträde till nomadskola bör inte uppställas
på annat sätt än att var och en, som påstår sig vara same skall kunna utnyttja
den här avsedda rättigheten.
Utredningen finner det för sin del sannolikt, att valfriheten på de allra flesta
håll inte kommer att rubba den tradition för barnens undervisning inom denna
folkgrupp, som skapats av nomadskolan och dess föregångare. Undantag kan
man vänta sig i en del fall, där man genom att låta barnen gå i reguljär skola
kan ha dem boende hemma, och möjligen längst i norr, där ett visst principiellt
motstånd mot den särskilda skolplikten försports.
Tillskott av elever från andra grupper än fjällsamer kan därjämte väntas
även i fortsättningen.
Förutom den rådande traditionen för skolgång inom en familj eller en bygd
torde vid frihet för målsman och elev att välja mellan nomadundervisning och
reguljär undervisning, även åtskilliga andra faktorer komma att inverka på
deras beslut. Att generellt förutsäga och mot varandra väga verkningarna av
dessa är cj möjligt. Däremot ger själva befolkningsutvecklingen grund för ett
bestämt antagande, nämligen att den nuvarande nomadskolans elevårgångar
kommer att minska i fortsättningen. Med bortseende från nomadskolornas just
nu och under de närmaste åren stora kullar, beräknar utredningen storleken av
de elevgrupper, som under perioden 1965—1975 kan väntas bli anmälda till nomadundervisning
i någon form, till ett antal, sjunkande från omkring 45 till
omkring 35.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
C. Remissyttranden
Skolöverstyrelsen tillstyrker, att nomadskolorna bibehålies, att den särskilda
skolplikten upphör och att valfrihet införes. Nomadskolinspektören bör liksom
nu äga befogenhet medgiva, att även barn till icke-samer intages i nomadskola.
Beträffande de av utredningen framlagda siffrorna rörande barnantalet inom
nomadundervisningen framhåller överstyrelsen, att överstyrelsens erfarenhet av
hittillsvarande behov och av samernas egen inställning till en särskild skola för
deras barn inte motsäger de slutsatser, som utredningen kommit till, varför
överstyrelsen finner, att prognoserna i huvudsak kan godtagas.
Särundervisning på föreslaget sätt tillstyrkes av länsskolnämnden i Norrbottens
län, dock med viss tvekan. Nämnden har övervägt ett förslag om särundervisning
endast på lågstadiet. Valfrihet bör föreligga både vid inskrivningen
och under den löpande skolgången.
Länsskolnämnden i Västerbottens län och skolstyrelsen i Tärna anser inte särskilda
nomadskolor erforderliga för samerna i Västerbottens län. Undervisningen
för samerna kan enligt skolstyrelsen i Tärna helt förläggas till Skytteanska
skolan. Enligt skolstyrelsens mening kan valfrihet för alla som säger sig
vara same få olyckliga konsekvenser och medföra svårigheter beträffande skolplaneringen.
Länsskolnämnden i Jämtlands län har inga invändningar mot särundervisning.
Nämnden anser att behov kan föreligga, att till nomadskola kunna hänvisa
sådana barn, som skall gå i vanlig skola men som har närmare till nomadskolan.
Samernas folkhögskola, tillsynsmännen och nomadskolfullmäktige tillstyrker
genomgående de förordade skolpliktsbestämmelserna med bl. a. valfrihet mellan
nomadskola och vanlig skola. Ett undantag utgör dock nomadskolf ullmäktige
i Västerbotten som anser, att förslaget om valfrihet skulle kunna äventyra
nomadskolans fortbestånd.
Statskontoret ansluter sig till huvudtankarna i betänkandet och har inte något
att erinra mot utredningens förslag rörande nomadskolans framtida uppbyggnad.
Myndigheten beklagar emellertid, att utredningen ägnat de ekonomiska aspekterna
ett så begränsat utrymme och anser ett närmare klarläggande av de ekonomiska
frågeställningarna erforderligt.
Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämlands län tillstyrker de
allmänna principer för nomadundervisningen som framlagts av utredningen.
De fyra lappfogdar, som avgivit yttrande över förslaget, har i huvudsak inga
erinringar. Lappfogden i Norrbottens södra distrikt uttalar dock tveksamhet
rörande nyttan och nödvändigheten av särundervisning.
Av de 18 kommuner, som avgivit yttranden, har flertalet ej framfört några
större erinringar mot utredningens förslag. Fyra av kommunerna har dock principiellt
avvikande uppfattningar. Sålunda anser Karesuando kommun, att nomadskolorna
bör avskaffas och fullständig samundervisning införas. Vid en eller
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
flera reguljära högstadieskolor bör dock möjligheten till undervisning i lapska
tillvalsämnen föreligga.
I yttrandet från Kiruna stad uttalas, att undervisningen av samebarnen icke
bör ske vid särskilda nomadskolor, men under förutsättning av valfrihet kan ett
bibehållande tills vidare av denna skolform vara motiverat. Även vid de vanliga
skolorna bör samebarnen den första tiden kunna sammanföras till en särskild
grupp för att lapskan skall kunna användas som hjälp- och undervisningsspråk.
Undervisning i lapska bör ej förekomma på mellanstadiet.
Offerdals kommun uttalar, att särskild undervisning i nomadskolor ej längre
kan anses erforderlig.
TCO och SACO tillstyrker särundervisning på låg- och mellanstadiet under
förutsättning av att föräldrarna beredes tillfälle till fritt val.
Svenska samernas riksförbund tillstyrker fortsatt nomadundervisning med frihet
vid valet av skolform. Förbundet framhåller, att det krävs ingående upplysning
om olika alternativ, om valfriheten skall bli verklig.
Same-Ätnam, sällskapet lapska odlingens framtid, uttalar sin anslutning till det
yttrande, som avgivits av Svenska samernas riksförbund.
IV. Undervisningens organisation m. m.
A. Utredningen
1. Låg- och mellanstadiet
Utredningen föreslår sådana förändringar av nomadskolornas organisation,
som betingas av att den 9-åriga grundskolan genomföres även för samernas del.
Låg- och mellanstadiet, som endast till mindre del påverkas av denna utveckling,
föreslås bli förlagt till de nuvarande nomadskolanläggningarna. Årskurs 7
kommer därvid att successivt avskaffas vid nomadskolorna och organiseras på
annat sätt.
Den nuvarande, som fjällkurs organiserade fortsättningsskolan bör upphöra i
samband med skolpliktstidens förlängning på samma sätt som inom skolväsendet
i övrigt.
Utredningen framhåller, att det på grund av valfrihetsprincipen och det
sjunkande barnantalet är tänkbart att inte alla de nu i bruk varande nomadskolanläggningarna
i framtiden kommer att behövas. I första hand torde det,
på grund av det sjunkande barnantalet bland samerna i Jämtlands län, kunna
bli fråga om att indraga lågstadieskolan i Storvallen för att i stället undervisa
barnen vid Änge nomadskola även på lågstadiet. Därmed skulle den centralisering
fullföljas, som helt nyligen inletts i och med att Jänsmässholmcns skola,
avsedd för årskurserna 3-4-, ncdlades och barnen därifrån överfördes till Ängc.
Utredningen finner det dock inte motiverat att för närvarande föreslå någon
nomadskolas indragning.
Utredningen anser det önskvärt, att varje nomadskoldistrikt i framtiden så
22
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51 år 1962
långt som möjligt motsvarar en kommun. Utredningen framhåller vidare, att
indelningen i nomadskoldistrikt till väsentlig del skulle förlora sitt berättigande
i den mån nomadskolorna enligt utredningens i det följande redovisade förslag
komme att inordnas bland kommunernas skolor.
2. Högstadiet
Utred ningens förslag. Varje nomadskola kan inte förses med eget
högstadium. Utredningen anser det även otänkbart att anordna undervisning i
lapska ämnen vid alla de kommunala högstadier, till vilka sameungdomen närmast
skulle hänvisas.
Utredningen har i stället övervägt två alternativ med centralisering av
högstadieundervisningen till en eller två skolor. Det av utredningen förordade
alternativet (alternativ II) innebär, att särskild undervisning i lapska tillvalsämnen
samt förberedande yrkesutbildning i renskötsel skall komma till stånd
vid två av det reguljära skolväsendets högstadieskolor, den ena i Kiruna C och
den andra i Jokkmokk. Alla samer skall få rätt att på högstadiet fullgöra sin
skolplikt vid dessa samegruppshögstadier i stället för vid den centralskola i
hemtrakten som de normalt skulle tillhöra.
Det totala antalet elever, som varje år kan komma att anmäla sig till gruppundervisningen
i de lapska ämnena beräknar utredningen i bästa fall komma att
hålla sig mellan 30 och 40.
Alternativ lösning. Den av utredningen diskuterade alternativa lösningen
av högstadiefrågan (alternativ I) innebär, att elever från hela sameområdet
i Sverige skulle samlas i särskilda klasser vid en enda, rent samisk högstadieskola
i exempelvis Gällivare. I denna skola skulle med vissa avvikelser från
den vanliga timplanen lapska ämnen vara obligatoriska, eventuellt dessutom
förekomma som tillvalsämnen. Då även vid detta alternativ elevunderlaget skulle
bli för knappt, måste ett sådant högstadium samverka med en reguljär centralskola
på orten.
Motivering. Rörande fördelarna av de olika alternativen anför utredningen
bl. a. följande.
I fråga om högstadieorganisationens betydelse för studium och konsolidering
av den lapska kulturen anser utredningen, att man enligt alternativ I får räkna
med att eleverna i allmänhet kommer att använda sitt gemensamma lapska
modersmål i umgänget med varandra, i viss mån också med skolhemspersonal
och lärare. De kommer att vänja sig vid och i stor utsträckning lära sig förstå
varandras dialekter. Vid högstadier enligt alternativ II utgör de lapska grupperna
små minoriteter bland finsk- och svensktalande kamrater i samma klasser.
Det verkar troligt att de ogärna kommer att begagna sitt modersmål i dessas
närvaro och att de över huvud taget under sina sista skolår frestas att lägga bort
detta. Den skolanläggning som skapas genom alternativ I kommer att utgöra
ett slags lapsk miljö, där grupper av ungdom från de spridda samiska bygderna
23
Kungl. May.ts proposition nr 51 år 1962
kan bekanta sig med varandra och där även i viss mån målsmännen kommer att
finna en mötespunkt. Alternativ II skapar däremot finsk- eller svenskspråkiga
skolmiljöer med lapska minoritetsgrupper och kan inte på samma sätt som en
lapsk centralskola verka för stärkandet av samefolkets samhörighetskänsla.
Möjligheterna att tillgodose de lapska ämnena blir vid de båda alternativen
lika goda så länge man håller sig till den reguljära timplanen och anordnar den
lapska undervisningen inom tillvalsämnenas ram. I den mån det anses önskvärt
att kunna göra avvikelser från den reguljära timplanen så sker detta lättast
vid alternativ I. Vid en lapsk centralskola kunde det bli möjligt att läsa
lapska som obligatoriskt ämne, varvid undervisningstiden för vissa övriga ämnen
finge beskäras något.
Differentieringen, som givetvis av praktiska skäl aldrig kan tillhandahalla
obegränsade valmöjligheter, förutsätter ett elevunderlag av en viss minimistorlek.
Man inser utan vidare, att elevantalet vid en lapsk högstadieskola aldrig
kan bli så stort, att den på egen hand kan svara för en tillräckligt differentierad
utbildning. Den skolort, varmed alternativ I exemplifierats (Gällivare) och de
som avses för alternativ II (Kiruna C och Jokkmokk) erbjuder alla goda förutsättningar
för differentierad skolgång på högstadiet. Alternativen förefaller
således ur denna synpunkt likvärdiga.
Då det gäller närheten till hemmet, anser utredningen alternativ II fördelaktigast,
då det betvder en lägre grad av centralisering. Vid alternativ II blir
det möjligt för fler elever än vid alternativ I att bo i hemmet och dagligen fardas
till skolan. I båda fallen blir dock inackordering på elevhem det normala.
Kostnaderna för det allmänna blir bl. a. beroende av vilket alternativ-, som
kan komma att locka det största antalet elever att anmäla sig. Den jämförelse
ur kostnadssynpunkt som här skall skisseras utgår dock från samma elevantal
i båda fallen, vilket — som en gissning — antages bli 10 för varje årgång, fördelat
vid alternativ II med 30 elever i Kiruna C och 10 i Jokkmokk. Vissa av
det allmännas utgifter för dessa elever blir exakt desamma, vare sig de fullgör sin
skolplikt enligt det ena eller enligt det andra alternativet. I fråga om undervisningslokaler
kan man vid alternativ- II eventuellt få plats för samerna utan liv -anläggningar för deras räkning. Däremot måste man räkna med att en centralskola
enligt alternativ I måste ha en fullständig uppsättning av egna undervisningslokaler
bortsett från den gruppundervisning som kan komma att forlaggas
till annan högstadieskola. För elevernas inackordering behövs vid alternativ 11
ett mindre antal elevhemsplatser än vid alternativ I, då något fler får möjlighet
att bo hemma. Vid alternativ II blir det sannolikt nödvändigt att på grund av
tillskottet av lapska elever bygga ytterligare ett elevhem samt utvidga ett redan
befintligt. Vid alternativ I erfordras minst två elevhem av ansenlig storlek. Utan
att kunna förete en detaljerad beräkning vågar man utgå från att anläggningen
och driften av en särskild lapsk centralskola måste ställa sig betydligt kostsammare
för stat eller kommuner än att bereda den samiska ungdomen platser
vid reguljära högstadier och möjligheter att där läsa lapska ämnen.
Sammanfattningsvis anser utredningen, att alternativ I är likvärdigt med
alternativ II i fråga om den allmänna undervisningens standard. Alternativ I
skapar dock avsevärt bättre förutsättningar för konsolideringen och studiet av
samernas kultur samt för bevarandet av deras språk.
24
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51 år 1962
Utredningen är dock inte beredd att förorda detta alternativ, då den inte har
blivit övertygad om att elevantalet blir tillräckligt, oaktat nomadskolfullmäktige
och andra samer i många fall gjort gällande, att nomadskolan bör få ett
eget högstadium, och sagt sig acceptera den tanken, att detta måste centraliseras
till en ort, t. ex. Gällivare. Även företrädare för samiska bygder på långt
avstand därifrån har delat denna mening. Uttalanden av denna innebörd tolkar
utredningen dock till icke ringa del som uttryck för en allmänt positiv hållning
till samekulturen och en önskan om dess bevarande. De kan däremot inte anses
mnebara nagon garanti för att barnen faktiskt kommer att placeras i den lapska
centralskolan.
Skapas en särskild centralskola och visar sig sedan samernas intresse för
denna, och därmed även elevtillströmningen, ej hålla måttet, blir det enligt utredningens
uppfattning orationellt eller omöjligt att utnyttja skolanläggningen
för avsett andamål. Riskerna för en felinvestering synes utredningen vara allvarligare
vid alternativ I än vid alternativ II. I en situation som innehåller så
manga osakra faktorer bedömer utredningen det som mest praktiskt att pröva
sig fram och i första hand göra ett försök med alternativ II. Skulle de därvid
vunna erfarenheterna ge vid handen, att reella förutsättningar för en lösning
enligt alternativ I föreligger, står vägen till ett förverkligande av detta alternativ
alltjämt öppen.
I det följande skall några av de motiv beröras som varit avgörande för utredningens
val av högstadieorter. Beträffande lämpliga högstadieorter enligt det
förordade alternativet framhåller utredningen bl. a. följande.
Om ett inte alltför litet antal sameungdomar från början tillhör en centrals
o as upp agmngsomrade, så har underlaget för de samiska undervisningsgrupperna
darmed en stomme, som sedan kan byggas på med det mera osäkra tillskottet
från andra kommuner. Orten bör vidare ha ett centralt läge och goda
kommumkatmner med andra samebygder. Fyra orter, vilka samtliga ligger i
Äorrbotten ar tankbara ur dessa synpunkter, nämligen Vittangi, Kiruna C,
Gallivare och Jokkmokk. Av dessa bör en, antingen Vittangi eller Kiruna C,
utvaljas för det nordliga sameområdets räkning. Vittangi är tänkt som den
reguljära hogstadieorten för ostra Kiruna och Karesuando (samt Junosuando),
vilket betyder att de nomadskolelever som nu går i Karesuando och Lannavaara
nomadskolor skulle fortsätta sin skolgång där. Det kunde då också te sig skäligt
att denna sameungdom, som utgör cirka hälften av alla i Norrbotten, erbjöds
undervisning i sameämnena vid dess »normala» högstadium i Vittangi. Om detta
till Kiruna^ S ^ ^ S°m önskar sådan undervisning resa genom Vittangi
Kiruna C är den naturliga skolorten för kommunens mellersta och västra
, inte11,niI1S!: ,, de samiska storvistena längs järnvägen ovanför staden. Av en
del föräldrar i bl. a. Rensjön och Rautas har beklagats, att nomadskolan ligger
i Jukkasjarvi och inte i Kiruna C, vilket gör att de inte kan få hem barnen med
taget varje dag. Annu sämre belägen som skolort är ur denna synpunkt Vittangi
Vid små överläggningar med nomadskolfullmäktige har utredningen kommit
i den uppfattningen, att Rensjöborna och de övriga samerna i järnvägsvistena
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
endast kan tänka sig Kiruna C som skolort på högstadiet och att de skulle finna
Vittangi uteslutet. Även Karesuando, Soppero- och Lannavaarasamerna säger
sig emellertid, trots det längre avståndet, föredraga Kiruna C framför Vittangi.
