Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

Nr 24

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen; given
Stockholms slott den 12 januari 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§
vattenlagen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i vattenlagens bestämmelser om skyldighet
för ägare av större vattenkraftanläggningar att tillhandahålla kraft
åt kringliggande bygd. Användningsområdet för sådan s. k. bygdekraft omfattar
nu hantverk, småindustri och lantbruk samt belysnings- och uppvärmningsändamål.
Enligt förslaget vidgas kretsen av bygdekraftsberättigade till
att omfatta all industri. Vidare avser förslaget en omarbetning, bl. a. i förenklande
syfte, av reglerna om det pris, som skall betalas för bygdekraft. I
anslutning härtill föreslås, att prisfrågan, som nu behandlas av vattendomstol,
i första hand skall överlämnas till parterna själva för att, om uppgörelse
dem emellan icke kan träffas, hänskjutas till statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström. Slutligen föreslås i propositionen vissa mindre
jämkningar i nuvarande lagregler beträffande omfattningen och tillämpningen
av kraftverksägarnas bygdekraftsskyldighet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 24

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen den 28 juni 1918
(nr 523) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

Varder strömfall bebyggt jämlikt
denna lag, och uppgår den vattenkraft,
som kan vid oreglerat lågvatten
uttagas vid byggnaden, till minst
femhundra turbinhästkrafter, vare,
såframt vattenkraften icke inom tio
år före det vattendomstolens medgivande
lämnas till byggnaden varit utnyttjad
vid byggnad, som tillkommit
enligt äldre lag, byggnadens ägare
pliktig att för tillgodoseende av kringliggande
bygds behov av kraft till
användning i hantverk, småindustri
eller lantbruk eller till belysning eller
uppvärmning tillhandahålla intill
en tiondel av den årliga kraftmängd,
som kan med det installerade maskineriet
bliva uttagen.

Storleken av nämnda andel bestämmes
av vattendomstolen; och
skall härvid hänsyn tagas dels till
omfattningen av den rätt anläggningens
ägare erhållit att för vattenkraftens
tillgodogörande förändra förut
rådande vattenstånds- och avrinningsförhållanden
dels ock å ena sidan
till det behov av kraft, som inom
bygden redan föreligger eller i en nära
framtid är att motse, och å andra
sidan till den tillgång på kraft, som

§•

Varder strömfall bebyggt jämlikt
denna lag, och uppgår den vattenkraft,
som kan vid oreglerat lågvatten
uttagas vid byggnaden, till minst
femhundra turbinhästkrafter, vare,
såframt vattenkraften icke inom tio
år före det vattendomstolens medgivande
lämnas till byggnaden varit
utnyttjad vid byggnad, som tillkommit
enligt äldre lag, byggnadens ägare
pliktig att för tillgodoseende av
kringliggande bygds behov av kraft
till användning i hantverk, industri
eller lantbruk eller till belysning eller
uppvärmning tillhandahålla intill
en tiondel av den årliga kraftmängd,
som kan med det installerade maskineriet
bliva uttagen.

Storleken av nämnda andel bestämmes
av vattendomstolen; och
skall härvid hänsyn tagas å ena sidan
till det behov av kraft, som inom
bygden redan föreligger eller i en nära
framtid är att motse, och å andra
sidan till den tillgång på kraft, som
må eljest vara att påräkna för ändamålet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

må eljest vara att påräkna för ändamålet.

Avgörande, som-------nästa period.

4 §•

Vill någon, som må anses därtill
berättigad, komma i åtnjutande av
hela eller någon del av den kraft ägare
av kraftanläggning efter ty ovan
sagts förpliktats att tillhandahålla,
göre i den ordning 11 kap. stadgar
ansökan därom hos vattendomstolen.
Där ej annorlunda överenskommes,
vare ägaren icke pliktig att tillhandahålla
sökanden kraft tidigare än
två år efter det ansökningen delgivits
honom. Kraften skall efter vattendomstolens
bestämmande uttagas antingen
vid kraftstationen eller, där
det lämpligen kan ske, å ägaren tillhörig
ledning. Kraftens fördelning på
olika delar av dygnet eller året varde
bestämd på sätt, som med hänsyn till
föreliggande förhållanden må anses
skäligt.

I den mån kraft, varom nu är fråga,
tages i anspråk, skall ersättning
därför givas med det belopp, som
motsvarar ägarens självkostnad med

Vill någon, som må anses därtill
berättigad, komma i åtnjutande av
hela eller någon del av den kraft ägare
av kraftanläggning efter ty ovan
sagts förpliktats att tillhandahålla,
göre i den ordning 11 kap. stadgar
ansökan därom hos vattendomstolen.
Där ej annorlunda överenskommes
eller eljest särskilda omständigheter
föreligga, vare ägaren icke pliktig att
tillhandahålla sökanden kraft tidigare
än två år efter det ansökningen
delgivits honom. Kraften skall efter
vattendomstolens bestämmande uttagas
antingen vid kraftstationen eller,
där det lämpligen kan ske, å ägaren
tillhörig ledning. Kraftens fördelning
på olika delar av dygnet eller året
varde bestämd på sätt, som med hänsyn
till föreliggande förhållanden må
anses skäligt.

Äro ägare av två eller flera kraftanläggningar
pliktiga att tillhandahålla
kraften, äge vattendomstolen, efter
vad från kraftförsörjningssynpunkt
finnes mest ändamålsenligt, bestämma
från vilken anläggning kraften
skall tagas; och åligge den eller de
övriga anläggningarnas ägare att, om
och i den mån det med hänsyn till
omständigheterna finnes skäligt,
lämna ägaren av den anläggning,
från vilken kraften skall tagas, gottgörelse
medelst kraftöverföring eller
i penningar.

I den mån kraft, varom i denna §
är fråga, tages i anspråk, skall skälig
ersättning därför givas. Ersättningen
skall i händelse av tvist bestämmas

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

(Gällande lydelse)

tillägg av två procent å anläggningskapitalet.
I fråga om storleken av
nämnda ersättning ävensom villkoren
i övrigt för kraftens tillhandahållande
skall vattendomstolen meddela
bestämmelser i samband med beslut
i anledning av ansökan, som nyss
sagts; och gälle beträffande rätt att
påkalla ändring i sålunda meddelade
bestämmelser vad i 9 kap. 29 § finnes
för där avsett fall föreskrivet.

Vad i----—--enligt

(Föreslagen lydelse)
genom prisreglering i den ordning,
som enligt vad därom är särskilt stadgat
gäller i fråga om tillhandahållande
av kraft från elektrisk starkströmsanläggning.
Framställning om
sådan prisreglering skall ingivas till
den nämnd, som har att verkställa
prisregleringen. Beträffande villkoren
i övrigt för kraftens tillhandahållande
skall vattendomstolen meddela bestämmelser
i samband med beslut i
anledning av ansökan, som i första
stycket sägs; och gälle beträffande
rätt att påkalla ändring i sålunda
meddelade bestämmelser vad i 9 kap.
29 § finnes för där avsett fall föreskrivet,

enna §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963.

Har fråga huruvida och i vilken utsträckning
skyldighet skall åläggas
ägare av kraftanläggning att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd
eller fråga om rätt att komma i åtnjutande
av kraft, som på grund av
dylikt åläggande skall tillhandahållas,
före nya lagens ikraftträdande
prövats av vattendomstol, skall vid
fullföljd av talan äldre lag äga tilllämpning.

Där förordnande om tillhandahållande
av kraft givits jämlikt 4 kap.
4 § äldre lydelsen, må nya lagen ej
med avseende å den tidrymd av tjugu
år, för vilken vattendomstolens avgörande
angående skyldighet för anläggningens
ägare att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd skall gälla,
föranleda ändring av de föreskrifter,
som meddelats i samband med
förordnandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 10 november
1961.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Länge,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådels övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring i vattenlagens
bestämmelser angående skyldighet för ägare av större vattenkraftanläggningar
att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd samt anför därvid
följande.

De enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 november 1945 tillkallade
sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen — vattenlagssakkunniga
— framlade den 30 maj 1950 en promemoria (stencilerad)
med förslag till ändrade bestämmelser angående skyldighet för ägare av
större vattenkraftanläggningar att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd.
Promemorian är undertecknad av justitierådet A. G. Walin, ordförande, dåvarande
ledamoten av riksdagens andra kammare K. J. B. Andersson, numera
direktören N. G. W. Berggren, dåvarande ledamoten av riksdagens
andra kammare N. O. Jönsson, direktören C. F. Kleman, numera justitierådet
K. O. Riben, numera direktören J. Å. Rusck och ledamoten av riksdagens
andra kammare, nuvarande statsrådet G. T. Skoglund. Promemorian
bilagt förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 4 § vattenlagen torde få
fogas såsom bilaga till protokollet (Bilaga B).

Över vattenlagssakkunnigas promemoria med därvid fogat lagförslag har
efter remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen, vattenrättsdomarna
(efter hörande av vattenrättsingenjörerna), kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen,
kommerskollegium, statens prisregleringsnämnd för elektrisk
ström, länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska
vattenkraftföreningen, Svenska elverksföreningen samt Riksförbundet Landsbygdens
folk. Vid det av länsstyrelsen i Värmlands län avgivna yttrandet har
fogats utlåtanden av hushållningssällskapets i länet förvaltningsutskott,
lantbruksnämnden i länet samt Uddeholms aktiebolag och Aktiebolaget Rottneros
bruk. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har bifogat yttrande av länets
elektriska förening. Länsstyrelsen i Jämtlands län har inkommit med
yttranden från lantbruksnämnden i länet och länets företagareförening.

6 Kiingl. Maj.ts proposition nr 24 år 1962

Länsstyrelsen i Västerbottens län har överlämnat yttrande från länets elektriska
förening.

Vattenlagssakkunnigas promemoria jämte däröver avgivna yttranden överlämnades
till de särskilda sakkunniga som, med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande,
den 4 februari 1955 tillkallats av dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Andersson, för utredning av vissa med
de norrländska vattenkraftutbyggnaderna sammanhängande frågor, bl. a.
frågan om det s. k. bygdekraftsinstitutets framtida utformning. Utredningen,
som antog benämningen norrländska vattenkraftillredningen, har med
avgivande av ett den 25 september 1957 dagtecknat betänkande (stencilerat)
slutfört sitt uppdrag. Betänkandet är undertecknat av generaldirektören
N. A. E. Malmfors, ordförande, kraftverksdirektören C. D. Bredberg, förutvarande
ledamöterna av riksdagens första kammare, bruksdisponenten J. G.
G. De Geer och elverkschefen K. E. Hesselblom, byråchefen J. M. Hägglund,
ledamoten av riksdagens andra kammare, skogsinspektören H. Larsson,
kraftverksdirektören J. E. Molin samt förutvarande förste vice talmannen i
riksdagens andra kammare, hemmansägaren J. M. Skoglund. Flera av de
förslag rörande vattenlagstiftningen som framlagts av utredningen har tidigare
föranlett ändringar i vattenlagen.1 Bland övriga i betänkandet behandlade
spörsmål ingår bygdekraftsfrågan.

Över norrländska vattenkraftutredningens betänkande har efter remiss
yttranden avgivits av vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare
(efter hörande av bl. a. vattenrättsingenjörerna), vattenfallsstyrelsen, Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut, statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström, kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskollegium, lantmäteristyrelsen,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge,
Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, elektrifieringsberedningen, Svenska vattenkraftföreningen,
Svenska elverksföreningen, Svenska flottledsförbundet, Sveriges
industriförbund, styrelsen för Svenska landskommunernas förbund, styrelsen
för Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Landsbygdens
elnämnd, Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård,
Vetenskapsakademiens nalurskyddskommitté, Norrlands naturvärn,
Norrlandsförbundet och Svenska samernas riksförbund. Fiskeristyrelsen
har jämväl inkommit med yttrande från föreståndaren för sötvattenslaboratorict.
Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttrande från bl. a.
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Länsstyrelsen i Kronobergs
län har överlämnat av Smålands och Blekinge handelskammare samt
konsulenten hos länets elektricitetsförening avgivna yttranden. Vid länsstyrelsens
i Kopparbergs län utlåtande har fogats yttranden av länsarkitekten
och landsantikvarien i länet, varjämte länsstyrelsen i Gävleborgs län bifogat
yttranden från drätselkammaren i Gävle, kommunalfullmäktige i Ljusdals

1 Jfr prop. 1959: 31, tredje lagutskottets uti. 1959: 5 och prop. 1961:13, tredje lagutskottets uti.
1961: 5.

Kungl. Maj. ts proposition nr 2i år 1962

köping och Bollnäs och Söderala socknar, handelskammaren i Gävle och
Gävleborgs läns elektriska förening. Länsstyrelsen i Västernorrlands län
har överlämnat yttranden från bl. a. länets elektriska förening, länets naturskyddsråd,
Västernorrlands länsavdelning av Svenska landskommunernas
förbund och Indals älvs och Ljunga älvs flottningsföreningar. Länsstyrelsen
i Jämtlands län har vid sitt utlåtande fogat yttrande från överlantmätaren
i länet. Länsstyrelsen i Norrbottens län har inkommit med yttranden från
lappfogdarna i länet, fiskeriintendenten i övre norra distriktet, kommunalfullmäktige
i Arjeplogs, Arvidsjaurs och Jokkmokks kommuner, Norrbottens
elförening och Norrbottens länsavdelning av Svenska landskommunernas
förbund samt Lule älvs flottningsförening. Vid utlåtandet från styrelsen
för Sveriges advokatsamfund är fogat yttrande från styrelsen för norra
avdelningen av advokatsamfundet. Ett av Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare avgivet yttrande har fogats vid utlåtandena från kommerskollegium
och länsstyrelsen i Västernorrlands län. Med de utlåtanden,
som avgivits av länsstyrelsen i sistnämnda län och Norrlands naturvärn, har
överlämnats en promemoria av Fjällkommunernas samarbetskommitté.

Yttranden har därjämte inkommit från samarbetsdelegationen för de fyra
nordligaste länen, Västerbottens läns fiskareförbund och Södra Kalmar läns
kustfiskareförbund.

Med anledning av norrländska vattenkraftutredningens förslag till reformering
av bygdekraftsinstitutet har Svenska vattenkraftföreningen med skrivelse
den 9 februari 1960 till justitiedepartementet överlämnat en promemoria
i ämnet, vilken upprättats inom Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan.

Sedan bygdekraftsfrågan varit föremål för övervägande i justitiedepartementet,
anhåller jag att nu få upptaga densamma till behandling.

Gällande bestämmelser m. m.

I det av särskilda sakkunniga år 1917 avgivna betänkandet med förslag
till vattenlag hade upptagits föreskrifter angående skyldighet för ägare avstörre
kraftanläggningar att tillhandahålla intill en tjugondei av anläggningens
kraftproduktion för tillgodoseende av den omgivande bygdens behov
av elektrisk kraft till belysnings- och uppvärmningsändamål eller till
användning i hantverk, småindustri eller lantbruk.

I motiveringen till förslaget i denna del framhöll de sakkunniga, att någon
del av den kraft som uttages ur ett vattenfall städse bör komma befolkningen
i den kringliggande bygden till godo på billiga villkor. Vidare anfördes
bl. a. följande.

Såsom bekant har genom de sista årtiondenas stora framsteg å det elektrotekniska
området möjlighet beretts att överföra den av vattenkraften
alstrade elektriska energien till platser, belägna fjärran från det strömfall,
varur kraften hämtats. Denna utveckling kan -— hur glädjande den ur
andra synpunkter än må vara — understundom leda därhän, att den ort,
där kraften tidigare kommit till användning, vanligen för förädling av ortens
produkter av ena eller andra slaget såsom för sågverksdrift, kvarnrörelse,

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

hemslöjd eller småindustri, går miste om de förmåner, som förut kommit
orten till godo till följd av kraftkällans belägenhet inom densamma. En dylik
situation kan också komma att föreligga såsom en följd därav, att hela
den förefintliga krafttillgången, även om densamma icke bortledes från orten,
dock uteslutande tages i anspråk för de större industriella kraftbehovens
tillgodoseende. Det kan sålunda inträffa att, ehuru själva kraftkällan är
belägen inom orten och de ledningar, varigenom kraften överföres, är dragna
mitt igenom dess bebyggda delar, befolkningen inom orten dock saknar tillgång
på de jämförelsevis små kraftbelopp, som erfordras för tillgodoseende
av behovet av kraft för jordbruk, hantverk, småindustri, belysningsändamål
m. m. Ett dylikt förhållande kan enligt de sakkunnigas mening icke anses
vara ur allmän synpunkt tillfredsställande. Tvärtom framstår det såsom en
icke obetydlig uppgift för lagstiftningen å delta område att, samtidigt som
vattenkraftens utnyttjande i största möjliga mån underlättas, sörja för att
ortens berättigade intressen i förevarande hänseende tillgodoses — en åtgärd
varigenom i viss mån också motverkas de olägenheter, som skulle uppstå,
därest den från åtskilliga håll befarade monopoliseringen av vattenkraften
kommer att i framtiden göra sig gällande. I detta sammanhang må ock erinras,
att i den norska koncessionslagstiftningen upptagits stadganden av denna
innebörd.

I en vid 1917 års sakkunnigbetänkande fogad reservation av herrar
Daniel Persson och Ingeström föreslogs längre gående bestämmelser till
skydd för allmänna intressen. Ägare av större vattenkraftanläggningar skulle
enligt denna reservation underkastas vissa särskilda villkor till förmån för
det allmänna. Dessa villkor avsåg skyldighet att tillhandahålla bygdekraft —
i vilken del reservanternas förslag i huvudsak anslöt sig till det av de sakkunnigas
majoritet framlagda förslaget — ävensom skyldighet alt utgiva
regleringsavgifter samt vidare lösningsrätt för kronan.

Vid anmälan i statsrådet den 15 februari 1918 av lagrådets utlåtande
över de sakkunnigas förslag uttalade chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Löfgren, att det föreliggande förslaget, vilket utgjorde resultatet av ett
mer ån tioårigt lagstiftningsarbete å förevarande område, otvivelaktigt var
värt allt erkännande. Särskilt syntes förslaget i sitt ordnande av förhållandet
mellan vattenkraftintresset och motstående intressen av enskild natur
på ett synnerligen lyckat sätt göra rättvisa åt båda sidor. Emellertid hyste
departementschefen beträffande det innehåll som borde givas åt en ny
vattenlagstiftning en uppfattning, som i ej oväsentliga avseenden skilde sig
från den som låg till grund för de sakkunnigas förslag. Beträffande de
grundläggande principer som borde vara vägledande för en ny vattenlagstiftning
framhöll departementschefen till en början, alt han med de sakkunniga
var fullt ense därutinnan, att vattenkraftens tillgodogörande måste
anses vara av den stora allmänna betydelse ur såväl ekonomisk som
social synpunkt, att lagstiftaren icke längre, utan att skada därigenom
skulle tillskyndas viktiga samhällsintressen, kunde underlåta att reglerande
ingripa på detta område. Vidare yttrade departementschefen bl. a. följande.

Med hänsyn till den stora allmännytta, som är förknippad med vattenkraftens
tillgodogörande, anser jämväl jag, att goda skäl föreligger för att
i en ny vattenlagstiftning tillerkänna vattenbyggnadsintresset de visserligen

Kungl. Maj. ts proposition nr 24 år 19G2

betydande förmåner, som i förslaget tillagts detsamma. Emellertid må det
uttryckligen framhållas, att dessa förmåner, särskilt vad angår befogenheten
att för genomförande av ett enskilt företag göra intrång i annans rätt, uteslutande
vilar på den förutsättningen, att företaget länder det allmänna till
gagn. Lagstiftaren äger fördenskull full frihet att giva dessa förmåner det
innehåll och göra dem beroende av varje villkor, som är ägnat att i främsta
rummet tillgodose det allmännas rätt och bästa. Brister den förutsättning,
varunder förmånerna givits, är det endast i överensstämmelse med dessas
karaktär, att de kan från det allmännas sida återkrävas och detta eventuellt
utan ersättning till den enskilde.

Ur sist antydda synpunkt eller med andra ord det enskilda vattenbyggnadsintressets
förhållande till allmänna intressen synes mig det resultat,
vartill de sakkunnigas majoritet kommit, icke kunna i oförändrat skick godtagas.

I fortsättningen anförde departementschefen vidare:

Tillgodogörandet av vattenkraften utgör numera otvivelaktigt ett av de
mest betydelsefulla av de allmänna intressen, som är förknippade med vattendragen.
Från denna förutsättning har såväl kommittéerna som de sakkunniga
utgått vid utarbetande av sina förslag. Men av samma skäl som
enligt dessa förslag den enskilde kan förpliktas att till förmån för ett företag,
som har vattenkraftens utnyttjande till ändamål, tåla intrång i sin rätt,
av samma skäl måste också den enskilde företagaren finna sig i, att hans
egen rätt begränsas med hänsyn till samhällets intresse. Grunden till lagstiftarens
befogenhet i såväl det ena som det andra hänseendet är uppenbarligen
densamma, nämligen vattenkraftsintressets natur av allmänt intresse.

I själva verket är det för den moderna lagstiftningen långt ifrån främmande,
att den enskilda företagsamheten, särskilt då den är bärare av viktigare
samhällsintressen, underkastas ganska väsentliga inskränkningar. Så
är enligt vår rätt förhållandet t. ex. i fråga om anläggande och drift av enskild
järnväg, som är avsedd för allmän trafik. De förbehåll, som Kungl.
Maj:t plägar föreskriva vid koncession å enskild järnväg, är i och för sig
icke annat än ett uttryck för samfärdselintressets störa betydelse ur allmän
synpunkt.

Uppenbarligen får dock de ifrågavarande inskränkningarna icke givas en
sådan omfattning, att det enskilda initiativet härigenom skulle komma att
alltför mycket tyngas. Ej minst med hänsyn till samhällets egen fördel
uppställer sig den fordran, att åt den enskilda företagsamheten lämnas en
icke alltför snävt begränsad frihet.

Efter att ha erinrat om att meningarna visat sig mycket delade angående
erforderligheten av att i lagstiftningen upptogs särskilda bestämmelser till
skydd för sådana samhällsintressen, som var förknippade med vattenkraftens
användning, anförde departementschefen:

Den nu berörda frågan har varit föremål för särskild behandling inom en
under år 1911 tillsatt kommitté, åt vilken bl. a. anförtrotts att utreda, huruvida
och i vilken omfattning samt under vilka villkor en koncessionslagstiftning
utöver den redan gällande borde införas med avseende å kraftkällor,
kraftstationer eller kraftledningar. Inom nämnda kommitté har, såsom
framgår av kommitténs under år 1914 avgivna betänkande, flertalet av
kommitténs ledamöter stannat vid den meningen, att för de samhälleliga
intressenas tillgodoseende dylik lagstiftning icke vore av behovet påkallad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2''i år 1062

Till stöd för denna åsikt har dessa ledamöter hänvisat till den konkurrens,
som vore att motse mellan olika kraftproducenter på grund av riklig tillgång
på såväl vattenkraft som ock kraft, vunnen ur andra kraftkällor, särskilt
stenkol och brännoljor. Kommittémajoritetens ståndpunkt till denna
fråga har emellertid, enligt min mening på ett övertygande sätt, upptagits
till bemötande av övriga ledamöter av kommittén, liksom sedermera i den
till de sakkunnigas betänkande fogade reservationen. Den utveckling av förhållandena,
som vi bevittnat under det pågående världskriget, har också
ovedersägligen ådagalagt, vilken nationell angelägenhet det är att vi i största
möjliga mån frigör oss från utländskt beroende med avseende å vårt kraftbehov
och vilken utomordentlig betydelse vattenkraften inom vårt eget land
äger för tillgodoseende av detta behov.

Vid lagrådets granskning av de sakkunnigas förslag har endast en av
dess ledamöter närmare utvecklat sin ståndpunkt till frågan om cn koncessionslagstiftning
å vattenrättens område. Denne ledamot delar såtillvida
den uppfattning, som ligger till grund för en dylik lagstiftning, att lian
anser det oförsvarligt, om det allmänna alldeles släppte kontrollen över de
enskilda vattenkraftanläggningarna ur sina händer. Han håller emellertid
före, att den kontroll, som från det allmännas sida härutinnan är erforderlig,
kan och bör begränsas till en prisregleringsrätt.

Helt visst är den utväg, som sålunda anvisats, förtjänt av det allra största
beaktande. Som bekant har frågan om prisreglering vid distribution av elektrisk
kraft varit föremål för behandling av den nyss omnämnda kommittén.
Av en minoritet inom nämnda kommitté har också föreslagits vissa bestämmelser
i prisreglerande syfte. En lagstiftning å detta område synes mig
emellertid endast äga ett yttre samband med de villkor, som i vattenlagen
hör uppställas för vattenkraftens tillgodogörande. Oberoende av innehållet
i dessa villkor torde nämligen lagstiftarens rätt att underkasta den salubjudna
kraften prisreglering vara obestridlig. Om nu i den nya lagen med
rätten att tillgodogöra sig vattenkraft förbundes ett villkor av antytt innehåll,
skulle detta lätteligen kunna uppfattas så, att ägare av anläggningar,
vilka tillkommit enligt äldre lag, icke vore underkastade dylik skyldighet.
Otvivelaktigt skulle det varit önskvärt, om jämväl nu berörda lagstiftning
varit i det skick, att den kunnat framläggas samtidigt med vattenlagstiftningen.
Någon verklig olägenhet därav, att så icke kan ske, synes dock icke
att befara, allraminst i den riktningen, att vattenlagens antagande skulle
försvåra genomförandet av en prisreglerande lagstiftning.

Hurusomhelst anser jag en prisreglerande lagstiftning icke utgöra tillräcklig
garanti för tillgodoseende av de samhälls- och andra intressen, som är
beroende av vattenkraftens tillgodogörande. Genom en prisreglering ställes
icke några kraftbelopp till förfogande för de kraftbehov, vilkas tillgodoseende
är av vikt ur allmän synpunkt. Tvärtom torde det med skäl kunna
påstås, alt en prisreglering, enligt vad erfarenheten bestyrkt, för att ej rentav
motverka sitt syfte, måste äga till förutsättning ganska vittgående befogenheter
från det allmännas sida beträffande själva produktionen. Såsom
de sakkunniga beaktat i fråga om de bestämmelser i förslaget, som avser
skyldighet för ägaren av en kraftanläggning att tillhandahålla kraft åt
kringliggande bygd, kan detta mål endast nås genom en begränsning av anläggarens
dispositionsrätt över den vid hans anläggning uttagna kraften.

Den lösning av ifrågavarande spörsmål, som sålunda av de sakkunniga
antytts, anser jag innebära stora fördelar. I överensstämmelse härmed ämnar"
jag också föreslå en utvidgning av den i förslaget upptagna skyldigheten
att tillhandahålla bygdekraft, i det att denna skyldighet enligt min mening
under vissa omständigheter bör kunna avse intill en tiondel av anläggning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b år 1962 H

ens kraftproduktion.----Vid bestämmande av skyldighetens utsträck ning

bör dock hänsyn tagas ej allenast, såsom de sakkunniga föreslagit, till
bygdens behov av kraft, utan jämväl till omfattningen av den rätt anläggningens
ägare erhållit att förändra förut rådande vattenstånds- och avrinningsförhål
landen.

