Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1962

1

Nr 149

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar; given Stockholms slott den 16 mars 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll över justitiedepartementsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändring i lagen den
28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den nu gällande maximitiden av två år föi
hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden in. m. såvitt avser statens
af färsdrivande verk förlänges till fem år. Vidare föreslås en utökning
av sekretesskyddet för handlingar rörande signalskyddstjänsten inom totalförsvaret.
1

t

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 149

2

Kungi. Maj:ts proposition nr UQ år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 4 och 34 §§ lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skola erhålla
andrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Beträffande handlingar------länere tiH

I fråga------handlingens datum. §

34

Handlingar i------av

Då anledning därtill föreligger, äger
vederbörande myndighet besluta, att
handlingar, som i första stycket avses,
även efter där angiven tidpunkt
ej må utan myndighetens tillstånd
utlämnas. Beträffande andra handlingar
än sådana som angiva villkoren
i slutna avtal må dylikt beslut
avse en tid av högst tjugu år från
nämnda tidpunkt. Vad angår handlingar,
som angiva villkoren i slutna
avtal rörande myndighets leverans av
elektrisk kraft, gas, vatten eller dylikt
eller rörande försäljning av varor
med vilka myndighet driver handel
i affärsmässiga former, må beslut
meddelas högst för tiden till dess
två år förflutit från det avtalet full 1

Senaste lydelse av 4 §, se SFS 1960: 40.

Med avseende å handlingar rörande
signalskydds tjänsten inom totalförsvaret
äger Konungen, såframt handlingarnas
offentliggörande kan skada
rikets försvar, folkhushållningen eller
näringslivets behöriga fortgång eller
eljest medföra våda för rikets säkerhet,
meddela förordnande, som i första
stycket sägs.

§•

anbudsgivaren.

Då anledning därtill föreligger, äger
vederbörande myndighet besluta, att
handlingar, som i första stycket avses,
även efter där angiven tidpunkt
ej må utan myndighetens tillstånd utlämnas.
Beträffande andra handlingar
än sådana som angiva villkoren
i slutna avtal må dylikt beslut avse
en tid av högst tjugu år från nämnda
tidpunkt. Vad angår handlingar, som
angiva villkoren i slutna avtal rörande
myndighets leverans av elektrisk
kraft, gas, vatten eller dylikt eller
rörande försäljning av varor med
vilka myndighet driver handel i affärsmässiga
former, må beslut meddelas
högst för tiden till dess två år
eller, då myndigheten är att hänföra

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1962

(Nuvarande lydelse)

gjorts eller upphört att gälla. Med avseende
å handlingar, som angiva villkoren
i slutna avtal i andra ärenden,
må beslut meddelas för en tid av
högst två år från det avtalet slöts.

(Föreslagen lydelse)

till statens af färs driv ande verk, fem
år förflutit från det avtalet fullgjorts
eller upphört att gälla. Med avseende
å handlingar, som angiva villkoren i
slutna avtal i andra ärenden, må beslut
meddelas högst för en tid av
två år eller, då myndigheten är att
hänföra till statens af färsdrivande
verk, fem år från det avtalet slöts.

Beslut, vilka----------undfå del.

Kommunalmyndighet har----kommunala beslutanderätten.

Vad i-----— å auktionsprotokoll.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.

*

1-f llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 149

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1962

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 mars 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, ap Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar
i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
samt anför därvid följande.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t tillkallade dåvarande chefen för
finansdepartementet, statsrådet Sköld, den 30 juni 1053 sakkunniga för utredning
av de statliga företagsformerna. Utredningen avgav den 20 augusti
1960 slutbetänkande med förslag till reformering i olika hänseenden av de
nuvarande statliga företagsformerna m. m. (SOU 1960:32). Betänkandet
är undertecknat av följande sakkunniga, nämligen förutvarande ledamoten
av riksdagens första kammare, dåvarande landshövdingen K. J. Olsson,
ordförande, förutvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, direktören
W. S. Edström, t. f. expeditionschefen G. L. Eriksson, ombudsmannen
T. V. Flyboo, förutvarande ledamoten av riksdagens första kammare,
elverkschefen K. E. Hesselbom, överdirektören H. E. Oredsson, ledamoten
av riksdagens andra kammare, direktörsassistenten N. G. Stenberg, direktören
E. W. Tunhammar och ledamoten av riksdagens andra kammare,
hemmansägaren J. H. A. Wahrendorff.

Sedan betänkandet varit föremål för remissbehandling inom finansdepartementet,
anmälde chefen för nämnda departement, statsrådet Sträng, i
statsverkspropositionen till årets riksdag (Bil. 2 s? 15—36) vissa frågor om
formerna för statens affärsdrivande verksamhet m. m. Bland dessa frågor
var även spörsmålet om förstärkning av sekretesskyddet för affärsverkens
ekonomiska handlande. Enligt vad som framhölls i statsverkspropositionen
(s. 35) skulle närmare överväganden härom upptagas inom justitiedepartementet.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling. I samband
därmed avser jag att även behandla frågan om utökat sekretesskydd för
handlingar rörande signalskyddstjänsten inom totalförsvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1962

5

I. Ökat sekretesskydd för statens affärsdrivande verk
Gällande rätt

I vårt land gäller principen att allmänna handlingar är offentliga. Denna
grundsats är fastslagen i 2 kap. 1 § i 1949 års tryckfrihetsförordning, som
stadgar att — till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning
— varje svensk medborgare skall äga fri tillgång till allmänna
handlingar. Som allmänna handlingar anses alla hos stats- eller kommunalmyndighet
förvarade handlingar, vare sig de inkommit till myndigheten
eller upprättats hos denna. I rätten att få del av allmänna handlingar må
likväl enligt nämnda paragraf stadgas sådana inskränkningar, som påkallas
av olika där angivna hänsyn, bl. a. behovet av skydd för statens,
menigheters och enskildas behöriga ekonomiska intresse. I särskild av
Kungl. Maj :t och riksdagen samfällt stiftad lag skall noga anges de fall, då
enligt de i tryckfrihetsförordningen angivna grunderna allmänna handlingar
skall hållas hemliga.

