Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1962

1

Nr 126

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen om att avsätta området
Padjelanta i Norrbottens län till nationalpark, m. m.;
given Stockholms slott den 16 mars 1962.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att området Padjelanta jämte angränsande trakter
inom Jokkmokks kommun i Norrbottens län skall avsättas till en ny
nationalpark, benämnd Padjelanta nationalpark. Huvuddelen av Pårekslätten
i samma kommun förordas infogad i Sareks nationalpark. Frågor
om att skydda vissa andra, mindre områden ställs däremot på framtiden.

Vidare hemställs i propositionen om riksdagens medgivande att göra
vissa begränsade intrång i Sareks och Stora Sjöfallets nationalparker för
att önskvärda företag för vattenkraftutbyggnad skall kunna komma till
stånd. Riksdagens tillstånd till mindre ingrepp i Abisko nationalpark begärs
samtidigt.

Slutligen berörs i propositionen en mellan vattenfallsstyrelsen och representanter
för naturskyddet träffad överenskommelse rörande vissa norrländska
vattendrag.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1962

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 mars 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson,
Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, .statsrådet Holmqvist, fråga om att
avsätta området Padjelanta i Norrbottens län till nationalpark, m. m. samt
anför därvid.

I. Inledning

I skrivelse den 28 februari 1957 har vetenskapsakademiens naturskyddskommitté,
Svenska naturskyddsföreningen, Svenska turistföreningen och
Svenska fjållklubben hemställt om att området Padjelanta
måtte avsättas till nationalpark och om att viss utvidgning
måtte ske av Sar eks nationalpark, över
denna hemställan har, efter remiss, yttranden avgetts av kammarkollegiet,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen efter
hörande av överjägmästaren i nedre Norrbottens distrikt samt jägmästarna
i Pärlälvens och Gällivare revir, kommerskollegium efter hörande
av Sveriges geologiska undersökning samt bergmästarämbetet i norra
distriktet och Bolidens Gruv Aktiebolag, länsstyrelsen i Norrbottens län
och Svenska samernas riksförbund. Länsstyrelsen har vid sitt yttrande fogat
ytti anden av länets naturskyddsrad, länsarkitekten, överlantmätaren,
lappfogden i Norrbottens södra distrikt, Jokkmokks och Gällivare kommuner,
Jokkmokks sameförening samt landsfiskalen i Jokkmokks distrikt.

Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt länsstyrelsen i Norrbottens län att på
grundval av nyssnämnda skrivelse och de däröver avgivna remissyttrandena
verkställa närmare utredning, har länsstyrelsen i skrivelse den 6
maj 1961 framlagt förslag i ämnet. I anledning av dessa förslag har yttranden
inkommit från kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen,
kommerskollegium, vetenskapsakademiens naturskyddskommitté,
Svenska naturskyddsföreningen, Svenska turistföreningen, Svenska fjällklubben,
kommunalnämnden i Jokkmokks kommun, representanter för
Jokkmokks sameförening och Tuorpons, Jåkkokaska och Sirkas lappbyar
samt Bolidens Gruv Aktiebolag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1962

3

I skrivelse den 15 september 1960 har vattenfallsstyrelsen hemställt om
Kungl. Maj:ts tillstånd att för reglering av sjöarna Tjaktjajaure, Snjärak,
Keddek och Rittak inom Jokkmokks socken få göra det intrång i
Sareks nationalpark, som blivande tillstånd enligt vattenlagen
kan innebära, över denna framställning har, efter remiss, kammarkollegiet,
domänstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté och Svenska naturskyddsföreningen yttrat sig.

övre Norrbygdens vattendomstol har med skrivelse den 22 september 1961
underställt Kungl. Maj:t frågan om nyssnämnda reglering samt därvid
förordat, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om viss ändring av gränsen
för Sareks nationalpark eller av föreskrifterna angående nationalparkens
vård. över vattendomstolens hemställan har remissyttranden avgetts av
chefen för försvarsstaben, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut, kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen efter hörande av lantbruksnämnden
i Norrbottens län, fiskeristyrelsen efter hörande av vederbörande
fiskeriintendent, statens vatteninspektion, länsstyrelsen i Norrbottens
län efter hörande av vederbörande lappfogde och kommuner, vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté, Svenska naturskyddsföreningen,
Samfundet för hembygdsvård, Svenska samernas riksförbund, Lule älvs
flottningsförening samt renbetesmarksutredningen.

Vattenfallsstyrelsen har vidare i två särskilda skrivelser den 7 januari
1961 tagit upp frågor om vattenkraftutbyggnader m. m.
inom Stora Sjöfallets nationalpark. Den ena skrivelsen
avser den tredje regleringen av Suorvasjöarna. I den andra skrivelsen
behandlas frågan om sjön Satisjaures reglering, in. m. över skrivelserna
har yttranden avgetts av telestyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter hörande av vägförvaltningen i Norrbottens län, Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut, kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet,
domänstyrelsen, fiskeristyrelsen efter hörande av fiskeriintendenten i
övre norra distriktet, kommerskollegium, länsstyrelsen i Norrbottens län
— efter hörande av fiskeriintendenten i övre norra distriktet, lappfogdarna
i norra och södra distrikten, berörda lappar, hushållningssällskapet,
naturskyddsrådet, Gällivare och Jokkmokks kommuner samt länsorganet
för vattenkraftsfrågor — vetenskapsakademiens naturskyddskommitté,
Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård, Svenska
samernas riksförbund ävensom Lule älvs flottningsförening.

övre Norrbygdens vattendomstol har därefter underställt Kungl. Maj:t
dels genom beslut den 7 december 1961 fråga om nyss berörda tredje
reglering av Suorvasjöarna dels genom beslut den 10 februari 1962 fråga
om Satisjaures reglering. Häröver har remissyttranden avgetts av samma
instanser, som hörts över domstolens förut omnämnda hemställan angå -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1962

ende Tjaktjajaures m. fl. sjöars reglering, samt beträffande tredje suorvaregleringen
även av telestyrelsen.

Dessutom har vattenfallsstyrelsen i skrivelse den 28 september 1961 gjort
framställning rörande förvaltningen av vissa vattenområden inom Stora
Sjöfallets nationalpark, m. m. över skrivelsen har domänstyrelsen avgett
yttrande.

I fråga om erforderliga åtgärder för utbrytning av mark från nationalparken
har naturvårdsdelegationen utlåtit sig genom en den 17 januari
1962 dagtecknad skrivelse.

I en den 9 december 1961 gjord framställning har Svenska turistföreningen
anhallit om tillstand att inom Abisko nationalpark anlägga
en linbana samt utföra vissa mindre röjningar. Yttranden häröver har,
efter remiss, avgetts av kammarkollegiet, domänstyrelsen, länsstyrelsen i
Norrbottens län, vetenskapsakademiens naturskyddskommitté och Svenska
naturskyddsföreningen.

I årets statsverksproposition (Bil. 8, s. 252) har chefen för kommunikationsdepartementet
omnämnt en överenskommelse mellan
naturskyddet och vattenfallstyrelsen samt förutskickat,
att överenskommelsen skulle komma att efter föredragning av chefen
för jordbruksdepartementet anmälas för riksdagen. Överenskommelsen
har den 9 november 1961 överlämnats till Kungl. Maj:t av förutvarande
landshövdingen Bo Hammarskjöld. Vattenfallsstyrelsen har därjämte uttalat
sig om överenskommelsen genom skrivelse den 13 november 1961.

Bestämmelserna om nationalparker återfinns huvudsakligen i naturskyddslagen.
Enligt 2 § denna lag kan kronan tillhörig mark avsättas till
nationalpark i syfte att bevara större sammanhängande område av viss
landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick.
I 3 och 4 §§ samma lag berörs föreskrifter, som erfordras för att trygga
ändamålet med parken.

II. Förslagen att avsätta området Padjelanta till nationalpark och att
utvidga Sareks nationalpark samt remissyttranden däröver

Padjelanta kallas området kring de båda sjöarna Virihaure och Vastenjaure,
belägna mellan Sarekfjällen och norska gränsen. Områdets belägenhet
framgår av en karta som torde fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende. Berggrunden består av kalkrika, lättvittrade lågfjäll. Området har
särskilt intresse på grund av dess karaktär av vildmark. Floran där anses
vara den art- och individrikaste inom norra delen av vårt fjällområde.
Flera såsom sällsyntheter betraktade växter ingår i floran. I faunan åter -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1962 5

finns bl. a. åtskilliga arktiska djurarter. Padjelanta är jokkmokksamernas
sommarland.

Sareks nationalpark öster om Padjelanta avsattes genom riksdagsbeslut
år 1909. Den omfattar ca 1 900 km2 och inrymmer bl. a. landets mest
omfattande högfjällsområde och enda karakteristiska alpland. Tillsammans
med Stora Sjöfallets nationalpark omedelbart norr därom utgör det
ett stort djurreservat. Endast en ringa del av nationalparken ligger nedanför
björkskogsgränsen.

1957 års framställning samt remissyttrandena däröver

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Svenska naturskyddsföreningen,
Svenska turistföreningen och Svenska fjällklubben erinrade i sin
gemensamma skrivelse år 1957 inledningsvis om att sakkunniga år 1907
ansett, att ett vildmarksreservat borde skapas som omfattade all mark
väster om en linje från sjön Laitaures östra ände till Torne träsks östligaste
del. Organisationerna framhöll, att de sakkunnigas tanke endast realiserats
ofullständigt och att dessutom flera fridlysta områden utsatts för
betydande ingrepp. En ny nationalpark, som omfattade Padjelanta och
vissa närliggande områden, samt en särskilt angiven utvidgning av Sareks
nationalpark skulle utgöra en viss ersättning för bl. a. de i samband med
kraftverksutbyggnad gjorda ingreppen i Stora sjöfallets nationalpark (se
kartan).

Härefter anförde organisationerna sammanfattningsvis följande.

Padjelanta utgör ett ur alla synpunkter synnerligen värdefullt komplement
till Sareks nationalpark och bör snarast fridlysas. Områdets vildmarkskaraktär
bör bevaras, kommersiell turistexploatering undvikas och
anläggningarna i huvudsak begränsas till den glesa kedja av enkla anläggningar
för övernattning som redan nu underlättar färder i området.

Det är nödvändigt för renskötselns fortsatta bestånd i Jokkmokks socken,
att Padjelanta även i framtiden förblir i möjligaste mån fredat.
Samer, som tillhör lappbyar vilkas områden delvis faller inom det föreslagna
reservatet, bör ej orsakas inskränkning i sina rättigheter till bete,
vedfång, jakt och fiske. Beträffande jakten bör dock gängse nationalparksbestämmelser
gälla beträffande björn, lo, älg och örn.

Hela sjön Sitojaure med kringliggande fjällområde samt Parekslatten
bör härjämte införlivas med Sareks nationalpark. Sitojaure är en mycket
vacker sjö, vars västra del är omgiven av branta ijäll och ligger inom
nationalparken. Stränderna är bevuxna med björkskog. Samer inom Sirkas’
lappby har vår-, sommar- och höstvisten vid sjön. Strandskogarna används
som renbete, särskilt vår och höst. Eu reglering skulle förstöra sjöns
stränder, dränka värdefull renbetesmark och försämra samernas^ fiske.

Pårekslätten utgör ett av dessa ljälllrakters allra förnämligaste fageltillhåll.
1 de grunda sjöarna och kanalerna och bäckarna mellan dessa uppehåller
sig en för fjällen ovanligt rik koncentration av änder och vadare.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1962

Organisationerna hemställde slutligen att statsmakterna måtte vidta
åtgärder i enlighet med vad nyss sagts.

Endast några remissinstanser tillstyrkte att ett område med den utsträckning
som organisationerna förordat skulle avsättas till Padjelanta nationalpark.
Däribland var domänstyrelsen, Gällivare kommun och lappfogden i
Norrbottens södra distrikt. Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade ur de
synpunkter styrelsen hade att företräda intet att anföra i ärendet.

