K
Maj.ts proposition nr 163 år 1962
1
Nr 163
Kiingl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
förbud mot sämjedelning av fast egendom;
given Stockholms slott den 6 april 1962.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Ivungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående förbud mot sämjedelning av
fast egendom.
GUSTAF ADOLF
Rune Hermansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
Lagförslaget innebär, att all sämjedelning av fast egendom, som sker ef
ter lagens ikraftträdande, skall vara utan verkan.
1 llihang till riksdagens protokoll 1062. 1 samt. Kr 163
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1962
Förslag
till
Lag
angående förbud mot sämjedelning av fast egendom
Härigenom förordnas som följer.
Sämjedelning av fast egendom må ej äga rum; sker ändock sådan delning,
skall den vara utan verkan.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962; å sämjedelning, som sker efter
nämnda dag, skall lagen den 21 mars 1952 (nr 95) om ogiltighet av sämjedelning
av jord inom vissa delar av Kopparbergs län icke äga tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1962
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 mars 1962.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, ap Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om lagstiftning
med förbild mot såmjedelning och anför därvid följande.
En av de frågor, som under lång tid varit föremål för särskild uppmärksamhet
inom fastighetsrätten, har gällt de privata jorddelningarna. Sådana
delningar är icke underkastade någon kontroll från samhällets sida. De
kan därför verkställas på sätt som står i strid med gällande principer för
fastighetsbildning. Eftersom delningarna ändock tillerkännes vissa rättsverkningar,
kan på denna väg den gällande fastighetsbildningslagstiftningen
i viss utsträckning kringgås och de av statsmakterna fastställda riktlinjerna
för jordpolitiken därigenom sättas ur kraft.
I en den 24 januari 1962 avgiven promemoria (stencilerad) har 1954
års fastighetsbildningskommitlé upptagit frågan om åtgärder i syfte att förhindra
eller förebygga privata jorddelningar. Promemorian utmynnar i ett
förslag om genomförande av en särskild lag angående förbud mot särnjedelning.
Promemorian har varit föremål för sedvanlig remissbehandling.
Jag anhåller nu att få till behandling upptaga det i promemorian framlagda
förslaget.
Inledning
I vårt land finns sedan ganska lång tid tillbaka ett system för indelning
av jorden i fastigheter och registrering av dessa fastigheter. Härigenom
har det blivit möjligt att skapa kontroll över jordens uppdelning. Registreringen
av fastighetsindelningen bildar också grundvalen för den registrering
av fång och begränsade rättigheter som sker i form av lagfarter och
inteckningar. Jordens indelning i fastigheter ändras ständigt. Vilka ändringar
som tillätes blir beroende på den vid varje tillfälle gällande fastighetsbildningslagstiftningen
och till grund för denna lagstiftning liggande
jordpolitiska eller andra värderingar. Ändringar i fastighetsindelningen
•|1 liihang till riksdagens protokoll 1902. 1 samt. ,Vr 163
4
Kungl. Maj.ls proposition nr 163 år 1962
kräver i princip medverkan av myndighet, i regel lantmäterimyndighet men
i vissa fall länsstyrelse, magistrat, ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt.
Indelningen kan alltså ej ändras enhart genom avtal.
Även om det icke är möjligt att enbart genom privata avtal om delning
av fastigheter påverka fastighetsindelningen tillerkännes sådana avtal dock
betydande rättsverkningar. I den mån avtal träffas och parterna icke vidtar
åtgärder för att få den officiella fastighetsindelningen ändrad i enlighet
med avtalet, inträder det tillståndet att den faktiska indelningen av jorden
icke överensstämmer med den officiella. Eftersom den privata delningen
ofta sker helt utan hänsynstagande till gällande regler om fastighetsbildning,
kommer delningen dessutom oftast att stå i strid med gällande jordpolitiska
riktlinjer för fastighetsbildningen.
Sådana privata delningar som här åsyftas kan vara av flera olika slag.
De betecknas stundom alla såsom sämjedelningar. Med sämjedelning avses
dock i allmänhet endast den form av uppdelning som innebär, att ägarna
av ideella andelar i fast egendom träffar avtal om att för andelarna skall
utläggas särskilda ägolotter. Därigenom upplöses den gemensamma äganderätten
helt eller delvis och varje andelsinnehavare eller grupp av andelsinnehavare
blir ensam ägare till visst bestämt markområde. Avtalet kan
avse en fastighets hela enskilda ägoområde, men det kan också gälla blott
en del. Ibland avser avtalet flera fastigheter, vilka delats helt med bortseende
av gränserna mellan fastigheterna (s. k. komplicerad sämjedelning).
Delningen kan även avse mark, som är samfälld för två eller flera fastigheter.
En annan form av privat jorddelning är de rena arealöverlåtelserna,
d. v. s. fall där överlåtelse av visst till gränserna bestämt område icke åtföljts
av utbrytning enligt de i fastighetsbildningslagstiftningen givna reglerna.
Såsom en tredje form av privat delning brukar upptagas den s. k.
privata ägostyckningen. Innebörden av en sådan delning är att ett överlåtet
och till gränserna bestämt område av en fastighet tillika anges motsvara
viss kvotdel av fastigheten. Denna form — som i princip är att likställa med
den rena arealöverlåtelsen — är i praktiken svår att skilja från den egentliga
sämjedelningen.
Avtal om sämjedelning kan träffas helt formlöst, alltså även muntligt.
Vanligt är dock att en enkel skriftlig handling upprättas till bevis om delningen.
Beträffande rättsverkningarna av privata jorddelningar gäller följande.
I äganderättshänseende tillerkännes sådan delning full civilrättslig giltighet.
Delningen är i princip bindande icke blott för avtalsparterna själva
utan även för ny ägare av egendom, som ingått däri. För ändring av delningen
kräves — bortsett från det fall att laga skifte påkallas och genomföres
— samtliga delägares samtycke. Även för återgång av delningen kräves
enhällighet bland delägarna. I fråga om sämjedelning är att märka, att
samäganderättslagen — som med vissa undantag gäller bl. a. när två eller
flera samfällt är ägare av fastighet — icke blir tillämplig efter delningen.
Om denna avsett samfälld mark, å vilken bvsamfällighetslagen förut ägt
Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1962 5
tillämpning, kommer delningen att innebära att denna lag ej längre blir
tillämplig.
De inskrivningsrättsliga verkningarna av privata jorddelningar är väsentligt
olika beträffande de skilda formerna av sådana delningar. Om en
fastighet uppdelas i ideella andelar, kan dessa var för sig lagfaras och inteeknas.
Skulle fastigheten därefter sämjedelas, kommer inskrivningsåtgärderna
att avse den för respektive andel utlagda sämjelotten. Lagfart och inteckning
kan beviljas, även om sämjedelningen ägt rum före den sökta inskrivningsåtgärden.
Beträffande inteckningsansvaret innebär det sagda, att sämjedelning
påverkar frågan, vilken egendom som svarar för beviljade inteckningar.
Eftersom ändring i sämjedelning anses kunna äga rum utan hänsyn
till inteckningsförhållandena, kan sådan ändring i hög grad påverka
inteckningshavares rätt.
I fråga om den form av privat jorddelning som består i överlåtelse av ett
till gränserna bestämt område av fastighet, de s. k. rena arealöverlåtelserna,
gäller helt andra rättsverkningar i inskrivningsrättsligt hänseende. Lagfart
å området kan icke beviljas, förrän området i laga ordning utbrutits till en
självständig fastighet. Till följd härav kan ej heller inteckning beviljas
i området. Det nu sagda gäller även vid privat ägostyckning.
Vad härefter angår de fastighetsbildande verkningarna av privata jorddelningar
gäller som huvudregel, att de genom sådan delning tillkomna
enheterna icke godtages såsom fullvärdiga fastigheter. Till följd härav beaktas
delningarna vanligen ej i fastighetsbildningssammanhang. Nyssnämnda
regel gäller emellertid icke utan undantag. Om delningen ägt
rum före jorddelningslagens ikraftträdande eller alltså före den 1 januari
1928, tillerkännes delningen vissa ej obetydliga rättsverkningar även enligt
fastighelsbildningslagstiftningen. Bl. a. är att märka, att innehavet i
vissa fall skall utgöra delningsgrund och att avstyckning i vissa fall kan
ske från sämjelott. Vidare kan sämjedelningar och privata ägostyckningar,
vilka tillkommit före 1928, under vissa förutsättningar legaliseras enligt lagen
den 17 april 1953 om verkan som laga skifte av sämjedelning in. m.
Såväl äldre som nyare privata jorddelningar av alla slag skall vidare redovisas
i hävdeförteckning vid laga skifte och beaktas vid fastställandet av
odlings- och slåndskogslikvider. Ägaren av en genom privat delning utlagd
ägololt kommer härigenom att vid skiftet tillgodoräknas genom uppodling
å lotten uppkommet värde ävensom — vilket torde vara av större betydelse
i förevarande sammanhang — å lotten befinlligt skogsbestånd.