De sålunda förutsatta bestämmelserna om de fall, då allmänna handlingar
skall vara hemliga, finns i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen).
Lagens 34 § innehåller sekretessbestämmelser till skydd för vissa
ekonomiska intressen. Enligt paragrafens första stycke får handlingar i
ärenden angående förvärv, avyttrande eller upplåtelse av egendom eller annat,
som myndighet äger förvalta, eller angående utförande av arbete för
myndighets behov annorledes än genom dess egen eller annan myndighets
personal icke, utan tillstånd av den myndighet som handlägger ärendet, utlämnas
innan avtal slutits eller ärendet eljest slutförts. Angår ärendet
upphandling eller utförande av arbete för statens räkning eller försäljning
av staten tillhörig lös egendom, skall likväl iakttagas, att i stadgad ordning
infordrade och inkomna anbud jämte vissa andra handlingar icke
före nämnda tidpunkt får utlämnas i vidare mån än för prövning av anbud
finnes nödvändigt eller begäran om anbuds utbekommande framställs av
anbudsgivaren.

Då anledning därtill föreligger, äger enligt paragrafens andra stycke
vederbörande myndighet besluta att ifrågavarande handlingar även efter
den tidpunkt, då avtal slutits eller ärendet eljest slutförts, ej får utlämnas
utan myndighetens tillstånd. Beträffande andra handlingar än sådana,
som anger villkoren i slutna avtal, får dylikt beslut avse en tid av högst
tjugo år från nämnda tidpunkt. Vad angår handlingar, som anger villkoren
i slutna avtal rörande myndighets leverans av elektrisk kraft, gas, vatten
eller dylikt eller rörande försäljning av varor med vilka myndighet driver
handel i affärsmässiga former, får beslut meddelas högst för tiden till
dess två år förflutit från det avtalet fullgjorts eller upphört att gälla. Med
avseende på handlingar, som anger villkoren i slutna avtal i andra ärenden,
får beslut meddelas för en tid av högst två år från det avtalet slöts.

6

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1962

Vidare stadgas i 34 § att beslut om hemlighållande, vilka enligt andra
stycket i paragrafen meddelas av annan statsmyndighet än sådan som hör
till eller lyder under riksdagen, skall — såvida de icke endast gäller kostnadsberäkningar
eller prisbestämningar eller tjänsteutlåtanden över sådana
— för varje statsregleringsår inom en månad efter dess utgång anmälas
till Kungl. Maj:t, som låter riksdagens revisorer få del därav. Kommunalmyndighet
har att beträffande tillämpningen av paragrafen ställa sig
till efterrättelse föreskrifter, vilka må ha meddelats av den myndighet som
utövar den kommunala beslutanderätten. Vad som stadgas i 34 § avser
icke auktionsprotokoll.

Beslut om sekretess enligt 34 § skall avse varje särskilt fall för sig.

Några huvudsynpunkter i förarbetena till 34 § sekretesslagen

År 1935 avgav sakkunniga, som tillkallats inom justitiedepartementet,
förslag till lag om förbud mot vissa allmänna handlingars utlämnande från
myndighet (SOU 1935:5). Förslaget upptog under 32 § ett stadgande av
väsentligen samma innehåll som den nuvarande sekretesslagens 34 §. I
motiven till stadgandet betonade de sakkunniga, att en riktig avvägning
av offentlighet och sekretess på det område, varom bär var fråga, var förenad
med synnerliga vanskligheter. Å ena sidan framträdde behovet av
offentlig kontroll med särskild styrka på de områden, där stora ekonomiska
intressen stod på spel och där en alltför långt gående sekretess lätt skulle
kunna bana vägen för mindre önskvärda förfaranden. Men å andra sidan
framträdde starkt angelägenheten av att staten skulle kunna — särskilt
inom de s. k. affärsdrivande verkens förvaltning men även på andra områden
bedriva sin rörelse i såvitt möjligt affärsmässiga former. De svårigheter
med vilka vissa av de affärsdrivande verken under senare tid haft
att kämpa, delvis under konkurrens från enskilda företag, var ägnade att
ytterligare understryka denna synpunkt. I samma riktning pekade även
de erfarenheter, som inom skilda förvaltningsgrenar gjorts beträffande
möjligheterna att utnyttja då rådande offentlighet till fullföljande av illojala
eller i vart fall mot statens intressen stridande enskilda intressen. Särskild
Aarsamhet syntes påkallad, da det gällde att genomföra offentlighetsprincipen
jämväl i kommunernas ekonomiska förvaltning.

De sakkunniga hade likväl trott sig finna en antagbar lösning av problemet.
Sålunda hade de å ena sidan uppställt sekretessbestämmelser av
mera generell och med hänsyn till såväl beskaffenheten av hemlighållna
handlingar som sekretesstidens längd — mera omfattande natur än i ett
år 1927 framlagt förslag i ämnet. Å andra sidan hade de sökt sgrja för att
— i den män statsmyndigheter tog i anspråk den möjlighet att anordna
mera vittgående sekretess som förslaget beredde detta skulle komma
till statsrevisorernas kännedom. Härigenom skärptes den konstitutionella
kontrollens effektivitet på de punkter, där allmänhetens kontrollmöjligheter
inskränktes.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1962

I proposition till 1937 års riksdag (nr 107), vid vilken riksdag 34 §
sekretesslagen antogs i lagrummets nuvarande lydelse (jfr konstitutionsutskottets
uti. nr 21), framhölls, att avvägningen av sekretessen på det
vidsträckta och betydelsefulla område som avsågs med paragrafen var förenad
med betydande svårigheter. Här stod nämligen ett synnerligen starkt
sekretessbehov i direkt motsats till ett icke mindre betydande offentlighetsintresse.
De sakunnigas förslag syntes dock på det hela taget innebära
en väl avvägd lösning av den ömtåliga frågan. Därom vittnade att nästan
alla statliga myndigheter i avgivna yttranden över förslaget förklarade sig
vara tillfreds därmed och att även det stora flertalet av de hörda kommunala
myndigheterna lämnat det utan anmärkning.