Såsom huvudmotiv för sina avstyrkanden angav vattenfallsstyrelsen och
kammarkollegiet, att beslut om att avsätta området i fråga till nationalpark
mte borde fattas förrän spörsmålet om exploateringen av Lilla och Stora
Lule älvs källflöden klarlagts. Kommerskollegiet ansåg, att ett bifall till
förslaget skulle äventyra framtida malmprospektering. Svenska samernas
riksförbund befarade ökad rovdjurstillgång inom området.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarade sig inte kunna ta ställning till
frågan förrän denna utretts närmare.

Beträffande förslaget att hänföra Sitojaure till Sareks nationalpark
anförde flertalet remissorgan liknande synpunkter som i fråga om Padjelanta.
Emellertid tillstyrkte vattenfallsstyrelsen och kammarkollegiet att
Pårekslätten infogades, förstnämnda ämbetsverk dock med viss modifikation.

Länsstyrelsens utredning

På grundval av det utredningsmaterial och de synpunkter i anledning
därav, som länsstyrelsen i Norrbottens län återgett i sin skrivelse i maj
1961, har länsstyrelsen föreslagit dels att en till Padjelantaområdet hänförlig
nationalpark snarast avsätts, varvid dennas gränser fastställs med
den annorlunda sträckning i förhållande till tidigare förslag, som framgår
av den förut nämnda kartan, dels att reglemente och ordningsföreskrifter
för nationalparken utformas på sådant sätt att gruvnäringens, samernas,
ortsbefolkningens och turismens nuvarande rättigheter och utvecklingsmöjligheter
inte inskränks genom beslutet att bilda parken samt dels att
Pårekslätten och västspetsen av sjön Sitojaure införlivas med Sareks nationalpark.

De naturvår dssynpunkter, som länsstyrelsen anlagt på
spörsmålet att avsätta den nya nationalparken, har sammanfattningsvis
redovisats sålunda i skrivelsen.

I en på länsstyrelsens uppdrag särskilt gjord naturvetenskaplig beskrivning
av den föreslagna Padjelanta nationalpark — här tagen i vidsträckt
bemärkelse och inkluderande även de partier som omger egentliga Padjelanta
har de botaniska synpunkterna fått dominera. Detta sammanhänger
med att Sareks nationalpark inte kan anses representativ för växtvärlden
inom den norrbottniska fjällkedjan. Det är därför främst från
botaniskt håll, som önskemål framställts om att till den floristiskt fattiga
Sarekregionen foga den rika växtvärlden i och kring egentliga Padjelanta.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 dr 1962

Tillsammans med Sarek bildar de varandra kompletterande delområdena
inom Padjelanta ett slutet helt. Inom en förhållandevis begränsad areal
ryms där i det närmaste alla de skilda naturtyper, som den norrbottniska
fjällvärlden kan uppvisa. Som helhet betraktat är Padjelanta att anse
som ett nyckelområde och ett naturligt förland till Sarek även ur zoologisk,
kvartärgeologisk och landskapsmässig synpunkt.

Efter avgränsning av den föreslagna nationalparkens sydöstra del längs
en linje Kasakjaurats—Kallojåkk—Skalo—Kartejåkk—skogsgränsen längs
Tarradalens östsida—Sarek talar starka naturvetenskapliga skäl för att
det kvarvarande området ges nationalparksskydd. En jämförande granskning
av övriga skyddsvärda eller redan skyddade områden visar att intet av
dessa områden kan mäta sig med Padjelanta i fråga om naturvetenskaplig
representativitet och frihet från kulturpaverkan eller teknisk förstörelse.

Vad angår vattenkraften inom Padjelanta har länsstyrelsen förklarat,
att den bestämt motsätter sig en reglering av sjöarna i området.
Realiserandet av ett sådant projekt skulle direkt och indirekt innebära,
att ca 25 km2 oersättligt renbetesland överdäms, att ett för den naturvetenskapliga
forskningen och speciellt för växtgeografien omistligt nyckelområde
definitivt förloras och att ett ännu orört fritidsområde, som
landskapsmässigt saknar motsvarighet i Europa, förstörs.

Vid utarbetandet av sitt förslag till gränser för den nya nationalparken
har länsstyrelsen funnit att den för gruvnäringen troligen mest
betydelsefulla, södra delen av det område, som år 1957 föreslagits utgöra
nationalparken, bör falla utanför denna. Detta är enligt länsstyrelsen så
mycket mera motiverat som trakten i fråga — frånsett den som reservat
redan fredade Tjuoltadalen — torde få anses ha avsevärt mindre naturskyddsvärde
än övriga delar av Padjelanta.

Även om sannolikheten för att finna brytvärda malmförekomster torde
vara störst inom det undantagna södra området, kan dock möjligheten
att göra nya malm- och mineralfynd inom den av länsstyrelsen föreslagna
nationalparken inte uteslutas. Intresset knyts närmast till bergartskomplexet
mellan och kring sjöarna Råvejaure, Virihaure och Vastenjaure
i Padjelantaparkens centrum samt till fjällpartiet norr om Ruotevare
statsgruvefält. För att fortsatt prospekteringsverksamhet inom dessa områden
skall tryggas bör, har länsstyrelsen ansett, på förhand skapas garantier
för att eventuella fynd också får exploateras av upptäckaren. Exploatering
är enligt nationalparkslagens rambestämmelser inte möjlig utan
Kungl. Maj:ts tillstånd för varje särskilt fall.

I den tidigare framställningen om att avsätta Padjelanta såsom nationalpark
ifrågasattes om inte prospekteringsverksamheten inom parken
helt borde förbehållas Sveriges geologiska undersökning. Eu sådan diskriminering
av prospekteringsverksamhet i privat regi har länsstyrelsen inte
varit beredd förorda. Länsstyrelsen, som erinrat om alt Bolidenbolaget

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1962

nedlagt stora kostnader på malmletning inom området, har därför föreslagit
att sådana bestämmelser intas i reglementet för Padjelanta nationalpark,
att prospekteringsmöjligheter med rätt för stat, bolag och enskilda
till inmutning och tillgodogörande av påträffade malmer och mineral inom
hela nationalparken säkerställs i samma omfattning som hittills. Områdets
belägenhet, bristen på vägar och storleken av de kostnader, som allmänt
sett ar förknippade med prospektering och malmundersökning, utgör enligt
länsstyrelsens mening i och för sig viss garanti mot missbruk av rätten
till fri malmletning inom parkens gränser. Länsstyrelsen har dock
även förordat att reglementet utformas så att onödig skadegörelse på naturen
förhindras.

Om Padjelanta avsätts såsom nationalpark skulle detta, har länsstyrelsen
framhållit, bli till stor fördel för rennäringen.

Beträffande jakt och fiske inom nationalparken har länsstyrelsen
hl. a. anfört följande.

Lansstyrelsen har förståelse för de farhågor Svenska samernas riksförbund
hyser for okad rovdjurstillgång, men anser att tillfredsställande
garantier mot okontrollerad ökning av rovdjursstammen kan erhållas genom
att domänstyrelsen lämnas möjlighet att medge licens jakt på björn
och lo samt — till andra personer än samer — även på varg och iärv.
Domanstyrelsen bor likaledes få möjlighet att, i den utsträckning styrelsen
provar skäligt efter att ha hört lappväsendet, till ortsbefolkningen — liksom
givetvis även till samerna — meddela mera permanenta eller vrkesJakt‘
°ch fiskeuPPlåtelser samt till allmänheten tillhandahålla
keii ^ sport^is^e^ort *°r sJÖarna och vattendragen inom nationalpar I

fråga om turismen inom Padjelanta nationalpark hade i 1957
års framställning gjorts uttalande av innebörd att i stort sett inga andra
turistanläggningar borde få förekomma än den mycket glesa kedja av
primitiva övernattningsplatser, som redan nu finns inom området. Länsstyrelsen
har däremot följande principiella uppfattning i ämnet.

Ur aUmän synpunkt bör huvuduppgiften för ett nationalparkskomplex
av har föreslagen omfattning vara att möjliggöra upplevelsen av orörd
odemark för sa många härav intresserade människor som möjligt. Denna
huvuduppgift, som rätteligen borde gälla även Sareks och Stora Sjöfallets
nationalparker, kan endast lösas, om besökandeströmmen kanaliseras till
or gemene man särskilt intressanta, vackra och monumentala områden
genom att någorlunda »bekväma» leder utbyggs och markeras samt väl
utbyggda övernattningsplatser anordnas.

Länsstyrelsen har förutsatt, att utbyggnaden av turistanläggningar i
Padjelanta i framtiden, liksom hittills, huvudsakligen sker i Svenska
turistföreningens regi och efter domänstyrelsens godkännande i varje
särskilt fall, varvid lappväsendets yttrande först inhämtats. Härigenom
bör enligt länsstyrelsens mening fullt betryggande garantier kunna skapas
mot att Padjelanta förlorar sin vildmarkskaraktär genom kommersiell
turistexploatering.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1962

I detta sammanhang har länsstyrelsen behandlat frågan om flygning
inom nationalparken och därvid anfört, att antalet besökare av Padjelanta
kommer att förbli ringa och parken sålunda förfela sitt turistiska huvudsyfte
om landningsförbud för flygplan meddelas såsom skett för övriga
nationalparker. Länsstyrelsen har föreslagit att reglementet för den nya
nationalparken utformas så att fortsatt reguljär flygtrafik inom området
medges och att tillstånd för landning med privatägda flygplan kan lämnas
efter framställning för varje särskilt fall. Av rent praktiska skäl har
generellt flygtillstånd förordats för lappväsendet och samerna liksom även
för polis, ambulans och militär, i det senare fallet med undantag för
skjutövningar och bombfällning. En pa dessa villkor upplåten, kontrollerad
flygtrafik har länsstyrelsen funnit kunna gagna såväl samernas
som turismens och det allmännas anspråk på att få utnyttja Padjelantaparken.

Länsstyrelsen har framhållit, att om Padjelanta görs tillgängligt för
ett successivt växande antal besökande, det givetvis krävs att övervakningen
av området intensifieras i motsvarande grad.

Beträffande inkomsterna från den nya nationalparken har förordats,
att dessa i sin helhet tillförs statens lappfond.

Sitt förslag om att införliva Pårekslåtten med Sareks nationalpark har
länsstyrelsen motiverat med att slätten har stort värde såsom rik fågellokal
och har säregen landskapstyp samt med att kompensation erfordras
för de ingrepp för vattenkraftexploatering som gjorts eller väntas.

I fråga om den av organisationerna föreslagna utvidgningen av Sareks
nationalpark vid Sitojaure har länsstyrelsen funnit att varken sjöns östra
del eller fjällområdena norr och söder om sjön representerar sådana naturtyper
eller innehåller sådana andra värden, som motiverar ett införlivande
med nationalparken. Sjöns västra ände är däremot enligt länsstyrelsens
uppfattning såväl landskapsmässigt som naturvetenskapligt att
betrakta såsom i hög grad skyddsvärd. Länsstyrelsen har sålunda föreslagit,
att detta område läggs till Sareks nationalpark.

Remissyttrandena över länsstyrelsens förslag

I övervägande flertalet utlåtanden över länsstyrelsens utredning stöds tanken
på att avsätta eu ng nationalpark som innefattar Padjelanta. Vattenfallsstyrelsen,
kammarkollegiet och kommerskollegium vill nu inte motsätta
sig att nationalparken kommer till stånd. Vattenfallsstyrelsen avstyrker dock,
att ett område kring sjön Råvejaure, vilket länsstyrelsen tagit med i sitt förslag,
skall ingå i parken. Svenska samernas riksförbund framhåller, att rensamerna
bör få vissa garantier för sin näring, innan nationalparken förverkligas.
Samernas landsmöte år 1962 har ställt sig avvisande till national -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1962

parksbildningen. Om den sker bör enligt landsmötet inga andra bestämmelser
än sådana som avser skydd mot vattenregleringar meddelas. Samerna
bör erhålla medbestämmanderätt vid utformningen och handhavandet av
föreskrifter för nationalparken, därest den skulle komma till stånd. Jokkmokks
kommun ävensom representanter för Tuorpons, Jåkkokaska och
Sirkas lappbyar samt Jokkmokks sameförening avstyrker bestämt att den
föreslagna nationalparken bildas.