Den lämnade redogörelsen för rättsverkningar av privat jorddelning gäller
icke vissa sämjedelningar inom Kopparbergs län. Enligt lag den 21 mars
1952 (nr 95) om ogillighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av
Kopparbergs län skall sämjedelning av sådan jord inom länet, som varit
föremål för laga skifte enligt viss för länet gällande speciallagstiftning
eller som i viss ordning varit föremål för äganderättsutredning, vara utan
verkan. Lagen gäller dock icke sämjedelning, som ägt rum före dess ikraftträdande.
Denna lagstiftning tillkom för alt motverka att resultatet av skit
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1962
tesverksainheten in. in. skulle omintetgöras till följd av benägenheten hos den
berörda befolkningen att även efter skiftena fortsätta sämjedela jorden.
Lagens bestämmelser innebär, att samäganderätten beslår trots sämjedelningen.
Äganderätten till den ideella andelen i fastigheten kommer alltså icke
att genom delningen ersättas av äganderätt till den vid delningen utlagda
lotten (prop. 1952: 58 s. 24), och vid lantmäteriförrättningar skall ej i något
avseende hänsyn tagas till den skedda sämjedelningen. Genom 1952 års lag
hindras icke sämjedelningsavtal, men sådana avtal behöver icke respekteras
av parterna och är alltså ej bindande för dem. Lagen hindrar ej heller inskrivningsåtgärd
beträffande ideell andel av fastighet, men om delägarna
trots lagen träffar avtal om sämjedelning får detta icke till följd, att lagfarter
och inteckningar skall anses hänförliga till viss på marken utlagd
ägolott.
Frågan om åtgärder beträffande den privata jorddelningsverksamheten
har uppmärksammats i flera olika sammanhang, bl. a. under förarbetena
till jorddelningslagen (SOU 1924:40 s. 129) och i direktiven för den utredning,
som senare antog namnet fastighetsbildningssakkunniga. Dessa sakkunniga
behandlade frågan i ett år 1944 avgivet betänkande (SOU 1944: 46
s. 54) men framlade ej något utformat förslag till åtgärder. Slutsatsen av
de sakkunnigas uttalanden i frågan var, att den officiella fastighetsindelningen
för att kunna fylla sin uppgift syntes kräva, att civilrättens allmänna
regler bringades i bättre samklang med fastighetsbildningslagstiftningen.
Endast på så sätt kunde, ansåg de sakkunniga, de till grund för denna lagstiftning
liggande jordpolitiska bedömningarna få avsedd praktisk betydelse.
Förslag till en allmän lösning av de med privata jorddelningar förenade
problemen har numera framlagts av lagberedningen (SOU 1960:24—26).
Innebörden av förslaget är, att vid överlåtelse genom köp, byte eller gåva av
visst område av fastighet överlåtelsen är beroende av att inom sex månader
från fångeshandlingens dag ansökan göres om laga delning på grund av
handlingen samt att ansökningen föranleder sådan delning. Motsvarande
skall gälla även överlåtelse av andel i fastighet, såvida i överlåtelsehandlingen
angivits att andelen skall utbrytas genom laga delning. Har i fångeshandlingen
icke upptagits sådan bestämmelse, skall förvärvaren av andelen
anses inneha fastigheten under samäganderätt med den eller de andra delägarna.
I anslutning till sist angivna regel har uttryckligen föreskrivits, att
sämjedelning skall vara utan verkan. Genom samtidigt föreslagna ändringar
i giftermålsbalken och ärvdabalken har lagberedningen velat skapa förutsättningar
för en i stort sett motsvarande reglering beträffande förvärv
på grund av giftorätt, arv och testamente.
Angående innebörden av stadgandet om att sämjedelning skall vara utan
verkan har lagberedningen hänvisat till uttalanden vid tillkomsten av 1952
års lag om ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs
län. Lagberedningen har därjämte särskilt framhållit, att dess förslag
riktar sig mot uppdelning av äganderätten genom privat delning men däremot
icke avser avtal, som innebär att brukningsrätten mera tillfälligt för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1962
delas mellan delägarna. Hinder skall ej heller möta att delägarna avtalar, att
reglerna om försäljning av den samägda egendomen på offentlig auktion ej
skall tillämpas, låt vara att sådant avtal ej utan vidare skall få rättsverkan
mot ny ägare. De föreslagna bestämmelserna innefattar, uttalar beredningen,
uppenbarligen även förbud för kontrahenterna att efter förvärvet av fastigheten
träffa fristående avtal om sämjedelning (SOU 1960:25 s. 91—92).
I 21 § förslaget till promulgationslag till jordabalken har lagberedningen
upptagit frågan om den rättsliga behandlingen av sådana sämjedelningar,
som tillkommit före balkens ikraftträdande. Beredningen har därvid, i a\-bidan på att fastighetsbildningskommittén skall definitivt lösa frågan om
en legalisering av dessa delningar, föreslagit en provisorisk lösning, som
innebär att ägare av sådan andel i fastighet för vilken utlagts sämjelott
skall hos inskrivningsdomaren ansöka att i fastighetsboken antecknas, att
hans andel utgör sämjelott. Beviljas anteckningen, skall vid tillämpning av
vad i nya balken är stadgat om laga delning anteckningen äga samma verkan
som delningen. Med sämjedelning skall enligt förslaget jämställas privat
ägostyckning.
Lagberedningens förslag till jordabalk har varit föremål för en begränsad
remissbehandling. Lantmäteristyrelsen — som särskilt anmodats yttra sig
i frågan angående förhållandet mellan de civilrättsliga reglerna om förvärv
av fast egendom och normerna för fastighetsbildningen — har därvid framhållit,
att behovet av ett stadgande med förbud mot sämjedelning måste anses
trängande, och ifrågasatt om de av lagberedningen föreslagna reglerna
kan anses tillräckliga. Styrelsen anser starka skäl tala för att generellt förbud
mot sämjedelning införes i god tid före den nya jordabalkens ikraftträdande.
Om bestämmelserna härom intages i en särskild lag, som skyndsamt
genomföres, synes enligt styrelsen möjlighet finnas att förekomma den
intensifierade sämjedelningsverksamhet, som är att vänta med anledning av
de i jordabalksförslaget upptagna reglerna. Därigenom skulle genomförandet
av förslaget väsentligt underlättas.
Fastighetsbildningskommitténs promemoria
Efter en redogörelse av i huvudsak samma innehåll som den nu lämnade
uttalar kommittén inledningsvis, att det knappast torde krävas någon ingående
motivering för att privat jorddelning bör förhindras eller åtminstone
i största möjliga utsträckning förebyggas. Genom den fria och okontrollerade
privata delningsverksamheten kan en faktisk indelning av den fasta egendomen
åstadkommas i strid mot de antagna jordpolitiska riktlinjerna och
det regelsystem, som byggts upp för att motverka en från samhällssynpunkt
skadlig splittring av jordinnehavet och för att främja en rationalisering av
fastighetsbeståndet, sättas ur kraft.
Beträffande olägenheterna av privat jorddelning anför kommittén
vidare.
Olägenheterna med de privata delningsåtgärderna framträda även i ett
annat hänseende, nämligen beträffande möjligheterna att individualisera
12 liihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 166
8
Kungl. Maj:Is proposition nr 163 år 1962
föremålen för olika rättsförvärv rörande fast egendom. Att rättshandlingar
som avse sådan egendom kunna anknytas till officiellt bestämda, i fastighetsregistret
redovisade enheter och att den offentliga inskrivningen av rättsförvärven
kan avse dylika enheter är icke blott en synnerligen praktisk anordning
utan innebär dessutom ökad rättssäkerhet''för de enskilda. I den
män faslighetsrättsliga enheter tillåtas uppkomma på privat väg gå emellertid
dessa fördelar förlorade. Den privata jorddelningen, varigenom man
erhåller civilrättsligt existerande enheter som ej återfinnas i fastighetsregistret,
medför bristande klarhet och reda i fastighetsväsendet och kan, särskilt
om den skulle börja tillämpas i större utsträckning, ge upphov till en betydande
rättsosäkerhet.