Vidare anfördes i propositionen att det icke borde ifrågakomma att utsträcka
den tid av två år, under vilken handlingar som anger villkoren i
slutna avtal skulle kunna hemlighållas. Det förbisågs icke, att olägenheter
i vissa fall kunde uppkomma för staten eller kommunen genom offentligblivande
av exempelvis leveransavtal redan efter två år. Men skulle
tiden förlängas, syntes den kontroll som offentligheten var avsedd att medföra
alltför mycket förlora i effektivitet. Ej heller syntes lämpligt att, som
hemställts i ett yttrande, föreslå en obligatorisk sekretess under två år
för alla handlingar i upphandlingsärenden. Från offentlighetssynpunkt var
det nämligen av ej ringa värde, att sekretess efter tidpunkten för avtals
slutande eller ärendets slutförande i annan ordning skulle bero på ett
särskilt beslut, som beträffande statsmyndigheter i regel skulle anmälas
hos Kungl. Maj :t och bringas till statsrevisorernas kännedom.

Slutligen berördes också förutsättningarna för beslut om sekretess. Uttrycket
»då anledning därtill föreligger» föreslogs böra ersätta det av 1935
års sakkunniga förordade uttrycket »där särskilda omständigheter det föranleda».
Med denna ändring borde alla behöriga sekretessbehov kunna tillgodoses.

Tidigare ändringsförslag m. m.

Spörsmålet om sekretesskydd för handlingar, som anger villkoren i träffade
avtal, behandlades av 1946 års upphandlingssakkunniga i deras år
1951 framlagda betänkande med förslag till förordning angående upphandling
och arbeten för statens behov m. m. (SOU 1951: 18). Däri föreslogs, att
sekretesskyddet i 34 § skulle förstärkas på så sätt, att tvåårstiden även i
fråga om varuleveranser till staten och entreprenader för statens räkning
skulle löpa från det avtalet fullgjorts eller upphört att gälla. I motiven till
detta förslag erinrade upphandlingssakkunniga om att det i fråga om upphandling
ofta förekom, att varuleverans omspände flera år. Såsom särskilt
önskvärt framstod därför, att tvåårstiden för kommersiell hemligstämpling
i sådana fall, där en leverans sålunda sträckte sig över längre lid, skulle
kunna räknas från det leveransen fullgjorts. Då det emellertid icke ansågs
lämpligt att i förevarande avseende behandla avtal olika allt efter leve -

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1962

ranstidens längd, syntes tiden för hemlighållande av alla sådana handlingar
som angav villkoren i slutna avtal om leverans av varor böra — liksom
stadgades beträffande varor som myndigheten försålde under affärsmässiga
former — räknas från det leveransen fullgjorts eller avtalet eljest
upphört att gälla. Också i fråga om entreprenadavtal gällde, att de ofta
slutfördes först efter lång tid. På grund härav syntes även tiden för hemlighållande
av handlingar, som angav villkoren i entreprenadavtal, böra
räknas på nyss angivna sätt.

Upphandlingssakkunniga framhöll, att den gällande regeln, enligt vilken
myndighet ägde meddela beslut om sekretess för en tid om högst två år från
det avtalet slöts, icke kom till användning i någon större utsträckning. Yrkande
om hemlighållande brukade nämligen framställas relativt sällan. I
den mån vederbörande anbudsgivare önskade ett hemlighållande och gjorde
begäran därom, syntes myndigheten emellertid regelmässigt besluta i enlighet
därmed.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas betänkande avstyrktes förslaget
till ändring i sekretesslagen endast av ett remissorgan, nämligen Kooperativa
förbundet. Förslaget föranledde emellertid icke någon ändrad lagstiftning
i ämnet.

I framställning till chefen för justitiedepartementet den 13 november
1952 hemställde Kooperativa förbundet, att inom departementet måtte verkställas
utredning för att klarlägga, om icke 34 § sekretesslagen kunde ändras
så, att hemligstämpling av anbud i princip icke tillätes och att sådan
skulle få förekomma endast i alldeles speciella undantagsfall — t. ex. för
skydd av viktiga militära hemligheter — men icke då det huvudsakligen
gällde att skydda anbudsgivare från insyn i deras anbud från allmänhetens
och konkurrenternas sida.

För närvarande pågår en av mig med stöd av vederbörligt bemyndigande
tillsatt utredning (offentlighetskommittén) för översyn av lagstiftningen om
allmänna handlingar och därmed sammanhängande frågor. Såsom framgår
av direktiven för denna utredning, har kommittén bl. a. i uppdrag att pröva
frågan om sekretessen vid upphandling och arbeten för statens behov.

Olika former av statlig affärsverksamhet

Statens affärsmässiga verksamhet drives huvudsakligen i affärsverksform
och i aktiebolagsform.

De affärsdrivande verken är postverket, televerket, statens järnvägar, statens
vattenfallsverk, luftfartsverket, statens reproduktionsanstalt, domänverket,
försvarets fabriksverk och Södertälje kanalverk. Affärsverken utgör
liksom de administrativa ämbetsverken delar av statsförvaltningen, och
bortsett från vissa särbestämmelser gäller för båda slagen av ämbetsverk
gemensamma förvaltningsrättsliga föreskrifter, som Kungl. Maj :t utfärdar.
Kännetecknande för affärsverken är, att de jämfört med övriga statliga förvaltningsorgan
åtnjuter större frihet i framför allt ekonomiska angelägen -

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1962

heter och personalfrågor. I likhet med övriga delar av statsverket äi affärsverken
underkastade revision och kontroll av Kungl. Maj :t underställda revisionsorgan
och av riksdagens revisorer. De större verken har dessutom
egna interna revisionsenheter. Hos affärsverken förvarade liandlingai är i
princip offentliga.

Enligt beslut av 1961 års riksdag skall statens reproduktionsanstalt per
den 1 juli i år organiseras som ett statligt aktiebolag.