Härtill kommer, att det med säkerhet blir svårare att skaffa lärare till den
lapska undervisningen, om denna förlägges till Vittangi än om den förlägges till
Kiruna C.
För det sydliga områdets del torde Jokkmokk vara den mest centrala eller —
med tanke på de stora avstånden till samebygderna i Västerbottens och Jämtlands
län — den minst ocentrala orten. I både Gällivare och Jokkmokk finns
nomadskola men i Jokkmokk dessutom Samernas folkhögskola, vilket ger orten
ett drag av lapskt bildningscentrum, som måste vara värdefullt även för samegruppshögstadiet.
Beträffande lämpligaste placeringen av ett för samtliga samer gemensamt högstadium
enligt det av utredningen avvisade alternativet I framhåller utredningen
bl. a. följande.
I Gällivare finns redan nu en nomadskola, till vilken viss centralisering (av
sjunde årskursen från Jokkmokk och Arjeplog) redan förekommit. Gällivare är
gammal lapsk mötespunkt och har det med tanke på olika samebygder i vårt
land ojämförligt mest centrala läget. Därtill kommer att kommunens skolväsen
blir jämförelsevis väl utbyggt med ett högstadium på fem paralleller i vardera
Gällivare och Malmberget.
3. Lästiden
Utredningen föreslår, att den årliga lästiden bringas i överensstämmelse med
vad som gäller för skolväsendet i övrigt och således förlänges från 34 4/7 veckor
till 39 veckor.
I motiveringen för förslaget framhåller utredningen bl. a. följande.
Eftersläpningen i fråga om undervisningstidens längd i jämförelse med det
allmänna skolväsendet, har tidigare motiverats med att de unga ovillkorligen
behövdes i renskötseln och att den angivna skoltiden var den maximala som var
förenlig med näringens behov av arbetskraft. Man tänkte sig också att en
alltför lång skoltid skulle vända de uppväxande samernas håg bort från fädernas
yrke och levnadssätt och även på så sätt medverka till att tunna ut arbetskraften
i renskötseln.
Det inses utan närmare överväganden att skäl av detta slag inte i dagens läge
bör inverka vid fastställandet av samernas skolplikt. Samerna — och inte minst
nomaderna — behöver lika mycket av allmänbildning och av grundläggande färdigheter
som andra. Detta gäller vare sig de ämnar stanna inom renskötseln
eller söka sig över till andra yrken. Användningen av den mycket unga arbetskraften
i renskötseln håller dessutom på att förlora sin aktualitet. Det gamla
naturahushållet är statt i försvinnande, med allt vad det innebar av allsidigt
engagemang av hela familjeen, män, kvinnor och barn, i rcnskötselarbetet. Barnens
inövning i renskötselarbetet behöver inte längre börja så tidigt som förut.
Därmed är det viktigaste hindret för en förlängning av skolpliktstiden och den
årliga lästiden till paritet med folkskolans borta.
Den frihet att välja mellan skolgång inom nomadskolväsendet och inom det
reguljära skolväsendet, som utredningen finner vara en ofrånkomlig princip,
förutsätter för övrigt överensstämmelse i fråga om längden av den samlade
undervisningstiden.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
B. Remissyttranden
Skolöverstyrelsen tillstyrker beträffande låg- och mellanstadiet, att vid de
bibehållna nomadskolorna skall meddelas en undervisning, vars innehåll huvudsakligen
motsvarar årskurserna 1—6 i den allmänna, obligatoriska skolan.
I motsats till utredningen föreslår överstyrelsen, att nomadskolan och nomadskolhemmet
i Storvallen nedlägges fr. o. m. det läsår, då ett centraliserat högstadium
införes för sameungdomarna. Så länge Storvallens nomadskola finns kvar,
dvs. i varje fall under läsåret 1961/62, bör enligt överstyrelsens uppfattning
hinder ej möta för den anordning, som föreslagits av länsskolnämnden i Jämtlands
län, nämligen skolgång i Storvallens nomadskola för skolskj utsade lågstadieelever
från Messlingens skola i Tännäs.
Överstyrelsen avser att i annat sammanhang taga ställning till frågan om
den fortsatta användningen av byggnaderna inom denna skolanläggning.
Överstyrelsen tar i sitt yttrande även upp frågan om behovet av skolskjutsar
för samerna, vilken angelägenhet inte behandlats av utredningen, och anför
härom bl. a. följande.
I och med utvecklingen mot större bofasthet kommer ett större antal samiska
föräldrar att vilja ha sina barn boende hemma, även om de av olika skäl
önskar ha deras skolgång förlagd till nomadskola. Vissa skolskjutsar är redan
införda inom nomadskolväsendet, och föräldrarna är mycket angelägna om
denna förmån. Det synes böra ankomma på nomadskolinspektören att årligen
göra undersökningar och beräkningar beträffande bofasthet och skolskjutsbehov,
varigenom en lämplig dimensionering av nomadskolhemmets personal kan ske.
Därvid bör även övervägas eventuellt nedläggande av sådant nomadskolhem,
som på grund av föräldrarnas ändrade bostadsförhållanden ej längre erfordras.
I högstadiefrågan har skolöverstyrelsen en annan uppfattning än utredningen
och förordar alternativ I med en centraliserad samisk högstadieundervisning i
Gällivare. Undervisningen bör enligt överstyrelsens mening anordnas på sådant
sätt, att man vid det ordinära högstadiet i Gällivare inrättar klasser för de
samiska eleverna i årskurserna 7—9. Dessa klasser bör i huvudsak följa sedvanliga
tim- och kursplaner med de lapska ämnena som tillvalsämnen och med en
renskötarlinje i 9 y.
Överstyrelsen föreslår dessutom, att grupper med lapska ämnen som tillvalsämnen
lämpligen bör anordnas även vid andra högstadier än i Gällivare, om ett
tillräckligt antal elever önskar sådant tillval.
I motiveringen för sin ståndpunkt i högstadiefrågan anför överstyrelsen bl. a.
följande.
Överstyrelsen finner, att i utredningen anförts starka skäl för ett genomförande
av högstadiealternativ I, vilket mera än alternativ II ger möjlighet för grupper
av samisk ungdom, som så önskar, att befästa sin samhörighet i en gemensam
studiemiljö, samtidigt som de på ett naturligt sätt kan smälta in i samvaron
med högstadiets övriga elever. Detta alternativ ger otvivelaktigt även större
smidighet, då det gäller att eventuellt genomföra avvikelser från den reguljära
timplanen. Alternativ I med högstadium förlagt till Gällivare förefaller lämpligt
27
Kungl. May.ts ''proposition nr 51 år 1962
även därigenom att det rikt förgrenade högstadiet på denna ort bör bli till
fromma för sameungdomens differentierade yrkesval. Ett övervägande antal av
remissyttrandena från nomadskolfullmäktige har även uttalat sig till förmån
för ett samiskt högstadium i Gällivare.
Överstyrelsen beräknar det totala elevantalet vid högstadiet till omkring
60 ä 90, fördelade på årskurserna 7—9. Om renskötarlinjen delvis kommer att ha
sin undervisning förlagd till sommartiden (»fältstudiekurs») gör denna linje
endast i begränsad omfattning anspråk på skollokal under terminstid. Sammanlagda
behovet av skollokaler under läsåret synes endast komma att röra sig om
3 k 4 lärosalar och en slöjdsal. Kostnaderna för denna utvidgning av högstadiets
lokalbestånd i Gällivare bör i enlighet med utredningens förslag åvila staten.
Utredningens beräkning, att man för ett genomförande av alternativ I skulle
behöva uppföra »minst två elevhem av ansenlig storlek» förefaller vara alltför
pessimistisk. Ett nytt elevhem med plats för ca 60 elever torde tillsammans med
befintliga »högstadieplatser» vid nuvarande nomadskolhemmet i Gällivare kunna
fylla behovet av inackorderingsmöjligheter för den samiska ungdom, som söker
sig till sitt »eget» högstadium.
I fråga om läsårets längd tillstyrker överstyrelsen förslaget om förlängning till
39 veckor. I anslutning härtill framför överstyrelsen följande synpunkter och
förslag.
Medan läsåret i nomadskolan varit 34 4/7 veckor, har nomadlärarna jämlikt
§ 19 nomadskolestadgan varit skyldiga att bl. a. fullgöra viss enskild undervisning
med hjälpklassmässiga elever. När denna skyldighet bortfaller, synes man
böra överväga dels behovet och möjligheten att inom nomadskolan inrätta nagon
hjälpklass, dels, där sådan klass ej lämpligen kan inrättas, behovet av särskild
hjälpundervisning för sådana elever inom nomadskolan, som visar intellektuell
utvecklingshämning. .
En annan anordning, som likaledes jämlikt nämnda paragraf kommit nomadskolans
elever till godo vid det kortare läsåret, har varit lärarnas hjälp med läxläsning.
Otvivelaktigt har lärarna därvid bl. a. kunnat underlätta kunskapsinhämtandet
särskilt för åtskilliga barn med speciella svårigheter av olika slag,
t. ex. synskada samt läs- och skrivsvårigheter. Då läxhjälpstimmarna visat sig
otillräckliga för sådant individuellt stöd åt handikappade elever inom nomadskolan,
har denna skolform under läsåret 1961/62 försöksvis tilldelats sammanlagt
10 veckotimmar för särskild specialundervisning. Erfarenheterna av detta
försök är goda.
Överstyrelsen föreslår, att nomadskolväsendet tilldelas ett antal veckotimmar
för särskild hjälpundervisning och särskild specialundervisning (högst 10
veckotimmar av vardera slaget), vilka efter förslag av nomadskolinspektören
fördelas mellan de åtta nomadskolor, som beräknas bestå i framtiden.
Länsskolnämnden i Norrbottens län tillstyrker utredningens alternativ II.
Länsskolnämnden i Västerbottens län föreslår med hänsyn till de speciella
förhållandena i Västerbotten, att nomadskolan där sammanslås med Skytteanska
skolan.
Professorn i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet anser, att nomadskolorna
i Västerbottens och Jämtlands län bör läggas ned.
Samernas folkhögskola, tillsynsmannen vid Jokkmokks nomadskola samt
Jokkmokks kommun förordar ett gemensamt kommunalt högstadium för sa
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
merna i Gällivare. Även övriga tillsynsman och lärare vid nomadskolorna samt
nomadskolfullmäktige förordar i allmänhet förläggning av högstadiet till Gällivare.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att ett centraliserat högstadium i Gällivare
skulle vara den bästa lösningen för bevarande av den lapska kulturen
men att alternativ II bör väljas med hänsyn till ovissheten rörande intresset
bland samerna själva.
Länsstyrelsen i Jämtlands län förordar, att högstadiet förlägges till Gällivare.
Lappfogdarna i Norrbottens norra distrikt och i Jämtlands län förordar högstadiealternativ
I, medan lappfogdarna i Norrbottens södra distrikt och i Norrbottens
skogsdistrikt förordar samma alternativ (II) som utredningen.
Kiruna stad, som i princip anser, att de särskilda nomadskolorna bör avskaffas,
uttalar, att anordningar bör vidtagas för undervisning i samiska ämnen vid
en eller flera högstadieskolor. Yrkesundervisning i renskötsel i årskurs 9 bör
endast förläggas till en ort. Kiruna stad är beredd att anordna högstadieundervisning
av avsett slag.
Undersåkers kommun förordar, att undervisningen vid Storvallens nomadskola
centraliseras till Änge. Vidare förordas ett tredje samiskt högstadium, förlagt
till Järpens centralskola och avsett för Jämtlands och Västerbottens nomadskoldistrikt.
Inackordering kan ordnas i det närbelägna elevhemmet i anslutning till
Ange nomadskola.
TCO förordar alternativ II. Utbildningen i renskötsel bör centraliseras till en
ort.
SACO tillstyrker högstadiealternativ I.
Svenska samernas riksförbund tillstyrker att nomadskolans låg- och mellanstadier
bevaras oförändrade. Med hänsyn till det begränsade elevantalet bör endast
ett högstadium inrättas. Detta bör förläggas till Gällivare. Sameeleverna
bör beredas plats vid ett särskilt internat.
Same-Ätnam instämmer i yttrandet från Svenska samernas riksförbund.
Förslaget om förlängning av lästiden till 39 veckor har inte föranlett några
erinringar från remissmyndigheternas sida.
V. Undervisningens innehåll och utformning
A. Utredningen
1. Tim- och kursplaner
De ämnen som antingen endast förekommer i nomadskolan eller också läses
där efter särskild kursplan, nämligen lapska och nomadkunskap samt hembygdskunskap
med arbetsövningar och slöjd, avses även i fortsättningen bilda kärnan
i nomadundervisningen. På vilket sätt de lapska momenten skall beredas utrymme
bland enhetsskolans övriga ämnen är emellertid en fråga, som i detalj
kan klarläggas först sedan den definitiva utformningen av enhetsskolan med dess
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
nya kurs- och timplaner fastställts. På högstadiet förutsätter utredningen att
systemet med tillvalsämnen skall skapa tillfällen för studium av det lapska.
Utredningen begränsar sig i övrigt till att framföra vissa principiella synpunkter
på dessa frågor.
Beträffande språkundervisningen för nybörjare uttalar sig utredningen för en
individualiserad arbetsform, som är anpassad efter de i varje bygd och klass rådande
språkförhållandena. Mera planmässig lärogång för de tvåspråkiga förordas.
Svenska skall liksom nu vara det huvudsakliga undervisningsspråket.
För nomadkunskap — speciellt lapskt lärostoff med anknytning till olika
orienteringsämnen — förordar utredningen en medelväg mellan fullständig integrering
i andra ämnen å ena sidan och ämnets upptagande som genomgående
fristående å den andra sidan. Således bör pa lagstadiet det lapska lärostoffet
inarbetas i ämnet hembygdskunskap med arbetsövningar, vilket ämne liksom nu
bör få särskild kursplan.
I årskurserna 4 och 5 bör ifrågavarande lärostoff integreras i olika orienteringsämnen
i enlighet med särskilda tilläggsanvisningar.
I årskurs 6 bör nomadkunskap bli ett självständigt ämne med uppgift att
sammanfatta och komplettera vad som tidigare meddelats.
På högstadiet bör realia behandlas inom ramen för studiet av lapska språket
som tillvalsämne, varvid detta bör benämnas »lapska språket och kulturen» e. d.
I slöjd på låg- och mellanstadiet bör även framdeles särskild kursplan finnas.
För årskurserna 7 och 8 förordas i första hand en särskild kursplan som alternativ
till den vanliga slöjden.
För högstadiets del ifrågasättes även en mera omfattande slöjdutbildning på
bred basis, varvid timtalen för slöjd, teckning och tillvalsämnen skulle sammanföras
till en ämnesgrupp med inriktning på slöjd och estetisk fostran. Eventuellt
skulle detta samlade ämne kunna utgöra särskild gren av årskurs 9 med
förläggning till ett av de båda högstadierna.
Förberedande yrkesutbildning i renskötsel bör anordnas som en särskild gren
av 9 y. Utbildningen bör bli av relativt bred utformning, så att vid sidan om
bevakning, märkning och skiljningar även slakt-, distributions-, försäljnings- och
förädlingsmomenten uppmärksammas.
Även näringsmässiga och kulturella förhållanden bör behandlas i detta sammanhang.
Rörande utformningen av ämnet slöjd och estetisk fostran i arskurs 9 uttalar
utredningen i övrigt bl. a. följande.
Undervisningen bör i första hand inriktas på den lapska slöjdens material och
tekniker: för pojkarna trä- och hornslöjd, innefattande materiallära, formgivning,
ytbehandling och dekorering, för flickorna sömnad, bandvävning, vävning, rotslöjd,
tillverkning av och brodering med tenntråd. Arbetet skulle dock inte vara
alltför hårt bundet vid det lapska. I den mån förhållandena medgav borde ele
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
verna efter eget val också kunna få syssla med exempelvis teckning, målning,
träskulptur, keramik och konstsmide.
Vad som avses är inte en avancerad specialutbildning för enbart den konstnärligt
särskilt begåvade ungdomen — det ringa elevunderlaget utesluter varje
tanke på något sådant — utan snarare ett fullföljande av den estetisk-praktiska
fostran som utgör en väsentlig del av allmänbildningen.
Behovet av förberedande yrkesutbildning i renskötsel motiverar utredningen
bl. a. på följande sätt.
Utredningen har frågat nomadskolfullmäktige och andra samer om behovet
i detta avseende. Icke så få samer har därvid förklarat att det bästa, eller snarare
det enda tänkbara sättet att utbilda renkarlar är det som hittills alltid
praktiserats, nämligen att fadern lär upp sin son till arbetet i renskogen. För
de flesta inom näringen verksamma tycks det dock stå klart, att vår tids förhållanden
kräver en mångsidig yrkeskunskap, som på ett helt annat sätt än
förr går utöver de rent manuella arbetsmomenten, och som hemmet inte ensamt
kan förmedla.
