Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1962

1

Nr 111

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade grunder
för bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda
kommuner, m. m.; given Stockholms slott den
2 mars 1962.

Kungl. Maj:l vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ökat stöd åt de skattetyngda
kommunerna genom ändring av bestämmelserna rörande skattelindringsbidragen.
Avgörande för om bidrag skall kunna utgå skall i huvudsak liksom
hittills vara att utdebiteringen i kommunen överstiger 11 kr. per skattekrona
och att kommunens skatteunderlag understiger det s. k. gränsunderlaget,
d. v. s. viss procent av medelsskatteunderlaget i rikets kommuner. Beräkningssättet
för detta gränsunderlag föreslås ändrat, varigenom ett större
antal kommuner än för närvarande kommer i åtnjutande av bidrag och
bidragsprocenten ökar. En ökad differentiering föreslås även genom att
riket indelas i tre gränsunderlagsområden mot för närvarande två. Extra
bidrag föreslås komma till väsentligt ökad användning som ett komplement
till de ordinarie bidragen.

Statens kostnader för bidragsgivningen beräknas för helt år komma att
öka från för närvarande ca 15 milj. kr. till omkring 60 milj. kr. För budgetåret
1962/63 beräknas anslagsbehovet dock till 40 milj. kr. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962.1 samt. Nr 111

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1962

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 mars 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändrade grunder
för bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner, m. m.
och anför därvid följande.

I årets statsverksproposition, bilagan 9, finansdepartementet, har Kungl.
Maj :t på min hemställan under punkten 63 föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till Bidrag till skattetyngda kommuner,
m. m. för budgetåret 1962/63 beräkna ett förslagsanslag av 16 500 000 kr.

Jag anhåller nu att få uppta hithörande spörsmål till fortsatt behandling.

Inledning

Under en följd av år har under riksstatens sjunde huvudtitel anvisats
ett förslagsanslag till Bidrag till skattetyngda kommuner, m. m. För innevarande
budgetår är anslaget uppfört med 16 500 000 kr. De nu gällande
bestämmelserna om bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda
kommuner (skattelindringsbidrag) fastställdes efter beslut av 1951 års
riksdag (prop. 1951: 44; SU 37; rskr 49).

I anledning av motionsyrkanden hemställde 1961 års riksdag i skrivelse
(nr 183) till Kungl. Maj :t, att åt 1958 års skatteutjämningskommitté skulle
uppdragas att skyndsamt framlägga förslag om ändrade grunder för bidrag
till skattetyngda kommuner i syfte att bereda ökade bidrag åt dessa. Genom
beslut den 5 maj 1961 uppdrog Kungl. Maj :t åt kommittén att med
beaktande av vad statsutskottet anfört i sitt utlåtande nr 62 skyndsamt
framlägga förslag i ämnet.

Med skrivelse den 19 september 1961 har skatteutjämningskommittén
överlämnat förslag om ändrade grunder för bidrag till skattetyngda kommuner.
1

1 Vid förslagets avgivande utgjordes kommittén av landshövdingen G. V. Nilsson, tillika
ordförande, ledamöterna av riksdagens första kammare, lantbrukaren C. E. Carlsson och numera
statsrådet E. B. Holmqvist, förbundsdirektören S. A. Järdler, hemmansägaren C.-W.
Lothigius, lantbrukaren N. Persson, kanslirådet J.-E. E. Stenius, drätseldirektören E. D. Sundberg
samt ledamoten av riksdagens andra kammare, sågverksarbetaren O. W. Wiklund.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1962

Över förslaget har efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen, riksrevisionsverket,
skattelindringsnämnden, länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Svenska
stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund. Länsstyrelsen
i Gotlands län har vid sitt utlåtande fogat yttranden av fem kommuner i
länet samt av Gotlands länsavdelning av Svenska landskommunernas förbund,
länsstyrelsen i Blekinge län yttrande av Jämjö kommun och länsstyrelsen
i Norrbottens län yttranden av Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott
samt tre städer och 22 andra kommuner i länet.

Gällande bestämmelser om skattelindringsbidrag

Bestämmelserna om skattelindringsbidrag återfinns i förordningen den 18
maj 1951 (nr 278) angående bidrag till skattelindring åt synnerligt slcattetyngda
kommuner. Grundtanken bakom förordningen är att åstadkomma
skattelindring genom att i viss utsträckning kompensera bristen på skatteunderlag.
Antalet skattekronor per invånare i en kommun är sålunda avgörande
dels för möjligheten att erhålla bidrag och dels för bidragets storlek.
Bidrag som beslutas under ett år, det löpande året, avser att lätta skattetrycket
under närmast följande kalenderår. Bidraget skall vid upprättande
av utgifts- och inkomststat för sistnämnda år upptas bland inkomsterna
och föranleda att utdebiteringen för detta år fastställes till motsvarande
lägre belopp.

Som villkor för att erhålla ordinarie skattelindringsbidrag gäller att den
sammanlagda kommunala utdebiteringen för det löpande året — bortsett
från särskilt debiterade tingshusmedel — överstiger 11 kr. per skattekrona.
Vidare skall antalet skattekronor och skatteören per invånare inom
den borgerliga primärkommunen vid det löpande årets taxering understiga
det för samma år gällande s. k. gränsunderlaget.

Gränsunderlaget för det löpande året utgör det antal skattekronor och
skatteören, som motsvarar 75 procent av medelskatteunderlaget per invånare
i rikets landskommuner vid föregående års taxering. Hänsyn skall
därvid inte tas till skatteersättningen i anledning av 1957 års ortsavdragsreform.
För kommunerna i Norrbottens län och för andra kommuner, vilka
Kungl. Maj :t på grund av likartade förhållanden finner skäligen böra jämställas
med dessa, motsvarar dock gränsunderlaget 80 procent av medelskatteunderlaget.
Då särskilda skäl därtill föranleder, kan Kungl. Maj :t
fastställa gränsunderlaget till 75 resp. 80 procent av ett skattekrontal, som
ligger mellan medelskatteunderlaget enligt föregående års och det löpande
årets taxering. Det högre procenttalet har i fråga om kommuner utom
Norrbottens län hittills endast tillämpats för Dorotea, Sorsele, Tärna, Vilhelmina
och Örträsks landskommuner i Västerbottens län.

■fl Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 111

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1962

Det antal skattekronor och skatteören, varmed en kommuns skatteunderlag
enligt det löpande årets taxering understiger gränsunderlaget, betecknas
såsom kommunens brist på skatteunderlag. Den procentsats, som svarar
mot förhållandet mellan bristen på skatteunderlag och gränsunderlaget,
brukar vanligen benämnas bidragsprocenten.

Till grund för bestämmande av skattelindringsbidraget skall läggas den
sammanlagda utdebitering — bortsett från tingshusmedel — som med ledning
av det löpande årets utgifts- och inkomststater och samma års taxering
samt eljest tillgängliga uppgifter kan beräknas bli bestämd för det följande
kalenderåret, därest bidrag inte erhålles. Skattelindringsbidrag utgår på den
del av den sålunda beräknade sammanlagda utdebiteringen, som överstiger
11 kr. per skattekrona. Bidraget beräknas för den del av den beräknade utdebiteringen,
som ligger mellan 11 och 13 kr., efter en procentsats motsvarande
bidragsprocenten samt för den del, som överstiger 13 kr., efter en procentsats
motsvarande dubbla bidragsprocenten. I intetdera fallet får bidrag
dock utgå efter en högre procentsats än 80.

Kungl. Maj:t kan, då synnerliga skäl föreligger, bevilja extra bidrag. Sådant
bidrag kan utgå som påbyggnad av det ordinarie bidraget till kommun,
för vilken det ordinarie bidraget inte lämnar den lättnad i skattetrycket
som framstår som önskvärd. Det kan även utgå till kommun, som
inte fyller de generella villkoren för att erhålla ordinarie skattelindringsbidrag.
Det sammanlagda beloppet av extra bidrag under ett år får dock
inte överstiga en femtedel av det totala beloppet av de ordinarie bidragen
för samma år.

I fråga om behörigheten att erhålla skattelindringsbidrag är landskommuner,
köpingar och städer i princip likställda. Bidrag kan även tillkomma
municipalsamhälle och församling samt del av kommun, vilken ingår i inunicipalsamhälle
eller församling, som jämväl omfattar annan kommun eller
del av kommun.

Beslut om skattelindringsbidrag meddelas av Kungl. Maj:t. Som rådgivande
organ i hithörande frågor tjänstgör skattelindringsnämnden.

Beträffande omfattningen av bidragsgivningen under den senaste tioårsperioden
torde följande siffror få nämnas.

År

Antal

kommuner

Sammanlagt

bidragsbelopp

kr.

År

Antal Sammanlagt

kommuner bidragsbelopp
kr.

1953 .....

....... 27

1 273 107

1958 .....

....... 23

5 134 006

1954 .....

....... 15

728 581

1959 .....

....... 35

6 371 444

1955 .....

....... 24

4 208 973

1960 .....

....... 78

10 359 480

1956 .....

....... 20

2 932 845

1961 .....

....... 111

15 788 963

1957 .....

....... 19

2 232 231

1962 .....

....... 111

14 899 791

I de nu angivna beloppen är även inräknat extra bidrag. Dylika bidrag
har för åren 1953—1962 beviljats med sammanlagt 2 504 194 kr. Bidragen
har uteslutande tilldelats kommuner i Norrbottens län, med undantag av
ett sammanlagt belopp av 175 000 kr. som avsett Västernorrlands län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1962

5

1958 års skatteutjämningskommittés förslag
Principerna för bidragsgivningen

Kommittén erinrar inledningsvis om att dess uppdrag syftat till att bereda
ökade bidrag åt skattetyngda kommuner. Någon allmän skatteutjämning
har däremot inte varit avsedd.

Vid utformningen av gällande skattelindringsförordning var syftet att
komma fram till ett bidragssystem, där bidragens storlek kunde bestämmas
av objektivt fastställbara faktorer. En sådan faktor är antalet skattekronor
per invånare. Genom att anknyta skattelindringsbidragen till bristen på skatteunderlag
beaktas inte samtliga de faktorer, som orsakar höga utdebiteringar.
Kommittén anser dock, att man kan erhålla ett i stort sett tillfredsställande
resultat genom att bygga på skattelindringsförordningens principer.
Kommitténs slutsats blir därför, att den ökade bidragsgivningen bör ske
genom vissa ändringar av förordningens bestämmelser. Detta ställningstagande
motiveras även av den begränsade tid som stått till förfogande. Det
har inom denna tid inte varit möjligt för kommittén att göra erforderliga
undersökningar för att kunna framlägga ett genomarbetat förslag till helt
nytt bidragssystem.

Det beslut som kan komma att fattas i anledning av kommitténs förslag
får tidsbegränsad giltighet. Enligt huvuddirektiven för kommittén bör dess
utredningar vara slutförda inom sådan tid, att i varje fall 1964 års riksdag
kan ta ställning till de åtgärder som i skatteutjämnande syfte erfordras efter
år 1965. De ändrade bestämmelserna skulle således avse bidrag för åren
1963—1965.

Kommittén anser sig i detta sammanhang böra påpeka, att de förslag som
diskuteras och framlägges inte kan tas som uttryck för kommitténs tankegångar
beträffande dess slutliga förslag till skatteutj ämningsfrågans lösande.

Kommittén har prövat olika möjligheter att med tillämpning av skattelindringsförordningen
åstadkomma ökade bidrag. På skattelindringsförordningens
grund kan ökade bidrag erhållas antingen genom rikligare tilldelning
av extra bidrag eller genom ändrade grunder för ordinarie bidrag. För
att kunna bedöma resultatet av olika åtgärder har kommittén antagit, att
de diskuterade ändringarna i bidragsbestämmelserna varit gällande vid den
ordinarie bidragsgivningen för år 1961.

En bidragsökning av liten omfattning skulle ur praktiska synpunkter
kunna genomföras med extra bidrag. Dessa bidrag är emellertid avsedda att
mildra sådana obilliga verkningar av det kommunala skattetrycket, som de
ordinarie bidragen inte kan undanröja. Det är därför enligt kommitténs mening
knappast en lämplig väg att genomföra en allmän bidragsökning med
enbart extra bidrag. För att få en rättvis avvägning av bidragen mellan olika
kommuner skulle det vara nödvändigt att införa bestämmelser om hur bi -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1962

dragen skall beräknas. Fördelen av att lösa problemet med ökad bidragsgivning
genom extra bidrag skulle därmed försvinna.