Statliga aktiebolag utgör i förhållande till den egentliga statsförvaltningen
fristående juridiska personer, som driver affärsverksamhet i en klart privaträttslig
form. De statliga bolagen är sålunda icke bundna av de förvaltningsrättsliga
föreskrifter, som gäller inom den egentliga statsförvaltningen.
Som grund för bolagens organisation och verksamhet gäller i stället aktiebolagslagen
eller speciallagstiftning, t. ex. banklagen. Av de statliga bolagens
ställning som särskilda rättssubjekt följer, att offentlighetsprincipen
ej är tillämplig på dessa företag. Revision av statliga bolag sker i enlighet
med aktiebolagslagen, och de statliga revisionsorgan som granskar den
egentliga statsverksamheten har icke insyn i bolagen.

Åtskilliga ämbetsverk, som väsentligen har att utöva icke-affärsmassig
verksamhet, kan vid sidan härav även ha uppgifter, som får anses ingå i den
statliga affärsmässiga företagsamheten. Dessa ämbetsverk, som icke är att
hänföra till de affärsdrivande verken, utgör delar av statsförvaltningen, och
grunderna för deras organisation regleras av Kungl. Maj :t och riksdagen.
De är för sin verksamhet beroende av de medel, som av Kungl. Maj :t och
riksdagen ställes till deras förfogande. Ämbetsverken har vidare skyldighet
att efterkomma av Kungl. Maj :t givna föreskrifter om verksamhetens bedrivande.
Det förhållandet att dessa verk ingår i statsförvaltningen medför
även, att de är underkastade den inom förvaltningen rådande offentlighetsprincipen.

Utredningen angående de statliga företagsformerna

Utredningen påpekar, att de ämbetsverk, som inom den egentliga statsförvaltningen
huvudsakligen har att utöva icke-affärsmässig verksamhet, ej
omfattas av utredningens uppdrag.

Beträffande de affärsdrivande verken framhåller utredningen, att vid
de kontakter, som den haft med dessa verk, kritik riktats mot den rådande
offentligheten i upphandlingsärenden. Bl. a. har framhållits såsom en olägenhet,
att offentligheten kunnat systematiskt utnyttjas av anbudsgivarna
till deras fördel och till statsverkets nackdel. Det förhållandet alt anbudsgivarna
känner till de priser, som konkurrenterna offererat vid föregående
upphandling, medför en snedvridning av offerterna såtillvida, att dessa i en
del fall icke kommer att grunda sig på en kostnadskalkyl utan på vad andra
anbudsgivare begärt i tidigare sammanhang. Om man vill ha en beställning,
går man ner med sitt pris minsta möjliga steg i syfte att komma strax under
den anbudsgivare, som senast fått beställningen. Konkurrensens prispres -

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1962

sande verkan blir härigenom mindre. En annan nackdel ur upphandlingssynpunkt
kan vara vissa anbudsgivares rädsla för att ett lågt pris i ett anbud
kan bli känt för andra medlemmar i mer eller mindre påtagliga kartellbildningar
eller för återförsäljare.

Enligt utredningens mening är det omöjligt att säkert bedöma, hur offentligheten
påverkar avtalen i upphandlingsärendena. Uppenbart torde emellertid
vara, att offentlighetens betydelse varierar med hänsyn till upphandlingens
karaktär. Där det råder en öppen konkurrens mellan ett någorlunda
stort antal leverantörer, kan man sålunda ha anledning att räkna med alt
offentligheten, om den över huvud påverkar anbuden, snarast gör det i en
för staten förmånlig riktning. På marknader, där antalet anbudsgivare är
ringa och en fast organiserad prissamverkan lätt kan åstadkommas även med
andra medel, är det åter ovisst om offentligheten spelar någon väsentlig roll
för anbudsgivningen. Utredningen anser det dock icke vara uteslutet, att offentligheten
i sådana fall av anbudsgivarna uppfattas som ett hinder för en
prisdifferentiering till förmån för ett statligt företag. I de fall, då samarbete
mellan anbudsgivare är svagare utvecklat och efterlevnaden av eventuella
kartellöverenskommelser är svåra att på andra vägar kontrollera för anbudsgivarna,
underlättar däremot offentlighetsregeln en sådan kontroll till nackdel
för statsverket.

Utredningen berör härefter bestämmelserna i 34 § sekretesslagen och anför
därvid bl. a., att möjligheten till sekretessbeläggning av upphandlingsärenden
i två år från avtalets slutande icke synes ha fått någon större praktisk
betydelse, dels därför att föreskriften anses kunna tillämpas endast
då vägande skäl för sekretess förebragts, dels för att stadgandet ger uppskov
med offentliggörandet blott i två år.

I och for sig skulle ett generellt stadgande i tryckfrihetsförordningen om
skydd mot offentliggörande av handlingar, som hänför sig till statens affärsAerksamhet
inom de affärsdrivande verken, enligt utredningens åsikt undanröja
de svårigheter, som dessa verk kan ha vid fullgörandet av statsmakternas
krav på affärsmässighet. En avvägning av offentlighet och sekretess i
dessa fall har emellertid, såsom framgår av förarbetena till sekretesslagen,
befunnits vara synnerligen vansklig. Å ena sidan har behovet av offentlig
kontroll ansetts framträda med särskild styrka på de områden, där stora
ekonomiska intressen står på spel och där en alltför långt gående sekretess
latt skulle kunna bana vägen för förfaranden, mot vilka offentlighetsregeln
ar tankt som ett korrektiv. Å andra sidan borde inom sådana områden, där
staten driver rörelse med rent ekonomiska syften, en betydande inskränkning
i offentligheten på särskilt goda grunder kunna försvaras, i synnerhet
som staten bär så att säga befinner sig på samma plan som de statliga bolagen
och enskilda företagare. Så mycket mindre betänkligheter borde föreiigga
med hänsyn till att det grundläggande intresset av offentlig kontroll
fortfarande skulle tillgodoses genom såväl riksdagens revisorer som den statliga
revisionen över huvud.

