Kungl. Maj:ts proposition nr lik år 1962
1
Nr 114
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst, m. m.; given Stockholms
slott den 16 februari 1962.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) förordning om ändring i förordningen den 30 november 1951 (nr 763)
angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst;
2) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i
laxeringsfrågor; samt
3) förordning angående ändrad lydelse av 49 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges på grundval av ett av Skatteutredningen angående
ackumulerad inkomst avgivet betänkande (SOU 1961: 56) förslag om
utvidgning av tillämpningsområdet för 1951 års lagstiftning om ackumulerad
inkomst. I samband härmed förordas vissa förtydliganden av lagstiftningen
betingade av erfarenheterna under den tid bestämmelserna varit i
kraft. Vidare föreslås att riksskattenämnden skall äga meddela förhandsbesked
i frågor rörande tillämpningen av lagstiftningen samt att anstånd
med skattebetalning skall kunna medges, då ansökan om särskild skatteberäkning
för ackumulerad inkomst gjorts. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 114
2
Kungl. Maj.ts proposition nr it4 år 1962
Förslag
till
förordning om ändring i förordningen den 30 november 1951 (nr 763) angående
beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst
Härigenom förordnas, att 2, 3, 4 och 8 §§ samt anvisningarna till 1 och
3 §§ förordningen den 30 november 1951 angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives samt att till 2 § skola fogas anvisningar av nedan angiven
lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Skatteberäkning enligt 1 § må ske
endast under förutsättning att den
ackumulerade inkomsten, efter avdrag
för avdragsgilla utgifter, uppgår
till minst 4 00Ö kronor och tillika utgör
minst en tredjedel av den skattskyldiges
till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst för det taxeringsår,
då den ackumulerade inkomsten tages
till beskattning.
3
Vad i denna förordning sägs om
ackumulerad inkomst skall, såvitt
angår till inkomst av jordbruksfastighet
hänfårlig inkomst, gälla
endast:
intäkt av skogsbruk genom avyttring
av växande skog i samband
med avyttring av marken;
1 Senaste lydelse av 4 och 8 §§ se 1957: 61.
§•
Till grund för skatteberäkning enligt
1 § skall ligga den ackumulerade
inkomsten minskad med avdragsgilla
kostnader för dess förvärvande (nettobeloppet
av den ackumulerade
inkomsten) eller, om
den skattskyldiges till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomst är
lägre, denna inkomst.
Skatteberäkning enligt 1 § må ske
endast under förutsättning att den
inkomst, som skall ligga till grund
för skatteberäkningen, uppgår till
minst 5 000 kronor och tillika utgör
minst en femtedel av den skattskyldiges
till statlig inkomstskatt taxerade
inkomst.
(Se vidare anvisningarna.)
§•
1 mom. Vad i denna förordning
sägs skall, med den begränsning som
följer av vad nedan i 2—4 mom. stadgas,
äga tillämpning beträffande all
ackumulerad inkomst.
2 mom. I fråga om inkomst av
jordbruksfastighet skola
förordningens bestämmelser gälla endast
följande intäkter, nämligen:
1) intäkt av skogsbruk genom avyttring
av växande skog i samband
med avyttring av marken;
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1962
(Nuvarande lydelse)
intäkt, som uppkommit vid upplåtelse
av nyttjanderätt eller servitutsrätt
mot engångsersättning;
intäkt, som uppkommit genom att
egendom tagits i anspråk genom expropriation
eller liknande förfarande
eller eljest avyttrats under sådana
förhållanden, att dylik tvångsförsäljning
måste anses vara för handen;
samt
intäkt, i fall då inkomsten beräknats
enligt bokföringsmässiga grunder,
vid avyttring i samband med
upphörande av jordbruksdrift av för
stadigvarande bruk i jordbruksfastigheten
avsedda maskiner eller andra
inventarier, vilka icke vid beräkning
av värdeminskningsavdrag äro
att hänföra till byggnad, ävensom av
varor och produkter i jordbruksfastigheten,
dock endast i den mån det
influtna beloppet överstiger varornas
eller produkternas i räkenskaperna
upptagna värde. Har kreatursbesättning
i sin helhet avyttrats — utan
att nyuppsättning under beskattningsåret
skett — skall vad ovan
sägs gälla i fråga om intäkt genom
(Föreslagen lydelse)
2) intäkt genom ersättning för
skada å växande skog på grund av
brand eller annan därmed jämförlig
av den skattskyldiges åtgöranden oberoende
anledning samt intäkt genom
avyttring av skog och skogsprodukter,
om avverkningen framtvingats
av brand, stormfällning, torka, insektsskador
eller dylikt eller av vattenuppdämning
eller framdragande
av kraftledning, allt under förutsättning
att intäkten icke föranlett avdrag
för insättning å skogskonto;
3) intäkt i form av engångsersättning
vid upplåtelse eller upphörande
av nyttjanderätt eller servitutsrätt
och vid överlåtelse av nyttjanderätt;
4) intäkt, som uppkommit genom
att egendom tagits i anspråk genom
expropriation eller liknande förfarande
eller eljest avyttrats under sådana
förhållanden att dylik tvångsförsäljning
måste anses vara för handen,
under förutsättning att intäkten
icke föranlett avdrag för insättning
d skogskonto eller för avsättning till
särskilda investeringsfonder för förlorade
inventarier och lagertillgångar;
5) intäkt i form av skadestånd eller
annan ersättning avseende inkomstbortfall
till följd av skador och intrång
å fastigheten, som föranletts
av industriell eller därmed jämförlig
verksamhet;
6) intäkt vid avyttring av hel kreatursbesättning,
under förutsättning
att nyuppsättning icke skett under
beskattningsåret;
7) intäkt vid avyttring i samband
med upphörande av jordbruksdrift
av för stadigvarande bruk i jordbruksfastigheten
avsedda maskiner
eller andra inventarier, vilka icke vid
beräkning av värdeminskningsavdrag
äro att hänföra till byggnad, ävensom
av varor och produkter i jordbruksfastigheten;
samt
4
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1962
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
avyttringen, även om denna skett
utan samband med nedläggande av
jordbruksdriften.
I fråga om till inkomst av rörels
e hänfårlig ackumulerad inkomst
skall vad i denna förordning sägs
gälla endast:
intäkt genom vetenskaplig, litterär,
konstnärlig eller därmed jämförlig
verksamhet;
intäkt vid överlåtelse av varumärke,
firmanamn och andra liknande
rättigheter av goodwills natur;
intäkt vid avyttring, i samband
med överlåtelse av rörelse, av för
stadigvarande bruk i rörelsen avsedda
maskiner eller andra inventarier,
vilka icke vid beräkning av värdeininskningsavdrag
hänföras till byggnad;
samt
intäkt genom avyttring, i samband
med överlåtelse av rörelse, av varor
och produkter i rörelsen, dock endast
8) intäkt, som uppkommit därigenom
att avsättning till särskilda
investeringsfonder för förlorade inventarier
och lagertillgångar återförts
till beskattning under sådana
förhållanden att, därest det återförda
beloppet i stället utgjort köpeskilling
för de förlorade tillgångarna, köpeskillingen
enligt 6) eller 7) ovan
skulle ansetts såsom ackumulerad inkomst,
dock att ränta som tillågges
det återförda beloppet icke skall anses
utgöra sådan inkomst.
3 mom. I fråga om inkomst av
rörelse skola förordningens bestämmelser
gälla endast följande intäkter,
nämligen:
1) intäkt genom vetenskaplig, litterär,
konstnärlig eller därmed jämförlig
verksamhet;
2) intäkt vid överlåtelse av hyresrätt
samt av varumärke, firmanamn
och andra liknande rättigheter av
goodwills natur;
3) intäkt i form av engångsersättning,
som erhållits på grund av avbrottsförsäkring
eller såsom skadestånd
eller dylikt för inkomstbortfall
i rörelsen till följd av expropriation,
rekvisition eller annat liknande förfarande;
k)
intäkt i form av engångsersättning
vid avyttring av sådan patenträtt
eller liknande rättighet, som är
att anse såsom vara i rörelse, samt
vid avyttring eller avlösning av rätt
till royalty, allt under förutsättning
att avyttringen eller avlösningen
skett i samband med överlåtelse, upplåtelse
eller nedläggande av rörelse;
5) intäkt vid avyttring, i samband
med överlåtelse, upplåtelse eller nedläggande
av rörelse, av för stadigvarande
bruk i rörelsen avsedda maskiner
eller andra inventarier, vilka icke
vid beräkning av värdeminskningsavdrag
hänföras till byggnad, samt au
andra varor och produkter i rörelsen
än ovan vid k) avses; samt
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1962
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
i den mån det influtna beloppet överstiger
varornas eller produkternas i
räkenskaperna upptagna värde.
Beträffande till inkomst av tillfällig
förvärvsverksamhet
hänförlig ackumulerad inkomst skall
vad i denna förordning sägs icke äga
tillämpning å vinst vid icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös
egendom.
(Se vidare anvisningarna.)
4
Skattskyldig, som vill åtnjuta förmånen
av skatteberäkning enligt 1 §,
har att därom göra ansökan hos prövningsnämnden
i det län, där den
skattskyldige skall taxeras till statlig
inkomstskatt för det taxeringsår,
då inkomsten tages till beskattning.
Ansökningen ingives eller insändes
till prövningsnämndens kansli
och skall, med undantag för fall varom
i 8 § sägs, vara till kansliet inkommen
före taxeringsårets utgång.
6) intäkt, som uppkommit därigenom
att avsättning till särskilda
investeringsfonder för förlorade inventarier
och lagertillgångar eller för
avyttrat fartyg återförts till beskattning
under sådana förhållanden att,
därest det återförda beloppet i stället
utgjort köpeskilling för tillgångarna
i fråga, köpeskillingen enligt 5)
ovan skulle ansetts såsom ackumulerad
inkomst, dock att ränta som
tillägges det återförda beloppet icke
skall anses utgöra sådan inkomst.
Vad i denna förordning stadgas
om överlåtelse, upplåtelse eller nedläggande
av rörelse skall äga motsvarande
tillämpning beträffande rörelsefilial
och rörelsegren.
b m o m. Beträffande till inkomst
av tillfällig förvärvsverksamhet
hänförlig ackumulerad
inkomst skall vad i denna förordning
sägs icke äga tillämpning å vinst vid
icke yrkesmässig avyttring av fast
eller lös egendom.
(Se vidare anvisningarna.)
§•
Skattskyldig, som vill åtnjuta förmånen
av skatteberäkning enligt 1 §,
har att därom göra ansökan hos den
prövningsnämnd, som har att upptaga
besvär rörande den skattskyldiges
taxering till statlig inkomstskatt
för det taxeringsår, då inkomsten tages
till beskattning.
Ansökningen ingives eller insändes
till prövningsnämndens kansli
och skall, med undantag för fall varom
i 8 § sägs, vara till kansliet inkommen
före utgången av året efter
taxeringsåret. Den omständigheten
att ansökningen ingivits eller insänts
till kansliet hos annan prövningsnämnd
må dock ej utgöra hinder
för ärendets prövning; i sådant
fall skola handlingarna omedelbart
översändas till kansliet hos den prövningsnämnd
som har att pröva ansökningen.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1962
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8 §•
Föreligga förutsättningar---Föreligga förutsättningar---
utslag meddelades. utslag meddelades.
Äger skattskyldig ----ansökan Äger skattskyldig — — — ansökan
enligt 4 §. enligt 4 ,§.
Har skatteberäkning enligt 1 §
skett och visas att skatteberäkningen
med hänsyn till sedermera framkomna
omständigheter grundats på
oriktiga förutsättningar, äger vederbörande
taxering sintendent i särskild
ordning anföra besvär rörande skatteberäkningen,
och skall angående
dylika besvär vad i 103 § andra och
tredje styckena taxeringsförordningen
föreskrives äga motsvarande lilllämpning.
Ny skatteberäkning i anledning
av besvär som nu sagts må
icke verkställas med mindre fråga
därom prövats inom fem år efter utgången
av det kalenderår, under vilket
den ansökan, som föranlett skatteberäkning
enligt 1 §, inkommit till
prövningsnåmnden. Har den skattskyldige
avlidit, må sådan ny skatteberäkning
som här avses icke verkställas
med mindre fråga därom prövats
inom två år efter utgången av
det kalenderår, under vilket bouppteckning
efter honom blivit ingiven
för registrering.
Anvisningar
till 1 §.
---ifrågava- 1. Inkomst skall---- ifrågavarande
år.
två beskattnings- För att---två beskattnings
år.
Engångsbelopp, som uppbäres såsom
ersättning för årlig pension, skall
i allmänhet anses hänföra sig till tio
år.
Intäkt av skogsbruk skall anses
hänförlig till det antal år som motsvarar
förhållandet mellan intäkten,
minskad med vederbörliga avdrag,
och värdet av ett års skogstillväxt å
fastigheten.
Ackumulerad inkomst, som avses
i 3 § 2 mom. vid 6)—8) samt i 3 § 3
mom. vid 2), 5) och 6), skall anses
hänföra sig till det antal år den skatt
-
inkomst skall -rande år.
För att — — —
år.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr lli ar 1962
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Till ledning — — — följande
° ^"''skattskyldig---16 140
kronor.
Eftersom enligt — •—■ — ackumulerade
inkomsten.
Vid skatteuträkningen---ac
kumulerade
inkomsten.
skyldige bedrivit jordbruket eller rörelsen.
Har skattskyldig åtnjutit ackumulerad
inkomst som nu sagts i
egenskap av delägare i handels- eller
kommanditbolag, skall inkomsten anses
hän förlig till den tid han varit
delägare i bolaget. Inkomsten skall
dock anses hänförlig till kortare tid
än den skattskyldige bedrivit jordbruket
eller rörelsen eller varit delägare
i bolaget, därest han så yrkar
och företer utredning om det antal
år vartill inkomsten hänför sig, eller
eljest om det framstår såsom uppenbart
att inkomsten hänför sig till kortare
tid.
Har jordbruk eller rörelse, som bedrivits
av den ena av två makar,
övertagits av den andra maken, skall
denne, om han så yrkar, anses hava
bedrivit jordbruket eller rörelsen
jämväl under den förstnämnda makens
innehav av förvärvskällan, under
förutsättning att makarna då voro
samtaxerade eller, därest andra
maken haft inkomst, skulle hava
samtaxerats. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning när andel i
handels- eller kommanditbolag, som
ägts av den ena av två makar, övertagits
av den andra maken samt när
jordbruk, rörelse eller andel i bolag
i samband med den ena makens död
övertagits av andra maken, och denne
var ensam dödsbodelägare.
Vad i nästföregående stycke stadgas
om makar skall i tillämpliga delar
gälla även skattskyldiga, vilka
samtaxeras utan att vara gifta.
Vid skatteberäkning enligt 1 § skall
oskift dödsbo och den avlidne anses
som en och samma skattskyldig.
2. Till ledning — — — följande
exempel:
En skattskyldig — — — 16 140
kronor.
Eftersom enligt — --ackumu
lerade
inkomsten.
Vid skatteuträkningen--— ac
kumulerade
inkomsten.
Den del av den ackumulerade inkomsten,
som vid skatteberäkningen
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1962
(Nuvarande lydelse)
Kan utredning icke förebringas
om det antal år, vartill ackumulerad
inkomst hänför sig, skall jämlikt 1 §
andra stycket skatteberäkningen ske,
som om inkomsten hänfört sig till
tre år. Denna bestämmelse skall dock
icke äga tillämpning exempelvis i sådana
fall, då en skattskyldig vid avgång
från tjänst uppbär ett engångsbelopp
såsom ersättning för årlig
pension. I dylika fall skall den ackumulerade
inkomsten i allmänhet anses
hänföra sig till tio år.
Om en
terna.
(Föreslagen lydelse)
hänföres till ett tidigare taxeringsår,
skall i förekommande fall avrundas
nedåt till helt hundratal kronor, varvid
överskjutande belopp hänföres
till det taxeringsår, då den ackumulerade
inkomsten tages till beskattning.
Den beskattningsbara inkomsten
skall upptagas till O kronor för sådant
taxeringsår, då taxering ej
åsatts på grund av att den skattskyldige
ändrat räkenskapsår eller icke
varit här i riket bosatt.
hänförliga intäk -
Har skattskyldig under ett taxeringsår
på grund av omläggning av
räkenskapsår åsatts taxeringar för
två beskattningsår, skall vid fördelning
av den ackumulerade inkomsten
så anses som om de båda taxeringarna
hänföra sig till skilda taxeringsår.
Om skatteberäkning enligt 1 § påkallas
för ackumulerad inkomst i
viss förvärvskälla, skall skatteberäkningen
omfatta all ackumulerad inkomst,
som uppkommit i förvärvskällan.
Däremot äger skattskyldig
från skatteberäkningen undantaga
ackumulerad inkomst i annan förvärvskälla.
Om en--— hänförliga intäk
terna.
till 2 §.
Vid beräkning av nettobeloppet av
ackumulerad inkomst skall intäkt av
skogsbruk i förekommande fall minskas
med till intäkten hänförligt avdrag
enligt 22 § 1 mom. andra eller
9
Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1962
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
tredje stycket kommunalskattelagen,
i den mån sådant avdrag medgivits
vid inkomsttaxeringen.
I fråga om intäkt genom avyttring
av tillgång, vilken kan vara föremål
för vårdeminskningsavdrag, skall såsom
nettobeloppet av ackumulerad
inkomst i regel anses köpeskillingen
efter avdrag för tillgångens i beskattningsavseende
oavskrivna värde. Motsvarande
skall gälla vid avyttring av
sådan patenträtt eller liknande rättighet,
som är att anse såsom vara i
rörelse.
Såsom nettobeloppet av ackumulerad
inkomst genom avyttring av andra
varor eller produkter i rörelse än i
nästföregående stycke sista punkten
sägs skall anses dold reserv i lagertillgångarna
vid beskattningsårets ingång.
Den dolda reserven skall i regel
beräknas till skillnaden mellan, å
ena sidan, det lägsta av tillgångarnas
anskaffningsvärde och återanskaffningsvärde
efter avdrag i förekommande
fall för inkurans samt, å
andra sidan, deras bokförda värde vid
nämnda tidpunkt. Vid avveckling av
byggnadsrörelse, tomtstyckningsrörelse
eller annan rörelse avseende yrkesmässig
handel med fastigheter
ävensom penningrörelse skall dock
såsom dold reserv i regel anses skillnaden
mellan tillgångarnas verkliga
värde vid beskattningsårets ingång
och deras bokförda värde vid samma
tidpunkt.
Såsom nettobeloppet av ackumulerad
inkomst genom avyttring av varor
(inklusive djur) och produkter i jordbruksfastighet
skall anses dold reserv
i tillgångarna vid beskattningsårets
ingång. Den dolda reserven skall
i regel beräknas till skillnaden mellan
tillgångarnas verkliga värde och
deras bokförda värde vid nämnda tidpunkt.
Har den i räkenskaperna gjorda
värdesättningen å lagret frångåtts
vid inkomsttaxeringen, skall vid beräkning
av dold reserv i stället för
bokfört värde användas det i beskattningsavseende
gällande värdet.
lf Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 114
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1962
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
till 3 §.
Vad i 3 § första stycket sägs angående
intäkt av jordbruksfastighet
genom upplåtelse av nyttjanderätt
skall icke gälla beträffande upplåtelse
av rätt att avverka skog.
Vad i 3 § 2 mom. vid 3) sägs angående
intäkt av jordbruksfastighet
genom upplåtelse av nyttjanderätt
skall icke gälla beträffande upplåtelse
av rätt att avverka skog.
Såsom ersättning vid överlåtelse
av hyresrätt anses jämväl vad skattskyldig
erhåller för att han flyttar
från lokal, använd i rörelsen.
Med skadestånd eller annan i 3 §
3 mom. vid 3) omförmäld ersättning
avses i första hand sådan ersättning
för inkomstbortfall som erhålles
med anledning av exempelvis
stadsplanering eller gatureglering.
Härmed likställes frivilligt överenskommen
ersättning, vilken avtalats
under sådana förhållanden att möjlighet
till tvångsåtgärder förelegat om
frivillig uppgörelse ej träffats.
Vid tillämpning av bestämmelserna
i 3 § 2 mom. vid 6) och 1) och
3 § 3 mom. vid 5) skall med avyttring
likställas förlust av tillgång, därest
ersättning på grund av skadeförsäkring
utgått och ersättningen icke föranlett
avdrag för avsättning till särskilda
investeringsfonder för förlorade
inventarier och lagertillgångar.
Skatteberäkning för ackumulerad
inkomst enligt 3 § 2 mom. vid 7) samt
3 § 3 mom. vid b) och 5) får ske endast
under förutsättning
att vid beskattningsårets utgång
kvarvarande, icke avyttrade inventarier
och varor — frånsett tillgångar
som vid upplåtelse av rörelse utarrenderats
— åro av allenast obetydlig
omfattning,
att vid nämnda tidpunkt icke
kvarstår avsättning, som skett till lagerregleringskonto
eller som, till ersättande
av avyttrat fartyg eller till
ersättande av förlorade tillgångar i
verksamheten, skett till särskilda investeringsfonder
för avyttrat fartyg
eller för förlorade inventarier och lagertillgångar,
samt att, såvitt avser rörelse,
den skattskyldige icke under beskattningsåret
börjat ny rörelse, som med
hänsyn till varusortiment eller lik
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 1li år 1962
11
(Föreslagen Igdelse) (Nuvarande lydelse)
nande kan anses utgöra fortsättning
av den tidigare rörelsen.
Utöver vad i nästföregående stycke
sägs skall som förutsättning för skatteberäkning
för ackumulerad inkomst
vid upplåtelse av rörelse gälla,
att upplåtelsen utgör ett led i rörelsens
avveckling.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Förordningen skall icke äga tillämpning beträffande ackumulerad inkomst,
som åtnjutits under tidigare beskattningsår än det för vilket taxering
i första instans verkställes år 1962.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni 1951
(nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla
förhandsbesked i taxeringsfrågor
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 1 juni 1951 om rätt att
av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
1
Riksskattenämnden må, därest sådant
för någon finnes vara av synnerlig
vikt, efter ansökan lämna
besked på förhand (förhandsbesked)
angående viss fråga, som avser sökandens
taxering till kommunal inkomstskatt,
statlig inkomstskatt, statlig
förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt
eller ersättningsskatt. Förhandsbesked
må ock meddelas i fråga
som nu nämnts, därest detta finnes
vara av vikt för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning.
Vad ovan---av fastigheten.
Om rätt---allmän varuskatt.
(Föreslagen lydelse)
§■
Riksskattenämnden må, därest sådant
för någon finnes vara av synnerlig
vikt, efter ansökan lämna besked
på förhand (förhandsbesked)
angående viss fråga, som avser sökandens
taxering till kommunal inkomstskatt,
statlig inkomstskatt, statlig
förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt
eller ersättningsskatt, ävensom
viss fråga rörande tillämpningen av
förordningen angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst. Förhandsbesked må ock
meddelas i frågor som nu nämnts,
därest detta finnes vara av vikt för
enhetlig lagtolkning eller rättstilllämpning.
Vad ovan---av fastigheten.
Om rätt---allmän varuskatt.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1 Senaste lydelse av 1 S se 1960: 369.
12
Kungl. Maj.ls proposition nr lli år 1962
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 49 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272)
Härigenom förordnas, att 49 § 1 mom. uppbördsförordningen den 5 juni
19531 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
49 §.
» mom. Skattskyldig, som anfört
besvär över taxeringsnämnds, prövningsnämnds
eller skattedomstols beslut
rörande taxering, må beviljas
anstånd med inbetalning av skatt på
grund av taxeringen, därest vederbörande
taxeringsintendent i yttrande
över den skattskyldiges framställning
om anstånd förklarat sig icke hava
något att erinra mot bifall, helt eller
delvis, till densamma. Anstånd må
avse skatt till belopp, som betingas av
taxeringsintendentens yttrande.
Har skattskyldig---— i fråga.
Anståndet skall gälla till dess två
månader förflutit från dagen för
prövningsnämndens eller vederbörande
skattedomstols beslut i anledning
av besvären.
49 §.
1 mom. Skattskyldig, som anfört
besvär över taxeringsnämnds, prövningsnämnds
eller skattedomstols beslut
rörande taxering, må beviljas
anstånd med inbetalning av skatt på
grund av taxeringen, därest vederbörande
taxeringsintendent i yttrande
över den skattskyldiges framställning
om anstånd förklarat sig icke
hava något att erinra mot bifall, helt
eller delvis, till densamma. Under
enahanda förutsättning må skattskyldig,
som hos prövningsnärnnd gjort
ansökan om skatteberäkning för ackumulerad
inkomst eller som anfört
besvär över prövningsnämnds eller
skattedomstols beslut angående dylik
skatteberäkning, beviljas anstånd
med inbetalning av skatt på grund av
taxering, varigenom den ackumulerade
inkomsten tages till beskattning.
Anstånd må avse skatt till belopp,
som betingas av taxeringsintendentens
yttrande.
Har skattskyldig —--— i fråga.
Anståndet skall gälla till dess två
månader förflutit från dagen för
prövningsnämndens eller vederbörande
skattedomstols beslut i anledning
av besvär eller ansökan som i
första stycket avses.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1 Senaste lydelse av 49 § 1 mom. e957: 70.
Knngl. Maj:ts proposition nr llt år 1962
13
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 februari
1962.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Lindström,
Länge, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, av Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändrade bestämmelser
om ackumulerad inkomst, m. m. samt anför därvid följande.
I. INLEDNING
För att lindra den progressiva beskattningen av ackumulerade inkomster
antog 1951 års riksdag en särskild förordning i ämnet (nr 763). Tankegången
bakom förordningens bestämmelser var att skatten inte skulle beräknas
till högre belopp än som skulle ifrågakommit, om de belopp som ingår
i den ackumulerade inkomsten beskattats de år under vilka de intjänats
eller å vilka de eljest belöpt. De åsyftade bestämmelserna fick i viss mån
karaktär av försökslagstiftning. Avsaknaden av erfarenhet manade även till
en viss försiktighet vid avgränsningen av de fall, varpå förordningen gjordes
tillämplig. Det har också i den praktiska tillämpningen visat sig att fall,
som rimligen borde omfattas av förordningen, med dennas nuvarande utformning
kommit att falla utanför tillämpningsområdet.
Då med hänsyn härtill en översyn av bestämmelserna mot bakgrund av
vunna erfarenheter borde komma till stånd, tillkallade jag med stöd av
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 24 oktober 1958 regeringsrådet, numera
presidenten i kammarrätten G. T. Hedborg, direktören E. G. Bergqvist, juris
doktorn E. B. T:son af Klercker samt numera lagbyråchefen i finansdepartementet
S. V. Lundell såsom sakkunniga med uppdrag bl. a. att verkställa
en översyn av bestämmelserna om särskild skatteberäkning för ackumulerad
inkomst. Sedan Hedborg efter egen framställning den 3 juni 1960
entledigats från sitt uppdrag utsågs Lundell att såsom ordförande leda de
sakkunnigas arbete. I direktiven för de sakkunniga framhöll jag bl. a. att
utredningen borde ha en teknisk karaktär.
De sakkunniga, som antagit benämningen skatteutredningen angående
ackumulerad inkomst m. m., har med skrivelse den 31 oktober 1961 överlämnat
betänkande (SOU 1961:56) med förslag till ändrade bestämmelser
om ackumulerad inkomst. Förslaget innebär i huvudsak en utvidgning av
tillämpningsområdet inom ramen för den nuvarande lagstiftningens grun
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1962
der såvitt angår inkomst av rörelse och inkomst av jordbruksfastighet. I
övrigt har utredningen genom ytterligare anvisningar till förordningens
bestämmelser sökt förtydliga desamma i syfte att underlätta tillämpningen
av lagstiftningen. Utredningsmännen är enhälliga.
Vid betänkandet fogade författningsförslag torde såsom Bihang få fogas
vid statsrådsprotokollet för denna dag.
Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
riksrevisionsverket, riksskattenämnden, överståthållarämbetet, samtliga
länsstyrelser, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Svensk industriförening,
Sveriges redareförening, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund,
Sveriges fastighetsägareförbund, Kooperativa förbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges
akademikers centralorganisation, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Föreningen Auktoriserade revisorer, Sveriges advokatsamfund,
Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska uppfinnareföreningen och
Svenska företagares riksförbund. Härvid har Sveriges industriförbund och
Svenska försäkringsbolags riksförbund åberopat ett av näringslivets skattedelegation
avgivet utlåtande, medan Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk hänfört sig till ett av lantbrukets skattedelegalion
upprättat yttrande.
I remissyttrandena vitsordas allmänt alt de erfarenheter, som gjorts rörande
de nuvarande bestämmelserna om ackumulerad inkomst, motiverat en
översyn av desamma. Samtliga remissinstanser har sålunda ställt sig positiva
till utredningens förslag och i princip tillstyrkt desamma.
II. GÄLLANDE BESTÄMMELSER OM ACKUMULERAD
INKOMST, M. M.
Tillkomsten av de nuvarande bestämmelserna om ackumulerad inkomst
kan sägas grundas på uppfattningen, att den statliga inkomstskattens progressivitet
— med hänsyn till att skatteskalorna får anses vara uppbyggda
med tanke på skattskyldiga med i huvudsak jämna inkomster — kommit att
verka oskäligt hård beträffande skattskyldiga med starkt varierande inkomster.
Från denna utgångspunkt fann sig 1944 års allmänna skattekonnnitté
vid utarbetandet av sitt förslag i ämnet (SOU 1949: 9) i första hand böra
överväga olika möjligheter att genom generella bestämmelser mildra de
ogynnsamma verkningarna av skatteprogressionen vid ojämna inkomster
överhuvud taget. Då kommittén emellertid ansåg sig av arbetstekniska skäl
inte ha möjlighet att inom rimlig tid lösa problemet i hela dess vidd, inskränkte
sig kommittén till att framlägga förslag till lösning av de spörsmål
som kommittén fann mest trängande.
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1962
EU sådant spörsmål var enligt kommitténs uppfattning beskattningen i
sådana fall, då under ett beskattningsår åtnjuten inkomst intjänats eller
eljest motprestation i någon form lämnats under ett flertal år, d. v. s. vad
som benämnes ackumulerad inkomst.
Inkomst av denna art borde enligt kommitténs mening i princip beskattas
som om den influtit under de år den i verkligheten hänförde sig till. Sak
samma måste enligt kommittén anses gälla om inkomsten utgjorde verklig
eller beräknad ersättning för inistade inkomster under flera år. Så snart
fråga var om dylik ackumulerad inkomst, varmed kommittén alltså avsåg
på en gång influten inkomst, som hänförde sig till minst två år, vilka föregått
eller följde efter beskattningsåret, var enligt kommittén ur rättvisesynpunkt
en begränsning av progressionens verkningar särskilt angelägen.
I detta sammanhang anmärkte kommittén att densamma, såsom synes av
det sagda, använde begreppet ackumulerad inkomst i jämförelsevis snäv bemärkelse.
För att ackumulerad inkomst enligt denna definition skall föreligga
måste inkomsten hänföra sig till minst två år. Den omständigheten att
exempelvis tantiem för ett visst beskattningsår blir tillgänglig för lyftning
först följande år eller eljest inkomst av tjänst eller av tillfälligt uppdrag
blir tillgänglig för lyftning först året efter det då inkomsten intjänats innebär
således, enligt denna definition, icke någon ackumulering. I förordningen
har begreppet ackumulerad inkomst givits samma innebörd som den av
kommittén avsedda.
Eftersom det gällde ett korrektiv mot den progressiva beskattningens
veikningar, begränsades bestämmelserna till att avse endast fysiska personer,
oskifta dödsbon och familjestiftelser. De proportionellt beskattade berördes
med andra ord ej av lagstiftningen.
Såsom av det anförda framgår avses med ackumulerad inkomst i förordningens
mening sådan inkomst som uppburits eller eljest åtnjutits under ett
år men som i själva verket hänför sig till två eller flera beskattningsår.
Det är härvidlag likgiltigt om dessa år ligger i tiden före eller efter det beskattningsår,
under vilket den ackumulerade inkomsten åtnjutits.
Tillämpningsområdet
Den inledande bestämmelsen i förordningens 1 § om skatteberäkning för
ackumulerad inkomst har givits en i och för sig generell räckvidd.
Enligt skattekommitténs mening fanns i princip ingen anledning att begränsa
de ifrågasatta reglerna till viss eller vissa inkomstarter, eftersom
inom dem alla kunde förekomma fall av ackumulerad inkomst. Emellertid
skulle det enligt kommitténs uppfattning möta oöverkomliga praktiska svårigheter
att låta samtliga de fall av ackumulerad inkomst, som förekom inom
inkomst av rörelse, bli föremål för skattelindring. Kommittén hade därför
sett sig nödsakad föreslå, att de nya bestämmelserna, såvitt angick inkomst
av rörelse, endast skulle tillämpas i följande fall, nämligen beträffande
1) inkomst genom vetenskaplig, litterär, konstnärlig och därmed jämförlig
verksamhet;
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 11A år 1962
2) inkomst vid avyttring av varumärke, firmanamn och andra liknande
rättigheter av goodwills natur;
3) inkomst vid avyttring, i samband med överlåtelse av rörelse, av för
stadigvarande bruk avsedda maskiner eller andra inventarier, vilka icke
vid beräkning av värdeminskningsavdrag hänföres till byggnad; samt
4) vad som influtit vid avyttring, i samband med överlåtelse av rörelse,
av i rörelsen befintliga varor och produkter, dock endast i den mån det
influtna beloppet överstiger varornas eller produkternas i räkenskaperna
upptagna värde.
Även i fråga om inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet förordade skatlekommittén
en viss begränsning beträffande tillämpningen. Realisationsvinst
kunde enligt kommittén visserligen i regel likställas med ackumulerad
inkomst, men eftersom realisationsvinster dock mycket ofta icke utgjorde
ackumulerad inkomst och då det i det särskilda fallet torde vara förenat
med avsevärda svårigheter att avgöra, huruvida ackumulerad inkomst
förelåg eller icke, föreslog kommittén att realisationsvinst skulle undantagas
från den ifrågasatta förordningens tillämpning. Frågan hade därjämte
enligt vad kommittén framhöll kommit i ett annat läge genom de av kommittén
samtidigt föreslagna nya reglerna för realisationsvinstbeskattningen,
därvid kommittén åsyftade den efter innehavstiden fallande skalan för vinsternas
beskattning. Om dessa regler lagfästes, blev nämligen enligt kommittén
frågan om lindring av progressionen vid beskattning av realisationsvinst
mindre aktuell.
I den sedermera genomförda lagstiftningen bibehölls de av skattekommittén
föreslagna begränsningarna av tillämpningsområdet för reglerna om
ackumulerad inkomst, varjämte ytterligare inskränkningar infördes, nämligen
såvitt angår inkomst av jordbruksfastighet. I proposition nr 170 till
1951 års riksdag anfördes härom.
Därest all sådan till inkomst av jordbruksfastighet hänförlig intäkt, som
är att betrakta som ackumulerad inkomst, skulle kunna bliva föremål för
särskild skatteberäkning, torde såsom i vissa remissyttranden framhållits
det icke bliva möjligt att i praktiken tillämpa de föreslagna bestämmelserna
med hänsyn till den ökning av beskattningsmyndigheternas arbetsbörda, som
skulle bliva följden. Visserligen ha de ifrågavarande remissinstanserna gjort
sina bedömningar med utgångspunkt från den av kommittén föreslagna
spärregeln; även om spärregeln anordnas på sätt jag förut föreslagit, torde
det emellertid vara nödvändigt att begränsa skattelindringsmöjligheterna för
jordbruksintäkter, om icke arbetsbördan skall bliva taxeringsmyndigheterna
övermäktig. Kommittén bar utgått från, att ackumulerad inkomst vid
beräkning av inkomst av jordbruksfastighet huvudsakligen kunde förekomma
beträffande intäkt av skogsbruk, samt mera undantagsvis i samband
med inlösen av arrenderätter och dylikt. Kommittén har emellertid
föreslagit, att all till skogsintäkt hänförlig ackumulerad inkomst skulle kunna
bliva föremål för särskild skatteberäkning. Detta förslag bär dock i remissyttrandena
mött så starka betänkligheter av olika slag, att det synes
nödvändigt med en begränsning av bestämmelsernas tillämpningsområde.
Enligt min mening bör därför särskild skatteberäkning ifrågakomma beträffande
till jordbruksfastighet hänförlig ackumulerad inkomst endast då så
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 dr 1962
17
dan inkomst uppkommer vid försäljning av skog i samband med marken,
vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt mot engångsersättning
eller i samband med expropriation eller liknande tvångsåtgärder. En dylik
begränsning torde för övrigt icke medföra några egentliga nackdelar för
skogsägarna. Såsom länsstyrelsen i Västernorrlands län framhållit, står det
nämligen redan nu en skogsägare öppet att vid försäljning av skog genom
överenskommelse med virkesköparen fördela köpeskillingen på flera beskattningsår.
Enligt länsstyrelsens erfarenhet tillämpas detta förfaringssätt
också i stor utsträckning.
De sålunda förordade inskränkningarna genomfördes. På bevillningsutskottets
förslag (BevU 1951:62) utvidgades dock tillämpningsområdet
för förordningen om ackumulerad inkomst, i fall då inkomst
av jordbruksfastighet beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, att avse
jämväl intäkt vid avyttring, i samband med upphörande av jordbruksdrift,
av för stadigvarande bruk i jordbruksfastigheten avsedda maskiner
eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
är att hänföra till byggnad, ävensom av varor och produkter i jordbruksfastigheten,
dock endast i den mån det influtna beloppet överstiger
varornas eller produkternas i räkenskaperna upptagna värde. .Detsamma
gäller intäkt, då kreatursbesättning i sin helhet avyttras — utan att nyuppsättning
under beskattningsåret skett ■—- och detta även om avyttringen
skett utan samband med nedläggande av jordbruksdriften.
Genom den uppräkning som i enlighet med det nu återgivna skett i förordningens
3 § har den i 1 § angivna generella regeln rörande författningens
tillämpningsområde avsevärt begränsats. En mindre utvidgning av tilllämpningsområdet
har sedermera skett genom att ståndskogslikvid enligt
p. 9 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen likställts med likvid för
växande skog som avyttrats i samband med avyttring av marken (SFS
1959:127).
Skatteberäkningen
Tanken bakom förordningens bestämmelser är den att skatten på den ackumulerade
inkomsten inte skall beräknas till högre belopp än som skulle
ha påförts den skattskyldige, om den ackumulerade inkomsten beskattats
under de år, varunder den intjänats eller varå den eljest belöpt.
Är fråga omt ackumulerad inkomst i författningens mening, skall först
avgöras hur många år inkomsten är hänförlig till. Därvid har den spärrregeln
upptagits, att inkomsten inte får fördelas på mer än tio år. Det ligger
i sakens natur, att det är den skattskyldige, som har att utreda frågan
om hur många år inkomsten är att hänföra till. Kan tillförlitlig utredning
inte förebringas om antalet år, skall så anses som om inkomsten hänför
sig till tre år. Denna föreskrift innebär givetvis inte, att om det är uppenbart
att inkomsten hänför sig till exempelvis minst sex år, men det är oklart
om antalet år i själva verket är sju, fördelningen skall ske på tre år. Fördelningen
torde i sådant fall böra ske på sex år. — Oklarhet i frågan huruvida
inkomsten belöper på ett eller två år kan naturligtvis inte heller åbe
-
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1962
ropas som skäl för en fördelning på tre år. Däremot synes bestämmelsen
kunna tolkas så, att, om tvekan råder huruvida inkomsten belöper på två
eller tre år, inkomsten skall anses hänförlig till tre år.
Från regeln att den ackumulerade inkomsten i brist på utredning skall
fördelas på tre år har stadgats undantag för sådana och liknande fall, då
cn skattskyldig vid avgång från tjänst uppbär ett engångsbelopp såsom ersättning
för årlig pension. I dylika fall skall fördelning i allmänhet ske på
tio år, såvida inte klart framgår att utbetalningen avser pension för ett
mindre antal år.
Såsom bestämmelserna utformats möter intet hinder att i det för skatteberäkningen
avgörande antalet år inräkna år, som ligger i tiden mer än tio
år före eller efter det beskattningsår, varunder inkomsten influtit. Så kan
bli aktuellt att göra, när längre avbrott skett i den verksamhet, för vilken
den ifrågavarande inkomsten utgör ersättning.
Skattelindringen åstadkommes på så sätt, att den statliga inkomstskatten
på ackumulerad inkomst beräknas som om inkomsten upptagits med lika
stora delar under beskattningsåret och så många av de närmast föregående
beskattningsåren, att inkomsten därigenom blir fördelad på det antal år
vartill den hänför sig. Även om den skattskyldige kan visa att en större del
av inkomsten hänför sig till något visst år än som framkommer vid en likformig
fördelning, skall inkomsten likväl fördelas lika å de olika åren. Avsikten
med förordningen är att genom ett schablonmässigt förfarande undvika
en oskäligt hög beskattning. Någon exakt överensstämmelse med den
skatteberäkning, som skulle ägt rum, om inkomsten beskattats de år, till
vilka den hänför sig, har inte eftersträvats.
Har man konstaterat att den ackumulerade inkomsten hänför sig till
exempelvis sex år, fördelas densamma i sjättedelar. Vid beräkningen av den
statliga skatten för inkomst under det beskattningsår, då inkomsten influtit,
utgår man från — förutom annan inkomst som enligt allmänna regler
då skall beskattas-- en sjättedel av den ackumulerade inkomsten. Därjämte
göres en omräkning av statsskatten för ett vart av de fem närmast föregående
åren — och detta även om den ackumulerade inkomsten i själva verket
hänför sig till helt andra år än dessa — med utgångspunkt från den
vid vart och ett av dessa år fastställda beskattningsbara inkomsten med
tillägg av en sjättedel av den ackumulerade inkomsten. Man jämför den på
detta underlag framräknade statsskatten med den skatt som belöper å den
tidigare beskattningsbara inkomsten, beräknad efter den uttagningsprocent,
som gäller för det år då den ackumulerade inkomsten influtit. Skiilnadsbeloppen
för de fem åren lägges till statsskatten för inkomsten under det år,
då den ackumulerade inkomsten inflöt. Summan blir den statsskatt som
skall erläggas för detta beskattningsår.
Vid beräkningen av skatten på den fördelade ackumulerade inkomsten
beräknas skatten efter den uttagningsprocent som är bestämd för beräkning
av statsskatten å inkomst under det år, då den ackumulerade inkomsten
upptogs till beskattning.
Om den skattskyldige ett år har uppburit flera ackumulerade inkomster,
19
Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1962
fördelas var och en av dessa inkomster enligt de förut angivna reglerna.
Men skatteberäkningen skall ske på sammanlagda beloppet av de till varje
beskattningsår hänförliga intäkterna.
Man bryter alltså inte upp de tidigare taxeringarna — som vid eftertaxering
— utan håller sig endast till beskattningsbar inkomst. Om en feltaxering
har skett ett tidigare år med resultat att den beskattningsbara inkomsten
blivit för låg eller för hög, är det en sak som inte kan rättas till i detta
sammanhang; man bar endast att beakta den beskattningsbara inkomst som
fastställts, denna må vara felaktig eller ej. Om den skattskyldige ett visst år
inte blivit taxerad —- han har kanske vistats utomlands eller bar lågt om
räkenskapsår och därigenom »hoppat över» en taxering — lärer man, oaklat
uttrycklig reglering av fallet saknas, få räkna även delta år samt anse alt
den beskattningsbara inkomsten det året varit noll.
Skatteberäkning enligt förordningen om ackumulerad inkomst påverkar ej
förmögenhetsbcräkningen i fall som avses i 9 § tredje stycket förordningen
om statlig förmögenhetsskatt.
Spärregeln
Enligt skattekommittcns förslag skulle skatteberäkning för ackumulerad
inkomst få ske endast därest den skattskyldiges statliga inkomstskatt därigenom
kom att nedbringas med minst 100 kronor och under förutsättning
tillika att den ackumulerade inkomsten uppgick till minst 3 000 kronor.
I propositionen framhölls emellertid att den av kommittén föreslagna
spärregeln inte var godtagbar. Den kunde inte anses tillräckligt effektiv och
skulle dessutom vid tillämpningen medföra onödigt arbete och betydande
olägenheter för såväl skattskyldiga som taxeringsmyndigheter. Det föreslogs
därför att spärregeln borde utformas på sådant sätt att såväl den skattskyldige
som taxeringsmyndigheterna utan mer ingående uträkningar kunde
konstatera, huruvida en ackumulerad inkomst var så stor att rätt till särskild
skatteberäkning förelåg. Enligt propositionen borde sådan skatteberäkning
kunna medgivas, då den ackumulerade inkomsten uppgick till minst
5 000 kronor och samtidigt utgjorde minst en tredjedel av den skattskyldiges
till statlig inkomstskatt taxerade inkomst. I propositionen anfördes härom
vidare.
Detta betyder alltså, att om den skattskyldige under året icke haft annan
inkomst än den ackumulerade, han är berättigad till särskild skatteberäkning
så snart inkomsten uppgår till 5 000 kronor. Har den skattskyldige under
året åtnjutit ackumulerad inkomst jämte annan inkomst till så stort belopp,
att den taxerade inkomsten utgör 30 000 kronor, föreligger rätt till särskild
skatteberäkning först om den ackumulerade inkomsten uppgår till
10 000 kronor. Vid mycket stora »ordinarie» inkomster erfordras med den av
mig föreslagna spärregeln, att jämväl den ackumulerade inkomsten uppgår
till ett förhållandevis stort belopp för att den särskilda skatteberäkningen
skall vinna tillämpning. Emellertid bör härvid beaktas, att med hänsyn till
att inkomstintervallerna i den övre delen av inkomstskatteskalan äro förhållandevis
stora, den särskilda skatteberäkningen över huvud icke kan få någon
större effekt om icke den ackumulerade inkomsten är relativt betydan
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1962
de. Jag anser sålunda, att den av mig förordade spärregeln å ena sidan icke
hindrar en tillämpning av den särskilda skatteberäkningen i sådana fall, där
billighetskrav göra en tillämpning därav önskvärd, medan spärregeln å andra
sidan effektivt tillgodoser kravet på att icke taxeringsorganisationen belastas
med merarbete utöver vad som direkt erfordras för vinnande av det
åsyftade resultatet.
Den sålunda föreslagna konstruktionen av spärren accepterades av bevillningsutskottet,
dock med den ändringen att den särskilda skatteberäkningen
skulle kunna äga ruin redan då den ackumulerade inkomsten uppgick
till lägst 4 000 kronor. I enlighet därmed utformades de gällande bestämmelserna.
Ansökningsförfarandet m. m.
Skattskyldig, som vill åtnjuta förmånen av skatteberäkning för ackumulerad
inkomst, har att därom göra ansökan hos prövningsnämnden i det län,
där den skattskyldige skall taxeras till statlig inkomstskatt för det taxeringsår,
då inkomsten tages till beskattning.
Ansökan om tillämpning av skatteberäkning för ackumulerad inkomst
skall vara inkommen till vederbörande prövningsnämnds kansli före utgången
av det taxeringsår, då inkomsten tagits till beskattning.
Om ansökningen bifalles, skall länsstyrelsen avkorta eller restituera vederbörligt
skattebelopp. Om taxering, som inverkar på skatteberäkningen,
inte vunnit laga kraft, förklaras ansökningen vilande. Därefter har den
skattskyldige att inom ett år från det att slutligt utslag i taxeringsmålet
meddelats göra ny framställning till prövningsnämnden med anhållan
att den vilandeförklarade ansökningen skall upptagas till förnyad behandling.
Har prövningsnämnden verkställt skatteberäkning och har därefter prövningsnämnd,
kammarrätten eller regeringsrätten ändrat beskattningsbar inkomst,
varå skatten beräknats, eller eflertaxerat den skattskyldige, skall
prövningsnämnden på eget initiativ vidtaga därav betingad ändring i skatteberäkningen.
Om förutsättningar för en skatteberäkning föreligger först sedan sådant
beslut eller utslag meddelats, varom i nästföregående stycke talats, äger den
skattskyldige ingiva ansökan om skatteberäkning inom ett år från det beslutet
eller utslaget meddelats. Även för det fall att den ackumulerade inkomsten
senare höjts genom sådant beslut eller utslag äger skattskyldig inkomma
med ansökan om skatteberäkning inom tid som nyss sagts.
Äger skattskyldig enligt 99 § taxeringsförordningen i särskild ordning anföra
besvär hos prövningsnämnd, har lian rätt att tillika inom där angiven
tid inkomma med ansökan om skatteberäkning för ackumulerad inkomst.
Beträffande underrättelse om beslut av prövningsnämnd enligt förordningen
ävensom beträffande rätten att föra talan över dylikt beslut skall
de i taxeringsförordningen givna bestämmelserna i fråga om taxering för
inkomst äga motsvarande tillämpning; dock får besvär inte föras över prövningsnämnds
beslut att förklara ansökan vilande.
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1962
Slutligen må erinras om att riksskattenämnden enligt nu gällande bestämmelser
icke äger meddela förhandsbesked i frågor som rör förordningen
om ackumulerad inkomst.
Vissa statistiska uppgifter
I slutet av 1958 riktade utredningen till taxeringsintendenterna en förfrågan
om det ungefärliga antal fall, där en tillämpning av skaltebestämmelserna
rörande ackumulerad inkomst påkallats hos prövningsnämnderna.
Utredningen ansåg det önskvärt att erhålla informationer härom mot bakgrunden
av de farhågor som på sin tid hystes för att lagstiftningen skulle
åsamka taxeringsmyndigheterna ett avsevärt merarbete. I betänkandet lämnas
följande redogörelse för inkomna uppgifter.
I flertalet inkomna svar har uppgivits antalet ärenden rörande tillämpningen
av de ifrågavarande bestämmelserna under åren 1952—1958, d. v. s.
i stort sett den tid under vilken bestämmelserna varit i kraft, då svaret
avgavs. I några fall har ett avrundat antal för denna tidsperiod uppgivits och
i några fall har uppgivits endast antalet behandlade ärenden under en kortare
period, t. ex. åren 1957 och 1958. Även om det med hänsyn till angivna
omständigheter inte är möjligt att exakt ange det totala antalet sådana ärenden,
kan man likväl få en ganska god uppfattning av det ungefärliga totalantalet
ärenden hos samtliga prövningsnämnder under åren 1952—1958.
Detta antal kan beräknas till omkring 8 800. Därav belöper cirka 2 000 på
Stockholms stad, inemot 1 400 på Göteborgs och Bohus län samt cirka 700
på Malmöhus län. I de övriga länen varierar antalet ärenden mellan 100 och
300. Det genomsnittliga antalet ärenden under vart och ett av de ifrågavarande
åren uppgår till omkring 1 300 för hela riket. Genom kompletterande
uppgifter avseende åren 1959 och 1960 har framkommit att antalet hos
prövningsnämnderna behandlade ärenden angående ackumulerad inkomst
under dessa år utgjort respektive 1 642 och 1 937.
Av de sålunda inhämtade uppgifterna torde, enligt utredningens mening,
kunna dragas slutsatsen att, även om antalet ärenden rörande ackumulerad
inkomst ökat något under de senaste åren, behandlingen av dylika ärenden
inte i mera avsevärd grad belastat prövningsnämndcrnas arbete. Som jämförelse
kan nämnas att antalet av prövningsnämnderna under tiden 1/7 1959—
30/6 1960 avgjorda mål översteg sammanlagt 105 000.
Besvär till överinstanserna i mål angående dylik inkomst torde, enligt uLredningen,
ha anförts i ganska obetydlig omfattning. I regeringsrätten, där
man dock måste räkna med att eftersläpningen i målavverkningen ger en
mindre rättvisande bild, har hela antalet avgjorda sådana mål under åren
1955—1959 varit 33 stycken, därav 12 under 1958 och 9 under 1959.
Framställningar angående ändrade bestämmelser
Frågor rörande tillämplighetsområdet för bestämmelserna om ackumulerad
inkomst har varit föremål för riksdagens uppmärksamhet genom i motioner
och interpellationer framförda yrkanden. I betänkandet lämnas å s. 30—
36 en redogörelse härför, till vilken torde få hänvisas. I redogörelsen återgives
även en framställning från riksskattenämnden om önskvärdheten av att ersättning
för hyresrätt måtte hänföras till ackumulerad inkomst.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1962
III. UTREDNINGENS FÖRSLAG
Utredningen framhåller, att begreppet ackumulerad inkomst givetvis kan
användas i en betydligt mera vidsträckt mening än som avses i de nu gällande
bestämmelserna så att däri helt allmänt inbegripes det fallet att skattskyldig
under ett år uppbär flera inkomster, hänförliga till olika år. Häri
ingår alltså även de av 1944 års allmänna skattekommitté, såsom förut
nämnts, uteslutna fallen då tantiem eller annan tjänsteinkomst inflyter under
ett senare år än det under vilket inkomsten intjänats.
