Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1962

1

Jir 33

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till viss ändring
av lagen om rätt till fiske; given Stockholms slott
den 19 januari 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 1 december 1950 (nr 596) om
rätt till fiske.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

För att motverka vissa missförhållanden i Stockholms yttre skärgård föreslås
sådan ändring i 24 § fiskerättslagen att, där fiske hör till allenast en fastighet,
vilken ej utgöres av enbart fiske, och fastigheten innehaves med samäganderätt,
delägare får möjlighet att utverka länsstyrelsens föreskrifter huru
fisket må nyttjas. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. .Vr 33

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 är 1962

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 1 december 1950 (nr 5%)

om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 24 § lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

24 §.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Oskiftat fiske---— — märklig tidsutdräkt.

Upplåtelse av------flera fastigheter.

Hör fiske till allenast en fastighet,
vilken ej utgöres av enbart fiske, och
innehaves fastigheten med samäganderätt,
må på ansökan av någon av
delägarna meddelas föreskrift enligt
vad i första stycket är stadgat.

Vad i----------i fiskevårdsområde.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling. 1

1 Senaste lydelse av 24 §, se SFS 1960:131.

Kangl. Maj ris proposition nr 33 år 1962

3

Utdrag au protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
3 januari 1962.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, fråga om ändrad lydelse
av 24 § lagen om rätt till fiske samt anför därvid följande.

Om nyttjande av samfällt fiske gäller delvis olika regler allteftersom fisket
är samfällt i den meningen, att det tillhör eller utgör en enda fastighet
som med samäganderätt innehas av två eller flera delägare, eller är gemensamt
för två eller flera fastigheter. 1 det förra fallet gäller enligt lagen den
30 september 1904 om samäganderätt, att fastighetens och därmed även fiskets
nyttjande förutsätter enighet mellan delägarna; kan de ej enas om nyttjandet,
äger domstol på ansökan av delägare förordna god man att under
viss tid omhänderha fastigheten och dess fiske. För det senare fallet åter
ges vissa bestämmelser i lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske, som
i 24 § första stycket stadgar att fiske som är oskiftat eller eljest samfällt
för två eller flera fastigheter må nyttjas av fastigheternas ägare efter vad de
kan sämjas. Sämjas de ej, må länsstyrelsen på ansökan av någon av dem
föreskriva, hur fisket må nyttjas. Innan sådan föreskrift meddelas skall de
övriga ägarna genom särskilda underrättelser erhålla tillfälle att yttra sig,
såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkl. Länsstyrelsen har vid tillämpning
av detta tämligen formlösa förfarande vidsträckta möjligheter att låta
föreskrifterna avpassas efter behovet i varje särskilt fall. Den kan sålunda
fastställa fiskeriplan eller meddela föreskrift att ingen delägare får utsätta
mer än ett visst antal redskap, att fiskeplatserna skall cirkulera mellan delägarna
enligt bestämd turordning, att visst område skall vara fredat för
fiske, att viss delägare får fiska med mer än ett bestämt antal redskap
endast på villkor att han erlägger avgift till en gemensam fiskevårdskassa1
etc. Den som bryter mot länsstyrelsens föreskrifter dömes enligt 35 §
fiskerättslagen till straff för olovligt fiske. Brottet får liksom annat olovligt
fiske, ifall det endast kränker enskild fiskerätt, icke åtalas av allmän åklagare
med mindre gärningen av målsägande angivits till åtal eller statsåklagaren
finner åtal vara påkallat ur allmän synpunkt.