Från de angivna utgångspunkterna har utredningen övervägt, om icke

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1962

de affärsdrivande verkens svårigheter i någon mån skulle kunna avhjälpas
genom att man utsträcker den tid av två år, under vilken handlingar för
närvarande enligt 34 § sekretesslagen må hemligstämplas. Enligt utredningens
uppfattning talar starka skäl för att samtliga i paragrafen stadgade
tvåårsgränser förlänges till fem år i de fall, då erfarenheten på något område
skulle ge vid handen, att offentligheten länder till allvarligt förfång
för det allmänna eller för enskildas berättigade ekonomiska intressen. Utredningen
föreslår en sådan förlängning.

Utredningen tillägger, att det här icke endast är ett fall, där det ur det
allmännas synvinkel är särskilt påkallat med en förlängning av sekretesstiden.
Också det enskilda sekretessintresset gör sig särskilt starkt gällande.
Dessa förenade intressen är i och för sig vid avvägningen av sekretesstidens
längd förtjänta av större beaktande än kontrollbehovet. Även den offentliga
kontrollens intresse kan emellertid enligt utredningens uppfattning tillfredsställande
tillgodoses vid den föreslagna förlängningen av sekretesstiden.
Sålunda bringar den i 34 § sekretesslagen föreskrivna anmälningsskyldigheten
i fråga om myndigheternas sekretessbeslut alla dessa beslut
under granskning av riksdagens revisorer. Dessa revisorer har därvid även
möjlighet att uppmärksamma om sekretess anordnats i obehörig omfattning.
Vidare har de statliga revisionsorganen rätt till insyn i myndigheternas
upphandlingsverksamhet oberoende av om sekretess föreligger eller
icke. För affärsföretag, som anser sig ha skäl till missnöje med en statlig
upphandling, står dessutom den möjligheten till buds, att de kan vända sig
till verkens interna revisionsenheter eller det centrala revisionsorganet med
begäran om undersökning. Slutligen erinras om att Kungl. Maj :t enligt 38 §
i sekretesslagen har möjlighet att, där det påkallas för tillvaratagande av
allmän eller enskild rätt, utan hinder av vad som eljest är stadgat i sekretesslagen
förordna om handlingars utlämnande. Genom de angivna möjligheterna
till kontroll över den sekretessbelagda upphandlingsverksamhelen
anser utredningen tillräckliga garantier föreligga, för att någon kollision
med behovet av offentlig kontroll icke skall behöva uppkomma vid utnyttjandet
av den föreslagna förlängningen av sekretesstiden.

Remissyttrandena

Som förut nämnts har utredningens betänkande angående de statliga företagsformerna
remisshehandlats inom finansdepartementet. Förslaget om
inskränkning i offentlighetsprincipen i vad gäller de statliga affärsverken
har därvid berörts av ett 20-tal remissorgan. Hit hör justitiekanslersämbetet,
gencralpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
domänstyrelsen, försvarets fabriksstyrelse, riksräkenskapsverket och
statens sakrevision (som båda numera ingår i riksrevisionsverket), offentlighetskommittén,
Sveriges industriförbund, Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges akademikers centralorganisation, Landsorganisationen
i Sverige, Svenska träindustriarbetareförbundet, Svenska skogs- och flott -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr lb9 år 1962

ningsarbetareförbundet, Nya systemaktiebolaget, Statstjänarkartellen ävensom
tre handelskammare. Kooperativa förbundet bär — utan att direkt beröra
det föreliggande förslaget till ökad sekretess — i sitt yttrande anlagt
vissa allmänna synpunkter på hithörande frågor.

Av de remissorgan, som berört utredningens förslag till vidgat sekretessskydd,
har det övervägande flertalet tillstyrkt förslaget eller lämnat del
utan erinran. Till dessa remissorgan bör bl. a. justitiekanslersämbetet, de
af färs drivande verken och Landsorganisationen i Sverige. Förslaget har avstyrkts
av Sveriges industriförbund och även vissa handelskammare har uttalat
sig i avstyrkande riktning. Offentlighetskommittén föreslår, att frågan
om ökat sekretesskydd överlämnas till kommittén för att tagas under
övervägande vid uppdragets fullgörande.

Många remissorgan anser, att utredningsförslaget icke är tillräckligt långtgående
för att tillgodose föreliggande behov av sekretesskydd. Sålunda är
enligt telestyrelsens mening ett ökat sekretesskydd nödvändigt även beträffande
andra slag av handlingar än sådana som rör upphandlingsverksamheten.
Här åsyftas vissa handlingar i personalärenden. Jämväl är det
till uppenbar nackdel för televerkets affärsverksamhet, att verkets självkostnadskalkyler
m. in. skall behöva utlämnas till allmänheten. Till stöd för
ett ökat sekretesskydd åberopar styrelsen förhållandena inom den privata
affärsverksamheten. Även järnvägsstyrelsen understryker behovet av att få
i huvudsak samma sekretesskydd som gäller för konkurrentföretagen. Vattenfallsstyrelsen
säger sig icke vara övertygad om att den av utredningen
föreslagna reformen är tillräcklig för att undanröja de svårigheter, som
affärsverken förorsakas på grund av offentlighetsprincipen.

Domänstyrelsen betecknar de rådande förhållandena för domänverkets
del som synnerligen otillfredsställande. Styrelsen föreslår, att i ärenden rörande
verkets virkesförsäljningar, inköp av materiel m. m. samt inköp och
försäljning av fastigheter verket medges rätt att, då anledning därtill föreligger,
meddela generella beslut om hemlighållande av handlingar som
avses i 34 § sekretesslagen. Vidare förordas beträffande sådana handlingar,
som anger villkoren i slutna avtal, att tiden för hemlighållandet bestämmes
till fem år med möjlighet att i vissa undantagsfall utsträcka tiden till tio år.
Enligt försvarets fabriksstyrelse bör det för affärsverkens vidkommande
införas generell sekretessbeläggning av alla sådana ärenden som avses i 34 §
sekretesslagen. Beslut om hemligstämpling i varje särskilt fall bör sålunda
icke krävas. Endast därigenom skulle affärsverken i fråga om sina inköp
och försäljningar komma på jämställd fot med enskilda företag. Det ytterst
väsentliga intresset av offentlig kontroll tillgodoses även vid en sådan
ordning genom riksdagens revisorer och Kungl. Maj:ts allmänna kontrollerande
verksamhet gentemot statsverket. Om en generell sekretessbeläggning
icke anses kunna genomföras, bör enligt styrelsens mening i varje fall
räkenskapsmaterial, teknisk-ekonomisk statistik och liknande handlingar ej
få betraktas som offentliga.