Domänstyrelsen framhåller, att de många spörsmål som hänför sig till
nationalparkens utnyttjande för skilda syften bör upptas till behandling
i samband med det förslag till reglemente, som styrelsen har att underställa
Kungl. Maj:t om Padjelantaområdet avsätts till nationalpark.

Sitt avstyrkande av att området kring Råvejaure skall ingå i nationalparken
motiverar vattenfallsstyrelsen med hänsynen till vattenkraften.
Ämbetsverket anför härvid i huvudsak följande.

Vattenfallsstyrelsen bär i sin utbyggnadsplanering för Stora Lule älv sökt
beakta intresset av ett stort sammanhängande vildmarksreservat från Sarek
in mot norska gränsen och av detta skäl inte i denna planering medtagit
Virihaurebäckenet. En ytterligare utvidgning av reservatet till att omfatta
även Vastenjaure-Vuojatområdet har det däremot för vattenfallsstyrelsen
ställt sig svårare att medge. Därmed skulle en årsproduktion på 900 miljoner
kWh gå förlorad och därtill värdefulla möjligheter till flerårsreglering. Det
planerade regleringsmagasinets energilagringsförmåga är mer än sex gånger
så stor som Vänernmagasinets och motsvarar mer än en sjättedel av landets
nuvarande årliga elkraftproduktion. Magasin av sådan betydelse lär inte
kunna anordnas på annat håll i landet. Enhetskostnaden för energiproduktionen
blir också mycket låg.

Emellertid bar vattenfallsstyrelsen under förhandlingar med naturvårdsdelegationen
funnit sig med hänsyn till härigenom i andra avseenden vunna
fördelar böra revidera sitt ställningstagande. Vattenfallsstyrelsen vill nu ej
motsätta sig, att också Vastenjaure-Vuojatområdet får ingå i en blivande
Padjelanta nationalpark. En sådan justering av föreslagna gränser bör emellertid
enligt vattenfallsstyrelsens mening ske, att Råvejaure-Kartejåkks vattensystem
utgår ur förslaget.

Länsstyrelsens förslag i vad det rör gruvnäringen och frågan om
hur nationalparkens gränser bör dras med hänsyn härtill, godtas i allt väsentligt
av kommerskollegium och Bolidens Gruv Aktiebolag.

De övriga remissinstanser, som berört gruvnäringens intressen, gör invändningar
mot länsstyrelsens förslag i detta hänseende. Domänstyrelsen uttalar
sig bl. a. sålunda i ämnet.

Gruvdrift — även i mindre skala — medför ett så allvarligt intrång i en
nationalpark av vildmarkskaraktär, att en sådan rörelse ej kan förenas med
fridlysningen. Å andra sidan kan så omfattande malmförekomster upptäckas
efter bearbetning av befintliga inmutningar eller efter nya sådana att fridlysningen
bör få vika för exploateringen. Detta bör emellertid enligt styrelsens
mening ej i och för sig föranleda att områden undantas från nationalparken.
Det har i debatten om vattenregleringarna gjorts gällande, att in -

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 dr 1962

grepp i nationalparkerna under inga förhållanden borde få ske. Domänstyrelsen
vill ansluta sig till en mera modifierad uppfattning, som innebär
att, då fråga uppstår om ett ingrepp i nationalpark vilket för näringslivet
kan bli utomordentligt betydelsefullt, Kungl. Majt och riksdagen bör
pröva frågan i en aktuell, jämförande värdebedömning.

Ehuru domänstyrelsen anser rimligt, att man ej avstår från prospektering
på nationalpark, kan styrelsen a andra sidan ej ansluta sig till den av
länsstyrelsen framförda tanken att genom dispens från gällande gruvlag
låta all malmletning och inmutning på nationalparken bli fri. De undersökningar
och provbrytningar, som följer efter inmutning, är nämligen
ägnade att starkt förfula eller förta vildmarkskaraktären. Att Sveriges geologiska
undersökning bör bedriva prospektering bör vara självfallet. \ad
som därutöver skulle kunna övervägas är enligt styrelsens mening alt låta
Bolidens Aktiebolag bedriva prospektering inom nationalparken, därest detta
kan anses vara av stort intresse ur allmän synpunkt och lör bolaget. Denna
rätt synes emellertid böra begränsas till de delar av den ursprungligen föreslagna
nationalparken, som enligt länsstyrelsens förslag undantagits från
fridlysningen.

Även kammarkollegiet, Svenska fjällklubben och Svenska naturskyddsföreningen
avstyrker länsstyrelsens förslag att generellt tillstånd lämnas till
gruvbrytning inom nationalparken. Naturskyddsföreningen anser, att om
något gruvbolag redan lagt ned avsevärda kostnader på förberedande arbeten
det bör kunna övervägas att sådant bolag erhåller tillstånd att fullfölja vissa
undersökningar. Sedan skulle det enligt föreningens mening få ankomma
på Kungl. Maj:t och riksdagen att avgöra, om brytning av malm får ske. Kammarkollegiet
anmärker, att dispens enligt 5 § 2 gruvlagen inte lär kunna
meddelas i fall, då verksamheten skulle komma i strid med bestämmelserna
i 2 § naturskyddslagen.

Vad i övrigt gäller nationalparkens gränser motsätter sig
Svenska naturskyddsföreningen och Svenska fjällklubben att parken i söder
avgränsas så snävt i förhållande till det ursprungliga förslaget som länsstyrelsen
förordat. Naturskyddsföreningen och domänstyrelsen finner inte,
att något absolut hinder föreligger att i nationalparken inta Ruotevare statsgruvefält.
En utbrytning anses i stället böra ske, när ett nyttiggörande av
fyndigheten bedöms önskvärt. Om länsstyrelsens begränsning dock godtas
av Kungl. Maj:t, hemställer naturskyddsföreningen, att Tjuoltadalen under
alla förhållanden tillförs Sareks nationalpark. Dalen har redan avsatts av
domänstyrelsen som s. k. domänreservat. Detta har närmast motiverats av
områdets säregna och vetenskapligt värdefulla fjällbjörkurskog. Reservatet
är ca 1 500 ba stort, beläget mellan fjället Tjuolta och Kamajåkk, och innefattar
Sveriges, troligen Europas största helt intakta björkurskog. Området
är också känt för att bysa en god björnstam. Speciellt områdets djurliv torde
enligt naturskyddsföreningen få ett bättre skydd, om området tillförs nationalparken.
För att få en naturlig gräns till Sarekparken finner föreningen
att malm förekomsten vid Vallats, som lär vara av mindre omfattning än
själva Ruotevare, bör föras till nationalparken. Liknande synpunkter angåen -

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1962

de Tjuoltadalen anförs av Svenska fjällklubben. Fjällklubben anser därtill,
att sjön Vaimok, som bland alla sjöar i Sverige torde ha det klaraste vattnet,
om möjligt bör få ingå i Padjelanta nationalpark.

Kammarkollegiet framhåller, att även de södra delarna av det ursprungligen
föreslagna området för nationalparken bör bedömas som i hög grad
skyddsvärda. Kollegiet vill emellertid inte motsätta sig att dessa utesluts,
om det med viss sannolikhet kan antas att gruvbrytning inom områdena
kommer att upptas.

Länsstyrelsens förslag rörande jakt och fiske inom den föreslagna
Padjelanta nationalpark lämnas i allmänhet utan erinran.

Svenska samernas riksförbund och representanterna för samerna i Jokkmokks
kommun anser, att samernas rättigheter att hålla alla slags rovdjur
inom nationalparken under sträng kontroll bör garanteras för all framtid.
De anser vidare, att rätt bör återinföras för rensamerna att fälla älg inom
nationalparkerna. Kammarkollegiet förutsätter å andra sidan, att licensjakt
efter björn och lo tillåts komma i fråga endast om beståndet av dessa djur
företer onormal eller besvärande ökning. Beträffande samernas rättigheter
till fiske och jakt inom området anförs i huvudsak följande av Svenska naturskyddsföreningen.

I fråga om samernas rättigheter att fiska för eget behov kan nationalparksbildningen
lagligen ej medföra någon inskränkning. Föreningen har
inte heller något att erinra mot att samerna även framdeles får fiska inom
Padjelantaområdet för avsalu och sända fångsten med flyg. Om Kungl.
Maj:t medger detta kan alltså fastslås, att tillkomsten av nationalparken
inte har några negativa följder för samerna vad gäller fisket.

Älgstammen inom Padjelantaområdet torde vara utomordentligt svag.
Ur köttjaktsynpunkt torde älgen alltså knappast spela någon nämnvärd
roll för samerna.

Förvandlas Padjelantaområdet till nationalpark sätts den allmänna jakttiden
för björn och lo ur kraft. Föreningen finner inte skäl till erinran mot
licensförfarande i enlighet med länsstyrelsens förslag eller mot rätt att vid
behov nyttja lejda jägare. Detta torde vara motiverat av områdets betydelse
för rennäringen. Padjelantaområdet kan inte heller rubriceras som något
typiskt björnland. Lodjuret torde ej finnas annat än sporadiskt inom området.
Den i 17 § 1 mom. tredje stycket jaktstadgan reglerade speciella nödvärnsjakten
efter björn och lo gäller inte inom nationalpark. Denna nödvärnsrätt
torde av samerna tillmätas stort värde. Enligt allmänna rättsregler
har man dock städse rätt till nödvärn. Med hänsyn till Padjelantaområdets
stora värde för renskötseln och då de vetenskapliga skyddsvärdena i området
i främsta rummet är av botanisk och landskaplig art är föreningen
av den uppfattningen att nödvärnsrätten bör kunna gälla inom Padjelanta
nationalparksområde. Någon ändring av bestämmelserna för övriga nationalparker
är föreningen däremot ej beredd att biträda.

Den av länsstyrelsen angivna ortsbefolkning, till vilken domänstyrelsen
skall kunna meddela mera permanenta eller yrkesmässiga jakt- och fiskeupplåtelser,
bör enligt Svenska fjällklubben definieras som sådana personer,

13

Kungl. Maj ds proposition nr 126 dr 1962

som redan nu har jakt- eller fiskerätt inom området eller kan styrka, att
jakten eller fisket för dem utgör en betydelsefull näring. Liknande uppfattningar
framförs av kammarkollegiet samt, beträffande jakten, av Svenska
naturskyddsföreningen. Kammarkollegiet förutsätter att upplåtelser av nämnt
slag ävensom upplåtelser av sportfiske skall ske i samråd med företrädare
för lappväsendet.

Till den uppfattning om turismen inom den nya nationalparken,
som länsstyrelsen anfört, ansluter sig domänstyrelsen och Svenska naturskyddsföreningen
i allt väsentligt.

Kammarkollegiet erinrar i förevarande hänseende om att nationalparkerna
har ett dubbelt syfte. Samtidigt som de tjänar till att i en samlad landskapsbild
bevara svensk natur av vetenskapligt och estetiskt värde, utgör de vidsträckta
strövområden, dit folk från alla delar av landet söker sig för vila
och rekreation. Den dubbla karaktären är enligt kollegiet särskilt markant
beträffande Padjelanta med hänsyn till områdets allmänna beskaffenhet.
Åtgärder för att göra området mera tillgängligt för fjällvandrare får enligt
kollegiets mening i detta fall anses ligga i linje med ändamålet med nationalparken.
Å andra sidan är det lika viktigt att områdets karaktär av ostörd
vildmark bevaras. Campingläger av numera vanlig typ bör självfallet inte
få förekomma. Det synes kollegiet att en »kanaliserad» turisttrafik bör eftersträvas
i huvudsaklig överensstämmelse med de av länsstyrelsen uppdragna
riktlinjerna.

Svenska turistföreningen delar länsstyrelsens uppfattning, att nationalparkens
turistiska huvudsyfte bör vara »att förmedla upplevelsen av orörd
natur til! så många därav intresserade som möjligt». Det främsta värdet
för besökarna i detta område ligger enligt turistföreningens mening i den
utpräglade karaktären av vidsträckt vildmark. Därav följer, att särskilda
anordningar för turismen måste göras på sådant sätt att natur och landskap
skyddas så långt det är möjligt.