1 Se härom närmare prop. 1950:60 s. 114, 189 och 228.

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 33 dr 1962

Beträffande fiske som på nyssnämnda sätt är samfällt för två eller flera
delägare eller fastigheter finnes vidare, förutom möjligheterna i vissa fall
att få till stånd laga skifte eller fiskedelning enligt jorddelningslagen, även
utvägen att bilda fiskevårdsområde enligt lagen den 5 maj 1960 om fiskevårdsområden.
Vid de överväganden, som föregick förslaget till sistnämnda
lag, avsågs till en början att fiskevårdsområde skulle kunna bildas i vattenområde
där fisket var i sin helhet samfällt eller eljest tillhörde två eller
flera fastigheter med olika ägare. Emellertid övergavs sedermera kravet
på fiskets anknytning till minst två fastigheter, och enligt lagen möter det
sålunda inte hinder att, där delägarna är minst två, bilda fiskevårdsområde
av fiske som tillhör eller utgör en enda fastighet. Fiskevårdsområden kan
sålunda bildas av exempelvis de i Stockholms yttre skärgård förekommande
s. k. fiskefastigheterna, d. v. s. sådana särskilt skattlagda fisken eller sådana
fastigheter med bet3’dande enskilt fiske, som inte angränsar andra enskilda
fisken. Om motiven härför yttrade föredragande departementschefen, då
lagförslaget remitterades till lagrådet, bl. a. följande (prop. 1960: 50 s. 53 f).

Dessa fastigheter, som i regel är obebodda, har ofta sitt huvudsakligaste
värde i fisket. Delägarnas antal är ofta mycket stort. Fall har uppgivits då
antalet uppgår till över 200. Sämjedelning har i regel inte ägt ruin. Å dylik
tastighet är inte 24 § fiskerättslagen tillämplig. I fall där delägarna varit
många och enighet inte förelegat har man i praktiken försökt lösa uppkommande
svårigheter med stöd av 1904 års lag om samäganderätt genom förordnande
av god man. Denne skall emellertid enligt lagens 3 § förordnas på
viss tid. Erfordras efter utgången av sådan tid fortsatt behov av god man,
måste nytt förordnande utverkas. I regel hyser emellertid delägarna inte någon
önskan att rubba på bestående äganderättsförhållanden, varför mången
gång ett kontinuerligt behov av god man föreligger. Det synes mig angeläget
att den nya lagstiftningen utformas så alt den kommer att omfatta även
dessa fisken.

De här avsedda fiskefastigheterna ägnades särskild uppmärksamhet även
i fortsättningen av lagstiftningsarbetet. I motioner (I: 531 och II: 660, likalydande)
hemställdes att från lagförslagets krav på viss kvalificerad majoritet
för bildande av fiskevårdsområde skulle göras undantag beträffande
dessa fisken. Till motivering av den undantagsregel om enkel majoritet,
som, sedan riksdagen bifallit motionerna, intogs i lagen (6 § andra stycket)
yttrade tredje lagutskottet följande (uti. 1960: 8 s. 64).

Det framgår av såväl propositionen som motionerna I: 531 och II: 660 att
särskilda svårigheter föreligger, när det gäller förvaltningen av vissa skärgårdsfisken.
Var och en av de fastigheter det här gäller består av en skärgård
eller grupp av öar, holmar och grund med tillhörande vatten- och
fiskerätt. Dessa fastigheter är i jordeboken upptagna såsom särskilda fiskelägenheter.
De saknar i regel fast bosättning. Fastigheterna har i allmänhet
under mitten av 1800-talet av kronan försålts till bönder i angränsande, bebodda
delar av skärgården men har därvid icke sammanlagts med köparnas
övriga fasta egendom. Genom arvskiften och försäljningar har antalet delägare
vuxit betydligt. Andelarna är ofta mycket små. Sålunda uppges att
lagfart i flera fall meddelats å 1/18 000 och ännu mindre andelar. Det är
för utskottet känt att en icke önskvärd handel med dylika mycket små fastighetsdelar
förekommit i ej obetydlig utsträckning.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1962