Beträffande sämjedelningarna kan ytterligare anmärkas att möjligheten
att företaga dylika åtgärder utan iakttagande av viss bestämd form strider
mot den eljest upprätthållna principen att rättshandingar, som innebära förfoganden
över äganderätten till fast egendom, kräva "att skriftlig handling
upprättas och bevittnas. Genom att sämjedelningar i stor utsträckning ske
formlöst och förhållandena på marken ingalunda alltid äro fullt entydiga,
iader ej sällan osäkerhet om den rätta innebörden av delningarna. Även i
sådana fall, där beskrivning eller annan handling rörande en delning upprattats,
kunna svårigheter förekomma att avgöra hur äganderättsförhållandena
i verkligheten gestalta sig. Detta sammanhänger med den befogenhet
att andra och häva delningsavtal som anses tillkomma ägarna till de olika
samjelotterna. Att denna befogenhet därjämte måste innebära betydande
risker för innehavare av fordringsinteckningar och motsvarande rättsägare
ar uppenbart. Tilläggas bör att redan möjligheten att med sakrättslig verkan
träffa avtal om sämjevis delning av gemensam mark måste vara betänkli»
med hänsyn till fastighetskrediten.
Kommittén uttalar, att allmän enighet synes råda om att nuvarande system,
som å ena sidan icke erkänner de privata delningarna i fastighetsbildningshänseende
men å andra sidan tillägger dem civilrättslig giltighet,
lider av en anmärkningsvärd brist på följdriktighet och att överensstämmelse
mellan de rent civilrättsliga och de jorddelningsrättsliga reglerna bör
komma till stånd genom att delningarnas giltighet begränsas.
Att systemet med privata jorddelningar fått bestå under så lång tid kan
synas förvånansvärt men beror enligt kommittén på att det icke ansetts
lämpligt att reformera rikslagstiftningen på detta område annat än i anslutning
till en fullständig utredning rörande de civilrättsliga verkningarna
av olika dispositioner över fast egendom. Dröjsmålet med att begränsa de
privata jorddelningarnas giltighet innebär alltså ej att behovet av ingripande
genom lagstiftning ifrågasatts. Den enda tveksamhet, som måhända
kunnat^ skönjas, sammanhänger med att man på sina håll befarat, att en
sådan åtgärd skulle under vissa omständigheter icke bli fullt effektiv som
spärr mot uppkomsten av irreguljära fastighetsenheter.
Vid ställningstagandet till frågan om särskilda åtgärder nu
är påkallade har kommittén framhållit, att önskvärdheten i och för
sig av ett ingripande i syfte att undanröja dualismen mellan den allmänna
civilrätten och den speciella fastighetsbildningslagstiftningen icke torde bestridas
från något håll men att delade meningar kan tänkas råda om lämpligheten
av att under nuvarande förhållanden tillgripa en lagstiftningsåtgärd.
Härom har kommittén vidare anfört.
Kungl. Maj:ls proposition nr 163 år 1962
9
Den utredning man tidigare ansett sig böra avvakta är visserligen slutförd
i och med att lagberedningen framlagt sitt fullständiga jordabalksförslag,
men det kan otvivelaktigt med visst fog göras gällande att tillräcklig
anledning knappast föreligger att nu väcka frågan om en separat reform,
eftersom beredningens förslag innehåller bestämmelser som åsyfta en lösning
av ifrågavarande problem och förslaget av allt att döma kommer att så
småningom bliva genomfört. Häremot kan emellertid genmälas att en reformering
av gällande ordning beträffande jordägarnas möjligheter att utan
anlitande av laga delning enligt fastighetsbildningslagstiftningen uppdela
den fasta egendomen i olika äganderättsliga enheter redan låtit vänta på
sig alltför länge och att del skulle vara olyckligt, om frågans lösning ytterligare
fördröjdes. Jordabalksförslaget är för närvarande under överarbetning,
och det är omöjligt att bedöma när arbetet därmed kan bliva slutfört.
Även om ett reviderat balkförslag skulle framläggas inom förhållandevis
kort tid, kan en ny balk likväl icke beräknas bliva antagen förrän om flera
år. Härtill kommer att en tämligen lång övergångstid från antagandet erfordras,
innan balken kan träda i kraft.
Fastighetsbildningskommittén anser för sin del övervägande skäl tala för
att eu separat lagstiftningsåtgärd nu genomföres men vill å andra sidan icke
förorda att man därvid upptar problemet med de privata jorddelningarna i
hela dess vidd.
Beträffande omfattningen av den ifrågasatta lagstiftningen
har kommittén uttalat, att det skulle vara alltför komplicerat att
i samband med en partiell reform behandla arealöverlåtelserna och lösa alla
frågor, som uppkommer då ett område av en registerfastighet överlåtes. Det
synes ej heller vara påkallat med omedelbara åtgärder beträffande denna
form av privat jorddelning. I fråga om sämjedelningarna anser kommittén
däremot, med hänsyn till de med sådana delningar förenade olägenheterna,
särskilda skäl föreligga att ingripa utan dröjsmål.
I fråga om skälen för ett ingripande mot sämjedelningarna har
kommittén närmare anfört följande.
Som ytterligare skäl för att redan nu upptaga säm jedelningsfrågan till
behandling vill kommittén åberopa att därigenom en ändamålsenlig lösning
av de på privat väg hittills uppkomna irreguljära fastighetsenheternas framtida
ställning kan underlättas. Inom ramen för kommitténs utredningsuppdrag
faller uppgiften att föreslå åtgärder för en avveckling av dessa redan
bestående enheter. Några slutliga ställningstaganden härvidlag ha ännu icke
gjorts inom kommittén, men vid förberedande undersökningar har visat sig
att en av de lösningar som kunna komma i fråga är alt genom en allmän
legalisering av hittillsvarande sämjedelningar inordna sämjelotterna i den
officiella fastighetsindelningen. En förutsättning för att en sådan legalisering
skall leda till önskat resultat är självfallet att nya sämjedelningar med
civilrättslig giltighet icke kunna åstadkommas. Emellertid synes förslag till
eu allmän legalisering icke böra framläggas och ej ens närmare dryftas, så
länge nuvarande möjlighet att med sakrättslig verkan ingå säm jedelningsavtal
består. Det kan nämligen befaras att ett officiellt förslag i sådan riktning
kommer att i hög grad stimulera jordägarna till privata delningar, om
dessa icke skulle drabbas av ogiltighet. För att kommittén skall erhålla fullt
fria händer vid övervägande av den lämpligaste lösningen beträffande de
säinjelotter, som bestå vid ikraftträdandet av eu ny fastighetsbildningslagstiftning,
bör därför i god lid vara sörjt för att nya sämjedelningar, vilka
erkännas av rättsordningen, icke komma till stånd.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1962
Kommittén har också erinrat om att ett omedelbart ingripande mot sämjedelningarna
aktualiserats genom ett av lantmäteristyrelsen framlagt förslag
till särskild lagstiftning om äganderättsutredning och lagfart i vissa fall i
Kopparbergs län. Ett genomförande av detta förslag motiverar enligt kommitténs
mening en utvidgning av giltighetsområdet för 1952 års lag om ogiltighet
av sämjedelning inom vissa delar av länet. Med hänsyn till behovet
av omedelbara åtgärder mot sämjedelningar inom hela riket bör emellertid
en dvlik särlagstiftning för en begränsad del av landet undvikas.
Vad beträffar formen för ett ingripande mot sämjedelningarna
har fastighetsbildningskommittén funnit den i nyssnämnda 1952 års lag
tillämpade och även av lagberedningen i förslaget till jordabalk förordade
utvägen med ogiltighetsförklaring vara den enda tänkbara lösningen. Den
under förarbetena till 1952 års lag diskuterade men avvisade ordningen med
ett straffsanktionerat förbud mot sämjedelningar har bestämt avvisats. Även
med den av kommittén förordade lösningen kan emellertid den erforderliga
lagregeln utformas som ett uttryckligt förbud, ehuru med civilrättslig ogiltighet
såsom enda påföljd för den händelse förbudet icke skulle efterkommas.
En sådan formulering torde, uttalar kommittén, på ett bättre sätt klargöra
för den jordägande befolkningen, att rättsordningen hädanefter ej i
något hänseende erkänner nya sämjedelningar.
Upptagandet av en regel med angivet innehåll i en särskild lag kan enligt
kommitténs mening uppenbarligen icke på ett olämpligt sätt föregripa jordabalksreformen.
Den föreslagna lagstiftningen ligger helt i linje med grundläggande
principer i balkförslaget, och några lagtekniska svårigheter kan
ej heller möta. Snarare kan det anses vara förenat med vissa fördelar att ur
förslaget till ny jordabalk och därmed sammanhängande ändringar i giftermåls-
och ärvdabalkarna utbryta de olika bestämmelserna om sämjedelning
och samla dem i en särskild lag.
Mot bakgrunden av vad nu anförts föreslår kommittén införande av en
särskild lag, vari stadgas, att sämjedelning av fast egendom ej må äga rum
samt att, om sådan delning ändock sker, den skall vara utan verkan.
Angående innebörden av den föreslagna lagstiftningen
har kommittén uttalat bl. a. följande.
Sämjedelningar, som framdeles äga rum, skola frånkännas alla rättsverkningar.