Utredningen konstaterar emellertid att en sådan utvidgning av begreppet
ackumulerad inkomst faller utanför ramen för det åt utredningen meddelade
uppdraget. I direktiven har nämligen uttalats, att utredningen skall
ha en teknisk karaktär, vilket, enligt utredningens mening, måste vara så
att förstå, att de allmänna principer och grunder, varå nuvarande bestämmelser
uppbyggts, i det väsentliga skall bibehållas. Det blir i huvudsak fråga
om att —- med beaktande härav — pröva, vilka jämkningar som kan ske
och anses påkallade för att lagstiftningens syfte skall bli bättre tillgodosett
än som varit fallet med författningens gällande utformning. Det blir också
fråga om förlydliganden och kompletteringar, betingade av de vid tillämpningen
vunna ex-farenheterna.
Utredningen understryker den sålunda föreliggande begränsningen av dess
uppdrag och framhåller att det alltså ej är tal om att mera allsidigt upptaga
hela skatteutjämningsproblemet till omprövning, något som f. ö., enligt
utredningens mening, skulle te sig mindre ändamålsenligt i ett läge, då hela
skattesystemets utformning är under omprövning genom den under år 1960
tillsatta allmänna skatteberedningen.
Det förslag utredningen framlägger avser i första hand en utvidgning av
tillämplighetsområdet för förordningen om ackumulerad inkomst såvitt avser
inkomstslagen rörelse och jordbruksfastighet. Därjämte tar utredningen
upp frågor som gäller beräkningen av ackumulerad inkomst, fördelningstiden,
spärregelns avvägning, ansökningstiden m. m. Vidare föreslår utredningen
att riksskattenämnden skall äga meddela förhandsbesked i frågor
angående ackumulerad inkomst.
Det synes lämpligt att först behandla frågan om tillämplighetsområdet.
Bestämmelserna härom återfinnes i 3 § jämte anvisningarna till nämnda
paragraf. Det är främst mot förslaget i denna del som erinringar framförts
från remissinstansernas sida. Övriga ändringsförslag torde därefter kunna
upptagas till behandling i paragrafnummerordning. Sist upptages så frågan
om förhandsbesked.
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1962
23
Tillämplighetsområdet
(3 § jämte anvisningar)
Utredningen
Utredningen erinrar om att — såsom framgår av den tidigare lämnade
redogörelsen för gällande bestämmelser — det vid förordningens tillkomst
ansågs möta praktiska svårigheter att låta samtliga fall av sådan ackumulerad
inkomst, som i princip omfattas av lagstiftningen, bli föremål för skattelindring.
På grund härav kringskars tillämpningsområdet väsentligt såvitt
avser inkomst av rörelse och inkomst av jordbruksfastighet.
Skälet till att man sålunda begränsade bestämmelsernas tillämpningsområde
var i främsta rummet farhågor för att beskattningsmyndigheternas
arbetsbörda eljest skulle öka i alltför stor omfattning. Härtill kom att de
ifrågavarande bestämmelserna i viss mån hade karaktär av försökslagstiftning
samt att även avsaknaden av erfarenhet manade till en viss försiktighet
vid avgränsningen av de fall, å vilka förordningen gjordes tillämplig.
De erfarenheter som vunnits under den tid som förflutit sedan ikraftträdandet
av de gällande bestämmelserna bekräftar, framhåller utredningen,
vad som framhållits i utredningsdirektiven, nämligen att åtskilliga fall, som
rimligen borde omfattas av förordningen, med dennas nuvarande utformning
kommit att falla utanför tillämpningsområdet. Av svaren på förfrågningar,
som utredningen gjort hos taxeringsintendenterna och vissa näringsorganisationer,
framgår att iakttagelser rörande dylika brister gjorts inte
minst från taxeringsmyndigheternas sida. De fall som enligt de gjorda erfarenheterna
sålunda konstaterats falla utanför de gällande bestämmelserna,
ehuru starka skäl befunnits tala för att de i stället bort omfattas av desamma,
är, frainhålles i betänkandet, i huvudsak hänförliga till inkomst av
rörelse och till inkomst av jordbruksfastighet, d. v. s. de inkomstslag, beträffande
vilka tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna om skatteberäkning
för ackumulerad inkomst begränsats till ett antal uppräknade
fall. Det är därför inom området för dessa inkomstslag som utredningen föreslår
en utvidgning av förordningens tillämpningsområde.
Utredningen understryker att det enligt utredningens mening alltjämt
inte kan ifrågakomma att, såvitt gäller inkomstslagen rörelse och jordbruksfastighet,
överge den i den nuvarande förordningen använda uppräkningsmetoden
och i stället göra förordningen generellt tillämplig å all ackumulerad
inkomst inom dessa inkomstslag i likhet med vad som gäller övriga
inkomstslag, frånsett det beträffande inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
gjorda undantaget för realisationsvinster. Man återkommer nämligen
till intresset av att beskattningsmyndigheternas arbetsbelastning inte
ökas mer än som är rimligt. I den mån man utvidgar tillämpningsområdet
för bestämmelserna om ackumulerad inkomst — vilkas tillämpning redan
ur rent teknisk synpunkt är av förhållandevis komplicerad natur och där
-
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1962
för tidskrävande — måste utvidgningen likväl, framhåller utredningen, begränsas
till sådana fall som ur allmän synpunkt framstår som angelägna
och väsentliga.
Inkomst av rörelse
Ackumulerad inkomst vid avyttring av inventarier och varor
Allmänna synpunkter
Genom att rätten till särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst,
då det gäller inkomst vid avyttring av inventarier och varor, knutits till
villkoret, att intäkten erhållits i samband med överlåtelse av rörelse, har,
framhåller utredningen, lagstiftaren med andra ord givit uttryck för uppfattningen
att behov av särskild skatteberäkning inte ansetts föreligga i fråga
om sådan försäljning av inventarier eller varor som ägt rum under rörelsens
gång.
Även enligt utredningens mening framstår det som en riktig ståndpunkt
att en löpande försäljning av dylika tillgångar under rörelsens gång i princip
inte bör berättiga till skatteberäkning för ackumulerad inkomst. Enligt
utredningen gör sig nämligen i sådana fall de tidigare åberopade praktiska
svårigheterna alltjämt gällande. Utredningen erinrar om svårigheten att
precisera beloppet av återvunna värdeminskningsavdrag, när försäljningen
endast omfattar visst eller vissa inventarier i rörelse med räkenskapsenlig avskrivning.
Man får, framhålles vidare i betänkandet, i detta sammanhang inte
heller glömma bort de olika möjligheter till resultatutjämning genom vinstreglerande
dispositioner, som står rörelseidkaren till buds och som ofta kan
i skattehänseende neutralisera den vinst som uppkommer vid en försäljning
under rörelsens gång.
Helt annorlunda är, konstaterar utredningen, läget när en person upphör
med sin rörelse. Den skattskyldige tvingas då att på en gång till beskattning
framtaga de vinstmedel i form av dolda reserver, vilka kan ha bildats
genom tidigare nedskrivningar av inventarier eller varor i rörelsen och vilka
dittills undgått beskattning. I detta läge finns oftast ingen möjlighet
att utjämna vinsterna genom vinstreglerande dispositioner. En dylik beskattning
på en gång av de ansamlade vinstmedlen i ett företag kan därigenom
bli mycket kännbar för den skattskyldige rörelseidkaren. Vid den
slutliga inkomstredovisningen i samband med rörelsens upphörande kan,
framhåller utredningen, i regel lättare än under rörelsens gång bedömas
vad som utgör ackumulerad inkomst. Då rörelsens överlåtande är det vanligaste
sättet för dess upphörande, är det därför naturligt att lagstiftaren i
den gällande förordningen knutit rätten till skatteberäkning för ackumulerad
inkomst i samband med de reservframtagningar, om vilka här är
fråga, till de fall då intäkten erhållits i samband med överlåtelse av rörelse.
Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1962
25
Emellertid förekommer, anför utredningen vidare, att rörelseidkare slutar
sin verksamhet på annat sätt än genom att överlåta rörelsen. Han kan
t. ex. på grund av sjukdom, ålderdom eller annan liknande orsak i förening
med svårigheter att finna en köpare av rörelsen helt enkelt lägga ned densamma.
Ett icke ovanligt fall är att rörelsen nedlägges i samband med att
affärslokalen överlåtes till en rörelseidkare, som driver helt annan verksamhet.
Vidare kan försäljning av inventarier och lager ske i samband
med att en rörelse utarrenderas. Behov av särskild skatteberäkning kan,
enligt utredningens mening, föreligga även vid överlåtelse, nedläggande eller
utarrendering av rörelsegren eller filial.
Utredningen tar därefter till närmare behandling upp de fall, där enligt
utredningens mening intäkt genom avyttring av inventarier och lager i samband
med upphörande av rörelse, rörelsegren eller rörelsefilial bör betraktas
som ackumulerad inkomst.
Nedläggande au rörelse
I den allmänna diskussionen har man, framhåller utredningen, kritiserat
alt de nuvarande bestämmelserna inte medger särskild skatteberäkning
för ackumulerad inkomst, när en rörelse av olika anledningar nedlägges.
Utredningen anser för sin del att starka skäl talar för att rätten att erhålla
skatteberäkning för ackumulerad inkomst vid avyttring av inventarieoch
lagertillgångar utsträckes att avse jämväl sådana fall, då rörelse nedlägges
utan att densamma överlåtes. Även i dessa fall kan den ackumulerade
inkomst som framtages bli betydande och beskattningen, om den enligt vanliga
regler sker på en gång, vara kännbar för den skattskyldige. Den progressiva
beskattningen kan, enligt utredningen, i denna situation verka särskilt
betungande, eftersom den skattskyldige ofta inte kan räkna med några
nämnvärda inkomster i fortsättningen. Utredningen anför därefter.
Ett nedläggande av rörelse kan vara antingen definitivt, t. ex. då en företagare
på grund av åldersskäl slutar sin verksamhet, eller också tillfälligt,
såsom då rörelseidkaren efter en längre eller kortare tids avbrott i verksamheten
avser att starta en ny likartad rörelse. De taxeringsintendenter, som
tillstyrkt att lagstiftningen om ackumulerad inkomst skall utvidgas till att
omfatta jämväl vinster i samband med nedläggande av rörelse, torde därvid
i regel ha åsyftat fall av definitivt nedläggande i här angiven mening. Emellertid
är det, som även framhållits i yttrandena, mången gång svårt för beskattningsmyndigheterna
att avgöra om fråga är om ett definitivt eller tillfälligt
nedläggande. Därtill kommer att — om reserver i lager och inventarier
framtages i samband med ett tillfälligt nedläggande av en rörelse —
samma behov av möjlighet till progressionsutjåmning föreligger som vid ett
definitivt upphörande av rörelsen. Utredningen har därför i princip inte ansett
sig böra göra någon skillnad mellan fall av definitivt och tillfälligt nedläggande
av rörelse. För att bestämmelserna om ackumulerad inkomst skall
bli tillämpliga vid ett nedläggande av rörelsen måste dock krävas, att nedläggandet
tagit sig uttryck i en utförsäljning av lager och inventarier, att
reserverna i dessa tillgångar framtages till beskattning samt att den skattskyldige
inte samma år startar en ny likartad rörelse som kan anses som en
fortsättning av den tidigare verksamheten. Beträffande vissa slag av rörelse,
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b är 1!)62
t. ex. byggnadsrörelse, där det ligger i verksamhetens natur att innehavet av
lager och även inventarier växlar från tid till annan, måste dock krävas,
att fråga är om en slutlig avveckling av rörelsen. Utredningen har här endast
velat redovisa sin principiella inställning till dessa frågor, vilka i det
följande skall mera ingående behandlas.
Avvecklingen av en rörelse kan emellertid, framhåller utredningen, sträcka
sig över mer än ett beskattningsår. Indrivningen av utestående varufordringar
kan t. ex. ta viss tid. Ger omständigheterna vid handen att den
eller de försäljningar, som föranlett den skattskyldiges ansökan om skatteberäkning
för ackumulerad inkomst, likväl utgör ett led i en pågående avveckling
av rörelsen, bör det förhållandet att det definitiva upphörandet
av rörelsen infaller efter beskattningsårets utgång, enligt utredningens mening,
inte i och för sig hindra en dylik skatteberäkning. Skatteberäkning
Tör ackumulerad inkomst bör dock, framhålles vidare, få ske endast beträffande
intäkterna under ett beskattningsår i samband med nedläggandet
och tidigast för det beskattningsår, då den väsentligaste delen av lagret
och inventarierna försålts och vid vars utgång återstående tillgångar liksom
reserverna i dessa är obetydliga. Visas det att försäljningarna under det
aktuella beskattningsåret omfattar praktiskt taget samtliga inventarie- och
lagertillgångar — frånsett sådant som rörelseidkaren avser att utrangera -bör detta, enligt utredningen, i regel vara tillräckligt för att indicera att
fråga är om ett nedläggande av rörelsen. Därefter anför utredningen.
Utredningen vill alltså understryka att skatteberäkning för ackumulerad
inkomst i princip får ske endast en gång i anledning av en och samma
avveckling av rörelsen. Härigenom undvikes komplikationer vid den framtida
beskattningen samt missbruk från den skattskyldiges sida. En sådan
princip bör vara ägnad att minska betänkligheterna mot att överhuvud
taget medgiva skatteberäkning för ackumulerad inkomst som framkommer
vid ett blott och bart nedläggande av rörelsen utan att densamma överlåtes.
Utredningen vill emellertid tillägga att, även om det skulle finnas risk för
att i något enstaka fall skatteberäkning för ackumulerad inkomst skulle
komma att medges, ehuru det senare skulle visa sig att någon verklig avveckling
av den skattskyldiges rörelse inte kommit till stånd, risken av en
sådan felbedömning enligt utredningens uppfattning inte bör stå hindrande
i vägen för den föreslagna utvidgningen av området för de nuvarande
bestämmelsernas tillämpningsområde. Här är dock endast fråga om att
åstadkomma en viss progressionsutjåmning.
Flyttning av rörelse
Utredningen tar därefter upp det fallet att en rörelseidkare flyttar sin
rörelse till annan ort eller till annan lokal. Även en sådan flyttning innebär,
framhåller utredningen, att den skattskyldige på ett eller annat sätt nedlägger
den rörelse han dittills hedrivit, och även i sådant fall kan det bli
fråga om att avgöra, om nedläggandet skett under sådana omständigheter
att han skall få rätt till skatteberäkning för ackumulerad inkomst. Det är,
framhålles vidare, uppenbart att man vid bedömningen, här liksom eljest,
får skilja mellan olika fall. Utredningen understryker att, då här talas om
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1962
flyttning av rörelse, därmed inte åsyftas sådan rörelse, där det ligger i verksamhetens
natur att platsen för dess bedrivande växlar, vilket kan vara
fallet med t. ex. en byggnadsrörelse.
Om den skattskyldige blott nedlägger sin rörelse på den tidigare platsen
samt överför samtliga rörelsetillgångar till den nya lokalen eller orten för
att där fortsätta verksamheten uppkommer, konstaterar utredningen, icke
något problem ur förevarande synpunkt. Någon avyttring har då inte ägt
rum och någon reservframtagning i samband med flyttningen, som motiverar
skatteberäkning för ackumulerad inkomst, föreligger inte.
Annorlunda kan, framhålles i betänkandet, läget bli att bedöma, om den
skattskyldige i samband med flyttningen till den nya lokalen eller orten utförsäljer
i huvudsak samtliga rörelsetillgångar i form av lager och inventarier
ävensom eventuell hyresrätt. Igångsättes inte rörelsen på den nya
platsen under samma beskattningsår bör utförsäljningen, enligt utredningen,
anses som en avveckling av den före flyttningen bedrivna rörelsen. Följaktligen
bör, framhålles vidare, den skattskyldige i dylikt fall ha rätt att få
försäljningsvinsten behandlad som ackumulerad inkomst.
Utredningen erinrar om att med den nu nämnda situationen är att likställa
det fallet att den skattskyldige, i stället för att nedlägga rörelsen på
den tidigare platsen, överlåter själva rörelsen och samtidigt avyttrar tillgångarna.
I dylikt fall föreligger redan enligt nuvarande bestämmelser rätt
till skatteberäkning för ackumulerad inkomst.
En utförsäljning av lager och inventarier kan emellertid, påpekar utredningen
vidare, framtvingas av att den fastighet eller den lokal, där verksamheten
bedrives, skall ombyggas. Även om rörelsen, när den i dylikt fall
ett senare beskattningsår återupptages, formellt sett drives i samma lokal
som tidigare, bör dock, enligt utredningens mening, i princip gälla vad som
sagts om rörelses nedläggande i samband med flyttning till annan lokal.
Upplåtelse (utarrendering) av rörelse
I betänkandet upptages därefter till behandling det fall, då en rörelseidkare
upplåter sin rörelse som ett led i avvecklingen av densamma.
Utredningen konstaterar, att det förhåller sig så — med hänsyn till de
nuvarande bestämmelsernas avfattning —- att en rörelseidkare, som av någon
anledning avvecklar rörelsen i olika etapper genom att han först upplåter
driften av densamma till annan person, varvid han säljer hela varulagret,
och därefter vid ett senare tillfälle, när ett eller flera år förflutit, överlåter
resten av rörelsetillgångarna, är betydligt sämre ställd beträffande möjligheten
att få skatteberäkning för ackumulerad inkomst än den som kan
på en gång överlåta rörelsen och tillgångarna däri. Eftersom de nuvarande
bestämmelserna tillåter skatteberäkning för ackumulerad inkomst vid avyttring
av inventarie- och lagertillgångar endast om avyttringen sker i
anslutning till rörelsens överlåtande, innebär detta nämligen alt bestämmelserna
överhuvud taget inte kan tillämpas vid en avyttring av dylika
tillgångar som sker vid en upplåtelse av rörelsen. Detta är, framhåller de
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1962
sakkunniga, givetvis särskilt kännbart för den som i samband med upplåtelsen
avyttrar hela sitt varulager och på en gång måste skatta för försäljningsvinsten.
När han sedan säljer resten och definitivt avhänder sig
rörelsen, är vinsten kanske inte så stor att han liar någon större glädje av
den skatteberäkning för ackumulerad inkomst, som han då kan vara berättigad
till. Man kan, frainhålles i betänkandet, fråga sig om den sämre ställningen
för den som upplåter rörelsen är sakligt befogad och om inte bestämmelserna
om ackumulerad inkomst lämpligen bör utsträckas till att omfatta
även sådan avyttring av inventarie- eller lagertillgångar som äger rum
i samband med upplåtelse av rörelse. Utredningen anför.
Mot en sådan utvidgning av tillämpningsområdet talar det förhållandet
att rörelsens upplåtande till annan inte innebär en sådan avveckling av verksamheten,
som lagstiftaren avsett genom att i de nuvarande bestämmelserna
anknyta avyttringen till en överlåtelse av rörelsen och som den förevarande
utredningen också förutsatt, när det gällt rätt till skatteberäkning vid nedläggande
av rörelsen. Den diskuterade utvidgningen skulle därför i viss mån
framstå som ett avsteg från de för lagstiftningen eljest gällande principerna.
Emellertid kan man enligt utredningens mening inte bortse från att en
rörelseidkare, som upplåter sin rörelse till annan person och som därvid
avyttrar sina rörelsetillgångar, t. ex. varulagret, i flertalet fall avser att
avveckla rörelsen, ehuru han av särskilda skäl inte kunnat göra det på en
gång. Upplåtelsen kan i detta fall i realiteten anses jämställd med en
överlåtelse eller ett nedläggande av rörelsen. Genom upplåtelsen kan rörelseidkaren
sägas ha övergått till att driva en ny slags rörelse, där inkomsten
utgöres av arrende. Intresset av likställighet mellan de rörelseidkare, som
på olika sätt avvecklar sin rörelse, i fråga om möjligheterna att utjämna
skatten på den vinst som de erhåller, när de avyttrar den väsentligaste
delen av tillgångarna, talar därför enligt utredningens uppfattning i hög
grad för att låta bestämmelserna om ackumulerad inkomst bli tillämpliga
även vid avyttring i samband med upplåtelse av rörelse.
Frågan om ett sådant utsträckande av bestämmelsernas tillämpningsområde
kompliceras emellertid, framhålles i betänkandet, i viss mån av den
rätt till skatteberäkning för ackumulerad inkomst, som de gällande bestämmelserna
medger skattskyldig vid avyttring av inventarie- och lagertillgångar
i samband med rörelsens överlåtande. Inför man nu en rätt till dylik
skatteberäkning jämväl vid avyttring i samband med upplåtelse av rörelse,
skulle följden bli, att den som avvecklar rörelsen etappvis genom att
törst upplåta rörelsen till annan och sedan efter någon tid överlåta rörelsen
kunde vid två tillfällen komma i åtnjutande av den förmån som skatteberäkning
för ackumulerad inkomst innebär.
För en rörelseidkare, som planerar att avveckla rörelsen genom att till en
början upplåta rörelsen till annan, innan lian definitivt överlåter densamma,
torde, uttalas i betänkandet, i praktiken den väsentliga inkomsten, som
är av betydelse för honom ur skattesynpunkt, i regel falla på upplåtelsetillfället,
eftersom man torde kunna utgå från att det i rörelsen befintliga
varulagret i allmänhet säljes vid detta tillfälle. Vad som därefter avyttras
vid det senare tillfälle, då överlåtaren definitivt släpper rörelsen, torde i
29
Kungl. Maj. ts proposition nr 11b år 1962
flertalet fall inte lia så stor ekonomisk betydelse i jämförelse med den
första försäljningen.
Värdet av alt upphäva rätten till skatteberäkning vid den sista överlåtelsen
är därför enligt utredningens mening ur fiskalisk synpunkt ringa
och inskränkningen kan medföra en onödig komplicering av bestämmelserna.
Utredningen påpekar att, om tidrymden mellan upplåtelsen och den
definitiva överlåtelsen är kort, fördelen av den särskilda skatteberäkningen
vid överlåtelsetillfället kommer att minskas. En del av den ackumulerade
inkomsten vid fördelningen av densamma på det antal år, till vilket
den är hänförlig, kan nämligen då falla på toppen av den inkomst som den
skattskyldige erhöll, då han upplät rörelsen. Utredningen gör emellertid i
detta hänseende den reservationen att, om det vid den praktiska tillämpningen
skulle visa sig att den dubbla rätten till skatteberäkning för ackumulerad
inkomst i alltför hög grad leder till missbruk, en omprövning bör
komma till stånd.
En förutsättning för den skattskyldiges rätt att få skatteberäkning för
ackumulerad inkomst vid upplåtelse av sin rörelse bör enligt utredningens
mening vara, att den skattskyldige visar att upplåtelsen utgör ett led i
rörelsens definitiva avveckling. Några större krav på bevisningen torde dock
inte behöva ställas. En upplåtelse av rörelsen i förening med en avyttring
av varulagret får nämligen, enligt utredningen, normalt anses tala för att
det är fråga om en definitiv avveckling av rörelsen.
Överlåtelse m. m. av filial eller rörelsegren
Utredningen påpekar att — då enligt de nuvarande bestämmelserna skatteberäkning
för ackumulerad inkomst medges beträffande intäkt genom avyttring
av inventarie- och lagertillgångar »i samband med överlåtelse av
rörelse» —- det därmed inte är klart utsagt huruvida bestämmelserna i fråga
för sin tillämpning förutsätter att överlåtelsen avser rörelsen i dess helhet
eller om de är tillämpliga även när det gäller överlåtelse av en del av en rörelse,
l. ex. en filial eller en rörelsegren. Något uttalande i denna fråga finns,
konstaterar utredningen, inte i förarbetena och den rätta tolkningen får
därför anses vara en öppen fråga. Utredningens enkät bland taxeringsintendenterna
visar att deras meningar om de nuvarande bestämmelsernas
rätta innebörd i detta avseende är delade. Utredningen anför därefter.
Hur det än må förhålla sig med de nuvarande bestämmelserna har emellertid
utredningen vid sin översyn ansett sig böra ifrågasätta om inte en
överlåtelse av en filial eller en gren av en rörelse uttryckligen borde likställas
med överlåtelse av hela rörelsen. Med filial förstås här enligt vanligt språkbruk
en del av rörelsen som är lokalt avskild från huvudrörelsen, d. v. s. belägen
på annan plats inom samma ort eller å annan ort. Filialen, som oftast
avser försäljningsverksamhet, omfattar vanligen samma varusortiment som
huvudrörelsen. En rörelsegren behöver däremot inte vara lika lokalt avskild
som en filial. Den kan bedrivas i samma lokaler men avser antingen en verksamhet
som till arten skiljer sig från huvudrörelsens, såsom minutförsäljning
i förhållande till partiförsäljning, eller ock tillverkning eller försäljning
30
Knngl. Maj. ts proposition nr 1 li år 1962
av en annan typ produkter, varor eller tjänster än vad den övriga rörelsen
omfattar. Rörelsegrenens verksamhet är ofta organisatoriskt skild från den
övriga rörelseverksamheten. Däremot framstår varken filialen eller rörelsegrenen
som någon juridiskt självständig enhet.
Även om det kan framstå som ett avsteg från den eljest gällande huvudprincipen,
därest man likställer överlåtelse, upplåtelse eller nedläggande
av filial eller rörelsegren med motsvarande avveckling av hela rörelsen, får
man enligt utredningens mening inte överdriva olägenheterna därav. Filialer
och rörelsegrenar utgör vanligen så pass fristående delar av en rörelse
att en överlåtelse eller annan avveckling av dylika delar ur rent
praktiska synpunkter bör kunna likställas med en överlåtelse av rörelsen
i dess helhet i Iråga om rätten till skatteberäkning för ackumulerad inkomst.
Utredningen förutsätter härvid att filialen är såväl lokalt som i övrigt
avskild irån huvudrörelsen. Även rörelsegrenen måste vara urskiljbar
irån huvudrörelsen. Enligt utredningens mening behöver man inte gå så
långt att man kräver separat bokföring tör filialen eller rörelsegrenen.
Däiest separat bokföring inte förekommer, måste emellertid filialens eller
rörelsegrenens bokföringsmässiga resultat kunna på ett betryggande sätt
beräknas på grundval av den för rörelsen gemensamma bokföringen. Av
bokföringen måste tydligt framgå vilka tillgångar som hör till filialen eller
rörelsegrenen. Det till filialen eller rörelsegrenen hörande lagret måste, betonar
utredningen, vara så avskilt, att anskaffningskostnaden för detta lager
lätt kan erhållas från inventeringslistorna. Om den skattskyldige ej annat
visar, får det bokförda värdet å lagret anses fördela sig å de olika lagren
i förhållande till deras anskaffningsvärden, i förekommande fall efter avdrag
för den inkurans som hänför sig till lagren i fråga. Kan tillfredsställande
bevisning om den ackumulerade inkomstens storlek förebringas med
ledning av bokföringen m. m. bör, framhåller utredningen, skatteberäkning
alltså kunna medges.
Ny rörelse startas samma beskattningsår m. m.
Om den skattskyldige under samma beskattningsår som en rörelse avvecklas
— avvecklingen må ha skett genom alt rörelsen överlåtits, upplåtits
eller nedlagts — börjar en ny rörelse som med hänsyn till varusortiment
m. m. kan anses utgöra en fortsättning av den tidigare rörelsen, är detta
enligt utredningens uppfattning att jämställa med det fallet alt reserver
framtages under rörelsens gång. I sådana fall bör särskild skatteberäkning
tör ackumulerad inkomst inte medgivas.
Däremot bör förordningen om ackumulerad inkomst, enligt utredningen,
bli tillämplig, om den nya rörelsen startas först ett följande beskattningsår.
I dylikt fall har reserverna i lager och inventarier inte kunnat utan beskattning
överflyttas i den fortsatta rörelsen. En verklig avveckling av den tidigare
rörelsen kan därför anses ha skett. Inte heller bör, enligt''utredningens
mening, det förhållandet att den skattskyldige samma år som en rörelse avvecklas
börjar en ny rörelse, som på grund av rörelsens art inte kan anses
31
Kungl. Maj.ts proposition nr Ut år 1962
som eu fortsättning av den avvecklade rörelsen, förhindra särskild skatteberäkning.
Då något samband inte föreligger mellan rörelserna, kan den tidigare
rörelsen i sådant fall anses som avvecklad.
Utredningen påpekar att — om den skattskyldige i samband med att en
rörelse avvecklas gör avsättning till investeringsfond för ersättande av lager
eller inventarier eller till lagcrregleringskonto — detta visar att fråga icke
är om en avveckling av rörelsen. Någon skatteberäkning för ackumulerad
inkomst kan då inte ifrågakomma.
Byggnadsrörelse o. d.
I vissa fall såsom då fråga är om byggnadsrörelse, tomtstyckningsrörelse
eller yrkesmässig handel med fastigheter och värdepapper kan det, framhåller
utredningen, vara särskilt svårt att avgöra, huruvida en utförsäljning av
lager och inventarier utgör ett led i en slutlig avveckling av rörelsen. I en
dylik rörelse kan verksamheten nedgå eller under en kortare tid helt upphöra
utan att rörelsen därför är att anse som avvecklad. Här krävs således,
framhålles vidare, en särskild bevisning om att det gäller en verklig avveckling
av rörelsen. I betraktande kommer därvid sådant som att den skattskyldige
på grund av ålder eller på grund av övergång till annan verksamhet
inte kommer att fortsätta rörelsen. En uttrycklig förklaring från den
skattskyldiges sida, att han ämnar definitivt nedlägga rörelsen, och att han
sålunda, såvitt kan bedömas, inte i framtiden kommer att återupptaga
densamma, torde, enligt utredningens mening, under alla förhållanden böra
krävas. Utredningen fortsätter.
Utredningen har i detta sammanhang särskild anledning framhålla att
även en slulförsäljning på en gång av det markområde som återstår i en
tomtstyckningsrörelse kan innebära en avveckling eller ett upphörande av
rörelsen, om inte särskilda omständigheter talar emot ett sådant antagande.
Detta konstaterande göres med anledning av de motioner, som gjorts
i ämnet vid 1956 års riksdag och som redovisats i den föregående framställningen.
Frågan har berörts jämväl i några av taxeringsintendenternas
yttranden. Den ackumulerade inkomstens storlek genom en dylik slutförsäljning
av tomtmark blir givetvis en utredningsfråga i varje enskilt fall.
Till frågan om den ackumulerade inkomstens beräknande återkommer utredningen
i annat sammanhang.
I betänkandet konstateras därefter att vad nu sagts angående möjligheten
av skatteberäkning för ackumulerad inkomst vid nedläggande av byggnadsrörelse
o. d. tar sikte uteslutande på sådana fall i vilka vederbörande
skattskyldig i princip avyttrat samtliga inventarie- eller lagertillgångar i rörelsen.
I den praktiska tillämpningen torde dessa fall, enligt utredningens
mening, inte vålla några större svårigheter. Sker nedläggelsen successivt
under en längre tid torde reservframtagningen ske under en följd av år och
följaktligen behov av skatteberäkning för ackumulerad inkomst i regel inte
föreligga.
Har den skattskyldige i samband med en överlåtelse eller nedläggning inte
avyttrat samtliga inventarie- eller lagertillgångar utan i stället behållit en
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1962
del av dessa tillgångar, är detta, framhåller utredningen, givetvis något som
i och för sig närmast är ägnat att inge föreställningen att den skattskyldige
ämnar fortsätta rörelsen. Presumtionen härför är särskilt stark när det gäller
skattskyldiga, som driver byggnadsrörelse, tomtstyckningsrörelse eller
annan yrkesmässig handel med fastigheter. I fråga om dessa kategorier visar
praxis, konstaterar utredningen, att även avyttring av en eller annan
fastighet, som behållits under ganska lång tid efter det den egentliga rörelseverksamheten
uppgivits vara nedlagd, ansetts skola beskattas såsom
inkomst av rörelse. Även andra liknande kategorier rörelseidkare torde,
enligt utredningen, finnas, vilkas omsättningstillgångar i rörelsen i del
längsta anses bibehålla denna sin karaktär. Dit hör t. ex. de som idkar handel
med värdepapper. Därefter anför utredningen.
För samtliga här berörda kategorier utgör med hänsyn till det sagda
angående tillgångarnas karaktär frågan om verksamhetens skattemässiga
avveckling ett speciellt problem, som även kan beröra frågan om rätten till
skatteberäkning för ackumulerad inkomst. Den omständigheten att rörelseidkare
av det slag som här avses vid en försäljning behållit vissa tillgångar
behöver inte alltid utesluta att försäljningen haft samband med en avveckling
av rörelsen. Ett typexempel härpå erbjuder det inte ovanliga fallet att
en byggmästare, när han uppnått normal pensionsålder, beslutar sig för att
nedlägga sin byggnadsrörelse och i detta syfte säljer de fastigheter han haft
i rörelsen utom en faslighet som han behåller för eget bruk. I ett sådant
tall kan mycket väl vara fråga om ett definitivt nedläggande av byggnadsrörelsen.
Men man kan gå ett steg längre och ändra exemplet därhän, att
byggniästaren behåller två eller flera, kanske t. o. m. samtliga kvarvarande
fastigheter. Inte ens detta behöver utesluta möjligheten av att rörelsen
nedlagts. Så kan vara fallet om vederbörande upphör med den yrkesmässiga
byggnadsverksamheten för att i stället i fortsättningen helt ägna sig åt att
förvalta fastigheterna. Detta är inte ovanligt när det gäller hyresfastigheter.
Även inom andra områden kan liknande omläggningar av verksamheten tänkas
förekomma.
För att bestämmelserna om skatteberäkning för ackumulerad inkomst
överhuvud taget skall bli tillämpliga även i fall som här åsyftas, avseende
byggmästare m. fl., då rörelse överlåtes eller nedlägges men den skattskyldige
likväl behåller samtliga eller vissa inventarie- eller lagertillgångar,
måste enligt utredningens mening förutsättas, att den skattskyldige vid den
vanliga inkomstbeskattningen blir beskattad för de intäkter, som han kan
sägas tillgodogöra sig genom att behålla tillgångarna i fråga. Tillgångarna
skall med andra ord ha uttagils ur den överlåtna eller nedlagda rörelsen.
Om de fortfarande är att skattemässigt betrakta såsom tillgångar i rörelse,
kan det inte vara fråga om överlåtelse eller nedläggande av rörelsen.
Utredningen påpekar att rådande praxis ger vid handen, att en beskattning
av de dolda reserverna i de vid en överlåtelse eller nedläggande av verksamheten
kvarvarande tillgångarna inte kan framtvingas mot den skattskyldiges
vilja. För skatteutredningens vidkommande har det emellertid varit
tillräckligt att konstatera att den skattskyldige, om han så önskar, enligt
nuvarande praxis bär möjlighet att, när han upphör med sin rörelse,
uttaga kvarvarande tillgångar ur rörelsen och i samband därmed framtaga
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 li år 1962
de dolda reserverna till beskattning. För den skattskyldige måste därför,
framhåller utredningen, ett starkt behov av skatteberäkning för ackumulerad
inkomst föreligga även i dylika fall. Utredningen fortsätter.
Behåller en byggmästare eller annan rörelseidkare av den kategori, det
här är fråga om, vissa inventarier eller lagertillgångar i samband med överlåtelse
eller nedläggande av sin rörelse och uppger han i samband därmed
till beskattning de dolda reserverna i de kvarvarande tillgångarna, bör den
skattskyldige enligt utredningens mening, om det tillika av omständigheterna
framgår att han inte tänker fortsätta rörelsen, kunna få tillgång till den
skatteutjämning genom skatteberäkning för ackumulerad inkomst, som enligt
nu gällande bestämmelser tillkommer skattskyldig som överlåter hela
sin rörelse. Det bör särskilt understrykas, att rätten till skatteberäkning
i det här avsedda fallet är helt beroende av att omständigheterna klart utvisar,
att fråga är om en definitiv avveckling av rörelsen, och av att de
dolda reserverna i samtliga kvarvarande tillgångar framtages till beskattning.
Avvecklingen skall med andra ord vara definitiv även i skattehänseende.
Detta innebär att skatteberäkning för ackumulerad inkomst får medgivas
endast och allenast det år, då den fullständiga avskattningen sker
vid inkomsttaxeringen.
Om man på detta sätt ökar möjligheterna till skatteutjämning, kan det,
enligt utredningens mening, antagas, att många byggmästare eller liknande,
som slutar sin rörelse, skall finna det med sina intressen förenligt att åstadkomma
också en skattemässig slutavveckling av rörelsen. Även för det allmänna
bör en sådan »avskattning», enligt utredningen, vara önskvärd. Än
större kan, framhålles vidare, behovet av skatteberäkning för ackumulerad
inkomst bli, om en »avskattning» av de kvarvarande tillgångarna göres
obligatorisk, när sådan skattskyldig upphör med sin rörelse eller lägger
om verksamheten till annan icke rörelsebetonad verksamhet. Frågan om en
dylik obligatorisk beskattning lärer enligt vad utredningen erfarit bli föremål
för övervägande av 1953 års skatteflyktskommitté vid dess pågående utredning.
Därefter anföres.
Beträffande andra rörelser än de nu avsedda bör, som tidigare framhållits,
särskild skatteberäkning i samband med rörelsens avveckling medgivas
endast för det beskattningsår, då avvecklingen fortskridit så långt att
de vid årets utgång eventuellt kvarvarande rörelsetillgångarna är av blott
obetydlig omfattning. Det kan svårligen tänkas att en rörelseidkare i allmänhet,
om han verkligen tänker avveckla rörelsen, behåller inventarie- och
lagertillgångar i sådan omfattning att de representerar ett mera betydande
värde. Vad som behålles kan vara t. ex. en personbil. Något behov av att i
ackumulerad inkomst få inräkna även reserver i från rörelsen uttagna resttillgångar
av detta sistnämnda slag finns därför enligt utredningens mening
inte. Drar den skattskyldige ut avvecklingen under flera år har han, som
även tidigare framhållits, möjlighet att sprida reservframtagningen på flera
år. När det gäller byggnadsrörelse och liknande rörelser ävensom penningrörelse,
kan däremot reserverna i kvarvarande tillgångar vara avsevärda.
Skall dessa reserver framtagas till beskattning, kan det för den skattskyldige
vara av stor betydelse att få räkna även dylik reservframtagning som
ackumulerad inkomst. Hur den ackumulerade inkomsten skall beräknas är
en fråga som utredningen skall återkomma till i annat sammanhang.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1062. 1 samt Nr 114
34
Kungl. Maj. ts proposition nr JU år J962
Försäljning av fiskefartyg m. m.
Enligt utredningens mening bör det förhållandet, att en fiskare sålt sitt
enda fartyg och inte under beskattningsåret skaffat nytt fartyg eller tecknat
kontrakt om nytt fartyg, anses innebära ett sådant nedläggande av
rörelsen, som enligt utredningens förslag skall medföra rätt till särskild
skatteberäkning. Rätten till skatteberäkning för ackumulerad inkomst i
dessa fall bör, enligt utredningen, kunna inläggas i den allmänna rätten
till dylik skatteberäkning vid överlåtelse eller nedläggande av rörelse, varför
någon uttrycklig föreskrift inte torde vara erforderlig. Det kan givetvis,
framhålles vidare, tänkas inträffa fall, då den skattskyldige efter ett eller
annat år återupptar verksamheten. Han får då anses ha startat ny rörelse
med de konsekvenser detta kan innebära i fråga om t. ex. fördelningstiden,
när han nästa gång avyttrar sitt fartyg. Utredningen fortsätter.
Såsom framhållits av taxeringsintendenten i Göteborgs och Bohus län i
hans uttalande i anledning av utredningens förfrågan, kan en fiskare som
sålt sitt fartyg givetvis välja att göra avdrag för avsättning till särskild investeringsfond
för avyttrat fartyg jämlikt 1959 års förordning om dylika
fonder. Det ligger i sakens natur att en fiskare som gör en sådan avsättning
inte kan samtidigt medges skatteberäkning för ackumulerad inkomst, eftersom
avsättningen indicerar att rörelsen ej nedlagts. Vad här sagts om fiskefartyg
gäller givetvis i lika mån beträffande innehavare av »enbåts»-rederier.
Utfallande försäkringsersättningar för förlorade tillgångar
Hittills har behandlats de normala fallen då ackumulerad inkomst uppkommer
genom avyttring av inventarie- och lagertillgångar i samband med
att en rörelse överlåtes eller på annat sätt avvecklas.
Ibland kan emellertid, framhåller utredningen, den ackumulerade inkomsten
bli framtagen utan att tillgångarna avyttras. Så är fallet om inventarieeller
lagertillgångarna förstöres t. ex. genom brand och rörelseidkaren i anledning
därav uppbär utfallande försäkringsbelopp. Nödgas rörelseidkaren
på grund av branden nedlägga rörelsen eller eljest avveckla densamma, inträder
här samma situation som om han avyttrat tillgångarna i samband med
avvecklingen. Den utfallande försäkringsersättningen utgör skattepliktig
intäkt, vilken är ackumulerad inkomst.
Enligt utredningens mening finns det ingen anledning att betrakta utfallande
försäkringsersättning annorlunda än en försäljningslikvid. Är omständigheterna
sådana att en försäljningslikvid, om tillgångarna i fråga
sålts, kan anses som ackumulerad inkomst, bör följaktligen, enligt utredningen,
även försäkringsersättning vid förstörelse kunna behandlas såsom
dylik inkomst. Så blir alltså fallet, om det framgår att den skattskyldige i
samband med t. ex. en brand, ett haveri etc. överlåter eller eljest avvecklar
sin rörelse. Detsamma gäller om försäkringsersättningen hänför sig till
tillgångarna i en filial som i anledning av försäkringsfallet avvecklas. För
att någon tvekan inte skall råda om att de ifrågavarande försäkringsersättningarna
är att behandla såsom ackumulerad inkomst, föreslår utredningen
en uttrycklig bestämmelse därom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1962
35
Väljer skattskyldig i sådana fall som här avses att begagna sig av möjligheten
att verkställa avsättning enligt 1959 års förordning om särskilda
investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar (s. k. eldsvådefonder)
bör däremot, enligt utredningen, skatteberäkning för ackumulerad
inkomst inte komma i fråga. En sådan avsättning tyder nämligen i
första hand på att den skattskyldige ämnar fortsätta rörelsen. En annan
sak är, framhåller utredningen, att en skatteberäkning för ackumulerad inkomst
kan bli aktuell, när de avsatta fondmedlen sedermera återföres till
beskattning.
Från investeringsfonder återförda belopp
Om den skattskyldige, i fall då avsättning till de särskilda fartygsfonderna
eller eldsvådefonderna gjorts, inte fullföljer sin avsikt att fortsätta rörelsen
och de avsatta medlen på grund härav återföres till beskattning, kan, enligt
utredningen, frågan om en skatteberäkning för ackumulerad inkomst åter
komma upp. De återförda fondmedlen motsvarar nämligen i själva verket
de dolda reserver, vilkas beskattning uppskjutits genom avsättningen.
Enligt utredningens uppfattning bör bestämmelserna om ackumulerad
inkomst göras tillämpliga å de belopp, som återförts till beskattning från
de särskilda investeringsfonderna. Häri inbegripes, framhålles vidare, givetvis
även belopp som återförts till beskattning jämlikt 1951 års förordning
med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder för ersättande
av förlorade inventarier och lagertillgångar. Här som eljest bör, enligt
utredningen, förutsättningen vara att det av omständigheterna framgår att
den skattskyldige tänker avveckla sin rörelse. Däremot bör skatteberäkningen,
enligt utredningens mening, inte avse de räntebelopp som tillägges de
avsatta fondmedlen vid återföringen enligt de olika förordningarna. Skatteberäkningen
skall nämligen endast hänföra sig till de reserver som fanns
när avsättningen gjordes. Räntetillägget är, framhålles det, närmast en påföljd
som verkställes vid återföringen.
Utredningen har vidare övervägt, att som villkor för att återförd fondavsättning
skall räknas som ackumulerad inkomst kräva, att rörelsen bedrivits
under hela den tid fondmedlen funnits avsatta. Utredningen har dock inte
ansett det erforderligt att på dylikt sätt begränsa bestämmelsernas räckvidd.
Annan inkomst vid avveckling av rörelse än ersättning för
inventarier och varor
Hittills har behandlats endast inkomst som varit direkt eller indirekt hänförlig
till inventarier eller varor. Sådan inkomst är, framhålles i betänkandet,
att anse såsom ackumulerad när den realiseras i samband med att rörelsen
överlåtes eller på annat sätt avvecklas.
Givetvis finns det, framhåller utredningen vidare, även andra slags inkomster
som inflyter, när en rörelse avvecklas. Utredningen åsyftar här
bl. a. vinst vid försäljning av patenträtt och liknande tidsbegränsad rättighet,
återvunna fordringsnedskrivningar och återbekomna garantiavsättning
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 11)62
ar och liknande. Utredningen avvisar emellertid tanken på att dylika inkomster
skall betraktas som sådan ackumulerad inkomst, vilken kan bli föremål
för särskild skatteberäkning. Det är, framhåller utredningen, angeläget
att inte försvåra de tillämpande myndigheternas arbete mera än som är
nödvändigt. Däremot anser utredningen att engångsersättning vid avlösning
av royalty i samband med avveckling av rörelse (rörelsegren eller rörelsefilial)
bör behandlas som ackumulerad inkomst. Vidare anser utredningen
att de nuvarande bestämmelserna bör göras tillämpliga å ersättning för hyresrätt.
Ackumulerad inkomst utan samband med avveckling av rörelse
Hyresrätter o. d.
Utredningen erinrar om att intäkt vid överlåtelse av varumärke, firmanamn
och andra liknande rättigheter av goodwills natur enligt gällande bestämmelser
är att hänföra till ackumulerad inkomst, varå förordningen är tilllämplig;
och detta oberoende av om överlåtelsen har samband med en försäljning
av själva rörelsen eller ej. Det bör emellertid, framhålles i betänkandet,
anmärkas, att de fall då goodwill överlåtes utan samband med en
samtidig försäljning av rörelsen eller en del av densamma torde vara sällsynta.
Det kunde därför, enligt utredningen, ifrågasättas om det inte ur systematisk
synpunkt är riktigare att, i likhet med vad som gäller beträffande
ersättningar vid avyttring av inventarier och varulager, även i fråga om ersättning
som erhålles för rättigheter av goodwills natur göra rätten till skatteberäkning
för ackumulerad inkomst beroende av att ersättningen erhållits
i samband med en avveckling av rörelsen. Utredningen har emellertid inte
ansett sig böra föreslå en sådan inskränkning av tillämpningsområdet för
de nu gällande bestämmelserna.
En dylik inskränkning är, enligt utredningens mening, med hänsyn härtill
inte heller påkallad beträffande ersättning för hyresrätt som utredningen
föreslår skola bli likställd med ersättning för goodwill med avseende å rätten
till skatteberäkning för ackumulerad inkomst.
Det kan visserligen, påpekas i betänkandet, sägas att ersättning för hyresrätt
inte alltid är ackumulerad till sin karaktär. Att det ändock ur flera synpunkter
är önskvärt att dylik ersättning får betraktas som ackumulerad
inkomst framgår, påpekar utredningen, bl. a. av att riksskattenämnden i
en till chefen för finansdepartementet ställd skrivelse hemställt om sådan
ändring av förordningens bestämmelser att dylik ersättning behandlas på
samma sätt som ersättning för goodwill. Även i de med anledning av utredningens
rundfrågor inkomna yttrandena från näringsorganisationernas sida
har man, framhålles vidare, allmänt ansett att hyresrätt borde jämställas
med goodwill i det hänseende varom nu är fråga.
Vissa ersättningar på grund av expropriation o. d.
I anslutning till frågan om hyresrätterna behandlar utredningen vissa andra
ersättningar, som kan stå hyresrättsersättningarna ganska nära. Enligt
utredningens mening bör med ersättning vid överlåtelse av hyresrätt järn
-
37
Iiungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1962
ställas sådan ersättning, som skattskyldig erhåller för att han flyttar från
affärslokal. Utredningen föreslår vidare, att bestämmelserna om ackumulerad
inkomst därjämte bör få tillämpas i sådana fall, då en rörelseidkare på
grund av expropriation, rekvisition eller annan tvångsliknande anledning
nödgas vidkännas inkomstminskning och på grund därav uppbär engångsersättning.
De situationer det här är fråga om inträffar, framhåller utredningen,
oftast i samband med nya stadsplaneringar, gaturegleringar eller
saneringar. Rätten till skatteberäkning för ackumulerad inkomst bör enligt
utredningens mening inte tillämpas alltför restriktivt. Därefter anföres.
Således bör med ersättning på grund av tvångsförfarande likställas ersättning
på grund av frivillig uppgörelse under sådana förhållanden att uppgörelsen
måste anses ha skett på grund av hetalarens möjlighet att, om frivillig
uppgörelse inte träffats, tillgripa expropriation eller annat tvångsförfarande.
Även engångsersättning på grund av avbrottsförsäkring bör kunna
likställas med de nyssnämnda ersättningarna. Beskattningen på en gång
av de ifrågavarande ersättningarna är särskilt kännbar för den skattskyldige,
eftersom de i regel aktualiserats av anledningar som varit oberoende
av den skattskyldiges åtgöranden. Det får därför anses skäligt att dessa ersättningar
får bli föremål för särskild skatteberäkning såsom för ackumulerad
inkomst. Det må framhållas att det för rätten till dylik skatteberäkning
beträffande dessa slags ersättningar inte kräves att rörelsen avvecklas.
Vissa andra till rörelse hänförliga intäkter
Inkomst av fria yrken
I betänkandet framhålles att i några av de med anledning av utredningens
enkät inkomna yttrandena diskuteras om och i vilken mån vissa andra intäkter
än de hittills berörda bör behandlas såsom ackumulerad inkomst. De
ifrågavarande intäkterna faller närmast inom området för gruppen »intäkt
genom vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet»,
vilken enligt den nuvarande förordningen räknas till ackumulerad inkomst.
I några yttranden har, framhålles det, påpekats, att frågan om förordningens
tillämplighet beträffande arkitektverksamhet är att bedöma olika
allteftersom man anser verksamheten jämställd med en vanlig rörelse, då
inkomsterna varierar med hänsyn till arbetets art och omfattning, eller man
anser verksamheten jämförlig med konstnärlig sådan. Utredningen anför i
denna fråga följande.
Det må till att börja med konstateras, att det ifrågavarande spörsmålet
beröris redan vid den nuvarande lagstiftningens införande. Sålunda hade
kammarrätten i sitt remissyttrande framhållit, att uttrycket »vetenskaplig,
litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet» kunde vålla tveksamhet
vid tillämpningen samt att det därför syntes kunna uppstå ovisshet,
huruvida därunder skulle anses ingå advokatverksamhet, verksamhet
såsom arkitekt eller andra fria yrken. I propositionen uttalade departementschefen
med anledning därav att uttrycket i fråga överensstämde med
den terminologi, som användes i 27 § kommunalskattelagen, och därför
torde böra godtagas. Den motsvarande bestämmelsen i 27 § kommunalskattelagen
åsyftade alla fria yrken och bestämmelsen tillämpades även så i
praxis.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1962
Utredningen säger sig förstå de betänkligheter som anförts mot att bestämmelserna
angående ackumulerad inkomst skall vara tillämpliga å alla
utövare av fria yrken utan avseende å de förhållanden under vilka verksamheten
bedrives. Utredningen fäster emellertid uppmärksamheten på att man
vid bestämmelsernas införande knappast torde ha avsett att bestämmelserna
utan vidare skulle avse all intäkt av yrkesmässigt bedriven verksamhet inom
de fria yrkena. En prövning måste ske från fall till fall i vad mån reglerna
om ackumulerad inkomst bör användas. Även om intäkt i verksamhet som
utövas av en advokat, arkitekt eller läkare i och för sig kan vara hänförlig
till ackumulerad inkomst, innebär detta, framhåller utredningen, inte att
anledning föreligger att tillämpa skatteberäkning för dylik inkomst blott
därför att inkomstens storlek växlar mellan olika år. Om det inte rör sig om
annat än normala växlingar, torde det nämligen i regel inte löna sig med
en sådan skatteberäkning. I en rörelse med många anställda torde, framhålles
vidare, särskild skatteberäkning endast undantagsvis böra ifrågakomma.
Däremot kan man, enligt utredningen, tänka sig att skatteberäkning sker
i det fallet att en arkitekt eller en advokat under flera år uteslutande ägnat
sig åt ett enda uppdrag och inte uppbär någon betalning härför förrän uppdraget
är slutfört, då han på en gång lyfter hela arvodet. Därefter anföres.
Förutom att han då är i samma situation som författaren, vilken i flera
år arbetat på sitt verk, erinrar hans ställning i detta fall om ett tjänsteförhållande
till uppdragsgivaren. Såsom inkomst av tjänst vore inkomsten utan
vidare underkastad bestämmelserna om ackumulerad inkomst. Då emellertid
fall som det anförda inte torde vara alltför vanliga, torde enligt utredningens
mening endast mera undantagsvis finnas anledning att tillämpa
bestämmelserna om ackumulerad inkomst på inkomst av sådana fria yrken
som representeras av advokater, arkitekter, ingenjörer, läkare m. fl. Att
helt utesluta de angivna kategorierna från rätten att å sina inkomster få
använda dessa bestämmelser bör dock inte komma i fråga. Liksom hittills
bör det emellertid få ankomma på rättspraxis att lösa frågan om den närmare
gränsdragningen mellan vad som skall anses utgöra ackumulerad
inkomst och vad som skall anses falla utanför i fråga om hithörande slag
av inkomster.
