Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1962
1
Nr 130
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 februari 1958 (nr 52)
om förlängning av tid för preskription av rätt till arv
eller testamente; given Stockholms slott den 16 mars
1962.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 28 februari
1958 (nr 52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
Enligt de allmänna reglerna om preskription av rätt att taga arv eller testamente
preskriberas bortovarande eller okänd arvinges och testamentstagares
rätt fem år efter det kungörelse om arvet eller testamentet har utfärdats.
Genom lagen den 28 februari 1958 om förlängning av tid för preskription
av rätt till arv eller testamente har emellertid möjlighet öppnats att få
preskriptionstiden förlängd med högst fem år. I propositionen föreslås, att
sådan förlängning må kunna ske med ytterligare högst fem år.
1 It ihan g till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nrl30
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1962
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 28 februari 1958 (nr 52) om förlängning
av tid för preskription av rätt till arv eller testamente
Härigenom förordnas, att lagen den 28 februari 1958 om förlängning av
tid för preskription av rätt till arv eller testamente skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Tid, inom vilken arvinge eller testamentstagare
efter kungörelse enligt
9 kap. 1 eller 2 § lagen om arv eller
8 kap. 1 § lagen om testamente har
att göra sin rätt gällande, må, om
skäl äro därtill, av rätten förlängas
med högst fem år, såframt ansökan
därom, innan preskription inträtt, göres
av den som har att bevaka arvingens
eller testamentstagarens rätt i boet.
Övriga dödsbodelägare skola genom
särskilda meddelanden av rätten
erhålla tillfälle att yttra sig över ansökningen.
Sedan beslut
Tid, inom vilken arvinge eller testamentstagare
efter kungörelse enligt
16 kap. 1, 2 eller 3 § ärvdabalken har
att göra sin rätt gällande, må, om
skäl äro därtill, av rätten förlängas.
Sådan förlängning må ske med högst
fem år i sänder men må sammanlagt
ej avse mera än tio år.
Ansökan om förlängning skall ingivas
till rätten, innan preskription inträtt,
och må göras av den som har
att bevaka arvingens eller testamentstagarens
rätt i boet. Övriga dödsbodelägare
skola genom särskilda meddelanden
av rätten erhålla tillfälle att
yttra sig över ansökningen,
a tidningarna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963.
Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1962
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartemcntsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 2 mars 1962.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring i lagen den
28 februari 1958 (nr 52) om förlängning av tid för preskription av rätt till
arv eller testamente och anför därvid följande.
Enligt de allmänna reglerna om preskription av rätt att taga arv eller testamente
preskriberas bortovarande eller okänd arvinges och testamentstagares
rätt fem år efter det kungörelse om arvet eller testamentet har utfärdats.
Genom lagen den 28 februari 1958 om förlängning av tid för preskription
av rätt till arv eller testamente har emellertid möjlighet öppnats att få
preskriptionstiden förlängd med högst fem år. Jag anhåller att nu få till behandling
upptaga fråga om ytterligare förlängning av preskriptionstiden i
fall, som åsyftas i 1958 års lag.
Gällande bestämmelser in. m. De allmänna bestämmelserna om preskription
av rätt att taga arv eller testamente återfinnes i 16 kap. ärvdabalk
e n. Bestämmelserna — som i stort sett oförändrade har överförts till
ärvdabalken från de vid tiden för tillkomsten av 1958 års lag alltjämt gällande
lagarna den 8 juni 1928 om arv och den 25 april 1930 om testamente —
innebär i huvudsak följande.
Vistas då bouppteckning förrättas en till namnet känd arvinge efter den
döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den som har boet i sin
vård. När sådan anmälan sker eller rätten eljest får vetskap om förhållandet,
skall rätten låta i Post- och Inrikes tidningar införa kungörelse att arv
efter den döde har tillfallit den bortovarande. I kungörelsen skall arvingen
anmanas att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag kungörelsen
var införd i tidningarna (1 §). Samma förfarande skall tillämpas,
om vid bouppteckning ej kan utrönas huruvida det finns någon arvinge,
som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är
berättigad till arv, eller om vid bouppteckning kännedom finns om arvinge
men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort
(2 §). Beträffande testamentstagare, som är okänd eller vistas å okänd ort,
gäller motsvarande bestämmelser som för arvinge (.1 §).
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1962
Arvinge eller testainentstagare, som ej enligt de nyss återgivna bestämmelserna
har att göra sin rätt gällande inom särskilt förelagd tid, skall göra
detta inom tio år från dödsfallet eller, om hans rätt inträder först vid en senare
tidpunkt, från denna (4 §).
Har arvinge eller testamentstagare icke inom föreskriven tid tillträtt kvarlåtenskapen
eller sin lott däri eller anmält anspråk därpå i viss ordning, har
han förlorat sin rätt (7 §). Beträffande arv gäller därvid, att det skall tillfalla
dem som skulle ha varit berättigade därtill, om arvingen hade avlidil före
arvlåtaren (8 §). Någon motsvarande regel finns ej i fråga om egendom,
som har givits genom testamente; vem sådan egendom skall tillfalla, sedan
testamentstagarens rätt har gått förlorad, beror i första hand på testamentet.
Medan preskriptionstid löper behandlas bortovarande arvinge eller testamentstagare
som om han vore i livet. Normalt avsättes för honom en lott,
som förvaltas av särskilt förordnad god man (18 kap. 4 § föräldrabalken).
Mot preskription äger bortovarande inte åberopa, att han har varit hindrad
att bevaka sin rätt. God man, som har förordnats för den bortovarande, äger
ej vidtaga åtgärd för att avbryta preskription.
