Kungi. Maj.ts proposition nr 26 år 1962

Nr 26

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 15 mars 19''i6
(nr 81) om bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin: qiven Stockholms slott den 29 december
1961.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 15 mars 1946 om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att det bekämpande av smittsamma sjukdomar hos
bin, som sker enligt den så kallade bipestförordningen, tills vidare skall koncentreras
på sjukdomen amerikansk yngelröta (även kallad täckt yngelröta,
nymfpest eller bipest). Vidare föreslås att hushållningssällskapen engageras
i sjukdomsbekämpandet och att lantbruksstyrelsen övertager de uppgifter
som enligt förordningen nu tillkommer lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök.
Huvudansvaret för att erforderliga bekämpningsåtgärder kommer
till stånd skall enligt förslaget överflyttas från biodlarna till de tillsyningsman
som utses enligt förordningen. Särskilda bestämmelser förordas
om så kallade vilda bisamhällen.

Härjämte föreslås bland annat skärpningar av gällande bestämmelser om
förvaring av bibostäder, honung och vax samt om transport av bin, bibostäder,
biodlingsredskap och vax.

Ändringarna avses skola träda i kraft den 1 april 1962. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 26

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1962

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 15 mars 1946 (nr 81) om bekämpande
av smittsamma sjukdomar hos bin

Härigenom förordnas dels att 1, 2, 5, 6, 8, 10, 11 och 13 §§ förordningen den
15 mars 1946 om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives dels att 12 § samma förordning
skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

Denna förordning äger tillämpning
å yngelröta (bipest) och nosemasjuka.

På framställning av länsstyrelse eller
av lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök må Kungl. Maj:t
besluta, att förordningen helt eller
delvis skall lända till efterrättelse
jämväl i fråga om annan smittsam
sjukdom hos bin än i första stycket
nämnts.

(Föreslagen lydelse)

§•

Denna förordning äger tillämpning
å amerikansk yngelröta (täckt yngelröta,
nymfpest eller bipest) och, i
den mån Kungl. Maj.t så bestämmer,
jämväl å andra smittsamma sjukdomar
hos bin.

2 §•

Länsstyrelse skall-------för smitta.

Område som förklarats smittat Område som förklarats smittat
skall, sedan två år förflutit från det skall, sedan sjukdomen där upphört,
inom området sist inträffade sjuk- av länsstyrelsen förklaras fritt från
domsfallet, av länsstyrelsen förklaras smitta,
fritt från smitta.

Har inom--------för smitta.

5 §•

Har tillsyningsman---sjukdomens art.

Finner tillsyningsman, att bisam- Finner tillsyningsman att bisamhälhälle
smittats av sådan sjukdom, le smittats av sådan sjukdom, skall
äger han föreskriva innehavaren av han vidtaga för sjukdomens bekämbisamhället
att vidtaga för sjukdo- pande nödiga åtgärder,
mens bekämpande nödiga åtgärder. Bisamhälle, som tagit bostad i an nat

föremål än därtill avsedd bibostad
och som kan misstänkas vara 1

1 Senaste lydelse av 1 och 5 §§, se SFS 1950:106.

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 dr 1962

(Gällande lydelse)

Föreskrift om bisamhälles förintande
må icke meddelas utan att
medgivande därtill inhämtats från
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök.
Sådant medgivande erfordras
dock ej, där innehavaren av
bisamhället samtyckt till dess förintande
eller då fråga är om bisamhälle,
som tagit bostad i annat föremål
än därtill avsedd bibostad, och den
skada, som uppkommer genom förintandet,
är ringa.

(Föreslagen lydelse)

smittat, må av tillsyningsman förintas
utan föregående undersökning.

Bisamhälle må ej av tillsyningsman
förintas utan att medgivande
därtill inhämtats från lantbruksstyrelsen.
Sådant medgivande erfordras
dock ej, där innehavaren av bisamhället
samtyckt till dess förintande
eller då fråga är om bisamhälle, som
tagit bostad i annat föremål än därtill
avsedd bibostad, och den skada,
som uppkommer genom förintandet,
är ringa.

Det åligger innehavare av bisamhälle
att skyndsamt verkställa av tillsyningsman
jämlikt 5 § föreskriven
åtgärd och lämna tillsyningsmannen
underrättelse därom. Kan den, som
av tillsyningsman förelagts att vidtaga
viss åtgärd, icke själv utföra densamma,
må han påkalla biträde därtill
av tillsyningsmannen.

Inom område som förklarats smittat
eller misstänkt för smitta må av
bin icke bebodda bibostäder, honung,
vax eller avfall av honung eller vax
icke förvaras på sådant sätt att bin
kunna få tillträde därtill. Från sådant
område må ej heller utan vederbörande
tillsyningsmans medgivande
utföras levande bin, bibostäder,
oförädlat vax eller biodlingsredskap.

Vad i första stycket stadgas skall
icke hava avseende å bibostäder eller
biodlings redskap, som icke förut använts
för sitt ändamål eller eljest bevisligen
äro fria från smitta.

För åtgärd, som tillsyningsman
vidtager på grund av bestämmelserna

Innehavare av bisamhälle eller av
föremål, vari herrelöst bisamhälle tagit
bostad, skall lämna tillsyningsman
erforderligt biträde vid undersökning
och behandling av bisamhället.

Föredrager innehavaren att själv
vidtaga på tillsyningsman ankommande
behandlingsåtgärd, äger tillsyningsmannen
skriftligen förelägga
honom att inom viss tid verkställa
åtgärden och underrätta tillsyningsmannen
om den skedda verkställigheten.

Bibostäder, som ej längre hysa levande
bin, samt honung, bivax och
avfall av honung eller bivax må icke
förvaras på sådant sätt att bin kunna
få tillträde därtill.

Är område förklarat smittat eller
misstänkt för smitta, må ej från tillsyningsdistrikt
eller del därav, som
tillhör området, utföras levande bin,
begagnade bibostäder eller begagnade
biodlingsredskap utan tillsyningsmannens
medgivande. Detsamma gäller
utbyggda vaxkakor och avfall av
dylika, dock att under tiden från och
med oktober till och med mars sådan
vara må utföras för omsmältning.

§•

För behandling, som tillsyningsman
enligt denna förordning ägnar

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 ar 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

i 6 eller 7 §, är bisamhällets inneha- bisamhälle med känd innehavare, är
vare pliktig att ersätta tillsynings- denne pliktig att ersätta tillsyningsmannen.
mannen.

Annan ersättning---allmänna medel.

11 §•

Innehavare av bisamhälle, som underlåter
vad på grund av bestämmelserna
i 4 eller 6 § åligger honom eller
lämnar veterligen oriktig uppgift
i sådan underrättelse som i 6 § avses,
straffes med böter från och med
tio till och med tvåhundra kronor.

Till samma straff vare den förfallen,
som bryter mot föreskrifterna i
8 § eller vägrar tillsyningsman tillträde
till bisamhälle inom hans tillsyningsdistrikt
eller eljest reser hinder
mot åtgärd, som tillsyningsmannen
på grund av bestämmelserna i denna
förordning är berättigad att vidtaga.

Närmare föreskrifter rörande tilllämpningen
av denna förordning
meddelas av Kungl. Maj :t.

Underlåter någon vad honom åligger
enligt 4 § eller 6 § första stycket
eller enligt föreläggande som avses i
6 § andra stycket eller lämnar någon
veterligen oriktig uppgift i underrättelse
som avses i 6 § andra stycket,
dömes till dagsböter.

