Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1962
1
Nr 11
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944
(nr 461); given Stockholms slott den 29 december 1961.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461).
GUSTAF ADOLF
Torsten Nilsson
Propositionens innehåll
Hembiträdeslagen föreslås skola i sin nuvarande lydelse erhålla förlängd
giltighet till och med den 31 oktober 1965.
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 11
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1962
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461)
Härigenom förordnas, att hembiträdeslagen den 30 juni 19441, vilken
enligt lag den 13 mars 1959 (nr 55) gäller till och med den 31 oktober 1962,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 oktober 1965.
1 Senaste lydelse av 10 § se SFS 1947:264, av 15 och 16 §§ se SFS 1953:151.
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1962
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 december
1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om fortsatt hembiträdeslagstiftning
samt anför.
Hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461) erhöll ursprungligen en
till tre år begränsad giltighetstid, vilken sedermera vid fem tillfällen förlängts
med tre år i sänder. Efter den senaste förlängningen, som skedde
genom lag den 13 mars 1959 (nr 55), gäller hembiträdeslagen t. o. m. den
31 oktober 1962.
Med anledning av att statsmakterna således före sistnämnda tidpunkt
bör taga ställning till frågan om fortsatt lagstiftning på området, har arbetsmarknadsstyrelsen
verkställt utredning rörande hittills vunna erfarenheter
av hembiträdeslagen ävensom rörande erfarenheterna av motsvarande
lagstiftning i de nordiska grannländerna. I skrivelse den 14 november
1961 har arbetsmarknadsstyrelsen förordat, att hembiträdeslagen
erhåller fortsatt giltighet t. o. m. den 31 oktober 1963 samt att en utredning
företages av frågan huruvida hembiträdeslagen för tiden därefter bör få
karaktär av arbetstidslag i stället för fritidslag som nu.
Jag anhåller att få till behandling upptaga frågan om förlängd giltighetstid
för hembiträdeslagen.
Hembiträdeslagens huvudsakliga innehåll
Hembiträdeslagen äger tillämpning på avtal, varigenom arbetstagare åtager
sig att utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll
(1 § 1 st.). Från lagens tillämpningsområde undantages dock dels avtal,
som ingås för viss sammanhängande tid understigande en månad, dels
avtal, som avser mindre antal dagar i veckan än sex, och dels avtal, som
icke innefattar heltidssysselsättning (1 § 2 st.). Vidare avser lagen ej
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1962
arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj eller av husföreståndarinna
eller därmed jämförlig arbetsledare i hushåll, där hembiträde
är anställt, eller av hushållerska eller annan, som självständigt sköter hemmet
i husmors ställe (2 §).
I motsats till allmänna arbetstidslagen och övriga lagar, som reglerar de
anställdas arbetstid, innehåller hembiträdeslagen inga bestämmelser om
arbetstidens längd för dag, vecka eller annan tidrymd. Hembiträdeslagen
ger i stället föreskrifter angående den minsta fritid, som ett hembiträde skall
äga åtnjuta. Härom stadgas, att den ordinarie arbetstiden skall sluta senast
kl. 19 utom för hembiträde, som uteslutande har till uppgift att sköta barn
(9 §), ävensom att hembiträdet skall äga åtnjuta fridagar i minst följande
omfattning, nämligen dels varannan söndag eller annan allmän helgdag
av kyrklig karaktär, dels en bestämd vardag varje vecka efter kl. 14 och
dels den 1 maj efter kl. 13 (10 §).
Lagens bestämmelser om fritid, vilka är av tvingande karaktär, kompletteras
av föreskrifter om övertidsarbete (12 §). Endast vid vissa sjukdomsfall
har hembiträde ålagts skyldighet att utföra arbete å övertid. I övriga
fall förutsätter övertidsarbete att överenskommelse därom träffats mellan
parterna. Avtalsfriheten är dock begränsad såtillvida, att hembiträde under
18 år ej får användas till övertidsarbete mer än sju timmar i veckan (18 §).
För allt övertidsarbete är hembiträdet berättigat till gottgörelse, som skall
utgå kontant eller — om övertidsarbetet endast innefattar vakttjänst eller
är föranlett av sjukdomsfall — i form av ledighet på ordinarie arbetstid.