5

Så som kraven på anslutning för att fiskevårdsområde skall komma till
stånd utformats i propositionen finns det anledning att räkna med, att
fiskevårdsområden i de speciella fall varom nn är tal endast undantagsvis kan
komma till stånd. Å andra sidan är det både från allmän synpunkt och med
tanke på skärgårdsbefolkningens intressen just i dessa fall särskilt angeläget
att kunna bilda fiskevårdsområde. Detta syfte torde man i enlighet
med motionärernas förslag kunna nå genom att kräva anslutning från en
enkel majoritet, räknat efter huvudtal eller delaktighet och därvid således
avstå från den eljest föreskrivna anslutningen i både huvudtal och delaktighet.
Då det saknas anledning att utsträcka denna specialregel till de särskilt
skattlagda fiskena (enligt kammarkollegiets terminologi »i jordeboken upptagen
särskild fiskelägenhet», se prop. s. 172) över huvud taget, synes den
böra begränsas till sådana fall, där fiskevårdsområdet bildas av endast en
fastighets fiske och detta fiske ej ensamt för sig utgör en fastighet. Till
fastigheten skall således höra både fiske och »grund».

Innan lagen om fiskevårdsområden hunnit träda i kraft, hemställde länsstyrelsen
i Stockholms län hos Kungl. Maj:t att samordning måtte åstadkommas
mellan den specialregel, som på riksdagens initiativ sålunda infördes
i 6 § andra stycket, och bestämmelserna i 9 g tredje stycket om beslutande
av annan beräkningsgrund än huvudtalet vid utövande av rösträtten
inom fiskevårdsområde. Länsstyrelsen framhöll att inom Stockholms ytterskärgård
finnes ett flertal sådana fiskefastigheter som här avses. Antalet
delägare i de olika fiskefastigheterna var tidigare inte så stort att några
egentliga konflikter förekom mellan delägarna. Under 1940-talet började
emellertid i spekulationssyfte i två av fiskefastigheterna en ganska omfattande
försäljning av andelar. Delta jobberi har senare spritt sig också till en
tredje fastighet. De försålda andelarna tenderar att bli allt mindre. Länsstyrelsen
befarade att företeelsen skulle sprida sig också till andra skärgårdsområden.
Vad man vid försäljningarna främst lockat med har varit möjligheterna
till fiske och jakt; rätten härtill har angivits vara samma för alla
delägare oavsett andelens storlek. Den ökade splittringen av äganderätten
medför faror för de ifrågavarande skärgårdsområdenas natur och för deras
fågel- och fiskbestånd. Vidare medför splittringen stora nackdelar för de
delägare som ännu har kvar större andelar och inte fallit för frestelsen att
dela upp dem. För att minska risken för majoritetsmissbruk borde man
enligt länsstyrelsens mening för fiskefastigheternas del öka möjligheterna
att rösta efter delaktighet.

Den av länsstyrelsen begärda ändringen i 9 § lagen om fiskevårdsområden
kom till stånd genom lag den 17 mars 1961 (nr 43). Emellertid innehåller
länsstyrelsens skrivelse också förslag om ytterligare åtgärder mot de
påpekade missförhållandena beträffande fisket i vissa delar av Stockholms
ytterskärgård. Länsstyrelsen säger sig ha erfarit att delägare till fiskefastigheter
sökt råda bot för de Värsta olägenheterna genom att utverka förordnande
av god man enligt samäganderättslagen. Dessa gode män har meddelat
vissa föreskrifter angående nyttjandet, innebärande bl. a. att de mindre
andelarnas ägare inte skall ha rätt att uppföra byggnad samt alt rätten
till jakt och fiske begränsats till vissa områden. Även om det synes klart
att god man äger utfärda sådana föreskrifter beträffande t. ex. fisket, som

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1962

tillvaratar samtliga delägares intresse och utgör en objektivt riktig uppdelning
av fisket utan att någon delägare gynnas eller missgynnas, råder
för närvarande bland gode männen stor osäkerhet om deras behörigheter
och skyldigheter. Det ifrågasättes om deras föreskrifter kan genomföras
mot en tredskande delägare. Det förut i strafflagen (24 kap. 14 §) intagna
stadgandet om straff för delägare, som missbrukar sin rätt i samfällt fiske,
finnes inte längre kvar. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte en dylik straffbestämmelse
ånyo bör införas. — Emellertid inrymmer, anför länsstyrelsen
vidare, det i tilltagande utsträckning praktiserade systemet med försäljning
av andelar i ytterskärgårdarna jämväl en rad andra problem och aspekter.
Enligt länsstyrelsens mening tarvar hela problemkomplexet i samband med
andelsäganderätten i ytterskärgårdarna en skyndsam översyn, innan hela
skärgården blivit splittrad i ett otal minimala andelar och de redan nu
svårbemästrade förhållandena tilltrasslats så att ett inskridande från statsmakternas
sida i praktiken blir omöjligt.

