Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

1

Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till sjukvårdslag;
given Stockholms slott den 9 mars 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till sjukvårdslag.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen framlägges förslag till författningsreglering, som
erfordras i anledning av den av 1961 års riksdag beslutade överflyttningen
från staten till landstingen av ansvaret för tjänsteläkarväsendet (prop. 181,
SU 186, rskr 394).

Förslaget innebär, att erforderliga lagbestämmelser inarbetats i sjukhuslagen,
som i samband därmed föreslås skola benämnas sjukvårdslagen.

I lagförslaget har landstingens ansvar som sjukvårdshuvudmän utvidgats
att i princip omfatta även hela den öppna sjukvården utanför sjukhus.
Den närmare regleringen av denna vård har dock begränsats till den som
meddelas av tjänsteläkare. I övrigt lämnas landstingen frihet att organisera
den öppna vården på sätt landstingen finner lämpligast. Såsom tjänsteläkare
skall i landstingskommun kunna anställas provinsialläkare, biträdande
provinsialläkare och extra provinsialläkare.

I regleringen av den öppna vården utanför sjukhus likställes landstingskommun
och landstingsfri stad. Tjänsteläkare i sådan stad benämnes stadsdistriktsläkare.
Ombesörjer stad som tillhör landstingskommun själv den
öppna läkarvården och blir behovet av sådan vård därigenom tillfredsställande
tillgodosett, skall staden ej ingå i landstingskommunens organisation
för denna vård. I stället skall beträffande sådan stad gälla vad som stadgas
om landstingsfri stad. Det förutsättes att städer med 15 000 invånare och däröver
själva skall handha den öppna vården.

Sjukvårdslagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1963, då tjänsteläkarväsendet
övertages av landstingen.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 122

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Förslag

till

Sjukvårdslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

1 mom. Varje landstingskommun och stad som ej tillhör landstingskommun
utgör ett sjukvårdsområde.

2 mom. Vad i denna lag sägs om landstingskommun skall, om ej annat
särskilt stadgas eller eljest framgår, gälla jämväl stad som ej tillhör landstingskommun.

3 mom. Bestämmelserna i denna lag gälla icke sådan vård av psykiskt
efterblivna, varom är särskilt stadgat.

2 §.

1 mom. Med sjukhus förstås i denna lag av landstingskommun driven anstalt
for ombesörjande av sådan vård för sjukdom, skada, kroppsfel eller
barnsbörd, som fordrar intagning på anstalt (sluten vård). Såsom sjukhus
skall dock ej anses tillfällig sjukvårdslokal för vård av sjuka, behäftade med
smittsam sjukdom.

Vård för sjukdom, skada, kroppsfel eller barnsbörd, som meddelas åt annan
än den som är intagen på sjukhus, benämnes öppen vård.

2 mom. Därest landstingskommun bidrager till driftkostnaderna för sjukvårdsanstalt
utan att likväl kunna anses driva den, äger Konungen förordna,
att denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter helt eller
delvis skola tillämpas på sjukvårdsanstalten.

Skyldighet att ombesörja sjukvård

3 §•

Landstingskommun åligger att för dem, vilka äro bosatta inom sjukvårdsområdet,
ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada,
kroppsfel och barnsbörd, i den mån icke annan drager försorg härom.

Enahanda skyldighet att ombesörja vård åvilar landstingskommun för
dem, som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara där bosatta, därest
behov av omedelbar vård föreligger. I sådant fall gäller dock skyldigheten

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

att bereda sluten vård endast så länge den vårdbehövande ej utan men kan
flyttas till sjukhus, där den landstingskommun, i vilken han är bosatt, förfogar
över vårdplatser.

4 §•

öppen vård på sjukhus må icke bedrivas på sådant sätt att den inkräktar
på den slutna vården.

För öppen läkarvård utanför sjukhus skall landstingskommun vara indelad
i läkardistrikt.

Tillsyn

5 §•

Högsta tillsynen över landstingskommuns sjukvårdande verksamhet utövas
av medicinalstyrelsen.

Anordnande av sjukhus in. m.

6 §•

1 mom. Sjukhus benämnes, om ej annat följer av vad nedan stadgas,
lasarett, därest det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare
eller lindrigare art, och sjukstuga, om det företrädesvis är avsett för mindre
krävande vård. Sjukstuga må vara försedd med högst trettio vårdplatser;
dock må utan hinder härav såsom särskild avdelning av sjukstuga anordnas
tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem och sjukhem.

2 mom. Sjukhus, som till huvudsaklig del är inrättat för vård av tuberkulossjuka,
benämnes sanatorium, om sjukhuset är avsett för vård av sadana
sjuka oberoende av vårdens art, och tuberkulossjukstuga, om det företrädesvis
är avsett för mindre krävande vård. Tuberkulossjukstuga må vara
försedd med högst fyrtio vårdplatser.

3 mom. Sjukhus, vilket till huvudsaklig del är inrättat för vård av sjuka,
behäftade med sådan smittsam sjukdom, som angives i epidemilagen, benämnes
epidemisjukhus, om sjukhuset är avsett för vård av dylika sjuka
oberoende av vårdens art, och epidemisjukstuga, om det företrädesvis är
avsett för mindre krävande vård. Epidemisjukstuga må vara försedd med
högst sextio vårdplatser.

U mom. Sjukhus, som är inrättat för vård av psykiskt sjuka och godkänts
för sådan vård enligt vad därom är särskilt stadgat, benämnes mentalsjukhus.

5 mom. Sjukhus, som är inrättat endast för förlossningsvård, benämnes
förlossningshem, om sjukhuset företrädesvis är avsett för mindre krävande
vård. Förlossningshem må vara försett med högst tio vårdplatser.

6 mom. Sjukhus benämnes sjukhem om det till huvudsaklig del är inrättat
för vård av

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

a) långvarigt kroppssjuka, vilka äro i behov av sjukhusvård främst i
form av personlig skötsel men icke lida av tuberkulos,

b) lättskötta psykiskt sjuka,

c) konvalescenter eller

d) vårdbehövande, jämförliga med de i a)—c) nämnda.

Såsom avdelning av sjukhem må förlossningshem inrättas.

7 §•

För vård av sjuka, behäftade med sådan smittsam sjukdom, som angives
i epidemilagen, skall, om ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
medgivit undantag, inom varje sjukvårdsområde finnas minst ett
epidemisjukhus eller en klinik å lasarett.

Sjukvårdsområde skall ock äga tillgång till lämpligt antal reservplatser
för vård av sjuka, som i första stycket sägs.

8 §.

Anläggning av sjukhus må icke påbörjas förrän sjukhusets förläggning
ävensom ritningar för sjukhuset godkänts i den ordning Konungen bestämmer.
Vad nu sagts skall gälla jämväl större till- eller ombyggnad av sjukhus.

Sj ukvår dsstyrelse

9 g.

1 mom. Ledningen av landstingskommuns sjukvårdande verksamhet enligt
denna lag utövas av sådan nämnd eller styrelse, som avses i 53 § landstingslagen
och som här benämnes sjukvårdsstyrelse.

1 stad, som ej tillhör landstingskommun, skall för ledningen av stadens
sjukvårdande verksamhet enligt denna lag finnas en särskild sjukvårdsstyrelse.
Ledamöter och suppleanter i sjukvårdsstyrelsen väljas av stadsfullmäktige
till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock
icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt därest det begäres av
minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga
väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om
förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av
suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken
suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

2 mom. Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse, vid vilket sjukvårdsärende
av större vikt är avsett att förekomma, skall beroende på ärendets
art kallas antingen en överläkare eller en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare
med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i
besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet. Styrelsen skall för

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

viss tid utse en överläkare och en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare
inom sjukvårdsområdet att stå till förfogande för detta ändamål.

Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse i stad som ej tillhör landstingskommun
skola vidare kallas sjukvårdsdirektör, om sådan finnes, samt
förste stadsläkaren eller motsvarande läkare, så ock efter stadsfullmäktiges
bestämmande annan, som har att inför stadens styrelse föredraga
sjukvårdsärenden. De äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten
samt få sin mening antecknad till protokollet.

3 mom. Beträffande sjukvårdsstyrelse i annan stad, som ej tillhör landstingskommun,
än Stockholm skola bestämmelserna i 32—42 §§ kommunallagen
avseende kommunens styrelse ävensom i 45 § andra och tredje styckena
samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning,
dock att det ej är erforderligt, att protokoll upptager annat än förteckning
å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

I fråga om sjukvårdsstyrelsen i Stockholm skola bestämmelserna i 51 §
kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte, utöver vad i 1 och
2 mom. sägs, skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena
i sagda lag föreskriva. Protokoll, som föres vid sjukvårdsstyrelsens
sammanträde, behöver dock ej upptaga annat än förteckning a närvarande
ledamöter och beslutet i varje ärende.

4 mom. Drives sjukhus gemensamt av landstingskommun och stad, som
ej tillhör landstingskommun, eller av flera landstingskommuner eller städer,
som nyss sagts, äger Konungen medgiva att särskild styrelse utses för
att fullgöra de åligganden, som eljest ankomma på sjukvårdsstyrelse.

10 §.

Sjukvårdsstyrelse har att med uppmärksamhet följa sjukvårdens behov
och utveckling samt att för landstinget eller stadsfullmäktige framlägga de
förslag rörande sjukvården som finnas påkallade. Styrelsen skall verka för
främjande av största möjliga planmässighet i sjukvården.

Direktion för sjukhus

11 §.

1 mom. Närmast under sjukvårdsstyrelsen utövas tillsynen vid och ansvaret
för förvaltningen av sjukhus av en direktion. Direktion må vara
gemensam för två eller flera sjukhus och kan utöver sjukhusförvaltning
anförtros andra motsvarande uppgifter inom sjukvården.

Landsting äger besluta, att sjukvårdsstyrelsen skall utgöra direktion. I
stad som icke tillhör landstingskommun äger stadsfullmäktige motsvarande
befogenhet.

2 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild direktion väljas av lands -

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

tinget eller stadsfullmäktige till det antal landstinget eller stadsfullmäktige
bestämmer. Antalet ledamöter må dock icke vara under tre. Vid valet skall
tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till
tjänstgöring.

3 mom. Den som ej är valbar till ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse
kan icke väljas till ledamot eller suppleant i direktion. Ej heller
må därtill utses sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare eller sjukhusintendent
vid direktionen underställt sjukhus eller sjukvårdsdirektör som är
högsta förvaltningschef för sådant sjukhus.

I nästföregående stycke nämnd befattningshavare må ej såsom ledamot
eller suppleant i sjukvårdsstyrelse, som utgör direktion, deltaga i handläggning
av ärende, vilket ankommer på direktion.

4 mom. Beträffande särskilt utsedd direktion skola, med de avvikelser
som framgå av vad i 2, 3 och 5 mom. stadgas, följande bestämmelser äga
motsvarande tillämpning, nämligen

för direktion i landstingskommun vad i 43, 44 och 46—51 §§ landstingslagen
är föreskrivet med avseende å förvaltningsutskottet och i 53 § 1 mom.
tredje stycket samma lag i fråga om där avsedd styrelse samt

för direktion i annan stad, som ej tillhör landstingskommun, än Stockholm
vad i 32, 33 och 35—42 §§ kommunallagen är föreskrivet med avseende
å kommunens styrelse samt i 45 § andra och tredje styckena samma lag
i fråga om där avsedd nämnd.

För särskilt utsedd direktion i Stockholm skola bestämmelserna i 51 §
kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte, utöver vad i 2, 3
och 5 mom. sägs samt i 12 § stadgas, skall gälla vad stadsfullmäktige med
iakttagande av stadgandena i sagda lag föreskriva.

5 mom. Består direktion av tre ledamöter, är den beslutför, då två ledamöter
närvara och äro om beslutet ense. Protokoll, som föres vid direktions
sammanträde, behöver ej upptaga annat än förteckning å närvarande
ledamöter samt beslutet i varje ärende.

6 mom. Konungen äger för särskilt fall medgiva undantag från bestämmelserna
i denna paragraf.

12 §.

Till sammanträde med direktionen skola landstingsdirektör eller sjukvårdsdirektör
samt sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare och sjukhusintendent
kallas med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten
samt att få sin mening antecknad till protokollet.

Enahanda befogenhet tillkommer ock överläkare, sjukstuguläkare och
sjukhemsläkare, envar såvitt angår sjukvården å det sjukhus eller den avdelning
därav som anförtrotts honom, ävensom, såvitt angår sjukvårdspersonalen,
den som närmast under sjukhusdirektör eller styresman handlägger
frågor rörande denna personal.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl då sjukvårdsstyrelse
fullgör åliggande som direktion.

Tjänstemän i sjukhusledningen

13 §.

1 mom. Ledningen av sjukhus utövas under direktionen av en särskilt
tillsatt sjukhusdirektör eller en läkare vid sjukhuset såsom styresman. Vid
sjukhus med styresman skall dock ledningen av den ekonomiska förvaltningen
tillkomma en sjukhusinlendent. Utses annan än läkare till sjukhusdirektör,
skall en läkare vid sjukhuset förordnas att såsom chefsläkare biträda
sjukhusdirektören i medicinska angelägenheter.

Sjukhusdirektör och sjukhusintendent tillsättas och entledigas av sjukvårdsstyrelsen
efter direktionens hörande. Styresman är den läkare, som
ansvarar för sjukvårdens handhavande å sjukhuset, eller, om fleia sadana
läkare finnas, den av dem som förordnas till styresman. Dylikt förordnande
meddelas, efter förslag av direktionen, av sjukvårdsstyrelsen för viss tid
eller tills vidare. I samma ordning utses chefsläkare för viss tid, högst fyra
år, varvid dock sjukhusets överläkare, om flera sådana finnas, skola beredas
tillfälle att yttra sig över direktionens förslag.

2 mom. Om särskilda skäl äro därtill, må flera sjukhus ställas under ledning
av en sjukhusdirektör eller en styresman. Sjukhusintendent må ock
vara gemensam för flera sjukhus.

Sjukvårdsstyrelsen må besluta, att sjukhusintendent icke skall tillsättas
vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem eller
sjukhem. Finnes icke sjukhusintendent vid sådant sjukhus, ankommer
på sjukvårdsstyrelsen att bestämma, huru de åligganden som eljest tillkomma
sjukhusintendent skola fullgöras.

14 §.

Har inom landstingskommun anställts sjukvårdsdirektör såsom högsta
chef närmast under sjukvårdsstyrelsen för förvaltning av sjukvården, skola
sjukhusdirektör, styresman och sjukhusintendent handhava sin förvaltning
under sjukvårdsdirektörens ledning.

Sjukvårdsdirektör må i den omfattning och ordning Konungen bestämmer
tilläggas uppgifter, som eljest ankomma på direktion, sjukhusdirektör, styresman
eller sjukhusintendent.

Efter sjukvårdsstyrelsens bestämmande må befattningshavare, som anställts
såsom biträde åt sjukvårdsdirektören, självständigt fullgöra vissa på
sjukvårdsdirektör ankommande uppgifter.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

Läkare

15 §.

I varje läkardistrikt i landstingskommun skall, om ej sådant fall föreligger
som avses i 31 §, finnas minst en provinsialläkare.

Härjämte må i läkardistrikt anställas biträdande provinsialläkare och
extra provinsialläkare.

I stad som ej tillhör landstingskommun skall finnas minst en stadsdistriktsläkare
i varje läkardistrikt.

16 §.

1 mom. Vid varje sjukhus eller, om sjukhuset är uppdelat
vid varje klinik, skall finnas läkare, som har att ansvara för
behöriga och ändamålsenliga handhavande.

på kliniker,
sjukvårdens

2 mom. Läkare som avses i 1 mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och epidemisjukhus, så ock vid mentalsjukhus
som är inrättat huvudsakligen för mera krävande vård eller är försett
med flera än etthundrafemtio vårdplatser, överläkare,

2) vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga siukstuauläkare
samt

3) vid sjukhem sjukhemslåkare eller, om medicinalstyrelsen efter framställning
av sjukvårdsstyrelsen så förordnat, överläkare.

Såvida ej annat föreskrives, skall vad i denna lag och med stöd därav
meddelade bestämmelser stadgas om sjukstuguläkare jämväl äga tillämpning
å motsvarande läkare vid sådant mentalsjukhus, där överläkare ej
finnes, och vad om sjukhemslåkare stadgas äga tillämpning å motsvarande
läkare vid förlossningshem.

Överläkare må även anställas med uppgift att verkställa undersökningar
eller meddela behandling av speciell art utan att särskild klinik inrättas för
ändamålet. De i lagen för verksamheten å klinik meddelade bestämmelserna
skola i tillämpliga delar gälla jämväl verksamhet, vilken förestås av
överläkare som nu sagts.

3 mom. För fullgörande av viss del av överläkares åligganden må anställas
biträdande överläkare. Därjämte må för biträde i sjukvården anställas
underläkare och extra läkare.

Om särskilda skäl föranleda det, må extra läkare anställas med uppgift
att fullgöra åligganden som ankomma på överläkare; och skall, om ej annat
föreskrives, vad om överläkare stadgas äga tillämpning å sådan läkare, dock
med undantag för de föreskrifter som gälla tjänstens tillsättning.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

17 §.

Tjänst för läkare som avses i 15 § må ej inrättas utan att medgivande
därtill inhämtats av medicinalstyrelsen. Sådant medgivande erfordras jämväl
för att inrätta tjänst såsom överläkare, biträdande överläkare, underläkare
eller extra läkare. Utan medgivande må dock för en tid av högst tre
månader under samma kalenderår läkare som avses i 15 § anställas såsom
extra läkare å sjukhus samt läkare som avses i 16 § anställas såsom extra
provinsialläkare.

Medgivande att inrätta annan tjänst än såsom provinsialläkare eller överläkare
må, när skäl äro därtill, begränsas till tiden. Medgivande att inrätta
tjänst såsom extra provinsialläkare eller extra läkare må lämnas allenast
för begränsad tid.

18 §.

1 mom. Provinsialläkare utnämnes av Konungen.

När provinsialläkartj änst skall tillsättas, åligger det medicinalstyrelsen
att, i den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med
avseende å förtjänst och skicklighet främsta sökandena i den ordning de
anses böra komma i fråga till tjänsten. Medicinalstyrelsen skall bereda
sjukvårdsstyrelsen tillfälle att yttra sig över förslaget, varefter medicinalstyrelsen
har att avgiva förord till förmån för någon av de på förslaget uppförda
sökandena.

2 mom. Biträdande provinsialläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för
viss tid eller tills vidare.