I samtliga de fall, där gottgörelsen enligt lagen skall utgå kontant, kan den
dock efter överenskommelse mellan parterna utbytas mot ledighet (13 §
1 st.). Lagen saknar bestämmelser om storleken av den kontanta övertidsersättningen.
Däremot föreskrives, att ledighet såsom gottgörelse för övertidsarbete
skall motsvara vad som kan anses skäligt med hänsyn till övertidsarbetets
art. Ledigheten får ej förläggas till tid före kl. 9 och ej utgå
under kortare tid än två timmar åt gången (13 § 2 st.). Avtal, varigenom
hembiträde helt eller delvis undandragits lagstadgad förmån för övertidsarbete,
är utan verkan (13 § 3 st.).
I lagen regleras även vissa andra frågor än de hittills berörda, såsom
angående avtalets ingående och upphörande, anställnings- och uppsägningstid,
hembiträdets rätt till bostad och vård vid sjukdom, lönens utbetalande,
betyg samt skadeståndsskyldighet. Lagen saknar bestämmelser om tillsyn
å dess efterlevnad.
Tidigare överväganden
Vid de tidigare tillfällen, då spörsmålet om hembiträdeslagstiftning diskuterats,
har framkommit olika uppfattningar om hur en lagstiftning av detta
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1962
slag lämpligen bör vara konstruerad. Frågan liar särskilt gällt huruvida
lagen bör ha karaktär av fritidslag eller av verklig arbetstidslag.
Redan vid hembiträdeslagens tillkomst övervägdes dessa båda alternativ.
På sätt närmare framgår av propositionen 1944: 217 och andra lagutskottets
i anledning av propositionen avgivna utlåtande nr 50 stod valet då
mellan att direkt i lagen fastställa arbetstidens längd och att i lagen angiva
den minimifritid som ett hembiträde alltid skall äga åtnjuta. I förra hänseendet
diskuterades två olika sätt för arbetstidens bestämmande: antingen en
arbetstid av 8 timmar om dagen eller en till 192 timmar maximerad arbetstid
under en period av fyra veckor. I båda fallen förutsattes att i arbetstiden ej
skulle inräknas måltids- och andra raster samt ej heller tid, som hänförde
sig till arbete som hembiträdet utförde för egen räkning. Man stannade
för att ge hembiträdeslagen karaktär av fritidslag.
Innan frågan om förlängning av hembiträdeslagens giltighetstid behandlades
vid 1947 års riksdag verkställde statens arbetsmarknadskommission
utredning i ärendet. Kommissionen förordade härvid, att hembiträdeslagen
skulle utformas såsom en arbetstidslag. Raster, måltider och arbete, som
hembiträdet utförde för egen räkning, ansågs ej böra inräknas i arbetstiden.
I propositionen 1947: 206 med förslag om förlängning av lagens giltighetstid
med tre år uttalade föredragande statsrådet bl. a., att det var synnerligen
tveksamt om en förbättrad arbetslagstiftning för hembiträdeskåren
kunde tänkas ha någon nämnvärd effekt på tillströmningen av arbetskraft
till yrket, och vidare att en nettoarbetstidsreglering skulle vara svår
att praktiskt tillämpa på grund av det husliga arbetets natur. Andra lagutskottet
hemställde i sitt utlåtande nr 38, att riksdagen måtte bifalla propositionen
men i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att möjligheterna att
komplettera hembiträdeslagen med bestämmelser om arbetstid måtte efter
utredning övervägas. Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen (skrivelse
nr 314).
När frågan om hembiträdeslagens fortsatta giltighet ånyo blev aktuell
gjorde arbetsmarknadsstyrelsen på uppdrag av Kungl. Maj :t en utredning
om de då vunna erfarenheterna av lagen. Utredningen resulterade i ett
förslag att lagen skulle i oförändrat skick förlängas för en tid av två år.