Avtal om sämjedelning kommer alltså ej att medföra en upplösning
av egendomsgemenskapen, utan samäganderättslagen eller, såvitt gäller samfälld
mark, bysamfällighetslagen kommer fortfarande utan hinder av eventuella
delningsuppgörelser att äga tillämpning. Av väsentlig betydelse härvid
är att innehavare av inteckning, som meddelats i ideell andel av fastighet,
icke skall vid uttagande av det intecknade beloppet vara hänvisad och
ej heller berättigad att hålla sig till särskild ägolott som genom ogiltig sämjedelning
utlagts för den intecknade andelen. När fastighetsreglerande åtgärder
beröra mark, som är föremål för gemensam äganderätt, skall dessutom
ingen som helst''hänsyn tagas vid likvidernas bestämmande till överenskommelser
mellart mårkdelågarna om en uppdelning av marken. Detta
får bl. a. till följd att sämjelottsägare, som vid fastighetsreglering avträder
mark med ett värdefullt skogsbestånd, endast blir berättigad till så stor del
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1962
av ståndskogslikviden som belöper på hans andel i den sämjedelade fastigheten.
över huvud taget kommer sämjedelning just beträffande skogsmark
att medföra avsevärda risker för lottägarna. Innehavare av sämjelott med
skogsbestånd kan sålunda bliva nödsakad att, när helst annan delägare i de
sämjevis delade ägorna det påfordrar, utan ersättning avstå från möjligheten
att ensam förfoga över icke blott marken utan även skogen.
Vid tillkomsten av 1952 års lag uttalades att en ogiltighetsregel av den innebörd
som avsågs med sagda lag icke fick någon omedelbar verkan på sämjedelningsavtal,
så länge avtalet respekterades av kontrahenterna och frågan
om dess giltighet ej aktualiserades av särskild anledning, exempelvis lantmäteriförrättning
eller exekutivt förfarande. Samtidigt framhölls att effekten
av bestämmelsen främst låg däri att innehavaren av en sämjelott fick eu
med hänsyn till omöjligheten att bedöma vad som kunde komma att inträffa
i framtiden högst osäker ställning i rättsligt hänseende. (Se prop. 58/
1952 s. 24, NJA II 1952 s. 543 f.) Dessa uttalanden äro tillämpliga även beträffande
nu ifrågavarande lagstiftningsåtgärd och leda till den slutsatsen,
att åtgärdens avhållande verkan kommer att i stor utsträckning bestämmas
av hur jordägarna själva bedöma riskerna av ogiltiga sämjedelningar. Att
en ogiltighetsregel med det innehåll som nu föreslås icke omedelbart medför
att sämjedelningsverksamheten fullständigt upphör får nog antagas, men
enligt kommitténs bedömande förringas ej önskvärdheten av den avsedda
lagstiftningen i nämnvärd mån genom att densamma icke helt utesluter nya
sämjedelningar. Av främsta betydelse är att jordägarna icke vidare skola
behöva sväva i tvivelsmål om att sämjedelningsavtal ej åtnjuta rättsordningens
sanktion. Om detta förhållande att sämjedelningar frånkännas alla verkningar
icke blir otvetydigt fastslaget genom en särskild lagbestämmelse, torde
vädjanden från det allmännas sida till jordägarna att avhålla sig från delningarna
ha ringa utsikt att vinna gehör. En mot dessa delningsåtgärder riktad
upplysningsverksamhet, som kan stödjas på ett i lag inskrivet förbud,
måste emellertid vara av betydelse för att motverka fortsatta okontrollerade
delningar, och enligt kommitténs mening kan det vara lämpligt att i samband
med genomförandet av den föreslagna lagstiftningen viss sådan verksamhet
igångsättes. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att träffa de närmare
anstalter härom som kunna finnas påkallade.
I promemorian har även upptagits frågan om förbud mot andel sinteckning,
d. v. s. förbud mot att inteckna ideell andel av fastighet.
Fastighetsbildningskommittén har därvid erinrat om att lagberedningen föreslagit
sådant förbud ehuru närmast i svftc att undvika uppkomsten av
gemensamt inteckningsansvar. Enligt kommitténs mening skulle ett sådant
förbud säkerligen utgöra ett värdefullt bidrag i strävandena att motverka
nya sämjedelningar. Det kunde därför ifrågasättas att i samband med den
nu föreslagna lagstiftningen även förbjuda inteckning i andel av fastighet.
Kommittén har emellertid funnit omöjligt att i detta sammanhang upptaga
denna principiellt betydelsefulla fråga, bl. a. med hänsyn till konsekvenserna
i avseende å reglerna om ogulden köpeskilling och svårigheterna att losa
problem angående rätten för innehavare av sämjelott enligt äldre sämjedelning
all utlaga inteckningar.
Bland de d e t a 1 j s p ö r s m å I i fråga om lagstiftningens omfattning,
som kommittén behandlat, må här nämnas följande.
I den föreslagna lagen användes uttrycket sämjedelning. Någon Ivckan
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1662
om innebörden därav har icke ansetts behöva uppkomma. I vad mån avtal,
som angivits avse endast brukningen av egendomen, är att hänföra till sämjedelning
och därmed drabbas av ogiltighetsregeln får enligt kommittén lösas
från fall till fall. Om ett sådant avtal, enligt vad omständigheterna ger vid
handen, i själva verket innefattar en verklig sämjedelning, drabbas avtalet
såsom uttalats i förarbetena till 1952 års lag — av ogiltighet oavsett hur
parterna betecknat detsamma.
Genom att uttrycket sämjedelning av fast egendom använts kommer att
under lagen falla ej blott sämjedelning av jord utan även av det som lagligen
hör till jorden, t. ex. byggnader och växande träd. Kommittén har i denna
fråga hänvisat till lagrådets uttalanden vid tillkomsten av 1952 års lag
(se prop. 1952: 58 s. 30 f och NJA II 1952 s. 547 f).
Beträffande ikraftträdandet av lagen har kommittén framhållit såsom ett
starkt önskemål, att den blir gällande snarast möjligt. Detta motiveras av
att lagstiftningsfrågan kan väntas medföra en ökad benägenhet hos dem,
som gemensamt innehar fast egendom, att skyndsamt sämjedela egendomen.
Förslaget innebär därför, att lagen skall träda i kraft omedelbart efter utfärdandet.
Kommittén har dock ej varit främmande för tanken att under departementsbehandlingen
tiden ändras till att avse ett halvårsskifte eller i
varje fall ett månadsskifte. Med hänsyn till lagens betydelse för framtiden
kan det vara värdefullt med en tidpunkt, som lätt kan hållas i minnet. Härigenom
blir det också lättare att avgöra, om viss delning skett före eller efter
lagens ikraftträdande.
Den föreslagna lagen bör enligt kommitténs mening ej äga tillbakaverkande
kraft. Giltigheten av äldre sämjedelningar skall alltså icke påverkas av
lagen. Kommittén har ifrågasatt att införa förbud även mot att jämka äldre
delningar men har avstått från att framlägga förslag härom. Rätt till jämkning
liar nämligen ansetts i vissa fall kunna vara till fördel, särskilt i samband
med en legalisering av de äldre sämjedelningarna. En så omfattande
ändring av en äldre sämjedelning, att den ursprungliga delningen får anses
upphävd och ersatt med en helt ny delning, blir dock icke tillåten, sedan lagen
trätt i kraft (jfr prop. 1953: 63 s. 96). Att lagen ej skall gälla sämjedelningar,
som skett före ikraftträdandet, har ansetts klart framgå utan att
något uttryckligt stadgande därom upptagits i lagförslaget.
Kommittén har icke ansett sig böra förorda en anordning med anmälan
av äldre sämjedelningar i likhet med vad som skett genom en i anslutning
till 1952 års lag utfärdad kungörelse; det i denna kungörelse reglerade förfarandet
har tillämpats endast i obetydlig omfattning.
Även om den föreslagna lagstiftningen genomföres, anser kommittén, att
1952 års lag måste bibehållas. Sistnämnda lag blir visserligen utan betydelse
för framtida sämjedelningar, men den kommer alltjämt att ha betydelse
för delningar, som ägt rum under tiden från dess ikraftträdande till dess den
nya lagen trätt i kraft.
Knngl. Maj.ts proposition nr 163 år 1362
13
Remissyttranden
Över fastighetsbildningskommitténs promemoria har efter remiss yttranden
avgivits av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, lantmäteristyrelsen,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs län, jordabalksutredningen,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges lantmätareförening,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund,
Hushållningssällskapens förbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund,
Sveriges skogsägareförbund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen
och Jordbrukets bank.
Lantmäteristyrelsen har vid sitt remissvar fogat yttranden från överlantmätarna
i Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands och Norrbottens län. Yttranden från lantbruksnämnden och
skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län har fogats vid det av länsstyrelsen i
samma län avgivna remissvaret.