I anledning av länsstyrelsens framställning har fiskeristyrelsen i skrivelse
den 14 februari 1961 ifrågasatt om inte, sedan ändringen i 9 § lagen om
liskevårdsområden genomförts, huvuddelen av de av länsstyrelsen önskade
reformerna skulle kunna genomföras genom ett tillägg till 24 § fiskerättslagen
av innebörd att det i paragrafens första stycke omförmälda länsstyrelseförfarandet
göres tillämpligt för det i 6 § andra stycket lagen om fiskevårdsområden
avsedda fallet att fiske hör till allenast en fastighet och ej
ensamt för sig utgör en fastighet.

Remissyttranden

Över länsstyrelsens framställning, utom såvitt avser den genomförda
ändringen i lagen om fiskevårdsområden, samt över fiskeristyrelsens skrivelse
har efter remiss yttranden avgivits av kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen,
häradshövdingen i Mellersta Roslags domsaga, Stockholms läns
fiskareförbund samt Stockholms länsförbund av Riksförbundet Landsbygdens
folk. Därjämte har länsstyrelsen och fiskeristyrelsen yttrat sig över
varandras förslag.

Kammarkollegiet finner åtgärder utöver den nyligen genomförda ändringen
i 9 § lagen om fiskevårdsområden inte vara erforderliga. Mot tanken
att återinföra den generella ansvarsbestämmelsen för delägare, som missbrukar
sin rätt i samfällt fiske, anför kollegiet.

Detta straffbud, som tidigare återfanns i 24 kap. 14 § strafflagen men i
samband med 1948 års strafflagsreform överfördes till 1896 års fiskerättslag
(17 a §), upptogs därefter som 42 § i det till lagrådet 1949 remitterade
förslaget till ny lag om rätt till fiske. Efter en ingående granskning av bestämmelsen
tillstyrkte emellertid lagrådet, att denna skulle utgå och ersättas
endast med ett straffbud för överträdelse av enligt 29 § (nu 24 §) meddelade
föreskrifter. Lagrådets förslag på denna punkt biträddes vid lagfrågans
fortsatta behandling (35 §). Med hänsyn till vad sålunda förekommit torde
tanken att återuppliva ifrågavarande straffbestämmelse i dess ursprungliga
omfattning böra avvisas. I de fall, där god man förordnats enligt sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1962

7

äganderättslagen, torde ett ingrepp från någon delägares sida i strid antingen
med den besittning, som på grund av förordnandet tillkommer gode
mannen, eller med dispositioner, som gode mannen vidtagit beträffande
fastigheten, kunna beivras enligt 20 kap. 6 eller 7 § strafflagen.

Beträffande det av fiskeristyrelsen väckta förslaget om viss ändring av 24
§ fiskerätt slagen finner kollegiet ur lagteknisk synpunkt mindre lämpligt
att under denna paragraf — som avser endast sådana egentliga samfällighetsfisken
vilka enligt 19 § första stycket samäganderättslagen äro uteslutna
från den lagens tillämpningsområde — hänföra ett specialfall av sådan
fiskegemenskap som faller under samäganderättslagen. Framför allt anser
emellertid kollegiet att godemansförvaltning enligt samäganderättslagen ofta
blir en smidigare och effektivare förvaltningsform än av myndighet meddelade
föreskrifter, som bleve svårare att på ett ändamålsenligt sätt anpassa
efter skiftande förhållanden.