Behovet av yrkesutbildning på detta område accentueras därav att formerna
för näringens utövande i vissa stycken synes stå inför en genomgripande omdaning
och att förberedelser för betydelsefulla reformer redan vidtagits. Förslag
i detta hänseende har i juni 1960 framlagts av renutredningen i betänkandet
»Renskötselns organisation och renprodukternas marknadsförande» (stencilerat).
En förutsättning för att dessa vittgående förslag skall kunna realiseras på ett
framgångsrikt sätt är uppenbarligen att den renskötande befolkningen erhåller
god kännedom om och en positiv inställning till de nya drifts- och organisationsformer
som avses. Om också resultatet väsentligen kommer att bero på den upplysningsverksamhet
som genom konsulenter och instruktörer kan bedrivas bland
de erfarna renskötarna, husbönderna, så har dock även skolan sitt ansvar då det
gäller att göra det nya känt, såväl genom en teoretisk orientering som genom
praktisk övning.
Att här finns mer än nog av arbetsuppgifter för en på renskötseln inriktad
9 y-gren är uppenbart. Hur specialiserad utbildningen bör vara måste sedan övervägas
som en fråga för sig. Till förmån för en viss all-roundbetoning av utbildningen
talar den omständigheten, att en stor del av renskötarna har exempelvis
jordbruk, fiske, skogsarbete eller turistservice som bisysslor. Behovet av särskild
utbildning inom dessa stödnäringar är dock inte lika stort, därför att de lättare
än renskötseln låter sig studeras och praktiseras på annat sätt, och därför att de
i allmänhet torde ha mindre särpräglade och komplicerade arbetsmetoder än
renskötseln. Detta talar för att hela den tid som står till förfogande för yrkesutbildningens
olika moment, både de manuella och de intellektuella, skulle ägnas
åt renskötseln. Det är även inom denna näring, som en övergång till nya driftsformer
ter sig mest nödvändig.
I timplanen för låg- och mellanstadiet bör enligt utredningens mening plats
beredas för de rent lapska ämnena på i princip samma sätt som nu, dvs. i allmänhet
genom utbyte av timmar i andra ämnen eller eventuellt i någon årskurs
genom förlängning av veckotimtalet.
På högstadiet bör i allmänhet de lapska ämnena beredas utrymme inom ramen
för elevernas fria tillval.
31
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51 år 1962
För elever, som förbereder gymnasiestudier, och som behöver utnyttja det
fria tillvalet för språk, bör tid tas från andra ämnen för att ge utrymme åt
lapska.
Även inom renskötsellinjen i årskurs 9 bör utrymme för lapska skapas genom
reduktion av något annat ämnes timtal.
2. Lärarfrågor
De äldre beteckningarna lärare vid visteskola och lärare vid byskola föreslås
av utredningen bli utbytta mot de inom det allmänna skolväsendet begagnade,
för närvarande småskollärare och folkskollärare. Den gamla benämningen nomadlärare
synes dock lämpligen kunna bibehållas.
Behörighetsbestämmelserna för nomadlärartjänst bör vara desamma som för
folkskolans lärare. Enligt utredningens mening är det emellertid, därest nomadskolan
skall kunna fylla sina uppgifter, oundgängligen nödvändigt att dess
lärare besitter en avsevärd kännedom om de lapska närings- och kulturförhållandena.
Insikter i nomadkunskap och lapska bör därför på samma sätt som nu
utgöra meriter för nomadlärartjänst.
Utredningen anser inte, att någon egentlig ändring erfordras i bestämmelserna
för att undervisa i lapska. För undervisning i ämnet på högstadiet bör dock
krävas kvalifikationer, i princip motsvarande ämneslärarkompetens med betyg i
ämnet finsk-ugriska språk med lapska som huvudspråk.
Den behörighet i lapska, som hittills meddelats av skolöverstyrelsen, har i
regel varit beroende av dispens från kravet på kunskaper i lapsk ortografi och
grammatik, vilket är en följd av att lärarutbildningsmöjligheter saknas. Utredningen
betonar vikten av att undervisningen i lapska handhaves av kompetenta
lärare och föreslår, att en lärarkurs i lapska kommer till stånd enligt ett i annat
sammanhang framlagt förslag.
Utredningen uttalar härom bl. a. följande.
I till Konungen den 24 september 1958 ingiven framställning hemställde professor
Björn Collinder jämte fil. dr Israel Ruong, att en särskild utbildningskurs,
avsedd för sex nomadlärare, skulle anordnas under 13—15 veckor höstterminen
1959 vid Uppsala universitet. Skolöverstyrelsen tillstyrkte framställningen,
vilken sedermera överlämnats till nomadskolutredningen för att
tagas i övervägande vid fullgörande av det åt utredningen givna uppdraget.
I två likalydande motioner, väckta vid 1960 års riksdag den ena inom
första kammaren av herr Ragnar Bergh (I: 367) och den andra inom andra kammaren
av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. (II: 475), hemställdes att medel till en
kurs av motsvarande beskaffenhet under höstterminen 1960 måtte anvisas.
Utredningen har i utlåtande över motionerna tillstyrkt desamma. Statsutskottet
fann »goda skäl tala för att en kvalificerad kurs av angivet slag kommer
till stånd» men avstyrkte medelsanvisningen under framhållande av att
frågan befunne sig under utredning. Riksdagen avslog motionerna (SU 1960:120;
Rskr 296).
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
Behovet av en grundlig lärarutbildning i lapska kvarstår, om också formerna
för nomadundervisningen ändras på sådant sätt som utredningen förordar. Kursen
i fråga skulle icke uteslutande syfta till att förmedla vissa insikter och färdigheter
till deltagarna, utan att dessa även skulle tagas i anspråk för en omedelbar
insats för det lapska språkets odlande: studierna skulle ge utrymme för
ett lagarbete av kursens lärare och elever, avseende icke minst att skapa nva
lapska kulturord. Med hänsyn till de ekonomiska villkoren för deltagandet bör
understrykas, att det här inte gäller fortbildning i vanlig mening; det är själva
grundutbildningen för ett visst moment i lärararbetet som saknas, en brist som
kursen avser att i efterhand kompensera. Det synes därför skäligt, att deltagandet
blir förenat med minsta möjliga ekonomiska uppoffringar för nomadlärarna
personligen. Under utbildningstiden torde lön med B-avdrag kunna utgå enligt
gällande författningar. Avdraget bör kompenseras genom stipendier, motsvarande
dem som av skolöverstyrelsen tilldelas lärare för behörighetsstudier i
engelska.
Den totala kostnaden har beräknats till 40 000 kr.
B. Remissyttranden
Skolöverstyrelsen ansluter sig till utredningens förslag rörande undervisningens
utformning i årskurserna 1—6 och anför därvid bl. a. följande.
När det gäller undervisningens mål och metoder innebär utredningens förslag
för årskurserna 1—6 inga genomgripande förändringar i förhållande till nu gällande
ordning.
Frågan om valet av språk för den första nybörjarundervisningen i nomadskolorna
har vid upprepade tillfällen diskuterats inom överstyrelsen med företrädare
för nomadundervisningen och med psykologisk och språklig expertis. Därvid
har överenskommits vissa riktlinjer för en varsamt bedriven försöksverksamhet
med en första undervisning på lapska för helt lapsktalande nybörjare.
Det har förutsatts, att ett sådant försök endast får bedrivas, om målsmännen är
positivt inställda därtill. Att svenskan skall vara det huvudsakliga undervisningsspråket
är emellertid självklart. Säkra kunskaper i svenska åt barnen önskas
f. ö. av samtliga sameföräldrar.
oDen nyligen anbefallda försöksverksamheten med viss nybörjarundervisning
pa lapska synes fa utvisa, vilket ställningstagande som senare kan göras till
fragan om en eventuell första läsundervisning på lapska.
Undervisning i lapska språket bör i fortsättningen liksom hittills efter nomadskolinspektörens
beslut kunna ingå i timplanen fr. o. m. årskurs 3.
Att nomadkunskapen naturligt infogas i orienteringsämnena, liksom att plats
beredes åt detta ämne, åt lapskan och åt sameslöjden ett antal självständiga
timmar inom timplanen torde lika väl gå för sig, om enhetsskolans timplaner
och huvudmoment införes, som det nu gått vid användandet av undervisningsplanen
för rikets folkskolor. Inarbetandet av det lapska stoffet bör kunna ske i
huvudsak så som angivits i utredningen med nomadkunskap som självständigt
ämne i arskurs 6. Da erhålles bl. a. möjlighet att redan på detta åldersstadium
in nagot av de praktiska övningar i renskötsel, som renskötande föräldrar
önskar pa ett tidigt stadium för sina barn. En veckas »lägerskola» i renskogen
för eleverna i arskurs 6 skulle bl. a. kunna inga i undervisningen i denna årskurs.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
Skolöverstyrelsen tillstyrker även utredningens förslag rörande högstadieundervisningens
innehåll samt framhåller därvid vikten av att det uppväxande
släktet av renägare och renskötare får god kännedom om de nya drifts- och
organisationsformer, som beräknas bli genomförda för rennäringen. Överstyrelsen
anser slutligen att den bör få i uppdrag att i samråd med nomadskolinspektören
och med företrädare för rennäringen utforma särskild plan för den förberedande
yrkesutbildningen vid renskötargrenen i årskurs 9.
Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget om särskild utbildningskurs i lapska
språket för nomadlärare.
Yrkeslärare för renskötseln bör enligt överstyrelsens mening kunna rekryteras
bland näringens nuvarande idkare. Dessa bör beredas tillfälle till viss
pedagogisk utbildning.
Länsskolnämnden i Norrbottens län biträder i huvudsak utredningsförslaget
men uttrycker farhågor för att den föreslagna undervisningsplanen ställer för
höga fordringar på barnen.
Samernas folkhögskola samt tillsynsmannen vid Jokkmokks nomadskola anser,
att en väl genomtänkt yrkeslinje för renskötseln med binäringar bör byggas
upp i Gällivare. Denna linje bör vara direkt underställd nomadskolinspektören
och delad i två grenar, en för renskötsel och en för dess binäringar. Yrkesundervisningen
bör helst påbörjas redan i årskurs 7.
Tillsynsmannen vid Gällivare nomadskola framhåller, att lapska bör bli ett
frivilligt ämne vid läroverket i Malmberget. Mera konkreta förslag borde ha
framlagts beträffande y-linjen för renskötsel.
Nomadskolfullmäktige i Vittangi anser, att undervisningen i nomadkunskap i
årskurserna 5—6 bör överföras till högstadiet.
Nomadskolf ullmäktige i Jukkasjärvi uttalar, att den förberedande yrkesutbildningen
bör påbörjas tidigare än som föreslagits.
Professorn i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet gör uttalanden till
förmån för en starkare ställning för lapskan i nomadskolorna. För högstadiets
vidkommande bör alla barn som talar nordlapska samlas till en gemensam skola.
Svenska samernas riksförbund biträder i huvudsak utredningens förslag beträffande
de samiska ämnena.
I fråga om den förberedande yrkesutbildningen i renskötsel uttalar förbundet,
att denna bör påbörjas i årskurs 7 och inte som utredningen föreslagit först i
årskurs 9. Denna undervisning kommer härigenom att bilda en naturlig fortsättning
på nomadskolans undervisning på området. Undervisning i lapska för
sameelever bör anordnas vid gymnasiet i Malmberget.
Same-ätnam framhåller vikten av att nya läroböcker utarbetas för de samiska
ämnena.
Anordnandet av en särskild utbildningskurs i lapska tillstyrkcs också av statskontoret
och TCO.
3 — llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt Nr Öl
34
Kurtgl. Maj.ts proposition nr 51 år 1962
VI. Ledning och administration
A. Tidigare diskussion
Skolstyrelseutredningen berörde i sitt betänkande »Skolväsendets lokala och
regionala ledning samt lärartillsättningen» (SOU 1955:31) även nomadskolorna.
Utredningen ansåg, att samebarnen vid nioårig skolgång på högstadiet måste
undervisas i andra skolor än dem som tillhörde nomadundervisningen, och att
av denna anledning samverkan mellan nomadskolorna och de kommuner, i vilka
dessa skolor låg, blev ofrånkomlig. Från denna utgångspunkt bedömdes så frågan
om nomadskolans lokala ledning:
Vid en undersökning av möjligheterna att skapa lokala styrelser för nomadskolorna
bör beaktas, om inte sådana kan komma till stånd genom en anknytning
av nomadskolorna till skolväsendet i de kommuner, där dessa skolor är
belägna. Ett överförande av de göromål, som ej lämpligen bör åvila nomadskolinspektören
men som ej heller bör läggas på länsskolnämnderna, kunde då ske.
En annan möjlighet är, att tillsynsmännen får ökade befogenheter och övertager
vissa av dessa uppgifter. Det väsentliga är, att om en lokal ledning kan åstadkommas
så erhålles förutsättningar för en fördelning av nomadskolinspektörens
uppgifter mellan å ena sidan denna ledning och länsskolnämnderna, på vilka
också domkapitlens uppgifter då borde läggas, samt å andra sidan en konsulent
— i stället för den nuvarande inspektören — med uppgift att vara sakkunnig
för de speciella nomadundervisnings- och fostringsfrågorna men utan egentliga
expeditionella göromål. Formerna för en aktiv medverkan från samernas egen
sida vid ledningen av skolväsendet finge också beaktas i det sammanhanget.
I sitt yttrande över skolstyrelseutredningens betänkande uttalade nomadskolinspektören
bl. a. följande.
För nomadskolans del kan fragan om demokratisering av ledningen ingalunda
lösas genom en kommunalisering. Denna skulle i själva verket innebära raka
motsatsen till en demokratisering av skolan. Samerna är i avgjord minoritet i
lappmarkskommunerna. Deras inflytande på skolan skulle säkerligen bli helt
obefintligt, om kommunerna övertoge nomadskolorna. För min del vill jag kraftigt
understryka vikten av att sådana former skapas, att ett reellt lekmannainflytande
inom nomadskolan från samernas sida möjliggöres. Därvid bör man utgå
från den nu befintliga nomadskolfullmäktigeinstitutionen, som ju hittills fungerat
väl. Genom nomadskolfullmäktige har målsmännen direkt kontakt med nomadskolinspektören,
som ju är den närmaste ansvarige för ledningen av nomadskolan.
Det kan med fog sägas att tack vare nomadskolfullmäktigeinstitutionen
finnes redan ett starkt demokratiskt inslag inom skolans ledning.
Nomadskolfullmäktige är emellertid endast ett slags rådgivande församling.
Demokratiseringen bör ske i den riktningen att målsmännen får en verklig medbestämmanderätt
inom ledningen. Den tanken har varit framme vid sammanträde
med nomadskolfullmäktige och annars, att en lokalstyrelse skulle skapas
för varje nomadskoldistrikt där målsmännen skulle vara väl företrädda.
I fråga om den regionala ledningen fann skolstyrelseutredningen, att problemen
inte erbjöd nämnvärd likhet med dem som mötte inom det allmänna skol
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
väsendet, dels på grund av nomadundervisningens ringa omfattning, dels på
grund av att det här var fråga om en folkminoritet. Utredningen ansåg, att domkapitlen
inte längre borde fungera som mellaninstanser. Betydande skäl talade
även mot att låta länsskolnämnderna överta den regionala ledningen för nomadskolorna.
Utredningen uttalade härom bl. a. följande.
Så länge lokal ledning inte finnes vid nomadskolorna, måste de uppgifter, som
beträffande andra läroanstalter skötes av rektor, handhas på särskilt sätt. De
ligger nu på nomadskolinspektören. Utredningen anser det ej lämpligt att föra
över sådana detaljuppgifter på de nya mellaninstanserna. Det torde vidare vara
önskvärt, att inflytande på nomadskolväsendets ledning, så länge detta skolväsen
består i nuvarande form, beredes åt ingående sakkunskap om samernas speciella
kultur och näringsliv på det sätt som kan ske genom att en särskild inspektör
eller konsulent finns. En sådan kan ej finnas i tre mellaninstanser, och att föra
över de få administrativa uppgifter två domkapitel har om hand till tre länsskolnämnder
med bibehållande av nomadskolinspektören vid sina nuvarande
arbetsuppgifter, synes utredningen vara synnerligen opraktiskt, speciellt som
särskilda motiv för att föra nomadskolorna under länsskolnämnderna ej föreligger.
Den ökade demokratisering vid skolornas ledning, som bl. a. eftersträvas genom
det starka lekmannainslaget i de nya mellaninstanserna, skulte för nomadernas
del ej vinnas, om deras skolor lades under dessa, enär det pa grund av
detta skolväsens synnerligen ringa omfattning icke skulle kunna motiveras, att
en representant för samerna bereddes plats i varje berörd länsskolnämnd. Med
hänsyn till att här är fråga om en folkgrupp på endast ca 3 000 individer, torde
önskemål om ökat medinflytande från samernas egen sida vid skolledningen få
tillgodoses på annat sätt.