Royalty
Beträffande royalty uttalar utredningen, att engångsersättning för royalty
bör kunna behandlas såsom ackumulerad inkomst dels i sådana fall, då
royaltyinkomsten är alt hänföra till intäkt av vetenskaplig, litterär, konstnärlig
eller därmed jämförlig verksamhet, dels ock i de fall då engångsersättningen
utgör avlösning av royalty i samband med avveckling av rörelse
(rörelsegren eller rörelsefilial). I sådana fall, då engångsersättningen erhålles
under rörelsens gång, och fråga icke är om vetenskaplig e. d. verksamhet,
är det däremot enligt utredningens mening inte anledning att tilllämpa
bestämmelserna om ackumulerad inkomst.
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år i 962
39
Inkomst av jordbruksfastighet
Skogsintäkter i allmänhet
Utredningen erinrar om att — vid tillkomsten av de nuvarande bestämmelserna
om ackumulerad inkomst — en av de mest omdiskuterade frågorna
var i vad mån inkomst av skogsbruk skulle omfattas av bestämmelserna.
1944 års allmänna skattekommitté föreslog, såsom framgår av den
förut lämnade historiken, att all till skogsintäkt hänförlig ackumulerad
inkomst skulle kunna bli föremål för särskild skatteberäkning. Förslaget
mötte emellertid kritik hos remissinstanserna och i departementsförslaget
begränsades tillämpningsområdet för bestämmelserna såvitt avser skogsintäkter
till att omfatta endast intäkt av skogsbruk genom avyttring av växande
skog i samband med avyttring av marken. Enligt p. 9 av anvisningarna
till 21 § kommunalskattelagen inbegripes häri, såsom i tidigare sammanhang
nämnts, jämväl ståndskogslikvid. Därjämte kan emellertid skatteberäkning
för ackumulerad inkomst ifrågakomma i den mån sådan intäkt uppkommit
genom expropriation eller liknande tvångsförfarande. Utredningen
anför nu.
Frågan om skogsinkomsternas behandling såsom ackumulerad inkomst
kom därefter åter upp i samband med 1954 års lagstiftning om skogskonto.
Även då diskuterades möjligheterna att utvidga området för ackumulerad
inkomst så att däri skulle inbegripas jämväl inkomst genom försäljning av
skog utan samband med avyttring av marken. De taxeringstekniska svårigheterna
ansågs dock tala emot en sådan utvidgning. Man erinrade bl. a. om
de komplikationer som skulle uppstå, när skogsägare under flera år i rad
avyttrade avverkningsrätter eller skogsprodukter, därest varje avyttring
för sig kunde bli hänförlig till ackumulerad inkomst. Vidare framhölls att
reglerna om särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst endast avsåg
att mildra verkningarna av beskattningens progressivitet, under det att
man i det dåvarande sammanhanget önskade en utjämning av skogsvinsterna
som därjämte åsyftade att möjliggöra en avräkning av kostnader för
skogsvårdsåtgärder mot skogsinkomster, som åtnjutits under annat beskattningsår
än det varunder skogsarbetena utförts. Man valde därför i
stället systemet med skattefria avsättningar till särskilt bankkonto enligt
bestämmelserna om skogskonto. (Beträffande diskussionen om skogsintäkternas
hänförande till ackumulerad inkomst kan hänvisas —- förutom till
prop. 1951: 170 s. 83 som citerats i historiken — till bevillningsutskottets
bet. 1951: 62 s. 47—49, prop. 1954: 14 s. 7 ff och s. 20—21 samt bevillningsutskottets
bet. 1954: 25 s. 10—11.)
Enligt utredningens mening har de skattskyldigas behov av skatteutjämning
beträffande skogsinkomster blivit väl tillgodosett genom skogskontolagstiftningen.
Förarbetena till denna lagstiftning utvisar f. ö., konstaterar
utredningen, att densamma mer eller mindre varit avsedd som ett komplement
till de gällande reglerna om ackumulerad inkomst, ehuru skatteutjämningen
i tekniskt avseende fått en annan utformning. Såvitt utredningen
kan finna har frågan om skatteutjämning av skogsinkomster inte efter
skogskontolagstiftningens tillkomst kommit i så väsentligt förändrat läge
40
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1962
att en mera allmän rätt till skatteberäkning för ackumulerad inkomst kan
anses motiverad. Förutom de betydande fördelar, som möjligheterna till
skogskontoavsättning dock innebär, måste, framhålles det vidare i betänkandet,
alltjämt tagas i betraktande de tekniska och andra svårigheter, vilka
tidigare anförts som skäl emot en dylik mera vidsträckt rätt till skatteberäkning.
Därefter anföres.
Utredningen vill härjämte framhålla att, i den mån skattskyldig undantagsvis
inte kunnat begagna sig av möjligheten att verkställa avsättning
till skogskonto och på grund därav måste beskattas för slcogsförsäljning som
avser mera än ett års tillväxt, hans situation principiellt sett inte är annorlunda
än den i vilken en rörelseidkare befinner sig när han under rörelsens
gång försålt ett större varuparti och av någon anledning inte haft möjlighet
att genom vinstreglerande dispositioner minska sin beskattningsbara inkomst.
Utredningen anser sig med hänsyn till anförda omständigheter inte
böra föreslå en allmän rätt till skatteberäkning för ackumulerad inkomst
genom försäljning av skog utan samband med avyttring av marken.
Stormfällningar och liknande avverkningar
Enligt utredningens mening synes önskemålet om större möjligheter till
skatteutjämning beträffande försäljningsinkomst på grund av stormfällningar
och liknande avverkningar i anledning av naturkatastrofer förtjäna visst
beaktande. Tidigare har, framhåller utredningen, förekommit särskilda bestämmelser,
som inneburit möjlighet till uppskov med beskattningen av dylik
skogsinkomst genom kontoavsättningar. Här kan erinras om förordningen
den 30 juni 1943 (nr 490) med särskilda bestämmelser angående taxering
för inkomst av under år 1943 stormfälld skog. Utredningen fortsätter.
Behandlingen av inkomst på grund av stormfällning diskuterades även i
samband med antagandet av 1954 års skogskontolagstiftning. Diskussionerna
ledde emellertid endast till att man, på bevillningsutskottets förslag, i
övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen införde rätt för skattskyldig,
som kunde visa att skog i avsevärd omfattning storinfällts under
1954, att för ettvart av beskattningsåren 1954 och 1955 erhålla uppskov
med beskattningen av inkomster från dylik skog med högre belopp än som
eljest medgavs i skogskontoförordningen. Enligt dessa övergångsbestämmelser
skulle uppskovet avse ett belopp upp till 80 procent av köpeskillingen
för upplåten avverkningsrätt. Beträffande köpeskillingen för avyttrade
skogsprodukter samt saluvärdet av egna uttag av sådana produkter bestämdes
procentsatsen till 50.
Bestämmelserna gällde endast sådana skattskyldiga som äger rätt att öppna
skogskonto — d. v. s. fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse
— och avsåg endast beskattningsåren 1954 och 1955. Det ankom på den
skattskyldige att med intyg från skogsvårdsstyrelsen i länet visa att skog
stormfällts i avsevärd omfattning å viss fastighet. Dessa bestämmelser fick
alltså en blott tillfällig karaktär och det må framhållas att bevillningsutskottet
vid sin behandling av den ifrågavarande lagstiftningen uttryckligen
förklarade sig icke höra förorda införandet av permanenta regler av angiven
innebörd (BevU 1954: 25 s. 13). Utskottet ansåg nämligen att bestämmelserna
i propositionsförslaget angående skogskonton i förening med gällande
regler om värdeminskning å skog fick anses utgöra en reglering, vars
kompletterande med bestämmelser för vissa speciella situationer ej skulle
vara erforderlig.
O
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1962
Med hänsyn till den av bevillningsutskottet i det nyssnämnda uttalandet
intagna ståndpunkten, har utredningen inte ansett sig böra förorda någon
ändring i skogskontoförordningen. När det gäller att bedöma behovet av en
extra möjlighet till skatteutjämning genom skatteberäkning för ackumulerad
inkomst för den skogsägare, som drabbats av stormskador, bör, framhåller
utredningen, beaktas att detta inte är lika trängande för alla skattskyldiga.
Den skogsägare, för vilken ytterligare utjämningsmöjligheter kunde vara
berättigade är, enligt utredningens mening, den som deklarerar inkomsten
av fastigheten enligt bokföringsmässiga grunder och som säljer skogsprodukter,
vilka avverkats på grund av stormfällning eller annan naturkatastrof,
utan att erhålla likviden i kontanter under beskattningsåret. Utredningen
anser sig kunna förorda att intäkt i fall som nu sagts skall anses
som ackumulerad inkomst under förutsättning att den skattskyldige inte
verkställer avsättning till skogskonto på grundval av samma intäkt. De ytterligare
fall, som på grund härav kan bli föremål för särskild skatteberäkning,
torde, enligt utredningen, bli så få att de inte kan innebära någon
större arbetsbelastning för beskattningsmyndigheterna. Utredningen fortsätter.
Om skatteberäkning för ackumulerad inkomst medges beträffande intäkt
genom avyttring av stormfälld skog i enlighet med vad utredningen föreslagit,
ligger det i sakens natur att den stormfällning som föranlett intäkten
måste innefatta mera än ett års tillväxt. Detta bör givetvis framgå av
den utredning som den skattskyldige har att förebringa till stöd för sin
framställning om särskild skatteberäkning. Det torde ofta vara lämpligt att
den skattskyldige — i likhet med vad som gällde enligt de tillfälliga reglerna
i övergångsbestämmelserna till 1954 års skogskontoförordning — företer
intyg av skogsvårdsstyrelsen i länet angående omfattningen av stormfällningen.
Någon föreskrift om dylikt intyg har utredningen dock inte ansett
erforderlig. Vad i det föregående sagts om inkomst som föranletts av
stormfällning bör enligt utredningens mening äga motsvarande tillämpning
beträffande intäkt på grund av avverkningar, vilka föranletts av skador orsakade
av torka eller av insekter. Även om skador av detta slag vanligen inte
är lika omfattande som stormskadorna, synes det vara rimligt att, därest
en skogsägare undantagsvis skulle drabbas av mera omfattande tork- eller
insektsskador, denne får samma möjlighet till skatteutjämning som vid
stormskador.
Brandskadeersättningar och liknande ersättningar för skog
Även brandskadeersättning för växande skog är, framhåller utredningen,
en sådan intäkt som uppkommit till följd av omständigheter, över vilka den
skattskyldige inte kunnat råda. Det synes utredningen skäligt att jämväl
dylika brandskadeersättningar får omfattas av bestämmelserna om ackumulerad
inkomst. För att ackumulerad inkomst skall föreligga måste givetvis,
framhåller utredningen, brandskadeersättningen vara av sådan storlek att
den motsvarar en köpeskilling för mer än ett års tillväxt. Jämväl ersättningar
för skador, föranledda av insektshärjningar och andra liknande av de
skattskyldigas åtgöranden oberoende orsaker synes, enligt utredningens mening,
höra behandlas på samma sätt som brandskadeersättningarna.
2f Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 114
42
Knngl. Maj:ts proposition nr 114- år 1962
Försäkringsersättningar för andra jordbrnkstillgångar än skog
Frågan om brandskadeersättningarnas behandling som ackumulerad inkomst
bör, enligt utredningen, lösas i de fall, då brandskadan medför att
den skattskyldige upphör med jordbruksdrift eller med kreatursskötsel. Det
ligger, framhåller utredningen, nära till hands att här anlägga samma betraktelsesätt
som när det gäller utfallande försäkringsersättningar i samband
med överlåtelse eller upphörande av rörelse eller rörelsegren. Även i
samband med upphörande av jordbruksdrift eller del därav bör brandskadeersättningar
eller andra därmed jämförliga ersättningar, t. ex. ersättning för
att kreatursbesättning måst nedslaktas på grund av smittosam sjukdom, på
samma sätt som en försäljningslikvid för avyttrade inventarie- och lagertillgångar,
berättiga till en skatteutjämning enligt reglerna för ackumulerad
inkomst. Utredningen tillägger.
Tden nuvarande förordningen har med avyttring i samband med upphörande
av jordbruksdriften av inventarie- och lagertillgångar likställts det
fallet att kreatursbesättning i sin helhet avyttrats utan att nyuppsättning
under beskattningsåret skett och även om avyttringen skett utan samband
med nedläggande av jordbruksdriften. Jämväl i detta fall medger förordningen
således skatteberäkning för ackumulerad inkomst. Enligt utredningens
mening bör också en ersättning på grund av skadeförsäkring, som
avser en i sin helhet förolyckad kreatursbesättning, under motsvarande förutsättning
kunna föranleda en dylik skatteberäkning.
Från investeringsfonder återförda belopp
Vare sig skadeersättningen utgår i det ena eller andra av de nu nämnda
fallen, bör, enligt utredningens mening, en oavvislig förutsättning för att bestämmelserna
om ackumulerad inkomst skall kunna tillämpas vara att den
skattskyldige inte samtidigt verkställer avsättning till en s. k. eldsvådefond.
Här bör alltså gälla detsamma som utredningen föreslagit beträffande rörelse.
Av det sagda följer, framhålles vidare i betänkandet — också detta i likhet
med vad som föreslagits beträffande rörelse — att, om den skattskyldige
i stället valt att göra avsättning till dylik eldsvådefond men de avsatta
fondmedlen inte använts för det avsedda ändamålet och därför återförts till
beskattning, de återförda medlen bör kunna bli föremål för en skatteberäkning
såsom för ackumulerad inkomst, därest det av omständigheterna framgår
att den skattskyldige ämnar definitivt avveckla jordbruksdriften eller
att han inte tänker ersätta den förolyckade kreatursbesättningen.
Löpande försäljningar
Av betänkandet framgår att lantbruksförbundet i sitt svar å utredningens
förfrågan bl. a. framhållit, att även vid tillämpning av kontantprincipen
betydande ackumulerade inkomster kan uppkomma i samband med jordbrukets
upphörande vid försäljning av lager och produkter och av sådana
djur, som alltid hänföres till löpande försäljning. Motsvarande förhållande
kan enligt förbundet uppkomma vid omläggning av jordbruksdriften till
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1962
kreaturslöst jordbruk eller vid försäljningar i samband med brand. Med anledning
härav gör utredningen följande uttalande.
Till detta må erinras, att när man i 1951 års lagstiftning på bevillningsutskottets
förslag införde rätt till skatteberäkning för ackumulerad inkomst
beträffande intäkt genom avyttring i vissa fall av levande och döda inventarier,
man därvid inskränkte sig till försäljningar i jordbruk med inkomstredovisning
enligt bokföringsmässiga grunder. Denna inskränkning torde
ha varit avsiktlig. Motsvarande totala slutförsäljningar i jordbruk med redovisning
enligt kontantprincipen ger nämligen mestadels upphov till skattefria
realisationsvinster eller, om tillgångarna innehafts två år men mindre
än fem år, till realisationsvinster som beskattas i allenast reducerad omfattning
enligt den fallande skala, vilken samtidigt infördes genom 1951
års lagstiftning. Visserligen kan, såsom lantbruksförbundet framhållit, ackumulerad
inkomst uppkomma i jordbruk med kontantmässig redovisning vid
försäljning av lager och produkter och, i vissa fall, av djur, men utredningen
har inte funnit skäl att frångå den år 1951 intagna ståndpunkten.
Vissa skadestånd sersättningar
I lantbruksförbundets yttrande till utredningen har vidare, framhålles i
betänkandet, nämnts att fall kan tänkas, där efter process skadeståndsersättningar
och liknande ersättningar avseende flera år uppbäres. Förbundet
framhåller, att i den mån dessa ersättningar utgör intäkt av jordbruk (eller
rörelse) fördelningsmöjlighet för närvarande ej föreligger.
I detta sammanhang erinrar utredningen om vad som förevarit i samband
med den interpellation och de motioner som framfördes vid 1957 års riksdag.
Dessa framställningar tog särskilt sikte på de ersättningar som i anledning
av rökgasskadorna från skifferoljeverket i Kvarntorp utbetalats till
ägarna av i trakten kringliggande fastigheter.
Även om skadeståndsersättningar i vissa fall fångas upp av de gällande
bestämmelserna om skatteberäkning för ackumulerad inkomst — nämligen
i den mån ersättningarna utgått på grund av att egendom tagits i anspråk
genom expropriation eller eljest avyttrats under tvångsliknande förhållanden
— kan, enligt utredningen, fall tänkas förekomma, i vilka skadestånd
eller annan liknande avsättning utgår utan att fastighetens innehavare nödgas
avstå från någon sin egendom. Även i dessa senare fall kan fastighetsinnehavaren,
enligt utredningens mening, ha ett berättigat intresse av att
kunna få tillämpa bestämmelserna om ackumulerad inkomst. Utredningen
fortsätter.
Det nämnda Kvarntorps-fallet utgör ett exempel på de fall som avses.
Även andra fall kan tänkas förekomma, i vilka industriell eller annan därmed
jämförlig verksamhet medför skadeverkningar på en eller flera fastigheter.
Detta kan t. ex. ske genom utsläpp i vattendrag av giftiga ämnen.
Om fastighetsinnehavaren på en gång uppbär ersättning för flera års minskat
utbyte av fastigheten i form av gröda, skogstillväxt eller annan avkastning
till följd av dessa skadeverkningar, bör lian enligt utredningens mening
kunna å ersättningen få tillämpa reglerna för ackumulerad inkomst.
Härigenom åstadkommes för jordbrukarnas del en viss motsvarighet till den
rätt till skatteberäkning för ackumulerad inkomst som utredningen föreslagit
för rörelseidkarnas vidkommande med tanke på intrång i näringsverksamheten
till följd av nya stadsplaneringar o. d.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1962
Överlåtelse m. m. av nyttjanderätt
I sitt yttrande till utredningen med anledning av dess enkät har taxeringsintendenten
i Malmöhus län anmärkt följande.
Såsom ackumulerad inkomst i förvärvskällan jordbruksfastighet anses
enligt gällande bestämmelser bland annat intäkt, som uppkommit vid upplåtelse
av nyttjanderätt. Enligt ordalydelsen torde bestämmelsen gälla endast
vid jordägares inlösen av arrenderätt och möjligen vid sublocation av
arrendator. Substitution faller uppenbarligen icke under denna bestämmelse.
I sak synes dock knappast föreligga anledning att skilja på om arrendatorn
för att han avstår från arrenderätten får ersättning av en arrendator
eller av jordägaren. Enligt min mening synes det därför motiverat att utvidga
bestämmelsen till att omfatta även intäkter, som uppkommit vid
överlåtelse av nyttjanderätt.
Utredningen föreslår en allmän bestämmelse, att till ackumulerad inkomst
må hänföras intäkt i form av engångsersättning vid upplåtelse eller upphörande
av nyttjanderätt eller servitutsrätt, så ock vid överlåtelse av nyttjanderätt.
Övriga inkomstslag
Under det att de nuvarande bestämmelserna om ackumulerad inkomst beträffande
inkomst av rörelse och inkomst av jordbruksfastighet begränsats
till att avse ett visst antal uppräknade fall, är de, framhålles i betänkandet
— såsom även tidigare nämnts — i princip generellt tillämpliga å all ackumulerad
inkomst inom övriga inkomstslag. Eftersom de nuvarande reglerna
sålunda omfattar all ackumulerad inkomst av annan fastighet, tjänst och
kapital, saknas självfallet, konstaterar utredningen, utrymme för en utvidgning
av tillämpningsområdet. Utredningen gör dock i detta sammanhang
å sid. 85 ff vissa uttalanden — till vilka torde få hänvisas — angående tilllämpningen
av förordningens bestämmelser i fråga om inkomst av tjänst
och kapital.
Utredningen konstaterar att beträffande inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
undantag gjorts för realisationsvinster. I detta förhållande föreslår
utredningen ingen ändring.
Remissyttrandena
I remissyttrandena vitsordas allmänt vad utredningen anfört därom att
de erfarenheter som gjorts rörande de nuvarande bestämmelserna om ackumulerad
inkomst motiverat en översyn av desamma och att ett behov föreligger
av en utvidgning av förordningens tillämpningsområde. Samtliga remissinstanser
har sålunda ställt sig positiva till utredningens förslag och i
princip tillstyrkt desamma. I några av de avgivna yttrandena — särskilt
från intresseorganisationernas sida — framföres dock önskemål om ytter
-
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1962
ligare utvidgning av tillämpningsområdet. Det är särskilt lantbrukets skattedelegation,
som anser att tillämpningsområdet även med de föreslagna
utvidgningarna blir för snävt och att bestämmelserna i princip bör avse all
ackumulerad inkomst inom inkomstslagen jordbruksfastighet och rörelse. I
övrigt innehåller yttrandena erinringar och synpunkter i fråga om förslagets
olika detaljer.
Från de hörda myndigheternas sida har följande allmänna
synpunkter på utredningens förslag anförts.
Enligt kammarrätten torde förslaget i sina huvudsakliga delar kunna läggas
till grund för lagstiftningsåtgärder. Likaså förklarar riksskattenämnden
sig i princip icke ha något att erinra mot att tillämpningsområdet utsträckes
på i huvudsak det sätt utredningen föreslagit.
Överståthållarämbetet uttalar, att det nu framlagda förslaget innebär,
alt åtskilliga tidigare svårbedömbara gränsfall elimineras genom att de nya
reglerna på ett otvetydigt sätt inbegriper vissa fall av ackumulerad inkomst,
som för närvarande icke omfattas av den gällande lagstiftningen. Ämbetet
delar utredningens uppfattning att en dylik utvidgning av tillämpningsområdet
är önskvärd men understryker samtidigt angelägenheten av att en
mera allmän översyn av samtliga nu gällande bestämmelser om rätt i vissa
fall till progressionsutjämning kommer till stånd.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att utredningen anfört goda skäl
för en utvidgning av förordningens tillämpningsområde i fråga om inkomst
av jordbruk och av rörelse. Enligt länsstyrelsen kommer härigenom uppenbarligen
taxeringssektionens och prövningsnämndens arbetsbörda att öka.
Länsstyrelsen framhåller emellertid att den påräkneliga ökade arbetsinsatsen
för dessa ärenden — sett mot den totala arbetsbördan — likväl inte kan
bli av avgörande betydelse. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att det
av utredningen framlagda förslaget till ändringar och förtydliganden av förordningen
i fråga torde vara ägnat att för såväl den skattskyldige som skattemyndigheten
underlätta tillämpningen av densamma.
Liknande uttalanden har gjorts av flertalet övriga länsstyrelser. Länsstyrelsen
i Kronobergs län säger sig dock gärna ha sett att utredningens förslag
omfattat jämväl realisationsvinst genom försäljning av fastighet.
Av de uttalanden av mera allmänt slag som gjorts av de enskilda i ntresseorganisationerna
må följande här återges.
Näringslivets skattedelegation anför följande.
Det föreliggande förslaget till ändringar i 1951 års förordning angående
beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst innehåller åtskilliga
förbättringar. Denna speciella lagstiftning löser emellertid endast
vissa problem, som den progressiva inkomstskatten föranleder. Vid sidan
härom ges visserligen i andra författningar några bestämmelser, vilka syftar
till en lindring av progressionen, men de olika författningsbestämmelserna
sammantagna kan dock icke sägas eliminera alla de med progressionen
och den korta beskattningsperioden sammanhängande olägenheterna.
Beskattningen av fysiska personer med varierande årsinkomster är alltjämt
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1962
otillfredsställande, om man betraktar personernas skatteförmåga under en
längre tidsperiod än beskattningsåret. Vi bar inledningsvis velat framhålla
dessa allmänna synpunkter, som vi förväntar kommer att beaktas av den
Allmänna skatteberedningen vid dess genomgång av skattesystemet.
Efter att inledningsvis ha framhållit att de enskilda köpmännen regelmässigt
ställs inför problem, som har med ackumulerad inkomst att göra,
konstaterar Sveriges köpmannaförbund, att åtskilliga problem, som i den
tidigare lagstiftningen icke beaktats, enligt förslaget skulle få en mera tillfredsställande
lösning. Förbundet tillstyrker därför förslaget och hemställer
att detsamma måtte läggas till grund för lagstiftning snarast möjligt. Liknande
synpunkter anföres av Svenska företagares riksförbund.
Sveriges hantverks- och industriorganisation finner att förslaget i vad
avser inkomst av rörelse med vissa reservationer väl kan läggas till grund
för lagstiftning. Förordningen borde dock enligt organisationens mening
principiellt omfatta icke blott ackumulerade inkomster utan även ackumulerade
avdrag. Även Sveriges redareförening uttalar sin tillfredsställelse över
de framlagda förslagen till utvidgning av tillämpningsområdet, särskilt vad
gäller ackumulerad inkomst av rörelse. Föreningen finner sig i stort sett
kunna biträda utredningens förslag men anser sig med beaktande av rederinäringens
intressen böra framlägga vissa förslag till ändring och förtydligande
av bestämmelserna.
Lantbrukets skattedelegation anför, såsom redan nämnts, kritik mot att
utredningen inte föreslagit att bestämmelserna om ackumulerad inkomst
skall utsträckas till att i princip avse all ackumulerad inkomst av rörelse
och jordbruksfastighet. Delegationen anser, att beskattningsmyndigheternas
arbetsbelastning i och för sig inte utgör något bärande skäl för att i vissa
fall inskränka tillämpningsområdet inom nämnda inkomstslag. De personella
resurserna på laxeringsavdelningarna har, framhåller delegationen,
etappvis väsentligt utbyggts sedan förordningen om ackumulerad inkomst
tillkom. Denna ökade personal bör, framliålles vidare, inte blott användas
för utvidgad taxeringskontroll utan också ha till uppgift att tillse att
skattskyldiga i enskilda fall inte blir för hårt beskattade. Därefter anföres.
Det är inte möjligt att i ett visst ögonblick åstadkomma en uppräkning,
som täcker alla fall av ackumulerad inkomst. Utvecklingen inom inkomstslagen
rörelse och jordbruksfastighet fortskrider ständigt, varvid nya varianter
av ackumulerad inkomst uppkommer. Uppräkningsmetoden medför
därför, att situationer uppstår, som för den, som drabbas, framstår som
orättvisa. Detta har i hög grad gällt den hittillsvarande lagstiftningen och
en fortsatt tillämpning av uppräkningsmetoden kommer att leda till samma
resultat. Av de skäl, som delegationen ovan anfört, anser delegationen, att
all ackumulerad inkomst i inkomstslagen rörelse och jordbruksfastighet
i princip bör kunna bli föremål för särskild skatteberäkning. Avgränsningen
från den allmänna huvudregeln i de aktuella inkomstslagen borde i stället
kunna göras så, att uppräkningsmetoden tillämpades på undantagsfallen
t. ex. så att ackumulerad inkomstberäkning inte finge användas, då avsättning
gjorts till investeringsfond för förlorade inventarier och lagertillgångar
eller då insättning gjorts å skogskonto. Även andra undantagsfall
kan självfallet tänkas.
47
Kungl. Mnj:ts proposition nr 1U år 1962
Sveriges skogsägareförbund berör i sitt yttrande utredningens förslag endast
i vad det avser skogsbruket och dess intäkter och konstaterar att utredningen,
i linje med de meddelade direktiven, avstått från en mera vittomfattande
översyn av skogsbrukets beskattning. Med denna utgångspunkt finner
förbundet utredningens förslag, såvitt nu är i fråga, till alla delar väl gi lindade
och förordar att de lagfästes.
Kooperativa förbundet beklagar, att utrymme icke funnits för en mer
sammanfattande och djupgående översyn av de många och svåra problemställningar
som sammanhänger med beskattningen av ackumulerade inkomster
av engångsnatur eller av i övrigt mellan olika beskattningsår starkt
varierande inkomster. Förbundet anför härom.
Genom 1957 års skatteutredning om förlust- och resultatutjämning behandlades
speciellt den sistnämnda delen av denna fråga, ehuru en lullständig
lösning icke vanns. I nu föreliggande betänkande föreslås ingen
ändring vare sig i fråga om innebörden av begreppet ackumulerad inkomst
eller i fråga om tekniken för särskild skatteberäkning av dylika inkomster.
Detta innebär bl. a. att den ackumulerade inkomsten vid den särskilda skatteberäkningen
alltid fördelas å de närmast föregående åren. Styrelsen har
i tidigare sammanhang framhållit, att engångsinkomster i samband med avveckling
av rörelse o. d. ofta är att anse som övergångspension avsedd att
förbrukas under ett antal kommande år och att man därför vid skatteberäkningen
borde fördela inkomsten framåt i tiden. Nuvarande bestämmelser
att realisationsvinst icke får anses som ackumulerad inkomst bibehalles
även I vissa fall synes dock starka skäl kunna åberopas for att inrymma
även realisationsvinster under begreppet ackumulerad inkomst. Styrelsen
tänker här närmast på de fall då bostadsfastigheter mer eller mindre tvångsvis
måste avyttras i samband med byte av arbetsort. Såvida denna fråga icke
kunde lösas hell radikalt genom alt från realisationsvinstbeskattning undantaga
sådan fastigheter, för vilka vid inkomsttaxering den s. k. villaschablonen
tillämpas, borde möjligheterna undersökas att behandla i dylika
fall uppkommande realisationsvinster som ackumulerad inkomst.
Förbundet tillägger avslutningsvis, att — även om ändringstörslagen fålen
relativt begränsad räckvidd —- värdet av de ändringar som föreslås inte
bör underskattas. Såvitt förbundet kan finna innebär de föreslagna ändringarna
genomgående en förbättring av den tidigare lagstiftningen och
förbundet tillstyrker att förslaget göres till föremål för lagstiftning.
Svenska uppfinnareföreningen anför följande.
Förordningen om ackumulerad inkomst torde främst vara utformad med
tanke på de fall, där förekomsten av ackumulerad inkomst i stort sett är
en engångsföreteelse, t. ex. vid fall av retroaktiv lön eller överlåtelse av rörelse.
För uppfinnare och andra skattskyldiga däremot, som måste räkna
med ständigt återkommande stora växlingar mellan årsinkomsterna, är det
icke tillräckligt med enbart den gällande förordningen om ackumulerad inkomst,
även om denna blir föremål för viss omarbetning. Vad som kanske
i främsta rummet efterlyses är en anordning liknande den som galler for
skogsbruk med dess möjligheter till skattefria avsättningar till skogskonton!
1 det nyligen framlagda betänkandet med förslag till viss resultatutjämning
i skattehänseende har dessa spörsmål behandlats men metoden
avvisats som en framkomlig väg för en allmängiltig lagstiftning på detta
48
Kangl. Maj:ts proposition nr 114 år 1962
område. Med den särställning, som uppfinnareverksamhet intar, synes det
dock styrelsen vara befogat med en speciallagstiftning för denna kategori
lika väl som för skogsinnehavare.
Landsorganisationen säger sig — vad gäller den principiella frågan om
progressionsutjåmning — vidhålla de synpunkter organisationen tidigare
trainlört, bl. a. i yttrande över 1957 års skatteutrednings betänkande med
förslag om förlust- och resultatutjämning, nämligen att det framstår som
ett rättvisekrav att en person, som av någon anledning har varierande inkomster,
inte skall bestraffas för detta med en högre statlig skatt än
en person med motsvarande inkomst, som utfaller jämnare. Ur dessa synpunkter
har organisationen intet att erinra mot den av utredningen föreslagna
utvidgningen av tillämpningsområdet i fråga om ackumulerad inkomst
av rörelse och av jordbruksfastighet. Även i övrigt tillstyrker organisationen
med ett par mindre reservationer — de ändringar som utredningen föreslagit.
Tjänstemännens centralorganisation, som i sitt yttrande begränsat sig till
vissa frågor, som har anknytning till inkomst av tjänst, framhåller att det
enligt organisationens mening varit värdefullt, om utredningen uppmärksammat
och påpekat de problem, vilka uppstår för personer som haft en
långvarig oavlönad utbildning.
Liknande uttalande göres av Sveriges akademikers centralorganisation.
Sveriges advokatsamfund framhåller, att utredningens förslag till en effektivisering
av den progressionsutj åmning, som 1951 års lagstiftning om
ackumulerad inkomst syftar till, i och för sig måste hälsas med tillfredsställelse,
även om samfundet hellre sett att krafterna satts in på ett snabbt
genomförande av en allmän möjlighet till resultatutjämning, omfattande
största möjliga rätt till såväl inkomst- som förlustutjämning. Mot bakgrund
av utredningsuppdragets begränsning finns enligt samfundet endast vissa
detaljerinringar att göra mot utredningens resultat. Föreningen Auktoriserade
revisorer finner utredningens förslag väl motiverade och ägnade att
laggas till grund för en omarbetning av gällande lagstiftning på området.
Inkomst av rörelse
Utredningens förslag, att rätten till skatteberäkning för ackumulerad inkomst,
som uppkommit genom avyttring av inventarier och
varor, skall gälla inte endast, som nu är fallet, då avyttringen skett i samband
med rörelsens överlåtande utan även då avyttringen haft samband
med nedläggande eller upplåtelse av rörelsen, har i princip tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av remissinstanserna.
I regel har remissinstanserna även godtagit, att försäljning av inventarier
och varor under rörelsens gång, i enlighet med utredningens förslag, inte
berättigar till skatteberäkning för ackumulerad inkomst. En annan uppfattning
har dock, som redan nämnts, framförts av lantbrukets skattedelegation.
Vidare anser Föreningen Auktoriserade revisorer att rätt till sär
-
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1962
49
skild skatteberäkning bör föreligga även då reserver framtages till beskattning
i samband med varaktig minskning i rörelsens omfång. Föreningen
anför.
Det kan i övrigt konstateras, alt begränsningen av tillämpningsområdet i
vissa fall kan komma att medföra konsekvenser, som kan verka stötande.
Som ett exempel härpå kan nämnas ett fall då en varaktig minskning i lagerhållningen
under rörelsens gång inträffat med en motsvarande minskning
av lagernedskrivningen, vilken i sin tur ingår i årets beskattningsbara
inkomst. En sådan återföring av lagernedskrivningen skulle kunna behandlas
som ackumulerad inkomst endast under förutsättning, att den kan
sammankopplas med överlåtelse, upplåtelse eller nedläggande av rörelsefilial
eller av rörelsegren. Om den däremot är beroende av lagerminskning
på grund av inskränkning i rörelsens allmänna omfattning, skulle lagen
icke vara tillämplig. En sådan inskränkning kan exempelvis bero på en varaktig
avstängning från tidigare inköpskällor eller från tidigare avsättningsområden.
Det förefaller Föreningen icke motiverat, att sådan minskning
av s. k. dold reserv i lagertillgångarna skulle ställas utanför rättstillämpningen,
medan en motsvarande reservminskning på grund av nedläggande
av rörelsefilial eller rörelsegren skulle falla inom densamma.
Vad utredningen föreslagit beträffande rätt till skatteberäkning för ackumulerad
inkomst, som erhållits vid upplåtelse av rörelse, har föranlett
erinringar i några yttranden. Det som närmast ingett betänkligheter är
att i dylika fall rätt till särskild skatteberäkning enligt utredningens förslag
skall föreligga även vid den slutliga överlåtelsen av rörelsen. Sålunda anför
t. ex. länsstyrelsen i Södermanlands län.
Länsstyrelsen ifrågasätter riktigheten och lämpligheten av en sådan bestämmelse,
då risken är stor för att den dubbla rätten till skatteberäkning i
dylika fall skall leda till missbruk. Upplåtaren av en rörelse skulle komma
i bättre ställning i beskattningshänseende än den, som blott överlåter eller
nedlägger sin rörelse, vilket kunde bidraga till att öka antalet rörelseavvecklingar
med en upplåtelse som mellanled, vilken utveckling inte kan anses
önskvärd. Skatteberäkning synes därför böra ske blott en gång i enlighet
med de grundprinciper, som gäller i fråga om ackumulerade inkomster.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Östergötlands och
Gotlands län.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser alt det i förordningen bör anges, att
viss bevisning kräves som klarlägger att upplåtelsen utgör ett led i rörelsens
definitiva avveckling. Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om
det från principiell synpunkt finns tillräckliga skäl att medge rätt till
skatteberäkning vid upplåtelse i andra situationer än där upplåtelsen tagit
sig något mer påtagligt uttryck, t. ex. på det sättet att hela varulagret avyttrats.
Enligt länsstyrelsen synes det i vart fall önskvärt att begreppet upplåtelse
kunde ges en mera begränsad innebörd än som föreslagits av de sakkunniga.
Länsstyrelsen i Örebro län anför.
Därest den skattskyldige påstår, att upplåtelsen utgör ett led i rörelsens
definitiva avveckling, torde det i praktiken bli synnerligen svårt att från
det allmännas sida motbevisa detta och ett sådant påstående från den skatt
-
50
Kungl. Maj.ls proposition nr 1H år 1962
skyldiges sida torde därför ofta eller sannolikast i regel leda till att särskild
skatteberäkning för ackumulerad inkomst erhålles. Efter det beslut därom
fattats kan emellertid den skattskyldige av olika anledningar komma att
återtaga sin rörelse, varigenom grunden för skatteberäkningsbeslutet undanröjes.
I regel har dock remissinstanserna godtagit utredningens förslag, att rätt
till särskild skatteberäkning skall föreligga vid såväl upplåtelse- som överlåtelsetillfället.
Sålunda anför länsstyrelsen i Jämtlands län.
Onekligen kunna vissa betänkligheter anföras emot att skatteberäkning
får tillämpas vid två tillfällen i anledning av en utsträckt avveckling av rörelse.
Detta till trots synes det emellertid stå i överensstämmelse med bestämmelsernas
syfte att tillåta en sådan anordning. Såsom utredningen
framhållit torde i flertalet fall den slutliga avvecklingsåtgärden inte ha så
stor ekonomisk betydelse i jämförelse med den inledande försäljningen av
varulagret. I många fall kan på grund av den föreslagna spärregeln den
slutliga avvecklingen antagas icke medföra inkomst av den storleksordning
att reglerna om skatteberäkning för ackumulerad inkomst då bli tillämpliga.
Utredningens förslag all med överlåtelse, upplåtelse eller nedläggande
av rörelse likställa motsvarande åtgärder beträffande rörelsefilial
eller rörelsegren har berörts i några remissyttranden. Sålunda ifrågasätter
länsstyrelsen i Gotlands län om det är lämpligt att bestämmelserna
om ackumulerad inkomst får tillämpas även i fråga om filial eller rörelsegren.
Enligt länsstyrelsen kan man, frånsett svårigheterna att utöva effektiv
kontroll över att inkomsterna fördelats på ett rättvisande sätt mellan
filialer och huvudrörelse, hysa farhågor för att också en riktig inkomstredovisning
i vissa lägen kan leda till opåkallade skattelättnader, t. ex. om
den skattskyldige driver sin rörelse med filialer som undan för undan nedlägges.
Länsstyrelsen erkänner emellertid att det i flertalet fall kan vara
befogat att skatteberäkning för ackumulerad inkomst får tillämpas vid
nedläggande m. m. av filial eller rörelsegren och förklarar sig därför inte
vilja yrka att förslaget i denna del ändras. Länsstyrelsen tillägger att utvecklingen
bör följas med uppmärksamhet.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att som förutsättning för särskild
skatteberäkning bör gälla att det finns särskild bokföring för filialen
eller rörelsegrenen. Länsstyrelsen tillägger.
Om särskild bokföring saknas, kommer som regel en beräkning av framtagen
dold reserv att ge ett osäkert resultat, vilket kommer att förorsaka
många skattetvister. Det föreligger stor risk för att klarhet inte kan vinnas
beträffande överföringar av exempelvis lagertillgångar mellan huvudrörelsen
och en filial. Det torde vara betydligt lättare att komma tillrätta med
dylika problem — t. ex. vid en taxeringsrevision — om separat bokföring
finnes för filialen. En sådan bör fordras även av den anledningen, att det
utgör ett avsteg från eljest gällande huvudprincip, när man likställer överlåtelse
av filial eller rörelsegren med motsvarande avveckling av hela rörelsen.
51
Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1962
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge
och Västmanlands län, vilka understryker kravet på separat bokföring för
den filial eller rörelsegren som avvecklas.
Länsstyrelsen i Östergötlands län betonar att det bör krävas, att försäljningen
omfattar en icke alltför oväsentlig del av rörelsen. Länsstyrelsen i
Skaraborgs län anser det vara tveksamt vad som enligt utredningens uppfattning
skall betecknas som »rörelsegren». Utredningen har visserligen,
framhåller länsstyrelsen, anfört att rörelsegrenen måste vara så urskiljbar
från huvudrörelsen att rörelsegrenens bokföringsmässiga resultat skall kunna
på ett betryggande sätt beräknas, att rörelsegrenens tillgångar skall tydligt
framgå av bokföringen o. s. v. Även om de av utredningen anförda omständigheterna
skulle föreligga kan det emellertid, enligt länsstyrelsens mening,
i vissa fall uppstå tvekan om huruvida ändock en särskild rörelsegren
föreligger. Även länsstyrelsen i Älvsborgs län berör svårigheterna att
i vissa fall utskilja en filial eller rörelsegren från huvudrörelsen. Föreningen
Auktoriserade revisorer påpekar, att »rörelsegren» i företagsekonomisk
mening icke är något entydigt begrepp.
Utredningens förslag alt som förutsättning för särskild skatteberäkning
skall gälla, att den skattskyldige icke under beskattnings å r c t
börjat ny rörelse som med hänsyn till varusortiment m. m. kan
anses utgöra en fortsättning av den tidigare rörelsen, har föranlett erinringar
från några remissinstansers sida.
Överståtbållarämbetet anför härom följande.
Det torde kunna ifrågasättas, om inte denna regel kan kringgås genom att
arrangera en »formell» avveckling av en rörelse på sådant sätt att man samtidigt
därmed gör räkenskapsavslut och sedan efter omläggning av räkenskapsår
fortsätter med en »formellt» ny rörelse, ehuru det i själva verket är
fråga om en fortsättning av den gamla rörelsen. Emellertid torde det många
gånger medföra sådana praktiska olägenheter med dylika »arrangerade»
bokföringsmässiga omställningar, att det åtminstone i en del fall kan sägas
motväga de fördelar, som man möjligen skulle kunna vinna ur progressionsutjämningssynpunkt.
Eventuellt kunde man tänka sig en föreskrift i förevarande
anvisningssynpunkt av innebörd alt endast den, som avvecklat rörelse
och icke samma beskattningsår eller inom förslagsvis 6 månader efter
den definitiva avvecklingen av den gamla rörelsen börjat ny rörelse av samma
slag, har möjlighet att få tillämpa reglerna om ackumulerad inkomst.
Även om en sådan spärregel sannolikt skulle bliva effektivare än den av utredningen
föreslagna, kan det dock ifrågasättas om missbruksfallen kunna
förväntas bli av sådan omfattning att dylik skärpning av spärregeln erfordras.
Utredningen förutsätter för övrigt, att en omprövning av de nu föreslagna
reglerna skall komma till stånd, om det i den praktiska tillämpningen
visar sig, att exempelvis den dubbla rätten till särskild skatteberäkning för
ackumulerad inkomst i alltför hög grad leder till missbruk. Det kan också
sättas i fråga, om det verkligen föreligger ett behov av alltför rigorösa spärrregler
för just detta område med tanke på att det här endast gäller att i
vissa situationer medgiva rätt till progressionsutjåmning och att denna rätt
i och för sig icke bereder den skattskyldige någon möjlighet att undandraga
inkomst från beskattning. Ämbetet anser sig därför kunna ansluta sig till
den föreslagna utformningen av anvisningspunkten.
52
Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1962
Länsstyrelsen i Östergötlands län konstaterar, att avsikten med det ifrågavarande
villkoret är att förhindra att en rörelseidkare oberättigat kommer i
åtnjutande av förmånen av särskild skatteberäkning, när den nya rörelsen i
realiteten är en fortsättning av den gamla. Länsstyrelsen tillägger.
Däremot skall hinder icke möta för särskild skatteberäkning vid det förhållandet
att den skattskyldige samma år som en rörelse avvecklas börjar
en ny rörelse, som på grund av rörelsens art icke kan anses som en fortsättning
av den avvecklade rörelsen. Då i sistnämnda fall något samband
inte föreligger mellan rörelserna, får den tidigare rörelsen anses som avvecklad.
Enligt länsstyrelsens mening torde emellertid stor risk föreligga
för att tolkningssvårigheter uppstå vid bedömandet, huruvida en ny likartad
rörelse föreligger eller ej, då ett flertal gränsfall kunna tänkas uppkomma.
Besvärliga skatteprocesser torde i anledning härav kunna förväntas. Till
undvikande härav vill länsstyrelsen därför förorda att, därest en rörelseidkare
avvecklar sin rörelse och under samma beskattningsår börjar en ny
rörelse, icke i något fall skall kunna tillerkännas rätt till särskild skatteberäkning.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Älvsborgs län.
Länsstyrelsen i Värmlands län kommer vid sitt ställningstagande till ifrågavarande
villkor för särskild skatteberäkning till olika resultat beträffande
överlåtelse, å ena sidan, samt upplåtelse och nedläggande av rörelse, å
andra sidan. Sålunda anser länsstyrelsen att dylikt villkor icke bör uppställas
då fråga är om överlåtelse av rörelse. Länsstyrelsen anför härom följande.
Något hinder mot att till ackumulerad inkomst hänföra sådana vinster,
som framtages till beskattning vid överlåtelse, av den anledningen att en liknande
rörelse startats under samma beskattningsår föreligger för närvarande
icke. Utredningens förslag innebär därför en skärpning i denna del.
Det övervägande antalet ärenden, där fråga uppkommer om tillämpning
av reglerna om ackumulerad inkomst på grund av en rörelses avveckling,
torde väl liksom hittills varit fallet komma att gälla överlåtelser till utomstående,
där överlåtaren enligt köpeavtalet förbundit sig att icke inom viss
tid starta en liknande rörelse. Normalt torde några problem härvidlag sålunda
icke behöva uppkomma.
Skulle emellertid en ny rörelse ha påbörjats inom kort lid, uppkommer i
de enskilda fallen — därest de sakkunnigas förslag genomföres — frågan
huruvida den nya rörelsen utgör en fortsättning av den tidigare rörelsen eller
ej. I åtskilliga fall lär svårigheter kunna uppkomma när det gäller att
bedöma ett sådant spörsmål. Med hänsyn härtill samt då största möjliga enkelhet
i tillämpningen bör eftersträvas, i synnerhet när det gäller den normala
formen av avveckling, anser sig länsstyrelsen för sin del'' böra ifrågasätta,
om man bör föreskriva något förbud mot påbörjande av en ny rörelse under
samma beskattningsår vid överlåtelse.
Då fråga är om upplåtelse eller nedläggande av rörelse, har länsstyrelsen
däremot i princip ingen erinran mot de sakkunnigas förslag. I dylika fall
finns det, enligt länsstyrelsen, större anledning antaga att reserver kan överflyttas.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att utredningens förslag innebär en
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1962
53
onödigt hård fastlåsning vid begreppet »samma beskattningsår». Enligt länsstyrelsens
mening bör hänsyn tagas till omständigheterna i det enskilda fallet,
därest det vid tiden för prövning av ett ärende rörande ackumulerad inkomst
är känt att ny rörelse av samma slag som den tidigare redan påbörjats
—- låt vara under nytt räkenskapsår — eller snart, t. ex. under taxeringsåret,
kommer att påbörjas.
Sveriges advokatsamfund anser att den föreslagna begränsningen medför
flera nackdelar och anför härom följande.
För det första leder begränsningen uppenbarligen i ett stort antal fall till
tvist mellan fiscus och skattebetalaren. Det måste nämligen framstå såsom
övervägande sannolikt att det föreslagna stadgandets tolkning kommer att
bli väsentligt olika inom de båda lägren. Därigenom åstadkommes betydande
arbetsbörda för taxeringsmyndigheterna och betydande kostnader för skattebetalarna.
För det andra medför gränsdragningen automatiskt ojämnheter
i beskattningen. En rörelseidkare, som överlåter eller upplåter sin rörelse i
slutet av året och några månader därefter börjar ny rörelse med likartat varusortiment,
drabbas ej av begränsningen, medan en rörelseidkare, som
överlåter eller upplåter sin rörelse i början av ett beskattningsår och efter
betydligt längre tid startar ny rörelse, blir förhindrad att utnyttja den särskilda
skatteberäkningen.
Samfundet hemställer att begränsningen måtte utgå ur förslaget.
I några remissyttranden har vidare berörts utredningens förslag att, när
avvecklingen av en rörelse sträcker sig över mer än ett beskattningsår,
skatteberäkning för ackumulerad inkomst bör få ske
endast beträffande intäkterna under ett beskattningsår i samband med nedläggandet
och tidigast för det beskattningsår, då den väsentligaste delen av
lagret och inventarierna försålts och vid vars utgång återstående tillgångar
liksom reserverna i dessa är obetydliga. Sålunda anför länsstyrelsen i Blekinge
län, som anser det önskvärt att de riktlinjer utredningen angivit i betänkandet
för bestämmelsernas tillämpning i större utsträckning än som
skett kommer till uttryck i författningstexten, att det bl. a. vore av värde,
att i förordningen fastslås, att skatteberäkning för ackumulerad inkomst får
ske endast en gång i anledning av en och samma avveckling av en rörelse.
Sveriges advokatsamfund anser i motsats till utredningen, att skatteberäkning
för ackumulerad inkomst skall kunna få ske vid flera olika taxeringar
i samband med en rörelses avveckling. Samfundet anför.
Utredningen understryker att skatteberäkning för ackumulerad inkomst
i princip bör få ske endast en gång i anledning av en och samma avveckling
av rörelsen. Med denna gränsdragning åsyftar utredningen att undvika komplikationer
vid den framtida beskattningen samt att förhindra »missbruk
från den skattskyldiges sida». Det första motivet synes, ehuru principiellt
riktigt, knappast kunna anses vara bärande, eftersom komplikationerna i
praktiken icke kan antagas bli av större omfattning. Vad angår missbruket
har styrelsen svårt att förstå att en rörelseidkare annat än i något enstaka
undantagsfall kan uppnå opåkallade skattefördelar genom successiv upplösning
av dolda reserver, varför denna grund för begränsningen icke kan
tillmätas större betydelse. Däremot torde det i praktiska livet icke vara
54
Kungi. Maj.ts proposition nr lib år 1!)62
ovanligt att en rörelseidkare på grund av ändrade konjunkturer kan tvingas
nedskära sin rörelse i sådan utsträckning att ett nedläggande kan anses påbörjat
utan att det därför framstår såsom affärsmässigt motiverat att helt
nedlägga röi’elsen förrän under ett senare år. Genom gränsdragningen
tvingar man en rörelseidkare i nyss angiven situation att antingen handla
affärsmässigt oklokt eller att påtaga sig en merbeskattning för viss del av
den vid rörelsens successiva nedläggande framkomna ackumulerade inkomsten.
Även vid avveckling av rörelse, oberoende av konjunkturläget, torde
konflikt kunna uppkomma mellan ett affärsmässigt riktigt förfaringssätt
och den genom gränsdragningen åstadkomna skattemässiga effekten.
Överhuvudtaget bör enligt styrelsens åsikt skattelagstiftningen i möjligaste
mån utformas så, alt den ej ingriper i den skattskyldiges fria val av olika
affärsmässiga lösningar av en fråga. Det är principiellt fel och synnerligen
olyckligt att affärer numera så ofta måste givas en ur ren affärssynpunkt
snedvriden utformning på grund av skattehänsyn.
Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Hallands län.
Vad utredningen föreslagit om rätt till särskild skatteberäkning för ackumulerad
inkomst vid avveckling av byggnadsrörelse o. d. har föranlett
erinringar från flera remissinstansers sida. Sålunda anför länsstyrelsen
i Södermanlands län.
Då det ofta är mycket svårt att avgöra, huruvida en utförsäljning av lager
och inventarier i en dylik rörelse utgör ett led i en slutlig avveckling av
rörelsen eller om det blott är fråga om ett tillfälligt nedläggande av densamma,
måste från beskattningsmyndigheternas sida fordras en mycket
stark bevisning om att det gäller en verklig avveckling av rörelsen. Det räcker
inte med blott en förklaring från den skattskyldige, att han ämnar definitivt
nedlägga rörelsen. Enligt länsstyrelsens uppfattning kommer framställningar
om skatteberäkning, när det gäller byggnadsrörelser, att förorsaka
komplicerade utredningar och ge upphov till utdragna skatteprocesser.
Utredningsproblemen kommer utan tvivel att medföra en väsentlig ökning
av beskattningsmyndigheternas arbetsbörda, vilket är ägnat att inge betänkligheter.
Även länsstyrelsen i Älvsborys län befarar, att de föreslagna reglerna vid
avveckling av byggnadsrörelse, tomtstyckningsrörelse eller annan rörelse
avseende yrkesmässig handel med fastigheter ävensom penningrörelse kan
medföra en svår arbetsbelastning för beskattningsmyndigheterna. Länsstyrelsen
yttrar härom.