Lantmäteristyrelsen uttalar att den likformighet, som skulle erhållas genom
den av fiskeristyrelsen förordade lagändringen, otvivelaktigt synes vara
en fördel. Uppkommer behov av föreskrifter om de olika ägarnas rätt att
utnyttja landområde inom fastigheterna, t. ex. bygga bodar, bryggor eller
stugor, blir dock samäganderättslagen tillämplig. I viss utsträckning skulle
därför mot nämnda fördel av att införa den av fiskeristyrelsen föreslagna
ändringen komma att stå olägenheten av att inom berörda fastigheter förvaltningen
av fisket och av landområdena skulle komma att följa olika regler.
Då härjämte samäganderättslagens förvaltningsform är tämligen oprövad
beträffande fiskevatten, ställer sig styrelsen tveksam till fiskeristyrelsens
förslag.

Länsstyrelsen i Stockholms län har intet att erinra mot fiskeristyrelsens
förslag om ändring i 24 § fiskerättslagen. Förslaget skulle medföra att man
kommer ifrån att tillämpa samäganderättslagen beträffande fisket, medan
denna fortfarande skulle äga bestånd beträffande landområdet. Att sålunda
olika regler komme att gälla för förvaltningen av landområdet och av
fisket skulle enligt länsstyrelsens bedömande inte behöva medföra några
mera avsevärda olägenheter.

Häradshövdingen i Mellersta Roslags domsaga, där flera av de berörda
fiskefastigheterna ligger, ansluter sig till fiskeristyrelsens förslag.

Stockholms länsförbund av Riksförbundet Landsbygdens folk uttalar att
ett tillägg till 24 § lagen om rätt till fiske i överensstämmelse med förslaget
synes vara en enkel och praktisk lösning av de av länsstyrelsen framlagda
problemen.

Departementschefen

I och med tillkomsten av 1960 års lag om fiskevårdsområden bringades
regleringen av vårt lands fiskeförhållanden i överensstämmelse med den nutida
uppfattningen om det mest ändamålsenliga sättet att lösa gemensamma
fiskeproblem och åstadkomma rättvisa mellan fiskerättsägare. Genom lagen
tillgodoses även det allmännas intresse att fisket som naturtillgång utnytt -

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 33 år 1962

jas samtidigt som en god fiskevård främjas. Det ligger i sakens natur att
vissa mera provinsiella detalj spörsmål inte kunnat genom sagda lagstiftning
på en gång få sin slutgiltiga lösning. Såsom uttalades i propositionen med
förslag till den nyligen vidtagna ändringen i lagen om fiskevårdsområden
råder i Stockholms yttre skärgård förhållanden som inte torde ha någon motsvarighet
på annat håll i riket och som medför särskilda svårigheter på fiskets
och fiskevårdens område. Det ansågs att man därför i princip borde
godtaga tanken på särbestämmelser för dessa fall. Så har ju också skett genom
det på riksdagens initiativ gjorda tillägget till 6 § och genom ändringen
i 9 §.

Länsstyrelsen i Stockholms län och fiskeristyrelsen har i särskilda framställningar
begärt ytterligare åtgärder beträffande ifrågavarande skärgårdsfisken.
Det kan måhända invändas att delproblemet med dessa fiskefastigheter
redan fått så noggrann reglering som saken skäligen kan anses fordra.
Såvitt gäller bildande av fiskevårdsområde av dylik fastighet, torde så också
vara fallet. Visserligen kan, såsom länsstyrelsen påpekat, svårigheter yppa
sig att åstadkomma för områdets bildande erforderlig majoritet, men en
ytterligare uppmjukning av majoritetsregeln finner jag inte nu böra övervägas.
I de fall åter, där erforderlig majoritet finnes bland de fiskevårdsintresserade
delägarna, kan dock kostnaderna för bildande av fiskevårdsområde
verka återhållande, särskilt som de svårligen låter sig beräknas i förväg.
Visserligen kan bidrag erhållas av allmänna medel men blott efter ingående
prövning av behovet i varje särskilt fall och i regel inte till en större del av
kostnaderna. I den mån bidrag inte utgår, skall kostnaderna bäras av delägarna
efter vars och ens delaktighet. Härav följer att småandelsägarna,
vilkas sätt att nyttja fisket måhända aktualiserat behovet av fiskevårdsområde,
får vidkännas en med hänsyn härtill alltför obetydlig del av kostnaderna.

