KUNGL. MAJ:TS PROPOSITION
1962:10

MED

FÖRSLAG TILL RROTTSBALK

DEL A

Kungl. Maj:ts proposition nr iO år 1962

A 1

Nr 10

Kungl Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till brottsbalk;
given Stockholms slott den 15 december 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till brottsbalk.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

På straffrättens område har sedan länge förberetts en genomgripande
lagreform, vars mål är att ersätta 1864 års strafflag och åtskilliga därtill
anknytande författningar med ny lagstiftning. Det förberedande arbetet har
varit uppdelat på två kommittéer, straffrättskommitten som haft till uppgift
att föreslå en reformering av bestämmelserna om de särskilda brotten
och vad därmed äger samband samt strafflagberedningen som har företagit
en översyn av det straffrättsliga påföljdssystemet.

Med hänsyn till lagstiftningsärendets stora omfattning har beredningen
därav inom justitiedepartementet och den därpå följande lagradsgranshnin«en
varit uppdelad på två etapper. Sedan lagrådets yttrande over utarbetade
lagförslag har inhämtats genom beslut åren 1958 och 1%0, framlagges
nu i propositionen förslag till brottsbalk. Denna är avsedd att ersatta den
nuvarande strafflagen samt därutöver bl. a. lagen om ungdomsfängelse, a„en
om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, lagen om villkorlig
dom, lagen om villkorlig frigivning och lagen med vissa bestämmelser om
påfölid för brott av underårig.

Brottsbalken innehåller tre huvudavdelningar, av vilka den forsta upptager
vissa allmänna bestämmelser, den andra handlar om brotten och den
tredje om påföljderna.

1 Hihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 10. A.

2 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Den forsta huvudavdelningen omfattar två kapitel. I 1 kap. meddelas vissa
grundläggande bestämmelser om brott och brottspåföljder. Sålunda definieras
dan begreppet brott och anges vad i brottsbalken förslås med påföljd

dis^inlin , ff°f \PafÖIJdel''na ^ bÖt6r’ fän§elS6’ susPens*on. avsättning,
P, träff for krigsman, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängel i\Uuerelmg

°Ch overlämnande till särskild vård. Straffbegreppet har bibehållits
sasom gemensam beteckning för de påföljder, vilka anges i eller i
anslutning till bestämmelserna om de särskilda brotten, d. v. s. böter fän»,
else, suspension, avsättning och disciplinstraff. I kapitlet regleras även frågan,
huruvida en eller flera påföljder skall ådömas för samma brott, samt
anges vissa omständigheter, som skall beaktas vid val av påföljd.

I 2 kap. upptages bestämmelser om svensk jurisdiktionsrätt i straffrättsligt
avseende. Nuvarande bestämmelser härom har i formellt avseende väsentligt
omarbetats för att underlätta förståelsen av det tämligen komplicerade
regelsystemet. Den svenska jurisdiktionsrätten föreslås utvidgad, när
det galler brott utom riket av dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare.
Denna utvidgning ar ett led i det pågående samarbetet inom Norden för att
möjliggöra verkställighet av ådömda straff m. m. i annat land än domslandet
samt för att oka möjligheterna till ömsesidig rättshjälp i andra hänseenden
inom straffrättens och straffprocessens områden.

Andra huvudavdelningen i balken omfattar 3—24 kap. Strafflagens bef™me!Ser
om de särskilda brotten har reformerats genom lagstiftning år
U4^, såvitt avser förmögenhetsbrotten, och år 1948, såvitt avser brotten
mot staten och allmänheten. I dessa delar innebär det nu framlagda förslaget
icke några större nyheter. Det är endast beträffande brotten mot person
som brottsbalksförslaget innehåller en mera genomgripande revision.

Riktpunkten vid reformeringen av lagstiftningen om brotten har varit att
i görligaste män tillgodose samhällets krav på skydd för skilda allmänna
och enskilda intressen utan att medborgarnas handlingsfrihet inskränkes
mer an som ar oundgängligen nödvändigt. Brottsbeskrivningarna har utformats
pa ett så långt möjligt klart och otvetydigt sätt. De kriminaliserade
garningarna har i större utsträckning än i gällande lag åsatts särskilda
brottsbeteckningar.

De i balken upptagna brotten lägges i princip under allmänt åtal. Konstruktionen
med målsägandebrott bibehålies endast i fråga om ärekränkningsbrotten.
I något större utsträckning föreskrives såsom förutsättning
for allmant åtal, att angivelse sker av målsäganden. Med endast få undantag
har dock i dessa fall inrymts befogenhet för åklagaren att, om målsäganden
ej tar initiativ till brottets beivrande, väcka åtal, såframt detta finnes
pakallat från allmän synpunkt. Liksom för närvarande stadgas särskild
atalsprovning vid vissa brott. Sådan åtalsprövning har dock begränsats till
fall, dar skälen att inskränka allmän åklagares skyldighet att anställa åtal
ager samband med brottstypen som sådan.

I andra huvudavdelningen har kapitlen ordnats så, att först behandlas

A 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

brotten mot person, 3-7 kap., därefter förmögenhetsbrotten, 8-12kap
brotten mot allmänheten, 13-15 kap., och brotten mot staten, 16-22 kap.
De två sista kapitlen i denna avdelning, 23 och 24 kap., innehaller bestäm
melser om försök m. m. och om gärningar, som begås i nödvärn eller an ^Bestämmelserna

i 3 kap. om brott mot liv och hälsa innebär en avsevard
förenkling av de nuvarande komplicerade och föråldrade reglerna i 14 kap.
strafflagen. När det gäller brottstyperna mord och dråp hanfores icke, såsom
i gällande rätt, till mord alla fall av uppsåtligt dödande, som har skett
med berått mod. Gränsen mellan de båda brottstyperna, av vilka mord ar
den svåraste, dragés i stället med hänsyn till hur grovt brottet framstar vad
beaktande av samtliga föreliggande omständigheter. En viktig fråga, som
möter vid misshandelsbrotten och vissa andra brott, galler de s. k. objev
tiva överskotten. Förslaget innebär i denna del, att ouppsatliga verkningar
av en gärning genomgående frånkännes betydelse, da det galler uppsatliöa
brott. Misshandelsbrotten har uppdelats i tre grader. Avgörande vid gra eringen
skall icke såsom för närvarande vara den skada, som har astadkon -mits genom gärningen, utan hänsyn skall tagas till samtliga uppsatliga omständigheter
vid brottet. I förekommande fall kan adomas ansvar, utom
uppsåtlig misshandel, jämväl för vållande till annans död eller till kroppsskada
eller sjukdom. Som oaktsamhetsbrott upptages aven framkallande
för annan avlivsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjuk d?4

kap. behandlas brotten mot frihet och frid. Även detta kapitel, som
huvudsakligen motsvarar 15 kap. i strafflagen, innebär en modernisering
av gällande rätt, varvid flera föråldrade regler har utmönstrats De bestämmelser,
som avser frihetsberövanden, har avsevärt förenklats, och i fråga om
mera okvalificerat rättsstridigt tvång har skett en precisering av det straffbara
området. Särskild uppmärksamhet har agnats fragan om skydd för
personer, som blir utsatta för hot om grova brott. Gärning, som innefattar
sådant hot, lägges under allmänt åtal, och brottet har utformats såsom ett
fridsbrott; straff kan följa så snart hotet har skett pa satt, som vård agnat
att hos den hotade framkalla fruktan för hotets förverkligande. I övrigt ma
nämnas att i kapitlet, jämte bestämmelse om hemfridsbrott, stadgas sti a
för den som obehörigen intränger eller kvarstannar i vissa andra lokaliteter
än bostad, exempelvis kontor eller fabrik.

Ärekränkningsbrotten, som regleras i 5 kap., har väsentligt omarbeta s.
I kapitlet skiljes mellan två brottstyper, förtal och förolämpning. För förolämpning
är utmärkande, att det kränkande uttalandet riktar sig till den
berörda personen själv. Vid förtalsbrottet avser kriminaliseringen lämnande
av uppgifter — sanna eller osanna — som är agnade att utsatta nagon
för andras missaktning. Ansvar skall dock ej ådömas, då den som lamnade
uppgiften var skyldig att uttala sig eller då det med hansyn till omständigheterna
var försvarligt att lämna uppgift i saken; i sådant fall skall san -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ningsbevisning få föras. I kapitlet upptages även en bestämmelse om förtal
av avliden.

I 6 kap. behandlas sedlighetsbrotten. Kapitlet innehåller flera nyheter av
principiell natur. Ifrågavarande brott behandlas såsom Övergrepp av en person
mot annan person. För otuktsbrotten medför förslaget vissa strafflindringar;
för de allvarligare fallen bibehålies dock tämligen höga straffminima.
Viss utvidgning föreslås av det kriminaliserade området i syfte att
skydda yngre åldersklasser från att dragas in i prostitution.

Förslaget upptager i 7 kap. bestämmelser om brott mot familj
Beträffande förmögenhetsbrotten kan nämnas, att i 8 kap. om stöld, rån
och andra tillgreppsbrott har införts en ny brottstyp, tillgrepp av motorfor -

Brotten mot allmänheten har upptagits i huvudsak oförändrade från gällande
lagstiftning. 8

I fråga om brotten mot staten har företagits vissa ändringar av saklig innebord.
Bl. a. föreslås en skärpning av straffet för hets mot folkgrupp De
nuvarande bestämmelserna angående sårande av sedlighet kompletteras med
ett stadgande om spridande av förråande skrifter bland barn och ungdom.
Bland brotten mot rikets säkerhet upptages som ny brottstyp krigsanstiftan,
innebärande att någon framkallar fara för att riket skall invecklas i
krig. I kapillet om ämbetsbrott har bestämmelserna om suspension och avsättning
som bistraff omarbetats.

Av de två avslutande kapitlen i balkens andra huvudavdelning innehåller
endast det sista några väsentligare nyheter. Bestämmelserna om nödvärn
har omarbetats, och regler har införts angående gärningar, som har
begåtts i nöd eller på befallning.

Brottsbalkens tredje avdelning med bestämmelserna om påföljderna innebär
en betydande formell men också saklig omarbetning av det nuvarande
regelsystemet. En systematisering har skett genom att de nu i skilda lagar
spridda bestämmelserna har sammanförts i samma lagverk.

Tredje avdelningen har disponerats så att först i skilda kapitel upptages
bestämmelserna om de olika påföljderna, 25—32 kap. Därefter följer regler
om nedsättning och uteslutning av påföljd, om sammanträffande av brott
och förändring av påföljd, om bortfallande av påföljd, om förverkande av
egendom och annan särskild rättsverkan av brott, om vissa nämnder och
om rättegången, 33—38 kap.

I förhållande till gällande rätt innebär förslaget att vissa påföljder försvinner.
Sålunda sammanslås fängelse och straffarbete till ett enhetligt frihetsstraff,
kallat fängelse. Förvaring och internering i säkerhetsanstalt ersattes
av en påföljd, benämnd internering. Å andra sidan skapas nya påföljder.
Villkorlig dom uppdelas i två påföljder, villkorlig dom och skyddstillsyn.
Nya ar också de olika formerna av överlämnande till särskild vård,
nämligen överlämnande till vård enligt barnavårdslagen, vård enligt la«en
om nylcterhetsvård, vård enligt sinnessjuklagen och öppen psykiatrisk vå^d.

A 5

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
. fråga om de yngsta lagöverträdarna

rx." &£ T*. r- *■—

au ådöma denna påföljd är mycket snäva och^ avses ^

f‘ ss s

de yngsta agover ra under 18 år. överlämnande till vård

skall kunna anvandas mot den som ar unuei .... n . i n

enligt barnavärdslagen skall kunna kombineras medagy.bote• ™

... * uutills ankomma på barnavårdsnämnderna och, nar atal sker, ne

omfattning som enligt nuvarande åtalseftergiftslag förslaget

Även när det gäller lagöverträdare i åldern 18-20 år stadga g

vissa beeränsningar beträffande tillämpningen av fängelse. I stallet ifråga
kommer vidgad användning av ungdomsfängelse och tillämpmng av skyddstillsvn
i förening med en kort tids anstaltsbehandling.

Förslaget innehåller icke några bestämmelser om ungdomsarrest.
Beträffande psykiskt abnorma lagöverträdare föreslås betydande förändringar
De nuvarande straffriförklaringarna avskaffas i princip, och de so
har" besått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslohet eller an
"an s tfsHg Inormitet av sä djupgående natur, ätt den måste anses jämställd
med sinnessjukdom, föres in under det av domstol.™
reaktionssystemet. För denna grupp av lagöverträdare skall dock t forsta
hand ifrågakomma överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen eller ti
intrisk vård eller till vård enligt barnavårdslagen eller lagen om
lykterhetsvård^Av^övHga påföljder skaf, endas, böter och skyddstillsyn

kU“räganfm föfslagets innehåll beträffande de skilda påföljderna kan näm “LTiUeffm

böter innehåller endast smärre nyheter. Den förändring av
penningvärdet, som har skett sedan år 1931 då dagsbotsreformen genomfördes8
har föranlett en ändrad gränsdragning mellan penningböter oc
dagsböter och en höjning av bl. a. dagsbotsbeloppen. I kapitlet har

^Beträffande^det^rihetliga frihetsstraffet fängelse upptages som nämnts
bestämmelser, vhka begräLr tillämpningen i fråga om unga lagöverträdare
Ålerfallsbcstämmelsema har reviderats, varvid tillämpningsområdet för
dess. bestämmelser vidgats samtidigt som de gjorts fakul ativa och alltså
endast innebär en möjlighet till straffskärpning vid återfall, kapitlet om

6 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
fängelse återfinnes även bestämmelser om villkorlig frigivning De båda nu

äää sas urfirir

^et en viss vidgad tillämpning utöver vad som beslöts vid 1§961 års riksdai

,n i:aTt,1S.Utbyggnad aV skyddsk°nsulentorganisationen'' förutses för

f ."na oth i,Z* “ fSrS,ärl;ni"g 8V °vervakningsarbetet »ed

Vi lkorlia h !rTer av la§överträd^e som vårdas i frihet.

Villkorlig dom och skyddstillsyn är enligt förslaget självständiga nåföli

der och mnebar icke såsom den nuvarande villkorliga domen någof aLtånd

4d,a?°mand€ 3V PåfolJd eller med verkställighet av ådömd påfölid Båda
påföljderna skall kunna kombineras med böter ? J

skddlkTligad0m-är aVSGdd fÖF brottslingar med så god prognos, att särulda
åtgärder ej erfordras för deras tillrättaförande Den är icke förenad

^inTtTif °Ch kan närmast sä§as vara ^ villkorlig påföljdseftergift

jämt SS Öref! Sådra la^ÖVerträda-. för Älka ö^ervSng
H L fsarskllda föreskrifter eller enbart övervakning finnes erforderlig

an htry"“ r‘Sär ^ e" prÖTO,id « normalt ^re 4r OvervakåS
Skvjn tmaVeS, aV 0,ervak"ingsnämnd med biträde av skyddskonsulent

Uds an '',"Snbeba"df "“”a «" g°™.ol, kombineras med en Inre

staltsbehandhng, dock endast om den dömde har fvllt is år i

^ nCaSgmo.Vaan„rP5fr h°"°- k“ *»«*"*» a"da"4"

ät -mtam raränd ''7

a"S,a'',SVä"ie" skliTvara^roch to”

tionen fa”r ansvaret hä“™"ak""®s”än''n<1" od. skyddskonsnienlorganisa -

A 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

åtgärder, är i förslaget icke — såsom i den nuvarande lagen med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underårig--begränsat till de fall, i vil ka

den unge bör omhändertagas för samhällsvård; överlämnande skall ske
utan att domstolen preciserar den åtgärd enligt barnavårdslagen, som skall
vidtagas mot den unge.

Överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård skall kunna tilllämpas
beträffande den som enligt denna lag bör bli föremål för övervakning
eller för tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.
Tillämpningen har emellertid i huvudsak begränsats till att avse dem, som
har begått brott av mindre allvarlig beskaffenhet.

För överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen, som innebär att lagöverträdaren
skall vårdas på sinnessjukhus, fordras att rätten finner vårdbehov
föreligga. Förordnande om sådant överlämnande får dock icke meddelas
utan att den medicinska expertisen har förklarat, att lagöverträdaren är i
behov av vård på sinnessjukhus. Avgörande är vårdbehovet vid tidpunkten
för rättens dom. Om gärningen icke har begåtts under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur,
att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, krävs dock att särskilda
skäl föreligger för att överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen
skall få ske.

Öppen psykiatrisk vård avses främst för sådana sinnessjuka eller sinnesslöa
lagöverträdare, som icke är i behov av vård på sinnessjukhus men bör
komma i åtnjutande av viss psykiatrisk vård eller tillsyn. Vården förutsättes
skola ske genom hjälpverksamheten vid de statliga mentalsjukhusen.

De bestämmelser, som i balkens tredje avdelning upptages om ämbetsstraffen
suspension och avsättning samt disciplinstraffen för krigsmän, innebär
ingen saklig ändring av vad som nu gäller beträffande dessa påföljder.

I 33 kap. meddelas bl. a. bestämmelser om nedsättning och eftergift av
påföljd. Vid sidan av regler om straffnedsättning för unga eller psykiskt abnorma
lagöverträdare öppnas en generell möjlighet till nedsättning eller eftergift
av påföljd i utpräglade undantagsfall.

Vid utformandet av reglerna om sammanträffande av brott och förändring
av påföljd har eftersträvats att vinna en förenkling av nuvarande, till
sina konsekvenser tämligen svåröverskådliga regelsystem.

I kapitlet om bortfallande av påföljd har vidtagits endast mindre jämkningar
av gällande rätts bestämmelser om åtalspreskription och preskription
av ådömd påföljd.

De i strafflagen nu upptagna reglerna om förverkande av egendom har i
sak oförändrade upptagits i balkens 36 kap. Detta kapitel innehåller därutöver
bl. a. bestämmelser om tillämpligheten av regler om förverkande och
om annan särskild rättsverkan, när fråga är om brott av den som är under
15 år eller som har handlat under inflytande av psykisk abnormitet.

För prövning av övervakningsnämnds beslut i frågor angående villkorlig
frigivning föreslås inrättad en central nämnd, kriminalvårdsnämnden. Be -

8 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 är 1962

»U slrski?dgI»g tom u‘«rda: f5resläs *<*«• >** «™Uältas

»gående de f51jdå„d™g„, som VouZ^Ä" ed"

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Förslag

till

Brottsbalk

Härigenom förordnas, att i Sveriges rikes lag skall, näst efter handelsbalken,
införas en ny balk, benämnd brottsbalk, av följande lydelse.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Allmänna bestämmelser

1 KAP.

Om brott och brottspåföljder
1 §•

Brott är gärning, för vilken i denna balk eller i annan lag eller författning

är stadgat straff som nedan sägs.

2 §•

I denna balk beskriven gärning skall, om ej annat sags, anses som brott

endast då den begås uppsåtligen. _ .

Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmännen
eljest genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk. ma darav ,eke
föranledas att gärningen ej anses som brott.

3 §•

Med påföljd för brott förstås i denna balk:

de allmänna straffen böter och fängelse, , , .

ämbetsstraffen suspension och avsättning för innehavare av befattnm0,
varmed ämbetsansvar är förenat, och disciplinstraff för krigsmän, samt

villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering och överlämnande
till särskild vård.

4 §•

Om användningen av straffen gäller i allmänhet vad i bestämmelserna
om de särskilda brotten är stadgat. Övriga påföljder må, enligt vad darom
är föreskrivet, tillämpas ändå att de ej äro nämnda i dessa bestämmelser.

1* Uihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. År 10. A.

10 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Fängelse, suspension och avsättning äro att anse
an böter och disciplinstraff.

som svårare påföljder

5 §.

Ej må domas till flera påföljder för
stadgat.

samma brott, med mindre annat

är

Suspension och avsättning ådömes vid
den tilltalade finnes böra dömas.

sidan av annan påföljd, vartill

*"* ädÖ”eS •-«— för brotten.

2 KAP.

Om tillämpligheten av svensk lag

domirSeSma gäl^oL^:; ^ ™ svensk

finnes antaga att*det är begångettnom riket* ™ ^ **>

™ srr-“• ■=• sr,...

lag och vid svensk do™ J om it pa,,*ar"''"f dömes etter svensk

medborgare eller tagit hemvist här i riketelbr om ''nt- Svensk

ländsk eller norsk medborgare och finnes här så o n ar dansk, finsk, is ‘

rikCl “b 4 ■“*“ svensk lag ‘Z

A 11

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

3 §•

Utlänning, som utom riket begått brott, dömes även i annat fall än i 2 §

sägs efter svensk lag och vid svensk domstol, .

1 om han förövat brottet å svenskt fartyg eller luftfartyg så ock eljest
om han var befälhavare eller tillhörde besättningen å sådant fartyg och begått
brottet i tjänsten, , , nn

2. om han begått brottet å område där avdelning av krigsmakten befann

sig, dock i fall han ej var krigsman allenast om avdelningen befann sig a

området för annat ändamål än övning,

3. om brottet förövats mot Sverige, svensk medborgare eller svensk menighet,
inrättning eller sammanslutning eller mot utlänning som hade hemvist
i Sverige, eller

4. om brottet är folkrättsbrott.

4 §•

Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, så ock dar
brottet fullbordades eller, vid försök, det tilläinnade brottet skulle hava fullbordats.

5 §•

Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg
av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller
eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse,
må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av Konungen
eller den Konungen bemyndigat därtill.

Åtal för brott, som förövats utom riket, må väckas allenast efter förordnande
som i första stycket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väckas,
om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av
befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg eller
av krigsman å område där avdelning av krigsmakten befann sig eller ock
av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.

6 §•

Ej må, utan förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigat
därtill, någon åtalas för gärning, för vilken han utom riket undergått straff
eller annan ansvarspåföljd. Sker åtal här i riket, skall vid bestämmande av
påföljd skälig hänsyn tagas till vad han undergått utom riket, och må därvid
efter omständigheterna dömas till lindrigare straff än för gärningen är
stadgat eller ock påföljd helt eftergivas.

7 §•

I fråga om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet skola,
utöver vad i detta kapitel sägs, iakttagas de begränsningar som följa av

12 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

stadig eavköveren°k rättSliga gFl\ndsatser eIIer’ enli§t vad därom är särskilt
stadgat, av överenskommelse med främmande makt.

. ..... 8 §.

m utlämning för brott är särskilt stadgat

S°™ “PPStäHts vid utlämning trän främmande stat till Sverige
skall landa till efterrättelse här i riket. sverige

ANDRA AVDELNINGEN

Om brotten

3 KAP.

Om brott mot liv och hälsa

Den som berövar
livstid.

1 §•

annan livet, dömes för mord till fängelse i tio år eller på

2 §.

År brott som i l § sägs med hänsyn till de omständigheter som föranlett
g ningen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för dråp till fängel
se, lagst sex och högst tio år. P §el

3 §•

Dödar kvinna sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på grund av
nedkomsten befinner sig i upprivet sinnestillstånd eller i svårt tfångmål
domes for barnadråp till fängelse i högst sex år. trangmul,

4 §•

Den som med hjälp av invärtes eller utvärtes medel olovligen fördriver

år Ff6 JCS dodar foster» dömes för fosterfördrivning till fängelse i högst två
år. Har sädan gärning förövats av kvinnan själv, må påföljden för han«
eftergivas, säframt omständigheterna äro mildrande P J

eller hälsa. inneburit särskild fara för kvinnans liv

A 13

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962
5 §''

Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller
försätter honom ! vanmakt eller annat sädant tillständ, dömes ,„r m,sstondel
till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

g §

Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för grov misshandel dömas

111 Vi^bedömsmde huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om garningen
var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svar kroppsskad
eller allvarlig sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller rah .

7 §■

Den som av oaktsamhet orsakar annans död, dömes för vållande till annans
död till fängelse i högst två år eller, om brottet ar ringa,, til.böter*

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex manader och högst fyra år.

g §

Åsamkar någon av oaktsamhet annan person sådan kroppsskada eller
sjukdom som ej är ringa, dömes för vållande till kroppsskada eller sjukdom

till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.

9 §•

Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår
kroppsskada eUer allvarlig sjukdom, dömes för framkallande av fara for annan
till böter eller fängelse i högst två år.

10 §.

För försök eller förberedelse till mord, dråp, barnadråp eller sådan misshandel
som ej är ringa eller försök till fosterfördrivning, så ock för stämpling
till mord, dråp eller grov misshandel eller underlåtenhet att avslöja sådant
brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

11 §•

För fosterfördrivning eller försök därtill må kvinnan själv ej åtalas av
åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän syn ^Mfcshandel,

som ej är grov och som icke förövats å allmän plats, eller
försök eller förberedelse till sådant brott må åtalas av åklagare allenast om
målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur allmän

Vållande till kroppsskada eller sjukdom må, om brottet ej är grovt, åtalas
av åklagare endast om målsägande angiver brottet till åtal och åtal finnes
påkallat ur allmän synpunkt.

14 A

Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

4 KAP.

Om brott mot frihet och frid

m tä"8else ^ vis, tid.

År brottet mindre grovt, dömes till fängelse i högst sex år.

2 §

för^llTi! annat ,al‘ in ‘ 1 § Sä«S bCT™ någon friheten, genom att bort ™

-*—«*

År brottet mindre grovt, dömes till böter eller fängelse i högst två år.

^ g

“l” 4 S°m e!''fSt'' “edelSl °la8a lvän8 eller "■“ledande, föranleder att någon
kommer . kr.gs- eller arbetstjänst eller annat dylikt vångstlllsSnd eher
formar någon att begiv, sig till eller kvarstanna å ntrikel ort där han kan
befaras bliva utsatt för förföljelse eller utnyttjad till otnktigt levnadssät”

se,lägsateHlS,högrstkta„Tlage'' «>'' (ängel Är

brottet mindre grovt, dömes till böter eller fängelse i högst två år.

4 §<

Den som genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om
brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåtf något dömes
ior olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med såTan
verkan ovar vång genom hot att åtala eller angiva annan för brott “ er

tlg™,ri''Sa renl‘gl medde,ande'' °''a8a —* ^

J°“ avtses * första stycket grovt, dömes till fängelse, lägst sex
- , iterh°Cirih0§St Sex år’ Vld bedömande huruvida brottet är grovt skall
Tan “yr''8 '' ^ gärningen innetal‘at pi"a"d'' ™ edert"

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 15

6 §•

Den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad,
vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg, dömes för hemfridsbrott till böter.

Intränger eller kvarstannar någon eljest obehörigen i kontor, fabrik, annan
byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat dylikt ställe, dömes för
olaga intrång till böter.

År brott som i första eller andra stycket sägs grovt, dömes till fängelse i
högst två år.

7 §•

Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning,
oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan, dömes för ofredande
till böter eller fängelse i högst sex månader.

8 §•

Om någon olovligen bereder sig tillgång till meddelande, vilket såsom
postförsändelse, telegram eller telefonsamtal är under befordran genom allmän
befordringsanstalt, dömes för brytande av post- eller telehemlighet till
böter eller fängelse i högst två år.

9 §•

Den som, utan att fall är för handen som i 8 § sägs, olovligen bryter brev
eller telegram eller eljest bereder sig tillgång till något som förvaras förseglat
eller under lås eller eljest tillslutet, dömes för intrång i förvar till
böter eller fängelse i högst två år.

10 §.

För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, frihetsberövande
eller försättande i nödläge, för underlåtenhet att avslöja sådant brott, så
ock för försök eller förberedelse till olaga tvång som är grovt dömes till ansvar
enligt vad i 23 kap. stadgas.

11 §•

Hemfridsbrott eller olaga intrång som ej är grovt, ofredande som icke
förövats å allmän plats eller intrång i förvar må åtalas av åklagare allenast
om målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur allmän
synpunkt. Detsamma skall gälla olaga tvång genom hot att åtala eller
angiva annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande samt
försök eller förberedelse till sådant brott.

16 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

5 KAP.

Om ärekränkning

Sfi«XTij"ntr„^äs.To™ro-,ls"ge!ler k,ande"ärd 1 sil> >™«*-

missaktning, dömes för förta! till böter* aS”a “ISalla de"”e fÖr andras
digll™ TLte,,e" T de* e,i“‘ "''d “«*» ™ 01,1 stän 1—

“ ^ ^ ÄÄX: 3£

2 g

till böter eller fängelse i högst två år0™ gr°Vt’ SkaH ^ 9r°Vt fÖrM dÖmas

^ g

genom ”^.T, £?£££

lagd med atraff enlig, , etter 2 8. för ££££££?** * " **
År brottet grovt, dömes til, böter etter fängelse i högst sex månader.

4 §.

örtal av avliden skall medföra ansvar enliet 1 piiPP o » „ ...

saom1örfniutitfLrdan denavUdn? ^ ^^‘-^afden Od

anses kränka den frid! 1 k“

ellfrgrovWörtllml doTk ILZ&£ åkiga^ommTl ? ^

ääSSS3säSS?»ä

av särskilda skä, finnes påkatlat nr '''' “ 4''a''

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

A 17

6 KAP.

Om sedlighetsbrott
1 §■

Tvingar man kvinna till samlag genom våld å henne eller genom hot som
innebär trängande fara, dömes för våldtäkt till fängelse, lagst två och högst
tio år. Lika med våld anses att försätta kvinnan i vanmakt eller annat så d£Är

brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller eljest
att anse som mindre grovt, dömes för våldförande tdl fängelse i hogs

fyra år.

2 §*

Den som, i annat fall än i 1 § sägs, förmår någon till samlag eller annat
könsligt umgänge medelst olaga tvång eller genom grovt missbruk av dennes
beroende ställning eller övar könsligt umgänge med någon under otillbörligt
utnyttjande av att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst
tillstånd eller är sinnessjuk eller sinnesslo, domes for fnhetskranka -de otukt till fängelse i högst fyra år.

3 §•

Har någon könsligt umgänge med barn under femton år, dömes for otukt
med barn till fängelse i högst fyra år.

Om gärningsmannen förgripit sig särskilt hänsynslöst mot barnet eller
brottet eljest är att anse som grovt, skall dömas till fängelse, lagst två o
högst åtta år.

4 §.

Har någon könsligt umgänge med annan av motsatt kön, som är under
aderton år och som står under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrättning
eller som eljest står under hans övervakning, vård eller lydnad,
eller sker det under utnyttjande i annat fall av den underårig** beroende
ställning, dömes för otukt med ungdom till fängelse i högst fyra år.

Detsamma skall gälla, om någon som fyllt aderton år har könsligt umgänge
med annan av samma kön som ej fyllt aderton år eller ock, under
omständigheter som angivas i första stycket, med annan av samma kon som
är under tjugoett år.

5 §•

Har någon samlag med eget barn eller dess avkomling, dömes för otukt

med avkomling till fängelse i högst två år.

Den som har samlag med sitt syskon, dömes för otukt med syskon till

fängelse i högst ett år.

18 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Vad i denna paragraf sägs gäller ej den som förmåtts till gärningen medelst
olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt. 8 °

6 §•

Den som berör barn under femton år på sedlighetssårande sätt dömes

V ärwbdagd med straff enligt ^d förut i detta kapitel är sagt,’
för otuktigt beteende till böter eller fängelse i högst ett år. 8

Detsamma skall gälla om någon blottar sig för annan på sätt som är äg sårar

tukt och “TU ??? §en°m °rd eller handlinS som uppenbaft
sarar tukt och sedlighet upptrader anstötligt mot annan.

7 §•

Om någon vanemässigt eller för att bereda sig vinning främjar eller ut d«

ti“B^tTr5niUliHgaf1?Vnadfätt eller 0m någon förIeder den som är un fyra

år levnadssätt, dömes för koppleri till fängelse i högst

Är brottet grovt skall dömas till fängelse, lägst två och högst sex år. Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärnings ry«7a,

frr o,"kug‘ “ 1 -*■" —*—.

deÄ°nn fÖrHaU bereda *ig särskild vinning främjar tillfällig könsförbinhögst
sex månader.’ m 0tukt ™ bÖter eller fängelse 1

8 §•

U“r elIer giva ersättning skaffar eller söker skaffa
g tillfällig konsforbmdelse med någon som är under aderton år eller, om

:\laV,rfma *01\ ander tjUg0ett år’ dÖmeS fÖr förförelse av ungdom
till böter eller fängelse i högst sex månader. y

9 §-

Ansvar som i detta kapitel är stadgat för gärning som begås mot någon

lUedniLV1SSt !tf ådÖmaS äVGn dCn S°m kke insåg men hade skälig In ledning

antaga att den andre ej uppnått sådan ålder.

10 s.

För försök till våldtäkt, våldförande, otukt med barn eller otukt med ungdom
domes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

11 §•

Våldtäkt eller våldförande eller försök till sådant brott, så ock frihets tk;an

and? otukt må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brottet
till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt

A 19

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
Sedan eea månader förflutit efter det brottet begicks må åklagare ej väcka

män synpunkt. Efter utgången av nämnda tid må ej heller målsägande vacka
stol för hrottet om ei laga förfall visas hava förelegat.

1 ”d oTnkt med birn eller otukt med ungdom eller vid försök till sådant
brott ringa skillnad i ålder och utveckling mellan gärningsmännen och d
mot vnke8n gärningen förövats, må åtal ej väckas av åklagare, med mmdre
åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

7 KAP.

Om brott mot familj

Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift äktenskap med den
som är gift, dömes för tvegifte till böter eller fängelse i högst tva ar.

2 §•

Om någon gifter sig med den som till följd av sinnessjukdom eller tillfällig
sinnesförvirring eller av annan sådan orsak ej ager rättslig hand mgsförmåga^ller
om någon ingår äktenskap som på yrkande av andra maken
kan för villfarelse eller svek dömas att återgå, dömes for olaga giftermål till
böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om nagon tvingar

annan till giftermål.

3 §

Den som understicker eller förbyter barn eller eljest genom atl. avgiva
oriktig anmälan till myndighet eller underlåta anmalan tillvallar sig eller
annan falsk familjeställning eller berövar annan hans ratta familjestallnmg,
dömes för förvanskande av familj eställning till böter eller fängelse i hogs

två år.

4 §•

Skiljer någon obehörigen barn under femton år från den som har vårdnaden!
dömes, om det ej är brott mot frihet, för egenmäktighet med barn

böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma skall gälla, om make utan beaktansvärt skal egenmäktigt bortför
under femln år, som står under båda makarnas vårdnad eller om

make eller annan, som skall hava vårdnaden, obehorigen bemaktigar si0
barnet och därigenom själv tager sig ratt.

20 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
JUt&SZSZ**** " f“ra§"ies,äl,"1“* «”• «" ansvar eniig,

g §

gäng^v ItteTkap™4 ''J m",dre Br bro,tet “™‘ d-t ™ «er 4la,

as av 4k,aga- — —~ *-■

8 KAP.

Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott

=s£2S“S“““=“-S

3 §

fiiiVf1 någon från dödsbo vari han är delägare, eller stjäla makar syskon
omes oek, om någon stjal losöre vari han äger del. Medverka flera till stölri

s? Sirisär r nägon aa dem> dömes i-™4 "Vei

grip^ ■ CJ d“ S°m ha,,dlat med "K*« °« »Hägna sig det afl 4

§.

svssr- Kr -*dd =r''ÄÄÄirJS varde

eller inneburit synnerligen kännbar skada. betydande

5 §-

S°mntjäl meddst Våld å Person eller medelst hot som innebär träna
ande fara eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter

A 21

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

si" med sådant våld eller hot till motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna,
dömes för rån till fängelse, lägst ett och högst sex ar Detsamma
skall gälla, om någon med sådant våld eller hot tvingar annan till handling
eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för
den tvungne eller någon i vars ställe denne ar. Lika med våld anses att fo
sätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

0 g

År brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för grovi rån dömas till

fängelse, lägst fyra och högst tio år. .

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om väldet
var livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada ellei
allvarlig sjukdom eller om han eljest visat synnerlig råhet eller pa ett hänsynslöst
sätt utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning.

7 §•

Tager och brukar någon olovligen motorfordon eller annat motordrivet
fortskaffningsmedel, som tillhör annan, dömes, om garningen ej ar bdag
med straff enligt vad förut i detta kapitel är sagt, för tillgrepp av fortskaffningsmedel
till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra ar.

8 §•

Den som, i annat fall än särskilt i detta kapitel omförmäles, olovligen
tager och brukar eller eljest tillgriper något, dömes för egenmäktigt förfarande
till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall galla,
om någon utan tillgrepp, genom att anbringa eller bryta las eller annorledes,
olovligen rubbar annans besittning eller ock med våld eller hot om
våld hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller taga något.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.

9 §•

Rubbar man olovligen annans besittning för att själv taga sig rätt, dömes
för självtäkt till böter eller fängelse i högst sex månader.

10 §.

Avleder någon olovligen elektrisk kraft, dömes för olovlig kraftavledning
till böter eller fängelse i högst två år.

11 §•

Tager någon i skog eller mark olovligen sådant som avses i 12 kap. 2 §
andra stycket och är ej brottet enligt vad där sägs att anse som åverkan,
skall vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning.

Gör någon intrång i annans besittning av fastighet, såsom genom att olov -

22 A

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962
ligen anbnnga eller bryta stängsel, bygga, gräva, plöja, upptaga väg eller

rande eller självtäkt mening §8 förfa 12

För försök eller förberedelse till stöld, grov slöld, rån, grovt rån tillfinTni*
torlskatfmn8smedel eller olovlig kraftavledning, så ock för stämn niit

™Ti 2ugt e;haet a,,rslöia rSn el,er «"*• ^ ™ ad

brotfet fnuLrdaK Ph “‘‘"-V '' tillSrepp av ''»rt^affningsmedel, om

ad L “g.s V“r,t a"Se S°m ri"ea- ”ä d~k *

13 §.

• Hafr. annat 1 detta kapitel omförmält brott än grov stöld rån eller erovt

vid brotte^n^ ““k®,®11" tr°lovad tiU gärningsmannen eller till annan
d brottet medverkande eller mot syskon, skyldeman i rätt upp- eller

vilken83"0 ^ ^ dCn S°m 1 fÖrSta svågerlaS lika nära är eller motden till

an§ives tm “

häleri ÄTfLTellf 5ag‘S Ska" SäSOnl —"*» ■— jämväl

9 KAP.

Om bedrägeri och annan oredlighet
1 §•

{pnDhea S°m medej|s.t vilseledande förmår någon till handling eller underlåledde
ln°m ’nnebar vmnmg för gärningsmannen och skada för den vilse

SS5 tvåä"aS°" '' VarS S,äl" denne ar'' ** bedrögeri ,1,1 t get i

-.... .a. äX''=.;: irrc,

A 23

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ringa, för bedrägeri. Detsamma skall gälla, om någon som har att betjäna
allmänheten efter viss taxa tager betalning utöver taxan utan att påvisa
avvikelsen.

3 §■

Är brott som förut i detta kapitel är sagt att anse som grovt, skall för
grovt bedrägeri dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen
missbrukat allmänt förtroende eller begagnat falsk handling
eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig
art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

4 §•

Den som medelst olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet,
som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne
eller någon i vars ställe denne är, dömes, om ej brottet är att anse såsom
rån eller grovt rån, för utpressning till fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

5 §.

Den som vid avtal eller annan rättshandling begagnar sig av någons
trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till
honom till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till
vederlaget eller för vilken vederlag icke skall utgå, dömes för ocker till
böter eller fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

6 §•

Den som köper något, som är frånhänt annan genom brott, eller tillgodogör
sig det eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra dess återställande,
dömes för häleri till fängelse i högst två år eller, om gärningen
är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla,
om någon bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv, så
ock om någon genom krav, överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar
genom brott tillkommen fordran.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

7 §•

Om gärningsmannen i fall som i 6 § sägs icke insåg men hade skälig
anledning antaga att brott förelåg, dömes för häleriförseelse till böter eller
fängelse i högst sex månader.

För häleriförseelse skall ock dömas, om den, som på sätt i 6 § sägs medverkat
vid det brott varigenom egendomen frånhändes annan, ej insåg men
hade skälig anledning antaga att brott förövades.

24 A

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

g §

Den som i annat fält än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det
an medelst vilseledande formår någon till handling eller underlåtenhet

L ” dCn vilseledde eller någon i vars ställe denne är,

domes för oredhgt förfarande till böter eller fängelse i högst två år. Ändå

att skada ej uppkommer, skall dömas för oredligt förfarande, om vilseleandet
sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet, myckenhet
eller ursprung av något som tillhandahålles mot vederlag.

9 §•

unnStT °:fenUi§gfr ClIer ClJeSt bland allmänheten sprider vilseledande
uppgift för å t paverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom

UnTter” W tä”8eiSe ‘ hÖgSt lVä åF °m brotW 2 "»g"''

medlerkal'' "d Mdande “V aktiebolag eller annat företag
‘ £ grUnd av sin ställning bör äga särskild kännedom om ett företag8

heteif eller^ör T ^ °aktSamhet offentliggör eller eljest bland allmän
heten eller företagets intressenter sprider vilseledande uppgift ägnad att på fö*askada°Tdel

T Rre,af'' ‘ ek»"»“iskl b»"-e„de oTdärXlled.

lora skada, domes sasom i forsta stycket sägs.

seÅ^™t S°m 1 drna rf8"3'' SägS’ a“ anse SOm »rovt’ dömes till fängelse,
lagst sex manader och högst fyra år. b

1° §.

Mottager någon, för användning såsom påtryckningsmedel vid krav handhng
rom ar falsk, upprättad för skens skull eller eljest oriktig^er^!.

högst tvåaår. ng’ d°meS f°r °ckerPantnin9 till böter eller fängelse i

För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpressning

i 23rkap 3 fsTT annar 7^ Vad 1 23 kap'' Stadgas; dock ska11 val

3 kap. 3 § sags icke galla i fråga om försök till utpressning.

som K? aUbSrtredf!Se-u" Sr°Vt bclMS''" dömes den

som tor att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt

skadar sig eller annan till person eller egendom. Detsamma skall gälla om

någon med uppsät som nyss sagts söker astadkomma sädan skad H™

hh“ r ,riVU,igt gärningen, ska/l

\ad i 8 kap. 13 § sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätf cPnii

~b“pnins belräffande a”nai 1 --

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

A 25

10 KAP.

Om förskingring och annan trolöshet

Om någon, som på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik
ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att utgiva egendomen
eller redovisa för denna, genom att tillägna sig egendomen eller annorledes
åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin
skyldighet, dömes, om gärningen innebär vinning för honom och skada for
den berättigade, för förskingring till fängelse i högst två ar.

2 §.

Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till det förskingrades värde och Övriga
omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall for undandrakt domas
till böter eller fängelse i högst sex månader.

3 §

Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov förskingring
dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om Barningsmannen
missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat falsk handling
eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest vant av särskilt
farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kannbar skada.

4 §•

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, med egendom som
han har i besittning men vartill ägande- eller säkerhetsratt ar förbehållen
eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, vidtager atgard varigenom
egendomen frånhändes den andre eller denne annorledes berövas sin rätt,
dömes för olovligt förfogande till böter eller fängelse i högst två år. 5

5 §•

Om någon, som på grund av förtroendeställning, vare sig det är i allmän
eller enskild tjänst, såsom syssloman eller eljest, fatt att för annan s o a
ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln darav, missbrukar behörighet
att företräda huvudmannen eller eljest sm fortroendestallnmg o
därigenom skadar huvudmannen, dömes, om gärningen icke ar belagd med
straff enligt 1—3 §§, för trolöshet mot huvudman till böter eller fängelse i

högst två år. _ , , . .. ,

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst

sex år Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningsmannen begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller
tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen kännbar skada.

26 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Missbrukar någon, som fått att sköta rättslig angelägenhet för annan, till
förfång för huvudmannen sin förtroendeställning, dömes enligt vad i första
stycket sägs, ändå att angelägenheten ej är av ekonomisk art.

6 §-

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, genom missbruk
av behörighet att i annans ställe företaga rättshandling skadar denne eller
med missbruk av behörighet att göra gällande skuldebrev eller dylik handling
kräver vad annan tillkommer, dömes för behörighetsmissbruk till böter
eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om någon fordrar betalning
jamhkt handling som ej blivit utgiven eller för gäld som redan är gulden
eller ock kräver att utfå gods som han redan bekommit eller mot krav
åberopar kvitto som icke utgivits.

7 §‘

Om någon olovligen brukar annans sak, som han har i besittning, och därigenom
vållar skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter
eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om innehavare
av fastighet brukar denna till men för annans rätt därtill genom att olovligen

bySga> gräva, plöja, upptaga väg, låta kreatur beta eller vidtaga annan dvlik
åtgärd. J

8 §•

Fullgör man ej vad i lag är föreskrivet om skyldighet att tillkännagiva
hittegods eller annans sak som man av misstag eller tillfällighet fått i besittning,
dömes för fgndförseelse till böter. Underlåter man att fullgöra sådan
skyldighet med uppsåt att tillägna sig godset eller förfar man eljest
med godset på sätt i 4 § sägs, skall gälla vad där är stadgat.

9 §.

För försök till förskingring, grov förskingring eller trolöshet
man dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

mot huvud -

10 §.

Vad i 8 kap. 13 § sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga
motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält brott

an grov lörskingring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse
som grov.

Olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besittning
genom avtal, enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning
erlagts, må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes
pakallat ur allmän synpunkt.

A 27

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
11 KAP.

Om gäldenärsbrott

1 §•

Gäldenär, som förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd1 av‘
händer sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig pa obestånd
eller förvirrar sitt obestånd, dömes för oredlighet mot borgenärer till fang Cl

Gäldenär, ^m^id konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs
eller i förteckning till utmätningsed förtiger tillgång, uppgiver obefi
h skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, skall ock.om ej uppgiften
rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund for förfarandet,
dömas för oredlighet mot borgenärer. Detsamma skall galla om gäldenär
fTmband med annan exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller
skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom^rättningen
ta«es i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortfor tillgång av
betydenhet med uppsåt att hålla den undan konkursen, så ock gäldenär,
som i konkurs undandrager eller undanhåller konkursforvaltnmgen tillgång,
dömes likaledes för oredlighet mot borgenärer.

2 §-

Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grov oredlighet mot
borqenärer dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om galdenären
beedigat oriktig uppgift eller begagnat falsk handling eller vilseledande
bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning.

3 §•

Gäldenär, som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevarda medel
utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på
äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtager annan
sådan åtgärd och som därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar
eller förvärrar obestånd, dömes för vårdslöshet mot borgenärer till
fängelse i högst två år.

Gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs
eller i förteckning till utmätningsed av grov oaktsamhet förtiger tillgång,
uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift,
dömes likaledes, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges
till grund för förfarandet, för vårdslöshet mot borgenärer.

4 §•

Gäldenär som, då konkurs är förestående, betalar eller ställer säkerhet
för borgenärs fordran eller vidtager annan sådan åtgärd och därigenom

28 A

Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

avsevärt förringar Övriga borgenärers rätt, dömes för mannamån mot borgenarcr
till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om bokförings S*MTg-gäldenar’.

ehurU han enli8t §od köpmanssed uppenbarligen bort inställa
sina betalningar, förfar som nu sagts.

Gäldenär, som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betalning
eller annan förmån, dömes ock för mannamån mot borgenärer.

5 §•

Åtal for bokföringsbrott må äga rum allenast såframt gäldenären inom
fem år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller erbjudit
ackord eller inställt sina betalningar.

6 §.

För försök att, såsom i 1 § tredje stycket sägs, ur riket bortföra tillgång
domes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

7 §•

Begår den som är i gäldenärs ställe gärning som i detta kapitel sägs, skall
han domas såsom vore han själv gäldenär.

Borgenär, som i fall varom förmäles i 4 § lagen eller låter åt sig utlova
betalning, säkerhet eller annan förmån, dömes för medverkan till brottet
endast om han brukar otillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån eller
handlar i hemligt samförstånd med gäldenären.

12 KAP.

Om skadegörelsebrott

1 §-

Den som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans
ratt därtill, dömes för skadegörelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

2 §-

År brott som i l § sägs med hänsyn till skadans obetydlighet och Övriga

omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till
böter.

A 29

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och
övriga omständigheter är att anse som ringa.

3 §

Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov skadegörelse

d°VidS bedömandet huruvida*brottet är grovt skall särskilt beaktas, om av
gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa ell<* skada
drabbat sak av stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan eljest
är synnerligen kännbar.

4 §.

Tager man olovlig väg över tomt eller plantering eller över annan äga,
som kan skadas därav, dömes för tagande av olovlig vag till böter.

5 §-

För försök eller förberedelse till grov skadegörelse, så ock för underlåtenhet
att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

6 §•

Averkan eller tagande av olovlig väg må, om brottet endast förnärmar
enskilds rätt, åtalas av åklagare allenast om åtal av särskilda skal finnes
påkallat ur allmän synpunkt.

13 KAP.

Om allmänfarliga brott
1 §•

Om någon anlägger brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa
eller för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes for mordbrand
till fängelse, lägst två och högst åtta år.

2 §•

År brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grov mordbrand dömas
till fängelse på viss tid, lägst sex och högst tio år, eller på livstid.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om branden
anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller
eljest inneburit fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet.

3 §.

Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flygeller
tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för

30 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom
domes for allmänfarlig ödeläggelse till fängelse, lägst två och högst åtta år.
År brottet grovt, dömes till fängelse på viss tid, lägst sex och högst tio år,

P or liTTcfirl ö

,,°"1 _nagon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för
rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för uppratthallande
av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd,
som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning
därtill, allvarligt stör eller hindrar användningen av sådan egendom,
omes för sabotage till fängelse i högst fyra år. Detsamma skall gälla, om
nagon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss sagts, allvarigt
stor eller hindrar den allmänna samfärdseln eller användningen av telegraf,
telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av anläggning för
allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

5 §•

f,"bro!t som i 4 § sägs att anse som grovt, skall för grovt sabotage dömas
till fangdse pa viss tid, lägst två och högst tio år, eller på livstid
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om däriöenom
framkallats fara för rikets säkerhet, för flera människoliv eller för
egendom av särskild betydenhet.

Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne
e er annorledes, vållar brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs elle°r
framkallar fara därför, eller vållar skada eller hinder som i 4 § sägs, dömes
tor aUmanfarbg vårdslöshet till böter eller fängelse i högst sex månader.

År biottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.

7 §.

att°ttr^ftSOnnfra“ia,llar aHmän fara fÖr människors eller hälsa genom

C tZuZV H " 1lVSmede1’ Vatten dler annat> På a^at sätt sprida

riift eller dylikt eller överföra eller sprida allvarlig sjukdom, dömes för

spridande av gift eller smitta till fängelse i högst sex år

År brottet grovt, skall dömas till fängelse på viss tid, lägst fyra och hö«st
Ilo ar, eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om det skett med uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller
om många människor utsatts för fara. 11

g §

Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller ce.
nom att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida

A 31

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt, domes för /örpörim, till bo ‘''VrbTotÄ:

SKÄlll fängelse, lägst sex månader och högs, sex
år Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande varde utsatts

för fara.

9 §•

Beoår någon av grov oaktsamhet gärning som i 7 eller 8 § sägs, domes
i * vårdslöshet med gift eller smittämne till böter eller fängelse i liogst

två år.

10 g.

Har någon, utan att vara förfallen till ansvar enligt vad förut i detta kapitel
är sagt, vid handhavande av eld, sprängämne eller gift eller anno -fedes framkallat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sags eller a -märf fara som avses i 7 eller 8 §, och underlåter han, efter att hava kommit
till insikt därom, att till farans avvärjande gora vad skaligen kan bega ,
dömes för underlåtenhet att avvärja allmänfara till böter eller fängelse i

högst ett år.

11 §•

Om någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 9 eller 10 §,
frivilligt avvärjt fara som där sägs innan avsevärd olagenhet uppkommit,
må dömas till lindrigare straff än för gärningen ar stadgat; dock ma e
dömas till lindrigare straff än fängelse, om lägsta straffet för brottet eljest
är fängelse i två år eller däröver. Var faran ringa och ar for garningen ej
stadgat svårare straff än fängelse i ett år, skall ej domas till ansvar.

12 §.

För försök, förberedelse eller stämpling till mordbrand, grov mordbrand
allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage eller spridande av gift
eller smitta eller till förgöring, så ock för underlåtenhet ati avslöja sadant
brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. 14

14 KAP.

Om förfalskningsbrott
1 §•

Den som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn eller
genom att falskeligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes,
framställer falsk urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller akta
urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning
till fängelse i högst två år.

32 A

Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan
handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis
så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.

2 §-

År brott som i 1 § sägs att anse som ringa, skall för förvanskning av urkund
dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Vid bedömande huruvida brottet är ringa skall särskilt beaktas, om urkunden
ar av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller dylikt mottagningsbevis,
eller om gärningen skett för att förhjälpa någon till hans rätt.

3 §.

Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov urkundsförfalskning
domas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om föratsknmgen
avsett myndighets arkivhandling av vikt eller urkund som är
särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation aktiefarlig
al^ inteckningshandling, eller om gärningen eljest var av särskilt

4 §•

h^f^.§Ör obrukbar eller undanskaffar urkund, över vilken
han vid tillfallet ej ager så forfoga, dömes, om åtgärden innebär fara i beanseende,
för undertryckande av urkund till fängelse i högst två år

£ V''" fr;lnga> “U e,,“ i hög?, sex mäSer

År brottet grovt, domes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

o 5 §‘

ninTpi?38011 Ut?n l0I anbring3r dler elJest förfalskar annans namnteckmg
eller signatur pa alster av konst eller konsthantverk eller på annat
ylikt verk och därigenom giver sken av att denne bestyrkt sm vara upp
hovsman till verket, dömes för signaturförfalskning till fängelse^ högst två

ättitåscssa

är e,ler’om brol,et är — S- ä

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst tvä oeh högst ätta är.

A 33

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196‘2

handling eller annat, eller anbringar någon falskt sådant märke eller falskeligen
äkta märke eller förfalskar någon eljest sådant märke eller det markta
dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för markesforfalskning
till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller

fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

8 §•

Om någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål som kan
tagas för gällande gränsmärke, vattenmärke, fixpunkt eller annat marke för
plan- eller höjdmätning eller ock flyttar, borttager, skadar eller forstor sådant
märke, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishanseende, for förfalskning
av fast märke till fängelse i högst fyra år eller, om brottet ar
ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

9 §-

Den som åberopar falsk urkund, utbjuder eller håller till salu verk med
falsk signatur, utprånglar falsk sedel eller falskt mynt, begagnar falskt värde-
eller kontrollmärke, åberopar falskt fast märke eller eljest gör bruk av
något, som förfalskats på sätt ovan sägs, dömes, om åtgärden innebar fara
i bevishänseende, för brukande av det förfalskade såsom hade han själv
gjort förfalskningen.

10 §.

Den som, i annat fall än i 9 § sägs, bland allmänheten sprider något, som
lätt kan förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt vardemärke,
dömes för olaga spridande av efterbildning till böter.

n §•

Har någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,
innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt den fara i bevishänseende
som gärningen innebar, må dömas till lindrigare straff än för
gärningen är stadgat. Var faran ringa och är för gärningen ej stadgat svårare
straff än fängelse i sex månader, skall ej dömas till ansvar. 12

12 §-

För försök eller förberedelse till urkundsförfalskning, grov urkundsförfalskning,
undertryckande av urkund, signaturförfalskning, penningförfalskning,
märkesförfalskning, förfalskning av fast märke eller brukande
av vad som förfalskats, så ock för underlåtenhet att avslöja penningförfalskning
dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle brottet, om
det fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas till ansvar
enligt vad nu sagts.

2 llihang till riksdagens protokoll 1962. i saml. Nr 10. A.

34 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

15 KAP.

Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga
1 §•

Om någon under laga ed eller under försäkran som avgives i eds ställe
iaf^“r f°San° UpPglft eIIer förtiger sanningen, dömes för mened till fängelse
månader^ra ^ ^ ^ br°Uet ** m bÖter eller fänSeIse i högst sex

År brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högst åtta år Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett
med uppsåt att oskyldig skulle fällas till ansvar för allvarligt brott eUer
eljest synnerlig skada tillfogas annan.

2 §

unoStT^ !?hÖr Under sal\ningsförsäkran i rättegång lämnar osann
• , . fortlger sanningen, dömes för osann partsutsaga till fängelse

‘JZVr ^ °m br0tM “ «“ ir fängelse i höXe“

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 § sägs, dömes
or ovarsam utsaga till böter eller fängelse i högst sex månader.

dömas™»iTsvLf" ivses ‘1-3 55 vara u,a" be,yde,se Br skaU ei

Vad nu sagts skall ock gälla, om någon lämnat osann uppgift eller förtigit
sanningen angående sådant varom han ägt vägra att yttra sig och omstäLdigheterna
innebära skälig ursäkt för honom.

5§-

tilIVaanker n^°n åftal “0t 0Skyldig med uPPsåt att denne må bliva fälld
till ansvar, domes for falskt åtal till fängelse i högst två år eller, om brottet
ar ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader

ärr°™ fT’ f™s''U1 lägst sex månader och högst

lyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt h^kttc

Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill r ote/oga,

mai till böter eller fängelse i högst sex månader “

A 35

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

6 §•

Angiver man oskyldig till åtal med uppsåt att denne må bliva fälld till
ansvar, dömes för falsk angivelse till fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om han icke insåg men hade skälig anledning antaga, att den angivne
var oskyldig, dömes för obefogad angivelse till böter eller fängelse i högst
sex månader.

7 §•

Den som, i annat fall än 6 § avser, hos åklagare, polismyndighet eller annan
myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande
omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet,
dömes, om myndigheten har att upptaga anmälan i sådan sak, för falsk tillvitelse
till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Om han icke insåg men hade skälig anledning antaga, att utsagan var
sanningslös, dömes för vårdslös tillvitelse till böter eller fängelse i högst sex
månader.

8 §•

Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må
bliva fälld till ansvar eller åberopar någon med sådant uppsåt falskt bevis,
dömes för bevisförvanskning till fängelse i högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

År brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

9 §•

Har någon, utan att vara förfallen till ansvar, enligt vad förut i detta kapitel
är sagt, genom åtgärd, varom där förmäles, framkallat fara för att
annan skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång, och
underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans avvärjande
göra vad skäligen kan begäras, dömes för underlåtenhet att avvärja
rättsfel till böter eller fängelse i högst sex månader.

10 §.

Om någon i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under
edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran,
lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes, om åtgärden
innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran till böter eller fängelse
i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.

Sker sådan gärning av grov oaktsamhet, dömes för vårdslös försäkran till
böter eller fängelse i högst sex månader.

36 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
11 §-

elwT1131 nåf n 1 intyS dler annan Urkund osann uPP8ift om vem lian är
eller om annat an egna angelägenheter eller upprättar någon för skens skull

irkund förande rättshandling, dömes, om åtgärden innebär fara i bevis £!n*rn»iC’

t0r°S“nt inty9ande tU1 böter fängelse i högst sex månader.

eller eHett **“ aU det innefattar missbruk av tjänsteställning

eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst två år

stv^eiT Cller djeSt bC§agnar °Sann urkund som avses i''första

,°me.S’ °“ atSarden innebär fa™ i bevishänseende, för brukande au
osann urkund enligt vad där sägs.

Pass- be‘y« dylik för viss man utställd urkund genom
att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar han urkunden att
sålunda missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som hhkommit
medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för rikhg
kopia av viss urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende
för missbruk av urkund till böter eller fängelse i högst sex månader eder’
om brottet är grovt, till fängelse i högst två år. ’

13 §

Fornekar någon sin underskrift på urkund, dömes, om åtgärden innebär
[,a * bevlshanseende, för förnekande av underskrift till böter eller fängelse
ogst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.

14 §•

Om någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är saat
nnan aysevard olagenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller på annat
satt awarjt fara for vidare olägenhet, må dömas till lindrigare straff än för

fareTtfaff än^nfl1'' ^ °Ch " fÖr gärnin§en ej stadgat svå are

straff an fängelse i sex månader, skall ej dömas till ansvar.

gon^söker^ansttfta Xr™?1 *■"“ S*ämPlinS UU »om innebär att nä anslltla

s,ädan gaming. så ock för försök till bevisförvanskninc

" . '' “Tau f. Vad '' 23 ^ Sl“dgaS- SMa »">«<>*■ « d*t Ä

sagU rl”Sa'' må d0ck eJ d6mas till ansvar som nu

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

A 37

16 KAP.

Om brott mot allmän ordning
1 §■

Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med
förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra
viss åtgärd och skingrar den sig ej på myndighets befallning, domes foi
upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst fyra ar och annan deltagare
^ folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst två år.

Om folksamlingen skingrar sig på myndighets befallning, domes anstifta
och anförare för upplopp till böter eller fängelse i högst två år.

2 §''

Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld a person
eller egendom, dömes, vare sig myndighet var tillstädes eller ej, fo
våldsamt upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst tio ar och annan
deltagare i folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst

fyra år.

3 §.

Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma
för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger han
på område som blivit för sådant ändamål fridlyst eller avsparrat domes om
ej upplopp föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller

fängelse i högst sex månader.

4 §•

Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stor
eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsovnmg, vigsel
eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig
eller kommunal förrättning eller ock allmän sammankomst for överläggning,
undervisning eller åhörande av föredrag, dömes för storande av förrättning
eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex manader. 5

5 §.

Den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides
eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar
eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig
skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, domes for uppvigling

till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen sokt forleda till allvarligt
brott eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst
fyra år.

38 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

böter eller fängelse i högtt två år >«mhallsfarlig ryktesspridning till

högStf"k°n8d5miw-“i8!° Srrir ,lagga eller VaP“ «»er >"-t rikets
i ’km,and‘ - * W eller fängelse

5£-S»ÄT.iÄ

9 §•

h^™1!^011 °,ffeiltligen skymfar sådant som av svenska kyrkan eller annat

—■ -

10 §•

Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller
avhdens aska, öppnar grav eller eljest gör skaL eller ofog på kTsta urna

sy* *»*«. damtpL to«r;

gnjiejria till böter eller fängelse i högst sex månader.

genom art^aahihåJla^örevisa^ener^anD^rledes^prid^askWft^eUrr^bild^d 0^61^

fentligen, ,*T^17^“ ^ — U- «*-

12 §

sit?inneh?iibi!and k*™*11" Ungdom sPrider skrift eller bild, som genom
sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de

ungas sedliga fostran, dömes för förledande av ungdom till böter eller
fängelse i högst sex månader.

»WM.Ä «£°S-"““"ririingnmg, vanvård eller annorledes
fängelse fhögst två Vr * '' d0,"eS d>nrlMH"‘ li" koler eller

A 39

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

14 §.

Anordnar någon för allmänheten äventyrligt spel om penningar eller penningvärde
eller tillåter någon sådant spel i lokal som han upplåtit « allma
heten, dömes för dobbleri till böter eller fängelse i högst sex månader D
tager någon i dylikt spel som anordnats för allmänheten eller eljest^ag
rum i lokal vartill allmänheten har tillträde, dömes för dobbleri till böter.

15 §.

Den som på allmän plats, utom- eller inomhus, uppträder berusad av alkoholhaltiga
drycker, så att det framgår av hans åtbörder eller tal, domes for

fulleri till böter, högst femhundra kronor.

Till böter som nu sagts dömes jämväl, om ruset orsakats av annat a

alkoholhaltiga drycker.

16 §.

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, för oljud på allmän
plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som ar agnat att vacka
förargelse hos allmänheten, dömes för förargelseväckande beteende till böter,
högst femhundra kronor.

17 KAP.

Om brott mot allmän verksamhet
1 §•

Förgriper sig någon med våld eller hot om våld å innehavare av ämbete
eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, i de“neJ
utövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från tjansteåtgärd
eller hämnas för sådan åtgärd, dömes för våld eller hot mot‘ tjänsteman
till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader. Detsamma skall galla, om någon sålunda fo
griper sig mot den som innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ambetsansvar
var förenat, för vad denne däri gjort eller underlåtit.

Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar ar förenat, skall ock
gälla befattning, med vilken enligt Konungens förordnande samma skydd
skall vara förenat.

2 §

Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindranåjgon,
som åtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattm g
eller hämnas för tjänsteåtgärd, otillbörligen företager gärning, som för honom
medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar darmed, dom
för förgripelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år.

40 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

g §

r“L» föreriDer Th ^ "äg°n pä Sätt s°“ 1

ei,er — -*-*

rS££re ™ ss: si

fängelse i högst^mäLdér ^ "* ,UI “tef «“«

S‘

ÄrÄr,‘hiUto Sky<id 1 *• ‘ eller Kr hans

i högst sex* månader°r m,“/,rme''*e m°! V™''™- ™ böter eller fängelse

Om någon bland allmänheten sprider falskt rvkte pIW * .

SÄXS^dSfSl fler T “ ■«£

dijhel till böter eller fängelse i högsftvät an

_ 7 §*

nin^r-,ämnar'' d,er erbj''Uder muta eller annan otillbörlig belö Zti

ZTm&I t?6 T™6'' ambetsansvar är förenat, dömes tr
oesncKmng till böter eller fängelse i högst två år.

g §

rätt?»!?™Vid-Val ^ 3lImän befattninS elIer vid annan utövning av röst hind^

°mrÖStningen e,ier förvanska dess utgang
eller eljest otillborligen inverka på omröstningen dömes för otillbör Är

hrnu t6 °ld™Sln\y m Mter eller fängelse i högst sex månader.

humvWa broftTt ärSt fTu ““ fängeISe 1 MgSt fyra år‘ Vid dömande
T™ brottet al 8rovt ska» särskilt beaktas, om det förövats med våld
eller hot om våld eller innefattat missbruk av tjänsteställnTng

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för

ämbetsbrott'' rT ^ På *Mt *“ dler icke rösta> dömes^m def ej är

^ till böter eller

9 §•

Soker någon obehörigen skaffa sig kännedom om vad som angående utövning
av rosträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för lö /
mot rösthemlighet till böter eller fängelse i högst sex mfnader

A 41

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

10 §.

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för det han hos domstol
eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt Aattnesmål eller
eljest vid förhör avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åtgärd.
dömes för Övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i
Detsamma skall gälla, om man med annan gärning, som medför lidande
skada eller olägenhet, eller med hot om sådan gärning angriper nagon för
det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid forhor hos myndighet
eller för att hindra honom från att avgiva sådan utsaga.

11 §•

Om någon döljer den som förövat brott, hjälper honom att undkomma,
undanröjer bevis om brottet eller på annat dylikt satt motverkar att det
uppdagas eller beivras, dömes för skyddande av brottsling till böter eller

fa I^^soi^ icke ^nsåg men hade skälig anledning antaga att den andre var

^Make8’ troSvad^s^skon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den
som i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, den sompå
grund av adoption står i motsvarande forhallande till honom, fosterfora d
rar eller fosterbarn må ej fällas till ansvar enligt denna paragraf.

12 §.

Hjälper man den, som är fånge, häktad eller anhållen eller eljest är för
annat än sjukvård eller vård enligt barnavårdslagen eller lagen om nykterhetsvård
berövad friheten, att komma lös eller främjar man, efter det han
avvikit, hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sadan åtgärd,
dömes för främjande av flykt till böter eller fängelse i högst två år.

13 §.

Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva
annans gods, rubbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget,
skadar eller borttager myndighets anslag eller försegling eller eljest
olovligen öppnar vad myndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt
av myndighet meddelat förbud, dömes för överträdelse av myndighets bud

till böter eller fängelse i högst ett år. ,

Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, domes for hindrande
av förrättning till böter.

14 §.

Om någon obehörigen utövar som vad hör till befattning, varmed ämbetsansvar
är förenat, dömes för obehörig tjänsteutövning till böter eller fängelse
i högst sex månader. .

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehong

2» Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. A.

42 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

vinning eller eljest att anse
fyra år.

som grovt, skall dömas till

fängelse i högst

sieDutnför^’ttUtan hU fall är fÖr handen S°m 1 14 § sags’ obehörigen giver
sig ut för att mnehava dar avsedd befattning, dömes för föregivande av all

man stallmn, till böter eller fängelse i högs? sex månader Deulma ska»

galla, om någon obehörigen bär uniform, märke eller annat ti^^tecken

glVer ?.0n0m ?ken av a“ tillhöra krigsmakten eller annan kär T det
mannas tjänst eller kår, vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller
allmänhetens Beseende med vatten, ljus, värme eller kraft Samfard“'' e"er

ÄSE f6r adTOkak*- »

u s an^r

eS vfdrifÖ2?rdelS,eHtil1 Vä''d e"er h°‘ mot dömes till

. I k 8 d 23 kap'' stad§as’ såframt ej brottet, om det fullbordats
skulle hava varit att anse som ringa. För försök till främjande av flvki
domes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs. J 5 *

18 KAP.

Om högmålsbrott

1 §‘

mCd UPPSåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest
ned våWsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen

ras drSer eller. hogsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hfnd’
las foretager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande dö tid

él,T dCt fJ ar hogforraderl’ för uppror till fängelse i tio år eller på''livstid
eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år. ?

Om gärning som avses i 3 5 kap. innebär förgripelse mot Konungen eller
annan medlem .v konungahuset eller mot regent som är satlT3ungen
ställe ma domas till fängelse i högst fyra år, om å brottet eljest kan fölia
ange se i högst sex månader, och i högst sex år, om å brottet e/iest kan fölia
fängelse i mer än sex månader men högst fyra år. ^

Den som, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller

re i°rgr fnhet’ Samlar elIer anfÖr Väpnat manskaP eller håller det sani
lat eller forser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik u trust-''

A 43

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

ning eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordning
till fängelse, lägst sex och högst tio år.

4 §■

Om någon bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara
avsedd att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det andamål
för vilket den är bildad lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som
militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd to -stärker försvaret eller ordningsmakten, eller ock for sådan sammanslutning
ia«er befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning, upplåser
lokal eller mark för dess verksamhet eller understödjer den med penningar
eller på annat sätt, dömes för olovlig kårverksamhet till böter eller

fängelse i högst två år.

5 §•

Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna
åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten mom politisk
organisation eller yrkes- eller näringssammanslutnmg och därigenom satt
yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara, domes för brott mo
medborgerlig frihet till fängelse i högst sex år.

6 §

Om någon genom stympning eller annorledes, för längre eller kortare tid,
«ör sig oduglig till tjänstgöring, som det ålegat honom att fullgöra vid krigsmakten
eller eljest för rikets försvar, eller genom att föregiva sjukdom eller
medelst annat vilseledande undandrager sig sadan tjanstgoringsskyldig ,
dömes för svikande av försvarsplikt till böter eller fängelse i högst tva ar
eller, om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst fyra ar.

7 §•

För försök, förberedelse eller stämpling till uppror eller väpnat hot mot
laglig ordning, för underlåtenhet att avslöja sådant brott, sa ock för försök
till brott mot medborgerlig frihet eller svikande av försvarsplikt domes till
ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. 8

8 §■

Gärning som avses i 3—5 kap. och innebär förgripelse mot Konungen eller
annan som är nämnd i 2 § må ej utan Konungens förordnande atalas av
åklagare, med mindre någon avlidit till följd av gärningen. Detsamma skall
gälla i fråga om försök, förberedelse eller stämpling till gärning som nu
sagts eller underlåtenhet att avslöja sådan gärning.

44 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

19 KAP.

Om brott mot rikets säkerhet

1 §•

so7'' "ed “PP''41 «“ rtl«t eller de] därav skal], med våldsamma eller

makt eui briSaTf b "‘''fdskl bisländ. »äSgas under trämmande

akt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall så lUnndV°Si?Cka^

foretager handling som innebär fara för uppsåtets förverkande,
domes for högförräderi till fängelse i tio år eller på livstid eller om
faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.

Om någon med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen riksdagen
eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas efler
tundras, företager handling som innebär fara därför, dömes ock för högför -

fk,06.11! Samt1"ediivåldsamma medel eller utländskt bistånd framkallar fara
• , U ™ket,skaI1 mvecklas i krig eller andra fientligheter, dömes om det ei
ar högförräderi, för krigsanstiftan till fängelse, lägst två och högst åtta år

3 §.

Om den som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt
eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företråder f^-mande mafcts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest

2 °Ch därigen°m °rSakar riket -sevärt men dömes

" '' l f°rhandlln9 med främmande makt till fängelse på viss lid

lagst tva och högst tio år, eller på livstid. ’

4 §.

Svensk medborgare, som utan tillstånd av Konungen eller den h»n ko

re?" brUka Sig SåS°m °mbud för främmande makt i diplomatisk
öelagenhet som ror nket, så ock envar, som i föregiven egenskap av be ongt

ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet Led nå§.
. . “ företräder främmande makts intresse, dömes för eqenmåktiahet

Tj7ZTde mak''m ,än8e,se 1 hösst ** är

hålirnd^inT1161 fara/Ör ri,kCtS Självbestämningsrätt eller dess fredliga föreher
nr^ i . i” 6 makt’ dömes tiH ^else, lägst ett och högst sex år
eller PTlivstidVar 1 ^ På ^ «d’ Iägst «* högst tio år,’

T; Up,psåt att gå frammande makt tillhanda, obehörigen anaffar,
befordrar, lamnar eller eljest röjer uppgift rörande försvarsverk,

A 45

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

vapen förråd, import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande
för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för o kfor
söriningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden
eller elfest för rikets säkerhet, dömes, vare sig uppgiften ar nktig eller ej,
för spioneri till fängelse i högst sex år. Detsamma skall galla, om nagonmied
uppsåt som nu sagt! obehörigen framställer eller tager befattning med sknft,
teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgitt.

0 §

År brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall domas iorgrovt spioneri
pä viss tidflägst fyra och högst .jo hr, ollar phirvsM.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt ^ ”g
n:n !n var av svnnerligen farlig beskaffenhet med hansyn till pågående
krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige ro] e
fad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

Förövas, beträffande uppgift soJ vi förhållande av
ning som i 5 § sägs utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, domes fo
obehörig befattning med hemlig uppgift till böter eller fängelse ^ högst två
år elle/om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst fyra ar.

Den som av grov oaktsamhet befordrar, lämnar eller eljest röjer uppgift
som avse” 5 § och som rör förhållande av hemlig natur, domes för vårdslöshet
med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst sex månader el er,
om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst tva ar.

g §

Om någon bland allmänheten sprider eller till främmande makt framför
eller låter framkomma falskt rykte eller annat osant påstående som ar g
nät att framkalla fara för rikets säkerhet, dömes för ryktesspridning
fara för rikets säkerhet till böter eller fängelse i högst två ar.

9 §•

Den som med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i nket bedriver
verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller and ,

Iörh~, vilkas nppenbarande för d«n f—* ''

föra men för annan främmande makts säkerhet, eller har 1 riket till dylik
verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig, omes or o

lig underrättelseverksamhet till böter eller fängelse i högst två år

För olovlig underrättelseverksamhet skall ock domas, om någon, med
uppsåt att gl främmande makt tillhanda, här i riket hemligen eller med
användande^av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande
av uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet
lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig.

46 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

10 §.

nnfkHymfaK-n^SOri offentliSen främmande makts flagga eller vapen eller an böter

eHe^f-hCtf CCktn’ dÖmCS f°r sk^mfande av utländsk rikssymbol till
böter eller fängelse i högst sex månader. y

_ 11 §-

°mm8Tmg aVSCS 1 3~5 kaP- innebär, att någon genom förgripelse å
rammande makts statsöverhuvud eller representant här i riket kräLke^ den
rammande makten, må dömas till fängelse i högst två år om å brottet

bX^Ä^-Lhi:gs,sex mänad"’Jh 1 “

keasdnenom8attSknåg ^ m°tSVarande tiilämpMng.^mfrL^fritTrän 12

Om någon utan Konungens tillstånd här i riket värvar folk till främ
lieen betnSStjanSt ^ därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att dov"

13 §

m h5gförrideri’

u-derrättelseverksamTef .4 T°"en- srovl sPio"eri olovlig

befattning ied he^ uppgift d/j Brberedel“ «« obehörig

fs. sJL atÄKÄi^^n^-

3äedSrbP0Uar‘^r* f°r ““ ''*rimd‘- eller underlätta M

:“0nv«ri5ä hög,ö"ideri- ,r°isshei *<■ f»^ng

Ä LÄ zhp™d=

meddelad^varnin^elLeifefjest^bort^nse^at^högförräderLLLrojöshet^vLdLör -

A 47

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

handling med främmande makt, spioneri eller grovt spioneri är å farde,
medverkar till gärningen, dömes till ansvar såsom för medhjälp därtill,
dock må ej dömas till svårare straff an fängelse i två år.

16 §.

Olovlig underrättelseverksamhet, skymfande av utländskrikssymbol eller
olovlig värvning eller försök, förberedelse eller stämpling till olov g
underrättelseverksamhet må ej utan Konungens förordnande åtalas av ak

”^Gärning som avses i 3—5 kap. och innebär sådan kränkning av främmande
makt som i 11 § sägs, så ock försök, förbereddse eHer stamphng
till gärning som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja sådan gärning ma
ej heller åtalas av åklagare utan att Konungen förordnat därom.

20 KAP.

Om ämbetsbrott

1 §•

Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställning
till förfång för det allmänna eller någon enskild, dömes, om ej garningen
utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med
straff, för tjänstemissbruk till suspension eller avsattnmg; om skal aro
därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst två år. I ringa fall skall domas
allenast till böter.

År brottet grovt, dömes till avsättning och fängelse i högst sex ar.

2 §•

Ämbetsman, som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan
otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes, om ej gärningen
eljest är särskilt belagd med straff, för tagande av muta eller av otillbörlig
belöning såsom stadgas i 1 §. Detsamma skall gälla, om han begått sådan
gärning innan han erhöll befattningen.

Begår den som varit ämbetsman gärning, som i första stycket sägs, dömes
till böter eller fängelse enligt vad i 1 § stadgas.

3 §•

Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han
olovligen sådan hemlighet, dömes, om ej gärningen eljest är särskilt belagd
med straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning;
om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst ett år. I ringa
fall skall dömas allenast till böter.

Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till böter eller
fängelse enligt vad i första stycket sägs.

48 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
4 §.

Äsid°sätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad

SSSSHSS

tinArJaenetfnr,°VVd0meS hll susPension eller avsättning; om skäl äro där,
s all tillika domas till fängelse i högst ett år.

städiTn 7ST 8e,"°m g^"g’ ” bela8d med str*ff annor 1

- -

0 §

d6Ha‘S “ S“d““ -”unTI Ska"

eller avsättning ei ådömes- skull* w „• u j- g 111 att susPension
suspension «L L^s, ““ ^ *"

7 §•

seende innehavaren av den’ ? 1 avsevard män skadat det an i^ån

innehavaren av den befattningen bör äga, dömes till suspension där Domes

någon till ansvar jämlikt 2 § andra stvcket e)W qs„ d

ska“vS s°v“e‘

_ . 8 §.

Um ämbetsmän genom annat brott än i i_± rr • . .

ligen icke vara skickad att innliT l V"4 §§ SagS V1Sat Slg uPPeQl>ar l

,m avsä,inins

A 49

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Dömes ämbetsman ej till avsättning enligt första stycket, skall han domas
till suspension från sin befattning, om han genom brottet i avsevard
mån skadat det anseende innehavaren av befattningen bör aga.

När suspension eller avsättning ådömes jämlikt denna paragraf, skall den
förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annan
påföljd för brottet; och må böter eller disciplinstraff som eljest skolat ådo mas

helt eftergivas.

9 §.

Om förvaltningsmyndighet för visst brott ålagt ämbetsman disciplinär
bestraffning, har domstol att taga hänsyn därtill vid bestammande av påföljd
för samma brott, och må böter, disciplinstraff eller suspension som
eliest skolat ådömas helt eftergivas. Förvaltningsmyndighetens beslut skall
förfalla, om det ej helt eller delvis verkställts när åtal för brottet vackes.

10 §.

Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från
tjänstgöring och ej kunnat träffas med kallelse eller inställas, domes, om
han ef kommer innan tre månader förflutit från det kallelse .om domstolen
utfärdat å honom införts i allmänna tidningarna, till avsattnmg från

sin befattning.

n §•

Om någon medverkat till tjänstemissbruk, tagande av muta eller av otillbörlig
belöning eller brott mot tystnadsplikt utan att därigenom åsidosatta
tjänsteplikt, dömes med tillämpning av vad i 23 kap. stadgas till böter el
fängelse enligt vad ovan i 1, 2_eller 3 § sägs. År han sjalv ämbetsmän, skall

därjämte tillämpas vad i 8 § sägs.

För medverkan till tjänstefel må dömas allenast den som därigenom
åsidosatt tjänsteplikt.

12 §.

Med ämbetsman förstås i denna balk domare, annan statens befattmngshavare
som endast medelst dom kan avsättas från sin tjänst, så ock de
som har förtroendesyssla från vilken Konungen må entlediga honom Vad
som sägs om ämbetsmän skall oek gälla om dem, som aro satta att förvalta
städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfastade kassors,
verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om tjänstemän
som lyda under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna och om andra
som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller
kommunal församling eller sitter i jury eller beskattmngsnamnd skall ock
vara underkastad ämbetsansvar enligt 2, 3 och 5—8 §§; dock må suspen -

50 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

eller kommimai f ^ "m ^ Va,d tiU ledamot av klutande statlig

eller kommunal forsaml.ng ej enligt 8 § dömas till avsättning i annat fall

För de 8 °U fÖr Vi,ket äF St3dgat fängeIse 1 två år eller däröver

För den som, utan att vara underkastad ämbetsansvar, är anställd i all

man tjänst eller fullgör lagstadgad tjänsteplikt skall ock gälla vad i 3 §
Vad i 2 och 3 §§ sägs om den som varit ämbetsman äger motsvarande

“ de" S°m ™rU '' son, "''

innehaVare av befattaing vid företag för allmän samfärdsel, vilken
åsido,-n°nUngr^ forordnande ska11 åtnjuta skydd som i 17 kap. 1 § sägs

^ - olyckshändelse^ Z\

Åklagare må, utan hinder av vad eljest må vara stadgat åtala brott var

bTsTar^^rT,^"08^1 Sin dock skafl gätla Vad i denna

k stadgas att atal ej må ske utan förordnande av Konungen eller den Kn
itX gtZgd‘CaCvseVs1 3 foT "* «"

15 §.

Har den, som dömts för brott, innan domen meddelades eller därefter

°anb°m saspension el,er ersättning därifrån jämlikt 6 7 ellef 8 S mä
om röstsammanräkning efter val sker sed e domen vann laga kraft eller,

tiden för sammanräkningen laga kraft> från

21 KAP.

Om brott av krigsmän

“‘f ‘.T"* RrmanS btfal,ni”S eller uppeatt
befallningen icke anaår M -i n j- ^or®nde’ 0011 ar det ej uppenbart

straff eller fängelse 1 b“|ste«T '' ™ disciplin -

A 51

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
2 §•

Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt lydnadsbrott
dömas till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande hnrnvida brottet M grov
skall särskilt beaktas, om befallningen avsett tjansteåtgard av storre Mkt
eller om brottet skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samrådVar
riket i krig och förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle
då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till fängelse i högst
tio år eller på livstid.

3 §.

Ådagalägger samling av krigsmän uppsåt att, med förenat våld satta sig
upp mot förman, dömes för myteri, anstiftare och anförare till fängelse i
högst sex år samt annan deltagare till disciplinstraff eller fängelse i högst

‘ Hava deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom, domes
anstiftare och anförare till fängelse i högst tio år eller på livstid och

annan deltagare till fängelse i högst sex år.

Förövas myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid
tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till fängelse
i högst tio år eller på livstid.

4 §.

Efterkommer krigsman icke tillsägelse som av vaktpost eller annan krigsman,
vilken tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, meddelats
för denna tjänst, dömes för ohörsamhet mot vakt till disciplinstraff

eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år.

3 §•

Missbrukar förman sin myndighet genom att söka förmå underlydande
till något som det icke ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta,
dömes för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse i högst
ett år.

Detsamma skall gälla, om förman otillbörligen, med anledning av underlydandes
förhållande i eller utom tjänsten, ålägger honom särskild tjänstgöring
eller vägrar honom förmån, så ock om förman utan skäl utsätter
underlydande för fara till liv eller hälsa.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år. 6

6 §•

Krigsman som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan
krigsmän, dömes för obehörig befälstutövning till disciplinstraff eller fängelse
i högst ett år.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år.

52 A

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

7 §

Förgriper sig krigsman med våld eller hot om våld å krigsman i dennes

elleir for att tvinga honom till eller hindra honom från

hoTmo/f :lrimed aaledning av hans dömes för våld eller

hot mot kngsman till disciplinstraff eller fängelse i högst två år eller om

brottet medn£-a’ tlU disciplinstraff eller fängelse i högft sex månader. Är
ottet med hansyn till att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest
attanse som grovt, skall dömas till fängelse i högst fyra år. J

mn.°r°7!r dä riket är i krig, brott som nu sagts mot förman eller

SÄ*, krigsmän s„m tjänst för bevakning

m0, kri8Slyd“d''" —«* särskild

8 §.

.... Kngsjnan. som förolämpar annan krigsman i eller för hans tjänst, dömes
månTder/l Se krig,man tiU disciplinstraff eller fängelseJ i högst sex

9 §•

elwT- kribgtSman’ 1 annat fal1 än förut är sagt, vanvördnad mot förman

UDDföSnd Tf m0t Underlydande eller brister han eljest i anständigt
uppförande mot krigsmän, och sker det i eller för dennes tjänst, dömes för
oskickligt beteende till disciplinstraff.

. . 10 §.

Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i meddelande
till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnadsrott
eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt,
etUir8 fOF UppVl9lm9 aV kri9smän till disciplinstraff eller fängelse i högst

År brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökte förleda till allvarfyra
år** ^ e,JCSt ^ ^ §r°Vt’ SkaH dÖmaS tiU fängelse 1 högst

a 11 §•

Avviker eller utebliver krigsman olovligen från avdelning av krigsmakten
vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas eller, om han skall tjänstgöra
annorstädes an vid avdelning av krigsmakten, från tjänstgöringsstället, döna^e/°r
tmdanhallande tlH disciplinstraff eller fängelse i högst sex må For

undanhållande under beredskapstillstånd eller då riket är i kri«
dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst två år.

12 §

°m undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärningslannen
hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller till arten av

A 53

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

hans tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbrack i utbildningen
eller annat avsevärt men för tjänsten, dömes för rymning till

disciplinstraff eller fängelse i högst två år. _ .

För rymning under beredskapstillstånd dömes till fängelse i högst tv

år. Var riket i krig, dömes till fängelse i högst tio år.

13 §.

Lämnar krigsman, vilken tjänstgör såsom chef för avdelning av krigsmakten
eller fullgör vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen sm post
eller finnes han hava genom förtäring av alkoholhaltiga drycker eller annorledes
satt sig ur stånd att fullgöra tjänsten, dömes för övergivande av
post till disciplinstraff eller fängelse i högst två år.

För övergivande av post då riket är i krig dömes till disciplinstraff eller
fängelse i högst fyra år; förövades brottet under strid eller eljest vid tilfälle
då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till fängelse i
högst tio år eller på livstid.

14 §.

Är krigsman under tjänsteutövning så påverkad av alkoholhaltiga drycker
eller annat berusningsmedel, att hans förmåga att fullgöra tjänsten
måste antagas vara nedsatt, dömes för onykterhet i tjänsten till disciplinstraff
eller fängelse i högst ett år.

15 §.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,
uppträder berusad av alkoholhaltiga drycker, så att det framgår av hans
åtbörder eller tal, dömes för fylleri till disciplinstraff. _ ....

Till disciplinstraff dömes jämväl, om ruset orsakats av annat an alkobo -

haltiga drycker.

16 §.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,
för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att vacka allmän förargelse,
dömes för förargelseväckande beteende till disciplinstraff.

17 §.

Missbrukar krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, genom handling
eller underlåtenhet sin ställning till förfång för krigsmakten eller eljest
för det allmänna eller för någon enskild, dömes, om ej gärningen är särskilt
belagd med straff, för tjänstemissbruk till fängelse i högst två år eller,
om brottet är ringa, till disciplinstraff.

18 §.

Åsidosätter krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, av försummelse,
oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt reglementen,
instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter el -

54 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Jer tjänstens beskaffenhet, dömes, om ej gärningen utgör tjänstemissbruk
Her eljest ar särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff.

År felet grovt, dömes till fängelse i högst ett år.

19 §•

För förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja mven,
sa ock for försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet
att avslöja rymning under beredskapstillstånd eller krig dömes till ansvar
nligt vad i 23 kap. stadgas. Detsamma skall gälla försök, förberedelse eller
stämpling ti våld eller hot mot krigsman, såframt ej brottet, om det fullbordats,
skulle hava varit att anse som ringa

För medverkan till tjänstefel må dömas allenast den som därigenom
asidosatt tjänsteplikt. 8

20 §•

Krigsmän äro enligt denna balk de vilka såsom officerare, underofficerare,
underbefäl eller meniga äro anställda vid krigsmakten, värnpliktig
samt hemvarnsman och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de i såan
egenskap aro tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån
S ge" med hansyn till behovet av befälsföring och Övriga tjänstgörings föSnnH

t060 Saf °r?rdnar’ de SOm e,J‘est äro ^ställda vid krigsmakten eller
iorbundit sig att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst, under den tid de i

sådan egenskap aro tjänstgöringsskyldiga. Om någon åtnjuter ledighet som

rin^ kGManS^d- tU1 k°rtare tid än två månader, anses han icke tjänstgö mefoYdlS''

^armare bestämmelser om vad som avses med krigsmakten
meddelas av Konungen. 8

skvldiTV fÖrSta StyCket Sk°la’ fÖrUtom Under tid då tjänstgöringstfd
våS eh,gtSer’. TT SåS°m krigmän då de 1 anslutning till sådan
inom områd3 mihtar*Jukhus’ då de äro “tagna i militärhäkte samt då de
Ten I Jr6 SOm nyttJas av ^igsmakten eller eljest offent ligen

upptrada i militär tjanstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av
dem åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt

Krigsmän311'' ^ T bemSTått ÖVer annan krigsmän, är dennes förman.

förhlZde ‘n"an krigS"“n ‘"r befä,Srä"'' är *

§.

Av den personal som avses i 20 § första stycket skola officerare under

lägst furirs grad samt de som i“„Xv, ml
arande tjanstestaUnmg vara underkastade ämbetsansvar, vare sig de äro
tjänstgöringsskyldiga eller icke. g

Vad

22 §.

om brott

,jt2® kH?I 14 S" Stadg3t Ska11 ä§a motsvarande tillämpning i fråga
, varigenom krigsmän åsidosatt sin tjänsteplikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

A 55

22 KAP.

Krigsartiklar

1 §•

Den som, då riket är i krig,

1. hindrar, missleder eller förråder krigsfolk eller andra som aro verksamma
för försvaret av riket eller förleder dem till myteri, trolöshet eller
modlöshet,

2. förråder, fördärvar eller skadar befästning, krigsmateriel, fabrik, förråd,
kraftanläggning, trafikled, fartyg eller annat av betydelse för försvaret
eller folkförsörjningen,

3. genom osann framställning sprider misströstan bland allmänheten,

4. åt fienden anskaffar krigsfolk, tjänstbarheter, förnödenheter eller understöd,
eller

5. begår annan dylik förrädisk gärning,

dömes, om gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för rikets krigsmakt
eller eljest för försvaret av riket eller för folkförsörjningen eller innefattar
avsevärt bistånd åt fienden, för landsförräderi till fängelse på viss
tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

År gärning som i första stycket sägs endast i mindre mån ägnad att medföra
men för försvaret av riket eller för folkförsörjningen eller innefattar
den ringare bistånd åt fienden än där sägs, dömes för landssvek till fängelse
i högst sex år. Bestod gärningen i anskaffande av tjänstbarheter eller
förnödenheter eller i annan tjänst åt fienden inom område som var besatt
av denne, och kunde gärningen med hänsyn till befolkningens behov, gärningsmannens
försörjning eller andra särskilda förhållanden ej anses otillbörlig,
skall ej dömas till ansvar.

2 §•

Begår någon av oaktsamhet gärning som avses i 1 §, dömes för landsskadlig
vårdslöshet till fängelse i högst fyra år.

3 §•

Krigsman som, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivilligt
överlämnar sig åt denne, dömes för överlöpande till fienden till fängelse
på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

Detsamma skall gälla, om svensk medborgare, då riket är i krig, bär vapen
mot riket och gärningen ej är att anse som landsförräderi.

4 §.

Krigsman som, då riket är i krig, obehörigen avsänder meddelande till
eller eljest träder i förbindelse med någon som tillhör fiendens krigsmakt

56 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

eller vistas på fiendens område, dömes för
plinstraff eller fängelse i högst två år.

samröre med fienden till disci -

Uarest, då riket ar i krig, krigsman under strid eller eljest vid tillfälle
da brott mot krigslydnaden medför särskild fara råder krigsmän att giva
sig åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro obehörigen företfger
något som ar agnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes för ungravande
av stndsviljan till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio
ar, eller pa livstid. Var faran ringa, dömes till fängelse i högst sex år§

6 §•

Krigsman som, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte

dömelr ,° Påz!tåf;nde’ ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet,
i it t t°å f°rSVarSSkadIl9 ryMe™pridning till disciplinstraff eller fängelse

Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehörigen
sammankomst rörande ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott
eller rymning latt kan föranledas eller fruktan eller misströstan kan utbreas
hos krigsmannen, dömes för olovlig sammankomst till disciplinstraff
eller fängelse i högst två år. Den som deltagit på tillskyndan eller med tillstånd
av forman skall vara fri från ansvar

8 §.

Underlåter krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig
uppsåtligen eller av oaktsamhet att i vad på honom ankommer sätta försvarsanstalt
i stridsberedskap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa
förnödenheter eller eljest förbereda krigsföretag, dömes för försummande
av krigsförberedelse till fängelse i högst sex år.

År uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom
framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt, skall
domas till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

9 §.

Därest, då riket är i krig, krigsman vilken tjänstgör såsom chef för avdelning
av krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar utnyttjats,
föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt
motstånd utförts, till fienden överlämnar stridsställning, krigsmateriel eller
annat som har avsevärd betydelse för krigföringen eller giver sig och sin
avdelning åt fienden, dömes för dagtingan till fängelse på viss tid, lägst sex
och högst tio år, eller på livstid. 6

A 57

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

10 §.

Underläter krigsman, då riket är i krig, uppsåtligen eller av oaktsamhet
under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att
främja krigföringen, dömes för stridsförsumlighet till fängelse i högst sex

år.

År uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom
framgången av krigsföretag satts i fara eller att gärningsmannen innehade
ansvarsfull ställning eller ock eljest att anse som grovt, skall domas till
fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

11 §.

Den som vid krigföring, genom att använda stridsmedel ägnat att förorsaka
onödigt lidande eller genom att missbruka kännetecknet röda korset
eller annorledes, förfar på sätt som står i strid mot gällande avtal med främmande
makt eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser, domes för
folkrättsbrott till fängelse i högst fyra år; är brottet ringa, må domas till
böter eller, om han är krigsman, till disciplinstraff. För folkrättsbrott domes
jämväl den som i annat fall än vid krigföring åsidosätter vad som skall
iakttagas enligt sådana avtal eller grundsatser angående skydd för sårade,
sjuka och skeppsbrutna vid stridskrafter i fält eller till sjöss, krigsfångar eller
civilpersoner under krigstid eller eljest angående ockupation, och därigenom
orsakar skada å person, kroppsligt eller själsligt lidande eller ock annan
skada eller olägenhet som ej är ringa. ... u Är

brottet grovt, skall dömas till fängelse på viss tid, lägst två och högst
iio år, eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller
om därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfattande
egendomsförlust uppkommit.

12 §.

För försök, förberedelse eller stämpling till landsförräderi, landssvek eller
överlöpande till fienden dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
Såsom stämpling skall även anses att träda i förbindelse med fienden för
att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brott som nu sagts må förövas.
För förberedelse eller stämpling under tid, då riket hotas av krig,
ockupation eller andra fientligheter, dömes till ansvar ändå att fientligheter
icke utbrutit.

Den som underlåter att avslöja landsförräderi, landssvek eller överlöpande
till fienden, dömes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs; och skall till
sådant ansvar dömas jämväl om han icke insett men bort inse att brottet
var å färde.

13 §.

Har under krig brott förövats av någon som därvid icke saknat anledning
antaga att gärningen enligt krigsbruk var tillåten, må dömas till lindrigare

58 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ä" f°r Ringen är stadgat. Äro omständigheterna synnerligen mildrande,
skall ej dömas till ansvar. 8 mua

a J"sdef6r«ldSiaPS,inS,ärd °Ch däriket " * kri« 4U såsom krigsman

Siw! ” T- P gr“°d aV 21 lap'' 20 S elIer “ed sl°d därav giv a

bestämmelser ar krigsmän, jämväl envar annan som är tjänstsörines Vad

som^säe ngSmakten’ 1 den mån eJ Konungen annorlunda förordnar.

K1" 8Srn Ska,I> då rUiet äF 1 krig’ ä8a motsvarande tillampnmg
å po isman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigs £££*"

åt" g aU d!!taga 1 rikGtS fÖrSVar> å som^ar^tt fuhgöra för
Koniim»p8 Z eg®ndom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt
Konungens förordnande tillhör krigsmakten ävensom å den som tillhör sf ofdnand1!»

“egTi!in0m Cm,försvaret’ vars personal jämlikt Konungens förande
ar skyldig att utova verksamhet som åvilar krigsmakten.

vin T/Z djeSt, UndCr beredskapstillstånd eller då riket är i krig vistas

löAålfandéö8sakanr,Brakte”’»0m " ‘ Wt e“er «J*I“‘88r ™d« liknande
naiianden, skall ock anses såsom krigsman

kaf erik!.f,fa"de kri8sdeItog«ä dom internerats vid krig nnder vil ket

ar neutralt och utländsk man som vistas bland krigsfångar eller

«. edTgSd-na*are Rr a“ “*ÖVa siutv4rd eller andHg5 "rdg ska,n

llampliga delar galla vad för krigsman är stadgat.

15 §•

Därest, då riket är i krig, gärning som avses i 21 kap. eller i detta kapitel

enerVm förbunden med riket, mot sådan stats krigsmakt

ler mot någon som tillhör denna, skall vad som är stadgat om enahanda

garmng mot riket, dess krigsmakt eller krigsman äga motsvarande tillämp o* 16

§.

I den män det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra
av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konung aU

V3d 1 19 °Ch 21 kap'' samt 1 detta kaPitel stadgas för det

hrnn ^ ar 1 kng Ska11 1 tillamP]iga delar gälla jämväl beträffande

orott som förövats under annan tid.

Om riket skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat av främmande
makt utan att militärt motstånd förekommer, skall likaledes beträffande

r° rDVt0r0VaS UadCr Sådan Ud 1 tiIlämPJiga delar gälla vad i de nämnda
kapitlen tinnes stadgat för det fall att riket är i krig. Därvid skall vad som
sags om rikets försvar aga tillämpning å motståndsverksamheten och vad
som sags om fienden äga tillämpning å ockupationsmakten.

17 §•

_ M<:d *iende likställes i detta kapitel främmande makt med vilken riket ei
ar i krig, om fara är att krig med den makten kan uppkomma.

A 59

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
18 §.

Om inträde och upphörande av beredskapstillstånd stadgas särskilt.

19 §•

När riket är i krig, må i vissa fall tillämpas dödsstraff. Därom stadgas i
särskild lag.

23 KAP.

Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott

1 §•

Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till
fullbordan, skall han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för
försök till brottet, såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets
fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter
varit utesluten. i

Straff för försök bestämmes högst till vad som gäller för fullbordat brott
och må ej sättas under fängelse, om lägsta straff för det fullbordade brottet
är fängelse i två år eller däröver.

2 §.

Den som, med uppsåt att utföra eller främja brott, lämnar eller mottager
penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet eller ock anskaffar,
förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar eller tager annan
dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg
eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall särskilt stadgande givits
därom dömas för förberedelse till brottet, om han ej är förfallen till ansvar
för fullbordat brott eller försök.

I fall som särskilt angivas dömes ock för stämpling till brott. Med stämpling
förstås, att någon i samråd med annan beslutar gärningen, så ock att
någon söker anstifta annan eller åtager eller erbjuder sig att utföra den.

Straff för förberedelse eller stämpling bestämmes under den högsta och
må sättas under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott; ej må dömas
till högre straff än fängelse i två år, med mindre fängelse i åtta år
eller däröver kan följa å det fullbordade brottet. Var faran för brottets fullbordan
ringa, skall ej dömas till ansvar.

3 §•

Ansvar för försök, förberedelse eller stämpling till brott skall ej ådömas
den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes,
föranlett att brottet ej fullbordats. Ändå att brottet fullbordats må den som
tagit olovlig befattning med hjälpmedel ej på den grund dömas till ansvar,
om han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av hjälpmedlet.

60 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

4 §•

Ansvar som i denna balk är stadgat för viss gärning skall ådömas ej blolt
den som utiort garningen utan jämväl annan som främjat denna med råd
ener dad. Den som ej ar att anse såsom gärningsman dömes, om han fördärtill
1,11 Utforandet> for anstiftan av brottet och eljest för medhjälp

Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som
igger honom till last. Ansvar som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär
eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämte honom
medverkat till gärningen.

J*å j denna Paragraf sägs skall ej gälla, om annat följer av vad för särskilda
fall ar stadgat.

a §•

brnkaLntSOn fÖrmfttS a“ medverka genom tvång, svek eller miss bruk

av hans ungdom, oforstånd eller beroende ställning eller oek medver kat

allenast i mindre mån, må straffet för honom sättas under vad för brot Sn!;

f/tadgat; 1 ringa fal1 Ska11 eJ dömas m ansvar. Detsamma skall

tråga ar att ansvar som är stadgat för någon i särskild ställning
sKall adomas annan medverkande.

6 §•

Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde,

urnd? kanjSke Utan tara för honom själv eller någon av hans närmaste,
s ali han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för underlåtenhet
att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre
mim medverkattlU. Sådant brott: dock må eJ 1 något fall dömas till svårare

„ i!!* tangelse 1 tva år- 1 de fa,l då det är särskilt föreskrivet skall för

nderlåtenhet att avslöja brott ansvar enligt vad nu sagts ådömas jämväl
den som ej insett men bort inse att brottet var å färde.

Om föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare, i annat fall än
törsta stycket avser, underlåta att från brott hindra den som står under
deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller deras
narmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåtenhet att
hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat.

Ej må för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas, med mindre
den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå.

7 §•

Ansvar som i denna balk är stadgat för det fall att någon genom brott
bereder sig vinning eller tillägnar sig något skall jämväl ådömas, då någon
avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 61

24 KAP.

Om nödvärn och annan nödhandling

1 §•

Gärning som någon begår i nödvärn skall icke medföra ansvar.

I nödvärn handlar den som söker o

avvärja ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp pa person eller

^betvinga den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar

att egendom återtages på bar gärning,

hindra någon att olovligen intränga i rum, hus, gard eller fartyg, elle
från rum, hus, gård eller fartyg avlägsna någon, som inträngt olovligen
eller, om det är bostad, eljest vägrar att på tillsägelse lämna denna,

allt såvitt ej handlingen med hänsyn till angreppets beskaffenhet och det
angripnas betydelse är uppenbart oförsvarlig.

2 §•

Om polisman, som skall verkställa tjänsteåtgärd, mötes eller angnpes
med våld eller hot om våld, må han för åtgärdens genomförande bruka
det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Detsamma
gäller sådan vaktpost eller annan krigsman eller civilforsvarspersonal
under civilförsvarsberedskap, som fullgör polisuppgift eller tjänstgör
för bevakning eller för att upprätthålla ordning.

Rymmer fånge eller den som är häktad, anhållen eller eljest berövad friheten
eller sätter han sig med våld eller hot om våld till motvärn eUergor
han på annat sätt motstånd mot någon under vars uppsikt han star, då denne
skall hålla honom till ordningen, må ock till rymningens hindrande e -ler ordningens upprätthållande brukas det våld som med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt. Om någon som skall haktas, anhål as
eller eljest berövas friheten söker undkomma eller hindra den som ager
verkställa åtgärden, må jämväl brukas våld enligt vad nu ar sagt. Detsamma
skall gälla därest, i fall som avses i detta stycke, motstånd ovas av annan
än förut nämnts.

Har någon enligt denna paragraf rätt att bruka våld, äger envar som kommer
honom till hjälp samma rätt.

3 §•

Vid myteri eller under strid, så ock eljest vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden
medför särskild fara, må krigsman mot underlydande som visar
ohörsamhet bruka det våld som är nödigt för att upprätthålla krigslydna dCI

fall som nu avses skall vad i 2 § tredje stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.

62 A

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

förDin ST 1U n,Dat fa" “ fÖrut 1 detta kaPitel är sagt, för att avvärja fara
*°nr!V eller kalsa’ rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak
handlar i nod, skall ock vara fri från ansvar, om gärningen med hänsvn’
till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan^ch omständigheterna
i övrigt måste anses försvarlig. 8

5 §•

änHiavanrå§°fnn f-aH "T aVSCS 1 1-4 §§ gj°rt StÖrre våld eller svårare skada
“ I ?/31 ar medSlvet» skall han likväl ej dömas till ansvar, såframt
omständigheterna voro sådana att han svårligen kunde besinna sig

eljes^Sst8adgnatgen br°ttSlig’ straff än ^r brottet

S°m "åg°n begått På ^fällning av den under vars lydnad han

hålLnd^t ^ T 3 anSVa[ fÖr h°n0m’ om han med bänsyn till lydnadsförållandets
art, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt hade
att efterkomma befallningen. 8

TREDJE AVDELNINGEN
Om påföljderna
25 KAP.

Om böter

1 §-

Böter ådömas i dagsböter.

År för böter utsatt visst högsta belopp ej över femhundra kronor eller
skola böter bestämmas efter särskild beräkningsgrund (normerade böter),
ådömas de dock omedelbart i penningar.

2 §-

Dagsböter ådömas till ett antal av minst en och högst etthundratjugo.

Dagsbot fastställes i penningar till belopp från och med två till och med
femhundra kronor, efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den tilltalades
inkomst, förmögenhet, försörj ningsskyldighet och ekonomiska förhållanden
i ovngt. År brottet ringa, må dagsböter belopp därefter jämkas.

3 §.

Minsta bötespåföljd är tio kronor, om ej annat är stadgat.

A 63

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

4 §.

Böter må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om böter
kunna följa å vart och ett av brotten.

Gemensamt straff i böter må ej avse brott, för vilket stadgats normerade
böter eller böter som icke må förvandlas till fängelse.

5 §.

Böter såsom gemensamt straff för flera brott ådömas i dagsböter, om
sådana äro stadgade för något av brotten.

Såsom gemensamt straff må dagsböter ådömas till ett antal av etthundraåttio
och böter omedelbart i penningar till ett belopp av ettusen kronor.

Är för något av brotten stadgat visst lägsta bötesstraff, må det straffet ej
underskridas.

6 §•

Böter skola tillfalla kronan, om ej annat är föreskrivet.

Ådömas böter såsom gemensamt straff för flera brott och skola böter för
något av brotten helt eller delvis tillfalla annan än kronan eller användas
för särskilt ändamål, skall efter omständigheterna förordnas huru böterna
skola fördelas.

7 §.

Om indrivning av böter är särskilt stadgat.

Böter som ej gäldas skola, om ej annat är föreskrivet, förvandlas till
fängelse i lägst tio och högst nittio dagar i enlighet med vad därom är särskilt
stadgat.

8 §.

Beträffande vite som blivit någon i särskilt fall förelagt genom beslut av
domstol eller annan myndighet skola 6 § första stycket och 7 § äga motsvarande
tillämpning. I fråga om annat vite skall tillämpas vad i detta kapitel
är stadgat om böter.

26 KAP.

Om fängelse
1 §•

Fängelse ådömes enligt vad för brottet är stadgat på viss tid, ej över tio
år, eller på livstid. Fängelse på viss tid må ej understiga en månad.

Om fängelse såsom förvandlingsstraff för böter är särskilt stadgat.

2 §.

Fängelse må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse
kan följa å något av brotten.

64 A Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Fängelse på viss tid må sättas över det svåraste av de högsta straff som
kunna folja å brotten men må ej överskrida detta med mer än två år eller
överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra, därvid bötesstraff
anses svara mot det fängelse som skulle följa vid böternas förvandling
Ej må det svåraste av de lägsta straffen underskridas.

3 §.

Har någon domts till påföljd för sådant i denna balk avsett brott som är
belagt med fängelse och begår han, sedan domen vunnit laga kraft, ånvo
brott som avses i balken och är belagt med fängelse i högst sex månader,
må for återfallet domas till fängelse i högst två år. År för det nya brottet
stadgat fängelse på längre tid än sex månader men högst två år, må för
återfallet domas till fängelse i högst fyra år.

Ej må brott, som någon begått innan han fyllt aderton år, läggas till
grund for förhöjning som i första stycket sägs, ej heller dom å böter eller
disciplinstraff.

Utländsk dom må tillmätas samma verkan som svensk.

4 §.

Den som är under aderton år må ej dömas till fängelse, med mindre särskilda
skäl äro därtill.

Fängelse må ådömas den som fyllt aderton men ej tjugoett år allenast
n**r frihetsberövande är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad
eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd.

Fängelse på livstid må ej ådömas för brott som någon begått innan han
fyllt aderton år.

5 §.

.De^ som dömts till fängelse skall för verkställighet av straffet intagas i
fångvårdsanstalt. Härom är särskilt stadgat.

6 §.

Den som undergår fängelse på viss tid må, om det kan antagas främja
hans anpassning i samhället, villkorligt frigivas sedan två tredjedelar av
tiden, dock minst fyra månader, avtjänats (fakultativ villkorlig frigivning).

Vid prövning av fråga om fakultativ villkorlig frigivning skall särskilt
beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesriktning vid
den tid då frigivning ifrågasättes, hans beredvillighet att ersätta genom
brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma
att försättas efter frigivningen.

7 §•

Den som undergår fängelse på viss tid, ej under sex månader, skall villkorligt
frigivas när han avtjänat fem sjättedelar av tiden (obligatorisk villkorlig
frigivning).

A 65

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

8 §•

Verkställas samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämpning av 6 och
7 §§ hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses

härvid även förvandlingsstraff för böter.

Om verkställighetstiden, enligt vad därom är stadgat, förlängts genom
disciplinär bestraffning, skall förlängningen icke medtagas vid beräkning
av tid för villkorlig frigivning, och må frigivning ej ske forran bestraffningen

verkställts.

Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt
på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 3 § sägs.

9 §•

Fråga om fakultativ villkorlig frigivning prövas av den övervakningsnämnd
till vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten hör.

Beslut om obligatorisk villkorlig frigivning meddelas av styresmannen vid
fångvårdsanstalten.

10 §.

I beslut om villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid motsvarande
den tid som vid frigivningen återstår av straffet, dock minst ett år.

11 §•

Under prövotiden skall den frigivne stå under övervakning.

Finnes vid frigivningen eller senare att övervakning ej är erforderlig, må
beslutas att övervakning icke skall äga rum. Så länge prövotiden varar, ma
den frigivne, när skäl äro därtill, ställas under övervakning. Beslut som nu
avses meddelas av övervalcningsnämnd.

12 §.

övervakningen handhaves av övervakningsnämnd. övervakare förordnas

av nämnden. _ ,

Har till övervakare förordnats annan än skyddslconsulent hos overvak ningsnämnden,

skall övervakningen stå under överinseende av sådan konsulent.

13 §.

Den frigivne skall hålla övervakaren underrättad om sin bostad och arbetsanställning,
på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt hans
anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.

14 §.

Den frigivne skall under prövotiden föra ett ordentligt och laglydigt leverne,
undvika skadligt sällskap, efter förmåga söka försörja sig samt i
övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt denna balk
eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav. Har
han förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad
i hans förmåga slår att fullgöra denna skyldighet.

3 liihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Xr 10. A.

66 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1,962
15 §.

Nar det provas lämpligt för att främja den frigivnes anpassning i samhället,
skola särskilda föreskrifter, gällande under viss tid eller tills vidare
meddelas rörande vad han har att iakttaga under prövotiden. Sådan föreskrift
ma avse vistelseort eller bostad, användande av fritid, förfogande
over^ arbetsförtjänst eller andra tillgångar, allt under viss tid, högst ett år
åt gängen, utbildning, arbetsanställning eller förbud att använda alkoholaltiga
drycker. Annan liknande föreskrift må ock meddelas

Om det finnes erforderligt, må föreskrivas att den frigivne skall i eller
utom sjukhus eller annan dylik inrättning underkasta sig läkarvård, nykterhetsvård
eller annan vård eller behandling.

Har den frigivne förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada,
tädl<SrfndeaS f°reSknfter rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens

16 §.

Föreskrift enligt 15 § meddelas av övervakningsnämnden.

Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i övrigt föranleda
djurhll, må övervakningsnämnden ändra meddelad föreskrift, så ock
meddela ny föreskrift.

17 §.

Övervakaren må meddela anvisningar i fråga om verkställandet av före sknft

enligt lo §, så ock medgiva tillfällig lättnad och vidtaga omedelbart
erforderlig jämkning.

18 §.

Iakttager den frigivne icke vad som åligger honom enligt denna balk eller
enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav, äger
övervakningsnämnden, utom att förordna om övervakning eller meddela
föreskrift enligt 15 §, efter omständigheterna

1. besluta att varning skall meddelas den frigivne,

2. förlänga prövotiden med högst ett år utöver den vid frigivningen bestämda
tiden, 08

3. förelägga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift.

19 §.

, K.f^et anta§as att villkorligt frigiven som åsidosatt sina åligganden icke
skall låta sig ratta genom åtgärd som avses i 18 §, må övervakningsnämnden
förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad.

20 §.

Beslut om åtgärd som avses i 18 eller 19 § må meddelas även efter prövotidens
utgång, därest frågan av övervakningsnämnden upptagits dessför provotldens

utSån8 må ej, utan att prövotiden förlänges enligt
18 beslutas annan åtgärd som där avses.

A 67

Kungl. Maj. ts proposition nr tO år 1962

21 §.

Om förverkande av villkorligt medgiven frihet och om vissa andra åtgärder,
när den som dömts till fängelse finnes hava begått annat brott, stadgas

i 34 kap.

22 §.

Uppkommer fråga om att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad
eller att vidtaga åtgärd som avses i 18 §, må övervakningsnämnden, såframt
omständigheterna föranleda därtill, förordna att den frigivne skall
på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än en vecka.
Om synnerliga skäl äro därtill, må dock genom nytt beslut förordnas att
han skall kvarhållas ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång
må den omhändertagne ej kvarhållas.

23 §.

Förklaras villkorligt medgiven frihet förverkad, skall med avseende å frågan
om ny villkorlig frigivning återstoden av straffet anses såsom nytt
straff. Dömes icke den frigivne samtidigt till fängelse på viss tid, må dock
fakultativ villkorlig frigivning äga rum ändå att tid som i 6 § sägs icke
gått till ända.

24 §.

Kan villkorligt medgiven frihet ej längre förklaras förverkad, skall straffet
anses vara till fullo verkställt vid prövotidens utgång.

27 KAP.

Om villkorlig dom
1 §•

Villkorlig dom må meddelas för brott varå kan följa fängelse, om det
med hänsyn främst till den tilltalades karaktär och personliga förhållanden
i övrigt finnes grundad anledning antaga att övervakning eller annan mera
ingripande åtgärd ej erfordras för att avhålla honom från vidare brottslighet.

Villkorlig dom må ej meddelas, om på grund av brottets svårhet eller
eljest hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I fråga om brott av
krigsman må villkorlig dom ej brukas, med mindre det finnes kunna ske
utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.

2 §•

Om det för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad
finnes påkallat, må jämte villkorlig dom dömas till dagsböter, högst
etthundratjugo, vare-sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

68 A

Kanyl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
3 §‘

Den som erhåller villkorlig dom skall vara underkastad en prövotid av
tva år.

Provotiden raknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för

irottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde.

4 §‘

Den dömde skall under provotiden föra ett ordentligt och laglydigt leverne,
undvika skadligt sällskap samt efter förmåga söka försörja sig.

5 §•

Har den dömde förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada,
skall han gora vad i hans förmåga står att fullgöra denna skyldighet. Rätten
ager föreskriva att han under provotiden skall söka fullgöra skadeståndsskyldigheten
eller del därav på tid och sätt som angivas i domen.

öreskrift som avses i forsta stycket må, efter ansökan av åklagare eller
den domde, ändras eller upphävas, när skäl äro därtill.

6 §•

Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd av den villkorliga
domen, må domstol, om åklagare före prövotidens utgång anhängiggör
talan därom, efter omständigheterna

1. besluta att varning skall meddelas den dömde,

2. meddela föreskrift enligt 5 § eller ändra tidigare meddelad föreskrift,

3. förlänga provotiden till tre år,

4. undanröja den villkorliga domen och bestämma annan påföljd för

brottet. J

Efter prövotidens utgång må åtgärd som sägs i första stycket 1 och 2 ej
beslutas, med mindre provotiden förlänges.

Undanröjes den villkorliga domen, skall vid påföljdens bestämmande
skälig hansyn tagas till böter som jämlikt 2 § ådömts jämte den villkorliga

7 §•

Om undanröjande av villkorlig dom och om vissa andra åtgärder, när
den dömde finnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

28 KAP.

Om skyddstillsyn
1 §•

Skyddstillsyn må ådömas för brott varå kan följa fängelse, såframt det
provas erforderligt att den tilltalade ställes under övervakning och mera ingripande
påföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad. *

A 69

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn, med mindre
denna påföljd finnes lämpligare än vård enligt barnavårdslagen.

Är det lindrigaste straff som är stadgat for brottet fängelse i e
däröver, må dömas till skyddstillsyn allenast om synnerliga skal aro darti .

2 §-

Om det för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad
finnes påkallat, må jämte skyddstillsyn dömas till dagsböter, högst
etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade for brottet eller ej.

3 §

Har den tilltalade fyllt aderton år, må rätten, såframt det finnes erforderligt
för hans tillrättaförande eller eljest, i domen förordna att i sky stillsynen
skall ingå behandling i anstalt. Sådan behandling skall, en g
vad därom bestämmes under behandlingens gång, påg “in* ®n m
och högst två månader. Om behandlingen är i ovngt särskilt stadgat.

Har den dömde ej fyllt tjugotre år, äger rätten besluta att £or°rdrlaa
som i första stycket sägs skall gå i verkställighet utan hinder av att domen
å skyddstillsyn icke vunnit laga kraft.

4 §•

Skyddstillsyn fortgår under en prövotid av tre ar. {ör

Prövotid.» räknas från de» dag rättens avgörande ‘ ^‘"ti den dömde
brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den domd .
Har rätten meddelat beslut som i 3 § andra stycket sags, raknas prov -

tiden från dagen för domen.

5 §.

Under prövotiden skall den dömde stå under övervakning.

Finnes övervakning icke längre vara erforderlig, skall forordnas om dess
upphörande. Så länge prövotiden varar, må den domde, nar skal aro dart,
ånyo ställas under övervakning. Beslut som nu avses meddelas a^ over vakningsnämnd.

6 §- .... -Vad i 96 kap. 12—17 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
den som dömts till skyddstillsyn, övervakare må ock forordnas och
föreskrift enligt 26 kap. 15 § meddelas av rätten vid ådömande av skyddstillsyn.

7 §-

Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd av domen a
skyddstillsyn, äger övervakningsnämnden, utom att förordna om övervakning
eller meddela föreskrift enligt 26 kap. 15 §, efter omständigheterna

1. besluta att varning skall meddelas den dömde,

70 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

2. förlänga prövotiden till högst fem år,

3 förelägga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift

z:rasral mä ei av

O S -

ick” skall låt h Sma åh^anden 0ch kan antagas att han

it! bllå- "5 ratta genom åt§ärd som övervakningsnämnden äger vid
aga, skall nämnden hos åklagare göra framställning att vid domstol föres

gast ™ Umlanro->ande av skyddstillsyn!! eller om behandling varom stadTalan
w™ nu sagts skall anhängiggöras före prövotidens utgång.

9 §.

letUndättj\S villsynen> SkaJ1 rätten stämma annan påföljd för brot •

Damd skall skälig hansyn tagas till vad den dömde undergått till fölid
av domen å skyddstillsyn samt till böter som enliat 2 Tlf » - H

“lsy”en: och mä fänge,se i Är Finnas

tillräckhga skäl ej föreligga att undanröja skyddstillsyn^ må rät

T ö “dn, ’ S «><«. oL 6,1 äönäHyM

J’ ° "dna han ska11 undergå behandling enligt 3 §. Föres talan om
eller ^tgärtsom^avses i Sta,1^tbes,utasundanröjande av skyddstillsynen

tiden förlän ges entat 7 8 htl ! prOVOtld*n Utgått må ej, utan att prövoionanges
enligt 7 §, beslutas annan åtgärd som där avses.

- -

n §•

cnlMtTent Itt-V"* Undanröia skyddstillsynen eller om behandling
. ,8 -a S -11 f §ard SOm avses 1 7 §> må Övervakningsnämnden eller dom

*. “veck"-Ef,w ««*■« -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 71

21) KAP.

Om ungdomsfängelse

1 §•

Ungdomsfängelse ma för brott varå kan följa fängelse ådömas den som
fyllt aderton men ej tjugoett år, såframt med hänsyn till hans personliga utveckling,
vandel och levnadsomständigheter i övrigt sådan fostran och utbildning
som avses med ungdomsfängelse prövas lämplig.

Den som ej fyllt aderton år eller som fyllt tjugoett men ej tjugotre år ma
dömas till ungdomsfängelse, om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare
än annan påföljd.

Rätten äger förordna att dom å ungdomsfängelse skall gå i verkställighet
utan hinder av att den ej vunnit laga kraft.

2 §•

Behandlingen av den som dömts till ungdomsfängelse äger rum i och
utom anstalt och må pågå i högst fem år, varav högst tre år i anstalt.

3 §•

Behandlingen skall taga sin böi''jan i anstalt.

Anstaltsvården skall försiggå i ungdomsanstalt eller, om särskilda skäl
äro därtill, i annan fångvårdsanstalt.

Om vården i anstalt är särskilt stadgat.

4 §•

Behandlingen skall fortsätta utom anstalt, när anstaltsvården pågått så
lång tid som med hänsyn till behandlingens syfte finnes erforderligt. Innan
ett år förflutit sedan den dömde intagits i anstalt, må han ej överföras
till vård utom anstalt, med mindre särskilda skäl äro därtill.

5 §•

Beslut om övergång till vård utom anstalt meddelas av ungdomsfängelsenämnden,
som dock äger uppdraga åt den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde
anstalten hör, att närmare bestämma dag för övergången.

Finner övervakningsnämnden att den dömde bör överföras till vård utom
anstalt eller gör han själv ansökan därom, skall övervakningsnämnden med
eget yttrande hänskjuta frågan till ungdomsfängelsenämndens prövning.

6 §•

Under vården utom anstalt skall den dömde stå under övervakning.

72 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

7 §•

I fråga om vården utom anstalt skola bestämmelserna i 26 kap. 12_17 §§

aga motsvarande tillämpning, övervakare må ock förordnas och föreskrift
enligt 26 kap. lo § meddelas av ungdomsfängelsenämnden i beslut om vård
utom anstalt.

8 §.

Iakttager den som vårdas utom anstalt icke vad som åligger honom enligt
denna balk eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd
(tarav ager overvaknmgsnämnden, utom att meddela föreskrift enligt 26
\ap‘ }5J’ e/!er omständigheterna besluta att varning skall meddelas honom,
sa ock forelagga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift.

9 §.

Vlsar den som vårdas utom anstalt tredska att iakttaga vad som åligger

t,16! ff''ineS Påf grund av hans uppförande eller eljest att anstaltsvård

nämni f Z T''bygga aU han begår brott’ mä ungdomsfängelse nämnden

forordna att han skall återintagas i anstalt.

Den återmtagne skall, nar syftet med behandlingen bäst vinnes därigenom
anyo överföras till vård utom anstalt. g ’

1° §.

finn ps 1 aUualt °Ch °m ViSSa andra åtgärder> "är den dömde

tinnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

11 §•

åtSr1116" frågao01" att återintaga den dömde i anstalt eller att vidtaga
gard som avses i 8 §, må övervakningsnämnden eller ungdomsfängelse s—

Så^amt. °mstandigheterna föranleda därtill, förordna atfS han
Den SO ^i8 T omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Den som sålunda omhandertages må ej kvarhållas längre än en vecka

sdcalfkvarhåflas^H T° dar?-1, må d°Ck gen0m nytt beslut förordnas att han
all kvarhållas ytterligare högst en vecka. Ej må den omhändertagne kvarhållas
efter det den ådömda påföljden upphört. 8

12 §

ni^STSndST de" S°"’ Värdas ut0m “sla,‘ slär ""der övervakmg
skall ungdomsfangelsenamnden förordna att den ådömda påföliden

So dS°ra ^a"l,Br0rdnande mä d0Ct -tf mindre sarsMM, JsS

hängande Mk"“ Värden a"Stal1 päSä‘* ,mder en sa—an utSMånd.

de''„''aSvedef»rtidd"andK 1°“* npphör påföljden vid

g o n av den tid som behandlingen längst må pågå.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

A 73

30 KAP.

Om internering

1 §•

Internering må ådömas, om å brottet eller, när flera brott förövats, å nå«ot
av dem kan följa fängelse i två år eller däröver samt med hänsyn till den
Tilltalades brottslighet, sinnesbeskaffenhet, vandel och levnadsomständigheter
i övrigt ett långvarigt frihetsberövande utan på förhand bestämd tid
finnes vara påkallat för att förebygga fortsatt allvarlig brottslighet från
hans sida.

2 §•

Behandlingen av den som dömts till internering äger rum i och utom
anstalt och skall taga sin början i anstalt.

3 §’

När internering ådömes, skall rätten med hänsyn till brottets beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt bestämma viss minsta tid för omhändertagandet
i anstalt, lägst ett och högst tolv år.

4 §■

Anstaltsvården skall försiggå i interneringsanstalt eller, om särskilda
skäl äro därtill, i annan fångvårdsanstalt.

Om vården i anstalt är särskilt stadgat.

5 §•

Behandlingen skall, efter utgången av minsta tiden, fortsätta utom anstalt,
när vård i anstalt finnes icke längre vara påkallad för att avhålla den
dömde från fortsatt brottslighet.

6 §•

Beslut om övergång till vård utom anstalt meddelas av inlerneringsnämnden,
som dock äger uppdraga åt den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde
anstalten hör, att närmare bestämma dag för övergången.

Före utgången av minsta tiden och därefter minst var sjätte månad skall
övervakningsnämnden pröva frågan om övergång till vård utom anstalt.

7 §•

Befinnes att den dömde är i varaktigt behov av vård å sinnessjukhus, må
interneringsnämnden efter utgången av minsta tiden förordna om interneringens
upphörande för hans intagning å sådant sjukhus.

4 Uihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. A.

74 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
8 §•

Vård i anstalt må icke utan medgivande av domstol pågå under längre tid
utöver mmsta tiden an sammanlagt tre år eller, om minsta tiden är tre år
eller darover, sammanlagt fem år.

I-arfa“ aVSCS 1 fÖFSta StyCk6t Ska11 lämnas’ om det f^nes på kadat

för att torebygga iortsatt allvarlig brottslighet från den dömdes sida

tidef1r ’T 7^ f!rlan§ning mGd tre år; Senom nyft medgivande kan

tiden forlangas med tre år varje gång.

Talan om förlängning föres av riksåklagaren efter framställning av inter r?HS“T"de7

FÖreS Sädan ,ala"'' mä d“ d°"de kvarhållas f “LlaSt i
avbidan pa att laga kraft ägande beslut av rätten föreligger.

9 §•

Under vården utom anstalt skall den dömde stå under övervakning

ö*

1° §.

I fråga om vården utom anstalt skola bestämmelserna i 26 kap 12_17 68

enLT^^ran^S11115^^118'' Övervakare må ock förordnas och föreskrift
anstalt6 § d * 3V interneringsnämnden i beslut om vård utom

11 §•

^kttager den som vårdas utom anstalt icke vad som åligger honom enligt

där™ ä-er ^ ^ " w* f°r?Sknft eller anvisning som meddelats med stö°d
vtn Vf overvaknmgsnamnden, utom att meddela föreskrift enligt 26

nom så L* f °mstandi§heterna besluta att varning skall meddelas honom,
sa ock forelagga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift.

12 §■

Visar den som vårdas utom anstalt tredska att iakttaga vad som åligger

ärTäkauid ttr°.U r T"1* /T “Ppfära"de ellep ell“‘ *« anstaltsfrd

bro11''mä in—»

äes ss z,rallsvärd kke iängre finaes *■*«

Om återintagning i anstalt och om vissa andra åtgärder när den dömd.
tinnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

14 §.

Uppkommer fråga om att återintaga den dömde i anstalt eller att vidt-ea
a gard som avses i 11 §, må övervakningsnämnden eller internerin^ämf
den, safiamt omständigheterna föranleda därtill, förordna att han sk n s
lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande. P&

A 75

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

Den som såluuda omhändertagas må ej kvarhåtlas längre än eu vecka. Om
svnnerliea skäl äro därtill, nrä dock genom n,tt beslut ororduas att han
skall kvarhållas ytterligare högst eu vecka. Ej må den omhändertagne
hållas efter det den ådömda påföljden upphört.

15 §•

Erfordras icke längre att den som vårdas utom anstalt står under övervakning
skall interneringsnämnden förordna att den ådomda påföljden skall
upphöra. Sådant förordnande må dock icke, med mindre särskilda skal aro
därtill, meddelas förrän tre år förflutit efter det den domde senast overfor Hps

till vård utom anstalt. ..

Har den dömde under eu sammanhängande tid av tre ar statt under over vakning,

skall nämnden pröva huruvida påföljden ma upphora, har ove
vakningen fortgått under fem år, skall påföljden upphora.

31 KAP.

Om överlämnande till särskild vård

Kan den som begått brottslig gärning bliva föremåt för udrdcn/igbarnavårdslaaen
må rätten, efter hörande av barnavårdsnämnd eller, i fråga om
den som är inskriven såsom elev vid ungdomsvårdsskola, skolans styrelse,
överlämna åt nämnden eller styrelsen att föranstalta om erforderlig vård.

Om det för den dömdes tillrätlaförande eller av hansyn till allmän laglvdnåd
finnes påkallat, må jämle överlämnande till vård enligt barnavardslagen
dömas till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter aro stadgade for

brottet eller ej.

2 §

Rån den som begått brottslig gärning bliva föremål för vård enligt lagen
om ngkterhetsvård genom övervakning eller tvångsintagnmg a vardanstalt
må rätten, efter hörande av nykterhetsnamnd eller, x fråga om den so
intagen i sådan anstalt, anstaltens styrelse, overlamna åt nämnden ell
styrelsen att föranstalta om erforderlig vård. , ..

Är för brottet stadgat strängare straff än fängelse i sex manader, må överlämnande
till vård enligt lagen om nykterhetsvård ske allenast om särskilda

skäl äro därtill.

3 §•

Har någon, som begått brottslig gärning, i utlåtande över sinnesundersökning
förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, må ratten, om den finner
sådant vårdbehov föreligga, förordna att han skall överlämnas till vård
enligt sinnessjuklagen. Om gärningen icke begåtts under inflytande av sin -

76 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

nessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, må dock sådant
förordnande meddelas allenast såframt särskilda skäl äro därtill.

4 §•

Är någon, som begått brottslig gärning, i behov av psykiatrisk vård eller
tillsyn, och meddelas ej förordnande enligt 3 §, må rätten, om mera ingripande
åtgärd av särskilda skäl ej finnes påkallad, förordna att han skall
överlämnas till öppen psykiatrisk vård.

32 KAP.

Om ämbetsstraff och om disciplinstraff för krigsmän

1 §•

Suspension innebär mistning av viss befattning för bestämd tid och medtor
under den tid den dömde på grund av domen är skild från befattningens
utövning förlust av de rättigheter och förmåner som åtfölja befattningen,
såframt ej annat är särskilt stadgat i fråga om viss rättighet eller förmån.

2 §•

Tiden för suspension bestämmes till minst en månad och högst ett åt,
vare sig påföljden avser ett eller flera brott.

Såsom gemensamt straff för flera brott må suspension användas, om suspension
kan följa å vart och ett av brotten.

3 §•

,..,^S?ensi°n må e-> verkstäHas medan den dömde för undergående av påioljd
är intagen i fångvårdsanstalt eller militärhäkte.

4 §•

Avsättning från viss befattning innebär förlust av befattningen och av de
rättigheter och förmåner som åtfölja denna, såframt ej annat är särskilt
stadgat i fråga om viss rättighet eller förmån.

5 §-

Såsom gemensamt straff för flera brott å vilka ämbetsstraff kan följa må
avsattmng användas, om avsättning kan följa å något av brotten.

6 §•

Disciplinstraff för krigsmän äro arrest och disciplinbot.

•vf-e?-,ådÖmeS 1 minSt tre OCh högst trettio dagar- Straffet verkställes i
militarhakte.

Disciplinbot utgöres av löneavdrag eller motsvarande betalning i penningar
enligt vad darom är särskilt stadgat samt ådömes för minst en och högst
tjugo dagar. 6

A 77

Iiungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Om disciplinstraff säsom gemensam/straff för flera brott sf™t. "Sr ^

3r nm hrott av krigsman, om ådömande av disciplinstraff i stallet tor
böter och av böter i stället för disciplinstraff stadgas i särskild lag, van
tillika meddelas bestämmelser om verkställighet av disciplinstraff.

Har någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till ansvar för medverkan
Un brott för vilket disciplinstraff är utsatt, skall vid bestammande av
påföljdenså anses som vore dagsböter stadgade i stället for d.scphnstraffet.

33 KAP.

Om nedsättning och uteslutning av påföljd
1 §•

För brott som någon begått innan han fyllt femton år må ej doraas Ull
påföljd. 2

För brott som någon begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslohet
eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste
anses jämställd med sinnessjukdom, må ej tillämpas annan påfojjd “ ^
lämnande till särskild vård eller, i fall som angivas i andra stycket, böter

ellTill böter n^ dömas, om det finnes ändamålsenligt för att avhålla den
tilltalade från fortsatt brottslighet. Skyddstillsyn må adomas, därest såda
påföljd med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligare an särskild
vård/ej må i sådant fall förordnas om behandling varom stadgas i 28 kap.

3 Finnes påföljd som här sagts icke böra ådömas, skall den tilltalade vara
fri från påföljd.

3 §•

Dömes någon i mål, vari han hållits häktad, till fängelse på viss tid, böter,
suspension eller disciplinstraff, må om med hänsyn till omständigheterna
så prövas skäligt förordnas, att straffet skall anses till viss del elle
i sin helhet verkställt genom att den dömde hållits i häkte.

Ådömes någon som börjat undergå ungdomsfängelse internering el er
efter dom å skyddstillsyn, behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § i ställe
straff som i första stycket sägs, må om med hänsyn till omständigheterna
så prövas skäligt förordnas, att straffet skall anses till viss del eller i sin
helhet verkställt genom vården eller behandlingen i anstalt.

Beslut i fråga som avses i denna paragraf må vid provning i högre rat
av klagan angående ådömd påföljd ändras, ändå att talan ej fullföljts mot

beslutet.

4 §•

Har någon begått brott innan han fyllt aderton år, må efter omständigheterna
ådömas lindrigare straff än för brottet är stadgat. Lindrigare straff

78 A Kmigl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

må ock, om särskilda skäl äro därtill, bestämmas för brott som någon begått
under inflytande av själslig abnormitet.

Om synnerliga skäl äro därtill och hinder uppenbarligen ej möter av hänsyn
till allmän laglydnad, må jämväl i annat fall ådömas lindrigare straff
an som stadgats för brottet.

Finnes pa grund av särskilda omständigheter uppenbart, att påföljd för
brottet ej ar erforderlig, må påföljd helt eftergivas.

34 KAP.

Vissa bestämmelser om sammanträffande av brott och förändring av påföljd

1 §•

Finnes den som för brott dömts till fängelse, villkorlig dom, slcyddstillsyn,
ungdomsfängelse eller internering hava begått annat brott före domen
e ler begår han nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verkställts
eller eljest upphört, må rätten, med iakttagande av vad för vissa fall
ar föreskrivet i 2—9 §§, efter omständigheterna

1. förordna att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra
brottet,

2. döma särskilt till påföljd för detta brott, eller

J:.]dfrest den tidi§are domen vunnit laga kraft, undanröja den ådömda
påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art.

2 §•

Undergår den dömde fängelse på livstid, må allenast meddelas förordnande
enligt 1 § 1.

3 §.

År den tidigare ådömda påföljden fängelse på viss tid, må förordnande
enligt 1 § 1 meddelas allenast om det är uppenbart, att det nya brottet i
jämförelse med det förra är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse,
eller eljest synnerliga skäl äro därtill.

Dömes med tillämpning av 1 § 2 till straff för brott som begåtts innan
den tidigare domen börjat verkställas, skall i möjlig mån vid straffets bestämmande
iakttagas, att straffen tillhopa icke överstiga vad som jämlikt
26 kap. 2 § kunnat ådömas för båda brotten, och må därvid dömas till
lindrigare straff än för brottet är stadgat.

Undanröjande av fängelse enligt 1 § 3 må ske endast om dom meddelas
innan straffet till fullo verkställts. 4

4 §■

Tillampas 1 § 1 eller 2 beträffande någon som villkorligt frigivits från
fängelse, må den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad; dömes

A 79

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
enligt 1 § 2 till fängelse pä viss Hd, skall sädan förklaring meddelas, om
e)Ä"afer~"re0n.,g. förslå stycket, äger rätten beslnta ätgärd

För verkande ^eU^r''åtgärd som nyss sagts må ej beslutas, med fr*‘

ga därom uppkommer i mål vari den frigivne häktats eller erhållit del av

åtal före prövotidens utgång.

5 §•

Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom, må förordnande enligt
1 § 1 meddelas allenast med avseende å brott som begåtts fore provo i ens

b°TUlämpas 1 § 1 eller 2, må rätten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6'' §
1—3, dock endast om fråga därom uppkommer i mål vari den domde a -lats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

''a Undanröjande av villkorlig dom enligt 1 § 3 må ej ske, med mmdr.i fråga
dä^m uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av atal

inom ett år från prövotidens utgång.

0 g

Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, må rätten^ vid tillämpnin»
av 1 § 1 eller 2 besluta åtgärd eller behandling som avses 28 kap. 9 bDömes
med tillämpning av 1 § 3 till fängelse, skall vid straffets bestäm mande

sällå vad i 28 kap. 9 § stadgas. ...

Beslut enligt första stycket eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn
må ej meddelas, med mindre fråga därom uppkommer i mal van den
dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

7 §•

Är den tidigare ådömda påföljden ungdomsfängelse, må förordnande enligt
1 § 1 meddelas utan hinder av vad i 29 kap. 1 § stadgas om den tilltalades
ålder. . ......

Vårdas den dömde i anstalt, må vad i 1 § 2 sags icke tillamp .

Undanröjande av ungdomsfängelse enligt 1 § ma s -e en as
meddelas innan påföljden upphört. Dömes med tillämpning av § 3 till g
else skall vid straffets bestämmande skälig hansyn tagas till vad den do
de undergått på grund av den tidigare domen, och må därvid fängelse
ådömas på kortare tid än som följer av 26 kap. 2 §.

g §

Tillämpas 1 § 1 eller 2 beträffande den som dömts till ungdomsfängelse,
ä«er rätten förlänga den längsta tid som ungdomsfängelse ma paga till sex

år, varvid behandling i anstalt må äga rum i högst fyra ar. .....

Förordnas jämlikt 1 § 1 att ungdomsfängelse skall avse jamval annat
brott, må rätten besluta att den dömde skall återintagas i anstalt Ratten
ä*er ock, om brottet begåtts efter det verkställigheten av ungdomsfängelse

80 A

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
börjat, föreskriva att den som vårdas i anställ „

■» r-, -

eller ntÄÄt''

^SÄ

j J

fa<i innan n»f-rj _ ^ 1 § 3 må ske endast om dom meddp :r,

:rrr.;s;x-“ "■«■ “

c—f^ss-s;

Fbines när d^ Yr T '' ^ tldlgare ådömda straffet ändras.

;,.n„ c J ® ’ h framgår eJ av domarna att det andra straffet beaktats
J V den dom, som sist förekommer till verkställighet.

dom rfb«r Ve*S,älli«h*‘ Pä”"§8äng dom ä fängelse pä livstid oeh

sSSSkSä-ää

12 §

dom B4r8 r 4 un8d°msfängelse och

dom, skyddstillsyn £ SJ

A 81

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

ende av ungdomsfängelse skall vårdas i anstalt, ungdomsfängelse trada i
stället för den andra påföljden.

Om till verkställighet på en gång förekomma dom å ungdomsfängelse
och dom å fängelse på viss tid över ett år, skall åklagare, sedan domarna
vunnit laga kraft, göra anmälan därom hos domstol. Rätten ager efter omständigheterna
förklara, att den ena påföljden skall träda i stället för den
andra, eller undanröja det ådömda ungdomsfängelset och doma till fängelse
för det eller de brott som avsågos därmed. Dömer rätten till fängelse, skall
7 § tredje stycket äga tillämpning.

13 §.

Förekomma till verkställighet på en gång dom å internering och dom
å böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom,
skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller disciplinstraff, skall, om den domde
för undergående av internering skall vårdas i anstalt, interneringen trada i

stället för den andra påföljden.

Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott som interneringen
sålunda ytterligare skall avse, ny minsta tid för anstaltsvården pakallad,
må efter ansökan av åklagare domstol bestämma sådan tid.

14 §.

Har någon dömts till suspension från viss befattning och finnes att han
före domen eller därefter innan straffet börjat verkställas begått annat
brott, för vilket han skall suspenderas från samma befattning, äger rätten

efter omständigheterna .....

1. förklara att den redan ådömda suspensionen skall avse jamval det andra
brottet, eller ...

2. döma till suspension särskilt för detta brott, varvid den sammanrak nade

tiden för straffen icke må överstiga ett år.

15 §.

Vad i 10 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om suspension;
dock skall i stället för 3 § andra stycket iakttagas vad som stadgas

i 14 § 2.

16 §.

Har någon dömts till avsättning från viss befattning och finnes att han
innan domen vann laga kraft begått annat brott, för vilket han skulle hava
dömts till suspension eller avsättning från samma befattning, skall ratten
förklara att den ådömda avsättningen skall avse jämväl det andra brottet. 17

17 §.

Ej må för brott som i 20 kap. 1—4 §§ sägs dömas till böter eller disciplinstraff,
när för annat brott dömes till suspension eller avsättning och sådant
straff prövas vara tillfyllest.

4* Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 10. A.

82 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

35 KAP.

Om bortfallande av påföljd

1 §•

Påföljd må ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit
del av atal for brottet inom

1. tva år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,

. em ar, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år

3. ho ar, om svaraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år,

4. femton ar, om svaraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år
o. tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa å brottet

f, Te/aattar ''r handHng fIera brott’ må utan hinder vad nu sagts påföljd
ådömas for alla brotten, så länge påföljd kan ådömas för något av

2 g

den mitT11 wmn^2t°.kaP; ^ §§ SägS må påfÖ,jd ej ådömas> med mindre
I rr r, 6 af eller erhålIit deI av åtal för bottet inom fem år eller,
om å brottet kan följa straff som ovan i 1 § 3 sägs, inom tid som där stadgåS.

Fngives häktad utan att hava erhållit del av åtal eller avvisas eller avsknves
mål mot någon sedan han fått del av åtal, skall i fråga om möjlig eten

att ådoma påföljd sa anses som hade häktningen eller delgivningen

SKGtt.

4 §•

De i 1 och 2 §§ bestämda tiderna skola räknas från den dag brottet begmks
Förutsattes för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen
mtratt, skall tiden raknas från den dag då sådan verkan inträdde.

I tall, som i 7 kap. 2 § sägs, skall tiden räknas från den dag dom om
återgång av äktenskapet vann laga kraft och i det fall, som i 11 kap. 5 S

sags, från den dag då beslut om egendomsavträde meddelades eller åtal
eljest tidigast kunde ske.

5 §•

Har någon begått brott, som i 1 § 3, 4 eller 5 sägs, och har han inom tid
som dar avses ånyo förövat brott varå fängelse över två år kan följa, skola
de i 1§ omformalda tiderna för ådömande av påföljd i fråga om båda brotten
raknas från det senare. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning,
om den brottslige begår ytterligare brott varå fängelse över två år kan följa.

t . ... 6§.

1 1“t®t fal1 må Påföljd ådömas sedan trettio år eller, om å brottet icke
kan folja fängelse över två år, sedan femton år förflutit från dag som i 4 6
sags. ° s

A 83

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

7 §•

Ädömda böter bortfalla när tre år förflutit från det domen vann laga
kraft, om ej dessförinnan ansökan om böternas förvandling delgivits den
dömde. Om bortfallande av böter sedan sådan ansökan delgivits samt av
ålagt förvandlingsstraff är särskilt stadgat.

Dör den dömde, bortfalla ådömda böter. Har under den dömdes livstid
domen vunnit laga kraft och till gäldande av böterna lös egendom tagits i
mät eller satts i allmänt förvar, skola dock böterna utgå av den egendomen.

Vad nu sagts om böter gäller även utdömt vite.

B §•

Ädömt fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan tid som
nedan sägs förflutit från det domen vann laga kraft:

1. fem år, om fängelse på kortare tid än sex månader ådömts,

2. tio år, om fängelse i sex månader eller på längre tid men icke över två

år ådömts,

3. femton år, om fängelse på längre tid än två år men icke över atta år
ådömts,

4. tjugo år, om fängelse på viss tid över åtta år ådömts,

5. trettio år, om fängelse på livstid ådömts.

9 §.

Avbrytes verkställighet av fängelse som ådömts på viss tid, skall vad i 8 §
sägs äga motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten;
och skall därvid tiden beräknas med hänsyn till vad som återstår av det
ådömda straffet. Tiden skall räknas från den dag avbrottet skedde eller,
när villkorlig frigivning ägt rum men förklarats förverkad, från den dag
beslutet därom vann laga kraft.

10 §.

Ungdomsfängelse bortfaller när fem år och internering när femton år
förflutit från det domen vann laga kraft, såframt verkställighet ej påbörjats
dessförinnan.

Avbrytes verkställigheten av ungdomsfängelse eller internering medan
den dömde vårdas i anstalt eller meddelas när han vårdas utom anstalt
beslut om hans återintagning i anstalt, skall vad i första stycket sägs äga
motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten; och
skall därvid tiden räknas från det avbrottet skedde eller beslutet om återintagning
vann laga kraft. 11

11 §•

Om bortfallande av disciplinstraff är särskilt stadgat.

84 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

36 KAP.

Om förverkande av egendom och om annan särskild rättsverkan av brott

1 §•

Muta, så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och annat
dyhkt, vars lämnande eller mottagande enligt denna balk utgör brott,
skall förklaras förverkat till kronan, om det ej är uppenbart obilligt; utgjordes
egendomen av annat än penningar och finnes den ej i behåll, må i
stallet värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts skall dock ej gälla mot den
som i god tro förvärvat här avsedd egendom eller särskild rätt därtill.

Har någon eljest av brott som avses i denna balk haft vinning som ej
motsvaras av skada for enskild, må han efter vad prövas skäligt förpliktas
att utgiva däremot svarande belopp till kronan.

2 §.

Vad som använts såsom hjälpmedel vid brott som avses i denna balk
eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägaren eller någon som
var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill, förklaras
helt eller delvis förverkat till kronan, om det är påkallat till förebyggande
av brott eller eljest särskilda skäl föreligga och det ej är uppenbart
obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.
Detsamma skall gälla i fråga om hjälpmedel, varmed någon tagit
sådan befattning som innebär brottslig förberedelse enligt denna balk.

Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning mot den som i god tro
förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill.

3 §•

Andå att fall som i 2 § sägs ej är för handen, må dyrk, falskt mynt eller
annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, förklaras förverkat.

4 §''

Förklaras fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller inteckning, eller luftfartyg,
besvärat av luftpanträtt eller inteckning, förverkat, må rätten förklara
att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen. Finnes i annat
fall någons rätt till föremål som förklaras förverkat böra oaktat förklaringen
bestå, skall rätten göra förbehåll därom. 5

5 §.

I stället för förverkande äger rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av
missbruk.

A 85

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

6 §.

Vad i las eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att någon
dömes till straff skall gälla även då annan påföljd som omformales i

Vid tillämpningen av första stycket skola villkorlig dom, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse och internering samt, om ej i domen annorlunda foror -nas, överlämnande till särskild vård anses lika med fängelse. Därvid skola
internering samt, om så förordnas, skyddstillsyn, ungdomsfängelse och
överlämnande till särskild vård anses motsvara fängelse i mmst sex manader.

7 §-

Förutsättes för förverkande av egendom eller annan särskild rattsverkan,
som kan följa å brott, att någon dömts till påföljd, må rätten om påföljd för
brottet eftergives, i den mån omständigheterna föranleda därtill forordna, att
sådan rättsverkan skall inträda.

8 §•

Har brott begåtts av någon som ej fyllt femton år eller som handlat under
inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom,
må rätten förordna om förverkande av egendom eller om annan sarski
rättsverkan, som kan följa å brottet, allenast om och i den män det med
hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i
övrigt kan anses skäligt.

9 §•

Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd ej längre
ådömas, må vad i 1—5 §§ stadgas vinna tillämpning endast såframt i må
därom stämning delgivits inom tio år från det brottet begicks. Talan må i sådant
fall av åklagare väckas allenast om det finnes påkallat ur allmän syn PTfaU

som nu sagts skall vad i 35 kap. 3 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Beslut om förverkande eller annan åtgärd enligt 1—5 §§ for faller, i den
mån verkställighet ej skett inom tio år från det beslutet vann laga kraft.

37 KAP.

Om nämnderna

1 §•

övervakningsnämnds verksamhetsområde skall omfatta en eller flera allmänna
underrätters domkrets. För handläggning av ärenden rörande personer
som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering må dock till -

86 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

x;d:Lvagnar- S4dantbesiui skau * »->*

ar^TS11 ägGH frordna att övervakningsnämnd skall arbeta å avdelninggat
adan avdeInmg skaI1 i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är stad -

2 g

vWKrfXKrÖo°rHdr" °rdt°r,”de 1 övervakni„gs„äm„d samt ersättare som

w™ l r “ 1Ja"SlgÖr ‘ hans s,älle- 0«»förandea stall vara
agfaren och erfaren i domarvärv; ersättaren skall vara lagfaren.

vriga e amoter och ersättare utses av länsstyrelsen i det län inom vilket
hetTetr-ff aHSltt havudsakliSa verksamhetsområde. De böra hava erfarenvärv^eluffande
ungdomsvård eller arbetsförmedling eller eljest i allmänna

Ördförande, Övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår ledamot

stendöd °rC tid6nS Utgång’ UtSCS ^ l6dam0t e”er er.äÄfZ _.

.... . 3 §.

or provning, enligt vad nedan stadgas, av ärenden angående villkorlig

isa;* it rsäraknd ^

som skall val Jwf- /0111 “ Cller VarH innehavare av domarämbete och

sättare uLis Hll d J°rartv namnden samt y^erligare fyra ledamöter. Erare
utses till det antal Konungen bestämmer. Konungen utser ordföran de

ovnga ledamöter och ersättare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i

“*S''dd leda”“‘ «*-» - ^nna,

Ordförande, Övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Av-år leda“““
UtSCS "y ledamot ersättare för

av e/ledTmot 8 1 “amnden °Ch interneringsnämnden skola vardera bestå

vara oidfZndP " h T* innehavare av domarämbete och som skall

Skilda erltt wunndVl och en Ieda™t som är psykiater, båda med särskilda
ersättare som uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillko bestämme/K

^ tra ledamöter jämte ersättare till det antal Konungen
förfiHT \Tag? ordförande, Övriga ledamöter och ersättare. Vid
forfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av Konungen därtill utsedd
ledamot eller ersättare som kunnat förordnas till ordförande

A 87

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Ordföranden må i brådskande fall. så ock i ärenden av mindre vikt ensam
besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nasta samman tF“nTöZ*

ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår ledamot
eller ersättare före tidens utgång, utses ny ledamot eller ersättare for
återstående tid.

5 §.

Ledamot och ersättare i övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden
och interneringsnämnden skola hava avlagt domared.
Mot ledamot och ersättare skola gälla samma jäv som i fråga om domare,
dock skall vad i 4 kap. 13 § 7 rättegångsbalken sägs icke aga tillämpning i
fråga om ledamot och ersättare i övervakningsnämnd.

I fråga om beslut av nämnd som i första stycket sägs ska va
omröstning i brottmål i överrätt är stadgat i tillämpliga delar landa till efterrättelse.

6 §•

I ärende, som handlägges av övervakningsnämnd och avser annan fråga
än upphörande av övervakning eller av meddelad föreskrift skall den domde
erhålla tillfälle att yttra sig, såframt det lämpligen kan ske och hans
rande ej finnes vara utan gagn. Begär den dömde att bliva muntligen ho
i ärende hos nämnden, skall tillfälle därtill beredas honom.

I ärende hos kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenamnden och interneringsnämnden
bör, om det kan antagas vara till gagn och lämpligen kan
ske, tillfälle beredas den dömde att yttra sig eller att bliva muntligen hord.

7 §•

Den som dömts till fängelse äger hos kriminalvårdsnämnden påkalla provning
av övervakningsnämnds beslut i ärende om villkorlig frigivning.^
Åtnöjes villkorligt frigiven icke med övervakningsnämnds beslut angående
ställande under övervakning enligt 26 kap. 11 §, föreskrift enligt 26 kap.
15 § eller åtgärd enligt 26 kap. 18, 19 eller 22 §, äger han hos kriminalvårdsnämnden
påkalla prövning av beslutet.

8 §•

Den som dömts till skyddstillsyn må genom besvär hos hovrätt föra talan
mot övervakningsnämnds beslut angående ställande under övervakning
enligt 28 kap. 5 §, åtgärd enligt 28 kap. 7 eller 11 § eller föreskrift som avses
i 26 kap. 15 §. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av beslutet.

9 §‘

Åtnöjes icke den som dömts till ungdomsfängelse eller internering med
övervakningsnämnds beslut enligt 29 kap. 8 eller 11 § eller 30 kap 11 eller
14 § eller angående föreskrift som avses i 26 kap. 15 §, äger han hos ungdomsfängelsenämnden
eller interneringsnämnden påkalla prövning av beslutet.

88 A

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

10 §.

övervakningsnämnds beslut som avses i 7_9 §§

terrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.

länder omedelbart till ef -

11 §•

Talan må ej foras mot beslut som enligt denna balk meddelas av över knm!ngrr

a -1 faH än 1 7-9 §§ Sagts’ av hovrätt enligt 8 § eller av
mmaivårdsnamnden, ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämn -

38 KAP.

Rättegångsbestämmelser m. m.

1 §•

JT ådÖmtS villkor,ig dom elIer skyddstillsyn äger före fullföljdstiåH-S
“tgå°f ®vglva forklaring, att han är nöjd med domen i vad gäller den
ådomda påföljden. Sådan förklaring skall avse jämväl böter, som ådömts

“adgasi 28 ka^'' 8 ^ 2 §’ °Ch inbegriPCT behandling varom

skriver §'' F°rklarmgen av§ives 1 den ordning Konungen före Förklaring,

som avgivits i föreskriven ordning, må icke återtagas Har
den domde fullföljt talan mot domen, skall hans talan i vad angår påföljd
for brottet anses återkallad genom förklaringen. P J

Angåend^ nöjdförklaring i fråga om dom å fängelse, ungdomsfängelse
och internering ar särskilt stadgat. 8

Har domstol överlämnat någon till vård enligt barnavårdslagen eller lagen
om nykterhetsvård men finnes, vid prövning i därför stadgad ordning,
i ag angivna förutsättningar icke föreligga för sådan vård eller vård av
det slag som barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd i yttrande till domstolen
förklarat sig amna anordna, äger efter ansökan av åklagare den rätt
som forst domt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård
och doma till annan påföljd för brottet.

0 8-

Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket eller 6 § upptages av
den rätt som forst avgjort det mål vari meddelats villkorlig dom
Talan enligt 28 kap. 8 § väckes vid allmän underrätt, inom vars område

den overvakningsnämnd som handhar övervakningen över den dömde är
verKsam.

,-Tala"*allgt 30 kap- 8 § väckes vid den rätt som först avgjort det mål vari
domts till internering.

A 89

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Mål som avses i denna paragraf må ock upptagas av domstol, dar brottmål
mot den dömde är anhängigt, eller av rätten i den ort, där den domde
mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt
kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

4 §‘

Anmälan jämlikt 34 kap. 10, 12 eller 15 § göres hos första domstol i något

av målen. ... . . , , .

Ansökan jämlikt 34 kap. 13 § göres hos den rätt som forst avgjort det

mål vari dömts till internering.

5 §•

Talan som avses i 27 kap. 6 §, 28 kap. 8 § eUer 30 kap. 8 § skall anses
anhängiggjord, då ansökan om målets upptagande delgavs den domde.

6 §•

Angående rättens sammansättning när den har att avgöra fråga, som avses
i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra
stycket, 12 eller 13 § eller 15 § såvitt angår tillämpning av 10 § andra stycket,
skall gälla vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domforhet
vid huvudförhandling i brottmål. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande
av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet
enligt 34 kap. 4 § samt återintagning i anstalt eller annan åtgärd enligt

34 kap. 8 eller 9 §. , _ „ ,

Fråga om annan åtgärd enligt 34 kap. 4 §, åtgärd enligt 34 kap. 5 § samt
åtgärd eller behandling enligt 34 kap. 6 § må ej avgöras vid haradsratt utan
nämnd eller i rådhusrätt av allenast en lagfaren domare.

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 § andra stycket eller 28
kap. 11 §, är häradsrätt domför utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren
domare.

7 §■

Uppkommer fråga om ådömande av internering, skall rätten, om det ej av
särskild anledning finnes obehövligt, inhämta yttrande av interneringsnämn den,

huruvida sådan åtgärd bör vidtagas.

Innan rätten enligt 34 kap. 1 § beslutar angående påföljd beträffande
någon som dömts till ungdomsfängelse eller internering skall, om det finnes
erforderligt, yttrande inhämtas från ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fall som
avses i 34 kap. 12 §.

8 §.

I mål om åtgärd enligt 2 § eller 27 kap. 5 § andra stycket eller 6 §, 28
kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra stycket, 12 eller 13 § eller 15 §
såvitt angår tillämpning av 10 § andra stycket skall underrätt lämna den

90 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

StäSfl!6 ? y!!ra Sig- ^ han att bliva muntligen hörd, skall tillÄt.
tf 6of, RattCnS aVgÖrande av saken ^ genom beslut.

de^U yUrTsfg 28 kaP’ U § må beslutas utan tillfälle beredes den döm -

Rattens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket, 28 kap. 11 §

34 %P1 10 j andra stycket- 12 a»er 13 § eller 15 § såvitt angår tfllämpmng
av 10 § andra stycket länder omedelbart till efterrättelse, om ej annornda
forordnas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6 §, 28 kap

8 § “«*— ** ™

Avser beslut jämlikt 28 kap. 9 § andra stycket eller 34 kap. 6 § att någon
som ej y It tjugotre år skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap.

forardna att beslutet skall gå i verkställighet utan hinder
av att det ej vunnit laga kraft. Sådant förordnande må ock meddelas i fråga
om beslut jämlikt 34 kap. 8 § om återintagning i anstalt av den som undergår
ungdomsfängelse.

10 §.

Varning som beslutats av domstol eller övervakningsnämnd skall utan
dröjsmål meddelas den dömde personligen. Kan varningen ej meddelas i
samband med beslutet, må det överlämnas åt annan domstol eller övervakmngsnamnd
att meddela den.

« 7 on r f°reIagts med stöd av 26 kaP- 18 §, 28 kap. 7 eller 9 §, 29 kap.

§, kap. 11 § eller 34 kap. 4 eller 6 § må utdömas allenast om åklagare
efter framställning av övervakningsnämnden anhängiggör talan därom innan
den adomda påföljden till fullo verkställts eller eljest upphört. Sådan

talan skall anses anhängiggjord, då ansökan om utdömande av vite! delgavs
den domde. b

De åligger polismyndighet att lämna domstol, övervakningsnämnd, krimmalyardsnamnden,
ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden
handräckning for den dömdes inställande i mål eller ärende enligt denna balk
eller för hans omhändertagande jämlikt 26 kap. 22 §, 28 kap. 11 §,29 kap.

De närmare
serna i 25—38

13 §.

föreskrifter som erfordras för tillämpningen av bestämmelkap.
meddelas av Konungen.

Om denna balks ikraftträdande förordnar Konungen med riksdagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 91

översikt över gällande rätts motsvarigheter i förslaget till brottsbalk

Gällande rätt	Propositionen	Gällande rätt
Strafflagen		5: 1
1:1 st. 1	2:1, 2, 5	5: 2
st. 2	2:4	5:4
1: 2	2: 1—3, 5	5:5 st. 1
1:3	2:6	st. 2
1:3 a	2:3, 5	5:6
1:4	2: 7	5:6 a
1:5	2:8	5: 7
2: 1	1: 3, 1: 4 st. 2	5:8
2:2	1: 3, 4	5:9
2:3	26: 1	5: 10
2:4	26: 1	5: 10 a
2:5	26: 5	5:11
2: 8 st. 1	25: 1 st. 1, 25: 2, 3
st. 2	25: 1 st. 2, 25: 3	5:12
st. 3	25: 6 st. 1	5:13
2: 9	25: 7	5: 14
2: 14	—	5: 15
2:15 st. 1	1:3	5:16
st. 2	32:1, 2 st. 1;	5:17
	32: 3, 4	5: 18
2: 15 a	1:3	5: 19
2: 16	36: 1	5: 19 a
2: 17	36: 2—5	5: 20 st. 1
2: 18	36: 9	st. 2,3
3: 1	23: 1	5: 21
3:2	23:2	5: 22
3:3	23: 3	5: 23
3: 4	23:4	5: 24
3:5	23: 5	8: 1
3:6	23: 6	8: 2
3: 7	23: 7	8: 3
4: 1	1:6	8: 4
4:2	25: 4 st. 1, 25: 5,	8: 5
	26:2	8: 6
4:3	34: 1, 3, 10 st. 1	8: 7
4:4	34:10 st. 2, 38:4, 6,	8:8
	8:9	8: 9
4:5 st. 1	34:2, 11	8:10
st. 2	—	8:11
4: 6 st. 1	—	8: 12 st. 1
st. 2	26: 2 st. 2	st. 2
st. 3	—	8: 13
4: 7	1:5, 6, 32: 2, 34: 14-	- 9: 1
	17	9: 2
4: 12	33: 3	9: 3
4:14	26: 3	9:4
4: 16	1: 3, 4	9: 5

Propositionen

33: 1

26: 4 st. 3, 33: 4 st. 1
26:3 st. 2
33:2
1:2

33:4 st. 1
1:3, 4
24:1
24: 1
24:5
24: 2, 5
24: 3, 5

24: 2 st. 3, 24: 3 st. 2,
24:5

35: 7 st. 2, 36: 9

35: 1

35: 2

35: 4

35:3

35:5

35: 6

36:9

35:8

35: 7

35: 9

19: 1
19: 3
19:4
19:5
19: 6
19: 7
19: 9

19: 10, 11
19: 12
19: 13

19: 14 st. 1
19: 15

19: 14 st. 2
19: 16
18: 1
18: 2
18: 2
(17:6)

16: 7

92 A

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 dr 1962

Gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt

9: 6
9: 7
9:8
9:9
9: 10
10: 1
10: 2
10: 3
10: 4
10: 5
10:6
10: 7
10: 8
10: 9
10: 10
10: 11 st. 1
st. 2

10: 12
10: 13
10: 14
11:1
11:2

6
7

11
11
11
11
11
11:8
11: 9
11: 10
11: 11
11: 12
11:13
12: 1
12: 2
12: 3
12: 4
12:5
12:6
12: 7
12:8
12: 9
12:10
12: 11
12: 12
13: 1
13:2
13:3
13:4
13: 5
13:6

14:3
14: 4
14: 5
14: 6
14: 7
14:8
14: 9
14: 10
14: 11
14: 12
15: 1
15: 2
15: 3
15:4

15: 5 st. 1 och 2
15: 5 st. 3

Propositionen

14: 45
15:1
15: 2
15:3
15:4
15:5—8
15:8 a
15:9, 10
15: 11
15:12, 13
15:15
15:15 a
15:16
15:17
15:18 st. 1
st. 2

18: 3	13: 7 st. 1	15: 6 st.
18:4	st. 2	15: 7 st.
18: 6	st. 3	15: 6 st.
18: 7	13:8	15: 8
18:8	13: 9	15: 9
17: 1	13: 10	15: 10
17:2	13: 11	15: 11
17: 3	13: 12	15: 12
17:4	13: 13	15: 13
17:5	13: 14	15:14
17: 7	13: 15	15: 15
17:8	14:1	3:1, 2
17:9	14: 2	3: 10
17: 10	14: 3 st. 1	3: 1, 2
17: 11	st. 2	3: 2
17: 12	st. 3	3: 10
17: 16	14: 4	3:5—7
17: 13	14:5	3: 5—7
17: 14	14: 7—8
17: 15	14:9	3: 7
16:1	14: 10—13	3:5, 6,
16: 2	14:14
16:3	14:15	3:5, 6,
16:4	14: 17	3:8
16:5	14: 18	3:1, 2,
16:6, 17:6, 19:8	14: 21
16: 8	14: 22	3:3, 10
16: 9	14:23—25	(3: 7—9)
16: 10	14: 26—28 b	3:4, 10,
16: 15	14: 29	3:5, 6
16:16	14: 30—33	3: 7—9
16: 14	14:34	3:3, 10
16: 13	14:35—37
14: 1	14:38—40	3: 1, 2, 5
14: 2	14:42—44

3: 11

4:1, 2, 36: 2
23:4, 5
(23: 2)

36:1, 2
4: 1—3, 3: 7, 8
7:4
4: 1—3
4:4

6: 1, 3: 7, 8
6:2, 3: 7, 8
6: 1, 2
6:11 (3:11)

4: 1—3
4: 1—3

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

A 93

Gällande	rätt	Propositionen	Gällande rätt	Propositionen
15: 19			19:8			13: 9
15: 20		—	19: 9			13: 10
15:21 st.	1	7:2	19: 10			13: 11
st.	2	7:6 st. 1	19: 11			13: 12
15: 22		4: 4	20: 1			8:1
15: 23		4: 5	20: 2			8: 2
15:24		4: 11	20: 3			8: 3
15: 25 st.	1	4: 10, 6: 10	20: 4			8: 4	3: 7, 8
	2	4:11, 6:11	20: 5			8:5, 6,
15:26, 27		4:6	20: 6			8:8
15:28		4: 7	20: 7			8: 9
15: 29		4: 11	20: 8			8: 11
15: 30		4:8, 9, 11	20: 9			8: 10
15: 31		(3:5, 6)	20: 10			8: 12
16:7, 8		5: 1, 2	20: 12			8: 13
16:9, 11		5:3	21: 1			9:1
16:12		(5:1—3)	21: 2			9: 2
16: 13		5: 1 st. 2	21: 3			9: 3
16: 15		5: 5	21: 4			9: 4
17: 1 17:2 st.	1	7:1 7:2	21: 5 21: 6			9: 5 9: 6, 7	st. 1
st.	2	7: 6 st. 1	21: 7			9: 8
17:3		—	21: 8			9:11
17:4		(7:3)	21:9			9: 9
17:5		7: 3	21:10			9:10
18:1 st.	1	6: 5	21: 11	st.	1	9: 12
st.	2	6: 2, 3, 5		st.	2	—
18: 2 st.	1	—	22: 1			10: 1
st.	2	6:2, 3	22: 2			10:2
18:2 a		6: 5 st. 3	22: 3			10: 3
18:3		6:5 st. 2	22: 4			10:4
18: 6		6: 2—4	22: 5			10:5
18:7 st.	1	6: 3, 3: 7, 8	22:6			10: 6
st.	2	6: 10	22: 7			10: 7
18: 8 st.	1	6: 3	22: 8			10: 8
st.	2	6: 10	22: 9			10: 9
18: 8 a		6:2, 4	22: 10			10:10
18:9		6:2	23: 1			11:1
18: 10 st. 1	6:3	23: 2			11:2
st. 2, 3	6:4 st. 2	23:3			11:3
st. 4	6:10	23:4			11:4
18:10 a		6: 2	23:5			11:5
18: 11. 12	6: 7	23: 6			11: 6
18: 13		6:6, 16: 11	23: 7			11: 7
19: 1		13: 1	24: 1			12: 1
19: 2		13:2	24:2			12: 2
19: 3		13:3	24: 3			12: 3
19: 4		13: 4, 5	24:4			12: 4
19: 5		13: 6	24: 5			12: 5
19: 6		13: 7	24: 6			12: 6
19:7		13: 8	25:1			20: 1

94 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt

Propositionen

20: 2

27: 13

22: 13

27: 14

22: 14

20: 4

27: 15

22: 15

20: 5

27: 16 st.

22: 18

25: 6 st. 1

22: 16 st. 1

st. 2, 3

27: 17

22: 19

20: 10

Särskilda

böteslagen

25: 10

20: 11

25:11 st. 1

20: 12

25: 4 st. 2

st. 3

20: 13

st. 2

25: 6 st. 2

25: 12

20: 14

25: 13

20: 15

Lag 20/i 1951 med
vissa best. om böter
och viten

21:5

Lag 30/12 1952 med
vissa best. om
påföljd för brott
av underårig
1 § st. 1
st. 2
st. 3

21: 6

21: 9

26: 10

21: 10

36: 6

26: 11

21: 11

26: 12

21: 12

26: 4, 30: 1

26: 13

21: 13

26: 14

21: 14

Lagen om villkorlig
frigivning

26: 15

21: 15

26: 16

21: 16

26: 17

21: 17

26: 6,8 st. 1

26: 18

21: 18

26: 9

26: 19

21: 19

26: 10

26: 20 st. 1

26: 14

st. 2

20: 8

32: 7 st. 2

26: 13

26: 21

21: 20

26: 15, 16 st. 1

26: 22

21: 21

26: 17

26: 23

21: 22

26: 16 st. 2

26: 18, 19

22: 2

26: 18—20, 37: 6

22: 4

26: 23

26: 24

26: 22

37:7, 10, 11

(37:3)

27: 10

22: 10

27: 11

22: 11

27: 12

22: 12

38: 13

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 95

Gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt

Propositionen

Lagen om
villkorlig dom
1 §

1 a §

2 §

3 §

4 §

5 §

6 §

7 §

8 §

9 §

10 §

11 §

12 §

13 § 1 mom.

13 § 2 mom.

13 § 3 mom.

14 §

14 a §

15 §

16 §

17 §

18 §

19 §

20 §

21 §

22 §

23 §

24 §

24 a §

25 §

26 §

27 §

28 §

Lagen om ungdomsfängelse

1 §

2 §

3 §

5 §

6 §

7 §

12 §

27: 1, 28: 1
27:2, 28: 2

27: 1, 28: 1, 1:6 st. 2

(25:7)

27: 3, 28:4
27: 4, 5, 28: 6
28: 5

27: 5 st. 1, 28: 6
28: 6
28: 6

27: 5 st. 2, 28: 5 st. %
28: 6

27: 6, 28: 7—9

27: 7, 28:10, 34: 1, 5, 6

34: 5, 6
28: 11

27:6, 28:9, 34:1
27:6, 28: 8, 9, 34: 5, 6,
38: 5
38:6

28: 7—9, 11, 38: 3, 6
27: 5 st. 2, 27: 6,

28: 5—8, 11, 37: 6,

38: 8
38: 10
38: 12

37: 8, 11, 38: 8
37:10, 38:9
38: 1
(38:1)

28: 6, 37: 1, 2
1:4, 5 (27: 1, 28: 1)
36: 6
38: 13

29: 1
34: 1

27:6, 28: 9, 34: 1
29: 1 st. 3, 38: 9 st. 2
37: 4, 5, 11
29: 2—4
29: 2—4

13 §

14 §

15 §

16 §

17 §

18 §

19 §

20 §

21, 22, 22 a §§

23 §

24 §

26 §

27 §

28 §

Lagen om förvaring
och internering i
säkerhetsanstalt
1 §

2 §

3 §

4 §

5 §

6 §

7 §

8 §

9 §

10 §

11 §

12 §

13 §

14, 15, 16 §§

17 §

18 §

19 §

20 §

Lag 22/4 1927 om
tillsyn över dem,
som utskrivits på
prov från förvaring
eller internering i
säkerhetsanstalt

1—4 §§

5, 6 §§

7 §

8 §

29: 2, 4, 5

29: 6, 7
29: 2, 12
29: 2, 8—11
29: 12

34: 1

34: 1, 7, 8, 38: 7

34:12

35: 10

36: 6

29:1, 1:4, 5
38: 13

30: 1

27: 6, 28: 9, 34:1

30:1 (34:11)

37: 4, 5, 11, 38:13
38: 7
30: 3

30: 2, 4, 5

30: 2, 5—8

30: 6 st. 2

30: 9, 10, 15

30: 11, 12, 14, 37: 4

st. 2

34: 1

34: 1, 9, 38: 7
34: 13, 38: 4, 6, 8, 9
35: 10
36: 6

30:1, 1:4, 5

30: 10

30: 15
38: 13

96 A

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

översikt över broitsbalksjörslagets motsvarigheter i gällande rätt

Propositionen	Gällande rätt:	j Proposit
1: 1	_	3: 11
1: 2 st. 1	—	4: 1—3
st. 2	KF 16/11 1841, 3 §;
	5:5 st. 2	4:4
1:3	2:1, 2, 15, 15 a, 4:16,	4:5
	5:6 a
1 : 4 st. 1	—	4: 6
st. 2	2: 1	4: 7
1:5	(4: 7)	4:8
1:6	4: 1, 7; UfL 1 §;	4:9
	FörvL 1, 4 §§; 1952	4: 10
	års lag 1 §; VOL 2 §	4: 11
1:7	—
1:8	—	5: 1, 2
2: 1	1: 1, 2	5: 3
2:2	1:1, 2	5:4
2: 3	1:2, 3 a	5:5
2: 4	1:1 st. 2	6: 1
2:5	1: 1, 2, 3 a	6:2
2: 6	1:3
2: 7	1:4	6:3
2:8	1: 5	6:4
3: 1, 2	14:1, 3, 18, 36 st. 1,	6:5
	14:38, 40	6:6
3: 3	14: 22, 25, 34	6: 7
3:4	14:26—28, 28 b	6:8
3:5—6	14: 10—13, 14:4, 5, 7,	6: 9
	8, 14, 18, 29, 36 st. 2,	6:10
	14: 38—41, 42, 44, 15:	6: 11
	31	7: 1
3: 7	14: 9, 14: 4, 5, 23, 24,	7: 2
	30—33, 15:5, 12, 13,	7:3
	15, 20:5	7: 4
3:8	14: 17, 23, 30—33, 15:	7:5
	5, 12, 13, 15, 20:5	7: 6
3: 9	14:23—25, 30—34	8: 1
3: 10	14: 2, 3, 10, 18, 22,	8: 2
	28 a, 34	8: 3

Gällande rätt*

14: 45

15: 1 3, 5—8, 9, 10,

17, 18
15: 11, 22

14: 15 st. 2, 14: 37, 38,

15: 23

15: 26, 27

15: 28

15: 30 st. 2

15:30 st. 1

15: 25 st. 1

15: 19, 24, 25 st. 2,
15: 29, 30 st. 3
16: 7, 8, 12, 13
16: 9, 11, 12

16: 15

15:12, 13, 15 a
15:15, 15 a, 18: 1, 2,

6, 8 a, 9, 10, 10 a
18: 1, 2, 6, 7, 8, 10
18: 1, 6, 8 a, 10, 10 a
18: 1, 2, 2 a, 3
18: 13
18: 11, 12

15:25, 18:7, 8, 10
15: 16, 25
17: 1

15: 21 st. 1, 17:2 st. 1
17:4, 5
15: 8 a

15:21 st. 2, 17:2 st. 2
20: 1
20: 2
20: 3

1 När i denna kolumn endast anges lagrum avses kapitel och paragraf i strafflagen
UfL = ungdomsfängelselagen * 6 *

FörvL = lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt
VDL = lagen om villkorlig dom
VFL = lagen om villkorlig frigivning

1952 års lag = lagen den 30 dec. 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig
DxscL = lagen om disciplinstraff för krigsmän 8

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

A 97

Propositionen	Gällande rätt	Propositionen	Gällande rätt
8:4	20: 4	13: 7	19: 6
8: 5	20: 5 st. 1 och 3	13: 8	19: 7
8:6	20: 5 st. 2 och 3	13: 9	19: 8
8: 7	—	13: 10	19:9
8: 8	20: 6	13: 11	19: 10
8: 9	20: 7	13: 12	19: 11
8:10	20: 9	14: 1	12:1
8: 11	20: 8	14:2	12:2
8: 12	20: 10	14: 3	12: 3
8: 13	20:12	14: 4	12:4
9: 1	21: 1	14:5	12:5
9:2	21:2	14:6	12:6
9: 3	21:3	14:7	12: 7
9:4	21: 4	14:8	12: 8
9: 5	21: 5	14:9	12: 9
9: 6	21: 6 st. 1	14:10	12: 10
9: 7	21: 6 st. 2	14: 11	12: 11
9: 8	21: 7	14: 12	12: 12
9: 9	21: 9	15:1	13: 1
9: 10	21: 10	15:2	13:2
9: 11	21: 8	15:3	13:3
9: 12	21: 11	15: 4	13:4
10: 1	22: 1	15:5	13:5, 6
10: 2	22: 2	15:6	13: 7 st. 1 och 3
10: 3	22: 3	15: 7	13: 7 st. 2 och 3
10: 4	22: 4	15: 8	13:8
10:5	22: 5	15:9	13: 9
10: 6	22: 6	15:10	13: 10
10: 7	22: 7	15: 11	13: 11
10: 8	22: 8	15: 12	13: 12
10: 9	22: 9	15: 13	13: 13
10: 10	22: 10	15:14	13:14
11:1	23: 1	15:15	13: 15
11:2	23: 2	16: 1	11: 1
11:3	23: 3	16: 2	11:2
11: 4	23: 4	16:3	11: 3
11: 5	23: 5	16: 4	11: 4
11:6	23: 6	16:5	11:5
11: 7	23: 7	16:6	11: 6
12: 1	24: 1	16: 7	9:5
12: 2	24: 2	16: 8	11: 7
12: 3	24: 3	16:9	11: 8
12:4	24: 4	16: 10	11:9
12: 5	24: 5	16: 11	18: 13
12: 6	24: 6	16: 12	—
13: 1	19: 1	16: 13	11: 13
13: 2	19: 2	16: 14	11: 12
13: 3	19: 3	16: 15	11 : 10
13: 4	19:4 st. 1	16: 16	11: 11
13: 5	19: 4 st. 2	17: 1	10: 1
13: 6	19:5	17:2	10:2

98 A

Kungl. Ma j:ts proposition nr 10 år 1962

Propositionen	Gällande rätt	Propositionen	\| Gällande
17:3	10: 3	20: 14	25: 12
17: 4	10: 4	20: 15	25: 13
17: 5	10:5	21: 1	26: 1
17: 6	11:6	21: 2	26: 2
17: 7	10:6	21: 3	26: 3
17:8	10: 7	21:4	26: 4
17: 9	10: 8	21: 5	26:5
17: 10	10: 9	21: 6	26:6
17: 11	10: 10	21: 7	26: 7
17: 12	10: 11 st. 1	21: 8	26:8
17: 13	10: 12	21: 9	26: 9
17: 14	10:13	21: 10	26: 10
17:15	10: 14	21: 11	26: 11
17: 16	10: 11 st. 2	21: 12	26: 12
18: 1	9: 1	21: 13	26: 13
18: 2	9: 2, 3	21: 14	26: 14
18: 3	9: 6	21: 15	26: 15
18: 4	9:7	21: 16	26: 16
18:5	—	21: 17	26: 17
18: 6	9:8	21: 18	26: 18
18: 7	9:9	21: 19	26: 19
18: 8	9: 10	21: 20	26: 21
19: 1	8: 1	21: 21	26: 22
19: 2	—	21: 22	26: 23
19: 3	3:2	22:1	27: 1
19: 4	8:3	22: 2	27: 2
19:5	8:4	22: 3	27:3
19: 6	8:5	22: 4	27:4
19: 7	8: 6	22:5	27: 5
19:8	11:6	22: 6	27: 6
19: 9	8: 7	22: 7	27: 7
19: 10	8: 8	22: 8	27: 8
19: 11	8:8	22: 9	27: 9
19: 12	8: 9	22: 10	27: 10
19: 13	8: 10	22: 11	27: 11
19: 14	8: 11, 12 st. 2	22: 12	27: 12
19: 15	8: 12 st. 1	22: 13	27: 13
19: 16	8: 13	22: 14	27: 14
20: 1	25: 1	22: 15	27: 15
20: 2	25: 2	22: 16 st. 1	27: 16 st. 2
20: 3	25: 3	st. 2
20: 4	25: 4	22: 17	_
20: 5	25: 5	22: 18	27: 16 st. 1
20: 6	25:6 st. 1	22: 19	27: 17
20: 7	25: 6 st. 2 och 3	23: 1	3: 1
20: 8	25: 7	23: 2	3:2
20: 9	25: 8	23: 3	3:3
20: 10	25: 9	23: 4	3:4
20: 11	25: 10	23: 5	3:5
20: 12	25: 11 st. 1 och 2	23: 6	3: 6
20: 13	25: 11 st. 3	23: 7	3: 7

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 99

Propositionen	Gällande rätt	Propositi
24: 1	5: 7, 8	27: 7
24: 2	5: 10, 11	28: 1
24: 3	5:10 a, 11	28: 2
24: 4	—	28: 3
24: 5	5: 9, 10, 10 a, 11	28: 4
24: 6	—	28: 5
25: 1—3	2:8; 1 § särskilda	28: 6
	bötcslagen	28: 7—9
25: 4	4:2; 2 § st. 1 sär-skilda böteslagen
25: 5	4:2	28: 10
25: 6	2:8 st. 3; lag 20/4 1951 med vissa best.	28: 11
	om böter och viten;	29: 1
	2 § st. 2 särskilda bö-teslagen	29: 2
25: 7	2:9	29: 3
25: 8	Lag 20/4 1951 med vissa best. om böter
	och viten; (1, 2 §§ särskilda böteslagen)	29: 4
26:1	2: 3, 4	29:5
26: 2	4:2, 4:6 st. 2	29: 6
26: 3	4: 14, 5: 4; DiscL 12 §	29: 7
26: 4	5:2; 2 § 1952 års lag
26: 5	2: 5	29: 8
26: 6	VFL 2 §	29: 9
26: 7	VFL 1 §	29: 10
26: 8	VFL 20 § st. 2
26: 9	VFL 3 §	29:11
26: 10	VFL 4 §	29: 12
26:11	VFL 6 § st. 1	30: 1
26: 12	VFL 6 §	30: 2
26: 13	VFL 7 §
26: 14	VFL 5 §	30: 3
26: 15	VFL 8 § st. 1	30: 4
26: 16	VFL 8 § st. 2, 10 §
26: 17	VFL 9 \|
26:18—20	VFL 11 §, 12 § st. 1	30: 5
och 3	30: 6
26: 21	(VFL 13 §)	30: 7
26: 22	VFL 16 §	30: 8
26: 23	VFL 14 §	30: 9
26: 24	VFL 15 §	30: 10
27: 1	VDL 1, 2, 3, 26 §§
27:2	VDL 1 a §
27: 3	VDL 5 §
27: 4	VDL 6 §
27:5	VDL 6 §, 8 § st. 2 11 §, 19 § st. 1
27: 6	VDL 12, 15, 16 §§	30:11
19 § st. 1, (1 a § st. 2	30:12

Gällande rätt

(VDL 13, 14 §§)

VDL 1, 2, 3, 26 §§

VDL 1 a §

VDL 5 §

VDL 7, 11 §§

VDL 6, 8—11 §§

VDL 12, 15 §§, 16 §
st. 1, 18 § st. 1 och 2,

19 § st. 1 (1 a § st. 2)
(VDL 13, 14 §§)

VDL 14 a §, 18 § st. 1
och 2

UfL 1, 5 §§

UfL 12 §, 13 § st. 2,
16 §, 17 § st. 3
UfL 7 §; 55 § lagen
om verkställighet av
frihetsstraff m. m.

UfL 12 § st. 2, 13 §
st. 3

UfL 13 § st. 1
UfL 15 §

UfL 15 §; SFS 135/
1938 24, 25, 27, 28 §§

UfL 17 § st. 1
UfL 17 § st. 1 (21, 22,
22 a §§)

UfL 17 § st. 2
UfL 16, 18 §§

FörvL 1, 4 § §

1952 års lag
FörvL 8 §, 9 § st. 1
FörvL 7 §

§;

gen om verkställighet
av frihetsstraff m. m.
FörvL 9 § st. 2.
FörvL 9 § st. 3, 10 §
FörvL 9 § st. 2

FörvL 11 § st. 1
FörvL 11 § st. 1; 1—
4 §§ lag 22/4 1927 om
tillsyn över dem, som
utskrivits på prov
från förvaring eller
internering i säkerhetsanstalt FörvL

12 § st. 1 och 2

2 §

FörvL 8 §; 61 § la -

100 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Propositionen

Gällande rätt

30: 13
30: 14
30: 15
31: 1
31: 2
31: 3
31:4
32: 1
32: 2
32: 3
32: 4
32:5
32: 6
32: 7

33: 1
33: 2
33:3
33:4
34: 1

34: 2
34: 3

34: 4
34:5

34: G

34:7, 8
34: 9
34: 10
34: 11

34: 12
34: 13
34: 14—16
34: 17

35:1
35: 2
35: 3
35: 4
35: 5
35: 6

(FörvL 14—16 gg)
FörvL 12 § st. 3
FörvL 11 § st. 2
1 § 1952 års lag

2:15 st. 2

2: 15 st. 2, 4:7 st. 1
2: 15 st. 2

4:7 st. 1
DiscL 1, 4, 6 §§

2:15 a, 26: 20 st. 1
och 3
5: 1
5:5
4:12
5:2, 6
4:3, 4:5 st. 1; VDL

13 § 1 mom., 15 §;
VFL 13 g; UfL 2, 3,
20—22 a §§;

FörvL 2 g, 13—16 gg

4:5 st. 1
4: 3; (UfL 20 g,
FörvL 13 §)

VFL 13 §

VDL 13 § 1 mom.,

14 §, 16 § st. 1 och 2
VDL 13 § 1 mom.,
14 §, 16 § st. 1 och 2
UfL 21, 22, 22 a §§
FörvL 14—16 §§

4:4

4:5 st. 1; FörvL 4 §
st. 2

UfL 23 §

FörvL 17 §

4:7 st. 1

4: 7 st. 2; DiscL 8 §
st. 3
5: 14
5: 15
(5:17)

5: 16
5: 18
5: 19

Propositionen

Gällande rätt

35: 7

35:8
35:9
35: 10
35: 11
36: 1
36: 2
36: 3
36:4
36: 5
36:6

36: 7
36: 8
36: 9

36: 10
37: 1
37:2
37:3
37: 4

37:5

37: 6
37: 7
37:8
37:9
37: 10
37: 11

38: 1
38: 2
38: 3
38:4
38:5
38:6

38: 7

38: 8

38: 9

38: 10

5: 20 st. 2 och 3, 5:13
st. 1

5: 20 st. 1
5:22

UfL 24 §; FörvL 18 §
(DiscL 13 §)

2: 16

2: 17 st. 1
2: 17 st. 2
2:17 st. 1
2: 17 st. 3

VDL 27 §; UfL 26 §;
FörvL 19 §; 1 § st. 2
1952 års lag

2:18, 5:13 st. 2, 5:
19 a

VDL 25 §

(VFL 18 §)

UfL 6 § st. 1 ; FörvL
5 § st. 1—3
UfL 6 § st. 2 och 3;
FörvL 5 § st. 4 och 5
VDL 19 § st. 2

VDL 22 §

(VDL 23 g)

UfL 6 § st. 4; FörvL
5 g st. 6; (VFL 17 g
st. 2 och 3)

VDL 24 §

VDL 18 g st. 1 och 2
4: 4 st. 1; FörvL 17 g

4:4 st. 2; VDL 17 §,
18 g st. 3; FörvL 17 g
FörvL 6, 14, 15, 16 gg;
UfL 21, 22 gg
4:4 st. 2; VDL 19 g
st. 2, 22 g; FörvL 17 §
4: 4 st. 2; VDL 23 g;
FörvL 17 g; (UfL 5 g)
VDL 20 g

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 101

Propositionen	Gällande rätt	Propositionen	Gällande rätt
38: 11
38: 12	VDL 21 §
38: 13	VDL 28 §; VFL 22 §; UfL 28 §; FörvL 5 § st. 7; 8 § lag 22/4 1927 om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förva-ring eller internering i säkerhet sanstalt

102 A

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

Innehållsförteckning

Proposition till riksdagen den 15 december 1961.....A 1

Propositionens huvudsakliga innehåll..........a 1

Första huvudavdelningen..............A 2

Andra huvudavdelningen..............A 2

Tredje huvudavdelningen..............A 4

Förslag till brottsbalk................A 9

1 KAP. Om brott och brottspåföljder........a 9

2 KAP. Om tillämpligheten av svensk lag......a 10

3 KAP. Om brott mot liv och hälsa........a 12

4 KAP. Om brott mot frihet och frid........a 14

5 KAP. Om ärekränkning.............A 16

6 KAP. Om sedlighetsbrott............A 17

7 KAP. Om brott mot familj...........A 19

8 KAP. Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott ... A 20

9 KAP. Om bedrägeri och annan oredlighet.....A 22

10 KAP. Om förskingring och annan trolöshet .... A 25

11 KAP. Om gäldenärsbrott............A 27

12 KAP. Om skadegörelsebrott...........A 28

13 KAP. Om allmänfarliga brott..........a 29

14 KAP. Om förfalskningsbrott...........A 31

15 KAP. Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga A 34

16 KAP. Om brott mot allmän ordning.......A 37

17 KAP. Om brott mot allmän verksamhet......A 39

18 KAP. Om högmålsbrott ............A 42

19 KAP. Om brott mot rikets säkerhet.......A 44

20 KAP. Om ämbetsbrott.............A 47

21 KAP. Om brott av krigsmän ..........A 50

22 KAP. Krigsartiklar..............A 55

23 KAP. Om försök, förberedelse, stämpling och medver kan

till brott..............A 59

24 KAP. Om nödvärn och annan nödhandling .... A 61

25 KAP. Om böter................A 62

26 KAP. Om fängelse...............A 63

27 KAP. Om villkorlig dom............A 67

28 KAP. Om skyddstillsyn ............A 68

29 KAP. Om ungdomsfängelse...........A 71

30 KAP. Om internering .............A 73

31 KAP. Om överlämnande till särskild vård.....A 75

A 103

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

32 KAP. Om ämbetsstraff och disciplinstraff för krigsmän

33 KAP. Om nedsättning och uteslutning av påföljd . .

34 KAP. Vissa bestämmelser om sammanträffande av

brott och förändring av påföljd.......

35 KAP. Om bortfallande av påföljd ........

36 KAP. Om förverkande av egendom och om annan

särskild rättsverkan av brott........

37 KAP. Om nämnderna.............

38 KAP. Rättegångsbestämmelser m. .........

Översikt över gällande rätts motsvarigheter i förslaget till

brottsbalk................

Översikt över förslagets motsvarigheter i gällande rätt . .

A	76
A	77
A	78
A	82
A	84
A	85
A	SS
A	91
A	96

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Soner

561426

KUNGL. MAJ:TS PROPOSITION
1962:10

MED

FÖRSLAG TILL BROTTSBALK
DEL B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 1

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 2 maj 1958.

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmaler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, förslag till brottsbalk
samt anför därvid följande.

I. Inledning

Det reformarbete som sedan länge pågått inom straffrätten är uppdelat på
två huvudgrenar, av vilka den ena avser bestämmelserna om de särskilda
brotten och vad därmed äger samband, medan den andra gäller utformningen
av reaktionssystemet.

Den förra delen av reformarbetet övertogs, sedan ett omfattande förberedande
arbete utförts av professorn Johan C. W. Thyrén, år 1937 av straffrättskommittén.
På grundval av ett av denna kommitté framlagt förslag
(SOU 1940:20, jfr 1940:25) genomfördes år 1942 ändrad lagstiftning om
förmögenhetsbrotten. Därefter framlade kommittén förslag till lagstiftning
om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69, jfr 1945:28 och 29).
Den 8 juni 1945 erhöll kommittén uppdrag att verkställa en översyn av
straffbestämmelserna rörande brott mot person jämte därmed sammanhängande
spörsmål samt att framlägga förslag till lagstiftning om de särskilda
brotten och därmed sammanhängande allmänstraffrättsliga frågor, ägna
att efter erforderlig överarbetning med avseende å straffskalornas utformning
inpassas i en ny strafflag eller brottsbalk.

Kommitténs förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten
ledde vid 1948 års riksdag till antagande av lagstiftning i amnet. I samband
härmed begärde riksdagen genom skrivelse den 26 juni 1948, nr 379,
skyndsam utredning i vilken omfattning politisk och militär underrättelseverksamhet,
som utan att rikta sig mot Sverige bedrives har i riket, bör
bestraffas. Tillika framkom inom riksdagen önskemål om en mera detaljerad
avfattning av strafflagens bestämmelser om uppror (se första lagutskottets
utlåtande 1948:39 s. 26—28). Kommittén erhöll den 1 juli 1948
1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

2 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
uppdrag ati verkställa den av riksdagen begärda utredningen om olovlig

Oktober tQ4SrerrSam et °Ch fUllgj°rde detta UPPdrag gen°m att d«m 21

oktober 194S avlamna promemoria med förslag till ändrad lydelse av 8 kap.

u!iSlÄen,Q ! IafUm därefter erhÖH ny Iydelse 8enom lag den 18
juni 1949. Den 9 september 1948 erhöll kommittén uppdrag att avgiva förslag
i anledning av de inom riksdagen framkomna önskemålen i fråga om
reformering av bestämmelserna om uppror. Utredningen härom har av kommittén
bedrivits jämsides med utredningen om brott mot person och därmed
sammanhängande frågor.

Kommittén har den 27 april 1953 avgivit betänkande med förslag till

Bir^Fk hT0U Betaakandet är undertecknat av riksmarskalken

Birger Ekeberg, ordförande, professorn Folke Wetter, dåvarande rektorn Aid
unds universitet professorn Ragnar Bergendal, justitierådet Nils Beckman
numera justitierådet Hugo Digman samt numera lagbyråchefen Sten Rudholm
sekreterare. Forslaget omfattar jämväl följ dförfattningar samt motiv
Den föreslagna brottsbalken ar avsedd att ersätta strafflagens bestämmelser
om de särskilda brotten och därmed sammanhängande allmänstraffrättsliga
frågor. I fråga om brotten mot person innefattar förslaget en fullständig
revidering av strafflagens bestämmelser, motsvarande den som skett genom
.4- ars lagstiftning beträffande förmögenhetsbrotten samt genom 1948
ars lagstiftning beträffande brotten mot staten och allmänheten. Även straffagens
bestämmelser om de tidigare behandlade brottsgrupperna har emelertui
vid upptagandet i brottsbalken överarbetats genom att nödiga formel Vldta§its

och smärre ändringar av saklig natur verkställts.
Särskilt har de inom riksdagen uttalade önskemålen i fråga om uppror föranlett
overarbetning av bestämmelserna om brott mot staten

Den del av det straffrättsliga reformarbetet som avser reaktionssystemet
har ankommit pa den år 1938 tillsatta strafflagberedningen. Jämväl strafflagberedningens
arbete har varit inriktat på partiella reformer. På grundval
av förslag som framlagts av beredningen har under årens lopp genomförts
eu råd reformer, bl. a. år 1945 ny lagstiftning om verkställighet av frihetsstraff.
I anslutning till straffrattskommitténs brottsbalksförslag har beredntingre"
den 15 maj 1953 avgivit betänkande med förslag till ändringar i
strafflagen m. fl. författningar (SOU 1953:17). Detta betänkande avser i
huvudsak sadana lagändringar beträffande reaktionssystemet, som ansetts
erforderliga för genomförande av straffrättskommitténs förslag. Ändringarna
avser främst sammanslagning av straffarbete och fängelse till ett enhetigt
rihetsstraff, benämnt fängelse, samt införande av regler om nedsättn''ng
°„ch eftergift av påföljd jämte utvidgning av möjligheterna till åtalseftergift.
Betankandet är undertecknat av f. d. presidenten Karl Schlvter
ordförande, professorn Bergendal, byråchefen Torsten Eriksson, överdirektören
Hardy Goransson, riksåklagaren Maths Heuman, f. d. hovrättsrådet
Bengt Lassen, borgmästaren Lars Gunnar Ohlsson, professorn Ivar Strahl,
professorn Ivar Agge, f. d. häradshövdingen Gösta Siljeström samt hovrättsassessorn
Carl Holmberg, sekreterare.

B 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Den 21 december 1956 har strafflagberedningen avgivit sitt slutbetänkande
(SOU 1956: 55). I detta betänkande — som även inbegriper de i 1953 års
betänkande framlagda förslagen — har beredningen i ett och samma lagförslag
med benämningen lag om skydd mot brott (skyddslag) sammanfört
samtliga brottspåföljder, med vilka beredningen haft att taga befattning,
dock utan bestämt ställningstagande till frågan, huruvida bestämmelserna
bör införas i brottsbalken såsom en avdelning av denna. Forslaget innebar
omarbetning av påföljdssystemet väsentligen såvitt angår kriminalvård i
frihet samt ungdoms- och abnormbrottslighet.

Efter remiss har utlåtanden över straffrättskommitténs förslag i dess
helhet eller i vissa delar avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,
rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicina -stvrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, skolöverstyrelsen, överbefälhavaren
statens kriminaltekniska anstalt, statens brandinspektion, overståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs Gävleborgs
och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm, Goteborg och Malmo,
strafflagberedningen, 1945 års lufträttssakkunniga varumärkes- och firmautredningen,
kommittén för utredning om det psykologiska försvaret, 19
års abortutredning och 1951 års rättegångskommitté.

Riksåklagarämbetet har jämväl överlämnat yttranden från statsåklagare
i Stockholm, Göteborg och Malmö, överbefälhavaren har bifogat yttranden
från cheferna för armén, marinen och flygvapnet samt från marinforva
ningen, cheferna för Sydkustens och för Västkustens marindistrikt chefen
för kustflottan och auditören vid kustflottan, överståthållarämbetet har bifogat
yttranden av t.f. polismästaren i Stockholm och av kriminalpolisintendenten
därstädes. Flertalet länsstyrelser bär overlamnat yttranden från
landsfogden eller t. f. landsfogden i länet samt därutöver, lansstyrelsen i Malmöhus
län yttranden av poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg polisintendenten
i Hälsingborg, stadsfiskalen i Trelleborg, förste provinsialläkaren
i länet förste stadsläkaren i Malmö och Skånes handelskammare, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län yttranden av poliskammaren i Goteborg
och kriminalpolisintendenten därstädes samt länsstyrelserna i Stockholms,
Kronobergs och Skaraborgs län yttranden av länsavdelningarna av föreningen
Sveriges landsfiskaler.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget eller over vissa delar av detta
har även beretts militieombudsmannen, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges stadsfiskaler,
föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges polismästare, Sveriges
advokatsamfund, svenska kriminalistföreningen, landsorganisationen
i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation,
svenska arbetsgivareföreningen, riksförbundet landsbygdens
folk, svenska droskbilägareförbundet, Fredrika-Bremer-torbundet, yrkeskvinnors
samarbetsförbund, svenska tidningsutgivareföreningen, publicistklubben
svenska journalistförbundet, Sveriges redareförening, Sveriges far -

4 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

tygsbefälsförening, svenska maskinbefälsförbundet och svenska sjöfolksförbundet.
Från samtliga har yttranden inkommit.

Yttranden har jämväl inkommit från svenska försäkringsbolags riksför’
®Venska bankföreningen, riksförbundet för sexuell upplysning och
riksförbundet för sexuellt likaberättigande.

Utlåtanden över strafflagberedningens år 1953 avgivna förslag i dess helhet
eller i vissa delar har efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
medicinalstyredsen, statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten,
statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,
overståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands Kronobergs,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs,
Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och
i a mö, 1951 års rättegångskommitté, kriminalstatistikutredningen, 1953
ars utredning om sinnesundersökningar m. m. och barnavårdskommittén.

Riksåklagarämbetet har jämväl överlämnat yttranden från statsåklagarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, överståthållarämbetet har bifogat yttranden
av t.f. polismästaren och kriminalpolisintendenten i Stockholm.
Lansstyrelserna utom länsstyrelsen i Stockholms län har envar bifogat yttranden
från landsfogden eller t.f. landsfogden i länet samt därutöver, länsstyrelsen
i Malmöhus län yttranden av poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg,
polisintendenten i Hälsingborg, stadsfiskalen i Trelleborg och Malmö
stads barnavårdsnämnd, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttranden
av poliskammaren och kriminalpolisintendenten i Göteborg, länsstyrelsen i
Skaraborgs lan yttrande av statens socialvårdskonsulent i nionde distriktet
samt lansstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Skaraborgs län yttranden
av länsavdelningarna av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Tillfälle att avgiva yttrande över strafflagberedningens berörda förslag
har aven beretts föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges
stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsiskaler,
föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges polismästare,
Sveriges advokatsamfund, föreningen direktörer och assistenter vid
angvardsstaten, svenska fångvårdssällskapet, Sveriges fångvårdsmannaförbund,
svenska psykiatriska föreningen, rättspsykiatriska föreningen och
svenska kriminalistföreningen. Från samtliga har yttranden inkommit.

Aven strafflagberedningens slutbetänkande har sänts på remiss till ett
antal myndigheter och organisationer.

Beträffande ordningen för fullföljandet av det reformarbete, som förberetts
genom straffrattskommitténs och strafflagberedningens berörda förslag,
kan olika alternativ övervägas. En möjlighet är att först, på grundval
av straffrattskommitténs brottsbalksförslag, genomföra den nya lagstiftnrngen
om brotten och vad därmed sammanhänger samt därefter, sedan
strafflagberedningens slutbetänkande undergått erforderlig departementsberednmg
på grundval av avgivna remissyttranden, genomföra ny lagstiftning
om reaktionssystemet. Mellan de båda huvudgrenarna av lagarbetet rå -

B 5

liungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

der ej sådant tekniskt samband, att denna ordning skulle vara utesluten.
Straffrättskommitténs förslag, som bl. a. förutsätter införande av ett enhetligt
frihetsstraff, kan dock icke genomföras utan omfattande ändringar
i lagstiftningen om brottspåföljderna. Dessa ändringar skulle i så fall innebära
ett tämligen kortvarigt provisorium. Starka skal talar sålunda för
att man i stället inriktar sig på att genomföra lagstiftningen inom hela
komplexet på en gång. Detta alternativ har emellertid den nackdelen, att
genomförandet av den önskvärda moderniseringen av lagstiftningen om
brotten nppskjutes ytterligare någon tid. Det torde likväl ej vara nödvändigt
att i detta sammanhang taga slutlig ställning till frågan. Under alla forhållanden
måste en uppdelning av det stora materialet göras under arbetets
oång. Både för departementsberedningen och for lagrådsgranskmngen synes
en uppdelning i etapper vara önskvärd. Det är vid en sådan uppdelning
icke möjligt att taga slutlig ståndpunkt till alla i en tidigare etapp föreliggande
spörsmål innan hela komplexet kommer under bedömande, utan
utrymme måste finnas för en viss omprövning. Denna behöver dock endast
avse detaljfrågor; huvuddelen av de förslag som utarbetas i en första etapp
kräver icke någon ytterligare bearbetning utan kan ingå i ett slutligen
sammanfogat, för riksdagsbehandling ägnat lagförslag.

Lämpligen kan alltså, i avvaktan på erforderlig överarbetning av det i
strafflagberedningens slutbetänkande framlagda förslaget, för lagrådets
granskning framläggas förslag till lagstiftning huvudsakligen avseende det
område som behandlats i straffrättskommitténs brottsbalksforslag, med beaktande
jämväl av de förslag som i anslutning därtill framlagts i straf -lagberedningens år 1953 avgivna betänkande. Jag anhåller nu att få upptaga
denna fråga.

II. Förslagets huvudgrunder

Straffrättskommitténs och strafflagberedningens förslag

I överensstämmelse med vad som förutsatts i direktiven för straffrattskommitténs
arbete har kommittén utgått från att dess förslag måste avse
en fullständig ny lag eller balk, motsvarande strafflagens
hela speciella del. Härvid har uppkommit spörsmålet om förhållandet till
strafflagens allmänna del och särskilt det parti därav, vars reformering ankommit
på strafflagberedningen. Kommittén erinrar om att i dess direktiv
ifrågasatts att, liksom i 1734 års lag de straffrättsliga bestämmelserna var
fördelade på en straffbalk och en missgärningsbalk, föreskrifterna om
straffsystemet och dess utformning, å ena, samt bestämmelserna om de
särskilda brotten jämte därmed sammanhängande allmänstraffrattsliga bestämmelser,
å andra sidan, skulle upptagas i var sin lag eller balk. Departementschefen
hade emellertid tänkt sig, att ett avgörande i detta hänseende

6 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 är 1962

skulle traffas först sedan reformeringen av straffrättens speciella del slutforts
och ställning tagits jämväl till frågan om straffsystemets utformning
°C? ,Vad darmed sammanhänger. Kommittén - som avslutat sin utredning
beträffande de särskilda brotten och därmed sammanhängande frågor, innan
strafflagberedningens arbete ännu lett till något slutligt förslag’angående
straffsystemets utformning — har sökt att å ena sidan nå en så
slutgiltig reglering som möjligt av de av kommittén behandlade partierna
men a andra sidan icke föregripa den blivande utformningen av straffsystemet.
Kommittén har därför utarbetat förslag till en ny balk, avsedd att ersatta
den nuvarande strafflagen utom såvitt angår straffsystemet och därmed
sammanhängande frågor.

Den av kommittén föreslagna balken upptager bestämmelser om de särskilda
brotten samt darmed sammanhängande allmänna bestämmelser. Den
motsvarar till sitt innehåll ganska nära missgärningsbalken i 1734 års lag.
För den nya balken föreslås benämningen brottsbalk. Förslaget innefattad
intet slutligt ståndpunktstagande till frågan huruvida den nya strafflagstiftningen
bör samlas i en balk eller fördelas på två. Kommittén har uttalat,
att bestämmelserna om påföljdssystemet kan antingen upptagas i en
särskild baHc, motsvarande straffbalken i 1734 års lag, eller ock infogas i
brottsbalken. I samband harmed har kommittén understrukit, att frågorna
om brotten och om deras påföljder visserligen hör nära samman men
aven måste overvagas ur mycket skilda synpunkter. Uppfattningen om vad
som överhuvud bör straffas, om vad som skall vara brottsligt, förändras visserligen
under tidernas lopp på skilda punkter men vilar dock i huvudsak
på obrutna traditioner, vilka kommittén sett som sin uppgift att bevara
Uppfattningen åter om straffens utformning, om hur man bör behandla
brottslingar, ar för närvarande stadd i en utomordentligt snabb utvecklingnya
ideeer arbetar sig oupphörligt fram i strid med äldre föreställningar i
sadan utsträckning, att lagstiftaren nästan kan tycka sig stå inför en fullstand!g
omvandling. Kommittén räknar därför med möjligheten, att endast
sjalva grundstommen i det nya påföljdssystemet befinnes böra upptagas
i en lag med sådan fasthet som bör utmärka en balk, medan de mera föränderliga
delarna av systemet regleras i särskilda författningar vid sidan
darom. Valjes denna väg, anser kommittén det lämpligaste vara att upptaga
de kvantitativt mindre omfattande grundbestämmelserna om påfölidssystemet
i slutet av brottsbalken, möjligen såsom en särskild avdelning Kommittén,
vilken vid upprättandet av sitt förslag enligt meddelade direktiv
borde vara obunden av den gallande strafflagens uppställning och systematik,
har i brottsbalken behandlat de särskilda brotten först och upptamt de
allmänna bestämmelserna sist. Detta avviker från uppställningen av°1864
ars strafflag och flertalet utländska strafflagar men överensstämmer med
missgarningsbalken i 1734 års lag. För kommittén, som haft att reglera de
särskilda brotten vid en tidpunkt då påföljdssystemet ligger i stöpsleven,
har denna uppställning framstått som den lämpligare. Valet har härigenom
uttalar komm^tén. iämnats fritt mellan att lagfästa påföljdssystemet i en
särskild balk eller i kortare form i själva brottsbalken.

