Kungl. Maj.ts proposition nr 171 åt 196*2
1
''r.i <• • i1 .• I.;’ i '' . I i t
-:t •’ "■ V .: \ i )''/ !>•>. n r »I !»;)/. {mnl’i;h r»i / I >1 I >ut;!v>vb mi
:*.ii -:r. >»f i ; i, • >1 .. »I- rdf’> it ’>''j - j ‘ A ^ >i »t 41. /1 i Jr/il#
.''M
f <> • -!... •• •!? i-, Nr 171 1
. r'':''; >/ ,! i ] j ,il''. -''..1-1 f''i’l/1 ;SI<)f|i ij It*
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna
havet m. m.; given Stockholms slott den 27 april 1962.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag med förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. in.
GUSTAF ADOLF
Gösta Skoglund
Propositionens huvudsakliga innehåll
Liksom praktiskt taget alla världens stater är Sverige anslutet till den
internationella telekonvention, som slöts i Geneve år 1959. Enligt ett till
konventionen hörande radioreglemente gäller förbud mot rundradiosändning
på öppna havet och i luftrummet däröver. Sedan fyra radiosändare förlagts
utanför de nordiska ländernas kuster och i strid med nämnda förbud
anordnat rundradiosändningar, har regeringarna i de nordiska länderna
efter rekommendation av Nordiska rådet beslutat företaga gemensamma
åtgärder i syfte att stoppa dessa sändares verksamhet och hindra förverkligandet
av förefintliga planer att upprätta nya sändare.
Det framlagda lagförslaget innehåller i huvudsak följande.
Den som på öppna havet eller i luftrummet däröver bedriver rundradiosändning
på sådant sätt att radiomottagning i Sverige, Danmark, Finland
eller Norge störes eller kan störas straffas med dagsböter eller fängelse. Detsamma
gäller den som här i riket eller utom riket medverkar till sådana
sändningar. Straff skall dock ej ifrågakomma annat än för vissa särskilt
angivna former av medverkan. I fråga om andra konventionsstridiga sändningar
än sådana, som stör eller innebär fara för störning i ovannämnda
länder, förbjudes endast viss medverkan, som lämnas i Sverige eller av
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 171
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 dr 1962
svensk utom riket. Främst avses härvidlag yrkesmässig verksamhet eller
medverkan i betydande omfattning. Åtal för sådan medverkan får ske endast
efter medgivande av Konungen eller den Konungen bemyndigat härtill.
Förslag om lagstiftning av liknande innehåll har framlagts i Danmark
och väntas inom kort komma att framläggas i Finland och Norge.
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962
3
Förslag
till
Lag
med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna havet m. m.
1 anledning av internationella telekonventionen, vilken biträtts av Sverige,
Danmark, Finland och Norge, samt till konventionen fogade radioreglemenlen
förordnas härigenom som följer.
1 §•
Den som på öppna havet eller i luftrummet däröver använder radioanläggning
för rundradiosändning straffas med dagsböter eller fängelse, därest
sändningen orsakar eller, med hänsyn till frekvens, sändareffekt, plats för
anläggningen eller andra omständigheter, kan medföra att radiomottagning
i Sverige, Danmark, Finland eller Norge hindras eller störes.
Begår någon brott som här avses annorstädes än å svenskt fartyg eller
luftfartyg, döines vid svensk domstol enligt vad i första stycket stadgas, om
han är svensk eller, då han är utlänning, om han finnes här; dock må åtal
mot svensk, då brottet är riktat enbart mot Danmark, Finland eller Norge,
och åtal mot utlänning ej ske, med mindre förordnande därom meddelas
av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill.
2 §•
För medverkan till brott som sägs i 1 § straffas den som
1) genom tekniskt eller ekonomiskt bistånd, tillhandahållande av förnödenheter
eller annorledes bidrager till upprättande, vidmakthållande
eller teknisk drift av radioanläggningen,
2) utför transport till fartyg eller till annan anordning, där anläggningen
finnes,
3) deltager i sändningen, där den äger rum,
4) lämnar eller förmedlar uppdrag för sändningen,
5) driver rörelse med ändamål att annorledes främja sändningen.
Den som icke insåg men hade skälig anledning antaga, att brott som sägs
i 1 5) förelåg, döines såsom för medhjälp till brottet.
Förövas brott, som avses i första eller andra stycket, utom riket annorstädes
än å svenskt fartyg eller luftfartyg, skall vad i 1 § andra stycket sägs
äga tillämpning.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1962
3 §•
Den som här i riket upprättar eller innehar radioanläggning avsedd att
användas för rundradiosändning på öppna havet eller i luftrummet däröver,
utför transport till fartyg eller till annan anordning, där anläggningen
finnes, eller yrkesmässigt förmedlar uppdrag för sändningen eller ock driver
rörelse med ändamål att annorledes främja sändningen, straffas, där
ej 2 § är tillämplig, med dagsböter filers fängelse. Detsamma skall gälla, om
svensk utom riket begår sådan gärning eller, inom eller utom riket, i betydande
omfattning lämnar uppdrag för sändningen.
Åtal för brott som nu sagts må ej väckas utan att förordnande därom
meddelas av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill.
Till straff enligt denna lag dömes ej, om gärningen är belagd med straff i
annan lag eller författning.
■ill''» niHjii
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
{..»Ib-MH liK/i .;ii>Mi; cd -■>
M-i ;•»: -jj-, ./ • .it-, luu.li.VI .A''n,iimMI
IfiLinitUHlH''
''■’< j in *4 T Ii;
i--
'' i i : ,Mu
. »?.4 i
•I; ii.C »I 711h -t,.
it •/ t-»Ib bnai
fabivMU
• jii.Mi i i tJtihl > IrMillob 1)1 V i -fil > • ii*
ntärl imi -»aSii ii: fii.d i;t> u''->/v i* n
i ,.han imu Jviali)-* ic: 1 -<:it>*ul r.i.- . .1 ->0 -u* t.
ii-uaibi >i*>i i i -; i n \A-'' i-j .•{»imriiitbi V>nn ii-t». t!
•: >■: .• > -i nvb n vnjfw.i/1
imhi.4
it; it
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1962
5
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 30 mars 1962.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,
Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,
af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om
rundradiosändning från internationellt vatten m. m. samt anför.
Under de senaste åren har från radioanläggningar på fartyg, som befunnit
sig på öppna havet, bedrivits rundradiosändningar. Fartygen har stationerats
omedelbart utanför ett lands territorialgräns och riktat sändningarna
till allmänheten i ifrågavarande land. En sådan sändare verkar för
närvarande utanför Sveriges ostkust och tre sändare är förlagda utanför
Danmarks kuster. Sändningarna utanför Sveriges ostkust kan mottagas i
stora delar av östra Sverige och västra Finland. Sändarna utanför de danska
kusterna når stora delar av Danmark och, i fråga om en av dem, ä\en delai
av södra Sverige.
Enligt uppgifter i tidningspressen planeras ytterligare sändare, därav en
för television, att förläggas utanför de nordiska staternas territorialvatten.
Vissa av de fartyg, som bär de nu verksamma sändarna, var tidigare registrerade
i centralamerikanska länder men har efter diplomatiska framställningar
från svensk och dansk sida strukits ur dessa länders fartygsregister.
Det utanför svenska ostkusten stationerade fartyget lär emellertid
numera vara registrerat i annat centralamerikanskt land, medan det är
obekant huruvida övriga sändarfartyg är registrerade i något land eller är
statslösa.
Sändningar av ifrågavarande slag strider mot gällande internationella bestämmelser
på telekommunikationernas område. Teleförvaltningarna i de
länder, som undertecknat det fr. o. in. den 1 maj 1961 gällande internationella
radioreglementet, har i en vid reglementet fogad rekommendation anbefallts
att hos sina regeringar hemställa, att erforderliga åtgärder vidtages
till förhindrande av sändningar av detta slag.
Med hänsyn till anförda förhållanden har överläggningar hållits mellan
befattningshavare inom vederbörande departement i Danmark, Finland,
Norge och Sverige, därvid enighet uppnåtts om åtgärder som inom de nordiska
länderna borde företagas till förebyggande och förhindrande av rundradiosändning
av ifrågavarande slag.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962
Nämnas må vidare, att Nordiska Rådet vid sin tionde session 17—23 mars
1962 behandlat ett av danska och norska rådsmedlemmar väckt förslag rörande
åtgärder mot ifrågavarande sändare. Rådet beslöt härvid__i en
lighet
med förslag av juridiska utskottet — alt hos regeringarna i de nordiska
länderna hemställa, att gemensamma åtgärder företages i syfte att
trygga efterlevnaden av föreskrifterna i gällande internationella radioreglemente
i fråga om radiosändningar, som företages i strid mot dessa föreskrifter
och riktas mot ett nordiskt land.
Jag anhåller nu att få upptaga frågan om lagstiftning beträffande rundradiosändning
från internationellt vatten m. in. till behandling.
Internationella konventioner m. in.
Behovet av ett internationellt samarbete såvitt gäller telekommunikationerna
framträdde redan i mitten av 1800-talet. Sålunda bildades 1865 en telegrafunion
omfattande alla europeiska stater utom England. Unionen, som
alltjämt — med världsomspännande anslutning — består under benämningen
Internationella teleunionen, torde vara det äldsta mellanstatliga samarbetsorganet
på universell basis. Åtskilliga konferenser har härefter hållits
iörande gemensamma spörsmål inom detta område. Samarbetet har successivt
kommit att omfatta ett mycket stort antal stater samt till följd av
tekniska framsteg vidgats till nya former av telekommunikation. Numera
omfattar teleunionen så gott som alla världens länder. Folkrepubliken Kina
och Östtyskland, som icke är medlemmar, ställer sig likväl i huvudsak till
eftenättelse de regler, vilka tillämpas av stater, som är anslutna till unionen.
Den första konferensen rörande radiokorrespondens hölls i Berlin 1906,
då en särskild radiotelegrafkonvention och ett därtill fogat radioreglemente
antogs. Redan i den radiotelegrafkonvention, som år 1927 undertecknades
i Washington, förekommer en fördelning av frekvensband mellan olika
slag av trafik, i första hand fast trafik, sjöradio, luftradio och rundradio.