I fråga om de ordinarie skattelindringsbidragen skulle en höjning kunna
ske antingen genom sänkning av utdebiteringsgränsen eller genom åtgärder
beträffande bidragsprocenten. I sistnämnda avseende skulle man antingen
kunna låta bidragsprocenten påverka bidragens storlek i annan ordning än
enligt gällande bestämmelser eller också höja gränsunderlaget, varigenom
bristen på skatteunderlag och därmed även bidragsprocenten ökar.

En sänkning av utdebiteringsgränsen medför ingen ökning av antalet bidragsberättigade
kommuner, men däremot erhåller dessa ökade bidrag. Den
absoluta effekten av en sänkning av utdebiteringsgränsen blir beroende på
bidragsprocentens storlek i kommunen. För en kommun med hög bidragsprocent
tillkommer ett högt bidragsbelopp per skattekrona. Relativt sett
kommer ökningen av bidraget att betyda mindre för kommuner med hög
utdebitering än för kommuner med låg utdebitering. En sänkning av utdebiteringsgränsen
ger således inte den ökning av bidragsgivningen, som kan
bedömas som angelägen ur skattelindringssynpunkt. Kommittén kan därför
inte förorda en sänkning av utdebiteringsgränsen som en metod för rikligare
bidragsgivning.

Kommittén har vidare undersökt verkningarna av att bidragsprocenten
antingen tredubblas eller att den dubbla bidragsprocenten ökas med ett fast
tal och att denna högre procentsats tillämpas för utdebiteringen över en
viss högre gräns. En tredubbling av bidragsprocenten för de allra högsta
utdebiteringssatserna skulle överbetona betydelsen av bristen på skatteunderlag
och ge en fördelning av bidragen mellan kommunerna, som inte
är motiverad med hänsyn till de faktiska olikheterna i deras ekonomiska
förhållanden. Om bidragsprocenten för utdebiteringen över en viss gräns
ökas med ett fast tal får kommunernas brist på skatteunderlag inte samma
betydelse för bidragens storlek som vid tredubbling av procentsatsen. Denna
metod skulle emellertid inte heller göra det möjligt att bibehålla det
absoluta kravet på att skattekraften skall understiga gränsunderlaget för
att rätt till ordinarie skattelindringsbidrag skall föreligga. En kommun med
skattekraft alldeles under gränsunderlaget skulle i så fall kunna erhålla relativt
stora bidrag, medan en kommun med skattekraft alldeles över gränsunderlaget
inte skulle erhålla något bidrag, även om utdebiteringen översteg
den fastställda utdebiteringsgränsen. Ett sådant resultat kan enligt kommittén
inte accepteras. Inget av de nu nämnda alternativen ger någon tillfredsställande
avvägning av bidragsgivningen mellan kommunerna, och kommittén
kan därför inte förorda någon av dessa metoder.

Kommittén föreslår i stället att ökningen av bidragsgivningen i första
hand åstadkommes genom höjning av gränsunderlagen och dessutom genom
en höjning av maximigränsen för bidragsprocenten.

Genom en höjning av gränsunderlagen ökar kommunernas brist på skatteunderlag,
vilket i sin tur medför höjd bidragsprocent. Dessutom ökar antalet
kommuner som kan bli berättigade till bidrag. Gränsunderlagens stor -

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1962

lek måste därför fastställas med hänsyn till det resultat i fråga om bidragens
storlek och antalet bidragsberättigade kommuner, som kan förutses
vid olika alternativa gränsunderlag.

Gränsunderlagets anknytning till medelskatteunderlaget

Beträffande gränsunderlagets anknytning till medelskattekraften framhåller
kommittén, att man kan välja antingen samtliga kommuners eller endast
landskommunernas medelskatteunderlag som utgångspunkt, förutsatt
att procenttalet för gränsunderlaget bestämmes därefter. Vid skattelindringsförordningens
tillkomst ansågs med hänsyn till den allmänna karaktären
av skattelindringskommunerna — i huvudsak landskommuner
övervägande skäl tala för en anknytning till medeltalet för landskommunerna.
Kommittén anser emellertid skäl föreligga för att beräkna gränsunderlaget
på medelskattekraften för rikets samtliga kommuner. I fråga om
möjligheten att erhålla bidrag görs ingen skillnad mellan landskommuner,
köpingar och städer, och på andra områden pågår en utveckling i riktning
mot att upphäva skillnaderna mellan de olika slagen av primärkommuner.
Det är därför enligt kommitténs mening riktigast att grunda gränsunderlaget
på medelskattekraften för rikets samtliga kommuner.

För den nu gällande ordningen att anknyta gränsunderlaget till medelskattekraften
enligt taxeringen året före det löpande året har åberopats bl. a.
administrativa skäl. Taxeringsutfallet föreligger dock numera vid sådan
tidpunkt, att tekniska svårigheter att anknyta gränsunderlaget till det löpande
årets taxeringar inte föreligger. Ettårseftersläpningen har emellertid
även ansetts motiverad ur konjunkturpolitisk synpunkt. Det har därvid
framhållits, att det vore en fördel för kommunerna om gränsunderlaget och
därmed bidragsprocenten, när inkomstnivån visade fallande tendens, hölles
högre än som skulle ske vid anknytning till medelskatteunderlaget enligt
det löpande årets taxeringar. Enligt kommitténs uppfattning är det dock naturligt,
att förhållandet mellan en kommuns skattekraft och medelskattekraften
i riket bedöms med hänsyn till taxeringsutfallet ett och samma år.
De konjunkturpolitiska skälen bör enligt kommitténs mening inte tilläggas
sådan vikt att man frångår denna naturliga jämförelsemetod.

Kommittén föreslår således, alt gränsunderlagct bestämmes med hänsyn
till medelskal tekraften för rikets samtliga kommuner och utfallet av det löpande
årets taxering enligt taxeringsnämndernas beslut. Vid sina undersökningar
har kommittén även utgått härifrån. Kommittén framhåller i
detta sammanhang, att det vid bidragsgivningen för år 1961 tillämpade
gränsunderlaget motsvarat för kommunerna i Norrbottens län 55,2 procent
och för övriga kommuner 51,7 procent av medelskattekraften i rikets samtliga
kommuner.

Differentiering av gränsunderlaget

I förarbetena till den nuvarande skattelindringsförordningen framhölls,
att en och samma siffra för skatteunderlaget per invånare för olika kom -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1962

Beräknade utgifter i kr. per invånare enligt folkmängden den 1 januari 1958 i kommuner med en
skattekraft av högst 30 skattekronor per invånare

Län

Riksområde

Stockholms län ......................

Uppsala län ..........................

Södermanlands län....................

Östergötlands län......................

Jönköpings län........................

Kronobergs län........................

Kalmar län ..........................

Gotlands län..........................

Blekinge län..........................

Kristianstads län......................

Malmöhus län ........................

Hallands län..........................

Göteborgs och Bohus län ..............

Ålvsborgs län ........................

Skaraborgs län........................

Värmlands län........................

Örebro län............................

Västmanlands län ....................

Kopparbergs län ......................

Gävleborgs län........................

Västernorrlands län....................

Jämtlands län ........................

Västerbottens län: kustlandet ..........

Västerbottens län: lapplandsdelen ......

Norrbottens län ......................

Hela riket

Södra och mellersta Sverige ............

Mellersta Norrland ....................

Norra Norrland ......................

Allmän
kommunal-skatt år

1959

Statsbidrag
år 1957

Skatteer-sättning för
år 1959

Summa =
beräknad
utgift

256,83

132,77

64,36

453,96

266,60

145,65

62,22

474,47

268,68

130,04

62,09

460,81

253,09

141,18

61,86

456,13

223,61

116,41

52,64

392,66

210,41

119,23

58,42

388,06

233,42

125,17

57,95

416,54

209,37

154,59

70,03

433,99

217,39

127,63

62,06

407,08

211,72

120,77

50,76

383,25

202,40

113,77

43,83

360,00

199,14

112,42

50,27

361,83

203,65

118,88

57,21

379,74

212,02

114,77

52,02

378,81

224,96

114,95

52,91

392,82

251,60

137,69

71,71

461,00

259,72

109,09

58,59

427,40

281,29

112,83

68,17

462,29

290,17

113,87

62,59

466,63

268,72

150,93

68,96

488,61

292,32

165,94

81,66

539,92

284,47

182,18

93,35

560,00

270,83

185,96

76,79

533,58

329,71

218,16

84,34

632,21

297,11

248,01

81,54

626,66

246,03

140,23

63,41

449,67

234,24

124,30

58,28

416,82

281,99

177,94

82,91

542,84

305,45

240,37

82,25

628,07

Anm. Norra Norrland = Norrbottens län och lapplandsdelen av Västerbottens län. Mellersta
Norrland = återstoden av Norrland utom Gävleborgs län.

muner inte behövde innebära att kommunernas ekonomiska bärkraft var
densamma. Genom olika omständigheter, såsom exempelvis stora avstånd,
gles befolkning och hårt klimat, kunde kostnaderna för visst ändamål i
en del kommuner fordra ett större skatteunderlag än som skulle vara
nödvändigt i andra bättre belägna kommuner. Detta förhållande ansågs beaktat
genom att gränsunderlaget fastställdes för kommunerna i Norrbottens
län och kommuner med likartade förhållanden till 80 procent och för övriga
kommuner till 75 procent av medelskattekraften för rikets landskommuner.

Kommittén har kommit till den uppfattningen, att angivna differentiering
av gränsunderlaget numera inte tillräckligt beaktar föreliggande utgiftsskillnader.
Vissa undersökningar har härvidlag gjorts. Tillräckligt underlag för

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1962

en bedömning av frågan om gränsunderlagets differentiering har kommittén
därvid ansett sig kunna erhålla genom en schematisk undersökning av
utgiftsförhållandena i de berörda kommunerna. Kommittén har funnit det
ändamålsenligt att bestämma utgifterna efter en omvänd metod och beräkna
desamma efter storleken av de kommunala inkomster, som erfordras för
att täcka utgifterna. Till sådana inkomster har hänförts allmän kommunalskatt,
skatteersättning i anledning av 1957 års ortsavdragsreform samt statsbidrag
till den borgerliga kommunens driftutgifter. Med hänsyn till syftet
med kommitténs uppdrag har undersökningen begränsats till kommuner
med en skattekraft enligt 1958 års taxering av högst 30 skattekronor per invånare,
vilket motsvarar ungefär 75 procent av medelskattekraften.

Resultatet av undersökningen redovisar kommittén i en tabell, vars siffermaterial
här må återges (s. 8).

Av den gjorda undersökningen framgår inte hur kommunernas utgifter
fördelar sig på olika förvaltningsgrenar. Till komplettering av det material,
som framkommit vid denna undersökning, har kommittén även utfört en
undersökning, som här må redovisas, av vissa kommuners nettokostnader
för det obligatoriska skolväsendet och folkpensioneringen. Dessa förvaltningsgrenar
kan antas vara särskilt kostnadskrävande för de undersökta
kommunerna.

Utgifter för det obligatoriska skolväsendet och folkpensioneringen i kr. per invånare enligt folkmängden
den 1 januari 1958 i kommuner med en skattekraft av högst 30 skattekronor per invånare

Län

Hiksområde

Nettokostnader
för det obligato-riska skolväsen-det

Utgifter för folk-pensioneringen

Summa

Genomsnittliga utgifter per år för åren 1957—1959

79,58

28,51

108,09

46,28

39,78

86,06

75,55

39,16

114,71

90,67

49,37

140,04

91,49

41,95

133,44

77,27

109,27

118,40

46,42

123,69

48,86

158,13

53,95

172,35

92,70

46,83

139,53

85,75

116,06

62,80

46,26

132,01

52,65

168,71

Utgifter för år 1958

33,60

96,40

88,67

45,66

134,33

118,84

52,30

171,14

Hela riket2

70,44

3G,61

107,05

1 Uppgifterna grundar sig på ett urval.

2 Uppgifterna grundar sig delvis på ett urval.

Av de erhållna uppgifterna kan enligt kommittén konstateras, att Norrbottens
län och den del av landskapet Lappland, som ligger inom Västerbot -

10

Kungl. Maj:ls proposition nr 111 år 1962

tens län (norra Norrland), intar en markerad särställning. Som en grupp för
sig framträder återstoden av Västerbottens län samt Västernorrlands och
Jämtlands län (mellersta Norrland). I detta område understiger kostnaderna
motsvarande utgifter i det förstnämnda området, men kostnaderna ligger
inte obetydligt över vad som gäller riket i övrigt.