B 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Innan en närmare redogörelse lämnas för innehållet i kommitténs förslag,
torde i korthet böra angivas vilka huvudsakliga riktlinjer

som i övrigt varit vägledande för kommittén vid dess arbete. Kommittén har
sökt att på grundval av rättsvetenskapens nuvarande ståndpunkt giva mera
upplysande beskrivningar av brottsbegreppens innebörd än i äldre lag, vilken
ofta förutsatt begreppets innebörd som bekant just beträffande de viktigaste
brotten, t. ex. misshandel och (intill 1942) stöld, bedrägeri och förskingring.
För att icke brottsbeskrivningarna skall bli alltför tunga och
läroboksmässiga har de emellertid utformats främst med tanke på de till
varje brottstyp hörande praktiskt betydelsefulla huvudfallen, medan åt
rättsskipningen överlämnats att med ledning även av motiven och lagens
allmänna uppställning tolkningsvis lösa förekommande gränsfall eller uppkommande
oförutsedda spörsmål. Spridda stadganden i äldre lag har sammanförts
till mera omfattande begrepp med vidare latitud for påföljderna.
Härvid har kommittén emellertid sökt iakttaga varsamhet och icke gått så
långt som vissa främmande lagar. För att icke latituderna skall bli alltför
vida har i gällande lag beträffande åtskilliga brottstyper genomförts en
gradindelning av brotten efter brottsfallets svårhet. /Till vilken brottsgrad
— den normala, ringa brott eller grovt brott — ett brott bör hänföras skall
avgöras med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet. I lagen angives
i åtskilliga fall exempel på omständigheter som särskilt skall beaktas vid
bedömande huruvida brottet är grovt eller ringa, men det är varken nödvändigt
att i de angivna exempelfallen alltid döma för grovt brott eller uteslutet
att till grovt brott hänföra andra fall än de angivna. Graderingen skall
ske efter omständigheterna vid brottet, varemot omständigheter som rör
brottslingens person får beaktas vid bestämmande av pålöljden enligt de
därom gällande allmänna reglerna. Det av kommittén framlagda förslaget
innebär ingen saklig ändring i förevarande avseende. Orden »med hänsyn
till omständigheterna vid brottet», vilka tidigare upptagits i vissa men icke
alla beskrivningar på grovt brott, har emellertid borttagits. Av de vid särskilda
brott angivna exemplen på omständigheter som kan föranleda att
ett brott bör hänföras till viss svårhetsgrad har kommittén nämligen ansett
tillräckligt klart framgå, att svårhetsgraden skall bestämmas med hansyn
till omständigheterna vid brottet, gärningsmannens avsikt med brottet därunder
inbegripen.

Fn omständighet rörande brottslingens person, nämligen återfall i brott,
har genom en särskild regel i gällande lag (SL 4: 14) tillerkänts i stort sett
samma skärpande verkan som kan tillkomma omständigheterna vid brottet.
Denna återfallsregel, som tillkom 1942 och utbyggdes 1948, avser blott
förmögenhets- och förfalskningsbrott samt innebär att vid återfall påföljden
vanligen bestämmes enligt stadgandet för närmast högre svårhetsgrad
av brottet. Kommittén anmärker, att vid den slutliga utformningen av återfallsbestämmelserna
måste beaktas behovet av möjligheter till skärpt ingripande
även mot sådana som gång på gång gör sig skyldiga till brott mot
person, särskilt sådan misshandel som utvisar våldsverkarmentalitet. Åter -

8 B

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1962

tall hor emellertid till de frågor som behandlats av strafflagberedningen.
Denna har efter samråd med kommittén utarbetat mera generella regler om
åte.rfia. : e,nIlgt Vllka Påf°ljden skall vara oberoende av brottsgraderingeni
stallet skaH domstolen vid återfall äga under vissa förutsättningar överskrida
den for det aktuella brottet fastställda straffskalan med visst mått
Liksom i gallande lag upptager förslagets brottsbeskrivningar såsom på 0

J er frånsett ämbetsstraff och disciplinstraff för speciella brott
7 endaS,t, fnhetsstraff och böter, ej andra påföljder. Förslaget förutsät er

emellertid, såsom redan inledningsvis anmärkts, att straffarbete
och fangeJse skall sammanslås till ett enhetligt frihetsstraff, kallat fängelse.
.*! hlttllls ansetts som ett lindrigare straff än straffarbete har där vid

beaktats på det sattet, att när den hittillsvarande straffskalan icke upp -§e,

r.an?-t Straff än fanSelse- kommittén i regel föreslagit införande av ett
särskilt lägre straffmaximum, vanligen sex månader eller ett år. Möiligalt
* Sta"et för de 1 straffskalorna angivna straffen tillämpa andra
påföljder, innebarande frihetsförlust på obestämd tid, övervakning i frihet
ro m;;hfr lcke kommit till uttryck i kommitténs förslag. Bl. a. med hänsyn

1 « „ ,CSSa brUk3de PåfölJ''der alItså överhuvud icke redovisas i

straffskalorna har kommittén icke ansett det påkallat att giva annan ledning
för straffmätningen inom skalorna än som kan utläsas av exemplen
p ringa eller grovt brott. Klart är emellertid, yttrar kommittén, att fängelse
och böter skall utmätas till visst mått huvudsakligen efter brottets
svarhetsgrad meäan val av annan påföljd främst bestämmes med hänsyn

-H den PerS°n- TiU StÖd för att begränsa straffskalorna till

fanaelse och böter kan darfor åberopas, att brottstypens svårhetsgrad därigenom
kommer till uttryck i straffsatsen. I syfte att befordra straffrättsskipningens
allmänpreventiva verkan och även med hänsyn till att utvecklingen
tenderar att ersätta de till visst mått bestämda straffen med åtgärder
av mera obestämt innehåll har kommittén vidare ansett det vara av
V!kt att benämningen på brottet utsättes i domen. I den föreslagna brottsbalken
har darfor flertalet brott erhållit sin särskilda benämning, angiven
ikursiveradshl. Kommittén anmärker, att härigenom underlättas att genom
straffrattsskipmngen i den folkliga uppfattningen inprägla lagstiftarens bedömande
av olika gärningar.

.E"!lkt''S grundsats i förslaget är att alla i brottsbalken avsedda brott
skal! laggas under allmänt åtal med blott några få inskränkningar. Beträf Kuifel

m w T Statfn.gä,ler den inskränkningen, att förordnande av
gl. Maj .t fordras vid vissa brott som rör medlem av konungahuset eller

uppsSleW åallan?e-hl! främmande raakt‘ Beträffande brotten mot enskild
uppställes två inskränkningar, vilka ersätter de äldre bestämmelserna om

angivelse- och målsägandebrott samt tillika vid vissa brott genombryter
principen om absolut åtalsplikt. Den ena inskränkningen går ut på att heret
förmögenhetsbrott mot närstående åtalas av allmän åklagare endast
ef er angivelse eller om det vid särskild åklagarprövning finnes påkallat ur
allmän synpunkt. Enligt bestämmelserna om den andra inskränkningen

B 9

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

tillätes allmänt åtal av vissa brott först efter sådan lämplighetsprövning
från åklagarens sida. Regeln om allmänt åtal med blott sådana inskränkningar
infördes år 1942 för förmögenhetsbrottens del och föreslås nu av
kommittén utsträckt till brotten mot person. Den särskilda åklagarprovningen
förlädes år 1942 till statsåklagarna, men kommittén anför att erfarenheten
har visat att dessa onödigt betungats med prövningar av de genomsnittligt
lindriga brott det här gäller. Då åklagarna nu vunnit en viss övning
och erfarenhet i diskretionär prövning av detta slag samt underåklagarnas
allmänna standard avsevärt höjts, skall enligt förslaget den åklagare som enligt
sin åklagarinstruktion har att utföra åtal i målet få även den särskilda
åklagarprövningen sig anförtrodd.

Vad härefter angår det närmare innehållet i kommittéförslaget torde
till en början få redogöras för de kapitel som upptager de allmänna
bestämmelserna. Dessa kapitel har som redan antytts upptagits i
slutet av balken och utgör 21—23 kap. Av dem upptager 21 kap., som svarar
mot SL 3 kap., regler om försök, förberedelse, stämpling och medverkan ti
brott. Förslaget innefattar inga väsentliga ändringar i förhållande till gällande
rätt. Beträffande förberedelse föreslås emellertid den ändringen, att
stämpling icke längre beskrives som en form av förberedelse utan såsom
en därmed sidoordnad typ av brottsligt handlande. I fråga om medverkansbestämmelserna
innebär förslaget tillägg av en regel om deras tillämpningsområde.
Kommittén framhåller, att de allmänna medverkansbestammelserna
brukat anses i princip tillämpliga på alla brott jämväl utanför strafflagen
utom s. k. polisförseelser men att det ej är klart vilka brott som bör räknas
som polisförseelser. Till åstadkommande av klarhet föreslås nu, att medverkansbestämmelserna
skall gälla alla brott utom sådana vilkas straffskala
blott innehåller böter eller disciplinstraff; för sådana brott skall endast
den som själv utfört gärningen ansvara, om ej annat är särskilt föreskrivet.

I 22 kap. har kommittén upptagit allmänna bestämmelser om straffbarhet
och straffrihet. Här har införts den regeln, att straff skall ådömas endast
för gärning som begåtts uppsåtligen eller, där det är särskilt stadgat, av
oaktsamhet. När intet annat sägs är alltså i varje brottsbesknvnmg underförstått,
att de där angivna objektiva förutsättningarna skall täckas av uppsåt.
En konsekvens av denna hittills endast ofullständigt genomförda regel
är en utmönstring ur brottsbeskrivningarna av s. k. objektiva överskott, alltså
moment som medför straff oberoende av uppsåt. Vad oaktsainhetsbrotten
angår, talar brottsbeskrivningarna i regel blott om att gärningsmannen
handlat av oaktsamhet. Enligt en i detta sammanhang upptagen allmän
regel skall emellertid straff ej ådömas, om oaktsamheten var ringa. Denna
regel, som gäller bl. a. vållande till annans död, bottnar i tankegången att
man ej bör inskrida med straff annat än om oaktsamheten är så pass allvarlig,
att en straffsanktion verkligen är påkallad och lämplig, med hänsyn
bl. a. till en rimlig proportion mellan effekten och straffet. Regeln, som
är ny för svensk allmän straffrätt men vunnit tillämpning inom special )*

ISihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

10 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

straffrätten, är ej avsedd att inverka på skadeståndsskyldigheten vilken genom
uttrycklig föreskrift i SL 6: 1 skall bibehållas vid vad tidigare gällt.
Beträffande innebörden av begreppen uppsåt och oaktsamhet ger" den föreslagna
lagtexten inga närmare anvisningar. Dock föreskrives att självförvållat
rus ej skall utesluta ansvar. 22 kap. innehåller vidare bestämmelser
om nödvärn, varvid en enklare gemensam regel satts i stället för den nuvarande
regleringen med uppdelning i absolut och relativt nödvärn, samt
om nod. Därjämte upptager förslaget ett allmänt stadgande om sådana gärningar
som begås på befallning av den under vars lydnad någon står. Det
föreslagna stadgandet innebär, att gärningsmannen skall vara fri från straff
om med hänsyn till lydnadsförhållandets art och gärningens beskaffenhet
lydnaden borde upprätthållas eller ansvar eljest skäligen inte bör åvila honom.
Stadgandet kompletteras av en regel i medverkanskapitlet (21 kap i
kommitténs förslag), som medger straffnedsättning och i vissa fall straffrihet
då fråga ar om någon som handlat på befallning.

23 kap. handlar om strafflags tillämplighet. Allmänna bestämmelser föreslås
om strafflags tillämplighet i tiden, i vilket avseende hittills principerna,
- * ^-:S ,Pr°mUlgatl0nsla§ analo£iskt tillämpats. Huvudprincipen förblir
T f°yS 3get den SOm av ålder ansetts gälla, nämligen att en gärnings
straffbarhet samt straffets art och mått bestämmes efter den lag som gällde

andllngen företogs men att, om annan lag gäller när dom meddelas, den
skall tillampas, såvitt den leder till frihet från straff eller till lindrigare
straff. I fråga om strafflags tillämplighet i rummet innefattar förslaget en
ganska grundlig omarbetning av de hittills gällande bestämmelserna i SL
1 kap. om dem som är underkastade svensk straffrätt. Som slutparagraf
upptager kapitlet en regel om de allmänna bestämmelsernas tillämplighet

inom specialstraffrätten. Enligt denna bestämmelse skall vad i 21_03 ]iap

brottsbalken föreskrives, när ej annat följer av vad för visst fall är stadgat,
galla jämväl beträffande gärningar som är straffbelagda i annan lac
eller författning än brottsbalken.

Härefter torde få lämnas en översiktlig redogörelse för kommittéförslagets
bestämmelser såvitt angår de särskilda brotten. Vid utformningen
av sitt förslag har kommittén utgått från en uppdelning av brotten i grupper
efter arten av det intresse mot vilket ett brott närmast riktar sig. Vid sidan
om brott mot enskildas intressen, fördelade på två grupper allt eftersom
angreppet riktar sig mot person eller mot egendom, samt brott mot staten
raknar kommittén med en mellangrupp, brott mot allmänheten. Den hittills
pa grundval av kommitténs arbete genomförda lagstiftningen har byggt på
denna fyrdelning. Den nya lagstiftningen har i allt väsentligt utformats på
sadant satt, att varje kapitel omfattar endast brott inom en av grupperna
Kapitelordningen har bringats till överensstämmelse med gruppindelningen,
Sa atft.de kaPltel som tillsammans omfattar en brottsgrupp konsekvent sammanförts
och kommit i nummerordning efter varandra. Vad angår ordningen
mellan de olika huvudgrupperna har kommittén funnit det naturligast

B 11

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1902

H-5 lip brotten mot enskild person, i 6-10 kap. färmogenhetsbrolten
11—13 kap brotten mol allmänheten, i 14—20 kap. brotten mot staten, ti

ÄXÄtÄiigSE

brike/för att markera brottsgruppenngen eller for delningen p en spec

"EnUgf^ommUténs mening är systematiken av icke ^ ^ £

låta de genomgående tankarna i en lagstiftning komma till uttryck. Om be

S" XaT,r dä sJernabken

rodafbiyj,8 laardmonen."^ma^Ug? -«

huvudarupperingen av brotten efter de angripna intressenas art. I sjalva
verket8 framhåller kommittén, karakteriseras dock ett särskilt brott generellt
taget mera av sättet för dess förövande än av vilket intresse det kra -ker Brott ”om förövas på ett visst sätt begås också vanligen av brottslingar
av samma psykologiska typ. I fråga om detaljutformningen har
kommittén därför valt sättet för brottets förövande som framsta indelningsgrund.
Exempelvis har inom förmögenhetsbrotten icke brott mo äganderätt
såsom stöld och förskingring, sammanförts till en grupp, utan d
nya lagstiftningen skiljes mellan stöld och andra brott som forovas genom
ett olovligt besittningstagande eller annat liknande angrepp på en främmande
maktsfär, å ena sidan, samt förskingring och andra troloshetsbrott som

innefattar missbruk av egen maktsfär, å andra sidan.

Beträffande brotten mot person innebär förslaget en fullständig revision
av hittills gällande bestämmelser. I fråga om de andra brottsgrupperna ater
innefattar förslaget huvudsakligen blott inordnande i brottsbalken av de pa
grundval av kommitténs tidigare förslag år 1942 och 1948 antagna bestämmelserna.
Åtskilliga detaljändringar, som påkallats av senare tids erfarenheter,
föreslås emellertid beträffande dessa brottsgrupper.

Bestämmelserna om de särskilda brotten inledes alltså med brotten
mot person. Detta avsnitt motsvarar den del av strafflagens sladganden
om de särskilda brotten som ej förut varit föremål för allmän revision,
och brotten mot person har som nyss nämndes genomgående fått en ny gestaltning.
I viss anslutning till gällande lag har bestämmelserna fördelats
på fem kapitel. I förslaget svarar i huvudsak 1 kap. om dråp och misshandel
mot SL 14 kap., 2 kap. om brott mot frihet och frid mot SL 15 kap 3 kap.
om ärekränkning mot SL 16 kap., 4 kap. om sedlighetsbrott mot SL 18
kap. samt 5 kap. om brott mot familj mot SL 17 kap.

12 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

oefniklfrf8 1 ,!<aPn S°f fåU överskriften om dråp och misshandel, upptager
likhet med gallande rätt ett brott med beteckningen mord och ett med

so^^gälfandf^tT SkillnHden mellan dessa är icke densamma

galande rätt. Den nuvarande gränsdragningen efter om gärningen

skett med beratt mod eller av hastigt mod är enligt kommitténs mening icke

mpl.g. Enligt forslaget betecknas uppsåtligt dödande som mord, om brot er

ITunn åTfT,, ^ fÖreligger dråp. Kommittén framhål ler,

att uppsåtligt dödande av en människa i vissa fall kan vara av sådan

sträng Detetaatt ^ h" drap bestämda straffskalan framstår såsom alltför
nTf'' • m arstundom fallet när dödandet sker av medlidande såsom

snarrl°det k3" v" ^ pSykiskt mindervärda barn för’ att be para

det kroppslig eller andlig nöd. En såväl i vårt land som utrikes liv

igt diskuterad fråga är, huruvida en läkare borde vara befogad att förkorta

I"" “f* f™> ••* --.fri» påskynda Se " tir °
Ln d0dshja P'' Aven inom kommittén har den nämnda frågan diskuterats
ommitten har avstatt från en specialreglering. Hur försiktigt en så''
dan an gores, kan den nämligen, anser kommittén, leda till misfförstånd

Ull Hvet o^dv^Kom °ni att pati.enter På sjukhus icke skulle vara säkra
straffharhpt y ’ ? *tten har for de forenämnda fallen bibehållit normal

straffbarhet som huvudregel. De undantagsfall, för vilka huvudregeln icke

passar, anses vara så få att man för deras lösande i stort selt kaf lita till

?ö“slLnaem«mes!Sekr HåtalS- °Ch På^dse«ergift. l“sefnd^

hPträff , dertld särskilda bestämmelser i förevarande kapitel, nämligen
beträffande barnadråp och beträffande verkan av samtycke.?

Vad angår barnadråp anför kommittén, att såväl enligt gällande la* som
f "_hf f0rSlaget. straffbestämmelserna om mord och dråp innefattar skydd

strax eterTde!’3hV. alltlf"ån födelsen‘ Att en ogift moder dödar sitt barn
strax efter födelsen raknas dock enligt gällande lag såsom ett särskilt brott

barnamord vdlcet bestraffas vida lindrigare än vanligt mord eller dråp. Som
sak till denna mildare bedömning har anförts att samhället självt haft
U visst ansvar för brottet; drivkraften till sådant brott har nämligen i re att

fåT dGn Samhallehfa uppfattningen, att det är en skam för en kvinna
att fa barn utom aktenskap. Sedan den allmänna uppfattningen i detta hän
seende forskjutits, födelsekontroll blivit vanlig och möjlighef till legal abort
inforts samt skilda sociala hjälpformer till stöd för mödrar tillkonfmit ha^arnamorden
blmt mycket färre än tidigare. Med hänsyn till att den till

andren §a!lande.ratt hggaude problemställningen i ganska hög grad förändrats
har kommittén övervägt att hänvisa även denna frågas lösning till
allmänna regler om åtals- och påföljdseftergift. Att nyblivna mödrar förgriper
sig pa små barn kan dock stundom ha i viss mån normala fysiska

mUtSör f°rekommer al,tJämt i en viss utsträckning Kom ,

. foreslar darfor i anslutning till traditionen bibehållande av ett särskdt
privilegierat brott, vilket dock med hänsyn till den nya definitionen

skalMi^ draP-1CkC k3llaS barnamord utan barnadråp. Privilegiationen
skall hksom for narvarande gälla endast för modern men utsträckas även

B 13

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

till gifta kvinnor och gälla dödande ej blott vid födelsen utan överhuvud
å tid då modern på grund av nedkomsten befann sig i uppriven sinnesförfattning
eller i svårt trångmål.

I fråga om det straffrättsliga bedömandet av fosterfördrivning understryker
kommittén betydelsen av att möjligheter till legal abort öppnats genom
den ganska nyligen tillkomna abortlagen, vilken kommittén icke haft uppdrag
att revidera. Förslaget utgår därför liksom gällande lag från att läkare
i vissa angivna fall kan lovligen verkställa abort, men att kvacksalvare
drabbas av strängt straff för fosterfördrivning. En mera svårlöst fråga
avser kvinnans egen straffbarhet eller straffrihet. Abortlagen bygger på
uppfattningen att fosterfördrivning av kvinnan själv principiellt bör vara
straffbar. Även i detta hänseende har kommittén i princip kunnat ansluta
sig till den lagreglering som nyligen skett; abortlagen och de i samband
därmed vidtagna strafflagsändringarna har fått verka alltför kort tid for
att erfarenheterna därav skulle kunna åberopas som stöd för ett andrat
straffrättsligt bedömande. Kommittén har emellertid sökt att klarare bestämma
det straffria området. Reglerna om straffrihet är i förslaget liksom
i gällande rätt fakultativa.

Frågan om samtyckes inverkan på straffbarheten kan sägas vara av allmän
räckvidd men har, liksom vissa andra allmänna frågor, av kommittén
upptagits vid behandlingen av de brott där den först möter, i detta fall
mord, dråp och misshandel. Av intresse är härvid en jämförelse mellan uppsåtligt
dödande med den dödades samtycke och medverkan till självmord.
Försök till självmord är enligt gällande rätt straffritt och bör enligt kommitténs
uppfattning otvivelaktigt så förbli. Kommittén ifrågasätter emellertid,
om härav bör följa att medverkan till självmord liksom hittills lämnas
straffri. I vissa fall bör tydligen ett straffrättsligt ingripande undvikas, i
andra åter kan gärningen framträda såsom ett allvarligt brott, exempelvis
om någon genom vilseledande uppgifter lyckas bibringa en annan en felaktig
uppfattning om att allt hopp är ute för honom så att han — i enlighet
med gärningsmannens onda avsikt — i förtvivlan begår självmord. Det
riktiga har synts kommittén vara att behandla medverkan till självmord
och dödande med samtycke lika. Enligt kommitténs mening är det ingen
avgörande skillnad mellan att medverka till självmord genom att räcka den
andre giftbägaren eller mordvapnet och att på hans begäran föra giftbägaren
till hans läppar eller utdela dödsstöten. I båda fallen ma enligt förslaget,
allt efter gärningens art, bevekelsegrunderna och omständigheterna i
övrigt, straffet nedsättas eller från straff frias. Denna regel gäller ej blott
dödande utan även tillfogande av kroppsskada eller sjukdom som ej är
ringa.

Det har icke av kommittén ansetts påkallat att giva uttryckliga regler
om samtycke vid andra brott än misshandelsbrotten. Kommittén uttalar, att
de i 1 kap. i förslaget givna reglerna kan i viss mån tillämpas analogt vid
andra brott mot person, varemot samtycke vid förmögenhetsbrotten i regel
erhåller en starkare, mera obetingat straffriande verkan.

14 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

En viktig vid misshandelsbrotten mötande allmän fråga gäller de s. k.
objektiva överskotten. Dessa är av grundläggande betydelse för det nuvarande
misshandelskapitlet. Straffet växlar främst efter den effekt misshandeln
medfört, oavsett om gärningsmannens uppsåt omfattat denna effekt
eller ej. Har någon misshandlat en annan, blir straffet helt olika allt efter
som denne avlider eller får svår kroppsskada, mindre svår kroppsskada
eller ringare eller ingen skada. En sådan ordning kan, uttalar kommittén,
med hänsyn till svårigheten att bevisa uppsåtet vara naturlig på en primitivare
nivå men är icke försvarlig i ett modernt kultursamhälle. År 1937 vidtogs
den lagändringen att förhöjt straff, som lagen utsätter för det fall att
någon av brottslig gärning får viss kroppsskada eller död, ej skall ådömas,
när sådan utgång timat mera av våda än av vållande. Ouppsåtliga följder av
gärningen skall alltså läggas gärningsmannen till last endast i den mån han
bort räkna med dem och alltså gjort sig skyldig till oaktsamhet. Även efter
1937 års lagändring skall emellertid den som uppsåtligen misshandlar annan
och därigenom av oaktsamhet vållar hans död straffas såsom för dråp
enligt en mycket sträng straffskala. Enligt förslaget skall däremot i sådant
fall på vanligt sätt ådömas straff för misshandel jämte vållande till annans
död, vilket regelmässigt leder till avsevärt lindrigare resultat än om
de båda brotten betraktas som en enhet och bestraffas såsom dråp. Kommittén
har överhuvud tagit steget fullt ut och varken vid misshandel eller
vid andra uppsåtliga brott låtit ouppsåtliga verkningar spela någon roll för
brottsbegreppens utformning. Detta gäller även gradindelningen av uppsåtliga
brott. Om någon genom ett uppsåtligt brott av oaktsamhet vållar större
skada än han åsyftat, får detta beaktas vid straffmätningen inom den grad
till vilken brottet med hänsyn till de uppsåtliga omständigheterna därvid
hör men kan icke flytta brottet upp i en högre svårhetsgrad.

I överensstämmelse med vad nu sagts har misshandelsbrottet i förslaget
indelats i tre grader, icke såsom i gällande lag efter om det medfört svår,
medelsvår eller ringa skada utan, liksom stöld och talrika andra brott, med
hänsyn till samtliga uppsåtliga omständigheter vid brottet. Vad straffet angår
har enligt kommitténs mening våldsbrotten — i den mån de icke medfört
död eller svår kroppsskada — hittills bedömts alltför lindrigt, särskilt
i jämförelse med förmögenhetsbrotten. Förslaget öppnar därför möjlighet
till strängare ingripanden mot våldsverkare.

Förutom de nu beskrivna uppsåtliga brotten upptages i förslagets 1 kap.
även däremot svarande oaktsamhetsbrott. Grundsatsen att icke rätta sig enbart
efter effekten har följts även här, låt vara att den icke helt genomförts.
Kommittén påpekar, att om någon gjort sig skyldig till en oaktsamhet,
är det ofta helt oberoende av hans skuld, om resultatet blir en stor skada,
en liten skada eller ingen skada alls. Förslaget upptager därför straff ej
blott för vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom
utan även för framkallande av fara för annans liv eller hälsa utan att
någon skada inträffat. I sistnämnda fall, vilket betecknats såsom vårdslöshet
mot person, är straffbarheten begränsad till uppsåtliga eller grovt oakt -

B 15

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

samma gärningar. Till effekten tages hänsyn, förutom i de redan berörda
avseendena, jämväl så tillvida, att vållande till kroppsskada eller sjukdom
är straffritt om skadan eller sjukdomen är ringa. Kommittén anmarker, a
bestämmelserna om vållande till annans död eller till kroPP^ada samt
om vårdslöshet mot person i viss utsträckning ersätter aven gallande lags
särskilda regler om utsättande av barn och hjälplösa. Om härvid doden folj
och denna utgång enligt allmänna regler täckes av s. k. eventuellt uppsåt,
skall dock ansvar för mord eller dråp ådömas. Och for den handelse upp
såt eljest förelegat att till liv eller hälsa skada nagon som man försatt
nödläge^ föreligger det i förslagets 2 kap. upptagna brottet forsattande i

''”Sa«ets 2 kap., som har överskriften om brott mot frihet och frid, motsvarar
till sitt innehåll ganska nära SL 15 kap., sedan till det a oru en
dast om frihetsbrott handlande kapitel år 1948 överförts bestämmelserna
om hemfridsbrott. I detta kapitel erbjuder förslaget ej sa inånga nyheter
av grundläggande betydelse. Beträffande de totala frihetsberövande^ mnehålfer
gällande lag, delvis på grund av äldre överenskommelser med
mande makter,
vilka numera är föråldrade. Förslaget upptager ett allmant brott under
namnet frihetsberövande, bestående i att bortföra eller insparra annan eller
eS beröva honom friheten, samt vid sidan därav det nyss omnamnda
brottet försättande i nödläge. Sistnämnda brott omfattar dels det reda
rörda fallet att man försätter annan i tvångstillstånd eller eljest i nodlage
med uppsåt att skada honom till liv eller hälsa, dels ock^det narmast for
den s k vita slavhandeln avsedda fallet att någon utan sådant uppsåt forsätter
annan i nödläge genom att medelst tvång eller vilseledande formå
honom att begiva sig till främmande land eller kvarstanna dar.

Medan förslaget beträffande dessa totala frihetsbrott närmast åsyftar en
förenkling, har det beträffande okvalificerat rättsstridigt tvång galit att
precisera det straffbara området. Gällande lag sager blott att tvånget ska
ske utan laga rätt eller med missbruk av ratt. I forslaget har detta bro ,
benämnt olaga tvång, utformats efter samma mönster som utpressning.
Tvånget skall ske medelst våld, medelst hot om brottslig gärning eller medelst
hot att åtala eller angiva annan för brott eller att om » lamna
menligt meddelande. Med tanke särskilt på gärningar som innefattar pinande
till bekännelse eller annan tortyr har grovt olaga tvang upptagits som en
särskild brottsgrad med möjlighet att ådöma längre frihetsstraff.

Kommittén har ägnat särskild uppmärksamhet åt spörsmålet om skydd
för personer som blir utsatta för hot om grova brott. Forslaget åsyftar att
stärka detta skydd i den mån det överhuvud kan ske genom utformningen
av bestämmelserna om olaga hot. Kommittén anmärker, att detta bro t hittills
icke fått åtalas av annan än målsäganden, vilket gjort bestämmelserna
skäligen verkningslösa, eftersom de hotade ofta icke vågar sjalva taga initiativ
till något ingripande. I förslaget är detta, liksom praktiskt taget alla
övriga brott, lagt under allmänt åtal. Vad angår beskrivningen av brottet

16 B

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

olaga hot är denna i gällande lag så snäv att straff ansetts kunna ådömas
blott om en överhängande fara för hotets verkställande förelegat. I förslaget
ar brottet utformat som ett fridsbrott. Straff kan följa så snart hotet
skett på satt som ar agnat att hos den hotade framkalla fruktan för hotets
förverkligande. De föreslagna bestämmelserna täcker jämväl de hittills i

samband med misshandel upptagna särskilda reglerna om resande av livsfarligt
vapen.

Vad angår hemfridsbrott har skyddet mot olovligt inträngande eller kvarstannande
uttryckligen utsträckts att gälla ej blott bostad med därtill hörande
gård och trädgård utan även arbetsrum. En annan nyhet är att i förslaget
vid sidan om hemfridsbrott upptagits ett brott betecknat såsom ofredande,
nämligen att handgripligen antasta annan eller ofreda honom genom
f n tl0f,Snmj. stenkastnin8> oljud eller annat hänsynslöst beteende. Vissa
y\Ika tldl§are bedömts som lindrig misshandel eller ärekränkning, bör
enligt kommitténs mening bedömas som fridsbrott av detta slag

I fråga om fridsbrotten innefattar förslaget slutligen nya bestämmelser
om brott mot post-, telegraf- och telefonhemlighet samt om undanhållan
av meddelande och om intrång i förvar.

Beträffande ärekränkning, som behandlas i förslagets 3 kap., bygger för®!f?et
PlCn 3nnan §rundläggande uppfattning än gällande lag. Enligt SL
16 kap. far den som åtalas för ärekränkning ej till sitt fredande föra bevismng
om sanningen av sin beskyllning annat än om beskyllningen avser brott
och han kan visa fällande dom på detta. Mot den nuvarande ordningen anmärker
kommittén, att den å ena sidan är alltför hård mot den som blott
komimt med sanna uppgifter men å andra sidan icke innefattar någon
upprättelse för en orättvist beskylld. Förslaget går därför ut på
sanningsbevisnmg vid det centrala ärekränkningsbrottet, i kommit
eforslaget benämnt förtal. Ansvar härför skall ådömas allenast om beskyllningen
visas vara ogrundad. Detta innebär enligt vad kommittén närmäre
utvecklat att bevisbördan, vid ärekränkning liksom vid andra brott
principiellt skall åvila den som anställer åtal, men att den som åtalats för
en beskyllning icke ager undandraga sig att angiva vilka grunder han har
för sin beskyllning. Han skall enligt förslaget fällas för förtal icke endast i
det fail att han visste att beskyllningen var osann eller eljest saknade tillräckhg
grund att hålla den för sann utan även då han underlåtit att vidaga
skaliga mått och steg för att förvissa sig om uppgiftens sanning. En
fortalsprocess kan efter forslagets uppläggning sägas främst åsyfta att bereda
en med oratt beskylld person upprättelse genom att det fastslås att
beskyllningen är ogrundad.

. am™.eIser kör emellertid enligt kommitténs uppfattning finnas om
traff för lamnande av nedsattande uppgifter om annan, oavsett om de är
sanna eller ej, i fall då någon godtagbar anledning att framställa en beskyllning
ej förelåg. I sådana fall skall frågan om uppgiftens sanning ej
fa göras till föremål för bevisning. Till komplettering av bestämmelserna
om förtal upptager forslaget därför ett särskilt brott benämnt vanrvktande

B 17

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Den som åtalas för vanryktande äger — med visst i lagtexten angivet undantag
— icke föra sanningsbevisning men kan till sitt fredande åberopa
antingen att hans uttalande var påkallat av allmänt eller enskilt väl eller
ock att det fälldes i en förtrolig krets eller eljest under sådana omständigheter
att hans frispråkighet var försvarlig.

Förslaget upptager slutligen ett tredje ärekränkningsbrott, förolämpning,
avseende smädliga yttranden, skymfliga beteenden o. dyl. _

Det straffbara området vid ärekränkningsbrotten föreslås så tillvida utvidgat,
att skydd införes även för avlidna och för juridiska personer, dock
endast mot förtal, icke mot vanryktande eller förolämpning.

Även beträffande sedlighetsbrotten, upptagna i förslagets 4 kap., innefattar
förslaget betydande principiella nyheter. Kommittén anmärker, att
SL 18 kap. rönt inflytande av det ålderdomliga betraktelsesättet att två
personer som tillsammans förövat synd skall straffas därför, låt vara att
betydande modifikationer skett under tidernas lopp. I förslaget behandlas
däremot sedlighetsbrotten såsom brott mot person, alltså såsom förövade av
en person, brottslingen, mot en annan person, offret. Ur kapitlet har därför
borttagits blodskamsbrotten, vilka tidigare spelat en framträdande roll däri.
Koppleri, vilket är straffbelagt även ur en annan synpunkt än såsom brott
mot de till otukt utnyttjade, har dock av praktiska skäl bibehållits i kapitlet.
Förslaget upptar i övrigt två grupper av brott, nämligen sådana i
vilka brottslingen övar otukt med sitt offer och sådana i vilka han annorledes
beter sig sedlighetssårande mot någon. I överensstämmelse med gällande
rätt bedömes otuktsbrotten strängare än den senare gruppen brott,
men förslaget innebär en viss utjämning i detta avseende. För otuktsbrotten
medför förslaget sålunda i flera hänseenden avsevärda strafflindringar,
dock med bibehållande av ganska höga straffminima för de allvarligare
fallen.

Otuktsbrotten är i förslaget fyra, våldtäkt, som hittills behandlats bland
frihetsbrotten i SL 15 kap., samt frihetskränkande otukt, otukt med barn
och otukt med ungdom, vilka sistnämnda tre brott motsvarar de tidigare i
SL 18 kap. upptagna otuktsbrotten. Beträffande straffet för våldtäkt öppnar
förslaget möjlighet att, om brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till
mannen eller eljest är att anse som mindre grovt, gå ned till frihetsstraff i
sex månader. Samma straffminimum föreslås för otukt med barn. Åldersgränsen
femton år i fråga om skyddet för barn föreslås bibehållen. Däremot
upptager förslaget icke såsom gällande lag någon strängare straffbestämmelse
för det fall att barnet är under tolv år; den psykiska skadan blir, uttalar
kommittén, ofta större för äldre barn än för små, som icke förstår vad
gärningen innebär. Bestämmelserna om otukt med ungdom avser att skydda
åldersgruppen 15—21 år. Det föreslagna skyddet är här icke absolut utan
gäller i allmänhet blott mot den under vars vård, lydnad eller tillsyn den
unge står. 1 fråga om skyddet för barn och ungdom har kommittén funnit
behov föreligga att kunna ingripa även mot den som icke insett men haft
skälig anledning antaga att den mot vilken gärningen förövats var under

18 B

Kangl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

den föreskrivna åldersgränsen. Att just vid dessa brott jämställa ett sådant
oaktsamhetsfall med det uppsåtliga brottet skulle emellertid enligt kommitténs
mening strida mot vad som är principiellt försvarligt. Förslaget uppager
darfor ett särskilt, lindrigare straffstadgande för detta fall. Straff för
fnhetskrankande otukt slutligen kan enligt förslaget ifrågakomma oberoende
av ålder; i stället förutsättes grovt missbruk av offrets beroende ställning
eller vissa andra dylika omständigheter.

Till våldtäkt hänföres i förslaget blott att en man tvingar en kvinna till
samlag; det förutsättes icke som nu att tvånget är absolut, men det skall
ba skett medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande
fara. Andra fall av tvång till otukt kan enligt förslaget bestraffas såsom frihetskränkande
otukt.

För både frihetskränkande otukt och otukt med barn kan ansvar inträda
oberoende av förövarens och offrets kön. Härunder faller alltså, att en man
tvingar en annan till homosexuellt umgänge, att en kvinna har samlag med
en minderårig gosse o. s. v. Homo- och heterosexuell otukt har likställts, när
icke saklig skiljaktighet ansetts föranleda annat. Beträffande otukt med
ungdom har en olikhet så tillvida ansetts påkallad att skyddet mot homosexuell
otukt liksom enligt gällande lag gjorts något vidsträcktare.

Uttrycket otukt har icke använts i de föreslagna brottsbeskrivningarna.
Kommittén anför, att med detta uttryck ursprungligen torde ha avsetts
utomäktenskapligt könsumgänge, men enligt förslaget gäller skyddet mot
såväl våldtäkt som annan straffbar otukt vare sig den äger rum inom eller
utom äktenskap, beträffande gärningar inom äktenskapet dock med viss begränsning
i åtalshänseende. Numera bär, framhåller kommittén, otukt i ällmänt
språkbruk en mycket obestämd betydelse utom så tillvida att därigenom
uttryckes ett klart ogillande; ordet passar alltså i brottsbeteckningarna
men i allmänhet ej i brottsbeskrivningarna. I beskrivningarna på de brott
som i förslaget benämnes otukt användes i stället för otukt uttrycket könshgt
umgänge. Någon legaldefinition föreslås icke, men meningen är att man
icke sa mycket som hittills skall fästa sig vid om den enas kropp kommit
i direkt beröring med den andras könsdelar utan fastmer vid om gärningen
i sin helhet varit jämförlig med samlag. Ytlig eller tillfällig beröring kan
alltså undantagas från otuktsstraff, men samlagsliknande förfaranden inbegripes
även om de ej inneburit direkt beröring. Kommittén har såsom en
beaktansvärd synpunkt framhållit, att vid brottsutredningen i hithörande
fall, därest det helas straffvärdhet står klar, barn ej bör noga utfrågas om
detaljer så att dessa fixeras i barnets minne. Efter det de föreslagna strafflindringarna
för otuktsbrott genomförts bör, uttalar kommittén, tendensen
att i praxis undvika alltför stränga straff genom en restriktiv tolkning av
brottsbeskrivningarna icke fortsätta vid tillämpning av de nya bestämmelserna.
Straff för otuktigt beteende bör användas endast i lindrigare fall.
Vad angår exhibitionism, som faller under bestämmelserna om otuktigt beteende,
blir straffskyddet genom förslaget utsträckt till att gälla även ensam
vuxen person för vilken gärningsmannen blottar sig. Även mot otuktigt be -

B 19

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

teende bör man enligt kommitténs uppfattning ofta räkna med ett allvarliaare
ingripande än ett bötesstraff.

”Bestämmelserna om brott mot person avslutas i förslaget med 5 kap., som
har rubriken om brott mot familj. Kommittén har Övervägt huruvida avskiljandet
av en sådan brottsgrupp till självständig behandling överhuvud
Cättigat men stannat vid" att under nämnda rubrik bibehål a de brott som
upptagfts i SL 17 kap., sedan straffet för äktenskapsbrott år 1937 avskaffas
oth vissa omflyttningar år 1942 ägt rum. Förslaget upptager i enlighet
härmed till en början ett stadgande om tvegifte, som i sak nara ansluter
till den nuvarande bestämmelsen i SL 17: 1. Under brottsbenamnmgen olaga
giftermål ansvarsbelägges vidare att ingå äktenskap trots vissa aktJnslf Påbinder
eller att tvinga någon till äktenskap. Stadgandena harom i förslaget
motsvarar SL 17:2 och 15:21. De nuvarande bestämmelserna i SL 17.4
och 17:5, avseende de fall att någon obehörigen bereder sig eller annan
familjerättighet eller »understicker eller förbyter» barn motsvaras i kommittéförslaget
av en bestämmelse om förvanskande av

sådant brott skall enligt förslaget dömas, om man understicker eller foy
barn eller eljest genom att avgiva oriktig anmalan till myndighet eller un
derlåta anmälan tillvällar sig eller annan falsk familjestaUnmg el er berövar
annan hans rätta familjeställning. Från SL 15: 8 a har i kapitlet f a
en bestämmelse om egenmäktigt bortförande av barn. Slutligen skall enligt
förslaget i kapitlet upptagas ett brott kallat blodskam, som icke längre skall
såsom sedlighetsbrott med icke heller låmoas hel. straffr,It man
bedömas såsom ett kvalificerat äktenskapsbrott eller i allt fall ett b

It familj. Kommittén anmärker, att de i praktiken vanligen förekommande

fallen av könsumgänge med barn eller andra underariga anforvantei rege
LemfaMer jäm J under de vida strängare straffbestämmelserna , kap,.le.
om sedlighetsbrott.

Såvitt angår förmögenhetsbrotten svarar förslagets 6—10 kap.
mot SL 20—23 kap. i 1942 års lydelse och SL 24 kap. i 1948 ars lyde se.
Kapitelrubrikerna har i förslaget jämkats för att vinna lampliga sam in0sbeteckningar:
tillgreppsbrott, oredlighetsbrott, trolöshetsbrott, galdenars brott

och%skadegörelsebrott. Bland andra viktigare detaljändringar märkes
förslaget att för de grova förmögenhetsbrotten grov stöld, §rov‘ bedra§®r ’
crov förskingring, grov trolöshet mot huvudman och grov oredlighet mo
borgenärer höja straff minimum från två till sex månader. Den viktigaste
av de senaste årens erfarenheter föranledda ändringen avser tillgrepp av
motorfordon, vilka hittills i praxis regelmässigt bedömts såsom egenmakt e
förfarande. Då enligt kommitténs mening behov yppat sig av krafhSare d ''
"ärder för stävjande av denna allt vanligare brottslighet, har stolddefin
Tionen så ändrats att dessa brott i regel skall bedömas såsom stöld. Stöld
skall enligt förslaget anses föreligga ej blott, som hittills, aju\en
uppsåt att tillägna sig det tillgripna utan även då hans uppsåt gar u pa
att bruka det utan att återställa det. Vidare har bestämmelserna om grovt

20 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

rån omformats för att passa bättre på det praktiska fallet att en vrkeschaufför
'' sm utsatta ställniug Mir överfallen, varjämte ett nytt o edl"4e sbrrtt be
namn, ekonomisk, förtal, införts med hänsyn till Jformningen Öv de „ya''
bestämmelserna om ärekränkning. S y

Nästa huvudgrupp avser brott mot allmänheten. Dessa brott
som utmarkes av åt, de icke riktar sig mot eu bestämd person eller bals
egendom utan mot vem som helst eller en obestämd krets av personer beandlas
i forslagets 11—13 kap. Nämnda kapitel motsvarar ti/sitt innehåll
nara de i sm nuvarande lydelse genom 1948 års reform tillkomna SL 19
kap om allmänfarliga brott (mordbrand, sabotage o. dyl.), SL 12 kap om

SSÄ-r Sk 13,k“p- » —* i-alllZZ

utsaga. Det nya i det nu framlagda förslaget inskränker sig i stort sett till

I Sr iT ‘ ''61jd ''''T Varand''“'' 1,61 mä d~k anmärkas! It.
SOU i f- 1 p lefX Venens’ Vllket hittills behandlats som brott mot per SÄÄL*allmänfarlisa

bro,,en undCT

svaFrarSSLe8S b r 0 1 * e n ” 0 '' s ‘ a t e n behandlas, mot virande

t P” Vllka Samtliga 1 huvu<*sak erhållit sin nu ten

m t ^ ^''6*“0in 1948 årS Ia§stiftning- Då förslaget behandlar broten
mot enskild forst och därefter brott med allt allmännare inriktning

upptages bland brotten mot staten de perifera angreppen (brotten mot alt
man ordning och allmän verksamhet) före de centrala (högmålsbrott oclx
brott mot rikets säkerhet). Ämbetsbrott, brott av krigsmän och krigsartik lt

attemeH rt XrP!r<;eratS SiSt HkS°m 1 gälIande lag'' Kommittén har överhet
i \ PlM SiSt 1 brottsbalken behandla vissa folkrättsligt

tonade brott darfor att de icke riktar sig mot svenskar eller Sverige utan

“fen°VerhUVUd'' Kommittén har emellertid icke funnit behov
iorehgga att for narvarande i brottsbalken upptaga en sådan brottsgrupp
Bestämmelser om straff för folkmord, varom Förenta Nationernas generalforsamhng
den 9 december 1948 antagit en konvention, föreslås i en särskild
lag, avsedd att trada i kraft samtidigt med brottsbalken.

Beträffande innehållet i bestämmelserna om brott mot staten innefattar
forslaget på spridda punkter ändringar av saklig betydelse. Dessa har främst
oranletts av det åt kommittén meddelade särskilda uppdraget att avgiva
förslag i anledning av vissa inom riksdagen framförda önskemål om en
mera detaljerad avfattning av strafflagens bestämmelser om uppror. För
att tillgodose behovet av ett skärpt samhällsskydd har bestämmelserna om
uppror överarbetats, varjamte beskrivningarna på högförräderi och krigsorraden
andrats samt ett par nya kriminaliseringar införts, nämligen för
ngsanstiftan och for brott mot medborgerlig frihet, vilket senare brott
främst innefattar vissa förstadier till högförräderi eller uppror Därvid har
kommittén beaktat det lagstiftningsarbete på dessa områden som på grund Va

av. ^enheter från det senaste kriget och tiden därefter kommit till
stånd i Danmark och Norge.

B 21

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1902

Såsom anförts i det föregående har slrafflagberedningen i särskilt betänkande
(SOU 1953: 17) föreslagit att straffarbete och fängelse skall sammanslås
till ett enhetligt frihetsstraff med benämningen
fängelse.

Beredningen lämnar till en början en utförlig historik över frihetsstraffets
arter och redogör även för tidigare reformförslag och för utländsk rätt
på området. I samband härmed erinrar beredningen om att beredningen i
princip uttalade sig för införande av ett enhetligt frihetsstraff redan när
den avgav sitt betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m.
(SOU 1944:50). Det ansågs emellertid icke möjligt att då genomföra en
sammanslagning, enär straffskalorna för de särskilda brotten samtidigt
måste överses. En sådan översyn har nu verkställts av straffrättskommittén
såvitt angår brott enligt den allmänna strafflagen.

Beredningen framhåller, att de särskilda reaktionsformer som har skapats
i Sverige, numera ungdomsfängelse samt förvaring och internering i
säkerhetsanstalt, skiljer sig till sin legala utformning från vanligt frihetsstraff
främst däri att tiden för frihetsberövandet icke i första hand bestämmes
av domstol. Dessa särskilda reaktionsformer har beredningen icke
granskat i detta sammanhang. Beredningen påpekar emellertid, att tendensen
att differentiera behandlingen med hänsyn mera till brottslingens person
än till brottets art har gjort sig gällande icke bara så att särskilda reaktionsformer
skapats utan även genom differentierad behandling inom de
skilda påföljderna. Delvis har härigenom skiljaktigheterna mellan de egentliga
frihetsstraffen och andra åtgärder utplånats. I särskild grad gäller detta
emellertid de båda formerna av vanligt frihetsstraff, straffarbete och
fängelse. Beredningen har vid revisionen av reaktionssystemet även ställts
inför frågan om frihetsstraff av den traditionella typen är ett lämpligt kriminalpolitiskt
medel i kampen mot brottsligheten. Vid sina diskussioner
härom har beredningen kommit fram till uppfattningen att frihetsstraff
kan ersättas med andra kriminalpolitiska åtgärder när det gäller ungdom
men att det, trots de invändningar som från skilda synpunkter kan göras
mot sådant straff, icke är tänkbart att inom överskådlig framtid beträffande
vuxna ersätta frihetsstraff med andra åtgärder. Härmed är icke sagt att
icke avsevärda förändringar kan komma att göras i fråga om sättet för bestämmande
av frihetsförlustens långvarighet.

I fortsättningen behandlar beredningen frågan, vilka skiljaktigheter som
föreligger mellan fängelse och straffarbete. Enligt gällande rätt skiljer sig
fängelse såsom omedelbart ådömt frihetsstraff från straffarbete huvudsakligen
därigenom att det är avsett att vara en mildare reaktionsform. Visserligen
kan det ådömas för kortare tid än straffarbete, men om man bortser
härifrån, är skalorna för de båda straffen parallella upp till fängelsestraffets
maximum. Med verkställighetslagen 1945 har de kvarstående skiljaktigheterna
i verkställighetshänseende inellan straffarbete och fängelse i avsevärd
mån utjämnats — dock föreligger nu en icke oväsentlig skillnad i
fråga om placering i öppen eller sluten vård. Fortfarande fyller fängelse -

22 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

straffet i sin nuvarande utformning teoretiskt två funktioner, nämligen att
vara det kortvarigaste ordinära frihetsstraffet och att i vissa fall göra tjänst
som en lindrigare särbehandling, som är motiverad av brottets speciella
beskaffenhet, orsakerna till detsamma eller omständigheterna vid dess begående
eller av förhållanden som rör den dömdes person. Vid vissa brotl
ingår endast böter och fängelse i straffskalan, någon gång kan endast
fängelse ådomas och vid andra brott slutligen kan såväl böter och fängelse
som straffarbete eller allenast de sistnämnda två straffarterna användas
I de fall där strängare straff än fängelse ej får ådömas är det tydligen brottets
regelmässigt lindriga karaktär som föranlett lagstiftaren att uppställa
det mildare fängelsestraffet som exklusivt frihetsstraff. När både fängelse
och straffarbete kan ådömas, har avsikten däremot varit att giva domaren
möjlighet att tillämpa en mildare strafform, därest omständigheterna föranleder
därtill.

Beredningen fann vid utarbetandet av förslaget till verkställighetslag
(SOU 1944: 50 s. 128), på grundval av undersökning av fångvårdsklientelets
sammansättning, att de personer som dömdes till fängelse i regel hade strafftider
under tre månader och att de till största delen hade förövat brott av
särskilda typer — företrädesvis rattfylleri, militära brott och våldsbrott
— för vilka fängelse antingen vore det enda frihetsstraff som kunde följa
eller utgjorde normalstraffet. De flesta av dessa personer var förstagångsbrottslmgar
men en hel del hade tidigare visat asocialitet. De fängelsefångar
som dömdes för brott av andra typer företedde icke några betydande skiljaktigheter
i förhållande till straffarbetsklientelet. I de fall där även straffarbete
ingick i den normala straffskalan syntes fängelse i viss utsträckning
användas tämligen slumpvis. Beredningen anförde sammanfattningsvis i

1944 års betänkande, att fängelse antingen till följd av lagens stadganden
eller av andra skäl ofta tillämpades mot brottslingar beträffande vilka det
ur individualpreventionens synpunkt icke förelåg anledning till en behandling
av annan art än den som kom straffångarna till del. —- Sedan denna
undersökning gjordes torde, framhåller beredningen i 1953 års betänkande,
skiljaktigheterna mellan de båda kategorierna ha minskats ytterligare. Genom
ikraftträdande av de nya lagarna om villkorlig dom och om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt har tillämpningen av villkorlig dom och
förvaring ökats. Därigenom har från det vanliga frihetsstraffets område
förts dels vissa fall av lindrigare kriminalitet, dels en grupp mer samhällsbesvärliga
än direkt farliga förbrytare. Någon markerad inverkan av den
nya verkställighetslagen på domstolarnas val av straffart kan icke utläsas
ur statistiken.

Skiljaktigheterna i verkställighet mellan straffarbete och fängelse enligt

1945 års verkställighetslag är enligt beredningens redogörelse numera följande.

Fängelsefånge skall i regel undergå straffet i öppen anstalt, medan strafffange
skall börja undergå straffet i sluten anstalt men må efter tre månader
överföras till öppen anstalt. Straffånge under 25 år skall så snart ske kan

B 23

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

överföras till öppen anstalt om ej särskilda skal ar emot det. Botesfånge
(fånge som undergår förvandlingsstraff för böter) skall undergå straffet
sluten anstalt. Då särskilda skäl föreligger, kan såval straffange som botesfånge
placeras i öppen vård utan hinder av huvudregeln. Fangelsefånge ager
åtnjuta vissa förmåner som icke utan vidare tillkommer annan fånge. Han
äger sålunda utan särskild prövning rätt att inköpa varor, som för andamalet
tillhandahålles vid anstalten, i den utsträckning som högst kan medgivas
straffånge. Straffånges rätt att inköpa varor utöver viss gräns ar beroende
av arbetsflit och gott uppförande. Fängelsefånge ager sjalv skaffa sig eller
mottaga bekvämlighet som låter förena sig med enkelhet och god ordning.
När han arbetar eller tillbringar fritid i enrum må han anvanda egna kläder,
om de är av tillfredsställande beskaffenhet. Dessa förmåner kan enligt anvisningar
av fångvårdsstyrelsen tillerkännas även annan fånge. Fangelsetänge
som arbetar i enrum må själv skaffa sig arbete som styresmannen godkänner.
Någon sådan rätt tillkommer icke straffånge. Fängelsefånge ager fritt
förfoga över intjänt arbetspremie och över inkomsten av arbete han sjalv
skaffat sig, medan straffånges arbetspremiemedel och annan arbetsinkomst
skall fördelas i två delar enligt fångvårdsstyrelsens bestammande, disponibla
medel och besparade medel.

Det visar sig således, framhåller beredningen efter denna översikt, att
skillnaderna i verkställhetshänseende mellan straffarbete och fängelse numera
är obetydliga. I särskilda fall kan behandlingen av straffånge praktiskt
taget utformas såsom för en fängelsefånge. Frihetsstraffets uppgift att
medverka till den dömdes resocialisering är uppenbarligen grunden till att
en sådan nivellering uppstått. En grundläggande princip vid utformningen
av verkställighetsreglerna för straffarbete och fängelse har varit, att utöver
frihetsberövandet annan repressiv åtgärd icke skall vidtagas mot
fångarna än som erfordras för säkerhet och god ordning. Verkställigheten
bör utformas så som i varje särskilt fall är lämpligast för att förebygga återfall
i brott av den dömde.

Beredningen understryker, att problemet om verkställighetsformerna huvudsakligen
gäller brottslingar som undergår straff med strafftider på högst
två år, fängelsestraffets maximum. Till belysning härav återger beredningen
vissa statistiska uppgifter angående användningen av fängelse och straffarbete.
I anslutning härtill framhåller beredningen, att differentiering av
de intagna givetvis bör ske; denna princip är också fastslagen i 26 § i 1945
års verkställighetslag att gälla för alla kategorier intagna, icke bara mellan
olika arter av påföljd utan även bland dem som ådömts samma påföljd.
Från de synpunkter som beredningen har lagt på verkställigheten
av frihetsstraff är det naturligt, att den dömdes person får avgörande betydelse
för verkställighetens utformning. De skiljaktigheter som föreliggei
i fråga om verkställigheten av olika slags påföljder bör därför kunna föras
tillbaka på de dömdas personlighet. Den nyss omtalade utredningen som beredningen
lät verkställa i samband med utarbetandet av förslag till straffverkställighetslag
visar att någon markerad skillnad mellan fangelsefångar
och straffångar icke föreligger. Den differentiering som måste göras
bör därför ske efter andra linjer än den nuvarande schematiska fördel -

24 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

ningen. Härom anför beredningen, att en differentiering kan vidtagas antingen
av domstol eller av verkställighetsmyndighet. Genom att till domstolens
förfogande ställa ett flertal straffarter, var och en avpassad för intagna
av en viss personlighetstyp, kan differentieringen göras av domstolen.
Em sädan anordning ar emellertid icke praktiskt genomförbar. Det är icke
möjligt att ha ett sa stort antal straffarter att de kan uttömmande motsvara
alla sorters intagna. Det är vidare uppenbart att svårigheter måste förellgtf
f-?r!6 domstolen med tillräckligt material för bestämmandet av den
ratta påföljden och verkställigheten. Hur noggrant en utredning härom än
gores, kan omplaceringar och ändringar i verkställigheten visa sig erforderliga
med hänsyn till hur verkställigheten utvecklar sig. Sådana ändringar
måste kunna goras av verkställighetsmyndigheten. Ett effektivt genomförande
av en resocialiserande behandling fordrar, att de verkställande organen
har stora mojligheter att lämpa verkställigheten efter de individuella
faUen. Domstolens roll kan inskränkas till att göra en grovsortering av de
domda efter vissa mera utpräglade personlighetstyper, för vilka de frihetsberövande
instituten bör utformas olika för att möta de individuella kraven.
Domstolens roll blir alltså begränsad till att, med beaktande av hänsyn
till den enskildes rättssäkerhet, bestämma vissa gränser för den omfattning
i vilken fnhetsberövandet får fortvara. Genom en sådan grovsorenng
kan domstolen utskilja unga lagöverträdare, psykiskt abnorma brottslingar
och medicinskt vårdbehövande (sinnessjukvård, alkoholistvård) för
vilka grupper gäller att frihetsberövande! är till tiden mer eller mindre obestämt,
från de fall där ett tidsbestämt frihetsberövande anses böra tillämpas.
Accepteras att frihetsberövande! är det väsentliga, saknas emellertid anledning
att har bibehålla uppdelningen i fängelse och straffarbete eller eljest
uppställa skilda straffarter för det tidsbestämda frihetsstraffet. Detta innebar
dock alls icke, att verkställigheten skall vara likformig. Tvärtom synes
verkställighetsorganet böra ha vida möjligheter att inom den av domstol
angivna tidsramen utforma verkställigheten individuellt så långt en
mdividualisenng är möjlig. Beredningen bortser därvid icke från att viss
schematisering kan visa sig nödvändig. Detta gäller särskilt vissa typer av
brottslingar, sådana som icke har gjort sig skyldiga till någon grövre brottslighet
och icke ar i behov av annan fostran än själva avtjänandet av ett frihetsstraff.
Det ar i dessa fall ej främst fråga om särskilda brottslingar utan
om personer som begått vissa särskilda brott, för vilka det av allmänpreventiva
skal har ansetts nödvändigt att döma till frihetsstraff.

Särskild uppmärksamhet ägnar beredningen åt frågan om det ur allmänpreventiv
synpunkt kan vara erforderligt att ha flera arter frihetsstraff.
Harom anför beredningen:

kunna annnr-tlh1iuad ™.elIft faffarterna såsom strängare eller mildare skall
n bo.r det kravet ställas att skillnad föreligger i verkställighetshanseeiKie
eller i något annat avseende. Ty någon allmänpreventiv

aV aV anvanda skllda beteckningar för att markera olika brotts svårhetsgrad,
utan att någon skillnad i övrigt föreligger mellan straffarterna,

B 25

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 är 1902

kan näppeligen påräknas. En utgångspunkt vid verkställighetsreformen vai
emellertid att den allmänpreventiva effekten av ett frihetsstraff ej kunde
tänkas bli nämnvärt större eller mindre allt efter dess mer eller mindre
stränga verkställighet. För den enskilda individen torde det avgörande vara
strafftidens längd. Beredningen har icke funnit anledning att frångå denna
uppfattning.---Någon anledning att bibehålla flera straffarter i

syfte att därigenom kunna åstadkomma ett medvetet strängare eller lindrigare
»strafflidande» finnes därför icke enligt beredningens uppfattning.
De allmänpreventiva synpunkterna torde därför icke leda till att något hinder
skulle föreligga att sammansmälta fängelse och straffarbete i deras
nuvarande form till en straffart.

Beredningen har även övervägt möjligheten att uppdela frihetsstraffet i
två eller flera arter efter andra grunder än dem, på vilka det nuvarande
svenska systemet vilar och anför i detta avseende följande:

Den tanken har framförts, att den gemensamma straffarten borde ha ett
särskilt namn när den ådömes på kortare tider. Syftet härmed skulle vara
att för den mindre brottsligheten undvika att använda en beteckning som
begagnades för grövre brottslighet. Problemet torde göra sig gällande närmast
i fråga om dem som ådömes ovillkorligt frihetsstraff. Meddelas villkorlig
dom erhålles redan genom det villkorliga anståndet med verkställigheten
av det kortare frihetsstraffet ett uttryck för ett mildare bedömande.
Mot införande av en särskild benämning på straffarten när den ådömes för
kortare tid talar beaktansvärda skäl. Ett såsom svårare ansett frihetsstraff
kan befaras komma att verka belastande i socialt hänseende för dem som
dömts därtill. De flesta fängelsefångar dömes nu till straff under tre månader.
Straffångar med straff på sex månader eller därunder utgöres av
nära hälften av hela antalet. Med hänsyn härtill måste man — om icke en
radikal förändring genomföres för användande av frihetsstraffen — för att
nå syftet med en särskild beteckning för de kortare straffen sätta gränsen
mellan det kortare och det längre straffet långt ner i skalan då eljest majoriteten
av brottslingarna kommer att falla inom den lindrigare straffarten. De
personer som huvudsakligen kommer att erhålla ovillkorliga straff med den
särskilda benämningen är sådana vilka begått brott av speciella slag, vid
vilka villkorlig dom eller kriminalvård i frihet över huvud av allmanpreventiva
skäl icke ansetts böra förekomma, vållandebrott, rattfylleribrott,
misshandel, brott mot specialstraffrättsliga författningar. Med hänsyn härtill
måste det synas mindre egentligt att samtidigt som frihetsstraff ådömes
på grund av brottets allvarliga art använda en straffart som markerar att
i själva verket är brottet icke så allvarligt. Hur gränsen än sättes kommer
gränsfall att inträffa där det ter sig mindre tillfredsställande att straffarten
betecknas med olika namn allt efter straffets längd. Behandlingen avbrottslingar
som fått straff med olika beteckning bör kanske ske efter samma
normer. En irrationell faktor skulle införas vid straffmätningen. Det
kan tänkas att domstolarna, på grund av önskan att vilja giva uttryck åt
att gärningen bör särskilt brännmärkas eller icke är förtjänt av strängt bedömande,
vid straffmätningen ådömer ett längre eller kortare frihetsstraff
än vad de skulle ha gjort om endast en benämning funnes på straffarten.

Om sålunda övervägande skäl talar för införande av ett enhetligt frihetsstraff
i stället för straffarbete och fängelse, har beredningen likväl ansett
det böra övervägas om behov finnes att med svensk rätt efter utländska
förebilder införliva ett särskilt straff — custodia honesta — - för vissa brott

26 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

eller vissa brottslingar. Syftet med straffarten skulle vara dels att tillförsäkra
den domde en mildare behandling än andra brottslingar dels att utmarka
att garningen vore av en särskild typ. Beredningen har ingående
diskuterat denna fråga och kommit till det resultatet, att det icke är erforderligt
att infora ett sådant privilegierat straff för viss brottslighet. Beredningens
förslag utmynnar sålunda i att endast ett ordinärt frihetsstraff
skail ingå i reaktionssystemet. För den nya enhetliga straffarten föreslås
som tidigare anmarkts benämningen fängelse. Detta skall enligt förslaget
kunna ådomas inom samma tidsgränser som för närvarande gäller för
ordinärt frihetsstraff, lägst en månad och högst tio år, vid sammanträffande
av brott högst tolv år, samt på livstid. Förslaget innefattar även erforderliga
andringar i verkställighetslagen. Vad angår straffskalorna i fråga
om de särskilda brotten har dessa, såvitt angår strafflagsbrotten, av straffrattskommittén
i dess förslag anpassats efter det enhetliga frihetsstraffet
För brotten utom strafflagens område har strafflagberedningen föreslagit
T PromuI§at,onsbestämmelse av innebörd, att i stället för straffarbete
skali domas till fängelse på samma tid som för straffarbete är stadgat. För
de fall dar straffskalan innehåller fängelse utan att maximum för fängelsestraffet
angivits, föreslås att fängelse icke får ådömas på längre tid än ett
ar. I några få lagrum, där en annan lösning synts erforderlig, har beredningen
föreslagit ändring direkt i lagen.

Beredningen har i detta sammanhang jämväl föreslagit lagstiftning om
nedsättning och eftergift av påföljd. Förslaget, som grundar
sig på en av beredningen år 1948 företagen utredning (SOU 1948: 40),
innebär att straff må nedsättas under det lägsta straff som för en gärnim’
ar stadgat, om synnerliga skäl föreligger för antagande att den som förövat
gärningen skall avhålla sig från vidare brottslighet och hinder icke möter
av hansyn till allmän laglydnad. Ådömande av påföljd må helt eftergivas
om det är uppenbart att påföljd icke är erforderlig. I den föreslagna lagtexten
har narmare precisering icke lämnats av de skäl som kan föranleda
tillämpning av bestämmelsen. Det har av beredningen funnits vara mest
ändamålsenligt att tillämpningen sker med ledning av den allmänna principen.
I motiven har emellertid angivits ett antal situationer där fråga om
tillämpning av bestämmelsen kan uppkomma; bl. a. nämnes det fall att
gärningsmannen frivilligt gjort vad han kunnat för att förebygga brottets
verkningar eller dess fullbordan. Stadgandets karaktär av undantagsbestämmelse
framhäves. I samband med förslaget om införande av en allmän
regel om nedsättning och eftergift av påföljd föreslår beredningen upphävande
av den i SL 5: 6 intagna bestämmelsen om nedsättning av straff för
den som begår brott under inflytande av annan själslig abnormitet än sådan
som enligt SL 5: 5 leder till straffrihet. De övriga bestämmelser om nedsättning
av eller frihet från straff som förekommer för särskilda fall i strafflagen
har däremot bibehållits.

B 27

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Vidare har beredningen föreslagit utvidgning av möjligheterna till eftergift
av åtal. Sådan eftergift skall enligt förslaget, utöver vad som

nu gäller, kunna meddelas oberoende av brottets grovhet, om det är uppenbart
att påföljd icke är erforderlig vare sig för att avhålla den misstankte
från vidare brottslighet eller med hänsyn till allmän laglydnad, och det icke
heller eljest ur allmän synpunkt är påkallat att åtal väckes. Prövning av
frågan om eftergift skall i detta fall ankomma på riksåklagaren. Enligt beredningens
mening bör det i allmänhet ankomma på domstol att avgöra om
påföljd är erforderlig eller ej. Någon gång kan emellertid, framhåller beredningen,
omständigheterna vara sådana att själva lagförmgen bör undvikas,
av hänsyn till den enskilde eller därför att ett åtal skulle verka anstötligt.
Eftergift får icke ske om det kan skada tilltron till rättsväsendets
objektivitet.

Såsom redan antytts i redogörelsen för straffrättskommitténs förslag har
strafflagberedningen i samråd med straffrättskommittén jämväl utarbetat
nya regler om återfall i brott. Beredningen föreslår, att tillämpligheten
av återfallsregeln i SL 4: 14 icke såsom för närvarande begränsas till vissa
trupper av brott, förmögenhetsbrott och förfalskningsbrott, utan göres generellt
tillämplig inom hela strafflagens (brottsbalkens) område. Någon begränsning
göres icke heller i det hänseendet att återfallet skall vara av likartat
slag som det tidigare brottet. Bestämmelsen har utformats så, att om
någon som genom lagakraftvunnen dom dömts till fängelse ånyo begår brott
straffet må sättas högst till fängelse i två år, om straffskalans maximum
eljest är sex månader, och högst till fängelse i fyra år, om straffskalans
maximum eljest är ett eller två år. Bestämmelsen är enligt förslaget endast
tillämplig i fråga om brott enligt brottsbalken. Till grund för förhöjning får
icke läggas dom å böter; härigenom göres en inskränkning i forhallande
till gällande rätt. En nyhet i förslaget är vidare upphävandet av den i gällande
lydelse av SL 4: 14 intagna bestämmelsen, att straff skärpning vid
återfall skall ske, om ej särskilda skäl är däremot; enligt beredningens förslag
skall straffet utmätas enligt en strängare skala endast om skal därtill

föreligger.

Det av beredningen i 1953 års betänkande framlagda förslaget innefattar
utöver det anförda vissa ändringar i reglerna om sammantraffande av brott,
avräkning av häktningstid, preskription samt brottsregistrering.

Yttrandena

Till en början torde få redogöras för de synpunkter som i yttrandena
framkommit i fråga om den allmänna uppläggningen av lagstiftningsarbetet
rörande brotts- och reaktion ssystemet.
I några av de yttranden som avgivits över straffrättskommitténs
förslag har diskuterats, huruvida det är lämpligt att genomfora
den föreslagna lagstiftningen beträffande brottssystemet innan översynen av

28 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

det straffrättsliga reaktionssystemet slutförts. Svea hovrätt har i detta hänseende
framhållit, att ett brott i viss mån bestämmes av de påföljder som
lagen knyter vid detsamma. Härtill kommer att det, innan en översyn av
reaktionssystemet skett, möter svårigheter att avgöra huruvida bestämmelserna
om brott och brottspåföljder bör innefattas i en balk eller fördelas
pa tva balkar, den ena avseende brotten och den andra reglerande påföljderna,
eller huruvida någon annan lösning av frågan om bestämmelsernas
fördelning är att föredraga. Eftersom det emellertid icke torde kunna komma
i fråga att i bestämmelser som beskriver de särskilda brotten angiva andra
påföljder än dem som straffrättskommittén begagnat i sitt förslag, nämligen
böter och fängelse samt, i speciella fall, avsättning, suspension och discip
mstraff, ar det icke nödvändigt att för utformningen av straffbestämmelserna
avvakta slutresultatet av strafflagberedningens arbete, vilket kommer
att huvudsakligen vara inriktat på reformering av instituten villkorlig dom,
ungdomsfängelse, förvaring och internering och alltså angå frågor som mera
avser brottslingens person än själva brotten. Genom de påföljder som upptagits
i kommitténs brottsbestämmelser är det möjligt att göra det i samband
med brottsbeskrivningarna erforderliga bedömandet av ett brotts svårhetsgrad
i och för sig och i förhållande till andra brott. Spörsmålet om balkindelningen
på straffrättens område kan som nämnts svårligen lösas innan
hela påföljdssystemet översetts. Det kan emellertid dröja åtskilliga år innan
översynen fullföljts. Att i avbidan därpå uppskjuta reformeringen av brottsbestämmelserna
till en måhända avlägsen framtid synes icke tillrådligt,
även om en lösning av frågan om balkindelningen i och för sig vore önskvärd
i sammanhang med denna reform. För de lagstiftande myndigheterna
torde det för övrigt från arbetssynpunkt vara en fördel att icke på en gång
behandla den omfattande lagstiftningen angående brott och brottspåföljder.
Strafflagberedningen har likaledes i sitt yttrande över straffrättskommitténs
förslag uttalat att brottsbalksförslaget borde upphöjas till lag utan att resulfaten
av beredningens fortsatta arbete avbidas. Självfallet får man räkna
med att mindre ändringar kan behöva vidtagas i balken när den slutliga
systematiseringen skall övervägas; detta förhållande utgör emellertid enligt
beredningens mening intet hinder för att brottsbalken genomföres. Skulle
påföljd sbestämmelserna helt eller delvis komma att införas i brottsbalken,
bör de under alla förhållanden placeras i slutet av denna.

Göta hovrätt har däremot givit uttryck för viss tvekan om lämpligheten
av att genomföra de av straffrättskommittén föreslagna lagstiftningsåtgärderna
utan avbidan på att utredningen om reaktionssystemet blivit slutförd.
Först då så skett kan avgöras, huruvida regler beträffande reaktionssystemet
skall intagas i brottsbalken eller om ännu en balk med straffrättsligt
innehåll skall tillskapas. Det kan starkt ifrågasättas om man, innan klarhet
vunnits i frågan hur balkindelningen på straffrättens område lämpligen bör
vara, skall införa en brottsbalk med det av straffrättskommittén föreslagna
innehållet. Hovrätten anser sig icke böra taga ställning till frågan huruvida
i n eller två balkar med straffrättsligt innehåll skall finnas. Därest alterna -

B 29

Kunyl. Maj:ts proposition nr 10 dr 1962

tive t med endast en balk kommer att väljas vore det väl naturligast att, i likhet
med vad fallet är i strafflagen och i flertalet utländska lagar, inleda balken
med allmänstraffrättsliga stadganden. En sådan ordning blir emellertid
i praktiken omöjliggjord om en ny brottsbalk genomföres i enlighet med
kommitténs förslag. Det kan vidare diskuteras, huruvida namnet brottsbalk
är det lämpligaste å en balk som behandlar även straffsystemet. Därest atei
två straffrättsliga balkar skall finnas, är det väl ingalunda givet att just de
i förslaget till brottsbalk reglerade allmänstraffrättsliga frågorna aven framdeles
bör behandlas i brottsbalken. Åtskilliga av de i 23 kap. i förslaget ti
brottsbalk givna reglerna har betydelse huvudsakligen å områden, som ej
omfattas av denna balk. Ett stadgande som 23: 13 i straffrattskommittens
brottsbalksförslag (angående brottsbalkens tillämpning å brott utom dess
område) synes böra äga tillämpning även beträffande åtskilliga till straffsystemet
hörande frågor. Ett nära samband råder mellan vissa av stadgandena
i 21 och 22 kap. i brottsbalksförslaget och de bestämmelser vilka ar
avsedda att kvarstå i SL 5 kap. Sålunda regleras den straffrättsliga verkan
av rus dels i SL 5: 5 och dels i brottsbalksförslaget 22: 2.

Straffrättskommitténs förslag till brottsbalk har i samtliga yttranden,
där det gjorts till föremål för något helhetsomdöme, ansetts val agnat
att läggas till grund för lagstiftning. Riksåklagarämbetet har erinrat
om att förslaget i väsentliga delar bygger på samma principer som varit
vägledande för kommittén i dess tidigare förslag. Den erfarenhet som ämbetet
vunnit av den praktiska tillämpningen av de hittills reviderade delarna
av strafflagen har ej givit ämbetet anledning att i nu forevarande
sammanhang framställa någon invändning mot de barande principerna för
denna lagstiftning. Ämbetet har ej heller några erinringar av storre pnncipiell
räckvidd att framföra mot det nu framlagda forslaget till straffbestämmelser
för brott mot person. Förslaget äger påtagliga förtjänster, bland
vilka ämbetet särskilt fäst sig vid dess enhetlighet ur systematisk synpunkt,
överskådlighet och lättillgänglighet. Förslaget synes i de allra flesta avseenden
vara att föredraga framför gällande rätt och väl agnat att med vissa
jämkningar upphöjas till lag. Ämbetet håller före att straffrättskommitténs
nu avslutade arbete kommer att tillföra svensk rätt ett lagverk a\
bestående värde. Svea hovrätt har som helhetsomdöme uttalat att förslaget
såväl innehållsmässigt som stilistiskt tillfredsställer högt ställda anspråk.
Förslaget är väl genomtänkt och konsekvent utformat. Avgränsmngen av
det straffbara området mot det straffria och avvägningen inom detta område
av brottens svårhetsgrad inbördes har skett i god överensstämmelse
med nu rådande allmän rättsuppfattning. De föreslagna bestämmelserna
torde i många avseenden medgiva en effektivare och smidigare rättsskipning
än gällande regler, överståthållarämbetet har om förslaget allmänt
uttalat, att det i fråga om såväl lagtexten som motiven på ett förnämligt
sätt upprätthåller de traditioner — innefattande stringent behandling av ämnet
på ett klart och enkelt språk — som regelmässigt utmärker de lagstift -

30 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

ningsförslag vilka behandlar centrala frågor inom civil-, straff- och processrätten.
Bland övriga remissmyndigheter, som betygat sin uppskattning av
förslagets förtjänster, må nämnas advokatsamfundet som funnit förslaget
vara ägnat att i många betydelsefulla avseenden undanröja ovisshet eller
oklarhet. Vad särskilt angår brotten mot person anser samfundet de föreslagna
bestämmelserna i huvudsak innefatta en ändamålsenlig och i övrigt
lämplig lösning av de stundom ganska komplicerade problemen. En synpunkt,
som enligt samfundets uppfattning är värd synnerligt beaktande vid
all strafflagstiftning, är den att vaga och obestämda brottsrekvisit såvitt
möjligt bör undvikas. Ur denna synpunkt riktade samfundet på sin tid viss
kritik mot kommitténs förslag i fråga om brotten mot staten och allmänheten.
Såvitt samfundet kan finna föreligger icke samma anledning till kritik
mot de nu föreslagna bestämmelserna om brotten mot person.

I några yttranden har emellertid framförts viss kritik mot alltför svävande
brottsbeskrivningar i förslaget. Föreningen Sveriges häradshövdingar
har sagt sig icke utan en viss oro finna, att tendensen att vid angivande av
vissa brottstyper använda mer eller mindre beskrivande och tänjbara uttryckssätt
bestått och att sålunda gränsen mellan det straffbara och det
straffria området icke dragits så skarp, som medborgarnas rättssäkerhet
kraver och som varit ett kännetecken i tidigare strafflagstiftning. I stor utsträckning
överlämnas till domstolarnas omdömesprövning och i vissa fall
åt åklagare att precisera den gränsen.

överståthållarämbetet har yttrat att den övergång från mera kasuistiskt
betonade till allmänt avfattade brottsbeskrivningar, som fullföljes i förslaget,
synes agnad att väcka vissa betänkligheter med hänsyn till det stadium,
da frågan gäller huruvida förundersökning skall inledas eller ej. Ämbetet
har härom anfört:

Då materialet annu inskränker sig till en polisanmälan, kommer sanno~
tJ,b ,°U 1 ^gynHelsen av brottsbalkens tillvaro — till men för enS“ld?
?fw-h|a ^g^PP att ske av den anledningen att frågan huruvida
eu pastatt förfarande kan subsumeras under en viss brottsbeskrivning kan
besvaras forst efter det materialet genom förundersökningen fullständigats.

rinias ma i samband härmed om den betydelse, som numera ofta tillmätes
polis- och åklagarmyndigheternas åtgärder och ställningstaganden, innan
domstol haft tillfälle aU taga ställning till den ifrågavarande saken. Slut4C
f fi b°rtses från att den allmänpreventiva effekten av en allmän

stratt lagstiftning kan befaras minska, därest icke brottsbeskrivningarna
ävensom gransdragningen mellan normalfallen samt grövre och ringare
brott gores tillräckligt tydlig. Brister härutinnan i strafflagstiftningen ha
den med den moderna pressens sätt att behandla brottssaker sammanhangande
betänkliga effekten att domstolarna — om ej medvetet så dock
omedvetet — kunna bil påverkade i en viss juridiskt ej hållbar riktnin" ge nt°»?v,

^nnl?§aurliaf aV andra motiv betingade ställningstaganden. Enligt överstathållarambetets
mening tala skäl för att i högre grad än enligt straffi
attskommittens förslag de olika brottsbeskrivningarna preciseras.

Även statsåklagaren i Göteborg har funnit att enstaka stadganden i förslaget
— om de betraktas isolerade — förefaller alltför vaga i sin avfatt -

B 31

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ning. Detta är emellertid oundvikligt och knappast ägnat att vålla några
större svårigheter i lagtillämpningen. Att utforma en brottsbeskrivning som
uppfyller långtgående anspråk på klarhet och tydlighet utan att samtidigt
medföra en alltför snäv begränsning av de handlingstyper som böra inbegripas
i straffskyddet torde vara en hart när olöslig uppgift. En viss abstraktion
torde därför ej kunna undvikas. Konsekvensen härav blir att lagstiftningsmotiven
får en väsentligt ökad betydelse; i realiteten måste de betraktas
såsom integrerande delar av lagverket. Kommittén har genom förslaget
till brottsbalk i lagtekniskt hänseende fullföljt samma linje som i tidigare
avgivna förslag. Den revision av strafflagens speciella del som etappvis genomförts
på grundval av de tidigare förslagen har i tillämpningen fungerat
på ett sätt som knappast givit något utrymme för kritik.

Vad angår systematiken i förslaget har som redan i det föregående
anmärkts Göta hovrätt funnit det naturligast, att balken inledes med allmänstraffrättsliga
stadganden. Även hovrätten för Västra Sverige anser att
såväl logiskt sett som från rent praktisk synpunkt de allmänna bestämmelserna
bort placeras före reglerna om de särskilda brotten. Med hänsyn till
de speciella skäl som kommittén anfört för en motsatt ordningsföljd har
hovrätten emellertid icke velat motsätta sig förslaget i detta avseende. Däremot
har hovrätten föreslagit en ändring av ordningsföljden inom de allmänna
bestämmelserna, så att 21—23 kap. skulle upptagas i motsatt ordning.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har särskilt betonat vikten av
att balken får en sådan uppställning, att garantier skapas för att den indelning
i kapitel och paragrafer, som kommer att genomföras, icke blir rubbad
utan får bestå en betydande tid framåt.

Den föreslagna ordningen mellan kapitlen rörande de särskilda brotten
har icke från något håll föranlett anmärkning. I åtskilliga yttranden har
understrukits att den valda ordningen är klar, redig och överskådlig. Svea
hovrätt har uttalat att den ordning som föreslagits otvivelaktigt är att föredraga
framför den ordningsföljd som tillämpats i strafflagen. Mot den ordning
i vilken kapitlen upptagits inom de olika grupperna finnes icke anledning
att göra någon invändning. Den sålunda genomförda systematiken bidrar
väsentligt till att underlätta tolkningen av de särskilda bestämmelserna.

Stockholms rådhusrätt har under hänvisning till metodiken i rättegångsbalken
framhållit såsom önskvärt att i brottsbalken införes avdelningsrubriker
i enlighet med den tillämpade brottsgrupperingen. Härigenom
skulle enligt rådhusrättens mening ökad överskådlighet vinnas och i allt
fall för lekmannen underlättas att orientera sig i balken.

I flera yttranden har uttalats tillfredsställelse över att särskilda b r o 11 sbenämningar
i stor utsträckning upptagits i lagtexten. Svea hovrätt
har yttrat att benämningarna i allmänhet är väl funna och att de synes ha
utsikt att bli accepterade i allmänt språkbruk. Hovrätten har emellertid
ifrågasatt om icke kommittén i vissa fall överdrivit sin strävan att i största
möjliga utsträckning skapa brottsbenämningar.

32 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Till skillnad från Svea hovrätt har Stockholms rådhusrätt framfört det
skemalet att metoden med särskilda brottsbenämningar måtte om möjgt
genomforas i storre utsträckning än som skett. Med anledning av att
förslaget brottsbenammngen misshandel föreslagits både för normalfall
b™'',et <1: 5 ‘ tÖrSlaee,) har rådhusrätten
I t / k arlaggeS’ huruvida 1 andra fall> där särskild benämning för
g- °\ 6 Cr ,n.nga br0tt e-* uPPta§its> benämningen för normalfallet skall andas
med tlllagg av bestamningen grov eller ringa. Rådhusrätten upplyser
tt mom denna tillampas den praxis att, där särskilda straffskalor är an hälenri

ZohT r-SPf ^ bFOtt’ b -d egenmäktigt förfarande och

häleri, brottet i förekommande fall betecknas såsom grovt resp. ringa, oak bedöm”™

$arSkllda ^rottsbenämning icke är upptagen i lagtexten. Även om

enerTramS" ^ brottets svårhetsgrad regelmässigt angives i domskälen
eller framgår av garnmgsbeskrivningen och ofta kommer till synes i straffmatningen
har man ansett lämpligt att låta den komma till uttryck i brottsbenamnmgen,
detta särskilt vid sammanträffande av brott, då straffmätningen
icke ger nagon ledning. Av de i motiven till 1: 5 i brottsbalksförslaget
redovisade övervägandena beträffande brottsbenämningen framgår
att kommittén avser att for ringa fall av misshandel, varom bestämmelse
pptages i ett särskilt stycke i lagrummet, benämningen ringa misshandel
icke skall anvandas.

Goteborgs rådhusrätt har om brottsbenämningarna uttalat att kommittén
i sin i och för sig berömvärda strävan att åsätta så gott som varje i
orslaget upptaget brott en beteckning synes ha förletts att använda sig av
uttryck, som i åtskilliga fall förefaller vara i språkligt avseende mindre tillfredsställande,
t. ex. brott mot viss hemlighet samt undanhållan av meddelande.
Andra sådana mindre tillfredsställande benämningar är enligt rådhusrättens
formenande uttrycken ekonomiskt förtal samt inbjudan till
otulct. Rådhusrätten har vidare sagt sig vilja fästa uppmärksamheten på
den i forslaget ofta förekommande användningen av presens particip vid
angivande av brottsbenämningen, vilket rådhusrätten funnit vara ur språklg
synpunkt mindre tillfredsställande. Såsom exempel har rådhusrätten
namnt frihetsberövande och vanryktande. Rådhusrätten finner det i viss
mån inkonsekvent att, där en indelning skett efter brottsfallets svårhetsgrad,
i en del lagrum angivits att, för den händelse brottet är att anse såsom
grovt, gärningsmännen skall dömas för grovt brott av det slag, varom är
fråga, under det att så ej skett i åtskilliga fall, t. ex. beträffande vållande till
annans död, otukt med barn, brott mot post-, telegraf- eller telefonhemlighet,
undanhållan av meddelande samt intrång i förvar ävensom ett flertal
av förmögenhetsbrotten, brotten mot allmänheten samt brotten mot staten.
Inkonsekvensen framstår såsom särskilt anmärkningsvärd vid en jämforelse
mellan 11: 6 och 11: 7 i förslaget (spridande av gift eller smitta samt
örgöring). I det förra fallet kan för brottet ådömas fängelse från och med
fyra till och med tio år eller på livstid utan att brottets grovhet kommer till
uttryck i själva brottsbeteckningen. Beträffande åter förgöring förekommei

B 33

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

vid det grova brottet betydligt lägre straffskala, nämligen fängelse från och
med sex månader till och med sex år, men här har brottet betecknats såsom
grov förgöring.

Angående straffsatserna i förslaget har föreningen Sveriges häradshövdingar,
med beaktande av att kommittén beträffande åtskilliga brottstyper
genomfört en gradindelning av brotten efter brottsfallets svårhet, dock
ifrågasatt, om icke de föreslagna skalorna likväl i åtskilliga fall är för vidsträckta.
Föreningen har funnit det tillfredsställande, att den nu bestående
markerade skillnaden mellan straffarbets- och fängelsebrott upprätthålles
genom att kommittén i de fall, där de hittillsvarande skalorna icke upptager
svårare påföljd än fängelse, föreslagit införande av ett särskilt lägre maximum,
vanligen sex månader eller ett år, medan kommittén för brott, varå
för närvarande kan följa straffarbete, angivit ett maximum av lägst två år.

Strafflagberedningen har uttalat att beredningen icke har något att erinra
emot konstruktionen av straffskalorna i förslaget. Enligt beredningens mening
kan man emellertid ifrågasätta värdet av en så riklig differentiering
bland skalorna som skett i förslaget, även om detta innebär en minskning
av antalet typer av skalor jämfört med gällande rätt. Vad särskilt galler de
lindrigare brottsarterna, kan man överväga att slopa maximum av ett års
fängelse och använda en sexmånadersgräns för de lindrigaste av de fall vid
vilka frihetsstraff borde kunna ifrågakomma och sedan låta nästa grans
vara två år.

Överståthållarämbetet, som utgått från att kommittén beträffande vissa
brott upptagit en ringa grad med böter som enda straff främst för att utesluta
medverkansreglernas tillämplighet i sådana fall (jfr 21:4 i kommitténs
förslag), har anfört att detta synes kunna medföra olägenheter i de fall,
där böter ingår i straffskalan även för svårare grad av brottet. En domstol
skulle sålunda, även om det ur straffmätningssynpunkt ter sig likgiltigt om
brottet bedömes som ett normalfall eller ett ringa fall, behöva taga ställning
i sistnämnda hänseende för avgörande av huruvida eventuella medverkande
skall straffas. Ett dylikt avgörande synes vanskligt och kan latt
komma att påverkas av faktorer, som ej har med gärningsmannens brottslighet
att skaffa. Då upptagandet av ringa fall av brott med påföljd, liggande
inom normalbrottets straffskala, med hänsyn till det anförda synes böra såvitt
möjligt undvikas, har ämbetet försökt bilda sig en uppfattning om, huruvida
det vid bortseende från synpunkten av medverkansansvarets reglering
är motiverat att i den omfattning som skett välja denna konstruktion.
Ämbetet vill på grundval av dessa överväganden ifrågasätta, huruvida icke
den ringa graden kan utgå vid vissa brottstyper. Ämbetet kan icke finna, att
den av dessa ändringar följande konsekvensen i fråga om medverkansbestämmelsernas
tillämplighet leder till icke godtagbart resultat. Anses vad
ämbetet sålunda föreslagit icke kunna villfaras, föreslås i andra hand att
de båda graderna så skiljas åt i fråga om straffskalorna att i den svårare
gradens skala ingår endast fängelse och i den lindrigare gradens endast

2 llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

34 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

böter. I så fall blir användandet av viss grad städse av betydelse för gärningsmannastraffet,
och till det sålunda gjorda bedömandet blir medvercansbes
ammelsernas tillämpbarhet knuten på ett sätt, som ej lämnar utij-mme
for godtycke.

iJ: !'' lafSf??detnJ Norrhotte™ län har anfört att den nedsättning av
langsta tiden for frihetsstraff som, delvis med hänsyn till förslaget om enhetligt
frihetsstraff, föreslagits beträffande ett icke ringa antal brott i många
fall kan medföra att dessa brott icke skulle kunna beivras på grund av inträdd
atalspresknption. Aven ur arbetssynpunkt kan svårigheter uppstå
om pa grund av utvidgad preskriptionsrisk polisutredningarna i ett stort antal
fall maste forceras. Med hänsyn till risken för en ytterligare nedpressnmg
av »normalstraffet» inom latituden kan också ifrågasättas om det
ar lämpligt att beträffande åtskilliga ringa brott, t. ex. snatteri och andra

Sff hrT°?eilrretSbr0tt’ Vidtaga Cn Så krafti^ sänkning av maximum som
från frihetsstraff i två år till sådant straff i sex månader

Chefen för marinen har ansett att straffsatserna rent allmänt sett svnes

3TwaT8.? ifrå§asatt om icke i sådana fall, där det vore av största

kt att slå vakt om statens och försvarets vitala intressen, maximigränserna
borde något hojas och i vissa fall, för att bättre tillgodose kravet''på krigstukt
och disciplin, de föreslagna lägsta straffen likaledes borde höjas.

Kommitténs förslag att icke låta ouppsåtliga verkningar
spela nagon roll vid utformningen av de uppsåtliga
brotten har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det alldeles
övervägande antalet yttranden.

Riksåklagarämbetet har sålunda uttalat, att till stöd för kommitténs ståndpunkt
kan åberopas juridiskt-systematiska skäl. Beträffande vissa brottstyper
exempelvis mordbrand, har även genom tidigare lagstiftning den i
betankandet föreslagna lösningen av frågan om de objektiva överskottens
bestraffning redan godtagits. Ur lagtekniska synpunkter innebär vidare den
i betankandet föreslagna metoden beträffande de objektiva överskottens behandling
en enklare och elegantare lösning av detta problem än den som givits
i gällande lagstiftning. Även ur andra synpunkter skulle ett accepterande
av förslaget medföra vissa fördelar. Enighet torde sålunda råda därom
att de nuvarande straffskalorna för de objektiva överskotten vid missandelsbrott
i vissa fall måste anses alltför stränga. På grund därav har
deras tillämpande i praktiken ej sällan lett till resultat, som måste betecknas
som otillfredsställande. Genom förslagets genomförande skulle dessa
olägenheter undanröjas. I tillstyrkande riktning har vidare uttalat sig bl. a.
Svea hovratt, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kopparbergs
och Norrbottens län, Stockholms och Göteborgs rådhusrätter, statsåklagarna
i Stockholm och Göteborg, föreningen Sveriges landsfogdar, advokatsamfundet
och yrkeskvinnors samarbetsförbund. Länsstyrelsen i Stockholms
lan, som ansett kommitténs ståndpunkt principiellt riktig, har samtidigt
framhållit, att straffbestämmelser av här avsett slag kan vara djupt

B 35

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

förankrade hos den stora allmänheten, som ofta finner det naturligt att
straff ådömes även med hänsyn till den faktiska skadans storlek.

Vissa betänkligheter mot förslagets ståndpunkt har emellertid kommit
till uttryck i några yttranden. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt,
om icke avskaffandet av straff för objektiva överskott under vissa förhållanden
kan medföra att en del brott icke kommer att bedömas så strängt
som det allmänna rättsmedvetandet skulle vilja påfordra. Länsstyrelsen
har därför föreslagit att hithörande frågor skulle undersökas närmare. Länsstyrelsen
i Södermanlands län och poliskammaren i Malmö har uttalat att,
även om förslaget ur systematisk synpunkt innebär en riktig lösning av
ifrågavarande spörsmål, betänkligheter gör sig gällande ur praktisk synpunkt.
Dessa remissmyndigheter har därvid pekat på svårigheter i bevishanseende.
Av samma skäl har kriminalpolisintendenten i Stockholm ställt sig
tveksam till förslaget.

I bestämt avstyrkande riktning har endast t. f. landsfogden i Norrbottens
län uttalat sig. Han anför att ur teoretisk synpunkt någon erinran icke kan
framställas mot kommitténs ståndpunkt. Regler om culpaöverskott finnes
dock endast vid svårare brott, beträffande vilka fortfarande avsevarda bevissvårigheter
förefinnes. Detta förhållande ävensom den omständigheten,
att den alltmer ökade frekvensen av våldsbrotten i rättstillämpningen s tapat
en strängare inställning till dessa brott gör, att han ej kan dela kommitténs
uppfattning om behovet av att utmönstra reglerna om särskilt straft

för objektivt överskott. . ... .

Några av de remissinstanser som i princip anslutit sig till torslagets
ståndpunkt har ifrågasatt eller föreslagit straffskärpning för culpösa överskott
vid vissa särskilda brott, i första hand misshandelsbrotten. De synpunkter
som härvid framförts redovisas i det följande i anslutning till bestämmelserna
angående ifrågavarande brott.

Kommitténs förslag om höjning av straff minimum för vissa
grova brott (grov stöld, grovt bedrägeri, grov förskingring, grov trolöshet
mot huvudman och grov oredlighet mot borgenärer) har föranlett erinringar
i en del yttranden. Föreningen Sveriges stadsdomare instämmer
i kommitténs kritik av nuvarande lagtillämpning och delar kommitténs uppfattning,
att de gärningar, varom nu är fråga, i regel icke bor rubriceras
som grova, därest frihetsstraff å kortare tid än sex månader anses bora
följa. Även om kommitténs förslag, såvitt av motiven framgår, endast åsyftar
ändrad praxis i fråga om brottsrubriceringen, föreligger dock risk för
att höjningen av straffminimum kommer att leda jämväl till en föilängning
av strafftiden. Särskilt torde detta bli fallet i fråga om stöld- och bedrägeribrotten,
där en tämligen fast praxis utbildats i iråga om gränsen
mellan grova och icke grova brott. Föreningen vill därför ifrågasätta om
icke en omarbetning av beskrivningarna på de grova brotten är nödvändig
för att syftet med kommitténs förslag skall kunna nås utan någon förlängning
av strafftiderna. Stockholms rådhusrätt anför, att vid rådhusrätten

36 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

j ,P, ’ “arJ1®1 ?a er stoId’ den Praxis att sås°m grov stöld betecknas
medelst inbrott forovat tillgrepp, som icke avser ringa värde och ej heller

pa grund av Övriga omständigheter bör uteslutas från den grova brottsbeteckmngen
På motsvarande sätt betraktas bedrägeri förövat medelst begagnande
av falsk handling. Till grund för denna praxis ligger exempliteringarna
i SL 20: 4 och 21: 3. Straffet i angivna fall vid enstaka brottshghet
torde for närvarande icke sällan stanna under sex månader. I förhållancle
härtill innebar de av kommittén föreslagna straffskalorna en
skärpning. Därest det icke är avsett att i här angivna fall använda beteckningen
grovt brott, synes en ändring av exemplifieringen för de grova brottstallen
pakailad. I samma riktning uttalar sig hovrätten för övre Norrland
och radhusratten i Malmö.

Även advokatsamfundet ansluter sig till denna kritik av kommittéförslaget;
samfundet understryker, att felet med de nuvarande bestämmelserna
om straff för grovt brott icke är att minimistraffet är för lågt utan att
lagtextens formulering är sådan att exemplen missförstås och uppfattas
som »exempel på grova brott». För att motarbeta den felaktiga lagtillämpningen
ligger det därför närmast till hands att ändra formuleringen så att
riskerna för missförstånd såvitt möjligt undanröjes. Om uttryckssättet »Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas .. .» etc. ersättes
med exempelvis »Bland omständigheter, vilka kunna föranleda att brottet
bedomes som grovt, skall beaktas ...» etc., skulle risken för missförstånd
bil väsentligt mindre. Spörsmålet får, framhåller samfundet, efter den föreslagnä
brottsbalkens införande ökad betydelse, eftersom metoden att i la<*en
infora exempel på omständigheter, som särskilt skall beaktas, däri kommit
till användning vid ytterligare ett antal grova brott.

T f. landsfogden i Norrbottens län har uttalat vissa betänkligheter mot
den föreslagna andringen, därför att domstolarna, för att undvika att nödgas
utdöma ett såsom alltför strängt betraktat frihetsstraff, kan tänkas bli
benagna att rubricera jämväl i och för sig grov brottslighet såsom »normalbrott».
Landsfogden i Malmöhus län har icke funnit något att erinra mot
förslaget med hänsyn till den alltför stora mildhet många domstolar visat
i mål av ifrågavarande slag.

De farhågor som uttalats för att den föreslagna ändringen skulle medföra
en icke åsyftad utveckling i ena eller andra riktningen delas icke av
Svea hovrätt, som framhåller, att den föreslagna ändringen synes stå i
överensstämmelse med den tankegång som ligger till grund för gradindelningen
med avseende å förmögenhetsbrotten. Det finns enligt hovrättens
mening icke anledning befara att det föreslagna straffminimum skall i lagskipnmgen
komma att medföra någon omotiverad inverkan på straffmätningen
i skärpande riktning.

De av straffrättskommittén föreslagna åtalsreglerna har föranlett
en ingående diskussion i remissyttrandena, såväl i princip som beträffande
åtskilliga särskilda brott. Detta spörsmål förbigås emellertid i nu förevarande
sammanhang.

B 37

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Det av strafflagberedningen framlagda förslaget om sammanslagning
av fängelse och straffarbete till ett enhetligt
f r i li e ts s t r a f f har i det alldeles övervägande antalet av de remissyttranden
som avgivits över beredningens betänkande tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.

Bland dem som tillstyrkt förslaget märkes Svea hovrätt, som framhåller
att genom 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. straffarbete
och fängelse närmats till varandra. De skillnader som i verkställighetshänseende
kvarstår mellan dem är från såväl teoretisk som praktisk synpunkt
obetydliga. Varken individual- eller generalpreventiva skäl synes utgöra
hinder för en sammanslagning av straffarterna. Frågan härom torde numera
vara mera ett lagtekniskt än ett kriminalpolitiskt problem.

Hovrätten för Västra Sverige finner förslaget vara en naturlig följd av
1945 års lagstiftning på straffverkställighetens område. Att nu på nytt pröva
de principer, som låg till grund för 1945 års lagstiftning, och därvid överväga
exempelvis ett system med två i verkställighetsavseende skarpt avskilda
former av det allmänna frihetsstraffet bör enligt hovrättens mening
ej ifrågakomma. Svenska fångvårdssällskapet framhåller, att skillnaden mellan
fängelse och straffarbete i olika avseenden berett svårigheter ur verkställighetens
synpunkt. På grund av överbeläggning har det icke kunnat
undvikas att fängelsefångar och straffångar blandats om varandra, såval
på slutna anstalter som på fångkolonier. Sällskapet finner det angeläget, att
det nu tillskapas ett enhetligt frihetsstraff. Länsstyrelsen i Malmöhus lan
finner att ett enhetligt frihetsstraff, utformat på sätt beredningen föreslagit,
skall giva ökad möjlighet att inom straffverkställighetens ram genomföra
en differentierad behandling av fångarna utan att man behöver befara
att detta skulle inverka menligt ur allmänpreventiv synpunkt. Socialstyrelsen
uttalar, att bibehållandet av fängelse och straffarbete såsom två skilda
strafformer icke längre låter sig väl förena med det alltmer erkända kriminalpolitiska
önskemålet att söka bereda varje på straffanstalt intagen
person en till hans ^socialisering anpassad individualpreventiv behandling.
Redan den icke obetydliga utjämning av skillnaden mellan fängelse och
straffarbete, som skedde genom tillkomsten av 1945 års straffverkställighetslag,
utgjorde enligt socialstyrelsens mening ett betydelsefullt steg framåt
på kriminalvårdens område. Förslaget om en sammansmältning av de
båda strafformerna anser socialstyrelsen sålunda följdriktigt ansluta till
strävandena att låta reformerna rörande straffverkställigheten vägledas av
sociala synpunkter. Advokatsamfundet, som finner att beredningen anfört
«oda skäl för sammanslagningen av straffarbete och fängelse och att det
icke är önskvärt att giva den enhetliga straffarten någon särskild benämning
när den ådömes på kortare tid, yttrar att den enda synpunkt, ur vilken
man kunde ifrågasätta den föreslagna reformens lämplighet, skulle
vara rättssäkerhetssynpunkten. Man kan nämligen säga att man genom
denna reform berövar domstolarna den sista resten av inflytande över
straffverkställighetens faktiska gestaltning och lägger denna makt helt i

38 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

administrativa myndigheters händer. Emellertid har lagstiftaren väsentligen
tagit detta steg redan genom att i 1945 års verkställighetslag i det närmaste
utplana skillnaden mellan straffarbete och fängelse. Vid sådant förhållande^
finner styrelsen att icke heller rättssäkerhetssynpunkter nu kan
anses sta hindrande i vägen för reformen. Däremot föreligger anlednin»

att.t,f!eakta sistnamnda synpunkter vid den närmare utformningen av verk”
stallighetsreglerna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anför ungefär samma synpunkter
som advokatsamfundet. Därjämte understryker föreningen angelägenheten
av att de allmänna riktlinjer för fångbehandlingen, som förutsättes skola
lamnas av fångvårdsstyrelsen, delgives domstolarna och utformas så att
icke onodig ovisshet om behandlingen av de dömda behöver inverka förryckande
på domstolarnas straffmätning eller val av reaktionsform.

Tvekan intor förslaget har anmälts endast av några få remissinstanser
Lunssigrclsen i Södermanlands län uttalar, att den nuvarande uppdelnimen
av det ordinara frihetsstraffet i två straffarter, straffarbete och fängelse
val kan tankas innebära en viss belastning i socialt hänseende för den som
domes till straffarbete. Emellertid synes ett upphävande av nämnda differentiering
komma att medföra en avsevärd försämring i berörda avseende
tor den som begått lindrigare brott och därför endast skulle ha erhållit
straff av det mildare slaget. För närvarande är det i varje fall möjligt att
undvdca, att lagöverträdelser, som anses böra sonas med frihetsstraff men
lik val enligt den allmänna rättsuppfattningen betraktas som jämförelsevis
lindriga, belägges med samma slags straff som de allra grövsta förbrytelser.
Särskilt beträffande åtskilliga förseelser utanför den allmänna strafflagen
torde detta vara en fördel. Väl har genom verkställighetslagen 1945
skett eu avsevärd utjämning av de kvarstående skiljaktigheterna mellan
straffarbete och fängelse i fråga om verkställigheten, men denna utveckling
synes i och för sig icke kunna åberopas som stöd för en sammanslagning
av de båda straffarterna. Det kan starkt ifrågasättas, om opinionen är
mogen for införande av ett enhetligt frihetsstraff. Straffrättskommitténs
förslag till brottsbalk bygger emellertid på en sammanslagning av straffarbete
och fängelse till en enhetlig straffart i enlighet med vad strafflagberedningen
förordat. Med hänsyn härtill och då beredningen, vars sammansättning
ju borgar iör den största expertis på området, enhälligt tillstyrkt
införande av det enhetliga frihetsstraffet, anser sig länsstyrelsen _

trots de sålunda uttalade betänkligheterna — icke böra motsätta sig förslaget
härom. Liknande synpunkter framföres av statsåklagaren i Göteborg
och t. f. landsfogden i Norrbottens län, vilka likväl tillstyrker förslaget; i
dessa bada yttranden framhålles att frågan om ett privilegierat frihetsstraff
bör bli föremål för ytterligare övervägande. Föreningen Sveriges stadsfiskaler,
som likaledes godtager förslaget, förklarar att man kan ställa sig tveksam
tlU..°m utvecklin§en inom straffverkställigheten varit lycklig. Beträffande
påföljderna för brott finns en mycket stark tendens till differentiering, uttalar
föreningen, och anser det vara olyckligt att under ett enhetsstraff

B 39

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
hänföra såväl dem som begått relativt lindriga som dem vilka förövat gröv C]^en

av beredningen föreslagna benämningen »fängelse» för det enhetliga
frihetsstraffet har i allmänhet godtagits. Endast stadsfiskalen i Trelleborg
anser, att ett annat namn än fängelse bör väljas. Då straff lagberedningen
föreslagit endast ett ordinärt frihetsstraff, bör detta såvitt möjligt
erhålla annat namn än fängelse. Eljest torde man på grund av namnl.kheten
med det nuvarande fängelsestraffet riskera vissa ogynnsamma verkningar
av allmänpreventiv art. Skulle det erbjuda svårigheter att finna
något lämpligi namn för det nya frihetsstraffet, synes man kunna lfragasätta,
huruvida det icke vore lämpligare att i stället använda den från alla
värdeomdömen fria termen »frihetsstraff». Härjämte lar det vara tankbart
att markera skillnaden mellan olika långa straff genom att i avkunnade
domar använda benämningen fängelse å straff upp till sex månader men
kalla längre straff för straffarbete. Statsåklcigaren i Goteborg framhåller
att det får anses ställt utom varje tvivel att i den allmänna uppfattningen
straffreaktionens benämning spelar en framträdande roll och att det darfor
ur den enskildes synpunkt måste anses föreligga ett berättigat intresse av
att ett mindre utpräglat socialt ogillande beträffande eu viss brottstyp kommer
till uttryck icke endast i behandlingen på verkstallighetsstadiet utan
även i beslraffningsformens rubricering. Mot en sådan uppfattning uttalar
överståthållarämbetet, att för en större allmänhet någon begreppsmassig
åtskillnad mellan straffarbete och fängelse näppeligen gores. Landsfogden
i Malmöhus lön anser, att för den enskilda individen strafftidens langd och
icke dess benämning torde framstå som det avgörande. Kriminalpohsintendenten
i Stockholm finner för sin del, att man ur allmanpreventiv synpunkt
icke kan förvänta någon effekt av att i stort endast använda skilda

benämningar för att angiva straffens svårhetsgrad.

Mot införande av en särskild straffart för vissa slag av brott eller brottslingar,
en cuslodia honesta, har uttryckligen uttalat sig riksåklagarämbetet,
länsstyrelsen i Norrbottens län, rådhusrätten i Malmo, kriminalpolisintendenlen
i Stockholm, föreningen Sveriges stadsdomare,föreningen Sveriges
landsfoqdar, advokatsamfundet och rättspsykiatriska föreningen.

Beträffande tiderna för det enhetliga frihetsstraffet uttalar sig Svea hovrätt
och Göteborgs rådhusrätt för beredningens förslag att kortaste hd nu
bestämmes till en månad. Föreningen Sveriges stadsdomare framhåller att
förslaget lätt skulle kunna medföra, att korta frihetsstraff, som allmant
anses vara mindre önskvärda, kommer till ökad användning. Tendensen
i nutida kriminalpolitik har ju annars varit den att man velat i största möjliga
omfattning eliminera de korta frihetsstraffen. En möjlighet skulle har
vara att man låter den nuvarande nedre gränsen för straffarbete — tvai månader
— vara nedre gräns för det nya gemensamma frihetsstraffet fängelse.
Emellertid måste det ihågkommas att de korta frihetsstraffen for narvarande
har en ganska stor uppgift att fylla i de fall, då de allmanpreventiva
synpunkterna särskilt kräver beaktande. Detta gäller bl. a. sadana brott

40 B

Kangl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

som rattfylleri och misshandel. Skulle man nu borttaga möjligheten att

LsTet r ^ 1 Skal3n en~tVå månader’ Skulle domstolen°ofta stäl iän.

elt ''t dl einma:obötesstraff skulle bli för milt men två månaders
an dom t l ^nnolikt är det icke heller någon större risk för

för d°™St0.I.arna framdeles kommer att döma till fängelse i blott en månad
för de brott som nu anses böra sonas med straffarbete. Av dessa skäl tillyrker
föreningen strafflagberedningens förslag om frihetsstraffets grän hrnH

aIf~!*aet fftsatta reformarbetet leder till en effektivisering av andra
brottspåföljder främst bötesstraffet, synes dock frågan om en höjning av

minimum for fängelsestraffet till förslagsvis två månader böra tagas under
tornyat övervägande. ö

fnrHr7fer för Västra Sverige ifrågasätter en höjning av maximigränsen
or tidsbestämt frihetsstraff, förslagsvis till tolv eller femton år I främmande
lagstiftning är maximum allmänt avsevärt högre än tio år. Bl a
med hansyn till reglerna om den obligatoriska villkorliga frigivningen finner
hovratten avståndet från tio år till livstids fängelse vara väl stort. Det
synes icke heller alltid vara lämpligt att i sådana - säkerligen ej oprak,
’ dar en domstol finner tio års frihetsstraff icke vara tillräck ligt

långt men hkval ej anser livstidsstraff böra utdömas, i enlighet med
beredningens rekommendation tillgripa förvaring som reaktionsform.

Beredningens försåg ångade nedsättning och eftergift av
pafoljd, eftergift av åtal samt återfall i brott har vid
remissbehandlingen rönt livlig uppmärksamhet. Det närmare innehållet i
yttrandena i dessa delar skall dock icke redovisas i detta sammanhang

Departementschefen

Inledning

Fragorna om brott och straff innefattar en rad svåra problem, som under
arhundraden sysselsatt lagstiftare och vetenskapsmän. Man har frågat sig
varför människor begår brott, vad som är grunden för och syftet med samlallets
reaktion mot brott samt vilka medel som är mest ändamålsenliga såfreff10num0t
°Ch förebyggande av brottslighet. Många teorier, som
sokt förklara brottsbegreppet samt straffets ändamål och innebörd, har sett
dagens ljus. I aldre tider dominerade primitiva föreställningar om straffet
såsom en rattvis vedergällning mot den som överträdde samhällets normer
Sa småningom har man kommit till insikt om det felaktiga och irrationella
i detta betraktelsesätt. Ehuru vedergällningstanken ännu — mer eller mindre
oppe ever klar i folkmedvetandet, är alla som närmare har arbetat med
essa problem, såväl inom olika vetenskapsgrenar som i det praktiska samhaUsarbetet,
numera ense om att samhällsreaktionen mot brott främst fulloljer
det rent praktiska syftet att förebygga och bekämpa den fara för samallets
bestand samt för ordningen och säkerheten i samhället som vissa
handlingstyper utgör.

B 41

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1062

När det gäller att bestämma vilka handlingstyper som skall anses som
brottsliga, bör riktpunkten vara att i görligaste män tillgodose samhällets
krav på skydd för skilda allmänna och enskilda intressen utan att medborgarnas
handlingsfrihet inskränkes mer än som är oundgängligen nödvändigt.
Som en viktig synpunkt bör härvid beaktas, att icke alla skyddsvarda
intressen kräver kriminalisering. Erforderligt skydd kan ofta beredas pa
annat sätt, t. ex. genom skadeståndsskyldighet utan förening med brottsansvar,
genom kontrollåtgärder av skilda slag samt genom upplysning. För
att en riktig och ändamålsenlig avvägning av det kriminaliserade området
skall kunna ernås, är det vidare av stor betydelse, att bedömningen — utan
stel bundenhet vid historiskt betingade värderingar eller traditionella tankesätt
— sker med hänsyn till det samhälle i vilket vi nu lever.

Vad angår åtgärderna mot brott visar erfarenheten, att dessa icke genomgående
kan utformas på en ensartad principiell grundval utan att de maste
anpassas efter olika brottsföreteelser och olika slag av brottsklientel. Medan
i det ena fallet tyngdpunkten lägges på den allmänt brottsavhållande effekten,
kan i det andra fallet huvudsyftet med samhällsreaktionen vara att
söka återföra den brottslige till ett normalt samhällsliv. Som en tendens i
utvecklingen under senare tid kan man skönja ett ökat intresse för brottslingens
person och miljöförhållanden. På grundval av en vidgad människokunskap
har man alltmer kommit till insikt om att orsakerna till grövre
brottslighet ofta är att söka i djupgående brister i den brottsliges personliga
och sociala utrustning och att samhällsreaktionen bör inriktas på att i möjligaste
mån avhjälpa dessa brister. Den starkare betoningen av den brottsliges
personliga förhållanden vid bestämmandet av samhällsreaktionens ait
och omfattning överensstämmer med de grundsatser om hänsyn till människovärdet
och respekt för de mänskliga rättigheterna, vilka numera är
allmänt vedertagna inom den västerländska kulturvärlden.

Det är snart hundra år sedan en fullständig nykodifiering av vår straffrätt
ägde rum. 1864 års strafflag, som ersatte missgärnings- och straffbalkarna
i 1734 års lag, fyllde höga anspråk för sin tid, men självfallet har den
icke förblivit oberörd av utvecklingen. Det är också endast rester av lagstiftningen
som alltjämt är oförändrade. Detta gäller såväl reglerna om de
särskilda brotten som reaktionssystemet. I fråga om brottsreglerna har stora
partier efter hand reviderats, så att nu i det väsentliga endast en grupp, avseende
brotten mot person, kvarstår i huvudsakligen samma skick som i 1864
års lag. Beträffande reaktionsformerna har nydaningen varit ännu mera ingripande.
Det ursprungliga, tämligen stela och mekaniskt verkande systemet
har så småningom — i anslutning till den nyss beskrivna utvecklingen —
ersatts med rikt differentierade åtgärder, som möjliggör en anpassning till
skilda omständigheter med avseende å såväl broitets beskaffenhet som
brottslingens person. Den stora reform med sikte på en tullständig ny lagstiftning
om både brotten och reaktionsformerna som vi nu står inför är
således väl förberedd. I själva verket utgör den slutetappen i en reformverksamhet,
som oavbrutet pågått sedan flera decenniet tillbaka.

>>•(• Hihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

42 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Den nya lagstiftningens disposition och inordnande i balkindelningen

Den nuvarande strafflagen upptager i de sex första kapitlen regler av
allmän natur och i övriga kapitel bestämmelser om de särskilda brotten Av
de allmänna kapitlen innehåller 2 kap. föreskrifter om reaktionssystemet,
V1Ä1^a.emellertld. är mycket fragmentariska; väsentligen behandlas brottspåföljderna
i särskilda lagar. Dispositionen av regelsystemet är numera,
efter de talrika ändringar och kompletteringar som skett efter strafflagens
tillkomst år 1864, mycket svåröverskådlig.

Då det gäller den nya lagstiftningens formella uppbyggnad föreligger
olika mojligheter. Såsom självklart kan förutsättas, att den på ett eller
annat satt skall inordnas i balksystemet. Valet torde stå mellan att lagfästa
rättskomplexet i två särskilda balkar eller att samla allt i en enda balk.
Straffrättskommittén synes för sin del närmast ha velat giva förord åt det
senare alternativet men har utformat sitt förslag på ett sätt som är avsett
att lamna valet fritt mellan de båda möjligheterna. Vid departementsbehand,
gen bär olika tänkbara alternativ ingående övervägts, liksom frågan om
agmaterialets disposition i övrigt. En uppdelning av lagbestämmelserna på
vå balkar har därvid framstått som mindre lämplig. Ur en balk som reglerar
brotten skulle bestämmelserna om påföljder för brott icke kunna helt
utmönstras. Dessa bestämmelser, särskilt stadgandena om frihetsstraff och
böter, skulle därigenom komma i en konstlad motsättning till övriga påfoljdsstadganden;
de påföljder som regleras av de senare stadgandena skulle
då Iatt framstå som påföljder av särskild valör. Bestämmelserna om brott
och om påföljder får sin rätta belysning, endast om de sammanföres i samma
balk. Härigenom vinnes också i övrigt vissa tekniska förenklingar.
Den lamphgaste ordningen synes därför vara att sammanföra lagstiftningen
om brotten och om brottspåföljderna i en gemensam balk med benämningen
brottsbalk. I balken torde bestämmelserna om brotten böra upptagas såsom
en särskild huvudavdelning före den avdelning som behandlar påföljdssystemet.
For främjande av överskådligheten synes emellertid balken böra inledas
med en avdelning, upptagande vissa grundläggande bestämmelser av
allmän natur och avseende såväl brotten som brottspåföljderna. Eventuellt
kan det visa sig lämpligt att i balken upptaga vissa ytterligare regler, som
ej kan hänföras till någon av de nu nämnda huvudavdelningarna (t. ex. åtalsbestammelser
och andra bestämmelser av processuell natur). Dessa regler
skulle då sammanföras i en fjärde och sista huvudavdelning av balken.

Den första huvudavdelningen av den nya balken bör som nämnts upptaga
vissa allmänna bestämmelser. Denna avdelning kan lämpligen uppdelas
på tvenne kapitel, av vilka det första innehåller grundläggande bestämmelser
om brott och brottspåföljder, medan i det andra uppdrages de lerritonella
granserna för tillämpligheten av den svenska lagstiftningen om brott.

Beträffande dispositionen av den andra huvudavdelningen, vari upptages
regler om de särskilda brotten, synes straffrättskommitténs riktlinjer kunna
följas. Brotten bör således på grundval av den gängse gruppindelningen upplagas
i ordning allt efter som de riktar sig huvudsakligen mot person, mot

B 43

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

förmögenhet, mot allmänheten eller mot staten, varvid till den sista gruppen
bör hänföras jämväl ämbetsbrotten och krigsbrotten. Såsom komplement
till de brottsbeskrivningar som lämnas i kapitlen om de särskilda
brotten bör vidare i avdelningen upptagas två avslutande kapitel, avseen e
försök m. m. samt nödvärn och annan nöd.

Endast de två första huvudavdelningarna ingår i denna forsta etapp av
lagrådsbehandlingen, varför jag ej har anledning att nu gå in på frågan om
uppbvggnaden av återstående partier av den nya balken. Jag vill endast
framhålla såsom givet, att reaktionssystemet icke bor regleras i detalj i
si älva balken och att således närmare föreskrifter om bl. a. verkställighet
av de olika påföljderna bör meddelas i annan ordning. Denna grundsats har
också följts i strafflagberedningens skyddslagsförslag.

Brotten och brottsbeskrivningarna

Den självklara huvuduppgiften vid reformeringen av lagstiftningen om
brotten är att på grundval av nutida samhälls- och rättsuppfattning överväga
i vilken omfattning medborgarnas handlingsfrihet bor mskrankas genom
en kriminalisering av sådana handlingar som icke kan tillåtas. Jag har redan
i det föregående angivit de huvudsakliga synpunkter, som därvid enligt min
uppfattning bör vara vägledande. Av stor vikt är givetvis, att brottsbeskrivningarna
utformas på ett i möjligaste mån klart och otvetydigt satt Under
remissbehandlingen av straffrättskommitténs förslag har i en del fall framförts
kritik mot alltför vaga och tänjbara brottsbeskrivningar. Vid overarbetningen
av förslaget har särskilt eftersträvats att bota de brister som kan

anses ha förefunnits i detta avseende.

Nyordningen av brottssystemet har redan förberetts genom de partiella
straff lagsreformer som genomförts åren 1942 och 1948, omfattande förmögenhetsbrotten
samt brotten mot staten och allmänheten. Då straffrattskommittén
nu framlagt ett fullständigt förslag till brottsbestammelser, avsedda
att ingå i en ny balk, är det därför endast den återstående brottsgruppen,
brotten mot person, som framträder i fullständigt nytt skick Jag
har vid granskningen av kommittéförslaget i denna del funnit riktigt att,
såsom kommittén förordat, i skilda kapitel upptaga bestämmelser om misshandelsbrott,
frihets- och fridsbrott, ärekränkningsbrott samt sedlighetsbrott.
De av kommittén föreslagna kapitlen om misshandels- samt fnhetsoch
fridsbrotten innefattar en avsevärd, enligt mm mening val motiverad
förenkling med utrensning av ett flertal ålderdomliga brottstyper. Ayen till
utformningen av kapitlet om sedlighetsbrotten har jag i det vasenthga kunnat
ansluta mig. I fråga om ärekränkningsbrotten har jag däremot icke kunnat
helt acceptera de principer som följts av kommittén utan forslaget har i

denna del i viss mån omarbetats vid departementsbehandhngen......

Det kapitel med vissa bestämmelser om brott mot familj som kommittén
upptagit på grundval av SL 17 kap. har fått utgå. Såsom framgår av det
följande har jag ansett att ett par av brottstyperna i kapitlet bor såsom foiäldrade
utgå, medan de återstående kan överforas till andra kapitel i balken.

44 B

Knngl. Mcij:ts proposition nr 10 år 1962

I övnga delar har straffrättskommittén som jag nyss anmärkte icke nu
toreslagit några genomgripande ändringar. Med vissa undantag har
kommittén begransat sig till den omarbetning som funnits påkallad för att
infoga bestämmelserna i den nya helheten. Jämväl vid departementsbehandhngen
har denna begränsning måst iakttagas, trots att en viss reviderin»
främst pa vissa punkter av förmögenhetsbrotten framstår såsom önskvärd
1 “elysmng ^ de senaste årens erfarenheter från rättstillämpningen. Den
ojämn e i resultatet som härigenom i viss mån uppkommer är beklaglig
men torde ej kunna undvikas med hänsyn till arbetsuppgiftens stora omattning
och den komplicerade beskaffenheten av de mångahanda problem
som maste losas.

Vid straff lagsreformerna under senare år har i allt större utsträckning i
sja va lagtexten inforts särskilda benämningar på de olika brottstyperna
Detta system har vissa påtagliga fördelar; bl. a. bidrar det till att hålla
aBrnanheten underkunnig om vilka förfaranden som är kriminaliserade.

Understundom ^ uPPstått svårigheter att finna lämplig brottsbeteckning.

Hvl n kV1S3t S1§ ~ även 1 sådana fal1 då man tillgripit språki
d t ^ ddmngar att de mforda beteckningarna snart vunnit burskap
i det aUmanna språkbruket. Straffrättskommittén har vid utarbetandet av

Tl Jr8*38 layh^ att ytterligare utbygga detta system genom att

g exten upptaga kursiverade brottsnamn för det stora flertalet brott,
i m nga all jamval for skilda grader av samma gärningstyp. Jag har
för ram del intet att erinra häremot, och enligt min mening bör systemet
genomforas konsekvent. Det synes i viss mån förvirrande att, såT
* mm i 11 e f o rs 1 a g e t skett, den grova graden av en gärningstyp i vissa

all har ett särskilt brottsnamn och i andra fall icke. Vid överarbetningen
av kommitténs förslag har genomgående särskilt brottsnamn upptagits
ior varje brott och även för de skilda grader av en brottstyp som uppkommer
genom differentiering av skaIan för påföljden. Då en Ss skala angives
or noimalfall, medan andra skalor skall komma till användning för svåraie
och för ringa fall, upptages sålunda särskilt brottsnamn även för dessa
glo^a och ringare fall, i allmänhet beteckningen för normalfallet med tillägg
av »grov» resp. »ringa». Jag har däremot ej ansett erforderligt att tillämpa
enna ordmng vid den differentiering av skalan, som i fråga om brotten
mot rikets säkerhet och brotten av krigsmän samt de såsom krigsartiklar
betecknade brotten skett med hänsyn bl. a. till om riket var i krig eller icke.

Utformningen av reaktionssystemet, såvitt det beröres av bestämmelserna
om brotten

Såsom tidigare nämnts förutsätter straffrättskommitténs förslag införande
av ett enhetligt frihetsstraff med beteckningen fängelse. Kommittén
har därvid utgått från det av strafflagberedningen samtidigt avgivna förslaget
i detta avseende (SOU 1953: 17) vilket sistnämnda förslag i det väsentliga
upptagits i beredningens slutbetänkande (SOU 1956: 55). På traditionellt
sätt angives beträffande varje särskilt brott — såsom ett uttryck för

B 45

liungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

lagstiftarens uppfattning om brottets svårhetsgrad — huruvida och inom
vilka gränser fängelse må utdömas. Det är jämväl avsett att böter samt -i fråga om ämbetsbrott och brott av krigsmän — de särskilda påföljderna
avsättning, suspension och disciplinstraff skall få användas i den utsträckning
som framgår av stadgandena om de särskilda brotten. Eif definitivt
ställningstagande till frågan om utformningen av de olika realctionsformerna
kan ej ske förrän i samband med behandlingen av strafflagberedningens
slutbetänkande. Tills vidare anser jag mig emellertid böra utga från
alt fängelse och straffarbete skall sammanslås till en enhetlig pafoljd med
benämningen fängelse, utformad i huvudsak enligt de grunder som straf -lagberedningen föreslagit. Det förutsättes alltså, att fängelse skall kunna
ådömas på viss tid, lägst en månad och högst tio år eller vid sammanträffande
av brott högst tolv år, samt på livstid. Likaså förutsätter jag, att
prövningen av frågan om reaktionssystemets framtida utformning ej kominer
att föranleda sådana ändringar beträffande användningen av böter, avsättning,
suspension samt disciplinstraff för krigsmän som väsentligen kan
påverka utformningen av bestämmelserna om de olika brotten.

Möjligheten att använda andra reaktionsformer än böter, frihetsstraff samt
ämhets- och disciplinstraff kommer i gällande lag ej till uttryck i de särskilda
brottsbestämmelserna. Sålunda saknar dessa varje erinran om att
t. ex. villkorlig dom, ungdomsfängelse eller förvaring kan ifrågakomma,
vilket sammanhänger med att dessa nya reaktionsformer framvuxit efter
tillkomsten av 1864 års strafflag. Det kan ej anses tillfredsställande, att bestämmelserna
om brotten skenbart uttömmande anger vilken reaktion som
skall följa å brottet men i verkligheten lämnar en ofullständig anvisning
härom Därest man vill helt undvika denna bristfällighet i lagen, ar olika
utvägar tänkbara. En möjlighet är att varje brottsparagraf utbygges sa ad
den anger samtliga påföljder. Detta system skulle bil tungt och klumpigt,
och det kan tydligen utan vidare avvisas. En annan utvag ar att helt frigöra
brottsbestämmelserna från varje anvisning om påföljden och samla paföljdsstadgandena
i ett särskilt avsnitt av balken. Det ar en rent praktisk
fråga, om det låter sig göra att gå till väga på detta satt. Visserligen sku e
därigenom vinnas en mera konsekvent uppbyggnad av lagen, men anvisningen
särskilt om den skala, inom vilken fängelse i varje särskilt fall ska 1
bestämmas, skulle bli mera svåröverskådlig. Därför synes det lamphgast att,
liksom hittills, giva anvisning beträffande fängelse och böter i varje brottsparagraf
I de allmänna bestämmelser, varmed det är avsett att den nya
brottsbalken skall inledas, bör emellertid klart komma till uttryck, att påföljd
alltid skall bestämmas med beaktande av samtliga stadganden om påföljderna
och alltså icke enbart enligt anvisningen i brottsparagrafen.

Frågan om användningen av begreppet »straff» har sedan lange uppmärksammats
i den kriminalpolitiska diskussionen såväl i vårt land som utomlands.
Detta terminologiska spörsmål har givetvis nara samband med den
mycket omdiskuterade frågan om grunden för och syftet med samhällets
åtgärder mot brott. Det torde bli anledning att närmare beröra spörsmålet

46 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

i samband med prövningen av strafflagberedningens förslag. Jag vill här endast
konstatera, att beteckningen straff icke användes och ej heller lämpligen
bor anvandas för alla de olika reaktionsformer som tillämpas och att
den följaktligen icke är användbar såsom samlande benämning för brottsreaktionen.
En sådan sammanfattande benämning för alla reaktionsformerna
måste dock valjas för användning i skilda sammanhang i de båda huvudavdelningar
av den blivande brottsbalken varom nu är fråga. Då sålunda
ordet straff icke lämpar sig härför, måste något annat uttryck väljas. Den
lämpligaste benamningen torde vara »brottspåföljd», »påföljd». Benämningen
ar ej fullt adekvat, då reaktionsformernas syfte att genom ändamålsenlig beandhng
göra den brottslige bättre skickad för ett normalt samhällsliv icke
kommer till uttryck däri. Enligt min mening bör dock uttrycket, åtminstone
tills vidare, kunna godtagas såsom en samlande beteckning.

Såsom framgår av den följande framställningen föreslår jag, att i de allmänna
inledande reglerna i brottsbalken skall intagas vissa allmänna bestammelser
angående de grundsatser som bör följas vid bestämmandet av
påföljden for den brottsliga gärningen. Däremot torde det ej vara anledning
att i samband med de särskilda brottsbeskrivningarna upptaga närmare
anvisningar om hur påföljden skall bestämmas, frånsett vad som framgår
av den skala för påföljden som angives. Denna grundsats har också följts av
straffrättskommittén. Jag har emellertid vid granskningen av kommittéförslaget
uppmärksammat, att i sådana fall, då flera påföljder angives, ordningen
dem emellan växlar; då exempelvis både böter och fängelse angives,
namner man i vissa fall böter först, medan i andra fall ordningen är den
omvanda. Denna växling förekommer även i den gällande strafflagen, och
tanken torde vara att den skall innebära en viss anvisning för bestämmandet
av påföljden. Då en sådan anvisning ej sällan blir tämligen godtycklig
och dess betydelse lätt kan överdrivas, har jag funnit lämpligast att alltid
namna dessa påföljder i samma ordning med böter först. Den omständigheten
att den lindrigare påföljden nämnes först innebär således ej, att denna
är någon »normalpåföljd», utan valet mellan påföljdsarterna skall ske enligt
domstolens bedömande i varje särskilt fall.

Vid utformningen av skalorna för påföljden vid de olika brotten har kommittén
i huvudsak anknutit till de grundsatser som tillämpas i den gällande
strafflagen. Vissa modifikationer har dock påkallats, bl. a. såsom en konsekvens
av sammanslagningen av fängelse och straffarbete. Kommittén har
följt den principen, att i sådana fall, då den nuvarande i strafflagen upptagna
skalan innehåller fängelse utan angivet maximum men ej straffarbete, i
allmänhet föreslås ett särskilt lägre maximum, vanligen sex månader eller i
vissa fall ett år. Vidare må nämnas att kommittén föreslagit höjning av nuvarande
minimum för den grova typen av vissa förmögenhetsbrott från frihetsstraff
i två månader till sex månader. Mot denna ändring, som alltså
innebär en förskjutning av gränsen mellan normalformen och den grova
formen av brottet, synes ej vara något att erinra, men i anslutning till vissa
i cmissuttalanden, bl. a. från advokatsamfundet, bör det starkt understrv -

B 47

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

kas, att de exempel på omständigheter att beakta vid bedömande huruvida
ett brott är grovt, vilka angives i de särskilda brottsbeskrivnmgarna, icke
uttömmande och att ett brott icke skall schablonmässigt rubriceras som grov
så snart någon sådan särskilt angiven omständighet föreligger. Vad nu sagts
äger motsvarande tillämpning, när det gäller att bedöma huruvida en garnfng
bör hänföras till den ringa graden av visst brott Rubriceringen skall
alltfd ske med hänsyn tagen till samtliga vid brottet föreliggande omstan ^

Straff lagberedningen har i sitt år 1953 avgivna betänkande framlagt förslag
om att domstolen skall få möjlighet att i särskilda fall medgiva nedsättning
eller eftergift av påföljd, vilket förslag jamval upptagits i beredninge
slutbetänkande. Enligt min mening skulle en dylik möjlighet innebara c
viktigt komplement till den åtalsprövning som i stor utsträckning lag s i
åklagarens hand och som enligt ett av strafflagberedningen jamval framlagt
förslag skall ytterligare utvidgas. Ur principiella synpunkter ar det
nämligen icke tillfredsställande, att domstolen har mera begränsade be .
genheter än åklagaren, då det gäller att avgöra om ett brott *>or medföra påföljd.
Ett närmare ställningstagande till detta svara och fnska °™str*dda
spörsmål kan emellertid ej ske i nu förevarande sammanhang. Detta m
för att det är vanskligt att nu bedöma i vad mån föreskrifter om påföljdseftergift
i speciella fall är erforderliga. Om det i den blivande brottsba kens avdelning
angående reaktionsformerna kommer att upptagas en allmän b -stämmelse om nedsättning eller energi» av piteljd är de! mähanda reke
uteslutet att dylika särskilda föreskrifter blir överflödiga. Med hansyn härtill
har jag tills vidare icke upptagit straffrättskommittens förslag om införande
av en regel angående bedömandet av gärning, som toroyas med samtycke
av den mot vilken gärningen riktas (1: 10 första stycket i kommBtens
förslag). Ej heller har nu upptagits någon regel om möjlighet att från p
följd fria kvinna som själv fördrivit sitt foster. Övriga stadganden i kommitténs
förslag som av berörda anledning tills vidare fått utgå ar 11 11,
12- 11 och 13: 14 (angående frivilligt avvärjande av fara i vissa fall) samt
20: 14 (angående förövande under krig av gärning, som enligt gärningsmännens
uppfattning enligt krigsbruk var tillåten).

Å talsregler

Straffrättskommititén har i sitt förslag i slutet av ett flertal kapitel upptagit
regler om begränsningar i den allmänna åtalsrätten. Förslaget innebar b ha.
den nvheten, att den lämplighetsprövning från aklagarnas sida, som år 1942
infördes beträffande en del förmögenhetsbrott, utsträckes att galla vissa
av brotten mot person. Vidare avses att åtalsprövningen icke skall vara bunden
till statsåklagaren utan till den åklagare som enligt sin åk agarinstruktion
har att utföra åtal i målet. Samtidigt föreligger emellertid strafflagberedningens
förslag angående vidgade möjligheter till åtalseftergift. De synes
mig knappast möjligt att taga ställning till straffrättskommittens olika

48 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1962

förslag i nu berörda avseenden oberoende av hur prövningen av strafflagberednmgen8
nämnda förslag utfaller. Då jag icke nu är beredd att taga
staUnmg till sistnämnda förslag, torde hela frågan om åtalsprövningen få
uppskjulas till ett senare skede. Det synes för övrigt ur systematisk synpunkt
riktigast att i kapitlen om de särskilda brotten upptaga allenast själ f

eS^,1Vni,ngarna- ÄtaIsre§lerna ^n lämpligen sammanföras i ett

vidSe r rP H 1 f a 7 balken- Med anledning av det sagda kommer tills
vidare följande stadganden i straffrättskommitténs förslag ej att upptagas

wm0S?7 3l7’ 4:9’ 5:7’ 6:12’ 7:12’ 8:10’ 10^11: 1S?Ä

till''W" ; 19: 23‘ Även de särskilda åtalsreglerna i anslutning

ti bestämmelserna om svensk domsrätt (23: 6-10 i kommitténs förslag) har
tills vidare uteslutits.

Översikt av innehållet i departementsfårslaget

dePartementsförslaget upptager av den blivande brottsbalken
tva huvudavdelningar, av vilka den första innehåller inledande all Frf

bestami"elser och den andra stadgandena om de särskilda brotten,
hrntf a an °rtS äF d6t aVSCtt att ytterligare en avdelning, avseende
frnfo? Jf ""a3’ ^ ! Wlk0mma’ och eventuellt kan det bli påkallat att

tillfoga eu fjärde avdelning med bestämmelser av processuell natur m m
borsta avdelningen upptager endast två kapitel. 1 kap., som erhål uWkl

, r- °Ch brottsPåföl)der’ ^ledes med ett stadgande, som
uthyckhgen lagfaster den i vår rätt hävdvunna principen, att en gärning icke

författningt f br0tt ^ täcknin§ av stadgande i lag eller annan
författning (»nullum cnmen sine lege»). Vidare upptages på grundval av

22\ * kom™lttens förslag en regel, som anger en annan grundläggande

brottsforutsattnmg, nämligen att gärningen skall ha utförts med uppsåt eller
i vissa fall, av oaktsamhet. I anslutning härtill har införts en bestämmelse’
om hur en gärning begången under inflytande av rus skall bedömas (jfr
22 2 i kommitténs förslag). Härefter följer i kapitlet ett antal stadganden
med geneiella och grundläggande regler om bestämmandet av påföljd för
rott. Aven ett stadgande om var en brottslig gärning skall anses begången

ten,T86 Cn PlatS 1 d6tta inledande kaPitel 0‘fr 23: 11 i kommit téns

förslag). Slutligen upptager förslaget — på grundval av regler som av

kommittén upptagits i 23: 12 och 23: 13 - eu bestämmelse angående utlåning
f°r br0tt samt ett stadgande om tillämpning av brottsbalkens bestämmelser
inom specialstraffrätten.

2 kap., som jämväl ingår i första avdelningen, avser tillämpligheten av
svensk lag angaende brott och innehåller alltså bestämmelser om svensk jurisdiktionsrätt
i straffrättsligt avseende. Bestämmelserna i kapitlet ansluter
"V Sak,nara t1,!1 motsvarande bestämmelser i straffrättskommitténs förslag
ir r f V 1 tUr 1 PrinciP grundar sig på de gällande reglerna i

SL. I formellt avseende har emellertid bestämmelserna väsentligt omarbetats
i departementsförslaget i syfte att underlätta förståelsen av det tämligen
komplicerade regelsystemet. Kommittén har i anslutning till jurisdiktionsreg -

B 49

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

lerna jämväl upptagit vissa bestämmelser angående strafflags tillämplighet i
tiden (23: 1—5 i kommitténs förslag). Det kan emellertid ifrågasättas huruvida
icke regler av denna natur hellre bör upptagas i promulgationslagstiftningen.
Jag har i vart fall ej funnit lämpligt att nu införa reglerna i forevarande
kapitel eller eljest i de avsnitt av den nya brottsbalken varom nu
är fråga. De berörda bestämmelserna i kommittéförslaget får alltså tills vidare
utgå. De bestämmelser som av kommittén upptagits i 23: 11 13 ingår

som nyss anmärktes i 1 kap. i departementsförslaget.

I andra huvudavdelningen av departementsförslaget ingår 3

_21 kap., vilka upptager bestämmelser om de särskilda brotten, samt 22

och 23 kap., innehållande de till dessa bestämmelser nära anslutande leglerna
om försök m. m. och om gärningar som begås i nödvärn eller annan
nöd. Ordningen mellan kapitlen om brotten följer kommitténs förslag. I enlighet
härmed behandlas i 3—6 kap. de brott som riktar sig mot person, i

7_it kap. förmögenhetsbrotten, i 12—14 kap. de brott som anses riktade

mot allmänheten samt i 15—21 kap. brotten mot staten, däri inbegripna
ämbets- och krigsbrotten.

3 kap. med bestämmelser om mord och misshandel motsvarar 1 kap. i kommitténs
förslag, som grundar sig på nuvarande SL 14 kap. Den utformning
av kapitlet som föreslagits av kommittén innebär som jag redan tidigare
anmärkt en högst avsevärd och väl motiverad förenkling av de nuvarande
komplicerade och föråldrade reglerna. Departementsförslaget uppvisar inga
mera väsentliga avvikelser från kommitténs förslag. I fråga om de s. k.
objektiva överskotten, vilka är av särskild betydelse för misshandelsbrotten,
har jag liksom det övervägande antalet remissinstanser anslutit mig till
kommitténs förslag att ouppsåtliga verkningar genomgående skall frånkännas
betydelse då det gäller uppsåtliga brott. En reform i denna riktning ar
ägnad att främja klarhet och enkelhet vid brottsbegreppens utformning, och
de farhågor som från några håll framförts för att den skulle medföra ogynnsamma
verkningar i form av stegrad frekvens av vissa brott synes obefogade
Det må erinras om att s. k. eventuellt uppsåt i regel räcker för att kravet
på uppsåt skall vara uppfyllt (jfr vid 1 kap. 2 § i departementsförslaget).
Om vid misshandelsbrott — och motsvarande gäller vid vissa andra

brott_ej ens eventuellt uppsåt förelegat med avseende å den effekt brottet

medfört men gärningsmannen bort räkna med denna effekt, inträder i förekommande
fall ansvar, utom för uppsåtlig misshandel, jämväl för vållande
till annans död eller till kroppsskada eller sjukdom. 1 likhet med kommittén
har jag vidare funnit olämpligt att såsom i gällande rätt skilja mellan
brottstyperna mord och dråp efter om gärningen skett med berått mod eller
av hastigt mod. Gränsen bör i stället dragas med hänsyn till hur grovt brottet
framstår med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter. Enligt
kommittéförslaget skall uppsåtligt dödande betecknas som mord, om gärningen
framstår såsom särskilt grov, och eljest som dråp. I departementsförslaget
har detta jämkats så, att gärningen normalt skall anses som mord

50 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

och att dråp föreligger om gärningen med hänsyn till de omständigheter som
foranJett garningen eller eljest är att anse som mindre grov.

I förevarande kapitel har kommittén föreslagit en bestämmelse om verkan
av samtycke av den mot vilken en gärning riktas (1:10 första stycket i
kommitténs förslag). Den föreslagna bestämmelsen innebär, att i fall av
samtycke straffet må nedsättas eller från straff frias alltefter gärningens
art, bevekelsegrunderna och omständigheterna i övrigt. Såsom förut nämnts
ar det min avsikt att kommitténs förslag i denna del skall behandlas i en
senare etapp i samband med strafflagberedningens förslag om nedsättning
eller eftergift av påföljd. Kommittén har jämväl i anslutning till samtyckesregeln
upptagit en bestämmelse med syfte att medverkan till självmord eller
till eget tillfogande av svår kroppsskada skall behandlas på samma sätt
som dödande resp. misshandel med samtycke (1: 10 andra stycket). Vissa
skal kan anföras för kommitténs ståndpunkt i detta avseende. Jag ställer
mig emellertid tveksam till lämpligheten av att införa en dylik särregel, som
sannolikt kan komma att innefatta förfaranden vilka icke rimligtvis bör
betecknas såsom brottsliga. Även utan en sådan regel torde den som medverkar
till annans självmord i vissa fall kunna fällas till ansvar, nämligen
för vållande till annans död; under vissa förutsättningar kan måhända
också ansvar för mord eller dråp tänkas inträda. Med hänsyn härtill och då
något storre praktiskt behov av den föreslagna regeln icke torde föreligga,
har jag stannat vid att ej upptaga någon motsvarighet till densamma i departementsförslaget.

SL 14: 21 innehåller ett stadgande om framkallande av fara för könssjukdom.
I 1944 års betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten
och allmänheten föreslog kommittén, att detta stadgande skulle överföras
till SL 19 kap. såsom en komplettering till de i SL 19: 6 meddelade bestämmelserna
om överförande eller spridande av smittsamma sjukdomar i allmänhet.
I den proposition som framlades år 1948 uttalade dåvarande departementschefen
emellertid den uppfattningen, att brottet icke hade sin plats
bland de allmänfarliga brotten i SL 19 kap., enär det framstod såsom i
framsta rummet riktat mot den enskilda person som i det särskilda fallet
utsattes för handlingen. Stadgandet fick därför kvarstå i SL 14 kap. för att
upptagas i samband med översynen av detta kapitel i dess helhet. Vid det förnyade
övervägande av frågan som nu ägt rum har kommittén vidhållit den
åsikt som kom till uttryck i 1944 års förslag och upptagit förevarande brottslyP
i kapitlet om allmänfarliga brott (14 kap. i kommitténs förslag). För
egen del ställer jag mig tveksam till denna placering. Frågan synes emellertid
få sin bästa lösning, om stadgandet, vilket är av tämligen speciell natur
och nära anknyter till 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar, inrymmes i nämnda lag. Jag har därför icke upptagit någon
bestämmelse i detta ämne i brottsbalksförslaget.

4 kap. i departementsförslaget behandlar brott mot frihet och frid. Kommittén,
som upptagit motsvarande bestämmelser i 2 kap., har utarbetat sitt
förslag i nära anslutning till SL 15 kap. men har utmönstrat vissa föråld -

B 51

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

rade regler. Särskild uppmärksamhet har ägnats frågan om skydd tor personer
som blir utsatta för hot om grova brott. Kommittéförslaget innebar i
övrigt inga mera väsentliga nyheter. I departementsförslaget har icke gjorts

nåra större avvikelser från kommitténs förslag. _ _

l 5 kap. i departementsförslaget upptages bestämmelserna om arekrankninq
motsvarande 3 kap. i kommitténs förslag. Kommittén har föreslagit
en grundlig revidering av de gällande bestämmelserna i SL 16 kap om ärekränkning.
Den väsentliga skillnaden i jämförelse med gallande rätt ar att
möjligheterna till sanningsbevisning väsentligt vidgas. Såsom centralt arekränkningsbrott
har upptagits förtal, avseende ärekränkning genom lämnande
av osanna eller ogrundade uppgifter. Vid sidan darav har upptagit
en annan brottstyp, benämnd vanryktande, vid vilken ansvar i princip s a
kunna ådömas oberoende av uppgiftens sanningshalt. Sanningsbevisning
skall i regel vara förbjuden i mål där åtal väckts för dylikt brott. Vid granskningen
av förslaget har jag kommit till den uppfattningen, att det lägger a -för stor vikt vid det osanna eller ogrundade i en ärekränkande uppgift, horslaget
har vid departementsbehandlingen omarbetats i syfte att vid lagtextens
avfattning kraftigare framhäva det förhållandet, att nedsattande uppgifter
om annan bör — även om de är riktiga — lå lämnas endast om det
är påkallat av ett befogat allmänt eller enskilt intresse. __

6 kap i departementsförslaget behandlar sedlighetsbrotten. Aven i fråga
om dessa brott innebär kommitténs förslag, som upptager motsvarande bestämmelser
i 4 kap., flera nyheter av principiell natur. Kommittén har genomgående
behandlat ifrågavarande brott såsom Övergrepp av en person mot annan
person. Jag har i huvudsak ej funnit anledning till invändningar mo
kommitténs systematik och avgränsningar av de skilda brottstyperna o
de modifikationer på olika punkter som vidtagits under departementsbehandlingen
innebär ej några större avvikelser från kommitténs förslag. D
må dock nämnas, att jag föreslår viss utvidgning av det kriminaliserade området
i syfte att skydda yngre åldersklasser från att dragas in i prostitutio .

Efter kapitlet om sedlighetsbrotten upptager kommittéforslaget ett kapitel
innehållande bestämmelser om brott mot familj. Såsom förut anförts har

kommittén varit i viss mån tveksam huruvida det ar be™«igat att tJl et
särskilt kapitel avskilja en sådan brottsgrupp, men kommittén har slutligen
stannat för att icke frångå den gällande rätten i detta avseende. Det föreslagna
kapitlet omfattar sålunda i huvudsak de brottstyper som upptages _i SL
IT kap , varjämte till kapitlet överförts ett par andra brott som ansetts övervägande
innebära brott mot familj. I den föreslagna lydelsen innehåller kapitlet
bestämmelser om tvegifte, olaga giftermål förvanskande av famdjeställning,
egenmäktigt bortförande av barn samt blodskam. Då de ifråg
varade brottstyperna till stor del är utan praktisk betydelse, har jag komrai
t iH den Uppfattningen, att det ej finns anledning att behålla ett särskilt kapitel
om brott mot familj. Ett par av brottstyperna torde kunna helt utesluta.

och de övriga överföras till andra kapitel.

Den i förslaget upptagna brottstypen olaga giftermål avser sadana fall, då

52 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

någon gifter sig med en person som på grund av sinnessjukdom el. dyl. ej
äger rättslig handlingsförmåga eller då äktenskap ingås på grund av villfarelse,
svek eller tvång. Den som tvingar annan till äktenskap kan emellertid
åtalas för olaga tvång, och även eljest torde de gärningar som omfattas av
denna brottstyp i de praktiskt tänkbara fallen ingå såsom ett led i annat
kriminellt förfarande (t. ex. bedrägeri). Något praktiskt behov av den föreslagna
kriminaliseringen synes därför ej föreligga, och denna brottstyp
torde utan olägenhet kunna utgå.

Brottet förvanskande av familjeställning avser enligt förslaget till en början
att man »understicker eller förbyter» barn. Denna ålderdomliga gärmngstyp
torde numera få anses betydelselös; vissa av de fall som åsyftas
torde kunna hänföras under brottsbeskrivningen för egenmäktigt bortförande
av barn. Vidare omfattar brottet det fall att man eljest genom att avgiva
oriktig anmälan till myndighet eller underlåta anmälan tillvällar sig
eller annan falsk familj eställning eller berövar annan hans rätta familj eställnmg.
Såsom kommittén närmare utvecklat finns ej anledning att i detta
sammanhang särskilt beakta exempelvis sådana fall, då förvanskande av familj
eställning sker genom att osanna uppgifter lämnas i faderslcapsmål eller
som syftar till att orättmätigt bereda gärningsmannen arv eller underhåll.

I dylika fall inträder regelmässigt ansvar för mened, osann partsutsaga, bedrägeri,
förfalskning etc. Något praktiskt behov att därutöver särskilt kriminalisera
förvanskande av familj eställning kan enligt min mening icke
uppvisas. Även denna brottstyp kan således utgå.

De återstående brotten i förevarande kapitel av förslaget, nämligen tvegifte,
blodskam och egenmäktigt bortförande av barn, bar jag funnit med
fördel kunna upptagas i de kapitel som behandlar resp. brott mot allmän
ordning, sedlighetsbrott samt frihets- och fridsbrott. Departementsförslaget
upptager således icke något särskilt kapitel om brott mot familj.

Förmögenhetsbrotten behandlas i departementsförslaget i 7_11 kap.,

vilka innehåller bestämmelser om stöld, rån och andra tillgreppsbrott (7
kap.), bedrägeri och annan oredlighet (8 kap.), förskingring och annan trolöshet
(9 kap.), gäldenärsbrott (10 kap.) samt skadegörelsebrott (11 kap).
BeLräffande dessa brott har kommitténs arbete huvudsakligen avsett att i
brottsbalken infoga de bestämmelser som antogs genom 1942 års lagstiftning
angående förmögenhetsbrotten. Jag skall här endast beröra ett par
spörsmål. 1

I fråga om tillgreppsbrotten har kommittén med anledning av de senaste
årens erfarenheter av biltillgreppen föreslagit, att stöld skall anses föreligga
ej blott då gärningsmannen har uppsåt att tillägna sig det tillgripna
utan aven då hans uppsåt avser att bruka det utan att återställa det. Då
syftet med denna utvidgning i huvudsak har tillgodosetts genom den ut■\eckling

förslaget föranlett vissa erinringar i yttrandena, har den hittillsvarande
brottsbeskrivningen beträffande stöld bibehållits i departementsförslaget.
En annan nyhet i kommittéförslaget som jag ställt mig tveksam till är

B 53

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

det stadgande om ekonomiskt förtal som upptagits i kapitlet om bedrägeri
och annan oredlighet (7: 9 i kommitténs förslag). Detta stadgande, som i
viss utsträckning''äger motsvarighet i SL 16: 8, är avsett att komplettera de
allmänna reglerna avseende ärekränkning. Tydligt är, att spridande av oriktiga
eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonomiska
förhållanden ofta kan åtkommas såsom vanlig ärekränkning. I den mån
fråga är om sådana närings- och ekonomiska förhållanden som icke kan sa„as
ha något samband med det personliga anseendet har det föreslagna
stadgandet sin väsentliga betydelse i förhållandet olika näringsidkare eme -lan och berör således spörsmål, som lämpligast bör regleras i lagstiftningen
mot illojal konkurrens. Jag har stannat för att icke upptaga ifrågavarande
bestämmelse i brottsbalksförslaget. Det torde få ankomma på varumarkesoch
firmautredningen att under sitt fortsatta arbete närmare overvaga hur
lagstiftningen på förevarande område bör vara utformad och därvid bl. a.
beakta de förpliktelser som Sverige kan ha åtagit sig genom sin anslutning
till Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten.

Den brottsgrupp som betecknas såsom brott mot allmänheten upptages i
deparlementsförslaget i 12—14 lcap., vilka innehåller bestämmelser om
allmänfarliga brott (12 kap.), förfalskningsbrott (13 kap.) samt mened och
falskt åtal; så ock annan osann utsaga (14 kap.). Jämväl denna brottsgrupp
har av kommittén upptagits i väsentligen oförändrat slcick från strafflagen,
som i berörda delar fått sin nuvarande avfattning genom 1948 års lagändringar.
Det kan ifrågasättas att till kapitlet om allmänfarliga brott överfora
de mycket frekventa brotten rattfylleri och vårdslöshet i trafik, vilka for
närvarande behandlas i 1951 års lag om straff för vissa trafikbrott. Denna
fråga kommer att övervägas av de i slutet av år 1957 tillkallade sakkunniga
för översyn av lagstiftningen om trafikonykterhet m. m.

Brotten mot staten har erhållit sin nuvarande utformning genom 1948
års lagstiftning, men kommittéförslaget innefattar på vissa punkter ändringar
av saklig innebörd. Vad först beträffar brott mot allmän ordning,
som i departementsförslaget upptagits i 15 kap., har kommittén bl. a. reviderat
bestämmelserna om samhällsfarlig ryktesspridning. Vidare må nämnas,
att de nuvarande bestämmelserna om sårande av sedlighet har kompletterats
med ett i anslutning till 6 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen utformat
stadgande om spridande av förråande skrifter bland barn och ungdom.
Jag har för min del kunnat ansluta mig till kommitténs förslag med en del
modifikationer på skilda punkter.

I 16 kap. i departementsförslaget behandlas brott mot allmän verksamhet
på grundval av kommittéförslagets 15 kap. Kommittén har i detta kapitel
föreslagit en bestämmelse om förtal mot myndighet, vilken jag dock
ej ansett mig böra upptaga. Anmärkas må emellertid, att spridande bland
allmänheten av falskt rykte eller annat osant påstående, ägnat att undergräva
aktningen för myndighet, enligt gällande rätt föianleder ansvar jämTikt
SL 11:6. I departementsförslaget bär denna gärningstyp utbrutiis och
bildar i förevarande kapitel eif särskilt brott med benämningen beljugande

54 B

Kungl. Maj.ts proposition nr iO år 1962

av myndighet. Ett av kommittén föreslaget stadgande om brott mot tystnadsplikt
(15: 7 i kommitténs förslag) har överförts till kapitlet om ämbetsbrotten.
Vidare må nämnas, att departementsförslaget innebär en i jämförelse
med gällande rätt och kommittéförslaget ändrad konstruktion av de
brott som gäller våld m. m. mot ämbets- eller tjänsteman.

Beträffande brotten mot rikets inre och yttre säkerhet, vilka i departementsforslaget
upptagits i 17 och 18 kap. med överskrifterna högmålsbrott
och brott mot rikets säkerhet, har kommittén föreslagit en del ändringar
i jämförelse med gällande rätt, främst i bestämmelserna om uppror och högförräderi.
Ändringarna i dessa bestämmelser har emellertid icke upptagits
i departementsförslaget, utan till detta har de nuvarande upprors- och högforradenparagraferna
överförts i huvudsak oförändrade. Vidare må nämnas
att jag — i syfte främst att trygga en fri kritik- och yttranderätt — ej
heller ansett mig böra upptaga vissa av kommittén framlagda förslag innebarande
vidgad kriminalisering av kränkande uttalanden mot riksdagen,
statsrådet, främmande makt m. fl. Ett par av de i kapitlen upptagna brotten
har i departementsförslaget erhållit ändrad konstruktion på samma sätt som
föreslagits beträffande brott mot ämbets- och tjänstemän.

I 19 kap. i departementsförslaget behandlas ämbetsbrott. Förslaget överensstämmer
frånsett vissa modifikationer med kommitténs förslag (18
kap.), som i sin tur nära ansluter till gällande rätt. Såsom nyss antyddes
har till kapitlet överförts ett i 15 kap. i kommitténs förslag upptaget stadgande
om brott mot tystnadsplikt. Genom stadgandet kriminaliseras brott
mot tystnadsplikt för alla som är anställda i allmän tjänst och för dem som
fullgör lagstadgad tjänsteplikt. Vissa bestämmelser i kapitlet vilka äger samband
med påföljdssystemet (18: ^8 och 18: 14 i kommitténs förslag) har
uteslutits för att upptagas i brottsbalkens blivande tredje huvudavdelning.

20 och 21 kap. i departementsförslaget innehåller bestämmelser om brott
av krigsmän samt krigsartiklar. Kommittéförslaget upptager motsvarande
bestämmelser i 19 och 20 kap. och innebär tämligen få avvikelser från gällande^
rätt. Bland nyheterna må nämnas, att bestämmelserna om krigsförräderi
i vissa avseenden omarbetats. En bestämmelse har upptagits angående
tillämpningen, i fall då riket är ockuperat utan att riket formellt är i
krig, av sådana ansvarsbestämmelser som förutsätter krigstillstånd. I departementsförslaget
har denna bestämmelse erhållit en mera generell avfattning
än i kommitténs förslag.

Till komplettering av brottsbeskrivningarna i 3—21 kap. upptages i 22
kap. i departementsförslaget, motsvarande 21 kap. i kommitténs förslag, bestämmelser
om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott
Dessa bestämmelser anknyter till 3 kap. SL med smärre ändringar. En viktig
nyhet är att tillämpningsområdet för medverkansbestämmelserna i princip
uttryckligen begränsas till brott å vilka kan följa strängare påföljd än
endast böter.

23 kap. i departementsförslaget, som är det sista kapitlet i denna huvudavdelning,
innehåller bestämmelser om nödvärn och annan nöd. Detta kapi -

B 55

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

tel bya<ser på 22 kap. i kommittéförslaget. I huvudsaklig överensstämmelse
med kommitténs förslag upptages regler om nödvärn, om befogenhet för
polismän m. fl. att i vissa situationer utöva våld samt om nodfall i allmänhet
ävensom en bestämmelse om bedömandet av gärning, som begås på befallning
av någon under vars lydnad gärningsmannen står. Vad i SL 3: 7
utsäges därom, att straff ,som lagen utsätter för det fall att någon genom
brott bereder sig vinning eller tillägnar sig något jämväl skall tillampas, då
någon avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något, torde
gälla utan särskilt stadgande (jfr prop. 1942:4 s. 184). Den motsvarighet
till nämnda lagrum som kommittén upptagit i förevarande kapitel (22: 9 i
kommitténs förslag) har jag därför ansett kunna utgå ur förslaget.

Straffrättskommittén har i sitt betänkande med förslag till brottsbalk
även framlagt förslag till ändringar, som brottsbalken föranleder i andra
författningar; bl. a. måste tryckfrihetsförordningens regler om tryckfnhetsbrott
revideras. Dessa ändringar får emellertid upptagas i en senare etapp
av lagstiftningsarbetet.

TTT- De särskilda bestämmelserna i förslaget

Enligt de grunder som jag angivit i det föregående har utarbetats förslag
till de två första huvudavdelningarna i den blivande brottsbalken. Beträftande
de särskilda bestämmelserna i detta förslag får jag, utöver vad som
framgår av den tidigare framställningen, anföra följande.

FÖRSTA AVDELNINGEN
Allmänna bestämmelser

Första huvudavdelningen i den föreslagna nya balken innehåller allmänna
bestämmelser, uppdelade på två kapitel, av vilka det ena ger vissa generella
föreskrifter om brott och brottspåföljder, medan det andra reglerar tillämpligheten
i rummet av svensk lag angående brott.

1 KAP.

Om brott och brottspåföljder

I detta inledande kapitel upptages vissa grundläggande regler angående
brott och brottspåföljder. Såsom 1 § har införts en bestämmelse, som fastslår
principen »nullum crimen sine lege». 2 § ger vissa sammanfattande regler
om vad som kräves i subjektivt avseende för att en gärning skall anses
såsom brottslig. Denna paragraf reglerar även frågan om ansvar för brott
som begås under rus. I 3—5 §§ upptages vissa bestämmelser om brottspåföljder.
Skadestånd, förverkande och andra särskilda åtgärder, vilka i en

56 B Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

del avseenden följer andra regler än de egentliga brottspåföljderna, omnamnes
i 6 §. En bestämmelse om var brott skall anses begånget återfinnes
i 7 §, medan i 8 § meddelas ett stadgande om utlämning för brott. Avslutningsvis
gives i 9 § en bestämmelse om tillämpligheten av brottsbalkens
bestämmelser i fråga om brott inom specialstraffrätten.

1 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande rätt som i straffrättskommitténs
förslag.

Departementschefen. Innan någon kan ådömas ansvar med därtill knutna
påföljder, måste domstolen konstatera att ett brott har blivit förövat.
Beträffande frågan på vilka grunder domstolen i detta avseende har att
bygga sm provning — bortsett från konstaterandet av att vissa faktiska
omständigheter föreligger — råder skiljaktigheter mellan olika rättssystem
Principen att en gärning icke kan betraktas som brott utan ett uttryckligt
stöd i lag (nullum cnmen sine lege) är allmänt omfattad i västerländska
kulturstater. Vad angår den nordiska rätten fastslår den danska strafflagen
denna grundsats genom en uttrycklig bestämmelse i lagen, och i Norge
är den inskriven i grundlagen. Även i Sverige är principen djupt rotad i
rättslivet. Ehuru den hittills ej kommit till synes genom ett uttryckligt lagbud,
kan den indirekt utläsas i särskilda stadganden, exempelvis i regeln i
5 § strafflagens promulgationsförordning om strafflagens tillämplighet å
brott, som förövats före dess ikraftträdande. Med hänsyn till den vikt som i
vår rättsuppfattning tillmätes den nämnda grundsatsen föreligger starka
skäl att inskriva densamma i brottsbalkens inledande kapitel. Jag vill även
erinra om att i Europarådets av Sverige ratificerade konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna stadgas
i art. 7 mom. 1, att ingen må fällas till ansvar för någon gärning eller
underlåtenhet, som vid tidpunkten för dess begående icke utgjorde ett brott
enligt inhemsk eller internationell rätt, samt att ej heller högre straff får
utdömas än som var tillämpligt vid tidpunkten för den brottsliga gärningens
begående. En motsvarande bestämmelse finnes även i den av Förenta Nationernas
generalförsamling antagna Universal declaration of human rights.
Med hansyn till det anförda har i förevarande paragraf upptagits en bestämmelse
av innebörd att såsom brott skall anses allenast gärning, som inrymmes
under en i brottsbalken eller eljest i lag eller författning given brottsbeskrivning.

Det föreslagna stadgandet innebär icke att det i varje särskilt fall måste
finnas ett direkt stöd i själva bokstavslydelsen av lagen, utan lagen skall
enligt vedertagna grundsatser tolkas så att dess rätta mening utrönes. Åtminstone
inom specialstraffrätten torde även s. k. analogisk tillämpning anses
tillåten, ehuru endast inom mycket snäva gränser. Härutinnan avses
icke att göra någon ändring genom det föreslagna stadgandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1062

B 57

2 §•

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i gällande rätt. I kommittéförslaget
motsvaras paragrafen av 22: 1 och 22: 2.

Kommittén. Kommittén har i 22: 1 föreslagit ett stadgande av innehåll, att
straff enligt brottsbalken skall ådömas endast för gärning som begåtts
uppsåtligen eller, där det är särskilt stadgat, av oaktsamhet. Kommittén har
icke i lagtexten upptagit någon definition av uppsåtsbegreppet utan i detta
avseende hänvisat till de normer som utbildats i doktrin och praxis. Uppsåt
anses i första hand föreligga då det brottsliga resultatet är vad gärningsmannen
önskar uppnå med sin handling eller är ett genomgångsled för att
uppnå vad han sålunda önskar (direkt uppsåt även kallat avsikt eller syfte).
Uppsåt är vidare för handen när det brottsliga resultatet av gärningsmannen
uppfattas såsom nödvändigt förbundet med den önskade effekten
utan att likväl vara ett genomgångsled till denna (s. 1c. indirekt uppsåt).
Uppsåt anses ytterligare föreligga i viss utsträckning när gärningsmannen
uppfattar det brottsliga resultatet såsom möjligen förbundet med handlingen.
För att uppsåt i dessa fall skall föreligga lcräves att efter omständigheterna
måste antagas, att gärningsmannen icke av visshet om det brottsliga
resultatets inträdande skulle låtit avhålla sig från handlingen (s. 1c.
eventuellt uppsåt). Det har dock förekommit att ansvar för uppsåtligt brott
i dylika fall ådömts på grundval av vad gärningsmannen insett vara sannolikt.
Med hänsyn till att innebörden av uppsåtsbegreppet ej helt stabiliserats
har kommittén ansett, att tiden ännu ej är inne att i lagtext fixera begreppet.

Kommittén har övervägt att upptaga jämväl en bestämmelse om verkan
av rättsvillfarelse — vilken regel enligt den ståndpunkt svensk rättspraxis
intagit skulle innebära att rättsvillfarelse i princip icke medför straffrihet
— men funnit att denna fråga liksom hittills bör kunna överlåtas åt rättspraxis.

Begreppet oaktsamhet har liksom uppsåtsbegreppet lämnats utan definition
i lagtexten. Oaktsamhet anses enligt kommittén föreligga, om en människa
med normal viljebeskaffenhet skulle ha avhållit sig från handlingen
för att undvika en sådan skadlig eller farlig verkan därav som i det föreliggande
fallet inträtt. I paragrafen har emellertid upptagits en bestämmelse
att, om oaktsamheten var ringa, ej skall dömas till straff. För att denna
regel ej skall rubba förutsättningarna för slcadeståndsskyldighet har kommittén
jämväl föreslagit ett tillägg till SL 6: 1.

Kommittén har understrukit alt de föreslagna bestämmelserna gäller endast
för brott enligt brottsbalken, vilket i förslaget kommit till uttryck genom
orden »enligt denna balk». Inom specialstraffrätten kan, uttalar kommittén,
ej generellt tillämpas den principen att, då annat ej är uttryckligen
stadgat, för straffbarhet kräves att gärningen begåtls uppsåtligen; ej heller
kan regeln om straffrihet vid ringa oaktsamhet generellt tillämpas inom spe -

58 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

cialstraffrätten, där den nedre gränsen för straffbar oaktsamhet ofta ligger
lägre än då fråga är om brott enligt strafflagen.

Bestämmelserna i SL 5: 12, som modifierar de särskilda reglerna om förhöjt
straff vid s. k. objektiva överskott, har ej någon motsvarighet i kommitténs
förslag, vari nämnda regler enligt vad förut anförts icke har upptagits.

I 22: 2 har kommittén upptagit en särskild regel om straffansvar vid rus.
Denna regel innebär, att om någon begår straffbelagd gärning under självförvållat
rus, hans tillstånd ej skall utgöra hinder mot att tillämpa det straff som
eljest är stadgat för gärningen. Den föreslagna bestämmelsen ersätter det
alltjämt gällande stadgandet i förordningen den 16 november 1841 (SFS nr
58) emot fylleri och dryckenskap. Kommittén har i sina motiv utförligt utvecklat
den närmare innebörden av bestämmelsen på grundval av doktrin
och praxis samt därvid betonat, att någon ändring i sak av den svenska
rättens ståndpunkt ej är avsedd.

Kommittén framhåller, att den svenska rättens ståndpunkt är att de vanliga
reglerna om uppsåt eller oaktsamhet såsom förutsättning för straffbarhet
ej gäller, då fråga är om handlingar begångna under inflytande av självtörvållat
rus av alkohol eller annat ämne med liknande verkan, såsom morfin,
kokain och fenedrin. Praxis har vidare iakttagit den största återhållsamhet
i fråga om medgivande av straffrihet eller straffnedsättning med
stöd av SL 5: 5 och 5: 6 beträffande handlingar förövade under rus. Strafffiihet
torde knappast medgivas i andra fall än då gärningsmannen befunnit
sig i patologiskt rus. Ståndpunkten betingas uppenbarligen av kriminalpolitiska
skäl. Frågan om rusets straffrättsliga ställning har i vårt land under
de senaste decennierna upprepade gånger varit föremål för överväganden
av sakkunniga, varvid någon principiell ändring av den ståndpunkt
svensk rätt intager ej ifrågasatts (se bl. a. SOU 1923: 9 och 1942: 59).

Det föreslagna stadgandet är, framhåller kommittén, en konsekvens av
att kommittén i 22: 1 upptagit den allmänna principen om uppsåt eller oaktsamhet
såsom förutsättning för straffbarhet. I förhållande till 22: 1 innebär
sålunda 22: 2 en modifikation. Frågan om frihet från straff för gärning
begången under rus på grund av att gärningsmannen befunnit s^ig i
sinnestillstånd som avses i SL 5: 5, i första hand patologiskt rus, har ej berörts
i den föreslagna lagtexten. Ej heller i detta hänseende torde enligt
kommittén ändring i gällande rätt vara påkallad. Beträffande straffnedsattningsregeln
i SL 5: 6 uttalar kommittén att om — i enlighet med förslag
av strafflagberedningen — detta stadgande skulle upphävas, uppkommer
fragan om tillämpning av en allmän bestämmelse om straffrihet eller straffnedsattning.
Denna fråga, liksom spörsmålet huruvida påföljder av särskilt
slag bör ifrågakomma i stället för straff i fall av förevarande art, har
ej behandlats av straffrättskommittén, utan kommittén har i dessa avseenden
hänvisat till strafflagberedningens arbete.

B 59

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
Yttrandena Den av kommittén föreslagna regeln om uppsåt eller oaktsa

“ r=frir—

relse Landsorganisationen har beträffande innehållet i en sadan re el
I,a, e„ a“„»n Spfauning äu de,, som kommit Hl. uttryck i ko„m„t,e„s be tänkande

och anfört: . n

villfarelse i princip tillerkannes verkan sajam förevarande

nedsättningsgrund, aktualiseras på ett sa \fäll*jnt?en av specialstraffstrafflagsrevisionen
liksom_ av d | den enskiide medborgaren

Ä *u„ge, uv

Men lika orimligt s0"’ det att beträffande bedömningen av rätts ÄeuTÄHta

de” stränga8’ krimiualpolitiskt skäligen meningslösa
stäXunkt"om i denna träga intagits av svensk raltsprav.s.

Flera remissinstanser har uttalat särskild tillfredsställelse över förslaget
att för brottsbalksbrottens del undantaga fall av ringa oaktsamhet. h
''eningen Sveriges stadsdomare har dock uttalat önskemål om att i lag^ten
måtte närmare angivas de fall där straffbarheten är utesluten på g~
alt oaktsamheten är ringa. Göteborgs radhusralt anser att *"“2 ,
blivit alltför kategorisk samt föreslår att regeln utformas som en fakultativ
straffrihetsregel. Enligt rådhusrättens mening bor alltså stadgandet givas
den lydelsen att, om oaktsamheten var ringa, från straff må trias.

Även militieombudsmannen har ansett, att straffnhetsregeln ar tor dsträckt
särskilt med hänsyn till militära förhållanden. Fragan boi en 0
hans mening lösas så, åt, åklagare får möjlighe, åt, underlåta åtal , sadanu
fall där ingripande med straff icke är påkallat ur allmän synpunkt. In
krigsmaktens verksamhetsområde måste för säkerställande av torsvarsanstalternas
effektivitet och härför erforderlig samordning lastas stor vikt
vid att envar på sin plats med all den precision som ar möjlig och aien i
detaljer som i och för sig kanske ter sig mindre betydelsefialla ut or vad
som blivit honom ålagt. Även med aktgivande harpa skulle helt visst vid
tillämpning av den föreslagna straffnhetsregeln ingalunda komma att saknas
fall som måste bedömas som ringa oaktsamhet, ehuru ett ingnpand
skulle vara påkallat ur allmän synpunkt. Militieombudsmannen u veck ai
i sitt yttrande, hurusom den av kommittén föreslagna regeln skulle inncPära
betydande inskränkning i möjligheterna att utnyttja den tUhattavisnin"s-
och bestraffningsrätt, som är tillagd vederbörande militära chefer.
Regeln skulle kunna medföra, att åtskilliga fall av oaktsamhet, som nu be -

60 B

Kimgl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

straff bar?)0 rf t^ri[tta!isning eller 1 disciplinär ordning, fölle utanför det
straffbara området, nagot som måste komma att menligt inverka på de betydelsefulla
uppgifter som åligger kompanibefälet ?

hl7lbe/ällTaren,haT lik3ledeS underst™™, att den föreslagna straffri,
ege,ln far.lampl,g med hänsyn till militära förhållanden. Bestämdsen
kan latt misstolkas och föranleda att vissa smärre, av krigsmän begangna
förseelser icke beivras, oaktat så varit påkallat ur allmän synpunkt
Brott som begås av oaktsamhet, där oaktsamheten är ringa, tordfi reael
vara att hanföra till sådana mindre förseelser som avses i 14. s i g

kris-smän °ch Kr

ng tillrättavisning ma anvandas. Med hänsyn härtill bör enligt överbefäl ■nn^kiZTf

*“ttry?? *"!!*** 1 22:1 Utbyt3S mot ^ynnerfigen ringa»,
skillnad från mihtieombudsmannen och överbefälhavaren har audi

toren vid kustflottan, i vars yttrande chefen för kustflottan instämt uttafat
mot ™enmf?en ,att det ur militär synpunkt icke torde vara något att erinra

ZLtenJ°re!älagna straffrihetsregeln, vilken närmast synes innebära ett
lagfastande av nu radande rättspraxis.

5ufrteäsffrd!/di,eniÖreSlagna rege‘n 0m anSV3r Vid rus -ser föreningen
ftt t fl haradshovdll}9ar att uttrycket »vare hans tillstånd ej hinder mot

slagit atTdet skurT 1Cke tlllrackIl§t entydigt. Föreningen har före i

rrv, L * ersattas med »skall hans tillstånd vara utan verkan nå

straffbarheten» eller ock annat uttryck, som klarare anger va s l i 8

ti lstå°nTe fylkri °Ch dryckenskaP -givits med orden »må hans

. “ tä?d ,CJ laada honom till ursäkt, utan skall han---vara underkas

tad alla de påföljder, som lag och författning i varje fall föreskriva» En lik
nande ermran framföres av hovrätten för övre Norrland ^

Medicinalstyrelsen understryker, att medicinering vid t ex smärttill
stand, orostillstånd, illamående i samband med resor o. s. v. kan giva en o ''
tocknmg av sådan natur, att den bör räknas som ett rustillstånd Styrelsen
sager sig förutsatta att straffrihet under dylika omständigheter skalHfråea
komma savida läkarens ordination följts, så att angiven dos Lke ”Si''
dits och de meddelade föreskrifterna icke heller i övrigt åsidosatts.

atfr^r^V dverenssiämmelse med kommittén vill jag förorda
i In all 3 grrr3 brottsansvar i subjektivt avseende sammanfattas

vid hr h ^ Tf Gfn°m dCnna faStslås endast vad som redan anses gälla
V f imot den allmänna strafflagen. Jag vill emellertid understrvka al‘t

i brottshe k®"3 rCgeln ~ Varigen°m kravet På uPPsåt icke behöver angivas
i brot besknvnmgarna - endast är lagteknisk och att den alltså icke bör

ppfattas såsom något generellt ställningstagande til] de värdering.-

skiSldSbr°tf Iag§aS tiIlgrUnd fÖF bestän—andet av brottsområdet i varje sär få

nb SParrf- Regeln Synes vara av den centrala karaktär, att den bör
ta sm plats i balkens inledande kapitel.

Ett spörsmål som uppkommer i detta sammanhang gäller verkan av att

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962 B 61

gärningsmannen är ovetande om att gärningen är i lag belagd med ansvar,
s. k. rättsvillfarelse. I likhet med de flesta utländska rättssystem har svensk
rättspraxis i princip intagit den ståndpunkten, att uppsåtskravet ej omfattar
kännedom om lagens innehåll och att okunnighet om detta därför är
utan inverkan på ansvaret. Rättsvillfarelse har godtagits såsom straffrihetsgrund
endast i särskilda undantagsfall, då den bedömes såsom ursäktlig. Det
är uppenbart, att medborgarna i gemen icke kan äga närmare kännedom om
de mångahanda lagbestämmelser, som reglerar nutida komplicerade samhällsförhållanden.
Den kritiska hållning mot inställningen i rättspraxis som
kommit till uttryck i landsorganisationens remissyttrande är därför väl förståelig.
Å andra sidan kan icke varje påstående om okunnighet rörande rättsreglernas
innehåll få leda till befrielse från ansvar. I likhet med kommittén
anser jag att någon lagbestämmelse i ämnet ej bör meddelas, utan det bör
få ankomma på rättstillämpningen att bedöma spörsmålet med beaktande
av de förhållanden som föreligger i varje särskilt fall. De av strafflagberedningen
föreslagna reglerna om nedsättning och eftergift av påföljd ger också
möjligheter att undgå stötande resultat.

I kommitténs förslag har upptagits en kompletterande regel med den innebörden
att begreppet oaktsamhet i brottsbalken skall bestämmas så att det
icke omfattar ringa oaktsamhet. Denna regel har lämnats utan erinran i
de flesta remissyttrandena, men den har väckt vissa betänkligheter på militärt
håll, där man hävdat att den skulle kunna inverka menligt på krigsmaktens
möjligheter att upprätthålla effektivitet och disciplin. Jag vill i
detta avseende understryka, att uttrycket »ringa» oaktsamhet icke är någon
absolut bestämning av begreppet. I den mån förhållandena är av den beskaffenhet,
att särskild uppmärksamhet och noggrannhet är påkallad, måste
ett förfarande som under andra omständigheter finnes vara bagatellartat bedömas
såsom mera allvarligt. Enligt min mening är regeln, tolkad på detta
sätt, väl avpassad även för den militära rättsvården. Jag vill alltså tillstyrka
att en bestämmelse i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs
förslag intages i förevarande paragraf.

De nu förordade allmänna reglerna om uppsåt och oaktsamhet är såsom
kommittén närmare utvecklat ej utan vidare tillämpliga inom specialstraffrätten.
Härtill återkommer jag vid 9 § i detta kapitel.

I anslutning till frågan om de allmänna subjektiva brottsförutsättningarna
bör även spörsmålet om verkningarna av abnormitet i gärningsmannens
sinnesförfattning uppmärksammas. Enligt gällande rätt — SL 5: 5
kan den som begått en gärning under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan jämställd abnormitet icke fällas till ansvar och dömas till
påföljd för gärningen, även om han anses ha haft uppsåt eller varit oaktsam,
utan domstolen får inskränka sig till att konstatera ett eventuellt föreliggande
behov av vård på sinnessjukhus. Stratflagberedningens förslag
till skyddslag innebär en ändrad ordning i detta avseende (se SOU 1956: 55
s. 266 ff.). Oavsett vilken ståndpunkt som intages till strafflagberedningens
förslag svnes reglerna angående de allmänna subjektiva brottsförutsält -

62 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

ningarna böra anses tillämpliga även på gärningar som begås under inflytande
av abnormitet. För att ett brott skall anses föreligga kräves sålunda,
att gärningsmannen haft uppsåt eller varit oaktsam i förhållande till den
brottsliga effekten.

För ett speciellt fall, nämligen då gärningsmannen handlat under rus,
påkallas emellertid en undantagsregel. Straffrättskommittén har i sitt förslag
upptagit en dylik regel, vilken som kommittén påpekar kan sägas innebära
en modifiering av kravet på uppsåt resp. oaktsamhet. Det är givet att
en måttlig berusning ej utesluter förefintligheten av uppsåt eller oaktsamliet,
men vid högre grader av rus kan omdömet vara så fördunklat, att man
icke kan tala om uppsåtligt eller oaktsamt handlande. Den svenska rättens
ståndpunkt att i sådana fall eftergiva det subjektiva rekvisitet — vilken
ståndpunkt hittills kommit till uttryck i 3 § i 1841 års förordning emot fylleri
och dryckenskap (jfr även SL 5: 5 andra stycket) — är såsom kommittén
framhållit betingad av kriminalpolitiska skäl. Jag vill i anslutning
till kommitténs redogörelse betona, att grundsatsen gäller såväl berusning
genom alkoholförtäring som berusning med andra medel. Vidare kräves att
berusningstillståndet skall vara självförvållat. I sådana fall då ruset är av
patologisk art eller då eljest är fråga om helt abnorma verkningar av berusningsmedlet
torde samma grundsatser få gälla som då gärningen eljest begåtts
under inflytande av abnormitet. Detsamma bör gälla i det av medicinalstyrelsen
berörda fallet, att någon blir omtöcknad vid medicinering enligt
läkarordination.

I kommitténs förslag har den ifrågavarande regeln avfattats så, att berusningen
ej skall vara hinder mot att tillämpa det straff som eljest är
stadgat för gärningen. Innebörden av regeln synes emellertid komma till ett
klarare och mera lättförståeligt uttryck, om den anknytes till den allmänna
bestämmelsen om uppsåt och oaktsamhet. I enlighet härmed har, i andra
stycket av förevarande paragraf, stadgats att, om gärningen begåtts under
självförvållat rus, därav icke må föranledas att den ej anses som brott.

3 §•

Paragrafen saknar motsvarighet såväl i gällande rätt som i straffrätlskommitténs
förslag.

Kommittén. Kommittén har icke i sitt förslag upptagit några allmänna
regler angående bestämmande av brottspåföljd. Icke heller i motiven har
kommittén närmare ingått på denna fråga. I den allmänna översikten över
förslaget anför dock kommittén, såsom förut anmärkts, att kommittén icke
ansett det påkallat att giva annan ledning för straffmätningen inom skalorna
än som kan utläsas av exemplen på ringa eller grovt brott. I detta sammanhang
anför kommittén därjämte, att det är klart att fängelse och böter
skall utmatas till visst mått huvudsakligen efteF brottets svårhetsgrad, medan
val av annan påföljd främst bestämmes med hänsyn till den brottsliges
person. c

B 63

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Departementschefen. I 1 och 2 §§ i förevarande kapitel angives två grundförutsättningar
för att ett brott skall anses föreligga, nämligen dds att ga
ningen är i lag beskriven såsom brott och dels att gärningen skett med pp
såt eller, i särskilda fall, av oaktsamhet. Sedan det konstaterats åt n^onbe«ått
ett brott, inträder samhällets reaktion i den formen, att påföljd för brottet
bestämmes. Några generella anvisningar för bestämmandet av påföljden
finnes ei i SL. Det synes emellertid önskvärt att i det inledande kapitlet
brottsbalken införa en regel, som i allmänt sammanfattande form anger de
huvudsynpunkter som bör följas då domstolen i de särskilda fallen skall
bestämma brottspåföljden.

Samhällets reaktion mot brottslingen syftar i främst a rummet till åt -reda samhället skydd mot den fara för dess bestånd och utveckling som lagöverträdelser
medför och att jämväl skydda enskilda medborgare mot angrepp
av olika slag. I diskussionen kring dessa frågor har olika meningar
kommit till uttryck, huruvida ett sådant skydd kan åstadkommas genom
en påverkan på samhällsmedlemmarna i allmänhet eller om huvudvikten
bör läggas vid åtgärder som hänför sig till den brottslige själv. De skarpa
teoretiska motsättningar, som framkommit rörande detta spörsmål, torde
emellertid icke leda till några mera väsentliga skiljaktigheter vid den praktiska
tillämpningen av påföljdssystemet. Tydligt är att några generella normer
icke kan uppställas. Då det gäller att i en sammanfattande lagregel giva
domstolen en anvisning för bestämmandet av brottspåföljden torde det ej
vara möjligt att precisera brottspåföljdens syfte på annat sätt än att den ska
vara ägnad att avhålla gärningsmannen från brott och eljest skydda samhället
mot brottslighet. Därjämte bör emellertid utsägas, att domstolen vid
sin prövning har att taga hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter,
såväl beträffande brottet som i fråga om den brottsliges person. Detta galler
alla brottspåföljder utan åtskillnad. Enligt kommitténs uppfattning skall
fängelse och böter utmätas till visst mått huvudsakligen efter brottets svårhetsgrad,
medan valet av annan påföljd främst bestämmes med hänsyn till
brottslingens person. Det är visserligen riktigt, att brottets svårhetsgrad ar
av väsentlig betydelse vid ådömande av fängelse eller böter. Enligt min mening
bör emellertid även då — åtminstone vid något allvarligare brottslighet
— stort avseende fästas också vid den brottsliges personliga omständigheter.
I förevarande paragraf i förslaget har med hänsyn härtill upptagits
en bestämmelse av innebörd, att rätten enligt de grunder som gäller för tilllämpningen
av olika brottspåföljder skall, med beaktande av brottets beskaffenhet,
gärningsmannens egenskaper och personliga förhållanden samt omständigheterna
i övrigt, bestämma påföljd för brottet efter vad som finnes
bäst ägnat att avhålla gärningsmannen från brott och eljest skydda samhället
mot brottslighet. Med den valda formuleringen gäller regeln icke blott
valet av påföljdsart utan även bestämmandet av påföljdens närmare utformning
i den mån domstolen har att bestämma däröver, exempelvis fastställande
av tiden för fängelse inom den för brottet gällande latituden.

Mot den nu föreslagna regeln kan måhända invändas att den med sin

64 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

mycket allmänt hållna avfattning icke ger domstolen någon nämnvärd vägledning
vid bedömandet av de särskilda brottsfallen. Det synes likväl vara
av varde att man i en lagregel ger ett uttryck just för grundsatsen att det
- såvitt ej särskilda regler föranleder annat _ icke är några speciella
synpunkter som skall givas företräde utan att domstolen har att beakta
samtliga föreliggande omständigheter. Regeln har därigenom en viktig samordnande
funktion i förhållande till de normer och anvisningar som i olika
sammanhang meddelas beträffande de särskilda brottspåföljderna.

4 §•

o^n.?araSraf ersätter stadganden i SL 2:1, 2: 2, 2:15, 2:15a, 5: 6a samt

.... : i7’ onVoi angår SL 27: 17 finnes motsvarighet i straffrättskommitténs
torslag 20: 20.

Departementschefen. I brottsbalkens inledande kapitel torde sammanfattningsvis
bora angivas de olika slag av brottspåföljder som kan komma till
användning. I den uppräkning som förevarande paragraf innehåller upptages
allmänna brottspåföljder i första stycket. Uppräkningen, som skett i
huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt, är i avvaktan på ett närmare
ställningstagande till strafflagberedningens förslag icke slutgiltig.

De sarskdda påföljderna — suspension och avsättning för ämbets- och
tjänstemän samt disciplinstraff för krigsmän - angives i andra stycket.

som tredje stycke innehåller paragrafen en erinran om möjligheten att,
da riket ar i krig, tillämpa dödsstraff i vissa fall.

v.M,edanledrS aV br0tt kan även inträda skadeståndsskyldighet samt formel
se” 6 § 3nnan dyHk SärSkild rättsverkan- Härom meddelas bestäm -

5 §•

Paragrafen har ej motsvarighet vare sig i gällande rätt eller i kommittélorslaget.

Departementschefen. Den omständigheten att vissa påföljder angives i bestämmelserna
om de särskilda brotten kan måhända giva anledning till den
uppfattningen, att de Övriga påföljderna skulle vara av undantagskaraktär
0?bk°mma tm användning endast om den i brottsbestämmelsen angivna
påföljden av särskild anledning ej kan tillämpas. Ett sådant betraktelsesätt
har haft sitt berättigande tidigare, då vårt reaktionssystem var mindre differentierät,
men kan numera ej anses riktigt. Som jag understrukit vid 3 §
skull domstolen vid sitt bedömande av ett brottsfall välja mellan de olia
pafoljaerna alltefter de i varje särskilt fall föreliggande omständigheter ,

na; k UJ1uSa,aV PåfölJderna> främst fängelse och böter, nämnes i anslutning
ill brottsbeskrivningarna är betingat av nödvändigheten att allt efter brot *nASJårh^tS8rad

bestämma olika maximi- och minimigränser för dessa
påföljder. For att klarlagga jämställdheten mellan de olika reaktionsformer -

B 65

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

na och sålunda förebygga den nyss antydda misstolkningen har i denna paragraf
uttryckligen fastslagits, att böter och fängelse liksom suspension,
sättning och disciplinstraff skall användas med den begränsning som framoår
av bestämmelserna om de särskilda brotten och att de Övriga i 4 § forsta
stycket angivna påföljderna må tillämpas utan avseende å att de over huvu
ej omnämnes i dessa bestämmelser.

6 §•

Denna bestämmelse har ej direkt motsvarighet i SL och ej heller i kommittéförslaget.

Departementschefen. Såsom antytts i kommentarerna till 4 § är den därstädes
gjorda uppräkningen ej fullständig, i det brott kan föranleda skadestånd
och förverkande; även andra särskilda åtgärder, sasom forvisning,
skyldighet att gälda straffskatt etc., kan ifrågakomma. En erinran harom
har upptagits i förevarande paragraf. Utformningen av dessa åtgärder avviker
i skilda hänseenden, alltefter syftet med åtgärderna, från de egentliga
brottspåföljderna.

7 §-

Stadgandet återfinnes i SL 1: 1 andra stycket och har i straffrattskommitténs
förslag sin plats i 23: 11.

Departementschefen. Frågan var ett brott skall anses begånget har betydelse
i olika avseenden, och en bestämmelse som ger en generell regel harom
svnes lämpligen böra införas i förevarande kapitel. Med denna placering av
bestämmelsen står det klart att den är avsedd att giva ledning i alla fall, da
spörsmålet är av betydelse. Jag vill påpeka, att 19 kap. 1 § rattegangsbalken
upptager ett stadgande i ämnet, såvitt angår forum i brottmål. Detta stadgande,
som i sak överensstämmer med den regel som på grundval av SL 1:1
upptagits i föreliggande förslag, torde bli överflödigt och kunna utgå.

8 §■

Denna paragraf motsvaras i gällande rätt av SL 1:5 första stycket och
i kommitténs förslag av 23: 12 första stycket.

Departementschefen. Paragrafen innehåller en hänvisning till särskild
lagstiftning angående utlämning för brott från Sverige till främmande stat.
Hänvisningen avser lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott.

Angående efterkommande av villkor beträffande åtal eller påföljd, som
uppställts då någon för brott utlämnats till Sverige, torde bestämmelser
böra meddelas i samband med de regler angående reaktionssystemet, som
avses skola ingå i en senare avdelning av brottsbalken.

9 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. I kommitténs förslag finnes
motsvarighet till bestämmelsen i 23: 13.

3 liihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

66 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Kommittén. Kommittén, som i sitt förslag upptagit allmänna straffrättsliga
regler i 21 23 kap., har såsom avslutande paragraf i 23 kap. infört ett

stadgande, vari föreskrivits, att de allmänna bestämmelserna i nämnda kapitel
skall gälla jämväl beträffande gärning som är belagd med straff i annan
lag eller författning än brottsbalken, där ej annat följer av vad för särskilda
fall är stadgat. I motiven till bestämmelsen har kommittén påpekat,
alt beträffande det i 22: 1 upptagna stadgandet om uppsåt eller oaktsamhet
såsom förutsättning för straffbarhet (vilket stadgande i departementsförslaget
motsvaras av 2 § första stycket i förevarande kapitel) dock skall gälla,
att det ar tillämpligt endast i fråga om de i brottsbalken behandlade

åttrandena. Den ifrågavarande bestämmelsen i kommitténs förslag har icke
oranlett erinran i remissyttrandena i annan mån än att på ett par håll uttalats,
att det av kommitténs formulering av denna bestämmelse och av 22: 1
i kommittéförslaget icke otvetydigt framginge, att sistnämnda paragraf ei
skulle avse specialstraffrätten.

Departementschefen. I en framställning till Kungl. Maj :t har 1953 års
riksdag anhållit om utredning angående de allmänstraffrättsliga problemen
mom specialstraffratten och om en översyn av gällande specialstraffrättsliga
stadganden i förtydligande och förenhetligande syfte. Till grund för
framställningen ligger ett av första lagutskottet avgivet utlåtande (nr 34)
vari namnes flera ämnen inom specialstraffrätten — bl. a. de subjektiva
förutsättningarna för straff — där tvekan råder om bestämmelsernas innebord
dar reglerna är mindre följdriktiga eller där deras sakliga innehåll
an kritiseras eller diskuteras. Med anledning av ifrågavarande framställning
har i slutet av år 1955 inom justitiedepartementet tillkallats en särskild
utredningsman för att verkställa en förberedande undersökning för
reformering av specialstraffrätten.

Innan resultatet av det sålunda påbörjade utredningsarbetet föreligger,
kan nagon mera slutgiltig ställning icke tagas till de allmänstraffrättsliga’
problemen mom specialstraffrätten. Liksom nu anses vara fallet med motsvarande
regler i SL bör emellertid — såsom kommittén föreslagit — de all “a-^Stämmelserna

1 den n^a brottsbalken äga tillämpning inom specialstiattratten
i den mån ej annan ordning gäller i särskilda fall. Stadgande härom

synes lämpligen böra upptagas i det inledande allmänna kapitlet i brottsbalken.

Kommittén har likväl ansett, att ett uttryckligt undantag bör göras i fråga
om den bestämmelse som fastslår principen om uppsåt eller oaktsamhet
sasom förutsättning för straffbarhet. Denna princip torde väl, anför kommittén,
som regel bora upprätthållas även inom specialstraffrätten. Där kan
emellertid ej generellt tillämpas den principen att, då annat ej är uttryckhgen
stadgat, for straffbarhet kräves att gärningen begåtts uppsåtligen.

Ej neller kan regeln om straffrihet vid ringa oaktsamhet generellt tilläm -

B 67

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

pas inom specialstraffrätten, där den nedre gränsen för straffbar oaktsamhet
ofta ligger lägre än då fråga är om brott enligt brottsbalken. I vissa fall
torde även s. k. strikt ansvar tillämpas inom specialstraffrätten.

Mot kommitténs förslag i denna del har under remissbehandlingen icke
framförts andra erinringar än att det från ett par håll ifrågasatts, om det
av kommittén avsedda undanlaget på ett tillräckligt tydligt sätt har kommit
till uttryck i den föreslagna lagtexten. Enligt min mening bor emellertid
något sådant undantag icke göras, utan även de i 1 kap. 2 § av departementsförslaget
meddelade reglerna om uppsåt och oaktsamhet^ bör omfattas
av förevarande stadgande. I likhet med vad som gäller i fråga om andra
allmänstraffrättsliga principer får dock inom specialstraffrätten avsteg
från ifrågavarande regler göras dels när undantag uttryckligen har stadgats i
den särskilda författningen och dels när det av brottsbeskrivningen eller
eljest framgår att annat måste anses förutsatt vid kriminaliseringen; den
närmare gränsdragningen beträffande reglernas tillämpningsområde får alltså
med iakttagande av vanliga tolkningsregler göras vid rättstillämpningen.
Enligt förevarande paragraf skall de bestämmelser, som angives däri,
tillämpas inom specialstraffrätten endast såvida ej annat följer av vad
för visst fall är stadgat. Denna inskränkning innebär ej att undantag måste
ha stadgats uttryckligen, utan hänsyn skall även tagas till vad som måste
anses förutsatt vid tillkomsten av stadgandet om brottet; härutinnan må
hänvisas till innebörden av SL 3:4, vari motsvarande inskränkning göres.
Ben föreslagna avfattningen av paragrafen torde därför med erforderlig
tydlighet klargöra de begränsningar i fråga om brottsbalkens regler om uppsåt
och oaktsamhet, som måste iakttagas inom specialstraffrätten.

Jag vill slutligen framhålla att, om bestämmelserna rörande reaktionssystemet
inflyter i brottsbalken, förevarande paragraf torde få utvidgas till
att avse även vissa andra delar av balken än dem, som nu uppräknas i paragrafen.
2

2 KAP.

Om tillämpligheten av svensk lag angående brott

Bestämmelserna i detta kap., som avser tillämpligheten i rummet avsvensk
lagstiftning angående brott, motsvarar SL 1 kap. samt 23:6 9 i

kommitténs förslag. De regler angående tillämplighet i tiden som kommittén
upptagit i 23: 1—5 har såsom anmärkts i den allmänna motiveringen tills
vidare fått utgå.

Kommittén har utförligt redogjort för de olika principer, som tillämpas
beträffande den straffrättsliga kompetensen (territorialprincipen, personalitetsprincipen,
real- eller skyddsprincipen och universalprincipen), och för
de kombinationer av dessa principer, som skilda länders rättssystem giver
uttryck för. I förhållande till gällande svensk rätt innebär förslaget vissa
utvidgningar. Till en del har av kommittén föreslagna utvidgningar redan

6S B

Kiingl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

genomförts genom lagstiftning år 1957. Departementsförslaget anknyter eljest
1 huvudsak till vad kommittén föreslagit. I redaktionellt avseende har
skett viss omarbetning i syfte att göra de tämligen komplicerade reglerna
mera överskådliga. °

I departementsförslaget har till skillnad från kommitténs förslag ej upptagits
nagra regler om åtalsprövning. Det är avsett att dessa regler skall
sammanföras med övriga åtalsbestämmelser. Den i kommittéförslaget (23-1:J..!1Pptagna/e§el11 om hänsynstagande, vid åtal här i landet, till ansvarspatoljd
som for samma gärning ådömts utom riket, har jämväl fått utgå,
da den synes få en naturligare plats bland bestämmelserna om påföljds Med

den utformning som 2 kap. sålunda har erhållit i departementsförslaget
innehåller det till en början, i 1 §, regler angående behörighet för
svensk domstol att doma över brott som begåtts inom riket. För brott som
• Utum riket medde,as bestämmelser i 2 och 3 §§. Vidare upptages

i 4 § eu bestämmelse angående folkrättsligt betingade undantag från kapitlets
Övriga regler.

1 §•

Denna paragraf, som i gällande rätt i huvudsak har motsvarighet i SL 1 • 1

oo\r;2’ överensstämmer — bortsett från redaktionella jämkningar - med
2ö. 6 törsta stycket i kommitténs förslag.

2 §.

Paragrafen har i gällande rätt delvis motsvarighet i SL 1: 1 och 1: 2. I
kommittéförslaget motsvaras paragrafen av 23: 7 p. 1 och 23: 8.

Gallande ratt. SL 1: 1 och 1: 2 har genom lag den 6 juni 1957 fått ändrad
^deise fr. o. m. den 1 januari 1958. Enligt SL 1: 1 dömes inländsk man
etter Sveriges lag och vid svensk domstol bl. a. för brott, som han begått å
svenskt fartyg eller luftfartyg eller mot Sverige eller svensk man utom
riket, ävensom för annat utom riket förövat brott, där Kungl. Maj :t förordnar
om åtal. Utländsk man, som finnes här i riket, skall enligt SL 1: 2
domas efter Sveriges lag och vid svensk domstol bl. a. för brott, som han
b.‘;Såttt,a svenskt fartyg eller luftfartyg utom riket, så ock för annat utom
riket forovat brott, om brottet begåtts mot Sverige eller svensk man eller
om straffarbete kan följa å gärningen enligt svensk lag och den ej var fri
från straff enligt lag, som gällde på gärningsorten. Även i dessa fall förutsättes
emellertid, att Kungl. Maj :t förordnar om åtal.

Kommittén. Enligt kommitténs förslag skall svensk lag vara tillämplig
och svensk domstol behörig, då brott förövats utom riket av svensk medborgare
eller av utlänning som hade hemvist i Sverige. Frågan om gärningsmannens
nationalitet skall bedömas med hänsyn till tidpunkten för

B 69

Kanyl. Majds proposition nr 10 ur 1962

brottets förövande. Hav en utlänning, som utomlands förövat brott, därefter
flyttat till Sverige och förvärvat svenskt medborgarskap, skulle han
icke utan särskilt stadgande kunna lagforas för brottet i Sverige och ej
heller utlämnas till annat land, eftersom svensk medborgare enligt gällande
utlämningslagstiftning ej utlämnas. Ett sådant särskilt stadgande har föreslagits
av kommittén. Kompetensregeln har gjorts tillämplig även beträffande
brott utom riket av utlänning som efter brottet tagit hemvist i Sverige.
För att brottet skall höra under svensk kompetens kräves, förutom
att gärningen är straffbar enligt svensk lag, att gärningen ej var straffri
enligt å gärningsorten gällande lag.

Vidare har kommittén upptagit en särskild kompetensregel beträffande
vissa utom riket förövade brott av utlänning, som efter brottet begivit sig
till Sverige eller till område utom Sverige där avdelning av krigsmakten
befinner sig för annat ändamål än övning. Stadgandet är avsett att anknyta
till lagstiftningen om utlämning för brott. Enligt förslaget skall utlänningen
i det avsedda fallet dömas efter svensk lag och vid svensk domstol, under
förutsättning dels att gärningen ej är straffri enligt å gärningsorten gällande
lag, dels att å brottet, om det förövats i Sverige under motsvarande förhållanden,
kunnat följa svårare straff än fängelse i två år och dels att begäran
om utlämning icke framställts eller sådan begäran avslagits eller ock
utlämning på grund av krig eller annat hinder ej kan ske.

Departementschefen. I förevarande paragraf har sammanförts vissa regler
om svensk domsrätt i fråga om brott som förövats utom riket.

Kommittéförslaget innebär, i förhållande till gällande rätt, till en början
den ändringen att utlänning som har hemvist här i riket likställes med
svensk medborgare. Det synes rimligt att den anknytning till Sverige, som
en utlänning med hemvist här i landet äger, på detta sätt kommer till uttryck
i jurisdiktionsreglerna. Den närmare innebörden av begreppet hemvist
torde få bestämmas av rättstillämpningen.

En särskild kompetensregel har av kommittén föreslagits för det fall, att
utlänning förövat brott utom riket och därefter blivit svensk medborgare.
De motiv för denna bestämmelse som kommittén anfört synes övertygande.
Någon invändning synes ej heller kunna göras mot att bestämmelsen göres
tillämplig även beträffande brott utom riket av utlänning, som efter brottet
tagit hemvist i Sverige utan att ha blivit svensk medborgare. Visserligen
uppställer utlämningslagstiftningen ej något förbud mot utlämning i
sådant fall, men vid prövning av utlämningsframställning torde, om det icke
föreligger förpliktelse att utlämna på grund av utlämningstraktat, hänsyn
tagas till domicilet, när omständigheterna ger anledning därtill.

Kommittén har föreslagit ytterligare utvidgning av den svenska domsratten
beträffande brott som utom landet förövats av utlänning. Denna utvidgning
äger nära samband med lagstiftningen om utlämning för brott, och
kommitténs förslag i förevarande del har i samband med tillkomsten av
lagen den 6 dec. 1957 om utlämning för brott upptagits till behandling

70 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

utan avvaktan på genomförandet av brottsbalksförslaget i övrigt. I enlighet
med förslag i en för 1957 års riksdag framlagd proposition, nr 170,
har därvid — såsom jag anmärkt vid redogörelsen för gällande rätt —
SL 1: 2 fått sådan ändrad lydelse, att utländsk man som finnes här i riket
kan för brott som han begått utom riket dömas efter svensk lag och vid
svensk domstol, förutom i vissa fall som tidigare omfattades av detta lagrum,
jämväl eljest om straffarbete kan följa å gärningen enligt svensk
lag och den ej var fri från straff enligt lag, som gällde på gärningsorten. Med
hänvisning till den motivering som anförts i propositionen nr 170 vill jag
foresla, att en motsvarande regel upptages i brottsbalken i förevarande
paragraf. Regeln torde, såvitt angår avgränsningen i fråga om brottets
svårhetsgrad, böra omfatta brott varå enligt svensk lag kan följa fängelse
i mer än sex månader.

I redaktionellt avseende har paragrafen utformats så, att i första stycket
upptages det fall då brott utom riket förövas av svensk medborgare eller av
utlänning med hemvist i Sverige (23: 7 p. 1 i kommitténs förslag), medan

Övriga nu omförmälda fall nämnes i andra stycket (23: 8 i kommitténs förslag).

3 §.

Bestämmelserna i denna paragraf har i gällande rätt motsvarighet i SL
1:2 och 1:3 a. I kommittéförslaget motsvaras paragrafen i huvudsak av
23: 7 p. 2—5.

Gällande rätt. För brott som är begånget utom Sverige är utlänning enligt
SL 1: 2 underkastad svensk domsrätt, utom i de fall som redovisats
under föregående paragraf, även då gärningen utgör folkrättsbrott och
Kungl. Maj:t förordnar om åtal. I SL 1:3 a har meddelats vissa kompletterande
bestämmelser, avseende brott som begåtts utom riket där avdelnino
av krigsmakten befinner sig.

Kommittén. Kommittén har i 23: 7 p. 2—5 upptagit regler om svensk domsrätt
beträffande utomlands förövade brott i följande fall, nämligen då brottet
förövats mot Sverige, svensk medborgare eller svensk sammanslutning
eller mot utlänning som hade hemvist i Sverige, då det begåtts å svenskt
i artyg eller luftfartyg eller i tjänsten av någon som tillhörde fartyget eller
luftfartyget, då det förövats av krigsman å område, där avdelning av krigsmakten
befann sig, samt då det förövats av utlänning å område där avdelning
a\ krigsmakten befann sig för annat ändamål än övning. Någon särskild
bestämmelse motsvarande den i SL 1: 2 upptagna regeln om svensk
domsrätt i fråga om folkrättsbrott har ej upptagits i kommitténs förslag.
Kommittén har uttalat, att det i 1948 års Genévekonventioner uppställda
kravet att vissa överträdelser av konventionerna alltid skall kunna bestraffas
av fordragsslutande part, oavsett gärningsmannens nationalitet och oavsett
om gärningen begåtts inom eller utom partens territorium, tillgodoses
genom den kompetensregel som kommittén föreslagit i 23:8.

B 71

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Departementschefen. I denna paragraf torde böra upptagas angå ende

vissa speciella fall, då svensk domsrätt beträffande brott som ullan »
förövat utom riket föreligger, även om de förutsättningar som angives , §

ej är för handen. I anslutning till kommitténs förslag bor salunda stadgas,
att domsrätt skall föreligga i följande fall: 1) om brottet förövats a svenskt
fartv" eller luftfartyg eller i tjänsten av nagon som tdlhorde fartygets elle
luftfartygete besättnfng; 2) om brottet begåtts å område där avdelmng av
krigsmakten befann sig, med det förbehållet att, om brottet förövats av annan
än krigsman, domsrätt finnes endast om avdelningen befann sig pa om
rådet för annat ändamål än övning; 3) om i annat fall an under 1) eller 2)
avses brottet förövats mot Sverige, svensk medborgare eller svensk sammanslutning
eller mot utlänning med hemvist i Sverige.

I kommitténs förslag har icke upptagits någon särskild regel om svensk
domsrätt i fråga om folkrättsbrott. Enligt vad kommittén uttalat i motiven
skulle det i 1948 års Genévekonventioner angående behandlingen av krigsfångar
m. m. uppställda kravet, att vissa överträdelser av konventionerna
alltid skall kunna bestraffas av fördragsslutande part, oavsett gärningsmännens
nationalitet och oavsett om gärningen begåtts inom eller utom partens
territorium, tillgodoses genom den allmänna kompetensregel som kom
mittén föreslagit i 2!: 8 andra stycket (se 2 § andra stycket i forevarande
kan. i departementsförslaget). Vid genomförandet år 1953 av den särskilda
lagstiftningen om folkrättsbrott uppställdes emellertid — såsom framgar
av SL 1:2 tredje stycket — ej några begränsningar 1 den svenska domskompetensen
med avseende å gärningsmannens uppehållsort och ej heller
beträffande gärningens straffbarhet på gärningsorten. Da det ej torde vara
anledning att frångå den ståndpunkt som i detta avseende kommit till uttryck
i 1953 års lagstiftning, bör i förevarande paragraf, såsom en fjärde
punkt, upptagas eu särskild regel, som lägger folkrättsbrott under svensk
domsrätt utan de i 2 g angivna begränsningarna.

4 §•

Paragrafen har i gällande rätt delvis motsvarighet i SL 1: 4 och svarar 1
kommitténs förslag mot 23: 9 första stycket.

Gällande rätt. I SL 1:4 stadgas, att för främmande makts beskickmn0
skall "älla vad allmänt vedertaget är eller genom fördrag blivit stadgat.
Även andra undantag från de vanliga jurisdiktionsreglerna finnes, men
dessa är ej angivna i lagen utan grundas på allmant erkanda folkrattsliga
principer. Om immunitet för personer som tjänstgör hos Förenta Nationerna
och vissa andra internationella organisationer finnes stadgat 1 lagen den
10 juli 1947 om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer.

Kommittén. Kommittén har ansett lämpligt att ersätta det nuvarande städandet
i SL 1 • 4 med en allmän erinran om att överenskommelser med främmande
makt eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser kan föranleda

72 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

undantag från de allmänna kompetensreglerna. I motiven erinrar kommittén
om att utländska strafflagar ofta anger de folkrättsligt betingade undantagen
genom en allmant hållen hänvisning. I dansk och norsk rätt stadgas
salunda allenast, att användningen av de allmänna kompetensreglerna begränsas
av de i folkrätten erkända undantagsreglerna. Kommittén framhåller
aven, att mellanstatliga överenskommelser och folkrättsliga grundsatser
mke nödvändigtvis behöver innebära en begränsning i kompetensen, utan
att jamval en utsträckning därav kan komma i fråga.

Yttrandena. Paragrafen har föranlett erinran av hovrätten för Västra Svcnge,
som anmarkt, att med den formulering stadgandet erhållit i kommitténs
förslag inneborden av lagtexten, såvitt angår överenskommelser med
främmande makt, synes bli vidsträcktare än en blott erinran om något som
galler redan utan uttryckligt stadgande. Enligt gällande rätt torde nämligen
domstolarna icke undantagslöst vara skyldiga att respektera av Kung! Mai t
genom överenskommelse med främmande makt stadgade undantag från de
allmänna kompetensreglerna. Särskilt i en situation, där påtryckningar från
främmande makt - exempelvis att icke lagfora medlemmar av visst politiskt
parti for omstörtande verksamhet — kan förekomma, synes det föres
agna stadgandet agnat att medföra olägenheter. Hovrätten ifrågasätter om
icke paragrafen bor utgå eller omformuleras med hänsyn till vad nu anförts.

Departementschefen. I likhet med hovrätten för Västra Sverige anser ja«
att denna paragraf i kommitténs förslag fått en alltför vidsträckt avfattning!
i det enligt förslaget varje av Kungl. Maj:t genom överenskommelse med
främmande makt stadgat undantag från de allmänna kompetensreglerna
skulle bh bmdandc för domstolarna. Det synes riktigare att begränsa stadgandet
till en erinran om de undantag som är vedertagna inom folkrätten.

ANDRA AVDELNINGEN

Om brotten

3 KAP.

Om mord och misshandel

Detta kapitel motsvarar 1 kap. i kommitténs förslag. I gällande rätt har
kapitlet i stort sett motsvarighet i SL 14 kap.