Såsom sin principiella uppfattning uttalade emellertid arbetsmarknadsstyrelsen
att hembiträdena, i likhet med de flesta övriga anställda, borde
få en i lag reglerad arbetstid. Anledningen till att styrelsen likväl förordade
fortsatt giltighet av den såsom fritidslag utformade hembiträdeslagen
var främst följande. Enligt en norsk lag av år 1948 hade regleringen skett
så, att hembiträdes ordinarie arbetstid, vari inräknades måltidsraster, ej
fick överstiga 10 timmar om dagen och skulle förläggas mellan kl. 7 och
19.30. Även jämlikt den finska hembiträdeslagen av år 1949 var den ordinarie
arbetstiden maximerad till 10 timmar om dagen, måltidsraster däri
inräknade. Arbetstiden fick enligt den finska lagen börja tidigast kl. 6
6
Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1962
och sluta senast kl. 19 med möjlighet för landsbygdens del att under den
varma årstiden utsträcka arbetstiden till kl. 20. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens
mening innebar det norska och det därmed nära besläktade finska
systemet ett nytt alternativ till frågans lösning utöver dem som tidigare
diskuterats i Sverige och för vår del borde slutlig ståndpunkt icke tagas
till spörsmålet om hembiträdenas arbetstid förrän man vunnit vetskap
om hur lagstiftningen i de båda grannländerna verkat i praktiken. I propositionen
1950:05 anslöt sig Kungl. Maj:t till denna uppfattning. Enligt
Kungl. Maj :ts förslag skulle lagen förlängas t. o. m. den 31 oktober 1953.
Andra lagutskottet tillstyrkte i sitt utlåtande nr 22 förslaget. Utskottsutlåtandet
godkändes av riksdagen (skrivelse nr 87).
Innan frågan om fortsatt hembiträdeslagstiftning nästa gång prövades av
statsmakterna verkställde arbetsmarknadsstyrelsen ånyo en utredning i
ärendet. Vid denna utredning framkom, att erfarenheterna ännu ej medgav
några mera bestämda omdömen om den norska och den finska hembiträdeslagstifiningens
verkningar i olika avseenden. Arbetsmarknadsstyrelsen fann
emellertid utvecklingen inom den husliga arbetsmarknaden i vårt land
samt erfarenheterna av vår lagstiftning på detta område ge vid handen, att
tiden var inne för att även i Sverige införa en arbetstidsregleidng för det
husliga arbetet. Härvid förordade styrelsen ett bruttoarbetstidssystem, som
dock i vissa avseenden avvek från de norska och finska systemen. I propositionen
1953:81 föreslogs under hänvisning bl. a. till arbetstidsutredningens
då pågående arbete, att hembiträdeslagen skulle erhålla förlängd
giltighet t. o. m. den 31 oktober 1956. Andra lagutskottet hemställde i sitt
utlåtande nr 12 om bifall till propositionen. Utlåtandet godkändes av riksdagen
(skrivelse nr 100).
Arbetstidsutredningen avgav sedermera ett betänkande med förslag till
ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning (SOU 1954:22).
Betänkandet utmynnade bl. a. i ett förslag till allmän arbetstidslag, som
i princip skulle omfatta alla arbetstagare och således även hembiträden. I
fråga om metoderna för den ordinarie arbetstidens begränsning uppställdes
i förslaget dels vissa huvudregler och dels en rad undantag för skilda verksamhetsområden.
Beträffande det husliga arbetet innebar förslaget, att
den ordinarie arbetstiden skulle regleras under en tid av två veckor i
följd och härvid uppgå till högst 96 timmar samt att dygnsmaximum skulle
utgöra 10 timmar utom ett dygn i A^eckan, då det skulle vara 11 timmar.
Beträffande frågan huruvida hembiträdeslagen skulle bibehållas sedan den
föreslagna allmänna arbetstidslagen trätt i kraft anförde utredningen, att
hembiträdeslagen innehöll Aussa bestämmelser, som närmast motsA-arades av
kollektivavtalsregler inom andra delar av näringsliAret. Utredningen föreslog,
att hembiträdeslagen efter Anssa ändringar gjordes permanent. Arbetstidsutredningens
förslag ledde inte till lagstiftning.
Frågan om hembiträdeslagens fortsatta giltighet prövades åter av stats -
7
Kung}. Maj:ts proposition nr tl år 1962
makterna år 1956. Departementschefen förordade därvid i propositionen
1956: 10, att hembiträdeslagen tills vidare bibehölls vid sin karaktär av
fritidslag och att dess giltighetstid förlängdes t. o. m. den 31 oktober 1959.