Beträffande nomadskolinspektörstjänsten uttalade utredningen, att det dels
fanns skäl att hysa tvekan beträffande det lämpliga i att nomadskolinspektören
även framgent var stationerad i Uppsala, dels fanns anledning att vid nuvarande
innehavarens avgång överväga att omvandla inspektörstjänsten till en konsulenttjänst
eller en inspcktörsbefattning jämförbar med t. ex. folkhögskolinspektörcns.
I avvaktan på ett närmare klarläggande av de berörda frågorna föreslog utredningen
såsom enda åtgärd beträffande nomadskoleväsendets ledning, att
domkapitlens i Härnösand och Luleå uppgifter på området överflyttades till skolöverstyrelsen.
Sett ur arbetskraftssynpunkt betecknades förslaget för skolöverstyrelsens
del inte vara av någon praktisk betydelse. Antalet av de båda domkapitlen
handlagda nomadärenden uppgick 1954 till 52, varav drygt en fjärdedel
var ad aetaärenden som icke föranledde någon handläggning.
Nomadskolinspektören anslöt sig i sitt remissyttrande till de sakkunnigas uttalande,
att det inte fanns särskilda motiv för att föra nomadskolorna under
länsskolnämnderna.
Skolöverstyrelsen tillstyrkte i sitt yttrande att en utredning kom till stånd
snarast möjligt, men ansåg sig i avvaktan på resultatet av denna icke böra
biträda förslaget om nomadskolväsendets överflyttning från de båda nordligaste
domkapitlen till överstyrelsen.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
I propositionen 1956:182 med förslag till skolstyrelsclag m. m. förklarade departementschefen
sig böjd att dela uppfattningen, att någon mellaninstans i
samma mening som de av skolstyrelseutredningen föreslagna länsskolnämnderna
icke behövdes för nomadskolorna. Det inflytande på sitt skolväsen, som samerna
borde beredas, syntes lämpligast åstadkommas genom ett rådgivande organ
utan administrativa åligganden. Emellertid borde hela frågan om formerna för
nomadskolväsendets ledning omprövas i särskild ordning. Riksdagen lämnade
detta uttalande utan erinran. (KSU 1956:1; Rskr 420).
B. Utredningen
1. Lokal ledning
Utredningen föreslår, att nomadskolorna underställes skolstyrelserna i de
kommuner, där skolorna är belägna. Kommunerna skulle härigenom få samma
ställning i förhållande till nomadskolorna som till skolor, för vilka de för närvarande
är huvudmän. Samtliga kostnader för nomadundervisningen föreslås dock
liksom hittills bestridas av statsmedel. Förvaltningen av dessa medel bör handhas
av respektive kommun. Till kommunernas uppgifter skall även höra att
förvalta nomadskolans byggnader, dock utan att byggnaderna i fråga överföres
i kommunernas ägo.
Enligt förslaget bör vidare nomadundervisningen i de berörda skolstyrelserna
företrädas av en fackrepresentant med samma ställning som de lärarrepresentanter,
vilka enligt 16 § allmänna skolstadgan skall utses av lärarna. Fackrepresentanten
skall äga rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten inom
skolstyrelsen eller avdelning av densamma.
Fackrepresentanten för nomadundervisningen skall ej endast företräda lärarna
utan även målsmannaintresset bland samerna. Denne bör därför utses inte av
lärarkåren utan av samerna som grupp. Utredningen föreslår, att valet sker
genom Svenska samernas riksförbund.
Vid övergång till den här angivna ordningen är det enligt utredningens mening
inte längre behövligt eller lämpligt att utse nomadskolfullmäktige.
Under erinran om bestämmelserna i skolstyrelselagen föreslår utredningen, att
ett sådant yrkesråd som avses i 17 § skolstyrelselagen utses för den förberedande
yrkesutbildningen i renskötsel vid samegruppshögstadierna. Svenska samernas
riksförbund bör föreslå lämpliga ledamöter.
I sin motivering för förslaget om nomadskolans lokala ledning konstaterar
utredningen, att samerna själva vid överläggningar med utredningen visat sig
tveksamma inför att lägga nomadskolans ledning i kommunernas händer. Vissa
skäl, främst tillgodseende av det samiska inflytandet, talar också enligt utredningens
mening för en rent samisk skolstyrelse för varje skola. Det avgörande
för utredningens förslag om kommunal ledning har emellertid varit praktiska
och allmänt pedagogiska skäl.
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
Utredningen framhåller i detta sammanhang bl. a. följande.
Utredningen har inte funnit skäl att i någon större utsträckning härleda praktiska
eller ekonomiska olägenheter i samband med nomadskolornas verksamhet
till det förhållandet att de icke varit underställda samma lokala ledning som
kommunernas skolor. Behovet av en gemensam styrelse gjorde sig gällande med
långt större tyngd då man hade flera självständigt ledda skolformer och en provkarta
på stora och små skolenheter arbetande sida vid sida i samma kommun
än då man nu, efter skolstyrelsereformen, har ett enhetligt lett skolsystem och,
vid sidan av detta, en ensam nomadskola. Det måste i det senare fallet vara avsevärt
lättare att utan ett sammanförande på det organisatoriska planet finna
vägar för erforderlig samverkan.
Trots vad som här har sagts förefaller det inte osannolikt att en ledning av
nomadskolorna genom respektive kommuners skolstyrelser i vissa avseenden
skulle ha gynnsamma verkningar. Ett närmande med avseende på administrationen
torde kunna främja de personliga förbindelserna mellan skolledare, lärare
och övriga befattningshavare på båda håll och därigenom få en viss psykologisk
betydelse, skapa ökade kontakter och impulser. Vissa skillnader i fråga om allmän
standard och utrustning är så gott som ofrånkomliga, om en skola administreras
i annan ordning (genom statliga organ eller genom en särskild styrelse)
än övriga skolor i kommunen.
Då det gäller nomadskolornas ekonomiska förvaltning syns det vara en fördel,
om de kunde begagna sig av de kamerala organ som respektive kommuner förfogar
över. Arbetet med skolanläggningens alla löpande driftskostnader, med
räkenskaper och redovisning kunde då avlastas från nomadskolinspektören och
tillsynsmännen på samma sätt som nyligen skett i fråga om de högre, skolstyrelsen
underställda skolornas rektorer. Genom att lata skolstyrelserna leda nomadskolorna
kunde också ansvaret för dessas byggnader överföras till kommunala
organ för fastighetsförvaltning.
Den för sameungdomen särskilt avsedda undervisning som kan meddelas på
högstadiet föreslår utredningen, av skäl som förut redovisats koncentrerad till
vissa (två) centralskolor inom det reguljära skolväsendet. Dessa skolors verksamhet
kommer givetvis att i sin helhet vara underställd respektive skolstyrelser;
att göra ett undantag för den undervisning som där meddelas inom vissa samiska
grupper eller linjer är icke tänkbart. Därigenom får dessa kommuner sin del i de
uppgifter som hittills uteslutande fallit på nomadskolorna. Det förefaller då
naturligt att skolstyrelserna får taga befattning med nomadundervisningen även
på låg- och mellanstadiet.
Om man i likhet med utredningen menar, att nomadskolor även i fortsättningen
skall finnas, så bör frågan om deras lokala ledning bedömas även med
hänsyn till vilket alternativ som bäst garanterar dessa skolors bestånd med de
särdrag som betingas av deras speciella uppgifter. Eu smula tillspetsat kan man
fråga: Kommer kommunernas inflytande över nomadskolorna att användas till
att vidmakthålla och utveckla nomadskolorna eller till att försvaga och nedlägga
dem? Ett övertygat och entydigt svar är inte lätt att lämna.
Utredningen har blivit övertygad om att man sannolikt på de flesta hall från
kommunernas sida hyser ett positivt intresse för nomadskolan och en önskan att
stödja den. Det tycks sannolikt att denna inställning kommer att förstärkas, om
kommunerna börjar känna ansvar för denna skola och får tillfälle att göra eu
insats för den. I dessa fall måste kommunernas engagemang bli till nytta inte
barn för nomadskolan utan också för de allmänna relationerna mellan grupperna
och stärka intressegemenskap och samhörighetskänsla mellan dessa.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
I frågan, hur det samiska inflytandet skall kunna tillgodoses vid skolans lokala
ledning, anför utredningen bl. a. följande.
Ingen enskild målsmannagrupp, som är knuten till en viss skola, äger rätt
till särskild representation, utan var och en av skolstyrelsens ledamöter företräder
i princip kommunen som helhet. Det kunde då sägas, att samerna, om
nomadskolan underställdes skolstyrelsen, redan genom att begagna sig av sin
kommunala rösträtt blir indirekt delaktiga i styrelsen av sin skola och att de bör
låta sig nöja med detta. Samerna är visserligen överallt så få, att de endast undantagsvis
kan räkna med att få en egen företrädare invald i skolstyrelsen, men
då ledamöterna av skolstyrelserna skulle anse sig representera samerna likaväl
som övriga kommunmedlemmar skulle samernas intressen kunna anses tillgodosedda.
Gentemot detta kan invändas, att samerna i egenskap av nationell minoritet
inte är malsmannagrupp vilken som helst. Utmärkande för deras situation är en
strävan att bl. a. med nomadskolans hjälp hävda vissa särdrag gentemot en
kulturell påverkan från majoritetsbefolkningen; att då överlåta bestämmanderätten
över nomadskolan till en styrelse, som till alldeles övervägande del valts
av majoriteten och består av icke-samiska ledamöter, kan knappast undgå att
väcka vissa betänkligheter. En särskild nomadskolstyrelse, bestående helt eller
huvudsakligen av samer, är ett sätt att lösa problemet, som ur den här anlagda
synpunkten förefaller mer tillfredsställande. Om man ändå, på grund av dess
fördelar i andra avseenden, skulle välja det kommunala alternativet, så finge
man söka en utväg att inom ramen för detta i görligaste mån tillförsäkra samerna
själva, som grupp betraktade, ett visst medinflytande.
En utväg vore då att i särskild ordning, med åsidosättande av de vanliga proportionella
reglerna för utseende av kommunal nämnd, tillförsäkra samerna viss
representation i skolstyrelsen, förslagsvis med en ledamot. Denna lösning skulle
utan tvivel av många komma att uppfattas som ett otillbörligt favoriserande av
en viss grupp och som en omotiverad avvikelse från demokratins regler. Samerepresentanterna
skulle innebära en form av självskrivenhet, vilken annars icke
förekommer inom en kommunal nämnd sådan som skolstyrelsen.
Betänkligheter av detta slag torde däremot inte behöva uppkomma, därest
samerna och nomadundervisningen företräddes i nomadskolkommunernas skolstyrelser
av en fackrepresentant. Man skulle på detta sätt kunna få en kontaktpunkt
och ett informationsmedel mellan nomadundervisningen och övriga delar
av kommunens skolsystem, varigenom samernas önskemål om att kunna göra
sina synpunkter i undervisningsfrågorna gällande måste få anses tillgodosedda.
Det kan komma att te sig naturligt, att fackrepresentanten för nomadundervisningen
får tillfälle att rådgöra med och lämna informationer till den samiska
gruppen och att vissa former skapas för denna kontakt. I den mån t. ex. en
nämnd utses för detta ändamål bör emellertid detta ske på vederbörande sameorganisationers
initiativ och ej föreskrivas i författning.
2. Regional och central ledning
Utredningen föreslår, som en konsekvens av att den lokala ledningen anförtros
åt skolstyrelsen, att länsskolnämnderna blir mellaninstanser även för nomadskolorna.
Nomadskolinspektörstjänsten bör bibehållas. Inspektören bör som tjänsteman
bli knuten samtidigt till alla de tre länsskolnämnderna i Norrbottens, Väster
-
39
Kungl. Maj:ts -proposition nr 51 år 1962
bottens och Jämtlands län. Hans uppgift blir enligt förslaget att biträda dessa
nämnder och deras kanslier med sakkunskap om nomadskolornas och samernas
förhållanden och att vara föredragande i ärenden, som berör dessa. Han bör
kallas till alla sammanträden i dessa nämnder, även till dom, vid vilka ärenden
rörande nomadundervisningen icke förekommer. Även om inspektören på så sätt
får arbetsuppgifter vid tre olika länsskolnämnder, förutsattes hans tjänst bli
organiserad som en särskild befattning vid en av dessa och bli upptagen på dess
stat, nämligen vid den i Norrbottens län, där sex av de nio nomadskolorna är
belägna. Hans stationeringsort skulle efter en övergångstid bli Luleå.
Genom omstationeringen uppnås en kostnadsminskning därigenom att behovet
av en särskild expedition för nomadskolinspektören bortfaller. Ltredningen
anser det dock nödvändigt, att i vart fall länsskolnämnden i Luleå får sin biträdespersonal
förstärkt, därest dess verksamhetsområde utvidgas med nomadundervisningen.
Utredningen framhåller i övrigt att det vid överläggningar med nomadskolfullmäktige
och nomadlärare föreslagits, att ett centralt nomadskolråd skulle
skapas. Eventuellt skulle detta tilldelas beslutande befogenheter och fungera
både som lokalstyrelse och mellaninstans. Utredningen avvisar dock tanken på
en sådan lösning av frågan, då anordningen skulle stänga vägarna till den samverkan
med övriga skolor, som kan öppnas genom andra former för nomadskolans
ledning.
I motiveringen för den förordade lösningen framhåller utredningen bl. a.
följande.
Mot tanken att göra länsskolnämnderna till mellaninstanser för nomadskolorna
har, bl. a. av skolstyrelseutredningen, invänts att frånvaron av en lokal
ledning skulle belasta länsskolnämnderna med vissa detalj uppgifter, som vid
andra läroanstalter skötes av rektor men som i detta fall åvilar nomadskolinspektören.
Invändningen bortfaller, om man utnyttjar någon av de möjligheter
att skapa en lokal ledning, som redovisats i ett tidigare avsnitt. Skolstyrelseutredningen
framhåller vidare att inflytande pa nomadskolväsendets ledning bör
beredas åt »ingående sakkunskap om samernas speciella kultur och näringsliv»,
och gör gällande, att en särskild inspektör eller konsulent med sådan sakkunskap
»ej kan finnas i tre mellaninstanser». Enligt nomadskolutredningens uppfattning
bör emellertid denna fråga kunna lösas på så sätt, att även i fortsättningen
en enda nomadskolinspektör finns, vilken knytes till samtliga de berörda
länsskolnämnderna.
Som ett motiv för att ge nomadskolväsendet och det reguljära skolväsendet
gemensamma mellaninstanser kan framhållas de tillfällen till samverkan på planeringsstadiet
som därigenom skapas. Då eleverna vid de föreslagna högstadierna
skall rekryteras från flera olika kommuner uppstår behov av interkommunalt
samarbete, som det är en huvuduppgift för länsskolnämnderna att främja. Om
nomadskolan inlemmas bland kommunens övriga skolor, så bör den vidare i
möjligaste mån erhålla samma ställning som dessa även i förhållande till högre
myndigheter; enhetliga förhållanden med hänsyn till t. ex. lärartillsättning, fastställande
av organisationsplan, disciplinära åtgärder mot lärare och rekvisition
40
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51 år 1962
av statsbidrag torde avsevärt kunna underlätta för skolstyrelsen och den fackliga
skolledaren de nya uppgifter som genom nomadskolans kommunalisering
ålägges dem.
Man torde också ha rätt att förutsätta att en omläggning i här angiven riktning
kommer att medföra en rationalisering, som resulterar i vissa besparingar
för statsverket. Lokalkostnaden för nomadskolinspektionen kan med säkerhet
sänkas något, om den särskilda expeditionen försvinner och befattningshavaren i
stället får tjänsterum i anslutning till en länsskolnämnds kansli. Även i fråga
om kostnaden för biträdeshjälp torde en viss sänkning vara möjlig i och med
att länsskolnämndernas kanslipersonal ställes till förfogande även för nomadskolinspektören.
I fråga om lekmannainflytandet ligger det till på ungefär samma sätt, som då
det gäller den lokala ledningen: genom att en nämnd med förtroendevald majoritet
engageras i den regionala ledningen, stärkes lekmannainflytandet som sådant
över nomadskolorna. Däremot blir det inte ens i någon mån ur de samiska
lekmännens krets utan uteslutande från majoritetsbefolkningen, som ledamöterna
kommer att tagas.
C. Remissyttranden
Skolöverstyrelsen tillstyrker, att nomadskolorna underställes de lokala skolstyrelserna
samt att länsskolnämnderna skall fungera som mellaninstanser även
för nomadskolväsendet. Överstyrelsen fäster därvid särskild vikt vid att även
nomadskolinspektören biträtt förslaget.
Överstyrelsen tillstyrker likaså utredningens förslag rörande nomadskolinspektörsbefattningen.
I motsats till utredningen anser överstyrelsen däremot att nomadskolfullmäktige
bör bibehållas och alltjämt utses genom lappbyns försorg. Överstyrelsen uttalar
härom bl. a. följande.
Överstyrelsen finner det angeläget, att den samiska »fackrepresentationen» i
respektive skolstyrelser blir så effektiv som möjligt. För att så skall kunna ske,
synes ett rådgivande samiskt organ böra knytas till skolstyrelsen på samma sätt
som ett skolråd eller ett yrkesråd jämlikt 16 och 17 §§ skolstyrelselagen kan inrättas.