Till dagsböter dömes ock den som
bryter mot föreskrifterna i 8 § eller
vägrar tillsyningsman tillträde till bisamhälle
inom hans tillsyningsdistrikt
eller eljest reser hinder mot
åtgärd, som tillsyningsmannen på
grund av bestämmelserna i denna
förordning är berättigad att vidtaga.

§•

Närmare föreskrifter rörande tilllämpningen
av denna förordning
meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande, av lantbruksstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft
den 1 april 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1962

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den
29 december 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Holmqvist.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler fråga
om ändrade bestämmelser rörande bekämpandet av smittsamma sjukdomar
hos bin samt anför följande.

På initiativ av lantbruksstyrelsen bar 1957 bildats en kommitté, kallad
kommittén för biforskning, med representanter för Sveriges fröodlareförbund,
Sveriges biodlares riksförbund, statens husdjursförsöks sektion för biforskning
samt statens växtskyddsanstalt. Med skrivelse den 19 oktober 1959
har kommittén till lantbruksstyrelsen avgivit ett av motiv åtföljt förslag till
bl. a. bestämmelser avsedda att träda i stället för förordningen den 15 mars
1946 om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin (i fortsättningen
kallad bipestförordningen).

Lantbruksstyrelsen har i skrivelse den 8 mars 1960 hos Kungl. Maj :t hemställt
att bipestförordningen måtte ändras enligt kommitténs förslag.

Över lantbruksstyrelsens framställning med kommitténs därvid fogade
förslag har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, veterinärstyrelsen,
statens växtskyddsanstalt, styrelsen för lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och Malmöhus län,
styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, Sveriges biodlares
riksförbund, Sveriges biodlares producentförening, Sveriges fröodlareförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges oljeväxtintressenter,
förening u. p. a., Sveriges lantbruksförbund och Hushållningssällskapens förbund.
Hushållningssällskapens förbund och vissa av länsstyrelserna har
därjämte överlämnat yttranden från hushållningssällskap och biodlareförbund
i flera län. — Sveriges pomologiska förening har likaledes beretts tillfälle
att yttra sig i ärendet.

Gällande bestämmelser

Bipestförordningen (SFS 1946:81, ändr. 1950:106) äger direkt tillämpning
på yngelröta (bipest) och nosemasjuka. Kungl. Maj :t kan emellertid
på framställning av länsstyrelse eller av lantbrukshögskolan och statens
lf Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 26

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år t‘J62

iantbruksförsök besluta att förordningen skall helt eller delvis tillämpas
även på annan smittsam sjukdom hos bin (1 §).

Då sjukdom inträffar eller det finns skälig anledning antaga att sjukdom
förekommer, skall länsstyrelsen förklara det berörda området smittat eller
misstänkt för smitta. Område som förklarats smittat skall, då två år förflutit
från sista sjukdomsfallet, av länsstyrelsen förklaras fritt från smitta.
Om det visar sig att sjukdom ej förekommer inom område som förklarats
blott misstänkt för smitta, skall länsstyrelsen omedelbart förklara området
ej längre misstänkt för smitta (2 §).

Inom län, där biodling av någon betydenhet bedrives, skall länsstyrelsen
efter samråd med hushållningssällskapet och styrelserna för större biodlarföreningar
inom länet utse erforderligt antal tillsyningsman. Deras uppgift
skall vara att inom tillsyningsdistrikt, som bestämmes för var och en av
dem, verka för bekämpande av sjukdomar enligt bipestförordningen (3 §).

Därest inom bisamhälle inträffar sjukdom, som är eller misstänks vara
någon av de i bipestförordningen avsedda, skall bisamhällets innehavare
ofördröjligen underrätta vederbörande tillsyningsman eller länsstyrelsen
(4 §). Om tillsyningsman har grundad anledning misstänka förekomst av
sådan sjukdom, skall han göra erforderlig undersökning för fastställande
av sjukdomens art. Finner han, att bisamhälle smittats, äger han ålägga
innehavaren av bisamhället att vidtaga nödiga åtgärder för sjukdomens bekämpande.
Föreskrift om förintande av bisamhälle får dock tillsyningsmannen
inte meddela utan att ha inhämtat medgivande därtill från lantbrukshögskolan
och statens Iantbruksförsök. Sådant medgivande erfordras emellertid
inte, om innehavaren av bisamhället samtyckt till åtgärden eller då
fråga är om bisamhälle, som tagit bostad i annat föremål än därtill avsedd
bibostad, (s. k. vilt bisamhälle) och den skada, som uppkommer genom förintandet,
är ringa (5 §).

Det åligger innehavare av bisamhälle att skyndsamt verkställa de åtgärder
som tillsyningsman föreskrivit och att lämna tillsyningsmannen underrättelse
därom. Kan han inte själv utföra viss åtgärd, äger han påkalla biträde
av tillsyningsmannen (6 §). Denne äger också självmant verkställa förelagd
åtgärd som innehavaren av bisamhället underlåter att vidtaga (7 §). Då tillsyningsman
i de nu angivna fallen själv vidtager förelagda bekämpningsåtgärder,
är bisamhällets innehavare skyldig att ersätta tillsyningsmannen.
Om innehavaren saknar medel härtill, kan länsstyrelsen ersätta tillsyningsmannen
av allmänna medel. För sin verksamhet i övrigt får tillsyningsman
ersättning av allmänna medel (10 §).

Inom område, som förklarats smittat eller misstänkt för smitta, får av bin
icke bebodda bibostäder, honung, vax eller avfall av honung eller vax inte
förvaras på sådant sätt att bin kan få tillträde därtill. Från sådant område
får inte heller utan tillsyningsmannens medgivande utföras levande bin,
bibostäder, oförädlat vax eller biodlingsredskap. Vad nu sagts har dock inte
avseende på bibostäder eller biodlingsredskap som inte använts för sitt ändamål
eller eljest bevisligen är fria från smitta (8 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 ur 1962

Uppkommer skada genom alt vilt bisamhälle avlägsnas eller förintas, kan
den skadelidande, om bisamhället inte tillhörde honom, av allmänna medel
få ersättning med belopp som länsstyrelsen bestämmer efter hörande av tillsyningsmannen
(9 §).

Innehavare av bisamhälle, som underlåter att fullgöra sin skyldighet enligt
4 eller 6 § eller som lämnar veterligen oriktig uppgift i sådan underrättelse
som avses i 6 §, straffas med böter fr. o. m. 10 t. o. m. 200 kr. Till sådant
bötesstraff är också den förfallen, som bryter mot föreskrifterna i 8 §
eller vägrar tillsyningsman tillträde till bisamhälle inom hans tillsyningsdistrikt
eller eljest reser hinder mot åtgärd som tillsyningsman är berättigad
att vidtaga på grund av bestämmelserna i bipestförordningen (11 §). Åtal för
förseelser som nu sagts skall enligt uttrycklig föreskrift anhängiggöras vid
allmän domstol och utföras av allmän åklagare, varjämte utsäges att ådömda
böter skall tillfalla kronan (12 §).

Med stöd av bemyndigande i 13 § bipestförordningen har Kungl. Maj :t
meddelat tillämpningsföreskrifter i särskild kungörelse (SFS 1946: 82, ändr.
1950: 107), vari bl. a. stadgas att ersättning åt tillsyningsman skall utgå
enligt taxa som fastställes av Kungl. Maj :t.

Ersättningar, som enligt bipestförordningen gäldas av allmänna medel,
utgår av det å riksstaten under nionde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget
Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar,
m. m.