Andra lagutskottet tillstyrkte i utlåtande nr 4 Kungl. Maj :ts förslag. Utskottsutlåtandet
godkändes av riksdagen (skrivelse nr 86).
År 1958 gjorde arbetsmarknadsstyrelsen på Kungl. Maj:ts uppdrag en ny
utredning rörande erfarenheterna av hembiträdeslagen och av motsvarande
lagstiftning i de nordiska grannländerna. Av 38 tillfrågade myndigheter och
organisationer, däribland samtliga länsarbetsnämnder, uttalade sig 20 för
att, åtminstone tills vidare, låta hembiträdeslagen bibehålla sin karaktär
av fritidslag, medan återstoden föreslog genomförande av en arbetstidsreglering
för hembiträden. Beträffande förhållandena i de nordiska grannländerna
inhämtade styrelsen i korthet följande. Den norska lagens bestämmelser
om arbetstidens längd och förläggning hade i stort sett ej medfört några
tolknings- eller tillämpningssvårigheter, vilket däremot bestämmelserna om
övertidsersättning gjort. Sedan 1954 var en kommitté sysselsatt med att
utreda den norska hembiträdeslagstiftningen. I Finland hade vissa tolkningssvårigheter
förekommit angående vilka arbetstagare som var att betrakta
som hembiträden och vilket arbete som var husligt. I Danmark hade
man ingen direkt motsvarighet till de övriga nordiska ländernas hembiträdeslagstiftning,
men en lag om »retsforholdet mellem husbond og medhjselpere»
reglerade vissa anställningsfrågor som även berörde hembiträden.
Arbeta pågick för omarbetning av denna lag, som var synnerligen föråldrad.
I sitt på utredningen grundade förslag uttalade arbetsmarknadsstyrelsen
som sin principiella uppfattning att hembiträdesyrket borde erhålla en
sådan arbetstidsreglering, att yrket i detta avseende blev i möjligaste mån
likställt med andra yrken. Styrelsen ansåg en bruttoarbetstidsreglering vara
att föredraga med hänsyn till de speciella förhållandena på det husliga arbetsområdet.
Emellertid fann sig styrelsen inte kunna förorda genomförandet
av en lagstadgad arbetstid för hembiträden vid den dåvarande tidpunkten.
Styrelsen erinrade om att intresset på arbetstidsregleringens område
var inriktat på den allmänna arbetstidsförkortning, som successivt höll på
att verkställas och som i realiteten skulle komma att påverka även hembiträdenas
arbetstid.
I propositionen 1959: 20 underströk departementschefen till en början
att arbetsmarknadsläget för hembiträden alltsedan lagens tillkomst varit
sådant, att de ofta kunnat tillförsäkra sig bättre anställningsförmåner än
lagen föreskrev. Under sådana omständigheter kunde det måhända falla
sig naturligt att ställa frågan om någon fortsatt lagreglering på detta fält
vore behövlig. Det kunde dock antagas att lagstiftningen var av stor betydelse
för ett friktionsfritt förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Vid arbetsmarknadsstyrelsens utredning hade heller inte framkommit några
önskemål om att avskaffa hembiträdeslagen. Beträffande frågan huru
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1962
vida lagen borde omarbetas till en arbetstidslag uttalade departementschefen
bl. a., att den övervägande uppfattningen, även bland dem som principiellt
anslöt sig till tanken på en arbetstidslagstiftning på det husliga området,
syntes vara att tidpunkten inte var lämplig för ett ställningstagande
i denna fråga. Departementschefen förordade därför, att hembiträdeslagen
i oförändrad lydelse förlängdes t. o. m. den 31 oktober 1962.
Propositionen tillstyrktes av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 1. Utskottet
erinrade om att utskottet redan år 1947 uttalade sig för en arbetstidsreglering
för hembiträden och anförde, att förslag i ämnet kunde antagas
komma att föreläggas riksdagen så snart omständigheterna medgav.
Med hänsyn härtill avvisades ett motionsvis framställt yrkande om att
riksdagen borde hos Kungl. Maj :t begära att förslag till arbetstidslag för
hembiträden snarast framlades. Utskottsutlåtandet godkändes av riksdagen
(skrivelse nr 73).