Denna fördelningsprincip är alltjämt bestående. Vid en konferens i Madrid
1932 upptogs för första gången i samma konvention regler för telegraf-,
telefon- och radiokommunikation, varjämte till konventionen fogades reglementen
för dessa trafikslag. Nya konventioner har därefter slutits 1947 i
Atlantic City, 1952 i Buenos Aires och 1959 i Geneve. Den sistnämnda konventionen,
vilken antagits av Sverige, är gällande sedan den 1 januari 1961.
Även vid de senaste tre konventionerna har fogats reglementen för olika
trafikslag. Buenos Aires-konventionen hade dock intet därtill anslutet radioreglemente.
1959 års konvention
Konventionen upptager bl. a. följande bestämmelser:
»1. Ordinarie och anslutna unionsinedleminar äro skyldiga att tillämpa
föreskrifterna i denna konvention och därtill hörande reglementen vid alla
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19ti2 7
av dem inrättade eller drivna teleanstalter eller telestationer, som ombesörja
internationell trafik eller som kunna menligt störa annat lands radiotrafik,
dock med undantag för sådan trafik, som enligt artikel 50 i denna
konvention är fritagen från sådan skyldighet.
2. De äro dessutom förpliktade att vidtaga erforderliga åtgärder for att
bestämmelserna i denna konvention och därtill hörande reglementen skola
iakttagas även av trafikföretag, som av dem bemyndigats att upprätta och
driva teletrafik och som deltaga i internationell trafik eller driva stationer,
som kunna menligt störa andra länders radiotrafik.»
Angående störningar anföres i konventionen följande:1
»1. Alla stationer skola, oberoende av sin uppgift, så inrättas och betjänas,
att de icke vålla menliga störningar för sådana radioförbindelser eller
sådan radiotrafik, som ombesörjes av andra ordinarie eller anslutna unionsmedlemmar,
av erkända enskilda trafikföretag eller andra företag, som
med vederbörligt tillstånd driva radiotrafik under iakttagande av radioreglementets
bestämmelser.
2. Varje ordinarie och ansluten unionsmedlem förbinder sig alt ålagga de
av ifrågavarande medlem erkända enskilda trafikföretag och andra företag,
som med vederbörligt tillstånd driva radiotrafik, skyldighet att iakttaga föreskrifterna
i mom. 285.
3. Därjämte erkänna ordinarie och anslutna unionsmedlemmar önskvärdheten
av att alla praktiskt möjliga åtgärder vidtagas till förebyggande av
att elektriska apparater och anläggningar av varje slag vålla menliga störningar
för sådana radioförbindelser eller sådan radiotrafik, som avses i
mom. 285.»
1959 års radioreglemente
I reglementet definieras begreppet »menliga .störningar» på följande satt:
»Varje utsändning, strålning eller induktion, som äventyrar ombesörjandet
av radionavigeringstrafik eller annat slag av säkerhetstjänst eller ock allvarligt
försämrar, besvärar eller tidvis avbryter radiotrafik, som försiggåi
i enlighet med radioreglementets bestämmelser.»
Reglementet upptager bl. a. följande bestämmelse: »Rörliga stationer på
havet eller över havet få icke bedriva rundradiotrafik.» En liknande bestämmelse
upptogs första gången i 1938 års radioreglemente och har bibehållits
i senare antagna reglementen. Emellertid har i 1959 års radioreglemente
tillagts följande bestämmelse: »Det är förbjudet att utanför nationellt
territorium upprätta och driva rundradiostationer (för ljudradio eller television)
ombord på fartyg, luftfartyg eller varje annat flytande eller luftburet
föremål.»
Rekommendationer m. m.
Till 1959 års radioreglemente har fogats följande rekommendation (nr 16)
rörande åtgärder, som bör vidtagas för att förhindra drivandet av rundradiostationer
ombord på fartyg eller luftfartyg:
1 Punkt 1 motsvarar mom. 285 i konvcntionstexten.
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1992. I saml. Nr til
8
Kungl. Majits proposition nr 171 år 1962
»Med hänsyn till
a) att drivandet av rundradiostationer ombord på fartyg eller luftfartvg
som befinna sig utanför nationella territorier står i strid med bestämmelserna
i radioreglementet;
b) att dylik verksamhet är oförenlig med ett rationellt utnyttjande av
frekvensspektret och kan leda till kaotiska förhållanden;
c) att sändning från sådana rundradiostationer kan äga rum helt utanför
unionens medlemsstaters jurisdiktion och därigenom försvåra en direkt
tillämpning av nationell lagstiftning; samt
en särskilt svar situation i juridiskt hänseende kan uppstå i det
fall då sådan rundradiostation drives ombord på fartvg eller luftfartvg som
icke vederbörligen registrerats i något land;
anbefalles förvaltningarna
1. att hos sina respektive regeringar hemställa dels om utredning i fråga
om vilka direkta eller indirekta medel som stå till buds för att undvika eller
stoppa dylik trafik, dels, då så är påkallat, om vidtagande av erforderliga
åtgärder; samt
2. att meddela unionens generalsekreterare resultatet av sådan utredning
och lämna honom varje annan upplysning som kan vara av allmänt intresse,
i syfte att genom generalsekreterarens förmedling bringa sådant meddelande
och sådana upplysningar till ordinarie och anslutna unionsmedlemmars kännedom.
»
Till denna rekommendation ansluter sig en utav presidenten för europeiska
rundradiounionen den 15 juni 1960 till unionens medlemmar ställd
skrivelse, vari anföres bl. a.:
»På unionens administrativa råds sammanträde dryftades spörsmålet angående
»pirat»-sändare och beslöts följande rekommendation:
Med hänsyn till att drift av radio- och televisionssändare utanför ett
lands territorialgränser allvarligt skadar rundradiointressena;
med hänsyn till att drift av sådana radio- och televisionssändare enligt radioreglementet
är förbjuden och utgör sådan verksamhet, som avses i administrativa
radiokonferensens rekommendation nr 16 (Geneve 1959); samt
med hänsyn till den trängande nödvändigheten av att bringa till upphörande
driften av sändare, som redan äro i verksamhet, och att hindra förverkligandet
av planer på att upprätta nya sådana sändare
anbefalles medlemmarna:
1. att söka förmå sina regeringar att vidtaga sådana diplomatiska åtgärder,
som äro ägnade att förmå de stater, i vilka de fartyg eller luftfartyg
som bära sändarna äro inregistrerade, att förhindra dessa sändares verksamhet
eller i varje fall upphäva registreringen;
2. alt söka förmå sina regeringar att vidtaga de diplomatiska åtgärder,
som aro agnade att förmå de stater, i vilka luftfartyg, som bära dylika rörliga
sändare, ha sina baser, att vägra regelmässigt landningstillstånd;
3. att företaga väsentliga ansträngningar för att åstadkomma er. nationell
lagstiftning, som medför straffansvar för hjälp och stöd till drift av
sandare av ifrågavarande slag i vad gäller tillhandahållandet av förnödenheter,
proviant, tekniskt bistånd, kapital, reklammaterial och program samt
arbete och tjänster.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1962 9
Erinras må vidare om innehållet i ett av FN-konferensen 1948 om informationens
frihet utgivet memorandum, vari uttalas bl. a.:
»Den världsomfattande spridningen av radiovågor, som ej tar hänsyn till
nationella gränser, det begränsade antalet tillgängliga frekvenser och faran
av ömsesidig störning mellan radiostationer kräver en rättslig reglering, om
radioväsendet skall kunna fungera tillfredsställande. Det finns inga hinder
för utgivningen av ett obegränsat antal tidningar eller framställningen av ett
obegränsat antal filmer---—. Frekvensbandets begränsning omöjliggör
emellertid, att ett obegränsat antal radiostationer upprättas. Frekvensen
måste fördelas mellan de olika kategorierna av radiotrafik--- -—• och
mellan stationerna i olika områden och stater. Det visar sig ofta nödvändigt
att begränsa sändarnas effekt för att inskränka deras täckningsområden,
ävensom att begränsa deras utsändningstid för att göra det möjligt för
en annan sändare att använda samma frekvens.»
Gällande svensk lagstiftning
För innehav och nyttjande av radioanläggning i Sverige har sedan år 1905
upprätthållits krav på myndighets tillstånd. Sedan 1907 har fordrats myndighets
tillstånd även för innehav av radioanläggning på svenskt fartyg
samt sedan 1939 på svenskt luftfartyg. F. n. gäller på detta område lagen den
3 maj 1946 (nr 172) om radioanläggningar m. in. Denna lag upptager bestämmelser
om rätten att inneha och nyttja radiosändare och radiomottagare
när i riket samt på svenskt fartyg och luftfartyg utom riket. I 1 § bestämmes
begreppet radioanläggning att avse anläggning för överförande eller mottagande
genom radiovågor av tecken, signaler, skrift, bilder eller ljud, vilken
ej är avsedd enbart för mottagande av utsändning från annan dylik anläggning.
För rätt att inneha sändaranläggning kräves enligt 2 § tillstånd av
Kungl. Maj :t eller, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, av telestyrelsen.
Y7id meddelande av sådant tillstånd skall enligt 3 § föreskrifter lämnas om
på vilket sätt och nnder vilka villkor anläggningen må innehavas och
nyttjas. Innehav eller nyttjande utan tillstånd eller i strid mot meddelad
föreskrift straffas enligt 4 § med dagsböter eller fängelse och kan föranleda
anläggningens förverkande. I 7 § stadgas bl. a., att övriga i lagen meddelade
föreskrifter icke äger tillämpning å radioanläggning på främmande fartyg
eller luftfartyg samt att härutinnan erforderliga föreskrifter meddelas av
Kungl. Maj :t.