Även andra remissorgan än de af färsdrivande verken själva menar, att
sekretesskyddet för dessa verk borde kunna ökas utöver vad utredningen

13

Kungl. Maj:is proposition nr li9 år 1962

föreslagit. Med den principiella uppfattning om statlig företagsverksamhet
som Landsorganisationen i Sverige omfattar har organisationen svårt att
inse, varför handlingar, som förvaras hos ett statligt verk med i huvudsak
affärsmässiga uppgifter och vilka berör denna verksamhet, skall anses vara
så betydelsefulla för allmänheten att de måste hållas tillgängliga för var
och en som önskar ta del av dem, när denna princip ej anses behöva följas
i fråga om likartade privata företag eller andra rättssubjekt, som är fristående
från själva statsförvaltningen. I och för sig är visserligen organisationen
förespråkare för en vidgad insyn för allmänheten i näringslivet,
men denna insyn bör då gälla alla slag av affärsföretag, vare sig de bedrivs
i enskild, kooperativ, kommunal eller statlig regi och oavsett vilken juridisk
form företaget erhållit. Organisationen fortsätter:

Vad beträffar de här avsedda handlingarna torde de vidare knappast vara
av allmänt intresse, utan närmast ha betydelse för en mindre grupp av personer,
såsom affärsverkens leverantörer, konkurrenter och vissa större
kunder, vilka genom denna möjlighet till insyn kan vidta dispositioner,
som i många fall kan medföra ekonomiska förluster för vederbörande verk.
Allmänhetens krav på insyn i och uppgifter om affärsverkens ekonomiska
ställning och utveckling torde däremot bättre tillgodoses genom att fylliga
och lättfattliga redogörelser över dessa företags allmänna verksamhet och
resultat regelbundet lämnas via press och andra informationskällor. Risken
för alt en längre gående sekretess skulle kunna leda till ekonomiskt maktmissbruk
eller eljest bana vägen för förfaranden mot vilka offentlighetsregeln
är avsedd som ett korrektiv betraktar LO som ringa. Detta med hänsyn
bl. a. till den omfattande revision från flera olika organ, som affärsverken är
underkastade, vilken----bör utgöra ett effektivt skydd för dylika åt gärder

liksom rena oegentligheter. Då det nyligen av Kungl. Maj :t tillsatts
en särskild utredning för översyn av gällande sekretessbestämmelser, vilken
LO förutsätter tar upp hela detta problemkomplex även i vad det rör affärsverken,
har LO nu ej anledning att närmare gå in på frågan hur verkens
möjligheter till sekretesskydd bör utformas, utan vill endast föreslå, att när
det gäller upphandlingsärenden liksom försälj ningsavtal verken får rätt att
meddela generella beslut om hemlighållande av grupper av likartade handlingar
i högst fem år.

Statens sakrevision ifrågasätter, om icke den föreslagna giltighetstiden
fem år för ett sekretessbeslut bör kunna genom nytt beslut förlängas med
ännu en femårsperiod. Iinligt Statstjänarkartellens mening bör sekretessen
i fråga om statlig affärsverksamhet tillgodoses jämväl på det sättet, att
man beskär den nuvarande möjligheten för enskild medborgare att ta del
icke blott av ärenden, som rör honom själv, utan även av sådana i vilka
han själv ej är part. Det förefaller egendomligt, att affärsmässigheten skall
behöva äventyras på grund av att vilken enskild person som helst skall
ha rält att uppträda som revisor. De officiella revisionsorganens kontroll
torde vara helt tillräcklig.

Kooperativa förbandet yltrar:

Vad som kan försätta statliga företag i eu sämre konkurrenssituation än
enskilda och kooperativa synes vara dels att företagsledningen i vissa fall
inte haft tillräcklig handlingsfrihet i administrativt och ekonomiskt avseen -

u

Kungl. Maj:Is proposition nr 1^9 år 1962

de, dels att statliga företag är underkastade offentlig insyn i högre grad än
andra företag. Den insyn och kontroll, som är nödvändig för att statsmakterna
och medborgarna skall kunna bedöma hur verksamheten bedrives,
får sålunda icke medföra att statliga företag med avseende på offentligheten
i frågor som rör företagets drift kommer i sämre konkurrensläge än andra
företag.

Förbundet förordar med hänsyn bl. a. till offentlighetsreglerna en undersökning
av förutsättningarna för att ombilda affärsverken till aktiebolag.

Riksräkenskapsverket förklarar sig icke vilja motsätta sig förslagets genomförande,
ehuru verket anser kritiken mot den rådande offentligheten
i upphandlingsärenden vara överdriven.

I yttrandet från offentlighetskommittén framhålles, att utredningsförslaget
får antagas vara avsett att gälla endast för de i betänkandet i övrigt
berörda affärsverken och icke för statlig och kommunal verksamhet över
huvud. Frågan om sekretess i upphandlingsärenden bör enligt kommitténs
åsikt övervägas från vidare synpunkter än dem som utredningen har haft
att anlägga. Det ifrågasättes, om det är lämpligt att nu göra en ändring
på ett så begränsat område som det av utredningen berörda. I varje fall
har kommittén — som vid tiden för yttrandets avgivande nyligen börjat
sitt arbete ■— icke hunnit förvärva erforderlig överblick över verkningarna
av sekretess inom upphandlingsverksamheten för att kunna avge ett
slutgiltigt yttrande över utredningens förslag. Kommittén föreslår därför
i första hand, att frågan om ändring i 34 § sekretesslagen överlämnas till
kommittén för att övervägas under dess fortsatta arbete. Skulle frågan om
ändring i 34 § av skäl som kommittén icke kan överblicka likväl upptagas
till prövning nu, bör ändringen i varje fall begränsas att gälla statens
affärsdrivande verk.