Enligt departementschefens mening förelåg jämväl synnerligen starka skäl
för statsmakterna att, för medgivande till kraftutbyggnadsföretag, förbehålla
sig rätt att i framtiden ånyo pröva frågan angående de villkor, varunder
företaget med hänsyn till då förefintliga allmänna intressen finge äga bestånd.
En dylik nyprövning kunde för övrigt tänkas komma att bli till fördel
också för byggnadsägaren. I anslutning härtill anförde departementschefen:

Då det uppenbarligen icke är nödigt att låta en ur det allmännas synpunkt
bestämd förpliktelse åvila byggnadens ägare längre eller i vidsträcktare mån
än som erfordras för tillgodoseende av det allmännas rätt, bör bestämmelserna
om nyprövning avfattas på sådant sätt, att anläggningens ägare genom
nyprövningen kan helt eller delvis vinna befrielse från en dylik förpliktelse.
Sålunda bör ägaren av en kraftanläggning, som förpliktats att för bygdens
räkning reservera visst kraftbelopp, icke längre betungas härmed, sedan det
visat sig, att bygdens behov av kraft lämpligare tillgodoses på annat sätt,
eventuellt från en mera välbelägen anläggning.

I det inom departementet omarbetade förslaget hade bestämmelser om
tillhandahållande av kraft åt kringliggande bygd upptagits i 4 kap. 1—4 §§.
I nämnda kap., vilket erhållit rubriken »Om särskilda villkor beträffande
större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar», hade jämväl upptagits
bestämmelser om nyprövning, kronans lösningsrätt, Konungens prövningsrätt
och regleringsavgifter. Vid riksdagens behandling av lagförslaget
gjordes såvitt angick 4 kap. endast vissa smärre jämkningar i departementschefens
förslag.

Bestämmelserna om bygdekraft — vilka icke undergått någon ändring sedan
tillkomsten av vattenlagen — är så utformade, att vattendomstolen först
har att träffa ett allmänt avgörande om skyldigheten att tillhandahålla bygdekraft.
Den som vill komma i åtnjutande av bygdekraft har sedermera att
göra särskild ansökan därom hos vattendomstolen.

Det allmänna avgörandet träffas i allmänhet i samband med att tillstånd
meddelas till uppförande eller ombyggnad av en kraftanläggning.1 Enligt
huvudregeln i 4 kap. 1 § föreligger skyldighet att tillhandahålla bygdekraft
—• avsedd att tillgodose kringliggande bygds behov av kraft till användning
i hantverk, småindustri eller lantbruk eller till belysning eller uppvärmning
— i fall, då strömfall bebygges enligt vattenlagen och den vattenkraft som
vid oreglerat lågvatten kan uttagas vid byggnaden uppgår till minst 500 turbinhästkrafter.
Såsom ytterligare förutsättning gäller att vattenkraften icke
inom tio år före det vattendomstolens medgivande lämnas till byggnaden
varit utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt äldre lag.

I vissa fall skall bygdekraft utgå även från anläggningar som tillkommit

1 Jfr 11 kap. 17 § 13 och 62 § 2 mom. vattenlagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2t år 1962

enligt äldre lag. Detta gäller, enligt 4 kap. 2 §, då i strömfall, vars vattenkraft
till viss del inom de tio närmast förflutna åren varit utnyttjad vid
byggnad, som tillkommit enligt äldre lag, jämlikt vattenlagen verkställes
byggnad, som är avsedd att ersätta eller utgör tillbyggnad till den äldre
byggnaden, och åtgärden medför att i strömfallet minst 300 turbinhästkrafter
mera än förut kan uttagas vid lågvatten samt den sammanlagda vattenkraften
uppgår till 500 turbinhästkrafter vid oreglerat lågvatten. Likaså uppkommer
skyldighet att tillhandahålla bygdekraft från en äldre anläggning,
om vid densamma kunnat uttagas minst 500 turbinhästkrafter vid oreglerat
lågvatten och genom vattenreglering enligt vattenlagen vinnes en ökning
av minst 300 turbinhästkrafter. Även utan avseende å verkställd ombyggnad
eller vattenreglering kan, jämlikt 4 kap. 3 §, skyldighet att leverera bygdekraft
uppkomma, nämligen i fråga om vissa strömfall, som bebyggts enligt
Kungl. Maj :ts på grund av äldre lag meddelade tillstånd till byggande
i kungsådra.

Då förutsättningar föreligger för skyldighet att tillhandahålla bygdekraft,
skall vattendomstolen bestämma visst maximum av kraftmängden, som
skall tillhandahållas såsom bygdekraft. Detta maximum skall bestämmas till
viss kvotdel, högst en tiondel, av den årliga kraftmängd, som kan uttagas
med det installerade maskineriet. Då skyldighet att leverera bygdekraft
uppkommer enligt bestämmelserna i 4 kap. 2 §, skall kvotdelen emellertid
beräknas blott å den ökning i årlig kraftmängd, som uppkommer genom de
åtgärder, som åsyftas i lagrummet.

Vid bestämmande av andelens storlek skall vattendomstolen taga hänsyn
till omfattningen av den rätt anläggningens ägare erhållit att för vattenkraftens
tillgodogörande förändra förut rådande vattenstånds- och avrinningsförhållanden.
Vidare skall beaktas å ena sidan det behov av kraft, som inom
bygden redan föreligger eller i en nära framtid är att motse, och å andra sidan
den tillgång på kraft, som eljest må vara att påräkna för ändamålet.

Vattendomstolens avgörande gäller för en tidrymd av tjugu år i sänder.
Första perioden skall räknas från det år under vilket byggnaden enligt
meddelad bestämmelse skall ha fullbordats. Om vid slutet av en period icke
påkallas ny prövning — av anläggningens ägare, någon som kan anses berättigad
att komma i åtnjutande av bygdekraft eller det allmänna — skall
avgörandet gälla även för nästa period.

Såsom förut nämnts aktualiseras skyldigheten att leverera bygdekraft
först efter särskilt ansökningsförfarande hos vattendomstolen. Närmare
föreskrifter härom gives i 4 kap. 4 §. Anledningen till att för behandlingen
av dessa ärenden valts den för ansökningsmålen bestämda ordningen är,
enligt motiven, att man önskat bereda samtliga intressenter tillfälle att
härvid framföra sina önskemål och på detta sätt möjliggöra, att frågan
om den för ändamålet tillgängliga kraftens fördelning mellan olika avnämare
ävensom övriga i samband därmed stående frågor utan alltför mycken omgång
bringas till lösning i ett sammanhang.1

1917 års bet. s. 186.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2''i år 1962

Den som vill komma i åtnjutande av hela eller någon del av den kraft
som anläggningens ägare enligt domstolens bestämmande har att avstå för
bygdens behov skall alltså — enligt de processuella regler som givits i 11
kap. vattenlagen — ingiva ansökan till vattendomstolen.1 Ägaren av anläggningen
är emellertid, om ej annan överenskommelse träffas, icke pliktig
att tillhandahålla sökanden kraft tidigare än två år efter det ansökningen
delgivits honom. Vattendomstolen skall meddela närmare bestämmelser
angående villkoren för tillhandahållande av kraften. Vissa stadganden härom
har emellertid givits i paragrafen. Sålunda skall kraftens fördelning på
olika delar av dygnet eller året bestämmas på sätt, som med hänsyn till
föreliggande förhållanden må anses skäligt. Kraften skall efter vattendomstolens
bestämmande uttagas antingen vid kraftstationen eller, där det lämpligen
kan ske, å ägaren tillhörig ledning. I det av departementschefen framlagda
förslaget hade i detta hänseende stadgats, att sökanden själv skulle
bygga och underhålla för kraftens överförande erforderlig ledning. Ändringen
tillkom vid riksdagsbehandlingen på grundval av en till vederbörande
utskotts utlåtande avgiven reservation.

Vattendomstolen skall även bestämma det pris, som skall utgå för kraften.
Sättet för beräkningen av detta pris har i paragrafen angivits sålunda, att
ersättning skall utgå med det belopp, som motsvarar ägarens självkostnad
med tillägg av två procent å anläggningskapitalet. Nämnda tillägg avser att
tillföra anläggningens ägare skälig affärsvinst. Enligt uttryckligt uttalande
i motiven till bestämmelsen må i produktionskostnaden inräknas även ränta
å anläggningskapitalet.2

Vissa bestämmelser i 9 kap. vattenlagen angående kraftersättning skall
äga motsvarande tillämpning i avseende å kraft, som tillhandahålles såsom
bygdekraft.

I fråga om de kostnader, som föranledes av det särskilda ansökningsförfarandet
enligt 4 kap. 4 § om utfående av bygdekraft, gäller på grund av
föreskrift i 11 kap. 65 § i princip, att sökanden, d. v. s. bygdekraftskonsumenten,
ändå att hans talan bifalles, skall svara för såväl egna som motpartens
kostnader. Gör sig svarandepart skyldig till rättegångsmissbruk, blir
han emellertid enligt andra stycket i sistnämnda paragraf skyldig gottgöra
sökanden de utgifter, som därigenom åsamkats denne.

Av intresse i förevarande sammanhang är bestämmelserna om koncession
och prisreglering i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar. Efter ändring 1957 i denna lags 2 § må tillstånd
för framdragande eller begagnande av elektrisk starkströmsledning avse ledning
med en i huvudsak bestämd sträckning (linjekoncession) eller ledningsnät
inom visst område (områdeskoncession).3 Koncessionstiden är

1 Ang. kommuns rätt att föra talan i dessa mål för tillgodoseende av allmänna intressen inom

orten, se prop. 1961: 154 s. 43—45 och 74—76 samt tredje lagutskottets uti. 1961: 29.
i 2 1917 års bet. s. 187.

'' 3 Rörande begreppet elektrisk starkströmsledning hänvisas till 1 kap. 1 § kungörelsen den 15 november
1957 om elektriska starkströmsanläggningar i dess lydelse enligt kungörelse den 21 november
1958 (nr 559).

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1!)62

normalt högst 40 år eller, om särskilda skäl föranleder därtill, högst 60 år.
Den som innehar områdeskoncession för yrkesmässig distribution är pliktig
att, om ej särskilda skäl finnes till undantag, tillhandahålla ström åt envar
som inom området har behov därav för normalt förbrukningsändamål. Innehavare
av linjekoncession åter är pliktig att, om det är förenligt med koncessionens
ändamål, leverera och överföra ström åt innehavare av områdeskoncession,
i den mån så erfordras för att denne skall kunna fullgöra sin
distributionsskyldighet, ävensom eljest åt sådana förbrukare — industrier
och andra — vilkas verksamhet är av större betydelse för det allmänna. Rörande
innebörden av den distributionsskyldighet, som åvilar innehavare
av områdeskoncession, anförde föredragande departementschefen i proposition
1957: 161 bl. a. följande.

Innehavare av områdeskoncession, som yrkesmässigt distribuerar elkraft,
bör i princip förse med elektricitet alla abonnenter inom området ävensom
sådana där boende vilka skriftligen begär att få bli abonnenter. Distributionsskyldighetens
omfattning får emellertid bestämmas med beaktande av
att kostnaderna för en ifrågasatt elektrifiering håller sig inom ekonomiskt
rimliga gränser. Om kostnaderna blir onormalt höga, kan skyldigheten att
elektrifiera en avlägset belägen fastighet i sista hand bli beroende av om
företaget får ekonomiskt stöd från det allmänna. Distributionsskyldigheten
innebär vidare, att koncessionshavaren skall tillhandahålla kraft för alla
normala förbrukningsändamål — såsom för belysning och varmvattenberedning
för hushållsändamål samt för drift av elspisar och hushållsmaskiner
samt av mindre motorer för jordbruksdrift, hantverk och småindustri.
Däremot torde återhållsamhet få iakttagas i fråga om elektrisk rumsuppvärmning
med hänsyn till våra begränsade vattenkrafttillgångar. Innebörden
av begreppet normala förbrukningsändamål torde få bedömas olika för
skilda förbrukarkategorier. I sista hand torde tillgången på producerad elkraft
få bli avgörande för frågan om distributionsskyldighet.

Enligt 2 § 7 mom. är koncessionshavaren skyldig att, på framställning av
den som nyttjar elektrisk ström från anläggningen eller önskar komma i åtnjutande
därav, för åstadkommande av skälig prissättning underkasta sig
reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring av strömmen.
Tidigare var från dylik reglering undantagna statens taxor samt taxor,
som kommunal myndighet fastställt för tillhandahållande av elektrisk ström
inom kommunen, men genom 1957 års lagstiftning blev jämväl sådana
taxor underkastade prisreglering (jfr tredje lagutskottets uti. 1957: 22 s. 51).
Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd, statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström, bestående av fem av Kungl. Maj :t för viss tid
förordnade ledamöter. Framställning om prisreglering göres hos kommerskollegium
som, därest framställningen ej finnes uppenbart ogrundad, överlämnar
den till prisregleringsnämndens prövning. Enligt den för nämnden
utfärdade instruktionen (SFS 1939: S07) åligger det nämnden i första hand
att söka åstadkomma frivillig uppgörelse mellan parterna och i sådant syfte
hänvisa parterna att underställa tvistefrågan Svenska elektricitetsverksföreningens
tariffkommission. Kommer förlikning härvid icke till stånd och kan
tvisten icke heller biläggas förlikningsvis i annan ordning, verkställer nämn -

Kungl. Maj. ts proposition nr 24 år 1962

den reglering av priset för strömmens tillhandahållande, därvid skäligheten
av priset på viss strömleverans skall bedömas med hänsyn till de förhållanden,
under vilka strömmen i det särskilda fallet levereras, över kommerskollegii
eller nämndens beslut må klagan icke föras enligt föreskrift i 2 § 7
mom. fjärde stycket i 1902 års lag, vari också intagits bestämmelse att avtal,
som strider mot nämndens beslut, skall vara utan verkan.

Såsom i det föregående antytts finnes en motsvarighet till vattenlagens
bygdekraftsbestämmelser i norsk rätt, vars föreskrifter om leverans av koncessionskraft
till bl. a. kraftverkskommunerna tillkom genom 1917 års koncessionslagstiftning
på området. I överensstämmelse med vad som nu gäller
enligt den svenska vattenlagen bestämdes priset för koncessionskraften enligt
de ursprungliga norska föreskrifterna på grundval av den levererade
kraftens produktionskostnad med ett tillägg för skälig affärsvinst. Detta tilllägg
utgjorde tjugu procent av produktionskostnaden. I sistnämnda kostnad
inräknades sex procent å anläggningskapitalet.1 De norska koncessionslagarna
har emellertid nyligen ändrats i förevarande hänseende. Såsom skäl härför
åberopades bl. a. svårigheten att bestämma självkostnadspriset samt det
förhållandet att nämnda pris kan variera ganska starkt med konjunkturerna
under byggnadstiden.2 Enligt lag den 10 april 1959 skall sålunda numera
koncessionskraften levereras till gängse pris i vederbörande kraftförsörjnings-
eller samkörningsområde. Kan ett sådant pris icke fastställas, skall
kraften levereras till självkostnad eller, om denna skulle leda till ett onormalt
högt pris emedan endast en mindre del av den uttagbara vattenkraften
tagits i anspråk, till skäligt pris.

Framställningar om lagändring

Vid 1942 års riksdag väcktes i andra kammaren av herr Hedlund i Östersund
m. fl. en motion (nr 74) vari framfördes frågan, huruvida då gällande
vattenlagstiftning kunde anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose berättigade
anspråk på ersättning för de av vattenbyggnadsföretagen föranledda
skador och olägenheter, som drabbar mera samhälleligt och allmänt.
I motionen uttalades den önskan, att vid en blivande utredning i främsta
rummet bestämmelserna om bygdekraft, vilka motionärerna fann mindre
ändamålsenliga, gjordes till föremål för översyn.

Andra lagutskottet, som inhämtade yttranden över motionen av bl. a. kammarkollegiet,
vattenfallsstyrelsen, vattenrättsdomarna och Svenska vatlenkraftföreningen,
anförde i sitt utlåtande (nr 35) i anledning av motionen bl. a.
följ ande.

Beträffande bygdekraftsinstitutet har bl. a. framhållits, att bestämmelserna
härom visat sig vara otillfredsställande i flera hänseenden, i det de giver
alltför liten ledning vid besvarandet av en mängd uppkommande frågor.
Nämnda förhållande har ansetts utgöra bidragande orsak till den ytterst

1 Jfr 1917 års bet. s. 186 f.

s Innstilling fra komiteen til revision av vassdragsreguleringsloven m. v., avgitt i oktober 1953,
s. 34.

Kungi. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

ringa användning, som bygdekraftsintitutet fått. I detta sammanhang må
nämnas att, såvitt känt, endast i ett fall förekommit saklig prövning av ansökning
om utbekommande av bygdekraft. Med anledning av de anmärkningar
som förekommit har i ett yttrande till och med uppställts den frågan,
om överhuvud detta institut bör bibehållas i sin nuvarande utformning eller
om icke i stället andra utvägar bör prövas för att bereda möjligheter för
befolkningen inom den bygd, varom fråga är i det särskilda fallet, att erhålla
kraft för skäliga kostnader.

Utskottet hemställde i utlåtandet, att riksdagen bos Kungl. Maj :t måtte
begära utredning bl. a. av frågan, huruvida de i vattenlagen upptagna bestämmelserna
om bygdekraft och regleringsavgifter kunde anses tillfyllest
för det med dem avsedda syftet, vilken hemställan bifölls av riksdagen
(riksdagens skrivelse nr 312).

Vid 1942 års riksdag väcktes även motioner angående frågan om tryggandet
av landets kraftförsörjning i framtiden. Med anledning av två likalydande
motioner, nämligen av herr V. Andersson m. fl. (1:5) och herr Pettersson
i Dahl (II: 13) hemställde riksdagen i skrivelse den 12 maj 1942
(nr 199) om utredning rörande möjligheterna att genom statens medverkan
mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska
landsbygdens försörjning med elektrisk kraft. Chefen för handelsdepartementet
tillkallade den 23 januari 1943 jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 18 december 1942 sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning i
sistnämnda hänseende. De sakkunniga antog sedermera benämningen elkraftutredningen
av år 1943. I direktiven för utredningen framhölls hl. a.,
att det måhända kunde komma att visa sig, att kraftförsörjningen inom vissa
delar av landet skulle kunna avsevärt förbättras genom en skärpning eller
utvidgad tillämpning av bestämmelserna om skyldighet för kraftverksägare
att tillhandahålla bygdekraft. I

I skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 10 maj 1947
framlade elkraftutredningen sin uppfattning beträffande det fortsatta utredningsarbetet
angående bygdekraftsinstitutet. I skrivelsen åberopades en
av utredningen upprättad promemoria med synpunkter på frågorna om bygdekraftsinstitutets
betydelse för kraftför sörj ningen och om dess framtida
utformning. I promemorian framhölls, efter erinran om innehållet i 4 kap.
1—4 §§ vattenlagen, att syftet med bygdekraftsinstitutet vore alt tillförsäkra
bygden erforderlig kraft till skäligt pris. Vidare anfördes i promemorian följande.

De tre första paragraferna, som stadgar skyldighet för kraftverksägare att
tillhandahålla bygdekraft, är ovillkorliga och har kommit i tillämpning ett
flertal gånger. Det har därvid visat sig, att viss tveksamhet råder rörande
lagens innebörd. Särskilt tolkningen av bygdebegreppet och sättet för beräkningen
av den andel av uttagbar kraftmängd, som skall tillhandahållas
såsom bygdekraft, är frågor, som varit föremål för olika uppfattningar.

Något slutligt utslag i ansökningsmål enligt 4 § om erhållande av bygdekraft
har veterligen ännu icke avkunnats sedan vattenlagens tillkomst. Bort -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

ser man från en framställning år 1931 till Norrbygdens vattendomstol, som
av särskilda skäl avvisades av vattenrättsdomaren, och en år 1945 till samma
domstol inkommen men sedermera återkallad ansökan om bygdekraft
från Hammarforsens kraftverk samt två nyligen anhängiggjorda mål angående
bygdekraft från Hammarforsens kraftverk resp. Kattstrupeforsens
kraftverk i Indalsälven, vilka ännu ej handlagts av vattendomstolen, har endast
förekommit ett enda mål angående ansökan om åtnjutande av bygdekraft,
nämligen ett mål rörande kraftverket i Trollhättan. Vid handläggningen
av detta mål visade det sig, att tillämpningen av 4 § nödvändiggjorde
mycket omfattande utredningar. När målet pågått i över tio år och man
trots detta ännu icke kunde skönja något slut på utredningsbehovet, förliktes
därför parterna och något avgörande i de väsentliga frågorna behövde ej
träffas av domstolen. Även om Trollbättemålet måste betecknas såsom synnerligen
komplicerat, kan man av detsamma draga den slutsatsen, att även
i normalfall tillämpning av 4 § i dess nuvarande form kräver många både
vidlyftiga och kostsamma utredningar och fordrar avgörande av vattendomstolen
i ett flertal svåra principfrågor.

Beträffande bygdekraftsinstitutets betydelse för kraftförsörjningen anfördes
i promemorian:

Ehuru bestämmelserna om rätt att komma i åtnjutande av bydgekraft varit
gällande i snart 30 år har de sålunda ännu icke kommit till någon användning
för att trygga bygdens behov av kraft. Veterligen kan icke heller
något fall påvisas, då kraftverksägare vägrat leverera kraft till bygdekraftsberältigade,
såvida ej rena distributionssvårigheter lagt hinder i vägen. Anledningen
till att bygdekraft ej påkallats torde i de flesta fall ha varit, att
bygden omkring kraftverken redan vid kraftverkens tillkomst varit tillfredsställande
elektrifierad från andra kraftkällor i trakten eller senare frivilligt
elektrifierats från kraftverken och alt kraft tillhandahållits till ett skäligt
pris. Det bör anmärkas, att bestämmelsen att bygdekraften skall tillhandahållas
till ett kraftpris, som motsvarar ägarens självkostnad med tillägg av
två procent å anläggningskapitalet, ej behöver innebära att bygdekraftspriset
blir lägre än eljest vare sig vid kraftkällan eller framme hos bygdekraftsavnämarna.
Beaktas bör även den dominerande roll, som distributionskostnaderna
normalt spelar för bygdekraftsavnämarna.

En undersökning har visat att omkring 85 % av Sveriges landsbygd redan
är elektrifierad. Det rådande samkörningssystemet, möjligheterna att erhålla
statliga bidrag till elektrifieringskostnaderna, de pågående standardiseringssträvandena
— som kommit till uttryck bl. a. genom ett av elkraftutredningen
nyligen framlagt förslag till standardtariffer för detalj distribution
av elektrisk kraft — samt möjligheten till prisreglering genom statens
prisregleringsnämnd för elektrisk ström utgör exempel på omständigheter,
som är ägnade att säkra kraf tförsörj ningen inom bygdekraftsberättigade
orter utan anlitande av bygdelcraftsinstitutet. Någon avsevärd förbättring av
kraftförsörjningen inom dessa orter torde därför icke vara att vinna genom
skärpning eller utvidgad tillämpning av vattenlagens bestämmelser angående
skyldighet för kraftverksägare att tillhandahålla bygdekraft.

Slutligen anfördes i promemorian beträffande bygdekraftsinstitutets framlida
utformning följande.

Den omständigheten, att bestämmelserna om rätt att komma i åtnjutande
av bygdekraft icke kommit till praktisk användning, behöver ej innebära,
att bygdekraftsinstitutet saknar all betydelse för tillförsäkrandet av kraft åt

2 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. X r 24

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 ur 1962

ifrågavarande bygder. Genom att det kvarstår såsom nödfallsutväg kan det
i praktiken verka som garanti för att ifrågavarande bygder icke blir förbigångna
vid elektrifieringen. För att bygdekraftsinstitutet skall bli ett praktiskt
användbart instrument torde dock en väsentlig förenkling av förfarandet
för att komma i åtnjutande av kraften vara påkallad.

Fråga om erhållande av bygdekraft skall handläggas såsom ansökningsmål
och det åligger därför i princip sökandena att förskottera och bestrida
kostnaderna för de sakkunnigutredningar, som erfordras för målets bedömande.
Sökanden kan möjligen därjämte förpliktas gottgöra kraftverksägaren
vissa kostnader, som denne haft i målet. Svårigheter att på förhand
närmare överblicka omfattningen av de utredningar, som kan erfordras, och
bedöma de ekonomiska förpliktelser, som sökanden ikläder sig i och med
en ansökan, kan mången gång ha verkat återhållande, även då det gällt
framställande av fullt berättigade anspråk på bygdekraft.

Vattendomstolen har vid prövning av ansökan enligt 4 kap. 4 § vattenlagen
att taga ställning till en mängd svårlösta frågor, t. ex. om vem som
är berättigad att uppträda som sökande till bygdekraft, om bygdekraftsområdets
geografiska gränser, vilkas bestämmande kan vålla särskild svårighet
då närbelägna strömfall successivt utbygges, om vilka bygdekraftsberättigade
behov, som föreligger, om storleken av den bygdekraft, som
kraftverksägaren skall vara skyldig tillhandahålla, och av den kraftmängd,
som sökanden äger utfå, om det pris, som avnämaren har alt betala för den
honom tilldelade kraften, och om de villkor i övrigt, på vilka kraften skall
tillhandahållas. Uttalanden till ledning vid prövning av dessa frågor vore
av värde.

I fråga om kraftprisets bestämmande torde enklare normer än nu gällande
böra införas. Enligt 4 kap. 4 § andra stycket vattenlagen skall ersättning
för kraften givas med det belopp, som motsvarar kraftverksägarens självkostnad
med tillägg av såsom skälig affärsvinst ansedda två procent å anläggningskapitalet.
Denna till synes enkla regel torde vara den, som vid
den praktiska tillämpningen av bygdekraftsbestämmelserna visat sig bjuda
de största svårigheterna och nödvändiggöra de mest arbetskrävande utredningarna.
Syftet med bygdekraftsinstitutet — att säkra bygdens behov av
kraft — skulle enligt elkraftulredningens förmenande vinnas om man bestämde
priset enligt en för trakten skälig taxa, som i brist på åsärnjande
mellan parterna skulle fastställas av vattendomstolen efter hörande
av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Sedan elkraftutredningen
som ovan nämnts förordat vissa standardtariffer för detaljdistribution
av elektrisk kraft kan ett enhetligt tariffsystem i en snar framtid
förväntas vara genomfört för större delen av landsbygdsdistributionen i
landet. I fråga om råkraftpriserna har redan en utpräglad enhetlighet kommit
till stånd genom den normgivande betydelse, som vattenfallsstyrelsens
råkrafttaxor erhållit över hela landet. För tillämpning av de i standardtarifferna
fixerade avgifterna har förutsatts råkraflabonnemang enligt vattenfallsstyrelsens
normaltaxor eller därmed jämförliga råkraftkostnader. EIkraftutredningens
förslag till standardtariffer kan således sägas bygga på
enhetliga principer i fråga om såväl råkrafttaxor som detaljdistributionstariffer.
Genom att samma principer lades till grund för prisbestämningen även
i fråga om bygdekraft skulle ett för all landsbygdsdistribution gemensamt
tariffsystem erhållas och samtidigt en avsevärd lättnad vinnas vid bygdekraftsbestämmelsernas
tillämpning.