Turistföreningen erinrar om att i de inre delarna av Sarek rader den största
restriktivilet i fråga om turistfrämjande åtgärder. Inom Padjelantaområdet
däremot kan det visa sig behövligt med ett visst — om också relativt glest
— nät av anläggningar. Föreningen anser det önskvärt att möjligheterna
ökas för turisterna att snabbt komma till Sarek-Padjelanta-områdets gränszoner.
Turistföreningen är för sin del beredd att i samråd med berörda
myndigheter planera och genomföra behövliga åtgärder liksom också att
med det praktiska och ekonomiska stöd, som kan erhållas från olika håll,
uppföra de turistanläggningar, som kan befinnas nödvändiga.

Svenska f fäll klubben framhåller, att den helst skulle se, att inga mera
omfattande turistanläggningar utfördes utöver den led, som redan finns
från Kvikkjokk genom Tarradalen och förbi sjöarna Virihaure och Vastenjaure
till Vaisaluokta. Väsentligt för att bibehålla Padjelantas vildmarkskaraktär
är enligt klubben, att inga landsvägar far dras fram inom natio -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1962

nalparken och att turistföreningen inte genom olämpliga direktiv känner
sig tvingad att forcera utbyggnaden av turistanläggningar.

Vad gäller flygning inom den föreslagna nationalparken framhålls
i ett par remissyttranden, att något förbud mot överflygning av nationalparker
f. n. inte gäller. Beträffande landning av flygplan i Padjelanta anför
kammarkollegiet följande.

Anledning att ge militären generellt landningstillstånd i Padjelanta under
fredstid torde inte föreligga. Generellt landningstillstånd för samerna skulle
vidare kunna få inte önskvärda följder, exempelvis att samerna etablerade
turistflyg inom området. Å andra sidan synes även viss annan flygning än
sådan som direkt sammanhänger med samernas flyttningar böra tillåtas,
exempelvis flyg för avsättning av fisk och produkter från renskötseln.

Reguljär flygtrafik regleras genom 7 kap. luftfartslagen, som förutsätter
särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Frågan torde sålunda inte kunna lösas
genom en generell föreskrift i reglementet för nationalparken. Kollegiet anser
emellertid att stadgandet i 7 kap. 2 § luftfartslagen ej bör utgöra hinder
för Kungl. Majt att lämna tillstånd till reguljär flygtrafik till plats inom
nationalparken. Mer än en landningsplats för detta flyg synes dock knappast
böra komma i fråga.

För att kunna hålla nödig uppsikt över flygverksamheten, bortsett från
den reguljära flygtrafiken, synes det kollegiet lämpligast att i reglementet
stadgas generellt landningsförbud utom då det gäller polis-, sjukvårds- eller
räddningsärenden, varvid förutsätts att undantag från förbudet skall kunna
meddelas av domänstyrelsen för samernas flyg och flygning i övrigt i den
mån det låter sig förenas med det syfte för vilket nationalparken avsatts.

Inkomster från nationalparken bör enligt kammarkollegiet särredovisas
för statens lappfonds räkning.

Domänstyrelsen erinrar om att intäkter från nationalpark enligt bestämmelserna
i § 5 tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen bör tillföras
nationalparkens kassa och användas till att bestrida kostnader för
parken. Så har hittills alltid skett vid avsättandet av nationalpark utan att
lappfonden beretts ersättning för därigenom förlorade inkomster. Om lappfondens
ekonomiska ställning nu inte medger den reducering som en tilllämpning
av hittillsvarande praxis skulle medföra, är styrelsen beredd att
tillstyrka länsstyrelsens förslag om att föra inkomsterna från nationalparken
till lappfonden under den uttryckliga förutsättningen att domänfonden
erhåller full kompensation över riksstaten.

Mot länsstyrelsens förslag om viss utvidgning av Sareks nationalpark
framförs erinringar å ena sidan av vattenfallsstyrelsen i inskränkande syfte
samt å andra sidan av Svenska naturskyddsföreningen och Svenska fjällldubben
med anspråk på ytterligare utvidgning.

Vattenfallsstyrelsen anför för sin del bl. a.

Södra gränsen för Pårekområdet bör justeras på sådant sätt, att en tilltänkt
överledning av Kamajåkk till Blackälven ej kommer att medföra intrång i
Sareks nationalpark. I sammanhanget bör lämpligen också en sådan juste -

15

Kungl Maj:ts proposition nr 126 år 1962

ring ske av befintliga gränser för denna nationalpark, som betingas av Kamajåkks
överledning till Blackälven. Gränsen bör vid Njatsosjakk vid inloppet
av den från väster kommande Matirjåkk ligga på en nivå, som är 100 m
högre än vattenytenivån vid Njåtsosjåkk. Det område, som härigenom skulle
brytas ut ur Sareks nationalpark, omfattar 2 km2.

Föreslagen utvidgning av Sareks nationalpark inom Sitojaureområdet
måste vattenfallsstyrelsen motsätta sig med hänsyn till föreliggande möjlighet
till utbyggnader inom området för en kraftproduktion av ca 2o0 miljoner
kWh/år. Nationalparksgränsen vid Sitojaures norra ände borde i stället
flyttas från vattenområdet upp på land till en nivå på 15 m höjd över sjöns
medelvattenyta, vilket innebär, att Sareks landområde minskas med 3 km2.

Vattenfallsstyrelsen vill betona, att förslagen om justering i vissa^ hänseenden
av gränserna för Sareks nationalpark inte framförts i syfte att åstadkomma
något som helst ställningstagande från statsmakternas sida till
nämnda utbyggnads- eller regleringsprojekt. Intet av dessa är f. n. aktuellt
och — efter vad nu överenskommits med naturvårdsdelegationen — i fråga
om bl. a. Kamajåkk och Tarraälven kommer en aktualisering inte att ske
inom en tioårsperiod. Det kan dock vara välbetänkt alt inför de betydande
nationalparksutvidgningar, varom nu är fråga, också beakta möjligheten av
vissa måttliga begränsningar av Sarekområdet, vilket skulle underlätta den
formella behandlingen av i framtiden eventuellt ifrågakommande projekt
som berör Sarekområdet.

Svenska naturskyddsföreningen och Svenska fjällklubben betonar önskvärdheten
av att Sitojaure bereds skydd mot reglering för vattenkraftändamål.

III. Framställning angående visst intrång i Sareks nationalpark samt
remissyttranden däröver

Vid östra sidan av Sareks nationalpark och delvis inom denna ligger sjöarna
Sitojaure, Rittak och Keddek. De två sistnämnda är genom Taurejuätno
förbundna med sjön Sjabtjakjaure högre upp samt sjöarna Snjärak och
Tjaktjajaure längre ned i vattendraget. Alla sjöarna tillhör Blackälvens och
därmed Lilla Lule älvs vattensystem.

Vattenfallsstyrelsens ansökning i september 1960 om tillstånd att reglera
Tjaktjajaure, Snjärak, Keddek och Rittak har behandlats av övre Norrbygdens
vattendomstol. På grund av beslut, som Kungl. Maj:t meddelat med
stöd av 4 kap. 13 § vattenlagen, har vattendomstolen överlämnat målet till
Kungl. Maj:ts prövning. Av domstolens utlåtande framgår, att regleringsföretaget
kommer att överdämma omkring 420 ha av nationalparken. Domstolen
förordar att Kungl. Maj:t måtte dels förklara, att hinder i de hänseenden
som anges i 4 kap. 13 § vattenlagen inte möter mot företaget, dels föranstalta
om sådan ändring av gränsen för Sareks nationalpark, att det dämningspåverkade
området utesluts från parken, eller av föreskrifterna angående
parkens vård, att de med hänsyn till företaget erforderliga naturvårdande
åtgärderna får ske inom nämnda område.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1962

Regleringsföretaget avser rätt att med hjälp av en vid berget Seitevare
atta km uppströms Blackälvens sammanflöde med Lilla Lule älv uppförd
damm dämma upp vattenståndet på regleringssträckan samt verkställa avsänkning
vid dammen. För sjöarnas del innebär detta tidvis avsänkning till
de naturliga trösklarna. Vid högsta dämning höjs vattenståndet vid dammen
omkring 90 m, i Ijaktjajaure omkring 34 in och i Rittak omkring 2 m över
medelvattenytan. Regleringsrätten, som är avsedd att utnyttjas såsom årsoch
flerårsreglering, innebär ett bruttoregleringsmagasin av omkring 1 650
Mm3.

Vattendomstolen har funnit att hinder mot regleringsföretaget inte möter
enligt bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen. Vad angår
företagets tillåtlighet jämlikt 2 kap. 3 § andra stycket, 11 § och 12 § första
stycket vattenlagen har vattendomstolen tagit upp till bedömning vissa skadeverkningar,
som omfattas av dessa lagrum. Domstolen har uttalat, att man
har att räkna med avsevärd skada på fisket på regleringssträckan och på älvsträckan
nedströms. Det kan emellertid inte anses, att fiskerinäring av större
betydenhet lider väsentligt förfång genom företaget. Beträffande renskötsel
har domstolen utgått från att långtgående skadeförebyggande åtgärder kommer
att vidtas till denna närings skydd. Enligt domstolens mening kan skadan
därigenom begränsas till sådan omfattning, att den inte kommer att
föranleda företagets otillåtlighet. Angående företagets verkningar ur naturskyddssynpunkt
har domstolen anfört bl. a. följande.

Vattendomstolen kan inte finna den omständigheten, att företaget genom
dämningen inkräktar på nationalparken, redan i och för sig utgöra ett hinder
mot detsamma. Spörsmålet, huruvida företaget bör få komma till stånd
med hänsyn till dess inverkan på det med nationalparken avsedda syftet
skall enligt domstolens mening lösas enligt vattenlagens bestämmelser varvid
förnärmandet av detta syfte särskilt beaktas.

Främst med hänsyn till företagets verkningar inom nationalparken har
vattendomstolen vid syn medelst överflygning sökt skaffa sig ett helhetsintryck
av företagets inverkan från naturskyddssynpunkt. På grund av vad
vid synen iakttagits och av utredningen i övrigt i målet är vattendomstolen
av den meningen, att denna inverkan — bedömd utan avseende på den särskilda
betydelse som kan vara förenad med den genom sambandet med
nationalparken — inte kan innebära hinder mot företaget.

Huruvida värderingen kan bli en annan då avseende fästs vid att skadan
delvis träffar också nationalparken bör avgöras utifrån det med nationalparken
förbundna syftet. Vattendomstolen vill då uttala, att den inte finner
den direkta skadan inom nationalparken, som drabbar dess barrskogsområde,
så avsevärd, att den kan anses föranleda hinder mot företaget jämlikt
2 kap. 12 § vattenlagen. Ej heller finner domstolen hänsyn till nationalparken
föranleda hinder mot företaget i annat av vattenlagen omfattat hänseende.

Vad åter gäller det inom nationalparken erforderliga arbetet för markstädning
synes detta komma i strid med bestämmelserna i naturskyddslagen med
därtill hörande övergångsbestämmelser. För ett lagligt genomförande av
företaget torde därför fordras antingen sådan ändring av gränserna för natio -

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 dr 1962

nalparken, att det dämningspåverkade området utesluts från parken, eller
också sådan ändring av föreskrifterna för parkens vård, att de erforderliga
landskapsvårdande åtgärderna möjliggörs. Då vattendomstolen är av den
meningen, att företaget bör få genomföras, vill domstolen föreslå att den
nyss berörda ändringen av gränserna för parken eller av föreskrifterna angående
parkens vård beslutas.

I remissyttrandena med anledning av vattendomstolens hemställan
bestrids inte, att reglering av Tjaktjajaure ur kraftsynpunkt är en
angelägen uppgift. Enligt kammarkollegiet torde ingen tvekan råda därom,
att huvuddelen av det sjöregleringsmagasin, som är önskvärt för Letsi kraftstation,
kan med större fördel skapas inom Blackälvens vattensystem än
annorstädes. Kollegiet framhåller, att det regleringsföretag, vartill tillstånd
nu begärts, är ett ur ekonomisk synpunkt mycket fördelaktigt projekt.