Kommitténs förslag

I sin skrivelse till lantbruksstyrelsen anför kommittén för biforskning till
en början följande. Bland de faktorer, som verkar hämmande på biodlingens
utveckling, intar de smittsamma bisjukdomarna en framträdande plats. I flertalet
biodlande länder föres därför, vanligen med stöd av särskilda lagbestämmelser,
en oavlåtlig kamp mot dessa sjukdomar. Tack vare de bestämmelser,
som gäller här i landet, har en av de viktigaste bisjukdomarna, den
amerikanska yngelrötan, kunnat trängas kraftigt tillbaka. Denna sjukdom utgör
emellertid alltjämt ett hot mot biodlingen och kräver fortsatt vaksamhet.
Flera omständigheter talar för att yngelrötan under senare år åter börjat
vinna terräng, något som delvis torde kunna sättas i samband med att
många bigårdar lagts ned och lämnats utan tillsyn. Man måste även räkna
med att den ökade kringföring av bisamhällen, som sedan några år tillbaka
sker genom s. k. vandring med bin till fröodlingar, kan bidraga till ökad
spridning av smitta. Samtidigt som vandringsbiodlingen bör utvecklas och
uppmuntras, måste man därför vara på sin vakt mot ile risker för spridning
av smitta, som denna form av biodling medför.

Kommittén framhåller härefter att de metoder, som står till buds för bekämpande
av den amerikanska yngelrötan, är förhållandevis effektiva, medan
däremot organisationen av bekämpningsarbetet visat många brister. En
effektivisering av kampen mot bisjukdomarna är en central fråga både för

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1962

biodlingen som sådan och för möjligheterna att utnyttja bina som pollinerande
insekter i lantbrukets tjänst. Denna effektivisering synes emellertid
inte kunna ske på grundval av nuvarande bestämmelser. Kommittén har
därför funnit sig böra utarbeta förslag till ny bipestförordning.

I sitt förslag förordar kommittén att lantbruksstyrelsen övertager
de uppgifter som nu åvilar lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök. Dessa uppgifter är delvis av administrativ
och kontrollerande art, och kommittén finner dem mindre väl
förenliga med den forsknings- och försöksverksamhet som högskolan och
lantbruksförsöken bedriver. Kommittén uttalar också att hushållningssällskapen,
som sorterar under lantbruksstyrelsen, bör verka för en lokal samordning
och övervakning av bisjukdomsbekämpandet. Genom att anknyta
organisationen av sjukdomsbekämpandet till hushållningssällskapen vinnes
ökad kontakt mellan biodlingen och lantbruket. Till sist framhåller kommittén
att lantbruksstyrelsen bör ha möjlighet att i erforderlig omfattning
hänvända sig till annat sakkunnigt organ, därvid statens husdjursförsök i
första hand ifrågakommer.

Beträffande bipestförordningens omedelbara tillämpningsområde
gör kommittén erinringar mot såväl formuleringen som
omfattningen av gällande bestämmelse i 1 § första stycket. Benämningen
yngelröta kan inte anses exakt, eftersom den innefattar åtminstone två klart
skilda sjukdomar. Den ena, orsakad av Bacillus larvae, har ett flertal benämningar,
såsom nymfpest, amerikansk yngelröta (bipest), täckt yngelröta (bipest)
och elakartad yngelröta (bipest). Den andra sjukdomens orsaker är ej
fullt klarlagda. Denna sjukdom benämnes ofta larvpest, europeisk yngelröta
(bipest), öppen yngelröta (bipest) och godartad yngelröta (bipest).
I praktiken har, anför kommittén vidare, endast den amerikanska yngelrötan
blivit föremål för bekämpning i den ordning bipestförordningen stadgar.
Denna sjukdom är också utan tvekan av mycket större betydelse än den
europeiska yngelrötan, som med hänsyn till sin i allmänhet godartade karaktär
f. n. inte motiverar en i författning reglerad bekämpning. Kommittén
anser därför att bland biynglets sjukdomar endast den amerikanska
yngelrötan bör upptagas i förordningen.

Vidkommande den andra i bipestförordningen särskilt angivna sjukdomen,
nosemasjukan, ifrågasätter kommittén om det är lämpligt att underkasta
denna sjukdom samma reglerade bekämpning som den amerikanska yngelrötan.
För belysande av denna fråga lämnar kommittén följande uppgifter
angående nosemasjukans natur och spridning. Sjukdomen är en tarmsjukdom
hos det fullbildade biet. Sjukdomsalstraren har en mycket vidsträckt
spridning och torde kunna påvisas i flertalet bigårdar. Detta innebär dock
inte att nosemasjuka i akut stadium förekommer i alla infekterade bisamhällen.
För att sjukdomen skall kunna utvecklas till ett för bisamhället mer eller
mindre ödesdigert tillstånd fordras nämligen att bisamhällets vitalitet av nå -

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1962

gon annan anledning blivit nedsatt. Bisamhällets allmänna skötsel och vård
är sålunda av stor betydelse med hänsyn till nosemasjukans utveckling. Denna
påverkas emellertid även i hög grad av rådande väderlek och dragförhållanden,
d. v. s. tillgången på nektar och pollen.

Kommittén framhåller härefter, att nosemasjukan är av mycket stor, troligen
större betydelse än någon annan av bisjukdomarna. En i författning
reglerad bekämpning torde emellertid med hänsyn till sjukdomens allmänna
förekomst och oberäkneliga utveckling inte kunna genomföras i praktiken
utan mycket stora kostnader. Anmälningsplikten iakttages mera sällan beträffande
denna sjukdom, och effektiva behandlingsmetoder saknas. Ingenting
tyder heller på att sjukdomen minskat under de år bipestförordningen
varit gällande. Spridningen av nosemasjukan bör enligt kommitténs mening
i stället främst motverkas genom kontroll av handeln med bidrottningar.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer kommittén att bipestförordningen
begränsas till att avse blott en sjukdom, nämligen den amerikanska
yngelrötan, dock med bibehållen möjlighet för Kungl. Maj:t att
bringa förordningen i tillämpning även på andra smittsamma sjukdomar
hos bin.

Kommittén föreslår att i 2 § stadgas skyldighet för lantbruksstyrelsen att,
då sjukdom förekommer eller misstänkes förekomma, ofördröjligen underrätta
vederbörande länsstyrelse därom samt därvid avge förslag till avgränsning
av område, som anses böra förklaras smittat eller misstänkt för smitta.
Därefter skall det ankomma på länsstyrelsen att omedelbart förklara
visst område smittat el ler misstänkt för smitta. Sådan
förklaring bör enligt kommittén upphöra att gälla, då länsstyrelsen efter
förslag av lantbruksstyrelsen så beslutar.

Kommittén upplyser att f. n. samtliga län är praktiskt taget i sin helhet
smittförklarade. Smittfriförklaring har hittills inte förekommit och torde ej
heller bli aktuell inom överskådlig tid, om bipestförordningen fortfarande
skall tillämpas på den praktiskt taget i alla bigårdar förekommande nosemasjukan.
Om förordningen däremot begränsas till att avse den amerikanska
yngelrötan, som visserligen fortfarande är allmänt spridd i de flesta län men
inom vissa län eller länsdelar inte uppträtt på många år, blir förklaring varom
nu är fråga beroende enbart på förekomsten av sistnämnda sjukdom.