Elkraftutredningen vill slutligen peka på det förhållandet att koncession
av Kungl. Maj:t fordras för distributionsanläggning och att frågan om omfattningen
av distributionsområdet för bygdekraft är beroende på prövning
av två olika myndigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

Med hänvisning till vad sålunda i promemorian anförts uttalade elkraftutredningen,
att den funnit, att bygdekraftsinstitutet som sådant, även om
lagbestämmelserna därom i möjligaste mån omarbetades, icke torde leda till
en förbättrad kraftförsörjning i de trakter, där institutet kunde komma till
användning. Ehuru utvecklingen givit vid handen, att landsbygdens behov av
elektrisk kraft hittills tryggats på praktiskt lättare framkomliga vägar än de
av vattenlagen anvisade, kunde bygdekraftsinstitutets existens likväl icke
frånkännas all betydelse för tillförsäkrandet av kraft åt ifrågavarande bygder.
Elkraftutredningen ville därför icke föreslå institutets slopande. Under
sådana förhållanden kunde en omarbetning av vattenlagens hithörande bestämmelser
i ändamål att erhålla klarare och enklare regler i ämnet vara
motiverad. Elkraftutredningen framhöll slutligen, att även om kraftförsörjningens
framtida ordnande skulle medföra åtgärder av sådan art, att bygdekraftsinstitutet
bleve obehövligt, genomförandet av dylika åtgärder likväl
måste taga så lång tid i anspråk, att en interimistisk omarbetning av bygdekraftsbestämmelserna
vore motiverad.

I detta sammanhang torde även få erinras om att bygdekraftsfrågan kom
upp till behandling vid 1947 års riksdag genom en motion av herr Jönsson i
Rossbol m. fl. (11:308). Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande i anledning
av motionen (nr 37), att det på längre sikt knappast kan tänkas
någon annan verkligt effektiv metod att avhjälpa regleringsbygdernas svårigheter
än att tillföra dessa nya produktiva krafter i stället för dem, som
förstöres genom vattenregleringarna. Därvid betonades, att bygdekraftsinstitutet
har sin grund i en dylik åskådning. Utskottet hemställde, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning bl. a. av frågan om
gottgörelse till bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar. Denna hemställan bifölls av riksdagen (riksdagens
skrivelse nr 313).

Slutligen torde böra omnämnas dels en framställning till justitiedepartementet
den 6 juli 1957 av Tärna kommun, dels ock en framställning till
Kungl. Maj:t i maj 1959 av Fjällkommunernas samarbetskommitté, Tornedalskommunernas
förbund och Norrlands naturvärn. I dessa framställningar
beröres, jämte annat, frågan om bygdekraftsinstitutets framtida utformning.

Vattenlagssakkunnigas förslag

Vattenlagssakkunniga erinrar till en början om att syftet med bygdekraftsinstitutet
såsom elkraftutredningen framhållit är att tillförsäkra bygden erforderlig
kraft till skäligt pris. I anslutning därtill anför de sakkunniga följande.

I och för sig är det också en naturlig tanke, att bygden omkring ett kraftverk
icke bör ställas utan möjlighet att vid behov erhålla kraft därifrån på
rimliga villkor. Institutet har det oaktat i praktiken ej fått någon praktisk
tillämpning. Orsakerna härtill är flera. Den omständigheten, att kraftverkets

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1962

ägare ej är skyldig att svara för kraftens överförande till konsumenten, torde
ha varit av väsentlig betydelse, eftersom distributionskostnaderna är av
den största vikt i detta sammanhang. Elektrifiering av landsbygden har ju
också i stor utsträckning måst ske med det allmännas hjälp. Emellertid torde
även det förhållandet, att lagens regler om bygdekraft i flera avseenden
visat sig vara svårtolkade och för sin tillämpning kräva vidlyftiga och tidsödande
utredningar, ha i sin mån bidragit till att institutet icke kommit till
någon användning.

Enligt de sakkunnigas mening kan bygdekraftsinstitutet ändock icke frånkännas
en viss betydelse. Ehuru bestämmelserna om bygdekraft ej erhållit
praktisk tillämpning, antager de sakkunniga att blotta förefintligheten av institutet
i viss mån medverkat till att de intill kraftkällorna belägna bygderna
fått sin rimliga andel av kraften. Man kan alltså icke bestrida möjligheten
av att institutet genom sin existens i tysthet fyllt en funktion. Intill dess
elektrifieringen av landsbygden blivit i huvudsak fullbordad, torde denna
betydelse enligt de sakkunnigas mening kvarstå, låt vara att den reduceras
allt eftersom elektrifieringen fortskrider. Tillika framhålles, att bygdekraftsinstitutet
även efter verkställd elektrifiering kan ha en viss funktion att
fylla såsom garanti för att ström kan erhållas till skäligt pris. Å andra sidan
torde kraftdistributionen i stort sett numera vara så organiserad att
några farhågor för oskälig prissättning knappast behöver hysas. De sakkunniga
erinrar i detta sammanhang särskilt om bestämmelserna om prisreglering
beträffande elektrisk kraft.

Vid övervägande av frågan har de sakkunniga väl funnit, att de skäl som
uppbär bygdekraftsinstitutet måhända icke längre är så tungt vägande, men
icke ansett sig kunna ifrågasätta institutets avskaffande.

Om bygdekraftsinstitutet anses behöva behållas, torde det enligt de sakkunniga
vara nödvändigt att göra det mera användbart för att det skall kunna
fullgöra avsedd funktion. Några alltför genomgripande ändringar i gällande
regler bör visserligen knappast komma i fråga, men vissa modifikationer
torde kunna utan större ingrepp giva beaktansvärda fördelar och i sin mån
stärka bygdeintressets ställning i samband med exploateringen av vattenkraften.

De sakkunniga har i sitt förslag först upptagit frågan om omfattningen
av skyldigheten att tillhanda hål la bygdekraft.
Härom anföres:

Som bekant varierar den energimängd, vilken per tidsenhet kan uttagas
vid en anläggning, alltefter vattentillgångens växlingar. Även värdet å den
producerade energien är växlande, beroende på den tid av d3rgnet, resp. veckan
och året, under vilken energien produceras. Genom vattenregleringar och
samköming mellan olika kraftverk kan dessa variationer i fråga om effekt
och energivärde till en viss grad utjämnas, men de kvarstår dock, särskilt
vid hög utbyggnadsgrad, i betydande utsträckning. För att tillgodose de behov
som angives i 4 kap. 1 § första stycket vattenlagen — d. v. s. den kring -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2''t år VJ62

liggande bygdens behov av kraft till användning i hantverk, småindustri
eller lantbruk eller till belysning eller uppvärmning — lärer i regel erfordras
kraft som är att anse såsom högvärdig, s. k. prima kraft. Fråga uppkommer
då i vilken omfattning bygdeintresset kan påfordra att i den andel,
som skall tillkomma bygden av den årliga kraftmängden, inrymmes sådan
värdefullare kraft. Denna fråga sättes på sin spets först då tillämpning av
bygdekraftsskyldigheten påkallas enligt 4 kap. 4 §. Det är emellertid tydligt,
alt vattendomstolen redan vid bestämmande enligt 4 kap. 1 § av andelens
storlek måste bilda sig en viss uppfattning i saken, eftersom andelens storlek
skall anpassas bl. a. efter bygdens kraftbehov. Det är i varje fall nödvändigt,
att domstolen och parterna har klart för sig i vad mån det andelstal
som domstolen fastställer även skall ha avseende å den i varje tidsmoment
uttagbara effekten.

I rättstillämpningen har härutinnan hävdats i huvudsak två olika uppfattningar.
Enligt den ena uppfattningen skall andelstalet fastställas med hänsyn
till det för bygdekraftsändamål föreliggande energibehovet utan hänsyn
till i vad mån detta måste täckas med högvärdig eller lågvärdig kraft. Éffektuttagningen
får sedan närmare bestämmas i samband med tillämpning
av bygdekraftsskyldigheten enligt 4 kap. 4 §, därvid man med hänsyn till
arten av de behov som föreligger får räkna med att det i huvudsak blir prima
kraft som erfordras för bygdekraftsbehovens täckande. Enligt denna uppfattning
är således andelstalet icke bestämmande för den effekt som anläggningens
ägare vid varje tillfälle är skyldig att tillhandahålla. Den andra
åsikten innebär, att andelstalet skall bestämmas så, att förhållandet mellan
den för bygdekraftsbehovets tillgodoseende erforderliga effekten och den vid
anläggningen uttagbara effekten icke i något ögonblick blir större än det
fastställda andelstalet.

Varken lagtexten eller förarbetena giver säker ledning för ett ståndpunktstagande
i frågan. Det i 4 kap. 1 § första stycket förekommande uttrycket årlig
»kraftmängd» kan rent språkligt knappast tolkas annat än såsom liktydigt
med årlig energimängd. I motiven till det 4 kap. 1 § motsvarande stadgandet
i 11)17 års sakkunnigförslag (1 kap. 14 §) användes emellertid —
ehuru förslagets lagtext i likhet med den gällande lydelsen av 4 kap. 1 §
talar om kraftmängd — uttrycket »kraftbelopp», vilket kan tyda på att de
sakkunniga även haft den i anläggningen vid varierande vattentillgång uttagbara
effekten i tankarna. När det i 4 kap. 1 § andra stycket talas om
»det behov av kraft, som inom bygden redan föreligger», måste avses såväl
energibehov som effektbehov.

I rättstillämpningen har den berörda frågan prövats bl. a. i samband med
handläggningen av vissa på talan av advokatfiskalsämbetet anhängiggjorda
mål angående bestämmande av procenten för den bygdekraft, som skulle
tillhandahållas från kungsådrans vattenkraft i äldre anläggningar (se N.J.A.
1940 s. 245 och 255). Vattenöverdomstolen, vars motivering fastställdes av
Kungl. Maj :t, gjorde därvid i fråga om grunderna för bestämmande av
storleken av den andel som skulle tillhandahållas såsom bygdekraft ett principuttalande
av innehåll, att andelen, som icke finge anses vara direkt bestämmande
för storleken av den effekt anläggningens ägare vid varje tillfälle’
kunde vara skyldig tillhandahålla för bygdekraftsändamål, borde fastställas
under bl. a. den förutsättningen att de bygdekraftsberättigade icke
skäligen kunde göra anspråk på att såsom bygdekraft erhålla enbart prima
kraft. Innebörden av detta uttalande synes ej fullt klar. Man torde emellertid
av de ifrågavarande rättsfallen kunna utläsa, att det av domstolen fast -

Kungl. Rlaj:ts proposition nr 24 år 1962

ställda andelstalet endast ger besked om den energimängd, som skall reserveras
för bygdekraftsändamål, medan anläggningens ägare i viss mån lämnas
i ovisshet om vilken effektuttagning lian har att räkna med. Härvidlag får
domstolen, då fråga uppkommer om tillhandahållande av bygdekraft, efter
vad som kan finnas skäligt jämka mellan de berörda intressena i den mån
marginal härför finnes.

Skyldigheten att såsom bygdekraft tillhandahålla viss andel av den uttagbara
energimängden kan emellertid med hänsyn till vad nu anförts — eftersom
de behov som skall tillgodoses genom bygdekraft till allra största delen
kan tillgodoses endast med prima kraft — komma att innebära att anläggningens
ägare blir ålagd att av den vid anläggningen uttagbara prima kraften
tillhandahålla en effektandel, som kan vara flera gånger större än den
av vattendomstolen fastställda energiandelen. Enligt ett vid prövningen av
ett av de ovan nämnda rättsfallen anfört exempel kan mot en energiandel
av 1,25 procent svara en effektandel av den vid lågvatten uttagbara effekten
av omkring 9 procent. I ett extremt fall med bygdekraftens energiandel fastställd
till maximum 10 procent och något andra förutsättningar i övrigt
än i det anförda exemplet antagits skulle effektandelen vid lågvatten kunna
stiga till praktiskt taget 100 procent. Detta är ett resultat, som måhända ej
har förutsetts av lagstiftaren. Fråga är emellertid om icke en lagstadgad
begränsning även i avseende å effekten skulle göra institutet ännu krångligare
än förut. Den ståndpunkt som praxis torde ha intagit — med åtminstone
huvudsaklig anslutning till den förstnämnda av de ovan omförmälda
båda åsikterna — innebär, att anläggningens ägare har möjlighet att med
ledning av det fastställda andelstalet bilda sig en någorlunda säker uppfattning
om vad han har att rätta sig efter. Eftersom han äger kännedom om de
ändamål, för vilka bygdekraften är avsedd, och vet att energien måste levereras
i huvudsak såsom prima kraft, kan han ungefärligen beräkna den
största effekt som kommer att uttagas såsom bygdekraft och inrätta sig därefter.
I praktiken torde ej behöva befaras, att den för bygdekraftsbehovets
tillgodoseende ianspråktagna delen av lågvatteneffekten skall bli oskäligt
hög. Det har visat sig att bygdens kraftbehov i regel icke är större än alt
det kan täckas med en mycket ringa del av den vid vederbörande anläggning
ultagbara energimängden. Endast i undantagsfall har vattendomstolen fastställt
bygdekraftsandelen till det stadgade maximum 10 procent. I regel understiger
andelen 5 procent, och understundom uppgår den icke ens till en
procent. (I de fall, då andelen fastställts till maximum eller i närheten därav,
torde vederbörande vattendomstol som regel ha följt »effektmetoden» och
sålunda utgått från den senare av de ovan angivna båda åsikterna.) Under
sådana förhållanden kan frågan knappast anses ha någon större aktualitet.
Det synes ej heller erforderligt eller lämpligt att vattendomstolen redan i
samband med andelens bestämmande meddelar närmare föreskrifter om effektuttagning
m. m. Att gå alltför mycket i detalj på ett tidigt stadium kan
icke gärna komma i fråga. I

I detta sammanhang framhåller de sakkunniga, att när under löpande
tjuguårsperiod uppkommer en ökning i den vid anläggningen uttagbara
kraftmängden — genom ytterligare utbyggnad av strömfallet, vatlenreglering
eller installerande av nytt maskineri — denna ökning skall komma
även de till bygdekraft berättigade till godo. Detta synes framgå av avfattningen
av bygdekraftsbestämmelserna och har även uttryckligen framhållits
i motiven till desamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år i962

Även ett annat särskilt spörsmål beröres i detta sammanhang av de sakkunniga,
nämligen frågan om betydelsen för bygdekraftsskyldighetens omfattning
av att kraftbehovet i bygden i större eller mindre grad blir tillgodosett
på frivillighetens väg. Härom anför de sakkunniga:

Bvgdekraftsskyldigheten avser att tillgodose kringliggande bygds behov
av kraft för vissa ändamål. I den mån detta behov blir tillgodosett på frivillighetens
väg skulle sålunda skyldigheten att leverera bygdekraft icke behöva
tagas i anspråk. Det måste emellertid beaktas, att bygdekraftsinstitutet
har till syfte ej blott att medverka till en tillfredsställande elektrifiering av
bygden utan även att utgöra garanti för att bygden bibehålies vid möjligheten
att fylla sitt kraftbehov. I den mån bygdens kraftbehov kan med full
säkerhet antagas bliva till skäligt pris fyllt medelst kraft från mindre kraftverk
inom området, vilka beräknas komma att avsätta sin kraft därstädes
för bygdeändamål, lärer det icke vara erforderligt att ålägga skyldighet att
tillhandahålla bygdekraft. Däremot torde icke samma hänsyn kunna tagas
till kraft, som frivilligt levereras från den kraftanläggning, varom fråga är.
Bygdekraftsandelen bör bestämmas med sådan marginal, att bygden kan
räkna med att erforderlig kraft även i framtiden skall komma bygden till
godo. Motsvarande gäller i fråga om kraft, som frivilligt levereras från någon
annan mera avlägset belägen större kraftstation. Det är ju icke helt uteslutet,
att dennas ägare, i den mån icke skyldighet att leverera bygdekraft
till ifrågavarande område föreligger även för honom, kan komma att finna
det mera lönande att använda kraften på ändrat sätt.

Beträffande frågan om bestämningen av bygdebegreppet,
såvitt angår bygdekraftsinstitutet, framhåller de sakkunniga följande synpunkter
i anslutning till förarbetena till vattenlagen.

Det är givetvis en vansklig uppgift att på ett något så när oförtydbart sätt
definiera ett så allmänt begrepp som här är i fråga. Det ligger emellertid
nära till hands att då det gäller att vid tillämpning av gällande lag fastställa
innebörden av bygdebegreppet i den mening, vari det användes i 4 kap. 1 §,
söka ledning av de grundsatser, som varit vägledande vid tillskapandet av
bygdekraftsinstitutet. Dessa grundsatser har med återgivande av vissa uttalanden
ur vattenlagens förarbeten berörts i det föregående. Det ovan citerade
uttalandet i det avsnitt av 1917 års sakkunnigbetänkande, som legat
till grund för vattenlagens bestämmelser om bygdekraft, torde kunna giva
anledning till en ganska restriktiv tolkning av bygdebegreppet.1 Enligt denna
tolkning skulle med bygden kring ett strömfall avses det — uppenbarligen
ganska begränsade — område, vars befolkning kunnat tillgodogöra sig
strömfallets vattenkraft för sågverks- och kvarndrift eller annan småindustri.
Uttalanden i övrigt i samband med tillkomsten av vattenlagen —
särskilt av departementschefen i den inledande allmänna motiveringen till
det inom departementet omarbetade förslaget — kan emellertid anses giva
belägg för att bygdekraftsinstitutet tillkommit på grundval av överväganden
med mera allmän syftning. Denna tendens hos det omarbetade förslaget
kom till uttryck särskilt däri att maximum för bygdekraftsandelens storlek
fastställdes till en tiondel, medan 1917 års sakkunniga stannat vid en tjugondel.
Det har ansetts vara ett allmänt intresse av stor betydelse att landsbygdens
befolkning erhåller tillgång till elektrisk kraft för belysning, hantverk
och småindustri, och avsikten har varit att bygdekraftsinstitutet —
såsom en kompensation för de förmåner som enligt vattenlagen tillerkänts

1 Se i det föregående s. 3 f.

Kiingl. Maj. ts proposition nr 24 år 1962

kraftintresset — i sin mån skulle medverka till främjande av detta syfte.
Det torde ej vara riktigt att vid bygdeområdets bestämmande tillmäta avgörande
betydelse åt frågan, huruvida befolkningen i äldre tid tillgodogjort
sig vattenkraften i strömfallet. Av vattendomstolarnas beslut rörande storleken
av bygdekraftsandelen enligt 4 kap. 1 § vattenlagen kan också utläsas,
att man i allt fall på senare tid givit begreppet bygdekraft en vidare tolkning
än som angivits i 1917 års sakkunnigbetänkande.

Enligt de sakkunnigas mening är det svårt att giva bvgdebegreppet en avgränsning
som lämnar mer än huvudsaklig ledning för bygdeområdets bestämmande
i det särskilda fallet. Man torde vara nödsakad att i varje särskilt
fall undersöka vilken räjong som naturligen kan anses räkna strömfallet
såsom sin kraftkälla. Därvid kan helt säkert icke — såsom blivit ifrågasatt
närmast beträffande användningen av regleringsavgifterna — krävas att
bygdeområdet skall ligga inom nederbördsområdet. Ej heller bör bygdebegreppet
mer eller mindre direkt anknytas till skadeverkningarna av företaget,
ehuru dessa givetvis i viss mån bör tagas i beaktande. De sakkunniga
anser å andra sidan icke, att bygdebegreppet har en så vidsträckt omfattning,
att områden som för sin elektrifiering kräver högspänningsledningar med
stor kapacitet kan inbegripas i bygdeområdet. Man bör alltså bortse från
fjärröverföring i modern mening. Med ledningar på upp till 10 kilovolt kan
man i allmänhet behärska områden på 20—30 km avstånd från kraftkällan.
Denna gräns anser de sakkunniga åtminstone ej vara för vid. Man kan dock
icke anses berättigad att stanna därvid. Vid bestämmande av bygdeområdet
är det enligt de sakkunniga även av vikt att tillse, att det kommer att innefatta
ett ur olika synpunkter rationellt och ändamålsenligt distributionsområde.
Det åligger ej kraftverkets ägare att bygga och underhålla ledningar
för kraftens överföring till konsumenten. En förutsättning för att bygdekraften
över huvud taget skall kunna utnyttjas anser de sakkunniga därför
vara, att antingen leverans kan ske över befintligt distributionsnät eller ock
möjlighet finnes att anordna ledningar för kraftens överföring.

De sakkunniga har övervägt om möjlighet finnes att i lagtexten närmare
än som nu är fallet precisera innebörden av bygdebegreppet. Med hänsyn till
de ganska svårbestämda faktorer som bör vara avgörande vid bestämmande
av bygdebegreppet har de sakkunniga dock ej funnit detta möjligt. I anslutning
härtill anför de sakkunniga:

En utväg att skapa något större klarhet vore att genom ändring i 4 kap.

1 g vattenlagen bereda möjlighet för vattendomstolen att i samband med
bestämmande av bygdekraftsandelens storlek fatta bindande beslut i fråga
om bygdekraftsområdets omfattning, åtminstone i huvudsakliga drag; enhgt
nu gällande rätt äger vattendomstolen ej en dylik befogenhet (jfr NJA
i j i'' Med en sålunda ändrad processuell ordning skulle den som öns kade

komma i åtnjutande av bygdekraft från en anläggning ej behöva sväva
1 ovisshet, huruvida han över huvud taget tillhörde den krets som vore berättigad
till bygdekraft.

Emellertid kan det ej bestridas, att även olägenheter är förenade med en
sådan ordning. De redan förut ofta mycket vidlyftiga och tyngande kraftverksmålen
skulle bliva ytterligare belastade med utredningsmaterial. Vis -

Kungl. Maj:is proposition nr 2i år 1962

serligen skulle ett bestämmande av bygdeområdet i sammanhang med kraftverksmålets
avgörande sannolikt kräva mindre omgång än om frågan skulle
behöva tagas upp till prövning vid varje tillfälle då talan väckes om tillämpning
av bygdekraftskyldigheten enligt 4 kap. 4 §. Med hänsyn till att behovet
av bygdekraftsinstitutets användning i fortsättningen liksom hittills kan antagas
bliva mindre framträdande kan dock denna synpunkt ej tillmätas avgörande
betydelse. Tanken på en ändrad processuell ordning i detta hänseende
synes därför böra avvisas. Det kan framhållas att en möjlighet att i viss
mån tillgodose syftet med den ifrågasatta anordningen redan föreligger genom
bestämmelserna om mellandom i 17 kap. 5 § rättegångsbalken.''Öm någon
väcker talan om rätt att utbekomma bygdekraft och tvist råder, huruvida
sökanden tillhör vederbörande kraftanläggnings bygdeområde, torde —
om det kan väntas att målet i övrigt kommer att bliva av vidlyftig och komplicerad
beskaffenhet — utredningen i målet till en början kunna i huvudsak
begränsas till att avse denna fråga och, enligt nyssberörda stadgande eller
i allt fall grunderna för detsamma, särskild dom meddelas med besked,
huruvida sökanden med hänsyn till bygdeområdets utsträckning är berättigad
att komma i åtnjutande av bygdekraft. Härigenom undvikes att parterna
i onödan nedlägger kostnader och arbete på utredningar om den närmare
omfattningen av och villkoren för kraftleveransen.

Vad härefter angår frågan om tillä m p n i n g en av s k y 1 d i g h eheten
att tillhandahålla bygdekraft enligt 4 kap. 4 § vattenlagen
erinrar de sakkunniga till en början om sitt förut återgivna uttalande,
att bygdekraftsinstitutet har en viss funktion att fylla såsom garanti för
att redan tillgänglig frivillig leverans av kraft icke kommer att undandragas
bygden. Enligt andra punkten av 4 kap. 4 § i nuvarande lydelse är anläggningens
ägare, där ej annorlunda överenskommes, icke pliktig att tillhandahålla
sökanden kraft tidigare än två år efter det ansökningen delgivits honom.
De sakkunniga förordar att denna bestämmelse modifieras så, att leveransskyldigheten
kan tråda i kraft tidigare, om eljest särskilda omständigheter
föreligger. Ett särskilt skäl till avvikelse från tvåårsfristen bör enligt
de sakkunnigas mening anses föreligga framför allt i fall, då syftet med
ansökningen är att häva ett avbrott i leveransen av kraft till den ort eller
fastighet, varom fråga är. Hänsynen till sökandens intresse torde då påkalla
att tiden sättes åtskilligt kortare, vilket i regel icke torde medföra någon
större olägenhet för anläggningens ägare.

I detta sammanhang anför de sakkunniga vidare:

Det kan tänkas, att anläggningens ägare gentemot en ansökan om utfående
av bygdekraft invänder att från anläggningen redan på grund av frivilliga
avtal (ev. även på grund av föreskrifter i dom eller avtal om leverans av ersattnmgskraft
för vid anläggningen tillgodogjord vattenkraft) levereras kraft
till bygdeområdet for de ändamål, som avses med bygdekraften, i en omfattning
som motsvarar den av vattendomstolen fastställda bygdekraftsandelen.
EU dybkt tillgodoseende från kraftverksägarens sida av bvgdeområdets
kraftbehov maste givetvis i viss utsträckning räknas honom ''till godo. Såsoin
förut påpekats är det bl. a. just det förhållandet, att bygdens kraftbehov
tillgodosetts pa fnvillighetens väg, som medverkat till att''förfarandet enligt
4 kap. 4 § ej kommit att bliva tillämpat. Å andra sidan lärer det emellertid
icke lata sig göra alt hell överlåta åt anläggningens ägare att bestämma på

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

vad sätt detta behov skall fyllas. En viss prövningsrätt härutinnan måste förbehållas
vattendomstolen på samma sätt som om det fall skulle inträffa, att
flera konkurrerande ansökningar om bygdekraft föreligger, vilka ej kan alla
tillgodoses inom ramen för den fastställda bygdekraftsandelen. Det kan i
detta sammanhang erinras om det förut återgivna uttalandet i motiven, att
frågan om den för bygdekraftsändamål tillgängliga kraftens fördelning mellan"
olika avnämare helst bör bringas till lösning i ett sammanhang. Om det
skulle befinnas att det behov som åberopas till stöd för ansökningen är väsentligt
angelägnare med hänsyn till bygdens intresse än de behov som tillgodosetts
genom frivilliga kraftavtal, bör ansökningen kunna bifallas, även
om därigenom kommer att levereras kraft till bygden utöver den av vattendomstolen
fastställda andelen. Med den utformning som bygdekraftsinstitutet
erhållit torde en sådan ordning stå i överensstämmelse med gällande rätt.
Det är emellertid tydligt att en domstol endast vid mera ovanliga förhållanden
kan tänkas behöva försätta en kraftverksägare, som genom frivilliga avtal
lojalt sökt tillgodose bygdens kraftbehov, i en dylik situation, som ju för
honom kan medföra kännbara olägenheter.