Den nuvarande nomadskolfullmäktigeinstitutionen synes lämpligen kunna
bibehållas och fungera som skolstyrelsens »sameråd». Denna institution har
enligt överstyrelsens mening varit av synnerligen stort värde för nomadskolorna.
Överstyrelsens erfarenhet är, att man genom densamma haft tillgång till ett
aktivt föräldraintresse för barnens skola. Icke minst värdefullt har det varit,
att man här genom direkt samarbete med föräldrarna kunnat få fram goda
lösningar för de viktiga praktiska momenten i nomadkunskapen, t. ex. för fortsättningsskolans
fältstudiekurser och för den praktiska yrkesorienteringen inom
rennäringen.
Överstyrelsen uttalar sig vidare för att tillsynsmannaorganisationen bibehålies.
Vid de nomadskolor, där tillsynslärare skall finnas jämlikt den organisationsplan,
som länsskolnämnden enligt 3 kap. 5 § allmänna skolstadgan har att fastställa,
bör i tillsynslärarens åligganden ingå att vara tillsynsman för till skolan
hörande nomadskolhem.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
Utredningen har redovisat de uppgifter, som åvilar nomadskolans tillsynsman
och som huvudsakligen är av annat slag än de som avilar tillsynslärare. Det synes
lämpligt, att nomadskolans tillsynsman alltjämt under skolstyrelsen fullgör
dessa uppgifter, för vilka särskilt arvode bör utgå.
Länsskolnämndema i de tre nordligaste länen tillstyrker i huvudsak utredningsförslaget.
Nämnden i Västerbottens län förordar dock rösträtt för samerepresentanten
i skolstyrelsen samt anser, att Umea bör vara stationcringsort
för nomadskolinspektören. Nämnden i Jämtlands län anser, att förslaget om
fackrepresentant för samerna i skolstyrelsen kan utbytas mot en rekommendation
om att i skolstyrelserna skall om möjligt ingå en ledamot, som representerar
samerna.
Samemas folkhögskola, lärare och tillsynsmän vid nomadskolan i Jokkmokk
samt Jokkmokks kommun föreslår, att en särskild mellaninstans skall införas
ävensom en särskild styrelse för varje nomadskola. Nomadskolinspektören bör
erhålla ett särskilt kansli.
I yttrandena från tillsynsmän, lärare och nomadskolfullmäktige göres genomgående
uttalanden för ett starkare samiskt inflytande på skolans ledning.
Enligt statskontorets mening bör det prövas, om det längre är behövligt med
en särskild inspektörstjänst i B 1. Inspektörens uppgifter bör kunna skötas mot
bisysslearvode av en med nomadskolans förhållanden förtrogen person.
Professorn i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet anser inte att nomadskolorna
bör läggas under de lokala skolmyndigheterna. Den föreslagna omläggningen
skulle få allvarliga konsekvenser för nomadskolväsendet, da de kommunala
myndigheterna inte kan anses lämpliga att besluta rörande en spraklignationell
minoritet.
De hörda länsstyrelserna tillstyrker i huvudsak de framlagda förslagen rörande
nomadskolans lokala och regionala ledning. Länsstyrelsen i Norrbottens län
anser därjämte, att samerna i skolstyrelserna bör företrädas av två fackrepresentanter,
varav den ene bör utses av nomadskolans lärare och den andre av
Svenska samernas riksförbund. Länsstyrelserna i Västerbottens och Jämtlands
län anser, att samerna bör erhålla rätt att välja en egen ledamot i de skolstyrelser,
som berörs av nomadundervisningen. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens
län bör nomadskolinspektören stationeras i Umeå.
Lappfogdarna i Norrbottens län har inte framfört några erinringar mot förslagen
rörande nomadskolans lokala och regionala ledning. Lappfogden i Jämtlands
län anser, att samernas inflytande i skolstyrelserna bör bli starkare än vad som
föreslås i betänkandet.
Kiruna stad och Karesuando kommun ifrågasätter, om särskild nomadskolinspektörsbefattning
är erforderlig.
Arjeplogs kommun anser, att lappmarkskommunerna bör eftersträva att invälja
en representant för samerna i skolstyrelsen.
Undersåkers kommun föreslår, att nomadskolan får en särskild rektor.
TCO uttalar sig för, att nomadskolfullmäktige skall fortsätta sin verksamhet i
42
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51 år 1962
anknytning till länsskolnämnderna. Företrädare för samerna bör vidare inlemmas
i skolstyrelserna i kommuner med nomadskola.
Svenska samemas riksjörbnnd föreslår, att den lokala ledningen av nomadskolan
skall omhändertas av en särskild skolstyrelse för varje nomadskola. Styrelsen
bör bestå av minst tre samiska representanter. I styrelsen bör som fackrepresentanter
ingå en företrädare för lärarkåren vid nomadskolan samt en företrädare
för den lokala skolledningen. Nomadskolinspektören bör vara föredragande.
En företrädare för nomadskolan i Gällivare bör ingå som fackrepresentant i
kommunens skolstyrelse.
Som mellaninstans föreslås ett nomadskolråd, bestående av minst fyra samiska
representanter, en representant för länsskolnämnden i Norrbottens län samt
som fackrepresentant en företrädare för skolledningen i Gällivare. Nomadskolinspektören
bör vara föredragande. Till nomadskolinspektörens hjälp bör en
skolkamreraretjänst inrättas.
Same-ätnam instämmer i yttrandet från Svenska samernas riksförbund.
VII. Kostnader för organisationen och dess genomförande
A. Utredningen
1. Kostnader
Utredningen framhåller, att förslaget att i visst avseende kommunalisera
samernas skolväsen inte far innebära, att kostnaderna överföres på kommunerna.
Såsom berörts i det föregående har utredningen föreslagit, att den ekonomiska
förvaltningen av nomadskolorna skall ombesörjas av kommunerna. Kommunerna
skall enligt förslaget rekvirera erforderliga medel för skolornas drift mot redovisning
av sina kostnader härför. Detsamma skulle gälla underhållsarbeten på
byggnaderna för skolorna och elevhemmen.
Beträffande driftkostnaderna för högstadiet föreslår utredningen, att staten
helt skall bestrida kostnaderna för den särskilt för samerna anordnade undervisningen
i lapska ämnen och för den förberedande yrkesundervisningen i årskurs 9
i anslutning till renskötsel. Kostnaderna för undervisning, där sameelever ingår
i grupper tillsammans med andra elever, skulle ej behöva föranleda några särbestämmelser
i förhallande till vad som gäller för det obligatoriska skolväsendet
i allmänhet. För elever, som kommer från annan kommun än den, där högstadiet
är beläget, föreslås därjämte att till värdkommunen skall utgå ersättning
med gängse belopp per elev. Denna ersättning bör emellertid enligt utredningens
mening inte betalas av elevens hemkommun utan bestridas av statsmedel.
Beträffande kostnaderna anför utredningen vidare i huvudsak följande.
Värdkommunerna Jokkmokk och Kiruna väntas bli åsamkade vissa kostnader
för anskaffning av lokaler för sameelever på högstadiet. Utredningen anser två
lärosalar på vartdera högstadiet erforderliga och därjämte en sal för manlig
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
sameslöjd i Kiruna. Andra specialsalar torde icke behöva anskaffas. Utredningen
föreslår, att ett extra statsbidrag utgår till lokalernas uppförande och inredning.
För en slöjdsal i Kiruna erfordras då viss särskild utrustning, bl. a. maskiner.
Undervisningen i sameslöjd kräver nämligen en lokal, annorlunda utrustad än
lokaler för trä- och metallslöjd. För Jokkmokks vidkommande anser utredningen
det vara tillräckligt, om en slöjdsal, i övrigt använd för trä- och metallslöjd, blir
utrustad med viss inredning för sameslöjd. Kostnaderna uppskattas av utredningen
till 70 000 kr. för varje lärosal och specialsal, tillhopa 350 000 kr. Slöjdsalens
inredning, innefattande den kompletterande utrustningen i Jokkmokk,
uppskattas kosta 20 000 kr. Kommunen bör emellertid svara för kostnaderna i
fortsättningen, såsom för lokalernas och inventariernas underhåll, städning etc.
Driftbidraget och den ersättning för främmande elever, som kommer att utgå
till värdkommunen, anser utredningen utgöra tillräcklig ersättning.
Kostnaderna för skolskjutsar på högstadiet kan väntas bli obetydliga. Värdkommunerna
förutsättes rekvirera statsbidrag enligt gängse grunder. De flesta
eleverna måste bli inackorderade vid samegrupphögstadierna. Utredningen uppskattar
antalet av elever i årskurserna 7—9 som måste inackorderas till omkring
100, fördelade med 60 i Kiruna och 40 i Jokkmokk. Då inackordering i enskilda
hem endast undantagsvis synes kunna ske, måste ett motsvarande antal elevhemsplatser
bli inrättade. Utredningen finner det lämpligast, att vid vardera
skolanläggningen elevhem för den samiska gruppen blir uppfört, inrymmande i
Kiruna 60 och i Jokkmokk 40 platser. Kostnaderna för uppförande av de erforderliga
elevhemmen i Jokkmokk och Kiruna uppskattas till 800 000 respektive
1 000 000 kr., varvid dock utgifter för inredning, tomt och utvändig planering
ej inräknats. Driftkostnaderna för elevhem av denna art torde årligen uppgå till
130 000—150 000 kr. Kostnaderna för elevhemmen, såväl för deras anskaffning
som för driften, bör ersättas helt av statsmedel. Till dessa kostnader kommer
utgifter för elevernas färder mellan hemmet och elevhemmet vid termins början
och slut. Dessa kan bli ansenliga på grund av de långa avstånden och bör helt
täckas med statsmedel.
För de båda samegruppshögstadierna tillhopa beräknas lärarbehovet öka med
två folkskollärartjänster i Ao 19, alternativt ämneslärartjänster i Ao 21/23 samt
två ämneslärartjänster i Ao 21/23. Vidare erfordras två övningslärare i slöjd, en
i den manliga grenen av ämnet och en i den kvinnliga samt en—två yrkeslärare
för 9 y. I övrigt beräknas lärarbehovet kunna täckas med timtjänstgöring, fördelad
på högstadielärarna. De båda övningslärartjänsterna beräknas bli placerade
i Kiruna, då lärare från Samernas folkhögskola kan väntas bli disponibla för
ifrågavarande undervisning i Jokkmokk. Då det kan bli svårt att bereda full
sysselsättning åt övningslärarna i de båda nämnda slöjdarterna, bör dessa ha
behörighet att undervisa i trä- och/eller metallslöjd respektive textilslöjd.
Till kostnaderna för undervisningsmateriel och fria läroböcker utgår statsbidrag
enligt bestämmelserna om driftbidrag. Utredningen anser att dylika kostnader
för främmande elever bör av värdkommunerna kunna åberopas, då ersättningen
för dessa blir fastställd. Utredningen föreslår, att skolöverstyrelsen
såsom hittills — genom sin förlagsverkamhet ombesörjer utgivningen av erforderliga
läroböcker för de rent samiska ämnena.
De utbildningskostnader som avses i det föregående uppkommer till övervägande
del av den orsaken, att skolpliktstiden generellt utsträckes med två år.
Det är här i viss mening fråga om automatiska utgiftsökningar. Endast i ringa
grad beror kostnaderna pa att rent samiska ämnen blir intagna i ämneskretsen.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
Beträffande den föreslagna kursen i lapska språket vid Uppsala universitet
hänvisar utredningen till den kostnadsberäkning, som fogats till de i det föregående
omnämnda motionerna och som slutar på 40 000 kr.
2. Genomförandet
Utredningen erinrar om att enligt riktlinjerna för enhetsskoleorganisationens
genomförande den nuvarande försöksperioden från och med läsåret 1962/63
beräknas övergå i en period, varunder allmän övergång till enhetsskola kommer
att äga rum. Då från och med övergångstidens början även det nya författningssystemet
på undervisningens område avses träda i kraft, finner utredningen det
lämpligt, att nya bestämmelser rörande nomadundervisningen samtidigt börjar
tillämpas. Från den 1 juli 1962 skulle under denna förutsättning valfrihet med
hänsyn till nomadundervisningen inträda samtidigt som den av utredningen
föreslagna lokala och regionala ledningen skulle träda i funktion.
Den tidpunkt, vid vilken de föreslagna nya anordningarna på högstadiet bör
träda i funktion, föreslås bli beroende av när de olika samekommunerna beslutar
att införa nioårig skola, varigenom anmälningar till samegruppshögstadier blir
aktuella. Enligt utredningens bedömande synes de första eleverna till den
lapska högstadieundervisningen kunna väntas senast vid början av läsåret
1964/65. Lokaler för denna verksamhet anses böra vara partiellt iordningställda
vid denna tidpunkt och sedan successivt byggas ut, så att de läsåret 1966/67 har
den i det föregående angivna totala omfattningen.
I takt med högstadiets utbyggnad skulle så nomadskolorna infogas i grundskolesystemet,
vilket bl. a. innebär, att deras centraliserade sjunde årskurs kan
väntas bli organiserad för sista gången läsåret 1963/64 och att fortsättningsskolkursen
i samband därmed ersättes av det nya högstadiets olika former av yrkesfostran.
Av utredningens förslag följer, att skolpliktstidens längd för samerna
efter den 1 juli 1962 avgöres genom de bestämmelser som gäller inom de särskilda
kommunerna.
B. Remissyttranden
Skolöverstyrelsen anser i likhet med utredningen, att kostnaderna för nomadskolorna
bör vara statens angelägenhet och ansluter sig i huvudsak till utredningens
förslag och överväganden. Överstyrelsen har dock vissa kompletterande
synpunkter med hänsyn till bl. a. att den i stället för två partiella högstadier
föreslår ett centralt samiskt högstadium i Gällivare. Vidare räknar överstyrelsen
med att samerna i större utsträckning än vad utredningen förutsatt kommer
att placera sina barn i högstadieskolor inom hemkommunerna.
Överstyrelsen framhåller i övrigt bl. a. följande.
Statsbidrag till Gällivare kommun för uppförande och inredning av lokaler
för sameelever pa högstadiet torde böra utgå för tre lärosalar, en slöjdsal och
två elevhem om vardera ca 30 platser, de senare om möjligt i anslutning till det
redan befintliga hemmet vid nomadskolan i Gällivare.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
Om tillströmningen av elever till samehögstadiet skulle visa sig konstant bli
större än vad överstyrelsen beräknat, synes en utbyggnad av detsamma kunna
ske som en senare etapp i nomadskolväsendets utveckling.
Vid ett sålunda centraliserat högstadium torde utredningens beräkning av behövliga
lärare kunna reduceras med en folkskol- eller ämneslärartjänst. Kostnaderna
för nomadundervisningen kommer vidare att nedbringas något, om beslut
fattas i enlighet med överstyrelsens förslag, att skolan och skolhemmet i
Storvallen skall nedläggas.
I övrigt utgår överstyrelsen ifrån att tillsynsmanna- och nomadskolfullmäktigeinstitutionerna
bibehålies samt att 20 veckotimmar blir tillgängliga för särskild
hjälp- och specialundervisning. Den nuvarande kostnaden för arvoden till
tillsynsmän utgör 5 350 kr. Kostnaderna för hjälp- och specialundervisningen
beräknar överstyrelsen till 8 000 kr. Nomadskolfullmäktiges resor till sammanträde
med skolstyrelsens samerepresentant synes liksom tidigare böra bekostas
av lappbyarnas kassor.
Överstyrelsen ansluter sig till utredningens förslag angående skolpliktens förlängning
för nomadskolans elever ävensom till förslaget att övergång till 9-årig
skola bör ske successivt fr. o. m. läsåret 1962/63. Överstyrelsen betonar behovet
av en allsidig information inför en övergång till dessa ändrade skolförhållanden.
Statskontoret ställer sig kritiskt till utredningens förslag, att staten skall svara
för kostnaderna för nomadskolväsendet och anlägger bl. a. följande synpunkter
på frågan.
Anpassas nomadskolornas former och undervisning till vad som gäller landet i
övrigt, måste den frågan ställas, om icke i statsbidragshänseende bör gälla samma
regler. Särskilt kan ifrågasättas, om ekonomisk förvaltning och ekonomiska åtaganden
kan få åvila skolkommunen samtidigt som samtliga kostnader åvila
statsverket. Statskontoret är av den uppfattningen, att om det anses att staten
även i fortsättningen bör gälda alla kostnader, så kan svårligen ärenden av ekonomisk
natur handläggas av de lokala skolstyrelserna.
Enligt statskontorets uppfattning bör en närmare utredning åvägabringas rörande
frågan, i vad mån samekommunerna bör bidraga ekonomiskt till undervisningen
vid sameskolorna. Skulle det härvid visa sig, att skäl talar för att staten
på grund av de särskilda förhållandena bör ge ett bättre stöd än till motsvarande
undervisning i allmänhet, borde det övervägas, om inte detta stöd bör få formen
av särskilt bidrag, t. ex. för elev och dag eller läsår. Eventuellt kunde beloppet
för högstadiet sättas högre än för låg- och mellanstadiet.