När tjänst som biträdande provinsialläkare skall tillsättas, åligger det
sakkunniga, vilka utses i den ordning Konungen föreskriver, att under
iakttagande av de i 1 mom. angivna befordringsgrunderna på förslag uppföra
de tre främsta sökandena i den ordning de anses böra komma i fråga
till tjänsten.

Sedan förslag upprättats, har sjukvårdsstyrelsen, efter hörande av den
provinsialläkare, som innehavaren av tjänsten närmast skall vara underställd,
att till biträdande provinsialläkare förordna en av de sökande, som
uppförts på förslag.

3 mom. Extra provinsialläkare förordnas på viss tid av sjukvårdsstyrelsen,
dock att beträffande den som icke äger behörighet att utöva läkaryrket
förordnande meddelas av medicinalstyrelsen eller efter styrelsens bemyndigande
av sjukvårdsstyrelsen. Vid meddelande av förordnande skall, om
ej medicinalstyrelsen medgivit undantag eller fråga är om förordnande, som
enligt 17 § må meddelas utan medicinalstyrelsens medgivande, förfaras på
sätt är stadgat i 2 mom.

19 §.

Stadsdistriktsläkare i stad som ej tillhör landstingskommun antages av
sjukvårdsstyrelsen, om ej stadsfullmäktige förbehållit sig detta.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

20 §.

1 mom. Överläkare utnämnes av Konungen.

När överläkartjänst skall tillsättas, åligger det medicinalstyrelsen att, i
den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med avseende
å förtjänst och skicklighet främsta sökandena i den ordning de anses
böra komma i fråga till tjänsten. Kan sökande inom det område som
tjänsten avser åberopa framstående skicklighet, ådagalagd genom berömvärd
tjänstgöring å sjukhus, eller grundlig utbildning eller väl vitsordat
vetenskapligt forskningsarbete, skall särskild hänsyn tagas därtill.

Sedan förslag upprättats, äger sjukvårdsstyrelsen efter direktionens hörande
avgiva förord till förmån för någon av de på förslaget uppförda sökandena.

2 mom. Biträdande överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för viss
tid. Förordnande skall meddelas för sex år, såvida ej särskilda skäl föranleda
förordnande för kortare tid. Om ej medicinalstyrelsen föreskriver annat,
må förordnande förlängas med högst sex år varje gång.

När tjänst som biträdande överläkare skall tillsättas, åligger det sakkunniga,
vilka utses i den ordning Konungen föreskriver, att under iakttagande
av de i 1 mom. angivna befordringsgrunderna på förslag uppföra de
tre främsta sökandena i den ordning de anses böra komma i fråga till
tjänsten.

Sedan förslag upprättats, har sjukvårdsstyrelsen, efter hörande av den
överläkare, som innehavaren av tjänsten närmast skall vara underställd,
och direktionen för sjukhuset, att till biträdande överläkare förordna en
av de sökande, som uppförts på förslag.

3 mom. Sjukstuguläkare och sjukhemsläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen
tills vidare.

Vid tillsättning av tjänst som sjukstuguläkare eller som sjukhemsläkare
vid sjukhem med flera än sextio vårdplatser förfares, om ej medicinalstyrelsen
medgivit undantag, i tillämpliga delar på sätt är stadgat i 2 mom.

4 mom. Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för högst tre år.
Vid tillsättning av tjänst -som underläkare förfares i tillämpliga delar på
sätt är stadgat i 2 mom.

Har förordnande meddelats för kortare tid än tre år, må förordnandet
förlängas så, att den sammanlagda tiden för förordnandet kommer att uppgå
till högst tre år. Utöver vad nu sagts må förlängning av förordnande såsom
underläkare icke ske utan medicinalstyrelsens medgivande.

Medicinalstyrelsen äger föreskriva, att förordnande å viss underläkartjänst
må meddelas endast för kortare tid än tre år och att den, som under
tre år innehaft underläkartjänst, ej må förordnas å annan sådan tjänst vid
samma klinik eller, därest sjukhuset ej är uppdelat på kliniker, vid samma
sjukhus.

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

5 mom. Extra läkare, som skall fullgöx-a åligganden vilka ankomma på
överläkare, tillsättes av medicinalstyrelsen genom förordnande på viss tid.
Annan extra läkare förordnas på viss tid av sjukvårdsstyrelsen, dock att
beträffande den som icke äger behörighet att utöva läkaryrket förordnande
meddelas av medicinalstyrelsen eller efter styrelsens bemyndigande av sjukvårdsstyrelsen.
När sjukvårdsstyrelse förordnar extra läkare skall, om ej
medicinalstyrelsen medgivit undantag eller fråga är om förordnande, som
enligt 17 § må meddelas utan medicinalstyrelsens medgivande, förfaras på
sätt är stadgat i 2 mom.

21 §.

Föreligger inom läkardistrikt eller vid sjukhus behov av att för särskilda
sjukvårdsuppgifter konsultera annan läkare än sådan som avses i 15 ellei
16 §, må dylik läkare (konsultläkare) stadigvarande knytas till läkardistriktet
eller sjukhuset genom förordnande av sjukvårdsstyrelsen.

22 §.

Har medicinalstyrelsen vidtagit åtgärd för att ställa läkare under atal föi
fel eller försummelse i tjänsten och är felet eller försummelsen av sådan
beskaffenhet, att det för sjukvårdens behöriga uppehållande finnes nödigt
att försätta läkaren ur tjänstgöring, äger medicinalstyrelsen med omedelbar
verkan avstänga honom från utövning av tjänsten, dock icke längre än till
dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger.

Övrig personal

23 §.

Förutom befattningshavare som i det föregående sagts skall för den sjukvårdande
verksamheten finnas anställd den personal, som erfordras för att
god vård skall kunna meddelas.

Intagning på sjukhus in. m.

24 §.

Om intagning på sjukhus beslutar vederbörande överläkare, sjukstuguläkare
eller sjukhemsläkare. Denne äger vid behov överlåta sin beslutanderätt
på annan vid sjukhuset anställd läkare. I fråga om intagning på mentalsjukhus
är särskilt stadgat.

Vad i första stycket stadgas om intagning på sjukhus skall, om ej annat är

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

särskilt föreskrivet, äga motsvarande tillämpning beträffande utskrivning
av intagen person.

25 §.

1 mom. På sjukhus ma intagas endast den som är i behov av vård eller
observation på sjukhus.

Intagning må ej äga rum för annan vård eller observation än sådan, varför
sjukhuset är avsett, med mindre särskilt trängande omständigheter äro
därtill.

Utan sjukvårdsstyrelsens medgivande må på sjukhus ej heller intagas
annan än den, för vilken landstingskommunen jämlikt denna lag eller enligt
avtal har att ombesörja sluten vård.

2 mom. Utan sådan prövning av vårdbehovet, som avses i 1 mom., skall
intagning ske av

1) den som av läkare förklarats behäftad med eller misstänkes vara behäftad
med sådan smittsam sjukdom, som angives i epidemilagen,

2) den som jämlikt lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
erhållit föreskrift eller anmaning att låta sig intagas till vård på
sjukhus eller beträffande vilken förordnande om intagning meddelats jämlikt
nyssnämnda lag samt

3) den som söker inträde på sjukhem, till vilket han hänvisats av läkare,
som sjukvårdsstyrelsen bemyndigat att meddela dylik hänvisning.

3 mom. Har läkare enligt sjukvårdsstyrelsens bemyndigande hänvisat
någon till intagning på sjukhus med angivande att vårdbehovet är trängande,
skall denne utan vidare prövning omedelbart intagas, även om det fastställda
antalet vårdplatser därigenom överskrides.

4 mom. Om sjukhus är uppdelat på kliniker, skall vad i denna paragraf
sägs om sjukhus äga motsvarande tillämpning å klinik.

26 §.

Sjukvårdsstyrelse äger föreskriva, att intagning på visst sjukhem må ske
vindast efter ansökan som gjorts i den ordning styrelsen bestämt.

Vårdavgift in. in.

27 §.

Den som driver sjukhus äger bestämma efter vilka grunder och till vilket
belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård,
dock att beträffande vårdavgift, som det jämlikt lagen om socialhjälp eller
barnavårdslagen åligger kommun att vidkännas, skall gälla vad i sagda lagar
finnes stadgat.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Sättes vårdavgift till lägre belopp för sjuka från det egna sjukvårdsområdet
än för andra sjuka, må ej till sistnämnda grupp hänföras den, som vid
intagningen är bosatt inom sjukvårdsområdet.

Vårdavgift må ej uttagas för vård och underhåll på allmän sal av den, som
enligt epidemilagen eller lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll på
sjukhus.

28 §.

Den, som intages på sjukhus och som själv har att svara för vårdavgiften
eller del därav, är pliktig att i förskott inbetala vårdavgift för femton dagar
åt gången. I stället för förskottsbetalning må lämnas av sjukhusintendenten
eller motsvarande tjänsteman godkänd ansvarsförbindelse för sagda avgift.

I fall då skyndsam vård är av nöden eller intagning på mentalsjukhus begäres
av annan än den sjuke själv, skall intagning på allmän sal ske utan
hinder av att vårdavgiften ej inbetalats i förskott och att godtagbar ansvarsförbindelse
saknas; och skall i sådant fall vårdavgiften inbetalas eller ansvarsförbindelsen
tillhandahållas så snart ske kan efter intagningen.

Förskottsbetalning eller ansvarsförbindelse må ej heller krävas vid intagning
av försvaret tillhörande personal, för vilken vårdavgiften enligt vad
därom är särskilt stadgat skall gäldas av statsverket.

29 §.

Vid sjukhus anställd befattningshavare må icke mottaga särskild ersättning
för undersökning, behandling eller skötsel av där intagen person eller
för åtgärd, som står i omedelbart samband med intagning på eller utskrivning
från sjukhuset. Vad nu sagts gäller dock icke med avseende å åtgärd,
som vidtagits vid läkares besök hos den sjuke utanför sjukhuset. För öppen
vård på sjukhus må läkare efter överenskommelse med landstingskommunen
uttaga särskild ersättning av den vårdsökande.

För öppen vård utanför sjukhus må provinsialläkare, biträdande provinsialläkare
och extra provinsialläkare samt vikarie för sådan läkare ej uttaga
högre ersättning av den vårdsökande än som följer av överenskommelse med
landstingskommunen.

Särskilda bestämmelser

30 §.

I anslutning till mentalsjukhus må för där intagna sjuka anordnas vård
i enskilt hem. Sådan vård benämnes kontrollerad familjevård.

Innan kontrollerad familjevård anordnas, skall plan för densamma fastställas
av medicinalstyrelsen, som äger meddela de föreskrifter för verksamheten,
vilka må finnas erforderliga.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

31 §.

Ombesörjer stad som tillhör landstingskommun själv den öppna läkarvård
utanför sjukhus, som eljest skulle hava ålegat landstingskommunen,
skall vad i denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter stadgas beträffande
stad som ej tillhör landstingskommun i tillämpliga delar lända
till efterrättelse; dock skall vad om sjukvårdsstyrelse sägs i stället gälla
hälsovårdsnämnden. Sådan stad utgör ett läkardistrikt, såvida staden ej
enligt särskilt beslut skall vara indelad i flera distrikt.

32 §.

Driver kommun som tillhör landstingskommun anstalt, vilken är inrättad
för ombesörjande av sluten vård, skall i fråga om sådan anstalt vad i denna
lag och med stöd därav meddelade föreskrifter stadgas i tillämpliga delar
lända till efterrättelse. Konungen äger beträffande anstalt som nu sagts medgiva
de undantag från lagens bestämmelser, som finnas erforderliga.

Kommunens fullmäktige må beträffande anstalt som avses i första
stycket utan hinder av vad i denna lag sägs uppdraga åt kommunal nämnd
att vara sjukvårdsstyrelse och direktion.

33 §.

1 mom. Beträffande sjukhus där undervisning för blivande läkare eller
barnmorskor bedrives eller avses skola bedrivas må Konungen meddela
från denna lag avvikande föreskrifter.

2 mom. På framställning av sjukvårdsstyrelse äger Konungen medgiva
de undantag från bestämmelserna i denna lag, som befinnas påkallade i
samband med att huvudmannaskapet för sjukvårdsanstalt övergår från
staten till landstingskommun.

3 mom. I fråga om vård å epileptikeranstalt gäller lagen allenast i den mån
särskilda bestämmelser icke meddelats.

34 §.

1 mom. Talan mot sjukvårdsstyrelses beslut, varigenom läkartjänst tillsättes,
föres genom besvär hos medicinalstyrelsen. Besvären skola hava
inkommit till medicinalstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd
justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å landstingskommunens
anslagstavla. Vid prövning av besvären må jämväl de sakkunnigas
förslag avseende tjänsten komma under bedömande.

Om besvär över annat beslut av sjukvårdsstyrelse och beslut av direktion
gällei vad som stadgas i landstingslagen, kommunallagen eller kommunallagen
för Stockholm.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs om besvär över direktions beslut skall äga
motsvarande tillämpning beträffande sådana beslut av sjukvårdsdirektör
eller i 14 § tredje stycket avsedd befattningshavare som, därest befattning

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

såsom sjukvårdsdirektör icke funnes inrättad, det skulle ankomma på direktion
att fatta.

35 §.

Ledamot och suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion ävensom den,
vilken är anställd i den sjukvårdande verksamhet som avses i denna lag,
må ej till obehörig yppa något om patients sjukdom eller personliga förhållanden
i övrigt, om vilka han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap.

36 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela föreskrifter
om särskilda villkor för behörighet till läkartjänst, så ock närmare
bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, då sjukhuslagen den 17 april
1959 (nr 112) och förordningen den 3 juni 1955 (nr 350) om distriktsbarnmorskor
upphöra att gälla.

Konungen äger förordna, att bestämmelserna i den nya lagen icke skola
vara tillämpliga på sjukvårdsanstalt vid ålderdomshem.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

2. Har överläkare jämlikt 11 § första stycket reglementet den 20 december
1940 (nr 1047) för Stockholms stads sjukhus tillsatts av Konungen
medelst förordnande på viss tid, skall förordnandet gälla till dess det utlöpt.
Förordnande för sådan överläkare må ock, därest sjukvårdsstyrelsen
gör framställning därom, av Konungen förlängas utan att tjänsten kungöres
ledig. Vid framställningen skall fogas förklaring av tjänstens innehavare,
att han är villig att mottaga nytt förordnande. Tiden för förnyat
förordnande skall, om ej särskilda skäl föranleda annat, utgöra sex år, räknat
från och med månaden näst efter den, under vilken förordnandet meddelats.

3. Har för sjukvård ansvarig läkare jämlikt äldre bestämmelser tillsatts
av sjukvårdsberedning eller sjukvårdsstyrelse genom förordnande för viss
tid, skall förordnandet gälla till dess det utlöpt. Vad nu sagts skall ock äga
tillämpning beträffande förordnande såsom biträdande läkare eller förste
läkare vid mentalsjukhus.

4. Om ej annat föreskrivits, skola den 30 juni 1963 inrättade provinsialoch
extra provinsialläkardistrikt utgöra läkardistrikt enligt denna lag.

5. Provinsialläkare, som före den 1 april 1963 förklarat sig villig att övergå

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

såsom provinsialläkare i landstingskommuns tjänst, skall anses såsom provinsialläkare
enligt denna lag.

6. Stadsläkare och stadsdistriktsläkare i stad, som tillhör landstingskommun,
så ock köpings- och municipalläkare må utnämnas till provinsialläkare
inom landstingskommunen utan att den i 18 § 1 mom. andra stycket
stadgade ordningen iakttages.

7. Biträdande provinsialläkare i lönegraden Ae 19 må, utan att den i 18 §
2 mom. andra och tredje styckena stadgade ordningen iakttages, förordnas
till biträdande provinsialläkare enligt denna lag.

8. Före den 1 juli 1963 tillsatt stadsdistriktsläkare skall anses såsom
stadsdistriktsläkare enligt denna lag. Vad nu sagts skall, om ej Konungen
bestämmer annat, jämväl gälla före sagda dag tillsatt stadsläkare, som har
till tjänsteåliggande att meddela enskild sjukvård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

17

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
9 mars 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ny sjukvårdslag
samt anför därvid följande.

Genom bifall till propositionen 1961:181 har riksdagen beslutat bl. a.,
att huvudmannaskapet för tjänsteläkarväsendet skall, i den omfattning
och på de villkor som anges i propositionen, överföras till landstingen från
och med den 1 juli 1963.

Den beslutade överflyttningen från staten till landstingen av ansvaret
för tjänsteläkarväsendet förutsätter lagstiftningsåtgärder. Landstingens nya
ansvar måste sålunda lagfästas. Vidare krävs bestämmelser bl. a. om den
statliga tillsynen och samordningen av resurserna, om organisationen av
verksamheten i landstingens regi samt om erforderlig personal och dennas
tillsättning.

Inom inrikesdepartementets rättsavdelning har upprättats en den 15 december
1961 dagtecknad promemoria med förslag till författningsreglering

1 anledning av landstingens övertagande av tjänsteläkarväsendet. Förslaget
innebär i stort sett, att erforderliga bestämmelser inarbetats i sjukhuslagen
den 17 april 1959 (nr 112) och sjukhusstadgan den 29 oktober 1959 (nr 494),
vilka författningar reglerar landstingens och de landstingsfria städernas
skyldigheter beträffande vård å sjukhus samt organisationen av denna
vård m. m. I samband med detta arbete har på en del punkter i sjukhuslagstiftningen
vidtagits smärre jämkningar, som aktualiserats under den
tid lagstiftningen varit i tillämpning. Åtskilliga stadganden har kunnat göras
gemensamma för vården å sjukhus och läkarvården utanför sjukhusen
men i betydande utsträckning har också tilläggsbestämmelser avseende den
sistnämnda vården måst införas i de olika avsnitten i sjukhuslagstiftningen.
De ändringar och tillägg, som sålunda befunnits erforderliga, har i departementspromemorian
ansetts motivera en ny lag och cn ny stadga, som
med hänsyn till det vidgade tillämpningsområdet föreslås skola benämnas
sjukvårdslag och sjukvårdsstadga.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 122

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av
medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, svenska landstingsförbundet,
som bifogat yttranden av sju förvaltningsutskott och två
hälso- och sjukvårdsstyrelser, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, Sveriges läkarförbund, svensk sjuksköterskeförening,
svenska barnmorskeförbundet, legitimerade sjukgymnasters riksförbund
och svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga förslaget till sjukvårdslag.

1. Översikt av det nuvarande tjänsteläkarväsendet och sjukhusväsendet
m. m.