De sakkunniga behandlar även den situation som uppstår, då två eller
flera strömfall är belägna tätt intill varandra. Om detta spörsmål anför de
sakkunniga:

Här torde det vara riktigast att såsom utgångspunkt göra klart för sig vilket
bygdekraftsområde, som skulle tillkomma vart och ett av strömfallen,
därest de övriga strömfallen ej funnits. Därvid uppkommer ett större eller
mindre område, som i bygdekraftslränseende blir gemensamt för de olika
strömfallen. När strömfallet A utbygges, kan man icke begränsa dess bygdekraftsområde,
därför att strömfallet B beräknas framdeles komma att bliva
utbyggt. När B sedermera blir utbyggt, bör det å andra sidan icke gå fritt
från skyldighet att leverera bygdekraft, därför att ägaren av A tidigare ålagts
att tillhandahålla bygden kraft. Hur fördelningen av skyldigheten de olika
kraftverken emellan skall ske, kan emellertid bliva en komplicerad fråga.
Om någon innan B blivit utbyggt redan tagit A:s skyldighet att tillhandahålla
bygdekraft i anspråk, kan det föreligga svårigheter att överflytta denna
skyldighet på B. Något formellt hinder därför torde ej behöva möta, eftersom
ett förordnande enligt 4 kap. 4 § om leverans av bygdekraft lärer
kunna omprövas vid utgången av den enligt 4 kap. 1 § löpande tjuguårsperioden,
varjämte vattendomstolen torde kunna i samband med förordnandet
jämlikt 4 kap. 4 § om leverans av bygdekraft från A — om B beräknas snart
bliva utbyggt — göra förbehåll, som medger ändring även under löpande
tjuguårsperiod. Däremot kan en ändring vålla praktiska svårigheter, då överföringsledningarna
redan ordnats för distribution från A. Den enda framkomliga
vägen att, om det befinnes påkallat med hänsyn till områdets belägenhet
och omständigheterna i övrigt, överflytta skyldigheten på B torde
vara att själva distributionen av kraften fortfarande sker från A och att A
från B erhåller ersättning i form av kraftöverföring, eller med andra ord att
kraften levereras från B genom A:s förmedling. Med det nu allmänt tillämpade
S5^stemet med samköming mellan större kraftverk skulle en sådan anordning
kunna genomföras utan nämnvärd omgång och kostnad. Med hänsyn
till att skyldighet att tillhandahålla området bygdekraft i och för sig
kan anses föreligga för såväl A som B och då enligt tredje punkten i 4 kap.
4 § första stycket kraften må, där det lämpligen kan ske, uttagas å ägaren
tillhörig ledning, torde vattendomstolen äga befogenhet att mot B meddela
föreskrifter om sådan överföring, därest frivillig överenskommelse därom

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b år 1962

ej kan träffas. Motsvarande situation kan inträda i fall, då båda strömfallen
är utbyggda, när ansökan om rätt att komma i åtnjutande av bygdekraft inkommer.
Är förhållandena sådana, att leveransskyldighet bör åläggas B men
distributionsnätet redan är anordnat för leverans från A, kan den nyss beskrivna
anordningen vidtagas från början. Till förebyggande av tvekan om
vattendomstolens befogenhet att meddela föreskrifter i förevarande hänseende
torde ett stadgande härom böra meddelas genom tillägg till 4 kap. 4 §.

I fortsättningen framhåller de sakkunniga, att det skulle kunna ifrågasättas
att bereda möjlighet till genomförande av en liknande ordning även då
kraftverkens bygdekraftsområden ej täcker varandra. Vid bestämmande av
by gdekr af ts området bör enligt de sakkunniga hänsyn tagas bl. a. till distributionsmöjligheterna.
Även om vederbörlig hänsyn tages härtill kan det
dock i något fall inträffa, att ett område är så beläget att det lämpligen bör
eller helt enkelt måste taga sin kraft från strömfallet A, ehuru det ligger
inom vad som anses såsom strömfallet B:s bygdekraftsområde. Om möjligheter
förelåge att i dylika fall ordna leveransen på sätt ovan skisserats, skulle,
anför de sakkunniga, detta sannolikt bidraga till att göra bygdekraftsinstitutet
mera effektivt. De sakkunniga anser sig dock ej kunna bortse från
att man vid tillskapandet av bygdekraftsinstitutet avstått från att reglera
frågan om kraftens överföring till konsumenten. Ombesörjandet härav skulle
principiellt ankomma på konsumenten, blott med det undantag att kraften,
där det lämpligen kunde ske, kunde tillhandahållas å ägaren tillhörig ledning.
Ett frångående av den angivna principen skulle innebära en ej oväsentlig
rubbning av institutets karaktär. De sakkunniga anser därför, att en lagstiftning
av den antydda arten ej bör övervägas, ehuru den obestridligen
skulle kunna giva bygdekraftsinstitutet något ökad användbarhet och förenkla
dess tillämpning.

De sakkunniga anmärker vidare i detta sammanhang, att rätt att komma
i åtnjutande av bygdekraft naturligtvis i främsta rummet tillkommer ägare
av fastigheter inom bygdeområdet. Med hänsyn till att tvekan yppats, huruvida
elektrisk distributionsförening eller distributionsaktiebolag kan göra
anspråk på bygdekraft för sina delägares eller kunders räkning, framhåller
de sakkunniga, att hinder häremot icke synes föreligga, om erforderliga garantier
skapas för att kraften verkligen kommer de avsedda bygdeändamålen
till godo. Även kommun, såväl stads- som landskommun, bör kunna
uppträda såsom sökande till erhållande av bygdekraft. I

I fråga om ersättningen för den kraft, som levereras i fall då bygdekraftsskyldigheten
tages i anspråk, anför de sakkunniga — efter erinran
om bestämmelsen i 4 kap. 4 § andra stycket — följande.

Gentemot den berörda bestämmelsen bär anmärkts, att den vid den praktiska
tillämpningen nödvändiggör alltför vidlyftiga utredningar och att den för
övrigt med hänsyn till nuvarande prisförhållanden i fråga om den elektriska
strömmen icke på ett tillfredsställande sätt tillgodoser det med bestämmelsen
avsedda syftet. Elkraftutredningen har framhållit alt syftet med bygdekrattsinstitutet
— att säkra bygdens behov av kraft — skulle kunna vinnas,

Kungl. Ma j:Is proposition nr 24 år 1962

om man bestämde priset enligt en för trakten skälig taxa, som i brist på
åsämjande emellan parterna skulle fastställas av vattendomstolen efter hörande
av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. I samband härmed
har elkraftutredningen anmärkt att i fråga om råkraftpriserna redan
nu en utpräglad enhetlighet kommit till stånd genom den normgivande betydelse,
som vattenfallsstyrelsens råkrafttaxor erhållit över hela landet, och
all ett på grundval härav uppbyggt enhetligt tariffsystem i en snar framtid
kan förväntas vara genomfört för större delen av landsbygdsdistributionen.

De sakkunniga anser för sin del att det skulle vara ändamålsenligt att gå
ett steg längre än elkraftutredningen föreslagit och låta kraftpriset helt bestämmas
efter de grunder som tillämpas vid frivillig leverans av elektrisk
kraft. Härigenom kan vattendomstolen frikopplas från befattning med denna
del av frågan, varigenom utan äventyrande av bygdekraftsinstitutets syfte
skulle vinnas en högst avsevärd förenkling vid vattendomstolens behandling
av ärendet. Huvudregeln skulle alltså bliva den att det överlämnas till
parterna att enligt gängse grunder träffa frivillig överenskommelse om priset.

Som förut antytts finnes möjlighet att göra kraftpriset till föremål för
prisreglering.---

ÄAren i fråga om kraft som tillhandahålles såsom bygdekraft torde kunna
föreskrivas att prisreglering i enahanda ordning må komma till stånd, därest
parterna icke kan överenskomma om priset. Såsom elkraftutredningen
i annat sammanhang framhållit (se SOU 1947: 4 s. 29) kan det förutsättas,
att prisregleringsnämnden vid sina beslut i prisregleringsfrågor kommer att
föreskriva införande av de blivande standardtarifferna. Emellertid är från
den i 1902 års lag föreskrivna prisregleringen undantagna statens taxor
ävensom pris, som av kommunal myndighet fastställts för leverans av elektrisk
ström inom kommunen.1 Beträffande sådana taxor lärer med hänsyn
till den taxepolitik som från det allmännas sida tillämpas kunna antagas att
de uppfyller de fordringar som kan ställas i fråga om skälighet i prissättningen.
Det kan därför icke medföra någon olägenhet att då bygdekraft skall
tillhandahållas från statligt eller kommunalt kraftverk låta dessa taxor —
i brist på annat åsämjande om priset — direkt läggas till grund för prissättningen.

De sakkunniga erinrar vidare om att kraftpriset vid frivillig leverans kan
bestämmas även av vissa andra faktorer. Så är exempelvis företag, som erhåller
lån från statens vattenkraftsfonder eller som innehar lån, för vilka
kommun med Kungl. Maj:ts tillstånd tecknat borgen, skyldiga att underkasta
sig vederbörande myndigheters föreskrifter beträffande anläggningars
skötsel i olika avseenden.2 Dylika föreskrifter kan, framhåller de sakkunniga,
innefatta bestämmelser även beträffande prissättningen å den från
anläggningen levererade strömmen. Någon särskild hänsyn till dessa förhållanden
synes emellertid enligt de sakkunnigas mening icke påkallad vid
avfattningen av lagtexten.

De sakkunniga har i sin promemoria jämväl upptagit frågan om kostnaderna
för ansök ningsförfarande enligt 4 kap. 4 g.
Härom anföres i promemorian:

Enligt 11 kap. 65 § åligger det i ansökningsmål i princip sökanden att
svara för såväl egna som motpartens kostnader. Vissa av de i 11 kap. 17 g A

1 1902 års lag är numera ändrad härutinnan, jfr s. 10.

2 Jfr SFS 1919: 787.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i år 1962

upptagna, såsom ansökningsmål redovisade typerna av mål är emellertid av
den art, att de på sätt och vis kan anses såsom en fortsättning av ett tidigare
avgjort ansökningsmål. Så är fallet bl. a. med vissa mål angående tilllämpning
av 4 kap. vattenlagen. I sådana mål har i praxis understundom
frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna lösts på sådant sätt, att
parterna fått vidkännas envar sina kostnader (jfr förut åberopade rättsfall
N. J. A. 1940 s. 245 och 255). Ett sådant förfaringssätt kan ej sägas ha direkt
stöd av ordalydelsen ill kap. 65 § men torde kunna försvaras med hänsyn
till det nära sambandet med det ursprungliga ansökningsmålet. Då konsekvenserna
av en ändring av lagens avfattning på denna punkt är ganska
vittutseende, vill de sakkunniga inskränka sig till att hänvisa till det förfaringssätt
som tillämpats på grundval av gällande rätt. Det kan framhållas,
att med den förenkling av bygdekraftsinstitutet som här förordats kostnaderna
för förfarandet torde högst väsentligt kunna nedbringas.

Med anledning av elkraftutredningens påpekande av det förhållandet, att
koncession av Kungl. Maj :t fordras för distributionsanläggning och att frågan
om omfattningen av distributionsområdet för bygdekraft vore beroende
på prövning av två olika myndigheter, uttalar de sakkunniga, att det torde
få förutsättas, att erforderligt samråd mellan vederbörande myndigheter
härutinnan äger rum. Något särskilt stadgande härom — efter mönster av
vad som föreskrivits beträffande tillhandahållande av ersättningskraft enligt
vattenlagen, se 11 kap. 41 § vattenlagen — har ej synts de sakkunniga
erforderligt.

Vad slutligen angår övergångsförhållandena anser de sakkunniga,
att de föreslagna ändrade bestämmelserna angående bygdekraft utan
olägenhet kan göras tillämpliga även på anläggningar, till vilka tillstånd
meddelats före bestämmelsernas ikraftträdande. Därest före ikraftträdandet
förordnande meddelats om tillhandahållande av kraft enligt 4 kap. 4 §, bör
emellertid de i förordnandet på grundval av äldre lag stadgade villkoren
gälla intill utgången av den tjuguårsperiod, för vilken skyldighet att tillhandahålla
kraft åt bygden föreligger. Först vid utgången av denna period bör beträffande
den kraftleverans som förordnandet avser nya lagen enligt de
sakkunniga bli tillämplig, i den mån omprövning påkallas.

Ledamoten av de sakkunniga herr Skoglund har i ett vid de sakkunnigas
promemoria fogat särskilt yttrande uttalat, att det med hänsyn till förhållandena
i landet i dess helhet knappast syntes erforderligt att giva bygdekraftsinstitutet
en mera vidsträckt räckvidd än det erhållit i det av de
sakkunniga framlagda förslaget. Herr Skoglund förutsatte dock på anförda
skäl därvid, att förslaget icke skulle utgöra hinder för en blivande
allsidig utredning av de norrländska kraftförsörjningsfrågorna.

Yttranden över vattenlagssakkunnigas förslag

I remissyttrandena över vattenlagssakkunnigas förslag uttalas en tämligen
enhällig anslutning till den principiella ståndpunkt till bygdekraftsinstitutet
som de sakkunniga intagit. Det vitsordas i allmänhet att institutet, ehuru

Kungl. Maj.is proposition nr 24 år 1962

det ej kommit till praktisk användning, ändock fyllt och alltjämt fyller en
viss funktion ävensom att förenklingar av de bestämmelser som rör bygdekraften
är påkallade.

En avvikande ståndpunkt deklareras emellertid särskilt av länsstyrelserna
i Västernorrlands och Västerbottens län, som avstyrker de sakkunnigas
förslag under framhållande, att frågan om bygdens tillgodoseende med elektrisk
kraft bör prövas ur betydligt vidare synpunkter än de sakkunniga
lagt på densamma. Vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol framhåller,
att frågan om bvgdekraflen nära sammanhänger med frågan om avsättande
av tillräckliga kraftmängder för aktuella och framtida behov inom
de övre norrländska länen.

Svenska vattenkraftföreningen ifrågasätter i sitt yttrande om något bärande
skäl numera finnes för bygdekraftsinstitutets bibehållande.

I vad angår de särskilda delarna av de sakkunnigas förslag och först frågan
om omfattningen av skyldigheten att tillhandahålla
bygdekraft anser vattenrättsdomarna i österbygdens och Söderbygdens
vattendomstolar, att det för undanröjande av den oklarhet som vidlåder
den nu gällande regeln för bygdekraftsandelens bestämmande vore av
synnerlig vikt att genom lagstiftning klara och otvetydiga bestämmelser
meddelades i detta hänseende. Även Svenska vattenkraftföreningen anser
att det hade varit önskvärt om närmare bestämmelser till förtydligande av
begreppet »årlig kraftmängd» kunnat meddelas. Länsstyrelsen i Jämtlands
län uttalar att det i vissa fall måhända kan vara lämpligt att bestämma
bygdekraftsandelen i förhållande till den ekvivalenta prima kraft, som kan
uttagas vid kraftverket. Vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol
ifrågasätter riktigheten av de sakkunnigas uttalande att det icke vore erforderligt
att ålägga skyldighet att tillhandahålla bygdekraft i den mån
bygdens behov kunde med full säkerhet antagas bli till skäligt pris fyllt
medelst kraft från mindre kraftverk inom området. Man har ju enligt vattenrättsdomarens
mening ingen garanti för att ej de mindre kraftverken
lägges ned, och lägges de icke ned betyder ju den latenta skyldigheten att
vid behov tillhandahålla bygdekraft icke något för ägaren av det större
kraftverket. Kammarkollegiet ger uttryck åt samma uppfattning.

En utvidgning av bygdekraftsskyldigheten till att avse andra ändamål än
de nu i 4 kap. 1 § vattenlagen stadgade förordas, förutom av länsstyrelsen
i Västernorrlands län, av länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län.
Sistnämnda länsstyrelse framhåller, att till följd av att större industri uteslutits
har de bygdeintressen, som skulle kunna mobiliseras för ett anspråk
på bygdekraft, merendels blivit alltför svaga. Oftast utgöres intressenterna
av bondebefolkning med så obetydliga aktuella behov av elektrisk kraft, att
det icke kunnat komma i fråga att för deras tillgodoseende inlåta sig
på den invecklade och i fråga om utgången alltid ovissa proceduren att anlita
bygdekraftsinstitutet. Den nu gällande restriktionen beträffande användningen
av bygdekraften bör därför enligt samma länsstyrelse upphävas, var -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

vid det dock kan vara lämpligt att de i vattenlagen nu särskilt nämnda
intressena blir i förhållande till den större industrien tillförsäkrade förmånsrätt
till bygdekraften.

Frågan om bestämningen av bygdebegreppet behandlas i
flera yttranden. Vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol uttalar,
att frågan om bygdebegreppet bör göras till föremål för förnyade överväganden
med särskild hänsyn till förhållandet mellan kraftverken och sjöregleringarna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att man i Norrland måste taga hänsyn
till att bygdebegreppet har annan innebörd och att bygden måste givas
större omfattning än i södra delarna av landet. Enligt länsstyrelsens mening
bör — under förutsättning att det nuvarande bygdebegreppet i princip bibehålies
oförändrat -— med kringliggande bygd i förevarande sammanhang
förstås det område, som har sin primära naturliga kraftkälla i det ifrågavarande
kraftverket och som därifrån kan förses med kraft genom ledningar
åtminstone — om hänsyn tages till nuvarande förhållanden — upp till 20
kilovolt. I anslutning härtill framhåller länsstyrelsen att bygdelinjer i Norrland
ofta hygges med 20 kilovolts ledningar och med betydligt större avstånd
från kraftkällan till bygden än 20—30 kilometer.

En väsentlig utvidgning av bygdebegreppet, såvitt angår Norrland, förordas
därjämte av länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens län.

Vattenöverdomstolen föreslår att i varje särskilt fall bygdeområdets omfattning
bestämmes i samband med fastställandet av skyldigheten att tillhandahålla
bygdekraft. För en kraftbehövande bör det — bl. a. med hänsyn
till rättegångskostnaderna -— redan innan ansökan om utfående av kraft
ingives vara klart, huruvida han överhuvud är berättigad till bygdekraft.
Kammarkollegiet framför samma yrkande och tillägger att möjlighet bör
stå öppen för vattendomstolen att vid det tillfälle, då bygdekraft begäres,
kunna —- om särskilda omständigheter föranleder därtill, exempelvis det
sätt varpå distributionsnätet utbyggts — giva bygdeområdet en något vidare
omfattning. Även länsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län liksom
Riksförbundet Landsbygdens folk anser bestämmandet av bygdeområdet
böra ske i samband med kraftverksmålet.

Beträffande tillämpning av skyldigheten att tillhandahålla
bygdekraft ifrågasätter vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol
riktigheten av vad de sakkunniga anfört om betydelsen i mål om
bygdekraft därav att kraftverket genom frivilliga avtal levererar kraft till
bygdeområdet. Frivilliga avtal kan ha kort giltighetstid, medan avgöranden
om bygdekraft gäller tjugu år. Priset på bygdekraften skall enligt gällande
rätt beräknas efter grunder, som måhända icke överensstämmer
med avtalade strömpriser. Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens
vattendomstolar anser att i lagtexten bör lämnas anvisning om
på vad sätt garantier skall vinnas för att, då sammanslutningar av olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

slag står såsom sökande till bygdekraft, kraften verkligen kommer dem till
godo som är berättigade till densamma.

Den fråga som i remissyttrandena ägnats den största uppmärksamheten
gäller kraftpriset vid leverans av bygdekraft. I allmänhet betecknas
vattenlagssakkunnigas förslag i denna del såsom förtjänstfullt såtillvida
att det innebär en avsevärd förenkling av proceduren. Förslaget har dock
väckt kritik i flera av yttrandena. Sålunda motsätter sig länsstyrelsen i Västerbottens
län från sina principiella utgångspunkter bestämt, att bygden
skall betala kraften enligt de vanliga taxorna. I flera andra remissyttranden
uttalas den meningen, att de sakkunnigas förslag beträffande ordningen för
kraftprisets bestämmande — ehuru det innebär en välkommen förenkling —
kan medföra mindre förmånligt kraftpris för de bygdekraftsberättigade än
som följer av nuvarande bestämmelser. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens
vattendomstol anser sålunda, att det av vattenlagens förarbeten tämligen
lydligt framgår, att lagstiftaren även med bestämmelserna om priset avsett
att tillförsäkra bygden en gynnad särställning. De sakkunnigas förslag
innebär att denna särställning för bygden i avseende å kraftpriset upphör
och att bygdekraften får betalas efter vanliga taxor eller standardtariffer.
Vattenrättsdomaren påpekar i detta sammanhang särskilt, att bygden icke
bör belastas med kostnaden för fj ärröverföring. Reducering av kraftpriset
med hänsyn till kostnaderna för fjärröverföring påyrkas även av vattenrättsdomaren
i Mellanbygdens vattendomstol, kammarkollegiet, kommerskollegium
och länsstyrelsen i Jämtlands län. Även enligt länsstyrelsen i Kronobergs
län har lagstiftaren avsett att bygdekraft som regel skall tillhandahållas
till ett något billigare pris än priset i öppna marknaden och att denna
princip bort komma till uttryck vid utformningen av de föreslagna reglerna
om prissättning å bygdekraft.

Kammarkollegiet åberopar i sitt yttrande ett utlåtande av kollegiets vattentekniska
biträde, byråchefen Hall, enligt vilket de priser, som de bygdekraftsberättigade
kommer att få betala, därest de föreslagna ändringarna
i vattenlagen genomföres, synes bli högre än enligt nu gällande bestämmelser.
Kollegiet anför i anslutning därtill, att därest i stort sett enhetligt
pris skulle tillämpas såväl för bygden i fråga som för avlägset belägna orter,
detta torde komma att medföra, att den prisförhöjning som betingas
av överföringskostnaderna till sistnämnda orter, komme att drabba även
de bygdekraftsberättigade.

Beträffande ordningen för kraftprisets bestämmande anför vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol, att det ofta nog torde förhålla sig
så — åtminstone i Norrland — att bygderepresentanterna har ringa erfarenhet
i taxefrågor. Det är därför diskutabelt, om lagstiftaren bör stimulera
tillkomsten av avtal om kraftpriset eller betrakta sådana avtal såsom önskvärda.
Samma ståndpunkt framföres av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Prisregleringsnämnden för elektrisk ström anför i sitt yttrande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 2k är 1962

Enligt nämndens förmenande torde det---— icke vara behövligt att

vattendomstolen vid bifall helt eller delvis till en framställning om bygdekraft
överhuvud taget inlåter sig på att göra något uttalande med avseende
å kraftpriset i vidare mån än att parterna, därest de icke kan komma överens
därom, hänvisas att påkalla nämndens prövning och avgörande av frågan.
Dylik framställning bör givetvis göras direkt hos nämnden utan anlitande
av kommerskollegium såsom fallet är beträffande de prisregleringsärenden
som under nuvarande förhållanden hänskjutes till nämnden.---

Enligt sin instruktion av den 17 november 1939 (SFS 1939: 807) har
nämnden att bedöma skäligheten av priset å viss strömleverans med hänsyn
till de förhållanden under vilka strömmen i det särskilda fallet levereras.
Visserligen torde man kunna förutsätta att kraftpriserna inom landet kommer
alt alltmer utjämnas och stabiliseras. På grund av nämnda föreskrift
i instruktionen, som måste anses innehålla en bärande tanke, torde det kunna
inträffa att nämnden måste göra avvikelse från allmänt antagna eller
tillämpade lariffer.

Vad slutligen angår kostnaderna för förfarandet anser vattenöverdomstolen
att en sådan ordning bör genomföras att den som vill komma
i åtnjutande av bygdekraft icke behöver vidkännas dryga kostnader för att
få sitt anspråk på kraft prövat. Vattenöverdomstolen framställer i anslutning
därtill till övervägande, huruvida icke spörsmålet om rättegångskostnaden i
mål som avses i 4 kap. 4 § vattenlagen kan lösas på så sätt, att anspråk enligt
nyssnämnda paragraf får anhängiggöras genom anmälan till vattendomstolen
och att bestämmelsen i 11 kap. 65 § vattenlagen om skyldighet för anläggningens
ägare att ersätta motparts rättegångskostnad, i likhet med vad
som är fallet beträffande i 68 § samma kap. angivna ersättningsanspråk,
göres tillämplig å sådan anmälan.

Förslag i samma riktning framlägges av kammarkollegiet, flera länsstyrelser
och Riksförbundet Landsbygdens folk.

Norrländska vattenkraftutredningens förslag

Norrländska vattenkraftutredningen betonar i sitt betänkande, att frågan
om bygdekraftsinstitutet helt naturligt bör bedömas mot bakgrunden av de
förhållanden, som faktiskt råder beträffande elkraftförsörjningen i vårt
land. Såsom utmärkande för vår nuvarande kraftproduktion framliålles i
anslutning därtill samkörningen mellan olika kraftverk, varmed menas, att
flera kraftstationer samtidigt matar in kraft på ett hopkopplat överföringsnät
och sålunda gemensamt svarar för den totala erforderliga kraftproduktionen
inom nätområdet. Tidigare skedde samkörningen endast inom lokalt
begränsade områden, men i dag drives så gott som alla landets kraftstationer
ständigt sammankopplade. Av de olika fördelar, som följer med denna samköming,
nämner utredningen, att den möjliggör att erforderlig råkraft praktiskt
laget alltid kan tillställas de olika distributionsföretagen, vilket dock
självfallet ej gäller, om de totala produktionsresurserna är otillräckliga. Utredningen
konstaterar vidare, att elektrifieringen i vårt land är så gott som
fullständig, samt fortsätter:

3 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. AV 24

Kungl. Maj. ts proposition nr 24 år 1962

Vid genomförandet av arbetet härmed har det icke någon gång inträffat,
att bygdekraftsinstitutet kommit till omedelbar praktisk användning, oaktat
regler härom nu funnits i snart 40 år. Orsakerna härtill är helt visst flera.
Av vikt torde ha varit sådana omständigheter som att ägare av kraftverk ej
är skyldig att svara för kraftens överförande till konsumenten samt att de
nuvarande reglerna i flera avseenden visat sig vara svårtolkade och kräva
vidlyftiga och tidsödande utredningar. Betydelsefullt torde vidare ha varit,
att bygdekraftsinstitutet ej anpassats efter den utveckling, som försiggått
inom elförsörjningens område. Karakteristiskt för elförsörjningen är bl. a.,
att detalj förbrukare icke behöver var och en för sig taga befattning med elkraftens
distribution. Utvecklingen har lett därhän, att distributionen omhänderhas
av särskilda distributionsföretag, vederbörande kommun eller
kraftproducenten. Härigenom har det blivit möjligt att hålla distributionskostnaderna
relativt låga och att ordna distributionen mera rationellt än eljest
skulle ha skett. De tariffer, som gäller för inköp av råkraft, har efter hand
genomgått en viss normalisering genom att vattenfallsstyrelsens taxor — •—
— kommit att tjäna som förebild för andra kraftföretag. Dessa taxor är så
utformade, att inflytande avgifter täcker kostnaderna för kraftens produktion
samt lämnar viss förräntning av det investerade kapitalet. För den enskilde
konsument, som får sin elkraft via ett distributionsföretag, utgör emellertid
kostnaden för råkraften i regel endast en mindre del av den totala
kraftkostnaden.

Institutets framtida betydelse blir enligt utredningen beroende av hur vår
kraftförsörjning då kommer att gestalta sig. Vår kraftproduktion har hittills
i stort sett varit baserad enbart på vattenkraft. Utredningen räknar
emellertid med, att vattenkraftens andel i landets elkraftförsörjning småningom
kommer att minska. För att producera erforderlig kraft torde enligt
utredningens bedömande i stället främst atomkraftverk komma i fråga. Någon
på erfarenhet grundad kännedom om det blivande priset för kraft, som
produceras i atomkraftverk, har vi ännu icke. Utredningen anser det emellertid
icke föreligga anledning att antaga något annat än att priset för atomkraft
under avsevärd tid framåt kommer att bli högre än priset för vattenkraft.
I ett sådant läge måste intresset för bygdekraft komma att stiga, då ju
denna är avsedd att levereras till vattenkraftpris.