Med ledning av resultatet av de gjorda undersökningarna föreslår kommittén,
att riket indelas i tre gränsunderlagsområden i enlighet med de angivna
kostnadsgrupperna.

Procenttal för gränsunderlaget

Vägledande vid avvägningen av procenttalen har för kommittén varit, att
så många kommuner som möjligt med hög utdebitering skall omfattas av
bidragsgivningen och att bidragen till dessa kommuner skall bli effektiva. Å
andra sidan har beaktats i vad mån kommuner med låg utdebitering kommer
att omfattas av bidragsgivningen.

För kommunerna i norra Norrland föreligger ovedersägligen det största
behovet av skattelindringsbidrag. Det har därför varit naturligt, att kommittén
inriktat sig på att i första hand för detta område fastställa procenttalet
för gränsunderlaget. För att erhålla avvägning med hänsyn till utgiftsskillnaderna
blir detta områdes procenttal i viss mån avgörande i fråga om
procenttalet för övriga områden. Det gränsunderlag, som tillämpades vid bidragsgivningen
för år 1961, motsvarar, som förut nämnts, 55,2 procent av
medelskatteunderlaget för rikets samtliga kommuner enligt 1960 års taxering.
Efter prövning av olika procenttal har kommittén vad beträffar norra
Norrland funnit, att ett gränsunderlag motsvarande 75 procent av medelskattekraften
för rikets samtliga kommuner ger godtagbara resultat.

För kommunerna i södra och mellersta Sverige kan med hänsyn till de
gjorda utgiftsundersökningarna inte anses föreligga samma allmänna behov
av skattelindringsbidrag som för kommunerna i norra Norrland, anser kommittén.
Vidare bör skillnaden mellan gränsunderlaget vara större än enligt
nu gällande regler. Vid avvägningen av gränsunderlaget har även beaktats
att inte kommuner med låg utdebitering i mera väsentlig grad hänföres till
bidragsberättigade kommuner. Det vid bidragsgivningen för år 1961 tillämpade
lägsta gränsunderlaget motsvarar 51,7 procent av medelskattekraften
för rikets samtliga kommuner enligt 1960 års taxering. Kommittén föreslår
för det sydligaste gränsunderlagsområdet ett procenttal av 55.

För kommunerna i mellersta Norrland föreslås ett procenttal av 65 för
gränsunderlaget. Av kommitténs utgiftsundersökningar framgår, att detta
område intar en mellanställning. Skillnaden till såväl norra Norrland som
riket i övrigt är sådan att detta område enligt kommittén inte bör hänföras
till något av de övriga två områdena. Att hänföra det till norra Norrland
skulle innebära en inte motiverad förmånsställning. Ett sammanförande med
riket i övrigt skulle å andra sidan innebära ett missgynnande av kommunerna.

Enligt kommittén bör, liksom skedde vid skattelindringsförordningens till -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr iil år 1962

komst, direkt i författningstexten inskrivas för vilka områden de olika gränsunderlagen
skall tillämpas. För kommun, som på grund av likartade förhållanden
skäligen bör jämställas med kommuner tillhörande ett område, inom
vilket ett högre gränsunderlag gäller, anser kommittén att Kungl. Maj :t bör
äga tillämpa detta högre gränsunderlag.

Maximigränsen för bidragsprocenten

Därest nu gällande regler för maximering av bidragsprocenten till 80 bibehålies,
kommer kommunerna med den minsta skattekraften att erhålla en
förhållandevis liten ökning av bidragens storlek vid en höjning av gränsunderlaget.
För att åstadkomma en bättre fördelning av det ökade stöd, som
kommittén förutsatt skall komma de skattetyngda kommunerna till del, föreslår
kommittén, att en höjning av maximiprocenten till 90 genomföres. En
sådan åtgärd kan enligt kommitténs mening inte väntas komma att minska
de berörda kommunernas intresse av att iakttaga sparsamhet i sin hushållning.
Genom att skattelindringsbidragen bestämmes i förväg kan kommunerna
inte påverka deras storlek.

Verkningar av kommitténs förslag

Vid ett genomförande av kommitténs förslag skulle antalet kommuner
med skattekraft understigande gränsunderlaget öka från 135 till 220. Ett betydande
antal kommuner i södra och mellersta Sverige har hittills underlåtit
att söka bidrag, fastän deras skattekraft understigit gränsunderlagct. Anledningen
härtill torde vara att skattekraften så obetydligt understigit gränsunderlaget
att det påräknade bidraget skulle bli mycket litet. Att ens tillnärmelsevis
uppskatta i vad mån nytillkomna kommuner med skattekraft under
gränsunderlaget kommer att underlåta söka bidrag torde inte låta sig
göra. Totala antalet bidragsberättigade kommuner är emellertid inte så stort
att enligt kommitténs mening några administrativa svårigheter kan väntas
uppstå.

Vid en bedömning av resultaten av kommitténs förslag synes i första hand
vara av intresse, huruvida bidragen med hänsyn till deras verkan på nettoutdebiteringens
storlek kan anses rimligt fördelade mellan kommunerna.
Av kommitténs beräkningar framgår, att kommuner med liten skattekraft
får så stora bidrag, att nettoutdebiteringen blir låg även om den beräknade
utdebiteringen är hög. Kommuner med skattekraft i närheten av gränsunderlaget
får däremot relativt sett små bidrag, varför i dessa kommuner
kvarstår en hög nettoutdebitering.

När man jämför bidragsgivningen till de mest skattesvaga kommunerna
med bidragsgivningen till kommunerna med skattekraft i närheten av
gränsunderlaget, måste enligt kommittén hänsyn tas till skillnaderna i de
olika kommunernas verksamhet och till hur dessa skillnader påverkar underlaget
för bidragsgivningen.

Kommunerna med särskilt liten skattekraft torde i stor utsträckning ha
tvingats begränsa sitt uttag av skattemedel för att inte utdebiteringarna skall

2f Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 111

12

Kungl. Maj:ts proposition nr lti år 1962

bli alltför höga. Dessa kommuner har vidare större delen av sina inkomster
bunden för finansieringen av ett begränsat antal uppgifter. Utgifterna för
skolväsen, socialvård, folkpensionering och olika sysselsättningsåtgärder tar
så stor del av kommunernas knappa ekonomiska resurser, att kommunerna
inte har möjlighet att hålla en önskvärd standard beträffande övriga förvaltningsområden.
Kommunerna har dessutom inte möjligheter att skattefinansiera
sina investeringar i den utsträckning som är motiverad med hänsyn
till investeringsbehovet, vilket lett till omfattande upplåning och därigenom
dryga utgifter för räntor och amorteringar.

Kommunerna med skattekraft i närheten av gränsunderlaget arbetar under
mera gynnsamma ekonomiska förhållanden. De har i regel även en mer
omfattande kommunal verksamhet och har möjlighet att planera sin ekonomi
på lång sikt. Dessa kommuner kan sägas få skattelindringsbidrag för
att finansiera utgifter, som kommuner med särskilt liten skattekraft inte
med hittills utgående skattelindringsbidrag haft ekonomiska möjligheter alt
bära.

Ett genomförande av kommitténs förslag ger kommunerna med särskilt
liten skattekraft en ökning av bidragen, som enligt kommittén måste anses
välmotiverad med hänsyn till kommunernas ekonomiska svårigheter. Bidragen
till kommuner med skattekraft omedelbart under gränsunderlaget blir
relativt sett små, även om den beräknade utdebiteringen är hög. De schematiska
grunderna för skattelindringsbidragen medför dock att efter den
ordinarie bidragsgivningen kan komma att kvarstå sådana ojämnheter i
utdebiteringarna, som motiverar ytterligare bidrag. Kommittén har emellertid,
med hänsyn till möjligheten att bevilja extra bidrag, ansett sig kunna
acceptera ett dylikt förhållande.

Extra bidrag

Kommittén har ansett sig böra utforma sitt förslag i direkt anslutningtill
de principer, på vilka skattelindringsförordningen bygger. Därav följer
att kommuner, som har skattekraft över gränsunderlaget, inte kan komma
i åtnjutande av ordinarie skattelindringsbidrag, alldeles oavsett hur hög den
taktiska utdebiteringen är. Då kommittén valt den angivna konstruktionen
för sitt förslag har det skett under den förutsättningen, att de brister som
förslaget kan anses uppvisa när det gäller rätten till och storleken av ordinarie
bidrag skall kunna avhjälpas, bl. a. genom en vidgad användning av
extra bidrag. Särskilt bör detta komma i fråga till de kommuner, som har
en avsevärt hög utdebitering och då kommunens ekonomiska och övriga förhållanden
talar för ett sådant bidrag.

Kommittén har övervägt huruvida det vore ändamålsenligt att författningsmässigt
närmare reglera tilldelningen av extra bidrag. Kommittén har
emellertid funnit att den bör överlämnas till Kungl. Maj :ts fria prövning.

Kostnader

För bidragsåret 1961 har ordinarie skattelindringsbidrag utgått med 15,2
milj. kr. och extra bidrag med 475 000 kr. Därest kommitténs förslag till -

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1962

lämpats vid nämnda bidragsgivning skulle ordinarie skattelindringsbidrag
ha utgått med 40,8 milj. kr. I fråga om de extra bidragen föreligger inte
möjlighet till säkra beräkningar. Då kommittén emellertid förutsätter att
extra bidrag skall användas i betydligt större omfattning än hittills bör
räknas med ett större belopp än det nyss angivna. Kommittén uppskattar
med en viss marginal de totala årliga kostnaderna till ca 45 milj. kr.

Remissyttranden

Remissinstansernas allmänna inställning till skatteutjämningskommitténs
förslag innebär som regel ett tillstyrkande av förslaget. I några
fall har en avvikande mening eller viss tveksamhet dock kommit till synes
beträffande enstaka punkter i förslaget. I flera yttranden understrykes särskilt,
att förslaget endast betraktas som ett provisorium i avbidan på en mera
slutlig lösning av skatteutjämningsfrågan. Bland de allmänna synpunkter
som framförts på kommitténs förslag må följande återges.

Socialstyrelsen framhåller behovet av ytterligare ekonomiskt stöd åt de
skattetyngda kommunerna och understryker, att socialvården inte sällan
kommer i ett beträngt läge i kommuner med dåliga finanser. Styrelsen finner
det därför tillfredsställande att man föreslagit en så väsentlig höjning
av bidraget.

Skattetindringsnämnden anför, att den föreslagna kraftiga förstärkningen
av skattelindringsbidragen väsentligen tillgodoser av nämnden tidigare
framställda önskemål. Nämnden hälsar därför förslaget med tillfredsställelse.
Den av kommittén valda lösningen av spörsmålet att provisoriskt förstärka
bidragen anser nämnden principiellt riktig. Syftet att ge de sämst ställda,
skattetyngda kommunerna en väsentlig förbättring kan inte tillgodoses genom
en sänkning av utdebiteringsgränsen utan bör i stället — såsom kommittén
föreslagit —- främst uppnås genom en höjning av bidragsprocenterna.
Nämnden ifrågasätter dock, om inte vid förslagets genomförande l»ehov
uppkommer av en kompletterande begränsningsregel beträffande bidragens
storlek till förebyggande av vissa ojämnheter i systemets verkningar.

Kommitténs uppfattning att en förmånligare bidragsgivning bör åstad^
kommas genom ändringar i skattelindringsförordningens bestämmelser delas
även av riksrevisionsverket, som emellertid samtidigt framhåller, att de
beslut som må komma att fattas på grundval av föreliggande utredning inte
bör få påverka en slutlig, mera allsidig prövning av skatteutjämningsfrågan.

Av de elva länsstyrelser, som haft att yttra sig, har tio i allt väsentligt
tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat detsamma utan erinran, nämligen
länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län. Endast länsstyrelsen i Gotlands län framför på vissa punkter en
avvikande mening. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar i detta samman -

14

Kungl. Maj:Is proposition nr 111 år 1962

hang, att förslaget kan godtas såsom ett provisorium för de närmaste åren,
men att frågan om åtgärder för en allmän skatteutjämning därigenom inte
kan skjutas åt sidan någon längre tid och att därvid en mera genomgripande
lösning av hithörande problem måste eftersträvas. Länsstyrelsen i Jämtlands
län framhåller hl. a., att en viss skatteutjämning mellan kommunerna
skulle åstadkommas om dessa befriades från sina folkpensioneringskostnader.