I sistnämnda hänseende gäller kungörelsen den 3 november 1939 (nr
796) angående nyttjande inom svenskt territorium av radioanläggning eller
radiomottagningsapparat å främmande fartyg eller luftfartyg. Kungörelsen
upptager bl. a. regler för nyttjandet av radioanläggning å främmande fartyg
och luftfartyg inom svenskt hamnområde och på svenskt territorialvatten
och vad gäller luftfartyg under färd inom svenskt territorium. Kungörelsens
7 §, som gällt sedan 1939, lyder: »Då radioanläggning å främmande fartyg
eller luftfartyg nyttjas inom svenskt territorium, skola, där ej för visst fall
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962
annorlunda stadgats, bestämmelserna i gällande internationella fjärrförbindelsekonvention
med därtill hörande radioreglementen iakttagas.»
Efter en den 17 februari 1961 (nr 21) vidtagen ändring av kungörelsen
stadgas i dess 1 § mom. 4 följande: »Främmande fartyg må icke med mindre
Konungen lämnar tillstånd därtill under färd inom svenskt territorialvatten
medföra radioanläggning, som uppenbarligen är avsedd att nyttjas för
rundradiosändning från fartyget i strid mot bestämmelserna i gällande internationella
fjärrförbindelsekonvention med därtill hörande radioreglementen.
Vad nu sagts gäller dock ej fartyg, som på grund av sjönöd för räddande
av fartyg, last och människoliv tvingats att ingå på svenskt territorialvatten
och att där förbliva.»
Överträdelse av förbudet skall, där ej särskilda förhållanden föranleda annat,
medföra bl. a. förverkande helt eller delvis av radioanläggningen.
Stadganden av liknande innehåll har under 1961 antagits i Danmark och
Finland. Ett förslag om lagstiftning av liknande innehåll har även utarbetats
i Norge.
Nämnas må vidare, att Kungl. Maj:t den 26 september 1961 föreskrivit, att
radioanläggning här i riket icke må nyttjas för att utväxla eller förmedla
korrespondens med radioanläggning å fartyg eller luftfartyg, vilken användes
för rundradiosändning i strid mot bestämmelserna i gällande internationella
fjärrförbindelsekonvention med därtill hörande radioreglementen.
Från förbudet har medgivits undantag, då fråga är om tryggande av människoliv
till sjöss, på land eller i luften.
Liknade förbud har nyligen meddelats även i Danmark, Finland och
Norge.
Nordiskt samarbete
Vid de inledningsvis nämnda överläggningarna mellan vederbörande departement
i Danmark, Finland, Norge och Sverige har enighet uppnåtts
rörande följande synpunkter.
Det internationellt gällande regelsystemet för telekommunikationernas
bedrivande, som i form av konventioner och med stöd av allmänna folkrättsliga
grundsatser sedan mitten av 1800-talet successivt vuxit fram, torde
ha avgörande betydelse för upprätthållandet av de enskilda staternas televerksamhet
och för telekommunikationerna staterna emellan. Särskilt beträffande
radioförbindelserna är det internationella samarbetet av utomordentlig
vikt med hänsyn dels till radiokommunikationernas starkt växande
användning och betydelse, dels därtill att tillgången på frekvenser
för radiosändning som en följd av radiovågornas stora räckvidd är strängt
begränsad.
För varje stat, som anslutit sig till gällande konvention och reglementen,
är det av väsentlig betydelse, att de internationellt gällande föreskrifterna
icke överträdes eller kringgås. Kränkningar av dessa föreskrifter kan näm
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr ill ur 1962
ligen, särskilt om de förekommer i större omfattning, medföra allvarliga
olägenheter för den lojalt bedrivna radiotrafiken. Till konventionen anslutna
stater har därför också förbundit sig att verka för åtlydnaden av föreskrifterna
i konventionen och de därvid fogade reglementena.
Mot denna bakgrund får det anses både som ett intresse och eu skyldighet
för de nordiska staterna att söka förhindra de konventionsstridiga rundradiosändningar,
som företages omedelbart utanför vissa av dessa staters territorialvatten
och som i väsentlig mån främjas genom verksamhet inom
nordiska stater.
Härvidlag synes — i vart fall till dess resultat uppnåtts av ett på vidare
internationell basis planerat samarbete — den mest verksamma åtgärden
vara, att de lagstiftande myndigheterna i de nordiska länderna meddelar
förbud mot rundradiosändning av förevarande slag och mot vissa former
av förberedelse och medverkan till sådan sändning.
En förbudslagstiftning av detta slag bör i första hand riktas mot sändningar,
som medför direkta skadeverkningar i de nordiska länderna. Såsom
skadeverkningar bör anses menliga störningar — med den innebörd
detta uttryck givits i 1959 års radioreglemente — vid mottagning i de nordiska
länderna av radiosändning från anläggning, som nyttjas på ett legalt
sätt. Sådana störningar kan få allvarliga följder och bör därför så långt
möjligt förhindras var helst på öppna havet eller i luftrummet däröver den
störande sändningen företages.
Vållar sändning emellertid ej olägenheter av detta slag, talar övervägande
skäl av praktisk art för en begränsning av lagstiftningens räckvidd till sändningar
avsedda att mottagas i Norden. Sådana sändningar kan nämligen i
allmänhet väntas ske från anläggningar, som ligger nära ett nordiskt lands
kust och som i olika hänseenden är beroende av medverkan i ett nordiskt
land.
Med hänsyn till arten av den verksamhet det här gäller att förhindra är
det av vikt, att i vart och ett av de nordiska länderna meddelas förbud
även mot sändningar, som endast berör ett eller flera av de andra. Det nu
sagda gäller även förbud mot förberedelse och medverkan.
Spörsmålet om vilka former av förberedelse och medverkan, som bör förbjudas,
har varit föremål för ingående överläggningar.
Följande huvudsakligen från tidningspressen inhämtade uppgifter har
härvid ansetts av intresse: Den utanför svenska ostkusten förlagda sändaren
är upprättad med amerikanskt kapital och de utanför Danmarks kuster
stationerade sändarna med hjälp av danskt kapital. Verksamheten, som
avses att helt finansieras med avgifter för annonsering och reklam, skötes
av företag, som har kontor i nordiska länder. Dessa företag torde bl. a. syssla
med reklam för sändningsverksamheten, anställande och avlönande av besättning
på sändarfartyget samt av tekniker och annan personal för sändarnas
drift och verksamhet, anordnande av program för sändningarna.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1962
mottagande av reklamuppdrag och förmedling av dessa till sändaren samt
anordnande av transporter till fartyget. Då sändarfartygen icke har rätt att
gå in i hamn i Danmark, Finland eller Sverige, måste drivmedel, personal,
tekniska och andra förnödenheter av alla slag, däribland ljudband, med flyg
eller båt transporteras till fartygen.
Nu återgivna uppgifter ger vid handen, att sändningsverksamhetens speciella
karaktär gör den särskilt beroende av vissa slag av medverkan. Då
anledning saknas att utsträcka lagstiftningens räckvidd utöver vad som erfordras
för att bringa nu pågående sändningar att upphöra och att förhindra
tillkomsten av nya sändare, är det motiverat att begränsa förbudet beträffande
förberedelse och medverkan att avse endast för verksamheten särskilt
betydelsefulla former.
Två var på sitt sätt betydelsefulla slag av medverkan tilldrar sig särskilt
intresse, nämligen medverkan i själva sändningarna och lämnande av uppdrag
rörande reklam och annonsering.
Vad först gäller medverkan i sändningarna bör beaktas, att sådan medverkan
kan förekomma dels på fartyget, som bär sändaren, dels på land. I
sistnämnda fall torde det oftast vara fråga om upptagning på ljudband eller
grammofonskivor av konstnärliga alster. För att uppnå det med lagstiftningen
avsedda syftet torde det vara tillräckligt att förbjuda den direkta
medverkan i sändningarna, som lämnas på fartyget. Annan medverkan i
programmen torde kunna förhindras genom ett förbud mot transport till
fartyget av ljudband och liknande.
Vad åter angår förbud mot att lämna uppdrag avseende annonsering och
reklam är följande synpunkter av betydelse. Även om utländska annonsörer
formellt skulle omfattas av ett sådant förbud, torde förbudets straffrättsliga
verkningar i praktiken dock huvudsakligen komma att beröra annonsörer
i de nordiska länderna. Härigenom kan dessa tyckas försatta i ett sämre
läge än deras utländska konkurrenter, som utan nämnvärd risk att drabbas
av straffsanktioner kan fortsätta att annonsera. Anmärkas må emellertid,
att nu pågående konventionsstridiga sändningsverksamhet i väsentlig mån
bygger på de avgifter, som annonsörerna inom Sverige och Danmark erlägger.
Dessa annonsörer bidrager därför på ett avgörande sätt till verksamhetens
bestånd. Ett förbud mot annonsering skulle — även om utländska
annonsörer ej nåddes av straffsanktioner — med all sannolikhet medföra,
att sändningarna och därmed också varje möjlighet till annonsering upphörde.
Härtill kommer att ett förbud mot annonsering torde få avgörande
betydelse, då det gäller att förhindra tillkomsten av nya sändare. Övervägande
skäl har med hänsyn till det sagda ansetts tala för att förbud meddelas
mot lämnande av uppdrag rörande annonsering och reklam. Det synes
härvid naturligt, att även förmedling av dylika uppdrag omfattas av förbudet.
Förbud mot förberedelse och medverkan har med hänsyn till vad sålunda
anförts i huvudsak ansetts böra avse följande förfaranden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962
a) Upprättande av anläggning, som avses att nyttjas på otillåtet sätt.
b) All medverkan till upprättande av sådan anläggning samt all medverkan
till vidmakthållande och teknisk drift av anläggning, som tagits i
bruk för otillåten sändning.
c.) Verksamhet med ändamål, att främja otillåten sändning. Härvid åsyftas
främst verksamhet av det slag, som bedrives av förut nämnda i nordiska
länder verksamma företag.
d) Lämnande av uppdrag angående annonsering och reklam.
e) Förmedling av uppdrag, som nämns under d).
f) Medverkan på sändarfartyget till sändningen.
g) Transporter av alla slag till fartyg eller annan anordning, som bär
en radioanläggning, vilken nyttjas för otillåten sändning. Självfallet bör
bär gälla undantag för nödsituationer.