Om utredningens förslag i denna del genomföres, kan man förutsätta, att
åtskilliga skattskyldiga med ovan angivna verksamheter kommer att finna
det med sina intressen förenligt att få till stånd en skattemässig avveckling
av rörelserna. Även om en sådan »avskattning» ur allmän synpunkt kan te
sig önskvärd, kan man icke bortse från att den för taxeringsmyndigheternas
vidkommande skulle medföra en svår arbetsbelastning. Att fastställa
tillgångarnas »efter omständigheterna beräknade normala marknadsvärde»
torde i flertalet fall icke kunna ske utan långvariga skatteprocesser. Det må
i detta sammanhang erinras om de svårigheter, som redan nu föreligger, då
det gäller att bestämma förtäckt utdelning vid aktiebolags köp eller försäljning
av fastigheter, där samma problem uppkommer. Det synes vid angivna
förhållande ej tillrådligt att stimulera »avskattning» av här ifrågava
-
55
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1962
rande rörelser genom de av utredningen föreslagna generösa reglerna för
särskild skatteberäkning. Då såsom framhållits i betänkandet den pågående
skatteflyktsutredningen behandlar frågan om obligatorisk »avskattning»,
svnes bestämmelser om särskild skatteberäkning i »avskattningsfallen» böra
anstå, tills skatteflyktsutredningens förslag behandlats.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Kalmar och Göteborgs
och Bohus län.
Länsstyrelsen i Hallands län anser alt frågan om avskattningen ännu inte
är mogen för lagstiftningsåtgärder utan bör göras till föremål för ytterligare
överväganden. Länsstyrelsen framhåller särskilt de mycket vanskliga avgöranden
som beskattningsmyndighelen ställs inför, när det gäller alt värdesätta
de uttagna fastigheterna. Länsstyrelsen ifrågasätter, om taxeringsnämnd
med nuvarande resurser verkligen har möjlighet att åstadkomma
en riktig och rättvis bedömning av en fastighets försäljningsvärde. Uppenbarligen
erfordras enligt länsstyrelsens mening värdering genom särskilda
sakkunniga.
Näringslivets skattedeleyation uttalar att beträffande byggnadsrörelse och
handel med värdepapper det generella kravet, att inkomst genom avyttring
eller dylikt av tillgång skall ha uppstått i samband med överlåtelse, upplåtelse
eller nedläggande av rörelse, icke är befogat. Delegationen anför.
Skatteflyktskommittén kan, såsom utredningen framhåller, förväntas
komma att förorda regler om s. k. avskattning vid överförande av tillgång
från rörelsens varulager till ägarens kapitalförvaltning. Med hänsyn till att
fråga ofta är om mycket stora värden finner vi, att sådan avskattning alltid,
d. v. s. även under rörelsens bestånd, bör föranleda rätt till särskild skatteberäkning.
Erfarenheten ger vid handen, att betydande svårigheter mången
gång uppstår för de skattskyldiga inom framför allt byggnadsbranschen och
vi föreslår därför, att så snart särskilda regler införts för s. k. avskattning
uttryckliga bestämmelser intages i 1951 års förordning, innebärande rätt
till särskild skatteberäkning vid framtagande av reserver i fastigheter och
värdepapper. Redan nu bör emellertid förordningen så utformas, att eventuella
anvisningar av riksskattenämnden om avskattning faller inom förordningens
tillämpningsområde.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen anser också — med hänsyn till
bl. a. de stora värden det är fråga om — att i förordningen redan nu bör införas
bestämmelser om rätt till särskild skatteberäkning vid avskattning och
att det därvid för byggnadsrörelser icke uppställes det generella kravet på
att det skall vara fråga om inkomst i samband med överlåtelse, upplåtelse
eller nedläggande av rörelse.
Lantbrukets skattedeleyation pekar på de särskilda svårigheterna för innehavare
av sådan tomtstyckningsrörelse, där varulagret utgör del av jordbruksfastighet
ingående i aktiv jordbruksdrift, att få de föreslagna bestämmelserna
om ackumulerad inkomst tillämpade. Delegationen anför följande.
Det allra vanligaste fallet av tomtstyckningsrörelse torde vara att en lantbrukare
efter hand säljer tomter från sin fastighet. Rörelsemässigheten i en
sådan verksamhet brukar inträda genom att lantbrukaren först säljer avstyckade
tomter till hugade spekulanter. Så småningom uppträder någon
tomtexploatör, vanligen kommun, som spekulant på ett större sammanhang
-
56
Kangl. Maj:Is proposition nr 1H år 1962
ande område av fastigheten. Denna försäljning bedöms praktiskt taget alltid
som yrkesmässig och den ingår följaktligen i tomtstyckningsrörelsen. En
sådan försäljning har ostridigt karaktär av ackumulerad inkomst. Emellertid
kan det inte sägas, att lantbrukaren i detta ögonblick avslutar sin tomtstyckningsrörelse.
Vanligen lär ytterligare tomtmark inte kunna säljas under
förhållandevis lång tid d. v. s. så länge kommunens förråd av tomter varar.
Efter en viss tidrymd kan dock ånyo en försäljning av mark aktualiseras,
vilken med nu gällande praxis också kommer att bedömas som ingående
i den förut bedrivna tomtstyckningsrörelsen. Även denna försäljning har
ackumulerad inkomsts karaktär. Inte heller nu kan lantbrukaren säga att
tomtstyckningsrörelsen därmed upphört. Det är över huvud taget inte möjligt
att i en tomtstyckningsrörelse av nu ifrågavarande slag, där så att säga
lagret av tomtmark inte i något ögonblick är fixerat till sin storlek i annan
mån än att hela fastigheten kan sägas utgöra varulager, anlägga den syn,
som utredningen framfört. Enligt förslaget skulle reglerna om ackumulerad
inkomst kunna tillämpas i det skisserade fallet endast om återstående del
av varulagret, som i och för sig inte kan bestämmas til] sin storlek, vore uttaget
och beskattat. Praktiskt är detta knappast genomförbart. Det av utredningen
framlagda förslaget går bra att tillämpa på en tomtstyckningsrörelse
med ett givet varulager men inte på det vanligaste fallet av tomtstyckningsrörelse,
nämligen då det presumtiva varulagret utgör jordbruksfastighet.
Den sistnämnda kategorin kan enligt delegationens uppfattning inte rimligen
uteslutas från möjligheten att få tillämpa reglerna om ackumulerad inkomst
—■ detta i synnerhet som denna typ av tomtstyckningsrörelse inte i
övrigt har någon möjlighet till resultatuljåmning mellan beskattningsåren.
Sveriges redareförening gör följande uttalande med anledning av vad utredningen
anfört därom, att det kan vara en form av nedläggande av rörelse,
när en fiskare säljer sitt enda fiskefartyg utan avsikt att ersätta detta
med ett nytt och att vad som sagts om fiskefartyg i lika mån skall gälla beträffande
innehavare av enbåtsrederier.
Uppmärksammas må, att ett partrederi med flera delägare kan äga endast
ett tartyg. Om en eller flera av sagda delägare avyttra sina andelar i fartyget,
gäller enligt praxis, att sådana delägare dels beskattas för sin vinst å
den avyttrade delen på samma sätt som om försäljningen avsett hela fartyget
dels ock äga rätt att göra avsättning till sådan fond, som ovan nämnts.
Har dylik avsättning ej gjorts eller nytt fartyg eller del däri ej inköpts och
ej heller kontrakt tecknats om nytt fartyg eller andel däri, bör i enlighet
med vad ovan nämnts om enbåts-rederi gälla, att sådant nedläggande av rörelsen
bör medföra rätt till särskild skatteberäkning.
Utredningens förslag att utfallande försäkringsersättningar
skall behandlas på samma sätt som köpeskilling för de förlorade tillgångarna
om dessa i stället försålts och att från investeringsfond återförda
belopp i vissa fall skall anses som ackumulerad inkomst har
inte föranlett erinringar från remissinstansernas sida. Kammarrätten, Sveriges
redareförening och Svenska företagares riksförbund anser dock att
även de räntebelopp, som författningsenligt skall beräknas vid återföring
av fondmedel, bör behandlas som ackumulerad inkomst.
Utredningens förslag alt ersättning för hyresrätt och vissa ersättningar
på grund av expropriation o. d. skall anses som ackumulerad
Kungl. Maj ris proposition nr tlb år 1962
57
inkomst har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Sveriges
köpmannaförbund framhåller i fråga om denna del av förslaget.
Vad framför allt beträffar ersättning för hyresrätt och vissa skadestånd
och liknande ersättningar för inkomstbortfall, så vill förbundet erinra om
den sanering, som nu pågår i flertalet städer och som exempelvis i Stockholm
fått en mycket betydande omfattning. Det är en ganska vanlig företeelse,
att rörelseidkare i detta sammanhang erhåller ersättningar, som enligt
hittills gällande regler beskattas mycket hårt. Det är angeläget, att en snar
ändring kommer till stånd, på sätt utredningen föreslagit.
Utredningens uttalande om i vad mån inkomst av fria yrken kan anses
hänförlig till ackumulerad inkomst i förordningens mening har givit anledning
till vissa kommentarer från remissinstansernas sida.
Riksskattenämnden uttalar att det enligt nämndens mening inte föreligger
något egentligt behov av att hänföra advokater, arkitekter, läkare m. fl.
under bestämmelserna i 3 § 3 mom. punkt 1) i förordningen, eftersom yrkesutövarna
i fråga merendels kan motverka ojämnheter i inkomstredovisningen
genom att uttaga förskott, genom att redovisa pågående arbeten
o. s. v.
En restriktiv bedömning av de fria yrkesutövarnas rätt att få tillämpa
bestämmelserna om ackumulerad inkomst förordas av länsstyrelserna i
Uppsala, Södermanlands och Hallands län. Den sistnämnda länsstyrelsen
anför bl. a.
Något hinder för exempelvis en advokat, som under ett antal år uteslutande
ägnat sig åt ett enda uppdrag, att årligen i sina räkenskaper debitera
upp ett för det särskilda året beräknat arvode föreligger ej. Tvärtom kan
det ifrågasättas, om detta inte enligt gällande bokföringslag normalt bör
ske. Möjligheten att för år då större arvoden erhållits söka särskild skatteberäkning
synes länsstyrelsen ägnad att underbygga den bland dessa yrkesutövare
vanliga metoden att kontantmässigt redovisa sina inkomster
och utgifter.
Även länsstyrelsen i Älvsborgs län understryker att här synes vara ett
område, där en begränsning är befogad. Enligt länsstyrelsen torde denna
enklast kunna åstadkommas genom införandet av ett stadgande av innebörd,
att förut återgivna bestämmelser ej äger tillämpning, när verksamheten
är av sådan art eller har sådan omfattning, att bokföringsskyldighet
föreligger enligt 1929 års bokföringslag.
Däremot anser Sveriges akademikers centralorganisation i likhet med
utredningen, att det icke bör ifrågakomma att de fria yrkesutövarna uteslutes
från rätten att få sina inkomster behandlade enligt förordningen.
Även om ackumulerade inkomster i förordningens bemärkelse för denna
kategori är ganska ovanliga, bör enligt organisationen möjligheten till den
gynnsammare skatteberäkningen kvarstå. I
I fråga om inkomster i form av r o y a 11 y yttrar kammarrätten följande.
58
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1962
Beträffande de fall då uppfinning överlåtits mot årlig royalty har redan
lt)44 års allmänna skattekommitté uttalat, att man i regel icke kunde hänföra
sådan inkomst till ackumulerad, eftersom avtal om årlig royalty innebär,
att ersättningen för uppfinningen utslås på ett antal år. Kammarrätten
kan dock icke underlåta att framhålla att, trots avtalsenlig fördelning
av ersättningen, fall kan förekomma, då angivna princip kan synas verka
obillig. Enligt vad kammarrätten erfarit förekommer ej sällan, att royalty
i praktiken blir en engångsersättning. En uppfinning, för vilken royaltyn
skall utgöra ersättning, kan nämligen efter mycket kort tid slås ut av en
liknande förbättrad uppfinning. Kammarrätten medger, att problemet är
svårlöst, men ifrågasätter dock om icke en uppfinnare med årlig royalty
bör behandlas efter samma regler som en författare eller konstnär i sådana
iall, då det kan visas, att den årliga royaltyn inom kortare tid efter överlåtelsen
kommer att avsevärt minska eller upphöra.
Med anledning av vad utredningen föreslagit beträffande royalty-inkomst
anser sig Sveriges redareförening i detta sammanhang böra beröra en fråga
av speciellt intresse för rederinäringen. Redareföreningen anför.
Om exempelvis ett rederi säljer sitt enda fartyg och i samband därmed
överlåter elt certeparti avseende en charter för en längre tid och därvid
icke blott gör en vinst å det avyttrade fartyget utan även ei-håller engångsersättning
för det överlåtna certepartiet, anser föreningen det vara rimligt
att icke blott den skattepliktiga vinsten å det försålda fartyget utan även
engångsersättningen för certepartiet får omfattas av rätten till skatteberäkning
för ackumulerad inkomst. Detta bör helt naturligt gälla om rörelsen
därefter nedlagts. För det fall att kontrakt tecknas om ett nytt fartyg,
under vilken tid rederiet i avsaknad av fartyg ej driver någon rörelse,
bör rederiet äga rätt till sådan skatteberäkning för engångsersättning för
det avyttrade certepartiet. 1 nyssnämnda fall kan nämligen, om enbåts-rederiet
bedrives såsom partrederi och detta äges av flera fysiska personer, dessa
komma att drabbas av en orimligt hög progressiv beskattning av en engångsersättning,
som i realiteten hänför sig till inkomst för flera år. En
särskild bestämmelse härom bör införas i förordningen eller i varje fall -—
vilket måhända är att föredraga — klargöras genom ett uttalande i moliven.
i ett fåtal remissyttranden hemställes, såvitt angår inkomst av rörelse,
att bestämmelserna skall tillämpas beträffande ytterligare inkom st
e r, vilka inte kommit att omfattas av utredningens förslag.
Till dessa inkomster hör betalning av utestående fordringar. Därom anför
Sveriges redareförening följande.
Beträffande nedskrivning av utestående fordringar har utredningen anlört,
att enligt rådande rättsuppfattning avdrag i princip medgives för nedskrivning
av fordringar endast i sådana fall, då förlusten är så gott som
konstaterad eller i vart fall sannolik. Normalt anser utredningen, att man
icke har anledning räkna med att återföringen av belopp, som avser tidigare
nedskrivna utestående fordringar sker i sådan omfattning, att ett verkligt
behov av rätt till skatteberäkning för ackumulerad inkomst föreligger. Föreningen
kan ej biträda denna uppfattning. De återvunna beloppen av nedskrivna
fordringar kunna nämligen ofta vara så stora, att en beskattning
därav på en gång kan komma att medföra en väsentlig skärpt progressiv beskattning
för den skattskyldige. Vid detta förhållande anser föreningen det
Kungl. Maj.ts proposition nr 11A år 1962
59
vara fullt befogat att vid en avveckling av rörelsen jämväl återvunna belopp
av tidigare nedskrivna utestående fordringar omfattas av skatteberäkningen
för ackumulerad inkomst. En uttrycklig bestämmelse härom bör införas
i förordningen.
Sveriges hantverks- och industriorganisation fäster uppmärksamheten på
i arrendesammanhang utgående ersättning, som utgör inkomst av rörelse.
Organisationen åberopar ett inträffat fall och anför.
I ifrågavarande fall hade den skattskyldige, som bedrev handelsträdgårdsrörelse
redovisad på rörelsebilagan, arrenderat mark, byggnader och
vissa inventarier av jordägaren. Av åldersskäl och andra orsaker avvecklades
rörelsen vid arrendetidens utgång. I samband med avträdessynen tillerkändes
arrendatorn en större gottgörelse bl. a. för under flera år nedlagda
förbättrings- och reparationskostnader på jordägarens mark och byggnader.
Förordningen om ackumulerad inkomst kunde icke tillämpas i detta
fall, vilket för arrendatorn-rörelseidkaren medförde att större delen av det
för ålderdomen avsedda kapitalet togs i anspråk för att gälda skatten. Vederbörande,
som avvecklade rörelsen bl. a. på grund av sin höga ålder, hade
icke räknat med dessa ogynnsamma skattekonsekvenser, vilka försatte honom
i en svår situation.
Enligt organisationens mening torde detta fall belysa behovet av att regierna
om ackumulerad inkomst utsträckes till att omfatta även i rörelse utgående
arrendeersättningar.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen erinrar om en intäktsform, som
enligt föreningen är alltmer förekommande i stadsområden med nya byggnader
i anslutning till äldre bebyggelse. Föreningen anför.
För skador, som uppstått å grannfastighet exempelvis i samband med
sprängningsarbeten o. dyl. kan sålunda komma att utgå väsentliga ersättningsbelopp
för reparation av dessa skador. Ifrågavarande ersättningar utbetalas
vanligen först när den nya fastigheten är helt färdigställd och redovisas
därvid av ägaren till den skadade fastigheten som intäkt. Den progressiva
inkomstskatten föranleder i dylika sammanhang oftast stora olägenheter
för fastighetsägaren på grund av att han i regel ej har möjlighet
att under samma beskattningsår kvitta det erhållna ersättningsbeloppet mot
utgifter för reparationer av skadorna. Vi får därför föreslå att i förordningen
införes regler, som anger att densamma må vara tillämplig vid dylika
ersättningar och att inkomsten ifråga må fördelas på det antal år, under
vilka uppförandet av den nya fastigheten pågått.
Inkomst av jordbruksfastighet
Remissinstanserna har i regel tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens
förslag att även beträffande inkomstslaget jordbruksfastighet göra
förordningen om ackumulerad inkomst tillämplig endast å vissa i förordningen
särskilt uppräknade slag av inkomster. En annan uppfattning har
dock, som redan nämnts, uttalats av lantbrukets skattedelegation.
Frågan om i vilken omfattning skogs inkomster i allmänhet bör kunna
vara hänförliga till ackumulerad inkomst i förordningens mening har berörts
i några yttranden.
GO
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1962
Kammarrätten gör härom följande uttalande.
Enligt kammarrättens mening kunna skäl anföras för att förordningen
göres tillämplig å ackumulerade skogsinkomster över huvud taget. Det synes
vara förhållandevis vanligt, att uttagen av skogstillväxten icke sker årligen
utan av arbetstekniska och andra skäl koncentreras till större avverkningar
med flera års mellanrum. Av skäl som utredningen redovisat torde det dock
vara välbetänkt att härvidlag gå fram successivt och tillsvidare begränsa förordningens
tillämpning till sådana fall, då jämväl marken avyttrats eller då
avverkningar föranletts av storm- och brandskador.
Länsstyrelsen i Goitancls län anlägger liknande synpunkter och erinrar
om att en skattskyldig, som avverkar flera års tillväxt för att skaffa medel
till en större investering å fastigheten i form av nybyggnad eller dylikt, icke
är betjänt av möjligheten att insätta skogslikviden å skogskonto. Man kan
därför, yttrar länsstyrelsen, säga att möjligheten till begagnande av skogskonto
icke kompenserar den bristande rätten till särskild skatteberäkning
för ackumulerad inkomst. Länsstyrelsen delar dock utredningens uppfattning
att en tillämpning av reglerna om särskild skatteberäkning skulle föra
med sig en hel del tekniska och andra svårigheter. Länsstyrelsen säger sig
därför inte ha något särskilt yrkande i frågan.
Länsstyrelsen i Kronobergs län instämmer helt med utredningens uppfattning
att inkomst av skogsbruk under tiden för innehavet av en fastighet
icke för den som deklarerar enligt kontantprincipen skall få medföra rätt
till skatteberäkning för ackumulerad inkomst med hänsyn till de stora möjligheter
till skatteutjämning som skapats genom skogskontolagstiftningen»
En motsatt uppfattning deklareras, som nämnts, av lantbrukets skattcdelegation.
Delegationen anför.
Utredningen har enligt delegationens uppfattning bortsett från att ett rationellt
skogsbruk på framför allt de mindre enheterna ofta innebär att
skogsuttagen sker punktvis omfattande flera års tillväxt. För den som då
driver avverkningen i egen regi och tillämpar bokföringsmässig redovisning
kan uppkomma situationer då skogskontoinsättning inte är möjlig. Likvid
har inte erhållits men intäkten beskattas. Även vid tillämpning av kontantprincipen
kan likviditetssvårigheter medföra skogsuttag utan att skogskontoinsättning
kan göras. Likviden kanske måste användas för annat ändamål
t. ex. för nybyggnad, grundförbättring samt för nyuppsättning av djur och
inventarier. Utredningens motivering för att inte utsträcka bestämmelserna
om ackumulerad inkomst att omfatta skogsintäkter i allmänhet är enligt
delegationens uppfattning inte bärande.
Sveriges skogsägareförbund finner däremot utredningens förslag, vad beträffar
skogsinkomsterna och vissa engångsersättningar, till alla delar val
grundade och förordar att de lagfästes. I
I övrigt har i remissyttrandena erinringar gjorts endast beträffande vissa
av de skogsintäkter som omfattas av utredningens förslag.
Sålunda har riksskattenämnden och några andra instanser hänvisat till
riksskattenämndens förhandsbesked den 15 december 1960, som återgivits
i nämndens meddelanden Serie 1 1961 nr 3:4. Enligt detta förhandsbesked
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1962
61
liar nämnden ansett ersättning för brandskada å växande skog
likställd med sådan intäkt av skogsbruk som avses i skogskontoförordningen.
I de ifrågavarande yttrandena (riksskattenämnden, länsstyrelserna i Gotlands,
Hallands och Jämtlands län) framhålles att skogsägaren genom att
påkalla avdrag för dylik insättning har möjlighet att i skälig utsträckning
förskjuta beskattningen av uppkommen ersättning till senare år.
Kammarrätten, som likaledes erinrar om nyssnämnda förhandsbesked,
förordar för sin del att — oavsett hur skogskontolagstiftningen härvidlag
bör tolkas — möjligheten till särskild skatteberäkning för brandskadeersättning
för skog ändock bör införas. Det kan tänkas fall, framhåller kammarrätten,
där den skattskyldige är i behov att tillgodogöra sig hela ersättningen
på en gång, och det förefaller enligt kammarrätten skäligt, att den skattskyldige
i ett sådant läge har möjlighet att omedelbart få sin skattefråga löst
på ett rimligt sätt.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, alt den av utredningen föreslagna
bestämmelsen angående brandskadeersättningar bör utgå och föreslår
att tillämplighetsområdet för förordningen om skogskonto i stället utsträckes
till att omfatta del av intäkt genom ifrågavarande skadeersättning, förslagsvis
80 % av den å beskattningsåret belöpande delen härav. En sådan
möjlighet kan enligt länsstyrelsen tänkas bereda skattskyldig större fördelar
samtidigt som man får mer enhetliga bestämmelser och vinner en begränsning
av de arbetskrävande fallen av ackumulerad inkomstberäkning.
Jämväl lantbrukets skattedelegation har åberopat riksskattenämndens
ifrågavarande förhandsbesked, som avsåg markägare i Hallands län, vilka
berördes av den stora s. k. Tönnersjöbranden. Med anknytning till detta
förhandsbesked har delegationen närmare utvecklat sina synpunkter i ämnet
och framför därvid önskemål om bl. a. inrättande av en brand- och stormskadefond.
Delegationen anför följande.
För att belysa verkningarna för skogsägare, som drabbas av skogsbrand,
vill delegationen redovisa ett praktiskt fall nämligen den ovannämnda Tönnersjöbranden.
Branden inträffade år 1960 i samband med militär skjutövning
på Tönnersjöhedens bombfält. Branden fick en kalastrofartad omfattning
och kom att beröra marker inom Eldsberga, Veinge och Simlångsdalens
kommuner. Kronan blev ersättningsskyldig för uppkomna skador. Branden
berörde 23 enskilda skogsägare, en bysamfällighet och Hallands läns landstings
skogar omfattande sammanlagt cirka 1 000 har mark, varav cirka 600
har produktiv skogsmark. Ersättningarna till 23 markägare uppgick till
1 122 000 kronor, varav större delen avsåg ersättning för förtidig avverkning
och för teknisk skada. För flertalet markägare uppgick ersättningarna till
betydande belopp. Det högsta beloppet utgjorde 173 000 kronor. På flera av
fastigheterna härjades praktiskt taget all produktiv skogsmark av eld med
den följd att någon avkastning av skogsmarken i stort sett inte kan påräknas
under en period av 30—40 år. Intäkterna av avverkad, brandskadad skog
har därutöver uppgått til] cirka 500 000 kronor. Denna avverkning har fått
bedrivas skyndsamt. De skattemässiga verkningarna för markägarna har i
viss mån lindrats av att enligt riksskattenämndens förhandsbesked rätt till
avsättning å skogskonto förelåg. Effekten härav hade emellertid varit helt
otillräcklig, om inte samtidigt kostnaderna för återplantering varit så bety
-
62
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1962
dande, att nettointäkterna därefter inte blev orimligt höga. Därest bestämmelserna
om ackumulerad inkomst varit tillämpliga, hade de skattemässiga
verkningarna inte kunnat på ett tillfredsställande sätt elimineras den vägen.
Den framkomna intäkten fördelad på högst 10 år hade då sammanräknats
med de gångna årens inkomster, vilket inte skulle ha givit ett tillfredsställande
resultat med hänsyn till att berörda markägare i stort sett inte
kan påräkna någon som helst skogsinkomst under 30—40 år framåt i tiden.
Jordbruket är i de aktuella fallen dessutom av sådan beskaffenhet, att det
praktiskt taget inte ger någon nettoinkomst. Skogskontoinsättning leder alltså
i ett sådant fall till bättre resultat än vad en tillämpning av reglerna om
ackumulerad inkomst skulle ha gjort.
Emellertid är, framhåller delegationen, inte heller skogskontoinsättning
tillräcklig i sådana fall, eftersom dels insättningen får utgöra blott 60 procent
av intäkten dels medlen å skogskonto får innestå högst 10 år medan den
aktuella intäkten i de flesta fall skall täcka ungefär 30 å 40 års inkomstbortfall.
Delegationen föreslår därför inrättande av en brand- och stormskadefond
för skog av likartad beskaffenhet som de s. k. eldsvådefonderna. Avsättning
till sådan brand- och stormskadefond bör, enligt delegationen, få
göras med hela det uppburna försäkringsbeloppet liksom också med den
likvid, som avser avverkad brandskadad skog. Även likvid för stormfälld
skog bör, framhålles vidare, få behandlas på motsvarande sätt. Delegationen
hemställer, att möjlighet till avsättning till brand- och stormskadefond tillskapas.
Delegationen tillägger.
Vad nu anförts om inrättande av brand- och stormskadefond för skog utesluter
inte att det även i dessa fall behövs bestämmelser om skatteberäkning
för ackumulerad inkomst. Särskild skatteberäkning skall självfallet dock inte
få tillämpas samtidigt med fondavsättning. Det kan nämligen bli så, att, om
en av skogsbrand drabbad fastighet är belastad med större lån, dessa måste
inbetalas sedan värdet å fastigheten starkt nedgått. Ett dylikt fall inträffade
i samband med Tönnersjöbranden. En sådan skogsägare kan inte åstadkomma
resultatutjämning med den föreslagna rätten till fondavsättning. Skatteberäkning
för ackumulerad inkomst skulle i vart fall åstadkomma en viss
skattelindring.
Kammarrätten tar upp frågan om behandlingen av inkomster som har
samband med stormfällningar och liknande avverk ninga
r. Därvid erinrar kammarrätten om att utredningen föreslagit rätt till
särskild skatteberäkning för den del av köpeskillingen som kvarstår ogulden
vid beskattningsårets utgång. I fortsättningen anför kammarrätten.
Denna rätt är givetvis — såsom i författningstexten anges — aktuell allenast
beträffande skogsägare, som deklarerar sin inkomst enligt bokföringsmässiga
grunder. Skälen till att en allmän rätt till skattelindring ej föreslagits
i förevarande fall är, att den skattskyldige i regel har möjlighet att insätta
medel å skogskonto eller — i fråga om den kontantredovisande — genom
överenskommelse med köparen kan fördela likviden på flera år. Kammarrätten
är av skäl som anförts beträffande brandskadeersättning av den åsikten
att en generell rätt till särskild skatteberäkning bör införas även i förevarande
fall. Det är även här fråga om förhållanden, varöver den skattskyldige
ej kunnat råda, och som kan föranleda till att han behöver disponera
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1962
63
hela köpeskillingen på en gång. Även om så ej skulle vara fallet synes det
rimligt, att den skattskyldige vid en dylik opåräknad skatteökning får möjlighet
till en definitiv reglering av skatten för inkomsten.
Även lantbrukets skattedelegation understryker angelägenheten av en sådan
lösning och framhåller under hänvisning till vad utredningen anfört
rörande den kontantmässigt redovisande lantbrukarens möjlighet till resultatutjämning
genom skogskontoinsättning och genom förskjutning av likvid
följande.
De praktiska konsekvenserna av sistnämnda sätt att resultatutjämna fick
många av skogsägarna i mellersta Sverige erfara i samband med den omfattande
stormfällningen år 1954. Likviderna försköts, många köpare blev
insolventa och en del skogsägare fick över huvud taget inte någon likvid.
Metoden att förskjuta likvid är således ur ekonomisk synpunkt ofta inte att
rekommendera. Vid omfattande stormfällning kan dessutom inträffa, att fastighetens
värde nedgår så mycket, att långivarna kräver inbetalning helt eller
delvis av de lån, som belastar fastigheten. I ett sådant läge kan också
skogskontoinsättning helt eller delvis omöjliggöras. En stormfällning kan
innebära, att åtskilliga års tillväxt, kanske i vissa fall mer än 10 års, måste
uttagas. Verkningarna kan alltså bli av samma omfattning som vid skogsbrand.
Delegationen får därför i detta avseende hänvisa till vad den kommer
att anföra i avsnittet om brandskadeersättningar för skog o. d. Det
framlagda förslaget angående stormfällningar och liknande avverkningar är
emellertid otillräckligt för skogsägare, som tillämpar kontantprincipen.
Delegationens önskemål om införande av brand- och stormskadefonder
har tidigare redovisats.
Länsstyrelsen i Södermanlands län däremot anser — beträffande utredningens
förslag om rätt för skogsägare med bokföringsmässig inkomstredovisning
att tillämpa bestämmelserna om ackumulerad inkomst i samband
med stormfällningar o. d. — det knappast motiverat med skatteberäkning i
dylika fall, då berörda skattskyldiga har tillräckliga möjligheter till skattelindring
på annan väg, bl. a. genom avsättning till skogskonto. I
I några remissyttranden förordas vissa utvidgningar av bestämmelsernas
tillämpningsområde, såvitt avser inkomst av jordbruksfastighet, utöver vad
utredningen föreslagit.
Kammarrätten, riksskattenämnden och länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands,
Kopparbergs och Jämtlands län ifrågasätter om inte skatteberäkning
för ackumulerad inkomst bör få ske beträffande medel som varit insatta å
skogskonto och som återföres till beskattning hos den skattskyldige i
samband med överlåtelse av hans jordbruksfastighet eller i samband med
skifte av dödsbo efter honom. Man har därvid åberopat att i dylika fall samma
skäl till skatteutjämning föreligger som beträffande belopp, vilka ålerföres
till beskattning från de särskilda investeringsfonderna i samband med
överlåtelse m. m. av förvärvskällan.
önskemålet att från skogskonto återförda medel skall kunna behandlas
såsom ackumulerad inkomst delas även av näringslivets och lantbrukets
skattcdelegationer samt av Sveriges skogsägareförbund.
■64
Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1962
Näringsliuets skattedelegation anser att med de i 3 § 2 mom. 5 punkten i
utredningens förslag behandlade expropriationsfallen bör jämställas en av
markägare verkställd avverkning som framtvingas vid vattenuppdämning
eller framdragande av ledning.
Beträffande skadestånd m. m. på grund av inkomstbortfall till
följd av skador å fastigheten, föranledda av industriell eller därmed jämförlig
verksamhet, varom utredningen föreslagit en bestämmelse i 3 § 2 mom.
punkt 5, anmärker länsstyrelsen i Hallands län följande.
Vid vissa anläggningsarbeten t. ex. större torrläggningsföretag eller anläggning
av motorvägar, förekommer ett visst intrång utan att den fastighet,
som lider intrånget egentligen skadas. Intrånget kan bestå däri, att under
själva anläggningstiden schaktmassor uppläggas på fastigheten, vilka borttagas,
då anläggningen färdigställts. Fastigheten skadas egentligen inte, men
vissa delar av den kan, om det gäller en större anläggning, under ett antal
år bli obrukbara. Det kan ifrågasättas om bestämmelsen kan tillämpas på
sådana fall. Möjligen bör den därför utvidgas till att avse inkomstbortfall
till följd av skador och intrång på fastigheten etc.
Lantbrukets skattedelegation framhåller att utredningens förslag, att
brandskadeersättningar för andra jordbrukstillgångar än skog
i vissa fall skall behandlas såsom ackumulerad inkomst hos lantbrukare
med bokföringsmässig redovisning, enligt delegationens uppfattning är tillfredsställande
i synnerhet med hänsyn till att denna kategori av lantbrukare
också har möjlighet att uppskjuta beskattning av utfallande försäkringsersättningar
genom avdrag för avsättning till de s. k. eldsvådefonderna. Delegationen
anför i fortsättningen.
Däremot har utredningen inte funnit skäl att i något fall behandla utfallande
försäkringsersättningar för inventarier och omsättningstillgångar hos
lantbrukare med kontantmässig redovisning såsom ackumulerad inkomst.
Det förhåller sig emellertid så att även vid redovisning enligt kontantprincipen
försäkringsersättningar för t. ex. lager av produkter, göddjursbesättning
och i vissa fall även för svinbesättning utgör ackumulerad inkomst.
Inte sällan kan ersättningarna uppgå till betydande belopp. Lantbrukaren
har i dylika fall inte möjlighet att förskjuta inkomsten. Liknande fall torde
kunna uppkomma också för inventarier och för djurbesättning av anläggningstillgångs
karaktär, om ersättningen endast avser så stor del av inventariebeståndet
eller besättningen att den blir att hänföra till löpande försäljning.
Det är inte rimligt, att dylika ackumulerade inkomster hos lantbrukare
med kontantmässig redovisning inte skall kunna bli föremål för särskild
skatteberäkning.
Även eljest kan enligt delegationen ackumulerade inkomster uppkomma
vid tillämpning av kontantprincipen i samband med övergång till kreaturslöst
jordbruk eller vid upphörande av jordbruksdriften. Härom anför delegationen.
I detta sammanhang bör också enligt delegationens mening beaktas att
praxis numera skärpts väsentligt i jämförelse med vad som gällde vid tiden
för införandet av de nuvarande bestämmelserna om ackumulerad inkomst
framför allt vid utförsäljning av kreatursbesättning i samband med
65
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 1962
övergång till kreaturslös drift, vid övergång från blandad slakt- och in.jölkdj
ursbesättning till ren slaktdj ursbesättning och vid upphörande av jordbruksdrift,
Även utförsäljning av lager av produkter i samband med upphörande
av jordbruk medför ofta ackumulerade inkomster. Samtliga dessa
fall av ackumulerad inkomst bör enligt delegationens uppfattning regleras.
Även länsstyrelsen i Gotlands län erinrar om den under senare år i praxis
ändrade bedömningen av vad som vid utförsäljning av husdjur är att hänföra
till realisation respektive löpande försäljning och tillägger.
Vid total utförsäljning av större nötkreaturs- och svinbesättningar i sådan
verksamhet som avser uppfödning för försäljning kan de intäkter, som
på en gång bli tagna till beskattning uppgå till mycket stora belopp. Det
kan sålunda numera vid kontantmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet
förekomma fall då en skatteberäkning för ackumulerad inkomst
förefaller lika berättigad som vid redovisning enligt bokföringsmässiga
grunder. Länsstyrelsen anser därför att det kan finnas skäl överväga
aU göra reglerna om ackumulerad inkomst tillämpliga å ovan angiven intäkt
av försäljning av hel kreatursbesättning vid kontantmässig redovisning.
Antalet fall då skatteberäkning för ackumulerad inkomst kan tilllämpas
kommer visserligen att öka, men detta bör icke hindra en reform
som i och för sig synes påkallad.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anför liknande synpunkter och yttrar bl. a.
Därest exempelvis en jordbrukare till följd av brand nödgas avyttra kreatur
i väsentlig omfattning och därjämte uppbär skattepliktiga brandskadeersätlningar
för kreatur, foder och spannmål, kan den situation uppkomma
att han på grund av omständigheterna icke kan företaga ersättningsanskaffning
samma beskattningsår. Det synes därvid stå i bättre överensstämmelse
med syftet med hithörande bestämmelser att han skulle äga rätt till nu avsedd
skatteberäkning. Länsstyrelsen anser sålunda att även i fråga om jordbruk
med kontantmässig redovisning för nu avsedda typfall möjlighet till
skatteberäkning för ackumulerad inkomst bör införas.
Lantbrukets skattedelegation erinrar om att utredningen för inkomstslaget
rörelse föreslagit särskilda bestämmelser vid överlåtelse m. m.
av filial eller rörelsegren. Utredningen har däremot, fortsätter delegationen,
inte beaktat att motsvarande läge kan uppkomma i inkomstslaget
jordbruksfastighet. Om två jordbruksfastigheter drives i sambruk utgör de
en förvärvskälla. Om nu den ena fastigheten avyttras eller utarrenderas
eller om arrende upphör, föreligger, enligt delegationen, samma läge som i
rörelse. I samtliga de fall, då skatteberäkning för ackumulerad inkomst
skulle kunna ifrågakomma om hela förvärvskällan avyttrades, bör, framhålles
i yttrandet, rimligen också motsvarande beräkning kunna tillämpas
om en av jordbruksfastigheterna i förvärvskällan avyttras. Delegationen anser
att en sådan regel bör införas.
Övriga inkomstslag
Vad utredningen anfört i fråga om ackumulerad inkomst hänförlig till
övriga inkomstslag har berörts endast i ett fåtal yttranden.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 114
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1962
Landsorganisationen hänvisar beträffande ackumulerad inkomst som
härrör från ackordöverskott och förskott därå till ett särskilt yttrande av
Svenska byggnadsarbetareförbundet. I detta yttrande påtalas svårigheterna
för byggnadsarbetarna aLt få bestämmelserna om ackumulerade inkomster
tillämpade. Förbundet anser bl. a. att arbetsgivarbyte inte skall anses som
ett avbrott i den kontinuerliga verksamheten och därigenom påverka rätten
till särskild skatteberäkning.
Tjänstemännens centralorganisation anför beträffande reservofficerares
tjänstgöringspreinicr följande.
Enligt beslut av 1960 års riksdag — prop. 109 år 1960 — slopades systemet
med reservpensioner för reservofficerare och ersattes med ett system
med premier, vilka efter fullgjord tjänstgöringsperiod i reserv skall utgå
med belopp motsvarande fyra månadslöner i viss löneklass. Ett likartat
system har sedermera föreslagits även för övriga befälskategorier i en inom
försvarsdepartementet i juni 1961 upprättad promemoria med förslag till
tjänstgöringsperioder samt avgångspremier för reservpersonal inom krigsmakten.
TCO utgår ifrån att sådana premier kommer att falla under bestämmelserna
om särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst i likhet
med exempelvis vad utredningen framhållit beträffande fältflygares ersättningar.
Även Sveriges akademikers centralorganisation berör detta spörsmål.
Föreningen Auktoriserade revisorer påtalar att i fråga om ackumulerad
inkomst i samband med inkomst av tjänst föreligger ett förhållande, som
direkt sammanhänger med frågan om den progressiva beskattningen av rörelseidkares
inkomster. Föreningen anför.
Många enmansföretag förekommer i aktiebolagsform och rörelsens överskott
tillföres ofta företagaren (aktieägaren) som lön. Aktiebolaget är i
detta tall enbart en juridisk form, vald för att begränsa företagarens ekonomiska
ansvar till det i bolaget insatta kapitalet. Enligt nu gällande skattepraxis
är löneuttag oavsett storleken från en företagares sida avdragsgilla
i rörelsedrivande aktiebolag. Sådana realisationsvinster, som i fråga om
inkomst av rörelse skulle anses vara ackumulerad inkomst kunna ingå i
företagarens lönebelopp, men lagförslaget synes ej medföra någon möjlighet
att få motsvarande del av löneinkomsten behandlad som ackumulerad
inkomst. Det kan dock ifrågasättas, om icke inkomst av tjänst borde beskattas
analogt med inkomst av rörelse till den del den uppenbarligen innehåller
sådana realisationsvinster, som i denna inkomstkälla skulle behandlas
såsom ackumulerad inkomst. I vart fall borde detta gälla, när företagaren
regelmässigt uttagit överskott å aktiebolagets rörelse såsom lön.
Beträffande inkomst av kapital framhåller näringslivets skattedelegation
att utredningen uppmärksammat det fall när en ekonomisk förening likvideras
och delägarna har att upptaga erhållna vinstmedel såsom inkomst av
kapital. Enligt delegationens mening bör sådan kapitalinkomst vara att hänföra
till ackumulerad inkomst i förordningens mening såvida föreningen
bestått längre tid än två år och delägaren vid likvidationstillfället varit innehavare
av sin andel minst två år. Är dessa förutsättningar uppfyllda bör
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1962
67
enligt delegationen något ytterligare krav på bevisning om inkomstens ackumulerade
natur ej krävas.
Lantbrukets skattedelegation yttrar.
I de flesta fall utgör utskiftat belopp utöver inbetald insats vinstmedel,
som under flera år sparats ihop i föreningen. Karaktären av ackumulerad
inkomst är enligt delegationens uppfattning i flertalet fall helt klar. För
mottagaren av beloppet kan skattekonsekvenserna bli alltför betungande,
om inkomsten av formella skäl inte skulle anses som ackumulerad. Med
hänsyn till att tveksamhet råder på denna punkt vore det enligt delegationens
mening önskvärt med ett klarläggande uttalande av departementschefen.
Riksskattenämnden konstaterar att utredningen anfört att vinstmedel
som utskiftas vid likvidation av ekonomisk förening i vissa fall kan hänföras
till ackumulerad inkomst för delägarna. Riksskattenämnden finner
det önskvärt att genom uttalande i propositionen klarlägges om detta skall
gälla även vinst, som uppkommer vid försäljning av tillgångar i anslutning
till likvidationen, eller om fråga måste vara om tidigare öppet redovisade
vinstmedel.
Departementschefen
Principen om beskattningsårets slutenhet är alltjämt grundläggande för
våra skattelagar. Betydande avsteg från denna princip har dock gjorts under
de senaste femton åren. Jag syftar här på förordningarna om ackumulerad
inkomst, om skogskonto och om förlustutjämning. Även införandet
av liberala avskrivnings- och värderingsregler liksom lagstiftningen om
investeringsfonder kan sägas utgöra ett avsteg från principen om beskattningsårets
slutenhet men syftet med dessa bestämmelser har dock i och
för sig inte varit att bryta denna princip även om bestämmelserna i betydande
utsträckning kunnat utnyttjas för resultatutjämning mellan olika år.
Genom lagstiftningen om förlustutjämning, varigenom rätt införts att
kvitta förlust ett år mot överskott ett senare år, har de särskilt påtagliga
nackdelarna av beskattningsårets slutenhet undanröjts. Vidare får de mest
aktuella spörsmålen om den progressiva beskattningens verkningar anses åtminstone
provisoriskt lösta genom lagstiftningen om ackumulerad inkomst
och lagstiftningen om skogskonto. Givetvis har man genom dessa lagstiftningsåtgärder
inte löst alla de problem, som har samband med beskattningen
av inkomster som varierar starkt mellan olika år. Frågan om en mera
omfattande progressionsutjåmning hänger emellertid samman med den översyn
av hela vårt skattesystem, som skall verkställas av allmänna skatteberedningen.
Den nu ifrågavarande utredningen har endast haft till uppgift att mot
bakgrund av de erfarenheter som vunnits under den tid lagstiftningen om
ackumulerad inkomst varit i kraft verkställa en översyn av bestämmelser
-
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1962
na i densamma. Ett frångående av de allmänna principer och grunder, å
vilka de nuvarande bestämmelserna uppbyggts, har inte varit åsyftad. Utredningens
förslag innebär i enlighet härmed i huvudsak en utvidgning av
tillämpningsområdet inom ramen för den nuvarande lagstiftningens grunder
såvitt angår inkomst av rörelse och inkomst av jordbruksfastighet. Lagstiftningen
är relativt komplicerad och det är därför nödvändigt att iakttaga
viss försiktighet vid utvidgningen av tillämpningsområdet.
Genom lagstiftningen om ackumulerad inkomst har man åsyftat att
mildra verkningarna av den progressiva inkomstbeskattningen i de fall,
då under ett beskattningsår åtnjutits inkomst, som i verkligheten intjänats
eller eljest hänför sig till två eller flera år. Det är således en utjämning
av inkomster som avses och frågan om utjämning av ackumulerade
avdrag kan, som utredningen framhållit, inte prövas i detta sammanhang.
Den hänger samman med den större frågan om en mera allmän progressionsutjämning.
Emellertid omfattar bestämmelserna inte alla slag av
ackumulerad inkomst. Av olika skäl har det ansetts nödvändigt att begränsa
området för lagstiftningen, såvitt gäller inkomstslagen rörelse och
jordbruksfastighet, till vissa i förordningen uppräknade slag av inkomster.
Vidare har realisationsvinst inte hänförts till ackumulerad inkomst.
De skäl som föranlett att realisationsvinster hittills inte ansetts
böra omfattas av förordningens bestämmelser kvarstår alltjämt. Dylika
vinster utgör ofta inte ackumulerad inkomst och det är i regel i det enskilda
fallet förenat med avsevärda svårigheter att avgöra huruvida och i
vad mån fråga är om ackumulerad inkomst eller ej. I de fall vinsten kan
betecknas som en ren spekulationsvinst finns inte någon anledning att mildra
verkningarna av den progressiva beskattningen. Det kan alltså inte ifrågakomma
att behandla alla realisationsvinster som ackumulerad inkomst.
Inte heller kan det förhållandet att försäljningen mer eller mindre framstår
som en tvångsförsäljning i och för sig utgöra något skäl för att vinsten skall
likställas med dylik inkomst. Jag kan således i likhet med utredningen inte
tillstyrka att realisationsvinster får omfattas av förordningens bestämmelser.
I fråga om inkomstslagen rörelse och j ordbruksfastighet
utgöres de vinster, som kan betecknas som ackumulerade, i stor utsträckning
av återvunna nedskrivningar och nedvärderingar. De liberala avskrivnings-
och värderingsreglerna, som av de berörda skattskyldiga utnyttjas
för resultatutjämning mellan olika år, kan således sägas i sin tur skapa behov
av regler för resultatutjämning. Då det står i den skattskyldiges eget
skön att avgöra i vilken utsträckning han vill utnyttja de möjligheter till
skattekredit, som avskrivnings- och värderingsreglerna medger, skulle med
visst fog kunna ifrågasättas om återvunna nedskrivningar överhuvud taget
bör omfattas av förordningens bestämmelser. Jag kan i vart fall inte tillstyrka
att alla vinster av ackumulerad inkomsts natur inom inkomstslagen
rörelse och jordbruksfastighet får göras till föremål för särskild skatte
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1962
69
beräkning. Utredningen har också förordat att beträffande nämnda inkomstslag,
liksom hittills, endast vissa i förordningen särskilt angivna slag
av inkomster skall omfattas av bestämmelserna. Detta har även tillstyrkts
av så gott som samtliga remissinstanser. Det är också, som utredningen understrukit,
nödvändigt att tillse att beskattningsmyndigheternas arbetsbelastning
inte ökas mer än som är nödvändigt.
Med det sagda har jag velat understryka, att jag inte kan tillstyrka att
t. ex. framtagande under rörelsens gång av reserver i lagret får omfattas av
förordningens bestämmelser. Gällande lagervärderingsregler medger för övrigt
— genom möjligheten att avsätta till lagerregleringskonto — att lagerreserven
kan bibehållas vid en tillfällig nedgång av lagret.
Beträffande inkomst av rörelse är enligt gällande förordning vinst vid
försäljning av inventarier och lager att hänföra till sådan inkomst
som omfattas av bestämmelserna, därest avyttringen har samband med överlåtelse
av rörelse. Om man anser att särskild skatteberäkning är befogad i
fråga om dylika vinster, som uppkommer vid överlåtelse av rörelse, bör, såsom
utredningen framhållit, samma skäl föreligga att medgiva särskild skatteberäkning
även beträffande vinster av motsvarande slag vid nedläggande
och upplåtelse av rörelse. Beskattningsreglerna bör rimligtvis vara desamma
oberoende av det sätt på vilket verksamheten avvecklas. Jag kan således tillstyrka
utredningens förslag i denna del.
För det fall då en rörelse först utarrenderas och därefter, vid ett
senare tillfälle, slutligt överlåtes, har utredningen föreslagit att rätt till särskild
skatteberäkning skall föreligga vid såväl upplåtelse- som överlåtelsetillfället.
Några remissinstanser har befarat att denna rätt till särskild skatteberäkning
vid två olika tillfällen i anledning av en och samma avveckling
av rörelsen skulle kunna missbrukas. Risken härför synes dock inte vara
så stor, då rätten att få åtnjuta särskild skatteberäkning vid såväl upplåtelse-
som överlåtelsetillfället i flertalet fall inte torde innebära någon större
förmån. I regel torde den största ackumulerade inkomsten uppkomma vid
upplåtelsetillfället, då varulagret försäljes. Lagret kan inte gärna utarrenderas.
Rätt till särskild skatteberäkning bör därför föreligga vid detta tillfälle.
Då rörelsen definitivt överlåtes försäljes inventarier, i vilka några dolda reserver
av större betydelse i regel inte föreligger, samt goodwill och hyresrätt.
Vinst vid försäljning av goodwill är redan enligt gällande bestämmelser
att hänföra till ackumulerad inkomst även om försäljningen inte sker
i samband med avvecklingen av rörelsen. Beträffande ersättning för hyresrätt
föreslår utredningen samma bestämmelser som för goodwill. Även om
den ackumulerade inkomst, utöver eventuell vinst på grund av försåld goodwill
och hyresrätt, som uppkommer vid överlåtelsen när denna föregåtts av
en upplåtelse av rörelsen, i regel torde vara av mindre betydelse, anser jag
dock knappast anledning föreligga att förbjuda särskild skatteberäkning
vid överlåtelsetillfället. Ett sådant undantag skulle onödigtvis komplicera
bestämmelserna. Det må dock understrykas att skatteberäkning vid upplå
-
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1962
telsetillfället bör medgivas endast om det visas att utarrenderingen utgör ett
led i en framtida överlåtelse av rörelsen. Fråga skall vidare vara om en verklig
utarrendering och inte om en överlåtelse, där försäljningen av rörelsens
tillgångar av skatteskäl fördelas på ett par år.
Utredningen konstaterar att det kan synas ovisst om nuvarande bestämmelser
om rätt till särskild skatteberäkning vid överlåtelse av rörelse skall
gälla även vid överlåtelse av rörelsefilial eller rörelsegren. Då
rätt till särskild skatteberäkning föreligger om en skattskyldig, som driver
två eller flera olika rörelser, avvecklar en av dessa, synes knappast anledning
föreligga att förvägra den, som avvecklar en avskilj bär filial eller rörelsegren,
sådan rätt. Det måste dock krävas, att filialen eller rörelsegrenen
framstår som en klart avskild del av rörelsen och att denna del även räkenskapsmässigt
kan särskiljas. Rörelsegren är, som Föreningen Auktoriserade
revisorer framhållit, inte något entydigt begrepp. Det synes dock knappast
böra ifrågakomma att i detta sammanhang närmare än nu sagts definiera
detta begrepp. De fall av avveckling av filial eller rörelsegren, som förekommer,
torde inte vara flera än att det kan överlåtas åt praxis att avgöra i vad
mån förutsättningar för särskild skatteberäkning i det enskilda fallet kan
anses föreligga. Förordningens bestämmelser kan givetvis bli tillämpliga endast
i sådana fall då den ackumulerade inkomsten på ett tillfredsställande
sätt kan beräknas med ledning av räkenskaperna. Om det framstår som sannolikt
att åtgärder vidtagits i syfte att på ett obehörigt sätt utnyttja förordningens
bestämmelser, skall givetvis särskild skatteberäkning icke medgivas.
Utredningen har förordat att särskild skatteberäkning på grund av försäljning
av inventarier och varor vid avveckling av rörelse skall medgivas endast
under förutsättning att i stort sett samtliga dylika tillgångar — frånsett
tillgångar som vid upplåtelse av rörelse utarrenderas — avyttrats vid
beskattningsårets utgång, att reserveringar av olika slag i rörelsen återförts
till beskattning samt att den skattskyldige inte samma år börjat en ny likartad
rörelse. De sålunda angivna villkoren anser jag mig kunna tillstyrka.
Samma regler bör även här gälla oberoende av det sätt på vilket rörelsen avvecklas.
Bland annat av praktiska skäl bör särskild skatteberäkning vid försäljning
av inventarier och lager medgivas endast vid ett tillfälle i samband
med avveckling av rörelse, frånsett det fall, då rörelsen först utarrenderas
och därefter vid ett senare tillfälle överlåtes. I normalfallet torde avvecklingen
ske under ett och samma räkenskapsår. Att medgiva rätt till särskild
skatteberäkning under flera år eller införa någon form av valrätt för
den skattskyldige anser jag inte böra ifrågakomma. Om i förordningen klart
angives under vilka förutsättningar bestämmelserna blir tillämpliga, torde
det i regel inte medföra några svårigheter för den skattskyldige att verkställa
avvecklingen på sådant sätt att rätten till särskild skatteberäkning kan
utnyttjas. Sker avvecklingen under en följd av år kan reserverna i lager
och inventarier framtagas successivt och något behov av ytterligare resultatutjämning
föreligger då inte.
