Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1962

1

Nr 124

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av
ett institut för långfristig kreditgivning till mindre
och medelstora näringsföretag, m. m.; given Stockholms
slott den 2 mars 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag om inrättande av ett institut för långfristig
kreditgivning till mindre och medelstora företag, företrädesvis avsett
för sekundärkrediter. Det nya institutet föreslås skola organiseras som aktiebolag
och få benämningen AB Företagskredit. Institutet avses skola ägas
gemensamt av staten och affärsbankerna samt organisatoriskt bli anknutet
till AB Industrikredit. Aktiekapitalet föreslås bli 4 milj. kr., och dessutom
avses bolaget få en särskild garantifond å 12 milj. kr. Den sammanlagda utlåningsmöjligheten
beräknas tills vidare bli 100 milj. kr.

I samband med tillkomsten av det nya institutet föreslås AB Industrikredits
långivning skola helt inriktas på primärkrediter. Bolagets utlåningsmöjligheter
avses bli vidgade med 76 milj. kr. till inemot 400 milj. kr.

Till aktieteckning i det nya bolaget föreslås att för budgetåret 1962/63 anvisas
ett investeringsanslag av 2 milj. kr. Vidare förordas att staten ställer
en garantiförbindelse å 6 milj. kr. till bolagets förfogande. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962.1 samt. Nr 124

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1962

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 mars
1962.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om inrättande av ett
institut för långfristig kreditgivning till mindre och medelstora näringsföretag,
m. m. samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Majrts bemyndigande den 20 maj 1960 tillkallade jag
fyra utredningsmän1 med uppdrag att verkställa utredning rörande inrättande
av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre och medelstora
företag. Utredningsmännen, som antog benämningen 1960 års företagskreditutredning,
har med skrivelse den 30 november 1961 överlämnat sitt betänkande,
benämnt Långfristiga krediter till mindre företag (SOU 1961: 64).

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, kommerskollegium,
patent- och registreringsverket, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands
och Norrbottens län, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
styrelserna för allmänna pensionsfonden, Svenska bankföreningen,
Sparbankernas bank AB, Jordbrukets bank, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges jordbrukskasseförbund, AB Industrikredit, Sveriges
lantbruksförbund, förening u. p. a., Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks-
och industriorganisation, Svensk industriförening, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Företagareföreningarnas förbund,
Landsorganisationen i Sverige (LO) och Kooperativa förbundet.

Kommerskollegium har vid sitt utlåtande även bifogat yttranden av rikets
handelskammare samt ett flertal företagareföreningar. Vid vissa länsstyrelsers
utlåtanden har även bilagts yttranden av bl. a. länsarbetsnämnder och
hantverksdistrikt.

I ärendet har utlåtande därjämte inkommit från Svenska företagares riksförbund.

Statssekreteraren H. K. Wickman, ordförande, bankdirektören N. P.
randen i Uppsala stads drätselkammare, skomakarmästaren E. G. Lundin
direktören i Bohusläns företagareförening S. G. N. Stenudd.

A. Callans, ordfösamt
verkställande

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1962

3

Jag anhåller nu att till behandling få uppta frågan om inrättande av ett
institut för långfristig kreditgivning till mindre och medelstora näringsföretag.

1960 års företagskreditutrednings förslag
Den nuvarande kreditorganisationen

Företagskreditutredningen lämnar inledningsvis i sitt betänkande en redogörelse
för nuvarande former för långfristig kreditgivning till mindre och
medelstora företag. Därvid har utredningen redovisat de särskilda regler
och villkor som gäller för långivningen samt även siffermässigt belyst omfattningen
av de olika låneformerna. Vad utredningen diskuterat har varit
sådana krediter som är såväl formellt som reellt långfristiga. Utredningen
understryker emellertid, att en betydande del av den formellt kortfristiga
kreditgivningen i realiteten är långfristig. Lånen kan sålunda formellt gälla
för viss kortare tid, men planen för avbetalningen av lånen vara uppställd
på sådant sätt, att amorteringen beräknas ske under betydligt längre tid.
Det är alltså mellan kreditgivaren och låntagaren utsagt eller underförstått,
att lånet efter den formella lånetidens utgång skall omsättas.

Från dessa utgångspunkter har utredningen först behandlat affärsbankernas
och sparbankernas möjligheter att lämna långtidsbundna lån samt därefter
företagareföreningarnas låneverksamhet och den statliga kreditgarantilångivningen.
Vidare har lämnats en redogörelse för det av staten och
affärsbankerna gemensamt ägda AB Industrikredit, vilket bildades efter
beslut av 1934 års riksdag.1 Utredningen har även berört olika kreditinstitut
och kreditformer, som har anknytning till särskilda näringsgrenar eller
eljest är av mera speciell art, däribland vissa statliga lånefonder. Även företagens
möjligheter att erhålla återlån av erlagda avgifter till den allmänna
tilläggspensioneringen har berörts.

Den redogörelse som utredningen lämnat har gjorts med utgångspunkt
från de olika institut som förmedlar krediterna. Om den nuvarande institutionella
ordningen i stället betraktas från synpunkten av vilka finansieringsbehov
som skall tillgodoses hos det enskilda företaget, erhåller man enligt
utredningen i huvudsak följande bild av kreditorganisationen för de mindre
och medelstora företagen.

Krediter i bottenlåneläget kan erhållas från såväl de allmänna kreditinstituten
som ett antal speciella institut. En betydande långivning i form
av bottenlån sker genom affärsbankerna och även genom sparbankerna.
Affärsbankslånen är dock som regel formellt kortfristiga, även om de genom
att uppsägningsrätten inte utnyttjas och genom att lånen successivt
omsättes, i realiteten blir mera långfristiga. De möjligheter som banklagen
ger affärsbankerna att lämna lån, som även formellt är långfristiga,
har däremot kommit till användning endast i ringa utsträckning. Principen
om kortfristighet gäller även för sparbankernas långivning. Dessa
bankers möjligheter att bevilja bundna lån till företag begränsas vidare av

1 Prop. 1934:260; SB: oU 3; Rskr 377.

4

Kungl. Maj ds proposition nr 12''r år 1962

kravet på att låntagaren skall kunna prestera inteckningssäkerhet i jordbruks-,
bostads- eller affärsfastigheter. Långfristiga företagslån lämnas vidare
av AB Industrikredit, som kan ge bundna lån med en löptid upp till 20
år mot säkerhet av fastighetsinteckning inom 50 procent av fastighetsvärdet.

Utöver de nämnda möjligheterna till långfristiga bottenkrediter finns
särskild kreditgivning för olika branscher, t. ex. för rederinäringen. För
jordbrukets del finns vidare en väl utbyggd organisation för bottenbelåning.

När det gäller kreditgivningen mot annan säkerhet än botteninteckning
är möjligheterna till långfristiga lån mera begränsade. För affärsbanksoch
sparbankslånen gäller beträffande denna typ av krediter samma som
tidigare sagts om dessa instituts bottenlångivning. Lånen skall således
som regel lämnas i form av uppsägningslån. AB Industrikredit kan mot
»annan säkerhet som finnes betryggande» lämna krediter intill ett be
gränsat belopp. För jordbrukets del torde enligt utredningen jordbrukskasserörelsen
tillgodose de ifrågavarande kreditbehoven, även om formell bindning
av lånen inte kan göras. Även för t. ex. rederinäringen finns genom
statens sekundärlånefond för rederinäringen och statens lånefond för den
mindre skeppsfarten tillgång till mera långfristiga krediter i sekundärlåneläge.
Bland de relativt sett mera riskbelonade krediterna intar självfallet
affärsbankernas både formellt och reellt kortfristiga långivning en dominerande
ställning.

Beträffande bundna lån till mindre och medelstora företag är, framhåller
utredningen, främst företagareföreningarnas verksamhet av intresse.
För mindre krediter kommer därvid i fråga hantverks- och industrilån och
för större krediter industrigarantilån. Båda dessa låneformer är närmast
avsedda för sådana fall då förelaget inte kan erhålla lån från de vanliga
kreditinstituten. Låneformerna är dock i huvudsak begränsade till industriföretag,
medan exempelvis detaljhandeln inte omfattas av desamma.
Inom handelns område har dock i annan ordning utvecklats olika former
för långfristig kreditgivning. Genom statliga lånefonder lämnas vidare lån
för olika speciella ändamål, bl. a. inom jordbrukets och fiskets område.

Sammanfattningsvis anser sig utredningen kunna konstatera, alt den nuvarande
kreditorganisationen är förhållandevis väl utbyggd, när det gäller
reellt långfristiga lån mot botteninteckning till mindre och medelstora företag.
Därvid pekar utredningen särskilt på den utveckling som möjliggjorts
genom omorganisationen år 1960 av AB Industrikredit, varigenom
bolagets utlåningsmöjligheter väsentligt vidgades.1 Under tiden september
1960—november 1961 har bolagets utestående lån beloppsmässigt ökat med
67 procent, och verksamheten har även fått ökad betydelse för andra näringsgrenar
än de som tidigare i huvudsak dominerat bland låntagarna,
t. ex. för jordbrukets binäringar. Trots detta har hittills endast omkring
en tredjedel av bolagets kreditkapacitet tagits i anspråk, och omfattningen
av bolagets lånerörelse kan därför enligt utredningen väntas öka avsevärt
även i fortsättningen i takt med att den efter bolagets omorganisation särskilt
stora anhopningen av låneansökningar hinner avverkas. För krediter
1 Prop. 1960: 102; B: oU 21; Rskr 306.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1962

mot annan säkerhet än botteninteckning är möjligheterna däremot mera
begränsade, speciellt när det gäller långfristiga krediter i bunden form. Tack
vare statliga lån och industrigarantilån har dock hantverket och småindustrin
under senare år fått ökade möjligheter till mera långfristiga lån.

Utredningen erinrar i detta sammanhang även om att frågan om de
mindre och medelstora företagens kreditproblem varit aktuell i flera andra
länder under senare år. I synnerhet har uppmärksamheten därvid riktats
på klyftan mellan affärsbankernas i allmänhet kortfristiga krediter
och hypoteksinstitutens mera långfristiga lån mot realsäkerheter och den
skillnad i tillgången till långfristiga krediter som föreligger mellan större
och mindre företag. I flera länder har också särskilda institut tillkommit
för att fylla denna klyfta i kreditgivningen. I sitt betänkande lämnar utredningen
även en redogörelse för vissa utländska kreditinstitut.

När det gäller de utländska instituten tilldrar sig enligt utredningen förhållandena
i Danmark och Norge särskilt intresse. I båda dessa länder finns
särskilda hypoteksinstitut för långivning till företag. Med avseende på säkerheterna
gäller därvid för de norska instituten liksom även för de danska
bottenkreditinstituten att inteckningssäkerhet inom vissa angivna lägen skall
ställas, medan det danska institutet, Finansieringsinstituttet för Industri og
Håndvserk A/S kan lämna lånen efter en mera fri säkerhetsbedömning.
Samtliga institut finansierar sin verksamhet huvudsakligen genom obligationslån,
och verksamheten synes främst avse industri och hantverk.

Utgångspunkter för utredningens arbete

För att få en belysning av de kreditbehov som är aktuella för de mindre
och medelstora företagen har utredningen haft överläggningar med företrädare
för bl. a. affärsbanker, sparbanker och vissa kreditinstitut på jordbrukets
område samt med innehavare av ett antal mindre företag och med
representanter för de mindre företagens intresseorganisationer. Utredningen
har även gjort vissa statistiska undersökningar för att få en bild av de
mindre företagens utveckling under senare år och av deras faktiska finansieringsförhållanden.

Det material, som på sistnämnda sätt erhållits, tillåter enligt utredningen
inte alltför vittgående slutsatser. Beträffande företagens faktiska utveckling
anser utredningen dock att materialet tyder på att de mindre företagen
under den senaste tioårsperioden uppvisat en expansion som i varje
fall inte väsentligt avviker från utvecklingen hos de medelstora företagen
i vad avser sysselsatt arbetskraft och i produktionen använd drivkraft. De
mindre företagen har alltså på olika vägar kunnat lösa sina finansieringsproblem
i den meningen att en utveckling av företagens verksamhet faktiskt
kunnat äga rum i ungefär motsvarande omfattning som för de medelstora
företagen.

När det gäller möjligheterna att ur det av utredningen frambragta materialet
utläsa något om de mindre företagens finansiella förhållanden
understryker utredningen, att det statistiska materialet inte är tillräckligt

6 Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1962

lör mera långtgående slutsatser. En viss belysning av de mindre företagens
ställning i jämförelse med medelstora och större företag inom motsvarande
bransch kan dock erhållas. Sålunda visar materialet bl. a., att de mindre
företagen jämfört med de medelstora i högre utsträckning arbetar med
lånat kapital. Av detta kapital taller dock för de smärre företagen eu
jämförelsevis mindre andel på kreditinstituten och en större andel på enskilda
personer. För de minsta företagen torde upplåningen hos enskilda
personer huvudsakligen gälla lån från företagets ägare, alltså medel som
har karaktär av egen kapitalinsats. Även upplåningens inriktning på olika
slag av kreditinstitut varierar mellan större och mindre företag. För båda
företagsgrupperna dominerar visserligen affärsbankerna, men härutöver
kommer för de mindre företagens del krediter från sparbanker och för de
större företagen lån från försäkringsbolag.

Vid de överläggningar som utredningen haft med representanter för såväl
kreditinstituten som företagarna har, anför utredningen vidare, från
företagarhåll framhållits, att de mindre företagen skulle ha en relativt
sämre ställning när det gällde att få krediter. Från kreditinstitutens sida
har å andra sidan hävdats, att några sådana skillnader inte skulle föreligga,
och man har som bevis härför bland annat hänvisat till de mindre företagens
ökade andel i affärsbankernas utlåning. Från såväl kreditinstituten
som företagen har — ehuru med olika slutsatser — särskilt understrukits
den vikt som frågan om säkerheterna för krediterna spelar. Från företagarhåll
har man därvid framfört önskemålet om en ökad kreditgivning genom
mindre stränga krav på säkerheter än för närvarande och i samband därmed
särskilt betonat vikten av ökade bundna långfristiga krediter till de
mindre företagen.

Det undersökningsmaterial som stått till förfogande och de uppgifter som
utredningen i övrigt erhållit ger enligt utredningen inget entydigt svar på
frågan om de mindre företagens situation, när det gäller villkoren för deras
upplåning. Det torde även vara svårt att i de enskilda fallen bedöma
betydelsen av de olika faktorer som spelat in vid uppkomna kreditsvårigheter.
Enligt utredningen har småföretagen otvivelaktigt i vissa avseenden
en svagare ställning när det gäller kreditförsörjningen än större företag. Det
föreligger sålunda en väsentlig och av företagets storlek betingad skillnad
redan däri att obligationsmarknaden erbjuder de större företagen i motsats
till de mindre en direkt tillgång till långfristig upplåning. Denna skillnad
skulle — om inga kompenserande åtgärder vidtoges — dessutom tendera
att öka i betydelse till följd av den nu förutsebara ökningen i efterfrågan
på obligationer. De större företagen har vidare genom aktieemissioner
till allmänheten eu möjlighet som mindre företag saknar att öka det
egna kapitalet.

Erfarenheterna från de år under 1950-talet, då kreditrestriktionerna var
speciellt kännbara, har i många sammanhang åberopats till stöd för uppfattningen
att de mindre företagen skulle inta en relativt mindre gynnad
position. Dessa erfarenheter är svårtolkade, framhåller utredningen. Det

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 12t år 1962

kan enligt utredningens uppfattning doek inte uteslutas, att de mindre företagen
i högre grad än de större fått revidera sina utbyggnads- och moderniseringsplaner
till följd av uppkomna finansieringssvårigheter. Utredningen
anser det också möjligt, att de lösningar som i praktiken skett av de
mindre företagens finansieringsproblem, inte genomgående varit de ur företagsekonomisk
synpunkt mest ändamålsenliga.

Mot bakgrund av här anförda förhållanden har utredningen kommit till
den slutsatsen att de institutionella betingelserna för de mindre företagens
upplåning bör förbättras. Den brist i den nuvarande kreditorganisationen
som därvid enligt utredningen i första hand bör täckas — och som även kan
täckas på relativt kort sikt — gäller begränsningen i de mindre företagens
tillgång till långfristig upplåning, särskilt i bunden form. I synnerhet är det
här fråga om behovet av krediter mot annan säkerhet än botteninteckning.
Det mest ändamålsenliga sättet att tillgodose detta behov är enligt utredningens
mening att tillskapa ett nytt kreditinstitut för sekundärkrediter,
speciellt avsett för mindre och medelstora företag.

Innan utredningen går närmare in på frågan om utformningen av ett
sådant institut, framhåller utredningen vissa allmänna synpunkter rörande
kreditgivning till företagen. Självfallet kan i lägen med utpräglad högkonjunktur
och stark efterfrågan på krediter inte alla önskemål om lån tillgodoses,
menar utredningen. Inte heller i ett balanserat konjunkturläge kan
vid rådande ränteläge och tillgång på kredit alla kreditönskemål realiseras.
Varje kreditgivning måste för att fylla affärsmässiga krav bygga på en
prövning av lånesökandens kreditvärdighet. Härvid måste hänsyn tas till
vissa oavvisliga krav, såsom att företaget arbetar med en rimlig andel eget
kapital och att företaget har en ordnad bokföring, som gör det möjligt för
kreditgivaren att bedöma rörelsen och följa dess utveckling. Att låneframställningar
i vissa fall avvisas av kreditinstituten kan bero på att en sådan
kreditprövning inte utfallit gynnsamt för lånesökanden och får därför
enligt utredningen inte i och för sig tas till intäkt för att kreditväsendet inte
skulle fungera tillfredsställande. Även om en viss kreditransonering sålunda
alltid måste förutsättas äga rum, är det å andra sidan angeläget, menar utredningen,
att kreditväsendet är så utformat, att legitima kreditbehov inte
behöver avvisas till följd av rent institutionella hinder.

I detta sammanhang framhåller utredningen också behovet av att de
mindre företagen blir tillräckligt informerade om de kreditmöjligheter som
står till buds. Inte minst viktigt är detta för att underlätta för företagen
att erhålla krediterna i de former som ur det enskilda företagets synpunkt
är mest ändamålsenliga. Enligt utredningen skulle det vara värdefullt, om
en lättillgänglig och vederhäftig upplysningsbroschyr kunde utarbetas rörande
de olika kreditformerna för mindre företag. En sådan upplysningsverksamhet
anses lämpligen kunna hedrivas i samarbete mellan affärsbankerna,
sparbankerna, kommerskollegium, företagareföreningarna, AB Industrikredit
och det nya kreditinstitutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1962

Kretsen av låntagare

Utredningen kominer härefter in på frågan om det nya kreditinstitutets
u aning och beror forst kretsen av låntagare. Institutets verksamhet skall,
framhåller utredningen, avse mindre och medelstora förelag. För flera av
e institut, som nu verkar för sådan kreditgivning, har en klar avgränsning
skett av de grupper av företag som kan komma i fråga för långivning från
berörda institut. Företagareföreningarnas långivning skall sålunda i huvudsak
avse hemslöjd, hantverk och småindustri. Detsamma gäller för industrigarantilånen.
Landshypoteksföreningarnas och jordbrukskasserörelsens
verksamhet ar praktiskt taget helt begränsad till jordbruksnäringen För
AB "d“stnkredlt ,är bestämningen av låntagarkretsen däremot mera ällmänt
hållen, nämligen till »mindre och medelstora näringsföretag». Någon
avgransning i detta avseende gäller heller inte för affärsbankernas och sparbankernas
utlåning.

Utredningens utgångspunkt har varit, att det nya kreditinstitutet skall
kunna arbeta inom ett så vidsträckt område som möjligt. Formella branschgranser
rörande de företag som skall kunna komma i fråga för långivnrngen
bor därför enligt utredningen undvikas. Förhållandena kan här skifta
från tid till annan, och det bör vara angeläget, att institutet får en sådan
organisation att det snabbt kan anpassa sig till näringslivets skiftande behov
av krediter. Fn gransdragning blir i praktiken dessutom alltid svår att strikt
tillampa. Utredningen har därför kommit till den uppfattningen, att institutets
verksamhetsområde bör anges på samma sätt som gäller för AB Industrikredit,
d. v. s. avse krediter till mindre och medelstora näringsföretag.
Det bör sedan få ankomma på institutets styrelse att i den praktiska tilllampnmgen
bedöma i vilka fall institutet skall kunna lämna krediter. Inte
heller anser utredningen någon närmare precisering av begreppet mindre
och medelstora nanngsföretag vara erforderlig eller önskvärd. Ofta har antalet
anställda fått utgöra mått på ett företags storlek. Det är emellertid tydligt,
att antalet anställda inte utgör någon tillförlitlig mätare på ett företags
storlek. Ett företag med ett fåtal anställda kan i eu bransch på grund av hög
mekanisering vara att hänföra till storföretag. Det bör därför, menar utredningen,
aven i detta hänseende få ankomma på institutet att vid sin praktiska
verksamhet efter eget bedömande taga ställning till när institutet skall
medverka vid kreditgivningen.

Med den bestämning av institutets verksamhetsområde som nu gjorts räknar
utredningen med att tyngdpunkten i verksamheten kommer att ligga på
utlåning till mindre och medelstora industriföretag, men även företag inom
handel och hantverk anses i betydande grad böra kunna repliera på institutet.
Andra områden kan också komma i fråga, t. ex. företag inom jordbrukets
binäringar och inom transportväsendet. Avgörande för verksamhetens
inriktning bör därför enligt utredningen närmast bli vilka möjligheter
som kan komma att eljest stå till förfogande för långa krediter.