Den i det föregående förordade begränsningen av förbudet att företaga
rundradiosändning innebär, att sådan sändning från fartyg och luftfartyg
på öppna havet eller i luftrummet däröver, som icke orsakar störning i Norden
och ej heller är avsedd att mottagas där, icke skulle beröras av lagstiftningen.
Lagstiftningens hela syfte är emellertid att, så långt detta är
praktiskt möjligt, förhindra konventionsstridig rundradiosändning. Det ter
sig därför föga* tilltalande, om i de nordiska länderna skulle tillatas, att där
i mera organiserad form lämnades medverkan till dylik sändning. På grund
härav synes det påkallat att i varje nordiskt land införa förbud mot att inom
landet bedriva verksamhet med ändamal att främja sändning, som nu avses,
och att förmedla uppdrag rörande annonsering eller reklam genom sådan
sändning. Då ett sådant förbud — i motsats till övriga förut förordade förhud
— bör gälla endast handlingar, som utföres inom det lagstiftande landet,
möter bär intet hinder emot att förbudet i något eller några av de nordiska
länderna omfattar även andra former av medverkan än de nyss
nämnda.
I fråga om påföljd för överträdelse av de förordade bestämmelserna synes
det av mindre vikt, att nordisk samstämmighet uppnås i alla delar. En anpassning
till påföljdssystemet i varje land torde i stället vara den lämpligaste
utvägen. Straffarbete eller därmed jämställt straff hör dock ej ifrågakomma.
I vart och ett av de nordiska länderna äger domstol — såvitt nu är avintresse
— behörighet att döma beträffande av utlänning utom landet förövat
brott, om brottet är begånget ombord på till landet hörande fartyg eller
luftfartyg eller om brottet är riktat emot landet eller emot dess medborgare.
Såsom ött brott riktat emot ett nordiskt land torde få anses överträdelse avförbud
mot rundradiosändning, om sändningen orsakar menliga störningar
i landet. Uppkommer ej sådan olägenhet, kan likväl övervägas alt likställa
överträdelser av förut förordade förbud med brott emot det lagstiftande
landet. Nu ifrågavarande brott riktar sig nämligen ytterst emot eu
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962
internationell konvention, vars upprätthållande är av utomordentlig betydelse
för varje anslutet lands radioverksamhet. I vart fall bör domstolarnas
kompetens utformas på sådant sätt, att brott av utlänning, som är medborgare
eller har hemvist i ett nordiskt land, kan upptagas av domstolarna
i vart och ett av de nordiska länderna, även då fråga är om sändning, som
orsakar menliga störningar eller är avsedd att mottagas enbart i något av
de andra länderna.
Nordiska Rådets förslag
Såsom i det föregående nämnts har frågan om åtgärder emot konventionsstridig
rundradiosändning från internationellt vatten behandlats vid
Nordiska Rådets senaste session. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse
för vad därvid förekom.
Danska och norska medlemmar av rådet yrkade i ett gemensamt förslag,
att rådet skulle hemställa hos regeringarna i de nordiska länderna om
vidtagande av åtgärder i svfte att trygga efterlevnaden av internationella
radioreglementet, såvitt gällde rundradiosändning, som företogs i strid
mot reglementet och riktades mot ett nordiskt land.
Förslagsställarna anförde i huvudsak följande: Då radiovågorna utbreder
sig utan hänsyn till nationella gränser och då radiofrekvenserna är begränsade,
är det nödvändigt, att frekvenserna internationellt fördelas och att
en sådan fördelning därefter respekteras. Alla tillgängliga frekvenser är
redan nu upptagna av befintliga och planerade radiostationer. Det har
därför väckt farhågor inom Internationella teleunionen, att rundradiosändare,
som ej tilldelats någon frekvens, upprättats på rörliga stationer
utanför nationella territorier. Redan 1947 förbjöds upprättandet av
sådana sändare i det då gällande radioreglementet. Då trots detta förbud
nya sådana sändare upprättats och då ytterligare sändare kunde väntas
bli upprättade, skärptes förbudet i 1959 års internationella radioreglemente.
Redan då detta reglemente antogs rekommenderade Internationella
teleunionen anslutna länders teleförvaltningar att göra framställningar
hos sina regeringar om åtgärder mot illegala sändare, emedan sådana
sändare eljest kunde befaras förorsaka kaos i radiotrafiken. Uttalanden
av liknande innehåll har härefter gjorts år 1960 av Europeiska radiounionens
administrativa råd samt 1961 dels i april av Nordiska administrativa
radiokonferensen, dels i juli vid ett möte mellan de nordiska teleförvaltningarna.
För de nordiska länderna utgör de illegala sändarna ett problem
av gemensamt intresse. Då befintliga sändare är förlagda på internationellt
vatten mellan Finland och Sverige samt mellan Danmark och
Sverige, skulle isolerade åtgärder från ett av dessa länders sida bliva verkningslösa.
I stället kräves ett samordnat nordiskt initiativ.
Yttranden över medlemsförslaget avgavs efter remiss av Generaldirek -
Kanyl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962 1 •>
toratet for post- og telegrafväsendet i Danmark, Post- och telegrafstyrelsen
i Finland, Det kongelige kirke- och undervisningsdepartement och Norsk
Rikskringkasting i Norge samt av Telestyrelsen i Sverige.
Remissinstanserna i Danmark, Finland och Norge tillstyrkte i sina yttranden,
att lagstiftningsåtgärder vidtogs mot de illegala sändarna och framhöll
i samband härmed vikten av att sådana åtgärder blev gemensamma för
Norden. De danska och norska remissinstanserna förklarade sig ha tagit
del av lagförslag, som upprättats i anslutning till de nordiska överläggningar,
som hållits på departementsplanet, och tillstyrkte en lagstiftning
i överensstämmelse med förslagen. De finska och norska remissmyndigheterna
framhöll därjämte, att en sådan lagstiftning kunde tänkas giva
upphov till effektiva åtgärder inom övriga europeiska länder, vilket i sin
tur kunde medföra att de illegala sändarnas verksamhet skulle helt upphöra.
Den svenska remissinstansen lämnade en redogörelse för de åtgärder, som
hittills företagits i Sverige till förhindrande av ifrågavarande sändares verksamhet,
samt hänvisade i övrigt till det utredningsarbete rörande möjligheterna
att få till stånd en särskild lagstiftning i ämnet, som bedrivits på
departementsplanet.
Medlemsförslaget jämte ett av en svensk medlem väckt förslag, att medlemsförslaget
icke skulle föranleda någon rådets åtgärd, upptogs härefter
till behandling i rådets juridiska utskott.
Utskottet beslöt att hos rådet hemställa om bifall till medlemsförslaget.
I sitt utlåtande anförde utskottet i huvudsak: De nordiska ländernas anslutning
till internationella radioreglementet medför, att länderna bör vidtaga
åtgärder för att trygga reglementets efterlevnad. Den omständigheten,
att s. k. piratsändare under flera år varit verksamma i strid med reglementet,
bör enligt utskottets mening icke avhålla de nordiska länderna från att
snarast ingripa mot sändarna. Att motsvarande spörsmål uppstått för
länder utanför Norden, t. ex. Holland, och att dessa länder icke ingripit, bör
enligt utskottets mening ej heller föranleda till återhållsamhet för de nordiska
ländernas del. Även om nu existerande piratsändares verksamhet är
baserad på reklamsändningar, och det därför skulle kunna hävdas, att
grunden för deras existens skulle ryckas undan, om reklamsändningar infördes
i de statliga radioföretagen, föreligger dock enligt utskottets uppfattning
ej skäl att i föreliggande ärende ingå på överväganden angående införande
av reklam i radio och TV. Utskottet vill understryka, att ensidiga
åtgärder av ett enskilt land inom Norden icke skulle få erforderlig verkan,
emedan befintliga piratsändare är stationerade å internationellt vatten
mellan Danmark och Sverige och mellan Sverige och Finland. I ärendet
har upplysts, att ämbetsmän från de nordiska länderna gemensamt
övervägt möjliga åtgärder i syfte att trygga radioreglementets efterlevnad.
Utskottet anser det emellertid icke nödvändigt att taga ställning till i vilken
form ett ingripande mot piratsändarna mest ändamålsenligt bör ske.
16 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962
Nordiska rådet fattade härefter beslut i enlighet med utskottets hemställan.
Departementschefen
De internationella överenskommelser, som gäller på telekommunikationernas
område, har världsomspännande anslutning. På efterlevnaden av
dem vilar det vitt förgrenade system av telefon-, telegraf- och radioförbindelser
som utbyggts inom staterna och mellan dessa. Att här närmare utveckla
den betydelse dessa förbindelser har för samhällslivet av i dag torde
vara överflödigt.
Särskilt när det gäller radiokommunikationerna har det internationella
samarbetet varit av stor betydelse. Tillgängliga frekvenser för radiosändning
är nämligen begränsade, och faran för ömsesidiga störningar är stor.
Samarbetet har resulterat i att frekvenserna efter ett noggrant utarbetat
system fördelats mellan olika kategorier av trafik och mellan skilda områden
och stater. Denna internationellt gällande ordning har kunnat växa
fram taek vare en gemensam strävan att genom ömsesidigt hänsynstagande
uppnå ett för samtliga stater tillfredsställande resultat. Enligt det till gällande
telekonvention hörande radioreglementet är det förbjudet att driva
rundradiostation på internationellt vatten.
De rundradiosändningar, som nu förekommer utanför Sveriges och Danmarks
territorialvatten, företages i uppenbar strid mot nämnda ordning.
De förpliktelser att verka för radioreglementets efterlevnad, som får anses
följa av vårt lands anslutning till internationella telekonventionen, liksom
landets påtagliga intresse av att reglementets föreskrifter ej åsidosättes
synes mig utgöra vägande skäl för ett ingripande från svensk sida emot dessa
sändningar. Härtill kommer, att Nordiska Rådet vid sin senaste session i
slutet av mars 1962 på förslag av danska och norska medlemmar hemställt,
att regeringarna i de nordiska länderna gemensamt skulle vidtaga åtgärder
beträffande sådana konventionsstridiga radiosändningar, som riktas mot
ett nordiskt land. Ett inskridande från svensk sida synes mig under dessa
omständigheter påkallat. Även regeringarna i Danmark, Finland och Norge
'' enligt vad jag erfarit —— av enahanda skäl beredda att inskrida mot
sändningarna.