Det ma anmarkas att i förslaget icke återfinnes någon motsvarighet till de
nuvarande särskilda bestämmelserna i SL 14: 7, 14: 8 och 14: 14, avseende
det fall att flera deltagit i uppsåtlig misshandel varav följt döden eller kommit
viss kroppsskada, liksom ej heller till de i SL 14:38—41 reglerade
duellbrotten och det i SL 14:42 upptagna fallet att någon vid dråp eller
misshandel träffat annan än den han ville döda eller misshandla. Regeln i
SL 14:35 om ansvar för barnafader, som underlåter att lämna kvinnan

B 73

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

nödig hjälp i anledning av havandeskapet eller födelsen, har likaledes utgått.
Vissa av de nuvarande bestämmelserna i SL 14 kap. ersättes enligt
förslaget av stadganden i andra kapitel än det förevarande. Resande av
livsfarligt vapen såsom självständigt brott (SL 14: 15 andra stycket och
14: 37) täckes sålunda i huvudsak av bestämmelserna om olaga hot (4 kap.

5 § i departementsförslaget). Ansvar för olaga hot kan också i vissa fall lfrå«ak
om ma vid utmaning till envig eller biträde därvid (SL 14: 39, 14: 41). Reglerna
om framkallande av fara för venerisk smitta (SL 14:21) har fatt
utgå för att överföras till 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar. Vissa fall av utsättande (SL 14: 23 25 och 14: 30—33)

kan medföra ansvar enligt bestämmelserna om försättande i nödläge i de partementsförslagets

4 kap. 2 §. ;

Kommitténs förslag innebär även, att SL 14: 16 angående förhållandet
mellan misshandel och kroppsaga skall utgå. Förslaget har i denna del utbrutits
till särskild behandling, och genom lag den 8 juni 1957 om ändring
i strafflagen (SFS nr 312) har SL 14: 16 upphört att gälla från och med
den 1 juli 1957. Motsvarighet till detta stadgande skall alltså ej ingå i brottsbalken.
. .

Av skäl som framgår av den allmänna motiveringen har jag ej upptagit

bestämmelserna i kommittéförslaget (1: 10) om samtycke till gärning som
avses i förevarande kapitel samt om medverkan till självmord m. m.

I den föreslagna lydelsen omfattar förevarande kapitel följande brottstyper
nämligen mord och dråp (1 §), barnadråp (2 §), fosterfördrivning och
»rov fosterfördrivning (3 §), misshandel (4 §), grov misshandel (5 §), vältande
till annans död och grovt vållande till annans död (6 §), vållande till
kroppsskada eller sjukdom och grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom
(7 §) samt vårdslöshet mot person (8 §). Därjämte upptages regler om
försök, förberedelse m. m. (9 §).

1 §•

Denna paragraf motsvarar i huvudsak SL 14: 1 och 14: 3. I kommittéförslaget
finnes motsvarighet till paragrafen i 1: 1 och 1: 2.

Gällande rätt. I gällande lag skiljes mellan två typfall av uppsåtligt dödande,
nämligen att döda annan med berått mod och att döda av hastigt
mod. I det förra fallet föreligger mord enligt SL 14: 1. Skedde dödandet av
hastigt mod, skall enligt SL 14:3 dömas för dråp. För mord dömes till
straffarbete på livstid och för dråp till straffarbete på livstid eller i tio år.
Straffet för dråp kan dock enligt SL 14: 3 andra stycket nedsättas till straffarbete
i sex år, om gärningsmannen utan egen skuld blivit genom svår förolämpning
eller synnerlig misshandel av den dräpte till vrede retad eller om
omständigheterna eljest är synnerligen mildrande. Enligt gällande lag hanföres
till dråp även det fall att någon utan avsikt att dräpa uppsåtligen misshandlat
annan så att döden följt. Effekten har alltså varit avgörande för
bestämmande av brottstypen. I fråga om straffet skiljes även här mellan
ett handlande med berått mod, SL 14: 4, och av hastigt mod, SL 14. 5.

3f LSihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 10. B.

74 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Kommittén Även i kommittéförslaget upptages ett brott med beteckningen

broUhTr iet “ betec^infa dråP> ™en gränsdragningen mellan dessa

rått mo/ n gallande la§ skett efter om gärningen skett med be ratt

mod eller av hastigt mod. Enligt förslaget betecknas uppsåtligt dödande

som mord, om brottet med hänsyn till samtliga omständigheter^ som omattas
av uppsåtet, framstar som särskilt grovt; eljest föreligger dråp. Kom till

dT^Ö TV Ti n S°m fÖregåtts av överläggning ingalunda alltid hör
fn! a -81-3 fal 611 °Ch att en lindrig®™ bedömning sålunda kan vara behärnå
"hr na^°Vf lä§gnin§ ske«- I motiven anför kommittén vissa exempel
på, bl. a. att någon under en längre tid utsatts för svårartad fysisk eller
psykisk misshandel med påföljd att han efter övervinnande av långvariga

lTvetV1fs 3 8 T ™d6r SVår SjälSlig preSS bringar sin Plågoande om

din IT eXeTPt Pa omständi§hetor som skall särskilt beaktas vid be dlnde^

IiSUFfUV1 S1''°Vt angiVeS’ att gärningsmannen genom do dandet

vrhe framja annat brott eller gärningen ådagalade synnerlig för drån

t I f- , gry“ eb PåfölJ''den har i kommittéförslaget bestämfs för

till r , anSeiSr 1 gSt Sex 0Ch hÖgSt ti0 år eller På livstid och för mord
till fängelse pa livstid eller i tio år. Såsom ett väsentligt skäl att medtaga

gåi ^emT V'' lahtUden,för dråP har kommittén angivit, att den som begå
flera dråp bor kunna domas till livstids fängelse, även när omständig fimies

böra^dömas.11 ** ^ * ej * aV a” “träff

1 har d6n 3V kommittén föreslagna uppdelningen

tiUstiktT il l f P’ Samt gränsdragningen mellan dessa i allmänhet
lirnf 1/ T TT Utan erinran‘ Riksåklagarämbetet samt länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands och Gävleborgs län har emellertid för T

fni.Jf™kmngen 1 försIa§öt’ aft fängelse på livstid upptages såsom
enda pafoljd för mord. s

.1 Tf- yttranden har ifrågasatts huruvida det är lämpligt att indela ett
sa allvarligt brott som uppsåtligt dödande i två svårhetsgrader. Enligt Svea

k0mmÄeJ den föresIagna mdelningen antagligen att inverka
pa straffmatmngen i sådan riktning att straffen i allmänhet blir lindrigare
an vad som kan anses lämpligt. Uppsåtligt dödande bör enligt hovrättens

, ktfU/f°rmas/om en enda brottstyp. Denna bör betecknas som mord och
straffet bor , forsta hand vara fängelse på livstid och i övrigt, då av särskildä
skal ett mildare bedömande kan anses påkallat, fängelse i lägst sex
oc i högst tio år. I vart fall bör en omkastning av brottskategorierna ske, så
tt mord upptages i forsta hand såsom huvudfallet och dråpet får karaktär
av undantag, beroende av mildrande omständigheter. Hovrätten för Västra
Sverige samt föreningen Sveriges landsfiskaler har givit uttryck åt en liknanae
uppfattning.

Beträffande cle i kommittéförslaget anförda exemplen på omständigheter
som bor särskilt beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt, hlr förenmgen
Sveriges stadsdomare uttalat, att även om det torde vara riktigt att

B 75

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J9G2

brott som föregåtts av överläggning icke alltid hör till de grövsta fallen, den
omständigheten att gärningsmannen handlat efter överläggning typiskt ar
av sådan art att den gör brottet grovt. Såsom exempel på hithörande omständigheter
bör därför upptagas att dråpet är överlagt. Stockholms radhusratt
har ifrågasatt, om ådagalagd grymhet lämpligen bör exemplifiera vad som
skall beaktas vid bedömningen huruvida grovt brott föreligger.

Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag den nuvarande
gränsdragningen mellan mord och dråp efter om gärningen skett med berått
mod eller av hastigt mod såsom mindre lämplig. Avgörande för gränsdragningen
bör i stället vara om brottet med hänsyn till samtliga föreliggande
omständigheter framstår såsom grovt eller ej. Emellertid ar uppsåtligt dödande
i och för sig ett så allvarligt brott att bestämmelsen om den syarare
graden, mord, synes böra i lagen upptagas såsom huvudstadgande. Dråp bor
anses föreligga, när brottet bedömes såsom mindre grovt. Med denna konstruktion
är det ej påkallat att i lagtexten angiva exempel på omständigheter
som vid bedömandet av brottet bör leda till att detta hanföres till den
*rövre formen, d. v. s. mord. Däremot synes det vara lämpligt att angiva, att
det bl. a. är de omständigheter vilka föranlett gärningen som kan giva fog
för en sådan lindrigare bedömning att dråp anses föreligga. Enligt vad kommittén
i sina motiv anfört kan det vara anledning att hänföra gärningen til
den lindrigare graden exempelvis när någon som utsatts för svår fysisk eller
psykisk misshandel bringar sin plågoande om livet, även om det sker efter

övervägande.

Påföljden för mord bör i överensstämmelse med vad kommittén t öreslagit
sättas till fängelse i tio år eller på livstid. För dråp torde skalan böra
upptaga fängelse mellan sex och tio år. Med den gränsdragning mellan mord
och dråp, som jag föreslår, synes det ej vara anledning att låta livstids
fängelse ingå i skalan för dråp.

2 §•

Paragrafen svarar mot bestämmelserna om barnamord och därmed besläktade
brott i SL 14:22—25. 1 kommittéförslaget har paragrafen motsvarighet
i 1: 3.

Gällande rätt. En gemensam förutsättning för tillämpning av bestämmelserna
om barnamord i SL 14:22—25 är att den brottsliga gärningen förövats
av barnets moder och att hon blivit havande med barnet »av olovlig
beblandelse», varmed avses samlag med en man med vilken hon icke var gift.
Barnamord beskrives i SL 14: 22 såsom uppsåtligt dödande av fostret vid
födseln eller därefter genom handaverkan eller underlåtenhet att iakttaga
vad som var nödvändigt för fostrets bibehållande vid liv. Uttrycket foster
användes här i annan betydelse än i stadgandena om fosterfördrivning,
liksom i SL 14: 1 är nämligen objektet för brottet en levande människa. Av
förarbetena till stadgandena om barnamord framgår, att uttrycket foslei

7G B

Iiungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1962

kornmii till användning för att utmärka att gärningen måste ha skett i nära
anslutning till barnets födelse, medan kvinnan ännu stått under inflytande
av den kroppsliga och andliga kraftnedsättning som föranletts av förlossningen.
Denna tidrymd kan växla något men torde enligt gällande rätt icke
anses omfat a mer än några dagar efter födelsen. Har gärningen skett länge
tid etter födelsen, kan i stallet stadgandet i SL 14: 34 bli tillämpligt En
orutsattnmg härför är emellertid att kvinnan förövat gärningen under in !

?! rn, a ^ Ja ?vergivna eller ^ställda belägenhet vari hon befunnit sig
c 11 foljd av t odeisen. Straffet är enligt SL 14: 22 straffarbete från och med
sex manader till och med fyra år. Är omständigheterna synnerligen försvå mi!d6’

,an ,Straffet h°J''as tlU straffarbete i högst sex år; är de synnerligen
mildrande, kan det nedgå till fängelse i lägst sex månader. Enligt SL 14 34

ar påföljden straffarbete i lägst fyra år eller, där omständigheterna är
synnerligen mildrande, straffarbete i lägst två år.

i nfSK 14\22 kehandlas det fal1 a« kvinnan satt ut barnet eller uppsåtligen
s alt barnet från sig och försatt det i hjälplöst tillstånd. Straffet är fängelse
eller stratlarbete i högst ett år. Om barnet fick svår kroppsskada av gärningen
eller avled, inträder straffskärpning

liestämmelserna i SL 14: 22 och 14: 23 kompletteras a» stadgandeno i SL
- -4 och 14: 25. Sistnämnda båda lagrum är presumtionsbestämmelser av
en art som var vanlig i äldre strafflagstiftning. Vissa situationer har ansetts
inneiatta så stor sannolikhet för att kvinnan uppsåtligen orsakat barSa?klI\kraV
På bevisning om dylikt uppsåt eftergivits. Enligt
14. 24 intrader salunda ansvar, om kvinnan sökt enslighet vid födelsen
och iostrets död orsakats av det hjälplösa tillstånd vari hon försatt sig.
Har kvinnan fott barnet i enslighet och förstört eller gömt undan barnet,
intrader ansvar enligt SL 14: 25, om det icke kan utrönas att barnet omcommit
utan moderns vållande eller varit dödfött eller så ofullgånget att det
ej kunnat framfödas med liv.

Kommittén. Såsom anmärkts i anslutning till den allmänna motiveringen
ar kommittén övervägt att icke upptaga särskilda regler om barnamord
an,hanV1Sa losninSen av denna fråga till allmänna regler om åtals- och
pa oljdseltergift. Kommittén har emellertid stannat för att föreslå bibelallandet
av ett privilegierat brott, benämnt barnadråp. Sådant brott skall
enligt torslaget anses föreligga, om kvinna dödar sitt barn vid födelsen
eller eljest å tid då hon på grund av nedkomsten befann sig i uppriven
sinnesförfattning eller i svårt trångmål. Kommittén anför, att den tid uner
vilken kvinnan såsom följd av förlossningen kan befinna sig i uppriven
sinnestortuttmng är växlande. Det är ingalunda ovanligt att tiden uppgår
till nagon månad efter nedkomsten; ej sällan kan tvångsföreställningar av
den art varom här är fråga inträda under den tid kvinnan ammar sitt barn
Det ar avsett att bestämmelsen skall gälla även gift kvinna. Påföljden har
i torslaget satts till fängelse i högst sex år.

B 77

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1062

Yttrandena. Mot att privilegiationen vid förevarande brott utsträckes även
till gifta kvinnor har föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalat erinran. Enligt
föreningens mening kan de skäl som finnes för bibehållande av barnamord
som privilegierat brott, främst kvinnans skamkänsla i förening med
känsla av övergivenhet, icke åberopas för gifta kvinnor.

Beträffande den tidrymd under vilken privilegiationen skall gälla har föreningen
Sveriges häradshövdingar framhållit, att svårigheten att begränsa
denna tid kan vara betydande och ingiva vissa betänkligheter. Det synes
dock riktigt att privilegiationen utsträckes på sätt skett i kommittéförslaget.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har i detta hänseende uttalat, att det
knappast är berättigat att låta privilegiationen gälla under hela amningstiden.

Svea hovrätt har betonat att grunden för privilegieringen av förevarande
brott i förhållande till vanligt dråp är att kvinnans belägenhet utgör en
subjektiv ursäkt för brottet. På grund härav bör den i kommittéförslaget angivna
förutsättningen att dödandet skett å tid då kvinnan på grund av nedkomsten
befann sig i svårt trångmål icke bestämmas objektivt utan subjektivt;
såsom förutsättning för tillämpning av paragrafen bör därför upptagas
att kvinnan begått brottet under inflytande av svårt trångmål, vari hon befann
sig på grund av nedkomsten.

Beträffande den föreslagna straffskalan, fängelse i högst sex år, har överståthållarämbetet
uttalat att minimum satts för lågt. Med hänsyn till att det
här dock är fråga om att beröva någon livet bör såsom lägsta straff upptagas
fängelse i sex månader.

Departementschefen. Såsom kommittén anfört har samhällsutvecklingen
medfört att den problemställning som föranlett strafflagens särskilda regler
om barnamord numera i ganska hög grad förlorat sin aktualitet. .lag
anser dock i likhet med kommittén, att det är befogat att bibehålla en särskild
brottstyp såsom ett uttryck för den mildare bedömning som ter sig
naturlig, då en nybliven moder förgriper sig på sitt barn.

Kommitténs förslag innebär att barnadråp — medförande påföljden fängelse
i högst sex år — skall anses föreligga, då en kvinna, gift eller ogift,
dödar sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på grund av nedkomsten
befinner sig i uppriven sinnesförfattning eller i svårt tiångmål.
Svea hovrätt har förordat ändrad avfattning i syfte att trångmålet icke
skall bestämmas objektivt utan subjektivt; enligt hovrättens mening bör
sålunda förutsättningen vara att kvinnan begått brottet under inflytande
av svårt trångmål, vari hon befann sig på grund av nedkomsten. Det är
givet att den mildare bedömningen av barnadråp i jämförelse med vanligt
mord eller dråp bygger på förutsättningen, att gärningen föranletts av den
upprivna sinnesförfattning eller det trångmål vari kvinnan befunnit sig,
men det synes med hänsyn till svårigheten att utreda och föra bevisning om
sådana subjektiva omständigheter ej lämpligt att välja eu så restriktiv för -

•° B Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

muJermg som hovrätten föreslagit. Jag vill därför i detta avseende ansluta
mig till kommitteforslaget. Ej heller i övrigt synes vara anledning till erinran
mot kommitténs förslag.

3 §.

I gällande rätt har förevarande paragraf motsvarighet i SL 14: 26, 14: 27,
14: 28 och 14: 28 b. Kommittén har upptagit motsvarande regler i 1: 4.

Gällande rätt. Enligt bestämmelserna i SL 14: 26—28 b inträder ansvar för
i os ten ordn vning, då någon genom att nyttja invärtes eller utvärtes medel
uppsåthgen dödar foster. Förövas sådan gärning av den havande kvinnan
själv, straffas hon enligt SL 14: 26 med fängelse. Är omständigheterna synnerligen
mildrande, må hon dock frias från straff. Annan som med kvinnans
vilja fordriver hennes foster skall enligt SL 14:27 dömas till straffarbete
från och med sex månader till och med två år eller fängelse i minst
sex månader. Forovar någon fosterfördrivning vanemässigt eller för att därmed
bereda sig vinning, utgör påföljden enligt andra stycket i samma paragraf
straffarbete från och med ett till och med sex år. Har fosterfördrivmng
iorovats utan kvinnans vilja, skall enligt SL 14: 28 dömas till straffarbete
från och med sex till och med tio år. Fick kvinnan av gärningen svår
kroppsskada, utgör påföljden straffarbete på livstid eller i tio år; fick hon av
gärningen doden, skall gärningsmannen dömas till straffarbete på livstid.

i ampningen av ansvarsbestämmelserna för kvinnan själv i SL 14: 26 begransas
genom ett stadgande i samma lagrums andra stycke, att frågan om
äta i dar avsedda fall skall prövas av statsåklagare^ Finner han skäl till
åtal, skall frågan underställas riksåklagarens prövning.

Räckvidden av ansvarsbestämmelserna mot fosterfördrivning begränsas
av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap. Härvid gäller ej
blott att mgrepp som företages helt i överensstämmelse med nämnda lag skall
gå fria från ansvar; i vissa fall är ansvar för fosterfördrivning uteslutet, även
om ingrepp skett i strid mot vissa föreskrifter i 1938 års lag. För att havandeskap
skall få avbrytas fordras enligt 1938 års lag till en början, att
sadana omständigheter är för handen som enligt denna lag motiverar en dylik
atgard Dessa omständigheter är: 1) att på grund av sjukdom, kroppsfel
eller svaghet hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra allvarlig fara
för hennes liv eller hälsa; 2) att med hänsyn till kvinnans levnadsförhållanden
och omständigheterna i övrigt kan antagas att hennes kroppsliga eller
sjalsliga krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets tillkomst och vården
om barnet; 3) att kvinnan hävdats under förhållanden som medför ansvar
för våldtakts-, blodskams- eller otuktsbrott enligt vissa stadganden i
SL; eller 4) att sjukdom av närmare angivet slag kan genom arvsanslag
vantas bil överförd på barnet. En förutsättning för att havandeskapet må
avbrytas ar vidare att åtgärden, om den ej betingas av sjukdom eller kroppsfel
hos kvinnan, vidtages på ett tidigt stadium, i regel ej efter havande -

B 79

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

skåpets tjugonde vecka (1 § andra stycket). Ytterligare gäller som huvudregel
att ingrepp får ske endast om kvinnan begärt atgarden. Provning u
ruvida havandeskap må avbrytas skall verkställas antingen av två läkare
eller av medicinalstyrelsen (4 §). I brådskande sjukdomsfall ager legitime
råd läkare ensam besluta om åtgärden (7 §). Ingreppet skall r allmänhet utföras
å lasarett eller viss annan inrättning av dar anstalld läkare (6 §).
Även i detta hänseende gäller undantagsbestämmelse for bradslcande sjuk dT938allår(s7

lag intager den ståndpunkten att till straff för fosterfördrivning
eller försök därtill ej må dömas, när någon efter provning som avses

i 4 eller 7 § i lagen avbrutit havandeskap eller gjort försök därtill, om åt
lärden ej skett på ett senare stadium än i 1 § andra stycket sags och kvinnan
då det enligt lagen erfordras, begärt åtgärden. Om dessa föreskrifter
är uppfyllda, skall den omständigheten att andra stadganden i lagen exempelvis^
§, åsidosatts icke medföra att ansvar för fosterfordrnming ådomes
Huruvida ansvar i sådant fall överhuvud skall intrada ar att avgor
de särskilda föreskrifterna i 1938 års lag. Ett fall som härvid lånats
straffritt är om kvinnan själv företager åtgärd för att avbryta havandeskapet
I motiven till lagen framhålles, att en sådan atgard, sedan i behcm
ordning förklarats att förutsättningar för havandeskapets avbrytande forelialr,
har betydelse endast i den riktningen att den utsätter henne sjah för
risk till liv eller hälsa. Vidtages åtgärden av annan an kvinnan skall däremot
dömas till straff, varvid skilda lagrum tillämpas allt eftersom ingreppet
verkställts av legitimerad läkare eller av annan.

Kommittén. Kommittén anser, att fosterfördrivning alltjämt bör i princip
vara kriminaliserad med möjlighet till straffrihet för

omständi-heterna är mildrande. Förutom de synpunkter av huvudsakligen
ånmänpreventiv natur som kan antöras till stöd för denna ståndpunkt

framhåller kommittén särskilt, att ett generellt stadgande om straffrihet för

kvinnan sannolikt skulle medföra, att personer

abortverksamhet kommer att överlåta åt kvinnan att företaga abortmg ep
pet i förhoppning att därigenom undgå straffansvar. Vidare erinras om att
h^iftnTngen under senare tid i andra länder, bortsett från ett kortvarigt
försök i Sovjetunionen, ingenstädes lämnat fosterfördrivning av kvinnan

Sj Enligt k om mitt éförslaget består den brottsliga gärningen i att fördriva
eller eljest döda foster. Illa uppsåtliga former av fostrets dödande omfattas
av brottsbeskrivningen. Foster föreligger alltifrån det en aggceil^befruktats
och till födelsen. Brottet har av kommittén uppdelats på två svaihetsm-ader,
fosterfördrivning och grov fosterfördrivmng. I paragrafens för
!?vV hehandlas den lägre graden. Påföljden är har bestämd till fang1
i Mgst två ir Stadgande.8! »udra stycke, om grov fos.erfördrivnmg
k li - endast i fall då gärningen förövats av annan an den ha

vande kvinnan själv. Som exempel på omständigheter, som skall särskilt

80 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
beaktas vid bedömande huruvida brottet är prov! bär • *••• i

S£fiSZfS;=Éi=

dvlika foiio • lldrande. Tanken att straffrihet alltid skulle inträda i
dvhka fall avvisas av kommittén med hänvisning särskilt till att straff n t
SV“bara subjektiva

mot , a 0Iftandighete" a« kvinnan frias från straff icke i och för sTg
nina lm ^ m° 3tt annan Person döI*es för medverkan till fosterfördriv Yttrandena.

I några remissyttranden diskuteras frågan huruvida
dana ,all. Med hänsyn w gällande , S,lf pä d^tmrlde v^U i

“d a“ "■°i''Ugöra några* säkra sjsmt a"gä‘
de dess verkningar har ämbetet emellertid icke velat föreslå nåeon änd
ing i detta hanseende. Yrkeskvinnors samarbetsförbund hav uttalat att fos
teriard.-.vnmg soa. förövats av kvinnan själv i allmänhet bör vaja s“rafM

mTdre™ Lu de h” ZlZf komm" delta “ligt förbundets mening att
medtora att de abortsökande kvinnorna i större utsträckning än nu vän

Val? T6 c1161’ °ffentHgt 0rgan 1 stället för till kvacksalvare.

Yttrat a» brott?11 fo;f |a§na brottsbeskrivningen har överståthållarämbetet
^ ? i n b™tts°mradet - aH« former av fostrets uppsåtliga dödande - blial
obestämt i forslaget, särskilt med tanke på att det inrymmer fall då

a?brvrndetta Inom TT"'' UPPSåt’ * bÖ1''jan *V 6tt havande*kaP söker
^11 u J ? fyS1Ska ansträngningar eller på andra liknande sätt

aU mdtia t *°r0Tåat att den filande brottsbeskrivningen »genom
att nyttja invärtes eller utvärtes medel» bibehålies

pi‘iroft0 bZnV fatens andra stJ''cke upptagna vägledande exemplen
man'' l™„™„, r S‘“dj‘skaUn ''■ Trelleborg yttrat, att fosterfördrivning

kis i Z mTn dJ,°f-r l “ Sä"Sym ,aU aU det ickc b5r särskllt unmär

ndsihandå. Pö f°rekommer- lorde Sä™ngen ktInna bedämas som

sshandel. Föreningen Sveriges häradshövdingar har föreslagit att såsom

y er .gare exempel pä grovt brott skall upptagas den omständigheten å”
nsk for stor fara for kvinnans liv eller hälsa förelåg
Beträffande den föreslagna straffrihetsregeln i paragrafens tredje stvcke
bär Svea hovrätt, av liknande skäl som hovrätte» anfört i fråga om beskrt
mgen av barnadrap, ansett att den angivna objektiva straffrihetsgrunden
att kvmnan på grund av havandeskapet befann sig i svårt7rå„»mäT bTr''
andras så, att kvinnan må frias endast om bo» begitt garn ngen under t
flytande av eu sådan belägenhet. Hovrällen för vl,ro Sverige bär erima
m all motsvarande straff,■,hetsregel i gällande lag uttryckts så, att kvinnan

B 81

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

må frias från straff om omständigheterna är »synnerligen mildrande». Da
omständigheterna i de ifrågavarande fallen mycket ofta är nnldrande, synes
det hovrätten som om bortfallet av ordet »synnerligen» — vars användande
alltid ger vid handen att en restriktiv tillämpning är åsyftad — är
ägnat att medföra straffrihet i alltför stort antal fall. Slutligen har advokatsamfundet
föreslagit att straffrihetsregeln, som i förslaget utformats såsom
en fakultativ regel, i stället skall utformas som en obligatorisk regel.

Med anledning av att i kommittéförslaget icke upptagits någon motsvarighet
till SL 14: 33 — vari stadgas straff för den som efter att genom olovlig
beblandelse ha avlat barn undandrager sig alt giva kvinnan nödig hjalp i
anledning av havandeskapet eller barnet födelse, såvida kvinnan därigenom
kommer i övergiven eller nödställd belägenhet och under inflytande därav
begår brott varigenom fostret eller barnet dödas eller dess liv utsättes för
fara — har länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatt, om icke en dylik bestämmelse
efter viss omformulering försvarar sin plats i brottsbalken. Länsstyrelsen
har framhållit att det bör åligga varje man att i ekonomiskt och
psykiskt hänseende hjälpa kvinnan, om deras umgänge föranlett att hon
blivit havande. Det väsentliga i straffbudet är, att det påtalar de fall då
mannen undandrager sig sitt ansvar för det väntade barnet. Avgörande
bör sålunda icke vara, att kvinnan dödar barnet eller fördriver fostret. En
bestämmelse av detta innehåll skulle enligt länsstyrelsens mening otvivelaktigt
tjäna som ett lämpligt komplement till reglerna om straff for barnadråp
och fosterfördrivning.

Departementschefen. Enligt kommitténs förslag skall fostei fördi ivningsbrottet
omfatta alla former av uppsåtligt dödande av foster. Såsom framhållits
under remissbehandlingen av förslaget torde emellertid brottsområdet
därigenom bliva alltför obestämt, och jag vill därför förorda att den i
gällande lag uppställda förutsättningen, att gärningen skall ha skett genom
att nyttja utvärtes eller invärtes medel, bibehålies.

Vad angår de av kommittén föreslagna vägledande exemplen på omständigheter,
som skall beaktas vid bedömande huruvida grovt brott föreligger,
torde det fallet att fosterfördrivning skett utan kvinnans samtycke
kunna utelämnas, då det är mycket sällsynt förekommande. I stället torde
böra nämnas att gärningen inneburit särskild fara för kvinnans liv eller

hälsa. . , .

Beträffande fosterfördrivning förövad av kvinnan själv har kommittén i
nära överensstämmelse med gällande rätt föreslagit en regel av innebörd,
att hon må från straff frias, där hon på grund av havandeskapet befann sig
i uppriven sinnesförfattning eller i svårt trångmål eller omständigheterna
eljest är mildrande. Advokatsamfundet har yrkat, att denna fakultativa legel
i stället måtte utformas som en obligatorisk regel om frihet från påföljd.
Såsom kommittén anfört är emellertid den i gällande rätt antagna oidningen
lämpligare med hänsyn främst till att eftergivandet av påföljden är betingat
av svårbestämbara subjektiva omständigheter. Det är emellertid möj -

82 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

ligt att — om allmänna bestämmelser om eftergift av åtal samt om nedsättning
eller eftergift av påföljd meddelas — spörsmålet kan regleras inom ramen
för dylika allmänna bestämmelser. Någon särskild regel i detta ämne
torde därför tills vidare ej behöva upptagas i förevarande paragraf.

I likhet med kommittén anser jag att den nuvarande bestämmelsen i SL
14: 35 om ansvar för barnafader, som underlåter att lämna kvinnan nödig
hjälp i anledning av havandeskapet eller födelsen, bör utgå ur lagen. Jag kan
alltså ej bitrada det yrkande om bibehållande av denna bestämmelse som
framförts av länsstyrelsen i Norrbottens län.

4 och 5 §§.

Dessa paragrafer ersätter SL 14: 10—13 och ett flertal andra stadganden
om misshandel i SL 14 kap. samt svarar i kommitténs förslag mot 1 ■ 5
och 1:6.

Gällande rätt. Enligt gällande lag skall misshandel med dödlig utgång hänföras
till dråp även för det fall att gärningsmannens uppsåt omfattat endast
själva misshandeln men ej den dödliga utgången (SL 14:4, 14:5).
Uppsåtlig misshandel som icke medfört den misshandlades död behandlas
främst i SL 14: 10—13. Misshandelsbrotten fördelas på sistnämnda lagrum
med hänsyn till den skada som följt av misshandeln. Sålunda avser SL
14: 10 och 14: 11 svår kroppsskada, SL 14: 12 mindre lyte eller kroppsfel eller
lindrigare sjukdom och SL 14: 13 ringare eller ingen skada som följd av
misshandeln. Uppdelningen mellan SL 14: 10 och 14: 11 har skett så, att i det
lörra lagrummet behandlats de fall där gärningsmannen haft uppsåt att tillfoga
svår kroppsskada, medan Övriga fall då sådan skada uppstått hänförts
till det senare lagrummet. Enligt båda lagrummen gäller skilda straffskalor
allt eftersom gärningen skett med berått mod eller av hastigt mod. Enligt
SL 14: 10 är straffet i förra fallet straffarbete från och med sex till
och med tio år och i senare fallet straffarbete från och med två till och
med sex år. Har gärningsmannen icke åsyftat att tillfoga svår kroppsskada,
skall han enligt SL 14: 11 dömas till straffarbete från och med två till
och med sex år om misshandeln skedde med berått mod, och med straffarbete
i högst två år om den skedde av hastigt mod. I SL 14: 12 och 14: 13
har någon motsvarande uppdelning av straffskalorna icke skett. Straffet
utgör enligt SL 14: 12 fängelse eller straffarbete i högst två år eller, om omständigheterna
är synnerligen mildrande, böter. Straffskalan i 14: 13 upptager
böter eller fängelse i högst ett år.

Utöver de i SL 14: 4 och 14: 5 samt 14: 10—13 upptagna stadgandena om
misshandel innehåller SL 14 kap. åtskilliga särbestämmelser om misshandel.
Sålunda stadgas i 7, 8 och 14 §§ om fall då flera deltagit i misshandel, i
15 § lörsta stycket om resande av livsfarligt vapen såsom försvårande omständighet
vid misshandel, i 18 § om givande av gift, i 29 § om misshandel

B 83

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

, . . • or- r nririra stvcket om misshandel å vissa skyldemän,

”aST55 om''envig, i 42 § om det fall att gärningsmannen vid n.isshan''de,
^fafannan ä„S den han vi,le misshand,a och i 44 § om s. It. ofa„.

-i+pn T kommitténs försias är misshandelsbroltet indelat i tre svårhetsTader
15 ^första stvcket behandlas den medelsvåra graden, i samma

ÄT

ST 14 kan rörande misshandelsbrott. Bestämmelserna ar avsedda att till

till dPen dödliga effekten kan emellertid föranleda att stra lern.1

mas även jämlikt bestämmelsen om vållande till annans död e g 8
mas ave" brott på liknande sätt skall enligt kommittefor sl^eT

bedömas det fall, att någon genom misshandel orsakat kroPPSs1^^
eller sjukdom Har sådan effekt ej omfattats av gärningsmannens uppsåt men
k^n den Ulkäknas honom såsom oaktsam, skall straff utmata, för misshandel
och vållande till kroppsskada eller till sjukdom enligt e

reglerna för sammanträffande av brott. wPrivits har i

Misshandelsbrottet, som i gällande lag icke narmare > ‘

kommitté förs,aget bestämts så, att misshandel Lorel''f"" Pv blottpsv„ar
annan kroppsskada, sjukdom eller smarta. Framkallande av blott psj

kisk smärta faller enligt kommittén utanför området förf
icke en medicinskt påvisbar effekt t. ex. en psykisk chock, in rader. Enh t
ett särskilt stadgande skall såsom misshandel också anses att försatta namn
; vanmakt eller annat sådant tillstånd.

° Kommittén bär som nämnts icke upptagit någon särskild
ning för den ringa graden av misshandel. I mot,ven här ko™"
att den för den medelsvåra graden upptagna benämningen misshandel lar
tillämpas även för den ringa graden. Kommittén har övervägt .It oresla eu
särskild brottsbenämning för de ringa fallen, t. ex. va d oran e »

misshandel. Mot ordet våldförande kan emellertid enligt kommittén an a -kas att det knappast är lämpligt såsom benämning vid alla tormer av misshandel
samt atfordet i de? allmänna språkbruket snarast anvandes om
ganska allvarliga Övergrepp; understundom har det betydelsen av sexuel t
Övervåld. Uttrycket ringa misshandel är enligt kommitténs mening ic e
ler lämpligt som brottsbenämning med hänsyn till de fall ar ro esserligen
bör bedömas som ringa men där ett betydande objektivt överskott

föreligger, kanske t. o. m. dödlig utgång. ...

Påföljden för den ringa graden av misshandel har av kommittén o -slagits till böter eller fängelse i högst sex månader. För den medelsvara
”radon har föreslagits att påföljden skall utgöra fängelse i högst fyra ar.
Om misshandel är att anse som grov, skall enligt förslaget domas för grov

84 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

misshandel till fängelse från och med ett till och med tio år. Vid bedömande
huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var uppenbart
livsfarlig eller adagalade synnerlig förslagenhet eller grymhet eller

0CCrSarninfSmannen tlllfoSade svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom

Med de föreslagna straffskalorna avser kommittén att söka åvägabringa
en vass skärpning vid straffmätningen i förhållande till gällande rätt. Komrmtten
hyser den uppfattningen att våldsbrotten - i den mån de icke medort
död eller svar kroppsskada - i hittillsvarande rättstillämpning icke
brottenb S lindrigt> särskilt i jämförelse med förmögenhets Yttrandena.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för remissinstansernas
inställning till frågan om straff för s. k. objektiva och
culposa överskott har kommitténs förslag att slopa dylika straff i princip
''“i™11 ansIutning- Vad gäller misshandelsbrotten, särskilt misshan del

medI dödlig utgång, har dock i flera yttranden yppats tvekan på denna
punkt. Svea hovratt har beträffande misshandel med dödlig utgång uttalat
att konstruktionen av garningen såsom ett enhetligt brottsfall onekligen har
visst pedagogiskt värde genom att på ett pregnant sätt i det allmänna medvetandet
inskarpa risken av allvarliga straff även för ett oavsiktligt dödande
vid misshandel. Vidare ar att märka att misshandel med dödlig ulgang
otvivelaktigt för den folkliga uppfattningen framstår såsom ett särs
vdt brott Betydelsen av det från pedagogisk synpunkt anlagda betraktelsesattet
torde dock icke böra överdrivas, och att misshandel av ifrågavaiande
slag allmant ses såsom ett speciellt brott torde vara en följd av att
en av alder behandlats så i vår lagstiftning. Från straffmätningssynpunkt
toide det icke betyda nämnvärt, om sådan misshandel bestämmes såsom

C. ..elleir lV& ,brott- Den enda skillnaden i detta avseende mellan gällande
latt och förslaget torde vara att, medan det för närvarande är möjlM att
utdöma livstids frihetsstraff, det högsta straffet enligt förslaget är frihetsstraff
i tolv år. Ytterst synes det vara en lämplighetsfråga, om man skall
alja den ena eller den andra konstruktionen av brottet. Eftersom det från
systematisk synpunkt synes tilltalande att icke göra avsteg från den av kommittén
strikt genomförda principen att ouppsåtliga verkningar icke bör
spela någon roll för brottsbegreppens utformning, har hovrätten stannat
ioi att acceptera den föreslagna konstruktionen.

I några yttranden har föreslagits, att gällande lags konstruktion i förevarande
hanseende skall bibehållas. Föreningen Sveriges landsfogdar, som
anse! det vara ett väsentligt framsteg om man kommer bort från de tillkrånglade
bestämmelserna i SL 14:10-13, och stadsfiskalen i Trelleborg
har med hansyn till vikten av att få en tillfredsställande repression vid misshandel
med dödlig utgång förordat att denna gärningstyp skall betraktas
som ett särskilt brott. Stockholms rådhusrätt, länsstyrelsen i Södermanlands
an, . f landsfogden i Norrbottens län och föreningen Sveriges stadsdomare
har uttalat, att forslaget i praktiken medför betydande svårigheter vid grade -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 85

rinoen av misshandelsbrotten, närmast i bevishänseende. Länsstyrelsen i
Malmöhus län anser förslagets konstruktion vara ur systematisk synpunkt
lullt logisk och godtagbar men har dock ifrågasatt om den stora allmänheten
kominer att rätt förstå innebörden därav.

Till de remissinstanser som uttalat sig for att vid misshandelsbrotten
behålla den särskilda regleringen beträffande eulposa överskott hor aven
riksåklagarämbetet. Efter att ha inledningsvis yttrat att förslaget ur lag
tekniska synpunkter innebär en enklare och elegantare lösning an den
vållande lag och att det också undanröjer de olagenheter som följer av
de nuvarande straffskalorna i vissa fall måste anses alltför stranga, bär ämbetet
anfört:

Till en början må framhållas, att den eulpösa effekten vid ett misshandelsbrott
härflyter direkt ur det dolösa brottet och utgor en tämligen normal
föld av detta Sambandet mellan den dolösa handlingen och den eu 1-nösa effekten är i själva verket ofta så starkt, att brottet, utifrån betraktat,
framstår som eu enhet. För det allmänna föreställningssättet torde det fal a
sig vida naturligare att uppfatta garningen såsom ett enda brott an att anse
den innebära en kombination av tva olika brott. . .. ••

Vad an°år gärningsmannens subjektiva inställning, maste aven öra"s_en
mellan vad som ur hans synpunkt skall anses utgöra dolost e ler eulpost
handlande bliva mycket flytande. I särskilt hog grad galler det sagda ^
sådana med objektiva överskott förenade misshandelsbrott, som foiovals
affekt eller eljest utgöra utslag av ett impulsivt eller utan f^överläggning
företaget handlande. Det maste salunda for den, som i attekttill
stånd gfovt misshandlat annan med döden som foljd, vara ytterst svart^ att
ens i efterhand göra klart för sig, hur långt hans uppsåt i handlin0so0o

^Onf det^såfunda mången gång för gärningsmannen själv kan vara svårt
att avira vilken omfattning hans Sppsåt haft, måste ^tta uppenbarhgen
ställa sig ändå svårare för de rattstillampande organen Bevisfiaganf o
ffänar därför särskilt beaktande. Det torde vara obestridligt, att bland de
till av misshandel med dödlig utgång, där gärningsmannen fornekar uppsåt
att döda, finnas åtskilliga, som i realiteten aro att anse sasom dråp elle
mord i den mening, förslaget inlägger i dessa begrepp. Möjligheterna att
bevisa förefintligheten av ett sådant uppsåt aro dock, da gärningsmännen
förnekar uppsåtligt handlande, ofta mycket begränsade Vad särskilt angår
det eventuella uppsåtet, är utförandet av det prov, som forutsattes skola ske
för avgörande av om denna form av uppsåt föreligger, i dessa fall förenat
med alldeles särskilda svårigheter. Motsvarande synpunkter torde i viss utsträckning
gälla, även då misshandeln ej förorsakat döden utan det objektiva
överskottet allenast avser en högre grad av kroppsskada än den av uppsåtet
omfattade. Straffbestämmelserna för objektiva överskott torde salunda
i viss omfattning komma till användning, då anledning finnes till antagande,
atl i realiteten uppsåt i förhållande till den brottsliga effekten förelegat.

1 en stor del av de övriga fall, då bestämmelserna tillämpas, torde den handlandes
inställning i subjektivt hänseende ligga uppsåtet mycket nara.

Till det nu anförda måste naturligen hänsyn tagas vid utformningen av
straffskalorna inom de lagbud, som äro avsedda att tillämpas på ifrågavarande
fall av brottslighet. Dessa straffskalor måste ju vara så inrattade, att
de innebära garantier för att nyss anförda synpunkter vinna vederbörligt
beaktande vid straffmätningen. Med den nuvarande konstruktionen av strat -

86 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

len för objektiva överskott torde detta ej ställa sig svårt. Om man däremot
väljer den lösning av problemet, som föreslås i betänkandet, inställa sig vissa
svårigheter vid utformningen av straffsatserna för vållande till annans död
samt för vallande till kroppsskada eller sjukdom. Skalorna för dessa brott
måste nämligen å ena sidan vara tillräckligt höga för att kunna inrvmma
aven den form av brottslighet, varom här är fråga, men få å andra sidan
ej göras sa stränga, att de ej passa för andra mindre straffvärda förfaran -

.... Ay det anförda torde framgå, att ett ståndpunkttagande till frågan, om
förslaget i nu forevarande delar bör godtagas, i väsentlig mån är beroende
av huruvida forslagets utformning av brotten misshandel och vållande till
annans död resp. vållande till kroppsskada eller sjukdom och därtill anknutna
stratfskalor är sådan, att den erbjuder garantier för ett så kraftigt
7?,V.panrde med straff mot nu förevarande brott, som dessas natur i åtskilliga
fall kräver. En granskning av förslaget ur angivna synpunkt torde
giva vid handen, att brottsbeskrivningarna och straffsatserna i och för sig
™V^ Utl0n??,d<V att de inrymma möjligheter till ett sådant ingripande.

ed hansyn till den i förhållande till gällande lagstiftning påtagliga sänkningen
av mmimisträffen för grövre misshandelsbrott och till den allmänt
omvittnade benägenheten hos domstolarna att i sin straffmätning hålla sig
Ull den undre delen av straffskalan, torde emellertid med fog kunna göras
gallande, att pataghga risker föreligga för att, om förslaget genomföres,
den typ av brottslighet, varom har ar fråga, icke alltid kommer att bestrafias
sa strängt, som är erforderligt.

På grund av det anförda har riksåklagarämbetet funnit att avskaffandet
av de objektiva överskotten är ägnat att försvåra det effektiva beivrande
av våldsbrotten, som med hänsyn till ökningen och brutaliseringen av dessa
brott framstår som påkallat. Ämbetet är därför för sin del närmast benäget
att bibehålla särskilda straffbestämmelser för de objektiva överskotten
vid misshandelsbrott med tillägg av en föreskrift av motsvarande innehåll
som den i SL 5: 12 andra stycket upptagna. Poliskammaren i Malmö och
polisintendenten i Hälsingborg har uttalat sig i samma riktning som riksåklagarämbetet.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att överståthållarämbetet och
kriminalpolisintendenten i Stockholm ifrågasatt lämpligheten av att i förslaget
icke upptagits särskilda bestämmelser för de fall som avses i SL 14: 7,
14: 8 och 14: 14, d. v. s. fleras deltagande i misshandel varav följt döden eller
kommit svårare skada. Om dylika bestämmelser slopas, kan det enligt
dessa remissinstansers mening finnas risk att en kanske allvarligt misshandlad
person kan lida rättsförlust för det fall, att flera deltagit i en uppsåtlig
misshandel men det icke kan bevisas vem eller vilka av deltagarna
som varit verksamma vid misshandelns utförande.

Vad angår den i kommittéförslaget upptagna beskrivningen av misshandel
har hovrätten för Nedre Norrland framhållit att åtskilliga fall av intressekollision
kommit in under det straffbara området. Sålunda bör ett operativt
ingrepp ej bedömas som misshandel, även om patienten icke lämnat sitt
tillstånd till detta. Frågan om ansvar för en läkare som företagit en medicinskt
betogad operation eller annan behandling utan giltigt samtycke bör

B 87

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

visserligen regleras i läkarinstruktionen och ej i stråtflag, men det bör på
lämpligt sätt komma till uttryck i lagtexten att en gärning, som i och tor
sig innefattas i misshandelsbegreppet, likväl måste jämlikt särskilda grunder
bedömas som rättsenlig. Frågan om förhållandet mellan misshandel
och medicinska ingrepp har berörts även av Göta hovratt och medicinalstyrelsen.
Enligt deras mening hade det varit önskvärt att frågan blivit klarare
belyst i kommitténs motiv. Någon komplettering av lagtexten påyrkas
emellertid icke. Medicinalstyrelsen har i detta sammanhang vidare uttalat,
att någon ändring i gängse betraktelsesätt icke synes ifrågasattas och att
något praktiskt behov av en närmare reglering icke visat sig föreligga.

Med utgångspunkt från att enligt förslaget ett framkallande av blott psykiskt
lidande ävensom en genom psykiska medel framkallad psykisk effekt
icke torde omfattas av straffbestämmelserna mot misshandel har socialstyrelsen
ifrågasatt om icke bestämmelserna bör omfatta psykisk misshandel
i fall då beroendeställning föreligger. Själslig terror, t. ex. från alkoholister
mot närstående, kan medföra skadeverkningar som är mera djupgående,
långvariga och ödesdigra för offret än kroppslig misshandel. Socialstyrelsen
har emellertid sagt sig vara väl medveten om svårigheten att i detta avseende
åstadkomma en tillräckligt avgränsad brottsbeskrivning och har för den
skull icke ansett sig kunna bestämt påyrka, att en straffbestämmelse i den
angivna riktningen införes. Svea hovrätt har framhållit att, eftersom med
ordet »smärta» i den föreslagna lagtexten avses endast fysiskt lidande, denna
innebörd bör komma till direkt uttryck i lagtexten, förslagsvis genom
orden »kroppslig smärta».

I anledning av att det enligt ett särskilt stadgande i kommittéförslaget
skall anses som misshandel att försätta någon i vanmakt eller annat sådant
tillstånd har hovrätten över Skåne och Blekinge yttrat att intet är att erinra
mot detta stadgande såvitt det avser gärning förövad med fysiska medel.
Emellertid omfattar stadgandet åtminstone efter ordalagen även sådana
fall då någon med psykiska medel, t. ex. hypnos, försätter annan i vanmakt
eller annat sådant tillstånd. Genom att beteckna dylika handlingar som
misshandel synes man avlägsna sig väl långt från gängse språkbruk. Även
ur systematisk synpunkt torde enligt hovrättens mening kunna övervägas,
huruvida icke handlingar av denna typ hellre bör hänföras under kapitlet
om brott mot frihet och frid, vari regleras andra fall då någon med psykiska
medel ofredar annan.

Vad angår påföljden för misshandel har flera remissinstanser anslutit
sig till kommitténs uttalande, att våldsbrotten — i den mån de icke medfört
död eller svår kroppsskada — i hittillsvarande rättstillämpning icke sällan
bedömts alltför lindrigt, särskilt i jämförelse med förmögenhetsbrotten.
Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län yttrat, att den med tillfredsställelse
funnit att kommittén föreslagit en skärpning av straffen för misshandel.
Det finns en tendens som tyder på minskad respekt inom vida kretsar
för andra människors personliga integritet. Det är därför angeläget

88 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

erVri11fh ^ alI^ tr°ntfr inskrider för att 1 görligaste män skydda den
T V d ax medlen 1 sadant hänseende är straffskärpning.

raga om den ringa graden av misshandel har hovrätten för Övre Norrland
givit uttryck åt den uppfattningen, att skalan bör upptaga endast böter.

Vad angar den medelsvåra graden har Göta hovrätt föreslagit att fängelse
i tia ar skall utgöra maximum, liksom vid stöld, bedrägeri och förskingring
enom att i straffbestämmelsen rörande våld mot tjänsteman i enlighet

straff fö^no'' H iwV»1 UPPtaga fängelSC 1 fyra år Sås0m maximitillärnnaö
t f '' l*gtexten komnia till uttryck den nu allmänt

t llampade straffmatmngsprmcipen att vid sådant brott avsevärt strängare

an Vld misshandel i allmänhet. Hovrätten för Västra Sverige
overstathaUarambetet och föreningen Sveriges häradshövdingar har av samma
skal forordat en sändning av maximum till två år, hovrätten och för ifXgr

UndCr fber°Pande JämväI av att strängare påföljd knappast torde
örrfi TV !! c misshandeln bedömes som grov. Även hovrätten för
Övre Norrland och Stockholms rådhusrätt har föreslagit sänkning av maximum
till tva ar. Vad angår minimum — enligt förslaget fängelse i en måttl“bar
G°ta h°Vmtt förslagit att böter skall ingå i skalan, gärna med
ett utsatt minimum om 25 eller SO dagsböter. Hovrätten, som delar kommittens
uppfattning att en skärpning av straffet för misshandelsbrott i åtskilliga
fall ar pakallad, har framhållit att flertalet misshandelsbrott torde
vara av sadan beskaffenhet att böter framstår som den lämpligaste reaktionsformen.
För att kunna ådöma bötesstraff måste domstolarna emellertid
enligt kommitténs förslag beteckna brottet som ringa. Om sålunda — vilket
synes hovratten sannolikt — den ringa graden av brottet i praktiken kommer
att bil normalfallet, har i viss mån skett ett avsteg från gradindelningens
prmcip. I manga av de fall, då domstolen anser ett misshandelsbrott böra
endaSt ,med boter’ torde det dessutom vara med hänsyn till den
"lHtalade olämpligt att behöva stämpla brottet som ringa. Även hovrätten
over Skane och Blekinge och hovrätten för övre Norrland, Stockholms rådhvsratt
samt länsstyrelsen och landsfogden i Kronobergs län har förordat
att böter upptjjges i straffskalan för mellangraden av misshandel. Från hovrättens
over Skåne och Blekinge uttalande i denna fråga är presidenten
Wieslander skiljaktig. Om boter upptages i straffskalan, är enligt hans mening
att befara, att den skärpning av straff för misshandel, som avses och
som ar synnerligen önskvärd, ej blir genomförd i praktiken. Kriminalpolisintendenten
i Stockholm har givit uttryck åt samma uppfattning.

Beträffande den föreslagna skalan för grovt misshandelsbrott har riksakagarämbetet
erinrat om att brottet närmast motsvarar det brott som nu
behandlas i SL 14: 10 och vars minimum är straffarbete i två år. I betraktande
av svårhetsgraden hos ifrågavarande brott synes det ämbetet tveksamt,
om den sänkning av straffskalans minimum med ett år som föreslagits
verkligen ar påkallad. Lämpligheten därav synes så mycket mera kunna sättas
i fraga, som domstolarna visar en påtaglig tendens att vid sin straffmatning
halla sig till straffskalans undre del. Med hänsyn till det anförda

B 89

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

liar riksåklagarämbetet föreslagit att minimistraffet för grov misshandel

1''astställes till fängelse i två år. .......

Göta hovrätt har föreslagit att den ringa graden av misshandel skall asattas
ett särskilt namn, i vilket ordet misshandel helst ej bör ingå. I motsats
till kommittén har hovrätten ansett benämningen »våldförande» ej vara
oanvändbar. I paragrafen bör vidare angivas vissa exempel på omständigheter
under vilka paragrafen kan komma till användning.

Med anledning av kommitténs uttalande att ringa misshandel icke ar
en lämplig brottsbenämning på de nu ifrågavarande fallen har kriminalpolisintendenten
i Stockholm ifrågasatt, om icke lagtexten bor fa en lydelse
av innehåll att, där omständigheterna är mildrande, straffet kan nedsattas
till böter eller fängelse i högst sex månader. I annat fall föreligger enhg
kriminalpolisintendentens mening risk att detta lindrigare brott likval kommer
att benämnas ringa misshandel.

Beträffande det i kommittéförslaget såsom exempel på grovt brott upptagna
fallet, att gärningen var uppenbart livsfarlig, har föreningen Sveriges
stads domare uttalat att, då livsfarligheten skall vara täckt av uppsåt, det
icke synes klart vilken betydelse som bör tilläggas ordet uppenbart, öuea
hovrätt har, under framhållande av att varje brottsförutsättmng principiellt
skall vara subjektivt täckt, föreslagit att ordet uppenbart får utgå. Medicinalstyrelsen
har anfört vissa synpunkter på hur »livsfarlig» bor tolkas samt
framhållit att vid bedömande av en gärnings farlighet bör beaktas, att en och
samma skada kan innebära helt olika risker under olika förhållanden. En
efter misshandel svårt blödande person kan bli snabbt omhändertagen och
erhålla blodtransfusion, varigenom tillståndet inom någon eller några timmar
knappast mer är oroande. Bedömningen måste dock bli att uppenbai
livsfara förelegat. Ett slag eller en stöt mot huvudet, resulterande i en
spricka på skallbasen med t. ex. skada på innerörats benkapsel, måste bedömas
på samma sätt, även om behandlingen orsakat att inga alarmerande
symtom framkommit.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har understrukit önskvärdheten av
att det icke råder någon tvekan om att misshandel vid gatuöverfall och liknande
kan hänföras till grov misshandel, även om tillfogande av kroppsskada
varken åsyftats eller följt av gärningen. Enligt föreningens mening
bör därför i förtydligande syfte såsom exempel på grovt brott medtagas,
att gärningen ådagalagt synnerlig hänsynslöshet. I samma riktning har
Svea hovrätt uttalat sig. Det är enligt hovrättens mening bättre att i stället
för »förslagenhet och grymhet» nämna »hänsynslöshet och råhet».

Departementschefen. De nuvarande bestämmelserna i SL 14 kap. angående
misshandelsbrotten är icke särskilt lättöverskådliga, och den omarbetning
i riktning mot större enkelhet och klarhet som kommittén föreslagit måste
hälsas med tillfredsställelse. Av särskild betydelse är bortfallet av de s. k.
objektiva överskotten. Detta spörsmål har jag redan berört i den allmänna
motiveringen. Jag har där uttalat min anslutning till att uppsåtliga brott

90 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

bor utformas utan avseende å ouppsåtliga verkningar. Vissa remissinstanser,
bi. a. riksåklagarämbetet, har med åberopande särskilt av att svårigheter vid
bevisningen kan föreligga förordat ett avsteg från denna grundsats vid
misshandelsbrotten. De anförda skälen synes emellertid ej vara av den styrka,
att de motiverar ett dylikt avsteg från den angivna, enligt min mening
mycket välgrundade principen. Jag ansluter mig även till kommitténs förslag
att utesluta ett flertal specialbestämmelser om olika slag av misshandel
som nu finnes i SL 14 kap., däribland den särskilda regleringen av fall
då flera deltagit i misshandel. I detta sammanhang vill jag som min mening
uttala, att den omständigheten att flera tillsammans misshandlar
annan ofta torde — oberoende av vilken skada som uppkommit av misshandeln
— böra föranleda att brottet bedömes såsom grovt.

Gallande ratt innehåller ej någon närmare definition på misshandel
Kommittén bär sökt avhjälpa denna brist. Enligt förslaget skall såsom misshandel
anses att tillfoga annan kroppsskada, sjukdom eller smärta ävensom
att försätta honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Denna beskrivning
av gärningen synes i huvudsak tillfredsställande, och den har
också i det stora hela accepterats vid remissbehandlingen. Från några håll
har ifrågasatts om det icke av beskrivningen uttryckligen borde framgå, alt
lagrummet icke omfattar befogade medicinska ingrepp och andra åtgärder
som av särskild anledning är tillåtna. Sådana intressekollisioner kan''emellertid
ej anses så typiska vid misshandelsbrotten som exempelvis vid fosterfördrivning
och torde ej behöva särskilt omnämnas vid avfatlningen. Operativa
ingrepp och andra åtgärder av medicinsk natur sker regelmässigt
med uttryckligt eller presumerat samtycke av den sjuke, och fråga om tilllämpning
av misshandelsreglerna torde uppkomma endast i de sällsynta
undantagsfall då sådant samtycke icke föreligger. Det synes klart att ett
ingrepp icke bör göras mot uttryckligt förbud av den sjuke själv, om han
ar vid normal sinnesförfattning. Om det är fråga t. ex. om en vansklig operation
av en medvetslös person, torde det vara brukligt, att samråd äger
mm med de anhöriga i den mån omständigheterna medger det.

Vad angår förhållandet mellan misshandel och kroppsaga vill jag erinra
om att, sedan stadgandet i SL 14: 16 upphävts från och med den 1 juli 1957,
missbruk av äganderätt kan beivras även då endast lindrig misshandel förekommit.

Såsom påpekats i några remissyttranden kan den föreslagna brottsbeskrivningen
giva anledning till viss tvekan med hänsyn till gränsdragningen
mellan fysiskt och psykiskt lidande. Det är, enligt vad kommittén i motiven
utvecklat, avsett att vissa svårare former av psykisk påverkan skall falla
under misshandelsbegreppet. Givetvis är det svårt att vid avfattningen avlagtexten
här draga upp en bestämd gräns, och det närmare ställningstagandet
till detta spörsmål torde få ankomma på rättstillämpningen. I
dessa gränsfall torde, om gärningen ej kan anses såsom misshandel, ofta
föreligga någon form av frihets- eller fridsbrott.

Enligt förslaget skall misshandelsbrottet uppdelas i tre grader med

B 91

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

broltsbenämmngarna misshandel för de mellansvåra och de ringa fallen

i f .ii___ Vlrl UnoloiYimonfiP^ .1 ^ nrOLLSOlll -

och

:rov

misshandel för de grova fallen. Vid bestammanaet a

radel för misshandel får emellertid, såsom kommittén åven framhaHn,
beaktas den avgränsning som föranledes av andra stadganden, danbland
bestämmelsen om ofredande (4 kap. 7 § i depanememsforsia etj. Lnam
sistnämnda brott hänföres bl. a. sådana fall då någon handgripligen an -tar annan, och i denna del har bestämmelsen om ofredande icke nagon
r-kt motsvarighet i gällande rätt. Uttrycket .handgripligen antastar» avser
exempelvis att någon avsiktligt knuffar eller sparkar annan eller rycker
eller Eliter i hans kläder, och under ofredande — vara skall kunna o ja
böter eller fängelse i högst sex tnänader - torde rymmas dehrKh.ga
av de misshandelsfall, som omfattas av nuvarande SL 4-13^V"“
förhållande har jag icke funnit anledning att upptaga nagon sarslald grad
för ringa misshandel, utan brottet bör lämpligen uppdelas endast i tva g

der misshandel och grov misshandel. .......

För misshandel, som regleras i 4 § av förevarande kapitel, bor påföljden
sättas till böter eller fängelse i högst två år. Jag vill alltsa fororda en san ininc
av den av kommittén föreslagna högsta gransen, fyra ar vilken synes
cöra latituden för normalfallen av misshandel för vid. Möjlighet att doma
till böter bör finnas bl. a. med hänsyn till sådana fall, dar brottet liöge
på gränsen till ofredande men anses böra bedömas sasom misshande .

1 Bestämmelser om grov misshandel upptages i 5 §.. Den av kommittén föreslagna
latituden för det grova fallet, fängelse mellan ettochtioårhar
föranlett erinran endast av riksåklagarämbetet, som för sm del forordat ho -nino- ov minimum till fängelse i två år. En dylik höjning torde ha va
berättigad med utgångspunkt från kommitténs förslag att fatta maximum
för normalfallet till fyra år. Om den övre gransen for misshandel enligt
vad iag föreslagit sättes till två år, synes emellertid minimum för det grova
fallet böra bibehållas vid ett år i överensstämmelse med kommitténs orslag
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall enligt kommitténs
förslag särskilt beaktas, om gärningen var uppenbart livsfarlig eller adaga
lade synnerlig förslagenhet eller grymhet eller ock gärningsmännen tillfogade
svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. De valda exemplen synes i
huvudsak lämpliga. Av skäl som Svea hovrätt och stadsdomarforenmgen
anfört torde dock ordet »uppenbart» få utgå. Vidare torde enligt ''a
föreslagits av nämnda hovrätt och häradshövdingeforemngen »forslagenhet
och nrymhet» böra utbytas mot »hänsynslöshet eller råhet».

Kommittén har i sina motiv uttalat, att våldsbrotten i hittillsvarande rättstillämpning
icke sällan bedömts alltför lindrigt, särskilt i jämförelse med
förmöeenhetsbrotten. Jag delar denna kommitténs uppfattning eea vill understryka,
att de ändringar i förhållande till kommitténs förslag som jag
förordat icke är avsedda att giva uttryck för en mildare värdering. Misshandel
som icke är av bagatcllartad natur bär normalt foranlena fängelse
(jfr första lagutskottets utlåtande 1958: 12).

92 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

6 §•

Paragralen motsvarar SL 14: 9 och kommittéförslaget 1: 7.

Ga lande ratt. I SL 14: 9 meddelas regler om ansvar för ouppsåtligt vållande
tiH annans död genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse. För
sådant vållande skall dömas till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna
ar mildrande, till böter, dock ej under tio dagsböter. Om vållandet
var synnerligen grovt, må dömas till straffarbete i högst två år.

Kommittén. I fråga om brottsområdet innebär kommittéförslaget in«en
annan ändring av gällande rätt än den som följer av det av kommittén föreslagna
stadgandet i 22: 1 (jfr 1 kap. 2 § i departementsförslaget) att ringa
oaktsamhet ej skall medföra ansvar.

Beträffande påföljden för vållande till annans död innebär kommittéförslaget
en skärpning i jämförelse med gällande lag. Brottet har uppdelats
pa tva svårhetsgrader; den lindrigare graden behandlas i paragrafens försas
tycke och de grova fallen i andra stycket. I de lindrigare fallen skall
enligt forslaget påföljden bli fängelse i högst två år eller böter samt i de
grova fallen fängelse i högst fyra år. Den föreslagna skärpningen i förhållande
till vad som nu gäller är enligt kommittén i främsta rummet motiverad
av att forslaget icke upptager någon motsvarighet till de nuvarande stränga
bestämmelserna i SL 14: 4 och 14:5 om vållande till annans död genom
uppsåtlig misshandel. Enligt kommittéförslaget skall sådan gärning bedömas
enligt förevarande paragraf i förening med bestämmelserna om misshandel
enligt vanliga regler för sammanträffande av brott.

Yttrandena. I remissyttrandena har mot förevarande paragraf framförts
ermrmgar endast beträffande påföljden. Sålunda har hovrätten för Västra
Sverige uttalat, att de båda skalorna lämpligen bör sammanslås till en,
omfattande fängelse i högst fyra år eller, där omständigheterna är mildrande,
böter. Därigenom skulle enligt hovrättens mening starkare markeras
den skillnad som ur straffmätningssynpunkt måste anses föreligga mellan
orevarande paragraf och nästföljande paragraf, som avser vållande till
kroppsskada eller sjukdom.

Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt, om skalan i paragrafens första
stycke med hänsyn till brottets allvarliga följd alltjämt bör omfatta böter.
Rådhusrätten i Göteborg, som anser att böter bör upptagas, har föreslagit
att en viss minimigräns stadgas; denna bör sättas icke oväsentligt
högre an den som finns i SL 14:9, tio dagsböter. Riksåklagarämbetet har
uttalat att, om de nu gällande straffbestämmelserna för objektiva överskott
V.ld misshandelsbrott med dödlig utgång ersättes med en kombination av
straff for misshandel och för vållande till annans död, minimistraffet i paragrafens
andra stycke bör höjas till fängelse i sex månader.

En sänkning av maxima har föreslagits av advokatsamfundet. Enligt
advokatsamfundets mening är det visserligen sant att det vid grov vårds -

B 93

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

löshet någon gång kan vara befogat att tillgripa ett förhållandevis strängt
straff men de föreslagna maximistraffen synes i fråga om bade fors a
andra styckena onödigt långa. Advokatsamfundet har förordat att maximum
i första stycket bestämmes till fängelse i högst ett år och i andra stycket
till fängelse i högst två år. 1951 års rättegångskommitte har ifragasatt sadan
utformning av straffskalan, att nämnd ej behover medverka vid rådhusrätt
i mål om vållande till annans död i andra fall an då fråga ar om groit

vållande.

Departementschefen. Kommitténs förslag beträffande förevarande paragraf
synes i huvudsak ej giva anledning tiU erinran. Jag vill dock toresla
den jämkningen, att minimum för det grova fallet bestämmes till fängelse
i sex månader. Härigenom vinnes enligt min mening en bättre avvagnmg
av förhållandet mellan de båda graderna. Anledning att utforma skalan
med särskild hänsyn till underrätternas sammansättning i mål av forevarande
slag synes ej föreligga. Beträffande det grova fallet torde bora inforas den
särskilda brottsbeteckningen grovt vållande till annans död.

7 §•

Denna paragraf har i gällande rätt motsvarighet i SL 14: 17 och motsvaras
i kommittéförslaget av 1:8.

Gällande rätt. Enligt SL 14: 17 skall den som ouppsåtligen genom vårdslöshet
oförsiktighet eller försummelse vållar annan en så svår kroppsskada
som avses i SL 14: 10 dömas till böter eller fängelse i högst sex månader;
var skadan sådan som avses i SL 14: 12, är påföljden böter. Oaktsamt åstadkommande
av lindrigare kroppsskada, liksom av smärta utan någon kroppsskada,
medför enligt gällande rätt icke ansvar.

Kommittén. Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med gallande
rätt. Brottsbeskrivningen är enligt förslaget, att någon av oaktsamhet åsamkar
annan sådan kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa. Påföljden for
brottet — som erhållit den särskilda beteckningen vållande till kroppsskada
eller sjukdom — skall enligt förslaget vara fängelse i högst två år eller

böter.

Yttrandena. Landsfogden i Malmöhus lön har ifrågasatt huruvida icke gro\
oaktsamhet bör fordras för ansvar enligt stadgandet. Enligt landsfogdens
mening torde nämligen annars i ett otal fall, särskilt i trafikmål, inträffa
att personer åtalas för en oaktsamhet som, även om den ej är ringa, likväl
framstår som mindre allvarlig.

Vad angår påföljden har överståthållarämbetet och Sveriges advokatsamfund
föreslagit en mildring; skalan bör enligt dessa remissinstanser upptaga
böter eller fängelse i högst sex månader. Även 1951 års rättegångskommitté
bär ifrågasatt en sänkning av maximum. Föreningen Sveriges stads -

94 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

domare bär förordat att en särskild skala upptagande endast böter stadgas
för ringa fall. °

Riksåklagarämbetet har, liksom vid 7 §, föreslagit en skärpning av påföljden
för grova fall. För att motverka ett alltför lindrigt bedömande av vållande
till kroppsskada genom uppsåtlig misshandel bör enligt ämbetets mening
minimum vid grovt vållande bestämmas till fängelse en månad.

Departementschefen. Det i ett remissyttrande framförda förslaget att grov
oaktsamhet skall krävas för ansvar enligt förevarande stadgande synes alltlor
mycket begränsa tillämpningsområdet för stadgandet Om det såsom
föreslagits av kommittén stadgas, att den åsamkade kroppsskadan eller
sjukdomen ej skall vara ringa, kommer brottsområdet icke att omfatta fall
som framstår som bagatellartade. Jag vill alltså i detta avseende biträda
kommitténs förslag, som nära ansluter till gällande rätt.

Vad angår påföljden torde de synpunkter som från olika håll framförts
\nd remissbehandlingen kunna tillgodoses genom uppdelning av brottet i två
grader, en lindrigare grad med böter eller fängelse i högst sex månader och
en grad för grova fall med fängelse i högst två år.

8 §.

SL har ej någon motsvarighet till denna paragraf, frånsett vissa regler för
speciella fall. I kommittéförslaget motsvaras paragrafen av 1: 9.

Gäliande rätt. Någon allmän bestämmelse om straff för handlingar, som
enbart innebär fara för att annan skall skadas till liv eller hälsa, förekommer
ej i SL 14 kap. Däremot finnes bestämmelser för speciella fall av sådant
slag. Sålunda stadgas i SL 14:23—25 och 30—34 om utsättande, d. v. s.
vissa fall då barn eller annan, om vilken gärningsmannen haft att taga vård,
av denne uppsåtligen försatts eller övergivits i en belägenhet som innebär
fara för att vederbörande skall omkomma eller taga skada. Straff för framkallande
av fara har i övrigt stadgats dels i SL 14: 21 om fara för venerisk
smitta, dels i SL 14: 15 andra stycket om resande av livsfarligt vapen. Oaklsamt
framkallande av fara för människors liv eller hälsa kan i vissa fall ha
karaktären av allmänfarligt brott och straffas då enligt SL 19: 5 eller 19: 8.
Inom specialstraffrätten förekommer ofta bestämmelser mot oaktsamt framkallande
av fara, t. ex. i lagen om straff för vissa trafikbrott.

Kommittén. Kommittén har föreslagit en bestämmelse om vårdslöshet mot
person. Sådant brott skall enligt förslaget anses föreligga, om någon uppså*-“gen eller av grov oaktsamhet framkallar fara för annans liv eller hälsa. I
uttrycket »fara för liv eller hälsa» ligger enligt kommittén, att faran skall

vara av mera allvarligt slag. Straffet föreslås till fängelse i högst två år eller
böter.

De nuvarande utsättandebrotten omfattas i huvudsak av det föreslagna
stadgandet, som dock har eu vidare innebörd än bestämmelserna om dessa

B 95

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

brott. Framkallande av fara för venerisk sjukdom skall enligt kommittéfärslaget
icke falla under förevarande paragraf utan under ett sars u s
-ande i 11: 9; såsom har omtalats under kapitelrubriken har någon motsvarighet
till detta stadgande ej upptagits i departementsförslaget. Resande av
livsfarligt vapen kan enligt förslaget under vissa förutsättningar föranleda
ansvar enligt 2: 5 (4 kap. 5 § i departementsförslaget) Har framkallande
av fara karaktären av allmänfarligt brott skall endast bestämmelserna i 11
kap. av kommitténs förslag (12 kap. i departementsförslaget) tillampas. Motsvarande
bör enligt kommittén gälla om någon ar forfallen till ansvar för
vårdslöshet i trafik jämlikt 1 § lagen om straff for vissa trafikbrott, straf -maximum för grov vårdslöshet i trafik enligt andra stycket i nyssnämnda
paragraf föreslås jämkat till överensstämmelse med straff maximum för

vårdslöshet mot person. -

Kommittén har i anslutning till förevarande stadgande i förlaget oveivägt,
huruvida en allmän bestämmelse om straff för underlåtenhet att bistå
den som befinner sig i fara bör införas, men på anförda skal avstått från att
upptaga någon sådan bestämmelse.

Yttrandena. Av remissinstanserna har två, föreningen Sveriges stadsdomare
och advokatsamfundet, ifrågasatt det praktiska behovet av stadgandet, advokatsamfundet
dock under uttalande att rent teoretiskt tungt ''"ägande ska
kan anföras för förslaget. Båda dessa remissinstanser har särskilt framha -lit, att de viktigaste fallen torde vara reglerade genom bestämmelser i specialstraffrätten
— såsom i giftstadgan, förordningen om explosiva varor, arbetarskyddslagen
o. s. v. - vilka syftar till att skydda annans liv och hälsa.
Man har enligt advokatsamfundet icke anledning att tro att det föreslagna
stadgandet skulle komma att — utöver vad som följer av bestämmelserna
om straff för vållande till annans död och för vållande till kroppsskada eker
sjukdom — märkbart påverka människor till att iakttaga större aktsamhet i
sitt handlande. Advokatsamfundet har vidare mot ett stadgande av föreslaget
innehåll anfört dels den omständigheten att stora bevismngssvarigheter
måste uppstå, när man icke kan åberopa en inträffad effekt såsom bevis
för faran, dels ock det förhållandet att brottsbeskrivningen är så tanjbar,
att det kan befaras att även fall, som icke är straffvärda, kommer att imymmas
under bestämmelsen. Skulle det befinnas önskvärt att i brottsbalken införa
en bestämmelse om vårdslöshet mot person bör enligt advokatsamfundets
mening i varje fall en omarbetning ske i syfte att begränsa bestämmelsens
tillämpningsområde. Siadsdomareföreningen anser att stadgandet i varje
fall bör begränsas till att avse, förutom livsfara, fara för svår kroppsskada
eller allvarlig sjukdom. Föreningen har även ifrågasatt om icke eu bestämmelse
om straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande bör införas.

Med utgångspunkt från att stadgandet icke är avsett att tillämpas om
gärningen av annan grund är straffbar, exempelvis som allmänfarlig vårdslöshet
eller vårdslöshet i trafik eller då ansvar jämlikt 1: 7 eller 1: 8 i kommittéförslaget
kan ifrågakomma, har Göta hovrätt förordat att i paragrafen.

96 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

i förtydligande syfte införes orden »där ej annat är stadgat» eller något liknande
uttryck. Hovratten har vidare ifrågasatt om benämningen vårdslöshet
mot person ar lämplig å ett brott som även kan begås uppsåtligen.

• .Betraff^“d® straffet bär advokatsamfundet uttalat att, om en bestämmelse
i amnet bibehålies, straffet bör bestämmas till böter eller fängelse i högst
sex manader. Även 1951 års rättegångskommitté har ifrågasatt en sänkning
av maximum, varigenom mål angående vårdslöshet mot person skulle kunna
handlaggas utan namnd i rådhusrätt. För sådant ändamål har stadsdomare bötlT9™

Pinga faU fÖr°rdat Gn SärSkild straffskala> omfattande endast

1 detta sammanhang bör vidare nämnas att hovrätten över Skåne och
Blekinge ifrågasatt om icke i brottsbalken bör upptagas en allmän bestämmelse
om straff tor den som underlåter att bistå annan vid livsfara.

Departementschefen. De i praktiken viktigaste fallen av framkallande av
ara för annans liv eller halsa är kriminaliserade genom särskilda bestämmelser,
huvudsakligen inom specialstraffrätten. Med hänsyn härtill kan
det vara föremal for tvekan, huruvida något större behov föreligger av förevarande
stadgande i kommitténs förslag. Jag har emellertid stannat vid
att i detta kapitel av brottsbalken upptaga en allmän regel om ansvar för den

som framkaHar allvarlig fara för annans person. Vissa jämkningar har därvid
skett i kommitténs förslag.

Enligt forslaget innebär brottsbeskrivningen, att man uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet framkallar fara för annans liv eller hälsa. Att framkalla
fara tor annans hälsa synes emellertid innefatta förfaranden av alltför obestämd
och tänjbar karaktär. För att klart begränsa bestämmelsen till förfaranden
av allvarligare beskaffenhet vill jag förorda att den inskränkes till
att galla endast framkallande av fara för annans liv. Vidare torde, av skäl
som framgar vid 12 kap. 5 § i departementsförslaget, i lagtexten endast böra
upptagas krav på grov oaktsamhet. Därmed kommer också benämningen
vårdslöshet mot person att bättre svara mot brottsbeskrivningen än enlmt
kommittéförslaget. n

åfoljden för de brottsliga gärningar som avses i paragrafen torde böra
bestammas i enlighet med kommitténs förslag. En remissmyndighet har
loreslagit införande av en bestämmelse om frihet från ansvar vid frivilligt
tillbakaträdande. Såsom framgår av den allmänna motiveringen har ia"
emellertid låtit sådana bestämmelser tills vidare utgå för att övervägas i sam”
band med det av strafflagberedningen föreslagna allmänna stadgandet om

möjlighet för domstol att i särskilda fall medgiva nedsättning eller eftergift
av påföljd. ö

Om framkallandet av fara har karaktären av allmänfarligt brott bör —
i enlighet med vad kommittén har anfört — endast bestämmelserna i 12 kan
av departementsförslaget tillämpas. Likaså torde tillämpning av förevarande
stadgande ofta få anses utesluten, då förfarandet täckes av någon specialstraffrättslig
bestämmelse, exempelvis den av kommittén omnämnda be -

B 97

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

stämmelsen i 1 § lagen om straff för vissa trafikbrott. Att särskilt omnamna
detta förhållande i lagtexten synes icke vara erforderligt.

I likhet med kommittén anser jag det ej lämpligt att upptaga en allmän
bestämmelse, varigenom underlåtenhet att bistå den som på ett eller annat
sätt befinner sig i fara kriminaliseras.

9 §•

Paragrafen motsvarar skilda stadganden i SL 14 kap. om försök in. m.

I kommittéförslaget har paragrafen motsvarighet i 1: 11.

Gällande rätt. Enligt SL 14 kap. inträder ansvar för försök till mord
(14- 1), dråp (14:3), uppsåtlig svår misshandel (14: 10), förgiftning (14:
18), barnamord (14: 22; jfr 14: 34) och fosterfördrivning (14: 28 a). Beträffande
försök till mord och till fosterfördrivning utan kvinnans vilja, varav
kvinnan fått döden, kan enligt särskilt stadgande dömas till straffarbete på
livstid, d. v. s. samma maximum som gäller för det fullbordade brottet. I
fråga om mord, förgiftning och misshandel som avses i SL 14: 10 kriminaliseras
jämväl förberedelse, innefattande även stämpling, samt underlåtenhet
att avslöja sådant brott.

Kommittén. Kommittén föreslår ansvar för försök och förberedelse beträffande
dråp, mord, barnadråp, fosterfördrivning som förövats av annan
än kvinnan själv, grov fosterfördrivning samt misshandel som ej
är ringa. I motsats till vad som nu gäller lämnas alltså försök till fosterlördrivning
av kvinnan själv fritt från ansvar. I fråga om dråp, mord och
grov misshandel föreslår kommittén jämväl ansvar för stämpling till och
underlåtenhet att avslöja brottet. Med hänsyn till att påföljden för försök
enligt 21: 1 i förslaget (jfr 22 kap. 1 § i departementsförslaget) skall kunna
uppgå till det högsta straff som är stadgat för det fullbordade brottet har
i kommittéförslaget icke upptagits någon direkt motsvarighet till det nuvarande
stadgandet att för försök till mord kan dömas till livstidsstraff.

Yttrandena. Svea hovrätt har ifrågasatt, huruvida icke försök och förberedelse
till barnadråp bör lämnas fritt från ansvar med hänsyn till det framtida
förhållandet mellan en kvinna som vidtagit sådana åtgärder och hennes
barn. I fråga om förberelse till barnadråp har även hovrätten for Övre
Norrland uttalat betänkligheter mot förslaget.

Beträffande frågan om ansvar för försök och förberedelse till fosterfördrivning
har hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrkt kommitténs förslag
att försökshandling av kvinnan själv skall lämnas fri. Enligt hovrättens
mening kan fall förekomma då en sådan gärning är i hög grad straffvärd.
Särskilt gäller detta, då fostret tillfogas allvarlig skada. Advokatsamfundet
har däremot ifrågasatt, huruvida stadgandet om ansvar för förberedelse till

4 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

98 B

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

fosterfördrivning kan anses behövligt ens för det fall att gärningen förövas
av annan an kvinnan själv. Advokatsamfundet betvivlar att stadgandet skall
utgöra nagöt verksamt medel i kampen mot de illegala aborterna. Hovrätten
i or Nedre Norrland har uttalat att det enligt hovrättens mening icke är utan
knmmalpolitiskt värde, att försök till fosterfördrivning där levande foster
saknas gores straffbart. Då en abortör ertappas, är det nämligen mycket
'' f.fg* 3tt han £orsoker med invändningen, att kvinnan ej var havande, eller
att fostret vid hans ingrepp redan var dött, och det är icke alltid lätt att motbevisa
sådana invändningar. Då fosterfördrivningsförsök mot kvinna, som
ej ar havande, enligt förslaget alltid synes kunna bedömas som misshandel,
Kan emellertid kommitténs förslag godtagas.

Föreningen Sveriges stadsdomare har uttalat, att tillräckliga skäl icke kan
anses föreligga att kriminalisera försök och förberedelse till misshandel
mom mellangraden; endast försök eller förberedelse till grov misshandel
bor enligt föreningens åsikt föranleda ansvar.

Departementschefen. I likhet med ett par remissinstanser anser jag det
något tveksamt, huruvida ansvar bör stadgas för försök eller förberedelse
tiH barnadråp. Brottet är dock till sin natur så allvarligt, att det ej torde

j!0ra IalnnaS fntt från ansvar på försöks- och förberedelsestadiet. Jag vill
darfor bitrada kommitténs förslag på denna punkt. Om i enlighet med strafflagberedningens
förslag rätten att meddela åtalseftergift utvidgas och allmänna
bestämmelser om eftergift av påföljd införes, torde möjlighet att
tna från påföljd komma att finnas i särskilt ömmande fall.

f fosterfördrivning har kommittén föreslagit den ändringen i

orhållande till gallande ratt, att försök och förberedelse till fosterfördrivkvinnan
sJälv ska11 lämnas fritt från ansvar. Hovrätten över Skåne
och Blekinge har avstyrkt detta förslag med den motiveringen att det kan
forekomma fall, då en sådan gärning är i hög grad straffvärd, särskilt då
tostret tillfogas allvarlig skada. För det stora flertalet fall då fosterfördrivning
av kvinnan själv stannar på försöks- eller förberedelsestadiet, torde
emellertid anledning till kriminalisering ej föreligga. Under alla förhålanden
synes uppenbart att en sådan kriminalisering i stort sett är utan
praktisk effekt. Aven på denna punkt vill jag således ansluta mig till vad
kommittén föreslagit. &

Vad angår misshandel synes det riktigast att i likhet med vad som gäller
i nuvarande lag stadga ansvar för försök eller förberedelse endast såvitt fråga
ar om grov misshandel. s

I övrigt synes ej vara anledning till erinran mot kommitténs förslag.
Ansvar bor således i förevarande paragraf stadgas för försök eller förberedelse
till mord, dråp, barnadråp, fosterfördrivning förövad av annan än
kvinnan själv, grov fosterfördrivning eller grov misshandel, ävensom för

stämpling till eller underlåtenhet att avslöja mord, dråp eller grov misshandel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 99

4 KAP.

Om brott mot frihet och frid

De brott som behandlas i detta kapitel — motsvarande SL 15 kap. och 2
kap. i kommitténs förslag — riktar sig mot annans frihet i skilda hanseenden
eller kränker andra rent personliga intressen, som ej ar av ekonomiskt
slag och som kan sammanfattas under beteckningen frid.

Några väsentliga ändringar i jämförelse med kommitténs förslag har ej
vidtagits i departementsförslaget. Här må endast nämnas, att till förevarande
kapitel har överförts det i kommittéförslaget 5:4 upptagna brottet

egenmäktigt bortförande av barn. _ .... f ■

Följande brottstyper upptages i det föreslagna kapitlet, nämligen frihetsberövande
och grovt frihetsberövande (1 §), försättande i nödläge oc
grovt försättande i nödläge (2 §), egenmäktigt bortförande av barn (3 §),
olaga tvång och grovt olaga tvång (4 §), olaga hot (5 §), hemfridsbrott och
grovt hemfridsbrott (6 §), ofredande (7 §), brytande av post-, telegraf- eller
telefonhemlighet (8 §) och intrång i förvar (9 §). Därjämte meddelas bestämmelser
om ansvar för försök m. in. (10 §).

1 och 2 §§.

Dessa båda paragrafer har i gällande rätt motsvarighet i SL 15:9 och
vissa andra stadganden i SL 15 kap. I kommittéförslaget motsvaras paragraferna
av 2: 1—3.

Gällande rätt. I SL 15:9 finnes ett allmänt stadgande om frihetsberövande.
Enligt detta skall den som olovligen, genom inspärrande eller fängslande
eller annorledes, berövar någon friheten dömas till straffarbete i högst
fyra år eller, där omständigheterna är synnerligen mildrande, till fängelse.
Har den mot vilken brottet förövats varit berövad friheten under mer an
ett år eller blivit utsatt för svår misshandel, inträder straffskärpning. I SL
15: 10 gives en lindrigare bestämmelse för det fall att någon utan argt uppsåt
olagligen gripit annan för förment brott. En förutsättning för denna privilegiering
är därjämte att med den gripne sedan blev lagligen förfaret.

Utöver nu berörda bestämmelser innehåller gällande lag stadganden om
vissa kvalificerade fall av frihetsberövande. Sålunda upptager SL 15: 1—4
vissa ur praktisk synpunkt numera betydelselösa specialstadganden om
slaveri. Dessa paragrafer innehåller också bestämmelser mot slavhandel,
slavtransport och vissa andra former av delaktighet i slaveri ävensom stadganden
om förverkande av slavskepp in. in. Utan större praktisk betydelse
är även bestämmelserna i SL 15: 5—7 om s. k. människorov. I SL 15.5, som
nära ansluter sig till de i SL 14: 30—33 behandlade utsättandebrotten, meddelas
bestämmelse för det fall att någon med våld eller annorledes bemäktigar
sig annan och utsätter honom å öde ort eller annat sådant ställe att

100 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

3enbM fnra är fÖr I13118 liv- 1 SL 15: 6 stadgas straff för den som olovligen.
ed vald eller annorledes, bemäktigar sig annan och mot hans vilja föÅo nom

ur riket. \ ar den mot vilken gärningen riktade sig under femton år
intrader enligt samma lagrum ansvar vare sig bortförandet skett med offrets’
ija eller ej sa snart icke föräldrar eller förmyndare givit sitt samtycke.

^r8ringiSmann? eftCr bortförandet tvungit offret till främmande krigseller
skeppstjanst eller eljest försatt honom i tvångstillstånd, inträder straffarpmng
enligt SL 15:7. I sistnämnda lagrum behandlas också det fall
att nagon utrikes försätter annan i tvångstillstånd.

SL 15:8 innehåller ett stadgande om s. k. barnarov. Stadgandet riktar
g m0t den som olovhgen bemäktigar sig och från föräldrars eller annans
ard skiljer barn som ej fyllt femton år. Det är likgiltigt om bemäkligandet

h Ctt IT , ^arnets Vllja eller ej‘ Har bemäktigandet skett i syfte att begagna
barnet till tiggen eller att eljest öva det till vanart, inträder straffskärpning
Gemensamt för enleveringsbrotten, om vilka stadgas i SL 15- 17—20 är
å t nagon bortför kvinna i uppsåt att förmå henne till giftermål eller otukt
Sker sadan garmng mot kvinnans vilja, inträder straff enligt SL 15-17
År kvinnan omyndig och har hennes målsman icke lämnat sitt samtycke
bedomes gärningen enligt SL 15: 18 även om bortförandet skett med kvinnans
vilja; en strängare skala för påföljden gäller för det fall att kvinnan

av hn^ ffmt0n 3r (SL l0: 18 fÖrSta Stycket)‘ SL 15: 20 avser bortförande
otukt ™ fFan hCnneS man’ med hCnneS Vilja’ 1 Uppsåt att förmå henne till

Kommittén. I kommittéförslaget har till en enhetlig brottstyp sammanförts
8 s i-§T’ S°m mnebar att nå§on berövar annan hans rörelsefrihet. Enligt
V f0,r.Sta "tycket 1 förslaSet ska11 den som bortför eller inspärrar annan
eller e jest berövar honom friheten, dömas för frihetsberövande till fängelse

J.°gSt fyra ar; Ar brottet rin§a> ska11 enligt andra stycket i paragrafen påloljden
vara böter eller fängelse i högst sex månader. De föreslagna bestämmelserna
motsvarar narmast stadgandet i SL 15: 1 om försättande i slaveri
samt de allmänna bestämmelserna om frihetsberövande i SL 15- 9 och 15- 10
men de täcker även stadgandena i SL 15: 5-8 och 15: 17-18 om människoiov
och barnarov och om enlevering till den del dessa avser angrepp mot
annans rörelsefrihet. Sistnämnda stadganden avser även vissa fall av an grepP

.ID0,t annans handlingsfrihet. I sådant hänseende motsvaras de i kommitteforslaget
av 2 § om försättande i nödläge.

Kommittén framhåller, att det kan vara rättsenligt att beröva någon friheten
— t. ex. genom häktning, anhållande, verkställighet av frihetsstraff
m. m. men att det icke ansetts erforderligt att upptaga någon särskild
erinran harom i lagtexten.

Stadgandet om försättande i nödläge, som för sin tillämplighet förutsätter
a garmngCn 1Cke faller under 1 §, avser enligt kommittéförslaget två huvu
yper av fall, nämligen dels att någon försätter annan i tvångstillstånd
eller eljest i nödläge med uppsåt att skada honom till liv eller hälsa (2 §

B 101

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

första punkten), dels att någon utan sådant uppsåt försätter annan i nödläge
genom att medelst tvång eller vilseledande förmå honom att begiva sig
im främmande land eller kvarstanna där (2 § andra punkten). Med det senare
fallet avses främst handeln med kvinnor och barn, den s. k. vita slavhandeln,
men det avser enligt kommittén även exempelvis att flyktingar ar
i landet eller deras barn tvingas eller genom vilseledande uppgifter av agenter
för främmande stat övertalas att medfölja eller begiva sig dit Under
bestämmelsen kan även hänföras vissa fall av värvning till utländsk krigstjänst
el. dyl. Skalan för påföljden omfattar fängelse i högst fyra ar eller

Grova fall av frihetsberövande och av försättande i nödläge har av kommittén
ansetts kunna sammanföras i ett gemensamt stadgande i en särskild
paragraf, 3 §. Såsom brottsbenämning har kommittén föreslagit grovt
frihetsbrott; påföljden skall vara fängelse i lägst två år och högst tio ar.
Såsom exempel på omständigheter som kan gora frihetsberövande e ei
försättande i nödläge till grovt brott har kommittén upptagit, att intrånget
i friheten varit långvarigt eller inneburit svårt lidande eller grov kränkning
mot barn eller ungdom.

Yttrandena. Den av kommittén föreslagna uppdelningen av hithörande
brott på tre paragrafer har föranlett kritik från ett par håll. För länsstyrelsen
i Norrbottens län har sålunda gränsdragningen mellan frihetsberövande
och försättande i nödläge kommit att framstå som relativt oklar. Enligt
länsstyrelsens mening bör övervägas att behandla hithörande gärningar
i en gemensam bestämmelse, till vilken kan fogas ett särskilt stadgande för
den händelse fallen är grova. Svea hovrätt har uttalat, att det ur systematisk
synpunkt synes olämpligt att i ett gemensamt stadgande om grovt brott sammanföra
grova fall av frihetsberövande och av försättande i nödläge. Enlig
hovrättens mening är det lämpligare att i 1 § upptaga aven ett stadgande
om "rova fall av frihetsberövande, att icke uppdela brottstypen forsattande
i nödläge i skilda svårhetsgrader samt att låta 3 § om grovt frihetsbrott

Vad angår brottsbeskrivningarna har hovrätten för Nedre Norrland föreslagit
en mindre jämkning i 1 §. Den omständigheten att i hithörande fall
frihet från ansvar ofta kan inträda på grund av intressekollision bor enligt
hovrättens mening markeras genom att orden »utan laga skäl» eller annat

liknande uttryck inskjutes i lagtexten.

Beträffande stadgandet i 2 § har hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasatt
en utvidgning av det kriminaliserade området. Då det gäller att kriminalisera
en handling, som innefattar en så allvarlig effekt som att en människa
blir försatt i nödläge, synes det hovrätten vara av underordnad betydelse,
huruvida detta skett i det ena eller andra landet. Det bör darfor
övervägas att utsträcka stadgandets tillämplighetsområde så, att det omfattar
fall då någon utan skadeuppsåt medelst tvång eller vilseledande förmår
annan till handling eller underlåtenhet som medför att denne försättes i

102 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1062

rÖ9dsäfn HTäT ffJ'' ^ N°rrland har diskuterat innebörden av det
- § anvanda uttrycket nodlage samt framhållit att, då fråga är om någon

de”and1^d^8rt1“ler VllSeledande förmåtts att begiva sig till ett främmande
land med totalitär regim, det ofta är omöjligt att få närmare upplysnin*

om hans ode dar. Enligt hovrättens mening kommer ett sådant fall utan vidare
m under begreppet nödläge, därest vederbörande veterligen är hindrad
att efter egen önskan lämna landet. Skulle denna uppfattning ej vara riktig

brotTsheT n la§tepXten bÖra ändraS Så> att dylikt till''innefattas i
ottsbeskrivnmgen. Rörande utformningen av 2 § har hovrätten vidare

skett i*? 2U t"1 4JJr f definierade begreppet .olaga tvång, skall, så som
''2 1 forslaget (jfr 6 kap. 2 § i departementsförslaget), användas i

mare be°t ^T’'' ^ förekommer 1 2 § andra punkten utan när tvåntså^H

nmg‘ ? Praktiska yärdet av att stadgandet omfattar andra
tvångsåtgärder an olaga tvang, t. ex. hot om vräkning, indrivning av fordran
eller utesMnmg ur fackförening, är enligt hovrättens mening ringa. Sveriges
advokatsamfund har uttalat, att bestämmelserna i 2 § enligt samfundets meranderi"
Tn formulerade att de måste föranleda ovisshet om vilka förfarådet
hö H - f ,m Un?F Stad§andet- En precisering av det straffbara omligen
överrvtgas°r begränSnin§ av ^adgandets räckvidd bör möj Vad

angår påföljden för försättande i nödläge har Svea hovrätt, såsom för somT

’ f ,fa''att °m br°ttet bÖr indelas 1 två §rader- °en skärpning
som för vissa fall ar erforderlig finner hovrätten lämpligen kunna ernå?

genom att skalan vidgas. Hovrätten har vidare, liksom även hovrätten över
Skane och Blekinge, uttalat att detta brott till sin typ är så pass svårt, att
böter icke bor forekomma i straffskalan.

Departementschefen. De gällande bestämmelserna i SL 15 kap. om olika
former av frihetsberövande och försättande i tvångs- eller nödläge är starkt
oraldrade och behover bättre anpassas till nutida förhållanden. Kommittéorslaget
innebar tillskapande av enhetligare och enklare brottstyper. I nu
orevarande paragrafer upptages två särskilda brottstyper, nämligen frihetsberövande
och försättande i nödläge.

Beträffande frihetsberövande synes den av kommittén föreslagna brottsbeskrivnmgen
kunna godtagas. Hovrätten för Nedre Norrland har föreslapt
att det förhållandet att frihet från ansvar för frihetsberövande kan inrada
på grund av intressekollision skall markeras genom att orden .utan
laga skal. eller annat liknande uttryck inskjutes i lagtexten. Detta passar
oc språkligt mindre val med de i brottsbeskrivningen begagnade uttrycken
»bortfor» eller »inspärrar., och det synes ej kunna medföra olägenhet
a t möjligheten av intressekollision ej uttryckligen angives i stadgandet.

a angår den föreslagna brottstypen försättande i nödläge är beskrivnmgen
av brottsområdet såsom advokatsamfundet påpekat ej klart preciserad.
En tydligare avgränsning torde erhållas, om beträffande första punkens
fall angives att det skall vara fråga om kroppsligt tvångstillstånd eller

B 103

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

annat nödläge som ej är av ekonomisk art. Den särskilda uppsåtsregeln i
denna punkt kan då utgå. I andra punkten - som avser sådana fall då n
gon förmås att begiva sig till främmande land ellerJtv*”t““ ärni
det tydligt framhävas att brottet omfattar aven att offret for S®™
kommer i misär utan att direkt kroppsligt tvångstillstånd eller nodlage kan
anses föreligga. I förtydligande syfte torde vidare i denna punkt uttrycket
.”vingl börafutbytas Imf »olaga tväng»; innebörden av d«t senare begrepnet
är bestämd genom beskrivningen i 4 § i forevarande kapitel. Med de
nämnda jämkningarna av brottsbeskrivningen och de vagledande uttalan
den som finnes i kommitténs motiv torde ej behova uppstå ovisshet om
vilka förfaranden som avses. I anslutning till vad kommittén anfört angående
stadgandets tillämplighet på s. k. vit slavhandel må framhållas att
en kvinna som lockas till främmande land för att utnyttjas såsomi prostUuerad
icke alltid torde komma i sådant nödläge som

likt fall kan emellertid bestämmelsen om koppleri vara tillämplig (se 6 kap.

7 iLTes rndfÄt att, såsom kommittén föreslagit, sammanslå
de båda^brottstyperna frihetsberövande och försättande inodlagesåvitt gal
fer de grova faSn. Något särskilt skäl att i detta avseende franga den ordning
som eljest tillämpas i brottsbalken torde ej föreligga Jag vill föreslå
att i stället var och en av de båda brottstyperna uppdelas i två grader, en för
normalfan och en för grova fall; att beträffande frihetsberövande upptaga
en särskild grad för ringa fall torde ej vara erforderligt. I sa™band harm^
torde även fkalorna för påföljden böra jämkas. For saval frihetsberövande
som försättande i nödläge kan påföljden i normalfallet la™Pb8ea “‘ta. ^
böter eller fängelse i högst två år och i det grova fallet till fängelse mellan

e‘Be^ämmtLrna om frihetsberövande och grovt frihetsberövande bör sammanföras
i 1 §. Till denna bör även överföras de exempel pa omstandigh
som bör beaktas vid bedömande huruvida grovt brott föreligger, vilka kommittén
beträffande grovt fridsbrott upptagit i 3 §.

Försättande i nödläge och grovt försättande i nod age P ,

2 § Några exempel på grova fall torde ej behövas i denna paragraf; erforderlig
vägledning fås av de i 1 § angivna exemplen.

3 §•

Stadgandet i denna paragraf har motsvarighet i den nuvarande bestämmelsen
i SL 15: 8 a. I kommittéförslaget har paragrafen sin plats i 5: 4.

Gällande rätt. I SL 15:8 a stadgas ansvar bl. a. för den som från föräldrars
eller annans vård skiljer barn under femton år for att sjalv taga sig
rätt eller eljest utan argt uppsåt. Påföljden är högst straffarbete i två år.
Bestämmelsen infördes genom 1942 års strafflagstiftning. Egenmakt,gt bortförande
av barn kunde dessförinnan i vissa fall bedömas enligt SL 10. 20
detta lagrums äldre lydelse.

104 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Kommittén. Den brottsliga gärningen beskrives i kommittéförslaget så, att
nagon egenmäktigt bortfor barn under femton år från den som har barnet
i sm vård. Brottsbenamningen är egenmäktigt bortförande av barn och påo
jden skall enligt forslaget vara fängelse i högst två år eller böter För tilllämpligheten
av det föreslagna stadgandet, liksom av den nuvarande bes
ammelsen i SL 15:8 a, är barnets egen vilja eller eget förhållande utan

tydelse. Stadgandet riktar sig mot obehöriga ingrepp i den vårdnad över
barn s°m enligt foräldrarättens regler eller andra bestämmelser utövas av
föräldrar, förmyndare eller andra vårdnadshavare. Däremot avser stadgandet
icke sådana mot barnet självt riktade gärningar som innebär att barnet berövas
sin frihet eller eljest försättes i tvångstillstånd eller nödläge. För dylika
garnmgar blir i stallet bestämmelserna om frihetsberövande eller försättande
i nodlage tillamphga. I förslaget har upptagits en uttrycklig erinran om
att bestämmelsen om egenmäktigt bortförande av barn icke är tillämplig då
garningen utgor fnhetsbrott. Stadgandet avser såväl det fall att någon som
icke bär vardnadsratt över barnet bortför det från den vårdnadsberättigade

°™de /a"att na§on som ar lagligen berättigad att ha vårdnaden om barnet
bortfor barnet utan iakttagande av lagliga former från den som faktiskt
ai det i sin vård. Kommittén betonar, att den omständigheten, att gärningsmännen
handlat av hedervärda motiv, t. ex. för att skydda barnet mot vanvard
eller for att giva det en bättre uppfostran, icke utesluter straffbarhet
men kan komma i betraktande vid straffmätningen.

Yttrandena Hovrätten för Nedre Norrland har anfört, att ifrågavarande
brott borde behandlas i kapitlet om frihetsbrotten. Hovrätten har vidare
föreslagit viss utvidgning av det straffbara området. Härom anföres:

. 1 ™°hven uttalas att stadgandet avser såväl det fall att någon som icke
det ^ndaDdS °Ver barnf k°rtför det från den vårdnadsberättigade som
K tl . g? s.0™ ar la8h§ei1 berättigad att ha vårdnaden om barnet

det /°sin vård Av de»^ttaf ?de,av,lagliga f«rmer från den som faktiskt har
de! Ii \d'' “ ^talande bor man motsättningsvis kunna sluta, att

det ej ar straffbart om nagon, som faktiskt har barnet i sin vård — t ex en

läntc Undfr Ul0Vande, av laSa umgängesrätt till barn, vars vårdnad tillerkänts
modern — hindrar vårdnadshavaren från att få hand om detsamma

n!rit''p>e V1"S Senom att undandölja det inom landet eller genom att föra det
utrikes, sa att svenska myndigheter ej kunna ingripa. Stadgandets avfattning
som narmast tyder på att lagstiftaren haft kränkningar av ett sia4
besittning till barnet i tankarna, ger också stöd åt denna uppfattning. HovstxaffbaraSer
e™eIlertld att de har exemplifierade förfarandena böra vara

Hovratten over Skåne och Blekinge anmärker, att stadgandet enligt motiven
skall motsvara den nuvarande bestämmelsen i SL 15: 8 a om straff för
den som från föräldrars eller annans vård skiljer barn under femton år för
att sjaW taga sig ratt eller eljest utan argt uppsåt. Denna begränsning avstadgandets
tillamplighetsområde är svår att utläsa av själva lagtexten. Om
t. ex. en fader, som är fråntagen vårdnaden om sitt treåriga barn, påträf -

B 105

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

far barnet på en gata, medtager det i sin bil och i strid mot moderns-vårdnadshavarens
vilja för barnet till annan ort utan att barnet fastbindes, inspärras
eller eljest utsattes för sämre behandling än som anses tillkomma
barn i sådan ålder, torde kommitténs avsikt vara, att handlingen skall bestraffas
som egenmäktigt bortförande av barn. Såsom stadgandet är utformat,
synes på enahanda sätt komma att bedömas det fall att i stället en
utomstående person på alldeles samma sätt bortför barnet, kanske till
avlägsna, främmande länder för att därigenom hämnas på modern. För sådana
fall är emellertid straffskalan i paragrafen icke avpassad. Mot det sätt
varpå bortförande av barn kriminaliserats i förslaget kan vidare anmärkas,
att det synes leda till en omotiverad privilegiering av sådana fall, då barnet
har ringa ålder. När någon bortför vuxen person, framträder handlingens
karaktär av frihetsbrolt regelmässigt därigenom, att bortförandet sker mot
den bortfördes vilja och att särskilda åtgärder vidtages för att förhindra, att
den bortförde avviker. Detta gäller även bortförande av äldre barn. Då barn
i spädare ålder bortföres, saknas oftast sådana yttre kriterier på frihetsbrott.
Några särskilda åtgärder för att kvarhålla barnet erfordras som regel icke.
Barnets vilja, om det överhuvud har någon, tillmätes ingen straffrättslig
betydelse. Det torde icke vara i överensstämmelse med förslaget att ersätta
barnets vilja med dess vårdnadshavares vilja, så att ett bortförande av barnet
mot vårdnadshavare^ vilja skulle konstituera frihetsbrott. Ett bortförande
av mindre barn synes sålunda ofta icke kunna bestraffas såsom svårare
brott än egenmäktigt bortförande av barn, medan bortförande av äldre
barn i regel blir att bedöma efter de betydligt strängare stadgandena om frihetsbrott.
Detta synes icke vara riktigt.

Advokatsamfundet framhåller, att det synes tveksamt, huruvida bestämmelsen
omfattar även det fall att den ena av två makar, som tillsammans
har vårdnaden om sina gemensamma barn, »egenmäktigt» (kanske i verkligheten
på mycket goda grunder) lämnar hemmet och medtager barnen.
Detta förfarande bör icke vara straffbart. Då det emellertid icke är klart,
att förfarandet faller utanför det straffbara området, hemställer styrelsen
om en omredigering av bestämmelsen i förtydligande syfte.

Departementschefen. Såsom framgår redan av den allmänna motiveringen
vill jag förorda att stadgandet om egenmäktigt bortförande av barn upptages
i förevarande kapitel. Brottet får anses närmast utgöra ett frihetsbrott,
ehuru det karakteristiska för gärningen är att barnets rättmätige vårdnadshavare
mot sin vilja skiljes från vårdnaden. Såsom kommittén framhållit
skall stadgandet emellertid vara subsidiärt i förhållande till de egentliga
frihetsbrotten, d. v. s. frihetsberövande och försättande i nödläge. Det
torde icke möta svårigheter att i tillämpningen draga upp en klar skiljelinje
mellan gärningar, som innebär ett blott och bart skiljande av barnet
från vårdnadshavare^ och sådana fall, då ett egentligt frihetsbrott skall anses
föreligga. Frihetsbrott föreligger uppenbarligen, då barnet bortföres t. ex.
i utpressningssyfte.

4| Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

106 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Beträffande brottsbeskrivningen torde kommitténs förslag böra förtydligas
sa, att icke blott bortförande utan jämväl undanhållande nämnes- vidare
bor utsagas, att bortförandet eller undanhållandet skall ske från den
som har eller skall ha barnet i sin vård. Härigenom vinnes klar täckning

for Nedre Norrland berörda fallet, att någon som tillal
ligtvis faktiskt har barnet om hand hindrar vårdnadshavaren att omandertaga
barnet. Med anledning av vad advokatsamfundet anfört torde
jamval bora uttryckligen angivas, att bestämmelsen icke är tillämplig å den
som själv har del i vårdnaden. I redaktionellt avseende torde böra vidtagas
bl a. den ändringen i brottsbeskrivningen, att »egenmäktigt» utbytes mot
»utan laga ratt». J

4 §.

P^agrafen motsvarar i gällande rätt SL 15:22 och i kommittéförsla get

A. 4.

(vållande ratt. I SL 15:22 stadgas ansvar för den som, utan laga rätt eller
med missbruk av sin rätt, genom våld eller hot tvingar annan att göra, tåla
eller underiåhi något. För gärningen dömes högst till straffarbete i två år i de
fa i dar garnmgen ej är särskilt belagd med svårare straff. Bestämmelsen är
i amplig oavsett beskaffenheten av den handling eller underlåtenhet som
framtvingats; det är själva tvingandet som här utgör grund för ansvaret.

Kommittén. Kommittén har i paragafens första stycke behandlat normalfallen
under brottsbenämningen olaga tvång. I andra stycket stadgas om
grova fall. Brottsbenämningen är där grovt olaga tvång. Liksom i gällande
lag omfattar brottsbeskrivningen i första hand att med våld tvinga annan
att göra, tåla eller underlåta något. Med våld avser kommittén icke blott vad
som annorstädes i förslaget, t. ex. 4: 1 om våldtäkt och 6: 5 om rån, betecknas
som våld å person, d. v. s. misshandel eller annat fysiskt betvingande,
utan även lindrigare former av våldsanvändning mot annan person. Såsom
misshandel kommer i betraktande även att försätta någon i vanmakt eller
annat sådant tillstånd.

Den omständigheten att i SL 15: 22 beskaffenheten av hot såsom tvångsmedel
ej närmare preciserats har, framhåller kommittén, inom rättstillämpningen
lett till tvekan om stadgandets rätta innebörd. Medan enighet
råder om att under stadgandet faller hot om brottslig gärning, har i fråga
om annat hot skilda åsikter framförts. Enligt en mening omfattar stadgandet
hot om varje handling som är rättsstridig, t. ex. underlåten hyresbetalning;
enligt en annan åsikt kräves att handlingen står i strid mot
ett uttryckligt lagbud. Den ovisshet som för närvarande föreligger i berörda
hanseende har kommittén sökt undanröja på det sättet, att första punkten
i paragrafens första stycke avser — förutom tvång medelst våld — tvång
medelst hot om brottslig gärning, medan andra punkten i samma stycke när -

B 107

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

mare angiver när eljest tvång medelst hot skall föranleda ansvar. 1 fråga om
tvång genom hot av annat slag än hot om brottslig gärning ansluter kommittéförslaget
sig till vad som stadgats i fråga om utpressmngstvång (se
7: 1 i kommitténs förslag, motsvarande SL 21:4). Såsom tvångsmedel har
sålunda upptagits hot att åtala eller angiva annan för brott samt hot att om
annan lämna menligt meddelande. Liksom vid utpressning har har sasom
ytterligare brottsförutsättning uppställts att tvånget skall vara otillbörligt.
Kommittén har icke ansett nödvändigt att, såsom skett i SL 15: 22, i lagtexten
utsäga att gärningen skall ha skett utan laga rätt eller med missbruk

av sådan rätt. ... . . „

Den av kommittén föreslagna skalan avseende påföljden for olaga tvån„
omfattar fängelse i högst två år eller böter. För de i andra stycket av paragrafen
behandlade grova fallen har kommittén föreslagit påföljden till fängelse
i högst fyra år. Som exempel på omständigheter som kan föranleda att
olaga tvång skall anses som grovt har angivits, att gärningen innefattade
pinande till bekännelse eller annan tortyr.

Yttrandena. Med anledning av kommitténs uttalande om inneborden av begreppet
våld har hovrätten för Nedre Norrland framhållit, att i kommitteförslaget
4: 1 och 6:5 finns i själva lagtexten utsagt att lika med våld å
person skall anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.
För att hindra motsättningsslut synes det hovrätten lämpligt att dar ordet
våld avses ha denna innebörd detta överallt anmärkes. Beträffande brottsbeskrivningen
i övrigt har länsstyrelsen i Norrbottens lön uttalat, att det
ofta måste framstå som mycket svårt att tolka det i första stycket andra
punkten använda ordet otillbörligt, som mera har en subjektiv karaktar.
Ett förtydligande är därför önskvärt. Även advokatsamfundet har påtalat
ovissheten i fråga om detta begrepp och hemställt om en precisering.

Svea hovrätt har föreslagit en väsentlig skärpning av påföljden för det
grova brottet. Visserligen kan i de flesta fall av särskilt upprörande tortyr
ansvar ådömas för grovt olaga tvång i konkurrens med grov misshandel,
men fall av omänsklig, själslig tortyr som icke innebär misshandel kan
tänkas förekomma.

Departementschefen. Förevarande paragraf, som innefattar en allmän regel
till skydd för individens handlingsfrihet, torde kunna utformas i huvudsak
på det sätt kommittén föreslagit. I förtydligande syfte bör dock uttrycket
»våld» utbytas mot »misshandel eller eljest med våld». Av beskrivningen
på misshandel i 3 kap. 4 § i departementsförslaget framgår, att misshandel
inbegriper att man försätter någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

I ett par remissyttranden har mot det i förslaget (första stycket andra
punkten) använda uttrycket »otillbörligt» anmärkts, att den närmare innebörden
därav är oviss. Förslaget i denna del ansluter sig emellertid till vad
som i gällande rätt stadgats beträffande utpressning och torde kunna accepteras.

108 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

™“er P4Bliden för brottet torde minimum för det er.,va fallet böra
sattas ,11 fängelse i sex mänader. Även maximum för det grova faU , tord‘
bora hojas, lämpligen till sex år. ° t0rde

-Bh“lTna • fnna Paragraf - motsvarande kommittéförslaget 2: 5
T Vlss motsvarighet i SL 14: 15 andra stycket och 15: 23.

faSSTatfd”1 SL 14: 15 andra StyCket StadgaS “ för isande av livsarhgt
vapen da prnmgen ej innefattar misshandel eller försök därtill. En rf,

15-23domes den ti» ansvar som hotar annan, muntligen eller
krifthgen, med misshandel eller brottslig gärning. Såsom ytterlieare för
utsättning för ansvar gäller här, att hotet stall ske på sådant s^t elfer under''

Påfölide0mS?ndlShiter att anledning är att befara att det skall verkställas.

eller fän» T g°r 60 lgt Saval SL 14: 15 andra stycket som SL 15: 23 böter
eller fängelse i högst sex månader. Har brott som avses i SL 14: 15 andra

^ y ken f°rOVatsfmot skyldeman i rätt uppstigande led, skall enligt SL 14- 37
påföljden vara fängelse i högst ett år. Riktar sig sådant brott mot annan av
de personer som är nämnda i SL 14: 36, skall den omständigheten anses såsom
synnerligen försvårande.

Kommittén. Den bestämmelse som kommittén föreslagit avser vissa fall
av hot, anvant sasom medel för tvång eller utan sådant syfte, och innebär
viss utvidmng av brottsområdet i förhållande till gällande lag. Bestämmelsen
riktar sig i forsta hand mot den som reser livsfarligt vapen mot någon eller
eljest hotar honom med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den
hotade framkalla fruktan för hans eller annans liv, hälsa eller välfärd (första
punkten). Genom uttrycket »fruktan för hans eller annans liv, hälsa eller
välfärd» angives enligt kommittén, att hotet skall avse antingen våld å person
vilket icke framstår såsom helt lindrigt eller ock åstadkommande av annan
skada å person eller egendom som skulle medföra lidande, kännbar förlust
eller betydande olägenhet för den som drabbas därav. Från det straffbara
området uteslutes sådana fall då för den hotade var uppenbart att hotet
ej kunde vara allvarligt menat, liksom ock fall då hotet eljest ej var ägnat att
stora hans frid, t. ex. därför att det var honom likgiltigt om gärningen kom
till utförande eller därför att han visste sig utan olägenhet kunna avstyra
densamma.

Ansvar skall vidare enligt förslaget drabba den som tillfogar annan lidande
medelst otillbörligt hot att åtala eller angiva någon för brott eller att
om någon lämna meddelande, ägnat att medföra synnerligt men (andra
punkten). I första hand åsyftas härmed s. k. skandaliseringshot. Brottsbenamnmgen
är för båda fallen olaga hot. Även skalan för påföljden är densamma
och omfattar fängelse i högst två år eller böter.

Vad kommittén nu föreslagit ansluter sig nära till ett förslag till ändrad
lydelse av bl. a. SL 15: 23 som kommittén efter samråd med strafflagbered -

B 109

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

ningen framlade år 1952. Sistnämnda förslag föranleddes av att Kungl.
Mai :t uppdragit åt straffrättskommittén och strafflagberedningen att verkställa
en av 1947 års riksdag begärd utredning av frågan om beredande av
tillfredsställande skydd mot personer som genom hot om grova brott visar
sig farliga för annans säkerhet.

Kommittén uttalar, att ehuru de föreslagna ändringarna rörande straffbestämmelserna
mot olaga hot medför ökade möjligheter att ingripa mot
personer som genom hot ger anledning att befara framtida våldshandlingar,
får förslagets betydelse i sådant hänseende icke överskattas. De som gör sig
skyldiga till hot om grova våldsbrott är ofta alkoholister eller i behov av
vård på grund av psykisk abnormitet. I dylika fall blir bestämmelserna i alkoholistlagen
och sinnessjuklagen av större praktisk betydelse; rätt tillämpade
ger de goda möjligheter till omedelbart ingripande i en farlig situation
och till vidtagande av effektiva skyddsåtgärder på längre sikt.

Yttrandena. Det av kommittén år 1952 framlagda förslaget var föremål för
särskild remissbehandling. I flertalet yttranden tillstyrktes förslaget e ler
lämnades utan erinran. Utvidgningen av brottsområdet föranledde emellertid
vissa delade meningar. Ett i flera yttranden återkommande uttalande
var, att en lagändring i enlighet med förslaget skulle stalla mycket stora
krav på de myndigheter som skulle tillämpa lagen. Trots detta fann man
i allmänhet fördelarna av förslaget överväga.

Även i yttrandena över brottsbalksförslaget har bestämmelserna rörande
olaga hot i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Anmärkningar
i olika hänseenden mot förslaget har dock framförts från en del håll. Sålunda
har den nya bestänming av brottsområdet som följer av brottsbeskrivningen
i första punkten i förslaget kritiserats av överståthållarämbetet. Enligt
ämbetets mening är gällande lags brottsbeskrivning att föredraga. Ämbetet
har framhållit att det mycket oftare än en utomstående torde föreställa
sig förekommer att den manliga parten i ett äktenskap eller i en varaktig
sexualförbindelse mot kvinnan eller barnen riktar hotelser om brottslig
gärning, i allmänhet svår misshandel. Trots det förkastliga i sådana hotelser,
kan det enligt ämbetets åsikt omöjligen vara ett samhällsintresse att de
kriminaliseras över hela linjen. Uppdelningen i straffbara och icke straffbara
hotelser kan för närvarande sägas dragen så, att om hotelsen objektivt sett
framstår såsom allvarligt menad är den straffbar men icke om den — fortfarande
objektivt sett — kan karakteriseras som munväder. Enligt ämbetets mening,
grundad på erfarenheten från praktiska fall som möter snart sagt dagligen,
har man med denna uppdelning nått den bästa möjliga balansen mellan
fall, mot vilka i princip en straffreaktion är berättigad, och fall, i fråga om
vilka man — vid eliminerande av den efterklokhet som gärna gör sig gällande
om hotet efterföljes av en brottslig gärning — måste säga sig, att den uppkomna
konflikten, om parterna ej på egen hand försonas, bor tagas om
hand av sociala organ eller medlare i äktenskap. Det kan givetvis invandas,

Ilo B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(12

aU det ofta ställer sig svårt att få säker grundval för ett riktigt antagande
om faran för hotets verkställande, men liknande invändningar kan med ei
mindre fog riktas mot den gränsdragning som blir nödvändig enligt den
oreslagna andrade lydelsen. Om brottet lägges under allmänt åtll och
straff maximum hojs, kommer samhället att tillföras helt andra resurser än
tor narvarande mot alla dem, som utgör eu verklig fara för sin omgivning
Föreningen Sveriges stadsdomare har i sitt yttrande över 1952 års förslag -men däremot icke i yttrandet över brottsbalksförslaget — ifrågasatt huruvida
icke hot om grovt brott bör beläggas med ansvar, även om den hotades
tnd ej krankes, t. ex. därför att hotet ej kommit till hans kännedom. En förutsättning
för ansvar bör dock i sådant fall vara att hotet sker på sådant sätt
att det framstår som allvarligt menat.

Justitiekanslersämbetet har erinrat om att det enligt förslaget icke fordras
att den genom hotet framkallade fruktan skall vara allvarlig. Enligt
kommitténs motiv skall med det föreslagna stadgandet uteslutas sådana
tall, då för den hotade är uppenbart, att hotet ej kan vara allvarligt menat.
Aven om allvaret i hotet ej är uppenbart för den hotade, kan enligt ämbetet
förhållandena likväl vara sådana, att något ingripande ej bör ske. En inskränkning
på något sätt av det straffbara området, måhända i enlighet
med den danska lagen enligt vilken krävs att fruktan skall vara allvarlig,
synes därför böra övervägas.

Till skillnad från justitiekanslersämbetet har hovrätten för Nedre Norrland
uttalat att brottsområdet synes ha bestämts för snävt. Enligt hovrättens
mening ställer uttrycken »hälsa» och »välfärd» alltför stora krav på
det hotande ingreppets skadebringande effekt.

Brottsbeskrivningen i första punkten har i vissa speciella hänseenden föranlett
erinringar i några yttranden. Sålunda har polisintendenten i Hälsingborg
uttalat att uttrycket »livsfarligt vapen» icke täcker den mångfald situationer,
där tillhyggen, som kan medföra nog så allvarlig skada, reses
mot annan. Länsstyrelsen i Norrbottens län har förordat att man, för att
undanröja tvekan om tolkningen av orden »livsfarligt» och »vapen», skall
avstå från att i brottsbeskrivningen upptaga resande av livsfarligt vapen
såsom särskilt fall av olaga hot. Svea hovrätt har anmärkt att uttrycket
»hot mot någons välfärd» icke passar riktigt väl för det fall att hotet avser
åstadkommande av skada på egendom. Enligt hovrättens mening bör försök
göias att finna ett lämpligare ord. Liknande uttalanden har gjorts av hovratten
över Skåne och Blekinge samt hovrätten för övre Norrland. Kriminalpolisintendenten
i Stockholm har uttalat, att begreppet välfärd bör begränsas
snävare än vad kommittén åsvftar.

Vad angår den föreslagna skalan för påföljden i första punkten har advokatsamfundet
förordat att påföljden bestämmes till fängelse i högst sex månader
eller böter. Landsfogden i Malmöhus län har ifrågasatt, huruvida
icke skalan bör inskränkas i fall, då påföljden för hot om brottslig gärning
åtminstone teoretiskt kan bli strängare än för det fall att den brottsliga
gärningen som innefattas i hotet blivit fullbordad.

b in

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Beträffande det i andra punkten i förslaget upptagna stadgandet om ansvar
för skandaliseringshot har jnstitiekanslersämbetet ifrågasatt, huruvi a
behovet av skydd här är så starkt, att en bestämmelse i amnet ar påkallad.
Skulle bestämmelsen uppamma anmälningar om hot, vilka val icke kan
avskrivas utan någon utredning men å andra sidan sedermera befinns icke
böra leda till någon åtgärd, är detta en föga tilltalande utveckling, ve sam
förefaller även, om ett brott av förevarande beskaffenhet bor bestraffas lik
strängt som hotet enligt första punkten. Även advokatsamfundet hav ifrågasatt
behovet av stadgande, ehuru samfundet icke velat avstyrka bestämmelsens
införande, då den ger uttryck för en i och för sig til talande tank
Helt har det föreslagna stadgandet i andra punkten avstyrkts av hovrätten
för Västra Sverige (i yttrandet över brottsbalksforslaget) och av /eu -eningen Sveriges stadsfiskaler (i yttrandet över 19o2 ars förslag). Hovrätten
bar därvid yttrat, att i den mån förslaget avser att straffbel_agga hot att åtala
eller angiva någon för brott samt hotelsen ej redan nu ar straffbar som
utpressning eller försök därtill eller undantagsvis av annan anlednm0, nå■mt
straffrättsligt skydd knappast synes påkallat. Att marka ar vidare, a
den som hotat att angiva en brottsling och verkställer sin avsikt darmed
riskerar att som en repressalieåtgärd i sin tur bli angiven for olaga hot.
Följden av det föreslagna stadgandet kan alltså bil att begangna brott, kanske
av allvarlig art, förblir ouppklarade. - Vad angår fall, dar fråga ej ar
om hot att åtala eller angiva någon för brott utan om s. k. skandaliseringshot
svnes det hovrätten redan av hänsyn till den hotade vara lämpligast
att icke redan på detta tidiga stadium genom straffbestämmelse fororsaka
polisutredning med därav lätteligen följande spridning av de ifrågavarande
fakta. Enligt hovrättens mening är det tillräckligt med straffbestämmelser
på andra håll i brottsbalken beträffande utpressning och ärekränkning.

Departementschefen. Det har gjorts gällande, att de nuvarande bestämmelserna
i SL 14: 15 och 15: 23, som kriminaliserar vissa former av hotelser,
icke bereder ett tillräckligt effektivt skydd för dem som utsattes for
hot Bl a. har riksdagen, såsom framgår av den föregående redogörelse ,
framhållit behovet av tillfredsställande skydd mot personer som genom
hot om grova brott visar sig farliga för annans säkerhet. Det ar tveksamt
om något mera väsentligt kan vinnas i detta avseende genom skärpning av
de kriminella ansvarsreglerna. Vanligtvis ar det fråga om personer, so
under inflytande av alkoholmissbruk eller psykisk abnormitet terroriserar
sin omgivning, och vad som framför allt kräves häremot ar åtgärder av
medicinsk ellfr socialvårdande natur. Det kan dock icke uteshitas att vidgade
möjligheter att ålägga kriminellt ansvar i sm mån kan medverka t
förstärkning av skyddet, särskilt genom den befogenhet för polis- och åklagarmyndigheter
att ingripa som skapas genom ett stadgande haro . g
vill därför i likhet med kommittén förorda en skärpning av de nuvarande

06DerT^äserdliga nyheten i kommitténs förslag, såvitt angår hotelser om

112 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

>sä

siälv till h • f 8 gallande lag beakta hur hotet påverkar den hotade

justUiekanstersämbetet11 pa^atS jäJknTn^att‘Z^LTcIk TrukttTför

att hotet kommer att verkställas skall vara allvarlig.

Hotet besknves i förslaget såsom resande av livsfarligt vapen eller annat

ftoCet aTeV/hT; frUk,an S°m ho,et fr^ka‘''“ ■*■>'' “4

torsiaget avse den hotades liv, hälsa eller välfärd. Det anförda exemplet

inrar om ^et^bT ^t Vafe"’ fyIler knappast annan funktion än att det erinrar
om det bekanta stadgandet i SL 14: 15. Jag har icke något att in

lämtr eXemplet uPPtages i lagtexten, men ordet »livsfarligt» torde

»lvfS §ev-, m84 °Ch dGt ålderdomliga uttrycket »resa» ersäL med

mnf " - ^ ^ * anslutning ti!1 den remisskritik som framkommit

SlfäT^tW ^ °rdet "Välfärds förorda att uttrycket »liv, hälsa eller
välfärd» utbytes mot »säkerhet till person eller egendom».

ommittens förslag innebär att ansvar skall inträda jämväl i vissa fall

da en hotelse avser annat än brottslig gärning. Enligt förslaget stadgas så hot

aVåtalT lT 6n hand!lse man ^dfogar annan lidande med otillbörligt

Mnde äanit 7 “S? näg°n f& br0tt elIer att °m nåS0n lämna »eddi
ande agnat att medföra synnerligt men. Härmed åsyftar kommittén i

framsta rummet att kriminalisera s. k. skandaliseringshot. I likhet med en
del remissinstanser staller jag mig tveksam till denna utvidgning av det
kriminella ansvaret för hotelser. Stadgandena om utpressning och om ärekianknmg
torde fa anses erbjuda tillräckligt skydd mot hotelser om annat
n brottslig gärning, och jag har därför icke upptagit kommitténs förslag i
forevarande avseende. °

Påföljden for de brottsliga gärningar som avses i paragrafen torde böra
bestammas i enlighet med kommitténs förslag. I ett remissyttrande har

1 omr_lcke Sk3lan f°r PåfölJ''den bör inskränkas till undvikande av

a t påföljden för hot om brottslig gärning blir strängare än för det fall att
hotet blivit fullbordat. Det är givet att vid påföljdens bestämmande bör
beaktas bl. a. vad hotet avsett, men det synes ej påkallat att just ur denna
synpunkt stadga särskild begränsning av själva skalan.

6 §.

Paragrafen motsvarar i gällande rätt närmast SL 15: 26 och 15-27 I kommitténs
förslag har paragrafen motsvarighet i 2: 6.

f.^aUande r7t‘. VSL 15:26 Stadgas ansvar för den som bryter annans hemid
genom att intranga i hans hemvist med våld eller eljest mot hans vilja
eller vagra att begiva sig därifrån trots tillsägelse eller genom att smyga sig
in i hans hemvist eller gömma sig undan där utan att kunna visa skälig an -

B 113

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ledning därtill. Påföljden är böter eller fängelse i högst sex månader. Om
brottet begås i uppsåt att våldföra annan, kan gärningsmannen — även om
uppsåtet ej fullbordas — dömas till straffarbete i högst två år. I SL 15: 27
stadgas ansvar för brytande av hemfrid genom olaga husrannsakan, d. v. s.
husrannsakan som företagits antingen av obehörig person eller i olaga ordning.
För brottet dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Kommittén. Enligt kommittéförslaget innebär hemfridsbrott, att någon olovligen
intränger eller kvarstannar i annans bostad eller därtill hörande gård
eller trädgård eller i hans arbetsrum. Påföljden utgör fängelse i högst två
år eller böter. Kommittén har icke ansett behövligt att särskilt beakta sådana
kvalificerade fall, som avses med den särskilda straffskärpningsregeln
i SL 15: 26.

Enligt vad kommittén uttalat i motiven skall det i brottsbeskrivningen
begagnade uttrycket arbetsrum avse en enskild, sluten lokal där arbete bedrives,
t. ex. en läkares mottagningsrum eller en hantverkares arbetslokal,
men däremot icke arbetsplatser som är gemensamma för ett flertal anställda,
såsom fabriker, varuhus, lagerlokaler el. dyl.

Yttrandena. Svea hovrätt och länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat,
att den av kommittén i motiven angivna innebörden av »arbetsrum» icke
framgår av själva uttrycket. Dessa remissinstanser anser därför, att ett förtydligande
av lagtexten är önskvärt. Hovrätten säger sig emellertid betvivla,
att det går att draga en klar gräns mellan de av kommittén åsyftade arbetsplatserna
och andra. I detta sammanhang har hovrätten framkastat frågan
huruvida det icke är lämpligt att skapa en särskild brottstyp som avser störande
av arbetsfrid på arbetsplatser överhuvud. Skolöverstyrelsen har framhållit
att det av ålder ansetts självklart, att ingen utomstående utan medgivande
av skolas styresman eller styrelse äger närvara vid undervisningen
och att skolmyndighet äger förbjuda tillträde för obehöriga till skolanläggningen.
Det är enligt styrelsens åsikt synnerligen angeläget, att denna princip
upprätthålles, så att störningar undvikes samt lärarna och eleverna åtnjuter
tillbörlig arbetsro. Om de av kommittén föreslagna bestämmelserna
eller andra nu gällande stadganden icke anses erbjuda full garanti härvidlag,
anser styrelsen uttryckliga föreskrifter böra meddelas i namnda syfte.

Hovrätten för Nedre Norrland har erinrat om att enligt gällande rätt slutna
föreningslokaler ansetts utgöra »hemvist» och därför omfattats av hemfridsskyddet.
Eftersom sådana lokaler svårligen omfattas av ordet »bostad»
i den föreslagna brottsbeskrivningen men de liksom hittills bör ingå i det
skvddade området, har hovrätten förordat en jämkning av lagtexten.

Advokatsamfundet har påtalat att det icke synes vara straffbart enligt
kommittéförslaget att någon i annans bostad eller arbetsrum utan lov
installerar anordning för avlyssnande av samtal. Ett sådant förfarande innebär
emellertid en svår kränkning av annans frid och en straffbestämmelse
mot förfarandet bör enligt samfundets mening övervägas. Advokatsamfun -

114 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

de! har vidare föreslagit att såsom ett andra stycke i förevarande paragraf
skall upptagas bestämmelsen i 10: 4 i kommitténs förslag, såvitt denna be

of Z aerW„del näS°" ***" °loV,iS Väg överS;„m, e,lt plt

• S'' n m ?''umit anSGr Htt av 10: 4 brottstypen olovligt tagande av väg bör

'' Teträ Lt -eTn *“ tridsbro" “h *™**r.! till förvarandf kap

affande påföljden for hemfridsbrott har föreningen Sveriges stads rätTaTr^

k’ aU 6n $ärskild skala med endast böter som påföljd inrättas
för nnga hemfridsbrott. I de ringa fallen torde nämligeJgärnin-en

SrerfaoVrderHg” ***"*''« M 1 ^diusratt handläggning med nämnd icke

Jkf/‘trande rÖra",de hC,,ltrid'',''r0lU''t >*ar hovrätten lär Nedre Norrland
f„ r hd.Ven V1SSa av kommitten ej närmare behandlade frågor angående
ashgbetsagares skydd mot intrång på sina enskilda områden. Hovrätten
har därvid anfört att ingen av de paragrafer som i detta avseende är av
intresse, nämligen 2: 6, 6:9 och 10:4 i kommitténs förslag, möjliggör för
innehavare av en fabrik eller liknande företag att hindra obehöriga från att
g omkring i hans lokaler, aven om sådan möjlighet väl behövs för att
hindra insyn i yrkeshemligheter eller för att förebygga olyckshändelser. Det
ar mycket tveksamt om en agare eller vice värd till ett hyreshus kan avvisa
dem som obehörigen uppehåller sig i fastighetens trappuppgångar och vind
eller som soker ta nattkvarter i fastighetens pannrum. Ej heller de som mot
en lantbrukares önskan övernattar i hans hölador torde riskera någon påföljd
harfor, om de kan taga sig in utan att bryta lås. Den som begagnar annans
inhagnade tennisplan eller badplats torde ej heller riskera någonting, även
om ägaren lagt ner stora kostnader på anläggningen. Vad angår allmänhetens
rätt att rora sig i skog och mark, den s. k. allemansrätten, ifrågasätter
Hovrätten ej någon ändring. Däremot synes det hovrätten uppenbart olämpligt
att allemansrätten får sträcka sig så långt som i de angivna exemplen.

Departementschefen. Kommitténs förslag beträffande utformningen av
hemfndsbrottet har vid remissbehandlingen föranlett diskussion såvitt angår
frågan i vad mån olovligt inträngande eller kvarstannande i arbetslokaler
och liknande bör innefattas i brottstypen. Kommittén avser att så i viss
utsträckning skall vara fallet. I förslaget användes uttrycket »arbetsrum»,
och kommittén har i motiven uttalat, att med detta uttryck avses enskild
sluten lokal, där arbete bedrives, men däremot icke arbetsplatser som är
gemensamma för ett flertal anställda. Det synes emellertid tveksamt om en
avgränsning enligt denna grundsats är lämplig. Väl kan motiv anföras för
att man låter hemfridsbegreppet omfatta ej blott den egentliga bostaden
utan i viss utsträckning även arbetslokaler. Såsom Svea hovrätt anfört är
det emellertid knappast möjligt att draga upp en klar gräns enligt den av
kommittén angivna principen. För att man skall kunna undgå de svårigheter
i tillämpningen som kan förutses vid antagande, av kommitténs förslag
i detta avseende synes det riktigast att lämna arbetslokaler — om de
icke samtidigt utgör bostadsrum eller i varje fall ingår som en del av bo -

B 115

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1062

staden - utanför brottstypens tillämpningsområde. Det sagda gäUei''även
föreningslokaler, skolsalar ete. Hemfridsbrott^ kommer da attonaUaalenast
olovligt inträngande eller kvarstannande i annans bostad eller dartil
hörande gård eller trädgård. Det bör framhållas, att denna avgransnmg ic e
innebär att obehörigt inträngande i arbets- och liknande lokaler lamnas helt
utan kriminellt ansvar, enär sådant inträngande ofta kan bedömas såsom
ofredande eller egenmäktigt förfarande. Att såsom svea hovratt ifragasatt
tillskapa en särskild brottstyp, som avser storande av arbetsfrid pa arbct.

platser överhuvud, synes knappast påkallat. , . , eller

Advokatsamfundet har berört det fallet, att man i annans bostad eller

arbetsrum olovligen installerar anordning för avlyssnande av samtal, och
förestagit att eu ansvarsbestämmelse mot sådant förfarande bor övervakas
Detta förslag är beaktansvärt, men såvitt jag kan finna forehpe^ 1
SJ större praktiskt behov av ett särskilt stadgande i ämnet, då förfarande
vanligen är brottsligt genom att det ingår såsom ett led i eller förberedelse
till spioneri, utpressning eller annat allvarligt ro .

Ett annat, mera allmänt spörsmål har upptagits av hovratten för Nedie
Norrland. Hovrätten påtalar att det icke finns tillräckliga mojlighe er för
fastighetsägare att ingripa mot personer som obehorigen uppehåller sig
inom fastigheten; de stadganden som avser storande av hemfrid, ofredan^’
egenmäktigt förfarande etc. kan sålunda enligt hovrätten icke alltid åberopas
exempelvis då eu person uppehåller sig i trappuppgången tm ett
hvreshus, går omkring i en fabrikslokal eller övernattar i en höladaEnligt
min åsikt bör emellertid sådana gärningar, som hovratten asyftar, of
och särskilt i fall då vederbörande vägrar att avlagsna sig trots tillsagels
härom — kunna bedömas såsom egenmäktigt förfarande varunder aven
hänföres besittningsrubbningar i fråga om fastighet (jfr 7 kap. b
partementsförslaget). Såsom jag tidigare antytt torde aven den föreslag
stämmelsen om ofredande ej sällan kunna tillampas.

Ett par remissinstanser har föreslagit att brottstypen tagande av olovli
vä« - SL 24- 4) skall helt eller till en del överflyttas till förevarande kapitel.
Detta förslag har måhända visst fog för sig, men enligt min mening ar den
nämnda brottstypen främst att betrakta såsom ett skadegörelsebrott och
den synes därför böra få bibehålla sin traditionella plats i det kapitel som

avser dylika gärningar. , , . .

Vad angår påföljden för hemfridsbrott vill jag förorda en uppdelning

två grader, den ena med böter och den andra - under beteckningen grovt
hemfridsbrott — med fängelse i högst två år.

7 §•

Förevarande paragraf har i gällande rätt viss motsvarighet i SL 15: 28 och
svarar mot 2: 7 i kommitténs förslag.

Gällande rätt. Enligt SL 15:28 inträder ansvar, om man bryter hemfrid
"enom att slå in fönster i annans hus eller kasta in sten eller annat i annans

116 B

hungl. Maj.ts proposition nr JO är 7962

ä: Ärsar.r r ,änse,“1 *** - —**

till böter. Till böter sSi rf- ^ ÖV''rdäd’ Ska" <»-■»

basta sten eller anna ä äniaTLslåL0’1?, """" Sl8r hemfr‘d ge"°“ a“
genom åt, östadk„rania oljnd eUer oläseÖde ! InTs JTÄ&T

somra^pU“Ärh.a„r„l„d:nna “*» <*

STTuT^ rer 1 it:

^Ä“.sr&r.“grm hä raThr“,

,e".ö“"rndbearifridrkrf‘tnine'' “"f A £ ÄÄ

”enom telefon ° • SJa''a la§texten angivna, namner kommittén att någon
^enom telefonparingmngar stör annans nattro eller eljest trakasserar ho

förött r Cdande bÖr °ckså kunna bedömas sådana fall som att nå«on
6 annan Upprörd framför ett falskt meddelande om en n«rståen

spöWr Brrot I,nhg0n ^TJ *'' S“““ a» anordna nallliga

spokerier. Brottet benämnes ofredande, och påföljden utgör enligt förslag
böter eller fängelse i högst sex månader. S iorsia0et

reJseT^Zl'' ^ ;det föresIagna stadgandet har riksåklagarämbetet, länsstyJtlm
H /S lan °ch riksförbundet för sexuell upplysning fram anV-Vdh-

ennr“ge“ 3tt brottsbeskrivningen, såvitt angår ofredande^genom
andra hansynslosa förfaranden än de i paragrafen särskilt angivna, synes
alltför vagt avfattad. En jämkning av uttrycket .annat hänsjmslöst beteende,
bor ske. Enligt riksförbundets åsikt leder detta uttryck inte i första
band tanken till telefontrakasserier, oriktiga meddelanden^ skrämse,s^te
och andra åtgärder, ägnade att medföra psykisk chock eller skada Det är

r r l °*Skemal att de alltmera vanliga fallen av ofredande med
psykiskt verkande medel måtte komma till uttryck i lagtexten Riksåkla
garambetet har vidare uttalat att straffbestämmelsen på grund av 1 obe ellT

eRelr Uppamma lusten tdl anmälningar i trakasseringssyfte

derstrukU Z KriminalPolisint™denten i Stockholm har un för

k^nnof H Ä fS 38113 stadSandet §er större möjligheter till skydd
kalMmvarata? W“ ^‘r “mt Uttalat förhoPP"mgen att domstolarna
stm n fn mnna m0Jh§het att stävJa den allmänna .nedbusning»

m pa senare hd blivit alltmer framträdande. För att möjliggöra ett kraft t

HåSdePtan n m,0t.busrmentaliteten På gator och allmänna platser, sär tt

den / kTn°frlden’ har L f- polismästaren i Stockholm föreslagit
den andringen i brottsbeskrivningen att antingen ordet .hänsynslöst,
utbytes mot .olämpligt, eller ock att till paragrafen göres ett tillägg som
bestraffar aha obehöriga närmanden till kvinnor på allmän plats i ord eller
handling. Med anledning av vad t. f. polismästaren sålunda anfört har över -

B 117

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

ståthållarämbetet sagt sig förutsätta, att varje ofredande av kvinna genom
att pocka på hennes sällskap i syfte att nå en sexuell förbindelse är ett hänsynslöst
beteende och därför går in under stadgandet. Ämbetet har vid sådant
förhållande för sin del biträtt kommitténs förslag.

Departementschefen. Kommittén har i denna paragraf upptagit en allmän
bestämmelse om handgripligt antastande eller ofredande av annan. Såsom
jag har framhållit vid 3 kap. 4 och 5 §§ rymmes under handgripligt antastande
de lindrigare fallen av misshandel enligt nuvarande SL 14:13, och
jag har på grund härav icke funnit skäl att — som kommittén föreslagit —
upptaga någon lindrig grad av misshandelsbrottet. Ofredande beskrives i
den föreslagna lagtexten såsom hänsynslöst beteende, varvid som exempel
nämnes skottlossning, stenkastning och oljud. I några remissyttranden har
riktats kritik mot uttrycket »hänsynslöst beteende» såsom alltför vagt. Kritiken
synes i viss mån befogad, men uttrycket skall läsas i förening med
det både i brottsheskrivningen och såsom brottsnamn använda uttrycket
ofredande, varigenom syftet med stadgandet tämligen klart framgår.

Vid remissbehandlingen har den föreslagna bestämmelsens betydelse för
kvinnofriden på gator och allmänna platser särskilt understrukits. Ofredande
av kvinna i syfte att nå sexuell förbindelse bör anses falla under bestämmelsen.

Enligt vad jag anfört vid föregående paragraf bör obehörigt inträngande i
lokaler, som ej omfattas av skyddet mot störande av hemfrid, i vissa fall
kunna bedömas såsom ofredande. Det måste sålunda anses såsom ofredande
att mot uttryckligt förbud gå in i arbetsrum, skolsal, sluten föreningslokal
och andra sådana lokaler, där en eller flera personer uppehåller sig under
sådana förhållanden, att de har berättigat anspråk att lämnas i fred för utomstående.
Om inträngande i arbets- eller annan sådan lokal sker under tid då
någon person som kan anses bli ofredad ej är tillstädes, blir förevaiande
paragraf ej tillämplig, men ansvar torde kunna inträda på andra grunder,
t. ex. för egenmäktigt förfarande eller för försök eller förberedelse till tillgreppsbrott
eller emedan inträngandet skett i lokal som ur försvarssynpunkt
åtnjuter särskilt skydd.

8 §.

Paragrafen, som delvis har motsvarighet i SL 15: 30 andra stycket, svarar
mot kommittéförslaget 2: 8.

Gällande rätt. Genom stadgandena i SL 15: 30 första stycket beredes skydd
för brev, handlingar eller annat, som angår någon enskilt och som är tillslutet
med försegling eller på annat sätt. Ansvar drabbar den som olovligen
bryter eller öppnar vad sålunda tillslutits. I andra stycket av samma paragraf
stadgas ansvar för den som olovligen tager ut annans brev från posten
och uppsåtligen förstör eller undanhåller det. Utom genom dessa bestämmelser
i strafflagen och särskilda stadganden om tystnadsplikt skyddas brev -

118 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 7962

före^LSfteTf^^f1,?''60 °Ch telefonhemliS^ten genom särskilda

knves ri 8 t §$ ^ Vld P°St‘ °Ch teIegr^verken. Sålunda föresknves
i 13 § 1941 ars allmänna poststadga, att postfunktionär icke får i

otiangt mai eller Bil obehörig person meddela upplysning om postförsändelse
eller dess innehall. Jämväl i övrigt har postfunktionär att iakttaga
ortegenhet om vad han under tjänsteutövning möjligen kan erfara rörande
korrespondenters angelagenheter samt att, i vad på honom ankommer tillse
au brevhemlighet icke kränkes. Enligt ,08 § i samma stadda skal, de
peisoner som öppnar obeställbara försändelser ha avlagt tysthetslöfte bea
ande det skriftliga innehållet i försändelserna. I 1926 års telegrafregemente
stadgas i 2 g, att såväl telegrams innehåll som namn å avfändafe
i adressat skall av televerkets personal hemlighållas under avgiven eds<orp
lktelse. En motsvarande bestämmelse finns i 3 § i 1951 års telefonreglemen
e I sistnainnda paragraf stadgas vidare att televerket ej må - i an “,

.W “ da med stod av la§ förordnats om avlyssning — vidtaga eller
tillata sådana anordningar beträffande telefonnätet, som är avsedda att
bereda person utom televerket möjlighet att avlyssna samtal å nätet, utan
att mmst en av de samtalande äger vetskap därom. Beträffade radiomeddelanden
må namnas, att såsom villkor för rätt att inneha radiomottagnings SeTl

T /T?* bL ^ 3tt innehavaren ska» hemlighålla innehållet av
telegraf- eller telefonmeddelanden som avlyssnats å apparaten. Denna föreskrift
avser dock icke nodsignaler eller andra meddelanden som uppenbarligen
ar avsedda för allmänheten.

Kommittén. De av kommittén föreslagna bestämmelserna i förevarande
paragraf ersätter stadgandet i SL 15:30 andra stycket och avser därutöver
åt bereda straffrättsligt skydd för telegraf- och telefonhemligheten, såvitt
galler andra meddelanden an sådana som befordras med radio. Beträffande
radiotrafiken har kommittén ansett förhållandena vara av så speciell natur
att bestämmelser därom ej bör upptagas i detta sammanhang. Skulle
utöver de villkor som foreskrives för rätt att inneha radiomottagningsapparat
särskilda ansvarsbestämmelser till skydd för radiotrafiken anses
erforderliga t. ex. angående avlyssning av den kommersiella radiotralken
eller den radiotrafik som äger rum annorledes än genom telegrafverket
(sasom inom försvarsmakten eller polisväsendet) — bör sådana bestammelser
enligt kommitténs mening upptagas i specialförfattning.

I forsta stycket i kommittéförslaget angives det fall, att man olovligen bereder
sig tillgång till meddelande som annorledes än med radio är under
befordran genom allmän befordringsanstalt såsom postförsändelse, telegram
eller telefonsamtal. Brottsbenämningen är, alltefter det objekt mot vilket
gärningen riktar sig, brott mot posthemlighet, brott mot telegrafhemlighet
eller brott mot telefonhemlighet. Skalan för påföljden omfattar böter eller
fängelse i högst sex månader.

Den fria förmedlingstrafiken av meddelanden kan enligt kommittén kränS
aven Pa annat sätt än som avses i det föreslagna första stycket, nämli -

B 119

Kangl. Maj:is proposition nr 10 år 1062

c^en senom att någon hindrar att ett meddelande kommer den avsedda mottagaren
tillhanda eller föranleder att det kommer fram för sent. För sådana
fall har kommittén i paragrafens andra stycke upptagit en särskild bestämmelse
med brottsbenämningen undanhållan av meddelande. Sasom exempel
på förfarande, som faller under denna bestämmelse, namner kommittén,
att en brevbärare för att undandraga sig besvär eller av annan anledning
förstör eller kastar bort brev som det ålegat honom att utdela. Skalan
för påföljden är densamma som i första stycket, böter eller fängelse i
högst sex månader. De meddelanden som skyddas genom stadgandet i andra
stycket är desamma som avses i första stycket, d. v. s. meddelanden som annorledes
än med radio är under befordran genom allmän befordringsanstalt
såsom postförsändelse, telegram eller telefonsamtal.

I tredje stycket har kommittén upptagit en strängare skala, omfattande
fängelse i högst två år, för grova fall av brott som avses i paragrafens forsta
och andra stycken. Såsom exempel på omständigheter som kan föranleda
att brottet bör anses som grovt angives i kommittéforslaget, att gärningsmännen
åsyftade att bereda sig själv vinning eller tillfoga annan skada eller
lidande eller att förvanska innehållet i meddelande.

Yttrandena. Mot det av kommittén föreslagna stadgandet i forsta stycket
har ei framförts annan erinran än att telestyrelsen betecknat det som olyckligt
att från det straffbara området undantagits de fall då någon bereder sig
tillgång till meddelanden som befordras med radio. Enligt telestyrelsens
åsikt är det synnerligen angeläget, att förhållandena på detta område regleras.
Som det nu är kan kommersiella och aven andra helt privata ra 10-meddelanden som uppfångas av obehörig person av denne straffritt spridas
eller utnyttjas, även i kommersiellt syfte. Den enda möjlighet som för narvarande
står styrelsen till buds att reagera mot en överträdelse av de för
rätt att inneha radiomottagningsapparat fastställda villkoren ar indragning
av vederbörandes radiolicens. Denna reaktion är icke tillräcklig mot ett grovt
missbruk. Styrelsen hemställer därför att på lämpligt sätt utformade straffregler
införes till skydd för radiomeddelanden, som icke ar avsedda att (exempelvis
genom rundradion) mottagas direkt av allmänheten. Enligt styrelsens
mening bör dessa regler lämpligen finnas i samma lagrum som bestämmelserna
till skydd för telegraf- och telefonhemligheten.

Det föreslagna stadgandet i andra stycket om undanhållan av meddelande
har av hovrätten för Övre Norrland ansetts obehövligt. Hovratten har framhållit
att straffbestämmelsen synes få praktisk betydelse endast i fråga om
tjänstemän. Det är därför tillräckligt om disciplinärt ansvar utkraves av den
felande i den mån det oriktiga förfarandet icke medför straff för tjänster
Stockholms rådhusrätt har från språklig synpunkt ställt sig tveksam ti
ordet »undanhållan».

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit torde i förevarande kapitel
böra införas en bestämmelse till skydd för post-, telegraf- och telefon -

120 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

mimn *-rSk.lldaf bfstammelse om undanhållan av meddelande som kom

ÄSJÄ —*—- *

Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen torde böra något iäm

aVfa“"ingen “V l-““— * ^ ”fÄ

kommméES mT2: 9giUlan,i‘ SL 15: 3° KrSla s*‘k" “h ‘
par^“fd:,XsSfsL \Tw '',‘V‘ UU ''ärende

Stadgasti1 SL 15:30 forsta stycket ansvar för den som, till egen
ytta eHer för att gora skada, olovligen bryter eller öppnar annans förseg
de brev eller handling eller annat, som honom enskilt angår och som är
lllslutet med försegling eller på annat sätt. Påföljden är fängelse i höest
sex månader eller straffarbete i högst två år. Om det sker med vilja utL
ont uppsåt, ar emellertid påföljden endast böter. J 1

riennmmittén‘ brottsbenamningen intrång i förvar har kommittén i

med SLPlöf ”TT ,0tt Stadgande som 1 huvudsak överensstämmer
h r , f u StyCket Enligt fÖrslaget ^äder ansvar för den som
eller el f l, ^ ^ aDden S°m 1 före§ående paragraf sägs, olovligen bryter
till l Jest bereder sig tillgång till brev, telegram eller annat som förvias

" t i UkLf^dt t de‘ 6i Sk,UI ™ra U"gän6llgt Rr

et bär, i likhet med brott som avses i 8 §, uppdelats på två svårhetsgrader

fä°nr dfn Iagre graden foreslår kommittén att påföljden skall vara böter eller
Udgelse , h„gs, sax manader och för den svärare graden fänge.se i hdgsj

™rrder ^gr3 remissinstanser har förordat en begränsning av stadgandets
räckvidd. Salunda har riksåklagarämbetet, hovrätten för Västra
venge, hovratten for övre Norrland, överståthåUaråmbetet och lånssti,
relsen i Norrbottens län uttalat, att även om alla de förfaranden som åvseS i:
p ragmfen maste betecknas som klandervärda eller olämpliga straffskvddet

£ å “li S“nde ,SS b,eeränSaS 11,1 a“ a™ — ni a„n.?sa„“:

3,,®gt eller På annat satt tillslutet eller under lås xwn i

radhusrätt har funnit det kriminaliserade området för vidsträckt och ifS -

B 121

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

gasatt en begränsning av straffbarheten när det gäller något som icke är
tillslutet till att avse fall där gärningsmannen åsyftat att bereda sig vinning
eller tillfoga annan skada eller lidande.

Departementschefen. Kommitténs förslag innebär en utvidgning av brottsområdet
i jämförelse med gällande rätt. SL 15: 30 avser endast brev o. dyl
som förvaras förseglat eller på annat sätt tillslutet, medan förslaget jämvä
omfattar sådant som eljest förvaras så att det ej skall vara tillgängligt foi
obehöriga. Liksom ett par remissinstanser vill jag för nnn del fororda att
stadgandet i detta avseende begränsas på det sätt som skett i gallande rätt.
Det bör således krävas att handlingen förvaras tillsluten, och såsom exempel
torde böra nämnas, att den är förseglad eller förvaras under lås. Handlingar
som ligger framme på ett skrivbord eller i en olåst låda skall således
falla under bestämmelsen endast under förutsättning att de på något satt
är tillslutna, t. ex. genom att de förvaras i förseglat kuvert eller genom åt
dörren till lokalen är låst. Vidare vill jag förorda den jämkningen i förslaget,
att den särskilda skalan för grovt brott får utgå. Brottets beskaffenhet torde
ej påkalla någon uppdelning av skalan, som således bör vara enhetlig och
omfatta böter eller fängelse i högst två år.

10 §.

Bestämmelserna i denna paragraf svarar i gällande rätt närmast mot
SL 15: 25 och i kommitténs förslag mot 2: 10.

Gällande rätt. I fråga om frihetsbrotten stadgas för närvarande i SL 15: 25
ansvar för försök och förberedelse till brott som avses i de i SL lo: 5—8
upptagna bestämmelserna om människorov och barnarov. Såsom förberedelse
anses ock stämpling. Beträffande brott som avses i nämnda lagrum intrader
även ansvar för underlåtenhet att avslöja brottet. På försöksstadiet stadgas
vidare ansvar för sådana former av enleveringsbrott som avses i SL 15.
och 15: 18 första stycket.

Kommittén. Enligt kommitténs förslag skall ansvar stadgas för försök eller
förberedelse till frihetsberövande som ej är ringa, försättande i nödläge,
ero vt frihetsbrott eller grovt olaga tvång ävensom stämpling till eller undeilåtenhet
att avslöja grovt frihetsbrott. I förhållande till gallande lag innebär
förslaget en viss utvidgning av det kriminaliserade området, främst genom
att grovt olaga tvång medför ansvar redan på försöks- och förberedelsestadiet
I sistnämnda hänseende överensstämmer kommittéforslaget dock
så till vida med gällande lag, att i SL 15: 11 stadgas ansvar för den som pinar
annan för att tvinga honom till bekännelse i någon sak. For tdlampmng
av SL 15: 11 är det likgiltigt om någon bekännelse avlagts eller icke; stadgandet
innebär alltså straffbeläggande av vissa fall av försök till rattsstridigt
tvång. Försök, förberedelse och stämpling till fridsbrotten har i kommittéförslaget
liksom i gällande lag lämnats fria från ansvar.

122 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Yttrandena. Riksåklagarämbetet har ifrågasatt, huruvida icke försök till
olaga tvang bor medföra ansvar likaväl som försök eller förberedelse till
grovt o^aga tvång. Särskilt gäller detta den form av olaga tvång, som sker
medelst hot att atala eller angiva annan för brott eller att om annan lämna
menligt meddelande. Visserligen torde bestämmelserna om olaga hot i viss
omfattning kunna tjäna såsom ersättning för en bestämmelse om ansvar
för försök till olaga tvång. Enligt ämbetets åsikt är det dock tveksamt om
dessa bestämmelser ävensom bestämmelserna om försök bil utpressning
och grovt olaga tvång är tillräckliga för att garantera erforderligt rättsskydd

i alla de fall, som innefattar försök till olaga tvång och som kan anses straffvarda.

Departementschefen. Det synes ej böra komma i fråga att såsom riksaklagarambetet
ifrågasatt låta bestämmelserna om försök och förberedelse
omfatta normalfallet av olaga tvång. Ansvar bör alltså, i enlighet med vad
kommittén föreslagit, inträda endast vid försök eller förberedelse till grovt
olaga tvång. Även beträffande frihetsberövande och försättande i nödläge
torde endast de grova formerna böra medtagas.

5 KAP.

Om ärekränkning

Detta kapitel, som innehåller bestämmelser om ärekränkningsbrott, motsvarar
SL 16 kap. och 3 kap. i kommitténs förslag. Förslaget innefattar en
fullständig omarbetning av gällande rätt.

I den nu föreslagna lydelsen upptar kapitlet följande brottstyper, nämlgen
förtal (1 §), grovt förtal (2 §), förolämpning och grov förolämpning
(3 §) samt förtal av avliden (4 §).

1 och 2 §§.

Dessa paragrafer motsvarar närmast bestämmelserna i SL 16:7, 16:8,
16: 12 och 16: 13. I kommitténs förslag har paragraferna motsvarighet
i 3: 1—3 och 3:6. &

Gällande rätt. I svensk liksom i regel även i utländsk lagstiftning om ärekränkningsbrott
skiljes mellan förtalsbrott och förolämpningsbrott. Till den
förra gruppen raknas sådana beskyllningar om brott eller andra nedsättande
garningar som meddelas till någon annan än den beskyllde och som
alltså ar agnade att nedsätta den beskylldes anseende hos andra människor.
Forolampningsbrotten omfattar främst smädliga yttranden eller skymfliga
beteenden, som riktas direkt mot den angripne. De grundläggande bestämmelserna
om förtalsbrott finns i SL 16: 7 och 16: 8. Den huvudsakliga skillnaden
mellan dessa båda stadganden ligger däri, att 16: 7 avser beskyllning

B 123

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

om bestämt brott eller visst slag av brott, medan 16:8 gäller utsattande
eller 1''orlspridande av rykte om gärning eller last som ej är straffbar men
som är menlig för någons ära, goda namn och medborgerliga anseende. I
16: 8 ingår vidare beskyllning om gärning, som utan att vara nedsättande
för den beskylldes medborgerliga anseende dock är menlig för hans yrke,
näring eller fortkomst. Både 16: 7 och 16: 8 avser förfaranden som är ägnade
att nedsätta en person i andras ögon; det ärekränkande påståendet skall
sålunda vara riktat till någon annan än den för vilken påståendet är kränkande.
I fråga om möjligheten att föra sanningsbevisning i ärekränkningsmål
intar svensk rätt, i motsats till övriga nordiska lagar och till de flesta
främmande rättssystem, den ståndpunkten att sanningsbevisning i regel icke
får föras. I SL 16: 13 stadgas sålunda, att den som tilltalas for ärekränkning
ej må till sitt fredande framställa bevisning om sanningen av sadant
tillmäle som i SL 16: 8 sägs eller, när fråga är om tillmäle om bestämt brott
eller visst slag av brott, föra sanningsbevisning annorledes an genom lagakraftvunnen
dom på att den beskyllde begått brottet. För att bereda den Ii 1-talade tillfälle att förete sådan dom kan domstolen forelagga honom tid åt
visa att åtal blivit anställt eller påkallat eller att skadeståndstalan anhangig giorts

samt hur i sådan sak blivit dömt.

Enligt SL 16:7 är påföljden för där avsedda brottsliga handlingar olika
allt eftersom gärningen skett av arghet eller av obetänksamhet I det forra
fallet har skalan differentierats med hänsyn till svårhetsgraden hos det
brott beskyllningen avsett; i svåra fall kan påföljden uppgå till straffarbete
i högst två år. I fall som avses i 16: 8 är påföljden fängelse i högst sex månader
eller böter. Riktas ärekränkning mot vissa närstående, skall detta enligt
SL 16: 12 betraktas såsom försvårande omständighet.

°Även om en handling i ett visst fall uppfyller de i SL 16: 7 eller 16: 8 uppställda
brottsförutsättningarna, kan gärningsmannen enligt rättspraxis ga
fri från ansvar på grund av s. k. intressekollision. Härmed avses sadana
fall, då någon handlat för att främja ett allmänt eller enskilt intresse oc
behovet att tillgodose detta intresse bedömes såsom starkare an behovet av

skvdd mot ärekränkning. .

Ärekränkningsbrott som avses i SL 16 kap. anses kunna rikta sig endast
mot enskilda personer men ej mot juridiska personer eller kollektiva enheter
i övrigt. Detta framgår visserligen ej direkt av bestämmelserna i SL,
16 kap. men enighet därom föreligger i doktrin och rättspraxis. Talan om
ansvar för en ärekränkning som riktats mot en juridisk person eller annan
kollektiv enhet kan enligt gällande rätt föras endast om någon enskild person
inom kollektivet kan anses utpekad genom ärekränkningen; denne kan
då föra talan om ansvar för ärekränkning för egen del. Ärekränkning som
riktar sig mot avliden person är ej straffbar enligt gällande rätt.

Kommittén. Såsom huvudsaklig indelningsgrund för ärekränkningsbrotten
har kommittén bibehållit den nuvarande uppdelningen mellan förtalsbrott
och förolämpningsbrott. Förtalsbrotten har emellertid i viktiga han -

124 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Utf°TatS ann°rlunda än 1 gällande lag. Enligt kommitténs mening
bor bestämmelserna om förtalsbrott utformas så, att de möjliggör att den
om utsatts för en osann beskyllning kan vinna verklig upprättelse. Kommun
bär understrukit, att detta i regel kan ske endast om domstolsprövosanr)11
“ ynnar \ e“ konstaterande av att den framförda beskyllningen är

rörande he uSu En författning härför är emellertid, att bevisning

rörande beskyllningens osanning eller grundlöshet tillätes. Även om sanningsbevisning
skulle i avsevärd utsträckning tillåtas i förtalsmål med hän om

Tan mtrCSSet T*3 verk!i§ “PPrättelse åt den

som utsatts for en osann beskyllning, har kommittén emellertid icke velat

undantagslöst upprätthålla en sådan princip. Särskilt i fråga om beskyll eU

blITT famjIje\OCh Privatli-t kan det, yttrar kommittén, föreliggi
t befogat intresse lor den arekränkte att kunna väcka åtal utan att behöva
riskera att den tilltalade till sitt fredande tillätes föra bevisning om bestvH TfnLSuniTS''

^ kan Sltuati0nen ofla ™ra den, att beskyllningen avsei
förhållanden av sådan natur att den, även om den skulle vara sann,
fi amstår såsom snart sagt lika otillständig som om den varit osann.

Mot bakgrunden av det anförda har kommittén funnit att man icke lämphgen
kan uppstalla en enhetlig regel om sanningsbevisning att gälla för alla

fn f0rta1'' En uPPdelninS bör enligt kommitténs mening ske mellan
fall da sanningsbevisning skall vara tillåten och då sådan bevisning skall
vara förbjuden. Kommittén har sökt lösa spörsmålet på det sättet, att förtalsbrotten
uppdelats på två brottstyper, för vilka olika regler avses skola
galla i fråga om tillåtligheten av sanningsbevisning. Avgörande för frågan
om sanningsbevisning blir enligt kommittéförslaget, hur åklagaren eller
malsaganden bestämmer ansvarsyrkandet. I enlighet med denna tankegång
har kommitteforslaget förtalsbrotten uppdelats mellan å ena sidan förtal
och a andra sidan vanryktande. Den förstnämnda brottstypen avser lämnände
av arekrankande uppgift som är ogrundad, den senare lämnande av
arekrankande uppgift som är obehörig oavsett dess sanning. Väckes talan
om ansvar for förtal, avses att i målet skall utredas huruvida uppgiften var
ogrundad; sanningsbevisning skall alltså förekomma i detta fall. Blir det
i malet icke utrett, att uppgiften var ogrundad, kan domstolen ej döma till
ansvar för förtal. Däremot avses att i sådant fall skall ifrågakomma att
doma till ansvar for vanryktande, under förutsättning att alternativt yrkande
därom framställts. Väckes å andra sidan talan om ansvar för vanlyktande,
utgör enligt förslaget frågan om beskyllningens sanning icke
någon brottsforutsattnmg, och sanningsbevisning är därför i princip icke
lUaten. Endast därest frågan om beskyllningens sanning är av betydelse
för bedömande ay ansvarsfrågan - något som kan förekomma när den
tilltalade till sitt fredande åberopar intressekollision — skall enligt ett särskilt
stadgande i förslaget sanningsbevisning tillåtas.

Frågan huruvida en ärekränkande uppgift är ogrundad eller ej skall enligt
kommitteforslaget utredas och bedömas enligt vanliga regler om bevisning
i brottmål. Detta innebär att det i första hand skall ankomma på

B 125

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 dr 1962

åklagaren eller, då enskilt åtal väckts, målsäganden att styrka att samtliga
de omständigheter föreligger som enligt brottsbeskrivnmgen förutsattes for
ansvar. Den omständigheten att bevisbördan sålunda enligt allmänna regler
åvilar åklagaresidan innebär emellertid enligt kommittén icke, att den
tilltalade utan olägenhet för honom själv kan förhålla sig passiv i rättegången.
Av brottsbeskrivningen för förtal och av allmänna regler följer, att
den tilltalade har att omtala vilka grunder han haft för sitt uttalande samt
att förebringa omständigheter och bevis för att uttalandet för honom framstått
som grundat. Brister han i detta avseende eller befinnes det att de av
honom åberopade grunderna är ohållbara, kan detta enligt kommitténs mening
i regel anses utgöra tillräckligt bevis för att uttalandet ar grundlöst.

Kommittén har diskuterat huruvida bevisning bör förbjudas, då fråga
är om beskyllning för brott och den beskyllde tidigare genom dom frikants
för brottet. Kommittén har emellertid icke funnit något dylikt stadgande
erforderligt. I detta sammanhang har kommittén starkt betonat, att domstolens
processledande verksamhet blir av särskild betydelse i ärekrankningsmålen
framför allt i fråga om vilken bevisning som skall tillåtas.

I viss utsträckning är i kommittéförslaget brottsbeskrivningen densamma
för förtal och för vanryktande. I båda fallen består gärningen i att om
annan lämna uppgift angående gärning eller omständighet, som ar nedsättande
för dennes anseende. Beskyllning som ej är nedsattande for den beskylldes
anseende men som är menlig för hans yrke, näring eller fortkomst
hänföres i förslaget i motsats till i gällande lag ej till ärekränkningsbrotten.
En bestämmelse mot dylika beskyllningar har i kommittéforslaget upptagits
i 7: 9 bland förmögenhetsbrotten.

För att en beskyllning skall medföra ansvar för förtal eller vanryktande
fordras sålunda enligt kommittéförslaget, till en början, att den arekrankande
uppgiften lämnats till någon annan än den beskyllde. Med att en
uppgift lämnas avser kommittén såväl det fall att gärningsmannen sja v
framställer uppgiften i fråga som det fall att han fortsprider en uppgift
som han på ett eller annat sätt fått kännedom om. Framställandet eller tortspridandet
kan ske på olika sätt, vanligen genom yttrande i tal eller skrift
Även insinuationer eller andra former av misstänkliggörande, t. ex. att bland
någons tillhörigheter placera tjuvgods eller andra föremål och därigenom
antyda att denne gjort sig skyldig till brott eller annan nedsattande handling
kan enligt kommittén gå in under brottsbeskrivningen.

Enligt kommittéförslaget skall vidare fordras, att den ärekränkande uppgiften
avser gärning eller omständighet. Härigenom dragés i förslaget gränsen
mellan förtalsbrott å ena sidan och förolämpningsbrott å andra sidan
något annorlunda än i gällande lag. Som förut nämnts hänföres till området
för förtalsbrott enligt gällande rätt beskyllning om bestämt brott eller
visst slag av brott (SL 16: 7) samt om annan vanhederlig gärning eller last
(SL 16: 8). Beskyllningar om andra nedsättande omständigheter faller däremot
utanför området för SL 16:7 och 16:8 men kan medföra ansvar för
förolämpning. Med uttrycket »uppgift angående omständighet» avser kom -

126 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

mitten i första hand allehanda yttre faktiska förhållanden. Som exempel
namnes uppgift om att någon häktats eller att en kvinna våldtagits eller

“”?"? “V e" “i’ beskyllning on, nedsatt,nde egen iaper

t. ex. att nagon ar homosexuell eller har perversa böjelser skall
enligt kommittén kunna utgöra förtalsbrott. Det skall dock alltid fordras
alt uppgit eu bär ett sådant innehåll och en sådan grad av bestämdhet, att

, . °Cf £°^.Slg kan goras llli foremål för bevisning och ett därpå grundat
objektivt bedömande. Obestämda eller allmänt hållna omdömen eller påståenden
t. ex. uttalanden om en person att han är ohederlig eller utsvävande
fal er enligt kommittén utanför området för förtal. Huruvida ett sådant
ut alande om en person som att han är en tjuv eller eu bedragare kan
utgöra förtal ar beroende av hur stor bestämdhet som i det särskilda fallet
kan anses ligga i uttalandet. Endast om uttalandet kan på grund av omständigheterna
vid dess framförande konkretiseras till att avse viss gärning
eller annan faktisk omständighet kan det bli att bedöma som förtal
Den narmare gransdragningen mellan förtal och förolämpning med hänsyn
ill graden av bestämdhet hos beskyllningen kan enligt kommittén överiamnas
till rättstillämpningen.

Beträffande den i kommittéförslaget upptagna brottsförutsättningen, att
uppgiften ar nedsattande för den beskylldes anseende, har kommittén uttalat
att den nedsattande verkan icke får vara alltför obetydlig. Utgångspunkten
för bedömandet av en persons anseende är den sociala värderingen

Pm *anS,°rt, °-h in°m hanS Cgen samhällsgrupp eller personkrets. Det skall
alltså icke kravas att den ärekränkande uppgiften är nedsättande för den
kränktes medborgerliga anseende enligt den uppfattning som kan sägas vara

f nma?/ådande Cller förhärskande i samhället i dess helhet, utan det är
tillräckligt att uppgiften är nedsättande för den kränktes anseende i de
särskilda kretsar som han tillhör. Denna miljö får emellertid icke bestämmas
tor snavt. En närmare prövning av dessa frågor kan enligt kommittén
överlämnas till domstolarna. Därvid torde rättstillämpningen i huvudsak
kunna anknyta till den praxis som redan utbildats i förevarande hänseende.

Till skillnad från gällande rätt skall enligt kommittéförslaget ej presumeras,
att beskyllning om brott alltid är nedsättande för den beskylldes anseende.
Endast om brottet i det särskilda fallet är av beskaffenhet att i omgivningens
ögon nedsatta den beskylldes anseende kan ansvar för förtal eller
vanryktande ifrågakomma. Enligt kommittén måste visserligen en beskyllning
om brott i regel anses vara nedsättande för den beskylldes anseende
men i vissa fall kan den gärning som beskyllningen avser vara av sådan
ärt att den ej ar agnad att ha dylik verkan, exempelvis ett påstående om
att nagon begått en lindrig trafikförseelse eller annan ordningsförseelse.

I överensstämmelse med gällande rätt uppfattas i kommittéförslaget föra
sbrotten som s. k. farebrott. Det är därför tillräckligt att beskyllningen
ar agnad att nedsätta den beskylldes anseende. Någon bevisning om att
beskyllningen faktiskt medfört sådan verkan skall icke behöva förebringas.

B 127

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

I nu behandlade hänseenden överensstämmer enligt kommittéforslaget
brottsbeskrivningarna för förtal och vanryktande med varandra. Skillnaden
mellan dessa brottstyper består enligt förslaget i huvudsak dan, att vid
förtal fråga skall vara om lämnande av uppgifter som är ogrundade, medan
vid vanryktande ansvarsfrågan i princip är oberoende av den omständigheten
huruvida uppgiften är riktig eller ej. Med förtal åsyftar kommittén i
första hand lämnande av osanna ärekränkande uppgifter om annan. Med
hänsyn till att det i vissa fall kan vara nära nog omöjligt att visa att en
viss i och för sig oriktig uppgift verkligen är osann — någon har exempelvis
beskyllt annan för att ha tagit mutor eller en gift kvinna för att upprätthålla
en utomäktenskaplig förbindelse eller en person for att vara
homosexuell — har kommittén såsom förtal betecknat att någon om annan
lämnar ogrundad uppgift. Med uttrycket ogrundad uppgift avser kommittén
uppgift för vilkens riktighet tillräckliga grunder ej anförts eller dar de
grunder som åberopats visats vara ohållbara. För att närmare klargöra
denna innebörd har kommittén i lagtexten uttryckligen angivit, att ansvar
skall inträda, vare sig gärningsmannen underlåtit skäliga mått och steg för
att förvissa sig om uppgiftens sanning eller han eljest saknade tillräcklig
grund att hålla den för sann.

Kommittén har uttalat, att frågan om frihet från ansvar på grund av intressekollision
i allmänhet icke torde bli aktuell vid förtal. Har någon om
annan lämnat en medvetet osann uppgift, kan gärningen icke annat än rent
undantagsvis rättfärdigas av att intressekollision förelegat. Vad angår fortalsfall,
som består i att någon eljest om annan lämnar en ogrundad uppgift,
anser kommittén förslaget medgiva att hänsyn tages till förekomsten
av intressekollision; i hithörande situationer får nämligen med hänsyn till
intressekollisionens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt bedömas,
om gärningsmannen iakttagit skäliga mått och steg för att förvissa sig om
uppgiftens sanning eller om han eljest haft tillräcklig grund att hålla uppgiften
för sann. Med hänsyn till att frågan om straffrihet på grund av intressekollision
enligt kommittén blir av betydelse främst i vanryktandefallen
har kommittén funnit lämpligt att i lagtexten rörande vanryktande uttryckligen
angiva såsom en förutsättning för ansvar att gärningen ej var
påkallad av allmänt eller enskilt väl. Att i lagtexten närmare angiva de
olika situationer då hänsynen till allmänt eller enskilt väl påkallat gärningen
är enligt kommittén knappast möjligt. Ehuru i lagtexten således ej
närmare angives vilka särskilda hänsyn som åsyftas med uttrycket allmänt
eller enskilt väl, torde uttrycket enligt kommittén innebära en tillräckligt
klar avgränsning av det straffria området, särskilt därför att det anknyter
till en redan ganska väl utvecklad rättspraxis angående vad som ur nu forevarande
synpunkt skall anses såsom straffritt på skilda levnadsområden.
Till belysning av de riktlinjer som på sedvanerättslig väg utbildats och som
enligt kommittén även för framtiden äger betydelse för att bestämma vad
som i vanryktandeparagrafen avses med uttrycket allmänt eller enskilt väl

128 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

har kommittén i sina motiv lämnat en utförlig redogörelse för hittillsvarande
rättstillämpning på förevarande område.

Vid sidan av intressekollisionerna begränsas enligt kommittéförslaget
brottsområdet vid vanryktande även i ett annat hänseende. Umgänget mellan
människor kräver enligt kommittén en icke obetydlig frihet att om annan
omtala fakta, aven sådana som är nedsättande för honom. Utrymme
maste finnas för en ganska vidsträckt yttrandefrihet inom familjen eller
andra kretsar av närstående. Enligt kommittén kan en närmare bestämning
av brottsområdet icke med fördel göras i lagtexten. För avgränsningen av
dessa fall har därför i lagtexten angivits den ledande principen för bedömane
, nämligen att för ansvar fordras, att gärningen med hänsyn till de omständigheter
under vilka den skedde ej var försvarlig. Vid bedömande huruvida
det nedsattande uttalandet var försvarligt skall enligt kommittén i första
hand beaktas den omedelbara situationen, d. v. s. när, var och till vem
uttalandet gjordes, men även en sådan omständighet som syftet med utta■andet
är av betydelse. Sett ur den beskylldes synpunkt kan gränsen för
straffbarheten även sökas i svaret på frågan om genom beskyllningen den
naturliga gransen för hans integritet överskridits. Den närmare bestämningen
av det brottsliga området i förevarande hänseende skall sålunda enligt
kommittén överlämnas till rättstillämpningen.

Vid såväl förtal som vanryktande skall enligt kommittéförslaget i subjektivt
hanseende fordras att gärningsmannen haft uppsåt — direkt, indirekt
eller eventuellt — i förhållande till samtliga objektiva brottsförutsättningar.
Beträffande den i förtalsparagrafen upptagna brottsförutsättningen att
uppgiften ar ogrundad skall enligt kommittén detta krav innebära, att gärningsmannens
uppsåt omfattat de faktiska och rättsliga omständigheter som
ildar underlag för domstolens bedömande att uppgiften är ogrundad. Det
är således icke gärningsmannens egen rent personliga åsikt huruvida uppgiften
är grundad eller ej som härvidlag är avgörande.

Brottstypen förtal har i kommittéförslaget uppdelats på tre svårhetsgrader.
Normalfallen och de ringa fallen behandlas i förtalsparagrafens första
stycke. Såsom gemensam brottsbenämning för dessa fall föreslås förtal.
Skalan för påföljden omfattar för normalfallen fängelse i högst ett år eller
böter samt för de ringa fallen böter. I paragrafens andra stycke stadgas om
grova fall. Såsom brottsbenämning föreslås grovt förtal. Skalan omfattar
fängelse i högst två år. Såsom vägledande exempel på omständigheter som
kan föranleda att förtal skall bedömas som grovt angives i lagtexten, att den
ärekränkande uppgiften var ägnad att medföra allvarlig skada eller framfördes
på särskilt försåtligt sätt eller att åt uppgiften gavs stor spridning.
Brottstypen vanryktande har i förslaget uppdelats på två svårhetsgrader, av
vilka normalfallen behandlas i vanryktandeparagrafens första stycke. För
dessa fall, som i förslaget benämnts vanryktande, stadgas endast böter. I
paragrafens andra stycke har upptagits en strängare skala för grova fall,
nämligen fängelse i högst sex månader eller böter. Såsom brottsbenämning
har föreslagits grovt vanryktande. Enligt kommittén bör de i förtalspara -

B 129

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

grafen upptagna exemplen på grova fall av förtal anses vägledande även vid
bedömande huruvida vanryktande skall anses som grovt.

Kommittén anser att någon principiell grund ej kan åberopas för den
svenska rättens ståndpunkt att utesluta kollektiva enheter från skydd mot
ärekränkning, ehuru ett kollektiv i allmänhet torde vara mindre känsligt i
ärekränkningshänseende. Vid bedömande av frågan om straffrättsligt skydd
för kollektiva enheter mot ärekränkning är det enligt kommittén huvudsakligen
två omständigheter som bör tillmätas avgörande betydelse. Den ena
är intresset av att en kriminalisering ej obehörigt begränsar den frihet att
utöva allmän kritik som utgör ett viktigt inslag i en demokratisk samhällsordning.
Den andra är frågan om den lämpliga avgränsningen av de kollektiva
enheter som bör omfattas av straffskydd. Med hänsyn främst till vikten
av en fri och obunden kritikrätt har kommittén funnit lämpligt att
begränsa kriminaliseringen till lämnande av ogrundad uppgift angående
gärning eller omständighet som är nedsättande för den kollektiva enhetens
anseende, d. v. s. till sådana fall som i kommittéförslaget benämnes förtal.
Med en sådan begränsning kan enligt kommittén någon invändning mot
kriminaliseringen ej ske ur kritikfrihetens synpunkt, eftersom denna frihet
ej kan förtjäna upprätthållas i fråga om sanningslösa eller ogrundade beskyllningar.
Beträffande frågan om vilka kollektiva enheter som bor avses
med bestämmelsen har kommittén uttalat, att endast sådana enheter bör
ifrågakomma som har en organisation varigenom behörigheten för enskilda
personer att företräda kollektivet bestämmes och det blir möjligt att urskilja
en av denna enhet själv utövad verksamhet. Med hänsyn härtill och
i anslutning till stadgandet i RB 11:2 om vilka kollektiva enheter som äger
att uppträda som part i rättegång har kommittén föreslagit, att ärekränkningsskyddet
för de privata kollektiva enheterna skall begränsas till att galla
bolag, förening eller annat samfund samt stiftelse eller annan sådan inrättning.
Med denna begränsning faller utanför skyddet ärekränkning mot oorganiserade
kollektiva enheter. Hit hör i allmänhet familjer och släkter samt
grupper som sammanhålles allenast av gemensamhet i befattning eller yike.
Straffrättsligt skydd mot ärekränkning gives inte heller åt styrelser eller
andra sådana organ, även om dessa ingår i organiserade kollektiv. Beträffande
de senare fallen har kommittén uttalat att något mera framträdande behov
av ärekränkningsskydd knappast torde föreligga utöver skyddet dels för
det rättsligt organiserade kollektivet självt, dels för de individer som är medlemmar
av kollektivet eller något dess organ. En utvidgning av kriminaliseringen
till att omfatta även styrelser och liknande organ skulle vidare
förutsätta en ändring av bestämmelserna om partsbehörighet i rättegångsbalken,
något som enligt kommittén bör undvikas.

Kommittén framhåller att beträffande ärekränkning mot kollektiva enheter
intressekollision är mera allmänt förekommande och ofta gör sig gällande
med större skärpa än då det gäller enskilda personer.

Påföljden har i kommittéförslaget bestämts genom en hänvisning till den
allmänna förtalsparagrafen. De i denna upptagna skalorna för påföljden
föreslås alltså bli tillämpliga även här.

5 Uilwng till riksdagens protokoll 1062. 1 saml. Nr 10. B.

130 B

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

(Jf™ndena; Den vidgade möjligheten till sanningsbe visning och

mittTr VarPabegransn,ng aV sanningsbevisningen föreslås genomförd i kom nats

utan g • n m’ervägande antalet yttranden tillstyrkts eller lämnats
utan principiella invändningar.

har n5rly,tlrandea h3r krUik m0t årslaget i denna del framförts. Sålunda
ar riksaklagarambetet ifrågasatt, om några mera avsevärda fördelar för

kja" ! ar aU 7mna gen°m den obeSränsade rätten till sanningsbevisall
^cke111^ att ful1 “PP^telse för den kränkte i många

It hä n Da VlnnaS’ med mindre det 1 rättegången blir fullt utrett

att beskyllningen ar osann. Emellertid är det ofta nära nog omöjligt att

bevisa att en uppgift verkligen är osann Om am ■ a S, gt lt

ntt nu,- i r FFfo J . 8 ar osann- Om det i domen endast fastslås,

der SO äb §a §r r eJ anfÖrtS fÖr uPPg*ftens riktighet eller att de grunsom
åberopats visat sig ohållbara, kvarstår lätt tvivel om hur det i själva
verket förlig er sig. Värdet av en sådan dom är därför ofta tvivelaktig Det
ar vidare tydligt, att det - oavsett bevismöjligheterna _ mången gång icke

S? till aU den h^f l.äntreSSe’ ““ sanningsbevisning får föral Denna kan
rfl beskyl des privata förhållanden blir i processen framdragna

mfor offentligheten, vilket ofta kan vålla honom större lidande än det som

liat äTbrtTgS& beSky"ningen orsakade. Mot kommitténs förslag kan enigt
ämbete s mening vidare invändas, att systemet med valrätt för åklaga ren

och målsaganden mellan att åtala för förtal eller för vanryktande är behaftat
med vmsä svagheter. Därvidlag kan till en början framhållas, att valet

rvHande 1^ °“ åklag3ren eller målsäganden väljer att åtala för van yktande

kan detta nämligen lätt tagas som ett tecken på att man vill und 1

dagen- VaIet Står därför 1 realiteten ofta mellan
att atala för förtal och att underlåta åtal. Det synes under dessa om It

ledfti rjHra t111^118*" b6fara’ aU dCt fÖreslagna systemet kommer
att leda till att den kränkte skall föredraga att åtal icke alls anställes. I andra

- f% kaa de; »ntraffa> att icke ens alternativet att underlåta åtal står
Öppet. Trycket från den allmänna opinionen eller från närstående, som

i" f°V,SSa bUrdet/0rhåller sig med skuldfrågan, kan förmå den ant''
,P f°ra a/an f°r fortaI> trots att han vet att han riskerar att denna

1 r aVen °m han ar oskyldig — kommer att bli mera ödeläggande för honom
an den ursprungliga beskyllningen, eftersom den tvingar honom att
under sanningsbevisning prisgiva sitt privatliv. En annan svaghet hos förslag
t ligger dan, att åklagaren, åtminstone teoretiskt sett, har möjlighet att
aven mot målsägande^ vilja yrka ansvar för förtal och sålunda framtvinga
sanningsbevisning. Ehuru de anförda synpunkterna närmast talar för att
det föreslagna stadgandet om förtal bör utgå och förtalsbrotten straffas
enbart enligt stadgandet om vanryktande, kan man emellertid icke bortse
från att fall dock finns, där det skulle vara av värde för den kränkte att
kunna utnyttja den utsträckta möjlighet till sanningsbevisning som förta
sparagrafen erbjuder. Vidare måste det framstå som i viss mån stötande
att hindra medborgarna att föra bevisning om sitt privatliv, när de själva
anser sig betjanta darav. Därtill kommer, att Danmark och Norge i Itort

B 131

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

sett löst frågan om tillåtligheten av sanningsbevisning efter samma linjer
som förslaget och att, såvitt ämbetet har sig bekant, de danska och norska
reglerna fungerat tillfredsställande. Vid övervägande av de olika synpunkter,
som kan läggas på denna fråga, har ämbetet därför — ehuru med stor tvekan
— funnit sig böra godtaga den lösning som förslaget innebär.

I likhet med riksåklagarämbetet har hovrätten för Västra Sverige och hovrätten
för Nedre Norrland, länsstyrelsen i Södermanlands län, föreningen
Sveriges landsfogdar och polisintendenten i Hälsingborg uttalat betänkligheter
mot att sanningsbevisning tillätes i den utsträckning kommittén föieslagit.
Särskilt har man pekat på att ett åtal för vanryktande kan befaras bil
uppfattat som ett medgivande från målsägandens sida att den beskyllning
som föranlett åtalet i själva verket är riktig. I princip har man dock tillstyrkt
vidgad möjlighet till sanningsbevisning. Hovrätten för Nedre Norrland har
uttalat att de olägenheter som är förbundna med förslaget kan minskas om
sanningsbevisning uttryckligen förbjudes rörande sådant som uppenbarligen
faller inom privatlivets helgd. Olägenheten av att den kränkte med en sadan
lösning betages möjligheten att genom rättegång med sanningsbevisning
bli rentvådd synes hovrätten väga mindre tungt än det allmänna intresset
av att förhållanden, som helt tillhör privatlivet, icke blottlägges för offentligheten.
Hovrätten har emellertid tillagt, att i vissa fall ett så stort behov
torde finnas för den kränkte att inför domstol bli rentvådd från förtalet, att

olägenheterna av sanningsbevisning får tagas.

Om kommitténs förslag i princip godtages, har hovratten för Vasira Sverige
föreslagit jämkning på en speciell punkt. Den som frikants genom lagakraftägande
brottmålsdom bör nämligen enligt hovrättens mening icke behöva
finna sig i att frågan huruvida han begått brottet göres till föremal for
bevisning i en ärekränkningsprocess. Beträffande detta spörsmål har hovrätten
över Skåne och Blekinge uttalat annan mening. Enligt denna hovratt
kan det i ärekränkningsmål lika litet som i andra mål anses tillfredsställande,
att den tilltalade — med risk för att bli dömd efter betydligt strängare
straff bud än eljest kan tänkas bli fallet — skall vara bunden av bevisresultat
i en process, på vars gestaltning han saknat möjlighet att inverka.

Utan att framföra några erinringar mot kommitténs standpunkt i frågan
om sanningsbevisning har länsstyrelsen i Örebro län uttalat att, lekmannamässigt
bedömt, skillnaden mellan brottstyperna förtal och vanryktande
synes vara alltför uppkonstruerad. Om i ett ärekränkningsmål yrkats ansvar
för förtal i första hand och för vanryktande subsidiärt, kan det mycket val
inträffa att yrkandet om ansvar för förtal ogillas, enär den kränkande uppgiften
icke visats vara ogrundad, under det att yrkandet om ansvar för
vanryktande bifalles, enär beskyllningens grund i princip är irrelevant vid
detta brott. Detta är en konstruktion som menige man nog skulle finna
vara särdeles svårbegriplig och även stötande. Även svenska tidningsutgivareföreningen
har uttalat, att det för allmänheten kan te sig stötande, om
en tilltalad frias från förtal men i allt fall fälls till ansvar för ett subsidiäit
yrkande om straff för vanryktande.

132 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Enligt kommittén bör, som förut närmare utvecklats, frågan om sanningshalten
i en arekrankande uppgift utredas och bedömas enligt vanliga regler
om bevrsnmg 1 brottmål. Någon särskild regel om bevisbördan Aåt
hanseende har alltsa icke upptagits i kommittéförslaget. I några yttranden
har uttalats, att bevisbördan för en beskyllnings riktighet bör läggas
på den som framfört beskyllningen. Frånvaron av en uttrycklig bevisbörderegel
har vidare ansetts leda till oklarhet.

J“S*ltie*anslersämbetet bar visserligen godtagit förslaget på denna punkt

t Sn , myCkGt t3la fÖr aU lägga bevisbördan på den tilltalade
arekrankmngsmalet. Enligt ämbetets åsikt är det i och för sig ej för

Srnin b831"1’ att_ ^ SOm tiU annan Iämnar uppgift om en nedsättande

fannohdrt att°m § 1 Så äl'' beredd att styrka eller åtminstone göra

sannolikt, att uppgiften ar grundad. För den beskyllde kan det ock mången

gang vara svart eller omöjligt att verkligen visa sin oskuld. Med h«nf“

viand Tf 3 °rt tU1 StÖd fÖF Sin ståndPunkt och särskilt den betydande
modif,enng i den praktiska tillämpningen av den principiella re ge

n som forslaget innebär, vill det dock synas, som om övervägande skäl
talar för att forslaget på denna punkt godtages.

irATA°T* haF rÖrande Samma sPörsinål en början ifrågasatt, om
eke kommittén genom det i förtalsparagrafen använda begreppet »ogrundad
uppgift» oavsiktligt kommit att i realiteten införa just en sådan bevisborderegel
till den tilltalades nackdel som kommittén icke velat formellt
uppstalla. Da i den föreslagna lagtexten sägs att den tilltalade skall dömas
om den arekrankande uppgiften saknar tillräcklig grund, kan detta enligt
hovrattens mening icke gärna betyda annat än att han blir fälld till ansvar,
om han icke formar gora åtminstone sannolikt att den av honom framställda
es yllmngen ar sann. Icke heller motivuttalandena torde kunna tydas annorlunda
an att kommittén i grund och botten ansett att den tilltalade åtminstone
i viss utsträckning skall ha bevisbördan angående uppgiftens sanmng
eller sannolikhet. Om den tilltalade skall ha bevisbördan, bör detta
emellertid for undvikande av oklarhet uttryckligen fastslås i lagtexten. Hovrätten
hur härefter för egen del tagit ställning till frågan huruvida en bevisborderegel
bor uppställas samt i detta hänseende yttrat:

Såsom påpekats av kommittén kan det för målsäganden i vissa fall vara
nara nog omojhgt att styrka att en i och för sig oriktig uppgift är osann

TsanTmT s‘undom Tara för den tilltalade att visa att en uppgift

det, Såsom kommittén framhållit, icke torde böra komma i fråga
att bestraffa endast bevisligen osanna uppgifter — en ogrundad upp«ift kan

rT'' i,kH Slraf,fTd - mäsl'' "id att såsom^förutsätt ning

för fallande dom stadga antingen att målsäganden skall ha gjort anta«-

S ! "PPglftCn Var °sann eller att den tilltalade icke förmått göra anta«-så8aHUeneH ''vi tf"11''- VaJft mellan dessa utvägar torde endast kunna utfalla
miu Avtt^V^^^ beyisbörda lägges på den tilltalade. Såsom kom/ttrat
bgger det i sakens natur att den tilltalade bör omtala och
i2a,de grunder han haft för sitt uttalande. Härtill kommer att genom den

S,tadgandct om förtal får större brottsprevenerande
et.ekt an eljest. Den av kommittén påpekade nackdelen för målsäganden

Kmujl. Maj. ts proposition nr 10 dr 1962

B 133

av en sådan bevisregel torde icke kunna undvikas, om man, såsom liovratten
oiort, godtager grundtankarna i övrigt i kommitteforslaget. Den andra
lösnfngen fv bevisfrågan är ju för övrigt ännu oförmånligare för malsaganden
Med hänsyn till förtalsbrottens speciella natur finner hovratten, mot
JK Ull kommittén, det icke vara principiellt oriktigt att uppstalla en dylik
bevisregel.

På grund av det anförda har hovrätten föreslagit att såsom rekvisit för
förtal skall upptagas att den ärekränkande uppgiften är sanningslos. Vidare
bör en kompletterande bestämmelse införas om att uppgiften skall anses såsom
sanningslös, såvitt det icke göres antagligt att den är sann

Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit kommitténs ståndpunkt till
bevisbördefrågan något oklar. Enligt hovrättens mening boi• bevnsbordeproblemet
lösas efter i huvudsak följande riktlinjer. Om den tilltalade vagrar
att omtala, vilka skäl han haft att hålla uppgiften for sann, bor hans; forhållande
tillmätas så stark bevisverkan mot honom, att förutsättning
att ådöma ansvar för förtal normalt får anses föreligga. Pa samma satt bor
det fall bedömas, att den tilltalade uppger sig ha fått uppgiften från trovärdiga
personer men vägrar att uppgiva, vilka dessa personer ar. Om de av
den tilltalade uppgivna sanningsindicierna ar otillräckliga, blir lesultat
likaledes, att straff för förtal ådömes. Är de av den tilltalade omtalade s

ningsindicierna i och för sig tillräckliga för att hålla uppgiften or s

bör däremot den tilltalade icke fällas till ansvar för förtal, såvitt icke åklagaren
visar, att dessa indicier i verkligheten icke förelegat.

Hovrätten för Nedre Norrland har ifrågasatt en lösning av hithörande
spörsmål efter den linjen, att domstolen skall avgöra vem bevisbördan idet
särskilda fallet skall åvila. Såsom bevisbördan lagts i kommitténs fo
föreligger enligt denna hovrätts mening risk för att den tilltalade lognantigt
påstår en grund för sin ärekränkande uppgift, vilken ej kan motbevisas,
och vilken alltså bär .ill följd att anavar för förtal ej kan adomas. En sadan
risk undvikes om - såsom allmänt synes ha skett . uHandet J»'']*
bördan för det ärekränkande påståendets sanning lagges pa den till alade.
Å andra sidan kan man ej bortse från att det i vissa fall, särskilt vid jn^essekollision,
är naturligt och rimligt, att bevisbördan lagges på satt kommittén
föreslagit. Resultatet blir alltså att bevisbördan då det galler ansvar toi
förtal fördelas olika, beroende på under vilka omständigheter teskyHmngen
framställdes. Frågan skulle förslagsvis kunna losas sa, att tilltalad, som
önskar freda sig från ansvar för förtal, har att styrka den arekrankande
uppgiftens riktighet, för den händelse ej, med hänsyn till de omstan igheter
under vilka han lämnat uppgiften, hans förfarande maste anses fo -svarligt Skulle läget vara det sist sagda, blir det den förfördelades sak å t
bevisa att uppgiften saknar grund. Till domstolens fria bevisprövning skulle
alltså enligt hovrättens förslag komma frihet jämväl att avgöra vem bevisbördan
i det särskilda fallet skall anses åvila. .

Hovrätten för Västra Sverige, som på sall framgatt av det foiegaenm
funnit den utvidgade möjligheten till sanningsbevisning medföra vassa ola -

134 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

genheter, anser att dessa olägenheter skulle i viss män minskas om man
„3jr.ieV n'' f” *? “ h“k;llnl"S är riktig - eller åtminstone väl félsesättertorH

T ‘ beskJ’II"i”S“'' För det allmänna betrak sesattet

torde det, yttrar hovrätten, framstå som naturligt att den som

framställer en beskyllning också på anfordran bör kunna giva skäl för den

Enhg hovrattens uppfattning föreligger ej heller några^vgörande prin"

cpiella invändningar mot en sådan reglering av bevisbördan i detta fall

Foremn^en Sveriges häradshövdingar har ifrågasatt om man icke, genom

att såsom kommittén föreslagit fördela bevisbördan enligt vanliga grunder

ottmåJ, lägger en alltför stor tunga på käranden. Förslaget fnnfbär ett

frångående av vad som hittills gällt, då beskyllningen avsett brottslig hand frikänr)SGr•

^ ^ ^ att käranden 1 tidigare avdömt brottmål blivit

and från ansvar för den gärning, som avses med beskyllningen synes

nåd »tf PT , f°rSl?get int3§er vara onödi§t hård mot käranden och ägnad
att motverka syftet med de nya bestämmelserna. Enligt föreningens

sa nm§ n°r • rå-San °m andamålsen,ig fördelning av bevisbördan i fråga om
sanningsbevisning i ärekränkningsmål underkastas förnyad prövning

I fråga om den systematiska uppställningen av hithörande
bestämmelser har Suea hovrätt ansett det böra övervägas att upptaga stadfallet
°m Vfan?rrle f°re stad8andet om förtal. Vanryktande utgör typfallet
inom fortalsbrotten, och det stämmer därför enligt hovrättens merna
ti ken hT-ff8 * brottsbaIksförslaget i övrigt tillämpade syste atiken

beträffande ordningsföljden mellan brott av samma slag att upp ivktand11^

andeafr-St'' Praktiska skäl taIar också därför. Såväf vid vanyktande
som vid förtal ar grundrekvisitet att uppgiften är nedsättande

otillbörhV8 anSeen< 7°Ct 3r 1 fÖrSta hand fråga °m det tihhörliga eller
obUborliga i umgänget människor emellan. Vid förtal tillkommer att uppnår
no 7 Sai\mngslös- SkäI kan därför anföras för att konstruera förtals har

vi?11 rtS°m -n Utbyggnad av vanryktandeparagrafen. Svea hovrätt
r vidare, liksom aven föreningen Sveriges häradshövdingar föreslagit att
stammdsen om straffnhet på grund av intressekollision upptages i en
särskild paragraf. °

Polisintendenten i Hälsingborg har föreslagit anknytning till den uppdelnmg
mellan olika fall som gjorts i gällande lag. Enligt polisintendentens
mening bor paragraferna uppbyggas på det sättet, att som svåraste brott
benämnt vanryktande, upptages ogrundade påståenden om straffbar «ärnmg,
medan andra ärekränkande påståenden om last, karaktärsegenskap
eller omständighet upptages som ett särskilt brott, kallat förtal En sådan
uppdelning unsluter sig bättre än förslagets till den allmänna uppfattningen
att beskyllningar om vissa brottsliga gärningar är svårare aimrepp
mot en persons ära än annat förklenande tal. ° 11

Beträffande det sätt på vilket brottstypen förtal beskrivits i förslaget
iai i nagra yttranden uttalats att innebörden av uttrycket ogrundad upp -

B 135

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1062

gift är oklar. Justitiekansler sämbetet har sålunda anfört att detta uttryck i
den föreslagna lagtexten begagnas i två betydelser, nämligen dels såsom
lika med osann uppgift dels ock såsom innebärande en uppgitt, möjligen
sann, för vilken tillräcklig grund dock ej visats. Någon erinran i sak mot
att brottsområdet bestämmes på detta sätt har ämbetet icke, tvärtom synes
det vara en fördel att söka stärka skyddet mot ärekränkning genom att införa
straff redan för ogrundad uppgift i mening av uppgift, för vilken tillräcklig
grund ej visats. Men det är av vikt, att lagens rätta innebord utan
svårighet kan utläsas ur brottsbeskrivningen. Enligt ämbetets mening kan
vidare ifrågasättas huruvida den i lagtexten upptagna satsen »evad han
underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om uppgiftens sanning
eller eljest saknade tillräcklig grund för att hålla den för sann» ar rent
språkligt sett invändningsfri. Även Göteborgs rådhusrätt har ansett ett förtydligande
av lagtexten önskvärt. Enligt rådhusrättens mening kan detta
åstadkommas genom att i lagtexten införes en definition av uttrycket ogrundad
uppgift.

I det föregående har nämnts att Svea hovrätt, jämte det att hovratten uttalat
sig för en särskild bevisbörderegel, förordat att uttrycket ogrundad
uppgift ersättes med »sanningslös uppgift». Detta brottsrekvisit skall på
vanligt sätt omfattas av gärningsmannens uppsåt. Liksom kommittén anser
emellertid hovrätten att även oaktsamhet beträffande annans heder och ara
bör bestraffas. Hovrätten har därför föreslagit att i förtalsparagrafen intages
ett stadgande om att straff för förtal också skall utdömas, om gärningsmannen
icke insåg att uppgiften var sanningslös men underlåtit skaliga
mått och steg för att förvissa sig om dess sanning. Uppsatligt forta
bör enligt hovrättens uppfattning uppdelas i två svårhetsgrader, den ena
avseende normalfallen och den andra grova fall. Oaktsamhetsbrottet torde
däremot icke böra graderas. Enligt hovrättens mening föreligger icke något
hinder mot att såsom gemensam brottsbeteckning använda uttrycket

förtal. , , . .

Svenska tidningsutgivareföreningen har uttalat att beskrivningen av or talsbrottet

tvingar domstolarna till mycket svåra avgöranden. Dessa skulle
emellertid avsevärt minska, om förtalsbrottet begränsas till spridande av
osanna uppgifter. Därigenom inskränkes visserligen det straffbara området
för förtalsbrottet och vanryktandebrottet utvidgas i motsvarande grad, men
någon större olägenhet torde detta dock knappast innebära. Till skillnad
från Svea hovrätt har föreningen icke förordat någon bevisbörderegel till
nackdel för den tilltalade. Beträffande den närmare innebörden av att en
uppgift skall vara osann har föreningen framhållit att det måste kravas,
att uppgiften är osann i något väsentligt hänseende. En viss marginal för
ett subjektivt uttryckssätt, som utan att rubba något i det väsentliga dock
objektivt sett gör uppgiften oriktig, måste tolereras.

Svenska journalistförbundet, som icke haft något att invända mot den
föreslagna beskrivningen av förtalsbrottet, har rörande innebörden av uttrycket
ogrundad uppgift framhållit att den tilltalade alltid kan freda sig

136 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

från ansvar genom att visa, att uppgiften är sann. Dessutom kan han freda
g genom att visa nagot mindre än uppgiftens sanning, nämligen att till
i acldiga grunder förelegat för honom att hålla uppgiften för sann Vad tid.
mngaina elier överhuvud taget journalistens arbete beträffar föreligger sådan
grund, sa snart skäliga mått och steg företagits för att eko . ■
mng om uppgiftens sanning. Journalisten måste alltså företa din kontroll
f uPP§lft> som tillhör god journalistisk sed, utan att det dock alltid kan

han "r ,fUl1 beViSnin§ fÖr UPP§iftenS «X puM r]ph,

i bb ha,1 fraga om beskrivningen av förtal förklarat sig i stort sett
nalLförlundet '' ^ fnimfÖrtS " «^ingsutgivareföreningen och jour rv^V°kat™mfundet

särskilt framhållit att på samma sätt som vid van

ryktande bor vid förtal straffrihet kunna inträda om gärningen frlmstår''
som forsvarlig med hansyn till de omständigheter under vilka8den skedde

Sr„,:ran harom b5r en"st samfu"dets “■*■* uppta§as t zzit

m?e‘ndent?n jbe^nad‘ ordet anseende har kriminalpolisintendenten
i Stockholm ifragasatt om detta tillgodoser de krav på fasthet

och pregnans som brukar upprätthållas inom straffrätten. Enligt kriminal polisintendentens

mening kommer domstolarna att ställas inföf stora s^

ngheter vid rättstillämpningen, särskilt som utgångspunkten för bedöman

det aV en persons anseende av kommittén angirfts vara »den sociala varde £,

pa 7/nS 0rt*r,h in0m hans egen sambällsgrupp eller personkrets,

seendtt sTulle lrf!T° ^ fÖr6Slagit att ut^ycket »nedsättande för anseendet»
skulle ersattas med »agnad att nedsätta anseendet». Därigenom

brotJe 1 lagtGXten tydllgare markeras att förtalsbrotten uppfattas som fare Vad

angår avfattningen av förtalsparagrafen bör också nämnas att Stock de!

T l Crdet >ätgärder» vara att föredraga framför or svfVT

°Ch 6§*’ SaVlU 1Cke sistnämnda uttryck av kommittén valts i

emellert daSautl SOt ™ >åtgärder>> en sådan avsikt kan

emellertid icke utlasas av motiven. Rådhusrätten har vidare uppmärksam

UW a°Zta ''attUh!aI*“ ** ^ omständigheter skull, kunna

uyra fmtal att bland någons tillhörigheter placera tjuvgods eller andra

föremal och därigenom antyda, att denne gjort sig skyldig till brott eller
annan nedsättande handling. För en sådan tolkning ger enligt TähusrZ

nTuppSft8 ^k fÖreSl3gna brottsbeskrivningen - att någon om annan lämnar
uppgift - knappast utrymme. I det sist berörda hänseendet har justitiekanslersambetet
uttalat samma tveksamhet som Stockholms rådhusrätt
Ämbetet har därvid erinrat om att i gällande lag, SL 16: 7, stadgas ansvar
för den som eljest sa forfar att den som är oskyldig må för skyldig hållas.

I j thandena har icke framförts några erinringar mot de av kommittén
gteicten upptagna exemplen på grova fall av förtal. Däremot har kommitténs
uttalande i motiven, att förtal genom tryckt skrift ofta torde komma
att bedömas som grovt brott — ett uttalande som gjorts i anslutning till

B 137

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

det såsom exempel på grovt brott upptagna fallet att åt den ärekränkande
uppgiften gavs stor spridning — föranlett svenska tidningsutgivareföreningen
till en gensaga. Enligt föreningens mening kan icke det förhållandet att
tryckt skrift kommit till användning vid uppgiftens spridande få föranleda
att brottet mekaniskt blir atl anse såsom grovt. Huruvida ett förtalsbrott, som
förövats genom att en osann uppgift influtit i en periodisk skrift, skall anses
som grovt, bör bedömas under hänsynstagande till samtliga föreliggande
omständigheter, där den publicitet uppgiften erhållit endast är en och
knappast alltid den mest betydelsefulla faktorn. En uppgift, som inflyter i
en tidning med stor upplaga, vinner i och för sig stor spridning. Om mgen
av tidningens läsare känner till vederbörande, synes emellertid den stora
spridningen i och för sig vara utan större betydelse. Viktigare är att vid det
bedömande, varom det här är fråga, de förhållanden, under vilka pressen
arbetar, blir beaktade. Kravet på pressen att giva på en gång riktiga och
snabba uppgifter ställer den mången gång inför stora svårigheter.

Vad härefter angår bestämningen av brottsområdet vid vanryktande
har justitiekansler sämbetet uttalat att vissa fall, som enligt förslaget skall
bedömas såsom förolämpning, enligt ämbetets mening bör straffas såsom
vanryktande. Ämbetet har till en början erinrat om att det för tillämpning
av bestämmelserna rörande förtal och vanryktande enligt kommittéförslaget
förutsattes att uppgift lämnats om annan angående bestämd gärning eller omständighet
som är nedsättande för dennes anseende. I enlighet härmed straffas
icke som förtal eller vanryktande, om någon säger om annan, att han ar
ohederlig eller utsvävande, ej heller alltid om uttalandet går ut på att en
person är en tjuv eller en bedragare. Sådana uttalanden straffas i stället
som förolämpning. Väl synes det ämbetet riktigt, att det typiskt sett är ett
farligare angrepp på någons anseende att om honom lämna uppgift om ett
faktum som i och för sig är nedsättande än att framföra ett allmänt förklenande
omdöme om honom. Men ju mer ett sådant omdöme till innebörden
närmar sig ett faktum — t. ex. beskyllningen att vara en tjuv —
desto tvivelsammare förefaller det att i lagstiftningen behandla fallen olika.
Med den läggning förslaget erhållit är det kanske icke görligt att låta förtalsbrottet
omfatta även uttalanden som här berörts, enär den uppgift som
grundar ansvar för förtalsbrott bör ha »ett sådant innehåll och en sådan
grad av bestämdhet att den i och för sig kan göras till föremål för bevisning
och ett därpå grundat objektivt bedömande». Men det synes kunna ifrågasättas
om icke sådana fall som här avses bör bestraffas som vanryktande.
Visserligen kan det synas vara av mindre väsentlig betydelse, om ett brott
hänföres till den ena eller andra kategorien, särskilt om straffsatserna, såsom
enligt förslaget, är desamma. Men det förefaller dock vara av vikt, att
olikheten i svårhetsgrad kommer till uttryck i samhällets reaktion mot brottet,
och i detta hänseende torde brottets benämning spela en viss roll. Att
kalla en sådan kränkning av en person som att beskylla honom för att vara
ohederlig och utsvävande för en förolämpning förefaller innefatta ett alltför

r,f llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

138 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
°gillande- Däremot slculle det passa val in på gärningen

Z™ s ZJS vä.fdä

sta*S]är?h"kT-n aV brottsomrädel "d vanryktande har i övrigt föranlett

har aiör au åär«tSSTmS“tiC,,"erna'' “»>**¥«/»»«)»

ar antort att, därest icke varje lanmande av riktiga uppgifter — även om

de skulle kunna verka nedsättande för någons anseende - som faller inom

"•en ?ormal nyhetsförmedling eller som utgör led i eu behöriåsiktsbildning
skulle vara fullt tillålligt, lagrummet är oantagligt ur pressens
ynpunkt Det kan ej heller accepteras med hänsyn till de livsviktig intres
n som den fria kritikrätten tjänar i en demokrati. KommunharTsina

sl l ^nrande lnne,b°rden aV uttrycket -Påkallat av allmänt eller en nionsbildare

DeauSpT ^ ^ nyIletsförmedlare och opi onsbildare.