Skatteutjämningsfrågans lösning på längre sikt beröres även av Svenska
landskommunernas förbund. I sitt yttrande biträder förbundets styrelse
kommitténs förslag men framhåller i samband härmed följande.

Som ett medel att mildra de allra mest framträdande olägenheterna för de
ekonomiskt sämst ställda kommunerna är kommitténs förslag att hälsa med
tillfredsställelse. Samtidigt måste dock framhållas att de svåra ekonomiska
problem som särskilt kommunerna med svag skattekraft har att dras med,
därigenom löses i endast mycket begränsad omfattning. Kvar står de väsentliga
problemen, sådana som de återspeglas i stagnerande eller vikande
skatteunderlag i förening med exempelvis ökade skolkostnader och en betungande
andel i folkpensionskostnaderna. Genom att påminna om dessa
förhållanden, som inger allvarliga bekymmer på kommunalt håll, vill styrelsen
understryka att den nu föreslagna förstärkningen av skattelindringsbidraget
inte får tas till intäkt för att uppskjuta lösningen av andra frågor
av mera vittgående omfattning, vilka styrelsen vid upprepade tillfällen har
aktualiserat.

Liknande synpunkter framföres även av flera norrbottenskommuner samt
av Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, som understryker betydelsen
av en radikal ändring av grunderna för fördelningen mellan staten
och kommunerna av utgifterna för samhälleliga ändamål.

Svenska stadsförbundet anser, att en direkt anknytning till det redan
existerande bidragssystemet under förhandenvarande omständigheter torde
vara enda framkomliga vägen. Förbundets styrelse framhåller dock i anslutning
härtill följande.

Styrelsen vill emellertid som sin principiella inställning till det förevarande
bidragssystemet — liksom till övriga skatteunderlagsgraderade bidragssystem
— uttala, att bidragskonstruktionen ensidigt tager hänsyn till
blott en faktor, skattekraften, som avgörande för en kommuns skattetunga
och ekonomiska bärkraft. Kommunens utgiftsbehov och utdebiteringsbehov
beaktas sålunda icke när det gäller rätten att erhålla skattelindringsbidrag.
Utdebiteringsgränsen å 11 kr. per skattekrona har ju numera ingen
betydelse som kvalifikationsgrund. Först i fråga om bestämmandet av bidragets
storlek kommer enligt gällande och föreslaget bidragssystem utdebiteringsbehovet
in i bilden. Även om styrelsen är medveten om, att utgiftsbehovet
eller utdebiteringsbehovet såsom en kvalifikationsgrund för bidragsrätt
är behäftat med vissa svagheter, vilka dock är accepterade i förordningen
när det gäller bestämmandet av bidragens storlek, håller styrelsen före,
att en kombination av nämnda behov och skattekraften vore en mer rättvis
kvalifikationsgrund.

Kommitténs förslag om gränsunderlagets anknytning till
medelskatteunderlaget i rikets samtliga kommuner enligt det lö -

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1962

pande årets taxering har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
remissinstanser. Svenska stadsförbundet erinrar dock om att ändringen har
viss betydelse även i sak med hänsyn till den skilda utvecklingen av medelskattekraften
för rikets primärkommuner respektive dess landskommuner.

Förslaget att med hänsyn till utgiftsförhållandena åstadkomma en längre
gående differentiering av gränsunderlaget än den nuvarande
genom att tillämpa tre olika procenttal för gränsunderlaget
har i stort sett godtagits av samtliga remissorgan utom ett. I några av de
tillstyrkande yttrandena har dock en viss tveksamhet framförts. Några kommuner
har även framfört avvikande meningar.

Förslaget tillstyrkes bl. a. av socialstyrelsen, som uppger att dess statistik
över socialhjälpen utvisar, att en fördelning av kommunerna efter antalet
socialhjälpstagare i procent av folkmängden i stort sett ger samma resultat
som den fördelning efter utgifter för det obligatoriska skolväsendet och folkpensioneringen,
vilken lagts till grund för förslaget om indelning a\ kommunerna
i tre olika gränsunderlagsområden. Enligt skattelindringsnämnden
synes — i varje fall vid ett provisorium — den föreslagna avvägningen av
gränsunderlagen mellan olika landsdelar vara godtagbar, och Svenska lamlskommunernas
förbund finner indelningen i tre gränsunderlagsområden vil
avvägd.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter dock om den föreslagna ytterligare
geografiska »dyrortsdifferentieringen» av gränsunderlaget är rättvis och
lämpligt avvägd. Härom anför förbundets styrelse följande.

Spännvidden mellan de skilda gränsunderlagen synes bli väl stor. Gränsunderlaget
för kommuner i södra och mellersta Sverige skulle vid föreslaget
procenttal å 55 och på grundval av 1960 års taxering bli 23,53 skattekronor
(skr) per invånare och för kommuner i norra Norrland 32,09 skr/inv. I senare
fallet skulle gränsunderlaget sålunda bli högre än medelskattekraften
i rikets landskommuner enligt 1960 års taxering (29,75 skr/inv.) varför man
då knappast längre kan tala om »brist på skatteunderlag». I stället är del
fråga om stort utgifts- och utdebiteringsbehov.

Just det förhållandet, att man tvingats tillgripa skärpt geografisk differentiering
av gränsunderlaget icke så mycket för att utfylla bristen på skatteunderlag
för vissa kommuner utan mer för att beakta föreliggande utgiftsskillnader
kommunerna emellan, torde ge belägg för styrelsens ovan hävdade
mening om den påtagliga svagheten i bidragssystemet, nämligen att detta
tager hänsyn till blott en faktor — skattekraften — som värdemätare på en
kommuns skattetunga.

Styrelsen anser sålunda den geografiska differentieringen av gränsunderlaget
vara alltför stark och schematisk. Med hänsyn till möjligheterna alt
korrigera bristerna i bidragssystemet genom tillämpning av ett högre gränsunderlag
i vissa fall och kommitténs uttryckliga rekommendation om vidgad
användning av extra bidrag samt med tanke på bidragssystemets tidsbegränsade
giltighet vill styrelsen dock inte yrka på någon ändring av den
föreslagna differentieringen.

En avvikande mening framförs däremot av länsstyrelsen i Gotlands län.
Länsstyrelsen har visserligen inte något att erinra mot att riket indelas i tre

IG

Kungl. Maj.ts proposition nr til år 1962

gränsuiiderlagsområden men yrkar bestämt på att Gotlands län därvid hänföres
till samma område som mellersta Norrland. Till stöd för detta yrkande
åberopar länsstyrelsen flera omständigheter.

En faktor, som inverkar starkt fördyrande på all verksamhet inom Gotlands
län, är de höga kostnaderna för sjötransporter till ön och därmed
sammanhängande dryga kostnader för omlastningar. Primärkommunerna
på Gotlands läns landsbygd hade den 1 januari 1961 i medeltal en folkmängd
av endast 2 970 personer. Detta invånarantal utgjorde det lägsta i
riket näst Hallands län. Folkmängden på länets landsbygd har under tioårsperioden
1951—1961 minskat med 12,8 procent, vilket innebär att folkminskningen
procentuellt varit störst i detta län. Den utflyttning, som ägt
rum från länet, har varit särskilt kraftig när det gällt personer i de arbetsföra
åldrarna, medan den kvarvarande befolkningen till förhållandevis stor
del kommit att bestå av äldre personer med lägre inkomster. En sådan befolkningsutveckling
måste med nödvändighet medföra att de berörda kommunernas
ekonomi i olika avseenden blir onormalt belastad.

Även församlingarna på landsbygden är i detta län särskilt små. Intet län
har lägre folkmängd per församling eller högre kyrklig utdebitering.

Då Gotlands läns landsting omfattar en väsentligt mindre folkmängd än
övriga landsting och då samtidigt länets avskilda läge gör del önskvärt att
t. ex. olika grenar inom sjukvården här tillgodoses utan avseende på del
bristande befolkningsunderlaget, har landstingets ekonomi blivit mycket ansträngd.
Länsstyrelsen påpekar i sammanhanget alt den år 1960 beslutade
landstingsskatten var den högsta i riket.

Efter att ha erinrat om att landsbygdskommunerna i länet vid jämförelse
med motsvarande kommuner i andra län hade det utan jämförelse lägsta
skatteunderlaget per invånare den 1 januari 1960 kommer länsstyrelsen till
följande slutsats.

Enligt länsstyrelsens bestämda åsikt beredes Gotlands län icke rättvisa
genom de nu föreslagna ändrade grunderna för skattelindringsbidrag. Särskilt
bristen på skatteunderlag i länet talar starkt för att länet tilldelas rikligt
tillmätta skattelindringsbidrag. De olika för de gotländska kommunerna
ogynnsamma ekonomiska omständigheter, som länsstyrelsen framdragit, utvisar
var för sig att länet fordrar särskilt hänsynstagande och tillhopa måste
de anförda omständigheterna mycket starkt tala för att länet tilldelas
skattelindringsbidrag efter gynnsammare grunder än de föreslagna. Resultatet
av det framlagda förslaget synes också ge belägg för att länet i nu förevarande
hänseende icke behandlats på ett riktigt sätt.

Länsstyrelsen har gjort en jämförelse av medeltalet av utdebiteringen i
de skattetyngda kommunerna i olika län, sedan hänsyn tagits till skattelindringsbidragen
enligt kommitténs förslag, och anför i anslutning härtill
följande.

Endast inom ett av rikets län, som därvid representerats av endast en
kommun, skulle utdebiteringen överträffa utdebiteringen inom Gotlands län.
Därtill kommer att —- på sätt skatteutjämningskommittén påpekat — de
ekonomiska förhållandena i kommuner med särskilt liten skattekraft är sådana,
att kommunerna torde vara tvingade att använda viss del av skatte -

17

Kungl. Maj.ts proposition nr til år 1962

lindringsbidragen för att förbättra sin ekonomiska ställning och att de faktiska
utdebiteringarna därför inte kan väntas nedgå till så låga belopp som
redovisats som resultat av det framlagda förslaget. Eftersom landskommunerna
i Gotlands län har särskilt svagt skatteunderlag har man anledning
antaga att i synnerhet för detta län den av kommittén redovisade, av torslagct
föranledda nedsättningen av utdebiteringen icke kan åstadkommas.
Ytterligare bör beaktas att — genom att Gotlands län har det lägsta antalet
skattekronor per invånare av samtliga län — varje ytterligare pålaga pa
kommunerna kommer att drabba Gotlands län hårdast. Det kan antagas att
den kraftiga befolkningsminskningen inom länet ytterligare accentuerar detta
förhållande.

Av de av länsstyrelsen i Gotlands län hörda fem kommunerna tillstyrkei
två kommuner kommitténs förslag, medan tre kommuner anser att länet
bör jämställas med mellersta Norrland eller de nordligaste länen när det gäller
att beräkna gränsunderlaget. Gotlands länsavdelning av Svenska landskommunernas
förbund hävdar, att länet bör hänföras åtminstone till samma
gränsunderlagsområde som mellersta Norrland.

De särpräglade förhållanden, som kan förekomma för enstaka kommuner,
beröres även av länsstyrelsen i Blekinge län, som framhåller det låga
skatteunderlaget i Jämjö kommun, 15:44 skattekronor per invånare år
1960. Detta var det lägsta skatteunderlaget i hela södra och mellersta Sverige
och underskreds av kommunerna i mellersta Norrland endast av en
kommun i Jämtland. Länsstyrelsen har gjort en jämförelse hur den svaga
skattekraften i Jämjö kommun kommer att tillgodoses genom förslaget om
differentiering av gränsunderlaget i förhållande till andra kommuner i landet
med liknande skattekraft, bl. a. vissa kommuner i Jämtland. Det visar
sig därvid, att bidragsprocenten för Jämjö kommun på grund av dess placering
i det lägsta gränsunderlagsområdet ökar endast från 30,2 till 34,4
procent och skattelindringsbidraget med ca 50 öre per skattekrona. Kommunen
kommer, enligt länsstyrelsen, uppenbarligen att missgynnas genom
kommitténs förslag om differentiering av gränsunderlaget. Länsstyrelsen är
dock medveten om att även andra faktorer än skattekraften inom kommunerna
— såsom kommunens kostnader för vissa ändamål bör påverka
differentieringen. Då man torde kunna utgå från att varje kommun med
särskilt liten skattekraft har större delen av sina inkomster bundna for finansiering
av några få förvaltningsgrenar såsom skolväsen, socialvård och
folkpensionering samt av olika åtgärder på arbetsmarknadens område, anser
länsstyrelsen det motiverat, att den beräknade höjningen av skattelindringsbidraget
för Jämjö kommun bringas i närmare paritet med vad som
föreslagits utgå till de nämnda kommunerna i Jämtland.