Jag övergår härefter till frågan genom vilka åtgärder man bör förhindra
och förebygga sändningar av förevarande slag.
Till en början vill jag framhålla att det från något håll framkastade förslaget,
att man skulle motverka dessa sändningar genom att införa konkurrerande
kommersiella program i Sveriges radio knappast förtjänar att
närmare övervägas. Efter ingående utredning och omfattande debatt har
statsmakterna bestämt sig för att kommersiella program ej bör förekomma
i val t land. Att ompröva denna ståndpunkt är en stor och vittutseende
fråga. Jag är icke beredd att upptaga denna till undersökning i förevarande
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962
begränsade sammanhang, där det endast gäller att stoppa ett par illegala
sändare vid våra kuster. I stället bör man överväga konkreta, direkt mot
sändningsverksamhet av förevarande slag riktade åtgärder.
Med hänsyn till bl. a. de geografiska och språkliga förhållandena synes
det härvid vara av väsentlig betydelse, att åtgärderna blir av likartat slag
i åtminstone Danmark, Finland, Norge och Sverige, så att vad som är förbjudet
i det ena landet icke blir tillåtet i något av de andra. I syfte att åvägabringa
en sådan samordning har, såsom jag förut nämnt, överläggningar ägt
rum på ämbetsmannaplanet mellan nämnda länder. Det förslag om en för
Norden gemensam lagstiftning med förbud mot konventionsstridiga radiosändningar
samt mot förberedelse och medhjälp till sådana sändningar, som
därvid utarbetats och som redovisats i det föregående, har, enligt vad jag
inhämtat, accepterats av regeringarna i övriga länder. Förslaget synes därför
erbjuda en framkomlig väg. En anslutning till förslaget innebär dock, att
man från svensk sida i vissa hänseenden nödgas godtaga längre gående åtgärder
än som med hänsyn till geografiska och andra förhållanden synes
direkt nödvändigt för att stoppa den utanför vår ostkust verksamma sändaren.
Denna olägenhet synes dock uppvägas av den ökade effektivitet, som
vinnes med en gemensam nordisk lagstiftning.
Innan jag går in på det materiella innehållet i eu sådan lagstiftning, vill
jag beröra vissa folkrättsliga problem, som aktualiseras i detta sammanhang.
Det bör beaktas, att det här är fråga om sändningar, som företages
från internationellt vatten och som på ett betydelsefullt sätt kan främjas
genom handlingar i främmande länder. Frågorna om svensk lags tillämplighet
och svensk domstols behörighet beträffande sådana handlingar måste
därför här närmare beröras.
Handlingar, som begås å svenska fartyg, erbjuder härvid icke något
problem. Enligt en allmänt erkänd folkrättslig grundsats skall nämligen
tilldragelser, som äger rum på fartyg på det fria havet i rättsligt avseende
1 princip bedömas som om de ägt rum i fartygets hemland. Sändningar från
svenskt fartyg faller därför städse under svensk jurisdiktion, oavsett var
fartyget befinner sig.
Rörande sändningar från andra fartyg eller medverkansåtgärder i främmande
länder må anföras följande.
Vad först angår det fallet att den deltagande är svensk, märkes, att svensk
medborgare dömes vid svensk domstol för brott mot svensk lag, oavsett om
brottet förövats inom eller utom riket; se 1 kap. 1 § strafflagen. Svenskar
som deltager i sändningsverksamhet, som förbjudits i svensk lag, kominer
därför alltid att omfattas av svensk jurisdiktionskompetens.
Beträffande härefter det fallet att den deltagande är utlänning är frågan
mera komplicerad. Det är inom folkrätten omstritt, i vilken utsträckning
en stat äger utöva straffrättsskipning över utlänningar i fråga om brott,
som begåtts utom statens område. Den svenska rättens ståndpunkt torde
2 — llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 171
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962
principiellt vara den, att svensk lagstiftning är tillämplig på gärning, som
utlänning förövat utom riket, såframt gärningen är riktad mot Sverige eller
svensk man; på denna princip bygger kompetensreglerna i strafflagens 1
kap. 2 §. Anmärkas må, att enligt specialbestämmelser i nämnda lagrum
svensk jurisdiktionskompetens föreligger även i två andra fall, nämligen
dels om straffarbete enligt svensk lag kan följa å gärningen och denna ej var
fri från straff enligt lag som gällde på gärningsorten, och dels vid folkrättsbrott.
Uppenbart är emellertid, att överträdelse av ett i lag infört förbud mot
konventionsstridig radiosändning ej bör föranleda straffarbete och att en
sådan överträdelse ej skulle utgöra ett folkrättsbrott i den mening som
avses i strafflagen. De nämnda specialreglerna torde därför sakna intresse
i nu förevarande sammanhang.
Av det anförda följer, att svensk jurisdiktionskompetens i hithörande fall
föreligger endast under förutsättning att radiosändning av förevarande slag
anses såsom en mot Sverige riktad illegal gärning. Beträffande denna fråga
må anföras följande. Rundradiosändning på öppna havet är en verksamhet
som utföres i strid mot de föreskrifter för bedrivande av radiosändning,
som meddelats i gällande internationella telekonvention med därtill hörande
reglementen. Härigenom utgör sådan sändning ett åsidosättande av
en lagbunden ordning, som eljest iakttages beträffande radiosändningar. Att
störningar av mera allvarlig beskaffenhet från nu verksamma illegala sändare
hittills icke försports, utesluter självfallet icke, att dylika sändares
verksamhet framdeles kan orsaka störningar exempelvis i luftradions och
sjöradions trafik. I detta sammanhang må särskilt framhållas, att sändningarna
sker utan någon offentlig kontroll eller insyn.
Mot denna bakgrund framstår ifrågavarande sändningar såsom en kränkning
av eller i vart fall ett hot mot det vitala intresse, som varje konventionsanslutet
land har av att föreskrifterna i konventionen och därtill fogade
reglementen icke åsidosättes. Åtminstone i de fall då sändningarna direkt
berör Sverige ter det sig därför försvarligt att likställa dem med brott, som
riktas emot vårt land, och behandla utlännings deltagande från denna utgångspunkt.
Har sändning av ifrågavarande slag orsakat menliga störningar
vid radiomottagning i Sverige, synes dessutom tvekan knappast
kunna råda därom, att sändningen redan av detta skäl bör anses såsom ett
mot vårt land riktat brott.
Då fråga är om sändning, som berör endast Danmark, Finland eller Norge
synes svensk domstols behörighet i fråga om utlännings deltagande utom
Sverige böra utsträckas till handlingar, som företages av medborgare i nämnda
länder eller av annan utlänning, som har hemvist i dessa länder eller i
Sverige. En så utformad kompetensregel står i nära överensstämmelse med
de behörighetsregler, som — efter nordiskt samarbete — upptagits i Kungl.
Maj :ts proposition 1962 nr 10 med förslag till brottsbalk. Särskilt i ett fall
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962
som det förevarande, där det för nordiska länder gäller att gemensamt ingripa
mot viss verksamhet, synes en kompetensreglering efter nämnda riktlinjer
ändamålsenlig.
Även i fråga om lagstiftningens utformning i övrigt finner jag de synpunkter,
som framkommit under det förut nämnda nordiska samarbetet, godtagbara.
All på öppna havet eller i luftrummet däröver företagen rundradiosändning,
som vållar menliga störningar i Norden, bör sålunda i görlig mån
förhindras, var helst den än förekommer. Annan sändning bör däremot falla
under lagstiftningen endast om sändaranläggningen kan väntas vara beroende
av medverkan från ett nordiskt land, vilket torde vara fallet, då sändningen är
avsedd att mottagas i Norden. Förberedelse och medverkan till otillåten sändning
bör förbjudas endast då det är fråga om verksamhet av särskild betydelse
för sändningen. Hit hör upprättande och innehav av anläggning, som
avses att användas för sådan sändning, samt medverkan till upprättande,
vidmakthållande och teknisk drift av sådan anläggning. Detsamma gäller
verksamhet för anställande och avlönande av personal på fartyg och sändare,
anordnande av program, aclcvisition av annonsuppdrag samt föranstaltande
om transporter till fartyget. Förslaget att straffbelägga lämnande av
reklamuppdrag synes ej ge anledning till så allvarliga betänkligheter att det
icke för vår del bör kunna godtagas. Synpunkten att utländska annonsörer,
som i praktiken ej så lätt kan nås av straffsanktioner, skulle beredas oberättigade
favörer i förhållande till inhemska företagare, synes i detta sammanhang
ej värd beaktande. De inhemska annonsörernas avgifter är nämligen
med all sannolikhet av så stor betydelse för sändningsverksamheten,
att deras bortfall skulle medföra, att verksamheten helt upphörde. Vad nu
anförts om lämnande av reklamuppdrag torde i väsentlig mån även vara
tillämpligt beträffande förmedling av sådant uppdrag. Även i fråga om medverkan
i själva sändningen ansluter jag mig till de synpunkter, som framkommit
under det nordiska samarbetet, och finner mig därför böra godtaga,
att sådan medverkan straffbelägges endast då den lämnas på det ställe, där
sändningen förekommer. Utförande av transport till fartyget eller annan
anordning, på vilken radioanläggningen är upprättad, utgör en mycket betydelsefull
form av medverkan till anläggningens nyttjande och bör på denna
grund förbjudas. Då lagstiftningens syfte är att främja efterlevnaden av eu
internationell konvention, är det befogat att även söka förhindra att här i
riket lämnas medverkan till andra illegala sändare än sådana, vilkas verksamhet
endast berör Norden. Fn åtgärd i detta syfte kan dock lämpligen
inskränkas att avse medverkan i mera organiserad form.