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1962
71
Om de reserver i inventarier och lager, som framkommer vid avveckling
av en rörelse, kan användas för nedskrivning av tillgångar i annan rörelse,
som den skattskyldige redan bedriver eller som han startar i stället för den
avvecklade, föreligger i och för sig inte något skäl för särskild skatteberäkning.
Det kunde därför ifrågasättas att som villkor för särskild skatteberäkning
föreskriva att nya reserver inte skapats under beskattningsåret. En bestämmelse
av sådan innebörd anser jag mig dock inte böra förorda. Den
skulle förmodligen föranleda svårigheter vid tillämpningen. Däremot synes
det rimligt att, på sätt utredningen föreslagit, som villkor för särskild skatteberäkning
kräva att den skattskyldige inte redan samma år en rörelse avvecklas
startar en ny rörelse, som kan anses utgöra en fortsättning av den
tidigare. Läget är då i princip detsamma som om någon avveckling av rörelsen
inte hade skett. Det sagda bör gälla oberoende av på vilket sätt den
tidigare rörelsen avvecklas. En regel av denna innebörd torde inte medföra
några större tillämpningssvårigheter.
Om den nya rörelsen startas först nästa beskattningsår, kan reserverna
i den tidigare rörelsen inte överflyttas i den nya utan måste framtagas till
beskattning. Det synes därför inte föreligga tillräckliga skäl att vägra särskild
skatteberäkning då en rörelse avvecklas, därför att en ny liknande rörelse
startas påföljande år.
Beträffande byggnadsrörelse, tomtstyckningsrörelse och penningrörelse
har utredningen föreslagit särskilda regler. Skattskyldig som driver
dylik rörelse behåller ofta vissa lagertillgångar då rörelsen avvecklas. En
byggmästare behåller t. ex. en eller flera fastigheter. Såsom utredningen
framhåller torde enligt gällande beskattningsregler möjlighet finnas för en
rörelseidkare som nu sagts att vid avvecklingen få bli beskattad för de reserver
som finnes i tillgångar vilka han behåller, varefter dessa tillgångar anses
ha förlorat sin karaktär av lagertillgång. Däremot torde en dylik beskattning
inte kunna framtvingas mot den skattskyldiges vilja.
Utredningen föreslår att — om en skattskyldig som nu sagts till beskattning
uppgiver dolda reserver i de tillgångar han behåller vid avvecklingen
av rörelsen — även dessa framtagna reserver skall anses utgöra ackumulerad
inkomst. En sådan bestämmelse skulle enligt utredningens mening kunna
medverka till att byggmästare och liknande i samband med avveckling av
sin rörelse även uppger dolda reserver i kvarvarande tillgångar till beskattning.
En sådan »avskattning» bör enligt utredningen även ur det allmännas
synpunkt framstå som önskvärd.
Såsom flera remissinstanser framhållit skulle emellertid en dylik avskattning
skapa stora problem vid inkomsttaxeringen på grund av svårigheterna
att värdera tillgångarna. Enligt vad utredningen erfarit undersöker skatteflyktskommittén
för närvarande möjligheterna att införa bestämmelser om
en tvångsvis avskattning av byggmästarföretag m. in. Det torde få antagas
att kommittén i samband därmed även berör värderingsfrågorna. Med hänsyn
härtill synes ställningstagandet till de av utredningen föreslagna bestämmelserna
för byggnadsföretag, tomtstyckningsföretag och företag som dri
-
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 774 år 1962
ver penningrörelse böra anstå till dess skatteflyktskommittén framlagt sitt
förslag. Även för dylika företag bör således, i vart fall tills vidare, gälla att
särskild skatteberäkning vid avveckling av rörelsen kan ifrågakomma endast
om samtliga tillgångar avyttrats.
Då det gäller avveckling av byggnadsrörelse, tomtstyckningsrörelse och
penningrörelse, har utredningen som villkor för särskild skatteberäkning föreskrivit
att det av omständigheterna skall framgå att den skattskyldige avser
att slutligt upphöra med verksamheten. Detta krav på att fråga skall
vara om ett slutligt upphörande av verksamheten hänger samman med utredningens
förslag att vid avveckling av dylika rörelser även reserver i kvarvarande
tillgångar skall behandlas som ackumulerad inkomst. Om utredningens
förslag i sistnämnda hänseende, såsom jag förordat, i vart fall
tills vidare inte genomföres, bortfaller i viss mån behovet av att uppställa
strängare krav vid avveckling av byggnadsrörelse, tomtstyckningsrörelse och
penningrörelse än då det gäller andra rörelser. Kvar står dock att fråga skall
vara om en avveckling av den rörelse som dittills bedrivits och inte om en
inom branschen mer eller mindre normal tillfällig nedgång i verksamheten.
Om den skattskyldige har kvar arbetslokaler eller dylikt, är rörelsen i regel
inte att anse som avvecklad. Bedömningen måste dock ske från fall till fall.
Beträffande det av lantbrukets skattedelegation berörda fallet då en lantbrukare
mer eller mindre tvångsvis säljer en del av sin fastighet och därvid
beskattas för inkomst av tomtstyckningsrörelse må framhållas, att en sådan
försäljning på en gång av ett stort tomtområde ofta bör kunna anses som
försäljning i samband med avveckling av tomstyckningsrörelse. Det förutsattes
dock att lantbrukaren kan göra sannolikt att han för de närmaste åren
inte har några planer på ytterligare tomtförsäljningar och att han inte själv
behandlar en del av sin fastighet som lager i en tomtstyckningsrörelse. Bedömningen
måste dock även här ske från fall till fall och några generella regler
kan inte angivas.
Enligt gällande bestämmelser skall särskild skatteberäkning kunna ifrågakomma
beträffande all ackumulerad inkomst, som uppkommit i vetenskaplig,
litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet. Vid förordningens
tillkomst uttalades att under dylik verksamhet ingår även advokatverksamhet,
verksamhet som arkitekt eller andra fria yrken. I några remissyttranden
framhålles att det kan ifrågasättas, om bestämmelserna om
ackumulerad inkomst överhuvud taget bör vara tillämpliga å dylika rörelser.
Såsom utredningen framhållit torde i sådana fria yrken som representeras
av advokater, arkitekter, ingenjörer, läkare m. fl. endast undantagsvis
uppkomma ackumulerad inkomst i förordningens mening. Drives rörelsen
med flera anställda bör särskild skatteberäkning i regel inte medgivas i större
utsträckning än för andra rörelseidkare. Å andra sidan anser jag i likhet
med utredningen inte tillräcklig anledning föreligga att i författningstexten
införa en begränsning i fråga om bestämmelsernas räckvidd på denna punkt.
Det torde kunna överlåtas åt rättspraxis att liksom hittills göra gränsdragningen
i det enskilda fallet.
K ungt. Maj:ts proposition nr 111 år 1962
73
Beträffande intäkt av r oy a 11 y delar jag den av kammarrätten uttalade
uppfattningen att dylik inkomst i vissa fall bör behandlas som ackumulerad
inkomst trots att avtal om årlig royalty föreligger.
Utredningen har föreslagit att utfallande försäkringsersättningar
skall behandlas på samma sätt som köpeskilling för de förlorade
tillgångarna om dessa i stället försålts. Vidare har föreslagits att, vid avveckling
av rörelse, såsom ackumulerad inkomst skall kunna räknas dels intäkt
i form av engångsersättning vid avyttring av viss patenträtt och vid
avlösning av rätt till royalty dels intäkt genom återförd investeringsfond.
Utredningens förslag i dessa hänseenden, som inte föranlett
erinringar från remissinstansernas sida, kan jag tillstyrka. Beträffande det
»räntebelopp» som tillägges vid återföring av investeringfond må framhållas,
att detta belopp inte utgör någon ränta i egentlig mening. Beloppet ti 11-lägges som en straffpåföljd vid återföringen och bör, som utredningen föreslagit,
inte anses utgöra ackumulerad inkomst. I likhet med utredningen anser
jag att återvunna fordringar icke hör omfattas av bestämmelserna.
Skattelagarna medger inte någon reservbildning i dylika tillgångar
och den skattemässiga återvinningen torde inte vara så stor att behov
av särskild skatteberäkning föreligger.
Förslaget att ersättning för hyresrätt bör behandlas på samma sätt
som ersättning för goodwill anser jag mig bland annat av praktiska skäl
böra tillstyrka. Inte heller vill jag motsätta mig att, i enlighet med utredningens
förslag, intäkt i form av engångsersättning, som erhållits på grund
av avbrottsförsäkring eller som skadestånd eller dylikt för
inkomstbortfall i rörelsen till följd av expropriation eller annat liknande
förfarande, får behandlas som ackumulerad inkomst även om det är tveksamt
om inte tillämpningsområdet härigenom utsträckes längre än som är
lämpligt. Det gäller här en relativt komplicerad lagstiftning och det bör enligt
min mening inte ifrågakomma att under förordningens bestämmelser
hänföra alla de många olika slag av intäkter av ackumulerad inkomsts natur
som i mer eller mindre sällsynta fall kan tänkas uppkomma i en rörelse.
Av nu anförda skäl kan jag inte tillstyrka att t. ex. sådan ersättning för
förbättrings- och reparationskostnader, som beröres i yttrandet från Sveriges
hantverks- och industriorganisation, och vinst vid försäljning av certeparti
får omfattas av förordningens bestämmelser.
Med anledning av vad Sveriges redareförening anfört må framhållas att,
om delägare i partrederi överlåter sin andel i fartyget, bestämmelserna om
överlåtelse av rörelse blir tillämpliga.
Beträffande den ersättning till fastighetsägare för sprängningsskador, som
beröres i det av byggnadsentreprenörföreningen avgivna yttrandet, utgör
denna ersättning intäkt av annan fastighet och omfattas således i princip av
förordningens bestämmelser. Huruvida fråga kan vara om ackumulerad inkomst
får prövas i det enskilda fallet.
Även då det gäller inkomstslaget jordbruksfastighet är det nödvändigt att
begränsa de fall av ackumulerad inkomst som skall omfattas av förordningar
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 114
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 774 år 1962
ens bestämmelser. I fråga om inkomst av skogsbruk får behovet av
progressionsutjåmning i huvudsak anses tillgodosett genom förordningen
om skogskonto och någon valrätt för den skattskyldige att i stället tillämpa
förordningen om ackumulerad inkomst bör i princip inte införas. Undantag
härifrån synes dock höra göras för dels intäkt genom ersättning för skada
å växande skog på grund av brand eller annan därmed jämförlig av den
skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning och dels intäkt genom avyttring
av skog och skogsprodukter, om avverkningen framtvingats på grund
av brand, stormfällning, torka, insektsskada eller dylikt eller på grund av
vattenuppdämning eller framdragande av kraftledning. Häri inbegripes även
inkomst av skog som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt, om avyttringen
framtvingats av att skogen på grund av stormfällning o. d. måste
avverkas. I »katastroffall» som nu sagts synes det skäligt att den skattskyldige
får möjlighet att välja mellan att göra insättning å skogskonto — i den
mån detta är möjligt — och att få intäkten behandlad som ackumulerad inkomst.
Denna valrätt synes böra finnas oberoende av om den skattskyldige
tillämpar bokföringsmässig eller kontantmässig redovisning. Vad lantbrukets
skattedelegation föreslagit angående möjlighet för skogsägare att avsätta
till en brand- och stormskadefond kan inte prövas på grundval av nu
föreliggande utredning.
Några remissinstanser har ansett att förordningen om ackumulerad inkomst
bör bli tillämplig då å skogskonto insatta medel tvångsvis återföres
till beskattning i samband med försäljning av fastighet och vid skifte av
dödsbo. Detta förslag kan jag inte biträda. Förordningen om skogskonto
ger skogsägaren möjlighet att uppskjuta beskattningen av skogsinkomster
viss tid men denna möjlighet till skatteuppskov bör skogsägaren i eget intresse
inte utnyttja i sådan utsträckning att behov av resultatutjämning
uppkommer då medlen återföres till beskattning. Vid återföring till beskattning
av skogskontomedel frigöres kontanta medel till motsvarande belopp.
Då återföringen sker i samband med skifte av dödsbo kan dock vissa skäl
tala för att beskattningseffekten bör mildras. Frågan om dödsbos inkomstbeskattning
är emellertid, enligt vad jag erfarit, för närvarande föremål för
prövning inom skatteflyktskommittén. Det torde kunna antagas att kommittén
i samband därmed även beaktar frågan om beskattningen av från skogskonto
återförda medel. Kommitténs förslag synes därför böra avvaktas.
I fråga om inkomst av jordbruk gäller enligt nuvarande bestämmelser
att intäkt vid avyttring av inventarier, varor och produkter i jordbruksfastighet
i samband med upphörande av jordbruksdrift kan bli föremål för
särskild skatteberäkning under förutsättning att inkomsten beräknats enligt
bokföringsmässiga grunder. Samma gäller då hel kreatursbesättning avyttras
utan att nyuppsättning sker under året och detta även om försäljningen
inte har samband med upphörande av jordbruksdrift. Även i sistnämnda
fall förutsättes alltså att inkomstredovisningen skett enligt bokföringsmässiga
grunder. Denna inskränkning har varit avsiktlig. Motsvarande totala
utförsäljningar i jordbruk med kontantmässig redovisning ger nämligen
75
Kungl. Maj.ts proposition nr 774 dr 1962
mestadels upphov till skattefria realisationsvinster. Emellertid kan även i
jordbruk med kontantmässig redovisning i vissa fall uppkomma betydande
skattepliktiga vinster vid utförsäljning av kreatursbesättning eller vid
försäljningar i samband med upphörande av jordbruksdriften. Jag vill därför
inte motsätta mig att förordningens bestämmelser i denna del göres tilllämpliga
jämväl å skattskyldig, som tillämpar kontantmässig redovisning.
Utredningens förslag att vissa ersättningar för inkomstbortfall till följd
av skada å fastigheten skall omfattas av förordningens bestämmelser anser
jag mig, om än med viss tvekan, kunna tillstyrka. Häri bör inbegripas även
ersättning för sådant intrång å fastigheten, som avses i det av länsstyrelsen
i Hallands län avgivna yttrandet.
Vad slutligen angår det fall, då två jordbruksfastigheter drives i sambruk
och den ena fastigheten avyttras eller utarrenderas eller om arrende upphör,
får avyttringen av djur och döda inventarier hänförliga till sistnämnda
fastighet anses ske i samband med upphörande av jordbruksdriften på fastigheten
i fråga. Rätt till särskild skatteberäkning föreligger därför i princip.
Det ankommer emellertid på den skattskyldige att förete utredning om
den ackumulerade inkomstens storlek.
Då det gäller övriga inkomstslag — inkomst av annan fastighet,
kapital och tjänst — är förordningens bestämmelser tillämpliga i fråga om
all inkomst av ackumulerad inkomsts natur. Huruvida särskild skatteberäkning
kan medgivas för viss inkomst inom dessa inkomstslag måste dock
bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. I vilka fall
t. ex. ackordsöverskott och förskott därå, som beröres i landsorganisationens
yttrande, skall anses utgöra ackumulerad inkomst kan inte generellt anges.
Helt allmänt kan sägas att om ackordsöverskottet hänför sig till en kontinuerlig
verksamhet, som sträcker sig över ett år, ackordsöverskottet bör
anses utgöra ackumulerad inkomst även om arbetet utförts hos flera arbetsgivare.
Enligt min mening finns här inte anledning till en restriktiv
bedömning. De premier som reservofficerare erhåller och som beröres i yttrandet
från bl. a. tjänstemännens centralorganisation är givetvis också att
anse som ackumulerad inkomst.
Då det gäller att bedöma om lön, som uttages i ett fåmansbolag, utgör
ackumulerad inkomst måste — liksom då det gäller annan löneinkomst —•
det avgörande vara om lönen kan anses utgöra ersättning för arbete under
mer än ett år. I fråga om utdelning från ekonomisk förening i samband med
att föreningen likvideras har utredningen uttalat, att det inte bör vara uteslutet
att dylik inkomst berättigar till särskild skatteberäkning, om det
framgår att utdelningen avser vinstmedel som under flera år ansamlats
hos föreningen. I detta uttalande anser jag mig i princip kunna instämma
och jag vill tillägga att det förhållandet att utdelningen härrör från vinster,
som framkommit hos föreningen i samband med likvidationen, i och för sig
inte böra utesluta tillämpning av förordningens bestämmelser.
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1962
Fördelningstiden
(1 § jämte anvisningar)
Utredningen
Utredningen erinrar om, att enligt gällande bestämmelser den ackumulerade
inkomsten i princip skall fördelas på det antal år, till vilket den är alt
hänföra, dock högst tio år. Kan utredning inte förebringas om hur många
år inkomsten i fråga hänfört sig till, skall emellertid så anses som om inkomsten
hänfört sig till tre år. Ytterligare en presumtionsregel finns för det
fall, att en skattskyldig vid avgång från tjänst uppbär ett engångsbelopp såsom
ersättning för årlig pension. I detta och liknande fall skall fördelning
i allmänhet ske på tio år.
Enligt utredningens mening bör huvudregeln även i fortsättningen vara,
att den ackumulerade inkomsten skall fördelas på det antal år, till vilket
den är hänförlig. Likaså finns, enligt utredningen, ingen anledning att frångå
den nuvarande tioårstiden såsom fördelningstidens maximum. En yttersta
gräns för det antal år som skall omfattas av skatteberäkningen är, enligt
utredningens mening, av praktiska skäl ofrånkomlig och någon kritik mot
lioårsregeln har inte försports.
Emellertid kan, framhålles i betänkandet, också andra gränsdragningar
tänkas böra inverka på fördelningstidens bestämmande. Därefter anföres.
Sålunda ligger den tanken nära till hands att tiden för innehavet av den
förvärvskälla, i vilken den ackumulerade inkomsten uppkommit, ävenledes
bör bestämma fördelningstiden. Detta kan ske så att, om tiden för innehavet
av förvärvskällan skulle understiga tio år, innehavstiden i princip
skulle utgöra fördelningstidens maximum. Men innehavstiden kan också
användas såsom en presumtion för den fördelningstid som bör komma i
fråga i sådana fall då man inte utan vidare kan bedöma under vilket antal
år den ackumulerade inkomsten uppkommit men omständigheterna likväl
talar för att inkomsten i stort sett hänför sig till den tid under vilken
den skattskyldige haft förvärvskällan i fråga. Detta senare alternativ har
förordats i många yttranden när det gällt fördelningen av dolda reserver,
vilka framtagits i samband med försäljning av varulager eller andra
tillgångar i rörelse. Regeln kan också utformas så att den ackumulerade
inkomsten alltid anses hänförlig till den tid den skattskyldige innehaft
förvärvskällan, därest den skattskyldige inte visar att inkomsten hänför
sig till en kortare tidsperiod och yrkar denna kortare fördelningstid. Fördelningstiden
får dock inte överstiga tio år.
Vill man, framhålles i betänkandet, på något av dessa sätt binda fördelningstiden
till innehavet av den förvärvskälla det är fråga om, kan till stöd
härför åberopas, att — även om den ackumulerade inkomsten i regel skall
fördelas på det antal år till vilket den är att hänföra — fördelningsrätten
principiellt skall vara begränsad till inkomst som ackumulerats hos den
skattskyldige själv. Den skattskyldige kan däremot inte anses ha ett berättigat
anspråk på att i fördelningstiden få inräkna tid under vilken inkomsten
i fråga ackumulerats hos annan person.
77
Kiingl. Maj. ts proposition nr 7/4 år 1962
Emellertid förutsätter, framhåller utredningen vidare, en regel om fördelningstidens
bundenhet vid tiden för innehavet av förvärvskällan närmast
att den ackumulerade inkomst, varom det är fråga, i sig själv är av sådan
art att den kan anses hänförlig till ett antal tidigare år, d. v. s. ackumulerad
bakåt i tiden. Däremot kan regeln inte med samma styrka åberopas beträffande
sådan inkomst som, ehuru den uppburits på en gång, belöper på
ett antal kommande år, d. v. s. ackumulerad framåt i tiden. Såsom exempel
på ackumulerad inkomst av det senare slaget nämner utredningen en
för flera år uppburen förskottshyra. I vilken mån det går att upprätthålla
en regel om fördelningstidens bundenhet vid tiden för innehavet av förvärvskällan,
beror därför, betonar utredningen, på i vilken omfattning ackumulerad
inkomst av det ena eller andra slaget vanligen förekommer inom de
olika inkomstslagen. En undersökning härav bör följaktligen, enligt utredningens
mening, ge viss ledning när det gäller att bedöma möjligheten av
regelns användbarhet.
Inkomst av rörelse
Beträffande inkomst av rörelse så torde den ackumulering av inkomst som
här förekommer, enligt utredningen, i allmänhet vara sådan som hänför
sig till gången tid. Det är här oftast fråga om framtagning av dolda reserver
som bildats genom tidigare nedskrivning av olika slag av tillgångar. Detta
gäller såväl för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda maskiner och andra
inventarier som varor eller produkter i densamma. Beträffande dylik reservframtagning
är det, enligt utredningens mening, alltså naturligt att begränsa
den ackumulerade inkomstens fördelning till tiden för den skattskyldiges
innehav av rörelsen. Därefter anföres.
Bestämmelsen skulle kunna utformas så att, i den mån antalet år under
vilka reservbildningen skett kan utredas, t. ex. med ledning av avskrivningsplaner
och andra räkenskapshandlingar, detta antal i första hand får bestämma
fördelningstiden, som kan vara olika för olika tillgångar. I andra hand
skulle dock tiden för innehavet av rörelsen, eller, om denna tid är längre än
tio år, tioårstiden bli avgörande för fördelningen såsom maximitider. Denna
princip får för den nuvarande rättstillämpningens vidkommande anses ha
kommit till uttryck i ett av regeringsrätten den 24 februari 1959 avgjort
mål, som redovisats i RÅ 1959 ref. 8. I detta mål har nämligen, då uppgift
funnits om det antal år, på vilket gjorda värdeminskningsavdrag fördelat
sig, inkomst i form av återvunna sådana avdrag vid skatteberäkning för
ackumulerad inkomst hänförts till motsvarande antal år. Däremot har framtagen
dold reserv i varulager i brist på utredning om när reserven bildats
ansetts hänförlig till det antal år, varunder rörelsen bedrivits. I
I de flesta yttranden som inkommit med anledning av utredningens rundskrivelse
har, framhåller utredningen, förordats att man i fråga om ackumulerad
inkomst som erhållits genom reservframtagning generellt tillgodoräknar
den skattskyldige hela tiden för hans innehav av rörelsen. Som skäl härför
har åberopats bl. a. att man ofta inte har tillgång till deklarationerna för
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 1962
alla de år som är aktuella samt att de i deklarationerna lämnade uppgifterna
om t. ex. varulagerreserverna ofta är föga tillförlitliga.
Utredningen anser att praktiska skäl starkt talar för att man i enlighet
med den uppfattning som kommit till uttryck i dessa yttranden medger
den skattskyldige rätt att beträffande ackumulerad inkomst genom, framtagning
av dolda reserver i varulager, maskiner och andra inventarier generellt
få inkomsten fördelad på hela den tid han innehaft rörelsen, oavsett
om alla tillgångar funnits i rörelsen under hela denna tid eller ej. I fördelningstiden
bör, enligt utredningen, inräknas jämväl beskattningsåret,
även om fördelningen avser ett belopp som framräknats på basis av den ingående
balansräkningen för detta år. Utredningen fortsätter.
En sådan schablonmässig fördelning måste enligt utredningens mening
ställa sig betydligt enklare än ett förfarande, där det gäller att i detalj utreda
fördelningstiden beträffande dolda reserver som hänför sig till ett
kanske mycket stort antal tillgångar. Det bör i detta sammanhang understrykas
att det här inte är fråga om att undantaga inkomst från beskattning
utan endast om att finna en lämplig grund för den ackumulerade inkomstens
fördelning vid skatteberäkningen. Något skattebortfall av betydelse
torde man knappast behöva befara om man väljer det mera schablonmässiga
förfarandet. Enligt utredningens uppfattning bör i princip gälla
att den ackumulerade inkomsten i de ifrågavarande fallen anses belöpa på
tiden för den skattskyldiges innehav av förvärvskällan, även om det i enstaka
fall kan påvisas att den reservbildning som framkommit i den ackumulerade
inkomsten i själva verket skapats redan tidigare.
Ett liknande betraktelsesätt som det nu anförda torde, enligt utredningens
mening, kunna försvaras även beträffande erhållna ersättningar för varumärke,
firmanamn och andra liknande rättigheter av goodwills natur. Det
kan givetvis, framhålles i betänkandet, diskuteras om ackumulerad inkomst
i form av ersättningar för dylika rättigheter skall anses hänförliga till tidigare
år eller till efterföljande år. För det förra betraktelsesättet talar att de
värden som dessa slags rättigheter representerar normalt byggts upp med
kostnader, som kan ha varit avdragsgilla vid tidigare års taxeringar. Till stöd
för det andra betraktelsesättet kan anföras, att det som på detta sätt skapats,
är något som har ett mer eller mindre bestående värde för framtiden. Vilkendera
synpunkten man än anlägger får dock de värden det är fråga om, enligt
utredningen, anses intimt knutna till förvärvskällan i fråga och tiden för
innehavet av densamma anses vara en naturlig norm för fördelningen av den
ackumulerade inkomsten. Vid tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna
torde man, påpekar utredningen, för övrigt i allmänhet ha förfarit
på detta sätt. Även om rättighetens värde eventuellt skulle ligga i visst firmanamn
eller i visst affärsläge som den skattskyldige inte förfogat över
hela den tid han bedrivit rörelsen, synes den skattskyldige enligt utredningens
uppfattning i enkelhetens intresse böra få tillgodoräkna sig hela innehavstiden
för rörelsen. Likaså bör beträffande intäkt vid avyttring av hyresrätt
tiden för innehavet av rörelsen enligt utredningens mening bli bestämmande
för fördelningstiden. Utredningen anför därefter.
Kungl. Maj. ts proposition nr 11b år 1962
79
Att beträffande ackumulerad inkomst, som är hänförlig till rörelse,
begränsa fördelningstiden till högst det antal år förvärvskällan innehafts,
innebär, såvitt utredningen kan finna, alt man i stort sett anknyter till den
nuvarande rättstillämpningen. Utredningen vill emellertid, såsom framgår
av det förut sagda, förorda att den ackumulerade inkomsten i princip
alltid skall anses hänförlig till hela den tid den skattskyldige innehaft rörelsen.
Om en rörelse först utarrenderas och därefter vid ett senare tillfälle överlåtes,
bör fördelningstiden för ackumulerad inkomst vid överlåtelsen omfatta
jämväl den tid rörelsen bedrivits före utarrenderingen. Fördelningstiden får
dock givetvis inte i något fall överstiga tio år. Det bör emellertid stå den
skattskyldige fritt att — därest han kan visa att den ackumulerade inkomsten
hänför sig till en kortare tidsperiod än enligt den sålunda förordade
huvudregeln — få inkomsten fördelad på ett mindre antal år. En förutsättning
härför är dock att den skattskyldige gör framställning härom och företer
en tillfredsställande utredning om fördelningstiden.
Utredningen säger sig ha diskuterat om ett annat betraktelsesätt kan vara
motiverat i sådana fall, då i rörelsen innehafts endast ett inventarium av betydenhet,
såsom ett fartyg, en större maskin o. d. I dylika fall kan det
nämligen, framhålles det, ifrågasättas om inte fördelningstiden bör omfatta
endast tiden för innehavet av detta inventarium. Undantagsregeln kunde
också tänkas gälla t. ex. hyresrätten till en lokal, som inte innehafts under
hela tiden för innehavet av rörelsen. Fördelningstiden skulle då avse den tid
lokalen innehafts. På samma sätt som i de andra tidigare nämnda fallen när
fördelningstiden omfattar tiden för innehavet av rörelsen skulle även här
gälla att hela tiden för innehavet av tillgången fick beaktas, utan avseende
å om avdrag för värdeminskning e. d. inte skett under ett eller annat år.
En sådan begränsning av fördelningstiden som den nu ifrågasatta skulle,
framhåller utredningen, motiveras med att den ackumulerade inkomst, som
framkommer vid försäljningen av de dominerande tillgångar det här är
fråga om, inte gärna kan härledas till en längre tidsperiod än tiden för innehavet
av tillgången i fråga.
Emellertid kan, konstaterar utredningen, tillgången i samband med förvärvet
omedelbart ha nedskrivits med anlitande av vinstmedel, som samtidigt
framkommit vid försäljning av andra tillgångar. Då det gäller inventarier
kan detta ha skett med tillämpning av s. k. nettometod eller genom
investeringsfonder. Det är därför, framhålles i betänkandet, ofta svårt att
säga när de reserver, som framkommer då en tillgång försäljes i samband
med rörelsens avveckling, verkligen skapats. Det kan ha skett långt innan
tillgången i fråga förvärvades. Utredningen förordar därför att tiden för
innehavet av rörelsen bör få användas som en allmän schablonregel även
i de nu diskuterade fallen. En annan sak är, framhålles vidare, att då den
skattskyldige i sin rörelse endast haft en inventarietillgång av betydelse det
ofta kan presumeras, att rörelsen bedrivits blott under den tid, han innehaft
tillgången i fråga.
Bedömningen av den tid, under vilken den skattskyldige innehaft sin
rörelse, är givetvis, betonar utredningen, något som får prövas från fall till
fall. f normalfallen uppkommer knappast något problem i fråga om tids
-
80
Kungl. Maj.ls proposition nr 114 år 1962
bestämningen. I andra fall kan tidsbestämningen tänkas vålla tveksamhet.
Utredningen syftar närmast på sådana fall då en rörelseverksamhet under
någon tid mer eller mindre avstannat för att därefter på nytt återupptas.
Om den skattskyldige flyttar rörelsen till annan ort än förut, blir, framhåller
utredningen, frågan om fördelningstiden närmast beroende av sambandet
med den tidigare verksamheten.
Frågan om fördelningstiden vid återföring till beskattning av investeringsfonder
bör, enligt utredningen, bedömas efter omständigheterna. Har
den skattskyldige bedrivit rörelsen jämväl under den tid då medlen varit
avsatta i enlighet med föreskrifterna i förordningarna angående de ifrågavarande
investeringsfonderna, får den skattskyldige räkna sig tillgodo hela
liden för rörelsens innehav i enlighet med de regler utredningen föreslagit.
Här åsyftas, framhåller utredningen, sådana fall som då avsättningen avser
medel som erhållits vid avyttring av ett av flera fartyg eller försäkringsersättning
som erhållits t. ex. för ett delvis brandskadat lager. Har åter den
skattskyldige inte bedrivit någon rörelse under den tid medlen varit avsatta
till fond som här avses, blir tiden för rörelsens bedrivande avgörande
för fördelningstidens längd. Därefter anför utredningen.
Vad nu sagts om fördelningstiden för ackumulerad inkomst inom inkomstslaget
rörelse bör enligt utredningens mening gälla beträffande dels
intäkt, som uppkommer vid försäljning av tillgångar eller genom återföring
till beskattning av investeringsfonder i samband med avveckling av
rörelse, rörelsegren eller filial (i sistnämnda båda fall blir det givetvis tiden
för innehavet av rörelsegrenen eller filialen som blir avgörande), dels
ock intäkt vid överlåtelse av hyresrätt samt varumärke, firmanamn och
andra liknande rättigheter av goodwills natur.
Beträffande övriga rörelseintäkler, som är att hänföra till ackumulerad
inkomst, torde en liknande presumtionsregel i fråga om fördelningstiden
inte kunna föreskrivas. Fördelningstiden får liksom hittills bedömas från
fall till fall. Detta gäller, då fråga är om inkomst av vetenskaplig, litterär,
konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, intäkt i form av engångsersättning
avseende skadestånd etc. eller engångsersättning, som erhållits
genom avyttring av patenträtt och avlösning av rätt till rovalty i samband
med upphörande av rörelse, rörelsegren eller filial. Såvitt fråga är om annan
intäkt än avyttring av patenträtt och avlösning av royalty gäller dock att
fördelningstiden inte kan överstiga tiden för innehavet av förvärvskällan.
Royalty är, framhåller utredningen, en ersättning som vanligen från början
är bestämd att utgå under en viss tidrymd, så länge en tillverkning eller
försäljning pågår. I den mån uppburen royalty motsvarar vad som normalt
belöper på ett visst år, finns enligt utredningens mening ingen anledning
att tillämpa reglerna om ackumulerad inkomst. Utredningen tillägger.
I vissa fall kan dock enligt utredningens förslag bestämmelserna om
ackumulerad inkomst bli tillämpliga, nämligen i fråga om engångsersättning1-
som uppburits vid avlösning av royaltyinkomst under förutsättning
att ersättningen antingen kan sägas vara hänförlig till intäkt av vetenskaplig,
litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet eller ock uppburits
i samband med avveckling av en rörelse. Om det i sistnämnda fall
klart framgår att, därest engångsersättningen inte avtalats, royalty skulle
ha utgått under ett visst antal år men den verksamhet, till vilken inkoms
-
81
Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1962
ten är att hänföra, bedrivits under endast kortare tid — kanske blott ett par
år — skulle det vara otillfredsställande om engångsersättningen bara fick
slås ut på den kortare tid under vilken verksamheten bedrivits. I än högre
grad gäller detta, när fråga är om en av den skattskyldige köpt och därefter
försåld patenträtt eller liknande, som medför royaltyinkomst. I fall
som dessa synes frågan om fördelningstidens bestämmande inte kunna
utan vidare bindas vid tiden för innehavet av förvärvskällan på samma
sätt som övrig rörelseinkomst. I fråga om engångsersättningar som utgår
i stället för royaltyinkomst bör således — i motsats till vad som föreslås
skola gälla beträffande ackumulerad inkomst av rörelse i allmänhet —
fördelningstiden kunna mera fritt anknytas till det antal år under vilket
royalty eljest skulle ha utgått eller eventuellt till den tid som den skattskyldige
använt för att skapa den produkt, till vilken ersättningen hänför
sig, dock högst tio år.
Inkomst av jordbruk
Utredningen föreslår, att vad nu sagts angående fördelningstiden i fråga
om ackumulerad inkomst vid avveckling av rörelse i motsvarande mån skall
gälla jämväl i fråga om inkomst av jordbruksfastighet såvitt avser dels intäkt
genom avyttring av inventarier och produkter i samband med upphörande
av jordbruksdrift, dels intäkt genom avyttring av kreatursbesättning
i dess helhet utan att nyuppsättning skett under beskattningsåret, dels ock
intäkt som uppkommit genom att särskild investeringsfond återförts till
beskattning. Inkomst som nu nämnts skall således, enligt utredningens förslag,
anses hänförlig till hela den tid den skattskyldige bedrivit jordbruket,
därest inte den skattskyldige visar att inkomsten hänför sig till kortare tid.
Beträffande övrig inkomst torde, framhåller utredningen, någon presumtionsregel
i fråga om fördelningstiden inte kunna uppställas. Det kan i vissa
fall vara fråga om ersättningar för inkomstbortfall i framliden och den tid
jordbruket bedrivits kan därför inte generellt anges som en maximitid vid
fördelningen.
Inkomst av skogsbruk
Att det beträffande skatteberäkning för ackumulerad inkomst genom avyttring
av skog är tillväxten, som skall vara bestämmande för fördelningstiden
vid skatteberäkningen, har, påpekar utredningen, förutsatts av 1944
års allmänna skattekommitté, som i sitt betänkande (s. 142) uttalade att
intäkt av skogsbruk borde betraktas såsom ackumulerad inkomst så snart
försäljningen omfattar mera än två års tillväxt. Tillväxten beräknas med
utgångspunkt från de skogsvärdefaktorer, som bestämts vid allmän fastighetstaxering.
Fördelningstiden blir således, konstaterar utredningen, beroende
av hur många års tillväxt, räknat från den dag den skattskyldige äger
räkna ingångsvärdet, som den ackumulerade inkomsten omfattar enligt
förefintlig utredning. Då den skattskyldige i princip inte kan beskattas för
mer än den tillväxt, som skett under hans innehav av fastigheten, utgör,
lramhålles i betänkandet, innehavstiden normalt även maximitid för fördel
-
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1962
ningen. Har fastigheten erhållits genom arv kan dock fördelningstiden komma
att omfatta även tiden för dödsboets innehav av fastigheten.
Utredningen finner för sin del inte anledning att föreslå någon ändring i
den sålunda godtagna fördelningsgrunden beträffande de vanliga fallen av
ackumulerad inkomst genom avyttring av skogsbruk.
Även då det gäller inkomst genom avyttring av bl. a. stormfälld skog,
när inkomsten av jordbruksfastigheten beräknas enligt bokföringsinässiga
grunder, samt inkomst genom brandskadeersättning för växande skog bör,
framhåller utredningen, det avgörande för fördelningen vara att ersättningen
avser mer än ett års tillväxt. Det torde, enligt utredningens mening, i regel
inte vara svårt för den skattskyldige att visa om fråga är om ackumulerad
inkomst, d. v. s. att intäkten hänför sig till mer än ett års tillväxt. Skulle
tvekan uppkomma om det antal år, på vilket inkomsten skall fördelas, får
fördelningstiden enligt den allmänna presumtionsregeln i 1 § bestämmas
till tre år.
Övrig inkomst
När det gäller ackumulerad inkomst inom andra inkomstslag än inkomst
av rörelse och inkomst av jordbruksfastighet är det ofta, påpekas i betänkandet,
fråga om sådan inkomst som är ackumulerad framåt i tiden. I den
mån inkomsten belöper på tidigare år, vilket också kan förekomma, sträcker
sig ackumuleringen i allmänhet inte längre tillbaka i tiden än den tid, under
vilken den skattskyldige själv haft inkomst av förvärvskällan i fråga eller
varit verksam i densamma. Fördelningstiden kan dock inte generellt bindas
vid tiden för innehavet av förvärvskällan.
Utredningen tar därefter upp vissa speciella fördelningsfråg
o r, som uppkommer när det gäller fördelningstidens bestämmande för
dödsbo, för delägare i handelsbolag och i vissa fall för äkta makar.
Dödsbo
Beträffande oskift dödsbo uppkommer, påpekar utredningen, frågan om
dödsboet skall få räkna längre fördelningstid än dödsboet existerat, d. v. s.
om ackumulerad inkomst skall kunna fördelas å tid före dödsfallet. Om
dödsboet uppbär ackumulerad inkomst, som avser kommande år och hänför
sig till flera år än tiden från dödsfallet, synes man, enligt utredningens
mening, inte kunna begränsa fördelningstiden till den tid dödsboet existerat.
Lika litet synes, framhålles vidare i betänkandet, en sådan begränsning
motiverad när det gäller ackumulerad inkomst, som framkommer då ett
dödsbo avvecklar en rörelse eller ett jordbruk, som drivits av den avlidne,
och där den ackumulerade inkomsten helt eller delvis utgöres av reserver,
som skapats före dödsfallet.
Enligt utredningens mening kan man inte generellt begränsa fördelningstiden
för ett dödsbo till den tid dödsboet existerat. Med hänsyn härtill för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr lii år W62
83
ordar utredningen att — vid tillämpning av förordningen om ackumulerad
inkomst — oskift dödsbo skall få samma rätt beträffande fördelningstiden
som den avlidne skulle haft om han levat. Den avlidne och dödsboet behandlas
med andra ord som en och samma skattskyldig.
Vad utredningen sålunda förordar innebär, framhålles i betänkandet, att
ett dödsbo, som får ackumulerad inkomst i en ärvd rörelse, kan — om förutsättningarna
härför föreligger — slå ut denna inkomst på tiden för sitt
och den avlidnes innehav av rörelsen. Hänför sig den ackumulerade inkomsten
i stället till annan fastighet kan inkomsten, framhålles vidare, om det
t. ex. gäller en förskottshyra för flera år framåt, slås ut på det antal år hyran
hänför sig till, även om detta antal år omfattar längre tid än den varunder
dödsboet och den avlidne innehaft fastigheten. Därefter anföres.
Sedan dödsboet skiftats har sambandet med den avlidne upphört. Detsamma
gäller om dödsboet eljest skall anses skattemässigt upplöst. Utredningen
åsyftar härmed möjligheten att sådana bestämmelser införes, att
ett oskiftat dödsbo under vissa betingelser skall vid beskattningen anses
som skiftat. Enligt vad utredningen inhämtat torde denna fråga vara föremål
för prövning inom skatteflyktskommittén. Vidare inryms härunder
det fallet att en ensam dödsbodelägare övergår till att enskilt deklarera för
inkomst av den rörelse, han bekommit i arv. Jämför regeringsrättens utslag
den 17 november 1959 (not. Fi 1885) på besvär av Anna Maria Hudin. Den
skattskyldiga, som ensam ärvt en rörelse, fick inte räkna sig tillgodo arvlåtarens
innehavstid. Detta kan möjligen försätta ensam dödsbodelägare i
sämre ställning än dödsbo med flera delägare, som lättare kan hålla dödsboet
vid liv en längre tid. Enligt utredningens mening finns dock inte anledning
införa en specialregel för ensaindeiägaren i andra fall än då denne
utgöres av efterlevande make. Till denna fråga skall utredningen återkomma
i det följande. I övriga fall, då ackumulerad inkomst efter det dödsboet
blivit genom arvskifte eller eljest upplöst tillföres den nye innehavaren
av förvärvskällan, är det dennes inkomst och inte längre dödsboets inkomst.
Gemenskapen med dödsboet måste i detta sammanhang anses ha
upphört, även om den nye innehavaren av förvärvskällan skattlägges för
exempelvis dolda reserver i varulager som tillskapats före hans innehav.
Delägare i handelsbolag o. d.
En situation, i vilken frågan om fördelningstidens bestämmande i den
praktiska tillämpningen vållat bekymmer, har, framhåller utredningen, varit
den, då en person inträtt som delägare i ett tidigare bildat handelsbolag.
Frågan gäller, huruvida den nye delägaren i bolaget vid skatteberäkning för
ackumulerad inkomst, som tillfallit bolaget, får räkna sig tillgodo även tid
då inkomsten intjänats men då han ännu inte var delägare i handelsbolaget.
Som exempel kan nämnas det fallet att en person inträder som delägare i ett
handelsbolag år 1958. Under 1961 uppbär handelsbolaget en inkomst som
hänför sig till åren 1955—1961. Spörsmålet blir om den nye delägaren får
fördela den på honom belöpande ackumulerade inkomsten på tre eller sju år.
Med beaktande av den allmänna regeln att den ackumulerade inkomsten
i princip skall fördelas på det antal år på vilket det anses belöpa, dock
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1962
högst tio år, bör, enligt utredningen, gälla att, om inkomsten t. ex. uppkommit
vid försäljning av inventarier och lager vid avveckling av bolagets rörelse,
den nye delägaren får tillgodoräkna sig endast den tid under vilken
han varit delägare i handelsbolagets rörelse. I det ovan angivna exemplet
är fördelningstiden alltså, enligt utredningens förslag, högst tre år.
Har andelen i handelsbolaget förvärvats genom arv, inverkar detta, framhåller
utredningen, på fördelningstiden enligt samma grunder som enligt vad
förut sagts skall gälla för oskift dödsbo respektive arvtagare som genom
arvskifte övertagit förvärvskällan. I enlighet därmed skall alltså, framhålles
vidare, oskift dödsbo efter en delägare i ett handelsbolag ha rätt att vid
skatteberäkning för ackumulerad inkomst, hänförlig till rörelse, som tillfallit
handelsbolaget, räkna sig tillgodo tiden för dödsboets och den avlidnes
innehav av andelen i bolaget. Men har en delägare i ett dylikt handelsbolag,
som bedriver rörelse eller jordbruk, vars inkomst beräknats efter bokföringsmässiga
grunder, genom arvskifte tillskiftats sin andel i handelsbolaget,
får han vid fördelningen av den ackumulerade inkomsten medräkna endast
tiden för sitt innehav av andelen, d. v. s. tiden från arvskiftet och därefter.
Enda undantaget härifrån gäller, framhåller utredningen, det fall då
efterlevande make är ensam dödsbodelägare. Därefter anföres.
Att fördelningstiden beträffande en person som köpt en andel i ett handelsbolag,
vilket driver rörelse, skall vara begränsad till den tid under vilken
han innehaft andelen är så mycket mer nödvändigt om, på sätt tidigare
förordats, fördelningstiden beträffande en person som genom arvskifte bekommit
en dylik andel skall begränsas till tiden för det egna innehavet av
densamma. Den som köpt andelen bör nämligen inte få en bättre ställning
än den som förvärvat sin andel genom arvskifte. Följden kunde annars bli
den att dödsbo, som bland tillgångarna i boet har en andel i ett handelsbolag,
i stället för att tillskifta en dödsbodelägare andelen, före skiftet säljer
densamma till denne för att därigenom på en omväg bereda honom möjlighet
att tillgodoräkna sig även tiden för dödsboets innehav av andelen i handelsbolaget.
Är däremot den ackumulerade inkomst, som handelsbolaget erhållit, hänförlig
till annat inkomstslag än rörelse och jordbruk, såsom inkomst av annan
faslighet skall inkomsten få slås ut på hela den tid, till vilken den är
hänförlig, dock givetvis med reservation för den förut angivna allmänna begränsningen
till högst tio år.
Makar
I vissa fall kan, framhåller utredningen, beträffande makar fråga uppkomma
i vad mån den ena maken kan få tillgodoräkna sig tiden för den
andra makens innehav av en förvärvskälla. Som exempel har nämnts det
fallet att en rörelse, som drivits i mannens namn, formellt överföres på
hustrun med anledning av att mannen tillträtt befattning, med vilken han
icke är berättigad att förena innehav av rörelse. Om hustrun därefter försäljer
rörelsen, uppkommer frågan om hustrun är berättigad till skatteberäkning
för ackumulerad inkomst. Utredningen fortsätter.
Enligt utredningens uppfattning bör den gemenskap som i olika avseenden
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1962
85
råder mellan äkta makar och som kommer till uttryck i gällande regler angående
beskattningen av makar, vilka under beskattningsåret levt tillsammans,
beaktas även i förevarande sammanhang. I det angivna exemplet bör
därför skatteberäkning för ackumulerad inkomst kunna ske för hustruns
vidkommande och fördelningstiden omfatta den sammanlagda tiden för makarnas
innehav av rörelsen så länge de varit samtaxerade eller, i förekommande
fall, bort vara samtaxerade därest de båda haft inkomst. Utredningen
har inte ansett det erforderligt att utsträcka tillämpningen av den
sålunda förordade regeln till att omfatta även sådana skattskyldiga som enligt
bestämmelsen i 65 § sista stycket kommunalskattelagen i fråga om samtaxering
skall jämställas med äkta makar.
Om den make, som drivit rörelse eller jordbruk avlidit och den andra maken
är ensam dödsbodelägare, bör — för det fall att denne, sedan dödsboet
kan anses avvecklat, övertagit verksamheten i fråga — fördelningstiden för
den efterlevande maken omfatta även den tid, som dödsboet och den avlidne
maken drivit rörelsen eller jordbruket, dock inte för längre tid tillhaka
än den då makarna varit samtaxerade eller bort vara samtaxerade om
båda haft inkomst.
Presumtionsreglerna för fördelningstiden i vissa fall
I sitt svar å utredningens rundskrivelse har, framhålles i betänkandet,
taxeringsintendenten i Hallands län påpekat, att medan vanlig tjänstepension
som utbetalats i form av engångsbelopp ansetts böra fördelas på tio år,
tillämpningen varit mera oenhetlig om den utbetalda engångspensionen
grundat sig på en pensionsförsäkring, för vilken premierna erlagts under en
tidrymd understigande tio år. Enligt taxeringsintendenten kan man tänka
sig olika alternativ. Utfallande beloppet kan fördelas antingen på premieinbetalningstiden
eller på tio år. Utredningen gör här följande uttalande.
Utredningen väll för sin del erinra om riksskattenämndens uttalande i
dess meddelanden 1952 nr 6:3 beträffande vid dödsfall återbetalade avgifter,
erlagda till pensionsstyrelsens frivilliga försäkring före 1950 års utgång.
Nämnden — som förklarade, att de återbetalade avgifterna skulle anses
såsom ackumulerad inkomst under förutsättning att återbetalningen avsåg
minst två års avgifter — uttalade beträffande fördelningstiden, att det
återbetalade beloppet vid skatteberäkningen skulle fördelas på lika många
år som avgifterna avsett, dock högst tio år.
Den av riksskattenämnden uttalade principen bör enligt utredningens
mening även kunna vara tillämplig på återköpsbelopp, som erhålles vid
återköp av andra pensionsförsäkringar än de uttalandet avser. Likaså synes,
framhåller utredningen, i enlighet med samma princip en på pensionsförsäkring
grundad engångspension böra fördelas på premieinbetalningstiden.
Utredningen framhåller, att skatteberäkning för ackumulerad inkomst
enligt de gällande bestämmelserna får ske även när inkomsten belöper på
blott en del av ett år. Utredningen fortsätter.
Den nuvarande förordningen skall jämlikt 1 § tillämpas i fråga om inkomst
»som hänför sig till minst två beskattningsår». Något annat krav än
att inkomstens intjänande sträcker sig över ett årsskifte kan inte anses följa
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 i år 1962
av bestämmelsens ordalag. Likaså utsäges att skatteberäkningen skall ske
»som om inkomsten upptagits till beskattning med lika delar under taxeringsåret
och så många av de närmast föregående taxeringsåren, att inkomsten
därigenom blir fördelad på det antal år, till vilka den hänför sig».
Därmed har alltså klart utsagts att fördelningen skall ske med lika belopp
på de olika åren.
Utredningen föreslår ingen ändring i vad sålunda gäller.
Det har, framhålles vidare i betänkandet, vid tillämpningen av förordningens
bestämmelser uppstått tvekan i vissa fall hur man skall förfara då den
skattskyldige under ett år, på vilket den ackumulerade inkomsten skall fördelas,
haft förlust eller så liten inkomst att ortsavdraget inte kunnat utnyttjas.
Utredningen har därför funnit det lämpligt att i anknytning till exemplet
i anvisningarna ange att den beskattningsbara inkomsten i sådana fall alltid
skall vara noll. Någon omräkning av taxeringen med hänsyn till det outnyttjade
underskottet eller ortsavdraget skall således, framhåller utredningen,
icke ske. Skulle den skaltskyldige överhuvud taget inte ha varit taxerad
för året i fråga skall den beskattningsbara inkomsten likaledes anses utgöra
noll.
Om den skattskyldige på grund av omläggning av räkenskapsår ett år inte
har taxerad inkomst, anses den beskattningsbara inkomsten, framhåller utredningen,
utgöra noll. Skulle den skattskyldige på grund av omläggningen
asättas två taxeringar, skall hänsyn tagas till båda dessa taxeringar vid fördelningen
av den ackumulerade inkomsten. Bestämmelsen i 1 §, att ackumulerad
inkomst skall fördelas med lika delar under taxeringsåret och så
många av de närmast föregående taxeringsåren att inkomsten blir fördelad
på det antal år som den hänför sig till, torde, enligt utredningen, i regel ha
tillämpats så att — om den skattskyldige ett år åsatts två taxeringar — taxeringarna
behandlats såsom tillhörande skilda taxeringsår. Utredningen har
ansett det lämpligt med en uttrycklig bestämmelse i anvisningarna som beläster
denna praxis. Om skattskyldig det år, då fråga uppkommer om skatteberäkning
för ackumulerad inkomst, åsatts taxeringar för två skilda beskattningsår
och den ackumulerade inkomsten uppkommit under det tidigare av
dessa år, skall, framhåller utredningen, taxeringen för det senare av de båda
åren givetvis inte beröras av fördelningen.
Utredningen har vidare ansett det erforderligt med en uttrycklig föreskrift
att, om en skattskyldig i en förvärvskälla haft flera ackumulerade
inkomster, samtliga dessa inkomster skall omfattas av skatteberäkningen.
Den skattskyldige kan alltså enligt utredningens förslag inte begära skatteberäkning
för endast en av inkomsterna med undantagande av annan ackumulerad
inkomst i samma förvärvskälla. Har den skattskyldige haft ackuinuleiad
inkomst jämväl i annan förvärvskälla, behöver skatteberäkningen, enligt
utredningen, däremot inte omfatta även denna inkomst.
Kungl. Maj.ts proposition nr ili år 1962
87
Remissyttrandena
Mot utredningens förslag, att den maximala fördel ningstiden, liksom
hittills, skall vara tio år har erinringar endast framförts från lantbrukets
skattedelegation. Delegationen anför.
Delegationen vill särskilt framhålla, att i de fall, den ackumulerade inkomsten
hänför sig till kommande år, t. ex. vid brand skadeersättning för
skog till den del utfallande belopp avser ersättning för förtidig avverkning,
en utsträckt fördelningstid vore rimlig med hänsyn till att den ackumulerade
inkomsten slås ut på gångna inkomstår, medan inkomsten avser kommande
år med kanske betydligt lägre inkomst. Ur teknisk synpunkt bör
skatteberäkningen inte bli nämnvärt mera komplicerad om maximitiden
utsträckes till att omfatta 15 år. I övrigt synes utredningens uttalanden om
fördclningstiden i olika fall vara välgrundade.