Någon anledning att därför ändra den föreslagna indelningen av landet i
tre gränsunderlagsområden med olika gränsunderlag anser länsstyrelsen
dock inte föreligga. Den särskilda bristen i skatteunderlag beträffande Jämjö
kommun bör i stället tillgodoses genom den föreslagna möjligheten att i vissa
fall tillämpa ett högre procenttal än eljest skulle gälla vid bestämmandet
av gränsunderlaget eller genom extra bidrag.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1962

Jämjö kommun anser för sin del att den bör vara jämställd med norrlandskommunerna.

Ytterligare några kommuner har framfört synpunkter på gränsunderlagets
differentiering. Sålunda anser Arjeplogs kommun att indelningen i tre
gränsunderlagsområden inte är tillräcklig för att skapa skälig lättnad för
lappmarkens fjällkommuner med dess särpräglade förhållanden. Särskilda
bestämmelser bör därför utformas att gälla för gränskommunerna mot Norge.
Arvidsjaurs kommun ifrågasätter av samma skäl om inte för kommunerna
i landskapet Lappland och eventuellt norra delarna av landskapet
Norrbotten bör tillämpas procenttalet 80 för gränsunderlaget. För Gällivare
kommun åter synes den föreslagna indelningen i gränsunderlagsområden
vara en riktig åtgärd, och Jokkmokks kommun anser att rättvisa beskäres
framför allt kommunerna i norra Norrland.

Vissa erinringar uttalas även av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
som påpekar att för kommunerna i Norrbottens län och lapplandsdelen av
Västerbottens län gränsunderlaget kommer att ligga högre än medelskattekraften
för rikets samtliga landskommuner. Länsstyrelsen anför i anslutning
härtill bl. a. följande.

Häri ligger ett tecken på att gränsunderlaget icke bör bestämmas likformigt
för alla landskommuner utan bör variera för olika kommuntyper med
hänsyn till varierande normalkostnader. Det är också ganska betecknande
att kommunernas beräknade utgifter per invånare äro betydligt större i
Norrland än i rikets sydligare delar. Mot bakgrunden av denna variation hade
man gärna velat se, att kommittén sökt finna en objektiv metod för gränsunderlagets
differentiering så utformad, att detta bestämmes icke geografiskt
utan med ledning av ett efter enhetlig grund framräknat normalbelopp.
Länsstyrelsen förstår emellertid de svårigheter, som kommittén stått
inför när det gällt att på kort tid komma till ett praktiskt resultat. Länsstyrelsen
har icke något att erinra mot att förslaget godtages som en provisorisk
lösning för några år framåt. Länsstyrelsen vill likväl förorda, att den fortsatta
utredningen får taga sikte på möjligheterna att på nyss antytt sätt
finna en formel för normalt utgiftsbehov i kommuner av skilda typer.

Länsstyrelsen framhåller även att gränstalets underskridande inte borde
gälla som ett författningsmässigt villkor för erhållande av skattelindringshidrag.
Egentligen borde mycket hög utdebitering normalt berättiga till skattelindring
även om skatteunderlaget per invånare inte är anmärkningsvärt
lågt. Länsstyrelsen erinrar dock om att möjlighet kommer att föreligga till
dispens från det nämnda villkoret.

Den föreslagna höjningen av maximigränsen för bidragsprocenten
från 80 till 90 procent har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga remissinstanser utom länsstyrelsen i Gotlands län.

Svenska landskommunernas förbund anser denna ändring vara av väsentlig
betydelse för att de ändrade bidragsreglerna skall tjäna sitt syfte
att lindra skattetrycket i de ekonomiskt sämst ställda kommunerna. Även
skattelindringsnämnden finner det nödvändigt att höja maximigränsen till
90 procent. Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott anser höjning -

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1962

eu av maximiprocenteri vara ett uttryck för en allvarlig strävan att inom
ramen för nu givna bidragsgrunder åstadkomma en bättre fördelning av
det ökade stöd, som man önskar skall komma de skattetyngda kommunerna
till del.

En viss tveksamhet uttalas däremot av länsstyrelsen i Kalmar län, som
helt allmänt understryker angelägenheten av att ett skattelindringsinstrurnent
inte konstrueras så, att det kommunala sparsamhetsintresset äventyras.
Länsstyrelsen anför härefter följande.

Denna synpunkt tillmättes icke ringa vikt i diskussionen i samband med
tillkomsten av nu gällande förordning i ämnet, särskilt när fråga var om
fastställandet av bidragsprocentens maximering. En lägre maximiprocent
ansågs vara bättre ägnad att stödja den kommunala sparviljan. Huruvida
den av kommittén förordade ökningen av maximiprocenten till 90 skulle
kunna komma att medföra en dämpning av eljest förefintlig kommunal
sparvil ja faller utanför länsstyrelsens bedömande. Frågan är närmast vilken
omständighet som i detta sammanhang skall tillmätas avgörande betydelse,
önskvärdheten att genom en lägre bidragsprocent stimulera kommunerna
att iakttaga nödig sparsamhet eller angelägenheten att bereda de skattetyngda
kommunerna större skattelindringsbidrag. Med hänsyn till det vitsordade
behovet av ett starkare ekonomiskt stöd åt de skattetyngda kommunerna
anser länsstyrelsen, att av angivna alternativ, det sistnämnda bör äga
företräde, samtidigt som länsstyrelsen förutsätter att tillbörlig varsamhet
vid tilldelning av extra bidrag i fortsättningen liksom hittills iakttages.

Avstyrkande till förslaget om höjning ställer sig, som förut nämnts, länsstyrelsen
i Gotlands län, som motiverar sitt ställningstagande sålunda.

Visserligen torde i ett mindre antal kommuner det nuvarande skattetrycket
motivera en högre bidragsprocent än 80, men länsstyrelsen anser att
den skattelindring som därutöver kan erfordras lämpligen bör lämnas i
form av extra bidrag. Skälet härtill är att en kommunal kostnadsandel av
en femtedel måste anses vara minimum för att avhålla från beslut om ej
strängt nödvändiga utgifter. Om däremot skattelindringen utöver 80 procent
lämnas som extra bidrag, kommer behovet av de kommunala åtagandena
att bli föremål för individuellt bedömande.

Betydelsen av en vidgad användning av extra bidrag för att undanröja
de ojämnheter, som kan uppstå efter den ordinarie bidragsgivningen,
betonas i allmänhet av de remissinstanser, vilka särskilt berört denna
fråga. Sålunda anförs i yttrandet av Svenska landskommunernas förbund
bl. a. följande.

Vad kommittén anfört om en generösare tillämpning av skattelindringsförordningens
bestämmelser om extra bidrag vill styrelsen särskilt understryka.
Det ordinarie skattelindringsbidraget grundas uteslutande på vissa
bestämda normer, vilket i och för sig är en fördel. Å andra sidan innebär
detta en viss stelhet i bidragskonstruktionen, som kan leda till att resultatet
inte alltid blir helt tillfredsställande. För undvikande av alltför stora
ojämnheter i bidragsgivningen framstår en vidgad användning av extra bidrag
såsom ett nödvändigt komplement till de automatiskt verkande reglerna
beträffande ordinarie bidrag. Styrelsen förutsätter att detta kommer till
klart uttryck vid ett beslut om ändrade bidragsgrunder.

20

Kungl. Maj:ls proposition nr ill år 1962

Länsstyrelsen i Gävleborgs län vill särskilt framhålla kommitténs förslag
att extra bidrag skall komma till ökad användning, och länsstyrelsen i Västernorrlands
län understryker önskvärdheten av en vidgad användning av
extra bidrag i sådana fall då det ordinarie bidraget på grund av speciella
förhållanden inom vederbörande kommun framstår som väl lågt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker kraftigt nödvändigheten av
att extra bidrag utdelas i större omfattning än hittills. Möjlighet måste beredas
att vid bidragstilldelningen ta mera hänsyn till kommunernas ekonomiska
ställning i stort än som kan ske vid den ordinarie bidragsprövningen.
Även länsstyrelsen i Västerbottens län framför liknande synpunkter.

Att tillbörlig varsamhet i fortsättningen liksom hittills iakttas vid tilldelning
av extra bidrag framhålles av länsstyrelsen i Kalmar län, såsom framgått
av ett förut återgivet uttalande.

Några av de kommuner, som avgivit yttranden, har även framfört en del
synpunkter på tilldelandet av extra bidrag. Arvidsjaurs kommun framhåller
sålunda de speciella svårigheter som föreligger för inlandskommunerna
i övre Norrland, varför för dessa kommuner en vidsynt tillämpning av
möjligheten att bevilja extra bidrag bör iakttas. Älvsbyns köping anser, att
en kommun som under en följd av år varit tvingad hålla en — i förhållande
till andra kommuner — hög utdebitering obligatoriskt bör erhålla extra
bidrag, varifrån undantag bör ske endast då speciella skäl talar härför.
Enligt Hortlax kommun synes det skäligt, att kommuner med särskilt dryga
kostnader för skolväsende, folkpensionering och socialvård, utöver ordinarie
bidrag kompenseras genom extra bidrag. Norrfjärdens kommun ger uttryck
åt likartade synpunkter samt anser att vissa normer bör uppställas
för tilldelningen av extra bidrag. Kommuner med hög utdebitering till folkpensionerings-
och skolkostnaderna bör därvid, oavsett om ordinarie bidrag
utgår, komma i första hand.

Frågan om en begränsningsregel har, såsom tidigare nämnts,
ifrågasatts av skattelindringsnämnden. Som motivering härför framhåller
nämnden bl. a. följande.

Enligt kommitténs förslag skall de ojämnheter mellan kommunerna ifråga
om utdebiteringens höjd, som det relativt grovt tillyxade skattelindringssystemet
icke kan råda bot på, såvitt möjligt korrigeras genom utdelning av
extra bidrag utan stöd av särskilda normer. Att fördela dessa extra bidrag
på ett sätt som tillfredsställer rimliga krav på rättvisa och jämnhet kan
förutses bli ett ytterst vanskligt problem. Svårigheterna att bevilja dessa
extra bidrag i stor skala och konsekvenserna av systemet i övrigt föranleder
viss betänksamhet, ehuru fråga är om ett provisorium. Om det ordinarie
bidraget skulle nedbringa en kommuns redan förut låga skattetryck till
en ännu lägre total utdebitering, måste en jämförelse med de verkligt skattetyngda
kommuner, som ligger över gränsunderlaget, föranleda i och för
sig svåravvisliga krav på extra bidrag. Det kan i och för sig principiellt
ifrågasättas, om man inom ramen för bidrag till synnerligt skaltetyngda
kommuner bör bevilja skattelindringsbidrag till kommuner med utdebiteringar
understigande exempelvis 15 kronor och sålunda ytterligare bör sänka
deras låga skattetryck, endast på den grund att skatteunderlaget är
ringa. Bidraget kommer då att tillgodose ett delvis annat ändamål än hjälp

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1962

åt kommuner med synnerligt högt skattetryck. Gränsen för den utdebitering,
som enligt gällande skattelindringsregler gäller för en kommuns rätt
att erhålla skattelindringsbidrag, är visserligen nu satt vid 11 kronor per
skattekrona. Detta har dock icke medfört, att bidrag av någon större praktisk
betydelse utgått till kommuner med lågt skattetryck, så länge gränsunderlagen
legat så lågt som för Norrbottenskommunerna ungefär vid
55 % och för riket i övrigt vid 52 % av medelskattekraften i rikets samtliga
kommuner. Genom de nu föreslagna ändringarna av grunderna skulle
icke mindre än 65 kommuner i södra och mellersta Sverige med en utdebitering
under 15 kronor per skattekrona bli bidragsberättigadc och avsevärda
belopp utgå på grund härav. För övriga landsdelar synes detta problem
icke framträda. Ingen av de i norra Norrland enligt förslaget bidragsberättigade
kommunerna har en utdebitering understigande 17 kronor per
skattekrona och i mellersta Norrland förekommer endast två bidragsberättigade
kommuner med en utdebitering under 16 kronor per skattekrona.