De uttalanden, som kommittén fällt i anslutning till konsta

siorner''cl<eVfi“„snT" Tr rä"spraxi,‘ detU slags intressekolli ner

icke finns, har icke omedelbart avseende å pressens nyhetsförmed presshåS

måltekan .1C.k.e beller anses ägnade att stilla den''oro man på
presshall maste kanna infor den föreslagna brottsbeskrivningen. Därest lagrummet
överhuvud skall kunna godtagas, krävs tydliga moUvuttalanden på
denna punkt under de fortsatta förarbetena. Enligt tidningsutgTareföre
ningens mening bör en omarbetning av paragrafen allvarhgt öve"^
arvid bor undersökas, huruvida icke det straffbara områden då fråga* är
ömkanna uppgifter, kan begränsas till fall, då skadeuppsåt föreligger eller
da arningen eljest framstår som uppenbart otillbörlig. Svenska journalist Belräfftö

t ''iknande Sy"''1U"kter •Whihg-.givarefCC''.

Beträffande paragrafens avfattning har förbundet föreslagit att såsom för =«

UDMif, vr SUT-ffbarhal Ska“ utlryckhgen utsägas att fråga icke är om
l rävpPrPF VTf- I^T 6 överensstämmer med vad allmänna intressen
T!,?"- tEnbgt forbundets mening kan paragrafen ha den lydelsen, att straff
vall nitrada om nagon om annan lämnar uppgift angående gärning eller
omständighet .om är nedsättande för dennes anseende och som uteslutande
hanfor sig till det enskilda livets område, under förutsättning att gärningen

P„Tr «S,TTS Td hänSyn m de oms^åndigheter under vilka den skedde.
Publicistklubben har allmänt uttalat att den i stort sett delar de av tid nmgsutgivareforeningen

och journalistförbundet framförda synpunkterna
h har särskilt betonat att den finner det omöjligt att vanryktandeparagraten
i föreslagen formulering inskrives i lag.

Skoloverstijrdscn har — med anledning av ett uttalande av kommittén
att straffnande intressekollision kan föreligga då någon har att yttra sig
rörande sökande till viss tjänst eller befattning eller då ett vittne bär att
uttala s,g inför domstol - framhållit att på samma sätt bör bedömas utta(anden
av lärare samt elever och deras målsmän m. fl. vid inspektioner och
andra undersökningar som företages av överstyrelsen

Överståthållarämbeiet riktar kritik mot den vid sidan av intressekollisionerna
for straffbarhet uppställda förutsättningen att det med hänsyn

Kuiujl. Maj:is proposition nr 10 år 1962

B 139

till de omständigheter under vilka ärekränkningen skedde ej var försvarligt
att lämna uppgiften. Enligt ämbetets mening ar förutsättningen icke
angiven med tillräcklig klarhet och kommitténs motiv ger icke heller
forderlig ledning. Ämbetet har sig icke bekant att den praktiska erfarenheten
givit vid handen att behov föreligger av en dylik bestämning for att
hindra ärekränkningsprocesser på grund av uttalanden exempelvis inom en
familjekrets om en familjemedlem. Enligt ämbetets mening har kommittén
gått för långt genom sitt uttalande att umgänget människor emellan kraver
en icke obetydlig frihet att meddela sådant som ar nedsattande för annan.
Om ämbetets förslag ej godtages, bör såväl i lagtext som forarbeten preciseras
i vilka fall ett uttalande skall anses försvarligt.

Vad angår själva brottsbenämningen vanryktande har hovratten ovei
Skåne och Blekinge funnit denna mindre lyckad. Enligt hovrättens asik
kan möjligen »vanärande beskyllning, ifrågakomma som beteckning. Polisintendenten
i Hälsingborg har uttalat att vanryktande språkligt sett framstår
som ett avsevärt svårare angrepp an förtal.

I fråga om påföljden för bär ifrågavarande brott har Gota hovratt
ifrågasatt om dessa förhållandevis lindriga brott bör indelas i grader i den
stora utsträckning kommittén föreslagit. I varje fall synes den föreslagna^sär
skilda skalan för ringa fall av förtal utan olägenhet kunna u.ga^
Även överståthållarämbetet har ifrågasatt om icke vid förtal den
graden kan utgå liksom vid vanryktande den grova graden. För normalfallet
av vanryktande bör enligt ämbetets mening straffskalan i så fall upptaga
böter eller fängelse i högst sex månader. Justitiekanslersambetet ha
ifrågasatt om icke fängelse i högst sex månader bor inga 11 skalan för^ vanryktande
och maximum i skalan för grovt vanryktande hojas till ett ars
fängelse. Slutligen har Stockholms rådhusrätt med anledning av att den
föreslagna skalan för grovt vanryktande upptager aven böter ifragasatt
lämpligheten av att såsom grovt beteckna ett brott for vilket påföljden ka

stanna vid böter.

En särskild processuell fråga har berörts i några yttranden. Sålunda
har hovrätten över Skåne och Blekinge samt Stockholms radhusratt
förklarat sig icke kunna acceptera ett uttalande av kommittén att, om ansvar
yrkats för förtal, ansvar för vanryktande skall ifragakomma endas
om alternativt yrkande om sådant ansvar framställts. Hovratten har harom
Yttrat att, då gärningsbeskrivningen vid förtal alltid måste tacka den gärning
som i förslaget benämnes vanryktande, hinder icke torde mota a i
den diskuterade situationen ådöma ansvar för vanryktande, aven om alternativt
ansvarsyrkande icke framställts. Enligt rådhusrättens åsikt kan formuleringen
i vanryktandeparagrafen genom orden »dar han ej stiaffas io
förtal eller grovt förtal, giva anledning till uppfattningen, att talan om a
svar för förtal skall under vissa förutsättningar kunna utan alternativt yrkande
medföra straff för vanryktande.

140 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

tivåT^h115; fÖrS!ag °7 kriminalisering av ärekränkning mot kollekenheter
har i det övervägande antalet yttranden tillstyrkts eller

i mf 7 CVnran'' FörsIa§et har emellertid avstyrkts av poliskammaren
Hälsingborg, föreningen Sveriges stadsfiskaler och Sveriges akademikers
centralorganisation. De båda sistnämnda remissinstanserna har ifrZsaU
om det finns nagot kriminalpolitik! behov som motsvarar den föresla-na
knmmahsermgen. Stadsfiskahföreningen har vidare anfört att föreninlen

rSsakrLrfom mot 7 de" "PPf*«”i»gen att förslaget, trots kommitténs
orsakringar om motsatsen, kan vara till hinder för den fria kritiken En

g pol,skammarens mening kräves icke annat straffrättsligt skydd för

gKVeS med de föreslagna bes“?a It

nde ekonomiskt förtal; dessa bo,- emellertid icke upptagas bland stadsan
dena om förmögenhetsbrott utan flyttas till förevarande kfpitel Av liknande
att dlH r anf0rdf har advokat^mfundet sagt sig vafa böjt att föresi

affört at^eU siaaffSb , gandeHl ^ ,“tgÄ* MOt fÖrslaget har ^mfundet också
“erZtt leder över i n 8fn V™1*'' m0t Privaträttsbga kollektiva enhelil
t i. S u 1 en kriminalisering av förtal jämväl mot offentlmrätts önskvärd.

ktlV'' dyhk kl''iminal^ering är enligt samfundets åsikt icke

Departementschefen. Bestämmelserna om ärekränkning i SL 16 kap vål!ade
meningsmotsättningar redan vid sin tillkomst, och le har därefter vid
olika tillfallen starkt kritiserats. I vissa hänseenden har lagen icke kunnat
tillampas. Den har därför modifierats i rättstillämpningen, som delvis gått
egna vagar vid sidan om lagen. g

fÖrSl,ag bygger 1 IlUVUdsak På traditionell uppfattning om
ritt i ^k—T"?- av ärekränkning samt ansluter till gälfande
1 /laga °m dfn allmanna omfattningen av brottsbestämmelserna och
brott'' n?gen aV,deSSa På två huvudtyper, förtalsbrott och förolämpnings?orf
;t ya 1 koH^nitteförslaget ligger främst däri att förtalsbrotten ut formats

pa annat satt än , gällande lag. Kommittén anser att det nu gällande
forbudet mot sanmngsbevisning har medfört att personer som utsatts för

hSfDrafö|n7tg fmnC" ''I8 fÖFanlåtna att avstå från att söka domstols
Jalp för att vinna upprättelse, även då en sådan åtgärd skulle vara i hö«

hr it bef0g3d'' Enhgt kommitténs mening bör bestämmelserna om förtalsUtf0r™as
sa- att de möjliggör för den som har utsatts för en osann
beskyUnmg att vinna verklig upprättelse. Detta kan enligt kommitténs memn
, regel slie endast om domstolsprövningen utmynnar i ett konstateran h

f am a beskyllningen är osann eller ogrundad. En förutsätting
harfor ar emellertid att bevisning rörande beskyllningens osanning
eller grundloshet tillätes. Å andra sidan framhåller kommittén att förbud
mot sanmngsbevisning i vissa situationer framstår som starkt motiverat.

,.. 177 d?!Sa utgån§sPunkter har kommittén föreslagit en uppdelning av

r“ni! tVå brottstyPer’ förtal och vanryktande. Syftet härmed är
att åklagare eller malsagare genom det sätt på vilket ansvarstalan bestäm -

B 141

Kunyl. Maj.ts proposition nr 10 år 1062

mes skall ha möjlighet att öva inflytande på frågan, i vad man sannmgsbevisning
skall tillåtas i målet. Förtal skall sålunda enligt förslaget avse
ärekränkande uppgift som är ogrundad, och härom skall bevisning kunna
förekomma. Den föreslagna brottstypen vanryktande skall däremot i princip
vara tillämplig, oavsett om uppgiften är riktig eller ej. Denna brottstyp
bär kommittén uppställt med tanke på att det kan föreligga ett befogat intresse
för den kränkte att kunna väcka åtal utan att behöva riskera att den
tilltalade till sitt fredande tillätes föra bevisning om uppgiftens sanning.
Stadgandet om straff för vanryktande skall dock icke vara tillämpligt, om
lämnandet av uppgiften var »påkallat av allmänt eller enskilt väl» eller eljest
»försvarligt med hänsyn till de omständigheter under vilka det skedde».
Sanningsbevisning skall i mål om vanryktande få förekomma, i den man sådan
bevisning är erforderlig för bedömande huruvida uppgiften var pakallad
av allmänt eller enskilt väl; eljest skall sanningsbevisning i sådant mål vara

Riktigheten av denna principiella uppläggning av kommitteforslaget hai
under remissbehandlingen icke direkt ifrågasatts. I åtskilliga yttranden framkommer
emellertid en stark kritik mot skilda avsnitt av förslaget, och denna
kritik synes indirekt rikta sig mot principerna däri. Enligt min mening har
kommittéförslaget avsevärda förtjänster framför gällande lag men det
nes mig icke innefatta en fullt tillfredsställande lösning av alla hithörande
problem. Kommittén synes sålunda ha fäst för stor vikt vid frågan, i vilka
fall sanningsbevisning skall tillåtas, och härigenom har forslaget blivit alltför
komplicerat för att väl motsvara praktiska krav. Förslaget torde darfor
behöva ytterligare bearbetas, innan det antages såsom lag. ..... .

Människan i ett samhälle, icke minst i ett modernt samhälle, ar hanvisad
att på olika sätt och i olika plan leva i gruppgemenskap med andra. Om därför
någon angriper annan genom att om honom utsprida nedsattande uppojfter
och därigenom försöker inrikta gruppens känslor mot honom, sa kan
detta vara ett farligt angrepp, som för den angripne kan leda till uteslu -ning ur gruppgemenskapen eller försvårade livsbetingelser på olika salt.
Däri ligger förtalsbrottets natur och grunden till dess kriminalisering. Brottet
utgör ett angrepp på annans ställning i samhället som kräver hem an lika
väl som angrepp på annans kroppsliga integritet och rörelsefrihet . U -märkande för förolämpningsbrottet är att det kränkande uttalandet riktar
si» icke till andra medlemmar av gruppen utan till den berörda personen
själv, och kriminaliseringen avser att skydda den enskilde mot direkta angrepp
med smädliga tillmålen.

Det torde emellertid ligga i sakens natur att möjligheterna att genom åtal
vid domstol komma till rätta med ärekränkning oftast ar ringa. Kommittén
menar att detta sammanhänger med förbudet mot sanningsbevisning. De
synes emellertid tveksamt om detta antagande är riktigt annat an i begränsad
utsträckning. Svårigheterna att domstolsvägen ingripa mot ärekränkning
torde vara betydande även i länder där sanningsbevisning i arekrankb
—..... - *—in —i _u ~n ..uranjD i<an vara

ningsmål är tillåten. Det är nämligen tydligt att ett yttrande ofta

142 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

kränkanäe, oavsett riktigheten av däri ingående faktiska moment och att

nina°r brSnin? °m ett Påståendes oriktighet icke alltid undanröjer kränkKo™mitten
anfor att det typiskt sett är ett farligare angrepp på nå

är nedn-tTnd/ °m h°n°m lämna UpPgift °m ett faktum, som i och för si*

Detta fan vfr;rndaomramfÖra,tett alImänt fÖrklenande -döme om honom.

„ ,Val ®tund1om vara nktigt, men det innebär icke annat än att det
förra uttalandet verkar mera suggestivt än det senare; i båda fallen Wer

£ person^De fltl"* »“ T" Utla,ade °mdöm''1 »■» «» kraft es

person. De flesta yttranden, som förekommer i det dagliga umgänget

mellan människor, utgör en blandning av fakta och omdömen Kränkan

de och skadebrmgande uttalanden har ofta skenet av fakta men visar st

.in.,611 ,narmare analys tlH övervägande delen bestå av suggestiva värdeS

fnktiTf’ °mdomen och slutledningar. Det kränkande i en uppgift om ett

brott8 ka™ifeaanti rt PerS°n ^ nä§0t tiHfäIle blivit dömd för

bibetydelsen §att harT “ 6 ^ Sagesmannen och åhörarna underförstådda

son Det - ‘ l frn f en m°rallskt mindervärdig, allmänt opålitlig per on.

Det ar icke alldeles säkert att motbevisning av den lämnade upn^if
ten undanröjer sagesmannens och åhörarnas samförstånd härom En annan
form av krankande uttalande består i det skeva urvalet av fakta. Vissa
3 oc or sig riktiga uppgifter lämnas, medan andra som skulle ställa dessa
i deras ratta belysning förtiges. Fakta är alltså i detta fall riktiga men det
darav skapade helhetsintrycket oriktigt; den kränkte har tydligen svårt att

kommfttln !alti“™ed ?einom sanningsbevisning. Enligt ml„ menlng har
vande ,1-nii *tVerS a „a. nidJ1|gheterna att man med sanningsbevisets frigivande
skall kunna roja i fortalets och bakdanteriets snårskog

oftftrn dCt Prakt!Ska Värd6t aV att ärekränkning är kriminaliserad
formas så fft?t*’ b°r,dock lagbestämmelser härom bibehållas och ut dånden

f i , S,T det är möjIigt- Sådana b™tt kan skapa svåra li danden

för den enskilde och förödande sociala skadeverkningar för denne Letano^kI!1fgHb0adarf"0r

kUnna bdVraS Vid domsto1- Det föreligger naturtfnZ
fS?”de uSVangheter att 1 ^gen klart angiva var gränsen skall
hå ™elIa" tl.llåtet och otillåtet yttrande. Jämväl motstående intressen måste
ea tas. Kriminaliseringen av ärekränkning i syfte att skydda den enskilmot
obehoriga angrepp medför inskränkningar i yttrandefriheten. Det

r T att åstadkomma en avvägning, som tillgodoser kra i

tP ytlra"defnhet mom ollka samhällsområden. Detta krav gör sig gäl-ande
med sådan styrka att det i rättspraxis blivit tillgodosett vid sidan om
agens stadganden. Det torde knappast vara möjligt att låta denna avvägning
komma till ett fullständigt uttryck i lagen. Den måste bli beroende av
»angse samhallehga värderingar, som kan komma att förskjutas med samhallsutveckhnge11.
Arekränkningsbrotten måste alltså, i högre grad än andra

• muf ,, Sm omfattnin§ beroende på domstolens bedömande i varje
särskilt fall. J

id utformandet av bestämmelser om ärekränkningsbrott torde det vara
motiverat att, liksom i gällande rätt och i kommittéförslaget, skilja mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1062

B 143

förtalsbrott och förolämpningsbrott. Delvis olika synpunkter gor sig namnen
gällande beträffande dessa båda slag av brott. Det kan *al"nd* a
föras skäl för att lagens bestämmelser bör vara vidsträcktare da det galler
att skydda den enskilde mot direkta angrepp med smadliga tillmålen I sådana
fall torde även okvädinsord och helt allmänna omdömen av krankande
inneMU böra kriminaliseras. Då det gäller uttalanden om någon synes däremot
yttrandefriheten kräva att det kriminaliserade området endast omfattar
yttranden, vilkas innehåll ej är alltför vagt. På grund av de nuvarande
ävekränkningsbestämmelsernas otillfredsställande utformning har stadgandena
om förolämpning i SB 16: 9 och 10: 11 kommit att :upphtti»-som
subsidiära till bestämmelserna om förtal i 16: 7 och 16. 8. Det saknas an
ledning att bibehålla en dylik konstruktion av lagbestämmelserna. U markande
för brottstypen förolämpning bör vara att uttalandena riktat siG
den kränkte. Om de samtidigt utgör ett förtalsbrott, synes
sådant brott böra ha företräde. Bestämmelserna om fortalsbrott bor

fatta en uttömmande reglering av denna brottstyp.

Enligt kommitténs förslag beskrives förtalsbrottet såsom uPP§lft
de -ärning eller omständighet som är nedsättande for någons anseende. H
med har kommittén velat framhäva att uppgiften skall ha sådan bestan
het att den kan göras till föremål för bevisning. Denna snava begränsning
sammanhänger med den speciella, dehus av processuella hansyn mo
tiverade konstruktionen av stadgandena. Därest stadgande °™ °ro an P
nino icke uppfattas såsom subsidiärt till bestämmelserna om .ortalsbrott,
tordesenare böra nigot vidga, De, bör dock vara tröga om »ta ™den
med en viss bestämdhet; eljest bör uttalandena — om de riktas til de
kränkte — endast kunna föranleda ansvar for förolämpning. Det utma
kande för uttalandena bör vara att de genom sitt innehall ar agnade att uttatta
nägon för andras missaktning. För att ytterligare klargöra inneborden
av förtalsbrottet torde det vara lämpligt att, såsom exempel, i brottsbesknvningen
angiva att någon utpekar annan såsom brottslig eller klander-v
i sitt levnadssätt. I båda fallen skall det vara sådana uppgifter som kan diaga
med sig andras missaktning; det måste alltså vara fråga om en brottsfiohet
eller ett klandervärt levnadssätt av allvarligare beskaffenhet.

&Något särskilt stadgande om rätten *tt föra sanningsbevisning torde: icke
vara behövligt. Såsom jag redan framhållit anser jag icke denna fråga ha
så stor betydelse som kommittén angivit. Strävandena att förbjuda eller pa
olika sätt begränsa rätten att föra sanningsbevisning i arekranknin små,
torde bero på farhågorna för att därigenom den åtalade skulle fa mojligne
It framföra ytterligare kränkningar och giva dessa stöd av bevisningen.
DessaTarhågor bör emellertid icke överdrivas. Kan det styrkas att den
åtalade mot bättre vetande lämnat oriktiga uppgifter, kan denna
het ofta vara försvårande och i förekommande fall medföra a.t brottet be
dömes såsom grovt. På samma sätt får domstolen, därest omständigheterna
i målet ger anledning därtill, taga hänsyn till en bevisning, vai igenom S *
oaPmges att lämnade faktiska uppgifter är riktiga. Det väsentliga al emel -

144 B

hungi Maj:is proposition nr 10 år 10G:

komma att den åtalade tillätes att i f • <-• U 1 k lcke fa fore''

töra rrning om

se att sadant som icke hör till målet icke heller får förebringas däri

il*

Pplllilll

måste fåTntil * Samhälleliga’ kulturella och vetenskapliga frågor

måste fa ventileras, aven om därigenom enskilda personer skulle i

t^Täfden U Vlktigt °mråde’ där yttrandefriheten bör särskilt beak ligt

intre "e åtfnvTtT Det är ett allmänt samhät

intresse kan^ därfS ft°T ^ * fuIIständi§ och vederhäftig, och detta
ntresse kan darfor ofta fa vaga over den enskildes anspråk på skvdd mot

nSrnoth ‘aSe°'' Ja,?,äSy,t,ar dä™d d“

yheter om händelser av olika slag, men däremot icke sensations- eller skan

en Det ka" i dX ''J ^ i.sanlband “ed *>" *g«tliga nyhetsförmedling arbetat

påbl coZ^XTJTf ^,7 ut ''

m n y gsregter som i flera viktiga hanseenden ger upplVsnin«

Z n"°kZljZZ“S “ra ;akllae“- Avgivande, av .jänLviÄTrå

oifkaTniésset kan å V Ja" • “ “ Va"liS siluali°"'' konflikt mellan
f fi k-n f k uppkomma. Aven i övrigt torde uppgifter som lämnas

i“n pd " mmaSe,äuI>eräl!iSal "a”"'' e"er enskil1 in,resse fä *»«* ''änmade
lisioner Pri''''''l''S''''™d s,.nation. Med hänsyn till att intressekol anvivas

! den"a brollslyP i Iagtexlen nttrvckligen

de.%eiSmia“,"SlSrddehmnaS '' dy''i,<a Sil“ati°ner 1 regd

korumittens förslag skall frihet från ansvar inträda, förutom i de
egentliga intressekolhsionsfallen, jämväl om det nedsättande uBalandet
jest vai försvarligt med hänsyn till de omständigheter under vilka det
cedde Av motiven framgår, att kommittén härvid främst åsyftat den vtt
i andefrihet som måste finnas inom familjen eller andra kretsafav närståen

mäntisf nar V*®*18 sammanhan§ gj°rt det uttalandet, att umgän-et

: rs rriCllan T" Cn iCkC °betydli8 frihet att om annan meddela

ende eliesM en r f^ att man 1 gänget med närståde
eller eljest i en fortrolig krets ofta hör kunna vara mindre nogräknad

och lagga mindre band på sin tunga än eljest. Ä andra sidan bör man räkna

B 145

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

med möjligheten att en under sådana förhållanden lämnad ärekränkande
uppgift kan komma att spridas utanför den förtroliga kretsen. Det synes
dock ej påkallat att formulera lagtexten med särskild syftning pa de nu
avsedda situationerna. Frågan hur ett uttalande i dylikt sammanhang skall
bedömas torde få lösas med beaktande av om vederbörande med liansyn
till risken för att uttalandet kunde komma att spridas bort avhålla sig från

alt lämna den nedsättande uppgiften.

I de situationer, då anspråket på skydd mot uttalanden av kränkande innebörd
måste vika för yttrandefriheten, får sanningsfrågan större betydelse
för avgränsningen av brottsområdet än eljest. Det kan nämligen icke havdas.
att yttrandefriheten skall ha större utrymme än att den omfattar uppgifter
som har stöd av de faktiska förhållandena. Som jag förut anfört äi
emellertid sanningen i dessa sammanhang ofta svåråtkomlig. Man kan ej
sträcka anspråken så långt åt t man, för att uttalandet skall falla utanför
det brottsliga området, kräver att det skall vara klart sanningsenligt. Det
bör vara tillfyllest att uttalandet med beaktande av omständigheterna i det
särskilda fallet kan anses försvarligt. I detta sammanhang tilldrar sig frågan
om fördelningen av bevisbördan stort intresse. Kommittén har utförligt
diskuterat denna fråga, och jämväl i yttrandena har frågan uppmärksammats.
Enligt kommitténs motivering bör bevisbördan, då det gäller att bevisa
en ärekränkande uppgifts sanning eller osanning, åvila åklagarsidan,
men kommittén anför att detta icke innebär att den åtalade utan olagenhet
för sig själv kan förhålla sig passiv i rättegången. För egen del anser jag
att det bör komma till uttryck i lagen, att den som lämnat en ärekränkande
uppgift om annan och vill göra gällande, att han på grund av en intressekollision
bör gå fri från ansvar, också får visa att hans uppgift ar sanningsenlig
eller angiva de grunder för uttalandet som kan åberopas för att göra
uttalandet försvarligt. Om man nämligen går den motsatta vägen och ålägger
den kränkte att bevisa osanningen eller oförsvarligheten i den uppgift
som lämnats om honom, skulle man på honom ställa ett krav som han
i regel icke torde kunna fylla. Det är rimligt att den som yttrar sig kränkande
om annan får redovisa grunden för sina uttalanden och att alltså
bevisbördan i detta hänseende åvilar honom. Det bör således i lagen upptagas
stadgande om att lämnandet av en kränkande uppgift icke skall föranleda
ansvar, om den lämnats under omständigheter som enligt vad förut
sagts ger yttrandefriheten företräde och den som lämnat uppgiften kan visa
att den är sann eller med hänsyn till omständigheterna försvarlig. Vid
prövningen av om en uppgift är försvarlig bör hänsyn tagas bl. a. till vad
som var känt då uppgiften lämnades, och även uppgiftens innehåll är givetvis
av stor betydelse. Det är uppenbart att en uppgift om ett mycket allvarligt
och graverande förhållande i regel icke bör lämnas utan att man är klart
förvissad om uppgiftens tillförlitlighet, medan man då det gäller ofarligare
ting kan vara försvarad att gå mera lättvindigt tillväga. I anslutning till
vad nyss anfördes om meddelanden inom en förtrolig krets må jämväl fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

hållas, att kravet på kontroll av tillförlitligheten av vad man säger i allmänhet
torde få anses mindre i en dylik krets än eljest.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om icke för ett visst fall, nämlgen
da fråga ar om beskyllning för brott och den beskyllde tidigare genom
lagakra tvunnen dom frikänts för brottet, borde gälla en särskild regel; i
detta fall skulle den tilltalade icke få i ärekränkningsprocessen föra bevisning
om beskyllningens riktighet. I likhet med kommittén anser jag dock
att nagon särregel i detta hänseende ej bör gälla. Frågan torde ej ha nämnvärd
praktisk betydelse.

EU speciellt spörsmål som berörts av kommittén och i några remissyttranden
galler frågan huruvida ett misstänkliggörande i exempelvis den formen,
att man bland en persons tillhörigheter placerar tjuvgods, skall anses
alla under arekrankningsreglerna. Åtminstone i vissa situationer torde en
sådan åtgärd få anses jämställd med ett uttryckligt meddelande, och den

synes därvid ingå under den i departementsförslaget använda brottsbeskrivningen.

Nagon anledning att uppdela förtalsbrotten i olika brottstyper för att därigenom
g,va målsäganden en möjlighet att disponera över sanningsbevisningen
föreligger enligt min mening icke. Det är tveksamt om kommitténs
förslag i detta hanseende är hållbart ur processuella synpunkter. Eu sådan
uppdelning leder till en alltför invecklad reglering. Det torde icke finnas
annan utvag an att lita till domstolens processledning, då det gäller att
hmdra den tilltalade att i målet införa kränkande material som är utan
betydelse för den föreliggande rättsfrågan. Emellertid torde — bl. a. av processekonomiska
skäl — understundom vara angeläget att det på ett tidigt
stadmm av rättegången blir klarlagt huruvida det uttalande som åtalet avser
allts i en sadan privilegierad situation, då intressekollision kan anses förehgga,
eftersom frågan härom kan vara av väsentlig betydelse för vilken bevisning
som bör få förebringas. Möjlighet synes därför böra beredas att
gora namnda fråga till föremål för beslut under rättegången, vilket får särskilt
överklagas. Detta processuella spörsmål torde få närmare övervägas i
samband med utarbetandet av följdförfattningar till brottsbalken.

Om således förtalsbrotten sammanföres till en enda brottstyp _ för vil ken

benämningen förtal synes kunna godtagas, trots att ordet förtal språkligt
torde innebära att den lämnade uppgiften är osann eller ogrundad —
torde likväl en uppdelning böra ske i en normaltyp och en form av grovt brott,
bor normalbrottet bör påföljden begränsas till böter, medan för grovt förtal
bor stadgas böter eller fängelse i högst två år. Enligt min mening är i dessa
fall eu ekonomisk påföljd ofta den mest ändamålsenliga. Genom den möjlighet
domstolen har att kombinera böter med skadestånd torde domstolen
.ainna bestämma en lämplig reaktion. Särskilt då skada och lidande vållats
oen kränkte genom att den kränkande uppgiften fått stor publicitet och ärekrankaren
ekonomiskt utnyttjat sina uttalanden är det påkallat, att den
kränkte erhåller ett skadestånd som sättes tillräckligt högt för att bereda
honom skälig gottgörelse för skada och lidande.

B 147

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Bestämmelserna om brottstypen förtal torde böra upptagas i 1 § i förevarande
kapitel med huvudregeln i ett första stycke och de särskilda bestämmelserna
om de situationer då intressekollision föreligger i ett andra
stycke. Beträffande grovt förtal kan regler lämpligen upptagas som 2 § i
kapitlet. Till frågan om utformningen av förolämpningsbrottet liksom till
de särskilda spörsmål som rör kriminaliseringen av ärekränkning mot avliden
person återkommer jag vid 3 resp. 4 §.

Bestämmelserna om ärekränkning avser enligt sin lydelse uttalanden som
riktar sig mot viss person. Självfallet är de också tillämpliga på sådana yttranden
som formellt avser t. ex. en juridisk person, en kår, invånarna i ett
hus eller annan grupp men som måste så förstås att eu eller flera bestämda
personer därigenom utpekas. Kommittén har emellertid i detta hanseende
velat gå ett steg längre och föreslagit att även ärekränkning mot juridisk person
eller annan kollektiv enhet skall kriminaliseras. Kommittén anför att
någon principiell grund ej kan åberopas för den svenska rättens ståndpunkt
att utesluta kollektiva enheter från skydd mot ärekränkning. I enlighet härmed
har kommittén föreslagit ett stadgande om förtal mot bolag, förening
eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning.

I och för sig är det naturligtvis riktigt att detta ej är någon fråga för
vilken principiella synpunkter behöver vara avgörande. Vad man här bär
att taga ställning till är om en sådan kriminalisering är behövlig. Härvid
måste också beaktas att ur yttrandefrihetens synpunkter starka betänkligheter
anmäler sig mot en kriminalisering. Vid övervägande av dessa frågor
har jag icke funnit mig övertygad om behovet av den utvidgning som kommittén
föreslagit. Någon bestämmelse om ärekränkning av kollektiv har
därför icke medtagits i förslaget.

Kommittén har i kapitlet om bedrägeri och annan oredlighet (7: 9 i kommitténs
förslag) föreslagit ett stadgande om ekonomiskt förtal, vilket ar
avsett att komplettera de allmänna reglerna om ärekränkning. Av skäl, som
jag har angivit i den allmänna motiveringen, har någon motsvarighet till
detta stadgande emellertid icke upptagits i departementsförslaget.

Beträffande ärekränkning genom tryckt skrift kräves särskilda överväganden
med beaktande bl. a. av det speciella ansvarighetssystem som upprätthålles
enligt vår tryckfrihetsförordning. Dessa frågor torde få upptagas i
annat sammanhang.

3 §•

Förevarande paragraf svarar i gällande rätt mot SL 16: 9 och 16: 11 samt
i kommittéförslaget mot 3: 3.

Gällande rätt. I SL 16: 9 och 16: 11 stadgas om förolämpning. Uppdelningen
av brottet på två paragrafer bygger i stort sett endast på brottets svårhetsgrad.
Enligt den förra paragrafen dömes till böter eller fängelse i högst
sex månader, om man förolämpar annan med smädligt yttrande i tal eller

148 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

skrift eller med hotelser eller annan missfirmlig gärnin* under fö-itsäff
mng att ärekränkningen sker på sådan tid eller ort eller°på sådant sätt att

^mädhl Tt|SynTr“f "fS“"de eMer eljesl är *''■ »v*r besk‘i“„h“ Ft
?6- 1 fl" '' rnieJT '' missfirmliS» gärningar i andra fall skall
■ &t A6/ V ?°maS 11 b0ter‘ 1 förhållande till förtalsbrotten är förolämpmng
att betrakta som en subsidiär brottstyp, så att SL 16:9 och 16- 11 tiUlampas^
pa ärekränkande handlingar som ej medför ansvar enligt SL 16: 7

s^ämd -P?V1S darf°r 3tt krankningen ti” sin innebörd är så obe d‘-

f U ^ ej n anses sås0m beskyllning om begången gärning eller

^ntTanihet J S " S''“* *>"> «« • I«= 8 Lft al,Las! av It

Kommittén. Enligt kommittéförslaget avses med förolämpning i första
nd det fall, att nagon kränker annans ära genom smädligt^ttrlnde eller
IT, f ,ee"de- LikS°m “Uel ^r i försTage, “r„,ä„^

märkei åråe8, Td S“hSi<il" br,oll5,ä1> 1111 »rtalsbrottön. Kommittén anu”d“">af™a
kan förekomma att en intressekollision föreigger
som kan föranleda att garningen ej skall anses straffbar Det sär,
lda stadgande om tillåtligheten av sanningsbevisning som kommittén föreslagt,
bär avsetts bli tillämpligt även beträffande förolämpning I ,örsl°»et
ar brottet uppdelats på två svårhetsgrader, förolämpning och grov förolämp för

irgtvaT„1tt°raIfallel Samt fä”gClSe 1 hÖgS* sex m4nader e,1“

Yttrandena. Justitiekanslersämbeiet har uttalat att, om icke till området

ämhtr/^Tr1^11 fÖresla§na brottstypen vanryktande skulle enligt vad
ämbetet yrkat komma att hänföras vissa detta brott närstående förolämpningar,
straffsatsen för förolämpning synes böra innehålla fängelsestraff
om sex månader. I så fall synes maximum i fängelsestraff för grov förolämpning
bora höjas till ett år. Överståthållarämbetet hav föreslagit, att stad §i

ff VT 8r-V ^ololamPninS ntgår. I samband därmed bör enligt ämbetet
straffskalan för förolämpning utvidgas till att omfatta böter elle/fängelse i
mgst sex manader. Stockholms rådhusrätt har ifrågasatt lämpligheten av att
sasom grovt beteckna ett brott för vilket påföljden kan stanna vid böter

Departementschefen. Utmärkande för förolämpningsbrottet bör som ja«
orut an ort vara, att uttalandet riktar sig till den berörda personen själv. Så!
som brot sbeskrivning vill jag, för att tydligare utmärka detta förhållande
foiesla att ansvar for förolämpning skall inträda, om man smädar annan
genom krankande tillmale eller beskyllning eller genom annat skymfligt be “

L‘Z‘ , ö"0”; °“ -».tidigt utgöv et. lörtalsbrotf,1 bär

trTnA A k dr S U VCCk,at 1 det före§ående> stadgandena om förtal äga före H

t 1 1nTr A" °r0lämpning Ska11 aIltså ådöma« endast om gärningen
ej ar belagd med ansvar enligt 1 eller 2 §. 8 8

B 149

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

I vissa fall kan, såsom kommittén påpekat, förhållandena vara sådana,
att ett förolämpande uttalande på grund av intressekollision ej bör medföra
ansvar. Frågan om frihet från ansvar på grund av intressekollision
har dock uppenbarligen icke i detta fall lika stor betydelse som då det gäller
förtal. Förolämpning torde endast mera sällan få försvaras av hänsyn till
intressekollision. Spörsmålet behöver icke lösas i lagtexten ulan allmänna
"rundsatser om intressekollisioner torde få beaktas i rättstillämpningen.

Jag vill liksom kommittén föreslå, att brottet uppdelas på två svårhets"rader,
förolämpning och grov förolämpning, samt att påföljden bestämmes
till böter för förolämpning och till böter eller fängelse i högst sex månader
för grov förolämpning.

4 §•

Bestämmelsen har ej någon motsvarighet i gällande rätt. Kommittéförslaget
upptar motsvarande bestämmelse i 3: 5.

Gällande rätt. Enligt gällande lag är det icke något brott att kränka avlidens
ära. Före rättegångsreformen år 1948 ägde den avlidnes efterlevande
icke heller anställa åtal eller fullfölja ett väckt åtal för ärekränkning som
förövats mot den avlidne medan denne ännu var i livet. Enligt bestämmelserna
i 20 kap. 13 § rättegångsbalken tillkommer emellertid nu för sådant
fall rätt att angiva brottet eller tala därå den avlidnes efterlevande make,
bröstarvinge, föräldrar, syskon, adoptivföräldrar eller adoptivbarn, under
förutsättning att det icke framgår av omständigheterna att den avlidne ej
velat angiva eller åtala brottet.

Kommittén. Kommittén har framhållit att det länge ansetts som en brist
att den svenska strafflagen, i motsats till vad som gäller i de övriga nordiska
länderna liksom i flertalet främmande länder, icke ger straffrättsligt
skydd ens mot kvalificerade former av ärekränkning mot avliden. Till stöd
för åsikten att straffrättsligt skydd bör givas beträffande ärekränkning
mot avliden kan, yttrar kommittén, åberopas hänsyn av både enskild och
allmän natur. Människor hyser i allmänhet en önskan att åtnjuta ett gott
namn och rykte även efter döden. Intresset att äga vetskap om skydd i detta
hänseende är värt beaktande. Ur samhällets synpunkt är det ett intresse att
den inverkan som en sådan önskan kan ha på en människas handlande
icke försvagas av att hon genast efter döden ostraffat kan göras till föremål
för ärekränkande beskyllningar. Ett ytterligare motiv för kriminalisering är
att ärekränkande beskvllning mot avliden ofta innefattar angrepp även
mot de efterlevandes ära eller i vart fall mot deras pietetskänsla. Kommittén
har vidare erinrat om att även andra hänsyn än de nu nämnda anförts
till stöd för att i viss utsträckning straffbelägga ärekränkning mot avliden.
Det har sålunda framhållits att det är ett renlighetsintresse i samhället att

150 13

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

människor icke har full frihet att utslunga beskyllningar mot den som icke
angre kan försvara sig sjalv. Bestraffning av förtal mot död man har också
uppfattats främst som ett uttryck för aktningen för människovärdet. Mot
en aidealisering har å andra sidan framhållits att en sådan skulle klavbinda
den historiska forskningen och kritikrätten. Vad angår ärekränkande
beskyllning mot personer som avlidit för mycket länge sedan har även an°r,
t.S,aU Ctt straffrat{sligt skydd är ur praktisk synpunkt meningslöst.

Vid övervägande av skälen för och emot en kriminalisering har kommiten
funnit de förra överväga. Det straffrättsliga skyddet har emellertid i
orslaget begränsats till att avse förtal mot avliden. Enligt kommittén kan
visserligen skal anföras för att låta straffbestämmelsen omfatta även vad
som av kommittén benämnes vanryktande, d. v. s. lämnande av ärekränkane
uppgifter som ar obehonga eller oförsvarliga oavsett om de är sanna eller

CJ’ T*,™? htn7n SärSkiU tU1 den offentliga kritikens berättigade ansprak
på yttrandefrihet och den historiska forskningen och kritikrätten har
kommittén begränsat skyddet till alt gälla ogrundade uppgifter. Beträffande
forolampmngsbrotten har kommittén uttalat att något praktiskt behov knappast
föreligger att låta kriminaliseringen omfatta även sådana brott. Med
hansyn särskilt till att ansvar föreslås endast beträffande ogrundade beskyllningar
och till begränsningar i åtalshänseende har kommittén icke anseti
nödvändigt att sasom i vissa främmande lagar föreslå en till vissa år bestamd
skyddstid. En sådan tidsbegränsning blir enligt kommittén i viss mån
godtycklig och foga rationell. Det synes därför vara att föredraga att verkan
av att längre eller kortare tid förflutit efter dödsfallet får beaktas i samband
med atalsprövningen. I fråga om enskilt åtal erhålles en tidsbegränsning därigenom
att i eu särskild paragraf i förslaget den krets av personer som Lillerkannes
målsäganderätt hestämts till att omfatta sådana den avlidne närstående
som avses i 20 kap. 13 § rättegångsbalken om succession i målsaganderatt,
nämligen efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder elkr
syskon eller den som stöd i adoptivförhållande till den avlidne.

Vad angår påföljden har denna angivits endast genom en hänvisning till
förtalsparagrafen.

Yttrandena. Förslaget har icke i något yttrande avstyrkts. Viss tveksamhet
bär uttalats endast av statsåklagnren i Stockholm, som framhållit alt
ett åtal på grund av förtal mot avliden person kan »göra ont värre». Uupenbarhgen
föreligger det emellertid enligt statsåldagaren fall där det kan svnas
ytterligt angeläget att död mans ära skyddas.

Svenska tidningsutgivareföreningen har yttrat, att om förtalsbrottet begränsas
till att avse spridande av osanna uppgifter, en lämplig avgränsmng
av det straffbara området synes erhållas. Skulle däremot även spridandet
av ogrundade uppgifter vara att hänföra till förtal, kan straffbestämmelsen
tankas komma att lägga visst band på historisk forskning, i vart
fall i vissa situationer. Även pressens verksamhet kan möjligen försvåras.

En utvidgning av kriminaliseringen har ifrågasatts av justitiekansler -

B 151

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

ämbetet, som förordat att även vad som i kommitténs förslag betecknats såsom
vanryktande och med detta brott närstående förolämpningar skall
drabbas av ansvar. Även Göteborgs rådhusrätt har funnit starka skal tala
för att straffbelägga jämväl vanryktande mot avliden eller åtminstone grova
fall av vanryktande. Rådhusrätten har i detta sammanhang erinrat om att
den av kommittén föreslagna formuleringen av vanryktandeparagrafen ger
möjlighet att i fall då intressekollision föreligger lämna gärningen straffri.

I fråga om den av kommittén angivna målsägandekretsen har i några
yttranden ifrågasatts eu utvidgning. Statsåklagaren i Stockholm har sålunda
ansett alt till denna krets bör hänföras även den avlidnes trolovade.
Härjämte har statsåklagaren ifrågasatt huruvida icke förevarande stadgande
bör givas en något annorlunda formulering, så att därav icke kan dragas
den felaktiga slutsatsen att man avsett att genombryta principen om målsägandens
åtalsrätt såsom endast subsidiär. Länsstyrelsen i Norrbottens län
har ifrågasatt om icke en avlidens farföräldrar och morföräldrar bör berättigas
att föra talan om förtal mot den döde. Dessa står i samma släktskapsförhållande
till den avlidne som syskon. Fall föreligger ofta, då aven en
avlidens föräldrar kan vara döda men far- eller morföräldrarna fortfarande
lever. Svenska tidningsutgivareföreningen har särskilt uppmärksammat
det fall att den avlidne icke efterlämnat några anhöriga som stått i sådant
släktskapsförhållande till honom att de blir behöriga att uppträda som
målsägande. Enligt föreningens mening är det icke rimligt att skapa ett
avsevärt effektivare skydd för dens ära, som efterlämnar nära anhöriga, än
för dens som icke vid sin bortgång har sådana. Icke minst ur pressens synpunkt
är det angeläget att lika fall behandlas lika och att alla avlidna viss
tid efter sin död åtnjuter samma skydd mot osanna tillvitelser. Praktiskt
torde frågan kunna lösas så, att åklagaren i fall, då inga arvingar finnes,
ålägges att ägna särskild uppmärksamhet åt angrepp genom osanna uppgifter
å död persons ära. Det kan enligt föreningens mening förtjäna övervägas
om en särskild regel härom bör intagas i lagtexten.

Överståthållarämbetet föreslår en tidsgräns för anhängiggörande av åtal
av sjuttio år efter tidpunkten för dödsfallet. Advokatsamfundet förordar en
tidsgräns av tjugu år.

Departementschefen. Något särskilt starkt behov av straff skydd för avliden
mot ärekränkning torde icke föreligga, men jag finner ej anledning
att motsätta mig denna utvidgning, som praktiskt taget enhälligt tillstyrkts
vid remissbehandlingen.

Brottsområdet torde böra omfatta hela den brottstyp som enligt departementsförslagct
benämnes förtal. De grundsatser som skall gälla för denna
brottstyp bör således bli tillämpliga även när avliden person kränkes. Detta
innebär att den omständigheten, att en kränkande uppgift om eu avliden
är med sanningen överensstämmande eller bär stöd av åberopade grunder,
medför frihet från ansvar allenast om uttalandet gjorts för alt tillgodose
ett berättigat allmänt eller enskilt intresse. Emellertid torde det

152 B

hungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

ej vara tillfyllest att generellt hänvisa till reglerna om ärekränknine mot

hJn!*de perS°ner’ “tan en närmai''e bestämning är påkallad främsf med
jr * spörsmålet hur man skall bestämma gränsen bakåt i tiden

Kommittén, tanke att genomföra en tidsbegränsning genom bestämningen
den krets av personer som tillerkännes målsäganderätt synes knappast
lycklig, utan begränsningen bör i klarhetens intresse framgå av si älva S

död!faieietnVnmgen''>7“ däFVid föreskriva en bestämd tidsfrist, räknad från

fattas så atTdet -J T? * fr4ga'' LagrUmmet torde i stället böra av anses

kränka d 7^ ^ fär bedömas> huruvida uttalandet kan

anses kranka den frid som bor tillkomma den avlidne. Vid detta bedömande

dLe“ll fcktor htS°m fÖ;fiUtit från det den avl*dne var i livet eu bety digheter

SärskiltTr bTkf Z ***% W ^ föreIig§ande omstängneter
Särskilt far beaktas huruvida uttalandet var sårande för den av neh

h efterlevande> varvid hänsyn närmast får tagas till efterlevande make

heL T" "T, \ UndantaSsfa” även till senare generationer. 7v väse“Sg

eller mindre -‘ minnet av d<m avlidne inom en störrf

, t jam t kvarstar med levande personlig kraft Läsrum

”Sä'' “*> **“ » avliden ÄK
svar enligt 1 eller 2 §, om garningen är sårande för de efterlevande eller
den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne

bör ti lik Samt,°mstand,§heterna 1 övrigt, kan anses kränka den frid som
bor tillkomma den avlidne. Med en dylik utformning av brottstypen synes

atTdSTh erforderllSt skydd mot obehöriga kränkningar mot avliden utan
att den behover innebara någon hämsko på den historiska forskningen och
pa den fria yttrande- och kritikrätten i övrigt.

defätfvkd^rtT vilke“kret*av P^soner som skall tillerkännas målsäganforde
^ r ^ uPPtaSas i samband med åtalsreglerna och

de därvid fa losas i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs för -

6 KAP.

Om sedlighetsbrott

lighetshrnHPiteI’ IT motsVarar 4 kaP- 1 kommitténs förslag, behandlar sedhghetsbrotten
och har sin motsvarighet i SL 18 kap. jämte vissa stadganden i

brot mntPf ,dskamsbr?ttet’ S°m aV kommittén upptagits i kapitlet om
kapitef f j’ har 1 dePartementsförslaget överflyttats till förevarande

svnnuSftertv6 ”“?■ ändrin§ar- De särskilda

synpunkter av medlcmsk och psykiatrisk natur som kan anföras beträffan de

sedlighetsbrotten och förövarna av sådana brott har utförligt behandlats
av fackman i bilagor till straffrättskommitténs betänkande.

, aPMf-- Upptag*r* den nU föresla§na lydelsen brottstyperna våldtäkt
och valdforande (1 §), fnhetskränkande otukt (2 §), otukt med barn och

B 153

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år JV62

grov otukt med barn (3 §), otukt med ungdom (4 §), blodskam (5 §), otuktigt
beteende (6 §) samt koppleri och grovt koppleri (7 §). Vidare upptages
en bestämmelse om försök (8 §).

1 §•

Denna paragraf har i gällande rätt motsvarighet i SL 15: 12 och 15: 13
samt delvis 15: 15 a. I kommitténs förslag har bestämmelsen sin plats i 4: 1.

Gällande rätt. I SL 15: 12 stadgas att, om någon tager kvinna med våld
och mot hennes vilja med henne övar otukt eller tvingar henne därtill genom
hot som innebär trängande fara, han skall dömas till straffarbete från
och med fyra till och med tio år. Är omständigheterna synnerligen mildrande,
må tiden för straffarbetet nedsättas till två år. Fick kvinnan av gärningen
svår kroppsskada, skall gärningsmannen dömas till straffarbete på livstid
eller i tio år, och om hon avled, skall han dömas till straffarbete på livstid.
Enligt SL 15: 15 a skall, om någon förmått kvinna till otukt genom annat
våld eller hot om brottslig gärning än i 15: 12 avses eller medelst hot att
åtala eller angiva någon för brott eller att om någon lämna menligt meddelande,
gärningsmannen dömas till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Är
omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas till

sex år. .

SL 15:13 och 15:15 utsträcker våldtäktsansvaret till vissa andra tall,

nämligen då någon övar otukt med kvinna som är försatt i yrsel, sömn eller
vanmakt, så att hon saknar bruket av fri vilja eller är ur stånd att värja sig.
Har gärningsmannen själv, med uppsåt att öva otukt med kvinnan, försatt
henne i sådant tillstånd, skall han enligt SL 15: 13 dömas i likhet med vad
som stadgas i SL 15: 12. Har gärningsmannen ej själv försatt kvinnan i medvetslöst
tillstånd men väl utnyttjat en dylik situation, dömes han enligt SL
15: 15 till straffarbete från och med två till och med sex år. Fick kvinnan
svår kroppsskada eller döden, inträder straffskärpning.

Kommittén. Bestämmelserna om våldtäkt i förevarande paragraf i kommitténs
förslag avser liksom stadgandena om våldtäkt i gällande lag att bereda
skydd för kvinnans integritet i sexuellt hänseende mot vissa grövre
angrepp. Medan bestämmelsen om våldtäkt i gällande lag riktar sig mot
framtvingande av otukt, har det i förslaget begränsats till att avse framtvingande
av samlag. Att en kvinna nödgas underkasta sig sexuella övergrepp
av annat slag än samlag behöver visserligen, uttalar kommittén, ej
alltid innebära ett mindre lidande för henne än då gärningsmannen tilltvingar
sig samlag, men det kan i regel dock ej anses i samma grad kiänkande
för henne. Dylika övergrepp har därför i förslaget hänförts till andra
stadganden. Genom kravet på samlag uteslutes vidare från tillämpningsområdet
för förevarande paragraf övergrepp av en person mot en annan av
samma kön. Kravet på samlag innebär icke, att detta skall ha fullbordats;
det är tillräckligt att mannens åtgärder lett till att könsdelarna berört var -

154 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Äfrr äää.sc* la sven “•

r izäs

v"st strTfSsa''1 f°rjfdtäkt kan alltså ifrågakomma våld eller hot av

att det i SL 15 iHör i SaS°m,medel för våldtäkt framhåller kommittén,

och emot henne, , aTan 6 UUryCket Xtager man kvinna våld

och emot hennes vilja, med henne övar otukt» anses innebära krav nå s k

absolut våld Väldet skall ha brutit ett till det yttersta gjort mot»,Ld eller

pa annat satt fullständigt betvingat kvinnan, t. ex. så att hon genom miss

arteulvTåldIrr “"T Slä"d *“ bi“da et,eklivt I fråga om

rten av våld skiljer sig de nuvarande bestämmelserna om våldtäkt fråL vad

““ Tt rZZl n <SL 5> auväudes liksom f“5 avtllla

fysisk kraft f 3 pers0n>- Härmed förstäs> framhåller kommittén en
fysislc kraftan vändning som direkt träffar en person och som utgör an

f -h t ^.1Sshandel eller ett betvingande av den anfallnes kroppsliga rörelse

etl tm deT n1 T Ska11 anses/örelig§a fordras alltså icke att våldet brutit

betvingats ^Und* 3 ™°.tst!nd elIer att nåSon På annat sätt fullständigt
.. tvmgats. Under uttrycket vald å person hänföres vidare såsom direkt

sättesvanmaktenl11 Stadgande 1 rånParagrafen, sådana fall där någon försattes
i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Med »annat sådant tillstånd»

hr, V f°rSta hand aU °ffret försatts 1 sömn eder yrsel eller eljest gjorts
hjälplöst genom anvandande av bedövande medel. J J

Kravet på absolut våld såsom medel för våldtäkt har enligt kommittén vi larVa

oft JUH3 r*?gheter * rättstillämPningen. Tidigare fann sig domstona
ofta nödsakade att l.llampa stadgandet om rättsstridigt tvång i SL 15-

22 hade garningen stannat vid försök, fanns i sådant fall icke någon straff!

1937?si 1S5 f g!,'' F°ir aU Fåda t0t På d6tta missfbrhållande ilfördes år
mas „! P'' Un 15 3 § dGt stad§ande> enligt vilket ansvar kan ådö o^ukt

Ko"3 i?-8?01" annat VåM än 1 SL 15: 12 avses förmår kvinna till
tukt. Kommittén har ansett övervägande skäl tala för att i den nya lagstift utWkef80^,

^61 *°T VåIdtäkt Uppt3§a allt våld av det sla§ som avses med
uttrycket »våld a person». Denna ståndpunkt har i den föreslagna lagtexten
kommit till uttryck genom orden »medelst våld å henne». Lika med våld

d ''T1?? b°r. enb§t kommittén anses att försätta henne i vanmakt eller
annat sadant tillstånd.

Beträffande hot såsom medel för våldtäkt användes i SL 15: 12 uttrycket
.hot som innebär trängande fara». Ehuru denna formulering överensstämmer
med den som användes i SL 20:5 i beskrivningen av råntvång, måste
!!lena °m™ltten antagas att hot som tvångsmedel vid våldtäkt innefattar
ast hot om sadant vald som kan utgöra medel för våldtäkt, d. v. s hot
om absolut vald. I förslaget bibehålies det nuvarande uttrycket »hot som innebar
trängande tara». Därmed avses, uttalar kommittén, hot av det slao
som enligt gal ande lag liksom enligt förslaget kan utgöra råntvång, i främs!
ca rummet hot om vald av sådant slag som enligt förslaget är förutsättning

B 155

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

för våldtäkt. Med trängande fara förstås sålunda fara för ett omedelbart
förestående våld av allvarligare beskaffenhet. Faran måste med andra ord
oälla liv eller hälsa eller något annat mera betydelsefullt intresse.

° Enli°t förslaget skall bestämmelserna om våldtäkt kunna tillampas, da
en eift° man tilltvingat sig samlag med sin hustru. Kommittén framhåller
dock att, då fråga är om makar som sammanlever, stadgandet om våldta i
torde bli utan större praktisk betydelse på grund av att en dylik gärning endast
sällan lärer komma till åklagares kännedom samt med hansyn till de

särskilda bevissvårigheterna i sådant fall.

Med hänsyn till att under det föreslagna lagrummet hanfores ej blott tall
som avses i nuvarande SL 15: 12 utan även vissa fall som ingar under
15: 15 a har en justering av skalan för påföljden ansetts påkallad. Att minimum
likväl satts så högt som till två års fängelse har kommittén ansett försvarligt,
då ett med tvång av ifrågavarande slag framtvingat samlag principiellt
måste bedömas såsom ett väsentligt grövre brott än ett genom sadant
tvång förövat tillgrepp. För sådana fall då brottet är att anse som mindre
<rovt med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen ° exempe -vis att de på grund av äktenskap eller av annan orsak tidigare stått i intim
förbindelse med varandra — föreslås en lindrigare skala. Även här bär, med
hänsyn till de i förhållande till gällande lag mindre stränga fordringarna i
fråga om tvångets beskaffenhet, ansetts nödvändigt att väsentligt underskrida
det minimum, straffarbete i två år, som för närvarande galler då omständigheterna
är synnerligen mildrande. Den föreslagna skalan omfattar fängelse
från och med sex månader till och med fyra år. Brottet benämnes enligt
förslaget även i detta fall våldtäkt.

I vållande lag föreskrives förhöjt straff om kvinnan av garningen fatt svar
kroppsskada eller avlidit. Liksom i andra dylika fall utgår förslaget fram
att förhöjning här kan inträda endast enligt reglerna om sammantraHande
av brott. Har gärningsmannen av oaktsamhet vållat kvinnans död eller åsamkat
henne kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa, skall han således
dömas för våldtäkt i förening med vållande till annans död eller vållande
till kroppsskada eller sjukdom.

Yttrandena. Föreningen Sveriges stadsfiskaler har uttalat, att framtvingande
av andra sexualhandlingar än samlag kan i lika hög grad som samlag
kränka kvinnans sexuella anständighetskänsla. På grund härav är det enligt
föreningens åsikt lämpligare att beskriva gärningen såsom »konsligt
umgänge». Ett ytterligare skäl för en sådan ändring är att svårigheter
kan uppkomma i bevishänseende om gärningsmannen, vid försök till våldtäkt
invänder att han icke avsett att tilltvinga sig samlag, men väl medger,
att han på annat sätt åsyftat att tillfredsställa sin könsdrift. Länsstyrelsen
i Norrbottens län har i detta hänseende anfört, att om gärning mot hustru
•j dömes som våldtäkt, ordet otukt fortfarande synes kunna användas som
eskrivning på gärningen.

Hovrätten för Nedre Norrland har framfört önskemål om att begreppet

156 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1062

samlag definieras i lagtexten. Hovrätten anför, att enligt motiven samla»
skall anses loreligga redan när parternas könsorgan blott kommit i berög

hittliranmTnt aHEntSadtan t0^ning &V begrePPet samla§ t°rde strida mot
Uti Is allmant vedertaget språkbruk. Uttrycket samlag användes också

bLund 1 f°raldrabalken samt 1 la§en den 10 juni 1949 angående

blrn urnm ,ntln§,m- “p-1 °m äktenskaPPg börd eller faderskap till
barn utom äktenskap. Forarbetena till föräldrabalken synes närmast tvda

pa att endast fullbordat samlag där åsyftas. Hovrätten har ej något att er se:ari

h brotts«m^adet bestämmes såsom kommittén enligt motiven avsei
Med hansyn till det sagda ifrågasättes dock om detta tillräckligt tyd dinnn°mmi

tlH Ut!r^k 1 la8texten- Även föreningen Sveriges häradshövdingen
anser en definition i lagtexten önskvärd

JfV°kTr/Undet h3r framfÖrt kritik mot försla§et> att s. k. absolut
våld ej skall kravas för att våldtäkt skall anses föreligga. För denna änd nng,

som torde innebära att våldtäktsbrottet erhåller en med det allmänna
oiestaUmngssattet icke överensstämmande innebörd, har kommittén icke
anfört annan motivering än att kommittén ansett övervägande skäl tala därlor
Kommittén anför visserligen att kravet på absolut våld visat sig erbjuda
svårigheter i rättstillämpningen men erinrar också om att stadgandet
i SL 15: 15 a år 1937 införts just för att råda bot på nämnda missförhallande.
Äna gärningar som går in under den föreslagna paragrafen om
våldtäkt ar givetvis straffvärda; frågan är endast var gränsen mellan våldtalct
och fnhetskrankande otukt skall dragas. Hovrätten över Skåne och
Blekinge har uttalat att av förslaget icke med önskvärd tydlighet framgår
lur våldet skall vara beskaffat. Att döma av vad kommittén anfört skall
våldet vara av det slag, som i gällande rätt liksom i förslaget betecknats som
»våld å person», d. v. s. en fysisk kraftanvändning, som direkt träffar en
person och som utgör antingen misshandel eller ett betvingande av den
anfallnes kroppsliga rörelsefrihet, utan att ett fullständigt betvingande av
Jevinnan behöver föreligga. I enlighet härmed skall exempelvis, då kvinnan
försöker värja sig genom att knipa samman benen, ett våld, som allenast
består däri, att gärningsmannen med sina kroppskrafter skiljer kvinnans
ben åt, vara tillräckligt för ansvar enligt förevarande paragraf. Så bör också
vara fallet. Uttalandena i betänkandet giva emellertid uttryck för uppfattningen,
att våldet skall vara av avsevärt allvarligare karaktär än nu
sagts. Hovrätten framhåller vidare, att begreppet våld enligt förslaget omiattar
bl. a. misshandel och att enligt 1:5 i förslaget såsom misshandel
skall anses alt försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Med
hänsyn härtill kan ifrågasättas, om försättande i vanmakt o. dyl. behöver
särskilt nämnas i förevarande paragraf. Föreningen Sveriges häradshövdingar
föreslår, att uttrycket »(vanmakt eller) annat sådant tillstånd» utbytes
mot det i 2 § i förslaget använda uttrycket »(vanmakt eller) eljest i hjälplöst
tillstånd».

Medicinalstyrelsen anser, att några vägande skäl för att låta våldtäkt:

B 157

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1062

brottet omfatta det fall att parterna är gifta med varandra icke anförts samt
att praktiska skäl talar mot en dylik utvidgning. Den kan komma att spela
roll i skilsmässoprocesser. Ej heller är det uteslutet, att stadgandet kan
komma att användas i utpressningssyfte. Det innebär också en utvidgning
av gällande abortindikationer. Enligt gällande rätt och jämväl enligt den
föreslagna bestämmelsen må nämligen legalt avbrytande av havandeskap
ske, om det tillkommit genom våldtäkt. Förutsättningen är emellertid, att
brottet, där så kunnat ske, åtalats, eller angivits till åtal. Kvinnan kan da,
om icke andra tillräckliga skäl till legalt avbrytande av havandeskapet föreligger,
bli nödsakad att anmäla maken till åtal. Detta synes föga tilltalande.
Kriminalpolisintendenten i Stockholm har likaledes avstyrkt utvidgningen
av våldtäktsbrottet till det fall att parterna är gifta. Han har därvid särskilt
framhållit att den föreslagna bestämmelsen kan förmodas bil utnyttjad i
trakasseringssyfte samt att rättstillämpningen med hänsyn till bevissvårigheterna
och den föreslagna prövningsrätten för åklagarna kan befaras
bli synnerligen ojämn. Kriminalpolisintendenten har också framhållit, att
det ej är ovanligt att hustru i samband med utredning för vidtagande av
åtgärder mot mannen jämlikt alkoholistlagen påstår sig ha blivit tvingad
till samlag av denne under hot om misshandel. Riksåklagarämbetet har uttalat
att vissa skäl otvivelaktigt kan anföras för den föreslagna kriminaliseringen,
såsom angelägenheten att i möjligaste mån motverka brutala övergrepp
under rusets inflytande. Ämbetet ställer sig ändock tveksamt till denna
utvidgning av brottsområdet. Även länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens
lön, t. f. landsfogden i Gävleborgs län med instämmande av länsstyrelsen
i samma län och förste stadsläkaren i Malmö har uttalat tveksam het

på denna punkt. ,

I fråga om påföljden för våldtäkt har hovratten för Nedre Norrland med

hänsyn till fall där gärningsmannen orsakat kvinnans död ifrågasatt om
icke livstidsstraff borde upptagas i skalan i första stycket. Advokatsamfundet
å sin sida har förordat en sänkning av minimum i denna skala och därvid
erinrat om att minimum enligt SL 15: 15 a utgör en månads fängelse
Vad angår skalan i 1 § andra stycket förordar samfundet, med hansyn till
de icke alltför sällsynta fall, där omständigheterna måste^ anses synnerligen
förmildrande, likaledes en sänkning; maximum synes sålunda icke bora

överstiga fängelse i två år. . , ,

Beträffande gränsdragningen mellan brott som avses i forsta stycket oc
i andra stycket av den föreslagna paragrafen har Fredrika-Bremer-forbiindel
betonat, att omständigheterna bör vara synnerligen mildrande for att
brottet skall betraktas som mindre grovt. Riksförbundet för sexuell upplysning
har i förevarande hänseende anfört, att den omständigheten, att gärningsmannen
på grund av äktenskap eller eljest tidigare stått i intim förbindelse
med kvinnan, ingalunda alltid gör att brottet framstår såsom mindre
cjfovt. Tvärtom förekommer situationer, där mannen trots kvinnans förtvivlade
motstånd genomför sitt uppsåt för att kränka henne, sedan hon a\-

158 B

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

brutit förbindelsen med honom. Kommitténs motiv inbjuder till den uppfattningen,
att kvinnans könsfrihet i dessa fall värderas mindre hö°t av
samhället. °

Departementschefen. I överensstämmelse med kommitténs förslag vill jag
oroida att området för våldtäktsbrottet begränsas till att avse framtvingande
av samlag. Detta uttryck innefattar enligt min mening ej något
krav på att samlaget skall ha fullbordats. Uttryckets tolkning i föräldrabalnu6
Va,? yrande för bestämningen i detta sammanhang. För
att fullbordad våldtäkt skall anses föreligga är det sålunda, såsom kornen
anfört, tillfyllest att konsdelarna berört varandra. Någon uttrycklig
regel harom eller närmare definition av begreppet samlag synes dock knappast
kunna meddelas. En sådan definition skulle för övrigt icke få någon
storre praktisk betydelse, då det gäller att avgöra om en gärning utgör brott
eller icke. Dess betydelse skulle i allmänhet begränsa sig till att giva en
viss ledning för garningens hänförande under våldtäkt, försök till våldtäkt
eller det i nastfoljande paragraf upptagna brottet frihetskränkande otukt.
Dessa gransdragnmgar torde få överlämnas till rättstillämpningen.

I fråga om sättet för betvingande av kvinnan innebär kommitténs förslag,
att hon skall ha tvingats till samlag medelst våld å henne eller medelst hot
som innebar trängande fara; lika med våld å kvinnan skall anses att försatta
henne i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Denna avfattning, som
anknyter till vad som galler beträffande rån och vars innebörd närmare utVeC,
kl.aS * kommitténs motiv, synes godtagbar. Det torde emellertid ej vara
tin rfSL3? sarskllt nämna försättande i vanmakt eller annat sådanf
I stånd. Ett dylikt ingrepp i den kroppsliga integriteten inbegripes uttryckhgen
i misshandel (se 3 kap. 4 § i departementsförslaget), som utgör eu
art av vald å person. &

En principiell nyhet i kommitténs förslag är att våldtäktsbrottet skall
omfatta aven det fall att parterna är gifta med varandra. Under remissbe ZIhT?

ha" V1SSa Sändningar riktats mot denna utvidgning av brottsområdet.
Invändningarna synes ha visst fog för sig, men med hänsyn till
innans sexuella frihet förefaller det i princip oriktigt att från våldtäktsottet
avgransa det fall att make med våld eller hot om våld tilltvingar sig
samlag med sm hustru. Det är för övrigt vanskligt att här uppdraga en
s arp gräns; exempelvis kan det ofta vara anledning att bedöma ett sådant
tall dar parterna sammanbor utan att ha ingått äktenskap på samma sätt
som om parterna hade varit gifta. Den riktigaste lösningen synes vara att
sasom kommittén föreslagit ej göra något undantag i detta avseende men
genom utformningen av skalan för påföljden giva uttryck för ett mildare
edonmnde av brottet, for den händelse detta med hänsyn till kvinnans
toi hallande till mannen framstår såsom mindre grovt.

Den i ett remissyttrande berörda frågan om förutsättningarna för legalt
av rytande av havandeskap som uppkommit genom att äkta make gjort sig

Vntt h „ Va!dtakt torde få övervägas i samband med de ändringar, som
orottsbalken föranleder i andra författningar.

B 159

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

I fråga om påföljden har kommittén föreslagit två särskilda latituder.
Den ena sträcker sig från två till tio år och den andra, som förutsätter att
brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller eljest är att
anse som mindre grovt, från sex månader till fyra år. Detta förslag synes
mig lämpligt avvägt; med hänsyn till det allvarliga ingrepp i en kvinnas
sexuella frihet som förevarande gärningstyp innebär anser jag ej alt, såsom
advokatsamfundet ifrågasatt, någon sänkning av den föreslagna nedre
eränsen bör komma i fråga. För de fall som ingår under den lindrigare skalan
torde särskild brottsbenämning böra utsättas. Jag vill för dessa fall föreslå
benämningen våldförande.

2 §-

De bestämmelser som upptagits i denna paragraf motsvaras av stadganden
i SL 15:15, 15:15 a, 18:1 andra stycket, 18:2 andra stycket, 18:6
andra stycket, 18:8 a, 18:9 och 18:10. I kommitténs förslag finnes motsvarighet
till paragrafen i 4: 2.

Gällande rätt. Enligt gällande lag kan heterosexuell otukt medföra ansvar
_förutom vid vissa tillfällen som här lämnas åsido — i följande fall:

1) otukt med kvinna under utnyttjande av yrsel, sömn eller vanmakt
vari hon befann sig, så att hon saknade bruket av fri vilja eller var ur
stånd att värja sig (SL 15: 15);

2) otukt med kvinna genom annat våld eller hot om brottslig gärning
än som avses i SL 15: 12 eller medelst hot att åtala eller angiva någon för
brott eller att om någon lämna menligt meddelande (SL 15: 15 a);

3) otukt av släkting i rätt uppstigande led med den som är sinnessjuk
eller sinnesslö eller eljest genom grovt missbruk av den yngres beroende
ställning (SL 18:1 andra stycket);

4) otukt av styvfader eller styvmoder med styvbarn eller styvbarns avkomling
under omständigheter svarande mot de under 3) angivna (SL
18:2 andra stycket);

5) otukt av befattningshavare vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus,
barnhus eller annan sådan inrättning med där intagen kvinna (SL

18:6 andra stycket);

6) otukt i annat fall än under 3)—5) sägs med kvinna som fyllt temton
men ej aderton år genom grovt missbruk av överordnad ställning (SL 18:
8 a); samt

7) otukt med kvinna som är sinnessjuk eller sinnesslö (SL 18:9).
Bestämmelserna om homosexuell otukt i gällande lag avser förutom

de vid 3 och 4 §§ i förevarande kapitel i deparlementsförslaget behandlade
fallen av sådan otukt med den som är under femton år eller mellan femton

och tjuguett år (SL 18: 10) — följande fall:

8) otukt med sinnessjuk eller sinnesslö (SL 18: 10 a första stycket);

9) otukt av befattningshavare vid inrättning som omnämnts under 5)
med där intagen person (SL 18: 10 a andra stycket första ledet), samt

160 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

1°) otukl med annan under grovt missbruk av hans beroende ställning
(bB 18. 10 a andra stycket sista ledet). b

Den brottsliga handlingen beskrives i samtliga nämnda lagrum med orden
.ova otukt* eller .förmå till otukt». Någon definition av begreppet otukt
av do Jt ^ ^ * agteXten Utan lnnebörden därav får bestämmas med ledning

hlter åt? h °? Av fIera rättsfa11 fram§år att rättspraxis haft svårig

heter att bestamma huruvida en viss handling skall anses innebära övande

° U , 6 ,6r ,den såsom annan sedlighetssårande gärning skall hänfölas
under den lindrigare bestämmelsen i SL 18: 13.

1 8''ällande IaS har i förslaget gjorts en uppdelning av
dhghetsbrotten pa två huvudtyper med hänsyn till själva angreppshandmgen.
Huvudsynpunkten har därvid varit, att handlingar som u/den angripnes
synpunkt sett framstår som likvärdiga i svårhetsgrad hänföres till
en och samma huvudtyp. Sålunda har till den svårare huvudtypen — bortinnefT
VaIdt^ktsbrottet som a^er endast samlag — förts handlingar som

svfte Fö" r af G rSSa andra därmed JämförIi§a beröringar i sexuellt
syfte. För att beteckna har avsedda handlingar har i förslaget — i förevaran
e och ett par av de följande paragraferna — använts uttrycket »könshgt
umgänge». Andra sexuella angrepp mot enskild person, vilka icke är av
sa an svarhetsgrad att de bor hänföras under de nämnda strängare straff (Z

“rna’ hf f°rtS tiU den lindri8are brottstypen otuktigt beteende
(se 6 § i forevarande kapitel).

Med uttrycket könsligt umgänge åsyftas enligt förslaget i första hand norrnalt
könsumgänge mellan man och kvinna, samlag. Till könsligt umgänge
mellan två personer hanföres vidare andra sexualhandlingar av såväl heterosexuell
som homosexuell natur, vilka typiskt sett avser att tillfredsställa
eller uppvacka bådas eller enderas sexuella drift. Vad angår andra hithörande
heterosexueHa handlingar än samlag avses i första hand samlagsförsök
och andra samlagsliknande åtgärder. Enligt kommittén bör icke nödvändigtvjs
kravas att gärningsmannens och offrets könsdelar berör varandra. I de
iall dar garningen forövas av en man mot en kvinna är det t. ex. tillräckigt,
att gärningsmännen med sitt könsorgan berör annan del av kvinnans
°PP an hennes könsorgan. I regel måste fordras att direkt kroppslig beröring
föreligger. Stundom bör emellertid könsligt umgänge anses äga rum
aven utan direkt kroppslig beröring mellan den enas könsorgan och den
andras kropp. Såsom könsligt umgänge bör vidare anses att gärningsmannen
med munnen eller tungan berör den andras könsorgan eller denna företager
motsvarande åtgärd med gärningsmannens könsorgan. Utanför det område
som avses med begreppet könsligt umgänge bör däremot i regel falla att
gärningsmännen fingrar på eller eljest flyktigt berör den andras yttre könsorgan.
or att anses såsom könsligt umgänge torde beröringen i regel böra
vara inriktad på en viss varaktighet. I fråga om homosexuella handlingar
far, enligt kommittén, gransen mellan vad som skall hänföras till könslmt
umgänge och vad som skall anses såsom sedlighetssårande gärning dragas

B 161

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

på likartat sätt som beträffande handlingar av heterosexuell natur. Såsom
könsligt umgänge bör anses sådana förfaranden som motsvarar normalt
könsumgänge i heterosexuella förhållanden.

Kommittén har övervägt att låta den avsedda innebörden av uttrycket
könsligt umgänge komma till synes i lagtexten genom att upptaga en lormH„
definition, av innehåll exempelvis att med könsligt umgänge torstas en
handling som innefattar samlag eller därmed jämförlig beröring. Da emellertid
en dylik definition ej skulle giva någon egentlig vägledning for domstolarna
utöver vad som framgår redan av själva uttrycket könsligt umgänge,
har kommittén avstått från att i lagtexten upptaga någon sådan definition.

Kommittén har vid den lagtekniska utformningen av de skilda brottstyperna
i princip sett heterosexuella och homosexuella handlingar från samma
synpunkt. I förevarande paragraf i förslaget har under brottsbenamningen
frihetskränkande otukt sammanförts huvuddelen av de gärningar som avses
i de förut omnämnda bestämmelserna i gällande lag om heterosexuell
och homosexuell otukt. Därvid har kommittén sökt beskriva de brottsliga
gärningarna utan att använda den detaljerade kasuistik som kännetecknar
de gällande bestämmelserna och som i ej ringa grad bidragit ti a
göra dessa svåröverskådliga. Förslaget innebär i förhållande till gällande
lag en utvidgning av brottsområdet i vissa hänseenden.

Följande huvudgrupper av fall omfattas enligt kommittéförslaget av bestämmelserna
i förevarande paragraf.

a) tvång av annat slag än i 1 § avses till könsligt umgänge,

b) könsligt umgänge med någon genom att grovt missbruka dennes beroende
ställning; ,. , .

c) könsligt umgänge med någon som befinner sig i vanmakt eller eljest i

hjälplöst tillstånd; samt

d) könsligt umgänge med någon genom att utnyttja nedsättning ellei

rubbning av dennes själsverksamhet.

Vad angår tvång till könsligt umgänge motsvarar forslaget narmast de bestämmelser
som i gällande lag upptagits i SL 15: 15 a. I motsats till de gällande
bestämmelserna avser förevarande stadgande i forslaget även sadana
fall där gärningen förövas av kvinna samt könsligt umgänge av homosexuell
natur. Under bestämmelsen kommer vidare sådana fall där tvångsmedlet
i och för sig är av det slag som avses i stadgandet om våldtäkt men dar
tvånget ej utmynnat i samlag utan endast i handling som ar att betrakta
som könsligt umgänge av annat slag än samlag.

Såvitt angår det fall att någon förmår annan till könsligt umgänge genom
att grovt missbruka dennes beroende ställning har lorslaget motsvarighet i
gällande rätt i de förut omnämnda bestämmelserna i SL 18: 1 andra stycket,
18:2 andra stycket, 18:8 a och 18: 10 a andra stycket sista ledel. Såsom
exempel på stadgandets tillämpningsområde nämner kommittén, alt eu arbetsgivare
eller eu arbetsledare med grovt missbruk av eu underordnads beroende
ställning, t. ex. genom att hota med avsked, förmår den underordnade
till könsligt umgänge.

(J Itihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

162 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Den tredje huvudgruppen av fall - att någon har könsligt umgänge med
annan som befinner sig i vanmakt eller eljest i hjälplöst tillstånd — motsva f"

omnamnda stadgandet i SL 15:15. Med uttrycket hjälplöst

tillstånd asyftas bl. a. sådana fall som att den angripne på grund av sjukdom
eller kroppsskada ar oformögen att bjuda motstånd eller ej förmår
upptatta gärningens innebörd.

Med den sista huvudgruppen - att någon för könsligt umgänge med annan
utnyttjar nedsättning eller rubbning av dennes själsverksamhet — bör
jamforas bestämmelserna i SL 18:1 andra stycket, 18:2 andra stycket,
18: 9 och 18: 10 a första stycket.

Bestämmelserna i paragrafen kan enligt förslaget tillämpas jämväl då
garningen forovas mot make. Att det i sådana fall måste vara fråga om en
mycket påtaglig kränkning ligger emellertid, framhåller kommittén, i sakens
natur, liksom ock att dylika fall mera sällan torde komma till utomståendes
kännedom.

Enligt forslaget skall för frihetskränkande otukt dömas till fängelse i högst
fyra ar Försök, förberedelse och stämpling till frihetskränkande otukt
ar enligt forslaget icke belagda med ansvar.

Yttrandena. Göteborgs rådhusrätt har föreslagit att brottsbeskrivningen
ortydligas genom att före orden »könsligt umgänge» insättes orden »samlag
eller annat».

Riksåklagarämbetet framhåller, att kommittén i sina motiv icke berört
ett jämförelsevis vanligt fall av heterosexuella otuktshandlingar mot barn,
vars klassificering synes giva anledning till viss tvekan. Ämbetet syftar på
det tall att gärningsmannen låter offret röra vid lians manslem. Ofta giver
utredningen i sådana fall icke belägg för annat än att en jämförelsevis flyktig
sådan beröring skett. I homosexuella förhållanden synes en sådan handling
enligt förslaget liksom enligt gällande rätt vara att hänföra till den
grövre gärningstypen. Beträffande heterosexuella otuktshandlingar av nyss
angivet slag är förslagets ståndpunkt däremot icke klar. Visserligen uttalas
att såsom könsligt umgänge skall anses fall, då gärningsmannen med sitt
könsorgan berör annan del av kvinnans kropp än hennes könsorgan, men
med detta uttalande torde icke avses nu ifrågavarande fall. I praxis torde
fallen bedömas såsom otukt (se NJA 1951 not B 22 samt 1953 not C 645).
Även med tillämpning av de synpunkter, som ligger till grund för förslagets
typindelning, synes de närmast vara att hänföra till den kvalificerade gärningstypen,
således till könsligt umgänge. Den omständigheten att det motsatta
fallet, alltså det då gärningsmannen i heterosexuella förhållanden fingrar
på eller eljest flyktigt berör offrets könsorgan, uttryckligen hänförts
till otuktigt beteende giver dock anledning till tvekan om förslagets ståndpunkt
i förevarande del. Ämbetet har kunnat konstatera att domstolarnas
praxis när det gäller att uppdraga gränsen mellan otukt samt tukt och sedlighet
sårande gärning är vacklande. Med hänsyn till den bristande enhetlighet,
som råder vid rättstillämpningen inom detta område, är varje klar -

B 163

Kungl. Maj:ts proposition, nr i0 år 1962

läggande uttalande i fråga om gränsdragningen av betydelse. Riksförbundet
för sexuell upplysning har framhållit, att uttrycket könsligt umgänge
innefattar sexualhandlingar av mycket olika slag och vådlighetsgrad sam
förordat en restriktiv tolkning av uttrycket. I tveksamma gransfall bor sta -gandet om oluktigt beteende utnyttjas. Skolöverstyrelsen har uttalat betänkligheter
i den mån sådana gärningar mot barn och ungdom som nu
betraktas som otukt enligt förslaget skulle bli att bedöma som otukhgt be teCrr

landsfogden i Norrbottens län har förordat, att begreppet otukt, med
den innebörd detta nu fått i rättstillämpningen, bibehålies i lagstiftningen
Länsstyrelsen i samma län har anslutit sig till landsfogdens uppfa^
samt framhåller, att termen könsligt umgänge annu icke vunnit burskap
och torde kunna förväxlas med könsumgänge, som val narmast motsvar

“h''oLllen för Västra Sverige gör beträffande brottsbeskrivmngen ii förevarande
paragraf det allmänna uttalandet, att utvidgmngen av brnttsområdet
synes kunna medföra att fall som knappast kan anses straf varda
likväl blir straffbara. Även om domstolarna genom en restriktiv tillämpning
kan komma till rätta med dessa frågor, kvarstår genom st«dgand®ts
utformning en möjlighet att utnyttja såväl straffvärda som icke strafivarda

hamk^åklagaräänbetet och advokatsamfundet har uttalat, att det knappast
förefaller motiverat att låta det straffbara området avse aven sadana tall,
där »ärningen förövas av kvinna mot man. .

Rtäsåklaqarämbetet, medicinalstyrelsen, överståthållarambetet och advokatsamfundet
har vidare avstyrkt att bestämmelserna i forevarande paragraf
göres tillämpliga i förhållandet mellan äkta makar. Medicinalstyrelsen
År i detta hänseende erinrat om att såväl sinnesslöa som sl™ess^a
enligt giltermålsbalken kan erhålla tillstånd att ingå äktenskap. Aclv°katsaJfundct
har anfört, att i den mån sexuella Övergrepp av ifragavarande
art förekommer i ett äktenskap, det naturliga korrektivet synes vara åt
andra maken*1 begär skilsmässa och - eventuellt - skadestånd. Samfundet
har vidare uttalad farhågor för att det föreslagna stadgandet kunde komma
att i samband med skilsmässor utnyttjas i syfte att framtvinga obehonga
åtasanden eller eftergifter särskilt i ekonomiskt avseende.

vid angå"den första huvudgruppen av fall som avses -ed bestamme 1-serna i denna paragraf, nämligen tvång till könsligt umgänge, har advokat
samfundet erinrat om vad samfundet anfört beträffande ovissheten av de
Tsladgandet om olaga tvång (2: 4 i kommitténs förslag) begagnade uttrycket

^Somå/s/fre/sen har beträffande den andra gruppen av fall, nämligen grovt

missbruk^ av beroende ställning, ifrågasatt om behovet-av skydd11lor en ov r

vakad mot sexuella handlingar från övervakarens sida f1™}e te

erforderlig mån. Med hänsyn till det personliga förhållande, som måste
fö e igga mellan övervakaren och den övervakade för att den forre val skall

164 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

kunna fylla sin grannlaga uppgift, framstår av övervakaren vidtagna sexu utrrde

av hans stäiini-g»*»<- särskilt?^

e \ ad betraffar övervakad person över tjuguett år anser styrelsen straff li-er

deH r då UtnytlJande av dennes beroende ställning före hr.

t u forevarande paragraf uppställda allmänna kravet på grovt missbruk
av beroende ställning är alltså enligt styrelsens mening i ett fall sådant
som det forevarande alltför snävt.

Advokatsamfundet å sin sida har förordat att, såvitt gäller handlingar av

måtTeTbeIål]natUv’ ^ W: 8 a stad§ade åldersgränsen aderton år

matte bibehållas. Nar man tar del av de exempel på stadgandets tillämpningsområde
som kommittén anfört, har man svårt att undgå den reflexionen
att stadgandet kan bil ett ganska verksamt medel till trakasseri eller
rentav utpressning. Risken härför blir mindre om åldersgränsen bibehål hanifru

i31'''' 1 V,SS mån betecknande att kommittén i detta sammanhang
endast talar om övergrepp mot kvinna. Enligt förslaget skulle ju emellertid
bestämmelsen bil tillämplig även vid kvinnas »Övergrepp, mot man.
Vill man anföra ett exempel på de resultat till vilka kommitténs förslag
kan leda, synes man kunna nämna det fall att en kvinnlig godsägare under
hot om avsked formår sin tjugufemårige förvaltare till könsligt umgänge,
i sjalva verket kan ifrågasättas huruvida icke en åldersgräns vore befogad
aven beträffande gärningar av homosexuell natur, men detta spörsmål är
mera diskutabelt. Även förste provinsialläkaren i Malmöhus län anser att
åldersgränsen aderton år bör bibehållas i hithörande fall.

Beträffande den tredje gruppen av fall, könsligt umgänge med den som
befinner sig i vanmakt eller eljest i hjälplöst tillstånd, har medicinalslurelsen
uttalat, att det ej synes fullt klart, om uttrycket »hjälplöst tillstånd»
omfattar även det fallet, att kvinnan frivilligt förtärt rusdrycker i sådan
omtattning att hon blivit redlös. Är detta avsikten, kan ifrågasättas om annat
könsligt umgänge än samlag (t. ex. »petting») är att betrakta som ett
så allvarligt brott att det bör omfattas av bestämmelserna i förevarande
paragraf.

Stadgandet mot utnyttjande av nedsättning eller rubbning av någons
själsverksamhet, den fjärde och sista huvudgruppen av fall, har föranlett
uttalanden från några håll. Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttryckt
farhågor för alt brottsområdet bestämts för snävt. Vid otukt med sinnessjuk
eller sinnesslö erfordras icke för straffbarhet i gällande rätt, att kausalsammanhang
föreligger mellan sinnessjukdomen eller sinnesslöheten och
otukten. I förslaget kräves däremot, att nedsättningen eller rubbningen av
själsveiksamheten är avgörande orsak till att det sexuella umgänget kommit
till stånd. I sakens natur ligger, att på ett område, där fråga är om
drittsmässigt bestämda handlingar, svårigheter möter, när det gäller att
bedöma, hur en människa skulle ha betett sig under andra psykiska betingelser.
Dessa svårigheter är enligt hovrättens mening så betydande, att
man med tog kan befara, att det skydd mot sexuella övergrepp, som förslaget
bereder personer med nedsatt eller rubbad själsverksamhet, skall

B 165

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

komma att visa sig otillräckligt. Även föreningen Sveriges stadsdomare har
betonat, att kravet på insikt från gärningsmannens sida om kausalsammanhan<*
mellan rubbningen och samtycket till handlingen skulle kunna medföra0
avsevärda bevissvårigheter och förringa stadgandets praktiska betydelse
för de allvarliga fallen. Föreningen har dock framhållit att, om rubbningen
av själ sverksamheten är av lindrig natur, övervägande skal synes

tala för att gärningen lämnas straffri.

Riksåklagarämbetet har uttalat att bestämmelsen synes kunna leda till
kriminalisering av förbindelser med prostituerade, då ju prostitutionen i stor
omfattning rekryteras av intellektuellt efterblivna eller eljest psykiskt abnorma
På grund därav har ämbetet förordat bibehållande i denna del av
lydelsen i det gällande stadgandet i SL 18:9 (»kvinna som ar sinnessjuk
eller sinnesslö»). Advokatsamfundet har på samma grunder som riksåklagarämbetet
funnit försiktigheten bjuda att stadgandet i denna del begransas
till fall av sinnessjukdom och sinnesslöhet. I den mån en sådan begränsning
icke genomföres har samfundet ifrågasatt, om icke straffbarheten bor inskränkas
till det fall att någon med utnyttjande av nedsättning eller rubbning
av den andres själsverksamhet förmår denne till könsligt umgänge

Beträffande påföljden har föreningen Sveriges stadsdomare yttrat åt ,
om paragrafen bibehålies i den föreslagna utformningen, böter bor upptags
i skalan. Hovrätten över Skåne och Blekinge har i fråga om brottsbenämningen
anmärkt, att ordet »otukt» lämpar sig mindre val for sådana
fall, då det könsliga umgänget ägt rum mellan makar.

Departementschefen. I denna paragraf har kommittén sammanfört åtskilliga
sinsemellan ganska olikartade fall av sexuella Övergrepp. Till skillnad från
våldstäktsbrottet avses såväl heterosexuella som homosexuella handlingar.

I gärningsbeskrivningen har kommittén undvikit det oklara uttrycket otu .

I stället användes — i denna liksom i ett par av de följande paragraferna
uttrycket könsligt umgänge, vilket avser att täcka dels samlag och dels
vissa andra handlingar som kan anses jämförliga med samlag Ehuru
uttrycket är en nybildning och icke kan fullt klart förstås utan vagledande
motivuttalanden anser jag det kunna godtagas. Vid tillämpningen synes
kommentarerna i kommittébetänkandet kunna i huvudsak tjana till ledning.
Riksåklagarämbetet har påpekat att förslagets ståndpunkt icke ar
otvetydig i fråga om sådana fall, då gärningsmannen i ett heterosexuellt forhållande
låter offret röra vid sitt könsorgan, i det sådant förfarande enligt
kommitténs uttalanden synes kunna hänföras såväl till könsligt umgänge
som till otuktigt beteende (jfr 6 § i departementsförslaget). Såsom kommittén
anfört kan emellertid en skarp gräns icke uppdragas, utan hansyn far
tagas till den föreliggande situationen i dess helhet med beaktande bl. a. av
handlingens varaktighet. Till förtydligande av lagtexten torde i förevarande
paragraf, såsom föreslagits av Göteborgs rådhusrätt, före orden »könsligt
umgänge» böra insättas orden »samlag eller annat».

Enligt förslaget omfattar denna paragraf jämväl sådana fall, då gärning
förövas av kvinna mot man. Det är givet, att det praktiska behovet härav är

166 11

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ringa, men då det i princip ej synes vara anledning att göra någon skillnad i
a avseende, vill jag bitrada förslaget på denna punkt. Vid remissbehandm.
g.en fhar fVen framforts invändningar mot att stadgandet, såsom kommittén
föreslagit, göres tillämpligt i förhållandet mellan äkta makar. Jämväl
på denna punkt synes förslagets ståndpunkt i princip riktig, då part i ett
aktenskap icke bär frånkännas skydd mot sexuella Övergrepp. Uppenbart är
dock, att stadgandet i sådana fall måste tillämpas med beaktande av förhållandena
i sexuellt avseende mellan makarna.

Kommittéförslaget upptager fyra olika former av Övergrepp: 1) att förmå
någon till konsligt umgänge medelst olaga tvång; 2) att förmå någon till
s dant umgänge genom att grovt missbruka dennes beroende ställning; 3)

*-,h?-dfy!1.St “mgange med ^gon som befinner sig i vanmakt eller eljest i
hjälplöst tillstånd; samt 4) att för sådant umgänge med någon utnyttja nedsättning
eller rubbning av dennes själsverksamhet. Beträffande den under
) angivna formen, som direkt hänför sig till den särskilda brottstypen olaga
vång, synes ej vara anledning till erinran. Vad angår det förfarande
som avses under 2), har socialstyrelsen givit uttryck åt den åsikten att kravet
pa »grovt» utnyttjande av beroende ställning gör bestämmelsen alltför
snav medan a andra sidan advokatsamfundet m. fl. anser bestämmelsen för
vidsträckt och forordar en övre åldersgräns, åtminstone beträffande handlingar
av heterosexuell natur. Då det torde föreligga ett behov av skydd, oberoende
av åldern, mot intrång i den sexuella friheten genom ett sådant obehörigt
utnyttjande av beroende ställning som kan betecknas som grovt, vill iag
för egen del biträda kommitténs förslag. Såvitt angår den grupp av fall som
avses under 3) — att ha könsligt umgänge med någon som befinner si" i
vanmakt eller eljest i hjälplöst tillstånd - synes den ändringen i förslaget
bora vidtagas, att ansvar skall inträda endast om man förmår någon till umgänget
genom att utnyttja att denne befinner sig i sådant tillstånd Även i
fråga om det under 4) avsedda fallet, då föremålet för gärningen lider av
nedsättning eller rubbning av själsverksamheten, torde en riktigare avvägning
ernas, om det kravet uppställes, att gärningsmannen skall ha förmått
den andre till umgänget genom utnyttjande av nedsättningen eller rubbmngen.
Utan uttryckligt stadgande torde det vara klart, att rubbningen eller
nedsättningen skall vara av sådan grad, att den verkligen inverkar på vederborandes
förmåga att själv bestämma över sitt handlande.

Den föreslagna brottsbenämningen frihetskränkande otukt synes kunna
godtagas, och skalan för påföljden torde enligt kommitténs förslag böra bestammas
till fängelse i högst fyra år.

3 §.

Denna paragraf har motsvarighet i SL 18: 1 andra stycket, 18:2 andra
stycket, 18: 7, 18: 8 samt 18: 10 första stycket. I kommittéförslaget motsvaras
paragrafen av 4: 3 och delvis 4: 5.

B 167

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
Gällande rätt. För närvarande gives bestämmelser om heterosexuell otukt

med barn i följande fall:

1) otukt med kvinna som ej fyllt tolv ar (SL 18:/); , .

2) otukt i annat fall än under 1) avses med barn som ej fyllt femto

(S3)1 * * *otukt’av släkting i rätt uppstigande led med barn som ej fyllt femton
år (SL 18: 1 andra stycket); samt

4) otukt av styvfader eller styvmoder med styvbarn eller styvbarns avkomling
som ej fyllt femton år (SL 18: 2 andra stycket).

För homosexuell otukt med barn under femton ar domes enligt SL 1 .

fÖSSkalornakför påföljden varierar för de olika brotten. Beträffande otukt
med kvinna som ej fyllt tolv år upptages en särskild skala, straffai e e
mellan älta och tio Sr eller på livstid, för det tall att barnet av gaminge. tår
svår kroppsskada eller avlider.

Kommittén. I fråga om könsligt umgänge av heterosexuell natur med barn
har kommittén övervägt om man efter förebild av t. ex. norsk, sc weizi
engelsk rätt bör höja åldersgränsen från femton till sexton ar En dylik generell
höjning har emellertid icke ansetts tillrådlig. I likhet med vad som framhölls
i ^samband med 1937 års ändringar i SL 18 kap. anser kommittén att e
sådan höjning bör avböjas framför allt på den grund att man dangeno
skulle riskera att gripa om fall, där man ej längre kan uppra a
presumtion om förförelse som till väsentlig ddutgor grundeni för »tafW «
förevarande fall. Liksom i gällande lag gives salunda , förslag! ett ovillko
h«t skydd för barn under femton år. Såvitt angar homosexuella handlingar
föreslås genom stadgandet i 4 § andra stycket att, liksom i gallande rätt,
ett ovillkorligt skydd skall gälla även för ungdom mellan femton och ader l°

Den brottsliga gärningen beskrives så, att någon har könsligt umgänge

med barn under femton år. Rörande den närmare inneborden av begieppet

könsligt umgänge hänvisas till vad som anförts vid 2 §. Brottsbenamnmgen

är, såväl då gärningen är av heterosexuell natur som då den ar av homosexuell
natur, otukt med barn. _ . , .

Kommittén anser, att de nu gällande skilda straffsatserna i vissa fall binder
domstolarna för hårt och hindrar dem att vid straff matningen taga i -börlig hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet. Särskilt galler detta
i fråga om straffsatserna för heterosexuell otukt med flicka, dar den omständigheten
huruvida flickan var under eller över tolv år tillagts avgörande
betydelse för straffet. Med hänsyn till att de brott om vilka nu ar fråga kan
avse gärningar av mycket olikartad beskaffenhet — alltifrån svara övergrepp
som närmar sig våldtäktsfallen och till relativt lindriga fall som står
på gränsen till att allenast utgöra otuktigt beteende — måsU; enhgt kommitténs
mening skalorna göras förhållandevis vida. För normalfall foreslai
kommittén fängelse från och med sex månader till och med fyra år samt

168 £5

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

för grova fall fängelse från och med två till och med åtta år Vid fördelnine tet

m r? g ,?r har tiU dCn Svårare Sraden hänförts de fall därbrofmot
s tt offert, *™ingsmannen särskilt hänsynslöst förgrip sig

eller elilst t ''ljeSt 3F 3tt anse som Srovt- Att barnet ej fylft tolv är

exempel6 på ''att ^brottet b" ^ ^ särskilt -givits sålom

I , P P.3 U broltet bor bedömas som grovt. Visserligen utgör framhål

kvddTsTf ‘*ttAet barns SärS,dlda VärnIÖShet °ch ^oförmåga “v
skydda sig omständigheter som ofta bör föranleda att ett sexuellt Övergrepp

mot barnet bor bedömas som grovt brott. Det bör emellertid beaktas åt!

kiskT ämhgenrer ^7 tidi§are åldF3F Cj $älIan lämnar barnen W''
si i elW n oberorda, medan liknande gärningar mot barn som befinner

1.^ ‘T SIg Pubertetsåldem kan innebära större fara för barnets
psykiska hälsa. Med hänsyn härtill har det icke ansetts lämpligt att uttrvck

IedaVu broatteatrbedS nnSa åld6r ^ °mständi§het soni 1 4el bör föran7n/„
bedomes som grovt. Frågan huruvida den strängare skalan

a tillampas far bedömas av domstolarna med hänsyn till den aktuella
brotte^r S 3rt °ch beskaffenhet samt Övriga omständigheter vid brottet Att

roel Kr35 tVång Cller innebär grovt missbruk av barnets be roende

stal ning eller eljest innefattar förfarande som avses i stadgandet om

rnde °tUkt bÖF °fta medföra att brottet bedömes som grovt Fö jämfktr2

8 Stod°hStan?,ghater’ Ska11 bF°ttet tydHgen icke bestraffa* även
JL ^ t 2 f 0 h'''' UndCr §arningsmannens vård eller lydnad eller var
ntaget på anstalt och stod där under gärningsmannens tillsvn — i vilka
a ansvar jämlikt 4 § forsta stycket i kommitténs förslag föreligger även om
garningen riktas mot den som fyllt femton men ej tjuguett är - kan en IT
dan omständighet likaledes utgöra skäl för tillämpning av stadgandet om
grov brott. Har barnet tillfogats kroppsskada som ej är ringa eller har
garnmgen medfört barnets död, kan straff skärpning med hänsyn häHilUnada
enligt vanliga regler för sammanträffande av brott.

För tillämpning av bestämmelserna i förevarande paragraf kräves att gär mméTlramMuT81

Sh" ''örgripil *ig m°l *»” »j femton år. Komten
framhåller, att bevissvarigheter stundom kan föreligga i detta hän ende;

särskilt vanskligt är att avgöra i vad män, när verklig in^kt om

H,nansieJ, ZjX j; ”''i”"1 “kViU Ska" läggas gärningsmannen

praxis har i sådana fall framträtt vissa svårigheter vid tillämn

kommun SaIlaHd,e- bestämmelser 1 de«a ämne. Med anledning härav har
kommittén ansett lämpligt att i en särskild paragraf (5 § i förLget) upp

taga en bestämmelse för sådana fall, då gärningsmanen väl icke kan anses

övertygad om att ha insett att den mot vilken brottet förövades icke uppnått

den ifrågavarande åldersgränsen men dock haft skälig anlednin^ antaga att

efscThStåt1- ** ^ ^ skall utgÄ

sial:randena:. So/alstyrels^ och t. f. landsfogden i Norrbottens län har föreg
,ådan ändring av stadgandet om grovt brott, att det uttryckligen an -

B 169

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

cives att barnets ringa ålder skall beaktas vid bedömandet huruvida brottet
är att anse som grovt. Yrkeskvinnors samarbetsforbund har icke haft
rå°''ot alt erinra mot förslaget på denna punkt men har kraftigt betonat att
sexualbrott mot mindre barn som regel bör bedömas som grova. Enligt
förbundets åsikt vore det beklagligt, om sådana brott icke skulle komma
dt bedömas lika strängt som hittills.

Beträffande skalan för påföljden framhåller hovratten for Nedre N -land att en gräns mellan det straffbara och icke straffbara, som bestar i
att barnet fy fl t femton år, måste vara konstlad och att skillnaden i farlighet
hos gärningar på ömse sidor om gränsen icke garna kan motsvaia s
nåden mellan fängelse i minst sex månader och full slraffnhet. konshg
umgänge med personer strax under 15-årsgränsen ar förmodligen mycket
ZnZ i våld land, trots att endast omkring 75 straffdomar för sadana
brott årligen meddelas. I ungdomsvårdskommitténs slutbetänkande (SOU
1951- 41 s 160 ff, särskilt s. 180) finns intaget resultatet av en intervjuundersökning
med bl. a. 377 värnpliktiga i 20-årsåldern (studenter ej medtagna)
från mellersta Sverige, vilken visar att av dessa 12 socken
samlag före fyllda 15 år. Någon undersökning, som visar att liknande för31
råder b,and kvinnorna finns ej. n,.n särskdt med hans;y„ b
dessas tidigare könsmognad måste man nog antaga att sa ar fallet. V I
man med strafflagstiftningen bekämpa detta, synes det vara nödvändigt
att av hänsyn till den allmänna laglydnaden undvika att ge villkorlig dom
för de brott varom här är fråga. Ett så högt minimum som fängelse sex
månader synes därför olämpligt. Före 1938 var minimum för dessa brott
en månads fängelse. I ungdomsvårdsutredningens nyss omformalda betan“„de
„7m„es,”att könsmognaden i vår tid sannolik, inträffar omknng e,
år tidigare än för några decennier sedan. Detta ar givetvis ett skal som ta
Hr mot att nu ha ett högre minimum an da.

‘ Beträffande den av kommittén föreslagna särskilda bestämmelsen om
ansvar vid bristande insikt om åldern hos barnet framhåller bl. a. Svea
hovrätt att bestämmelsen är ett välbehövligt komplement; i tveksamma
fall där gärningsmannen åtminstone får anses ha visat oaktsamhet beträffande
frågan om den angripnas ålder, är det onekligen mera tillfredsställande
att han fälles för ett oaktsamhetsbrott än att, såsom hittills kunna
förekomma, eventuellt uppsåt i en eller annan form anses föreligga. T. f.
landsfogden i Norrbottens län uttrycker farhågor for att bestämmelsen i
praktiken skulle medföra att ifrågavarande brott kommer att bedömas m -dare än för närvarande. Motiven till lagrummet ar agnade att medfoia en
viss tvekan, huruvida för tillämpningen av stadgandena om otukt med barn
och otukt med ungdom eventuellt uppsåt skall anses vara tillfyllest. De
synes uppenbart, att skäl saknas att frångå nuvarande rättspraxis, enligt
''pUen is eventualis kan konstituera dylik brottslighet. Om kommittén
ej är av samma inställning, skulle detta medföra eu genom forevarande
bestämmelse i förslaget införd omotiverad betydande straffminskning vid
dessa brott. För undvikande av missförstånd av denna art hade det varit

C.t llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

170 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

aV .Varde’ dtä[,eS/ ^ motiven utförligt och klart redogjorts för kommitténs
inställning till frågan om del eventuella uppsåtet vid otukt med barn och
ungdom.

Föreningen Sveriges stadsdomare har föreslagit att böter skulle upptagas
i straffskalan samt till stöd härför framhållit dels att understundom synnerligen
mildrande omständigheter kan föreligga, dels att, då den allmänna
regeln om frihet från ansvar vid ringa oaktsamhet torde vara tillämplig
det ter sig oegentligt att för fall som i svårhetsgrad föga höjer sig över
straffrihetsgransen stadga fängelsestraff som minimum.

Endast advokatsamfundet riktar principiell kritik mot bestämmelsen. Enligt
samfundets åsikt är bestämmelsen icke förenlig med kravet på rättssäkerhet.
Samfundet har utvecklat sin kritik på följande sätt:

Forslaget innebar att den som blir åtalad för otukt med barn eller ungdom
skail kunna domas till fängelse i upp till två år, oaktat han icke insett

i 3 eller ™8 FöruKäfr01"8^ icke uPPnåft den ålder som sägs

haft 7skllLFnni 1 U gei! Ska 1 GndaSt Vara att domstolen finner att han
TWölk ig anledumg» antaga att den andre icke uppnått sagda ålder,
f i.tamnlelsen mnebar med andra ord en kriminalisering av oaktsamhetsfall
icke ens begransad till fall av grov oaktsamhet. Såsom motivering för
wirf* h" k°mmmen.hänvisat till de bevissvårigheter som stundom förehgger
praxis, särskilt vid avgörandet huruvida eventuellt uppsåt föreligger
Samfundet anser icke detta förhållande utgöra något bärande skäl förden

mini a&na kriminalls.enngen- Det ar visserligen även enligt samfundets
mening önskvärt att ingen som är »straffvärd» undgår påföljd, men samundet
anser det vara an mer angeläget att ingen oskyldig fälles till straff
Då domstolens provning av frågan huruvida »skälig anledning» förefunnits
icke inne attar nagon garanti i detta hänseende, hemställer samfundet att
den foieslagna bestämmelsen icke upptages i lagen. Skulle så ändock skp
ett år.nl^Undel ‘°Imda M stotte‘ «mL. tillåter eller KngeUe i hogsl

Departementschefen. De gällande bestämmelserna i SL om otukt med barn
ar uppdeläde på ett flertal stadganden med skilda brottsförutsättningar och
psifoljder. Såsom kommittén föreslagit torde dessa bestämmelser böra sammanföras
i en allmän regel med åldersgränsen femton år. Det fall då barnet
ar under tolv ar utskiljes alltså ej såsom ett särskilt brott, utan barnets mer
eller mindre framskridna ålder intill femtonårsgränsen får beaktas vid bestammande
av påföljden. Givet är att sexuellt övergrepp mot ett litet barn ofta
framstår somen grov förgripelse, men det synes ej erforderligt att uttryckligen
namna det forhållandet, att barnet har ringa ålder, såsom exempel på omständigheter
som skall beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt.
Detta torde så mycket mindre vara lämpligt som ett sexuellt övergrepp mot
ett känsligt barn i pubertetsåren också kan framstå som särskilt grovt. Såsom
lvommittén anfört bör åldern icke vara enbart avgörande, utan frågan
tar bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet.

I gallande ratt är otukt med barn ett uppsåtligt brott, vilket bl. a. innebär
att gärningsmannen för att kunna fällas till ansvar skall ha haft insikt om

B 171

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

barnets ålder. För rättsuppfattningen torde det emellertid framstå såsom
rimligt att gärningar av den allvarliga beskaffenhet, varom har kan vara
fråga, föranleder ansvar även då gärningsmannen icke haft full insikt om
åldern men haft anledning att räkna med möjligheten att barnets alder ligger
under den i lagen stadgade gränsen. I enlighet med denna uppfattning
har domstolarna i vissa fall dömt till ansvar med en något pressad tolkning
av uppsåtsbegreppet. Kommittén har med anledning härav upptagit en särskild
bestämmelse för det fall att gärningsmannen icke insett men hatt
skälig anledning antaga att barnet icke uppnått den i lagen angivna åldern,
jury anser i likhet med kommittén, att en särskild bestämmelse ar erforderlig
men den torde icke lämpligen böra upptagas som en särskild brottstyp
utan insättas såsom komplement till brotlsbeskrivningen i förevarande paragraf.
I ett andra stycke av paragrafen bör sålunda stadgas, att gärningsmannen
skall dömas till ansvar för otukt med barn, om han icke insåg
men hade skälig anledning antaga att barnet ej fyllt femton ar. Detta innebär
alltså att kravet på fullt uppsåt vid detta brott i ett visst hanseende,
nämligen såvitt angår insikt om barnets ålder, uttryckligen frånfalles. Med
anledning av vad advokatsamfundet anfört vill jag framhålla, att den valda
formuleringen får anses innefatta krav på en tämligen hög grad av oaktsamhet.
Ansvar enligt förevarande bestämmelse skall icke ådömas, om barnet
hade en kroppsutveckling som normalt förekommer hos t. ex. en
sjutton- eller adertonåring och omständigheterna i övrigt ej gav gärningsmannen
anledning att vara på sin vakt. Det är i gränsfallen som han ej skall
undgå ansvar genom att hänvisa till att han icke haft säker kännedom om
barnets verkliga ålder.

I fråga om påföljden vill jag för normalfallet förorda en sänkning av minimum
från sex månader, som föreslagits av kommittén, till lägsta tiden
för fängelse. Maximum bör enligt kommitténs förslag sättas till fyra år.
För de grova fallen, vilka torde böra åsättas den särskilda brottsbenämningen
grov otukt med barn, torde skalan böra bestämmas till fängelse mellan
två och åtta år. Jag anser det icke lämpligt att böter skall kunna förekomma.
Såsom påpekats under remissbehandlingen kan väl stundom omständigheterna
vara synnerligen mildrande. Detta gäller framför allt då
även gärningsmannen är mycket ung och det alltså är fråga om ett sexuellt
förhållande mellan tämligen jämnåriga ungdomar. De spörsmål som i sådant
hänseende kan uppkomma torde höra samman med frågor som bör
upptagas vid behandlingen av påföljdssystemet. Detsamma gäller vad en
remissinstans anfört om användningen av villkorlig dom.

4 §•

Förevarande paragraf motsvarar bestämmelser i SL 18:6, 18:10 andra
och tredje styckena samt 18: 10 a andra stycket; viss motsvarighet till stadgandet
finnes jämväl i SL 18: 1 första stycket och 18: 2 första stycket. 1
kommitténs förslag återfinnes paragrafen i 4: 4.

172 B

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962
rätt DC berörda stadgandena i SL avser otukt bl. a. i följande

1) heterosexuell otukt av lärare med ungdom som de har till undervisning
dier uppfostran eller av adoptivföräldrar med adoptivbarn, fosterföräldrar

ed fosterbarn eller förmyndare med myndling (SL 18:6 första stycket);

2) hetero- och homosexuell otukt av befattningshavare vid anstalt med

ar mtagen person (SL 18: 6 andra stycket och 18: 10a andra stycket)-

3) heterosexuell otukt med släkting i rätt upp- eller nedstigande led''eller
med person som ar gift med släkting i rätt upp- eller nedstigande led (SL
18. 1 forsta stycket och 18: 2 första stycket);

^ homosexuell otukt med den som är mellan femton och aderton år (SL
18: 10 andra stycket); samt

5) homosexuell otukt med den som är mellan aderton och tjuguett år
mep-fUrJttjande aV hans ber°ende ställning (SL 18: 10 tredje stycket).

hö^tf°fJ n-ar 1„Sad^na faU SOm avses 1 18: 6 första stycket straffarbete i
högst fyra ar eller fängelse, vid synnerligen försvårande omständigheter

ra ar e e upp tdl sex år. Enligt 18:6 andra stycket liksom enligt 18: 10
andra och tredje styckena kan dömas till straffarbete i högst två år eller
ange se. et fall som behandlas i 18: 10 a andra stycket är skalan fängelse
eller straffarbete i högst två år. Blodskamsbrottet enligt 18:1 första
stycket medför för den äldre straffarbete mellan ett och sex år samt för den
yngre straffarbete i högst två år eller fängelse. 18: 2 första stycket stadgar
såsom påföljd högst straffarbete i två år.

Kommittén. Liksom enligt gällande lag har kommittén ansett påkallat att
till skydd för ungdom mellan femton och tjuguett år i vissa fall kriminalisera
sexualhandlingar mot dem även om de i 1 eller 2 § angivna förutsättningarna
för ansvar icke föreligger. Bestämmelserna härom har samman or

s i förevarande paragraf. Såsom brottsbenämning föreslås otukt med
ungdom.

I första stycket i förslaget stadgas ansvar för det fall att någon har könshgt
umgänge med den som fyllt femton men ej tjuguett år och som står under
hans vård eller lydnad eller är intagen på anstalt och där står under
hans tillsyn. Stadgandet, som avser gärningar av såväl heterosexuell som
homosexuell natur, motsvarar närmast de fall som avses i SL 18: 1 första
stycket och 18:2 första stycket (vissa okvalificerade blodskamsbrott), SL
18:6 forsta stycket (heterosexuell otukt av lärare m. fl.) samt SL 18:6
andra stycket och 18: 10 a andra stycket första ledet (hetero- och homosexuell
otukt av befattningshavare vid anstalt med där intagen person).

Vad betraffar det fall att den underårige står under gärningsmannens
vård eller lydnad motsvarar det föreslagna stadgandet i första stycket närmast
bestämmelserna i SL 18: 6 första stycket. I vissa där avsedda fall kan
dock omständigheterna vara sådana, att det ej kan bli tal om »vård eller
lydnad», exempelvis stundom i förhållandet mellan förmyndare och myndling.
I detta avseende innebär förslaget sålunda någon begränsning i för -

B 173

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

hållande till gällande rätt. Ä andra sidan ingår under det föreslagna stadgandet
vissa andra kategorier än de i SL 18:6 första stycket omnämnda,
t ex. militärbefäl, övervakare eller tillsynsmän i vissa fall.

Vad angår ansvar för könsligt umgänge med någon som är intagen på anstalt
och där står under gärningsmannens tillsyn föreligger i fråga om heterosexuella
handlingar den skillnaden mellan förslaget och de nuvarande bestämmelserna,
att förslaget icke begränsats till att avse otukt med kvinna.
Med det föreslagna stadgandet kan sålunda ansvar inträda även för en
kvinnlig befattningshavare, som har könsligt umgänge med en å anstalten
intagen man, såvida denne är under tjuguett år och han kan sägas stå under
hennes tillsyn. För att en på anstalt intagen person skall anses stå under
gärningsmannens tillsyn fordras, framhåller kommittén, att gärningsmannen
intager en auktoritativ ställning i förhållande till den intagne. I forsta
hand kommer därvid i fråga sådana befattningshavare, som omnamnes i
SL 18: 6 andra stycket, d. v. s. styresman, föreståndare eller annan tjänsteman,
läkare, uppsyningsman eller vaktbetjänt. Vid ett barnhem torde anstaltens
samtliga befattningshavare i regel få anses intaga en auktoritativ
ställning i förhållande till barnen. Begreppet anstalt omfattar inrättningar
av sådant slag som avses i SL 18: 6, d. v. s. fångvårdsanstalter, häkten, sjukhus,
ålderdomshem, barnhem och andra sådana inrättningar. Även privata
inrättningar, såsom sjukhem, konvalescenthem och andra vårdinrättningar,
faller under anstaltsbegreppet.

Påföljden för brott som avses i första stycket av det föreslagna stadgandet
har satts till fängelse i högst fyra år.

Till grund för det genom gällande lagstiftning givna skyddet för ungdom
mellan femton och tjuguett år mot förgripelser av homosexuell natur ligger
enligt kommittén den uppfattningen, att sådana förgripelser ofta innebär
större risker för skador av psykisk och social natur än vad som är fallet vid
heterosexuella handlingar mot ungdom i samma ålder. Kommittén har anslutit
sig till denna uppfattning. Beträffande det ovillkorliga skyddet för
ungdom bör enligt kommitténs mening någon sänkning av den nuvarande
åldersgränsen aderton år icke komma i fråga. Kommittén har övervägt att
föreslå en höjning av åldersgränsen till tjugu eller tjuguett år. Yrkanden i
sådan riktning har också framförts i skilda sammanhang. En höjning av
åldersgränsen synes emellertid enligt kommittén ej böra komma i fråga
förrän ytterligare erfarenheter av lagstiftningen vunnits. Kommittén har
därför stannat vid att föreslå att den nuvarande åldersgränsen av aderton
år för närvarande bibehålies.

Även i fråga om det relativa skyddet för viss ungdom i ålder över aderton
år mot homosexuella förgripelser har kommittén ansett övervägande skäl
tala för att icke utan ytterligare erfarenheter av de nuvarande lagbestämmelserna
vidtaga några väsentliga sakliga ändringar i dessa.

I enlighet med det anförda föreslås i andra stycket av förevarande paragraf
ansvar för den som i annat fall än i första stycket sägs har könsligt
umgänge med annan av samma kön som fyllt femton men ej aderton år, eller

174 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

°?k "led ^nnan av samma kön som fyllt aderton men ej tjuguett år under
utnyttjande av dennes oerfarenhet eller beroende ställning. En förutsättning
för ansvar ar liksom enligt gällande lag att gärningsmannen själv uppnått
aderton ar. Påföljden föreslås till fängelse i högst två år. PP

Kommittén understryker vikten av att vederbörande myndigheter icke
underlåter att med all kraft ingripa mot sedlighetsbrott av det slag varom
har ar fråga De missförhållanden som yppats på detta område torde, som
forsta lagutskottet anförde i sitt utlåtande nr 35 till 1951 års riksdag, till ej

däri^HH k3 t1" °rS,ak kke 1 avsaknad av nödiga lagbestämmelser utan
dan att de bestämmelser som finns ej blivit tillämpade i erforderlig omfatt ng.

n väsentlig orsak till denna utveckling synes vara bristande tillgång
pa personal hos polis- och barnavårdsmyndigheterna i de största städerna
I gnpanden bor ske icke endast mot homosexuella personer som utnyttjar
ungdom utan aven mot ungdomar som hemfallit åt homosexuell prostitution.
1 sistnamnda hanseende erbjuder lagstiftningen om samhällets barnavård
. m y vidsträckta möjligheter. Med hänsyn härtill och då ett

straffbeläggande av prostitution såsom sådan icke synes tillrådligt har
kommittén mke upptagit några särskilda ansvarsbestämmelser mot den som
mot betalning utbjuder sig till könsligt umgänge.

Yttrandena. Den i första stycket i den föreslagna bestämmelsen angivna
åldersgränsen tjuguett år har i yttrandena icke föranlett några erinringar
såvitt angar homosexuella förhållanden. Riksåklagarämbetet har uttalat att
det ar särskilt tillfredsställande att homosexuella förgripelser av övervakare
och tillsynsman mot ungdom i deras vård blir straffbara. Utvidgningen av
brottsomradet till homosexuella handlingar av militärbefäl synes också moti
verad.

I några yttranden har emellertid betänkligheter anförts mot att åldersgransen
satts vid tjuguett år även såvitt angår heterosexuella handlingar.
Riksaldagarambctet har i detta hänseende uttalat att skadeverkningarna av
sådana handlingar mot ungdom i de högre åldrarna i många fall ter sig i
hog grad omtvistliga. Med hänsyn härtill och då lagbudet för att ansvar
skall intrada icke fordrar bevisligt missbruk av personlig ställning och ej
heller uppställer krav på förförelse bör gränsen för brottsområdet dragas
ganska snavt. Ämbetet framhåller, att betänkligheterna mot en kriminalisering
i den med förslaget avsedda omfattningen gör sig särskilt gällande
beträffande heterosexuella handlingar mot manlig ungdom. Väl synes befogat
att giva manlig ungdom skydd mot heterosexuell förförelse under de
omtåliga overgångsåren. Utifrån denna synpunkt kan emellertid icke anses
motiverat att draga gränsen för det straffbara området vid högre ålder än
aderton år. Beträffande heterosexuella handlingar mot kvinnlig ungdom
staller sig spörsmålet av naturliga skäl i viss mån annorlunda. Emellertid
synes den föreslagna regeln även i denna del i sin tillämpning kunna leda
till mindre tillfredsställande resultat. Nämnas må ett sådant fall, där en
kvinnlig lotta eller bilkårist under tjuguett år, medan hon tillfälligt är av -

B 175

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

delad för tjänstgöring vid militärt förband och är underkastad lydnadsplikt,
inlåter sig på en sexuell förbindelse med ett militarbefal. Att mai ka ar vidare
att utom det föreslagna stadgandets räckvidd i allt fall kommer a
ligaa ett vidsträckt område, inom vilket faran for heterosexuella forgnpe -ser mot kvinnlig ungdom genom missbruk av personlig ställning ar mycket
betydande. Ämbetet syftar härvid på förhållandet mellan överordnad och
underordnad, särskilt i privata tjänsteförhållanden. övervägande skal synes
tala för att även beträffande heterosexuella handlingar mot kvinnlig ungdom
i de fall varom här är fråga gränsen förlägges vid åldern aderlon ar.
Ämbetet erinrar även om att heterosexuella handlingar med ungdom i åldern
18_91 år av dem, vilka handhar undervisning av sadan ungdom eller

gentemot denna intager överordnad ställning, i viss omfattning synes vara
straffbara såsom tjänstefel. Det kan även sägas vara mer i överensstäm
melse med ett naturligt betraktelsesätt att dylika handlingar, darsåi ar pakallat,
såsom exempelvis vid läroverk och vid laroanstalter för ^kunder
visningen, blir beivrade icke såsom sedlighetsbrott utan såsom åsidosättande
§av tjänsteplikt. Alternativt föreslår ämbetet att det enligt för
stycket straffbara området, såvitt angår heterosexuella handlingar med ungdom
i åldern 18-21 år, i allt fall inskränkes genom att det sasom ytterligare
rekvisit föreskrives, att det könsliga umgänget bevisligen skall ha agt
rum under utnyttjande av den underåriges oerfarenhet eller beroende stall mIÄven

länsstyrelsen i Södermanlands län har, såvitt gäller heterosexuella
handlingar mot manlig ungdom, förordat eu åldersgräns vid aderton ar
Socialstyrelsen har funnit det tveksamt, huruvida ett lydnadsforhallande
alltid föreligger mellan en övervakad och övervakaren.Vad

navården beträffar, framhålles, att barnavårdsnämnd enligt 13 § andra

stycket kungörelsen den 30 november 1934 med vissa föreskrifter i an e
ning av barnavårdslagen i det enskilda fallet må ålägga den övervakade
lydnadsplikt gentemot övervakaren genom att förklara den övervakade s ry
dig att efterkomma föreskrift och foga sig i anordning, som övervakaren
finner erforderlig för hans rättelse. Frågan huruvida ett lydnadsforhållande
föreligger endast på grund av den övervakades allmänna plikter mo
övervakaren — sådana dessa bestämts i 13 § första stycket namnda kungörelse
eller i andra författningar rörande övervakning tor e aremo
kunna vara föremål för delade meningar. Till undanröjande av tveksamheten
på denna punkt anser styrelsen en sådan ändring i forslaget vara erforderlig,
att övervakning likställes med vård eller lydnad eller tillsynsforhållande
å anstalt.

Även överståihållarämbetet har uttalat, att det icke av lagtext och motiv
klart framgår vad som avses med »lydnad». I motiven upptages som exempel
förhållandena inom krigsmakten mellan över- och underordnade. Därest
kravet på särskilt stark disciplin skall anses vara det i sammanhanget avgörande,
torde även vissa civila anställningsförhållanden komma i fråga
t. ex. inom sjukhusväsendet. Den föreliggande oklarheten okas av att tor -

176 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

skgets 22: 8 upptager eu allmän regel om lydnadspliktens inverkan på

ra"Tf t "T ^ m°tiVen tiH dCnna Para§raf kan utläsas, att
s raffrattskommitten raknar med ett mycket stort område, där lydnadsplikt
föreligger saväl inom offentlig som enskild tjänst. Vid eu motsvarande

o''*!!!? ur 1ydn_adsbegreppet i förevaraude paragraf synes det straffbara
området bil alltför vidsträckt.

Föreningen Sveriges sladsdomare har påpekat, att i lagtexten icke särskilt

givits det fall att nagon har könsligt umgänge med den som han har till
undervismng. I regel torde i dessa fall lydnadsplikt föreligga. I vissa fall

för tf f m * na bh fÖremå'' fÖr tvekan- Övervägande skäl synes tala
för att straffbestämmelsen bör gälla den som övar könsligt umgänge med
den, som han har till undervisning.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund har föreslagit alt -jämte det att andra
sty.ket utgar - könsligt umgänge med den som är under tjuguett år under
utnyttjande av hans beroende ställning skulle kriminaliseras.

I fråga om anstaltsfallen har hovrätten för Nedre Norrland framhållit, att
enligt kommitténs förslag i det straffbara området alltjämt kommer att inga
t. ex det fall, att en läkare på ett sanatorium har samlag med sin där
intagna fastnio som ännu ej fyllt tjuguett år. Det synes tillräckligt alt vederbörande
i dylikt och liknande fall kan straffas för tjänstefel.

Vädangar andra stycket i det föreslagna stadgandet har föreningen Sveriges
stadsfiskaler anfört att det, måhända med visst fog, gjorts gällande att
den homosexuella aktivitet som kommit till uttryck mot ungdom åtminstone

1 o/, a ? Staderna har sin Srund 1 det förhållandet, att samhället genom
1944 års lagstiftning inskränkt det straffbara området för det homosexuella
beteendet. I detta sammanhang har anförts, att det förhållandet, att samhället
icke med straff inskrider mot vissa homosexuella gärningar, icke kan
tagas till intakt för påståendet att samhället därmed moraliskt skulle godaga
dessa handlingar. Med denna utgångspunkt kan man ifrågasätta lämpligheten
av att sammanföra så olikartade gärningar, som här är i fråga i
en brottsbeskriyning. Med hänsyn till önskvärdheten av att även i brottets
rubricering erhålla en allmänt preventiv uppfostrande innebörd, hade synts

önskvärt, att den kriminella homosexualiteten särskilts från de heterosexuella
brotten.

• Jtl^s^rbundet f°r sexuell upplysning har ifrågasatt lämpligheten av att
i full utsträckning bibehålla det särskilda straffskyddet för ungdom under
tjuguett ar mot homosexuella handlingar. Att döma av uttalanden i motiven
har kommittén grundat sin uppfattning på överläkaren med. dr Bo Gerles
sasom bilaga i betänkandet tryckta redogörelse. Enligt Gerle skulle det särskilda
straffskyddet för ungdom mot homosexuella sexualhandlingar be*!"?as
darav’ att homosexuella män i betydlig utsträckning söker sin tilltalhge
eller mera stadigvarande partner bland ungdom med exogent homosexueUa
drag. Denna ännu icke sexuellt stabiliserade ungdom skulle genom
orforelse bringas till permanent homosexualitet. Enligt förbundets mening
finnes det näppeligen stöd för denna ofta i litteraturen framställda tanke -

B 177

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

gång. De personer, som blir homosexuella genom förförelse, är det i själva
verket redan, ehuru de icke är fullt medvetna därom. Förbundet förordar,
att man överväger att med hänsyn till gärningarnas straffbarhet jämställa
heterosexuell och homosexuell otukt med ungdom.

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande beklagar att kommittén har
kommit till den enligt förbundets övertygelse oriktiga uppfattningen, att
homosexuella »förgripelser» mot ungdom mellan femton och tjuguett år ofta
innebär större risker för skador av psykisk eller social natur än vad som är
fallet vid heterosexuella handlingar mot ungdom i samma ålder.

I flera yttranden har emellertid en utvidgning av brottsområdet för homosexuella
handlingar ifrågasatts eller förordats. Riksåklagarämbetet står sålunda
i princip icke främmande för en höjning av åldersgränsen för det
ovillkorliga straffskyddet från aderton till tjuguett år. Att en höjning till
tjuguett år skulle medföra vissa fördelar synes otvivelaktigt. Emellertid
torde erfarenheten ha visat att de svåra skadeverkningarna av homosexuella
förgripelser i övervägande grad drabbar aldrarna under aderton år. Eäget
torde vidare alltjämt vara det — åtminstone i Stockholm — att polisens
personella resurser icke ens räcker till för att spaningen och utredningsarbetet
beträffande den nu straffbara homosexuella otukten skall kunna bedrivas
med önskvärd intensitet. Under sadana förhallanden biträdei ämbetet
i dagens läge i denna del kommitténs ståndpunkt. Socialstgrelsen har
uttryckligen föreslagit en höjning av åldersgränsen till tjuguett år. I likhet
med kommittén anser socialstyrelsen, att det icke kan ifrågakomma åt! begränsa
straffbarheten för homosexuella handlingar mot ungdom till sådana
fall, där handlingar av heterosexuell natur kriminaliserats. Däremot finner
styrelsen — i motsats mot kommittén och i överensstämmelse med vad styrelsen
anfört i anledning av en år 1951 i riksdagens första kammare väckt
motion (nr 4) om ändrad lydelse av SL 18: 10 andra och tredje styckena —
starka skäl tala för en utsträckning av det ovillkorliga skyddet till att avse
ungdom upp till tjuguett år. Även förste provinsialläkaren i Malmöhus län
föreslår höjning av gränsen till tjuguett år. Överståthållarämbetet har likaledes
förordat en höjning av åldersgränsen, dock icke till mer än nitton år.
Man kommer, uttalar ämbetet, ej förbi det faktum, att de konstitutionellt homosexuella
i stor utsträckning känner sig dragna till yngre personer. Avskäres
de från de tre åldersgrupperna 18—20 år, är att befara att de vid sitt utväljande
av partners ej kan bringas att rätta sig efter en sålunda utvidgad kriminalisering,
och denna får då ej någon egentlig effekt. Samtidigt är att beakta att
en 20-åring normalt nått så pass stor grad av mognad att han äger en viss
kraft att motstå eventuella förförelseförsök och att han i våra dagar i allmänhet
ej är i okunnighet om förekomsten av homosexualitet och alltså kan
vara på sin vakt mot dess yttringar. En höjning av åldersgränsen med tre år
synes därför knappast tillrådlig. Vad nu sagts har emellertid enligt ämbetets
mening icke sin tillämpning i fråga om ett höjande av åldersgränsen med
endast ett år. Skillnaden i utvecklingen mellan en 20-åring och en 18-åring
torde i allmänhet — ur de synpunkter som här är relevanta — vara be -

178 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

tydande. Det villkorliga straffskyddet har enligt ämbetets erfarenhet haft
ringa praktisk effekt. Överståthållarämbetet föreslår därför dess borttagande.

Vad angår det av kommittén föreslagna villkorliga skyddet för ungdom
1 åldersgruppen 18—20 år har Svea hovrätt påpekat, att också utnyttjande
av annat avhängighetsförhållande än beroende ställning synes vara straffvärt.

Departementschefen. I denna paragraf har kommittén sammanfört vissa
former av sexuella Övergrepp mot ungdom i åldern mellan femton och tjuguett
år utöver vad som avses i 1 och 2 §§ i förevarande kapitel.

Vad först angår heterosexuella handlingar avser det föreslagna stadgandet
sådana fall, då någon har könsligt umgänge med person i åldern mellan
femton och tjuguett år som står under hans vård eller lydnad eller är
intagen på anstalt och där står under hans tillsyn. I likhet med flera remissinstanser
anser jag att mot detta förslag kan riktas den anmärkningen, att
åldersgränsen satts för hög. Åldersgruppen aderton till tjuguett år torde
i fråga om heterosexuella övergrepp åtnjuta erforderligt skydd med de i 1
och 2 §§ upptagna brottstyperna våldtäkt, våldförande och frihetskränkande
otukt. Gränsen synes därför böra sättas vid aderton år. Jag vill däremot
töreslå, att stadgandet utvidgas i ett par andra avseenden.

Kommittéförslaget anger vissa särskilda fall, där ett beroendeförhållande
regelmässigt antages föreligga. Såsom framgår av uttalandena vid remissbehandlingen
täcker de uppräknade fallen icke alla situationer, då skydd
kan anses påkallat med hänsyn till dylikt förhållande. En mera ändamålsenlig
lösning synes vara att uppställa det allmänna rekvisitet, att handlingen
skall ske under utnyttjande av den andres beroende ställning; att i detta
sammanhang även särskilt nämna utnyttjande av den andres oerfarenhet torde
icke vara erforderligt och synes för övrigt kunna medföra risk för en
alltför vidsträckt tillämpning. Emellertid torde därjämte några typfall böra
angivas i lagtexten. Härvid bör, såsom kommittén föreslagit, upptagas de
tall, då den mot vilken handlingen företages är intagen på anstalt och där
står under gärningsmannens tillsyn, samt då gärningsmannen har den andre
under sin vård eller lydnad. Till förebyggande av tvekan torde även övervakning
böra nämnas. I de angivna fallen behöver det icke särskilt styrkas, att
gärningen skett under utnyttjande av beroende ställning. Men då det i tilllampningen
gäller att tolka de använda uttryckssätten — att en på anstalt
intagen person står under gärningsmannens tillsyn eller att någon står under
hans övervakning, vård eller lydnad — bör riktmärket vara, att det skall
vara fråga om en situation då ett beroendeförhållande, som inverkar på ställningstagandet
till ett sexuellt närmande, typiskt sett kan antagas föreligga.
Gärningsmannen skall sålunda ha sådan ställning och sådana arbetsuppgifter,
som är ägnade att skapa ett beroendeförhållande.

I fråga om homosexuella handlingar vill jag förorda att det absoluta
skyddet for åldern femton till aderton år bibehålies. Vid remissbehandlingen
av kommittéförslaget har höjts röster för en högre åldersgräns, men det

B 179

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

torde ei vara anledning att i detta avseende frångå den gällande lagstiftningÄ
F5r åldern ader.on ti.l .JngueU år hör gä^ e|t vrU^g
Skvdd av väsentligen samma innebörd som ! gallande rätt, dai homosexuell
otukt med person i åldern aderton till tjuguett år under utnyttjande av dennes
oerfarenhet eller beroende ställning straffbelägges. I hkhet med vad jag
föreslagit beträffande heterosexuell otukt i åldersgruppen femton till aderton
år bör dock »oerfarenhet» icke särskilt nämnas. De exempel pa beroendeförhållande
som angives beträffande heterosexuell otukt Jord*. vara t,-iänmli«a även bär. Skyddet för åldersgruppen aderton till tjuguett ar
det gäller homosexuella handlingar torde alltså böra konstrueras pa samma
sätt som för åldersgruppen femton till aderton år i heterosexuella förhållanden
För de handlingar av homosexuell natur som avses i forevarande paragraf
bör emellertid ansvar aldrig inträda, om gärningsmannen sjalv ar un deViddd1°överläggningar

för översyn och samordning av åtgärderna mot
ungdomsbrottsligheten, som sedan 1957 pågår i justitiedepartementets rep,
bär bl a. uppmärksammats det allvarliga samhällsproblem som prostitutionen
utgör. Detta problem har nyligen behandlats aven av riksdagen (se allmänna8
beredningsutskottets utlåtande 1958: 17). Särskilt allvarligt ar åt
prostitutionen tenderar att sprida sig till lägre åldersgrupper Tecken tydei
på att det blir allt vanligare, att ungdomar även i de yngsta aldei sklasserna

_under 18 år — prostituerar sig. __ ..

För att minska prostitutionens skadeverkningar bör motatgarder sattas
in på flera områden, bl. a. inom olika grenar av socialvården och inom den
polisiära verksamheten. Möjligheterna att genom strafflagstiftning komma
till rätta med prostitutionsproblemet bör visserligen ej overskattas \ issa
åtgärder torde dock lämpligen böra vidtagas även inom detta område. De
i 7 s av förevarande kapitel föreslagna stadgandet innebar i jämförelse med
gällande rätt ökade möjligheter att ingripa mot sutenörer och andra, som
förleder underåriga till prostitution, och i 15 kap. 12 § av departementsfoi -slaget föreslås en bestämmelse, som bl. a. tager sikte på vissa yttringar av
gatuprostitutionen; bestämmelsen skall kunna tillämpas mot både den piostituerade
och den andra parten och vid såväl heterosexuell som homosexuel.

^Nyssnämnda bestämmelse i 7 § av detta kapitel är icke tillämplig å den:
som mot betalning bereder sig könsligt umgänge med en underårig prostituerad.
För att giva de åldersgrupper, som avses i törevarande paragraf, o ca
skydd mot att dragas in i heterosexuell eller homosexuell prostitution, vill
jag emellertid föreslå att brottstypen otukt med ungdom skall omfatta aven
fall, då någon mot vederlag — varmed i regel åsyftas kontant betalning —
övar heterosexuell otukt med den som har fyllt femton men ej aderton år
eller homosexuell otukt med den som bär fyllt aderton men icke tjuguett år.

Frågan om krav på uppsåt hos gärningsmannen i avseende å åldern hos
föremålet för gärningen bör bedömas på samma sätt som beträffande otukt
med barn. En hänvisning bör således ske till det särskilda stadgande härom
som upptagits i 3 §.

180 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

er“r “n.atJ.brottet utsträckes att avse även dem, som mot särskild

mSlilhPt§h ar f °nShgt umgän§e med någon i ifrågavarande ålder, synes
mojhghet bora fmnas att döma till böter. Påföljden för otukt med ungdom
bor darfor bestammas till böter eller fängelse i högst fyra år 8

I formellt avseende synes ökad klarhet vinnas, om heterosexuella handmgar
regleras for sig i paragrafens första stycke och homosexuella handmgar
i andra stycket. Den nyssberörda hänvisningen till 3 § torde få upptagas
i ett särskilt tredje stycke. "

5 §.

Paragrafen motsvaras i gällande rätt av bestämmelser i SL 18: 1 18:2
18: 2 a och 18: 3 samt i kommitténs förslag av 5: 5.

Gallande rätt. Strafflagens bestämmelser om blodskamsbrott har erhållit
Tst TsT fndCf ly?elf huvudsakli§en genom 1937 års strafflagsändringar.
och ned r/ S.‘adgaS Straff fÖF °tukt melIan ^äktingar i rätt upp viL

H g l°Ch 1 SL 18: 2 fÖrSta St^Cket för otukt mellan dem av

led ^örp11*047al" g''ft ,mted.den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande
'' Fo^ 19“J7 avsåg det sistnämnda stadgandet även det fall att otukt övades
mellan dem av vilka den ena varit gift med den andras släkting i rätt
upp- eller nedstigande led. I samband med att det tidigare absoluta äkten etnom

7 '' i UPP'' °Ch nedstigande svågerlag gjordes dispensabelt
f®n°“ e" la§andring namnda år (se 2 kap. 9 § giftermålsbalken) ändrades
straffbestämmelsen i SL 18:2 på sådant sätt, att otukt mellan personer i
svagerlag upphörde att vara straffbart om det svågerlagsgrundande äktenskapet
upphört. I SL 18: 1 andra stycket och 18: 2 andra smycket finnes regler
om blodskam i tall da ena parten ar minderårig, sinnessjuk etc. Såsom blodskamsbrott
straffas vidare otukt mellan syskon. Därom stadgas i SL 18: 3 1
SL 18: 2 a finnes ett stadgande om straffrihet för den som i fall som avses i

ClIer 18:2 formatts till otukt genom grovt missbruk av beroende
ställning eller som vid otuktens övande var under aderton år.

Kommittén. Kommittén har övervägt om icke särskilda straffbestämmelser
kunde undvaras beträffande sådana fall av sexuellt umgänge mellan anorvanter
som icke omfattas av bestämmelserna om sedlighetsbrott i förslagets
4 kap. I detta sammanhang har särskilt beaktats, att sexuellt umgänge
mellan nara anförvanter i det alldeles övervägande antalet fall sker under
sådana omständigheter att straffbestämmelserna om frihetskränkande otukt
elJer otukt med barn eller med ungdom är omedelbart tillämpliga. Det är
emellertid uppenbart, framhåller kommittén, att sexuella förbindelser melan
nara anförvanter i regel utgör hinder för en sund och naturlig sammanlevnad
mellan medlemmarna i en familj eller annan krets av närstående,
forblndelsen lcke ager rum under omständigheter som nyss sagts.
Därtill kommer att sådana förbindelser, som i stor utsträckning ingås ifel sHldnr,

esk f n moraliskt undermåliga personer, torde medföra särsvild
risk för att ogynnsamma arvsanlag överföres på avkomlingarna. På
grund av det anförda och då sexuella förbindelser mellan nära anförvanter

B 181

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

oavsett omständigheterna därvid allmänt uppfattas såsom stötande, har
kommittén i förslaget upptagit en straffbestämmelse rörande dylika förbindelser.
Det har icke ansetts påkallat att låta bestämmelsen avse andra
former av sexuellt umgänge mellan anförvanter än samlag. I fråga om
kretsen av de anförvanter mellan vilka samlag sålunda straflbelägges öveiensstämmer
förslaget med gällande lag.

Såsom brottsbenämning föreslås blodskam. Straffskalan omfattar fängelse
i högst två år eller böter. I jämförelse med gällande lag innebar den föreslagna
skalan en sänkning av såväl maximum som minimum. Enligt gällande
lag är nämligen straffet vid otukt mellan släktingar i rätt upp- och
nedstigande led straffarbete från och med ett till och med sex år för den
äldre samt straffarbete i högst två år eller fängelse för den yngre. Vid otukt
mellan dem av vilka den ena är gift med den andras släkting i rätt upp- eller
nedstigande led är straffet nu högst straffarbete i två år samt vid otukt
mellan syskon straffarbete i högst två år eller fängelse. I motsats till gällande
lag upptager förslaget icke någon strängare straffskala för sådana tall
att gärningen förövas mot någon som ej fyllt femton år eller är sinnessjuk
eller sinnesslö eller äger rum genom grovt missbruk av den yngres beroende
ställning. Föreligger sådana omständigheter, skall gärningen bestrafias jämväl
som vanligt sedlighetsbrott enligt vanliga regler för sammanträffande

avbrott. .

I andra stycket av paragrafen stadgas i förslaget, att straff ej må adömas
den som förmåtts till samlag under omständigheter som avses med bestämmelserna
om våldtäkt, frihetskränkande otukt eller heterosexuell otukt med
ungdom eller som vid samlaget var under aderton år. Stadgandet motsvarar
den nuvarande straffrihetsregeln i SL 18: 2 a men har en något större räckvidd.
Straff rihetsregeln i gällande lag avser endast den som förmå tis till
otukt varom i SL 18: 1 eller 18: 2 sägs genom grovt missbruk av beroende
ställning eller som vid otuktens övande var under aderton år. Enligt det föreslagna
stadgandet inträder däremot straffrihet för den som förmåtts till
samlag under omständigheter som avses med bestämmelserna om våldtäkt,
frihetskränkande otukt eller heterosexuell otukt med ungdom. I motsats till
den gällande straffrihetsregeln är den föreslagna bestämmelsen tillämplig
även vid samlag mellan syskon.

Yttrandena. Riksförbundet för sexuell upplysning har förordat att stadgandet
såsom obehövligt skall utgå. Det av kommittén understrukna förhållandet,
att blodskam förhindrar ett sunt familjeliv eller eljest enligt allmän
uppfattning är grovt stötande, kan i tillräcklig omfattning beaktas inom
ramen för övriga sedlighetsbrott.

I fråga om brottsbeskrivningen har överstålhållarämbetet föreslagit att
uttrycket »samlag» skulle uthytas mot »könsligt umgänge». Enligt ämbetets
mening kan nämligen till samlag icke hänförliga former av könsligt umgänge
i lika hög grad som samlag utgöra hinder för ett sunt och naturligt
familjeliv.

182 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Vad angår påföljden har Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge
och föreningen Sveriges landsfogdar uttalat att brottet är av sådan beskaffenhet
att böter borde uteslutas ur skalan. Föreningen Sveriges häradshövdingar
har förordat ett stadgande att böter får ådömas allenast om brottet
är ringa. En höjning av maximum med hänsyn till brottets art har ifrågasatts
av länsstyrelserna i Örebro och Norrbottens län samt av t. f. landsfogden
i sistnämnda län, de båda senare remissmyudigheterna under framhållande
även av att den förlängning av preskriptionstiden som följer med en
straffhöjning är i hög grad påkallad. Länsstyrelsen i Örebro län har vttrat
att länsstyrelsen som polismyndighet har sig bekant att blodskamsbrott är
alltför vanliga samt framhållit att dessa brotts skadeverkningar ei borde
underskattas.

Beträffande stratfrihetsregeln i andra stycket har en majoritet av Göteborgs
rådhusrätt funnit det utgöra ett betänkligt avsteg från nu gällande

rätt att regeln enligt förslaget avser även syskon i åldersgruppen 15_17 år.

Riksåklagarämbetet föreslår jämkning av regeln i anslutning till det ändringsförslag
som ämbetet framlagt beträffande åldersgränsen vid otukt med
ungdom.

Departementschefen. Blodskamsbrottet torde böra bibehållas såsom en
särskild brottstyp för att giva uttryck åt samhällets ogillande av förfarandet
aven nar det sker fullt frivilligt mellan vuxna rättskapabla personer.
Brottstypen torde emellertid kunna begränsas till förbindelser mellan
släktingar i rätt upp- och nedstigande led eller syskon. När fråga är om förbindelse
mellan personer, av vilka den ena är gift med den andras släkting i
ratt upp- eller nedstigande led, och något verkligt blodsband alltså ej föreligger
torde det tå anses tillfyllest med de möjligheter till ingripande som
beredes genom andra stadganden i förevarande kapitel.

Blodskamsbrott bör i överensstämmelse med vad kommittén föreslagit
anses föreligga endast om samlag ägt rum. Beträffande avgränsningen av
begreppet samlag mot andra former av könsligt umgänge vill jag hänvisa
till vad som anförts vid 1 § i förevarande kapitel.

Kommittén föreslår att frihet från ansvar enligt förevarande paragraf
skall inträda för den som förmåtts till samlaget under omständigheter som
avses med bestämmelserna angående våldtäkt, frihetskränkande otukt eller
heterosexuell otukt med ungdom (4:2, 4:3 och 4:5 första stycket i kommitténs
förslag) eller som vid samlaget var under aderton år. Mot denna
straffrihetsregel, som anknyter till den nuvarande regeln i SL 18: 2 a men
går något längre än denna, synes ej vara anledning till erinran, men enär
högsta åldersgränsen i bestämmelsen om heterosexuell otukt med ungdom
enligt departementsförslaget satts till aderton år, kan hänvisningen till nämnda
brott utgå i detta sammanhang.

Vad angår påföljden för brottet vill jag ansluta mig till det av några remissinstanser
framförda förslaget att böter bör uteslutas ur skalan. Påföljden
bör sålunda sättas till fängelse i högst två år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 133

6 §•

Paragrafen har motsvarighet i SL 18: 13 andra punkten och är i kommitténs
förslag upptagen i 4: 6.

Gällande rätt. SL 18: 13 omfattar ganska olikartade handlingar som dock
alla har det gemensamt att de är sårande för den sexuella anstandig
känslan I SL 18: 13 första punkten stadgas ansvar for den som spridei ut
eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning eller bild som
sårar tukt och sedlighet. I lagrummets andra punkt avses det fall att man
genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att aHman forargeise eller
fara för andras förförelse därav kommer. Påföljden ar i bada fallen bo.

eller fängelse.

Kommittén. Förevarande paragraf i kommitténs förslag, som har motsvarighet
i andra punkten i SL 18: 13, innebär ingen storre andra > förhalande
till gällande lag, men den har mera konsekvent utformats till att
avse angrepp mot person. Den brottsliga handlingen besknves sa, att nagon
i annat faU än förut i kapitlet är sagt på sedlighetssårande satt beror annan
eller blottar sig själv eller annorledes i ord eller handling upptrader sed g
hetssårande. Gärningen skall vara riktad mot barn under femton ar eller
vara ägnad att kränka annan. Huruvida en handling ar att anse som se -lighetssårande eller icke, har liksom enligt gällande lag overlamnals till domstolarnas
bedömande. För frågan om en viss handlings egenskap av sed lighetssårande
kan det, framhåller kommittén, vara av betydelse mot vem den
företages. Fn och samma handling kan t. ex. anses sedlighetssårande om
den ägt rum inför en minderårig, medan så icke behöver vara fallet om den
ägt rum inför en vuxen. Uppfattningen om vad som ar sedlighetssårande kan
naturligen också växla med tids- och miljöförhållanden. De ur praktisk synpunkt
mest betydelsefulla av de fall som avses med förevarande stadgande
är exhibitiva åtgärder samt sedlighetssårande beröring av minderårig.

Kommittén har som nämnts ansett det tillräckligt för straffbarhet att garningen
är ägnad att kränka annan, eller att den riktar sig mot barn under
femton år. Det kräves sålunda ej att den väckt allmän förargelse. Härigenom
blir det möjligt att inskrida exempelvis mot en exhibitiomst som betett
sig sedlighetssårande inför en enda person. Ett särskilt skal för att oka
möjligheterna att ingripa mot de personer varom här ar fråga ar, uttalar
kommittén att de stundom visat sig kunna under andra situationer begå
andra och ''svårare sexualbrott, såsom våldtäkt eller förgripelser mot barn.
Kommittén understryker, att det i uttrycket »ägnad att kranka annan» begagnade
ordet kränka i och för sig innefattar en viss begränsning av det
straffbara området. För att ett angrepp mot någons anslandighetskansla
skall anses innefatta ett kränkande, måste fordras att handlingen är av viss
svårare beskaffenhet. Särskilt gäller detta i fråga om yttranden.

Kommittéförslaget innebär vidare, att det i gällande rätt upptagna rekvi -

184 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

att" sådan far fått ut§å- Kommittén framhåller att det för

fara skall anses föreligga regelmässigt fordras att gärningen rika
s mot personer som äger en relativt svag motståndskraft motTeTeste -“ ^“"8“ lnilebär- d. v. s. i främsta rummet barn. För att vinna en
ra bestämd avgransnmg mellan det straffbara och straffria området än
ligt gallande lag har i förslaget såsom alternativ grund för straffbarhet
opptagits att gärningen är riktad mot barn under femton år ‘

h,r av

Yttrandena. Med anledning av kommitténs uttalande, att en handling för

det torde kunna få «1 ingripande, kan läget ändras, och

torde kunna leda till olagenhet om det återhållande moment som et,
gärnings straffbarhet innebär, skulle upphöra. En inskränkning av det nu
varande straffbara området kan fä en icke önskvärd åte^erkl/pä Up„,a,T

1,4:13 kom”,“4ntah«“ ”»“

råga om exhibitiva åtgärder, riktade mot kvinnor, dessa mera sällan torde

anseTrldhusr"»3 ^ ^ if.rägavarande gärningen. I likhet med kommittén
rande jfl ,1“ V1SS begransninS av det straffbara området i förevarande
fa 1 bora galla, men vill med hänsyn till nyss angivna förhållande
rågasatta lämpligheten av uttrycket .kränka annan., L synes ta

SnLT »° h "VäCka anStÖt h°S annan»’ Höften över Skåne och
... , 9 lagasatter om stadgandet jämte föreslagna bestämmelser i kap
et om brott mot allmän ordning omfattar alla slraffvärda handlingar
som nu hanfores under SL 18:13. Att homosexuella personer övar köns
um ange a allmän plats synes t. ex. icke kunna bestraffas jämlikt föreva

utsätlefauf * f0ISlaget’ eftersom detta stadgande för sin tillämplighet föriJf
’ gaF!!mgen har en bestämd inriktning mot viss enskild person
.0 eborgs radhusratt ifrågasätter, huruvida icke med hänsyn tilfmedver

ska]®V naT 1 radhusratt iämplighetsskäl talar för införande av två straffböter
samt drenndarf£,llet ^ * hÖgSt sex månader eller

s£LsorieLut:;~tS°åva brott> med allenast frihetsstraff *

av\r''m™l*”l;sinten<!*nten i Stockholm framhåller särskilt angelägenheten
av att domstolarna vid sin bedömning av fall av otuktist het1

ssasMp^ssatiBSS

brott av detta slag vara av den lindriga natur att det kan anses för -

B 185

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1062

skylla endast böter. Sådana särskilda skäl till sinnesundersökning, varom
förmäles i 41 § andra stycket sinnessjuklagen, torde föreligga så snart man
har anledning antaga risk för återfall. Erfarenheten visar att sådan risk är
särskilt stor vid ifrågavarande brott. Yrkeskvinnors samarbetsförbund har
uttalat, att de skador som nu ifrågavarande brott åstadkommer hos barn och
ungdom ofta är av allvarlig art, samt understrukit vikten av sträng samhällsreaktion.

Riksförbundet för sexuell upplysning anför, att enligt en dansk undersökning
minst var femte kvinna haft upplevelser av sedlighetssårande handlingar
under barnaåren och att dessa upplevelser ofta satt varaktiga och
djupa spår, som utan tvivel spelar en roll i hennes psykiska utveckling. Förbundet
vill emellertid icke härav draga slutsatsen, att man måste inskrida
strängare mot exhibitionister och »fula gubbar». Det är av stor betydelse
vid en rättegång med exhibitionister, att de psykiatriskt undersökes redan
på ett mycket tidigt stadium av processen. Beträffande tvångsneurotiska
exhibitionister är det önskvärt att de överhuvud taget icke ställes inför domstol.
Förbundet är av den meningen, att man framför allt bör kunna komma
till rätta med dessa olyckliga människor med andra medel än straff.

Departementschefen. Kommitténs förslag innebär, att de sinsemellan olikartade
handlingar som avses i SL 18: 13 skall uppdelas, så att vissa av dem
hänföres till förevarande kapitel, medan de i övrigt upptages i kapitlet om
brott mot allmän ordning. Principen för uppdelningen är, att sådana handlingar,
som kan anses innefatta angrepp i sexuellt hänseende mot en enskild
person, skall utskiljas och upptagas i förevarande kapitel. Enligt förslaget
skall dessa handlingar sammanföras under brottsbeteckningen otuktigt beteende,
och de beskrives så, att man på sedlighetssårande sätt berör någon
eller blottar sig själv eller annorledes i ord eller handling uppträder sedlighetssårande.
Såsom förutsättning för straffbarhet skall enligt förslaget
vidare gälla att gärningen är riktad mot barn under femton år eller är ägnad
att kränka annan.

Del föreslagna stadgandet synes i viss mån svåröverskådligt, och det kan
ifrågasättas om icke gärningsbeskrivningen blir alltför vidsträckt för att
försvara en plats i kapitlet om sedlighetsbrott. För att klart avgränsa stadgandets
tillämpningsområde torde i detsamma böra upptagas endast de praktiskt
mest betydelsefulla fallen av sådana otuktiga handlingar som riktas
mot enskild person och som innebär typiska avarter av sexuellt beteende.
Dessa handlingar är, som kommittén själv understryker, dels exhibitiva åtgärder
och dels sedlighetssårande beröring av minderårig. Övriga fall av angrepp
med sexuell inriktning mot enskild person, såsom sedlighetssåiande
beröring av vuxen person, oanständiga åtbörder och yttranden etc., torde i
den mån de icke faller under andra bestämmelser i förevarande kapitel
täckas i främsta rummet av stadgandet om ofredande (se 4 kap. 7 § i departementsförslaget).
Sådana situationer då handlingen icke inriktar sig mot
en bestämd person utan karakteriseras av att den väcker anstöt hos en

186 B Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

storre eller mindre krets av utomstående, exempelvis då två personer idkar

könsumgänge på allmän plats, bör behandlas i kapitlet om brott mot allmän
ordning.

För sedlighetssårande beröring av minderårig torde kunna sättas en åldersgräns
av femton år. Något behov av motsvarighet till den bestämmelse
som upptagits i 3 § andra stycket synes ej föreligga i detta fall.

Vad angår åtgärder av exhibitiv natur torde gärningen kunna beskrivas
sa, att nagon pa satt som är ägnat att väcka anstöt blottar sig för annan.
Det i kommittéforslaget begagnade uttrycket »kränka» synes något för restriktivt
i detta sammanhang. Åtgärden faller under bestämmelsen även om
den vidtages i enrum inför en enda person. Givetvis måste dock därvid hänsyn
tagas till situationen i dess helhet, bl. a. om den mot vilken åtgärden
riktas frivilligt deltagit i sexuellt närmande mellan parterna.

PåföJjden för de handlingar som här avses torde lämpligast kunna sättas
till böter eller fängelse i högst sex månader.

7 §•

Denna paragraf svarar mot SL 18: 11 och 18: 12 samt har motsvarighet i
kommittéförslaget 4: 7.

Gällande ratt. I SL 18: 11 och 18: 12 stadgas om koppleribrott. Dessa lagrum
fick sin nuvarande lydelse genom lagstiftning år 1918, vilken grundades
på den s. k. reglementeringskommitténs förslag av år 1910 angående åtgärder
för motarbetande av de smittosamma könssjukdomarnas spridning. I SL
18. 11 första stycket stadgas ansvar för den som vanemässigt eller för att
därmed bereda sig vinning förleder till, förmedlar eller på annat sätt främjar
otukt mellan andra. Brottet benämnes koppleri. I andra stycket av samma
paragraf behandlas s. k. sutenörskap. Enligt detta lagrum inträder ansvar
för den som, utan att ha gjort sig skyldig till sådant förfarande som i
första stycket sägs, för egen vinning stadigvarande utnyttjar annans otuktiga
levnadssätt. Påföljden enligt SL 18: 11 är straffarbete i högst fyra år
eller fängelse i högst sex månader. I SL 18: 12 behandlas ett särskilt fall
av främjande av otukt mellan andra, även om gärningen varken skett vanemässigt
eller för att bereda gärningsmannen vinning. Stadgandet är tillämpligt
på föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller
andra som till otukt med annan förleder barn eller dem som är ställda under
deras lydnad eller uppsikt. Påföljden är normalt straffarbete från och med
två till och med sex år men kan vid synnerligen förmildrande omständigheter
nedsättas till straffarbete i sex månader eller till fängelse.

Kommittén. I kommitténs förslag har de nuvarande bestämmelserna i SL
18. 11 och 18: 12 sammanförts till en gemensam brottstyp med benämningen
koppleri.

I paragrafens första punkt föreslås ansvar för det fall att någon vanemässigt
främjar eller utnyttjar annans otuktiga levnadssätt. Vad angår åtgärder

B 187

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

som innefattar främjande av sådant levnadssätt innebär förslaget en viss
begränsning av brottsområdet i förhållande till vad som nu gäller. Medan i
SL 18:11 stadgas ansvar för den som främjar »otukt mellan andra», straffas
enligt förslaget främjande av »annans otuktiga levnadssätt». Med uttrycket
otuktigt levnadssätt åsyftas enligt kommittén vanemässiga utomäktenskapliga
förbindelser av tillfällig natur, i främsta rummet den mer eller
mindre yrkesmässiga, kvinnliga eller manliga prostitutionen. I fiåga om
utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt innebär förslaget, att ansvar inträder
i och med att någon på annans otuktiga levnadssätt förskaffar sig
fördelar utan vederlag eller mot ett vederlag som står i missförhållande till
vad han å sin sida presterat. Det har icke ansetts nödvändigt att såsom i
gällande lag uttryckligen uppställa krav på att utnyttjandet skall ske »för
egen vinning». Bestämmelsen om utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt
tar, enligt kommittén, främst sikte på sutenörer men den är tillämplig
även i vissa andra fall som innebär att någon ekonomiskt ockrar eller eljest
profiterar på annans otuktiga levnadssätt. Såsom komplettering till det föreslagna
stadgandet om vanemässigt främjande av annans otuktiga levnadssätt
föreslås i andra punkten första ledet ansvar för den som för att bereda
sig särskild vinning främjar tillfällig könslig förbindelse mellan andra. I detta
fall kräves sålunda varken vanemässighet eller att främjandet avsett annans
otuktiga levnadssätt, utan det är tillräckligt att gärningsmannen i
vinningssyfte främjat en tillfällig könslig förbindelse, t. ex. ett s. k. nattparti.
Medan den nuvarande bestämmelsen i SL 18: 11 första stycket avser
varje främjande av otukt mellan andra som sker i vinningssyfte, inträder
enligt förslaget ansvar först då gärningsmannen åsyftat att bereda sig särskild
vinning. Härmed avser kommittén, att han tagit eller betingat sig ett
oskäligt vederlag för den prestation varigenom han främjat den könsliga
förbindelsen.

I paragrafen föreslås även ansvar för den som till otuktigt levnadssätt förleder
någon som är under tjuguett år. Stadgandet motsvarar det kvalificerade
fall av koppleri som för närvarande behandlas i SL 18: 12, men det är
något mera omfattande än detta. Genom den föreslagna utvidgningen avses
att bereda ökade möjligheter att ingripa mot sutenörer och prostituerade,
kvinnliga eller manliga, som förleder underåriga till prostitution. Det föreslagna
stadgandet överensstämmer med den gällande bestämmelsen däri att
varken vanemässighet eller vinningssyfte kräves samt att endast sådana
fall som har karaktär av förledande inbegripes. I förslaget har emellertid
brottsomådet icke begränsats till vissa särskilt angivna personkategorier och
icke heller har såsom brottsförutsättning uppställts att den mot vilken gärningen
riktats skall stå under gärningsmannens lydnad eller uppsikt. Den
nödvändiga begränsningen ligger enligt förslaget däri att handlingen skall
rikta sig mot någon som är under tjuguett år och att den skall innebära förledande
till otuktigt levnadssätt.

Påföljden för koppleri föreslås till fängelse i högst fyra år.

188 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Yttrandena. Socialstyrelsen har ifrågasatt, huruvida önskemålet om en ut tThlT8

T iydde/.. T* kopplare och sutenörer blivit i erforderlig mån
td godosett genom forslaget. Möjlighet att ingripa med straffrättsliga medel
bor föreligga vid främjande av annans otuktiga levnadssätt, då det föreligger
avsikt att bereda sig vinning därpå utan att vanemäsrighet är för
handen eller denna kan bevisas. Enligt gällande rätt bestraffas också en dvi
gärning, och straffrattskommittén bär icke anfört något skäl för den före komna

h § rnsn,insen härvidla§- I fråga om de egentliga sutenörerna har
kommittén föreslagit en icke obetydlig utvidgning av det straffbara området
genom att upphava vinningsrekvisitet och samtidigt ersätta kravet på
stadigvarande utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt med det mindre

^ utnyltjandet ska11 ha skett vanemässigt. Med hänsyn
till brottets utomordentlig stora samhällsfarlighet bör det övervägas, om
icke en storre utvidgning är möjlig att genomföra. Även kravet på vanemassighet
forefaUer således styrelsen väl rigoröst; ett ingripande i straffrattsbg
ordning bor kunna ske redan då ett även icke bevisligen vanemässigt
u nyttjande av annans otuktiga levnadssätt föreligger. Villkoret synes kunna
utgå, särskilt om man beaktar att med annans otuktiga levnadssätt, vars
utnyttjande det har gäller, förstås vanemässiga utomäktenskapliga förbindelser
av tillfällig natur.

Riksförbundet för sexuell upplysning har sagt sig ej ha något att erinra
mot de föreslagna bestämmelserna men uttalat att lagtexten och motiven
fått eu alltför vag utformning.

Hovratten over Skåne och Blekinge anser att en motsvarighet till det stadgande
angående oaktsamhet hos gärningsmannen i fråga om föremålets ålder,
som föreslagits vid otukt med barn och otukt med ungdom, är påkallad
vid förevarande brottstyp.

Departementschefen. Det av kommittén föreslagna stadgandet om koppen
synes bora något jämkas, innan det upphöjes till lag. Med anledning av
vad socialstyrelsen anfört torde ansvar för främjande eller utnyttjande av
annans otuktiga levnadssätt böra inträda ej blott vid vanemässighet utan
aven om vinningssyfte utan vanemässighet föreligger. Att såsom socialstyrelsen
llragasatt kriminalisera sådana fall av utnyttjande av annans otuktiga
levnadssätt, då varken vinningssyfte eller vanemässighet förefinnes,
torde däremot tora alltför långt och synes icke heller påkallat.

Koppleribrottet bör såsom kommittén föreslagit omfatta även fall, då
någon för att bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könslig förbindelse
mellan andra. Kommittén nämner som exempel främjande av s. k
nattparti och torde därvid åsyfta särskilt det fallet att en portier på ett
hotell mot särskilt vederlag, d. v. s. vederlag som överstiger ordinär taxa,
upplåter rum åt personer som tillfälligt träffats för att idka könsumgänge.

enlighet med kommitténs förslag bör i koppleribrottet vidare in^å att
man till otuktigt levnadssätt förleder den som är under tjuguett år, utan
att vare sig vanemässighet eller vinningssyfte kräves. För tillämpning av

B 189

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

denna strängare regel bör krävas vanligt uppsåt i fråga om vederbörandes
ålder. Jag vill alltså ej tillstyrka det av en hovrätt framförda förslaget att
regeln skall vara tillämplig jämväl vid oaktsamhet i avseende å åldersgrän sen.

Den latitud för påföljden som upptagits i kommittéförslaget, fängelse i
högst fyra år, synes något för snäv. Möjlighet att ådöma längre tids fängelse
"än fyra år bör föreligga i grova fall, exempelvis då gärningsmannen särskilt
brutalt och hänsynslöst utnyttjat sitt offer eller då han i större omfattning
främjat otuktigt levnadssätt. För nu avsedda och liknande grova
fall torde böra stadgas en särskild latitud, upptagande fängelse i lägst två och
högst sex år.

8 §.

Paragrafen har motsvarighet i stadganden i SL 15:25, 18:7, 18:8 och
18: 10. I kommitténs förslag svarar paragrafen mot 4: 8.

Gällande rätt. Gällande lag upptager i SL 15: 25 bestämmelse om ansvar
för försök till våldtäktsbrott (SL 15: 12, 15: 13, 15: 15 och 15: 15 a). På försöksstadiet
inträder vidare ansvar i fråga om otukt med barn under femton
år (SL 18: 7, 18: 8) samt homosexuell otukt som avses i SL 18: 10. Försök
till brott enligt andra lagrum i SL 18 kap. är icke belagt med ansvar. Icke
heller är förberedelse till brott av de slag som är upptagna i förevarande kapitel
i något fall kriminaliserat i gällande rätt.

Kommittén. Kommittén föreslår kriminalisering av försök till våldtäkt,
otukt med barn samt otukt med ungdom. I fråga om våldtäkt föreslås att
straff skall inträda jämväl vid förberedelse och stämpling.

Yttrandena. Advokatsamfundet har ifrågasatt, huruvida ett stadgande om
straff för förberedelse eller stämpling till våldtäkt har någon uppgift att
fylla.

Departementschefen. I likhet med advokatsamfundet anser jag det nagot
tveksamt, om det finns anledning att stadga ansvar för våldtäkt på förberedelsestadiet.
Det praktiska behovet av en kriminalisering på detta stadium
torde vara i huvudsak täckt av de regler som upptages i kapitlet om brott
mot frihet och frid. Vid övervägande av frågan har jag stannat för att låta
stadgandet om ansvar för förberedelse och stämpling till våldtäkt få utgå.

Försöksregeln beträffande våldtäkt torde böra omfatta även den lindrigare
graden, i departementsförslaget benämnd våldförande. Vidare bör i
anslutning till kommitténs förslag ansvar stadgas för försök till otukt med
barn, grov otukt med barn samt olukt med ungdom.

190 B

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

7 KAP.

Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott

Med detta kap. inledes den del av brottsbalken som behandlar förmö«enhetsbrotten.
Kapitlet omfattar tillgreppsbrotten och motsvarar i gällande rätt
SL 20 kap. I kommitteforslaget har kapitlet motsvarighet i 6 kap. Några
väsentliga andringar i förhållande till gällande rätt föreslås icke. §

Kapitlet innehaller i det föreliggande förslaget följande brottstyper nämligen
stöld (1 §), snatteri (2 §), bodräkt (3 §), grov stöld (4 8) rån’(5 8)

oersjrälvtäkt§)(90l8°)VlDkrafttaVledninS (? §)’ egenmfikti«t förf«™“ de (Sfi)
och ^sjalvtakt (9 §). Dessutom upptages bestämmelser om försök m. m.

Denna paragraf svarar mot SL 20: 1 och mot 6: 1 i kommittéförslaget.

stök^Sådanfh lnL 2°: 1 behandlas det ^dinära tillgreppsbrottet, nämligen
- före^l ~ som medför straffarbete i högst två år eller fängelse

föreligger, om man olovhgen tager vad annan tillhör med uppsåt att till tiflerenn

H! t.lllgreppet ti,lika innebär skada. Det förutsattes alltså dels
g pp, dels tillagnelseuppsåt och dels förmögenhetsöverföring. I rättstillämpningen
har särskilt spörsmålet om tillägnelseuppsåtet tilldragit sig inesse.
Fragan har sin största betydelse då det gäller tillgrepp av cyklar,
motoi cyklar och bilar. Vid sådana tillgrepp förekommer det ofta att gärmngsmannen
efter att ha färdats ett stycke med fortskaffningsmedlet över ?

, e-“ ri-^CThoa dyllka fal1 1 re§el bedömts såsom egenmäktigt förfa ande

jämlikt SL 20: 6. Till grund för denna praxis torde ha legat vissa

i ST Tn Ti1 * *'',.0 it,!1 1942 åFS la8stiftning- Det må även anmlrkas att

SL 20: 6 tillgrepp av fortskaffningsmedel under vissa omständigheter uttryckligen
angives såsom exempel på grovt fall av egenmäktigt förfarande I
dt par av högsta domstolen nyligen avgjorda mål har emellertid tillgrepp
av bil under nu berörda omständigheter bedömts såsom grov stöld, när det
mast antagas såval att det vid tillgreppet av bilen stått klart för gärnin«s återTh-I

1 f°!jd 3V hanS handlin§ vore “öjligt, att ägaren icke skulle

ha v! S°m °Ck aU V1S8het därom’ att så eJ komme att ske, icke skulle
ha avhållit gärningsmännen från att tillgripa bilen (se N. J. A. 1954 s. 240).

Kommittén. Kommittén framhåller att den starka stegring av antalet till ??;r:irtor{ord°n

som under de senaste åren ^rum ^ land med f

« u J°m lampll§a åtgärder mot detta slags brottslighet tilldragit

sig ett betydande allmän! intresse. Av den debatt som förts har framgått
att domstolarnas praxis - härvid åsyftas praxis före nyssnämnda avgöranden
i högsta domstolen, vilka icke förelåg då kommittén framlade sitt
betänkande - strider mot vad en allmänt utbredd opinion anser naturligt.
For gemene man har, framhåller kommittén, framstått som särskilt svår -

B 191

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

förståeligt att en person, som under färd genom landet i en tillgripen bil
skaffat sig bensin, tobak och mat genom inbrott och stölder, dömes fölegenmäktigt
förfarande beträffande tillgreppet av bilen men för stöld eller
grov stöld beträffande tillgreppen i övrigt. För att undanröja denna klyfta
mellan rättspraxis och allmän rättsuppfattning har kommittén föreslagit att
stöldbegreppet skall bestämmas så, att det omfattar, förutom tillgrepp med
tillägnelseuppsåt, även tillgrepp med uppsåt att bruka det tillgripna utan
att återställa det.

1 övrigt innebär kommittéförslaget ej några ändringar i förhållande till
gällande rätt.

Yttrandena. Den av kommittén föreslagna utvidgningen av stöldbegreppet
har tillstyrkts av bl. a. överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Kronobergs, Malmöhus, Skaraborgs, Kopparbergs och Norrbottens
län, föreningen Sveriges häradshövdingar och advokatsamfundet.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm, som likaledes tillstyrkt förslaget,
anför bl. a. följande.

Det svar den utredande kriminalpolismannen får på sin fråga om vederbörandes
tidigare brottslighet blir ofta, att denne »bara lånat» en eller annan
bil tidigare. Det är heller icke ovanligt att den många gånger unge lagöverträdaren,
sedan han upplysts om arten av brottet och det allvarliga
däri, förklarar sig icke ha känt till detta. Talesättet torde tyvärr i manga

fall ha fog för sig. . . ...

Till en början synes härav framgå att den inställningen blivit vanlig
bland det brottsklientel det här är fråga om att betrakta nämnda tillgrepp
endast såsom ett »lån». Ett sådant betraktelsesätt måste vara främmande
för det allmänna rättsmedvetandet. Jag ansluter mig sålunda helt till vad
kommittén i denna del anfört. Att tolkningen av kravet på tillagnelseuppsåt,
på sätt framgår av 1 § i förslaget, slutligen bragts till en andainalsenlig
lösning måste ur samhällets synpunkt vara lyckligt och ägnat att underlätta
de rättsvårdande myndigheternas ansträngningar att stävja denna

kriminalitet. . . , ,.

Det förefaller vidare som de individualpreventiva synpunkterna i detta
sammanhang så till den grad satts i förgrunden att allt tal om allmänpreventionens
betydelse tolkats såsom bevis för en reaktionär ståndpunkt. Jag anser
mig dock erfarenhetsmässigt kunna påstå att åsidosättandet av de allmanpreventiva
synpunkterna i betydande omfattning medverkat till att har berörda
brottslighet på senare tid ökat i så oroväckande grad.

I några yttranden har emellertid uttalats, att stöldbegreppet genom den
föreslagna ändringen blir för vidsträckt. Landsfogden i Malmöhus län har
anfört, att många egenmäktiga förfaranden som icke förtjänar att behandlas
som grövre brott, t. ex. »lån av en eka», skulle vid ett genomförande av
förslaget komma att bedömas som stöld. Enligt landsfogdens mening är det
därför riktigare att skapa en ny brottstyp, tillgrepp av motorfordon, vilken
bör straffas såsom stöld. Polisintendenten i Hälsingborg har uttalat en liknande
uppfattning samt framhållit att det är oklart vilka omständigheter
som i praktiken skall anses innefatta återställande av tillgripen egendom.
Polisintendenten har föreslagit att i den nuvarande stöldparagrafen uppta -

192 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

ges en bestämmelse av innehåll, alt för stöld skall dömas, där någon olovligen
tager och brukar annans fortskaffningsmedel. Statsäklagaren i Malmö

med h™8Ct 0Ver,luvud finnes anledning att ändra stöldbegreppet
med hansyn till att en ändring icke skulle ha någon betydelse ur straffmätmngssynpunkt.
Enligt statsåklagarens mening är det måhända mera lillredsstallande
afl 1 § andras förslagsvis sålunda: »Tillgrepp med uppsåt att
bruka det t.ltgripaa utan att älerslälla det strattes säsom för stöld?

Aven riksåklagarämbetet har ställt sig tveksamt till eu ändring av stöldbegieppet.
Enligt ämbetets mening är det lyckligare om bil tillgreppen kan
i an sadan ändring inordnas bland stöldbrotten genom en ändrad rättstill «g,

''hirVrTtT"'' SO“ tr°“ SiS fi"na ““ omsvänSn‘ne i praxis är pä

Syftet med den föreslagna utvidgningen av stöldbegrennet har i första
hft?illVarit att åvägabringa, att de s. k. billånen, vilka enligt gällande praxis
hithl s regelmässigt bedömts såsom egenmäktigt förfarande i störfe ut
sträckning behandlas såsom stöld. De skäl, som i betänkandet anföfts

de1 hrinladant .standPl,flktstagande — nämligen att brottsrubriceringen borde
brmöas i överensstämmelse med vad som enligt allmän rättsunnfatt

Amletérv? fdZ" tikitiB,-°,?h ”mligt - vård. alu bealftandé.

mbetet vill dock ifrågasatta, om den föreslagna ändringen i stöldnaraara ien

ar ratta sattet att uppnå nyss angivna syfte. Med den utformning Sdet
ioreslagna tillagget i 1 § fått, kommer sålunda att till tjuvnadsbrott hänföras
exempelvis sadana fall, där en person tillgriper en roddbåt för färd

fida ehe^dä 6 mSJ° °]C?tefter anvandandet lämnar båten på sjöns andra
!d/’ er ,da ,ea v.arnPhktlS> som k«rt före permissionstidens utgång med
tåg anlander till sin forlaggmngsort i en mindre stad, »lånar» en vid stationshuset
stående cykel och på denna färdas till det i närheten liggande

<aneidn°tTådet “t311 aU dä!efter återställa cykeln. Enligt ämbetets mlning
Imn det knappast anses sta i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen
att beteckna dylika förfaranden såsom tjuvnad. Det torde möta
afl formulera tillägget i 1 § så, att nu angivna fall uteslutas

ÄfbegrTäsld Sck^d “det Sam''idiSl f4r ‘ a"dra hä"see"de"

Föreningen Sveriges landsfogdar har betonat, att frågan om det straffrättsliga
bedömandet av biltillgreppen oftast torde inskränka sig till en
rubricerings!råga, samt i likhet med riksåklagarämbetet uttalat, att det saklgt
sett är mest tillfredsställande om rättspraxis kan ledas in på den linjen,
»It det skall bedömas som stöld om någon tillgriper en sak med uppsåt
att tillfälligt tillgodogöra sig den men utan uppsåt att återställa den.

Departementschefen. Frågan om rubriceringen av sådana tillgrepp, vid vilka
gärningsmannen ej haft klart tillägnelseuppsåt utan allenast uppsåt att bruka
det tillgripna utan att återställa det, har vållat viss tvekan i rättstillämpningen.
Spörsmålet har praktisk betydelse med hänsyn till att tillgrepp av
fortskaffningsmedel med sådant begränsat uppsåt är en mycket vanlig
brottstyp. Kommittén har velat lösa detta problem genom ett tillägg till definitionen
på stöld, så att därunder skulle ingå ej endast tillgrepp med klart

B 193

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

tillägnelseuppsåt utan jämväl tillgrepp som sker med uppsåt att bruka det
tillgripna utan att återställa det. Jag anser goda skal tala för en vidgad
tillämpning av stöldbegreppet, då det gäller tillgrepp av motorfordon, men
såsom bl. a. riksåklagarämbetet framhållit kommer stoldparagrafen med
den föreslagna lydelsen att få en så vidsträckt omfattning, att därunder
skulle ingå även en rad andra fall av olovligt begagnande forutom dem
som egentligen åsyftats. Detta synes knappast vara förenligt med den
allmänna rättsuppfattningen i hithörande frågor. Efter de vagledande avgöranden
från högsta instans som numera föreligger synes fragan ha fått
en tillfredsställande lösning utan ändring av lagstiftningen. Jag har darfor
stannat för att förorda bibehållande tills vidare av stadgandets lydelse i detta

avseende.

I övrigt sammanfaller kommitténs förslag med gällande rätt och synes
ej i sak giva anledning till erinran.

2 §•

Paragrafen motsvarar SL 20: 2 och 6: 2 i kommittéförslaget.

3 §.

Förevarande paragraf motsvaras i gällande rätt av SL 20:3 och i kommitténs
förslag av 6:3.

Departementschefen. I kommittéförslaget har den av kommittén förordade
ändrade beskrivningen av stöldbegreppet i 1 § föranlett en komplettering
av det särskilda stadgandet om ansvar för medverkan till bodrakt. Med hansyn
till den ståndpunkt jag intagit i fråga om formuleringen av 1 § torde
emellertid detta tillägg böra uteslutas.

4 §.

Paragrafen motsvarar SL 20:4 och 6: 4 i kommittéförslaget.

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag har minimum
för den grova typen av vissa förmögenhetsbrott, däribland stöld, höjts
från frihetsstraff i två månader till sex månader. Denna ändring innebar en
förskjutning av gränsen mellan normalformen och den grova formen av
brottet, och syftet är alltså icke att åstadkomma en allmän straffskärpning
vid ifrågavarande brott. Jag vill i detta sammanhang erinra om att rubriceringen
alltid skall ske med hänsyn tagen till samtliga vid brottet föreliggande
omständigheter. De i vissa brottsbeskrivningar angivna exemplen på omständigheter,
som skall särskilt beaktas vid bedömande huruvida ett brott
är grovt, är sålunda varken uttömmande eller i och för sig avgörande. Även
om exempelvis ett olovligt tillgrepp har skett medelst inbrott, kan det därför
med hänsyn till omständigheterna i övrigt bli att bedöma såsom stöld och
icke som grov stöld.

7 Hihanq Ull riksdagens protokoll 1962. t samt. Nr 10. B.

194 B

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J962

5 och 6 §§.

Dessa båda paragrafer motsvarar SL 20:5 och har i kommitténs förslag
motsvarighet i 6: 5 och 6: 6. sla&

Gallande rätt. Enligt SL 20: 5 föreligger rån, om man stjäl medelst våld

öåTsTT T medt S<lh0t S°m innebär hängande fara eller, sedan man begatt
stöld och antraffats å bar gärning, sätter sig med sådant våld eller

ot till motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna. Rån föreligger
men om man med sådant våld eller hot tvingar någon till handling eller

tvune 0 ’ ''°m mnebar VinninS fÖF Särnin§smannen och skada för den
ungne eller nagon i vars ställe denne är. Lika med våld skall anses åtgärd

^angenom någon försättes i vanmakt eller annat sådant tillstånd. FörTån

vid rån h 5*! °Ch mCd Ctt tU1 °ch med åtta år- Om någon

d rån blir sa våldförd, att han därav får döden eller svår kroppsskada eller

ranet eljest ar att anse som grovt, skall gärningsmannen dömas till straff aibete

pa livstid eller från och med sex till och med tio år.

Jl»Zmittén/-{rå^~°m rånbrottet skiIJ''er kommitténs förslag från
MiS H T danfnom att de s- k. culpösa överskotten borttagit.

<het med vad som skett vid misshandels- och andra liknande brott
Aven i vissa andra avseenden innebär förslaget ändringar i förhållande till

StTrde y dT- SåS°m exemPel På omständigheter som skall särskdt
beaktas vid bedömande huruvida rån skall anses som grovt angives i

toista hand, att gärningsmännen tillfogade svår kroppsskada eller gär ansfufer

8 a Sy"Trl,lg förslagenhet eller grymhet. Exemplifieringen
sluter sig i denna del till den av kommittén föreslagna beskrivningen av
grov misshandel. Att rånaren uppsåtligen berövar sitt offer livet har i för tin8»fVhkettU?Pif?.

tlbi“nd eXemplen På omständigheter som bör föranleda
till att brottet skall bedömas som grovt. Dödande i rånsyfte bör enligt kom mitten

regelmässigt bedömas såsom mord. Såsom exempel på grovt brott angives
i forslaget ytterligare att gärningen innefattade ett hänsynslöst utyttjande
av den ranades skyddslöshet eller utsatta ställning. Det må nämnas
att kommittén haft att överväga en framställning från svenska droskbilagareforbundet
om utvidgning av ämbetsskyddet till att avse även drosk 7rk,

e:-tÖVni"g’ Det med framstäHningen åsyftade ökade straff3
ddet for droskforare blir enligt kommitténs uppfattning i huvudsak tillgodosett
genom att enligt förslaget rån mot sådana och andra yrkesutövare

str ff -tt r 7!gel SkaH bedömas som grovt rån- Ett ytterligare ökat
straffrättsligt skydd for droskforare genom en utvidgning av ämbetsskyddet

skidle en igt kommitténs mening bli av föga praktisk betydelse. Straffet för
rån föreslås till fängelse mellan ett och åtta år och för grovt rån till fängelse

/ Tf fy? °cb 7 ar'' Att lcke’ såsom 1 gallande lag, livstidsstraff upptagits
. raffskaIan for det grova brottet sammanhänger med att de fall där sådant
stiaff narmast kan ifrågakomma, d. v. s. rånmord, enligt förslaget skall bedömas
sasom mord. Vad angår den föreslagna sänkningen av frihetsstraffets

B 195

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

minimum från nuvarande sex. år till fyra år har denna föranletts av att giänsen
mellan rån och grovt rån något förskjutits i jämförelse med gällande lag,
vissa fall som nu bedömes som rån jämlikt SL 20: 5 första stycket skall enligt
förslaget bedömas som grovt rån.

Yttrandena. Några remissinstanser har anfört betänkligheter mot att borttaga
straffskärpningen för culpösa överskott. Riksåklagarämbetet anför, att
de skäl som föranlett ämbetet att föreslå bibehållandet av särskilda straffbestämmelser
för de culpösa överskotten vid misshandelsbrotten icke gör
sig med fullt samma styrka gällande vid rånbrotten. Det ar sålunda icke
för rånbrotten typiskt, att de företages i affekttillstånd, utan snarare ar för
dem utmärkande, att de sker efter föregående överläggning; ofta vittnar
rånbrotten om stor kallblodighet hos gärningsmannen. Att bedöma frågan,
om uppsåt eller oaktsamhet förelegat i förhållande till den större effekten,
blir därför ej vid rån förenat med sådana särskilda svårigheter som vid
misshandelsbrotten. Å andra sidan överensstämmer rånbrotten, i den mån
de förövas medelst våld å person, i förevarande hänseende så lillvida med
misshandelsbrotten, att den större effekten ofta framstår såsom en tämligen
normal följd av våldet; de båda brotten bildar jämväl här ur broltsbedömningssynpunkt
en naturlig enhet. Även med hänsyn till svårigheterna
att avpassa straffskalorna för det okvalificerade rånet och det därmed konkurrerande
brottet vållande till annans död eller kroppsskada, så att de
även lämpar sig för de objektiva överskotten, föreligger likheter mellan rån
och misshandel. Föreningen Sveriges landsfogdar har uttalat sig i samma
riktning. Länsstyrelserna i Malmöhus och Södermanlands lön hav uttryckt
farhågor för att borttagandet av straffskärpning för culpöst överskott kan
medföra fara för att rånbrott icke kommer att beivras med sådan skarpa
som ur allmänpreventiv synpunkt måste anses erforderligt.

Hovrätten för Nedre Norrland har förordat att livstidsstraff skall upptagas
såsom påföljd för grovt rån. Hovrätten anmärker att, såvitt hovrätten
har sig bekant, interneringsnämnden ej brukat förorda förvaring, då livstids
straffarbete varit alternativet till förvaringen, enär nämnden i sådant
fall ansett straffarbetet vara den lämpligare reaktionsformen. I flera fall
under senare år, där rånare dödat sina offer, har de invänt, att de ej avsett
att döda. Har någon misshandlat en annan människa till döds, fordras det
alltid starka skäl för att man mot gärningsmannens nekande skall våga
antaga, att han skulle ha misshandlat den andre så svårt, som han gjort,
även om han vetat att denne skulle do därav. Såvitt angår rån, varav
döden följt, skulle avgörandet av denna vanskliga uppsåtsfråga ej få så stoi
betydelse om livstids straffarbete inginge redan i straffskalan för rån i
samband med livsfarlig misshandel. Uttalanden i samma riktning bär
gjorts av hovrätten för Västra Sverige och landsfogden i Malmöhus län.

Svea hovrätt har, i anslutning till vad hovrätten föreslagit beträffande
grov misshandel, hemställt att orden »förslagenhet och grymhet» måtte utbytas
mot »råhet».

196 ö Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Departementschefen. Beträffande frågan om de cuipösa överskotten vid
rånbrottet kan jag inskränka mig till att hänvisa till vad jag anfört i den
allmänna motiveringen och i den särskilda motiveringen till misshandelsbrotten.
Anledning att i detta avseende reglera rånbrottet på annat sätt än
misshandel synes ej föreligga. Jag anser mig ej heller kunna acceptera det
från några håll framförda förslaget att upptaga livstids fängelse såsom påföljd
för grovt rån. Kommitténs förslag torde även i övrigt kunna godtagas
med vissa jämkningar. Latituden för rån torde sålunda lämpligast böra bestammas
till fängelse mellan sex månader och sex år. Avfattningen av
exemplen på omständigheter, som särskilt skall beaktas vid bedömande huruvida
brottet är grovt, bör jämkas i anslutning till vad jag föreslagit i fråga
om misshandelsbrotten. Av skäl som framgår vid 6 kap. 1 § i departementsforslaget
torde vidare den särskilda regeln angående försättande i vanmakt
eller dylikt kunna utgå.

7 §•

Paragrafen har motsvarighet i SL 20: 9 och i kommittéförslaget 6: 10.

Departementschefen. Kommitténs förslag beträffande denna paragraf, som
avser olovlig kraftavledning, innebär ingen ändring i förhållande till vad
som nu galler. Något praktiskt behov av den i gällande rätt upptagna regeln
om förhöjt maximum för grova fall synes emellertid ej föreligga
Lagbestämmelsen torde fylla sitt ändamål, därest påföljden sättes till böter
eller fängelse i högst två år.

8 och 9 §§.

Dessa paragrafer motsvarar SL 20:6, 20:7 och 20:8 andra stycket. 1

vomnnttens förslag har paragraferna motsvarighet i 6: 7, 6: 8 och 6’ 9 andra
stycket.

Gällande rätt. I SL 20:6 återfinnes brottstypen egenmäktigt förfarande,
hor egenmäktigt förfarande dömes, om man olovligen tager och brukar eller
eljest tillgriper något och ej fall är för handen som särskilt i kapitlet omformales.
Likaså dömes för egenmäktigt förfarande, om någon utan tillgrepp,
genom att anbringa eller bryta lås eller annorledes, olovligen rubbar
annans besittning eller ock genom motvärn eller på annat dylikt sätt hindrar
annan i utövning av rätt att kvarhålla eller taga något. Påföljden för
egenmäktigt förfarande är böter eller fängelse. Om brottet är grovt, skall
dock domas till straffarbete i två år eller fängelse. Vid bedömande huruvida
brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det förövats med våld eller hot
eller innefattat tillgrepp av annans fortskaffningsmedel, som brukats vårdslöst,
eljest vanvårdats eller icke återställts.

Om man olovligen rubbar annans besittning för att själv taga sig rätt
domes enligt SL 20: 7 för självtäkt till böter eller fängelse. Enligt det förslag
av straffrättskommittén, som låg till grund för 1942 års lagstiftning

B 197

Kungl. Mci j:ts proposition nr 10 år 1962

om förmögenhetsbrotten, skulle även självtäktsfall bedömas såsom egenmäktigt
förfarande. Självtäkt utbröts till ett självständigt brott pa förslag
av första lagutskottet (uti. 1942: 18 s. 28).

Bestämmelserna om egenmäktigt förfarande och sjähtakt ai enig
20:8 andra stycket tillämpliga även på intrång eller rubbning av annans
liesittning av fastighet.

Kommittén. Den av kommittén föreslagna beskrivningen av egenmäktigt
förfarande överensstämmer i fråga om typfallen olovliga tillgrepp och olovliga
besitlningsrubbningar med den i SL 20: 6 givna. Vad beträffar det tredje
tvpfallet av egenmäktiga förfaranden, motvärn mot laga självtäkt, uttalai
kommittén, att den närmare innebörden av begreppet motvärn ar oklar.
Enighet råder visserligen i doktrin och praxis om att motvärn omfattar
motstånd såväl medelst våld som genom hot samt att våldet icke behover
ha antagit karaktär av våld å person, men beträffande inneborden av hot
som medel för motvärn är läget mera oklart. Enligt en tolkning avses har
med hot allenast hot om våld å person, medan enligt en annan tolkning
även hot om ringare våld innefattas i uttrycket. Den praktiska betydelsen
av att noggrant fastställa innebörden av uttrycket motvärn i SL 20:6 förminskas
emellertid väsentligt genom att ansvar inträder även vid hindrande
av laga självtäkt »på annat dylikt sätt». Sistnämnda uttryck försvarar
dock ytterligare att klarlägga gränsen mellan det straffbara och det strafffria
området. Med hänsyn till den oklarhet som sålunda råder angaende
innebörden av begreppet motvärn anser kommittén att ordet motvärn ej
bör utan närmare bestämning användas i lagtext. I varje särskilt fall boi
angivas vari motvärnet skall bestå. Denna ståndpunkt har föranlett kommittén
att föreslå ändring även i bestämmelserna om våldsamt motstånd,
nödvärn och s. k. laga befogenhet. I förevarande paragraf har orden »genom
motvärn eller på annat dylikt sätt» ersatts med orden »med våld eller hot
om våld». Med våld avses enligt vad kommittén uttalar icke endast vak
mot den angripnes person; det är tillräckligt att gärningsmannen rycker
till sig eller försöker rycka till sig ett föremål från den som har ratt att
kvarhålla eller taga det. Utanför området för våld faller däremot ett rent
passivt motstånd som icke innefattar en fysisk kraftutveckling. För att
motvärn mot laga självtäkt skall vara straffbart kräves att gärningsmannen
med våld eller hot om våld hindrat annan. Bestämmelsen omfattar icke ett
våld som är så obetydligt att icke någon hindras därigenom, än mindre ett
hot om sådant våld. — I förslaget har den nuvarande särskilda straffskalan
för grova fall av egenmäktigt förfarande, frihetsstraff i högst två år,
bibehållits. Det har emellertid icke ansetts nödvändigt att i lagtexten upptaga
några exempel på omständigheter som i allmänhet skall föranleda
att egenmäktigt förfarande skall bedömas som grovt. Vad särskilt angår det
i gällande lag upptagna exemplet att gärningen förövats med våld eller hot
har kommittén ansett detta exempel mindre lämpligt med hänsyn till att
såsom normalfall av egenmäktigt förfarande skall anses hl. a. att genom

198 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

våld eller hot därom hindra annan i utövning av rätt att kvarhålla eller
taga nagot. Vad beträffar det andra exemplet, att gärningen innefattat tillgrepp
av annans fortskaffningsmedel som brukats vårdslöst, eljest vanvardats
eller icke återställts, framhåller kommittén, att i dylikt fall omständigheterna
ofta är sådana, att brottet enligt den av kommittén föreslagna
utformningen av stöldbegreppet i 1 § bör bedömas som stöld och
icke som egenmäktigt förfarande. Även utan särskilt stadgande torde vara
klart att den strängare straffskalan i regel bör tillämpas om gärningen
innefattat vårdslöst brukande av annans egendom av icke alltför obetydligt
varde. Likaså bor, framhåller kommittén, den strängare straffskalan i regel
lllampas, om sådant egenmäktigt förfarande som består i olovligt tillgrepp
eller olovlig besittningsrubbning förövas med våld eller hot om våld eller
om nagon genom grovt våld eller hot därom hindrar annan i utövning av
rätt att kvarhålla eller taga något.

Stadgandet om självtäkt i SL 20: 7 har av kommittén upptagits i oförändrat
skick i 6: 8, och bestämmelsen i SL 20: 8 andra stycket återfinnes i
kommittéförslaget 6: 9 andra stycket.

.. ®ePartementschefen. Mot förslaget att i brottsbeskrivningen å egenmäktigt
förfarande undvika ordet »motvärn» synes ej vara något att erinra. 1
departementsförslaget har därför det nu begagnade uttrycket »genom mot''a™
eller på annat dylikt sätt» såsom kommittén föreslagit utbytts mot
orden »med våld eller hot om våld».

Den brottstyp som under benämningen självtäkt behandlas i SL 20- 7 avser
i huvudsak samma gärningar som egenmäktigt förfarande. Skillnaden är
att ett egenmäktigt förfarande bedömes som självtäkt, om gärningsmannens
avsikt varit att sjalv taga sig rätt. Det kan emellertid ifrågasättas, om denna
omständighet ar tillräcklig motivering för att bibehålla självtäkt som en särs
a rottstyp. I praxis synes också ha uppkommit vissa svårigheter att uppdraga
en klar gräns mellan detta brott och egenmäktigt förfarande. Så till
vida kan dock sjalvtäktsfallen sägas utgöra en enhetlig grupp, att de i regel
aL-!-janSe S°m Iindri§a brott och Praktiskt taget aldrig föranleder annan

Pfi - , ä.nwÖ!en På §rUnd aV dCt anfÖFda har 1*8 funnit mig böra föreslå,
att sjalvtäktsfallen val hanfores under brottsbeskrivningen å egenmäktigt

förfarande i 8 § av förevarande kapitel men att en gradindelning av brottet
sker på det sattet, att påföljden för sådana fall, där brottet med hänsyn till
att gärningsmännen själv tagit sig rätt eller eljest är att anse som ringa, regleras
i 9 §. Såsom brottsbenämning för de ringa fallen föreslås självtäkt
som därigenom visserligen får en vidare innebörd än i SL 20: 7 men synes
vara att föredraga framför benämningen ringa egenmäktigt förfarande.

.... nh^ k°™mittens förslag skall påföljden för egenmäktigt förfarande vara
böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt fängelse
i högst två år; bortsett från sådana jämkningar som föranledes av införandet
av ett enhetligt frihetsstraff överensstämmer förslaget härutinnan med
gallande ratt. Jag vall for ram del i anslutning till den uppdelning av brottet

B 199

Kungl. Mcij:ts proposition nr 10 år 1962

i normalfall och ringa fall, som har skett i departementsförslaget, föreslå
såsom påföljd för egenmäktigt förfarande böter eller fängelse i högst tva
år och för självtäkt endast böter.

Det i SL 20:8 andra stycket upptagna stadgandet angaende besittmngsrubbningar
i fråga om fastighet torde kunna inarbetas i brottsbeskrivmngen
å egenmäktigt förfarande.

10 §.

Förevarande paragraf motsvarar SL 20: 8 första stycket och 20: 10 första
stycket. I kommittéförslaget har paragrafen motsvarighet i 6: 9 forsta stycket
och 6:11.

Gällande rätt. Enligt SL 20: 10 första stycket är ett flertal av tillgreppsbrotten
belagda med ansvar på försöks- och förberedelsestadiet. Detta galler
stöld, grov stöld, rån och olovlig kraftavledning. Beträffande rån straffas aven
underlåtenhet att avslöja brottet. Därjämte är försök till sådant tillgrepp av
fortskaffningsmedel, som ingår under egenmäktigt förfarande, belagt med

SL 20:8 första stycket innehåller stadgande att, om nagon i skog eller
mark olovligen tager sådant som avses i SL 24: 2 andra stycket, d. v. s.
växande träd, gräs etc., och brottet ej enligt vad där sägs ar att anse som
åverkan, vad i SL 20 kap. är stadgat angående tillgrepp skall aga tillämpning.

Kommittén. Kommittén har föreslagit ändring beträffande regeln att försök
till egenmäktigt förfarande är straffbart, då fråga ar om försök att tillgripa
fortskaffningsmedel. Förslaget har motiverats med att, enligt den av
kommittén föreslagna ändringen i 1 §, försök till sådant tillgrepp i rege
bleve straffbart såsom försök till stöld. Med hänsyn härtill och da det nuvarande
stadgandet om straff i visst fall för försök till egenmäktigt förfarande
ur lagteknisk synpunkt är mindre tillfredsställande, anser kommittén att
stadgandet kan upphävas.

Yttrandena, överståthållarämbetet förklarar sig ej kunna biträda forslaget
att försök till egenmäktigt förfarande, avseende tillgrepp av fortskaffningsmedel,
icke skall vara straffbart. Lagföring skulle därmed icke kunna
ske i exempelvis de fall, då någon ertappas med att försöka tillgripa en bil
och gör gällande, att han sedermera tänkt återställa den. Beaktas bör, att
det på försöksstadiet ur bevissynpunkt torde vara mycket vanskligt att avgöra
vilket uppsåt som föreligger. Det synes uppenbart, att vid genomforande
av förslaget de flesta försök att tillgripa motorfordon skulle lamnas
straffria. Med hänsyn härtill bör de lagtekniska synpunkter, som kommittén
anfört som skäl för förslaget att upphäva det nuvarande stadgandet om försöksstraff
vid egenmäktigt förfarande, få vika. Liknande åsikt har uttalats
av hovrätten för Nedre Norrland, kriminalpolisintendenten i Stockholm,

200 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

poliskammaren i Malmö, stadsfiskalen i Trelleborg och t. f. landsfogden i
Norrbottens lön. Lansstyrelsen i Malmöhus län har sagt sig kunna godkänna
forslaget till straffnhet for försök till egenmäktigt förfarande endast under
den förutsättningen, att det vid försök till biltillgrepp som regel skulle presumeras
att gärningsmannen icke haft för avsikt att efter gärningens fullbordan
återställa fordonet. 6 8

Departementschefen. Det synes ej vara anledning att borttaga möjligheten
att straffa försök till sådant tillgrepp av fortskaffningsmedel, som är att
hanfora till egenmäktigt förfarande. En försöksregel beträffande egenmäktigt
förfarande bor därför upptagas. Jag anser dock att regeln ej bör begränsas
till tillgrepp av fortskaffningsmedel utan gälla egenmäktigt förfarande
överhuvud. Å andra sidan torde den ej böra omfatta sådana fall då
det fullbordade brottet skulle vara att hänföra under den ringa graden av
egenmäktigt förfarande, självtäkt.

Motsvarighet till bestämmelsen i SL 20: 8 första stycket angående tillgrepp
av naturprodukter torde kunna upptagas i förevarande paragraf i
orm av en erinran om att tillgrepp i vissa fall enligt 11 kap. 2 § skall bedömas
såsom åverkan.

8 KAP.

Om bedrägeri och annan oredlighet

Detta kapitel motsvarar nära SL 21 kap. Kommittéförslaget upptager motsvarande
regler i 7 kap. Några väsentliga olikheter i förhållande till gällande
rätt föreslås ej. En av kommittén föreslagen brottstyp med benämningen
ekonomiskt förtal har ej införts i departementsförslaget. Brottstvpen avser
till väsentlig del forhållandet olika näringsidkare emellan, och spörsmålen

arom bör såsom jag framhållit i den allmänna motiveringen upptagas i
samband med den revidering av lagstiftningen mot illojal konkurrens, varom
utredning pågår.

Kapitlet upptager i den föreslagna lydelsen brottstyperna bedrägeri (1 8)
bedrägligt beteende (2 §), grovt bedrägeri (3 §), utpressning och grov utpressmng
(4 §), ocker och grovt ocker (5 §), häleri, ringa häleri och grovt
häleri (6 §), häleriförseelse (7 §), oredligt förfarande (8 §), svindleri och

grovt svindleri (9 §) samt ockerpantning (10 §) ävensom regler om försök
m.m. (11 §).

1 §•

Denna paragraf svarar i gällande rätt mot SL 21: 1 och i kommittéförslaget
mot 7: 1.

B 201

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Gällande rätt och kommittén. I SL 21: 1 upptages huvudtypen av bedrägeri.
Sådant brott föreligger enligt lagrummet, om man medelst vilseledande formår
någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmännen
och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne ar.
För bedrägeri dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse.
Kommittéförslaget innebär ej någon ändring i gällande rätt.

Yttrandena. Statsåklagaren i Stockholm har anfört, att bedrägeriansvar
kan ifrågakomma, då vittne i brottmål lämnar osanna uppgifter om sina utgifter
i samband med vittnesmålet och därigenom föranleder att för hög
vittnesersättning utgår av allmänna medel. Samma är förhållandet, då vittnesersättning
utgår jämlikt lagen om fri rättegång. EU vittne, som tillerkannes
ersättning att gäldas eller förskotteras av enskild part, torde emellertid
icke i motsvarande fall drabbas av ansvar (jfr Ekeberg—Strahl—Beckman,
Förmögenhetsbrotten, 1952, s. 182). Det är icke helt ovanligt att denna situation
föreligger. Statsåklagaren vill ifrågasätta, om icke denna gärning bor på
något sätt straffbeläggas. Riksåklagarämbetet har föreslagit att det angivna
förfarandet kriminaliseras i förevarande kap. såsom ett särskilt brott. Enligt
ämbetets mening bör förfarandet kriminaliseras även på försöksstadiet.

Departementschefen. Riksåklagarämbetet och statsåklagaren i Stockholm
har föreslagit en uttrycklig regel om bedrägeriansvar för vittne, som genom
oriktiga uppgifter tillskansar sig för hög ersättning. Förslaget torde grundas
på uppfattningen att det i sådant fall icke föreligger ett vilseledande av aen
som skall utbetala ersättningen utan av domstolen och att till följd darav
bedrägeriansvar enligt nu gällande regler ej skulle kunna inträda. Det har
gjorts gällande, att när fråga är om ersättning av allmänna medel åt vittnen
i brottmål, jämlikt lagen om fri rättegång eller åt häktads rättegångsbiträde
bedrägeriansvar kan ifrågakomma, därför att domstolen där får anses företräda
det allmänna. Däremot skulle nuvarande bestämmelser ej medgiva att
för bedrägeri döma den som genom oriktiga uppgifter tilldömes för hog
ersättning i fall då ersättningen skall gäldas av enskild part. Enligt min
mening är emellertid den angivna skillnaden mellan olika vittnesfall varken
motiverad eller nödvändig med hänsyn till bedrägeribestämmelsernas utformning.
Det är visserligen sant alt, såvitt avser förhållandet parterna
emellan, ett vilseledande av domstolen från den ena partens sida icke kan
föranleda ansvar för bedrägeri. Domstolen, som har till uppgift att skilja
mellan parterna, kan nämligen icke sägas vara i den förlorande partens
ställe, och för bedrägeri förutsättes att skada har uppkommit antingen för
den vilseledde själv eller för någon i vars ställe denne är. När det gäller
att fastställa ersättningen till ett vittne, som har hörts i målet, är emellertid
läget — även om vittnet har åberopats av enskild part som ej åtnjuter fri
rättegång — ett annat. Det är då genom uttryckliga lagregler klart både i
vilka hänseenden vittnet är berättigat till ersättning och av vem ersättningen
skall utgivas. På grund härav förefaller det mig naturligt att dom Hihang

till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

202 B Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 10 år 1962

stolen, när den av vittnet inhämtar de uppgifter som erfordras för att fasts
.la ersättningens storlek, anses företräda den som har att utgiva ersättningen,
vare sig detta är statsverket eller enskild part. Jag vill för övrigt
erinra om att vittnesersättningar, som skall gäldas av enskild part, i regel
utdomes på grundval av partens uttryckliga eller underförstådda medgivande,
och detta torde, om ej särskilda omständigheter föranleder till annat,
fa anses grundat på de uppgifter i ifrågavarande avseende, som vittnet i
partens narvaro har lämnat inför domstolen. Med hänsyn till det anförda
har jag icke funnit det behövligt med någon särskild regel om bedrägeriansvar
for vittne, som genom oriktiga uppgifter tillskansar sig för hög ersättning.
° °

2 och 3 §§.

Dessa båda paragrafer, som avser bedrägligt beteende och grovt bedrägeri
överensstämmer i sak med SL 21: 2 och 21: 3 samt med kommittéförslaget
/: 2 och 7:3.

4 §.

Denna paragraf motsvarar SL 21: 4 och kommittéförslaget 7: 4.

Gallande rätt. Enligt SL 21: 4 dömes för utpressning, om man medelst hot
om brottslig gärning tvingar någon till handling eller underlåtenhet, som
innebar vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon
i vars ställe denne är. Detsamma gäller, om man övar sådant tvång medelst
hot att åtala eller angiva annan för brott eller om annan lämna menligt meddelande
samt tvånget är otillbörligt. Utpressningsbrottet är subsidiärt till
rån. För brottet dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse eller, om
brottet är ringa, till böter.

Kommittén. Kommittéförslaget överensstämmer med gällande rätt med den
andringen, att såsom påföljd för ringa fall av utpressning upptagits förutom
böter jämväl fängelse i högst sex månader.

Yttrandena. Paragrafen har vid remissbehandlingen icke föranlett något
uttalande i annan mån än att advokatsamfundet anfört, att det i paragrafen
använda uttrycket »otillbörligt» föranleder samma erinringar som beträffande
olaga tvång (se vid 4 kap. 4 § i departementsförslaget).

Departementschefen. Utpressningsbrottet är liksom rån att betrakta som
en kvalificerad form av den i 4 kap. 4 § av departementsförslaget upptagna
brottstypen olaga tvång. Till förenkling av lagtexten torde medlet för utpressningen
böra angivas såsom olaga tvång. I förhållande till gällande rätt
innebär detta en utvidgning så tillvida, som utpressningsbrottet jämväl kommer
att omfatta det fall då utpressning sker genom sådant våld som ej kan
betecknas såsom våld å person. Denna utvidgning har knappast någon prak -

B 203

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år J962

tisk betydelse, och den föreslagna förenklingen av lagtexten innebar alltså
i sak ingen större förändring.

Kommittén har i sitt förslag såsom påföljd för ringa fall av utpressning
infört fängelse i högst sex månader utöver böter. Med hänsyn till karaktaren
av utpressningsbrottet synes emellertid ej lämpligt att överhuvud taget
upptaga någon särskild latitud för ringa fall. Jag vill i stället förorda att
såsom normaltyp upptages ett brott, benämnt utpressning, som medför böter
eller fängelse i högst två år. För grova fall bör gälla en särskild skala, fängelse
i lägst sex månader och högst sex år.

Beträffande advokatsamfundets invändning mot uttrycket »otillbörligt»
hänvisas till vad jag anfört i anslutning till olaga tvång.

5 §•

Paragrafen, som handlar om ocker, svarar mot SL 21: 5 och kommittéförslaget
7: 5.

Departementschefen. Kommittén har upptagit bestämmelsen angående
ocker i ett i sak oförändrat skick. Jag har ingen annan erinran mot förslaget
än att det grova fallet synes böra upptagas såsom en särskild brottstyp med
benämningen grovt ocker, varjämte minimum för detta fall bör sättas till
sex månader.

6 och 7 §§.

Förevarande paragrafer motsvarar SL 21:6 och kommittéförslaget 7.6.

Gällande rätt. Enligt SL 21: 6 dömes för häleri den som köper sak, som är
frånhänd någon genom brott, eller tillgodogör sig saken eller eljest darmed
tager befattning ägnad att försvåra sakens återställande. För sådant brott
dömes vidare den som bereder sig otillbörlig vinning av någons brottsliga
förvärv eller som genom krav, överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar
genom brott tillkommen fordran. Straffet för häleri är straffarbete i högst
två år eller fängelse eller, om brottet är grovt, straffarbete i högst fyra år,
i ringa fall böter eller fängelse. Om gärningsmannen icke insåg men hade
skälig anledning antaga att brott förelåg, dömes till böter eller fängelse.

Kommittén. Kommittén anför, att det förhållandet att det i gällande rätt
icke finnes någon brottsbenämning för oaktsamhetsbrottet har visat sig innebära
en viss olägenhet för domstolarna, när de haft att rubricera brottet.
För att undanröja denna olägenhet har den på sina håll redan brukade benämningen
häleriförseelse i förslaget upptagits såsom beteckning för oaktsamhetsbrottet.
I övrigt innebär förslaget ej några ändringar i sak i förhållande
till gällande rätt.

Yttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland har uttalat, att erfarenheten
från senare år synes ha visat, att det grova häleribrottets samhällsfarlighet

204 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

mohvcrar en straffskala med samma maximum som Övriga grova förmögenhetsbrott.
Hovratten förordar därför att straffmaximum bestämmes till fängelse
i sex år. Svea hovrätt har funnit brottsbeteckningen »häleriförseelse»
vara mindre tillfredsställande.

Departementschefen. Kommitténs förslag beträffande häleribrottet innebär
endast den nyheten, att det fall då oaktsamhet föreligger fått den särskilda
brottsbenämningen häleriförseelse. Denna benämning synes kunna accepteras
Jag vill emellertid jämväl föreslå vissa ändringar beträffande påföljdsskalorna.
Såsom normalskala med brottsbenämningen häleri torde böra upptagas
fängelse i högst två år. För ringa fall bör påföljden vara böter, medan
s alan för de grova fallen torde få sättas till fängelse mellan sex månader
och fyra år För överskådlighetens skull torde de olika brottsfallen böra upp aS.

P..a tva Paragrafer med häleri, ringa häleri och grovt häleri i 6 § samt
halenforseelse i 7 §.

8 §■

Paragrafen svarar mot SL 21: 7 och kommittéförslaget 7: 7.

Departementschefen. Denna paragraf, som handlar om oredligt förfarande,
torde fa upptagas i överensstämmelse med gällande rätt. Någon uppdelning
av brottet i normalfall och grova fall synes dock ej vara påkallad, utan i
departementsforslaget har införts en enhetlig skala för påföljden, böter eller
fängelse i högst två år.

9 §•

Förevarande paragraf svarar mot SL 21: 9 och kommittéförslaget 7: 8.