Näi det gäller krediter till jordbruksnäringen erinrar utredningen om att
frågan om sekundärkrediter aktualiserats i annan ordning. I skrivelse den

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 12k år t962

20 oktober 1961 har sålunda Sveriges allmänna hypoteksbank hos Kungl.
Maj :t föreslagit, att en särskild utredning skall göras rörande bunden sekundärkredit
till jordbrukare. Denna skrivelse har av Kungl. Maj :t den 2
november 1961 överlämnats till 1960 års jordbruksutredning.

Säkerheter för lånen

En av de väsentligaste frågorna, när det gäller utformningen av det nya
institutets verksamhet, är enligt utredningen vilka krav på säkerheter som
skall ställas. Denna fråga anses särskilt betydelsefull, då det gäller ett institut
för långfristig, bunden kreditgivning. Säkerheterna har betydelse även
för institutets möjligheter att företa egen upplåning, och utredningen berör
först den sistnämnda aspekten.

Utredningen erinrar om att för alla nu verkande kreditinstitut, som har
karaktären av hypoteksinstitut och som har möjligheter att erhålla medel
för sin långivning genom att utge obligationslån, särskilda regler uppställts,
vars syfte är att skydda köparna av institutets obligationer eller deras långivare
i övrigt. Detta syfte tillgodoses i första hand genom kravet på säkerheter
för de av instituten utlämnade lånen. Samma ändamål tjänar även de
bestämmelser om maximering av institutens egen upplåning som regelmässigt
förekommer i de för hypoteksinstituten gällande förordningarna eller
bolagsordningarna. Upplåningsmaximeringen har som regel satts i relation
till de olika institutens eget kapital eller de fonder som eljest föreskrivits
som säkerhet för institutens förbindelser. För Sveriges allmänna hypoteksbank,
Svenska skeppshypotekskassan och Svensk fartygskredit AB är
upplåningen maximerad till tio gånger institutens grundfond resp. aktiekapital.
Samma relation gäller även mellan grundfonden och upplåningen för
de på bostadslångivningens område verkande Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och Svenska bostadskreditkassan. För AB Industrikredit är
upplåningen för närvarande maximerad till åtta gånger summan av bolagets
eget kapital och garantifond. I fråga om säkerhetskravet gäller för AB Industrikredit
att säkerheten skall utgöras av fastighetsinteckning inom 50 procent
av fastighetsvärdet eller av borgen av stat, kommun eller bank. Bolagets
möjlighet att lämna lån mot annan säkerhet är begränsad att högst
uppgå till summan av det egna kapitalet och garantifonden. Svenska skeppshypotekskassan
kräver inteckning inom 50 procent av fartygsvärdet. Samma
gäller som regel för lån från Svensk fartygskredit AB. För Sveriges allmänna
hypoteksbank liksom även för de hypoteksinstitut som verkar inom fastighetskreditgivningen
gäller ävenledes krav på inteckningssäkerhet.

När det gäller kravet på säkerheter för lån från det nya institutet, erinrar
utredningen om att direktiven förutsätter att institutet skall driva sin
verksamhet affärsmässigt men också att kravet på säkerheter inte skall behöva
stiillas så högt som nu gäller för AB Industrikredit. Att utesluta kravet
på säkerhet och ge utlåningen karaktären av förtroendekrediter är enligt
utredningen inte möjligt, bl. a. med hänsyn till all del bär är iiaga om
ett speciellt risktagande på grund av lånens långfristighet och till att krediter

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1962

av sådan ait skulle kräva en alltför omfattande, lokalt uppbyggd organisation
för att tillräcklig bevakning av de utestående lånen skulle kunna erhållas.
Det nya institutet är närmast avsett för långivning mot annan säkerhet
än botteninteckning. Säkerheten bör enligt utredningen vara betryggande,
men några detaljerade regler angående säkerhetens "art anses inte böra
uppställas. Det föreslås i stället få ankomma på institutet självt att i de
enskilda fallen bedöma, vilka säkerheter som skall krävas. Därvid får, menar
utredningen, självfallet inte endast beaktas värdet av den ställda säkerheten
utan alla faktorer, som är av betydelse för att bedöma lånesökandens
mojligheter att fullgöra sina förpliktelser gentemot institutet, t. ex. företagarens
personliga egenskaper, företagets räntabilitet samt dess finansiella
ställning och uppbyggnad, framtidsutsikterna inom den berörda näringsgrenen
etc. Även om institutet är tänkt för långivning mot andra säkerheter
än botteninteckningar bör givetvis även sådana kunna komma i fråga.

Mot bakgrunden av det sagda har utredningen kommit till den uppfattningen
att säkerhetskravet bör formuleras på samma sätt som nu gäller
för affärsbankernas långivning. Säkerheterna skall sålunda av bolaget prövas
betryggande och vara ställda antingen i fast eller lös egendom eller
också i fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas.
Självfallet måste låneprövningen bli särskilt ingående, då det här gäller
ett speciellt risktagande genom bindningen av lånen för lång tid. Till
frågan om maximeringen av institutets egen upplåning återkommer utredningen
vid sin diskussion av det nya institutets organisation.

Utredningen förutsätter således, att det företag, som skall erhålla lån
från institutet, normalt skall kunna ställa bankmässig säkerhet. Erfarenheterna
från vårt eget land liksom även från flera andra länder visar emellertid
enligt utredningen att det för de minsta företagen ofta föreligger betydande
svårigheter att prestera erforderliga säkerheter. Inte minst gäller
detta i fråga om nystartade företag och företag som snabbt expanderar. Ur
allmänna näringspolitiska synpunkter är det enligt utredningen ett önskemål
att stödja sådana företag. Detta sker också i betydande utsträckning,
bl. a. genom företagareföreningarnas låneverksamhet och den statliga kreditgai
antigivningen. Ytterligare åtgärder kan emellertid behövas, menar utredningen,
för att effektivisera företagareföreningarnas verksamhet. Utöver
statliga åtgärder på området måste det emellertid även få förutsättas, att
de berörda företagen och deras organisationer på eget initiativ söker lösa
dessa problem, t. ex. genom olika tormer av kollektiva säkerheter.

Genom den utvidgning av möjligheterna till långa krediter som tillskapas
genom det nya institutet torde betydelsen av AB Industrikredits möjlighet
att lämna lån mot »annan säkerhet» komma att minska. Det synes utredningen
naturligt att sådan kredit som inte faller inom ramen för bottenbelåning
i stället övertages av det nya institutet. Enlig utredningens mening
bör AB Industrikredit därför helt inrikta sin utlåning på bottenkrediter,
förutom de krediter som lämnas mot borgen av stat, kommun eller bank.
Genom den reducering av riskerna med bolagets långivning som erhålles,

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1962

om den »fria sektorn» slopas, skulle bolaget i stället kunna sträcka sin bottenbelåning
högre. Utredningen föreslår därför, att den nuvarande övre
gränsen för AB Industrikredits lån utsträckes från 50 till 60 procent av en
fastighets uppskattade värde.

Övriga lånevillkor

Genom de krav på säkerheter, som ställes för lånen från det nya institutet,
kommer som regel de individuella lånens belopp att bli bestämda. Någon
ytterligare föreskrift om lånestorleken anser utredningen inte ändamålsenlig.
Det anses böra få ankomma på institutet att i den praktiska tilllämpningen
bedöma hur stora lån som bör lämnas i de enskilda fallen. Någon
sådan bestämmelse gäller inte heller för AB Industrikredit.

I detta sammanhang berör utredningen innehållet i § 3 i det mellan staten
och affärsbankerna träffade avtalet rörande verksamheten i AB Industrikredit.
Enligt nämnda paragraf skall bolaget som regel inte lämna sådan
kredit som affärsbankerna äger lämna enligt för dem för närvarande
gällande bestämmelser. Föreskriften syftar på affärsbankernas möjlighet att
lämna långtidsbundna lån intill ett belopp av 150 000 kr. i varje särskilt fall.
Detta innebär — vid en strikt tillämpning — att AB Industrikredit som regel
inte skulle lämna lån på mindre belopp än 150 000 kr. Denna föreskrift har
emellertid inte haft någon betydelse för bolaget i den praktiska tillämpningen.
Något formellt hinder för AB Industrikredit att lämna lån på mindre
belopp utgör bestämmelsen inte. Utredningen erinrar också om att bankernas
möjligheter att lämna långtidsbundna lån är begränsade till lån med
högst tio års löptid. För lån med längre löptid är föreskriften i avtalet således
redan av detta skäl inte tillämplig. Med hänsyn till dessa omständigheter
samt då innebörden av bestämmelsen torde kunna misstolkas, finns
det enligt utredningen knappast skäl att bibehålla den ifrågavarande föreskriften.
Utredningen föreslår därför, att överenskommelse träffas om att
§ 3 i nu gällande avtal skall utgå.

När det gäller frågan om de enskilda lånen från det nya kreditinstitutet
understryker utredningen att ett företags rörelse självfallet bör uppfattas
som en enhet. Avgörande för om lån skall beviljas eller inte bör därför enligt
utredningen inte vara det omedelbara ändamålet med den sökta krediten
utan företagets hela finansiella uppbyggnad. Den omständigheten att
det omedelbara motivet för företaget att söka lån är att en fastighet för
rörelsen skall uppföras eller att en annan anläggningstillgång skall anskaffas,
bör därför inte föranleda annan bedömning av låneansökningen än om
denna exempelvis skulle vara föranledd av ett ökat behov av rörelsemedel.
Avgörande blir i båda fallen de säkerheter som kan ställas och bedömningen
av företagets ekonomiska framtidsutsikter. I den mån ett företags eget kapital
är bundet i anläggningstillgångar, medan likvida rörelsemedel saknas,
bör lån naturligen kunna medges mot säkerhet i anläggningstillgångarna,
varigenom rörelscmedel frigöres. Någon föreskrift om länens ändamal bör
sålunda enligt utredningen inte uppställas.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 dr 1962

Beträffande amorteringstiden för lånen från det nya institutet erinrar
utredningen om att lån från AB Industrikredit får lämnas på högst 20 år.
För hantverks- och industrilån liksom även för industrigarantilån får amorteringstiden
uppgå till högst 10 år, men den kan, om särskilda skäl före^8§er>
få utsträckas till 20 år. Affärsbankernas långa lån är däremot maximerade
till högst 10 års löptid.

Lånen från det nya institutet kommer i allmänhet att lämnas mot svagare
säkerheter än vad som gäller för lån från AB Industrikredit. I och för
sig skulle därför den maximala löptiden för lånen möjligen behöva sättas
koitaie än för AB Industrikredit. De hittillsvarande erfarenheterna från
AB Industrikredits låneverksamhet visar emellertid, anser utredningen,
att bolaget iakttagit stor försiktighet, när det gällt bindningstiden för lånen.
Dessa har sålunda regelmässigt utlämnats på högst 10 år, även om
amorteringsplanen förutsatt en återbetalning på 20 år. Enligt utredningens
mening finns det ingen anledning befara att inte samma försiktiga praxis
skulle komma att tillämpas även vid det nya institutets utlåning. Med hänsyn
härtill och då det nya institutet skall lämna lån till i huvudsak samma
kategorier av lånesökande som AB Industrikredit, har det synts utredningen
praktiskt, att låta samma regel för den maximala löptiden för lånen
gälla för båda instituten, d. v. s. 20 år. I praktiken torde lån av denna långfristighet
visserligen bli sällsynta, men några formella hinder för en lånetid
av angiven omfattning bör enligt utredningen dock inte införas.

Beträffande räntan på institutets lån erinrar utredningen om att dess
direktiv utgår från att marknadsränta skall tillämpas.

Institutets organisation

Utredningen behandlar härefter frågan om det nya kreditinstitutets organisation
och finansiering. Inledningsvis erinras om att utredningen utgått
från att det nya institutet främst skall ägna sig åt sekundärlångivning och
därvid komplettera bland annat den långivning som nu sker genom AB Industrikredit.
Även utformningen av kravet på säkerheter för lån från det
nya institutet har skett med hänsynstagande till vad som gäller för AB
Industrikredit. Det synes utredningen naturligt, att mot denna bakgrund

aven organisationen för det nya institutet utformas i anslutning till nämnda
bolag.

I AB Industrikredit samverkar staten och affärsbankerna. Detta kommer
till uttryck i att staten och affärsbankerna vardera innehar hälften av aktierna.
Landets samtliga 16 affärsbanker, inkl. Sparbankernas bank AB och
Jordbrukets bank, ingår som delägare med varierande aktieposter Mot
bakgrunden av sin uppfattning om lämpligheten att anknyta det nya institutet
till AB Industrikredit har utredningen under hand förhört sm hos
Svenska bankföreningen, huruvida intresse förelåge från bankernas sida att
även medverka i ett nytt kreditinstitut för i huvudsak sekundärkrediter till
mindre och medelstora företag och med en uppbyggnad efter i huvudsak
samma mönster som AB Industrikredit. Från affärsbankernas sida har man

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1962

därvid förklarat sig beredd att medverka vid bildandet av ett sådant kreditinstitut
som komplement till AB Industrikredit.

En anknytning till AB Industrikredit medför enligt utredningen påtagliga
organisatoriska fördelar. AB Industrikredit är ett centralt kreditinstitut
utan egen lokalorganisation. Initiativen till låneengagemangen kommer
antingen direkt från lånesökanden eller genom förmedling av bank, annat
kreditinstitut eller företagareförening. Låneutredningen sker dock helt genom
AB Industrikredits egen försorg, och ansvaret för kreditgivningen ligger
helt hos bolaget. Då det här gäller en långfristig kreditgivning,^ får
prövningen av den tilltänkta krediten göras särskilt ingående, framhåller
utredningen. Det måste därvid enligt utredningen vara en fördel, om prövningen
av sekundärkreditfrågan kan ske samtidigt. Den undersökning som
göres för att bedöma frågan om bottenkrediten kan därvid även ligga till
grund för ställningstagandet, huruvida sekundärkredit skall beviljas. Genom
en dylik samförvaltning torde det, enligt utredningen, bli möjligt att
väsentligt begränsa förvaltningskostnaderna för det nya institutet, varigenom
förutsättningar skapas för lägre räntekostnader för den enskilde låntagaren.
Utredningen framhåller i detta sammanhang även vikten av en
nära kontakt mellan institutet och den av lånesökanden anlitade banken
eller vederbörande företagareförening. Genom en sådan kontakt skapas
ökade möjligheter att ge en rationell uppbyggnad åt det enskilda företagets
krediter med AB Industrikredit som bottenlångivare, det nya institutet
för den mera långfristiga krediten därefter och banken, sparbanken, jordbrukskassan,
företagareföreningen eller eventuellt annat kreditinstitut som
långivare för de högst liggande krediterna.

Utredningen har övervägt, huruvida den nu angivna funktionella uppdelningen
i stället för genom ett nytt institut skulle kunna nås enbart genom
en omorganisation av AB Industrikredit. Med hänsyn till de konsekvenser
en sådan ändring skulle kunna få för räntan på bolagets egen upplåning
har utredningen dock ansett att ett alternativ med två institut är att
föredraga. Utredningen förordar därför, att ett fristående institut inrättas.

Med utgångspunkt från nu gjorda överväganden föreslår utredningen,
att det nya kreditinstitutet utformas som ett aktiebolag i huvudsaklig överensstämmelse
med AB Industrikredit, och att i detta nya bolag staten och
affärsbankerna, inkl. Sparbankernas bank AB och Jordbrukets bank, bidrager
med hälften av aktiekapitalet vardera liksom att de även påtar sig i
lika delar övriga finansiella förpliktelser gentemot institutet. Överenskommelse
om samverkan mellan staten och affärsbankerna i det nya institutet
anser utredningen böra träffas genom avtal av i huvudsak samma innehåll
som nu gällande avtal beträffande AB Industrikredit.

Bolagsordningen

Utredningen har framlagt förslag till bolagsordning för det nya institutet
och därvid utformat detta i huvudsaklig överensstämmelse med den nuvarande
bolagsordningen för AB Industrikredit.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1962

Det nya institutet föreslås av utredningen skola benämnas AB Företagskredit.
Formuleringen av bolagets ändamål anses böra vara densamma som
för AB Industrikredit. Utredningen har övervägt, huruvida beskrivningen
av det nya institutets ändamål skulle göras sådan att redan här en viss
gransdragning erhölles gentemot AB Industrikredit. Då båda instituten
skall betjäna samma lånesökande, torde det emellertid enligt utredningen
\ara mest ändamålsenligt med samma formulering. Avgränsningen får sedan
framgå av de olika kraven på säkerheter för de två institutens utlåning.

Utredningen förutsätter, att som säkerhet för bolagets verksamhet utöver
aktiekapitalet även skall finnas en garantifond i likhet med vad som gäller
för AB Industrikredit. Aktiekapitalet i AB Industrikredit skall enligt bolagsordningen
utgöra lägst 8 och högst 24 milj. kr. Utredningen anser det
ändamålsenligt, att det nya kreditinstitutets aktiekapital bestämmes i proportion
härtill. Förslagsvis anses detsamma kunna fastställas till lägst 4 och

ögst 12 milj. kr. Då aktiekapitalet i AB Industrikredit enligt det mellan
staten och bankerna gällande avtalet för närvarande inte avses ökas utöver
nuvarande 8 milj. kr., bör det nya institutets aktiekapital tills vidare bestämmas
till 4 milj. kr. Av detta belopp skulle alltså staten och bankerna
bidra med hälften vardera. Liksom i AB Industrikredit anses aktierna böra
ordelas på två serier, nämligen en A-serie för staten och en B-serie för bankerna.
Varje aktie föreslås liksom i AB Industrikredit böra lyda på 1 000 kr.
+.I1Gfrantilf0nden hos AB Industrikredit utgör 24 milj. kr., varav hälften
til Iskjutits av staten och hälften av affärsbankerna. Vid ett aktiekapital i
det nya institutet av lägst 4 milj. kr., d. v. s. hälften mot i AB Industrikredit,
bor enligt utredningens förslag garantifonden hos det nya institutet
aven utgöra hälften av motsvarande fond hos AB Industrikredit, alltså 12
milj. kr. Av detta belopp skulle således 6 milj. kr. ställas till förfogande av
staten i form av en av fullmäktige i riksgäldskontoret utfärdad garantiförbindelse
och 6 milj. kr. av bankerna i form av vid anfordran förfallande
reverser.

De föreslagna bestämmelserna om bolagets styrelse, bolagsstämma, revision
samt överlåtelse av aktier överensstämmer helt med motsvarande bestämmelser
for AB Industrikredit. Utredningen utgår från att samma personer
som ingår i styrelsen för AB Industrikredit även kommer att utgöra
styrelse for det nya institutet. Båda bolagen bör enligt utredningen även ha
samma verkställande direktör samt gemensam personal i övrigt.

Liksom i AB Industrikredit förutsättes, att till bolaget utgivna lånereverser
med tillhörande säkerheter skall pantsättas till säkerhet för bolagets
egen upplåning. Dessa lånereverser jämte säkerhetshandlingar skall därvid
handhas av ett av bank- och fondinspektionen förordnat ombud. Beträffande
detta ombuds verksamhet föreslår utredningen, efter att i frågan ha
haft samråd med bank- och fondinspektionen, att i bolagsordningen för
AB Industrikredit införes ett tillägg, innebärande att av bolaget "utgiven
revers, för vilken pant ställts, skall förses med bevis därom av det förord -

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1962

nade ombudet. Motsvarande bestämmelse föreslås även i bolagsordningen
för det nya institutet.

Bolagets upplåning

Upplåningsrätten för AB Industrikredit är för närvarande maximerad till
åtta gånger sunnnan av bolagets eget kapital och garantifond. Om bolagets
nuvarande egna kapital samt garantifonden tages som bas för upplåningen,
ger detta som utgångspunkt för beräkningen ett belopp av 38 milj. kr. Upplåningen
skulle sålunda kunna uppgå till sammanlagt (8 X 38 = ) 304 milj.
kr. Tillsammans med det egna kapital, som även står till förfogande för
utlåning, skulle detta ge en utlåningsmöjlighet av ca 320 milj. kr. Om bolaget
utger förlagsbevis, för vilka betalning inte kan krävas förrän tidigast
efter 2 år, skall dessa förlagsbevis upp till ett belopp motsvarande hälften
av bolagets aktiekapital kunna jämställas med eget kapital.

Genom slopandet av AB Industrikredits möjlighet att lämna lån mot »annan
säkerhet» har utredningen ansett sig kunna förorda en höjning av institutets
långivning från högst 50 till högst 60 procent av värdet hos den
för lånet intecknade fastigheten. Genom ändringen av säkerhetskravet bör
enligt utredningens mening även en viss ökning av upplåningsmaximeringen
vara möjlig. Utredningen föreslår därför, att bolagets rätt till egen upplåning
utsträckes från nuvarande åtta gånger sunnnan av det egna kapitalet
och garantifonden till tio gånger samma belopp. Detta skulle med den förut
använda upplåningsbasen ge en vidgning av lånemöjlighelerna med 76 milj.
kr. till 380 milj. kr. och därmed en utlåningskapacitet av närmare 400
milj. kr.

Det nya kreditinstitutets upplåningsmöjligheter anses böra fastställas
efter samma princip som gäller för AB Industrikredit, alltså i relation till
det egna kapitalet och garantifonden. Med hänsyn till det lägre säkerhetskrav,
som gäller för det nya institutets utlåning, bör emellertid relationstalet
enligt utredningen böra vara mindre än för AB Industrikredit. Utredningen
har för sin del stannat för att föreslå, att upplåningen maximeras till
sex gånger summan av bolagets eget kapital och garantifond. Detta skulle
alltså i utgångsläget ge en upplåningsmöjlighet av (6 X 16 =) 96 milj. kr.
och därmed en utlåningskapacitet, inkl. eget kapital, av 100 milj. kr. Nämnda
belopp motsvarar ungefär en fjärdedel av AB Industrikredits ullåningskapacitet
enligt de av utredningen föreslagna bestämmelserna. Denna relation
mellan de båda bolagens kapacitet anser utredningen rimlig med hänsyn till
att huvudparten av de lånebehov som avses skola täckas av båda instituten
kommer att ligga hos AB Industrikredit. Det bör enligt utredningen vid en
bedömning av det nya institutets kapacitet även beaktas, att dess utlåning
med hänsyn till sin karaktär av i huvudsak sekundärkrediter kan beräknas
få en genomsnittligt sett kortare löptid än lånen från AB Industrikredit,
varför det för utlåningen tillgängliga kapitalet alltså kommer att snabbare
omsättas i nya lån.