I samtliga avgivna remissyttranden med undantag av jordabalksutredningens
har kommitténs förslag i huvudsak tillstyrkts. Jordabalksutredningen
har förklarat sig ej vilja gå så långt som till att avstyrka förslaget men
har ifrågasatt behovet, lämpligheten och värdet av att nu genomföra en lagstiftning
av det innehåll kommittén förordat.
Enighet råder om att de privata jorddelningarna medför allvarliga o 1 ägen
heter. I detta avseende framhålles främst de följder delningarna kan
få från jordpolitiska synpunkter ävensom svårigheterna för verksamheten
med jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Föreningen Sveriges häradshövdingar
har påtalat vissa andra olägenheter och därvid anfört följande.
Icke endast i Kopparbergs län utan även på flera andra ställen i landet
ha sämjedelningar och arealöverlåtelser åstadkommit en betänklig oreda i
fastighetsväsendet. Det inträffar ej sällan att tastigheter och markområden
överlåtas, lagfaras, intecknas och taxeras under helt andra jordregisterbeteckningar
än som motsvarar den verkliga äganderätten. Detta innebär ett
osäkerhetstillstånd, som särskilt vid försämrade konjunkturförhållanden
skulle kunna medföra allvarliga konsekvenser såväl för jordägare som för
inteckningshavare. Det har redan nu exempelvis inträffat att fastighetsägare,
som erhållit lagfart å vissa jordregisterfastigheter, vilka i själva verket
icke motsvarade det faktiskt överlåtna markområdet, jämfört jordregisterbeteckningarna
med skifteskartor och den ekonomiska kartan, varefter
han gjort anspråk på markområden, som innehavas av hans grannar.
Detta har lett till äganderättstvist med avsevärda rättegångskostnader. Det
råder nämligen, särskilt sedan sämjedelade fastigheter ett flertal gånger
bytt ägare, ofta delade meningar om vad sämjedelningar egentligen inneburit.
Svea hovrätt uttalar.
Det är uppenbarligen angeläget, att från statsmakternas sida ett verksamt
ingripande kommer till stånd för alt för framtiden söka förhindra s. k. privata
jorddelningar, bland vilka sämjedelningarna numera är den form,
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1962
som tilldrager sig den största uppmärksamheten. Ett sådant ingripande är
av vikt med hänsyn till bl. a. gällande jordpolitiska målsättning och önskeT
målet om överensstämmelse mellan den officiella fastighetsindelningen och
den äganderättsliga indelningen.
Även i frågan huruvida särskilda åtgärder nu är påkallade
för att komma till rätta med de berörda olägenheterna råder,
åtminstone i princip, enighet bland remissinstanserna. Svea hovrätt och jordabalksutredningen
har mera utförligt uppehållit sig vid denna fråga.
Svea hovrätt konstaterar, att lagberedningens förslag till jordabalk jämte
följdförfattningar åsyftar att definitivt söka förhindra privat jorddelning.
Huruvida provisoriska lagstiftningsåtgärder utöver 1952 års ogiltighetslag
nu bör komma till stånd i avbidan på jordabalkens ikraftträdande
måste bli beroende av bl. a. i vilken utsträckning och inom vilka delar av
landet sämjedelningar alltjämt förekommer eller kan befaras. I denna fråga
har hovrätten ansett visat, att den privata jorddelningsverksamheten starkt
minskat efter jorddelningslagens tillkomst. Inom storskiftesbygden i Dalarna
torde dock sämjedelningar alltjämt vara en allmän företeelse. Förekomsten
av nya sämjedelningar inom riket i övrigt är betydligt vanskligare
att bedöma. Att sådana delningar tidigare varit vanliga särskilt i
Dalarna och de Dalarna omgivande landskapen är för hovrätten väl känt,
men man torde kunna ställa sig tveksam till frågan huruvida förekomsten
av sämjedelningar utanför storskiftesbygden nu är av den storleksordning,
som fastighetsbildningskommittén förutsatt. Hovrätten anför vidare följande.
Även om sålunda angelägenheten av den föreslagna lagen ur angivna synpunkter
kan vara mindre än som angivits i promemorian, föreligger dock
otvivelaktigt sådan risk för fortsatt delningsverksamhet att med hänsyn härtill
en provisorisk lagstiftning icke kan anses omotiverad.----
Vid bedömandet av frågan, huruvida lagförslaget bör genomföras, är givetvis
även av stor vikt vad som i promemorian---anförts beträffan
de
de legaliseringsbestämmelser, som kommittén framdeles för egen del
kan komma att föreslå.
Av kanske än större betydelse i detta sammanhang kan emellertid i så
fall anses vara de i promemorian icke berörda, av lagberedningen i 21 §
promulgationslagen till nya jordabalken redan nu föreslagna partiella legaliseringstöreskrifterna,
låt vara att dessa icke avse att slutligt reglera den
tastighetsbildningsrättsliga sidan av problemen med sämjedelningarna. Innehållet
i detta stadgande och därmed sammanhängande föreskrifter i förslaget
till promulgationslag med dess motivering måste, sammanställt med
övriga förhållanden, anses utgöra tillräckliga skäl för genomförandet av
en provisorisk ogiltighetslag för hela landet.
Skogsstyrelsen har upptagit frågan om lämpligheten av att bryta ut den
i kommitténs förslag behandlade lagstiftningen ur jordabalken och därvid
anfört.
Med hänsyn till att den tid det kan dröja innan den nya jordabalken antages
och träder i kraft är obetydlig i förhållande till sämjedelningsinstitutets
långvariga hävd är skogsstyrelsen för sin del onekligen av den uppfattningen
att det i och för sig framstår som i någon mån opåkallat att
15
Kungl. Maj.ts proposition nr i63 år 1962
nu införa en lagstiftning om förbud mot sämjedelning. Det bör inte heller
förglömmas att det här inte — vilket är fallet med 1952 års lag om ogiltighet
av sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län — är fråga
om mark som tidigare varit föremål för delning med särskilt statligt stöd.
Styrkan av de samlade motiven för en förbudslagstiftning är med andra ord
i förevarande fall mindre än när det gällde 1952 års lag, vilken ju dessutom
uteslutande berör alldeles speciella fastighetsförhållanden.
Emellertid är det enligt skogsstyrelsens mening ovedersägligt att sämjedelningar
är av ondo från fastighetsbildnings- och många andra synpunkter.
Enligt promemorian har lantmäteristyrelsen i yttrande över förslaget
till ny jordabalk uttalat att en intensifierad sämjedelningsverksamhet kunde
förväntas i anledning av de i sagda förslag upptagna reglerna. Om ett
förbud mot sådan delning intoges i en särskild lag, som skyndsamt genomfördes,
syntes dock möjlighet finnas att förekomma denna ökade verksamhet.
Ett snabbt införande av en sådan lag skulle enligt lantmäteristyrelsens
mening väsentligt underlätta genomförandet av jordabalksförslaget. Kommittén
bär för sin del också framfört flera vägande skäl för att en särskild
förbudslagstiftning införes.
Även Lantbrnksförbundet anser, att det kan vara tveksamt huruvida en
partiell lagstiftning av föreslagen innebörd bör vidtagas. Denna tveksamhet
synes emellertid enligt förbundets mening böra vika på de skäl, som i
frågan anförts av kommittén själv.
Jordabalksutredningen uttalar, att jordahalksförslagets reglering på detta
område är ägnad att på alla fronter stoppa privat jorddelning; reglerna
vänder sig både mot arealförvärven och mot sämjedelningarna. Med avseende
på de olika förvärvssituationer, vilka tilltänkta jorddelningar kan
sammanhänga med, lämnar reglerna klara besked om det civilrättsliga läge,
som skall anses vara för handen när en delning i laga former ej kan åvägabringas.
Jordabalksförslaget har även befattat sig med frågan, hur man bör
förfara med produkterna av privat delning, som skett före förbudsregelns
ikraftträdande. Utan att därvid föregripa övervägandena kring den formliga
legalisering av äldre sämjelotter, som lagstiftaren på något längre sikt
måste skapa förutsättningar för, har jordabalksförslaget i detta hänseende
velat anvisa ett lätt tillgängligt förfarande för att de äldre sämjelotterna
preliminärt skall kunna godtagas såsom i viss mån självständiga fastigheter.
Utredningen anför vidare.
Mot bakgrunden av vad nu antytts om spörsmålen rörande den privata
jorddelningen och om lagberedningens projekt för deras bemästrande står
det klart, att promemorian med sitt förslag till förbud mot framtida sämjedelning
tagit upp enbart en enda sida av problemkomplexet. I själva verket
förhåller det sig ju på det viset, att promemorian pläderar för att ett speciellt
element i jordahalksförslagets regelsystem i ämnet skall lösryckas ur
sitt sammanhang och omgående bringas i tillämpning. En dylik åtgärd måste
väl i och för sig anses som mindre tillfredsställande, särskilt med hänsyn
till att planerna på jordabalksreformens fullföljande inom ramen för
ett sammanhållet balkförslag ingalunda uppgivits utan tvärtom blivit ytterligare
befästa i och med beslutet om jordabalksutredningens tillsättande.