Arbetsmarknadsstyrelsens utredning
Yttranden till arbetsmarknadsstyrelsen
Arbetsmarknadsstyrelsen har ■— i likhet med vad som skedde förra
gången frågan om hembiträdeslagens förlängning var aktuell — inhämtat
yttranden från ett antal myndigheter och organisationer. Yttranden har
inkommit från socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, arbetsnämnden i
Stockholm, länsarbetsnämnderna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings,
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, Stadskollegiets i Stockholm
kommitté för kvinnofrågor, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Riksförbundet landsbygdens folk, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Hembiträdesföreningen
i Stockholm, Fredrika-Bremer-förbundet, Folkpartiets
kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund
samt Yrkeskvinnors samarbetsförbund.
Beträffande frågan huruvida hembiträdeslagen bör ha karaktären av fritidslag
eller arbetstidslag förordar denna gång övervägande antalet av de
tillfrågade myndigheterna och organisationerna en arbetstidsreglering
för husligt arbete. Till förmån härför uttalar sig socialstyrelsen, arbetsnämnden
i Stockholm, länsarbetsnämnderna i Stockholms, Östergötlands
och Malmöhus län, Stadskollegiets i Stockholm kommitté för kvinnofrågor,
Riksförbundet landsbygdens folk, Landsorganisationen, Sveriges
husmodersföreningars riksförbund, Hembiträdesföreningen i Stockholm,
Fredrika-Bremer-förbundet, Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund,
Svenska landsbygdens kvinnoförbund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1062
9
Som skäl för införande av en arbetstidslagstiftning framhålles önskvärdheten
av att bereda hembiträdena så långt möjligt samma villkor i arbetstidshänseende
som andra arbetstagargrupper. Det framhålles som rimligt
att även hembiträdena kommer i åtnjutande av den fortgående arbetstidsförkortningen,
vilken i sin tur anses underlätta genomförandet av en
arbetstidslag för denna kategori. Större likställdhet med andra yrken beräknas
komma att leda till en ökad rekrytering av hembiträden. Den
största gruppen av arbetsgivare för hembiträden torde, anföres det, numera
utgöras av familjer med minderåriga barn, där båda makarna har
förvärvsarbete. Det är ett allmänt såväl som enskilt intresse att kvinnor
med yrkesutbildning inte på grund av brist på hemhjälp hålles borta från
arbetsmarknaden. En annan grupp, vars behov av hjälp i hemmet särskilt
framhålles, utgöres av det växande antalet åldringar. Bättre rekryteringsmöjligheter
i fråga om hembiträden skulle göra det möjligt för åldringarna
att i större utsträckning än hittills stanna kvar i sina hem, något som
skulle bidra till att minska belastningen på de samhälleliga vårdinstitutionerna.
Ett annat skäl som åberopas för en arbetstidslagstiftning är att
yrket huvudsakligen blivit ett genomgångsyrke för unga flickor, som avser
att senare söka annan anställning. Vidare framhålles, att hembiträdeslagens
fritidsbestämmelser ej ger någon tillfredsställande lösning av uppkommande
arbetstidsfrågor och att lagen i sin nuvarande form således ej i erforderlig
utsträckning undanröjer anledningar till misshälligheter mellan parterna.
För ett bibehållande av hembiträdeslagens karaktär av fritidslag
uttalar sig arbetarskyddsstgrelsen, som förordar att lagen med vissa modifikationer
göres permanent. Som stöd för sin uppfattning anför styrelsen,
att läget på arbetsmarknaden inom det husliga området medfört
att hembiträdena uppnått anställningsvillkor, särskilt beträffande arbetstidens
längd och antalet ledighetsdagar, som i många fall väsentligt överstiger
hembiträdeslagens minimibestämmelser. En ändring av hembiträdeslagen
till arbetstidslag skulle därför i stort sett endast innebära fastställande
av redan tillämpad praxis. Vidare anför styrelsen bl. a., att en arbetstidsreglering
förutsätter kontroll och övervakning, som torde vara svåra
att genomföra utan att göra intrång på hemlivets integritet. Liknande synpunkter
anföres av Svenska lantarbetsgivareföreningen. Länsarbetsnämnden
i Jönköpings län är av den uppfattningen att lagen bör ha samma
principiella karaktär som hittills. Även Svenska arbetsgivareföreningen
anser, att hembiträdeslagen bör vara en fritidslag av permanent natur.