Nämnden anser inte en höjning av utdebiteringsgränsen vara att rekommendera
som begränsningsregel, eftersom en sådan höjning skulle medföra
en stark minskning av skattelindringsbidragens belopp även för kommuner
med verkligt högt skattetiyck. Nämnden har i stället funnit, att lösningen
av problemet enklast skulle vinnas genom att man inför en spärrregel,
enligt vilken det ordinarie bidraget inte får utgå med högre belopp
än att den beräknade sammanlagda utdebiteringen nedbringas till exempelvis
14 kr. per skattekrona. Härigenom bortfaller utan vidare de kommuner,
som har en lägre beräknad total utdebitering än 14 kr. per skattekrona.
Ett mindre antal kommuner med sådan utdebitering har redan enligt
gällande regler varit bidragsberättigade under sista åren, ehuru inte
med några större belopp. Nämnden anser det vara ett ringa administrativt
besvär att av billighetsskäl genom extra bidrag hindra att den nya spärrregeln
medför försämringar av nu utgående belopp under i övrigt oförändrade
förutsättningar.

Nämnden framhåller, att den ifrågasatta maximeringsgränsen, 14 kr. per
skattekrona, visserligen ligger formellt någon krona under medelutdebiteringen
för rikets kommuner, men denna skillnad anses försvarbar dels i
betraktande av de av kommittén framhållna allmänna svårigheterna för de
skattetyngda kommunerna, och dels därför att spärregeln ansluter sig till
den beräknade kvarstående utdebiteringen, vilken mestadels är lägre än den
sedermera beslutade verkliga utdebiteringen.

Den genom en maximering inträdande minskningen av de ordinarie skattelindringsbidragens
belopp innebär enligt nämnden inte någon mera betydande
begränsning av den avsedda förstärkningen av hjälpen till de skattetyngda
kommunerna. Däremot förhindrar en sådan maximigräns, att man
överskrider syftet med skattelindringsbidragen. Den begränsar även de administrativa
svårigheterna att efter rimliga avvägningar utmäta extra bidrag
i större skala.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt, om det ur
rättvisesynpunkt är tillräckligt motiverat att låta skattelindringsbidrag utgå
till kommuner, där utdebiteringen understiger den nuvarande medelut -

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1962

debiteringen i riket, 15 kr. per skattekrona. Hithörande frågor anses dock
böra bedömas i ett vidare sammanhang.

Departementschefen

Frågan om åtgärder för att åstadkomma en mera effektiv kommunal
skatteutjämning har sedan lång lid varit aktuell. Särskilt framträdande
blev den genom den höjning av de kommunala ortsavdragen, som beslöts
vid 1957 års riksdag, och den minskning av det kommunala skatteunderlaget,
som denna reform medförde. För att underlätta genomförandet av
reformen utgår bidrag av statsmedel. Dessa bidrag, som för åren 1958—-1960 i princip utgjort full kompensation för kommunernas inkomstminskning
genom ortsavdragshöjningen, har därefter successivt minskats. Bidragsreglerna
är så utformade att bidraget kommer alt helt bortfalla år
1965 för de beträffande tillgången på skatteunderlag bäst ställda kommunerna.
I kommuner med den lägsta skattekraften kommer däremot inte
någon reducering av bidraget att ske under tiden t. o. m. år 1965. Mellan
dessa grupper av kommuner finns ett stort antal kommuner, för vilka bidragen
mer eller mindre reduceras beroende på kommunens skattekraft i förhållande
till medelskattekraften i samtliga kommuner.

Hela frågekomplexet om utformningen av den kommunala skatteuljämningen
utredes för närvarande av 1958 års skatteutjämningskommitté. Avsikten
är att kommittén skall kunna slutföra sitt arbete i sådan tid att
1964 års riksdag skall kunna ta ställning till frågan om en avlösning av
skatteersättningen i anledning av 1957 års ortsavdragsreform och därmed
törbundna åtgärder i skatteutjämnandc riktning.

I detta sammanhang torde jag även få erinra om att 1961 års höstriksdag
fattat beslut om höjning av ortsavdragen och i samband därmed om
slopande av skattegrupperingen. Såsom därvid förutsatts skall kommunerna
erhålla full kompensation för det inkomstbortfall som därigenom
uppkommer. Kungl. Majrt har tidigare på min hemställan beslutat förelägga
innevarande års riksdag proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 16 maj 1957 (nr 202) med särskilda
bestämmelser om kommuns, landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren 1958- -1965, m. m. Däri har bl. a. föreslagits
en provisorisk reglering av skatteersättningen för tiden fram till och
med år 1965.

I avbidan på den mera allsidiga prövning av frågan om den kommunala
skatteutjämningen, som kan beräknas komma att ske vid 1964 års riksdag,
har aktualiserats möjligheterna att effektivisera den nuvarande bidragsgiv
ningen till skattetyngda kommuner. I anledning av motionsyrkanden
hemställde 1961 års riksdag, att 1958 års skatteutjämningskommitté
skulle få i uppdrag att skyndsamt framlägga förslag om ändrade grunder
för bidrag till skattetyngda kommuner i syfte att bereda ökade bidrag

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1962

åt dessa. Frågan om cn ökad bidragsgivning har på Kungl. Maj :ts uppdrag
närmare övervägts av skatteutjämningskommittén, som numera framlagt
förslag i ämnet. Innan jag går närmare in på mitl ställningstagande
till kommitténs förslag, vill jag i korthet erinra om huvudprinciperna för
de nuvarande skattelindringsbidragen.

För att bidrag skall kunna utgå gäller två förutsättningar, nämligen dels
att utdebiteringen i kommunen, inräknat landstingsskatt, överstiger 11 kr.
per skattekrona och dels att skatteunderlaget i kommunen understiger viss
procentsats av medelskatteunderlaget i rikets landskommuner. Sistnämnda
procentsats, det s. k. gränsunderlaget, utgör 75 procent eller, i fråga om
kommunerna i Norrbottens län och vissa likartade kommuner, 80 procent
av medelskatteunderlaget. Gränsunderlaget bestämmes som regel på
grundval av föregående års taxering, men hänsyn kan tas även till det löpande
årets taxering. Vid bidragsgivningen för år 1962 fastställdes ett gränsunderlag
av 27: 00 skattekronor per invånare för Norrbottens län och 25: 31
skattekronor per invånare för landet i övrigt. Storleken av skattelindringsbidragen
är beroende av i vilken utsträckning kommunens skatteunderlag
understiger gränsnnderlaget. Denna skillnad, som betecknas som kommunens
brist på skatteunderlag, sättes i relation till gränsunderlaget, varigenom
man erhåller den s. k. bidragsprocenten. För den del av kommunens
beräknade utdebitering som ligger mellan 11 kr. och 13 kr. erhåller kommunen
skattelindringsbidrag motsvarande bidragsprocenten och för den
utdebitering som överstiger 13 kr. bidrag motsvarande dubbla bidragsprocenten.
Bidraget kan dock inte överstiga 80 procent av utdebiteringen i någotdera
skiktet. Förutom dessa ordinarie bidrag kan Kungl. Maj :t, om synnerliga
skäl föreligger, bevilja extra bidrag. Sådana bidrag kan utgå antingen
som ett tillägg till de ordinarie bidragen eller som särskilt bidrag till
kommuner, som enligt huvudbestämmelserna inte skulle vara berättigade
till bidrag.

Skatteutjämningskommittén har föreslagit, att en ökning av skattelindringsbidragen
genomföres inom ramen för nuvarande principer för dessa
bidrag. Kommitténs förslag har därför i tekniskt avseende utformats som
en ändring av den nuvarande skatlelindringsförordningen. Mot denna uppläggning
har de hörda remissinstanserna inte gjort några erinringar. Genom
att bygga på den nuvarande skattelindringsförordningen kommei
visserligen främst bristen på skatteundeidag att vara av betydelse för erhållande
av bidrag, och hänsyn tas således inte till samtliga faktorer, som
kan föranleda hög utdebitering. Ytterligare överväganden kunde därför i
och för sig ha varit önskvärda i principfrågorna. Då ett beslut i ämnet blii
tillämpligt endast för tiden intill dess ett ställningstagande skett rörande
skatteutjämningen i stort, anser jag emellertid i likhet med kommittén och
remissinstanserna, att frågan nu enklast löses genom ändringar inom ramen
för nuvarande principer. Ett beslut innevarande år kan påverka bidragsgivningen
tidigast för år 1963, och de ändrade bestämmelserna torde
sålunda komma att avse bidragen för åren 1963—1965.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr til år W62

Kommittén har övervägt i vilka former en utvidgning av bidragsgivningen
skulle kunna ske. Med hänsyn till den avsedda omfattningen av bidragsgivningcn
har man avvisat tanken på att ökningen skulle grundas
enbart på extra bidrag. Förbättringen av bidragen bör enligt kommittén i
stället ske inom den ordinarie bidragsgivningens ram. En sänkning av utdebiteringsgränsen
under 11 kr. skulle inte ge önskvärd inriktning av bidragsgivningen.
Kommittén har därför ansett, att den ökade bidragsgivningen
i första hand bör ske genom en höjning av gränsunderlagen, vilket
medför en ökning av bidragsprocenten, och dessutom genom en Höjning av
maximigränsen för bidragsprocenten.

När det gäller sättet för beräkningen av procentsatsen för gränsunderlaget
har kommittén föreslagit den i huvudsak tekniska ändringen att procentsatsen
anknytes till medelskatteunderlaget i rikets samtliga kommuner i stället
för som för närvarande endast landskommunerna. Vidare har förordats, att
det löpande årets i stället för närmast föregående års taxering lägges till grund
för beräkningen. Dessa ändringar har inte föranlett några erinringar från
remissinstansernas sida. Jag kan ansluta mig till dessa förslag. Några administrativa
hinder, som tidigare huvudsakligen motiverat att gränsunderlaget
beräknades på föregående års taxering, synes inte föreligga. Under senare år
har också vid bestämmandet av gränsundcrlaget viss hänsyn som regel tagits
till det löpande årets taxering, om denna medfört någon mera väsentlig
ändring av medelskatteunderlaget. Då medelskatteunderlaget för rikets
samtliga kommuner i praktiken alltid överstiger medelskatteunderlaget i
landskommunerna, kommer den nu förordade ändringen för beräkningen
av gränsundcrlaget att — vid i övrigt likartade förhållanden — automatiskt
leda till en höjning av gränsunderlaget och därmed ökning såväl av antalet
kommuner, som blir berättigade till skattelindringsbidrag, som en ökning av
bidragsprocenten. Dessa faktorer får givetvis beaktas vid bestämmandet av
procentsatsen för gränsunderlaget.

Vid tillkomsten av den nuvarande skattelindringsförordningen framhölls,
att samma skatteunderlag per invånare i olika kommuner inte behövde betyda
att dessa kommuners ekonomiska bärkraft var densamma. Genom olika
omständigheter, såsom stora avstånd och gles befolkning, kunde kostnaderna
för vissa kommunala ändamål fordra ett större skatteunderlag i en
del kommuner än i andra. Detta förhållande har i den nu gällande förordningen
beaktats genom den högre procentsatsen för gränsunderlaget, när
det gäller kommuner i Norrbottens län och kommuner med likartade förhållanden.
Skatteutjämningskommittén har emellertid funnit, att den nuvarande
differentieringen inte tillräckligt beaktar förekommande skillnader
i de kommunala utgiftsbehoven. På grundval av undersökningar, som
kommittén låtit göra om utgiftsförhållandena i olika kommuner, har kommittén
kommit till den slutsatsen, att landet hör indelas i tre gränsunderlagsområden.
Ett område skulle därvid omfatta Norrbottens län samt lapplandsdelen
av \ Österbottens län, ett område återstoden av Västerbottens län
samt Jämtlands och Västernorrlands län och ett område återstoden av landet.