Svenska naturskyddsföreningen anser, att företaget strider mot 2 kap.
3 § andra stycket vattenlagen, alt tillstånd sålunda fordras av Kungl. Maj:t
samt att dessutom reglering som ingriper i nationalparken ej lagligen kan
ske utan att beslutet om avsättandet till parken ändras under riksdagens
medverkan.

Liknande mening uttalas av domänstyrelsen, kammarkollegiet och vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté.

I fråga om dämningshöjden vidhåller åtskilliga myndigheter och organisationer
förut i målet hävdad uppfattning att en begränsning bör ske. I
samband härmed betonas angelägenheten av skydd för sjöarna Sitojaure
och Sjabtjakjaure.

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté erinrar om tidigare uttalande
av kommittén. Den anförde i detta, att den nedre zon av nationalparkens
fjällbarrskogsregion, som skulle komma att överdämmas, är ett urskogsområde
med tall-, gran- och björkskog, hedar, myrar och tjärnar. Förlusten
av detta urskogsområde kunde enligt kommittén inte ersättas av den helt
annorlunda utbildade övre zon av fjällbarrskogsregionen med helt annan
topografi, mark och vegetation som finns på den brantare sluttningen ovanför
dämningszonen mellan Keddek och Rittak och som på grund av den
starka lutningen blott omfattar en tämligen smal remsa. I fråga om sjön
Rittak anförde kommittén, att den begärda dämningen till strax över högvattengränsen
enligt all hittills vunnen erfarenhet i allt väsentligt skulle förinta
sjöns rika och märkliga vegetation såväl av plankton som på bottnen
och stranden. Om den begärda regleringen genomförs i full utsträckning,
synes detta, uttalar nu kommittén, vara ett starkt skäl för att genomföra
den av länsstyrelsen aktualiserade utvidgningen av Sareks nationalpark med
bl. a. Pårekslätten. Denna utvidgning skulle innebära att i nationalparken
inneslutes även eu del av Sjabtjakjaure, vilken visat sig erinra om Rittak
i vissa av de drag som gör denna sjö så värdefull ur naturskyddssynpunkt.
Även vissa barrurskogar nära Sjabtjakjaure skulle därigenom komma att

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1962

ge nationalparken en värdefull kompensation för de genom regleringen
förstörda barrurskogarna.

Svenska naturskyddsföreningen framhåller i förevarande hänseende bl. a.
följande.

Rittakdalen har flacka stränder och en serpentinbildande dalgång och
denna är vackert synlig från höjderna däromkring, varför en måttlig sänkning
av magasinets övre gräns räddar betydande arealer och värden. Föreningen
kan därför ej frånfalla önskemålet om sådan modifikation av det
stora magasinet att sjön Rittak räddas. Genom en dylik modifikation skulle
mycket vara vunnet ur vetenskaplig och allmän naturvårdssynpunkt liksom
för samerna. Magasinet och kraftstationen innebär ändock utomordentligt
beklagliga förluster av första rangens naturvärden.

Föreningen erinrar även om att frågan om Tjaktjajauremagasinets storlek
sammanhänger med sjön Sitojaures eventuella utnyttjande för kraftproduktion.
Föreningen hävdar, att Sitojaure måste få ett ovillkorligt skydd
med hänsyn till samer, turism och dess naturvärden i övrigt, samt anser,
att man ej kan undgå att redan nu sätta de olika frågorna inom nederbördsområdet
i samband med varandra.

Enligt kammarkollegiets mening talar starka skäl, hänförliga till naturskyddets,
fiskets och renskötselns förhållanden, för att dämningen begränsas
till + 473 m i stället för av vattenfallsstyrelsen angivna + 477 in. Tillstånd
till dämning till sistnämnda höjd kan enligt kollegiets förmenande likväl
komma i fråga om detta hårda ingrepp balanseras med att statsmakterna
nu beslutar att sjön Sitojaure inte vidare skall behandlas såsom tänkbart
exploateringsobjekt. Då kollegiet förordar sistnämnda avvägning mellan
vattenkraftintresset och motstående intressen, fäster kollegiet stor vikt vid
det förhållandet att även reglering av Sitojaure skulle medföra intrång på
Sareks nationalpark. Skulle statsmakterna inte anse sig böra genom ett såsom
slutligt avsett avgörande bereda dylikt skydd åt Sitojaure — vilket självfallet
ej behöver ske i den formen att sjön införlivas med Sareks nationalpark
— hemställer kollegiet, att tillståndet till reglering av Tjaktjajaure
begränsas till höjden + 473 m.

Vattenfallsstyrelsen finner inte tillräckliga skäl för en sänkning av den av
domstolen förordade dämningen. I vart fall är dessa skäl enligt styrelsen
inte av den styrka, att de påkallar ett vidare ställningstagande i fråga om
Sitojaure än det som kommit till uttryck i naturvårdsöverenskommelsen,
nämligen ett uppskov till efter år 1970.

IV. Framställningar angående vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
samt remissyttranden däröver

Stora Sjöfallets nationalpark avsattes samtidigt med Sareks nationalpark
genom riksdagsbeslut år 1909 i syfte att bevara ett högnordiskt fjällandskap
i dess naturliga tillstånd. Den är belägen kring Stora Lule älvs översta lopp.
I norr omfattar den delar av sjöarna Satisjaure, Kakerjaure, Pätsatj, Teusa -

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 dr 1962

jaure, Suorkijaure och Autajaure. Dessa tillhör nederbördsområdet för älven
Vietasjåkk. Nationalparkens areal var ursprungligen 1 500 km2. Ett större
område, inneslutande främst sjöarna längs parkens mitt från Lilla Sjöfallet
(Suorva) väster ut undantogs emellertid från parken enligt beslut år 1919
för att möjliggöra reglering av dessa Suorvasjöar.

Genom en första och andra reglering av Suorvasjöarna tillkom dämningsgränser
vid + 428,98 m resp. + 435,78 m. Under tiden från 1940 har regleringsmagasinet
utökats genom dämningsgränsens höjning i tre etapper till
+ 438,86 in. Tillstånd till sistnämnda förändringar, vilka benämns den
tredje suorvaregleringen, har tills vidare blott medgivits enligt 1939 års lag
om tillfällig vattenreglering. Vid behandling av frågan om tillstånd enligt
vattenlagen till dessa förändringar yttrade övre Norrbygdens vattendomstol
i deldom den 6 oktober 1960, att gränserna för det område, som år 1919
utbröts från nationalparken syntes vara avpassade utifrån att dämning skulle
ske till högst + 434,98 m och att någon ytterligare uppdämning av sjöarna
ej senare skulle ske. Domstolen föreläde vattenfallsstyrelsen att hos Kungl.
Maj:t påkalla prövning av frågan om jämkning av gränserna för nationalparken
eller hur föreliggande intrång å nationalparken eljest skulle kunna
medges.

Med anledning härav har vattenfallsstyrelsen i januari 1961 anhållit, att
Kungl. Maj:t måtte godkänna att de markområden av nationalparken, som
erfordras för dämning till höjden "L 438,86 m, skall fa tas i ansprak.

I remissyttrandena över vattenfallsstyrelsens framställning tillstyrks i allmänhet
bifall till denna. Formen härför anses av flera myndigheter böra
vara, att Kungl. Maj:t underställer riksdagen förslag om utbrytning av de
områden, som ligger inom den år 1919 bestämda nationalparksgränsen men
likväl påverkas av nuvarande reglering.

I sitt i inledningen angivna beslut den 7 december 1961 har övre Norrbygdens
vattendomstol tagit upp frågan om bestående tillstand till tredje
suorvaregleringen. Jämlikt beslut, som Kungl. Maj:t meddelat med stöd av
4 kap. 13 § vattenlagen, har domstolen underställt Kungl. Maj:t prövning
av frågan huruvida hinder möter mot regleringsföretagets tillåtlighet eller
om särskilda villkor bör föreskrivas. Domstolen finner inte hinder möta
enligt vattenlagens bestämmelser mot regleringen, varvid domstolen utgår
från att frågan om inverkan på nationalparken först löses.

Remissyttrandena över vattendomstolens framställning innehåller i förevarande
hänseenden intet väsentligt nytt utöver vad som anförts i de tidigare
yttrandena.

Vattenfallsstyrelsen har likaledes i januari 1961 anhållit om tillstånd att
få göra intrång i Stora Sjöfallets nationalpark utöver den tredje suorvaregleringen.
De avsedda åtgärderna är reglering av sjön Satisjaure, anläggning
av Vietas kraftstation och den fjärde suorvaregleringen. Härtill kommer an -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1962

läggning av väg och kraftledningar. Styrelsen anför om dessa åtgärder i
huvudsak följande.

I slutet av år 1960 framlade vattenfallsstyrelsen regionplan för vattenkraftutbyggnader
i Stora Lule älv uppströms Porjus. Planen omfattar tre kraftstationer,
tre sjöregleringar och en utökad reglering av Suorvasjöarna. De
planerade nya anläggningarna är Vietas kraftstation med Satisjaures reglering,
Ritsem kraftstation med Sitasjaures reglering samt längre fram eventuellt
Vuojat kraftstation med Vastenjaures reglering. Den omnämnda utökade
regleringen av Suorvasjöarna har föreslagits ske genom en om- och
tillbyggnad av Suorvadammen. Den befintliga dammen i Suorva är i sådant
skick, att en ombyggnad under alla förhållanden är nödvändig inom de
närmaste åren.

1) Vattenfallsstyrelsens avsikt är att under våren 1961 till vattendomstolen
inge ansökan om reglering av Satisjaure jämte intilliggande sjöar
samt att under senare delen av 1961 fullfölja utbyggnadsplanerna med att
inge ansökningar om \ ietas kraftstation och ombyggnad av Suorvadammen.
\ attenfallsstyrelsen räknar med att regleringen av Satisjaure skall vara
genomförd till 1966. Vietas kraftstation beräknas kunna tas i drift hösten
1970 och ungefär samtidigt skulle ombyggnaden av Suorvadammen vara
genomförd. Samtliga projekt berör Stora Sjöfallets nationalpark.

2) För arbeten och för den framtida driften av anläggningarna enligt 1)
erfordras väg till byggnadsplatserna, vilken väg är planerad sträcka sig på
vattendragets norra sida.

3) För anläggningsarbetena enligt 1) och 2) erfordras elektrisk kraft
och vattenfallsstyrelsen maste för den skull dra ledning från Porjus kraftstation
till anläggningarna. Denna ledning bör i stort sett följa vägen på
vattendragets norra strand. Vidare erfordras ledningar för att leda kraften
från anläggningarna till riksnätet vid Harsprånget. Även dessa ledningar är
avsedda att följa norra stranden.

För Satisjaures reglering och anläggandet av Vietas kraftstation samt
härtill hörande väg och kraftledningar beräknar styrelsen att —- förutom
vatten — 31,75 km2 land av nationalparken kommer att tas i anspråk. För
den fjärde suorvaregleringen bedöms intrång å högst 40 km2 av parken
komma att ske.

I remissyttrandena över vattenfallsstyrelsens skrivelse anförs betänkligheter
mot tillstånd till angivna företag. Exempelvis anför fiskeristyrelsen,
att endast en utpräglad nödsituation för landets kraftförsörjning skulle
kunna utgöra skäl för proposition till riksdagen i frågan.

Jämlikt beslut, som Kungl. Maj:t meddelat med stöd av 4 kap. 13 § vattenlagen,
har övre Norrbygdens vattendomstol genom beslut i februari 1962
underställt Kungl. Maj:t frågan om hinder möter mot Satisjaures reglering
eller om särskilda villkor bör föreskrivas för dess utförande. Domstolen finner
inte hinder möta enligt vattenlagens bestämmelser mot företaget, varvid
domstolen utgår från att spörsmålet om inverkan på nationalparken löses.