Utiedningens förslag avstyrkes av Sveriges industriförbund, som finner
att de olägenheter vilka kan bli följden av en minskning i kontrollens
effektivitet synes allvarligare än de risker som möjligen kan finnas för
att affärsverken i vissa fall kan träffa oförmånliga affärsuppgörelser. Enligt
förbundets uppfattning är det dessutom ytterst svårbedömbart, om
offentlighetsprincipens tillämpning vid upphandlingar medför vinst eller
förlust för verket på längre sikt. Liknande inställning möter hos
några handelskammare. Salunda kan t. ex. Stockholms handelskammare
icke dela utredningens uppfattning, att offentlighetsprincipen skulle vara
till avsevärd nackdel för affärsverken. Samma handelskammare understryker
också behovet av offentlig kontroll på de områden inom den
offentliga verksamheten, där stora ekonomiska intressen står på spel,
så att exempelvis maktmissbruk och obehörigt gynnande av enskilda kan
beivras.

Departementschefen

I 34 § seki etesslagen regleras fragan, i vad mån handlingar i ärenden rörande
vissa ekonomiska dispositioner från det allmännas sida må hållas
hemliga. Stadgandet avser handlingar i ärenden angående förvärv, avytt -

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i9 år W62

15

rande eller upplåtelse av egendom eller annat som myndighet äger förvalta,
eller angående utförande av arbete för myndighets behov, då det sker på
annat sätt än genom det allmännas egen personal. Dylika handlingar får
i regel icke utlämnas, innan avtal slutits eller ärendet eljest slutförts. Efter
denna tidpunkt är handlingarna däremot i princip offentliga. Då anledning
därtill föreligger, kan emellertid myndigheten besluta, att hithörande
handlingar under viss tid icke får utlämnas utan myndighetens tillstånd.
Den maximala sekretesstiden varierar med hänsyn till handlingens beskaffenhet.
Beträffande andra handlingar än sådana som anger villkoren i
slutna avtal får myndighetens sekretessbeslut avse högst tjugo år. För
handlingar, som anger villkoren i slutna avtal, är den längsta sekretesstiden
satt till två år. Denna tvåårstid räknas vid avtal rörande myndighets
leverans av elektrisk kraft, gas, vatten eller dylikt eller rörande försäljning
av varor, med vilka myndigheten driver handel i affärsmässiga former,
från det avtalet fullgjorts eller upphört att gälla och vid andra avtal
från det avtalet slöts.

Frågan om sekretesskyddet för det allmännas ekonomiska transaktioner
faller inom offentlighetskommitténs uppdrag. Den översyn av sekretesslagstiftningen,
som denna kommitté har att utföra, är på grund av uppdragets omfattande
och svårlösta natur ett mycket tidskrävande arbete. Det måste
därför komma att förflyta avsevärd tid, innan dess arbete hinner sätta
spår i lagstiftningen. Enligt min mening bör i detta läge hinder icke
möta att företaga jämkningar i gällande sekretessregler eller eljest genomföra
mera begränsade reformer inom det nuvarande sekretessystemets ram,
då detta påkallas av ett aktuellt behov.

Såsom framgår av vad som anförts i årets statsverksproposition (bilaga
2, sid. 15 ff) samt riksdagens ställningstagande härtill (statsutskottets utlåtande
nr 14 och riksdagens skrivelse nr 14) förestår nu vissa reformer av
gällande villkor för den statliga affärsdriften. Dessa reformer syftar till
att bereda de statliga affärsverken möjlighet att i vidgad utsträckning bedriva
sin verksamhet i affärsmässiga former och därigenom öka deras konkurrensförmåga
och lönsamhet. För att i önskvärd omfattning vinna detta
syfte är det erforderligt att komplettera dessa reformer med en viss förstärkning
av det sekretesskydd, som avses i 34 § sekretesslagen. En dylik
förstärkning passar väl samman med den uppfattning om sekretessens betydelse
för möjligheterna att på framgångsrikt sätt driva affärsverksamhet,
som på olika ställen kommit till uttryck i sekretesslagen. Härutinnan kan
hänvisas till det tämligen långtgående sekretesskydd, som enligt olika lagrum
gäller för sådana allmänna handlingar, vilka innehåller upplysningar om
enskilda näringsidkares ekonomiska förhållanden (se t. ex. 18—21 §§).
Med hänsyn till det läge, vari reformarbetet på sekretesslagstiftningens
område för närvarande befinner sig, kan det uppenbarligen icke nu övervägas
att företaga någon principiell eller eljest mera vittgående förändring
av sekretesskyddet för stats och kommuns ekonomiska handlande. Frågan
om lämpligheten av sådana förändringar måste för övrigt prövas utifrån