Naturligtvis kunna dock särskilda skäl motivera, att avgränsade delar av
en förberedd lagstiftningsreform genomföras för sig i förtid.
lft Kungl. Maj:ts proposition nr 163 ar 1962
I fråga om de av fastighetsbildningskommittén anförda skälen för alt redan
nu införa förbud mot sämjedelning uttalar jordabalksutredningen.
Påståendet, att sämjedelningsförbudet låtit vänta på sig för länge, kan icke
gendrivas, men ändå är det tveksamt, huruvida delta konstaterande utgör
tillräckligt underlag för plötslig aktivitet i ett läge som nu, när det föreligger
ett redan remissbehandlat lagförslag med bestämmelser syftande till
frågans lösning i ett större sammanhang. Ej heller är väl hänvisningen till
det aktuella behovet av utvidgad förbudslagstiftning i Kopparbergs län ett
alldeles tveklöst argument till förmån för att man nu borde med avseende
på hela landet föregripa lagberedningens konstruktioner. Däremot skall erkännas
att det återstående huvudskälet för fastighetsbildningskommitténs
initiativ måste anses väga tungt. Det ter sig onekligen lämpligt att innan lagförslag
framläggas, vilka innefatta löften om legalisering av sämjedelningarna,
förbjuda fortsatt delning av ifrågavarande slag. Man undgår därmed
att genom legaliseringsförslagen ge en sista stimulans åt sämjedelningsverksamheten
och erhåller på förhand en fix tidsgräns för legaliseringens räckvidd.
I så måtto vill jordabalksutredningen vitsorda, att mycket vore att vinna
med den i promemorian rekommenderade åtgärden; kanske kan vinningen
t. o. m. finnas uppväga den principiella olägenheten av att jordabalksförslagets
regelsystem ej i allo skulle bli promulgerat i tillsammanhållet skick.
Även om ett genomförande av fastighetsbildningskommitténs förslag sålunda
skulle vara förenat med vissa fördelar, torde det enligt jordabalksutredningens
mening finnas anledning till viss försiktighet vid bedömningen
av åtgärdens tillrådlighet, nämligen med hänsyn till effekten därav. Den föreslagna
förbudsregeln skulle icke komma att utgöra något faktiskt hinder
mot sämjedelning; enligt utredningens övertygelse skulle effekten av regeln
nästan helt utebli. Utredningen har i denna del uttalat följande.
I den mån fortfarande existerar en lockelse att verkställa sämjedelningar
~ ;dt sådana nuförtiden äro föga frekventa har fastighetsbildningskommittén
bekräftat — lär lockelsen troligen i ringa mån motverkas av de konsekvenser,
som enligt promemorian skulle hota vid förbudets åsidosättande.
Det kan nämligen befaras, att följderna av delning i strid med förbudet skulle
taxeras såsom endast obetydligt mera menliga än de som alltsedan jorddelningslagens
tillkomst inställt sig beträffande därefter skedda sämjedelningar;
att jorddelningslagens diskriminering av sistnämnda sämjedelningar
ej i praktiken tillmätts större avseende torde vara allmänt omvittnat. Vid
detta laget synes det stå klart, att lagstiftaren måste ty sig till en helt annan
anordning för att effektivt strypa sämjedelningsverksamheten; här åsyftas
det i lagberedningens jordabalksförslag uppställda förbudet mot inteckning
i ideell andel. Sagda förbud, primärt föranlett av överväganden som ej hänföra
sig till sämjedelningsfrågan, betraktades av lagberedningen såsom en
helt avgörande faktor för sämjedelningsförbudets respekterande, och jordabalksutredningen
anlägger härvidlag samma synsätt. Det bör uppmärksammas,
att förbudet mot inteckning i ideell andel icke är så intimt förknippat
med projektet rörande de gemensamma inteckningarnas avskaffande, att
det står och faller med detta. Direktiven för jordabalksutredningens översyn
av lagberedningens förslag behöva med andra ord icke innebära, att man har
att frångå tanken på ifrågavarande inteckningsförbud. Förmodligen kommer
så icke heller att ske. Jordabalksförslaget skulle således, jämväl i dess
blivande överarbetade utformning, icke bara placera sämjedelningsförbudet
i dess naturliga sammanhang med andra bestämmelser, som söka komma
Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1062
17
till rätta med det vida frågekomplexet angående privat jorddelning, utan
skulle även på ett helt annat sätt än proinemorieförslaget skapa makt bakom
förbudsregelns ord. I dubbel mening vore det därför en fördel, om man kunde
avvakta möjligheten att bringa i tillämpning det samlade jordabalksförslagets
olika regelanordningar.
Om jordabalksutredningens nyss återgivna mening godtages, bör, fortsätter
utredningen, det logiska tillvägagångssättet bli att arbetet med legaliseringsspörsmålen
icke påbörjas förrän om ännu några år. Innan förslag i
dessa spörsmål framlägges bör nämligen — såsom fastighetsbildningskommittén
uttalat — ett sämjedelningsförbud redan ha trätt i kraft. Detta behöver
icke utesluta, att legaliseringsfrågan behandlas i samband med fastighetsbildningsreformen
i övrigt. Såvitt jordabalksutredningen kan bedöma,
bör nämligen en ny jordabalk genomföras innan fastighetsbildningskommitténs
förslag upptages till slutlig prövning.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har i den senast berörda frågan uttalat
en motsatt åsikt. Enligt dess mening föreligger icke någon anledning
att avvakta resultatet av den pågående överarbetningen av jordabalksförslaget.
Tvärtom kan ett nu genomfört förbud mot sämjedelningar vara ägnat
att underlätta genomförandet av jordabalkens bestämmelser. Lantmäteristyrelsen
har i samma fråga hänvisat till sitt över förslaget till jordabalk avgivna
remissyttrande, vari styrelsen uttalat samma mening som nu häradshövdingeföreningen.
Frågan i vilken utsträckning privata jorddelningar alltjämt förekommer
har — utöver vad förut angivits — berörts huvudsakligen i yttranden från
lantmäterihåll. Av de i ärendet hörda överlantmätarna har flertalet uttalat,
att den privata delningsverksamheten numera torde vara av begränsad omfattning.
överlantmätaren i Gävleborgs län håller för troligt att antalet nya
sämjelotter — framför allt härrörande från delning av skogsmark, som ägts
av dödsbon — överstiger det antal, som försvinner genom legalisering eller
genom att sämjedelningen återgår, överlantmätaren i Norrbottens län har
hänvisat till en av den s. k. Tornedalsutredningen verkställd undersökning
av sämjedelningsfrekvensen i länet (SOU 1958: 22 s. 113 och 114; jfr prop.
1962:31 s. 16—17) och framhållit, att nya sämjedelningar otvivelaktigt
tillkommer undan för undan.
Omfattningen av den föreslagna lagstiftningen har
behandlats av Svea hovrätt och Föreningen Sveriges häradshövdingar.
Svea hovrätt erinrar om att fastighetsbildningskommitténs förslag motiverats
bl. a. med de fördelar genomförandet därav skulle innebära vid kommitténs
ställningstagande till frågan om en eventuell legalisering av befintliga
sämjedelningar. Med hänsyn härtill och till att såväl 1953 års lag om
legalisering av sämjedelningar som 21 § i lagberedningens förslag till promulgationslag
för nya jordabalken avser även privat ägostyckning anser
hovrätten, att det måhända varit mest följdriktigt, om det nu förevarande
förslaget avsett även denna form av privat jorddelning. Hovrätten framhåller
vidare.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1062
Kommittén har emellertid anfört, att privata ägostyckningar knappast lorde
äga rum längre. Huruvida detta är riktigt eller ej kan vara föremål för
tvekan, och det kan finnas anledning påpeka, att en i Dalarna förr vanlig
form av jordförsäljning nämligen genom de s. k. privata fastighetsauktionerna
teg för teg och skifte för skifte av en jordägares hela markinnehav
alltjämt lär vara synnerligen omhuldad (Svensk Lantmäteritidskrift 1%0
sid. 551); dessa försäljningar äro till gagnet arealöverlåtelser men torde till
formen merendels vara jordtalsöverlåtelser.
Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att del i och för sig varit
önskvärt, att en motsvarande lagstiftning kunnat vidtagas även beträffande
arealöverlåtelser, som icke leder till ny fastighetsbildning. Föreningen kan
emellertid icke överblicka de svårigheter, som må lägga hinder i vägen härför.