Föreningen anför bl. a., att hembiträdenas arbete utföres under så skiftande
betingelser att det inte lämpligen bör göras till föremål för arbetstidsreglering.
Både hembiträdenas yrkesskicklighet och deras arbetsuppgifter
är, framhåller föreningen, högst varierande och de arbetar dessutom
i stor utsträckning utan övervakning. Enligt Sveriges akademikers centralorganisation
bör med det arbetsmarknadsläge som nu råder för hembiträden
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1962
anställningsförhållandena regleras genom överenskommelser mellan arbetstagare
och arbetsgivare utan hinder av lagstadganden. I vart fall bör någon
arbetstidslagstiftning inte ifrågakomma. Tjänstemännens centralorganisation
yttrar, att utvecklingen på ifrågavarande arbetsområde ännu ej stabiliserats.
Organisationen föreslår därför, att den nuvarande hembiträdeslagen
förlänges på viss tid.
Bland förespråkarna för arbetstidslagstiftning råder delade meningar
huruvida nettoarbetstid eller bruttoarbetstid bör tillämpas.
Med bruttoarbetstid skulle då avses att i den fastställda arbetstiden
inräknas tid för matraster och andra raster samt för uträttande av egna
göromål. Att frågan vållat svårigheter anges samstämmigt bero på hushållsarbetets
speciella natur. Vidare pekas på behovet av barntillsyn under tid,
som en förvärvsarbetande husmor tillbringar på resa till och från arbetsplatsen.
Allmänt framhålles behovet av elasticitet i bestämmelserna. Sålunda
vill de, som förordar nettoarbetstidsreglering, i många fall se arbetstiden
fördelad över en längre tidsperiod än en vecka.
Hembiträdeslagstiftningen i grannländerna
Rörande förhållandena på hembiträdeslagstiftningens område i de nordiska
grannländerna har arbetsmarknadsstyrelsen inhämtat upplysningar
från Kommunal- og'' Arbeidsdepartementet i Norge, finska socialministeriet
samt Arbeidsdirektoratet i Danmark.
I Norge gäller alltjämt 1948 års hembiträdeslag, som stadgar 10 timmars
bruttoarbetstid per dag. Lagen har senast förlängts t. o. m. den 31
december 1962. Den kommitté, som sedan 1954 sysslat med en översyn av
hembiträdeslagstiftningen, har numera avlämnat sitt betänkande. Betänkandet,
som bl. a. innehåller ett omfångsrikt statistiskt material, utmjmnar
i ett förslag om bibehållande av hembiträdeslagen, dock med en nedskärning
av arbetstiden till 9 timmar per dag och med vissa andra ändringar.
Från Finland upplyses, att hembiträdeslagen av år 1949 med bestämmelser
om 10 timmars bruttoarbetstid per dag alltjämt gäller samt att
denna arbetstidsbegränsning i allmänhet ansetts skälig och lätt genomförbar.
I Danmark har den ovan angivna lagen om »retsforholdet mellem
husbond og medhjselpere» från den 1 november 1961 ersatts med en ny
lag i samma ämne. Den avser även hembiträden men är icke helt jämförbar
med den övriga hembiträdeslagstiftningen i Norden, då den i huvudsak
är utformad som en skyddslagstiftning för arbetstagare under 18 år.
Arbetsmarknadsstyrelsens förslag
Som bakgrund till sina överväganden lämnar arbetsmarknadsstyrelsen
vissa uppgifter rörande arbetsmarknadsförhållandenas utveckling på ifrågavarande
område. Styrelsen anför bl. a., att antalet anställda i husligt arbete
Kung!. Maj:ts proposition nr ti år 1962
11
enligt folkräkningarna minskat under en följd av år. År 1930 uppgick antalet
till 205 000, år 1940 till 158 000 och år 1950 till 95 000. Bearbetningen
av 1960 års folkräkning har inte fortskridit så långt, att resultatet rörande
anställda i husligt arbete föreligger, men med hjälp av uppgifter från 1958
års levnadskostnadsundersökning kan man, enligt vad socialstyrelsen uppger,
beräkna hela antalet hembiträden till i runt tal 50 000. Flera orsaker
ligger enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning bakom denna utveckling.