Möjligheten att i de samägda fiskefastigheterna i Stockholms ytterskärgård
reglera fiskets nyttjande via fisikevårdsområde kan således väntas bli
oprövad även i fall där behovet av reglering är uppenbart. Det är tydligt
att oenighet lätt kan leda till kaotiska förhållanden, där antalet delägare
— såsom förekommer i något fall — överstiger trehundra. För att lösa
frågan om fiskets nyttjande i dylika fall finnes, om man bortser från
möjligheten av en laga delning av fastigheten eller fisket, endast utvägen att
förordna god man enligt samäganderättslagen. Emellertid råder stor tveksamhet
om vilka fiskebestämmelser en sådan god man i det enskilda fallet
äger utfärda med verkan att överträdelse av dem kan beivras.

En mera framkomlig väg skulle säkerligen erbjuda sig, om man enligt
fiskeristyrelsens förslag låter delägare i samägt fiske av här avsett slag, vare
sig god man förordnats eller inte, få samma möjlighet som delägare i
fiske, samfällt för två eller flera fastigheter, att enligt 24 g fiskerättslagen
hos länsstyrelsen begära föreskrifter för fiskets nyttjande. Även andra fördelar
torde kunna väntas av en dylik lagändring. Erfarenheten visar att i de

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1962

9

ifrågavarande fiskefastigheterna i Stockholms skärgård intresset för god
fiskevård inte är detsamma hos alla andelsägare. En bestämmelse som den
föreslagna kan antagas medföra att ytterligare utbud av andelar i dessa
skärgårdsfisken inte får gensvar hos andra än dem som är inställda på att
rätta sig efter de föreskrifter om fiskets nyttjande som länsstyrelsen kan
komma att utfärda. Den inte önskvärda handeln med småandelar i fiskefastigheterna
torde därmed kunna effektivt begränsas.

Den föreslagna lagändringen riktar sig mot missförhållanden i de fiskefastigheter,
för vilka gäller den särskilda rösträttsregeln i 6 § andra stycket
lagen om fiskevårdsområden, alltså fall där delägarnas fiskerätt omfattar
endast en fastighets fiske och detta fiske ej ensamt för sig utgör en fastighet.
Anledning torde saknas att utsträcka tillämpningsområdet för 24 §
fiskerättslagen även till fiske varmed äganderätt till grunden inte är förenad.

Jag föreslår således att till 24 § fiskerättslagen fogas ett nytt stycke av
innehåll att, om fiske hör till allenast en fastighet, som ej utgöres av enbart
fiske, och fastigheten innehaves med samäganderätt, länsstyrelsen må på ansökan
av någon av delägarna meddela föreskrift enligt vad i första stycket är stadgat.
Med hänsyn till paragrafens innehåll i övrigt bör det nya stycket infogas
som ett tredje stycke omedelbart före bestämmelsen i sista stycket om att
paragrafen inte äger tillämpning på fiske som ingår i fiskevårdsområde.

Till följd av stadgandet i 35 § fiskerättslagen blir den som bryter mot
föreskrift, meddelad med stöd av det nya stycket i 24 §, förfallen till straff
för olovligt fiske. Enligt 40 § må sådant brott, där det endast kränker enskild
fiskerätt, åtalas av allmän åklagare blott då statsåklagaren finner
åtal vara påkallat ur allmän synpunkt eller målsägande anger brottet till
åtal. Angivelse torde kunna göras av varje enskild delägare. Rätten att
yrka ersättning i anledning av brottet torde dock vara begränsad till den
del av skadan som motsvarar delägarens andel i fisket.