De schablonregler för fördelning av den ackumulerade inkomsten,
som föreslagits av utredningen, har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av remissinstanserna.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser dock att schabloniseringen enligt
utredningens förslag drivits väl långt och anför.
Vad beträffar fördelningstiden kan man visserligen säga att här är fråga
om en schablonberäkning, vari man icke eftersträvat att anknyta till efter -taxeringsreglerna. Därav följer emellertid icke att fördelningstiden icke, där
så är möjligt, bör anknyta till det antal år, under vilka framtagen reserv i
inventarier eller lager bildats. Möjligheten att bestämma, under vilka år reservnybildning
skett, är med nuvarande avfattning av deklarationsblanketterna
så betydande, att ett fortsatt anknytande till reservbildningens faktiska
förlopp icke bör medföra svårigheter i utredningshänseende. I vart fall
synes utredningens förslag ha drivits väl långt i schablonisering, och det
bör framför allt icke vara beskattningsmyndighet obetaget att förebringa
utredning, att ackumulerad inkomst rätteligen hänför sig till ett mindre
antal år än den allmänna regeln presumerar. Vad utredningen i övrigt föreslagit
beträffande fördelningstidens beräkning synes ej böra föranleda
erinran.
Även länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter lämpligheten av utredningens
schablonförslag och påpekar bl. a. svårigheten att avgöra, i vad mån
resultatet av huvudaffären eller rörelsen i dess helhet bidragit till att bilda
vid avveckling av filial eller rörelsegren framkomna reserver. Länsstyrelsen
anför vidare.
Enligt länsstyrelsens mening synes man här ha att välja mellan två principer.
Den ena är att vitan undantag sätta likhetstecken mellan den tid, till
vilken ackumulerad inkomst är hänförlig, och tiden för innehavet av helt
eller delvis avvecklad rörelse och den andra att tillgripa en sådan schablon
endast i de fall, då den tid, på vilken den ackumulerade inkomsten faktiskt
belöper, ej med tillräcklig säkerhet kan fastställas. För den förra metoden
talar den enklare tillämpningen, medan den andra medför en mer rättvis
beskattning, något som dock bör vara avgörande.
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 1962
Beträffande fördelningstiden i fråga om ersättning för hyresrätter
anför kammarrätten.
Enligt utredningens förslag skall ackumulerad inkomst genom överlåtelse
av hyresrätt fördelas med hänsyn till den tid, den skattskyldige bedrivit
rörelsen (dock högst 10 år). Kammarrätten finner förslaget inte vara
invändningsfritt i sådana fall, då hyresrätten saknar goodwillvärde. Ett exempel
må anföras. En rörelseidkare har utan särskild kostnad förvärvat
rätt till en lagerlokal. Efter något år finner han av någon anledning, att
han icke är i behov av lokalen och överlåter hyresrätten till en annan rörelseidkare
mot ersättning. Kammarrätten, som ifrågasätter om ersättning
för hyresrätt utan goodwillvärde överhuvud taget bör betraktas såsom
ackumulerad inkomst, anser i vart fall att tiden för innehavet av lokalen
bör vara grund för inkomstens fördelning.
Kammarrätten tar vidare upp frågan om fördelningstiden beträffande
skogsinkomster överhuvud taget. Härvid berörs bl. a. frågan om den
årliga tillväxten som grund för fördelningstiden. Kammarrätten yttrar.
I anvisningarna till 1 § bör lämpligen anges de förutsättningar, under
vilka en skogsinkomst är att betrakta som ackumulerad inkomst. Närmare
uppgifter härom torde erfordras, i all synnerhet om förordningen blir tilllämplig
jämväl å vissa skogsförsäljningar utan samtidig avyttring av marken.
Med hänvisning till ett av Regeringsrätten avgjort mål (RÅ 1958 ref.
35) har utredningen uttalat, att det avgörande är om ersättningen avser
mer än ett års tillväxt. Denna princip bör lagfästas. Likaså bör klart utsägas,
huruvida man vid denna beräkning får taga hänsyn till andra under
året försålda kvantiteter än sådana som föranleda skattelindring. Vid avyttring
eller expropriation av en del av en skogsfastighet uppkommer frågan,
huruvida jämförelse skall göras med den årliga tillväxten å hela fastigheten
eller allenast å den del, som frånsålts. Även i detta hänseende
synes det vara värdefullt med en anvisning.
Även riksskattenämnden ifrågasätter, huruvida icke i anvisningarna till
1 § borde i tydlighetens intresse intagas, att inkomst genom avyttring avskog
eller skogsprodukter skall, för att berättiga till särskild skatteberäkning,
avse mer än ett års tillväxt. Även om detta står klart för de tillämpande
myndigheterna, kan, framhåller nämnden, missförstånd härutinnan lätt
uppkomma för de skattskyldiga.
Beträffande fördelningstiden för ackumulerad inkomst, som tillfaller den,
som erhållit rörelse eller jordbruk genom arv, anför länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län följande.
Utredningen har framhållit, att sedan dödsbo skiftats sambandet med den
avlidne upphört och att därför någon anledning icke förefunnes att tillgodoräkna
arvinge arvlåtares innehavstid. Något avsteg från denna princip har
utredningen icke ansett böra göras för ensamdelägare i dödsbo i andra fall
än då denne utgöres av efterlevande make. Det synes emellertid föreligga
skäl för motsvarande tillämpning i de fall ensamdelägare utgöres av barn.
Behovet av en dylik bestämmelse torde komma att öka, om av utredningen
omförmält förslag av skatteflyktskommittén angående tvångsmässiga bestämmelser
i taxeringshänseende avseende skifte av dödsbo skulle genomföras.
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1962 89
Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Älvsborgs län som tilllägger.
En bättre lösning av detta problem synes vara om den föreslagna fördelningsregeln
får tillämpning i alla fall, där rörelsen avvecklas inom viss
tid efter dödsfallet, exempelvis 5 år. Om dödsbo, som fortsätter den avlidnes
verksamhet, ej inom denna tid avvecklar densamma, torde man få utgå
från att vederbörande redan från början haft för avsikt att fortsätta rörelsen,
och då föreligger knappast anledning att räkna med annan lid än
den, under vilken dödsboet resp. arvingen bedrivit rörelsen.
Även lantbrukets skattedelegation anser att en ensamdelägare i ett dödsbo,
vilken är barn till den avlidne, bör jämställas med efterlevande make.
Delegationen framhåller att det kan förhålla sig på det sättet att rörelse,
jordbruksfastighet, annan fastighet, andel i handelsbolag och kommanditbolag
inte kan avyttras förrän viss tid förflutit efter dödsfallet.
I anslutning till frågan om fördelningstiden för dödsbo anmärker delegationen
vidare att utredningen inte synes ha diskuterat det fall då en
skattskyldig får en skogsfastighct genom arvskifte och sedan säljer fastigheten
jämte därå växande skog. Delegationen yttrar härom.
Genom försäljningen uppbär han inkomst som hänför sig till tillväxt
under både hans och dödsboets innehav av fastigheten. I detta fall är det
inte möjligt att aktualisera beskattningen av skogstillväxten under dödsboets
innehav i samband med arvskiftet utan att dödsboet överlåter fastigheten
till dödsbodelägaren genom köp, vilket emellertid kan medföra beskattning
såsom för realisationsvinst hos dödsbodelägaren om han i sin
tur sedan säljer fastigheten inom en 10-årsperiod. En sådan skattskyldig
kommer i sämre läge än om en liknande transaktion genomförs i förvärvskällan
rörelse. Delegationen föreslår att dödsbodelägare i detta fall jämställs
med oskift dödsbo.
Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att utredningen, som föreslagit
vissa bestämmelser i fråga om fördelningstiden, då den ena av två
makar övertagit jordbruk eller rörelse, som bedrivits av den andra maken,
icke synes ha berört det förhållandet, att en efterlevande make efter den
andra makens frånfälle kan fortsätta att driva jordbruk eller rörelse, som
han själv tidigare ägt och drivit. Länsstyrelsen anför vidare.
Eftersom den efterlevande maken då i praktiken hela tiden drivit jordbruket
eller rörelsen, borde också fördelningstiden — med beaktande av
tioårsregeln — kunna omfatta hela tiden från det första förvärvet. Men fråga
är väl om så enligt gällande bestämmelser eller enligt förslaget kan bliva
resultatet. I och med dödsfallet inträder dödsboet som ägare. Är då den
efterlevande maken ensam dödsbodelägare, kan denne också anses i och
med dödsfallet ha omedelbart återinträtt i sin äganderätt, varigenom skäl
möjligen kan anses föreligga för att, trots avbrottet — det blir ju likväl ett
nytt fång — beräkna innehavstiden från det första förvärvet. Men för den
händelse exempelvis barn skulle finnas i äktenskapet inträda även dessa
som delägare i dödsboet. Utgör då icke jordbruket eller rörelsen den efterlevande
makens enskilda egendom erfordras bodelning, som oftast brukar
ske i samband med arvskifte, för att den efterlevande maken skall kunna
återfå den ifrågavarande egendomen. Dödsboet har då genom att under
90
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 1962
mellantiden vara innehavare, för längre eller kortare tid beroende på huru
fort arvskiftet kan göras, avbrutit innehavet för den efterlevande maken.
Särskilt för sistnämnda fall synes det länsstyrelsen erforderligt med särbestämmelse
för att den efterlevande maken skall kunna få räkna fördelningstiden
från och med sitt eget första förvärv.
I fråga om ackumulerad inkomst som tillfaller delägare i handelsbolag
på grund av hans delägarskap anför kammarrätten.
Beträffande handelsbolag må framhållas, att inkomsten visserligen ackumulerats
hos bolaget, men att den, eftersom den beskattats hos delägarna,
bör komma inom förordningens tillämpningsområde. Härutinnan delar
kammarrätten således utredningens uppfattning. Frågan blir då, om sådan
inkomst skall fördelas på det antal år under vilka den ackumulerats hos
bolaget eller på det antal år den, som blir beskattad för inkomsten, innehaft
andelen. Enligt kammarrättens mening synes det vara principiellt riktigast
att fördela inkomsten på det antal år, under vilka den ackumulerats.
Problemet uppkommer endast då andel bytt ägare eller ny delägare inträtt
i rörelsen. Utredningen har som skäl för sitt förslag att begränsa fördelningstiden
till det antal år, varunder den skattskyldige innehaft andelen,
antört att längre tid än så icke kan tillämpas i fråga om den, som ärvt andel,
och att samma regel därför måste gälla för den som köpt sin andel.
Kammarrätten kan icke finna detta skäl vara bärande. Tvärtom synes det
principiellt riktigast, att även den som bekommit andelen i arv får tillgodoräkna
sig den tid varunder handelsbolaget bedrivit rörelsen.
Motsvarande synpunkter i fråga om fördelningstiden för delägare i handelsbolag
framföres även av Svenska företagares riksförbund.
Sveriges redareförening anser att vad utredningen föreslagit angående
fördelningstiden för delägare i handelsbolag även bör äga tillämpning i
motsvarande fall för ett partrederi, vari en ny delägare inträtt efter partrederiets
bildande. Föreningen föreslår en uttrycklig bestämmelse därom i
anvisningarna till 1 § för undvikande av onödiga tvister rörande tolkningen
av bestämmelserna i berörda avseende.
Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om icke en person, som tidigare
drivit och ombildat en enskild firma till handelsbolag, vid uppkommande
fråga om fördelningslidens längd i vissa fall bör tilläggas rätt att
räkna sig tillgodo jämväl tid, varunder rörelsen drivits som enskild firma.
Lantbrukets skattedelegation delar inte utredningens ståndpunkt att inte
föreslå ett utsträckande av tillämpningen av regeln om ena makens rätt att
tillgodoräkna sig tiden för andra makens innehav av en förvärvskälla till
att omfatta även sådana skattskyldiga som enligt bestämmelsen i 65 § sista
stycket kommunalskattelagen i fråga om samtaxering skall jämställas med
äkta makar. Delegationen finner del naturligt att, om sådana skattskyldiga
i inkomsttaxeringshänseende jämställs med äkta makar, denna jämställdhet
också skall omfatta bestämmelserna om ackumulerad inkomst.
Vad utredningen uttalat därom, att belopp, som erhålles vid återköp av
pensionsförsäkring, skall fördelas efter det antal år under vilka
premier erlagts, förutsatt att premier betalats under minst två år, bar för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1962 91
anlett erinringar i några remissyttranden. Sålunda anför kammarrätten
bl. a. följande.
Det torde kunna diskuteras om det icke skulle stå i bättre överensstämmelse
med förordningens syfte, om rätten till den särskilda skatteberäkningen
grundades på att det återköpta beloppet normalt skulle ha influtit
och beskattats under ett flertal år. Då en person tecknar en pensionsförsäkring,
är det hans avsikt att genom egenpensionering trygga sin ålderdom
och sin familj, om han avlider. Det är för att uppmuntra och möjliggöra
detta, som pensionsförsäkringen erhållit sin i beskattningshänseende gynnade
ställning, som bland annat medför en jämnare fördelning av försäkringstagarens
inkomster och i följd därav en skattelindring genom att vissa
verkningar av den statliga inkomstskattens progressivitet undgås. Det är
vidare att märka, att rätt till återköp medgives endast under alldeles speciella
omständigheter. Det kan därför knappast synas motiverat, att en
skattskyldig, som exempelvis av en ekonomisk nödsituation tvingas återköpa
sin försäkring, skall i beskattningshänseende komma i sämre läge än
den, som har råd att stå fast vid försäkringsavtalet. Något formellt hinder
att tillämpa gällande förordning efter den linje, som antytts, torde icke finnas.
I näst sista stycket av anvisningarna till 1 § i gällande förordning framhålles
sålunda, att engångsbelopp som skattskyldig vid avgång ur tjänst erhåller
i stället för pension i allmänhet skall anses hänföra sig till 10 år. Vidare
torde det exempelvis ligga i sakens natur, att vid särskild skatteberäkning
å sådant engångsbelopp, som kan erhållas i stället för livränta enligt
yrkesskadelagen, det är likgiltigt hur många år vederbörande varit anställd.
Mot det anförda kan invändas, att avdragsrätten tillkommit av sociala skäl
för underlättande av den skattskyldiges pensionering m. m. Om den skattskyldige
icke fullgör sin del av avtalet utan återköper försäkringen, har han
förverkat sin rätt till skattelindring. Invändningen synes dock knappast bärande.
Det må t. ex. erinras om, att om man tecknar en försäkring mot flerårspremie
men därefter endast betalar en premie och förvandlar försäkringen
till fribrev, någon skattepåföljd icke behöver inträffa. Det torde därför
kunna ifrågasättas, då det gäller belopp, som erhålles vid återköp av
pensionsförsäkringar, om man icke helt skall bortse från antalet premiebetalningar
och i stället låta vara avgörande, att det är fråga om belopp, som
normalt skulle ha influtit och beskattats under ett flertal år. I vart fall torde
särskild skatteberäkning böra medgivas, om den skattskyldige det år, då
engångspremien erlagts, haft ackumulerade inkomster, som kunnat föranleda
till skattelindring. En sådan regel står i överensstämmelse med utredningens
förslag om rätt till skattelindring för belopp å investeringsfonder,
som återföres till beskattning. Någon reell skillnad mellan dessa båda fall
kan icke anses föreligga.
Även länsstyrelsen i Älvsborgs län hävdar en liknande uppfattning och
anför.
Med hänvisning till innehållet i riksskattenämndens meddelande 1952 nr
(i: 3 har utredningen funnit, att där uttalad princip bör tillämpas även på
belopp, som erhålles vid återköp av andra pensionsförsäkringar än dem uttalandet
avser. Riksskattenämndens meddelande behandlar emellertid ett
specialfall, och där använd fördelningsmetod synes ej utan vidare tillämplig
vid återköp av pensionsförsäkringar i allmänhet eller för en på pensionsförsäkring
grundad engångspension. I dessa fall är dock mindre fråga om en
återbetalning av erlagda avgifter än om ett substitut för framtida pension.
Det kan vara av intresse att här erinra om att den av utredningen föror -
92
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1962
dåde principen om den ackumulerade inkomstens anknytning till den beskattningsbara
inkomsten kommer att stimulera tecknandet av pensionsförsäkringar
mot engångspremie. Om en skattskyldig — exempelvis på
grund av svårigheter att gälda skatter i samband med avveckling av rörelse
— skulle nödgas återköpa dylik försäkring, skulle han icke kunna påräkna
fördelning av återköpsbeloppet såsom ackumulerad inkomst, enär premien
erlagts under 1 år. Det synes rimligare, om återköp och engångspension på
grund av pensionsförsäkring ansåges som ersättning för årlig pension och
sålunda finge fördelas på 10 år. I allt fall synes fördelning böra få ske på
5 år.
Näringslivets skattedelegation anser övervägande skäl tala för att återköpsbelopp
behandlas som ett i stället för pension uppburet engångsbelopp.
Premiebetalningstiden bör därför enligt delegationens mening icke tillmätas
betydelse för fördelningen. Vad särskilt angår pensionsförsäkring mot engångspremie
framhåller delegationen att dylik premie mången gång erlägges
med anlitande av medel, som försäkringstagaren uppburit som ackumulerad
inkomst.
Departementschefen
Den maximala fördelningstiden enligt de nuvarande bestämmelserna
är tio år. I likhet med utredningen och så gott som samtliga remissinstanser
anser jag att denna maximigräns bör bibehållas. Inte minst praktiska
skäl talar mot fördelning på längre tid.
För att i möjligaste mån undvika tvister om fördelningstidens längd har
utredningen föreslagit en schablonregel av innebörd att vissa inkomster
av ackumulerad inkomsts natur, som uppkommer i rörelse och
jordbruk, skall anses hänförliga till det antal år, under vilket den skattskyldige
hedrivit rörelsen eller jordbruket i fråga. De intäkter beträffande
vilka schablonregeln enligt förslaget skall gälla är, i fråga om jordbruk, intäkt
vid avyttring av inventarier, varor och produkter i samband med upphörande
av jordbruksdrift, intäkt vid avyttring av hel kreatursbesättning
och intäkt vid återföring till beskattning av investeringsfonder. I fråga om
inkomst av rörelse skall schablonregeln gälla beträffande intäkter genom
försäljning av inventarier och lager vid avveckling av rörelse och vid återföring
till beskattning av investeringsfond. Schablonregeln skall vidare enligt
förslaget gälla i fråga om intäkt vid överlåtelse av hyresrätt och goodwill.
Om den skattskyldige åtnjutit inkomst som nu sagts i sin egenskap av
delägare i handels- eller kommanditbolag, skall inkomsten enligt förslaget
anses hänförlig till den tid han varit delägare i bolaget. Enligt utredningens
förslag skall dock inkomsten kunna fördelas å kortare tid än den skattskyldige
bedrivit rörelsen eller jordbruket eller ägt andel i bolaget, under
förutsättning att han så yrkar och företer utredning om det antal år, till
vilket inkomsten hänför sig. Däremot skall enligt förslaget avvikelse från
schablonregeln icke kunna göras på grund av utredning av beskattningsmyndighet.
De sålunda föreslagna schablonreglerna, som tillstyrkts av det helt över -
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1962
93
vägande antalet remissinstanser, synes ägnade att underlätta tillämpningen
av förordningens bestämmelser. Jag kan därför även för egen del i huvudsak
tillstyrka desamma. Dock bör det, som bl. a. länsstyrelsen i Jönköpings
län framhållit, vara beskattningsmyndighet obetaget att även utan yrkande
från den skattskyldiges sida hänföra ackumulerad inkomst till ett mindre
antal år än den allmänna regeln presumerar. Detta bör emellertid ske endast
om det framstår som uppenbart att fördelningstiden bör vara kortare än
enligt schablonregeln. I annat fall förlorar schablonregeln sitt värde. Föreligger
inte särskilda omständigheter och yrkar inte den skattskyldige kortare
fördelningstid skall schablonregeln alltså gälla.
Då det gäller avyttring av skog och s kogsprodukter måste intäkten,
för att berättiga till särskild skatteberäkning, avse mer än ett års tillväxt.
Detta bör, som kammarrätten och riksskattenämnden framhållit, komma
till uttryck i anvisningarna till 1 §. Avgörande för fördelningstiden skall
vara hur många års tillväxt å fastigheten i dess helhet som den intäkt, varom
fråga är, motsvarar.
Enligt utredningens förslag skall, vid fastställande av fördelningstid,
oskift dödsbo och den avlidne anses som en och samma skattskyldig.
Skiftas dödsboet får arvingarna däremot icke tillgodoräkna sig den tid den
avlidne och dödsboet drivit rörelsen eller jordbruket. Enda avsteget härifrån
har gjorts för det fall att efterlevande make är ensam dödsbodelägare.
Denne äger då vid beräkning av fördelningstid tillgodoräkna sig den tid
dödsboet och den avlidne maken drivit rörelsen eller jordbruket. I några
remissyttranden har förordats att samma rätt, som sålunda tillkommer efterlevande
make vilken är ensam dödsbodelägare, bör tillkomma även barn
i de fall dessa är ensamdelägare. Detta förslag anser jag mig icke kunna tillstyrka.
Om ett barn är ensam dödsbodelägare och, sedan dödsboet anses
skiftat, säljer t. ex. den rörelse som den avlidne och dödsboet drivit, skulle
den ackumulerade inkomst, som framkommer vid försäljningen, fördelas
bakåt i tiden och läggas till de inkomster barnet eventuellt haft under de
senaste tio åren. Ofta torde barnet inte tidigare haft inkomster utan dessa
har legat hos den avlidne och dödsboet. Ej heller kan jag tillstyrka att,
såsom länsstyrelsen i Älvsborgs län förordat, låta bedömningen bli olika
beroende på inom vilken tid efter dödsfallet verksamheten avvecklas. Tillläggas
må att, om skatteflyktskommittén framlägger förslag om ändrade
regler för beskattning av oskift dödsbo och förslaget leder till lagstiftning,
även nu ifrågavarande regler därvid får överses.
Med anledning av vad lantbrukets skattedelegation anfört angående det
fall, då en skattskyldig får en skogsfastighet genom arvskifte och sedan
säljer fastigheten jämte därå växande skog, vill jag framhålla, att — då
det gäller intäkt av skogsbruk — det avgörande för fördelningstiden i och
för sig inte är innehavet av fastigheten utan hur många års tillväxt å fastigheten
som intäkten avser. Beskattas den skattskyldige för tillväxten under
längre tid än han haft fastigheten fördelas intäkten givetvis på denna
längre tid.
Beträffande det fall, som länsstyrelsen i Kristianstads län berör, då den ena
94
Knngl. Maj:ts proposition nr 11 i är 1962
av två äkta makar driver jordbruk eller rörelse och jordbruket eller rörelsen
i anledning av andra makens död ingår i dödsboet efter denne för att
efter skiftet åter drivas av den efterlevande maken vill jag framhålla, att
någon särbestämmelse i fråga om fördelningstiden knappast synes erforderlig.
Den efterlevande maken har drivit verksamheten före dödsfallet och
efter skiftet och den sammanlagda tiden för innehavet blir avgörande vid
fastställande av fördelningstid. Att den tid, under vilken dödsboet beskattats
för vinsten av verksamheten, inte får inräknas i fördelningstiden synes inte
utgöra tillräckligt skäl för att införa specialregler.
I fråga om intäkt av ackumulerad inkomsts natur, som tillfaller delägare
i handelsbolag, anser jag i likhet med utredningen att tiden för innehavet
av andelen bör vara avgörande för fördelningstiden. Den som inträder som
delägare i ett handelsbolag, där det redan skapats dolda reserver, bör rimligtvis
ta hänsyn till den skatteskuld som ligger i dessa reserver, då han bedömer
köpeskillingen för andelen. Därav följer att, om reserverna framtages
till beskattning i nära anslutning till förvärvet av andelen, någon särskild
skatteberäkning inte kan vara befogad. Det kan ifrågasättas om förordningens
bestämmelser överhuvudtaget borde vara tillämpliga i fråga om
ackumulerad inkomst, som skapats före förvärvet av andelen. Av praktiska
skäl bör man dock inte göra någon skillnad på reserver som skapats före och
efter förvärvet men fördelningstiden bör inte sättas längre än innehavstdden.
Bedömningen bör bl. a. av praktiska skäl vara densamma oberoende av det
sätt, på vilket andelen förvärvats.
Med anledning av vad Sveriges redareförening anfört angående andel i
partrederi vill jag framhålla, att partrederi är en form av enkelt bolag och
delägaren äger andel i partrederiets fartyg. Såsom jag tidigare berört är han
i beskattningshänseende likställd med den som driver rederirörelse med eget
fartyg.
Såsom lantbrukets skattedelegation framhåller synes de för makar angivna
fördelningsreglerna i tillämpliga delar böra gälla även sådana skattskyldiga
som enligt bestämmelserna i 65 § sista stycket kommunalskattelagen
i fråga om samtaxering skall jämställas med äkta makar.
Då det gäller återköp av pensionsförsäkring är det fråga om återbetalning
av erlagda premier. Det ligger därför närmast till hands att, som
utredningen uttalat, anse tiden för inbetalning av premierna vara avgörande
för fördelningstiden. Ofta torde inbetalningstiden, då fråga är om återköp,
överstiga tio år. Är inbetalningstiden kortare har det i regel varit fråga
om stora engångspreinier. Om en engångspremie betalats med inkomster av
ackumulerad inkomsts natur eller inte bör ej föranleda olika bedömning
i beskattningshänseende av det återköpta beloppet. Jag kan således inte finna
att bärande skäl anförts mot utredningens ståndpunkt i denna fråga.
De förslag till ändringar och tillägg av bestämmelserna i anvisningarna
till 1 §, som utredningen i övrigt föreslagit och vilka inte föranlett erinringar
från remissinstansernas sida, kan jag med vissa ändringar av redaktionell
natur tillstyrka.
Kungl. Maj. ts proposition nr 11 i år 1962
95
Beräkningen av den ackumulerade inkomsten. Spärregeln
(2 § jämte anvisningar)
Utredningen
Nettobeloppet av ackumulerad inkomst
Det ligger enligt utredningens mening i sakens natur, att det är nettobeloppet
av den ackumulerade inkomsten, som i princip skall vara föremål
för den särskilda skatteberäkning som reglerna om ackumulerad inkomst
avser. För att få fram den ackumulerade inkomst, som i beskattningsavseende
skall slås ut till fördelning på ett antal år, bör alltså från uppburet
bruttobelopp avräknas de omkostnader, som hänför sig till den ackumulerade
inkomstens förvärvande. Därefter anföres.
Det är givet att en exakt gränsdragning, när det gäller alt avgöra vilka
avdragsgilla omkostnader som hänför sig till själva den ackumulerade inkomsten,
inte alltid är möjlig, särskilt om den skattskyldige jämväl haft
andra intäkter i förvärvskällan i fråga och om han tillika haft diverse allmänna
omkostnader. Vid beräkningen av den ackumulerade inkomstens
nettobelopp bör emellertid i princip avräknas endast de utgifter som mera
direkt sammanhänger med den ackumulerade inkomsten. Vid tillämpningen
av nu gällande regler torde frågan om utgifterna i allmänhet inte ha
vållat några större svårigheter och någon särskild föreskrift angående innebörden
av denna allmänna regel inte heller i fortsättningen vara erforderlig.
Däremot är det nödvändigt att beträffande vissa slag av ackumulerad
inkomst ge närmare anvisningar om beräkningen av denna inkomst. Det är
här närmast fråga om sådan ackumulerad inkomst, som uppkommer vid
avyttring av tillgångar i rörelse eller ock i jordbruk, varav inkomsten deklareras
efter bokföringsmässiga grunder. Därjämte skall i det följande till
behandling upptagas frågan hur man skall förfara, då den beskattningsbara
inkomsten är lägre än nettobeloppet av den ackumulerade inkomsten.
Dold reserv i inventarier m. fl. tillgångar
Utredningen framhåller att — då ackumulerad inkomst uppkommer vid
försäljning av tillgångar som är föremål för värdeminskningsavdrag — denna
inkomst i princip motsvaras av de värdeminskningsavdrag som återbekommes
genom köpeskillingen. I fråga om dylika tillgångar bör därför, enligt
utredningen, allmänt gälla, att såsom ackumulerad inkomst skall upptagas
erhållen köpeskilling, minskad med tillgångens oavskrivna restvärde.
I den mån försäljningsprovision m. m. kan hänföras till inventarieförsäljningen,
skall dylik kostnad även frånräknas. Till de tillgångar, om vilka
här är fråga, hör, framhålles vidare i betänkandet, i främsta rummet maskiner
och andra inventarier, vilka användes för stadigvarande bruk i rörelse
eller jordbruk av nyss angiven kategori och vilka inte är hänförliga till byggnad.
Men hil räknas också goodwillrättigheter och därmed jämförliga rättigheter,
såsom rätt till varumärke, firmanamn och andra liknande rättigheter.
Hit kan, framhåller utredningen, även hänföras hyresrätt, även om
96
Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1962
kostnaden härför i princip är avdragsgill på en gång såsom omkostnad. Vid
försäljning av skog skall givetvis, framhålles vidare, avdrag för minskning
i skogs ingångsvärde frånräknas, då ju dylikt avdrag får anses vara ett värdeminskningsavdrag.
I fråga om inkomst, som erhålles vid försäljning au varor och produkter
i rörelse eller i jordbruk med bokföringsmässig inkomstredovisning gäller,
påpekar utredningen, enligt de nuvarande bestämmelserna, att såsom ackumulerad
inkomst anses influtet belopp »endast i den mån det influtna beloppet
överstiger varornas eller produkternas i räkenskaperna upptagna värde».
Utredningen fortsätter.
Den närmare innebörden av det i lagtexten använda uttryckssättet har
inte klargjorts i förarbetena till den nuvarande lagstiftningen. Med hänsyn
härtill har viss osäkerhet rått angående bestämmelsens rätta tillämpning.
Det vill synas som om man med det i räkenskaperna upptagna värdet
i detta sammanhang avsett bokföringsvärdet vid tidpunkten för varornas
eller produkternas försäljning. Emellertid har det i praktiken visat sig svårt
att åstadkomma utredning om detta bokföringsvärde med hänsyn till att
något bokslut i regel inte föreligger vid tidpunkten för försäljningen. Då
tanken bakom den nuvarande lagstiftningen i allt fall varit att såsom ackumulerad
inkomst skall betraktas den genom försäljningen framkomna dolda
reserven och denna av naturliga skäl lättast låtit sig fastställa med ledning
av det senast tillgängliga bokslutet, d. v. s. det bokförda värdet vid beskattningsårets
ingång, har i praktiken den vid denna tidpunkt förefintliga dolda
reserven kommit att allmänt läggas till grund för skatteberäkningen beträffande
ackumulerad inkomst genom försäljning av varulager. Den dolda
reserven har alltså i enlighet härmed beräknats till skillnaden mellan det
lägsta av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde, i förekommande
fall minskat med avdrag för inkurans, och dess bokförda värde vid beskattningsårets
ingång.
Utredningen förordar att den ingående dolda varulagerreserven, i enlighet
med den nuvarande rättstillämpningen, lägges till grund för den ackumulerade
inkomstens beräknande.
Den dolda reserven bör, framhåller utredningen, såvitt gäller rörelse, av
praktiska skäl i regel beräknas såsom skillnaden mellan, å ena sidan, det
lägsta av anskaffningvärdet och återanskaffningsvärdet efter avdrag för inkurans
samt, å andra sidan, det bokförda värdet. På så sätt, framhålles
vidare, grundas beräkningen av den ackumulerade inkomsten på de uppgifter
beträffande lagret, som skall lämnas vid inkomsttaxeringen. Om inkuransavdraget
vid inkomsttaxeringen beräknats efter sedvanlig schablon, bör
det, enligt utredningens mening, stå den skattskyldige fritt att vid beräkning
av nettobeloppet av ackumulerad inkomst räkna med den verkliga inkuransen.
Det åligger honom i så fall att förete utredning härom. Har värdesättningen
å lagret enligt räkenskaperna frångåtts vid inkomsttaxeringen
skall, enligt utredningen, den dolda reserven i stället beräknas i förhållande
till det i beskattningshänseende gällande värdet å lagret vid beskattningsårets
ingång. Om den skattskyldige visar att speciella försäljningskostnader,
t. ex. försäljningsprovision, vid överlåtelse av rörelse helt eller delvis
97
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1962
kan anses hänförlig till lagret, skall även sådana kostnader, enligt utredningens
förslag, minska nettobeloppet av den ackumulerade inkomsten. Utredningen
anför därefter.
Genom att den på angivet sätt beräknade dolda reserven i lagret anses
som ackumulerad inkomst kommer denna inte att inkludera vare sig prisstegringsvinster
eller försäljningsvinster. Det får anses i princip riktigt, att
den ackumulerade inkomsten inte innefattar försäljningsvinst. Försäljningsvinsten
å lagertillgångar det år rörelsen avvecklats torde i regel inte överstiga
den på ett år belöpande normala försäljningsvinsten. Om rörelsen
överlåtes och den nye ägaren i samband därmed även övertar lagret, är det
inte sannolikt att han betalar mer än återanskaffningsvärdet. Om rörelsen
nedlägges och lagret är så stort att det normalt inte omsättes på ett år, måste
utförsäljningen sannolikt utsträckas över flera år eller också i avsevärd omfattning
ske till priser, som inte inkluderar någon egentlig försäljningsvinst.
Däremot bör prisstegringsvinster i princip kunna hänföras till ackumulerad
inkomst, om prisstegringen skett under en följd av år. Emellertid är
det enligt utredningens mening inte erforderligt att taga hänsyn till prisstegringsvinster
i andra fall än då fråga är om yrkesmässig handel med fastigheter
(tomtstyckningsrörelse, byggnadsrörelse) eller penningrörelse. Vid avveckling
av dylika rörelser bör den ackumulerade inkomsten anses motsvara
den ingående dolda reserven i lagret beräknad såsom skillnaden mellan, å
ena sidan, återanskaffningsvärdet av lagret och, å andra sidan, det bokförda
värdet. Såsom återanskaffningsvärde torde av praktiska skål få godtagas
försäljningsvärdet även om den ackumulerade inkomsten därigenom
kommer att inkludera jämväl försäljningsvinst.
I många fall, där jordstyckningsrörelse bedrives, förekommer, framhålles
i betänkandet, i praktiken inte någon bokföringsmässig redovisning av verksamheten,
ehuru sådan borde finnas, eller också är bokföringen bristfällig.
I sådana fall försämras givetvis möjligheterna att utreda den ackumulerade
inkomstens storlek. Den omständigheten att bokföring saknas eller att den
är bristfällig — något som är mycket vanligt när det t. ex. gäller en jordbrukare
som plägat deklarera sin jordbruksinkomst efter kontantprincipen
och som inte själv behärskar den bokföringsmässiga inkomstredovisningen
— bör dock enligt skatteutredningens uppfattning inte i och för sig föranleda
till att, såsom på sina håll gjorts gällande, skatteberäkning för ackumulerad
inkomst skall anses utesluten. Men i de fall bokföringen sålunda
brister och något ingående bokfört värde inte framgår av deklarationen får
å andra sidan presnmtionen i regel anses tala för att hela den genom utförsäljningen
under det sista året uppkomna vinsten, i förekommande fall
efter avdrag för det vid inkomsttaxeringen beräknade ingångsvärdet, utgör
framtagen dold reserv.
Utredningen framhåller, att vad nu sagts om beräkning av nettobeloppet
av ackumulerad inkomst inte gäller vid försäljning av sådan patenträtt eller
liknande rättighet, som är att anse som vara i rörelse. Vid avyttring av
dylik rättighet bör, påpekar utredningen, nettobeloppet av den ackumulerade
inkomsten utgöra erhållen köpeskilling, minskad med det i beskattningshänseende
gällande värdet av rättigheten i fråga.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Yr 114
98
Kungl. Maj:Is proposition nr 111 år 1962
Då fråga är om dold reserv i varor och produkter i jordbruk eller kreatursbesättning
finns, konstaterar utredningen, i regel inte något anskaffningsvärde.
Den dolda reserven torde därför få beräknas såsom skillnaden
mellan, å ena sidan, återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets ingång
och, å andra sidan, det bokförda värdet vid samma tidpunkt. Saluvärdet
bör, enligt utredningen, av praktiska skäl godtagas som återanskaffningsvärde.
Beskattningsbar inkomst som alternativ till nettobeloppet av ackumulerad
inkomst
I den allmänna diskussionen har, framhålles i betänkandet, ställts frågan
hur det skall förfaras i fall då den ackumulerade inkomsten överstiger den
till statlig inkomstskatt laxerade eller beskattningsbara inkomsten. Fasthåller
man vid att det ovillkorligen är hela beloppet av den ackumulerade
inkomsten som skall ligga till grund för fördelningen och detta belopp är
större än den taxerade eller beskattningsbara inkomsten, kan nämligen,
framhålles vidare, såsom erfarenheten visat, den situationen lätt inträffa att
skatteomräkningen inte leder till någon som helst skattelindring. Ett exempel,
som visar detta, anföres å sid. 99 i betänkandet, till vilket torde få
hänvisas.
Utredningen konstaterar att det enligt de nuvarande bestämmelserna är
hela den ackumulerade inkomsten -— efter avdrag för avdragsgilla utgifter
— som skall slås ut på det antal år till vilket den ackumulerade inkomsten
hänför sig, även om denna inkomst är större än den beskattningsbara inkomsten.
Eftersom det i mycket beror på hur stort beloppet är som skall fördelas
på de olika åren om och i vilken grad en skatteberäkning för ackumulerad
inkomst lönar sig för den skattskyldige, kan det, framhåller utredningen,
diskuteras, huruvida inte den skattskyldige borde medgivas full frihet att
bestämma hur stor del av den ackumulerade inkomsten som han vill ha fördelad
vid skatteberäkningen. Härigenom skulle den skattskyldige få möjlighet
att uppnå det för honom fördelaktigaste resultatet ur skattelindringssynpunkt.
Utredningen fortsätter.
En så långt gående frihet är emellertid ägnad att inge vissa betänkligheter.
Man lärer kunna utgå från att den skattskyldige i det stora flertalet
fall inte själv har möjlighet att bedöma när skatteberäkningen för allenast
en del av den ackumulerade inkomsten lönar sig bättre än skatteberäkning
för hela inkomsten och hur stor den delen i så fall skall vara för att han
skall få den största skattelindringen. Inte heller för skattemyndigheterna
är det möjligt att utan tidsödande beräkningar efter olika alternativ konstatera
vad som är fördelaktigast för den skattskyldige. En fullständig frihet
i det hänseende varom nu är fråga skulle i praktiken oftast leda till ett allmänt
yrkande från den skattskyldiges sida om den skattelindring som han
kan vara berättigad till, varigenom det skulle överlåtas på myndigheten att
utföra den fördelaktigaste beräkningen. Därigenom skulle myndigheterna
lätt åsamkas en oproportionerlig arbetsbelastning. Av detta skäl är utredningen
inte benägen förorda rätt för den skattskyldige att efter eget gott
-
99
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1962
finnande bestämma hur stor del av den ackumulerade inkomsten som skall
vara föremål för skatteutjämning enligt reglerna för ackumulerad inkomst.
Ett ytterligare skäl som utredningen ansett tala emot att låta den skattskyldige
fritt bestämma hur stor del av den ackumulerade inkomsten som
skall ligga till grund för skatteberäkningen, är att utredningen inte heller
ansett sig kunna tillerkänna den skattskyldige rätt att bestämma över det
antal år den skattemässiga fördelningen av den ackumulerade inkomsten
skall avse. En valrätt i det sistnämnda hänseendet skulle föranleda olägenheter
av samma slag som enligt vad nyss sagts kan uppkomma vid valfrihet
i fråga om fördelningsbeloppets storlek och följaktligen på en omväg åstadkomma
den effekt man vill undvika.
Då full valfrihet beträffande hur stor del av den ackumulerade inkomsten
som skall omfattas av skatteberäkningen enligt utredningens mening inte
lämpligen kan ges åt den skattskyldige, kan, frainhålles i betänkandet, likväl
ifrågasättas om inte den skattskyldige skall kunna begära skatteberäkning
endast för en av flera ackumulerade inkomster. Till stöd för en sådan
valrätt har, påpekar utredningen, åberopats att bestämmelsernas tilllämpning
förutsätter initiativ av den skattskyldige. Utredningen — som
lämnar därhän hur de nuvarande bestämmelserna skall tolkas i detta hänseende
— anser emellertid att man bör vara restriktiv. Valrätten bör, enligt
utredningen, i vart fall inte avse en av flera ackumulerade inkomster
inom en och samma förvärvskälla. Man bör alltså, framhåller utredningen,
inte kunna begära skatteberäkning för en ackumulerad inkomst som hänför
sig till varulagret men utelämna en ackumulerad inkomst som hänför
sig till inventarierna. En sådan frihet skulle för övrigt göra skatteberäkningen
beroende av köpeskillingens fördelning på de olika slag av tillgångar
som ingått i avyttringen. Däremot torde, enligt utredningens mening, betänkligheterna
vara mindre mot att begränsa fördelningen till att avse all
ackumulerad inkomst inom en av flera förvärvskällor. I praktiken torde
ackumulerad inkomst inom olika förvärvskällor på en gång mera sällan
förekomma.
Emellertid kvarstår, konstaterar utredningen, att ett fasthållande vid att
skatteberäkningen ovillkorligen skall avse hela beloppet av den ackumulerade
inkomsten inom en och samma förvärvskälla, såsom tidigare framhållits,
kan göra rätten till skattelindring enligt bestämmelserna om ackumulerad
inkomst illusorisk i vissa lägen. Därefter anföres.
Om man av förut anförda skäl inte lämpligen kan tillerkänna den skallskyldige
rätt att efter gottfinnande bestämma hur stor del av den ackumulerade
inkomsten som skall fördelas, föreligger intet hinder att uppställa
ett alternativ, som kan ge ett fördelaktigare resultat än en ovillkorlig bundenhet
vid den ackumulerade inkomsten. Man kan tänka sig möjligheten
av att kunna välja den taxerade eller beskattningsbara inkomsten. Även
nettointäkten av förvärvskällan har inom utredningen nämnts såsom ett
alternativ.
För den skattskyldige skulle givetvis en rätt att fritt välja mellan den
ackumulerade inkomsten eller någon av de tre sistnämnda möjligheterna,
så att han därigenom uppnår det för honom fördelaktigaste resultatet,
innebära en stor fördel. En sådan lösning skulle emellertid otvivelaktigt
100
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1962
framtvinga ett stort antal omräkningar för myndigheternas del och följaktligen
i praktiken medföra samma olägenheter som vid ett fritt bestämmande
av fördelningsbeloppet. För att i största möjliga utsträckning undvika att
flera omräkningar skall behöva göras i ett och samma fall för att utröna
det bästa resultatet för den skattskyldige och likväl få en användbar lösning,
bör mot den ackumulerade inkomstens belopp ställas ett enda alternativt
belopp — detta må vara nettointäkten av förvärvskällan, den taxerade
eller den beskattningsbara inkomsten — varjämte bör föreskrivas
att det lägsta av de två beloppen alltid skall ligga till grund för skatteberäkningen.
Om man inför en tvingande bestämmelse, som innebär att ett lägre belopp
än nettobeloppet av ackumulerad inkomst i vissa fall skall läggas till
grund för skatteberäkning för ackumulerad inkomst, måste en sådan bestämmelse,
framhåller utredningen, bygga på förutsättningen att det alltid
innebär en fördel för den skattskyldige att få tillämpa detta lägre belopp.
Av denna anledning har endast den taxerade eller den beskattningsbara inkomsten
ansetts kunna komma i fråga som ett alternativ till nettobeloppet
av den ackumulerade inkomsten. Då i valet mellan dessa båda inkomster
den beskattningsbara inkomsten från den skattskyldiges synpunkt utgör det
förmånligaste alternativet, har utredningen stannat för att förorda att den
inkomst, som skall bli föremål för särskild skatteberäkning, skall motsvara
den för den skattskyldige beräknade beskattningsbara inkomsten, därest
denna inkomst är lägre än nettobeloppet av den ackumulerade inkomsten.
Med den beskattningsbara inkomsten såsom alternativ utgångspunkt för
fördelningen vid skatteberäkningen för ackumulerad inkomst bör det däremot
enligt utredningen inte ifrågakomma att — såsom på något håll föreslagits
—- medge en ytterligare reducering av den beskattningsbara inkomsten,
t. ex. i sådana fall där den skattskyldige jämte den ackumulerade inkomsten
haft annan inkomst. I dessa fall, har det framhållits, kan de allmänna
avdragen inte med bestämdhet hänföras till den ena eller andra inkomsten
och det kunde med hänsyn därtill kanske sägas att endast så stor
del av den beskattningsbara inkomsten borde läggas till grund för fördelning
som den ackumulerade inkomsten utgör av hela den sammanräknade
inkomsten, Utredningen anser emellertid att detta skulle vara att driva
avsteget från den ackumulerade inkomsten —• som ju dock är den inkomst
som i princip skall fördelas — för långt. En icke önskvärd komplicering
av bestämmelserna skulle också bli följden. I enkelhetens intresse bör,
framhåller utredningen, intet annat belopp ligga till grund för fördelningen
än det lägsta av den ackumulerade inkomsten eller den beskattningsbara
inkomsten.
Spärregeln
I betänkandet framhålles, att en av de frågor som förekom i utredningens
cirkulärskrivelse gällde huruvida det fanns anledning till jämkning av
den dubbla spärr, som i den nuvarande förordningens 2 § uppdragits för
101
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1962
förordningens tillämpning. Därefter lämnas följande redogörelse for inkomna
yttranden i anledning av utredningens enkät.
Vad beträffar villkoret att den ackumulerade inkomsten, efter avdrag
för avdragsgilla utgifter, skall uppgå till minst 4 000 kronor liar i några
enstaka yttranden föreslagits att beloppet — främst med hänsyn till penningvärdets
försämring — skulle höjas till 5 000 kronor, i något fall t. o. m.
till 8 000 kronor. Enligt det stora flertalet yttranden har dock den nuvarande
beloppsspärren å 4 000 kronor ansetts höra bibehållas.
Däremot har i åtskilliga yttranden ifrågasatts om inte det andra villkoret
för förordningens tillämpning, den s. k. tredjedelsspärren, kunde undvaras
eller modifieras. Man har därvid framhållit att spärren hindrat en
sådan tillämpning i många fall, där en rätt till skatteutjämning tett sig
som skälig med hänsyn till skatteprogressionens verkningar. Så har av taxeringsintendenten
i Västernorrlands län påtalats, att det inte sällan förekommer
vid exempelvis överlåtelse av rörelse att skattepliktig realisationsvinst
höjer den taxerade inkomsten betydligt över den vanliga nivån samt
att i dylika fall en ackumulerad inkomst, understigande en tredjedel av den
taxerade inkomsten kan drabbas av en oproportionerligt hög beskattning.
I den mån man inte uttalat sig för ett helt borttagande av den ifrågavarande
spärren, har man förordat en jämkning av densamma till att avse en fjärdedel
eller cn femtedel av den till statlig inkomstskatt laxerade inkomsten.
Taxeringsintendenten i Älvsborgs län har föreslagit — förutom en kompletteringsregel
liknande den som föreslagits av 1957 års skatteutredning
i 3 § av förslaget till förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt
å merinkomst i vissa fall — att den kvoterade spärren anknytes till
den sammanräknade nettoinkomsten i stället för den taxerade inkomsten.
Därmed skulle det förhållandet att den taxerade inkomsten nedbringas exempelvis
genom att den skattskyldige tar en pensionsförsäkring inte påverka
spärregeln. Om spärregeln på detta sätt skulle anknytas till den sammanräknade
nettoinkomsten, borde kvoten nedsättas, förslagsvis till en fjärdedel
av denna inkomst.
På några håll har föreslagits att tredjedelsregeln skulle kompletteras
med eller ersättas med en regel, innebärande att skatteberäkning för ackumulerad
inkomst skall medges endast om skattelindringen uppgår till visst
lägsta belopp, 50 eller 100 kronor.
Det kan alltså, framhålles i betänkandet, konstateras, att de praktiska erfarenheterna
tydligen talar för ett slopande eller i allt fall en jämkning av
den nuvarande tredjedelsregeln, under det alt den fasta beloppsspärren som
sådan bör bibehållas.
Tredjedelsregeln medför, konstateras i betänkandet, att det även för inkomsttagare
med inkomster, som numera inte är att anse som särskilt höga
utan fastmer tämligen normala, krävs att den ackumulerade inkomsten
uppgår till rätt stora belopp för att skatteberäkning skall kunna ifrågakomma.
Sålunda förulsättes, framhåller utredningen, t. ex. för en person
med en taxerad inkomst av 45 000 kronor, att den ackumulerade inkomsten
uppgår till minst 15 000 kronor för alt han skall kunna få den senare inkomsten
utjämnad. Detta innebär ju i själva verket att hans normala inkomst
uppgår till omkring 30 000 kronor. Men redan en extra ackumulerad
inkomst av 10 000 kronor ovanpå denna normala inkomst får, enligt utredningens
mening, anses vara tillräckligt betydande ur den skattskyldiges
102
Kungl. Maj:Is proposition nr 111 år 1962
synpunkt för att han skall anse sig betjänt av en skatteutjämning. Särskilt
otillfredsställande blir det givetvis, frambålles vidare, när den ackumulerade
inkomstens belopp ligger alldeles under tredjedelsgränsen.
Utredningen förordar därför att tredjedelsspärren upphävs. Utredningen
erinrar om att denna spärr inte föreslogs av skattekommittén utan att densamma
tillkom vid departementsbehandlingen i syfte att undvika en alltför
stor arbetsbelastning för taxeringsmyndigheterna. Detta syfte vill utredningen
tillgodose genom att i stället höja den fasta spärren från det nuvarande
beloppet 4 000 kronor till förslagsvis 0 000 kronor. En viss höjning
av den fasta spärren kan f. ö., enligt utredningens mening, vara motiverad
av penningvärdets fall. Till förmån för en enda fast beloppsspärr talar också,
framhålles vidare, att det blir mycket lättare för den skattskyldige att
bedöma när han är berättigad att få skatteberäkning för ackumulerad inkomst.
Även för myndigheterna kan, enligt utredningen, en sådan spärr
innebära en förenkling. Så t. ex. bortfaller frågan, om man vid tillämpningen
av en kvoterad spärr som tredjedelsregeln, i sådana fall då makar är
samtaxerade, skall taga hänsyn till jämväl andre makens taxerade inkomst.
Därefter anföres i betänkandet.
Skulle, trots de här anförda synpunkterna, en kvoterad spärr likväl anses
böra bibehållas — med hänsyn till att eljest en för stor anhopning av ärenden
om tillämpning av bestämmelserna angående ackumulerad inkomst kunde
befaras — föreslår utredningen i andra hand att man jämte den förordade
6 000-kronorsgränsen föreskriver att den ackumulerade inkomsten efter
avdrag för avdragsgilla utgifter skall — om den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten överstiger 30 000 kronor — uppgå till minst en femtedel
av denna inkomst. Utredningen har också —- vilket må nämnas — sökt
bilda sig en uppfattning om hur det skulle ställa sig om spärren i stället bestämdes
till en fjärdedel av den taxerade inkomsten. Någon ledning i frågan
om var gränsen företrädesvis bör dragas har kalkylerna dock inte
givit. Emellertid visar erfarenheterna enligt de inkomna yttrandena, att,
om man inte helt vill taga bort kvoteringsspärren, gränsen i vart fall bör
sättas lågt. Utredningen har därför, om någon kvoteringsregel överhuvud
taget skall bibehållas, föredragit den nyssnämnda femtedelsregeln. Utredningen
anser dock för egen del, såsom redan framhållits, att den kvoterade
spärren helt kan avvaras och att en höjning av den fasta spärren till 6 000
kronor bör vara tillfyllest för det avsedda syftet. I
I detta sammanhang kan, framhålles i betänkandet, diskuteras, om den
spärr som väljes vare sig det är fråga om en enda fast spärr eller en fast
spärr i förening med en kvoterad spärr, i sådana fall då en skattskyldig
på en gång uppbär ackumulerad inkomst av flera slag, skall gälla varje
slag av sådan inkomst för sig eller för all ackumulerad inkomst tillsammantagen.
Denna fråga ingick i utredningens förenämnda cirkulärskrivelse.
De instanser vilka yttrat sig i frågan, har ansett, att det är den sammanlagda
ackumulerade inkomsten som skall ställas i relation till spärrbeloppen
i fråga. Detta torde, konstaterar utredningen, också överensstämma
med den allmänna tillämpningen av bestämmelsen. Utredningen har för
sin del inte anledning att intaga någon annan ståndpunkt i denna fråga.
103
Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1962
En annan fråga som ställdes i cirkulärskrivelsen var, om vid tillämpning
av tredjedelsregeln hänsyn skall tagas till makes taxerade inkomst i de fall
då makar är samtaxerade. Frågan är aktuell om man anser sig böra bibehålla
den kvoterade spärren och ändrar den till att avse en femtedel eller
annan del av den taxerade inkomsten. Utredningen tillägger.