Utredningen anser det önskvärt, att vissa fördelar tillförsäkras bygderna
kring de större vattenkraftstationerna vid vattenkraftens exploaterande. Då
bygdekraftsinstitutet utformats för omkring 40 år sedan, kan det givetvis med
hänsyn till den därefter skedda utvecklingen inom olika områden ifrågasättas,
om dessa fördelar alltjämt bör ha den form, som rätten till bygdekraft
utgör. Inom utredningen har också framförts den tanken, att rätten till bygdekraft
skulle kompletteras med eller avlösas av skyldighet för ägare av
större kraftverk att erlägga en avgift till främjande av bygdens utveckling,
vilken avgift skulle bestämmas i förhållande till den producerade kraftmängden.
Utredningen har emellertid ansett sig icke böra framlägga något
förslag i sådant hänseende och har sålunda utgått från att bygdekraftsinstitutet
bibehålies. För att det skall få någon reell betydelse i fortsättningen,
anser utredningen det emellertid angeläget att reglerna utformas så, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 ur 1!)G2

bygdekraften kan ingå som ett naturligt led i bygdens kraftförsörjning. Såsom
i det följande närmare skall utvecklas föreslår utredningen därför, att
bygdekraften skall tillställas ortens distributionsföretag.

I fråga om bygde kraftens användningsområde föreslår
utredningen viss jämkning i gällande bestämmelser. Efter att ha erinrat om
att bygdekraft enligt dessa kan komma till användning i hantverk, småindustri
eller lantbruk eller till belysning eller uppvärmning anför utredningen
sålunda följande.

Med viss reservation kan det sägas, att den gängse detaljdistributionen
avser att täcka just dessa användningsområden för elkraften. Reservationen
gäller, alt vid detaljdistribution levereras kraft även till annan industri än
småindustri. Denna industri kan här kallas mellanstor industri. För övrig industri,
storförbrukarna av kraft, gäller i regel, att den mottager inköpt kraft
vid högspänning. En sådan storförbrukare ombesörjer själv nedtransformeringen
till förbrukningsspänning och tar härigenom på sig kostnader, som
för andra abonnentkategorier åvilar distributionsföretagen. Den kraftmängd,
som storförbrukarna inköper, är normalt avsevärt större än vad exempelvis
en småindustri inköper. Av dessa anledningar kan storförbrukarna i regel
köpa sin kraft till lägre priser än andra kraftkonsumenter. Undersöker man,
hur prisförhållandena gestaltar sig för olika kraftförbrukare i en kraftverksbygd,
kan man följaktligen konstatera, att storförbrukarna faktiskt
är i ett fördelaktigt läge samt att bygdekraftsbestämmelserna medför ett
skydd för småindustrien och övriga detalj förbrukare utom den mellanstora
industrien. För denna är förhållandena mindre förmånliga än för övriga
kraftförbrukare. Något bärande skäl till att denna industrigrupp skall hållas
i sämre läge än andra kraftförbrukare i en kraftverksbygd torde emellertid
inte förefinnas, och utredningen finner det påkallat, att bygdekraftsbestämmelserna
omfattar också den mellanstora industrien. Enklast torde detta
kunna ske, om det stadgas, att bygdekraft i första hand skall vara avsedd
för förbrukare, till vilka kraft normalt levereras vid lågspänning.

Vad härefter beträffar frågan om omfattningen av skyldigheten
att tillhandahålla bygdekraft har utredningen till en
början berört spörsmålet om bygdekraftsandelens storlek. Utredningen framhåller
därvid, att det med hänsyn till förslaget om utsträckning av bygdekraftens
användningsområde måhända vore följdriktigt att samtidigt föreslå
en höjning av bygdekraftsandelens maximum från tio procent till ett
högre värde. Något förslag i sådan riktning framlägges emellertid icke, men
utredningen förutsätter att frågan upptages till ny prövning, om förhållandena
framdeles skulle så påfordra. I sin motivering för den intagna ståndpunkten
framhåller utredningen, att vattendomstolarna hittills endast i undantagsfall
fastställt bygdekraftsandelen till maximum och att den i regel
understiger fem procent.1 Under sådana förhållanden torde det enligt utredningens
mening i regel finnas utrymme också för en vidgad användning av

1 Utredningen har från vattendomstolarna införskaffat uppgifter å de andelstal, som fastställts
för olika kraftverk. En utredningens betänkande bilagd sammanställning över dessa uppgifter torde
få fogas vid detta protokoll såsom Bilaga C.

Kungl. Maj. ts proposition nr 2å år 1962

bygdekraft. Rörande det fåtal fall, då bygdekraftsandelen fastställts till tio
procent, anmärker utredningen, att det är ovisst, om bygden skulle ha förbrukat
så mycket kraft, därest bygdekraftsinstitutet kommit till användning,
samt att bygdekraft i dessa fall möjligen skulle ha kunnat levereras till annan
industri än småindustri.

Utredningen har också övervägt frågan om grunderna för bestämmandet
av bygdekraftsandelens storlek. Därom anför utredningen:

Enligt nuvarande regler skall domstolen vid bestämmande av bygdekraftsskyldigheten
taga hänsyn dels till omfattningen av den rätt anläggningens
ägare erhållit att för vattenkraftens tillgodogörande förändra förut rådande
vattenstånds- och avrinningsförhållanden, dels ock å ena sidan till det behov
av kraft, som inom bygden redan föreligger eller i en nära framtid är
att motse, och å andra sidan till den tillgång på kraft, som eljest må vara att
påräkna för ändamålet. Uppenbarligen måste ett bedömande enligt angivna
grunder te sig i hög grad godtyckligt; förändringar i vattenförhållanden står
ju inte i något samband med föreliggande kraftbehov. Mot de nuvarande
bestämmelserna kan också anmärkas, att det måste vara oegentligt att beakta
annan kraft, som må vara att påräkna för bygden. Bygden har ju ingen
laglig garanti för att sådan kraft alltid skall erhållas. Utredningen vill för
sin del förorda, att skyldigheten för ägare av större vattenkraftanläggningar
att avstå viss kraftmängd bestämmes med ledning i första hand av bygdens
kraftbehov.

I detta sammanhang har utredningen även berört bygdekraftsbeloppets
tekniska bestämning. Efter en redogörelse för vattenlagssakkunnigas uttalanden
i detta hänseende och remissorganens yttranden däröver framhåller
utredningen, att frågan om och i vilken utsträckning bestämmelser bör meddelas
rörande bygdekraftskonsumenternas effektuttagning i viss mån kommer
i ett annat läge, därest kraften såsom utredningen föreslagit skall levereras
till ett distributionsföretag. Att överblicka distributionsföretagets effektbehov
anser utredningen nämligen icke vara förenat med så mycket arbete
som att bedöma enskilda konsumenters effektbehov. Det synes därför,
som om domstolen skulle kunna fastställa även effektuttagningen i samband
med att bygdekraftsskyldigheten fastställes. Utredningen förordar
sålunda, att i vattenlagen intages stadgande av detta innehåll. Vid domstolens
bedömande bör därvid hänsyn tagas till å ena sidan bygdens effektbehov
och å andra sidan kraftverksägarens förmåga att fullgöra andra kraftleveranser
än dem till bygden. Däremot anser utredningen i likhet med
de sakkunniga skäl ej föreligga att i lagtexten precisera storleken av effektuttaget.

Rörande bestämningen av bygdebegreppet anför utredningen
till en början följande allmänna synpunkter.

I gällande föreskrifter om bygdekraft definieras ej närmare, vad som är
att räkna till kraftverks »kringliggande bygd». Domstolarna äger ej befogenhet
att ingå på detta spörsmål i samband med bestämmande av bygdekraftsandelens
storlek. Först då någon jämlikt reglerna i 4 § begär att få
uttaga bygdekraft, kan domstolen pröva, om vederbörande sökande tillhör

Kungl. Maj.ts proposition nr 2b år 1962

bygdekraftsområdet. Anledningen till detta förhållande är, att anspråk att
komma i åtnjutande av bygdekraft skall anhängiggöras som ansökningsmål
hos vattendomstol. Denna ordning har valts för att bereda samtliga
intresserade tillfälle att framföra sina önskemål och för att möjliggöra, att
frågan om den för ändamålet tillgängliga kraftens fördelning mellan olika
avnämare ävensom övriga i samband därmed stående spörsmål utan alltför
mycken omgång i ett sammanhang bringas till lösning.1

Genom denna uppläggning har frågan om bygdekraften kommit att förskjutas
i ett för alla bygdekraftsberättigade ofördelaktigt läge. Det gemensamma
önskemålet, att bygdekraft levereras, har fått tråda i bakgrunden,
medan intresset koncentrerats kring frågan om den lämpligaste fördelningen
mellan olika avnämare.

I fortsättningen anmärker utredningen, att bygdeområdet torde kunna
bestämmas lättare än enligt nuvarande ordning, om bestämmelserna ändras
så, att bygdekraften skall tillställas bygdens distributionsföretag. Enligt utredningens
mening behöver man nämligen i detta fall icke längre räkna med
ett obestämt antal enskilda personer som konkurrenter om bygdekraften.
Bygdeområdets utsträckning måste därför kunna fastställas samtidigt med
att bygdekraftsandelen blir bestämd, utan att arbetet för domstolar och parter
behöver bli av någon avskräckande storleksordning. Kommer institutet
till användning, blir det för övrigt fråga om endast en överflyttning av arbete
från ett senare till ett tidigare skede i den egentliga bygdekraftsprocessen.
Vidare betonas, att bygdeområdet ofta torde kunna givas en sådan
omfattning, att det motsvarar en distributionsförenings hela område.

Utredningen behandlar också frågan om innebörden av bygdebegreppet.
Härom anföres följande.

Innebörden av bygdebegreppet är, såsom vattenlagssakkunniga framhåller,
vansklig att på ett något så är oförtydbart sätt definiera. De lokala förhållandena
skiftar alltför rikt i olika delar av vårt land. Vägledande bör vara,
att till bygden skall anses höra det område, som vid en ändamålsenligt genomförd
eldistribution skulle erhålla kraft från det aktuella strömfallet.
Ligger kraftverk nära varandra, kan förhållandena vara sådana, att de
olika bygdeområdena helt eller delvis sammanfaller. I dylika situationer bör
kraftverken avstå bygdekraft till de gemensamma områdena i förhållande
till verkens produktionsförmåga. Såsom vattenlagssakkunniga funnit, kan
bygden icke gärna anses ha en så vidsträckt omfattning, att områden, som
för sin elektrifiering från det aktuella kraftverket skulle kräva högspänningsledningar
med stor kapacitet, anses inbegripna.

Beträffande tillämpningen av skyldigheten att tillhandahålla
bygdekraft ansluter sig utredningen till vattcnlagssakkunnigas
förslag om sådan ändring i bestämmelserna, att kraftverksägare
kan åläggas att leverera bygdekraft tidigare än två år efter det att begäran
därom delgivits honom, försåvitt särskilda omständigheter föreligger.

Såsom framgår av vad tidigare anförts har utredningen även kommit in
på frågan om distributionen av bygdekraften. Utredningen understryker i
detta sammanhang betydelsen av att man beaktar de förhållanden, som i en
framtid kan komma att råda på elkraftförsörjningens område. Frågan om

'' 1917 års bet. s. 186.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2k år 1962

en rationalisering av de nuvarande förhållandena är i hög grad aktuell.
Skulle rationaliseringsarbetet komma till stånd, kommer enligt utredningens
mening en omorganisation av distributionen att ingå däri som ett betydelsefullt
led. Vid en sådan torde de företag komma att avvecklas, som ej äger
förutsättningar för ändamålsenlig verksamhet, och distributionen övertagas
av andra företag eller av vederbörande kommuner. Efter att ha redogjort
för innebörden av 1957 års ändringar i 1902 års elektriciletslag förklarar utredningen
att den — utan alt närmare beröra rationaliseringsfrågan — anser
sig kunna hävda, att det måste vara val förenligt med de aktuella rationaliseringssträvandena
att låta bygdekraften tillställas bygdens distribulionsföretag.
Genomföres denna förändring, torde enligt utredningens mening
bygdeinlresset sannolikt bli väl tillvarataget i de fall, då distributionen ombesörjes
av distributionsföretag, som är fristående från kraftföretaget. För
de fall, då distributionen ombesörjes av vederbörande kraftföretag självt,
anser utredningen det däremot påkallat med viss kontroll av alt fördelarna av
bygdekraften kommer bygden till godo. Utredningen förordar att dylik kontroll,
som främst synes böra gälla råkraftpriset, skall utövas via prisregleringsnämnden
för elektrisk ström. Därigenom bleve det enligt utredningen
möjligt att samtidigt granska både produktions- och distributionskostnaderna.
En kontroll av enbart produktionskostnaden anser utredningen meningslös,
då sagda kostnad ofta blott är en ringa del av totalkostnaden.

Vidare anför utredningen:

För alt bygdekraftsinstitutet skall bli av praktisk betydelse för kraftverksbygderna,
torde det emellertid icke alltid vara tillräckligt med en sådan
omläggning av bygdekraftens distribution. Uppmärksamhet måste också ägnas
frågan om villkoren för producentens leverans av bygdekraft. Som tidigare
påpekats gäller, att kraftverksägaren principiellt inte har någon skyldighet
beträffande kraftens överförande till avnämaren. Bestyret härmed
åvilar den sistnämnde. Trots detta finnes ingen föreskrift, som tryggar bygdekraftskonsumentens
intresse av att kraftverket från början utföres så, att
uttagande av bygdekraft ej försvåras eller förhindras. Tidigare må detta förhållande
icke ha framstått såsom otillfredsställande, men till följd av de
framsteg, som gjorts bl. a. på överföringsteknikens område, synes en ändring
nu påkallad.

För närvarande är åtskilliga kraftverk så beskaffade, att de icke lämpligen
kan betjäna den kringliggande bygden. Detta gäller flera kraftverk, som uppförts
i Norrland. De har, vilket i och för sig varit motiverat, byggts med tanke
på att kraften skulle överföras till Syd- eller Mellansverige. För detta
ändamål upptransformeras generatorspänningen genast till en relativt hög
överföringsspänning, 120 000 volt eller högre. Ville en konsument uttaga
bygdekraft från ett sådant kraftverk, skulle detta kunna föranleda mycket
störa kostnader. Motsvarande förhållanden kan föreligga vid kraftstationer,
vilka utformats som toppkraftverk. Ett sådant kraftverk är byggt för att leverera
kraft endast under en kortare del av en viss tidrymd, då belastningen
är särskilt hög eller krafttillgången i övrigt ringa.

En företagare kan sålunda låta utforma en anläggning på sådant sätt, att
bygdekraft ej kan levereras. För att förhindra ett illojalt utnyttjande av
denna möjlighet kan olika anordningar komma i fråga. Exempelvis kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1902

bygdekraftskonsumenten erhålla medbestämmanderätt vid kraftverkets utformning.
Då en sådan medbestämmanderätt emellertid kan medföra opåkallade
svårigheter för företagaren, synes det vara lämpligare att i vattenlagen
inskriva skyldighet för ägare av större vattenkraftanläggningar att låta
utföra dessa så, att tillgodogörande av bygdekraft icke försvåras eller förhindras,
t. ex. genom att uttag för kraft vid en för bygden lämplig leveransspänning
saknas i kraftverket.

Dessa synpunkter har framförts med utgående från att varje kraftanläggning
kunde uppfattas som en självständig enhet beträffande kraftproduktionen.
Som förut framhållits, motsvarar emellertid detta betraktelsesätt i
våra dagar icke de verkliga förhållandena. Praktiskt taget samtliga kraftstationer
drives nämligen numera kontinuerligt sammankopplade. Varje
kraftverks produktion ingår alltså som ett led i landets totala kraftproduktion.
Om man på rationellt sätt skall kunna inordna bygdekraften i denna,
är det nödvändigt att också beakta de förhållanden, som föreligger för kraftproducenterna.
Leverans av bygdekraft torde i allmänhet icke vara förknippad
med några större svårigheter för kraftverksägaren, men i vissa fall är
den det uppenbart. Som exempel härå kan nämnas förhållandena vid en
toppkraftstation. En dylik skall ju leverera kraft endast vid speciella tillfällen.
Bygdekraftsändamålen är emellertid av sådant slag, att erforderlig
kraft måste produceras kontinuerligt året runt. Om bygdekraft levererades
från ett toppkraftverk, skulle värdet av verkets övriga kraftproduktion minska
högst väsentligt. En sådan värdeminskning skulle emellertid kunna förhindras,
om »bygdekraften» levererades från något annat kraftverk. Skyldighet
att leverera bygdekraft bör därför kunna fullgöras genom tillhandahållande
av kraft, som producerats i annat kraftverk. I vattenlagen synes
sålunda böra stadgas, att ägare av kraftverk, från vilket bygdekraft skall levereras,
må fullgöra sin skyldighet genom att tillhandahålla kraft från annan
anläggning, därest så finnes påkallat med hänsyn till kraftproduktionens
ändamålsenlighet, samt att i sådant fall kraftverket ej behöver utföras
med hänsyn tagen till möjligheten att där uttaga bygdekraft. Självfallet bör
i en dylik situation någon merkostnad ej tillfogas bygdekraftsavnämaren.

Även ett annat särskilt spörsmål behandlas av utredningen, nämligen förhållandet
mellan bygdekraftsskyldigheten och vattenregleringar. Utredningen
framhåller sålunda, att i den mån de naturliga variationerna i vattenföringen
utjämnas genom sådana regleringar, som syftar till att göra kraftproduktionen
jämnare, fördelarna härav bör komma också bygdekraftsavnämarna
till godo. Emellertid är icke alla regleringar fördelaktiga för bygdekraftsintresset.
Vid vissa regleringar begränsas tappningen från magasinen
så, att kraftproduktionen tidvis blir ingen eller endast obetydlig. I sådana
fall anser utredningen det nödvändigt att skydda bygdekraftskonsumenterna.
Detta torde enligt utredningens mening kunna ske i överensstämmelse
med vad enligt utredningens förslag skall gälla beträffande kraftverk, som
får ett sådant utförande, att uttagande av bygdekraft försvåras eller förhindras.
Utredningen förordar alltså, att ägare av kraftverk, till vars förmån
reglering av nyss omnämnd art genomföres, skall — då kraftproduktionen
nedgår till följd av regleringen — fullgöra bygdekraftsskyldigheten genom
att överföra kraft till bygden från annat kraftverk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

I fråga om kraftpriset vid leverans av bygdekraft erinrar utredningen
om vattenlagssakkunnigas förslag, att priset skall bestämmas efter samma
grunder som eljest tillämpas vid leverans av elektrisk kraft. Den viktigaste
fördelen med ett sådant arrangemang är enligt utredningens mening, att
priset kan bestämmas betydligt enklare än enligt gällande regler. Utredningen
anser emellertid den föreslagna omläggningen vara förknippad med oförmånliga
verkningar för bygdekraftsintresset och anför därom följande.

Härvidlag kan först framhållas, att omläggningen skulle innebära, att bygdekraftspriset
komme att bli beroende icke enbart av vattenkraftspriset utan
även av ångkraftspriset och i en framtid atomkraftspriset. I den mån de
senare priserna blir höga och överstiger vattenkraftspriset, måste omläggningen
vara till nackdel för befolkningen i kraftverksbygderna. Enligt undersökningar,
som utredningen företagit, kan produktionskostnaderna uppgå
till mycket olika värden vid skilda kraftverk. I bygder, vilkas kraftverk
levererar billig kraft, skulle de sakkunnigas förslag medföra en betydande
fördyring av den levererade bygdekraften. Vidare komme en omläggning
att medföra cn påtaglig fördyring, därest elkrafttaxorna skulle bestämmas
efter andra linjer än för närvarande.--- — Genomfördes vattenlagssak kunnigas

förslag, komme befolkningen sålunda att förlora det skydd, lagstiftaren
velat tillskapa genom nuvarande prisbestämmelser, och bygdckraftsinstitutet
komme därefter endast att ha den betydelsen, att bygden
finge prioritet till viss del av produktionen vid en vattenkraftanläggning.
Da det kan förmodas, att kraft alltid kommer att kunna köpas enligt gängse
taxor, synes denna prioritetsverkan vara av föga värde.

Enligt utredningens uppfattning bör bygdekraftspriset stå i viss relation
till priset för den kraft, som produceras vid vederbörande anläggning. Den
princip, på vilken de nuvarande bestämmelserna vilar, bör sålunda ej övergivas
vid en reformering av institutet.

Med anledning av att nuvarande föreskrifter ansetts leda till ett för högt
pris på bygdekraften framhåller utredningen, att det stadgade tillägget avtvå
procent å anläggningskapitalet må ha varit befogat vid tiden för vattenlagens
tillkomst med hänsyn till de ekonomiska risker, som då ansågs vara
förknippade med utbyggnaden av vattenkraften, men att vattenkraftverk numera
i allmänhet anses vara goda investeringsobjekt. Med hänsyn härtill
anser utredningen, att det lagstadgade tillägget kan minskas, ehuru riktpunkten
fortfarande bör vara, att kraftverksägaren skall få gottgörelse för
sin självkostnad jämte skälig vinst. Icke i något fall bör dock enligt utredningens
mening bygdekraftspriset överstiga det pris, som skulle gälla enligt
rådande taxor. Utredningen anser det icke vara lämpligt att fixera tillägget
till kraftverksägarens självkostnad till viss storlek.

Utredningen anför vidare:

Från olika håll har vitsordats, att de nuvarande reglerna lätt kan orsaka,
att prisbestämningen blir synnerligen besvärlig och tidskrävande. Det synes
därför vara erforderligt, att bestämmelserna ändras så, att prisbestämningen
kan ske lättare. Detta blir möjligt, ifall det föreskrives, att parterna själva
skall söka nå en uppgörelse i första hand och att domstol skall bestämma
priset endast i de fall, då sådan uppgörelse icke kunnat uppnås. Vidare bör

Kungl. Maj. ts proposition nr 24 år 1962

gälla, att domstolens beräkningar icke behöver vara minutiösa i varje detalj.
En rimlig prissättning torde kunna uppnås, därest det föreskrives, att
parterna äger träffa överenskommelse om bygdekraftspriset och att domstolen
i de fall, då dylik uppgörelse ej kan åvägabringas, skall fastställa
priset till ett belopp, som kan antagas svara mot kraftverksägarens självkostnad
jämte tillägg för skälig vinstmarginal.

Beträffande förhandlingarna i prisfrågan mellan parterna föreslås dessa
skola ske under ledning från vattendomstolen. Arbetet härmed skulle enligt
utredningens uppfattning försvåras, om det skulle ankomma på vattendomstolen
att även avgöra prisfrågan. Utredningen anser det därför vara lämpligt
att låta vattenöverdomstolen avgöra prisfrågan som första instans, om
överenskommelse mellan parterna icke skulle kunna träffas.

Utredningen har i sitt betänkande anslutit sig till tanken på en revision
av gällande bestämmelser beträffande kostnaderna för ansökningsför
farande enligt 4 kap. 4 §. Därvid bör emellertid enligt
utredningens mening beaktas att med den förändring av bygdekraftsinstitutet,
som utredningen förordar, kostnaderna för förfarandet torde nedbringas
högst väsentligt, varför det icke kan vara påkallat att tillmötesgå
framställda önskemål därom, att sökanden-bygdekraftskonsumenten skall
erhålla ersättning för sina kostnader. Utredningen anser det innebära en
rimlig avvägning, om vardera parten själv får stå för sina kostnader.

Vad slutligen beträffar giltighetstiden för vattendomstolens
avgörande i fråga om kraftverksägares skyldighet att avstå
kraft till kringliggande bygd anser utredningen den tidrymd av tjugu år,
som nu gäller, vara alltför lång. Det måste enligt utredningens uppfattning
vara förenat med mycken osäkerhet att bedöma bygdens kraftbehov för en
sådan tidrymd. Med hänsyn härtill och till att samhällsförhållandena nu
ändrar sig mycket snabbare än vid tiden för vattenlagens tillkomst föreslår
utredningen, att omprövning skall ske oftare än för närvarande, förslagsvis
vart tionde år.

Yttranden över norrländska vattenkraftutredningens förslag

I de remissyttranden som avgivits över norrländska vattenkraftutredningens
betänkande har utredningens ståndpunkt i frågan om bygdekraftsinstitutets
fortsatta behållande i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Flera remissorgan betonar sålunda, att institutet kan utgöra en viss säkerhet
för att bygderna kring kraftverken även i framtiden tillförsäkras elektrisk
kraft i erforderlig mängd. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser utredningens
förslag obetingat vara att föredraga framför alternativet att rätten
till bygdekraft skulle kompletteras med eller avlösas av skyldighet för ägare
av större kraftverk att erlägga avgift till främjande av kringliggande bygds
utveckling. Fjällkommunernas samarbetskommitté anser det rimligt, att den
bygd, som beröres av en kraftstation, får sitt behov av elektrisk kraft säker -

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1962

ställt. Detta behov kan, framhåller kommittén, just genom vattenbyggnaden
bli större än vad det var tidigare, nämligen när näringslivet — oftast skogsbruk
och jordbruk — skadas genom byggnaden och det gäller att genom
småindustri eller större industri skaffa bygden en kompensation, så att
bygden förblir livskraftig.

En mer eller mindre avvisande hållning intages i några remissyttranden.

Kammarkollegiet ifrågasätter riktigheten i det stundom gjorda antagandet
att bygdekraftsinstitutet, som betecknas såsom ett av vattenlagstiftningens
mest säregna institut, genom sin blotta existens indirekt främjat elektrifieringen
av bygderna kring kraftverken. Däremot har det enligt kollegiets
mening i enstaka fall kunnat av lokala intressen utnyttjas som påtryckningsmedel
mot kraftproducent till vinnande av prisnedsättning. Kollegiet framhåller
vidare, att det icke finnes anledning att för närvarande övergiva tanken
på en prisförmån för bygden kring ett kraftverk, och upplyser i samband
därmed, att bestämmandet av bygdekraftsprocenten i åtskilliga kraftverksmål
är föremål för stort intresse från företrädare för bygdens detaljkonsumenter.
Emellertid ifrågasätter kollegiet, om icke prisförmånen för
bygden skulle kunna vinnas med enklare medel än bygdekraftsinstitutet.

Vattenfallsstgrelsen och Svenska vattenkraftföreningen anser att bygdekraftsinstitutet
numera bar föga uppgift alt fylla och därför skulle kunna
tagas bort. Härom uttalar dessa remissorgan:

Landsbygden är numera praktiskt taget fullständigt genomelektrifierad,
och i de undantagsfall, där kraftanskaffningen icke kan ordnas i normal
ordning, torde icke heller bygdekraft kunna praktiskt ifrågakomma. Härtill
kommer att efter de ändringar, som nyligen genomförts i 1902 års lag om
elektriska anläggningar, distributionsskyldighet numera åligger kraftdistributörerna.
För tryggande av bygdens krafttillgångar har bygdekraftsinstitutet
därför numera föga uppgift att fylla. I vad gäller prisfrågan har numera
en så hög grad av standardisering av gängse kraftförsäljningstaxor skett, att
någon nämnvärd risk för att oskäliga priser skall bli tillämpade inom bygden
icke förefinnes, och skulle så ändock bli fallet, finnes möjlighet att få
priset prövat och jämkat av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström.
Även härutinnan har tryggheten för förbrukarna på sistone ökats genom de

ändringar, som----införts i elektricitetslagen och som innebär, att

icke endast de privata företagens taxor utan även statens och kommunernas
taxor kan prövas av prisregleringsnämnden. Det egentliga värdet av bygdekraftsinstitutet
för förbrukarna blir under dessa förhållanden endast, att
det enligt vattenlagen beräknade priset för bygdekraften i vissa fall kan utfalla
lägre än vad som motsvarar gängse taxa. Bortsett från att några sakliga
motiv för en sådan undantagsställning för vissa bygder icke synes föreligga»
är det emellertid otvetydigt att, om en sådan förmån skall lämnas,
detta kan ske på ett för alla parter väsentligt enklare och bättre sätt än via
ett bygdekraftsinstitut.

Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen yrkar emellertid
icke att reglerna om bygdekraft i vattenlagen skall upphävas, om institutets
bibehållande av befolkningen inom ifrågavarande kraftverksbygder anses innebära
ett trygghetsmoment.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

I det yttrande som avgivits av vattcnråttsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol
förordas en undersökning, huruvida icke annan utväg än bygdekraftsinstitutet
står till förfogande för att trygga den av ett vattenkraftsföretag
berörda bygdens berättigade anspråk på tillgång till elkraft på rimliga
villkor.

Vattenöverdomstolen och vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol
anser, att det nuvarande bygdekraftsinstitutet icke har någon egentlig
uppgift att fylla. Vattenöverdomstolen anför vidare:

Härtill kommer, att gällande bestämmelser är så utformade, att bygdekraften
knappast ställer sig billigare än kraften i den öppna marknaden,
och att angivna bestämmelser är mycket svåra att tillämpa. Sedan landsbygdens
elektrifiering numera i stort sett blivit fullbordad, har institutet även
förlorat den betydelse det må ha haft som påtryckningsmedel genom sin
blotta existens. Det förefaller tämligen meningslöst att företagare samt domstolar
och andra myndigheter i kraftutbyggnadsmål skall tvingas ägna tid
och arbete åt bygdekraftsproblem, som med all sannolikhet aldrig kommer
•att bli aktuella. Även om förhållandena i vissa hänseenden kan bli förändrade,
då landets kraftbehov måste till väsentlig del tillgodoses genom atomkraft
eller annan värmekraft, som ställer sig dyrare än vattenkraften, talar
enligt vattenöverdomstolens mening övervägande skäl för att bygdekraftsinstitutet
avskaffas.

Även Sveriges industriförbund förordar, att bestämmelserna om bygdekraft
utmönstras ur vattenlagen.

Vad härefter beträffar utredningens olika detaljförslag i fråga om bygdekrattsinstitutets
reformering må först konstateras, att någon erinran från
remissorganens sida icke framställts mot att bygdekraftens användningsområde
utökas till att omfatta även den s. k. mellanstora
industrien.

Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraf tf öreningen framhåller, att för
såväl små som stora leveranser i princip gäller, att taxorna motsvarar kostnaderna
för leveransens fullgörande. Att härvid de stora leveransernas resulterande
kraftavgifter per förbrukad kilowattimme blir lägre än de små
leveransernas innebär ej, att de stora leveranserna är satta i någon förmånsställning
relativt de mindre. De ifrågavarande remissorganen anser sålunda
den av utredningen anförda motiveringen för utvidgandet av kretsen av de
bygdekraftsberättigade knappast vara godtagbar; dock finnes från deras
sida intet att invända mot att även den mellanstora industrien berättigas att
få bygdekraft, om denna industrigrupp, såsom utredningen synes ha förutsatt,
inrymmes under begreppet »normal lågspänningsleverans». Samtidigt
framhålles dock, att åtskilliga besvärliga tillämpningsfall kommer att uppstå.
Så gott som all industriell verksamhet befinner sig i utveckling, och kraftbehovet
stegras härvid successivt. Man måste därför förutse, att företag även
under löpande period kommer att övergå från lågspännings- till högspänningsleverans.
De båda remissorganen nämner även ett annat tveksamt fall,
nämligen hur det bör förfaras med företag, som är uppdelade i smärre avdelningar
och får kraft vid lågspänning men tillsammanstagna skulle ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b år 1962

taga kraften vid högspänning. Slutligen framhålles nödvändigheten att beakta,
att det finnes förbrukning, som bör vara bygdekraftsberättigad, trots
att leveransen normalt sker vid högspänning, exempelvis kraft till smärre
kvarnar och sågar.

Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström betonar, alt leverans av
bygdekraft, till undvikande av praktiska svårigheter, i någon omfattning
måste kunna ske vid högspänning — exempelvis till industri med sådan
struktur eller belägenhet, att leverans vid högspänning blir den för distributionsföretaget
lämpligaste leveransformen.

En utvidgning av bygdekraftens användningsområde utöver den av utredningen
föreslagna så att jämväl storindustri kan ifrågakomma som bygdekraftskonsument
förordas av flera remissinstanser, främst sådana med lokal
anknytning till Norrland. Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att en sådan
åtgärd givetvis skulle kunna verka främjande för näringslivet i de kommuner,
som åsamkas skador genom en vattenbyggnad. Länsstyrelsen i Norrbottens
län framhåller, att storindustrien konsumerar avsevärda kraftmängder
och på grund härav som regel kan köpa sin kraft till reducerade priser,
dock ej sällan under villkor att i en bristsituation underkasta sig ransonering
eller betydligt höjda taxor. Att tillämpa reglerna om bygdekraft på
denna industrigrupp torde därför från prissynpunkt icke ha någon större
betydelse. För de fåtaliga större industrierna i övre Norrland innebär emellertid
en produktionsinskränkning eller ökade tillverkningskostnader på
grund av en minskad allmän tillgång på elenergi en allvarlig belastning.
Enligt länsstyrelsens mening bör därför allvarligt övervägas om ej större
industrier — åtminstone i övre Norrland -— bör få tillgodogöra sig förmånen
av bygdekraft. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anför,
alt utvecklingen går mot allt större företagsenheter. Då dessa har minst lika
stor betydelse för bygdens försörjningsmöjligheter som de mellanstora
industrierna, kan handelskammaren icke se något skäl mot att även storindustrierna
skall få del av bygdekraften. I yttrande, avgivet av Norrbottens
länsavdelning av Svenska landskommunernas förbund och av Norrbottens
elförening, framhålles, att rätten till bygdekraft icke i fortsättningen bör förbehållas
de behov, som hittills täckts av den gängse detaljdistributionen. Utredningens
förslag att inräkna även mellanstor industri till de bygdekraftsberättigade
ändamålen innebär visserligen ett framsteg, men institutet bör
utvidgas att avse även de storindustrier, som till äventyrs kan finnas eller
kommer att etablera sig inom trakter, som beröres av kraftutbyggnaderna.
Rätten till sådan kraft kan i framtiden få avgörande betydelse för den norrländska
storindustriens lokalisering. Enligt de nämnda organisationernas
mening måste det anses vara en självklar gärd av rättvisa mot de bygder,
som nu får tåla ingreppen av kraftverksbyggandet, att de får den möjlighet
till framtida industrilokalisering, som rätten till bygdekraft innebär.

Utredningens förslag i frågor som rör omfattningen av skyldigheten
att tillhandahålla bygdekraft har i stor utsträckning
tillstyrkts av remissorganen eller av dem lämnats utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

I fråga om bygdekraftsandelens maximum påyrkar länsstyrelsen i Norrbottens
län en höjning till ett högre värde än tio procent, om bygdekraftens
användningsområde utsträckes att omfatta även de medelstora och större
industrierna. I varje fall bör vattendomstolen enligt länsstyrelsens mening
givas möjlighet att i extraordinära fall gå utöver den nuvarande gränsen.
Fjällkommunernas samarbetskommitté anser, att bygdekraftsmängden icke
skall vara begränsad utan att vattendomstol skall ha möjlighet att bestämma
en mycket stor andel. I samma riktning uttalar sig Norrbottens länsavdelning
av Svenska landskommunernas förbund och Norrbottens elförening.

Med anledning av de ändringar utredningen föreslagit beträffande grunderna
för bestämmandet av bygdekraftsandelens storlek förklarar sig vattenfallsstyrelsen
och Svenska vattenkraftföreningen intet ha att erinra mot
ett slopande av föreskriften att hänsyn skall tagas till förändringar i vattenförhållandena.
Vad åter beträffar förslaget om upphävande av bestämmelsen
om hänsyn till annan kraft, som kan vara att påräkna för ändamålet,
intager de båda remissorganen en annan ståndpunkt. Efter att ha erinrat
om att utredningen motiverat förslaget med att bygden icke har någon laglig
garanti för att sådan kraft alltid skall erhållas, framhåller de, att detta motiv
numera saknar reell bakgrund. Enligt deras mening är bestämmelsen nu mera
motiverad än den var vid vattenlagens tillkomst, varför den icke bör
utgå. Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström ifrågasätter om utredningens
uppfattning, att det saknas laglig garanti för erhållande av kraft
till hygdens behov, kan anses fullt riktig efter ikraftträdandet av 1957 års
ändringar i 1902 års lag om elektriska anläggningar.

På skäl som anförts av vattenlagssakkunniga anser vattenrättsdomarna i
Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar det olämpligt, att vattendomstolen
lämnar närmare föreskrifter om effektuttagningen redan i samband
med att energiandelen bestämmes. Vattenfallsstyrelsen och Svenska
vattenkraftföreningen, som också avstyrker utredningens ifrågavarande förslag,
betonar, att effektuttagets storlek icke kan rätt bestämmas förrän man,
då kraftuttaget skall påbörjas, vet arten och omfattningen av den konsumtion
som skall tillgodoses. Även statens prisregleringsnämnd för elektrisk
ström avstyrker förslaget. Icke minst med hänsyn till de potentiella bygdekraftsförbrukarnas
eget intresse ter det sig enligt nämnden olämpligt att deras
rätt till bygdekraftsleverans skall vara fastlåst vid en i förväg överslagsvis
bestämd effektram. Behovet av effekt är i så hög grad beroende av de
särskilda omständigheterna i de individuella fallen, att det förefaller nämnden
bättre att bygdekraftseffekten bestämmes först, när dessa fall aktualiseras
genom ansökan. Kammarkollegiet tillstyrker utredningens ifrågavalande
förslag och ifrågasätter i sammanhang därmed en ändring av stadgandet
i 4 kap. 2 § andra stycket om skyldighet för ägare av vissa äldre kraftverk
att som bygdekraft tillhandahålla en andel av den kraftmängd, vilken
vinnes genom reglering.

Utredningens förslag att bygde begreppet skall bestämmas redan
i samband med fastställandet av bygdekraftsandelens storlek har biträtts av

Kungi. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

bl. a. kammarkollegiet. Kollegiet betonar i sammanhanget, att det torde vara
nödvändigt att göra klart, huruvida omprövningen av bygdekraftsandelen
framdeles skall avse även bygdekraftsområdets storlek.

I motsats till utredningen anser vattenöverdomstolcn det varken lämpligt
eller behövligt att redan i kraftverksmålet bestämma vad som skall anses
utgöra kringliggande bygd. Samma mening uttalas av några vattcnrättsdomare.
Även vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen avvisar
tanken på en ändrad processuell ordning i förevarande hänseende. Samma
ståndpunkt intager statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström som till
stöd härför anför:

Redan vid vattendomstolens bestämmande av bygdekraftsandelen enligt
nu gällande bestämmelser måste övervägas, vad som skall anses höra till
bygden; eljest skulle domstolen ju ej kunna bilda sig någon uppfattning om
bygdens kraftbehov. Detta övervägande lärer emellertid bli av mera överslagsmässig
natur och behäftat med en viss osäkerhet om utvecklingen fram
till den tidpunkt, då efter kraftverkets färdigställande och idrifttagande frågan
om bygdekraftsleverans kan bli aktuell. Denna osäkerhet behöver knappast
medföra någon nämnvärd olägenhet, när det blott gäller att bestämma
det procenttal, som skall gälla som bygdekraftsandel. Att redan i det tidiga
stadium, då kraftverksmålet pågår, giva sig in på det detalj bedömande, som
ett avgörande av bygdekraftsområdets gränser kan innebära, synes däremot
vara att fastlåsa utvecklingen på ett sätt, som kan medföra orättvisa och
andra nackdelar. Dessa olägenheter blir mera utpräglade, ju längre det dröjer
till dess bygdekraftsleveranser blir aktuella. I den delen vill nämnden
erinra om de vattenlagssakkunniges uttalande, att behovet av bvgdekraft jämväl
i framtiden kunde antagas bli mindre framträdande. Den av de sakkunnige
sålunda uttalade uppfattningen vinner stöd i det förhållandet, att genom
1957 års ändringar i 1902 års lag om elektriska anläggningar de allmänna
betingelserna för en konsument alt erhålla kraft till skäligt pris
gjorts så förmånliga, att man t. o. m. på sina håll ifrågasatt, huruvida det
numera överhuvudtaget vore motiverat med särskilda bygdekraftsbestämmelser.
Skulle det bli så — och nämnden håller ej detta för otroligt — att
ansökningar om utfående av bygdekraft även framdeles blir förhållandevis
sällsynta, ter det sig föga praktiskt att till det första skedet av bygdekraftsprocessen
hänföra andra överväganden än sådana, vilkas avgörande i detta
skede betingas av ett verkligt behov. Sådant behov föreligger enligt nämndens
mening icke.

Beträffande härefter bygdebegreppets sakliga innebörd anför vattenfallsstyrelsen
och Svenska vattenkraftföreningen följande.

Med »kringliggande bygd» torde ursprungligen ha avsetts det begränsade
område, vars befolkning kunnat tillgodogöra sig strömfallets vattenkraft för
sågverks- och kvarndrift eller annan småindustri. Numera synes samstämmighet
i stort sett råda om, att till bygden bör räknas ett område, som naturligen
skulle kunna försörjas med elkraft via ett från kraftverket matat
s. k. ortsnät, d. v. s. ett fördelningsnät bestående av högspänningsledningar
för 3 å 20 kV med anslutna lågspänningsledningar. I praktiken torde emellertid
en sådan definition icke kunna utan vidare tillämpas utan man måste
taga viss hänsyn till de faktiskt föreliggande förhållandena, såsom det befintliga
distributionsnätets utsträckning och matningsförhållanden, tänkbara
nätutvidgningar, kraftverkets storlek, möjligheten att erhålla bygde -

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1962

kraft från annat håll m. in. De vattenlagssakkunniga har därför funnit det
ogörligt att i lagtexten närmare än vad nu är fallet precisera innebörden
av begreppet »kringliggande bygd». Icke heller norrländska vattenkraftutredningen
har framlagt något direkt förslag härom. — ---Någon anledning

till ändrad inställning i dessa hänseenden föreligger icke.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att bygdebegreppet bör tolkas
vidsträckt för att tillgodose hela den bygd, som beröres av ett företags verkningar.
Av samma mening är länsstyrelsen i Norrbottens län, som framhåller,
att utbyggnaden av vattenkraften i Stora och Lilla Luleälv kommer att
få en mycket stor omfattning. Samma länsstyrelse fortsätter:

I detta och liknande fall bör hela älvdalen kunna hänföras till begreppet
»kringliggande bygd». Redan av vad sålunda anförts torde framgå, att man
måste ställa sig tveksam till lämpligheten av utredningens förslag att bygdeområdet
skall omfatta en distributionsförenings hela område. Härtill kommer
att antalet självständiga distributionsföretag ständigt minskas. Norrbottens
kraftverk svarar nu i detta län för icke mindre än två tredjedelar av
landsbygdens eldistribution. Länsstyrelsen anser sig därför icke kunna tillstyrka
den föreslagna definitionen av begreppet »kringliggande bygd».

Av utredningens förslag i frågor om tillämpningen av skyldigheten
att tillhandahålla by g dekraft har det som rör
ändrade bestämmelser om tid för leveransskyldighetens inträde genomgående
tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Vattcnrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol förordar, att tidigare
leverans skall kunna ifrågakomma, när den bygdekraftsberättigade så önskar
och det synes kunna ske utan nämnvärd olägenhet för kraftverkets
ägare. Samme vattenrättsdomare föreslår vidare, alt vattendomstolen skall
tillerkännas befogenhet att förordna om provisoriskt igångsättande av bygdekraftsleveranser.
De föreskrifter som lämnas härom bör få överklagas
endast i samband med klagan över slutligt beslut. I ärende av detta slag bör
domstolen också kunna förordna att bygdekraftsleveranserna skall komma
igång omedelbart, oberoende av om beslutet vunnit laga kraft. Vattenöverdomstolcn
anser anledning saknas att införa möjlighet till provisoriskt
igångsättande av bygdekraftsleverans.

Flera remissinstanser understryker vikten av att bygdekraftsbestämmelserna
utformas så, att bygdekraften kan ingå som ett naturligt led i bygdens
kraftförsörjning. Förslaget att bygdekraften därför skall tillställas
ortens distributionsföretag har också i allmänhet accepterats vid remissbehandlingen.
Därvid har dock från några håll, bl. a. av vattenöverdomstolen,
ifrågasatts, om icke bygdekraft bör kunna levereras även till annan
än bygdens distributionsföretag. Statens prisregleringsnämnd för elektrisk
ström, som förordar införandet av en bestämmelse, att bygdekraften skall
tillställas det lokala distributionsföretaget, förklarar sig härvid förutsätta,
att detta ej skall leda till en sådan omorganisation av nuvarande bygdeoch
ortsdistribution, att denna enbart av bygdekraftsskäl uppdelas på ett
distributionsföretag för vart och ett kraftverk, om flera sådana finnes inom
bygden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen kan icke tillstyrka
utredningens förslag i förevarande hänseende som en generell norm.
Däremot bör det enligt dessa remissorgan kunna överlämnas till vattendomstolarna
alt från fall till fall avgöra, huruvida sådana förutsättningar
föreligger, att leverans av bygdekraft till distributionsföretag är tillräckligt
betryggande för de bygdekraftsberättigade konsumenterna och innebär
en sådan förenkling, att leveransen bör fullgöras på detta sätt. En sådan
ordning synes nödvändig av den orsaken, att man måste förutse även sådana
fall, där distributören icke har intresse av att ansöka om bygdekraft
för bygdens räkning. Till stöd för sin uppfattning anför de båda remissinstanserna
därjämte följande.

Om det förhåller sig så, att alla konsumenterna hos distributionsföretaget
är bygdekraftsberättigade, skulle vid den av utredningen föreslagna
ordningen bygdekraftsfrågan kunna lösas förhållandevis lätt. Emellertid
utgör bygdekraftsområdet mycket ofta endast en del av ett företags distributionsområde.
Det måste då skapas garantier för att bygdekraften kommer
de bygdekraftsberättigade tillgodo och att kraftpriset för dessa bestämmes
riktigt. Eftersom det pris, de bygdekraftsberättigade skall erlägga, skall
innefatta distributionskostnaderna, krävs omfattande utredningar angående
hur dessa kostnader fördelar sig på nätets olika delar. Frågan kompliceras
ytterligare av att man måste räkna med att vissa konsumenter inom bygdekraftsområdet
icke är berättigade att erhålla bygdekraft. Den kontroll, som
således är ofrånkomlig, blir ytterligt svår att verkställa och kan icke — såsom
utredningen förutsatt — främst gälla råkraftkostnaden och begränsas
till de fall, då distributionen omhänderhas av kraftverksägaren själv; kontroll
erfordras även om ett annat kraftföretag eller en distributionsförening
är distributör.

Då kontrollen måste omfatta icke endast råkraftkostnaden utan även
distributionskostnaden kommer kontrolluppgiften, om den skall tillfredsställande
fullgöras, att medföra en så stor arbetsbörda, att en omorganisation
av nämnden med avsevärda personalförstärkningar m. m. blir nödvändig.

icke heller länsstyrelsen i Norrbottens län anser sig kunna förorda att
producenten skall leverera bygdekraften till det lokala distributionsföretaget.
Härom anför länsstyrelsen:

Då vattenfallsstyrelsen är och kommer att bli den huvudsakliga kraftproducenten
inom länet, skulle ett genomförande av utredningens intentioner
medföra att vattenfallsstyrelsen i stor utsträckning skulle komma att ställa
bygdekraften till Norrbottens kraftverks förfogande, d. v. s. i realiteten till
sig själv. En kontroll av produktions- och distributionskostnaderna av statens
prisregleringsnämnd för elektrisk ström torde för allmänheten icke
framstå som en tillräcklig garanti för att bygdens intressen kommer alt bli
tillfredsställande tillgodosedda. Med anledning härav synes en annan lösning
av detta spörsmål än den föreslagna böra eftersträvas.

Utredningens förslag om införande av föreskrift i vattenlagen angående
skyldighet för företagaren att så utföra kraftanläggning, att tillgodogörande
av bygdekraft icke försvåras eller förhindras, avstyrkes av vattenöverdom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

stolen, som anser det ligga i sakens natur att den som ålagts att tillhandahålla
bygdekraft även utan uttrycklig bestämmelse därom är skyldig att svara
för att kraft verkligen tillhandahålles utan fördyrande omtransformeringar
med den spänning och övrigt på sådant sätt, som vattendomstolen kan komma
att bestämma. Under framhållande, att en dylik bestämmelse är obehövlig
och kan medföra onödiga kapitalinvesteringar, avstyrkes förslaget även
av vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar.
Dessa vattenrättsdomare anser det vidare självklart att, om ett kraftverk
jämlikt 4 kap. 4 § vattenlagen ålagts att tillhandahålla viss bygdekraft, driften
vid kraftverket skall ordnas så, att kraftleveransen kan upprätthållas
eller att kraft utan särskild kostnad för bygdekraftstagaren tillhandahålles
från annat verk. Särskild bestämmelse härom i vattenlagen anses ej erforderlig.
Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen betonar, att
det kan vara förenat med stora kostnader att anordna särskilda uttagningsanordningar
i ett kraftverk för bygdekraften och att dessa kostnader nationalekonomiskt
sett är helt improduktiva, eftersom de för ifrågavarande
kraftleveranser erforderliga uttagnings- och överföringsanordningarna redan
finnes utförda i annan ordning och härvid utformats med inriktning på
det ur teknisk och ekonomisk synpunkt lämpligaste sättet. I detta sammanhang
bör enligt de nämnda remissinstansernas mening även beaktas, att ett
sammanhängande distributionsnät som regel icke kan av drifttekniska skäl
matas från mer än ett håll i sänder. Om sålunda »bygden» matas från ett
nät av större utsträckning, skulle det bli nödvändigt att från nätet i övrigt
avskilja den del, som matas från den ifrågavarande bygdekraftsplildiga anläggningen,
en åtgärd som kan visa sig omöjlig att verkställa utan uppförande
av nya dubblerade ledningar. Dessa förhållanden talar enligt de ifrågavarande
remissorganen starkt för att den av utredningen i annat sammanhang
förutsatta möjligheten att tillhandahålla bygdekraften från annan
kraftkälla bör föreligga generellt. Dock betonas därvid, att kraftverksägaren
icke alltid har praktisk möjlighet att på förutsatt sätt och till rimliga
kostnader anskaffa kraft från annat håll.

Utredningens förslag i fråga om priset på bygdekraften har
kritiserats'' av flera remissinstanser.

Vattenöverdomstolen framhåller, att om traktens distributionsföretag skulle
få kraft till priser, som är lägre än för andra konsumenter, detta i realiteten
skulle betyda en subvention på övriga kraftkonsumenters bekostnad.
Vattenöverdomstolen kan icke finna det motiverat att frågor om sådan subventionering
regleras i vattenlagen. I den mån norrländska intressen anses
skola stödjas genom förmånliga kraftpriser, bör detta ordnas på annat sätt.

Kritik mot utredningens förslag i förevarande avseende framföres även
av vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen. Dessa remissorgan
anför följande.

De uttalanden angående principerna för prissättningen av bygdekraften,
som kan återfinnas i förarbetena till lagen, synes vara att fatta så, att priset

t Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 24

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

skall vara skäligt ur konsumenternas synpunkt och betryggande ur kraftverksägarens.
I fråga om skälighetssynpunkten bör beaktas, att kraftförsäljningsförhållandena
i dag är väsentligt annorlunda än vid bygdekraftsinstitutets
tillkomst för fyrtio år sedan. Tidigare tillämpades inom de olika
distributionsområdena högst olika priser alltefter kostnaderna för kraftens
framställande och distribution. I fråga om bygdekraften måste det under
sådana förhållanden för lagstiftaren ha tett sig naturligt och skäligt att fastställa
priset till självkostnaden för framställandet jämte skälig handelsvinst.
I dag är förhållandena väsentligt annorlunda. Elektrifieringen är i det närmaste
fullständig, och samköming mellan kraftanläggningarna i hela landet
har etablerats. De taxor, som allmänt tillämpas, bygger i hög grad på en utjämning
av kostnaderna mellan dyra och billiga områden, och det anses numera
att det icke skulle vara skäligt att tillämpa kraftpriser, som mera väsentligt
avviker uppåt från medelnivån i landet. En garanti för att icke oskäliga
kraftpriser tillämpas finnes numera också däri, att---priset kan

underkastas prövning och jämkning av statens prisregleringsnämnd för

elektrisk ström och att denna prisreglering---kan avse såväl av privata

företag som av kommunala och statliga kraftdistributörer tillämpade taxor.
Det föreligger sålunda nu fullt betryggande garantier för att oskäliga kraftpriser
icke skall behöva förekomma. Den av de vattenlagssakkunniga förordade
principen, enligt vilken bygdekraftspriset skulle bestämmas efter
samma grunder, som eljest tillämpas vid leverans av elkraft, synes därför
helt ansluta sig till lagstiftarens intentioner. Då därjämte vid en sådan prisregel
de synnerligen omfattande och komplicerade kostnadsberäkningar, som
enligt hittillsvarande erfarenhet är förknippade med en bestämning av bygdekraftspriset
skulle helt bortfalla, synes synnerligen starka skäl tala för att
de av de vattenlagssakkunniga förordade principerna följes.

Handelskammaren i Gävle anser, att bygdekraften bör tillhandahållas till ett
skäligt pris, vilket numera icke alltför mycket bör avvika från det pris, som
genomsnittligt tillämpas inom landet. Dock bör överföringsförhållandena beaktas.
De nu allmänt tillämpade taxorna är enligt handelskammarens mening
ett uttryck för denna uppfattning.

Svenska elverksföreningen betonar svårigheterna alt bestämma självkostnaden.
Härom uttalar föreningen:

Värdet av och självkostnaden för kraft från ett speciellt vattenfall borde
givetvis i och för sig vara bestämbart. I regel kan man emellertid endast genom
samköming med andra kraftverk, genom sjöregleringar och genom
komplettering med värmekraft, skapa säkerhet för att till kraftverket anslutna
abonnenter ständigt har erforderlig kraft till sitt förfogande. Genom
dessa åtgärder höjes kraftens värde, men samtidigt också självkostnaderna.
Dessa förhållanden har gjort att beräkningen av den del av en kraftproducents
självkostnader, som hänför sig till enbart det utbyggda vattenfallet,
blivit så komplicerad, att den icke kunnat genomföras i praktiken. Ytterligare
svårigheter har uppstått vid självkostnadsberäkningarna i de fall det
gällt bygdekraft från flera närliggande kraftverk och slutligen återfinnes
här alltid samma latenta problem som vid frikraften, d. v. s. bestämmandet
av hur överuttagen kraft skall debiteras.