Härutöver uttalar statskontoret, att de nya anordningarna på högstadiet inte
är aktuella för närvarande och att därför anledning inte finns att nu ta ställning
till frågan om anskaffning av lokaler m. m. för högstadiet.
Byggnadsstyrelsen anser, att kostnaderna för elevhemmen är för lågt beräknade.
I övrigt har remissmyndigheterna endast i ett fåtal fall berört kostnadsfrågorna.
Således framhåller Arjeplogs kommun, att staten inte endast bör bestrida
de verifierbara kostnaderna för driften av nomadskolorna utan även erlägga
gottgörelsc för det administrativa merarbete, som förorsakas kommun för den
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
tillkommande förvaltningen av nomadskola. Kiruna stad och Undersåkers kommun
gör uttalanden av vilka det framgår, att kommunerna anser det väsentligt
att staten svarar för alla kostnader för den särskilda nomadundervisningen.
VIII. Anslagsberäkningar för budgetåret 1962/63
1. Nomadskolor: Avlöningar
Anslag
1959/60 .................................... 1 223 000
1960/61 .................................... 1 276 000
1961/62 (statsliggaren s. 571) ................ 1 400 000
1962/63 (förslag) ........................... 1 490 000
Nettoutgift
1 237 980
1 296 204
Vid sina anslagsäskanden för budgetåret 1962/63 har skolöverstyrelsen utgått
ifrån att genomförandet av nomadskoleutredningens förslag i huvudsak inte
kommer att påverka medelsbehovet på annat sätt än att vissa kostnadsökningar
uppkommer genom förlängning av lästiden från 34 4/7 veckor till 39 veckor.
Övriga av överstyrelsen föreslagna anslagsförändringar är i huvudsak av automatisk
natur. Den sammanlagda ökningen under detta anslag har överstyrelsen
beräknat till 69 500 kr. i enlighet med följande sammanställning.
1. Kostnadsökningar, som direkt sammanhänger med den förlängda
lästiden
a) Arvoden åt tillsynsmän .................................. 650
b) Kostnader för kokerskor och ekonomibiträden. (Utökning av
den årliga tjänstgöringstiden från 10 till 12 månader.) ...... + 55 000
c) Arvoden till fast ghetsskötare ............................ _j_ 4 000
d) Kostnader för städerskor ................................ 2 250
2. Höjning av arvodet åt tillsynsmän utöver vad som föranledes av
den förlängda lästiden ...................................... \ 000
3. Arvoden för testning av psykiskt utvecklingsstörda barn....... -f- 500
4. Kostnad för fritidsverksamhet .............................. + 10 500
5. Höjd ersättning åt extra eldningspersonal..................... 865
6. Höjning av ersättningsbeloppet för viss undervisning i skogsvård
och renskötsel (nu 1 700).................................... 500
7. Automatiska kostnadsförändringar ........................... . 5 765
Summa kr. 69 500
Av överstyrelsens motiveringar för olika anslagshöjningar framgår bl. a. följande.
3. I likhet med barn vid vanliga folkskolor bör även nomadskolornas lärjungar
testas för eventuell intagning i specialklass.
47
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51 år 1962
4. Genom lästidens förlängning bortfaller lärarnas fyllnadstjänstgöring som
läxvakter. I avvaktan på beslut i anledning av nomadskolutredningens förslag
vill överstyrelsen icke för närvarande tillstyrka medel till dylik vakttjänstgöring.
Överstyrelsen får däremot föreslå, att ersättning med 5 kr. per veckotimme
måtte utgå för fritidsverksamhet under 6 veckotimmar vid varje skola.
6. Denna undervisning har meddelats åt eleverna i avgångsklasserna sedan
läsåret 1957/58. Beloppet har årligen varit 1 700 kr. Hittills har resultaten av
denna undervisning varit mycket goda. Kurserna bör om möjligt ökas. Dessutom
torde arvodena för undervisningen böra höjas med hänsyn till den allmänna löneökning
som ägt rum. Överstyrelsen räknar med en ökning av 500 kr.
2. Nomadskolor: Omkostnader
1959/60 ...................
1960/61 ...................
1961/62 (statsliggaren s. 573)
1962/63 (förslag)..........
Anslag Nettoutgift
638 400 485 848
620 400 547 545
607 000
696 000
I sina anslagsäskanden har skolöverstyrelsen föreslagit en uppräkning av detta
anslag med 69 200 kr. Huvuddelen av kostnadsökningen hänför sig till de ökade
utgifter, som uppkommer vid en förlängning av läsåret. Sålunda har överstyrelsen
av denna anledning räknat med att kostnaderna för elevernas inackordering
ökar med 40 000 kr. samt posten till expenser med 11 000 kr. Med undantag
av ett belopp av 1 200 kr. för resor i samband med den under föregående punkt
föreslagna testningen av elever är anslagsökningen i övrigt av automatisk natur.
3. Nomadskolor: Fortsättningsskolundervisning för nomadbarn
1959/60 ...................
1960/61 ...................
1961/62 (statsliggaren s. 574)
1962/63 (förslag) ..........
Anslag |
Nettoutgift |
70 700 |
105 929 |
98 000 |
68 251 |
81 000 |
|
81 000 |
Skolöverstyrelsen föreslår, att anslaget uppföres med oförändrat belopp. Överstyrelsen
har därvid räknat med att även för nästa budgetår ett belopp av 7 900
kr. skall ställas till förfogande för anordnande av ytterligare en frivillig fortbildningskurs
för nomadbarn, som avgått från sexårig nomadskola. Det för innevarande
budgetår upptagna beloppet av 2 000 kr. till uppförande av en torvkåta
bör enligt överstyrelsens mening för nästa år motsvaras av ett belopp för reparation
av de torvkåtor, som disponeras för fortsättningsskolkurserna.
48
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51 år 1962
IX. Departementschefen
Sedd som ett kvantitativt problem är den fråga, för vilken nu redogjorts, av
ringa omfattning. De renskötande samerna, vars undervisningsfrågor det gäller
att ta ställning till, räknar endast i runt tal 3 000 individer, och av dessa utgör
skolbarnen knappt 400. Det rör sig således om en mycket liten minoritet och
det säger sig självt, att omfattningen av den utredning, vars resultat nyss redovisats,
är mycket litet beroende av utredningsobjektets kvantitativa sida.
Med den syn som i vårt land under senare tid anlagts på samerna och med den
ställning dessa intagit, framstår troligen för de flesta svenska medborgare frågan
om hur skolgången för samernas barn skall ordnas inte heller som något svårt
principiellt problem. Uppfattningen att hänsyn till samernas egna önskemål bör
tagas så långt praktiska omständigheter det medger torde vara allmänt omfattad
bland dem som haft anledning taga befattning med frågan och delas
antagligen spontant av de flesta svenskar. Inte desto mindre måste denna,
liksom alla andra frågor, som rör en folkminoritets förhållanden, tillmätas stor
vikt och handhavas med största omsorg, då få ting så klart visar ett folks
mognad och kulturella nivå som dess förhållande till minoritetsgrupper av olika
slag. Det är mig angeläget att här framhålla, att nomadskolutredningen enligt
min mening på ett utmärkt sätt, initierat och vidsynt, analyserat den huvudfråga
den ställts inför och anlagt många intressanta och klarläggande synpunkter
på problemet. De slutsatser som dragits och den ställning i huvudfrågan som
utredningen intagit synes mig på ett representativt sätt uttrycka, hur man
utifrån demokratiska värderingar bör lösa den föreliggande undervisningsfrågan.
Även om jag inte är beredd att i alla detaljer följa utredningen, anser jag följaktligen,
att dess betänkande utgör ett bra underlag för förslag om nomadskolväsendets
framtida gestaltning.
Den för utredningen grundläggande frågan har varit, huruvida de
nomadiserande samernas barn alltjämt bör helt eller delvis erhålla sin obligatoriska
undervisning i särskilda skolor. Utredningen har ingående övervägt detta
spörsmål på grundval av ett omfattande material rörande bl. a. samernas levnadsförhållanden
och befolkningssituation. Den har vidare som underlag för
sina ställningstaganden noggrant informerat sig om samernas egna önskemål.
Det framgår av utredningens redovisning, att de motiv för en i särskilda former
anordnad undervisning, som sammanhänger med samernas nomadiserande
tillvaro, inte längre är för handen. Några flyttande skolor förekommer ej heller
numera. Barnen vid nomadskolorna är inackorderade i elevhem i anslutning till
skolorna på i princip samma sätt som andra barn, som har sina hem på långt
avstånd från skolorten.
Utredningen anför emellertid andra skäl, framför allt av psykologisk och
pedagogisk art, för att samernas barn alltjämt bör äga tillgång till undervisning
i särskilda skolor. Utredningen pekar på den ömtåliga situation, som samebarnen
49
Kungl. May.ts proposition nr 51 år 1962
på grund av språkliga och miljöbetonade särdrag befinner sig i, då de börjar sin
skolgång. Som utredningen påvisat, är vidare möjligheterna för de uppväxande
samerna att bevara intresset för sin kulturs värde och egenart i hög grad
beroende av att de under skolåren får tillgång till en undervisning, som förmedlar
kännedom om denna kultur. Väsentligt från denna synpunkt är vidare, att
skolgången kan ske i en samisk miljö under samvaro med kamrater och lärare,
för vilka den med renskötscln sammanhängande livsformen är välbekant och
utgör ett naturligt underlag för likartade värderingar.
I den mån man har som primärt önskemål, att samernas barn skall få en
uppfostran, som kan väcka intresse för rennäringen och bidraga till att vidmakthålla
den lapska kulturen, synes ingen tvekan kunna råda om att undervisning i
särskilda skolor är det mest lämpliga.
Emellertid framgår det av utredningens redovisning, att det inte för alla
fjäll sam er är ett grundläggande intresse att bevara lapska särdrag. Det finns på
sina håll en strävan att frigöra sig från den samiska livsformen och i olika avseenden
närma sig majoritetsbefolkningen. För samer med dessa önskemål framstår
undervisning i den reguljära obligatoriska skolan som en väg att nå en med
övriga samhällsgrupper jämställd utgångspunkt för val av den framtida yrkesverksamheten.
Ett konstaterande av att det bland samerna finns olika uppfattningar rörande
den inriktning barnens uppfostran bör få, ställer enligt min uppfattning ett
alldeles givet krav på samhället. Det bör från det allmännas sida inte resas
några hinder för samerna att fritt välja mellan strävan att bevara den samiska
särprägeln å ena sidan och strävan till samgående med majoritetsbefolkningen
å den andra. För att denna valfrihet skall bli en realitet, erfordras att föräldrarna
har möjlighet att välja mellan en samiskt präglad undervisning och en
skolgång i vanliga skolor. Jag vill således helt ansluta mig till utredningens starkt
markerade grundinställning till samernas skolproblem, enligt vilken samhällets
åtgärder bör utgå från förutsättningen att det är på samerna själva det skall få
ankomma att välja vilken inriktning barnens fostran skall få. Påverkan från
samhället i denna valsituation bör betraktas som utesluten och rätten att välja
bör föreligga inte blott då barnet skall börja skolan utan under hela gången i den
obligatoriska skolan.
Av den principiella syn på frågan, som jag härmed givit uttryck för, följer,
att samhället alltjämt bör sörja för, att det finns särskilda skolor att tillgå för
samernas barn. Ett tillhandahallande av sadana skolor av hög standard i förening
med nu nämnd valfrihet synes nämligen vara den enda lösning, som medger
allt undvikande av tvång i någon riktning. Samerna bör således ställas inför
två likvärdiga utbildningsmöjligheter och själva, genom sitt intresse för den ena
eller andra formen av skolgång, bestämma, vilken omfattning den särskilda undervisningen
rent organisatoriskt skall ha. I utgångsläget anser jag det vara
naturligt att räkna med oförändrade förhållanden i fråga om tillgång på skolor.
Skulle det efter valfrihetens införande visa sig, att behovet av nomadundervis
4
— llihang till riksdagens ■protokoll 1962. 1 samt Nr 61
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
ning minskar, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om erforderliga
organisatoriska förändringar och eventuell minskning av antalet nomadskolor.
Med principen om valfrihet mellan olika skolformer sammanhänger nära frågan
om skolpliktsbestämmelsernas utformning. Nuvarande bestämmelser,
som ålägger fjällsamerna att sända sina barn till nomadskolor, är
inte förenliga med föreslagen valfrihet utan bör upphävas; några särskilda
bestämmelser om skolplikt för samebarn blir inte behövliga. De allmänna skolpliktsbestämmelserna
skulle således bli helt tillämpliga även på samernas barn,
vilket i sin tur betyder att skolpliktens längd i fortsättningen skulle bli beroende
av de bestämmelser härom, som gäller i elevens hemkommun. I ett övergångsskede,
innan grundskolan är helt genomförd i kommunerna i samernas bosättningsområden,
kan detta medföra vissa praktiska problem. Jag återkommer till
dessa längre fram i samband med andra frågor, som övergångsvis uppkommer
vid genomförandet av den här avsedda reformen.
Ett problem, som sammanhänger med det nu berörda, är frågan om vilka som
skall äga rätt att begagna sig av nomadundervisningen. Enligt nuvarande bestämmelser
är skyldigheten att deltaga i nomadundervisningen knuten till de
samer, som bedriver fjällrenskötsel. Möjligheter för andra samer att deltaga i
undervisningen föreligger men är kringgärdade med restriktiva bestämmelser.
Utredningen har för sin del förkastat tanken på att förbinda rätten att utnyttja
den särskilda nomadundervisningen med något yttre kriterium såsom
färdighet i lapska språket eller anknytning till renskötseln. Utredningen förordar
helt enkelt att alla, som påstår sig vara samer, skall få utnyttja rätten att sända
sina barn till nomadskola. Den föreslagna regeln är en konsekvent tillämpning av
den behandlade frivilligprincipen. Den är dessutom enkel och jag ansluter mig
till utredningens uppfattning även på denna punkt. Lika litet som utredningen
anser jag anledning finns att antaga, att denna ändring skulle öka tillströmningen
till nomadskolorna. Det realistiska antagandet torde i stället vara att
elevantalet i dessa skolor till följd av de allt lägre födelsetalen i fjällappbyarna
kommer att sakta sjunka.
Principen om valfriheten har av remissinstanserna genomgående mötts av
gillande. Bl. a. har skolöverstyrelsen och olika företrädare för samerna anslutit
sig till utredningens uppfattning. Några av de hörda kommunerna har emellertid
ansett, att den särskilda nomadundervisningen borde upphöra och valmöjligheten
således bortfalla. Tärna kommun har uttalat farhågor för att en fullt
genomförd valfrihet för alla, som säger sig vara samer, skulle medföra svårigheter
vid skolplaneringen. Denna synpunkt kan i en kommun sådan som Tärna
med en befolkning, bland vilken manga i och med de nya bestämmelserna skulle
få möjligheter att välja undervisning i nomadskola i stället för den obligatoriska
skolan, vara förklarlig. Jag finner det emellertid föga troligt, att benägenheten att
söka sig till nomadskola i detta område kan komma att ändras på ett mera påtagligt
sätt vid genomförande av utredningens förslag. För detta antagande talar
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
bl. a., att antalet ansökningar från icke-renskötande samer att få sända sina
barn till nomadskola hittills varit förhållandevis ringa.
Vid sin bedömning av nomadskolans framtida organisation
har utredningen utgått ifrån att den nioåriga skolan skall genomföras även för
samernas del och anpassat sina förslag efter denna förutsättning. Det kan i detta
sammanhang erinras om att skolberedningen i sitt huvudbetänkande (s. 748 och
749) något berört nomadskolutredningens förslag och därvid inte haft något att
erinra mot dessa. Nomadskolutredningens förslag bygger emellertid på en nioårig
skola, sådan den förelegat under den hittillsvarande försöksperioden. Den
utformning av den nya skolan som föreslagits i propositionen om grundskolan
kan i åtskilliga hänseenden medföra en förändring i den situation, som utredningen
utgått ifrån. Liksom utredningen eftersträvat att anpassa nomadskolan
till försöksskolan bör en anpassning naturligtvis ske till den utformning av
grundskolan som blir en följd av riksdagens beslut härom. De ändrade förutsättningarna
synes emellertid i huvudsak ej behöva föranleda någon ändring i de
förslag rörande nomadskolans allmänna organisation, som framlagts av utredningen.
Denna har företrädesvis uppehållit sig vid principiella frågor och förutsatt,
att de erforderliga särskilda bestämmelserna för nomadundervisningen
skulle fastställas först sedan den obligatoriska skolan närmare utformats.
Vad utredningen föreslagit rörande nomadundervisningens allmänna organisation
synes med de förut angivna förutsättningarna inte böra föranleda några
erinringar från min sida i vad avser låg- och mellanstadiet. De nuvarande särskilda
nomadskolorna bör således efter erforderlig övergångstid omfatta klasserna
1—6. Som jag framhållit i det föregående, bör i princip omfattningen av
nomadskolväsendet i varje fall till en början inte ändras. Den av utredningen
berörda frågan om överförande av barnen i Storvallen till Änge torde emellertid
ganska snart aktualiseras på grund av det ringa barnatalet, och jag förutsätter,
att skolöverstyrelsen följer denna fråga och om så påkallas framlägger erforderliga
förslag till åtgärder.