Väsentligast torde vara att det husliga arbetsområdet under efterkrigstidens
högkonjunktur ej kunnat konkurrera med industrin och övriga
näringar om den kvinnliga arbetskraften. Arbetstiden är inte reglerad,
och den som söker sig till yrket vet inte vilket mått av fritid som kan påräknas,
varjämte lönevillkoren för de arbetssökande kan förefalla mindre
förmånliga än inom andra yrken. Arbetstidens förläggning har också betraktats
såsom obekväm. Sammankopplingen av arbetsplats och bostad har varit
en annan negativ faktor.
Utvecklingen torde enligt arbetsmarknadsstyrelsen också ha påskyndats
genom hemarbetets rationalisering. Tillskottet av moderna, lättskötta lägenheter
har varit större under den senaste tioårsperioden än under någon
motsvarande period tidigare. Konsumtionsvanorna har förändrats med en
markerad övergång till fabriksberedda livsmedel och halvfabrikat. Konfektionsindustrin
har övertagit hemsömnadens roll och utvecklingen på
tvättområdet har begränsat behovet av hemhjälp.
Alla rationaliseringar och förenklingar till trots erfordras emellertid,
framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, alltjämt i många hem fast anställd
arbetskraft för hel tidst jänstgöring. Huvudsakligen gäller det sådana hem,
där husmodern har förvärvsarbete och minderåriga barn finns, samt vissa
j ordbrukshushåll. Åldringar, vilkas antal starkt ökar, efterfrågar vidare
huslig arbetskraft i en ej obetydlig omfattning. I konkurrensen om arbetskraften
synes arbetsgivarna, även om en viss ojämnhet härvidlag är märkbar,
i betydande utsträckning ha anpassat anställningsvillkoren för hembiträdena
till vad som gäller på arbetsmarknaden i övrigt. Bristen på huslig
arbetskraft torde i hög grad ha bidragit till denna utveckling. Kännedomen
om hembiträdeslagen förefaller enligt styrelsens uppfattning i stort
sett vara allmänt spridd. Erfarenheterna från arbetsförmedlingarna visar
dock att såväl arbetsgivare som arbetstagare synes osäkra rörande framför
allt fritidsbestämmelsernas innebörd.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller i fortsättningen, att den primära
frågan för närvarande är om arbetstiden för hembiträden skall regleras i
lag eller som hittills genom avtal i varje särskilt fall. Styrelsen anför, att de
yttranden som inkommit från berörda myndigheter och organisationer
denna gång ger ett klart utslag till förmån för en arbetstidslagstiftning.
Utredningsmaterialet utgör emellertid enligt styrelsen knappast tillräckligt
underlag för ett omedelbart ställningstagande till frågan om lagstift
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1962
ningens karaktär. Detsamma torde i än högre grad gälla den närmare utformningen
av en arbetstidslagstiftning. Arbetsmarknadsstyrelsen anser
därför att en mer ingående undersökning bör verkställas än som kan åstadkommas
genom styrelsens försorg. Om så sker, fortsätter styrelsen, torde
det bli nödvändigt att låta den nuvarande hembiträdeslagen gälla ytterligare
ett år. En dylik förlängning av lagens giltighetstid skulle ej heller, såvitt
styrelsen kan finna, medföra några allvarligare olägenheter för de arbetssökande
inom det husliga området.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer arbetsmarknadsstyrelsen,
att hembiträdeslagen måtte ges förlängd giltighet t. o. m. den 31
oktober 1963 samt att en särskild kommitté måtte tillsättas för utredning
av frågan huruvida hembiträdeslagen för tiden därefter bör ges karaktär av
arbetstidslag i stället för fritidslag.