Gallande rätt. I SL 21: 9 stadgas ansvar för svindleri. När brottet är uppsatligt,
ar påföljden fängelse eller straffarbete i högst fyra år eller, där brottet
är ringa, böter. Ansvar stadgas även för vissa fall av grov oaktsamhet,
varvid påföljden är fängelse eller böter.

Kommittén. Kommitténs förslag överensstämmer i sak med gällande rätt,
bortsett från att påföljden för ringa fall av svindleri bestämts till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Departementschefen. I nära överensstämmelse med vad jag föreslagit beträffande
utpressning vill jag förorda att någon särskild påföljdslatitud för
ringa fall ej upptages. I stället bör skalan för normalbrottet sättas till böter
eller fängelse i högst två år. För grova fall bör skalan vara fängelse i lägst
sex månader och högst fyra år. Jag vill också förorda den förenklingen, att
den särskilda skalan för oaktsamhetsfallet får utgå. För detta fall kommer
alltså att gälla samma latituder som för det uppsåtliga brottet.

B 205

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

10 §.

Paragrafen motsvarar SL 21: 10 och kommittéförslaget 7: 10.

11 §•

Denna paragraf motsvarar SL 21: 8 och kommittéförslaget 7: 11. De ändringar
som vidtagits i förhållande till kommitténs förslag är av formell natur.

9 KAP.

Om förskingring och annan trolöshet

Förevarande kapitel, som i kommittéförslaget motsvaras av 8 kap., överensstämmer
praktiskt taget helt med SL 22 kap. Följande brottstyper upptages
i kapitlet, nämligen förskingring (1 §), undandräkt (2 §), grov förskingring
(3 §), olovligt förfogande (4 §), trolöshet mot huvudman och grov
trolöshet mot huvudman (5 §), behörighetsmissbruk (6 §), olovligt brukande
(7 §) och fyndförseelse (8 §). Dessutom innehåller kapitlet en bestämmelse
om ansvar för försök (9 §).

1 §•

Denna paragraf motsvarar SL 22: 1 och kommittéförslaget 8:1.

Gällande rätt och kommittén. I SL 22:1 behandlas förskingringsbrottet.
Förskingring innebär att någon, som på grund av avtal, allmän eller enskild
tjänst eller dylik ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet
att utgiva egendomen eller redovisa för denna, genom att tillägna sig
egendomen eller annorledes åsidosätter vad han har att iakttaga för att
kunna fullgöra sin skyldighet. För att ansvar skall inträda kräves tillika, att
gärningen innebär vinning för gärningsmannen och skada för den berättigade.
Straffet för förskingring är enligt gällande rätt fängelse eller straffarbete
i högst två år.

Kommittéförslaget innebär ingen ändring i den gällande lydelsen.

Yttrandena. Paragrafen har föranlett vissa erinringar av advokatsamfundet,
som uttalat, att erfarenheten visat att brottsbeskrivningen, såvitt angår
s. k. penningförskingring, i praxis förorsakar avsevärda svårigheter. De uttalanden
som gjorts i motiv och kommentarer ger icke tillräcklig vägledning
för bedömandet av frågan när förskingring skall anses föreligga. Vissa uttalanden
tyder på att, då den redovisningsskyldige förbrukat pengarna eller
sammanblandat dem med sina egna, fullbordat förskingringsbrott skall anses
föreligga så snart den redovisningsskyldige icke varit kontinuerligt likvid
och solvent (vilka tillgångar som skall anses vara »likvida» är i och för sig
ett hrydsamt problem), medan andra uttalanden ger vid handen att skade -

206 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

rekvisitet förutsätter ett slags uppskattning av redovisningsfordringens värde.
Strafflagens brottsbeskrivning synes då och då föranleda till att förfaranden,
som enligt allmän rättsuppfattning icke innefattar förskingring,
straffrättsligt hänföres under denna brottskategori. På sätt kommittén i annat
sammanhang anfört är det emellertid ur flera synpunkter icke oväsentligt
att brottsrubriceringen överensstämmer med vad som enligt allmän
rattsuppfattning framstår som riktigt och rimligt. Då det enligt samfundets
mening ar otillfredsställande att brottsbeskrivningen i fråga om förskingring
skall vara så väg som den enligt gällande rätt är, hemställer samfundet om
en utredning i syfte att undersöka möjligheterna av en mera fast gränsdragning
kring förskingringsbrottet.

Departementschefen. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen föreligger
ett visst behov av en översyn av förmögenhetsbrotten, vilken dock ej
kunnat göras i nu förevarande sammanhang. Förskingringsbrottet hör till
de brott, som vid en sådan översyn måhända skulle visa sig påkalla jämkningar.
Brottstypen torde emellertid nu böra upptagas i brottsbalken i
överensstämmelse med gällande rätt.

2-4 §§.

Dessa paragrafer motsvarar SL 22:2—4 och kommittéförslaget 8:2—4.
Beträffande olovligt förfogande har vidtagits den ändringen i förhållande
till gallande rätt och kommitténs förslag, att en enhetlig skala för påföljden
införts.

5 §•

Paragrafen motsvarar SL 22: 5 och kommittéförslaget 8: 5.

Gällande rätt. I SL 22: 5 stadgas om trolöshet mot huvudman. Brottsbeskrivningen
i paragrafens första stycke innebär, att någon som på grund av
förtroendeställning, vare sig det är i allmän eller enskild tjänst, såsom syssloman
eller eljest, fått att för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller
ova tillsyn å skötseln därav, missbrukar behörighet att företräda huvudmannen
eller eljest sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen.
Denna beskrivning kompletteras i andra stycket med en regel att,
om någon som fått att sköta rättslig anglägenhet för annan missbrukar sin
fortroendeställning till förfång för huvudmannen, ansvar för trolöshet mot
huvudman inträder, även om angelägenheten ej är av ekonomisk art. Sistnämnda
regel ersätter det före 1942 års strafflagsreform i SL 22: 14 upptagna
brottet trolöshet av rättegångsfullmäktig.

Kommittén. Kommittén föreslår att SL 22:5 upptages i brottsbalken i
väsentligen oförändrat skick. Kommittén har övervägt att flytta stadgandet
i nuvarande andra stycket om trolöshet i rättsliga angelägenheter, som egentligen
avser brott av annan natur än förmögenhetsbrotten, till annan plats i

B 207

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

brottsbalken eller att låta stadgandet med hänsyn till dess ringa praktiska
betydelse helt utgå men har slutligen stannat vid att låta det kvarstå i troloshetsparagrafen.

Departementschefen. Kommittén har uttalat viss tvekan huruvida bestämmelsen
i SL 22: 5 andra stycket om missbruk av förtroendeställning i rättsliga
angelägenheter bör upptagas i förevarande kapitel och har övervägt att
låta bestämmelsen helt utgå. I likhet med kommittén anser jag bestämmelsen
vara av ringa praktisk betydelse, och det synes ej uppkomma nagon olagenhet
av att den helt slopas. Jag har därför ej i förslaget upptagit motsvarighet
till ifrågavarande bestämmelse.

6—9 §§.

Paragraferna äger motsvarighet i SL 22:6—9 och i kommittéförslaget
8: 6—9. Beträffande behörighetsmissbruk har införts en enhetlig skala for
påföljden.

10 KAP.

Om gäldenärsbrott

Bestämmelserna om gäldenärsbrott i SL 23 kap. har upptagits i förevarande
kapitel, vilket i kommittéförslaget motsvaras av 9 kap. Förslaget överensstämmer
praktiskt taget helt med gällande rätt.

Kapitlet upptager följande brottstyper, nämligen oredlighet mot borgenärer
och grov oredlighet mot borgenärer (1 och 2 §§), vårdslöshet mot
borgenärer (3 §), mannamån mot borgenärer (4 §) samt bokföringsbrott
(5 §). Därjämte finnes i kapitlet regler om försök och medverkan (6 och

7 §§)•

1—3 §§.

Dessa paragrafer, som motsvarar kommittéförslaget 9: 1—3, har överförts
från SL 23: 1—3 utan väsentliga ändringar.

4 §•

Förevarande paragraf motsvarar SL 23: 4 och kommittéförslaget 9: 4.

Gällande rätt och kommittén. I SL 23:4 finnes regler om mannamån mot
borgenärer. Ansvar för sådant brott drabbar den som, då konkurs är förestående,
betalar eller ställer säkerhet för borgenärs fordran eller vidtager
annan sådan åtgärd och därigenom avsevärt förringar övriga borgenärers
rätt. Detsamma gäller bokföringsskyldig gäldenär som, ehuru han enligt
god köpmannased uppenbarligen bort inställa sina betalningar, förfar på det
an«ivna sättet. För mannamån mot borgenärer dömes även gäldenär, som

208 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

föraiåliframja aCk°rd hemHgen lämnar eller utlovar betalning eller annan
Kommitténs förslag innefattar ingen saklig ändring i paragrafen.

Yttrandena. Denna paragraf har föranlett erinran av advokatsamfundet

Militär mfy -a1 tf611 UPPfattningCn’ att stadgandet i gällande rätt er''
hålht en alltför vid u formning. Om gäldenärens gärning icke består i annat

an att lian med vanliga betalningsmedel betalt förfallen skuld, svnes det
icke rimligt att han skall kunna fällas till ansvar. I förhållande till borgenären
ar han civilrättsligt skyldig att betala. Det är obilligt att fordra att

E anatreffUn/?r °m Straff Vid eventue11 felbedömning skall vara plikhnr
, H f ra, av§örandet 1 den stundom mycket tveksamma frågan
uruvida konkurs kan anses .förestående, eller, såvitt angår köpmän, han
or, installa små betalningar. Mången gång händer det att gäldenären ge"0°“_f
dy};k situati°n betala en förfallen gäld kan vinna en tidsfrist,

som gor det möjligt for honom att klara upp sina affärer så att ingen borf
drabfaas av förlust. Det ar visserligen sant att det, om konkurs i allt
fall icke kan undvikas, hade varit bättre att betalning icke erlagts, men
konkurslagens återvmningsregler synes här utgöra det naturliga korrektivet
SpecieUt egendomhgt ter det sig att gäldenären icke ens skall kunna utan risk
oi straff betala sin skuld, nar han genom dom förpliktats att betala Om bor Sen:r?,

d^efter.begär utmätninS och gäldenären låter förfarandet ha sin gång
med påföljd att borgenaren genom utmätningen erhåller betalning för sin fordran
kan gäldenären icke fällas till ansvar, men om han i denna situation
i stallet erlagger betalning, kan straffstadgandet bli tillämpligt. Ett skäl mot
det vidsträckta straffansvaret för mannamån ligger vidare däri att hot om
a al f°i sådant brott latteligen kan begagnas för att förmå gäldenärens anonga
att betala hans skulder. Erfarenheten ger icke belägg för att straffhotet
skulle i nämnvärd mån förmå beträngda gäldenärer att inrätta sitt
handlande efter de riktlinjer som strafflagstiftaren funnit önskvärda; straffagen
har i sjalva verket en ganska begränsad förmåga att påverka gäldenärer
! detta hanseende. Samfundet hemställer på anförda skäl om en in mr-nknIn§

aV Paragrafens tillamPligbetsområde. Skulle det anses möta
allttor stora betänkligheter att låta betalning av förfallen gäld under alla
omständigheter falla utanför det straffbara området, synes andra möjligheter
att begransa stadgandets räckvidd böra undersökas. Måhända kunde en
lämplig begränsning ernås genom att i subjektivt avseende uppställa krav
pa avsikt att skada övriga borgenärer.

Departementschefen. I likhet med advokatsamfundet anser jag att bestäm1
forevarande kapitel om mannamån mot borgenärer icke är fullt
tillfredsställande avfattad. Jag är emellertid med hänsyn till ämnets komplicerade
beskaffenhet icke beredd att framlägga något ändringsförslag utan
"armare utredning. Bestämmelsen torde därför nu få upptagas i brottsbalken
i överensstämmelse med den gällande lydelsen

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1902

B 209

5 §.

Denna paragraf svarar mot SL 23: 5 samt kommittéförslaget 9: 5 och 9: 8.

Departementschefen. I denna paragraf behandlas bokföringsbrott. Enligt
gällande lag begränsas åtalsmöjligheten genom en föreskrift, att brottet icke
må åtalas, där ej gäldenären kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord
eller inställt sina betalningar inom fem år från det brottet förövades. Kommittén
har icke föreslagit någon ändring i detta avseende men upptagit stadgandet
i ämnet i en särskild paragraf sist i kapitlet. Icke heller jag vill föieslå
någon ändring i sak, men det synes lämpligare att sammanföra regeln
med brottsförutsättningarna i övrigt i stället för att konstruera den såsom
en åtalsregel.

6 och 7 §§.

Paragraferna svarar mot SL 23: 6 och 23: 7 samt mot 9: 6 och 9: 7 i kommitténs
förslag.

11 KAP.

Om skadegörelsebrott

Kapitlet motsvarar SL 24 kap. och kommittéförslaget 10 kap. I nära överensstämmelse
med gällande rätt innehåller kapitlet bestämmelser om skadegörelse
(1 §), åverkan (2 §), grov skadegörelse (3 §) och tagande av
olovlig väg (4 §) samt regler om försök m. m. (5 §).

12 KAP.

Om allmänfarliga brott

Bestämmelserna i detta kapitel motsvarar nära SL 19 kap. om allmänfarliga
brott. Kommittéförslaget upptager motsvarande bestämmelser i 11
kap. Några mera väsentliga ändringar i jämförelse med gällande rätt föreslås
ej. Det av kommittén i 11: 9 upptagna brottet utsättande för venerisk
smitta (motsvarande SL 14: 21) har såsom anförts i den allmänna motiveringen
fått utgå för att upptagas i 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar. Ej heller upptages någon motsvarighet till
SL 19: 10 angående frivilligt avvärjande av fara i vissa fall.

I den nu föreslagna lydelsen ingår följande brottstyper i kapitlet, nämligen
mordbrand (1 §), grov mordbrand (2 §), allmänfarlig ödeläggelse
och grov allmänfarlig ödeläggelse (3 §), sabotage och grovt sabotage (4 §),
allmänfarlig vårdslöshet och grov allmänfarlig vårdslöshet (5 §), spridande
av gift eller smitta och grovt spridande av gift eller smitta (6 §), förgöring

210 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

och grov torgöring (7 §), vårdslöshet med gift eller smittämne (8 §) samt
underlåtenhet att avvärja allmänfara (9 §). En avslutande paragraf innehåller
regler om ansvar för försök m. m. (10 §).

1-4 §§.

Dessa paragrafer motsvarar SL 19: 1—4 och kommittéförslaget 11:1—4.

5 §.

Forevarande paragraf motsvarar bestämmelsen i SL 19: 5 och har i kommitténs
förslag motsvarighet i 11: 5.

G vilande rätt. I SL 19: 5 stadgas om allmänfarlig vårdslöshet. Detta brott
mnebar att någon av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller
sprängämne eller annorledes, vållar brand eller ofärd som avses i 1— 3 §§ i

VaPf1!let1,(m°rsdbrand eller allmänfarlig ödeläggelse) eller framkallar fara
darfor eller vållar skada eller hinder som avses i 4 § (sabotage). Straffet är
angelse eller böter eller, om brottet är grovt, straffarbete i högst två år

PIIAT* °

Kommittén. Kommittén framhåller, att bestämmelsen i SL 19: 5 kompletterar
SL 19: 1—3 på sådant sätt att där stadgas straff för den som av
oaktsamhet vållar sådan brand eller ofärd som i 19: 1—3 sägs. Dessutom omiattar
brottsbeskrivningen i SL 19:5 dels framkallande av fara för sådan

eAnkti°m nySS nämnts> ehuru denna icke kommer till stånd, dels oaktsamt
vållande av skada eller hinder som omförmäles i SL 19: 4 om sabotage. Faran
för brand eller ofärd som avses i SL 19: 1—3 kan framkallas uppsåtligen
eller av oaktsamhet. Båda dessa fall omfattas av straffbudet om allmänfarlig
vårdslöshet. I motsats till vad som eljest är vanligt har alltså här vissa
uppsåtliga fall sammanförts med oaktsamhetsfall. Detta sammanhänger
med att garningen består icke i åstadkommande av den skadliga effekt
som straffbudet avser att förebygga utan blott i framkallande av fara
for denna. I kommitténs betänkande år 1944 användes beträffande förevarande
stadganden uttryckssättet »där någon uppsåtligen eller av oaktsamhet
framkallar fara». Departementschefen framhöll i prop. 1948: 80 s.
291, att ett uppsåtligt framkallande av fara i förhållande till den effekt som
paragrafen ytterst vore avsedd att förebygga icke innefattade uppsåt utan
endast oaktsamhet i förhållande till denna effekt. Från denna synpunkt
bleve såval uppsåtligt som oaktsamt framkallande av fara att betrakta som
oaktsamhetsfall. I enlighet med detta betraktelsesätt omnämndes i lagtexten
endast oaktsamt framkallande av fara. Kommittén anför nu, att även
om ett uppsåtligt framkallande av fara i regel innefattar oaktsamhet i förha
ande till effekten, bör direkt av lagtexten framgå att uppsåtligt framkallande
av fara faller under straffbudet. I förslaget har stadgandet om allmänfarlig
vårdslöshet omformulerats i överensstämmelse härmed. Kommit -

B 211

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

tén anmärker, att en formulering liknande den som sålunda föreslås att
uppsåtligen eller av oaktsamhet framkalla fara — förekommer i det av
kommittén föreslagna stadgandet om vårdslöshet mot person (1:9); dock
kräves för straffbarhet enligt sistnämnda stadgande, som avser framkallande
av fara för en enstaka persons liv eller hälsa, att oaktsamheten varit
grov.

I förslaget har den nuvarande uppdelningen på två skilda straffskalor
icke bibehållits. I stället föreslås en för brottet enhetlig skala omfattande
fängelse i högst två år eller böter.

Yttrandena. Kommitténs förslag att slopa den nuvarande uppdelningen av
strafflatituden på normalfall och grova fall har i några yttranden föranlett
gensagor. Göteborgs rådhusrätt föreslår bibehållande av två skalor, en for
normalfallet med skalan fängelse i högst sex månader eller böter, samt den
andra, avseende grova brott, med allenast frihetsstraff i skalan och med
ett maximum av två år; härigenom kan bagatellfall handläggas utan namnd
i rådhusrätt. Samma önskemål har uttalats av föreningen Sveriges stadsdomare
och advokatsamfundet.

Även svenska försäkringsbolags riksförbund har, ehuru ur andra synpunkter,
hemställt att skilda skalor måtte bibehållas. Förbundet erinrar
om att försäkringsavtalslagen skiljer mellan vårdslöshet av grövre och av
lindrigare art för bedömandet av frågan i vilken utsträckning försäkringsgivaren
bör fritagas från fullgörandet av försäkringsavtalet gentemot den,
som genom vårdslöshet framkallat försäkringsfallet. Även regressrätten ar
enligt försäkringsavtalslagen knuten till konstaterandet av grov vårdslöshet.
Om kommitténs förslag genomföres, skulle det samband som hittills
funnits mellan försäkringsavtalslagens bestämmelser och straffbestämmelsen
om påföljd för vårdslöshet med eld avlägsnas och försäkringsavtalsla<*ens
regler så att säga komma att hänga i luften. För tillämpning av försäkringsavtalslagen
eller de däremot svarande försäkringsvillkoren skulle
bolagen bli tvingade att föra en självständig talan, eventuellt i särskild rättegång,
om att vårdslösheten varit grov. Detta kan uppenbarligen ej ha
varit kommitténs mening. Förbundet har vidare framhållit, att man inom
svenska brandskyddsföreningen ansett sig kunna konstatera, att de s. k.
vårdslöshetsbränderna tagit en allt större omfattning. Det anses nödvändigt
att allvarliga fall av vårdslöshet med eld blir påtalade i större utsträckning
än som för närvarande är fallet. För att få ett begrepp om huru olika fall
av allmänfarlig vårdslöshet bedömes av domstolarna bär brandskyddsföreningen
verkställt en utredning på grundval av ett stort antal domsakter.
Utredningen synes giva vid handen, att i rättspraxis föreligger en benägenhet
att utmäta påfallande låga straff för sådan uppenbar vårdslöshet som
leder till brand liksom även en tydlig obenägenhet att ådöma ansvar för grov
vårdslöshet. Detta förhållande inverkar menligt på brandskyddsforenmgens
och brandförsäkringsbolagens arbete i skadeförebyggande syfte. Uppenbart
in- alt effekten av sådant arbete minskas i den mån den uppfattningen blir

212 B

A ungl. Ma j. ts proposition nr 10 år 1962

allmän, att även allvarliga fall av vårdslöshet med eld icke blir påtalade eller
också mycket milt bedömda av domstolarna. Enligt vad praxis utvisar synes
domstolarna vara obenägna att beteckna vårdslöshet med eld såsom grov
aven i sådana fall där det enligt allmän uppfattning torde vara uppenbart att
( dan vårdslöshet föreligger. Det undandrager sig förbundets bedömande,
u.u^da praktiska mojligheter föreligger att inom ramen för jämförbara
^tratfsatser astadkomma den önskade skärpningen vid tillämpning av ifrågaarande
lagbud genom en längre gående straff differentiering än den nuvarande.
Om sa ej skulle vara fallet, hemställer förbundet, att lagmotiven till

måleTJT Tb tC Så Utf0rmas’ att det av riksförbundet angivna önskeålet
likval kan komma att bil uppmärksammat vid domstolstillämpningen

Statens brandinspektion hav uttalat sig i samma riktning och har i detta

åteT^^^T8^? bf°rt frågan 0m skyldi§het att till stat eller kommun
a eigalda kostnader för släckning av brand. I rättspraxis har konstaterats,
att statens och kommunernas skyldighet alt ansvara för brandsläckning
maste anses vara av sådan natur, att kostnaden för dess fullgörande icke

hln m r, 8 ^an återkrävas av den som vållat branden. Från åtskilliga
blA 3 flansstyrelser, har denna fråga förts på tal. Därvid har gjorts
g ande att det ar otillfredsställande att — hur grovt uppsåtet eller vållandet
an ar — ingen möjlighet föreligger att utkräva kostnader av bär angi^et
slag. Inspektionen anser för sin del, att en föreskrift av här antytt slag
skulle yerka i avskrackande riktning och sannolikt i sin mån medverka till
okad försiktighet vid handhavandet av eld.

,.Betr,f,ande t,roittsbenämningen »allmänfarlig vårdslöshet, har rådhusröt unnsåH

å/m°fU !at„V1Sr tVCkan’ eftersom Pa™grafen gäller även den som
ppsatligen framkallat fara för brand eller ofärd. Med hänsyn till svårig heten

att finna annan lämplig brottsbenämning och kommitténs uttalande,
att uppsåthgt f^mkallande av fara i regel omfattar oaktsamhet i förhållande
till effekten, anser rådhusrätten emellertid, att den föreslagna brottsbenamningen
bör godtagas.

Departementschefen. Kommittén har vid avfattningen av denna paragraf
a erkommit till sitt ar 1944 avgivna förslag, där det angavs att framkallandet
av fara som avses i stadgandet skall ske uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Sasom min företrädare i ämbetet framhöll i samband med 1948 års lagstiftning
ar om man faster avseende främst vid den effekt, branden, som
paragrafen ytterst är avsedd att förebygga - såväl uppsåtlig! som oaktsamt
ramkallande av den situation, som bedömes såsom fara, att betrakta som
oaktsamlietstall. Det torde icke föreligga tillräckliga skäl att nu frångå denna
av lagrådet och riksdagen år 1948 godtagna ståndpunkt. En komplettenng
aV stadgandet enligt kommitténs förslag skulle kunna föranleda det
missförståndet, att stadgandet skulle omfatta fall, där uppsåtet avser uppkomsten
av brand eller ofärd. Sådana fall är självfallet att bedöma enligt
bestämmelserna om försök.

Med hänsyn till de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen

B 213

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

torde den nuvarande uppdelningen av påföljden i två skalor bora bibehållas.
Jag vill alltså förorda att såsom påföljd i normalfall stadgas böter eller
fängelse i högst sex månader, medan påföljden för de grövre fallen — vilka
torde få utgöra en särskild brottstyp med benämningen grov allmänfarlig

vårdslöshet — sättes till fängelse i högst två åi.

Spörsmålet om skyldighet för den som uppsåtligen eller av oaktsamliet
orsakar brand att ersätta staten eller kommunen kostnaderna for brandsläckning
är jag ej beredd att pröva i detta sammanhang.

6—8 §§.

Dessa paragrafer motsvarar SL 19:6—8 och konunittéförslaget 11:6—8.

Gällande rätt. I SL 19:6—8 har upptagits två brottstyper med benämningarna
spridande av gift eller smitta samt förgöring. 19:6 avser uppsåtligt
spridande av gift eller smitta, 19: 7 uppsåtlig förgöring samt 19: 8 grov
oaktsamhet i avseende å gärningar tillhörande båda kategorierna.

Kommittén. I jämförelse med gällande lag har i kommittéförslaget skett
en höjning av minimum för grov förgöring från nuvarande frihetsstraff i
två månader, d. v. s. det legala minimum för straffarbete, till fängelse i sex
månader eller samma minimum som i förslaget stadgats för flertalet av de
«rova förmögenhetsbrotten. För denna höjning anser kommittén att man
kan anföra i huvudsak samma skäl som åberopats för höjningen av straffminimum
för de nämnda förmögenhetsbrotten.

Yttrandena. Förste stadsläkaren i Malmö framhåller att gifter i många
fall användes fullt legalt i livsmedel i konserverande syfte eller för fargnmg
av livsmedlen. Bestämmelser härom är, liksom även straffbestämmelser,
lämnade i giftstadgan och livsmedelsstadgan. Det kan ifrågasättas, om 6 §
(spridande av gift eller smitta) längre har någon uppgift att fylla. På liknande
sätt användes numera i stor skala vissa gifter vid bekampande av
skadeinsekter och parasitsvampar hos växande gröda. Ibland bär som eu
följd härav uppkommit stor dödlighet bland bin, utan att åtgärden ansetts
straffbar enligt strafflagen. Även bestämmelserna i 7 § om förgöring och
grov förgöring kan diskuteras, allrahelst som giftstadgan gäller även inom
detta område. Motsvarande gäller beträffande stadgandet i 8 §.

Advokatsamfundet har avstyrkt den föreslagna höjningen av minimistraffet
för grov förgöring.

Angående brottsbenämningarna i 6 och 7 §§ må hänvisas till Göteborgs
rådhusrätts i anslutning till den allmänna motiveringen redovisade yttrande.

Departementschefen. Bestämmelser till skydd mot skada genom gift, smittämnen,
insekter etc. finns i åtskilliga specialförfattningar, men för gärningar
av allvarligare natur torde förevarande stadganden i SL 19 kap. ej

214 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Bil h tt hT35’ dG b°r darfÖr SåS°m kommittén föreslagit överföras
till brottsbalken. Den av kommittén föreslagna skärpningen av påföljden

för grov forgonng synes befogad. Vad angår avfattningen i övrigt torde ett

P,ar, ,Jal?’kn''nigair ff vldtaSas‘ För det grova fallet i 6 § bör införas den särskilda
brottsbeteckmngen grovt spridande av gift eller smitta. Vidare torde
brottsbeteeknmg bora införas för oaktsamt brott enligt 8 §. Härvid kan
Jamphgen användas uttrycket vårdslöshet med gift eller smittämne.

9 §•

Paiagrafen motsvarar SL 19: 9 och kommittéförslaget 11: 10.

Departementschefen. I denna paragraf stadgas ansvar i vissa fall för den
som underlåter att avvärja fara som han själv framkallat. Maximum för påtoljden
torde kunna begränsas till sex månader. Då de gärningar varom
har ar fråga bildar eu särskild brottstyp, torde vidare en särskild brottsbe nammng

bora inforas. Såsom benämning föreslås underlåtenhet att avvärja
alimanfara. J

10 §.

Denna paragraf motsvarar SL 19: 11 och kommittéförslaget 11: 12.

Departementschefen. Kommitténs förslag innebär i jämförelse med gäliande
rätt viss utvidgning av stämplingsbegreppet. Av skäl som redovisas
vi 21 kap 12 § i departementsförslaget anser jag mig ej kunna tillstyrka
denna utvidgning. I övrigt torde förevarande paragraf böra utformas i överensstämmelse
med kommitténs förslag, frånsett jämkningar av formell

13 KAP.

Om förfalskningsbrott

Till detta kapitel har överförts bestämmelserna i SL 12 kap. om förfalskningsbrott.
Kommittéförslaget upptager motsvarande regler i 12 kap. Departementsförslaget
överensstämmer i huvudsak med gällande rätt. Stadgandet
i SL 12: 11 angående frivilligt avvärjande av fara i bevishänseende
ar enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen fått utgå.

I kapitlet ingår enligt den nu föreslagna lydelsen följande °brottstyper,
nämligen urkundsförfalskning (1 §), ringa urkundsförfalskning (2 §), grov
urkundsförfalskning (3 §), undertryckande av urkund och ringa undertryckande
av urkund (4 §), signaturförfalskning och ringa signaturförfalskning
(ö §), penningförfalskning, ringa penningförfalskning och grov pen 1<17nfif°f-alSknin^

(6 märkesförfalskning och ringa märkesförfalskning
(7 S)> förfalskning av fast märke och ringa förfalskning av fast märke (8 §),

B 215

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

bruk av förfalskning (9 §) och olaga spridande av efterbildning (10 §). Kapitlet
avslutas med regler om ansvar för försök m. m. (11 §).

1 och 2 §§.

Dessa båda paragrafer motsvarar SL 12: 1 och 12: 2 och överensstämmer
i huvudsak med kommittéförslaget 12: 1 och 12. 2.

3 g.

Förevarande paragraf har motsvarighet i SL 12: 3 och kommittéförslagel
12: 3.

Gällande rätt. I SL 12:3 behandlas grov urkundsförfalskning. För detta
brott dömes enligt gällande rätt till straffarbete från och med ett till och
med sex år.

Kommittén. Enligt kommitténs förslag skall minimum för grov urkundsförfalskning
sänkas från frihetsstraff i ett år till sex månader, d. v. s. samma
minimum som i förslaget stadgas för flertalet av de grova förmögenhetsbrotten.
Även oip grov urkundsförfalskning icke sällan framstår som ett
svårare brott än de grova förmögenhetsbrotten, har kommittén icke funnit
anledning föreligga att i fråga om minimum göra någon skillnad mellan
brotten.

Yttrandena. Den av kommittén föreslagna sänkningen av minimum har
uttryckligen tillstyrkts bl. a. av Stockholms rådhusrätt, som framhållit att
den nuvarande skillnaden mellan minimum för förevarande brott och för
de grova förmögenhetsbrotten framstått som anmärkningsvärd med hänsyn
särskilt till återfallsreglerna i SL 4: 14. Däremot har förslaget avstyrkts
av Göteborgs rådhusrätt, som uttalat att grov urkundsförfalskning är ett så
allvarligt brott, att minimum icke bör sättas lägre än ett år.

Departementschefen. Jag vill ansluta mig till kommitténs förslag i fråga
om minimum för grov urkundsförfalskning. Påföljden för detta brott bör
alltså sättas till fängelse mellan sex månader och sex år.

4 §.

Paragrafen motsvarar SL 12:4 och kommittéförslaget 12:4.

Departementschefen. I denna paragraf behandlas det brott som benämnes
undertryckande av urkund. Kommittéförslaget innefattar inga ändringar i
paragrafen, bortsett från den jämkning som betingas av införandet av enhetligt
frihetsstraff. Jag vill emellertid för min del förorda en förenkling av
stadgandet på så sätt, att påföljden liksom beträffande det i 5 g upptagna
brottet signaturförfalskning uppdelas på två skalor i stället för de nuvaran -

216 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

d4 Pätöliden ***• 1 M**t (pa år, medan
ringa fall vilka bor upptagas som en särskild brottstyp med bensinningen
ringa undertryckande av urkund — dömes till böter eller fängelse i
högst sex månader. °

5 §•

Denna paragraf har motsvarighet i SL 12:5 och överensstämmer i huvudsak
med kommitttéförslaget 12:5.

6 §.

Paragrafen svarar mot SL 12: 6 och kommittéförslaget 12: 6.

Departementschefen. Denna paragraf, som avser penningförfalskning, torde
såsom kommittén föreslagit böra upptagas i överensstämmelse med gällande
ratt. Jag vid endast, utom införande av särskilda brottsbenämningar
or ringa och grova fall, föreslå den jämkningen, att minimum för grova
tall sattes till fängelse i två år. 5

7 §•

Förevarande paragraf motsvarar SL 12: 7 och kommittéförslaget 12: 7.

Departementschefen. I denna paragraf behandlas s. k. märkesförfalskmng.
Kommitteforslaget innebär i jämförelse med gällande rätt allenast
ändring beträffande minimum för grovt brott, motsvarande den ändring som
föreslagits i fråga om grov urkundsförfalskning. För undvikande av alltför
många olikheter vid konstruktionen av latituderna i förevarande kapitel
vi 1 jag emellertid förorda att påföljdsbestämmelserna för detta brott utiormas
i överensstämmelse med vad som skett beträffande undertryckande
av urkund och signaturförfalskning liksom även förfalskning av fast märke
(4, 5 och 8 §§). För normalbrottet bör således skalan vara fängelse i
högst fyra år, medan i ringa fall — för vilka användes brottsbenämningen
ringa markesförfalskning — dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

8—10 §§.

19Praignafernahar motsvari8het 5 SL 12:8-10 och i kommittéförslaget
12:8—10. Särskilda brottsbenämningar har införts för den ringa graden i
'' § samt för de i 9 och 10 §§ avsedda brottstyperna.

11 §.

Denna paragraf motsvarar SL 12: 12 och kommittéförslaget 12: 12.

Departementschefen. Paragrafen uppräknar vissa fall, då brott varom i
detta kapitel är fråga skall vara belagda med ansvar på försöks- och förberedelsestadiet.
Även underlåtenhet att avslöja brott är i visst fall belagt

B 217

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

med ansvar. I paragrafens andra punkt i den gällande lydelsen göres det
förbehållet, att ansvar ej skall inträda, för den händelse brottet, om det
fullbordats, skulle ha varit att anse som ringa. Då de ringa fallen av de
brottstyper varom här är fråga i departementsförslaget erhållit särskilda
brottsbenämningar, kan emellertid detta tillägg utgå utan att den sakliga
innebörden av paragrafen ändras. Beträffande försök eller förberedelse till
bruk av förfalskning (9 §) torde emellertid en särskild regel vara erforderlig.
Denna regel torde kunna utformas så, att till ansvar för försök eller
förberedelse till bruk av förfalskning skall dömas, där gärningsmannen,
om han själv gjort försök eller förberedelse till förfalskningen, skulle vara
förfallen till ansvar enligt vad i förevarande paragraf är stadgat.

I övrigt bör uppräkningen i paragrafen kompletteras med anledning av
att i vissa fall införts särskilda brottsbenämningar för grova fall.

14 KAP.

Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga

I detta kapitel, som motsvarar kommittéförslaget 13 kap., återfinnes de
nuvarande bestämmelserna i SL 13 kap. Stadgandet i SL 13:14 har av
skäl som redovisas i den allmänna motiveringen — fått utgå, men i övrigt
överensstämmer kapitlet i sak nära med gällande rätt.

Följande brottstyper behandlas i kapitlet, nämligen mened, oriktig utsaga
och grov mened (1 §), osann partsutsaga (2 §), ovarsam utsaga (3 §),
falskt åtal, grovt falskt åtal och obefogat åtal (5 §), falsk angivelse och
obefogad angivelse (6 §), falsk tillvitelse och vårdslös tillvitelse (7 §), bevisförvanskning
och grov bevisförvanskning (8 §), underlåtenhet att avvärja
rättsfel (9 §), osann försäkran och vårdslös försäkran (10 §), osant intygande
och bruk av osann urkund (11 §), missbruk av urkund (12 §) samt
förnekande av underskrift (13 §). Dessutom upptages regler om ansvar för
förberedelse in. m. i vissa fall (14 §).

1 §•

Paragrafen motsvarar SL 13: 1 och 13:4 första stycket samt kommittéförslaget
13: 1 och 13: 4 första stycket.

Departementschefen. Förevarande paragraf behandlar menedsbrottet, vilket
av kommittén upptagits i nära överensstämmelse med gällande rätt. För
min del vill jag föreslå den ändringen, att vad som stadgas i SL 13: 4 första
stycket — angående utsaga som är utan betydelse för saken — inarbetas i
brottsbeskrivningen. Detta synes böra ske i den formen, att såsom en broltsförutsättning
angives, att utsagan är av betydelse för saken. För att ansvar
skall kunna ådömas bör det vara ådagalagt att så är förhållandet. And -

218 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

ringen medför vidare krav på att även ifrågavarande omständighet omfattas
av gärningsmannens uppsåt.

Den nuvarande uppdelningen av brottstypen i tre grader bör markeras
genom att de ringa och grova fallen åsättes särskilda brottsbenämningar.
For det ringa fallet vill jag föreslå uttrycket oriktig utsaga, medan det grova
tallet bör benämnas grov mened.

Även i latituderna för påföljden torde vissa jämkningar böra vidtagas. För
normalfallet torde sålunda påföljden böra sättas till fängelse i högst fyra
år, i fråga om oriktig utsaga till böter eller fängelse i högst sex månader
samt beträffande grov mened till fängelse i lägst två och högst åtta år.
Såsom exempel på omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömande
huruvida brottet är grovt nämnes i den gällande lydelsen, att gärningen
sker med uppsåt att oskyldig må fällas till urbota straff eller eljest
synnerlig skada tillfogas annan. Dessa exempel torde kunna bibehållas, men
jag vill förorda den jämkningen, att »urbota straff» utbytes mot »ansvar
för allvarligt brott».

2 §•

Förevarande paragraf har motsvarighet i SL 13: 2 och 13: 4 första stycket
samt i kommittéförslaget 13:2 och 13:4 första stycket.

Departementschefen. I denna paragraf upptages stadgande om ansvar för
osann partsutsaga, d. v. s. lämnande av osann uppgift eller förtigande av
sanningen vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång. Enligt kommitténs
förslag, som nära överensstämmer med den gällande lydelsen, skall för
brottet dömas till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter
eller fängelse i högst sex månader. Brottet synes emellertid ej vara av sådan
beskaffenhet, att det finns behov av att uppdela latituden. Jag föreslår därlör,
att såsom påföljd angives böter eller fängelse i högst två år.

Vad som stadgas i SL 13:4 första stycket torde böra inarbetas i brottsbeskrivningen
på samma sätt som föreslagits i fråga om 1 §.

3 §•

Denna paragraf motsvaras av SL 13:3 och kommittéförslaget 13:3.

4 §.

Förevarande paragraf har i SL motsvarighet i 13: 4 andra stycket och i
kommitténs förslag likaledes i 13:4 andra stycket.

5-7 §§.

De bestämmelser som upptagits i dessa paragrafer äger motsvarighet i
SL 13:5—7 och i kommitténs förslag 13:5—7.

B 219

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Gällande rätt. I SL 13:5—7 finnes regler om falskt åtal och annat tillvitande
av brottslig gärning m. m. Bestämmelserna är så uppdelade, att i o b
behandlas falskt åtal, i 6 § obefogat åtal, d. v. s. väckande av a al utan att
man har sannolika skäl därtill, samt i 7 § falsk angivelse och falsk tillvitelse.
Vad angår sistnämnda båda brott behandlas i första stycket av 7 § falsk
angivelse och i andra stycket falsk tillvitelse. För falsk angivelse kraves åt
oärningsmannen har uppsåt att oskyldig må bil salcfalld, medan sadan
uppsåt ej behöver föreligga för falsk tillvitelse. Båda gärningstyperna ar
enligt tredje stycket belagda med ansvar jämväl vid grov oaktsamhet.

Kommittén. I överensstämmelse med de grunder som följts beträffande
andra brott har kommittén föreslagit höjning av minimum for grova fält av
falskt åtal från nuvarande frihetsstraff i två månader till sex manader.

Vidare har kommittén föreslagit en jämkning beträffande oaktsamhetsbrottet
i 7 § tredje stycket. Med hänsyn till att oaktsamheten bor avse angivelsens
eller tillvitelsens osanning men icke det i paragrafens forsta stycke
angivna särskilda uppsåtet att oskyldig må bli sakfälld har hanvisningen i
tredje stycket inskränkts till att avse endast gärning som omtalas » paragrafens
andra stycke. För oaktsamhetsbrottet har införts den särskilda benämningen
vårdslös tillvitelse.

Yttrandena. I remissyttrandena har ingen annan erinran framställts an
att advokatsamfundet avstyrkt den föreslagna höjningen till fängelse i
högst sex månader av minimum för grova fall av falskt åtal.

Departementschefen. Brottstypen falskt åtal, som behandlas i SL 13:5,
är för närvarande uppdelad i tre grader med särskilda latituder för normalfall
samt ringa och grova fall. Det synes emellertid ej erforderligt med
särskild skala för ringa fall. Jag vill föreslå att såsom normalskala sattes
böter eller fängelse i högst två år. För det grova fallet torde såsom kommittén
föreslagit minimum böra höjas till fängelse i sex månader. Därjämte vill
jag emellertid förorda att maximum sänkes till fyra år. Det grova fallet bor
erhålla den särskilda brottsbeteckningen grovt falskt åtal.

Bestämmelsen i nuvarande SL 13: 6 om obefogat åtal då någon väc er
åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill — har så nära anknytning
till reglerna om falskt åtal, att den synes kunna fogas såsom ett tredje
stycke till 5 §.

De i nuvarande SL 13: 7 upptagna reglerna om falsk angivelse och falsk
tillvitelse är i viss mån oklara med hänsyn till oaktsamhetsfallet. Den jämkning
som kommittén föreslagit synes icke ägnad att skapa full ^larh^’
utan en mera genomgripande ändring torde vara påkallad. Jag vill föreslå,
att stadgandet om falsk angivelse kompletteras med en bestämmelse, upptagande
såsom särskild brottstyp en motsvarighet till obefogat åtal. Det syne^
dock föra för långt att kriminalisera en oriktig angivelse, så snart angivaren
saknar sannolika skäl för sin angivelse, utan förutsättningen för straffbar -

220 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

het bor vara, att angivaren icke insåg men hade skälig anledning antaga, alt
en angivne var oskyldig. Brottstypen bör benämnas obefogad angivelse
°hf_ Srr,T tT el!T, fKängeIse 1 högst sex månader. För falsk angivelse

skalaPåff° Jd6n Sa r n .“V*0*® eller fängelse i högst två år. Den särskilda
an för ringa fall torde således även i fråga om detta brott kunna utgå

förasT 6 T6''113 °m falSk °Ch °bef°Sad an§h’elSe k3R lämPligen »mman.

De stadganden som avser falsk och vårdslös tillvitelse (nuvarande SL 13- 7
andra och tredje styckena) torde få upptagas i 7 § efter vissa jämkningar.

SfjT?!.8?1, ST 1 fråga °m °bef0gad anSiveIse torde straffbarhet för
Aårdsl°s tillvitelse bora inträda, om gärningsmannen icke insåg men hade
skälig anledning antaga, att tillvitelsen var sanningslös

8 §•

Paragrafen motsvarar SL 13: 8 och kommittéförslaget 13:8.

Departementschef611. Detta stadgande om bevisförvanskning hänvisar i den
gnUaniie .lydelsen till bestämmelserna om falskt åtal. Stadgandet synes

Lt f r7mfrleraS tUI Cn självständig Paragraf. Det bör således
stadgas att för bevisforvanskning skall dömas till böter eller fängelse i högst

gr°V? fallGt’ med brottsbeteckningen grov bevisförvanskning,
bor patoljden vara fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

9 §.

^Förevarande paragraf har motsvarighet i SL 13: 9 och kommitténs förslag

Departementschefen. I denna paragraf behandlas det fall, då någon — utan
att vara forfallen till ansvar för mened etc. — genom åtgärd som avses
i kapitlets tidigare bestämmelser framkallat fara för att annan skall bli
oriktigt domd eller eljest lida avsevärt förfång och underlåter att vidtaga
åtgärder till farans avvärjande, sedan han kommit till insikt om densammaI
har i sitt förslag upptagit den gällande bestämmelsen i oför ändrat

skick, bortsett från den jämkning som påkallas av införandet av
enhetligt frihetsstraff. Jag har ingen annan erinran mot förslaget än att det
synes önskvärt att införa en särskild brottsbeteckning. Såsom beteckning
torde kunna användas underlåtenhet att avvärja rättsfel.

10 §.

Paragrafen motsvaras av SL 13: 10 och kommittéförslaget 13: 10.

Departementschefen. Kommittén har i huvudsakligen oförändrat skick
upptagit bestämmelserna i SL 13: 10 om osann försäkran samt om osann försäkran
som lämnas av grov oaktsamhet. Jag vill endast förorda den jämk -

B 221

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

ningen, att någon särskild påföljdslatitud för osann försäkran ej utsattes
för det fall att brottet är grovt. Det blir sålunda en enhetlig skala, böter eller
1 ängelse i högst två år.

11 §.

Förevarande bestämmelse motsvaras i gällande rätt av SL 13: 11 och i
kommitténs förslag likaledes av 13: 11.

Gällande rätt. I SL 13: 11 stadgas ansvar för osant intygande. Om någon
i intyg eller annan urkund lämnar osann uppgift om vem han är eller om
annat än egna angelägenheter eller för skens skull upprättar urkund rörande
rättshandling, skall han dömas för osant intygande, såframt åtgärden
innebär fara i bevishänseende. Påföljden är böter eller fängelse. Är brottet
med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest
att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst två
år. Ansvar stadgas även för den som åberopar eller eljest begagnar osann
urkund som avses i lagrummet.

Kommittén. Det av kommittén framlagda förslaget innefattar i sak ingen
ändring av gällande rätt, bortsett från den jämkning som påkallas av införandet
av enhetligt frihetsstraff.

Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge har i sitt yttrande påpekat,
att gränsdragningen mellan förfalskning och osant intygande vållat
avsevärda svårigheter i rättstillämpningen. Om någon undertecknar en urkund
med annat namn än sitt eget, kan detta i undantagsfall vara helt
straffritt men är eljest att bedöma antingen som förfalskning eller som
osant intygande. Vissa uttalanden under förarbetena ger uttryck för uppfattningen,
att förfarandet skall bedömas som förfalskning, om urkunden
genom underskriften är ägnad att vilseleda angående undertecknarens person,
och i annat fall som osant intygande. Hur denna ståndpunkt låter sig
förena med det för osant intygande uppställda rekvisitet, att åtgärden skall
innebära fara i bevishänseende, är oklart. Det kan vidare ifrågasättas om
icke en urkund, som någon undertecknat med annat namn än sitt eget, alltid
är ägnad att vilseleda angående undertecknarens person. Den omständigheten,
att undertecknandet skett i närvaro av andra personer, som kan
lämna identifierande uppgifter om den verklige undertecknaren, synes icke
kunna betaga urkunden såsom sådan dess sken av att vara utställd av annan
än den verklige utställaren (jfr Svensk Juristtidning 1949 s. 171). Skulle
meningen likväl vara, att som osant intygande skall bedömas t. ex. det fall
att en anhållen, som uppgivit falskt namn, vid frigivandet kvitterar sina
tillhörigheter i det falska namnet inför vederbörande polistjänstemän, synes
konsekvensen fordra, att man på enahanda sätt bedömer det fall, att någon,
som obehörigen fått en till annan ställd postanvisning i sin besittning,
inför vederbörande postfunktionär påstår sig vara adressaten och i post -

222 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

tjänstemannens närvaro kvitterar postanvisningen i adressatens namn. Det
senare fallet har emellertid av ålder bedömts och torde alltjämt bedömas som
förfalskning. Tankbart är, att gränsdragningen skall ske efter andra kriterier
än som nu berörts. Sålunda kan avfattningen av SL 13:11 möjligen
anses tyda på att stadgandet, såvitt det nu är i fråga, endast tager sikte på
sådana fall, då urkunden icke har annan bevisfunktion än att lämna upplysning
om undertecknarens person (jfr dock Svensk Juristtidning 1949
s. 171). Någon gång har antytts (Beckman-Bergendal-Strahl, Brott mot
staten och allmänheten s. 362), att bestämmelsen om osant intygande skulle
vara avsedd för fall, då gärningsmannens enda syfte med åtgärden varit att
olja sin identitet. Om en person, som är efterspanad och därför tillfälligt
upptrader under falskt namn, köper varor på kredit och kvitterar varorna
eller utfardar en växel å köpeskillingen i det falska namnet, skulle han i
enlighet harmed dömas för osant intygande, om hans syfte med åtgärden
att skriva oriktigt namn uteslutande varit att dölja identiteten. Har gärningsmannens
syfte däremot innefattat att undandraga sig betalning, skulle
tallet vara att bedöma som förfalskning utgörande led i ett bedrägeri. Att
skillnaden mellan förfalskning och osant intygande skulle vara att hänföra
till gärningsmännens syfte, är heller icke lätt att utvinna ur lagtexten (jfr
Svensk Juristtidning 1949 s. 171).

Skolöverstyrelsen har framhållit att beträffande ansökningshandlingar till
tjänster fråga lätt kan uppkomma huruvida förfalskningsbrott eller osann
utsaga föreligger. Det har förekommit, att avskrifter av intyg eller betyg,
vilka avskrifter varit till riktigheten bestyrkta, upptagit annat vitsord i något
ämne än originalhandlingen. Har detta vitsord angivits i avskriften, sedan
denna bevittnats, och åberopas handlingen vid ansökan till tjänst, kan
pa grund av SL 12:9 sökanden straffas för urkundsförfalskning. Har det
felaktiga vitsordet upptagits i avskriften före bevittnande av denna och
åberopas avskriften vid ansökan, kan sökanden likaledes straffas för urkundsförfalskning;
den som bevittnat handlingen synes jämlikt SL 13: 11
kunna forskylla straff för osant intygande. Oavsett huruvida denna uppfattning
angående förslaget är riktig, vore ett uttalande av värde till klargörande
av innebörden i lagstiftningen. Frekvensen av avskrifter är nämligen
synnerligen stor inom överstyrelsens verksamhetsområde, vilket omfattar
aven det vittutgrenade kommunala skolväsendet, där det i första
hand ankommer på en mångfald kommunala myndigheter att bedöma ansökningshandlingar
— och eventuellt att agera även på grund av stadgandet
i SL 3: 6 angående underlåtenhet att avslöja brott.

Statsåklagaren i Stockholm har framhållit, att man nu icke har möjlighet
att straffrättsligt åtkomma den som utan uppsåt men också utan att förvissa
sig om eller ens göra försök att förvissa sig om annans identitet bevittnar
dennes namnteckning å uttagningsblankett hos postverket m. fl. liknande
inrättningar. Riksåklagarämbetet har jämväl upptagit detta spörsmål
och uttalat, att dylika fall ingalunda är ovanliga. Ämbetet har vid flera tillfallen
mottagit framställningar från åklagare om fullföljd till högsta dom -

B 223

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

stolen av mål, där åtal för ifrågavarande förfarande ogillats, men har, da
ämbetet ansett det osanna intygandet ha skett av oaktsamhet, icke kunnat
bifalla framställningarna. Enligt ämbetets uppfattning föreligger har ett behov
av att utvidga det straffbara området till att avse även culpösa fall. De
oaktsamhetshandlingar, varom här är fråga, är emellertid, med hansyn ti 1
graden av deras straffvärdhet, av ganska skiftande natur. I atskilhga fall,
exempelvis då någon med åsidosättande av alla försiktighetsmått på begaran
av en okänd person bevittnat en falsk namnteckning på uttagningsblanketter
el. dyl-, framstår sålunda oaktsamheten såsom klart straffvärd; i andra fall
åter, såsom då man på framställning av en bekant, på vilkens vederhäftighet
och noggrannhet man anser sig kunna lita, utan närmare kontroll bestyrker
en av denne upprättad meritförteckning, vari ett fel råkat insmyga
sig, synes däremot oaktsamheten ej böra föranleda straff. Med hänsyn härtill’
synes endast grov oaktsamhet böra kriminaliseras. Härigenom uppnäs
överensstämmelse med det sätt, varpå osann försäkran straffbelagts i såval
gällande rätt som enligt förslaget. Ämbetet föreslår sålunda, att osant in ygande
kriminaliseras även vid grov oaktsamhet. Det nya brottet, varom
bestämmelser synes böra intagas i ett särskilt stycke i 11 §, torde bora benämnas
vårdslöst intygande. Även Stockholms rådhusrätt föreslår en dylik
utvidgning av kriminaliseringen.

Föreningen Sveriges landsfiskaler har anfört att ifrågavarande oaktsamma
gärningar i och för sig icke torde rikta sig mot några viktigare samhälleliga
intressen, men med hänsyn till att sådana förfaranden ofta ingår som
ett led i annan persons bedrägeribrott är det önskvärt att fästa allmänhetens
uppmärksamhet på att den bör iakttaga större försiktighet vid bevittnande
av namnteckningar.

I detta sammanhang torde jämväl få upptagas en framställning av riksåklagarämbetet
den 20 augusti 1954, i vilken beröres spörsmålet om ansvar
för den som med sitt eget namn signerar ett konstverk med annan upphovsman.
Ämbetet erinrar om att under remissbehandlingen av kommitténs år
1944 avgivna betänkande (SOU 1944:69) från vissa håll påfordrades, att
straffbudet för signaturförfalskning — vilket sedermera upptogs i SL 12. 5
— skulle göras tillämpligt även på dylika fall. Vid lagrådsremissen anförde
emellertid departementschefen (prop. 1948: 80 s. 235), att han i likhet med
kommittén ansåg att under signaturförfalskning borde ingå endast sådana
fall, då någon olovligen förfalskar annans signatur. En konstnär måste, yttrade
departementschefen, anses ha rätt att signera ett verk även om han i
viss omfattning anlitat medarbetare. Om någon helt oberättigat signerat en
annans verk med sitt namn, kunde enligt departementschefen ansvar ifrågakomma
för osant intygande (SL 13: 11). Ämbetet påpekar att högsta domstolen
i en år 1954 meddelad dom (N. J. A. 1954 s. 364) haft att taga ställning
till den sålunda i förarbetena behandlade frågan. Högsta domstolen har
därvid funnit att det åsyftade förfarandet icke är hänförligt under SL 13: 11.
Väl torde, anför ämbetet, i åtskilliga praktiska fall ett förfarande av nu
ifrågavarande slag kunna föranleda ansvar enligt bestämmelserna om be -

224 B

A ungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

drägeri eller oredligt förfarande. Emellertid torde fall återstå, dår med hän •y

■ 1 ,fa,Vd allmanhetens som konstnärskårens intressen ett straffskydd
ar pakaHat men dar enligt gällande rätt något straffrättsligt inskridande ej
kan ske. Ämbetet hemställer därför, att frågan om lagändring ä förevarande
område upptages till övervägande. 5

Vidare torde i detta sammanhang få anmälas en framställning den 19
• , S61 redaref°remn3’ vari anförts vissa synpunkter beträf tfL

a3'' ,°Ch den m0m rederinaringen förekommande seden att i vissa
tati utfarda s. k. rena konossement mot avlastarens garantiförbindelse. I
tramstallmngen anföres:

jnJastningen av gods är det ofta svårt för bortfraktaren att tillfredsställande
kontrollera avlastarens uppgifter om godsmängd m. m. eller avS
^rkhgen är skadat eller om förpackningen är bristfällig

.a,, ä siÄr

ST-SS. ipsft; x eo Sä si

ofta senare vid lossningen att så varit fallet. ^

attLHpfCdeS äntrÄffar de* månSa gånger. att gods är skadat i så ringa «rad

I en^ pappersrulle''kSi'' StÖ™ta ?annolikhet icke förminskats!

en pappersrulle kan finnas nagra mindre mtryckningar, en cellulosabal

kantsVtöttanåg nedsmutsad> nåSra hardboardskivor kunna vara en smidJ

, oekså handa, att emballaget är skadat under det att godset icke

tycks ha tagit skada. Därest bortfraktaren alltid i dylika fall genom besiklmng
eller pa annat satt skulle förvissa sig om huruvida godset är skadat

avliästm?ngenTlånSa mnebära en kostsam tidsförlust genom försening

nir^ds mfånga tillfällen ar det även svårt att avgöra, huruvida en anmärkb^tfllstån^T^1101
ari athhf?fÖra UU §odsets kvalitet eller till dess syn är

blånat Avlt ftyrmlnsk,Vltt0t kan L ex- vara angivet, att ett parti timmer
XÄ '' Avlastaren havdar emellertid, att partiet är sålt såsom utskottsvirke
och att denna timmerkvalitet får visa blånad
I dessa och många liknande fall, då osäkerhet råder, huruvida en anmärkning
a konossementet är berättigad eller icke, är det vanligt att bortaktaren
underlåter att till konossementet överföra anteckningen å styr—
J01- det. .faU att anmärkningen trots allt skulle visa sig vara

befogad, vid bortfraktaren naturligtvis skydda sig. Såsom villkor för att
tv?" Vld Gn av nn angivet slag skall utfärda rent konossement, av tordrai

han darfor avlastaren en garantiförbindelse, d. v. s. en skriftlig förklaring
att denne skall hålla bortfraktaren skadeslös för vad den senare
kan nodgas utgiva till mottagaren på grund av sitt ansvar för godsbeskriv Orsaken

till detta förfaringssätt står att söka i den ytterst snäva gränsdragning,
som de flesta banker folja vad gäller frågan om vilka marginal effekT

Tb/Ti f°ra etK ko,no,ssement orent- och vilka som icke ha denna
, Llka htet 80m bortfraktaren genom en oriktig eller uraktlåten upp onL1iCTk^tSSienientetÄV1J

,miSSleda en köPare> vin han genom en eventuellt
onodig påteckmng på dokumentet minska dettas värde för avlastaren

B 225

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Föreningen hävdar såsom sin bestämda uppfattning, att vid dispyter av
samma och liknande art som de exemplifierade det relaterade förfaringssättet
är hävdvunnet och nödvändigt för att möjliggöra normala kommersiella
transaktioner och icke under några förhållanden bor falla under nagon
brottsbeskrivning i strafflagen. Föreningen hemställer, att denna fråga
måtte klarläggas i ett uttalande i förarbetena till den nya lagstiftningen.

Departementschefen. Kommittén har icke nu ingått på någon närmare
prövning av stadgandet om osant intygande utan — i likhet med vad som
skett beträffande Övriga brott i detta kapitel — overf°1''tn/Qtafgan.det. !.
brottsbalken väsentligen i det skick som det erhöll vid 1948 års lagstiftning.
Vid remissbehandlingen har emellertid, såsom framgar av den oregående
redogörelsen, framförts vissa önskemål om ändringar och fortyd §Dessa

önskemål rör till en början frågan om gränsdragningen mellan
osant intygande, å ena, samt andra brottstyper, främst urkundsförfalskning
å andra sidan. Några remissinstanser har fäst uppmärksamheten på
att denna gränsdragning i rättstillämpningen föranlett svårigheter. En mera
preciserad avfattning vore tydligen önskvärd till undvikande av tvekan om
lagstiftningens innebörd. Spörsmålet är emellertid alltför komplicerat för
att det skall vara möjligt att utan närmare utredning lösa det i forevarande
sammanhang. Det torde därför tills vidare få ankomma på rättstillämpningen
att lösa de gränsproblem som kan uppkomma i ifrågavarande avseende.

I en särskild framställning har Sveriges redareförening fäst uppmärksamheten
på det inom rederinäringen praktiserade förfarandet, att bortfraktare
i vissa fall — mot garantiförbindelse av avlastaren — utfardar s. k.
rent konossement, ehuru osäkerhet råder om godset verkligen är helt anmärkningsfritt.
Föreningen har uttalat att förfarandet är hävdvunnet och
nödvändigt för att möjliggöra normala kommersiella transaktioner och att
det enligt föreningens mening icke är brottsligt. Jag vill för min del endast
i anslutning till de i föreningens framställning anförda exemplen betona,
att man vid bedömandet av det åsyftade förfarandet har att beakta det ändamål
för vilket handlingen är upprättad och att ansvar för osant intygande
kan inträda endast om uppsåt enligt vanliga grunder föreligger beträffande
såväl uppgiftens osanning som därutinnan att uppgiften innebär fara i bevishänseende.

Riksåklagarämbetet har upptagit frågan om införande av en ansvarsbestämmelse
för det fall, att någon med sitt eget namn signerar ett konstverk
som har annan upphovsman. Ett sådant förfarande ingår icke under
stadgandet om signaturförfalskning. I samband med 1948 års lagstiftning
antydde föredragande departementschefen möjligheten av att bestämmelsen
om osant intygande i vissa fall kunde vara tillämplig, men denna tanke har
avvisats av högsta domstolen i en senare meddelad dom. Jag anser emellertid
icke att något mera trängande behov föreligger att upptaga en bestämmelse
i ämnet i brottsbalken. Såsom riksåklagarämbetet framhållit brukar det av S

Hihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 10. B.

226 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

sedda förfarandet i praktiken ofta ingå såsom led i ett förmögenhetsbrott,
t. ex. bedrägeri. Eljest synes det väsentliga i detta sammanhang vara, att
konstnärens, den verklige upphovsmannens, intresse beredes tillräckligt
skydd. Spörsmålet härom torde få prövas i samband med behandlingen av
det av auktorrättskommittén avgivna betänkandet angående upphovsmannarätt
till litterära och konstnärliga verk (SOU 1956: 25).

I ett par remissyttranden har ifrågasatts om icke stadgandet om ansvar
för osant intygande borde utsträckas att omfatta jämväl oaktsamt förfarande.
Härvid åsyftas exempelvis sådana i det praktiska livet vanligen förekommande
fall, då någon bevittnar en namnteckning utan att förvissa sig
om dess äkthet eller bevittnar en avskrift utan att kontrollera att den överensstämmer
med originalhandlingen. Visserligen kan skäl anföras för att
sådana förfaranden bör vara belagda med ansvar. Det synes dock kunna
ifrågasättas, om det icke — även om man begränsar sig till grov oaktsamhet
— skulle föra för långt att kriminalisera dylik obetänksamhet, som ofta
blott är ett uttryck för godtrogenhet eller förtroende gentemot den person
som begär vidimeringen. Vidare bör beaktas, att oaktsamt förfarande i förevarande
hänseende kan medföra skadeståndsskyldighet i den mån ekonomisk
skada har inträtt. Vid övervägande av frågan har jag stannat för att
osant intygande såsom i gällande rätt bör medföra ansvar blott i den mån
gärningen är uppsåtlig.

_ Det synes eJ Påkallat att i fråga om osant intygande stadga särskild skala
för påföljden, då brottet är grovt. En enhetlig skala, böter eller fängelse i
högst två år, torde vara tillfyllest.

12 och 13 §§.

Paragraferna motsvarar SL 13:12 och 13:13 samt kommittéförslaget
13:12 och 13: 13.

14 §.

Denna bestämmelse motsvarar SL 13: 15 och kommitténs förslag 13: 15. I
jämförelse med kommitténs förslag har paragrafen redaktionellt jämkats
med anledning av att i fråga om vissa av brotten i kapitlet införts särskilda
brottsbeteckningar för ringa och grova fall.

15 KAP.

Om brott mot allmän ordning

Detta kap. motsvarar SL 11 kap. och har i kommittéförslaget motsvarighet
i 14 kap. 8

På åtskilliga punkter har ändringar i jämförelse med gällande rätt vidtagits.
Stadgandet om samhällsfarlig ryktesspridning (SL 11:6) har delvis

B 227

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

överförts till andra kapitel. Från SL 9: 5 har upptagits bestämmelsen om
skymfande av rikssymbol. Vidare har, med anknytning till SL 18: ld, i torevarande
kap. införts ett stadgande om sårande av sedlighet. I anslutning
till 6 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen har därjämte upptagits en ansvarsbestämmelse
mot spridande av olämpliga tryckalster bland barn och ungdom.
Denna brottstyp har erhållit benämningen förledande av ungdom.

I den avfattning av förevarande kap. som nu föreslås innehåller det®a™''
ma följande brottstyper, nämligen upplopp (1 §), våldsamt upplopp (2 §),
ohörsamhet mot ordningsmakten (3 §), störande av förrättning eller av
allmän sammankomst (4 §), uppvigling och grov uppvigling (5 §), samhällsfarlie
ryktesspridning (6 §), skymfande av rikssymbol (7 §), hets mot
folkgrupp (8 §), brott mot trosfrid (9 §), brott mot griftefrid (10 §), tvegifte
(11 8), sårande av sedlighet (12 §), förledande av ungdom (13 §), djurplågeri
(14 §), dobbleri (15 §), fylleri (16 §) samt förargelseväckande beteende
(17 §).

1—4 §§.

Dessa paragrafer motsvarar SL 11: 1—4 och överensstämmer i huvudsak
med 14: 1—4 i kommitténs förslag.

5 §•

Förevarande paragraf svarar mot SL 11:5 och mot kommittéförslaget
14: 5.

Departementschefen. I paragrafen stadgas ansvar för uppvigling genom
försök att förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet
eller ohörsamhet mot myndighet. Enligt den nuvarande lydelsen, till vilken
kommittéförslaget med viss jämkning ansluter sig, galler särskild skala
med förhöjt maximum, om gärningsmannen sökte förleda till brott, vara
straffarbete kan följa. Jag vill emellertid föreslå, att stadgandet härom ersättes
med en regel — upptagande särskild brottsbenämning — for det fall,
att brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökte förleda till allvarlig
brottslig gärning eller eljest är att anse såsom grovt.

6 §.

Denna paragraf motsvarar i gällande rätt viss del av SL 11:6. I kommittéförslaget
har paragrafen motsvarighet i 14: 6.

Departementschefen. Den del av SL 11:6, som avser spridande av osant
påstående ägnat att undergräva aktningen för myndighet eller annat allmänt
organ, bör enligt min mening ha sin plats i kapitlet om brott mot allmän
verksamhet. Denna del av stadgandet har därför utbrutits och återfinnes
i departementsförslaget i 16 kap. 5 § med brottsbeteckningen beljugande
av myndighet.

228 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Kommittén har föreslagit en komplettering av SL 11: 6 med en bestämmelse
om ansvar for den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till
främmande makt framför eller eljest låter framkomma osant påstående,
som ar agnat att framkalla fara för rikets säkerhet. Detta av kommittén
föreslagna stadgande synes dock hellre böra placeras i kapitlet om brott
mot rikets säkerhet. Det har sålunda upptagits i 18 kap. 8 §, där det jämte
den del av SL 11:6 som avser åtgärder ägnade att hota rikets säkerhet
lldar en särskild brottstyp med benämningen ryktesspridning till fara för

I nu förevarande paragraf kvarstår således SL 11:6 allenast såvitt stad^VfGr
Sådan ryktesspridning, som är ägnad att framkalla fara för
folkforsorjningen eller allmän ordning och säkerhet. Brottsbeteckningen

förfarandet 8 rykteSSpridnin§ har ^behållits för det i paragrafen avsedda

7 §.

Denna paragraf äger motsvarighet i SL 9: 5 och svarar i kommittéförslaget
mot 14: 7.

CäHande rätt. Enligt SL 9: 5 straffas för skymfande av rikssymbol den
som offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets höghetstecken.
Straffet ar böter eller fängelse. Detta stadgande infördes i samband
med 1948 års straff lagsändringar och hade icke någon direkt motsvarighet
i för ut gällande rätt. Då 1948 års riksdag behandlade propositionen
i amnet (nr 80), framhöll första lagutskottet i sitt av riksdagen i denna del
godkanda utlåtande (nr 39), att ordet »höghetstecken», som uppenbarligen
vore ett lån från utlandet, icke torde ingiva den svenska allmänheten någon
bestämd föreställning om vad därmed avsåges. Enligt vad utskottet hade
trott sig kunna förstå skulle under uttrycket i fråga utom rikets flagga och
vapen kunna hänföras riksregalierna samt tre kronor och möjligen även
andra beståndsdelar av riksvapnet. För att paragrafen icke skulle giva anledning
till tveksamhet vid tillämpningen vore det likväl enligt utskottets
mening önskvärt att genom en särskild författning klarlades vilka rikets
höghetstecken är. Någon sådan författning har ännu ej utfärdats.

Kommittén. Kommittén har ansett att brott av detta slag typiskt sett ej
ar av den allvarliga natur, att ett stadgande därom bör ha sin plats bland
högmålsbrott^, och har därför överfört stadgandet till förevarande kapitel
Påföljden har i förslaget satts till böter eller fängelse i högst sex månader.

Yttrandena. Svea hovrätt har föreslagit att maximum skall sättas till fängelse
i två år. T. f. landsfogden i Norrbottens län ger uttryck åt den uppfattningen,
att brottet liksom för närvarande bör behandlas bland höemålsbrotten.
°

B 229

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag att detta brott bör
flyttas från högmålskapitlet, och det synes lämpligt att brottet placeras i
förevarande kap.

Såsom framhölls av första lagutskottet vid behandlingen av 1948 års
strafflagsändringar är innebörden av uttrycket »höghetstecken» icke fullt
klar. Det må nämnas att även andra närliggande spörsmål är i behov av
utredning. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 mars 1949 (nr 82) har riksdagen
hemställt om översyn av lagstiftningen angående rikets vapen, och
riksdagen har jämväl i skrivelse den 16 maj 1949 (nr 248) upptagit frågan
om en enhetlig ordning för rikets allmänna flaggdagar. Det har varit avsett
att upptaga de berörda frågorna till utredning i ett sammanhang, men
tills vidare har mera angelägna arbetsuppgifter fått gå i förtur.

Påföljden för brottet torde enligt vad kommittén föreslagit böra sättas
till böter eller fängelse i högst sex månader.

8 §•

Paragrafen svarar mot SL 11:7 och kommittéförslaget 14:8.

Gällande rätt. I SL 11:7 stadgas ansvar för den som offentligen hotar,
förtalar eller smädar folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse.
För sådant brott — benämnt hets mot folkgrupp — dömes till böter eller
fängelse. Stadgandet tillkom i samband med 1948 års ändringar i strafflagstiftningen.

Kommittén. Kommittén har framhållit att, på grund av det i jämförelse
med gällande rätt något ändrade förtalsbegrepp som upptagits i 3 kap. i
kommitténs förslag, ordet förtalar ej får alldeles samma innebörd som det
nu har. Det i SL 11: 7 begagnade ordet smädar har i förslaget utbytts mot
ordet skymfar för att klargöra att endast uttalanden med grovt kränkande
form avses. Påföljden för brottet skall enligt förslaget vara böter eller
fängelse i högst sex månader.

Yttrandena. Justitiekansler sämbetet ifrågasätter, om icke genom den av
kommittén vidtagna ändringen brottsområdet begränsats i förhållande till
vad nu gäller; i varje fall bör man räkna med att svårigheterna att vinna
bifall till en ansvarstalan för anstötliga uttalanden av förevarande art, exempelvis
i tryckt skrift, genom ändringen faktiskt kommer att ökas. Enligt
ämbetets mening bör möjligheter finnas att med straff åtkomma angrepp,
även om de icke sker i grovt kränkande form. Svea hovrätt har även i fråga
om denna paragraf föreslagit höjning av maximum för påföljden till två
år.

Departementschefen. Jag vill för min del tillstyrka kommitténs förslag
att i förevarande bestämmelse utbyta ordet »smädar* mot »skymfar*. Det
senare uttrycket synes vara att föredraga, när det som här gäller angrepp

230 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

mot ett kollektiv. Någon väsentlig ändring i sak av stadgandets innebörd
kan denna jämkning icke anses innebära.

Beträffande påföljden för förevarande brott vill jag ansluta mig till kommitténs
förslag.

9 och 10 §§.

Dessa båda paragrafer äger motsvarighet i SL 11: 8 och 11:9 samt i koinmittéförslaget
14: 9 och 14: 10.

Gällande rätt. Brott mot trosfrid innebär enligt SL 11: 8, att man offentligen
skymfar sådant som av svenska kyrkan eller annat här i riket verksamt
trossamfund hålles heligt. För brott mot griftefrid dömes enligt SL
11:9, om man obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik
eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista,
urna, grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård. Straffet för brott
mot trosfrid är böter eller fängelse, medan för brott mot griftefrid stadgas
straff med fängelse eller böter.

Kommittén. Kommittén har föreslagit ändring allenast i fråga om påföljden.
För brott mot trosfrid föreslås böter eller fängelse i högst sex månader,
för brott mot griftefrid fängelse i högst sex månader eller böter.

Yttrandena. Dessa båda brottstyper har ej föranlett erinringar i remissyttrandena
i annan mån än att Svea hovrätt liksom beträffande skymfande
av nkssymbol och hets mot folkgrupp yrkat höjning av maximum till två år.

Departementschefen. Jag anser mig ej kunna tillstyrka Svea hovrätts förslag
om höjning av maximum för förevarande båda brott. I fråga om brott
mot griftefrid bör vidtagas den jämkningen, att böter nämnes först i skalan.

11 §-

Paragrafen svarar i gällande rätt mot SL 17: 1 och i kommitténs förslå?
mot 5:1.

Gällande rätt. Enligt SL 17: 1 första stycket skall gift man eller kvinna
som ingår nytt äktenskap straffas för tvegifte med straffarbete i högst fyra
år eller fängelse. I andra stycket stadgas, att om ogift ingår äktenskap med
den som är gift, han skall dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse.
Brottsbenämningen tvegifte är tillämplig endast i fall som avses i första

stycket, d. v. s. för den giftes brott. För den ogiftes brott saknas särskild
benämning.

Kommittén. Enligt kommitténs förslag skall en enhetlig straffskala, fängelse
i högst två år eller böter, gälla för såväl den giftes som den ogiftes brott.
Vidare har brottsbenämningen tvegifte gjorts tillämplig även för den ogiftes

B 231

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

brott. I anslutning till förslaget att införa böter i skalan har kommittén anfört,
att tvegifte stundom kan böra uppfattas som en ganska lindrig förseelse!
t. ex. om makarna sedan lång tid saknat förbindelse med varandra. Det
kan ofta vara befogat att bedöma den giftes brott strängare an den ogiftes.

Bl a bör beaktas att den som ingår nytt äkenskap oaktat att han redan
är gift därigenom gör sig skyldig till ett trohetsbrott mot sin make i det

tidigare äktenskapet.

Yttrandena. Landsfogden i Malmöhus län och Göteborgs rådhusrätt har
beträffande brottsbenämningen uttalat att det knappast överensstämmer
med allmänt språkbruk att såsom tvegifte beteckna det fall då en ogift person
ingår äktenskap med den som är gift. Överståthållarämbetet har ställt
sig tveksamt till den straffsänkning som förslaget innebär och ansett att
i varje fall böter ej bör ingå i skalan. Ämbetet ifrågasätter även om icke
en skillnad i straffskalan mellan den giftes och den ogiftes brott bör bibehållas
T f. landsfogden i Norrbottens län har framhållit att den föreslagna
sänkningen medför en icke önskvärd förkortning av preskriptionstiden.
Riksförbundet för sexuell upplysning har med anledning av kommitténs
uttalande om att tvegifte är ett trohetsbrott mot maken i det första äktenskapet
yttrat, att det näppeligen är förenligt med våra dagars uppfattning att
bibehålla ett straffansvar för trohetsbrott.

Departementschefen. Tvegifte är en gärningstyp som i äldre tid bedömdes
mycket strängt. Detta bedömande sammanhängde med den religiöst betingade
uppfattningen om äktenskapet såsom ett oupplösligt förbund. Numera har
man en liberalare syn på denna fråga, och äktenskapslagstiftningen i vårt
land hindrar ej upplösning av ett äktenskap som på grund av inbördes söndring
mellan makarna ej har förutsättningar att tjäna som grundval för sammanlevnad
och familjebildning. Under sådana förhållanden har tvegifte blivit
en företeelse som man i praktiken sällan behöver räkna med. Det försvåras
dessutom genom den kontroll i form av lysning m. m. som äger rum i samband
med äktenskaps ingående. Då tvegifte i enstaka fall förekommer torde
det ofta sammanhänga med att komplikationer uppkommit till följd av att
parterna i det bestående äktenskapet eller den ena av dem har anknytning
till ett främmande land. Med hänsyn till den oklarhet, som kan råda om erkännande
i ett land av äktenskaps ingående eller upplösning i annat land, bör
endast uppsåtligt tvegifte anses som brott. Ett misstag att det tidigare äktenskapet
upphört bör, såsom kommittén anfört, fritaga från ansvar, oavsett om
misstaget kan anses ursäktligt eller ej.

Enligt nutida betraktelsesätt bör tvegifte såsom självständig gärningstyp
— ofta torde samtidigt jämväl annan brottslighet föreligga — närmast anses
såsom ett brott mot god ordning. Brottsbenämningen tvegifte synes kunna
användas genomgående, även om den är något missvisande i fråga om de fall
då brottet begås av ogift person. Påföljden bör i enlighet med kommitténs
förslag bestämmas till böter eller fängelse i högst två år.

232 B

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962
12 §.

Denna paragraf har i gällande rätt motsvarighet i SL 18:13. 1 kommittéförslaget
finnes motsvarighet till paragrafen i 14: 12 och i första punkten
av 14: 13.

Gällande rätt. Enligt SL 18: 13 straff belägges utspridande eller saluhållande
av skrift, målning, teckning eller bild, som sårar tukt och sedlighet,
ävensom annan tukt och sedlighet sårande gärning, varigenom allmän förargelse
eller fara för andras förförelse kommer. Straffet för brottet är böter
eller fängelse.

Kommittén. I kommitténs förslag har bestämmelse om straff för den som
sårar tukt och sedlighet genom framställning i skrift eller bild eller genom
att saluhålla, förevisa eller annorledes sprida skrift eller bild upptagits i
första punkten av 14: 13. I 14: 12 har kommittén, i anslutning till ett förslag
av 1948 års lösdriveriutredning (SOU 1949:4), upptagit en regel om straff
för den som på allmän plats eller eljest offentligen inbjuder eller uppmanar
till könsligt umgänge på sätt som är ägnat att väcka anstöt. Beskrivningen
omfattar både heterosexuella och homosexuella förhållanden.
Såsom brottsbenämning har föreslagits inbjudan till otukt. Straffskalan har
i förslaget bestämts till böter eller fängelse i högst sex månader. Kommittén
har uttalat att, i fall då gärningen begås av ungdomar, påföljder enligt barnavårdslagen
ofta torde vara lämpligare än straff, och understrukit vikten
av att barnavårdsnämnderna har tillräckliga personella och andra resurser
för sina uppgifter.

Yttrandena. Justitiekanslersämbetet har ifrågasatt, huruvida icke kommitténs
förslag beträffande sedlighetssårande skrift eller bild innebär en
försvagning av straffhotet mot spridande av pornografiska skrifter. Ämbetet
gör i detta sammanhang en jämförelse med kommittéförslaget 4:6 (otuktigt
beteende), som enligt vad ämbetet i anslutning till nämnda stadgande
anfört (se vid 6 kap. 6 § i departementsförslaget) möjligen kunde medföra
minskat skydd mot sedlighetssårande muntlig framställning, samt anför
därvid följande:

Den inskränkning av det nuvarande straffbara området, som må anses
ha skett genom 4: 6, har justitiekanslersämbetet uppmärksammat särskilt
på grund av den återverkan, som detta förhållande till äventyrs kan öva
på uppfattningen av begreppet sårande av sedlighet i 14: 13. Framför allt
synes en dylik återverkan möjlig vid en jurys ställningstagande, om en tryckt
skrift skall anses sedlighetssårande eller icke. Möjligt är, att härigenom
faran för ytterligare utbredning av pornografiska skrifter ökas.

I samma riktning kan också verka den sänkning av maximum för straffskalan
i sistnämnda lagrum, som ägt rum, från två års fängelse till fängelse
i sex månader. Det torde kunna ifrågasättas, om tillräckliga skäl för en
sådan sänkning äro för handen. Pornografiska skrifter förekomma, som
aro grovt anstötliga och inbringa sina tillskyndare betydande vinster Det
är ett samhällsintresse av vikt, att ett effektivt straffhot upprätthålles mot
sadana företeelser.

B 233

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

T. f. landsfogden i Norrbottens län bär uttalat att paragrafen borde utformas
så att det klart framgår att man ej avser att träffa konstnärliga värden
samt yppat tvivelsmål huruvida framställning i »skrift eller bild» kan jämväl
anses omfatta skulpturala arbeten.

Vad angår den av kommittén föreslagna bestämmelsen om straff för
inbjudan till otukt har flertalet remissinstanser ej haft några erinringar
att framställa. Bland dem som uttryckligen tillstyrkt den nya kriminaliseringen
märkes riksåklagarämbetet och kriminalpolisintendenten i Stockholm,
vilka emellertid starkt betonat att förevarande problem icke löses
enbart genom lagstiftningsåtgärder utan att barnavårdsnämnderna och polismyndigheterna
måste få ökade personella resurser.

En avvisande hållning till förslaget har intagits av överståthållarämbclet,
som betonat, att åtgärderna mot prostitutionen måste utformas som ett
ingripande icke mot individuella fall av inbjudan till otukt utan mot den
asociala livsföring som ådagalägges av de prostituerade och deras beskyddare.
Ämbetet riktar till en början den erinringen mot förslaget, att brottsbeskrivningen
icke är tillräckligt klar. Gränsdragningen mellan straffbara
beteenden och sådana kontakter mellan olika individer — av samma eller
olika kön — på gator och allmänna platser, vilka skulle ligga utanför det
straffbara området, bleve uppenbarligen ytterst vansklig. Ämbetet utvecklar
närmare vissa synpunkter på denna fråga och framhåller därvid bl. a., att
det anstötliga tydligen skulle bestå dels i att syftet med kontakten komme
till utomståendes kännedom och dels i att kontakten skedde på allmän plats.
Det synes emellertid kunna betvivlas att något skulle vara att vinna på att
vid straff hot hänvisa de prostituerade till andra kontaktmöjligheter än dem
som gatorna erbjuder. Beträffande sådana fall, där den till vilken inbjudan
till otukt riktas ej visat några tecken till intresse av att stifta tillfälliga
bekantskaper, får den föreslagna kriminaliseringen ses i samband med stadgandet
i 2: 7 i kommittéförslaget om ofredande, vilket stadgande ämbetet
ansett böra erhålla en vidsträckt tillämpning. Ämbetet erinrar i detta sammanhang
om att ämbetet motsatt sig den av 1948 års lösdriveriutredning
förordade kriminaliseringen av vissa yttringar av prostitutionen. I den mån
bakom straffrättskommitténs förevarande förslag ligger överväganden av
samma slag som de av lösdriveriutredningen redovisade — att genom kriminalisering
skapa ett underlag för ingripande av socialvårdande natur — anser
ämbetet sig alltjämt böra bestämt avråda från en dylik lösning. Grunden
för ett ingripande bör vara de ifrågavarande individernas konstaterade
asociala levnadssätt, med utgångspunkt från vådorna därav för dem själva
och för uppkomsten av allehanda parasiterande element, icke möjligheten
att i ett visst fall leda i bevis att vederbörande uppträtt på sätt, som — enligt
en med nödvändighet tämligen godtycklig bedömning — anses ägnat
att väcka anstöt. Ämbetet har även i anslutning till de anförda synpunkterna
betonat nödvändigheten av att en lösdriverilagstiftning av generell natur
bibehålies.

Hovrätten för Västra Sverige har ifrågasatt om det icke vore lämpligare
S| llihmui till riksdagens protokoll 1062. 1 samt. Nr 10. B.

234 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

att föra de i 14: 12 i kommitténs förslag avsedda fallen antingen under
brottstypen sårande av sedlighet eller ock under förargelseväckande beteen .

Aven statsaklagaren i Stockholm, polisintendenten i Hälsingborg och
. f. andsfogden i Norrbottens län har ifrågasatt om icke hithörande förfaranden
kunde i erforderlig utsträckning bemästras med tillämpning av stadgandet
om förargelseväckande beteende; möjligen kan, enligt statsåklagaren
i Stockholm, ifragakomma att beteckna det förargelseväckande beteendet
som grovt dar det sårar tukt och anständighet, och för sådana fall iniora
den stralfskala, som kommittén föreslagit i 14: 12.

Vad angar brottsbeskrivningen har advokatsamfundet föreslagit att straffbestämmelsen
skulle till undvikande av alltför vidsträckt kriminalisering begränsas
till att gälla allenast inbjudan till homosexuell otukt. Något behov
av särskild bestämmelse om straff för inbjudan till heterosexuell otukt föreligger
icke, då stadgandet om straff för förargelseväckande beteende synes
ereda tillräckliga möjligheter för ingripande mot direkt anstötliga former
av inbjudan. Polisintendenten i Hälsingborg har ifrågasatt om icke sWfbarheten
borde begränsas till de fall då gärningen är direkt sårande för
tukt och sedlighet, i vart fall om i straffskalan skall ingå frihetsstraff. Svea
ovratt bär beträffande den föreslagna brottsbenämningen uttalat, att denna
icke kan frankannas ett drag av löje. Om man icke kan finna någon annan
lamphgare benämning, bör man avstå från särskild beteckning
Forste stadsläkaren i Malmö har yttrat att det är en brist i den svenska
lagstiftnmgen att den lämnar helt obeivrad den otukt som bedrives på ett
för närboende eller grannar stötande eller störande sätt. Det föreligger beov
av en bestämmelse av ungefär samma innehåll som § 233 i den danska
strafflagen, vari stadgas straff för den som »opfordrer eller indbyder till
Utugt paa saadan Maade eller stiller osaedelig Levevis saaledes till Skue åt
Blufaerdigheden kraenkes, offentlig Förargelse gives, eller omboende foruiempes».

Departementschefen. Beträffande handlingar av beskaffenhet att såra tukt
och sedlighet innehåller SL 18: 13 bestämmelser, vilka avser dels utspridande
eller saluhållande av skrift, målning, teckning eller bild, som sårar
tukt och sedlighet (första punkten) och dels annan tukt och sedlighet
sarande gärning, varigenom allmän förargelse eller fara för andras förförelse
uppkommer (andra punkten). Lagtexten preciserar ej närmare vad
som avses med begreppet sårande av tukt och sedlighet, utan rättstillämpningen
ar har hänvisad till en värdering på grundval av rådande samhällsuppfattning.
Enligt den praxis som nu tillämpas sker ingripanden särskilt
da framställningen har en grovt sadistisk eller på annat sätt abnorm eller

mrTndf karaktar- Huvudvikten vid tillämpningen av lagrummet lägges
alltså vid motarbetande av råhet och brutalitet.

Motsvarighet till SL 18: 13 första punkten torde få upptagas såsom första
stycke i forevarande paragraf. Avfattningen torde därvid få jämkas på det
satt som föreslagits av kommittén och ansvar således stadgas för sårande

B 235

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

av tukt och sedlighet genom framställning i skrift eller bild eller genom att
saluhålla, förevisa eller annorledes sprida skrift eller bild. Den anvanda
formuleringen måste anses inbegripa även skulpturala arbeten; något förtvdligande
av lagtexten i detta avseende, vilket påkallats i ett remissyttrande,
torde sålunda ej vara erforderligt. Som jag nyss nämnde utnyttjas
det ifrågavarande stadgandet främst för att motarbeta framställningar av
förråande och brutal karaktär. Jag har övervägt att föreslå en utvidgning
av förevarande straffbud, så att ingripande åtalsvägen kan ske även mot
framställningar av denna karaktär, vilka icke har samband med sexuella
förhållanden, något som knappast torde vara möjligt för narvarande. Det
kan emellertid befaras, att en dylik utvidgning skulle kunna föranleda alltför
starka inskränkningar i tryck- och yttrandefriheten, och jag har därför
ej ansett mig kunna fullfölja denna tanke i vidare mån än såvitt angår
spridning av olämpliga alster bland barn och ungdom. Denna fråga ar föremål
för särskild reglering i nästföljande paragraf.

Frå°an om lösdriverilagstiftningen har under senare tid vant föremål tor
övervägande i flera olika sammanhang. Därvid har bl. a. livligt diskuterats
i vad mån olika former av lösdriveri, bl. a. prostitution, borde kriminaliseras
(se utlåtande 1958:17 av riksdagens allmänna beredningsutskott).
Jag anser för min del, att lösdriveriet främst bör bekampas med
andra medel än kriminalisering och att därför återhållsamhet bör iakttagas
i detta avseende. Möjlighet bör dock finnas till ingripande genom åtal
mot sådana former av inbjudan till otukt som sker offentligen och i anstotliga
former. Det synes emellertid ej påkallat att upptaga en särskild ansvarsbestämmelse
i detta avseende. I stället bör finnas en allmän regel, som
förutom nu avsedda handlingar inbegriper jämväl andra former av sedlighetssårande
uppträdande på offentlig plats. Denna regel, som ager motsvarighet
i andra punkten av SL 18: 13 och torde kunna upptagas såsom
andra stycke i förevarande paragraf, bör avfattas att gälla den som, pa allmän
plats eller eljest offentligen, i ord eller handling upptrader pa satt
som sårar tukt och sedlighet. Bestämmelsen bör anses tillämplig, då någon
inbjuder till könsumgänge på ett för omgivningen störande och anstöthgt
sätt; detta bör i fråga om ga tuprostitution gälla såväl den prostituerade som
den andra parten samt både vid heterosexuell och homosexuell prostitution.
Såsom exempel på annat sedlighetssårande uppträdande, som överskrider vad
som kan anses som blott förargelseväckande beteende och därför bör omfattas
av stadgandet, må nämnas att två personer i en park har könsumgänge
som kan iakttagas av förbipasserande. Den närmare avgränsningen torde
få ske i rättstillämpningen med ledning av gängse uppfattning i samhället
om vad som ur allmän ordningssynpunkt kan tolereras på området. Vissa
typer av åtgärder med direkt sexuell inriktning mot enskild person behandlas
i kapitlet om sedlighetsbrott.

Påföljden för de gärningar som avses i denna paragraf torde få bestämmas
till böter eller fängelse i högst sex månader. Med anledning av vad
juslitiekanslersämbelet anfört vill jag framhålla, att sänkningen i förhål -

236 JK

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

lande till nuvarande SL 18: 13 av maximum från två års fängelse till fängelse
i sex månader endast är en tillämpning av den grundsats som regelmässigt
använts i fråga om brott, vilka i gällande lag är belagda med fängelse
utan angivande av maximum, och ej torde behöva innebära någon
minskning av bestämmelsens effektivitet.

Såsom gemensam brottsbenämning för de handlingar som här avses synes
kunna användas uttrycket sårande av sedlighet.

13 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande rätt, i den män den ej
täckes av SL 18: 13. I kommitténs förslag har paragrafen motsvarighet i
andra punkten av 14: 13.

Kommittén. Vid revisionen av tryckfrihetslagstiftningen förutsattes, att en
bestämmelse mot spridande av olämpliga tryckalster bland barn och ungdom
skulle införas i strafflagen. I 6 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen infördes
sålunda ett stadgande att — utan hinder av tryckfrihetsförordningen -—
om spridning bland barn och ungdom av tryckt skrift, som genom sitt innehåll
kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas
sedliga fostran, skall gälla vad i lag är stadgat (se SOU 1947: 60 s. 112 ff
och prop. 1948:230 s. 164 f). I anslutning till den berörda bestämmelsen
i den nya tryckfrihetsförordningen har kommittén föreslagit en regel om
ansvar för den som bland barn eller ungdom sprider skrift eller bild som
genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara
för de ungas sedliga fostran. Kommittén har framhållit, att begreppet barn
eller ungdom ej lämpligen torde böra bestämmas genom att någon viss
åldersgräns angives. Huruvida ett spridande skall anses ha skett bland barn
eller ungdom får bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt
fall. Vägledning i detta hänseende erhålles därav att gärningen skall
innebära fara för de ungas sedliga fostran.

Yttrandena. Justitiekanslersämbetet har icke funnit något att erinra emot
att begreppet »barn eller ungdom» ej närmare bestämts i lagtexten. Enligt
ämbetets mening kan dock ifrågasättas, om icke några ytterligare vägledande
uttalanden om innebörden av begreppet utöver det i motiven lämnade
borde göras till upplysning om vad lagstiftaren avsett med uttrycket, särskilt
i gränsfall. Att till ungdom kan vara att hänföra även de högsta klasserna
i den allmänna skol- och läroverksorganisationen får väl anses vara
avsett. Däremot lärer den akademiska ungdomen icke höra hit, även om
ett stort antal av de yngsta årsgrupperna bland den är lika gamla som
exempelvis många av eleverna i de högsta ringarna i läroverken. Vad angår
värnpliktiga kanske med fog kan hävdas, att med den nu ytterligare sänkta
värnpliktsåldern ett utspridande av hithörande skrifter bland nyinr}''ckta i
en militärförläggning bör kunna vara straffbart.

B 237

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Till skillnad från justitiekanslersämbetet har landsfogden i Malmöhus län
ansett praktiska skäl tala för att i brottsbeskrivningen en åldersgräns aneives
för begreppen barn och ungdom. Gränserna kan enligt hans mening
lämpligen sättas i överensstämmelse med vad som skett i kapitlet om sedlighetsbrotten.

Departementschefen. Under senare år har frågan om åtgärder mot spridning
av tryckalster, som är olämpliga för barn och ungdom, varit föremål
för en mycket livlig diskussion. Beträffande barn och ungdom föreligger ett
särskilt behov av skydd mot sådana tryckalster som är av förråande och
neddragande karaktär. Som förut nämnts uppmärksammades detta spörsmål
vid tillkomsten av nya tryckfrihetsförordningen. I 6 kap. 2 § tryck t nhetsförordningen
har införts vissa undantag från den i 6 kap. 1 § fastslagna
rätten för varje svensk medborgare eller svensk juridisk person att till salu
hålla, försända eller annorledes sprida tryckt skrift. Ett av dessa avser
spridning bland barn och ungdom av tryckt skrift, som genom sitt innehåll
kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas
sedliga fostran; beträffande sådan spridning skall gälla vad i lag ar stadgat
Straffrättskommittén har nu i anslutning till denna undantagsregel i
tryckfrihetsförordningen föreslagit en ansvarsbestämmelse för den som
bland barn eller ungdom sprider skrift eller bild, som genom sitt innehall
kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga
fostran. Bestämmelsen har i princip icke föranlett några erinringar i remissyttrandena,
och jag vill även för egen del förorda att en bestämmelse
i ämnet upptages i brottsbalken. Kommittén har uttalat, att frågan huruvida
ett spridande skall anses ha skett bland barn eller ungdom får bedömas
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall och att vagledning i
detta hänseende erhålles därav att gärningen skall innebära allvarlig fara
för de ungas sedliga fostran. Jag anser i likhet med kommittén, att det icke
är lämpligt att angiva någon viss åldersgräns och att stadgandets syfte bor
kunna giva tillräcklig ledning för praxis. För att anknyta till de av justitiekanslersämbetet
anförda exemplen torde den akademiska ungdomen få anses
ha nått sådan mognad, att den icke är i behov av något särskilt skydd
mot skrifter av här avsedd beskaffenhet. Enligt min mening bör även värnpliktiga
anses falla utanför bestämmelsen.

Såsom kommittén understrukit är förfarande som avses i ifrågavarande
bestämmelse på grund av stadgandet i 6 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
belagt med ansvar även då fråga är om tryckt skrift. .lag vill aven i anslutning
till vad föredragande departementschefen uttalade vid tillkomsten av
detta stadgande (prop. 1948: 230 s. 164 f) framhålla, att den föreslagna bestämmelsen
avser yrkesmässig eller eljest mera planenlig spridning just till
barn och ungdom, t. ex. genom utsändande av reklambroschyrer till sko -ungdom eller distribution i närheten av en skola eller annan samlingsplats
för ungdom. Bestämmelsen gäller ej försäljning genom den vanliga bokhandeln
och ej heller enstaka försäljning eller överlämnande till person under
viss ålder.

238 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

kommitténs förslag har det förfarande som här avses sammanförts med
nuvarande SL 18: 13 första punkten under brottsbenämningen sårande av
sedlighet. I departementsförslaget ingår emellertid motsvarighet till SL 18-13 forsta punkten i föregående paragraf, vilken inbegriper jämväl en allmän
regel efter förebild av SL 18: 13 andra punkten. Spridande av olämpliga
framställningar bland barn och ungdom synes böra bilda en särskild
brottstyp. Såsom benämning föreslås förledande av ungdom. Påföljden torde
böra sättas till böter eller fängelse i högst sex månader.

14 §.

Paragrafen svarar mot SL 11: 13 och kommittéförslaget 14: 16.

Departementschefen. Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 5 juni
1953 har tillkallats en särskild utredningsman för att utreda frågan om ett
forbattrat djurskydd. Enligt direktiven för utredningen skall bl. a. övervagas,
huruvida jämkning bör ske i strafflagens bestämmelse om ansvar
för djurplågeri. I avbidan på denna utredning torde nämnda bestämmelse
bora upptagas i väsentligen oförändrat skick i brottsbalken. Påföljden torde
såsom kommittén föreslagit böra sättas till böter eller fängelse i högst två år.

15 §.

Denna paragraf, som motsvarar 14: 15 i kommittéförslaget, överensstämmer
— bortsett från den jämkning som påkallas av införandet av enhetligt
frihetsstraff — i sak med SL 11: 12. I enlighet med kommitténs förslag har
dock de brott som avses i paragrafen åsatts benämningen dobbleri, varjämte
i förtydligande syfte föreslagits ett tillägg av innehåll att om lotteri skall
gälla vad Konungen därom förordnar.

16 och 17 §§.

Dessa båda paragrafer, som avser fylleri och förargelseväckande beteende
och i gällande rätt motsvarar SL 11: 10 och 11: 11, har kommittén utan saklig
ändring upptagit i 14: 11 och 14: 14 i sitt förslag.

Yttrandena. Enligt strafflagberedningens åsikt bör berusning kriminaliseras
endast i sådana kvalificerade fall, då den berusade gör sig skyldig till
förargelseväckande beteende å allmän plats. Bestämmelsen mot sådant beteende
bör enligt beredningen bibehållas men, då den avser en ren polisförseelse,
efter erforderlig omredigering placeras i annan författning än
brottsbalken. För en sådan omplacering av båda de ifrågavarande bestämmelserna
har riksåklagarämbetet och polisintendenten i Hälsingborg uttalat
sig, och enligt Svea hovrätts mening bör det undersökas huruvida icke
stadgandet rörande fylleri borde överföras till annan lagstiftning.

Departementschefen. Även om kampen mot alkoholmissbruket främst bör
foras med andra medel, föreligger enligt min mening alltjämt ett behov av
att kunna bestraffa fylleri å allmän plats. Jag är därför icke beredd att

B 239

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

föreslå ett slopande av denna kriminalisering. Ej heller har jag funnit tillräckliga
skäl för att flytta bestämmelserna mot fylleri och förargelseväckande
beteende till annan författning än brottsbalken.

Enligt den lydelse stadgandet om fylleri erhållit i gällande rätt anvandes
brottsbeteckningen fylleri allenast i fall då berusningen orsakats av starka
drycker. När berusningen föranletts av annat än starka drycker ager paragrafen
visserligen tillämpning, men nämnda brottsbeteckning skall då icke
användas (jfr första lagutskottets uti. 1948:39 s. 35 och 48). Det synes
emellertid något oformligt att för en del av paragrafens tillämpningsområde
men icke i övrigt begagna särskild brottsbeteckning. Då det knappast kan
komma i fråga att använda ett särskilt uttryck för det fall, att berusningen
föranletts av annat än starka drycker, vill jag föreslå att beteckningen fylleri
får täcka paragrafens hela tillämpningsområde.

16 KAP.

Om brott mot allmän verksamhet

Detta kap. motsvarar i huvudsak SL 10 kap. och kommittéförslaget 15
kap. Några mera väsentliga ändringar i förhållande till gällande rätt har ej
vidtagits. Bland de ändringar som skett kan nämnas, att bestämmelserna i
SL 10: 1 och 10: 5 om våld eller hot samt missfirmelse mot tjänsteman konstruerats
på annat sätt. Vidare har i kapitlet upptagits ett brott med beteckningen
beljugande av myndighet, vilket hämtats från SL 11:6, såvitt
detta stadgande avser spridande av falskt rykte eller annat osant påstående
som är ägnat att undergräva aktningen för myndighet eller annat allmänt
organ. Ett av kommittén föreslaget stadgande om brott mot tystnadsplikt
(kommittéförslaget 15:7) har överförts till 19 kap., som i departementsförslaget
innehåller reglerna om ämbetsbrotten.

16 kap. upptar enligt det nu föreliggande förslaget till en början ett stadgande,
avseende gärning som är belagd med ansvar enligt 3—5 kap. och
som riktar sig mot ämbets- eller tjänsteman (1 §). Vidare upptages följande
brottstyper, nämligen förgripelse mot tjänsteman och grov förgnpelse
mot tjänsteman (2 §), våldsamt motstånd (4 §), beljugande av myndighet
(5 §), bestickning (6 §), otillbörligt verkande vid röstning, grovt
otillbörligt verkande vid röstning och tagande av otillbörlig förmån vid röstning
(7 §), brott mot rösthemlighet (8 §), övergrepp i rättssak (9 §), skyddande
av brottsling (10 §), främjande av flykt (11 och 15 §§), överträdelse
av myndighets bud och hindrande av förrättning (12 §), obehörig tjänsteutövning
och grov obehörig tjänsteutövning (13 §) samt föregivande av allmän
ställning och föregivande av ställning såsom advokat (14 §).

1 §•

Paragrafen svarar i gällande rätt mot SL 10: 1 och 10: 5 samt i kommittéförslaget
mot 15: 1 och delvis 15: 5.

240 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Gällande rätt. Enligt SL 10: 1 skall den som förgriper sig med våld eller
hot därom å innehavare av ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar
är förenat, då denne är i tjänsteutövning, eller för att tvinga honom
till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför, dömas för
våld eller hot mot tjänsteman till straffarbete i högst fyra år eller fängelse.
Om brottet är ringa, dömes endast till böter. Bestämmelsen gäller jämväl,
om någon på sådant sätt förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller
annan befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri
gjort eller låtit. Kungl. Maj :t äger enligt paragrafen befogenhet att förordna,
att samma skydd skall vara förenat med annan befattning än sådan
varmed ämbetsansvar är förenat.

I SL 10: 5 stadgas om missfirmelse mot ämbets- eller tjänsteman. Brottsbeskrivningen
innefattar, att man förgriper sig med smädelse eller annan
missfirmlig gärning mot någon, som åtnjuter skydd enligt 1 §, och att det
sker i eller för hans befattning. För brottet dömes till böter eller fängelse.

Kommittén. Kommittén har i 15: 1 i sitt förslag upptagit SL 10:1 i huvudsakligen
oförändrat skick. Förutom redaktionell jämkning av lagtexten
har föreslagits att i skalan för ringa brott skall jämte böter ingå fängelse
i högst sex månader. Denna ändring motiveras med att enligt förslaget skall
ingå fängelse i skalan för misshandel, när brottet är ringa.

SL 10:5 har i kommittéförslaget upptagits som en del av 15:5, vilket
stadgande i förslaget jämväl avser ärekränkning mot myndighet. Uttrycket
»smädelse eller annan missfirmlig gärning» har ersatts med »ärekränkning»,
vilket senare uttryck avses innefatta alla former av detta brott.
Kommittén framhåller, med hänvisning till att det förra uttrycket anses innefatta
såväl förtal enligt SL 16: 7 eller 16: 8 som förolämpning enligt SL
16:9 eller 16: 11, att detta utbyte icke innebär annan ändring i sak än den
som följer av den ändrade gestaltningen av ärekränkningsbrotten. Vidare
understryker kommittén, att vid ärekränkning mot tjänsteman i eller för
hans befattning frihet från ansvar ofta kan inträda på grund av intressekollision.

Yttrandena. Beträffande den föreslagna skalan för ringa brott i fråga om
våld eller hot mot ämbets- eller tjänsteman har föreningen Sveriges häradshövdingar
hemställt att minimum skulle höjas till förslagsvis tjugufem
dagsböter. Därigenom skulle i lagtexten givas uttryck åt den hittills alltid
tillämpade straffmätningsprincipen, att våld å polisman bedömes strängare
än misshandel mot enskild person. Advokatsamfundet har föreslagit att den
nuvarande påföljden för ringa brott, böter, måtte bibehållas. Enligt samfundets
mening är det tvivelaktigt, om kommitténs motivering för den föreslagna
ändringen är hållbar, eftersom våld är ett vidsträcktare begrepp än
misshandel. Skulle gärningen innefatta misshandel, lärer bestämmelser i
misshandelskapitlet bli tillämpliga i konkurrens med förevarande paragraf.
Men om detta antagande är riktigt, torde den omständigheten att fängelse

B 241

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ingår i skalan för ringa fall av misshandel, knappast utgöra något skäl att
införa frihetsstraff även för ringa brott mot tjänsteman.

Svenska tidningsutgivareföreningen har föreslagit att, då fråga är om
ärekränkning mot tjänsteman, straffbarheten begränsas till fall då skadeuppsåt
föreligger. Föreningen påpekar, att skyddet i förslaget utsträckts
att gälla alla slag av ärekränkning. Vad föreningen i anslutning till ärekränkningsbrotten
anfört om önskvärdheten av att icke i princip generellt
straffbelägga spridandet av sanna uppgifter, som kan verka nedsättande
för någons anseende, torde i hög grad äga tillämplighet såvitt avser uppgift
angående tjänsteman. Vad gäller denna kategori gör sig behovet av en fri
kritikrätt i alldeles särskilt hög grad gällande. Spridandet av sanna uppgifter
rörande tjänstemans beteende i eller för tjänsten, vilka kan verka
nedsättande för dennes anseende, torde därför icke böra bestraffas i andra
fall än då skadeuppsåt föreligger. Det bör icke i detta läge vara nödvändigt
för den tilltalade att göra invändning om intressekollision för att
freda sig.

Departementschefen. De gärningar varom här är fråga — våld eller hot
samt ärekränkning mot ämbets- eller tjänsteman — är redan såsom allmänna
brottstyper belagda med ansvar i andra kapitel. Vad som föranlett
tillskapandet av särskilda brottstyper för dessa fall är att gärningarna riktas
mot ämbets- eller tjänsteman och fördenskull anses böra bli strängare
bedömda. Denna konstruktion är knappast systematiskt tillfredsställande.
En riktigare och enklare ordning synes vara, att på ifrågavarande brott
tillämpa de lagrum som i allmänhet är tillämpliga på det brottsliga förfarandet
men vid bestämmande av påföljden beakta det förhållandet att
brottet begåtts mot ämbets- eller tjänsteman; vid brott som är indelade i
olika svårhetsgrader kan detta förhållande bl. a. leda till att gärningen hänföres
under en svårare grad än som eljest skulle ha skett. Det må erinras om
att en liknande metod användes i fråga om sådant brott av ämbets- eller
tjänsteman, vilket innefattar åsidosättande av tjänsteplikt utan att vara
särskilt belagt med ansvar i 25 kap. SL. Stadgande härom återfinnes i SL
25:5 (19 kap. 5 § i departementsförslaget). Detta stadgande, som ger en
särregel av innebörd att i sådana fall fängelse intill två år må ådömas, även
om så sträng påföljd eljest ej kunnat följa, synes kunna tjäna såsom ledning
även vid regleringen av nu förevarande fråga.

De brottsliga förfaranden av allmän typ som här är aktuella är de som
avses i kapitlen om mord och misshandel, om brott mot frihet och frid
samt om ärekränkning, d. v. s. 3—5 kap. i departementsförslaget. Det synes
ej vara anledning att, såsom ifrågasatts av svenska tidningsutgivareföreningen,
beträffande ärekränkning mot tjänsteman införa en särbestämmelse
med krav på skadeuppsåt. Den fria kritikrätten synes i tillräcklig grad
tillgodosedd genom den bestämmelse om intressekollision som ingår i ärekränkningslcapitlet.
Den regel motsvarande SL 25:5, som bör upptagas i
förevarande kapitel, torde sålunda böra utan begränsning omfatta gärningar

242 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

som är belagda med ansvar i 3—5 kap. Regeln torde kunna utformas så, att
i de åsyftade fallen må ådömas fängelse intill två år, om gärningen ej är
belagd med svårare påföljd än fängelse i högst sex månader, och intill fyra
år, om å brottet eljest kan följa fängelse i högst två år. Någon uttrycklig
regel i själva lagtexten om att vid påföljdens bestämmande skall beaktas,
att gärningen riktats mot ämbets- eller tjänsteman, är ej erforderlig; angående
detta spörsmål må närmare hänvisas till vad som anföres vid 19 kap.
5 § i departementsförslaget. I domen skall givetvis citeras tillämpligt lagrum
i 3, 4 eller 5 kap., medan nu ifrågavarande stadgande behöver citeras endast
om eljest tillämpligt maximum i det särskilda fallet överskrides. Brottsbenämningen
i det tillämpliga lagrummet skall användas, men det torde vara
lämpligt att i domslutet i samband med brottsbenämningen särskilt angiva
att det är fråga om brott mot ämbets- eller tjänsteman.

2 §.

Denna paragraf motsvarar SL 10: 2 och kommittéförslaget 15: 2. I jämförelse
med kommittéförslaget har vidtagits i huvudsak blott den ändringen,
att särskild brottsbenämning — grov förgripelse mot tjänsteman — upptagits
för de grova fallen.

3 §.

Denna paragraf svarar mot SL 10:3 och kommittéförslaget 15:3.

Departementschefen. Genom förevarande paragraf utvidgas den krets av
personer som skyddas enligt 1 och 2 §§ till sådana som är eller varit kallade
att biträda där avsedd befattningshavare vid förrättning. Jag vill framhålla,
att sådana biträden icke åtnjuter skydd enligt nuvarande SL 10:5.
Om 1 § i kapitlet utformas på sätt jag föreslagit kommer den emellertid att
omfatta jämväl sådan gärning som avses i SL 10: 5. Det torde ej vara anledning
att beträffande biträden göra undantag för dylik gärning. Jag vill
alltså föreslå att förevarande bestämmelse får generellt hänvisa till 1 och
2 §§, varigenom den kommer att innebära en utvidgning av skyddet för biträden
i förhållande till gällande rätt.

4 §■

Förevarande paragraf, som svarar mot 15:4 i kommitténs förslag, har i
gällande rätt motsvarighet i SL 10: 4.

Gällande rätt. I SL 10:4 stadgas ansvar för våldsamt motstånd, vilket
enligt lagrummet innebär att man, utan att fall är för handen som förut
i kapitlet är sagt, genom att sätta sig till motvärn eller eljest med våld
söker hindra utövningen av tjänstebefattning. Påföljden är fängelse eller
böter.

B 243

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Kommittén. I kommitténs förslag har orden »genom att sätta sig till motvärn
eller eljest» fått utgå. Brottsbeskrivningen innebär alltså endast, att
någon med våld söker hindra utövningen av tjänstebefattning. Uteslutandet
av de angivna orden syftar enligt motiven icke till någon saklig ändring av
stadgandet. Kommittén anser att begreppet motvärn här liksom vid egenmäktigt
förfarande bör utgå med hänsyn till den oklarhet som råder angående
innebörden av detta begrepp. I anslutning härtill framhåller kommittén,
att kommittén i sitt förslag genomgående använder uttrycket vald i stort
sett i samma betydelse som i SL 10: 4 enligt departementschefens uttalanden
i samband med 1948 års lagstiftning (se prop. 1948:80 s. 14 och 160). Det
är enligt dessa uttalanden ej avsett, att stadgandet skall omfatta rent passivt
motstånd, t. ex. att någon lägger sig på marken, utan stadgandet asyftar
sådana fall då motstånd sker genom fysisk kraftutveckling utan att denna
riktar sig mot befattningshavaren eller hans biträden; de mest typiska
fallen är att en anhållen vid bortförandet spjärnar emot eller klänger sig fast
vid något föremål.

Yttrandena. Landsfogden i Malmöhus län gör gällande att genom den föreslagna
omformuleringen gränsen mot 1 § blivit mindre klar. Den nuvarande
lydelsen »motvärn eller eljest med våld» ger en tydlig fingervisning,
hur våldet här i förhållande till brottstypen våld mot tjänsteman skall vara
beskaffat. Stockholms rådhusrätt anser, att genom den föreslagna lydelsen
oklarhet kan komma att råda i sådana fall där, såsom omnämnes i motiven,
motståndet endast innebär, att en anhållen spjärnar emot eller klänger sig
fast vid något föremål. Om begreppet motvärn av de i motiven angivna
skälen icke anses böra användas, synes med hänsyn till stadgandets stora
praktiska betydelse önskvärt, att ett förtydligande göres i lagtexten i annan
form. Även föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges
stadsdomare har funnit den av kommittén föreslagna ändringen mindre
lyckad.

Departementschefen. Uttrycket »motvärn» ger, såsom landsfogden i Malmöhus
län framhållit, en lämplig anvisning om vilka situationer som ar typiska
för den här ifrågavarande brottstypen. Någon oklarhet om innebörden
behöver icke råda då erforderlig bestämning erhålles genom orden »eller
eljest med våld». Jag vill därför föreslå, att stadgandet får ingå i brottsbalken
med den nuvarande, år 1948 antagna avfattningen.

5 §.

Paragrafen har i gällande rätt motsvarighet i SL 11: 6, vilket stadgande, i
den del varom nu är i fråga, av kommittén med viss utvidgning upptagits
i 15: 5.

Gällande rätt. I gällande lag finnes intet generellt stadgande om ärekränkning
mot myndighet eller annat allmänt organ. I SL 11:6 stadgas emellertid
under brottsbenänmingen samhällsfarlig ryktesspridning ansvar bl. a.

244 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

för den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående
agnat att undergrava aktningen för myndighet eller annat allmänt
organ vilket ager besluta i allmänna angelägenheter. För brottet skall dömas
högst till straffarbete i två år. Vidare finns i SL 9: 4 stadgande om miss1™e.
1Se,m°t ”^styrelse eller mot riksdagen. Denna gärning beskrives som
offentligt skymfande av riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe, eller
riksdagen, dess avdelning eller utskott, och påföljden är fängelse eller böter.

Komnutten. I kommitténs förslag har såsom en särskild brottstyp sammanförts
missfirmelse mot tjänsteman i SL 10: 5 samt samhällsfarlig ryktesspn
ning i SL 11: 6, såvitt sistnämnda brott avser gärning som är ägnad att
undergrava aktningen för myndighet eller annat allmänt organ, varvid
ock brottet fått den utvidgade formen att det avser förtal mot sådant
organ, ommittén som redogör för tidigare överväganden angående kriminalisering
av ärekränkning mot myndighet (se SOU 1944: 69 s. 176 samt
prop 1948:80 s. 160 och 441) — framhåller att den utvidgning av det kriminaliserade
området som skulle ske genom förslaget huvudsakligen består
dan, att enligt forslaget en om myndighet eller annat allmänt organ lämnad
ogrundad uppgift blir straffbar även om den ej sprides bland allmänhelen.
Förutsättning för straffbarhet skulle alltså ej vara att uppgiften lämnas i
offentlig handling eller eljest riktar sig till allmänheten utan det skulle
vara tiUrackhgt att den lämnas till annan. Den i SL 11:6 stadgade förutsättningen
för straffbarhet, att påståendet skall vara ägnat att undergräva
aktningen för organet, innefattar, framhåller kommittén, i sak icke någon
mera väsentlig skillnad i jämförelse med beskrivningen på förtal. Kommittén
har övervägt att upptaga även svårare fall av förolämpning av tvpen
skymfande mot myndighet, men har — på samma sätt som i fråga om förolämpning
mot enskilda kollektiv - funnit att eu sådan kriminalisering
skulle ha ganska begransad betydelse såsom medel att skydda myndighets
anseende. ö

Skalan för påföljden för det nya brottet skall enligt förslaget vara fängelse
i högst tva år eller böter, vid ringa brott endast böter.

I aetta sammanhang torde jämväl böra behandlas ett av kommittén i 16: 4
upptaget stadgande, motsvarande bestämmelsen i SL 9: 4 om missfirmelse
mot riksstyrelse eller mot riksdagen. Enligt förslaget stadgas i denna bes
ammelse ansvar dels för förtal och dels för offentligt skymfande av riksSÄyr-7r-’
statsradet och riksdagen. I dessa fall har kommittén således ansett
såval förtal som offentligt skymfande böra kriminaliseras.

. Y!t/fIldena’ Justitiekanslersämbetet anför att enligt ämbetets mening
straff bor inträda icke blott för förtal av myndighet eller allmänt organ utan
också for vanryktande av dem samt för förolämpningar, som står vanrykandet
nara. Dessa senare till förtal icke hänförliga gärningar synes nu
kunna föranleda ansvar, och förslaget torde följaktligen i så måtto innebara
en viss begränsning av det straffbara området. Om på tal om vissa
myndigheter ordas om ruttenhet inom förvaltningen eller om korruption

B 245

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

SOU! alltmer breder ut sig bland det allmännas organ, torde förtal icke föreligga
men däremot påstående som är ägnat att undergräva aktningen for
åsyftade myndigheter och som alltjämt synes böra föranleda straff. Enligt
ämbetets mening har erfarenheten under senare år ådagalagt, att skyddet
mot allsköns neddragande av myndigheterna behöver förstarkas. Att kritikrätten
härigenom skulle sättas i verklig fara synes icke med fog kunna göras
»ällande. Även hovrätten över Skåne och Blekinge önskar en utvidgning
av kriminaliseringen och hänvisar därvid till förslagets bestämmelser om
hets mot folkgrupp, ärekränkning mot riksstyrelse in. m. och kränkning

mot främmande makt.

Advokatsamfundet avstyrker införande av en bestämmelse om förtal mot
myndighet. Samfundet åberopar vad samfundet anfört i sitt yttrande över
kommitténs förlag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten
(prop. 1948: 80 s. 161) och hemställer, att den i förevarande sammanhang
aktuella bestämmelsen i SL 11: 6 i varje fall icke vidgas.

Svenska journalistförbundet har en starkt kritisk inställning till förslaget
och anser att ansvar bör kunna ådömas endast för bevisligen osanna
uppgifter. Förbundet framhåller, att det särskilda straffskyddet for myndigheterna
i SL 11: 6 — som rimmar ganska illa med kritikratten tidigare
enligt lagens utformning, om också icke alltid i praxis, var begiänsat
till fall, då åklagaren styrkt, att ett påstående var osant. Det ar utan tvivel
rimligt i frågor, som rör förhållandet mellan den demokratiska folkopinionen
och dess tjänare (myndigheterna), att åklagaren har full bevisbörda
för en uppgifts osanning. Den kan icke vara särskilt svår för honom att fullgöra.
På området för myndigheternas verksamhet kan sanningen alltid utfinnas
av åklagaren såsom offentlig tjänsteman; kan han eller vill han
icke förebringa bevisning, utgör detta skäl nog att frikänna den åtalade. Enlicrt
förslaget skall nu »förtal mot myndighet» kunna straffas utan att bevisning
behöver presteras i större omfattning än att lämnad uppgift visas
vara »ogrundad». Det föreligger icke särskilda skäl att till myndigheterna
utsträcka det extra straffskydd, som lindringen i bevisskyldigheten innebär.
Å andra sidan är det med hänsyn till myndighetsverksamhetens natur,
sekretessregler (och sekretessreglers kringgående) synnerligen svårt for en
tidning eller en fritt verkande journalist att skaffa sig bevisning om en
uppgifts sanning eller att ens verkställa en kontroll, varom bevis kan framlä^as
för domstol till styrkande av att uppgiften haft »tillräcklig grund for
att°kunna hållas för sann». I fall av detta slag torde nämligen journalisten
i mycket stor omfattning ha att bygga på källor, som han icke kan eller pa
»rund av anonymitetsskyddet icke ens har laglig rätt att åberopa. — Sammanfattningsvis
uttalar journalistförbundet, att lagförslaget ger uttryck åt
en stingslig byråkratisk önskan att genom hot om åtal för »förtal mot
myndighet» skydda myndigheterna mot kritik och att på en bakvag satta
anonymitetsskyddet och skyddet av pressens källor ur funktion. År det
kommitténs mening att angripa pressens kritikrätt, har riksdagen, som för
icke så många år sedan antog förslaget till den nya tryckfrihetsförordningen,

246 B

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

anledning att i konsekvent vidhållande av sin inställning till tryckfriheten
tillse, att förslaget i denna del icke blir lag.

Överståthållarämbetet föreslår, att den särskilda skalan för ringa brott
skall utgå. Kriminalpolisintendenten i Stockholm å sin sida anser att i skalan
för ringa brott bör ingå även fängelse i högst sex månader.

I fråga om det av kommittén framlagda förslaget till komplettering av
SL 9:4 (16: 4 i kommitténs förslag) anser Svea hovrätt att bestämmelserna
bor begränsas till att avse förtal. Samma skäl som föranlett kommittén
att avstå från att kriminalisera skymfande av myndighet gör sig gällande även
har. Advokatsamfundet å sin sida anser kriminaliseringen böra begränsas
till att avse offentligt skymfande och har till stöd för sin uppfattning åberopat
hänsyn till den fria kritikrätten. Samfundet har vidare uttalat, att
tillräcklig anledning ej föreligger att i denna paragraf upptaga statsrådet
sasom objekt for brottet. I detta hänseende är samfundets ställningstagande
i främsta rummet en konsekvens av dess uppfattning i fråga om ärekränkning
mot kollektiv överhuvud taget. Om stadgandet i SL 11:6 rörande
straff för den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant
påstående, som är ägnat att undergräva aktningen för myndighet etc., upptages
i brottsbalken, synes häri ligga ett fullt tillräckligt skydd för’ regeringen
som sådan.

Justitiekanslersämbetet har yttrat, att om ändring sker i kommittéförslaget
15: 5 i den riktning ämbetet ifrågasatt, det straffbara området i kommittéförslaget
16: 4 synes böra utsträckas på motsvarande sätt.

Departementschefen. Frågan om kriminalisering av ärekränkning mot
myndighet övervägdes i samband med 1948 års lagstiftning. Någon bestämmelse
i ämnet — bortsett från stadgandet i SL 11: 6 — upptogs då ej i lagen,
utan det ansågs lämpligast att frågan behandlades i samband med den allmänna
revisionen av bestämmelserna om ärekränkning. Föredragande departementschefen
framhöll därvid att behovet av skydd mot sådana otillbörliga
framställningar som här avses mycket noga måste vägas mot intresset
att garantera en fri och ohämmad kritik. Såvitt jag kan finna har
den nu verkställda utredningen icke ådagalagt, att behovet av en allmän
kriminalisering av ärekränkning mot myndighet är så starkt, att det motiverar
den begränsning av den fria kritikrätten som en dylik kriminalisering
torde kunna innebära. Det synes i huvudsak tillfyllest med det skydd
mot nedsättande uttalanden som den enskilde tjänstemannen åtnjuter.
Kriminaliseringen av ärekränkning mot myndighet bör därför kunna inskränkas
till att avse offentligt spridande av falska uppgifter. I detta avseende
finnes redan i gällande rätt ett tillämpligt stadgande, nämligen SL
11:6 angående samhällsfarlig ryktesspridning. Detta stadgande torde såvitt
det avser påstående som är ägnat att undergräva aktningen för myndighet
eiler annat allmänt organ böra överflyttas till förevarande kapitel. Jag vill
dariör föreslå att den del av 15: 5 i kommittéförslaget som avser förtal mot
myndighet utbytes mot en bestämmelse om ansvar för den som bland all -

B 247

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

mänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat
att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ vilket ager besluta
i allmänna angelägenheter. Skalan för påföljden för denna särskilda
brottstyp, vilken lämpligen kan kallas beljugande av myndighet, torde böra
bestämmas till böter eller fängelse i högst två år. I den del 15:5 i kommittéförslaget
avser ärekränkning mot tjänsteman har stadgandet i departementsförslaget
motsvarighet i 1 § i förevarande kapitel.

Om någon bestämmelse om förtal mot myndighet ej införes, finns det icke
anledning att upptaga kommitténs förslag om en särskild ansvarsbestämmelse
avseende förtal mot riksstyrelse, statsrådet och riksdagen. Ej heller
torde det finnas något särskilt trängande behov av att kriminalisera skymfande
av dessa organ. Departementsförslaget upptager således ej någon
motsvarighet till SL 9: 4 och kommittéförslaget 16:4.

6 §•

Denna paragraf svarar i gällande rätt mot SL 10: 6 och överensstämmei
i huvudsak med kommittéförslaget 15: 6.

7 §■

Paragrafen har i gällande rätt motsvarighet i SL 10: 7 och återfinnes i
kommittéförslaget i 15: 8.

Gällande rätt. I SL 10: 7 stadgas om otillbörligt verkande vid röstning.
Straffskalan för de normala fallen innefattar fängelse och böter. Är brottet
med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest
att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst två
år. I ett andra stycke stadgas ansvar för den som mottager, låter åt sig utlova
eller begär otillbörlig förmån för att rösta på visst sätt eller icke rösta
i allmänt ärende. Påföljden är böter eller fängelse.

Kommittén. I samband med överarbetningen av bestämmelserna om uppror
och högförräderi har kommittén övervägt att till kapitlet om högmålsbrott
överföra bl. a. SL 10: 7. Brott av detta slag kan nämligen tänkas ingå
i en brottsplan för uppror eller högförräderi. Normalfallet har emellertid
ej ansetts ha den karaktär att ett sådant överförande bör ske, och stadgandet
har därför upptagits i förevarande kap. Med hänsyn särskilt till berörda
speciella fall föreslås dock viss höjning av skalan för påföljden. Vid
angivande av de omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömande
av huruvida brottet är grovt har upptagits, förutom att brottet innefattat
missbruk av tjänsteställning, att det förövats med våld eller hot om våld.
Nuvarande SL 10: 7 andra stycket har med vissa redaktionella jämkningar
upptagits såsom tredje stycke i 8 §. Här har vidare föreslagits en uttrycklig
undantagsbestämmelse för ämbetsbrott.

Yttrandena. Riksåklagarämbetet erinrar om att, enligt uttalande i förarbetena
till SL 10: 7 (SOU 1944: 69 s. 184) paragrafens syfte är att skydda
utövning av allmänna medborgerliga rättigheter. I paragrafen avses därför

248 B

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

endast politiska och kommunala val och omröstningar. Berörda uttalande
synes föranleda den tolkning av lagbudet, att detsamma icke är tillämpligt
vid val, som foretages av vissa korporationer, såsom val av universitetskansler,
biskop och universitetsrektor. Med hänsyn till det sätt, på vilket
det straffbelagda förfarandet beskrivits i lagrummet, torde det visserligen
icke kunna betecknas såsom ett praktiskt fall, att ett sådant förfarande skall
forekomma vid val av sist angivna beskaffenhet. Ä andra sidan intar de befattningshavare,
vilkas tillsättande valet avser, en så ledande ställning
mom små verksamhetsområden, att det ur denna synpunkt framstår som
motiverat, att aven dessa val skall vara kringgärdade med samma straffskydd
som gäller beträffande allmänna val. Ämbetet föreslår därför, att till
overvagande upptages frågan, om icke en omarbetning av lagbudet i nu angiven
riktning bör vidtagas.

Departementschefen. Med anledning av vad riksåklagarämbetet anfört vill
jag framhålla, att lagrummets avfattning icke torde utesluta tillämpning
av lagrummet i de av ämbetet åsyftade fallen och att de uttalanden i förarbetena
till 1948 års lagstiftning som ämbetet åberopar enligt min mening
icke kan anses förbindande till den antydda restriktiva tolkningen. En omarbetning
av lagrummet i den av ämbetet angivna riktningen kan därför ei
anses påkallad. J

För det i andra stycket av stadgandet avsedda grova fallet av otillbörligt
verkande vid röstning torde böra införas särskild brottsbenämning. Detsamma
gäller den särskilda brottstyp som omförmäles i tredje stycket. För
denna föreslås benämningen tagande av otillbörlig förmån vid röstning.

8 och 9 §§.

Dessa paragrafer motsvarar SL 10: 8 och 9 samt kommittéförslaget 15- 9
och 10.

10 §.

Paragrafen motsvarar i gällande rätt SL 10: 10 och har i kommittéförslaget
upptagits i 15: 11.

Gällande rätt. Enligt SL 10:10 do mes för skyddande av brottsling, där
någon döljer den som förövat straffbelagd gärning, hjälper honom att undkomma,
undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt motverkar
hans befordran till straff eller annan påföljd. För uppsåtlig gärning
dömes högst till straffarbete i två år, medan påföljden är böter, om han
icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig.
Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den
som i forsta svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, adoptivföräldrar
eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må dock ej fällas
till ansvar efter denna paragraf.

Kommittén. Kommittén har föreslagit den jämkningen av lagrummet, att
uppräkningen »make, trolovad» etc. ersättes med orden »någon av den

B 249

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

brottsliges närmaste». Härvid har kommittén hänvisat till SL 3. 6 (jfr 22
kap. 6 § i departementsförslaget), där det stadgas ansvar för den som
underlåter att i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd gärning som är å
färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller »någon av hans
närmaste». Kommittén framhåller, att viss ledning för tolkningen av uttrycket
»någon av hans närmaste» har ansetts böra hämtas från uppräkningen
i SL 10: 10 men att även en där ej avsedd närstående kan, om förhållandena
i det särskilda fallet ger anledning därtill, anses inbegripen under
uttrycket. Sålunda kan exempelvis ett par samboende oskylda damer
under vissa förhållanden vara att anse som varandras närmaste. Enligt
kommitténs åsikt finnes ej anledning att i nu förevarande paragraf använda
en snävare och stelare regel än i SL 3: 6 och det synes motiverat att de båda
paragraferna i förevarande avseende överensstämmer.

Yttrandena. Mot kommitténs förslag att ersätta uppräkningen i SL 10: 10
med uttrycket »den brottsliges närmaste» har erinringar framförts från
några håll. Landsfogden i Malmöhus län uttalar, att den föreslagna ändringen
kan medföra en viss osäkerhet vid bedömningen. Länsstyrelsen i Norrbottens
län framhåller, att det ofta är svårt att avgöra om en person är att
räkna till en annans närmaste. Skulle i något fall en person, som ej ingår
bland de nu uppräknade straffria fallen men likväl står brottslingen nära,
göra sig skyldig till den i paragrafen avhandlade gärningen, synes det ändamålsenligare
att tillämpa eftergift av påföljd och eftergift av åtal. Polisintendenten
i Hälsingborg påpekar, att många andra exempel än det av
kommittén valda med ett par samboende oskylda damer kan anföras, som
synes starkt tala mot den föreslagna utvidgningen, t. ex. en prostituerad
som bestjäl sina kunder och hjälpes av sin »holdingman» med vilken hon
sammanbor, eller två yrkesbrottslingar som sammanbor etc. Tolkningen
av begreppet »närstående» måste jämväl i praktiken komma att erbjuda
stora svårigheter. »Närstående» synes i och för sig ha mycket litet att göra
med samboende och i vart fall kan samboende icke vara avgörande för att
betrakta personer som närstående. Varje människa har väl för övrigt någon,
som är honom särskilt närstående. Oavsett detta måste de skiftande situationerna
mellan människorna komma att bjuda på svårbedömliga gränsfall.

Departementschefen. Kommitténs tanke att vidga den snävt avgränsade
krets av personer som går fria från ansvar för skyddande av brottsling synes
i och för sig rimlig och välbefogad. Såsom framhållits av ett par remissmyndigheter
kan emellertid den föreslagna ändringen medföra osäkerhet
vid bedömningen. Det synes för övrigt knappast möjligt att på det
av kommittén föreslagna något obestämda sättet vidga kresten utan att
man även beaktar beskaffenheten av det brott varom fråga är. Såsom
brottsförutsättning skulle i så fall införas, att åtgärden icke med hänsyn
till förhållandet mellan de håda personerna och brottets beskaffenhet framstår
såsom försvarlig och ursäktlig. Även en dylik avfattning av lagrummet
ger dock rum för erinran med hänsyn till att tolkningssvårigheter kan upp -

250 JO

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

komina. Det synes därför riktigare att bibehålla den nuvarande lydelsen
med dess strikta uppräkning, som gör stadgandet klart och otvetydigt. Såsom
länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit kan i särskilt fall, då den
som skyddar den brottslige står honom nära utan att formellt ingå under
den i lagrummet privilegierade kretsen, möjligheten till åtals- och påföljdseftergift
eventuellt utnyttjas.

Paragrafen torde i övrigt böra upptagas i överensstämmelse med kommitténs
förslag, frånsett vissa jämkningar. Uttrycket straffbelagd gärning torde
bora utbytas mot brottslig gärning. Med denna avfattning uteslutes sådana
fall, då den gärning som begåtts icke enligt de grunder som angives
i 1 kap. 2*§ är att anse som brott. Stadgandet torde jämväl böra jämkas
så, att i stället för att döljandet skall motverka gärningsmannens befordran
till straff eller annan påföljd föreskrives, att det skall motverka att gärniugen
uppdagas eller beivras. Genom ändring i paragrafens andra stycke bör
därjämte angivas, att brottsbenämningen skyddande av brottsling är tilllamplig
jämväl å det i sagda stycke avsedda fallet.

11 §•

Paragrafen motsvarar SL 10:11. I kommittéförslaget har bestämmelsen
fått sin plats i 15: 12.

Gällande rätt. Enligt SL 10: 11 dömes för främjande av flykt, om man tar
los den som är anhållen, häktad eller fånge eller eljest för annat än sjukvård
eller skyddsuppfostran berövad friheten eller om man annorledes främjar
hans flykt. Påföljden är fängelse eller också straffarbete i högst fyra år.
År brottet att anse såsom ringa, dömes till böter eller fängelse. Jämlikt stadgande
i paragrafens andra stycke skall försök medföra ansvar enligt SL
3 kap. °

Kommittén. Kommittén har i sitt förslag upptagit ifrågavarande bestämmelse
med allenast en mindre redaktionell jämkning. Försöksbestämmelsen
har upptagits i slutet av kapitlet, och straffbarheten har utsträckts till att
gälla även förberedelse.

Yttrandena. Stockholms rådhusrätt framhåller, att till domstols bedömande
ofta förekommer fall att, när någon skall av polisman omhändertagas
for fylleri, förargelseväckande beteende eller misshandel, kamrater till denne
eller andra åskådare ingripit till hans förmån. Det har då med hänsyn
till att i den nuvarande bestämmelsen i SL 10: 11 talas om löstagande av
»anhållen» stundom uppkommit tvekan, huruvida fallet är att bedöma såsom
främjande av flykt. En jämförelse med begreppet anhållen i 24 kap.
rättegångsbalken ger vid handen, att så icke skulle vara fallet. Enligt Kungl.
Maj :ts proposition nr 80 till 1948 års riksdag, s. 175, torde emellertid med
anhållen i den mening, vari ordet här tagits, böra jämställas även den
som »anhållits för fylleri». Rådhusrätten föreslår, att i förtydligande syfte i
lagtexten angives att stadgandet avser löstagande även av den som är gri -

B 251

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1062

pen eller eljest omhändertagen för brott. Jämväl statsåklagaren i Stockholm
ifrågasätter ett förtydligande av begreppet »anhållen».

Fångvårdsstyrelsen har erinrat om att i 85 § straffverkställighetslagen
finnes bestämmelser om straff för den som olovligen till intagen överlämnar
eller försöker överlämna vapen eller annat, varmed denne latteligen kan
skada sig själv eller annan. Enligt samma paragraf inträder straffansvar,
om någon lämnar intagen alkoholhaltiga drycker eller eljest hjälper denne
att åtkomma dylika drycker. Motsvarande ansvarsbestämmelser finnes i sinnessjuklagen
och lagen om nykterhetsvård samt torde också vara erforderliga
beträffande andra vårdområden. Då ansvarsbestämmelser av ifrågavarande
art icke så mycket riktar sig till de verkställande organen som till
allmänheten, synes de böra intagas i brottsbalken. Fångvårdsstyrelsen föreslår
därför att ansvarsbestämmelser av det innehåll, som nu angivits, upptages
bland brott mot allmän verksamhet.

Departementschefen. Förevarande bestämmelse om främjande av flykt avser
sådana fall, då någon är anhållen, häktad eller fånge eller eljest for annat
än sjukvård eller skyddsuppfostran berövad friheten. Tydligt är att bestämmelsen
bör omfatta icke blott den som är anhållen eller häktad i rättegångsbalkens
mening utan jämväl den som eljest är gripen eller omhändertagen
för brott. Att det är enskild person som gripit vederbörande (jfr 24
kap. 7 § rättegångsbalken) torde icke böra utesluta tillämpligheten av stadgandet.
Något förtydligande av lagtexten synes ej påkallat, då sådant omhändertagande
för brott, som med en strikt tolkning ej kan anses ingå under
uttrycken anhållen, häktad eller fånge, faller under det i brottsbeskrivningen
använda allmänna uttrycket »eljest är ... berövad friheten». Jag vill i detta
sammanhang föreslå endast den jämkningen, att uttrycket skyddsuppfostran
ersättes med vård enligt barnavårdslagen. Genom det gjorda undantaget
för den som är berövad friheten för sjukvård eller vård enligt barnavårdslagen
uteslutes från paragrafens tillämpningsområde rymningshjälp åt bl. a.
sinnessjuka samt elever i ungdomsvårdsskolor. För dessa båda kategorier
finnes specialstraffrättsliga bestämmelser om främjande av flykt, for sinnessjuka
i 54 § sinnessjuklagen och för ungdomsvårdsskoleelever i 74 § barnavårdslagen.

Den handling som belägges med ansvar i paragrafen, såsom denna är
utformad i gällande rätt, är att man »tager lös» en fånge eller likställd eller
»annorledes främjar hans flykt». Denna allmänna handlingsbeskrivning synes
i praxis ha lett till en vidsträckt tillämpning av stadgandet. Det anses
sålunda såsom främjande av flykt att man upplåter bostad åt den flyktade.
Ett vanligt fall är att en förrymd fånge får vistas hos sin hustru eller annan
närstående. Emellertid föreligger icke någon allmän skyldighet för medborgarna
att bistå myndigheterna vid efterspaning av förrymda personer, exempelvis
genom att lämna upplysning om den förrymdes vistelseort om man
av någon anledning fått kännedom om denna, och det synes då leda för
långt att ett bispringande blott och bart genom att låta den flyktade få

252 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

usrum och uppehälle skall vara kriminaliserat såsom främjande av flykt.
* kravas att man verkligen är aktivt verksam för att hjälpa rymlingen
att haHa sig undan t. ex. i bil transporterar honom till en ort där han lättare
ndgår upptäckt eller, om man mottagit honom i sin bostad, vid husrannsakan
vidtager särskilda anstalter för att hålla honom dold. Lagtexten torde

“fn ™3tt anSV3r Ska11 inträda - förutom om man hjälper en
nge eller likställd att komma los — om man efter avvikandet främjar hans

ykt genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd
De i straffverkställighetslagen m. fl. lagar upptagna ansvarsbestämmel 1

fraga °m overlamnande av vapen m. m. till intagen synes vara av
alltför speciell natur för att böra upptagas i brottsbalken. Jag anser mig

darfor ej kunna tillmötesgå det förslag som fångvårdsstyrelsen framfört i
detta avseende.

Vad angår påföljden för nu ifrågavarande brott torde böra upptagas en
enhetlig skala med samma omfattning som för skyddande av brottsling
eller alltså böter eller fängelse i högst två år.

12 §.

Denna paragraf motsvarar SL 10: 12 och kommittéförslaget 15: 13.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit torde förevarande bestämmelse
i SL, avseende vissa åtgärder till hinder för myndighets verksamhet,
kunna i huvudsakligen oförändrat skick upptagas i brottsbalken
Jag vill emellertid föreslå, att särskild brottsbenämning införes för det i
paragrafens andra stycke avsedda fallet. Såsom benämning kan lämpligen
anvandas hindrande av förrättning. Det ålderdomliga uttrycket insegel torde
tå utbytas mot försegling.

13 §.

Paragrafen har motsvarighet i SL 10: 13 och i kommittéförslaget 15: 14
Särskild brottsbeteckning har införts för det fall att brottet är grovt.

14 §.

Paragrafen svarar i gällande rätt mot SL 10: 14 och i
mot 15: 15.

kommittéförslagei

Gällande rätt. Enligt SL 10: 14 skall ansvar ådömas för föregivande av
allmän ställning, om någon, utan att fråga är om obehörig tjänsteutövning
enligt SL 10: 13 (13 § i förevarande kap. i departementsförslaget), obehöJigen
giver sig ut för att inneha där avsedd befattning. Detsamma gäller,
dar någon obehörigen bär uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken
av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår
vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med
vatten, ljus, värme eller kraft. För brottet dömes till böter eller fängelse.
Den som obehörigen giver sig ut för advokat dömes till böter.

B 253

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Kommittén m. m. I straffrättskommitténs förslag har denna paragraf
upptagits utan några sakliga ändringar, bortsett från att påföljden för föregivande
av allmän ställning satts till böter eller fängelse i högst sex månader I

detta sammanhang torde jag emellertid få anmäla, att i ett av särskilt
tillkallade utredningsmän den 12 juli 1949 avgivet förslag till polisutrustningsreglemente
m. m.1 föreslagits vissa ändringar i SL 10: 14, såvitt angår
obehörigt bärande av uniform m. m. Enligt förslaget, som syftar till att
åstadkomma ett effektivare skydd särskilt för polisuniformen, skall ansvar
ådömas, så snart någon obehörigen bär uniform, märke eller tecken, som
lätt kan giva honom sken av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det
allmännas tjänst eller kår, vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller
allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft. Vidare skall enligt
detta förslag bestämmelsen uttryckligen göras tillämplig ej blott på den
som under de angivna omständigheterna bär uniform, märke eller tecken,
utan även på den som obehörigen låter någon i sin tjänst bära uniform,
märke eller tecken.

Yttrandena. Det nyssberörda, år 1949 avgivna förslaget har varit föremål
för särskild remissbehandling. Därvid har länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus och
Jämtlands län samt riksåklagarämbetet sagt sig icke ha något att erinra mot
förslaget. Civilförvarsstyrelsen har hemställt att skyddet måtte utsträckas
att gälla jämväl civilförsvaret.

Straffrättskommittén har i remissyttrande över förslaget uttalat, att varken
straffsatsen i SL 10: 14 eller brottsbenämningen är väl lämpad för de fall
som avses med den föreslagna utvidgningen. Om ett utvidgat straffskydd
anses påkallat, bör detta givas i form av en särskild bestämmelse med allenast
böter i straffskalan. En dylik bestämmelse kan intagas såsom ett nytt
andra stycke i paragrafen samt begränsas till att avse fall, där någon utan
avsikt som i första stycket sägs obehörigen bär uniform, märke eller tecken,
som lätt kan giva honom sken av att tillhöra sådan kår som där avses.
Förslagets bestämmelse om straff för den som låter någon i sin tjänst
bära uniform, märke eller tecken har avstyrkts av kommittén, som anfört
att syftet med förslaget i denna del torde kunna tillgodoses enligt reglerna
om ansvar för medverkan till brott utan det föreslagna tillägget beträffande
husbondeansvar.

1948 års polisutredning har, då brott av även ringa svårhetsgrad skulle
komma att omfattas av lagrummet i dess föreslagna lydelse, ifrågasatt om
icke straffskalan borde utformas så att institutet strafföreläggande skulle
kunna tillämpas i dylika fall.

överståthällarämbetet har avstyrkt den föreslagna utvidgningen samt
framhållit, att exempelvis en i enskild tjänst anställd befattningshavare,

1 Förslaget är undertecknat av polismästaren Erik Ros. statspolisintendenten Georg Thulin
och ombudsmannen Malte Lindell.

254 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

som av praktiska skäl förses med uniformsliknande klädedräkt, lätt kan
riskera att oavsiktligt komma i konflikt med stadgandet.

I yttrande över brottsbalksförslaget har föreningen Sveriges polismästare
föreslagit, att paragrafen utformas i enlighet med 1949 års förslag. Vad angår
påföljden har föreningen uttalat att fängelse borde liksom för närvarande
kunna ådömas upp till två år.

Beträffande förevarande paragraf har vidare i yttranden över brottsbalksförslaget
statsåklagaren i Stockholm, kriminalpolisintendenten i Stockholm
och overståthållarämbetet påtalat svårigheter som yppat sig att komma till
rätta med vissa ej sällsynta fall, då åt narkotikamissbruk hemfallna personer
tillnarrar sig narkotika, samt föreslagit att det skydd som givits
advokat utsträckes till att avse även legitimerade läkare, tandläkare och
veterinärer. Riksåklagarämbetet har yttrat att de åsyftade förfarandena
bör kriminaliseras men att fallen dock synes vara av alltför speciell natur
för att motivera ett straffbeläggande i brottsbalken.

Departementschefen. Den nuvarande regeln i SL 10: 14 om obehörigt bärande
av uniform m. m. kräver för att ansvar skall inträda, att gärningsmannen
har avsikt att giva sig sken av att tillhöra allmän kår. Det kan med
visst fog göras gällande, att detta krav alltför restriktivt begränsar lagrummets
tillämplighet. Det av särskilda utredningsmän år 1949 avgivna förslaget,
att ansvar skall inträda så snart det obehöriga bärandet lätt kan giva
honom sken av att tillhöra kåren, synes å andra sidan gå för långt. Såsom
överståthållarämbetet anfört skulle med den föreslagna utvidgningen lätt
kunna inträffa, att i enskild tjänst anställda befattningshavare oavsiktligt
kommer i konflikt med stadgandet. Jag vill därför i stället föreslå en modifierad
utvidgning på så sätt, att såsom förutsättning för ansvar uppställes
— utan krav på direkt uppsåt hos gärningsmannen — att det obehöriga
bärandet ger honom sken av att tillhöra kåren. Denna avfattning innebär i
jämförelse med gällande rätt den utvidgningen, att det blir tillfyllest att
vanligt uppsåt föreligger. Det räcker alltså med att gärningsmannen inser
att den brottsliga effekten inträder. Å andra sidan blir kravet i fråga om
den brottsliga effekten något mera restriktivt än enligt det av utredningsmännen
framlagda förslaget; det fordras nämligen att det obehöriga bärandet
verkligen ger honom sken av att tillhöra kåren.

I likhet med straffrättskommittén avstyrker jag förslaget om införande
av en särskild ansvarsbestämmelse för den som låter någon i sin tjänst
bära uniform m. m.

Brottsbeskrivningen torde för tydlighets skull böra kompletteras till att
avse bärande av »uniform, märke eller annat tjänstetecken».

Någon omarbetning av lagrummet för att det skall omfatta civilförsvaret
erfordras ej, då civilförsvaret tydligtvis faller under lagrummet redan i
dess nuvarande avfattning.

I några remissyttranden har föreslagits, att det skydd som i förevarande
lagrum gives advokattiteln skall utsträckas jämväl till legitimerade läkare

B 255

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

in. fl. Spörsmålet härom torde emellertid ej böra behandlas i detta sammanhang.
Jag vill erinra om att frågan om skydd för läkartiteln uppmärksammats
i kvacksalveriutredningens betänkande (SOU 1956:29).

I fråga om skalan för påföljden biträder jag kommitténs förslag. För det
fall som avses i paragrafens andra stycke torde böra införas särskild hrottsbenämning,
föregivande av ställning såsom advokat.

15 §.

Denna paragraf svarar i gällande rätt mot stadgandet i SL 10: 11 andia
stycket och har i kommitténs förslag motsvarighet i 15: 16.

Gällande rätt. Enligt SL 10: 11 andra stycket skall försök till främjande
av flykt straffas enligt 3 kap. I övrigt innehåller SL 10 kap. icke några regler
om försök eller förberedelse. Enligt nu gällande bestämmelser är således
försök och förberedelse till brott som avses i SL 10: 1 ej straffbara.
Försök eller förberedelse till våld mot tjänsteman kan ej straffas, med
mindre gärningen har formen av hot. I prop. 1948: 80 anfördes av departementschefen
(s. 156), att goda skäl kunde anföras för att straffa även sådana
försök till våld å tjänsteman som icke hade formen av hot, t. ex. att
någon ur bakhåll sköt på eller bakifrån sökte slå till en tjänsteman. Frågan
om straff för försök i dylika fall ansågs emellertid böra övervägas i
samband med revisionen av bestämmelserna om misshandelsbrotten.

Kommittén. Kommittén erinrar om de nyss återgivna uttalandena i 1948 års
proposition ävensom om de överväganden som legat till grund för försöksbestämmelsen
i SL 26:7 (prop. 1948:144 s. 88). Genom bestämmelserna i
SL 10: 1 om våld eller hot mot tjänsteman avses, framhåller kommittén, i
första hand att bereda skydd mot rubbningar i den offentliga tjänstens
funktioner. Detta intresse kräver, att ingripande med straff kan ske även på
försöks- och förberedelsestadierna. Huruvida sådant ingripande bör kunna
följa icke endast då fråga är om våld utan även vid hot kan väl vara tveksamt.
Eftersom emellertid tvånget mot ämbets- eller tjänstemannen är det
väsentliga och icke den omständigheten huruvida detta övas med våld eller
hot, finner kommittén anledning knappast föreligga att utesluta hotet från
försöks- eller förberedelsestraff. Såsom exempel på förberedelse till hot
nämnes, att någon skaffat sig vapen för att därmed hota eu ämbets- eller
tjänsteman och att uppsåt att fullfölja hotet med våld icke kan bevisas. Begränsning
bör emellertid ske så, att straffbarhet för försök eller förberedelse
till våld eller hot mot tjänsteman ej skall föreligga därest brottet, om det
fullbordats, skulle ha varit att anse som ringa. Straffbarheten har ej ansetts
böra utsträckas till stämpling.

Beträffande främjande av flykt föreslår kommittén att försöksbestämmelsen
utsträckes att gälla även förberedelse. Undantag från försöks- eller
förberedelsebrott har dock även beträffande detta brott gjorts för fall då
brottet, om det fullbordats, varit att anse som ringa. Kommittén har ansett,

256 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

att sådan förberedelseåtgärd som exempelvis att tillhandahålla en fånge redskap
att bryta sig ut med bör vara straffbelagd. I detta sammanhang erinrar
kommittén om stadgandet i 85 § straffverkställighetslagen om straff för den
som olovligen till intagen överlämnar eller försöker överlämna vapen eller
annat, varmed denne lätteligen kan skada sig själv eller annan. Vidare
erinrar kommittén om 74 § barnavårdslagen, där straff stadgas bl. a. för
den som hjälper den som omhändertagits för skyddsuppfostran att avvika
från hem, skola eller anstalt dit han överlämnats.

Yttrandena. Kriminalpolisintendenten i Hälsingborg har anfört, att begränsningen
av straffbarheten för försök eller förberedelse till våld eller
hot mot tjänsteman i praktiken torde komma att bjuda på så stora bevissvårigheter,
att stadgandets tillämpningsområde icke komme att bli vad
kommittén avsett.

Advokatsamfundet har icke kunnat finna att det vid nämnda brott och
särskilt icke vid hot vore påkallat med en straffbestämmelse för försök eller
förberedelse. Samfundet har i detta sammanhang erinrat om att försök eller
förberedelse till misshandel enligt kommitténs förslag föranleder straff
(utom vid ringa misshandel).

Stadsfiskalen i Trelleborg anser, att det ur polisens synpunkt icke är
lämpligt att borttaga straffet för försök till främjande av flykt vid ringa
brott, med mindre det enligt förslaget eljest straffria beteendet kan rubriceras
som våldsamt motstånd.

Departementschefen. Reglerna om brott mot ämbets- och tjänstemän i SL
10: 1 och 10: 5 har i departementsförslaget konstruerats på ett annat sätt än
i den gällande lydelsen; härom hänvisas till 1 § i förevarande kapitel. Med
den ändrade konstruktion av reglerna som j2g föreslagit torde det ej vara
anledning att införa någon särskild bestämmelse angående försök och förberedelse,
utan i detta avseende bör de regler som finns beträffande de i
3—5 kap. upptagna brotten vara tillämpliga.

Vad angår främjande av flykt vill jag förorda bibehållande av den gällande
ordningen, innebärande att försök — men icke förberedelse — föranleder
ansvar oavsett det fullbordade brottets svårhetsgrad. Det av kommittén
anförda exemplet på förberedelse — att tillhandahålla en fånge redskap
att bryta sig ut med — synes snarast vara att hänföra till försök.

17 KAP.

Om högmålsbrott

I detta kap., som motsvarar SL 9 kap. samt 16 kap. i kommitténs förslag,
behandlas högmålsbrotten, d. v. s. brotten mot rikets inre säkerhet. Bestämmelserna
om högmålsbrott har liksom de regler som gäller brott mot

B 257

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

rikets yttre säkerhet fått ny lydelse genom 1948 års lagstiftning, och någon
mera genomgripande omarbetning har därför nu ej varit aktuell. Beträffande
upprorsparagrafen (1 §) har dock kommittén haft särskilt uppdrag
med anledning av en av 1948 års riksdag begärd utredning om viss omarbetning
av bestämmelserna om uppror och högförräderi. Bestämmelserna
om majestätsbrott och missfirmelse mot kunglig person i SL 9: 2 och 9: 3
har erhållit ändrad utformning i likhet med vad i departementsförslaget
skett i fråga om brott mot ämbets- och tjänstemän. Någon motsvarighet till
SL 9: 4 om missfirmelse mot riksstyrelse eller mot riksdagen ingår ej i departementsförslaget;
beträffande skälen härför hänvisas till vad som anföres
vid 16 kap. 5 § i departementsförslaget. Stadgandet i SL 9; 5 om skymfande
av rikssymbol ingår i 15 kap. I fråga om det i SL 9: 7 avsedda brottet olovlig
kårverksamhet föreslås viss komplettering av brottsbeskrivningen. Slutligen
må nämnas att i kapitlet enligt kommitténs förslag införts en brottstyp, som
saknar motsvarighet i gällande rätt, nämligen brott mot medborgerlig frihet.
Stadgandet härom (5 §) är avsett såsom ett skydd mot angrepp, som
riktas mot de grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna.

Med den utformning förevarande kapitel nu erhållit upptager det följande
brottstyper, nämligen uppror (1 §), väpnat hot mot laglig ordning
(3 §), olovlig kårverksamhet (4 §), brott mot medborgerlig frihet (5 §)
samt svikande av försvarsplikt (6 §). Vidare upptages en särskild rege! om
gärning som innebär förgripelse mot Konungen m. fl. (2 §) samt bestämmelser
om försök m. m. (7 §).

1 §•

Förevarande paragraf motsvarar SL 9: 1 och kommittéförslaget 16; 1.

Gällande rätt. I SL 9: 1 behandlas upprorsbrottet, som innebär angrepp
mot statsskicket eller mot rikets högsta organ. Enligt lagrummet föreligger
uppror, om någon — med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller
eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av
Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas
eller hindras — företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande
och handlingen ej är att bedöma som högförräderi. Brottet bestämmes
alltså väsentligen genom det särskilda uppsåt som skall utmärka detsamma.
För gärningen dömes till straffarbete på livstid; var faran ringa
gäller dock en lägre straffskala, straffarbete från och med fyra till och
med tio år.

Kommittén. I anslutning till första lagutskottets uttalanden i dess utlåtande
1948: 39 har kommittén upptagit till övervägande, i vad mån såsom
medel för uppror bör upptagas icke blott angrepp med vapenmakt eller eljest
med våldsamma medel utan jämväl andra slag av angrepp. Kommittén
har funnit, att den nuvarande beskrivningen, som endast tager sikte på upprorshandlingar
med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel, icke

!) llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

258 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

motsvarar de krav man måste uppställa på skydd mot omstörtning av statsskicket
eller på skydd för de högsta statsorganens frihet. Erfarenheterna
från andra länder under senare tid visar, att uppror numera förberedes
och genomtores även på annat sätt än såsom väpnat angrepp från upprorsmännens
sida.

Med hänsyn härtill har kommittén funnit angeläget, att i vissa fall ett
ingripande kan ske redan på ett stadium då uppsåt att använda våldsamma
medel ännu ej kommit till uttryck. Vidare anser kommittén, att det i
SL 8: 1 använda uttrycket lagstridiga medel bör undvikas såväl i upprorssom
i högförräderiparagrafen. Med lagstridiga medel avses varje tillvägagångssätt
som utgör eller innefattar en straffbelagd eller eljest i lag förbjuden
gärning. Särskilt för upprorsfallens del kan ett sådant begrepp som
» agstridiga medel» föra för långt. Å andra sidan täcker det ej alltid gärningar
av uppenbar upprorskaraktär. Huruvida exempelvis en ekonomisk
stridsåtgärd är lagstridig är att bedöma enligt den arbetsrättsliga lagstiftningen.
De arbetsrättsliga föreskrifterna rörande t. ex. fredsförpliktelse bör
emellertid ej ha någon avgörande betydelse för frågan om handlingen skall
anses brottslig såsom uppror eller högförräderi. Beträffande sabotage såsom
medel för upprorisk verksamhet framhåller kommittén, att den moderna
tekniken gör att ett lands motståndskraft är i hög grad beroende
av att exempelvis samfärdsmedlen fungerar. Faran av sabotogehandlingar mot
rikets försvar ligger i öppen dag. Vidare kan exempelvis försörj ningsapparaten
sättas ur funktion genom sabotage mot betydelsefulla anläggningar
och förråd. Sabotage bör därför enligt kommittén upptagas i upprors- och
högförräderiparagraferna såsom medel för förverkligande av brottsligt uppsåt
av sådant slag som där avses. Vidare kan i en förrädisk eller upprorisk
brottsplan ingå företagande av andra åtgärder som hindrar eller allvarligt
stor viktiga samhällsfunktioner, t. ex. olaga tvång, olaga hot, spioneri, förtal
eller skymfande av de högsta statsorganen, bestickning, samhällsfarlig ryktesspridning,
otillbörligt verkande vid röstning m. m. Även åtgärder som ej
ar i och för sig lagstridiga kan komma till användning. Av särskild betydelse
är i detta sammanhang de fall då uppsåtet är att med åtgärder på det
ekonomiska området åstadkomma sådan effekt som avses i upprors- eller
högförräderiparagrafen. I första hand kan ekonomiska stridsåtgärder,
lockout, strejk, blockad, bojkott och liknande, komma i fråga. Därjämte kan
emellertid en betydelsefull produktionsinskränkning av annat slag tänkas
ingå som ett led i en upprors- eller högförräderihandling. Såsom exempel
namner kommittén det fall att ett rederi eller en grupp av rederier, som
beharskar en väsentlig del av landets tonnage, med upproriskt eller förrädiskt
uppsåt utövar tvång mot statsmakterna genom hot att låta fartygen
stanna i främmande land.

Vid en utvidgning av det brottsliga området för uppror och högförräderi
till handlingar av senast berörda slag är det enligt kommittén av vikt att
klarlägga förutsättningarna för att handlingarna skall betraktas såsom
upprors- eller högförräderihandlingar. Det har ej någon avgörande betydelse

B 259

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

om en ekonomisk stridsåtgärd är laglig eller olaglig enligt den arbetsrättsliga
lagstiftningen. Förutsättning för straffbarhet är att gärningsmannen
avser att med åtgärden uppnå omstörtande av statsskicket etc. Beträffande
framtvingande eller hindrande av åtgärd eller beslut av de högsta statsorganen
föreslår kommittén, att upprorshandlingar med sådant syfte särskiljes
med hänsyn till deras betydelse. Utvidgning i fråga om upprorsmedlen kan
då lämpligen begränsas till fall då med gärningen åsyftas att något av de
högsta statsorganen skall berövas utövning av sin myndighet eller tvingas till
åtgärd eller beslut som medför begränsning av dess eller annat sådant organs
handlingsfrihet. Såvitt fråga är om åtgärder eller beslut av de högsta statsorganen
av annat slag anser kommittén den nuvarande bestämningen av
upprorsmedlen kunna bibehållas, nämligen att åtgärden eller beslutet skall
framtvingas med vapenmakt eller eljest våldsamma medel.

I fråga om åtgärder på det ekonomiska området och i övrigt andra medel
än våld bör enligt kommitténs mening straffbarheten begränsas till åtgärder
som hindrar eller allvarligt stör verksamhet av synnerlig vikt för samhällslivet.
Såsom exempel på sådan verksamhet nämnes rikets styrelse, förvaltning
och försvar, folkförsörjningen, allmän samfärdsel samt upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet. Endast mycket omfattande eller eljest särskilt
betydelsefulla ekonomiska stridsåtgärder kan i allmänhet komma i
fråga såsom upprors- eller högförräderihandlingar; begränsade aktioner bör
endast under speciella omständigheter stämplas såsom sådana handlingar.
Av den föreslagna brottsbeskrivningen framgår att en åtgärd som endast har
karaktär av opinionsyttring icke faller inom det straffbara området.

Utvidgningen av det straffbara området i upprorsparagrafen har ansetts
böra föranleda att såsom förutsättning för straffbarhet uppställes krav på
direkt uppsåt, avsikt. Genom denna begränsning uteslutes sålunda upprorsstraff
i de fall då endast s. k. indirekt uppsåt eller eventuellt uppsåt
föreligger med avseende på den enligt upprorsbestämmelserna brottsliga
effekten. Begränsningen av straffbarheten vid uppror till fall då direkt uppsåt
föreligger är enligt kommitténs uppfattning motiverad av att de brottsliga
åtgärderna vid uppror till det yttre kan framträda såsom lovliga och därför
i vissa fall endast genom uppsåtets art erhåller en upprorisk karaktär. Betänkligheter
kan väl anföras mot en sådan begränsning av den subjektiva förutsättningen
vid uppror, i synnerhet som lagreglerna i detta hänseende torde
böra vara enhetliga för olika slag av upprorshandlingar. I de klassiska upprorsfallen,
då handlingen är avsedd att genomföras med vapenmakt eller
eljest med våldsamma medel, behöver man emellertid, anför kommittén,
knappast räkna med indirekt uppsåt eller eventuellt uppsåt såsom praktiska
fall. Vad särskilt angår sabotage är detta ett självständigt brott vid vilket
även indirekt uppsåt och eventuellt uppsåt är straffbelagda. Straffskalan för
detta brott är så hög att den ifrågasatta begränsningen i upprorsparagrafen
med avseende på upprorsuppsåtet knappast kan medföra att samhällsskyddet
äventyras i fall då sabotage kommer till användning.

Kommittén framhåller, att det genom den begränsning i fråga om den

260 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

subjektiva brottsförutsättningen som sålunda skett blir fullt klart, att upprorsbestämmelserna
ej omfattar sådana fall där en ekonomisk stridsåtgärd
endast har ekonomiskt syfte, låt vara att den faktiskt kan snedvrida den
politiska händelseutvecklingen under en kritisk tid.

I enlighet med det anförda har i kommitténs förslag brottsbeskrivningen
kompletterats på så sätt, att jämte vapenmakt eller eljest; våldsamma medel
upptagits »sabotage eller andra åtgärder som hindra eller allvarligt störa
verksamhet av synnerlig vikt för samhällslivet». Denna utvidgning har emellertid
enligt vad förut nämnts begränsats till typiska upprorsfall, då fråga
är om angrepp mot själva statsskicket eller då upprorshandlingen avser begränsning
i de högsta statsorganens allmänna handlingsfrihet. De fall då
upprorshandling avser omstörtning av statsskicket har kompletterats med
lamslående av statsskicket, varigenom brottsbeskrivningen kommer att omfatta
aven de fall där gärningsmännen ej direkt avser att åvägabringa ändring
av författningen utan i stället åsyftar att med sådana medel som nngives
i paragrafen sätta det bestående statsskicket ur funktion. Såsom exempel
angives i motiven angrepp mot valproceduren eller andra åtgärder
för att hindra att en fri och handlingsduglig riksdag skall finnas. Kommiten
framhåller, att statsskicket i detta sammanhang innefattar icke endast
statsformen utan även fundamentala statliga funktioner. Utvidgningen av
det kriminaliserade området har vidare, såsom framgår av det föregående,
ansetts böra föranleda, att såsom subjektiv förutsättning för ansvar uppställes
krav på direkt uppsåt, d. v. s. avsikt. I samband härmed har kommittén
i små motiv anmärkt att, då fråga är om en aktion, där många är
inblandade, de subjektiva förutsättningarna merendels ej torde föreligga
hos den stora massan av deltagare. I allmänhet torde därför endast anförare
och anstiftare eller de som eljest tillhör en inre krets bli straffbara.

Utvidgningen av brottsområdet i upprorsparagrafen har därjämte ansetts
böra föranleda sådan jämkning i straffsatserna i paragrafen, att för de
normala fallen vid sidan av fängelse på livstid införes fängelse från och
med åtta till och med tio år samt för de fall då faran för riket var ringa
straffskalan bestämmes från och med två till och med åtta år.

Yttrandena. Den av kommittén föreslagna utvidgningen av det kriminaliserade
området i fråga om uppror har i allmänhet i yttrandena tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Svea hovrätt har funnit utvidgningen
starkt motiverad av erfarenheterna från den politiska utvecklingen inom
vissa andra länder under de senaste decennierna, överbefälhavaren har
framhållit att utvidgningen måste bedömas vara av synnerlig betydelse med
ansyn till rikets säkerhet. Landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation
har förklarat sig ej vilja motsätta sig den föreslagna utvidgningen
i och för sig. Sveriges akademikers centralorganisation och riksförbundet
landsbygdens folk har yttrat att det, med hänsyn till de erfarenheter
som gjorts under och efter andra världskriget, står klart för organisationerna
att det är berättigat och av praktiska skäl påkallat att genom

B 261

Kirngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

straffhot ingripa mot ekonomiska stridsåtgärder, vilka syftar mot ett rubbande
av grundvalarna för den bestående samhällsordningen. Svenska arbetsgivareföreningen
har sagt sig icke vilja motsätta sig att förslaget lägges
till grund för lagstiftning men samtidigt framhållit, att brottsbestämmngarna
såvitt gäller uppror (och jämväl högförräderi) är så vidsträckta som
föreningen rimligen kan acceptera.

Bland de remissinstanser som underkastat förslaget en närmare granskning
märkes särskilt landsorganisationen. Beträffande brottsbeskrivningen
för uppror har organisationen uttalat det allmänna omdömet, att denna icke
kan anses uppfylla de fordringar som måste uppställas i syfte att förhindra,
att under lagen inrymmes aktioner som under alla förhållanden måste anses
legitima. Det synes ogörligt att enbart med ledning av det subjektiva
rekvisitet på ett betryggande sätt avgränsa området för det brottsliga handlande
som här är i fråga. Svårigheten att på ett betryggande sätt avgränsa
det straffbara området är så mycket mera beaktansvärd som beskrivningen
av upprorsbrottet är påfallande vag och allmän. Detta framstår som särskilt
betänkligt i betraktande av att fullbordanspunkten för brottet icke är —
och väl icke heller kan vara — upprorsuppsåtets fulla förverkligande utan
redan en situation som av domstolen bedömes innebära »fara» för sådant
förverkligande. Och slutligen bör bemärkas att inte endast ett sålunda fullbordat
brott är straffbart utan också försök och förberedelse till brottet.
Om nu överhuvud en utvidgning av avsett innehåll skall ske, är det måhända
i regel icke möjligt att närmare än som skett konkretisera de brottsliga
förfarandena resp. de subjektiva brottsförutsättningarna. Men i så fall
kan man enligt landsorganisationens mening inte inskränka sig till skärpningen
av det subjektiva rekvisitet, utan det blir ofrånkomligt att uttryckligen
undantaga de normala ekonomiska stridsåtgärder^ från det straffbara
området. Landsorganisationen framhåller vidare, att en undantagsbestämmelse
sådan som den i samband med sabotagelagens utskottsbehandling
år 1940 reservationsvis föreslagna (se tredje särskilda utskottets utlåtande
nr 20 vid 1940 års urtima riksdag) visserligen täcker de normala
fallen av stridsåtgärder, i vilka åtgärdens syfte är att öva påtryckning i
ekonomiska intressekonflikter. Ehuru numera sällsynta kan emellertid kollektiva
fackliga aktioner — i princip rättsenliga — också komma till användning
såsom politisk demonstration eller opinionsyttring. Kommittén
ingår inte på denna fråga i vidare mån än som framgår av det allmänna
uttalandet att en åtgärd som »endast har karaktär av opinionsyttring» inte
faller inom det straffbara området. Detta uttalande torde få tolkas så att
t. ex. en strejk, som endast avser att påverka riksdagen eller något av de
övriga högsta statsorganen, icke omfattas av straffbuden. Uppenbarligen
skulle det emellertid kunna vara risk för att en dylik avsikt uttolkades
som åtminstone ett eventuellt uppsåt att tvinga vederbörande statsorgan till
åtgärd eller beslut som medför begränsning av organets handlingsfrihet;
och objektivt skulle det för straffansvar vara nog med att åtgärden inneburit
»fara» för uppsåtets förverkligande. Med hänsyn särskilt härtill —

262 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

men också till att inte heller ett undantag för de »rent» ekonomiska stridsgarderna
kan givas en klar avgränsning — finner landsorganisationen
det vara påkallat att oavsett undantagsbestämmelsen upptaga krav på direkt
uppsåt. Lika nödvändigt vore detta inte, om undantaget kunnat <uvas
samma innehåll som motsvarande undantag från sabotageansvaret i SL 19: 4
e ler om det utformades t. ex. i överensstämmelse med 8 § i sakkunnigförslaget
till 1940 års sabotagelag (se SOU 1940:3). — Landsorganisationen
har vidare bestämt avstyrkt att med avsikt att omstörta statsskicket skall
likställas att lamslå statsskicket. Utvidningen är i denna del, anför landsorganisationen,
ett exempel på hur kommittén i sin i och för sig lovvärda
stravan att genomföra principen »intet straff utan strafflag» kommit fram
till brottsbeskrivningar, som i sin oklarhet och tänjbarhet måste lämna
medborgarna villrådiga om vad det egentligen är för gärningar som straffelagts.
Den av kommittén angivna bestämningen av subjektskretsen har
landsorganisationen funnit betänklig och ägnad att leda till godtycklighet.
Bortsett från att — med hänsyn till det vidare uppsåtsbegreppet — kretsen
vid högförräderi kommer att omsluta ett relativt långt större antal människor
an vid uppror, måste man fråga sig, hur det överhuvud skall vara
möjligt för en domstol att, utöver gruppen anförare och anstiftare, fastställa
och gradera uppsåtet hos de kanske många tusen deltagarna i större
kollektiva aktioner. Ett så svävande uttalande som det av kommittén gjorda
ger ingen ledning. Ansvar bör enligt landsorganisationens mening överhuvud
icke ifrågasättas för andra än anförare och anstiftare.

De av landsorganisationen anförda synpunkterna har understrukits även
av tjänstemännens centralorganisation.

Sveriges akademikers centralorganisation har ansett, att den föreslagna
skärpningen av det subjektiva rekvisitet från uppsåt till avsikt i huvudsak
åstadkommer en ändamålsenlig begränsning av det straffbara området men
att detta icke synes helt vara fallet. Organisationen har pekat på två punkter
beträffande vilka tvivelsmål kan uppstå i nämnda hänseende. För det
första kan enligt förslaget upprorsavsikten gå ut på icke blott omstörtande
utan även lamslående av statsskicket. Enligt kommitténs motiv innefattar
statsskicket i detta sammanhang ej endast statsformen utan också fundamentala
statliga funktioner. En löneaktion bland befattningshavarna i ett
centralt verk kan gå ut på att förmå statsmakterna till medgörlighet genom
att man berövar verket arbetskraft i sådan utsträckning att det icke kan
fungera. Det förefaller icke uteslutet, att denna aktion, som utan tvivel
skulle »allvarligt störa verksamhet av synnerlig vikt för samhällslivet»,
tillika under vissa omständigheter av de rättstillämpande myndigheterna
skulle kunna betraktas såsom lamslående av statsskicket. Eftersom detta
brottsliga resultat för upphovsmännen till aktionsplanen och deltagarna i
dess utförande skulle framstå som ett genomgångsled för en överenskommelse
om högre löner, skulle i ett dylikt fall avsikt föreligga. Detta innebar,
att planeringsverksamheten vore straffbar såsom stämpling till uppror
och att straff för fullbordat uppror skulle följa, så snart en handling

B 263

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

företagits, vilken innebar fara för avsiktens förverkligande. Det synes icke
rimligt att bedöma en sådan löneaktion såsom uppror. En utväg vore att
underlåta kriminalisering av avsikt att lamslå statsskicket och att — såsom
i gällande rätt — blott straffbelägga avsikt att omstörta detsamma. För
det andra framhåller centralorganisationen, att det beträffande förslaget om
straff för handling i avsikt att tvinga något av de högsta statsorganen till
åtgärd eller beslut, som medför begränsning av någonderas handlingsfrihet,
icke framstår såsom fullt klart att icke under ordalagen faller situationer,
då statstjänstemän genom strejk eller andra ekonomiska stridsåtgärder
tvingar regeringen till en löneuppgörelse, vilken riksdagen de facto blir
nödsakad att godtaga. Centralorganisationen understryker starkt, att det
måste göras höjt över allt tvivel, att en dylik stridsåtgärd icke ar att bedöma
såsom uppror. — Om icke genom ändringar i den föreslagna lagtexten
eller eljest garantier skapas mot sådan rättstillämpning, som centra -organisationen sålunda avvisat, förklarar sig centralorganisationen — trots
sin principiella anslutning till kommitténs uppfattning — avstyrka, att
ekonomiska stridsåtgärder upptages såsom medel för uppror. Enligt centralorganisationens
mening bör upprorsstadgandet i så fall forses med en
reservation av samma lydelse som i sabotageparagrafen (SL 19:4)

Även riksförbundet landsbygdens folk har föreslagit, att brottsbeskrivningen
omarbetas på sådant sätt att därav klart framgår, att ansvar icke
skall inträda, därest bakgrunden till eu stridsåtgärd endast varit ett ekonomiskt
intresse.

Advokatsamfundet — som framhållit att frågan om beskrivningen av
uppror väsentligen förutsätter en bedömning ur politiska synpunkter på
vilken samfundet funnit sig icke böra ingå — har ifrågasatt om icke brottsbeskrivningen
blivit alltför vid.

Svea hovrätt har beträffande den av kommittén föreslagna skärpningen
av uppsåtsrekvisitet ansett det tveksamt, om det är tillrådligt att göra en
sådan begränsning, vilken utesluter straff för uppror i de fall då endast indirekt
uppsåt eller eventuellt uppsåt föreligger med avseende på den enligt
upprorsbestämmelserna brottsliga effekten. Den utomordentliga vikten av
de intressen som upprorsparagrafen avser att skydda talar emot en dylik
begränsning. Frågan kompliceras emellertid därigenom att staten på grund
av samhällsutvecklingen blivit i stor omfattning mer eller mindre direkt
engagerad på arbetsmarknaden och att arbetsmarknadsparterna icke betagits
möjligheten att genom ekonomiska stridsåtgärder hävda rena näringsoch
yrkesintressen gentemot staten såsom arbetsgivare. Med hänsyn härtill
och då bestraffning av dylika åtgärder såsom uppror torde sakna stöd i
allmän rättsuppfattning, anser hovrätten sig böra godtaga den av kommittén
föreslagna inskränkningen beträffande de subjektiva förutsättningarna
för bestraffning av uppror.

Departementschefen. Enligt gällande lag kräves i fråga om upprorsbrottet,
alt gärningsmannen bär uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt ellei

264 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av de
högsta statsorganen — Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten —
skall sålunda framtvingas eller hindras. Såsom uppror betecknas varje
gärning som innebär fara för detta uppsåts förverkligande. Den omarbetning
av upprorsparagrafen som kommittén nu har verkställt syftar i främsta
rummet till att möjliggöra ett ingripande redan på ett tidigt stadium, då
uppsåt att använda våldsamma medel ännu ej kommit till uttryck. Enligt
förslaget skall såsom medel för upprorsuppsåtets förverkligande i de typiska
upprorsfallen angivas ej blott vapenmakt och eljest våldsamma medel utan
jämväl sabotage samt andra åtgärder, som hindrar eller allvarligt stör verksamhet
av synnerlig vikt för samhällslivet. Motivet för denna utvidgning
är att upprorsmän enligt senare tids erfarenheter från andra länder ofta
icke tillgriper vapenmakt eller andra våldsamma medel förrän i ett sent
skede av utvecklingen, då omvälvningen ej längre kan förhindras.

Den av kommittén sålunda föreslagna utvidgningen av brottsbeskrivningen
har vid remissbehandlingen av förslaget i allmänhet tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Från flera håll har emellertid ifrågasatts huruvida
icke brottsbeskrivningen blivit alltför vid och oklar. Kritik i detta hänseende
har särskilt framförts av de stora arbetstagarorganisationerna på arbetsmarknaden,
varvid de i första hand riktat uppmärksamheten på avgränsningen
av det kriminaliserade området i fråga om ekonomiska stridsåtgärder
såsom medel för uppror. Icke heller enligt min mening är brottsbeskrivningen
— vare sig beträffande ekonomiska stridsåtgärder eller andra handlingar,
som är avsedda att omfattas av den föreslagna bestämmelsen — tillräckligt
klar och entydig. Med hänsyn härtill är jag icke beredd att nu föreslå
någon ändring av upprorsparagrafen, såvitt avser medlen för uppror,
utan anser att detta spörsmål, som rymmer många svårlösta problem, bör
göras till föremål för ytterligare överväganden.

När det gäller möjligheterna att med ekonomiska stridsåtgärder hindra
eller allvarligt störa verksamhet av synnerlig vikt för samhällslivet, intager
statstjänstemännen en nyckelställning på arbetsmarknaden. Frågan om rätt
för dessa tjänstemän att tillgripa sådana åtgärder i fackligt syfte utredes av
1956 års förhandlingsrättsutredning. Det resultat, vartill denna utredning leder,
torde böra beaktas vid de fortsatta övervägandena rörande upprorsparagrafens
framtida utformning.

På grund av det anförda har det nuvarande stadgandet i SL 9: 1 överförts
med oförändrat innehåll till förevarande paragraf. I fråga om påföljden har
det emellertid synts mig alltför stelt att för sådana fall, som ej är ringa,
upptaga endast livstids fängelse, och såsom påföljd för dessa fall föreslås
därför fängelse i tio år eller på livstid. 2

2 §•

Paragrafen motsvarar SL 9: 2 och 9: 3 samt har i kommitténs förslag
motsvarighet i 16: 2 och 16: 3.

B 265

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Departementschefen. Beträffande de i SL 9: 2 och 9:3 upptagna brottstyperna
majestätsbrott och missfirmelse mot kunglig person talar samma
skäl, som anförts i fråga om brott mot ämbets- och tjänstemän i allmänhet,
för en ändrad konstruktion, innebärande att man tillämpar de lagrum i 3--5
kap. som avser det brottsliga förfarandet men vid bestämmande av påföljden
beaktar det förhållandet att brottet begåtts mot en kunglig person.
Med hänvisning till vad jag anfört vid 16 kap. 1 § i departementsförslaget
vill jag alltså föreslå en regel om att förhöjd påföljd i dylika fall kan bestämmas.
Det torde böra stadgas att fängelse må ådömas intill fyra år, om
gärningen ej är belagd med svårare påföljd än fängelse i sex månader, och
intill sex år, om å brottet eljest kan följa fängelse i högst två år.

3 §.

Paragrafen motsvarar SL 9:6 och kommittéförslaget 16: 5.

4 §.

Denna paragraf svarar mot SL 9:7. I kommitténs förslag har bestämmelsen
sin plats i 16:6.

Gällande rätt och kommittén. Enligt SL 9: 7 föreligger olovlig kårverksamhet,
om någon bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara
avsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka
och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten,
eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen,
ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark för
sammanslutningens verksamhet eller understödjer sammanslutningen med
penningar eller på annat sätt. Påföljden för detta brott är högst straffarbete

i två år.

Det av kommittén framlagda förslaget överensstämmer i sak med den gällande
lydelsen.

Framställning av riksåklagarämbetet. I särskild framställning den 31 december
1953 har riksåklagarämbetet uttalat, att frågan om räckvidden av
förevarande bestämmelse borde övervägas ytterligare. Till stöd för framställningen
har ämbetet åberopat en hovrättsdom, vari åtal för olovlig kårverksamhet
ogillats i ett fall, då en organisation varit verksam för att förbereda
åtgärder, som borde vidtagas> för att i görligaste mån skydda befolkningen i
Sverige i händelse att landet ockuperades av främmande makt. Hovrätten
hade i sin dom funnit att det — även om sammanslutningen lätteligen kunde
komma i motsatsställning till statligt ledd verksamhet och därför icke
vore önskvärd, ur allmän synpunkt — icke framginge, att sammanslutningen
måste anses vara avsedd att utgöra sådant maktmedel som militär trupp
eller polisstyrka. Ämbetet har anfört, att det är tveksamt huruvida det bör
tillåtas att sådan verksamhet som den i målet avsedda bedrives okontrolle Uihang

till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

26G B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

rat. Man har att väga mot varandra intresset av att den enskildes motståndsvilja
icke törkvaves eller hämmas och del samhälleliga intresset att hindra
sådan verksamhet, som kan komma i motsatsställning till statligt ledd verksamhet
eller utvecklas i eu ur synpunkten av statens inre säkerhet icke
önskvärd riktning.

Över riksåklagarämbetets framställning har yttranden avgivits av överbefälhavaren
och statspolisintendenten.

Överbefälhavaren har ansett, att en ändring av straffbestämmelsen mot
olovlig kårverksamhet är påkallad, och har anfört:

Om en statligt ledd organisation av här ifrågavarande art skulle skapas
samtidigt med en eller flera på enskilt initiativ bildade sådana, föreligger
risk lor konkurrens om bl. a. personal, tjänster, förnödenheter och verksamhetsområden.
I gynnsammaste fall kunna verkningarna av en sådan konkurrens
inskränka sig till en viss irritation och ett mindre effektivt utnyttjande
av lesurser och tillfällen, men man torde icke kunna bortse från att
den angivna konkurrensen — i synnerhet om den kombineras med markerad
olikhet i politisk uppfattning m. m. — kan leda till rivalitet och öppen
kontlikt. Risken härför torde bli avsevärd därest initiativtagaren till en icke
statligt ledd verksamhet hyser planer på att utnyttja situationen för att
Irämja sina egna, en viss grupps eller en politisk riktnings intressen.

Förhållandena i de under andra världskriget ockuperade länderna äro icke
helt jämförbara med våra. Det må emellertid framhållas, att konflikter
mellan sammanslutningar av nämnda karaktär, s. k. motståndsrörelser, förekommo
under andra världskriget, vilket i en del fall reducerade motståndsrörelsernas
militära betydelse, förorsakade regeringsmakten politiska svårigheter
och vållade befolkningen onödiga lidanden. Utvecklingen i Grekland
under och efter andra världskriget utgör ett varnande exempel.

Valet av tidpunkt för att igångsätta en verksamhet av förevarande slag är
av stor betydelse. Fn privatperson torde sakna det underlag som kräves för
att kunna avgöra, när verksamheten bör sättas igång. Olämplig tidpunkt
kan sålunda komma att väljas, därför att vederbörande — till följd av oriktiga
underrättelser eller bristande överblick — felbedömer läget. Stora skadeverkningar
måste beräknas uppstå om initiativtagaren i en för försvaret
kritisk situation, t. ex. under mobilisering, ger order om verksamhetens
igångsättande och medlemmarna — i god tro — lämna sina befattningar.
Särskilt allvarligt blir läget om initiativtagaren härvid lyckats värva medlemmar
i befattningar av betydelse för försvaret och folkförsörjningen, t. ex.
befäl vid krigsmakten eller viktig personal vid kommunikationsverken.

en sammanslutning av ifrågavarande art böra naturligen personer som
tjäna främmande makts syften hindras att bli medlemmar. Skulle sådana personer
bli enrollerade, kan en motståndare få ytterst värdefulla underrättelser,
varjämte delar av organisationen kunna komma att arbeta för främmande
makt. Genom en infiltration av detta slag drabbades bl. a. den norska
motståndsrörelsen av svåra motgångar. För att kunna hindra en dylik företeelse
erfordras resurser att kontrollera blivande medlemmar. Sådana resurser
torde sällan föreligga för sammanslutningar bildade på enskilt initiativ
och utan medverkan av statliga myndigheter.

Ovan har konstaterats att verksamhet av här ifrågavarande slag kan bli
till men även om initiativtagaren icke direkt avser detta. Det är vidare genom
målet klarlagt att bildandet av en sådan sammanslutning icke kan beivras
med nuvarande lagstiftning. Härav följer emellertid att även personej

B 267

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

r av nämnda art utan att ingripande sker. Det bör nämligen obserflertalet
medlemmar icke behöva känna till initiativtagarens egent
eter med verksamheten. Denna skulle sålunda i själva verket kun -

arbeta för främmande makt synes ha möjligheter att bilda samman

na ha ett rent meg;

ha ett rent illegalt syfte utan att detta uppdagades och ledde till rättslig

Det svnes vara av vikt att ovan påtalade förhållanden beaktas i samband
med behandlingen av förslaget till brottsbalk. Bildandet av en sammanslutnjn"
av ifrågavarande art som icke har auktorisation av statlig myndighet
eller underkastar sig kontroll av sådan myndighet måste kunna beivras.
Härvid bör dock — såsom riksåklagarämbetet framhalht — beaktas intresset
av att den enskildes motståndsvilja icke förkväves eller hammas. Lagstiftningen
synes alltså böra så utformas, att en dylik sammanslutning som
självmant bildas av befolkningen och som uppenbarligen icke utgör.ett hot

mot statens säkerhet icke göres rättsstridig. En förutsättning harfor bor

dock vara att förhållandena äro sådana, att auktorisation av statlig myndighet
icke kan inhämtas och att motsatsförhållande till statligt ledd verksam -

het icke riskeras.

Stats polisintendenten har uttalat att förevarande spörsmål är av stor vikt.
Skilda samhällsintressen beröres av frågan, och ett slutligt ståndpunktstagande
till problemet kan knappast ske utan eu utredning av hela frågekom -

Departementschefen. Riksåklagarämbetet har genom sin framställning
aktualiserat spörsmålet, huruvida en organisation, som syftar till att förbereda
åtgärder till skydd för befolkningen i händelse av ockupation, bor kriminaliseras.
I rättstillämpningen har en organisation med sådant syfte ansetts
falla utanför brottsbestämningen i stadgandet om olovlig kårverksamhet.
Denna bedömning torde i det aktuella fallet ha föranletts av att organisationen
ej var avsedd att träda i funktion förrän ockupationen inträffat och
svensk statsmakt upphört att fungera. I den mån en organisation verkligen
begränsar sin verksamhet på detta sätt synes det ej heller finnas anledning
aitt kriminalisera densamma. Men för att en sammanslutning med det aAsedda,
ändamålet i ett kritiskt läge skall kunna fylla sin uppgift kan den redan
under fredstid behöva vara fast sammansvetsad, och man kan under sådana
förhållanden icke bortse från risken för att den före inträffandet av
det läge, då den är avsedd att träda i funktion, utvecklar sig på sådant sätt
att den kommer i motsatsställning till statligt ledd verksamhet. För att förebygga
bildandet av organisationer som på detta sätt kan komma att utöva
en icke önskvärd makt i samhället, torde brottsbeskrivningen beträffande
förevarande paragraf böra vidgas så, att den omfattar förutom sammanslutning
vilken måste amses vara avsedd att utgöra maktmedel som avses
i paragrafen — jämväl organisation som med hänsyn till sin beskaffenhet
och det ändamål för vilket den är bildad lätteligen kan utvecklas till sådant
maktmedel.

Med den sålunda förordade utsträckningen av brottsområdet synes det
i riksåklagarämbetets framställning väckta spörsmålet bli löst på ett i hu -

plexet.

268 B Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

vudsak tillfredsställande sätt. Några ytterligare ändringar i paragrafen har
Jag ej funnit anledning vidtaga. Paragrafen har alltså, med erforderlig
jämkning av regeln om påföljden, upptagits i den av kommittén föreslagna
lydelsen, kompletterad på sätt nyss angivits.

5 §.

Paragrafen har ej någon direkt motsvarighet i SL. I kommitténs förslag
svarar stadgandet mot 16: 7.

Kommittén. I förevarande paragraf föreslår kommittén efter mönster av
dansk och norsk lagstiftning ansvar för den som med våldsamma medel eller
med utländskt bistånd övar tvång eller hot i avsikt att påverka den allmänna
åsiktsbildningen eller att inkräkta på handlingsfriheten inom politisk organisation
eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter
yttrandefriheten eller föreningsfriheten i fara.

I motiven till det föreslagna stadgandet framhåller kommittén, att de
möjligheter som gällande lagstiftning erbjuder till ingripande mot angrepp
mot medborgerliga fri- och rättigheter är bristfälliga och att komplettering
av lagstiftningen därför är påkallad. En sådan komplettering ligger även väl
i linje med Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna. Gärningar som har karaktär av
brott mot medborgerlig frihet kan innefatta förberedande åtgärder till uppror
eller högförräderi, ehuru gärningarna ännu ej riktats mot riket, statsskicket
eller de högsta statsorganen på sådant sätt att bestämmelserna om
straff för förberedelse eller stämpling till nämnda brott kan tillämpas. Det
kan i en viss situation vara av avgörande betydelse att möjlighet finnes att i
straffrättslig ordning effektivt ingripa mot angrepp gentemot de i den föreslagna
paragrafen omnämnda medborgerliga fri- och rättigheterna, innan
upprors- eller högförräderiuppsåt kommit till klart uttryck. Därtill kommer
att dessa fri- och rättigheter utgör sådana värden att det framstår såsom väl
motiverat att i brottsbalken upptaga en bestämmelse till skydd för dem mot
angrepp av svårartat slag även när upprors- eller högförräderiuppsåt ej föreligger.

Kommittén framhåller, att någon bestämning i lag av vad som i vårt land
avses med medborgerlig frihet ej finnes. I § 16 regeringsformen talas om
personlig frihet, frihet att välja vistelseort samt religions- eller samvetsfrihet.
Däremot upptages ej, såsom i vissa främmande författningar och i Europarådets
konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna, förenings- och församlingsfrihet samt yttrandefrihet.
I § S6 regeringsformen nämnes tryckfrihet, varmed emellertid i detta
lagrum förstås varje svensk mans rättighet att, utan några av den offentliga
makten i förväg lagda hinder, utgiva skrifter och att sedermera endast inför
domstol kunna tilltalas och dömas för deras innehåll. I ett år 1941
avgivet betänkande (SOU 1941: 20) har inom justitiedepartementet tillkalla -

B 269

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J962

de sakkunniga framlagt förslag till ändrad lydelse av § 16 regeringsformen
Ehuru detta förslag ej lett till lagstiftning, är det dock i dettasammanhan
av intresse Sålunda föreslog de sakkunniga att i ett nytt andra moment
paragrafen de arter av medborgerlig frihet som tillförsäkrades medborgarna
skulle uppräknas. Dessa arter var religionsfrihet, yttrandefrihet, tryck
frihet, församlingsfrihet och föreningsfrihet. Det av kommittén nu föreslagna
stadgandet har begränsats till fall då yttrandefriheten eller föreningsfriheten
sättes i fara. Dessa båda former av frihet är av grundläggande betydelse
för den demokratiska samhällsordningen och med skyddet i dessa
hänseenden uppnår man också i väsentlig mån skydd för forsamlingsfn eten
och religionsfriheten. Vad angår tryckfriheten, som ar ett viktigt le
yttrandefriheten, kommer dennas betydelse till direkt uttryck i kap.4
tryckfrihetsförordningen där det sägs, att den som domer i tryckfrihetsmål
skall ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundval for ett fritt samhällsskick
Vidare stadgas i 1 kap. 1 § samma förordning att det, i overensstamme
med de i regeringsformen fastställda grunderna för en a lman tryckfrihet
och till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning,
skall stå varje svensk medborgare fritt bland annat att, med vissa angivna
inskränkningar, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter.

Då i den föreslagna lagtexten talas om att yttrandefriheten eller föreningsfriheten
sättes i fara avses, uttalar kommittén, att fara genom angreppet
uppstår icke endast för vissa enskilda personers yttrandefrihet eller föreningsfrihet
utan för dessa rättigheter hos en vidare krets av medborgare. Sa
dan fara kan uppkomma genom att angreppet riktas mot vissa ledande eller
tongivande personer eller sammanslutningar eller mot ett stort antal personer
i mindre framskjuten ställning. Det kan sålunda i forsta hand vara fråga
om angrepp mot en myndighet, sammanslutning eller enskild person som
har stor opinionsbildande betydelse, men yttrandefriheten kan aven sattas
i fara exempelvis genom en åtgärd som riktas mot hela eller en stor del av
personalen vid en eller flera mera betydande tidningar. Då i paragrafen talas
om att gärningsmannen skall ha avsikt att påverka den allmänna åsiktsbildningen
och att yttrandefriheten skall sättas i fara, ar det i forsta han
angrepp mot pressen som åsyftas, eftersom denna i vår tid har särskilt stor
betydelse för åsiktsbildningen. Angrepp mot andra organ för yttrandefriheten,
såsom radio-, televisions- och filmföretag, omfattas emellertid även
av bestämmelserna. Vad som avses med föreningsfrihet framgår enligt kommittén
i första hand av att i paragrafen straffbelägges handlingar som sker
med avsikt att inkräkta på handlingsfriheten inom politisk organisation eller
yrkes- eller näringssammanslutning. Med föreningsfrihet avses emellertid
_förutom en förenings frihet att verka ohindrad även den enskildes

rätt att tillhöra eller icke tillhöra förening, utnyttja medlemskap i förening
eller verka för förening eller bildandet av sådan. Begreppet är å ena sidan
vidsträcktare än i lagen om förenings- och förhandlingsrätt, bl. a. såtillvida
att i nämnda lag endast avses förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
A andra sidan begränsas emellertid paragrafens tillämplighet dels av

270 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

^ånget eller hotet är begränsade till våldsamma medel och
utländskt bistånd, dels av de förutsättningar som i paragrafen uppställts

J f!"å?a °m aVS*kten och d€ls genom att fara skall uppkomma för föreningsfriheten
over huvud. Uttrycket yrkes- eller näringssammanslutning syftar
forsta hand på de stora arbetsgivar-, arbetar- och tjänstemannaorganisa hanHrr

rmt a°KVnf fntrala sammanslutningar inom industri, hantverk,
del och jordbruk. Avgörande är om sammanslutningen har sådan betydelse
att angrepp av ifrågavarande slag mot den måste sägas sätta förenings ^''kttT

T‘ L''" kSS fU3ti0n kan det tänkaS att an§rePP av lokal ka ,

. • rf Sad,an fCtydelse- Vad nu sa§ts gälIer 1 tillämpliga delar även

beträffande de politiska organisationerna.

slnI,rSUibjefV»!VtihinSeunde har’ Iiksom 1 uPProrsparagrafen i kommitténs förslag,
straffbarheten begränsats till direkt uppsåt eller avsikt

f,fr“be*amning har kommiUén föreslagit brott mot medborgerlig

fvra år J br0tt SkaH 6nHgt försIa§et vara fängelse i högst

Yttrandena. Förevarande paragraf har icke i något yttrande blivit föremai
för någon principiell erinran. Den har uttryckligen tillstyrkts av bl. a.

o mi en för utredning om det psykologiska försvaret, som framhållit att
kommittén hade särskild anledning att beakta betydelsen av en fri press och

önskemål om en precisering av bestämmelsens räckvidd har emellertid
utta ats a v riksåklagarämbetet och av landsorganisationen. Riksåklagarämetet,
som icke anser det klart, huruvida förslaget avses skola omfatta även
andra kränkningar av yttrande- och föreningsfriheten än de som sker i
statsfienthgt syfte, har anfört:

ninApVt”1 stadgandet framgår, att detsamma i huvudsak avser gärningar,
som ha karaktar av förberedelse till uppror eller högförräderi ehuru
upprors- eller hogforraderiuppsåtet ännu ej kommit till så tydligt uttryck

kan eSe/tid en^äH kan ifrågakomma- Ur stadgandet formulering

en av^t rand. n f- begr“ng med hänsyn tiH syftet med kränkningd»iaItttrfnae''
i er ior?nmgsfriheten icke utläsas. Enligt stadgandets ordalydelse
torde salunda aven en sådan kränkning av i paragrafen anrivna
intressen som icke ingår som ett led i en statsfientlig verksamhet utan°fullfoljer
andra syften, vara straffbar. Visserligen innebär härvidlag såväl beskrivningen
pa de medel, med vilka kränkningen skall genomföras som
kravet pa att yttrande- eller föreningsfriheten skall sättas ifara, en begränsnmg
av stadgandets räckvidd. Åtminstone såvitt angår kränkningens ge sTuU

lrasnvft T d tIändSkt biStånd’ Synes dock fal1 kunna tänkas,§där let
!iatbg iSyftet- mfd Sarr,mgen icke riktar sig mot staten utan är av annan,
exempelvis privatekonomisk natur. Om sålunda, för att taga ett exempel en

Skc :Ur, l dnl^iiVl11 k,°rTaf ÖVer ett konkurrerande8 svenskt företags
_Jdetta andamål formår ett med trusten samarbetande större
utländskt foretag att verka härför genom att med utnyttjande av ekono skrivn

™a ifi -Ut°V* PjtFfCkningar på ledande svenska^ pressorgan att
kunna ?rfde f°rutsättningar för straffbudets tillämplighet

kunna föreligga. Ämbetet finner det för sin del icke uteslutet, att behol av

B 271

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

straffskvdd även kan förefinnas för sådana kränkningar av den medborger fe

E SBC ÄSÄSÄ

mmäwä

komma till uttryck i motiven och i samband darmed en narmare precisen g
av stadgandets innebörd i detta avseende om möjligt genomforas.

Landsorganisationen har yttrat att brottstypen onekligen är diffus. Särskilt
gäller detta om uppsåtets innehåll, fullbordanspunkten .fara, samt
innebörden av »tvång eller hot». Landsorganisationen har dock intet att er
inra mot en kriminalisering av ifrågavarande angrepp, då kriminaliseringen
är begränsad till angrepp som begås med våldsamma medel eller med utländskt
bistånd. Oklart är huruvida skyddet omfattar endast centrala o g
nisationer; man får uppfattningen att detta närmast ar avsett Det kriterium,
som motiven anger för avgränsningen av kretsen av skyddade orga
nisationer är föga vägledande, något som också sammanhanger med den
svårbestämbara fullbordanspunkten: för föreningsfriheten uppkommen .fara»
Med hänsyn till att yttrandefriheten eller föreningsfriheten val
utan vidare kan anses omfatta även församlingsfriheten, anser landsorganisationen
denna senare böra upptagas såsom särskilt angreppsobjekt Med föreningsfrihet
avses enligt förslaget dels en förenings frihet att verka ohindrad,
dels den enskildes rätt att tillhöra eller icke tillhora förening och var
verksam för denna. Det torde knappast överensstämma med gallande språkbruk
att inrymma sistnämnda s. k. föreningsrätt under begreppet orenings
frihet- med detta avses väl i regel föreningens egen frihet i avseende å konstitution
och verksamhet. Kommitténs begrepp föreningsfrihet sages vara vidsträcktare
än i lagen om förenings- och förhandlingsrätt, »bland annat» såtillvida
att i denna lag endast avses förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Däremot säges ingenting om att begreppet i ett annat, väsentligt
avseende är vidsträcktare än den lagstadgade föreningsrättens begrepp. I detta
senare ingår icke den s. k. negativa föreningsrätten eller rätten att icke tillhöra
förening, i vilket avseende för övrigt den svenska lagen överensstämmer
med 1949 års internationella föreningsrättskonvention.

Departementschefen. Kommittén har med förevarande paragraf, efter
mönster från nyare dansk och norsk strafflagstiftning, velat kriminalisera
vissa angrepp på grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter. Harvi
avses gärningar, som i huvudsak har karaktär av förberedande åtgärder ti 1
uppror eller högförräderi, ehuru gärningarna ännu ej riktats mot riket,
statsskicket eller de högsta statsorganen på ett sådant satt, att bestamme -serna om förberedelse eller stämpling till nämnda brott kan tillampas. Paragrafen
har emellertid i förslaget utformats utan att upprors- eller hogförräderiuppsåtet
direkt antydes. Kommittén har i sina motiv understrukit,
att de i paragrafen avsedda medborgerliga fri- och rättigheterna utgor sådana
värden, att de bör straffrättsligt skyddas mot svårartade angrepp,
även när upprors- eller högförräderiuppsåt ej föreligger.

272 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

remlXh^ f"Slag ^ ‘Cke ,6ranlelt ”äS™ principiella erinringar vid
remissbehandlingen, och det synes stå klart att denna komplettering av

iUnPvPr°HS~ °Chf for.radenbestämmelserna har g°da skäl för sig. Vad som kan
hrottnha\m0t avfattnin§en av den föreslagna nya straffbestämmelsen är att

he? atCt n när 0beStämd- Det «W a" ** bereder^svärig!

Fmellf f? 1 \ [ 3V denna beskaffenhet fullt klara och fasta konturer

mellertid torde okad klarhet kunna vinnas genom att brottet uttrvckli’

TellerT^T I"”1 Gn f°rm ^ °laga tVång ''ller olaga hot “ nhgf/kap
tén sitt första erifTSlaget) med dCt särskilda aPP^t som komm£
handlandet f^ dr^H1- S°m gäller beträffande själva

na Om brottet a fl?™* enhgt stadSandena om de nämnda brottstyper“
• °a br0t,tet P* detta satt anknytes till de särskilda brottstyperna olaga
ång och olaga hot, kan det knappast anses erforderligt att begränsa till^mpningsområdet
för den nya bestämmelsen till de fal? di gärningen sk"r
med våldsamma medel eller med utländskt bistånd. Detta rfkvisAör så

den eljesM brottmål!? he-er ^ anledning att 1 förevarande fall frångå
den eljest i brottsbalken gängse konstruktionen av uppsåtsbegreppet genom

att krava direkt uppsåt (avsikt), utan det bör anses tillfyllest uppsåM
vanlig bemärkelse föreligger. uppsåt i

Enligt det anförda bör såsom brott mot medborgerlig frihet anses att

<>.''»** hot med uppsät af. p/verka den Små "

• .. ningen eller att inkräkta på handlingsfriheten inom politisk
organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning. Därjämte bör i överensstämmelse
med kommitténs förslag uppställas det objektiva kravet att

raSI kommitté1111?13?311''16 allmänna medborgerliga friheterna sättes 1 fa1
k°mmittens förslag namnes i detta avseende yttrandefriheten och föreningsfnheten.
Såsom kommittén anfört uppnås härigenom i väsentlig mån
skydd aven for församlingsfriheten liksom för religionsfriheten. Jag§anser
mig emeUerhd böra tillmötesgå landsorganisationens önskemål om ftt församlingsfriheten
uttryckligen skall omnämnas. I föreningsfriheten får enligt
Vad kommittén uttalat anses ingå ej blott frihet för en förening att verka
o mdrad utan aven frihet för medborgarna att tillhöra eller icke tillhöra

danTI*8, ??tja medlemsskaP i förening eller verka för förening eller bildandet
av sadan (jfr SOU 1941:20 s. 25); jämväl den s. k. negativa föreningsrätten
inrymmes alltså under begreppet föreningsfrihet.

Ehuru det väsentliga syftet med denna bestämmelse är att komma åt gärnin
ar som i sjalva verket innefattar förberedande åtgärder till uppror eller
b0gf0arrader1’ har ParaSrafen som förut nämnts utformats utan någon divän
ditt r °m UPP,TOrS'' dIer högförräderiuppsåt. Det är alltså icke nöd ?!

för ansvar enligt paragrafen, att det kan påvisas att gärningen ingår
som ett led i eu rent statsfientlig verksamhet. Emellertid bör det betona” att

arntårm S"1 T ^ har understrukit — det bland brottsförutsättningsTtas?fPara
ck " ’ “!! medborgerIiSa och rättigheter skaSl

av medborgare!^ aVSCr ^ en>kilda perS°ner Utan en vidare krets

B 273

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Påföljden för brott mot medborgerlig frihet har i kommitténs förslag
beslämts till fängelse i högst fyra år. Med hänsyn till den mycket allvarliga
karaktären hos de där avsedda angreppen mot medborgarnas grundläggande
fri- och rättigheter och då det bör komma till klart uttryck, att det är fråga
om en särskilt kvalificerad form av olaga tvång och olaga hot, synes mig

_såsom ock förordats av Svea hovrätt — maximum i skalan för brott mot

medborgerlig frihet böra höjas till sex år.

6 §.

Paragrafen motsvarar SL 9:8 och kommittéförslaget 16: 8.

7 §•

Förevarande paragraf har motsvarighet i SL 9:9 och i kommittéförslaget
16: 9.

Departementschefen. I denna paragraf upptages regler om försök m. m.
Några sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt föreslås ej, bortsett
från att någon särskild regel om försök till och underlåtenhet att avslöja
majestätsbrott ansetts ej behöva upptagas efter den ändring av konstruktionen
av ifrågavarande brottstyp som vidtagits i depaxtementsförslaget.

18 KAP.

Om brott mot rikets säkerhet.

Detta kap. motsvarar SL 8 kap., vilket liksom SL 9 kap. erhöll ny lydelse
genom 1948 års lagstiftning. I kommittéförslaget har kapitlet motsvarighet
i 17 kap. Vissa ändringar i förhållande till gällande rätt har vidtagits. Bl. a.
har vissa nya brottstyper införts.

Kapitlet innehåller i den nu föreslagna lydelsen följande brottstyper,
nämligen högförräderi (1 §), krigsanstiftan (2 §), trolöshet vid förhandling
med främmande makt (3 §), egenmäktighet vid förhandling med främmande
makt (4 §), spioneri (5 §), grovt spioneri (6 §), obehörig befattning med
hemlig uppgift och vårdslöshet med hemlig uppgift (7 §), ryktesspridning
till fara för rikets säkerhet (8 §), olovlig underrättelseverksamhet (9 §),
skymfande av utländsk rikssymbol (10 §), olovlig värvning (12 §) och tagande
av utländskt understöd (13 §). Därjämte upptar kapitlet en särskild
regel om vissa gärningar innebärande kränkning mot främmande makt
(11 §) samt bestämmelser om försök m. m. (14 §).

1 §•

Paragrafen motsvarar i gällande rätt SL 8:1 och i kommittéförslaget
17: 1.

274 JfcS

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

(Vilande rätt. Enligt SL 8: 1 föreligger högförräderi då någon — med
uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga
medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande makt eller
bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas
foretager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande.
Som en anordnad form av brottet har upptagits den händelse att någon
med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta
domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras —
oretager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande. För högförräderi
dömes till straffarbete på livstid. Var faran ringa, skall döma°s
ill straffarbete från och med fyra till och med tio år.

Kommittén. I kommitténs förslag har SL:s konstruktion av högförräderiparagrafen
bibehållits i stort sett oförändrad. I anslutning till omarbetningen
av upprorsparagrafen har dock uttrycket »eljest lagstridiga medel» ersatts
med »sabotage eller andra åtgärder som hindra eller allvarligt störa
verksamhet av synnerlig vikt för samhällslivet». Vidare har några redaktionella
andTingar vidtagits. Kommittén har ansett, att straffbarheten i
subjektivt hänseende icke såsom vid uppror bör begränsas till fall då gärningsmannen
handlat med direkt uppsåt. Här är enligt kommitténs mening
fråga om brott mot rikets säkerhet av sådan natur, att även vid indirekt eller
eventuellt uppsåt i förhållande till den förrädiska effekten ingripande med
straff för högförräderi bör kunna ifrågakomma.

Yttrandena. Bestämmelserna angående högförräderi har föranlett särskilda
yttranden endast från landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation.
u

Landsorganisationen har yrkat, att de normala fackliga stridsåtgärderna
skall här liksom i fråga om uppror uttryckligen undantagas och att det subjektiva
rekvisitet skall bestämmas till direkt uppsåt, en skärpning som enligt
organisationens mening är påkallad av samma skäl som av organisationen
utvecklats beträffande uppror. Då kommittén avvisar tanken på en
dylik skärpning synes detta, anför landsorganisationen, knappast kunna
bero på annat än att det vidare uppsåtsbegreppet (omfattande även indirekt
och eventuellt uppsåt) tillagts särskild betydelse just i fråga om de ekonomiska
stridsåtgärderna. Då en högförräderihandling företages med utländskt
bistånd eller med vapenmakt eller andra våldsamma medel, föreligger
väl i praktiken alltid direkt uppsåt. Detsamma torde som regel gälla
där brottet förövas genom sabotage, vilket brott för övrigt — såsom kommittén
anmärker i upprorskapitlet — är självständigt straffbelagt även vid
de svagare uppsåtsformerna, och i fråga om vilket straffskalan är så hög
att en begränsning till direkt uppsåt knappast kan medföra någon försvagning
av samhällsskyddet. Om man nu för dessa fall likväl inte anser sig
kunna giva avkall på det vidare uppsåtsvillkoret, finns ju möjligheten att
begränsa skärpningen av detta villkor till att gälla de ekonomiska strids -

B 275

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

åtgärderna (och ev. de åtgärder därutöver, som må anses som samhallsfarliga
i förslagets mening). En skärpning av uppsåtsvillkoret ar sålunda enligt
landsorganisationens mening påkallad av alldeles samma skal som beträffande
uppror. Ett särskilt skäl tillkommer, hänförande sig till det nara
objektiva sambandet mellan brotten. Man kan inte undgå att beakta den risk,
som bibehållandet av de svagare uppsåtsformerna vid högförräderi — men
med slopande av dem vid uppror — skulle kunna innebära for att aktioner,
som objektivt men inte subjektivt fyller rekvisitet för upprorsansvar, sa att
säga manövreras in under högförräderiparagrafen genom mer eller mindre
lösligt indicerade påståenden om att den påtalade gärningen inneburit fara
för att riket skulle bringas i beroende av främmande makt. Ett sådant
brottsresultat skulle inte behöva vara åsyftat av den anklagade; det skulle
vara till fyllest att det enligt domstolens bedömning kunnat antagas vara
möjligen förbundet med den åtalade handlingen.

Liksom vid upprorsparagrafen har landsorganisationen vidare uttalat, a
ansvar icke borde ifrågasättas för andra än anförare och anstiftare.

Tjänstemännens centralorganisation har instämt i vad landsorganisationen
anfört.