Frågan om högstadiets organisation är den mest centrala av de
praktiska spörsmål utredningen haft att ta ställning till och olika lösningar har
diskuterats. Med hänsyn till det förhållandevis ringa barnantal, som kan beräknas
för den samiska högstadieundervisningen — av utredningen uppskattat till
högst 120 elever och av skolöverstyrelsen i dess remissyttrande till högst 90 —
måste självfallet en centralisering komma till stånd. Utredningen, som också förutsatt
detta, har i sitt betänkande närmare redovisat två alternativ (I och II)
för lösning av högstadiefrågan. Alternativ I innebär, att elever från hela sameområdet
i Sverige skulle samlas i särskilda klasser vid en enda rent samisk högstadieskola,
förslagsvis förlagd till Gällivare. I denna skola skulle, med vissa
avvikelser från den vanliga timplanen, lapska ämnen vara obligatoriska, eventuellt
dessutom förekomma som tillvalsämnen. För att en tillräcklig differentiering
av utbildningsvägarna skulle uppnås skulle detta högstadium samverka med
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
en reguljär centralskola på orten; vissa tillvalsämnen, främst språk, skulle samehögstadiets
elever läsa tillsammans med den andra skolans elever i gemensamma
grupper.
Enligt alternativ II skulle särskild undervisning i lapska tillvalsämnen samt
yrkesförberedande utbildning i renskötsel komma till stånd vid två av det reguljära
skolväsendets högstadieskolor, den ena i Kiruna och den andra i Jokkmokk,
varvid de lapska eleverna skulle komma att utgöra små minoriteter i klasserna.
Utredningen har för sin del förordat alternativ II. Det avgörande motivet har
därvid varit, att elevunderlaget för högstadieundervisningen bedömts som osäkert
och att alternativ II, om intresset för högstadiet skulle bli mindre än väntat,
medför mindre risker för felinvesteringar än alternativ I. Anordnande av gruppundervisning
i vissa samiska ämnen för elever, som i övrigt tillhör den reguljära
skolans klasser kräver lokalmässigt inte några mera betydande anordningar och
kan genomföras, även om elevantalet blir mycket begränsat.
Det framgår av utredningens motiveringar, att alternativet I är det, som med
hänsyn till studium och konsolidering av den lapska kulturen är det mest fördelaktiga.
Detta alternativ har därför också ganska allmänt förordats av remissmyndigheterna,
däribland skolöverstyrelsen samt Svenska samernas riksförbund
och andra företrädare för samerna.
För egen del finner jag det angeläget, att det särskilda högstadium, som bör
organiseras för samiska elever, utgör ett verkligt alternativ till motsvarande
stadium i det reguljära skolväsendet. Från denna synpunkt finner jag den av
utredningen förordade lösningen vara mindre tillfredsställande. Enligt detta
förslag skulle, som utredningen själv påpekar, de lapska eleverna komma att
utgöra små minoriteter bland finsk- och svensktalande kamrater i samma klasser,
vilket enligt min mening skulle göra det svårare att ge högstadieundervisningen
den karaktär som en för samerna speciellt ordnad undervisning bör ha.
Alternativet I däremot skulle på ett helt annat sätt göra det möjligt att sätta
en samisk prägel på såväl undervisning som miljö. En nära anknytning till
en stor reguljär högstadieskola, sådan som t. ex. den som planeras i Gällivare,
skulle också förhindra en icke önskvärd isolering och ge kontakter med majoritetsbefolkningen
samt goda möjligheter att också inrikta skolgången mot andra
yrken än de för samerna traditionella. I likhet med flertalet remissmyndigheter
an set jag mig böra förorda, att högstadiefrågan i princip löses i enlighet med
utredningens alternativ I.
En förutsättning för den här förordade lösningen är givetvis, att den av skolöverstyrelsen
gjorda bedömningen av elevunderlaget visar sig i stort sett vara
riktig. Om detta skulle sjunka under den nivå, som motiverar inrättandet av
särskilda klasser i varje årskurs, bör en övergång till den enklare utformning av
högstadiet övervägas, som utredningen föreslagit enligt sitt alternativ II.
Det torde i detta sammanhang vara för tidigt att slutligt bestämma var högstadiet
skall förläggas. Starka skäl synes emellertid tala för att Gällivare bör bli
förlä ggningsort.
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
Frågan om förläggningsort, behovet av skollokaler, lämplig samordning med
förläggningsortens skolväsen samt undervisningens närmare utformning på högstadiet
är frågor, som det torde få ankomma på skolöverstyrelsen att ytterligare
överväga. Erforderliga förslag i dessa avseenden bör framläggas av överstyrelsen
i samband med anslagsäskandena för budgetåret 1963/64. Till den tidsmässiga
planeringen för högstadiet återkommer jag längre fram.
Som en tämligen självklar konsekvens av den utveckling, som ägt rum på
nomadskolans område, bör i enlighet med utredningens förslag den årliga
läs t iden nu förlängas från 344/7 veckor till 39 veckor. Någon erinran mot
detta förslag har inte framkommit i remissyttrandena.
I fråga om undervisningens innehåll och utformning har utredningen
vad beträffar klasserna 1—6 inte föreslagit nagra egentliga förändringai.
Den berör emellertid vissa problem rörande nybörjarundervisningen för sameelevema
och utformningen av undervisningen i nomadkunskap, som bör beaktas
vid utformningen av läroplaner för nomadskolan. V id remissbehandlingen hai
understrukits att behov föreligger av särskilda läroböcker för de rent samiska
ämnena. Jag förutsätter i likhet med utredningen, att skolöverstyrelsen uppmärksammar
och tillgodoser detta behov.
Den särskilda högstadieundervisningen för samerna skall enligt utredningens
mening få sin prägel av förekomsten av lapska tillvalsämnen och av en särskild
yrkesförberedande linje för renskötsel. Utredningen har pa denna punkt inte
preciserat sina förslag utan förutsatt, att en närmare utformning skall ske i samband
med fastställande av grundskolans läroplaner. I fråga om renskötsellinjen
har utredningen dock gjort vissa uttalanden rörande utformningen, vilka bör
beaktas vid det fortsatta läroplansarbetet. Enligt utredningens uppfattning bör
denna utbildning avse den egentliga renskötseln och därmed sammanhängande
frågor. Jag ansluter mig till denna mening. Att som från remisshåll ifrågasatts
anordna två linjer, varav den ena skulle avse renskötselns binäringar, anser jag
för närvarande inte vara genomförbart. I varje fall maste en viss tids erfarenhet
vinnas av såväl elevtillströmningen som önskemålen bland eleverna pa det nya
högstadiet, innan ytterligare differentiering överväges.
Ett annat önskemål, som framförts av bl. a. Svenska samernas riksförbund, är,
att den yrkesförberedande utbildningen skulle börja redan i årskurs 7. Ett tillmötesgående
av detta önskemal skulle emellertid innebära, att samcelevernas
undervisning redan i denna årskurs skulle inriktas mot ett bestämt yrke, nämligen
renskötseln, och att i realiteten en linjeklyvning skulle erhållas för hela
högstadiet. Enligt min mening är det emellertid synnerligen väsentligt, att
samerna erhåller samma möjligheter som andra elever att fritt välja mellan olika
utbildningsmöjligheter. Valet av det samiska högstadiet far således inte innebära,
att elevernas utsikter att finna ett framtida yrke utanför renskötseln försvåras.
Ett så organiserat högstadium skulle enligt min mening innebära en orättvisa
mot de unga samer, som visserligen vill fördjupa sin kännedom om det specifikt
samiska under sin skolgång men samtidigt har håg och fallenhet för en framtida
54
Kungl. Maj:ts ''proposition nr Öl år 1962
yrkesverksamhet av annat slag än renskötsel. Av denna anledning bör renskötsellinjen
i likhet med andra yrkesförberedande linjer anordnas endast under det
sista skolåret och för sameeleverna vara en valmöjlighet bland andra.
Jag vill i detta sammanhang starkt betona, att det är väsentligt, att eleverna
på det samiska högstadiet erhåller en grundlig och objektiv orientering om olika
yrken. Friheten att välja mellan nomadskola och annan undervisning måste som
ett naturligt komplement också ha full frihet i valet mellan olika yrkesförberedande
linjer på högstadiet. Yrkesorienteringen inom samernas högstadium
bör uppenbarligen ske med noggrant beaktande av elevernas egna önskemål och
förutsättningar. Ett ensidigt framhävande av renskötselns företräden eller av
särskilda förpliktelser gentemot denna näringsgren bör givetvis inte förekomma.
Vidare bör beaktas, att renskötseln i fysiskt hänseende ställer stora krav på
den som ägnar sig däråt. Den som saknar sådana förutsättningar för yrket bör
givetvis noga uppmärksammas på detta förhållande.
Såsom utredningen påpekat, bör man vid utformningen av den yrkesförberedande
utbildningen i renskötsel beakta de nya drifts- och organisationsformer
som planeras. Vid den slutliga utformningen av den här avsedda linjen liksom
Övriga timplans- och undervisningsfrågor för högstadiet bör skolöverstyrelsen
givetvis biträdas av experter på de ifrågavarande områdena.
Utredningens förslag, att de lapska ämnena på låg- och mellanstadiet i allmänhet
bör beredas utrymme i timplanen genom utbyte av timmar för ämnen,
som ingår i den allmänna skolans timplan, kan jag ansluta mig till. I enlighet
med vad jag föreslår i propositionen rörande grundskolan bör timantalet
per vecka i princip begränsas till 35. Eventuellt bör dock liksom hittills timantalet
kunna ökas med någon timme, om det i annat fall skulle vara svårt att
bereda utrymme för det lapska lärostoffet utan alltför stort intrång på den
övriga ämneskretsen. En mindre utökning av veckotimtalet torde för övrigt
vara försvarlig med hänsyn till att eleverna i allmänhet är inackorderade i anslutning
till skolan och således inte har någon skolväg att tröttas av.
På högstadiet bör, som utredningen föreslagit, de lapska ämnena i huvudsak
beredas utrymme inom ramen för elevernas fria tillval.
Beträffande lärarna förordar jag, att de nuvarande benämningarna ersättes
av dem som föreslagits för grundskolan.
I fråga om de krav, som bör ställas på lärare på nomadskolornas låg- och
mellanstadier, har utredningen inte föreslagit nagra ändringar. Frågor rörande
lärarbehovet på det samiska högstadiet bör inte bli föremål för ställningstagande,
förrän i samband med att övriga organisationsfrågor för denna del av undervisningen
skall avgöras. I det sammanhanget bör förslag också föreligga rörande
frågan om särskild utbildning för lärare på det samiska högstadiet.
Utredningen har inte närmare diskuterat lärarnas tjänstgöringsförhållanden,
men på grund av den förordade förlängningen av läsåret torde denna fråga här
böra något beröras. I princip har lärarna vid nomadskolorna 39 veckors tjänst
-
55
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51 år 1962
göringsskyldighet. Då lästiden emellertid inte utgjort mer än 34 V7 veckor, har
i nomadskolstadgan föreskrivits, att lärarna vid sidan om den vanliga undervisningen
skall fullgöra vissa andra skyldigheter, såsom att meddela särskild hjälpundervisning,
vara behjälpliga med lärjungarnas hemarbete m. m. I och med att
lästiden förlänges, så att denna och lärarnas tjänstgöringsskyldighet blir av
samma längd, bör lärarnas skyldighet att fullgöra åligganden utöver dem som
åvilar motsvarande lärare inom det obligatoriska skolväsendet bortfalla.
De särskilda uppgifter, som lärarna hittills fullgjort, får i framtiden utföras
på annat sätt. Överstyrelsen har med utgångspunkt häri föreslagit, att särskilda
medel skall beräknas för specialundervisning och för handledning av eleverna
under fritid. Jag återkommer till denna fråga längre fram i samband med anslagsberäkningarna.
Undervisningen i lapska språket har avsevärt försvårats av bristen på lärare
med erforderlig utbildning i ämnet. Utredningen erinrar om en 1958 gjord framställning
om anordnande av en lärarkurs i lapska i Uppsala för sex lärare vid
nomadskolorna. För att bereda sameelevema en tillfredsställande undervisning i
deras modersmål, är det givetvis av väsentlig betydelse, att någon form av
lärarutbildning i lapska språket kommer till stand. Vid den efterföljande anslagsberäkningen
föreslår jag, att sammanlagt 40 000 kr. upptages för detta
ändamål.
Frågan om nomadskolans ledning och administration var föremål
för vissa överväganden av 1951 års skolstyrelseutredning. Den enda förändring
som av denna utredning förordades och senare genomfördes var, att
domkapitlens uppgifter i fråga om nomadskolväsendet borde överföras till
skolöverstyrelsen.
Nomadskolutredningens nu framlagda förslag i denna del innebär, att nomadskolväsendet
helt skulle samordnas med den vanliga obligatoriska skolan i fråga
om lokal och regional ledning. Kommunerna skulle således enligt förslaget i realiteten
bli huvudmän även för nomadskolorna, dock med den viktiga avvikelsen
från förhållandena i övrigt, att staten helt skulle svara för kostnaderna.
Utredningen betonar, att förslaget om denna förändring inte sammanhänger
med att erfarenheterna av den nuvarande ledningen skulle vara mindre gynnsamma.
Som skäl för omläggningen anföres, att den skulle leda till bättre kontaktmöjligheter
mellan det reguljära skolväsendet och nomadskolorna samt att
det skulle vara önskvärt att erhålla enhetlighet i fråga om skolväsendets ledning.
Vid överväganden av utredningens förslag i denna del har jag emellertid
funnit, att åtskilliga och övervägande skäl kan anföras mot den av utredningen
föreslagna lösningen. Till dessa hör först och främst att handhavandet av undervisningsfrågorna
för en folkgrupp, vilken är i sa utpräglad minoritctsställning
som samerna, av lokala organ, i vilka minoriteten saknar allt inflytande och inte
heller lämpligen kan beredas sådant, är ägnat att inge stora principiella betänk
-
56
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51 år 1962
ligheter. Även av praktiska skäl finns det anledning att ifrågasätta den av utredningen
föreslagna anordningen. Nomadskolornas hela elevantal tillsammantaget
är inte större än elevantalet i en medelstor centralskola. En splittring av
ledningen av en sådan liten och homogen enhet på flera kommuner skulle enligt
min mening med hänsyn till nomadskolans syfte medföra väsentligt större nackdelar
än fördelar.
lill svårigheterna vid en ledning genom den kommunala skolstyrelsen hör
också, som jag nyss antydde, det enligt min mening närmast olösbara problemet
att finna former för ett verkligt samiskt inflytande på nomadskolornas ledning.
Detta inflytande synes däremot i den nuvarande nomadskolfullmäktiginstitutionen
— vars bibehållande jag förordar — fungera väl.
I fråga om de ekonomiska relationerna mellan staten och kommun, där nomadskola
är belägen, har utredningen föreslagit, att alla kostnader skulle bestridas av
statsmedel, under det att kommunerna skulle svara för den ekonomiska förvaltningen.
Utredningen har inte närmare angivit, i vilka former denna ekonomiska
förvaltning skulle försiggå. Statskontoret har rest invändningar mot utredningens
förslag i denna del och ansett, att det kan ifrågasättas, om ekonomisk
förvaltning och ekonomiska åtaganden kan få åvila skolkommunen samtidigt
som samtliga kostnader åvilar statsverket. Skall staten gälda alla kostnader,
kan enligt ämbetsverkets mening svårligen ärenden av ekonomisk natur handläggas
av kommunerna.
Till dessa olika invändningar mot utredningens förslag rörande den lokala
ledningen kommer slutligen att olika företrädare för samerna inte ansett det
tillfredsställande, att nomadskolorna inordnas under den kommunala skolstyrelsen.
Från detta hall har framförts önskemal om en rent samisk ledning av skolväsendet.
Svenska samernas riksförbund har således föreslagit, att en särskild
skolstyrelse, bestående av representanter för samerna, skulle inrättas för varje
nomadskola.
För egen del har jag vid en bedömning av de olika synpunkter och förslag,
som framförts i fragan, funnit att starka skäl talar mot en lokal ledning av
nomadskolorna genom den kommunala skolstyrelsen. Då några påtagliga fördelar
mte kunnat påvisas med en dylik anordning, bör andra former för den lokala
ledningen väljas. Inrättande av särskilda samiska skolstyrelser, såsom vid remissbehandlingen
i något fall förordats, förefaller mig inte vara ett realistiskt förslag.
I detta läge har jag ansett mig böra taga fasta på det av utredningen betonade
förhållandet, att det i och för sig inte givits anledning till kritik mot det nuvarande
systemet med en central ledning av nomadskolväsendet genom skolöverstyrelsen
och nomadskolinspektören. Med hänsyn till nomadskolväsendets ringa
omfattning och vikten av att det ledes sakkunnigt och enhetligt, synes denna
anordning från praktiska och effektivitetssynpunkter vara den mest naturliga
och lämpliga. För att erna en förenklad handläggning av vissa detaljärenden
förordar jag emellertid, att i samband med utfärdandet av nya bestämmelser för
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51 år 1962 57
nomadskolorna tillsynsmannen vid de olika skolorna erhåller vidgade befogenheter.