Enligt utredningens mening synes det knappast vara lämpligt att, om
en person haft ackumulerad inkomst, hans rätt att fa särskild skatteberäkning
beträffande denna inkomst skall vara beroende av storleken av
hans makes inkomst. Dennas storlek varierar ju ofta på grund av helt ovidkommande
omständigheter. Ett hänsynstagande till makens inkomst skulle
vara att driva samtaxeringssynpunkten för långt. En annan sak är att hänsyn
vid själva skatteberäkningen tages till andre makens skatt. Detta får
anses vara i överensstämmelse med den allmänna principen för makars beskattning.
I detta sammanhang erinrar utredningen om bestämmelserna i den gällande
förordningens 7 och 8 §§ och som reglerar bl. a. de fall, i vilka ändrad
taxering -—- inklusive eflertaxering — medför ändrade förutsättningar
för rätten till skatteberäkning för ackumulerad inkomst. I den mån den
ändrade taxeringen berör den ackumulerade inkomstens förhållande till de
föreskrivna spärrarna, kan ändringen verka i olika riktningar, både så att
en redan medgiven skatteberäkning undanröjes — detta sker då med stöd
av 7 § _ och så att den skatlskyldige kan få rätt att i särskild ordning
begära skatteberäkning, som han tidigare inte kunnat få på grund av bristande
förutsättningar, detta enligt 8 §. Utredningen har inte ansett sig ha
anledning att överväga någon ändring av de ifrågavarande bestämmelserna.
Remissyttrandena
Beräkningen av den ackumulerade inkomsten
Utredningens ståndpunkt, att det är nettobeloppet av den ackumulerade
inkomsten, som — i enlighet med vad som hittills gällt
__i princip skall vara föremål för den särskilda skatteberäkningen för dylik
inkomst har inte mött någon gensaga i remissyttrandena.
Kammarrätten uttalar önskemål om anvisningar till ledning för beräkningen
av ackumulerad inkomst genom avyttring av skog. Kammarrätten
anför därom följande.
Med anvisningarna till 2 § erhålles en god ledning för beräkning av den
ackumulerade inkomsten vid överlåtelse av inventarier och lager. Det skulle
säkerligen vara av stort värde om på liknande sätt klargöres, hur den ackumulerade
inkomsten skall uträknas vid avyttring av växande skog. Utredningen
har uttalat (s. 95), att avdrag för minskning i skogs ingångsvärde
givetvis skall frånräknas köpeskillingen. Den skattskyldige synes emellertid
enligt gällande regler icke vara skyldig att yrka sådant avdrag redan det år,
då värdeminskningen inträtt, utan kan spara avdraget till ett senare år. Ett
vid den aktuella taxeringen yrkat avdrag kan således avse värdeminskning
å skog, som skett före beskattningsåret. Den skattskyldige kan jämväl un
-
104
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1962
derlåta att yrka avdrag det aktuella året. Den frågan kan även ställas, i vilken
utsträckning löpande kostnader skall beaktas. Det torde i regel vara
så att vissa utgifter är gemensamma för jordbruket och skogsbruket eller
tör den ackumulerade inkomsten och andra intäkter av skogsbruket. Ofta
synes intäkter och utgifter icke följas åt i taxeringshänseende utan redovisas
skilda år.
Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar, att — då en jordägare erhåller
ersättning på grund av att en arrendator eftersatt sin skyldighet att underhålla
byggnader å fastigheten -—- kostnaderna för jordägaren då han
avhjälper bristen regelmässigt torde vara avdragsgilla för honom. Om jordägaren
företar ifrågavarande reparationer under samma år som han uppburit
ersättning från arrendatorn, synes, enligt länsstyrelsen, icke motiverat
med särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst beträffande den
sålunda erhållna ersättningen.
Vidare framhåller länsstyrelsen.
Utredningen har föreslagit, att ersättning för hyresrätt skall anses utgöra
ackumulerad inkomst. Häremot har länsstyrelsen i princip intet att invända.
Det kan emellertid förekomma, att en rörelseidkare, som erhållit ersättning
för avstående av hyresrätt, flyttar sin rörelse och därvid måste utgiva ersättning
för förvärvande av hyresrätt till den nya lokalen. Den utgivna ersättningen
må enligt av Riksskattenämnden lämnade anvisningar avdragas
som omkostnad för det år, då hyresrätten förvärvats. Om så skett och det
erhållna beloppet är av ungefär samma storleksordning som det utgivna,
synes dock fog för särskild skatteberäkning icke föreligga.
De anvisningar som utredningen föreslagit till ledning för bedömandet
av vad som skall anses utgöra ackumulerad inkomst i fråga om dolda
reserver, vilka framtagits vid försäljning av inventarier, varor och and
-
ta tillgångar i rörelse eller i jordbruk med bokföringsmässig inkomstredovisning,
har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
I några yttranden har dock erinringar anförts mot utredningens
förslag i denna del.
Länsstyrelsen i Hallands län konstaterar sålunda, att utredningen i fråga
om dold reserv i andra rörelser än byggnadsrörelser och liknande definierat
detta begrepp såsom skillnaden mellan å ena sidan det lägsta av tillgångarnas
anskaffningsvärde och återanskaffningsvärde efter avdrag för förekommande
inkurans samt å andra sidan deras bokförda värden, allt vid beskattningsårets
ingång. Därefter anför länsstyrelsen följande.
i ■i,11*''",1 nuvarande praxis torde i allmänhet som dold reserv godtagas
skillnaden mellan a ena sidan tillgångarnas anskaffningsvärde eller återanskatlningsvarde
i förekommande fall minskat med inkurans samt å andra
sidan deras bokforda värden. Med andra ord beskattningsmyndigheterna går
■eke in i provning på huruvida det inventerade lagrets värde grundar sig
pa anskaffningsvärde eller återanskaffningsvärde. Rörelseidkaren har vid
inkomsttaxeringen for närvarande rätt att värdera sitt varulager antingen
e er anskatfnmgspns eller återanskaffningspris. Har värdering skett efter
et a n sk af fn i n g sp ris, som är högre än återanskaffningspriset, och rörclseldkme
påföljande ar säljer sin rörelse, skulle enligt de nu föreslagna bestämmelserna
den i deklarationen angivna reserven icke utan vidare kun
-
105
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1962
na läggas till grund för bestämmande av ackumulerade inkomsten. Först
måste nämligen hela lagret värderas om efter återanskaffningspriser för att
man med utgångspunkt från dessa värden skall kunna beräkna den dolda
reserven. Arbetet med omräkningen kan i åtskilliga fall väntas bli mycket
betungande för den skattskyldige. Enligt länsstyrelsens mening talar detta
för att som dold reserv i allmänhet bör godtagas den i deklarationen redovisade,
oavsett om reserven framräknats på anskaffningsvärde eller ålcranskaffningsvärde.
Beträffande beräkningen av ackumulerad inkomst som har avseende å
byggnadsrörelser och tomtstyckningsrörelser anför länsstyrelsen följande.
Beskattningsmyndigheten ställes härvid inför mycket vanskliga avgöranden,
när det gäller alt värdesätta de uttagna fastigheterna. Enligt förslaget
skall såsom dold reserv vid uttaget i regel räknas skillnaden mellan fastighetens
försäljningsvärde och det bokförda värdet vid beskattningsårets ingång.
Vad som menas med försäljningsvärde är icke närmare definierat.
Då uttrycket allmänt saluvärde inte använts, får väl därmed antagas, att
utredningen avsett att lägga annat värde än gällande taxeringsvärde till
grund för beräkningen. Skulle taxeringsvärdet bli normgivande lär byggmästarna
eller tomtexploatörerna i många fall helt komma att undgå beskattning
vid uttag på grund av de i förhållande till fastigheternas anskaffningsvärden
i allmänhet mycket låga taxeringsvärdena. Försäljningsvärdet torde
i fråga om nybyggda eller relativt nya fastigheter i allmänhet böra beräknas
till anskaffningsvärdet, ökat med ett belopp motsvarande de prisstegringar,
som skett från anskaffningsåret. Det är av största vikt, att fastigheten
åsättes ett såväl från det allmännas som den skattskyldiges synpunkt
rätt avvägt försäljningsvärde i allt fall, då fråga är om större fastigheter.
Det värde, som i sådant sammanhang beräknas, blir direkt avgörande för
inkomstskattens storlek.
Beträffande tomtstyckningsrörelser slutligen gör länsstyrelsen följande
uttalande.
Här i länet är det mycket vanligt, att jordbrukare med kontantmässig
redovisning helt saknar bokföringsmässigt underlag för bedömande av varulagrets
storlek i av honom bedriven tomtstyckningsrörelse. Detta förhållande
har medfört, att skattskyldiga endast i rena undantagsfall gjort framställningar
om skattelättnad vid avvecklingar av sådan rörelse. Utredningen har
nu i detta hänseende definierat vad som skall förstås med dold reserv och
därvid — i motsats till vad som gäller för rörelser i allmänhet — i den dolda
reserven inkluderat såväl prisstegringar som under beskattningsåret uppkomna
försäljningsvinster. Detta innebär i praktiken, att som ackumulerad
inkomst får upptagas den under året redovisade nettovinsten vid slutavvecklingen
av jordstyckningsrörelsen. Det måste framhållas, att utredningen härvidlag
gjort ett bestämt avsteg från sin egen princip att ackumulerad inkomst
skall beräknas på den ingående dolda reserven.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anför beträffande utredningens förslag
i fråga om beräkningen av ackumulerad inkomst, som avser jordstyckningsrörelse,
följande.
I fråga om jordstyckningsrörelse hävdar de sakkunniga, att den omständigheten
att bokföring saknas eller är bristfällig inte i och för sig bör föranleda
till att skatteberäkning för ackumulerad inkomst skall anses utesluten.
|4 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 114
106
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1062
Länsstyrelsen kan inte dela denna uppfattning. Under angivna förhållanden
blir det merendels omöjligt att utreda den ackumulerade inkomstens storlek.
Länsstyrelsen anser det därför nödvändigt, att taxeringen grundar sig på
godtagbara räkenskaper för att rätt till särskild skatteberäkning i dylika fall
skall inträda.
Enligt riksskattenämndens uppfattning är författningstexten i det stycke
av anvisningarna till 2 § som handlar om inkomstberäkningen beträffande
byggnadsrörelse m. m. oklar. Nämnden anför.
Om meningen skulle vara, att man skall jämföra försäljningsvärdet vid
tiden för avyttringen med det bokförda värdet vid beskattningsårets ingång,
blir detta självfallet icke rättvisande eftersom omfattningen av tillgångarna
kan ha ändrats. Om åter meningen är att både försäljningsvärde och bokfört
värde skall avse förhållandena vid beskattningsårets ingång, bör detta
klart angivas i författningstexten. Riksskattenämnden vill även ifrågasätta,
huruvida man icke i stället för uttrycket »försäljningsvärde» borde — såsom
skett i t. ex. anvisningarna till utskiftningsskatteförordningen — använda
uttrycket »verkliga värde». Nämnden får sålunda ifrågasätta om icke författningstexten
i denna del borde givas lydelsen »skillnaden mellan tillgångarnas
verkliga värde vid beskattningsårets ingång och deras bokförda värde
vid samma tidpunkt».
Av de i samband med behandlingen av tillämpningsområdet återgivna remissyttrandena
framgår att länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus
samt Älvsborgs län ansett att en lagstiftning i enlighet med utredningens
förslag i fråga om byggnadsrörelser o. d. skulle medföra en avsevärt ökad
arbetsbelastning för beskattningsmyndigheterna.
Utredningens förslag, att skatteberäkningen i princip skall omfatta a 11
ackumulerad inkomst inom en och samma förvärvskälla
har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Några remissinstanser har dock anfört erinringar.
Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter om det finns fog för bestämmelser
att skatteberäkningen skall omfatta all ackumulerad inkomst i förvärvskällan.
Enligt länsstyrelsen måste vid tillämpningen problemet uppkomma,
huruvida den skattskyldiges yrkande omfattar all sådan inkomst. Länsstyrelsen
framhåller, att risk föreligger för en felaktig beräkning, om ej närmare
utredning företages, vilken i regel torde bli förhållandevis tidskrävande.
Enligt länsstyrelsens uppfattning bör den skattskyldige ha full valfrihet att
bestämma vilken eller vilka av flera ackumulerade inkomster, som skall bli
föremål för särskild skatteberäkning. Länsstyrelsen understryker att det
dock här som eljest i skatteprocessen torde fordras ett bestämt yrkande av
den skattskyldige rörande skatteberäkningens omfattning.
Även lantbrukets skattedelegation hävdar uppfattningen att den skaltskyldige
själv bör få välja både belopp och antal år inom ramen för den ackumulerade
inkomstens storlek och den tidrymd den hänför sig till. Delegationen
förutsätter då att det skulle ankomma på den skattskyldige alt i sådant
fall framställa ett preciserat yrkande. Ett villkorligt yrkande bör allt
-
107
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1962
så inte ifrågakomma utan då skall den av utredningen föreslagna regeln i
stället inträda, framhåller delegationen. I vart fall bör den skattskyldige
kunna utvälja en av flera ackumulerade inkomster i samma förvärvskälla
till fördelning. Någon olägenhet bör en sådan valrätt inte kunna medföra. I
praktiken torde, tillägger delegationen, sistnämnda förfaringssätt redan nu
ha tillämpats.
Länsstyrelsen i Västmanlands län delar utredningens uppfattning att skatteberäkningen
skall omfatta all ackumulerad inkomst i förvärvskällan, men
är tveksam, hur den ackumulerade inkomsten skall beräknas, om exempelvis
vid försäljning av en rörelse uppkommer bokföringsinässig vinst å vissa
tillgångar och underskott å andra, t. ex. vinst vid avyttringen av inventarier
och goodwill men förlust på grund av att lagret av någon anledning måst
realiseras till underpris. 1 ett sådant fall anser länsstyrelsen det riktigast att
förlusten avräknas och att man således utgår från en ackumulerad »nettoinkomst».
Länsstyrelsen föreslår, att till förebyggande av missförstånd detta
bör utsägas i författningstexten. — En motsatt regel kan, framhåller länsstyrelsen,
leda till att försäljningsvillkoren kommer att avvägas med särskilt
sikte på att förmånligast utnyttja möjligheterna för ackumulerad inkomstberäkning.
Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens
förslag att den beskattningsbara inkomsten skall ligga till
grund för skatteberäkningen i sådana fall då denna inkomst är lägre än beloppet
av den ackumulerade inkomsten. Sålunda hälsas förslaget med tillfredsställelse
av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Skaraborgs län, näringslivets
skattedelegation, Sveriges köpmannaförbund, Tjänstemännens
centralorganisation samt Svenska företagares riksförbund, överståthållarämbetet
anför följande.
När det gäller beräkningen av storleken av den ackumulerade inkomsten,
som skall läggas till grund för särskild skatteberäkning, ha de hitintills gällande
reglerna otvivelaktigt i vissa fall lett till materiellt sett otillfredsställande
resultat, varför den föreslagna regeln, om att man alternativt skall
kunna lägga den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten till
grund för skatteberäkningen, om den är lägre än den ackumulerade inkomsten,
måste hälsas med tillfredsställelse. Den av utredningen valda alternativa
gränsen vid den beskattningsbara inkomsten synes vara den ur såväl
praktisk som materiell synpunkt lämpligaste.
Svenska företagares riksförbund ifrågasätter om inte nettointäkten i vissa
fall borde godtagas som fördelningsgrund.
Några remissinstanser har emellertid anfört erinringar mot förslaget i
denna del. Till dessa instanser hör kammarrätten, som yttrar.
Utredningens förslag, att den beskattningsbara inkomsten skall ligga till
grund för beräkningen i fall, då denna inkomst är lägre än den ackumulerade
inkomsten, synes vara fördelaktigt för den skattskyldige. Kammarrätten
kan dock icke komma ifrån, att den föreslagna regeln strider mot
principerna för förordningen. Det framkommer måhända klarast i sådana
108
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år i962
fall, då den beskattningsbara inkomsten blir lägre än den ackumulerade
på grund av att den skattskyldige tecknat en pensionsförsäkring mot engångspreinie
under beskattningsåret å samma belopp som den ackumulerade
inkomsten. Om det, såsom i regel torde kunna förutsättas, är den
ackumulerade inkomsten, som föranlett försäkringens tecknande, blir det
i själva verket den ordinarie inkomsten, som blir föremål för skattelindring.
För den ackumulerade inkomsten har ju sådan lindring redan erhållits genom
avdragsrätten för försäkringspremien. Det nu sagda har måhända icke
någon större betydelse i praktiken, men kammarrätten har dock ansett sig
böra påpeka förhållandet. Det må erinras om, att avsättning till skogskonto,
som är närmast jämförbart, enligt förslaget skall helt uteslutas från förordningens
tillämpning.
Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Länsstyrelsen i Jönköpings lån ifrågasätter också om inte alternativet
med den beskattningsbara inkomsten i viss mån skulle strida mot grunden
för själva lagstiftningen. Härom anför länsstyrelsen.
Utredningen har avvisat tanken på att ifrågavarande förfarande skulle
tillämpas å ackumulerad utgift. Men genom den föreslagna ändringen medgives
indirekt, att fördelning av utgift må ske. Anledningen till att ackumulerade
nettoinkomsten mera avsevärt överstiger den beskattningsbara
inkomsten kan vara, att vederbörande skattskyldig antingen har ett temporärt
underskott i annan förvärvskälla (exempelvis genom nybildning av
reserv i nystartad verksamhet) eller har en tillfällig utgift av beskaffenhet
att kunna upptagas under allmänna avdrag (exempelvis engångspremie å
pensionsförsäkring). Det kan näppeligen anses påkallat att i dylika fall låta
beskattningsbara inkomsten träda i stället för det verkliga nettobeloppet
av den ackumulerade inkomsten. Redan genom de avdrag, som gått i kvittning
mot en del av den ackumulerade inkomsten, har vederbörande regelmässigt
åtnjutit en betydande progressionsnedsättning.
Inte heller länsstyrelserna i Södermanlands och Älvsborgs län vill godtaga
förslaget att den beskattningsbara inkomsten lägges till grund för skatteberäkningen.
Länsstyrelsen i Södermanlands län påpekar, att den beskattningsbara
inkomsten påverkas av eventuella förlustavdrag. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län befarar, att den föreslagna bestämmelsen kan ge upphov till
skattespekulationer av olika slag och leda till tecknande av pensionsförsäkringar
mot engångsbelopp.
Spärregeln
Flertalet remissinstanser har lämnat utan erinran utredningens förslag
att ersätta den dubbla spärr, som i den nuvarande förordningen uppställts
för bestämmelsernas tillämpning, med en fast beloppsspärr, innebärande att
den inkomst som skall ligga till grund för skatteberäkningen skall uppgå
till minst 6 000 kronor.
Bland dem som uttalat sig för utredningens förslag må nämnas länsstyrelsen
i Södermanlands län, som anför, att de praktiska erfarenheterna under
förordningens hittillsvarande giltighetstid synes tala för att frångå kvot
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1962
109
spärren. Med konstaterande av att utredningen föreslagit en höjning av beloppsspärren
till 6 000 kronor, förklarar länsstyrelsen de sålunda föreslagna
åtgärderna väl motiverade och tillstyrker att lagstiftningen utformas i enlighet
därmed.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att den s. k. tredjedelsregeln
väckt en påfallande irritation hos allmänheten ej blott i extrema gränsfall.
Länsstyrelsen anser att detta delvis torde bero på regelns speciella konstruktion,
som gör den svårbemästrad för den enskilde. Den fasta beloppsspärren
är däremot lättfattlig för envar, framhåller länsstyrelsen, och kan
efter den föreslagna höjningen till 6 000 kronor antagas i rimlig utsträckning
frånskilja de fall, där omräkning av skatten har minst fog. Länsstyrelsen
förordar därför, att tredjedelsregeln helt slopas i enlighet med utredningens
huvudförslag.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anger som exempel på fall, där kvotregelns
tillämplighet medfört inadvertenser som bort undvikas följande.
Nämnas må att då två bröder här i länet, som var delägare i ett handelsbolag
överlät dettas rörelse, den ena brodern, — som nyligen hade fått en
fördelaktig kommunal anställning och vars överlåtelsevinst kom att drabbas
av en relativt hög marginalskatt, — av ifrågavarande spärregel hindrades
få denna reducerad, trots att till följd av tidigare års lägre inkomst
skatteomräkningen skulle medfört betydande nedsättning i skatten, under
det att den andra brodern, som icke jämsides med överlåtelsevinsten hade
några nämnvärda inkomster och alltså ej heller drabbats av någon avsevärd
marginalskatt, fick en om än obetydlig nedsättning
Med dylika fall för ögonen ansluter sig länsstyrelsen till ändringsförslaget.
I övrigt göres tillstyrkande uttalanden i fråga om den av utredningen föreslagna
spärren av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Kronobergs,
Blekinge, Kristianstads och Norrbottens län. Till de organisationer
som uttryckligen tillstyrker förslaget hör näringslivets skattedelegation,
Sveriges köpmannaförbund, lantbrukets skattedelegation och Sveriges skogsägareförbund.
Några remissinstanser anser dock att en kvotspärr eller i vart fall någon
annan kompletterande spärr utöver den fasta beloppsspärren bör finnas. I
några yttranden ifrågasättes även en ytterligare höjning av den fasta beloppsspärren.
Således yttrar kammarrätten följande.
Tredjedelsspärren tillkom för att från förordningens tillämpning utmönstra
sådana fall, då den ackumulerade inkomsten utgjorde en alltför
obetydlig del av den totala inkomsten. Kammarrätten finner i likhet med
utredningen, att denna spärr dock varit otillfredsställande därigenom, att
den utgjort hinder för en tillämpning av bestämmelserna även i sådana fall,
då en skattelindring varit befogad. Emellertid kan det synas tveksamt om
anledning föreligger att helt upphäva denna spärregel. Däremot kan vunna
erfarenheter av spärrens verkningar utgöra skäl för viss modifiering i densamma,
förslagsvis så att det fastställes, att den ackumulerade inkomsten
skall utgöra en fjärdedel eller möjligen en femtedel av den skattskyldiges
Ilo
Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1962
till statlig inkomstskatt taxerade inkomst. Kvotdelen bör bestämmas med
hänsyn till det belopp, vartill det fasta spärrbeloppet fixeras.
Beträffande utredningens förslag om en höjning av den fasta spärregeln
till att avse ett belopp av 6 000 kronor, finner kammarrätten en höjning vara
motiverad av de ändringar såväl i penningvärdet som i skatteskalorna, vilka
ägt rum sedan förordningen infördes. Med hänsyn till förordningens syfte
att undvika en obillig beskattning för ackumulerade inkomster, kan det till
och med ifrågasättas, om inte en ytterligare förhöjning av beloppet bör
övervägas. Den skattelindring som nås vid en låg ackumulerad inkomst blir
nämligen ofta så obetydlig, all den faller utom ramen för förordningens
syfte. I varje fall torde en större höjning av den fasta spärregelns belopp
vara motiverad, om, såsom utredningen föreslår, kvoteringsspärren avskaffas.
Riksskattenämnden delar utredningens uppfattning att de nuvarande
dubbla spärreglerna i vissa fall verkar för hårt och att reglerna förty bör ändras.
Nämnden anser emellertid att en spärregel, som allenast innefattar ett
krav på att den ackumulerade inkomsten skall uppgå till minst 6 000 kronor,
icke är tillräcklig. Nämnden tillägger.
En dylik spärregel förhindrar nämligen icke, att särskild skatteberäkning
skulle kunna begäras i fall, då skattelindringen skulle uppgå till endast ett
obetydligt belopp och sålunda icke stå i rimlig proportion till det arbete, som
omräkningsförfarandet innebär. Riksskattenämnden anser därför att man
bör, förutom 6 000 kronor-regeln, införa den spärregeln, alt särskild skatteberäkning
skall få ske endast om den skattskyldiges till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst för det taxeringsår, då den ackumulerade inkomsten
tages till beskattning, uppgår för ogift skattskyldig till 10 000 kronor och
för gift skattskyldig till för makarna gemensamt 20 000 kronor. Vid avvägningen
av de föreslagna beloppen har riksskattenämnden beaktat den utökning
av det proportionellt beskattade bottenskiktet, som den av 1961 års
höstriksdag beslutade skattereformen innebär.
Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Hallands län som föreslår,
att särskild skatteberäkning endast medgives om den taxerade inkomsten
överstiger för makar 20 000 kronor och för övriga 12 000 kronor.
Länsstyrelserna i Östergötlands, Skaraborgs och Västmanlands län är
ense med utredningen om att den fasta beloppsspärren bör höjas till 6 000
kronor men vill ha kvar kvotregeln, dock jämkad till 1/5 i enlighet med utredningens
andrahandsförslag. Så anför t. ex. den förstnämnda länsstyrelsen
till stöd för kvotregelns bibehållande bl. a. följande.
Med den utvidgning av tillämpningsområdet, som föreslagits av utredningen,
torde kunna förväntas att antalet ärenden, som gälla särskild skatteberäkning
av ackumulerad inkomst, kommer att väsentligt öka. Med hänsyn
till den ytterligare arbetsbelastning, som detta kommer att medföra för
taxeringsmyndigheterna, bör dock enligt länsstyrelsens mening någon form
av kvotspärr — åtminstone tillsvidare — kvarstå. Den nuvarande spärren,
en tredjedel av den taxerade inkomsten, måste enligt vunna erfarenheter
anses allt för snäv. Däremot synes den även av utredningen ifrågasatta spärren,
innebärande att den ackumulerade inkomsten skall utgöra minst en
femtedel av den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten, vara lämplig.
Beträffande samtaxerade makar synes därvid böra beaktas inkomsten endast
hos den make som haft den ackumulerade inkomsten.
111
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i är 1962
Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller alt i de allra högsta inkomstlägena
kravet på skaltelindring för så låga ackumulerade inkomster som
(i 000 kronor icke är särskilt påfallande. Länsstyrelsen tillstyrker utredningens
andrahandsförslag att den kvoterade spärren bibehålies i dessa inkomstlägen
men föreslår att gränsen sättes vid taxerade inkomster överstigande
50 000 kronor. Spärren bör som utredningen föreslagit bestämmas till minst
en femtedel av donna inkomst.
Länsstyrelsen i Uppsala län är ense med utredningsmännen i fråga om
slopandet av den hittillsvarande s. k. tredjedelsspärren men ifrågasätter
lämpligheten av att höja den fasta spärren från det nuvarande beloppet
4 000 kronor till 6 000 kronor. Länsstyrelsen tillägger.
Länsstyrelsen anser nämligen, att skattemyndigheternas intresse av att
undvika den ökade arbetsbelastning, som kan inträda om spärrbeloppet sättes
för lågt, bör få stå tillbaka för de skattskyldigas berättigade krav pa
progressionsutjämning beträffande beskattningen av ackumulerade inkomster.
Att en viss höjning av den fasta spärren kan vara motiverad av penningvärdets
fall är diskutabelt eftersom penningvärdesförsämringen även
i samma mån kan ha påverkat bruttoinkomstens storlek, önskemålet om
att så rättvist som möjligt mildra de ogynnsamma verkningarna av skatteprogressionen
vid ojämna inkomster torde bäst tillgodoses med ett bibehållande
av clt spärrbelopp å 4 000 kronor.
Landsorganisationen i Sverige tillstyrker att den kvoterade späiren slopas
under förutsättning att den fasta minimispärren även framdeles uppgår
till 4 000 kronor. Organisationen framhåller att, oaktat penningvärdets
utveckling sedan lagstiftningens införande, även 4 000 kronor ackumulerad
inkomst torde slå rätt hårt ur marginalskattesynpunkt. Alternativt skulle
enligt organisationen 4 000 kronor gälla för inkomst av tjänst (löntagareinkomster)
medan 6 000 kronor skulle gälla för övriga slag av inkomster.
Tjänstemännens centralorganisation, som tillstyrker förslaget om tredjedelsregelns
avskaffande, anser likaledes att utredningens förslag om en höjning
av den fasta beloppsspärren från 4 000 kronor till 6 000 kronor är
otillfredsställande. Enligt organisationen kan även med de nya skallteskalor,
varom årets riksdag fattat beslut, kravet på att den ackumulerade inkomsten
skall uppgå till minst 6 000 kronor leda till en icke oväsentlig
skatteskärpning i fall, då den ackumulerade inkomsten understiger nämnda
belopp. Organisationen anför i fortsättningen.
TCO, som är medveten om att någon form av spärregler lämpligen bör
finnas för att begränsa antalet fall till sådana, för vilka bestämmelserna
kan vara till någon reell ekonomisk nytta, anser emellertid, att det är den
skatteförlust, den skattskyldige kan åsamkas till följd av beskattningsårets
slutenhet, som är det relevanta i sammanhanget. TCO får därför föreslå i
likhet med vad 1957 års skatteulredning på sin tid föreslog beträffande
rätten till progressionsutjämning, att spärregeln utformas på sådant sätt,
att om effekten av en skatterestitution understiger visst belopp — förslagsvis
50 kronor — förfaller rätten att tillämpa bestämmelserna. En sådan ordning
skulle enligt TCO:s mening bäst överensstämma med syftet med förordningen
om ackumulerad inkomst, nämligen att för den skattskyldige
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 1/4 år 1062
mildra den merbeskattning, som i fall av ackumulerad inkomst uppstår till
följd av att lagstiftaren från andra synpunkter vall regeln om det slutna
beskattningsåret. Samtidigt tillmötesgår TCO:s förslag "önskemålen om en
viss begränsning av antalet fall. I den händelse den fasta beloppsspärren av
administrativa eller andra skäl ändock anses böra väljas, är TCO av den
uppfattningen, att nuvarande belopp på 4 000 kronor i varje fall icke bör
böjas.
Sveriges akademikers centralorganisation ansluter sig också till tanken
på en spärr som hänför sig till den lindring i skatt som den skattskyldige
erhåller. Organisationen anför.
SACO tillstyrker utredningens huvudförslag att kvotregeln helt och hållet
slopas, önskvärt vore även, att den fasta spärren kunde slopas, då det
ju varken är den ackumulerade inkomstens storlek eller dess andel av inkomsten,
som bör vara avgörande för om skatteutjämning bör komma till
stånd. Gränsen borde i stället knytas till storleken av den överbeskattning
som uppstår, om en ackumulerad inkomst skall beskattas som om den hänförde
sig till endast ett inkomstår. SACO anser därför, att spärregeln borde
utformas så att förordningen får tillämpas om den leder till en skattelättnad
om minst 100 kronor. Alternativt kan en spärr med ett lågt, fast belopp
kunna ifrågakomma, förslagsvis 2 000 kronor. Den höjning av den fasta
spärren till 6 000 kronor, som utredningen föreslagit, finner SACO icke motiverad.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter om inte det belopp, vartill
skattelindringen lägst bör uppgå för att särskild skatteberäkning må medgivas,
bör stå i relation till den debiterade statsskatten. För länsstyrelsen
framstår en gräns på cirka tio procent som skälig. Om en sådan spärr införes,
får, enligt länsstyrelsen, antagas att de mindre betydande jämkningsbeloppen
icke blir föremål för skattelindring.
Departementschefen
Beräkningen av den ackumulerade inkomsten
Det torde knappast råda delade meningar om att det är nettobeloppet av
den ackumulerade inkomsten som i princip bör ligga till grund för den särskilda
skatteberäkningen. Den ackumulerade inkomsten skall således minskas
med den skattskyldiges kostnader för inkomstens förvärvande. I vissa
fall kan svårigheter uppkomma att beräkna dessa kostnader. Bland annat
gäller detta, som kammarrätten påpekat, vid beräkning av ackumulerad
inkomst genom avyttring av skog. Avdrag skall givetvis ske för den del av
avverkningskostnaden, som belöper på intäkten i fråga, i den mån avdrag
medgivits vid inkomsttaxeringen. Ofta torde kostnaderna inte kunna exakt
beräknas utan en ungefärlig uppskattning får godtagas. Erinras må alt
här inte är fråga om att undantaga inkomst från beskattning utan endast
att nå en viss progressionsutjämning. Avdrag skall givetvis vidare ske för
minskning i skogs virkesförråd eller ingångsvärde om sådant avdrag yrkats.
Avdraget motsvarar en kostnad som har samband med intäktens förvär
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 11b år 1962 113
vande. Yrkat avdrag får i första hand anses hänförligt till den avverkning,
som föranlett den ackumulerade inkomsten.
Såsom länsstyrelsen i Östergötlands län påpekat kan vissa kostnader ha
ett klart samband med den ackumulerade inkomsten utan att dock fråga
är om kostnader för intäktens förvärvande. Vissa skäl kunde tala för att
även dylika kostnader borde avräknas från den ackumulerade inkomsten.
Det torde emellertid av praktiska skäl vara nödvändigt att vid beräkningen
av nettobeloppet av den ackumulerade inkomsten endast taga hänsyn till
kostnader, som har direkt samband med intäktens förvärvande.
Med anledning av vad länsstyrelsen i Hallands län anfört angående värdesättningen
av lagret vid beräkning av den ingående dolda reserv, som skall
anses utgöra den ackumulerade inkomsten vid avyttring av lager, vill jag.
understryka, att den värdesättning av lagret som godlagits vid inkomsttaxeringen
regelmässigt bör gälla även vid tillämpning av förordningen om
ackumulerad inkomst. I deklarationsformuläret begäres emellertid uppgift
å lagrets anskaffningsvärde eller, om dagspriset å balansdagen (återanskaffningsvärdet)
är lägre, sistnämnda värde. Författningstexten synes därför
böra utformas enligt utredningens förslag.
Beträffande byggnadsrörelse och tomtstyckningsrörelse föreligger, som.
bl. a. länsstyrelsen i Hallands län påvisar och som jag redan tidigare understrukit,
stora svårigheter att värdera de tillgångar som rörelseidkaren
vid avveckling av rörelsen behåller för egen räkning. Utredningens förslag
att låta även reserver i dylika tillgångar få omfattas av förordningens bestämmelser
bör därför, som jag redan förordat, icke nu genomföras. Den
som driver byggnadsrörelse eller tomtstyckningsrörelse bör emellertid, som
jag även tidigare framhållit, ha samma möjlighet till särskild skatteberäkning
som andra rörelseidkare. Om en dylik rörelseidkare avvecklar sin rörelse
och i samband därmed avyttrar alla tillgångar i densamma, uppkommer
frågan hur den dolda reserven i lagerfastigheter in. m. vid beskattningsårets
ingång skall beräknas. Utredningen har föreslagit att reserven
bör räknas såsom skillnaden mellan försäljningsvärdet och det bokförda
värdet vid beskattningsårets ingång. Härigenom kommer att i den ackumulerade
inkomsten även inräknas prisstegringsvinster och försäljningsvinster.
Såsom utredningen framhållit bör detta kunna godtagas då det gäller
rörelser av bär ifrågavarande slag. Då även praktiska skäl talar för att beräkningen
av den dolda reserven får ske med utgångspunkt från försäljningsvärdet,
vilket värde är känt eftersom tillgångarna avyttrats, anser jag
mig i likhet med flertalet remissinstanser kunna godtaga utredningens förslag
på denna punkt. Såsom riksskattenämnden framhållit bör dock begreppet
försäljningsvärde utbytas mot verkliga värdet. Vad nu sagts bör i
motsvarande mån gälla för den som driver penningrörelse.
Vad gäller tomtstyckningsrörelser delar jag utredningens uppfattning att
man i regel inte bör förvägra rätt till särskild skatteberäkning i dylika
rörelser endast på grund av att räkenskaperna är bristfälliga. Ofta mot
-
114
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1962
svarar den ingående dolda reserven i lagret, beräknad på sätt jag nyss förordat,
nettovinsten av jordstyckningsrörelsen vid slutavvecklingen.
Vid avyttring av varor inklusive djur i jordbruk bör, såsom utredningen
föreslagit, nettobeloppet av den ackumulerade inkomsten anses motsvara
dold reserv i tillgångarna vid beskattningsårets ingång. Även bär bör den
dolda reserven räknas som skillnaden mellan verkliga värdet och det bokförda
värdet. Framhållas må att — om inkomsten av fastigheten beräknats
efter kontantprincipen — det bokförda värdet är noll.
Av skäl som utredningen närmare utvecklat måste krävas att skatteberäkningen
i princip skall omfatta all ackumulerad inkomst inom en och
samma förvärvskälla. Det bör inte ifrågakomma att överlåta åt den skattskyldige
att själv avgöra hur stor del av den sammanlagda ackumulerade
inkomsten, som skall göras till föremål för särskild skatteberäkning. I så
fall skulle man med samma fog överlåta åt honom att fritt bestämma fördelningslidens
längd. Man har emellertid då gått ifrån huvudprinciperna i
den förevarande lagstiftningen. Någon svårighet att fastställa de ackumulerade
inkomsterna, som uppkommit i förvärvskällan, torde regelmässigt
knappast föreligga. Med anledning av vad länsstyrelsen i Västmanlands län
anfört vill jag framhålla, att någon kvittning mellan vinster och förluster
i princip inte bör ske vid fastställande av den ackumulerade inkomsten.
Däremot kan givetvis fråga uppkomma, om inte den del av köpeskillingen,
som förklarats belöpa på den tillgång som visar förlust, i verkligheten får
anses vara större än som uppgivits.
Utredningens förslag att den beskattningsbara inkomsten
skall ligga till grund för skatteberäkningen i sådana fall då denna inkomst
är lägre än beloppet av den ackumulerade inkomsten innebär, som några
remissinstanser påpekat, i viss mån ett avsteg från principen att det är den
ackumulerade inkomsten som skall fördelas.
Såsom jag redan framhållit kan emellertid vissa skäl tala för att den ackumulerade
inkomsten borde minskas med kostnader som föranletts av intäkten
i fråga. Sålunda borde ersättning, som jordägare erhåller av arrendator
för eftersatt skyldighet att underhålla byggnader, måhända minskas
med de kostnader jordägaren har för att avhjälpa bristerna. Vidare
kunde ifrågasättas om inte ersättning för hyresrätt i första hand borde
kvittas mot kostnad för anskaffande av ny lokal. Det kan också anföras
skäl för att den ackumulerade inkomsten bör minskas t. ex. med kostnader
för pensionsförsäkring, om det är uppenbart att tecknandet av denna försäkring
föranletts av intäkten. Är kostnader av detta slag lika störa som
den ackumulerade inkomsten kvarstår endast den ordinarie inkomsten,
som väl i flertalet fall får antagas vara någorlunda lika år från år. De fall
då den ordinarie inkomsten, på sätt kammarrätten antyder, i dylikt fall
skulle bli föremål för skattelindring torde vara sällsynta.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört anser jag mig kunna tillstyrka
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1962
115
utredningens förslag i denna del. En regel av detta slag torde för övrigt
vara ägnad att underlätta tillämpningen av förordningens bestämmelser och
i vissa fall, såsom bl. a. överståthållarämbetet framhållit, leda till ett materiellt
sett mera tillfredsställande resultat. Det kunde ligga närmare till hands
att välja den taxerade inkomsten i stället för den beskattningsbara, men då
den beskattningsbara inkomsten från den skattskyldiges sida utgör det förmånligaste
alternativet vill jag inte föreslå ändring i utredningens förslag.
Den beskattningsbara inkomsten synes kunna godtagas trots att den kan
påverkas av avdrag för förlustutjämning, eftersom denna förlust i regel hänför
sig till något år under fördelningstiden och man vid den särskilda skatteberäkningen
anser att den beskattningsbara inkomsten för ett förlustår utgör
noll.
Spärregeln
Den spärregel, som för närvarande gäller att den ackumulerade inkomsten
skall uppgå till minst 4 000 kronor och tillika utgöra minst en tredjedel
av den skattskyldiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst, föreslår utredningen
böra utbytas mot en fast beloppsspärr, innebärande att den inkomst
som skall ligga till grund för skatteberäkningen skall uppgå till minst
6 000 kronor.
Den nuvarande beloppsspärren å 4 000 kronor fastställdes år 1951. Då
spärregeln nu omprövas, bör hänsyn tagas till penningvärdets förändring.
Med hänsyn till de erinringar, som framförts bl. a. från löntagarorganisationernas
sida, anser jag mig dock böra förorda, att beloppet endast höjes till
5 000 kronor. Vid sådant förhållande torde en kvoteringsspärr alltjämt vara
erforderlig. En viss uppmjukning bör emellertid göras och spärren synes enligt
utredningens alternativa förslag kunna jämkas till en femtedel av den
taxerade inkomsten.
Några remissinstanser har föreslagit en spärregel av innebörd att särskild
skatteberäkning medgives endast om inkomstskatten nedbringas med
visst belopp. Förslag om en sådan spärregel avvisades emellertid vid tillkomsten
av den nuvarande lagstiftningen under hänvisning till att den medförde
onödigt arbete och betydande olägenheter för såväl skattskyldiga som
taxeringsmyndigheter och dessa skäl torde alltjämt gälla.
Övriga ändringsförslag m. in.
Utredningen
Ansökningstiden
I betänkandet framhålles, att i några av de till utredningen inkomna yttrandena
i anledning av utredningens cirkulärskrivelse har uppgivits, att
den i den gällande förordningens 4 § föreskrivna tiden för ansökan om
116
K ungi. Maj.ts proposition nr 114 år 1962
skatteberäkning för ackumulerad inkomst — före taxeringsårets utgång -—
i praktiken visat sig vara för knapp. Det har anförts, att många skattskyldiga
inte reagerar för den skattebelastning exempelvis en avyttring av
affärsrörelsen e. d. medför förrän skattsedeln kommit. Då kan den tid
som återstår till ansökningstidens utgång vara mycket kort. Det förekommer
vidare ej sällan att förutsättningarna för särskild skatteberäkning
föreligger först i och med att taxeringsnämnden avvikit från den skattskyldiges
deklaration och underrättat denne därom. Den skattskyldige måste
likväl ha gjort sin framställning om skatteberäkning före taxeringsårets utgång,
detta även om han överklagat taxeringsnämndens beslut. Den knappa
ansökningstiden har enligt yttrandena medfört rättsförluster i flera fall.
Med hänsyn därtill har en förlängning av ansökningstiden ansetts önskvärd.
Utredningen anser att de gjorda erfarenheterna motiverar en dylik förlängning
av ansökningstiden. Därefter anföres.
Hur lång denna bör vara kan givetvis vara föremål för delade meningar.
Om skattskyldig som begär tillämpning av dessa bestämmelser därjämte
skall, såsom ifrågasatts, kunna medges anstånd med erläggande av den statliga
inkomstskatten på grund av den ordinarie taxeringen för beskattningsåret,
bör ansökningstiden inte göras allt för lång. Detta och andra skäl
kunde tala för att föreslå den 30 juni året efter taxeringsåret som sista dag
för ansökningen i likhet med vad som gäller exempelvis framställningar
enligt 50 § kommunalskattelagen. Med hänsyn till de svårigheter som i allmänhet
torde föreligga för den skattskyldige att bedöma om och när förutsättningarna
för en tillämpning av bestämmelserna om ackumulerad inkomst
föreligger anser utredningen emellertid det vara angeläget att den
skattskyldige får god tid på sig för sin ansökning. Utredningen förordar
därför — i likhet med vad som föreslagits i ett av yttrandena — att ansökningstidens
utgång bestämmes till den 31 december året efter taxeringsåret.
Härför talar också de ansökningstider som föreskrivits i den gällande
förordningens 8 §.
Skatteberäkningen
Utredningen tar upp frågan i vad mån vid skatteberäkningen hänsyn skall
tagas till att mer än en ackumulerad inkomst hänför sig till ett och samma
beskattningsår.
Utredningen understryker att bestämmelsernas syfte är att bereda möjlighet
till viss skattelindring. Däremot har aldrig åsyftats en exakt skatteomräkning
för att åstadkomma samma resultat som om inkomsten verkligen
uppburits under de år under vilka den skall anses intjänad, något som
f. ö. inte är möjligt i de fall den ackumulerade inkomsten hänför sig till
efterföljande år. I den situation som här avses, d. v. s. när fördelningen av
ackumulerad inkomst berör beskattningsår, till vilka ackumulerad inkomst
ansetts hänförlig även vid tidigare år gjord skatteberäkning, bör därför enligt
utredningens mening inkomstfördelningen liksom i allmänhet hittills ske
med utgångspunkt från den ursprungligen fastställda beskattningsbara inkomsten.
Det bör dock understrykas, framhålles i betänkandet, att utredningen
med det nu anförda inte heller avser någon ändring beträffande
117
Kungi. Maj:ts proposition nr 114 år 1962
skatteberäkningen i sådana fall, då skatteberäkningen vid ett visst års
taxering omfattar flera ackumulerade inkomster som är hänförliga till
samma beskattningsår. Eftersom det i ett dylikt fall är fråga om en och
samma skatteberäkning, ehuru den avser flera ackumulerade inkomster,
skall skatteberäkningen, framhåller utredningen, i detta senare fall ske
på sammanlagda beloppet av de till ett beskattningsår hänförliga intäkterna.
Därefter anföres.
Likartat med det nu berörda spörsmålet är frågan om vid skatteberäkning
för ackumulerad inkomst hänsyn skall tagas till mellankommande
eftertaxeringar. Även om det här är fråga om en schablonmetod vore det
enligt utredningens mening att gå för långt att vid skatteberäkningen bortse
från eftertaxeringarna och lägga den ackumulerade inkomst som skall fördelas
endast på de vid de ordinarie inkomsttaxeringarna fastställda inkomstbeloppen.
Hänsyn bör alltså tagas till jämväl de eftertaxerade beloppen.
Utredningens uppfattning överensstämmer också med meningar som kommit
till uttryck i de i anledning av frågecirkuläret avgivna yttrandena.
Skattesatser med hänsyn till ändrat civilstånd
Utredningen tar därefter upp frågan om — för det fallet att en gift skattskyldig
haft ackumulerad inkomst som vid skatteberäkningen för dylik
inkomst skall slås ut på tidigare år då han var ogift — de olika skattetabellerna
för gifta och ogifta skall användas vid skatteberäkningen för de
olika åren eller om samma tabell skall användas och i så fall vilken.
I de till utredningen inkomna yttrandena har, framhålles i betänkandet,
ett fåtal, representerande det enskilda näringslivet, förordat användande av
de olika tabellerna alltefter civilståndet under respektive år. Samtliga taxeringsintendenter
som yttrat sig — ett tiotal — har däremot ansett att den
för taxeringsåret gällande tabellen bör tillämpas.
Skäl kan givetvis, framhåller utredningen, anföras för båda ståndpunkterna.
Utredningen anser emellertid att man även här bör låta praktiska
synpunkter vara avgörande. Enligt utredningens mening talar dessa för att
den för taxeringsåret gällande tabellen bör användas vid skatteberäkningen
för samtliga år, oavsett om den skattskyldiges civilstånd under de tidigare
åren varit ett annat än det under taxeringsåret. Då detta överensstämmer
med vad som hittills tillämpats har utredningen inte funnit någon
ändring i lagtexten erforderlig.
Därefter anför utredningen.
I detta sammanhang kan nämnas en annan fråga av praktisk natur, som
tagits upp av taxeringsintendenten i Stockholms län, nämligen att makar
samtaxerats men likväl taxerats i skilda län. Av makarna har hustrun fått
ackumulerad inkomst till stort belopp. Vid omräkningen av den statliga
inkomstskatten vid skatteberäkningen för den ackumulerade inkomsten befinnes
att en del av skattenedsättningen belöper på mannen. Frågan gällde
hur det skall förfaras, då hans taxering handlägges av prövningsnämnd i
annat län och någon ansökan om särskild skatteberäkning inte gjorts av
mannen.
Till detta vill utredningen som sin mening anföra att, om eu av två
118
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1962
makar, vilka samtaxerats ehuru de taxerats i skilda län, begär och erhåller
särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst, i enlighet med de allmänna
beskattningsreglerna jämväl den andra maken måste erhålla den
nedsättning av skatten, som skatteberäkningen kan föranleda för hans vidkommande.
Med hänsyn härtill bör den prövningsnämnd, till vilken ansökan
om skatteberäkning för ackumulerad inkomst gjorts, underrätta
prövningsnämnden i det län, där den andra maken är taxerad. Härom torde
någon uttrycklig föreskrift inte vara erforderlig.
Bundenhet av yrkande i ansökning, m. m
Frågan i vilken mån prövningsnämnderna och skattedomstolarna skall
anses bundna av vad den skattskyldige yrkat angående skatteberäkningen
behandlas av utredningen med utgångspunkt från vissa avgöranden i regeringsrätten.
Här torde få hänvisas till vad utredningen anfört å s. 131 ff.
Utredningen redovisar sin principiella inställning till frågan sålunda.
Utredningen förutsätter att frågor om den ackumulerade inkomstens
storlek och om fördelningen på det antal år till vilket inkomsten är hänförlig
samt andra materiella bedömningsfrågor i princip skall prövas av de
olika instanserna på grundval av det föreliggande materialet. —--Men
man kan enligt utredningens mening inte helt bortse från att den tillämpning
av bestämmelserna om ackumulerad inkomst, som av den skattskyldige
påkallas, i sista hand åsyftar en skatteomräkning till hans fördel. Det
kan då inte gärna vara i överensstämmelse med de allmänna processrättsliga
principerna att — om prövningen leder till ändringar i de materiella
frågorna — besluta en skatteberäkning till den skattskyldiges nackdel, som
medför en högre skatt än han förut haft att räkna med. I dylikt fall bör
den skattskyldiges ansökan eller, i förekommande fall, hans besvär i stället
avslås. Undantag måste här givetvis göras för yrkanden från den skattskyldiges
motpart. Även dessa yrkanden måste beaktas men skatteskärpningen
får i så fall inte bli större än som följer av yrkandena.
Eftersom det ofta kan vara svårt att bedöma vad den skattskyldiges
yrkande verkligen innebär och man kan räkna med att den skattskyldige
inte alltid själv kan räkna ut vilken effekt hans uppgifter om t. ex. fördelningstiden
har på själva skatteberäkningen, är det enligt utredningens
mening lämpligt att vederbörande myndigheter, när så behövs, under hand
sätter sig i förbindelse med den skattskyldige för att klarlägga situationen
till parlernas ömsesidiga nytta.
Omräkning av skatt i samband med besvär
Utredningen framhåller, att delade meningar rått, om kammarrättens eller
regeringsrättens beslut om ändring i mål om ackumulerad inkomst skall
anses böra innefatta även den omräkning av skatten som ändringsbeslutet
föranleder eller om denna omräkning kan få ankomma på vederbörande
länsstyrelse. Här torde få hänvisas till s. 136 ff i betänkandet.
Enligt utredningens mening ankommer frågan om skatteuträkningen jämlikt
den nuvarande förordningen på prövningsnämnd som ett led i skatteberäkningen
överhuvud taget, överklagas nämndens beslut och ändras detta
av högre instans, måste denna instans i sitt utslag taga ställning till skatte
-
m
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1962
beloppets uträknande. Dock står det, framhåller utredningen, givetvis överinstansen
fritt att, om anledning därtill föreligger, återförvisa målet till prövningsnämnden
för ny behandling. I så fall blir det givetvis prövningsnämndens
sak att ånyo besluta om skatteberäkningen, däri inbegripet uträkningen
av skattens belopp. Därefter anföres.
Det kan möjligen ifrågasättas om inte skatteuträkningen borde i stället
förläggas till debiteringsmyndigheten, d. v. s. lokal skattemyndighet (22 §
uppbördsförordningen). Praktiska skäl kan åberopas härför. I synnerhet
gäller detta skattedomstolarna, för vilka skatteuträkningen är det mest betungande
av de tre moment som enligt det förut sagda ingår i skatteberäkningen.
Skatteuträkningen försvåras här ofta av att erforderliga längdutdrag
inte alltid är omedelbart tillgängliga.
Emellertid återkommer man här till det förut berörda förhållandet att
skattedomstolarna i enlighet med vad utredningen tidigare framhållit inte
torde kunna undgå att vid den processuella bedömningen taga ställning till
parternas yrkanden och till effekten av en eventuell ändring i skatteberäkningen.
Detta kan knappast ske utan att en skatteuträkning göres. Det bör
därför enligt utredningens mening också i fortsättningen i princip ankomma
på skattedomstolarna att liksom hittills pröva även skatteuträkningen.
Med hänsyn därtill är det angeläget att de besvärsakter som översänds till
skattedomstolarna i samband med besvär redan vid översändandet kompletterats
med de längdutdrag som kan bli aktuella. I mera komplicerade fall
kan en återförvisning till prövningsnämnden vara en lämplig utväg. För
prövningsnämnderna torde skatteuträkningen inte vålla några större praktiska
svårigheter.
Frågor om anstånd med skattebetalningen
I några av de med anledning av utredningens rundfrågor inkomna yttrandena
har framförts önskemål om möjlighet till anstånd med skattebetalningen
i vissa sammanhang.
Redogörelse för dessa önskemål lämnas å s. 139 ff i betänkandet, till vilket
torde få hänvisas. Utredningen hänvisar till att de berörda anståndsfrågorna
kan förväntas komma att tas upp till övervägande av uppbördsutredningen.
Förhandsbesked i frågor angående ackumulerad inkomst
Enligt utredningens mening talar starka skäl för att frågor angående tilllämpningen
av bestämmelserna om ackumulerad inkomst bör få omfattas
av riksskattenämndens förhandsbesked. Dylika frågor står så nära den vanliga
inkomsttaxeringen, att de praktiskt taget framstår som en del av inkomsttaxeringen.