16

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1962

vidare utgångspunkter än i förevarande sammanhang kan ske. Vad som
nu kan ifrågakomma är endast att på vissa begränsade punkter, där sekretesskyddet
för de statliga affärsverkens ekonomiska dispositioner vid den
förestående övergången till större affärsmässighet i verkens drift ter sig
otillräckligt, förstärka detta skydd. Inom den sålunda givna ramen faller
det förslag till ökat sekretesskydd, som utredningen om de statliga företagsformerna
avgivit. Detta förslag innebär, att den maximala sekretesstiden
för sådana i 34 § sekretesslagen avsedda handlingar, som upptager
villkoren i slutna avtal, utsträckes från två till fem år, såvitt angår de statliga
affärsverkens verksamhet. Förslaget har godtagits eller lämnats utan
erinran av del stora flertalet remissorgan och jag kan för egen del ansluta
mig till detsamma. I anledning av de farhågor för minskad effektivitet
i kontrollen av de affärsdrivande verkens förvaltning, som några
remissorgan uttalat, vill jag till en början framhålla, att beslut om sekretesskydd
för ifrågavarande handlingar enligt 34 § sekretesslagen över
huvud icke får meddelas, med mindre anledning därtill föreligger. Enligt
grunderna för stadgandet bör myndighet icke besluta längre sekretesstid
inom den föreskrivna ramen än som med hänsyn till omständigheterna i
det särskilda fallet kan anses behövligt. Jag vill vidare påminna om att
ett särskilt kontrollinstitut tillskapats inom nämnda paragrafs tillämplighetsområde,
i det att beslut om sekretesskydd i regel skall anmälas till
Kungl. Maj.t för att delgivas riksdagens revisorer. Det kan slutligen förtjäna
påpekas, att Kungl. Maj :t jämlikt 37 § sekretesslagen i allmänhet
äger förordna om utlämnande av handling, som på grund av statsmyndighets
beslut skall hållas hemlig.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag föreslå, att 34 § andra
stycket sekretesslagen ändras så, att den där stadgade maximitiden av
två år förlänges till fem år för de statliga affärsverkens del. Lagändringen
torde böra träda i kraft den 1 juli 1962. Stadgandet i dess nya lydelse lärer
utan särskild bestämmelse härom kunna tillämpas även i fall då avtal slutits
eller ärende eljest slutförts före lagändringens ikraftträdande.

II. Komplettering av sekretesskyddet för handlingar rörande
signalskyddstjänsten inom totalförsvaret

Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen kan inskränkningar i rätten
att få del av allmänna handlingar göras jämväl, där så påkallas av hänsyn till
rikets säkerhet. Sekretesskyddet för handlingar avseende rikets försvar regleras
närmare i 4 § sekretesslagen. Detta stadgande ger Kungl. Maj :t befogenhet
att förordna om sekretesskydd beträffande handlingar som rör
1. krigsmaktens verksamhet under krig eller vid krigsfara, dess fasta försvarsanstalter,
för militärt ändamål avsedda kommunikations- och förbindelseleder
och vissa andra närmare angivna militära och därmed närstående
ämnen (det militära försvaret),

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A9 år 1962

17

2. civilförsvarets planläggning,

3. det psykologiska försvarets planläggning,

4. den allmänna ekonomiska försvarsberedskapen samt

5. produktion, handel, bankrörelse, försäkringsrörelse, transportverksamhet
eller näringslivet i övrigt under krig, krigsfara eller andra utomordentliga
av krig föranledda förhållanden.

I fråga om handlingar, som rör det militära försvaret eller civilförsvarets
eller det psykologiska försvarets planläggning (1.—3.), är enligt paragrafens
första stycke skyddet så konstruerat, att Kungl. Maj :t äger, såframt handlingarnas
offentliggörande kan skada rikets försvar eller eljest medföra våda
för dess säkerhet, förordna att de ej må utlämnas förrän viss tid förflutit
från handlingens datum, dock högst femtio år, där ej särskilda förhållanden
påkallar hemlighållande under längre tid. Beträffande handlingar som rör
den allmänna ekonomiska försvarsberedskapen eller näringslivet (4. och
5.), äger enligt andra stycket Kungl. Maj:t, såframt handlingarnas offentliggörande
kan skada rikets försvar, folkhushållningen eller näringslivets behöriga
fortgång eller eljest medföra våda för rikets säkerhet, förordna att
de ej må utlämnas förrän viss tid, högst femtio år, förflutit från handlingens
datum.

Med stöd av bl. a. 4 § sekretesslagen har Kungl. Maj :t meddelat förordnande
om sekretesskydd beträffande handlingar av närmare angiven beskaffenhet
i särskilda kungörelser dels den 16 juni 1950 (nr 462) på försvarsväsendets
område (försvarets sekretesskungörelse), dels den 9 december 1949
(nr 616) på civilförsvarets område, dels den 22 april 1960 (nr 119) på det
psykologiska försvarets område. Vidare har den 8 december 1939 utfärdats
kungörelse (nr 835) med förordnande rörande folkhushållningen vid krig,
krigsfara eller andra utomordentliga av krig föranledda förhållanden.

Departementschefen

Med totalförsvarets signalskydd förstås åtgärder som syftar till att inom
totalförsvarets område förhindra eller försvåra för obehöriga att bereda sig
tillgång till meddelanden, som överbringas genom telekommunikation, eller
alt tyda innehållet i dessa eller att genom teletekniska medel uppdaga eller
ingripa i telekommunikation eller lokalisera anläggning härför. Totalförsvarets
signalskydd står under ledning av statens signalskyddsnämnd.

Ändamålet med totalförsvarets signalskyddstjänst kräver, alt handlingar
rörande denna tjänst i allmänhet hålles hemliga. Sådana handlingar är för
närvarande i stor utsträckning sekretessbelagda genom 4 § sekretesslagen
och därtill anslutande författningar. Det kan emellertid förekomma, att
handlingar rörande totalförsvarets signalskyddstjänst icke omfattas av nuvarande
sekretesskydd, ehuru handlingarna är av sådan beskaffenhet, att de
bör hållas hemliga. Detta förhållande bör i avbidan på offentlighetskommitténs
arbete provisoriskt avhjälpas. Jag vill i detta syfte föreslå sådan ändring
av 4 § sekretesslagen, att Kungl. Maj:t med avseende å alla handlingar

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1962

rörande totalförsvarets signalskyddstjänst skall äga förordna om sekretess,
såframt handlingarnas offentliggörande kan skada rikets försvar, folkhushållningen
eller näringslivets behöriga fortgång eller eljest medföra våda för
rikets säkerhet. Sådant förordnande bör kunna avse en tid av högst femtio år
från handlingens datum, där ej särskilda förhållanden påkalla hemlighållande
under längre tid.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1962.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr
249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Föredraganden hemställer, att förslaget måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Margit Hirén

t

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

620437