Utredningen har utgått från alt det nya institutet i samma utsträckning

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 124- år 1962

som nu gäller för AB Industrikredit skall ha möjlighet att jämställa utgivna
förlagsbevis med eget kapital.

Finansieringen av såväl AB Industrikredits som det nya institutets verksamhet
kan beräknas ske genom obligationsupplåning samt reverslån hos
större kapitalplacerare. Under det sista året har AB Industrikredits hela
upplåning skett av allmänna pensionsfondens medel. Utredningen förutsät ^er

*n^e minst mot bakgrunden av allmänna pensionsfondens tillväxt -_

att institutens upplåning väsentligen kommer att ske från denna.

Det nya institutets lokala anknytning

Utredningens ställningstaganden innebär, att institutets lokala anknytning
till de enskilda låntagarna normalt torde komma att ske genom affarsbank,
sparbank eller jordbrukskassa. Låntagarna kan i allmänhet förutsättas
redan vara kunder hos nagon eller några av dessa institutioner.
De nämnda institutionerna förutsättes också bli direkt eller indirekt delägare
i institutet. Det bör emellertid enligt utredningen understrykas, att
laneansökningar självfallet kommer att ställas till och avgöras av institutets
styrelse (eller direktion). Lika självfallet föreligger inget hinder, att låneansökningar
förmedlas via företagareföreningar. Dessa bör, menar utredningen,
även lika väl som de lokala bankkontoren biträda institutet vid utredningen
av de enskilda låneärendena, när så befinnes lämpligt. Ur synpunkten
av institutets lokala kontakter föreligger således ingen praktisk
skillnad mellan bankerna och företagareföreningarna. Detta ler sig för utredningen
naturligt också med hänsyn till det nära samarbete som på flera
håll redan etablerats mellan dessa institutioner, när det gäller att finna rationella
och hållbara lösningar av enskilda företags finansieringsproblem.

Effektivisering av företagareföreningarnas verksamhet

I detta sammanhang redovisar utredningen också sin syn på företagareföreningarnas
ställning och uppgifter, när det gäller de mindre företagens
kreditförsörjning. Det tillskott av långfristiga krediter, som inöj liggöres av
det av utredningen föreslagna institutet, torde enligt utredningen inte komma
att mera väsentligt minska behovet av företagareföreningarnas låneverksamhet.
Det ligger nämligen i ett hypoteksinstituts natur — bl. a. på
grund av svårigheten av en nära och fortlöpande kontakt med det låntagande
företaget — att bestämda krav på säkerheter måste iakttagas. Utlåningen
från det nya institutet kommer därför inte att kunna ersätta företagareföreningarnas
mera riskbetonade låneverksamhet.

Trots att bankmässiga säkerheter som regel saknas vid företagareföreningarnas
utlåning, har förlusterna på denna låneverksamhet hittills varit
relativt ringa, framhåller utredningen. En fortsatt utbyggnad av verksamheten
framstår med hänsyn till hittills vunna erfarenheter som befogad och
önskvärd. En förutsättning härför är dock, att företagareföreningarnas administrativa
resurser ökas inte oväsentligt. Vid sidan av väl etablerade föreningar
med långvarig erfarenhet arbetar föreningar som ännu befinner

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1962

sig i uppbyggnadsskedet. En förstärkning av föreningarnas resurser synes
enligt utredningen kunna ske inte endast i form av en personell utbyggnad
utan även genom vidgat samarbete med andra institutioner.

Utöver förbättrade administrativa resurser pekar utredningen även på en
annan och enligt utredningens mening väsentlig förutsättning för att en mer
betydande utökning av föreningarnas låneverksamhet skall kunna ske. Utredningen
syftar här på önskvärdheten av att föreningarna vid sidan av de
av staten till förfogande ställda medlen även har tillgång till eget kapital.
Det faller utanför ramen för utredningens uppdrag att närmare diskutera
de metoder som kan visa sig effektiva för att skapa ett sådant eget kapital.
Det synes utredningen dessutom naturligt, att det i första hand får ankomma
på föreningarna själva att här pröva olika medel att —- eventuellt i samarbete
med redan existerande branschsammanslutningar — finna formerna
härför. De betänkligheter som naturligt måste inställa sig mot att låta
ett enskilt organ utan eget risktagande i växande omfattning förvalta statliga
lånemedel, skulle starkt minska i betydelse redan vid ganska begränsade
insatser av eget kapital.

Med ett inslag av eget risktagande är det vidare naturligt, att företagareföreningarnas
utlåningsverksamhet ännu mera än hittills bestämmes av
företagsekonomiska överväganden. Lokaliserings- och sysselsättningspolitiska
motiv för det statliga kreditstödet åt mindre och medelstora företag
bör enligt utredningen främst vara förbehållna industrigarantilånen, vilka
handlägges av kommerskollegium efter samråd med arbetsmarknadsmyndigheterna.

I samband med övervägandena om förhållandet mellan företagareföreningarna
och det nya kreditinstitutet har utredningen även varit inne på
tanken att företagareförening skulle få bevilja statsgaranti som säkerhet
för lån från institutet. Enligt nu gällande regler äger företagareföreningarna
inte rätt att bevilja kreditgarantier. Denna fråga prövades av statsmakterna
så sent som år 1960, och därvid avvisades förslagen att ge företagareföreningarna
en sådan rätt., Motivet för detta ställningstagande var bl. a.
av principiell natur, nämligen att helt enskilda organ inte borde äga ådraga
statsverket ekonomiska förpliktelser. I anslutning härtill framhåller utredningen
för sin del, att förutsättningen för en mera väsentligt utvidgad
utlånings- eller garantiverksamhet bör vara ett visst eget risktagande från
föreningarnas sida. Om ett sådant kan komma till stånd, skulle företagareföreningarnas
roll som supplerande institut på den svenska kreditmarknaden
kunna växa väsentligt. Utredningen har inga konkreta förslag i detta
avseende men har velat beröra frågans principiella aspekter och därmed
peka på de utvecklingsmöjligheter som enligt utredningen otvivelaktigt på
något längre sikt erbjuder sig.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 124

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1962

Remissyttranden

Behovet av ytterligare åtgärder för att förbättra de mindre och medelstora
företagens möjligheter att erhålla långfristiga krediter har praktiskt
taget enhälligt vitsordats av de hörda remissinstanserna. Dessa har också
som sin allmänna inställning i regel godtagit den av utredningen
förordade lösningen med ett nytt kreditinstitut. 1 vissa yttranden frarnföres
dock en viss tveksamhet i fråga om behovet av ytterligare ett kreditinstitut,
och i några fall har förslaget härom direkt avstyrkts eller ansetts
att institutets verksamhet skulle ges en annan inriktning.

Bland de remissinstanser som i allt väsentligt biträtt förslaget om ett
nytt kreditinstitut är arbetsmarknadsstyrelsen, bank- och fondinspektionen,
kommerskollegium, patent- och registreringsverket, som granskat
förslaget ur aktiebolagsrättsliga synpunkter, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige
i riksgäldskontoret, flertalet hörda länsstyrelser, handelskamrar
och företagareföreningar, styrelserna för allmänna pensionsfonden, AB
Industrikredit, Företagareföreningarnas förbund, LO och Kooperativa förbundet.
Av de mera allmänna synpunkter, som därvid framförts, må följande
återges.

Bank- och fondinspektionen erinrar om att ämbetsverket i ett tidigare
sammanhang ställt sig tveksamt till inrättandet av ett institut liknande det
nu avsedda, men att verket å andra sidan inte velat bestrida att det funnes
ett klientel, för vilket det skulle vara till fördel att kunna lita till ett centralt
hypoteksinstitut. Inspektionen fortsätter.

Utvecklingen under de senaste åren på kreditmarknaden torde ha väsentligt
ökat de mindre och medelstora företagens intresse för och behov av
närmare kontakt med den långfristiga obligationsmarknaden, där de snabbt
växande allmänna pensionsfonderna redan intaga en dominerande ställning.
Dessa fonders betydelse för finansieringen av företag inom denna sektor
åskådliggöres bl. a. av det förhållandet, att AB Industrikredit under åren
1960 och 1961 täckte hela sitt lånebehov hos dem.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter och då det tillämnade institutets
kreditgivning skulle utgöra en komplettering av AB Industrikredits
primärlånerörelse och förvaltningskostnaderna genom nära samarbete med
detta företag beräknas kunna hållas låga, kan inspektionen tillstyrka att
institutet kommer till stånd.

Kommerskollegium bemöter i sitt utlåtande bl. a. en del erinringar, som
framförts av vissa företagareföreningar, och anför.

Övervägande antalet av de organisationer, som yttrat sig till kollegium,
ha anslutit sig till utredningens förslag, att ett kreditinstitut för sekundärkrediter,
, speciellt avsett för mindre och medelstora företag, bör inrättas.
Åtskilliga av företagareföreningarna ha emellertid uttalat farhågor för att
ett sådant institut skulle få ett obetydligt värde för dessa företag. Därvid
har särskilt framhållits, att kravet på betryggande säkerhet såsom villkor
för erhållande av lån i alltför ringa utsträckning torde kunna uppfyllas
av de mindre företagen, samt att utlåningsräntan syntes bli för hög. Vi -

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1962

dare har sagls, att enligt all erfarenhet en central handläggning a\ låneärenden
av detta slag medförde att lånemöjliglieterna icke kunde utnjttjas
i avsedd omfattning och på åsyftat sätt, och att långivningen i stället borde
överflyttas på något lokalt organ och då lämpligen till företagareföreningarna;
härigenom skulle det nya kreditinstitutet få verklig betydelse.

Kollegium vill icke bestrida att synpunkter av detta slag kunna vara i
och för sig befogade, men såvitt kollegium kan bedöma avse de förhållanden
som ligga utanför vad utredningen enligt direktiven haft att pröva;
synpunkterna hänföra sig till frågor som böra undersökas och lösas i annat,
större sammanhang. Enligt kollegii mening föreligger allt skäl att godtaga
det av utredningen framlagda förslaget. Kollegium är övertygat om
att ett genomförande av förslaget kommer att gagna de mindre och medelstora
företagen; erfarenheten får visa i vilken utsträckning så kommer att
bli fallet.

Utredningens förslag har enligt kollegii åsikt den påtagliga fordelen, att
det nya institutet, inom en allmän ram för verksamhetens bedrivande, avses
få full handlingsfrihet. Detta möjliggör en smidig anpassning till omständigheterna
i det särskilda fallet. Kollegium haller därför för visst att
institutet kommer att få större värde för den mindre företagsamheten än
från en del kritiskt håll förutsatts.

Fullmäktige i riksbanken anser likaledes att ett särskilt institut bör inrättas
och anför.

Fullmäktige har tidigare vid flera tillfällen framhållit önskvärdheten av
att kapitalmarknadens resurser göres tillgängliga för nya låntagargrupper.
Inrättandet av ett nytt institut för sekundärkrediter till mindre och medelstora
näringsföretag enligt förevarande förslag kan bli ett bidrag till sådan
utveckling och utgöra en värdefull komplettering av existerande anordningar
för att underlätta de mindre företagens kapitalförsörjning. Fullmäktige
har icke något att erinra mot de angivna riktlinjerna för verksamheten
hos det nya kreditinstitutet, förslaget till bolagsordning för detta och de
föreslagna förändringarna i bolagsordningen för AB Industrikredit.

Samma inställning intar fullmäktige i riksgäldskontoret som hl. a. framhåller
följande.

Utredningen har sökt på olika sätt få fram material till belysande av
småföretagens kreditproblem. Även om resultatet av de av utredningen
verkställda undersökningarna icke torde medge några säkra slutsatser angående
hithörande spörsmål, synes det fullmäktige på mera allmänna grunder
likväl vara önskvärt, att de s. k. småföretagen inom hantverk, handel
och industri, vilka för närvarande har svårigheter att nå ut på obligationsmarknaden,
beredes ökade möjligheter att för sina legitima långfristiga lånebehov
utnyttja denna marknad med de fördelar i form av bl. a. lägre räntekostnader,
som därmed skulle kunna uppnås. I likhet med utredningen
anser fullmäktige, att detta lämpligen bör ske genom en utbyggnad av de
institutionella betingelserna härför, och fullmäktige tillstyrker därför utredningens
förslag om ett nytt kreditinstitut för huvudsakligen sekundär
kreditgivning. Fullmäktige finner också ändamålsenligt, att det nya institutet
anknytes till AB Industrikredit, varigenom normalt en gemensam och
samtidig bedömning av såväl primär- som sekundärkredit till ett företag
möj liggöres.

AB Industrikredit erinrar om att bolagets möjlighet att i viss utsträckning
lämna lån mot annan säkerhet än botteninleckning in. in. infördes så

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1962

sent som i augusti 1960. De möjligheter till sekundärkrediter, som stått
till buds, har därför hittills endast i mindre utsträckning kunnat utnyttjas,
framhåller bolaget och fortsätter.

Inom ramen för AB Industrikredits nuvarande lånekapacitet finnes därför
fortfarande så betydande expansionsmöjligheter i fråga om såväl primär-
som sekundärkrediter, att de i och för sig ej för närvarande motiverar
inrättandet av ett nytt kreditinstitut. När AB Industrikredits nuvarande
utlåningskapacitet å såväl primär- som sekundärplanet visar tecken
på att bli utnyttjad finnes dessutom möjlighet att genom höjning av det
egna kapitalet eller ändringar av bolagsordningen utvidga låneverksamheten.
Å andra sidan anser bolaget med tanke på de merkostnader som kan
förväntas å sekundärkreditgivningen vid jämförelse med primärkreditgivningen
att det är företagsekonomiskt riktigt att förlägga utlåningsverksamheten
för primär- och sekundärkrediterna till skilda institut.

Företagareföreningarnas förbund, i vars yttrande även länsstyrelsen i
Östergötlands län instämmer, framhåller allmänt behovet av åtgärder, som
är ägnade att stärka den mindre industrins ställning, vilken kan antas bli
särskilt utsatt efter tillkomsten av en gemensam europamarknad. Förutom
den skärpta importkonkurrensen och de ökade exportmöjligheterna för de
mindre industriföretagen på grund av de ändrade marknadsförhållandena
fäster förbundet uppmärksamheten på den viktiga roll som småindustrin
spelar som underleverantör till större exportindustrier, ökade möjligheter
till långfristiga lån för den mindre industrin anser förbundet därför som
synnerligen välmotiverade och fortsätter.

Förbundet finner, att ett nytt institut för sekundärkrediter skulle utgöra
en för de mindre och medelstora företagen välbehövlig komplettering till
befintliga kreditorgan och ge företagen ökade möjligheter att välja den för
ändamålet lämpligaste låneformen. Förbundet har emellertid gjort den erfarenheten,
att central handläggning av låneärenden i fråga om effektivitet
icke kan mäta sig med en decentraliserad dylik verksamhet. För att den
avsedda effekten skall kunna uppnås är det därför ett oeftergivligt villkor,
att låneverksamheten organiseras på ett sådant sätt, att låneärendena kan
handläggas med en för de Iånesökande tillfredsställande smidighet och
snabbhet. En ytterligare faktor, som i hög grad kan väntas inverka på det
nya institutets utlåningsfrekvens är den räntesats, som institutet kommer
att tillämpa vid sin utlåning.

tveksamhet mot ett centralt institut utan fast lokal anknytning uttalas
även av flera företagareföreningar.

LO ifrågasätter om inte en försöksperiod under ett par år med lägre upplånings-
och därmed en mer begränsad kreditkapacitet bör övervägas.

Kooperativa förbundet tar upp de mindre företagens betydelse i samhällsekonomin
och anför i anslutning härtill följande.

De mindre och medelstora företagen är i många fall bärare av tekniska
nyheter, vilka prövas på företagarens risk och får motsvarande betydelse
för det tekniska nyskapandet. I den nu pågående stärkta företagskoncentrationen
inom olika områden av produktionen, som i flera fall kulminerat
i koncerner som ensamtillverkare eller oligopol med motsvarande starka
inflytande på marknaden, utgör de medelstora och mindre företagen i an -

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 12k år 1962

märkningsvärd grad en faklor för främjande av fri konkurrens inom näringslivet,
vilken inte får förbises i den ekonomiska politiken.

Särskilt vansklig ställer sig frågan om inves ermgskredUer för företagare
som startar nya företag. Medan äldre konsoliderade foretag för rationalisering
och nyutvidgningar till stor del har särskilda investerings- och
andra uppsamlade fonder, inom den narmaste tiden också återlamng av
ATP-fonderna, att tillgå och sålunda inte är uteslutande hanvisade till den
öppna kreditmarknaden, är nystartade företag helt beroende av denna och
av den aktieteckning som kan förekomma. Det torde darfor vara särskilt
betydelsefullt att det finns tillgång till särskilda kreditinstitut med mojligheter
och vilja att avväga säkerhetskravet för sin långivning i forhål
lande till en mera allmän bedömning av de nyplanerade företagens rantabilitetsutsikter.

Affärsbankerna, vilka jämte staten skulle ingå som delagare i det nya
institutet, har ävenledes accepterat utredningens förslag.

Svenska bankföreningen anför i anslutning härtill att föreningen finner
det vara obestridligt, att de mindre företagen är sämre stallda an de större
såvitt angår möjligheterna till långfristig upplåning. I synnerhet gäller
detta andra krediter än sådana mot bottensäkerhet. Föreningen fortsätter.

Bankföreningen kan därför ansluta sig till utredningens uppfattning att
skäl föreligger för inrättande av ett sekundärlåneinstitut, som kan tjänstgöra
som förbindelselänk mellan den mindre och medelstora företagsamheten
och kapitalmarknaden. De förslag utredningen framlagt angaen e
organisationen och finansieringen av detta nya institut finner bankföreningen
acceptabla, och bankföreningen har förvissat sig om, att de till föreningen
anslutna bankerna är beredda alt ingå som delägare i institutet envar
i samma proportion som i AB Industrikredit. Därvid har bankerna fast betydande
avseende vid de i betänkandet förekommande uttalandena om att
verksamheten skall drivas strikt affärsmässigt.

Även Sparbankernas bank AB och Jordbrukets bank förklarar sig beredda
att ingå som delägare i det nya institutet.

Någon erinran mot förslaget har inte heller Svenska sparbanksföreningen,
som dock framhåller, att om någon förbättring av avgörande betydelse
i fråga om de mindre företagens kreditmöjligheter skall kunna ernås, detta
torde förutsätta ett mera ingående övervägande av säkerhetsproblemet an
vad som skett i utredningen.

Sveriges jordbrukskasseförbund finner, att det nya institutet uteslutande
skall få till uppgift att lämna kredit till företag utanför det egentliga
jordbruket. Inte heller jordbruksorganisationernas och andra jordbruket
närstående företags kreditförsörjning kan institutet väntas ägna större
uppmärksamhet, menar förbundet och fortsätter.

Förbundet har sig bekant att ett starkt intresse förefinns såväl hos företrädarna
för jordbrukets föreningsrörelse som hos jordbrukets egna kreditinrättningar
för bildande av ett särskilt kreditinstitut med syfte att underlätta
föreningarnas och de till dem anslutna företagens försörjning med
långfristiga krediter. Förslag till ett sådant kreditinstitut torde komma att
framläggas inom kort. Enligt förbundets mening är inrättande av ett sadant
speciellt kreditinstitut både önskvärt och angeläget. Delta hindrar

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1962

naturligtvis inte att förbundet gärna tillstyrker, att AB Företagskredit kommer
till stånd, och finner utredningens motiv härför vara välgrundade. Förbundet
vill också tillstyrka den föreslagna hopkopplingen av AB Industrikredit
_ och AB Företagskredit. Härigenom vinner man både fördelen av en
förbilligad administration och möjligheterna till en samtidig prövning av
botten- och sekundärkreditfrågorna.

Liknande synpunkter framför även Sveriges lantbruksförbund.

De organisationer inom näringslivet, som i övrigt haft att yttra sig, har
ävenledes i huvudsak ställt sig positiva till inrättandet av ett nytt kreditinstitut.
Sveriges hantverks- och industriorganisation uttalar sålunda sin
tillfredsställelse över att ett konkret förslag för tillgodoseende av företagens
behov av långfristig sekundär kredit framlagts. Skall institutet på rätt
sätt fylla sin uppgift kräves emellertid att organisation och verksamhet utformas
på ett sätt som i möjligaste män tillgodoser företagens önskemål,
samt att läge och utveckling på detta område fortlöpande studeras. Svensk
industriförening framför med hänvisning till de av företagskreditutredningen
gjorda undersökningarna ett önskemål om att statsmakterna skulle
ställa medel till förfogande för genomförandet av mera djupgående och
efter vetenskapliga metoder upplagda undersökningar gällande småföretagens
finansieringsförhållanden, proportionen mellan eget och främmande
kapital hos dessa företag in. m. Föreningen framhåller även, att den ansett
det vara en betänklig brist, att småföretagen saknar tillgång till institutionella
sekundärkrediter. Föreningen hälsar därför med tillfredsställelse
tillkomsten av ett nytt institut. Förslaget härom tillstyrkes även av Svenska
företagares riksförbund.

En viss tveksamhet inför utredningens förslag framkommer i yttrandet
av Sveriges industriförbund. Enligt förbundet är kunskapen om de mindre
företagens kreditförhållanden och den ekonomiska politikens verkningar
for dem alltför ringa för att tillåta några bestämda slutsatser. Förbundet
anför härefter bl. a. följande.