Departementschefen. För att högförräderi skall föreligga kräves enligt
gällande lag, i huvudfallet, att gärningsmannen har uppsåt att riket eller
del därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt
bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av
sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas. I likhet med vad
som gäller beträffande uppror är brottet fullbordat, så snart gärningsmannen
företager handling — likgiltigt vilken — som innebär fara för uppsåtets
förverkligande. Kommittén har i anslutning till omarbetningen av bestämmelserna
om uppror även föreslagit ny avfattning av högförräderiparagrafen.
Omarbetningen avser i huvudsak uppräkningen av medlen för
högförräderiuppsåtets förverkligande. I kommitténs förslag innehåller denna
uppräkning — bortsett från utländskt bistånd — vapenmakt eller eljest
våldsamma medel, sabotage samt andra åtgärder som hindrar eller allvarligt
stör verksamhet av synnerlig vikt för samhällslivet. På skäl, som anförts
vid 17 kap. 1 § i departementsförslaget, har jag funnit den av kommittén
föreslagna ändringen av upprorsparagrafen, såvitt avser medlen
för uppror, böra ytterligare övervägas. Av samma skäl är jag ej heller beredd
att nu föreslå någon motsvarande ändring av bestämmelserna om
högförräderi, utan dessa bestämmelser bör tills vidare upptagas i överensstämmelse
med gällande rätt. I departementsförslaget har, bortsett från
redaktionella jämkningar, endast skett den ändringen att — liksom vid uppror
— påföljden för normalfallen av brottet föreslås till fängelse i tio år
eller på livstid.

2 §■

Denna bestämmelse, som svarar mot 17: 2 i kommitténs förslag, har ej
någon direkt motsvarighet i SL.

276 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Kommittén. Kommittén har uppmärksammat att krigsanstiftan i och för
sig ej är något brott enligt SL. Om exempelvis någon i ett spänt läge, med
uppsåt att föra riket ut i krig men utan uppsåt att riket skall bli underkuvat
av främmande makt, iscensätter ett gränsintermezzo eller en bombfällning
från flygplan, hemfaller han sålunda ej under något straffbud som tager
sikte på sådan handlings speciella karaktär av krigsanstiftan. Kommittén
har ansett, att denna lucka bör utfyllas. I förslaget har — efter mönster av
dansk och norsk rätt — upptagits ett stadgande av innehåll att den skall
dömas till ansvar för krigsanstiftan som, med uppsåt att riket skall invecklas
i krig eller andra fientligheter, åstadkommer fara därför med utländskt
bistånd eller med våldsamma eller svikliga medel, såvida gärningen ej är
att anse som högförräderi. Med uttrycket »andra fientligheter» avses åtgärder
av militär natur, i första hand ockupation. Vidare faller härunder
enligt kommittén blockad och andra tvångsåtgärder från främmande makts
sida, när åtgärderna utföres med eller direkt stödjes på militära maktmedel.
Påföljden för detta brott har i förslaget bestämts till minst ett och högst åtta
års fängelse.

Yttrandena. Beträffande brottsbeskrivningen har överståthållaråmbetet anfört,
att uttrycket »med svikliga medel», torde få anses göra det straffbara
området alltför obestämt, särskilt med tanke på att vad här avses jämväl
kan innefatta tryckfrihetsbrott. Med hänsyn till att stadgandet huvudsakligen
skall tillämpas under orostider, då ett känslomässigt tänkande lätt tager
överhand, synes till undvikande av att ett tendentiöst skrivsätt beivras
såsom innebärande användande av svikliga medel orden »eller svikliga» böra
utgå. I andra hand har ämbetet förordat, att uttrycket måtte ändras till
»med våldsamma eller uppenbart svikliga medel». Svea hovrätt har ansett
det böra övervägas, huruvida icke maximum för påföljden med hänsyn till
brottets allvarliga natur borde sättas högre än åtta år.

Departementschefen. I överensstämmelse med kommitténs förslag, som har
mönster i såväl dansk som norsk strafflag, torde ett stadgande som kriminaliserar
krigsanstiftan böra upptagas i förevarande paragraf. Jag anser
emellertid i likhet med överståthållarämbetet, att det i kommitténs brottsbeskrivning
använda uttrycket »svikliga medel» är alltför obestämt. Sådana
fall då någon sprider lögnaktiga uppgifter om främmande makt i syfte att
provocera fram fientligheter kan hänföras under 8 § i förevarande kapitel.
Det synes icke vara tillräckligt motiverat att i övrigt kriminalisera användande
av svikliga medel i angivet syfte. Jag vill därför föreslå, att stadgandet
begränsas till sådana fall då fara för krig eller andra fientligheter
åstadkommes med utländskt bistånd eller med våldsamma medel.

Den av kommittén föreslagna skalan för påföljden torde böra jämkas så
att minimum höjes till två år.

B 277

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

3 och 4 §§.

Dessa paragrafer motsvarar SL 8: 2 och 8: 3 samt 17: 3 och 17: 4 i kom
mittéförslaget.

5 och 6 §§.

Paragraferna svarar mot SL 8: 4 och 8: 5 samt mot 17: 5 och 17: 6 i kommittéförslaget.

Departementschefen. Bestämmelserna om spioneri torde kunna upptagas
i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag, som nara ansluter
till gällande rätt. Jag vill i sak allenast föreslå den jämkningen att uppdelningen
av latituden i 5 § slopas; en enhetlig skala, omfattande fängelse i
högst sex år, bör i stället upptagas.

7 §.

Denna paragraf svarar i gällande rätt mot SL 8: 6 och i kommitténs förslag
mot 17:7.

Gällande rätt och kommittén. I SL 8:6 första stycket stadgas ansvar för
obehörig befattning med hemlig uppgift, medan andra stycket stadgar ansvar
för vårdslöshet med hemlig uppgift. Det senare brottet innebar att
någon av grov oaktsamhet befordrar eller lämnar uppgift rörande försvaret
m. m. av hemlig natur.

Det av kommittén framlagda förslaget innefattar såvitt angår denna paragraf
ingen ändring av saklig innebörd.

Yttrandena, överbefälhavaren anför, att i kommentaren av BeckmanBeraendal-Strahl
till lagstiftningen om brott mot staten och allmänheten såsom
exempel på oaktsamma gärningar, som drabbas av ansvar enligt paragrafens
andra stycke, nämnes att någon förvarar en handling innehållande
hemlig uppgift ovarsamt så att obehörig får del av innehållet. Enligt allmänt
språkbruk innebär ordet »lämnar» — även om det såsom har sammanställes
med ordet »befordrar» — ett aktivt handlande och ej jämväl underlåtenhet
att taga något i förvar. Det har även i praktiken framkommit
tveksamhet huru lagrummet på denna punkt borde tolkas, överbefälhavaren
ifrågasätter om icke ett förtydligande bör göras.

Departementschefen. Med anledning av överbefälhavarens yttrande vill
jag erinra om att det till lagrådet remitterade förslaget till motsvarande
stadgande i SL innehöll formuleringen »röjer någon av grov oaktsamhet
uppgift» etc. Vid anmälan av förslaget framhöll föredragande departementschefen,
att det straffbara området alltså vore begränsat till »avsändande, offentliggörande,
utlämnande eller annat röjande», vilka uttryck förekom i
kommittéförslaget (prop. 1948: 80 s. 127). Den gällande lydelsen tillkom på

-''78 13 Kungi. Maj:ts proposition nr 10 är 1962

hemställan inom lagrådet, varvid påpekades att det syntes mindre val förenligt
med det allmänna språkbruket att tala om att någon »röjer uppgift»,
saframt därunder skall inbegripas lämnande av oriktig uppgift avseende
visst sakförhållande (prop. s. 408). Lagrådsledamöternas hemställan avsåg
alltså icke någon ändring i sak utan endast en språklig jämkning. Härav torde
framgå, att stadgandet icke alltid förutsätter ett direkt utlämnande; grov
oaktsamhet vid handhavandet av de hemliga uppgifterna torde även eljest
i tillräcklig omfattning kunna hänföras under stadgandet. Vad överbefälhavaren
anfört torde alltså icke behöva föranleda någon omredigering av
lagtexten. o o

8 §•

Förevarande paragraf har i gällande rätt delvis motsvarighet i SL 11: 6. I
kommittéförslaget ingår stadgandet i 14:6.

Gallande rätt. Enligt SL 11:6 skall, såvitt nu är i fråga, den som bland
allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat
att framkalla fara för rikets säkerhet dömas för samhällsfarlig ryktesspridning.
Påföljden är högst straffarbete i två år. Bestämmelsen tillkom år 1948
på grundval av vissa stadganden, som enligt lagstiftning år 1936 infördes i
äldre 8 och 10 kap. i SL.

Kommittén. Kommittén redogör för de bestämmelser som för närvarande
finnes till skydd mot osann propaganda och konstaterar att detta skydd ej
är helt tillfredsställande tillgodosett. Enligt gällande bestämmelser kan man
ej straffa den som, utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet bringar till den främmande maktens kännedom
falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat att framkalla
fara för rikets säkerhet men ej är av hemlig natur; i SL 11: 6 avses endast
utspridande av sådant rykte eller påstående bland allmänheten. För att fylla
denna brist föreslår kommittén med mönster från dansk och norsk rätt en
bestämmelse om ansvar för den som gör sig skyldig till sådan gärning. I
detta syfte har i kommittéförslaget till paragrafen fogats ett andra och ett
tredje stycke, av vilka andra stycket upptager det uppsåtliga brottet och
tredje stycket oaktsamhetsbrottet. För andra styckets fall skall enligt förslaget
gälla samma skala som enligt nuvarande SL 11: 6, medan för oaktsamhetsfallet
föreslås böter eller fängelse i högst sex månader. Någon särskild
brottsbenämning har ej föreslagits för oaktsamhetsfallet.

Yttrandena. Kommittén för utredning om det psykologiska försvaret understryker
starkt behovet av att man effektivt ingriper mot den samhällsfarliga
propagandan, bl. a. i form av straffbud. Enligt kommitténs mening
skulle det kunna vara motiverat att giva straffbudet en vidare formulering,
sa att det avser ej endast osanna påståenden. En sådan utvidgning kan vara
påkallad med hänsyn till att en skicklig förledande propaganda mera sällan

B 279

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

använder direkta lögner. Genom ensidiga, ofta starkt affektbetonade framställningar
kan det eftersträvade syftet nås lika väl, kanske rent av bättre
än om direkta osanningar användes. Emellertid kan den invändningen göras,
att en dylik utvidgning ej skulle stå i god överensstämmelse med yttrandefriheten
och rätten till fri åsiktsbildning. Vilseledande propaganda far
i stället mötas genom saklig upplysning. Kommittén vill därför ej föreslå
någon ändring i förslaget i denna del.

Beträffande det av kommittén föreslagna nya stadgandet har överbefälhavaren
betonat, att stadgandet måste bedömas vara synnerligen betydelsefullt
med hänsyn till rikets säkerhet. Polisintendenten i Hälsingborg anser,
att den i motiven till stadgandet redovisade lydelsen av ett liknande straffstadgande
i norska strafflagen är avgjort bättre än förslaget. I varje fall
bör enligt hans mening andra stycket kompletteras i förtydligande syfte,
förslagsvis med orden »eller där ryktesspridning som avses i första stycket
i förhållande till främmande makt är ägnad att medföra samma fara».

Advokatsamfundet har ansett försiktigheten bjuda att oaktsamhetsfallen
vid den nya gärningstypen lämnas fria från ansvar. Å andra sidan har ett
par remissinstanser, nämligen Göteborgs rådhusrätt, överbefälhavaren och
kommittén för utredning om det psykologiska försvaret ansett att ansvar
vid grov oaktsamhet bör kunna inträda även i fall som avses i nuvarande
SL 11: 6. överbefälhavaren har därvid framhållit, att sådan ryktesspridning
kan vara i hög grad straffvärd, även om det icke kan bevisas att den skett
uppsåtligen. Bevisning i nämnda hänseende torde ofta vara svår att förebringa.
Samma synpunkt understrykes av kommittén för utredning om det
psykologiska försvaret, som framhåller att, om kravet på dolus i förhållande
till det osanna i de lämnade uppgifterna skulle vidhållas, stadgandets
praktiska användbarhet reduceras och dess betydelse torde bli mycket liten.
Kommittén anser att i fråga om påståenden som är ägnade att framkalla
fara för rikets säkerhet några betänkligheter icke föreligger för en kriminalisering
av grov oaktsamhet. Utvidgningen bör dock inskränkas till att
avse oaktsamhet i förhållande till det osanna påståendet. Kommitténs ståndpunkt
i denna del står i överensstämmelse med straffrättskommitténs förslag
år 1944 till SL 11: 6. I likhet med vad där föreslogs bör straff följa när
gärningsmannen väl ej insåg påståendets osanning men underlåtit skäliga
mått och steg för att förvissa sig om dess sanning.

Beträffande placeringen av det nytillkomna stadgandet har landsfogden
i Malmöhus lån, kommittén för utredning om det psykologiska försvaret
samt advokatsamfundet ifrågasatt huruvida icke detta rätteligen bör beredas
plats som självständig brottstyp bland brotten mot rikets säkerhet.

Departementschefen. I likhet med ett par remissinstanser anser jag lämpligast
att det av kommittén föreslagna tillägget till SL 11: 6 placeras i förevarande
kapitel om brotten mot rikets säkerhet. I samband härmed torde
jämväl den del av SL 11:6 som avser åtgärder ägnade att hota rikets säkerhet
böra överföras till detta kap. De förfaranden varom här är fråga torde

280 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

kunna sammanföras till en särskild brottstyp med benämningen ryktesspridning
till fara för rikets säkerhet. V

I samband med 1948 års lagstiftning övervägdes huruvida ansvarsbestämmelsen
i SL 11:6 borde omfatta jämväl oaktsamhet. En sådan utvidgning
ade avstyrkts av advokatsamfundet, och jämväl föredragande departementschefen
fann den betänklig (prop. 1948: 80 s. 193). SL 11: 6 utformades också
i den slutliga lydelsen enbart som ett uppsåtligt brott. Frågan har nu åter
blivit vackt, i det straffrättskommittén föreslagit att ansvar för grov oaktsamhet
skall mtrada när det gäller de förfaranden, som är avsedda att krimmahseras
utöver nuvarande SL 11:6, varjämte bland remissinstanserna
böjts flera roster for komplettering jämväl av nuvarande SL 11: 6 i detta avseende.
Jag vill emellertid ansluta mig till advokatsamfundets avvisande
ståndpunkt. Det bor alltså krävas uppsåt såväl i fråga om att påståendet är
osant som att det ar agnat att framkalla fara för rikets säkerhet. Det må
framhållas att kravet på uppsåt enligt allmänna grunder icke innebär fordran
att gärningsmännen skall ha handlat med avsikt. Det är tillfyllest att han insett
att påståendet är osant och att det är ägnat att framkalla fara för rikets
säkerhet, varjamte ansvar inträder jämväl om s. k. eventuellt uppsåt före -

9 §•

Paragrafen motsvarar i gällande rätt SL 8: 7 och i kommittéförslaget 17: 8.

10 och 11 §§.

Dessa båda paragrafer har i gällande rätt motsvarighet i SL 8: 8 och i
kommitténs förslag i 17: 9.

GäHande rätt. I SL 8:8 upptages under brottsbenämningen kränkande
av främmande makt följande fall: a) att någon offentligen skymfar främmande
makts flagga eller vapen eller annat dess höghetstecken; b) att någon
med våld, hot därom, smädelse eller annan missfirmlig gärning förgriper
sig mot främmande makts statsöverhuvud eller representant här i riketsamt
c) att någon gör intrång i lokal som innehaves av främmande makts
representation eller gör skada därå eller å egendom som där finnes. För
rottet domes till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år eller, om brottet
ar ringa, till böter.

Kommittén. Kommittén, som erinrat om vad som förekom beträffande detta
brott vid 1948 års strafflagsrevision (jfr SOU 1944: 69 s. 14 och 144 samt
prop. 1948: 80 s. 135 och 441) har i sitt förslag kompletterat brottsbeskrivmngen
i olika avseenden. Såvitt angår det under a) berörda fallet upptages
i förslaget offentligt skymfande ej blott av flagga, vapen eller annat höghetstecken
utan jamval av den främmande makten såsom sådan och dess
regermg. Kommittén har uttalat, att det visat sig att behov av en sådan bestämmelse
föreligger och att den ej inkräktar på den fria kritikrätten. Den -

B 281

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

na utvidgning anknyter nära till det förslag som kommittén framlade i 1944
års betänkande och äger visst samband med det i 16: 4 i kommittéförslaget
upptagna stadgandet om förtal mot riksstyrelse m. m. I det fall som avses
under b) har uttrycket »smädelse eller annan missfirmlig gärning» utbytts
mot »ärekränkning», vilket icke är avsett att innebära annan ändring än den
som skulle följa av den av kommittén föreslagna nya gestaltningen av ärekränkningsbrottet.
I fråga om fallet c) har bestämningen »gör intrång i
lokal som innehaves av främmande makts representation eller gör skada
därå eller å egendom som där finnes» ersatts med att den främmande makten
kränkes »genom intrång i lokal eller skadegörelse å egendom som innehaves
av dess representation». — Såsom en allmän begränsning av brottsområdet
har i förslaget uppställts den förutsättningen, att den främmande
makten kränkes. Brottsbestämningen har av språkliga skäl ändrats till
»kränkning mot främmande makt».

Yttrandena. Denna paragraf i förslaget har föranlett kritiska uttalanden
av svenska journalistförbundet, som funnit motiven för en kriminalisering
av offentligt skymfande mot främmande makts regering alltför knapphändiga.
Förbundet har framhållit att krigsårens tryckfrihetsformer måhända
borde innehålla bättre argumentation för en reform, enligt vilken den, som
uttalar sig kritiskt om en Hitlers sentida efterföljare, skall riskera att åtalas
för att han skymfat främmande regering. Måhända kunde också från utrikesdepartementets
fond av erfarenhet hämtas belägg på värdet för ett land
av att i sin strafflagstiftning icke ha ett stadgande, som ger främmande makt
anledning att blanda sig i vad dess press skriver. Skäl torde föreligga att
upplysa folkrepresentationen om den bevisning som säges föreligga om ett
»behov» av det föreslagna straffstadgandet.

Departementschefen. Frågan om ärekränkning mot främmande stat eller
dess organ hörde till de spörsmål som övervägdes i samband med 1948 års
lagstiftning men då ej fick en slutgiltig lösning. Denna fråga är av grannlaga
och ömtålig natur, och starkt motstridiga synpunkter gör sig gällande. Det
förslag som kommittén nu framlagt innebär att den nuvarande bestämmelsen
i SL 8: 8, som kriminaliserar bl. a. smädelse eller annan missfirmlig gärning
mot främmande makts statsöverhuvud eller representant här i riket, skall kompletteras
med ansvar för offentligt skymfande av främmande makt eller dess
regering. Det föreslagna tillägget synes emellertid alltför obestämt för att
lämpligen kunna införas i lagen. Uppfattningen om vad som skall anses som
skymfande för ett land eller dess regering är i hög grad subjektiv och beroende
på från vilken sida man ser saken. En saklig kritik, framförd i mycket
skarpa och hårda ordalag, kan av företrädarna för det land mot vilket
kritiken riktas uppfattas som skymfande, medan den i vårt land anses som
ett fullt tillåtligt uttryck för den fria yttrande- och kritikrätten. Om en ansvarsregel
med den av kommittén föreslagna innebörden införes i lagen, kan
svårigheter uppkomma för den svenska statsledningen att i politiskt oroliga

282 B Kungl. Maj:ts proposition, nr 10 år 1962

tider värja sig för utländska påtryckningar med syfte att hämma pressfriheten.
Med hänsyn härtill har jag icke ansett mig böra upptaga någon regel
om offentligt skymfande av främmande makt eller dess regering.

Den del av SL 8: 8 som avser offentligt skymfande av främmande makts
flagga eller vapen eller annat dess höghetstecken torde böra utbrytas till en
särskild paragraf, som således blir motsvarighet till den i 15 kap. 7 § i departementsförslaget
upptagna bestämmelsen om skymfande av rikssymbol.
Påföljden bör bli densamma som enligt nämnda bestämmelse eller alltså
böter eller fängelse i högst sex månader, och såsom brottsbeteckning kan
användas skymfande av utländsk rikssymbol.

Av innehållet i SL 8:8 återstår därefter — med den av kommittén företagna
omredigeringen — att man kränker främmande makt genom våld, hot
om våld eller ärekränkning mot dess statsöverhuvud eller representant här i
riket eller genom intrång i lokal eller skadegörelse å egendom som innehaves
av dess representation. Dessa förfaranden synes ej böra bibehållas såsom
en självständig brottstyp, utan de bör hellre upptagas i samma form
som i departementsförslaget skett beträffande brott mot ämbets- och tjänstemän
m. fl. (se 16 kap. 1 § och 17 kap. 2 § i departementsförslaget). Det bör
således stadgas att, om gärning som är belagd med ansvar i 3—5 kap. innebär
att någon genom förgripelse å främmande makts statsöverhuvud eller
representant här i riket kränker den främmande makten, fängelse må ådömas
intill två år, om gärningen ej är belagd med svårare påföljd än fängelse
i högst sex månader, och intill fyra år, om å brottet eljest kan följa fängelse
i högst två år. Vad sålunda stadgas bör äga motsvarande tillämpning, om
främmande makt kränkes genom brott innebärande intrång i lokal eller
skadegörelse å egendom som innehaves av dess representation här i riket.

12 och 13 §§.

Paragraferna motsvarar SL 8: 9 och 8: 10 samt kommittéförslaget 17: 10
och 17: 11.

14 §.

Bestämmelserna i denna paragraf har motsvarighet i SL 8:11 och 8: 12
samt i kommittéförslaget 17: 12 och 17: 13.

Departementschefen. Kommittén har föreslagit viss utvidgning av stämplingsbegreppet
såvitt angår högförräderi. Jag har ej ansett mig böra upptaga
detta förslag och vill beträffande skälen härför hänvisa till vad som anföres
vid 21 kap. 12 § i departementsförslaget.

Enligt SL 8: 12 andra stycket — vilken bestämmelse av kommittén införts
i 17: 13 andra stycket — skall den som bort inse att högförräderi, trolöshet
vid förhandling med främmande makt, spioneri eller grovt spioneri
är å färde men underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, ehuru det
kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, dömas till
fängelse i högst två år eller böter. Det synes mig systematiskt riktigare och

B 283

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

klarare att utforma denna regel med anknytning till de allmänna reglerna
om underlåtenhet att avslöja brott i stället för att bilda en särskild brottstyp.
Förutsättningen för att ansvar skall inträda bör vidare jämkas till att vederbörande
icke insett men haft skälig anledning antaga att brottet var å farde
(jfr 8 kap. 7 § i departementsförslaget). Någon särskild begränsning i fråga
om påföljdens bestämmande utöver vad som följer av de allmänna reglerna
är ej erforderlig. Jag vill därför föreslå den avfattningen av regeln, att den
som underlåter att avslöja brott av angivet slag skall dömas till ansvar
jämväl om han icke insett men haft skälig anledning antaga att brottet var
å färde.

Även beträffande det stadgande som nu finnes i SL 8: 12 första stycket
torde avfattningen böra anknytas till de allmänna bestämmelserna om medverkan.
I detta fall bör dock den särskilda regeln om påföljdens bestämmande
bibehållas. Det bör således stadgas att strängare påföljd än fängelse
i två år ej må ådömas.

19 KAP.

Om ämbetsbrott

I detta kap. upptages reglerna om ämbetsbrott, vilka för närvarande har
sin plats i SL 25 kap. I kommittéförslaget finnes reglerna i 18 kap._

De i kapitlet upptagna brottstyperna är desamma som i gällande rätt. Beträffande
brott mot tystnadsplikt (SL 25: 3) har ämbetsansvaret utsträckts
till vissa kategorier, som för närvarande ej är underkastade sådant ansvar.
Flera paragrafer i nuvarande SL 25 kap., vilka behandlar vissa detaljfrågor
rörande bestämmandet av påföljderna, har såsom anmärkts i den allmänna
motiveringen fått utgå för att införas i lagstiftningen om påföljderna.

Enligt den nu föreslagna lydelsen innehåller kapitlet regler om tjanstemissbruk
och grovt tjänstemissbruk (1 §), tagande av muta och g^vt mutbrott
(2 §) brott mot tystnadsplikt och ringa brott mot tystnadsplikt (.3 SL
tjänstefel och grovt tjänstefel (4 §), s. k. osjälvständigt ämbetsbrott (5 §) och
övergivande av tjänst (6 §). Därjämte finnes en bestämmelse om medverkan
(7 §) samt stadganden angående ämbetsansvarets omfattning (8 och 9 SSL 1

1 och 2 §§.

Dessa paragrafer motsvarar SL 25: 1 och 25:2 samt kommittéförslaget
18:1 och 18: 2.

Gällande rätt och kommittén. Missbrukar ämbetsman, genom handling
eller underlåtenhet, sin ställning till förfång för det allmänna eller någon
enskild, skall han, där gärningen ej utgör förskingring eller annan trolöshet
eller eljest är särskilt belagd med straff, enligt SL 25: 1 dömas för tjanste -

284 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

“1 nb*Uiri 1 *vsattmng eller suspension från tjänsten; om skäl är därtill,
skaH tilhka domas till fängelse eller straffarbete i högst två år. 1 ringa
fal! skall straffet allenast vara böter. Är tjänstemissbruk med hänsyn till omständigheterna
vid brottet att anse som grovt, skall dömas för grovt tjänstemissbruk
till avsättning och straffarbete i högst sex år. J

i 1 SV5i2 föreskrives bL a- att ämbetsman, som mottager, låter åt sig utlova
eller begar muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning,
skall domas dar ej gärningen eljest är särskilt belagd med straff, för ta0ande
av muta såsom i SL 25: 1 stadgas.

oförändradeténS fÖrSla§ ^ ifl''ågaVaiande b^tämmelser upptagits i sak

Departementschefen. Av de s. k. självständiga ämbetsbrotten i SL 25: 1—4
ar tjänstemissbruk (1 §) och tagande av muta (2 §) de svåraste. Allvaret

t m garTgar> S°m åSyftas med dessa båda br«tt, framgår - förutom av
s rafflatituderna — av brottsbeskrivningarna och brottsbenämningarna. Det
ar också ett samhällsintresse av stor vikt, att förkastligheten hos ifrågavarande
brott inskarpes i det allmänna medvetandet. Enligt min mening är
det emeUerhd ur denna synpunkt mindre lämpligt, att gärningar som är av
sa lindrig art, att böter anses tillfyllest såsom påföljd, betecknas såsom
tjänstemissbruk eller tagande av muta. I förevarande paragrafer av departementsforsJaget
har med hänsyn härtill ej upptagits någon böteslatitud för
ringa fall. Sådana fall får i stallet hänföras till tjänstefel (4 §), vilket brott
ar subsidiart i förhållande till de Övriga självständiga ämbetsbrotten.

Den sälunda fore-dagna ändrade gränsdragningen mellan tagande av muta
och tjänstefel kommer att medföra viss begränsning av ansvaret för ledamöter
av beslutande församlingar m. fl., som avses i 8 § andra stycket av
departementsförslaget, och f. d. befattningshavare. Dessa är nämligen ej underkastade
ansvar för tjänstefel men väl för tagande av muta. Begränsningen
torde dock icke vara av någon större praktisk betydelse.

Lagshftningen om mutor har på senare tid varit föremål för intresse i den
offentliga debatten i samband med att i ett antal fall väckts åtal mot tjänsteman
för att de mottagit otillbörliga förmåner av leverantörer in. fl. I frams
a lnmg bil Kungl. Maj :t den 17 maj 1957 har statens sakrevision hemstaUt
om åtgärder i syfte att få till stånd bättre förhållanden på detta område,
bl. a. föreslås vissa rekommendationer till myndigheterna rörande förhållandet
mellan leverantörer till statsverket m. fl. och vissa statstjänstemän.
Aven riksdagen har nyligen uppmärksammat denna fråga (se allmänna beredningsutskottets
uti. 1957:15). Ärendet är beroende på Kungl Mai ds
prövning. ° J''

3 och 4 §§.

Dessa paragrafer, som återfinnes i 18: 3 och 18: 4 i kommitténs förslag,
svarar , gällande rätt mot SL 25: 3 och 25: 4. I departementsförslaget har
stadgandena underkastats viss omarbetning i redaktionellt avseende, varvid

B 285

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

jämväl införts särskilda brottsbenämningar, i 3 § för ringa och i 4 § för grova
fall. Beträffande det i 3 § upptagna brottet mot tystnadsplikt föreslås utsträckning
av ansvaret till vissa nya kategorier. Härom hänvisas till 8 §.

5 §•

Denna paragraf svarar i gällande rätt mot SL 25: 5 och i kommitténs förslag
mot 18: 5.

Gällande rätt och kommittén. I SL 25: 5, som fick sin nuvarande lydelse
vid 1948 års lagstiftning, stadgas att, om ämbetsman finnes ha genom gärning
som är annorstädes än i 1—4 §§ nämnda kap. belagd med straff åsidosatt
sin tjänsteplikt, denna omständighet skall beaktas vid bestämmande av
straffet, varjämte föreskrives att fängelse intill två år må ådömas, ändå att så
högt straff eljest ej kunnat följa. I det till lagrådet remitterade förslaget saknades
föreskriften, att det förhållandet att tjänsteplikten åsidosatts skulle beaktas
vid bestämmande av straffet. Föreskriften tillkom på hemställan av
lagrådet, som bl. a. framhöll att skillnaden i behandlingssättet i fråga om
de°självständiga ämbetsbrotten och de i förevarande paragraf avsedda brotten
skulle starkare framhävas genom en föreskrift av denna innebörd. Vidare
skulle man enligt lagrådet vinna den fördelen att innebörden av de i
andra lagrum förekommande hänvisningarna till paragrafen (exempelvis
SL 5: 15) bleve tydligare (se prop. 1948: 80 s. 428).

Kommitténs förslag innebär ej någon ändring i förevarande paragraf.

Yttrandena. Två remissmyndigheter, Svea hovrätt och militieombudsmannen.
har ifrågasatt, huruvida icke den i paragrafen upptagna föreskriften
om att åsidosättande av tjänsteplikt skall beaktas vid bestämmande av straffet
borde utmönstras. Svea hovrätt har därvid hänvisat till en i Svensk Juristtidning
intagen redogörelse för rättspraxis av professorn I. Strahl (årg.
1953 s. 577), vilken redogörelse utmynnar i ett förslag i nämnda riktning.
Militieombudsmannen framhåller, att ifrågavarande på lagrådets föranledande
intagna föreskrift närmast tillkommit av lagtekniska skäl och icke
därför att det ansetts i och för sig erforderligt att genom en uttrycklig föreskrift
fastslå, att det genom brottet skedda åsidosättandet av tjänsteplikt
skall beaktas redan vid tillämpning av de allmänna straffbestämmelserna
för brottet. Vad lagrådet i övrigt uttalat i förevarande sammanhang synes
giva anledning till antagande, att det avsetts att lagrummet ej skall behöva
åberopas i andra fall än då åsidosättandet av tjänsteplikten bedömes i mera
nämnvärd män inverka i försvårande riktning. Denna inställning har även
kommit till uttryck i rättspraxis och doktrin. Enligt erfarenheterna beträffande
rättstillämpningen i militära mål har likväl osäkerhet givit sig tillkänna
i det hänseende varom nu är fråga, och förekommande avgöranden
har till följd därav utmärkts av en föga tillfredsställande brist på enhetlighet.
Sålunda har exempelvis förekommit att, då en krigsman, som ar

286 JtS

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

underkastad ämbetsansvar, under fullgörande av dagbefälstjänst lämnat det
för honom anvisade tjänstgöringsområdet och således förskyllt ansvar jämlikt
SL 26: 13 för övergivande av post, straff ådömts med åberopande jämväl
av SL 25:5, ehuru omständigheterna till synes icke varit mera försvårande
än vid ett normalt fall där en person utan ämbetsansvar gör sig skyldig
till sådant brott som nu nämnts. Vid påpekande från militieombudsmannens
sida, att vid sådant förhållande SL 25: 5 icke borde ha åberopats, har
invänts, att den ifrågavarande brottstypens svårhetsgrad i och för sig i jämförelse
med andra brottskategorier inom SL 26 kap. ansetts böra föranleda
tillämpning av 25:5. För att i möjligaste män söka förebygga sådana och
liknande missuppfattningar, som förekommit i betydande utsträckning, har
militieombudsmannen vid sitt granskningsarbete ägnat särskild uppmärksamhet
åt hithörande frågor. Ett åberopande av lagrummet i fall då så icke
bort ske kan ha föranlett en av lagstiftaren icke avsedd extraordinär straffskärpning.
Den i rättstillämpningen rådande osäkerheten är uppenbarligen
att tillskriva det förhållandet, att vid den slutliga utformningen av SL 25: 5
däri infördes den allmänt avfattade föreskriften att tjänstepliktens åsidosättande
skall beaktas vid bestämmandet av straffet. Om lagrummet bibehållits
i den ursprungligen föreslagna avfattningen, enligt vilken där icke
stadgades annat än att maximum i den vanliga straffskalan fick överskridas
intill två års fängelse, hade det varit klart att, såsom departementschefen
också underströk i det till lagrådet remitterade förslaget, lagrummet
skall citeras endast i fall där sådant överskridande sker.

Det må i detta sammanhang jämväl anmärkas, att justitiekanslersämbetet
i sitt remissyttrande ifrågasatt, huruvida icke ändring borde vidtagas i syfte
att, i den mån ämbetshandling innefattar åsidosättande av tjänsteplikt, för
vilket straff finnes stadgat annorstädes än i 1—4 §§ i förevarande kap., sådan
gärning skall behandlas som om den till övervägande del framstår som
självständigt ämbetsbrott.

Departementschefen. Förevarande lagrum, som avser s. k. osjälvständiga
ämbetsbrott, utsäger i sin gällande lydelse — förutom att eljest tillämpligt
maximum kan överskridas intill två år — att den omständigheten att
tjänsteplikt åsidosatts skall beaktas vid påföljdens bestämmande. Enligt
erfarenheter från rättspraxis efter det stadgandet år 1948 tillkom synes tilllämpningen
därav kunna vålla vissa svårigheter, och då regeln icke fyller
något oavvisligt behov, anser jag mig böra tillmötesgå de från några håll
framförda yrkandena, att den skall utgå. Paragrafen bör sålunda begränsas
till en regel om att eljest tillämpligt maximum må överskridas. Såsom föredragande
departementschefen framhöll vid den lagrådsremiss som ledde till
1948 års lagstiftning behöver paragrafen citeras endast då den vanliga skalans
maximum överskrides.

Justitiekanslersämbetet har väckt frågan, huruvida icke de osjälvständiga
ämbetsbrotten borde reformeras så att de i övervägande grad behandlas såsom
självständiga ämbetsbrott. Vad ämbetet anfört synes mig ej giva anled -

B 287

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

ning till någon omprövning av brottsbeskrivningarna i förevarande kapitel,
men spörsmålet torde sedermera få övervägas i anslutning till åtalsreglerna.

6 §•

Paragrafen har i gällande rätt motsvarighet i SL 25: 9 och i kommitténs
förslag i 18: 9.

7 §•

Denna bestämmelse svarar i gällande rätt mot SL 25: 10 och i kommitténs
förslag mot 18: 10.

Departementschefen. Enligt den grundsats som kommer till uttryck i 22
kap. 4 § i departementsförslaget bör annan medverkande än gärningsmannen
ej ådömas ansvar i de fall då endast böter ingår i latituden för brottet.
Med anledning härav bör den ringa graden av brott mot tystnadsplikt uteslutas
från tillämpningsområdet för förevarande paragraf.

Andra punkten i första stycket av SL 25: 10 i den gällande lydelsen bör
utgå för att i likhet med vad som är avsett beträffande de därstädes åberopade
bestämmelserna i SL 25: 7 upptagas i lagstiftningen om påföljderna.

8 §•

Förevarande paragraf har i gällande rätt motsvarighet i SL 25: 11 första och
andra styckena. I kommittéförslaget motsvaras bestämmelserna i paragrafen
av 18: 11 ävensom av 15: 7.

Gällande rätt. SL 25: 11 innehåller regler om ämbetsansvarets omfattning.
Enligt första stycket skall med ämbetsman förstås domare, annan statens
befattningshavare, som endast medelst rannsakning och dom kan avsättas
från sin tjänst, samt den som har förtroendesyssla från vilken Konungen
må entlediga honom. Vad som sägs om ämbetsman skall även gälla om dem
som är satta att förvalta städers, menigheters eller allmänna av Konungen
stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter,
om de tjänstemän som lyder under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna
samt om andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.
Därjämte skall, enligt andra stycket, den som är förordnad eller vald
till ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling eller sitter i
jury eller beskattningsnämnd vara underkastad ämbetsansvar enligt vissa
av stadgandena i kapitlet. Vissa begränsningar gäller i fråga om möjligheterna
att döma sådana personer till suspension och avsättning.

Kommittén. Beträffande SL 25: 11 har kommittén föreslagit viss ändring i
fråga om möjligheterna att döma ledamot av beslutande statlig eller kommunal
församling till avsättning. Då denna del av stadgandet skall överföras
till lagstiftningen om påföljderna, kommer förslaget i det avseendet att

288 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

behandlas i annat sammanhang. Vidare har kommittén i förtydligande syfte
mfort en regel om att bestämmelserna i 2 och 3 §§ angående ansvar för dem
som vant ämbetsmän skall äga motsvarande tillämpning på de kategorier
som ej ar ämbetsmän men som innehaft annan befattning, vilken enligt
lorevarande paragraf är underkastad ämbetsansvar. Denna regel har upptagits
som ett nytt tredje stycke, medan nuvarande tredje stycket upptagits
som en särskild paragraf (se 9 § i departementsförslaget).

Kommittéförslaget innehåller vidare förslag om utsträckning av ämbetsansvaret
i visst avseende till nya kategorier, nämligen såvitt angår brott mot
tystnadsplikt, vilket behandlas i 3 § i förevarande kapitel. Bestämmelsen
harom har emellertid i kommitténs förslag ej upptagits i kapitlet om ämbetsbrott
utan i det kapitel som avser brott mot allmän verksamhet (15: 7 i
iommittens förslag). Av kommitténs redogörelse framgår, att den svenska
lagstiftningen om brott mot tystnadsplikt innefattar dels den allmänna bestämmelsen
i SL 25:3, som riktar sig mot ämbetsmän eller förutvarande
ämbetsmän eller med dem jämställda och dels ett stort antal stadganden i
skilda lagar och författningar om tystnadsplikt i särskilda fall för olika
personkategorier, såväl befattningshavare som enskilda. Enligt förslaget
skall stadgandet i SL 25:3 utsträckas att gälla vissa kategorier som ej är
underkastade ämbetsansvar men som likväl intar en sådan ställning att de
har tystnadsplikt på liknande sätt som ämbetsmän och med dem likställda.
De kategorier som avses med förslaget är följande: 1) den som utan att
vara underkastad ämbetsansvar är eller varit anställd i allmän tjänst (maskinskriverskor,
vaktmästare och annan underordnad personal som ej har
självständig tjänsteutövning); 2) den som av myndighet tillkallats för överläggning
eller medverkan i dess verksamhet (såsom exempel nämnes personer
som kallats att såsom experter tillfälligt deltaga i handelsförhandlingar
i statlig regi); 3) den som fullgör eller fullgjort lagstadgad tjänsteplikt
(värnplikt, civilförsvarsplikt). Ansvarsregeln skall enligt förslaget vara subsidiär,
så att ansvar inträder endast om gärningen eljest ej är särskilt belagd
med straff. Skalan för påföljden beträffande brottet, vilket i likhet med
det i SL 25: 3 avsedda brottet erhållit benämningen brott mot tystnadsplikt,
har i förslaget satts till fängelse i högst ett år eller böter, i ringa fall
endast böter.

Yttrandena. Spörsmålet om ämbetsansvarets omfattning i allmänhet har
berörts av tjänstemännens centralorganisation, som funnit det läge som uppkommit
i detta avseende synnerligen beklagligt. Den nuvarande bestämmelsen
om ämbetsansvarets omfattning är till sin ordalydelse icke särdeles klar
och skapar en påtaglig rättsosäkerhet, men ämbetsansvarets nuvarande samband
med förhandlingsrätten gör, att en översyn av detsammas omfattning
får mycket vittgående konsekvenser ur arbetsrättslig synpunkt. Ur denna
speciella synpunkt finner organisationen det angeläget, att förhandlingsrätten
för de i offentlig tjänst anställda i varje fall kan få en sådan lösning, afl
man fristående kan överväga frågan om ämbetsansvarets omfattning eller i

B 289

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

varje fall skapar lagregler, som ger ett klarare uttryck för det nuvarande
rattsläget. Landsorganisationen har erinrat bl. a. om sitt yttrande över straffrättskommitténs
år 1944 avgivna förslag till lagstiftning om brott mot staten
och allmänheten (se prop. 1948:80 s. 61), varvid landsorganisationen
uttalat, att en ny bestämning av subjektkretsen för ämbetsmannaansvaret
kunde anstå i avvaktan på den allmänna utredning rörande tjänstemannarätten,
vilken aktualiserats från olika håll.

Stockholms rådhusrätt har uttalat, att den i SL 25: 11 använda termen
rannsakning, som visserligen anknyter till regeringsformens ordalag men
som icke förekommer i den nya processlagstiftningen, torde böra utgå ur
lagtexten.

Det av kommittén föreslagna särskilda stadgandet om brott mot tystnadsplikt
har lämnats utan erinran eller i princip tillstyrkts av samtliga remissinstanser
med undantag av tjänstemännens centralorganisation, som
framhåller att genom förslaget på visst sätt ämbetsansvar i begränsad utsträckning
införes för samtliga i offentlig tjänst anställda jämte vissa andra
personer, som får beröring med den offentliga verksamheten. I 1948 års förhandlingsrättskommittés
betänkande har föreslagits ett förenhetligande av
de disciplinära bestraffningsformerna. Utgångspunkten inom denna kommitté
var, att dessa straff mera skulle få karaktären av privaträttsliga avlalsstraff
än av allmänna offentligrättsliga straff. Härigenom har man ansett,
att en större överensstämmelse med den privata arbetsmarknadens reaktionsformer
mot olämpligt uppträdande i tjänsten skulle skapas. Det förslag
straffrättskommittén här framlagt går i rakt motsatt riktning mot förhandlingsrättskommitténs.
Enligt organisationens uppfattning är det lämpligare
att den straffrättsliga reaktionen liksom på den privata arbetsmarknaden
sker i disciplinär väg eller i särskilda fall genom specialstraffrätten.

Av de remissinstanser som framfört erinringar mot särskilda punkter i
det ifrågavarande förslaget må först nämnas justitiekanslersämbetet, som
finner den andra i stadgandet upptagna personkategorien (den som av myndighet
tillkallats för överläggning eller medverkan i dess verksamhet) ganska
obestämd. Sålunda kan man fråga sig, om en industriledare som levererar
krigsmateriel till försvaret skall anses medverka i myndighets verksamhet.
Vad angår det av kommittén anförda exemplet, experter vid handelsförhandlingar
i statlig regi, torde kunna sättas i fråga, om dessa icke är underkastade
ämbetsansvar och att straffbudet såvitt angår dem följaktligen
icke är påkallat. Ämbetet har för sin del varit av den uppfattningen, att
ledamöter i de vanliga statliga kommittéerna vid fullgörandet av sitt uppdrag
handlar under ämbetsansvar, detta emedan de förordnats att förrätta
tjänsteärende. Är nämnda uppfattning riktig, synes kunna hävdas, att den
som av Kungl. Maj:t förordnats att som expert biträda en handelsdelegation
och i denna egenskap exempelvis lämnar upplysningar av avgörande
betydelse för bestämmandet av vilka varor, som skall importeras eller exporteras,
deras kvalitet, kvantitet och pris m. m. intager en så likartad ställning
i jämförelse med kommittéledamoten, att anledning saknas att i an 10

llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

290 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

svarshanseende behandla honom annorlunda än denne. Ämbetet ifrågasätter
darfor att, om en fastare avgränsning av personkretsen för den här
berörda kategorien icke kan ernås, kategorien får utgå.

Varumärkes- och firmautredningen påpekar i sitt yttrande att, enligt
3 § i 1931 års lag mot illojal konkurrens, anställd som yppar yrkeshemlighet
straffas endast om det sker under den tid tjänsteavtalet är gällande. I
det föreslagna stadgandet bestraffas brott mot tystnadsplikt även om det begåtts
efter det dan avsedd anställning, överläggning, medverkan eller tjänstgöring
upphört. Paragrafen är för sin tillämpning beroende av att särskild
tystnadsplikt finnes föreskriven. Det kan emellertid icke uteslutas, att i särskild
författning stadgas tystnadsplikt för de i paragrafen åsyftade personalkategorierna
även beträffande yrkes- eller affärshemligheter som det
anställande organet kan använda i sin verksamhet. I den mån sådana yppas
under anställningstiden synes enligt förslagets särskilda regel härom
förfarandet vara att bedöma enligt konkurrenslagen. Men sker det sedan
anställningen upphört, skulle gärningen falla under det föreslagna stadgandet
i brottsbalken. I och för sig kan skäl anföras för att utsträcka den tid
under vilken yppande av yrkeshemlighet är otillåten. Det kan tänkas ske
genom att 3 § första stycket konkurrenslagen vidgas till att omfatta även
viss tid efter anställningens slut eller genom att den nämnda bestämmelsen
suppleras genom en s. k. generalklausul mot illojal konkurrens. Varumärkes-
och firmautredningen är emellertid icke för närvarande beredd att närmare
angiva hur skyddet för yrkeshemligheter bör utformas i en reviderad
lag mot illojal konkurrens. Då det icke synes önskvärt att, i sådana fall då
staten eller det allmänna driver rörelse i konkurrens med enskild företagsamhet,
skyddet för yrkeshemligheter skall på en omväg kunna göras längre
gående för offentlig företagsamhet än för den enskilda, föreslår varumärkes-
och firmautredningen, att man överväger möjligheten att från det
föreslagna lagrummets tillämpningsområde undantaga yrkeshemlighet, tillhörande
en av det allmänna bedriven rörelse i vilken vederbörande varit
verksam.

Polisintendenten i Hälsingborg har föreslagit förtydligande av lagtexten
på så sätt att det angives, att tystnadsplikt skall föreligga jämlikt instruktion,
tjänsteföreskrift, order eller särskild anvisning.

Svenska tidningsutgivareföreningen uttalar, att lagrummet särskilt i orostider
kan inbjuda till betänkliga åtgärder. Har någon av myndighet tillkallats
för överläggning — t. ex. en pressman till en konferens rörande någon
ömtålig fråga — och bestämmelser om hemlighållande av vad vid sådana
överläggningar förekommit blivit meddelade, har man på ganska effektivt
sätt lyckats lägga munkavle på en person, vars frispråkighet myndigheterna
tror sig ha anledning frukta. Lagrummet bör formuleras så, att det icke
lämnar någon som helst möjlighet för dylika anordningar. Svenska journalistförbundet
har erinrat om bestämmelserna i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
samt anfört att det är i hög grad påkallat, att den föreslagna paragrafen
omformuleras i syfte att undanröja varje tvivel om att paragrafen

B 291

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

innefattar en sådan enligt lag föreskriven tystnadsplikt, som avses i 7 kap.

3 § tryckfrihetsförordningen.

Auditören vid kustflottan har med instämmande av chefen för kustflottan
framhållit, att med den formulering stadgandet erhållit straff för samma
brott skulle komma att stadgas såväl i detta stadgande som i 3 § i kapitlet
om ämbetsbrotten såvitt gäller sådana värnpliktiga som under militärtjänstgöringen
är underkastade ämbetsansvar, t. ex. furirer.

Övers tåt hållarämbetet har föreslagit att det särskilda stadgandet om bötesstraff
för ringa brott skall utgå.

Departementschefen. Det synes icke möjligt att i detta sammanhang upptaga
frågan om ämbetsansvarets omfattning till en allmän omprövning. Såsom
straffrättskommittén framhållit är denna fråga beroende av den fortsatta
behandlingen av problemet om tjänstemännens förhandlingsrätt och
därmed sammanhängande spörsmål.

Kommittén har föreslagit en bestämmelse om ansvar för brytande av tystnadsplikt,
avseende vissa kategorier som ej för närvarande är underkastade
ämbetsansvar och därför ej faller under den nuvarande regeln i SL 25:3
(19 kap. 3 § i departementsförslaget). Det synes befogat att ett sådant stadgande
upptages i brottsbalken. Att såsom tjänstemännens centralorganisation
ifrågasatt beivra dessa brott huvudsakligen på disciplinär väg kan icke
anses lämpligt med hänsyn till att det här rör sig om brott som understundom
kan vara av ganska allvarlig karaktär.

De kategorier som enligt förslaget skall omfattas av stadgandet är dels
den som utan att vara underkastad ämbetsansvar är eller varit anställd i allmän
tjänst, dels den som är eller varit av statlig myndighet tillkallad för
överläggning eller medverkan i dess verksamhet och dels den som fullgör
eller fullgjort lagstadgad tjänsteplikt. Såvitt angår den första och tredje av
dessa kategorier synes ej föreligga anledning till erinran. Däremot ställer
jag mig i likhet med justitiekanslersämbetet tveksam beträffande den kategori
som avser personer tillkallade av myndighet för överläggning eller medverkan
i dess verksamhet. Såsom ämbetet framhållit torde de som tillhör
denna kategori i stor utsträckning vara underkastade ämbetsansvar enligt
gällande regler, och i den mån de faller utanför det nu stadgade ämbetsansvaret
är det mycket vanskligt att klart avgränsa den krets som bör anses
ingå i kategorien. Med hänsyn härtill synes denna grupp böra utgå.

Varumärkes- och firmautredningen har i sitt remissyttrande ifrågasatt
huruvida icke undantag bör göras beträffande den som varit anställd i en
av det allmänna bedriven rörelse. Såsom motiv för denna begränsning har
anförts, att enligt motsvarande regel i lagen mot illojal konkurrens yppande
av yrkeshemlighet är belagt med ansvar endast om det sker under den
Hd anställningsavtalet är gällande. Vad utredningen anfört har visst fog för
sig. Det bör emellertid bemärkas, att sådana befattningshavare, vilka är
verksamma inom rörelse som bedrives av det allmänna och vilka enligt
nuvarande regler faller under SL 25 kap., är underkastade ämbetsansvar

292 B

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

även då tystnadsplikten brytes efter anställningens upphörande. Då personkretsen
vidgas synes det ej vara skäl att följa en annan grundsats. Jag
är därför icke beredd att tillstyrka utredningens förslag.

I kommitténs förslag har den nya ansvarsregeln placerats i det kap. som
avser brott mot allmän verksamhet. Då det emellertid här i själva verket
gäller en utsträckning i visst avseende av ämbetsansvaret och det ej finnes
anledning att i den mån det utsträckta ansvaret drabbar anställda i allmän
tjänst utesluta möjligheten att såsom påföljd tillämpa suspension och
avsättning på samma sätt som eljest, vill jag förorda att regeln i ämnet
upptages i förevarande paragraf i form av ett stadgande som utsträcker
ämbetsansvaret enligt 3 § i kapitlet till de nyss omförmälda båda kategorierna.
Vid avfattningen av lagtexten torde få beaktas, att suspension och
avsättning icke kan ådömas den som är underkastad ansvar därför att han
fullgör lagstadgad tjänsteplikt, vare sig gärningen begås under tjänstgöringen
eller efter dess slut.

Med anledning av vad tidningsutgivareföreningen och journalistförbundet
anfört vill jag understryka, att regeln i 3 § i detta kapitel (nuvarande
SL 25:3) ej innebär sådan i lag stadgad tystnadsplikt, som avses i 7 kap.
3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen, och att detsamma uppenbarligen
gäller den nya regel varom nu är fråga.

På sätt Stockholms rådhusrätt föreslagit torde uttrycket »rannsakning
och dom» böra ersättas med »dom».

9 §.

Denna paragraf svarar i gällande rätt mot tredje stycket i SL 25: 11 och
mot 18: 12 i kommitténs förslag. Hänvisningen i paragrafen avser nu endast
5 §, eftersom nuvarande SL 25: 7 skall utgå ur kapitlet.

20 KAP.

Om brott av krigsmän

Bestämmelserna i SL 26 kap. om brott av krigsmän har upptagits i detta
kapitel, som motsvarar 19 kap. i kommitténs förslag. Några väsentliga ändringar
i jämförelse med gällande rätt innefattas ej i kommittéförslaget, och
ej heller vid departementsbehandlingen har det funnits påkallat att i större
utsträckning avvika från gällande regler. Bestämmelserna i SL 26:7 och
26: 8 (19: 7 och 19: 8 i kommitténs förslag), avseende våld eller hot mot
krigsman och missfirmelse av krigsman, har sammanförts i en paragraf, 7 §,
och omredigerats i överensstämmelse med vad som skett med motsvarande
bestämmelser om brott mot tjänstemän (16 kap. 1 § i departementsförslaget).
Första och andra styckena i SL 26: 20 (19: 20 i kommitténs förslag) har
fått utgå för att upptagas i samband med lagstiftningen om påföljderna

B 293

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Med den utformning förevarande kapitel erhållit i departementsförslaget
innehåller det följande brottstyper, nämligen lydnadsbrott (1 §), grovt lydnadsbrott
(2 §), myteri (3 §), ohörsamhet mot vakt och grov ohörsamhet
mot vakt (4 §), missbruk av förmanskap och grovt missbruk av förmanskap
(5 §), obehörig befälsutövning och grov obehörig befälsutövning (6 §),
oskickligt beteende (8 §), uppvigling av krigsmän och grov uppvigling av
krigsmän (9 §), undanhållande (10 §), rymning (11 §), övergivande av post
(12 §), onykterhet i tjänsten (13 §), fylleri (14 §), förargelseväckande beteende
(15 §), tjänstemissbruk och ringa tjänstemissbruk (16 §) samt tjänstefel
och grovt tjänstefel (17 §). Därjämte innehåller kapitlet den nyssnämnda
regeln angående våld eller hot m. m. mot krigsman (7 §) ävensom
bestämmelser om ansvar för försök m. m. (18 §), om vilka som är krigsmän
(19 §) samt om ämbetsansvar i vissa fall för krigsmän (20 §).

1 och 2 §§.

Dessa båda paragrafer äger motsvarighet i SL 26: 1 och 2 samt i kommittéförslaget
19: 1 och 2.

3 §•

Paragrafen motsvarar SL 26: 3 och kommittéförslaget 19: 3,

Gällande rätt. I SL 19: 3 stadgas ansvar för myteri. Påföljden är för anstiftare
och anförare straffarbete i högst sex år eller fängelse samt för annan
deltagare liögst straffarbete i fyra år. I vissa angivna kvalificerade fall kan
strängare påföljd ådömas.

Kommittén. Kommitténs förslag innebär inga andra ändringar än som föranledes
av införandet av enhetligt frihetsstraff. Enligt förslaget utgör påföljden
för annan deltagare än anstiftare och anförare i normalfallet fängelse
i högst fyra år eller disciplinstraff.

Yttrandena. Chefen för flygvapnet och chefen för Göteborgs örlogsstation
anser, att lägsta påföljden för myteri bör vara fängelse även då fråga är om
annan deltagare än anstiftare och anförare.

Departementschefen. Det synes ej vara anledning att, såsom chefen för flygvapnet
och chefen för Göteborgs örlogsstation ifrågasatt, höja minimum för
annan deltagare än anstiftare och anförare. Paragrafen bör således upptagas
i överensstämmelse med kommitténs förslag, dock med den jämkningen att
disciplinstraff nämnes före fängelse.

4—6 §§.

Förevarande paragrafer svarar mot SL 26:4—6 och kommittéförslaget
19: 4—6. Särskilda brottsbenämningar har införts för de grova fallen.

294 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

7 §•

Denna paragraf äger motsvarighet i SL 26: 7 och 26: 8. I kommitténs förslag
motsvaras paragrafen av 19: 7 och 19: 8.

Gällande rätt. Det i SL 26: 7 behandlade brottet våld eller hot mot krigsman
är en motsvarighet till våld eller hot mot tjänsteman enligt SL 10- 1
Enligt särskilt stadgande i paragrafen skall lika med våld anses sådan gärning
som innefattar försök varom i SL 14: 2, 14: 3 eller 14: 10 förmäles. Motivet
till denna bestämmelse har varit att i en försöksbestämmelse rörande
ifrågavarande brott hot och lindrigare våld borde uteslutas samt att tillhakaträdande
från försök till grövre våld ej borde föranleda straffrihet i de fall
som här avses (se prop. 1948: 144 s. 88). För brott enligt SL 26: 7 skall dömas
till fängelse eller disciplinstraff; om brottet med hänsyn till att det innebär
fara för krigslydnaden eller eljest är att anse som grovt, är påföljden
fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Därjämte kan strängare påföljd
ådömas, då brottet under vissa kvalificerade förhållanden förövas under
krig.

I SL 26: 8 stadgas ansvar för missfirmelse mot krigsman i nära överensstämmelse
med bestämmelsen i SL 10: 5 om missfirmelse mot tjänsteman.

Kommittén. Kommittén har ansett att de vanliga reglerna om frihet från
ansvar vid tillbakaträdande från försök bör gälla även i fall som avses i
19: 7 i förslaget. Den nuvarande regeln, att försök till vissa brott i SL 14
kap. skall likställas med våld, har därför fått utgå och försöksregeln har
i vanlig ordning upptagits i slutet av kapitlet. Vidare har kommittén föreslagit
viss jämkning av påföljdslatituden för det fall då brottet förövas under
krig.

Stadgandet om missfirmelse mot krigsman har upptagits av kommittén
med de jämkningar som påkallats av kommitténs förslag i fråga om ärekränkningsbrotten.

Departementschefen. I likhet med vad som förordats beträffande brott mot
tjänsteman och vissa likartade brott (se departementsförslaget 16 kap. 1 §,
17 kap. 2 § och 18 kap. 11 §) torde de brott varom här är fråga icke böra
konstrueras såsom en självständig brottstyp utan bedömas enligt de allmänna
reglerna i 3 5 kap. Bestämmelserna i paragrafen bör sålunda inskränkas

till stadganden som möjliggör ådömande av strängare påföljd än som följer
av de nämnda kapitlen. Såsom en allmän regel i detta avseende torde böra
gälla, att fängelse må ådömas intill två år, om gärningen ej är belagd med
svårare påföljd än fängelse i sex månader, och intill fyra år, om å brottet
eljest kan följa fängelse i högst två år. Vidare bör, i nära överensstämmelse
med de nuvarande reglerna i SL 26: 7, skärpning av påföljden kunna inträda
i vissa kvalificerade fall. Den särskilda regeln i andra punkten av 7 § första
stycket — innebärande att lika med våld skall anses gärning innefattande

försök till vissa brott i SL 14 kap. — torde såsom jämväl kommittén föreslagit
få utgå.

B 295

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

8 §.

Denna paragraf motsvarar SL 26:9 och kommittéförslaget 19:9.

9 §•

Till denna paragraf, som äger motsvarighet i kommittéförslaget 19: 10
har överförts stadgandet om uppvigling av krigsmän i SL 26: 10. Paragrafen
har omformulerats i överensstämmelse med bestämmelsen om uppvigling
i 15 kap. 5 § i departementsförslaget.

10 g.

Förevarande paragraf motsvarar SL 26: 11 och kommittéförslaget 19: 11,

Gällande rätt, I SL 26:11 stadgas ansvar för undanhållande. Gärningen
innebär att krigsman olovligen avviker eller uteblir från avdelning av
krigsmakten, vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas,^ eller eljest från
tjänstgöringsställe som är bestämt för honom. Påföljden är disciplinstraff,
den som förut begått sådant brott må dock dömas till fängelse. För undanhållande
under beredskapstillstånd är påföljden disciplinstraff eller fängelse;
var riket i krig dömes högst till straffarbete i två år.

Kommittén. För att undvika den speciella återfallsregeln i förevarande pasagraf
och med hänsyn tagen även till innebörden av de nya medverkan6-reglerna har kommittén föreslagit en enhetlig skala för normalfallet av
disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Införandet av enhetligt
frihetsstraff har vidare föranlett att för beredskapstillstånd och krig
upptagits en enhetlig skala, disciplinstraff eller fängelse i högst två år.

Yttrandena. Militieombudsmannen har riktat viss anmärkning mot brottsfceskrivningen
i fråga om detta brott. Undanhållande föreligger förutom
då krigsman avviker eller uteblir från avdelning av krigsmakten vid vilken
han skall tjänstgöra eller vistas — även då krigsman »eljest» avviker eller
uteblir »från tjänstgöringsställe som är bestämt för honom». Enligt förarbetena
(SOU 1946:83 s. 100) har sistnämnda del av stadgandet tillkommit
med tanke på att krigsman uteblir från för honom bestämt tjänstgöringsställe
i fall då krigsmannen på grund av tjänstgöringens art överhuvud icke
tillhör avdelning av krigsmakten. Den avfattning SL 26: 11 i denna del erhållit
har i flera fall givit upphov till missförstånd och feltolkning. Sålunda
har uteblivandet från tjänstgöringsställe inom ett regementes förläggnings©mråde
(t. ex. kompanis övningsplats eller annan särskild för tjänstgöring
anvisad uppeliållsplats inom förläggningsområdet) bedömts såsom undanhållande
även i fall då vederbörande därvid icke lämnat förläggningsområdet.
Stöd för ett sådant bedömande har ansetts vara att finna i lagtextens
uttryck »eller eljest från tjänstgöringsställe som är bestämt för honom». I
dylika fall har sålunda i yttranden som till militieombudsmannen avgivits

296 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

over anmarkningar mot straffbesluten vanligen framhållits att det låge betydligt
narmare till hands att i uttrycket .eller eljest, lägga in meningen
»eller utan att avvika från avdelningen, än att såsom lagstiftaren avsett i

gSn fn|fg-ga bCtydelsen »eller från tjänstgöringsställe som, om tjänstgonngen
fullgores aHnorstäde8 än vid avdelning av krigsmakten, är för ho 183

f) 0 F miIitieombudsmannens ämbetsberättelse 1951 s.

Chefen för sydkustens marindistrikt har ansett det önskvärt att den nu ZSZZSSZ?*-**1SL

26:11 ™

vt^rm"en- ^Gd an''edning av vad militieombudsmannen i siU
“ Vl11 Jag1f°rorda''att uttrycket »eljest, ersättes med »om han
hk . h\ avdelning». Det framgår då klart, att det senare ledet av

brottsbesknvningen avser sådana fall, då krigsmannen icke tillhör avdelning
av krigsmakten.

I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit vill jag tillstvrka att
den sarsldMa torfalUregeln i paragrafen fär utgl och jag^lr If heli.r !
övrigt funnit anledning till erinran mot kommitténs förslag.

11 §•

igDetta stadgande äger motsvarighet i SL 26: 12 och kommitténs förslag

12 §.

Paragrafen svarar mot SL 26: 13 och kommittéförslaget 19: 13.

_ Departementschefen. Till denna paragraf har överförts bestämmelserna om
övergivande av post _i SL 26: 13. Kommittéförslaget innebär allenast den
n ringen, att den särskilda regeln om övergivande av post under beredapstillstånd
fått utgå. Jag vill för min del jämväl förorda den förenklingen,
att någon särskild regel för ringa fall av övergivande av post under krig
ej upptages. r 1 5

j^Förevarande paragraf motsvaras av SL 26:14 och kommitténs förslag

14 §.

Stadgandet motsvaras av SL 26: 15 och kommittéförslaget 19: 15.

Departementschefen. Av skäl som jag har anfört vid stadgandet rörande
fylleri å allmän plats (15 kap. 16 § i departementsförslaget) bör även i förevarande
paragraf brottsbenämningen fylleri användas i fråga om samtliga
tall som omfattas av paragrafen. ö

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 297

15 §.

Denna paragraf äger motsvarighet i SL 26; 16 och kommittéförslaget
19: 16.

Departementschefen. Paragrafen innehåller i gällande rätt bestämmelser
dels om förargelseväckande beteende och dels om deltagande i demonstrationståg
i militär tjänstedräkt. Beträffande den senare brottstypen torde det
vara tillfyllest, att förbud stadgas i tjänstereglementet för krigsmakten och
att överträdelse bestraffas som vanligt tjänstefel. Denna del av paragrafen
synes därför kunna utgå.

16 och 17 §§.

Dessa båda paragrafer motsvarar SL 26: 17 och 26: 18. I kommittéförslaget
svarar paragraferna mot 19: 17 och 19: 18.

Departementschefen. De båda stadganden varom här är fråga avser tjänstemissbruk
och tjänstefel. Beträffande tjänstemissbruk finnes en särskild regel
om påföljden för ringa fall. För detta fall torde böra införas beteckningen
ringa tjänstemissbruk. Motsvarande komplettering torde få göras i fråga
om grovt fall av tjänstefel.

18 §.

Denna paragraf motsvarar SL 26: 19 och 26: 20 tredje stycket samt kommittéförslaget
19: 19 och 19: 20 tredje stycket.

Departementschefen. I förevarande paragraf upptages regler om ansvar för
försök m. m., såvitt angår brott varom i detta kapitel är fråga. Någon regel
om ansvar för försök till sådana brott som avses i 7 § torde icke böra upptagas.
Försök blir sålunda i dessa fall belagt med ansvar allenast i den mån
det följer av reglerna i 3—5 kap.

19 §.

Motsvarighet till denna bestämmelse finnes i SL 26:21 och kommitténs
förslag 19: 21.

Departementschefen. Förevarande paragraf, som definierar begreppet
krigsman, torde böra upptagas i överensstämmelse med gällande rätt; enligt
numera använd terminologi torde dock uttrycket »manskap» böra utbytas
mot »underbefäl eller meniga».

20 §.

Paragrafen svarar mot SL 26:22 och kommittéförslaget 19:22.

10j Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

298 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

21 KAP.

Krigsartiklar

!VaraT m0t nuvarande SL 27 kap. med rubriken »Särskilda
bestämmelser for krig, beredskapstillstånd m. m.> och som i kom ZTZ

in har “otsvari8het 1 20 kap., har i förslaget fått den förkortade
överskriften »Krigsartiklar». Huvudbestämmelsen i 1 § om krigsförrä “

1, årslaget med den ändrade brottsbeteckningen landsförräderi och
landssvek — har i vissa avseenden omarbetats. Vidare har upptagits eu
^arskdd regel om likställande av ockupationstillstånd utan militärt motständ
med det fall att krigstillstånd föreligger. Denna regel som i kommmé vwS

fUPPtag,tsf]såsom 2 § i kapitlet har i departementsförslaget med

dgad avfattmng flyttats till kapitlets slut. Den i SL 27: 13 upptagna regeln
f™ npe. a n‘ng a^, e”er befrielse från påföljd i visst fall har av skäl fom
framgår av den allmänna motiveringen fått utgå ur kapitlet. I övrigt har
piUetV3Sent lga ändrin8ar i förhållande till gällande rätt vidtagits i ka 1

den nu föreslagna lydelsen upptager kapitlet följande brottstyper, nämhgen
kndsfor^den och landssvek (1 §), landssviklig vårdslöshet (2 §),
overlopande till fienden (3 §), samröre med fienden (4 §), undergrävande

rnankömsT ’ fÖrSVa"sskadli8 ryktesspridning (6 §), olovlig sam mankomst

(7 §), försummande av krigsförberedelse och grovt försumman d.

® av ^‘gsforberedelse (8 §), dagtingan (9 §), stridsförsumlighet och grov
stridsförsumlighet (10 §) samt folkrättsbrott och grovt folkrättsbrott (U S).
Vidare upptages bestämmelser om försök m. m. (12 g), definition av begreppet
krigsmän (13 §), bestämmelse om jämställande i visst avseende med
riket av stat som ar förbunden med riket i krig (14 §), definition av begreppet
beredskapstillstånd (15 §), bestämmelser om vidgad tillämpning i
vissa fall av stadganden som förutsätter att riket är i krig (16 §) samt slutligen
en regel om innebörden i visst avseende av begreppet fiende (17 §).

1 §■

Denna paragraf motsvarar i gällande rätt SL 27: 1 och i kommitténs förslag
20: 1.

Gallande rätt I SL 27:1 meddelas bestämmelser om krigsförräderi. I första
stycket angives olika krigsförräderifall i två skilda grupper. Den första
gruppen avser fall, då någon begår gärning som är till avsevärt men för det
egna försvaret eller för motståndsverksamheten. Såsom exempel nämnes
i lagtexten att man hindrar, missleder eller förråder rikets krigsmakt eller
del darav, forleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller myteri fördärvar
eller forråder försvarsverk eller fabrik, bro, fartyg eller annat’som

B 299

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

har avsevärd betydelse för försvaret, eller att man genom osann framställning
sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt
försvåras. Den andra gruppen gäller biståndshandlingar åt fienden
till avsevärt men för riket, såsom anskaffande av krigsfolk, tjänstbarheter,
förnödenheter eller understöd.

För krigsförräderi dömes enligt första stycket i SL 27: 1 till straffarbete
på livstid eller, om faran för rikets säkerhet var ringa, straffarbete mellan
fyra och tio år. Enligt andra stycket dömes jämväl för krigsförräderi svensk
medborgare som, då riket är i krig, bär vapen mot riket, även om hans insats
på fiendesidan icke skulle ha medfört avsevärt men för riket. På samma satt
bedömes enligt detta stadgande, om svensk medborgare annorledes gör
tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fiendens
krigföring. I tredje stycket upptages en lindrigare bestämmelse, som
avser bistånd åt fienden genom gärningar av i första stycket beskrivet slag,
vilka emellertid icke medfört avsevärt men för riket. Påföljden är i dessa
fall straffarbete i högst sex år eller fängelse. Om gärningen bestod i anskaffande
av tjänstbarheter eller förnödenheter eller annan tjänst åt fienden
inom ockuperat område, och gärningen särskilt med hänsyn till befolkningens
behov eller gärningsmannens försörjning ej kunde anses otillbörlig,
skall ej till straff dömas.

Kommittén. Enligt kommitténs förslag skall förevarande brott få benämningen
landsförräderi (första stycket) eller, då fråga är om lindrigare fall,
landssvek (andra stycket). För att göra lagtexten tydligare och mera lättläst
bar typfallen upptagits i särskilda punkter, varefter de båda i gällande
rätt förekommande generella klausulerna upptagits såsom sista punkt i uppräkningen
av typfall och tillsammans med själva ansvarsbestämmelsen.
Den första generella klausulen i SL 27: 1 som uttryckes med orden »annan
dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret eller för
motståndsverksamhet inom ockuperad del av riket», bar i förslaget ersatts
med »annan dylik förrädisk gärning», där den »är ägnad att medföra betydande
men för rikets krigsmakt eller eljest för försvaret av riket».

Beträffande innebörden av ordet försvaret uttalar kommittén, att tillämpningen
av lagstiftningen om förräderi under krig numera torde, när kriget
har total karaktär, icke böra vara begränsad till det militära försvaret, d. v. s.
det försvar som uppbäres av den militära försvarsorganisationen. Även det
civila försvaret bör åtnjuta samma skydd mot förrädiska handlingar. Att
under ordet försvaret inbegripa civilförsvaret överensstämmer för övrigt
med terminologien i civilförsvarslagen, där det heter att civilförsvaret hai
till uppgift att utöva sådan verksamhet för rikets försvar som icke åvilar
krigsmakten. Härutöver bör emellertid enligt kommitténs mening även
i förevarande bestämmelse inläggas en allmännare betydelse, nämligen att
såsom förräderi mot försvaret anses även handlingar som överhuvud är ägnade
att avsevärt försvåra möjligheterna att försvara riket. De principer som
sålunda legat till grund för en viss omformnlering av den första av de gene -

300 ii

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

rella klausulerna i 1 § forsta stycket har även föranlett jämkning av ordalagen
r de exempel i punkterna 1-3 som i anslutning till denna klausul
överförts från SL 27: 1. Uttrycken »hindrar, missleder eller förråder rikets
krigsmakt eller del därav» samt »förleder därtill hörande krigsfolk till modoshet
eHer myteri» föreslås bli ersatta med orden »hindrar, missleder
eller forråder krigsfolk eller andra som äro verksamma för försvaret av
riket eller forleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet». Att ordet
trolöshet upptagits i lagtexten beror på att myteri avser endast gärnin-ar
av krigsmän (jfr SL 26:3). Krigsfolk är ett kortare uttryck för »rikets
krigsmakt eller del därav». Liksom det i gällande rätt använda uttrycket anses
tillämpligt då en enda person inom krigsmakten hindras, missledes eller
forrådes såvitt det kan sägas inverka på funktionsdugligheten hos någon
krigsmaktens avdelning, utesluter enligt kommittén ej det i förslaget använda
uttrycket samma tolkning, i synnerhet som de i paragrafen angivna fallen
endast ar vagledande exempel. Såsom fall av materiell skadegörelse antores
i SL 27: 1 att någon »fördärvar eller förråder försvarsverk eller ock
_fbri_„’ bro’ fartyg eller annat, som har avsevärd betydelse för försvaret»,
et föreslås att i uppräkningen i stället upptages »befästning, krigsmateriel,
abrik, förråd, kraftanläggning, trafikled, fartyg eller annat av betydelse för
försvaret».

Med den allmänna formulering som användes i förslaget har kommittén
ej ansett nödvändigt att i lagtexten särskilt angiva motståndsverksamhet
inom ockuperad del av riket. En motståndsverksamhet under tid då riket är
i krig ingår, uttalar kommittén, i försvaret av riket i den betvdelse som försvaret
av riket har i förevarande paragraf.

Den andra generella klausulen i SL 27: 1, att någon till avsevärt men för
nket »eljest gör tjänst åt» främmande makt, har i förslaget ersatts med
»annan dylik förrädisk gärning», där gärningen »innefattar betydande bistånd
åt fienden».

Kommittén föreslår att andra stycket i SL 27: 1 får utgå och att stadgandet,
i vad det avser svensk medborgare som bär vapen mot riket, överföres
till den paragraf som avser överlöpande till fienden (3 § i departements»örslaget).
Beträffande det fall att svensk medborgare »annorledes gör tjänst
åt fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fiendens
krigföring» anser kommittén att bestämmelserna om landsförräderi eller
landssvek kan tillämpas, bestämmelserna om landssvek när den enskildes
insats ej i och för sig har större betydelse.

Vad angår den i SL 27: 1 tredje stycket upptagna, särskilt med tanke
på ockupationsfallet tillkomna lindrigare bestämmelsen har förslaget konstruerats
så, att det avser lindrigare fall av båda de gärningstyper som behandlas
i första stycket. Till ansvar skall sålunda enligt 1 § andra stycket i
förslaget dömas, ändå att gärning som i första stycket avses endast i mindre
mån är ägnad att medföra men för försvaret av riket eller innefattar ringare
bistånd åt fienden än där sägs. Den endast för ockupationsfallen gällande
klausulen om straffrihet i vissa fall för gärning som ej kan anses otill -

B 301

Kungl. Maj:ts proposition, nr 10 år 1962

börlig har genom den nya konstruktionen av bestämmelserna gjorts tillämplig
även på fall då ett område mera kortvarigt hålles av fientliga trupper
under fientligheternas gång. Även om stadgandet har sin ojämförligt största
betydelse under ockupation, torde enligt kommittén fall kunna tänkas
förekomma, då ett område är besatt av fienden. Förutsättningarna för
straffrihet har genom omformulering av klausulen något vidgats. Sålunda
har, jämte befolkningens behov och gärningsmannens försörjning, i lagtexten
angivits även »andra särskilda förhållanden».

I förslaget användes ordet fienden genomgående i stället för det i SL 27: 1
första stycket begagnade uttrycket främmande makt. Enligt kommitténs
förslag skall såsom en särskild paragraf i kapitlet (se 17 § i departementsförslaget)
införas ett stadgande av innehåll att med fiende i kapitlet likställes
främmande makt, med vilken riket ej är i krig, om fara hotar att krig
med den främmande makten kan uppkomma.

Skalorna för påföljden i SL 27: 1 bibehålies i förslaget oförändrade frånsett
den ändring som följer av övergången till enhetligt frihetsstraff. Den
lindrigare skalan i första stycket skall dock enligt förslaget tillämpas, när
brottet är mindre grovt, medan enligt SL 27: 1 förutsättning härför är att
av brottet endast kom ringa fara för rikets säkerhet. Det av kommittén
valda uttryckssättet innebär, att vid bestämmande av tillämplig skala samtliga
omständigheter vid brottet skall beaktas.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen har förevarande paragraf i förslaget
i huvudsak lämnats utan erinran.

Chefen för armén har dock funnit, att den föreslagna regeln i paragrafens
andra stycke om frihet från ansvar är för vidsträckt. Den utvidgning som
kommittén föreslagit i detta avseende kan enligt hans mening icke anses
stå i god överensstämmelse med de paroller om motstånd till det yttersta
som utfärdats i olika sammanhang, bl. a. i broschyren »När kriget kommer».
Särskilt tveksamt ter sig förslaget, att den nuvarande bestämmelsen
i SL 27: 1 tredje stycket skall gälla även i fall då ett område mera kortvarigt
hålles av fientliga trupper under fientligheternas gång. Chefen för flygvapnet
är av samma uppfattning som arméchefen.

Departementschefen. Kommitténs förslag i fråga om denna paragraf innefattar
inga mera väsentliga sakliga ändringar i förhållande till det gällande
stadgandet i SL 27: 1. Den enda ändring som föranlett invändningar vid remissbehandlingen
avser den regel om frihet från ansvar under vissa omständigheter
som meddelas i SL 27: 1 tredje stycket andra punkten och som i
förslaget upptagits i andra punkten av andra stycket. Enligt förslaget skall
denna regel vara tillämplig ej blott, såsom i gällande rätt, vid ockupation
utan även vid ett mera kortvarigt besättande. I likhet med kommittén anser
jag denna utvidgning rimlig, och jag vill med anledning av de invändningar
som framförts från militärt håll endast betona, att innebörden av regeln är
att det skall prövas, huruvida gärningsmannens handlande på grund av sär -

302 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

skilda förhållanden är att bedöma såsom ej otillbörligt. En regel av denna
innebord synes mig ej, även om den göres tillämplig på ett mera kortvarigt
besättande, stå i motsats till principen om motstånd till det yttersta
Ej heller eljest har jag funnit anledning till erinran mot kommitténs förs
ag, bortsett från att det ej synes erforderligt att beträffande landsförräderi
angiva, att fängelse mellan fyra och tio år skall följa i sådana fall då
brottet ar mindre grovt. En gemensam skala, omfattande fängelse mellan
fyra och tio år eller på livstid torde i stället höra upptagas.

2 §.

^Denna paragraf har motsvarighet i SL 27:2 och i kommitténs förslag

Departementschefen. I likhet med vad fallet är i gällande rätt torde böra
upptagas ett särskilt stadgande avseende landsförrädisk gärning som förövas
av oaktsamhet. Såsom brottsbenämning torde kunna användas uttrycket
landssviklig vårdslöshet. Någon uppdelning av skalan för påföljden synes
ej erforderlig, utan en enhetlig skala, fängelse i högst fVra år, torde
kunna upptagas.

3 §.

Denna paragraf, som i kommittéförslaget återfinnes i 20: 4, svarar i gällande
rätt såvitt angår första stycket mot SL 27: 3 och såvitt angår andra
stycket mot viss del av SL 27: 1 andra stycket.

4-11 §§.

Dessa paragrafer överensstämmer i huvudsak med SL 27: 4_11 och kom mittéförslaget

20:5—12.

Kommittén. I kommitténs förslag har ifrågavarande stadganden upptagits
utan vasenthga andringar i förhållande till gällande rätt. Av de ändringar
3V kommittén må allenast anmärkas, att brottsbenämningen
bnstfallig krigsförberedelse i SL 27:8 utbytts mot försummande av krigsförberedelse.
°

• 7ran.de“; Chefen f°r Göteborgs örlogsstation har ansett, att minimum
i 4, 6 och 7 §§ (5, 7 och 8 §§ i kommittéförslaget) icke borde sättas lägre än
fängelse. Chefen for flygvapnet har uttalat samma mening såvitt gäller 4 §.

Departementschefen. Förevarande stadganden i SL 27:4—11 torde kunna
utan väsentliga ändringar upptagas i brottsbalken. Kommittén har föreslagit
vissa smärre jämkningar, och jag vill därutöver endast på ett par

B 303

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år J962

punkter förorda ändringar, vilka i huvudsak är av rent formell natur. Några
ändringar i de olika skalorna för påföljden synes ej vara påkallade. I
stadgandet om försummande av krigsförberedelse torde böra införas särskild
brottsbenämning för det grova fallet. Bestämmelserna om folkrättsbrott
bör avfattas i enlighet med den lydelse som bestämmelserna erhållit
enligt lag den 30 december 1953. Även i fråga om denna brottstyp torde
emellertid böra införas särskilt brottsnamn för sådana fall då brottet ar
grovt.

12 §.

Detta stadgande motsvarar i gällande rätt SL 27: 12; i kommitténs förslag
svarar det mot 20: 13.

Gällande rätt. Enligt SL 27: 12 första stycket skall försök eller förberedelse
till kri«sförräderi och överlöpande till fienden ävensom underlåtenhet åt
avslöja^ådant brott medföra ansvar enligt vad i SL 3 kap. stadgas. Såsom

förberedelse skall även anses stämpling.

Andra stycket ger en kompletterande regel i fråga om underlåtenhet att
avslöja krigsförräderi eller över löpande till fienden. Den som bort inse, att
sådant brott är å färde och underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt,
när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste,
skall dömas högst till straffarbete i två år.

Kommittén. I nära överensstämmelse med gällande rätt har kommittén
föreslagit att försök, förberedelse och stämpling till samt underlåtenhet att
avslöja landsförräderi, landssvek och överlöpande till fienden skall medföra
ansvar. Kommittén har emellertid föreslagit komplettering av de gällande
bestämmelserna i två hänseenden.

Enligt förslaget skall sålunda åt begreppet stämpling givas ett vidsträcktare
innehåll än enligt de allmänna reglerna (jfr 22 kap. 2 § i departementsförslaget).
Denna utvidgning av stämplingsbegreppet har skett efter mönster
av SL 8: 25 enligt den lydelse som detta stadgande erhöll genom lagstiftning
år 1940. I lagrummet stadgades då straff för den som i annat fall än
förut i kapitlet sagts trädde i samverkan med andra eller i förbindelse med
främmande makt för att förbereda, möjliggöra eller underlätta krigsförräderi,
vilket framdeles kunde bli av honom själv eller annan företaget. Stadgandet
utgick i samband med 1948 års strafflagsändringar. Straffrättskommittén
hade föreslagit viss motsvarighet i SL 3: 2, men i stället tillkom den
nu gällande bestämmelsen i SL 3:2 om stämpling. Såsom stämpling skall
nu enligt kommitténs förslag anses, förutom de handlingar som i allmänhet
ingår i detta begrepp, att träda i samverkan med andra eller i förbindelse
med fienden för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brott

304 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

av ifrågavarande slag må förövas. En liknande utvidgning av stämplingsbegreppet
har av kommittén förordats beträffande vissa allmänfarliga brott
(sabotage m. fl.) samt högförräderi.

Vidare har i förslaget upptagits en regel om ansvar för förberedelse och
stämpling även om gärningen förövas innan fientligheter utbrutit. För att
denna regel ej skall medföra att ansvar för sådan gärning kan ifrågakomma
då den företagits under rena fredsförhållanden, föreslås — efter mönster av
dansk rätt — den begränsningen att åtgärden skall ha vidtagits under tid
då riket hotas av krig, ockupation eller andra fientligheter.

SL 27: 12 andra stycket har i kommitténs förslag upptagits utan ändringar
i sak.

Yttrandena. Svea hovrätt förklarar sig vara ense med kommittén om att
förberedelse och stämpling till landsförräderi, landssvek och överlöpande
till fienden bör vara kriminaliserade även då åtgärderna företagits å tid,
då riket icke är i krig. Enligt hovrättens mening är dock bestämningen av
den kritiska perioden till tid då riket hotas av krig, ockupation eller andra
fientligheter alltför snäv. Härtill kommer att frågan huruvida sådant hot
verkligen föreligger stundom är undandragen säkrare bedömande. Hovrätten
erinrar om att kommittén under förarbetena till 1948 års lagstiftning
angående krigsförräderi (SOU 1944:69 s. 120) hyste samma uppfattning
och då avvisade bestämningen »då krig hotar riket» under motivering dels
att bestämningen torde förutsätta ett alltför akut stadium av krigsfara, dels
att ofta icke någon utanför de högsta centrala myndigheterna och alltså
icke heller domstolarna är i stånd att avgöra huruvida krig hotat riket vid
en viss tidpunkt och att en bevisföring härom inför domstol ofta måste möta
allvarliga betänkligheter av utrikespolitisk art. På grund härav föreslår hovrätten,
att förberedelse och stämpling till ifrågavarande brott, i likhet med
vad som är fallet i dansk och norsk lagstiftning, kriminaliseras — förutom
då åtgärderna företagits när riket är i krig — då den som vidtagit åtgärderna
haft krig, ockupation eller andra fientligheter för ögonen. Marinförvaltningen
framhåller, att överväganden huruvida riket hotas av krig, ockupation
eller andra fientligheter i stor utsträckning är en politisk fråga, samt
ifrågasätter möjligheten för domstol att konstatera dessa förhållanden. Vidare
erinrar marinförvaltningen om att för ikraftträdandet av andra bestämmelser,
exempelvis administrativa fullmaktslagen, erfordras särskilt
förordnande av Kungl. Maj:t.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån har ifrågasatt, huruvida uttrycket »samverkan
med andra» bör ersätta de gängse ordalagen, enligt vilka det för
straffbarhet skulle vara tillräckligt att förbindelse upptages allenast med eu
person.

Chefen för flygvapnet har föreslagit att böter skall utgå ur den i andra
stycket upptagna skalan.

B 305

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Departementschefen. Den utvidgning av stäinplingsbegreppet^ i fråga om
vissa i förevarande kapitel upptagna brott som kommittén föreslagit har
viss motsvarighet i de allmänna bestämmelser om förberedelse som kommittén
föreslog i sitt år 1944 avgivna betänkande. Vid avfattningen av
nämnda förslag hade kommittén haft vissa regler i 8 kap. SL i dess lydelse
enligt 1940 års lagstiftning såsom mönster. Förslaget modifierades emellertid
vid den överarbetning som ledde till proposition vid 1948 års riksdag.
Med anledning av kommitténs nu föreliggande förslag vill jag betona, att det
självfallet är angeläget att möjlighet förefinnes till ingripande på ett tidigt
stadium mot verksamhet av den för samhället utomordentligt allvarliga
karaktär varom här är fråga. Men det kan ifrågasättas, om det rätta
medlet är en kriminalisering av den typ som kommittén förordat. En dylik
kriminalisering torde knappast medföra något effektivt skydd, och såsom
anmärktes i samband med 1948 års lagstiftning (se prop. 1948: 80 s. 86) ger
en kriminalisering av handlingar på detta mycket tidiga stadium anledning
till erinran även ur andra synpunkter; bl. a. blir beskrivningen vag och ägnad
att skapa osäkerhet. Det mest effektiva skyddet mot opålitliga element
vid krig eller krigsfara torde i stället vara en noggrann övervakning i
förebyggande syfte (jfr uttalande av första lagutskottet vid 1940 års lagtima
"riksdag, uti. nr 52). På grund av det anförda anser jag mig ej kunna
biträda kommitténs förslag i detta avseende. Såsom framgår av det föregående
har jag ej heller upptagit motsvarande förslag i fråga om sabotage
och vissa därmed jämförliga brottstyper samt högförräderi.

Däremot vill jag i likhet med kommittén förorda en regel om ansvar för
förberedelse och stämpling till landsförräderi, landssvek och överlöpande
till fienden även om gärningen förövas innan fientligheter utbrutit. Såsom
kommittén framhållit måste det anses angeläget att lagens innebörd på
denna punkt kommer till klart uttryck. Det bör således stadgas, att ansvar
för förberedelse eller stämpling till nämnda brott skall inträda, om gärningen
sker under tid då riket hotas av krig, ockupation eller andra fientligheter,
oavsett att fientligheter icke utbrutit. Den av Svea hovrätt ifrågasatta
formuleringen — att gärningsmannen haft krig, ockupation eller andra
fientligheter för ögonen — synes gå för långt, då den tydligen ej innefattar
krav på att hot mot riket verkligen objektivt sett förelåg. Givet är att
i fall, då något krigstillstånd sedermera icke inträtt, svårigheter kan föreligga
att konstatera huruvida ett hot verkligen funnits. Frågan torde dock kunna
av domstolen bedömas bl. a. med ledning av den omfattning i vilken beredskapsåtgärder
av olika slag företagits i riket.

Andra stycket i förevarande paragraf torde böra avfattas i överensstämmelse
med 18 kap. 14 § andra stycket i departementsförslaget.

306 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

13—15 §§.

Dessa paragrafer motsvarar SL 27:14, 27:15 och 27:16 första stycket
samt kommittéförslaget 20: 15—17. Vid avfattningen av 13 § i departementsförslaget
har beaktats den lydelse som SL 27: 14 erhållit enligt las den
30 december 1953.

16 §.

Första stycket i paragrafen motsvarar SL 27: 16 andra stycket och kommittéförslaget
20: 18. Andra stycket har ej någon motsvarighet i gällande
rätt men svarar i kommitténs förslag delvis mot 20: 2.

Kommittén. Kommittén erinrar om departementschefens uttalande i prop.
1948: 144 (s. 145), att uttrycket i SL 27: 1 »då riket är i krig» täcker även
det fall, att riket är ockuperat, eftersom en ockupation av Sverige eller någon
del därav icke synes kunna tänkas utan att krigstillstånd föreligger och
detta icke upphäves enbart genom att det militära motståndet upphör. I
anslutning härtill framhåller kommittén, att erfarenheterna från det senaste
världskriget visar att en ockupation kan komma till stånd utan att möta
något militärt motstånd eller med den ockuperades framtvungna samtycke.
Situationen kan alltså vara sådan, att frågan huruvida krigstillstånd inträtt
kan vara vansklig att besvara eller måste besvaras nekande. Med hänsyn
härtill har, anmärker kommittén, i såväl dansk som norsk lag ockupation
upptagits som ett självständigt fall då bestämmelser av nu ifrågavarande
slag skall gälla. De danska krigsförräderibestämmelserna (§§ 101
—104) gäller sålunda under krig eller ockupation (besaettelse). I den norska
lagen har, vid sidan av § 86 som stadgar straff för den som begår vissa
gärningar »i krigstid eller med krigstid for 0ye», införts ett särskilt stadgande,
§ 86 b, för fall av påtvungen ockupation av norskt område. Bestämmelser
om ockupation finnes även i den norska lagens § 97. I motiven till
de norska bestämmelserna anföres (ÖL prp. nr 79/1950 s. 12) att erfarenheterna
visat att det är nödvändigt att ha straffbestämmelser för brott mot
plikterna mot fäderneslandet också under en ockupation utanför krigstid.

I samband därmed åberopas situationen i Danmark under senaste kriget, då
landets regering fann att den måste böja sig för krav på ockupation utan
att gå i krig. Det framhålles vidare i den norska propositionen, under erinran
om de tyska planerna 1940 att taga konungen, stortinget och regeringan
till fånga, att det också kunde tänkas att det genom överrumpling lyckades
att sätta landets lagliga myndigheter helt ur spel så att det varken bleve
tal om motstånd eller mobilisering. Slutligen uttalas att det vore synnerligen
olyckligt om bestämmelser för en dylik situation saknades, eftersom
lagstiftningsmakten antingen vore helt satt ur funktion eller stode under
ockupationsmaktens kontroll, samt att det vore angeläget att man ej skulle
bli tvungen att genomföra strafflagstiftning med tillbakaverkande kraft.

I detta sammanhang erinrar kommittén vidare om Genévekonventionen

B 307

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

den 12 augusti 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid. Enligt
art. 2 i konventionen skall den tillämpas, förutom i krig, vid ockupation
av hela eller en del av ett lands territorium även om ockupationen icke
möter något militärt motstånd. Det vill alltsa synas, uttalar kommittén,
som om i konventionen förutsättes att fall förekommer då ett land är ockuperat
utan att krig har utbrutit.

Kommittén anser det vara angeläget att de lagstiftande myndigheterna
tar ståndpunkt till frågan, så att ovisshet därom ej föreligger i den, låt vara
föga sannolika situationen att landet utan krig bleve påtvunget en ockupation.
Man bör räkna med den möjligheten att regeringen i ett sådant läge
är förhindrad att meddela förordnande jämlikt SL 27: 16 andra stycket eller
att den måhända kan tvingas att upphäva ett redan meddelat sådant förordnande.
Kommittén föreslår därför att i en ny paragraf meddelas särskilda
bestämmelser för det fall att riket helt eller delvis är ockuperat ändå att det
ej är i krig. Innebörden av det stadgande som kommittén föreslagit är, att
ansvar för gärning som avses i 1 §, d. v. s. landsförräderi eller landssvek,
skall inträda, om gärningen begås då riket är helt eller delvis ockuperat,
ändå att riket ej är i krig. Vad i 1 § sägs om försvaret skall därvid äga tilllämpning
å motståndsverksamheten och vad i denna paragraf är stadgat
om fienden skall äga tillämpning å ockupationsmakten. I fråga om innebörden
av ordet ockupation hänvisar kommittén till art. 42 i reglemente
angående lagar och bruk i lantkrig av den 18 oktober 1907, det s. k. lantkrigsreglementet,
vilket ingår såsom bilaga i IV Haagkonventionen (SFS
1910: 153). Ett område anses vara ockuperat, då detsamma faktiskt befinner
sig under den fientliga arméns herravälde. Ockupationen omfattar endast
de områden å vilka detta herravälde upprättats och kan utövas. Kommittén
hänvisar jämväl till definitionen i den danska strafflagens § 99 stk.

2. Med ockupation förstås enligt denna bestämmelse främmande »besaettelse»
av danskt statsområde när och så länge den påtvingas landet genom
maktanvändning eller hot därom. Liknande uppfattning om innebörden av
ockupation föreligger enligt norsk rätt.

Genom att motståndsverksamheten i förslaget angivits i bestämd form
har kommittén avsett att giva uttryck åt att icke vilken som helst mot ockupationsmakten
riktad verksamhet åtnjuter skydd enligt paragrafen. Häri
ligger dock ej något krav på att verksamheten skall vara organiserad på
visst sätt eller ingå i en enhetlig rörelse, men den skall kunna sägas ingå
såsom ett led i motståndsverksamheten i landet.

Kommittén anmärker, att i dansk och norsk lagstiftning upptages i lagtexten
åtskilliga fall av typiska ockupationsbrott, exempelvis angiveri, propaganda
till förmån för ockupationsmakten och vissa former av parti- eller
organisationsarbete i samverkan med denna. Kommittén anser att bedömandet
av gärningar av ifrågavarande slag är i så hög grad beroende av de
särskilda omständigheterna vid deras begående, att det knappast är lämpligt
att i lagtexten angiva vissa typer av handlingar såsom under alla förhållanden
brottsliga. Man måste också, såsom departementschefen framhöll i

308 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

samband med 1948 års lagstiftning, hålla i minnet att det med hänsyn till
folkrättens innehåll överhuvud är mycket vanskligt att giva detaljerade regler
på förevarande område.

Yttrandena. Kommitténs förslag har föranlett uttalande endast av överbefälhavaren,
som anfört, att ett läge då riket helt eller delvis är ockuperat
u an att riket är i krig enligt hans mening är uteslutet. Skulle det likväl
anses påkallat att medtaga ifrågavarande stadganden för att undanröja
oklarhet om straffbarhet vid förräderi eller landssvek i en viss situation,
har överbefälhavaren ingenting att erinra mot paragrafen.

Departementschefen. I överensstämmelse med den uppfattning åt vilken
dåvarande departementschefen gav uttryck i samband med 1948 års lagstiftning
bor vid tillämpningen av de regler, som förutsätter att riket är°i
krig, ett ockupationstillstånd utan att militärt motstånd förekommer anses
likställt med krigstillstånd. Några delade meningar torde icke råda på
denna punkt. Den tveksamhet som föreligger gäller det rent terminologiska
spörsmålet huruvida ett ockupationstillstånd under alla förhållanden har
full täckning i uttrycket »då riket är i krig». Så ansågs vara fallet vid genomförandet
av 1948 års lagstiftning, men vad kommittén nu anfört torde
motivera att ett stadgande upptages som undanröjer all tvekan om lagens
tolkning i detta avseende. Om ett sådant stadgande skall upptagas, finns
det dock enligt min mening ej anledning att begränsa dess tillämplighet
till brott som avses i 1 § i förevarande kapitel, utan bestämmelsen bör generellt
gälla för sådana fall då det förutsättes att riket är i krig Den kommer
då att bli tillämplig icke blott å de olika brotten i förevarande kapitel
utan jämväl å vissa stadganden i kapitlen om brott mot rikets säkerhet och
om brott av krigsmän. Bestämmelsen torde böra avfattas så att, om riket
skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat av främmande makt utan
att militärt motstånd förekommer, beträffande brott som förövas under
nämnda tid skall i tillämpliga delar gälla vad i de nyssnämnda kapitlen finnes
stadgat för det fall att riket är i krig. Såsom kommittén föreslagit bör
jämväl utsägas, att vad som sägs om rikets försvar skall äga tillämpning å
motståndsverksamheten och att vad som sägs om fienden skall äga tillämpning
å ockupationsmakten.

Den föreslagna bestämmelsen torde lämpligast böra upptagas såsom ett
andra stycke av förevarande paragraf. Såsom första stycke av paragrafen
torde få upptagas motsvarighet till det stadgande som nu återfinnes i andra
stycket av SL 27: 16.

17 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande rätt, återfinnes i
kommitténs förslag i 20:19. Stadgandets syfte är endast att klarlägga en
terminologisk fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 309

22 KAP.

Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott

Detta kapitel motsvarar i gällande rätt SL 3 kap. — som fått sin nuvarande
lydelse genom 1948 års straff lagsändringar — och i kommitténs förslag
21 kap. Några väsentliga ändringar i förhållande till den gällande lagstiftningen
föreslås icke.

I den nu föreslagna lydelsen upptager kapitlet bestämmelser om försök
(1 §), förberedelse och stämpling (2 §), tillbakaträdande från försök, förberedelse
eller stämpling (3 §), medverkan till brott (4 och 5 §§) samt den
särskilda form av medverkan som sker genom underlåtenhet att avslöja eller
hindra brott (6 §).

1 §•

Paragrafen motsvarar SL 3: 1 och återfinnes i kommitténs förslag i 21.1.

Gällande rätt. I SL 3: 1 angives, i första stycket, vad som förstås med försök
och när försök är belagt med ansvar. Har någon påbörjat utförandet
av visst brott utan att detta kommit till fullbordan, skall han i de fall lagen
utsätter straffas för försök till brottet, såframt fara förelegat att handlingen
skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga
omständigheter varit utesluten.

I andra stycket upptages regler om vilka påföljder försök medför. I första
hand gäller, att påföljden skall sättas under vad som bort följa å det
fullbordade brottet. Latituden för påföljden sträcker sig således från det
allmänna bötesminimum till ett maximum som ligger närmast under maximum
för det fullbordade brottet. Från denna huvudregel har emellertid undantag
gjorts i två hänseenden. I vissa fall som i lagen särskilt utsättes kan
sålunda för försök dömas till straffarbete på livstid. Detta undantagsstadgande
gäller beträffande flertalet av de på försöksstadiet kriminaliserade
gärningar för vilka livstids straffarbete kan komma i fråga vid fullbordat
brott, nämligen högförräderi, trolöshet i förhandling med främmande makt
och grovt spioneri (SL 8: 11), uppror, majestätsbrott och annat brott som
avses i SL 9: 2 (SL 9:9), mord samt fosterfördrivning utan kvinnans vilja
varvid kvinnan avlidit (SL 14: 2 och 28 a), våldtäkt med dödlig utgång (SL
15:25), rån med dödlig utgång (SL 20:10), brott som avses i SL 26:7
andra stycket samt krigsförräderi och överlöpande till fienden (SL 27: 12).
Vidare gäller det undantaget från huvudregeln, att om brottet är av sådan
svårhetsgrad att minimum för det fullbordade brottet är straffarbete
i två år eller däröver, minimum för försök skall vara straffarbete i två månader.

310 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

u*n0ITittéll‘ Kommittén har i sitt förslag vidtagit den ändringen i förhållande
till gallande rätt, att möjlighet alltid skall finnas att ådöma lika
strang påföljd för försöket som för det fullbordade brottet. Visserligen utgör
den omständigheten att ett brott icke fullbordats ofta ett indicium på°en
mindre samhallsfarlighet hos gärningsmannen — han har t. ex. saknat det
forutseende eller den kallblodighet som krävts för att kunna genomföra
brottsplanen — men å andra sidan kan omständigheterna i ett visst fall vara
sadana, att försökshandlingen framstår såsom lika allvarlig som det fullbordade
brottet. Den föreslagna ändringen får egentlig betydelse i fråga om
sådana med livstidsstraff belagda brott, vid vilka nu särskilt stadgande ej

mnes, att försöket må bedömas lika strängt som fullbordat brott (dråp
grov mordbrand, grov allmänfarlig ödeläggelse, grovt sabotage och grovt
spridande av gift eller smitta). Med den föreslagna ändringen beträffande
skalan for försök bortfaller, framhåller kommittén, behovet att — såsom
i gallande lag — vid vissa brott särskilt angiva att för försök må dömas till
frihetsstraff på livstid. Härigenom vinnes sålunda en viss förenkling och en
storre enhetlighet i lagtexten. Huvudregeln angående påföljden för försök
har salunda i förslaget utformats så, att den skall bestämmas inom latituden
för det fullbordade brottet eller sättas därunder.

Vad angår det i gällande rätt upptagna undantagsstadgandet beträffande
minimum for försök vid vissa grövre brott har införandet av enhetligt frihetsstraff
föranlett en jämkning av den nuvarande föreskriften, att lägre
straff än straffarbete ej må ådömas, där minsta straff för det fullbordade
brottet ar straffarbete i två år eller däröver. Stadgandet skall enligt kommitténs
förslag ändras så, att lägre straff än fängelse ej må ådömas, där

det lagsta straffet för det fullbordade brottet är fängelse i två år eller däröver.

Kommittén understryker att grundsatsen, att påföljden för försök i allmänhet
skall sättas under vad som i det särskilda fallet bort följa å det
fullbordade brottet, alltjämt bör upprätthållas. Med den föreslagna utformningen
av försöksreglerna kommer denna huvudprincip ej till uttryck i
lagtexten på annat sätt än att straffsatsen sträcker sig ända ned till det
allmänna bötesminimum eller, i fall där straffminimum för det fullbordade
brottet ar fängelse i två år eller däröver, till en månads fängelse. Enligt
kommitténs uppfattning är det knappast erforderligt att på än tydligare
sätt angiva nämnda huvudprincip. Skulle principen anses böra komma till
uttryck genom en särskild lagbestämmelse, synes denna böra upptagas i anslutning
till allmänna regler om val av påföljd för brott och om straffmätning.

Yttrandena.^ Advokatsamfundet understryker kommitténs uttalande, att
straffet for försök i allmänhet borde sättas lägre än vad som skulle ha
foljt å den fullbordade gärningen, men finner det mindre tillfredsställande,
att principen icke kommit till uttryck i den föreslagna lagtexten. Att straffet
tor försök kan nedsättas under straffsatsen för det fullbordade brottet

B 311

Kungi. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

är icke något uttryck för principen att straffet i regel skall sättas lägre än
straffet för fullbordat brott. Hovrätten för övre Norrland ger uttryck åt
samma uppfattning.

Advokatsamfundet har vidare förordat att det i lagen skall särskilt angivas
i vilka fall livstidsstraff kan ifrågakomma vid försök till brott. Om
det i fråga om vissa med livstidsstraff belagda brott kan anses erforderligt
att lagen ger domstolarna möjlighet att även för försök döma till livstids
fängelse — en sak som kanske icke är höjd över varje tvivel synes lagen
böra uttryckligen angiva de brott där så får ske, antingen — såsom nu
vid de särskilda brotten eller ock genom en till vissa uppräknade brott begränsad
undantagsbestämmelse i anslutning till försöksparagrafen. Det är
visserligen sant, såsom kommittén yttrat, att man genom dess förslag vinner
en viss förenkling och en större enhetlighet i lagtexten, men denna synpunkt
bör icke få föranleda att huvudregeln i lagen formuleras så att domstolarna
får frihet att vid alla brott som är straffbara på försöksstadiet
sätta straffet lika högt som straffet för fullbordat brott.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm har framhållit att möjligheten att
i undantagsfall döma till lika strängt straff för försök som för fullbordat
brott torde få praktisk betydelse för sådana försök till grov stöld medelst
inbrott, vid vilka sprängning av kassaskåp och liknande kommit till utförande.
I dylika fall beror det nämligen ofta på omständigheter som gärningsmannen
ej förutsett, om ett fullbordat brott kommit till stånd eller ej.

Departementschefen. På de av kommittén anförda skälen vill jag tillstyrka
den ändringen i de gällande för söksreglerna, att påföljden för försök må vid
alla brott, som är belagda med ansvar redan på försöksstadiet, kunna bestämmas
högst till vad som är stadgat för det fullbordade brottet. Såsom
kommittén understrukit bör påföljden i regel sättas under vad som bort
följa å den fullbordade gärningen. Detta torde få anses komma till uttryck
tillräckligt klart genom att domstolen beredes möjlighet att gå under den
lägsta gränsen för det fullbordade brottet.

Vidare torde föreskriften om visst minimum vid försök till grova brott
få jämkas i enlighet med vad kommittén föreslagit.

2 §.

Denna paragraf motsvarar i gällande lag SL 3: 2 och i kommittéförslaget
21: 2.

Gällande rätt. I SL 3: 2 stadgas att den, som med uppsåt att utföra eller
främja straffbelagd gärning lämnar eller mottager penningar eller annat
såsom förlag eller vederlag för brottet eller ock anskaffar, förfärdigar, lämnar,
mottager, förvarar, fortskaffar eller tager annan dylik befattning med
gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant
hjälpmedel, i de fall lagen utsätter skall straffas för förberedelse till brottet,
där han ej förskyllt straff för fullbordat brott eller försök.

312 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

I vissa fall som särskilt angives i resp. kapitel skall även stämpling anses
som förberedelse. Med stämpling förstås enligt SL 3: 2, att någon i samråd
med annan beslutar gärningen, så ock att någon söker anstifta annan
eller åtager eller erbjuder sig att utföra den. Till straff för förberedelse skall
ej domas, om faran för brott var ringa. Beträffande straffet för förberedelse
stadgas, att det skall sättas under vad som bort följa å den fullbordade gärningen
och att det ej får sättas högre än till straffarbete i två år, såvida ej å det
fullbordade brottet kunnat följa straffarbete i åtta år eller däröver.

Kommittén. Kommitténs förslag innefattar i förhållande till gällande rätt
endast vissa smärre ändringar, huvudsakligen av redaktionell natur. Stämpling
har — för att lagtexten skall bli mera lättillgänglig — utformats som
en självständig form av brottsligt handlande. Beträffande vissa grova brott
mot staten eller allmänheten har kommittén, såsom framgår av det föregående,
föreslagit en utvidgning av stämplingsbegreppet. Vad angår bestämmandet
av påföljden för förberedelse eller stämpling anger kommittéförslaget
såsom huvudregel, att denna skatt sättas under den högsta gräns
och må sättas under den lägsta gräns som är stadgad för det fullbordade
brottet. I förslaget angives sålunda endast den tillämpliga latituden utan att
några direkta anvisningar för straffmätningen lämnas.

Yttrandena. Advokatsamfundet har anfört, att det enligt samfundets mening
saknas tillräcklig anledning att ändra den nuvarande regeln i SL 3:2
tredje stycket, att straffet skall sättas under vad som bort följa å den fullbordade
gärningen. En så formulerad regel synes nämligen i högre grad
an den av kommittén föreslagna giva uttryck för den grundläggande huvudprincipen.

Departementschefen. Beträffande de allmänna reglerna om förberedelse och
stämpling innebär kommitténs förslag, i det väsentliga, dels att stämpling
utformas som en självständig form av brottsligt handlande och dels att den
nuvarande bestämmelsen om att straffet för förberedelse och stämpling skall
sättas under vad som bort följa å den fullbordade gärningen ersättes med
en regel om de gränser inom vilka påföljden må bestämmas. Det synes ej
vara anledning till erinran mot dessa jämkningar i de gällande reglerna.
Principen att påföljden för förberedelse eller stämpling i regel bör sättas
under vad som bort följa å den fullbordade gärningen torde tillräckligt klart
framgå av att domstolen får möjlighet att gå under den lägsta gränsen för
det fullbordade brottet; därjämte framhäves grundsatsen av regeln att påföljden
alltid skall sättas under den högsta gränsen.

Beträffande mitt ställningstagande till kommitténs förslag att i vissa fall
giva stämplingsbegreppet en vidgad omfattning hänvisas till 21 kap. 12 § i
departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962 B 3X3

3 §.

Paragrafen motsvaras i gällande lag av SL 3: 3 och i kommitténs förslag
av 21:3.

Gällande rätt och kommittén. I SL 3: 3 stadgas om straffrihet vid frivilligt
tillbakaträdande från försök, förberedelse eller stämpling till brott.
Straff för försök eller förberedelse till brott skall sålunda ej ådömas den
som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes,
föranlett att brottet ej fullbordats. Den som tagit olovlig befattning med
hjälpmedel må ej dömas till straff för förberedelse, om han frivilligt förebyggt
den brottsliga användningen av hjälpmedlet.

Det av kommittén framlagda förslaget överensstämmer i sak med motsvarande
stadganden i SL 3:3.

Yttrandena. Förevarande paragraf har vid remissbehandlingen icke föranlett
annat yttrande än att föreningen Sveriges stadsdomare påpekat, att
beträffande vissa brott, som är byggda på fara, förekommer bestämmelser
om straffnedsättning eller straffrihet för den som, innan avsevärd olägenhet
uppkommit, avvärjt den fara gärningen innebar (kommittéförslaget
11:11, 12:11 och 13:14). De skäl som föranlett straffrihet eller straffnedsättning
vid frivilligt tillbakaträdande i dessa fall äger tillämpning även
vid andra brott byggda på fara. En allmän bestämmelse om straffrihet eller
straf fnedsättning i sådana fall synes böra övervägas. Möjligen kan det vara
erforderligt att härvid göra undantag beträffande vissa svårare brott.

Departementschefen. Vad stadsdomarföreningen anfört om önskvärdheten
av en generell regel om straffrihet eller straffnedsättning vid frivilligt tillbakaträdande
från brott, som är byggda på fara, synes beaktansvärt, men
jag är icke beredd att i detta sammanhang föreslå en generell regel med
den av föreningen antydda innebörden. Spörsmålet torde få uppmärksammas
i anslutning till frågan om införande av allmänna regler om nedsättning
eller eftergift av påföljd.

4 §.

Motsvarighet till förevarande paragraf finnes i gällande rätt i SL 3:4
och i kommitténs förslag i 21: 4.

Gällande rätt. SL 3: 4 innehåller de grundläggande reglerna om medverkan
till brott. I lagrummet stadgas, att straff som är stadgat för viss gärning
skall tillämpas ej blott å den som utfört gärningen utan jämväl å annan
som främjat denna med råd eller dåd. Den som ej är att anse såsom
gärningsman dömes, om han förmått annan till utförandet, för anstiftan
till brottet och eljest för medhjälp därtill. Lagrummet innehåller även den
viktiga regeln, att envar medverkande skall bedömas efter det uppsåt eller

314 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

den oaktsamhet som ligger honom till last. Straff som är stadgat för gärning
av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning skall även
drabba den som jämte honom medverkat till gärningen. Undantag från de
i paragrafen upptagna allmänna medverkansreglerna gäller emellertid i åtskilliga
särskilda fall. En erinran härom finnes i tredje stycket av paragrafen.

Enligt gällande rätt är bestämmelserna om medverkan i viss utsträckning
tillämpliga även på specialstraffrättens område. I ett antal författningar
finns sålunda regler som uttryckligen föreskriver, att SL 3 kap. är tilllämpligt.
I andra författningar finns regler om ansvar för medverkan, vilka
mer eller mindre avviker från SL:s reglering. Det förekommer även i enstaka
fall, att det uttryckligen stadgas att anstiftan av eller medhjälp till visst
brott icke är belagt med ansvar. Där en författning icke ger någon antydan
em hur medverkan skall behandlas, ådömes i praxis i viss utsträckning straff
för anstiftan och medhjälp med analogisk tillämpning av SL. Ofta finner en
sådan analogi stöd i författningens förarbeten, medan i andra fall rättspraxis
antagit medverkansansvar utan stöd av uttryckliga regler eller motivuttalanden.
I fråga om ett stort antal författningar har emellertid SL:s regler
•m medverkan icke tillämpats. Här råder i praxis viss osäkerhet. Lagrådet
har vid ett tillfälle yttrat, att SL:s delaktighetsregler får analogiskt tillämpas,
därest det kriminaliserade förfarande varom fråga är kan anses som ett
vanligt brott, i huvudsak likställt med flertalet i SL behandlade förfaranden,
och icke allenast som en s. k. polisförseelse (prop. 1939: 284). I vissa fall är
det emellertid av den ena eller andra anledningen klart, att medverkansansvar
är uteslutet även beträffande sådana brott, exempelvis då fråga är om
lagöverträdelser i en juridisk persons eller eljest ett företags verksamhet.

Kommittén. Den utformning av medverkansreglerna som kommittén förordat
överensstämmer i sak med gällande rätt utom i ett hänseende. Avvikelsen
hänför sig till stadgandet i paragrafens tredje stycke och innebär
att, om gärningen icke är belagd med svårare straff än böter eller disciplinstraff,
vad i paragrafen sägs skall tillämpas endast där det är särskilt stadgat.
Detta tillägg betingas huvudsakligen av att medverkansreglerna genom
stadgandet i 23:13 i kommittéförslaget (jfr 1 kap. 9 § i departementsförslaget)
föreslås bli direkt tillämpliga även utanför brottsbalkens område.

Kommittén framhåller att det för närvarande i många fall råder en icke
unga osäkerhet i fråga om medverkansreglernas tillämplighet inom specialstiaffrätten
och att det är angeläget att genom direkta lagbestämmelser söka
undanröja den nuvarande ovissheten på detta område. En förutsättning för
en reglering i lag är emellertid att reglerna kan göras enkla. Vid utformningen
av bestämmelserna synes man vidare böra eftersträva att så långt möjligt
lagfästa den praxis som utbildats. Från medverkansreglernas tillämpningsområde
torde då i första hand de s. k. polisförseelserna böra undantagas.
Härvid synes strafflatitudens höjd kunna användas för gränsdragningen.
Något behov av att för specialstraffrättens del utsträcka medverkansregler -

B 315

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

na till att avse även förseelser som icke kan förskylla strängare straff an
böter torde i regel icke föreligga. Kommittén bär darfor föreslagit eu bestämmelse
av innebörd att, där en gärning icke ar belagd med svårare straff a
böter eller disciplinstraff, medverkansreglerna skall tillampas allenast dar
det är särskilt föreskrivet. Bestämmelsen avser enligt kommittén saval de
fall där det uttryckligen föreskrivits, att medverkansreglerna icke ar tillämpliga,
som de fall där det av brottsbeskrivningen indirektjframgar, att sa ej ar
fallet. Uttrycket »där gärningen icke är belagd med svårare straff an böter
eller disciplinstraff» bör enligt vad kommittén framhåller tolkas pa samma
sätt som motsvarande uttryck i de gällande bestämmelserna om atalspreskription
i SL 5: 14. En förseelse skall således anses vara belagd med svarare
straff än böter eller disciplinstraff även då fängelse därför föreskrives blott
för de fall »där omständigheterna äro (synnerligen) försvårande». Detsamma
gäller vid uttryck av typen »om synnerlig skada kommit av ganingen
eller denna eljest är förenad med särdeles försvårande omständigheter»
(12 § lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken). Till straffskalan
skall däremot icke räknas straff som får användas blott for svårare grad av
brottet. 1 de fall där frihetsstraff är knutet till någon särskilt angiven straffskärpningsgrund,
kan förseelsen ej anses vara belagd med sådant straff annat
än då sådan straffskärpningsgrund föreligger i det särskilda fallet
I fråga om verkningarna av det föreslagna undantagsstadgandet pa det
hittills rådande rättstillståndet framhåller kommittén, att från medverkansreglernas
tillämpningsområde undantages icke endast bötesbrott inom specialstraffrätten
utan även sådana i brottsbalken upptagna brott vara ej kan
följa svårare straff än böter eller disciplinstraff. Beträffande flera av sistnämnda
brott stadgas strängare straff än böter eller disciplinstraff för det
fall att brottet är av högre svårhetsgrad. Huruvida i sadant fall en ansti ares
eller medhjälpares medverkan skall anses innefatta medverkan till brot
av lägre eller högre svårhetsgrad får bedömas med hänsyn till det uppsåt
eller den oaktsamhet som i det särskilda fallet kan läggas honom till last.
Kan i ett visst fall en gärningsman på grund av omständigheter av objektiv
betydelse ej dömas till svårare straff än böter eller disciplinstraff, är enlig
förslaget ansvar för anstiftan eller medhjälp uteslutet. Att de ifrågavarande
brottsbalksbrotten kommer att i stor utsträckning undantagas från medverkansreglernas
tillämpningsområde bör enligt kommitténs mening icke vara
ägnat att väcka några egentliga betänkligheter. Samma skal av huvudsa
ligen praktisk natur som åberopats för alt undantaga medverkansreglerna
från att tillämpas beträffande bötesbrott inom specialstraffrätten kan anfö -

ras även här. _ _ ...

Beträffande förslagets verkningar inom specialstraffrätten framhåller

kommittén, att någon förändring givetvis icke inträffar i de fall dar en
författning ger en allmän hänvisning till SL 3 kap. I de fall där det stadgas,
att medhjälp eller anstiftan icke är straffbar, skall denna regel tillampas
även i fortsättningen. Icke heller i sådana fall där analogisk tillämpning av
SI. nu av särskild anledning icke anses möjlig inträder någon ändring. I de

316 B

Iiungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

fall dar SL:s medverkansregler tillämpats analogiskt med eller utan stöd av
mohvuttalanden blir medverkansreglerna i allmänhet även i fortsättningen
tdlamphga. Da det galler lagöverträdelser i näringsverksamhet kan underordnad
befattningshavare principiellt bli ansvarig för medverkan, men här
kan nedsättning eller befrielse från straff inträda med tillämpning av regeln
i SL 3: o (21: 5 i kommitténs förslag). Vad angår sådana förseelser för vilka
strangare straff an böter visserligen kan följa men där för närvarande någon
ast praxis i fråga om analogisk tillämplighet av SL:s medverkansregler icke
can pavisas eller tvekan eljest råder huruvida reglerna är tillämpliga, torde
forslaget medföra att ansvar för anstiftan och medhjälp kommer att ådömas
i storre utsträckning an nu. Sådana specialstraffrättsliga brott, på vilka medverkansreglerna
enligt förslaget torde bli tillämpliga, har förtecknats i en
särskild bilaga till kommitténs betänkande.

Kommittén anfor, att den nuvarande ovissheten angående medverkansreglernas
tillämpning genom det föreslagna stadgandet undanröjes genom eu
enkel regel och att hari ligger den väsentliga betydelsen av förslaget. Ur
kriminalpolitik synpunkt kan, anser kommittén, några vägande skäl icke
antoras mot att medverkansreglerna uttryckligen utsträckes till att avse sådana
inom specialstraffrätten straffbelagda förseelser på vilka kan följa frihetsstraff
Till foljd av den godtycklighet som i viss utsträckning präglat
utformandet av straffbestämmelserna inom specialstraffrätten kan det visserligen
i nagra fall icke undgås att anstiftan och medhjälp till reellt sett
obetydliga förseelser blir straffbara. Denna olägenhet kommer dock att minskas
allt eftersom den nu bestående specialstraffrättsliga lagstiftningen upphaves
eller reformeras. Vid ny lagstiftning torde hänsyn komma att tagas till
straffsatsens inverkan på medverkansansvaret.

i ™r“dena'' Kommitténs förslag att medverkansreglerna i allmänhet icke
skall tillampas beträffande bötesbrott har vållat viss tvekan hos rådhusrätten
i Malmo, som framhåller att förslaget innebär ett avsteg från den nuvarande
huvudregeln beträffande fleras medverkan till brott, att varje medverkande
ådrager sig självständigt straffansvar och att ingen form av medverkan
längre ar accessorisk. En viljekraftig anstiftare kan vara mer straffar
an gärningsmannen med svag vilja. Skulle gärningsmannen på grund
av alder eller sinnessjukdom vara straffri, innebär det föreslagna stadgandet,
att aven om en anstiftare finnes ingen kan straffas för gärningen,
såvida ej det s. k. medelbara gärningsmannaskapet skall återupplivas. Efter
anmarkande härav förklarar emellertid rådhusrätten, om än med tvekan
att forslaget i denna del kan godtagas, eftersom fråga är om ringare
brott och praktiska synpunkter talar för förslaget.

Poremngen Sveriges häradshövdingar har yttrat, att föreningen med hänsyn
till de av kommittén anförda kriminalpolitiska och processekonomiska
synpunkterna icke funnit det ägnat att väcka några betänkligheter att de i
brottsbalken upptagna rena böteshrotten undantages från medverkansreglernas
tillämpningsområde. I fråga om de i 19: 9 och 19: 15-18 (20 kap. 8

B 317

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

och 14—17 §§ i departementsförslaget) upptagna brotten, för vilka allenast
disciplinstraff kan ådömas, förefaller det emellertid föreningen som om
hänsynen till upprätthållande av disciplinen inom krigsmakten kräver, att
en anstiftare eller medhjälpare vid dessa brott, i enlighet med vad nu är
fallet, borde kunna bestraffas. I likhet med häradshövdingeföreningen har
överbefälhavaren, chefen för flygvapnet och chefen för kustflottan ansett
det vara ur disciplinär synpunkt otillfredsställande, om icke medverkan
skulle kunna bestraffas vid de i 19 kap. (20 kap. i departementsförslaget)
upptagna brotten, å vilka endast disciplinstraff kan följa, överbefälhavaren
har föreslagit att i nämnda kap. införes en bestämmelse, att straff för medverkan
skall följa beträffande samtliga i kapitlet upptagna brott.

Föreningen Sveriges häradshövdingar finner i likhet med kommittén, att
den genom förslaget enkelt och klart uttryckta principiella begränsningen
av medverkansreglerna, varigenom dessa icke göres tillämpliga vid bagatellförseelser,
ur såväl kriminalpolitisk som processekonomisk synpunkt
är riktig. Att de å andra sidan genom stadgandet uttryckligen göres tilllämpliga
å sådana inom specialstraffrätten straffbelagda förseelser, på vilka
kan följa frihetsstraff, vill föreningen icke motsätta sig, varvid föreningen
utgår från att man vid fortsatt lagstiftningsarbete på specialstraffrättens
område i görligaste mån söker utsöndra de rena bagatellförseelserna
till särskilda brottstyper med allenast böter i strafflatituden.

Landsfogden i Malmöhus län har uttryckt farhågor för att medverkan till
specialstraff rättsliga brott skulle genom förslaget i alltför stor utsträckning
bli straffri. Han yttrar, att genom förslaget skapas en tidigare saknad
klarhet i fråga om medverkansbestämmelsernas tillämplighet inom specialstraffrätten.
I denna återfinnes emellertid flera med enbart böter straffbelagda
gärningar, beträffande vilka således medverkansbestämmelserna icke
skulle bli tillämpliga, oaktat detta med hänsyn till dessa gärningars art
måste anses stötande. Det torde därför vara nödvändigt att de stadganden,
som behandlar sådana gärningar, kompletteras antingen med uttryckliga
bestämmelser om att medverkansreglerna är tillämpliga eller ock med
utvidgade straffskalor, som jämväl omfattar frihetsstraff.

Vad angår den redaktionella avfattningen av tredje stycket har hovrätten
över Skåne och Blekinge ansett, att stadgandet ej är fullt tydligt. I sista
punkten stadgas i förslaget, att medverkansansvar, där gärningen icke är
belagd med svårare straff än böter eller disciplinstraff, skall följa allenast
där det är särskilt föreskrivet. Om det i en specialförfattning ej är särskilt
föreskrivet men indirekt framgår att medverkansansvar skall tillämpas
synes det tveksamt, huruvida sådant ansvar med stöd av 23: 13 i kommittéförslaget
kan ådömas eller om sista punkten i förevarande stadgande
utesluter detta. Även hovrätten för Västra Sverige har uttalat önskemål
om en tydligare avfattning. Hovrättens anmärkning hänför sig till stadgandet,
att vad i paragrafen sägs ej skall gälla, såvitt annat följer av vad
för särskilda fall är stadgat. Av motiven framgår, att denna begränsning
åsyftar icke blott uttryckliga stadganden av annat innehåll än huvudregeln

318 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

i paragrafen utan även sådana bestämmelser, från vilka man tolkningsvis
kan sluta sig till att nämnda huvudregel icke bör anses tillämplig. Även om
vad kommittén åsyftat antytts genom formuleringen »såvitt annat följer
av» o. s. v., är det enligt hovrättens mening önskvärt att stadgandets åsyftade
innehåll uttryckes tydligare.

Departementschefen. Genom den regel som upptagits i 1 kap. 9 § departementsförslaget,
motsvarande 23: 13 i kommitténs förslag, har fastslagits, att
bl. a. reglerna i förevarande kapitel i princip är tillämpliga inom specialstraffrätten.
Undantag skall sålunda gälla endast i den mån så följer av de
specialstraffrättsliga reglerna själva. Denna generella regel leder emellertid
för långt, då det gäller tillämpningen av medverkansansvaret. Kommittén
har därför föreslagit den begränsningen att, då fråga är om gärning som
icke är belagd med svårare påföljd än böter eller disciplinstraff, medverkansreglernas
tillämpning skall vara beroende av särskild föreskrift. Den
utredning som kommittén i detta sammanhang verkställt angående medverkansansvaret
inom specialstraffrätten synes visa, att det innebär en lämplig
avgränsning att utesluta bötesbrotten. I stort sett anknyter förslaget till vad
som nu gäller inom specialstraffrätten enligt lagstiftning och praxis. Uteslutet
är dock ej att regeln kan påkalla justeringar i en eller annan specialstraffrättslig
författning. Frågan härom torde komma att uppmärksammas
vid den utredning för översyn av specialstraffrätten som för närvarande
pågår.

Även för de i brottsbalken upptagna brotten kommer den föreslagna regeln
att bli tillämplig. Om ej särskild föreskrift meddelas kommer sålunda —
med utgångspunkt från departementsförslagets utformning av brottstyperna
— medverkansansvar att uteslutas beträffande hemfridsbrott (4 kap.
6 § första stycket), förtal (5 kap. 1 §), förolämpning (5 kap. 3 § första
stycket), självtäkt (7 kap. 9 §), ringa häleri (8 kap. 6 § andra stycket),
fyndförseelse (9 kap. 8 §), åverkan (11 kap. 2 §), tagande av olovlig väg
(11 kap. 4 §), olaga spridande av efterbildning (13 kap. 10 §), fylleri (15
kap. 16 §), förargelseväckande beteende (15 kap. 17 §), hindrande av förrättning
(16 kap. 12 § andra stycket), föregivande av ställning såsom advokat
(16 kap. 14 § andra stycket) och ringa brott mot tystnadsplikt (19 kap.

3 § andra stycket). De angivna brottstyperna synes ej vara av sådan art,
att det finnes anledning att kriminalisera annan medverkan än själva utförandet
av gärningen. Däremot synes det tveksamt om — såsom kommitténs
förslag innebär — brott å vilka endast kan följa disciplinstraff bör
uteslutas. Visserligen torde medverkansansvar beträffande de brott varom
har ar fråga — oskickligt beteende (20 kap. 8 §), fylleri (20 kap. 14 §), förargelseväckande
beteende (20 kap. 15 §), ringa tjänstemissbruk (20 kap.
16 § andra stycket) samt tjänstefel (20 kap. 17 § första stycket) — icke
vara av någon större praktisk betydelse, men det synes ej vara anledning att
för dessa brott tillämpa andra grunder än för övriga brott av krigsmän. Regeln
bör därför begränsas till att gälla brott som endast är belagt med böter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Vad angår avfattningen av förevarande paragraf i redaktionellt avsee
synes kommittéförslaget, såsom påpekats vid remissbehandlingen, i
mån oklart. Innebörden av paragrafen torde bli klarare, om det i ett
skilt stycke stadgas, att annan medverkande än den som utfört gärning,»,
icke må ådömas ansvar enligt paragrafen såvitt angår gärning som icke ar
belagd med annan påföljd än böter, samt paragrafen såsom i den gallande
lydelsen avslutas med ett stycke, som utsäger att vad i paragrafen sägs ej
skall gälla, om annat följer av vad för särskilda fall är stadgat. I sistnämnda
hänseende kräves icke att undantag har stadgats uttryckligen. Såsom jag
framhållit i anslutning till en motsvarande formulering i 1 kap. 9 § av departementsförslaget
skall hänsyn nämligen tagas även till vad som måste anaes
förutsatt vid tillkomsten av stadgandet om det ifrågavarande brottet.

5 §.

Paragrafen motsvarar i gällande rätt SL 3: 5 och svarar i kommittéförslaget
mot 21: 5.

Departementschefen. Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om
nedsättning eller befrielse från påföljd i vissa fall av medverkan. Utövei
vad som stadgats i paragrafens gällande lydelse har kommittén såsom
grund för nedsättning eller befrielse från påföljd upptagit, att gärningsmannen
handlat påjaefallning. Av skäl som framgår vid 23^ kap. 6 § i departementsförslaget
torde emellertid detta tillägg böra utgå.

Regeln om nedsättning av påföljden är i gällande lag avfattad så, att nedsättning
må ske »under vad eljest bort följa å gärningen». Denna formulering
synes missvisande och bör ändras till ett medgivande att bestämma påföljden
lindrigare än vad för brottet eljest är stadgat.

6 §.

Paragrafen motsvaras i gällande rätt av SL 3: 6 och i kommitténs förslag
av 21: 6.

Gällande rätt och kommittén. SI*4^: 6 innehåller bestämmelser om underlåtenhet
att avslöja eller hindra/brotfr Underlåtenhet att avslöja brott föranleder
— i de fall då det är särskilt föreskrivet — ansvar, om avslöjandet
kunnat ske utan fara för vederbörande själv eller någon av hans närmaste.
Ansvar för underlåtenhet att hindra brott drabbar föräldrar eller andra
uppfostrare eller förmyndare och är likaledes betingat av att hindrandet kan
ske utan fara för dem själva eller deras närmaste.

Kommittéförslaget överensstämmer med gällande rätt, frånsett formella
ändringar.

Yttrandena. Länsstyrelsen i Norrbottens län har, liksom vid 15: 11 i kommitténs
förslag (16 kap. 10 § i departementsförslaget), ifrågasatt huruvida
icke uttrycket »närmaste» vore väl obestämt för att användas inom straff -

320 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

laptiftnmga,. Sedan förslag framförts om åtalseftergift och eftergift av
påfo jd han det enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas, om icke dessa
institut borde tillämpas i det undantagsfall då en närstående person ej upptagits
i en uppräkning men skäl för straffrihet föreligger.

Departementschefen. Ehuru uttrycket .närmaste» ej ger alldeles säker ledning
vid tillämpningen av förevarande stadgande, synes det icke påkallat
att frångå den gällande rättens ståndpunkt på här ifrågavarande punkt. Ej
heller i övrigt finner jag anledning till erinran mot kommittéförslaget, bortsett
från att ett par redaktionella jämkningar synes påkallade. Bl. a.’ torde
i förtydligande syfte böra införas en erinran om att i vissa fall kan ådömas
ansvar för underlåtenhet att avslöja brott jämväl då man ej insett men haft
skälig anledning antaga att brottet var å färde (se 18 kap. 14 § och 21 kap.
12 § i departementsförslaget). y

23 KAP.

Om nödvärn och annan nöd

Bestämmelserna i detta kapitel har delvis motsvarighet i vissa stadganden
i SL 5 kap. Kommittéförslaget upptager motsvarande bestämmelser i 23 kap.

Kapitlet innehåller, i huvudsaklig överensstämmelse med gällande bestämmelser
i SL, regler om nödvärn och om befogenhet för polismän m. fl. att öva
våld. Därutöver upptages bestämmelser om gärningar som begås på grund
av nöd och på grund av lydnadsplikt. Kommittén har i förevarande kapitel
även upptagit allmänna bestämmelser om uppsåt och oaktsamhet samt om
straffansvar vid rus, vilka emellertid i departementsförslaget ingår i 1 kap.
En i kommittéförslaget upptagen regel om »vinning för annan», motsvarande
SL 3.7, har av skäl som redan angivits i den allmänna motiveringen fått
utgå.

I den nu föreslagna lydelsen innehåller kapitlet regler om nödvärn (1 §),
befogenhet för polisman m. fl. att öva våld (2 §), befogenhet för krigsman
att öva våld mot underordnad (3 §), gärning som begås i nöd (4 §), nödvärns-
eller nödexcess (5 §) samt gärning som begås på grund av lydnadsplikt
(6 §).

1 §•

Denna paragraf har i gällande rätt motsvarighet i SL 5: 7, 5: 8 och 5:11.

I kommitténs förslag återfinnes motsvarande bestämmelser i 22:3.

Gallande rätt. Reglerna om nödvärn har i huvudsak fått sin nuvarande
utformning genom lagstiftning år 1890. Vissa ändringar har genomförts år
1937 på grundval av ett år 1934 avgivet betänkande (SOU 1934:56), varjämte
lagstiftningen i formellt avseende reviderats år 1945.

B 321

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

En allmän regel om nödvärn upptages i SL 5:8. Denna regel innebär
straffrihet för den som brukat våld till avvärjande av ett påbörjat eller omedelbart
förestående orättmätigl angrepp på person eller egendom eller som
övat våld mot den som medelst inbrott eller eljest olovligen inträngt i annans
rum, hus, gård eller fartyg eller mot den som vägrat att efter tillsägelse begiva
sig från annans hemvist. Förutsättning för straffrihet är dels att våldet
ej var större än nöden krävde och dels att det ej stod i uppenbart missförhållande
till den skada som var att befara av angreppet; saknades någon
av dessa förutsättningar, skall enligt reglerna om nödvärnsexcess i
SL 5: 9 domstolen efter omständigheterna pröva om och i vad mån straffet
bör nedsättas under vad i allmänhet bort följa på gärningen. Var omständigheterna
sådana att gärningsmannen svårligen kunnat besinna sig, skall ej
till straff dömas.

I SL 5: 7 stadgas om det s. k. större eller absoluta nödvärnet. Om man av
annan överfalles med våld eller hot som innebär trängande fara, har man
rätt att använda allt det våld som påkallas för att avvärja faran. Har man
gjort större våld än nöden krävde, blir reglerna om excess i SL 5:9 tilllämpliga;
däremot kommer i detta fall ej i fråga att tillämpa regeln i SL 5: 9
om våld som stått i uppenbart missförhållande till den skada som var att
befara av angreppet. Enligt SL 5: 7 andra stycket föreligger rätt att använda
det större nödvärnet även mot den som begår inbrott eller eljest tränger
sig olovligen in i annans rum, hus, gård eller fartyg nattetid eller mot den
som sätter sig till motvärn, vare sig det är natt eller dag, mot den som vill
värja eller på bar gärning återtaga vad som tillhör honom.

Slutligen må anmärkas, att i SL 5: 11 stadgas att, om någon kommer den
till hjälp som är stadd i nöd, för honom skall gälla samma regler som om
han själv befunnit sig i nödtillståndet.

Kommittén. Kommittén har lämnat en redogörelse för utvecklingen av
nödvärnsrätten i den svenska lagstiftningen och därvid konstaterat, att det
sakliga innehållet i nödvärnsrätten sådan den gestaltar sig efter de senaste
årens ändringar i lagstiftningen och med den tolkning bestämmelserna fått i
praxis torde få anses tillfredsställande. Kvar står emellertid, att bestämmelserna
är svåröverskådliga och att de ej ger uttryck för enkla och klara principer.
Kommittén anser det vara av särskild betydelse på detta område, att
lagens innehåll är sådant att gemene man lätt kan tillägna sig detsamma och
få en klar uppfattning om de grundsatser som gäller.

I första hand har kommittén upptagit spörsmålet, huruvida uppdelningen
av nödvärn i två olika grader bör bibehållas. Kommittén framhåller i
detta avseende, att en avgränsning som den i SL 5: 7 måste komma att innefatta
även mindre svåra fall, såvida den ej göres alltför snäv. Och en för
snäv avgränsning av de fall då det större nödvärnet är tillåtet leder lätt till
obefogade motsättningsslut då det gäller fall som icke omfattas av beskrivningen.
I detta sammanhang påpekar kommittén, att det större nödvärnet
enligt SL 5: 7 endast medgives då fråga är om ett redan påbörjat angrepp,

II Hihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

322 B

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

medan enligt SL 5: 8 nödvärn är tillåtet redan då angreppet är omedelbart
förestående. Det kan vara tveksamt huruvida det är lämpligt att animera
den angripne att dröja med nödvärnsåtgärder till dess angreppet påbörjats
för att han då skall ha rätt till det större nödvärnet. I ett visst fall kan det
förhålla sig så att det både från den angripnes och från allmän synpunkt
är önskvärt att nödvärnet sättes in på ett tidigare stadium, då situationen
likväl är sådan att det kan tagas för visst att angreppet icke kommer att utebli.
Att marka ar också att en avvägning, huruvida det angripna intresset
står i rimlig proportion till den försvarsåtgärd man ämnar företaga, knappast
är svårare än att bedöma huruvida en viss åtgärd innebär större våld
än nöden kräver. Särskilt då den angripne går till den ytterlighetsåtgärden
att taga angriparens liv bör man kunna fordra, att hänsyn tages till betydelsen
av det intresse som står på spel. Det är naturligtvis riktigt, som strafflagskommissionen
framhöll i sitt betänkande, att då en viss bestämning av
nödvärnsrätten ingått i folkets rättsmedvetande den icke utan synnerliga
skäl bör ändras. Det är därför angeläget att nödvärnsreglerna får en sådan
utformning att konflikt icke ånyo uppkommer mellan detta rättsmedvetande
och lagens bestämmelser. Detta torde emellertid vara möjligt utan att uppdelningen
i två grader bibehålies. Visserligen måste nödvärnsreglerna då vara
relativt allmänt hållna, men det är på förevarande område under alla förhållanden
nödvändigt att låta en avvägning av vad som är försvarligt bli avgörande.
I själva verket torde den enskildes omdöme i detta hänseende ej ställas
på de svåraste proven då fråga är om svåra fall av angrepp. Kommittén
erinrar om att i ett interpellationssvar vid 1929 års riksdag dåvarande justitieministern
beträffande den allmänna nödvärnsrätten enligt nuvarande SL
5: 8 uttalade, att vad lagen velat utesluta från området för tillåtet nödvärn
allenast vore sådana fall, då på grund av disproportionen mellan det använda
och det hotande våldet enligt den inom samhället härskande uppfattningen
handlingen alldeles otvetydigt framstode såsom otillbörlig (SOU 1934:56
s. 50). 1934 års sakkunniga uttalade för egen del en liknande uppfattning
om nödvärnsrättens innebörd (s. 26). Med en sådan uppfattning om den allmänna
nödvärnsrätten är enligt kommitténs mening regler om en längre
gående rätt i vissa angivna fall knappast nödvändiga.

Kommitténs förslag går sålunda ut på att en gemensam regel sättes i stället
för den nuvarande uppdelningen i absolut och relativt nödvärn. I förslaget
stadgas till en början att nödvärn är straffritt. Nödvärnsbegreppet definieras
med att någon för att avvärja ett påbörjat eller överhängande straffbelagt
angrepp på person eller egendom företager en gärning, som med hänsyn
till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna
i övrigt ej är uppenbart oförsvarlig. Med angrepp likställes, att någon
sätter sig med våld eller hot om våld till motvärn mot den som vill värja
eller på bar gärning återtaga tillgripen egendom eller att någon olovligen
intränger eller kvarstannar i annans bostad eller därtill hörande gård eller
trädgård eller i hans arbetsrum.

Kommittén framhåller att angrepp mot det allmännas intressen såväl en -

B 323

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ligt förslaget som enligt gällande rätt är uteslutna från nödvärnsområdet.
Handlingar som företages för att avvärja dylika angrepp får enligt kommittén
bedömas enligt reglerna om offentligrättslig befogenhet att öva våld
eller om nöd.

Vad angår frågan huruvida nödvärnsrätten bör omfatta angrepp av underåriga
eller otillräkneliga framhåller kommittén, att meningarna om den
gällande rättens innebörd i detta avseende är delade. Kommittén erinrar bl. a.
om ett uttalande av 1934 års sakkunniga, att man i fråga om otillräknelig
angrepp i större utsträckning än som gällde vid nödvärnssituationer borde
vara skyldig att genom uppoffring av egna intressen söka förebygga faran,
men för egen del anser kommittén, att betänkligheter i princip ej möter mot
att låta nödvärnsrätt föreligga vid alla sådana angrepp på person eller egendom
som i objektivt hänseende uppfyller betingelserna för straffbarhet. Angrepp
från minderåriga kan i allmänhet avvärjas med allenast ringa våld
och vid angrepp från verkligt farliga sinnessjuka behöver den angripne samma
rätt till nödvärn som mot andra angripare. Den särskilda hänsyn som i
fall av nu ifrågavarande slag bör tagas till angriparens person kan enligt
kommitténs mening beaktas inom reglerna för nödvärn om, på sätt förslaget
innebär, nödvärnsrätten städse göres beroende av en avvägning av vad
som är försvarligt. Företages angrepp under inflytande av villfarelse rörande
den föreliggande faktiska situationen, räcker det för angreppets avvärjande
i regel med att upplysa angriparen om verkliga förhållandet, och en sådan
upplysning måste den angripne, därest han har skälig anledning antaga att
en dylik villfarelse föreligger hos angriparen, alltid anses skyldig att lämna.
Med det i förslaget använda uttrycket »straffbelagt» angrepp avses även angrepp
av person som på grund av ungdom eller otillräknelighet ej kan straffas
för gärningen.

Ärekränkning faller enligt förslaget utanför nödvärnsområdet utom i de
fall då den innefattar kroppslig förnärmelse. I detta avseende innebär förslaget
ej någon ändring i gällande rätt.

Vad beträffar nödvärnshandlingens beskaffenhet anför kommittén, att
den gällande rättens regel beträffande det mindre nödvärnet att det våld
som den angripne använder ej får stå i uppenbart missförhållande till den
skada som var att befara av angreppet — innebär relativt stor stränghet mot
den angripne. Verkningarna är dock givetvis i hög grad beroende av de krav
som man i praxis uppställer på den angripnes omdöme i det särskilda fallet
och de bevisregler som tillämpas. Den formulering som kommittén valt innebär,
uttalar kommittén, formellt en viss uppmjukning av kravet på den angripne
och torde bättre överensstämma med den tolkning och tillämpning
som givits de nu gällande nödvärnsreglerna. Även om den angripne använt
större våld än nöden krävt, bör han kunna frikännas om den handling han
företagit med hänsyn till de i lagtexten angivna omständigheterna ej är
uppenbart oförsvarlig. Kommittén erinrar om att frågan om en uppmjukning
i sådan riktning väcktes genom motion II: 284 vid 1934 års riksdag. Med
hänsyn till svårigheten för den angripne att rätt bedöma vad som kunde vara

324 B

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

erforderligt till avvärjande av faran borde, enligt vad som anfördes i motionen,
en marginal finnas. Denna marginal borde ej vara för smal Nödvarnsutovaren
borde ej anses handla rättsstridigt om han fullföljde motangreppet
Sa långt som erfordrades för att han skulle vara på den säkra
Mdan Tanken han kunde på ett ungefär uttryckas så att straffrihet borde
mtrada, därest nodvärnsutövaren icke gjorde avsevärt större våld än nöden
krävde. Vederbörande utskott avstyrkte eu ändring i den av motionärerna
antydda riktningen och stödde sig därvid på strafflagskommissionens uttaande
att den skada som tillfogades icke finge vara större än som fordrades
tor att bringa angriparen att upphöra med angreppet eller eljest att komma
detsamma att misslyckas. Nodvärnsutövaren borde dock på subjektiva
grunder frias från straff i så gott som alla fall där det icke vore uppenbart
att han anvant avsevärt större våld än nöden krävde. Frågan togs upp i samband
med 1937 års lagstiftning. Departementschefen framhöll att man genom
en sådan utvidgning av nödvärnsrättens innehåll skulle vinna att nödvarnsutovarens
straffrihet icke skulle bli beroende av domstolens prövning
av de alltid svårbedömda subjektiva omständigheterna, utan straffrihet
skulle inträda redan på grund av att handlingen objektivt sett vore rättsenhg
Nagon ändring i praktiken av det straffbara området skulle genom
en sadan lagandrmg knappast komma till stånd. Departementschefen ansåg
emellerhd, under åberopande av att lagutskottet vid 1934 års riksdag avstyrkt
ändringsförslaget av principiella skäl och jämväl 1934 års sakkunmga
ställt sig avvisande till en sådan utvidgning av nödvärnsrättens innehall,
att med fragans upptagande till förnyat skärskådande borde anstå till
dess en mera omfattande reformering av nödvärnsrätten komme till stånd
Kommittén har för sin del ansett, att en viss utvidgning av försvarsrätten
ar pakallad. Darfor föreslås, såsom förut nämnts, att den angripne skali
aga företaga en handling som ej är uppenbart oförsvarlig. Häri ligger enligt
kommittén, att en försvarsåtgärd kan vara lovlig även om den ej är nödvändig
men av den angripne med skäl kunnat anses som nödvändig. Den avvagmng
som har måste ske får göras med hänsyn till angreppets beskafenhet,
det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt, och det ligger
i uttrycket uppenbart oförsvarlig att man bör räkna med''en relativt bröd
marginal till formån för den angripne vid bedömande huruvida han hållit
S1§ g?nSema fÖF nödvämsrätten. I det för alla nödvärnshandlingar

uppställda kravet att handlingen ej får vara uppenbart oförsvarlig lmger
emellertid, framhåller kommittén, även en begränsning i förhållande till
gallande rätt, nämligen i de fall där nu rätt till det större nödvärnet föreligger
Enligt forslaget kräves även i dessa fall en viss avvägning, och det är
ej utan vidare tillåtet att tillgripa den åtgärd, som är nödvändig för att avvarja
ett angrepp av det slag, som avses med det större nödvärnet
Någon motsvarighet till SL 5: 11 har ej upptagits i kommittéför''slaget, då
särskilt stadgande beträffande den som kommer till den angripnes hjälp
icke ansetts erforderligt med den utformning som förslaget fått.

B 325

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Yttrandena. Kommitténs förslag att sammanföra de nuvarande reglerna
om absolut och relativt nödvärn till enhetlig reglering har nästan undantagslöst
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. Länsstyrelsen
i Örebro län har emellertid uttalat tvekan beträffande avskaffandet
av det absoluta nödvärnet. Länsstyrelsen anser det i varje fall vara otillfredsställande,
att skyddets omfattning göres beroende av en under lugna
förhållanden och efter grundlig utredning verkställd avvägning i efterhand
av frågan, huruvida det mot våldsverkaren eller tjuven utövade självförsvaret
varit »uppenbart oförsvarligt» eller ej. Även ur annan synpunkt kan en
inskränkning i nödvärnsrätten te sig diskutabel — en dylik kan nämligen
lätt resultera i osäkerhet angående nödvärnsrättens omfattning. T. f. landsfogden
i Norrbottens län anser att de föreslagna nödvärnsreglerna icke helt
fyller kravet på lättillgänglighet; uttrycken »straffbelagt angrepp» och
»uppenbart oförsvarligt» synes ägnade att föranleda tvivelsmål hos den
enskilde medborgaren beträffande reglernas omfattning. Kriminalpolisintendenten
i Stockholm har sagt sig dela kommitténs uppfattning, att i uttrycket
»uppenbart oförsvarlig» skulle ligga en relativt bred marginal till
förmån för den angripne. Den föreslagna utvidgningen av nödvärnsrätten
kan emellertid enligt hans mening medföra vissa mindre lämpliga praktiska
konsekvenser. Vid fall av misshandel enligt SL 14: 13 åberopas nämligen i
mycket stor utsträckning att nödvärnsrätt förelegat, ehuru omständigheterna
i själva verket ej inneburit rätt att bruka våld. Bevissvårigheterna är
här av naturliga skäl mycket stora. På grund härav är frikännanden ej ovanliga,
ehuru ansvar eljest bort utdömas. Om nödvärnet medför straffansvar
endast då det är uppenbart oförsvarligt, finnes risk för att mindre nogräknade
individer i större utsträckning än för närvarande begagnar sig av
denna möjlighet för att undgå straff för framför allt misshandel.

Beträffande nödvärnsrätten vid återtagande på bar gärning av tillgripen
egendom har Stockholms rådhusrätt ifrågasatt viss utvidgning. Rådhusrätten
framhåller, att den föreslagna texten bygger på förefintligheten av laga
självtäkt. Bestämmelser härom återfinnes i strafflagens proinulgationslag
16: 6 med ändring och tillägg enligt lag den 12 juni 1942. Enligt förslagets
promulgationslag skulle sistnämnda bestämmelser fortfarande bli gällande.
I de nämnda lagrummen har icke närmare reglerats beskaffenheten av de
åtgärder, som får vidtagas för det kränkta besittningsförhållandets återställande.
Den lovliga självtäkten innefattar visserligen icke — såsom kommittén
också framhållit — i och för sig en nödvärnsåtgärd. Det kan dock
enligt rådhusrättens mening ifrågasättas, huruvida icke varje åtgärd från
angriparens sida till förhindrande av återtagandet -— och sålunda icke blott
det i förslaget närmare beskrivna och i annat sammanhang såsom till innebörden
oklart betecknade »motvärnet» — bör medföra, att nödvärnsrätten
aktualiseras. Våld mot en angripare, som fullbordat besittningskränkningen,
kan tänkas vara försvarligt utan att denne hotar med eller övar våld. Såsom
exempel kan anföras, att en villatjuv, som upptäckes när han med stulet
gods klättrar ned för brandstegen, vägrar att stanna på tillrop. Det kan tän -

326 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

kas vara försvarligt, att man med våld, medförande kroppsskada, får söka
hindra hans flykt och därmed möjliggöra återtagandet av det stulna. Med
hänsyn till det anförda finner rådhusrätten, att man hör överväga att i
tredje stycket i kommitténs förslag efter ordet »emot» införa orden »eller
eljest söker hindra».

Hovratten för Västra Sverige har hävdat att nödvärnsrätt horde föreligga
icke endast vid angrepp mot person eller mot enskilds egendom utan även
vid angrepp mot allmän egendom. Enligt kommitténs motiv är nödvärnssituationerna
begränsade till fall, där angrepp sker på person eller egendom;
nödvärnsrätt skall sålunda ej föreligga till skydd för allmänna intressen]
vilka i stället i viss utsträckning skyddas av nödrätt. Under förutsättning att
angrepp på egendom, tillhörig staten eller eljest det allmänna, icke räknas
till angrepp mot »allmänna intressen» utan omfattas av nödvärnssituationen,
har hovrätten intet att erinra mot den angivna gränsdragningen; i motsatt
fall bor genom ett särskilt stadgande angrepp på allmän egendom hänföras
under nödvärnsreglerna.

Svea hovrätt har anmärkt att, om uttrycket arbetsrum i beskrivningen av
hemfridsbrottet i enlighet med hovrättens förslag ersättes med något annat
uttryck, motsvarande ändring bör göras i förevarande paragraf.

Beträffande den redaktionella utformningen av paragrafen har i flera remissyttranden
ur språklig synpunkt gjorts anmärkning mot det i tredje
stycket av kommittéförslaget använda uttrycket »den som vill värja eller
på bar gärning återtaga tillgripen egendom».

Departementschefen. Kommitténs förslag att sammanföra de nuvarande
bestämmelserna om absolut och relativt nödvärn till en gemensam regel av
relativ karaktär har genomgående godtagits vid remissbehandlingen, och jag
anser även för min del att denna reform är ändamålsenlig. Den medför
bl. a. en avsevärd förenkling och underlättar därigenom för gemene man
att tillägna sig lagens innehåll. Jag vill även i övrigt i huvudsak ansluta mig
till de riktlinjer för utformningen av nödvärnsrätten som kommittén udddragit.

Enligt gällande rätt har nödvärnsrätten den begränsningen, att den angripne
ej får använda större våld än nöden kräver. Beträffande de fall som
omfattar den s. k. relativa nödvärnsrätten gäller därjämte, att våldet ej får
stå i uppenbart missförhållande till den skada som var att befara av angreppet.
Frågan om en modifikation av sistberörda regel var, såsom framgår av
kommitténs redogörelse, föremål för övervägande vid 1934 och 1937 års
riksdagar. Vid 1934 års riksdag förelåg en motion, vari yrkades lagändring
i syfte att göra marginalen för den angripne bredare; straffrihet borde enligt
motionen inträda, därest nödvärnsutövaren icke gjort avsevärt större
våld än nöden krävde. Motionen avstyrktes av vederbörande utskott, som
emellertid framhöll, att nödvärnsutövaren borde på subjektiva grunder
frias från straff i så gott som alla fall där det icke vore uppenbart att han
använt avsevart större våld än nöden krävde. I samband med 1937 års änd -

B 327

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1902

ringar i nödvärnsrätten uttalade dåvarande departementschefen viss sympati
för den i nyssberörda motion väckta tanken, enär man genom en sådan utvidgning
av nödvärnsrättens innehåll skulle vinna att nödvärnsutövarens
straffrihet icke skulle bli beroende av domstolens prövning av de alltid
svårbedömda subjektiva omständigheterna utan straffrihet skulle inträda
redan på grund av att handlingen objektivt sett vore rättsenlig; något ändringsförslag
framlades emellertid icke på denna punkt.

Straffrättskommittén har nu föreslagit en avfattning, som är avsedd att
innebära en viss utvidgning av försvarsrätten. Den angripne skall enligt
förslaget få företaga en handling, som med hänsyn till angreppets beskaffenhet,
det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt ej är uppenbart
oförsvarlig. I detta uttryckssätt ligger, enligt vad som uttalas i kommitténs
motiv, att en försvarsåtgärd kan vara lovlig även om den ej ar
nödvändig men av den angripne med skäl kunnat anses som nödvändig.
Kommittén tillägger, att det ligger i uttrycket »uppenbart oförsvarlig» att
man bör räkna med en relativt bred marginal till förmån för den angripne
vid bedömande huruvida han hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätten.

Det synes icke i och för sig vara något att invända mot uppfattningen,
att en försvarsåtgärd som objektivt finnes icke vara nödvändig, likväl bör
vara tillåten om den angripne haft skälig anledning att anse den såsom
nödvändig. En nödvärnssituation inträder ju i regel plötsligt och oväntat,
så att den angripne har föga tid till övervägande. Emellertid synes det önskvärt
att i lagtexten klart avgränsa det område inom vilket en nödvärnshandling
rent objektivt sett skall vara tillåten. Vid en sådan avgränsning bör såväl
angreppets art som betydelsen av det intresse som angripes beaktas. Det
synes innebära en riktig avvägning att såsom kommittén föreslagit tillåta
nödvärnsutövaren att vidtaga åtgärder, som ej är uppenbart oförsvarliga
med hänsyn till angreppets beskaffenhet och det angripnas betydelse. Häri
ligger att det våld som användes icke får stå i klar disproportion till vad
som erfordras för att avvärja den hotande faran, och vidare får det ej föreligga
ett uppenbart missförhållande mellan nödvärnshandlingen och den
skada som hotar genom angreppet. Den i kommitténs förslag upptagna föreskriften
att hänsyn därjämte skall tagas till omständigheterna i övrigt torde
däremot få utgå, då den väsentligen avser beaktande av rent subjektiva
förhållanden. Sådana omständigheter som hänför sig till den angripnes
möjligheter att i en hastigt inträdande situation överväga hur han skall skydda
sig får beaktas i anslutning till reglerna om nödvärnsexcess.

Med anledning av vad Stockholms rådhusrätt anfört torde rätten till nödvärn
i det fall då egendom skall på bar gärning återtagas böra utvidgas till
att gälla ej blott då angriparen med våld eller hot om våld sätter sig till motvärn
utan även då han på annat sätt söker hindra återtagandet.

Såsom kommittén framhållit är angrepp mot allmänna intressen uteslutna
från nödvärnsområdet; dessa intressen skyddas enligt reglerna om
offentligrättslig befogenhet att öva våld eller om nöd. Med anledning av vad
hovrätten för Västra Sverige i sitt yttrande anfört vill jag emellertid under -

328 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

stryka att angrepp på sådan egendom som tillhör stat eller kommun eller
annat allmant organ bor anses falla under nödvärnsreglerna. En statstjänsteen*endo7
«llhörig egendom under sin vård äger sålunda. om

—n r8"^8’ .t1lllgnpa nödvärn enligt nu förevarande bestämmelse.
Kommittén har jamval upptagit spörsmålet om nödvärnsreglerna bör omfatta
aven angrepp av minderåriga och otillräkneliga. Om innebörden på
denna punkt av den gallande rätten — som använder uttrycket »orättmätigt
angrepp» _ rader ej full klarhet. Enligt kommitténs förslag skall dylia
angrepp inbegripas under nödvärnsreglerna, vilket i förslaget utmärkts
genom uttrycket »straffbelagt angrepp». Mot kommitténs ståndpunkt synes
.eke vara nägot att invända, sävift fräga är om angrepp av peLner, som
* . smne8b«skaffenheten i så hög grad avviker från det normala, att
uppsåt , vanlig mening är uteslutet. Om emellertid angreppet till följd av
sinnessjukdom eller annan rubbning av själsverksamheten eller på grund
av minderårighet icke kan tillräknas angriparen enligt de grunder som
angives i 1 kap 2 §, synes det riktigast att bedöma angreppe/efter slmm”
grunder som vid nodsituationer. De regler om sådana situationer, som meddelas
i 4 § i förevarande kapitel, tar icke i samma grad som nödvärnsreglerna
sikte på den angripnes försvarsintresse utan förutsätter ett mera nyanserat
bedömande. Såsom framhållits i samband med tidigare överväganden
angående nödvärnsreglerna (SOU 1934:56 s. 24) synes det önskvärt
att man i fråga om angrepp av minderåriga och otillräkneliga i större utsträckning
an som gäller vid nödvärnssituationer i allmänhet söker förebygga
faran genom uppoffring av egna intressen. I stället för det av kommittén
begagnade uttrycket »straffbelagt» angrepp torde i lagtexten kunna
anvandas »brottsligt» angrepp.

Kommitténs förslag torde jämväl böra i vissa delar omarbetas i redaktionellt
avseende.

^ S Paragrafen

har i gällande rätt motsvarighet i SL 5: 10 och återfinnes i
kommitteförslaget i 22:4.

Gallande rätt. I SL 5: 10 upptages dels ett allmänt stadgande om rätt föipolisman
eller vaktpost eller annan krigsman i vissa fall att använda våld
nar han motes av våld eller hot i tjänsten och dels tre speciella fall då våld
lär anvandas i samband med rymning eller oordning på anstalt eller vid
gripande. Vald får enligt paragrafen brukas i följande fall: 1) då någon
sätter sig med våld eller hot mot polisman eller vaktpost eller annan för
evakning eller upprätthållande av ordning tjänstgörande krigsman som
s a verkställa tjänsteåtgärd; 2) då fånge, häktad eller för brott anhållen
rymmer; 3) då fånge, häktad eller anhållen sätter sig till motvärn i samand
med rymning eller oordning på anstalt; samt 4) då någon som skall

T n aS7-nhållas Cller CljeSt gHpaS söker undkomma den som äger verkställa
åtgärden. Våldet får enligt andra stycket i paragrafen riktas ej blott

B 329

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

mot den som sålunda ger anledning till tjänsteåtgärd, utan jämväl mot annan
som för att hjälpa honom sätter sig med våld eller hot mot den som

skall verkställa åtgärden. ... ..o

Reglerna i SL 5: 9 om s. k. nödvärnsexcess är tillämpliga aven nar någon
i fall°som avses i SL 5: 10 brukat större våld än som är medgivet. Likaså
„äHer SL 5: 11, varför övande av våld sålunda är medgivet ej blott för den
som skall verkställa åtgärd av det slag som avses i SL 5: 10 utan även för
annan som kommer honom till hjälp.

Kommittén. Kommittén har i sitt betänkande lämnat en utförlig redogörelse
för tillkomsten av de nuvarande bestämmelserna i SL 5: 10 och i anslutning
därtill framhållit, att med bestämmelserna avses icke endast att
de skall reglera graden av våld utan även att de skall betraktas som grund
för befogenheten att utöva våld i de fall som angives i paragrafen. Vidare
har kommittén påpekat, att med bestämmelserna ej avsetts att uppnå en
fullständig reglering av de fall då polisman äger befogenhet att anvanda
våld i tjänsteutövning samt att våldsbefogenheter stundom tillkommer även
andra ämbets- och tjänstemän, ehuru de ej omnämnes i detta sammanhang.
Paragrafen är avsedd att omfatta allenast de fall som är av den största
praktiska betydelsen och som ansetts mest angelägna att reglera. Kommittén
har undersökt möjligheterna att giva paragrafen en sådan utformning,
att den kan utgöra en allmän grund för ämbets- och tjänstemäns befogenhet
att utöva våld vid verkställande av tjänsteåtgärd eller i varje fall
för polisens befogenheter i nämnda hänseende. Då detta skulle förutsätta
en vidlyftig utredning inom områden, som legat utanför kommitténs uppdrag,
har emellertid kommittén fått avstå härifrån. De sakliga ändringar
i paragrafen som kommittén föreslagit är därför av mera begränsad natur.

Till en början har kommittén, såvitt angår det allmänna stadgandet om
rätt för polisman m. fl. att använda våld, föreslagit sådan ändring av paragrafen,
att den förutom polisman skall avse vaktpost eller annan krigsman,
som fullgör polisuppgift eller tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla
ordning. Ändringen anknyter till förordningen den 31 december 1915
(nr 585) angående användande av militär personal till upprätthållande av
allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål i dess lydelse
enligt kungörelse den 30 december 1948 (nr 796). Vidare innebär kommitténs
förslag, att begreppet anhållen ej skall begränsas till den som är
anhållen såsom misstänkt för brott utan jämväl avse andra anhållna personer,
exempelvis sådana som anhållits enligt lösdrivarlagen. Den närmare
innebörden av uttrycket fånge har preciserats i kommitténs motiv.

Såsom förutsättning för polismans eller krigsmans rätt att bruka våld bibehålies
i förslaget den nuvarande bestämningen med vissa mindre jämkningar.
Även beträffande den grad av våld som får användas bygger förslaget
på gällande rätt. Vidare må nämnas att i paragrafen upptagits en bestämmelse
angående hjälp åt den som utövar befogenhet enligt vad i paragrafen
stadgas. Denna bestämmelse motsvarar SL 5: 11, dock med den be 11-f

Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. 13.

330 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

gränsningen, att en förutsättning för att den hjälpande skall få utöva våld

påkallad a PCn be§äXtS dler CljeSt m6d hänSyn tiH omständigheterna varit

Kommittén har övervägt att i avbidan på särskild lagstiftning om rätt
för myndigheter och tjänstemän att utöva våld eller tvång upptaga bestämmelserna
i SL 5: 10 i brottsbalkens promulgationslag. Med hänsyn till ovisse
en rörande sadan lagstiftning och olägenheterna av att dessa betydelsefulla
stadganden måhända under lång tid skulle vara placerade i en promulgationslag,
föreslås dock att paragrafen får den plats i brottsbalken som
motsvarar dess nuvarande placering i strafflagen.

yttrandena. Polismästaren i Stockholm och kriminalpolisintendenten i
Stockholm har understrukit behovet av allmängiltiga lagstadganden rörande^
polismans befogenhet att öva våld eller annat tvång vid verkställande av
tjansteåtgard. Likaså har polismästaren i Hälsingborg hemställt, att paragrafen
omredigeras, så att den täcker alla offentligrättsliga tvångsfall.

Lansstyrelsen i Norrbottens län anmärker att vaktpost ofta torde kunna
vara annan person än krigsman, varför uttrycket »annan» bör utgå ur lagtexten.
Vidare framhåller överbefälhavaren, att uttrycket »fånge» med hänsyn
till att ordet sammanställts med de enligt rättegångsbalken fastställda
begreppen »häktad eller anhållen» lätt kan missförstås. Uttrycket torde sålunda
kunna uppfattas att avse allenast en person som ådömts frihetsstraff.
Lnhgt kommitténs motiv är emellertid uttrycket tillämpligt även på den
som tagits i förvarsarrest enligt 30 § militära rättegångslagen och den som
enligt 36 § namnda lag tagits i förvar för fylleri. Det torde även böra åsyfta
person som omhändertagits med stöd av andra författningar, t. ex. lagen
den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. Vid
sådant förhållande synes det vara lämpligt att förtydliga uttryckssättet, t. ex.
på följande satt: »Rymmer fånge, häktad eller anhållen eller den som eljest
gripits ». Även Stockholms rådhusrätt har ifrågasatt ett dylikt för tydligande.

Hovratten for Västra Sverige har föreslagit viss utvidgning av den föreslagna
ratten att öva våld för den som kommer polisman till hjälp. Denna
rätt ar enligt förslaget mera begränsad än enligt nu gällande stadgande (SL
5: 11). En ändring av sådan innebörd kan hovrätten icke finna lämplig. Särskilt
med hänsyn till allmänhetens ofta omvittnade obenägenhet att ingripa
för att hjälpa en polisman, som befinner sig i en trängd situation, samt svårigheten
för en utomstående att snabbt bedöma, om hjälpen varit påkallad
eller ej, bor man undvika att införa regler, som kan ytterligare öka allmänhetens
obenägenhet att ingripa. Det torde vara tillräckligt att kräva, att ingripandet
ej framstår som uppenbart oförsvarligt.

Departementschefen. Frågan om ämbets- och tjänstemäns befogenhet att
utöva våld vid verkställande av tjänsteåtgärd spänner över ett vidlyftigt och
komplicerat rättsområde, som det hittills ej varit möjligt att reglera syste -

B 331

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

matiskt och fullständigt. Straffrättskommittén har haft frågan under övervägande
i anslutning till revisionen av SL 5: 10 men har nödgats avstå från
en sådan reglering. Det förslag till motsvarighet till SL 5: 10 som kommiltén
framlagt innebär därför ingen utbyggnad utan har samma begränsade
innehåll som för närvarande. Det är en kännbar olägenhet att stora delar
av detta betydelsefulla rättsområde alltjämt måste regleras av de vanliga
nödvärnsreglerna eller på sedvanerättslig väg, men i rådande läge torde enda
möjligheten vara att i brottsbalken införa en bestämmelse med den relativt
snäva ram som kommittén föreslagit.

Gentemot den utformning som kommittén givit paragrafen synes i huvudsak
intet vara att erinra. En remissmyndighet har anmärkt, att vaktpost ofta
kan vara annan person än krigsman och att därför det i förslaget använda
uttrycket »vaktpost eller annan krigsman» borde ändras. Om emellertid i
paragrafen skulle inbegripas även vaktposter som ej är krigsmän eller polismän,
torde kretsen bli alltför vid och obestämd. Däremot synes uppräkningen
»fånge, häktad eller anhållen» i paragrafens andra stycke böra
kompletteras. Den befogenhet att utöva våld varom här är fråga bör nämligen
gälla även personer som omhändertagits på annat sätt än genom häktning
eller anhållande. Såsom exempel kan nämnas person som tagits i förvar
med stöd av 1940 års lag med vissa bestämmelser till skydd för försvaret
eller som blivit omhändertagen efter att ha gripits enligt 24 kap. 7 §
rättegångsbalken. Även den som enligt sinnessjuklagen eller lagen om nykterhetsvård
omhändertagits på grund av sinnessjukdom eller alkoholmissbruk
bör vara inbegripen under förevarande bestämmelse. Den nyssberörda
uppräkningen i lagtexten torde böra ändras till »fånge eller den som är
häktad, anhållen eller eljest omhändertagen». I anslutning härtill torde det
i samma stycke av paragrafen förekommande uttrycket »gripas» böra ersättas
med »omhändertagas» för att markera att det här ej blott är fråga
om gripande enligt reglerna i rättegångsbalken.

I likhet med gällande rätt stadgas i förslaget, att det våld får användas
som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Som kommitlén
framhållit tar denna bestämning i första hand sikte på graden av det
våld som får användas, men den får även ligga till grund för bedömandet
huruvida våld överhuvud får tillgripas. Det må anmärkas, att befogenheten
att i vissa fall bruka våld mot fånge eller mot den, som är häktad, anhållen
eller eljest omhändertagen, enligt förslaget föreligger även vid passivt motstånd
från dennes sida.

I kommittéförslaget har såsom ett sista stycke i paragrafen införts ett
stadgande av innehåll att, om någon enligt paragrafen har rätt att öva våld,
samma rätt tillkommer envar som biträder honom, såvitt hjälpen begärts
eller eljest med hänsyn till omständigheterna varit påkallad. Den föreslagna
formuleringen innebär en begränsning i förhållande till den nuvarande regeln
i SL 5:11, som utan inskränkning likställer medhjälparen med polismannen,
vaktaren etc. Kommittéförslaget har vid remissbehandlingen föranlett
erinran av hovrätten för Västra Sverige, som hänvisat till behovet att

332 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

icke göra allmänheten obenägen att bistå ordningsmakten i en trängd situation.
Den anförda synpunkten synes beaktansvärd, men det är även av
vikt att förhindra opåkallade ingripanden från allmänhetens sida. Dessa
båda synpunkter synes genom kommitténs förslag bli på ett lämpligt sätt
awagda mot varandra, och jag vill biträda förslaget på denna punkt.

3 §.

Denna paragraf har i gällande rätt motsvarighet i SL 5: 10 a och i kommittéförslaget
i 22:5.

_ fällande rätt. Enligt SL 5:10 a, som tillkom i samband med 1948 års
andringar i strafflagen, äger krigsman vid myteri, under strid samt eljest
vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, mot underlydande
bruka det våld som är nödigt för lydnadens upprätthållande. Göres
storre våld an nöden kräver, gäller bestämmelserna om nödvärnsexcess i

Kommittén. Kommittéförslaget överensstämmer i huvudsak med gällande
rätt. Stadgandet om excess har dock utgått med hänsyn till att en gemensam
bestämmelse härom upptagits senare i kapitlet. I stället har såsom
andra punkt upptagits ett stadgande med hänvisning till den av kommittén
föreslagna regeln om medhjälp vid utövning av offentligrättslig befogenhet
att utöva våld.

Yttrandena. Paragrafen har vid remissbehandlingen icke föranlett erinringar
i annan mån än att den av hovrätten för Västra Sverige vid föregående
paragraf gjorda anmärkningen gentemot stadgandet om medhjälp avser
även förevarande paragraf.

Departementschefen. Beträffande frågan om medhjälp får jag hänvisa till
vad som anförts vid 2 §. Kommitténs förslag synes i övrigt ej giva anledning
i erinran, bortsett från att en redaktionell jämkning torde böra vidtagas.

4 §.

Förevarande bestämmelse, som ej har motsvarighet i gällande rätt, svarar
mot 22: 6 i kommitténs förslag.

Kommittén. Kommittén framhåller att, utan uttryckligt stöd av lag, vid
sidan av nodvarnsrätten accepterats en nödrätt, vilken innebär att ingen kan
straffas for handling som varit oundgängligen nödvändig för att rädda hans
eget eller annan persons liv eller hälsa eller egendom av betydande värde
från en pa annat sätt ofrånkomlig fara. Alla moderna utländska strafflagar
och straff lagsförslag torde innehålla bestämmelser om nödfall, och enligt
k.0m”11..tteiJS menin.g bör 1 brottsbalken ej saknas en reglering av nödfallets
straffrättsliga bedömande. Den bestämmelse i ämnet som kommittén före -

B 333

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

slagit innebär att vid nödfall eu gärning, som företages för att avvärja faran,
är straffri, när faran icke kunde avvärjas på annat sätt samt gärningen
var försvarlig med hänsyn till att den skada som hotade var väsentligt allvarligare
än den som kunde beräknas följa av gärningen och till omständigheterna
i övrigt. I sina kommentarer till förslaget betonar kommittén bl. a.,
att en förutsättning för straffrihet på grund av nödrätt är att den företagna
handlingen var nödvändig för farans avvärjande men att detta uttryck bor
tolkas så, att även om faran kunnat avvärjas utan nödhandlingen, denna
kan vara rättsenlig om det skulle krävt oproportionerlig ansträngning eller
uppoffring för den handlande att avvärja faran på annat sätt. Hänsyn maste
tagas till om faran kunde avvärjas genom uppoffring av egen rättighet, som
icke var väsentligt mera värdefull än annans. Vidare får större skada ej ha
gjorts än som var erforderlig för att avvärja faran. Det är emellertid också,
framhåller kommittén, tydligt att en begränsning måste göras med avseende
på proportionerna mellan det ingrepp som göres och den skada som hotar.
Grunden till att vid nödvärn tillåta ett i förhållande till den hotande faran
mycket kraftigt ingrepp är, att det vid nödvärn är fråga om avvärjande av
ett straffbelagt angrepp genom åtgärder mot den person varifrån kränkningen
hotar. I regel är förhållandet ett annat vid nödsituationer. Det är
sålunda uppenbart att tredje mans intresse ej får uppoffras, om den skada
man därigenom åstadkommer är större än den som avvärjes. Med hänsyn
till vikten av det orubbade beståndet av erkända rättigheter måste emellertid
för straffrihet på grund av nödsituation i sådana fall göras en avsevärt
snävare begränsning.

Kommittén framhåller vidare, att avvägandet i en nödsituation av de
kolliderande intressena skall ske efter objektiva grunder och med hansyn
till de omständigheter vilka förelåg i handlingsögonblicket. Då det gäller
att rädda egendom genom uppoffring av annan egendom ar det de olika föremålens
marknadspris eller eljest allmänt gällande värde som skall tagas i
betraktande; ett föremåls värde ur affektionssypunkt kan i regel ej tillmätas
betydelse. Svårigheterna vid avvägningen blir givetvis större då man
å ena sidan eller å båda har att göra med andra intressen än ekonomiska,
såsom kroppslig integritet eller viktiga allmänna intressen.

Med uttrycket »omständigheterna i övrigt» avses enligt kommitténs uttalanden
exempelvis huruvida gärningsmannen haft tid till övervägande samt
de anspråk på sinnesnärvaro och kallblodighet som man med hänsyn till
situationens beskaffenhet kunde uppställa.

Det av kommittén framlagda förslaget avser även handlingar som företages
för att avvärja fara för allmänna intressen. Straffrihet för handlingar
som företagits för att skydda allmänna intressen bör väl, uttalar kommittén,
ifrågakomma endast i sällsynta fall, men möjligheten till straffrihet
bör äga stöd i lagtexten. En allmän nödregel berättigar dock ej den enskilde
att göra ingripanden som det tillkommer myndigheterna att verkställa
annat än när särskilt starka skäl därtill föreligger. I regel kan så anses
vara förhållandet endast då fråga är om allmänna intressen av synner -

334 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Hg vikt, t. ex. om det gäller att hindra en spion från att till främmande
amna uppgift om hemliga förhållanden rörande rikets försvar. Vid
exempelvis svårartade former av djurplågeri bör dock en nödrätt kunna
föreligga, ehuru det hotade intresset icke uppfyller detta krav.

En avvärjande åtgärd som riktas mot den egendom från vilken skada hoHktL°r
Gn1 lgkommittén få vara betydligt mera ingripande än om åtgärden

omsr TVf n.eutralt intresse- Den avvärjande åtgärden bör under vissa
omständigheter kunna få medföra större skada än den avvärjda. Här är

ga om fall som till sm karaktar närmar sig nödvärnet. Om exempelvis en
hund angnpes av en annan hund, bör den angripna hundens ägare ej straffas
for att han dödar den angripande om det är nödvändigt för att rädda den
angripnas liv, aven om därigenom ett större värde gives till spillo än det
h° aS: kommittén har därför såsom en andra punkt i paragrafen upptagit
ett stadgande av innehåll, att egendom varifrån skada hotar må unpo
ras anda att skadan icke är allvarligare än den som kan beräknas följa

ounkTr.fV-IVrimSka11 äVGn fÖF dGtta faI1 re°,erna 1 P^g^ens första
p kt galla. Nodhandlingen måste sålunda även här framstå som försvarlig

med hansyn till de föreliggande omständigheterna.

T/1*4/1 undfrstryker> att reglerna om nöd avses skola tillämpas restrikHvt.
Detta framgår framför allt av att den situation som föreligger skall
kunna betecknas som nödfall. Då fråga ej är om fara för liv eller hälsa

Wmnl-T* T1"1 Värden’ kan förutsättningarna för paragrafens tilllämplighet
sallan anses uppfyllda.

Beträffande nödhandlingens karaktär uppställes i lagtexten ingen begränsng.
Den kan sålunda innebara ingrepp i annans egendom, åstadkommande
v kroppsskada, frihetsberövande, ärekränkning eller kränkning av offent kfmm

neSSentf SÅm exempel på Ärekränkning såsom nödhandling nämner
mitten att någon i en hotande situation skyller på annan för att därige aVVanda

a"griParens tillfälliga besinningslöshet. Frågan om kränkning
av offentliga intressen , en nödsituation uppkommer exempelvis då någon
överträder myndighets förbud att beträda visst område för att rädda eu

It!m! bryler m°l Parker,nÉ>sbestämmelser för .«

FörsJaget innebär, att eu nödhandling för avvärjande av fara kan företa fnnan

Nji ^ i ^ befinner si§ 1 nöd “tan jämväl av envar

annan. Någon motsvarighet till SL 5: 11 har därför lika litet här som i frå«a
om nödvärn ansetts erforderlig. °

Stadgandet om nödvärnsexcess skall enligt förslaget utsträckas att gälla
jamval nodsituationer (se 5 § i departementsförslaget).

Yttrandena Svea hovrätt är tveksam huruvida behov föreligger att i lag
upptaga särskilda bestämmelser om nödfall. Därmed sammanhängande
spörsmål torde liksom hittills kunna på ett tillfredsställande sätt lösts av
rättsskipningen utan lagregler. Såsom framgår av kommitténs motiv möter
det aven stora svårigheter att reglera nödfallsrätten. Det föreslagna stadgan -

B 335

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

det är ganska generellt avfattat, och trots att det är avsett att tillämpas
endast i undantagsfall erbjuder dess ordalydelse måhända mojligheter till
en vidare tillämpning. Om det anses att i brottsbalken ej bör saknas en reglering
av nödfallets straffrättsliga bedömande, föreslår hovrätten att stadgandet
begränsas till att avse endast angrepp på person eller egendom och
sålunda icke får omfatta angrepp på allmänna intressen. Vad angår uttrycket
»nödfall» har innebörden därav uttunnats i det allmänna språkbruket,
och större pregnans skulle måhända ernås, om i stället användes uttrycket

»fall av nöd». , .

Hovrätten för Västra Sverige har givit uttryck för en motsatt uppfattning.
Kommitténs uttalande, att straffrihet för handlingar som företagits for att
skydda allmänna intressen bör ifrågakomma endast i sällsynta fall, samt vad
av kommittén anföres till utveckling härav synes väl snävt begränsa nodfallssituationen
vid angrepp på allmänna intressen. Då lagtexten emellertid
icke torde nödvändiggöra en så restriktiv tillämpning som kommitténs uttalande
antyder, har hovrätten intet yrkande om ändring av lagtexten i detta

avseende. .

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört att det i paragrafen upptagna
kravet på »försvarlighet» borde avse endast andra punktens men icke
första punktens fall. För alt en gärning, som företagits i syfte att avvärja
fara för skada, skall anses rättsenlig, bör i de i första punkten avsedda fallen
icke fordras annat än att en nödsituation förelegat, att faran icke kunnat avvärjas
på annat sätt än som skett samt att den hotande skadan varit väsentligt
allvarligare än den skada, som kunde beräknas följa av den awarjande
handlingen. Däremot bör i dessa fall icke, såsom i forslaget skett,
därutöver för handlingens rättsenlighet krävas, att handlingen var försvarlig
med hänsyn till omständigheterna i övrigt. Med detta uttryck har enligt
motiven avsetts exempelvis huruvida gärningsmannen haft tid till övervakande
samt de anspråk på sinnesnärvaro och kallblodigliet, som man med
hänsyn till situationens beskaffenhet kunde uppställa. Omständigheter av
denna art kan enligt hovrättens uppfattning först bli av betydelse, då något
av de förut nämnda straffrihetsrekvisiten brister (jfr bestämmelsen om
excess i 22:7 i kommittéförslaget). I de nödfallssituationer, som regleras
i andra punkten, gäller icke den i första punkten upptagna proportionalitetsregeln.
Med hänsyn härtill är däremot i dessa fall den begränsningen
i straffrihetsregeln erforderlig, att handlingen i betraktande av samtliga
föreliggande omständigheter skall vara försvarlig.

T. f. landsfogden i Norrbottens län anser det vara mindre tillfredsställande
att frågan rörande djurangrepp i detta sammanhang ej uttryckligen och
otvetydigt behandlas i lagen. De i förslaget upptagna reglerna om rätt att
uppoffra den »egendom» från vilken skada hotar, synes språkligt sett icke
klart täcka även djur.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller att uttrycket »när faran icke kunde
avvärjas på annat sätt» synes giva vid handen, att för stratfrihetens intiäde
kräves, att faran objektivt sett icke kunnat avvärjas på annat sätt än genom

336 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

vidtagande av den ifrågakomna, eljest rättsstridiga handlingen. Det vore
rimhgare att giva ifrågavarande rekvisit en subjektiv karaktär och sålunda
s adga straffrihet for det fall, att vederbörande haft skälig anledning antaga,
att faran icke kunnat avvarjas på annat sätt. Även hovrätterna för Västra
Sverige och för Ovre Norrland, föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusratten
i Malmo och advokatsamfundet har hemställt, att uttrycket »när faran
icke kunde avvärjas på annat sätt» måtte formuleras på ett mindre kategoriskt
satt Advokatsamfundet erinrar om att kommittén i motiven gjort
det uttalandet, att stadgandet bör tolkas så, att även om faran kunnat avvarjas
utan nodhandhngen, denna kan vara rättsenlig om det skulle krävt
oproportionerlig ansträngning eller uppoffring för den handlande att avvarja
faran pa annat satt. Samfundet ansluter sig helt till denna uppfattning.
Da denna tolkning kanske icke är alldeles självklar, hemställer samfundet
om det icke vore lämpligt att förtydliga stadgandet så att den av
kommittén angivna innebörden kommer till klart uttryck även i lagtexten.

oreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Malmö har föreslagit
sadan omredigering av lagtexten, att denna kommer att innehålla att
»faran icke rimligen kunde avvärjas på annat sätt». Hovrätten för övre
Norrland har förordat att ordet »icke» utbytes mot »svårligen».

Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag att i brottsbalken
bor mga en allmän bestämmelse om det straffrättsliga bedömandet av gärning
som begås i nod. Även om det icke med fog kan göras gällande att i
praxis uppkommit några påtagliga svårigheter genom lagens tystnad, synes

• lc^ tlllfredsstallande- att denna ingalunda oviktiga fråga måste lösas
i rättstillämpningen utan stöd av lagregel.

Beträffande avfattningen av bestämmelsen synes det till en början angeläget,
att lagtexten ger ett klart uttryck för att det skall vara fråga om utpräglade
nödsituationer. Kommittéförslaget synes kunna giva anledning
till en alltför vidsträckt tillämpning av nödrätten, då i den föreslagna lagtexten
talas blott och bart om »annat nödfall» än som i kapitlet i övrigt är
avsett. För att giva klart uttryck åt den avsedda snäva gränsdragningen torde
fara for liv eller hälsa böra särskilt omnämnas, varjämte det bör angivas, att
bestämmelsen är tillämplig, då det eljest gäller att avhjälpa svår nöd.

Såsom förutsättning för att en nödsituation skall medföra att en eljest
s raffbar handling ej blir brottslig har i kommittéförslaget stadgats, att faran
icke kunde avvärjas på annat sätt samt att gärningen var försvarlig
med hansyn till att den skada som hotade var väsentligt allvarligare än den
som kunde beräknas följa av gärningen och till omständigheterna i övrigt.

I hkhet med flera remissinstanser anser jag att uttrycket »faran icke kunde
avvarjas pa annat satt» bör modifieras så att det kommer i närmare samklang
med den tankegång som utvecklats i motiven, nämligen att en nödlandhng
kan även om faran kunnat avvärjas utan nödhandlingen —
vara rättsenlig, om det skulle ha krävt oproportionerlig ansträngning eller
uppoffring för den handlande att avvärja faran på annat sätt. Stadgandet

B 337

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

torde i detta avseende i stället böra uppställa den förutsättningen, att syftet
med gärningen icke skäligen kan vinnas på annat sätt. Vidare torde villkoret
att gärningen skall vara försvarlig med hänsyn till omständigheterna
i övrigt kunna utgå. Genom de övriga i lagtexten upptagna förutsättningarna
för att nödhandlingen skall anses tillåten får denna anses tillräckligt
bestämd i objektivt avseende. Med uttrycket »omständigheterna i övrigt»
har kommittén enligt motiven syftat främst på subjektiva förhållanden,
exempelvis huruvida gärningsmannen haft nödig tid till övervägande. Utrymme
för beaktande av omständigheter av denna beskaffenhet finnes emellertid
i paragrafen om excess vid nödvärn och nöd.

I kommittéförslaget har upptagits en särskild regel för sådana fall då den
avvärjande åtgärden riktas mot egendom från vilken skada hotar. Regeln
innebär att sådan egendom må uppoffras, ändå att skadan icke är allvarligare
än den som kan beräknas följa av gärningen. Denna grundsats synes
riktig. Med den omarbetning av paragrafen i övrigt som jag förordat torde
det dock vara erforderligt att införa en viss begränsning. Denna synes kunna
utformas så, att egendom varifrån nöden härrör må uppoffras i sådan omfattning
som ej står i uppenbart missförhållande till den skada som hotar.
Om gränsen överskrides, kan subjektiva omständigheter beaktas enligt bestämmelserna
om excess vid nödvärn och nöd.

Något undantag för nödsituationer där allmänna intressen är hotade anser
jag ej böra göras. Jag ansluter mig alltså till kommitténs ståndpunkt i detta
avseende. Vad angår frågan om djurangrepp synes det ej vara föremål för
tvekan, att uttrycket »egendom» omfattar även djur. Den särskilda regeln
om uppoffring av egendom varifrån skada hotar har tydligtvis sin väsentliga
tillämpning beträffande angrepp av djur.

Utöver de sakliga ändringar som påkallas av vad jag i det föregående anfört
torde kommittéförslaget böra något jämkas i formellt avseende. Bl. a.
torde bestämmelsen om uppoffring av egendom från vilken skada hotar upptagas
såsom ett särskilt andra stycke. Bestämmelsen bör avfattas så, att det
klart framgår att reglerna i paragrafen i övrigt är tillämpliga i fall som i
bestämmelsen avses.

5 §•

Den här upptagna bestämmelsen har i gällande rätt motsvarighet i SL 5: 9.
I kommittéförslaget finnes regeln upptagen i 22: 7.

Gällande rätt. Bestämmelserna i SL 5: 9 om nödvärnsexcess har fått sin
utformning med hänsyn till den skillnad som i gällande rätt föreligger mellan
det större eller absoluta nödvärnet enligt SL 5: 7 och nödvärn i allmänhet
enligt SL 5:8. För allt nödvärn gäller att om någon gjort större våld
än nöden krävde, domstolen skall efter omständigheterna pröva om och i vad
mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen.
För annat nödvärn än det större gäller därjämte samma regel för det fall alt

338 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

våldet stod i uppenbart missförhållande till den skada som av angreppet var
att befara. Straffrihet föreligger i samtliga fall, därest omständigheterna
var sådana att gärningsmannen svårligen kunnat besinna sig. Till SL 5:9
förekommer hänvisningar i SL 5: 10 för det fall att »någon brukat större
våld än medgivet är» och i SL 5: 10 a om det »göres större våld än nöden
kräver».

Kommittén. I kommitténs förslag har bestämmelsen om excess vid nödvärn
och annan nöd utformats så, att om någon har gjort större våld eller
svårare skada än i varje fall är medgivet, straffet må nedsättas under det
lagsta straff som är stadgat för gärningen samt att till straff ej skall dömas,
nar omständigheterna var sådana att gärningsmannen svårligen kunnat besinna
sig. Såväl med den nuvarande som med den föreslagna formuleringen
är straffminskningen fakultativ. Regeln att till straff ej skall dömas, när
omständigheterna var sådana att gärningsmannen svårligen kunnat besinna
sig, är däremot avsedd som en obligatorisk straffrihetsregel.

Departementschefen. Med hänsyn till att nödvärns- och andra nödsituationer
vanligtvis inträder plötsligt och oväntat och ger den som skall avvärja
den hotande faran föga tid till övervägande kan man icke undvara en
särskild regel för sådana fall då denne utövat större våld än som egentligen
var tillåtet. Det förslag i detta ämne som kommittén framlagt på grundval
av den gällande regeln i SL 5: 9 ger ej i sak anledning till anmärkning. I
redaktionellt avseende torde kommittéförslaget böra jämkas så att de fall
då gärningen ej bör medföra ansvar och följaktligen överhuvud taget ej föranleder
brottspåföljd nämnes först, medan nedsättningsregeln upptages såsom
ett andra stycke i paragrafen.

6 §.

Paragrafen svarar mot 22: 8 i kommitténs förslag men saknar motsvarighet
i gällande rätt.

Kommittén. Kommittén framhåller, att i strafflagen ej finnes något ällmänt
stadgande om lydnadspliktens inverkan på straffbarheten. Frågan
har emellertid uppmärksammats i lagstiftningen särskilt på det militära
området. Kommittén erinrar i detta sammanhang bl. a. om stadgandet i
SL 26: 1 om lydnadsbrott och vissa uttalanden i förarbetena till detta stadgande
(SOU 1946: 83 s. 71). Beträffande den statliga verksamheten i övrigt
hanvisas till 6 § i 1948 års allmänna polisinstruktion, vari föreskrives att
polisman är skyldig att åtlyda förmans order, såvida det ej är uppenbart alt
den icke angår tjänsten eller att den strider mot lag eller författning. Kommittén
framhåller, att som regel torde för verksamheten inom statsförvaltningen
liksom inom kommunalförvaltningen gälla, att om överordnad inom
sin kompetens i föreskriven form meddelat en befallning, den underlydande
har att efterkomma denna befallning utan att pröva om den anbefallda åt -

B 339

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

»ärden var befogad. Den underlydandes handling blir för hans egen del
straffri och ansvaret för handlingen drabbar uteslutande förmannen som
njvit befallningen. Intresset av lydnadspliktens upprätthållande, vilket framträder
med olika styrka inom skilda verksamhetsområden, kan dock komma
i konflikt med det intresse som genom handlingen angnpes. I ett sådant
fall blir straffriheten på grund av lydnadsplikt beroende av en awagmng
mellan de båda intressena. Beträffande frågan om lydnadspliktens straffrättsliga
betydelse inom privata tjänsleförhållanden uttalar kommittén, att
någon klar linje i praxis är svår att fastställa. I allmänhet anses i svensk
doktrin att även i privata tjänsteförhållanden straffrihet i vissa fall bör
inträda på grund av förmans befallning, men enligt vissa författare kan
straffrihet grundas endast på subjektiva skäl. Särskilt då fråga är om mindre
betydande förseelser inom ramen för sådan verksamhet som typiskt bedrives
med anlitande av osjälvständiga biträden, torde emellertid svensk ratts
ståndpunkt vara att biträdena i regel icke kan göras ansvariga när de handlat
på överordnads befallning.

Kommittén erinrar om att strafflagskommissionen, som ansåg att det fortfarande
borde överlämnas åt rättsskipningen att i förekommande fall avföra
huruvida en ovillkorlig lydnadsplikt förelegat och den lydnadspliktiges
handling således varit rättsenlig och straffri, i sitt förslag upptog bestämmelser
av innehåll att, om någon som vore underkastad lydnadsplikt begått
brott på tillskyndan av den under vars lydnad han stod, straffet för den
Ivdnadspliktige kunde efter omständigheterna nedsättas under vad i allmänhet
bort följa å gärningen, om brottet icke vore i lag belagt med straffarbete;
vore brottet ej i lag belagt med högre straff än böter, skulle den lydnadspliktige
kunna frias från straff. Därjämte föreslog kommissionen att bland
de allmänna bestämmelserna i förslaget angående omständigheter vilka
skulle anses såsom förmildrande skulle upptagas det fall att den tilltalade
begått brottet på tillskyndan av den under vars lydnad han stod.

Kommittén har ansett det önskvärt att i brottsbalken i princip angiva i
vilka fall en lydnadsplikt kan åberopas såsom grund för straffrihet. Tillämpningsområdet
för ett stadgande härom bör ej helt sammanfalla med den
i lag stadgade lydnadsplikten. Straff för underlydande för att han utfört viss
av överordnad anbefalld handling bör aldrig komma i fråga, där straff för
lydnadsbrott skulle ha följt på underlåtenhet att efterkomma befallningen.
Därutöver bör emellertid straffrihet föreligga även i vissa fall då den lydnadspliktige
kunnat, utan att det medfört straff för lydnadsbrott, underlåta
att utföra den anbefallda handlingen, ehuru ett lydnadsförhållande
faktiskt förelåg. Sådana situationer kan föreligga i såväl offentliga som
enskilda tjänsteförhållanden. Formuleringen av det stadgande som kommittén
föreslår medger därför en viss marginal till förmån för den lydnadspliktige,
där det överlåtes åt domstolen att efter skälighet bedöma, huruvida
straffrihet skall medgivas med hänsyn till lydnadsförhållandets art och gärningens
beskaffenhet. Den lydnadspliktige bör vara straffri, när det framstår
såsom naturligt att ansvaret helt lägges på annan, i första hand den

340 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

som anbefallt gärningen. Straffrihet bör i allmänhet, uttalar kommittén,
lfrågakomma endast beträffande gärningar som anbefallts inom området
för den Jydnadsjphktiges tjänst, men den marginal till förmån för den lydnadsphktige
som stadgandet medger bör dock räknas honom till godo även
beträffande frågan huruvida den befallande gått utanför sin kompetens.
Kommittén anser, i likhet med strafflagskommissionen, att beträffande lyd n>a<!!P!-kten

nå§011 skillnad i princip ej bör göras mellan offentlig och enS.
i d tjänst. Forhållandet mellan befälhavare och besättning på ett fartyg
visar att någon sådan principiell skillnad ej föreligger. Området för lydnadsplikt
ar dock i regel avsevärt mera vidsträckt i offentlig än i enskild
janst. I enskilda tjansteförhållanden bör lydnadsplikt som objektiv straffrihetsgrund
aga en tämligen begränsad omfattning. Straffrihet bör sålunda

Slt1)rf,g“k0mma. fÖr befattnin8shavare i mera självständig ställning eller
da befaUmngen gatt ut på en lagöverträdelse som icke är relativt obetydlig.

Knhgt SL 3: 5 kan, framhåller kommittén, straffnedsättning eller straffrihet
mtrada av subjektiva skäl, i det att en underordnad, då hans förman
förmatt honom att medverka till gärning genom missbruk av hans beroende
s allning, kan få straffet nedsatt eller, i ringa fall, undgå straff. Tillämplighetsområdet
for detta stadgande föreslås i samband med dess överförande
ti 1 21: 5 i kommittéförslaget (jfr 22 kap. 5 § i departementsförslaget) bli
utsträckt genom ett tillagg av innebörd att samma regel om straffnedsättning
eller straffnhet skall gälla då fråga är om att straffa den som handlat på
befallning. Kommittén uttalar, att det genom detta stadgande, som avser
saval offentligrätt^ som enskilda förhållanden, blir möjligt att tillämpa
straffnedsättning eller straffrihet på såväl objektiva som subjektiva grunder,
och stadgandet innebär sålunda ett komplement till nu förevarande bestämmelser
Beträffande frågan, huruvida i övrigt i fall av nu förevarande slag
nagon bestämmelse bör meddelas rörande straffnedsättning eller straffrihet
pa subjektiva grunder hänvisar kommittén till strafflagberedningens arbete.

Yttrandena. Svea hovrätt hyser en viss tvekan om lämpligheten av att i
brottsbalken upptaga en bestämmelse om lydnadspliktens inverkan på
straffbarheten. I hkhet med vad hovrätten anfört i fråga om nöd anser hovratten
att det icke torde föreligga något påtagligt behov av ett sådant stadgande,
vilket på grund av ämnets natur endast kan erhålla en ytterst allmänt
hallen avfattmng. Hovrätten anmärker därjämte, att det föreslagna stadgandet
avser att objektivt bestämma lydnadspliktens verkan. Emellertid
har ett subjektivt moment insmugit sig i sista ledet av paragrafen, då däri
sags att gärningsmännen skall vara fri från straff, om ansvar skäligen icke
bor a vila honom. Därest stadgandet skall bibehållas, torde därför i allt fall
det sista ledet böra utgå, emedan straffrihet på subjektiva skäl regleras i
, o i kommitténs förslag. Även länsstyrelsen i Norrbottens län har ifrågasatt
behovet av paragrafen under framhållande, att paragrafen icke reglerar
or ållandena utan endast omtalar de ting som vid varje förundersökning
maste beaktas av forundersökaren eller åklagaren i de fall, då lydnadsplikten
mellan en anställd och hans överordnade är aktuell.

B 341

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

I likhet med Svea hovrätt har hovrätten för Västra Sverige uttalat att
gränsdragningen mellan förevarande stadgande och 21:5 i forslaget icke
skett fullt konsekvent. Det förefaller enligt hovrätten ur systematisk synpunkt
naturligt att i nu ifrågavarande bestämmelse endast behandla straffrihet
på objektiva grunder. I den mån straffrihet grundas på att »ansvar eljest
skäligen icke bör åvila» vederbörande synes det emellertid närmast vara
fråga om omständigheter av subjektiv natur. Enligt hovrättens mening vore
det därför önskvärt att antingen göra gränsdragningen mellan berörda
lagrum mera konsekvent eller ock slopa bestämmelsen i 21: 5, såvitt angår
handlande på befallning, samt i stället låta bestämmelsen i förevarande kapitel
avse såväl objektiva som subjektiva grunder och i sammanhang darmed
komplettera den med möjlighet jämväl till straffnedsättning.

Auditören vid kustflottan har — med instämmande av chefen för kust flottan

_uttalat, att det torde kunna förutsättas att man genom förevarande

paragraf icke velat göra någon ändring i vad redan gäller i fråga om handlande
i militärt lydnadsförhållande. Vad som emellertid kan verka förvillande
är att man här utgår från att den som är underkastad lydnadsplikt begår
en straffbelagd gärning, medan man under förarbetena till den nya militära
strafflagstiftningen (SOU 1946:83 s. 71) förklarade att lydnadsplikt
icke alls förelåg då en militär fick order om att begå lagbrott, åtminstone
sådana av svårare art. Större tydlighet skulle väl kunna uppnås om orden
»någon som är underkastad lydnadsplikt» utbyttes mot t. ex. »någon som
står i lydnadsförhållande till annan». Därmed skulle också det i motiven
omnämnda fallet om straffrihet eller straffnedsättning även vid utförande
av befallningar utom tjänsten (då ju ej heller någon lydnadsplikt föreligger)
lättare omfattas av den föreslagna lagtexten.

Departementschefen. Beträffande det straffrättsliga bedömandet av sådan
brottslig gärning, som begås på befallning av överordnad, finnes ej några generella
regler i svensk rätt. De principer som gäller på detta område får alltså
utläsas av allmänna grundsatser. Att i en koncentrerad lagregel sammanfatta
dessa grundsatser bereder uppenbarligen stora svårigheter. Det förslag
i detta hänseende som kommittén framlagt ger icke heller mer än några
mycket allmänna och obestämda anvisningar. I likhet med ett par remissmyndigheter
är jag tveksam om lämpligheten av att i brottsbalken intaga
en dylik bestämmelse, som självfallet ger mycket ringa vägledning för rättstillämpningen.
Det torde emellertid vara av visst värde att genom en uttrycklig
lagregel fästa uppmärksamheten på att förekomsten av ett lydnadsförhållande
i vissa fall kan påverka bedömandet av en lagöverträdelse, och
kommitténs tanke att upptaga en bestämmelse i ämnet i brottsbalken synes
därför icke böra avvisas.

Jämsides med att kommittén upptagit ett generellt stadgande om strafffrihet
för den som handlar på befallning — sådan straffrihet skulle inträda
under förutsättning att med hänsyn till lydnadsförhållandets art och
gärningens beskaffenhet lydnaden borde upprätthållas eller ansvar eljest

342 B

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

skaligen icke bör åvila den underordnade — har kommittén föreslagit att
bestämmelsen i SL 3:5 vid upptagandet i brottsbalken skall kompletteras
med en regel av innebörd, att vad i bestämmelsen stadgas om straffnedsättmng
eller straffrihet skall gälla även då fråga är om att straffa den som
handlat på befallning. Enligt kommitténs motiv skulle det genom nämnda
tdlagg bil möjligt att tillämpa straffnedsättning eller straffrihet på såväl
objektiva som subjektiva grunder. Avfattningen av huvudstadgandet i förslaget
— vilket endast talar om straffrihet — ger emellertid också möjligheter
att beakta såväl objektiva som subjektiva grunder. Gränsdragningen mellan
de båda reglerna synes alltså inkonsekvent och oklar, vilket även medför
att själva innebörden av bestämmelserna fördunklas.

Den självklara utgångspunkten då det gäller bedömandet av lydnadsförhållandets
inverkan i straffrättsliga sammanhang synes vara, att en befallning
till underordnad att begå brottslig handling icke bör åtlydas. De avsteg
från grundsatsen som likväl måste accepteras är betingade av att man i
vissa fall antingen av hänsyn till disciplinens upprätthållande eller av annat
viktigt skäl anser, att den underordnade har att avstå från att hävda sin egen
vilja, eller eljest icke ställer samma krav på denne i fråga om förtänksamhet
och försiktighet som på en person som handlar utan order från en överordnad.
EU belysande exempel gives i allmänna polisinstruktionen, som
ålägger polisman skyldighet att lyda förmans order, såvida det ej är uppenbart
att den strider mot lag eller författning; i straffrättsligt hänseende bör
detta medföra, att polismannen vid fullgörande av en order icke är pliktig att
i samma mån som kräves vid självständigt handlande hålla sig förvissad
om att åtgärderna icke överskrider gränsen för vad som lagligen är tillåtet
Det torde här ej vara möjligt att strikt skilja mellan objektiva och subjektiva
omständigheter. Det väsentliga är att den underordnade icke kan göras
straffrättsligt ansvarig för handlingen, om situationen var sådan, att han
\ar skyldig att efterkomma befallningen. Om en generell lagregel i ämnet
skall upptagas, torde denna böra begränsas till ett konstaterande härav och
således innehålla att den beordrade handlingen ej skall medföra ansvar, om
den underordnade hade att efterkomma befallningen. Beträffande grunderna
för bedömandet, huruvida befallningen skulle ha efterkommits eller ej, torde
endast böra angivas, att hänsyn skall tagas till lydnadsförhållandets art,
garningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Vid prövningen blir
givetvis, i förekommande fall, föreskrifter som meddelats beträffande det
aktuella tjänsteförhållandet vägledande; jfr exempelvis det nyss omnämnda
stadgandet i allmänna polisinstruktionen.

Genom den av mig förordade lagbestämmelsen utsäges sålunda, att ansvar
icke skall åvila den underordnade, om situationen finnes ha varit sådan,
att han haft att åtlyda befallningen. Även om förhållandena var sådana, att
den underordnade bort vägra, kan det emellertid i vissa fall förekomma anledning
till ett mildare bedömande av gärningen än eljest. Detta kan givetvis
beaktas vid bestämmande av påföljden inom tillämplig latitud, men i undantagsfall
kan det måhända vara önskvärt att kunna gå under tillämpligt mi -

B 343

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

nimura eller eventuellt helt fria från påföljd. I detta avseende har kommittén
som nämnts upptagit ett tillägg till den bestämmelse i brottsbalken, som
motsvarar SL 3: 5. Det är dock att märka, att SL 3: 5 även utan det föreslagna
tillägget ger möjlighet till sådan nedsättning eller befrielse, då någon
förmåtts medverka till brott genom missbruk av beroendeställning. Om den
underordnade på grund av otillräckligt rådrum eller eljest till följd av bristande
förmåga att bedöma saken felbedömt läget, föreligger en situation liknande
den då någon begår en brottslig gärning på grund av rättsvillfarelse.
Om på grundval av strafflagberedningens förslag — vilket avses skola behandlas
i nästa etapp av förevarande lagstiftningsärende — införes regler
om nedsättning och eftergift av påföljd, synes någon särskild bestämmelse
för dylika fall ej vara behövlig. Det av kommittén föreslagna tillägget till
SL 3: 5 torde därför få utgå.

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger förslag till brottsbalk.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Chr. af Winklerfelt

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Bilaga

Förslag

Ull

Brottsbalk

Härigenom förordnas, att i Sveriges rikes lag skall, näst efter handelsbalken,
införas en ny balk, benämnd brottsbalk, av följande lydelse.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Allmänna bestämmelser

1 KAP.

Om brott och brottspåföljder
1 §•

Såsom brott skall anses allenast gärning, som inrymmes under en i denna
balk eller eljest i lag eller författning given brottsbeslcrivning.

2 §.

o 1 denna balk beskriven gärning är att anse som brott, då den begås uppsåtbgen
eller, om det särskilt stadgas, av oaktsamhet; med oaktsamhet skall
därvid förstås oaktsamhet, som ej är ringa.

Har gärningen begåtts under självförvållat rus, må därav icke föranledas
att den ej anses som brott.

3 §.

Enligt de grunder som i denna balk eller eljest föreskrivas för tillämpningen
av olika brottspåföljder skall rätten, med beaktande av brottets beskaffenhet,
gärningsmannens egenskaper och personliga förhållanden samt
omständigheterna i övrigt, bestämma påföljd för brottet efter vad som finnes
bäst ägnat att avhålla gärningsmannen från brott och eljest skydda samhället
mot brottslighet.

4 §-

Allmänna påföljder för brott äro böter, fängelse, villkorlig dom, ungdomsfängelse,
förvaring och internering samt överlämnande till särskild vård.

B 345

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Särskilda brottspåföljder äro, för innehavare av befattning varmed ämbetsansvar
är förenat suspension och avsättning samt för krigsmän disciplinstraff.

När riket är i krig, kan i vissa fall dödsstraff tillämpas.

5 §.

Böter, fängelse, suspension, avsättning och disciplinstraff skola användas
med den begränsning som framgår av bestämmelserna om de särskilda
brotten. De övriga i 4 § första stycket angivna påföljderna må, enligt vad
därom är stadgat, tillämpas utan avseende å att de ej omnämnas i dessa
bestämmelser.

6 §•

Förutom de i 4 § nämnda påföljderna kan brottslig gärning, enligt vad
därom finnes stadgat, medföra skyldighet att gälda skadestånd eller ock
föranleda förverkande av egendom eller annan särskild åtgärd.

7 §•

Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, så ock där
brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava fullbordats.

8 §.

Om utlämning för brott från Sverige till främmande stat är särskilt stadgat.

9 §.

Vad i detta kapitel samt i 2, 22 och 23 kap. föreskrives skall, om ej annat
följer av vad för visst fall är stadgat, tillämpas jämväl beträffande annat
brott än sådant som avses i denna balk.

2 KAP.

Om tillämpligheten av svensk lag angående brott

1 §.

över brott som är begånget inom riket dömes efter svensk lag och vid
svensk domstol. Vad nu sagts skall ock gälla, om det är ovisst var brottet
förövats men skäl finnes antaga att det är begånget inom riket. 2

2 §•

År brott begånget utom riket av svensk medborgare eller av utlänning med
hemvist i Sverige, dömes efter svensk lag och vid svensk domstol.

3^6 B Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Har annan utlänning än i första stycket avses utom riket förövat brottslig
garnmg, vilken ej var fri från ansvar enligt lag som gällde på gärningsorten
domes jamval efter svensk lag och vid svensk domstol, om gärningsmannen
efter brottets begående blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här i riket,
så ock eljest om gärningsmannen finnes i riket samt å brottet enligt
svensk lag kan följa fängelse i mer än sex månader.

3 §.

Över brott som utom riket begåtts av utlänning dömes, ändå att fall som i
2. & sags ej ar for handen, efter svensk lag och vid svensk domstol,

1. om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av
någon som tillhörde fartygets eller luftfartygets besättning;

2. om brottet begåtts å område där avdelning av krigsmakten befann sig,
dock, såvitt angår brott som förövats av annan än krigsman, allenast såframt
avdelningen befann sig å området för annat ändamål än övning;

3. om i annat fall än i 1 eller 2 avses brottet förövats mot Sverige, svensk
medborgare eller svensk sammanslutning eller mot utlänning med hemvist
i Sverige; samt

4. om brottet är folkrättsbrott.

4 §.

Utan hinder av vad i detta kapitel är stadgat skall om tillämpligheten av
svensk lag angående brott och om svensk domstols behörighet gälla vad som
ar vedertaget enligt folkrättsliga grundsatser.

ANDRA AVDELNINGEN
Om brotten
3 KAP.

Om mord och misshandel
1 §•

Den som dödar annan, dömes för mord till fängelse i tio år eller på livstid.

År brottet med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller
eljest att anse som mindre grovt, skall för dråp dömas till fängelse, lägst
sex och högst tio år. ° 6

2 §.

Dödar kvinna sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på grund
av nedkomsten befinner sig i upprivet sinnestillstånd eller i svårt trångmål
domes for barnadråp till fängelse i högst sex år.

B 347

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

3 §.

Om någon, utan tillstånd enligt vad därom är stadgat, genom att nyttja
invärtes eller utvärtes medel fördriver eller eljest dödar foster, dömes för
fosterfördrivning till fängelse i högst två år.