Med tjänsteläkare avses här dels följande statliga befattningshavare,
nämligen förste provinsialläkare och biträdande förste provinsialläkare
samt provinsialläkare och biträdande provinsialläkare, dels följande
kategorier av kommunala befattningshavare, nämligen stadsläkare och
stadsdistriktsläkare samt köpings- och municipalläkare ävensom extra
provinsialläkare. Tjänsteläkarnas ställning och uppgifter regleras i första
hand av allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr U2). Uppgifterna
hänför sig till omgivningshygienen, den förebyggande vården och
sjukvården, vilka tre delområden sammanfattningsvis brukar benämnas
allmän hälso- och sjukvård.

Omgivningshygienen omfattar åtgärder, som avser att skapa yttre betingelser
för ett gott hälsotillstånd eller undanröja och oskadliggöra miljöfaktorer,
som är ett hot mot hälsan. Hit räknas bl. a. teknisk hygien (t. ex.
i fråga om vattenförsörjning, avlopp och renhållning), bostads-, skol- och
industrihygien, livsmedelshygien samt skyddsåtgärder i övrigt mot smitta
eller annan hälsofara, vilka icke är av individuellt förebyggande natur.

Enligt hälsovårdsstadgan åvilar ansvaret för de omgivningshygieniska
uPP&ifterna i första hand de primärkommunala hälsovårdsnämnderna.
Olika slag av uppgifter har pålagts hälsovårdsnämnderna även i andra författningar,
t. ex. i epidemilagen och karantänskungörelsen, som ålägger
hälsovårdsnämnd att vidtaga åtgärder för att förebygga eller förhindra utbredning
av smittsamma sjukdomar, samt livsmedelsstadgan, enligt vilken
hälsovårdsnämnderna har att utöva livsmedelskontrollen.

Om hälsovårdsnämnds sammansättning bestämmes i hälsovårdsstadgan
bl. a., att om möjligt läkare bör vara ledamot i nämnden. Därest läkare icke
är ledamot, är tjänsteläkaren skyldig att på ordförandens kallelse närvara
vid sammanträde, om han icke hindras av andra tjänsteåligganden. Förste
provinsialläkaren och tjänsteläkare äger närvara vid hälsovårdsnämnds
sammanträde även om de icke är ledamöter eller suppleanter. Läkare, som

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

icke är ledamot, äger deltaga i överläggningarna och få sin mening antecknad
till protokollet.

Ärenden, vari omgivningshygieniska synpunkter bör beaktas, kan handläggas
även av andra kommunala nämnder än hälsovårdsnämnden, t. ex.
byggnadsnämnd, socialnämnd, nykterhetsnämnd och barnavårdsnämnd.
Om läkare icke är ledamot i nykterhetsnämnd, är tjänsteläkaren skyldig
att närvara vid nämndens sammanträden, i den mån han icke hindras av
andra tjänsteåligganden.

Den förebyggande vården avser åtgärder av hälsobevarande karaktär,
vilka är direkt inriktade på individerna, t. ex. hälsokontroll, hälsorådgivning
och tidigdiagnostik; härtill kan ofta ansluta sig rent terapeutiska åtgärder,
som står i nära samband med verksamheten ifråga.

Förebyggande vård handhaves väsentligen av landstingskommunerna och
städerna utanför landsting. Deras verksamhet på detta område är i princip
grundad på frivilliga åtaganden. För flera vårdgrenar föreligger möjlighet
att erhålla statsbidrag. Såsom villkor för statsbidrag gäller i regel,
att medicinalstyrelsen godkänt plan för verksamheten. Även primärkommunerna
har vissa uppgifter i den förebyggande vården, bl. a. skolhälsovården.
Från statens sida utövas viss tillsyn, varvid under medicinalstyrelsen
förste provinsialläkare och likställda stadsläkare samt provinsial-, extra
provinsial-, stads-, köpings- och municipalläkare deltager. Tjänsteläkarna
är i vissa fall skyldiga att direkt medverka i den förebyggande vården.

Enligt kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 428) angående statsbidrag till
distriktsvård kan landstingskommun erhålla sådant bidrag till distriktssköterskas
avlöning.

Distriktssköterskas tjänstgöring skall i allmänhet omfatta såväl upplysande
och rådgivande verksamhet i avseende å barnavård, bostadsvård
och hälsovård jämte övriga grenar av förebyggande vård som ock all sådan
sjukvård, som kan utövas i hemmen. Distriktssköterskorna brukar merendels
biträda tjänsteläkarna vid deras mottagningar i förebygggande vård.
De tjänstgör ofta som skolsköterskor.

Landstinget må anställa distriktssköterska för att biträda vid landstingets
tillsyn över verksamheten.

Till städerna utanför landsting utgår ej statsbidrag för anordnande av
distriktsvård. De hälso- och sjukvårdsuppgifter, som inom landstingskommunerna
tillkommer distriktssköterskorna, är i dessa städer i regel delade
mellan sjuksköterskor med rent sjukvårdande arbetsuppgifter och sjuksköterskor
med hälsovårdsutbildning, vilka uteslutande ägnar sig åt vissa
hälsovårdsgrenar. Även i de större städerna inom landsting förekommer en
likartad differentiering.

Distriktsbarnmorska åligger enligt förordningen den 3 juni 1955 (nr 350)
om distriktsbarnmorskor — förutom att lämna förlossningshjälp och biträda
i hemsjukvård — att biträda i förebyggande mödra- och barnavård.

20

Kungi. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

Förebyggande mödra- och barnavård avser rådgivande verksamhet, havandeskapsdiagnos,
mödragymnastik, behandling under havandeskap och
viss tid därefter av sjukdomar, som föranletts av havandeskapet eller förlossningen,
ävensom skyddskoppympning av barn. Lokala organ för verksamheten
är centraler av olika typer, stationer och filialer. Ledningen utövas
vid central typ I av specialutbildade läkare, vid central typ It av legitimerad
läkare, vid station av tjänsteläkare samt vid filial av läkare vid
central eller station. I arbetet medverkar barnmorskor och sjuksköterskor;
vid station lämnas biträde av distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor.

Landstingskommuner och städer utanför landstingskommun driver vidare
i viss utsträckning verksamhet för stöd och rådgivning åt havande kvinnor
i abortförebyggande syfte. Verksamheten utövas vid rådgivningsbyråer, till
vilka är knutna legitimerade läkare och kuratorer.

En verksamhet, som åsyftar att på ett tidigt stadium upptäcka sjukdom,
är dispensärverksamheten för tuberkulosens bekämpande. Den nu bedrivna
verksamheten på detta område omfattar uppspårande av tuberkulosfall,
sanering av den sjukes omgivning, hälsorådgivning samt kurativ behandling,
i den mån sluten vård ej erfordras. Lokala organ är centraldispensärer
(under ledning av sanatoriekompetent läkare) jämte undersökningsstationer
och filialmottagningar, distriktsdispensärer typ I (i regel under ledning
av den tjänsteläkare, som är distriktssköterskas förman, och med biträde
av distriktssköterska) samt distriktsdispensärer typ II (i regel under ledning
av tjänsteläkare och med särskild dispensärsköterska).

Bland förebyggande åtgärder kan även nämnas skärmbildsfotografering
och andra hälsokontroller. Vidare hör till detta område skyddsympningar
mot bl. a. smittkoppor, difteri och polio, som enligt särskilda bestämmelser
skall ske under medverkan av bl. a. tjänsteläkare och befattningshavare vid
skolhälsovården samt vid den förebyggande mödra- och barnavården. Förste
provinsialläkare åligger enligt allmänna läkarinstruktionen att med uppmärksamhet
följa skyddskoppympningen i länet och medverka till dess
behöriga handhavande.

Inom sjukvården skiljer man mellan sluten vård, som meddelas på sjukhus
intagna patienter, och öppen vård, som avser all annan sjukvård, vare
sig den lämnas vid eller utanför sjukhus. Tjänsteläkarnas till omfattningen
helt dominerande uppgifter hänför sig till den öppna sjukvården utanför
sjukhus. Distriktssköterskornas och distriktsbarnmorskornas tjänsteåligganden
omfattar all sådan sjukvård, som kan lämnas i hemmen.

Om de olika tjänsteläkarnas ställning och uppgifter kan i övrigt nämnas
följande.

körste provinsialläkaren biträder i första hand länsstyrelsen i dess hälsovardsövervakande
verksamhet. Han har enligt allmänna läkarinstruktionen
att med oavlåtlig uppmärksamhet vaka över iakttagandet av de för allmänna
hälso- och sjukvården meddelade föreskrifterna och jämväl i övrigt

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

ägna tillsyn åt hälsovårdsförhållandena i allmänhet. Det åligger honom att
övervaka, att åtgärder vidtages för att hindra spridning av uppkomna
smittsamma sjukdomar. Han har vidare att utöva tillsyn över vissa sjukvårdsinrättningar
och över personalen vid det civila medicinalväsendet i
länet.

Beträffande Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg är
stadgat, att förste provinsialläkares tjänsteåligganden skall fullgöras av stadens
förste stadsläkare.

Fr. o. in. den 1 juli 1%2 kommer förste provinsialläkartjänsten att ändras
till länsläkartjänst. I samband därmed kommer en förstärkt länsläkarorganisation
att successivt utbyggas.

De statliga lokala tjänsteläkarna utgöres främst av provinsialläkarna. Enligt
allmänna läkarinstruktionen omfattar provinsialläkardistrikt det område,
som Kungl. Maj :t bestämmer. Inom provinsialläkardistrikt belägen
stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare anses, om
Kungl. Maj :t inte bestämmer annat, icke tillhöra distriktet, dock att dylik
ort med mindre invånarantal än 2 500 anses tillhöra distriktet under tid, då
läkartjänsten i orten är ledig.

Provinsialläkaren har att utöva det närmaste inseendet över den allmänna
hälso- och sjukvården inom distriktet. Han skall bl. a. ägna tillsyn åt efterlevnaden
av de för allmänna hälso- och sjukvården meddelade föreskrifterna
samt, om försumlighet eller sanitära missförhållanden iakttages av honom,
söka åstadkomma rättelse eller också anmäla förhållandet hos förste provinsialläkaren.
Provinsialläkaren skall vidare följa den sjukvårdande verksamhet,
som inom distriktet yrkesmässigt utövas av enskilda personer, samt
öva tillsyn över sjuksköterskor och barnmorskor. Då smittsam sjukdom utbrutit,
skall provinsialläkaren vid behov besöka sjukdomsorten eller meddela
råd och anvisningar ävensom inhämta upplysningar rörande omständigheter
av betydelse för bekämpandet. Provinsialläkaren har att meddela
enskild sjukvård, varvid han även bör anordna regelbundna mottagningar
i kommuner utanför stationeringsorten, vilka är avlägset belägna. Han är
skyldig att inom distriktet bestrida befattning eller uppdrag såsom läkare
vid vissa sjukvårdsanstalter och inrättningar samt biträda vid förebyggande
mödra- och barnavård.

På provinsialläkare ankommer ytterligare att verkställa rättsmedicinska
undersökningar och andra tjänsteförrättningar.

Provinsialläkare är pliktig att efter vederbörligt förordnande verkställa
extra tjänsteförrättning utanför distriktet inom annan del av länet samt
under högst femton dagar i följd jämte egen tjänst bestrida provinsialläkartjänst
i angränsande distrikt.

Det må framhållas, att åtskilliga av författningsbestämmelserna rörande
provinsialläkares uppgifter är av äldre datum och till sitt innehåll delvis
föråldrade.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Provinsialläkare tillsättes av Kungl. Maj :t genom fullmakt. Förslag, upptagande
tre behöriga sökande, upprättas av medicinalstyrelsen; styrelsen
förordar bland de föreslagna den, som med avseende å tjänstens eller därtill
anslutna åliggandens beskaffenhet anses vara bäst ägnad för tjänsten.

Antalet inrättade ordinarie provinsialläkartjänster uppgick den 1 iuli
1961 till 595.

Fr. o. m. år 1956 finns tjänster som biträdande provinsialläkare. Tjänsterna
inrättades för att man skulle kunna försöksvis pröva en organisation
med gemensamma mottagningslokaler m. m. för tjänsteläkare. Biträdande
provinsialläkare skall i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse för provinsialläkares
tjänsteutövning givna stadganden. Tjänsterna tillsättes av
medicinalstyrelsen. Den 1 juli 1961 fanns 10 tjänster som biträdande provinsialläkare,
varjämte Kungl. Maj :t medgivit, att ytterligare en tjänst
finge inrättas fr. o. m. dag, som medicinalstyrelsen bestämde.

Vad angår de kommunala tjänsteläkarna må nämnas, att stadsläkare är
ålagd bl. a. att ägna sorgfällig uppmärksamhet åt den allmänna hälso- och
sjukvården inom staden och att lämna läkarvård åt stadens invånare. Han
har att stalla sig till efterrättelse i tillämpliga delar de för provinsialläkares
tjänsteutövning givna stadgandena. För stadsläkare kan utfärdas särskild
instruktion, som skall prövas och godkännas av medicinalstyrelsen. I sådan
instruktion bör intagas stadgande angående villkoren för åtnjutande av läkarvård
och läkemedel på stadens bekostnad.

I stad med endast en stadsläkare motsvarar denne således en provinsialläkare
men han har dessutom normalt vissa kommunala uppgifter. Annorlunda
förhåller det sig med läkare i stad med flera tjänsteläkare. Medan
provinsialläkaren i sitt distrikt har att utföra alla inom distriktet förekommande
läkarvårds- och tjänsteläkaruppgifter, är i städer av sistnämnda
slag endast vissa uppgifter delade distriktsvis, under det att staden beträffande
andra uppgifter kan sägas utgöra ett enda distrikt. Dessa senare uppgifter
fördelas ofta mellan olika läkare så, att var och en handlägger viss
grupp av uppgifter för hela staden. Där stadsdistriktsläkare finns, är den
organisationen typisk, att på stadsdistriktsläkarna ankommer alt fullgöra i
huvudsak endast läkarvårdsuppgifter, medan stadsläkaren eller stadsläkarna
handhar tjänsteläkaruppgifterna eller i varje fall flertalet av dessa. Förekommande
kommunala uppgifter åvilar därvid huvudsakligen stadsläkarna.

I städerna är läkarorganisationen mycket växlande och detta gäller även
städer av samma storleksordning. En översikt, avseende ingången av år
1961, visar följande rörande befintliga tjänster.

I städerna utom landsting med undantag av Hälsingborg finns såväl stadsläkare
som stadsdistriktsläkare. Antalet stadsläkare växlar i dessa städer
från minst 1 till högst 4 och antalet stadsdistriktsläkare från 4 till 31. Hälsingborg
har 2 stadsläkare men inga stadsdistriktsläkare.

Inom landstingsstäderna finns en stadsläkare i 46 städer, varav 34 med

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

mindre än 15 000 invånare, två stadsläkare i 35 städer, varav 15 med mindre
än 15 000 invånare, tre stadsläkare i 3 städer samt en stadsläkare jämte
2—5 stadsdistriktsläkare i 15 städer.

1 tre städer med stadsläkare ingår viss del av stadens område i provinsialläkardistrikt,
varför det i dessa städer även finns provinsialläkare. Två
av städerna har mera än 15 000 invånare. 27 städer, samtliga med mindre
än 15 000 invånare, har inga stadsläkare utan ingår i provinsialläkardistrikt.

I fråga om tillsättning av stadsläkare och stadsdistriktsläkare gäller för
närvarande enligt allmänna läkarinstruktionen, att tjänsten kungöres ledig
av magistraten, varefter medicinalstyrelsen har att yttra sig om de sökandes
behörighet. Sedan härefter hälsovårdsnämnden och magistraten utlåtit
sig i ärendet, tillsättes befattningen av stadsfullmäktige, som därvid har att
välja bland behöriga sökande. Har förvaltningen av den allmänna sjukvården
i staden uppdragits åt hälsovårdsnämnden, äger dock fullmäktige överlåta
åt nämnden att antaga stadsdistriktsläkare. Sedan valet vunnit laga
kraft, utfärdar magistraten fullmakt för den valde. I Göteborg och Malmo
gäller såtillvida en avvikande ordning, att sjukvårdsstyrelsen inträder i
hälsovårdsnämndens ställe och samma ordning råder även i Stockholm. I
sistnämnda stad förekommer ej heller, att magistraten utfärdar fullmakt
för den valde.

Beträffande köpings- och municipalläkares arbetsuppgifter skall enligt
allmänna läkarinstruktionen i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om
stadsläkares uppgifter.

Antalet köpings- och municipalläkare har under senare tid successivt
nedgått. Numera finns endast en befattning av vartdera slaget inrättad, varjämte
en municipalläkare övergångsvis kvarstår i tjänst i ett samhälle, vilket
numera ingår i en köping.

I detta sammanhang kan nämnas, att i åtskilliga större städer numera
också finns s. k. socialläkare. Dessa tillhandagår dock ej allmänheten med
läkarvård utan tjänstgör närmast såsom förtroendeläkare åt de sociala
nämnderna. De är därför icke tjänsteläkare i författningsenlig bemärkelse.

Jämlikt allmänna läkarinstruktionen kan Kungl. Maj :t medgiva landstingskommun
att för sjukvården inom en eller flera kommuner anställa
extra provinsialläkare med rätt till tjänstårsberäkning lika med civila läkare
i statens tjänst. Extra provinsialläkare åligger att inom det honom anvisade
tjänstgöringsområdet besörja provinsialläkare tillkommande göromål,
varvid allmänna läkarinstruktionens föreskrifter om provinsialläkare
skall gälla i tillämpliga delar. Organisationen har dock successivt minskat i
omfattning, och den 1 juli 19G1 utgick statsbidrag endast för fem extra provinsialläkare.

Sjukhusväsendet regleras, som förut nämnts, i första hand av
sjukhuslagen den 17 april 1959 (nr 112).

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

Enligt sjukhuslagen utgör varje landstingskommun och stad som ej tillhör
landstingskommun ett sjukvårdsområde. Landstingskommun (varmed
här och i den fortsatta redogörelsen för sjukhusväsendet även avses landstingsfri
stad, om inte annat sägs) åligger att för dem, vilka är bosatta inom
sjukvårdsområdet, ombesörja sådan vård för sjukdom, skada, kroppsfel och
barnsbörd, som fordrar intagning å anstalt, i den mån icke annan drar försorg
härom. Samma skyldighet åvilar landstingskommun för dem som vistas
inom sjukvårdsområdet utan att vara bosatta där, under förutsättning att
omedelbar vård erfordras. I sistnämnda fall gäller skyldigheten dock endast
sa lange den vårdbehövande ej utan men kan flyttas till sjukhus, där hemlandstinget
förfogar över vårdplatser.