I varje fall synes böra klarläggas, att det föreslagna förbudet skall gälla
även sådana arealöverlåtelser, som avses i 21 § andra stycket förslaget till
lag om införande av nya jordabalken, d. v. s. de fall då parterna avtalat att
den överlåtna ägovidden skall motsvara viss andel av fastigheten.
Den föreslagna formen för ett ingripande mot sämjedelningarna
har icke mött några invändningar vid remissbehandlingen.
I fråga om innebörden av den föreslagna lagstiftninge
n anför Svea hovrätt, att en delning i strid med det föreslagna förbudet
icke får sakrättslig verkan och ej heller beaktas i exempelvis jorddelningsoch
fastighetsbildningssammanhang men att ogiltigheten förutsättes medföra
ytterligare konsekvenser. Hovrätten erinrar sålunda om att enligt kommittén
effektiviteten hos den föreslagna lagstiftningen, i likhet med 1952
års ogiltighetslag, väsentligen skall uppbäras av vetskapen hos sämjedelägarna
om en påtaglig risk för framtida ekonomiska förluster.
Den åberopade förlustrisken för en delägare kan emellertid, framhåller
hovrätten, komma att svara mot en lika stor vinstmöjlighet för annan delägare,
vilket skulle kunna motverka den åsyftade effektiviteten. Med hänsyn
till bl. a. gällande allmänna rättsgrundsatser kan det vidare vara tveksamt,
huruvida de obligationsrättsliga rättsverkningarna i allo kommer att gestalta
sig så som kommittén förutsatt.
Beträffande frågan huruvida den föreslagna lagen utan särskilt stadgande
kommer att äga tillämpning även på sämjevis företagna åtgärder rörande
vad som lagligen hör till jorden, exempelvis byggnader och växande träd,
anför Föreningen Sveriges häradshövdingar — i anslutning till lagrådets uttalande
i denna fråga vid tillkomsten av 1952 års lag — följande.
Lagrådet har i nämnda sammanhang framhållit, att ett avtal om sämjedelning
av vad enligt lag hör till jorden, exempelvis därå uppförda byggnader
eller därå växande träd, icke i och för sig medför, att äganderätten till
byggnaderna eller träden skiljes från äganderätten till jorden. Så länge
byggnaderna kvarstå eller träden icke avverkas äro de fortfarande att anse
såsom hörande till jorden och avtalet gäller icke utan vidare gentemot tredje
man.
Konsekvensen av lagrådets och kommitténs sålunda uttalade uppfattning
torde böra ytterligare klargöras under lagförslagets fortsatta behandling.
Såvitt föreningen kan finna innebär förbudet mot sämjedelningar icke i
Kungl. Maj.ts proposition nr 1(13 år 1962
19
fråga om kvarstående byggnader eller växande träd någon ändring gentemot
vad nu gäller, om man bortser ifrån att för närvarande något hinder,
åtminstone rent teoretiskt, icke förefinnes emot att genom sämjedelning
avskilja exempelvis en byggnad jämte ett minimalt jordområde, som tillsammans
värdemässigt motsvarar en ideell andel. Att sedan, särskilt i närheten
av tätorter, ej sällan förekommer att de till en jordbruksfastighet
hörande byggnaderna, vilka kanske representera mer än hälften av den
intecknade fastighetens värde, försäljes till ett industriföretag eller till
kommunalt ändamål, utan att någon arealöverlåtelse sker, och att härigenom
skapas ett osäkerhetstillstånd i fråga om de sakrättsliga förhållandena
är eu omständighet, som uppenbarligen icke påverkas av den föreslagna
lagstiftningen, eftersom överlåtelsen av byggnaden redan för närvarande
icke har någon sakrättslig verkan och då kommittén väl knappast torde
mena att själva äganderättsöverlåtelsen skulle vara utan varje civilrättslig
verkan parterna emellan.
Föreningen anser det möjligen mera tveksamt, hur förbudet mot sämjedelning
kommer att verka beträffande byggnader som flyttas från en fastighet
till en annan. Härvid framhålles, att det numera icke alls är ovanligt
att byggnader, motsvarande mer än halva taxeringsvärdet av en fastighet,
inköps av en annan fastighetsägare, som därefter flyttar byggnaderna till
sin egen fastighet. I denna fråga anför föreningen.
Kommittén talar om och synes jämställa »byggnader och växande träd»
medan lagrådet uttalar sig om kvarstående byggnader och icke avverkade
träd. Eftersom kommitténs mening uppenbarligen icke kan vara att träd,
som förflyttas, exempelvis från en plantskola, skola bibehållas som en sakrättslig
del av ursprungsfastigheten, tolkar föreningen kommitténs mening
så att en förflyttad byggnad skall upphöra att vara en del av ursprungsfastigheten
och i stället ingå som en del av sin nya hemortsfastighet.
Även andra skäl än de rent sakrättsliga, framförallt rent praktiska
synpunkter, tala ju för ett sådant betraktelsesätt. Men då torde det icke vara
opåkallat att ställa frågan huruvida icke ett behov föreligger att på något
sätt reglera inteckningshavarnas rätt vid sådana husförflyttningar. Då emellertid
det föreslagna förbudet icke, med nu anlagda tolkning, åstadkommer
någon ändring av rådande förhållanden, motiverar förbudets genomförande
icke i och för sig någon särskild åtgärd i detta avseende. Skulle däremot
kommitténs mening vara att förbjuda bortförande av till en fastighet hörande
byggnader och att sålunda ett faktiskt bortförande skulle sakna sakrättslig
verkan, torde kommittén icke kunna stödja sig å lagrådets uttalande
och måste föreningen i så fall, med hänsyn till den osäkerhet i fråga om
vad till en fastighet hör som ett sådant förbud skulle medföra, avstyrka
förslaget i denna del. Ändringar i 2 och 4 §§ i 1895 års lag skulle för övrigt
i så fall bliva nödvändiga.
Angående effekten av den föreslagna lagstiftningen
uttalar jordabalksntredningen, som redan nämnts, att densamma torde
komma att nästan helt utebli. En rakt motsatt uppfattning uttalas av Föreningen
Sveriges häradshövdingar, som anser att fastighetsbildningskommittén
snarast underskattat verkningarna av ett förbud mot sämjedelning.
Enligt föreningen torde sålunda kreditinstituten ej sällan komma att inför
osäkerheten i rådande förhållanden framtvinga legalisering av sämjelotter
för alt vara på den säkra sidan.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1962
Bland de detaljspörsmål i fråga om lagstiftningens utformning
in. in., som behandlats i remissyttrandena, må här upptagas följande.
Svea hovrätt anser det otillfredsställande, att 1952 års lag föreslås skola
äga fortsatt giltighet vid sidan av den nya lagen. Hovrätten föreslår därför
en övergångsbestämmelse av innebörd, att 1952 års lag upphäves genom
den nya lagen men att bestämmelserna i 1952 års lag alltjämt skall äga tilllämpning
beträffande sämjedelning, som tidigare ägt rum inom lagens giltighetsområde.
Vidare anser hovrätten erforderligt med undersökning i vad
mån ett genomförande av den föreslagna lagen kan behöva föranleda ändringar
i eller tillägg till annan lagstiftning, där sämjedelning beröres.
Ett stort antal remissinstanser har framhållit vikten av att — på sätt
kommittén föreslagit — innehållet i den föreslagna lagstiftningen på ett
effektivt sätt bringas till allmänhetens kännedom. Lantmäteristyrelsen uttalar
därvid, att en medverkan av press, radio och television inom ramen för
den allmänna jordbruksupplysningen skulle vara av särskilt värde. Skogsstyrelsen
anför i detta hänseende följande.
Enligt skogsstyrelsens mening har kommittén — — — alltför litet poängterat
betydelsen av en rätt bedriven upplysningsverksamhet. Ämbetsverket
tror för sin del att en sådan verksamhet har en stor mission att fylla.
Detta inte minst---— genom att den kan medverka till att förebygga rätts
förluster
för en kanske genom generationers handlingssätt traditionsbunden
men om den nya lagens verkningar eljest föga orienterad fastighetsägare.
I fråga om ikraftträdandet har flera remissinstanser, däribland hovrätten
för hed re horrland, Hushållningssällskapens förbund, Skogsägareföreningarnas
riksförbund och Jordbrukets bank, uttalat sig för att lagen får träda
i kraft vid ett årsskifte, halvårsskifte, kvartalsskifte eller åtminstone månadsskifte.
Departementschefen
De privata delningarna av jord medför -— såsom närmare framgår av
fastighetsbildningskommitténs promemoria och ytterligare belysts vid remissbehandlingen
därav — betydande olägenheter i skilda avseenden. Det
må här räcka med att erinra om att de enheter, soin framkommer vid privat
delning, i regel icke uppfyller vare sig de jordpolitiska eller andra krav
på fastighets beskaffenhet, som har uppställts i lagstiftningen om fastighetsbildning,
att de jordpolitiska bestämmelserna till skydd för jordbruket
och skogsbruket kan kringgås samt att de privata delningarna leder till
bristande överensstämmelse mellan den faktiska indelningen av jorden och
dess indelning i rättsliga enheter. Sedan länge har också uppmärksammats
frågan om åtgärder till förhindrande av den privata jorddelningsverksamheten.