Liknande synpunkter framföres av statens prisregleringsnämnd för elektrisk
ström, som i sitt remissyttrande anför följande angående prisfrågan:

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h år 1962

Skulle — såsom i betänkandet föreslagits — priset på bygdekraften så
bestämmas, att kraftverksägaren erhåller gottgörelse för sin självkostnad
jämte skälig vinst, uppstår följande invecklade problem: Enligt utredningen
skall bygdekraften ha karaktären av prima kraft användbar för bygdens
behov. Men naturkraften i det enskilda kraftverket har ingalunda denna
karaktär. Naturliga krafttillgången är minst på vintern, när bygdens behov
är störst, och störst på sommaren, då bygdebehovet är minst. Den av ett
distributionsföretag utnyttjade primakraften är förädlad genom vissa mycket
kostnadskrävande åtgärder, möjliggjorda genom den struktur landets
kraftförsörjning erhållit som följd av de senaste årtiondenas utveckling från
ett system av separata elförsörjningsområden till ett hela landet omfattande
riksnät av kraftverk, transformatorstationer och överföringsledningar. De
åsyftade åtgärderna är

dels samköming mellan vattenkraftverken, så att utjämning sker mellan
krafttillgången i olika vattendrag med olika genomsnittliga och temporära
hydrologiska förhållanden,

dels sjöregleringar,

dels slutligen leverans av tillskottskraft från värmekraftverken, så att täckning
erhålles för den återstående obalansen mellan det aktuella kraftbehovet
och den samtidiga vattenkraft tillgången.

Tillskottskraften alstras icke vid vattenkraftverken utan på konsumtionsorter
i sydligare Sverige. Icke förty kommer denna tillskottskraft till användning
jämväl för bygdedistribution i Norrland.

Alla dessa åtgärder drager som nämnt stora kostnader. För utjämningen
mellan vattenkraftverken inbördes måste dessa utbyggas större än som motsvarar
deras andel i den utjämnade kraftproduktionens maximieffekt. Kraftverkskostnaden
skall alltså vid kraftprisberäkningen slås ut på en lägre
effekt än utbyggnadseffekten. Till denna kostnad adderar sig sedan kostnaderna
för sjöregleringar, förbindelseledningar och värmekraftverk.

Statens vattenfallsverk har som normer för sin prispolitik, att elkraften
skall produceras och distribueras så billigt som möjligt samt tillhandahållas
konsumenterna till sådant pris, att en skälig och måttlig förräntning erhålles
på det av statsmakterna i kraftverksrörelsen investerade kapitalet.
De med tillämpning härav bestämda statliga taxorna tjänar i sin tur i väsentlig
omfattning till ledning för kommunal och enskild prissättning för
elkraft.

Man torde sålunda inom kraftindustrien såsom allmän princip eftersträva
en skälig prissättning, baserande sig på självkostnaden jämte skälig vinst.
Vid beräknandet av självkostnaden medtages icke blott de kostnader, vilka
exklusivt hänför sig till de olika kraftverken vart för sig, utan även kostnaderna
för de hela riksnätet avseende åtgärder — samköming mellan de
olika vatten- och ångkraftverken inbördes, sjöregleringar och transitering
— vilka erfordras för att landets konsumenter skall kunna erhålla tillräckliga,
i nödig omfattning till primakraft förädlade leveranser. Anledning till
erinran mot ett sådant beräkningssätt synes ej föreligga. Då de fördelar,
vilka kan åstadkommas enbart genom en samfälld riksförsörj ning med
kraft, kommer konsumenterna till godo, bör nämligen dessa också stå kostnaden
för de åtgärder, vilka möjliggör dessa fördelar.

Tager man härefter i betraktande det särskilda kraftverket, från vilket
bygdekraft skall utgå, och prissättningen för sådan kraft, ansluter nämnden
sig visserligen till den i betänkandet hävdade uppfattningen, att kraftpriset
principiellt bör giva kraftverksägaren gottgörelse för självkostnaden jämte
skälig vinst. Denna princip ligger ju för övrigt till grund även för de hittillsvarande
bestämmelserna i vattenlagen om prissättningen för bygdekraft.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 2''i ur 1962

Det vanskliga är emellertid att avgöra självkostnaden för det kraftverk,
varom fråga är i det särskilda fallet. Väl går det att bestämma de totalkostnader
som hänför sig till själva kraftverksanläggningen och dess drift.
Svårare är att bestämma storleken av den primakraft av ifrågavarande art,
som finnes disponibel från kraftverket utan tillgodogörande av ovannämnda
förädlingsåtgärder. Kostnaderna för dessa växlar från det ena tidsmomentet
till det andra och torde i praktiken vara omöjliga att med säkerhet
närmare fastställa. Detta antagande vinner stöd i det förhållandet, att varje
hittills gjort försök att jämlikt 4 kap. 4 § vattenlagen utfå andel i utdömd
bygdekraft slagit slint, så alt man i stället som nödutväg nödgats följa de
gängse taxorna med en förlikningsvis medgiven rabatt. Det enda man med
säkerhet kan antaga torde vara, att om speciellt för detta kraftverk förutsattes
bli vidtagna egna förädlingsåtgärder — sjöreglering, ångkrafttillskott
eller annat — som gjorde verket självförsörjande i fråga om åliggande bygdekraftsleveranser,
dessa åtgärder så gott som alltid skulle ställa sig dyrare
än ett utnyttjande av riksnätets möjligheter samt följaktligen föranleda
ett högre bygdekraftspris än som motsvarade de allmänna taxorna.

Skulle för visst kraftverk förutsättningarna beträffande krafttillgång vara
så gynnsamma, att verket kan bli självförsörjande i fråga om åliggande primakraftleveranser
till så ringa självkostnad, att denna jämte skälig vinst
ger lägre pris, än som följer av gängse taxor, bör enligt nämndens mening
detta lägre pris gälla. Emellertid är "de fall, där detta kan inträffa, säkerligen
högst sällsynta. Att, såsom i betänkandet föreslagits, låta dessa fall bli
den allmänna regeln och upptaga normalfallen såsom blott en undantagsbestämmelse
kan vid sådant förhållande ingiva en skev uppfattning om bestämmelsernas
materiella innebörd och därigenom föranleda onödiga tvister.
Huvudregeln torde i stället böra vara, att samma taxor som eljest tilllämpas
vid leverans av elkraft också skall gälla för bygdekraften. Till denna
regel bör så knytas en undantagsbestämmelse, att om kraftverksägarens
verkliga eller beräknade självkostnad för primakraftleverans är så låg, att
den jämte skälig vinst ger ett lägre pris för kraften än enligt normalt gällande
taxa, bygdekraftsmottagaren skall kunna påkalla detta lägre pris.

Flera remissinstanser förordar, att gängse krafttaxor skall läggas till
grund vid prisbestämmandet samt att på dessa taxor skall medgivas viss rabatt.
I sådan riktning uttalar sig en vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol,
som dock betonar, att hänsyn samtidigt bör tagas till framställningskostnaden
för den kraft, som produceras vid den ifrågavarande anläggningen.
Kammarkollegiet hänvisar till sitt yttrande över vattenlagssakkunnigas
förslag, vari kollegiet förordat att taxepriset bör reduceras med vissa
procent för att eliminera överföringskostnadernas andel i taxepriset. Även
länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län ifrågasätter, om icke
kraftpriset bör bestämmas efter samma grunder, som tillämpas vid vanlig
elkraftsleverans, dock med viss rabatt. Västernorrlands läns elektriska förening
u. p. a. anför, att normala taxor bör tillämpas, så länge dessa, som nu
är fallet, är baserade i huvudsak på vattenkraft. Skall särskild fördel tillförsäkras
bygden, bör detta ske i form av rabatt, fastställd av vattendomstolen
eller angiven i vattenlagen.

Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar
föreslår att man — för att undvika mera omfattande utredningar och för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 2''r år 1962

erhålla en skälig utjämning mellan olika bygdekraftsområden — skall bestämma
bygdekraftspriset på grundval av den genomsnittliga produktionskostnaden
för kraft alstrad i vattenkraftverk och icke med ledning av kostnaderna
i det eller de kraftverk, som har att tillhandahålla den ifrågavarande
bygdekraften.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller såsom en av de viktigaste förutsättningarna
för att bygdekraftsinstitutet skall få åsyftad verkan att bygdekraften
blir billig. Med hänsyn härtill bör priset enligt länsstyrelsens mening
endast i undantagsfall sättas högre än kraftverksägarens självkostnad.
Fjällkommunernas samarbetskommitté och några norrlandskommuner anser
att bygdekraften bör tillhandahållas till självkostnadspris ulan tillägg.

Beträffande ordningen för bygdekraftsprisets fastställande anser en vattenrättsdomare
i Norrbygdens vattendomstol det diskutabelt, om prisfrågan
i första hand bör lösas genom avtal.

Vattenöverdomstolen förordar, att fastställandet av priset, om uppgörelse
icke kan träffas, skall åvila statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström,
som torde ha större erfarenhet av sådana frågor än vattendomstolarna. I
vart fall avstyrker vattenöverdomstolen bestämt att, såsom utredningen föreslagit,
prisfrågan med kringgående av instansordningen överlämnas till
vattenöverdomstolen som första instans. Även några vattenrältsdomare uttalar
sig mot förslaget att låta vattenöverdomstolen avgöra prisfrågan som
första instans. I samma riktning uttalar sig kammarkollegiet, som förklarar
sig icke vara övertygat om att icke vattendomstolen skulle kunna giva parterna
önskvärd teknisk handledning under en förhandling utan att därför
bli ur stånd att — vid bristande överenskommelse — besluta i saken. Anses
beslutanderätten böra anförtros annat organ än vattendomstol, synes ett
ekonomiskt-tekniskt organ böra komma i fråga. Statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström anser det knappast innebära någon fördel att, vid oenighet
mellan parterna, priset skall bestämmas av vattenöverdomstolen. Skall
priset såsom hittills bestämmas i domstolsväg, torde det ligga närmare till
hands att vattendomstolen, vilken handlägger bygdekraftsfrågorna i övrigt,
också får avgöra spörsmålet om priset. Ännu bättre synes det emellertid vara
att, såsom vattenlagssakkunniga föreslagit, avgörandet anförtros åt nämnden,
som i sin verksamhet har att handlägga ärenden av närliggande natur
och i vilken är representerad sådan erfarenhet och teknisk-ekonomisk expertis,
som avser hithörande förhållanden. Till förmån för prisregleringsnämnden
som beslutande organ i prisfrågan uttalar sig också länsstyrelsen
i Kalmar län och handelskammaren i Gävle. Länsstyrelserna i Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län förordar, att prisfrågans avgörande
anförtros åt vattendomstolen.

Utredningens förslag att vardera parten skall bära sina kostnader
för ansökningsförfarande enligt 4 kap. 4 § vattenlagen
har i allmänhet tillstyrkts av remissorganen eller också lämnats
utan erinran av dem. Några remissorgan förordar emellertid, att bygdekrafts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

konsumenterna skall tillgodoses bättre än vad utredningen velat föreslå. Sålunda
anför en vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol:

I ärenden om uttagande av bygdekraft kan det visserligen normalt anses
rimligt att vardera parten själv får stå sina kostnader. Möjlighet bör emellertid
föreligga att ålägga kraftverksägare skyldighet att svara för kostnaderna
i vissa fall. Detta gäller särskilt där ägare av kraftverket icke behörigen
medverkat till utredningen genom underlåtenhet att framlägga eller
dröjsmål med framläggandet av uppgifter, varöver han förfogar. Om det med
hänsyn till omständigheter av detta eller annat slag kan anses skäligt att
kraftverksägaren ersätter bygdekraftskonsumenten hans kostnader, bör
domstolen ha befogenhet att utdöma sådana kostnader av kraftverksägaren.

Länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen samt Landskommunernas
förbund och Västerbottens länsorgan av samma förbund förordar, att kraftverksägaren
i princip alltid skall vara skyldig att svara såväl för sina egna
som för bygdekraftskonsumentens rättegångskostnader.

Utredningens förslag till förkortning av giltighetstiden för vattendomstolens
avgörande från tjugu till tio år har genomgående
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Kammarkollegiet vitsordar, att tjuguårsprognoser för kraftbehovet i en
bygd ofta visat sig vara mycket osäkra. I kraftverksmål, vilkas handläggning
krävt åtskilliga år och i vilka kollegiet på ett tidigt stadium beräknat bygdekraftsbehovet,
har ej sällan blivit nödvändigt att, innan dom i denna del avkunnats,
göra ny uppskattning av behovet. Kollegiet tillstyrker sålunda att
giltighetstiden för vattendomstolens bestämmande av bygdekraftsskyldighet
förkortas. Samtidigt betonar emellertid kollegiet, att den tätare omprövningen
av bygdekraftsskyldighetens omfattning kommer att åsamka kollegiet
och vattendomstolarna ett ständigt ökande arbete, oavsett om institutet
kommer till användning eller ej.

Svenska vattenkraftföreningens skrivelse

Såsom inledningsvis anmärkts har Svenska vattenkraftföreningen till justitiedepartementet
ingivit en den 9 februari 1960 dagtecknad skrivelse rörande
bygdekraftsfrågorna, vid vilken skrivelse föreningen fogat en inom Vattenregleringsföretagens
samarbetsorgan upprättad promemoria i anledning av
norrländska vattenkraftutredningens förslag till reformering av bygdekraftsinstitutet.
I skrivelsen framhålles, att föreningen sedan remissyttrandet avgavs
haft anledning att ytterligare överväga utredningens förslag framför
allt med avseende på den ökning av arbetsmängden i vattenmålen, som skulle
bli en följd av förslagets genomförande. Föreningen betonar i samband
därmed, att man icke kan låta frågor rörande tillhandahållande av elektrisk
kraft bli av dominerande betydelse i vattenmålen med mindre vattendomstolarna
får tillgång till speciell sakkunskap på det elektriska distributionsområdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

I den vid skrivelsen fogade promemorian ifrågasattes bl. a. riktigheten i
norrländska vattenkraftutredningens utgångspunkt, att bygderna runt de
större kraftverken via bygdekraftsinstitutet bör tillförsäkras särskilda fördelar.
Därom anföres följande.

Självkostnaden för produktion av elkraft varierar starkt från kraftverk
till kraftverk. Självkostnaden för kraftens överföring till de olika förbrukningsområdena
och för distributionen inom de olika delarna av dessa områden
varierar i allmänhet ännu mera. Om kraftpriset på varje ort skulle
motsvara självkostnaden, skulle vid sådant förhållande prisvariationerna bli
mycket stora. En sådan ordning har icke ansetts önskvärd. Strävandena har
i stället gått ut på att — med iakttagande av en av kostnaderna för storkraftöverföringen
betingad differentiering mellan kraftpriserna i landets
norra, mellersta och södra delar — utjämna kostnaderna mellan olika områden.
Dessa strävanden har resulterat i att enhetliga kraftpriser tillämpas
inom varje distiäbutörs område. Detta i förening med den fortgående sammanslagningen
av mindre distributionsområden till större har''medfört att
samma kraftpriser tillämpas inom störa delar av landet. Att vi kunnat uppnå
en praktiskt taget fullständig elektrifiering även i de utpräglade glesbygderna
i landets norra delar hänger i hög grad samman med denna kostnadsutjämning.
Det ligger nära till hands att härvidlag göra en jämförelse med
televerket, som till följd av långt driven kostnadsutjämning gjort det möjligt
även för enstaka avlägset belägna abonnenter att skaffa sig telefon. För
posttrafiken och i viss mån även järnvägstrafiken gäller i princip motsvarande.
En mera allmän tillämpning av bygdekraftsinstitutet skulle innebära
ett steg tillbaka i utvecklingen.

Departementschefen

En av de många frågor, som aktualiserats genom den omfattande utbyggnaden
av vår vattenkraft, avser bestämmelserna i 4 kap. vattenlagen om
skyldighet för ägare av större vattenkraftanläggning att tillhandahålla kraft
åt kringliggande bygd, den s. k. bygdekraftsskyldigheten. Dessa bestämmelser,
som tillkommit med tanke på att b3''gden närmast omkring de större
kraftkällorna borde tillförsäkras kraft för sina behov på skäliga villkor,
har i praktiken fält väsentligt mindre betydelse än man ursprungligen torde
ha räknat med. Till detta kan ha bidragit, att elektrifieringen följt andra vägar
än de som förutsattes vid vattenlagens tillkomst. Även det förhållandet
att reglerna om bygdekraft visat sig vara svårtolkade och för sin tillämpning
kräva omfattande och kostsamma utredningar har sannolikt inverkat.

Sedan 1942 års riksdag i anledning av väckta motioner begärt utredning
bl. a. av frågan, huruvida bygdekraftsbestämmelserna kan anses tillfyllest
för det med dem avsedda syftet, har, såsom framgår av den förut lämnade
redogörelsen, bygdekraftsfrågan behandlats i flera olika sammanhang, nämligen
av elkraftutredningen, vattenlagssakkunniga och norrländska vattenkrattutredningen.
Ingen av de nämnda utredningarna har ansett sig böra förorda,
att bygdekraftsbestämmelserna skall upphävas. I vissa remissyttranden
har däremot förslag i sådan riktning framförts. Därvid har främst åberopats,
att de bestämmelser om distributionsskyldighet och prisreglering, som
år 1957 infördes i 1902 års lag om elektriska anläggningar, gjort bygdekrafts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

institutet betydelselöst. Sedan numera landsbygdens elektrifiering är praktiskt
taget genomförd — för närvarande räknar man med att endast omkring
5 000 årsbostäder återstår att elektrifiera, vilket motsvarar ungefär
sju promille av hushållen på landsbygden — är institutets betydelse i första
hand beroende av vilka fördelar i leverans- och prishänseende som kan komma
bygden till del på grund av bygdekraftsbestämmelserna. Inskränker man
sig till frågan om rätten till kraftleverans kan man konstatera, att bygdekraftsinstitutet
i dess nuvarande utformning för kraftverk sbygderna innebär
en garanti, vilken i vissa hänseenden sträcker sig längre än den, som
1902 års lag avser att skänka.1 Redan med hänsyn härtill torde bygdekraftsinstitutet
vara av en viss, om än begränsad betydelse, när det gäller att hävda
kraftverksbygdernas intressen i kraftförsörjningshänseende. Då ett slopande
av bygdekraftsbestämmelserna sålunda kan innebära en försämring
för bygden, är jag icke beredd att tillstyrka en sådan åtgärd.

Skall bygdekraftsinslilutet bibehållas, är en omarbetning av reglerna i
ämnet erforderlig. Av intresse är därvid i första hand målsättningen tör en
sådan omarbetning. Såsom förut anmärkts har de nuvarande bestämmelserna
tillkommit för att tillförsäkra bygderna kring de större vattenkraftverken
erforderlig kraft till skäligt pris. Man torde sålunda icke ha åsyftat
att låta kraftverksbygderna komma i åtnjutande av någon särskild prisförmån
i betydelsen av en särskild subvention på kraftpriset för att detta skulle
bli förhållandevis lägre än i trakten i övrigt. Någon anledning att vid en reformering
av institutet frångå denna principiella inställning synes mig icke
föreligga, detta så mycket mindre som det allmännas strävan är att — under
tillämpning av enhetliga taxor i närliggande bygder — tillförsäkra alla kraftkonsumenter
elkraft till lägsta möjliga pris. Icke heller i övrigt torde några
mera genomgripande ändringar i gällande regler böra övervägas. Målet bör
vara att förbättra bygdens ställning främst genom att, såvitt nu är i fråga,
göra bygdekraftsreglerna lättare att tillämpa än de är för närvarande. Flera
av de förslag, som framkommit genom de företagna utredningarna, synes
mig väl ägnade att genomföras såsom ett led i en sådan strävan.

Enligt de gällande bestämmelserna omfattar bygdekraftens användningsområde
hantverk, småindustri och lantbruk samt belysnings-
och uppvärmningsändamål. Vad särskilt beträffar bygdekraftens utnyttjande
för industriella ändamål sammanhänger begränsningen av användningsområdet
till småindustrien med bygdekraftsinstitutets ursprungliga
syfte, som just varit att förhindra att hela den befintliga krafttillgången,
till men för de direkta bygdebehoven, skulle tagas i anspråk bl. a. för de
större industriella kraftbehovens tillgodoseende. En utvidgning av bygdekraftens
användningsområde i förevarande hänseende skulle sålunda innebära
ett avsteg från de principer, varå institutet hittills vilat. Emellertid
torde man numera betrakta dylika frågor på ett annat sätt än man gjorde
vid tiden för vattenlagens tillkomst. I våra dagar anses det ju viktigt från

1 Jfr prop. 1957:161 s. 48 f.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1962

bygdesynpunkt, att förutsättningarna för den lokala industrien är goda i
olika hänseenden, däribland i fråga om krafttillgången. Härtill kommer så
att det med hänsyn till den omläggning av det lokala näringslivets struktur,
som vattenkraftutbyggnaderna ibland nödvändiggör, kan innebära en fördel
särskilt för kraftverksbygderna, om kraftförsörjningsläget är gynnsamt för
den lokala industrien. Jag kan alltså tillstyrka de förslag, som i olika sammanhang
framförts om att kretsen av bygdekraftsberättigade skall utsträckas
till att omfatta även annan industri än småindustri. Därvid uppkommer
frågan, om bygdekraftens användningsområde såsom norrländska vattenkraftutredningen
föreslagit skall vidgas till att omfatta allenast sådan
större industri, som utredningen betecknat som mellanstor, eller om bygdekraften
skall få utnyttjas även av storindustrien. I detta hänseende vill jag
framhålla, alt det icke torde vara möjligt att uppställa en regel för gränsdragningen
mellan storindustri och mellanstor industri, som är lätt att
tillämpa och samtidigt leder till ett i alla situationer riktigt och rättvist
resultat. Med hänsyn härtill anser jag det lämpligast, att storindustrien icke
uteslutes. Ej heller synes det mig erforderligt att, såsom från något håll
föreslagits, giva de i vattenlagen nu särskilt nämnda intressena förtursrätt
till bvgdekraften framför den större industrien. Föreligger anspråk på bygdekraft
såväl från sådan industri som från företrädare för andra intressen
och räcker icke bygdekraften till för att fullt tillgodose alla anspråken, får
det ankomma på vattendomstolen att företaga en avvägning mellan dem.
Därvid bör de intressen, som från bygdens synpunkt framstår som angelägnast,
i första hand gynnas. Jag vill i detta sammanhang såsom min mening
framhålla att, om till följd av kraftbrist inskränkningar i kraftkonsumtionen
finnes påkallade i folkhushållets intresse, dessa lärer få avse även
bygdekraften.

Vad angår frågan om omfattningen av skyldigheten att
tillhandahålla bygdek raft innebär de gällande reglerna härom
att viss andel — intill en tiondel —• av den vid vederbörande kraftverk uttagbara
ärliga kraftmängden skall reserveras för tillgodoseende av kringliggande
bygds behov av kraft för ändamål, som nyss berörts. Andelen skall för
viss tid i sänder bestämmas av vattendomstolen med beaktande dels av omfattningen
av den rätt anläggningens ägare erhållit att för vattenkraftens
tillgodogörande förändra förut rådande vattenstånds- och avrinningsförhål1
anden, dels å ena sidan av det behov av kraft som inom bygden föreligger
eller inom en nära framtid är att motse och å andra sidan av den tillgång
på kraft, som eljest är att påräkna för ändamålet.

Vattenlagssakkunniga har i motiven till sitt förslag gjort en analys av den
närmare innebörden av berörda regler, vilka särskilt såvitt angår begreppet
»årlig kraftmängd» i rättstillämpningen vållat åtskillig tvekan. Det torde ej
kunna bestridas att en närmare precisering i lagtexten av hithörande spörsmål
från flera synpunkter skulle vara till fördel. Å andra sidan följer av
bygdekraftsinstitutets karaktär, att möjlighet till anpassning efter olika för 5

Bihang till riksdagens protokoll i962. 1 samt. Nr 21

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

hållanden bör finnas inom den ram vattendomstolen fastställt. Av samma
skäl torde ej vara påkallat, att vattendomstolen i sitt beslut rörande bygdekraftsandelen
tager mera preciserad ståndpunkt i frågor, som blir aktuella
först när tillämpning av bygdekraftsskyldighetcn begäres. Vattenlagssakkunnigas
uttalanden i anslutning till hittillsvarande praxis synes mig i huvudsak
ägnade att tjäna till vägledning för rättstillämpningen på området.

Utsträckes kretsen av bygdekraftsberättigade till att omfatta även annan
industri än småindustri, synes man ha att överväga, huruvida icke en höjning
av bygdekraftsandelens maximum utöver nuvarande tio procent med
anledning därav kan vara påkallad. Såsom norrländska vattenkraftutredningen
anmärkt torde emellertid utrymme i regel finnas för vidgad användning
av bygdekraften även inom den nuvarande ramen, en uppfattning
som vinner stöd i de uppgifter om fastställda andelstal, vilka redovisas i den
härvid såsom bilaga C fogade tabellen. Jag är därför icke beredd att för närvarande
föreslå någon ändring av lagreglerna i förevarande hänseende.

Norrländska vattenkraftutredningen har riktat viss kritik mot lagens regler
angående de omständigheter, som vattendomstolen skall beakta, då den
periodvis fastställer bygdekraftsandelens storlek inom den i lagen angivna
ramen. Utredningen har därvid förordat, att andelen skall bestämmas med
ledning av bygdens kraftbehov men utan att hänsyn tages till medgivna förändringar
i vattenförhållandena eller till den tillgång på kraft, som eljest
må vara att påräkna. I vad detta förslag avser hänsynen till vattenförhållandena,
vilka saknar närmare samband med kraftförsörjningsfrågorna,
vill jag i likhet med remissorganen förorda dess genomförande. Däremot
kan jag icke tillstyrka ett upphävande av föreskriften om skyldighet för
vattendomstolen att beakta tillgången på kraft, som eljest må vara att påräkna
för ändamålet.

En fråga, som givit upphov till tvekan och osäkerhet i tillämpningen, rör
bestämningen av b y g d e b e g r e p p e t. De nu verkställda utredningarna
visar också, att betydande svårigheter föreligger att få till stånd en klar och
otvetydig definition av begreppet. Att i lagtexten närmare definiera detsamma
lärer sålunda knappast vara möjligt.

Frågan om bygdeområdets utsträckning har tidigare varit aktuell i samband
med revision av vattenlagens bestämmelser om regleringsavgift.1 Med
hänsyn till de betydande olikheter som föreligger mellan bygdekrafts- och
regleringsavgiftsinstituten torde det dock vara klart, att en sammankoppling
av frågan om bygdeområdet såvitt angår bygdekraft med spörsmålet
inom vilket område regleringsavgifter må komma till användning icke är
ägnad att i nämnvärd mån bidraga till frågans närmare lösning.