Vid sjukhus som befinnes lämpligt för ändamålet skall även öppen vård
lamnas. Denna Öppna vård skall företrädesvis avse sådan vård, som inte
lämpligen kan erhållas annat än på sjukhuset, och den får bedrivas endast
i den utsträckning som med hänsyn till den slutna vården och Övriga omständigheter
bedöms skälig. Utan sådana inskränkningar får dock vid sjukhus
eller i anslutning till sjukhus inrättas särskild avdelning avsedd enbart
för öppen vård.

Ledningen av landstingskommuns sjukvårdande verksamhet utövas även
sjukvårdsstyrelse. Denna har att med uppmärksamhet följa sjukvårdens
behov och utveckling samt att för landstinget eller stadsfullmäktige lägga
fram de förslag rörande sjukvården som styrelsen finner påkallade. Styrelsen
skall verka för största möjliga planmässighet i sjukvården.

Närmast under sjukvårdsstyrelsen utövas tillsynen vid och ansvaret för
förvaltningen av sjukhus av en direktion. Två eller flera sjukhus kan ha
gemensam direktion. Under direktionen utövas ledningen av sjukhus av en
särskilt tillsatt sjukhusdirektör eller av en läkare vid sjukhuset som styresman.
Vid sjukhus med styresman skall ledningen av den ekonomiska förvaltningen
tillkomma en sjukhusintendent och om annan än läkare utses
till sjukhusdirektör skall en läkare vid sjukhuset förordnas att som chefsläkare
biträda honom. I landstingsfri stad kan för förvaltningen av stadens
sjukhus närmast under sjukvårdsstyrelsen anställas en sjukvårdsdirektör.

Vid varje sjukhus eller, om sjukhuset är uppdelat på kliniker, vid varje
klinik, skall finnas läkare, som har att ansvara för sjukvårdens behöriga
och ändamålsenliga handhavande. Sådan läkare benämnes överläkare utom
■vid sjukstuga och mindre sjukhem där han benämnes respektive sjukstuguläkare
och sjukhemsläkare. Biträdande överläkare kan anställas för att fullgöra
viss del av överläkares åligganden och vidare kan för biträde i sjukvården
på sjukhus anställas underläkare och extra läkare. Läkartjänst får
dock inrättas först sedan sjukvårdsstyrelsen inhämtat medgivande därtill
av medicinalstyrelsen.

överläkare tillsatts med fullmakt av Kungl. Maj :t, sedan medicinalstyrelsen
upprättat förslag, upptagande de fyra främsta sökandena och sjukvårds -

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

styrelsen efter direktionens hörande avgivit förord för någon av dem. Övriga
sjukhusläkare förordnas i allmänhet av sjukvårdsstyrelsen, sedan särskilt
utsedda sakkunniga upprättat förslag avseende de tre främsta sökandena
samt direktionen och den överläkare, som innehavaren av tjänsten närmast
skall vara underställd, blivit hörda. De sakkunniga utses av medicinalstyrelsen
till ett antal av tre för varje sjukvårdsområde och för en tid av
högst fyra år. Sakkunnig skall vara legitimerad läkare och såvitt möjligt
skall för uppdraget anlitas överläkare vid sjukhus inom sjukvårdsområde.
Då fråga är om att tillsätta tjänst som biträdande överläkare vid klinik eller
avdelning av sådant slag som ingen av de sakkunniga representerar, äger de
tillkalla överläkare vid dylik klinik eller avdelning att ingå som sakkunnig.

Föreligger behov att för särskilda sjukvårdsuppgifter konsultera annan
läkare än som förut nämnts, kan sådan konsultläkare stadigvarande knytas
till sjukhus genom förordnande av sjukvårdsstyrelsen.

Om annan personal än befattningshavare i sjukhusledningen och läkare
stadgas i sjukhuslagen endast att vid sjukhus skall finnas anställd den personal,
som i övrigt erfordras för att god vård skall kunna meddelas på sjukhuset.

Sjukvårdsstyrelses beslut, varigenom läkartjänst tillsätts, kan överklagas
hos medicinalstyrelsen. Annat beslut av sjukvårdsstyrelse och beslut av direktion
får endast överklagas enligt de kommunala besvärsreglerna.

2. Allmänna synpunkter på erforderliga lagstiftningsåtgärder
Propositionen 1961:181

I den av riksdagen godtagna prop. 1961: 181 föreslås, att tjänsteläkarväsendet
den 1 juli 1963 överföres till landstingens huvudmannaskap i den
omfattning och på de villkor, som i huvudsak anges i det följande.

Vad först beträffar huvudmannaskapsreformens avgränsn
i n g skall i enlighet med överenskommelser med partsorganisationerna
landstingens åtagande avse ombesörjande av öppen sjukvård. Till följd
härav kommer stadsläkare och andra kommunalläkare, som är anställda för
att bestrida hälsovårdsuppgifter, att stå utanför reformen. Det skall vidare
ankomma på landstingen att ombesörja öppen sjukvård endast i den mån
icke annan drar försorg om den. I detta sammanhang har i propositionen
godtagits en förhandlingsöverenskommelse, innebärande att vid upprättandet
av plan för provinsialläkarväsendet inom landstingskommun hänsyn
skall tagas till samtliga befintliga resurser för öppen vård i landstingskommunen,
varvid städer med mindre än 15 000 invånare skall omfattas av
distriktsindelningen. Ehuru landstingen i princip skall ha alt svara för den
öppna vården även i städer med 15 000 invånare och däröver, kommer skyldigheten
i dessa städer att aktualiseras först i den mån behovet av sådan

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

läkarvård befinnes otillfredsställande tillgodosett. Tillräckliga skäl anses
f. n. inte föreligga att överflytta huvudmannaskapet för skolhälsovården till
landstingen.

I fråga om tjänsteläkarnas arbetsuppgifter efter
landstingsövertagandet utgår man i propositionen från att
tjänsteläkarna skall ägna den väsentliga delen av sin tid åt den öppna
sjukvården och den förebyggande vården. Deras åligganden med avseende
på omgivningshygienen anses böra begränsas till i huvudsak en allmän
observationstjänst och skyldighet att till förste provinsialläkaren eller motsvarande
regionala myndighet rapportera iakttagna missförhållanden, som
inte avhjälps i annan ordning. I övrigt anses det inte vara möjligt att fritaga
de landstingskommunala tjänsteläkarna från de uppgifter av speciell
tjänsteläkarkaraktär, som ankommer på den nuvarande organisationen.
Som exempel på sådana uppgifter nämnes bl. a. att öva tillsyn över barnmorskor
och sjuksköterskor i öppen vård, att deltaga i hälsovårdsnämnds
och nykterhetsnämnds sammanträden, att medverka vid epidemibekämpningen,
att på uppdrag av myndigheter verkställa rättsmedicinska undersökningar
och andra förrättningar samt att mottaga anmälningar och till
myndigheter avgiva rapporter, utlåtanden och intyg av olika slag m. m.

Även efter huvudmannaskapsreformen bör enligt propositionen vissa
statliga befogenheter kvarstå. Bl. a. bör, på motsvarande sätt
som stadgats i sjukhuslagen beträffande sjukhus och sjukvårdande verksamhet,
gälla, att medicinalstyrelsen skall utöva högsta tillsynen över
tjänsteläkarverksamheten. Så länge påtaglig läkarbrist råder, är det vidare
nödvändigt, att en omsorgsfull avvägning sker av läkartilldelningen för
olika ändamål. Med hänsyn härtill och i analogi med sjukhuslagstiftningens
regler, bör läkartjänster i den öppna vården inte få inrättas utan att medicinalstyrelsen
medger det.

Vad angår indelningen i provinsialläkardistrikt anses
det böra, i likhet med vad som gäller beträffande annan statsbidragsberättigande
verksamhet, ankomma på medicinalstyrelsen att fastställa
distriktsindelningen.

Enligt förutnämnda, i propositionen godtagna förhandlingsöverenskommelse
skulle de landst in gskom in unala provinsialläkarna
tillsätt as av Kungl. Maj:t medelst fullmakt, sedan medicinalstyrelsen
upprättat förslag och, efter det landstinget beretts tillfälle att
yttra sig över förslaget, avgivit förord. Förslaget bör enligt propositionen
upptaga de fyra mest meriterade sökandena.

Beträffande provinsialläkarorganisationen i övrigt
uttalas i propositionen att övergång till två- och flerläkarstationer bör
ske i den mån geografiska och andra förhållanden gör en sådan lösning
lämplig. I det sammanhanget erinras också om att ett system med en provinsialläkare
och en biträdande provinsialläkare på tvåläkarstation redan

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

prövats på flera håll med gott resultat. I propositionen antyds också att det
kan vara lämpligt, att specialister från sjukhus eller inom privatpraktikerkåren
tages i anspråk såsom konsulter inom den landstingskommunala
öppna vården utanför sjukhus ett visst antal timmar per vecka. Den hittillsvarande
anordningen enligt vilken landstingskommun efter Kungl.
Maj :ts medgivande kunnat anställa extra provinsialläkare för sjukvården
inom en eller flera kommuner anses icke böra kvarstå sedan landstingen
övertagit huvudmannaskapet för provinsialläkarväsendet.

Departementspromemorian

I promemorian upptages först frågan om den lämpligaste lagtekniska
lösningen av den reglering, som blir nödvändig i samband
med överflyttningen av huvudmannaskapet för tjänsteläkarna från
staten till landstingen. Den lösning som närmast kommer i fråga anses vara
att inarbeta de för ändamålet erforderliga bestämmelserna i de författningar,
som utgör grundval för landstingens övriga skyldigheter på hälsooch
sjukvårdens område, dvs. i första hand sjukhuslagen och sjukhusstadgan.
Det skulle enligt promemorian från flera synpunkter vara en vinst
om landstingens skyldigheter beträffande såväl den slutna och den öppna
vården vid sjukhus som den öppna vården utanför sjukhusen kunde regleras
i en och samma lag. Man skulle därigenom ernå en enhetlig reglering av
landstingens och motsvarande städers sjukvårdsskyldighet, vilket från
systematisk synpunkt erbjuder stora fördelar och gör författningsmaterialet
lättillgängligt.

På nu anförda skäl föreslås i promemorian, att den erforderliga författningsregleringen
sker genom ändringar i sjukhuslagen och sjukhusstadgan
samt att dessa författningar i samband därmed erhåller benämningarna
sjukvårdslag och sjukvårdsstadga.

Beträffande omfattningen av landstingens nya skyldigheter
framhålles i promemorian till en början, att den aktuella utvidgningen
inte bör föranleda någon ändring i den nuvarande grundläggande
konstruktionen för landstingens sjukvårdsskyldighet, enligt vilken
det åligger landstingen att ombesörja vård, i den mån annan inte drar försorg
därom. Sistnämnda reservation får stor praktisk betydelse när det gäller
den öppna vården utanför sjukhusen, eftersom det framför allt i städerna
finns en betydande kår av privatpraktiserande läkare, som i allmänhet
torde tillgodose den övervägande delen av vårdbehovet. Vid bedömandet
av behovet av kommunalt anställda läkare för ifrågavarande ändamål
skall alltså hänsyn tagas härtill. Dock påpekas i promemorian, att i varje
läkardistrikt måste finnas eu sådan läkare för att tillhandagå med de s. k.
tjänsteläkaruppgif terna.

Landstingens skyldigheter med avseende å den öppna vården utanför

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

sjukhus bör enligt promemorian vidare avse samma personkrets som omfattas
av den nuvarande vårdskyldigheten, dvs. de som är bosatta inom
sjukvårdsområdet eller som eljest vistas där och blir i behov av omedelbar
vård. Någon begränsning av ansvaret på så sätt att undantag göres för vissa
kommuner inom sjukvårdsområdet bör således inte förekomma. Det innebär,
att landstinget får legalt ansvar för ifrågavarande vård även i de städer
som tillhör landstingskommun, ehuru f. n. endast 27 städer ingår i provinsialläkardistrikt.
Detta ansvar kommer dock, såsom anförts i prop.
1961: 181, att aktualiseras först om vårdbehovet befinnes otillfredsställande
tillgodosett. Även om, såsom förutsätts i nämnda prop., städer med 15 000
invånare eller däröver själva handhar tjänsteläkarväsendet, måste deras
tjänsteläkare, i den mån de har till uppgift att tillhandagå befolkningen med
öppen vård, omfattas av lagstiftningen och därvid likställas med landstingens
motsvarande läkare. Utom ramen för lagstiftningen faller däremot
de läkare i städerna, som har andra kommunala uppgifter, t. ex. stadshygieniker
för övervakning av den allmänna hälsovården, stadsläkare som
motsvarar förste provinsialläkare samt socialläkare.

Vid sidan av tjänsteläkarorganisationen finns i vissa landstingsfria städer
av städerna drivna polikliniker, som icke är anslutna till sjukhus. Dessa
polikliniker, som inte är reglerade i sjukhuslagen, ingår som ett led i den
öppna läkarvården och bör därför enligt promemorian omfattas av den nya
lagstiftningen.

I fråga om vårdskyldighetens omfattning anföres i promemorian ytterligare,
att man icke synes böra stanna vid den egentliga läkarvården utan
låta den nya lagen gripa över den öppna sjukvården i dess helhet. Till denna
hör även den vård, som lämnas av annan medicinalpersonal, i första hand
sjuksköterskor och barnmorskor men även sjukgymnaster.

Samtliga landsting har sedan länge en fullt utbyggd organisation av
distriktssköterskor som avses i kungörelsen om statsbidrag till distriktsvård.
Ehuru denna kungörelse inte äger tillämpning på de landstingsfria
städerna, har dessa städer likväl känt ansvar för att anordna en i huvudsak
likartad vård. Någon tvekan kan enligt promemorian inte råda om att denna
kår av sjuksköterskor i landstingen och städerna utanför landsting är oundgänglig
för vår hälso- och sjukvård. Ett lagfästande av skyldighet att anordna
distriktsvård eller motsvarande vård innebär följaktligen ingen
reell nyhet utan endast en kodifiering av en ordning, som successivt vuxit
fram.

När det gäller barnmorskeväsendet är läget författningsmässigt sett ett
annat. Enligt förordningen om distriktsbarnmorskor är nämligen såväl
landstingen som de landstingsfria städerna pliktiga att anställa distriktsbarnmorskor
för den öppna förlossningsvården. Om den öppna vården i övrigt
legleras tillsammans med den slutna anses i promemorian skyldigheten
att hålla distriktsbarnmorskor inte böra regleras i särskild författning.

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

Till den öppna sjukvården hör även den vård, som läinnas av sjukgymnaster.
För närvarande finns som regel ingen organisation för detta ändamål.
I promemorian erinras emellertid om att medicinalstyrelsen redan år
1952 förordade en försöksorganisation med distriktsgymnaster och att styrelsen
sedermera vid flera tillfällen understrukit behovet av en sådan organisation.
Även ÖHS-kommittén har i sitt betänkande (SOU 1958: 15) räknat
med behov av en distriktsgymnastkår. Oavsett hur det aktuella läget bedömes
bör, framhålles i promemorian, enighet kunna råda därom att, i den
mån det föreligger behov av sjukgymnaster anställda i samhällets tjänst
utan anslutning till sjukhusen, skyldigheten att tillhandahålla sådana icke
gärna kan åvila annan än den som har ansvaret för den öppna sjukvården
i övrigt. Denna skyldighet skulle emellertid liksom övriga huvudmännens
förpliktelser gälla med det allmänna förbehållet att annan icke drager försorg
om vården. I den utsträckning som behovet av sjukgymnastvård på ett
tillfredsställande sätt tillgodoses genom enskilt praktiserande sjukgymnaster,
skulle sålunda ingen förpliktelse föreligga för landstingen att anställa
egna sjukgymnaster i öppen vård.

Några ytterligare grupper av medicinalpersonal, som kan komma ifråga
då det gäller att tillhandagå befolkningen med tjänster på den öppna sjukvårdens
område, finns enligt promemorian för närvarande icke.

I promemorian diskuteras slutligen, om man inte i detta sammanhang
borde utvidga landstingens vårdskyldighet till att också omfatta förebyggande
vård. Mot en dylik utvidgning anses dock kunna invändas, att den
förebyggande vården f. n. befinner sig i ett sådant utvecklingsstadium att
man inte nu kan överblicka vad skyldigheten skulle komma att innebära.
Vidare skulle särskilda svårigheter uppställa sig när det gäller att avgränsa
den förebyggande vården mot olika former av socialvård. Med hänsyn härtill
kommer man i promemorian fram till att landstingens skyldighet i lagen
bör begränsas till sjukvård.

Liksom hittills bör enligt promemorian sjukvårdsområdena vara indelade
i lä k ardistrikt. I enlighet med vad som anförts i propositionen
bör förslag till distriktsindelning i landstingskommun upprättas av sjukvårdsstyrelsen
och fastställas av medicinalstyrelsen. Även i städerna utom
landsting bör en indelning i läkardistrikt finnas. Denna indelning har dock
betydligt mindre praktisk betydelse och anledning saknas att föreskriva
att sådan indelning skall fastställas av statlig myndighet. I promemorian
framhålles, att intet bör hindra att läkardistrikten i de landstingsfria städerna
med hänsyn till den goda tillgången på privatpraktiserande läkare
görs stora eller att undantagsvis sådan stad utgör ett enda läkardistrikt.
Avgörandet härom avses tillkomma städerna själva.

I varje läkardistrikt skall enligt promemorian finnas minst en tjänsteläkare.
Sådan tjänst skall dock inte få inrättas utan att sjukvårdsstyrelsen
inhämtat medgivande därtill av medicinalstyrelsen.

30

Kungl. Maj:is proposition nr 122 år 1962

De läkare som skall utgöra tjänsteläkare i sjukvårdslagens
mening bör enligt promemorian benämnas provinsialläkare, biträdande
provinsialläkare och extra provinsialläkare, när de är landstingsanställda,
och stadsdistriktsläkare, när de är anställda av stad. Lagstiftningen
bör lämna olika vägar öppna för att uppnå det ökade samarbete
mellan läkarna, som bör eftersträvas. Så bör t. ex. läkarna vid en tvåläkarstation
kunna vara antingen jämställda provinsialläkare eller den ene provinsialläkare
och den andre biträdande provinsialläkare.

Det nya tjänsteläkarbegreppet föranleder enligt promemorian vissa ändringar
i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagen
om nykterhetsvård och hälsovårdsstadgan.