Det förefaller dock otvivelaktigt att de mindre företagen ofta kommer i
ett sämre läge vid kreditgivning på grund av de institutionella förhållandeiu
som for narvarande utmärker kapitalmarknaden. Särskilt gäller detta
i fråga om långfristiga bundna sekundärlån. De mindre företagens finansieringssvårigheter
är också föranledda av att de saknar tillträde till obligations-
och aktiemarknaden. Till en väsentlig del är emellertid dessa svårigheter
betingade av kapitalmarknadens reglering och kan därför väntas
bil mindre kännbara vid en övergång till en fri och enhetlig kapitalmarknad.
Den basta lösningen av småföretagens kapitalproblem måste därför
vara att en fri kapitalmarknad återupprättas, inom vars ram de ordinarie
kreditinstituten får tillgodose de mindre företagens lånebehov. En sådan
osning äi klart att föredraga framför det av utredningen föreslagna nva
kreditinstitutet. &

, .D.<rt ä*‘ emellertid angeläget alt de mindre företagens tillgång till långinstiga
krediter snarast förbättras. Förbundet accepterar därför bildandet
av ett halvstatligt kreditinstitut för detta ändamål.

Handelns kapitalproblem tas upp av Sveriges grossistförbund, som konstaterar,
att handeln i dess helhet är ställd i sämre läge än vissa andra

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1962

branschgrupper, när det gäller nuvarande former för iångfnstig kreditgivning
För partihandelns del konstateras, att dess verksamhet ar i hog grad
kapftalkrävande. Någon uppskattning av behovet avlan|?fns iga krediter
till grosshandeln under de närmaste åren ar dock inte mojhg att gor ,
framhåller förbundet och fortsätter.

Det må vara tillfyllest att konstatera, att utvecklingen bl. a. med hansvn
till det vidgade^ekonomiska samarbetet inom Europa — staller krav p

etablerade utländska företag, som kan påräkna en liberalare utlåning f
kreditinstitut i sitt hemland.

Motsvarande frågor, när det gäller detaljhandeln, beröres av Soenges köpmannaförbund,
som bl. a. konstaterar, att läget för detaljhandeln ar bekymmersamt
också därför att utvecklingen inom denna näringsgren just n
mycket snabb, vilket i och för sig medför starkt ökade kapitaibehov. Dess^
blir så mycket större eftersom de nya butiksenheterna i regel blivit alltmer
kapitalkrävande på grund av både sin storleksordning och behovet av en
omfattande utrustning. De statliga stödåtgärder, som hittills vidtagits, har
inte omfattat detaljhandeln. Inom denna gren har man i stallet vant
hänvisad till egna åtgärder. Förbundet konstaterar darfor med tillfredsställelse,
att företagskreditutredningens förslag aven omfattar detalj hande .
Institutets betydelse för detaljhandeln torde dock enligt förbundet bil re ativt
begränsad, bl. a. på grund av beskaffenheten av de säkerheter som de

förutsättes att institutet skall begära. ... .

Några remissinstanser, som i och för sig accepterat utredningens förslag
har ifrågasatt behovet av ett särskilt institut. För alternativet att i stallet
förlägga sekundärkreditgivningen till AB Industrikredit uttalar sig sålunda
länsstijrelsen i Västmanlands län som inte blivit övertygad om att den a\
utredningen föreslagna lösningen med ett helt nytt kreditinstitut ar en
nr alla synpunkter lämpligaste. Länsstyrelsen förordar darfor, att man narmare
undersöker möjligheterna och konsekvenserna av att samla de vidgade
utlåningsmöjligheterna hos ett enda kreditinstitut, vilket i sa fall närmast
skulle bli AB Industrikredit. Därest övervägande olagenheter skulle
befinnas vara förenade därmed, vill länsstyrelsen dock inte motsatta sig
utredningens förslag. Det organisatoriska problemet bor aven enligt länsstyrelsen
i Älvsborgs län ägnas fortsatt uppmärksamhet. För cn sammanslagning
av de två instituten uttalar sig även Gotlands handelskammare.

Tveksamhet mot inrättandet av ett särskilt institut framfor aven Östergötlands
och Södermanlands handelskammare. Enligt handelskammaren ar
affärsbankerna väl kvalificerade att handha även de nu ifrågavarande krediterna.
Även handelskammaren för Örebro och Västmanlands län anser

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1962

att det först bör prövas om inte den utvidgade låneverksamheten kan anförtros
affärsbankerna. Skulle ett sådant arrangemang inte visa sig möjligt
att genomföra, finner handelskammaren det följdriktigt att organisationen
för det nya bolaget utformas i anslutning till AB Industrikredit.
Därvid bör enligt handelskammaren alternativet med en omorganisation
av AB Industrikredit i stället för inrättande av ett nytt institut upptas till
omprövning.

En kritisk inställning till utredningens förslag intar vidare sparbanksinspektionen,
som ställer sig tvekande till frågan om de förslag vari betänkandet
utmynnar obeskuret bör förverkligas. Det synes enligt inspektionen närmast
bil fråga om en försöksverksamhet, som skulle vara byggd på ganska
osakra förutsättningar. I sammandrag innebär inspektionens ställningstagande
följande.

Till en början understryker inspektionen, att antingen det är fråga om
®“ ™''ldr.e1 eller eu storre företag måste kreditgivningen till detsamma förutsdtta,
«tt företaget disponerar över eget kapital av den storlek att de egentliga
ioretagarriskerna därmed äro täckta. Med bortseende från de fall då ett

hov tSf/ldim T vfrrJande 1 fråga 0111 kapital är ett företags kapitalbeIkui
tvåfald^f; dels behov av eget och dels av främmande kapital. För att
allmngen risk- och likviditetsmässigt skall kunna betecknas som sund får
den senare andelen inte vara alltför stor i förhållande till den förra. Relalonen
dem emellan har stor betydelse ur kreditvärdighetssynpunkt. Vid
diskussion av de mindre företagens kreditproblem göres enligt ämbetsverkets
mening vanligen inte tillräcklig skillnad mellan de båda olika behov
om iiar nanm s.1 samma andedrag hänvisas t. ex. till att sådana företag
‘ utestängda från saval marknaden för aktieemissioner som obligationsmarknaden,
som om den förra svårigheten liksom den senare kunde upphjälpas
genom speciella kreditarrangemang. Detta är, framhåller inspektionen,
givetvis inte möjligt utan eftergift av principen att den som tar vinsten
rörelsen aven skall sta förlustrisken. Det behov av nya kreditmöjligheter
som från de mindre företagens sida uppges föreligga torde därför enligt
sparbanksinspektionens mening väsentligen vara ett behov av nytt i egentlig
mening riskvilligt kapital. * 8

Bortser man från bristen på eget kapital och de kreditanspråk som direkt
ha1 ror darav torde man enligt sparbanksinspektionens mening kunna säga,
att det redan ar ganska väl sörjt inom kreditväsendets nuvarande organisatmn
aven tor de mindre företagens legitima kreditbehov.

För varje företagare torde det vara i hög grad önskvärt, att hans upplåning,
nar den inte ar rent tillfällig eller säsongmässig, skall kunna ske i
t orm av pa längre tid bundna lån. För att detta önskemål skall kunna uppfyllas
torde det fordras forhandenvaron av två väsentligen olika förut sätt.
niaSar> nämligen dels att företagaren kan erbjuda säkerhet, som relativt
latt kan realiseras och som beräknas ha ett under lånetiden bestående värde
och dds att angivaren har sin egen medelsanskaffning ordnad på sådant
satt, att lian inte av hkviditetsskäl måste avböja att binda sin utlåning för
längre tid. Det är endast beträffande den senare förutsättningen man kan
tala om institutionella brister; i fråga om den förra ligger bristen på ett annat
plan och kan inte avhjälpas genom inrättandet av ett nytt kreditinstitut.

Sparbanksinspektionen övergår härefter till att diskutera säkerhetsfrågan
ocn konstaterar att det är naturligt att strängare krav måste ställas på säkerheten
for bunden an för obunden utlåning. I förra fallet ifrågakommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1062

25

därför i första hand panträtt i realvärden, som beräknas inte vara utsatta
för större värdeminskningar under lånetiden, och med sådant läge för panträtten,
att eventuella minskningar rymmes inom säkerhetsmarginalen.

Industrifastigheter har som belåningsobjekt brukat anses vara av mera
osäkert värde än jordbruks-, bostads- och af färsfastigheter. Detta har sin
grund i de stora växlingarna inom industrins bärighet, från bransch till
bransch, från fall till fall, med konjunkturerna och med tiden. Man bär därvid
också att räkna med den starka förslitningen av maskinutrustningen
och viss osäkerhet i vad mån den sistnämnda ingår i den fasta egendomen.
En industrifastighets värde sammanhänger sålunda intimt med den rörelse,
som bedrives i densamma. Vid bedömning av fastighetens värde som kreditunderlag
måste därför i bedömandet även inbegripas företagets ställning
och de faktorer, som synas bestämmande för dess vinstmöjligheter och utveckling.
Av det sagda följer att med belåning av industrifastighet hör vara
förknippad viss övervakning av företagets utveckling. I konsekvens härmed
lärer AB Industrikredit också ha intagit en bestämmelse i sina låneformulär
att bolaget förbehåller sig att uppsäga lån till betalning, därest den för
lånet ställda säkerheten enligt bolagets bedömande undergått märklig försämring.

Erbjuder sålunda redan primärbelåning av industrifastigheter osäkerhetsmoment,
som i många fall och särskilt beträffande de ej konsoliderade företagens
fastigheter inte synes kunna betecknas som ringa, torde sekundärbelåning
av samma objekt böra betecknas såsom alltför riskfylld för att
kunna ske i bunden form. Den enda mera allmänt användbara form av säkerhet
som i övrigt här torde stå till buds är förlagsinteckning.

Ur här angivna synpunkter kan sparbanksinspektionen inte komma till
annan slutsats än att det saknas lämpligt säkerhetsunderlag för en bunden
utlåning till de mindre företagen. Visserligen kan det förutsättas, alt borgen
ibland kan komma att erbjudas som förstärkning av säkerheten, men
de fall då borgen blir av den kvalitet, att lånet kan bindas för längre tid,
torde bli relativt sällsynta. Är det fråga om kommunal borgen, står upplåningsmöjligheter,
även i form av bundna krediter, redan nu till förfogande
hos de vanliga kreditinstituten.

Sekundärbelåning av fastigheter samt belåning av maskiner, som inte ingår
i den fasta egendomen, och av omsättningstillgångar torde nu normalt
ske i form av rörelsekrediter, som är formellt kortfristiga men som kan förlängas,
när förelagets ställning och utveckling så medger. En förutsättning
för förlängningen är därför, att kreditgivaren kan följa företagets verksamhet.
Därest krediterna skulle kunna förvandlas till långfristiga och utlämnas
av ett särskilt institut, försvunne därmed på intet sätt behovet av fortlöpande
övervakning från kreditgivarens sida av låntagarens rörelseutveckling.
Enbart härför torde eu betydande kontorsorganisation behöva tillskapas
bos (let långivande institutet.

Sparbanksinspektionen håller det inte för uteslutet alt affärsbankerna i
vissa fall med anlitande av sin begränsade rätt till bunden utlåning utlämnat
långfristiga lån till industriföretag även på grundval av sådana säkerheter
som bär diskuterats. Det skulle emellertid enligt inspektionen vara ägnat
all förvåna om bankerna inte därvid förbehållit sig rätt att uppsäga lan
till betalning, om säkerheten för lån enligt bankens bedömande undergått
märklig försämring. Den verkliga skillnaden mellan bunden och obunden
kredit blir därmed inte så stor.

Även AB Industrikredit använder sig som nämnts av uppsägningsklausuler
av angiven art. Det kan emellertid i de fallen antas, att uppsägning mera
sällan skall behöva förekomma. Vid utlåning mot mera sekundära eller va -

26 Kiingl. Maj:ts proposition nr 12''r år 1962

riabla säkerheter torde uppsägningsrisken bli vida mera påtaglig, antingen
kreditgivaren är en affärsbank eller ett särskilt, för sådant belåningsändainål
tillkommet institut. Det kan därför befaras att institutets tillkomst skulle
skapa förväntningar om cn bunden långivning, som inte skulle motsvaras
av verkligheten. Förväntningarna kunde i övrigt i än högre grad komma
att svikas redan genom det mycket starka urval, som institutet enligt inspektionens
mening skulle nödgas göra vid kreditprövningen innan lån utlämnades.

Vad sparbanksinspektionen vänder sig mot är inte att krediter på basis
av vad som må kallas sekundära säkerheter skall stå de mindre företagen
likaväl som de större till buds, utan inspektionens invändningar gäller endast
tillrådligheten att organisera en bunden utlåning på grundval av säkerheter,
som i stort sett till konstruktion eller innehåll är av sekunda natur
med de konsekvenser detta innebär vid låntagarens eventuellt inträffande
insolvens.

o Emellertid skulle det möjligen kunna tänkas att det nya institutet kunde
få en uppgift att fylla även om dess utlåning inte skulle ske i bunden form.
Tankegången skulle då vara den, att den ansamling av kapital som sker hos
allmänna pensionsfonden kunde så småningom föranleda en viss brist i tillgången
på krediter hos de vanliga kreditanstalterna. Härav kunde uppkomma
ett behov av särskilda anstalter för förmedling av lån från allmänna
pensionsfonden till bl. a. industriföretagen. Obligationsupplåning torde enligt
inspektionen inte kunna anlitas med hänsyn till de ställda säkerheterna,
och placering av reverser på kapitalmarknaden torde även stöta på svårigheter.
Reversupplåning hos allmänna pensionsfonden kan därför beräknas
bli avgörande för kapitalanskaffningen.

Vad bundenheten beträffar har sparbanksinspektionen redan anfört att
det föreslagna kreditinstitutet torde se sig föranlett att i likhet med AB Industrikredit
förbehålla sig rätt att uppsäga lån därest säkerheten för detsamma
enligt institutets bedömande i märklig grad försämrades. Det kan
därför enligt inspektionens mening ifrågasättas, om det inte vore bättre och
mindre ägnat att leda till missförstånd och missräkningar, därest institutet
hade stadgad skyldighet att för lån som lämnades på längre återbetalningstid
än ett år förbehålla sig ovillkorlig rätt till uppsägning för återbetalning
efter viss kortare tid, exempelvis tre månader. Därmed skulle visserligen
dylikt lån inte formellt få annan långtidskaraktär än s. k. stående uppsägningslån
hos bankinrättning, men viss trygghet mot uppsägning i oträngt
mål torde låntagare dock komma att åtnjuta genom kreditgivarens ställning
och sammansättningen av dess styrelse. Den ovillkorliga uppsägningsrätten
skulle inte behöva utgöra hinder mot att räntesatsen, där låntagaren
så önskade, bundes för hela lånetiden, om uppsägning inte skeude. Att uppsägning
inte skulle ske endast för höjning av räntan skulle då vara en hederssak
för kreditinstitutet. Vad här skisserats i fråga om lånevillkor bleve
självklart beroende av om motsvarande villkor kunde uppnås i förhållande
till allmänna pensionsfonden, d. v. s. att det förmedlande institutet skulle
erhålla lån, bundna såväl vad rör återbetalning som räntesats men med ensidig
rätt för institutet att uppsäga lån till återbetalning under lånetiden
i den mån motsvarande uppsägning måst tillgripas i dess egen utlåning. Huruvida
en sådan konstruktion som onekligen vore något ovanlig skulle kunna
genomföras undandrar sig inspektionens bedömande.

Mot inspektionens yttrande har en delvis avvikande mening anmälts av
inspektionens biträdande ledamot.

Avstyrkande till förslaget om ett nytt institut ställer sig Norrbottens och
Västerbottens läns handelskammare. För att uppnå syftet med utredningen

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 12k år 1962

— långfristiga krediter till mindre företag — synes enligt handelskammaren
företagareföreningarna böra utses handlägga dessa ärenden och erforderligt
kapital tillföras dem genom utgivande av ett statligt obligationslån.

Utredningens förslag rörande kretsen av låntagare, d. v. s. att
utlåningen skall avse mindre och medelstora näringsföretag samt att nagra
krav på branschtillhörighet inte skall uppställas, har allmänt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Kommerskollegium anser,
såsom tidigare nämnts, det vara en påtaglig fördel att det nya institutet
inom en allmän ram för verksamhetens bedrivande, kan få full handlingsfrihet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker likaledes vikten
av att institutet ges stor frihet att bestämma verksamhetsområde. Genom
landets stora geografiska utsträckning varierar näringslivets inriktning
avsevärt mellan skilda områden och regioner. Även länsstyrelsen i
Västmanlands län förordar, att kreditverksamheten får ske i så obundna former
som möjligt. Kopparbergs läns företagareförening anser det likaledes
väsentligt, att kretsen av låntagare inte begränsas. Föreningen framhåller,
att den i sin verksamhet vid upprepade tillfällen stött på gränsfall, där föreningen
enligt sina direktiv inte kunnat utlämna lån.

Svenska bankföreningen instämmer oreserverat i utredningens uttalanden
att det nya institutet bör kunna arbeta inom ett så vidsträckt område
som möjligt. Inte minst viktigt är det enligt föreningen att institutet kan
utnyttjas för att underlätta handelns försörjning med långfristiga investeringskrediter.
Någon prioritering av t. ex. hantverkets och den mindre industrins
kreditbehov bör därför inte förekomma. Även enligt Sveriges grossistförbund
synes det angeläget, att det klart utsäges, att industriföretag
inte får bli prioriterade utan att företag inom handel och hantverk skall
vara likställda med dessa. Betydelsen av att också bl. a. handeln kan utnyttja
institutet understrykes även av Skånes handelskammare och Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare.

Det nya institutets ställning gentemot företag inom jordbruksnäringen
och angränsande näringsgrenar behandlas av några remissinstanser.

Sveriges jordbrukskasseförbund säger sig sålunda ha uppfattat, att institutet
uteslutande får till uppgift att lämna kredit till företag utanför det
egentliga jordbruket. Enligt förbundet har man anledning förmoda, att
jordbrukarnas egna företag i allt större omfattning kommer att anlita lånemarknaden
i framtiden. Fråga uppslår då, huruvida dessa företag också
kommer att anlita de lånemöjligheter, som AB Industrikredit och AB Företagskredit
erbjuder, och vilka möjligheter de nämnda företagen i så fall
har att i konkurrens med alla andra industri- och handelsföretag erhålla
lån. Sveriges lantbruksförbund framför liknande synpunkter och konstaterar
att del inom jordbrukets föreningsrörclse förefintliga behovet av krediter
är av sådan särart, att man måste ifrågasätta, om behovet i någon omfattning
av betydelse kan tillgodoses även vid ett genomförande av företagskreditutredningens
förslag. Förbundet framhåller i sammanhanget även
att AB Industrikredits utlåningsverksamhet åtminstone hittills huvudsak -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1962

ligen synes ha varit inriktad på andra belåningsobjekt än sådana, som har
anknytning till jordbruket. Svensk industriförening ställer sig betänksam
till att företag inom jordbrukets binäringar skall beredas rätt till lån från
AB Företagskredit. Enligt föreningens mening kan det komma att i praktiken
ställa sig svårt att ange var gränsen går mellan rena jordbruksföretag
och företag arbetande inom jordbrukets binäringar, t. ex. trädgårdsodlarnäringen.
Det torde enligt föreningen vara sannolikt, att bundna sekundärkrediter
institutionellt inom överskådlig framtid ordnas även för jordbrukare,
och det synes föreningen då naturligt, att företag inom jordbrukets
binäringar hänvisas till de sekundärlånemöjligheter som kan komma att
erbjudas jordbrukarna.

Behovet av vidgade kreditmöjligheter vid uppförande av kollektiva verkstadshus,
betonas av arbetsmarknadsstyrelsen, som anser dessa hus vara ett
verksamt medel till småföretagsamhetens befrämjande.

Beträffande de krav på säkerheter som skall ställas för lån från
det nya institutet har olika meningar framkommit. I flertalet fall tillstyr -kes dock utredningens förslag rörande säkerhetskravet.

Fullmäktige i riksgäldskontoret gör härvid följande uttalande rörande
bedömningen av framlagda låneprojekt.

Eftersom de säkerheter, som ställs för lån från det nya kreditinstitutet,
också skall regelmässigt tjäna som säkerhet för institutets egen upplåning,
bör enligt fullmäktiges mening under alla förhållanden krävas, att säkerheten
vid en rent bankmässig prövning befinnes fullt betryggande. Enligt
bolagsordningen för det nya kreditinstitutet skall härjämte gälla, alt lån
ej må beviljas med mindre ändamålet med lånet finnes ägnat att befordra
en sund utveckling av det företag, för vilket lånet är avsett. I direktiven
för utredningen har detta uttryckts på så sätt, att utlåningen bör ske efter
en strikt affärsmässig prövning av de framlagda projektens förväntade
lönsamhet. Oavsett vilken nyanskillnad, man än må intolka i dessa båda
olika uttryckssätt, kommer det säkerligen att bli en svår uppgift att å ena
sidan uppehålla kravet på fullgod säkerhet och, å andra sidan, undvika en
alltför stor restriktivitet i bedömningen av låneansökningar, varigenom syftet
med den föreslagna nya kreditgiven skulle kunna äventyras. En synpunkt,
som fullmäktige i detta sammanhang önskar understryka, är att
ifrågavarande kreditgivning bör så långt möjligt beakta jämväl den pågående
strukturrationaliseringen inom näringslivet och alltså icke lämna stöd
åt en verksamhet, som på kortare eller längre sikt kan bedömas oförenlig
med denna utveckling. Det torde däremot icke ankomma på styrelsen att
härvid tillgodose speciella lokaliserings- och sysselsättningspolitiska synpunkter.

Bank- och fondinspektionen erinrar i detta sammanhang om att vederbörande
departementschef vid tillkomsten av den nuvarande banklagen i
princip ifrågasatt lämpligheten av att godta enbart borgen som säkerhet
för bundet lån.