25

Kungl. Maj.ts proposilion nr 111 år 1962

För dossa tre områden har kommittén föreslagit att procenttalen för giänsunderlaget
bestämmes till resp. 75, 65 och 55. Procentsatserna har där\id
avvägts med hänsyn till att gränsunderlaget skall beräknas på grundval av
medelskatteunderlaget i samtliga kommuner och inte som för närvarande
endast efter medelskatteunderlaget i landskommunerna. I likhet med vad
som nu gäller har kommittén även föreslagit, att Kungl. Maj :t skall ha
möjlighet att hänföra viss kommun till en grupp med högre gränsunderlag,
om förhållandena är sådana att kommunen skäligen bör jämställas
med kommunerna i en sådan grupp. För att åstadkomma en bättre fördelning
av den ökade bidragsgivningen till förmån för kommunerna med den
minsta skattekraften har kommittén vidare förordat en höjning av maximigränsen
för bidragsprocenten från 80 till 90.

Kommitténs förslag till indelning i gränsunderlagsområden har i huvudsak
godtagits av de hörda remissinstanserna. I några yttranden har därvid
särskilt understrukits betydelsen av att i vissa fall kunna tillämpa högre
gränsunderlag liksom möjligheten att lämna extra bidrag för att korrigera
bristerna i bidragssystemet. Länsstyrelsen i Gotlands län har yrkat på alt
länets kommuner inplaceras i gruppen med procentsatsen 65 för gränsunderlaget.
Liknande yrkanden har även framförts av vissa kommuner i länet.

Varje indelning i gränsunderlagsområden måste med nödvändighet medföra
en viss schablonisering. I likhet med det övervägande antalet remissinstanser
anser jag dock, att kommitténs förslag till indelning i tre omiåden
medger den differentiering som nu skäligen kan anses befogad. Jag tillstyrker
därför den föreslagna områdesindelningen. Såsom kommittén framhållit,
anser jag det emellertid väsentligt, att Kungl. Maj :t skall ha möjlighet
att hänföra kommun till en gränsunderlagsgrupp med högre procenttal,
om förhållandena är sådana att kommunen skäligen bör jämställas med
kommuner tillhörande sådan grupp. Jag vill även erinra om den möjlighet
som nu finns för Kungl. Maj :t att i särskilda fall lämna extra bidrag; en
möjlighet som jag i det följande förutsätter kommer att bibehållas och utvidgas.

Av del sagda framgår, att jag inte kan ansluta mig till förslaget av bl. a.
länsstyrelsen i Gotlands län att generellt hänföra kommunerna i detta län
till den mellersta av de tre områdesgrupperna. De av kommittén redovisade
beräkningarna tyder inte på att utgiftsförhållandena i länet skulle så väsentligt
avvika från vad som gäller för övriga delar av södra och mellersta
Sverige att eu högre bidragsgrupp av denna anledning skulle vara motiverad.
Länets relativt sett svaga skatteunderlag medför visserligen en jämförelsevis
hög utdebitering men ger också cn hög bidragsprocent. Det svaga skatteunderlaget
inverkar alltså automatiskt på skattelindringsbidragens storlek.
1 den mån även efter en beräkning av ordinarie bidrag utdebiteringens höjd
skulle framstå som oskälig finns den förut berörda möjligheten till extra
bidrag. Det sagda äger tillämpning även på vissa andra kommuner inom
södra Sverige med likartade förhållanden.

När det gäller procenttalen för gränsunderlaget inom de olika riksområ -

26

Kurigl. Maj.ts proposition nr 111 år 1962

dena vill jag erinra om att kommitténs beräkningar är gjorda på grundval
av bidragsgivningen för år 1961. Vid denna bär bidragsprocenten framräknats
med utgångspunkt i huvudsak från skattekraften enligt 1960 års taxering.
En reviderad beräkning som jag låtit göra på grundval av skatteunderlaget
enligt 1961 års taxering — med tillämpning av då gällande ortsavdrag
— visar ingen mera markerad ändring av bidragsprocenten utom för vissa
enstaka kommuner.

Som jag förut erinrat om har 1961 års höstriksdag fattat beslut om höjning
av ortsavdragen och slopande av skattegrupperingen. För det inkomstbortfall
som därigenom uppkommer för kommunerna skall dessa erhålla
kompensation i form av skatteersättning. Trots denna ersättning kommer
de nya ortsavdragen att inverka på skattelindringsbidragen, eftersom bidragsprocenten
beräknas enbart på grundval av det vid taxeringen erhållna
skatteunderlaget. En ortsavdragshöjning leder till ett relativt större skatteunderlagsbortfall
i en kommun med låg skattekraft än i en kommun med
hög skattekraft. Detta medför någon ökning av skattelindringsbidragen.
Slopandet av skattegrupperingen kommer endast att i mindre utsträckning
reducera skatteunderlaget för kommunerna i mellersta och norra Norrland,
vilka tillhört ortsgrupperna IV och V, medan däremot kommunerna i mellersta
och södra Sverige, vilka huvudsakligen tillhört ortsgrupperna II och
III, får vidkännas en förhållandevis större minskning av skatteunderlaget.
Den relativa skattekraften kommer härigenom att öka i de norra delarna
av landet och minska i de mellersta och södra delarna. På grund härav
kommer skattelindringsbidragen i jämförelse med vad kommittén förutsatt
att minska i de förstnämnda kommunerna och öka i de sistnämnda.
De nu nämnda omständigheterna medför, att den av kommittén föreslagna
procentsatsen för mellersta och södra Sverige, 55 procent, kommer att
innebära en kraftigare höjning av bidragsgivningen än vad kommittén förutsatt.
För övriga delar av landet skulle däremot de nya ortsavdragen i vissa
kommuner medföra att ökningen av skattelindringsbidragen inte bleve
fullt så stor som kommittén avsett, utom vad beträffar de kommuner i
Tornedalen för vilka maximigränsen för bidragen redan uppnåtts. En sådan
konsekvens bör undvikas, då bidragsgivningen är särskilt angelägen just
när det gäller de norra delarna av landet. Jag förordar därför, att procentsatsen
för gränsunderlaget i de båda särskilda Norrlandsområdena höjes med
5 enheter utöver vad kommittén föreslagit till 70 resp. 80 procent. Härigenom
åstadkommes en större bidragsgivning än kommittén räknat med. Beträffande
södra och mellersta Sverige ansluter jag mig till den av kommittén
föreslagna procentsatsen 55, vilket således innebär att jag även för dessa
delar av landet förutsätter en större bidragsgivning än kommittén.

De remissinstanser, som berört den av kommittén föreslagna höjningen
av maximigränsen för bidragen från 80 till 90 procent av utdebiteringen, har
i allmänhet betonat betydelsen av denna ändring för att bidragsreglerna
skall tjäna sitt syfte att lindra skattetrycket i de ekonomiskt sämst ställda
kommunerna. Jag ansluter mig till denna uppfattning och tillstyrker alltså

27

Kungi. Maj.ts proposition nr 111 år 1962

kommitténs förslag i denna del. De farhågor som uttalats för att en sådan
höjning skulle kunna inverka menligt på den kommunala sparsamhetsviljan
kan jag således inte dela. Jag vill erinra om att denna fråga även diskuterades
vid tillkomsten av den nuvarande skattelindringsförordningen med dess
maximigräns av 80 procent. Erfarenheterna från de år denna förordning
tillämpats synes inte ge vid handen att kommunernas utgiftspolitik påverkats
av bidragsprocentens storlek. Jag vill också tillägga, att beräkningen av
skattelindringsbidragen inte utgår från den faktiska utdebiteringen ulan
från en framräknad utdebitering på grundval av en granskning av de skattefinansierade
utgifterna. Det må även erinras om att maximiprocenten endast
blir tillämplig för de kommuner som bär det allra minsta skatteunderlaget.
För att bidraget skall överstiga 80 procent av den beräknade utdebiteringen
fordras sålunda för en kommun i norra Norrland att dess skatteunderlag
skall understiga 48 procent av medelskatteunderlaget och alltså vid
nuvarande medelskatteunderlag för rikets kommuner ligga ungefär vid 23
skattekronor per invånare.

Betydelsen av den av kommittén förordade möjligheten för Kungl. Maj:t
alt liksom hittills kunna lämna extra bidrag som ett komplement till den
ordinarie bidragsgivningen har vitsordats av flera remissorgan. Jag föreslår,
som jag redan tidigare nämnt, att denna möjlighet bibehålies och
ytterligare utvidgas.

I flera av de avgivna yttrandena över kommitténs förslag har understrukits
den kraftiga ekonomiska börda som kostnaderna för folkpensionering,
skolväsende och socialvård innebär för många kommuner. I särskilt liög
grad torde detta gälla skattelindringskommunerna. Möjligheterna till extra bidrag
bör i sådana fall kunna medföra en lättnad för de berörda kommunerna.
Jag anser därför att vid tilldelningen av extra bidrag särskild hänsyn
bör tas bl. a. till sådana faktorer som att den genomsnittliga kostnaden
för folkpensionering, skolväsende och socialvård i en kommun är särskilt
hög. Några mera preciserade grunder för tilldelningen av extra bidrag
anser jag dock inte lämpliga. Bidragen bör i stället få lämnas efter en fri
prövning i de enskilda fallen.

I detta sammanhang torde jag även få erinra om det förslag rörande skatlelindringsbidrag
i vissa fall vid kommunsammanläggningar, som indelningssakkunniga
framfört och som jag hade anledning att något beröra vid
min anmälan av propositionen nr 196 år 1961 med förslag till lag om nedsättning
av allmän kommunalskatt i anledning av övergångsbidrag vid vissa
ändringar i den kommunala indelningen, m. m. Indelningssakkunniga konstaterade,
att en kommunsammanslagning i vissa fall skulle kunna få till
följd att skattelindringsbidrag, som tidigare utgått till en delkommun, skulle
minska eller bortfalla. Med hänsyn till vikten av att stimulera till frivilliga
sammanläggningar även i sådana områden där skattelindringskommun ingick,
fann de sakkunniga det motiverat att förorda en speciell bidragsgivning.
Såsom en provisorisk lösning föreslogs, att ett belopp motsvarande det
skattelindringsbidrag, som utgick till delkommun året före indelningsänd -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1962

ringen, skulle tills vidare utgå till den nybildade kommunen från och med
det år indelningsändringen trädde i kraft. Extra bidrag bör kunna beviljas
i fall som nu avses, om så erfordras för att minskning inte skall inträda i
förhållande till vad som utgått i bidrag till delkommunerna före sammanläggningen.

Kommittén har uppskattat kostnaderna för extra bidrag till omkring 4
milj. kr. per år, medan sådana bidrag för år 1962 endast beviljats med
380 000 kr. Med den av mig förordade ökningen av den extra bidragsgivningen,
torde kostnaderna härför bli väsentligt större än vad kommittén förutsatt.
Någon närmare beräkning härav kan inte göras, då ett flertal faktorer
påverkar omfattningen av bidragsgivningen. Jag uppskattar emellertid kostnaderna
för extra bidrag till omkring 10 milj. kr.

Det sammanlagda beloppet av extra bidrag får enligt nu gällande bestämmelser
inte överstiga en femtedel av det totala beloppet av ordinarie
skattelindringsbidrag för året. Med den av mig nu föreslagna utökningen av
bidragsgivningen kan det i vissa lägen bli aktuellt med en proportionellt
större andel i form av extra bidrag. Jag föreslår därför, att den nu ifrågavarande
bestämmelsen uppmjukas något, så att då synnerliga skäl föranleder
därtill en högre andel skall kunna utgå såsom extra bidrag.

De grunder för skattelindringsbidragen som jag nu förordat innebär, att
bidragsgivningen inom samtliga gränsunderlagsområden kommer att få
en avsevärt större omfattning än för närvarande. Särskilt kraftig torde ökningen
bli för norra och mellersta Norrland, där bidragsgivningen även relativt
sett kan beräknas öka betydligt mera än i södra och mellersta delarna
av landet. För de berörda kommunerna i Norrbottens län torde de ökade
skattelindringsbidragen bli av sådan storlek att de skulle motsvara en sänkning
av den kommunala utdebiteringen med i genomsnitt ca 4 kr. per skattekrona.
Den genomsnittliga utdebiteringen för år 1962 utgjorde i dessa kommuner
ca 20 kr. per skattekrona, ökningen av skattelindringsbidragen skulle
alltså för dessa kommuner medföra, att utdebiteringen skulle kunna sänkas
till i genomsnitt 16 kr. per skattekrona eller -— om kommunerna av andra
skäl inte har möjlighet att sänka utdebiteringen i sådan omfattning — att
kommunerna skulle kunna erhålla en motsvarande förbättring av sin ekonomiska
ställning. Med den nu angivna inriktningen av bidragsgivningen
kommer denna speciellt för kommunerna i Norrland, som tidigare tillhört
ortsgrupperna IV och V, att bli ett väsentligt komplement till den skattereform
som beslöts av riksdagen vid förra årets höstsession.