Tjänsteläkarnas arbetsuppgifter, som i stora drag angivits
i referatet av prop. 1961: 181, förutsätts i promemorian skola regleras
i sjukvårdsstadgan och en särskild instruktion för tjänsteläkare. Anledning
saknas därför att här närmare redovisa promemorians innehåll i denna del.
Namnas må blott, att man i promemorian utgår från att provinsialläkares
nuvarande skyldighet att om han förordnas därtill vara verksläkare vid
statsförvaltningen skall upphöra. Någon reglering motsvarande föreskriften
i statens allmänna avlöningsreglemente, enligt vilken provinsialläkare är
skyldig att bestrida befattning eller uppdrag som läkare dels vid vissa sjukvårdsanstalter
i distriktet dels inom dispensärvård samt förebyggande
mödra- och barnavård, anses inte heller böra meddelas, eftersom det här
praktiskt taget uteslutande är fråga om befattningar eller uppdrag i de nya
huvudmännens tjänst. När det gäller stadsdistriktsläkarna framhålls i promemorian,
att det är naturligt att staden kan vilja taga läkaren i anspråk
for primärkommunala uppgifter, särskilt om det i staden inte finns någon
annan kommunal läkare än denne. I många fall torde det också vara synnerligen
lämpligt att så sker. Läget kan vara sådant att göromålen såsom
stadsdistriktsläkare inte kräver läkarens hela arbetstid, t. ex. beroende på
god tillgång på privatpraktiserande läkare. Lagstiftningen bör enligt promemorian
inte innehålla någon förpliktelse för stadsdistriktsläkare att åtaga
sig kommunala uppdrag vid sidan av sina tjänsteläkaruppgifter men får å
andra sidan inte heller lägga hinder i vägen för att staden och läkaren sinsemellan
överenskommer om en dylik kombination.

I promemorian konstateras, att förfarandet vid tillsättning
av de här aktuella läkartjänsterna har behandlats i prop. 1961:
181 endast såvitt avser provinsialläkare. Dessa skall sålunda också i fortsättningen
tillsättas av Kungl. Maj :t sedan medicinalstyrelsen upprättat förslag
upptagande de fyra mest meriterade sökandena och — efter att ha berett
landstinget tillfälle att yttra sig — även avgivit förord för en av dem
som upptagits på förslaget.

Beträffande tillsättningsförfarandet för tjänst som biträdande provinsialläkare
föreslås i promemorian att det anpassas efter vad som gäller för mot -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

svarande befattning på sjukhus, dvs. biträdande överläkare. Det skulle
innebära, att sjukvårdsstyrelsen tillsätter tjänsten sedan av medicinalstyrelsen
utsedda sakkunniga uppgjort förslag upptagande de tre mest meriterade
sökandena. Sjukvårdsstyrelsens förordnande bör enligt promemorian
gälla tills vidare och inte såsom vid tillsättning av biträdande överläkare
tidsbegränsas till sex år.

För närvarande förekommer i icke obetydlig omfattning att medicinalstyrelsen
förordnar extra läkare att biträda i provinsialläkardistrikt vid tillfälligt
behov av ytterligare läkarkraft. Möjlighet att åstadkomma sådan förstärkning
måste enligt promemorian finnas även i fortsättningen, varför
extra provinsialläkare föreslås kunna anställas i samma ordning som annan
extra läkare å sjukhus än sådan som skall fullgöra överläkargöromål. Detta
innebär, att anställningsförfarandet blir detsamma som beträffande biträdande
provinsialläkare, dock att medicinalstyrelsen får rätt att medge befrielse
från skyldigheten att ledigförklara tjänsten och inhämta sakkunnigförslag.

I promemorian påpekas, att det enhetliga huvudmannaskapet för den
öppna och den slutna vården även öppnar nya möjligheter för ett utbyte av
läkarkrafter mellan de båda vårdområdena. Hittills har en olycklig isolering
i detta hänseende rått mellan dem. Några författningsmässiga hinder
för att förordna en sjukhusläkare att upphålla en läkartjänst i distrikt
och vice versa bör sålunda icke föreligga. Ehuru i princip extra provinsialläkare
lika litet som extra läkare å sjukhus bör få anställas utan
medicinalstyrelsens tillstånd, bör dock en underläkare eller extra sjukhusläkare
utan medicinalstyrelsens tillstånd få förordnas såsom extra provinsialläkare,
dvs. såsom biträde åt en provinsialläkare. Så kan bli behövligt
t. ex. vid en tillfällig anhopning av arbete inom ett distrikt samtidigt som
ett sjukhus med en större läkarstab har lättare att för en kortare tid avstå
en av sina underordnade läkare. I princip bör detsamma gälla även
omvänt. I dessa fall förutsättes sålunda en bedömning om var läkarbehovet
är störst. Vid sådana tillfälliga överflyttningar av läkare från det ena vårdområdet
till det andra bör ej gälla skyldighet att ledigförklara eller att inhämta
sakkunnigförslag rörande tjänstens tillsättande.

Den nuvarande ordningen för tillsättning av stadsdistriktsläkare bör enligt
promemorian kunna förenklas betydligt. Man bör helt kunna tillämpa
samma ordning som gäller för andra stadens befattningshavare. Medicinalstyrelsen
bör ej betungas med att regelmässigt yttra sig om sökandenas behörighet.
Om särskilda behörighetskrav anses erforderliga, bör de bestämmas
på sådant sätt, att de kan prövas och bedömas även av annan än den
högsta medicinska myndigheten. Lämpligt synes vara, att länsläkaren eller
motsvarande förste stadsläkare avger yttrande om sökandenas kompetens
innan tillsättning sker. Tillsättande myndighet bör vidare i stad som utgör
eget sjukvårdsområde naturligen vara sjukvårdsstyrelsen och i annan stad

32

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

hälsovårdsnämnden. Om stadsfullmäktige vill förbehålla sig att själva tillsätta
tjänsterna, bör hinder härför dock ej möta.

I den nya lagen upptages enligt förslaget bestämmelser om indelning
av sjukvårdsområde i sjuksköters k edi strikt och
barnmorskedistrikt.

\ ad beträffar distriktssköterskorna gäller f. n. enligt kungörelsen angående
statsbidrag till distriktsvård att varje landstingskommun skall vara
indelad i distrikt för sådan vård och att plan för vården skall godkännas av
medicinalstyrelsen. I promemorian anses det med den utveckling distriktsvården
numera tagit iute vara erforderligt att kräva medicinalstyrelsens
godkännande av distriktsindelningen utan man menar att indelningen bör
kunna beslutas av sjukvårdsstyrelsen. Någon anledning att närmare reglera
sjuksköterskeorganisationen i de landstingsfria städerna finns inte enligt
promemorian. Dessa städer har därför föreslagits skola undantagas från
skyldigheten att indela sina områden i sjuksköterskedistrikt.

Enligt förordningen om distriktsbarnmorskor utgör varje sjukvårdsområde
ett barnmorskedistrikt men medicinalstyrelsen äger förordna, att
landstingsfri stad och annat område med tillgång till centralt belägen förlossningsanstalt
skall undantagas från distriktsindelningen. Antalet distriktsbarnmorskor
i varje landstingskommun bestämmes av medicinalstyrelsen
efter förslag av huvudmannen. Denne skall anvisa distriktsbarnmorska
visst område inom distriktet, där hon i första hand skall utöva sin
verksamhet. Med dessa bestämmelser har man åsyftat att klarlägga att
distriktsbarnmorskorna är skyldiga att vid behov tjänstgöra inom huvudmannens
hela område. Samma resultat kan enligt promemorian vinnas, om
det huvudsakliga verksamhetsområdet kallas distrikt och i samband därmed
stadgas skyldighet för distriktsbarnmorska att vid behov tjänstgöra
utom distriktet. I promemorian uttalas att anledning saknas att ha annat
distriktsbegrepp för barnmorskor än för läkare och sjuksköterskor. Samma
regler anses kunna gälla för indelningen i sjuksköterske- och barnmorskedistrikt.
Dock bör undantag av visst område från indelningen i barnmorskedistrikt
kunna göras även i fortsättningen, varvid det bör få ankomma på
sjukvårdsstyrelsen att besluta härom.

Vad slutligen angår de fristående poliklinikerna, vilka enligt
den i promemorian uttalade uppfattningen skulle komma att omfattas avsjukvårdslagen,
representerar dessa, om man bortser från könspolildinikerna,
endast en undantagsvis förekommande organisation. Det anses i
promemorian därför icke f. n. påkallat att tynga lagstiftningen med mera
ingående bestämmelser angående dessa utan vara till fyllest med en allmän
regel om att sådana må anordnas i enlighet med bestämmelser, som meddelas
av Kungl. Maj :t. Beträffande läkartjänsternas tillsättning bör dock
lagens allmänna regel i fråga om stadsdistriktsläkarna gälla, dvs. att sjukvårdsstyrelsen
tillsätter tjänsterna, i den mån icke stadsfullmäktige för -

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

behållit sig detta. Könspoliklinikerna, som nu regleras i lagen angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, bör enligt promemorian tills
vidare lämnas utanför den nya lagstiftningen. Bestämmelserna rörande
dessa polikliniker torde visserligen vara i behov av revision men härmed
bör lämpligen anstå i avbidan på resultatet av den allmänna översyn av
lagstiftningen angående smittsamma sjukdomar, som nyligen igångsatts.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran den i departementspromemorian
förordade lagtekniska lösningen, som
innebär att de för regleringen av landstingens övertagande av tjänsteläkarväsendet
erforderliga bestämmelserna inarbetas i sjukhuslagen och sjukhusstadgan
samt att de på detta sätt utvidgade författningarna i fortsättningen
benämns sjukvårdslag och sjukvårdsstadga.

Medicinalstyrelsen hälsar med tillfredsställelse den gjorda samarbetningen
av reglerna för den slutna och den öppna sjukvården och vill däri
se ett betydelsefullt steg mot en samlande reglering i lag och stadga av
hälso- och sjukvården.

I ett flertal remissyttranden förenas tillstyrkandena med uttalanden om
att den föreslagna formen för regleringen synes rationell och författningsmässigt
innebär en betydande vinst.

Även när det gäller omfattningen av landstingens nya
skyldigheter ansluter sig flertalet remissinstanser i huvudsak till
den i departementspromemorian gjorda bestämningen. I åtskilliga yttranden
görs dock invändningar eller preciseringar i denna del.

Uttalandet att den nya lagen bör avse inte blott den egentliga läkarvården
utan den öppna sjukvården i dess helhet vinner instämmanden eller
lämnas utan erinran av medicinalstyrelsen, svenska stadsförbundet, Sveriges
läkarförbund, svensk sjuksköterskeförening, svenska barnmorskeförbundet,
legitimerade sjukgymnasters riksförbund samt de hörda förvaltningsutskotten
och hälso- och sjukvårdsstyrelserna. Medicinalstyrelsen finner
det därvid angeläget att konstatera att till sjukvård hänföres jämväl
medicinska åtgärder för att återföra skadade och sjuka till arbetslivet,
s. k. rehabilitering.

En avvikande mening har däremot svenska landstingsförbundet, som
anser det ligga närmast till hands att i lagen intaga endast sådana nya bestämmelser,
som hänför sig till provinsialläkarväsendet. Enligt förbundet
kan det ifrågasättas, om det överhuvudtaget är erforderligt med en laglig
reglering av ansvaret för den underordnade medicinalpersonalens arbete.
Visserligen, konstateras i yttrandet, föreligger sådan reglering i fråga om
barnmorskeväsendet, och distriktsvården har sedan många år organiserats
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. I samt. Nr 122

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

av landstingen. Annorlunda ställer det sig däremot med sjukgymnasterna,
framhåller förbundet och fortsätter härom.

Någon definitiv organisationsform för denna vård finns ej, och den försöksverksamhet
som pågått inom några landsting har knappast, på grund
av bristen på sjukgymnaster, fatt en sådan omfattning, att man kan draga
någia bestämda slutsatser. Blir det nu i enlighet med förslaget en obligatorisk
uppgift för landstingen att tillhandahålla sådan vård, kommer krav
forvisso att resas på en snar utbyggnad av denna vårdform. Detta är emellertid
omöjligt, då som nämnts betydande brist på sjukgymnaster råder. Den
hittillsvarande utbildningen sker i statlig regi men den har icke sådan kapacitet,
att den ens förmått att täcka den slutna vårdens behov. Skall sjukgymnasternas
verksamhet i öppen vård bli en obligatorisk uppgift för landstingen,
måste det kravet ställas, att utbildningen av sjukgymnaster snabbt
okas, så att landstingen verkligen bli i stånd att på ett tillfredsställande sätt
fullgöra denna uppgift.

Förbundet ställer i detta sammanhang också frågan huruvida t. ex. arbetsterapeuter,
verksamma i öppen vård, är att hänföra till medicinalpersonal
i lagförslagets mening och om till äventyrs även den mottagningshjälp,
som landstingen skall ställa till provinsialläkarnas förfogande, är
att hänföra till samma kategori.

Legitimerade sjukgymnasters riksförbund framhåller också att den öppna
sjukgymnastiska verksamheten f. n. är synnerligen bristfällig. Förbundet
förklarar, att denna verksamhet i största utsträckning måste bygga på
privatpraktiserande sjukgymnaster men anser att, i den mån sådana ej
finns att tillgå, en subsidiär skyldighet för landstingen att svara även för
denna del av den öppna vården är både ofrånkomlig och angelägen.

Att de fristående poliklinikerna för öppen vård skulle omfattas av regleringen
finner svenska stadsförbundet och Örebro läns landstings förvaltningsutskott
helt opåkallat.

I motsats härtill kan nämnas, att svenska sjukhus förvaltningens tjänstemannaförbund
ifrågasätter huruvida icke regler också borde ges för de
s. k. läkarcentralerna, i de fall dessa i någon form understöds av landsting.
Även legitimerade sjukgymnasters riksförbund kommer i sitt yttrande in
på den öppna sjukvård, som bedrivs vid sådana centraler.

Ingen invändning har gjorts mot förslaget, att landstingens ansvar även
i fråga om den öppna vården utanför sjukhus skall aktualiseras blott i den
mån annan inte drar försorg därom. Tvärtom har denna begränsning framhävts
i ett flertal yttranden. Vad som i detta sammanhang tilldragit sig särskilt
intresse är frågan om landstingens ansvar för den öppna sjukvården
i städerna, som tillhör landsting. Svenska landstingsförbundet konstaterar
att, förutom att städer med mindre än 15 000 invånare avses omedelbart
mgå i det nya provinsialläkarväsendet, krav sannolikt kommer att framställas
att den öppna sjukvården även i övriga landstingsstäder skall överföras
i landstingsregi. Det är emellertid viktigt, framhåller förbundet, att

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 är 1962

denna övergång inte aktualiseras omedelbart. Sveriges läkarförbund förklarar
att, med hänsyn till att landstingens faktiska ansvar för den öppna
vården i städerna enligt överenskommelse begränsats till städer med mindre
än 15 000 invånare, det icke kan komma i fråga att landstingens ansvar
utsträckes över denna gräns med mindre överenskommelse i varje enskilt
fall träffats med läkarförbundet. I anslutning härtill understryker förbundet
uttalandet i departementspromemorian, att behovet av kommunalt
anställda läkare måste bedömas med beaktande av tillgången på praktiserande
läkare och förbundet tillägger, att hänsyn därvid skall tagas även
till en förväntad utökning av denna läkarkategori. Södermanlands läns
landstings förvaltningsutskott finner det opåkallat att ålägga landstingen
ett sekundäransvar för den öppna vården i städer med 15 000 invånare
och däröver samt föreslår att lagen utformas så att dylikt ansvar inte kommer
att åvila landstingen.

Ställningstagandet i departementspromemorian att landstingens skyldigheter
enligt den nya lagen inte skall omfatta förebyggande vård föranleder
inga kommentarer i flertalet remissyttranden. Uttryckliga instämmanden
görs i yttrandena från svenska landstingsförbundet, Sveriges läkarförbund
samt Östergötlands, Blekinge och Örebro läns landstings förvaltningsutskott.
Förstnämnda förvaltningsutskott konstaterar dock, att sett på längre
sikt — man får antaga att någon gränsdragning mellan sjukvård och förebyggande
vård icke blir möjlig samt att landstingets skyldighet att ombesörja
även denna verksamhet hör framdeles lagfästas. Svenska landstingsförbundet
gör i samband med sitt instämmande det uttalandet, att de i promemorian
föreslagna bestämmelserna om distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor,
vilka i betydande omfattning är verksamma inom den förebyggande
vården, bör utgå och erforderlig reglering liksom hittills ske i
statsbidragsförfattning intill dess även den förebyggande vården omfattas
av sjukvårdslagen.

Medicinalstyrelsen anser för sin del tillräckliga skäl icke föreligga för begränsningen
beträffande den förebyggande vården och anför härom.

Styrelsen vill erinra om att den individuellt förebyggande vården under
de senaste decennierna med stöd av statsbidrag utbyggts tämligen jämnt
över hela landet enligt av statsmakterna godkända riktlinjer. Sålunda måste
såväl distrikts- och dispensärvården som den förebyggande mödra- och
barnavården numera anses ha vunnit erforderlig stadga för en laglig reglering.
Tvekan kan möjligen råda beträffande de s. k. allmänna hälsoundersökningarnas
värde och utformning, på vilket område för närvarande eu
alltmera omfattande försöksverksamhet bedrives eller planeras av de lokala
huvudmännen, delvis i samverkan med staten. Enligt styrelsens uppfattning
kommer en laglig reglering på detta område att i praktiken icke
medföra någon längre gående skyldighet för huvudmännen än vad den
medicinska utvecklingen i och för sig skulle medföra. Ur principiell synpunkt
anser styrelsen emellertid det vara av vikt, att det led mellan den
allmänna hälsovården (omgivningshygienen) och den allmänna sjukvår -

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 är 1962

den den förebyggande vården utgör, får sin formella täckning. Styrelsen
vill härvid särskilt understryka, att hälso- och sjukvården i det moderna
samhallet ar så intimt sammanflätade, att ett särskiljande av dem ur
medicmsk synpunkt ter sig onaturlig. Styrelsen får därför föreslå, att det
nu föreliggande forslaget till sjukvårdslag kompletteras i detta hänseende.

Svensk sjuksköterskeförening finner det synnerligen beklagligt, att det
inte vård möjligt att genom en enhetlig hälso- och sjukvårdslag reglera
landstingens vårdskyldighet även beträffande den förebyggande vården.
Den förebyggande hälsovården och den öppna sjukvården kan och bör enligt
föreningens mening inte skiljas åt.