Svårigheterna för ett centralt institut utan egen lokal organisation att
bedöma värdet av den säkerhet, som kan ligga i företagarens person och
andra mera lokala förhållanden, framhålles av länsstyrelsen i Västmanlands
län, som därför väntar sig en viss standardisering av säkerhetskra -

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 12k år 1962

ven. Resultatet torde enligt länsstyrelsen bli att man som regel inte kan ta
någon mera riskbetonad toppbelåning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län anser att institutet bör kunna erhålla objektiva upplysningar i låneärenden
genom remiss till olika länsorgan.

Betydelsen av att säkerhetsprövningen inte blir alltför restriktiv understrykes
i några yttranden. Handelskammaren i Gävle uttalar sålunda förhoppningen
att kraven på säkerhet inte göres så rigorösa att inte exempelvis
detaljhandeln bleve i tillfälle att utnyttja institutet. Inom denna bransch,
där det långfristiga kreditbehovet ofta är stort, saknas som regel realsäkerheter,
framhåller handelskammaren. Sveriges hantverks- och indastriorganisation
anser att utredningen mera än som skett bort diskutera olika
aspekter av säkerhetsproblemet. En modernisering och anpassning av rådande
förlagsinteckningsinstitut är sålunda enligt organisationen ofrånkomligen
nödvändig, särskilt som företag inom såväl handeln som transportnäringen
skulle omfattas av långivningen.

Liknande synpunkter på säkerhetsfrågan anlägges även av Svensk industriförening,
som anför följande.

Beträffande utredningens uttalanden och förslag om säkerheter för lån
från AB Företagskredit och löptiden, har föreningen icke något principiellt
att erinra. Säkerhetskravet skall sålunda formuleras på samma satt, som
nu gäller för affärsbankernas långivning. Föreningen vill emellertid inskärpa,
att det i direktiven för AB Företagskredits kreditprövning understrykes,
att lånsökande i mycket stor utsträckning måste bedömas efter
personliga kvalifikationer, då de mindre företagarna i mycket stor omfattning
saknar tillgång till reella s. k. bankmässiga säkerheter. De forlagsinteckningar
och borgen, som kan lämnas, blir därför ofta av mycket formell
och i fråga om säkerhetsinomentet oviss art, något som nödvändiggör en
så liberal bedömning som möjligt av inkomna kreditansokmngar med stark
tonvikt lagd på bedömningen av lånesökandens person.

Sveriges grossistförbund finner det i och för sig naturligt, att en låntagare
skall ställa betryggande säkerhet. Förbundet anser dock, att utredningen
gjort en alltför stark begränsning och fortsätter.

Med de säkerhetskrav, som utredningen vill uppställa, synes det föreligga
risk för att det kommer att finnas berättigade kreditbehov — inte minst
från handelsföretag — som inte kommer alt kunna losas genom det tankta
kreditinstitutet. Vi'' vill därför hävda, att vid kreditgivnmgen till handeln
dynamiska grunder bör komma till användning i syfte alt framja investeringens
inriktning på rörelser med gynnsamma lonsamhetsbetingelser i

minst lika hög grad som sådana med traditionella saksäkerheter. Den företagsekonomiska
forskningen anvisar numera teknik och metod att mer
systematiskt nå fram till en riktig bedömning av företagens dynamiska
egenskaper. Utan att därför komma in på direkta förtroendekrediter ar yi
övertygade om att det skall visa sig möjligt att tillämpa mer liberala säkerhetskrav
än dem som utredningen skisserar. För många handelsföretag
är det ytterst betydelsefullt — och samtidigt ett viktigt konkurrensmedel i
förhållande till utländska företag — att så kan ske.

Från flera håll har framhållits betydelsen av alt det nya institutet kan
lämna lån mot statlig garanti. Arbetsmarknadsstyrelsen förutsätter således
att tillkomsten av det nya institutet kommer alt underlätta tillgodoseendet

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1962

av de låneanspråk, som sammanhänger med den statliga lånegarantin. Särskilt
gäller detta krediter, som avser att förverkliga expansionsmöjligheter
i områden med svagt utvecklat näringsliv och arbetslöshet. Företagareföreningarnas
förbund finner det önskvärt, att institutet kan fungera även
som långivare vid industrigarantilån i sådana fall, då det visat sig omöjligt
att placera dylika lån vid de ordinarie kreditinstituten. Denna fråga
bör enligt förbundets mening bli föremål för närmare utredning. Liknande
synpunkter anför även Kalmar läns företagareförening och Kristianstads
läns företagareförening. Enligt Västernorrlands läns företagareförening synes
det lämpligt att det nya institutet i första hand ägnar sin verksamhet
åt sådan långivning som sker med statlig kreditgaranti. Liknande synpunkter
framför även företagareföreningen i Västerbottens län.

De av utredningen föreslagna ändringarna av AB Industrikredits
låneverksamhet bär allmänt tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Svenska bankföreningen och samtliga dess medlemsbanker
förklarar sig sålunda villiga att godta de ändringar i bolagsordningen för
AB Industrikredil och i avtalet mellan staten och bankerna rörande detta
bolag som föranledes härav. Även Sparbankernas bank AB godtar dessa
ändringar, och Jordbrukets bank har heller inte gjort några erinringar mot
desamma.

Bank- och fondinspektionen har ingen erinran mot de föreslagna ändringarna
men förordar, att beskrivningen av säkerhetskravet ändras så,
att därav framgår, att de pantsatta inteckningarna som regel skall omfatta
även i anläggningarna ingående maskiner och inventarier. Erfarenhetsmässigt
kan man enligt inspektionen nämligen vid värdering och belåning av
industrifastighet inte bortse från det nära samband, som föreligger mellan
fastighet och maskinpark med vad härtill hör. Förekomsten av förlagsinteckning
har enligt ämbetsverket väsentlig betydelse även från den synpunkten,
alt tvister beträffande vad som är att hänföra till den fasta egendomen
därigenom kan undvikas. I det praktiska handlandet har AB Industrikredits
ledning också tillgodosett detta intresse. I fråga om det övervägande
antalet av bolagets nuvarande krediter omfattar sålunda inteckningarna
även maskiner och inventarier. Ämbetsverket föreslår därför alt
§ 16 i bolagsordningen ges följande lydelse:

»För lån från bolaget skall vara ställd betryggande säkerhet i form av
pant eller borgen. Pant skall utgöras av inteckning i fast egendom eller
tomträtt i erforderlig utsträckning kompletterad med förlagsinteckning.
Inteckningarna skola som regel gälla med bästa rätt. Lån skall ligga inom
60 % av ett med hänsyn till verksamhetens art och beskaffenhet samt lånetidens
längd försiktigt beräknat värde å den fastighet eller tomträtt, som
finansieringen avser. Borgen skall vara tecknad av staten, kommun eller
därmed jämförlig samfällighet eller bank.»

Vidare vill inspektionen beträffande bolagsordningarna för såväl AB
Industrikredit som AB Företagskredit föreslå ett par smärre ändringar av
§ 19. Sålunda bör i paragrafens första stycke med upplåning likställas garantiförpliktelser,
som bolaget ikläder sig. I andra stycket bör enligt in -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1962

spektionen orden »till ett belopp motsvarande högst hälften av bolagets
aktiekapital» skjutas sist, så att av bestämmelsen klart framgår att begränsningen
avser inte bara förlagskapitalets likställande med eget kapital
i inlåningsrättsavseende utan också avräkningen från upplåningen. I enlighet
härmed föreslår inspektionen att § 19 får följande lydelse:

»Bolaget må upplåna medel eller ikläda sig garantiförpliktelser till ett
belopp motsvarande högst tio gånger summan av bolagets eget kapital och
garantifond.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i föregående stycke skall bolagets
skuld på grund av utgivna förlagsbevis — i den man betalning för dem
icke kan av långivaren krävas förrän tidigast efter två år — avräknas från
upplåningen och likställas med bolagets eget kapital, dock högst till ett
belopp motsvarande hälften av bolagets aktiekapital.»

Slutligen ifrågasätter ämbetsverket om inte den i § 10 andra stycket givna
bestämmelsen om utseende av revisorssuppleant kunde utgå. För de av
bolagsstämman utsedda revisorerna är enligt inspektionen lämpligt att ha
utsedda suppleanter, men annat är förhållandet beträffande den av inspektionen
utsedde revisorn, eftersom ämbetsverket alltid med mycket kort
varsel kan utse ersättare.

Sparbanksinspektionen har heller inte i och för sig någon erinran mot de
föreslagna ändringarna i bolagsordningen för AB Industrikredit men anser
vissa övergångsanordningar erforderliga. Inspektionen anför härom följande.

Det må emellertid ifrågasättas om ändringarna kunna genomföras utan
godkännande av bolagets nuvarande långivare. Dessa torde nämligen icke
blott ha rätt att bibehållas vid de pantsäkerheter som redan tillförsäkrats
dem — vilket möjligen kan ske genom ett särskiljande av enligt § 16 i
bolagsordningen före ändringarna av densamma ställd säkerhet från säkerhet
som därefter ställes enligt samma paragraf — utan även kunna
förlita sig på att bolagets risktagande icke genom nya upplåningsbestämm
el ser skola ökas utöver vad långivarna hade anledning räkna med var
möjligt när deras krediter till bolaget beviljades. Det torde nämligen icke
utan vidare kunna antagas, att försämringen av säkerheterna genom höjningen
av lånegränsen för fastigheter skall kompenseras genom bortfallet
av den mindre betydande utlåningen »mot annan säkerhet» enligt paragrafens
tredje stycke. Vidare må påpekas, att sagda tredje stycke av § 16 i bolagsordningen
icke utan vidare torde kunna uteslutas, så länge lån, som
utlämnats på grund av bestämmelserna i detsamma, alltjämt finnas utestående.

Svenska företagares riksförbund anser att AB Industrikredits belåning
bör få sträcka sig intill 70 procent av pantvärdet.

Vad utredningen anfört rörande lånens löptid har i flertalet fall
inte föranlett några erinringar från remissinstansernas sida. Fullmäktige
i riksgäldskontoret förutsätter, att eu försiktig praxis beträffande lånens
längd kommer alt tillämpas jämväl i fråga om utlåningen från AB Företagskredit,
vilket synes fullmäktige så mycket mer motiverat som det här
är fråga om eu sekundärlångivning. Tillbörlig hänsyn bör naturligtvis
härvid också tas till de olika slag av säkerheter, som för dessa lån kan
komma i fråga. Skånes handelskammare ifrågasätter om inte till följd av

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1962

lånens karaktär av sekundärlån amorteringstiden som regel borde sättas
kortare än till 20 år, förslagsvis till 15 år, och Värmlands läns företagareförening
anser det inte affärsmässigt att ha samma amorteringstid som
för bottenkrediter. Sparbanksinspektionen anser, såsom redan förut nämnts,
hunden långivning över huvud taget inte lämplig för sekundärkrediter.

Förslag om längre löptid för lånen än 20 år har i några fall framförts.
Sveriges industriförbund anser sålunda den av utredningen föreslagna
längsta amorteringstiden, 20 år, i flertalet fall vara tillräcklig. Med hänsyn
framför allt till byggnadsinvesteringar finner förbundet emellertid motiverat,
att möjligheter ges att i vissa fall utsträcka amorteringstiden ytterligare
några år. Kopparbergs läns företagareförening anser det önskvärt, att det
föreslagna institutet inriktar sin långivning på en lånelid, som står i relation
till det enskilda företagets resurser. Slutsatsen härav blir enligt föreningen
att det i vissa fall kan vara angeläget även med en längre amorteringstid
än 20 år. Västernorrlands läns företagareförening menar att lånetiden
bör sättas till lägst 20—25 år, och enligt Jämtlands läns företagareförening
hade det varit önskvärt om amorteringstiden kunnat utsträckas
till 25 å 30 år. Norrbottens företagareförening understryker betydelsen av
att institutet inte av säkerhetsskäl begränsar amorteringstiden.

Blekinge företagareförening anser att amortering på bottenlån inte skall
behöva erläggas under den tid sekundärlånet löper. Härigenom skulle företagens
kostnader kunna reduceras i starten eller omedelbart efter det en
störie investering verkställts, för att sedan ökas när investeringsvinsten kan
uttas.

I några yttranden har berörts frågan om den ränta som institutet kan
beräknas komma att tillämpa vid sin utlåning.

Fullmäktige i riksgäldskontoret erinrar om att bolaget vid sin utlåning
avsetts skola tillämpa marknadsmässiga räntor och fortsätter.

Storleken av dessa blir givetvis beroende på till vilken räntesats bolagets
egen upplåning kan ske. Med den strikt affärsmässiga bedömning av ernjudna
kreditsäkerheter, som från bolagsstyrelsens sida förväntats, och med
beaktande jamval av den garantifond, som avses skola ställas till bolagets
toriogande, torde enligt fullmäktiges bedömande goda förutsättningar finnfs
,Pr. bolaget skall kunna få sitt eget upplåningsbehov i erforderlig
utsträckning tillgodosett till en räntenivå, som i sin tur kan medge utlåning
till företagarna på gynnsamma villkor.

Länsstyrelsen i Östergötlands län förutsätter, att räntan på lånen anpassas
efter det allmänna ränteläget på så sätt, att den inte inverkar negativt
på efterfrågan på lån från institutet. Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen
med beaktande av villkoren för institutets kreditgivning en ökning av
det egna kapitalet böra ske och räntefrågan närmare utvecklas. Motsvarande
synpunkter anföres även av Företagareföreningarnas förbund. En!igt
Kalmar läns företagareförening torde ränteläget bli alltför högt med
tillämpning av marknadsränta och fullt affärsmässig syn på låneverksamheten
samt i relation till institutets upplåningsränta. Föreningen anser därför,
att det nya institutet inte kommer att ha någon betydelse för de mindre

33

Kanyl. Maj:ts proposition nr 124 år 1962

och medelstora företagen om inte eu ändring göres beträffande utredningens
förslag i fråga om bl. a. räntan. Västernorrlands läns företagareförening
anser en förutsättning för att institutet skall få avsedd verkan vara att rantan
inte överstiger den som gäller för statliga kreditgarantilån, och Malmöhus
läns företagareförening understryker att räntan bör korrespondera med
räntan för industrigarantilån.

Sveriges hantverks- och industriorganisation anser, att utredningen bort
klargöra hur hög den marknadsmässiga räntan under rådande ränteläge
skulle bli med hänsyn dels till upplåningsräntan och dels till institutets
egen räntemarginal. Det bör enligt organisationen allvarligt understrykas,
att en förutsättning för det föreslagna institutets verksamhet måste vara
en sådan uppbyggnad, att upplåningen kan ske på villkor likartade dem
som gäller för AB Industrikredit. Skulle en högre obligationsränta gälla för
AB Företagskredit, som dessutom får räkna med viss av sekundärkrediteina
betingad riskmarginal, torde utlåningsräntan bli så hög att institutets sjfte
äventyras. Räntesättningen bör enligt organisationen vidare avvägas inte
endast med hänsyn till gällande ränta för lån från AB Industrikredit
utan även till den räntesättning som tillämpas vid företagareföreningarnas
utlåning. Organisationen ifrågasätter i detta sammanhang också om inte
någon reducering av AB Industrikredits räntemarginal borde kunna ske.

Även Svensk industriförening understryker räntefrågans betydelse. Utredningens
uttalande att marknadsränta skall tillämpas måste enligt föreningen
innebära, att räntan blir normal, sa att den inte inverkai negativt
på låneansökningsfrekvensen samt att AB Företagskredits verksamhet organiseras
på sådant sätt, att normal ränta kan erbjudas.

Det föreslagna kreditinstitutets organisation har i ö\rigt
som regel inte föranlett några särskilda uttalanden från remissinstansernas
sida. Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller i detta sammanhang att
styrelsen för de båda samverkande kreditinstituten knappast kan ha möjlighet
att fullgöra de nya arbetsuppgifterna utan en förstärkning av personalresurserna.
Någon speciell lokalorganisation torde enligt fullmäktige
dock inte erfordras. Även Svensk industriförening betonar vikten av att instituten
har tillräcklig personal eller också att delegering får ske till lokala
organ, så att de kommande låneansökningarna kan behandlas relativt
omgående. Svenska företagares riksförbund anser att det nya institutet bör
ha en från AB Industrikredit fristående styrelse.

Vad utredningen föreslagit rörande institutets aktiekapital och
garantifond har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser dock, såsom förut omnämnts, att
en ökning av aktiekapitalet borde ske. Fullmäktige i riksgäldskontoret biträder
utredningens förslag och förklarar sig beredda att såvitt på fullmäktiga
ankommer lämna sin medverkan till genomförandet av ifrågavarande
förslag. Hank- och fondinspektionen har ingen erinran mot att det tilläm i{

Iiihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 124

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 12A år 19(12

nade kreditinstitutet meddelas dispens från bestämmelserna i 72 § 1 mom.
aktiebolagslagen om avsättning till skuldregleringsfond.

Bestämmelserna rörande tillsyn över bolagets verksamhet har närmare
berörts endast av bank- och fondinspcklionen, som framhåller, att
institutet i likhet med vad som gäller för övriga under inspektionens tillsyn
stående företag bör erlägga bidrag till bestridande av kostnaderna för
tillsynsverksamheten. Beträffande bidragets storlek erinrar inspektionen
om att AB Industrikredit och Svensk fartygskredit AB bidrar till kostnaderna
för tillsynsverksamheten med 0,002 procent av sammanlagda beloppet
av bolagets egna fonder och skulder. Enligt inspektionens uppfattning
hör lämpligen samma norm användas för beräknande av bidraget från
AB Företagskredit. Inspektionen erinrar även om att den i annat sammanhang
ämnar föreslå lagstiftning i syfte att utsträcka tillämpningsområdet
för lagen om hypoteksaktiebolag att omfatta alla bolag, som har till ändamål
att bedriva utlåningsrörelse och som för detta ändamål upplånar medel
hos allmänheten mot obligationer eller andra dylika förskrivningar. Om
en sådan lagstiftning genomföres blir tillsynsbestämmelserna i bolagsordningarna
för AB Industrikredit och AB Företagskredit onödiga och kan
utgå.

Det nya kreditinstitutets upplåningsrätt har berörts av flera remissinstanser.
Flertalet av dessa har godtagit utredningens förslag om att
upplåningsrätten skall bestämmas till sex gånger summan av bolagets eget
kapital och garantifond. Sveriges jordbrukskasseförbund anser denna relation
i varje fall inte innebära några otillbörliga risker. Sveriges köpmannaförbund
erinrar om att denna multipel överensstämmer med den som i
vissa fall tillämpats vid konstruktionen av enskilda finansieringsinstitut.
Enligt förbundet bör den vara lämplig även i detta fall.

Några remissinstanser anser, att upplåningen bör begränsas ytterligare
något i förhållande till det egna kapitalet och garantifonden. Bank- och
fondinspektionen finner sålunda de föreslagna upplåningsreglerna väl liberala
med hänsyn till arten av den utlåningsrörelse som bolaget avses skola
bedriva. Det är här ofta fråga om kreditgivning till mindre och medelstora
företag, vilkas ställning ännu inte hunnit att konsolideras. Vidare påpekar
inspektionen, att som säkerhet skulle kunna godtas enbart borgen, och att
löptiden för lånen skall kunna utsträckas till 20 år. Även för bolagets möjlighet
att upplåna för utlåningen erforderliga medel till lägsta möjliga
ränta är kapitalrelationen av betydelse. På grund av dessa skäl och då den
planerade verksamheten obestridligen innebär ett beträdande av delvis
nya vägar, förordar inspektionen, att upplåningen begränsas till fem gånger
summan av bolagets eget kapital och garantifond. Vidare anser inspektionen,
i likhet med vad ämbetsverket föreslagit beträffande AB Industrikredit,
att med upplåning skall likställas garantiförpliktelser som bolaget
ikläder sig samt att förlagskapital skall avräknas från upplåningen. I enlighet
härmed föreslår inspektionen, att § 19 i bolagsordningen ges sam -

35

Kungl. Maj.ls proposition nr 12b år 11162

ma lydelse som inspektionen tidigare föreslagit beträffande AB Industrikredit.

Styrelserna för allmänna pensionsfonden ifrågasätter ävenledes om inte
med hänsyn till villkoren för institutets upplåning, upplåningsrätten bort
begränsas ytterligare något åtminstone för de första aren av institutets
verksamhet. Så snart rörelsen hunnit stabiliseras och praktiska erfarenheter
vunnits torde en höjning av multipeln i enlighet med utredningens förslag
komma att betydligt lättare accepteras av marknaden än för närvarande.

Institutets möjligheter att uppta obligationslån på öppna marknaden ifrågasättes
av Skånes handelskammare, med tanke på de säkerheter som institutet
kommer att disponera över. Även handelskammaren i Gävle finner
denna fråga diskutabel.

För en ökad upplåningsrätt uttalar sig däremot Sveriges grossistförbund,
som erinrar om att AB Industrikredits upplåningsrätt avses skola utökas
till tio gånger summan av det egna kapitalet och garanlifonden. Förbundet
anser det därvid lämpligt, att det nya institutets upplåningsrätt fastställes
till åtta gånger samma belopp. Även utländska erfarenheter synes enligt
förbundet tala för denna relation. Utlåningsramen, 100 milj. kr., anser förbundet
alltför begränsad.

Storleken av upplånings- och därmed utlåningsvolymen berörs även av
länsstyrelsen i Östergötlands län, som anser den föreslagna utlåningskapaciteten,
100 milj. kr., vara minimum om det nya institutet skall få önskad
effekt av sin verksamhet. Denna utlåningskapacitet är enligt Sveriges hantverks-
och industriorganisation även i startskedet mycket begränsad i förhållande
till uppgiftens storlek. Under uppbyggnaden av bolagets verksamhet
intill dess närmare erfarenhet vunnits kan emellertid detta kapital tänkas
vara tillräckligt, men organisationen understryker kraftigt, att en ökning
därefter måste kunna ske när så bedömes erforderligt. Liknande synpunkter
framför även Svenska företagares riksförbund. Även Gotlands handelskammare
ifrågasätter om kapaciteten är tillräcklig.