Som skäl till förslaget att låta initiativet till sådan förklaring som nu sagts
komma från lantbruksstyrelsen anför kommittén, att en länsstyrelse själv
inte kan antagas ha närmare kännedom om bisjukdomarnas utbredning inom
länet. På grund av dessa sjukdomars oberäkneliga uppträdande och svårigheterna
att kartlägga deras förekomst bör, anför kommittén vidare, ett
upphävande av utfärdad smittförklaring inte såsom nu ske redan två år efter
det sist konstaterade fallet utan först sedan ett område befunnits vara fritt
från sjukdom en längre följd av år.

I 5 £ förordar kommittén att, innan länsstyrelse utser tillsyn ing sm
ä n, förslag skall ha avgivits av hushållningssällskapets förvaltningsut -

Kangl. Maj.ts proposition nr 26 år 1962

skott efter samråd med styrelserna för större biodlarsammanslutningar inom
länet. Vidare föreslås att länsstyrelsen skall ha att efter framställning av
förvaltningsutskottet utse en länstillsyningsman med uppgift att leda ock
samordna tillsyningsmännens verksamhet inom hushållningssällskapets område.

Kommittén upplyser, att tillsyningsman f. n. finns i samtliga län till ett
antal av sammanlagt 728, vartill kommer 127 suppleanter i sju län. Tillsyningsdistriktens
omfattning växlar för de olika länen inom vida gränser både
med hänsyn till arealen och bisamhällenas antal. Det vore önskvärt, framhåller
kommittén, att i möjligaste mån enhetliga riktlinjer tillämpades beträffande
distriktens storlek. Härvid borde hänsyn tagas till bitätheten, sjukdomsfrekvensen
och avstånden inom resp. län. Kommittén finner lämpligt
att de olika hushållningssällskapen och biodlarföreningarna enas om vissa
riktlinjer beträffande distriktens storlek. — Förslaget om länstillsyningsman
motiveras av kommittén med behovet av lokal samordning av tillsyningsmännens
arbete. Länstillsyningsmannen skulle vid behov kunna samla tillsyningsmännen
till överläggningar samt fungera som deras kontaktman med
olika myndigheter som har befattning med bipestförfattningarna. Länstillsyningsmannen
bör enligt kommittén åtnjuta arvode av allmänna medel. Då
det ansetts lämpligt att ge hushållningssällskapen en förstärkt ställning vid
administreringen av bipestförfattningarna, i synnerhet inom fröodlingsdistrikten
där biodlingen särskilt bör stödjas och uppmuntras, bör länstillsyningsman
tillsättas på förslag av hushållningssällskap. Även tillsyningsman
bör enligt kommittén tillsättas efter förslag av hushållningssällskapen, dock
först efter samråd med biodlarföreningarna, bland vilkas medlemmar tillsyningsmännen
i allmänhet rekryteras.

Beträffande 4 § föreslås inte någon ändring.

Kommittén föreslår i 5 § att tillsyningsman skall vara skyldig att verkställa
undersökning för fastställande av sjukdomens art dels då han
vederbörligen underrättats om inträffat sjukdomsfall dels då hushållningssällskapet
funnit grundad anledning misstänka förekomst av sjukdom och
därför beordrat undersökning. Såsom motivering anföres följande.

All erfarenhet visar att tillsyningsmännen i allmänhet har en bristfällig
kännedom om sjukdomsfrekvensen inom sina distrikt, eftersom biodlarna
visat sig föga benägna att anmäla sjukdomsfall. Orsaken härtill torde i viss
mån vara bristande kännedom om bisjukdomarna och bipestförfattningarna
men många gånger också på en missriktad ambition att slå vakt om sitt
rykte som biodlare. Även det förhållandet att ingen ersättning utgår för
sjuka samhällen som förintas har säkerligen bidragit till att anmälningsplikten
försummats. Ingen fullt tillfredsställande kännedom om sjukdomsfrekvensen
torde kunna erhållas förrän det blir möjligheter till systematiska
undersökningar av bisamhällen utan att särskilda skäl skall behöva
åberopas i varje särskilt fall. Det må dock framhållas att tillsyningsmännen
redan enligt nuvarande bestämmelser är skyldiga att utföra undersökningar
icke blott efter erhållen anmälan utan, helt allmänt, så snart grundad anled -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 ur 1902

ning finns att misstänka förekomst av sjukdom. Det råder emellertid bland
tillsyningsmännen delade meningar om vad som skall anses vara »grundad
anledning» till undersökning. Medan en del endast ingriper efter erhållen
anmälan, anser sig andra vara berättigade till mer eller mindre omfattande
undersökningsresor inom sina distrikt. Det synes därför nödvändigt att förutsättningar
skapas för en jämnare aktivitet inom tillsyningsdistrikten. Härvid
torde det vara mindre lämpligt att överlämna initiativet till undersökningarna
helt till tillsyningsmännen. Dessa bör förslagsvis icke ingripa på
eget initiativ annat än efter mottagen sjukdomsanmälan. Det bör ankomma
på hushållningssällskap att närmare ange om och i vilken utsträckning tillsyningsmännen
därutöver skall företaga mera systematiska undersökningar
rörande misstänkt förekomst av bisjukdomar.

Sådana undersökningar, som beordrats av hushållningssällskap, kan enligt
kommittén vara av olika omfattning: från genomgång av bigårdarna
inom farozonen runt en konstaterad smitthärd till mera omfattande inventeringar
rörande förekomst av bisjukdomar inom smittförklarade områden
utan att dessa undersökningar direkt eller indirekt skall behöva vara föranledda
av inkomna anmälningar. Först när möjligheter finns till dylika
allmänna undersökningar blir det möjligt att tillräckligt noggrant bedöma
sjukdomsfrekvensen och företaga bekämpningsåtgärder i erforderlig omfattning,
yttrar kommittén.

I 0 upptager kommittén bestämmelser som närmast motsvarar nuvarande
5 § andra och tredje styckena. Enligt förslaget skall i normalfallen
tillsyningsmännen inte längre föreskriva utan själv vidtaga åtgärder för
sjukdomens bekämpande. Han skall dock inte få förinta smittat
bisamhälle utan att ha inhämtat medgivande av lantbruksstyrelsen
eller fått samtycke av bisamhällets innehavare. Den senare skall vara skyldig
att biträda tillsyningsmännen vid bekämpningen. Beträffande vilt bisamhälle,
som kan misstänkas vara smittat, föreslås däremot att tillsyningsman
skall äga att utan föregående undersökning föreskriva bisamhällets
innehavare eller, om sådan ej finns, innehavaren av det föremål, vari bisamhället
tagit sin bostad, att bisamhället skyndsamt skall avlägsnas eller förintas.
Om skada, som inte kan anses ringa, skulle uppkomma genom åtgärden,
får enligt förslaget föreskrift meddelas endast efter medgivande av lantbruksstyrelsen.

Beträffande frågan om ansvaret för bekämpningsåtgärderna anför kommittén
närmare följande. Under åren 1947—1955 sanerade tillsyningsmännen
i medeltal 28 procent av de sjuka bisamhällena, medan biodlarna själva
sanerade återstoden. Det är svårt att avgöra i vilken utsträckning biodlarna
utfört saneringsarbele utan att de varit kompetenta därtill. Med all sannolikhet
skulle dock bekämpningen bli effektivare, om det överlämnades åt
tillsyningsmännen att utföra densamma. Detta gäller i särskilt hög grad
saneringen av försummade eller helt utdöda bigårdar, där ägaren tappat intresset
för bina eller avlidit utan att någon övertagit binas skötsel. Dylika
bigårdar utgör farliga smitthärdar. överförandet av ansvaret för saneringsarbetet
från biodlaren till tillsyningsmännen är enligt kommitténs åsikt eu

12 Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1962

särskilt angelägen uppgift i samband med en revision av bipestförfattningarna.