I det föregående har jag uppehållit mig vid frågan om ledningen av de nuvarande
nomadskolorna, vilka efter en övergångstid kommer att förändras till
låg- och mellanstadieskolor. Beträffande det särskilda högstadiet torde — som
jag förut berört — en nära samverkan med det kommunala skolväsendet vara
nödvändig för att sameeleverna skall kunna beredas tillräckligt differentierade
utbildningsmöjligheter. Från samordningssynpunkt torde det vara lämpligt, att
den omedelbara ledningen av liögstadieundervisningen såväl pedagogiskt som
administrativt åtminstone i viss utsträckning ombesörjes av vederbörande kommunala
organ. I detalj kan denna fråga lösas först då närmare förslag från skolöverstyrelsen
föreligger rörande högstadieundervisningens organisation i övrigt,
och det torde alltså bli anledning att i samband därmed återkomma till detta
spörsmål.
Av att jag tidigare förordat en central ledning av nomadskolväsendet följer,
att nomadskolorna inte heller bör inordnas under länsskolnämnderna på samma
sätt som det allmänna skolväsendet. Detta bör emellertid inte hindra, att länsskolnämnderna
i förhållande till nomadskolorna får ställning som stödjande och
rådgivande organ, främst i pedagogiskt hänseende. En uppgift av denna art
blir naturligtvis i första hand en angelägenhet för skolinspektören. Genom en
sådan anordning skulle kontakt med det övriga skolväsendet erhållas, vilket torde
vara av synnerligen stort värde för nomadskolans utveckling, inte minst i samband
med grundskolans införande. Inspektörerna bör också kunna underlätta
samordningsåtgärder på det lokala planet.
Frågan om nomadskolinspektörens ställning övervägdes av skolstyrelseutredningen,
som närmast var av den uppfattningen, att inspektörstjänsten borde
omvandlas till en konsulenttjänst. Nomadskolutredningen har med utgångspunkt
i sitt förslag om regional ledning av nomadskolorna genom länsskolnämnderna
förordat, att tjänsten skulle bibehållas och samtidigt knytas till samtliga länsskolnämnder
i de tre nordligaste länen.
Statskontoret har för sin del ifrågasatt behovet av denna tjänst.
För egen del finner jag det ofrånkomligt, att skolöverstyrelsen till sitt förfogande
har en expert på samernas förhållanden, och det torde under den kommande
övergångsperioden i nomadskolans utveckling vara betydelsefullt, att den
nuvarande inspektörens förtrogenhet med samernas skolproblem kan utnyttjas.
Sett på längre sikt anser jag det emellertid knappast erforderligt att behålla en
särskild inspektörsbefattning för det till omfattningen mycket begränsade nomadskolväsendet.
Jag föreslår därför, att det skall tagas under allvarligt övervägande,
om inte befattningen som nomadskolinspektör bör indragas, när den
nuvarande innehavaren avgår från tjänsten. Behovet av expertis torde därefter
kunna tillgodoses genom att en konsulent för nomadskolfrågor knytes till skolöverstyrelsen.
Denna befattning torde kunna få karaktär av bisyssla, för vilken
bör engageras en person, som genom sin (ivriga verksamhet är väl förtrogen med
samefrågor.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
Utredningen har föreslagit, att nomadskolinspektörens stationeringsort efter
en övergångstid skall bli Luleå i stället för Uppsala. Jag tillstyrker en ändring av
stationeringsorten, men det torde få ankomma på skolöverstyrelsen att ytterligare
överväga, vilken plats i Norrland som kan anses vara lämpligast som
stationeringsort. Då enligt min mening en anknytning av inspektörstjänsten till
länsskolnämnderna inte bör ske, föreligger från den synpunkten inte hinder mot
att inspektören stationeras exempelvis i Gällivare, vilket synes vara lämpligast
från skolans synpunkt. Denna förändring bör vidtagas snarast möjligt med hänsyn
till de förändringar av nomadskolväsendet, som kommer att ske under de
närmaste åren.
På grund av att jag i huvudsak förordat oförändrade förhållanden i fråga om
nomadskolväsendets ledning och administration samt i detta sammanhang inte
ansett mig böra taga upp några detaljfrågor rörande det samiska högstadiet,
finns det inte anledning att nu närmare behandla de kostnadsfrågor,
som utredningen redovisat. Det torde således bl. a. få ankomma på skolöverstyrelsen
att efter närmare överväganden av högstadieorganisationens utformning
framlägga erforderliga kostnadsberäkningar för ordnandet av denna undervisning.
Vad särskilt gäller lokaler för högstadieundervisningen bör, med hänsyn
till det osäkra elevunderlaget, möjligheterna att utnyttja redan befintliga lokaler
i första hand övervägas. Bl. a. torde möjligheten att ta i anspråk utrymmen i
någon av de nuvarande nomadskolanläggningarna eller att förhyra lokaler i kommunala
skolor böra undersökas. Vad kostnaderna för det samiska högstadiet
beträffar, så bör de enligt min mening helt åvila staten.
Den nuvarande medelsförvaltningen genom länsstyrelserna har
visat sig erbjuda vissa problem, bl. a. då det gällt att få överblick över medelsatgången
för nomadskolväsendet. Då ledningen av nomadskolväsendet ligger hos
skolöverstyrelsen, borde det innebära en betydande förenkling, om också medelsförvaltningen
förlädes dit. Jag förordar därför, att de för nomadskolornas verksamhet
anslagna medlen i fortsättningen ställes till skolöverstyrelsens disposition
för utbetalning till de olika skolorna. I samband därmed bör det åläggas
skolöverstyrelsen att hos byggnadsstyrelsen rekvirera de särskilda uppbördsmedel,
som enligt avlöningsstaten skall utgå från byggnadsstyrelsens delfond av
statens allmänna fastighetsfond.
Genomförandet av den ändrade organisationen av nomadskolväsendet
bör i enlighet med utredningens förslag ske under samma period som den nioåriga
skolan i övrigt genomföres. De nya skolpliktsbestämmelserna med valfrihet
mellan nomadskola och reguljär skola bör i princip träda i kraft redan fr. o. m.
läsåret 1962/63.
Den av mig förordade valfrihetsregeln skall, som jag förut berört, innebära en
valfrihet mellan två likvärdiga alternativ i fråga om undervisningens standard.
Detta förutsätter bl. a., att införandet av nioårig skolplikt i samernas hemkom
-
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
muner och i nomadskolorna sker i stort sett parallellt. Bestämmande för utvecklingen
blir följaktligen den takt i vilken kommunerna i samernas bosättningsområde
beslutar att införa nioårig skolplikt. Under ett övergångsskede kan
undervisningen i olika nomadskolor således komma att ha en varierande utformning,
beroende på om den nioåriga obligatoriska skolan införts i de kommuner
från vilka nomadskolorna rekryteras eller inte.
I den mån en nomadskola har sitt rekryteringsområde inom en och samma
kommun, torde inte några särskilda organisatoriska problem uppstå i samband
med genomförandet. Vissa svårigheter kan däremot förutses i de fall en nomadskola
rekryterar sina elever från flera kommuner, vilka vid olika tillfällen övergår
till nioårig skola. Det torde i sådana fall bli nödvändigt, om valfriheten skall
kunna upprätthållas, att samebarnen får hänvisas till nomadskolor, som bäst
motsvarar skolförhållandena i elevens hemkommun. Detta kan innebära, att
sameelever från en viss trakt under en period får hänvisas till annan nomadskola
än den som de enligt nuvarande distriktsindelning skulle tillhöra. I samband
med att nya bestämmelser rörande nomadundervisningen utfärdas torde indelningen
i nomadskoldistrikt böra slopas.
I de av nomadundervisningen berörda kommunerna är enhetsskola för närvarande
fullt genomförd endast i Jokkmokk. Under införande är den nioåriga
skolan i Tärna och i vissa kommuner i Jämtland. Övergång till den nya skolan
torde således kunna påbörjas i Jokkmokks nomadskola redan fr. o. m. läsåret
1962/63. Införandet synes på vanligt sätt böra ske successivt med början i årskurserna
1—5. Eleverna i årskurserna 6 och 7 nämnda läsår bör avsluta sin skolgång
på vanligt sätt efter att ha genomgått årskurs 7 samt fortsättningsskolkurs.
Under ett par år kommer således skolgången för vissa av nomadskolans elever att
något avvika från den som gäller för övriga barn i denna kommun, men denna
olikhet måste accepteras som en följd av de olika tidpunkterna för beslut om
införandet av nioårig skola.
Införandet av den nya ordningen för nomadundervisningen i de sydliga områdena
torde inte kunna ske på annat sätt än genom en samordning av nomadskolorna
i Västerbottens och Jämtlands län på sådant sätt att den nioåriga skolan
införes vid en av nomadskolorna, till vilken sådana barn kan hänvisas,
som kommer från kommuner, i vilka införandet av den nya skolan börjat. Jag
anser för egen del, att nomadskolan i Tärna, där den nya undervisningen är
genomförd i kommunens skolväsen fr. o. m. nästa läsår, då bör börja övergången
till nioårig skola i årskurserna 1—5. Samebarn från kommuner med folkskola
bör kunna överföras till nomadskolorna i Jämtland eller annan nomadskola,
där införande av nioårig skola inte påbörjats.
Den fördelning av sameeleverna på olika skolor, som här angivits, kan naturligtvis
medföra nu oförutsebara svårigheter vid tillämpningen och bör följaktligen
endast betraktas som en rekommendation av en lösning. Om så visas vara
motiverat i enskilda fall, bör skolöverstyrelsen medge elev rätt att få fullgöra sin
skolplikt på annat sätt än som här angivits.
60
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51 år 1962
Enligt vad jag under hand inhämtat, planeras införande av nioårig skola i
Gällivare kommun fr. o. m. nästa läsår. Om så blir fallet, bör givetvis även för
nomadskolan på denna ort en motsvarande förändring genomföras.
Det synes således sannolikt, att i varje fall tre av nomadskolorna kommer att
påbörja införandet av nioårig skola fr. o. m. budgetåret 1962/63. Eftersom införandet
börjar med årskurserna 1—5, betyder det, att årskurs 7 uppnås läsåret
1964/65, då det efter samernas förhållanden särskilt anpassade högstadiet således
bör vara i åtminstone viss utsträckning färdigorganiserat. Eftersom endast
2 ä 3 nomadskolor då torde utgöra underlag för detta högstadium, kommer det
under 1964/65 och eventuellt ytterligare några år framåt att få ett ganska begränsat
elevantal. Detta kan medföra, att särskilda samiska klasser inte omedelbart
kan organiseras. I så fall bör gruppundervisning och yrkesförberedande
utbildning anordnas på i huvudsak det sätt, som utredningen skisserat i sitt
alternativ II. Den högstadieorganisation, som jag för min del i princip förordat
i det föregående och som ansluter sig till utredningens alternativ I, bör då införas,
så snart erforderligt elevantal uppnåtts.
I sina anslagsäskanden för nästa budgetår har skolöverstyrelsen i
huvudsak endast räknat med sådana förändringar under de tre för nomadskolans
drift upptagna anslagen som sammanhänger med att lästiden i enlighet med
uti''edningens förslag skulle komma att förlängas. Jag har inga erinringar mot
skolöverstyrelsens beräkningar i detta hänseende.
Beträffande den under avlöningsanslaget beräknade höjningen av arvodeskostnaderna
för tillsynsmän vill jag framhålla, att de ökade befogenheter som
efter ytterligare utredning kan komma att tilldelas tillsynsmännen kan motivera
vissa arvodeshöjningar, som det för närvarande ej är möjligt att beräkna. Jag
upptar därför i detta sammanhang endast den ökning av arvodeskostnaderna för
tillsynsmän som överstyrelsen föreslagit. För kostnader, som därutöver kan
uppkomma för ändamålet, torde posten till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj:t, få överskridas i erforderlig omfattning.
Jag biträder i övrigt de förslag, som skolöverstyrelsen framlagt under avlöningsanslaget,
och beräknar således bl. a. medel till kostnader för testning av
psykiskt utvecklingsstörda barn samt för fritidsverksamhet. I enlighet med
skolöverstyrelsens förslag i anslagsäskandena bör således nomadskolornas avlöningsanslag
höjas med 69 500 kr.
Med hänsyn till vad skolöverstyrelsen anfört i sitt remissyttrande över nomadskolutredningens
förslag bör ur anslaget få bestridas kostnader för anordnande
av särskild hjälpundervisning och särskild specialundervisning vid nomadskolorna
under sammanlagt högst 20 veckotimmar, vilka det bör ankomma på skolöverstyrelsen
att fördela mellan nomadskolorna.
I det föregående har jag förordat, att en lärarutbildningskurs i lapska språket
anordnas. Kostnaderna för denna har beräknats till 40 000 kr. Då kursen skulle
anordnas under terminstid, har i det angivna beloppet inräknats kostnader för
vikarier för de lärare som deltar i kursen. Dessa kostnader kan beräknats till
61
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51 år 1962
sammanlagt ca 20 000 kr. och bör belasta anslaget Nomadskolor: Avlöningar.
Anslaget bör således uppföras med (1 400 000 + 69 500 + 20 000 =) avrundat
1 490 000 kr.
Under anslaget Nomadskolor: Omkostnader har skolöverstyrelsen i sina äskanden
föreslagit en ökning med 69 200 kr., vilken företrädesvis sammanhänger med
kostnader för förlängning av lästiden. Jag har ingen erinran mot en ökning av
anslaget med detta belopp. Under anslaget bör vidare upptagas ett engångsbelopp
av 20 000 kr., avseende olika kostnader — med undantag av ersättningar
till vikarier — för den kurs i lapska språket, som jag berört i det föregående. Sammanlagt
bör således detta anslag uppföras med (607 000 + 69 200 + 20 000 =)
avrundat 696 000 kr.
Till Nomadskolor: Fortsättning sskolundervisning för nomadbarn räknar jag i
enlighet med skolöverstyrelsens förslag med ett oförändrat belopp av 81 000 kr.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört och förordat hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
a) godkänna av mig i det föregående förordade grunder för
nomadskolväsendets organisation;
b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig i det föregående angivna riktlinjer fatta de
beslut och vidtaga de åtgärder, som fordras för genomförandet
av den av mig förordade omorganisationen av nomadskolväsendet;
c)
godkänna följande avlöningsstat för nomadskolorna, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret 1962/63:
Avlöningsstat
Utgifter
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 505 000
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Maj :t, förslagsvis..................... 11000
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, förslagsvis
.................................... 705 000
4. Rörligt tillägg, förslagsvis.................... 262 000
5. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,
förslagsvis.................................. 24 000
Summa kr. 1 507 000
Särskilda uppbördsmedel
Ersättning från byggnadsstyrelsens delfond av statens
allmänna fastighetsfond................. 17 000
Nettoutgift kr. 1 490 000
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962
d) till Nomadskolor: Avlöningar för budgetåret 1962/63 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 490 000
kr.;
e) till Nomadskolor: Omkostnader för budgetåret 1962/63
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 696 000
kr.;
f) till Nomadskolor: Fortsättning sskolundervisning för nomadbarn
för budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 81 000 kr.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Kerstin Kylin-Almryd
Kungl. May.ts proposition nr 51 år 1962 63
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
I. Inledning .................................................... 1
II. Nomadundervisningens tillkomst och utveckling.................. 4
A. Historik ................................................... 4
B. Nuvarande förhållanden .................................... 8
III. Motiv för särskild undervisning av samernas barn ................ 14
A. Utredningens redovisning ................................... 14
B. Utredningens slutsatser och principförslag .................... 18
C. Remissyttranden ........................................... 20
IV. Undervisningens organisation m. m............................... 21
A. Utredningen ............................................... 21
1. Låg- och mellanstadiet................................... 21
2. Högstadiet.............................................. 22
3. Lästiden................................................ 25
B. Remissyttranden ........................................... 26
V. Undervisningens innehåll och utformning ........................ 28
A. Utredningen ............................................... 28
1. Tim- och kursplaner..................................... 28
2. Lärarfrågor ............................................. 31
B. Remissyttranden ........................................... 32
VI. Ledning och administration .................................... 34
A. Tidigare diskussion ......................................... 34
B. Utredningen ............................................... 36
1. Lokal ledning........................................... 36
2. Regional och central ledning.............................. 38
C. Remissyttranden ........................................... 40
VII. Kostnader för organisationen och dess genomförande.............. 42
A. Utredningen ............................................... 42
1. Kostnader .............................................. 42
2. Genomförandet ......................................... 44
B. Remissyttranden ........................................... 44
VIII. Anslagsberäkningar för budgetåret 1962/63 ...................... 46
1. Nomadskolor: Avlöningar ................................... 46
2. Nomadskolor: Omkostnader ................................. 47
3. Nomadskolor: Fortsättningsskolundervisning för nomadbarn---- 47
IX. Departementschefen ........................................... 48