Till vägledning när det gäller att fastställa påföljd för överträdelse av
förbud, som i det föregående föreslagits, torde böra tjäna bestämmelserna i
1940 års lag om radioanläggningar in. m. och 1939 års kungörelse angående
nyttjande inom svenskt territorium av radioanläggning och radiomottag
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962
ningsapparat å främmande fartyg eller luftfartyg. I dessa båda författningar
är straffet för överträdelse av de bestämmelser, som meddelats i desamma,
dagsböter eller fängelse.
I enlighet med vad förut anförts har upprättats förslag till lag med förbud
mot rundradiosändning från internationellt vatten m. m., vilket förslag
torde biläggas protokollet i detta ärende. Beträffande innehållet i förslaget
får jag, utöver vad som framgår av den tidigare framställningen, anföra
följande.
1 §. I paragrafens första stycke avses den verksamhet, som utövas av
anläggningens ägare eller av den som i ägarens ställe förfogar över anläggningen
d. v. s. dess innehavare. Det biträde till anläggningens nyttjande, som
lämnas av underordnad personal, är enligt förslaget att hänföra till bestämmelserna
i 2 § angående medverkan till den tekniska driften eller till sändningen.
Termen radioanläggning har här den betydelse, som angivits i 1 §
lagen den 3 maj 1946 om radioanläggningar in. in. Med rundradiosändning
förstås radiosändning, som är avsedd att direkt mottagas av allmänheten.
Uttrycket menliga störningar har den innebörd, som samma uttryck angivits
ha i den förut återgivna svenska översättningen av 1959 års radioreglemente.
Uttrycket radiomottagning avser mottagning av sändning från radioanläggning,
som nyttjas i överensstämmelse med internationellt gällande
föreskrifter. Observeras bör, att bär icke endast avses mottagning
av rundradiosändning. Stadgandet avser varje legal sändning, som kunnat
mottagas, om menliga störningar ej förekommit.
Vid tillämpning av bestämmelserna i andra stycket kan, då fråga uppkommer
om viss sändare är avsedd för otillåten sändning, uppgifter om anläggningens
utförande och utrustning samt om dess tidigare användningsändamål
vara av betydelse.
2 §. Annan förberedelse och medverkan än sådan som upptagits under
punkterna 1—5 är ej belagd med straff. Beträffande samtliga punkter torde
i subjektivt hänseende få krävas, att den medverkande antingen insett eller
bort inse, att anläggningen var avsedd för rundradiosändning, som avses i 1 §.
1) Alla slag av medverkan till upprättande, vidmakthållande och teknisk
drift av en för otillåten sändning avsedd anläggning omfattas av stadgandet
under punkt 1. Med tekniskt bistånd förstås icke blott en direkt medverkan i
tekniskt avseende vid byggande, underhåll, reparation eller drift av anläggningen
utan även bistånd i form av rådgivning i tekniska frågor. Med ekonomiskt
bistånd avses kapitaltillskott eller lämnande av försträckning för byggande,
underhåll, reparation och drift av sändaren. Däremot avses ej de
avgifter som erlägges för reklam och annonsering.
Försäljning av förnödenheter avser, liksom när det gäller annan medverkan
enligt punkt 1, själva radioanläggningen och icke fartyget eller den
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962
anordning, varå sändaren är inrättad. Om emellertid ett fartyg, som bär
en radioanläggning av ifrågavarande slag, kräver en utrustning, som icke
skulle ha erfordrats, om fartyget använts för normal sjöfart, torde sådan
utrustning få anses hänförlig till radioanläggningen. Som exempel må
nämnas, att fartyg av detta slag lär vara utrustade med master av betydligt
större dimensioner än som med hänsyn till fartygets storlek är normalt vid
vanlig sjöfart.
2) Stadgandet under punkt 2 tar sikte på företag eller enskilda, som ägnar
sig åt anställande och avlönande av personal på sändarfartyget eller radioanläggningen,
slutande av avtal om reparationer av anläggningen, inköp av
förnödenheter till denna, anskaffande av annonsuppdrag, anordnandet av
program för sändningar eller transporter till fartyg eller anordning, som
bär sändaren, eller liknande åtgärder. Däremot avser stadgandet ej arbetsprestationer
av personal i underordnad ställning hos företag eller enskilda,
som driver rörelse av detta slag.
3) Under punkt 3 faller icke endast uppdrag för reklam och annonsering
utan även andra sändningsuppdrag avseende annan propaganda än rent
kommersiell, exempelvis politisk propaganda.
4) Förbudet att medverka till själva sändningen är begränsat till sådan
medverkan, som lämnas på fartyget eller den anordning, varå sändaren är
inrättad. Med bestämmelsen avses annan medverkan än sådan, som innefattas
i medverkan till anläggningens tekniska drift. Det är sålunda i första
hand fråga om medverkan av hallåmän och andra, som med tal eller uppläsning
eller på annat sätt deltager i själva utsändningen.
5) Alla slag av transporter till fartyget eller den anordning, på vilken anläggningen
är upprättad, faller under punkt 5. Stadgandet omfattar sålunda
icke blott transporter avsedda för radioanläggningen och dess personal utan
även sådana, som avser uteslutande fartyget eller dess personal. Självfallet
gäller i detta fall undantag beträffande transporter för bistånd i nödsituationer.
Någon uttrycklig föreskrift härom torde ej erfordras.
3 §. Här upptages två slag av medverkan, som lämnas här i riket beträffande
anläggning, vars sändningar visserligen ej faller under bestämmelserna
i 1 §, men vilken likväl på öppna havet eller i luftrummet däröver nyttjas
för rundradiosändning i strid mot bestämmelserna i internationella telekonventionen
med därtill hörande radioreglementen.
4 §. Därest radioanläggning på svenskt fartyg eller luftfartyg på öppna
havet eller i luftrummet däröver nyttjas för sådan rundradiosändning, som
avses i 1 §, torde bestämmelserna i 1046 års radiolag kunna bli tillämpliga.
Vissa former av förberedelse och medverkan, som förbjudes i 2 § uti föreliggande
förslag, torde emellertid icke kunna bestraffas enligt 1046 års
lag. På grund härav har förevarande lag ansetts böra avse även rundradiosändning
från radioanläggning på svenskt fartyg eller luftfartyg, dock med
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1062
den begränsningen att för brott ej skall dömas enligt denna lag, om gärningen
är belagd med straff i annan lag eller författning.
Kompetensregeln i andra stycket ger svensk domstol behörighet att döma
vissa utlänningar för brott, som förövats utom riket annorstädes än på
svenskt fartyg eller luftfartyg, ehuru sådant fall, som avses i 1 kap. 2 § andra
stycket strafflagen, ej föreligger. Stadgandet har avseende å utlänning, som
har hemvist i Sverige eller är medborgare eller har hemvist i Danmark, Finland
eller Norge, samt gäller deltagande i otillåten rundradiosändning, som ej
orsakar menliga störningar i Sverige eller är avsedd att mottagas här. I övrigt
gäller beträffande svensk domstols behörighet de regler härom, som upptages
i strafflagen, vilket innebär bl. a. krav på Kungl. Maj :ts prövning ifråga om
åtal för utom riket begånget brott.
I tredje stycket meddelas en särskild åtalsregel i fråga om brott emot 3 §.
Om en i nämnda lagrum avsedd rundradiosändning riktar sig till ett land,
som ej anslutit sig till internationella telekonventionen, eller till ett land, där
statsmakterna godtagit sändningen, synes åtal för här i riket lämnad medverkan
till sändningen endast böra ifrågakomma, då särskilda skäl därtill
föreligger. Åtalsfrågan bör därför i varje särskilt fall prövas av Kungl. Maj :t.
Då tidpunkten för lagens ikraftträdande lämpligen bör bestämmas efter
samråd med övriga nordiska länder, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t
att förordna om lagens ikraftträdande.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte
för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Bo Järmark
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1962
23
Förslag till
Lag med förbud mot rundradiosändning från internationellt vattenjn. m.
•1,-, j .JM- IIy i» ,1 ,[: !hn ■ r lobeij a>''A
1 §•
Radioanläggning må ej på öppna havet eller i luftrummet däröver nyttjas
för rundradiosändning, som orsakar menliga störningar vid radiomottagning
i Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller är avsedd att mottagas i något
av dessa länder.
Ej må någon upprätta eller innehava radioanläggning, som är avsedd att
nyttjas för sådan rundradiosändning.
2 §.
Ej må någon:
1. genom tekniskt eller ekonomiskt bistånd, försäljning av förnödenheter
eller annorledes medverka till upprättande, vidmakthållande eller teknisk
drift av radioanläggning, som är avsedd för rundradiosändning i strid mot
bestämmelserna i 1 § första stycket,
2. driva rörelse med ändamål att främja rundradiosändning, som nyss
sagts,
3. lämna eller förmedla uppdrag med avseende å sådan sändning,
4. å det ställe, där sändningen förekommer, medverka till denna,
5. utföra transport till fartyg eller annan anordning, på vilken anläggningen
är upprättad.
3 §•
Här i riket må ej bedrivas rörelse med ändamål att främja rundradiosändning,
som i annat fall än i 1 § första stycket sägs företages på öppna havet
eller i luftrummet däröver. Ej heller må någon här i riket förmedla uppdrag
rörande sådan sändning.
4 §.
Den som bryter mot bestämmelserna i denna lag dömes, där ej gärningen
är belagd med straff enligt annan lag eller författning, till dagsböter eller
fängelse.
Har gärning, som avses i 1 eller 2 §, förövats utom riket annorstädes än
å svenskt fartyg eller luftfartyg och är ej fråga om rundradiosändning, som
orsakar menliga störningar i Sverige eller är avsedd att mottagas här, må
likväl, utan hinder av den begränsning som följer av 1 kap. 2 § andra stycket
strafflagen, utlänning som har hemvist i Sverige eller är medborgare eller
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1962
har hemvist i något av de övriga i 1 § nämnda länderna dömas till ansvar
enligt denna lag.
Åtal för brott mot 3 § må ej väckas utan att förordnande därom meddelas
av Konungen.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
\i\!i
Kungl. Mcij:ts proposition nr 171 år 1962
25
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 april 1962.
Närvarande:
justitierådet Regn er,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,
Bomgren.