I fråga om undersökning och sanering av vilda bisamhällen framhåller
kommittén att, medan ett bisamhälle i en egentlig bibostad lätt kan friläggas
för undersökning, så kräver en undersökning av ett vilt bisamhälle ofta
ett större eller mindre ingrepp i det föremål vari bisamhället slagit sig ner.
Det kan härvid vara fråga om trossbottnar, husväggar, skorstenspipor,
ventilationspipor, ihåliga träd m. m. För meddelande av föreskrift om
förintande av bisamhällen, således även vilda, fordras nu enligt 5 §
tredje stycket i allmänhet särskilt tillstånd. Härigenom erhålles vissa
garantier för att inte större skador än nödvändigt åstadkommes genom
oskadliggörande av vilda bisamhällen. För enbart undersökning kräves
däremot inte något tillstånd; man har tydligen utgått från att vilt bisamhälle
skulle kunna undersökas utan att skador åsamkas det föremål vari
bisamhället bosatt sig. I själva verket torde tvärtom de skador, som förorsakas
vid friläggande av vilt bisamhälle för undersökning, vara de väsentligaste,
medan inga eller blott obetydliga skador uppkommer då bisamhället
efteråt avlägsnas eller förintas. Enligt kommitténs mening bör det vara tilllåtet
att oskadliggöra vilt bisamhälle utan föregående undersökning och således
utan att smitta påvisats. Det bör räcka med att bisamhället med skäl
kan misstänkas vara smittat. — Att kommittén beträffande vilda bisamhällen
bibehållit skyldigheten för innehavaren att själv vidtaga erforderliga
bekämpningsåtgärder beror på att oskadliggörande av vilda bisamhällen
ofta medför viss skada på egendom. Om egendomens ägare själv svarar för
ingreppet, ernås de bästa garantierna för att skadorna blir så små som möjligt.

Utöver vad som nu stadgas i 7 § har kommittén där upptagit en motsvarighet
till den nuvarande bestämmelsen i 6 § andra punkten angående rätt
för den, som förelagts att vidtaga viss åtgärd men inte kan själv utföra densamma,
att påkalla biträde av tillsyningsmannen.

I S § föreslår kommittén att föreskriften om förvaring av obebodda
bibostäder m. m. skall gälla generellt och ej blott inom område
som förklarats smittat eller misstänkt för smitta. Det föreslås vidare att
förbudet att utan medgivande av tillsyningsman utföra levande bin
m. m. skall gälla utförsel inte bara från smitt- eller misstänktförklarat område
utan även från tillsyningsdistrikt eller del därav som tillhör sådant
område. Att tornkupor hålles stängda och att honung och vax inte förvaras
fritt tillgängligt för bin finner kommittén motiverat både ur hygienisk och
biodlingsteknisk synpunkt överallt där biodling bedrives, således oberoende
av om smittförklaring ägt rum. Beträffande transport av levande bin, bibostäder,
oförädlat vax och biodlingsredskap har den ökade omfattningen av
vandringsbiskötseln och den härigenom ökade risken för spridning av smitta
aktualiserat en skärpning av bestämmelserna. Genom att begränsa den rä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1662

jong, inom vilken bisamhällen m. m. fritt får kringföras, till tillsyningsdistriktet
anser sig kommittén ha givit tillsyningsmannen önskvärd kontroll
över utförsel från distriktet. Inskränkningen i flyttningsrätten skall emellertid
enligt kommittéförslaget inte gälla beträffande vax som under tiden den
1 oktober—den 31 mars utföres för omsmältning. Kommittén påpekar härvid,
att vaxrenserierna sedan flera år har en överenskommelse med biodlarorganisationerna
att mottaga vax för rensning endast under nämnda tid,
varunder risken för spridning av smitta genom vaxförsändelser är minimal.

Kommittén anför slutligen att från bestämmelserna i 8 § fortfarande bör
undantagas sådana bibostäder och biodlingsredskap som inte använts för sitt
ändamål. Att de eljest bevisligen är fria från smitta bör däremot inte längre
medföra undantag. Det finns nämligen ingen anledning att lämna begagnade
tornkupor öppna, även om det kan ledas i bevis att de är smittfria. Inte heller
bör begagnade tornkupor och biodlingsredskap utan medgivande från tillsyningsman
få föras utanför tillsyningsdistriktet under åberopande av att de
är bevisligen smittfria. Det bör enligt kommitténs mening alltid ankomma
på tillsyningsmannen att pröva smittfriheten före flyttningen.

Beträffande 9 § föreslås inte någon ändring.

1 10 § föreslår kommittén att ersättningsskyldighet för åtgärd,
som vidtagits av tillsyningsman, inte skall drabba enskild person i annat fall
än då denne tidigare förelagts att verkställa åtgärden. Av kommitténs förslag
rörande skyldighet för tillsyningsman att själv vidtaga åtgärd för oskadliggörande
av bisamhälle i egentlig bibostad följer att ersättningsskyldighet
enligt förslaget kommer att åvila endast innehavare av vilt bisamhälle eller
av föremål vari sådant samhälle tagit sin bostad. Annan ersättning åt tillsyningsman
kommer att gäldas av allmänna medel, sålunda bl. a. för undersökning,
som utförts rörande förekomst av smittsam sjukdom eller med anledning
av framställning att få förflytta levande bin från smittförklarat
distrikt, ävensom för saneringsarbete som enligt förslaget skall åvila tillsyningsman.
Om tillsyningsmännen i fortsättningen skall svara för saneringsarbetet,
synes det kommittén skäligt att biodlarna inte längre belastas
med kostnader härför, särskilt som de skall vara skyldiga att biträda tillsyningsmännen
vid saneringen. Genom att biodlarna sålunda gör en egen
arbetsinsats torde tillsyningsmännens arvoden för saneringen inte komma
att uppgå till några mera avsevärda belopp. Merkostnaderna torde för övrigt
enligt kommitténs bedömande komma att motvägas av en betydligt större
framgång i smittbekämpningen än enligt nuvarande bestämmelser. — Kommittén
föreslår till sist att ersättning till länstillsyningsman skall gäldas av
allmänna medel.

I 11 §, som innehåller ansvarsbestämmelser, föreslås dels vissa
ändringar, som betingas av förslaget i övrigt, och dels att straffet skall vara
dagsböter.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 26 ur 1962

Lantbruksstyrelsens skrivelse

Lantbruksstyrelsen förklarar i sin skrivelse till Kungl. Maj :t att styrelsen
i allt väsentligt delar kommitténs uppfattning. Styrelsen understryker biodlingens
betydelse i synnerhet för det mindre jordbruket. I betänkandet 1948
uppskattades binas arbete inom frukt-, bär- och fröodlingen till ett sammanlagt
produktionsvärde av 90 miljoner kronor årligen. För närvarande torde
detta värde enligt styrelsens uppskattning vara ungefär 200 miljoner kronor
per år. Den under senare år inträdda minskningen i antalet bisamhällen och
den samtidigt därmed minskade förekomsten av vilda pollinerande insektei
har medfört svårbemästrade förhållanden för klöverfröodlingen i vissa områden.
Den under senare år tillämpade vandringen med bisamhällen till fröodlingarna
har därför fått allt större betydelse. Därmed ökas emellertid,
framhåller styrelsen, risken för spridning av smitta, något som kräver mera
effektiva bekämpningsåtgärder.