I den mån länsstyrelses föreskrifter lämnar någon del av fiskets nyttjande
oreglerad blir samäganderättslagen alltfort tillämplig. Så blir fallet även
beträffande nyttjande av fastigheten såvitt avser annat än fiske, t. ex. uppförande
av fiskestugor och anläggande av bryggor. I några remissvar har
ifrågasatts det lämpliga i att tillskapa en sådan situation. Då enahanda förhållanden
råder enligt reglerna om fiskevårdsområde, finner jag invändningen
icke böra innefatta något hinder mot bifall till förslaget. Utfärdar
länsstyrelse föreskrifter i fall där god man förordnats och denne meddelat
bestämmelser i motsvarande hänseende, blir givetvis vad länsstyrelsen
föreskrivit ensamt gällande.

Lagändringen synes böra träda i kraft snarast möjligt. 1

1 enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet utarbetats
förslag till log angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 1 december 1950
(nr 596) om rätt till fiske.

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1962

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Stig Johansson 1

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1962

11

Utdrag ur protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 12 januari
1962.

N ärva rån de:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 9 januari 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
3 januari 1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2i § lagen den 1 december
1950 om rätt till fiske.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Per Hildebrand.

Lagrådet yttrade: Genom det på riksdagens initiativ tillkomna andra stycket
i 6 § lagen om fiskevårdsområden samt den år 1961 genomförda ändringen
av 9 § tredje stycket samma lag ha möjligheterna ökats att få till stånd
fiskevårdsområden beträffande sådana fisken i Stockholms skärgård som
omförmälas i remissprotokollet. Den däri redovisade utredningen kan icke
anses giva vid handen, att ytterligare lagstiftningsåtgärder i fråga om nyttjandet
av dessa fisken äro behövliga. I lagtekniskt hänseende föranleder förslaget
icke någon erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1962

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 januari 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, lagrådets den 12 januari
1962 avgivna utlåtande över det den 3 januari 1962 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 24- § lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Bestämmelsen i 24 § fiskerättslagen om föreskrifter för fiskets nyttjande
betraktades vid lagens tillkomst som ett provisorium i avbidan på lagstiftning
om fiskevårdsområden. Då lagen om fiskevårdsområden sedermera tillkom,
bibehölls den emellertid i enlighet med en utbredd opinion bland remissinstanserna.
Som skäl härför anförde föredragande departementschefen
att bestämmelsen hade en inte oviktig uppgift att fylla i sådana fall,
där det av någon anledning inte gick att bilda fiskevårdsområde eller där
oenigheten gällde endast någon detalj och bildande av fiskevårdsområde
framstod som en onödig omgång. Eftersom viss majoritet krävdes för bildande
av fiskevårdsområde, framstod det för departementschefen som en
nödvändighet att behålla möjligheten för envar delägare att med stöd av
24 § fiskerättslagen genom hänvändelse till myndighet erhålla föreskrifter
om samfällt fiskes nyttjande. Det framhölls också att stadgandet hade förtjänsten
att erbjuda ett enkelt förfarande, som lätt kunde anpassas efter
skilda förhållanden. De sålunda anförda skälen torde i allt väsentligt kunna
åberopas även för den nu föreslagna utvidgningen av paragrafens tillämpningsområde.

Enligt vad jag inhämtat har ännu inte gjorts någon ansökan om bildande
av fiskevårdsområde av något av ifrågavarande fisken. Den påtalade uppsplittringen
av äganderätten till fiskena med därav följande olägenheter för
allmänna och enskilda intressen fortgår alltjämt. Sålunda har helt nyligen i
ett par fall meddelats lagfart å 1/54 000 av en av fiskefastigheterna. Det
synes alltså inte vara utan skäl som de för fiskevården närmast ansvariga
myndigheterna, fiskeristyrelsen och länsstyrelsen, funnit sig böra föreslå
ytterligare lagstiftningsåtgärder i fråga om nyttjandet av dessa fisken. Då
härjämte lagrådet förklarat lagförslaget i lagtekniskt hänseende inte föranleda
någon erinran, anser jag att förslaget bör föreläggas riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1962 13

Härefter hemställer föredraganden att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
G. Liizell

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag G11512