Enligt lagrådet den 4 april 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll över
kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 30 mars 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag med förbud mot rundradiosändning från internationellt
vatten m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren I. Lekman.
Lagrådet yttrade:
Såsom skäl för framläggande av förslaget har åberopats att Sverige, liksom
nästan samtliga andra stater, anslutit sig till 1959 års telekonvention och
de därtill hörande radioreglementena, enligt vilka det är förbjudet att driva
rundradiostationer på havet eller över havet utanför nationellt territorium,
samt att vårt land i följd därav får anses förpliktat att verka för förbudets
efterlevnad. Förbudet avser väsentligen att hindra att dylika stationer begagna
frekvenser för rundradiosändning i strid mot överenskommen fördelning
och därigenom åstadkomma störningar eller fara därför vid radiomottagning.
Vid föredragningen har för lagrådet upplysts, att veterligen icke någon
stat ännu genomfört lagstiftning i syfte att kriminalisera radiosändning i strid
mot det ovannämnda förbudet, att lagförslag av sådan innebörd framlagts i
Danmark och överväges i Finland, Norge och Nederländerna samt att frågan
inom kort skall upptagas till behandling vid sammanträde med Europarådets
juridiska kommitté angående radio och television. Vidare har upplysts att,
såvitt angår i Norden verksamma anläggningar, den utanför Sveriges östra
kust drivna icke verkat störande på radiomottagning i Sverige i vidare mån
än möjligen i fråga om mottagning från en sändare i Lyon samt att de anläggningar
som verka utanför Danmark icke stört mottagning i något land.
Vad sålunda och i övrigt blivit upplyst giver icke vid handen, att det föreligger
något trängande behov av kriminalisering. I varje fall kan ifrågasättas
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1962
lämpligheten av att Sverige genomför den föreslagna lagstiftningen utan att
avvakta det kommande sammanträdet med Europarådets nämnda kommitté;
det är icke otänkbart, att förhandlingarna kunna leda till att lagstiftningen
får annan omfattning och utformning än i förslaget. Lagrådet anser därför,
att med lagstiftning enligt förslaget bör anstå.
Anses likväl lagstiftningen böra genomföras redan nu, får lagrådet beträffande
dess räckvidd anföra följande.
Från folkrättslig synpunkt torde, såsom i motiven till förslaget uttalats,
icke föreligga hinder för Sverige att kriminalisera även sådan överträdelse
av ett i lag stadgat förbud mot rundradiosändning som begås av utlänning
utom riket, såframt gärningen riktar sig mot något mera väsentligt svenskt
intresse. Så får anses vara fallet, om en sändning medför eller innebär fara
för störning av radiomottagning här. Något hinder synes ej heller möta mot
att utsträcka kriminaliseringen till att avse även sändning, som på sådant
sätt riktar sig mot Danmark, Finland och Norge, detta dock under förutsättning
att motsvarande lagstiftning genomföres i envar av dessa stater; en
utsträckning av skyddsbestämmelsen till en stat som ej själv kriminaliserar
dylik sändning bör uppenbarligen ej ifrågakomma.
I enlighet med vad som anförts bör kriminalisering kunna avse icke blott
fall då rundradiosändning orsakar störningar vid radiomottagningen utan
även fall då sändning innebär fara för störning. På grund av vikten av att
radiotrafiken får fortgå ostörd bör även kunna beaktas den latenta fara en
anläggning av ifrågavarande slag innebär, om den med hänsyn framför allt
till frekvensförhållanden, sändareffekt och plats för anläggningen kan medföra
störningar.
Enligt förslaget inträder straff, förutom när mottagning störes, i det fall
att sändningen är avsedd att mottagas i något av de nordiska länderna. Även
om en dylik bestämmelse folkrättsligt icke skulle vara otillåten, måste den
anses olämplig. Genom bestämmelsen införes i lagen en med hänsyn till
grunderna för lagstiftningen ovidkommande synpunkt. Konventionen eller
reglementena kunna icke åberopas till stöd för ett förbud med syfte att
skydda ett land mot sändningar från anläggning utanför landet på grund
av sändningarnas innehåll. Regeln föranleder att lagen ger intryck av att
åsyfta sådant skydd eller att värna den monopolställning som i ifrågavarande
länder tillkommer visst eller vissa företag. Med hänsyn till det
sagda anser lagrådet, att bestämmelsen bör utgå. I stället kan enligt lagrådets
mening ske en viss utvidgning av kriminaliseringen i förslagets 3 §.
Utformas lagstiftningen enligt de av lagrådet ovan angivna riktlinjerna,
synes vårt land i rimlig mån uppfylla de förpliktelser konventionen ålägger.
På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, som anser det lämpligast
att stadgandena i lagen få formen av straffbestämmelser, att 1 § första
stycket får innehålla, att den som på öppna havet eller i luftrummet däröver
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år W62
27
använder radioanläggning för rundradiosändning, straffas med dagsböter
eller fängelse, därest sändningen orsakar eller, med hänsyn till frekvens,
sändareffekt, plats för anläggningen eller andra omständigheter, kan medföra
att radiomottagning i Sverige, Danmark, Finland eller Norge hindras
eller störes.
Det i 1 § andra stycket upptagna stadgandet lärer i föreslagen avfattning
—- med dubbla »avsedd» — komma att bli svårtillämpat. Förbudsbestämmelsen
synes lämpligen böra erhålla samma räckvidd som de i 3 § intagna
föreskrifterna och bör i så fall sammanföras med dessa.
Med bestämmelserna i 2 § avses enligt motiven viss förberedelse och medverkan
till rundradiosändning i strid mot 1 § första stycket. Det synes vara
lämpligare att 2 § får avse allenast handlingar, vilka innefatta medverkan
till brott som sägs i 1 § med förut angiven lydelse, samt att i vad gäller förberedelse
till otillåten sändning viss motsvarighet till 2 § upptages i 3 §.
Enligt motiven skall beträffande samtliga punkter i 2 § ansvar för överträdelse
kunna ådömas även när den medverkande ej insett men bort inse,
att anläggningen var avsedd för otillåten sändning. Härom lärer uttrycklig
bestämmelse vara erforderlig. Stadgandet om ansvar oberoende av uppsåt
torde böra avse den som hade skälig anledning antaga att brott förelåg, och
ansvar bör, om vad lagrådet i övrigt förordat rörande 2 § godtages, ådömas
såsom för medhjälp till brottet.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts hemställer lagrådet, som
finner att 2 § jämväl bör underkastas vissa redaktionella jämkningar, att i
paragrafen såsom ett första stycke upptages följande:
För medverkan till brott som sägs i 1 § straffas den som
1) genom tekniskt eller ekonomiskt bistånd, tillhandahållande av förnödenheter
eller annorledes bidrager till upprättande, vidmakthållande eller
teknisk drift av radioanläggningen,
2) utför transport till fartyg eller till annan anordning, där anläggningen
finnes,
3) deltager i sändningen, där den äger rum,
4) lämnar eller förmedlar uppdrag för sändningen,
5) driver rörelse med ändamål att annorledes främja sändningen.
Vidare hemställes, att såsom ett andra stycke intages denna bestämmelse:
Den som icke insåg men hade skälig anledning antaga, att brott som sägs i
1 § förelåg, dömes såsom för medhjälp till brottet.
Såsom förut anmärkts torde till 3 § böra överföras motsvarighet till föreskriften
i 1 § andra stycket. I 3 § bör vidare, i anslutning till förslaget, stadgas
straff för den som — utan att medverkan föreligger enligt 2 § i dess av
lagrådet angivna lydelse — driver rörelse med ändamål att främja sådan
sändning. Beträffande förmedling av uppdrag torde bestämmelsen, i enlighet
med uttalande i motiven att endast medverkan i mera organiserad form skall
förbjudas, böra begränsas till att avse yrkesmässig förmedling. Skäl synas fö
-
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962
religga att vid sidan av sådan verksamhet även medtaga yrkesmässigt utförande
av transporter. Det sistnämnda torde innefatta en viss utvidgning
1 förhållande till förslaget. Bestämmelsen bör, liksom motsvarande punkt i
2 §, omfatta icke blott särskild företagare utan även förare av fartyg eller
luftfartyg. Den ytterligare utsträckning av 3 § som enligt vad förut sagts kan
böra föranledas av den förordade ändringen av 1 § första stycket torde kunna
få innebära, att svensk medborgare straffas för gärningar som här sagts,
även om de förövas utom riket, samt att straff jämväl stadgas för svensk
som, inom eller utom riket, lämnar uppdrag för sändning av ifrågavarande
slag. I sistnämnda hänseende torde dock bestämmelsen böra begränsas att
gälla den som lämnar sådant uppdrag ofta eller på en gång för längre tid
eller eljest i sådan utsträckning att han kan sägas utnyttja sändningen i
betydande omfattning. — Med angivet innehåll torde paragrafen i tillräcklig
omfattning inbegripa jämväl vad i förslagets 2 § förbjudes såsom förberedelse
till där avsedd sändning. Straff torde icke böra stadgas för medverkan
till här omförmälda brott.
I enlighet med det anförda hemställer lagrådet att 3 § får innehålla: Den
som här i riket upprättar eller innehar radioanläggning avsedd att användas
för rundradiosändning på öppna havet eller i luftrummet däröver, yrkesmässigt
utför transport till fartyg eller till annan anordning, där anläggningen
finnes, eller yrkesmässigt förmedlar uppdrag för sändningen eller ock driver
rörelse med ändamål att annorledes främja sändningen, straffas, där ej
2 § är tillämplig, med dagsböter eller fängelse. Detsamma skall gälla, om
svensk utom riket begår sådan gärning eller, inom eller utom riket, i betydande
omfattning lämnar uppdrag för sändningen.