Vad beträffar kostnaderna för det allmänna torde enligt lantbruksstyrelsens
mening en ändring av bipestförfattningarna i enlighet med kommitténs
förslag inte behöva medföra någon nämnvärd ökning. Visserligen skall tillsyningsmännen
erhålla särskild ersättning för sitt ökade direkta saneringsarbete,
men dessa kostnader torde till största delen uppvägas av minskade
resekostnadsersättningar åt tillsyningsmännen. Enligt nu gällande bestämmelser
bör nämligen tillsyningsman genom återbesök övertyga sig om huruvida
föreskrivna åtgärder blivit utförda. Sådana återbesök blir inte erforderliga
enligt förslaget. De merkostnader för det allmänna, som ändock kan
uppstå, torde, slutar styrelsen, mer än väl uppvägas av den större effekt i
bekämpningen som kan uppnås med de föreslagna bestämmelserna.

Remissyttrandena

Lantbruksstyrelsens framställning har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av flertalet remissorgan. Helt avvisande till förslaget ställer
sig endast Sveriges biodlares producentförening, som anser, att tillräcklig
hänsyn inte tagits till den snabba strukturförändringen inom svensk
biskötsel'', och därför föreslår ny utredning. De nu föreslagna åtgärderna
kan enligt föreningens mening mycket väl vidtagas inom ramen för de gällande
författningarna. Metoderna för botande av sjuka bisamhällen ansei
föreningen inte ändamålsenliga. Under de gångna åren har enligt föreningen
säkerligen många bisamhällen smittats vid företagna saneringsåtgärder.
Föreningen rekommenderar i stället åtgärder av förebyggande art. Föreningen
påpekar härefter, att biodlingen undergått en strukturförändring från
biodling endast för husbehov till biskötsel i större skala, därvid biodlaren
helt eller till huvudsaklig del ägnar sig åt denna verksamhet. De större biodlarna
har, anför föreningen, stor kunnighet och erfarenhet och för dem

lä

Kungl. Ma j:ts proposition nr 26 år 1962

är yngel rötan i allmänhet inte något problem. De förintar själva snabbt bisamhällen,
som upptäcks vara smittade. Den gällande och även föreslagna
ordningen med anmälan om sjukdomsfall och inväntande av tillsyningsman
gör smittrisken mycket stor enligt föreningens uppfattning.

Förslagen att på lantbruksstyrelsen överflytta de uppgifter, som
nu åvilar lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, och att inlemma
hushållningssällskapen i verksamheten har vunnit allmän anslutning.
Sveriges biodlares producentförening ställer sig dock tvekande till
det senare förslaget. Styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
åberopar såsom eget utlåtande ett av föreståndaren för statens husdjursförsök
avgivet yttrande, vari hl. a. anföres följande.

Den i förslaget eftersträvade lokala samordningen av tillsynen av de smittsamma
bisjukdomarna synes på ett lämpligt sätt kunna ske genom hushållningssällskapens
medverkan. Härigenom erhålles även bättre kontakt mellan
biskötseln och jordbruket. Genom den ökade befattning hushållningssällskapen
föreslås få med bisjukdomsbekämpningens lokala organisation och ledning
synes det också ändamålsenligt att de administrativa och kontrollerande
uppgifter, som f. n. åvilar lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök,
överföres på lantbruksstyrelsen, eftersom denna övervakar hushållningssällskapens
verksamhet. Lantbruksstyrelsen har f. ö. redan till uppgift
att övervaka tillämpningen av andra biodlingen berörande bestämmelser,
nämligen angående skydd för pollenöverförande insekter (SFS 1953:
718).

På liknande sätt uttalar sig bl. a. Hushållningssällskapens förbund och
flera hushållningssällskap.

Vad härefter angår förslagets i § förordar Sveriges biodlares riksförbund
att bipestförordningen fortfarande får tillämpning på nosemasjuk a.
Malmöhus läns biodlare förbund anser, att det vore ytterligt riskabelt för
den svenska biodlingen, om fältet på föreslaget sätt lämnades fritt för nosemasjukdomens
härjningar. Visserligen känner man för närvarande inte
något absolut säkert verkande medel mot denna sjukdom, men det finns
dock vissa åtgärder, som är ägnade att minska sjukdomens frekvens. Även
om sjukdomen således inte kan utrotas, kan dock en aktiv kamp mot densamma
med stöd i bipestförordningen i hög grad nedbringa dess härjningar.
Förbundet anser fördenskull, att förordningen bör äga tillämpning både på
amerikansk yngelröta och nosemasjuka. A andra sidan biträdes förslaget
av länsstyrelsen i samma län, och Sveriges oljeväxtintressenter framhåller
värdet av att koncentrera bekämpningen på den amerikanska vngelrötan.

Vidkommande 2 § i förslaget anser statens växtskyddsanstalt att f ö rk
1 a r i n g angående misstanke om smitta är ett onödigt institut.
I vilken ordning en sådan förklaring än meddelas, torde det alltid
dröja några dagar, innan den hinner utfärdas. Då emellertid en diagnos i
brådskande fall kan ställas mycket snabbt, förmodar anstalten att misstänktförklaringen
ofta inte kommer, förrän det redan är klart antingen att det
behövs en definitiv smittförklaring eller att ingen åtgärd alls erfordras. —-Vidare förordar anstalten att länsstyrelse skall kunna utfärda smittförkla -

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1962

ring oberoende av lantbruksstyrelsens medverkan. Även länsstyrelsen i
Malmöhus län anser det lämpligast att dessa frågor avgöres på länsplanet
med hänsyn till den mera ingående kännedom om de lokala förhållandena,
som där verksamma myndigheter och inrättningar äger.

Angående 3 § i förslaget finner länsstyrelsen i Kronobergs län inte skäl
att frångå gällande ordning för utseende av tillsyningsman.
Sveriges biodlares riksförbund anser förslaget om tillsättande av län stillsy
ningsmän vara av utomordentlig vikt för ernående av större
effektivitet i bekämpandet av bisjukdomarna. Förbundet anser att det inom
varje län bör finnas en länstillsyningsman, oavsett om fröodling där förekommer
eller ej. Å andra sidan erinrar statskontoret om att statsmakterna
1950 inte ansåg sig beredda att medge tillskapande av sådana befattningar
med bidrag av statliga medel. Några nya skäl för inrättande av dylika befattningar
har inte framförts, och omfattningen av arbetsuppgifterna har
inte närmare klarlagts, tillägger statskontoret.

I anslutning till i § i förslaget ifrågasätter statens växtskyddsanstalt om
inte anmälningsplikten bör utvidgas därhän, att var och en som håller
bin skall anmäla detta till tillsyningsinannen och att biodlare, som upphör
med sin biodling eller överlåter sina bin till annan person, skall anmäla
sådana förändringar. Länsstyrelsen i Uppsala län förmodar, att anmälningsskyldigheten
beträffande smittade samhällen mera lojalt skulle följas,
om staten trädde emellan i händelse av att bisamhälle måste förintas
på grund av bipest. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om inte ersättning av
allmänna medel borde utgå till ägare av sådant bisamhälle.