Departementschefen
Arbetsförhållandena för hembiträden i vårt land har sedan mitten av
1940-talet varit reglerade genom en i viss omfattning tvingande lagstiftning,
den alltjämt gällande hembiträdeslagen av år 1944. Denna lag, som
i stort sett är oförändrad, gällde från början för en tid av tre år och har
därefter vid upprepade tillfällen erhållit förlängd giltighet för tre år i sänder.
Den är inte någon arbetstidslag i egentlig mening utan snarast en fritidslag
med bestämmelser bl. a. om att arbetsdagen regelmässigt skall
sluta kl. 19 samt att ett hembiträde skall ha rätt till ledighet varannan
söndag eller annan allmän kyrklig helgdag och en bestämd vardag varje
vecka efter kl. 14. Dessutom innehåller lagen vissa bestämmelser om övertidsersättning,
avtals ingående och upphörande, hembiträdes rätt till vård
vid sjukdom m. m.
Enligt den senaste förlängningen gäller hembiträdeslagen t. o. m. den 31
oktober 1962 och frågan om fortsatt lagstiftning på området påkallar således
åter statsmakternas uppmärksamhet.
Såsom framgått av den tidigare redogörelsen är arbetsmarknadsläget
sådant i fråga om arbetskraften på det husliga området, att hembiträdena
ofta är tillförsäkrade bättre anställningsvillkor än lagen föreskriver. Icke
desto mindre är rekryteringen till hembiträdesyrket alltjämt i avtagande.
Det visar sig, att det inte är konkurrenskraftigt gentemot industrin och
andra näringar. Som anledningar härtill har arbetsmarknadsstyrelsen pekat
på bl. a. att arbetstiden inte är reglerad, att det är osäkert vilket mått av
fritid som kan påräknas och att arbetstidens förläggning betraktas som
obekväm.
Redan i samband med hembiträdeslagens tillkomst och varje gång frågan
om dess förlängning därefter varit aktuell har röster höjts för att lagen
bör få karaktär av egentlig arbetstidslag i stället för fritidslag. Förra
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1962
gången lagen förlängdes uttalade sig nära hälften av de tillfrågade myndigheterna
och organisationerna till förmån för en sådan omläggning, och
denna inställning omfattas nu av omkring tre fjärdedelar av de tillfrågade.
Av svaren framgår emellertid att frågan om hur arbetstiden för hembiträden
bör regleras är svårlöst. Arbetsmarknadsstyrelsen har också i sitt förslag
förklarat sig anse att det krävs en mer ingående undersökning än som kan
åstadkommas genom styrelsens försorg, innan man tar ställning såväl till
frågan om lagstiftningens karaktär som dess närmare utformning.
För egen del anser jag det önskvärt att rekryteringen till hembiträdesyrket
stimuleras. Att fastare normer för arbetstidens reglering härvidlag
skulle vara till god hjälp synes vara uppfattningen bland flertalet av de
myndigheter och organisationer som arbetsmarknadsstyrelsen tillfrågat.
Både de norska och finska hembiträdeslagarna innehåller också bestämmelser
om arbetstidsreglering. Det är därför min avsikt att föranstalta om
en utredning av hela frågan om hembiträdeslagstiftningen.
I avbidan på resultatet av utredningens arbete bör giltighetstiden för
den nuvarande hembiträdeslagen förlängas. Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår
en förlängning på ett år. Jag vill dock förorda, att giltighetstiden —
i likhet med vad som tidigare skett — förlänges med ytterligare tre år
eller t. o. m. den 31 oktober 1965. Hinder möter inte att låta en ny lagstiftning
träda i kraft före treårsperiodens utgång om resultatet av utredningens
arbete skulle ge anledning därtill. Någon ändring av lagens innehåll anser
jag inte böra göras under förhandenvarande omständigheter.
Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ett
inom socialdepartementet upprättat förslag till lag om fortsatt giltighet av
hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461), av den lydelse bilaga1 till detta
protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Bengt Wilhelmsson
1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr li år 1962
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 december
1961.
Närvarande:
justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,
Bomgren.
Enligt lagrådet den 20 december 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
8 december 1961, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni
19U.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet Bengt Hamdahl.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1962
15
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 december
1961.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Holmqvist.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, lagrådets den 28 december
1961 avgivna utlåtande över det den 8 december 1961 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30
juni 1944 (nr 461) och hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bengt Wilhelmsson