Verkningarna av mitt förslag i jämförelse med kommitténs förslag samt
den faktiska bidragsgivningen för åren 1961 och 1962, fördelat på olika
gränsunderlagsområden, framgår av följande sammanställning. Det bör
framhållas, att siffrorna för kommitténs förslag därvid är beräknade på
grundval av bidragsgivningen för år 1961 och utan hänsyn tagen till den av
1961 års riksdag beslutade ortsavdragshöjningen, medan uppgifterna rörande
mitt förslag är framräknade på grundval av bidragsgivningen för år 1962
och med tillämpning av de nya ortsavdragen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1962

29

Gränsunderlagsområde

Ordinarie skattelindringsbidrag i milj. kr. enligt

bidragsgiv-ningen för
år 1961

bidragsgiv-ningen för
år 1962

kommitténs

förslag

departe-mentsche-fens förslag

Södra och mellersta Sverige..............

4,0

4,2

7,1

10

Mellersta Norrland......................

3,9

2,7

13,4

16

Norra Norrland ........................

7,4

7,6

20,3

24

Hela riket..............................

15,3

14,5

40,8

50

För att ytterligare belysa verkningarna av förslaget har jag låtit göra
en beräkning av hur många kommuner som efter de nya ortsavdragen skulle
få ett skatteunderlag som understiger gränsunderlaget. Resultatet av denna
beräkning torde här få återges. Kommunerna har därvid fördelats på
olika gränsunderlagsområden samt efter den faktiska utdebiteringen för
år 1962.

Total faktisk utdebitering för år 1962
kr./skattekrona

Södra och

mellersta

Sverige

Mellersta

Norrland

Norra

Norrland

Hela riket

12,01—13,00 ............................

9

,

. -

9

13,01—14,00 ............................

23

•-

•-

23

14,01—15,00 ............................

38

2

•-

40

15,01—16,00 ............................

45

1

•-

46

16,01—17,00 ............................

33

6

•-

39

17,01—18,00 ............................

17

9

1

27

18,01—19,00 ............................

2

12

3

17

19,01—20,00 ............................

i-

15

14

29

20,01— ............................

—

11

12

23

Summa

167

56

30

253

Jag vill understryka, att de nu angivna siffrorna för utdebiteringen gäller
den faktiska utdebiteringen och således inte den utdebitering som skulle
erhållas efter skattelindringsbidrag enligt de föreslagna reglerna. Det
må även framhållas, att antalet kommuner som kan komma i fråga för
skattelindringsbidrag torde bli något mindre än det antal som nyss angetts.
Då bidragsgivningen bygger på en beräknad utdebitering och inte
på den faktiska utdebiteringen, torde nämligen några av kommunerna i de
lägsta bidragsskikten bortfalla vid den granskning som sker av bidragsansökningarna.

Beträffande villkoren för skattelindringsbidragen torde jag till sist få
ingå på det av skattelindringsnämnden framförda förslaget om en särskild
spärregel. Nämnden har ifrågasatt det principiellt riktiga i att endast på
den grunden att skatteunderlaget är ringa bevilja bidrag till en kommun,
som redan har en förhållandevis låg utdebitering. Nämnden har därför
föreslagit, att det ordinarie skattelindringsbidraget inte skall få utgå med

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1962

högre belopp än att den beräknade sammanlagda utdebiteringen nedbringas
till exempelvis 14 kr. per skattekrona. Jag kan dela nämndens uppfattning
att någon anledning att minska en redan förut låg utdebitering knappast
föreligger. Jag vill dock erinra om att huvudprincipen för skattelindringsbidragen
är att i viss mån ersätta en kommuns brist på skatteunderlag.
Redan den nu gällande förordningen lämnar för övrigt möjlighet till
bidrag åt kommuner med förhållandevis låg utdebitering. Bidragen blir i
dessa fall dock av jämförelsevis ringa storlek. Som framgått av de uppgifter
jag förut lämnat skulle efter de av mig förordade bidragsreglerna
32 kommuner med en faktisk utdebitering av högst 14 kr. per skattekrona
få ett skatteunderlag som understiger gränsunderlaget. En del av dessa kommuner
torde emellertid inte komma i fråga till bidrag efter den granskning
som sker av bidragsansökningarna. Även om en beräknad utdebitering
av 14 kr. per skattekrona — och således som regel en något högre faktisk
utdebitering — skulle sättas som gräns för bidragstilldelning, torde det
vara ett förhållandevis begränsat antal kommuner som av denna anledning
skulle bortfalla. Det sammanlagda bidragsbeloppet till dessa kommuner
skulle även utgöra en ringa del av det totala bidragsbeloppet. Med hänsyn
till dessa omständigheter samt till den begränsade tid som de nu avsedda
ändringarna i skattelindringsförordningen beräknas bli tillämpliga, är jag
inte beredd att förorda någon sådan principiellt ny föreskrift som en spärrregel
skulle innebära.

De av mig nu föreslagna reglerna för skattelindringsbidragen torde, såsom
framgått av vad jag förut anfört, böra tillämpas redan vid den bidragsgivning
som kommer att ske innevarande år och som avser kalenderåret
1963. Beräkningen av bidragen bör därvid göras på grundval av de nya
ortsavdragen.

Utkast till erforderliga författningsändringar har utarbetats inom finansdepartementet
och torde såsom bihang få fogas vid statsrådsprotokollet i
detta ärende.

Jag övergår härefter till frågan om anslagsbehovet för nästa budgetår.

Skattelindringsbidrag för år 1961 beviljades 111 kommuner till ett sammanlagt
belopp av 15 788 963 kr. För år 1962 har bidrag beviljats likaledes
111 kommuner till ett sammanlagt belopp av 14 899 791 kr., varav ungefär
hälften eller 7 450 000 kr. hänför sig till budgetåret 1962/63.

Minskningen av bidragsbehovet för år 1962 i jämförelse med närmast föregående
år torde främst vara att söka i det starkt förbättrade skatteunderlaget
enligt 1961 års taxering för skattelindringskommunerna. Detta
har medfört dels avsevärt lägre bidragsprocent för många skattelindringskommuner
och dels fordringar på i vissa fall mycket stora avräkningslikvider
från statsverket under år 1962, vilket i sin tur sänkt det beräknade
utdcbiteringsbehovet för år 1962. En dylik gynnsam utveckling av skatteunderlaget
har förekommit i särskilt Jämtlands och Västerbottens län

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1962

och har där lett till en minskning av skattelindringsbidragen med sammanlagt
1 681 123 kr. Av samma skäl har bidragen till Blekinge och Värmlands
län minskat med tillhopa 239 848 kr. Å andra sidan har en i jämförelse
med riket i övrigt mindre god utveckling av skatteunderlaget i Gotlands
län lett till en ökning av skattelindringsbidraget med 246 519 kr.
Samma förhållande beträffande vissa kommuner i Norrbottens län har i
förening med en höjning av landstingsskatten med en krona lett till en ökning
av det ordinarie skattelindringsbidraget i länet med 807 000 kr.

Ett genomförande av de av mig i det föregående förordade ändringarna
rörande skattelindringsbidragen torde för helt budgetår medföra en utgift
för statsverket av ca 50 milj. kr. såvitt avser ordinarie skattelindringsbidrag.
Det sammanlagda beloppet för extra bidrag har jag uppskattat
till omkring 10 milj. kr. Totalt torde därför det årliga beloppet av skattelindringsbidrag
komma att uppgå till omkring 60 milj. kr. Av bidragsbeloppet
för år 1963 faller hälften eller 30 milj. kr. på budgetåret 1962/63.

Totalt beräknar jag således anslagsbehovet för nästa budgetår till
(7 450 000 -f- 30 000 000 —) 37 450 000 kr. Med hänsyn till osäkerheten i
beräkningarna torde detta belopp böra avrundas till 40 000 000 kr.

I detta sammanhang torde få anmälas, att jämlikt 71 § kommunalskattelagen
inflytande skattemedel för gemensamt kommunalt ändamål uppskattats
till omkring 425 000 kr. Dessa medel redovisas på vederbörande
inkomsttitel på riksstatens inkomstsida och påverkar inte de här lämnade
uppgifterna om medelsbehov och nettoutgifter.

Jag förutsätter, att liksom under innevarande budgetår av förevarande
anslag skall få bestridas vissa kostnader för biträde vid den räkenskapsgranskning
och undersökning av kommunernas ekonomiska förvaltning
m. m„ som sker vid beredningen inom departementet av ärenden rörande
skattelindringsbidrag. Från anslaget bör även liksom hittills få bestridas
kostnaderna för skattelindringsnämnden och för ersättning till den av
Kungl. Maj :t förordnade ledamoten i kommunala finansrådet samt suppleanten
för denne ävensom kostnader, som kan uppkomma i anledning av
medverkan i övrigt i rådets arbete.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

a) med godkännande av i det föregående angivna ändrade
grunder för bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda
kommuner bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga
föreskrifter i ämnet;

b) till Bidrag till skattetyngda kommuner, m. m. för budgetåret
1962/63 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 40 000 000 kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1962

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Olof Norén

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1962

33

Bihang

Utkast

till

förordning om ändring i förordningen den 18 maj 1951 (nr 278) angående
bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner

Härigenom förordnas, att 2 §, 3 § 1 mom. och 4 § förordningen den 18
maj 1951 angående bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda
kommuner skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §•

För erhållande--— gällande gränsunderlaget.

Gränsunderlaget för det löpande året utgör det antal skattekronor och
skatteören som motsvarar

a) för kommuner belägna i Norrbottens län eller i den del av landskapet
Lappland som ingår i Västerbottens län: 80 procent,

b) för kommuner belägna i återstående del av Västerbottens län eller i
Jämtlands eller Västernorrlands län: 70 procent, samt

c) för övriga komuner: 55 procent

av medelskatteunderlaget per invånare i rikets kommuner vid det löpande
årets taxering.

Finnes kommun som i nästföregående stycke under b) eller c) avses med
hänsyn till inom kommunen rådande förhållanden skäligen böra jämställas
med kommuner inom område, för vilket högre gränsunderlag gäller, må
Kungl. Maj :t för kommunen tillämpa sistnämnda gränsunderlag.

Skatteunderlag per invånare beräknas efter antalet invånare vid det löpande
årets ingång.

Det antal---på skatteunderlag.

3 §•

1 mom. Till grund---ej erhålles.

Skattelindringsbidrag utgår å den del av den beräknade sammanlagda
utdebiteringen, som överstiger elva kronor för skattekrona. För den del av
utdebiteringen, som ligger mellan elva och tretton kronor för skattekrona,
beräknas bidraget efter en procentsats, som svarar mot förhållandet mellan
bristen på skatteunderlag och gränsunderlaget. För den del av utdebiteringen,
som överstiger tretton kronor för skattekrona, beräknas bidraget efter
en dubbelt så stor procentsats som nyss sagts. I intetdera fallet må dock
skattelindringsbidraget utgå efter en högre procentsats än nittio.

4 §•

Kungl. Maj:t-----(extra bidrag).

Det sammanlagda beloppet av de extra bidrag som av Kungl. Maj :t beviljas
må, där ej synnerliga skäl annat föranleda, för ett år ej överstiga en
femtedel av det sammanlagda belopp, varmed skattelindring enligt 3 § utgår
för året.

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1962

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling
och skall första gången tillämpas i fråga om skattelindringsbidrag för år
1963.

I samband med ikraftträdandet skall iakttagas följande.

1. Bidrag för år 1963 skall beräknas på grundval av de omräknade skatteunderlag
som framkommit vid tillämpning av kungörelsen den

1962 (nr ) angående omräkning av 1962 års skatteunderlag, m. m.

2. Ansökan om skattelindringsbidrag för år 1963 må ingivas senast den

1962 till länsstyrelsen, som har att senast 1962

insända ansökningen till Kungl. Maj :t.

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620328