AB Industrikredit understryker angelägenheten av att institutets egna säkerheter
betraktas som fondgilla, d. v. s. redovisas såsom ingående bland
de i § 274 lagen om försäkringsrörelse uppräknade handlingarna.

Utredningens synpunkter på företagareföreningarnas verksamhet
har föranlett uttalanden från vissa remissinstansers sida, främst
givetvis från föreningarna själva och deras förbund. Bland de synpunkter
som härvid framkommit må följande återges.

Kommerskollegium konstaterar, att kollegium lika litet som utredningen
är berett att fatta ståndpunkt till de problem som här anmäler sig. Framför
allt frågan om möjligheterna för föreningarna att anskaffa eget kapital
ter sig svårlöst. Kollegium finner emellertid synpunkter av detta och
liknande slag vara väl värda en närmare utredning.

Kollegium uttalar i detta sammanhang en viss oro såvitt angår företaga -

36

Knngl. Maj. ts proposition nr 124 dr 1962

reföreningarnas medverkan i den förberedande handläggningen av låneansökningar
hos det nya institutet, eftersom föreningarnas administrativa
resurser knappast tillåter en ökning av den nuvarande arbetsbördan. En
utbyggnad av föreningarnas personalorganisation skulle därför bli ofrånkomlig.
Kostnaderna härför torde enligt kollegium under nuvarande förhållanden
inte bestridas av annan än staten. Kollegium erinrar även om
att föreningarnas huvuduppgift är att genom konsulterande verksamhet
bistå den mindre företagsamheten och i anslutning härtill bisträcka företagarna
med lån för erforderliga rationaliseringar.

Företagareföreningarnas förbund erinrar om att företagareföreningar finns
1 samtliga län. Hos dessa föreningar har samlats en betydande fond av erfarenhet
beträffande resp. läns näringsliv i dess helhet och konkurrensförhållandena
inom skilda branscher samt en omfattande kännedom om de
enskilda företagen. Vidare har ett nära samarbete etablerats mellan företagareföreningarna
och bankerna, när det gäller att finna rationella och
hållbara lösningar av enskilda företags finansieringsproblem. Förbundet
anför härefter följande.

Den centrala handläggningen av institutets låneärenden gör det angelaget
att institutet etablerar ett ingående samarbete med de lokala organen.

1 praktiken torde en stor del av låneansökningarna komma att förmedlas
av företagareföreningar eller banker. För företagareföreningarnas del synes
okade uppgifter kunna förutses bl. a. genom att föreningarna kommer
att anlitas av foretagen för upprättande av förslag till totalfinansiering genom
lan hos banker, AB Industrikredit, det nya institutet och lån av stat™e,
deI flrekt från föreningarna eller mot statlig garanti. Det synes därtor
förbundet speciellt angeläget med ett intimt samarbete mellan institutet
och företagareföreningarna.

Utredningen har räknat med att det tillskott av långfristiga krediter, som
mojhggores av det föreslagna institutet inte torde komma att mera väsentligt
minska behovet av företagareföreningarnas nuvarande låneverksamhet
eftersom utlåningen från det nya institutet på grund av säkerhetskraven
inte kan ersatta företagareföreningarnas verksamhet.

Det är givetvis svårt att på detta stadium förutsäga hur det nya låneinstitutets
verksamhet kan komma att inverka på frekvensen av andra former
av krediter. Den praktiska tillämpningen speciellt av de för institutet gäliande
kraven på säkerheter torde härvid bli av stor betydelse liksom de
värderingsprinciper som kommer att tillämpas.

.förbundet finner för sin del icke osannolikt att de ökade möjligheter att
erhalla långfristiga sekundärlån, som det nya institutet medför och de därmed
okade möjligheterna att kombinera olika former av lån, kommer att
resultera i att vissa investeringsprojekt, som hittills uppskjutits på grund
av fmansieringssvårigheter, kommer att förverkligas. Såvitt förbundet kan
bedöma skulle en sadan utveckling komma att innebära ett ökat behov av
sadana krediter, som normalt täckas genom direktlån från företagareföreningarna
eller genom statlig kreditgaranti.

Förbundet instämmer i utredningens åsikt att en utbyggnad av företagareföreningarnas
verksamhet med hänsyn till hittills vunna erfarenheter är
betog ad °p“ önskvärd. Förbundet delar utredningens uppfattning, att en
förutsättning härför är, att föreningarnas administrativa resurser ökas inte
oväsentligt.

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1962

Förbundet har beaktat vad utredningen anfört beträffande önskvärdheten
av en utökning av företagareföreningarnas egna kapitalresurser för att
möjliggöra en mera betydande utökning av föreningarnas låneverksamhet.

Förbundet vill i detta sammanhang hänvisa tid sin tidigare framförda
uppfattning att föreningarnas eget kapital i förhållande till utlåningsvolymen
är helt otillräckligt samt att förbundet anser det vara helt olämpligt
att föreningarna trots detta förhållande tvingas taga i anspråk sina egna
obetydliga kapitalresurser för täckande av låneförluster och löpande administrationsutgifter.
De ekonomiska konsekvenserna härav kan leda till att
vissa föreningar tvingas iakttaga en restriktivare bedömning av låneansökningarna
och kräva högre säkerheter än normalt, vilket måste inverka menligt
på förverkligandet av föreningarnas målsättning. I första hand \ill föibundet
därför ännu en gång understryka nödvändigheten av att föreningarna
från staten erhåller tillräckliga anslag för administrationskostnadernas
täckande samt att hos Kungl. Maj :t redan tillgängliga medel för risktäckning
nu fördelas mellan företagareföreningarna.

Utredningen går även in på frågan om lokaliserings- och sysselsättningspolitiska
motiv för det statliga kreditstödet åt mindre och medelstora foretag
och anför, att sådana motiv främst hör vara förbehållna mdustrigarantilånen.
Häremot vill förbundet invända, att det i praktiken torde bil svart
att göra en klar distinktion mellan de olika motiv, som kan tillinatas betydelse
vid behandlingen av ett låneärende. Sålunda föreligger ofta saval ioretagsekonomiska
som lokaliserings- och sysselsättningspolitiska motiv för
statligt kreditstöd och det synes därför rimligt att företagareföreningarna
vid sin långivning inte hindras av formella bestämmelser i detta avseende.

I anslutning till vad utredningen anför beträffande möjligheterna att lata
föreningarna själva bevilja statlig garanti som säkerhet för lån från det nya
institutet vill förbundet framhålla, att enligt förbundets mening beslutanderätten
rörande garantilån intill visst belopp bör decentraliseras till företagareföreningarna
oavsett vilken kreditinrättning som skall utlamna lånet.
Fn snabb handläggning av garantilåneärendena, särskilt nar det galler nylokalisering,
är av den allra största betydelse. Förbundet måste tyvärr uttala
den meningen, att de rådande svårigheterna att få fram snabba beslut
utgör ett allvarligt hinder i lokaliseringsverksamheten. ....

Med hänsyn härtill samt med hänvisning till vad som inledningsvis framförts
beträffande fördelarna med en decentraliserad verksamhet vill förbundet
framhålla, att en decentraliserad handläggning av vissa garanti aneärenden
utan tvivel skulle vara ägnad att giva ökad effekt åt garantilaneverksamheten
och förbundet föreslår, att denna fråga upptages till provning.
Enligt förbundets mening bör principiella betänkligheter ej ta utgöra
hinder för en i så hög grad välbehövlig reform.

I yttrandena av flera av de hörda företagareföreningarna framföres motsvarande
synpunkter. Några företagareföreningar ställer sig tveksamma
till möjligheten och lämpligheten av att föreningarna skulle erhålla tillgång

till eget kapital.

Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om alt del för de minsta företagen otia
föreligger betydande svårigheter att prestera erforderliga säkerheter, vilket
utredningen också framhållit. Inte minst gäller detta i fråga om nystartade
företag, som snabbt expanderar. Styrelsen understryker betydelsen såväl
från arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska synpunkter som från allmänna
näringspolitiska synpunkter, att sådana företag får erforderligt stöd.

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 är 1962

Härvid är det företagareföreningarnas utlåningsverksamhet och den statliga
lånegarantin som träder i förgrunden. Styrelsen framhåller därför vikten
av en utbyggnad av dessa stödformer liksom önskvärdheten av en förstärkning
av föreningarnas administrativa resurser. Styrelsen betonar även
den betydelse som föreningarnas direktutlåning har för ett främjande av
småindustrins utbyggnad särskilt i områden med svagt näringsliv. Med hänsyn
härtill bör enligt styrelsen de lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiska
synpunkterna noga beaktas vid de statliga lånemedlens fördelning
melian olika företagareföreningar. Inom ramen för de erhållna lånemedlen
bör föreningarna med beaktande av de företagsekonomiska betingelserna
tillgodose lokaliserings- och sysselsättningspolitiska intressen.

De lokaliserings- och sysselsättningspolitiska synpunkterna betonas även
av länsstyrelsen i Stockholms län, som anser företagareföreningarnas låneverksamhet
utgöra en mycket positiv faktor i den allmänna länsplanering,
för vilken länsstyrelsen är huvudansvarig. Länsstyrelsen uttalar sig även
för att det nya institutets utrednings- och bevakningsarbete för långivningen
anknytes till företagareföreningarna.

Lämpligheten av att det nya kreditinstitutet kan få sin lokala anknytning
genom företagareföreningarna framhålles även bl. a. av länsstyrelsen i Kronobergs
län, som anser det ändamålsenligt att dessa föreningar lämnas tillfälle
yttra sig i låneärendena. Länsstyrelsen i Älvsborgs län förutsätter att
föreningarna får erforderliga personalförstärkningar, om de skall anlitas
för sådana låneutredningar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att vissa frågor rörande företagareföreningarna
torde komma att behandlas av kommittén för näringslivets
lokalisering.

Tveksamhet mot utredningens rekommendation om en betydande utbyggnad
av företagareföreningarnas verksamhet uttalas däremot av Svenska
bankföreningen, som anser att förlustriskerna i denna verksamhet alltför
mycket bagatelliserats i utredningens betänkande. Förlusterna kan enligt
föreningen näppeligen med fog betecknas som »relativt ringa», särskilt om
man beaktar att det under de senare årtiondena inte varit någon egentlig
lågkonjunktur. Föreningen anser även att starka principiella skäl talar
mot en ohämmad utvidgning av den statliga kreditverksamheten på förevarande
område. Den omständigheten, att man genom statliga åtgärder ställer
krediter till förfogande i större utsträckning än den reguljära kredilmarknaden
förmår, innebär redan i och för sig ett subventionsmoment. Det
ar darfor enligt föreningen av vikt att statligt kreditstöd inte lämnas i andra
fall an då en dylik subventionering verkligen är lämplig och behövlig.
Framfor allt anser föreningen det angeläget att det statliga kreditstödet
inte utvecklas till en med den reguljära kreditmarkuaden konkurrerande
kreditapparat. Även Sveriges industriförbund ställer sig ytterst tveksamt
till en utvidgning av företagareföreningarnas långivande verksamhet. De
hittills gjorda förlusterna synes förbundet vara relativt stora och knappast
agnade att locka till insatser av enskilt kapital. Företagareföreningar -

39

Kiitnjl. Maj.ts proposition nr 12b år 1962

nas kreditstöd är en form av subventionering och därför enligt förbundet
inte förenligt med kravet på en effektivt fungerande kapitalmarknad. Enligt
Stockholms handelskammare talar också starka skal för iakttagande
restriktivitet, då det gäller att utvidga det statliga kreditstodet genom företagareföreningarna.
Skånes handelskammare anser, att erfarenheterna fra
Tidsperiod bör avvaktas, Innan nägon m.r. väsentlig Utbyggnad
av företagareföreningarnas verksamhet kommer till stand. Mot en ökning
av föreningarnas anslag till administrationsändamål har handelskammaren

dock inte någon erinran. .

Sveriges hantverks- och industriorganisation delar däremot utredningens
uppfattning om värdet av företagareföreningarnas verksamhet. Organisationen
finner det därför önskvärt, att föreningarna far okade kapitalre
surser, och organisationen är beredd att närmare diskutera eventuellt samarbete
mellan föreningarna och branschsammanslutningarna Ui den sam
lade näringsgruppens synpunkt är det enligt organisationen vidare önskvärt,
att rent företagsekonomiska överväganden blir avgörande för utlåning
verksamheten. Svensk industriförening finner det likaledes önskvärt, att
företagareföreningarnas verksamhet utbygges. Föreningen bär för sin del
den uppfattningen, att tiden blivit mogen för en allsidig utredning angående
företagareföreningarnas verksamhet, deras utbyggnad, framtida uppgil ter

och struktur m. m. .

Slutligen må nämnas, att utredningens förslag om en u p p 1 y s ningsbr
o sch yr för att informera företagarna om de kreditmöjligheter som
står till buds för mindre företag allmänt tillstyrkts av de remissinstanser,
som särskilt berört denna fråga.

Departementschefen

De mindre och medelstora företagens möjligheter att erhålla krediter har
under senare år kommit att ägnas en ökad uppmärksamhet. Den fortgående
rationaliseringen av såväl produktion som distribution staller stora krav pa
näringslivets kapitalförsörjning. Även för de mindre företagen erfordras
många gånger betydande investeringar för att de skall kunna uppratthalla
en hög och konkurrenskraftig produktion. Betydelsen härav blir alltmer
framträdande genom den skärpta importkonkurrens men samtidigt också
de ökade exportmöjligheter som följer av handelshindrens avlägsnande.
Avvecklingen av importrestriktionerna och tillkomsten av sjustatsmarknaden
har redan verkat i denna riktning, och verkningarna blir annu mera
påtagliga, därest en associering till den europeiska stormarknaden kommer

till stånd. ..

Det är därför väsentligt, att förutsättningar skapas for en fortsatt liog

och stigande investeringsverksamhet inom näringslivet. Av många skal
är det angeläget, att denna investeringsexpansion även omfattar de mindre
och medelstora företagen.

Inom ramen för en allmänt investeringsfrämjande politik måste det na -

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 121 år 1962

turligen i första hand ankomma på de vanliga kreditinstituten att tillgodose
också de mindre och medelstora företagens behov av lånemedel. Men
aven andra och för dessa företag speciellt avpassade institut och åtgärder
spelar en framträdande roll.

Sedan lång tid har staten aktivt medverkat i kreditgivningen till de mindre
företagen. För hantverkets och småindustrins del har detta skett genom
direkt långivning från olika lånefonder, genom lån till företagareföreningar
och genom statliga kreditgarantier. En samordning av dessa stödformer
genomfördes efter beslut av 1960 års riksdag, varigenom denna verksamhet
kunnat vidgas och effektiviseras. I den långivning som har avseende på de
mindre och medelstora företagen har staten medverkat genom AB Industrikredit,
som i närmare 30 år verkat för kreditgivning på detta område. Eu
omorganisation av detta bolag genomfördes likaledes efter beslut av 1960 års
riksdag. Härigenom har bolagets kreditmöjligheter väsentligt vidgats, och
dess utlåning har ungefär fördubblats, sedan omorganisationen genomfördes.
Verksamheten, som tidigare väsentligen avsett industriföretag, har också fåtl
okad betydelse för andra områden inom näringslivet. Eif betydande intresse
bär visats från företagens sida för att erhålla krediter hos bolaget, och bolagets
utlåning kan därför väntas stiga snabbt även i fortsättningen.

Under de senaste två åren har även i andra avseenden förutsättningarna
för näringslivets försörjning med långfristiga lånemedel förbättrats. En
betydande utvidgning har sålunda skett av upplåningsmöjligheterna på den
svenska obligationsmarknaden. Detta är det samlade resultatet av fondbildningen
inom den allmänna tilläggspensioneringen, den fortsatta uppgången
i hushållens sparande och förstärkningen av statsbudgeten. Emissionerna
av obligations- och förlagslån för industri- och kraftbolag har i
detta lage kunnat ökas högst väsentligt. Under senare delen av 1950-talet
utgjorde den årliga nyupplåningen mot obligationer och förlagsbevis i genomsnitt
ca 100 milj. kr., varav den alldeles övervägande delen hänförde
sig till kraftverksföretag. Under år 1960 uppgick motsvarande upplåning
däremot till över 200 milj. kr och under år 1961 till över 300 milj. kr.,
varav huvuddelen avsåg företag inom den egentliga industrin.

Även om sålunda flera åtgärder vidtagits för att förbättra de mindre
företagens kreditmöjligheter och kapitalmarknaden kunnat lämna väsentligt
större bidrag än tidigare till näringslivets kapitalförsörjning i stort,
kvarstår alltjämt för de mindre företagen vissa svårigheter. I synnerhet
gäller detta den bristande tillgången till en mera långfristig upplåning. De
mindre företagen har av naturliga skäl inte direkt tillgång'' till obligationsmarknaden,
utan det erfordras institut som kan fungera som förbindelselänk
mellan de mindre företagen och kapitalmarknaden. Behovet av sådana
torbindelsemöjligheter gör sig inte minst gällande mot bakgrunden av den
okade fonderingen inom tilläggspensioneringen. Då en betydande del av avgifterna
till tilläggspensioneringen härstammar från de mindre företagen,
är det angeläget att dessa också får del av de fördelar som denna fondbildning
innebär på kapitalmarknaden.

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1962

Sådana omständigheter som jag nu har nämnt föranledde att jag år 1960
erhöll Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla särskilda utredningsmän
med uppdrag att verkställa utredning rörande inrättande av ett institut för
långfristig kreditgivning'' till mindre och medelstora företag. Utredningsmännen,
som antog benämningen 1960 års företagskreditutredning, har numera
framlagt sitt förslag, vilket i sedvanlig ordning remissbehandlats.

Såsom framhållits av bl. a. utredningen har diskussionen om de mindre
företagens problem till stor del måst grundas på antaganden. I förhållande
till den roll som dessa problem kommit att spela i den offentliga debatlen
är den faktiska kunskapen om dessa frågor mycket begränsad. Utredningen
har därför, innan den gått in på de mera konkreta ställningstagandena
i sitt utredningsuppdrag, sökt att ge ökad belysning åt frågorna genom att
göra två särskilda undersökningar avseende de mindre företagens finansieringsförhållanden
och utveckling under senare år. Som utredningen själv
framhåller lämnar dessa undersökningar dock inget entydigt svar på frågan
om de mindre företagens situation med avseende på dessa företags lånemöjligheter.

Det insamlade materialet ger inte stöd åt föreställningen att de mindre
företagen under den senaste tioårsperioden skulle ha expanderat i långsammare
takt än större företag. Å andra sidan tyder de verkställda undersökningarna
på att de mindre företagen ur finansieringssynpunkt har eu
svagare ställning. De arbetar sålunda i högre utsträckning med lånat kapital,
vilket i och för sig är naturligt. De saknar vidare den möjlighet som
av uppenbara skäl endast kan tillkomma de större företagen att genom
aktieemissioner till allmänheten öka det egna kapitalet. De har inte heller
möjlighet att genom obligationsemissioner erhålla tillgång till långfristig
upplåning.

Mot bakgrund av de anförda förhållandena har företagskreditutredningen
kommit till den uppfattningen att de institutionella betingelserna för de mindre
och medelstora företagens upplåning bör förbättras. I första hand framträder
enligt utredningen behovet av vidgade möjligheter för dessa företag
att erhålla långfristiga krediter i bunden form och mot annan säkerhet än
botteninteckning. Behovet av ytterligare åtgärder har även vitsordats av det
övervägande antalet remissinstanser som yttrat sig över utredningens betänkande.
Vad som härvid framkommit har ytterligare styrkt mig i den uppfattning,
som jag redan hade då utredningen tillkallades, om vikten av förbättrade
möjligheter för de mindre företagens kreditförsörjning när det gäller
långfristiga krediter.

Flertalet av de hörda remissinstanserna har också biträtt utredningens
förslag om ett nytt kreditinstitut avsett för långfristiga krediter till mindre
och medelstora företag. Från vissa håll har dock gjorts gällande, att behovet
av dessa krediter skulle kunna tillgodoses inom ramen för redan nu tillgängliga
kreditinstitutioner. Främst har man därvid pekat på möjligheterna
att utvidga AB Industrikredits långivning i dessa avseenden. Denna möjlighet
ligger givetvis nära till hands, och utredningen har också för sin del

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1962

övervägt densamma. Med hänsyn till att en sådan lösning skulle kunna
ogynnsamt påverka kostnaderna för primärkrediterna har utredningen dock
stannat för att förorda två skilda institut. Till samma ståndpunkt har även
flera av de remissinstanser kommit som särskilt berört denna fråga.

Mot bakgrunden av vad som sålunda framkommit förordar jag utredningens
förslag. Med den samförvaltning som jag i det följande kommer att föreslå
mellan AB Industrikredit och det nya institutet torde möjligheterna
till samordning bli lika goda som vid ett enda institut. Jag vill erinra om att
erfarenheter av sådan samförvaltning redan föreligger i fråga om andra
kreditinstitut. Inom bostadslångivningen verkar sålunda stadshypotekskassan
för primärbelåning och bostadskreditkassan för sekundärkrediter. Dessa
institut är numera samförvaltade men bedriver var sin låneverksamhet.

Såsom utredningen föreslagit torde det nya institutet böra organiseras som
aktiebolag och förslagsvis få namnet Aktiebolaget Företagskredit. En anknytning
av det nya institutet till AB Industrikredit skulle, såsom utredningen
framhåller, medföra påtagliga fördelar. I AB Industrikredit har sedan
lång lid staten och affärsbankerna samverkat. Till en början ingick endast
ett fåtal banker som delägare i bolaget, men efter den omorganisation
som skedde år 1960 har landets samtliga 16 affärsbanker, däribland även
Sparbankernas bank AB och Jordbrukets bank inträtt som delägare. Staten
och affärsbankerna innehar därvid vardera hälften av aktiekapitalet och
svarar även i övrigt till lika delar för bolagets förpliktelser. Jag finner det
därför naturligt, att ett motsvarande samarbete mellan staten och bankerna
också kan komma till stånd i det nya kreditinstitutet. Samtliga banker, som
ingår som delägare i AB Industrikredit, har även förklarat sig villiga att
medverka i det nya institutet.