Det begärda regleringstillståndet avser enligt vattendomstolen rätt att
medelst en regleringsdamm över Vietasjåkk belägen ca 500 m nedströms

21

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 126 dr 1962

utloppet ur Satisjaure dämma upp Satisjaure, Pätsatj och Kakerjaure till
höjden + 457,0 m och att sänka vattenståndet i Satisjaure till höjden
+ 438,0 m. Regleringsmagasinets bruttorymd blir ca 1 240 Mm3. Anläggningens
huvuddelar utgörs av en 1 200 m lång damm samt en 260 m lang
regleringskanal. För att genomföra företaget erfordras vidare enligt vattendomstolen
en tillfartsväg om ca 90 km:s längd, som skall anknytas till det
allmänna kommunikationsnätet ca 9 km norr om Porjus. Vägen avses fa
sin sträckning norr om Lulejaure och Langas samt utefter Vietasjåkks högra
strand. Vid full dämning blir höjningen av vattenståndet över naturligt medelvattenstånd
i Satisjaure ca 20 m samt i Kakerjaure och Pätsatj ca 10,5 m.

Vattendomstolen föreslår, att den lämnas befogenhet att tillåta resp. att
ålägga vattenfallsstyrelsen utföra åtgärder inom nationalparken för att
förebygga och minska skador på renskötseln.

Domstolen finner att det av målet inte kan anses framgå, att företaget
kommer att orsaka betydande förlust från naturskyddssynpunkt.

I remissyttrandena över vattendomstolens framställning tillstyrks allmänt,
att medgivande lämnas till Satisjaures reglering. Fiskeristyrelsen vidhåller
dock sitt tidigare uttalande i frågan. Länsstyrelsen framhåller, att det hade
varit önskvärt att åtminstone de enligt regionplanen återstående regleringsföretagen
uppströms Stora Sjöfallet — den ökade dämningen av
Suorvasjöarna och regleringen av Autajaure och Sitasjaure — hade kunnat
prövas jämsides med ansökningen rörande Satisjaure. Kammarkollegiet
tillstyrker jämväl vattendomstolens förslag angående befogenhet för den
att föreskriva skadeförebyggande åtgärder inom nationalparken.

Övre Norrbygdens vattendomstol har i december 1961 utfärdat kungörelse
angående Vietas kraftstation. Enligt denna har vattenfallsstyrelsen
anhållit om tillstånd att — för att tillgodogöra sig vattenkraft i Stora
Lule älv — anlägga nämnda kraftstation, varvid vatten ledes genom tvenne
tillopp, båda bestående av en tilloppskanal och en tilloppstunnel, från
dels Suorvajaure och dels Satisjaure till kraftstationen samt åter till älven
genom en gemensam avloppstunnel och avloppskanal som utmynnar i
norra änden av sjön Langas. Kungörelsen anger vidare, att i anläggningen
ingår tillfartsväg från Stora Sjöfallet till Suorvajaure.

Enligt vattenfallsstyrelsen torde vid tillåtlighetsprövningen enligt vattenlagen
komma att krävas, att styrelsen erhållit dispositionsrätten till den
vattenkraft, som avses skola tillgodogöras i kraftstationen. Styrelsen hemställer
därför, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådana bestämmelser
för förvaltningen av vattenområden inom nationalparken att styrelsen
äger åberopa utbyggnadsvitsord beträffande vattenkraftens utnyttjande i
Vietas kraftstation.

Naturvdrdsdelegationen har funnit, att det skulle vara gynnsamt, om de
områden, som erfordras för Satisjaures reglering, byggandet av Vietas

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1962

kraftstation samt ombyggnad av Suorvadammen, inte redan från början
behövde brytas ut ur nationalparken. Man borde enligt delegationen i
stället försöka finna någon lösning, som tillät att nödvändiga områden —
med riksdagens medgivande — ställdes till disposition utan formell utbrytning.

V. Framställning om vissa mindre ingrepp i Abisko nationalpark
samt remissyttranden däröver

Abisko nationalpark omfattar omkring 75 km2 och är belägen vid södra
sidan av Torneträsk. Den avsattes genom riksdagens beslut 1909. Parken
inrymmer ett vidsträckt, av fjällbjörk glest bevuxet skogsområde men
även kalfjäll, varav främst delar av Nuolja, samt holmen Abiskosuolo.
Genom parken rinner den som märklig betraktade Abiskojåkk.

Svenska turistföreningen har hemställt, att tillstånd måtte
lämnas föreningen att på Nuoljas östra sluttning inom Abisko nationalpark
anlägga en linbana samt utföra vissa mindre röjningar. Föreningen
erinrar till en början om att den inom nationalparken har en turiststation
med omkring 200 bäddplatser, dit turister i stigande grad sökt sig även
vintertid. I fråga om behovet av linbana anför föreningen huvudsakligen
följande.

De främsta skälen för att Abisko liksom övriga större turistorter borde
ha tillgång till en linbana är att en sådan skulle dels avsevärt underlätta
utförsåkning vintertid, dels göra det möjligt att förlänga vintersäsongen,
då man genom linbanan snabbt och lätt skulle nå utmärkt skidterräng
med tillräcklig snötillgång även under maj månad. Vidare skulle den
underlätta skidfärder och fjällvandringar för de många äldre turisterna och
för dem, som besöker Abisko under kortare uppehåll. Sommartid skulle
de många besökarna — inte minst de utländska turisterna och skolresegrupperna
— få en möjlighet att snabbt nå en särskilt vacker och intressant
högfjällsterräng. Den tidsperiod, under vilken man kan se midnattssolen,
skulle avsevärt förlängas genom de möjligheter att nå Nuoljas topp,
som linbanan skulle ge.

En linbana på Nuolja skulle kunna väsentligt underlätta uppfärden till
kalfjället för de forskare, som bedriver vetenskapliga undersökningar vid
Abisko naturvetenskapliga station, och transporten av deras utrustning.
Härigenom skulle den bli till nytta även för den vetenskapliga forskningen.

Turistföreningens framställning avser även medgivande att något utvidga
en slalombana, som tidigare med tillstyrkan från vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté färdigställts genom öppna områden i vegetationstäcket
på Nuoljas östra sluttning. Utvecklingen av vinterturismen med det
allt större intresset för utförsåkning har enligt föreningen starkt ökat
behovet av en sådan större slalombana, en smalare led för de mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1962 23

försigkomna skidåkarna samt en något bredare övningsbacke i nedre delen
av sluttningen.

Föreningen förklarar sig ha haft såsom en självklar utgångspunkt, att
anläggandet av linbana och utförsåkningsbanor måste ske på sådant satt
att ingreppen i terräng och vegetation blir så små som möjligt. Planerna
har utarbetats efter utförliga överläggningar med representanter för domänverket
och vetenskapsakademiens naturskyddskommitté. Föreningen
uttalar också sin beredvillighet att påta sig de ökade kostnader, som kan
bli följden av att transporter och montage i samband med att de föreslagna
åtgärderna genomförs sker på ett för den ursprungliga naturen
så skonsamt sätt som det är möjligt.

I åtskilliga remissyttranden över turistföreningens framställning
bedöms vad föreningen föreslagit såsom betänkliga ingrepp i Abisko
nationalpark. Inte någon av de hörda remissinstanserna vill emellertid
motsätta sig, att det begärda tillståndet lämnas. Någon ändring av nationalparkens
gränser anses i allmänhet inte böra ske.

VI. Överenskommelsen mellan naturskyddet och vattenfallsstyrelsen

Mellan naturvårdens representanter i naturvårdsdelegationen å ena, samt
vattenfallsstyrelsen å andra sidan, har den 5 oktober 1961 mgatts en överenskommelse
om planeringen av vattenkraftexploateringen i vissa norrländska
nederbördsområden.

Ordföranden i naturvårdsdelegationen, förutvarande landshövdingen Bo
Hammarskjöld, som under slutskedet av de förhandlingar vilka föregått överenskommelsen
fungerat såsom medlare mellan de mot varandra stående
intressena, hemställer i sin i inledningen berörda skrivelse till Kungl.
Maj :t om de åtgärder, vartill överenskommelsen1 — vilken torde fogas
såsom bilaga A till statsrådsprotokollet i detta ärende — finns böra föranleda,
samt anför dessutom bl. a. följande.

överenskommelsen innefattar en planering som ar avsedd att följas av
vattenfallsstyrelsen vid dess vattenkraftexploatering och att beaktas av de
naturvårdande organen vid deras framtida behandling av exploatermgsproiekten.
Genom överenskommelsen kan självfallet ej asidosattas den
prövning som åvilar vattendomstolarna eller som eljest loljer av lag eller
författning. Det har likväl bedömts som möjligt att pa grundval av det
material som föreligger göra en sådan allmän planering som överenskommelsen
innefattar. . .

överenskommelsen har förelagts de myndigheter, och organisationer

som alltsedan år 1954 brukat sammankomma för att overlagga om vattenkraftexploateringen
och som utsett representanterna för naturvärden i
delegationen. Som dessa representanter inte hade sådant uppdrag att de

x i anslutning härtill har särskilda uttalanden till protokoll i ärendet den 21/10 1901
gjorts av domänstyrelsen, kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1962

kunde binda myndigheterna eller organisationerna, har dessas uttalanden
inhamtats vid sammanträde den 21 oktober 1961. Därvid har allmän anslutning
vunnits till grundlinjerna för planeringen, sådana de preciserats
i överenskommelsen även om det från sina håll beklagats att framställda
önskemal inte föranlett skydd i större utsträckning än som skett eller
beaktats allenast i form av uppskov med avgörandet.

Vattenfallsstyrelsen har om överenskommelsen uttalat i huvudsak följande.

Sammanlagt omfattar överenskommelsen 70 objekt (sjöar, forsar, älvstiäckor),
som naturvårdsdelegationen ansett vara av särskilt värde ur
naturskyddssynpunkt. Av dessa 70 objekt bär genom överenskommelsen
28 *r!stallts for utbyggnad och 28 undantagits från utbyggnad, medan
stalimngstagandet uppskjutits beträffande 14 objekt, därav för 7 sådana
till ar 1966 och för 7 sådana till år 1971.

Till belysning av överenskommelsens ekonomiska innebörd för det statliga
vattenkraftintresset må anföras, att de statliga outbyggda vattenkrafttdlgangarna
inom det avhandlade området utgör ungefär 12 TWh/år
(miljarder kWh per år). Härav har genom överenskommelsen ca 2 TWh
undantagits från utbyggnad, beträffande ytterligare ca 2 TWh har ställningstagandet
uppskjutits, medan resterande ca 8 TWh har friställts för
utbyggnad såvitt avser naturskyddsintresset.

Bland de från utbyggnad undantagna objekten utgör Vuojatätno i Stora

.A®. , v °et V1ktigaste med hänsyn till produktionsförmåga, regleringsmojligheter
och utbyggnadskostnader.

Även en del av Övriga undantagna objekt är gynnsamma från kraftekonomisk
synpunkt, men det finns också åtskilliga, vars betydelse för
kralttorsorjmngen mera kan sägas vara att de utgjort en reserv på längre

Vad gäller uppskovsobjekten, har styrelsen i stort sett funnit det möiun<?er
en begränsad tid insätta alternativa produktionsobjekt, utan
att detta skulle innebära alltför kännbara olägenheter. Innan uppskovstiden
ar till anda, får en ny bedömning göras med utgångspunkt från den
kännedom, som man då har om olika kraftkällors produktionsförmåga
och med de värderingar, som då befinns aktuella i fråga om naturskydd
och andra allmänna intressen.

Ehuru den träffade överenskommelsen för vattenfallsstyrelsens del
mnebar ekonomiska uppoffringar av högst betydande storleksordning, har
vattenfallsstyrelsen med hänsyn till angelägenheten och vikten av de
intressen, som naturvårdsintressenterna företrätt, ansett uppoffringarna
hora goras. Det föreliggande resultatet utgör enligt vattenfallsstyrelsens
mening en med hansyn till alla föreliggande omständigheter rimlig avvägning
mellan de motstående intressena.