Såsom framgår av vad förut sagts förordas att den i första stycket av 4 §
upptagna straffbestämmelsen uppdelas på 1 och 3 § g. Av innehållet i 4 §
bör kvarstå i första stycket angiven begränsning av straffbestämmelsernas
tillämpning; stadgandet härom torde kunna avfattas sålunda, att till straff
enligt denna lag dömes ej, om gärningen är belagd med straff i annan lag
eller författning. I motiven anföres, att i vissa fall straffbestämmelsen i
1946 års radiolag blir tillämplig; möjlighet kan då föreligga att enligt nämnda
lag förklara radioanläggningen förverkad. Härutöver må erinras om
stadgandet i SL 19: 4 om straff för sabotage, som allvarligt hindrar eller
stör användningen av radio; om sådant brott förövats, äga bestämmelserna
i SL 2: 17 första stycket om förverkande av hjälpmedel tillämpning.
Det i andra stycket av 4 § intagna stadgandet är synnerligen svårtillgängligt.
För vinnande av större tydlighet bör fullständigt angivas vilka som
skola vara underkastade ansvar, när i 1 och 2 §§ åsyftade brott förövats utom
riket annorstädes än å svenskt fartyg eller luftfartyg. Som bestämmelserna
i 1 och 2 §§ avse att bereda de övriga nordiska länderna samma skydd som
Sverige, bör ifrågavarande stadgande kunna utsträckas till att gälla envar
utlänning, oberoende av nationalitet, som finnes här i riket. Vidare synes
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962
lämpligt att i anslutning till stadgandet angiva, att Kungl. Maj:ts förordnande
skall vara erforderligt för åtal mot svensk, om brottet är riktat enbart
mot Danmark, Finland eller Norge, samt för åtal mot utlänning, önskvärt
synes emellertid vara att rätten att meddela sådant förordnande skall
kunna delegeras till viss myndighet, exempelvis telestyrelsen.
Enligt lagrådets mening böra lämpligen bestämmelser motsvarande 4 §
andra stycket med nyss angivet innehåll upptagas i 1 och 2 §§. Lagrådet
hemställer därför, att i 1 § såsom ett andra stycke intages: Begår någon
brott som här avses annorstädes än å svenskt fartyg eller luftfartyg, dömes
vid svensk domstol enligt vad i första stycket stadgas, om han är svensk
eller, då han är utlänning, om han finnes här; dock må åtal mot svensk,
då brottet är riktat enbart mot Danmark, Finland eller Norge, och åtal mot
utlänning ej ske, med mindre förordnande därom meddelas av Konungen eller
den Konungen bemyndigat därtill. Vidare hemställes att i 2 § såsom ett
tredje stycke upptages: Förövas brott, som avses i första eller andra stycket,
utom riket annorstädes än å svenskt fartyg eller luftfartyg, skall vad i 1 §
andra stycket sägs äga tillämpning.
Tillika förordas, att åtalsregeln i tredje stycket av 4 §, med tillägg rörande
delegation, upptages såsom andra stycke i 3 §.
I den till lagen hörande ingressen — vilken i förslaget utelämnats — torde
lämpligen böra till upplysning om lagstiftningens syfte angivas, att ifrågavarande
bestämmelser föranletts av den i Geneve den 21 december 1959
slutna internationella telekonventionen, vilken biträtts av Sverige, Danmark,
Finland och Norge, samt av de till konventionen fogade radioreglementen.
Som den föreslagna lagen ej innehåller allmänt förbud mot här omförmälda
rundradiosändningar, synes lagens rubrik — med en mindre redaktionell
jämkning i övrigt — böra ändras till lag med förbud i vissa fall mot
rundradiosändning på öppna havet m. m.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962
Utdrog av protokollet över kommunikationsärenden hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 27 april 1962.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,
Lange, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, lagrådets
den 26 april 1962 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 30 mars 1962
remitterade förslaget till lag med förbud mot rundradiosändning från internationellt
vatten m. m.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.
Enligt den internationella telekonventionen med tillhörande radioreglemente
är rundradiosändning från öppna havet eller luftområdet däröver
förbjuden. Så gott som alla världens länder har anslutit sig till konventionen.
I uppenbar strid med konventionen drives emellertid för närvarande
ett antal radiosändare på öppna havet, de flesta i de nordiska farvattnen.
Med anledning härav har regeringarna i Danmark, Finland, Norge
och Sverige övervägt gemensam lagstiftning mot dessa konventionsstridiga
sändare. Vidare har Nordiska rådet vid sin senaste session rekommenderat
regeringarna i de nordiska länderna att vidtaga samfällda åtgärder mot
nämnda sändare.
Det till lagrådet remitterade lagförslaget är resultatet av förutnämnda
nordiska samarbete. I sitt utlåtande har lagrådet icke anfört några principiella
betänkligheter mot att lagstiftning på området kommer till stånd.
Vad beträffar genomförandet har lagrådet emellertid ansett, att lagstiftningen
enligt förslaget bör anstå. Lagrådet har nämligen för sin del icke
bedömt behovet av kriminalisering trängande utan ifrågasatt om icke i vart
fall det sammanträde, som väntas äga rum i frågan inom Europarådet senare
i år, bör avvaktas. Det är emellertid knappast realistiskt att vänta att
detta inledande sammanträde skall medföra några påtagliga resultat.
Under de departementala nordiska överläggningar, som ledde fram till föreliggande
förslag om gemensam lagstiftning, övervägdes däremot ingående
om man skulle avvakta slutförandet av det planerade europeiska samarbetet.
Vid överläggningarna ansågs det å ena sidan vara en fördel om en
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962
lagstiftning angående konventionsstridiga radiosändningar kunde omfatta
icke blott de nordiska länderna utan även övriga europeiska stater. Å andra
sidan nödgades man räkna med att arbetet inom Europarådet med utformningen
av ett gemensamt förslag kunde komma att kräva avsevärd tid.
Vidare hävdades att de konventionsstridiga radiosändarna redan under
alltför lång tid fått obeivrat bedriva sin verksamhet och att ytterligare uppskov
med lagstiftning kunde medföra risk för att förefintliga planer på nya
sändare i de nordiska farvattnen förverkligades. En gemensam nordisk lagstiftning
ansågs därför böra genomföras utan att resultatet av frågans handläggning
inom Europarådet avvaktades. Vid sakens behandling inom Nordiska
rådet gav juridiska utskottet uttryck för den uppfattningen att
återhållsamhet från de nordiska ländernas sida icke är motiverad av
det förhållandet att andra länder icke vidtagit åtgärder. Den överenskommelse
om gemensam lagstiftning som träffats mellan de nordiska regeringarna
går också ut på att lagförslag skall framläggas för respektive riksdagar
nu i vår. I enlighet härmed har danska regeringen redan förelagt
riksdagen ett lagförslag och regeringarna i Finland och Norge avser att
inom kort framlägga sina förslag. Enligt min mening har i fråga om tidpunkten
för lagstiftningens genomförande — vilket spörsmål är av övervägande
praktisk-politisk natur — den under förberedelsearbetet framdiskuterade
samlade nordiska uppfattningen sådan tyngd, att det måste
anses såsom självklart att även Sverige nu vidtager åtgärder mot de konventionsstridiga
radiosändarna. Jag föreslår därför, att förslag till lagstiftning
i ämnet förelägges riksdagen för behandling under dess vårsession.
I övrigt må med anledning av lagrådets utlåtande anföras följande.
Lagrådet hemställer om vissa lagtekniska jämkningar i lagtexten samt
föreslår också en del sakliga ändringar, innebärande i vissa fall inskränkningar,
i andra utvidgningar av det straffbara området. Den mest betydelsefulla
av dessa ändringar avser 1 § och till följd av lagens konstruktion därmed
också 2 §.
Enligt det remitterade förslaget skulle straff enligt dessa paragrafer inträda
icke blott när den konventionsstridiga sändningen stör radiomottagning
i något av de nordiska länderna utan även då sändningen är avsedd
för dessa länder. Lagrådet har ansett att sistnämnda bestämmelse bör utgå.
Motiveringen härför är att bestämmelsen — som lagrådet dock icke funnit
folkrättsligt otillåten — måste anses olämplig, därför att den ger intryck av
att åsyfta att skydda landet mot sändningar från anläggning utanför landet
på grund av sändningarnas innehåll eller att värna den monopolställning
som i de nordiska länderna tillkommer vissa rundradioföretag.
Något sådant syfte som lagrådet funnit den föreslagna texten kunna ge
intryck av har emellertid — såsom otvetydigt framgår av mitt anförande
vid remissen — självfallet icke förelegat. Ett försök att hindra avlyssning
av viss rundradiosändning, vare sig på grund av dess innehåll eller för att
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962
värna om vårt lands egen rundradiosändning, skulle fullständigt strida
mot den politik som vi fört och avser att föra på detta område. Här är endast
fråga om att se till att de internationella överenskommelserna om
tillståndskrav för rundradiosändning, förbud mot sådan sändning från
öppna havet och fördelning av våglängder blir respekterade.
I stället var avsikten med den diskuterade bestämmelsen att vinna en
lämplig begränsning av de sändare som skall omfattas av lagen. Lagrådets
förslag innebär en ännu snävare begränsning av det straffbara området i
1 §. Emellertid har lagrådet i stället föreslagit en viss utvidgning av det
straffbara området i 3 §. Denna motsvarar dock ej, åtminstone icke i alla
avseenden, fullt ut inskränkningarna i 1 och 2 §§. Någon tvekan kan därför
råda om den tillgodoser de krav som kan ställas på vår lagstiftning för att
de gemensamma nordiska åtgärderna skall få erforderlig effekt. Jag finner
mig dock kunna utgå ifrån att så skall bli fallet och kan därför förorda, att
lagrådets ändringsförslag godtas i denna del. Även i övrigt bör lagrådets
förslag kunna accepteras med allenast den ändringen att utförandet av transporter
även enligt 3 § bör vara förbjudet oavsett om det sker yrkesmässigt
eller ej. Skulle den svenska lagstiftningen mot illegala sändare icke visa
sig effektiv, måste den självfallet skärpas.
På grund av vad nu anförts har inom kommunikationsdepartementet —
med beaktande av de synpunkter lagrådet anfört — upprättats förslag till
lag med förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att
Kungl. Maj :t måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition
föreslå riksdagen att antaga lagförslag i enlighet med nämnda förslag.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Folke Görs
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62
202092