När det gäller det nya institutets organisation är det med hänsyn till anknytningen
till AB Industrikredit ändamålsenligt, att dessa båda företag ges
en så likartad organisatorisk uppbyggnad som möjligt. Utredningen har också
utformat sitt förslag till bolagsordning i nära anslutning till bolagsordningen
för AB Industrikredit.

Beträffande bolagets kapital har utredningen föreslagit att aktiekapitalet
skulle bestämmas till hälften av vad som gäller för AB Industrikredit. Då
aktiekapitalet i Industrikredit enligt bolagsordningen skall utgöra lägst 8
och högst 24 milj. kr. har utredningen sålunda föreslagit, att motsvarande
belopp för AB Företagskredit bestämmes till lägst 4 och högst 12 milj. kr.
Då vidare Industrikredits aktiekapital för närvarande uppgår till 8 milj.
kr., har aktiekapitalet i AB Företagskredit föreslagits tills vidare skola utgöra
4 milj. kr. Jag finner denna relation lämplig, och föreslår således att
aktiekapitalet bestämmes till 4 milj. kr. med möjlighet att sedermera kunna
utvidga detsamma till högst 12 milj. kr. Av detta aktiekapital skulle alltså
staten nu tillskjuta 2 milj. kr. och affärsbankerna likaledes 2 milj. kr.

Såsom gäller för AB Industrikredit bör även det nya institutet ha en gai
antifond sasom särskild säkerhet för de av bolaget ingångna förbindelserna.

I överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om aktiekapitalet bör

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 12t år 1962

även garantifonden bestämmas till hälften av motsvarande fond i AB Industrikredit,
och alltså fastställas till 12 milj. kr. Av detta belopp bör i likhet
med vad som gäller för AB Industrikredit staten tillskjuta 6 milj. kr. i
form av en av fullmäktige i riksgäldskontoret utfärdad garantiförbindelse
och återstående 6 milj. kr. ställas till förfogande av affärsbankeina i form
av reverser å samma belopp.

Beträffande det nya institutets utlåningsrörelse har utredningen föreslagit
att institutet skall kunna verka inom ett så vidsträckt område som möjligt.
Några formella gränser med avseende på de företag som skall komma i
fråga som låntagare, liknande dem som exempelvis gäller för hantverks- och
industrilånen från företagareföreningarna eller för de statliga kreditgarantilånen,
har utredningen således inte ansett lämpliga. Utredningen har därför
ansett, att bestämningen av institutets verksamhet bör ges samma vida
inriktning som nu gäller för AB Industrikredit och att verksamheten alltså
skall avse kreditgivning till mindre och medelstora näringsföretag. Betydelsen
av ett vidsträckt område för institutets verksamhet har också understrukits
i ett flertal remissyttranden.

.lag kan i dessa avseenden helt ansluta mig till utredningens förslag. Näringslivets
behov av krediter kan snabbt skifta, och förhållandena i skilda
delar av vårt land är högst olika. Formella branschgränser innebär dessutom
ofta svåra gränsdragningsproblem. Jag anser det därföi väsentligt, att
institutet kan driva sin verksamhet så, att det kommer att utgöra ett naturligt
komplement till övriga kreditinstitutioner. Det sagda innebär, att jag således
liksom utredningen räknar med att institutet inte endast kommer att
verka för långivning till industri och hantverk utan även till företag inom
t. ex. handeln, transportväsendet och jordbruksnäringen. Jag vill i detta sammanhang
understryka, att AB Industrikredits utlåning numera väsentligt utvidgats
även till andra företag än industriföretag, vilka tidigare huvudsakligen
utgjort dess låntagarkrets. I anslutning till vad som anförts av Sveriges
jordbrukskasseförbund och Sveriges lantbruksförbund vill jag framhålla, att
jag med den nu angivna vidsträckta ramen för både AB Industrikredits och
det nya institutets verksamhetsområde anser att dessa institut bör kunna
bidraga till kreditförsörjningen även för företag som grundar sin verksamhet
på jordbrukets produkter. Det samma bör gälla för företag som
bygger på fiskets produkter.

Jag kommer härefter in på frågan om de säkerheter som skall ställas för
lånen från det nya institutet. Som utredningen påpekat är detta en av de
väsentligaste frågorna för institutets verksamhet. Denna fråga får särskild
betydelse, eftersom det föreslagna institutet skall ägna sig åt långfristig
bunden utlåning.

.lag vill erinra om att förutsättningarna för utredningens uppdrag har
varit att lägga fram förslag rörande ett kreditinstitut, som skulle verka efter
affärsmässiga principer. Jag anser det väsentligt att sia fast, att kravet pa
affärsmässighet bör vara grundläggande för det nya institutets verksamhet.
Det stöd som bör ges till de mindre företagen av allmänna näringspolitiska

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1902

skäl eller där lokaliseringspolitiska hänsyn spelar en mera avgörande roll
bör lämnas i annan ordning. Detta innebär, att institutet sålunda skall
kunna täcka de förluster, som kan uppkomma i dess utlåningsrörelse, från
den räntemarginal som det kan erhålla vid sin låneverksamhet. Att utesluta
kravet på säkerhet och helt ge långivningen karaktären av förtroendekrediter
är enligt utredningen inte möjligt främst med hänsyn till att det här
gäller en långfristig och bunden utlåning. Mot denna princip har heller inga
mera väsentliga invändningar gjorts från remissinstansernas sida. Vad
skiljaktigheterna gällt har däremot varit vilka konkreta säkerheter som
skall ställas och hur värdet av desamma skall kunna bedömas.

Utredningen har efter sina överväganden stannat för att säkerheten skall
vara betryggande men att några detaljerade regler angående säkerheternas
art inte bör uppställas. Det har enligt utredningen i stället ansetts böra få
ankomma på institutet att i den praktiska verksamheten få bedöma vilka
säkerheter som skall ställas i de enskilda fallen. Säkerhetskravet skulle därvid
utformas på samma sätt som nu gäller för affärsbankerna; materiellt
kommer säkerhetskraven självfallet att bestämmas av att det här gäller eu
långfristig utlåning i motsats till affärsbankernas i princip kortfristiga utlåning.
Detta innebär att säkerheterna skall vara betryggande samt vara
ställda antingen i fast eller lös egendom eller också i fordringsrätt jämväl
mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Utredningen har understrukit
att låneprövningen självfallet måste bli särskilt ingående, då det här gäller
ett speciellt risktagande genom bindningen av lånen för lång tid.

De hörda remissinstanserna har i allmänhet godtagit utredningens förslag
rörande utformningen av säkerhetskravet. I flera fall har dock framförts
åsikter att säkerhetsprövningen inte finge bli alltför restriktiv. Från
hland annat handelns sida har även anförts, alt institutets verksamhet skulle
bli av begränsat värde för handeln med hänsyn till svårigheterna för handelsföretagen
att ställa de erforderliga säkerheterna. Därvid har även gjorts
gällande att säkerhetsprövningen borde kunna ske på grundval av mera
allmänna lönsamhetsbedömningar av företagen. Även ett flertal företagareföreningar
har framfört farhågor för att institutets verksamhet skulle bli
av begränsad betydelse för de mindre företagen just med hänsyn till säkerhetskravet.
Den sistnämnda synpunkten har dock bemötts bl. a. av kommerskollegium.
Medan från sådana remissinstanser, som närmast företräder
de blivande låntagarnas intressen, hävdas att säkerhetskraven ställts
alltför höga, har å andra sidan bl. a. bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen
uttalat tveksamhet av helt motsatt innebörd.

Jag anser det väsentligt att ånyo understryka, att det föreslagna institutet
skall verka på affärsmässig basis. Säkerhetskravet måste bedömas härefter.
Jag vill även framhålla, att det här är fråga om en kreditgivning, där
lånen avses kunna bindas för en förhållandevis lång tid. Det kan i sådana fall
inte komma ifråga att lämna krediterna utan en ingående säkerhetsprövning,
där av naturliga skäl möjligheterna att anlita realsäkerheter i första
hand utnyttjas. Detta innebär självfallet inte att andra faktorer än den

45

Kungi. Maj.ts proposition nr 12b år 1962

ställda panten inte skall beaktas. En kreditgivning som skall bygga på
affärsmässig grund måste ta hänsyn till sådana faktorer som företagets
lönsamhet, framtidsutsikterna inom den berörda branschen, företagsledarens
personliga kvalifikationer, att företaget arbetar med en rimlig andel
eget kapital och att rörelsen bedrives på sådant sätt att kreditgivaren har
möjlighet att fortlöpande följa densamma. Med det sagda har jag inte velat
dra upp några fixerade riktlinjer för institutets kreditbedömning utan endast
önskat belysa frågans allmänna aspekter. Kreditbedömningen bör såsom
jag redan framhållit helt få ankomma på institutet i dess praktiska
verksamhet. När det gäller formuleringen av säkerhetskravet kan jag därför
ansluta mig till utredningens förslag.

Med det säkerhetskrav som sålunda ställts för det nya kreditinstitutets
långivning torde institutet komma att få sin främsta betydelse för långivning
mot annan säkerhet än botteninteckning. Detta bör givetvis inte hindra
att institutet också lämnar lån mot bottensäkerheter, där så anses lämpligt.
Flera remissinstanser har berört det nya institutets möjligheter att
lämna lån mot statlig kreditgaranti. Jag vill i anledning härav erinra om
att sådana lån redan nu kan beviljas av AB Industrikredit.

I detta sammanhang vill jag även beröra det nya kreditinstitutets lokala
kontakter. Denna fråga har behandlats av utredningen och uppmärksammats
i flera av de avgivna remissyttrandena, inte minst från företagareföreningarnas
sida. Såsom utredningen framhållit maste det självfallet vara
institutets styrelse eller direktion som skall ha ansvaret för besluten i
låneärendena. Man kan emellertid utgå från att lånesökanden vanligen i
förväg haft kontakt med exempelvis affärsbank, sparbank, jordbrukskassa
eller företagareförening. Det synes därför naturligt, att institutet vid sin
prövning av ansökningarna kan erhålla upplysningar från de nyssnämnda
institutionerna liksom genom andra lokala organ. Den praktiska tillämpningen
av detta samråd bör det givetvis ankomma pa institutets styrelse att
utforma.

Med den möjlighet till sekundärbelåning som det nya institutet kommer
att erbjuda är det såsom utredningen framhållit naturligt, att institutet i
fortsättningen övertar den del av AB Industrikredits låneverksamhet som
nu sker mot annan säkerhet än botteninteckning. Jag ansluter mig därför
till utredningens av remissinstanserna allmänt godtagna förslag att AB
Industrikredits verksamhet helt skall inriktas på bottenkreditgivning och
att i samband därmed dess möjligheter till belåning av dessa säkerheter
utsträckes från för närvarande 50 procent till 60 procent av pantens värde.
Likaledes ansluter jag mig till förslaget att bolagets upplåning skall få
uppgå till tio gånger summan av det egna kapitalet och garantifonden
mot för närvarande endast åtta gånger denna summa. Härigenom ökas bolagets
utlåningskapacitet med ca 76 milj. kr. till inemot 400 milj. kr. Den
nuvarande begränsningen för AB Industrikredit med avseende på lån om
högst 150 000 kr. har, såsom utredningen påpekat, ingen praktisk betydelse,

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1962

och jag anser i likhet med utredningen att denna föreskrift bör slopas. Som
iramgått av min redogörelse för de avgivna remissyttrandena har samtliga
banker, som ingår som delägare, anslutit sig till de nu förordade ändringarna
rörande AB Industrikredits verksamhet.

Bank- och fondinspektionen har föreslagit vissa smärre ändringar i bolagsordningen
för AB Industrikredit. Någon sådan ytterligare precisering
av säkerhetskravet som inspektionen föreslagit skola införas i § 16 i bolagsordningen
anser jag med hänsyn till redan tillämpad praxis knappast erforderlig.
Ämbetsverkets förslag till ändrad lydelse av bolagsordningens
§ 19 första stycket, så att därav framgår att med upplåning även jämslälles
garantiförpliktelser, föranleder ingen erinran från min sida liksom inte
heller den av inspektionen ifrågasatta ändringen av § 10 andra stycket, vilken
avser suppleanten för den av inspektionen utsedda revisorn i bolaget.
Däremot kan jag inte biträda den föreslagna omformuleringen av § It)
andra stycket. En sådan omformulering skulle innebära en inte åsyftad
saklig förändring i förhållande till den nuvarande lydelsen av detta stycke.
Jag anser därför att man bör bibehålla den nuvarande lydelsen, vilken nära
ansluter till motsvarande bestämmelse för affärsbankerna enligt 62 § tredje
stycket banklagen och även till motsvarande föreskrift i förslaget till bolagsordning
för det exportkreditinstitut, som jag senare denna dag kommer
att föreslå skola inrättas. Detta innebär att man helt bortser från skuld på
grund av ifrågavarande förlagsbevis, när det gäller att beräkna summan av
den upplåning som maximeringsregeln i § 19 första stycket avser, medan
samma förlagskapital endast till ett belopp motsvarande högst hälften av
bolagets aktiekapital grundar rätt till upplåning. Vad nu anförts gäller även
i fråga om bolagsordningen för det nya institutet.

Det nu föreslagna kreditinstiutet kan väntas medföra en väsentlig förbättring
av de mindre och medelstora företagens kreditmöjligheter. Det ligger
dock i sakens natur att institutet inte torde kunna tillgodose alla de
krav på krediter som kommer att ställas på detsamma. Speciellt torde detta
komma att gälla kreditansökningar från exempelvis nystartade företag och
företag som snabbt expanderar, och vilka inte hunnit att i sin rörelse förvärva
erforderliga realsäkerheter och för vilka tillgången även till andra
former av säkerheter är begränsad. Ur allmänna näringspolitiska synpunkter
kan det vara angeläget att stödja sådana företag. Här kommer enligt
min mening företagareföreningarnas utlåningsverksamhet och den statliga
kreditgarantigivningen in som en naturlig lösning med de mindre slränga
säkerhetskrav som dessa låneformer ger.

I med\ etande om dessa förhallanden har utredningen också upptagit frågan
om möjligheterna att effektivisera företagareföreningarnas verksamhet.
Utredningen har därvid pekat på behovet av en fortsatt upprustning
av företagareföreningarnas administrativa resurser och på angelägenheten
av att företagareföreningarna även disponerar ett eget kapital. Enligt utredningens
mening utgör ett visst risktagande från föreningarnas egen sida

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1962

en förutsättning för en mer väsentligt utvidgad, med statsmedel finansierad
utlåningsverksamhet. Av de avgivna remissyttrandena framgår att man
från föreningarnas sida är angelägen att utvidga verksamheten, hiån
de näringsorganisationer som företräder de mindre töretagen har även ett
starkt intresse framkommit om en effektivisering av företagareföreningarnas
verksamhet, medan däremot vissa andra näringsorganisationer och affärsbankerna
ställt sig tveksamma till en utbyggnad av dessa föreningars
kreditgivning.

Som jag redan framhållit finner jag det naturligt, att företagaretöreningarna
i sin verksamhet blir ett komplement till de kreditinstitutionei
som redan finns och till den låneverksamhet som kan komma till stand genom
det nu föreslagna institutet. Otvivelaktigt förutsätter en ökning av
föreningarnas verksamhetsfält mera ingående överväganden. Enligt vad jag
erfarit har chefen för handelsdepartementet för avsikt att låta göra eu översyn
av företagareföreningarnas organisation och verksamhet. Det synes
lämpligt, att de nu angivna frågorna därvid upptas till provning.

För institutets verksamhet är dess möjligheter att på gynnsamma villkor
kunna uppta lån i marknaden av avgörande betydelse. Förutom beskaffenheten
av de säkerheter som institutet erhåller i sin egen utlåning är därvid
frågan om institutets upplåningsvolym i förhållande till dess eget kapital av
betydelse. Motsvarande relation har för AB Industrikredit föreslagits skola
uppgå till tio gånger summan av det egna kapitalet och garantifonden. Utredningen
har med tanke på de säkerheter det nya institutet kan erhålla
i sin verksamhet föreslagit att institutets upplåning bör få uppgå till högst
sex gånger summan av det egna kapitalet och garantifonden. Mot denna
kapitalrelation har invändningar gjorts bl. a. av bank- och fondinspektionen,
som ansett att relationstalet fem bör tillämpas. Styrelserna för allmänna
pensionsfonden har likaledes förordat ytterligare någon begränsning
av upplåningsrätten i förhållande till utredningens förslag. Flertalet
andra remissinstanser har däremot godtagit utredningens förslag, och i något
fall har förordats en ytterligare ökning av upplåningsmöjlighetcrna.

Såsom framgått av de avgivna remissyttrandena kan skiftande bedömningar
göras, när det gäller regleringen av institutets upplåningsrätt. För
egen del finner jag utredningens förslag att upplåningen skall få uppgå till
högst sex gånger summan av bolagets eget kapital och garantifond innebära
en rimlig avvägning med hänsyn till institutets karaktär och utlåningens
art. Denna relation innebär ett väsentligt strängare krav än vad som föreslagits
skola gälla för AB Industrikredit, vilket är naturligt med hänsyn till
säkerhetskravet. Den angivna relationen överensstämmer även med motsvarande
föreskrift i bolagsordningen för det institut för exportkrediter, som
jag senare denna dag kommer att föreslå skola inrättas och för vilket en
motsvarande relation mellan eget kapital och upplåning allmänt accepterats
av de hörda remissinstanserna. Med den nu angivna begränsningen av upplåningsrätten
bör enligt min mening förutsättningar ha skapats för att in -

48 Kungt. Maj. ts proposition nr 124 år 1962

stitutet skall kunna erhålla en upplåning på förhållandevis gynnsamma villkor.

Bolagets utlåningskapacitet skulle med den nu föreslagna upplåningsrätten
komma att uppgå till 100 milj. kr. I avbidan på erfarenheterna av låneverksamheten
bör denna utlåningsvolym tills vidare kunna godtas.

Beträffande löptiden för lånen från det nya institutet har utredningen
föreslagit att denna skulle bestämmas till högst 20 år, d. v. s. samma tid
som gäller för lån från AB Industrikredit. Utredningen har dock förutsatt
att en försiktig praxis skall komma att tillämpas, i likhet med vad som hittills
gällt för AB Industrikredit. Med hänsyn till önskemålet att ha likartade
regler som gäller för AB Industrikredit och då jag utgår från att institutet
i sin verksamhet kommer att noggrant avväga lånetiden med hänsyn
till förhållandena i det enskilda fallet har jag ingen erinran mot att lånetiden
bestämmes till högst 20 år.

Vad slutligen angår institutets organisation i övrigt kan jag ansluta mig
till utredningens förslag. Organisationen för bolaget skulle sålunda i stort
sett komma att överensstämma med AB Industrikredits. Med hänsyn till den
utvidgning som skett av AB Industrikredits rörelse och det nya institutets
tillkomst vill jag dock förorda, att antalet ledamöter i den för de två bolagen,
såsom tänkt är, gemensamma styrelsen ökas från nuvarande åtta till
tio. Genom denna utökning av antalet ledamöter torde en ändring även böra
ske av § 8 i bolagsordningen för AB Industrikredit, varigenom för beslut i
frågor rörande upp- och utlåning samt om anställande av verkställande direktör
och vice verkställande direktör skall gälla den mening varom åtta
ledamöter förenar sig i stället för såsom för närvarande sex ledamöter. Motsvarande
torde böra gälla för det nya institutet.

Utredningens förslag till bolagsordning med av mig förordade jämkningar
ävensom förslag till avtal med affärsbankerna torde såsom bilagor (Bilagorna
A och B) få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa avtal om inrättande
av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre och
medelstora näringsföretag i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig i det föregående angivna grunder;

b) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att utfärda
garantiförbindelse å 6 000 000 kr. att ingå i det föreslagna
institutets garantifond;

c) till Teckning av aktier i ett institut för långfristig kreditgivning
till mindre och medelstora näringsföretag å kapitalbudgeten
under fonden för statens aktier för budgetåret
1962/63 anvisa ett investeringsanslag av 2 000 000 kr.

49

Ktingl. Maj. ts proposition nr 124 år 1962

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Olof Norén

4 Dihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt Nr 124

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1962

Bilaga A

Förslag

till

Avtal

Mellan svenska staten och undertecknade bankaktiebolag, nedan gemensamt
kallade bankerna, har denna dag följande avtal träffats.

§ 1.

Staten och bankerna låta ombesörja bildandet av ett aktiebolag under
namnet Aktiebolaget Företagskredit, för vilket skall gälla bolagsordning av
den lydelse som angivits i bilaga till detta avtal.

§ 2.

Enligt bolagsordningen skola bolagets aktier vara fördelade i två serier,
betecknade respektive A och B. Vardera serien skall vid bolagets bildande
omfatta aktier till ett sammanlagt belopp av nominellt två miljoner kronor.

Aktierna av serien A skola tecknas av staten. Aktierna av serien B skola
tecknas av bankerna enligt följande fördelning:

Bank Antal aktier Sammanlagt nominellt belopp

Aktier av serien A må endast tillhöra staten och aktier av serien B endast
svenska bankaktiebolag; allt med de undantag som föranledas av § 25 i bolagsordningen.
Parterna förbinda sig att icke verkställa överlåtelse i strid
härmed.

§ 3.

Beträffande bolagets garantifond skall, utöver bestämmelserna i § 5 av
bolagsordningen i dess lydelse enligt bilaga, följande gälla.