Beträffande 5 § i förslaget anmärker Riksförbundet Landsbygdens folk
att en effektiv sjukdomsbekämpning kräver att tillsyningsmännen skall
ha möjligheter att vidtaga undersökningar oberoende av om det
föreligger anmälan om sjukdomsfall eller ej. Hallands läns hushållningssällskap
föreslår, att tillsyningsman skall ha såväl skyldighet som rätt att,
då grundad anledning finns till undersökning, på eget initativ företaga sådan.
Om han skall vänta på sjukdomsanmälan eller direktiv från hushållningssällskapet
kan dröjsmål uppstå och risk finnas för smittans spridning.
Sveriges biodlares riksförbund framhåller nödvändigheten av att ge tillsyningsmännen
en fri ställning med ganska stora befogenheter i fråga om
sjukdomsbekämpningen.

Förslaget att tillsyningsmännen och ej biodlaren skall ha ansvaret
för de sjukdo msbe kämpande åtgärderna (6 § i förslaget)
har rönt stort och välvilligt intresse hos remissorganen. Hallands läns hushållningssällskap
ifrågasätter dock med hänsyn till svårigheten att anskaffa
tillsyningsman som kan disponera erforderlig tid, huruvida inte tillsyningsman
bör vara skyldig att utföra sjukdomsbekämpande åtgärder endast då
så kan anses erforderligt, t. ex. då ägaren inte kan utföra arbetet. Sveriges
lantbruks förbund anser att undantag från bestämmelsen kan göras för det
fall att innehavare av bisamhälle själv omedelbart förintar smittat bisamhälle.
I sådana fall synes det förbundet vara tillräckligt att innehavaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1962

anmäler, att sjukdom uppträtt i hans bigård samt att lian förintat eller har
för avsikt att förinta de smittade samhällena. Det skulle därefter åligga tillsyningsmannen
att vid lämpligt tillfälle kontrollera att åtgärden vidtagits och
att närliggande samhällen ej smittats. Uppsala läns hushållningssällskap
vänder sig mot förslaget att bibehålla skyldigheten för innehavare av vilt
bisamhälle eller innehavare av föremål, vari sådant bisamhälle tagit sin
bostad, att själv svara för saneringsåtgärd. Denna skyldighet kommer ofta
att drabba personer som inte själva bedriver biskötsel och inte har ekonomiskt
intresse av de beordrade åtgärderna. Vilda bisamhällen är nämligen
i allmänhet att betrakta som herrelösa. Såväl ur rättvisesynpunkt som för
att uppnå största möjliga effektivitet vid bisjukdomarnas bekämpande bör
enligt hushållningssällskapets mening samma bestämmelse gälla för vilda bisamhällen
som för andra. För alt hindra onödig skadegörelse torde det vara
fullt tillräckligt att innehavaren medverkar vid åtgärdernas utförande. Samma
uppfattning har även länsstyrelsen i Uppsala län, Hallands läns hushållningssällskap
och Hushållningssällskapens förbund.

Angående 8 § i förslaget framhåller Uppsala läns hushållningssällskap,
alt tillsyningsdistriktens storlek kommer att bli av betydelse för vandring
med bin till bl. a. fröodlingar. För ett smidigt genomförande av
sådan vandring är en viss minimistorlek för tillsynsdistrikten önskvärd. Å
ena sidan står här behovet att hindra spridning av sjukdomar, å andra sidan
biodlarnas och fröodlarnas intresse av ett effektivt utnyttjande av bina.
Genomsnittligt är de nuvarande tillsyningsdistrikten mycket små, och deras
storlek varierar starkt. Det synes därför hushållningssällskapet lämpligt att
vissa normer för distriktens omfattning utfärdas. Antalet tillsyningsman
bör minskas, och dessa bör erhålla bättre utbildning, tillägger sällskapet.
Sveriges biodlares producentförening kan ej ansluta sig till förslaget att förflyttning
av bin skall vara beroende av särskilt tillstånd av en tillsyningsman,
som kanske ej har tid att komma på flera veckor för att undersöka
bina. De större biodlarna är angelägna att ha friska samhällen och har förmåga
att avgöra om bisamhällena är friska eller ej. I regel är det endast
större biodlare som bedriver vandring med bin eller företager omflyttningar
mellan olika bigårdar. Förslaget bör därför enligt föreningen kompletteras
med ett stadgande av innebörd att tillsyningsman får rätt att ge större biodlare
ett allmänt tillstånd för exempelvis ett år att företaga sådana omflyttningar
av sina bisamhällen som han gör för utövande av en rationell drift.
— Beträffande förslaget, att utbyggda vaxkakor och avfall därav skall under
tiden oktober—mars få fritt utföras för omsmältning, anmärker föreningen
att biodlaren i regel först efter den 31 mars vet vilka samhällen som
dött under vintern. Tillvaratar han sedan vaxet från döda samhällen, måste
han förvara det över hela sommaren. Då samhällen dött, är det inte osannolikt
i liera fall fråga om sjuka samhällen. Bättre vore, anser föreningen, om
biodlaren finge sända iväg vaxet till rensning i stället för alt kanske förvara
det åtkomligt för bin.

Vad till sist angår 10 § i förslaget anmärker statskontoret på att man inte

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1962

framlagt några beräkningar rörande de kostnader för statsveiket, som kan
föranledas av förslagets bestämmelser om ersättning åt 1111 s yn
i n g s m än ocli länstillsynings m ä n. Statskontoret kan inte finna
att statsmedel bör anlitas för ersättning åt tillsyningsman för utförande
av saneringsarbete i egentliga bibostäder för enskilda biodlares räkning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län finner å andra sidan skäligt att ersättning åt
tillsyningsman även beträffande vilda bisamhällen gäldas av allmänna medel.
Samma uppfattning har Sveriges biodlares riksförbund, Hushållningssällskapens
förbund och Hallands läns hushållningssällskap.

Departementschefen

Bekämpandet av smittsamma sjukdomar hos bin regleras främst genom
1946 års så kallade bipestförordning med därtill hörande tillämpningskungörelse.
Under framhållande av biodlingens stora betydelse och behovet av
effektivare insatser mot bisjukdomarna har lantbruksstyrelsen inkommit
med ett av en särskild kommitté utarbetat förslag till nya bestämmelser i
ämnet. I förslaget lägges särskild vikt vid att en lokal samordning och övervakning
av sjukdomsbekäinpandet kommer till stånd. Därför förordas att
organisationen av sjukdomsbekäinpandet anknytes till hushållningssällskapen.
Härigenom skulle, framhåller kommittén, även erhållas en
önskvärd ökad kontakt mellan biodlingen och lantbruket. Lantbruksstyrelsen
finner förslaget i denna del välbetänkt med hänsyn till hushållningssällskapens
uppgifter i fråga om upplysning och rådgivning. Jag delar de
anförda synpunkterna och föreslår därför att de tillsyningsmän, som utses
enligt bipeslförordningen, skall vara underställda vederbörande hushållningssällskap.
Bestämmelse härom kan lämpligen införas i tillämpningskungörelsen.

Eftersom hushållningssällskapen står under lånt bruk sstyrelsens
tillsyn, förefaller det följdriktigt att styrelsen, såsom också föreslagits, övertager
de uppgifter som enligt bipestförfattningarna åvilar lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök. Vid behov bör styrelsen äga påkalla sakkunnigt
biträde från statens husdjursförsök.

Bipestförordningen är jämlikt 1 § första stycket tillämplig på yngelröta
och nosemasjuka. I enlighet med förslaget bör tillämpningsområdet tills vidare
begränsas till amerikansk yngelröta (täckt yngelröta, nymfpest eller
bipest), på vilken sjukdom bekämpningsverksamheten för närvarande behöver
koncentreras. Skulle det framdeles befinnas lämpligt att återföra till
exempel nosemasjukan under förordningen, äger Kungl. Maj :t enligt 1 §
andra stycket besluta därom. Sådant beslut bör i fortsättningen kunna meddelas
oberoende av om framställning gjorts av viss myndighet.