Vattenlagssakkunniga har i sina motiv angivit vissa riktlinjer, som enligt
de sakkunnigas mening borde följas vid bestämmande av bygdebegreppet i
den mening vari det förekommer i 4 kap. 1 § vattenlagen. Såsom grundprincip
skulle gälla att man i varje särskilt fall hade att undersöka vilken räjong

1 Jfr bl. a. andra lagutskottets uti. 1944: 33 s. 28.

Kungl. Maj. ts proposition nr 24 år 1962

som naturligen kunde anses räkna strömfallet som sin kraftkälla. Härvid
finge man icke — såsom möjligen kunde utläsas av uttalanden i ämnet i
1917 års sakkunnigbetänkande — stanna vid det område, vars befolkning
kunnat tillgodogöra sig strömfallets vattenkraft i sågverks- och kvarndrift
eller annan småindustri. Å andra sidan måste bortses från sådana områden,
som för sin elektrifiering krävde högspänningsledningar av stor kapacitet.
Vidare borde särskilt beaktas, att bygdeområdet måste utgöra ett lämpligt
distributionsområde. Norrländska vattenkraftutredningen har för sin del
gjort uttalanden, som i stort sett motsvarar de sakkunnigas. Även enligt
min mening överensstämmer dessa synpunkter väl med de grundsatser, varpå
bygdekraftsinstitutet enligt gällande vattenlag vilar. Till komplettering
av uttalandena må anmärkas, att viss hänsyn även bör tagas till den bygdekraftspliktiga
anläggningens storlek. Tillgodogöres ett flertal fall i en gemensam
kraftstation i stället för i flera mindre, men var för sig bygdekraftspliktiga
verk bör sålunda detta förhållande rimligen beaktas vid bygdeområdets
bestämmande.

På sätt jag i det föregående anfört beträffande bygdekraftsandelens fastställande
bör det även i fråga om bygdeområdets bestämmande finnas anpassningsmöjligheter.
Jag kan därför ej ansluta mig till tanken att vattendomstolen
redan i sitt beslut om bygdekraftsandelen skall, till men icke
minst för bygdeintressena, med bindande verkan i detalj angiva inom vilket
område kraften skall tillhandahållas. En annan sak är att vattendomstolen
i beslut angående bygdekraftsskyldighetens omfattning självfallet kan —
vid angivande av de skäl, varå avgörandet grundas — redovisa den utsträckning
av bygdeområdet, som domstolen räknat med.

Såsom vattenlagssakkunniga anmärkt, har vattendomstolen möjlighet att
med stöd av 17 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken i mellandom pröva,
huruvida den, som jämlikt 4 kap. 4 § vattenlagen ansökt om utfående av
bygdekraft, tillhör vederbörande kraftanläggnings bygdeområde. Är delta
tveksamt, kan fördelar i rättegångskostnadshänseende ernås genom en uppdelning
på skilda avgöranden.

Vad härefter angår de frågor som avser tillämpningen av skyldigheten
att tillhandahålla bygdekraft vill jag biträda förslaget
till ändrad lydelse av 4 kap. 4 g första stycket, innebärande att den
tid, inom vilken bygdekraft skall börja tillhandahållas, i särskilda fall må
sättas kortare än två år efter ansökningens delgivande. Självfallet kan dock
kraftverksägaren ej åläggas att tillhandahålla bygdekraft, förrän kraftverket
tagits i drift. Ett förslag om införande av föreskrift om provisoriskt
igångsättande av bygdekraftsleverans kan jag icke biträda.

Redan enligt gällande rätt torde ägare av bygdekraftspliktigt kraftverk
vara skyldig svara för att bygdekraft verkligen kan tillhandahållas och detta
vid spänning och under villkor i övrigt, som kan vara lämpliga med hänsyn
till bygdekraftsändamålen. Huruvida kraften producerats i det ifrågavarande
verket eller anskaffats från annat håll, synes vara av underordnad betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b är 1962

Del lärer därför ej vara erforderligt att i vattenlagen intaga uttryckliga föreskrifter
i dessa hänseenden.

Vattenlagssakkunniga liar i sin promemoria behandlat förfaringssättet i
det komplicerade fall, då flera kraftverks bygdeområden i större eller mindre
grad täcker varandra, samt för sådana situationer framlagt förslag till nytt
stadgande att intagas såsom ett andra stycke i 4 kap. 4 g. Även enligt min
mening är en reglering i lagen av denna fråga ägnad att underlätta bygdekraftsinstitutets
användning. I enlighet med de sakkunnigas förslag bör
stadgas, att vattendomstolen skall, efter vad som från kraftförsörjningssynpunkt
finnes ändamålsenligt, bestämma från vilken anläggning bvgdekraften
skall tagas. I anslutning härtill bör dessutom föreskrift lämnas om
den gottgörelse ägaren av sistnämnda anläggning bör beredas av övriga
anläggningars ägare. Hänsyn bör härvid tagas icke blott — såsom de sakkunniga
förutsatt — till den kraft, som enligt vattendomstolens beslut skall
tillhandahållas för bygdekraftsändamål, utan även till andra förhållanden,
främst kostnader för installation av sådana särskilda anordningar, vilka kan
erfordras för leverans av bygdekraften. Gottgörelse i dessa hänseenden bör
utgå i den omfattning, som med hänsyn till omständigheterna finnes skälig.
Till ledning vid bestämmandet av gottgörelse för kraftleverans kan tjäna
norrländska vattenkraftutredningens uttalande, att kraftverken bör avstå
bygdekraft till de gemensamma områdena i förhållande till verkens produktionsförmåga.
I vad åter gäller installationskostnaderna bör vid fördelningen
beaktas, att ingen rimligen skall behöva bidraga med större belopp än han
skulle ha fått vidkännas, om leveransskyldigheten för hans andel förlagts
till det egna verket. Beträffande ersättningsformen har de sakkunniga föreslagit,
att gottgörelse för kraftleverans skall lämnas genom överföring av
kraft från övriga anläggningar. Så torde också regelmässigt böra ske. Med
tanke på att anläggningarna stundom kan vara utan elektrisk förbindelse
med varandra, måste dock gottgörelse i penningar kunna komma i fråga.
För installationskostnaderna synes naturligt, att gottgörelsen lämnas i penningar,
berörda kraftverksägare självfallet obetaget att överenskomma om
annan ersättningsform.

För att bygdekraftsinstitutet i fortsättningen skall få reell betydelse önskar
norrländska vattenkraftutredningen reglerna så utformade, att bygdekraften
kan ingå som ett naturligt led i bygdens kraftförsörjning. Utredningen
förordar därför en föreskrift om att bygdekraften skall tillställas
ortens distributionsföretag. Med hänsyn såväl till önskemålet att icke åstadkomma
hinder för en rationell distributionsapparat som till svårigheterna
att alltid skapa erforderliga garantier för att fördelarna av bygdekraften
verkligen kommer vederbörande bygd till godo, vill jag i likhet med några
remissinstanser ifrågasätta lämpligheten av en sådan föreskrift. Detta utesluter
emellertid icke att de lokala distributionsföretagen kan och bör
ifrågakomma som mottagare av bygdekraft. Även om meningen ursprungligen
torde ha varit, att bygdekraften skall levereras direkt till de särskilda
avnämarna, lärer något formellt hinder icke möta mot att — jämte de

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1962

särskilda konsumenterna — även distributionsföretag och sådana kommuner,
som svarar för kraftdistribution, själva för talan om utfående av
bygdekraft. En sådan ordning, som ofta torde vara en förutsättning för att
bygdekraften skall kunna användas, kräver dock ovillkorligen garantier för,
att eventuella fördelar av bygdekraften i prishänseende skall tillkomma de
slutliga konsumenterna och icke företaget eller det kommunala elektricitetsverket
samt att bygdekraften icke skall komma annan till godo än lagen
avsett. I vilken omfattning och på vad sätt kontroll i dessa hänseenden
bör ske, får vattendomstolen taga ställning till i det särskilda fallet.

Allmän enighet synes råda om att vattenlagens regler angående priset
på bygdekraft bör omarbetas. Förslag i detta hänseende har också
framförts såväl av de utredningar, vilka sysslat med bygdekraftsinstitutet
under senare år, som av flera remissinstanser. Förslagen bygger på två olika
huvudprinciper. Norrländska vattenkraftutredningen förordar, att bygdekraftspriset
i första hand skall, liksom hittills, bestämmas på basis av kraftverksägarens
självkostnad för kraft från det ifrågavarande kraftverket,
medan andra, bl. a. vattenlagssakkunniga, förordat att gängse taxor skall
läggas till grund vid prisbestämningen. För egen del vill jag uttala min anslutning
till den sist nämnda av de båda principerna. Att bestämma bygdekraftspriset
med ledning av ägarens självkostnad synes mig nämligen vara
förbundet med betydande olägenheter. På grund av mängden av och den
komplicerade beskaffenheten hos de faktorer, som måste beaktas när man
skall beräkna självkostnaden, har den nuvarande lagregeln, enligt vilken
ersättning skall givas med ett belopp, motsvarande självkostnaden med tilllägg
av två procent å anläggningskapitalet, visat sig vara utomordentligt
svår att tillämpa i praktiken. Det finnes anledning förmoda, att denna svårighet
i väsentlig mån bidragit till, att bygdekraftsinstitutet icke kommit
till någon direkt användning. Härtill kommer, att självkostnadsprincipen
kan leda till ojämna resultat, som stämmer dåligt överens med vår tids strävan
efter enhetliga taxor i närliggande bygder. Som exempel på detta må
åberopas vad som förekommit i ett av vattendomstol år 1960 avgjort mål
om utbekommande av bygdekraft från två närbelägna kraftverk. Det ena
kraftverket hade tagits i drift år 1952 och det andra var under byggnad ännu
vid tiden för vattendomstolens dom. 1 målet beräknades självkostnaden för
kraft, utvunnen i det yngre verket, till ett mer än dubbelt så högt belopp
som självkostnaden för kraft från det äldre verket. Denna betydande skillnad
i självkostnad berodde, förutom på sämre utbyggnadsförhållanden, till
ej oväsentlig del på stegrade anläggnings- och räntekostnader. I detta sammanhang
kan anmärkas, att samma iakttagelser om självkostnadsprincipens
verkningar, vilka redovisats här, även gjorts i Norge, som i sina regler om
koncessionskraft har en motsvarighet till vårt bygdekraftsinstitut.

Jag har inledningsvis framhållit, alt bygdekraftsinstitutets syfte liksom
hittills bör vara att tillförsäkra de bygder, där vattenkraften produceras,
erforderlig kraft till skäligt pris. Såsom jag också antytt betyder detta icke,

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1062

att priset på bygcfekraften bör sättas så lågt, att kraftverksbygderna därigenom
får särskilda förmåner på övriga kraftkonsumenters bekostnad. Utgår
man därifrån, synes det innebära en lämplig avvägning att — i anslutning
till bestämmelsen om prisreglering i 1902 års lag och i enlighet med vattenlagssakkunnigas
förslag — ersätta vattenlagens nuvarande prisregel med en
bestämmelse av innehåll, att skälig ersättning skall givas för bygdekraften.
Utan sådana omständliga utredningar, som kräves för att fastställa ägarens
självkostnad för kraft från ett visst kraftverk, kan man då bestämma priset
på grundval av gängse krafttaxor i den del av landet, vari det bygdekraftspliktiga
kraftverket ligger. Det må i anslutning härtill erinras om att
vid prisreglering enligt 1902 års lag skäligheten av priset å viss strömleverans
skall bedömas med hänsyn till de förhållanden, under vilka strömmen
i det särskilda fallet levereras.1

Såsom både vattenlagssakkunniga och norrländska vattenkraftutredningen
föreslagit bör det i första hand ankomma på parterna själva att sluta
avtal om priset för bygdekraften mot bakgrund av de leveransvillkor i övrigt,
som vattendomstolen föreskrivit. Kan parterna icke komma överens,
bör prisfrågan hänskjutas till statens prisregleringsnämnd för elektrisk
ström. I sin verksamhet handlägger denna nämnd på grund av föreskrift
i 1902 års lag ärenden av liknande natur och i nämnden ingår erforderlig
teknisk-ekonomisk expertis. Den torde med hänsyn härtill vara väl skickad
att avgöra tvister om priset på bygdekraft.

Enligt 1902 års lag skall framställning om prisreglering ingivas till kommerskollegium,
som, därest framställningen ej finnes uppenbart ogrundad,
skall överlämna den till prisregleringsnämndens prövning. Såsom nämnden
i remissyttrande förordat, bör emellertid framställning om reglering av priset
å bygdekraft göras direkt till nämnden.

Enligt gällande instruktion för prisregleringsnämnden åligger det denna
att, då framställning om prisreglering inkommit, i första hand söka åstadkomma
frivillig uppgörelse mellan parterna. Även i fråga om bygdekraftsärendena
synes en motsvarande förlikningsverksamhet böra ankomma på
nämnden. Anledning saknas då att såsom ifrågasatts ålägga vattendomstolen
att leda prisförhandlingarna mellan parterna.

Jag kan för min del ej ansluta mig till tanken att anläggningens ägare
bör vara pliktig att helt stå för kostnaderna för förfarandet
enligt 4 kap. 4 § vattenlagen. Även om förfarandet i viss mening är en fortsättning
på ansökningsmålet rörande tillstånd till anläggningen, är de till
bygdekraft berättigade ej att anse som sakägare i egentlig mening. Man
torde därför böra i princip bibehålla den ill kap. 65 § stadgade ordningen,
att sökanden skall svara för såväl egna som motpartens kostnader, om och
i den mån icke rättegångsmissbruk föranleder annat. Emellertid har, såsom
vattenlagssakkunniga framhållit, frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna
i mål av detta slag ibland lösts på sådant sätt, att parterna fått

Jfr SFS 1939: 807.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1962

vidkännas envar sina kostnader. Detta på grundval av gällande rätt tillämpade
förfaringssätt torde ofta vara befogat med hänsyn till målens speciella
karaktär.

En förkortning enligt norrländska vattenkraftutredningens förslag av giltighetstiden
för vattendomstolens beslut beträffande
kraftverksägares skyldighet att avstå kraft till kringliggande bygd skulle
otvivelaktigt vara till fördel från vissa synpunkter. Med hänsyn bl. a. till
den ökning av vattendomstolarnas och kammarkollegiets arbetsbörda, som
cn sådan åtgärd torde komma att medföra, är jag emellertid för närvarande
icke beredd att tillstyrka densamma.

De ändringar i 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen, som påkallas för genomförande
av den nu förordade revisionen av bygdekraftsinstitutet, bör träda i
kraft den 1 januari 1963 och synes kunna göras tillämpliga även i fråga
om företag, till vilka tillstånd givits före bestämmelsernas ikraftträdande.
Vid fullföljd av talan mot avgörande som träffats före den nya lagens
ikraftträdande, bör dock äldre lag tillämpas. Såsom vattenlagssakkunniga
föreslagit bör, om förordnande angående tillhandahållande av kraft meddelats
enligt 4 kap. 4 § i dess hittillsvarande lydelse, de i förordnandet stadgade
villkoren gälla intill utgången av den tjuguårsperiod, för vilken skyldighet
föreligger att tillhandahålla bygdekraft.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A)1, måtte för det i 87 § regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

1 Denna bilaga, som frånsett den i lagrådets utlåtande förordade ändringen och vissa formella
jämkningar är likalydande med motsvarande vid propositionen fogade lagförslag, har här uteslutits.

Kungi. Maj.ts proposition nr 24 år 1962

Bilaga B

Vid vattenlagssakkunnigas promemoria fogat förslag till

Lag om ändrad lydelse av 4 kap. 4 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 4 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr
523) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi\Tes.

4 §•

Vill någon--— hos vattendomstolen. Där ej annorlunda överenskom mes

eller eljest särskilda omständigheter föreligga, vare ägaren icke pliktig
att tillhandahålla sökanden kraft tidigare än två år efter det ansökningen
delgivits honom. Kraften skall---anses skäligt.

Kan skyldighet att tillhandahålla kraften ifrågakomma för två eller flera
kraftanläggningar, bestämme vattendomstolen, efter vad som ur kraftförsörjningssynpunkt
finnes mest ändamålsenligt, från vilken anläggning kraften
skall tillhandahållas; och må, i den omfattning som med hänsyn till omständigheterna
finnes skälig, gottgörelse beredas ägaren av den anläggningen
genom överföring av kraft från den eller de övriga anläggningarna.

I den mån kraft, varom i denna § är fråga, tages i anspråk, skall skälig
ersättning därför givas. Är fråga om kraft, för vilken vid frivilligt tillhandahållande
ersättning skulle utgå antingen enligt statlig taxa för leverans av
elektrisk kraft eller ock enligt taxa, fastställd av kommunal myndighet för
tillhandahållande av elektrisk kraft inom kommunen, skall den taxan tillämpas,
där ej annorlunda åsämjes. 1 annat fall bestämmes ersättningen i händelse
av tvist genom prisreglering i den ordning, som enligt vad därom särskilt
är stadgat gäller i fråga om tillhandahållande av kraft från elektrisk
starkströmsanläggning.

Vattendomstolen skall i samband med beslut i anledning av ansökan, som
ovan sagts, lämna besked, huruvida ersättningen, i brist på åsämjande mellan
parterna, skall utgå efter statlig eller kommunal taxa eller bestämmas
genom prisreglering, ävensom meddela föreskrifter beträffande villkoren i
övrigt för kraftens tillhandahållande; och gälle beträffande rätt att påkalla
ändring i sålunda meddelade bestämmelser vad i 9 kap. 29 § finnes för där
avsett fall föreskrivet.

Vad i---denna §.

Denna lag träder i kraft den ; dock att, där före ikraftträdandet

förordnande om tillhandahållande av kraft givits jämlikt 4 kap. 4 §, nya
lagen ej må med avseende å den tidrymd av tjugu år, för vilken vattendomstolens
avgörande angående skyldighet för anläggningens ägare att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd skall gälla, föranleda ändring av de
föreskrifter, som meddelats i samband med förordnandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b år 1962

Bilaga C

Vid norrländska vattenkraftutredningens betänkande fogad

Tabell rörande bygdekrafts institutet

I nedanstående tabell angives de andelstal, som fastställts i fråga om skyldighet
att leverera bygdekraft från olika kraftverk, samt året för avgörandet.

Anläggning	År Luleälv	Procent	Anm.
Porjus kraftverk...........	1927 Pileälv	2
Sikfors kraftstation........	1938 Skellefteälv	3,5
Krångforsens kraftstation ...	1926	5
Ringsele kraftverk.........	1943	2
Granforsens kraftverk......	1952	3,5
Finnfors kraftstation....... r -	1952 Umeälv	3,5
Harrsele kraftstation.......	1926	5
Norrforsens kraftstation____	1926	3
Klabböle kraftstation......	1933	5
Hällforsens kraftstation ....	1938	10	Av ökningen genom insättandet av det tredje aggregatet
Pengfors kraftverk.........	1955 Öreälv	2
Storforsens kraftanläggning .	1922	5
Agnäs kraftverk...........	1949	10
Storforsens kraftverk........... 1956 Gideälv Kraftverk vid Dombäcksmarkfor-	10
sårna...................		5
Kraftverk vid Långforsen . .	1930 Moälven	5
Ytterselsforsens kraftstation ,	---- 1927 Norra Anundsjöån	5
Anundsjö kraftverk........	1955 Ångermanälven	10
Gulsele kraftverk..........	1954	1
Edensforsens kraftverk.....	1956	0,4
Lasele kraftverk...........	1956	0,4

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i år 1962

Anläggning	År	Procent	Anm.
Kilforsens kraftverk..........	1953	0,5
Nämforsens kraftverk.........	1946	0,2
J> » .........	1947	0,15	Fr. o. m. den tidpunkt då Forsmo kraft-verk tages i drift
Forsmo kraftverk.............	1947	0,05
Junsterforsens kraftverk.......	1946	10
Lövöns kraftverk.............	1922	10	Av 388 hkr
Storfinnforsens kraftverk......	1953	1,7
Forsse kraftverk..............	1932	5
Hjälta kraftverk..............	1949 Indalsälven	0,075
Järpströmmens kraftverk.....	1940	0,05
Mörsils kraftverk.............	1949	1
Sällsjö kraftverk..............	1952	0,3	Dock högst 0,3 milj. kWh/år
Hissmofors kraftverk.........	1938	1
Kattstrupeforsens kraftverk —	1941	0,25
Näsaforsens kraftverk........	1924	5
Midskogs kraftverk...........	1944	i
Näverede kraftverk..........	1955	i
Stuguns kraftverk............	1956	i
Krångede kraftverk...........	1938	1,5
Gammelänge kraftverk.......	1944	1
Hammarforsens kraftverk.....	1930	1,5
Svarthålsforsens kraftverk .. ..	1955	1
Stadsforsens kraftverk.......	1939	0,5
Hölleforsens kraftverk........	1949	—
Sillre kraftverk..............	1932 Ljungan	2,5
Hummelö kraftverk..........	1925	5
Johannisbergs kraftverk.......	1938	2
Leringsforsens kraftverk.......	1944	2
Torpshammars kraftverk.....	1922	1,5
Hemgravsforsens kraftverk . . ..	1938	2
Skallböle kraftverk..........	1949	2,25
Matfors kraftverk............	1938	4,5
Wiiforsens kraftverk.........	1943 Delångerån	5	Fastställt i reglerings-mål
Sågfallets kraftverk...........	1933	5	Fastställt i reglerings-mål
Järnverksfallets kraftverk ....	1938 Ljusnan	5	- » -
Ljusne nedre kraftverk.......	1929	5
Höljebro kraftverk...........	1938	1,5
Bergviks kraftverk...........	1938	1,5
Landafors kraftverk.........	1933	5
Rens kraftverk..............	1938	5

Kungi. Mcij. ts proposition nr 21 år 1962

Anläggning	År	Procent	Anm.
Broddlägrets kraftverk......	1947	5
Dönje kraftverk............	1953	3
Laforsens kraftverk.........	1953	1
Krokströmmens kraftverk . ..	1952 Voxnan	0,7
Sunnerstaholms kraftverk . . .	1926	5
Alfta kraftverk.............	1944 Dalälven	2
Älvkarleby kraftverk.......	1930	5
Lanforsens kraftverk........	1930	5	4 kap. 2 § andra st. vl.
Untra kraftverk............	1938	3
Näs’ kraftverk.............	1936	8
Avesta kraftverk...........	1938	6	4 kap. 3 § vl.
Månsbo kraftverk...........	1938	6	— »,—
Stora Skedvi kraftverk .....	1949	2,5
Långhags kraftverk.........	1945	5
Domnarvets kraftverk.......	1924	5
Bullerforsens kraftverk......	1924	5
Kvarnsvedens kraftverk.....	1924	5
Forshuvuds kraftverk.......	1924	5
Gråda kraftverk............	1951	3
Båthusströmmens kraftverk ..	1955	10
Hansjö kraftverk...........	1956	10
Lindbyns kraftverk.........	1953	2
Mockfjärds kraftverk........	1938	5
Skifsforsens kraftverk.......	1938	5
Hummelforsens kraftverk____	1938	7
Horrmundsvalla kraftverk ...	1956	5
Gävunda kraftverk.........	1954 Kolbäcksån	2
Sörkvarns kraftverk........	1941 Arbogaån	3
Frötuna kraftverk..........	1936 Motalaström m. m.	5
Motala kraftverk...........	1918	5	Av vunnen kraftök-ning
» » ...........	1921	5	— » —
» » ...........	1928	5	- » -
D » ...........	1938	5	- » _
Näs’ kraftverk.............	1935	5	- » -
» » .............	1938	5	- » -
Malfors kraftverk...........	1931	2
Bodensfors kraftverk........	1924	6,67	Av vunnen kraftök-
Boxholms kraftverk.........	1944	2,4	ning
Svartafors kraftverk........	1924	6,67	_ )) _
öjebro kraftverk...........	1924	5	_ )) _
Ljusfors kraftverk..........	1927	3,33	- » -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1962

Anläggning	År	Procent	Anm.
Kimstads kraftverk..........	1948	3	Av vunnen kraftök-ning
Bergsbrons kraftverk.........	1926	6,67	— »—
Huskvarna kraftverk.........	1939 Lagan	6
Timsfors kraftverk...........	1926	8,33	- » -
» » ...........	1935	8,33	- » -
Maj enfors kraftverk..........	1926	8,33	— » —
Bassals kraftverk............	1926	8,33	- » -
Knäred kraftverk............	1926	8,33	— » —
Skogaby kraftverk...........	1926	8,33	— » —
Ljungby kraftverk...........	1926	8,33	- » -
Strömsnäs kraftverk.........	1926	8,33	- » -
Karsefors kraftverk..........	1930	3,33
Traryds kraftverk...........	1939	1,67
Skeens kraftverk............	1948 Emån	3
Högsby kraftverk............	1922 Helgeån	5	Av vunnen kraftök-ning
Delary kraftverk............	1941 Nissan	5	Av vunnen kraftök-ning
Nissaströms kraftverk........	1945	2
Hyltebruks kraftverk........	1925	5	Av ökningen
Bydöbruks kraftverk.........	1925 Ä tran	5
Skogsforsens kraftverk.......	1946	4
Yngeredsfors kraftverk.......	1946	4
Åtrafors kraftverk...........	1946	4
Bällforsens kraftverk.........	1947 Gölaälv	3
Lilla Edets kraftverk........	1937	3	Av ökningen
Trollhätte kraftverk.........	1926	3	Av tredje utbyggna-den
Vargöns kraftverk...........	1932 Säveån	3
Flöda nedre kraftverk.......	1939 Enningedalsälven	3
Bullarens (Kynne) kraftverk ..	1927 Bgälven	2,5
Sundhagsfors kraftverk.......	1940 Glaälven	3
Glava kraftverk.............	1956	10	Av ökningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b år 1962

Anläggning	År Norsälven	Procent	Anm.
Edsvalla kraftverk...........	1944 Klarälven	2
Edsforsens kraftverk.........	1955	7
Skoga kraftverk.............	1945	2
Forshults kraftverk..........	1938	0,67	Av kungsådrans vat-tenkraft
» » ..........	1939 i:,	0,67	Av övrig uttagbar vattenkraft
Munkfors kraftverk..........	1948	10	Av ökningen
Forshaga kraftverk..........	1948	4
Lettens kraftverk............	1956	2
Maltaforsens kraftverk.......	1935	2
Hagfors kraftverk...........	1935	3
Nains kraftstation...........	1935 Gullspångsälven	1
Brattforsens kraftanläggning ..	1941	10	Av ökningen
Nykroppa kraftverk.........	1956		30 turbinhästkrafter
Gullspångs kraftverk.........	1926	10	Av ökningen
» » .........	1938	0,6	Av vattenkraften i kungsådran

Kungi. Maj:ts proposition nr 2i år 1962

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj-.ts lagråd den 4 januari
1962.

Närvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 8 december 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,
Hertigen av Halland, i statsrådet den 10 november 1961, liade Kungl.
Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn G. Dyrssen.

Lagrådet yttrade: Enligt motiven till 4 § andra stycket skall ägaren av den
anläggning från vilken kraften tages kunna erhålla gottgörelse jämväl medelst
kraftöverföring. Då domstol icke utan stöd i lag torde kunna föreskriva
att ersättning skall utgå annorledes än i penningar, bör angivas att
gottgörelsen kan utgå medelst kraftöverföring eller i penningar.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

KungI. Maj. ts proposition nr 24 år 1962

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1962.

Närvarande: . ■.?

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 4 januari 1962
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 10 november 1961 remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden, att
lagförslaget, med ändring av 4 § andra stycket i överensstämmelse med lagrådets
yrkande samt med ett par redaktionella jämkningar, måtte jämlikt
87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ulla Larsson

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

611069