Vad som sagts i departementspromemorian om indelning av sjukvårdsområdena
i läkar di st rik t har föranlett särskilda uttalanden
endast från Södermanlands, Örebro och Hallands läns landstings förvaltningsutskott.

De två förstnämnda utskotten förklarar, att det borde ha anförtrotts åt
sjukvårdsstyrelsen att besluta om distriktsindelningen.

Vidare hävdar Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott, att
landstingets skyldighet att upprätta förslag till läkardistriktsindelningen
under alla förhållanden bör begränsas, såvitt gäller stad med 15 000 invånare
eller däröver. Slutligen framhåller utskottet i detta sammanhang vikten
av att hela det geografiska område, vars befolkning läkarna vid en
flerlakarstation skall betjäna, görs till ett läkardistrikt. Befolkningens behov
att mot taxebunden ersättning fritt kunna välja mellan läkarstationens
olika läkare, som lämpligen bör ha något olika medicinsk inriktning, tillgodoses
endast på detta sätt.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott anser det ej nödvändigt att
läkardistriktsindelningen fastställs av statlig myndighet utan menar att
det statliga inflytandet bör kunna begränsas till att medicinalstyrelsen eller
annan statlig myndighet för varje budgetår anger antalet läkartjänster per
landstingskommun, som statsbidrag kommer att utgå till. Utskottet finner
det därutöver erforderligt med ett klargörande huruvida i landstingens
distriktsindelning skall ingå landstingsstäderna med mer än 15 000 invånare.
Utskottet anför vidare i denna del.

Här uppställer sig frågan hur situationen blir om en sådan stad efter
övergången den 1/7 1963 ökar sitt invånarantal och överskrider den nyssnamnda
siffran. Skall då ånyo en omreglering äga rum och staden föras
utanför den aktuella distriktsindelningen? På samma sätt frågar man sig
hur situationen blir om en stadsläkare i en stad av nyssnämnt slag icke vill
overga till provinsialläkartjänst, men stadens önskan är att så skall ske
Man kan uppenbarhgen i sådant fall icke handla tvångsvis såvitt icke vederborandes
anställningsförhållanden innehåller skyldighet för honom att
övergå till provinsialläkartjänst eller annan befattning hos annan huvudman
an staden. Staden, som visserligen måste tagas in i landstingens distriktsindelning,
torde då icke kunna få provinsialläkare förrän vid uunkommande
ledighet å stadsläkartjänsten, ”

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Beträffande tjänsteläkarnas benämning och ställning
framföres vissa synpunkter av svenska landskommunernas förbund, Sveriges
läkarförbund samt Södermanlands och Örebro läns landstings förvaltningsutskott.

Svenska landskommunernas förbund anför sålunda, att det kan ifrågasättas,
om det i nuvarande utvecklingsskede mot en enhetlig kommuntyp
kan vara lämpligt att införa benämningen stadsdistriktsläkare och att i
vissa hänseenden göra åtskillnader i den författningsmässiga regleringen
av sådan tjänst och tjänst som provinsialläkare.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser, att man i samband med
bytet av huvudman bort införa den riktigare benämningen distriktsläkare
för alla tjänsteläkare.

Sveriges läkarförbund hyser stor tveksamhet beträffande lämpligheten
av att i ett och samma distrikt ha två jämställda provinsialläkare och vill
för sin del förorda den lösningen vid en tvåläkarstation, att en av läkarna
är provinsialläkare och chef för stationen medan den andre har ställning
av biträdande provinsialläkare.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott finner däremot en sådan
organisation föga lämplig och framhåller, att en tjänst som biträdande
provinsialläkare torde bli mindre attraktiv än en provinsialläkartjänst.

Åtskilliga remissinstanser har gjort uttalanden rörande tjänsteläkarnas
åligganden. Då regleringen i denna del bör ske i administrativ
ordning, redovisas här blott sådana synpunkter, som kan anses vara av
principiell betydelse.

Medicinalstyrelsen har ägnat betydande utrymme åt frågan hur tjänsteläkares
skyldighet att meddela sjukvård bör regleras. Styrelsen konstaterar,
att utvecklingen helt formlöst lett till att allmänheten spontant sökt den
tjänsteläkare, som varit lättast åtkomlig med hänsyn till kommunikationsmöjligheter
m. m., och att läkaren i regel tagit emot vårdsökanden, oavsett
om denne varit bosatt eller eljest vistats inom område som omfattats av
läkarens sjukvårdsskyldighet. Detta smidiga förfarande är enligt styrelsens
mening så värdefullt att författningsregleringen bör anpassas därefter.
Däremot anser styrelsen skyldigheterna beträffande jourtjänsten och tjänsteläkaruppgifterna
endast böra avse distriktet.

Den i departementspromemorian intagna ståndpunkten att någon motsvarighet
inte erfordras till stadgandet i statens allmänna avlöningsreglemente
om skyldighet för provinsialläkare att bestrida befattning som läkare
vid vissa sjukvårdsanstalter och inom viss förebyggande vård föranleder
invändningar från svenska landstingsförbundet och de flesta av de förvaltningsutskott
som yttrat sig. Man hemställer, att skyldigheterna i fråga även
i fortsättningen blir författningsregleradc och framhåller därvid, att det
synes tveksamt huruvida den som innehar tjänst hos landstinget på grund
av kunglig fullmakt eljest är skyldig att åtaga sig ytterligare uppdrag hos

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 är 1962

huvudmannen. Ett förvaltningsutskott ifrågasätter om ej skyldigheten att
vara anstaltsläkare borde utsträckas till att gälla även andra anstalter än
sjukvårdsanstalter, t. ex. fängelser.

I fråga om möjligheten för stad att taga stadsdistriktsläkare i anspråk
även för primärkommunala uppgifter understryker svenska stadsförbundet
den i departementspromemorian uttalade uppfattningen, att lagstiftningen
ej bör lägga hinder i vägen för att staden och läkaren sinsemellan överenskommer
om en kombination av tjänsteuppgifter. Socialstyrelsen vill gå än
längre med hänsyn till den i olika lagar stadgade skyldigheten för kommunala
myndigheter att anlita läkare. Styrelsen menar sålunda, att man bör
överväga att föreskriva skyldighet för tjänsteläkare att, om annan läkare
ej finns att tillgå, stå till de kommunala myndigheternas förfogande.

Den i departementspromemorian föreslagna utvidgningen av huvudmannens
skyldighet enligt sjukhuslagen att inhämta medgivande av
medicinalstyrelsen för att inrätta läkartjänst eller
anställa extra läkare till att även omfatta tjänsteläkarna finner
svenska stadsförbundet omotiverad i vad avser de landstingsfria städerna,
varför förbundet avstyrker förslaget i denna del. Förbundet konstaterar
med tillfredsställelse, att några författningsmässiga hinder inte kommer att
föreligga mot att för kortare tid förordna en sjukhusläkare att uppehålla
läkartjänst i öppen vård och vice versa. Medicinalstyrelsen föreslår att den
tid sådant förordnande får avse preciseras till högst tre månader under ett
och samma kalenderår.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser, att möjligheten att anställa
läkare inom den öppna vården som extra läkare på sjukhus inte, såsom
enligt förslaget, skall avse blott extra provinsialläkare utan även ordinarie
provinsialläkare och biträdande provinsialläkare.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, om inte i sjukvårdslagen
borde finnas en bestämmelse, som gör det möjligt för sjukvårdsstyrelserna
att även mot vederbörandes vilja föreskriva skyldighet för sådana
läkare att i trängda lägen tjänstgöra på annan tjänst än sin egen i
provinsialläkardistrikt eller vid sjukhus.

Sveriges läkarförbund bär intet att erinra mot att en underläkare eller
extra läkare utan medicinalstyrelsens medgivande får förordnande som
extra provinsialläkare eller omvänt, men förbundet understryker kraftigt
att någon skyldighet för läkaren att mottaga dylikt förordnande inte kan
accepteras.

De i lagförslaget upptagna bestämmelserna rörande förfarandet
vid tillsättning av tjänsteläkare har godtagits av de flesta remissinstanserna.
När det gäller provinsialläkarna har dock från landstingshåll
i åtskilliga yttranden riktats erinringar mot tillsättningsförfarandet.
Svenska landstingsförbundet förklarar sålunda, att förbundet visserligen
ansett sig kunna som en övergångsform acceptera den föreslagna ordningen

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

men att det naturliga synes vara, att man kommer fram till ett enhetligt
tillsättningsförfarande för den öppna och den slutna vårdens läkare, varvid
den för tillsättning av biträdande provinsialläkare förordade ordningen
erbjuder en framkomlig väg. De flesta av de hörda förvaltningsutskotten
uttalar sig i samma riktning, varvid Södermanlands och Örebro läns landstings
förvaltningsutskott framhåller såsom orimligt, att huvudmannen icke
ens tillagts rätten att avge förord. Malmöhus läns landstings hälso- och
sjukvårdsstyrelse förutsätter, att med den i lagförslaget stadgade rätten
för landstinget att yttra sig över medicinalstyrelsens förslag till besättande
av en provinsialläkartjänst i verkligheten avses, att sjukvårdsstyrelsen skall
äga förorda viss på förslaget upptagen person till tjänsten.

Endast en remissinstans, nämligen Sveriges läkarförbund, har gjort invändningar
mot de regler, som enligt departementspromemorian bör gälla
för tillsättning av biträdande provinsialläkare. Förbundet anser att tillsättningen
skall ske i den ordningen att, sedan sakkunniga upprättat förslag
samt sjukvårdsstyrelsen efter direktionens och vederbörande provinsialläkares
hörande avgivit förord, medicinalstyrelsen förordnar innehavare
av tjänsten. Förbundet har intet att erinra mot att biträdande provinsialläkare
förordnas tills vidare medan däremot svenska landstingsförbundet
samt Södermanlands och Örebro läns landstings förvaltningsutskott hävdar,
att förordnandetiden i likhet med vad som gäller lör biträdande överläkare
bör vara sex år.

Departementspromemorians regler rörande indelning av sjukvårdsområde
i sjuksköterske- och barnmor sked i strik t har föranlett
särskilda uttalanden av ett mindre antal remissinstanser. Södermanlands
och Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott, Malmöhus läns
landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse samt svenska barnmorskeförbundet
förklarar sig uttryckligen gilla förslaget. Förstnämnda förvaltningsutskott
framhåller därvid som särskilt tillfredsställande att distriktsindelningen
anförtrotts åt sjukvårdsstyrelserna. Barnmorskeförbundet grundar däremot
sitt instämmande på det förhållandet, att enligt promemorian samma distriktsindelningsbegrepp
skall gälla för såväl barnmorskor som sjuksköterskor
inom den öppna vården.

Kritiska synpunkter framföres i denna fråga av svenska landstingsförbundet,
Örebro läns landstings förvaltningsutskott och svensk sjuksköterskeförening.
Landstingsförbundet och förvaltningsutskottet anser, att det
bör överlämnas åt landstingen att avgöra om de vill dela upp sjukvårdsområdet
i särskilda distrikt. Med särskild skärpa vänder sig utskottet mot
bestämmelserna om indelning i barnmorskedistrikt. Utskottet finner det
uppenbart, att den nuvarande distriktsbarnmorskeorganisationen bör avvecklas
så snart det kan ske, varför det måste anses i hög grad olämpligt
att inskriva regler om denna organisation i en ny sjukvårdslag. Svensk
sjuksköterskeförening anser det önskvärt, att medicinalstyrelsen alltfort

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

skall godkänna distriktsindelningen. Föreningen hävdar vidare bestämt, att
frågan om distriktssköterskas skyldighet att tjänstgöra i annat distrikt bör
regleras i tjänstereglemente efter förhandlingar mellan parterna.

Departementschefen

Genom riksdagens godtagande av prop. 1961: 181 har grunden lagts till
en väsentlig reform på hälso- och sjukvårdens område. Riksdagsbeslutet
innebär bl. a., att huvudmannaskapet för tjänsteläkareväsendet från och
med den 1 juli 1963 överföres från staten till landstingen. Därmed får landstingen
vid sidan av sitt ansvar för den slutna kroppssjukvården i princip
även ansvaret för all öppen sjukvård. Detta möjliggör en samordning av
resurserna inom de olika vårdformerna, som utöver betydande rationaliseringsvinster
bör medföra ökade möjligheter att tillgodose allmänhetens
sjukvårdsbehov. Genom riksdagsbeslutet har också godtagits mellan berörda
parter träffade överenskommelser om villkoren för reformen. Dessa
villkor avser bl. a. omfattningen av landstingens ansvar och förfarandet
vid tillsättning av tjänsteläkare. Andra frågor som blivit prövade av riksdagen
i detta sammanhang gäller statens kvarstående befogenheter med avseende
å organisationen samt ordningen för indelning i tjänsteläkardistrikt.

Den fråga jag nu upptagit till behandling avser den författningsmässiga
reglering, som erfordras för reformens genomförande. I det inom inrikesdepartementet
upprättade och därefter remissbehandlade förslaget till sådan
reglering har de av riksdagen beslutade villkoren för reformen och övriga
härför erforderliga bestämmelser infogats i sjukhuslagen, som i samband
därmed föreslås skola benämnas sjukvårdslag. Denna lagtekniska
lösning har vunnit allmänt gillande bland remissinstanserna. I samband
med att förslag till ny sjukhuslag förelädes 1959 års riksdag uttalade
jag sympati för tanken att man en gång skulle nå fram till en enhetlig sjukvårdslag,
som skulle reglera både öppen och sluten vård och såväl somatisk
som mental sjukvård. Det är med stor tillfredsställelse jag konstaterar, att
det redan nu blivit möjligt att realisera detta önskemål.

Röster har inte saknats för tanken, att man skulle gå ännu längre när
det gäller omfattningen av landstingens i lag reglerade
skyldigheter. Ett par remissinstanser har sålunda uttalat, att man i
detta sammanhang borde ålägga landstingen ansvar även för den förebyggande
vården. Med hänsyn till det starka sambandet mellan den individuella
hälsovården och sjukvården, ter det sig även för mig som en naturlig utveckling
att landstingen får legalt ansvar för all samhällelig verksamhet på
båda dessa områden. I vad avser den väl etablerade förebyggande verksamhet
som bedrivs inom ramen för distriktsvården, dispensärvården samt den
förebyggande mödra- och barnavården skulle enligt min mening hinder
heller inte möta att redan nu lagfästa landstingens ansvar. Vad beträffar

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

skolhälsovården, som också i betydande utsträckning innefattar förebyggande
åtgärder, har statsmakterna däremot så sent som i samband med ställningstagandet
till tjänsteläkarreformen stannat för att ansvaret tills vidare
skall ligga kvar på primärkommunerna. Till förebyggande vård är vidare
att hänföra allmänna hälsoundersökningar av olika slag, ett område där
f. n. en livlig försöksverksamhet pågår. Innan större klarhet vunnits beträffande
värdet av sådana undersökningar och i vilka former de bör ske,
synes mig landstingen inte böra åläggas skyldighet att ombesörja förebyggande
vård av detta slag. Även på områden, som landstingen uppenbart
inte bör ha att svara för, vidtages individuellt inriktade åtgärder för att
förebygga ohälsa, exempelvis inom arbetarskyddet. Ett allmänt ansvar för
förebvggande vård kan således inte läggas på landstingen förrän närmare
bestämts vad som skall inbegripas i denna vårdform. Förutsättningar för
en sådan bestämning saknas enligt min mening f. n. Jag ansluter mig därför
till den ståndpunkt, som intagits i departementspromemorian och godtagits
av det stora flertalet remissinstanser, däribland svenska landstingsförbundet,
att landstingens skyldigheter enligt lag f. n. bör begränsas till
att avse sjukvård. Den reglering som i dagens läge anses erforderlig för
landstingens handhavande av förebyggande vård bör sålunda tills vidare
ske vid sidan av sjukvårdslagen.

Om landstingens ansvar enligt lagen sålunda begränsas till sjukvård, bör
det å andra sidan omfatta all sådan vård, oavsett i vilken form och av vilken
personal vården meddelas. I den mån behov föreligger av t. ex. sjukgymnaster
och arbetsterapeuter, anställda i samhällets tjänst för sjukvård, bör det
alltså i princip ankomma på landstingen att tillgodose detta behov. Givet
är att landstingens möjligheter att tillhandahålla sådan liksom annan vård
är beroende av tillgången på utbildad personal. I dagens bristsituation kan
sålunda någon egentlig utbyggnad av den vård, som meddelas av nämnda
personalkategorier, inte komma till stånd.

Någon närmare reglering av annan öppen sjukvård än sådan som utövas
av tjänsteläkare finner jag däremot, i likhet med svenska landstingsförbundet,
inte erforderlig. Regleringen bör kunna utformas analogt med vad
som skett för den slutna vården i sjukhuslagen, där särskilda bestämmelser
intagits såvitt avser läkarna medan beträffande annan personal endast
stadgats att den personal skall finnas anställd, som i övrigt erfordras för
att god vård skall kunna meddelas. Med en så utformad reglering får landstingen
full frihet att organisera den vid sidan av tjänsteläkarväsendet erforderliga
öppna sjukvården på sätt landstingen finner lämpligast. Anledning
saknas därför alt i sjukvårdslagen intaga bestämmelser om distriktssköterskor
eller distriktsbarnmorskor samt om indelning i s j u k s k öterske-
och barnmorskedistrikt. Sådana bestämmelser kommer,
i den mån de över huvud anses behövliga, endast att återfinnas i regleringen
av den förebyggande vården. Sjukvårdslagstiftningen kommer en4
- llihnng till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 122

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

Hgt det anförda att avse även öppen vård för barnsbörd. Med hänsyn härtill
kan förordningen om distriktsbarnmorskor, i vilken denna vård f. n. regleras,
utgå. Med den utformning av lagstiftningen som jag förordar följer
vidare, att landstingen och de landstingsfria städerna är oförhindrade att
tillhandahålla öppen vård vid fristående polikliniker eller i
andra former, som inte omfattas av regleringen. Sådana åtgärder kan sålunda
utgöia alternativ till eljest nödvändig utvidgning av tjänsteläkarorganisationen.