Enligt 2 § bipestförordningen skall länsstyrelse, då bisjukdom inträffar
eller av skälig anledning misstänkes förekomma inom länet, på eget initiativ

Knngl. Maj:ts proposition nr 26 år 1962

förklara länet eller viss del därav smittat eller misstänkt för smitta. Misstänktförklaring
skall omedelbart hävas, om sjukdomen i fråga befinnes inte
förekomma inom området. Smittförklaring skall däremot gälla till dess två
år förflutit från del inom området sist inträffade sjukdomsfallet. Kommittén
har anmärkt att denna tid kan vara för kort med hänsyn till bisjukdomarnas
oberäkneliga uppträdande och svårigheterna att kartlägga deras förekomst.
För att möjliggöra en smidigare tillämpning förordar jag att stadgandet
i likhet med epizootilagens motsvarande bestämmelse utformas så,
att länsstyrelsen skall förklara området fritt från smitta, sedan sjukdomen
där upphört. Det ligger i sakens natur att sådan förklaring inte meddelas
utan att sakkunnig instans konstaterat att förutsättningen är för handen. I
övrigt bör enligt min mening bestämmelserna i 2 § lämnas oförändrade.

Vid utseende av tillsyningsman skall länsstyrelsen enligt 3 § bipestförordningen
samråda med hushållningssällskapet och större biodlarföreningar
inom länet. Delta samrådsförfarande torde utan författningsändring kunna,
där så finnes lämpligt, anordnas på det av kommittén förordade sättet
alt hushållningssällskapet efter samråd med föreningarna avger förslag
till länsstyrelsen. Jag kan inte biträda kommitténs förslag om införande av
en bestämmelse att även särskild länstillsyningsman skall utses. Det torde
i stället få ankomma på hushållningssällskapet att vid behov uppdraga åt
någon av sina tjänstemän att leda och samordna tillsyningsmännens verksamhet.

I 4 § bipestförordningen stadgas skyldighet för innehavare av bisamhälle
att göra anmälan om inträffad sjukdom. Att utvidga anmälningsplikten på
sätt ifrågasatts under remissbehandlingen synes knappast påkallat. Ej heller
kan jag ansluta mig till den av ett remissorgan framförda tanken att
man skulle med statsmedel ersätta förintade bisamhällen för att stimulera
till ett mera lojalt fullgörande av anmälningsskyldigheten.

Jämlikt 5 § första stycket bipestförordningen skall tillsyningsman självmant
verkställa undersökning så snart han har grundad anledning misstänka
att bisjukdom förekommer. Kommittén föreslår att undersökningsplikt
skall inträda endast efter anmälan som avses i 4 § eller på order av
hushållningssällskapet. Enligt min mening främjas sjukdomsbekämpandet
bäst genom den nuvarande bestämmelsen. Den jämnare aktivitet inom tillsyningsdistrikten,
som kommittén åsyftat med sitt förslag, torde kunna
ernås genom anvisningar från hushållningssällskapet. Alt sällskapet, då det
tinns grundad anledning misstänka att sjukdom förekommer, kan påfordra
att vederbörande tillsyningsman verkställer undersökning i erforderlig
utsträckning följer av den överordnade ställning som avses skola tillkomma
hushållningssällskapen.

Finner tillsyningsman bisamhälle vara smittat, äger han enligt 5 g andra
stycket förelägga innehavaren att vidtaga nödiga bekämpningsåtgärder. I
likhet med kommittén anser jag alt i stället tillsyningsmannen som regel
bör vara skyldig att vidtaga dessa åtgärder. Delta bör enligt min mening
gälla även beträffande herrelösa och andra vilda bisamhällen. Med hänsyn

Kangl. Maj. ts proposition nr 26 år 1962

till de ofta föreliggande svårigheterna att undersöka sådant bisamhälle utan
att skada byggnad eller annat, vari bisamhället tagit bostad, bör öppnas viss
möjlighet för tillsyningsmannen att förinta dylikt bisamhälle, som kan
misstänkas vara smittat, utan föregående undersökning.

Även om ansvaret för bekämpningsåtgärderna således i fortsättningen
kommer att åvila tillsyningsmannen, bör det inte förmenas biodlaren eller
den, som råkar hysa ett herrelöst bisamhälle, att övertaga ansvaret, om han
av kostnadsskäl eller eljest så önskar och tillsyningsmannen anser sig kunna
betro honom därmed. För sådant fall bör alltjämt finnas möjlighet för
tillsyningsmannen att förelägga vederbörande att vidtaga de nödiga bekämpningsåtgärderna.
Bestämmelse härom kan lämpligen införas i 6 §, där det
också bör stadgas att innehavare av bisamhälle eller av föremål, vari herrelöst
bisamhälle tagit bostad, skall lämna tillsyningsman erforderligt biträde
vid undersökning och behandling av bisamhället. Innehavaren är givetvis
oförhindrad att, blott han fullgör sin anmälningsplikt enligt 4 §, förinta
eller annorledes behandla sjukt bisamhälle utan att avvakta tillsyningsmannens
undersökning.

De av kommittén föreslagna ändringarna i 8 § bipestförordningen biträder
jag till alla delar. Det bör sålunda överallt vara förbjudet att förvara bibostäder,
som ej längre hyser levande bin, samt honung, bivax och avfall av
honung eller bivax på sådant sätt att bin kan få tillträde därtill. Är område
förklarat smittat eller misstänkt för smitta, bör det vidare vara förbjudet att
från tillsyningsdistrikt eller del därav, som tillhör området, utföra levande
bin, begagnade bibostäder eller begagnade biodlingsredskap utan tillsyningsmannens
medgivande. Detsamma bör gälla utbyggda vaxkakor och avfall
av dylika, dock att under tiden från och med oktober till och med mars
sådan vara bör få utföras för omsmältning. Genom en väl avvägd indelning
i tillsyningsdistrikt och lämpliga anvisningar åt tillsyningsmännen torde
dessa skärpta bestämmelser inte behöva hämma den så kallade vandringsbiodlingen.
Det är att märka att bestämmelserna inte hindrar tillsyningsmannen
att göra mera generella medgivanden, om han med hänsyn till omständigheterna
anser det onödigt att kontrollera varje särskild förflyttning.

Enligt min mening bör fortfarande i 10 § bipestförordningen stadgas skyldighet
för innehavare av bisamhälle att ersätta tillsyningsman för behandling
som denne ägnar bisamhället. Beträffande herrelöst bisamhälle bör motsvarande
ersättning utgå av allmänna medel liksom all ersättning för undersökning
av bisamhälle.

Straffsatsen i 11 § torde i enlighet med förslaget böra ändras till dagsböter.
Bestämmelserna i 12 § om åtal med mera synes kunna utgå såsom numera
överflödiga med hänsyn till innehållet i annan lagstiftning. I 13 § torde
böra öppnas möjlighet för Kungi. Maj:t att till lantbruksstyrelsen delegera
befogenheten att meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av bipestförordningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1962

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag till förordning angående ändring i förordningen den 15 mars 1946
(nr 81) om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin.

De nya bestämmelserna bör lämpligen träda i kraft den 1 april 1962.

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga nyssnämnda inom jordbruksdepartementet
upprättade förslag till förordning angående ändring i förordningen den
15 mars 1946 (nr 81) om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
B. Siöalth

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 611609