VII. Departementschefen

I det föregående har redovisats ett flertal framställningar, som rör mycket
väsentliga naturvårdsintressen. En avvägning mellan dessa intressen
och andra berörda — främst de som hör samman med den tekniska och

25

Kungl. l\Iaj:ts proposition nr 126 år 1962

ekonomiska utvecklingen, turismen, rennäringen, jakten och fisket
föranleder mig att framlägga följande förslag.

Omedelbart väster om Sareks högfjällsområde bör avsättas en ny nationalpark,
innefattande Padjelantaområdet och trakterna narmast norr och
söder därom. Gränserna för den nya nationalparken, som bör benamnas
Padjelanta nationalpark, torde i huvudsak böra överensstämma med vad
som utmärkts med röda, streckade linjer på den i ärendet upprättade kartan.
Nationalparken kommer därvid att få en areal av sammanlagt cirka
1 950 km2 samt inrymma ett område med utpräglad karaktar av vildmark
och med en flora, speciellt värd att skydda. Länsstyrelsen i Norrbotten lan
har föreslagit, att området kring sjön Råvejaure och dess avlopp skall inga
i parken. Detta är jag emellertid ej beredd förorda. Frågan huruvida området
senare bör tillföras nationalparken anser jag böra upptas till provning
när en reglering av älven Tarraätno aktualiseras. Vid samma tillfälle
bör också närmare övervägas om Tarradalen i övrigt bor infogas i Padjelanta
nationalpark. Att sjön Vaimok såsom Svenska fjällklubben forordat

skall ingå i parken kan jag inte tillstyrka. _

Förvaltningen av Padjelanta nationalpark bör, liksom redan ar taltet

beträffande övriga parker, åvila domänverket.

Inom området för den föreslagna nationalparken skall inga vattenregleringar
få förekomma. Vad gäller gruvnäringen bör erinras om att enligt
5 § 2 gruvlagen inmutat område inte får omfatta vare sig mark, som blivit
avsatt till nationalpark, eller mark som statlig myndighet föreslagit Kungl.
Maj:t skall förklaras såsom nationalpark. Om synnerliga skal föreligger,
kan dock Kungl. Maj:t medge undantag från inmutningsförbudet. Sasom
domänstyrelsen antytt kan detta stadgande inte utan vidare föranleda att
all inmutning med därav följande undersökningar och gruvbrytning bor
medges. En prövning måste i varje särskilt fall ske om dispens kan och
bör lämnas. Därvid torde hänsyn böra tas till såväl de ekonomiska intressena
som det i naturskyddslagen angivna allmänna ändamålet med en

nationalpark. „ .

Vad gäller turismen inom nationalparken bör denna tillgodoses sa lang
detta kan befinnas lämpligt utan att naturvårdsintressena åsidosätts.
Någon begränsning av turisternas rörelsefrihet till vissa delar av parken
eller till vissa leder bör inte ske. Ett av motiven för nationalparkens tillkomst
anser jag nämligen vara att områdets karaktär av vildmark skall
kunna väsentligen i orubbat skick upplevas fritt av envar intresserad. Kommersiell
exploatering för turiständamål skall självfallet undvikas.

Det måste anses vara till avsevärt gagn för rennäringen att avsätta Padjelanta
till nationalpark, då därigenom de rika renbetesmarkerna inom området
bevaras och obehindrat kan utnyttjas som hittills. I syfte att motverka
att rovdjursproblemet blir besvärande inom parken förordar jag, att rennäringens
utövare skall — utöver den jakt de äger ratt till enligt natur -

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1962

skyddslagen kunna bedriva inte blott nödvärnsjakt på björn och lo utan,
efter domanstyrelsens medgivande, även annan jakt på dessa rovdjur De
bör likaså kunna medges jaga älg. Även andra personer än renskötare och
därvid framför allt sådana som tillhör ortsbefolkningen i övrigt bör efter
ansökan kunna beviljas jakttillstånd. Jag förutsätter dock att domänstyrelsen
vid tillståndsgivningen och beviljandet av förlängda tillstånd väl
bevakar att Padjelantaparken i största utsträckning bibehåller sin karaktär
av vildmark samtidigt som renskötarnas intressen uppmärksammas.

Tillkomsten av den nya nationalparken bör inte få leda till att renskötarnas
eller den Övriga ortsbefolkningens nuvarande möjligheter till fiske
i vattendragen inskränks. Rätt till fiske inom parkens gränser bör av domänstyrelsen
i begränsad mån kunna lämnas även andra personer, varvid
dock permanenta eller yrkesmässiga fiskeupplåtelser inte bör komma i
fråga.

Ansökan om tillstånd att flyga till nationalparken bör normalt prövas
av domänstyrelsen. Härvid bör generellt landningstillstånd lämnas polis,
ambulans och militär — dock ej för skjut- eller bombfällningsövningar —
liksom också rennäringens utövare, vattenfallsverket och lappväsendet.
Huruvida reguljär flygtrafik för befordran av turister skall tillåtas är ett
spörsmål som det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra efter eventuell
ansökan.

Den bevakning, som erfordras inom Padjelanta nationalpark, torde kräva
att minst tva tillsynsmän anställs av domänverket.

De förhållandevis ringa inkomster, som inflyter från nationalparken bör
enligt min mening tillföras en särskild parkkassa. Ur denna bör medel
tas för att tillgodose utgifter inom parken som särskilt gagnar renskötseln
I den mån inkomsterna i övrigt ej förslår till att bestrida domänverkets
kostnader for förvaltningen av parken bör ämbetsverket härför tills vidare
anlita domänfonden.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t dels att i detalj fastställa gränserna
for Padjelanta nationalpark, dels att i enlighet med bestämmelserna
i naturskyddslagen och med vad jag här anfört meddela de reglementariska
föreskrifter för området, som är erforderliga.

Det pa kartan med rött angivna område, som innefattar huvuddelen
av Parekslatten söder om Sareks nationalpark, bör infogas i denna. Främsta
motivet härför är områdets speciella karaktär av tillhåll för änder,
vadare och andra fåglar. Rennäringens intressen bör iakttas i samband
med nationalparkens utvidgning. Gränserna för tillskottsområdet torde
böra närmare fastställas av Kungl. Maj:t, varvid det av vattenfallsstyrelsen
framförda förslaget om viss begränsning av detsamma bör beaktas
med hansyn till de skäl härför som styrelsen anfört. Frågan om att
hanfora den del av Pårekslätten, som ligger närmast Sjabtjakjaure, till

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1962

27

Sareks nationalpark liksom också spörsmålet om att lägga Tjuoltadalen
till denna park anser jag böra prövas först i samband med att frågan om
exploatering av Kamajåkk och om överledning därifrån behandlas. Ej
heller bör förslaget att avsätta mark vid sjön Sitojaure till Sareks nationalpark
avgöras förrän i anslutning till frågan om vissa vattenregleringsåtgärder,
som rör sjön. Att spörsmålen huruvida nämnda områden skall skyddas
ställs på framtiden anser jag inte skall utgöra någon begränsning för gruvnäringen
där. — Någon ställning behöver för närvarande inte tas till vattenfallsstyrelsens
hemställan om vissa minskningar av nationalparken vid
Sitojaure och Njåtsosjåkk.

Med hänvisning till behovet av vattenkraftutbyggnader har Kungl. Maj:t
tidigare denna dag meddelat beslut i de i det föregående omnämnda ärendena
rörande tillstånd att reglera sjöarna Tjaktjajaure, Snjärak, Keddek
och Rittak ävensom rörande den tredje suorvaregleringen och regleringen
av sjön Satisjaure. Dessa regleringsföretag berör Sareks nationalpark respektive
Stora Sjöfallets nationalpark. Besluten innebär i huvudsak att
regleringarna får komma till stånd såvitt ankommer på Kungl. Maj:ts
prövning enligt vattenlagen. Samtidigt har Kungl. Maj:t förklarat Sig komma
att underställa riksdagen frågan om de intrång i nationalparkerna, som
erfordras för att regleringsföretagen skall kunna utföras. De intrång för
vattenregleringsändamål i Sareks och Stora Sjöfallets nationalparker som
åsyftas har begränsad geografisk räckvidd. De skadar inte heller i någon
större utsträckning de intressen, för vilka nationalparkerna väsentligen
tillkommit. Jag finner därför för min del att intrången bör få ske, dock
utan att någon ändring tills vidare genomförs av nationalparkernas gränser.
Däremot bör Kungl. Maj:t med stöd av naturskyddslagen — enligt
vilken det överlåtits åt Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter för att trygga
ändamålet med en nationalpark — meddela närmare bestämmelser för att
i möjlig mån minska verkningarna av intrången i avseende på naturvården
och andra intressen som nu skyddas genom reglerna för nationalparkerna.
Kungl. Maj:t bör, därest riksdagen ej har något att erinra däremot, kunna
medge att erforderliga vägar och kraftledningar anläggs inom parkerna i
samband med valtenregleringarna.

På grundval av vad jag sålunda anfört förordar jag, alt Kungl. Maj:t
anhåller om riksdagens medgivande att gällande nationalparksbestämmelser
inte skall utgöra hinder för nämnda vattenregleringar och därmed sammanhängande
åtgärder, vilka rör Sareks och Stora Sjöfallets nationalparker.

Den förut berörda framställningen om alt få anlägga en kraftstation vid
Vietas inom Stora Sjöfallets nationalpark samt att få göra vissa andra anläggningsarbeten
i samband därmed har ännu ej slutligt prövats av vederbörande
vattendomstol. Även om det inte är nödvändigt för ett ekonomiskt

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1962

utnyttjande av Satisjaures reglering att kraftstationen kommer till stånd,
föreligger likväl ett sådant samband mellan åtgärderna att det syns mig
önskvärt att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens bemyndigande att — därest
så senare kan anses motiverat — få medge intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
genom anläggande av kraftstationen och därmed sammanhängande
till- och avloppsleder samt tillfartsvägar och kraftledningar. Någon
ställning till vattenfallsstyrelsens framställningar om andra intrång i denna
nationalpark, bland annat i samband med en fjärde suorvareglering, behöver
för närvarande inte tas med hänsyn till att ärendena i fråga ännu ej
börjat behandlas av vattendomstolen. Först i anslutning till den slutliga
prövningen av dessa ärenden bör avgöras vilka ändringar av gränserna för
Stora Sjöfallets och Sareks nationalparker som befinns motiverade som följd
av intrången i parkerna.

Mot de förslag till mindre ingrepp i Abisko nationalpark, som återgetts
i det föregående, har jag inte något att erinra. Riksdagens medgivande till
dessa ingrepp torde böra inhämtas. Det bör sedermera ankomma på Kungl.
Maj:t att meddela närmare bestämmelser i ämnet, däribland föreskrifter
om dispositionen av de medel Svenska turistföreningen skall erlägga för
upplåtelsen av mark till föreningen.

Slutligen vill jag uttrycka min tillfredsställelse över att den i det föregående
omnämnda överenskommelsen mellan vattenfallsstyrelsen och naturskyddet
kunnat komma till stånd. Det är min förhoppning att därigenom
lagts en grund som gör det möjligt för berörda parter att senare uppnå
enighet i enahanda spörsmål beträffande andra av våra vattendrag.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen

1) att medge att en ny nationalpark, benämnd Padjelanta
nationalpark, får avsättas på huvudsakligen de grunder,
som jag angett i det föregående, och med i huvudsak
de gränser, som inlagts med röda, streckade linjer på den
vid statsrådsprotokollet fogade kartan

2) att medge att Sareks nationalpark utvidgas med den
del av Pårekslätten, vars huvudsakliga gränser inlagts med
röda, streckade linjer på sagda karta

3) att, på de grunder jag angett, medge de av mig i det
föregående åsyftade intrången i Sareks, Stora Sjöfallets
och Abisko nationalparker.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1962

29

Med bifall till vad föredraganden sålunda
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter
hemställt förordnar Hans Maj:t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Stig Johansson

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 dr 1962

31

Bilaga A

överenskommelse

mellan de ledamöter i naturvårdsdelegationen, vilka har sitt mandat från
en krets av särskilt naturskyddsintresserade organisationer och myndigheter
(naturskyddet) (se app. 1), å ena, samt vattenfallsstyrelsen såsom
företrädare för den statliga vattenkraften, å andra sidan, rörande vatten
(objekt) i vissa norrländska vattensystem.