Enligt den av riksdagen godtagna överenskommelsen om villkoren för
tjänsteläkarreformen skall landstingens ansvar för den öppna
sjukvården utanför sjukhusen aktualiseras blott i den män
annan inte drar försorg om vården. Såsom framhållits i departementspromemorian
leder denna begränsning till att storleken av landstingens
personalorganisation för den öppna sjukvården blir beroende på
omfattningen av den vård som lämnas av privatpraktiserande läkare, sjukgymnaster
m. fl. Dock måste i varje läkardistrikt finnas åtminstone en
tjänsteläkare för att fullgöra sådana uppgifter, för vilka tjänsteläkare enligt
särskilda författningar skall anlitas. Nämnda överenskommelse innebär
vidare, att landstingen inte behöver tillhandahålla tjänsteläkare i landstingsstäder
med 15 000 invånare eller däröver, i den mån staden själv har
läkare anställd för att meddela öppen vård utanför sjukhus och fullgöra
de särskilda tjänsteläkaruppgifterna. I anledning av vad Sveriges läkartörbund
anfört i detta sammanhang vill jag förklara, att överenskommelsen
enligt min mening bör tillämpas så att landstingen inte anställer läkare för
tjänstgöring såsom tjänsteläkare i stad av nyssnämnda slag förrän det
efter överläggningar mellan berörda parter konstaterats, att läkarvården i
fråga är otillfredsställande tillgodosedd. Även det fall att stad som tillhör
landsting själv handhar tjänsteläkarväsendet bör regleras i sjukvårdslagen,
lämpligen genom hänvisning till vad som stadgas beträffande motsvarande
verksamhet i landstingsfri stad.

Vad som anförts av vissa remissinstanser rörande tjänsteläkarväsendet
i städer, som tillhör landsting, leder mig också in på frågan om indelningen
av sjukvårdsområdena i läkardistrikt. Riksdagens
beslut i anledning av prop. 1961:181 innebar i detta hänseende, att det
skulle ankomma på medicinalstyrelsen att fastställa distriktsindelningen
för den öppna vård utanför sjukhusen, som ombesörjes av landstingskommun.
Det förutsattes därvid i propositionen, att landstingen skulle svara
för att plan upprättades för denna indelning samt att städer med mindre
än 15 000 invånare skulle omfattas av planen. Större städer som redan f. n.
ingår i provinsialläkarorganisationen skall givetvis kvarstå i denna. I god
tid före tjänsteläkarreformens ikraftträdande den 1 juli 1963 måste sålunda
landstingen för medicinalstyrelsen ange vilka städer som skall ingå
i landstingens distriktsorganisation och hur dessa bör infogas i distriktsindelningen.
Landstingen får för detta ändamål göra en förhandsbedöm -

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

ning av vilka städer som vid nämnda tidpunkt kan antagas ha ett invånarantal
av 15 000, varvid självfallet några krav på exakthet i bedömningen
inte kan uppställas. Den omständigheten att en stad som inlemmats i
landstingets distriktsorganisation senare uppnår invånarantalet 15 000 föranleder
givetvis i och för sig ingen omreglering, eftersom staden måste ha
egen tjänsteläkare innan förutsättningar föreligger för en begränsning av
landstingets ansvar med avseende å staden. Å andra sidan synes efter
tjänsteläkar ref ormens ikraftträdande stad med mer än 15 000 invånare
inte böra intagas i landstingets distriktsorganisation förrän av staden anställd
läkare, som fullgör på tjänsteläkare ankommande göromål, lämnar
sin anställning och tjänsten i samband därmed indrages. Stad utanför landstingets
distriktsorganisation bör anses utgöra ett läkardistrikt, om inte staden
beslutat att dess område skall vara indelat i flera distrikt. De landstingsfria
städerna bör — sedan Gävle och Hälsingborg från och med den 1
januari 1963 återinträtt i landstingskommunen -— alltid indelas i läkardistrikt,
vilken indelning dock icke behöver fastställas av medicinalstyrelsen.

Förslaget i departementspromemorian att de landstingsanställda
tjänsteläkarna skall i sjukvårdslagen benämnas provinsialläkare,
biträdande provinsialläkare och extra provinsialläkare samt de
stadsanställda stadsdistriktsläkare synes mig böra godtagas. Visserligen
kunde det förefalla rationellt att nu införa en enhetlig benämning för båda
kategorierna, exempelvis distriktsläkare, men jag anser detta inte utgöra
tillräckliga skäl för att ändra beteckningen provinsialläkare, som läkarna
i fråga själva önskar behålla och som har gammal hävd. Och att benämna
tjänsteläkarna i städerna provinsialläkare vore — särskilt när det gäller
de landstingsfria städerna — att helt bortse från ordets språkliga innebörd.
Eftersom de olika beteckningarna inte avser att skilja mellan läkare
i landskommun och stad utan mellan landstingsanställda och primärkommunalt
anställda läkare, kan jag inte heller finna den invändning mot
de skilda benämningarna bärande, som svenska landskommunernas förbund
gjort under hänvisning till utvecklingen mot en enhetlig kommuntyp.
Jag förordar således att tjänsteläkarna i sjukvårdslagen benämns
respektive provinsialläkare och stadsdistriktsläkare. Såsom anförts i promemorian
föranleder detta nya tjänsteläkarbegrcpp vissa ändringar i lagen
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagen om nykterhetsvård
och hälsovårdsstadgan, men förslag till dessa ändringar avser jag
att anmäla i senare sammanhang.

Sjukvårdslagen bör möjliggöra olika alternativ för tjänsteläkarorganisationen
inom ett läkardistrikt i landstingskommun.
Möjligheter bör sålunda finnas för huvudmannen att anordna två- eller
flerläkarstationer antingen med två eller flera jämställda provinsialläkare
eller med en provinsialläkare som chef för stationen och biträdande provinsialläkare
under honom. Vid utformningen av organisationen bör dock
huvudmannen i enlighet med vad som anförts i prop. 1961: 181 vara bero -

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

ende av medicinalstyrelsens medgivande till inrättande av läkartjänst, något
som också gäller tjänsteläkarorganisationen i städerna. De möjligheter
till utbyte av läkare mellan den öppna och den slutna vården, som det
enhetliga huvudmannaskapet bör kunna medföra, synes på allt sätt böra
främjas. Såsom uttalats i departementspromemorian bör därför medicinalstyrelsens
medgivande inte krävas för ett tillfälligt förordnande för sjukhusläkare
att tjänstgöra i den öppna vården och vice versa även utan att
fråga är om vikariat. Sjukhusläkare av alla kategorier bör sålunda kunna
förordnas till extra provinsialläkare och alla kategorier av läkare inom den
öppna vården bör kunna anställas såsom extra läkare vid sjukhus. Som
medicinalstyrelsen förordat bör för varje läkare gälla en maximitid av tre
månader per kalenderår för sådan utbytestjänstgöring. Någon skyldighet
för läkare att tjänstgöra inom annat vårdområde än den egna tjänsten
tillhör anser jag däremot inte böra föreskrivas.

De i departementspromemorian föreslagna bestämmelserna rörande förfarandet
vid tillsättning av tjänsteläkare grundar sig
såvitt avser provinsialläkare på den av riksdagen godtagna överenskommelsen
rörande tillsättningsförfarandet. Att nu frångå denna överenskommelse
anser jag inte kunna komma i fråga. Jag vill också med anledning av de
invändningar som under remissbehandlingen gjorts från landstingshåll i
denna del framhålla, att staten enligt villkoren för tjänsteläkarreformen
fortfarande i princip skall svara för lönekostnaderna samt att, om provinsialläkartjänster
i mindre attraktiva distrikt skall kunna besättas, tillsättningsförfarandet
för provinsialläkare måste utformas så att möjligheterna
till transport till tjänst inom annan landstingskommun framstår som goda
och att dessa möjligheter även tillvaratages. Vad beträffar tillsättningsförfarandet
för biträdande provinsialläkare synes det naturligt att detta anpassas
efter vad som gäller vid tillsättning av biträdande överläkare. Förordnandet
för biträdande provinsialläkare synes dock inte böra tidsbegränsas
i lagen utan det bör få ankomma på sjukvårdsstyrelsen att bestämma
om förordnandet skall gälla för viss tid eller tills vidare. Anställandet av
extra provinsialläkare bör likaledes ske i samma ordning som motsvarande
sjukhusläkare.

tjänsteläkarnas åligganden bör på samma sätt som skett
beträffande sjukhusläkarna regleras i administrativ ordning. Jag inskränker
mig därför till att här till sist något beröra vissa på detta område under
remissbehandlingen framförda synpunkter.

Givet är att tjänsteläkarens skyldigheter i allmänhet skall hänföra sig till
befolkningen och förhållandena inom hans distrikt. När det gäller uppgiften
att meddela sjukvård, har dock enligt vad medicinalstyrelsen upplyst den
ordningen utbildat sig, att läkaren i regel tagit emot vårdsökande, oavsett
varifrån denne kommit. Jag är ense med medicinalstyrelsen om att detta
smidiga förfarande i viss utsträckning bör ligga till grund för vårdskvldig -

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

hetens utformning. Tjänsteläkaren bör sålunda vara skyldig att meddela
sjukvård åt vårdsökande från angränsande distrikt, i den mån arbetsförhållandena
inom hans distrikt tillåter det. Tillströmningen av sådana vårdsökande
till läkarmottagningen bör kunna regleras genom att läkaren endast
tar emot dem som förutbeställt tid. Som medicinalstyrelsen påpekat, bör
skyldigheterna beträffande jourtjänsten och de särskilda tjänsteläkaruppgifterna
uteslutande hänföra sig till distriktet.

Enligt departementspromemorian bör provinsialläkarna sedan de övergått
i landstingstjänst inte såsom nu ha någon författningsreglerad skyldighet
att åtaga sig befattning eller uppdrag som läkare vid vissa sjukvårdsanstalter
i distriktet och inom viss förebyggande vård. De i remissyttranden
från landstingshåll uttryckta önskemålen om fortsatt reglering av sådan
skyldighet kan jag inte biträda. Frågan om och på vilka villkor provinsialläkare
skall vara skyldig att åtaga sig berörda befattningar eller uppdrag
bör behandlas som en förhandlingsfråga mellan parterna. Av samma skal
kan jag inte heller tillstyrka att tjänsteläkare, såsom socialstyrelsen förordat,
ålägges en allmän skyldighet att, om annan läkare ej finns att tillgå,
stå till de primärkommunala myndigheternas förfogande.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats
förslag till sjukvårdslag.

3. Specialmotivering

Inledande bestämmelser
1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § sjukhuslagen och i förhållande till denna''
har endast mindre jämkningar gjorts i 2 och 3 mom.

2 §. ■ ■ ■ -r.Ui

: . . , - . , , ‘ i . , ! '' j . i

Paragrafen motsvarar 2 § sjukhuslagen.

I 1 mom. har i första stycket bibehållits definitionen å sjukhus med deri
preciseringen att därmed avses anstalt för ombesörjande av vård, som fordrar
intagning å anstalt (sluten vård), varjämte tillagts ett andra stycke
upptagande en definition å öppen vård. Har i anslutning till läkarstation
inrättats ett antal vårdplatser för sluten vård blir stationen att anse som
sjukhus.

För att en person skall anses intagen på sjukhus brukar regelmässigt
förutsättas, alt han vistas där under natten. I departementspromemorian
upplyses emellertid att den ordningen alltmer börjat vinna tillämpning
inom vissa vårdområden att sjukhuspatient tillbringar natten i sitt hem.
Denna ordning bör enligt promemorian ej medföra, alt patienten inte anses
intagen på sjukhuset, under förutsättning att den omvårdnad han under

46

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

dagen erhåller på sjukhuset i huvudsak motsvarar den, som kommer övriga
intagna patienter till del.

Uttalandet i departementspromemorian hälsas med tillfredsställelse av
svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet, som konstaterar
att sjukkassan därigenom blir ansvarig för patientens vårdavgifter. Sveriges
läkarförbund har ingen erinran mot den gjorda tolkningen, såvitt avser
patienter på »dagsjukhus», men förutsätter att den, som är föremål för
utredning eller behandling på ett sjukhus öppna mottagning och som är
inkvarterad på s. k. patienthotell, ej är att betrakta som intagen. Örebro
lans landstings förvaltningsutskott förklarar, att även det förhållandet kan
bil aktuellt, att patienten tillbringar natten på sjukhuset men vistas utanför
sjuhuset på dagen. Det synes utskottet angeläget, att frågeställningen
om patient skall anses vara intagen på sjukhus både vid dagsjukvård och
nattsjukvård närmare utvecklas, så att en enhetlig tillämpning kan komma
tdl stånd. Också Hallands läns landstings förvaltningsutskott anser behov
finnas av en klarare definiering av begreppet intagen. Riksförsäkringsverket
framhåller, att uttalandet i promemorian i sak innebär en utvidgning
av begreppet sluten vård, som för sjukförsäkringens del skulle medföra
konsekvenser beträffande försäkrads rätt till ersättning för vård och resekostnader.
Ämbetsverket erinrar vidare om att frågan behandlas av den i
december 1961 tillkallade utredningen för översyn av sjukförsäkringslagstiftningen.
Legitimerade sjukgymnasters riksförbund förordar, att den
föreslagna utvidgningen av begreppet sluten vård får anstå till dess nämnda
utredning slutfört sitt arbete.

För egen del finner jag de redovisade synpunkterna på förslaget om utvidgning
av begreppet sluten vård klart ge vid handen, att frågan måste bli
föremål för särskild utredning, innan ställning kan tagas till den. Utredningen
för översyn av sjukförsäkringslagstiftningen har fått i uppdrag att
snarast undersöka frågan och om möjligt framlägga förslag till dess lösning
utan att avvakta resultatet av utredningens övriga arbete. Med hänsyn härtill
bor forslaget nu inte föranleda någon ändring i den hittillsvarande innebörden
av begreppet sluten vård.

I 2 mom. har definitionen på huvudman utgått. Den anses inte erforderlig
for sjalva lagen och hade eljest måst ändras att avse även förhållandena
inom den öppna vården utanför sjukhus. I övrigt har 2 mom. endast undergått
den andringen, att den där nu förekommande termen sjukhus ersatts
med den i detta sammanhang korrektare termen sjuk vårdsanstalt.

Skyldighet att ombesörja sjukvård
3 §•

Denna paragraf, som innehåller den grundläggande regeln om landstingens
sjukvårdsskyldighet, motsvarar 3 § sjukhuslagen med den skillna -

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

den att vårdskyldigheten icke begränsats till sluten vård utan även omfattar
öppen vård. Motiven till denna utvidgning har utförligt redovisats i
det föregående. Här skall blott tilläggas att till sjukvård ej hänföres tandvård.

I sitt remissyttrande har- Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott
framhållit, att det uttryckligen måste anges att sjukvårdslagen tills vidare
ej medför någon ändring i fråga om ansvaret för den slutna mentalsjukvården.

Med anledning härav -vill jag erinra om att jag i samband med sjukhuslagens
tillkomst uttryckligen förklarade, att landstingen icke kommer att
påläggas ansvaret för nya grenar av anstaltsvården annat än efter föregående
utredningar och särskilda beslut av statsmakterna. Sjukvårdslagen innebär
sålunda inte, att landstingen åläggs några nya skyldigheter i fråga om den
slutna vården.

4§.

Paragrafen innefattar en påbyggnad av 4 § sjukhuslagen med bestämmelser
om öppen vård utanför sjukhus. I samband med en sådan utvidgning
kan paragrafen ges en enklare konstruktion.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott har fäst uppmärksamheten
på att det efter omformuleringen av paragrafen inte längre blir obligatoriskt
att tillhandahålla öppen vård å alla sjukhus som lämpar sig härför.

Härtill vill jag endast foga den kommentaren att, sedan landstingen genom
3 § ålagts skyldighet att ombesörja alla former av öppen vård, anledning
saknas att särskilt framhäva skyldigheten med avseende å den öppna
vården å sjukhus.

I sista stycket stadgas skyldighet för landstingen att för öppen läkarvård
utanför sjukhus indela sjukvårdsområdet i läkardistrikt. Föreskrifter rörande
ordningen för verkställandet av indelningen avses skola inflyta i en
av Kungl. Maj:t utfärdad sjukvårdsstadga. Synpunkter på indelningsfrågan
har redovisats i den allmänna motiveringen. Av denna framgår därjämte,
att landstingen är oförhindrade att tillhandahålla öppen vård utanför sjukhus
jämväl utom ramen för distriktsorganisationen.

Tillsyn

5 §•

Paragrafen har sin motsvarighet i 7 § sjukhuslagen. Den utvidgning som
skett i förhållande till denna är föranledd av riksdagens beslut i anledning
av prop. 1961:181 att medicinalstyrelsen skall utöva högsta tillsyn även
över tjänsteläkarverksamheten, men tillsynen har utan invändning från
remissinstansernas sida utsträckts att omfatta landstingens sjukvårdande
verksamhet överhuvudtaget.

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

Anordnande av sjukhus m. m.

6—7 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 5 och 6 §§ sjukhuslagen, som oförändrade
överförts hit.

Sveriges läkarförbund har i sitt remissyttrande föreslagit att beteckningarna
sanatorium och epidemisjukhus skall bytas ut mot respektive
lungsjukhus och infektionssjukhus.

Även om vissa skal kan anföras för en ändring av sjukhuslagens terminologi
i berörda hänseende, anser jag att därmed bör anstå i avvaktan på
resultatet av den översyn av lagstiftningen om smittsamma sjukdomar, som
verkställes av en av mig enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallad sakkunnig.

8§.

I paragrafen, som motsvarar 8 § sjukhuslagen, anges inte längre vilken
myndighet som skall utföra den i paragrafen avsedda prövningen utan hänvisas
endast till den ordning härför, soin Kungl. Maj :t bestämmer. Anledningen
härtill är att i prop. nr 79 till årets riksdag föreslagits en ändrad
ordning för prövningen, vilken ordning synes böra närmare regleras i administrativ
författning.

S jukvdrdsstyrelse
9 §•

Denna paragraf motsvarar 9 § sjukhuslagen.

Departementspromemorian

I departementspromemorian anföres, att paragrafen efter utvidgningen av
sjukhuslagen kommer att föranleda ändringar med avseende å administrationen
av distriktssköterske- och distriktsbarnmorskeväsendet. Genom att
den öppna vårdens sjuksköterskor och barnmorskor inordnas i sjukvårdslagen
kommer sålunda administrationen av dem att övergå från hälsovårdsstyrelsen
till sjukvårdsstyrelsen. Då emellertid särskilda hälsovårdsstyrelser
förekommer endast i ett fåtal landstingskommuner, får denna
ändring ingen större räckvidd. I anslutning härtill bör enligt promemorian
de hittillsvarande beteckningarna distriktsvårdsstyrelse och barnmorskestyrelse
utgå.