Är fosterfördrivning som förövas av annan än kvinnan själv att anse som
grov, skall för grov fosterfördrivning dömas till fängelse, lägst ett och högst
sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningen skett vanemässigt eller för vinnings skull eller ock inneburit särskild
fara för kvinnans liv eller hälsa.

4 §•

Den som tillfogar annan kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter
honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd, dömes för misshandel
till böter eller fängelse i högst två år.

5 §•

Är brott som i 4 § sägs att anse som grovt, skall för grov misshandel
dömas till fängelse, lägst ett och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om garningen
var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogade svår kroppsskada
eller allvarlig sjukdom eller eljest visade synnerlig hänsynslöshet eller råhet.

6 §•

Den som av oaktsamhet orsakar annans död, dömes för vållande till annans
död till böter eller fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, dömes för grovt vållande till annans död till fängelse,
lägst sex månader och högst fyra år.

7 §•

Åsamkar man annan av oaktsamhet sådan kroppsskada eller sjukdom
som ej är ringa, dömes för vållande till kroppsskada eller sjukdom till böter
eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt, dömes för grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom
till fängelse i högst två år.

8 §•

Framkallar någon av grov oaktsamhet fara för annans liv, dömes för
vårdslöshet mot person till böter eller fängelse i högst två år. 9

9 §•

För försök eller förberedelse till mord, dråp, barnadråp, fosterfördrivning
förövad av annan än kvinnan själv, grov fosterfördrivning eller grov misshandel,
så ock för stämpling till eller underlåtenhet att avslöja mord, dråp
eller grov misshandel dömes till ansvar enligt vad i 22 kap. stadgas.

348 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

4 KAP.

Om brott mot frihet och frid
1 §•

*T bo_rtför eller inspärrar annan eller eljest berövar honom friheten,
domes för frihetsberövande till böter eller fängelse i högst två år.

, - “ |).r° t®t af ska11 för 9rovt frihetsberövande dömas till fängelse,

"8 L-wV06? h°SSt h0 ^ Vld bedömande huruvida brottet är grovt skall

dandklHbeak aSK°m mtrånget 1 friheten varit långvarigt, medfört svårt lidande
eller inneburit allvarlig kränkning mot barn eller ungdom.

2 §•

Forsätter man annan i kroppsligt tvångstillstånd eller eljest i nödläge

eniJYs Zr f0n°Z frt’ d°TS’ °m Särningen eJ är heiagd med ansvar
enligt 1§, för forsattande i nodläge till böter eller fängelse i högst två år.

er det genom att någon, medelst olaga tvång eller vilseledande, förmås att
begiva sig till främmande land eller kvarstanna där, dömes som nu är sagt
Jamval om nodlaget är av sådan art att han lider brist på livets nödtorft.

ett och 9r0Vt ,ÖrsmanJe 1 «“ fängelse, lägst

3 §

Bortför eder undanbåHer någon utan laga rätt barn under femton år från
den som har eller skall hava barnet i sin vård, och har han ej själv del i
årdnaden om barnet, domes, såframt gärningen ej medför ansvar enligt

,d°7 V i PdeI aF Sagt’ fÖr e9enmäktigt bortförande av barn till
böter eller fängelse i högst två år.

4 S.

Den som genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om
tu-ottshg gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något, dömes
^ olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med sådan
verkan ovar tvång genom hot att åtala eller angiva annan för brott eller att

otillbörligt amna menhgt meddelande’ vare lag samma, såframt tvånget är

måAnrair0ttelg^Skall/Ör 9r°Vt 0la9a tvång dÖmas tiU fängelse, lägst sex
s"r u-u K°Ciih°8 SCX år'' Vld bedömande huruvida brottet är grovt skall
annan to^ ’ °m gärningCn innefattade Pinande till bekännelse eller

5 §.

man vap!n mot annan eller bofar man eljest med brottslig gärg
på satt som ar agnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan

hZ tm böter" rr Tkerket tiU perSOn eller egendom, dömes för olaga
hot till böter eller fängelse i högst två år. J

B 349

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

6 §•

Intränger eller kvarstannar någon olovligen i annans bostad eller därtill
hörande gård eller trädgård, dömes för hemfridsbrott till böter.

Är brottet grovt, dömes för grovt hemfridsbrott till fängelse i högst två år,

7 §•

Den som handgripligen antastar annan eller ofredar honom genom skottlossning,
stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende, dömes för
ofredande till böter eller fängelse i högst sex månader.

8 §•

Om någon olovligen bereder sig tillgång till meddelande, vilket såsom
postförsändelse, telegram eller telefonsamtal är annorledes än med radio
under befordran genom allmän befordringsanstalt, dömes för brytande av
post-, telegraf- eller telefonhemlighet till böter eller fängelse i högst två år.

9 §•

Den som, utan att fall är för handen som i 8 § sägs, olovligen bryter
eller eljest bereder sig tillgång till brev, telegram eller annat som förvaras
förseglat eller under lås eller eljest tillslutet, dömes för intrång i förvar till
böter eller fängelse i högst två år.

10 §.

För försök eller förberedelse till grovt frihetsberövande, grovt försättande
i nödläge eller grovt olaga tvång, så ock för stämpling till eller underlåtenhet
att avslöja grovt frihetsberövande eller grovt försättande i nödläge dömes
till ansvar enligt vad i 22 kap. stadgas. 5

5 KAP.

Om ärekränkning
1 §•

Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt
eller eljest lämnar uppgift som genom sitt innehåll är ägnad att utsätta
honom för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Vad i första stycket sägs skall icke gälla, om uppgiften lämnas för att tillgodose
ett berättigat allmänt eller enskilt intresse samt den som lämnat uppgiften
visar, att den är sann, eller åberopar sådana grunder för uppgiften,
att den kan anses vara försvarlig.

350 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

2 §''

År brott som avses i 1 § att anse som grovt, dömes för grovt förtal till
böter eller fängelse i högst två år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften
genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd
eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada.

3 §•

Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller
genom annat skymfligt beteende mot honom, dömes, om gärningen ei är belagd
med ansvar enligt 1 eller 2 §, för förolämpning till böter.

År brottet grovt, dömes för grov förolämpning till böter eller fängelse i
högst sex manader. ö

4 §•

Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §, om gärningen
ar sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid
som forflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt,
kan anses kränka den frid som bör tillkomma den avlidne.

6 KAP.

Om sedlighetsbrott

1 §•

Tvingar man kvinna till samlag genom våld å henne eller ock genom hot
som innebar trängande fara, dömes för våldtäkt till fängelse, lägst två och
högst tio år. °

Är brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller eljest
att anse som mindre grovt, dömes för våldförande till fängelse, lägst sex
månader och högst fyra år.

2 §-

Den som formår någon till samlag eller annat könsligt umgänge genom
o aga tvång eller genom att grovt missbruka dennes beroende ställning eller
genom att utnyttja att denne befinner sig i vanmakt eller eljest i hjälplöst
tillstånd eller lider av nedsättning eller rubbning av sin själsverksamhet,
domes, om gärningen ej är belagd med ansvar enligt 1 §, för frihetskränkande
otukt till fängelse i högst fyra år. 3

3 §.

Har någon könsligt umgänge med barn under femton år, dömes för otukt
med barn till fängelse i högst fyra år.

B 351

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga att
barnet ej fyllt femton år, dömes ock såsom i första stycket sägs.

Är brott som avses i denna paragraf med hänsyn till att gärningsmannen
särskilt hänsynslöst förgripit sig mot barnet eller eljest att anse som grovt,
skall för grov otukt med barn dömas till fängelse, lägst två och högst åtta år.

4 §.

Har någon könsligt umgänge med annan av motsatt kön, som fyllt femton
men ej aderton år och som står under hans övervakning, vård eller lydnad
eller är intagen på anstalt och där står under hans tillsyn, eller eljest
med annan av motsatt kön i sådan ålder under utnyttjande av dennes
beroende ställning eller mot vederlag, dömes för otukt med ungdom till
böter eller fängelse i högst fyra år.

Till ansvar som i första stycket sägs skall jämväl dömas, om någon som
fyllt aderton år har könsligt umgänge med annan av samma kön som fyllt
femton men ej aderton år eller ock, under omständigheter svarande mot
de i nämnda stycke angivna, med annan av samma kön som fyllt aderton
men ej tjuguett år.

Beträffande gärning som avses i denna paragraf skall vad i 3 § andra stycket
stadgas äga motsvarande tillämpning.

5 §.

Om släktingar i rätt upp- och nedstigande led eller syskon hava samlag
med varandra, dömes för blodskam till fängelse i högst två år.

Ej må den som förmåtts till samlag under omständigheter varom i 1 eller
2 § sägs eller som var under aderton år dömas till ansvar enligt denna paragraf.

6 §.

Om någon blottar sig för annan på sätt, som är ägnat att väcka anstöt,
eller berör barn under femton år på sedlighetssårande sätt, dömes, om gärningen
ej är belagd med ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt, för
otuktigt beteende till böter eller fängelse i högst sex månader.

7 §•

Den som vanemässigt eller för att bereda sig vinning främjar eller utnyttjar
annans otuktiga levnadssätt eller som förleder någon som är under tjuguett
år till sådant levnadssätt, dömes för koppleri till fängelse i högst
fyra år. Samma lag vare, om någon för att bereda sig särskild vinning främjar
tillfällig könslig förbindelse mellan andra.

År koppleri att anse som grovt, skall för grovt koppleri dömas till fängelse,
lägst två och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt
skall särskilt beaktas, om gärningsmannen främjat otuktigt levnadssätt i
större omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan.

352 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

8 §.

För försök till våldtäkt, våldförande, otukt med barn, grov otukt med barn
eller otukt med ungdom dömes till ansvar enligt vad i 22 kap. stadgas.

7 KAP.

Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott
1 1

Den som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig

det, dömes, om tillgreppet innebär skada, för stöld till fängelse i högst
två år. °

2 §•

År brott som avses i 1 § med hänsyn till det tillgripnas värde och Övriga
omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för snatteri dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader.

3 §.

Stjäl någon från dödsbo vari han är delägare, eller stjäla makar, syskon,
föräldrar och barn, adoptivföräldrar och adoptivbarn eller fosterföräldrar
och fosterbarn från varandra medan de sammanbo, dömes för bodräkt till
böter eller fängelse i högst sex månader. Samma lag vare, om någon stjäl
lösöre vari han äger del. Medverka flera till stöld och gäller vad nu är sagt
någon av dem, dömes jämväl envar av de övriga för bodräkt, dock ej den
som handlat med uppsåt att tillägna sig det tillgripna.

4 §.

Är brott som i 1 eller 3 § sägs att anse som grovt, skall för grov stöld dömas
till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det
förövats medelst inbrott eller avsett sak som någon bär på sig, om gärningsmannen
varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel
eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde
eller inneburit synnerligen kännbar skada.

5 §.

Den som stjäl genom våld å person eller hot som innebär trängande fara
eller, sedan han begått stöld och anträffats å bär gärning, sätter sig med
sådant våld eller hot till motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna,
dömes för rån till fängelse, lägst ett och högst sex år. Samma lag vare om
någon med sådant våld eller hot tvingar annan till handling eller underlåtenhet,
som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne
eller någon i vars ställe denne är.

Kungl. Ma j. ts proposition nr 10 år 1962 B 353

6 §•

Är bro It som avses i 5 § att anse som grovt, skall för grovt rån dömas
till fängelse, lägst fyra och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen
var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogade svår kroppsskada
eller allvarlig sjukdom eller eljest visade synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst
sätt utnyttjade den rånades skyddslösa eller utsatta ställning.

7 §•

Avleder någon olovligen elektrisk kraft, dömes för olovlig kraftavledning
till böter eller fängelse i högst två år.

8 §•

Den som olovligen tager och brukar eller eljest tillgriper något, dömes,
om ej fall är för handen som särskilt i detta kapitel omförmäles, för egenmäktigt
förfarande till böter eller fängelse i högst två år. Samma lag vare,
om någon utan tillgrepp, genom att anbringa eller bryta lås eller annorledes,
olovligen rubbar annans besittning eller ock med våld eller hot om våld
hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller taga något.

För egenmäktigt förfarande skall jämväl dömas, om någon gör intrång
i annans besittning av fastighet, såsom genom att olovligen anbringa eller
bryta stängsel, bygga, gräva, plöja, upptaga väg eller låta kreatur beta, eller
obehörigen skiljer annan från besittning av fastighet eller del därav.

9 §•

Är brott som avses i 8 § med hänsyn till att gärningsmannen själv tagit
sig rätt eller eljest att anse som ringa, dömes för självtäkt till böter.

10 §.

För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, rån, grovt rån eller
olovlig kraftavledning, för försök till egenmäktigt förfarande samt för stämpling
till eller underlåtenhet att avslöja rån eller grovt rån dömes till ansvar
enligt vad i 22 kap. stadgas.

Att tillgrepp i vissa fall skall bedömas såsom åverkan, därom stadgas i
11 kap. 2 §.

11 liihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

354 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

8 KAP.

Om bedrägeri och annan oredlighet
1 §•

Den som medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet,
som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde
eller någon i vars ställe denne är, dömes för bedrägeri till fängelse i
högst två år.

2 §.

Är brott som avses i 1 § med hänsyn till skadans omfattning och övriga
omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för bedrägligt beteende
dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Begagnar sig någon av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning
eller annat dylikt, som tillhandahålles under förutsättning av kontant
betalning, och gör han ej rätt för sig, dömes, vare sig han vilseleder
någon eller ej, för bedrägligt beteende eller, om brottet ej är att anse som
ringa, för bedrägeri. Samma lag vare, om någon som har att betjäna allmänheten
efter viss taxa tager betalning utöver taxan utan att påvisa avvikelsen.

3 §.

Om brott som förut i detta kapitel är sagt är att anse som grovt, skall
för grovt bedrägeri dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

4 §.

Den som genom olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet,
som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne
eller någon i vars ställe denne är, dömes, om ej brottet är att anse såsom
rån eller grovt rån, för utpressning till böter eller fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, dömes för grov utpressning till fängelse, lägst sex månader
och högst sex år.

5 §•

B 355

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

laget eller för vilken vederlag icke skall utgå, dömes för ocker till böter eller
fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, dömes för grovt ocker till fängelse, lägst sex månader
och högst fyra år.

6 §.

Den som köper sak, som är frånhänd någon genom brott, eller tillgodogör
sig saken eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra sakens återställande,
dömes för häleri till fängelse i högst två år. Samma lag vare om
den som bereder sig otillbörlig vinning av någons brottsliga förvärv, så ock
om den som genom krav, överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom
brott tillkommen fordran.

Om brottet är ringa, skall för ringa häleri dömas till böter.

Är brottet grovt, dömes för grovt häleri till fängelse, lägst sex månader
och högst fyra år.

7 §•

Om gärningsmannen i fall som avses i 6 § icke insåg men hade skälig
anledning antaga att brott förelåg, dömes för häleriförseelse till böter eller
fängelse i högst sex månader.

8 §•

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det
han medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet och
därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes
för oredligt förfarande till böter eller fängelse i högst två år. Sker vilseledandet
i utövning av yrke eller näring och avser det beskaffenhet, myckenhet
eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahålles, vare lag samma, ändå
att skada ej uppkommer. 9

9 §.

Den som offentliggör eller eljest bland allmänheten sprider vilseledande
uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom, dömes
för svindleri till böter eller fängelse i högst två år.

Om någon, som medverkar vid bildande av aktiebolag eller annat företag
eller på grund av sin ställning bör äga särskild kännedom om ett företag,
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet offentliggör eller eljest bland allmänheten
eller företagets intressenter sprider vilseledande uppgift ägnad att påverka
bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra
skada, dömes såsom i första stycket sägs.

Är brott som avses i denna paragraf att anse som grovt, dömes för grovt
svindleri till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

356 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

10 §.

Mottager någon, för användning såsom påtryckningsmedel vid krav, handling
som är falsk, upprättad för skens skull eller eljest oriktig eller ock
check utan täckning, dömes för ockerpantning till böter eller fängelse i
högst två år.

11 §•

För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpressning,
grov utpressning, ocker eller grovt ocker dömes till ansvar enligt vad i 22
kap. stadgas; dock skall vad i 22 kap. 3 § sägs icke gälla i fråga om försök
till utpressning eller grov utpressning.

Såsom för förberedelse till bedrägeri eller grovt bedrägeri dömes den som
för att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar
sig eller annan till person eller egendom. Samma lag vare, om någon med
uppsåt som nyss sagts söker åstadkomma sådan skada. Har han innan skadan
inträtt frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, skall han vara fri
från ansvar.

9 KAP.

Om förskingring och annan trolöshet
1 §•

Om någon, som på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik
ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att utgiva
egendomen eller redovisa för denna, genom att tillägna sig egendomen eller
annorledes åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra
sin skyldighet, dömes, om gärningen innebär vinning för honom och skada
för den berättigade, för förskingring till fängelse i högst två år.

2 §.

Är brott som avses i 1 § med hänsyn till det förskingrades värde och övriga
omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för undandräkt
dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. 3

3 §.

Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov förskingring
dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen
missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat falsk handling
eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig
art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

B 357

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

4 §■

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, med egendom, som
han har i besittning men vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen
eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, vidtager åtgärd varigenom
egendomen frånhändes den andre eller denne annorledes berövas sin rätt,
dömes för olovligt förfogande till böter eller fängelse i högst två år.

5 §•

Om någon, som på grund av förtroendeställning, vare sig det är i allmän
eller enskild tjänst, såsom syssloman eller eljest, fått att för annan sköta
ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav, missbrukar behörighet
att företräda huvudmannen eller eljest sin förtroendeställning och
därigenom skadar huvudmannen, dömes, om gärningen icke är belagd med
ansvar enligt 1—3 §§, för trolöshet mot huvudman till böter eller fängelse
i högst två år.

Är brottet grovt, skall för grov trolöshet mot huvudman dömas till fängelse,
lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen begagnat falsk handling
eller vilseledande bokföring eller tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen
kännbar skada.

6 §■

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, genom missbruk
av behörighet att i annans ställe företaga rättshandling skadar denne eller
med missbruk av behörighet att göra gällande skuldebrev eller dylik handling
kräver vad annan tillkommer, dömes för behörighetsmissbruk till böter
eller fängelse i högst två år. Samma lag vare, om någon fordrar betalning
jämlikt handling som ej blivit utgiven eller för gäld som redan är gulden
eller ock kräver att utfå gods som han redan bekommit eller mot krav åberopar
kvitto som icke utgivits.

7 §•

Om någon olovligen brukar annans sak som han har i besittning och därigenom
vållar skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter
eller fängelse i högst sex månader. Samma lag vare, om innehavare av fastighet
brukar denna till men för annans rätt därtill genom att olovligen
bygga, gräva, plöja, upptaga väg, låta kreatur beta eller vidtaga annan dylik
åtgärd.

8 §•

Fullgör man ej vad i lag är föreskrivet om skyldighet att tillkännagiva
hittegods eller annans sak som man av misstag eller tillfällighet fått i besittning,
dömes för fgndförseelsc till böter. Underlåter man att fullgöra sådan
skyldighet med uppsåt att tillägna sig godset eller förfar man eljest
med godset på sätt i 4 § sägs, gälle vad där är stadgat.

358 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

9 §.

För försök till förskingring, grov förskingring, trolöshet mot huvudman
eller grov trolöshet mot huvudman dömes till ansvar enligt vad i 22 kap.
stadgas.

10 KAP.

Om gäldenärsbrott
1 §•

Gäldenär, som förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd avhänder
sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd
eller förvärrar sitt obestånd, dömes för oredlighet mot borqenärer till fängelse
i högst två år. 8

Gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs
eller i förteckning till utmätningsed förtiger tillgång, uppgiver obefintlig
skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, skall, om ej uppgiften
rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet,
dömas såsom i första stycket sägs. Samma lag vare, om gäldenär i samband
med annan exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller skenavtal
och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättningen
t ages i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydenhet
med uppsåt att hålla den undan konkursen, så ock gäldenär, som
i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång, dömes
likaledes för oredlighet mot borgenärer enligt vad nu är sagt.

2 §.

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, skall för grov oredlighet
mot borgenärer dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gäldenär
beedigat oriktig uppgift eller begagnat falsk handling eller vilseledande
bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning. 3

3 §.

Gäldenär, som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel
utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig
på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtager annan
sådan åtgärd och som därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
framkallar eller förvärrar obestånd, dömes för vårdslöshet mot borgenärer
till fängelse i högst två år.

Gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs
eller i förteckning till utmätningsed av grov oaktsamhet förtiger till -

B 359

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

gång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift,
skall'', om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund
för förfarandet, dömas enligt vad i första stycket sägs.

4 §.

Gäldenär som, då konkurs är förestående, betalar eller ställer säkerhet
för borgenärs fordran eller vidtager annan sådan åtgärd och därigenom avsevärt
förringar övriga borgenärers rätt, dömes för mannamån mot borgenärer
till fängelse i högst två år. Samma lag vare, om bokföringsskyldig gäldenär,
ehuru han enligt god köpmanssed uppenbarligen bort mställa små
betalningar, förfar som nu sagts.

Gäldenär, som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betalning
eller annan förmån, dömes ock för mannamån mot borgenärer enligt
vad nu är sagt.

5 §•

Åsidosätter gäldenär uppsåtligen eller av oaktsamhet honom åliggande
bokföringsskyldighet på sådant sätt att ställningen och rörelsens gång ej
kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, dömes för bokforingsbrott
till böter eller fängelse i högst två år; dock må ej till ansvar domas,
med mindre gäldenären inom fem år från det åsidosättandet skedde
kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar.

6 §.

För försök att, såsom i 1 § tredje stycket sägs, ur riket bortföra tillgång
dömes till ansvar enligt vad i 22 kap. stadgas.

7 §•

Begår den som är i gäldenärs ställe gärning som i detta kapitel sägs, skall
han dömas såsom vore han själv gäldenär.

Borgenär, som i fall varom i 4 § förmäles tager eller låter åt sig utlova
betalning, säkerhet eller annan förmån, dömes för medverkan till brottet
endast om han brukar otillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån eller
handlar i hemligt samförstånd med gäldenären.

11 KAP.

Om skadegörelsebrott
1 §•

Den som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans
rätt därtill, dömes för skadegörelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

360 B

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

2 §•

Är ijrott s°m avses i 1 § med hänsyn till skadans obetydlighet och Övriga
omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till
böter.

Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller,
av vaxande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda
eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till
bruk, domes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde
och Övriga omständigheter är att anse som ringa.

3 §•

Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov skadegörelse
domas till fängelse i högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om av gärningen
kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller skadan drabbat
sak av stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan eljest är
synnerligen kännbar.

4 §•

Tager man olovlig väg över tomt eller plantering eller över annan äga
som kan skadas därav, dömes för tagande av olovlig väg till böter.

5 §.

För försök eller förberedelse till grov skadegörelse, så ock för underlåtenhet
att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 22 kap. stadgas.

12 KAP.

Om allmänfarliga brott

1 §•

_ nögon anlägger brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa eller
för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes för mordbrand till
fängelse, lägst två och högst åtta år.

2 §•

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, skall för grov mordbrand
domas till fängelse på viss tid, lägst sex och högst tio år, eller på livstid
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om branden
anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller eljest
inneburit fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet.

B 361

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

3 §•

Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flygeller
tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för
annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom,
dömes för allmänfarlig ödeläggelse till fängelse från och med två till och

med åtta år. .....

Är brottet grovt, dömes för grov allmänfarlig ödeläggelse till fängelse pa

vass tid, lägst sex och högst tio år, eller på livstid.

4 §•

Om någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för
rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd,
som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning
därtill, hindrar eller allvarligt stör användningen av sådan egendom,
dömes för sabotage till fängelse i högst fyra år. Samma lag vare, om någon
eliest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss sagts, hindrar eller
allvarligt stör den allmänna samfärdseln eller användningen av telegraf, telefon,
radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av anläggning för allmänhetens
förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

Är brottet grovt, dömes för grovt sabotage till fängelse på viss tid, lägst
två och högst tio år, eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för rikets säkerhet,
för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet.

5 §.

Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne
eller annorledes, vållar brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs
eller framkallar fara därför, eller vållar skada eller hinder som i 4 § sägs,
dömes för allmänfarlig vårdslöshet till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brott som i första stycket sägs är grovt, dömes för grov allmänfarlig
vårdslöshet till fängelse i högst två år.

6 §.

Om någon framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa genom
att förgifta eller infektera livsmedel, vatten eller annat, på annat sätt sprida
gift eller dylikt eller överföra eller sprida allvarlig sjukdom, dömes för
spridande av gift eller smitta till fängelse i högst sex år.

Är brottet grovt, dömes för grovt spridande av gift eller smitta till fängelse
på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid. Vid bedömande huruvida
brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett med uppsåt att skada
annan till liv eller hälsa eller om många människor utsatts för fara.

12* Uihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

362 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

7 §•

Framkallar man allmän fara för djur eller växter medelst gift eller genom
att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom alt sprida skadedjur
eller ogräs eller på annat dylikt sätt, dömes för förgöring till böter
eller fängelse i högst två år.

År brottet grovt, dömes för grov förgöring till fängelse, lägst sex månader
och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om det skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande
värde utsatts för fara.

o S -

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 6 eller 7 § sägs, dömes
för vårdslöshet med gift eller smittämne till böter eller fängelse i högst
tva år. ö

9 §.

n^0D’ atan att vara förfallen till ansvar enligt vad förut i detta kapitel
ar sagt, vid handhavande av eld, sprängämne eller gift eller annorledes
framkallat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller allmän
fara som avses i 6 eller 7 §, och underlåter han, efter att hava kommit till
insikt darom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras,
domes for underlåtenhet att avvärja allmänfara till böter eller fängelse i
högst sex månader.

10 §.

För försök, förberedelse eller stämpling till mordbrand, grov mordbrand,
allmänfarlig ödeläggelse, grov allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage,
spridande av gift eller smitta, grovt spridande av gift eller smitta, förgoring
eller grov förgöring, så ock för underlåtenhet att avslöja sådant brott
domes till ansvar enligt vad i 22 kap. stadgas.

13 KAP.

Om förfalskningsbrott
1 §•

Den som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn
eller genom att falskeligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes,
framställer falsk urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller
akta urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning
till fängelse i högst två år.

Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intvg och annan
handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelses såsom bevis
sa ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke

B 363

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

2 §•

Är brott som avses i 1 § att anse som ringa, skall för ringa urkundsförfalskning
dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Vid bedömande huruvida brottet är ringa skall särskilt beaktas, om urkunden
är av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller dylikt mottagningsbevis,
eller om gärningen skett för att hjälpa någon till hans rätt.

3 §.

Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov urkundsförfalskning
dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om förfalskningen
avser myndighets arkivhandling av vikt eller urkund som är
särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation, aktiebrev
eller inteckningshandling, eller om gärningen eljest är av särskilt farlig
art.

4 §•

Den som förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund, över vilken
han vid tillfället ej äger så förfoga, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,
för undertryckande av urkund till fängelse i högst fyra år.

Är brottet ringa, skall för ringa undertryckande av urkund dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader.

5 §.

Om någon utan lov anbringar eller eljest förfalskar annans namnteckning
eller signatur på alster av konst eller konsthantverk eller på annat
dylikt verk och därigenom giver sken av att denne bestyrkt sig vara upphovsman
till verket, dömes för signaturförfalskning till fängelse i högst
fyra år.

Är brottet ringa, skall för ringa signaturförfalskning dömas till böter eller
fängelse i högst sex månader.

6 §.

Den som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt
eller annorledes förfalskar sedel eller mynt, dömes för penningförfalskning
till fängelse i högst fyra år.

Är brottet ringa, skall för ringa penningförfalskning dömas till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt, dömes för grov penningförfalskning till fängelse,
lägst två och högst åtta år.

7 §•

Eftergör någon gällande frimärke, beläggningsstämpel eller annat offentligt
eller för allmänheten avsett inländskt eller utländskt värdemärke eller

364 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ock offentlig inländsk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vara,
handling eller annat, eller anbringar någon falskt sådant märke eller falskeligen
akta märke eller förfalskar någon eljest sådant märke eller det
markta, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för märkesförfalskning
till fängelse i högst fyra år.

Är brottet ringa, skall för ringa märkesförfalskning dömas till böter eller
fängelse i högst sex månader.

8 §.

Om någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål som kan
tagas for gällande gränsmärke, vattenmärke, fixpunkt eller annat märke
tor plan- eller höjdmätning eller ock flyttar, borttager, skadar eller förstör
sådant märke, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för
förfalskning av fast märke till fängelse i högst fyra år.

Är brottet ringa, skall för ringa förfalskning av fast märke dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader.

9 §.

Den som åberopar falsk urkund, utbjuder eller håller till salu verk med
falsk signatur, utprånglar falsk sedel eller falskt mynt, begagnar falskt
varde- eller konlrollmärke, åberopar falskt fast märke eller eljest gör bruk
av något, som förfalskats på sätt ovan sägs, dömes, om åtgärden innebär
fara i bevishänseende, för bruk av förfalskning såsom hade han själv gjort
förfalskningen.

10 §.

Den som i annat fall än i 9 § sägs bland allmänheten sprider något, som
latt kan förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke,
dömes för olaga spridande av efterbildning till böter.

11 §.

För försök eller förberedelse till urkundsförfalskning, grov urkundsförfalskning,
undertryckande av urkund, signaturförfalskning, penningförfalskning,
grov penningförfalskning, märkesförfalskning eller förfalskning
av fast märke, så ock för underlåtenhet att avslöja penningförfalskning eller
grov penningförfalskning dömes till ansvar enligt vad i 22 kap. stadgas.
För försök eller förberedelse till bruk av förfalskning dömes ock till ansvar,
om gärningsmannen, såframt han själv gjort försök eller förberedelse till
förfalskningen, skulle hava varit förfallen till ansvar enligt vad nu sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 365

14 KAP.

Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga

1 §•

Om någon under laga ed eller under försäkran som avgives i eds ställe
lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes, såframt utsagan är
av betydelse för saken, för mened till fängelse i högst fyra år.

Är brottet ringa, skall för oriktig utsaga dömas till böter eller fängelse i

högst sex månader.

Om brottet är grovt, dömes för grov mened till fängelse, lägst två och högst
åtta år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
det skedde med uppsåt att oskyldig skulle fällas till ansvar för allvarligt brott
eller eljest synnerlig skada tillfogas annan.

2 §.

Den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osann
uppgift eller förtiger sanningen, dömes, om utsagan är av betydelse för
saken, för osann partsutsaga till böter eller fängelse i högst två år.

3 §•

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 § sägs, dömes
för ovarsam utsaga till böter eller fängelse i högst sex månader.

4 §■

Ej må någon dömas till ansvar enligt 1—3 §§, om utsagan avsett sådant
varom han ägt vägra att yttra sig och omständigheterna innebära skälig
ursäkt för honom.

5 §.

Väcker någon åtal mot oskyldig med uppsåt att denne må bliva fälld till
ansvar, dömes för falskt åtal till böter eller fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, skall för grovt falskt åtal dömas till fängelse, lägst sex
månader och högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall
särskilt beaktas, om åtalet avsåg allvarligt brott eller innefattade missbruk
av tjänsteställning.

Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för
obefogat åtal till böter eller fängelse i högst sex månader.

6 §•

Angiver man oskyldig till åtal med uppsåt att denne ma bliva fälld till
ansvar, dömes för falsk angivelse till böter eller fängelse i högst två år.

Om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga, att
den angivne var oskyldig, dömes för obefogad angivelse till böter ellei
fängelse i högst sex månader.

366 JB

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

7 §.

Den som, i annat fält än 6 § avser, hos åklagare, polismyndighet eller
annan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver
besvarande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet,
domes, om myndigheten har att upptaga anmälan i sådan sak, för falsk
tillvitelse till böter eller fängelse i högst två år.

Om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga att tillvitelsen
var sanningslös, dömes för vårdslös tillvitelse till böter eller fängelse
i högst sex månader.

8 §.

J°"Tkar eller undanröJer någon bevis med uppsåt att oskyldig må
bliva falld till ansvar eller åberopar någon med sådant uppsåt falskt bevis,
domes for bevisförvanskning till böter eller fängelse i högst två år.

År brottet grovt, skall för grov bevisförvanskning dömas till fängelse, läest
sex månader och högst fyra år.

9 §.

Har någon, utan att vara förfallen till ansvar enligt vad förut i detta kapitel
ar sagt, genom åtgärd, varom där förmäles, framkallat fara för att

anjani*SkaI1 bliVa Ut3n laga skal dömd el,er eljest lida avsevärt förfång, och
underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans avvarjande
göra vad skäligen kan begäras, dömes för underlåtenhet att avvar
ja rättsfel till böter eller fängelse i högst sex månader.

10 §.

Förövas gärning, varom i första stycket förmäles, av grov oaktsamhet, dömes
för vårdslös försäkran till böter eller fängelse i högst sex månader.

11 §.

hamnar någon i intyg eller annan urkund osann uppgift om vem han är
eller om annat än egna angelägenheter eller upprättar någon för skens skull
urkund rörande rättshandling, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,
för osant intygande till böter eller fängelse i högst två år.

Den som åberopar eller eljest begagnar osann urkund som avses i första
stycket, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för bruk av
osann urkund enligt vad i nämnda stycke sägs.

B 367

Kangl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

12 §.

Missbrukar någon pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkund
genom att giva sig eller annan ut för lionom eller utlamnar han urkunden
att sålunda missbrukas, eller utgiver någon sanningslost handling, som tillkommit
medelst genomslag eller fotografering eller pa annat dylikt satt, för
riktig kopia av viss urkund, dömes, om åtgärden innebar fara i bevishanseende,
för missbruk av urkund till böter eller fängelse i liogst sex månader.

13 §.

Förnekar någon sin underskrift på urkund, dömes, om åtgärden innebär
fara i bevishänseende, för förnekande av underskrift till böter eller fängelse
i högst sex månader.

14 §.

För förberedelse till mened eller grov mened, för sådan stämpling till mened
eller grov mened, som innebär att någon söker anstifta annan till garningen,
samt för försök till bevisförvanskning eller grov bevisförvanskning
dömes till ansvar enligt vad i 22 kap. stadgas.

15 KAP.

Om brott mot allmän ordning

1 §•

Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med
förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller
hindra viss åtgärd och skingrar den sig ej på myndighets befallning, domes
för upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst fyra år och annan

deltagare till böter eller fängelse i högst två år.

Om folksamlingen skingrar sig på myndighets befallning, dömes anstiftare
och anförare för upplopp till böter eller fängelse i högst två år.

2 §•

Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld å person
eller egendom, dömes, vare sig myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt
upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst tio år och annan
deltagare till böter eller fängelse i högst fyra år. 3

3 §■

Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma
för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger han

368 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

om p“råd? S°?~ bl,Mt fÖF SådaDt ändamål fridlyst eller avspärrat, dömes.
om ej upplopp föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt
s or eler soker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning "g
sel e er begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statUiLn
" k°™mUnal. forrättning eller ock allmän sammankomst för över Snto

-1,er åhÖrande 3V fÖredraS> dÖmes för ärande av

månader ^ s™™ankomst till böter eller fängelse i högst sex

eller utlämna r 8611;,11 dler folks^nling, i skrift som sprides

manar X -1 T eller 1 annat meddelande till allmänheten upp sl

vidiS? n ! da m br0ttSlig gärning* SVikande av medborUll
bier.n r eller Ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling
till böter eller fängelse i högst sex månader. ““ “ "

hrntt rr°ttet Died hänsyn tiU att gärningsmannen sökte förleda till allvarlig

“KTÄ"s°"6rov1’skaU

Om någon bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant nåstående
som ar agnat att framkalla fara för folkförsörjningen eller för all Ur

t5r ryMM!pMng till bö -

höST/alnåga°-n °ffeatligeD Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets

höjt sextSadår *km''ande a° rikSSSmb°'' 1111 bö‘“ i

ö S -

Hotar, förtalar eller skymfar någon offentligen folkgrupp med viss här

IinXVhC«T.fXder.d5m''S ^ **« —

, °m "äfn »«enMigen skymfar sådant som av svenska kyrkan eller annat

.m^mlUrfr1, ,rT-mt“Dd häl''eS ^ f°n ^

uu noter eller fängelse i högst sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 369

10 §.

Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller
avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna,
grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, dömes för brott mot
griftefrid till böter eller fängelse i högst sex månader.

11 §-

Om gift man eller kvinna ingår nytt äktenskap, så ock om ogift ingår äktenskap
med den som är gift, dömes för tvegifte till böter eller fängelse i
högst två år.

12 §.

Sårar någon tukt och sedlighet genom framställning i skrift eller bild eller
genom att saluhålla, förevisa eller annorledes sprida skrift eller bild, dömes
för sårande av sedlighet till böter eller fängelse i högst sex månader.

Vad i första stycket stadgas skall jämväl gälla, om någon, på allmän plats
eller eljest offentligen, i ord eller handling uppträder på sätt som sårar tukt
och sedlighet.

13 §.

Den som bland barn eller ungdom sprider skrift eller bild, som genom sitt
innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas
sedliga fostran, dömes för förledande av ungdom till böter eller fängelse i
högst sex månader.

14 §.

Om någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes
utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter
eller fängelse i högst två år.

15 §.

Anordnar någon för allmänheten äventyrligt spel om penningar eller penningvärde
eller tillåter någon sådant spel i lokal som han upplåtit åt allmänheten,
dömes för dobbleri till böter eller fängelse i högst sex månader.
Deltager någon i dylikt spel som anordnats för allmänheten eller eljest äger
rum i lokal vartill allmänheten har tillträde, dömes ock för dobbleri till böter.

Om lotteri gäller vad Konungen förordnar.

16 §.

Den som på allmän plats, vare sig utom- eller inomhus, uppträder så berusad
av starka drycker eller annat berusningsmedel, att det framgår av
hans åtbörder eller tal, dömes för fylleri till böter, högst femhundra kronor.

370 Jö

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

17 §.

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, för oljud på allmän
plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse
hos allmänheten, dömes för förargelseväckande beteende till böter, högst
femhundra kronor.

16 KAP.

Om brott mot allmän verksamhet

1 §.

Om gärning som är belagd med ansvar i 3—5 kap. innebär att någon förgriper
sig mot innehavare av ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar
är förenat, i dennes tjänsteutövning eller för att tvinga honom till
•eller hindra honom från tjänsteåtgärd eller hämnas för sådan åtgärd, må
ådömas fängelse intill två år, om gärningen ej är belagd med svårare påföljd
än fängelse i sex månader, och intill fyra år, om å brottet eljest kan följa
fängelse i högst två år. Samma lag vare, om någon sålunda förgriper sig mot
<len som innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar var
förenat, för vad denne däri gjort eller underlåtit.

Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, skall ock
gälla befattning, med vilken enligt Konungens förordnande samma skydd
skall vara förenat.

2 §•

Den som, annorledes än i 1 § avses, för att tvinga eller hindra någon, som
åtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattning eller
hämnas för tjänsteåtgärd, otillbörligen företager gärning, som för honom
medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed, dömes för
förgripelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex månader.

År brottet grovt, skall för grov förgripelse mot tjänsteman dömas till fängelse
i högst fyra år. 3 4

3 §•

Vad i 1 och 2 §§ stadgas skall ock gälla, om någon på sätt som i nämnda
paragrafer sägs förgriper sig mot den som är eller varit kallad att biträda
•där avsedd befattningshavare vid förrättning.

4 §•

Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt, genom
att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen
av befattning som avses i 1 §, dömes för våldsamt motstånd till böter eller
fängelse i högst sex månader.

B 371

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

5 §.

Om någon bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående,
ägnat att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ som
äger besluta i allmänna angelägenheter, dömes för beljugande av myndighet
till böter eller fängelse i högst två år.

6 §•

Den som lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig föimån
för utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, dömes för
bestickning till böter eller fängelse i högst två år.

7 §•

Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning av rösträtt
i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgång
eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligt
verkande vid röstning till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, skall för grovt otillbörligt verkande vid röstning dömas
till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall
särskilt beaktas, om det förövades med våld eller hot om våld eller innefattade
missbruk av tjänsteställning.

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att
i allmänt ärende rösta på visst sätt eller icke rösta, dömes, om det ej är
ämbetsbrott, för tagande av otillbörlig förmån vid röstning till böter eller
fängelse i högst sex månader.

8 §■

Söker någon obehörigen skaffa sig kännedom om vad som angående utövning
av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för brott mot
rösthemlighet till böter eller fängelse i högst sex månader.

9 §•

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för det han hos domstol
eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller
eljest vid förhör avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åtgärd,
dömes för övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i högst två år. Samma
lag vare, om någon eljest med gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet,
eller med hot om sådan gärning angriper annan för det han avlagt
vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att
hindra honom från att avgiva sådan utsaga.

10 §.

Om någon döljer den som förövat brottslig gärning, hjälper honom att
undkomma, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt mot -

372 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

att den uppdagas eller beivras, dömes för skyddande av brottsling
till böter eller fängelse i högst två år. J

hrnftnrS°^-iCke men hade Skäli8 anledning antaga att den andre var

brottslig, domes ock för skyddande av brottsling till böter.

Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den
som , forsta svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, adoptivföräldrar
eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej fällas till
ansvar efter denna paragraf. J

aa S -

Hjälper man den som ar fånge, häktad eller anhållen eller eljest är för annat
an sjukvård eller vård enligt barnavårdslagen berövad friheten att komma
los eller framjar man efter avvikandet hans flykt genom att dölja ho i

mii e^ gen?m 31111311 sådan åtgärd, dömes för främjande av flykt till böter
eller fängelse i högst två år. '' a

it s -

Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva annans
gods, rubbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget,
skadar eller borttager myndighets anslag eller försegling eller eljest olovligen
öppnar vad myndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt av
myndighet meddelat förbud, dömes för överträdelse av myndighets bud till
böter eller fängelse i högst sex månader.

Vagrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, dömes för hindrande
av förrättning till böter.

13 §.

Om någon obehörigen utövar vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar
ar förenat, dömes för obehörig tjänsteutövning till böter eller fängelse
i högst sex månader. ö

Är brottet med hansyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig
vmning eller eljest att anse som grovt, skall för grov obehörig tjänsteutövning
domas till fängelse i högst fyra år.

14 §.

Den som, utan att fall är för handen som i 13 § sägs, obehörigen giver sig
att innehava d®r avsedd befattning, dömes för föregivande av allmän
ställning till böter eller fängelse i högst sex månader. Samma lag vare, om
nagon obehongen bär uniform, märke eller annat tjänstetecken som giver
honom sken av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas
tjänst eller kår, vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens
forseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

Giver någon sig obehörigen ut för advokat, dömes för föregivande av ställning
såsom advokat till böter.

373

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

15 §.

För försök till främjande av flykt dömes till ansvar enligt vad i 22 kap.
stadgas.

17 KAP.

Om högmålsbrott
1 §•

Den som, med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest
med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen,
riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras,
företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes,
om det ej är högförräderi, för uppror till fängelse i tio år eller på livstid
eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.

2 §.

Om gärning som är belagd med ansvar i 3—5 kap. innebär förgripelse
mot Konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot regent som
är satt i Konungens ställe, må ådömas fängelse intill fyra år, om gärningen
ej är belagd med svårare påföljd än fängelse i sex månader, och intill sex
år, om å brottet eljest kan följa fängelse i högst två år.

3 §•

Den som, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller
medborgares frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det
samlat eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning
eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordning
till fängelse, lägst sex och högst tio år.

4 §•

Om någon bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara
avsedd att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det ändamål
för vilket den är bildad lätteligen kan utvecklas till ett sådant maktmedel
som militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd
förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller ock tager befattning
med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning för sådan sammanslutning,
upplåter lokal eller mark för dess verksamhet eller understödjer
den med penningar eller på annat sätt, dömes för olovlig kårverksamhet till
böter eller fängelse i högst två år. 5

5 §.

Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den
allmänna åsiktsbildningen eller att inkräkta på handlingsfriheten inom

374 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

politisk organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom
sätter yttrande-, förenings- eller församlingsfriheten i fara, dömes för
brott mot medborgerlig frihet till fängelse i högst sex år.

6 §.

Om någon för längre eller kortare tid, genom stympning eller annorledes
gor sig oduglig till tjänstgöring, som det ålegat honom att fullgöra vid krigsmakten
eller eljest för rikets försvar, eller genom att föregiva sjukdom eller
medelst annat vilseledande undandrager sig sådan tjänstgöringsskyldighet,
domes for svikande av försvarsplikt till böter eller fängelse i högst två år
eller, om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst fyra år.

7 §.

För försök, förberedelse eller stämpling till uppror eller väpnat hot mot
laglig ordning, för underlåtenhet att avslöja sådant brott samt för försök
till svikande av försvarsplikt dömes till ansvar enligt vad i 22 kap. stadgas.

18 KAP.

Om brott mot rikets säkerhet
1 §•

Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall, med våldsamma eller
eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd, läggas under främmande
makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall
sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande,
dömes för högförräderi till fängelse i tio år eller på livstid
eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.

Om någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller
högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller
hindras, företager handling som innebär fara därför, dömes ock för högförräderi
som i första stycket sägs.

2 §.

Om någon, med uppsåt att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter,
åstadkommer fara därför med utländskt bistånd eller med våldsamma
medel, dömes, såframt det ej är högförräderi, för krigsanstiftan till
fängelse, lägst två och högst åtta år. 3

3 §.

Om den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt
eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främ -

B 375

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

mande makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest
sin förtroendeställning och därigenom orsakar riket betydande men, dömes
för trolöshet vid förhandling med främmande makt till fängelse på viss tid,
lägst två och högst tio år, eller på livstid.

4 §•

Svensk medborgare, som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat
låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatisk
angelägenhet som rör riket, så ock envar, som i föregiven egenskap av behörigt
ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon
som företräder främmande makts intresse, dömes för egenmäktighet vid
förhandling med främmande makt till fängelse i högst två år. Var riket i
krig, skall till fängelse i högst fyra år dömas.

Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga
förhållande till främmande makt, dömes till fängelse, lägst ett och högst
sex år eller, om riket var i krig, till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst
tio år, eller på livstid.

5 §.

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar,
befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd,
import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande
makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjning
vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest
för rikets säkerhet, dömes, vare sig uppgiften är riktig eller ej, för spioneri
till fängelse i högst sex år. Samma lag vare, om någon med uppsåt som nu
sagts obehörigen framställer eller tager befattning med skrift, teckning eller
annat föremål som innefattar sådan uppgift.

6 §•

Är brott som avses i 5 § att anse som grovt, dömes för grovt spioneri till
fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen
var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig
eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som
på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

7 §•

Förövas, beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig natur, gärning
som i 5 § sägs utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, dömes
för obehörig befattning med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst
två år eller, om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst fyra år.

Befordrar eller lämnar någon av grov oaktsamhel uppgift som avses i

376 B Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

o § och som ror förhållande av hemlig natur, dömes för vårdslöshet med
hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om riket
var i krig, till böter eller fängelse i högst två år.

8 §.

Om någon bland allmänheten sprider eller till främmande makt framlor
eller låter framkomma osant påstående, som är ägnat att framkalla
fara för rikets säkerhet, dömes för ryktesspridning till fara för rikets säkerhet
till böter eller fängelse i högst två år.

9 §.

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver
verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra
forhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan medföra
men för annan främmande makts säkerhet, eller här i riket till dylik
verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig, dömes för olovlig
underrättelseverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.

* *°rsta stycket stadgas skall ock gälla, om någon, med uppsåt att
gå främmande makt tillhanda, här i riket hemligen eller med användande
av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter
om annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet lämnar medverkan
som ej är allenast tillfällig.

10 §.

Skymfar någon offentligen främmande makts flagga eller vapen eller annat
dess höghetstecken, dömes för skymfande av utländsk rikssymbol till
böter eller fängelse i högst sex månader.

11 §•

Om gärning som är belagd med ansvar i 3—5 kap. innebär att någon «enom
förgripelse å främmande makts statsöverhuvud eller representant här
i riket kränker den främmande makten, må ådömas fängelse intill två år, om
garningen ej är belagd med svårare påföljd än fängelse i sex månader,’och
intill fyra år, om å brottet eljest kan följa fängelse i högst två år Vad nu
sagts skall äga motsvarande tillämpning, om främmande makt kränkes genom
brott innebärande intrång i lokal eller skadegörelse å egendom som
innehaves av dess representation här i riket.

12 §.

Om någon utan Konungens tillstånd här i riket värvar folk till främmande
krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen
begiva sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning till
böter eller fängelse i högst sex månader eller, om riket var i krig till fängelse
i högst två år. 5

B 377

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

13 §.

Den som av främmande makt eller av någon som handlar i dess intresse
mottager penningar eller annan egendom för att genom utgivande eller spridande
av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen om statsskicket
eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse, dömes för tagande
av utländskt understöd till fängelse i högst två år.

14 §.

För försök, förberedelse eller stämpling till högförräderi, trolöshet vid
förhandling med främmande makt, spioneri, grovt spioneri eller olovlig
underrättelseverksamhet, så ock för försök eller förberedelse till obehörig
befattning med hemlig uppgift dömes till ansvar enligt vad i 22 kap. stadgas.

Den som underlåter att avslöja högförräderi, trolöshet vid förhandling med
främmande makt, spioneri eller grovt spioneri skall ock dömas till ansvar
enligt vad i 22 kap. sägs; och skall till sådant ansvar dömas jämväl om
han icke insett men haft skälig anledning antaga att brottet var å färde.

Om någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt, på grund a\
meddelad varning eller eljest bort inse, att brott som i andra stycket sägsär
å färde, medverkar till gärningen, dömes till ansvar för medhjälp däitill;
dock må ej dömas till strängare påföljd än fängelse i högst två år.

19 KAP.

Om ämbetsbrott

1 §-

Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställning
till förfång för det allmänna eller någon enskild, dömes, om ej gärningen
utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med
ansvar, för tjänstemissbruk till suspension eller avsättning; om skäl ärodärtill,
skall tillika dömas till fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning och fängelse
i högst sex år.

2 §.

Ämbetsman, som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan
otillbörlig förmån för sin tjänsteutövning, dömes, om ej gärningen eljest
är särskilt belagd med ansvar, för tagande av muta till suspension eller avsättning;
om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst två åi.
Samma lag vare, om han begått sådan gärning innan han erhöll befattningen.

Är brottet grovt, dömes för grovt mutbrott till avsättning och fängelse i
högst sex år.

Begår den som varit ämbetsman gärning, varom i denna paragraf är fråga,,
dömes till allmän påföljd som förut sagts.

378 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
3 §•

Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han
o ovligen sådan hemlighet, dömes, om ej gärningen eljest är särskilt beagd
med ansvar, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättningom
skäl äro därtill, skall han tillika dömas till fängelse i högst ett år.

År brottet ringa, skall för ringa brott mot tystnadsplikt dömas till böter.

Begår den som varit ämbetsman gärning, varom i denna paragraf är
fråga, dömes till allmän påföljd som förut sagts.

4 §.

Åsidosätter ämbetsmän uppsåtligen eller av försummelse, oförstånd eller
oskicklighet vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning,
särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, dömes, om ej gärningen
utgor tjänstemissbruk eller eljest är särskilt belagd med ansvar, för
tjänstefel till böter eller suspension.

År felet grovt, dömes för grovt tjänstefel till suspension eller avsättning;
om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst ett år.

5 §•

Finnes ämbetsman hava genom gärning, som är annorstädes än i 1—4 §§
belagd med ansvar, åsidosatt sin tjänsteplikt, må fängelse intill två år ådömas,
andå att så sträng påföljd eljest ej kunnat bestämmas.

6 §.

Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från tjänstgöring
och ej kunnat träffas med kallelse eller inställas, dömes, om han ej
kommer innan tre månader förflutit från det kallelse som domstolen utfärdat
å honom införts i allmänna tidningarna, till avsättning från tjänsten.

7 §•

Om någon medverkat till tjänstemissbruk, grovt tjänstemissbruk, tagande
av muta, grovt mutbrott eller brott mot tystnadsplikt utan att därigenom
åsidosätta tjänsteplikt, dömes till allmän påföljd med tillämpning av vad
i 22 kap. stadgas.

För medverkan till tjänstefel eller grovt tjänstefel må allenast den som
därigenom åsidosatt tjänsteplikt dömas.

8 §•

Med ämbetsman förstås i denna balk domare, annan statens befattningshavare
som endast medelst dom kan avsättas från sin tjänst, så ock den som
har förtroendesyssla från vilken Konungen må entlediga honom. Vad som
sägs om ämbetsmän skall ock gälla om dem, som äro satta att förvalta ständers,
menigheters eller allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks

B 379

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om tjänstemän som
lyda under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna och om andra som forordnats
att förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Den som eljest är anställd i allmän tjänst eller som fullgör lagstadgad
tjänsteplikt skall ock vara underkastad ämbetsansvar efter 3 §. Tillika skall
ämbetsansvar efter 2, 3 och 5 §§ åvila den som är förordnad eller våld till
ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling eller sitter i jury
eller beskattningsnämnd.

Vad i 2 § tredje stycket och 3 § tredje stycket stadgas skall aga motsvarande
tillämpning å den som ej varit ämbetsman men eljest innehaft befattning
som i denna paragraf sägs. Såvitt angår den som fullgör eller fullgjort
lagstadgad tjänsteplikt skall påföljd som i 3 § tredje_stycket sägs ådömas,
vare sig gärningen begåtts under tjänstepliktens fullgörande eller å tid därefter.

9 §.

Om innehavare av befattning vid företag för allmän samfärdsel, vilken
enligt Konungens förordnande skall åtnjuta skydd som i 16 kap. 1 § sags,
åsidosätter vad honom åligger till förekommande av olyckshändelse, skall
gälla vad i 5 § stadgas.

20 KAP.

Om brott av krigsmän
1 §•

Vägrar eller underlåter krigsman att lyda förmans befallning eller uppehåller
han otillbörligen befallningens fullgörande, och är det ej uppenbart
att befallningen icke angår tjänsten, dömes för lydnadsbrott till disciplinstraff
eller fängelse i högst två år. 2 3

2 §•

År brott som avses i 1 § att anse som grovt, skall för grovt lydnadsbrott
dömas till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt
skall särskilt beaktas, om befallningen avsett tjänsteåtgärd av större vikt
eller om brottet skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd.

Var riket i krig och förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle
då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till fängelse i
högst tio år eller på livstid.

3 §.

Ådagalägger samling av krigsmän uppsåt att, med förenat våld, sätta sig
upp mot förman, dömes för myteri, anstiftare och anförare till fängelse i

380 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
tyra år” är S3mt annan deltagare tiJ1 disciplinstraff eller fängelse i högst

Hava deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom

annjui aast,ftare ?«h anforare till fängelse i högst tio år eller på livstid och
annan deltagare till fängelse i högst sex år.

ti,ST ™yt®ri ***** ä!; 1 kri8 och sker det under strid eller eljest vid
i höest t „ krigslydnaden medför särskild fara, dömes till fängelse

i högst tio ar eller på livstid. 8

4 §.

Efterkommer krigsman icke tillsägelse som av vaktpost eller annan krigsan
vilken tjänstgör for bevakning eller upprätthållande av ordning, med d

tSf.f°r fenna tJanst’ domes för ohörsamhet mot vakt till disciplinstraff
eller fängelse i högst två år. v

■ ^ bl?ttet grovt’ ska11 för 9rov ohörsamhet mot vakt dömas till fängelse
i högst fyra ar. °

5 §.

Missbrukar förman sin myndighet genom att söka förmå underlvdande
tiH något som det icke ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta,
tvåTr f°r mlSSbrUk °V f°rnmnskaP till disciplinstraff eller fängelse i högst

Samma lag vare, om förman otillbörligen, såsom påföljd för underlydandes
forhållande i eller utom tjänsten, ålägger honom särskild tjänstgöring
eller vagrar honom förmån, så ock om förman utan skä, utsätter underlydande
for fara till liv eller hälsa.

Om brott som avses i denna paragraf är grovt, skall för grovt missbruk av
formanskap domas till fängelse i högst fyra år.

6 5-

Krigsmän som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan

krigsmän, domes for obehörig befålsutövning till disciplinstraff eller fängelse
i högst två år. 8

Är brottet grovt, skall för grov obehörig bef ålsutövning dömas till fängelse
i högst fyra år. 8

7 §•

Om gärning som är belagd med ansvar i 3—5 kap. innebär att krigsman
torgnper sig mot annan krigsman i dennes tjänsteutövning eller för att
tvinga honom till eller hindra honom från tjänsteåtgärd eller eljest med anledning
av hans tjänst, må ådömas fängelse intill två år, om gärningen ej
ar belagd med svårare påföljd än fängelse i sex månader, och intill fyra
ar, om a brottet eljest kan följa fängelse i högst två år. Förövas brottet, då
riket ar i krig, mot förman eller mot vaktpost eller annan krigsman som
tjänstgör for bevakning eller upprätthållande av ordning, må dömas till
langelse i högst tio år; sker det under strid eller eljest vid tillfälle då brott
mot krigslydnaden medför särskild fara, må dömas till fängelse på livstid.

B 381

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B §•

Visar krigsman, i annat fall än förut är sagt, vanvördnad mot förman eller
missaktning mot underlydande eller brister han eljest i anständigt uppförande
mot krigsman, och sker det i eller för dennes tjänst, dömes för
oskickligt beteende till disciplinstraff.

9 §•

Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i meddelande
till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnadsbrott
eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt,
dömes för uppvigling av krigsmän till disciplinstraff eller fängelse i högst
sex månader.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökte förleda till allvarlig
brottslig gärning eller eljest att anse som grovt, skall för grov uppvigling
av krigsmän dömas till fängelse i högst fyra år.

10 §.

Avviker eller utebliver krigsman olovligen från avdelning av krigsmakten,
vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas, eller, om han icke tillhör sådan
avdelning, från tjänstgöringsställe som är bestämt för honom, dömes för
undanhållande till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

För undanhållande under beredskapstillstånd eller då riket är i krig
dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst två år.

11 §•

Om undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärningsmannen
hållit sig undan eller avsett att halla sig undan, eller till arten av
hans tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen
eller annat avsevärt men för tjänsten, dömes för rymning till
disciplinstraff eller fängelse i högst två år.

För rymning under beredskapstillstånd dömes till fängelse i högst två
år. Var riket i krig, dömes till fängelse i högst tio år.

12 §.

Lämnar krigsman, vilken tjänstgör såsom chef för avdelning av krigsmakten
eller fullgör vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen sin post
eller finnes han hava genom förtäring av starka drycker eller annorledes
satt sig ur stånd att fullgöra tjänsten, dömes för övergivande av post till
disciplinstraff eller fängelse i högst två år.

För övergivande av post då riket är i krig dömes till disciplinstraff eller
fängelse i högst fyra år; förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle
då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till fängelse
i högst tio år eller på livstid.

382 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

13 §.

Är krigsmän under tjänsteutövning så påverkad av starka drycker eller
annat berusningsmedel, att hans förmåga att fullgöra tjänsten måste anagas
vara nedsatt, dömes för onykterhet i tjänsten till disciplinstraff eller
fängelse i högst ett år.

14 §.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nvttjas av krigsmakten,
upptrader så berusad av starka drycker eller annat berusningsmedel,
att det framgår av hans åtbörder eller tal, dömes för fylleri till disciplin -

15 §.

Krigsmän som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,
for oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse,
domes for förargelseväckande beteende till disciplinstraff.

16 §.

Missbrukar krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, genom handling
eller underlåtenhet sin ställning till förfång för krigsmakten eller eljest
för det allmänna eller för någon enskild, dömes, om ej gärningen är
särskilt belagd med ansvar, för tjänstemissbruk till fängelse i högst två år.

År brottet ringa, skall för ringa tjänstemissbruk dömas till disciplin -

§•

Åsidosätter krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, uppsåtligen
eller av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt
reglementen, instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda
föreskrifter eller tjänstens beskaffenhet, dömes, om ej gärningen utgör

tjänstemissbruk eller eljest är särskilt belagd med ansvar, för tjänstefel till
disciplinstraff. ''

År felet grovt, skall för grovt tjänstefel dömas till fängelse i högst ett år.

18 §.

För förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja myteri,
så ock for försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet
att avslöja rymning under beredskapstillstånd eller krig dömes till ansvar
enligt vad i 22 kap. stadgas.

För medverkan till tjänstefel eller grovt tjänstefel må allenast den som
därigenom åsidosatt tjänsteplikt dömas.

Har någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till ansvar för medverkan
till brott för vilket disciplinstraff är utsatt, dömes i stället, om
han ej forskyllt svårare påföljd, till böter.

B 383

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

19 §.

Krigsmän äro enligt denna balk de vilka såsom officerare, underofficerare,
underbefäl eller meniga äro anställda vid krigsmakten, värnpliktiga samt
hemvärnsmän och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de i sådan
egenskap äro tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den män Konungen
med hänsyn till behovet av befälsföring och Övriga tjänstgöringsförhållanden
så förordnar, de som eljest äro anställda vid krigsmakten eller
förbundit sig att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst, under den tid de i
sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga. Åtnjuter någon ledighet som ej
är begränsad till kortare tid än två månader, anses han icke tjänstgonngsskyldig.
Närmare bestämmelser om vad som avses med krigsmakten meddelas
av Konungen.

De som avses i första stycket skola, förutom under tid då tjänstgöringsskyldighet
föreligger, anses såsom krigsmän då de i anslutning till sådan
tid vårdas å militärsjukhus, då de äro intagna i militärhäkte samt då de
inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen
uppträda i militär tjänstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av
dem åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt.

Krigsman som har befälsrätt över annan krigsman är dennes förman.
Krigsman, över vilken annan krigsman har befälsrätt, är underlydande i
förhållande till denne.

20 §.

Av den personal som i 19 § första stycket avses skola officerare, underofficerare
och annat befäl av lägst furirs grad samt de som innehava motsvarande
tjänsteställning vara underkastade ämbetsansvar, vare sig de äro
tjänstgöringsskyldiga eller icke.

21 KAP.

Krigsartiklar
1 §•

Den som, då riket är i krig,

1. hindrar, missleder eller förråder krigsfolk eller andra som aro verksamma
för försvaret av riket eller förleder dem till myteri, trolöshet eller
modlöshet,

2. förråder, fördärvar eller skadar befästning, krigsmateriel, fabrik, förråd,
kraftanläggning, trafikled, fartyg eller annat av betydelse för försvaret,

3. genom osann framställning sprider misströstan bland allmänheten,

4. åt fienden anskaffar krigsfolk, tjänstbarheter, förnödenheter eller understöd
eller

5. begår annan dylik förrädisk gärning,

.384 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

dömes, om gärningen är ägnad att medföra betydande men för rikets
kngsmakt eller eljest för försvaret av riket eller innefattar betydande bistånd

lio är e7:r pi Ztm"a‘,", På ‘ä8S‘ fyr> “h h6«st

k™ ST 1 fÖrSta Stycket avses endast 1 mindre mån äsnad att med föra

men för försvaret av riket eller innefattar den ringare bistånd åt

fienden an dar sags, dömes för landssvek till fängelse i högst sex år. Bestod
gärningen i anskaffande av tjänstbarheter eller förnödenheter eller i annan
janst åt fienden mom område som var besatt av denne och kunde säreTefand
IZ ™ "^ningens behov, gärningsmannens försörjning

dömas d S3rSkl da forhållanden ej anses otillbörlig, skall ej till ansvar

.w6 * 08 T V- § Sä§S aV °aktsamhet> dömes för landssviklig
vårdslöshet till fängelse i högst fyra år. J

3 §.

Krigsmän som, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivilligt
overlamnar sig åt denne, dömes för överlöpande till fienden till fängelse på
viss hd, lagst fyra och högst tio år, eller på livstid. F

Samma lag vare, om svensk medborgare, då riket är i krig, bär vapen mot
riket och garningen ej är att anse som landsförräderi.

4 §I

Krigsmän som, då riket är i krig, obehörigen avsänder meddelande till
e er eljest trader i förbindelse med någon, som tillhör fiendens krigsmakt
eller vistas på fiendens område, dömes för samröre med fienden till disciplinstraff
eller fängelse i högst två år.

Om krigsmän, da riket är i krig, under strid eller eljest vid tillfälle då
brott mot krigslydnaden medför särskild fara råder krigsmän att giva sig
a fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro obehörigen företager något
som ar agnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes för underqra m-nve

av st*ldsvilian tlU fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller
pa livstid. Var faran ringa, dömes till fängelse i högst sex år.

6 §•

Krigsmän som, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte eller

annat osant påstående, ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes
två f°™VarSSkadUg rykte™P"dning till disciplinstraff eller fängelse i högst

B 385

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

7 §•

Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehörigen
sammankomst rörande ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott
eller rymning lätt kan föranledas eller fruktan eller misströstan kan utbredas
hos krigsmännen, dömes för olovlig sammankomst till disciplinstraf
eller fängelse i högst två år. Den som deltagit på tillskyndan eller med tillsänd
av förman skall vara fri från ansvar.

8 §•

Underlåter krigsman, under beredskapstillstånd eller då riket ar i krig,
uppsåtligen eller av oaktsamhet att i vad på honom ankommer sätta försvarsanstalt
i stridsberedskap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa ornödenheter
eller eljest förbereda krigsföretag, dömes för försummande av
kriqsfförberedelse till fängelse i högst sex år. ,

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom
framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt, dömes
för grovt försummande av krigsförberedelse till fängelse på viss tid, lagst
fyra och högst tio år, eller på livstid.

9 §-

Därest, då riket är i krig, krigsman vilken tjänstgör såsom chef för avdelning
av krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar utnyttjats,
föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt motstånd
utförts, till fienden överlämnar stridsställning, krigsmateriel eller annat
som har avsevärd betydelse för krigföringen eller giver sig och sin avdelning
åt fienden, dömes för dagtingan till fängelse på viss tid, lägst sex och
högst tio år, eller på livstid.

10 §.

Underlåter krigsman, då riket är i krig, uppsåtligen eller av oaktsamhet
under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att
främja krigföringen, dömes för stridsförsumlighet till fängelse i högst

sex år. ...

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts att anse som grovt, domes tor

grov stridsförsumlighet till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år,
eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas,
om därigenom framgången av krigsföretag satts i fara eller om gärningsmannen
innehade ansvarsfull ställning. 11 * 13

11 §■

Den som vid krigföring, genom att använda stridsmedel ägnat att förorsaka
onödigt lidande, genom att missbruka kännetecknet röda korset eller
annorledes, förfar på sätt som står i strid mot gällande avtal med främmande
makt eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser, dömes för folkrättsbrott
till böter eller fängelse i högst fyra år. Samma lag vare i fråga om

13 tliliang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 10. B.

386 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ocn som i annat fall an vid krigföring åsidosätter vad som skall iakttagas
enligt sadana avtal eller grundsatser angående skydd för sårade, sjuka och
skeppsbrutna vid stridskrafter i fält eller till sjöss, krigsfångar eller civilpersoner
under krigstid eller eljest angående ockupation, och därigenom
orsakar skada a person, kroppsligt eller själsligt lidande eller ock annan
skada eller olagenhet som ej är ringa.

Ar brottet grovt, dömes för grovt folkrättsbrott till fängelse på viss tid,
,frf tVf °ch h°f * ll° år> eIler På livstid- Vid bedömande huruvida brottet är
p „.Sia l Sarskllt beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda
handlingar eller om därigenom eljest många människor dödats eller skadats
eller omfattande egendomsförlust uppkommit.

För försök, förberedelse eller stämpling till landsförräderi, landssvek eller
overlopande till fienden, så ock för underlåtenhet att avslöja sådant brott
domes till ansvar enligt vad i 22 kap. stadgas. För förberedelse eller stämpmg
under hd då riket hotas av krig, ockupation eller andra fientligheter
domes till ansvar ändå att fientligheter icke utbrutit.

..1ID.en S°m underIåter att avslöja landsförräderi, landssvek eller överlöpande
till fienden skall domas till ansvar jämväl om han icke insett men haft skälig
anledning antaga att brottet var å färde.

13 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall såsom krigsman anses
forutom den som på grund av 20 kap. 19 § eller med stöd därav givna

estammelser ar krigsmän, jämväl envar annan som är tjänstgöringsskyldig
vid krigsmakten, i den mån ej Konungen annorlunda förordnar. Vad som
sags om krigsmän skall, då riket är i krig, äga motsvarande tillämpning å
polisman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, är
skyldig att deltaga i rikets försvar, å den som har att fullgöra för bevakning
av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt Konungens
förordnande tillhör krigsmakten ävensom å den som tillhör sådan tjänstegren
inom civilförsvaret, vars personal jämlikt Konungens förordnande är
skyldig att utöva verksamhet som åvilar krigsmakten.

Den som eljest under beredskapstillstånd eller då riket är i krig vistas
vid ayddning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande
förhållanden, skall ock anses såsom krigsman.

Beträffande krigsfånge, krigsdeltagare som internerats vid krig under
vi ket riket är neutralt och utländsk man som vistas bland krigsfångar eller
internerade krigsdeltagare för att utöva sjukvård eller andlig vård skall i
tillämpliga delar gälla vad för krigsman är stadgat. 14 * *

14 §.

Därest, då riket är i krig, gärning som avses i 20 kap. eller i detta kapitel

forovas mot stat, vilken är förbunden med riket, mot sådan stats krigsmakt

B 387

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

eller mot någon som tillhör denna, skall vad som är stadgat om enahanda
gärning mot riket, dess krigsmakt eller krigsman äga motsvarande tillämpning.

15 §.

Beredskapstillstånd föreligger sedan Konungen meddelat förordnande om
värnpliktigas inkallande till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet
och varar intill dess enligt Konungens förordnande sådana inkallelser icke
vidare skola äga rum.

16 §.

I den mån det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra
av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konungen
förordna, att vad i 18 och 20 kap. samt i detta kapitel stadgas för det fall att
riket är i krig jämväl skall i tillämpliga delar gälla beträffande brott som
förövas under annan tid.

Om riket skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat a\ främmande
makt utan att militärt motstånd förekommer, skall likaledes beträffande
brott som förövas under sådan tid i tillämpliga delar gälla vad i de
nämnda kapitlen finnes stadgat för det fall att riket är i krig. Därvid skall
vad som sägs om rikets försvar äga tillämpning å motståndsverksamheten
och vad som sägs om fienden äga tillämpning å ockupationsmakten.

17 §.

Med fiende likställes i detta kapitel främmande makt med vilken riket ej
är i krig, om fara hotar att krig med den främmande makten kan uppkomma. 22

22 KAP.

Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott

1 §•

Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till
fullbordan, skall han då det är särskilt stadgat dömas till ansvar för försök
till brottet, såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets
fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter
varit utesluten.

Påföljden för försök bestämmes inom de gränser som gälla för det fullbordade
brottet. Den må jämväl sättas under lägsta gränsen, dock att lindrigare
påföljd än fängelse ej må ådömas, om lägsta gränsen för det fullbordade
brottet är fängelse i två år eller däröver.

388 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

2 §•

Den som, med uppsåt att utföra eller främja brottslig gärning, lämnar
e er mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet
e er ock anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar
e er ager annan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskmngsverktyg
eller annat sådant hjälpmedel, skall då det är särskilt
stadgat domas till ansvar för förberedelse till brottet, om han ej är förfallen
till ansvar för fullbordat brott eller försök.

! fall som särskilt angivas dömes ock till ansvar för stämpling till brott
Med stämpling förstås, att någon i samråd med annan beslutar gärningen,

föraren11 ansHfta annan eller åta§er eIler erbjuder sig att m Pafoljden

för förberedelse eller stämpling bestämmes under den högsta
oeh ma sattas under den lägsta gräns som är stadgad för det fullbordade
lottet. Ej må till strangare påföljd än fängelse i två år dömas, med mindre
tangelse i åtta år eller darover kan följa å brottet. Var faran för att brottet
skulle fullbordas ringa, skall ej till ansvar dömas

nsvar för försök, förberedelse eller stämpling till brott skall ej ådömas
den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes,
föranlett att brottet ej fullbordats. Ändå att brottet fullbordats må den som
tagit olovlig befattning med hjälpmedel ej på den grund dömas till ansvar, om
an frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av hjälpmedlet.

4 §.

Ansvar för viss gärning skall åvila, förutom den som utfört gärningen,

Ja™Va at!J”ain of™ medverkat tm gärningen genom att främja denna med
låd eller dåd. Sadan medverkande dömes, om han förmått annan till utförandet
för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill. Envar medverkande
bedomes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till
last. Ansvar som ar stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan

i särskild ställning skall ock åvila den som jämte honom medverkat till
garningen.

År gärningen icke belagd med annan påföljd än böter, må annan medverkande
an den som utfört gärningen ej ådömas ansvar enligt första
stycket. °

Vad i denna paragraf sägs skall ej gälla, om annat följer av vad för särskilda
fall är stadgat.

5 §.

Har någon förmåtts att medverka till brott genom tvång, svek eller missruk
av hans ungdom, oforstånd eller beroende ställning eller ock medver -

B 389

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

kat allenast i mindre mån, må påföljden bestämmas lindrigare än vad för
brottet eljest är stadgat; i ringa fall skall ej till ansvar dömas. Samma lag
vare, då fråga är att ansvar som är stadgat för någon i särskild ställning skall
tillämpas å annan medverkande.

6 §.

Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brottslig gärning
som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av
hans närmaste, skall han, såframt det är särskilt föreskrivet, dömas till ansvar
för underlåtenhet att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den
som allenast i mindre mån medverkat till sådan gärning; dock må ej i något
fall dömas till strängare påföljd än fängelse i två år. I de fall då det är särskilt
föreskrivet skall för underlåtenhet att avslöja brott ansvar enligt vad
nu sagts ådömas jämväl den som ej insett men haft skälig anledning antaga
att brottet var å färde.

Om i annat fall än första stycket avser föräldrar eller andra uppfostx-are
eller förmyndare underlåta att från brottslig gärning hindra den som står
under deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva
eller deras närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåtenhet
att hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat.

Ej må för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas, med mindre
den gärning som var å färde så fortskridit att ansvar kan följa därå.

23 KAP.

Om nödvärn och annan nöd
1 §•

Gärning som någon begått i nödvärn skall icke medföra ansvar.

Det är nödvärn, då den handling som gärningen innefattar företages för
att avvärja ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person
eller egendom, eller för att betvinga den som, då egendom skall på bar gärning
återtagas, med våld eller hot om våld sätter sig till motvärn eller på
annat sätt söker hindra återtagandet, eller för att förmå någon som olovligen
intränger eller kvarstannar i annans bostad eller därtill hörande gård
eller trädgård att avlägsna sig, allt såvitt ej handlingen med hänsyn till angreppets
beskaffenhet och det angripnas betydelse är uppenbart oförsvarlig.

2 §•

Om polisman, som skall verkställa tjänsteåtgärd, mötes eller angripes med
våld eller hot om våld, må för åtgärdens genomförande det våld brukas,
som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Samma lag
vare beträffande vaktpost eller annan krigsman som fullgör polisuppgift
eller tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning.

390 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Rymmer fånge eller den som är häktad, anhållen eller eljest omhändertagen
eller sätter han sig med våld eller hot om våld till motvärn eller gör
han eljest motstånd emot någon under vars uppsikt han står, då denne skall
hålla honom till ordningen, må ock till rymningens hindrande eller ordningens
upprätthållande det våld brukas, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt. Om någon som skall häktas, anhållas eller
eljest omhändertagas söker undkomma eller hindra den som äger verkställa
åtgärder må ock våld brukas enligt vad nu är sagt. Samma lag vare, om
i dessa fall våld, hot om våld eller motstånd övas av annan än förut nämnts.

Har någon enligt denna paragraf rätt att öva våld, tillkommer samma rätt
envar som biträder honom, såvitt hjälpen begärts eller eljest med hänsyn
till omständigheterna varit påkallad.

3 §•

Vid myteri, under strid, så ock eljest vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden
medför särskild fara, må krigsman mot underlydande som visar ohör V

^- O oFUka det VåId SOm är nÖdigt för att upprätthålla krigslydnaden,
fan 1 2 § tredje Stycket sags ska11 äga motsvarande tillämpning i nu avsett

4 §•

Handling som någon, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, företager
i syfte att avvärja fara för någons liv eller hälsa eller eljest avhjälpa
svår nod skall icke medföra ansvar, såframt syftet ej skäligen kan vinnas
pa annat satt samt den skada som hotar är väsentligt allvarligare än den som
kan beräknas följa av handlingen.

Om handlingen riktar sig mot egendom varifrån nöden härrör skall, med
tillämpning i övrigt av vad i första stycket stadgas, gälla att egendomen
ma uppoffras i sådan omfattning som ej står i uppenbart missförhållande
till den skada som hotar.

5 §‘

Har någon i fall som i 1—4 §§ avses gjort större våld eller svårare skada
an i varje fall är medgivet, skall gärningen likväl ej anses såsom brott, såframt
omständigheterna voro sådana att han svårligen kunnat besinna si«
Finnes gärningen brottslig, må för brottet bestämmas påföljd, som är
lindrigare än vad för brottet eljest är stadgat.

6 §.

Gärning som någon begått på befallning av den under vars lydnad han
står skall ej medföra ansvar, om han med hänsyn till lydnadsförhållandets
ait, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt hade att efterkomma
befallningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

B 391

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 20 december
1958.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 19 juni 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 2 maj 1958, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till brottsbalk.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Hult.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Såsom föredragande departementschefen framhållit har sedan lång tid
tillbaka pågått ett genomgripande reformarbete på straffrättens område.
Arbetsuppgiften har varit fördelad på straffrättskommittén och strafflagberedningen,
därvid utformningen av brottsbeskrivningarna ankommit på
kommittén medan beredningen haft att framlägga förslag rörande reaktionsformerna.
Med det nu remitterade förslaget har för lagrådets granskning
framlagts den sista etappen i kommitténs arbete. Strafflagberedningens
förslag har däremot ännu icke blivit slutbehandlat inom departementet.

Med hänsyn till sambandet mellan de båda förslagen äro förutsättningarna
icke klara för bedömning av de konsekvenser som olika alternativ
vid utformningen av bestämmelserna i det nu föreliggande förslaget kunna
medföra. Det torde vara självfallet, att lagrådets granskning av förslaget
ej bör avse att bygga på gällande lag i de hänseenden som strafflagberedningen
haft till behandling. Å andra sidan kan lagrådet icke heller utgå
från att den reglering som beredningen förordat kommer att oförändrad lagfästas.
Det blir därför nödvändigt att vid en senare lagrådsgranskning ånyo
genomgå det nu aktuella förslaget i de avseenden som höra samman
med strafflagberedningens arbetsområde. Lagrådet vill som exempel på
fall då sådant samband råder nämna frågan om enhetligt frihetsstraff samt
strafflatituderna. De senares närmare utformning kan bland annat förmodas
bli avgörande för preskriptionstiderna vid olika slags brott. I görlig
mån har lagrådet dock vid sin granskning sökt beakta även sådana syn

392 B

Iiungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

punkter i syfte att så stor del av granskningsarbetet som möjligt skall vara
utfört i och med den nu föreliggande etappen. Vidare må till belysning av
sambandet mellan förslagen särskilt erinras om straffrihets- och straffminskningsgrunderna
samt reglerna om åtalseftergift.

Beträffande den nya lagstiftningens disposition har departementschefen
föreslagit, att brottsbalken inledes med en avdelning för vissa allmänna bestämmelser
och att härefter upptages en andra huvudavdelning som innehåller
brottsbeskrivningarna. Inom denna avdelning ha de olika kapitlen
i forslaget fått en väsentligt ändrad ordningsföljd jämfört med gällande lag.
Såsom tredje huvudavdelning skulle införas regler om påföljdssystemet.
Slutligen kunde det eventuellt visa sig lämpligt att i balken upptaga exempelvis
åtalsregler och andra bestämmelser av processuell natur i en fjärde
och sista huvudavdelning.

Den föreslagna dispositionen av brottsbalken avviker från vad som tilllampats
i andra länders strafflagar. Enligt lagrådets mening är det beklagligt,
att den svenska kriminallagstiftningen på det sättet kommer att skilja
sig bland annat från den disposition som tillämpas i samtliga våra nordiska
grannländer. Betydelsen av likartade strafflagar torde bli alltmer
uppenbar med den livligare kommunikationen och omflyttningen mellan
de nordiska länderna. Även värdet av formell likhet inom lagstiftningen
har på senare tid understrukits av Nordiska rådet. Ju mindre olikheterna
äro desto lättare är det också att kunna tillgodogöra sig litteratur och rättsfall
från grannländerna. I nu föreliggande situation har lagrådet likväl icke
ansett något annat praktiskt alternativ föreligga än att godtaga den disposition
som departementsförslaget använt. Lagrådet har därvid tagit fasta
på uttalandet, att reaktionssystemet icke bör i detalj regleras i brottsbalken.
Tveksamt synes vara, huruvida det är lämpligt att införa en särskild avdelning
för processuella regler.

Såsom nyss nämnts upptar departementsförslaget en inledande avdelnmg
med allmänna bestämmelser. Detta är enligt lagrådets mening en avgjord
förbättring i förhållande till kommittéförslaget. Beträffande särskilt det
forsta kapitlet, som i förslaget har rubriken Om brott och brottspåföljder,
har emellertid lagrådets granskning givit anledning till ändringsförslag i
vissa frågor av principiell betydelse, bland annat beträffande kriminaliseringen
av oaktsamhetsbrott och tillämpligheten inom specialstraffrätten av
vissa kapitel i brottsbalken.

Omdaningen av brottssystemet har, som departementschefen framhållit,
förberetts genom partiella strafflagsreformer som genomförts åren 1942
och 1948. Det är endast beträffande gruppen brott mot person som förslaget
nu innehåller en mera genomgripande revision. Därvid har man helt
naturligt använt samma metod för kriminaliseringen som tillämpats i tidigare
reviderade delar. Vid sin granskning har lagrådet icke funnit anledning
till några mera omfattande ändringsförslag annat än beträffande ärekränkningsbrotten
och vissa brott mot familj som i gällande lag upptagas i
ett särskilt kapitel.

B 393

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Departementsförslaget innebär i fråga om ärekränkningsbrotten en väsentlig
omarbetning av kommittéförslaget. Lagrådet har för sin del funnit
att departementsförslaget kriminaliserar sanna uppgifter om andra människor
i alltför vid omfattning och därför ansett sig böra förorda en omläggning
av förslaget. Det kapitel med rubriken Om brott mot familj som kommittén
i sitt förslag upptagit i anslutning till 1942 års lagstiftning har i departementsförslaget
fått utgå. Departementschefen har ansett, att ett par
av brottstyperna i kapitlet borde som föråldrade uteslutas medan de åter
stående kunde överföras till andra kapitel i balken. Det är visserligen obestridligt,
att de brottstyper som ansetts föråldrade ha ringa frekvens. Möjligen
kan dock detta till någon del bero på straffbestämmelserna. Brotten
i fråga höra även till dem som klart ogillas av den allmänna uppfattningen.
Att gärningarna i viss utsträckning kunna beivras enligt andra lagrum
synes icke utgöra tillräcklig anledning att upphäva en i och för sig
ändamålsenlig kriminalisering. Det nuvarande kapitlet om brott mot
familj har också sin motsvarighet i de nordiska grannländerna. Lagrådet
anser för sin del, att brottsbalken bör upptaga ett kapitel i ämnet som
i huvudsak ansluter sig till gällande lag, och förordar, att ett sådant kapitel
införes näst efter kapitlet om sedlighetsbrott.

I straffrättskommitténs förslag har i anslutning till de tidigare genomförda
reformerna eftersträvats att ge de kriminaliserade gärningarna särskilda
brottsbeteckningar. Departementsförslaget går betydligt längre i
nämnda riktning. Det synes lagrådet tydligt, att denna strävan mött ganska
stora redaktionella svårigheter. Lämpliga beteckningar ha icke alltid stått
att finna. Det framgår också av förslaget, att en eljest naturlig indelning
i straffskalor ibland rubbats därför att frågan om namngivningen inverkat.
Man skulle därigenom bland annat komma att utan sakliga skäl inverka på
preskriptionstiderna för åtal, såframt vedertagen metod för bestämmande
av dessa tider bibehålies.

Under lagärendets behandling har i ett par remissyttranden framhållits,
att gällande lag, i den mån gradindelning där förekommer, liksom kommittéförslaget
icke är fullt konsekvent, såtillvida som det ej alltid framgår
huruvida domstolen i ett givet fall skall vid brottsangivningen utsätta att
brottet varit grovt respektive ringa. Denna anmärkning synes ha varit av
betydelse för den lagtekniska utformningen av departementsförslaget.

Med anledning härav må till en början framhållas, att det, såvitt lagrådet
kan bedöma, i regel måste i tillämpningen vara psykologiskt mindre lämpligt
att genom brottsbeteckningen särskilt understryka att brottet skall anses
ringa — och detta även om brottet förskyller frihetsstraff. Ofta är det
fråga om brott av allvarligare art än vid brottstyper, där icke någon sådan
reducerande beteckning användes. Bedömningen att brottsligheten icke är
av svårare beskaffenhet kommer ju ändock till synes i domskälen eller genom
straffmätningen. Lagrådet vill därför förorda, att ur förslaget så långt
möjligt uteslutas de brottsbeteckningar som innehålla attributet ringa. Härigenom
skulle också försvinna sådana redaktionellt otillfredsställande brotls liihang

till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

394 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

beteckningar som ringa undertryckande av urkund, ringa förfalskning av
ast marke, ringa tjänstemissbruk m. fl. En sådan jämkning som nu nämnts
torde utan svårighet låta sig göra.

Vad härefter angår beteckningen för de grova brottsfallen kan anföras,
alt nar redan den ordinära straffskalan avser att träffa i och för sig svårartad
brottslighet, det ej är helt lämpligt att förbehålla beteckningen grov
tor de allra grövsta fallen. Lagrådet anser emellertid, att man i detta hänseende
ej bor frångå den metod som valts och som i fråga om åtskilliga
brottstyper är både sakligt och språkligt naturlig. Det synes dock icke
önskvärt att anvanda särskild beteckning för de grova fallen i sådan omfattning
som skett i departementsförslaget. Lagrådet har efter sin genomgång
av forslaget funnit sig böra förorda, att särskilda brottsbeteckningar
tor de grova fallen icke utsättas annat än när sådana fall behandlas i en
särskild paragraf. Det kan där vara praktiskt, att man genom brottsbeteckningen
genast ser vad paragrafen rör för slags brott. Genom en sådan ändring
som nu nämnts undvikas även här åtskilliga språkligt otillfredsstälande
brottsbeteckningar, såsom grov fosterfördrivning, grovt försättande
i nodlage, grov obehörig tjänsteutövning, grov obehörig befälsutövning.

xakttages vad lagrådet nu hemställt, kvarstår givetvis den anmärkning
som riktats mot kommitténs förslag, att tvekan liksom enligt gällande lag
kunde råda huruvida domstolarna skola i sina domslut beteckna en gärning
som grov eller ringa även i fall då någon särskild brottsbeteckning
for de grova eller ringa fallen icke angivits i lagtexten. Enligt lagrådets mening
påkallar emellertid detta spörsmål icke någon vidgad användning i lagtexten
av särskilda brottsbeteckningar för grova eller ringa fall. En anvisning
i motiven om hur domstolarna böra förfara torde vara tillräcklig I
fråga om de ringa fallen framgår redan av vad lagrådet nyss anfört, °alt
man enligt lagrådets mening icke bör i domslutet till brottsbeteckningen
toga ordet ringa därför att skalan för ringa fall funnits tillämplig. Om domstolen
sett milt på brottet, framgår detta som förut antytts regelmässigt av
slraffmätningen, liksom av motiveringen till domen. När åter visst brott anses
hora under en skala för grova fall som icke innehåller särskild brottsbeteckning,
ar det mången gång av språkliga skäl mindre lämpligt att till
brottsbeteckningen lägga attributet grov. Man synes böra iakttaga den regeln
att i domslutet icke använda detta tillägg annat än när det ingår i brottsbeteckningen.
Vad domsmotiveringen innehåller om gärningen torde vara
tillfyllest i andra fall.

} <fe^a sammanhang må nämnas, att departementsförslaget liksom kommittéforslaget
i många fall, företrädesvis vid straffbeläggande av försök och
förberedelse m. in., vid uppräkning av olika brott i lagtexten nämner olika
grader av samma brottstyp vid sidan av varandra. Full konsekvens har dock
icke iakttagits. Denna tyngande metod synes icke behövlig. Det måste anses
fullt klart, att i dylika sammanhang exempelvis orden stöld, rån och bedragen
omfatta både de fall som höra under den ordinära straffskalan och
de grova fallen. Å andra sidan gå även ringa fall in under den allmänna

B 395

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1062

broUsbeteckningen i den män de i enlighet med lagrådets förslag ej få särskild
beteckning. När ringa fall, exempelvis vid kriminalisering av försök,
ej skola inbegripas, torde detta böra, såsom i gällande lag och kommitteforslaget,
direkt utsägas.

Lagrådet vill i anslutning till frågan om brottsbeteckningarna upptaga
ett spörsmål som icke särskilt behandlats i förslaget men som ager samband
med brottstypernas indelning i grader. Denna indelning innebar i sak
ingenting annat än att man utsatt särskilda straffskalor for grova respektive
ringa fall. Det har likväl varit avsett, att de olika graderna i de avseenden
där straffskalan spelar en roll — såsom i fråga om preskriptionstider
_ skulle behandlas som särskilda brott. I speciallagstiftningen finnas

emellertid alltjämt i stor utsträckning skalor som innehålla straff skärpning
vid försvårande omständigheter eller strafflindring vid mildrande omständigheter.
Mellan den metod som användes i brottsbalken och den äldre metod
som i allmänhet kvarstår i speciallagstiftningen föreligger icke någon
större saklig skillnad. Det hävdas likväl i anslutning till äldre doktrin, att
man, när den äldre metoden använts, trots de särskilda skalorna har att
göra med allenast ett slags brott. Vid bedömande av frågan om preskription
skall man därför rätta sig efter maximum i straffskalan för försvårande
omständigheter. Lagrådet anser, att det bör närmare undersökas huruvida
man icke kan vid brottsbalkens införande i preskriptionshänseende m. m.
likställa den äldre och ofta praktiska typen av straffskalor med den nya
gradindelningen.

Beträffande härefter frågan om utformningen av reaktionssystemel, såvitt
det beröres av bestämmelserna om brotten, har departementschefen, utan
att taga slutlig ståndpunkt, ansett sig tills vidare böra utgå från att fängelse
och straffarbete skola sammanslås till en enhetlig påföljd. Denna påföljd
benämnes i förslaget fängelse. I de särskilda brottsparagraferna utsättas
som påföljder allenast fängelse och böter. Där nämnas sålunda icke andra
påföljder som kunna ifrågakomma. Departementschefen har emellertid i
de allmänna bestämmelser, vilka avses skola inleda nya balken, velat ge
uttryck åt att påföljd alltid skall bestämmas med beaktande av samtliga
stadganden om påföljderna och alltså icke enbart enligt anvisningen i brottsparagraferna.

Den metod som kommit till användning i de särskilda lagrummen synes
lagrådet ofrånkomlig. Ej heller torde den vara lagtekniskt särskilt otillfredsställande.
Att straffhotet markeras genom angivande av det vanliga frihetsstraffet
respektive böter torde vara lämpligt. Så har regelmässigt skett
i specialstraffrätten liksom i utländska strafflagar. Nu nämnda påföljder äro
ju också de som tillgripas, när någon annan reaktionsform ej är indicerad,
och utgöra rent statistiskt det alldeles övervägande flertalet.

I hittillsvarande svensk strafflagstiftning har man sökt att inom straffslcalorna
ge domstolarna viss vägledning angående lagstiftarens bedömning
av brottstypen genom att utsätta tillämpliga straff i viss ordning, t. ex.

396 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

fängelse före straffarbete eller före böter. I och med att straffarbete utmönstras
minskas i viss mån utrymmet för sådana anvisningar. Departementsförslaget
förkastar helt hjälpmedlet i fråga.

Det bor erkännas, att den nu berörda metoden varit ganska ofullkomlig.
Nyanseringen ar svår att genomföra och valet kan ibland förefalla alltför
skonsmassigt. I stora drag har dock metoden haft sitt värde. När den nu
övergivits i departementsförslaget och det lindrigaste straffet konsekvent
nämnts forst, har följden bland annat blivit, att även i fråga om brott, som
kunna vara relativt svåra, böter kommit att i första hand nämnas som
straff. Givet är, att den lagtillämpare som lärt sig den i förslaget använda
tekniken icke i fortsättningen låter sig missledas. Han får å andra sidan
icke någon som helst anvisning om användningen av strafflatituden.

Ur praktisk synpunkt har måhända frågan om vägledning för domaren
i allmänhet mindre betydelse inom brottsbalkens område, där man i stor
utsträckning ansluter sig till en rådande allmän uppfattning om brottens
svarhetsgrad. Inom specialstraffrätten torde det emellertid vara ganska
praktiskt att kunna antyda lagstiftarens bedömning genom ett så enkelt mede!
SOm ,en viss ordning mellan straffen, exempelvis vid kriminalisering av
kristidsförseelser eller brott mot rusdrycks- eller trafiklagstiftningen.

Givetvis får betydelsen av straffbudens avfattning ur avskräckningssynpunkt
icke överdrivas. Utan intresse är det emellertid icke — t. ex. vid trafikbrott
— hur straffskalan är utformad. Motorfordonsförare taga i stor
utsträckning del av trafikförfattningama, direkt eller genom organisationernas
publikationer, och få i allt fall eu del lärdomar om lagstiftningen
vid genomgående av körskola. På åtskilliga andra områden förhåller det
sig på motsvarande sätt. För att den äldre metoden lämpligen skall kunna
tillampas inom specialstraffrätten bör den emellertid ha stöd i den centrala
brottsbalken. Lagrådet förordar därför, att man återgår till sagda metod.

I samba i d med att straffarbete utmönstrats som straffart ha i förslaget
delvis av logtekniska skäl sådana latituder som tidigare upptagit fängelse
utan särskild begränsning (d. v. s. i högst två år) i flertalet fall ändrats så
att maximum bestämts till fängelse i sex månader och i ett mindre antal
tall till 1 ängelse i ett år. I flera av de fall som hänförts till den förra gruppen
synes, även med beaktande av den återfallsregel som strafflagberedningen
föreslagit, maximum i strafflatituden ha blivit alltför lågt. Med
hänsyn till en naturlig obenägenhet hos domstolarna att använda den översta
delen av straffskalan kan det antagas, att även vid relativt allvarlig
brottslighet endast ett helt kortvarigt frihetsstraff blir följden. Vidare må
erinras om att det enligt strafflagberedningens förslag för tillämpning av
villkorlig frigivning i allmänhet förutsättes fängelse i minst sex månader
Denna förutsättning kommer säkert nästan aldrig att föreligga, om straffet
skall utmatas mom en skala med ett maximum av sex månaders fängelse.
Lagrådet forordar, att man i större utsträckning än enligt förslaget använder
sig av ett ars fängelse som maximum.

B 397

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

I remissprotokollet beröres frågan, huruvida i den blivande brottsbalkens
avdelning angående reaktionsformerna skall upptagas en allmän bestämmelse
om nedsättning eller eftergift av påföljd. Om så sker, vore det icke
uteslutet att sådana föreskrifter om påföljdseftergift i speciella fall som
straffrättskommittén föreslagit bleve överflödiga. Med hänsyn härtill har
i departementsförslaget tills vidare icke upptagits kommitténs förslag om
införande av en regel angående bedömandet av gärning som förövas med
samtycke av den mot vilken gärningen riktas, ej heller någon regel om möjlighet
att från påföljd fria kvinna som själv fördrivit sitt foster. Av samma
anledning ha tills vidare fått utgå föreslagna regler angående frivilligt avvärjande
av fara i vissa fall och angående förövande under krig av gärning
som enligt gärningsmannens uppfattning enligt krigsbruk var tillåten.

Vid lagrådets granskning bär det i flera fall framstått som en brist att
sådana bestämmelser icke, såsom kommittén föreslagit, återfinnas i anslutning
till brottsbeskrivningarna. De framträda sakligt sett som en viktig begränsning
av kriminaliseringen i de särskilda kapitlen. Enligt lagrådets mening
är det sålunda mindre lämpligt att rycka ut bestämmelserna ur sitt
samband med brottsparagraferna. Lagtexten ger därigenom en skev bild av
den kriminalpolitiska syftningen. Om frihet från straff kommer att stadgas
av skäl som hänföra sig endast till vissa lagrum, måste det också rent praktiskt
sett vara bättre att upptaga bestämmelser därom i de särskilda kapitlen
än att införa en katalog över sådana speciella fall i någon senare avdelning
av brottsbalken.

Departementschefen erinrar vidare om att straffrättskommitténs förslag
i slutet av ett flertal kapitel upptar regler om begränsningar i den allmänna
åtalsrätten, samtidigt som strafflagberedningen föreslagit vidgade möjligheter
till åtalseftergift. Hela frågan om åtalsprövningen har uppskjutits till
ett senare skede. Härtill har fogats uttalandet, att det ur systematisk synpunkt
syntes vara riktigast att i kapitlen om de särskilda brotten upptaga
allenast själva brottsbeskrivningarna under det att åtalsreglerna lämpligen
kunde sammanföras i ett särskilt kapitel i slutet av balken.

En sådan uppdelning som departementschefen angivit är naturligtvis
teoretiskt försvarlig. Av väsentligen samma skäl som lagrådet nyss angivit
beträffande straffrihetsgrunder vid speciella brott håller lagrådet dock före,
att den praktiska fördelen av det system som införts redan genom 1942 och
1948 års reformer är så stor att man icke bör bryta däremot utan mera vägande
skäl. Vilka motiv som slutligen kunna tala för en omplacering låter
sig för närvarande icke bedömas.

Vad lagrådet här förut anfört om brottsbeteckningarna föranleder i detta
sammanhang hemställan, att i departementsförslaget upptagna särskilda
brottsbeteckningar för ringa fall få utgå i 8: 6: 2, 13: 4: 2, 13: 5:2, 13: 6: 2,
13:7:2, 13: 8: 2, 19: 3: 2 och 20: 16: 2 samt att föreslagna särskilda brottsbeteckningar
för grova fall få utgå i 3:3:2, 3: 6: 2, 3: 7:2, 4:1:2, 4:2:2,
4: 4: 2, 4:6: 2, 5: 3: 2, 6: 3: 3, 6: 7: 2, 8:4: 2, 8:5: 2, 8: 6: 3, 8: 9: 3, 9: 5: 2,
12:3:2, 12:4:2, 12:5:2, 12:6:2, 12:7:2, 13:6:3, 14:1:3, 14:5:2, 14:

398 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

8:2, 15: 5:2, 16:2:2, 16: 7: 2, 16: 13: 2, 19: 1:2, 19:2: 2, 19: 4- 2 20-4- o
20:5:3, 20:6:2, 20:9:2,20:17:2, 21:8:2, 21:10:2 och 21:11:2. ''

I fråga om straffskalorna hemställes, att fängelse på livstid nämnes först
i de tall som avses i 3: 1:1, 12: 2 : 1, 12:3: 2, 17: 1, 18: 1, 21: 1: 1, 21: 3, 21: 5
och 21:9 av departementsförslaget samt att, i den mån böter eller disciplinstraff
beliålles i latituderna, fängelse nämnes först i de fall som avses
i 3: 4, 3: 6: 1, 3: 8, 4: 1:1, 4: 2: 1, 4: 4: 1, 4: 5, 5: 2, 6: 4: 1, 7: 7, 8: 4: 1,
8: 5:1, 8: 8, 8: 9: 1, 8: 10, 9: 5: 1, 10:5, 11: 1, 12: 5: l! 12: 7: 1, 12: 8, 12: 9^
13: 2: 1, 13: 4: 2, 13: 5: 2, 13: 6: 2, 13: 7: 2, 13: 8: 2, 14: 1:2, 14: 2 14: 5: 1

!1’14n:l:1’ 14:8:1’ 14: 10: 14:12, 14:13, 15:1:1 och’2, 15:2,

15: 11, 16:2:1, 16: 4, 16: 6, 16: 7: 1, 16: 9, 16: 10: 1, 16: 11 16: 13:1, 17-4

21 7* ^ 2’ 18:8’ 18’ 9, 18:12’ 20:3:1> 20: li: 1, 21:4, 21! 6,’

ovngt kommer lagrådet i det följande att vid behandlingen av de särskilda
kapitlen angiva de ändringar som skulle föranledas av vad bär inledningsvis
anförts, i den mån den slutliga prövningen ej bör äga rum vid
senare lagrådsgranskning. Det må nämnas, att lagrådet beträffande några
av de förut angivna lagrummen föreslår ändringar som inverka på strafflatituderna.
Att redan här gå närmare in på dessa ändringar torde icke vara
påkallat.

Jnstitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Departementsförslaget undviker, utom beträffande disciplinstraff och
dödsstraff, termen straff. Härmed avses dock icke att nu taga ståndpunkt till
t rågan om lämpligheten att använda denna term. Föredragande departementschefen
har uttalat, att det torde bli anledning att närmare beröra
spörsmålet i samband med prövningen av strafflagberedningens förslag. Såsom
sammanfattande benämning för alla reaktionsformer användes i departementsförslaget,
liksom i strafflagberedningens förslag, uttrycket brottspå
oljd eller ibland det kortare påföljd. Beredningens förslag har emellertid
1 fråga om terminologin blivit föremål för kritik i åtskilliga av de däröver
avgivna yttrandena. Det måste därför anses ovisst, hur detta spörsmål slutligen
kommer att bedömas.

För den föreliggande lagtekniska granskningen har det synts erforderligt
att taga ståndpunkt till terminologin i förslaget, oaktat det i sakens nuvarande
läge från lagrådets sida måste ske med reservation för vad den fortsatta
behandlingen av strafflagberedningens förslag kan leda till Såvitt
vi kunna bedöma kan frågan ur kriminalpolitisk synpunkt icke gärna tillmatas
nagon storre betydelse. Att avskaffande av termen straff skulle vara
önskvärt for att motarbeta vedergällningsföreställningar kan sålunda icke
med fog påstås och ändrad terminologi är, enligt vad erfarenheten redan visat,
icke behövlig for genomförande av en human kriminalvård

Det skall icke bestridas, att termen straff i hittills använd bemärkelse kan
synas markera for stor motsättning i förhållande till vissa av de reaktionsiormer
som brukat betecknas såsom skyddsåtgärder. Detta synes emellertid

B 399

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

vara utan betydelse för den praktiska tillämpningen. För allmänheten är det
ett fast rotat språkbruk att beteckna — förutom straffarbete — fängelse och
böter såsom straff. Att den till äventyrs även betraktar exempelvis förvaring
eller internering som straff behöver icke hindra lagstiftaren att, om
det finnes vara praktiskt, använda delta ord endast för forstnamnda formel
och vad som eljest traditionellt benämnts straff. I fråga om det praktis ra
värdet ur språklig synpunkt må framhållas, att terminologin inom straffrätten
i vidsträckt omfattning bygger på ordet straff (såsom i uttrycken
strafflagstiftning, specialstraffrätt, straffbestämmelse, straffbarhet straffmyndighetsålder,
straffskala, straffmätning, strafföreläggande o. s. v.). iSagon
ersättning för denna terminologi har icke givits, och det synes knappast
möjligt att åstadkomma någon ens tillnärmelsevis lika anvandbar sådan.

Redan det föreliggande departemenlsförslaget visar, att de terminologiska
nyheterna medföra lagtekniska olägenheter. Från det nya begreppet påföljd
bär man exempelvis uteslutit vad som nu och i enlighet med naturligt språkbruk
benämnts påföljder av brott, såsom straffskatt, förverkande och dylikt.
Ordet påföljd utesluter icke heller, såsom avsetts, med någon tydlighet eu

sådan rättsverkan av brott som skadestånd.

Förslaget avviker också i terminologiskt hänseende från vad som sa gott
som undantagslöst är brukligt i främmande länder. Vi ha särskilt fast oss
vid att förslaget icke synes baserat på gemensamma nordiska överväganden
och vilja ifrågasätta lämpligheten av att i vårt land söka i princip avskaffa
benämningen straff och därmed sammanhängande terminologi, medan våra
nordiska grannländer behålla hittillsvarande uttryck.

Vid den bedömning av förslagets terminologi som lagrådet i detta skede
liaft att utföra ha vi enligt det anförda funnit, att ingenting är att vinna genom
ändringen medan praktiska olägenheter otvivelaktigt uppstå. Vi förorda
därför, att man i lagtext använder benämningen straff i första hand för
fängelse och böter. Vidare kunna — förutom disciplinstraff och dödsstraff

_även suspension och avsättning betecknas sasom straff. Denna ståndpunkt

medför naturligen ej något hinder att inbegripa alla dessa reaktionsformer
under uttrycket påföljd, om det i något sammanhang skulle vara behövligt.
Ståndpunkten innebär ej heller, att sådana påföljder som förvaring och internering
skola uppfattas som mindre repressiva än fängelse. Ur terminologisk
synpunkt kan det emellertid vara en fördel att ej beteckna dem som
straff, eftersom tiden för frihetsberövandet endast i begränsad omfattning
bestämmes enligt grunderna för den vanliga straffmätningen. Om beteckningen
straff i enlighet med vår hemställan återinföres för fängelse och böter
m. m., böra uttryckssätten i ett flertal paragrafer anpassas därefter.

Beträffande andra reaktionsformer än de som brukat betecknas som straff
har termen skyddsåtgärd vunnit burskap hos oss. Termen är kanske icke
fullt lyckad men det är svårt att finna någon bättre. Vi ha därför i fortsättningen
ansett oss böra använda den på hävdvunnet sätt.

400 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
Regeringsrådet Klackenberg:

Fragan om användningen av ordel straff i brottsbalken är främst ett terminologiskt
spörsmål, vars räckvidd inte bör överdrivas, även om man kan
anlagga mera vittgående aspekter därpå. Det gäller väsentligen att i la<dex loeik

och San&'' hlleU JUndiskt begrePP> som med vedertagna anspråk på
logik och menmg kan anses täcka den därmed åsyftade verkligheten.

ja vfallet ar det alls icke fråga om att göra något våld på gängse juridiskt
språkbruk genom att utrota ordkombinationer, där straff ingår o d
Nagra sadana konsekvenser räknar jag i vart fält icke med för egen dä, när

giska°sTåndD3rf ”'' i l1 f SO<HaSil ^Paelementsförslagetf terminolo gxska

standpunkt, och kommer inte att vid lagrådets motivskrivning ha några

ansprak pa avvikelser från gängse språkbruk. Min skiljaktiga mening kom tens

utformntr ^ " “V SärSldld betyde,Se fÖrW

frå^aPadlTtnt''ämfe?thrr b6rÖrt SPörsmålet endast såsom en terminologisk
rp f ’ dåfdet gdllt att flnna en sammanfattande benämning för de olika
reaktionsformer, som samhället använder vid bekämpandet av brott I viss
vL^ h-H n strafflagberedningens uttalanden konstateras, att ordet straff
arken hittills anvants eller lämpligen bör användas för att beteckna ett par
^ deSS,a ^ktionsformer. .Brottspåföljd, har i stället föreslagits såsom en

termin^6 e,namning- For min del finner jag det svårt att icke godtaga detta
terminologiska resonemang, även om det utmönstrar en traditionell beteck försSlageetsTkaUDUt4e6Utet-att

begreppsmässigt tiJ1 träffen hänföra hela den i
ring och Vf P‘ § anglVna grUPpen skyddsåtgärder (villkorlig dom förvaring
och internering samt överlämnande till särskild vård- sistnämnda ut

formerTom sLddCn ^ brottslingar använda behandlings Om

str.Tf m ?S- FP - ’ nykterhetsvård och sinnessjukvård).

fnr°V f, Sä 1CkC ^ mÖj,igt att använda som en samlande beteckning
för alla samhaHets reaktionsformer vid brott, hindrar det givetvis lnte aU
an kunde ha behållit den traditionella beteckningen för åtminstone de åter
taende allmänna påföljderna, böter och fängelse! ifall det inneburit större''

r r “.iLss-Är

v br„°Zecn, ar:ng ‘”f b,and sPyadsåtgärderna. Vid e„ ,itaä„ 8v.™™

B 401

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

Det är svårt att inse, att man i detta sammanhang skulle ha något behov
att från de övriga reaktionsformerna särskilja gruppen böter och fängelse.
Båda grupperna av åtgärder måste numera anses i det väsentliga tjana
samma syfte, att skydda samhället mot brott. Remissförslagets ståndpunkt
att jämställa de olika allmänna reaktionsformerna synes mig i sak vara
principiellt riktig och praktiskt ändamålsenlig. Därigenom markeras att
domstolen icke i första hand har att träffa ett val om lämpligt straff, visst
antal dagsböter eller fängelse av viss längd, för att sedan pröva om något annat
»i stället» eventuellt bör ådömas. Dylika formella nödkonstruktioner hai
man fått finna sig i, när de nya behandlingsformerna skulle kombineras
med den gamla strafflagen, men de synas icke godtagbara i en ny brottsbalk.
Av lagtexten bör klart framgå att domstolen omedelbart ställes inför valet
vilken av de allmänna brottspåföljderna som i det enskilda fallet är lämpligast
för samhällets skydd mot brott. (Jfr nedan under 1: 3 och 5.)

Den terminologiska diskussionen kring användningen av ordet straff i
brottsbalken har ej sällan vidgats att gälla principiella spörsmål om grunden
för samhäll sreaktionerna vid brott. Även språksociologiska synpunkter
ha åberopats. Här är inte platsen att beröra annat än en fråga om ordvalets
betydelse i moralpsykologiskt hänseende. Att i brottsbalken använda ett sa
starkt associationsladdat ord som straff har tillmätts ett särskilt värde för
lagens moralbildande verkan. Man synes nu frukta att en känslomässig neutralisering
av benämningen på det allmännas vanligaste reaktioner mot brott
skulle verka upplösande på de moraliska värderingarna.

Ordets makt över tanken är förvisso många gånger stor, och den bör väl
icke föraktas inom lagstiftningsarbetet heller. Men det är enligt min mening
föga vunnet med att i lagen använda kraftfulla, färgade ord, om de icke ha
god täckning i verkligheten. Både allmänhet och brottslingar komma säkert
underfund med det faktiska innehållet av böter och fängelse, vare sig de kallas
straff eller brottspåföljder, och taga den hänsyn till dessa reaktioner som
motsvarar deras innehåll. Den brottspreventiva verkan beror förvisso i högre
grad av risken för upptäckt, d. v. s. av den regelmässighet varmed samhällsreaktionen
följer på brottet, än av reaktionens art. Det torde vara att alltför
mycket hemfalla åt ordmagi, om man tror att det allmänna moraliska ogillandet
av brottsliga gärningar skulle äventyras av en neutralisering av lagens
beteckning för en viss reaktionsform.

Personligen är jag mera benägen alt fästa större avseende vid en annan
aspekt på den språkligt associativa förankringen hos ordet straff, utan att
för den skull vilja överdriva dess betydelse. Det förefaller mig vara en fördel
att i modern lagtext undvika ett uttryck som straff, eftersom detta har starka
associationer till uråldriga, primitiva åskådningssätt, till vedergällning och
hämnd, vilka ingen ansvarig numera riktigt vill kännas vid. Om man genom
ett annat ordval kan bidraga till en rationell frånsilning av dylika affektiva
grumligheter i ett föreställningskomplex, är det icke att förakta.

Obenägenheten att i lagen använda det traditionella uttrycket ökas, när
man konstaterar att beteckningen straff sakligt sett i ganska ringa mån täcker

402 B Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

den därmed åsyftade aktuella verkligheten i vårt samhälle, där socialvårdande
åtgärder infogats bland reaktionsformerna mot brott och fångbehandlingen
allt mer präglats av socialvårdens människosyn. För en lagstiftare,
som under decennier starkt drivit på humaniseringen av fångvården och
medvetet sökt inrikta behandlingsformerna vid frihetsberövanden på att
trämja den brottsliges återanpassning i samhällsgemenskapen, måste det te
sig olustigt — för att inte säga orimligt — att i ny lag välja en beteckning
för dessa åtgärder, som leder tanken till att samhället därmed skulle avsiktligt
tillfoga fångarna lidande. För min del är jag icke beredd att taga avstånd
från den samhällssynen.

1 KAP.

Justilieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Med utgångspunkt från att kapitlet får i huvudsak det innehåll som av
oss angives i det följande förorda vi, att rubriken till kapitlet får lyda »Om
straff och andra påföljder».

1 §•

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Enligt denna paragraf skall såsom brott anses allenast gärning som inrymmes
under en i brottsbalken eller eljest i lag eller författning given
broltsbeskrivning. I remissprotokollet anföres härom, att stadgand°et icke
innebär att det i varje särskilt fall måste finnas ett direkt stöd i själva
bokstavslydelsen av lagen. Departementschefen har sålunda framhållit, att
lagen enligt vedertagna grundsatser borde tolkas så att dess rätta mening
utrönes. Åtminstone inom specialstraffrätten syntes även analogisk tilllampning
tillåten, ehuru endast inom mycket snäva gränser, och härutinnan
avsåges icke att göra någon ändring genom det föreslagna stadgandet.

Det synes välmotiverat, att brottsbalken inledes med en bestämmelse som
bringar i erinran principen nullum crimen sine lege. Enligt vår mening har
emellertid i den föreslagna lagtexten betydelsen av själva brottsbeskrivningarna
understrukits så starkt att något utrymme för analogisk tillämpning
i enlighet med nyssnämnda uttalande knappast erbjudes. Vi ha icke
anledning att här närmare inlåta oss på frågan i vilken utsträckning analogi
är tillåtlig. Såsom även departementschefen antytt har 3 kap. strafflagen
vunnit analogisk tillämpning inom större delen av specialstraffrätten.
Ej heller inom strafflagens ram har analogi ansetts helt utesluten (jfr
exempelvis Agge: Den svenska straffrättens allmänna del i huvuddrag s. 43 f
och Andenaes: Alminnelig strafferett s. 104). Såsom exempel på fall, då även
departementsförslaget förutsätter analogi, kan nämnas tillämpningen av
vinningsrekvisitet i vissa lagrum. Det föreslås sålunda, att någon motsva -

B 403

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ri-hel till SL 3: 7 icke skall upptagas i brottsbalken. När brottsbalken talar
om a t någon bereder »sig» vinning - eller att handlingen innebar vinning
Z »närnin «smannen» - avses likväl att därmed skall, utan hinder av den
begränsning som ordalagen otvivelaktigt innehålla, jamstallas att någon
bereder annan person vinning. Ehuru analogisk tillämpning aven enligt var
mening måste L med stor återhållsamhet, kan det icke vara lämpligt att
uteslufa den i sådana fall som nu nämnts eller därmed jamstallda.

Vi välja vidare framhålla, att vad som erfarenhetsmässigt kan vara anledning
understryka genom en allmän principiell bestämmelse i förut a
lydd riktning är att en kriminallag ej bör tillämpas retroaktivt. I den av
departementschefen åberopade konventionen angående skydd lov derna kli„a
rättigheterna och de grundläggande friheterna har i art. 7 mom. just

inledande

får ta«a sikte på att straff ej må ådömas när kriminalisering skett fo
efter gärningens begående. Härigenom skulle stadgandet ej frams a enbart
såsom en teoretisk definition utan få eu mera konkret karaktar med
tydligt angiven funktion. Och om bestämmelsen far den nu namnda inriktningen
torde den icke gärna kunna uppfattas som om den direk g
avstånd från all analogisk tillämpning av straffbuden. Vi hemställa, att
paragrafen får innehålla att straff ej må ådömas för annan gärning an som
var belagd med straff när den begicks. Beträffande tillämpning av denna
princip, såvitt angår skyddsåtgärd som påföljd av brott, vilja vi hanvisa

till vad som anföres under 4 och 5 §§.

Departementsförslaget innehåller i övrigt inga bestämmelser om verkan
av att lagstiftningen ändrats i skärpande eller mildrande riktning efter det
att brott begåtts. Straffrättskommittén har däremot upptagit relativt utförliga
stadganden i ämnet under 23 kap. i sitt förslag. I remissprotokollet
har ifrågasatts huruvida icke regler av denna natur hellre borde upptagas
i promulgationslagstiftningen. Det har i vart fall icke funnits lämpligt att
nu införa reglerna i förevarande kapitel eller eljest i de avsnitt av den n>a
brottsbalken varom nu är fråga.

Enligt vår mening böra bestämmelser av ifrågavarande natur icke saknas
i brottsbalken, i den mån spörsmålen kunna anses vara av principiell
betvdelse. Vi hemställa därför, att i kapitlet upptagas bestämmelser motsvarande
23:1:1 andra punkten och 23:1:2 i straffrättskommittens oislag.
Härigenom skulle en motsvarighet vinnas till andra punkten i art. /
mom. 1 av den nyss nämnda konventionen.

Förslaget till brottsbalk innehåller vidare icke någon bestämmelse om
straffmyndighetsålder. Däremot har strafflagberedningen i sitt förslag till
skyddslag upptagit stadgande därom under 1 § i 10 kap. Denna fråga har
enligt vår mening icke blivit tillbörligt framhävd genom en sadan placerin"
Vi förorda, att i 1 kap. av brottsbalken upptages stadgande, att gärning
som någon begår innan han fyllt femton år ej straffas. Härigenom

404 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

kommer omedelbart till synes att vad brottsbalken innehåller över huvud
icke har avseende å dem som ej fyllt femton år.

Varken kommitténs eller beredningens förslag upptar någon direkt motsvarighet
till de nuvarande tillräknelighetsbestämmelserna i SL 5:5 Om
bestämmelser av denna natur komma att bibehållas, torde även de lämpligen
kunna införas i lörevarande kap. av brottsbalken.

I anslutning till nu behandlade frågor vilja vi erinra om ett terminologiskt
spörsmål. Det har brukat eftersträvas att ej såsom brott beteckna
gärning som begås av otillräknelig eller minderårig person. I stället har
man talat om straffbelagd gärning. Konsekvens har dock ej iakttagits. I
departementsförslaget användas omväxlande uttrycken brott och brottslig
garmng. Enligt vår mening böra uttrycken brott och brottslig gärning
kunna fortsättningsvis användas synonymt med uttrycket straffbelagd gärning,
allteftersom det lämpar sig bäst i sammanhanget.

Regeringsrådet Klackenberg:

I sak ar jag ense med lagrådets övriga ledamöter om den alltför snäva
avfattningen av 1 § departementsförslaget och om den principiella inriktning,
som de inledande stadgandena i brottsbalken lämpligen böra erhålla
Det synes mig emellertid påkallat, att dessa stadganden formuleras något
annorlunda än som föreslagits.

Att såsom portalstadgande i brottsbalken möta den gängse svenska formuleringen
för principen nullum crimen sine lege kan givetvis kännas tilltalande.
Men mot bakgrunden av den begränsade innebörd, som avsetts
skola inläggas i begreppet straff om detta bibehålies i lagtexten, framträda
onekligen de terminologiska olägenheterna på ett besvärande sätt i detta
sammanhang. Man undrar varför ett uttryckligt förbud mot retroaktiv tilllampnmg
inte också skall gälla sådana påföljder som de strax efteråt nämnda
internering och förvaring (jfr 1 § andra punkten i danska strafflagen).

För egen del har jag, såsom framgår av mitt särskilda yttrande i inledningen
om användningen av termen straff, icke funnit skäl att frångå departementsförslagets
ståndpunkt i detta hänseende. Jag håller före att en
godtagbar formulering av stadgandet kan erhållas i närmare anslutning till
avfaltnmgen i förslaget och förordar, att i 1 § stadgas, att ingen må dömas
tor garmng, vilken ej var brott enligt lagen vid den tidpunkt, när gärningen
begicks.

Härtill bör, såsom 2 §, fogas den kompletterande bestämmelsen, att om annan
lag gäller när dom meddelas, den lagen skall tillämpas, om den är mildare,
dock att om gärning varit brott under viss tid på grund av då rådande
särskilda forhållanden, gärningen skall bedömas efter den lag som millde
när den företogs, ändå att mildare lag senare införts.

Mlåga om den s. k. tillräkneligheten i åldershänseende synes mi« böra
stacigas, att ansvar ej må ådömas för gärning, som begåtts av person innan
han fyllt femton ar.

B 405

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

2 §■

Lagrådet:

Förslaget upptar såsom första stycke under 2 § bestämmelser om att i
balken beskriven gärning är att anse som brott, då den begas “PP8^*"
eller, om det särskilt stadgas, av oaktsamhet och att därvid med oaktsamhet
skall förstås oaktsamhet som ej är ringa. Oaktat full klarhet icke föreligger
om vad som skall avses med uppsåt, vill lagrådet ej motsatta sig, att c
uttryckligen angives att i brottsbalken avses allenast uppsåtlig gärning om
ej annat särskilt stadgas. Däremot kan lagrådet icke ge sin anslutning till
förslaget, att det skall uttryckligen angivas att ringa oaktsamhet ej ar straffbar
Såsom departementschefen framhållit avser uttrycket ringa oaktsamhet
icke att vara någon absolut bestämning. Huruvida oaktsamhet bor anses
föreligga enligt visst straffbud, måste sålunda städse bedömas med hansyn
till arten och vikten av det intresse som skyddas. Lagrådet vill erinra
om att man exempelvis i dansk doktrin (se Hurwitz: Den danske knminalret
almindelig del s. 346) ansett det kunna utan stod av lag antagas, att ej
varje gärning eller underlåtenhet som innebär avvikelse från eftersträvad
norm kan föranleda straffansvar för oaktsamhet. Enligt lagrådets mening
möta vissa betänkligheter att söka åskådliggöra denna tanke genom att generellt
utesluta »ringa» oaktsamhet från straff. Det kan lätt vid en jämförelse
med gradindelningen för uppsåtliga brott bli missvisande, om man beträffande
oaktsamhetsbrotten från straffbarhet undantar »ringa» fall, eftersom
det tydligen ej är avsett att detta undantag här skall föra åt sidan mer
än en mycket liten sektor, ungefär motsvarande de fall då man enligt dansk
doktrin över huvud ej skulle tala om oaktsamhet vid tillämpning av straff -

bestämmelsen.

För brottsbalkens del torde regeln som straffrihetsgrund få en ganska begränsad
betydelse. Oaktsamhet kriminaliseras där mera sällan och i åtskilliga
fall endast om den är grov. Inom brottsbalken torde oaktsamhetsfallen
ha sin största betydelse i fråga om civila och militära tjänstefel, och vid dessa
torde under alla förhållanden få iakttagas relativt stor stränghet för att
uppehålla tjänstens integritet.

Enligt lagrådets mening bör det nu aktuella spörsmålet lämpligen, liksom
hittills, överlämnas åt rättstillämpningen. Lagrådet — som anser att en bestämmelse
i ämnet i allt fall icke kan upptagas utan att den relativa karaktären
av begreppet ringa oaktsamhet särskilt framhäves i lagtexten förordar
med hänsyn till det anförda, att bestämmelsen får utgå. I sådan händelse
förfaller även det förslag om tillägg till bestämmelserna i SL 6: 1 som
straffrättskommittén framlagt. Enligt detta förslag skall, om den som vållat
skada är fri från straff allenast på den grund att hans oaktsamhet var ringa,
han likväl gälda skadan. Det torde även sakligt vara en fördel att detta förslag
förfaller, då det är synnerligen tveksamt, om de nu berörda förslagen
för alla oaktsamhetsfall riktigt ange den relation som bör råda mellan straff
och skadeståndspåföljd. Det kan sålunda vara ändamålsenligt att kunna
döma till bötesstraff för att söka inlära och upprätthålla en viss regel, sam -

406 B Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

tidigt som det under föreliggande omständigheter kan vara oskäligt att
med anledning av förseelsen döma ut skadestånd (jfr exempelvis 7 § i promulgationslagen
till 1948 års ändringar i strafflagen). Möjlighet att jämka
skadeståndet, eventuellt till noll, har också efter hand i flera viktiga speciallagar
införts för fall då endast mindre allvarlig försummelse föreligger.
Å andra sidan förekommer som bekant, att skadestånd i stor utsträckning
utdömes med anledning av handlingar som över huvud ej äro kriminalisede
eller också bestraffas allenast vid uppsåt eller viss kvalificerad srad av
oaktsamhet.

Såsom andra stycke i 2 § upptar det remitterade förslaget stadgande, att
om gärning begåtts under självförvållat rus, därav icke må föranledas att den
ej anses som brott. Stadgandet har nära beröring med slraffrihetsregeln för
tillfällig sinnesförvirring i andra stycket av nuvarande SL 5:5, vilken bestämmelse
föranleder motsvarande spörsmål rörande de subjektiva rekvisiten.
Dessa frågor torde böra bedömas i ett sammanhang och lagrådet vill
därför avstå från att nu uttala sig om den föreslagna regeln rörande självförvållat
rus.

3 §•

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Jämlikt denna paragraf skall rätten enligt de grunder som i brottsbalken
eller eljest föreskrivas för tillämpningen av olika brottspåföljder, med beaktande
av brottets beskaffenhet, gärningsmannens egenskaper och personliga
förhållanden samt omständigheterna i övrigt, bestämma påföljd för brottet
efter vad som finnes bäst ägnat att avhålla gärningsmannen från brott och
eljest skydda samhället mot brottslighet. Med regeln avses att framhålla såväl
allmänpreventiva som individualpreventiva synpunkter och att understryka
olika påföljders jämställdhet, men den syftar därjämte till att ge en
anvisning för utmätningen av straff inom straffskalorna.

I fråga om valet av påföljd har enligt vår mening den allmänpreventiva
synpunkten icke tillräckligt betonats i den föreslagna avfattningen. Det torde
därför vara önskvärt, att en omredigering sker varigenom denna synpunkt
kommer bättre till sin rätt.

Beträffande åter tillämpningen av straff inom straffskalorna har straffrättskommittén
uttalat den uppfattningen, att straffmätningen borde ske
med beaktande främst av brottets svårhetsgrad, gärningsmannens avsikt
med brottet därunder inbegripen. För närvarande har det utan stöd av lag
ansetts, att man bör göra en sådan utmätning av straff som kommittén för*
utsatt. Enligt uttalande i remissprotokollet borde däremot jämväl vid tillämpning
av straffskalorna, d. v. s. av påföljderna fängelse och böter, åtminstone
vid något allvarligare brottslighet stort avseende fästas också vid den brottsliges
personliga omständigheter.

Departementsförslaget synes något oklart till sin räckvidd. Om de personliga
omständigheterna framhävas för mycket, kommer regeln i strid mot den

B 407

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

grundläggande teknik som i förslaget tillämpats genom indelningen av brottstyperna
i olika grader, med uttryckligt angivande av att brottets grovhet
är bestämmande för indelningen. Det framstår som inkonsekvent att i tall,
när det bara finnes en enda straffskala för viss brottstyp, straffmätningen
inom denna skala skall ske från en annan utgångspunkt an nar det gäller
att välja rätt skala i fall då brottstypen av lagstiftaren indelats i två eller tre
»rader. Likaså förefaller det inkonsekvent att domstolen, efter att i den senare
situationen ha valt tillämplig straffskala med hänsyn till brottets svårhetsgrad,
skall vid utmätandet av straff inom denna skala anlägga väsentligt
andra synpunkter än vid valet av skala. Å andra sidan bör erkännas, att
omständigheterna vid brotten äro så rikt skiftande att kravet på konsekvens
vid straffmätningen icke bör drivas för långt.

Med hänsyn till det anförda vilja vi förorda, att förevarande paragraf i
förslaget ersättes av en bestämmelse med innehåll att straff eller skyddsåtgärd
som här är i fråga skall, om ej hänsyn till den allmänna laglydnaden kraver
annat, tillämpas efter vad som finnes bäst ägnat att framdeles avhålla
den dömde från brott. Sedermera lärer beträffande varje slag av skyddsåtgärd
komma att närmare angivas de särskilda förutsättningarna för dess
tillämpning.

Regeringsrådet Klackenberg:

Jag instämmer i huvudsak i vad lagrådets övriga ledamöter yttrat om
den föreslagna 3 §. Mot syftet med stadgandet har jag inga egentliga erinringar
att göra och är benägen att understryka tanken på olika brottspåföljders
jämställdhet. Men uppräkningen i stadgandet av alla tänkbara
omständigheter, som domstolen skall beakta, utan att någon inbördes avvägning
göres mellan dessa, synes i sak knappast kunna ge någon ledning
för bedömandet. Åtminstone bör avvägningen mellan de båda huvudsynpunkterna
på samhällets skydd mot brott komma till klarare uttryck, och
där delar jag övriga ledamöters önskemål om en sådan omredigering att
den allmänpreventiva synpunkten mera betonas. En förenklad, omredigerad
regel i enlighet med nämnda ledamöters förslag ter sig för mig tillräcklig,
om den får avse bestämmandet i dess helhet av brottspåföljden
och icke endast valet mellan »straff» och skyddsåtgärd. Stadgandet bör
följa efter departementsförslagets 5 §, vilken kan anses ge i övrigt erforderlig
anvisning om påföljdernas jämställdhet i och med föreskriften att
även påföljder, som ej äro upptagna i de särskilda brottsbestämmelseina,
likafullt äro tillämpliga.

Jag förordar sålunda att 3 § utbytes mot ett stadgande av innehall, att
påföljd för brott skall, där ej hänsyn till den allmänna laglydnaden kräver
annat, bestämmas efter vad som finnes bäst ägnat att framdeles avhålla
den som dömes från brott.

408 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

4 och 5 §§.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Inledningsvis ha vi uttalat oss om användningen av termen straff och
bland annat framhållit de lagtekniska fördelarna av att bibehålla denna
beteckning. Iakttages detta, torde i stället för första och andra styckena i 4 §
i forslaget bora stadgas, att allmänna straff, som i brottsbalken utsättas vid
de särskilda brotten, äro fängelse och böter och att särskilda straff äro för
innehavare av befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, avsättning och
suspension samt för krigsmän disciplinstraff.

Enligt 5 § första punkten i förslaget skola böter, fängelse, suspension,
avsattmng och disciplinstraff användas med den begränsning som framgår
av bestämmelserna om de särskilda brotten. Denna regel är självklar såvitt
den allenast avser att utsäga att strafflatituderna i och för sig äro bindande
for domstolen. Ä andra sidan är bestämmelsen icke fullständig, eftersom
det förutsättes att straffskärpnings- och straffnedsättningsregler
skola finnas på annat håll. En erinran om dessa avsteg synes erforderlig,
om stadgandet upptages. Vi anse emellertid, att bestämmelsen såsom överflödig
bör utgå.

Såsom andra punkt i 5 § upptages föreskrift, att övriga i 4 § första stycket
av departementsförslaget angivna påföljder må, enligt vad därom är
stadgat, tillämpas utan avseende å att de ej omnämnas i bestämmelserna
om de särskilda brotten. Även detta stadgande måste anses obehövligt. Vi
iörorda, att bestämmelsen ersättes med en föreskrift om att i stället för
till straff må, enligt vad därom stadgas, dömas till skyddsåtgärd och att
därvid uppräknas de olika åtgärder som komma att lagfästas. Härav följer
bland annat, att den regel som vi förordat under 1 § blir tillämplig även
i fråga om skyddsåtgärd som påföljd av brott.

Om tillräknelighetsbestämmelser skulle komma att bibehållas och det
anses att domstol, även om vederbörande frias från ansvar, bör få förordna
om psykiatrisk eller annan särskild vård, kan en erinran om sådan befogenhet
upptagas i samma paragraf.

Iakttages vad vi förordat under förevarande 4 och 5 §§, torde det av oss
under 3 § föreslagna stadgandet böra flyttas till en senare paragraf.

Regeringsrådet Klackenberg:

Mot 4 § departementsförslaget har jag ej annan erinran att göra än att omnämnandet
av dödsstraff för vissa fall under krig lämpligen bör flyttas till
krigsartiklarna.

I fråga om den föreslagna 5 § har jag endast funnit viss jämkning i avfattningen
påkallad. I första punkten bör undvikas att särskilt poängtera
den begränsning av böter och fängelse, som framgår av de särskilda brottsbestämmelserna,
om man ej tillika vill göra förbehåll för annorstädes givna
stadganden om skärpning eller mildring av påföljderna. Stadgandet i andra

B 409

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

punkten synes mig erforderligt för att understryka den principiella jämställdheten
mellan å ena sidan de vid de särskilda brotten angivna påföljderna
och å andra sidan övriga påföljder, oavsett var de finnas reglerade.

Jag föreslår att stadgandet ges innehållet, att i bestämmelserna om de
särskilda brotten stadgas om användning av böter, fängelse, suspension,
avsättning och disciplinstraff, samt att övriga i första stycket av föregående
paragraf angivna påföljder skola, enligt vad därom är stadgat, tillämpas
ändå att de ej äro nämnda i de särskilda brottsbestämmelserna.

6 §•

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Denna paragraf upptar stadgande, att — förutom de i 4 § av departementsförslaget
nämnda påföljderna — brottslig gärning kan enligt vad
därom finnes stadgat medföra skyldighet att gälda skadestånd eller ock
föranleda förverkande av egendom eller annan särskild åtgärd. Det torde
ur skadeståndsrättslig synpunkt vara ett önskemål, att förutsättningarna
för straff och skadestånd ej sammankopplas. I allt fall är det onödigt att
här antyda ett mer eller mindre starkt samband i fråga om förutsättningarna
för inträde av straff- och skadeståndsansvar. Vidare anse vi, att ordet
»åtgärd» icke kan användas som beteckning för förverkandepåföljd, straffskatt
o. d. Vi förorda, att bestämmelsen får innehålla att brott kan enligt
vad därom stadgas föranleda, förutom straff eller skyddsåtgärd, förverkande
eller annan särskild rättsverkan.

Regeringsrådet Klackenberg:

Jag har ej funnit annan ändring önskvärd än att uttrycket »särskild åtgärd»
jämkas till »särskild rättsverkan».

Lagrådet:

7 §.

Departementsförslaget upptager under 7 § stadgande om var brott skall
anses begånget. Lagrådet förordar, att bestämmelsen intages i 2 kap., där
den har en funktion att fylla för tillämpningen av kapitlet. Iakttages detta,
bör icke, såsom förutsättes i remissprotokollet, motsvarande bestämmelse i
19 kap. 1 § rättegångsbalken upphävas. Tydligen är det en viss fördel, att
rättegångsbalken innehåller ett stadgande i ämnet med hänsyn till bestämmelsens
grundläggande betydelse för reglerna om forum i brottmål, även
om bestämmelsen är likalydande med den som införes i brottsbalken.

8 §.

Här föreslagen erinran om utlämningslagen torde lämpligen böra upplagas
sist i 2 kap.

410 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

9 §•

Med nu gällande lagstiftning är man i regel hänvisad till att lösa frågor om
allmanstraffrättsliga reglers tillämpning inom specialstraffrätten med analogins
hjälp. Man torde därvidlag ha kommit fram till en ganska säker
ståndpunkt utom möjligen såvitt angår medverkan till mera bagatellartade
iörseelser, beträffande vilka inom doktrinen någon osäkerhet råder om
gransdragningen. Straffrättskommittén har önskat slå fast de allmänna reglernas
tillämplighet inom specialstraffrätten genom bestämmelsen i 23: 13°i
dess förslag. Av motiven till stadgandet framgår emellertid, att den av kommittén
föreslagna regeln icke är avsedd att tillämpas å föreskrifterna i 22- 1
i kommittéförslaget, enligt vilka i brottsbalken endast uppsåtliga gärningar
straffas, om ej annat är särskilt stadgat, samt straff ej må ådömas för ringa
oaktsamhet. 6

I departementsförslaget har kommitténs praktiskt mycket väsentliga undantag
slopats. Lagrådet kan icke finna välbetänkt, att en sådan ändring vidtages
utan närmare undersökning. Visserligen uttalar departementschefen,
att undantag från tillämpningen skall göras dels när undantag uttryckligen
har stadgats^ i särskild författning dels när det av brottsbeskrivningen eller
eljest framgår att annat måste anses förutsatt vid kriminaliseringen. I den
föreslagna lagtexten är detta ej uttryckt på annat sätt än med orden »om ej
annat följer av vad för visst fall är stadgat». Även motiven till specialstraffrattsliga
bestämmelser skulle liksom andra tolkningsdata kunna föranleda
sådant undantag. Departementschefen har som stöd för denna lagtekniska
metod aberopat stadgandet i sista stycket av SL 3:4. Lagrådet kan icke
mna, att sistnämnda lagrum — där motsvarande tolkningsfråga har väsentligt
mindre betydelse och bestämmelsen för övrigt direkt syftar endast på
strafflagen — är något efterföljansvärt exempel, när det gäller att ge en
regel för specialstraffrätten. I sakligt hänseende må framhållas, att det inom
specialstraffrätten, i motsats till strafflagen och brottsbalksförslaget, icke
torde vara huvudregel att endast uppsåtliga brott straffas. I stället spela de
culposa förseelserna en betydande roll, och en mängd bestämmelser, där
ingenting sags om de subjektiva rekvisiten, böra tolkas så att de inkludera
a7en„CUIpa‘ Det förtiänar särskilt erinras om att underlåtenhet inom specialS
7a;7atten bestraffas 1 en utsträckning som saknar motsvarighet inom
strafflagens ram och att culpa då i vid omfattning, kanske regelmässigt,
torde vara tillfyllest i subjektivt hänseende (jfr norska strafflagen § 40

afraSty/ket °Ch Andenaes s- 192 samt danska strafflagen § 19, enligt vilken
straffbuden inom specialstraffrätten äro tillämpliga även vid oaktsamhet såtramt
icke motsatsen har »saerlig hjemmel»).

Många författningar inom specialstraffrätten tillkomma utan att motiven
fixerats i tryck eller i allt fall utan att straffbestämmelserna särskilt kommenterats.
I fråga om äldre specialstraffrättsliga stadganden torde — även
om de blivit föremål för riksdagsbehandling - vara regel, att något uttamnde
icke gjorts om de subjektiva rekvisiten. Likafullt torde straffbudpn i
stor utsträckning tolkas så, att culpa anses tillfyllest, där ej undantagsvis

B 411

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

rentav strikt ansvar tillämpas. Ej heller i fråga om nyare med riksdagens
medverkan tillkomna författningar torde det ha varit vanligt att lagstiftaren
utlåtit sig om de subjektiva rekvisiten. Någon gång har dock på senare
lid särskilt understrukits, att även culpa avsetts skola vara straffbar.

Man torde därför icke kunna i någon större utsträckning av vare sig
brottsbeskrivningarna eller motiven inom specialstraffrätten få någon ledning
för bedömning av de subjektiva kraven. I stället bär man hittills provat
lrågan med hänsvn till straffskalans utformning och straffbudets praktiska
funktion samt därvid sökt fastställa, huruvida straffbudet skall anses omfatta
även culpa. Därest den i departementsförslaget upptagna huvudregeln
i 2 §, enligt vilken oaktsamhet bestraffas allenast när det särskilt stadgas,
uisträckes till att gälla även inom specialstraffrätten, kan det i 9 § föreslagna
undantaget svårligen anses ge stöd för en dylik tillämpning. Huvudregeln
måste i stället skapa en presumlion till förmån för att endast uppsåt avses,
eu presumtion som icke kan brytas utan relativt tydliga uttryck, direkta eller
indirekta, i lagtext eller motiv. En sådan presumtion skulle emellertid ej
vara realistiskt grundad eller ändamålsenlig.

Tydligt är, att om förslaget skulle genomföras på förevarande punkt, ej
blott uppstå svårigheter vid tillämpning av nu gällande specialstraffrättsliga
bestämmelser utan även tekniska besvärligheter vid framtida utformning av
nya specialstraffrättsliga lagrum. Om lagstiftaren vill vara tydlig, måste han
i Varje särskilt fall i lagen angiva, huruvida även oaktsamhet åsyftas. Att
enbart motivuttalanden till olika lagar skulle leda till olika tillämpning av
likalydande straffbestämmelser kan däremot icke vara tillfredsställande. I
fråga om s. k. blandade subjektiva rekvisit uppkomma särskilda problem.

Att inveckla sig i dessa svårigheter synes icke påkallat av några vägande
praktiska skäl. Det torde vara att förorda, att man i tveksamma fall liksom
hittills får tolka sig fram till vad som med hänsyn till straffbudets funktion
och övriga omständigheter får anses vara den riktiga tillämpningen av straffbudet.
Lagrådet avstyrker därför, att den föreslagna bestämmelsen om att in
dubio endast uppsåtliga gärningar skola bestraffas göres tillämplig även inom
specialstraffrätten. Till stöd för att lämna detta spörsmål å sido talar självfallet
också, att specialstraffrätten är föremål för särskild utredning som
torde komma att uppmärksamma frågan.

Som förut nämnts skulle enligt straffrättskommitténs förslag icke heller
den tidigare behandlade regeln om att straff ej skall inträda vid allenast
ringa oaktsamhet göras tillämplig inom specialstraffrätten. Departementsförslaget
har däremot låtit regeln få en sådan omfattande tillämpning.

Lagrådet har vid behandlingen av 2 § avstyrkt, att över huvud någon bestämmelse
i nämnd riktning införes i brottsbalken. Om denna likväl skulle
komma att innehålla ett dylikt stadgande, anser lagrådet i likhet med straffrättskommittén,
att bestämmelsen icke kan utan vidare göras tillämplig inom
specialstraffrätten. Såsom förut framhållits måste beträffande varje särskilt
lagrum som straffbelägger oaktsamhet prövas, vilken grad av oakt -

412 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

samhel som förutsättes för att vederbörande skall anses ha brutit mot
straffbudet. Detta galler i all synnerhet specialstraffrätten, där underlåtenhetsforseelser
av de mest skiftande slag kriminaliseras. Ur lagteknisk synpunkt
må framhållas, att det med departementsförslagets system skulle vara
nödvändigt att i specialstraffrätten särskilt utmärka, när straff anses
bora tillampas även vid ringa oaktsamhet. En sådan ordning synes olämp -

Lagrådet hemställer därför, att om en regel angående straffrihet vid al e»aS-ifin*a

oaktsamhet infl.Vter i brottsbalken, den i allt fall ej utsträckes
att galla inom specialstraffrätten. Till stöd härför talar naturligtvis även

proble^nen^3 f°rhallande’ att utrednin§ pågår om de specialstraffrättsliga

Enligt departementsförslaget skola icke blott nu behandlade bestämmelser
i 1 kap utan jämväl Övriga stadganden i samma kap. liksom bestäm!-melsernä i 2, 22 och 23 kap. äga tillämpning inom specialstraffrätten. Ehuru
gallande lag saknar bestämmelse i detta ämne, torde för närvarande ej
forekomma nagra^ tillampningssvårigheter i praktiken, frånsett att som
°!Ut ,an.tyttS betraffande medverkansreglerna viss tvekan föreligger i vad
man de aro tillämpliga på mera bagatellartade förseelser. Lagrådet återkommer
till fragan om medverkansreglerna vid behandlingen av 22 kap 4 § i departementsförslaget.
Godtages vad lagrådet där anför, torde nu förevarande
paragraf i 1 kap. kunna i avbidan på resultatet av den förut nämnda utredningen
rörande specialstraffrätten helt utgå ur förslaget.

2 KAP.

Lagrådet:

1—3 §§.

Innebörden av bestämmelserna i 1—3 §§ torde lättare uppfattas, om det
i dem mera konsekvent framhäves att fråga är, huruvida viss brottslig person
- svensk eller utlänning - skall dömas efter svensk lag och vid svensk
domstol.

Enligt förstä ledet i andra stycket av 2 tf skall såsom förutsättning för
tillämpningen av svensk lag bland annat gälla, att gärningsmannen efter
brottets begående blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här i riket.
Aven i andra ledet anvandes beteckningen gärningsmannen. Då det kan förTmissförstånd
att här tala om gärningsmannen ehuru bestämmelserna
skola tillampas i fråga om envar medverkande, hemställer lagrådet, att lydelsen
jamkas. J

13 § ha under punkt 3 bland annat angivits vissa fall, då brott utomlands
förövats mot svenska intressen. Detta har uttryckts med att brott begåtts
mot Sverige, svensk medborgare eller svensk sammanslutning. I uttrycket

B 413

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

svensk sammanslutning har straffrättskommittén avsett att innefatta sådana
kollektiva enheter som enligt rådande uppfattning vid tillämpning av
SL 1:1 och 2 likställas med »svensk man». Däri skulle ingå svenskt bolag,
svensk förening och annan dylik sammanslutning ävensom svensk stiftelse
och annan sådan inrättning. En komplettering av det föreslagna stadgandet
är enligt lagrådets mening erforderlig. Uttrycket svensk sammanslutning tacker
till en början icke svenska kommuner och andra menigheter. Även vissa
inrättningar som avses i 19 kap. 8 § i departementsförslaget torde falla
utanför beteckningen sammanslutningar. Ej heller lärer brott mot dem bora
anses som brott mot Sverige. Såsom även kommittén framhållit avses härmed
allenast brott som omedelbart riktar sig mot ett straffskyddat intresse,
beträffande vilket svenska staten uppfattas som bärare. Det är även tveksamt,
om stiftelser och likartade privaträttsliga juridiska personer täckas
av uttrycket sammanslutning (jfr RB 11:2). Lagrådet hemställer därför,
att i lagtexten uttryckligen angives att lagrummet är tillämpligt även vid
brott mot svensk menighet eller inrättning.

Efter 3 g i förslaget torde lämpligen såsom 4 § kunna följa det stadgande
om varest brott anses begånget som i departementsförslaget upptagits som
1 kap. 7 g.

Straffrättskommitténs förslag till 23 kap. innehåller ej allenast materiella
regler om svensk lags och svensk domstols kompetens utan även regler
om åtals prövning. Dessa bestämmelser ha vid departementsbehandlingen ansetts
böra upptagas till behandling i samband med påföljdssystemet. Om de
ej få sin plats i förevarande kap., skulle emellertid den därmed åsyftade
stora praktiska begränsningen av de svenska straffanspråken försvinna ur
bilden och kapitlet ge en felaktig föreställning av vad som i verkligheten är
avsett. Enligt lagrådets mening är det även av andra skäl ändamålsenligt
att införa åtalsbegränsningar i deras praktiska sammanhang med kompelensreglerna.
De bestämmelser som förordats i kommittéförslaget synas
emellertid mer än nödvändigt detaljerade för att behöva inskrivas i lagen.
Det torde i huvudsak vara tillfyllest, att lagen innehåller en regel om att för
atal av brott som begåtts utom riket kräves förordnande av Konungen eller
den Konungen bemyndigat. Genom administrativ författning eller särskilda
bemyndiganden kan i så fall prövningen av de enskilda fallen i erforderlig
utsträckning överlämnas till lämpliga organ, såsom riksåklagaren, militär
chef för avdelning vid krigsmakten m. fl. Särskilda föreskrifter kunna också
utfärdas om åtal beträffande brott i riket angränsande zoner, på utlandsfärjor
och dylikt, liksom om åtal för brott som förövats å svenska fartyg eller
luftfartyg. Beträffande sistnämnda kategori kan dock övervägas att regleringen
göres i lagen (jfr 23:7:2 sista punkten i kommittéförslaget). Då
departementschefen uppskjutit sitt ställningstagande till utformningen av
åtalsreglerna, har lagrådet emellertid icke ansett sig böra ingå på en närmare
bedömning av frågan.

414 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

EnliSt straffrättskommitténs förslag skulle vidare ej någon utan Konungens
förordnande få åtalas för gärning, för vilken han utom riket undergått
straff eller annan dylik påföljd. Därjämte skulle domstolen vid ådömande
av fängelse på viss tid eller böter äga förordna om skälig avräkning för påföljd
som vederbörande undergått utomlands. Enligt lagrådets mening har
detta stadgande sin plats i förevarande kap. och lagrådet hemställer att det
upptages där. Lagrådet anser emellertid lämpligt, att bestämmelsen om åtalsprovning
får innehålla, att åtal må äga rum ej endast efter Konungens förordnande
utan även efter beslut av annan som Konungen bemyndigat därtill.

Bestämmelser i de hänseenden som här berörts torde kunna upptagas som
5 och 6 §§.

4 §.

Enligt vad departementschefen anfört avser denna paragraf att erinra om
de avsteg från föregående bestämmelser i kapitlet som äro vedertagna inom
folkrätten. Stadgandet ger möjlighet till avsteg både i form av tillägg till
reglerna om svensk lags och svensk domstols kompetens och i form av inskränkningar
i denna kompetens. Det synes strida mot vad som eljest varit
brukligt hos oss, att straffrättslig kompetens skall kunna grundas enbart på
vad som är vedertaget enligt folkrättsliga grundsatser, vare sig dessa tagit
sig uttryck i konvention eller ej. Lagrådet kan ej heller finna något praktiskt
behov av en sådan utvidgning och hemställer därför, att stadgandet inskränkes
till en erinran om att vissa begränsningar i svensk lags och svensk
domstols kompetens, såsom i fråga om utländska sändebuds immunitet,
följa av folkrätten.

Efter förevarande paragraf kan lämpligen som avslutande bestämmelse
upptagas den erinran om utlämningslagen som i departementsförslaget upptagits
såsom 1 kap. 8 §. Paragrafen torde emellertid även böra i anslutning
till 23. 12: 2 i kommitténs förslag innehålla en bestämmelse om att villkor
som uppställts vid utlämning från främmande stat till Sverige skola lända
till efterrättelse här i riket.

3 KAP.

Lagrådet:

Den föreslagna rubriken »Om mord och misshandel» täcker allenast 1 §
första stycket samt 4 och 5 §§ i kapitlet. En mera omfattande rubrik bör
därför användas, förslagsvis »Brott mot liv och hälsa».

1 §•

Att, såsom i departementsförslaget, behandla mord och dråp i en och samma
paragraf synes icke fullt tillfredsställande. Lagrådet förordar därför, att
paragrafen uppdelas i två.

B 415

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Vad angår dråp kan det föreslagna minimistraffet, fängelse i sex ar, synas
förhållandevis högt. I särskilda fall kan det tänkas föreligga starka skal
att bestämma lägre straff. Möjlighet härtill skulle emellertid finnas, om i
enlighet med strafflagberedningens förslag i lagstiftningen införes en a
män bestämmelse om att under vissa betingelser må bestammas lindrigare
påföljd än som är stadgad för brottet.

3 §•

Den begränsning av kriminaliseringen av fosterfördrivning som följer av
föreskrifterna i 1938 års lag om avbrytande av havandeskap utmarkes i
första stycket av förevar ande paragraf genom uttrycket »utan tillstånd
enligt vad därom är stadgat». Denna formulering synes icke fullt lämplig
med hänsyn till att abort må äga rum bland annat efter två lakares skriftliga
förklaring att förutsättningar för åtgärden äro för handen. Uttrycke
torde därför böra utbytas mot »olovligen». I detta sammanhang ma namnas,
att om abort prövats få äga rum enligt nämnda lag men ingreppet å kvinnan
företages av någon som ej är behörig därtill, ansvar icke larer skola
ådömas för fosterfördrivning utan jämlikt 11 § i sagda lag.

Det remitterade förslaget upptar i motsats till straffrättskommittens förslag
icke någon straffrihetsregel för det fall att fosterfördrivning utfores av
kvinnan själv. Anledningen härtill angives vara, att spörsmålet kan regleras
inom ramen för allmänna bestämmelser om eftergift av åtal samt om
nedsättning eller eftergift av påföljd. Lagrådet vill ifrågasätta, om utformningen
av någon allmän bestämmelse lämpligen kan goras sa vidsträckt att
därunder rymmas de fall av fosterfördrivning av kvinnan själv som ej bora
föranleda ansvar. Det synes även eljest påkallat, att den återhållsam e
som man åsyftar i fråga om åtal mot och straff för kvinnan kommer till
synes i samband med brottsbeskrivningen. Lagrådet forordar fördenskull,
att i en andra punkt av första stycket av förevarande paragraf införes ett
stadgande av innehåll att, om omständigheterna äro mildrande, kvinnan
själv skall vara fri från straff.

Justitierådet Hagbergh och regeringsrådet Klackenberg:

Stadgandet om fosterfördrivning har fått en mindre tillfredsställande placering
när det i förslaget infogats mellan bestämmelserna om mord och
dråp, å ena, samt misshandel, å andra sidan. Den föreslagna ordningen synes
sämre än placeringen av motsvarande stadganden i gällande strafflag.
Vi förorda, att bestämmelsen om fosterfördrivning upptages efter stadgandet
i 8 § av departementsförslaget som handlar om framkallande av fara for
annans liv.

Lagrådet:

Beträffande misshandelsbrottet innehöll straffrättskommittens förslag en
särskild strafflatilud för ringa brott. Departementsförslaget upptar ej någon

4:16 B Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

sådan särskild latitud. I remissprotokollet har emellertid uttalats, att under
brottsbeskrivningen för ofredande i 4 kap. 7 § av departementsförslaget
skulle falla de lindrigare av de misshandelsfall som omfattas av nuvarande
SL 14: 13. Lagrådet vill framhålla, att tolkningen av brottsbeskrivningen
för misshandel icke bör påverkas av vad som kan anses falla under det
mera allmänna stadgandet om ofredande. En särskild skala för ringa misshandelsfall
torde dessutom även av processuella skäl vara önskvärd. Enligt
lagrådets mening bör straffskalan utformas så, att straffet för misshandel
sättes till fängelse i högst två år eller, i ringa fall, böter.

8 §•

Denna paragraf stadgar straff för den som av grov oaktsamhet framkallar
faia för annans liv. Enligt kommittéförslaget skulle även framkallande
av fara för annans hälsa straffbeläggas. Enligt lagrådets mening har stadgandet
begränsats alltför mycket i departementsförslaget. Det må exempelvis
erinras om oförsiktighet med farliga smittämnen, läkemedel eller radioaktiva
ämnen, som måhända ej innebär någon akut fara för annans liv men
kan föranleda svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. Dylik oförsiktighet
bör kunna straffas, även om den ej innebär sådan allmän fara som avses
i 12 kap. Lagrådet hemställer därför, att här straffbelägges även framkallande
av fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom när det sker genom
grov oaktsamhet.

Brottsbeteckningen »vårdslöshet mot person» synes kunna med fördel utbytas
mot »framkallande av fara för annan».

9 §•

Därest lagrådets hemställan vid 3 §, att en straffrihetsregel införes i fråga
om fosterfördrivning förövad av kvinnan själv, vinner beaktande, torde man
kunna i förevarande paragraf generellt straffbelägga försök till fosterfördrivning
utan förbehåll för det fall att kvinnan själv gör sig skyldig därtill.
Det må framhållas, att förslaget på denna punkt är redaktionellt mindre
tillfredsställande, eftersom det ej lärer vara avsett att den som medverkar
till försök till fosterfördrivning, vartill kvinnan själv gör sig skyldig, skall
vara fri från straff för försök. Enligt departementsförslaget skulle i övrigt
det straffbelagda området i förhållande till gällande lag vidgas att omfatta
förberedelse till fosterfördrivning av annan än kvinnan själv. Att kriminalisera
sådan förberedelse synes knappast kunna medföra någon fördel vid
bekämpandet av illegala aborter (jfr även 1938 års förordning med vissa bestämmelser
angående fosterfördrivande medel). — Vad härefter angår misshandel
synes det alltför restriktivt att bestraffa försök eller förberedelse
allenast om misshandeln skulle som fullbordat brott bedömts som grov. Lagrådet
förordar, att i enlighet med straffrättskommitténs förslag straffbelägges
försök eller förberedelse till misshandel som ej är ringa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 417

4 KAP.

Lagrådet:

Därest brottsbalken i enlighet med vad lagrådet inledningsvis förordat
kommer att upptaga ett kapitel om brott mot familj, hemställer lagrådet,
att 3 § i förevarande kap. överföres dit med de jämkningar som i det följande
angivas.

1 och 2 §§.

Gällande lag behandlar i skilda paragrafer åtskilliga fall av människorov
eller annat frihetsberövande. Det synes välmotiverat att söka i ett mindre
antal paragrafer sammanföra det område som här bör kriminaliseras,
om detta låter sig göra på ett tydligt och i övrigt lämpligt sätt. I
förslaget synes man emellertid ha drivit denna strävan något för långt.
Enligt lagrådets mening är det sålunda önskvärt, att bestämmelserna
om frihetsberövande och försättande i nödläge få en mera konkret utformning.
Härvid torde särskilt böra framhävas, att bortförande av barn
(kidnapping), som kan ske i otuktssyfte, för utpressning eller eventuellt
för att taga livet av barnet, är ett utomordentligt allvarligt brott. Uppmärksammas
bör även, att bortförande av barn eller annan i syfte att döda icke
i förslaget är kriminaliserat som förberedelse till mord eller dråp. Icke heller
är bortförande i syfte att öva otukt i förslaget kriminaliserat såsom förberedelse
till våldtäkt eller till annan otukt. Möjligen kan handlingen under
särskilda omständigheter ibland betecknas som försök. Enligt exempelvis
dansk rätt torde det vara klart att bortförandet i och för sig straffas som
försök, om det föreligger uppsåt att begå mord eller våldtäkt.

Även om människoroven hos oss lyckligtvis varit sällsynta synes nämnda
brist i kriminaliseringen böra botas. Det är icke uteslutet, att bland
annat såsom en följd av kommunikationsmedlens utveckling en viss ökning
av sådana brott kan inträda. Möjligen förtjänar det också påpekas, att de
vidsträckta straffanspråk som inrymts i 2 kap. av förslaget kunna medföra
att det här blir aktuellt att döma även över människorov som begåtts i
främmande land.

De mycket allvarliga frihetsbrott som nu nämnts synas lämpligen böra
behandlas i en särskild paragraf, före andra fall av frihetsberövande. Lagrådet
vill sålunda förorda, att 1 § i departementsförslaget uppdelas på två
lagrum. Såsom beskrivning på de grövsta fallen av frihetsberövande torde i
1 § kunna upptagas, att någon bemäktigar sig och bortför eller inspäirar
barn eller annan med uppsåt att skada till liv eller hälsa, öva utpressning eller
tvinga till tjänst. Grova sexualbrott mot barn torde regelmässigt innebära
skada för barnet till liv eller hälsa. Det är tjdligt att den som på gatan tar
upp ett litet barn i sin bil för att bortföra det skall anses ha bemäldigat sig
barnet, även om barnet ej förstår något av vad som sker eller eljest medföljer
frivilligt. Iakttages vad lagrådet nu förordat, torde även den fördelen
vinnas, att det tydligare än i departementsförslaget utmärkes, att de allvar 14

llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

418 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

liga fallen av barnarov icke höra under vad som i förslaget betecknats som
egenmäktigt bortförande av barn. Vad beträffar Övriga exempel i den av
lagrådet föreslagna bestämmelsen vill lagrådet nämna, att bortrövande med
uppsåt att tvinga till tjänst kan föreligga exempelvis om någon flytt från
ockuperat land och infångas för att återföras och sättas i arbetsläger.

Brottet kan benämnas människorov (eventuellt bortrövande) och straffet
torde kunna bestämmas till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år,

eller med hänsyn främst till sådana fall då uppsåt föreligger att döda __

till fängelse på livstid. Enär det icke är uteslutet att sådan gärning som
faller under stadgandet emellanåt kan vara mindre grov, synes en skala
for sådana fall icke böra saknas, förslagsvis fängelse i högst sex år.

För andra fall av frihetsberövande synes såsom 2 § böra upptagas en straffbestämmelse
som nära ansluter till 1 § i departementsförslaget. Bestämmelsen
torde kunna innehålla, att den som i annat fall än i 1 § sägs berövar
någon friheten, genom att bortföra eller inspärra honom eller på annat
sätt, skall dömas för frihetsberövande till fängelse i högst två år eller böter.
Om brottet är grovt, torde den i departementsförslaget förordade skalan
för sådana fall vara lämplig. Exemplifikationen av grova fall kan med hänsyn
till den av lagrådet föreslagna 1 § utgå.

Vad härefter angår 2 § i departementsförslaget synes det angeläget, att
innebörden kommer att framstå klarare än i den föreslagna lydelsen, varjämte
viss saklig jämkning av innehållet torde vara påkallad. I straffrättskommitténs
förslag innehöll paragrafen såsom första punkt stadgande om
straff för den som försätter annan i tvångstillstånd eller eljest i nödläge
med uppsåt att skada honom till liv eller hälsa. Såsom andra punkt föreslog
kommittén stadgande om straff för den som utan sådant uppsåt försätter
annan i nödläge genom att medelst tvång eller vilseledande förmå
honom att begiva sig till främmande land eller kvarstanna där. Sedan det
under remissbehandlingen anmärkts att brottsområdet ej vore tillräckligt
klart preciserat, har föredragande departementschefen ansett, att en tydligare
avgränsning kunde erhållas om det i första punkten angåves att det
skulle vara fråga om kroppsligt tvångstillstånd eller annat nödläge som ej
ar av ekonomisk art. Departementschefen har vidare uteslutit kravet på
uppsåt att skada till liv eller hälsa.

Kriminaliseringen synes även enligt departementsförslaget oklar till sin
omfattning. Uttrycket »kroppsligt tvångstillstånd» i första punkten torde
också vara alltför svårförståeligt för att lämpligen användas i lagtexten.
Lagrådet vill — i viss anslutning till SL 15: 7 — förorda att det nödläge
som i första hand åsyftas konkretiseras genom att det beskrives som
»krigs- eller arbetstjänst eller annat dylikt tvångstillstånd». Som medel att
försätta någon i tvångstillstånd torde böra angivas olaga tvång eller vilseledande.
Till olaga tvång höra naturligen även olagliga medel som från en
ockupationsmakts sida användas för att tvinga till arbete.

Departementsförslaget bestraffar i första punkten vidare helt generellt,

B 419

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

att man försätter någon i »nödläge som ej är av ekonomisk art». De praktiska
fall som här främst kunna komma i fråga — t. ex. att en fjallförare
över°er sitt sällskap i en kritisk situation — torde falla under 3 kap. 8 §, om
detta lagrum kompletteras så som lagrådet förordat. I övrigt är det oklart om
något behov föreligger av bestämmelsen. Lagrådet hemställer, att den nu
nämnda kriminaliseringen får utgå ur förslaget.

Vad härefter angår det i departementsförslaget som andra punkt upptagna
fallet, att någon medelst olaga tvång eller vilseledande förmår annan
aU begiva sig till eller kvarstanna i främmande land, vill lagrådet erinra,
att uttrycket främmande land synes otydligt i detta sammanhang och även
kan visa sig för snävt. Stadgandet bör omfatta jämväl att någon, som flytt
från sitt hemland när det är ockuperat, lockas i en fälla för att återföras
dit. Lagrådet vill förorda, att orden »främmande land» ersättas med »utrikes
ort», varmed lagrådet åsyftar ort utom Sverige oavsett offrets nationalitet.
Straffbudet blir i så fall i första hand tillämpligt, om någon formås
att lämna Sverige men därjämte även om någon förmås att lämna
viss utrikes ort för att bege sig till annan utrikes ort, där nödläge hotar
honom. Såsom exempel på nödläge kan lämpligen angivas att vederbörande
kan befaras bli utsatt för förföljelse. Iakttages vad lagrådet förordat beträffande
första punkten i departementsförslaget, torde det vara överflödigt
att i förevarande fall uttala sig om att nödläget kan bestå i brist på
livets nödtorft.

I enlighet med det anförda hemställer lagrådet, att paragrafen får innehålla
stadgande om straff för den som, medelst olaga tvång eller vilseledande,
föranleder att någon kommer i krigs- eller arbetstjänst eller annat
dylikt tvångstillstånd eller förmår någon att begiva sig till eller kvarstanna
å utrikes ort, varest han kan befaras bli utsatt för förföljelse eller eljest
råka i nödläge. Straffskalorna torde böra vara desamma som för frihetsberövande.

Iakttages vad lagrådet hemställt om uppdelning av 1 §, bör straffbudet
för försättande i nödläge upptagas som 3 §. 3

3 §•

I straffrättskommitténs förslag hade såsom 4 § i det kapitel som handlade
om brott mot familj upptagits stadgande om egenmäktigt bortförande
av barn. Föredragande departementschefen har anfört, att detta brott närmast
finge anses utgöra ett frihetsbrott, ehuru det karakteristiska för gärningen
vore att barnets rättmätiga vårdnadshavare mot sin vilja skildes
från vårdnaden. Enligt lagrådets mening bör det karakteristiska draget såvitt
möjligt komma till bättre uttryck i brottsbeskrivning och brottsbeteckning.
Lagtexten synes, såsom även anmärkts under remissförfarandet, närmast
leda tanken på fall av verkligt frihetsberövande. Lagrådet vill beträffande
tillämpligheten i fråga om barn av stadgandet om frihetsberövande
understryka, att gärningsmannens motiv i detta fall måste tillmätas betydelse
för bestämmande av vad som är frihetsberövande, något som även

420 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

departementschefen framhävt. Till frihetsberövande torde i fråga om barn
salunda böra hänföras icke blott fall, då barnet nått viss mognad samt självt
motsätter sig att det bortföres eller kvarhålles, utan även andra fall då barnet
tages ur sin miljö för att på ett för dess vård onaturligt sätt kvarhållas
på avlagsen ort eller undangömt i hus eller liknande.

För att stadgandet skall leda tanken på rätt spår förordar lagrådet, att
det far ävse den som egenmäktigt skiljer barn under femton år från den
som har vårdnaden, utan att det är frihetsbrott. Som här åsyftas intrång i
den rättsliga vårdnaden lärer det icke vara fullt riktigt att såsom i kommitté-
och departementsförslagen skett använda ordet vård. Intrång i vårdnaden
ar naturligen för handen även när barnet av vårdnadshavaren antortrotts
fosterföräldrar och någon utomstående tar barnet från dessa.

Det nu forordade stadgandet kommer att drabba de fall, då någon helt
utomstående eller fader eller moder som icke har vårdnaden egenmäktigt
tar till sig barnet eller efter besök av barnet håller det kvar så länge och
under sadana former att man verkligen kan tala om att barnet skilts från
vårdnadshavare^

nader3^61 SynGS beStämmas tiU böter eller fängelse i högst sex må Enligt

departementsförslaget skall straff icke inträda, om den som själv
har del i vardnaden bortför eller undanhåller barnet. Denna undantagsregel
synes fora for långt. Visserligen kan ena maken emellanåt ha anledning
att taga makarnas barn med sig för att skydda dem mot Övergrepp eller
bespara dem skadliga intryck; motivet har även här betydelse och straff
bor icke intrada, om skälig anledning fanns för åtgärden. Därvid bör tydligen
bedömningen ske efter situationen sådan den tedde sig för maken
i fråga. Det kan emellertid även inträffa, att ena maken vid en äktenskapig
kris egenmäktigt och utan rimlig anledning tar ett makarnas barn
med sig, kanske utomlands, och att det därefter blir förenat med stora svårigheter
att återföra barnet, även om det är uppenbart att den här i riket
kvarvarande maken bör ha vårdnaden. Dylika förfaranden kunna i hög
grad inverka på barnets psykiska hälsa. Även om det så långt möjligt bör
undvikas att inskrida med straff mot en make som i upprört tillstånd reser
sm väg med makarnas barn, bör en sådan egenmäktighet kunna i flagranta
fall beivras. Ofta anlitas advokat på ett tidigt stadium, och denne kan då
varna för egenmäktiga åtgärder och påföljden därav.

Lagrådet vill vidare framhålla, att departementsförslaget till skillnad från
gal ande lag (SL 15: 8 a) icke innehåller något straff för den som efter domstols
beslut att vårdnaden skall tillkomma honom hämtar barnet — kanske
under uppslitande scener — utan att anlita laga former för beslutets
verkstaltande. Det ar uppenbarligen av vikt, att barnet överföres till den

Uf rr K-Vårdnadshavaren på ett lämPHgt sätt. Lagrådet anser därför, att
straff bor stadgas for make eller annan som enligt rättens beslut skall hava
vardnaden, om han obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv
tager sig ratt. Vad nu sagts innebär ej, att det skulle vara otillåtet att

B 421

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

själv hämta ett barn i fall då någon oenighet därom ej föreligger. En viss
nödrätt till barnets bästa torde också böra erkännas. Den av lagrådet förordade
bestämmelsen träffar endast sådana fall, då det måste anses vara
fråga om egenmäktighet.

I enlighet med det anförda hemställer lagrådet, att såsom andra stycke
upptages stadgande, att till straff som förut nämnts skall dömas, om make
utan skälig anledning egenmäktigt bortför barn under femton år, som står
under båda makarnas vårdnad, eller om make eller annan, som skall hava
vårdnaden, obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tager sig
rätt.

Brottet torde i samtliga fall som avses i paragrafen kunna betecknas
»egenmäktighet med barn». Då det här gäller ömtåliga fall och åtalsfrågan
måste handhas med synnerlig försiktighet, torde det vara nödvändigt
att upptaga en särskild bestämmelse om åtalsprövningen.

6 §.

Det straffbara området för hemfridsbrott har i departementsförslaget begränsats
väsentligt jämfört med gällande lag. Under det att för närvarande
hemfridsbrottet i SL 15:26 beskrives som olovligt inträngande eller kvarstannande
i annans »hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg», straffbelägges
i departementsförslaget allenast olovligt inträngande eller kvarstannande i
annans bostad eller därtill hörande gård eller trädgård. I praxis har under
det nu gällande straffbudet hänförts även olovligt inträngande i föreningslokal
under slutet möte. Om den skyddade lokaliteten såsom i departementsförslaget
betecknas som bostad, kan föreningslokal eller liknande
svårligen hänföras därunder.

Departementsförslaget är också snävare än straffrättskommitténs förslag,
som jämte bostad och därtill hörande gård eller trädgård upptog arbetsrum.
Detta förslag har avböjts av departementschefen under hänvisning
till svårigheten att tillämpa av kommittén åsyftad begränsning till enskild
sluten lokal, där arbete bedrives, i motsats till sådana arbetsplatser som
äro gemensamma för ett flertal anställda. Departementschefen har emellerLid
hänvisat till att straff i viss utsträckning kunde inträda enligt de i
departementsförslaget upptagna bestämmelserna om ofredande och egenmäktigt
förfarande.

Enligt lagrådets mening är det önskvärt, att det skapas ett mera konsekvent
utformat skydd för lokaliteter där människor arbeta eller eljest bruka
vistas. Bestämmelserna böra vara sådana, att det tydligt framgår att
olovligt intrång kan straffas. Ett praktiskt samband föreligger vidare med
bestämmelserna om nödvärn, även om det icke är nödvändigt att kräva
full korrespondens. Enligt lagrådets mening är det tydligt, att våld måste
få brukas för att föra ut intränglingar även i andra fall än när de olovligen

inkommit eller kvarstanna i någons bostad.

Flera remissmyndigheter ha också hävdat, att behov av bättre fridsskydd
föreligger för olika lokaliteter. Lagrådet vill som exempel på lokaler som

422 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

bora komma i åtanke nämna — förutom enskilt arbetsrum — andra arbetsplatser,
föreningslokaler och skolsalar liksom trappuppgångar och
andra gemensamma utrymmen i hyresfastigheter. Även myndigheternas

HafnS ?rUm t0Fde b°ra hänföras hit Att nattetid olovligen intränga i en
offentlig, stängd byggnad o. 1. bör också kunna åtkommas med straff, oavsett
att byggnaden på dagen står öppen för allmänheten, liksom våld bör
kunna brukas för att avlägsna intränglingen därifrån.

Bnligt lagrådets mening kan lämpligen i ett första stycke av paragrafen
som hemfridsbrott bestraffas, att man olovligen intränger eller kvarstannar
dar annan har sm bostad, vare sig det är hus, rum, gård eller fartyg.
Under »gard» far har anses falla även vanlig villaträdgård o. d. Såsom
andra stycke kan utan särskild brottsbeteckning — eller eventuellt med
eteckningen olaga intrång — upptagas stadgande om straff för den som
c jest (dovhgen intränger eller kvarstannar i kontor, fabrik, annan byggnad
el er fartyg, på upplagsplats eller i annan dylik lokal. Med uttrycket »dvlik
okal» avses att inbegripa exempelvis inhägnad byggnadsplats eller annan
lknande, for visst andamål inrättad plats som det är angeläget att kunna
treda mot obehöriga.

7 §•

Lagrådet erinrar om vad lagrådet under 3 kap. 4 § anfört beträffande
gränsdragningen mellan misshandel och ofredande. Sparkar som åsamka
skada eller smärta torde exempelvis böra bedömas som misshandel.

Det under denna paragraf föreslagna stadgandet har erhållit en lydelse
som inrymmer ganska olikartade handlingar. Bland annat kriminaliseras
generellt, att man ofredar annan genom hänsynslöst beteende. Lagrådet vill
understryka, att under lagrummet ej bör hänföras annat än sådant som
karakteriseras av att det innebär personligt ofredande, såsom telefonförföljelse
o. d.

Ä andra sidan bör det enligt lagrådets mening varken i fråga om oljud
eller annat hänsynslöst beteende krävas, att ofredandet riktar sig mot en
viss eller vissa personer, med uppsåt att störa just dem. Starkt buller
på en gård nattetid, vilket stör dem som bo i fastigheten, bör exempelvis,
om det kan betecknas som hänsynslöst, bestraffas enligt förevarande paragraf
aven om gärningsmannen icke närmare tänkt på vilka personer
som kunde störas därav.

8 §.

I förslaget har skett undantag för det fall att telegram eller telefonsamtal
ar under befordran med radio. Enligt lagrådets mening är något sådant
undantag icke erforderligt. Visserligen är det ej klarlagt, hur skydd
skall kunna vinnas för meddelanden per radio. I paragrafen förutsättes
emellertid, att någon olovligen bereder sig tillgång till meddelandet i fråga,
och straffbudet kan sålunda icke tillämpas i fråga om befordran medelst

B 423

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

radio om det ej är förbjudet att lyssna på meddelanden i radio. Å andra
k,n undai.age, möjligen missförstås så, a,t det anjes mbegnpa aven
sädana tall som att någon på telegrafstation bereder s*» » *,“ där_

gram som skall avsändas eder ankommit med radio. Lagrådet forordar da

f° De^n1 förestagna brottsbeleckningen torde kunna förkortas till »brytande
av post- eller telehemlighet».

10 g.

Enligt lagrådets mening kan i denna paragraf lämpligen straffbeläggas

försök, förberedelse eller stämpling till människorov fnhetsberovan,de, för sättande

i nödläge eller grovt olaga tvang samt underlåtenhet att a ]
människorov, grovt frihetsberövande eller grovt forsattande i no ag .

5 KAP.

Lagrådet:

Svårigheterna att på lämpligt sätt avgränsa de former av förtal och annan
ärekränkning som böra straffbeläggas äro uppenbara. Det ar manga_ ingressen
som bryfas mot varandra och någon fast reglering som ger klar
vägledning för bedömningen i olika fall eller fullt ut tillgodoser alla berattigade
synpunkter torde icke kunna vinnas. Skonsmassig avvagmng m
lan motsatta intressen måste godtagas i större utsträcknmg an eljest.

I remissprotokollet betonas främst den enskildes intresse att vara s y
dad mot nedsättande uppgifter om honom. Föredragande departementschefen
framhåller, att människorna äro hänvisade till att leva i gruppgemenskap
och att det kan vara ett farligt angrepp, om någon genom nedsattande
uppgifter riktar gruppens känslor mot en medlem av gruppen. 1_ detta förhållande
låge grunden till förtalsbrottets kriminalisering. Beträffande forolämpningsbrottet
anser departementschefen det utmarkande vara, a e
kränkande uttalandet riktar sig icke till andra medlemmar av gruppen utan
till den berörda personen själv. Kriminaliseringen avsåge i detta tall att
skvdda den enskilde mot direkta angrepp med smädliga tillmålen.

Den av departementschefen framhållna synpunkten på gruppgemenskanen
är otvivelaktigt betydelsefull. Såsom skäl till kriminalisering av förtal
torde emellertid kunna åberopas även hänsynen till den angripnes egna
känslor. Hans psykiska balans och välbefinnande kan otillbörligt skadas^
Från denna synpunkt sett föreligger icke så stor skillnad mellan förtal och

förolämpning.

Den i remissprotokollet framhävda synpunkten synes ha lett till att sanna
uppgifter enligt förslaget kriminaliserats i för stor omfattning Det ar
i vart fall svårt att i den föreslagna lagtexten finna stod för den begränsning
i detta hänseende som enligt lagrådets mening är önskvärd.

424 B

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

uålllZr:: fSrde.nSk""- att “ o™lägg„i„g av förslaget är påh»h-I-\
yll f UPpna Sadan be8ränsning. Ä andra sidan anser lagrådet
°VhS att !_kapit et uPPtaga jämväl ett straffbud mot ekonomiskt förtal
Tet jTmki '' kommittéförslaget. Om så sker, bör rubriken till kapit -

1 och 2 §§.

Enligt 1 § i departementsförslaget skall dömas för förtal, om någon utpekar
annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest
lamnar uppgift som genom sitt innehåll är ägnad att utsätta honom för

lisioT iSmbl 8'' Straff fska11 dock icke inträda i vissa fall av intressekolon,
nämligen om uppgiften lämnas för att tillgodose ett berättigat all

Z1 *'' !förutsättning tiMika åt,

att den kan T- Sann elIer åberopar sådana grunder för uppgiften

att den kan anses vara forsvarlig.

’ r“:e;Zen ,tr,aml:ä"es SärSkilt'' a“ de" ^ för ärekränkning

sv r8 genom aTS Se'' SäS°m a"män reSeI icke kan “a si8

l ” .8 , , “ sa"mn8« '' si"« uppgifter. Endast i en sådan .privi legierad

situation», då intressekollision kan anses föreligga, göres undantag

d^XfaTg “‘""v84'' KrS,aget a*f-urt ieke sktnän^8

i kHml 8 8 Gn Synnerll§en vid tolkning, enligt lagrådets mening längre
i kriminalisering an som kan vara lämpligt 8

framhållit kräver umgänget människor emellan en

nedsatt a r ^ 3 * * °m 3011311 °mtaIa fakta’ jämväl sådana som äro

attande för honom. Aven departementschefen framhåller, att man i

gsnget med närstående eller eljest i en förtrolig krets ofta bör kunna
vara mindre nograknad och lägga mindre band på sin tunga än eljest Å
andra sidan borde man räkna med möjligheten, att en und§er sådana för^
hallanden lamnad ärekränkande uppgift kunde komma att spridas utanför
den fortroliga kretsen. Det syntes dock ej påkallat att formulera lagtexten
med särskild syftning på de nu avsedda situationerna. Frågan hur ett uttalande
i dylikt sammanhang skulle bedömas finge, enligt vad departe Srrisken

förUt tf aVraa beaktande av om vederbörande med hänsyn

till risken för att uttalandet kunde komma att spridas bort avhålla sig från
att lamna den nedsättande uppgiften. 8

i andr/ffff^ ^ ^ §C utrymme ^ en sådan bedömning

i andra fall an da en verklig intressekollision är för handen. Att utan någon

antydan i lagtexten medge straffrihet även när man ej kan tala om intressekollision
i vanlig bemärkelse torde sålunda knappast vara möjligt.

nrDte? n6?1?31;!00 beträffande förtroliga meddelanden som enligt remiss L

mr llfr * ?rSlag6t är Cnligt laSrådcts bedömande icke hel ler

tillräckligt omfattande. Sanna uppgifter om andra måste helt visst, även

m ?e"° nedsattande, i vid omfattning lämnas straffria vare sig de lämnas
i fortroende eller ej. Lagrådet delar den uppfattninge^, att det icke bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 425

vara envars ovillkorliga rätt att hur långt efteråt som helst och oavsett omständigheterna
erinra om vad andra människor förbrutit. Det torde eme lertid
ej vara lämpligt att mer än undantagsvis kriminalisera meddelanden
som riktigt återge vad som förekommit. Redan kommitténs förslag föranledde
befogade erinringar i remissyttrandena pa denna pun^. i y

nin" av frågan kan erinras om att tidningarna, med vissa förbehåll, sprida
upprifter till läsekretsen om dem som åtalas för brott. Det kan icke begåvas
att läsarna skola underlåta att diskutera sådana meddelanden eller att
ae andra del av dem eller att, sedan det dagsaktuella förflyktigats, lata saken
falla i glömska. Det må också erinras om offentlighetsprincipen i domstolsförfarandet
som gör att envar i regel kan åhöra rättegångar och ta del
av domarna. Det kan svårligen vara avsett att mer än undantagsvis kriminalisera
vad någon uppger i fall som nu nämnts. Att hanfora dem till fal
av intressekollision låter sig emellertid enligt lagrådets mening i allmänhet
icke göra.

Straffrättskommittén skilde i sitt förslag mellan två slags förtalsbrott,
nämligen förtal i inskränkt mening och vanryktande. I mai om förtal !
inskränkt mening skulle ej gälla några särskilda begränsningar beträffande
sanningsbevisningen. För straffbarhet förutsattes nämligen att uppgiften
var ogrundad, och det skulle åligga åklagaren eller malsaganden
att styrka detta förhållande. 1 fråga om vanryktande och förolämpning upptog
däremot kommittéförslaget ett stadgande, att bevisning, huruvida ärekränkande
uppgift var sann eller av gärningsmannen holls eller med skal
kunde hållas för sann, finge föras allenast i den mån sådan bevisning vore
erforderlig för bedömande, huruvida uppgiften var pakallad av allmant
eller enskilt väl. Departementschefen har för sin del ansett, att kommittén
tillmätt frågan om rätten att föra sanningsbevisning för stor betydelse, och
i departementsförslaget upptages icke någon regel darom.

Enligt lagrådets mening bör sanningsbevisning i princip vara tilläten i
mål om ansvar för förtal. Visst undantag torde emellertid vara påkallat.
Lagrådet vill här erinra om att enligt norska strafflagen, § 249 punkt 4 b),
bevisning med vissa undantag ej må förekomma, om rätten enhälligt finner
otvivelak igt, att beskyllningen i fråga är otillbörlig oavsett om den
är sann samt önskvärt att hindra bevisning av hänsyn till den som utsatts
för beskyllningen. En bestämmelse i denna riktning synes böra upptagas.
Enligt lagrådets mening bör förbud mot bevisning uppställas i fall da
den skulle röra vederbörandes enskilda liv, en begränsning i bevisnmgsmöjligheterna
som också antytts under remissbehandlingen av kommitteförslaget.
Härunder bör inbegripas allt sådant som med fog kan anses
vara en personlig angelägenhet, med vilken andra ej böra ha att skaffa. Det
torde vara självfallet, att brottslig gärning i regel icke bor, vare sig den
kränker allmänt eller enskilt intresse, anses höra till det enskilda livet. I
fråga om exempelvis mindre allvarligt brott mot familjemedlem, som själv
är angelägen om att det ej bringas till offentligheten, får man dock rakna
med att hänsynen till privatlivets helgd bör föranleda att bevisning ej må

14» llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

426 13

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

foras. Bestämmelsen bör gälla även för käranden i ärekränkningsprocessen.

enne bör sålunda, i eget intresse, icke ha någon ovillkorlig rätt att föra
bevisning om sitt enskilda liv.

Om ur allmän eller enskild synpunkt synnerliga skäl föreligga, torde dock
bevisning böra vara tillåten även om sådant som hör till det enskilda livet.
Detta kan vara påkallat för svaranden vid vissa intressekollisioner eller för
käranden, om det är av särskild vikt för honom att kunna rentvå sig- han
kan exempelvis vara utesluten från att erhålla en viss tjänst, därest misstanke
om viss gärning eller omständighet kvarstår. Denna möjlighet måste
emellertid tillämpas restriktivt, om ej värdet av regeln skall förflyktigas.

Med hansyn till möjligheten att göra undantag från regeln torde några
större praktiska olägenheter icke följa av att gränserna för vad som skall
hanforas till privatlivet enligt sakens natur ej kunna närmare fixeras.

I fråga om bevisbördan innehåller kommittéförslaget av skäl som ingående
behandlats ingen bestämmelse, medan departementsförslaget, som tillmäter
sanningsbevisning betydelse företrädesvis i fall av intressekollision,
lägger bevisbördan på den som framställt beskyllningen. Även lagrådet anser,
att bevisbördan i princip bör åvila denne.

Om det enligt den nu förordade ordningen styrkes att uppgiften är riktig,
bör ansvar för förtal ej ifrågakomma. Det är emellertid uppenbart,
att straff för förtal bör vara uteslutet icke blott när uppgiftens riktighet
styrkes utan även i ett flertal situationer, när vissa skäl förelegat till uttalandet
utan att uppgiften kan sägas vara styrkt. De krav som få ställas på
svaranden i ärekränkningsmålet måste, såsom även departementschefen
förutsätter, anpassas efter omständigheterna. Ytterlighetsfallen äro å ena
sidan, att någon vid straffansvar är pliktig att uttala sig, och å andra sidan,
att en ärekränkande uppgift lämnas utan att det är påkallat av något som
helst allmänt eller enskilt intresse. Om någon är pliktig uttala sig, kan ej
fordras att han skall vara beredd att i en senare ärekränkningsprocess förebringa
några bevis för riktigheten av en ärekränkande uppgift som hör till
saken. Han har endast att törklara vad han stöder uppgiften på. Även om
någon höres av nykterhetsnämnd, av annan socialvårdsmyndighet e. 1., är
det naturligt, att han öppet meddelar myndigheten vad han iakttagit. I andra
fall av intressekollision kan situationen vara den att vederbörande bör vara
beredd att kunna anföra plausibla skäl för uppgiften samt iakttaga viss försiktighet
vid användningen av vad han tror sig veta. Såsom framhållits under
lagstiftningsäi endets behandling måste vidare i fråga om tidningarnas
verksamhet för nyhetsförmedling hänsyn tagas till de förhållanden under
vilka tidningsmännen arbeta. Beträffande meddelande som lämnas i förtroende
måste beaktas, om det kan vara av betydelse att mottagaren varnas
eller om annat giltigt skäl till meddelandet föreligger, men även i övrigt
måste förtroliga meddelanden anhöriga eller vänner emellan lämnas strafffria,
om rimliga anspråk på försiktighet iakttagits. Vad särskilt angår det
fall att någon misstänkes för ett grovt brott kan det ur allmän eller enskild
synpunkt vara särskilt angeläget att misstanken framföres exempelvis till

B 427

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

en överordnad, även om några bevis ej äro kända. Man kan sålunda icke
generellt fordra, att större försiktighet iakttages när uppgiften innefattar
en allvarligare beskyllning, på annat sätt än att vederbörande ej får uttala
sig mera bestämt än han har rimligt fog för att göra samt maste valja ti

och rum på lämpligt sätt. ......

Att i lagtexten närmare angiva de krav som sålunda i skilda fall bora
ställas på vederbörande låter sig svårligen göra. Enligt lagrådets mening
får man nöja sig med en bestämmelse som allmänt uttrycker, att straff or
förtal ej skall ådömas om vederbörande styrker uppgiften eller eljest haft
sådana skäl att uttalandet med hänsyn till omständigheterna var försvarligt.

Den utformning som departementsförslaget erhållit har föranlett departementschefen
att ifrågasätta en särskild ny regel beträffande det processuella
förfarandet i rättegång om ärekränkning. Det komme enligt förslage
att understundom vara angeläget att på ett tidigt stadium av rättegången
klarlägga, huruvida det uttalande som åtalet avsåge fällts i en sadan privilegierad
situation då intressekollision kunde anses föreligga, eftersom frågan
härom kunde vara av väsentlig betydelse för vilken bevisning som borde
få förebringas. Möjlighet syntes därför böra beredas att göra namnda fråga
till föremål för beslut under rättegången, vilket finge särskilt överklagas.
Lagrådet finner vissa svårigheter och olägenheter förenade med en sadan
uppdelning av processen. Frågan om intressekollisionens mverkan hör i 10g
grad till de materiella förutsättningarna för domen och kan knappast slutligt
avgöras förrän i samband med huvudsaken.

I detta sammanhang vill lagrådet också beröra ett annat processuellt
spörsmål. Departementschefen har uttalat, att en ärekränkning i allmanhet
består i det kränkande omdöme som ligger i yttrandet eller ar avsett att
framgå av detta. Det kunde icke få förekomma, att den åtalade tillätes att
i målet införa nya, mera preciserade kränkningar och föra bevisning om
dem. Lagrådet instämmer i önskemålet om en fast processledning i ärekränkningsmålen.
Men om någon exempelvis uppgivit om annan person
att denne stulit, måste den som lämnat uppgiften anses berättigad att styrka
den eller de stölder som han må ha åsyftat med uttalandet. Däremot
får svaranden icke gå utanför ramen för det första uttalandet.

Vad angår utformningen i övrigt av straffbudet mot förtal vill lagrådet
erinra om att enligt straffrättskommitténs förslag förutsattes, att den lämnade
uppgiften hade sådan bestämdhet att den kunde göras till föremål
för bevisning. Härmed sammanhänger, att enligt kommittöförslaget liksom
enligt gällande rätt förolämpningsbrottet skulle omfatta aven sadana fall
då någon om annan utsprider ärekränkande påståenden utan att de avse
bestämd gärning eller omständighet. I departementsförslaget har man tagit
avstånd från denna metod och i stället vidgat kriminaliseringen av förtal
till att innesluta även mera allmänna ärekränkande omdomen. Enligt lagrådets
mening är kommittéförslaget, även om dylika omdömen måhända en -

428 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ligt språkbruket i viss omfattning hänföras till förtal, på denna punkt att
föredraga med hänsyn till sambandet med sanningsbevisningen. I huvudsaklig
anslutning till kommittéförslaget förordar därför lagrådet, att till
or al hanfores att man om någon uppgiver gärning eller omständighet som
ar agnad att utsatta honom för missaktning. Lydelsen avser icke8att utesluta,
att uppgiften x fråga kan lämnas på annat sätt än genom ord, exempelvis
genom framställning i bild eller genom konkludenta handlingar.

epartementsforslaget stadgar i 1 § som normalt straff för förtal böter.

• 01 f «?.Va Upptar 2 § 1 årslaget med viss exemplifiering en skala som
innehåller böter eller fängelse i högst två år. Lagrådet vill förorda, att skalan
oi grova fall far innehalla allenast fängelse. Även straffskalan för de grova
fallen synes vidare lämpligen kunna upptagas i 1 §, därvid exemplifieringen,
som ej ger mycken ledning, torde kunna utgå.

a'' dCt anförda hemställer lagrådet, att 1 § får innehålla
f°rsta stycke> alt den som om annan uppgiver gärning eller omstänghet
som ar agnad att utsatta honom för missaktning, skall — om ej annat
följer av vad som stadgas i andra stycket — dömas för förtal till böter eller
om brottet ar grovt, till fängelse i högst två år, såsom andra stycke, att vad
i orsta stycket stadgas ej ar tillämpligt å den som styrker uppgiften eller
eljest haft sadana skäl att uttalandet med hänsyn till omständigheterna var
försvarligt, samt såsom tredje stycke, att i fråga om någons enskilda liv be v^ning

ej ma föras, med mindre ur allmän eller enskild synpunkt synnerliga
skal aro därtill. J

Ehuru enligt lagrådets mening straff för förtal icke bör inträda därest
den lamnade uppgiften visas vara riktig, torde det såsom förut antytts icke
under alla omständigheter böra vara straffritt att erinra om vad andra mänms
cor ma ha forbrutit. Straff bör kunna ifrågakomma, om uppgiften lämnas
\ chikanerande syfte eller eljest under särskilt stötande omständigheter
Lagrådet har uppmärksammat stadgandet i § 249 punkt 2 i norska strafflagen,
enligt vilket straff skall inträda även om en beskyllning är sann, såvida
den framställts utan aktningsvärt skäl eller om den eljest är otillbörlig
pa grund av formen eller det sätt varpå den framställts eller av andra skäl
anf , g W1 Vad svenska »dningsutgivarföreningen föreslagit vill lagrådet
för sin del förorda, att efter straffbudet mot förtal i en särskild paragraf
upptages stadgande, att därest någon, utan att det är förtal, om annan
person lämnat uppgift som i 1 § sägs och uttalandet med hänsyn till
f * ,d * !edde for att skada e,Ier tm omständigheterna i övrigt var uppenart
otillbörligt, han skall för otillbörligt uttalande dömas till böter eller
om brottet ar grovt, till fängelse i högst sex månader. Av vad lagrådet tidigare
anfört framgår, att stadgandet bör tillämpas restriktivt. När fråga är
om en uppgift som är sann, bör sålunda krävas att alldeles särskilda omständigheter
föreligga som göra att uttalandet framstår som otillåtligt.
Det ma tillfogas, att ett uttalande ingalunda alltid är att anse som uppenbart
otillborhgt därför att den som gjort uttalandet kan sägas ha handlat

B 429

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

med uppsåt att skada den andre. Den av lagrådet förordade lagtexten innebär,
att hänsyn skall tagas till situationen i dess helhet.

Förevarande kap. i departementsförslaget upptar allenast bestämmelser
om brott som rikta sig mot det personliga anseendet, äran. Straffrattskommittén
hade i sitt betänkande i kapitlet om bedrägeri och annan oredlighet
upptagit även stadgande om straff för den som om annan lämnar ogrundad
uppgift angående gärning eller omständighet som är ägnad att skada denne
i utövning av yrke eller näring eller eljest i ekonomiskt hanseende. Om ej
»ärningen var straffbar som förtal enligt ärekränknmgskapitlet, skulle enligt
förslaget dömas för ekonomiskt förtal till fängelse i högst två ar eller

böter. I ringa fall skulle straffet vara böter.

I remissprotokollet anföres, i den allmänna översikten, att spridande av
oriktiga eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonomiska
förhållanden ofta kunde åtkommas såsom vanlig ärekränkning.

I den mån det vore fråga om sådana närings- och ekonomiska forhållanden
som icke kunde sägas ha något samband med det personliga anseendet hade
det föreslagna stadgandet sin väsentliga betydelse i förhållandet olika näringsidkare
emellan och berörde således spörsmål som lämpligast borde
regleras i lagstiftningen mot illojal konkurrens. Departementschefen har
därför stannat för att icke upptaga någon bestämmelse i amnet. _

Beskyllningar som äro skadliga för någons yrke eller näring aro för narvarande,
såvitt angår kränkning som riktar sig mot fysisk person, kriminaliserade
i SL 16: 8. Enligt lagrådets mening bör det icke i brottsbalken saknas
en bestämmelse i detta ämne. Sådan ryktesspridning som här är i fråga
synes knappast, typiskt sett, höra hemma i lagstiftningen mot illojal konkurrens.
Att konkurrenter sprida osanna uppgifter om varandra förekommer
visserligen men även andra — såsom kunder, klienter, patienter, f. d. anställda
m fl. — kunna om yrkesutövare sprida oriktiga uppgifter som ej
äro ärekränkande i vanlig mening men mycket skadliga för vederbörande.
Frågan kan få en mera konsekvent behandling, därest ett stadgande harom

meddelas i brottsbalken. _

Enligt lagrådets mening bör i huvudsaklig anslutning till kommitténs förslag
upptagas en bestämmelse, att den som om annans verksamhet utsprider
oriktig uppgift, som är ägnad att ekonomiskt skada denne, skall domas for
ekonomiskt förtal. I fall som här avses förutsättes, att uppgiften ar osann
liksom att den som väcker åtal visar detta. Man får naturligen rakna med
att den som lämnat en oriktig uppgift kan gå fri från straff av subjektiva
skäl; han har trott på uppgiftens riktighet. Möjligheten till ingripande mot
falska rykten kan emellertid i och för sig verka avskräckande och tvingar
åtminstone till försiktighet, ehuru något fullständigt skydd icke kan astad kommas.

Den sakliga grunden till att vanlig ärekränkning ansetts kunna riktas endast
mot fysisk person har naturligen varit, att juridiska personer ej ansetts

430 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Beträff«nrt !nftr6SSe S°m ^»bestämmelserna avsett att skydda.

ekonomiskt förtal är uppenbart, att i sakens natur ej ligger nå fntressén

Juridiska Persoaer äro bärare av ekonomiska

brot^het • SyneS 1 behovligt att 1 Iagtexten särskilt utmärka, att
brottsbeskrivningen avser alt täcka även det fallet att förtalshandlingen gäller
en juridisk persons verksamhet. Som här icke avses allenast ekonomisk

SST3X d *Tidee,la rörenlngar skyddade —

skt skada dem t. ex. genom att medlemmar föranledas lämna föreningen
eller annat avbrack uppstår. °

Straffet torde kunna bestämmas till böter eller, om brottet är grovt, till
fängelse i högst sex månader. 8

Ehuru bestämmelsen avser att skydda mot ekonomisk skada, torde den

ofTLT SaS 1 arekrä"kningskaPitlet. Vanliga ärekränkningar medföra
ofta skada av samma beskaffenhet. Framför allt är själva gärningstypen -i rege muntligt eller skriftligt meddelande om annan — så likartad i båda
fallen, att det ar val försvarligt att även straffbudet mot ekonomiskt förtal
får sin plats i forevarande sammanhang, lämpligen i slutet av kapitlet

Av vad lagrådet anfört under 1 och 2 §§ framgår, att lagrådet anser straffbudet
mot förolämpning böra gälla även när någon uttalar sig ärekränkande
om annan i hans frånvaro och det ej är fråga om beskyllning för viss
gärning eller omständighet. Ett dylikt uttalande som sker i tidning bör
exempelvis kunna bestraffas såsom förolämpning även om tidningen icke
brukar lasas av den kränkte.

Om lagrummet skall kunna få den vidare innebörd som nu förordats,
or brottsbeskrivningen utformas i närmare anslutning till straffrättskommittens
förslag 3:3. Bestämmelsen torde sålunda böra upptaga straff
för den som, i annat fall än tidigare i kapitlet sagts, förolämpar någon genom
krankande beskyllning, smädligt yttrande eller skymfligt beteende.
Med en sadan utformning torde stadgandet komma att svara mot föroampmngsbrotten
i SL 16: 9 och It, vilka i första rummet gälla smädliga
yttranden eller skymfligt beteende som riktas direkt mot den angripne men
dessutom anses subsidiärt tillämpliga när man förolämpar någon i hans
frånvaro. Beträffande sistnämnda fall vill lagrådet framhålla, att det enligt
sakens natur kan fordras betydligt mera för att ett visst yttrande skall

anses förolämpande när det fälles i den andres frånvaro än när det riktas
direkt till denne.

Aven beskyllning för viss gärning eller omständighet kan bli att bedöma
som förolämpning, om den riktas direkt mot den andre. För sådana fall
5*.°ra de bestammeiser om bevisningen som lagrådet förordat beträffande
förtal aga motsvarande tillämpning. Beträffande andra förolämpningar torde
ligga i sakens natur att sanningsbevisning ej kan tillåtas.

Lagrådet hemställer sålunda, att lagrummet får innehålla såsom första

B 431

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

stycke att den som i annat fall än tidigare i kapitlet sagts förolämpar någon
genom kränkande beskyllning, smädligt yttrande eller skymfligt beteende
skall dömas för förolämpning till böter eller, om brottet
fängelse i högst sex månader, samt såsom andra stycke, att vad i 1 § andra
och^ tredje styckena sägs skall, såvitt angår beskyllning för viss garnmg
eller omständighet, äga motsvarande tillämpning.

4 §•

I denna paragraf av departementsförslaget straffas förtal som rör avliden
person Lagrådet anser motiverat, att ett dylikt stadgande upptages för att
kunna anvlndas i mera stötande fall. Enligt lagrådets mening bor man dock
icke särskilt nämna den frid som bör tillkomma den avlidne utan sti affbestämmelsen
synes böra inskränkas till fall, då uttalandet om vederbörande
är uppenbart sårande för den dödes närmaste. Stadgandet torde bora galla i
frågaPom sådana typer av ärekränkning som enligt lagrådets förslag betecknats
förtal och otillbörligt uttalande.

6 KAP.

Lagrådet:

Mot den avgränsning av det straffbara området som i departementsforslaget
skett i fråga om sedlighetsbrotten har lagrådet i stort sett icke någon
erinran. Vissa sakliga jämkningar ha dock funnits önskvärda Eai de bestämmelser
synas vidare alltför svårtillgängliga, bland annat darfor att de
avses skola drabba både homosexuell och heterosexuell otukt. For att gora
kapitlet mera lättläst hemställer lagrådet, att man skiljer ut homosexuell
otukt ur 2—4 §§ och behandlar den i en senare paragraf så som torhallandet
är i gällande lag (jfr § 225 i den danska strafflagen).

Den straffbelagda otukten är enligt 1 och 5 §§ av förslaget samlag, och
enligt 2—4 §§ samlag eller annat »könsligt umgänge». Beträffande ordet
samlag har i remissprotokollet uttalats, att det ej innefattar något krav pa
att samlaget skall ha fullbordats; det vore tillfyllest att könsdelarna berört
varandra. Denna avvikelse från språkbruket bör enligt lagrådets mening
undvikas. Om den homosexuella otukten utbrytes till särskild behandling,
torde i brottsbeskrivningarna i 1—5 §§, som i så fall skulle galla allenast
heterosexuell otukt, kunna genomgående användas termen könsumgänge,
som närmast torde syfta på normalt samlag mellan man och kvinna men
icke är så skarpt avgränsad som termen samlag. I en särskild paragraf

efter 5 § _ kan därefter klargöras, i vad mån de föregående lagrummen

skola vara tillämpliga på andra former av könsligt umgänge än samlag (jfr
§ 224 i den danska strafflagen).

I subjektivt hänseende föreslås under 3 och 4 §§ i departementsförslaget,
att även den skall straffas som ej insåg men hade skälig anledning antaga

432 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

att df!n’mot Vilken brottet riktas. ej uppnått där angiven ålder. Åldersgränser
^rek0mma emelIertld även i 6 och 7 §§. Som egendomliga konsekven]
frL uPPkomma därest olika regler i subjektivt hänseende skola gälla
J" S om åldersgränserna i skilda paragrafer, hemställer lagrådet, att en
gemensam bestämmelse i ämnet upptages i slutet av kapitlet (jfr § 2“>6 i
den danska strafflagen). Lagrådet vill emellertid understryka, att en bestämmelse
av denna karaktär bör tillämpas med stor försiktighet. Vidare

dörrT ^11 IT .ampllSt’ att under mildrande omständigheter må kunna
domas till böter aven om eljest endast fängelse ingår i latituden.

1 §•

våldk*TmittéfÖI?anet UtSägCS UndCr motsvarande Paragraf, att lika med
SkalltanSeS att försätta benne i vanmakt eller annat sådant
dvS f'' bestämmelse har uteslutits i departementsförslaget, enär

dylikt ingrepp i den kroppsliga integriteten enligt 3 kap. 4 § i förslaget
inbegripes under misshandel, som enligt uttalande i remissprotokollet utgjorde
en art av våld å person. Nämnda form av misshandel synes emeller Ifr

StrI;rrkUrna hanforas under våId å person. Lagrådet hemställer där 0

, att till forsta stycket i forevarande paragraf fogas en bestämmelse att

ka med våld anses att försatta kvinnan i vanmakt eller annat sådant tillstand.
Härigenom vinnes även bättre korrespondens med 2 §.

Som forut nämnts skall 1 § enligt departementsförslaget gälla allenast
samiag. Straffbestämmelsen för våldtäkt bör enligt lagrådets mening kunna
illampas aven när någon med grovt våld eller andra medel som i paragran
TTT h Uvingar sig sådant könsligt umgänge som introitus per os
rur'' ^OJ,-f,en kUnna aVGn förekomma andra fall då någon på så grovt sätt

1 redsstaller sin sexualdrift att kränkningen bör jämställas med samlag.
Lagrådet, som förut hemställt att otuktshandlingen i lagrummet betecknas
som könsumgänge, återkommer till frågan om gränsdragningen efter be,
de lindrigare fall som avses i paragrafen innehåller andra stycket en

straffslia^ som upptager fängelse, lägst sex månader och högst fyra år
Med hansyn till att lagrummet drabbar även tvingande till könsumgänge
mom aktenskap eller då parterna äro trolovade anser lagrådet, att högre
minimum an fängelse i en månad icke bör stadgas.

Brottet har i andra styckets fall erhållit beteckningen våldförande. Som
detta ord narmast för tanken på misshandel torde den särskilda brottsbeteckningen
lämpligen böra utgå.

Regeringsrådet Klackenberg tilläde:

Jag har icke kunnat undgå att känna stor tveksamhet inför förslaget att

i begreppet våldtäkt hänföra även gärningar av väsentligt annan karaktär
an som darmed tidigare avsetts.

I departementsförslaget ha brottsförutsättningarna i anslutning till straffrattskommittens
förslag vidgats i två hänseenden. Kravet på fysiskt betvingande
har reducerats från absolut våld till våld å person samtidigt som stad -

B 433

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

gandet utsträckts att gälla även äkta makar. De praktiska skäl som. föranlett
vidgningen i förstnämnda hänseende synas mig dock tillräckliga och
ändringen anser jag vara godtagbar, därest man får förutsatta att praxis
icke kommer att nöja sig med sådan ringa fysisk kraftu ovmng, som av
hovrätten över Skåne och Blekinge exemplifierats såsom enligt dess mening
tillräcklig. I kombination med utsträckningen av stadgandet till akta makar
skulle en dylik tillämpning eljest leda till orimliga konsekvenser.

Vidgningen till äkta makar synes närmast ha tillkommit av formella
skäl och vara en följd av att gärningen icke längre betecknas såsom »ovande
av otukt», något som ansetts icke kunna förekomma inom äktenskapet.
Straffrättskommittén ursäktar förslaget med att, då fråga ar om akta makar
som sammanleva, stadgandet om våldtäkt torde bli utan praktisk betydelse
på grund av att en dylik gärning endast sallan lar komma till aklagares
kännedom samt med hänsyn till de särskilda bevissvårigheterna. Vid remissbehandlingen
har förslaget emellertid mött åtskilliga invändningar, från
både polisiärt och medicinskt håll. Departementschefen har funnit dessa
invändningar icke kunna frånkännas visst fog, men han har med hansyn ti 1
kvinnans sexuella frihet ansett det vara principiellt oriktigt att utsöndra
äktamakefallet från våldtäktsbrottet och även åberopat svårigheterna att nå
en riktig gränsdragning, eftersom även andra än äkta makar borde sättas i
särställning. Vidare har hänvisats till den mildare straffskala som skulle
gälla, när brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller

eljest vore att anse som mindre grovt.

Frågan gäller här icke om dylika kränkningar av en hustrus sexuella frihet
från makens sida skola vara kriminaliserade eller icke. De kunna
beivras såsom misshandel, olaga tvång eller hot och eventuellt även ingå
under stadgandet i 2 § om frihetskränkande otukt. Frågan gäller enbart,
huruvida rubriceringen våldtäkt och påföljden för detta brott äro på sin
plats. Hänsynen till kvinnans sexuella frihet bör knappast åberopas som
motiv för att giva sådana gärningar en grövre brottsrubricering än tillbörligt.
Än mindre synes avseende böra fästas vid att dylika brott mellan äkta
makar sällan skulle komma till åklagarnas kännedom och i varje fall vara

svåra att bevisa.

Det synes mig orimligt att vid brottsrubriceringen bortse från att en gärning,
som består i att tvinga en kvinna till samlag, har en annan karaktär,
om den riktas mot den, med vilken mannen sammanlever i äktenskap eller
under äktenskapsliknande förhållanden, än om den riktas mot en utomstående.
Hur otillbörligt tvånget i förstnämnda fall än är, avser det dock
närmast den lämpliga tidpunkten av ett handlande som båda parter eljest
varit ense om eller åtminstone i princip godtagit genom iakttagande av konkludenta
yttre former. Utan att på något sätt ömma för den manliga brutalitet,
som tager sig uttryck i dylikt tvingande, bär jag icke velat underlåta
att framhålla det otillfredsställande i att våldtäktsbegreppet urlakas genom

att _ i strid mot vad som är vanligt i utländsk lagstiftning och hittills

även gällt hos oss — dit hänföras dylika gärningar.

434 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

De av departementschefen framhållna svårigheterna att i lagen uppdraga
en fast granslmjc aro obestridliga, men det torde icke böra hindra, att man
från valdtaktsbrottet avskiljer åtminstone sådana fall, som typiskt sett inneatta
en ringare kränkning av kvinnan. Äktenskapen torde, såsom departementschefen
antytt, därvid icke kunna sättas i särställning. Det synes mig
bora overvagas att i gärningsbeskrivningen göra en begränsning till kvinna,
med vilken mannen ej ar sammanlevande. Däremot finns det enligt min
mening icke någon anledning att göra undantag för fall, där kvinnan tidigare
varit gift med mannen eller lever under hemskillnad. Uppenbarligen
kan kränkningen även i andra fall än där parterna äro sammanlevande
vara mindre grov an eljest vid våldtäktsbrott. För dessa fall torde den av
lagrådet föreslagna mildare straffskalan i andra stycket böra gälla.

2 §•

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

I enlighet med vad förut uttalats förorda vi, att straffbudet i 2 § begränsas
till att avse heterosexuell otukt. I första hand bör därvid regleras det
fallet att en man förgriper sig mot kvinna. Departementsförslaget inbegriper
aven det fallet att kvinna förgriper sig mot en man. Det synes tvivelaktigt,
om något praktiskt behov finnes att upptaga detta fall. Därest en bestämmelse
harom anses böra finnas, torde den lämpligen kunna upptagas som
andra stycke i paragrafen.

Som exempel på straffbara handlingar upptar departementsförslaget bland
annat det fallet, att man »förmår» någon till könsligt umgänge genom att
utnyttja att denne befinner sig i vanmakt eller eljest i hjälplöst tillstånd
eller lider av nedsättning eller rubbning av sin själsverksamhet. Det synes
emellertid mindre tillfredsställande att tala om att någon förmås till könsumgänge
i vissa av de angivna fallen. Vi förorda den jämkningen, att gärningen
beskrives med att någon övar könsumgänge med kvinna under otill7>.
?.rl,1ft utnyttjande av att hon befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst
tillstånd eller att hon är sinnessjuk eller sinnesslö.