Ett första steg i syfte att motverka den form av privat jorddelning, som
kallas sämjedelning och som innebär att ägarna av ideella andelar i fast
Kungl. Maj. ts proposition nr 163 är 1962
21
egendom överenskommer alt för andelarna skall utläggas särskilda ägolotter,
togs vid genomförandet av jorddelningslagen, vilken trädde i kraft med
ingången av år 1928. Genom jorddelningslagen har nämligen beträffande
sämjedelningar, som skett efter lagens ikraftträdande, stadgats vissa andra
och för jordägarna oförmånligare rättsverkningar än som följer av äldre
delningar. En ytterligare ehuru lokalt begränsad åtgärd för att förhindra
sämjedelningar vidtogs år 1952 genom den då införda lagen om ogiltighet
av sämjedelning i vissa fall i Kopparbergs län.
Vid tillkomsten av 1952 års lag uttalades, att den måste betraktas såsom
ett provisorium i avbidan på att frågan om åtgärder till motverkande av
privata jorddelningar skulle få en allmängiltig lösning i samband med den
nya jordabalk, som då förbereddes inom lagberedningen. En sådan lösning
har också förutsatts i det av lagberedningen år 1960 avgivna jordabalksförslaget,
vari förordats bestämmelser i detta syfte.
Lagberedningens förslag överarbetas för närvarande i vissa delar av jordabalksutredningen.
Det kommer därför att dröja ännu ett antal år, innan en
ny jordabalk kan träda i kraft. I detta läge har fastighetsbildningskommittén
föreslagit, att generellt förbud mot sämjedelning nu stadgas i en särskild
lag. Enligt kommittén har en reformering av gällande ordning beträffande
jordägarnas möjligheter att utan anlitande av laga delning enligt
fastighetsbildningslagstiftningen uppdela den fasta egendomen i olika äganderättsliga
enheter redan låtit vänta på sig alltför länge, och kommittén
anser, att det skulle vara olyckligt, om frågans lösning fördröjdes ytterligare.
Såsom ett särskilt skäl att redan nu upptaga sämjedelningsfrågan till behandling
har kommittén åberopat, att därigenom en ändamålsenlig lösning
av de på privat väg hittills uppkomna irreguljära fastighetsenheternas framtida
ställning kan underlättas. I kommitténs uppdrag ingår alt föreslå åtgärder
för en avveckling av dessa redan bestående enheter. En av de lösningar,
som därvid kan komma i fråga är att genom en allmän legalisering
av hittillsvarande sämjedelningar inordna sämjelotterna i den officiella fastighetsindelningen.
Kommittén har understrukit att en förutsättning för att
en sådan legalisering skall leda till önskat resultat är, att nya sämjedelningar
med civilrättslig giltighet icke kan åstadkommas. Förslag till en allmän
legalisering bör emellertid enligt kommitténs mening icke framläggas,
så länge nuvarande möjlighet att med sakrättslig verkan ingå sämjedelningsavtal
består. Kommittén befarar nämligen, att ett officiellt förslag i
sådan riktning kommer att i hög grad stimulera jordägarna till privata
delningar, om dessa icke skulle drabbas av ogiltighet. För att kommittén
skall erhålla fullt fria händer vid övervägande av den lämpligaste lösningen
beträffande de sämjelolter, som består vid ikraftträdandet av en ny fastighetsbildningslagstiftning,
anser kommittén därför att i god tid bör vara
sörjt för att nya sämjedelningar, vilka erkännes av rättsordningen, icke
kommer till stånd.
Vid remissbehandlingen har fastighetsbildningskommitténs förslag vunnit
allmän anslutning; endast jordabalksutredningen har, utan alt likväl av
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1962
styrka förslaget, ställt sig tveksam därtill. Även jag har funnit övervägande
skäl tala för att nu genomföres en lag av den innebörd kommittén förordat.
Därigenom synes icke på olämpligt sätt föregripas eller försvåras den mera
allmängiltiga lösning av problemet med de privata jorddelningarna, som
jordabalksförslaget innebär. Den föreslagna lagen bör emellertid betraktas
såsom ett provisorium i avbidan på den nya jordabalken och en reviderad
fastighetsbildningslagstiftning.
I likhet med kommittén anser jag, att arealöverlåtelse och privat ägostyckning
icke bör omfattas av det nu aktuella förbudet utan att detta bör
avse endast sämjedelning. Jag har ej heller i övrigt någon erinran mot den
förordade utformningen av förbudet.
Såsom kommittén framhållit kommer — genom att uttrycket sämjedelning
av fast egendom använts — förbudet att omfatta ej blott sämjedelning
av jord utan även av det som lagligen hör till jorden. I fråga om vad som är
att hänföra till fast egendom inträder icke något förändrat rättsläge på
grund av den nu föreslagna regleringen.
Enligt förslaget skall sämjedelning, som sker trots förbudet, vara utan
verkan. I fråga om innebörden härav gäller detsamma, som uttalades i samband
med tillkomsten av 1952 års lag. I korthet kan förbudet sägas innebära
följande. Sämjedelning medför ej upplösning av den gemenskap i äganderätten
som förut bestått; samäganderättslagen eller — när fråga är om
egendom samfälld för flera fastigheter —• bysamfällighetslagen blir alltjämt
tillämplig å delägarnas inbördes förhållande. Äganderätten till de
ideella andelarna i fastigheten ersättes ej av äganderätt till de vid delningen
utlagda ägolotterna. Innehavare av inteckning i ideell andel blir vid
exekution hänvisad till att uttaga sin fordran ur andelen och ej ur en särskild
lott. Vid fastighetsreglerande åtgärder skall hänsyn icke tagas till
sämjedelningen. Detta får särskild betydelse beträffande likvider av olika
slag.
En ogiltighetsregel av denna innebörd får, såsom framhölls redan vid tillkomsten
av 1952 års lag, icke någon omedelbar verkan på sämjedelningsavtal
så länge dessa respekteras av parterna och fråga om avtalets giltighet
ej aktualiseras av särskild anledning, exempelvis lantmäteriförrättning eller
exekutivt förfarande. Regelns effekt ligger främst däri, att innehavaren av
en sämjelott får en i hög grad osäker ställning.
Beträffande de obligationsrättsliga verkningarna av ogiltighetsregeln torde
jag få nöja mig med att hänvisa till allmänna rättsgrundsatser beträffande
rättsverkningar av ogiltiga avtal.
Med hänsyn till de i skilda hänseenden mycket betydelsefulla verkningarna
av den föreslagna lagen synes, såsom fastighetsbildningskommittén och flera
remissorgan uttalat, lämpligt att i samband med lagens ikraftträdande igångsätta
viss upplysningsverksamhet i syfte att klargöra innebörden av lagstiftningen.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva, hur denna
verksamhet närmare skall organiseras.
Efter ikraftträdandet av den nya lagen skall 1952 års lag icke längre äga
23
Kangl. Maj:ts proposition nr 163 år 1962
tillämpning. Sämjedelningar, som blivit ogiltiga genom sistnämnda lag, är
givetvis även i fortsättningen utan verkan. Hinder föreligger därför icke att
upphäva 1952 års lag. Då emellertid ett upphävande skulle kunna leda till
att rättsverkningarna av lagen förbises vid lantmäteriförrättningar och i
andra sammanhang, vill jag förorda en övergångsbestämmelse, vari utsäges
att 1952 års lag icke skall äga tillämpning å sämjedelning, som sker efter den
nya lagens ikraftträdande.
Utöver vad nyss sagts synes ett genomförande av den föreslagna lagen
icke behöva föranleda ändringar i eller tillägg till annan lagstiftning.
Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1962.
I enlighet med vad i det föregående förordats har inom justitiedepartementet
upprättats bifogade förslag1 till lag angående förbild mot sämjedelning
av fast egendom.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t
Konungen.
Ur protokollet:
Ulla Larsson
'' Förslaget, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, liar här utelämnats.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1962
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 april
1962.
N är varan de:
justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,
Bomgren.
Enligt lagrådet den 26 mars 1962 tillliandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 9 mars 1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående förbud mot sämjedelning av fast
egendom.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn I. Gullnäs.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1962
25
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 april 1962.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund,
Edenman, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
tillförordnade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hermansson,
lagrådets den 5 april 1962 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 9
mars 1962 remitterade förslaget till lag angående förbud mot sämjedelning
av fast egendom.
Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
T. Johansson
Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
620359