Bland de frågor som kan bli föremål för förhandsbesked
kommer, framhåller utredningen, givetvis i första hand frågan om och i vilken
mån ackumulerad inkomst skall anses föreligga. Men även andra frågor,
såsom om antalet fördelningsår, kan tänkas uppkomma. Då kravet att det
för erhållande av förhandsbesked skall gälla något av synnerlig vikt självfallet
bör avse även frågor angående ackumulerad inkomst, ligger, framhål
-
120
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1962
les vidare i betänkandet, i sakens natur att förhandsbesked inte kommer att
lämnas i bagatellsaker.
Utredningen föreslår med hänsyn till det anförda att den i 1 § första
stycket förordningen om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked
gjorda uppräkningen av frågor, som är av beskaffenhet att kunna
utgöra föremål för förhandsbesked, ulsträckes att omfatta jämväl frågor
angående skatteberäkning för ackumulerad inkomst.
Remissyttrandena
Utredningens förslag om förlängning av den tid, inom vilken ansökan
om skatteberäkning för ackumulerad inkomst skall göras, har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.
Sålunda framhåller t. ex. lantbrukets skattedelegation, att den föreslagna
utsträckningen av ansökningstiden bättre än den nu gällande ansluter till
övriga i skatteförfattningarna gällande fatalietider. Det är enligt delegationen
också rimligt att de skattskyldiga får bättre tid att överväga huruvida
bestämmelserna om ackumulerad inkomst kan vara tillämpliga i de speciella
fallen. Även Sveriges köpmannaförbund ser ansökningstidens utsträckande
med tillfredsställelse. Detsamma gäller näringslivets skattedelegation, som
framhåller att förlängningen av ansökningstiden är i hög grad befogad och
tillägger.
Hos allmänheten synes nämligen den uppfattningen icke vara ovanlig, att
en anteckning i deklarationen med hemställan om tillämpning av 1951 års
förordning är tillräcklig. Först när den skattskyldige erhåller sin debetsedel
avseende slutlig skatt uppmärksammas att särskild skatteberäkning ej skett.
Genom förlängning av ansökningstiden med ett år undvikes åtskilliga rättsförluster.
I detta sammanhang tillfogar delegationen följande.
Till ytterligare undvikande av sådana förluster synes det lämpligt, att
taxeringsnämnds ordförande ålägges genom föreskrift i taxeringskungörelsen
att underrätta prövningsnämndens kansli om förekomsten i deklarationerna
av framställningar om tillämpning av 1951 års förordning. En annan
praktisk åtgärd vore att föreskriva, att ordföranden skall meddela den skattskyldige,
att ansökan skall ingivas till prövningsnämnden.
Liknande synpunkter framföres av Svenska byggnadsentreprenörföreningen.
Ett par länsstyrelser anser emellertid att den av utredningen föreslagna
ansökningstiden är tilltagen i överkant.
Länsstgrelsen i Uppsala län anser, att tiden bör kunna förkortas något och
tidpunkten bestämmas till 30 juni året efter taxeringsåret. Om så sker kommer,
framhåller länsstyrelsen, handläggningen av ansökningarna att kunna
ske under den för berörda myndigheter ur arbetssynpunkt lugnaste tiden.
Den skattskyldiges anspråk på längre ansökningstid än den nu gällande skulle
ändock bli väl tillgodosett.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att några bärande skäl ej anförts för
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1962 121
en så frikostigt tilltagen ansökningstid som den av utredningen föreslagna,
och fortsätter.
Om man avser att förlänga nu gällande ansökningstid, bör man ej bortse
från att detta kan medföra vissa olägenheter ur fiskalisk synpunkt. Det händer
ej sällan, att taxeringsintendenten i samband med ansökningar om särskild
skatteberäkning för ackumulerad inkomst ser sig nödsakad framställa
yrkande om höjning av sökandes taxering, ofta med betydande belopp. En
skattskyldig som är medveten om att han taxerats för lågt kan, om utredningens
förslag godtages, avvakta utgången av taxeringsintendentens besvärstid,
innan ansökan om särskild skatteberäkning ingives. Han får då förutom
en för låg taxering jämväl åtnjuta förmån av särskild skatteberäkning.
Ansökningstidens utgång bör på grund härav sättas till sådan tidpunkt,
att taxeringsintendenten har möjlighet att rätta till den taxering, vid vilken
den ackumulerade inkomsten tagits till beskattning. En utsträckning av ansökningstiden
till den 31 mars året efter taxeringsåret synes ur denna synvinkel
godtagbar. Någon särskild olägenhet för de skattskyldiga torde detta icke innebära,
då erfarenheten visar, att flertalet för sent inkomna ansökningar anländer
redan i början av januari året efter taxeringsåret. De fall, där en
längre ansökningstid kan anses befogad, synes väl tillgodosedda med de generöst
utformade bestämmelserna i 8 § förordningen om ackumulerad inkomst.
I samband med frågan om ansökningstiden har i ett par remissyttranden
framförts vissa ytterligare önskemål.
Sålunda anför överståthållarämbetet, som erinrar om att ansökningen
skall ingivas till prövningsnämndens kansli, följande.
Emellertid saknas bestämmelser om det fall, då ansökan ingives till en
prövningsnämnd, men en annan prövningsnämnd befinnes vara behörig att
pröva ansökan. I taxeringsförordningen finnes i 75 § ett stadgande om att
den omständigheten att besvären ingivits till kansliet hos annan prövningsnämnd
än den behöriga ej skall utgöra hinder för målets prövning, även om
besvären kommit att överlämnas till den behöriga prövningsnämnden efter
besvärstidens utgång. Eftersom tiden för ansökans ingivande enligt förslaget
utsträckts, torde fall av rättsförlust på grund av att ansökan ingivits till
icke behörig prövningsnämnd visserligen icke behöva inträffa i någon större
utsträckning men det synes likväl motiverat att ur enhetlighetssynpunkt
bringa bestämmelsen i förordningen om ackumulerad inkomst i överensstämmelse
med de i dessa hänseenden gällande reglerna i taxeringsförordningen.
Det må för övrigt nämnas, att de i taxeringsförordningen givna reglerna
om besvärsrätt i anledning av prövningsnämndens beslut enligt uttryckligt
stadgande i 9 § av förordningen om ackumulerad inkomst skola äga
motsvarande tillämpning med avseende å ackumulerad inkomst.
Även länsstyrelsen i Stockholms län ger uttryck åt samma uppfattning.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen påtalar, att gällande taxeringsförordning
icke reglerar vid vilken tidpunkt ansökan om ackumulerad inkomst
senast bör ha avgjorts av prövningsnämnd. Då det enligt föreningens
uppfattning är av stor betydelse lör de skattskyldiga att snarast möjligt erhålla
besked huruvida ansökan bifallits samt — om så är fallet — uppgift
om till vilket belopp den statliga inkomstskatten uppgår, finner föreningen
122
Kungl. Maj.ts proposition nr il i ur 11)62
det befogat att 89 § taxeringsförordningen kompletteras på så sätt, att i lagtexten
stadgas, att prövningsnämnd skall ha avgjort dylik ansökan inom
viss tid, exempelvis senast den 30 juni året näst efter ansökningsåret.
Länsstyrelsen i Blekinge län berör frågan i vad mån vid skatteberäkningen
för ackumulerad inkomst hänsyn skall tagas till att dylik skatteberäkning
skett även ett tidigare år. Länsstyrelsen yttrar.
I fråga om tillvägagångssättet vid skatteberäkningen anför utredningen,
att bestämmelserna syftar till att bereda möjlighet till viss skattelindring
men däremot ej till en exakt skatteomräkning. Utredningen finner därför ej
anledning föreligga alt föreslå ändring av hittillsvarande praxis, enligt vilken
en ett år verkställd fördelning av ackumulerad inkomst ej skall beaktas
vid ett följande års beslut om fördelning av annan sådan inkomst. Länsstyrelsen
kan dock ej finna denna ordning tillfredsställande. Det är onekligen
stötande, att en skattskyldig, vilken samma år haft ackumulerad inkomst av
två förvärvskällor, får gemensam skatteberäkning för dessa inkomster, medan
en annan person, som haft motsvarande inkomster av den ena förvärvskällan
ett år och av den andra nästföljande år, får en skatteberäkning för
den senare av dessa inkomster, som ej alls tar hänsyn till beräkningen för
den tidigare inkomsten. Av vikt med hänsyn till förordningens huvudsyfte
att bereda skattelindring är att nämnda förfaringssätt endast i vissa lägen
är förmånligt för den skattskyldige. Har denne första året fått en betydande
ackumulerad inkomst fördelad på tio år och har han nästföljande år en
mindre sådan inkomst att fördela på två eller tre år, kan han erhålla den
skattelindring beträffande sistnämnda inkomst, vartill han får anses vara
berättigad, endast om den tidigare fördelningen kan beaktas.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län önskar en bestämmelse angående avjämning
av de delbelopp som vid fördelningen av den ackumulerade inkomsten skall
slås ut på de olika åren. Härom anför länsstyrelsen följande.
Utredningen anser sig ej böra föreslå någon bestämmelse om avjämning
av de omräknade beskattningsbara inkomsterna till närmast högre eller lägre
hundratal kronor. Som skäl anföres, att frågan inte har någon större
betydelse och snart förlorar i aktualitet.
Sistnämnda synpunkt är riktig beträffande omräkningar avseende taxeringsår
1956 och tidigare. Den gäller däremot ej delningen av den eller de
ackumulerade inkomsterna. Skattemässigt är det av ringa betydelse, om avrundning
vid denna delning sker uppåt eller nedåt till närmaste hundratal
kronor. Numera torde emellertid sökandena regelmässigt delgivas de uträkningar,
som ligger till grund för den särskilda skatteberäkningen. Det
torde vara ägnat att väcka viss irritation, om dessa ej sker efter enhetliga
principer vid de olika länsstyrelserna. En bestämmelse synes därför böra införas,
att vid delning av ackumulerade inkomster erhållen kvot skall avrundas
till närmast lägre hundratal kronor.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Jönköpings län.
Länsstyrelserna i Värmlands och Örebro län anser, i motsats till utredningen,
att man vid skatteomräkningen skall taga hänsyn till den skattskyldiges
civilstånd under de olika åren. Länsstyrelsen i Värmlands
län yttrar.
123
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1062
Vidare vill länsstyrelsen framhålla, att det enligt länsstyrelsens mening
framstår som önskvärt att nu gällande förordning ändras så, att därav fullt
tydligt kommer att framgå hur själva skatteberäkningen rätteligen avses
skola ske i fall, där det framkommer att den skattskyldige ändrat civilstånd
under något av de år som beröres av omräkningen. Enligt länsstyrelsens mening
torde det få anses mest följdriktigt att det faktiska civilståndet under
vart och ett av åren får bli avgörande för vilken skatteskala, som skall tilllämpas.
Omräkningen torde härigenom inte behöva bli i nämnvärd grad försvårad,
eftersom längdutdrag regelmässigt måste införskaffas för varje år.
Övriga remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag i denna del eller
lämnat förslaget utan erinran.
Överståthållarämbetet berör frågan om hur man skall förfara när makar
samtaxerats ehuru de är bosatta i skilda län. Ämbetet delar inte den av utredningen
uttalade uppfattningen att någon uttrycklig föreskrift om underrättelseförfarande
mellan de olika prövningsnämnderna inte skulle behövas.
Ämbetet yttrar härom.
Då det kan befaras, att på grund av avsaknaden av uttryckliga föreskrifter
dessa fall sannolikt kunna medföra, att framdeles viss oklarhet härom
uppstår, alldenstund det tydligtvis förutsättes att prövningsnämnden i det
andra prövningsdistriktet — utan att det i författningstexten uttryckligen
utsagts — ex officio skall verkställa erforderlig omräkning, även om särskilt
yrkande därom icke framställts av vederbörande taxeringsintendent synes
ett uttryckligt stadgande därom vara önskvärt.
Även länsstyrelsen i Stockholms län förordar en uttrycklig bestämmelse
om underrättelseskyldigheten i fråga.
Riksskattenämnden diskuterar det fallet alt en skattskyldig först begär
skatteberäkning för ackumulerad inkomst i en förvärvskälla och vid ett senare
tillfälle för sådan inkomst i annan förvärvskälla. Nämnden anför.
I nionde stycket av anvisningarna till 1 § anges, att den särskilda skatteberäkningen
skall avse all ackumulerad inkomst, som uppkommit i förvärvskällan
i fråga. I anslutning härtill får riksskattenämnden anmärka att, om
skatteberäkning verkställts för viss förvärvskälla och den skattskyldige därefter
begär skatteberäkning för samma år beträffande en annan förvärvskälla,
ny beräkning får göras avseende båda förvärvskällorna. Det ligger i
sakens natur, att denna nya skatteberäkning icke bör få resultera i ett för
den skatlskyldige sämre resultat än den skatteberäkning, som avsåg allenast
den förstnämnda förvärvskällan. Om resultatet av den nya skatteberäkningen
skulle bli sämre för den skattskyldige, bör därför den nya ansökningen
om skatteberäkning allenast resultera i ett beslut, att ansökningen av angivet
skäl icke föranleder någon åtgärd.
Flera remissinstanser liar understrukit angelägenheten av att införa en
möjlighet till anstånd med skattebetalningen på grund av
den ordinarie taxeringen det år, då den skattskyldige begär tillämpning av
bestämmelserna om ackumulerad inkomst.
Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att ett anstånd med skattebetalningen
vid ansökan om tillämpning av bestämmelserna om ackumulerad inkomst
är lika materiellt betingad som vid besvär över taxering. Länsstyrel
-
124
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1962
sen anser del synnerligen önskvärt att sådan ändring av 49 § uppbördsförordningen
snarast vidtages att anstånd med erläggande av skatt kan medgivas
även i samband med framställningen om skatteberäkning för ackumulerad
inkomst. Det rör sig här, tillägger länsstyrelsen, ofta om mycket slöra
belopp.
Med anledning av utredningens hänvisning till att anståndsfrågan är beroende
av uppbördsutredningens överväganden anför länsstyrelsen i Skaraborgs
län som sin mening, att denna utrednings arbete inte i nämnvärd grad
torde kunna rubbas, därest man redan nu i 49 § 1 mom. uppbördsförordningen
inför ett tillägg, vari utsäges att anstånd må beviljas inte enbart
skattskyldig, som anfört besvär över taxeringsnämnds, prövningsnämnds eller
skattedomstols beslut, utan även skattskyldig, som hos prövningsnämnd
ansökt om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst. Härigenom
skulle, enligt länsstyrelsen, de väsentligaste av de i utredningens enkät
hos näringsorganisationer angivna missförhållandena kunna överbryggas.
Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att lokala skattemyndigheterna
i länet, när de får besked om preliminärt uppskattad nedsättning, ansett
sig kunna även utan uttryckligt stöd i uppbördsförfattningarna giva mot
nedsättningen svarande skatteanstånd.
Även länsstyrelsen i Västmanlands län anser det angeläget att bestämmelsen
i 49 § uppbördsförordningen om anstånd med inbetalning av skatt vid
besvär över taxering snarast utslräckes att omfatta sådana fall, då skatt kan
bli nedsatt på grund av framställning om skatteberäkning för ackumulerad
inkomst. Enligt länsstyrelsen har praxis på sina håll föregripit den väntade
lagstiftningen på denna punkt.
Sveriges köpmannaförbund yttrar i denna fråga.
Visserligen har den praxis, som med Riksskattenämndens medverkan uppkommit
och som möjliggör, att köpeskilling i viss utsträckning kan utgå som
pension under minst 11 år, medfört, att problem av nu berörd art i viss utsträckning
kunnat lösas på tillfredsställande sätt. Kvar står emellertid det
förhållandet, att man i ganska stor omfattning icke kan gå denna väg. Det
kan i sådana fall med nu gällande regler icke undvikas, att beskattningen
drabbar oerhört hårt, speciellt som den i många fall drabbar ålderstigna eller
sjuka personer, som för sin existens för återstoden av sitt liv är praktiskt
taget helt hänvisade till att leva av den köpeskilling, som de kan få ut vid
försäljningen. Sveriges Köpmannaförbund, som alltså konstaterar, att skatteutredningen
angående ackumulerad inkomst m. m. på anförda skäl icke
kunnat taga upp dessa frågor, vill icke underlåta att understryka vikten av
att dessa frågor får en skyndsam behandling.
Lantbrukets skattedelegation framhåller att frågan om anstånd med skattebetalning
enligt delegationens uppfattning är av sådan betydelse att det är
angeläget att frågan löses samtidigt med ändringen av reglerna om ackumulerad
inkomst. Antalet fall, då dessa bestämmelser skall tillämpas, kommer,
betonar delegationen, att öka väsentligt om de framförda förslagen genomföres.
125
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 19(12
Öoerståthållarämbetet förmenar dock att, ehuru ett sådant anstånd i vissa
fall kan anses vara ur materiell synpunkt befogat, man bör avvakta resultatet
av den pågående utredningen angående uppbördsfrågorna, avseende bl. a.
frågan om anstånd med inbetalning av sådan skatt som är beroende av utgången
i taxeringsprocess.
Länsstyrelsen i Värmlands län förordar att taxeringsintendenlen i någon
form medgives rätt vidtaga rättelse vid felbedömningar från myndigheternas
sida. Länsstyrelsen anför.
I ett flertal hänseenden måste de framlagda förslagen till utvidgning av
tillämpningsområdet för reglerna om ackumulerad inkomst anses tämligen
långtgående. Vad nu sagts gäller måhända särskilt ovan berörda förslag om
rätt till skatteutjämning vid avveckling, som sträcker sig över mer än ett beskattningsår.
En följd härav torde bli att det uppkommer bedömningssyårigheter
i en helt annan omfattning än hittills. Det kan därför finnas anledning
antaga att taxeringsintendenterna i tveksamma fall får ett legitimt intresse
att vilja se tiden an för att därigenom få bättre möjligheter att på ett objektivt
sätt bedöma de omständigheter på vilka framställning om ackumulerad
skatteberäkning kan ha grundats. Skulle det framkomma att en oriktig bedömning
legat till grund för ett redan fattat beslut, lär taxeringsintendenten
sakna befogenhet att föra talan om rättelse. Ej heller har han någon möjlighet
att vidtaga motsvarande formell åtgärd till den skattskyldiges fördel.
Behov därav har väl stundom förekommit, särskilt i sådana fall där höjning
av taxering beslutats på talan av taxeringsintendent och där det framstått
som uppenbart att höjningen innefattat intäkter av sådant slag, som avses i
förordningen om ackumulerad inkomst. Vid den praktiska handläggningen
torde en dylik situation vanligen ha kunnat redas upp genom att taxeringsintendenten
under hand upplyst den skattskyldige om det föreskrivna ansökningsförfarandet.
Med hänsyn till bedömningssvårigheter i tveksamma fall anser länsstyrelsen
att taxeringsintendenten i likhet med vad som gäller vid eftertaxering
bör tilläggas rätt att föra talan mot beslut om skatteberäkning av ackumulerad
inkomst, därest det visas att beslutet grundats på oriktiga förutsättningar.
Ett dylikt rättsmedel torde, enligt länsstyrelsen, i huvudsak kunna
utformas enligt samma principer, som gäller vid eftertaxering, dock att det
därvid uppställda kravet på oriktigt meddelande från den skattskyldige torde
få ändras eller helt borttagas, eftersom meddelandet även om det framstår
som oriktigt vid den tidpunkt då taxeringsintendenten yrkar rättelse av
beslutet —- i och för sig kan ha bedömts som riktigt av den skattskyldige den
gången det lämnades. Länsstyrelsen förordar någon modifierad form av rätt
till talan för taxeringsintendent i enlighet med dessa grunder.
Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Örebro län. Även länsstyrelserna
i Östergötlands, Kalmar och Blekinge län önskar någon form av
möjlighet till korrektion i efterhand i sådana fall, där särskild skatteberäkning
medgivits, men detta med hänsyn till senare framkomna omständigheter
varit opåkallat. Likaså efterlyser länsstyrelsen i Kronobergs län starkare
korrektiv mot missbruk av bestämmelserna än den av utredningen föreslagna
normen att skatteberäkning i princip får ske endast en gång i anledning
av samma avveckling.
126
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1!)62
Utredningens förslag att frågor angående tillämpningen av bestämmelserna
om ackumulerad inkomst skall omfattas av bestämmelserna om f ö rhandsbesked
i skattefrågor har i allmänhet inte föranlett någon erinran
från remissinstanserna.
Riksskattenämnden anför dock följande.
Beträffande förhandsbesked rörande skatteberäkning för ackumulerad inkomst
vill nämnden framhålla, att förhandsbesked i dylika frågor endast
mera sällan torde vara av synnerlig vikt för den sökande. Förhandsbesked
bör emellertid avse allenast fråga huruvida i visst hänseende förutsättningar
föreligga för tillämpning av bestämmelserna om skatteberäkning för ackumulerad
inkomst. Det bör däremot icke åligga nämnden att verkställa skatteomräkningar.
Nämnden föreslår därför att tillägget i 1 § av förordningen om
rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor får
följande lydelse: »---ävensom viss fråga rörande tillämpningen "av för
ordningen
angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst».
överståthållarämbetet yttrar.
Enligt ämbetets uppfattning torde frågan om och i vad mån ackumulerad
inkomst skall anses föreligga mången gång vara av sådan betydelse för
skattskyldiga, att det förefaller rimligt, att bereda en möjlighet till förhandsbesked
genom riksskattenämnden, givetvis under de förutsättningar, som i
övrigt gäller för erhållande av dylika besked. Behovet härav torde sannolikt
komma att bliva än mer framträdande, om utredningens förslag till nya
bestämmelser om särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst i fråga
om jordbruk och rörelse genomföres, enär, såsom tidigare framhållits, antalet
ansökningar lärer komma att väsentligt öka och i åtskilliga fall gälla
relativt betydande belopp.
Tillstyrkande uttalanden göres i övrigt av länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings och Hallands län ävensom av näringslivets skattedelcgation och
Sveriges köpmannaförbund.
Departementschefen
Utredningen har föreslagit att den tid, inom vilken ansökan om särskild
skatteberäkning skall ingivas, skall utsträckas till utgången av året efter
taxeringsåret. Det kan, som några remissinstanser framhållit, synas obehövligt
att föreskriva så lång ansökningstid. Emellertid torde det förhållandet
att ansökningstiden är jämförelsevis lång inte föranleda att de skattskyldiga
dröjer med att ingiva ansökan om särskild skattebefrielse. En skattskyldig
torde vara angelägen om att snarast möjligt få sin ansökan om skattenedsältning
prövad. Genom den långa ansökningstiden kan dock en skattskyldig,
som först efter relativt lång lid får kännedom om att möjlighet till särskild
skatteberäkning förelegat, få sin ansökan prövad. Det är bär fråga om
en lagstiftning som inte är så allmänt känd. Jag kan således tillstyrka utredningens
förslag i denna del.
Om tiden för ingivande av ansökan om särskild skatteberäkning utsträckes
på sätt jag nu förordat, torde någon risk knappast föreligga för att den,
som är medveten om möjligheten att erhålla dylik skatteberäkning, går för
-
127
Kungl. Maj.ts proposition nr ili år 1962
lustig sin rätt till skattenedsättning. Har framställning om särskild skatteberäkning
gjorts i deklarationen, ligger det i sakens natur att ordföranden
i taxeringsnämnden bör meddela den skattskyldige om att ansökan skall ingivas
till prövningsnämnden. Att i taxeringsförordningen intaga en uttrycklig
föreskrift härom anser jag inte erforderligt. Däremot synes riksskattenämnden
lämpligen böra undersöka möjligheten av alt i deklarationsformulär
och deklarationsupplysningar lämna utförligare information om nu ifrågavarande
lagstiftning.
Bestämmelserna i 4 § synes, på sätt överståthållarämbetet påpekat, böra
utformas i överensstämmelse med motsvarande stadgande i 75 § taxeringsförordningen.
Med anledning av vad Svenska byggnadsentreprenörföreningen anfört vill
jag framhålla att någon tidsfrist, inom vilken prövningsnämnden skall ha avgjort
ansökan om särskild skatteberäkning, inte bör föreskrivas. Däremot
bör — som jag i det följande kommer att förorda — möjlighet till anstånd
med skattebetalning finnas när ansökan om särskild skatteberäkning ingivits.
Om en skattskyldig begär särskild skatteberäkning, fördelas den ackumulerade
inkomsten på det antal år, vartill den är att hänföra, och de andelar
av den ackumulerade inkomsten som hänföres till tidigare år lägges till
de fastställda beskattningsbara inkomsterna för dessa år. Förfaringssättet
är enligt nuvarande praxis detsamma även om den skattskyldige tidigare
för ett eller flera år inom fördelningsperioden fått särskild skatteberäkning.
Länsstyrelsen i Blekinge län förordar att man i det senare fallet bör utgå
från de beskattningsbara inkomsterna efter de tillägg och avdrag som gjorts
vid tidigare fördelningar. Vissa skäl kan tala för länsstyrelsens förslag men
ett sådant förfaringssätt skulle onekligen alltför mycket komplicera tillämpningen
av bestämmelserna. Jag kan därför i likhet med utredningen inte tillstyrka
att man här ändrar nuvarande praxis. Övriga remissinstanser bar
för övrigt inte haft någon erinran mot utredningens ställningstagande i denna
fråga.
Däremot synes förfaringssättet vid fördelningen av den ackumulerade inkomsten,
såsom länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekat, böra regleras. Lämpligen
synes detta böra ske på så sätt att de belopp av den ackumulerade inkomsten,
som fördelas bakåt i tiden, avrundas nedåt till helt hundratal kronor
och att överskjutande belopp hänföres till det aktuella beskattningsåret.
Utredningens förslag att vid skatteberäkningen bör användas den för taxeringsåret
gällande tabellen, oavsett om den skattskyldiges civilstånd under
de tidigare åren varit ett annat än under taxeringsåret, överensstämmer med
hittills tillämpad praxis. Jag finner i likhet med utredningen ingen anledning
alt föreslå ändring i denna praxis. Det helt övervägande antalet remissinstanser
har också lämnat utredningens ståndpunktstagande i denna fråga
utan erinran.
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1962
Någon anledning alt — på sätt överståthållarämbetet och länsstyrelsen i
Stockholms län framhållit — särskilt reglera det fall då ansökan om särskild
skatteberäkning begäres av en av två makar, vilka är samtaxerade trots att
de är bosatta i skilda län, anser jag inte föreligga. Förfaringssättet ifråga om
underrättelse länen emellan blir detsamma som vid inkomsttaxeringen.
Såsom jag redan framhållit bör en möjlighet till anstånd med skattebetalning
finnas, då skattskyldig begär särskild skatteberäkning. Av remissyttrandena
framgår att sådant anstånd på vissa håll redan nu lämnas. Förfarandet
synes dock böra uttryckligen regleras i uppbördsförordningen. Vid
prövning av anståndsansökan måste taxeringsintendenten göra en ungefärlig
beräkning av det belopp, varmed skatten kan komma att nedsättas genom
den särskilda skatteberäkningen. Beloppet skall angivas i yttrandet. Frågan
om längre anstånd med skattebetalningen än nu avses kan däremot inte prövas
på grundval av nu föreliggande utredning.
Såsom flera länsstyrelser framhållit synes det befogat att taxeringsintendenten
får viss möjlighet att vidtaga rättelse då felbedömningar göres i samband
med skatteberäkningen. Bestämmelserna synes böra utformas efter i
huvudsak samma principer som reglerna för eftertaxering. Det bör dock understrykas
att möjligheten till korrigering till den skattskyldiges nackdel
inte bör tillgripas i andra fall än när den obehöriga skattelindringen är mera
betydande.
Utredningens förslag att förhandsbesked skall kunna lämnas i frågor rörande
tillämpningen av bestämmelserna om ackumulerad inkomst kan jag
tillstyrka. Vad riksskattenämnden i sitt yttrande anfört bör dock iakttagas.
Vad utredningen i övrigt föreslagit och som jag i det föregående inte särskilt
berört föranleder ingen erinran från min sida.
De föreslagna ändrade bestämmelserna i förordningen om ackumulerad
inkomst, förordningen om förhandsbesked och uppbördsförordningen torde
samtliga böra träda i kraft dagen efter den, då förordningarna utkommit
från trycket i Svensk författningssamling. Dock bör de ändrade bestämmelserna
i förordningen om ackumulerad inkomst, på sätt utredningen föreslagit,
icke äga tillämpning beträffande ackumulerad inkomst, som åtnjutits
under tidigare beskattningsår än det för vilket taxering i första instans
verkställes år 1962.
Den minskning av statlig inkomstskatt, som de föreslagna ändrade bestämmelserna
om ackumulerad inkomst kan medföra, är icke möjlig att beräkna.
Det kan emellertid förutsättas att det är fråga om jämförelsevis obetydliga
belopp. De budgetmässiga beräkningarna påverkas ej.
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1962
129
IV. DEPARTEMENTSCHEFENS HEMSTÄLLAN
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till
1) förordning om ändring i förordningen den 30 november 1951 (nr 763)
angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst;
2) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i
taxeringsfrågor; samt
3) förordning angående ändrad lydelse av 49 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Smith
5 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 111
130
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1962
Bihang
Utredningens förslag till
förordning om ändring i förordningen den 30 november 1951 (nr 763)
angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst
Härigenom förordnas, att 2—4 §§ samt anvisningarna till 1 och 3 §§ förordningen
den 30 november 1951 angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives samt att till 2 § skola fogas anvisningar av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse)
2
Skatteberäkning enligt 1 § må ske
endast under förutsättning att den
ackumulerade inkomsten, efter avdrag
för avdragsgilla utgifter, uppgår
till minst b 000 kronor och tilllika
utgör minst en tredjedel av den
skattskyldiges till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst för det taxeringsår,
då den ackumulerade inkomsten
tages till beskattning.
3
Vad i denna förordning sägs om
ackumulerad inkomst skall, såvitt
angår till inkomst av jordbruksfastighet
hänfårlig inkomst, gälla
endast:
intäkt av skogsbruk genom avyttring
av växande skog i samband
med avyttring av marken;
(Föreslagen lydelse)
Skatteberäkning enligt 1 § må ske
endast under förutsättning att den
inkomst, som skall ligga till grund
för skatteberäkningen, uppgår till
minst 6 000 kronor.
Till grund för skatteberäkningen
skall ligga nettobeloppet av den ackumulerade
inkomsten eller, om den
för den skattskyldige fastställda beskattningsbara
inkomsten är lägre,
denna inkomst.
(Se vidare anvisningarna.)
§•
1 mom. Vad i denna förordning
sägs skall äga tillämpning beträffande
all ackumulerad inkomst; dock
skall beträffande nedan i 2—b mom.
angivna inkomstslag gälla vad där
stadgas.
2 m o m. Såvitt angår inkomst av
jordbruksfastighet skola
förordningens bestämmelser gälla
endast följande intäkter, nämligen:
1) intäkt av skogsbruk genom avyttring
av växande skog i samband
med avyttring av marken;
2) intäkt genom ersättning för
skada å växande skog på grund av
brand eller annan därmed jämförlig
av den skattskyldiges åtgöranden
oberoende anledning;
1 Senaste lydelse av 4 § se 1957: 61.
131
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1962
(Nuvarande lydelse)
intäkt, som uppkommit vid upplåtelse
av nyttjanderätt eller servitutsrätt
mot engångsersättning;
intäkt, som uppkomirtjt genom
att egendom tagits i anspråk genom
expropriation eller liknande förfarande
eller eljest avyttrats under
sådana förhållanden, att dylik
tvångsförsäljning måste anses vara
för handen; samt
intäkt, i fall då inkomsten beräknats
enligt bokföringsmässiga grunder,
vid avyttring i samband med
upphörande av jordbruksdrift av för
stadigvarande bruk i jordbruksfastigheten
avsedda maskiner eller
andra inventarier, vilka icke vid beräkning
av värdeminskningsavdrag
äro att hänföra till byggnad, ävensom
av varor och produkter i jordbruksfastigheten,
dock endast i den
mån det influtna beloppet överstiger
varornas eller produkternas i
räkenskaperna upptagna värde. Har
kreatursbesättning i sin helhet avyttrats
— utan att nyuppsättning
under beskattningsåret skett — skall
vad ovan sägs gälla i fråga om intäkt
genom avyttringen, även om
denna skett utan samband med nedläggande
av jordbruksdriften.
(Föreslagen lydelse)
3) intäkt i annat än kontanta penningar
genom avyttring av skog, som
avverkats på grund av stormfällning,
torka, insektsskador eller dylikt, under
förutsättning att inkomsten beräknats
efter bokföringsmässiga
grunder och att intäkten icke föranlett
avdrag för insättning å skogskonto;
b)
intäkt i form av engångsersättning
vid upplåtelse eller upphörande
av nyttjanderätt eller servitutsrätt,
ävensom vid överlåtelse av nyttjanderätt;
5)
intäkt, som uppkommit genom
att egendom tagits i anspråk genom
expropriation eller liknande förfarande
eller eljest avyttrats under sådana
förhållanden att dylik tvångsförsäljning
måste anses vara för handen,
under förutsättning att intäkten
icke föranlett avsättning till särskild
investeringsfond för förlorade inventarier
och lagertillgångar;
6) intäkt genom skadestånd eller
annan ersättning avseende inkomstbortfall
till följd av skador å fastigheten,
föranledda av industriell eller
därmed jämförlig verksamhet;
1) intäkt, i fall då inkomsten beräknats
enligt bokföringsmässiga
grunder, vid avyttring i samband
med upphörande av jordbruksdrift
av för stadigvarande bruk i jordbruksfastigheten
avsedda maskiner
eller andra inventarier, vilka icke vid
beräkning av värdeminskningsavdrag
äro att hänföra till byggnad,
ävensom av varor och produkter i
jordbruksfastigheten; dock att, vid
avyttring av hel kreatursbesättning
utan att nyuppsättning under beskattningsåret
skett, vad nu sagts
skall gälla i fråga om intäkt genom
avyttringen, även om denna skett
utan samband med nedläggande av
jordbruksdriften; samt
8) intäkt, som uppkommit därigenom
att avsättning till särskilda
1S2
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1962
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
I fråga om till inkomst av rörels
e hänfårlig ackumulerad inkomst
skall vad i denna förordning sägs
gälla endast:
intäkt genom vetenskaplig, litterär,
konstnärlig eller därmed jämförlig
verksamhet;
intäkt vid överlåtelse av varumärke,
firmanamn och andra liknande
rättigheter av goodwills natur;
intäkt vid avyttring, i samband
med överlåtelse av rörelse, av för
stadigvarande bruk i rörelsen avsedda
maskiner eller andra inventarier,
vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
hänföras till
byggnad; samt
intäkt genom avyttring, i samband
med överlåtelse av rörelse, av
varor och produkter i rörelsen, dock
endast i den mån det influtna beloppet
överstiger varornas eller produkternas
i räkenskaperna upptagna
värde.
investeringsfonder för förlorade inventarier
och lagertillgångar återförts
till beskattning under sådana
förhållanden att, därest det återförda
beloppet i stället utgjort köpeskilling
för de förlorade tillgångarna, köpeskillingen
enligt 7) ovan skulle an
setts såsom ackumulerad inkomst;
dock att ränta som tillägges det återförda
beloppet icke skall anses utgöra
sådan inkomst.
3 mom. I fråga om inkomst av
rörelse skola förordningens bestämmelser
gälla endast följande intäkter,
nämligen:
1) intäkt genom vetenskaplig, litterär,
konstnärlig eller därmed jämförlig
verksamhet;
2) intäkt vid överlåtelse av hyresrätt
samt av varumärke, firmanamn
och andra liknande rättigheter av
goodwills natur;
3) intäkt i form av engångsersättning,
som erhållits på grund av avbrottsförsäkring
eller såsom skadestånd
eller dylikt för inkomstbortfall
i rörelsen till följd av expropriation,
rekvisition eller annat liknande förfarande;
k)
intäkt i form av engångsersättning
vid avyttring av sådan patenträtt
eller liknande rättighet, som är
att anse såsom vara i rörelse, samt
vid avyttring eller avlösning av rått
till royalty, allt under förutsättning
att avyttringen eller avlösningen
skett i samband med överlåtelse,
upplåtelse eller nedläggande av rörelse.
5) intäkt, som uppkommit genom
att för stadigvarande bruk i rörelsen
avsedda maskiner eller andra
inventarier, vilka icke vid beräkning
av värdeminskningsavdrag hänföras
till byggnad, ävensom andra varor
och produkter i rörelsen än ovan vid
i) avses avyttrats i samband med
överlåtelse, upplåtelse eller nedläggande
av rörelse; samt
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1962
133
(Nuvarande lydelse)
Beträffande till inkomst av tillfällig
förvärvsverksamhet
hänförlig ackumulerad inkomst skall
vad i denna förordning sägs icke äga
tillämpning å vinst vid icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös
egendom.
(Se vidare anvisningarna.)
4
Skattskyldig, som vill åtnjuta förmånen
av skatteberäkning enligt 1 §,
har att därom göra ansökan hos prövningsnämnden
i det län, där den
skattskyldige skall taxeras till statlig
inkomstskatt för det taxeringsår,
då inkomsten tages till beskattning.
Ansökningen ingives eller insändes
till prövningsnämndens kansli
och skall, med undantag för fall varom
i 8 § sägs, vara till kansliet inkommen
före taxeringsårets utgång.
(Föreslagen lydelse)
6) intäkt, som uppkommit därigenom
att avsättning till särskilda
investeringsfonder för förlorade inventarier
och lagertillgångar samt
för avyttrat fartyg återförts till beskattning
under sådana förhållanden
att, därest det återförda beloppet i
stället utgjort köpeskilling för tillgångarna
i fråga, köpeskillingen enligt
5) ovan skulle ansetts såsom
ackumulerad inkomst; dock att ränta
som tillägges det återförda beloppet
icke skall anses utgöra sådan inkomst.
Vad i denna förordning stadgas
om överlåtelse, upplåtelse eller nedläggande
av rörelse skall äga motsvarande
tillämpning beträffande rörelsefilial
eller rörelsegren.
4 mom. Beträffande till inkomst
av tillfällig förvärvsverksamhet
hänförlig ackumulerad
inkomst skall vad i denna förordning
sägs icke äga tillämpning å
vinst vid icke yrkesmässig avyttring
av fast eller lös egendom.
(Se vidare anvisningarna.)
§■
Skattskyldig, som vill åtnjuta förmånen
av skatteberäkning enligt 1 §,
har att därom göra ansökan hos den
prövning snämnd, som har att upptaga
besvär rörande den skattskyldiges
taxering till statlig inkomstskatt
för det taxeringsår, då inkomsten tages
till beskattning.
Ansökningen ingives eller insändes
till prövningsnämndens kansli
och skall, med undantag för fall
varom i 8 § sägs, vara till kansliet
inkommen före utgången av året efter
taxeringsåret.
Anvisningar
till
Inkomst skall — —• — ifrågavarande
år.
För att ---— två beskattnings
år.
1 §•
Inkomst skall — —■ —- ifrågavarande
år.
För att ----två beskattnings
år.
134
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 4 år 1962
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Till ledning — — — följande
6 XEnmskattskyldig---16 140
kronor.
Eftersom enligt — — — ackumulerade
inkomsten.
Vid skatteuträkningen — — —
ackumulerade inkomsten.
Om en---- hänförliga intäk
terna.
Kan utredning icke förebringas
om det antal år, vartill ackumulerad
inkomst hänför sig, skall jämlikt 1 §
andra stycket skatteberäkningen ske,
som om inkomsten hänfört sig till
tre år. Denna bestämmelse skall dock
icke äga tillämpning exempelvis i
sådana fall, då cn skattskyldig vid
avgång från tjänst uppbär ett engångsbelopp
såsom ersättning för årlig
pension. I dylika fall skall den
ackumulerade inkomsten i allmänhet
anses hänföra sig till tio år.
Till ledning — — — följande
C ^”skattskyldig-----16 140
kronor.
Eftersom enligt-----ackumu
lerade
inkomsten.
Vid skatteuträkningen — — —
ackumulerade inkomsten.
Det förhållandet att den beskattningsbara
inkomsten år 1949 utgjorde
0 kronor kan exempelvis bero
på att den skattskyldige haft förlust,
att han ändrat räkenskapsår eller
att han då icke varit här i riket bosatt.
Har skattskyldig under ett taxeringsår
på grund av omläggning av
räkenskapsår åsatts taxeringar för
två beskattningsår, skall vid fördelning
av den ackumulerade inkomsten
så anses som om de båda taxeringarna
hänföra sig till skilda taxeringsår.
Om skatteberäkning enligt 1 § påkallas
för ackumulerad inkomst i
viss förvärvskälla, skall skatteberäkningen
omfatta all ackumulerad inkomst,
som uppkommit i förvärvskällan.
Däremot må från skatteberäkningen
undantagas ackumulerad
inkomst i annan förvärvskälla.
Om en ----hänförliga intäk
terna.
Oavsett vad i 1 § stadgas skall beträffande
ackumulerad inkomst av
de slag, som i nästföljande stycke angivas,
gälla vad där sägs.
Om skattskyldig på grund av avgång
från tjänst uppbär ett engångsbelopp
såsom ersättning för årlig
pension, skall den ackumulerade inkomsten
i allmänhet anses hänföra
sig till tio år. Ackumulerad inkomst,
som i 3 § 2 mom. vid 7) och 8) samt
i 3 § 3 mom. vid 2), 5) och 6) avses,
skall anses hänfårlig till det antal år,
under vilket den skattskyldige bedrivit
rörelsen eller jordbruket i fråga.
Har skattskyldig åtnjutit ackumulerad
inkomst som nu sagts i sin egenskap
av delägare i handels- etter
kommanditbolag, skall inkomsten
135
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1962
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
anses hänförlig till den tid han varit
delägare i bolaget. Den ackumulerade
inkomsten skall dock fördelas
å kortare tid än den skatts''kyldige
bedrivit rörelsen eller jordbruket
eller ägt andel i bolaget, därest
han så yrkar och företer utredning
om det antal år, till vilka inkomsten
hänför sig.
Har rörelse eller jordbruk, som
bedrivits av den ene av två makar,
övertagits av den andre maken, skall
denne, om han så yrkar, anses ha
bedrivit rörelsen eller jordbruket
jämväl under den förstnämnde makens
innehav av förvärvskällan, under
förutsättning att makarna då varit
eller bort vara samtaxerade. Vad
nu sagts skall äga motsvarande tilllämpning
då andel i handels- eller
kommanditbolag, som ägts av den
ene av två makar, övertagits av den
andre maken.
Vad i nästföregående stycke stadgas
skall äga motsvarande tillämpning
då rörelsen, jordbruket eller
andelen i samband med den ene makens
död övertagits av den andre maken,
därest denne varit ensam dödsbodelägare.
Vid skatteberäkning enligt 1 §
skall oskift dödsbo och den avlidne
anses som en och samma skattskyldig.
till 2 §.
I fråga om intäkt genom avyttring
av tillgång, vilken kan vara föremål
för värdeminskningsavdrag, skall
såsom nettobeloppet av ackumulerad
inkomst i regel anses erhållen köpeskilling
efter avdrag för tillgångens
i beskattningsavseende oavskrivna
värde. Motsvarande skall gälla vid
avyttring av sådan patenträtt eller
liknande rättighet, som är att anse
såsom vara i rörelse.
Såsom nettobeloppet av ackumulerad
inkomst genom avyttring av andra
varor eller produkter i rörelse än i
nästföregående stycke sägs skall anses
dold reserv i lagertillgångarna vid
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1962
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
till
Vad i 3 § första stycket sägs angående
intäkt av jordbruksfastighet
genom upplåtelse av nyttjanderätt
skall icke gälla beträffande upplåtelse
av rätt att avverka skog.
beskattningsårets ingång. Den dolda
reserven skall i regel beräknas till
skillnaden mellan, å ena sidan, det
lägsta av tillgångarnas anskaffningsvärde
och återanskaffningsvärde efter
avdrag i förekommande fall för
inkurans samt, å andra sidan, deras
bokförda värde vid nämnda tidpunkt.
Såvitt fråga är om avveckling av
byggnadsrörelse, tomtstyckningsrörelse
eller annan rörelse avseende yrkesmässig
handel med fastigheter
ävensom penningrörelse skall såsom
dold reserv i regel anses skillnaden
mellan tillgångarnas försäljningsvärde
och bokförda värde vid beskattningsårets
ingång.
Såsom ackumulerad inkomst genom
avyttring av varor och produkter
i jordbruksfastighet eller av kreatursbesättning
skall anses dold reserv
i tillgångarna vid beskattningsårets
ingång. Den dolda reserven
skall i regel beräknas till skillnaden
mellan tillgångarnas försäljningsvärde
och bokförda värde vid nämnda
tidpunkt.
< §•
Vad i 3 § 2 mom. vid 4) sägs angående
intäkt av jordbruksfastighet
genom upplåtelse av nyttjanderätt
skall icke gälla beträffande upplåtelse
av rätt att avverka skog.
Såsom ersättning vid överlåtelse
av hyresrätt anses jämväl engångsersättning,
som skattskyldig erhåller
för att han flyttar från lokal, använd
i rörelsen.
Med skadestånd eller annan i 3 §
3 mom. vid 3) omförmäld ersättning
avses i första hand sådan ersättning
för inkomstbortfall som erhålles
med anledning av exempelvis
stadsplanering, gatureglering eller
sanering. Härmed likställes frivilligt
överenskommen ersättning, vilken
avtalats under sådana förhållanden
att möjlighet till tvångsåtgärder
förelegat om frivillig uppgörelse ej
träffats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1962
137
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Vid tillämpning av bestämmelserna
i 3 § 2 mom. vid 7) och 3 § 3 mom.
vid 5) skola tillgångar, som förlorats
under sådana förhållanden att ersättning
på grund av skadeförsäkring
utgått, anses såsom avyttrade,
därest ersättningen icke föranlett
avsättning till särskild investeringsfond
för förlorade inventarier och
lagertillgångar. Vidare skall med avyttring
likställas uttag av lagertillgångar
ur byggnadsrörelse, tomtstyckningsrörelse
eller annan rörelse
avseende yrkesmässig handel med
fastigheter ävensom penningrörelse.
Skatteberäkning för ackumulerad
inkomst enligt 3 § 2 mom. vid 7) och
8) samt 3 § 3 mom. vid i-)—6) skalt
ske endast under förutsättning
att vid beskattningsårets utgång
kvarvarande, icke avyttrade inventarier
och varor (inklusive djur å jordbruksfastighet)
— frånsett tillgångar
som vid upplåtelse av rörelse utarrenderats
— äro av allenast obetydlig
omfattning,
att vid nämnda tidpunkt icke
kvarstår avsättning, som skett till
lagerregleringskonto eller som, till
ersättande av avyttrat fartyg eller
till ersättande av förlorade tillgångar
i verksamheten, skett till särskild
investeringsfond för avyttrat fartyg
eller för förlorade inventarier och
lagertillgångar,
samt att, såvitt avser rörelse,
den skattskyldige icke under beskattningsåret
börjat ny rörelse, som med
hänsyn till varusortiment m. m. kan
anses utgöra en fortsättning av den
tidigare rörelsen.
Utöver vad i nästföregående stycke
sägs skall som förutsättning för skatteberäkning
för ackumulerad inkomst
gälla, vid upplåtelse av rörelse,
att upplåtelsen utgör ett led i rörelsens
avveckling samt, vid nedläggande
av byggnadsrörelse, tomtstyckningsrörelse
eller annan rörelse avseende
yrkesmässig handel med fastigheter
ävensom penningrörelse, att
138
Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1962
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
det av omständigheterna framgår att
den skattskyldige avser att slutligt
upphöra med verksamheten.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Förordningen skall icke äga tillämpning beträffande ackumulerad inkomst,
som åtnjutits under tidigare beskattningsår än det för vilket taxering i första
instans verkställes år 1962.
Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1962
139
Utredningens förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni 1951
(nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla
förhandsbesked i taxeringsfrågor
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 1 juni 1951 om rätt att
av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1
Riksskattenämnden må, därest sådant
för någon finnes vara av synnerlig
vikt, efter ansökan lämna
besked på förhand (förhandsbesked)
angående viss fråga, som avser sökandens
taxering till kommunal inkomstskatt,
statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt
eller ersättningsskatt.
Förhandsbesked må ock meddelas i
fråga som nu nämnts, därest detta
finnes vara av vikt för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning.
Vad ovan---av fastigheten.
Om rätt---allmän varuskatt.
§•
Riksskattenämnden må, därest sådant
för någon finnes vara av synnerlig
vikt, efter ansökan lämna besked
på förhand (förhandsbesked)
angående viss fråga, som avser sökandens
taxering till kommunal inkomstskatt,
statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt
eller ersättningsskatt,
ävensom viss fråga angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst. Förhandsbesked
må ock meddelas i frågor som nu
nämnts, därest detta finnes vara av
vikt för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning.
Vad ovan---av fastigheten.
Om rätt----allmän varuskatt.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.
1 Senaste lydelse av 1 § se 1960: 369.
140
Kungl. Maj.ts proposition nr tit år 1962
Innehåll
Propositionens huvudsakliga innehåll ................................... . 1
Förfaltnings/örslag.................................................... 2
I. Inledning........................ 12
II. Gällande bestämmelser om ackumulerad inkomst, m. m................... 14
Tillämpningsområdet......,..................................... 15
Skatteberäkningen........... 17
Spärregeln .................................................... 19
Ansökningsförfarandet m. m........................ 20
Vissa statistiska uppgifter ...................................... 21
Framställningar angående ändrade bestämmelser .................. 21
III. Utredningens förslag .......................................... 22
Tillämplighetsområdet (3 § jämte anvisningar) .................... 23
Utredningen .................:.............................. 23
Inkomst av rörelse .............................. 24
Ackumulerad inkomst vid avyttring av inventarier och varor.. 24
Allmänna synpunkter ................................... '' 24
Nedläggande av rörelse ................................ 25
Flyttning av rörelse...................................''. 26
Upplåtelse (utarrendering) av rörelse ......... 27
överlåtelse m. m. av filial eller rörelsegren................ 29
Ny rörelse startas samma beskattningsår, m. m............. 30
Byggnadsrörelse o. d. ......................... 31
Försäljning av fiskefartyg m. m. .................... 34
Utfallande försäkringsersättningar för förlorade tillgångar .. 34
Från investeringsfonder återförda belopp .................. 35
Annan inkomst vid avveckling av rörelse än ersättning för inventarier
och varor .................................. i. 35
Ackumulerad inkomst utan samband med avveckling av rörelse 36
Hyresrätter o. d....................................... 36
Vissa ersättningar på grund av expropriation o. d......... 36
Vissa andra till rörelse hänförliga intäkter............ 37
Inkomst av fria yrken.................................. 37
Royalty .............................................. 38
Inkomst av jordbruksfastighet .............................. 39
Skogsintäkter i allmänhet ................................ 39
Stormfällningar och liknande avverkningar.................. 40
Brandskadeersättningar och liknande ersättningar för skog .... 41
Försäkringsersättningar för andra jordbrukstillgångar än skog. . 42
Från investeringsfonder återförda belopp.................... 42
Löpande försäljningar .................................... 42
Vissa skadeståndsersättningar.............................. 43
överlåtelse m. m. av nyttjanderätt ........................ 44
Övriga inkomstslag ........................................ 44
Remissyttrandena............................................ 44
Inkomst av rörelse ............................ jv:...... 48
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1962
141
Inkomst av jordbruksfastighet .......................... 59
Övriga inkomstslag .................................... 65
Departementschefen .......................................... 67
Fördelningstiden (1 § jämte anvisningar).......................... 76
Utredningen .......... 76
Inkomst av rörelse ........................................ 77
Inkomst av jordbruk ...................................... 81
Inkomst av skogsbruk...................................... 82
Övrig inkomst ............................................ 82
Dödsbo .................................................. 82
Delägare i handelsbolag o. d................................. 83
Makar.................................................... 84
Presumtionsreglerna för fördelningstiden i vissa fall............ 85
Remissyttrandena............................................ 87
Departementschefen.......................................... 92
Beräkningen av den ackumulerade inkomsten. Spärregeln (2 § jämte
anvisningar) ................................................ 95
Utredningen ................................................ 95
Nettobeloppet av ackumulerad inkomst ...................... 95
Dold reserv i inventarier m. fl. tillgångar .................... 95
Beskattningsbar inkomst som alternativ till nettobeloppet av ackumulerad
inkomst ........................................ 98
Spärregeln ................................................ 100
Remissyttrandena............................................ 103
Beräkningen av den ackumulerade inkomsten.................. 103
Spärregeln ................................................ 108
Departementschefen.......................................... 112
Beräkningen av den ackumulerade inkomsten.................. 112
Spärregeln ................................................ 115
Övriga ändringsförslag m. m..................................... 115
Utredningen ................................................ 115
Ansökningstiden............................................ 115
Skatteb eräkningen.......................................... 116
Skattesatser med hänsyn till ändrat civilstånd................ 117
Bundenhet av yrkande i ansökning, m. m..................... 118
Omräkning av skatt i samband med besvär .................. 118
Frågor om anstånd med skattebetalningen.................... 119
Förhandsbesked i frågor angående ackumulerad inkomst........ 119
Remissyttrandena............................................ 120
Departementschefen.......................................... 126
V. Departementschefens hemställan...................................... 129
Bihang. Av utredningen utarbetade författningsförslag................ 130
Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620270