1. Syftet med denna överenskommelse är väsentligen att bidraga till en
översiktlig, i princip hela landet omfattande planering, som innebär sådan
avvägning mellan naturvårds- och vattenkraftintressena, att den allmänt
kan godtagas såsom skälig.

2. Vattenfallsstyrelsen utfäster sig att medverka i den med denna överenskommelse
avsedda planeringen genom att icke — beträffande andra
objekt än de, som enligt denna överenskommelse angives erforderliga för
vattenfallsstyrelsens aktuella utbyggnadsplaner — för utbyggnad aktualisera
objekt, som kan antagas vara av större betydelse för naturskyddet,
utan att objektet diskuterats vid sammanträde med delegationen eller med
organ, som trätt i dess ställe. Naturskyddet lämnar motsvarande utfästelse
beträffande aktualisering för fridlysning av objekt, som kan antagas vara
av större betydelse för vattenfallsstyrelsen.

Såväl vattenfallsstyrelsen som naturskyddet äger anmäla objekt för
diskussion vid sammanträde, som nyss sagts.

3. Naturskyddet och vattenfallsstyrelsen enas om det ställningstagande
till de i bifogade tablå upptagna objekten, som framgår av tablån (app. 2).

4. Beträffande Torne, Kalix och Pite älvar fortsättes diskussionen, sedan
dels Nordiska vattenkraftkommittén framlagt rapport angående vattenkraftens
utnyttjande i förstnämnda två älvar, dels preliminär utredning rörande
Pite älv av vattenfallsstyrelsen färdigställts, vilket beräknas kunna ske
hösten 1962.

5. Ställningstagandena i tablån har följande innebörd:

a) »Undantaget från utbyggnad» betyder, att vattenfallsstyrelsen dels helt
avstår från exploatering av angivet objekt samt från överlåtelse eller upplåtelse,
som kan antagas leda till exploatering av annan, dels icke framställer
erinran mot fridlysning i lämplig form av objektet.

b) »Uppskov till 1/1 1971» respektive »Uppskov till 1/1 1966» betyder,
att vattenfallsstyrelsen avstår från att under uppskovstiden beträffande
angivet objckl vidtaga till exploatering syftande åtgärd, vilken medför
aktualisering på ett sätt, som ur ekonomiska eller andra synpunkter påkallar
ett fullföljande. Naturskyddet avstår å sin sida för samma tid från

32

Kung], Maj.ts proposition nr 126 år 1962

att aktualisera sådant objekt genom till fridlysning syftande åtgärd av liknande
slag. I god tid före uppskovstidens utgång bör diskussion rörande
vad som därefter skall ske med dylikt objekt upptagas i delegationen eller
organ, som trätt i dess ställe.

c) »Erfordras för vattenfallsstyrelsens aktuella planer» betyder, att naturskyddet
icke framställer erinran mot exploatering för kraftändamål av
angivna objekt. Det förutsättes, att naturskyddsorganen fortfarande skall
fungera som remissinstanser för granskning av detaljutformningen av blivande
exploateringsförslag.

Vattenfallsstyrelsen och naturskyddet är ense om att liksom hittills samarbete
i arbetsgrupper rörande detaljutformningen, inklusive landskapsvårdande
åtgärder, skall äga rum. Dylikt samarbete bör inledas i god tid,
innan utbyggnad aktualiseras.

6. Vattenfallsstyrelsen och naturskyddet reserverar sig beträffande verkan
av denna överenskommelse för helt oförutsedda omständigheter, som
väsentligen förändrar den allmänna avvägning, som varit syftet med överenskommelsen.
— Inträffar fall, som i denna punkt avses, skall förnyade
överläggningar äga rum.

7. Parterna är ense om att på ömse sidor verka för att vidmakthålla
den allmänna avvägning, som varit syftet med överenskommelsen.

8. Kostnaderna för medverkan i arbetsgrupp av deltagare, som naturskyddsorganisation
utsett, gäldas av vattenfallsstyrelsen. Detsamma gäller
kostnader för naturvetenskapliga och andra erforderliga undersökningar
för det fortsatta arbetet beträffande aktuella utbyggnadsobjekt och uppskovsobjekt.

9. överenskommelsen skall ingivas till Kungl. Maj:t. För dess giltighet
förutsättes att erinran mot densamma icke göres av Kungl. Maj:t.

10. Av överenskommelsen upprättas tre originalexemplar, av vilka ett
skall ingivas till Kungl. Maj:t samt ett förvaras av naturvårdsdelegationen
och ett av vattenfallsstyrelsen.

Stockholm den 5 oktober 1961.

Erik Grafström

Gösta Walin

Tore Nilsson

Carl Malmström

J. V. Norrby

John Nihlén

Bo Hammarskjöld

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1962

33

App. 1

Lista

över de särskilt naturskyddsintresserade organisationer och myndigheter,
som vid sammanträde den 25 september 1954 utsåg en företrädare för vardera
av Svenska Naturskyddsföreningen och Samfundet för hembygdsvård
att ingå i naturvårdsdelegationen:

1) Svenska Naturskyddsföreningen,

2) Samfundet för hembygdsvård,

3) Kungl. Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté,

4) Svenska Turistföreningen,

5) Föreningen för dendrologi och parkvård,

6) Skid- och friluftsfrämjandet,

7) Svenska fjällklubben,

8) Sveriges Lantbruksförbund,

9) Fiskefrämjandet samt Svenska fiskevårdsförbundet,

10) Riksförbundet Landsbygdens Folk,

11) Sveriges ornitologiska förening,

12) Kungl. kammarkollegium,

13) Kungl. domänstyrelsen.

Tillägg

Vid sammanträde den 31 oktober 1960, då beslut fattades dels att även
en företrädare för vetenskapsakademiens naturskyddskommitté skulle ingå
i delegationen, dels att överläggningar skulle ske mellan naturskyddets och
vattenkraftens intressenter i naturvårdsdelegationen och efter riktlinjer,
som föreslagits av vattenfallsstyrelsen, deltog, förutom samma organisationer
och myndigheter som de nyss uppräknade:

14) Norrlands naturväm,

15) Svenska samemas riksförbund,

16) Kungl. fiskeristyrelsen,

17) Kungl. lantbruksstyrelsen.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1962

App. 2

Angelägenhets-

klass enligt

Beskow*

Ställningstagande

Anteckningar

Erfordras för

vfstns aktuella

utbyggn.planer

Uppskov till

1/1 1966

Uppskov till

1/1 1971

Undantaget

från utbygg-

nad

STORA LULE ÄLV

Virijaure

1

X

Stalojokk

1—2

X

Vastenjaure

1

X

Petsaure

1

X

Salojaure

1—2

X

Kut jaure-Vuojatätno

1—2

X

Vietasjokks nederbörds-

område

1—2

X

Stora Sjöfallet

1—2

X

LILLA LULE ÄLV

Sitojaure

1

X

Rapaälven-Laidaure

1

X

Tjaktjajaure-Blackälven

1

X

Kama jokk

1

X1

1 Ställningstagandet av-

Tarraätno

1

X

ser även planerna på

Saggat

1

X

överledning.

Randijaure

1—2

X

Purkijaure

1—2

X

Vaikijaure

1—2

X

Akkatsfallet

1—2

X

Tjåmotisjaure

2

X

Skalka

2

X

Parkijaure

3

X

Pärlälven

1 (2)

X

Peuraure

2

X

Karats

1—2

X

SKELLEFTE ÄLV

Ikisjaure

1

X

Godejaure

1

X

Vuoggatjålmejaure

1

X

Gardejaure

1

X

Hornavan

(1)

X

Tjaktjaure

1—2

X

Partaure

1—2

X

Gallejaure

1—2

X

Rebnesjaure

2

X

Ö. och N. Luoitaure

2

X

VINDELÄLVEN

Laisälven uppströms Yraf:

i

a) uppströms fr. o. m.

selet vid Plassavare

X

b) mellan Yraf och nyss-

nämnda sel

X

Yraf

i

X

Mittis jön-Gautojaure

2

X

Älven Storlaisan-Stor-

vindeln

2

X

Badasjokk

1

X

* Prof. G. Beskow, Göteborg, har anlitats som expert av naturvårdsdelegationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 dr 1962

35

Ställningstagande

Anteckningar

Angelagenhets-klass enligt

Beskow*

Ertordras tor

vfstns aktuella

utbyggn.planer

Uppskov till

1/1 1966

Uppskov till

1/1 1971

Undantaget

från utbygg-

nad

övre Gautsträsk

1

X2

2 Tillrinningen påverkas

Vindelälven uppströms

av ovanförliggande reg-

Dalovardo

1—2

X

leringar.

Tjulån — utom Marsi-

vagge

1—2

X

Marsivagge

X

Storvindeln-Nedre Gauts-

träsk

1—2

X

Älven Dalovardo-Gauts-

träsk

2

X

Småsjöarna vid Snuoltje

2

X

UME ÄLV

Stora Umevatten

i

X

Tärnaån

i

X5

3 Fortsatta diskussioner

upptages. Från vfstns si-

da medgives, att dessa

föres med utgångspunkt

från att de naturvärden,

som Tärnasjön med till-

flöden representerar, vä-

sentligen bevaras.

i

X4

4 Tillrinningen påverkas

Laisan

t

X4

av ovanförliggande regle-

Gäutajaure

i

X

ringar.

Gejmån — utom Ropen

1—2

X

Ropen

X

Gardsjön-nedre Björk-

vattendalen

2

X

övre Björkvattnet

2

X

Tängvattnet

2

X

Jovattenälven

2

X

Gräsvattnet5

1—2

X

5 Avrinner mot Norge.

Vapstälven5

1—2

X

ÅNGERMANÄLVEN

Fättjaure (inbegripet

Vojmån)

1

X

Nämforsen

(1)

X

Ransarån uppströms

Ransaren

1—2

X

Saxån uppströms

Kultsjön

1—2

X

Saxälven uppströms

Borga

1—2

Sjoutälven uppströms

Stors joutcn

1—2

X

Marsån

2

X

Sax vattnet

2

X

INDALSÄLVEN

Årcälven

1

X»

• Bör bli föremål för fort-

satt diskussion. Det erin-

Tännforsen

X

ras om ntt Kungl. Maj:t

förbehållit sig prövning

av frågan om reglering.

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 126 år 1962

ITSEM

’aisaluakta■

1

mm

ujjaiirc
531 k*

Sallnhaure''

Vastmjauri

Virihaure

,Staloluokta

''Sutiiålma

i a nr åi

jj3§mr''IsJ

Karta över PADJELANTAOMRADET samt
SAREKS och STORA SJÖFALLETS
NATIONALPARKER

ry

NORGE

Skala 1 : 500 000

För spridning godkänd i Rikets Allm. Kartverk den 28. 3. 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 är 1962

Bilaga B

AUTA

jaure

äj OF

Kakei

>\ SUORV,

N AjT.-P A

L. Sjöfallet

y~~ vin*

SfsSjö/allft

»arekfjåkkå

Wsaurt

Akatjåkkå

ATJONALPAR

Pårlekaise

Njormjes

féTiälten

N\ l^aitaurt

tjetktfaji

‘årekilaltei

Sjaptjafaaure

SEITEVARE

.Kvikkjokk

TECKENFÖRKLARING

NATIONALPARKSGRÄNSER
Nuvarande
Enligt propositionen
Avvikelser enligt 1957 års förslag
Avvikelser enligt Länsstyrelsens förslag — — —

Område som enligt
Vattenfal Isstyrelsen
ej bör ingå i

nationalpark.................

Tjuoltadalen m. m.....

Befintlig damm .......................

Planerad » .......................

Planerad kraftstation.............

Planerad bergtunnel.............

Föreslagen dämningsgräns

Befintlig väg.............—..........

Planerad väg ••

Turistled •

Katahjåkt.å~^ ^^^^^^Awi kelser enligt Länsstyrels

STATENS REPRODURTIONSANSTALT 1363 32

• II