Remissyttrandena

Påpekandet i departementspromemorian rörande konsekvenserna för
sjukvårdsstyrelserna av den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde
föranleder ingen erinran, uttalar svenska landstingsförbundet.
En nackdel med den nya ordningen blir emellertid enligt Östergötlands läns

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

landstings förvaltningsutskott, att sjukvårdsstyrelsen får en ökad arbetsbelastning.
Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser, att någon
organisatorisk förändring i fråga om distriktsvården och barnmorskeväsendet
icke bör göras på grund av en ny sjukvårdslag. Svenska barnmorskeförbundet
förklarar, att ifrågavarande förändring från förbundets synpunkt
saknar intresse.

I anslutning till 2 mom. i förevarande paragraf yrkar Sveriges läkarförbund,
att skyldighet stadgas för sjukvårdsstyrelsen att till sammanträde
med styrelsen, då ärende angående den öppna vården är avsett att förekomma,
kalla en av styrelsen för vass tid utsedd tjänsteläkare inom sjukvårdsområdet.
Hallands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter,
om icke provinsialläkarväsendets överförande till landstingen rättvisligen
borde medföra en föreskrift av nyssnämnda innehåll.

Departementschefen

Som anförts i den allmänna motiveringen avses den öppna vården för
barnsbörd i fortsättningen skola regleras av sjukvårdslagstiftningen och
icke såsom f. n. av förordningen om distriktsbarnmorskor. Den hälsovårdsstyrelsen
i förordningen tillagda uppgiften att i egenskap av barnmorskestyrelse
leda distriktsbarnmorskornas verksamhet kommer sålunda att överföras
på sjukvårdsstyrelsen. Anledning synes därvid saknas att behålla
beteckningen barnmorskestyrelse.

Även distriktssköterskors sjukvårdande verksamhet kommer att omfattas
av sjukvårdslagstiftningen och enligt förevarande paragraf administreras
av sjukvårdsstyrelsen.

Enligt min i den allmänna motiveringen deklarerade uppfattning skall
sjukvårdslagstiftningen nu inte avse den förebyggande vården, som därför
tills vidare i mån av behov får regleras vid sidan av denna lagstiftning.

De organisatoriska förändringar jag nu uppehållit mig vid kommer i ett
mindre antal landstingskommuner att medföra ökad arbetsbelastning för
sjukvårdsstyrelserna. Denna ökning blir dock av mindre betydelse jämfört
med den ökning av arbetsmängden, som i varje fall under en övergångstid
kommer att följa med övertagandet av ansvaret för tjänsteläkarväsendet.
Att från sjukvårdsstyrelsens ledning av den sjukvårdande verksamheten
undantaga distriktssköterskors och distriktsbarnmorskors arbete
i den öppna sjukvården kan därför enligt min mening inte komma i fråga.

Till sammanträde med sjukvårdsstyrelsen skall enligt landstingslagen
kallas förste provinsialläkaren, och enligt sjukhuslagen skall en av styrelsen
utsedd överläkare kallas till sammanträde, vid vilket ärende av större
vikt angående sjukhusväsendet är avsett att förekomma. Då landstingen nu
får ansvaret även för den öppna vården utanför sjukhusen, synes det lämpligt
att 2 mom. i förevarande paragraf ges en ändrad utformning. Till sammanträde
vid vilket ärende av större vikt är avsett att förekomma bör vis -

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

serligen även i fortsättningen kallas läkarexpertis, men styrelsen bör därvid
allt eftersom ärendet rör sjukhusväsendet eller den öppna vården utanför
sjukhusen ha valmöjlighet mellan en överläkare och en tjänsteläkare.
Styrelsen bör alltså för viss tid utse en läkare av vartdera slaget inom sjukvårdsområdet
att på kallelse deltaga i styrelsens sammanträden.

Slutligen må anmärkas att i 3 mom. gjorts en förtydligande komplettering.

10 §.

Paragrafen överensstämmer helt med 10 § sjukhuslagen.

Direktion för sjukhus
11 §•

Paragrafen motsvarar 11 § sjukhuslagen.

Ändring har i förhållande till sistnämnda paragraf vidtagits i 1 och 2
mom. I 1 mom. första stycket har sålunda tillagts, att direktion utöver
sjukhusförvaltning kan anförtros andra motsvarande uppgifter inom sjukvården.
Tillägget motiveras närmast därav, att det i vissa fall kan befinnas
ändamålsenligt att uppdraga förvaltningen av en läkarstation åt en sjukhusdirektion,
särskilt om stationen ligger i anslutning till sjukhus. I andra
stycket har efter påpekande av svenska landstingsförbundet möjligheten att
utse hälsovårdsstyrelsen till direktion utgått som en konsekvens av att
hälsovårdsstyrelsens hittillsvarande befattning med sjukvården övertages
av sjukvårdsstyrelsen. Med anledning av att någon definition på huvudman
ej längre upptages i lagen har i 2 mom. gjorts den ändringen att val av ledamöter
och suppleanter i särskild direktion angivits skola ske av landstinget
eller stadsfullmäktige i stället för av huvudmannen.

. 12 §.

Paragrafen motsvarar 12 § sjukhuslagen.

I paragrafen har landstingsdirektör införts som alternativ till sjukvårdsdirektör
bland dem som skall kallas till direktionssammanträden. Västmanlands
läns landstings förvaltningsutskott har avstyrkt denna ändring med
den motiveringen, att kommunerna själva bör äga besluta i vad mån tjänstemän
skall kallas till sammanträden med kommunernas organ. Landstingsdirektör
har emellertid inom landstingskommun en ställning, som ganska
nära motsvarar den som i landstingsfri stad intages av sjukvårdsdirektör.
Då sådan befattningshavare ansetts böra kallas till direktionssammanträdena
och det synes tveksamt om direktionen enligt gällande rätt äger generellt
besluta att landstingsdirektör skall äga närvara vid sammanträdena,
har jag ansett paragrafen böra kompletteras på sätt som skett. Den nya
avfattningen av 14 § förutsätter, att sjukvårdsdirektör skall kunna finnas
jämväl i landstingskommun.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

51

Tjänstemän i sjukhusledningen

13 §.

Paragrafen överensstämmer helt med 13 § sjukhuslagen.

14 §.

Paragrafen motsvarar 14 § sjukhuslagen.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott förklarar i sitt remissyttrande,
att författningstexten bör ges en sådan utformning att möjlighet öppnas
för de landstingskommuner som så önskar att utse sjukvårdsdirektör. Som
motivering härför anför utskottet.

Med den utbyggnad som sker av sjukvården inom landstingskommunerna
samt genom överförandet på landstingskommunerna av ansvaret för provinsialläkarväsendet
och på längre sikt även av mentalsjukvården kommer
landstingens sjukvårdande verksamhet att avsevärt ökas. Många av landstingskommunerna
har ett invånarantal som överstiger landets tredje stad,
Malmö, och har redan nu en mycket omfattande sjukvårdsverksamhet. Med
hänsyn härtill synes det rimligt att de landstingskommuner, som finna en
sådan organisationsform lämplig, medgives rätt att anställa sjukvårdsdirektör.

För egen del finner jag de anförda argumenten bärande, och jag förordar
därför, att lagtexten utformas så att därav framgår att sjukvårdsdirektör
förutsätts kunna anställas såväl i landstingskommun som i landstingsfri
stad. Befogenhet att anställa sådan tjänsteman torde tillkomma
landsting utan särskilt stadgande.

Sjukvårdsdirektören får såsom sjukvårdsstyrelsens chefstjänsteman givetvis
chefsställning även i förhållande till personalen utanför sjukhusen.

Läkare

.....15

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i sjukhuslagen,
hänvisas till den allmänna motiveringen.

16 §.

Denna paragraf överensstämmer helt med 15 § 1—-3 mom. sjukhuslagen.
4 mom. har utgått och stadgandet däri införts i 36 §.

Sveriges läkarförbund har i sitt remissyttrande föreslagit, att sjukstuguläkare
skulle — på samma sätt som nu gäller beträffande sjukhemsläkare
— få benämnas överläkare, om medicinalstyrelsen efter framställning av
sjukvårdsstyrelsen så förordnar.

För egen del vill jag framhålla, att den i sjukhuslagen åt medicinalstyrelsen
givna befogenheten att förordna att sjukhemsläkare må benämnas

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

överläkare givetvis är avsedd att nyttjas endast beträffande de största sjukhemmen.
Vid sidan av dessa sjukhem framstår även de största sjukstugorna
som små enheter. Jag kan därför inte biträda läkarförbundets förslag.

17 §.

Paragrafen motsvarar 16 § sjukhuslagen.

I enlighet med vad som anförts i allmänna motiveringen har kravet på
medgivande av medicinalstyrelsen för inrättande av läkartjänster utvidgats
att även avse tjänster inom den öppna vården. Det undantag som upptagits
i första stycket har likaledes behandlats i den allmänna motiveringen.

18—19 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som är nya, hänvisas till den allmänna
motiveringen.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott hävdar i sitt remissyttrande,
att befordringsgrunderna för provinsialläkare bör såsom för överläkare
innebära att särskild hänsyn skall tagas till framstående skicklighet m. m.,
ådagalagd inom det område tjänsten avser. Medicinalstyrelsen föreslår däremot,
att befordringsgrunderna anges på samma sätt som nu sker i allmänna
läkarinstruktionen, enligt vilken medicinalstyrelsen skall förorda
»den som med avseende å tjänstens eller därtill anslutna åliggandens beskaffenhet
anses vara bäst ägnad för tjänsten».

Jag kan för min del inte finna att några särskilda skäl föreligger, som
gör att man beträffande provinsialläkarna bör ange befordringsgrunderna
på annat sätt än i regeringsformen, nämligen förtjänst och skicklighet.
Tvärtom förefaller det mig som om en tillämpning av dessa befordringsgrunder
i förening med förhöjd tjänstårsberäkning för vissa distrikt skall
underlätta rekryteringen till mindre attraktiva distrikt.

20 §.

Paragrafen överensstämmer med 17 § sjukhuslagen så när som på att i
5 mom. gjorts ett tillägg som korresponderar med 17 § första stycket sista
punkten och innebär att tjänsteläkare kan anställas som extra läkare på
sjukhus utan att några formaliteter behöver iakttagas.

Sveriges läkarförbund yrkar i sitt remissyttrande, att biträdande överläkartjänster
tillsätts i den ordningen att, sedan sakkunniga upprättat förslag,
sjukvårdsstyrelsen har att efter direktionens och vederbörande överläkares
hörande avge förord, varefter medicinalstyrelsen förordnar innehavare
av tjänsten.

Enligt min mening innebär sjukhuslagens bestämmelser om tillsättning
av läkare och möjligheter att få beslut härom överprövade en rimlig avvägning
mellan olika intressen. Med hänsyn härtill och då några olägenheter
av det nuvarande förfarandet vid tillsättning av biträdande över -

Knngl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962 53

läkare inte försports, avstyrker jag att någon ändring göres i de nu gällande
reglerna.

21 §.

Paragrafen motsvarar 18 § sjukhuslagen. I förhållande till sistnämnda
paragraf har den ändring gjorts, som betingas av att konsultläkare även
skall kunna knytas till läkardistrikt. Hinder avses inte skola föreligga att
förordna tjänsteläkare eller sjukhusläkare som konsultläkare inom annat
distrikt eller vid annat sjukhus än där han är anställd.

22 §.

Paragrafen överensstämmer med 19 § sjukhuslagen.

övrig personal
23 §.

I denna paragraf, vilken motsvarar 20 § sjukhuslagen, har i förhållande
till sistnämnda paragraf gjorts den jämkning som påkallas av att jämväl
den öppna vården utanför sjukhusen skall inbegripas.

Svensk sjuksköterskeförening aktualiserar i detta sammanhang ånyo ett
av föreningen vid sjukhuslagens tillkomst framlagt förslag till reglering av
husmoderns ställning, innebärande bl. a. att i lagen skulle upptagas en
särskild paragraf rörande husmoder.

Då sjukhuslagens hittillsvarande tillämpning inte såvitt jag vet givit
vid handen, att den nuvarande regleringen beträffande husmoder skulle
vara bristfällig, finner jag inte skäl att tillstyrka någon ändring däri.

Intagning på sjukhus m. m.

24—26 §§.

Paragraferna överensstämmer med 21—23 §§ sjukhuslagen, frånsett att
ordet »huvudmannen» i 22 § 1 mom. tredje stycket nämnda lag här ersatts
med »landstingskommunen» samt att smärre redaktionella ändringar
vidtagits.

Vårdavgift in. in.

27—28 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 24—25 §§ sjukhuslagen. Ordet »huvudmannen»
i 24 § sjukhuslagen har i 27 § sjukvårdslagen ersatts med »den som
driver sjukhus», varjämte hänvisningen i 24 § sjukhuslagen till lagen om
samhällets barnavård och ungdomsskydd ändrats att avse nya barnavårdslagen.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

29 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 26 § sjukhuslagen. Ett visst förtydligande
har skett med tanke särskilt på de provinsialläkare, som vid sidan
av sin provinsialläkartjänst även är sjukhusläkare. Då dessa kallas till
sjukbesök utanför sjukhuset, bör de vara oförhindrade att fordra ersättning
härför, även om besöket skulle föranleda patientens intagning på det
sjukhus, där provinsialläkaren tjänstgör. 26 § sjukhuslagen torde ej heller
avsetts utgöra hinder för särskild ersättning i dylikt fall.

Till grund för andra stycket ligger en av riksdagen i samband med prop.
1961: 181 godtagen överenskommelse mellan berörda parter.

Särskilda bestämmelser

30 §.

Paragrafen överensstämmer helt med 27 § sjukhuslagen.

31

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i sjukhuslagen,
hänvisas till den allmänna motiveringen.

32 §.

Paragrafen överensstämmer med 28 § sjukhuslagen, frånsett smärre formella
jämkningar.

33 §.

Paragrafen motsvarar 29 § sjukhuslagen. 1 och 2 mom. i sistnämnda
paragraf har fått bilda 1 mom. i förevarande paragraf. Anledningen härtill
är att det visat sig nödvändigt att beträffande undervisningssjukhusen
kunna göra undantag från lagen även i andra avseenden än som medges i
29 § 2 mom. sjukhuslagen. Göres undantagsbefogenheten obegränsad, saknas
anledning att behålla särbestämmelsen för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund. I övrigt har ingen annan ändring gjorts i förhållande
till 29 § sjukhuslagen än beträffande momentnumreringen.

34 §.

Paragrafen överensstämmer med 30 § sjukhuslagen, frånsett smärre formella
jämkningar i 1 mom. och ett tillägg i 2 mom. som möjliggör överklagande
även av biträdande sjukvårdsdirektörs beslut i ärende som, där
sjukvårdsdirektör inte finns, handläggs av direktion.

35 §.

I denna paragraf, som motsvarar 31 § sjukhuslagen, har tystnadsplikten
utvidgats att omfatta även personalen inom den öppna vården.

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

36 §.

Denna paragraf ersätter 15 § 4 mom. och 32 § sjukhuslagen.

övergångsbestämmelser

I samband med ikraftträdandet av den nya lagen krävs vissa stadganden
av övergångsnatur. De provinsial- och extra provinsialläkardistrikt, som
finns den 30 juni 1963, bör automatiskt utgöra läkardistrikt enligt den
nya lagen, om icke medicinalstyrelsen föreskriver annat. Det förutsättes
att landstingen i god tid dessförinnan gör framställning till medicinalstyrelsen
om nödvändiga ändringar så att styrelsen sättes i tillfälle att pröva
framställningen och meddela beslut erforderlig tid i förväg. Ändringar kan
aktualiseras av att antalet provinsialläkartjänster för sjukvårdsområdet
ökats och även därav att inom landstingskommunen finnes stad med högst
15 000 invånare, som icke tidigare tillhört provinsial- eller extra provinsialläkardistrikt,
eller köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare
— den öppna vården i dessa städer och samhällen skall ju i fortsättningen
alltid föras in under landstingens huvudmannaskap.

För de städer, som själva ombesörjer den öppna läkarvården utanför
sjukhus, krävs ingen övergångsbestämmelse i motsvarande hänseende. Sådan
stad utgör ett läkardistrikt i den mån inte staden själv bestämt om en
indelning i distrikt. En distriktsindelning förutsättes dock alltid i de landstingsfria
städerna. Den nya lagens ikraftträdande torde i och för sig icke
påkalla någon ändring i den bestående distriktsindelningen i städerna.

De provinsialläkare, som förklarar sig villiga att övergå såsom provinsialläkare
i landstingskommuns tjänst, skall anses såsom provinsialläkare
enligt den nya lagen. Före den 1 januari 1962 hade redan flertalet av de
provinsialläkare, som kan ifrågakomma, förklarat sig villiga härtill men
ytterligare möjlighet bör beredas provinsialläkare att avge sådan förklaring.
Sista dagen för avgivande av här avsedd förklaring har i förslaget satts till
den 31 mars 1963. För att organisationen av distrikten i de nya huvudmännens
regi skall kunna genomföras till den 1 juli 1963 kan längre anstånd
svårligen medges.

I syfte att underlätta de mindre städernas och övriga samhällenas införlivande
med landstingens läkardistrikt bör vidare möjlighet beredas stadsoch
stadsdistriktsläkare i stad, som tillhör landstingskommun, liksom köpings-
och municipalläkare att, om vederbörande läkare så önskar, övergå
till provinsialläkartjänst utan iakttagande av det i författningarna föreskrivna
tillsättningsförfarandet. I samband med den framställning angående
ändrad distriktsindelning, som enligt vad förut sagts bör inges till medicinalstyrelsen,
bör huvudmannen ange, i vad mån vid indelningsändringen
förutsatta nya provinsialläkartjänster kan besättas med läkare som nyss
sagts.

56

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Stadsdistriktsläkare i stad, som själv skall ombesörja den öppna läkarvården,
skall anses såsom stadsdistriktsläkare enligt sjukvårdslagen, och
detsamma skall även gälla stadsläkare i sådan stad under förutsättning
att han har till tjänsteåliggande att meddela enskild sjukvård.

Slutligen bör biträdande provinsialläkare få förordnas till biträdande provinsialläkare
enligt sjukvårdslagen utan iakttagande av eljest föreskrivet
tillsättningsförfarande.

De vid sjukhuslagen fogade övergångsbestämmelserna bör, med undantag
av punkterna 2, 3, 4 och 6, vilka numera förlorat sin aktualitet, allt fortfarande
gälla.

4. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda,
inom inrikesdepartementet upprättade förslag till sjukvårdslag.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bo St en fors

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM SS
201719