Förslag till 1958 års lag framlades i proposition 1958: 25, vari även
har redogjorts för vissa förarbeten till de allmänna bestämmelserna om
preskription av rätt att taga arv eller testamente samt för lagstiftningen på
hithörande område i vissa andra länder; i dessa avseenden torde få hänvisas
till nämnda proposition. Genom 1958 års lag har möjlighet beretts domstol
att, om skäl är därtill, med högst fem år förlänga sådan preskriptionstid,
som enligt de allmänna reglerna gäller efter kungörelse om arv eller testamente.
Ansökan om förlängning skall göras, innan preskription har inträtt.
Behörig att göra ansökan är den som har att bevaka arvingens eller
testamentstagarens rätt i boet. Övriga dödsbodelägare skall av rätten beredas
tillfälle att yttra sig över ansökningen. Sedan beslut om förlängning har vunnit
laga kraft, skall kungörelse om beslutet genom rättens försorg intagas i
allmänna tidningarna.
Departementschefen. Ärvdabalkens bestämmelser om bortovarande eller
okända arvingars och testamentstagares rätt att taga arv eller testamente
innebär, att sådana arvingar eller testamentstagare i regel har att bevaka sin
rätt inom fem år från det att kungörelse har utfärdats om arvfallet eller om
testators död. Eljest går arvingen eller testamentstagaren sin rätt förlustig.
Denna verkan inträder, även om faktiskt hinder har förelegat för arvingen
eller testamentstagaren att låta sig avhöra; laga förfall kan ej åberopas. Vid
tillkomsten av ifrågavarande bestämmelser — vilka har överförts till ärvdabalken
från de tidigare gällande lagarna om arv och om testamente — ansåg
man sig inte behöva räkna med att sådant hinder skulle kunna bestå under
någon längre tid. Under normala förhållanden torde också en relativt kort
preskriptionstid för rätt att taga arv eller testamente vara välmotiverad.
Genom 1958 års lag har emellertid införts möjlighet för rätten att efter
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1962
ansökan förlänga den angivna preskriptionstiden med högst fem år. Vid lagens
tillkomst åberopades, att under de extraordinära förhållanden, som har
skapats genom det senaste världskriget och efterverkningarna därav, fall
kan förekomma, då det skulle verka synnerligen obilligt att en bortovarande
arvinge, som utan egen förskyllan har varit oförmögen att bevaka sin rätt,
går denna förlustig efter en så kort preskriptionstid som fem år. Anledning
ansågs föreligga att för de åsyftade fallen genomföra en ordning, som höll
möjligheten öppen till arvsrättens bevarande längre tid än den som var föreskriven
i den då gällande arvslagen. Det framhölls, att olika lösningar därvid
kunde tänkas och att närmare utredning erfordrades för att bedöma, vilken
lösning som var den lämpligaste. I avbidan härpå genomfördes såsom
ett provisorium 1958 års lag, vilken har gjorts tillämplig ej endast å bortovarande
arvingar utan även å bortovarande testamentstagare samt å okända
arvingar och testamentstagare.
Någon utredning, syftande till en mera definitiv lösning av frågan om
möjlighet att under speciella omständigheter förlänga eljest gällande preskriptionstider
för rätt att taga arv eller testamente, har ännu inte skett.
Detta utredningsspörsmål — som vid lämpligt tillfälle torde böra upptagas
i samråd med de övriga nordiska länderna — har hittills fått stå tillbaka
för andra uppgifter.
Efter det senaste världskriget har förhållandena ännu ej återgått till det
normala. Arvinge eller testamentstagare, för vilken preskriptionstiden har
förlängts med tillämpning av 1958 års lag, kan därför fortfarande vara
förhindrad att göra sin rätt gällande och kan komma att vara det också efter
den förlängda preskriptionstidens utgång. Även i fall, i vilka någon förlängning
av preskriptionstiden ännu ej har skett, torde omständigheterna
kunna vara sådana, att den nuvarande förlängningsmöjligheten framstår såsom
otillräcklig. Jag anser det därför motiverat, att genom ändring av
nämnda lag möjlighet öppnas till ytterligare förlängning av preskriptionstiden.
Detta synes lämpligen kunna ske på det sättet, att rätten tillerkännes
befogenhet att, om den finner skäl därtill, efter ny ansökan förlänga
preskriptionstiden med högst fem år utöver den tid, varmed förlängning enligt
nu gällande regler kan ske. Med denna ordning — vilken liksom den
hittillsvarande bör betraktas som ett provisorium i avbidan på utredning
om en mera definitiv lösning — kommer preskriptionstiden att kunna förlängas
med sammanlagt tio år, dock med högst fem år åt gången.
Jag har i övrigt inte funnit anledning till annan ändring i 1958 års lag än
att överförandet till ärvdabalken av de allmänna bestämmelserna om preskription
av rätt att taga arv eller testamente bör föranleda en redaktionell
jämkning i lagen.
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats bifogade
förslag’ till lag angående ändring i lagen den 28 februari 1958 (nr 52)
om förlängning av lid för preskription av rätt till arv eller testamente.
> Förslaget, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här utelämnats.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1962
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1963.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Margit Hirén
Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1962
7
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 12 mars 1962.
Närvarande:
justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,
Bomgren.
Enligt lagrådet den 6 mars 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 2 mars 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 28 februari 1958
om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet avhovrättsassessor
I. Gullnäs.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
8
Kungl. Maj:t$ proposition nr 130 år 1962
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 mars 1962.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 12 mars 1962
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 2 mars 1962 remitterade förslaget
till lag angående ändring i lagen den 28 februari 1958 (nr 52) om förlängning
av tid för preskription av rätt till arv eller testamente.
Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Margit Hirén
Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
620346