Parterna skola till garantifonden tillskjuta garantiförbindelse respektive
reverser i proportion till varje parts innehav av aktier i bolaget.

Utgår betalning ur garantifonden, skola, oavsett vilka tillgångar som bolaget
därvid tager i anspråk, parterna inbördes svara för betalningen i förhållande
till-varje parts innehav av aktier.

Skulle B-aktieägare överlåta sina aktier i bolaget eller någon av dem, skall
han äga återfå motsvarande av honom till garantifonden överlämnad revers
mot att förvärvaren av aktierna i stället i garantifonden inlägger en bankrevers
av samma storlek eller, om förvärvaren är staten, garantiförbindelse
å motsvarande belopp.

Motsvarande skall gälla beträffande utbyte av garantiförbindelse mot
bankreverser för det fall att staten överlåter sina aktier eller någon av dem.

§ 4.

Bestämmelserna i § 25 i bolagsordningen skola tillämpas jämväl för del
fall att B-aktie övergår till någon, som förut är B-aktieägare; dock att i sådet
fall hembud skall ske endast till övriga B-aktieägare.

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1962
§ 5.

Skulle företrädare för flertalet aktier inom endera aktieserien påfordra att
bolaget skall träda i likvidation, skola parterna å bolagsstämma biträda beslut
därom.

§ 6.

Parterna förbinda sig att å bolagsstämma med Aktiebolaget Industrikredit
besluta den ändrade lydelse av bolagsordningen för nämnda bolag, som angivits
i bilaga till detta avtal.

§ 7.

Bestämmelsen i § 3 i det mellan parterna den 12 augusti 1960 träffade avtalet
rörande aktieinnehavet i Aktiebolaget Industrikredit skall upphöra att
gälla.

Detta avtal har upprättats i två likalydande exemplar, av vilka staten tagit
ett och bankerna ett.

52

Kungl. Majrts proposition nr 124 år 1962

Bilaga B

Förslag

till

ändringar i nuvarande bolagsordning för Aktiebolaget Industrikredit
samt till bolagsordning för Aktiebolaget Företagskredit

AB Industrikredit AB Företag skredit

§ 1- § 1.

Bolagets firma är Aktiebolaget In- Bolagets firma är Aktiebolaget Fö
dustrikredit. retagskredit.

§ 2.

Bolaget skall ha till föremål för sin
verksamhet dels att medverka vid finansieringen
företrädesvis av mindre
och medelstora näringsföretag här i
riket genom utlämnande av lån, huvudsakligen
av långfristig karaktär,
dels att genom egen upplåning anskaffa
medel för finansieringsverksamheten.

Bolaget skall jämväl äga ikläda sig
garanti för sådana lån, som bolaget
enligt bestämmelserna i föregående
stycke skulle äga självt bevilja.

§ 3.

Bolagets aktiekapital skall utgöra
lägst åtta miljoner och högst tjuqofura
miljoner kronor.

Aktierna skola vara fördelade i två
serier, betecknade respektive A och
B, vilka skola omfatta lika många aktier.

Alla aktier skola medföra samma
rätt, dock med iakttagande av bestämmelserna
i denna bolagsordning.

§ 4.

Aktie skall lyda å 1 000 kronor.

§ 5.

Såsom garantifond att utgöra en
särskild säkerhet för av bolaget ingångna
förbindelser skola till bolagets
förfogande ställas

§ 2.

( = AB Industrikredit)

§ 3.

Bolagets aktiekapital skall utgöra
lägst fyra miljoner och högst tolv
miljoner kronor.

Aktierna skola---många ak tier.

Alla aktier---denna bolags ordning.

§ 4.

(= AB Industrikredit)

§ 5.

Såsom garantifond att utgöra en
särskild säkerhet för av bolaget ingångna
förbindelser skola till bolagets
förfogande ställas

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1962

AB Industrikredit AB Företag skredit

av staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
utfärdad garantiförbindelse
å tolv miljoner kronor

samt av övriga aktieägare av
svenskt bankaktiebolag utfärdade,
till bolaget ställda, vid anfordran förfallande
reverser å tillhopa tolv miljoner
kronor.

Garantifonden må tagas i anspråk
allenast i den mån vid likvidation av
bolaget så finnes erforderligt för att,
sedan bolagets egna tillgångar blivit
använda, fullgöra bolagets förbindelser.

§ 6''

Styrelsen skall ha sitt säte i Stockholm.

§ 7.

Gällande lydelse:

Styrelsen skall bestå av åtta ledamöter
med högst åtta suppleanter.
Aktieägarna inom vardera aktieserien
utse årligen för tiden intill dess nästa
ordinarie bolagsstämma hållits fyra
styrelseledamöter och högst fyra
suppleanter. Kungl. Maj :t förordnar
en av styrelsens ledamöter att vara
dess ordförande. Styrelsens vice ordförande
skall väljas av de styrelseledamöter,
som utsetts av B-aktieägarna.

Föreslagen lydelse:

Styrelsen skall bestå av tio ledamöter
med högst tio suppleanter. Aktieägarna
inom vardera aktieserien utse
årligen för tiden intill dess nästa ordinarie
bolagsstämma hållits fem styrelseledamöter
och högst fem suppleanter.
Kungl. Maj :t förordnar en av
styrelsens ledamöter att vara dess
ordförande. Styrelsens vice ordförande
skall väljas av de styrelseledamöter,
som utsetts av B-aktieägarna.

§ 8.

Gällande lydelse:

Såsom styrelsens beslut i frågor rörande
upp- och utlåning samt om an -

av staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
utfärdad garantiförbindelse
å sex miljoner kronor

samt av övriga aktieägare av
svenskt bankaktiebolag utfärdade, till
bolaget ställda, vid anfordran förfallande
reverser å tillhopa sex miljoner
kronor.

Garantifonden må---bolagets

förbindelser.

§ 6.

(= AB Industrikredit)
§ 7.

Styrelsen skall bestå av tio ledamöter
med högst tio suppleanter. Aktieägarna
inom vardera aktieserien utse
årligen för tiden intill dess nästa
ordinarie bolagsstämma hållits fem
styrelseledamöter och högst fem suppleanter.
Kungl. Maj :t förordnar en
av styrelsens ledamöter att vara dess
ordförande. Styrelsens vice ordförande
skall väljas av de styrelseledamöter,
som utsetts av B-aktieägarna.

§ 8.

Såsom styrelsens beslut i frågor rörande
upp- och utlåning samt om an -

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1962

AB Industrikredit AB Företagskredit

ställande av verkställande direktör
och vice verkställande direktör skall
gälla den mening, varom sex av styrelsens
ledamöter förena sig.

Föreslagen lydelse:

Såsom styrelsens beslut i frågor rörande
upp- och utlåning samt om anställande
av verkställande direktör
och vice verkställande direktör skall
gälla den mening, varom åtta av styrelsens
ledamöter förena sig.

§ 9.

Styrelsen äger bemyndiga person
såväl inom som utom styrelsen att
teckna bolagets firma.

§ 10.

Gällande lydelse:

För granskning av styrelsens och
verkställande direktörens förvaltning
samt bolagets räkenskaper utses årligen
för tiden intill dess nästa ordinarie
bolagsstämma hållits två revisorer
jämte två suppleanter, av vilka
en revisor jämte suppleant för denne
utses av A-aktieägarna samt en revisor
jämte suppleant för denne utses
av B-aktieägarna. Den av B-aktieägarna
utsedda revisorn liksom suppleanten
för denne skall vara auktoriserad
revisor.

Därutöver skola av bank- och fondinspektionen
för enahanda tid utses
en revisor och en suppleant för denne
att jämte de å bolagsstämma valda
revisorerna deltaga i granskningen.

Föreslagen lydelse:

För granskning---auktorise rad

revisor.

Därutöver skall av bank- och fondinspektionen
för enahanda tid utses
en revisor att jämte de å bolagsstämma
valda revisorerna deltaga i
granskningen.

§ 11.

Ordinarie bolagsstämma hålles i
Stockholm en gång årligen under februari
eller mars månad.

ställande av verkställande direktör
och vice verkställande direktör skall
gälla den mening, varom åtta av styrelsens
ledamöter förena sig.

§ 9.

(= AB Industrikredit)

§ 10.

För granskning — ---auktorise rad

revisor.

Därutöver skall av bank- och fondinspektionen
för enahanda tid utses
en revisor att jämte de å bolagsstämma
valda revisorerna deltaga i
granskningen.

§ 11.

(= AB Industrikredit)

55

Kungi. Maj:Is proposition nr 12b år 1962

AB Industrikredit AB Företag skredit

§ 12. § 12-Vid ordinarie bolagsstämma skola (= AB Industrikredit)
följande ärenden förekomma:

1) val av ordförande vid stämman; 2)

justering av röstlängden;

3) val av en eller två justeringsmän; 4)

fråga om stämman blivit behörigen
sammankallad;

5) föredragning av förvaltningsberättelsen
och revisionsberättelsen;

6) ärenden vilka enligt 126 § lagen
den 14 september 1944 om aktiebolag
skola förekomma å stämman;

7) fastställande av arvoden åt
styrelseledamöter och revisorer;

8) val av ordinarie styrelseledamöter; 9)

bestämmande av antalet styrelsesuppleanter
och val av sådana
suppleanter;

10) val av revisorer och revisorssuppleanter; 11)

övriga ärenden, vilka i behörig
ordning hänskjutits till stämman.

§ 13. § 13.

Vid bolagsstämma äger envar röst- (== AB Industrikredit)
berättigad rösta för fulla antalet av
honom ägda och företrädda aktier
utan begränsning i röstetalet. Vid omröstning
å stämma skall gälla att för
beslut om ändring i denna bolagsordning
eller om vinstutdelning skall —
utöver vad enligt lagen om aktiebolag
kräves för beslutets giltighet — fordras,
att beslutet biträdes av företrädare
för flertalet aktier inom vardera
aktieserien. Skulle yrkande framkomma
om olika utdelningsbelopp, skall
såsom stämmans beslut gälla att den
utdelning lämnas, som vunnit anslutning
från flertalet företrädda A-aktier,
eller den utdelning som samlat det
största antalet röster från företrädda
B-aktier, om sistnämnda utdelning är
lägre.

Beslut om att bolaget skall träda i
likvidation, i andra fall än då bolaget
enligt lag har att träda i likvidation,
skall — dock med iakttagande jäm -

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1962

AB Industrikredit AB Företagskredit

väl av bestämmelsen i 140 § första
stycket fjärde punkten i lagen om aktiebolag
— anses föreligga, om sådant
beslut biträtts av företrädare för flertalet
aktier inom endera aktieserien.

Ordförande å bolagsstämma väljes
varannan gång av A-aktieägarna och
varannan gång av B-aktieägarna.

Övriga beslut å bolagsstämma —
frånsett beslut i fråga om utseende av
revisor, som avses i 109 § lagen om
aktiebolag, eller angående bolagets
trädande i likvidation om skyldighet
därtill enligt lag uppkommit — vare
ej giltiga med mindre de biträtts av
företrädare för mer än hälften av aktiekapitalet.
Uppställer lagen om aktiebolag
strängare villkor för besluts
giltighet, skall jämväl detta iakttagas.

§ 14.

Beslut om ändring i bolagsordningen
är icke giltigt med mindre det blivit
av Kungl. Maj :t godkänt.

§ 15.

Lån må ej beviljas med mindre ändamålet
med lånet finnes ägnat att
befordra en sund utveckling av det
företag, för vilket lånet är avsett.

Lånetiden skall bestämmas till viss
tid, högst 20 år. överstiger tiden ett
år, skall låntagaren i regel vara ålagd
skyldighet att gälda lånet genom avbetalningar
enligt fastställd plan.

§ 16.

Gällande lydelse:

För lån från bolaget skall vara
ställd betryggande säkerhet i form av
pant eller borgen.

Pant skall utgöras av inteckning i
fast egendom eller tomträtt liggande
inom 50 procent av det värde, till vilket
styrelsen uppskattat den fasta
egendomen eller den till tomträtten
hörande byggnaden. Borgen skall vara
tecknad av staten, kommun eller
därmed jämförlig samfällighet eller
bank.

Utan hinder av vad i andra stycket

§ 14.

(= AB Industrikredit)

§ 15.

(= AB Industrikredit)

§ 16.

Bolaget må icke bevilja kredit,
utan att säkerhet som av bolaget prövas
betryggande ställes antingen i
fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt
jämväl mot annan än den,
åt vilken krediten beviljas.

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1962

AB Industrikredit

AB Företag skredit

sägs må mot annan säkerhet, som
finnes betryggande, utlämnas lån intill
ett sammanlagt belopp motsvarande
summan av bolagets eget kapital
och garantifond.

Föreslagen lydelse:

För lån---eller borgen.

Pant skall utgöras av inteckning i
fast egendom eller tomträtt liggande
inom 60 procent av det värde, till vilket
styrelsen uppskattat den fasta
egendomen eller den till tomträtten
hörande byggnaden. Borgen skall vara
tecknad av staten, kommun eller
därmed jämförlig samfällighet eller
bank.

Bolaget skall ägna särskild upp- (= AB Industrikredit)
märksamhet däråt, att icke åt samma
eller med varandra i väsentlig ekonomisk
intressegemenskap förbundna
låntagare beviljas lån i sådan omfattning,
att därav kan uppkomma fara
för bolagets säkerhet. Med lån skall
härvid jämställas borgen och annan
garantiförpliktelse till bolaget ävensom
av bolaget ingången garantiförpliktelse
för låntagare.

Gällande lydelse:

Till säkerhet för sådan bolagets Till säkerhet---motsvarande

egen upplåning — bortsett från för- belopp.

lagslån — som avtalats på längre tid Lånereverserna jämte--- — aro

än sex månader, skola pantförskrivas erforderliga.

till bolaget utgivna lånereverser med I garantifonden---stycke an för

dessa enligt § 16 ställd säkerhet, givits.

Sålunda pantsatta lånereversers sam- Av bolaget utgiven revers, for vilinanlagda
kapitalbelopp skall vid var- ken pant ställts enligt denna paraje
tid uppgå till minst sammanlagda graf, skall förses med bevis därom av
kapitalbeloppet av bolagets uteståen- det i andra stycket omförmälda omde
skuld på grund av nyssnämnda budet.
upplåning. I panten ingående lånerevers
må interimistiskt utbytas mot
tillgodohavande hos svenskt bankaktiebolag
av motsvarande belopp.

Lånereverserna jämte säkerheter
skola överlämnas till ett av bank- och
fondinspektionen förordnat ombud,

§ 17.

§ 17.

§ 18.

§ 18.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1962

AB Industrikredit

som skall omhänderha handlingarna
för panthavarnas räkning i enlighet
med de närmare föreskrifter som må
av inspektionen meddelas. Ombudet
skall ha tillgång till bolagets räkenskaper
och andra handlingar samt
äga att av bolagets styrelse, verkställande
direktör och revisorer erhålla
de upplysningar, som för uppdragets
fullgörande äro erforderliga.

I garantifonden ingående värdehandlingar
samt av bolaget utfärdade
men icke utelöpande obligationer
ävensom blanketter till obligationer
skola förvaras på samma sätt, som i
nästföregående stycke angivits.

Föreslagen lydelse:

Till säkerhet---motsvarande

belopp.

Lånereverserna jämte---äro

erforderliga.

I garantifonden — ---stycke an givits.

Av bolaget utgiven revers, för vilken
pant ställts enligt denna paragraf,
skall förses med bevis därom av
det i andra stycket omförmälda ombudet.

§ 19.

Gällande lydelse:

Bolaget må upplåna medel till ett
belopp motsvarande högst åtta gånger
summan av bolagets eget kapital och
garantifond.

Vid tillämpningen av bestämmelserna
i föregående stycke skall bolagets
skuld på grund av utgivna förlagsbevis
— i den mån betalning för
dem icke kan av långivaren krävas
förrän tidigast efter två år — icke anses
såsom upplåning utan skall till
ett belopp, motsvarande förlagsbevisens
nominella värde, dock högst
hälften av bolagets aktiekapital, likställas
med bolagets eget kapital.

Föreslagen lydelse:

Bolaget må upplåna medel eller
ikläda sig garantiförpliktelser till ett
belopp motsvarande högst tio gånger

AB Företag skredit

§ 19.

Bolaget må upplåna medel eller
ikläda sig garantiförpliktelser till ett
belopp motsvarande högst sex gånger
summan av bolagets eget kapital och
garantifond.

Vid tillämpningen--- — eget ka pital.

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1962

AB Industrikredit AB Företag skredit

summan av bolagets eget kapital och
garantifond.

Vid tillämpningen---eget ka pital.

§ 20.

Lån må icke annat än undantagsvis
och i en omfattning, som icke kan
äventyra bolagets likviditet, utlämnas
för längre tid än som tidigaste förfallodag
för bolagets däremot svarande
upplåning betingar.

§ 21.

Har bolaget övertagit egendom till
skyddande av fordran skall egendomen
åter avyttras så snart lämpligen
kan ske och senast då avyttring kan
äga rum utan förlust för bolaget.

§ 22.

Vad i denna bolagsordning stadgas
angående lån skall i tillämpliga delar
gälla även garantiförpliktelse, som
bolaget ikläder sig.

§ 23.

Meddelanden till aktieägarna skola
ske genom rekommenderade brev,
kallelse till bolagsstämma senast två
veckor före ordinarie och senast en
vecka före extra stämma.

§ 20.

(= AB Industrikredit)

§ 21.

(= AB Industrikredit)

§ 22.

(= AB Industrikredit)

§ 23.

(= AB Industrikredit)

§ 24. § 24.

Bolagets aktier må ej genom teck- (= AB Industrikredit)
ning eller överlåtelse förvärvas av utländsk
medborgare, samfällighet eller
stiftelse, av svenskt handelsbolag,
vari finnes utländsk bolagsman, av
svensk ekonomisk förening, av
svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må
ställas till innehavaren, eller av annat
svenskt aktiebolag, i vars bolagsordning
ej intagits förbehåll, som omförmäles
i 2 § lagen den 30 maj 1916
om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag, dock att utan
hinder av förbehållet bolagets aktier
må förvärvas av svenskt bolag eller
svensk förening, som avses i 18 §
nämnda lag.

60

Kungl. Maj.ts proposition
AB Industrikredit
§ 25.

Har aktie övergått till någon, som (=
icke förut är ägare av aktie av samma
serie i bolaget, skall aktien ofördröj
ligen hembjudas övriga aktieägare
till inlösen genom skriftlig anmälan
hos bolagets styrelse. Åtkomsten
av aktien skall därvid styrkas.

När aktie sålunda hembjudits, skall
styrelsen eller verkställande direktören
därom genast underrätta bolagets
aktieägare på sätt om meddelanden
till aktieägarna är föreskrivet, med
anmodan till den, som önskar begagna
sig av lösningsrätten, att skriftligen
anmäla sig hos styrelsen inom en
månad, räknat från den dag anmälan
om hembudet inkom till styrelsen.
Underrättelsen skall innehålla uppgift
om den dag anmälan inkommit
till styrelsen.

Anmäla sig flera vilja lösa hembjuden
aktie, skall A-aktieägare äga företräde
att lösa hembjuden A-aktie
och B-aktieägare företräde att lösa
hembjuden B-aktie. Emellan innehavare
av aktier av samma serie skall
företrädesrätten bestämmas genom
lottning, verkställd genom notarius
publicus, dock att, därest samtidigt
flera aktier hembjudas, aktierna först
så långt ske kan skola fördelas bland
dem som vilja lösa i förhållande till
deras innehav av aktier i bolaget av
samma serie som dem, vilka hembjudits.
Därest ej inom stadgad tid någon
aktieägare anmäler sig vilja lösa
hembjuden aktie eller aktien ej
inom stadgad tid inlöses, äger den
som gjort hembudet bliva för aktien
registrerad.

Lösenbeloppet för aktie, som hembjudits,
skall utgöra aktiens verkliga
värde, vilket i brist på åsämjande
skall slutligt bestämmas av en nämnd
av tre skiljemän, varav de tvistande
utse vardera en och de sålunda utsedda
välja den tredje, som skall vara
ordförande i nämnden. Finnes i en
tvist flera parter å samma sida och
kunna de ej enas om valet av sin skiljeman,
skall denne utses av överståt -

nr 124 år 1962

AB Företagskredit
§ 25.

= AB Industrikredit)

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1962

AB Industrikredit AB Företagskredit

hållarämbetet i Stockholm. Detsamma
skall gälla därest av parterna utsedda
skiljemän ej kunna enas om
valet av ordförande i skiljenämnden.

Lösen för aktie skall erläggas senast
20 dagar efter lösenbeloppets
fastställande.

§ 26. § 26.
Bolaget skall stå under tillsyn av (= AB Industrikredit)
bank- och fondinspektionen.

Det åligger bolagets styrelse,
att när som helst för den befattningshavare
hos bank- och fondinspektionen,
som enligt av Kungl.

Maj :t meddelade bestämmelser har
att i sådant avseende företräda inspektionen,
samt för den särskilda
undersökning Kungl. Maj :t kan finna
för gott anställa, hålla bolagets kassa
och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper
och andra handlingar tillgängliga
för granskning; samt

att jämväl i övrigt meddela inspektionen
eller sådan befattningshavare
därstädes, som ovan sagts, alla de
upplysningar rörande bolaget, som av
dem äskas.

Har styrelse eller bolagsstämma
fattat beslut, vilket står i strid med
lag eller denna bolagsordning, eller
yppa sig eljest i fråga om bolagets
ledning sådana missförhållanden, att
verksamheten kan befaras bliva till
skada för det allmänna, skall inspektionen
därom göra anmälan till
Kungl. Maj :t.

§ 27.

Det åligger bolaget att till revisor
och ombud, som förordnas enligt § 10
eller § 18, utgiva ersättning med belopp,
som bank- och fondinspektionen
bestämmer.

§ 27.

(= AB Industrikredit)

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620391