Regeringsrådet Klackenberg:

Med hänsyn till den likställighet med mannen, som kvinnan numera äger
i vårt samhällsliv, synes det principiellt önskvärt att ett stadgande om frietskrankande
otukt som begås av kvinna icke saknas i kapitlet, även om
stadgandet av biologiska skäl får turneras något annorlunda än motsvarande
bestämmelse om män. Praktiskt behov av ett dylikt stadgande kan
narmast tankas föreligga på sjukhus eller vid anstalter, där det icke är
uteslutet att kvinnliga befattningshavare kunna missbruka sin tjänsteställ förh''

^ ^.:ntagna män‘ Det må erinras om att jämväl homosexuella
förbindelser i dylika sammanhang ansetts påkalla särskild reglering. På

grund harav forordar jag, att såsom andra stycke i 2 § upptages en bestämmelse
av innehåll, att vad i första stycket stadgas även skall gälla om kvinna,

B 435

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

som, genom grovt missbruk av tjänsteställning eller eljest, otillbörligt utnyttjar
man på sätt där sägs. _ .

I övrigt är jag beträffande denna paragraf ense med lagradets ovriaa

ledamöter.

Lagrådet:

3 §■

Paragrafen torde, såsom lagrådet förut angivit, lämpligen böra begränsas

till heterosexuell otukt. . . .

Beträffande det subjektiva rekvisitet upptar departementsforslaget såsom

andra stycke i paragrafen en bestämmelse, enligt vilken straff skall intrada
även om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga att
barnet ej fyllt femton år. Lagrådet har tidigare förordat, att en gemensam
bestämmelse i ämnet upptages mot slutet av kapitlet.

4 §•

Enligt vad lagrådet tidigare förordat torde jämväl denna paragraf böra begränsas
till att avse heterosexuell otukt.

I första stycket torde vidare, under nu angiven förutsättning, orden »konsligt
umgänge med annan av motsatt kön som fyllt femton men ej aderton
år» böra utbytas mot »könsumgänge med den som är under aderton ar».
Att särskilt angiva, att vederbörande skall ha fyllt femton år, torde ic e
vara behövligt. Paragrafen skall för övrigt vara tillämplig aven om könsumgänget
äger rum med någon som ej fyllt femton år, därest gärningsmännen
ej insåg och ej heller hade skälig anledning att antaga detta.

Som det synes tvivelsamt huruvida den föreslagna lydelsen omfattar
även förgripelser från lärares sida vid skolor och andra inrättningar som
icke vanligen kallas anstalter, torde jämte anstalt böra nämnas skola och
annan inrättning.

Under departementsbehandlingen har i paragrafen aven upptagits det fallet,
att någon har otukt med ungdom som där avses »mot vederlag». Bestämmelsen
är språkligt mindre tillfredsställande utformad. Lagrådet håller vidare
före, att nu ifrågavarande fall bör utbrytas så att kriminaliseringen
framträder tydligare. Den gemensamma straffskalan i paragrafen måste
också anses för sträng för den nya brottstypen. Enligt lagrådets mening
kan bestämmelsen lämpligen upptagas efter straffbudet mot koppleri och
få innehålla, att den som genom att utlova eller giva ersättning skaffar
eller söker skaffa sig tillfällig könsförbindelse med någon som är under
aderton år — eller, såvitt angår homosexuell otukt, under tjuguett år —
skall straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. För att ej stadgandet
skall få en för vidsträckt tillämpning måste faslhållas vid att det allenast
avser att vända sig mot utnyttjandet av ungdom i gatuprostitutionen
eller under liknande förhållanden.

Tredje stycket i paragrafen torde böra utgå och ersättas av den gemen -

436 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
kapitletbestämmelse 1 ämnet som lagrådet förordat skola införas i slutet av

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Under denna paragraf i förslaget ha införts bestämmelser om straff för
sondag menan släktingar i rätt upp- och nedstigande led eller mellan syskon
straff skall dock ej inträda för den som förmåtts till samlag under
omständigheter varom i 1 eller 2 § sägs eller som var under aderton år.

, f?r.S-fa-n§ar-»tUkt mell3n släktin§ar 1 rätt upp- och nedstigande led
starkt ifragasattas, om det over huvud finnes något behov av att kriminalisera
mer an ascendentens handlande. Ofta är det fråga om ett förhållande
mellan far och dotter som tagit sin början medan dottern var vid unga
ar. Aven i andra fall torde, om förhållandet kommer i dagen, detta inneara
en sa sior belastning för den yngre parten att straff ej därutöver bör

v°area tmfvI]es^erStrat^attf83 ingripande som kan ä§a ™m mot fadern bör
vara tillfyllest för att hindra att förhållandet fortsätter. I flera främmande

länder bestraffas också allenast ascendenten. Vi förorda, att en sådan begränsning
ager rum.

emtlleHH^V upptar fän8else i högst två år. Förslaget torde

, ,. . d, frå,§a om otukt med avkomling utgå från att 3 § i kapitlet kan

“l 7 Th nkUrrenS med ifrågavarande Paragraf, exempelvis om bro"
tet begas mot dotter som ar under femton år. Enligt vår mening ligger detta

van iga fall så nära till hands, att man icke kan underlåta att beakta det
orevarande paragraf. Vidare märkes, att i andra fall — såsom då fader har

mS 4gS ofi S^xt°nån8 dotter som står under hans vårdnad — konkurrens
- J* f §,I f aS.kulle uppkomma, eftersom straffmaximum där enligt förslaget
ar betydhgt högre an i 5 §. Straffskalan torde därför böra omarbetas med beaktande
av latituderna i 3 och 4 §§. Beträffande slutligen brottsbeteckningen
synes uttrycket blodskam böra undvikas, såsom i alltför höj grad S
av aldre tiders åskådning. 8 8 ga

På grund av det anförda hemställa vi att, såsom första stycke i paragraen,
upp ages stadgande, att om någon har könsumgänge med eget barn eller
dess avkomling han skall dömas för otukt med avkomling till fängelse "
högst fyra ar eller om brottet begåtts mot den som ej fyllt femton fr och
med hansyn jamva1 till Övriga omständigheter är grovt, till fängelse i högst

mld t n !gfS ta’ k°mma 3 och 4 §§ icke att bli tillämpliga samtidfgt
med stadgandet om straff för otukt med avkomling i vidare män än att dS

minimum som stadgas i 3 § andra stycket ej får underskridas i fall som där

Beträffande otukt mellan syskon synes det oss vanskligt att, på sätt förslaget
innebar, förklara gärningen fri från straff för båda, medan de ännu

Z°™ aGr "i i°n är’- ClIer ^ dCn 3V dem SOm eJ uppnått sa§da ålder.
Visserligen torde ingripande mot otukt mellan unga syskon böra ske så

B 437

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

skonsamt som möjligt och med lämpliga sociala åtgärder, men angelägenheten
av att syskonen under uppväxten icke inleda sexuell förbindelse med
varandra synes vara så stor att kriminaliseringen bör vara förbehållslös.
Här må anmärkas, att om något av syskonen är under femton år, 3 § i forslaget
blir tillämplig på den andre även om han ej fyllt aderton år. Det torde
kunna förutsättas att blivande åtalsregler komma att ge erforderligt utrymme
för åtalseftergift. I huvudsaklig anslutning till departementsförslaget
synes i övrigt böra gälla, att straffbudet ej skall tillämpas på den som förmåtls
till gärningen medelst olaga tvång eller utnyttjats på annat otillbörligt
sätt.

I enlighet med det anförda torde såsom andra stycke i paragrafen böra
stadgas, att den som har könsumgänge med syskon skall dömas för otukt
med syskon till fängelse i högst två år. Beträffande konkurrens med 3 och
4 §§ torde böra gälla allmänna regler.

Nyssnämnda straffrihetsregel kan upptagas såsom tredje stycke och bör
gälla även första styckets fall, ehuru den där lärer sakna nämnvärd praktisk
betydelse.

Regeringsrådet Klackenberg:

I de fall, där s. k. blodskamsbrott avslöjas i vårt samhälle, äro socialvårdsingripanden
eller psykiatrisk vård erfarenhetsmässigt mera påkallade
än straffrättsliga åtgärder, och man kan tveka, om behov över huvud taget
föreligger av en särskild kriminalisering. Det mest angelägna samhällsintresset,
skyddet mot sexuella övergrepp gentemot barn och mot ungdom i
beroende ställning, är ju tillgodosett genom de stränga stadgandena om otukt
med barn och otukt med ungdom. Av skäl som framgår av vad lagrådet
inledningsvis anfört om nackdelen av att borttaga kriminaliseringen av vissa
mera sällsynta gärningar, som äro föremål för starkt moraliskt ogillande,
anser jag mig dock böra godtaga att brottsbalken innehåller ett stadgande i
ämnet av i huvudsak den karaktär som angives i departementsförslaget.

Det må emellertid ifrågasättas om stadgandet icke erhåller en naturligare
placering i kapitlet om brott mot familj, därest ett sådant kapitel upptages
i enlighet med lagrådets förslag. För en sådan placering tala även andra
skäl. Om stadgandet skall stå kvar i kapitlet om sedlighetsbrott, synes kanske
svårt att undvika den utbyggnad av stadgandet med hänsyn till konkurrenssituationer,
som föreslagits av lagrådets övriga ledamöter. Denna
har emellertid lett till att brottspåföljden skärpts från föreslagna två års
fängelse till högst fyra års fängelse i fall när brottet begås av ascendent
mot vuxen avkomling. En dylik skärpning i sak utöver vad straffrättskommittén
och departementschefen funnit lämpligt kan jag icke finna motiverad,
och utbyggnaden av stadgandet förefaller ge saken större proportioner än
den förtjänar. Om stadgandet överflyttas till kapitlet om brott mot familj,
där det var placerat i straffrättskommitténs förslag, undvikas de sist antydda
olägenheterna. Jag vill förorda en sådan lösning.

I övrigt är jag ense med lagrådets övriga ledamöter om att descendenten

438 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

bor vara fri från påföljd och att den antikverade beteckningen blodskam
bor utbytas mot en mera neutral benämning. Den straffbara handlingen bör
ampligen, med anvandande av den terminologi som av lagrådet förordats
beträffande osedlighetsbrotten, angivas såsom könsumgänge.

Den i andra stycket av paragrafen föreslagna friheten från ansvar för
den som formåtts till samlag i samband med våldtäkt eller frihetskränkande
o ukt torde, därest den föreslagna begränsningen av stadgandet i fråga om
descendent godtages, bli av ringa praktisk betydelse. Att offret ej skall
drabbas av brottspåföljd, kan i övrigt anses ligga i sakens natur.

Med åberopande av det anförda förordar jag, att i det av lagrådet föreslagna
nya kapitlet om brott mot familj införes ett stadgande av innehåll
att om någon har könsumgänge med eget barn eller dess avkomling eller
med syskon, han skall dömas för otukt med avkomling eller syskon till
fängelse i högst två år, samt att den som var under aderton år ej må dömas
till ansvar enligt denna paragraf.

Justilieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Som förut nämnts förutsätter departementsförslaget i 1 och 5 §§ att den
otuktiga garningen innefattar samlag, medan det i 2—4 §§ kan vara fråga
aven om andra former av känsligt umgänge. Lagrådet har hemställt, att i
brottsbesknvningarna i 1-5 §§ genomgående användes termen könsumgänge
som språkligt narmast torde syfta på normalt samlag men icke är så
skarpt avgran säd som termen samlag. I en senare paragraf borde emelleri
klargöras, i vad mån de föregående lagrummen skulle vara tillämpliga

htrTä nrmer/Z ^°nshgt um8änge än samlag. I fråga om våldtäkt har
agrådet redan vid behandlingen av 1 § nämnt ett förfarande som synts jäm or

igt med samlag. Aven i fråga om otukt med avkomling eller mellan
syskon synes en dylik utvidgning påkallad. Vi hålla sålunda före, att straffbuden
i samtliga 1—5 §§ böra utsträckas till att gälla även andra former av
konsligt umgänge än samlag.

Enligt motiven till 2-4 §§ i förslaget avses emellertid ej att under könsinbegripa
varje slags handling som innebär ett sätt att till är

Säd vTSf I'',8"8?™8 ^ mera Påtag,igt otukti§a handlingar
iämvJl ; T f mna W- onskvart’ att en begränsning kommer till uttryck
J a i lagtexten, och fororda, att med samlag skola jämställas allenast för “

Tm aT jämfÖrliga därmed eIler eljest innebära allvarlig kränkti]lfvli°T
konsde a^na kommit i beröring med varandra, bör det i regel vara

allvarlif J°r T ™ Sa§tS Ska11 V3ra tillämPligt- FråSan vad som innebär
aBvailig kränkning maste i viss mån bedömas med hänsyn till det aktuella

straffbudets syftning. Beträffande otukt med barn kunna andra handlingar

komma i fråga än när det gäller otukt med den som är 15-18 år eller vuxen

Bestämmelsen lamnet torde böra upptagas som 6 § och i enlighet med det

anforda innehalla att vad förut i kapitlet sägs om könsumgänge skall vara

amphgt aven i fråga om annat konsligt umgänge med någon av motsatt kön

B 439

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

än samlag, om handlingen är jämförlig eller eljest innefattar allvarlig kränkning.

Regeringsrådet Klackenberg:

I huvudsak instämmer jag med lagrådets övriga ledamöter. Av vad jag
förut anfört under 5 § följer dock, att vid brottet otukt med avkomling eller
syskon någon vidgning utöver könsumgänge enligt min mening icke bor
ifrågakomma. Skulle fråga vara om gärning mot underårig, blir det vidsträcktare
skyddet på grund av 3 och 4 §§ ändock tillämpligt.

Lagrådet:

Vad angår könsligt umgänge av homosexuell natur vill lagrådet förorda,
att bestämmelser härom upptagas i en följande paragraf. Lagrådet anser, att
förslaget för dessa fall kan i sakligt och formellt hänseende med fordel jamkas
till närmare överensstämmelse med gällande lag. Såsom första stycke
torde kunna stadgas, att om någon har könsligt umgänge med annan av
samma kön som ej fyllt femton år, han skall dömas för homosexuell otukt
med barn till fängelse i högst fyra år. Därefter kan såsom andra stycke upptagas
stadgande, att den som har sådant könsligt umgänge med någon som ej
fyllt aderton år skall, om han ej själv var under aderton år, domas for homosexuell
otukt med ungdom till fängelse i högst två år eller böter samt att
detsamma skall gälla, om någon under omständigheter som angivas i 4 §
har könsligt umgänge med annan av samma kön som ej fyllt tjuguett ar.
Slutligen torde såsom tredje stycke kunna föreskrivas, att vad i 2 § sägs om
fribetskränkande otukt även skall gälla, om man eller kvinna under omständigheter
som där angivas har könsligt umgänge med nagon av samma
kön. Denna hänvisning skall givetvis innefatta även fall, då sådant grövre

våld eller hot användes som avses i 1 §•

Något praktiskt behov torde ej föreligga att beträffande homosexuell otukt
uttryckligen begränsa nu förordade straffbud till sådana fall då gärningen
innefattar allvarlig kränkning. Det kan enligt sakens natur ej komma i fråga
att straffa andra fall än sådana som avse att på ett för homosexuell otukt
karakteristiskt sätt och med viss intensitet tillfredsställa könsdriften.

6 §•

Enligt straffrättskommitténs förslag skulle paragrafen kunna, forutom i
fall som avses i departementsförslaget, tillämpas jämväl om någon, annorledes
än genom att blotta sig, i ord eller handling uppträder sedlighetssarande
och gärningen är riktad mot barn under femton år eller agnad att
kränka annan. I syfte att klart avgränsa lagrummets tillämplighet har denna
bestämmelse fått utgå vid departementsbehandlingen. Departementsforslaget
omfattar alltså ej obscena uttalanden eller gester. Aven om det ofta ai
otjänligt att söka ingripa med straff när någon sårar annans kansla for tukt
och sedlighet på dylikt sätt, torde det vara lämpligt, att stadgandet ger utrymme
för ingripande däremot. I viss utsträckning kunna visserligen bestäm -

440 B Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

melserna i 4 kap. 7 § och 15 kap. 12 § om straff för ofredande eller sårande
av sedlighet tillämpas. Det synes emellertid ligga närmare till hands att låta
tjpiska sedlighetssårande kränkningar falla under förevarande paragraf.
Stadgandet torde dock böra göras något snävare än i kommittéförslaget.
Lagrådet vill förorda, att straff stadgas jämväl för den som, på annat sätt
än genom att blotta sig, genom ord eller handling som uppenbart sårar tukt
och sedlighet uppträder anstötligt mot annan. Beaktas detta, torde bestämmelsen
om otuktig beröring av barn böra upptagas som första stycke och
stadgande om straff för övriga fall upptagas som andra stycke i paragrafen.
Maximum i strafflatituden, som i departementsförslaget är sex månader,
synes lämpligen böra höjas till fängelse ett år.

7 §-

Enligt andra punkten i första stycket skall den som för att bereda sig
särskild vinning främjar tillfällig könslig förbindelse mellan andra straffas
för koppleri med fängelse i högst fyra år. Enligt lagrådets mening är
straffskalan icke avpassad för nu nämnt fall. Böter böra kunna ifrågakomma
och maximum kan sättas lägre. Lagrådet förordar, att bestämmelsen
överföres till den paragraf som enligt lagrådets tidigare hemställan bör
upptaga straff — böter eller fängelse i högst sex månader — för den som
genom att utlova eller giva ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfällig
könsförbindelse med ungdom.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Iakttages vad vi tidigare förordat, böra 6 och 7 §§ i departementsförslaget
betecknas respektive 8 och 9 §§. Såsom 10 § kan lämpligen i anslutning till
vad lagrådet tidigare anfört upptagas stadgande, i ett första stycke, att den
som genom att utlova eller giva ersättning skaffar eller söker skaffa sig
tillfällig könsförbindelse med någon som är under aderton år eller, om han
är av samma kön, under tjuguett år, skall dömas till böter eller fängelse
i högst sex månader, och i ett andra stycke, att detsamma skall gälla, om
någon för att bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könsförbindelse
mellan andra.

Under 11 § torde kunna upptagas stadgande, att straff som enligt vad
förut sagts skall inträda för brott som begås mot någon under viss ålder
ar tillämpligt även på den som icke insåg men hade skälig anledning antaga
att den andre ej uppnått sådan ålder. Därvid bör emellertid som förut nämnts
tillika stadgas, att det må dömas till böter ändå att fängelse eljest skolat
tillämpas.

Regeringsrådet Klackenberg erinrade, att om brottet otukt med avkomling
eller syskon i enlighet med vad han förordat komme att behandlas i ett kapitel
avseende brott mot familj, detta komme att medföra en förskjutning
beträffande paragraferingen i nu förevarande kap.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 441

Lagrådet:

8 §•

Enligt lagrådets mening böra även förberedelse och stämpling till ett så
grovt brott som våldtäkt vara straffbara. Vad angår övriga brott som avses
i kapitlet torde — om det beaktas vad lagrådet tidigare förordat böra
straffbeläggas försök till otukt med barn eller ungdom och till homosexuell
otukt med barn eller ungdom.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh tilläde, att enligt deras mening
även försök till otukt med avkomling borde straffbeläggas.

Lagrådet:

Som lagrådet inledningsvis nämnt har i departementsförslaget fått utgå
det kapitel om brott mot familj som straffrättskommittén upptagit i anslutning
till 1942 års lagstiftning. Lagrådet har för sin del förordat, att i brottsbalken
införes ett kapitel i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med
gällande lag. Detta kapitel torde kunna införas efter kapitlet om sedlighetsbrott.

Såsom 1 § synes därvid böra införas motsvarighet till departementsforslagets
stadgande i 15 kap. 11 § om straff för tvegifte.

Såsom 2 § torde böra upptagas det stadgande i 5: 2 i straffrättskommitténs
förslag, som bestraffar olaga giftermål. Liknande bestämmelser finnas
i norska strafflagen §§ 220 och 221 och finska strafflagen 18 kap. 1 §. Enligt
lagrådets uppfattning saknas tillräcklig anledning att upphäva ifrågavarande
kriminalisering som utgör ett komplement till giftermål sbalkens bestämmelser.

Straffrättskommittén har vidare som 5: 3 upptagit en straffbestämmelse
om förvanskande av familjeställning, som skulle ersätta bestämmelserna i
SL 17: 4 och 5 om straff för den som genom antagande av falskt namn eller
stånd bereder sig arv eller annan familj erättighet samt för den som understicker
eller förbyter barn. Under remissbehandlingen har ingen annan erinran
framställts än att en remissmyndighet förordat, att det straffbara
området borde utvidgas till vissa oaktsamhetsfall. Föredragande departementschefen
har uttalat, att gärningstypen understickande eller förbytande
av barn numera finge anses betydelselös och att något praktiskt behov av
att särskilt kriminalisera de brott som kommittén avsåge icke torde kunna
uppvisas.

Såväl den danska som den norska strafflagen, § 214 resp. § 215, liksom
finska strafflagen 18 kap. 2 och 3 §§ upptar bestämmelser angående förvanskande
av familjeställning. Lagrådet anser, att bestämmelser härom alltjämt
böra finnas även hos oss, och hemställer därför att, med viss jämkning av
straffrättskommitténs förslag, såsom 3 § upptages stadgande av innehåll, att
den som understicker eller förbyter barn eller eljest svikligen tillvällar sig

442 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

eller annan falsk familjeställning eller berövar annan hans rätta familjpställning
skall för förvanskande av familjeställning dömas till fängelse i
högst två år eller böter.

Såsom förut nämnts förordar lagrådet, att den i departementsförslaget
under 4 kap. 3 § upptagna straffbestämmelsen mot egenmäktigt bortförande
av barn med vissa jämkningar flyttas till kapitlet om brott mot familj
och erhåller brottsbeteckningen egenmäktighet med barn. Bestämmelsen kan
upptagas som 4 §.

I kapitlet torde vidare böra införas motsvarighet till 5: 6 i straffrättskommitténs
förslag som bestraffar försök till förvanskande av familjeställning.

Regeringsrådet Klackenberg erinrade om att jämväl stadgande om otukt
med avkomling eller syskon enligt hans mening borde upptagas i ett kapitel
om brott mot familj.

7 KAP.

Lagrådet:

1 §•

I fiåga om den straffrättsliga behandlingen av tillgreppen av motorfordon
har straffrättskommittén övervägt två alternativ, nämligen att antingen
utforma en särskild straffbestämmelse för dylika brott eller ock utvidga
det allmänna stöldbegreppet så att det komme att uttryckligen omfatta
icke endast tillgrepp med tillägnelseuppsåt utan även tillgrepp med
uppsåt att bruka det tillgripna utan att återställa det. Kommittén stannade
för den senare lösningen, då denna syntes vara att föredraga ur systematisk
synpunkt och bäst överensstämma med den allmänna uppfattningen
om hur ifrågavarande brott borde beivras.

Föredragande departementschefen har emellertid avböjt den föreslagna
utvidgningen av stöldparagrafen; stöldbegreppet skulle därigenom komma
att inbegripa en råd andra fall av olovligt begagnande än de egentligen
åsyftade, något som icke syntes vara förenligt med den allmänna rättsuppfattningen
i hithörande frågor. Enligt departementschefens mening talade
visserligen goda skäl för en vidgad tillämpning av stöldbegreppet såvitt gällde
tillgrepp av motorfordon, men frågan syntes ha fått en tillfredsställande
lösning utan lagändring genom ett par vägledande avgöranden i högsta instans.
I de åsyftade rättsfallen har tillgrepp av bil under där föreliggande
omständigheter bedömts såsom grov stöld.

Enligt lagrådets mening erbjuder detta tillämpningsspörsmål alltjämt
praktiska svårigheter. Svårbedömda gränsfall kvarstå, och den frekventa
kriminella företeelse som tillgrepp av motorfordon utgör hos oss har icke
fått en adekvat behandling. Prövningen huruvida sådant eventuellt uppsåt

B 443

Kungl. Maj:ts proposition nr tO år 1962

som kan föranleda straff för stöld kan anses föreligga ter sig i hithörande
fall ofta verklighetsfrämmande och inverkar föga på den bild som man redan
förut har av brottet. Lagrådet anser övervägande skäl tala for det andra
av straffrättskommitténs alternativ, nämligen att efter monster av bland
annat den norska strafflagen upptaga en särskild straffbestämmelse med
tanke på sådana fall, då någon olovligen tager och brukar annans motorfordon
utan att gärningen kan anses som stöld. Om en sadan bestämmelse
införes, torde den dock icke böra inskränkas till enbart motorfordon. Kommittén
tänkte sig, att stadgandet av praktiska skäl borde avse tillgrepp av
cyklar samt motorcyklar, bilar och andra motordrivna fordon, t. ex. motorbåtar
och flygplan. Lagrådet anser för sin del, att man kan låta bestämmelsen
omfatta tillgrepp av fortskaffningsmedel över huvud.

Om stölduppsåt styrkes, bör gärningen bedömas enligt vad som ar stadgat
om stöld. Lagrådet utgår emellertid från att en sådan bestämmelse om tillgrepp
av fordon m. in. som här förordats kommer att tillämpas i alla fall,
då det icke är naturligt att tala om tillägnelseuppsåt. Brottet kan betecknas
»tillgrepp av fortskaffningsmedel», en benämning som för dessa fall givet är
att föredraga framför benämningen »egenmäktigt förfarande».

Lagrådet hemställer, att i förevarande kap. upptages ett stadgande, förslagsvis
såsom 6 § (jfr nedan under 5 och 6 §§), av innehåll, att om någon
olovligen tager och brukar annans motorfordon, båt eller annat fortskaffningsmedel,
han skall, om gärningen ej straffas enligt någon av de tidigare
paragraferna i kapitlet, dömas för tillgrepp av fortskaffningsmedel.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Beträffande straffet för brottet tillgrepp av fortskaffningsmedel förorda
vi, att skalan bestämmes för normala fall till fängelse i högst två år och för
ringa fall till böter.

Vi anse även att till paragrafen bör fogas ett andra stycke, som upptar en
särskild straffskala för grova fall, förslagsvis fängelse lägst sex månader
och högst fyra år. Ledning för bedömande, när gärningen skall anses grov,
torde med beaktande av föreliggande skiljaktigheter kunna hämtas från de
lagrum som ange när grov stöld eller rån skall anses föreligga. Vi vilja särskilt
framhålla, att lagrummet skall avse även fall vilka, om stölduppsåt
förelegat, skulle ha bedömts som rån, liksom att brottet kan avse mycket
värdefull egendom.

Regeringsrådet Klackenberg:

I gällande lag nämnes såsom exempel på grovt egenmäktigt förfarande —
där straffskalan är densamma som för vanlig stöld — att brottet innefattat
tillgrepp av annans fortskaffningsmedel, som brukats vårdslöst, eljest vanvårdats
eller icke återställts. När tillgrepp av fortskaffningsmedel upptages
såsom särskild brottstyp synes det rimligt att utforma straffskalan med
denna utgångspunkt. Tillika bör beaktas å ena sidan de allmänpreventiva

444 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

synpunkter, som göra sig gällande inför den ökade brottsligheten på förevarande
område, och å andra sidan att dessa brott vanligen ha karaktären av
ungdomsbrott samt att, i kvalificerade fall där stölduppsåt styrkes, alltfort
skall domas för stöld eller grov stöld. Vid denna avvägning har jag funnit
ett maximum av två års fängelse liksom i 1 § godtagbart; detta innefattar
en viss skärpning i fråga om de i gällande lag icke särskilt nämnda fallen

hr^ttT83 It bor..Påföljden vara böter. Vid detta synnerligen frekventa
brott framstår en särskild skala för de ringa fallen såsom önskvärd även av
processuella skal.

Jag hemställer sålunda, att straffskalan får omfatta fängelse i hö-st två
år eller, i ringa fall, böter. 8 °

3 Ö.

Justitieraden Walin och Sjöwall samt regeringsrådet Klackenberg:

I förslaget har straffmaximum, som i gällande lag är fängelse i två år

UaiP m8 l!n SGX månaders fängelse. Vi anse att en höjning till ett år är
påkallad, så att nödigt utrymme erhålles att döma för bodräkt och det ei
blir nödvändigt att enligt 4 § döma för grov stöld, när straffet anses böra
överstiga sex månaders fängelse.

Justitierådet Hagbergh:

I 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten bibehölls i SL 20:3 _ i

anslutning till äldre rätt — en bodräktsprivilegiation vid stöldbrottet, nämligen
om någon stjäl från dödsbo vari han är delägare, om -vassa nära anonga
stjäla från varandra medan de sammanbo och om någon stjäl lösöre
vari han äger del. Straffet för bodräkt bestämdes till detsamma som för
snatteri. Vidare upptogs en särskild medverkansregel av innehåll, att om
lera medverka till stöld och någon medverkande tillhör ifrågavarande krets
av delägare eller anhöriga, jämväl envar av de Övriga skall dömas för bodrakt,
dock ej den som handlat med uppsåt att tillägna sig det tillgripna
Att bestämmelser om bodräkt alltjämt kvarstå i lagen betingas enligt motiven
till de nuvarande reglerna huvudsakligen av traditionella skäl. Vidare

ähe™Pats att det icke är lämPHSt att beteckna hithörande fall såsom
stöld eller snatteri. Vad angår den särskilda medverkansregeln må anmarkas,
att dess innebörd är att utsträcka bodräktsprivilegiationen till utomstående
medverkande som handlat med uppsåt att tillägna det tillgripna
någon av den angivna kretsen delägare eller anhöriga. En utomstående som
haft uppsåt att tillagna sig sjalv eller annan utomstående (jfr SL 3:7) det
tillgripna skall däremot dömas för stöld (ev. snatteri eller grov stöld)
Forevarande brott beivras relativt sällan. En bidragande orsak härtill är
sannolikt att tillgreppsbrott, som förövats mot vissa anhöriga, för närva rti

K* när° fn§iveIsebrott ^L 20:12). Det torde kunna förutsättas,
åt i brot sba ken kommer att inflyta en motsvarande åtalsbegränsningsregel
(jfr straffrattskommitténs förslag 6: 12).

B 445

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

På grund av det anförda och då de tidigare åberopade skälen for bibehållande
av särskilda bestämmelser om bodräkt synas tämligen svaga kan
ifrågasättas att låta förevarande paragraf utgå ur forslaget Har för talar
även den möjlighet som i så fall föreligger att hänföra bodraktsbrott till

snatteri.

Därest paragrafen bibehålies, instämmer jag
med lagrådets övriga ledamöter.

beträffande

utformningen

5 och 6 §§.

Lagrådet:

Enligt förslaget skulle i 5 § bestraffas rån och i 6 § grovt rån. Lagrådet
anser det icke behövligt att i denna del avvika från gallande lag, som behandlar
samtliga fall i en paragraf utan särskild beteckning for grova fall.
Därest lagrådets förslag om tillgrepp av fortskaffningsmedel beaktas, bor det
särskilda stadgandet härom, såsom tidigare förordats, i stället upptagas som

0 §

I första punkten av den föreslagna 5 § beskrives brottet med att någon
stjäl »genom våld å person eller hot som innebär trängande fara». Lagrådet
anser den i gällande lag använda formuleringen »medelst våld å person
eller medelst hot som innebär trängande fara» vara att föredraga. I varje
fall bör prepositionen upprepas framför »hot», så att lagtexten icke ger
anledning till missförståndet att även våldet å person måste innebära trängande
fara för att rån skall föreligga.

Beträffande utformningen av lagrummet i övrigt vill lagrådet av skäl som
anförts under 6 kap. 1 § hemställa, att i första stycket såsom sista punkt
tillfogas att lika med våld skall anses att försätta någon i vanmakt eller
annat sådant tillstånd.

7 §•

Justitieråden Walin och Sjöwall:

Straffet för olovlig kraftavledning är enligt gällande lag högst straffarbete
i två år eller, i grova fall, fyra år. Departementsförslaget upptar böter eller
fängelse i högst två år i straffskalan och saknar särskild skala för de grova
fallen. Vi anse att, då här kan vara fråga om fall jämförliga med grov stöld
och grovt bedrägeri, det alltjämt bör finnas en särskild straffskala för grova
fall och att den bör upptaga fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Regeringsrådet Klackenberg:

En placering av stadgandet om olovlig kraftavledning mellan egenmäktigt
förfarande och det härur utbrutna specialbrottet tillgrepp av fortskaffningsmedel
synes systematiskt otillfredsställande. Jag förordar, att stadgandet
flyttas, förslagsvis till den plats omedelbart före försöksparagrafen,
där det står i gällande lag.

446 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Lagrådet:

8 och 9 §§.

T egf,Täktigt förfarande och självtäkt ha i departements?
Jj8 * ^ 1Vlt foremal for betydande formella ändringar i förhållande till
straffrattskomimttens förslag och gällande lag. Omläggningen synes huvudsakligen
ha foranletts av strävan efter förenkling.

Stadgandet i 6: 9 i kommittéförslaget, som motsvarar SL 20: 8, har i departementsforsLaget
uppdelats. Andra stycket, som avser olovligt intrång i
astighetsbesittning, har sålunda införts som andra stycke i 8 §, vilken till
oljd darav skulle reglera egenmäktigt förfarande beträffande både lös och

‘ ;gCn °(m''fF°rSta StyCk6t aV 6:9 1 bommitléförslaget - enligt vilket
,° apit etS föreskrifter om tillgrepp skola vara tillämpliga, där någon i
g eller mark olovligen tar vissa naturalster, såvida gärningen icke är att
anse sasom åverkan enligt vad i skadegörelsekapitlet stadga! — har i de M

ä?entt h°H §Ct bhVlt erSa“ med Cnbart 6n eHnran’ att felgrepp i vissa
fall ar att bedöma sasom averkan enligt vad därom stadgas i kapitlet om

ratS iSförsttk(11: 2 * ffÖrSliget)- Denna erinian har placerats som andra
stycke i forsoksparagrafen. Enligt det åsyftade stadgandet i kapitlet om

adegorelsebrott skall, oavsett om tillägnelseuppsåt föreligger elkr ej, dö as

för åverkan därest någon i skog eller mark olovligen tager växande träd

e er gras eller vissa delar av växande träd eller vindfälle,Ssten, grus torv

t Hal tDt T1" ^ b6rett tU1 bFUk Samt brottet med hänsyn till det

1 r “I1P a 7rde °Ch °Vriga omständigheter är att anse som ringa
Cal ande ag utgår liksom äldre lag från att rena naturalster ej kunna vara

hPJektM°r Sl° ! (-i r.Thyren: Kommentar till SL 20 kap., s. 30 ff, och Stjernrg.
Minnesskrift agnad 1734 års lag II, s. 864 ff). Tillgrepp därav med
i agnelseuppsat har sålunda principiellt ansetts vara åverkan Ej heller äro
reglerna om egenmäktigt förfarande utan vidare tillämpliga i fråga om nar
alster. I terminologiskt hanseende har gränslinjen i viss mån utsuddats

SrC tefr c3 andringar som rd^dagen år 1942 vidtog i förslaget

ol S 7S foymögenhetsbrotten. Det finnes emellertid ingenting

m tyder pa en andrad uppfattning om nämnda gränsdragning. Det är från

*"?" l följdriktigt, när lagen för närvlande först i SL

det fall tr„bramreSer”a.i,Sam"’a kap''tel °m lilISrePP tillämpliga pä
24 -2 -2 och brottef0 C’V.lge” 1 skog eller mark lager sådant som avses i SL
,h brottet eJ ar nnga, samt vidare i SL 20: 8: 2 förklarar att be
stammelserna . SL 20: 6 och 7 skola äga tillämpning i fråga om irträng i
annans besittning av fastighet m. m. intrång i

En konsekvens av gällande lags ståndpunkt är alt till a™™ ,

km stmffas“” S4d.ana'' som avses 1 SL 2: 2, icke är stöld och^'' hehér

dir”ckffå« LTglerint"'' ^ " a"“Sräll“ "ar P* detta ''sätt in fr.

Rnedakl7eIlt mäs,e 10 S a"dra stycket i departementsförslaget sägas ntgå
från att t.llgrepp av naturalster är stöld, om ej annat följer av den dS gjorda

B 447

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

hänvisningen till bestämmelsen om åverkan; i övrigt skulle alla slag av tillTrepp
straffas enligt förevarande kap. Detta kan icke vara avsett. Enligt lagrådets
mening bör den nuvarande indirekta regleringen av allemansrätten
lämpligen tills vidare lämnas orubbad. Det må erinras om att frågan om
allemansrätten vid 1942 års riksdagsbehandling av förslaget till lagstiftning
om förmögenhetsbrotten blev föremål för särskild uppmärksamhet och att
riksdagen, i avbidan på ny jordabalk, ändrade förslaget för att ej föranleda
rubbning i fråga om allemansrätten. Förslag till ny jordabalk har ännu icke
avgivits och frågan om allemansrätten har sålunda alltjamt icke reglerats

senom civillag. . ,

Under åberopande av det anförda och då övriga konsekvenser av depar tementsförslaget

icke heller äro utredda måste lagrådet avstyrka den företagna
omredigeringen av förevarande stadganden. Lagrådet hemställer därför,
att andra stycket i 8 § flyttas till en senare paragraf — 10 § — efter
stadgandet om självtäkt. I 10 § bör även, som första stycke, upptagas motsvarighet
till SL 20: 8: 1.

Departementsförslaget innebär även andra ändringar. Från den i 8 g behandlade
brottsgruppen egenmäktigt förfarande ha de ringa fallen uteslutits
och hänförts till 9 g, där de fått ingå under brottsbeteckningen »självtäkt».
Sistnämnda brott har sålunda bestämts såsom ett sådant i 8 § avsett
brott, som med hänsyn till att gärningsmannen själv tagit sig rätt eller
eljest är att anse som ringa. Enligt lagrådets mening är det icke lämpligt
att som självtäkt beteckna gärningar som enligt det allmänna språkbruket
ej höra dit. De ringa fall av egenmäktigt förfarande som ej äro självtäkt i
hävdvunnen mening torde därför såsom i gällande lag böra behandlas i den
paragraf som handlar om egenmäktigt förfarande. Lagrådet förordar salunda
dels att 8 § får innehålla en straffskala för normala fall, omfattande
böter eller fängelse i högst sex månader, och en skala för grova fall, som
upptager fängelse i högst två år, dels att brottsbeskrivningen i 9 § ändras
till överensstämmelse med motsvarande stadgande i gällande lag och att
straffskalan bestämmes till böter eller fängelse i högst sex månader.

10 §.

Enligt departementsförslaget har försök till egenmäktigt förfarande straffbelagts
närmast i syfte att man skulle bibehalla gällande lags möjlighet
att straffa försök till sådant tillgrepp av fortskaffningsmedel som är straffbart
såsom egenmäktigt förfarande. Därest lagrådets förslag om införande
av den särskilda brottstypen tillgrepp av fortskaffningsmedel godtages, bör
försök ävensom förberedelse till sådant brott straffbeläggas, om det ej är
ringa fall, medan egenmäktigt förfarande kan utgå ur uppräkningen.

Beaktas vad lagrådet anfört ovan under 8 och 9 §§, skall det föreslagna
andra stycket i förevarande paragraf utgå.

448 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Lagrådet:

8 KAP.

6 §.

Bestämmelserna om det uppsåtliga häleribrottet ha, utan ändring av
brottsbeshnvmngen, överflyttats till förevarande paragraf från SL 21: 6: 1.
... lgt f°rsta Punkten drabbas den av ansvar som köper sak, som är från ,

fg?r -gen.°m ^r0tt’ e,Ier ting°d°gör sig saken eller eljest därmed
tager befattning agnad att forsvåra sakens återställande

Vid behandlingen år 1942 av förslaget om förmögenhetsbrotten framsläll stra^fh^t"6115

forsta !agutskott anmärkning mot den föreslagna lydelsen av
affbestammelsen for stöld, som innehöll uttrycket »tager annans sak»
oc uttalade, att ordet sak i där använd juridisk bemärkelse, omfattande
derättT,rSar’ V7 ™mdre lättfattligt. Då varje föremål för annans ägan skottet

and0 h \ ? ta§aS’ kUndC Vara fÖremål för stöld> föresl°S utskottet
andrad avfattning av lagrummet. Utskottet föreslog också motsva god,

„g„)satnr,"kSs(i:ge„S“S‘“ndel ^ eSe"”äk“8‘ ^dnngarna

även ur ™

Beträffande straffskalan förordar lagrådet, att straffet för ringa fall av
alen bestämmes till böter eller fängelse i högst sex månader.

7 §.

bZtfZ f.Öregåe7ndRe paragraf i departementsförslaget behandlar uppsåtliga
melsen fsL IT- 6- “ ™d b™ttsbeteckningen häleriförseelse -Tstäm 1M

brotsLJ °m oaktsamt förfarande. Ansvar inträder en inV!

bf! I”^§en’ °m »gärningsmannen i fall som avses i 6 § icke
insåg men hade skälig anledning antaga att brott förelåg»

7 SG? !5rUlsättes enli§t ordalagen för straffbarhet i såväl 6 som

Lpi ft fr ''68 5 aV annat br0tt> det s- k- förbrottet. Detta medför

r h . godtyckligt olikartade bedömanden, allteftersom hälaren
som ° h t mer, elIer mindre nära. När det gäller tillämpningen av 6 §
som ror det uppsatliga häleribrottet, torde visserligen icke några prak
tiska olagenheter uppkomma. Om exempelvis förskingring fullbordas genom

fö e^P,erS°n/aljer a""308 egend°m tiJ1 tredie man som insåg att brott
förelåg, kan den sistnämnde dömas för medverkan till förskingring Till!
lampning av halenparagrafen blir sålunda ej aktuell. Om den rom8köper
egendomen däremot ej insåg att det var fråga om brott, blir läget ett an
nät. I sådant fall kan han icke dömas för medverkan till förskingring eftersom
detta förutsätter att han medverkat uppsåtligen.

I litteraturen har tidigare uttalats, att straff för häleriförseelse borde anaogivis
tillampas å culpos medverkan till förbrottet. Det har emellertid, på

B 449

Kungl. May.ts proposition nr 10 är 1062

"rund av ordalagen i SL 21: 6, i ett rättsfall från senare tid ansetts att ansvar
för häleriförseelse då ej kunde ifrågakomma, även om köparen haft skälig
anledning antaga att brott förelåg (NJA 1957 s. 44, jfr SvJT 1958 s. 426 ff).

Lagrådet, som anser att straff bör inträda i nu berörda situationer torordar
därför att 7 § kompletteras. I ett första stycket torde, med en redaktionell
jämkning av stadgandet i departementsförslaget, bora föreskrivas
att den som i fall varom i 6 § sägs icke insåg men hade skälig anledning
antaga att brott förelåg skall dömas för häleriförseelse till böter eller fängelse
i högst sex månader. Såsom ett andra stycke bör införas, att detsamma
skall gälla i fråga om den som, på sätt i 6 § sägs, medverkat vid det brott
varigenom egendomen frånhändes annan, om han ej insåg men hade skälig
anledning antaga att brott förelåg.

9 KAP.

1 §•

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Den beskrivning av förskingringsbrottet som SL 22: 1 innehåller återfinnes
oförändrad i såväl kommittéförslaget som departementsförslaget. Under
remissbehandlingen har advokatsamfundet uttalat, att brottsbeskrivningen,
såvitt angår s. k. penningförskingring, i praxis förorsakat avsevärda svårigheter
samt att de uttalanden som gjorts i motiv och kommentarer icke gåve
tillräcklig vägledning för bedömandet av frågan när förskingring skall
anses föreligga.

Det rekvisit i beskrivningen av förskingringsbrottet som här avses är, att
gärningen skall innebära skada för den berättigade, d. v. s. att hans föimögenhetsställning
skall ha försämrats. Enligt ett uttalande i straffrättskommitténs
betänkande angående förmögenhetsbrotten (SOU 1940: 20 s. 48)
föreligger en dylik försämring redan då den berättigades förmögenhet utsättes
för en enligt ekonomiskt bedömande beaktansvärd fara för slutlig förlust.
I betänkandet (s. 176 f) framhölls beträffande penningförskingring, att den
som mottagit penningar med skyldighet att redovisa därför hade att kontinuerligt
handha den anförtrodda egendomen såsom ett främmande värde
och att han icke ägde att vid någon tidpunkt under rättsförhållandets bestånd
sätta den berättigades rätt i fara. Den redovisningsskyldige borde sålunda
i fråga om skötseln av sin ekonomi upprätthålla kontinuerlig likviditet
för sina redovisningsskulder eller, om hans ekonomi icke fyllde detta
anspråk, säkerställa den berättigade genom att hålla anförtrodda medel avskilda
från den egna förmögenheten.

Advokatsamfundet har i sitt yttrande gjort gällande, att strafflagens brottsbeskrivning
emellanåt syntes föranleda att förfaranden, vilka enligt allmän
rättsuppfattning icke innefattade förskingring, straffrättsligt hänfördes under
denna brottskategori, samt har hemställt om en utredning i syfte att

15 Biluing till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

450 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år W62

undersöka möjligheterna av en mera fast gränsdragning kring förskingnngsbrottet.
I anledning härav har departementschefen anfört, att förskingnngsbrottet
hörde till de brott som vid en översyn av förmögenhetsbrotten
mahanda skulle visa sig påkalla jämkningar men att brottstypen nu syntes
bora upptagas i brottsbalken i överensstämmelse med gällande rätt.

Enligt vår mening är del av vikt, att motivuttalandena icke föranleda att
orevarande lagrum får en alltför vidsträckt tillämpning. Det bör till en
början erinras, att det i fall, då skyldighet att hålla egendomen avskild icke

.a-ii utt1ITkh8en stad8ad 1 la8 elIer författning, bör noga prövas huruvida
tillräckliga förutsättningar föreligga för antagande att vederbörande likväl
vant skyldig att »redovisa» för egendomen som anförtrott gods. Det kräves
vidare enligt lagrummet såväl att gärningen innebär »vinning» för gärningsmannen
eller annan (jfr SL 3: 7) som att den innebär »skada» för den berattigade.
Den omständigheten att gärningsmannen icke är eller under viss
tid icke vant likvid för beloppet måste tydligen ofta anses tyda på att den
erattigade blivit utsatt för en beaktansvärd ekonomisk risk. För sådana
risker far den redovisningsskyldige icke utsätta den andre. Å andra sidan
maste bestämt fasthållas vid att gärningen verkligen inneburit — förutom
vinning a gärningsmännens sida — ekonomisk skada för den andre, ehuru
skadan icke behover vara definitiv utan en övergående ekonomisk risk kan
vara tillfyllest.

ö §•

Lagrådet:

■ Kf°reSl°S SåS°m tredje Stycke 1 denna Paragraf en bestämmelse
innehållande, att om någon, som fått att sköta rättslig angelägenhet för an nan

tdl forfang for huvudmannen missbrukade sin förtroendeställning, han
skulle domas efter vad i första stycket är sagt, ändå att angelägenheten ej
vore av ekonomisk art. Förslaget överensstämde härutinnan med SL 22 - 5 - 2
utom såtillvida, att för närvarande även latituden för grovt brott kan till
lampas, medan enligt kommittén endast normallatituden borde komma i
fråga I anslutning till att kommittén sagt sig ha övervägt att med hänsyn
till stadgandets ringa praktiska betydelse låta det utgå ur brottsbalken har
departementschefen uttaJat, att det ej syntes uppkomma någon olägenhet

slajet hClt S °Pa bestammelsen’ varfor den icke upptagits i departementsför Lagrådet

anser för sin del lämpligt, att lagen inskärper vikten av att den
som skall skota annans rättsliga angelägenheter icke handlar till förfång för

»ni"'' uTDeu ? “°5 -Cke OVanliSt att L ex- klienter i skilsmässomål
anse, a deras ombud avvikit från givna instruktioner och därigenom skadat

dem. Att styrka detta ar ofta svårt, men en bestämmelse i ämnet kan ha
sitt varde. Lagrådet förordar därför, att den av kommittén föreslagna bestämmelsen
far inflyta såsom tredje stycke i paragrafen.

Iiungl. Maj:is proposition nr 10 år 1962

B 451

10 KAP.

Lagrådet:

5 §•

Motsvarande paragraf i gällande lag, SL 23:5, innehåller såsom andra
stycke en bestämmelse av innehåll, att bokföringsbrott icke ma åtalas, dar
ej gäldenär inom fem år från det brottet förövades kommit i konkurs fått
eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar. Kommittén hade harutinnan
icke föreslagit annan ändring än att denna åtalsregel flyttats till en
särskild paragraf sist i kapitlet om gäldenärsbrott. I departementsforsl g
har bestämmelsen icke konstruerats som en åtalsregel, utan det har syn .
lämpligare att sammanföra regeln med brottsförutsattmngarna i övrigt.

Enligt lagrådets mening är det mindre tillfredsställande att upptaga ifrågavarande
bestämmelse i brottsbeskrivningen, eftersom det uppenbarligen ej
kan krävas att ett sådant rekvisit som framtida konkurs m. m. skall vara
täckt av uppsåt eller oaktsamhet. Den vidtagna andringen kan också medföra
oklarhet i preskriptionshänseende. Såsom bestämmelsen i gallande lag
och kommitténs förslag är avfattad korresponderar den med lydelsen av
stadgandet om beräkning av preskriptionstider i SL 5:16- ^enna överensstämmelse
torde böra bibehållas. Lagrådet förordar darfor att bestämmelsen
i fråga får behålla karaktären av åtalsregel och intages såsom andra stycke

i paragrafen. 12

12 KAP.

Lagrådet:

9 §•

Lagrådet förordar, att straffmaximum i 9 § liöjes till fängelse i ett ar, eftersom
det här kan vara fråga om ytterst allvarlig och omfattande fara som
bör avvärjas, exempelvis risk för radioaktiv strålning som beror stora områden.

10 §•

Jnstitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh.

Departementsförslaget innehåller i 22 kap. 2 § andra stycket bestämmelse,
att i fall som särskilt angivas skall dömas till ansvar for stämpling till bro
ävensom att med stämpling förstås, att någon i samråd med annan beslutar
gärningen, så ock att någon söker anstifta annan eller åtager eller erbjuder
sig att utföra den. Motsvarande bestämmelse har föreslagits av kommittén
(21: 2: 2 i dess förslag), och denna avgränsning av stämplingsbegreppet återfinnes
även i gällande lag, SL 3:2:1 tredje punkten.

452 B

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

Därjämte föreslog kommittén, att i paragrafen om straff för försök föreredelse
eller stämpling till de allmänfarliga brotten (11: 12 i dess förslag)
s cnHe inforas bestämmelse om utvidgning av det allmänna stämplingsbe?
eppet Såsom stämpling till vissa av dessa brott skulle sålunda anses

TnaTt fö taf r1,,SaTerkan andra Gller 1 förbindelse med främmande
nakt för att forbereda, möjliggöra eller underlätta att sådant brott må för ovas

under krig eller då riket hotas av krig. Liknande utvidgning föreslogs

C stämPIinS tiu högförräderi och till landsförräderi,

Kommln °f °VerJ°P^de tiH fiend^ (17: 12 och 20: 13 i dess förslag).

UrZrl ?rKUna 20: 13 1 Si“ fÖFSla§ utför»gt motiverat, varför stämp farlfv

borde''«tvidgas såvitt anginge de för rikets säkerhet särskilt

t arliga brott varom här är fråga.

stänfnr3^6!!116111^01^5!3861 haF dCn aV liominittén förordade utvidgningen av
^ ingSbT?PCt 1 uPPta8its- Motiveringen till denna ståndpunkt har
lamnats i anslutning till 21 kap. 12 § i departementsförslaget. Av skäl som

läirr6/ S1Sftn^mnda la8rum förorda vi, att till förevarande paragraf
lagges ett andra stycke av innehåll, att såsom stämpling till de i paragrafens

Uer i Ä-TTJ ?r°''ten a"SeS iVe" a“ * -mverkanP3ran“a

eller i förbindelse med främmande makt för att förbereda, möjliggöra eller

derlatta att sadant brott må förövas under krig eller då riket hotas av krig.

Lagrådet:

13 KAP.

2 §.

stänTnlle^t^Tr "1''10,83 "^^förfalskning, synes mindre tillfreds!
a“ande- Lagradet forordar. att beteckningen får utgå, oaktat frågan om
ehandhngen av ringa fall har behandlats i en särskild paragraf.

4, 5 och 7 §§.

Envar av dessa paragrafer i departementsförslaget upptar två straffskaor
nämligen eu som innehåller fängelse i högst fyra år och en för ringa
all som stadgar böter eller fängelse i högst sex månader. 4 och 7 §§ i gälande
lag innehålla särskilda skalor för grova fall. Enligt departements iTl

^ r preskriPtionstiderna för de fall som nu omfattas av nor malskalan

forlangas. Särskilt i fråga om 4 § skulle egendomliga verkning såvälT

ochPP7 S^1113 V,diämfÖrelSe 1 §- EnHgt lagrådets mening böra

1 s t »a SOm 5 § innehålIa en normalskala, motsvarande skalan i

mfs Ä“Tdär aU StraffCt 1 6nVar aV ParaSraferna bestämhöit
- a 3 n § 6 1 hÖgSt tYå år> fÖr rin§a fal1 ti» fängelse i

der wtT högst* fyra 4r " "" gr°V> ““ f‘"*else’ s«

B 453

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

9 §•

De handlingar som avses i förevarande paragraf ha i departements förslaget
erhållit beteckningen »bruk av förfalskning». Att använda gemensamt
brottsnamn för förfaranden som skola bestraffas enligt de skilda
straffskalorna för olika typer av förfalskning synes emellertid icke lämpligt.
Lagrådet finner också brottsbeteckningen språkligt mindre tillfredsställande,
bland annat därför att ordet förfalskning i tidigare paragrafer
användes som beteckning å den brottsliga handlingen, ej det förfalskade
objektet.

I gällande lag sägs, att den skyldige skall straffas för »brukande av det
förfalskade». Enligt vad föredragande departementschefen uttalade vid lagrummets
tillkomst finge brottet efter omständigheterna betecknas såsom
brukande av falsk urkund, falsk signatur, falsk sedel o. s. v. Lagrådet
finner denna metod vara att föredraga.

11 §.

Iakttages vad lagrådet i det föregående förordat, bör nu förevarande paragraf
upptaga stadgande som straffbelägger försök eller förberedelse till
urkundsförfalskning, undertryckande av urkund, signaturförfalskmng,
penningförfalskning, märkesförfalskning, förfalskning av fast märke eller
brukande av vad som förfalskats så ock underlåtenhet att avslöja penningförfalskning.
Vidare bör angivas, att det dock ej skall dömas till straff
i ringa fall. I sak överensstämmer detta med departementsförslaget.

14 KAP.

Lagrådet:

1 §•

Enligt första stycket i SL 13: 4 skall ej dömas till straff, om utsaga som
avses i 1—3 §§ prövas vara utan betydelse för saken. Föredragande departementschefen
uttalade vid lagrummets tillkomst, att bestämmelsen fått
den angivna lydelsen för att understryka att vittnets eller partens egen
uppfattning om vad som är av betydelse för saken icke vore avgörande.

I departementsförslaget har i 1 §, liksom i 2 §, sasom brottsrekvisit införts
krav, att utsagan är av betydelse för saken. I remissprotokollet anföres
i anslutning härtill, att det bör vara ådagalagt att så är förhållandet
för att ansvar skall kunna ådömas samt att även ifrågavarande omständighet
skall omfattas av gärningsmannens uppsåt.

Lagrådet vill framhålla, att vittnen ofta icke äro insatta i vad som är av
betydelse i det mål, vari de skola avlägga sin berättelse, och att det ej heller
torde vara lämpligt att de närmare informeras därom. Något krav på
uppsåt från vittnets sida i fråga om den oriktiga uppgiftens relevans bör

454 13

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

därför icke uppställas. Ej heller bör det tillkomma part att vid avgivande
av utsaga under sanningsförsäkran bedöma vad som är av betydelse och
darfor skulle omfattas av sanningsplikten. Det sagda gäller såväl positivt
oriktiga uppgifter som, förtigande. I sakens natur ligger i fråga om förtigande,
att ansvar för underlåtenhet att spontant lämna viss relevant upp“k*
kan ådomas ett vittne utan att det är fråga om uppenbara fall.
aDrådet hemställer salunda, att förslaget i förevarande avseende ändras
till överensstämmelse med gällande lag.

Den föreslagna särskilda brottsbeteckningen för ringa fall synes ei fullt
lamplig (jfr 2 §) och torde böra utgå. ‘ J

2 §•

skflltrvaQtfande de‘ l departementsförslaget upptagna rekvisitet, att utsagan
der 1 § aV betyddse for saken’ åberopar lagrådet vad som anförts un I

förlaget har gäHande iags särskilda latitud för ringa fall fått utgå.
Med hansyn bland annat till preskriptionstiderna anser lagrådet, att paragrafen
bor innehalla en sådan skala och att denna bör såsom i kommittéors
aget 13: 2 upptaga böter eller fängelse i högst sex månader. Normalskalan
bor i sa fall vara fängelse i högst två år.

4 §•

Lagrådet erinrar om vad som anförts under 1 och 2 §§ och hemställer,
att forevarande paragraf får upptaga motsvarighet till första stycket i SL

§•

Gärningen beskrives i gällande lag med att någon väcker åtal med uppsat
att oskyldig ma bliva sakfälld. Bestämmelsen har i departementsförslaget
utan motivering ändrats till att avse, att någon väcker åtal mot oskylig
med uppsåt att denne må bliva fälld till ansvar. Härigenom uteslutes

b.„ a"nf| atal mot den som man tror vara sinnessjuk och antar skola bli
s ra nforklarad, enligt nu gällande terminologi. Någon anledning att ändra
omfattningen av det kriminaliserade området torde icke föreligga, och lagrådet
hemställer att stadgandet avfattas i enlighet med gällande lag.

I departementsförslaget har vidare uteslutits den i gällande lag upptagna
s calan för ringa fall. Lagrådet förordar — med hänsyn bland annat till
preskriptionstiderna — att bestämmelsen återinföres och att straffskalan för
nnga fall i enlighet med kommiltéförslaget bestämmes till fängelse i högst
sex månader eller böter. Normalskalan bör i så fall vara fängelse i högst två

6 §-

Forsta stycket i förevarande paragraf torde beträffande brottsbeskrivning
och strafflatitud böra jämkas i enlighet med vad lagrådet förordat i fråga
om 5 g. °

B 455

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Såsom andra stycke i paragrafen har i departementsförslaget upptagits
stadgande om straff för det fall att gärningsmannen icke insåg men hade
skälig anledning antaga att den som angivits till åtal var oskyldig. Enligt
gällande lag straffas däremot den som av grov oaktsamhet begår gärningen.
Förslagets brottsbeskrivning synes mindre väl återge det föreställningsläge
hos gärningsmannen som man torde ha avsett att träffa. Lagrådet förordar
därför, att bestämmelsen avfattas i enlighet med gällande lag.

7 §•

Lagrådet förordar, att första stycket i fråga om strafflalitud och andra
stycket beträffande brottsbeskrivningen jämkas i enlighet med vad lagrådet
hemställt angående 6 §.

8 §.

Brottsbeskrivningen torde, i enlighet med vad lagrådet förordat beträffande
5 och 6 §§, böra avse, att någon förvanskar eller undanröjer bevis med
uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld eller med sådant uppsåt åberopar
falskt bevis. I överensstämmelse med gällande lag och kommittéförslaget torde
också en särskild skala för ringa fall böra upptagas och bestämmas till
fängelse i högst sex månader eller böter. Normalskalan bör i så fall vara
fängelse i högst två år.

10 §.

Även beträffande första stycket i denna paragraf vill lagrådet förorda, att
i anslutning till gällande lag och kommittéförslaget två straffskalor angivas,
nämligen en omfattande fängelse i högst sex månader och böter och en för
grova fall som upptar fängelse i högst två år.

11 §.

Lagrådet förordar att, i anslutning till gällande lag och i överensstämmelse
med kommittéförslaget, skalan uppdelas i två, nämligen en omfattande
böter och fängelse i högst sex månader samt en för de fall, då brottet med
hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest är
alt anse som grovt, upptagande fängelse i högst två år.

I remissprotokollet har vid paragrafen redogjorts för en framställning av
Sveriges redareförening, däri uppmärksamheten fästs på det inom rederinäringen
praktiserade förfarandet att bortfraktaren i vissa fall utfärdar s. k.
rent konossement å inlastat gods, ehuru osäkerhet råder om godset verkligen
är helt anmärkningsfritt. Han erhåller därvid ofta en garantiförbindelse av
avlastaren, att denne skall hålla honom skadeslös för vad han kan nödgas
utge till mottagaren på grund av sitt ansvar för godsbeskrivningen. Föreningen
har uttalat, att förfarandet är hävdvunnet och nödvändigt för att
möjliggöra normala kommersiella transaktioner och att det icke borde falla
under någon brottsbeskrivning i strafflagen.

456 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Föredragande departementschefen har för sin de], i anslutning till exempel
s°m anföras i framställningen, betonat att man vid bedömande av det
asyftade förfarandet har att beakta det ändamål för vilket konossementet är
ppiattat och att ansvar for osant intygande kan inträda endast om uppsåt

££ be“ffande **’" —"“S som

Problemet angående giltigheten av förbindelser av förut nämnt slag och
fiagan huru utfärdandet, mot erhållande av dylik förbindelse, av veterligen
oriktigt konossement borde straffrättsligt bedömas ha sedan länge varit föremal
or uppmärksamhet mom det internationellt sjörättsliga arbetet. Den
svenska sjölagen har såtillvida tagit ställning till det förra problemet som
föreskrift i lagen upptagits av innehåll, att om godset finnes icke motsvara
vad konossementet därom innehåller, bortfraktaren är pliktig att på mottagarens
begaran meddela, huruvida avlastaren avgivit förbindelse att hålla
bort raktaren skadeslös för oriktig eller ofullständig uppgift (indemnitets WA

m°“agaren de''av sädan rörk,arlns 1,63 •

Den omförmälda bestämmelsen i sjölagen lärer icke ge någon vägledning
för det straffrättsliga bedömandet av utställande av konossement, som innehåller
medvetet oriktiga uppgifter. Vid den straffrättsliga bedömningen bör,
såsom departementschefen antytt, självfallet beaktas konossementets särs
lida natur. Det torde finnas fog för den uppfattningen, att konossementet
har en dubbel uppgift, nämligen att dels utgöra bevis av bortfraktaren om
mottagande av gods dels vara en utfästelse av honom att avlämna godset till
mottagaren. Vidare bör ej förbises, att konossementets rättsverkan ej är helt
densamma enligt de nordiska sjölagarna (se särskilt 160—162 §§) som enligt
en anglosaxiska rätten och den därpå grundade internationella konossementskonventionen
(se den svenska konossementslagen 3 § 4 mom )

Av det sagda framgår, att den straffrättsliga fråga som berörts i’förenamnda
framställning knappast kan besvaras så entydigt som man önskat
De speciella problem som här uppstå torde kunna uppmärksammas i samband
med den sjorättsliga lagstiftningen; åtskilliga förslag i ämnet ha framommit
och under senare tid varit föremål för diskussion inom Comité Maritime
International bl. a. vid 1955 års förhandlingar (se även Svensk sjöfartstidning
årg. 1955 s. 1521 ff, 1956 s. 994 f och 1957 s. 1129 f).

12 och 13 §§.

I förslaget har maximum för straffet i dessa paragrafer angivits till fängelse
i sex månader. I gällande lag är maximum fängelse i två år. Lagrådet
anser det föreslagna maximum för lågt med hänsyn till de ganska svåra fall
som kunna ingå under brottsbeskrivningarna. Det förtjänar också framhållas,
att preskriptionstiden enligt strafflagberedningens förslag kan bli väl
kort i svårare fall, om ej ett högre maximum bestämmes. Lagrådet förordar
en särskild straffskala för grova fall, omfattande fängelse i högst två år.

B 457

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Regeringsrådet Klackenberg.

14 §.

Beträffande förberedelse och försök till brott som här avses torde, för
sådana fall då brottet, om det fullbordats, skulle hava varit att anse som
ringa, böra införas en särskild undantagsbestämmelse, och denna bor enligt
min mening gälla även i fråga om försök till bevisforvansKmng.

15 KAP.

Lagrådet:

1 och 2 §§.

Enligt första stycket av SL 11: 1 straffas dels anstiftare och anförare dels
annan deltagare i folksamlingens förehavande. I departementsforslaget
orden »i folksamlingens förehavande» uteslutits. Då de uttalanden som vi
laarummets tillkomst gjorts angående innebörden av stadgandet utgå frå

angivande av bro.tssnbjekten, hemställer lagrä det,

at/förslaget jämkas till överensstämmelse med den nuvarande besta
melsen.

Även 2 § torde böra jämkas på motsvarande satt.

8 §-

Enligt SL 11: 7 straffas den som offentligen hotar, förtalar eller smadar
folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse. Ordet »smadar» har
kommitté-''och departementsförslagen utbytts mot »skymfar». Enligt kommitténs
motivering bär det skett för att klargöra, att endast uttalanden med

^Lagrådet^^^rar^at^de^ straffbelagda området skulle bli alltför snävt, om
denna ändring vidtages. Även en systematisk förföljelse medl smaddser i
tryckta skrifter skulle enligt förslaget gå fri från påföljd. Lagrådet hems a -ler därför att förslaget jämkas till överensstämmelse med gallande lag.

Vad angår uttrycket »förtalar» vill lagrådet med anledning av ett motivuttalande
hos kommittén framhålla, att det får uppfattas enligt sin vanliga
språkliga innebörd utan de inskränkningar som enligt ärekrankmngskapitlet
gälla beträffande förtal.

11 §•

Såsom lagrådet förut framhållit synes förevarande paragraf om tvegifte
böra flyttas till ett särskilt kapitel om brott mot familj. Om ett sådant kapi e
icke skulle komma att upptagas, torde stadgandet om tvegifte amphgen hora
införas i kapitlet om sedlighetsbrott, näst före den bestämmelse som uppta
stadgande om straff för försök m. m.

IG Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

458 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

12 §.

* fråtf °m brottsbeteckningen förordar lagrådet, att förslaget jämkas så
att brottet i narmare överensstämmelse med gärningsbeskrivningen betecknas
»sårande av tukt och sedlighet».

15 §.

I stallet for brottsbeteckningen dobbleri vill lagrådet förorda benämningen
äventyrligt spel (jfr 1 § lotteriförordningen). Straffskalan torde kunna vara

densamma i forsta och andra punkterna, d. v. s. böter eller fängelse i högst
sex månader. &

16 §.

Justitieraden Sjowall och Hagbergh samt regeringsrådet Klackenberg:

Vid tillkomsten av gällande bestämmelser om straff för fylleri ansåg riksdagen
önskvärt, att berusning som framkallats av andra medel än starka
drycker skulle behandlas för sig och icke hänföras under beteckningen fylen.
En sådan åtskillnad är även av praktisk betydelse bland annat för tilllampmngen
av lagen om nykterhetsvård och för domstolarnas skyldighet att
till kontrollstyrelsen meddela uppgifter om alkoholbrott. Vi förorda därför
att forevarande paragraf i förslaget i nämnda hänseende jämkas till överensstämmelse
med gällande lag.

Vad beträffar uttrycket »starka drycker» vilja vi erinra om att i 1 § av den
nya lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. på lagrådets förslag
använts uttrycket alkoholhaltiga drycker i motsättning till andra berusningsmedel.
Därvid har åberopats den terminologi som användes i nykterhetsvårdslagen.
Vi förorda, att uttrycket alkoholhaltiga drycker användes

aven i forevarande stadgande, vilket icke lärer innebära någon saklig ändring.
ö 5

16 KAP.

Lagrådet:

1 och 5 §§.

I SL 10: 1 och 5 kriminaliseras nu såsom självständiga brott dels att någon
förgriper sig med våld eller hot om våld å innehavare av ämbete eller
annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne är i tjänsteutövning
eller för att tvinga honom till eller hindra honom från tjänsteåtgard
eller hämnas för sådan åtgärd, dels att någon förgriper sig med smädelse
eller annan missfirmlig gärning mot sådan person, om det sker i eller
för hans befattning.

I remissprotokollet anföres, att de gärningar varom här är fråga redan
vore såsom allmänna brottstyper belagda med ansvar i andra kapitel. Vad

B 459

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

som föranlett tillskapandet av särskilda brottstyper vore, att galningarna
riktades mot ämbets- och tjänstemän och fördenskull ansetts bora »
strängare bedömda. Denna konstruktion har enligt uttalande i protokol
icke synts systematiskt tillfredsställande. Det har därför föreslagits att beträffande
ifrågavarande brott de lagrum som i allmanhet aro tillämpliga
på det brottsliga förfarandet skola tillämpas men att vid bestammandet av
påföljden skall beaktas det förhållandet att brottet begåtts mot ambets- eller
tjänsteman. Till stöd för en sådan metod har åberopats den teknik som använts
i SL 25: 5.

Även om man med den metod som förordats i departementsförslaget kan
i tillräcklig mån straffbelägga de gärningar som här avses, aro enligt lagrådets
mening olägenheter förenade därmed ur andra synpunkter. Lagrådet,
som icke finner parallellen med SL 25:5 bärande, vill till en början
framhålla att departementsförslaget innebär straffskärpning för samtliga
gärningar’ som falla under 3—5 kap. i förslaget och som ej redan därstädes
belagts med strängare straff än fängelse i två år. Alla dessa brott ha sålunda
utan åtskillnad kommit att falla under en strängare strafflatitud an den
vanliga, när den angivna straffskärpningsgrunden tillkommer. Något behov
av eu sådan utvidgning i förhållande till gällande lag har icke uppgivits föreligga.
En följd bland andra av ändringen är, att preskriptionstiderna forlängas.
Vad särskilt angår ärekränkning synes det lagrådet, med hansyn
till den kritikrätt som måste tillkomma allmänheten, betänkligt att generellt
stadga straffskärpning därför att brottet riktas mot en ämbets- eller

tjänsteman. . ...

Lagrådet vill i övrigt nämna, att departementsförslaget i redaktionellt

hänseende ej är fullt tillfredsställande. Hänvisningen i 1 § till 3—5 kap. avser
att omfatta även bestämmelserna om försök m. m. i 3 och 4 kap. I 15 §
av nu förevarande kap. upptages en bestämmelse som straffbelägger försök
endast i visst annat fall, vilket kan verka missledande. Vidare märkes, att
straffbeläggandet av försök m. m. i 3 och 4 kap. skett med utgångspunkt
från de värderingar av brottens svårhetsgrad som där ägt rum men utan
beaktande av uppsåtet att angripa ämbets- eller tjänsteman.

På grund av det anförda och då enligt lagrådets mening den nuvarande
ordningen icke föranleder någon befogad erinran ur systematisk synpunkt
hemställer lagrådet, att 1 § i förevarande kap. avfattas i överensstämmelse
med 1 § i kommitténs förslag, som upptar de nödvändiga jämkningarna av
gällande lags bestämmelser i där avsett ämne.

Beträffande härefter ärekränkning av ämbets- eller tjänsteman, varom
nu stadgas i SL 10: 5, anser lagrådet, att någon särbestämmelse icke tarvas
för andra fall av ärekränkning än då man förolämpar vederbörande i eller
för lians befattning (jfr § 121 i danska strafflagen). Sådan förolämpning
innebär ofta ett störande av tjänsteförrätlning som bör beivras såsom brott
mot allmän verksamhet. Enligt 15: 5 i kommitténs förslag skulle helt generellt
straffbeläggas, att någon förgriper sig med ärekränkning mot den som
åtnjuter skydd enligt 1 §, i eller för hans befattning. Härunder inbegripes

460 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Det Syne,S, iCke Påkallat 0ch kan även föranleda missförstånd
att vid sidan av straff stadgandet mot beljugande av myndighet i departe mentsforslaget

upptaga jämväl straff för förtal av tjänsteman i förevaran de^mriretf/ÖK-idari.

SålUr-da’ SåS°m andra stycke i 5 § införes stadgande
om straff, böter eller fängelse i högst sex månader, för den som föroläm harttntgh°ni

''r atnJUte/ Skydd enHgt 1 § 1 eller för hans befattning och att
brottet betecknas missfirmelse av tjänsteman. 8

6 §•

^ld tlllkomsten av motsvarande lagrum i gällande lag uttalade departementschefen,
att den i då föreliggande kommittéförslag använda formuleannan
otillb5rliS förmån» kunde tänkas misstolkad på

föLåner H f TZ™ åsyfta före tjänsteutövningen lämnade

ormåner. Han foreslog darfor en återgång till då gällande lags uttryck »mulen
T °k" ?, g belönings- Denna lydelse antogs också av riksda gen.

I det nu aktuella kommittéförslaget har ordet belöning ersatts med
ormån. Lagrådet hemställer, att förslaget, för undvikande av den otydlantte
lag1 SånSen Påtalades> jämkas till överensstämmelse med gäl 11

§•

Regeringsrådet Klackenberg:

Under stadgandet om främjande av flykt kunna uppenbarligen ingå gärnmgar,
som aro långt mindre allvarliga än vissa av de i 10 § såsom skyddande
av brottsling kriminaliserade gärningarna. Hur svåra dessa än må
vara, t. ex. undanröjande av bevis om mord eller högförräderi, är likväl hela
raden av de anhonga som uppräknas i tredje stycket av 10 §, fri från ansvar.
Det ar då svårt att forstå, varför icke samma mänskliga intressekollisioner
borde i viss utsträckning kräva beaktande vid de i förevarande paragraf avsedda
handlingarna. Att ett frihetsberövande av myndighet kommit emellan
synes icke vara tillräcklig grund för denna påtagliga ojämnhet i bedömningen.
Samhällsintresset att avslöja brott torde enligt nutida bedömnmg
icke vara av lagre valör än intresset att »straffet» till fullo utkräves
For undvikande av att ett blott och bart bispringande av den förrymde,''
exempelvis genom att låta honom få mat och husrum, må falla inom det
kriminaliserade området har departementschefen föreslagit den modifikationen
av brottsbeskrivningen, att i fråga om den som främjar flykt efter avvikandet
skall kravas att han gjort det genom att dölja den flyende eller
genom annan sadan åtgärd. Att kriminaliseringen sålunda begränsas till
dem, som varit aktivt verksamma för att hjälpa rymlingen att hålla sig
U°da"’.. SynetS Tara en PäfcgKg förbättring. Men jag ifrågasätter om man
icke därjämte bor tillgodose kravet på en med 10 § mera likartad bedömning
av brottssubjekten. Det är föga rimligt att såsom brottslig döma exempelvis
en moder eller hustru, som mottagit den förrymde sonen eller

B 461

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

maken i sin bostad och, när polisen kommer, hjälper honom att hålla sig

dold eller att försvinna från platsen.

En privilegiering av de anhöriga i samma utsträckning som i 10 § kan
å andra sidan icke ifrågakomma, eftersom under 11 § inrymmas mot myndighet
aggressiva gärningar, som uppenbarligen måste beivras av samhället,
även när de begås av närstående. En lämplig utväg torde vara att fullfölja
den uppdelning av gärningsbeskrivningen, som departementsförslaget antyder,
till två olika brott, nämligen ett mera kvalificerat, avseende den som
hjälper någon som berövats friheten att komma lös, och en lindrigare
brottstyp, avseende den som efter avvikandet aktivt främjar flykten. Vid
den senare brottsgruppen synas betänkligheter ej möta mot att stadga frihet
från ansvar för de i 10 § tredje stycket uppräknade anhöriga. Straffskalan
vid det grövre brottet, lämpligen benämnt rymningshjälp, torde i
anslutning härtill böra bli fängelse i högst två år eller, i ringa fall, böter,
medan skalan vid det lindrigare brottet — med beteckningen främjande av
flykt — synes böra stanna vid böter eller fängelse i högst sex månader.

Med åberopande av det anförda hemställer jag, att i 11 § stadgas, i ett
första stycke, att den som hjälper fånge, häktad eller anhållen eller någon
som eljest är för annat än sjukvård eller vård enligt barnavårdslagen berövad
friheten att komma lös skall dömas för rymningshjälp till fängelse
i högst två år eller, i ringa fall, till böter och, i ett andra stycke, att om någon
efter avvikandet främjar rymlingens flykt genom att dölja honom eller
genom annan liknande åtgärd skall dömas för främjande av flykt till böter
eller fängelse i högst sex månader, dock att till ansvar ej må fällas anhörig
som i 10 § tredje stycket sägs.

Lagrådet:

12 §.

Enär första stycket av denna paragraf inbegriper även grova fall — såsom
då någon med flygplan eller fartyg som belagts med kvarstad avviker för att
föra det utom räckhåll utanför riket — synes maximum i straffskalan icke
böra understiga fängelse i ett år. Det må erinras om att enligt gällande lag
två års fängelse är maximum.

15 §.

Iakttages vad lagrådet förordat under 1 och 5 §§, bör i förevarande paragraf,
såsom straffrättskommittén föreslagit, med undantag för ringa fall
straffbeläggas försök eller förberedelse till våld eller hot mot tjänsteman.

Regeringsrådet Klackenberg:

Om 11 § uppdelas på sätt jag föreslagit, bör i nu förevarande paragraf,
i stället för försök till främjande av flykt, kriminaliseras försök till rymningshjälp,
om det ej är ringa fall.

Därest uppdelning ej sker, bör i vart fall försök till främjande av flykt
— i konsekvens med vad som skall gälla vid försök till våld eller hot mot
tjänsteman — i ringa fall undantagas från kriminalisering.

462 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

17 KAP.

Lagrådet:

2 §.

"Kommittéförslaget upptar i överensstämmelse med SL 9: 2 och 3 såsom
sjalvstandiga brott dels majestätsbrott, som bland annat omfattar misshandel
å Konungens person, m. m. dels ärekränkning mot Konungen eller
annan medlem av konungahuset. I departementsförslaget stadgas i stället
skärpning av de straff som eljest gälla för gärningar som avses i 3—5 kap.

v huvudsakligen samma skäl som lagrådet anfört under 16 kap. 1 och 5 §§
synes den metod som använts i gällande lag vara att föredraga och lagrådet
hemställer, att bestämmelserna i fråga avfattas i överensstämmelse med
kommittéforslaget. I fråga om ärekränkning torde brottsbeteckningen kunna
vara ärekränkning mot kunglig person och straffet bestämmas till fängelse
i högst två år eller böter.

* SL 9:4 stadgas nu straff för den som offentligen skymfar riksstyrelse,
vilken är satt i Konungens ställe, eller riksdagen, dess avdelning eller utskott.
Kommittén har föreslagit, att även förtal skulle straffbeläggas ävensom
att kretsen av skyddade organ skulle utökas med statsrådet. I departementsförslaget
har, av skäl som anförts under 16 kap. 5 §, icke upptagits
någon motsvarande bestämmelse.

Enligt lagrådets mening bör kapitlet lämpligen innehålla en sådan bestämmelse
om offentligt skymfande som gällande lag i nyssnämnda hänseende
upptar, och lagrådet hemställer att förslaget kompletteras därmed. Bestämmelsen
synes också böra inbegripa skymfande av statsrådet. Straffskalan
torde böra omfatta fängelse i högst två år eller böter.

5 §•

Detta stadgande saknar motsvarighet i gällande lag. Enligt kommittéförslaget,
som utformats med ledning av liknande bestämmelser i dansk och
norsk rätt, skulle stadgandet gälla den som med våldsamma medel eller
med utländskt bistånd övar tvång eller hot i avsikt att påverka den allmänna
åsiktsbildningen eller att inkräkta på handlingsfriheten inom politisk
organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom
sätter yttrandefriheten eller föreningsfriheten i fara. I departementsförslaget
föreslås bland annat den ändringen att handlingen beskrives som olaga
tvång eller olaga hot, varvid förutsättningen att den skett med våldsamma
medel eller utländskt bistånd fått utgå.

Genom att sistnämnda bestämning ersatts med att gärningen skall ha
skett medelst olaga tvång eller olaga hot har kriminaliseringen fått en annan
karaktär och vidare omfattning än i kommitténs förslag. Lagrådet kan
ej finna lämpligt att här medtaga alla former av olaga tvång eller hot som

B 463

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

inbegripas i 4 kap. 4 och 5 §§. Ä andra sidan märkes, att begränsningen till
-förutom olaga hot - olaga tvång är mindre lämplig aveni«■***
att den innefattar krav på att någon verkligen formåtts att gora,. W*
underlåta något, medan det i fråga om brott mot medborgerlig frihet gal

ler att kunna ingripa med straff på ett tidigare stadium.

Lagrådet hemställer därför, att gärningen liksom i
beskrives med att någon med våldsamma medel eller utländskt bistånd
övar tvång eller hot med det i paragrafen angivna uppsåtet.

7 §•

Därest lagrådets förslag under 2 § beaktas, böra även försök, förberedelse
och stämpling till majestätsbrott och annat brott som nu avses
9: 2 liksom underlåtenhet att avslöja sådant brott straffbeläggas.

18 KAP.

2 §•

Justiiieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Enligt straffrättskommitténs förslag skulle som krigsanstiftan straffas, att
någon, utan att det är högförräderi, med uppsåt att riket skatt 1

krig eller andra fientligheter åstadkommer fara därför med utländskt 1bistånd
eller med våldsamma eller svikliga medel. I departementsforslaget har
med anledning av anmärkning i ett remissvar uteslutits det fallet att garningen
skett med svikliga medel. ,, _ , .

Anmärkningen, som går ut på att uttrycket svikliga medel, skulle gora det
straffbara området alltför obestämt, synes oss knappast tillräckligt grundad.
Genom den begränsning som skett i departementsforslaget ha uteslutits sådana
fall som att någon uppsåtligen lämnar direkt osanna uppgifter till främmande
makt rörande svenska regeringens avsikter i en uppkommen kritisk
situation eller att någon söker framprovocera fientligheter genom att låta
flygplan göra överflygning av främmande makts område med falska kännetecken
o. d. Sådana åtgärder böra enligt vår mening kunna straffas enligt
lagrummet. I övrigt vilja vi framhålla, att ett tendentiöst skrivsätt, annan
ensidig tidningspolemik eller liknande uppenbarligen icke hör hit. Vi fororda
sålunda, att även svikliga medel nämnas i stadgandet.

Vad angår det fallet att gärningen sker med utländskt bistånd anse vi oss
böra nämna, att enligt vår mening ej därunder kan inbegripas att nagon
t. ex. i samverkan med likatänkande i ett nordiskt grannland i eljest laga
former söker påverka regering och riksdag att ingripa till hjälp åt samma
land. Att statsmakterna kunna taga intryck av en dylik meningsyttring kan
ej anses innebära, att den som givit sin mening till känna skapat »fara» för
att riket skall invecklas i krig. Den omständigheten att beslutet ankommer
på de ansvariga organen måste anses medföra, att kausalsammanhang mel -

464 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

lan meningsyttringen och sådan fara som förutsättes i lagrummet ej föreligger.
° J

Regeringsrådet Klackenberg:

Enligt min mening är en redaktionell jämkning av det föreslagna stadgandet
önskvärd för att det kriminaliserade området skall säkrare avgränsas.
Uttrycket att »riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter» kan tolkas
mer eller mindre vidsträckt. I första hand faller därunder, att riket skall
bil utsatt for fientlig åtgärd från främmande makts sida. Men det torde jämväl
omfatta, att svenska staten skall förmås att vidtaga sådan åtgärd mot
rammande makt. Även om skillnaden mellan angrepp och försvar stundom
an vara ganska formell, har frågan här avsevärd betydelse för omfattningen
av det kriminaliserade området.

Av straffrättskommitténs motiv kan icke med full säkerhet utläsas, huruV!da
den vidsträcktare tolkningen skulle vara avsedd. De mönster i dansk och
norsk ratt som kommittén åberopar syfta närmast på åtgärder utifrån mot
den egna staten. Måhanda har kommittén icke varit observant på den vidf
t°lkn*ng®“‘ E1Jest skulle den icke gärna ha återgivit innehållet

§ * norska strafflagen — där det talas om ett rättsstridigt föranledande

ilÄÄe,ler rlend,,lghele" - med au Norse

Det nya stadgandet synes böra formuleras så, att därunder icke kan falla
exempelvis den fara for krig, som en inom landet driven propaganda för
direkt militär hjälp åt ett av främmande makt överfallet nordiskt grannland

lihid wg£at* T m/Cket labilt läge’ ifa11 denna ProPaganda åtnjuter »ut!
ffrannl f,",- * m *V ^rsonli^ eller ekonomiskt stöd av medborgare
i grannlandet. För mera elakartade fall av påverkan av den allmänna opinio en,

medelst subsidier från främmande makt eller från någon som handlar
i dess intresse, föreligga redan tillräckliga ingreppsmöjligheter (jfr tagande

dL“a rf Shk'',rderStÖd 1 13 S de,la 1 ~ ™ df“dr!

diska förebilderna synes i tydlighetens intresse böra åt stadgandet ges en

ormuienng, som begransar dess tillämplighet till gärningar vilka med

utländskt bistånd eller våldsamma medel åstadkomma fara för ätt krig eller

anstmannh-lg DCn dubbeItydi8a brottsbeteckningen krigs heter»

* Samma $yfte UtbytaS mot beteckningen »anstiftan av fienthg Jag

föreslår att 2 § får det innehållet, att den som med våldsamma medel
eller utländskt bistånd framkallar fara för att krig eller andra fientligheter

neXheVer tih f ^V^ ^ ” bögför-deri, för anstiftan av
iientligheter till fängelse, lagst två och högst åtta år.

Lagrådet:

För att trolöshet vid förhandling med främmande makt skall föreligga
ordras enligt gallande lag, att missbruket av förtroendeställningen orsaklt

B 465

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

riket »avsevärt men». I förslaget har detta utan motivering ändrats till» betydande
men». Då ändringen utan att det torde vara avsett kan medföra att
i uttrycket inlägges ett krav på större skada an hittills fordrats, forordar lagrådet
att formuleringen i gällande lag bibehålies (jfr under 21: 1).

5 och 7 §§.

Gärningsbeskrivningen för brottet vårdslöshet med hemlig uppgift i 7 §
andra stycket innehåller, att någon av grov oaktsamhet »befordrar eller
lämnar» vissa uppgifter av hemlig natur, överbefälhavaren har erinrat om
det fallet att någon förvarar hemlig handling ovarsamt och ifrågasa , om
icke ett förtydligande av stadgandet borde göras, enär ordalagen gåve ett intryck
att fråga vore endast om ett aktivt handlande och icke om underlåtenhet
att taga något i förvar. Departementschefen har understrukit, att även
oaktsamhet vid handhavande av hemliga uppgifter i tillräcklig omfattning
kunde hänföras under stadgandet. Lagrådet anser ett förtydligande önskvärt
och föreslår, att stadgandet får avse den som av grov oaktsamhet befordrar,
lämnar eller eljest röjer uppgift som avses i 5 § och som rör förhållande
av hemlig natur. Motsvarande ändring bör, om detta beaktas, vidtagas i 5 §.

8 §-

I stadgandet talas endast om »osant påstående», som är ägnat att framkalla
fara för rikets säkerhet. Den i 15 kap. 6 § i departementsförslaget använda
beskrivningen som även nämner falskt rykte synes lämpligen böra
nyttjas även här.

10 och 11 §§.

Förevarande paragrafer avse att ersätta SL 8:8, vilket lagrum i departementsförslaget
uppdelats så att 10 § i förslaget skall gälla skymfande av utländsk
rikssymbol och 11 § vissa andra kränkningar av främmande makt.
Den senare paragrafen har utformats såsom en allmän straffskärpningsgrund
vid brott som avses i 3—5 kap. i förslaget. Av huvudsakligen samma
skäl som anförts under 16 kap. 1 och 5 §§ anser lagrådet, att de brott som i
SL 8: 8 hänföras till kränkande av främmande makt böra bibehållas såsom
självständiga brottstyper. Det må även påpekas, att 11 § sista punkten i departementsförslaget
avviker från gällande lag beträffande skadegörelse å
egendom. I förslaget avses »egendom som innehaves» av främmande makts
representation här i riket, medan skyddet enligt gällande lag avser egendom
som finnes i lokal vilken innehaves av sådan representation. Med hänsyn till
svårigheten att avgöra, vilken egendom som bör hänföras till sådan som
innehaves av främmande makts representation, torde gällande lags gränsdragning
vara att föredraga.

Straffskalan vid kränkande av främmande makt, som enligt gällande rätt
är fängelse eller straffarbete i högst fyra år eller, om brottet är ringa, böter,
lorde böra bestämmas till fängelse i högst fyra år eller, i ringa fall, böter.

K»* Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

466 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

14 §.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Av skäl som angivas under 21 kap. 12 § anse vi den av straffrättskommittén
föreslagna utvidgningen av stämplingsbegreppet böra godtagas vid
högförräderibrottet. I första stycket bör sålunda enligt vår mening upptagas
ett stadgande av innehåll, att såsom stämpling till högförräderi även
anses att träda i samverkan med andra eller i förbindelse med främmande

makt för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att sådant brott må förövas.

Regeringsrådet Klackenberg:

Av skäl som angivas under 21 kap. 12 § tillstyrker jag straffrättskommittens
förslag om vidgning av stämplingsbegreppet vid högförräderi, dock endast
såtillvida att såsom stämpling skall anses att träda i förbindelse med
främmande makt för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att högförräderi
må förövas.

Lagrådet:

I sista ledet av andra stycket och i tredje stycket av departementsförslaget
straffbeläggas vissa culpösa fall, nämligen underlåtenhet att avslöja
vissa av de grövre brotten, när vederbörande icke insett men »haft skälig
anledning antaga» att sådant brott var å färde, samt medverkan till samma
grövre brott, då den medverkande »bort inse» att sådant brott var å färde.

I SL 8: 12 liksom i 17: 13 i kommittéförslaget är det subjektiva rekvisitet
ett och detsamma för båda nyssnämnda fall. Lagrådet anser det icke lämpligt
att här söka göra en distinktion mellan att någon haft skälig anledning
antaga, att brott var å färde, och att han bort inse detta. I kommittéförslaget
äro vidare båda bestämmelserna utformade som självständiga brott, medan
enligt departementsförslaget förutsattes att bestämmelserna i 22 kap. skola
tillämpas. Vad särskilt angår tredje stycket i förevarande 14 § vill lagrådet
framhålla, att det strider mot terminologin i 22 kap. att här tala om att någon
på grund av oaktsamhet dömes för »medhjälp» till brott som förutsätter
uppsåt.

Lagrådet hemställer på grund av det anförda, att såsom en särskild paragraf
upptages stadgande av innehåll, i ett första stycke, att om någon, som
med hänsyn till vad honom är veterligt, på grund av meddelad varning eller
eljest bort inse att högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande
makt eller spioneri är å färde, medverkar till gärningen, han skall dömas
till fängelse i högst två år eller böter, och i ett andra stycke, att detsamma
skall gälla, om någon, som bort inse att högförräderi, trolöshet vid förhandling
med främmande makt eller spioneri är å färde, underlåter att avslöja
vad som är honom kunnigt, när det kan ske utan fara för honom själv eller
någon av hans närmaste.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 467

19 KAP.

Lagrådet:

1 och 2 §§.

I förevarande paragrafer behandlas ämbetsbrotten tjänstemissbruk och
tagande av muta. Straffet för dessa brott föreslås skola vara suspension eller
avsättning. Om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst
två år. För grovt brott föreslås, att påföljden skall utgöra avsattnmg och

fängelse i högst sex år.

Såväl gällande lag som straffrättskommitténs förslag upptar for ifrågavarande
brott stadgande om att i ringa fall straffet skall vara allenast böter
Föredragande departementschefen har understrukit angelagenheten av att
det förkastliga hos brotten inskärpes i det allmänna medvetandet oc ur
denna synpunkt ansett det mindre lämpligt, att gärningar av så lindrig art
att böter vore tillfyllest som påföljd betecknades såsom tjänstemissbruk eller
tagande av muta. Med hänsyn härtill har i departementsforslaget ej
upptagits någon böteslatitud för ringa fall; sådana borde i stallet hanforas
till tjänstefel (4 §), vilket brott vore subsidiärt i förhållande till Övriga
självständiga ämbetsbrott.

Den omständigheten att en gärning anses ringa kan enligt lagrådets mening
svårligen inverka på tolkningen av brottsbeskrivningarna i 1 och 2 §§.
Även ringa brott måste sålunda hänföras dit, om rekvisiten i ovngt aro
uppfyllda. Den i departementsforslaget åsyftade ändrade gränsdragningen
mellan tagande av muta och tjänstefel skulle vidare, såsom påpekas i remissprotokollet,
innebära viss begränsning av ansvaret för sådana personer
(ledamöter av beslutande församlingar m. fl.) som ej kunna dömas för
tjänstefel enligt 4 § men väl för tagande av muta (jfr departementsförslaget
8 § andra stycket). Denna konsekvens synes icke önskvärd och bötesstraff
kan ibland vara det lämpliga i dylika fall. Även i övrigt kan särskilt
beträffande lägre befattningshavare böter i vissa fall vara en lämplig reak -

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att i 1 § första stycket i
överensstämmelse med gällande lag upptages bestämmelse, att i ringa fall
straffet skall vara allenast böter. Avsättning torde vidare i straffskalan för
normala fall böra nämnas före suspension.

Beträffande 2 § förordar lagrådet dels att ordet förmån, av skäl som anförts
vid 16 kap. 6 §, ersättes med ordet belöning, dels att strafflatituderna
ersättas med en hänvisning till 1 §. Brottsbeteckningen synes lämpligen
böra jämkas till »tagande av muta eller av otillbörlig belöning». Den alternativa
beteckningen tagande av otillbörlig belöning bör användas, när förmånen
ej kan antagas ha haft någon inverkan på tjänsteutövningen.

468 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
3 §•

Justitieråden Walin, Sjöwuil och Hagbergh:

Enligt förevarande paragraf första stycket skall, om skäl äro därtill, för
brott mot tystnadsplikt dömas, förutom till suspension eller avsättning till
fängelse i högst ett år. Frihetsstraffet är nu i SL 25:3 fängelse, d. v.’s. i
högst två år. I 5 § av departementsförslaget upptages två års maximum i
fråga om de s. k. osjälvständiga ämbetsbrotten. Det synes följdriktigt, att
jämväl nu förevarande lagrum som längsta tid för fängelsestraffet får upplaga
två år. Att brott mot tystnadsplikt emellanåt kan vara ett mycket allvarligt
brott är tydligt.

4 §.

Lagrådet:

Enligt gällande lag bestraffas som tjänstefel, att ämbetsman åsidosätter
något åliggande av »försummelse, oförstånd eller oskicklighet». Departementsförslaget
nämner vid sidan härav, att ämbetsman »uppsåtligen» åsidosätter
vad honom åligger. Vid tillkomsten av den gällande bestämmelsen
forutsattes, att under det nuvarande uttrycket, som vunnit hävd, även rymdes
uppsåtliga fall, t. ex. då någon medvetet försummar att utföra viss uppgift
(jfr prop. till 1948 års riksdag nr 80 s. 320 ff). Samma uttryck användes
i 23 § allmänna verksstadgan och det synes förenat med vissa olägenheter
att där och i liknande sammanhang tillfoga uppsåtliga brott, utan den
karakteristik som följer av den nuvarande beskrivningen. Lagrådet anser
övervägande skäl tala för att icke rubba den gällande lydelsen av lagrummet.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh tilläde, att straff maximum i
andra stycket för grova brott enligt deras mening borde vara fängelse i
två år.

Lagrådet:

5 §.

I anslutning till denna paragraf må påpekas, att straffrättskommittén i
sitt förslag upptog även vissa viktiga kompletterande bestämmelser om påföljderna
för ämbets- och tjänstemän. Bestämmelserna, som införts under

18: 6—8 och 14 i kommitténs förslag och i huvudsak motsvara SL 25: 6_8

och 13, ha på grund av sambandet med påföljdssystemet fått utgå för att
upptagas i brottsbalkens blivande tredje huvudavdelning.

Enligt lagrådets mening är det en given fördel att i förevarande kap.
kunna överblicka vad som skall gälla i de avseenden som reglerats i nämnda
bestämmelser. Lagrådet hemställer därför, att bestämmelserna upptagas
i kapitlet på sätt kommittén föreslagit.

7 §•

I paragrafen torde böra beaktas den brottsbeteckning som lagrådet förordat
beträffande 2 §. En komplettering erfordras vidare, om i kapitlet in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 469

föres stadgande motsvarande 18: 7 i straffrättskommitténs förslag och SL

25:7‘ g §.

Departementsförslaget npptar i 8 § stadganden om vilka
skola vara underkastade ämbetsansvar. Första stycket anger vilka som skola
vara underkastade ämbetsansvar fullt ut, medan andra ecb tredje styckena
stadga att vissa personer skola vara underkastade ambetsansvar enligt
vissa särskilt angivna bestämmelser i kapitlet.

Partiellt ämbetsansvar gäller nu enligt SL 25: 11: 2 för den som a
ordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal forsa
ling eller sitter i jury eller beskattningsnämnd. Ansvaret galler i forsta han
beträffande ,ägande av muta oeh brott mot tystnadsplikt men aven bestam melsen

om s. k. osjälvständiga ämbetsbrott i SL 25: 5 och påfoljdsreglem

i SL 25: 6 och 7 äro tillämpliga. . . . n

Kommittéförslaget upptog i förevarande hänseende ej några principiella
nvheter i jämförelse med gällande rätt. Förslaget innehöll däremot i 15.7
eu nytt stadgande om brott mot tystnadsplikt, vilket skulle galla för vissa
kategorier som ej falla under det nuvarande ambetsansvareh Stadgande
avsåg bland annat det fallet att någon, som utan ambetsansvar ar eller vant
anställd i allmän tjänst eller som fullgör eller fullgjort lagstadgad tjänsteplikt,
obehörigen yppar något som han därvid erfarit och ar pliktig att hemlighålla
eller olovligen utnyttjar sådan hemlighet.

Departementschefen har funnit befogat att i brottsbalken upptaga ett
stadgande om ansvar för brytande av tystnadsplikt, vilket aysåge vissa kategorier
som eljest ej äro underkastade ämbetsansvar och darfor ej omfattas
av 19 kap. 3 § i departementsförslaget. Detta har skett i den formen att
bestämmelse i ämnet har införts i nu förevarande paragraf. Som stöd för
denna placering har departementschefen anfört, att det har galide en utsträckning
i visst avseende av ämbetsansvaret och att det ej funnes anledning
att i den mån det utsträckta ansvaret drabbade anstallda i allmän
tjänst, utesluta möjligheten att såsom påföljd tillämpa suspension och avsättning
på samma sätt som eljest. I andra stycket av paragrafen har darfor
upptagits föreskrift, att den som, utan att vara underkastad fullt ambet -ansvar på grund av första stycket, är anställd i allmän tjänst eller som
fullgör lagstadgad tjänsteplikt skall vara underkastad ämbetsansvar efter
3 §.

Lagrådet har i och för sig ej något att erinra mot att i brottsbalken stadgas
ansvar för åsidosättande av tystnadsplikt jämväl för vissa kategorier
som ej omfattas av de nuvarande reglerna i strafflagen. Trots vissa betänkligheter
mot att ytterligare bygga ut de ålderdomliga stadgandena i SL
25- It anser lagrådet också frågan kunna regleras i förevarande paragraf.
Härvid torde emellertid böra undvikas att vid kriminaliseringen beteckna
ansvaret som en form av ämbetsansvar. En sådan konstruktion kan möjligen
få icke förutsedda återverkningar i arbetsrättsliga hanseenden. Lag -

470 B

Iiungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

rådet erinrar om att 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt anknyter
till ämbetsansvaret och att enligt rättstillämpningen hinder i princip
ansetts föreligga mot att anställningsvillkoren för statliga och kommunala
tjänstemän med ämbetsansvar regleras genom kollektivavtal (jfr SOU
1944: 69 s. 434 ff). Vidare må framhållas, att 16 kap. i departementsförslaget
anvander termen ämbetsansvar för att bestämma vilka personkategorier
som skola åtnjuta där avsett skydd i eller för sin tjänst. Departementsförslaget
torde icke åsyfta att under ämbetsskyddet enligt 16 kap. inbegripa
även de befattningshavare som omfattas av den nya bestämmelsen om tystnadsplikt.
(Jfr även 20: 16 och 17 i förslaget.) På grund av det anförda
torde andra och tredje styckena i förevarande paragraf böra omredigeras.

Lagrådet vill här tillika framhålla, att gällande lags förbud mot att döma
ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling m. fl. till suspension
på grund av brott mot 2 eller 3 § bör bibehållas i förevarande paragraf,
aven om man i enlighet med departementsförslaget överför stadgandena i*
SL 25: 6 och 7 till avdelningen om påföljderna.

Lagrådet hemställer, att andra stycket av paragrafen får som första punkt
upptaga bestämmelsen, att den som är förordnad eller vald till ledamot av
beslutande statlig eller kommunal församling eller sitter i jury eller beskattningsnämnd
skall vara underkastad ämbetsansvar enligt 2, 3 och 5 §§
ävensom enligt de paragrafer som i kapitlet kunna upptagas som motsvarighet
till SL 25 : 6 och 7. Vidare bör föreskrivas, att suspension ej må ådömas.
Om i kapitlet upptages en bestämmelse motsvarande SL 25:7, bör
tillfogas,^ att den som är vald till ledamot av beslutande statlig eller kommuna1
församling^ ej må enligt bestämmelsen dömas till avsättning i annat
fall än då han dömes till fängelse. Som andra punkt i samma stycke bör
därefter upptagas föreskrift, att även för den som, utan att vara underkastad
ambetsansvar, är anställd i allmän tjänst eller fullgör lagstadgad tjänsteplikt
skall galla vad i 3 § sägs. Därest andra stycket erhåller denna avfattning,
synes tredje stycket kunna få innehålla, att vad i 2 och 3 §§ sägs om
den som varit ämbetsmän skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
den som varit underkastad ansvar varom i andra stycket sägs (jfr departementsforslaget
tredje stycket första punkten).

1 tredje stycket andra punkten i departementsförslaget har upptagits en
särskild bestämmelse om dem som fullgöra eller fullgjort lagstadgad tjänstep
lkt Bestämmelsen innebär, att de vid brott mot tystnadsplikt skola dömas
till allmän påföljd enligt 3 § tredje stycket, d. v. s. fängelse eller böter.
\issa
aro emellertid underkastade fullt ämbetsansvar (jfr 20: 20) och måste följakthgen
kunna i vanlig ordning dömas till avsättning eller suspension från
befattningen. Beträffande tjänstepliktiga som ej inneha befattning 1igger
i sakens natur, att avsättning eller suspension ej kan komma i fråga
och att sålunda enbart böter (resp. disciplinstraff) eller fängelse kan tilllampas.
medför dom å avsättning eller suspension/när utrymme

darfor finnes, ej att vederbörande befrias från själva åliggandet att full -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962 B 471

göra tjänsteplikt. Nyssnämnda bestämmelse torde på grund av det anförda
böra utgå.

Lagrådet vill i detta sammanhang slutligen fästa uppmärksamheten vid
att 5 och 7 §§ i förevarande kap. liksom 9 och 18 §§ i 20 kap. av departementsförslaget,
i överensstämmelse med SL 25: 5 och 10 och 26: 10 och 19,
använda uttrycket tjänsteplikt som sammanfattande beteckning för vad som
åligger vederbörande på grund av tjänsten. I departementsförslaget har nu i
förevarande paragraf införts uttrycket lagstadgad tjänsteplikt som beteckning
för åliggande enligt lag att utföra viss tjänst åt det allmänna. Denna
terminologi kan synas mindre tillfredsställande, men som uttrycket tjänsteplikt
i den senare betydelsen förekommer allenast i kombination med ordet
lagstadgad anser lagrådet, att något missförstånd svårligen kan uppkomma
och att förslaget därför i nu nämnt hänseende kan godtagas.

9 §•

Paragrafen bör kompletteras i enlighet med SL 25: 11: 3, om i förevarande
kap. intages stadgande motsvarande SL 25:7.

20 KAP.

Lagrådet:

1, 4, 5 och 6 §§.

Enligt det remitterade förslaget utgör påföljden för vissa i förevarande
kap. angivna brott, frånsett grova fall, disciplinstraff eller fängelse i högst
två år. I gällande lag är straffet i motsvarande fall disciplinstraff eller
fängelse (d. v. s. i högst två år). Förslaget avviker här i skärpande riktning
från den norm som eljest i allmänhet tillämpats när gällande straffskalor
av ifrågavarande typ ersatts med nya sådana. Då så högt straffmaximum
som fängelse i två år icke kan vara påkallat i normallatituderna för följande
brott, nämligen lydnadsbrott, ohörsamhet mot vakt, missbruk av förmanskap
och obehörig befälsutövning, hemställer lagrådet, att maximum
nedsättes till ett års fängelse i 1 §, 4 § första stycket, 5 § första stycket och
6 § första stycket. 1

1 §•

Bestämmelserna i SL 26: 7 och 8 om våld eller hot som utövas av krigsman
mot annan krigsman och missfirmelse av krigsman mot annan krigsman
ha i departementsförslaget, i överensstämmelse med den metod som
törslaget använt i 16 kap. 1 §, ersatts med regler om straffskärpning i fråga
om brott som eljest skola bedömas enligt 3-—5 kap.

Av huvudsakligen samma skäl som anförts vid 16 kap. 1 § anser lagrådet,
att den metod som använts i gällande lag och kommittéförslaget är att töre -

472 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

draga även här. I anledning härav hemställer lagrådet, att 7 § i förevarande
k n S * anslutninS tiU 19 = 7 i kommitténs förslag.

Beträffande härefter det fallet att krigsman ärekränker annan krigsman

förts^ ~.Under åberopande av vad under 16 kap. 1 och 5 §§ an förts

rörande ärekränkning av tjänsteman — att i en särskild paragraf

man fene?rea"h* al1 kriS™an »om förolämpar annan krigs disciplinstraff

eltr”f- JaT‘ c'' d6mas f” av krigsman till

disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Förtal skulle sålunda i

311568 gälIa SL 26: * bedömas enligt reglera
9 §•

fängelse fförsm Jtl" norma,latilu<ien uppvigling disciplinstraff eller
det anser II ™ sänk,s tin fängelse ser månader. Lagrå fängelse

i''e“, är " ‘ n0rma"alit“‘l“ bestämmas lägre in®,ill

10 §•

ÄäsäSsS;

12—14 §§.

A “m^SLrid S

“å stTetel “ra U‘bjtM
Lagrådet:

17 §.

Av samma skäl som anförts vid 19 kar» i s frw-rf •
icke böra särskilt nämnas, åt, tjänstefel kan L

18 §.

i ,orde förs,a ^k«

försök, förberedelse eller stämpl,”g m lä d dl"“hm m |7-'' S,raffbelS88''s
Mga ej är om ringa fa],

de^öriiålundel^mellan^öterllcii disciplinstraff^ b''slärmm:lscr angåen»cb
2 (jfr lagen den 30 jnn, ,948

B 473

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

melserna ha fått utgå ur departementsförslaget för att upptagas i samband
med lagstiftningen om påföljderna. Lagrådet anser, att bestämmelserna ha
så nära samband med strafflatituderna att de bora inforas i forevarande
kap., efter stadgandet om straff för försök m. m.

21 KAP.

Lagrådet:

1 §•

Enligt första stycket i förevarande paragraf ar en förutsättning för stra
barhet för landsförräderi, att gärningen varit ägnad att medföra betydande
men för rikets krigsmakt eller eljest för försvaret av nket eller innefattat
betydande bistånd åt fienden. Avsikten lärer icke vara att genom anvandande
av ordet .betydande», i stället för gällande lags bestämning »avsevärt»,
inskränka det straffbara området. Lagrådet förordar pa denna punkt
en återgång till gällande lag. Vidare synes, i såval namnda stadgande sou
bestämmelsen i paragrafens andra stycke angående landssvek, bora med försvaret
uttryckligen jämställas folkförsörjningen (jfr brottsbeskrivningar
i 12:4 och 18:5 av departementsförslaget). En motsvarande ändring torde
i så fall böra vidtagas under punkt 2 i paragrafen.

11 §‘

Straffet för folkrättsbrott är, frånsett grova fall, för närvarande högst
straffarbete i fvra år. Det remitterade förslaget anger straffet till böter eller
fängelse i högst fyra år. Lagrådet förordar, att fängelse upptages sasom
det normala straffet samt att i ringa fall må domas till böter eller, o
gärningsmannen är krigsman, till disciplinstraff. Att disciplinstraff kan
komma i fråga för krigsmän, i stället för böter, bör sålunda uttryckligen

nämnas.

12 §.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh.

Första stycket i paragrafen kriminaliserar försök, förberedelse eller
stämpling till landsförräderi, landssvek eller överlöpande till fienden ävensom
underlåtenhet att avslöja sådant brott. Straff inträder for förberedelse
eller stämpling under tid då riket hotas av krig, ockupation eller andra
fientligheter, ändå att fientligheter icke utbrutit. I andra stycket stadgas
straff för den som underlåter att avslöja landsförräderi, landssvek eller
överlöpande till fienden, jämväl om han icke insett men haft skälig anledning
antaga att brottet var å färde. ......

Det må erinras om att de bestämmelser om försök in. m. som i forslaget
upptagits i 18 kap. 14 § ha utformats efter samma system som de nu refe -

474 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

rerade föreskrifterna. Såvitt angår underlåtenhet att avslöja brottslig gärnmg
kompletteras bestämmelserna av 22 kap. 6 § första stycket i departementsforsläget
Av detta stadgande framgår bl. a., att sådan underlåtenhet
för straffbarhet förutsätter att avslöjandet av brottet kan ske utan fara för
vederbörande själv eller någon av hans närmaste
Straffrättskommittén hade i 20: 13, liksom i bestämmelserna om vissa
an farliga brott i 11: 12 och högförräderi i 17: 12, givit begreppet stämpmg
ett vidsträcktare innehåll än enligt de allmänna reglerna (jfr 22-2?i
departementsforsJagetj. Såsom stämpling till nu ifrågavarande brott skulle
enligt dess förslag anses även att träda i samverkan med andra eller i för Sto.

lÄ “ Brbereda'' m5i"6S5ra e"W <“ *

Departementsförslaget upptar ej kommitténs förslag om utvidgning av
tamphngsbegreppet. Föredragande departementschefen har som skäl härtill
åberopat bland annat, att det kunde ifrågasättas om det rätta medlet
vid ingripande på ett tidigt stadium mot verksamhet av förevarande sam ^

^°re Cn kriminalisering den typ kommittén för*“
dyllk kriminalisering knappast torde medföra något efktivt
skydd. Departementschefen har vidare uttalat, att det mest effektiva
skyddet mot opålitliga element vid krig eller krigsfara i stället torde vara
en noggrann övervakning i förebyggande syfte.

En övervakning av misstänkta svenska medborgare, flyktingar och andra
utlänningar i syfte att hindra dem från brottslig verksamhet av ifrågava1
ande art måste tydligen kunna följas av erforderliga ingripanden. Om det
avses att vederbörande skall i administrativ ordning omhändertagas som
opålitlig, synes medlet principiellt mera betänkligt än om ingripande må
ske genom åtal för stämpling enligt den tilläggsbestämmelse som kommittén
oror åt. Hur stor praktisk betydelse som i övrigt bör tillmätas en sådan
knminahsenng är naturligen svårt att säga, men den torde dock ge viss
möjlighet att efterspana och avslöja komplotter på ett tidigare stadium än
eljest kunnat ske. Att förfarandet i fråga stämplas som straffbart bör va!
också ha sm betydelse, även om de mest aggressiva icke låta sig avskräckas.
Jnhe-Stfa darfor. till förevarande paragraf lägges en punkt av inneäll
att såsom stämpling till de i paragrafens första punkt upptagna brotten

?.! an^!s aven att trada 1 samverkan med andra eller i förbindelse med
lienden för att forbereda, möjliggöra eller underlätta att dylikt brott må
1orovas.

Regeringsrådet Klackenberg:

Den av straffrättskommittén föreslagna utvidgningen av stämplingsbegreppet
vid för rikets säkerhet särskilt farliga brott torde ha sin väsentliga
e J e se i e möjligheter, som kriminalpolisen därigenom skulle erhålla
a pa ett tidigt stadium sätta in effektiv spaningsverksamhet mot personcr
som misstankas för opålitlighet i dylikt hänseende. Denna obestridliga
fordel hos forslaget måste emellertid vägas mot nackdelarna av vaga och

B 475

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

starkt tänjbara gränser för det kriminaliserade området vid brott med mycket
allvarliga påföljder. Under politiska orostider, nå spanningen mellan
olika folkgrupper och motsättningarna exempelvis mellan dem, som i ett
konfliktläge finna ett militärt ingripande av värt land nödvändigt och dem,
som lika bestämt vilja bevara freden, kunna vara oerhörda, ar de or rättssäkerhetens
bevarande erfarenhetsmässigt av betydelse att domstolarna åtnjuta
stödet av klara gränser. Vid lagstiftarens avvägning maste självfallet,
såsom ock framgår av brottsbalksförslaget, även denna ra«»“J
punkt tillgodoses med viss måtta. Jag hyser hkval betänkligheter mot att
kriminalisera en handlingstyp som består i >att träda i samverkan med
andra för att förbereda, möjliggöra eller underlätta» att landsforraden
m fl allvarliga brott må förövas under krig eller då krig hotar. Om exempelvis
det åsyftade landsförräderiet skulle bestå i att man »genom osann
framställning sprider misströstan bland allmänheten» eller begår »annan
dylik förrädisk gärning», ägnad att medföra avsevärt men för krigsmakten
eller försvaret av riket (21: 1 p. 3 och 5), lärer det for den enskilde vara
omöjligt att på förhand bedöma, när grovt brottslig stämpling ^nses inträda,
för den händelse han, kanske av omtanke om landets basta på langr
sikt börjar arbeta för att förbereda eller underlätta spridandet bland allmänheten
av andra uppgifter än sådana som av militärledning eller officiella
informationsorgan anses för sanna och nyttiga. Icke ens under «
riket allvarliga tider böra, enligt min mening, gränserna för den medborgerliga
säkerheten göras så ovissa och tänjbara i ett demokratiskt samhälle.

Mot förslaget att vidga stämplingsbegreppet till att omfatta att någon i
angivet syfte träder »i förbindelse med främmande makt» eller »i förbindelse
med fienden» synas invändningarna mindre, eftersom dar föreligger
ett påtagligt handlingsmoment, som även gärningsmannen sjalv måste ha
insett betydelsen av. I denna del är jag beredd att tillstyrka straffrattskommitténs
förslag om vidgning av stämplingsbegreppet, såvitt angar hog orräderi,
landsförräderi, landssvek och överlöpande till fienden.

Lagrådet:

Vad angår stadgandet i paragrafens andra stycke om ansvar for den som
underlåter att avslöja vissa brott jämväl om han icke insett men haft ska\i„
anledning antaga att brott var å färde, synas övervägande skal tala för
att stadgandet, på sätt skett i kommittéförslaget, utformas som en självständig
brottsbestämmelse. Straffet torde böra angivas till fängelse i högst
två år för normala fall, med tillfogande att i ringa fall må domas till böter
resp. disciplinstraff (jfr ovan vid 11 §). Stadgandet kan i enlighet harmed
få det innehållet, att om den som bort inse att landsförräderi, landssvek eller
överlöpande till fienden är å färde underlåter att avslöja vad som ar honom
kunnigt, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av
hans närmaste, han skall dömas till fängelse i högst två år samt att i ringa
fall må dömas till böter eller, om han är krigsman, till disciplinstiaff.

476 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Straffrättskommitténs förslag upptog, i överensstämmelse med SL 27: 13,
ett stadgande om möjlighet för domstol att nedsätta eller fria från straff
om straffbar gärning, då riket är i krig, förövats av någon som därvid icke
saknat anledning antaga att den enligt krigsbruk var tillåten. Departementstorslaget
upptar icke någon sådan bestämmelse, med hänsyn till att framdeles
kunde komma att i brottsbalken inarbetas allmänna bestämmelser om
nedsättning eller eftergift av påföljd vilka eventuellt gjorde särskilda föreskrifter
i ämnet överflödiga.

Lagrådet håller före, att en regel av den natur som kommittén förordat
lämpligen bör intagas i förevarande kap.

17 §.

Lagrådet förordar, att efter nu ifrågavarande paragraf, som redaktionellt
torde böra jamkas något, i enlighet med kommittéförslaget upptages en

ermran om att dödsstraff kan tillämpas i vissa fall enligt vad särskilt är
stadgat.

Iakttages detta, torde motsvarande hänvisning i 1 kap. 4 § böra utgå.

22 KAP.

Lagrådet:

De i detta kap. föreslagna bestämmelserna om försök, förberedelse,
stämpling och medverkan till brott äro i första hand tillämpliga inom brottsbalken.
Som förut nämnts skulle de emellertid enligt 1 kap. 9 § i departementsförslaget
tillämpas jämväl inom specialstraffrätten. Lagrådet erinrar
om vad som anförts vid behandlingen av nämnda paragraf. Därvid uttalade
lagrådet sig för att paragrafen skulle utgå ur förslaget men avsåg att såvitt
angår medverkansreglerna, återkomma till frågan vid behandlingen av 4 §
i förevarande kap.

4 §•

Departementsförslaget upptar som andra stycke i paragrafen en ny regel
av innehåll att i fråga om gärning, som icke är belagd med annan påföljd
an böter, ansvar enligt första stycket ej må ådömas annan medverkande
an den som utfört gärningen. Bestämmelsen skulle på grund av 1 kap. 9 §
i förslaget bli tillämplig även inom specialstraffrätten, där den skulle få sin
huvudsakliga praktiska betydelse. Regeln blir dock enligt förslaget ej ovillkorlig.
I sista stycket av förevarande paragraf angives nämligen, liksom i 1
Kap. 9 fc, att det sagda ej skall gälla, om annat följer av vad för särskilda
tall ar stadgat. Detta undantag anses ej förutsätta, att avvikelse från regeln
ar uttryckhgen stadgad, utan skall inbegripa även sådana fall som att motivuttalanden
till viss bestämmelse ge stöd för dylik avvikelse.

B 477

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Vad först angår tillämpningen av nämnda bestämmelse inom brottsbalkens
område i fall då straffskalan endast upptar böter vill lagrådet framhålla,
att stadgandet innebär ett principiellt avsteg från huvudrege n

träffande fleras medverkan till brott. Enligt det system som genomfördes

„enom 1948 års lagstiftning ådrar sig var medverkande självständigt st
ansvar, och ingen form av medverkan är accessorisk. Denna reglering har
medfört den betydande fördelen att det icke, såsom tidigare, ar behövligt a ,
om gärningen begåtts av anställd i arbetsgivarens intresse eller av minderSg
eller sinnessjuk, använda sig av begreppet medelbart garnmgsmannaskap
eller liknande för att kunna döma anstiftare till ansvar. Aven andra
fördelar ha vunnits, såsom att den medverkande som står narmast brottet
kan, om gärningen är straffbelagd även vid oaktsamhet, domas för culpos
medverkan medan annan medverkande kan domas for dolos medverkan i

samma brottsliga effekt eller omvänt. f

Enligt förslaget skulle de tidigare svårigheterna återkomma, nar -

latituden för brottet eller för ringa fall av gärningstypen innehåller endas
böter. Detta synes innebära en avsevärd olägenhet. Det bor framhållas, att
även om gärningsmannen dömes till ett kanske betydande fange sestraff,
annan medverkande skulle gå fri, om dennes medverkan anses falla mom
en latitud för ringa fall som innehåller endast böter, alldeles oavsett om
ett högt bötesstraff skulle framstå som motiverat för hans del. Vidare vill
lagrådet framhålla, att även anstiftan till brott skulle bil straffn enligt den
föreslagna regeln oaktat anstiftan av gammalt ansetts likvärdig med garningsmannaskap,
en bedömning som alltjämt synes i huvudsak välgrundad.
Det bör även påpekas, att latituderna för ringa fall i förslaget icke synas
ha avfattats med tanke på nu ifrågavarande återverkan på tillämpligheten
av medverkansreglerna samt att det kan vara lagtekniska skäl som
föranlett att en handling kriminaliserats som medverkan och icke som ett

självständigt brott. , „ .

I departementsförslaget har med fog under regeln ej medtagits det fallet
att brottet är belagt allenast med disciplinstraff. En sådan distinktion mellan
böter och disciplinstraff medför emellertid vissa speciella svårigheter,
eftersom disciplinstraff och böter äro alternativa i fråga om vissa brott.

Med det sagda vill lagrådet ej bestrida, att det kunde vara önskvärt att
genom en lämplig regel förekomma att åtal för medverkan till brott utsträckes
alltför långt i periferin, t. ex. genom lämplig begränsning av den
s. k. legalitetsprincipen i fråga om allmän åklagares åtalsplikt.

Av remissprotokollet framgår, att bestämmelsen avsetts skola få sin
huvudsakliga betydelse inom specialstraffrätten. Såsom lagrådet tidigare
uttalat har man kommit fram till en ganska säker ståndpunkt om tillämpligheten
av medverkansreglerna utanför strafflagens område, utom möjligen
såvitt angår mera bagatellartade förseelser. Straffrättskommittén har
understrukit att viss tvekan kan föreligga i sistnämnda hänseende och —
efter genomgång av ett stort antal specialstraffrättsliga bestämmelser —

478 B

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

ansett sig bora fororda, att medverkansreglerna uttryckligen utsträckas till
att avse sådana brott inom specialstraffrätten som icke äro belagda med alenast
böter eller disciplinstraff. Den nuvarande ovissheten angående medverkansreglemas
tillämpning skulle undanröjas genom nu ifrågavarande
regel och dan låge den väsentliga betydelsen av förslaget på denna punkt.

Föredragande departementschefen har för sin del uttalat bland annat, att
kommitténs utredning syntes visa, att det vore en lämplig avgränsning av
medverkansansvarets tillämpning inom specialstraffrätten att utesluta bötesbrotten
samt att departementsförslaget i stort sett anknöte till vad som
nu galler enligt lagstiftning och praxis. Departementschefen har tillagt, att
det dock ej vore uteslutet att regeln kunde påkalla justeringar i en eller annan
specialstraff rättslig författning och att frågan därom torde komma att
uppmarksammas vid den översyn av specialstraffrätten som för närvarande
pagar. Som forut nämnts skall enligt departementsförslaget, i motsats
till kommittéförslaget, straff för medverkan kunna inträda, om endast
disciplinstraff kan följa å brottet.

, E" !etgal re8lerin8 av medverkansreglemas tillämplighet inom specialstraffratten
ar i och for sig önskvärd. Enligt lagrådets uppfattning kan det
emellertid befaras, att det föreslagna principiella avsteget från vad som nu
galler i denna del kan vålla kännbara olägenheter. Bötesstraff förekommer
efta inom narmgslagstiftningen o. 1. beträffande förseelser, som kunna begås
av en anstalld efter anstiftan av arbetsgivaren eller med annan medverkan
av denne. I praxis torde åtal i stor utsträckning riktas mot arbetsgivaren.
Det ar också säkerligen i många fall naturligt att betrakta denne
som gärningsmän, när den anställde varit ett osjälvständigt redskap. I andra
fan ar det icke möjligt eller lika naturligt att betrakta arbetsgivaren
som gärningsmän och han skulle då enligt förslaget kunna gå fri, om ej
strangare straff an böter finnes stadgat. Detta synes icke lämpligt. Det är
i ovngt att marka, att specialstraffrättens strafflatituder icke äro utformade
efter något enhetligt system och därför ej väl lämpa sig för en gränsdragning
av den art varom här är fråga. Brott av ungefär samma svårhetsgrad
torde i den specialstraffrättsliga lagstiftningen vara belagda än med
u eslutande bötesstraff än med böter eller fängelse på kortare tid, och detta
utan att författningen ger någon som helst antydan om hur straffbuden
skola tillampas i fråga om medverkan till brotten. Den klarhet som åsyftas
med den nu ifrågasatta regeln skulle dessutom grumlas genom bestämmelsen
i paragrafens sista stycke, att vad i lagrummet sägs ej skall gälla om
annat fdjer av vad for särskilda fall är stadgat. Denna bestämmelse avser
som forut nämnts ej allenast uttryckliga undantag i de särskilda lagarna.

Lagrådet måste med hänsyn till det anförda avstyrka den föreslagna bestämmelsen
i andra stycket av förevarande paragraf. Vad särskilt angår
önskemålet att vinna klarhet om medverkansreglemas tillämplighet inom
specialstraffrätten anser lagrådet, att som några praktiska svårigheter för
narvarande knappast föreligga det i allt fall icke bör ifrågakomma att av
namnda skal föregripa resultatet av pågående utredning för översyn av spe -

B 479

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

cialstraffrätten. Vid denna torde böra eftersträvas att finna en iamFligare
metod för frågans praktiska lösning än att göra ett principiellt betydelsefullt
avsteg från regleringen av medverkansansvaret.

6 §•

Sista punkten i första stycket innehåller en erinran om att i vissa fall
straff inträder för underlåtenhet att avslöja brott, aven om vederbörande
ej insett men haft skälig anledning antaga att brottet var å farde. Därest bestämmelserna
i 18 kap. 14 § och 21 kap. 12 § i departementsforslaget kompletteras
på sätt lagrådet vid dessa lagrum hemställt, blir sagda punkt
förevarande paragraf överflödig.

Straffrättskommitténs förslag upptog i 22:9 den nuvarande bestämmelsen
i SL 3: 7, att straff som lagen utsätter för det fall att man genom brott
bereder sig vinning eller tillägnar sig något jämväl skall tillämpas, då man
avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något. Bestämmelsen
har fått utgå ur departementsforslaget, under motivering att vad dar
utsäges syntes gälla utan särskilt stadgande.

I tydlighetens intresse finner lagrådet önskvärt, att regeln får kvarstå
(jfr departementschefens uttalande i samband med 1942 års strafflagstiftning,
prop. nr 4 s. 202). Bestämmelsen synes kunna placeras sist i förevarande
kap.

23 KAP.

Lagrådet:

1 §•

Beträffande de nödvärnsfall som först nämnas i paragrafen synes uttrycket
»orättmätigt angrepp» i gällande lag vara att föredraga framför uttrycket
»brottsligt angrepp» i departementsforslaget. Angrepp från minderårig eller
sinnessjuk torde rymmas under den nu gällande lydelsen.

Vad härefter angår rätten att bruka våld mot olovligt inträngande eller
kvarstannande anser lagrådet, att denna rätt är alltför begränsad i departementsförslaget,
då den må brukas endast för att skydda bostad och därtill
hörande gård eller trädgård. Lagrådet vill erinra om att det nuvarande
stadgandet i SL 5:8 ger rätt till nödvärn, då någon olovligen inträngt i
rum, hus, gård eller fartyg — oavsett om det är någons hemvist — och
tillika ger sådan rätt mot den som vägrat att efter tillsägelse bege sig från
annans hemvist. Det må anmärkas, att till »gård» lärer vara att hänföra

480 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

även upplagsplats, byggnadsplats o. 1. (jfr SOU 1934:56, s. 21). Enligt
lagrådets mening bör det icke komma i fråga att göra någon inskränkning i
ratten till nödvärn i fall som omfattas av nämnda bestämmelse, ehuru våldet
har liksom eljest måste anpassas efter omständigheterna. Ä andra sidan
lar agrådet icke funnit tillrådligt att utan närmare utredning förorda
att nodvarnsrätten utsträckes så att den komme att täcka alla fall av olovlgt
kvarstannande som skulle kunna bestraffas enligt lagrådets förslag vid

kap. 6 §. För vissa fall torde nödrätt enligt 4 § i förevarande kap. subsidiärt
stå till buds. r

Lydelsen av den föreslagna paragrafen torde även i övrigt böra jämkas
nagot, därvid andra stycket lärer kunna med fördel uppdelas på två punkter.
Lagrådet forordar, att första punkten får innehålla att det är nödvärn, då
nagon soker avvärja ett påbörjat eller överhängande orättmätigt angrepp på
person eller egendom eller betvinga den som hindrar att egendom återtages
på bar gärning, såvitt ej handlingen med hänsyn till angreppets beskaffenhet
och vad som skall värjas är uppenbart oförsvarlig. I en andra
1 ?f,nes bÖra 1 nära anslutning till gällande lag stadgas att detsamma
skail galla, da man soker hindra annan att olovligen intränga i hus, rum,
gård eller fartyg eller vill därifrån avlägsna någon, som inträngt olovligen
eller, om det ar bostad, eljest vägrar att på tillsägelse lämna denna.

z ocn a

Andra stycket första punkten i 2 § upptar även rymning av den som
ej ar fange, haktad eller anhållen men är omhändertagen på annan grund.
Enhgt denna lydelse skulle våld få användas även mot alla dem som av
slu dä anlednmgar omhändertagits enligt sociallagstiftningen, t. ex. för samhaUsvurd
enligt barnavårdslagen. Enligt lagrådets mening kan detta måhanda
fora for långt, även om våldet förutsättes skola vara »försvarligt».

agradet forordar därför, att uttrycket »omhändertagen» utbytes mot »berövad
friheten». Härunder inbegripes den som intagits på anstalt såsom sinnessjuk
eller för skyddsuppfostran. I enlighet med det sagda bör i andra
PU„ e" 01''det »omhändertagas* utbytas mot »gripas», som därvid förutsattes
bibehålla samma betydelse som i gällande lag. I övrigt må erinras
att paragrafen icke avser att fullständigt ange offentliga organs befogenheter
att använda våld. °

Enligt sista punkten i samma stycke må i stycket angiven våldsanvändning
aga rum jämväl om »i dessa fall våld, hot om våld eller motstånd övas
av annan an förut nämnts». Det är ej tydligt, på vilka fall stadgandet syftar
Lagrådet forordar, att bestämmelsen efter erforderlig jämkning av lydelsen
liksom motsvarande stadgande i gällande lag, upptages som ett särskilt stycke
i paragrafen och får avse alla fall som angivas i andra stycket.

I tredje stycket av 2 § föreskrives, att om någon enligt paragrafen har
rat att ova våld, samma rätt tillkommer envar som biträder honom, såvitt
hjälpen begärts eller eljest med hänsyn till omständigheterna varit påkallad
Nu angiven begränsning saknas i gällande lag och något praktiskt behov

B 481

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

därav har icke veterligen yppats. Begränsningen kan möjligen i sin män
avskräcka allmänheten från att lämna hjälp, och den torde därför hora utgå.
Om någon av hämndbegär eller liknande skulle vilja, under sken av att hjalpa
polisen, begagna tillfället att ingripa i fall då det icke är påkallat, 1 arer ett
sådant handlande, om det medför skada, icke bil straffritt, även om den
nämnda begränsningen ej upptages i lagtexten.

Enligt andra punkten i 3 § skall tredje stycket i 2 § äga tillämpning jämväl
i fall som avses i 3 §. Även här torde nyssnämnda begränsning vara ono dig.

Lagrådet anser vidare att, vare sig 1 § erhåller sådan lydelse som departementsförslaget
innehåller eller den jämkade avfattning som lagrådet föreslagit,
det lätt kan vålla missförstånd, om endast 2 och 3 §§ men däremot
icke 1 § får innehålla någon uttrycklig regel om straffrihet för den som kommer
den nödställde till hjälp. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att
efter 3 §, såsom en särskild paragraf, upptaga ett gemensamt stadgande,
motsvarande SL 5:11. Bestämmelsen torde kunna innehålla, att om någon
kommer den till hjälp som äger bruka våld enligt vad förut sagts, skall även
för honom gälla vad där stadgas.

Det kunde förtjäna övervägas att låta den nu föreslagna bestämmelsen
omsluta även de fall av nöd som avses med 4 § i departementsförslaget. Eftersom
sistnämnda stadgande framstår som subsidiärt torde emellertid något
missförstånd icke kunna uppstå, om bestämmelsen begränsas till att
avse 1—3 §§.

4 §■

Såsom i ett remissyttrande framhållits möter det avsevärda svårigheter att
i lag ge uttryck åt en allmän nödregel för fall som ej omfattas av bestämmelserna
om nödvärn. En bestämmelse i ämnet är dock även enligt lagrådets
mening önskvärd. I departementsförslaget har sasom sammanfattande beskrivning
av de situationer som här avses angivits, att vederbörande skall
befinna sig i »svår nöd». Man har härigenom avvikit från den hittills gängse
terminologin för de s. k. nödfallen. Någon kvalifikation av uttrycket nöd är
enligt lagrådets mening icke erforderlig. Ordet nöd torde utan tillägg vara
tillräckligt expressivt för att kunna behållas som beteckning på ett tvångsläge,
då det på grund av intressekollision är tillåtet att kränka allmänt eller
enskilt intresse.

Departementsförslaget söker även göra en närmare avvägning mellan den
skada som hotar, å ena, och det intresse som må uppoffras, å andra sidan. I
första stycket av paragrafen angives sålunda, att den skada som hotar skall
vara väsentligt allvarligare än den som kan beräknas följa av nödhandlingen.
I andra stycket tillfogas, att om nödhandlingen riktar sig mot egendom,
varifrån nöden härrör, skall i nu nämnt hänseende gälla, att egendomen må
uppoffras i sådan omfattning som ej står i uppenbart missförhållande till
den skada som hotar. Enligt lagrådets mening är det vanskligt att på sätt
som här angivits söka precisera avvägningen för olika fall. Den förra regeln

482 B

Kungi. Maj.ts proposition nr JO år 1962

skulle omfatta fall av vitt skilda slag och kan måhända föranleda missförstånd,
om det ej enbart är fråga om att offra egendom för att rädda annan
egendom. Även den andra regeln kan tänkas föra för långt exempelvis när
nöden är till viss grad självförvållad. Det må också erinras om att paragrafen
är avsedd även för sådana fall, då något allmänt intresse må trädas
för när för att något viktigare allmänt eller enskilt intresse skall kunna tillgodoses,
och att den föreslagna lydelsen av första stycket ej passar så väl
för dylika fall, eftersom någon skada i vanlig bemärkelse ej behöver uppstå.
Lagrådet anser, att man får nöja sig med en mera allmän formulering,
som dock inskärper att befogenheten att på grund av nöd offra annans
intresse hänför sig till undantagsfall. Att alltför skarpt fixera förutsättningarna
kan vara olägligt även av det skälet att nödreglerna brukat anses
subsidiärt tillämpliga i situationer som stå nödvärn nära.

Från nu angivna utgångspunkter synes lagrummet böra till en början angiva,
att det gäller den som, för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda
värdefull egendom eller av annan sådan orsak, handlar i nöd. Om det på
detta satt angives att handlingen förutsättes vara begången i »nöd», torde
detta också ge tillräckligt stöd för kravet, att handlingen verkligen skall vara
framtvungen av situationen. Att utöver det starka framhävande av tvångslaget
som nämnda uttryck språkligt innebär särskilt ange, att syftet ej sliäligen
kunde vinnas på annat sätt, synes knappast behövligt. Ett krav att
handlingen skall vara framtvungen av nöden behöver naturligen ej innebära,
att den skall motsvara det allra bästa alternativet bland de olika möjligheter
som eventuellt stodo till buds; det bör, såsom även departementsförslaget
förutsätter, vara tillfyllest att situationen kan anses ha rimligen motiverat
att vederbörande handlade så som han gjorde. De krav som må ställas på
vederbörandes omdöme måste anpassas efter situationen.

Beträffande härefter relationen mellan det intresse som skall skyddas och
det intresse som offras vill lagrådet förorda en regel, enligt vilken straffrihet
skall aga rum om den framtvungna nödhandlingen med hänsyn till farans
beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt
måste anses försvarlig. En sådan lydelse torde i sin mån — jämte uttrycket
nöd bidraga till att framhäva, att det är fråga om ett avsteg från eljest
gällande regler och att avsteget måste vara tillräckligt grundat med hänsyn
till samtliga föreliggande omständigheter.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att ifrågavarande stadgande
tår innehålla, att den som i annat fall än förut sagts, för att avvärja fara för
liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak, handlar
i nöd, skall vara fri från straff, om gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet,
den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt
måste anses försvarlig.

6 §.

I paragrafen synes böra tydligare framhävas, att den som handlar skall
vara underkastad lydnadsplikt för att straffrihet skall kunna komma i fråga.

B 483

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Härvid åsyftas i första hand lydnadsplikt i offentligrättsliga förhållanden
men även sådana fall som då någon eljest enligt särskilt stadgande är skyldig
lyda överordnad. I övrigt torde det icke vara möjligt att klart angiva,
när lydnadsplikt skall anses föreligga. Enligt lagrådets mening kan man numera
ej ulan vidare enbart på grund av anställning i enskild tjänst tala om
att den anställde är pliktig att lyda överordnads »befallning». Vikten av att
lydnaden upprätthålles i enskild tjänst kan i regel icke heller ur allmän
synpunkt anses vara så stor att den underlydande skall gå fri från straff.
Frågan om straffrihet enligt förslaget måste sålunda bedömas bland annat
med hänsyn till lydnadsförhållandets art i varje särskilt fall. Härvid
ifrågakomma exempelvis sådana fall då kravet på lydnad är särskilt
inskärpt, såsom beträffande personal vid järnväg, kraftstation eller
liknande inrättning, där säkerhetssynpunkterna äro mera framträdande.
Även eljest lärer mycket underordnad personal i fråga om förseelser inom
specialstraffrätten få anses i viss utsträckning befriad från eget ansvar för
vad den ålägges att utföra.

Departementsförslaget upptar vidare som villkor för straffrihet, att gärningsmannen
med hänsyn till — förutom lydnadsförhållandets art gärningens
beskaffenhet och omständigheterna i övrigt »hade att efterkomma
befallningen». Att straffrihet skall äga rum om det verkligen ålåg den handlande
att efterkomma befallningen, synes för självfallet för att behöva utsägas.
Lagrådet förordar, att såsom villkor för straffrihet i stället upptages
att med hänsyn till lydnadsförhållandets art och omständigheterna i övrigt
lydnaden borde upprätthållas, t. ex. därför att det skulle vara för riskabelt
för verksamheten om effektuerandet av givna order fördröjdes. Uttrycket
»lydnaden borde upprätthållas» som hämtats från kommitténs förslag leder
något bättre tanken på den allmänna synpunkten att det för verksamhetens
gilla gång är nödvändigt att upprätthålla lydnaden och antyder likaledes något
bättre, att i första hand en objektiv bedömning bör äga rum. Av subjektiva
skäl kan likväl straffrihet ifrågakomma, även om omständigheterna
objektivt sett ej motiverade att lydnaden skulle upprätthållas.

Förslaget upptar i förevarande paragraf endast en straffrihetsregel men
icke någon straffnedsättningsregel. Däremot innehåller 5 § i förevarande kap.
såväl en straffrihets- som en straffnedsättningsregel. Lagrådet anser, att 6 §
bör i ett andra stycke ange, att då någon i annat fall än första stycket avser
handlat på befallning, stadgandet i 22 kap. 5 § i departementsförslaget skall
äga motsvarande tillämpning. Sistnämnda paragraf nämner bland annat
det fallet att någon förmåtts att medverka till brott genom missbruk av
hans beroende ställning. Befallning kan emellertid föreligga utan att det är
fråga om något som helst missbruk av sådan art. Den av lagrådet förordade
bestämmelsen avser att medge straffnedsätlning, även om man ej kan tala
om missbruk av beroende ställning. I ringa fall kan också straffet komma
att helt bortfalla.

Ur protokollet:
Clas Amilon

484 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Innehållsförteckning

Remiss till lagrådet den 2 maj 1958 .........

I. Inledning.............

II. Förslagets huvudgrunder...........

Straffrättskommitténs och strafllagberedningens förslag
.....................

Yttrandena.............

Departementschefen..........

Inledning.............

Brotten och brottsbeskrivningarna........

Utformningen av reaktionssystemet, såvitt det berö res

av bestämmelserna om brotten.......

Åtalsregler..............

Översikt av innehållet i departementsförslaget . . .

III. De särskilda bestämmelserna i förslaget ......

Första avdelningen. Allmänna bestämmelser

1 KAP. Om brott och brottspåföljder ......

2 KAP. Om tillämpligheten av svensk lag angående

brott ................

Andra avdelningen. Om brotten

3 KAP. Om mord och misshandel........

4 KAP. Om brott mot frihet och frid.......

5 KAP. Om ärekränkning...........

6 KAP. Om sedlighetsbrott...........

7 (8)1 KAP. Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott

8 (9) KAP. Om bedrägeri och annan oredlighet .

9 (10) KAP. Om förskingring och annan trolöshet .

10 (11) KAP. Om gäldenärsbrott........

11 (12) KAP. Om skadegörelsebrott.......

12 (13) KAP. Om allmänfarliga brott ......

13 (14) KAP. Om förfalskningsbrott.......

14 (15) KAP. Om mened och falskt åtal; så ock om

annan osann utsaga..........

15 (16) KAP. Om brott mot allmän ordning ....

16 (17) KAP. Om brott mot allmän verksamhet. . .

17 (18) KAP. Om högmålsbrott.........

18 (19) KAP. Om brott mot rikets säkerhet ....

B 55, 344

B 67, 345

B 72, 346
B 99, 348
B 122, 349
B 152, 350
B 190, 352
B 200, 354
B 205, 356
B 207, 358
B 209, 359
B 209, 360
B 214, 362

B 217, 365
B 226, 367
B 239, 370
B 256, 373
B 273, 374

1 Inom parentes anges kapitlets nummer
till brottsbalk.

i det vid propositionen fogade förslaget

B 485

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1062

19 (20) KAP. Om ämbetsbrott .........

20 (21) KAP. Om brott av krigsmän.......

21 (22) KAP. Krigsartiklar...........

22 (23) KAP. Om försök, förberedelse, stämpling och

medverkan till brott.............

23 (24) KAP. Om nödvärn och annan nöd ....

Förslag till brottsbalk................

B 283, 377
B 292, 379
B 298, 383

B 309, 387
B 320, 389

B 344

Lagrådets utlåtande den 20 december 10SS

Allmänt............

1 KAP.............

2 KAP.............

3 KAP.............

4 KAP.............

5 KAP.............

6 KAP.............

7 (8)1 KAP...........

8 (9) KAP...........

9 (10) KAP..........

10 (11) KAP...........

12 (13) KAP...........

13 (14) KAP...........

14 (15) KAP...........

15 (16) KAP...........

16 (17) KAP...........

17 (18) KAP...........

18 (19) KAP...........

19 (20) KAP...........

20 (21) KAP...........

21 (22) KAP...........

22 (23) KAP...........

23 (24) KAP...........

B 391

B 391
B 402
B 412
B 414
B 417
B 423
B 431
B 442
B 448
B 449
B 451
B 451
B 452
B 453
B 457
B 458
B 462
B 463
B 467
B 471
B 473
B 476
B 479

1 Sc not å föregående sida.

KUNGL. MAJ:TS PROPOSITION
1962:10

MED

förslag till brottsbalk

del c

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

C 1

Utdrag av

protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 augusti 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Unden,
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling,
Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

statsråden

Edenman,

Efter gemensam beredning med statsrådets Övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, förslag till brottsbalk samt

anför därvid följande.

I. Inledning

På straffrättens område har sedan länge förberetts en genomgripande lagreform,
vars syfte är att ersätta 1864 års allmänna strafflag och åtskilliga
därtill anknytande författningar med ny lagstiftning. Det förberedande u -redningsarbetet har varit uppdelat på två kommittéer, straffrattskommilten

och strafflagberedningen. . ...

Straffrättskommittén hade till uppgift att föreslå en reformering av strafflagens
bestämmelser om de särskilda brotten och att överse därmed sammanhängande
allmänstraff rättsliga bestämmelser. På grundval av kommitténs
arbete har tidigare genomförts vissa partiella reformer, främst 1942 ars
lagstiftning om förmögenhetsbrott och 1948 års lagstiftning om brott mo
staten och allmänheten. Kommittén avslutade sitt arbete med ett år 1958
framlagt betänkande med förslag till brottsbalk (SOU 1953:14). Sedan
med detta betänkande och däröver avgivna remissyttranden såsom underlag
inom justitiedepartementet utarbetats ett förslag till brottsbalk, beslöt Kungl.
Maj :t den 2 maj 1958 att inhämta lagrådets utlåtande däröver. Lagrådet har
därefter den 20 december 1958 avgivit utlåtande över förslaget.

Strafflagberedningens uppdrag var att företa en allmän översyn av det
straffrättsliga påföljdssystemet och en kodifiering av de till detta system
hörande lagbestämmelserna. Även beredningens arbete var till en början
inriktat på partiella reformer, och på grundval av förslag som beredningen
framlagt har under årens lopp en rad sådana reformer genomförts, bl. a.
år 1945 ny lagstiftning om verkställighet av frihetsstraff och om strafflagens
tillräknelighetsbestämmelser. I nära anslutning till straffrättskommitténs
slutbetänkande framlade beredningen år 1953 ett betänkande med förslag
till ändringar i strafflagen m. fl. författningar (SOU 1953:17). Detta be 1

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. C.

2 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

tänkande tog i huvudsak sikte på sådana lagändringar beträffande påföljdssystemet,
som ansågs erforderliga för att genomföra slraffrättskommitténs
förslag till brottsbalk. Ändringarna avsåg främst sammanslagning av fängelse
och straffarbete till ett enhetligt frihetsstraff, benämnt fängelse, införande
av allmänna regler om nedsättning och eftergift av påföljd samt utvidgning
av möjligheterna till åtalseftergift.

Den 21 december 1956 avgav strafflagberedningen sitt slutbetänkande
(SOU 1956: 55). I detta, som även inbegriper beredningens i 1953 års betänkande
framlagda förslag, har beredningen i ett och samma lagförslag —
lag om skydd mot brott (skyddslag) — sammanfört de grundläggande bestämmelserna
rörande påföljdssystemet. Förslaget innebär en mera genomgripande
reformering av detta system främst såvitt avser s. k. kriminalvård
i frihet och åtgärder mot ungdoms- och abnormbrottslighet.

Strafflagberedningens slutbetänkande har liksom beredningens år 1953
avgivna betänkande varit föremål för en omfattande remissbehandling. Jag
återkommer härtill i det följande.

I samband med den tidigare omnämnda remissen till lagrådet av det år
1958 föreliggande förslaget till brottsbalk uttalade dåvarande chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Lindell, att i fråga om ordningen för fullföljandet
av det reformarbete, som förberetts genom straffrättskommitténs
och strafflagberedningens förslag, olika alternativ kunde tänkas, och anförde
därom följande.

löjlighet är att först, på grundval av straffrättskommitténs brottsbalksforslag,
genomföra den nya lagstiftningen om brotten och vad därmed
sammanhänger samt därefter, sedan strafflagberedningens slutbetänkande
undergått erforderlig departementsberedning på grundval av avgivna
remissyttranden, genomföra ny lagstiftning om reaktionssystemet. Mellan de
båda huvudgrenarna av lagarbetet råder ej sådant tekniskt samband, att
denna ordning skulle vara utesluten. Straffrättskommitténs förslag, som
bl. a. förutsätter införande av ett enhetligt frihetsstraff, kan dock icke genomföras
ulan omfattande ändringar i lagstiftningen om brottspåföljderna.
Dessa ändringar skulle i så fall innebära ett tämligen kortvarigt provisorium.
Starka skäl talar salunda för att man i stället inriktar sig på att genomföra
lagstiftningen inom hela komplexet på en gång. Detta alternativ har emellertid
den nackdelen, att genomförandet av den önskvärda moderniseringen
av lagstiftningen om brotten uppskjutes ytterligare någon tid. Det torde likväl
ej vara nödvändigt att i detta sammanhang taga slutlig ställning till frågan.
Under alla förhållanden måste en uppdelning av det stora materialet
göras under arbetets gång. Både för departementsberedningen och för lagrådsgranskningen
synes en uppdelning i etapper vara önskvärd. Det är vid
en sådan uppdelning icke möjligt att taga slutlig ståndpunkt till alla i en
tidigare etapp föreliggande spörsmål innan hela komplexet kommer under
bedömande, utan utrymme måste finnas för en viss omprövning. Denna behöver
dock endast avse detaljfrågor; huvuddelen av de förslag som utarbetas
i en första etapp kräver icke någon ytterligare bearbetning utan kan ingå
i ett slutligen sammanfogat, för riksdagsbehandling ägnat lagförslag.

Sedan lagrådet, såsom jag förut omtalat, yttrat sig över det till lagrådet
år 1958 remitterade förslaget och det av strafflagberedningen framlagda

C 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

förslag till skyddslag bearbetats i departementet, synes^ tiden vara inne
för ett slutligt ställningstagande i ett sammanhang till fragan om utfoimningen
av lagstiftningen inom det område, som har omfattats av straffra iskommitténs
och strafflagberedningens arbetsuppgifter. Jag anhaller nu att
få upptaga denna fråga, varvid jag samtidigt torde få anmäla lagradets utlåtande
över det tidigare remitterade förslaget. ... .

I det följande framlägges ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag
till brottsbalk med tre huvudavdelningar, av vilka den forsta upptar vissa
allmänna bestämmelser, den andra handlar om brotten och den tredje om
påföljderna. Det förslag som år 1958 remitterades till lagrådet omfattade
de båda första huvudavdelningarna. Dessa bygger på straffrättskommittens
slutbetänkande, för vars innehåll redogörelse har lämnats i statsrådsprotokollet
den 2 maj 1958. I det nu föreliggande förslaget har forsta och andra
huvudavdelningarna i huvudsak samma utformning som i den tidigare lagrådsremissen.
Vissa ändringar har emellertid skett med anledning av erinringar
som lagrådet framfört i sitt utlåtande. Därjämte har de båda forsta
huvudavdelningarna nu kompletterats med vissa bestämmelser, av vilka
flertalet återfanns redan i straffrättskommittens förslag men till vilka slutlig
ställning icke har kunnat tagas förrän i samband med behandlingen av
strafflagberedningens slutbetänkande. På den däri föreslagna skyddslagen
bygger den nya tredje huvudavdelningen i det inom justitiedepartementet
utarbetade brottsbalksförslaget. Men även vissa stadganden i den nu föreliggande
utformningen av brottsbalkens inledande kapitel, som innehåller allmänna
bestämmelser om brott och brottspåföljder, har utarbetats på grundval
av beredningens förslag.

I den följande framställningen kommer jag först att redovisa huvudgrunderna
för utformningen av påföljdssystemet, vilket behandlas i den nu föreslagna
brottsbalkens tredje huvudavdelning. I detta avsnitt uppdelas framställningen
på allmänna synpunkter, kriminalvård i frihet, påföljdssystemet
för unga lagöverträdare, påföljdssystemet för psykiskt abnorma lagöverträdare
samt vissa organisationsfrågor. I det därpå följande avsnittet lämnas
en redogörelse för grunderna för åtalsreglernas utformning. Därefter
redovisas det fullständiga förslaget till brottsbalk, varvid först lämnas en
översikt av förslaget i dess helhet och sedan specialmotivering till förslagets
bestämmelser. I fråga om första och andra avdelningarna kan framställningen
i detta avsnitt i huvudsak begränsas till en redovisning av mitt
ställningstagande till de ändringsförslag, som lagrådet framfört i sitt den
20 december 1958 avgivna utlåtande.

4 C

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

II. Huvudgrunderna för utformningen av påföljdssystemet
Allmänna synpunkter

Strafflagberedningens förslag. I utarbetandet av beredningens slutbetänkande
har såsom ledamöter av beredningen deltagit f. d. hovrättspresidenen
vari Schlyter, ordförande, professorn Ragnar Bergendal, professorn Ivar
Agge, numera generaldirektören Torsten Eriksson, direktören Sven Ersman,
'' '' overdirektoren Hardy Göransson, numera hovrättspresidenten Maths

euman, ovrattsassessorn Carl Holmberg, numera lagbyråchefen Bengt
Hult, f. d. hovrättsrådet direktören Bengt Lassen, advokaten Hugo Lindberg,
borgmästaren Lars Gunnar Ohlsson, f. d. häradshövdingen Gösta Siljestrom
och professorn Ivar Strahl. Borgmästaren Ohlsson har i enlighet
edl det honom meddelade förordnandet deltagit allenast i frågor om behandlingen
av psykiskt abnorma brottslingar.

I beredningens handläggning av de i slutbetänkandet upptagna frågorna
har aven sasom tillkallade sakkunniga deltagit ledamoten av riksdagens försa
kammare cementgjutaren Emil Ahlkvist, ledamoten av riksdagens andra
ammare professorn Gunnar Heckscher, chefläkaren Gustav Jansson, förste
byrasekreteraren Torgny Lindberg, statsåklagaren Martin Lundqvist, fångvårdsdirektoren
Gunnar Marnell, överläkaren Elsa-Brita Nordlund, ledamoten
av riksdagens andra kammare redaktören Olaus Nyberg, fångvårdsdirektoren
Gunnar Thurén och dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare
hemmansagaren Oscar Werner. De sakkunniga har förenat sig i beredningens
förslag och uttalanden, varvid dock enskilda sakkunniga i några frågor
anmalt avvikande mening. Vidare har professorn Olof Kinberg deltagit
sasom sakkunnig i förberedande överläggningar angående psykiatrisk vård
och andra åtgärder beträffande psykiskt abnorma brottslingar.

De bestämmelser som konstituerar vårt nuvarande straffrättsliga påföljdssystem
ar splittrade på ett stort antal i skilda sammanhang tillkomna lagar.
Berednmgcn framhåller, att denna splittring försvårar överblicken över påfoljdssystemet
och därigenom är ägnad att motverka en ändamålsenlig tillämpning
darav. Härtill bidrar enligt beredningen, att likartade spörsmål har
kommit att lösas på delvis skilda sätt i olika lagar. I den av beredningen föreslagna
skyddslagen har en k o d i f i e r i n g skett av de till påföljdssystemet
horande lagbestämmelserna. Skyddslagen avses sålunda skola ersätta ej
blott de delar av den allmänna strafflagen som icke har upptagits i straffrattskommitténs
förslag till brottsbalk — med undantag likväl för de i 6 kap.
strafflagen meddelade bestämmelserna om skadestånd — utan även lagarna
om villkorlig dom, om villkorlig frigivning, om ungdomsfängelse och om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt samt lagen med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underårig. Vidare är bestämmelserna i skyddslagen
avsedda att träda i stället för lagarna om eftergift av åtal mot vissa underåriga,
om personundersökning i brottmål och om verkställighet av bötesstraff

C 5

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ävensom lagen med vissa bestämmelser om tillsyn över dem, som utskrmts
på prov från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, särskilda bötesla*en
och lagen med vissa bestämmelser om böter och viten. Utanför skyddslagen
skall enligt förslaget regleras de ämnen som nu behandlas i lagen om
verkställighet av frihetsstraff m. m. Skyddslagen har icke heller annat an
delvis gjorts tillämplig å disciplinstraffen för krigsmän. Dessa påföljder har
beredningen ansett vara av så speciell karaktär att detaljregleringen av dem
även i fortsättningen bör ske i särskild lag. Beredningen föreslår därför att
lagen om disciplinstraff för krigsmän bibehålies med vissa jamkmngar.

Den översyn av de olika reaktionsformerna mot brott som beredningen
verkställt i enlighet med sitt uppdrag har föranlett beredningen att föreslå
åtskilliga ändringar i det nuvarande påföljdssystemet i syfte att göra pato jderna
effektivare såsom medel i kampen mot brottsligheten.

Såsom bilagor till beredningens slutbetänkande har fogats ett antal utredningar
av särskilda författare i frågor av betydelse för beredningens förslag.
Dessa bilagor avser uppgifter om brottsligheten och dess bekampande, återfall
i brott bland unga lagöverträdare, recidivrisken vid olika brottstyper
med särskild hänsyn till inflytandet av alkoholmissbruk, det svenska knminalvårdsklientelet,
skyddskonsulentens arbetsuppgifter, ungdomsfängelseinstitutets
utveckling och förvaringsinstitutets utveckling. Beträffande innehållet
i bilagorna får jag hänvisa till beredningens betänkande. Jag vill i detta
sammanhang endast återge några uppgifter därur rörande brottslighetens

utveckling. .

Med ledning av domstols- och åklagarstatistiken har gjorts en sammanställning
beträffande dem som under åren fr. o. in. 1913 t. o. m. 19o3 fällts
till ansvar eller erhållit åtalseftergift enligt 1944 års lag för straff lagsbrott
utom fylleri, förargelseväckande beteende och krigsmannabrott. Antalet av
ifrågavarande personer har för varje år satts i förhållande till medelfolkmängden
i åldern över 15 år, Och på grundvalen av de sålunda erhållna talen
har uträknats en indexserie i vilken år 1913 utgör basår med jämförelsetalet
100. Enligt denna sammanställning steg brottsligheten under första världskriget
till en höjdpunkt år 1918 av 117,1. Den sjönk därefter snabbt till ett
bottenläge år 1922 med talet 53,8. Sedermera steg brottsligheten på det hela
taget men långsamt. Under andra världskriget nåddes en ny toppunkt år
1943 med talet 114,3. Den följande utvecklingen visade under några år en
mindre nedgång, men år 1950 var brottsligheten åter uppe i en nivå något
överstigande 1913 års och ökades därefter så att jämförelsetalet for år 1952
kom att bli 116,4 eller nästan lika högt som för maximiåret 1918. För år 1953
är motsvarande tal något lägre, nämligen 112,6. Under båda världskrigen
sköt brottsligheten alltså i höjden, men den starka och hastiga nedgången av
brottsligheten efter första världskriget fick allenast en svag motsvarighet
efter andra världskriget, och brottslighetskurvan har efter en mindre nedgång
vänt uppåt. ,

En fördelning av uppgifterna i nyssnämnda sammanställning betraliande

straff lagsbrottslingarna allt efter som brottet begåtts före eller efter fyllda

6 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

liLåenhförrkMrtnalifn0MfÖraS fÖr tiden L °* m‘ år 1950‘ Den visar’ att utvcckZZ
båda åldersklasserna följt huvuddragen av den kurva som här be ä

Z lren atlVaX m§arna varit ojämförligt mycket starkare för den yngre
åldersklassen. Topparen 1918, 1943 och 1950 visar sålunda för denna ålders let

år 1922SdåJrnrer61!1 ”” 38M’ 4744 och 446’4’ medan jämförelsetah
ro tf l ’ da.b0tte(ldaget nåddes> var 53,7 eller nästan detsamma som för
brottslingarna over 18 år.

. D^.ar formogenhetsbrotten och bland dem särskilt brotten enligt 20 kap

m f agieV0m,gTm Sitt antal 0Ch Sina starka växlingar medfört, att
Lien r t V rda Utvecklats enliSt den beskrivna kurvan. Jämförelseför
1m 7 k? T §t 20 kap‘ straffIagen’ vilka utgör den numerärt ojämvärlöL11165!
betydande brottsgruppen, steg mycket kraftigt under första
skriget för att därefter snabbt sjunka. Inom åldersklassen under 18 år
steg de åter redan i mitten av 1920-talet till 1913 års nivå, och därefter fortsatte
stegnngen nastan oavbrutet så att, efter en mindre nedgång efter andra
världskriget jämförelsetalet för år 1950 var så högt som 564,8. Även för den

3 dr>e. ak^rsklasosen ste§ talen för dessa brott från mitten av 1920-talet, då de
eme er i var låga. 1913 års nivå nåddes under andra världskriget, och efter
en mindre nedgång slutar serien med talet 194,2 för år 1950.

Innan jag narmare ingår på beredningens förslag i fråga om påföljdssystemet,
vill jag nagot redogöra för den grundsyn i fråga om samhällets krim
in a 1 p° 1 j t1 k som har varit vagiedande för beredningen i dess arbete.

Samhällets kriminalpolitiska åtgärder har, framhåller beredningen, till
UpPglft att skydda samhället dch dess medlemmar mot brottslighet genom
att förebygga brott. Vid lagstiftning på området bör därför i första hand eftersträvas
att åstadkomma såvitt möjligt effektiva medel för brottsprevenlon.
Beredningen har vid upprättandet av sina lagförslag sökt tillgodose
detta krav under hänsynstagande till de praktiska förhållandena och med beaktande
av rättssäkerhetens och humanitetens fordringar.

Det måste emellertid framhållas, uttalar beredningen, att kriminalpolitiens
mojligheter att förebygga brott är på många sätt begränsade och att förekomsten
av brott icke endast eller ens väsentligen beror av brister i kriminallagstiftningen
eller dess tillämpning. Det synes uppenbart att den omfattning
i vilken människor begår brott är beroende av ett samspel mellan ett
stort antal faktorer som inbördes är mycket olikartade. Vissa av dem främjar
brottslighet, andra är ägnade att avhålla från brott. Det är därför icke rim att.

antaga att det skulle kunna lyckas att genom en enda faktor, det kriminalrattsliga
ingripandet, dirigera människorna till fullständig laglydnad
utan kampen mot brottsligheten måste föras med användande av mångahanda
medel. Till de åtgärder från samhällets sida, som i främsta rummet

°r k°m™a 1 f7§a’ hör enligt beredningen skapande av lämpliga uppväxtorhallanden
för ungdomen och ingripanden mot alkoholmissbruk.

, Kr™ina,rattsklpningen verkar genom åtgärder i sådana fall där ett brott
har förövats, och dessa åtgärder har karaktären av ett mer eller mindre
energiskt ingripande mot den individ som har förövat brottet. Dess effekti -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

C 7

vitet beror, säger beredningen, av i vad mån det är möjligt att medelst sådana
åtgärder förebygga brott, av denne eller andra personer.

Sär dlt gäller att flrmå den som har begått brott att i fortsättningen leva
ett laglydigt liv, erinrar beredningen om att samhällets barnavård, nyktei hetsvård
och sinnessjukvård under vissa förutsättningar kan kommahd anvan^
ning med anledning av begången brottslig gärning. De sociala ag
barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen och ''sinnessjuklagen - forultsat.te
emellertid i olikhet mot kriminallagstiftningen, icke for sin tillampmn0 att e
brottslig gärning har ägt rum, ehuruväl det ofta händer att en persons vårdbehov
uppmärksammas i samband med att han har begått en sadan gärning.
De förutsätter å andra sidan, att ett vårdbehov prövas forehgga i det särskilda
fallet. Kriminallagstiftningen åter förutsätter för sin tl“a“[ning ^ ’
att ett vårdbehov prövas föreligga, men väl att ett brott har blivit begå g .

Liksom vård beredes enligt de sociala vårdlagarna kan vård beredas^e g

kriminallagstiftningen. Även genom att placera den brottslige så att han bl
mer eller mindre förhindrad att begå brott eller genom att hota honom med
ingripande kan denna lagstiftning verka för sitt syfte att förebygga ornja
brottslighet. I den mån det kriminalrättsliga ingripandet ar verksamt pa
något av nu nämnda sätt för att avhålla från återfall, brukar dess veikan

kahas mdmdimlprevenrednin^ens ^betänkande redovisad redogörelse för
det svenska kriminalvårdsklientelet utvisar att en stor dd av^detta^kh

behov av vårhåtgärder av skilda slag, såsom att avlagsna en kJ-oppsl''8 dl“
själsliv svaghet,^att skaffa den brottslige arbetsanstallmng och Ullhål a honom
att sköta den, att placera honom i en lämplig omgivning och att ov er
huvud ordna hans levnadsförhållanden. I princip ar detta ocksåt sedan^lange
erkänt av lagstiftningen. Beredningen understryker emellertid att man a
lagöverträdare icke företer något egentligt vårdbehov eller i allt fall icke et
vå°rdbenov som kan tillgodoses med de i praktiken tiUgangi^a resurserna
Det kan i många fall vara det för lagöverträdarens framtida välförhållande
mest utsiktsrilfa, att några vårdåtgärder icke vidtages utan att han far undslippa
med den varning som ligger i att myndigheterna har mskr dit och
tagit upp saken. Det förhåller sig alltså icke sa, att förövandet av ett brott
låt vara ett allvarligt sådant, alltid ådagalägger ett vårdbehov som i och för
sig är anledning till tvångsingripande med vardatgarder Ln ren ja p
gärd sådan som arbetsanskaffning är visserligen myckel ofta pakallad, men
i många fall är ett ingripande som går därutöver icke tillräckligt motiverat

från ren vårdsynpunkt. , .

De kriminalrättsliga ingripandena kan dock, understryker beredning ,
icke begränsas till de fall där ett ingripande är motiverat från vårdsynpunkt,
och det är icke möjligt att låta formen för ingripande helt beslammas från
denna synpunkt. Hur angeläget det än må vara att i det särskilda fallet valjes
det tillvägagångssätt som synes vara det för lagöverträdarens anpassning

8 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

till samhällslivet mest ändamålsenliga, måste också beaktas vad som är
ändamålsenligt med hänsyn till kriminallagstiftningens uppgift i det hela.
Det kan därför vara nödvändigt att ingripa i större utsträckning och ofta på
mera kannbart sätt än som är påkallat enbart av förhållandena i det särskilda
fallet. Och även i sådana fall där det kan synas som om det för lagöverträdarens
anpassning bäst ägnade skulle vara att lämna honom utan ingripande
förhåller det sig ofta så, att det behövs ett hot om ingripande i händelse
av återfall för att han skall beflita sig om laglydnad. Hotet skulle emellertid
vara verkningslöst, om det alltför ofta hände att ett ingripande ute Den

gällande kriminalrätten tager hänsyn till dessa synpunkter genom att
föreskriva såsom huvudregel, att brott skall följas av en brottspåföljd, och
att medge undantag från denna regel endast när förhållandena efter prövning
befinnes ge anledning därtill. Att rubba på denna principiella inställning
kan enligt beredningen icke ifrågasättas.

Hotet om brottspåföljd påverkar icke blott den som själv har fått känna
på vad det innebar, utan även andra. 1 vad mån och på vad sätt de kriminalrattsliga
atgarderna utövar en sådan allmänpreventiv verkan är visserligen
omstritt, men att denna verkan är eller kan vara betydande låter sig knappast
pa allvar betvivla. Rättsordningen påverkar på lång sikt många, förmodligen
de flesta samhällsmedlemmars uppfattning om rätt och orätt och
deras vilja att leva rättsenligt. Detta sker, säger beredningen, både direkt
och indirekt, det senare genom uppfostran och annan påverkan av enskilda
på andra enskilda.

Över huvud får enligt beredningen kriminalrättskipningens inverkan på
det allmänna tankesattet icke underskattas. Det är angeläget, att det är en
utbredd uppfattning att brott är ett ont som skall undvikas. Redan för uppostran
spelar detta en roll. Barnen bör lära sig, att det är orätt att begå
brott och denna inställning till brottslighet bör underhållas hos de vuxna.
Om den uppfattningen vinner insteg, att brott är något som betraktas med
överseende, bortfaller ett viktigt avhållande moment
Beredningen drar av de överväganden, som jag nu i korthet har återgivit,
or det forsta den slutsatsen, att det är viktigt att samhällets åtgärder med
anledning av begångna brott såvitt möjligt sker på sådant sätt att de icke
försvarar den brottsliges återanpassning till samhällslivet utan tvärtom stöder
och hjälper honom att leva ett laglydigt liv. Sedan brottet förövats, bör
man med andra ord gora det bästa av den situation som då föreligger. Men

ra ar d,et enhgt berednin§en också angeläget, att i den allmänna
uppfattmngen mskarpes att myndigheterna med allvar reagerar mot brott.
Det far icke bil en utbredd uppfattning, att brott kan begås riskfritt eller
rent av att samhället tolererar brott. Att förena dessa slutsatser möter vissa

lainf r f allS iCke Säkert’ att det fÖr den brottsliges återanpassning
“P gaSle " att, l''nderkasta honom ett ingripande som tillika ä^ sådant
att det för allmänheten framstår såsom en kännbar påföljd för brottet Den
av ifragakommande åtgärder som i sistnämnda avseende i regel ter sig så

C 9

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

som mest verkningsfull är att beröva honom friheten, men en sådan åtgärd
är ofta förenad med påtagliga olägenheter från individualpreventiv
synpunkt. Lagstiftaren står därför, säger beredningen,^ infor ett dilemma.
Det gäller att vid formandet av de kriminalrättsliga påföljderna väga ordelar
och nackdelar i olika hänseenden mot varandra för att komma fram till
en ordning som i det hela synes så tillfredsställande som möjligt.

Enligt beredningen står i stort sett följande möjligheter till buds vid agstiftning
på kriminalrättens område. Det kan ifrågakomma att, såsom
enligt gällande rätt i viss utsträckning sker i de fall där åtalseftergift eller
villkorlig dom meddelas, låta den brottslige undslippa med den varning som
ligger i att åklagarmyndighet eller domstol konstaterar att han har begått
brott. För fall där ett ingripande anses påkallat ifrågakommer i huvudsak
tre typer av kriminalrättsliga påföljder, nämligen böter, vård i frihet och
vård i anstalt. Bötespåföljden innefattar icke någon behandling av den domde;
dess innebörd är att en näpst tillfogas honom i form av en mer eller
mindre kännbar ekonomisk förlust. Vid kriminalvård däremot kan, såsom
ordet ger vid handen, en behandling äga rum. Ofta kan denna med största
utsikt till framgång ske, om den dömde får kvarstanna i frihet, men det
förekommer självfallet ett icke ringa antal fall i vilka en behandling för att
vara effektiv måste äga rum i anstalt. Regelmässigt uppfattas av de dömda
och av allmänheten kriminalvård i anstalt såsom ett mera kännbart ingripande
än kriminalvård i frihet, men även den senare kan medföra sådana
frihetsinskränkningar eller tvång av annat slag att den ter sig såsom ett allvarligt
ingripande. Det ankommer på lagstiftningen att forma dessa påföljder
på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Kombinationer av dem kan
komina i fråga. Enligt gällande rätt är sålunda i stor utsträckning kriminalvård
i anstalt och kriminalvård i frihet kombinerade på det sättet, att vård
av det förra slaget efterföljes av det senare slagets vård. Såsom tidigare
nämnts kan enligt gällande rätt brottslig gärning föranleda åtgärder som
företages icke i kriminalvårdens regi utan enligt någon av de sociala vårdlagarna.
Vid lagstiftningen på kriminalrättens område måste, framhåller
beredningen, uppmärksamhet ägnas också åt möjligheterna att på detta
sätt taga socialvårdens resurser i anspråk.

Det påföljdssystem som upptogs i 1864 års strafflag innehöll — bortsett
från skadestånd, förverkande och liknande — icke några andra reaktionsformer
än straff, i huvudsak böter, fängelse och straffarbete. Lagen var i
detta hänseende ett uttryck för den straffrättsliga åskådning som senare
har kallats den klassiska. Enligt denna skulle på varje brott följa ett straff
och straffet skulle utmätas i proportion till brottets svårhet. Straff skulle
dock endast drabba den som var tillräknelig; den otillräknelige ansågs icke
ansvarig för sina gärningar och skulle därför vara straffri.

Efter strafflagens tillkomst har genom partiella lagstiftningsreformer
skett betydande förändringar i påföljdssystemet. Ett karakteristiskt drag i
utvecklingen har därvid varit, att undantag i allt större utsträckning har
gjorts från regeln att på brott skall följa straff i vedertagen mening. Det har,

Bihang till riksdagens protokoll 1962. i saml. Nr 10. C.

10 c

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

framhåller beredningen, efterhand framstått allt klarare, att det lämpligaste
medlet att skydda samhälle! mot brottslighet ingalunda alltid är ett ingri Etr

°!f mtenfltet bestämmes huvudsakligen efter brottets bei
Isl t Vid sidan av de ursprungliga straffen har inom kriminalvården
skapats reaktionsformer, dar behandlingen i stället rättar sig efter brottslingens
personliga egenskaper och behov. Till dessa reaktionsformer — för
vilka benämningen skyddsåtgärd hittills har använts - är att räkna villkorlig
dom med övervakning och särskilda föreskrifter, ungdomsfängelse
förvaring och internering. Avsteg från ifrågavarande regel har även skett
därigenom att möjlighet införts att medelst åtalseftergift eller villkorlig
dom utan övervakning och föreskrifter befria från såväl straff som påföljd
vilken kan trada i stället för straff. 1 J

Utvecklingen har emellertid icke stannat vid att nya reaktionsformer har
tillskapats inom kriminalvårdens ram. Vissa möjligheter har även införts
att såsom pafoljd for brott åvägabringa vård enligt barnavårdslagen, lagen
om nykterhetsvård eller sinnessjuklagen. En sådan utveckling är enligt bere
nmgens mening desto naturligare som även dessa lagar — liksom kriminallagstiftningen
— är led i samhällets skydd mot brottsligheten. Syftet
med de sociala vårdlagarna är nämligen att ge vård åt den vårdbehövande
ej allenast for hans eget bästa utan också för att skydda samhället mot de
olagenheter, danbland risken för brott, som skulle följa av att han lämnades
utan behandling.

Den nu antydda utvecklingen har, uttalar beredningen, brutit sönder
sti afflagens systematik. Regeln att på brott skall följa ett i proportion
till brottets svårhet utmätt straff har efter hand satts ur spel. Bortsett
från sadan ringa brottslighet, för vilken allenast ådömes böter, tillämpas
numera mot brottslingar andra behandlingsformer i samma utsträckning
som straff i vedertagen mening. Den omständigheten att i bestämmelserna
om de särskilda brotten böter, fängelse och straffarbete anges såsom påföljder
utgör icke något hinder häremot. De andra behandlingsformerna
skyddsåtgärderna, träder i stället för straff som är utsatt för brottet. Enligt
beredningens åsikt föreligger ej heller någon principiell skillnad mellan
dessa åtgärder och straffen; även de senare är åtgärder till skydd mot brott,
från den dömdes och från andras sida. Den skillnad som för närvarande
uppratthålles mellan skyddsåtgärder och straff är därför, säger beredningen,
rent formell och har, när reaktionssystemet utvidgats genom partiella reformer,
betingats av lagtekniska skäl.

I förslaget till skyddslag göres icke någon åtskillnad mellan vissa som
straff betecknade åtgärder och andra påföljder för brott. Benämningen
straff har över huvud icke använts såsom samlande beteckning för vissa
påföljder. Forslaget utgår i stället från en uppdelning av brottspåföljderna
i allmänna påföljder samt särskilda påföljder för ämbetsmän och krigsman.
De allmänna påföljderna är böter, fängelse, villkorlig dom, skyddstiUsyn,
skyddsfostran och skyddsinternering ävensom överlämnande till
särskild vård, varunder inbegripes vård enligt barnavårdslagen, lagen om

C 11

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

nykterhetsvård och sinnessjuklagen samt öppen psykiatrisk vård Särskilda
påföljder är för dem som är underkastade ämbetsansvar avsättning och
suspension samt för krigsmän disciplinstraffen arrest och dlsclPh^0 .

Bland de allmänna brottspåföljderna ges icke nagot principiellt loietrad
åt de påföljder - böter och fängelse - som är utsatta i bestamme serna
om de särskilda brotten. Att i envar av dessa bestämmelser ange samtliga de
påföljder som står till buds i det särskilda fallet kan, understryker beredningen,
icke gärna komma i fråga, utan man får av praktiska skal begransa
sig Bil att där uppta böter och fängelse, vilka — i motsats till Övriga a
männa brottspåföljder - kan anges i olika sinsemellan jamforbara matt
och därigenom möjliggör för lagstiftaren att företaga en viss gradenng a
de skilda brottstypernas svårhet. När det vid rättstillämpningen galler att
bestämma påföljd för visst brott, intar dock böter och fängelse i sa ma do
en särställning i förhållande till de Övriga påföljderna att om ej nagon av
dessa senare ådömes, påföljd som är utsatt for brottet skall tiHampas^

Ordet brottspåföljd eller enbart påföljd anvandes i beredn ngens forsla0
som ett tekniskt begrepp. Utanför detta faller - förutom skadeståndsansvar
— även förverkande av egendom eller annan dylik rattsveikan p

^EU framträdande drag i beredningens förslag är att åt domstolarna lamnas
stort utrymme vid valet av påfölj d. Beredningen bär , stor utsträckning
undvikit att binda domstolarnas tillämpning av de skilda påföljderna
genom formella regler, och skyddslagen innehaller lika litet som
gällande lag några allmänna bestämmelser om hur namnda val skall ssk .
Förslaget bygger dock på den nuvarande huvudregeln, att vid bestamm
av påföljd för brott endast en allmän påföljd får ådömas, men medger mera

vittgående undantag därifrån än som nu kan ske.

Beredningen framhåller, att genom den stora handlingsfrihet vid valet
av påföljd som skyddslagen tillägger domstolarna deras ansvar okas for åt
detta viktiga val sker omsorgsfullt och med insikt om de mojligheter som
påföljdssystemet erbjuder. Å andra sidan flyttas i betydande utsträckning
beslutanderätten angående brottsreaktionens närmare utformning från
domstolarna till andra organ, som har befunnits mer lampade att bestamma
i fråga om verkställighetsåtgärder.

Skyddslagen, som omfattar 14 kapitel, inledes med bestämmelser om de
allmänna brottspåföljderna. Beredningen har funnit det vara en naturlig
ordning att därvid först reglera de påföljder - böter och fängelse - som
utsättes i bestämmelserna om de särskilda brotten. Efter böter i 1 kap^och
fängelse i 2 kap. behandlas i de därpå följande fem kapitlen villkorlig dom,
skyddstillsyn, skyddsfostran, skyddsinternering och överlämnande till särskild
vård i nu nämnd ordning. De särskilda påföljderna för ämbetsmän
och krigsmän behandlas i 8 kap. Därefter upptages i 9 kap. stadganden om
förverkande av egendom, i 10 kap. bestämmelser om nedsättning och ute -

slutning av v

dv t''DC11UU''1 ’ r ■ , .. f

issa påföljder in. in., i 11 kap. bestämmelser om sammantrat -

12 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Innan jag något berör innehållet i de särskild

åldern isi,Tå n™h&n ansetts önskvärt, dels att lagöverträdare i

ningsförseelser ÄHÄdÄI °Td''

iehtSkuLba7ä\Mdfrta11 Ulredas "d d»™t°''. Intresset avatTrid

Kunna tå skuldfrågan provad av domstol har för övrict föranlett he
SÄ ZEt?W *~**V«*n* dven "lr Ä

f »sy"TS Z7Skt ‘Urn “*»“* del «— SSL. uraiT
styrelse!1^1111 ‘ “ framsl51|ning av barnavårdsnämnd eller läns Kriminell

ungdom i åldern 15-17 år skall dock i princip ei omhänder
gas inom kriminalvården utan bli föremål för barnavårdande åtgärder

gå^gXl^bfrföremåff"06 yngsta lagöverträdarna i allmänhet utan rättemotsvar!
n ^gripande av barnavårdsnämnderna. I förslaget

T n bXämm ^ ^ eftergift aV åtaI mot underårig

rätt aU åta^T ’ ^ 1 1° ^ 2 §’ S°m inskränker allmän åklagares

Rätt t garmng som någon misstänkes ha begått före fyllda 18 år

åkla''™ Z 7“* *** ^ ^ har beSrän^ts till fall, dä

akla0aien finner antingen att handläggning vid domstol erfordras för utredning
om brottet eller att den misstänkte bör dömas till böter eller oekså
å t med hansyn till brottets grova beskaffenhet eller eljest särskild anled.
. *? föreligger att draga saken under domstols prövning. Åklagarens beslut
åt icke vanka åtal mot den unge kallas ej åtalseftergift i förslaget; denna
beteckning har i dessa fall ansetts vara mindre lämplig.

Aven när åtal sker avses, bortsett från bötesfallen, barnavård i regel skola
omma till stånd. Som den normala påföljden för lagöverträdare länder 18
r tanker sig beredningen nämligen vid sidan av böter överlämnande till
vård enligt barnavårdslagen. Om sådant överlämnande skall domstolen

enlkTh å Sh rart den S°m övertygas om br°tt kan bli föremål för vård
nJF/ VaFdSltf"■ Beslutet innebär, att domstolen överlämnar åt bar avardsnamnden

eller, i fråga om den som är intagen i ungdomsvårdsskola
åt skolans styrelse att föranstalta om erforderlig vård. I förslaget förutsättes
icke, såsom enligt 1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott
av underårig, att barnavården har formen av skyddsuppfostran. Beredning

C 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1062

en anser att domstolen bör äga hänskjuta ett fall till barnavård oberoende
av vilken form av sådan vård som kan vara motiverad. Att domstolen överlämnar
fallet till barnavårdsnämnden innebär, att därmed är avgjort att den
dömde icke med anledning av ifrågavarande brott kommer att underkastas
någon behandling inom kriminalvården och att ansvaret för att erforderliga
åtgärder vidtages lägges på barnavårdsmyndigheterna.

Domstolarnas handlingsfrihet vid bestämmandet av allmän påföljd lör
lagöverträdare i åldern 15—17 år skall enligt beredningens förslag icke begränsas
enbart till ett val mellan böter och överlämnande till vård enligt
barnavårdslagen. I fråga om tillämpningen av villkorlig dom samt överlämnande
till vård enligt lagen om nykterhetsvård, vård enligt sinnessjuklagen
eller öppen psykiatrisk vård har icke föreslagits några till den tilltalades ålder
knutna begränsningar; beredningen synes dock utgå från att dessa påföljder
endast i ringa omfattning kommer att tillämpas å de yngsta lagöverträdarna.
Skyddstillsyn, som i princip innebär kriminalvård i frihet,
skall däremot ej få användas i fråga om den som är under 18 år, med
mindre denna påföljd av särskilda skäl finnes lämpligare än vård enligt
barnavårdslagen. Detta sammanhänger med beredningens uppfattning att,
om tilltalad under 18 år finnes böra underkastas vårdåtgärder genom samhällets
försorg, detta regelmässigt bör ske inom barnavårdens ram genom
att domstolen överlämnar åt barnavårdens organ att föranstalta om erforderlig
vård. Beredningen erinrar i sina motiv om barnavårdskommitténs
då pågående utredning rörande förslag till en ny barnavårdslag och framhåller,
att barnavårdsnämnderna i den nya lagen torde komma att tilläggas
större befogenheter och mera nyanserade möjligheter att ingripa mot unga
lagöverträdare än vad 1924 års barnavårdslag erbjuder. Enligt beredningens
mening kommer därför i allmänhet ej att föreligga behov av att förordna
om vård i frihet i kriminalvårdens regi.

Möjligheterna att förordna om anstaltsvård inom kriminalvårdens ram
är enligt förslaget mycket snäva när fråga är om lagöverträdare under 18
år. Genom 1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig
har stadgats förbud att döma den som ej fyllt 18 år till frihetsstraff,
om ej ''särskilda skäl är därtill. Därigenom har i princip fastslagits, att ungdom
i åldern under 18 år, som begått brott och därför behöver intagas på
anstalt, skall omhändertagas inom socialvården och ej erhålla frihetsstraff.
Vid lagens tillkomst ansågs det likväl icke lämpligt att genom en provisorisk
lagstiftning helt förbjuda frihetsstraff för lagöverträdare i ifrågavarande
ålder. I avbidan på att socialvården, närmast ungdomsvårdsskoleorganisationen,
tillfördes erforderliga resurser var det för övrigt, uttalar
beredningen, nödvändigt att under en övergångstid medge ådömande av lrihetsstraff
i undantagsfall. Sedan 1952 års lag antogs har en upprustning av
ungdomsvårdsskolorna påbörjats och beredningen räknar med att den erforderliga
utbyggnaden av resurserna kommer att avslutas, innan skyddslagen
kan träda i kraft. Beredningen har därför i skyddslagen föreslagit
ett undantagslöst förbud mot att döma den som ej har fyllt 18 år till fängelse.

14 C

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1962

Under forarbetena till 1952 års lag lämnades Öppet, om det vid den slutJiga
utformningen av principen, att socialvården skall omhändertaga lagöverträdare
under 18 år som är i behov av anstaltsvård, kunde visa sig ändamålsenligt
att göra undantag för vissa extrema och sällsynta fall. Vid sina
överväganden liärutinnan har beredningen funnit, att möjligheterna till
omhändertagande inom kriminalvården icke bör helt avskäras. Undantagen
från ifrågavarande princip hänför sig till skyddsfostran och skyddsinternering.
Skyddsfostran motsvarar i förslaget det nuvarande ungdomsfängelset
och är i första hand avsedd för ungdom i åldern 18_20 år. För ordnande

om skyddsfostran föreslås emellertid kunna meddelas även i fråga
om den som icke har fyllt 18 år, om med hänsyn till den tilltalades tidiga
utveckling och personliga förhållanden i övrigt skyddsfostran finnes
uppenbart lämpligare än annan åtgärd. Denna möjlighet är endast avsedd
för fall, där den tilltalade har nått en sådan fysisk och psykisk mognad
att han hör hemma i den äldre åldersgruppen. Beredningen avser icke att
till denna grupp hänföra vissa i åldern 15—17 år enbart med brottslighetens
art som gi und. För ådömande av skyddsinternering — som närmast motsvarar
den nuvarande förvaringen i säkerhetsanstalt — har icke uppställts
krav på viss minimiålder hos den tilltalade, men beredningen betonar att
denna påföljd likväl blir att betrakta som en helt extraordinär åtgärd för
ungdomar under 18 år.

Åtgärder mot unga lagöverträdare i åldern 18 — 20 år
skall enligt beredningens förslag i regel vidtagas inom kriminalvårdens ram.
överlämnande till vård enligt barnavårdslagen skall visserligen — liksom
överlämnande till andra former av särskild vård — kunna ske även om den
tilltalade har fyllt 18 år, under förutsättning att han kan bli föremål för
vård enligt denna lag. Möjligheterna att med stöd av barnavårdslagen ingripa
mot den som har uppnått nämnda ålder är dock tämligen begränsade.
Skälet till att i skyddslagen har öppnats möjlighet att överlämna även den
som har fyllt 18 år till vård enligt barnavårdslagen är främst, att en pågående
behandling inom socialvården i regel icke bör avbrytas på den grund
att den unge efter fyllda 18 år begår brott; ungdomsvårdsskolorna bör enligt
beredningens mening i största möjliga utsträckning få slutföra behandlingen
av de ungdomar som har omhändertagits i skolorna. Beträffande en
grupp lagöverträdare, nämligen unga kvinnor som har begått brott, föreslås
emellertid, att överlämnande till vård enligt barnavårdslagen regelmässigt
bör ske även i andra fall. Beredningen uttalar, att allvarligare kriminalitet
hos kvinnliga 18—20-åringar torde vara ovanlig utan förening med sådan
asocial livsföring som kan föranleda omhändertagande enligt barnavårdslagen
och att de vårdmöjligheter som kriminalvården kan erbjuda detta
klientel icke är och ej heller med hänsyn till att klientelet är så fåtaligt
inom överskådlig tid kan väntas bli tillfredsställande, medan däremot ungdomsvårdsskoleorganisationen
förfogar över betydligt bättre resurser för
behandling av unga kvinnor.

För närvarande finnes för 18—20-åringarna två parallella former av fri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år W(>2

C 15

hetsberövande inom kriminalvården, nämligen det tidsbestämda straffet
och det inom vissa gränser tidsobestämda ungdomsfängelset. Denna parallellism
har beredningen funnit vara behäftad med allvarliga olagenheter.
Beredningen pekar bl. a. på svårigheten att i lag ange en klar g^nshnje
mellan de fall, som skall hänföras till den tidsbestämda iormen och de,
som skall dömas till det tidsobestämda frihetsberövandet. Av detta folier
en viss Godtycklighet och ojämnhet i rättstillämpningen. En allvarligare olägenhet
av parallellismen mellan tidsbestämt straff och det tidsobestämda
ungdomsfängelset är dock enligt beredningen att den har inverkat menligt
på behandlingen vid ungdomsanstalterna. Eleverna vid ungdomsanstalterna
har visat benägenhet att jämföra den tid som de får vistas pa ungdomsanstalten
med den anstaltslid som de tror att de skulle ha kommit undan med
om de hade dömts till tidsbestämt straff. Detta har lett till att de har ansett
sig orättvist behandlade och trott att de i regel hade kunnat rakna med en
kortare anstaltstid, om de i stället dömts till fängelse eller straffare te
Dessa jämförelser har skapat olust bland eleverna, vilket inverkat mei hat
på resultatet av behandlingen. En annan olagenhet av valfriheten mel.an
tidsbestämt straff och ungdomsfängelse är, säger beredningen, att den lios
allmänheten lätt frammanar den uppfattningen, att det tidsbestämda stra e
är en till arten allvarligare reaktion än ungdomsfängelse. Ur allmanpreventiv
synpunkt kan en sådan uppfattning vara skadlig och medföra olägenheter
vid påföljdssystemets tillämpning. De nackdelar, som forefintligheten av
tidsbestämt frihetsstraff för ifrågavarande ålderskategori har medfört för
ungdomsfängelsets del, motsvaras enligt beredningens åsikt ej av några fordelar
i fråga om behandlingen av dem som har dömts till fängelse eller
straffarbete. Beredningen pekar framför allt på olägenheten av de korta uhetsstraffen,
vilka icke är förenade med någon eftervård eller någon som
helst tillsyn efter frigivningen. Det bör icke få förekomma, framhåller eredninGen,
att den unge efter anstaltsbehandlingen släppes vind för våg
och utan kontroll över att han får ett lämpligt arbete och även i övrigt kommer
in i ordnade förhållanden.

Dessa överväganden har lett till att beredningen föreslår, att den nuvarande
valfriheten mellan tidsbestämt straff och tidsobeslamt ingripande
skall avskaffas. Enligt förslaget skall tilltalad i åldern 18—20 år, som anses
böra omhändertagas på anstalt under någon längre tid, dömas till skyddsfostran,
som liksom ungdomsfängelset är en inom vissa gränser tidsobestämd
påföljd. Fängelse skall i denna åldersgrupp endast kunna tillämpas
förutom vid förvandling av böter, när av särskilda skäl fängelse på viss tid
överstigande tre år finnes böra ådömas. Förbud skall alltså galla for fängelse
på tre år eller kortare tid samt för fängelse på livstid.

Innebörden av förslaget är dock icke att alla lagöverträdare mellan 18 och
20 år som är i behov av anstaltsvård och som ej bör dömas till fängelse på
längre tid än tre år, skall dömas till skyddsfostran. De dyrbara bchandlingsplatserna
på ungdomsanstalterna, där skyddsfostran i regel skall verkställas,
hör i första hand reserveras för ungdomar som bör tagas om hand un -

16 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
der Jängre tid. Den undervisning och utbildning som meddelas på dessa an .

.. atskl,ll§a fal1 räcker det emellertid enligt beredningen med en kortare
tids omhändertagande på anstalt. Ibland är ett frihetsberövande av ungdomar
i ifragavarande ålder påkallat icke så mycket för att under anstflts fö/att

7 ^ r bKr°ttsh§e en uPPfostrande och utbildande behandling som
för att bry a den brottsliga aktiviteten och förmå den unge att besinna sS

““ Härför räcker de, i alhuäLe, »ed en reS

het ™ ,n!fS ThT''T^ 50m dock bör fö,Jas “v kriminalvård i frihet
varunder den domde ar underkastad övervakning och skyldig att ställa

sig till efterrättelse sådana föreskrifter som finnes erfordeS för hans

“-T'' b0'' dCtta ändamål fÖrCSlår beredninSen> att skyddstillsyn
kunna kombineras med en kort tids behandling i anstalt Domstolen

JTfSnS A“ ''kyddstill.,» akall. under förutsättning åt, den tilltalade

undp t ° 8 ^ ^ .1 d°men förordna a« han skall undergå behandling

, r va manader i tillsynsanstalt. Beredningens tanke är, att i de fall så sbdtsbehåndlbig16

meddClaS’ sk^''tiU*““ skab ^ledas med denna an en^ort11^?hT

1 denna del innebär ^Sger i kombinationen av

u2handlmg 1 anstalt ock en därpå följande kvalificerad vård i
f.. ..’ °r ^ kea aastaltsbehandbngen tjänar såsom en förberedelse. Några
SPecifika metoder för de intagnas behandling har ifke

Ä UttiIar’ ^ dGn k°rta behandImgstiden främst bör

utnyttjas till en psykologisk-pedagogisk påverkan på den intagne för att

lerTfTT °m angeläSenheten av att han för framtiden avhål er

sig från brott. Det understrykes särskilt, att förslaget icke åsyftar att vid

n lifis,San; ! rna SkUde infÖraS behandHng 3V den a* som 1 d« kriminalpobtiska
diskussionen har åsatts beteckningen »sliort, sharp shock» och som

märkes darav, att en järnhård disciplin upprätthålles bland de intagna

sam att rutinen å anstalten följer ett noggrant fastställt schema. Åtminstone

ad aa™are erfarenhet bar vunnits torde redan befintliga eller pla emei?6

S fr / användas som tillsynsanstalter. Dessa anstalter skall

emellertid skilja sig från Övriga anstalter däri att de intagna icke blandas

Sdfgt ber d1Sbr0ttSlingar'' FÖr0rdnande om behandling i tillsynsanstalt skall
enhst beredningens mening i regel meddelas endast i fråga om lagöverträdare

anstab lgart .ej har Varit lnta§na 1 anstalt i kriminalvårdens regi. Tillsynsanstalterna
bor utrustas med väl kvalificerad personal som kan tillvarafaga
den korta anstaltstiden på ett ur behandlingssynpunkt lämpligt sätt Det

ä? mSHmk ,"Se,,S “''T bI'' S‘°r "kt P4 *« Hllsynsanstalteri»
tär tillgång till kuratorer som kan förbereda vården i frihet.

öveTtrl gäHer brott av sinnessjuka och sinnesslöa lagl
c re, y beredningens förslag i viss utsträckning med dft
g ande systemet. Straffnforklaring enligt nuvarande 5 kap 5 § straff fö?estrTff

°r TI1 Straff Utan ^ PåföIJder som träder i stället

för straff ar uteslutna från tillämpning. Frågan om de straffriförklarades

C 17

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

behandling faller därför helt utanför domstolarnas kompetensområde. Avgörande
härvidlag är i stället vad det läkarutlåtande, varå straffriförklaringen
grundats, innehåller rörande den tilltalades behov av vård. Den behandling
som kommer i fråga är i allmänhet vård å sinnessjukhus; även
tillsyn av hjälpverksamhetsläkare eller nykterhetsvård kan dock under
vissa förutsättningar åvägabringas. Enligt beredningens förslag hänföres
jämväl de psykiskt abnorma lagöverträdarna under det av domstolarna
tillämpade reaktionssystemet. Liksom för närvarande skall de sinnessjuka
och sinnesslöa lagöverträdarna emellertid, om behov därav föreligger, beredas
vård å sinnessjukhus eller annan särskild vård. Detta åstadkommes
enligt förslaget genom att domstolen förordnar om överlämnande till vård
enligt sinnessjuklagen, lagen om nykterhetsvård eller barnavårdslagen eller
till öppen psykiatrisk vård. Vård i frihet skall dock kunna ske även i form
av skyddstillsyn, under förutsättning att denna påföljd av särskilda skäl
finnes lämpligare än överlämnande till särskild vård. Av övriga påföljder
skall villkorlig dom och böter kunna användas mot sinnessjuka och sinnesslöa
lagöverträdare; sådan påföljd skall dock få ådömas endast när det
finnes ändamålsenligt för att avhalla den tilltalade från fortsatt brottslighet.
Uteslutna från tillämpning skall, när brottsligheten har begåtts under
inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet, vara — förutom de särskilda
påföljderna för ämbetsmän och krigsmän — de reaktionsformer som innebär
anstaltsbehandling inom kriminalvården, nämligen fängelse, skyddsfostran
och skyddsinternering samt behandling i tillsynsanstalt. Ej heller
skall böter för gärning, som har begåtts under inflytande av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, kunna vid bristande betalning förvandlas till fängelse.
Om tilltalad som har begått brott under inflytande av sinnessjukdom eller
sinnesslöhet ej är i behov av särskild vård och skyddstillsyn eller böter icke
finnes böra ådömas eller villkorlig dom meddelas, skall den tilltalade enligt
skyddslagen vara fri från påföljd. Påföljd får ej heller ådömas den som
utan eget vållande tillfälligt har råkat i sådant tillstånd, att han är från
sina sinnens bruk, och i det tillståndet begår brott.

I förslaget har begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet givits samma
innebörd som i 5 kap. 5 § strafflagen. De bestämmelser i förslaget, för vilka
nyss bär redogjorts, är därför icke tillämpliga å dem som har begått brottslig
gärning under inflytande av »annan själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom», med vilket
uttryck främst har åsyftats grava fall av s. k. psykopati. Beredningen avser
dock icke att åstadkomma någon ändrad behandling av dessa lagöverträdare.
Formellt skall visserligen icke beträffande dem gälla något undantag
i fråga om det föreslagna reaktionssystemets användbarhet. I de åsyftade
fallen, där den psykiska abnormiteten är av den art att — såsom uttalades
under förarbetena till den nuvarande avfattningen av 5 kap. 5 § strafflagen

_ den tilltalade saknar förmåga alt tillnärmelsevis fylla en plats i arbets och

samhällslivet, torde dock enligt beredningen städse föreligga behov av

18 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

psykiatrisk vård. Med hänsyn härtill och då enligt fast praxis sinnessjuklagen
hHampas a, forutom sinnessjuka och sinnesslöa, även andra psykiskt
defekta s°m anses vara i behov av vård å sinnessjukhus, bör ifrågavarande
lagöverträdare i fortsättningen liksom hittills beredas sådan vård Beredningen
förutsätter därför att de vid behov av sjukhusvård överlämnas till
vård enligt sinnessjuklagen. Något uttryckligt förbud att underkasta dem
frihetsberövande inom kriminalvården har beredningen icke funnit erforderligt
da det har endast är fråga om personer, vilkas abnormitet är så uttalad,
att de måste jämställas med de obestridligt sinnessjuka Om det till
äventyrs skulle kunna tänkas något fall, där vårdbehov icke längre föreligger
vid tiden for lagföringen, har domstolen enligt förslaget möjlighet att

med stod av en föreslagen allmän bestämmelse efterge påföljd för brottsligheten.

När det galler andra psykiskt abnorma än dem som omfattas av den nuvarande
bestämmelsen i 5 kap. 5 § strafflagen får domstolarna enligt förslaget
liksom for närvarande välja mellan reaktionssystemets olika påföljder
och därvid taga tillbörlig hänsyn till den tilltalades abnormitet. I förhallande
till gallande rätt innebär förslaget emellertid en viss utvidgning
av möjligheterna att åvagabringa en för dessa brottslingar lämpad behandhng.
Forslaget medger sålunda överlämnande till psykiatrisk vård även av
lagöverträdare som icke har begått brottet under inflytande av sådan psykisk
abnormitet som nu föranleder straffriförklaring. Överlämnande till
vård enligt sinnessjuklagen skall exempelvis kunna ske, om ett psykiskt
sjukdomstillstånd som medför behov av vård å sinnessjukhus har inträtt
hos lagöverträdaren först efter brottets begående. Denna möjlighet kommer
dock enligt beredningens åsikt att få mycket begränsad betydelse. I undantagsfall
bör visserligen beträffande sådana tilltalade som nu åsyftas överlämnande
till vård enligt sinnessjuklagen kunna användas i stället för påföljd
som innebär frihetsberövande inom kriminalvården. Detta bör dock
endast ske, när det medicinska vårdbehovet framträder med sådan styrka,
att det icke lämpligen kan tillgodoses inom kriminalvårdens ram. Hänsvn
maste emellertid, framhåller beredningen, också tagas till den beräknade
varaktigheten av vårdbehovet och därmed av omhändertagandet å sinnessjukhus.
I de avsedda fallen — där brottet ej är begånget under inflytande
av sinnessjukdom eller sinnesslöhet — måste domstolen nämligen liksom
eljest vid valet av påföljd för brott jämväl tillse att samhällsreaktionen blir
tillräcklig ur allmänpreventiv synpunkt.

Beträffande de olika påföljderna innehåller förslaget i huvudsak
följande.

I fråga om böter har beredningen icke funnit skäl att föreslå några
mera genomgripande ändringar. Såsom en nyhet föreslås dock, att dagsböter
skall kunna ådömas i kombination med fängelse, villkorlig dom eller
skyddstillsyn oberoende av om brottet eller vid flera sammanträffande
brott något av dem är belagt med böter. Jag vill i detta sammanhang erinra

C 19

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 ur 1002

om att ''enom en år 1959 beslutad ändring av lagen om villkorlig dom möjlighet
har införts att vid sidan om villkorlig dom ådöma ovillkorliga dagsböter
för samma brott som den villkorliga domen avser fprop. 1959: Ilo,

första lagutsk. uti. 1959: 25). .. ... , ,

Till l kap i skyddslagen har i huvudsak oförändrade överförts de föreskrifter
om betalning och indrivning av böter samt om förvandling av böter
som nu är intagna i lagen om verkställighet av bötesstraff I kapitlet
har även meddelats bestämmelser om anstånd med verkställigheten av
fängelse vartill böter förvandlats. Dylikt anstånd kan för närvarande beviljas0!
form av villkorlig dom. Någon ändring i fråga om förutsättningarna
för anstånd med verkställigheten föreslås ej, men beteckningen villkorlig
dom har i beredningens förslag reserverats for den pafoljd som behandlas

i 3 kap. skyddslagen. ... . .

Redan i sitt tidigare omnämnda år 1953 avgivna betänkande Reslog beredningen,
att straffarbete och fängelse skulle sammanslas till ett enhetligt
frihetsstraff med benämningen fängelse; redogörelse harfor har lamna s i
statsrådsprotokollet den 2 maj 1958 under avd. II. I enlighet harmed har
beredningen i förslaget till skyddslag upptagit endast en tidsbestämd frihetsberövande
påföljd, kallad fängelse. Utöver sammanslagningen av
fängelse och straffarbete har beredningen icke nu funnit skal att foresla
större ändringar i de grundläggande bestämmelserna; beredningen uttalar
emellertid att lagstiftningen om fängelse utgor ett område dar reformar
tet snart nog kan behöva fullföljas. De i 2 kap. skyddslagen givna reglerna
om tidsgränserna för fängelse som ådömes omedelbart for brott överensstämmer
med vad som föreslogs år 1953. Fängelse skall salunda kunna ådomas
på viss tid, lägst eu månad och högst tio år eller vid sammantraffande
av brott högst tolv år, samt på livstid. Erforderliga ändringar i straffskalor
utom brottsbalkens område har beredningen föreslagit i 1953 års betänkande.
Enligt detta skall såsom allmän regel galla, att i staliet för straf -arbete skall dömas till fängelse på samma tid som för straffarbete ar stadgat
och att, om straffskalan nu innehåller fängelse utan angivet maximum,
fängelse ei skall kunna ådömas på längre tid än ett år.

I kapitlet om fängelse har utan ändring i sak upptagits de nya regler om
återfall i brott som beredningen föreslog år 1953. För dessa regler har re oaiorts
i statsrådsprotokollet den 2 maj 1958 under avd. II.

Som jag redan har nämnt öppnar förslaget möjlighet att jamte fängelse
som ådömes omedelbart för brott döma till dagsböter, vare sig böter ar
stadgade för brottet eller ej. Denna kombinationsmöjlighet ar narmast avsedd0
för sådana fall, då domstolen av allmänpreventiva skäl ser sig nödsakad
att döma till fängelse, ehuru en mindre ingripande åtgärd individualpreventivt
skulle vara tillfyllest. Genom att därvid även ådoma böter skulle
domstolen stundom kunna nöja sig med ett kortare frihetsberövande an
om hela reaktionen mot brottet skulle bestämmas i fängelse.

För de begränsningar som beredningen har föreslagit i fråga om mojhg -

20 C Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

heterna att döma unga lagöverträdare till fängelse har jag tidigare redogjort.

I kapitlet om fängelse meddelas även bestämmelser om villkorlig frigivning.
Förslaget bibehåller de båda nuvarande formerna av sådan frigivning,
den obligatoriska och den fakultativa. Obligatorisk villkorlig frigivning
skall i likhet med vad nu gäller ske, när den som undergår fängelse på
viss tid, ej under sex månader, har avtjänat fem sjättedelar av påföljden, och
beslut härom skall meddelas av styresmannen för den anstalt där den dömde
är intagen. Fakultativ villkorlig frigivning skall liksom nu kunna ske,
när två tredjedelar av påföljden har verkställts. Användningsområdet för
sådan frigivning vidgas emellertid genom att den intagne skall kunna friges
redan när han har avtjänat fyra månader i stället för såsom för närvarande
åtta månader. Vidare bibehålies ej kravet på att den intagne för att komma
i åtnjutande av fakultativ villkorlig frigivning måste ansöka därom. Det
skall i stället åligga anstaltsledningen att beträffande varje intagen, som
undergår fängelse på minst sex månader, i god tid upptaga frågan, huruvida
han kan friges innan fem sjättedelar av påföljden har verkställts. Beslutanderätten
i fråga om fakultativ villkorlig frigivning föreslås decentraliserad
från fångvårdsstyrelsen till anstaltsnämnden vid den anstalt, där
den dömde är intagen.

Beredningen uttalar, att tillsynen över de villkorligt frigivna allmänt sett
är mycket bristfällig. För att råda bot härpå föreslår beredningen, att den
frigivne skall stå under tillsyn av sådan lokal tillsynsnämnd, som enligt
förslaget skall handha vården av dem som dömes till skyddstillsyn. Beträffande
den villkorligt frigivne och tillsynen över honom skall även i övrigt
vad som stadgas om skyddstillsyn i stort sett äga motsvarande tillämpning.

I fråga om villkorlig dom redogöres i beredningens slutbetänkande
för den utveckling detta institut har undergått sedan den första lagen
om villkorlig dom tillkom år 1906. Beredningen pekar på hur villkorlig
dom har kommit att bli ett rikt nyanserat reaktionsmedel, varigenom möjlighet
har skapats till en verklig kriminalvård i frihet. I vissa fall är en
villkorlig dom ingenting annat än en villkorlig påföljdseftergift, avsedd lör
tilltalade med god prognos vilka anses kunna undslippa med den varning
som den villkorliga domen utgör. I andra fall åter är den villkorliga domen
förenad med övervakning och i vissa av dessa fall meddelas föreskrifter som
kan innebära avsevärda inskränkningar i den dömdes frihet; sådan villkorlig
dom användes också i fall där prognosen icke kan anses vara god. Den
villkorliga domen användes vidare i viss utsträckning, och ofta i fall där
prognosen är långtifrån god, såsom ett medel för domstolen att åvägabringa
att den tilltalade omhändertas för vård enligt någon social vårdlag.

Att inom ramen för villkorlig dom har sammanförts till sin innebörd vitt
skilda åtgärder är enligt beredningens åsikt förenat med vissa olägenheter.
Beredningen erinrar om de psykologiskt ogynnsamma verkningar som varit
förbundna med att benämningen villkorlig dom, vilken tidigare i allmänhetens
medvetande har vunnit hävd som beteckning för den villkorliga på -

C 21

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

följdseftergiflen, kommil alt användas även i sådana fall där en ingripande
behandling har kommit till stånd. Det är ej heller tillfredsställande att,
såsom sker i den nuvarande lagen om villkorlig dom, förutsättningarna
för tillämpning av villkorlig dom anges lika för alla som rymmes under
lagen.

Beredningen föreslår därför nu att den villkorliga domen delas upp på
flera institut. Ett led i denna strävan är att överlämnande till barnavård,
nykterhetsvård och psykiatrisk vård har upptagits som självständiga påföljder;
överlämnande till sådan vård, som för närvarande i viss utsträckning
sker i samband med villkorlig dom, har därigenom lösts från de förutsättningar
som uppställes för meddelande av villkorlig dom. Men vidaie
föreslår beredningen att den nuvarande villkorliga domen uppdelas i två
väsentligt olika påföljder, kallade villkorlig dom och skyddstillsyn.

Den nya villkorliga domen är avsedd för det klientel som åsyftades, när
villkorlig dom infördes i svensk rätt, nämligen tillfällighetsbrottslingar, vilkas
prognos är så god att särskilda åtgärder — utöver den varning som domen
innebär — ej erfordras för deras tillrättaförande. Villkorlig dom har
utformats som en brottspåföljd i teknisk mening men kan enligt beredningen
till sin egentliga innebörd sägas vara en villkorlig eftergift av annan påföljd;
den innebär i huvudsak, att sådan påföljd efterges under förutsättning
att den dömde ej begår nytt brott under en prövotid av två år. Den
villkorliga domen kan enligt förslaget icke förenas med övervakning och ej
heller med några särskilda föreskrifter för den dömde under prövotiden,
bortsett från föreskrifter om tid och sätt för fullgörande av skadeståndsskyldighet
på grund av brottet.

Till skyddstillsyn har från den nuvarande villkorliga domen
hänförts sådana fall i vilka övervakning jämte särskilda föreskrifter eller
enbart övervakning finnes erforderlig för den dömdes tillrättaförande.
Skyddstillsynen har liksom den nya villkorliga domen utformats som en
självständig påföljd och innebär alltså icke något anstånd med ådömande
av påföljd eller med verkställighet av ådömd påföljd. Om skyddstillsynen
misslyckas, skall den emellertid under vissa förutsättningar kunna utbytas
mot annan påföljd som kan följa å brottet.

Den som dömes till skyddstillsyn skall vara underkastad en prövotid
av normalt tre år och under denna skall han stå under övervakning, intill
dess sådan ej längre prövas erforderlig, övervakningen skall utövas av
skyddskonsulent eller av annan fackutbildad person, nämligen skyddsassistent
eller tjänsteman hos skyddsförening, barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd.
Vid sin sida skall övervakaren kunna ha en s. k. tillitsman
som skall vara den dömde till stöd och hjälp. Såsom tillitsmän skall anlitas
därtill lämpade och villiga privatpersoner. Under prövotiden skall den dömde
vara skyldig att iakttaga sådana föreskrifter rörande hans livsföring,
som prövas ägnade att främja hans anpassning i samhället. Föreskrifterna
skall emellertid icke såsom nu vid villkorlig dom meddelas av domstolen;
enligt beredningens förslag befrias domstolarna från sin befattning med

22 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1062

kriminalvården i frihet. Skyddstillsynen skail handhas av en lokal tillsynsnamnd
och det ankommer på denna att i det enskilda fallet närmare utlorma
behandlingen. Tillsynsnämnden, vars ordförande skall vara innehavare
av domarämbete och vars ledamöter hör ha erfarenhet beträffande
vård av ungdom, arbetsförmedling eller eljest i allmänna värv, skall under
skyddstillsynens fortgång vidtaga de ändringar i fråga om föreskrifterna
som foranledes av den dömdes utveckling och personliga förhållanden i
övrigt. Åsidosätter den dömde sina skyldigheter, kan tillsynsnämnden meddela
honom varning, förlänga prövotiden till högst fem år eller förelägga
honom vid vite att iakttaga viss meddelad föreskrift.

Skyddstillsyn bygger i princip på den dömdes frivilliga medverkan till
de vårdåtgärder som finnes påkallade. Visst tvång kan dock komma att utövas
mot den dömde. Som jag redan har nämnt skall tillsynsnämnden kunna
ge vitesföreläggande. Nämnden skall också, om det med hänsyn till den
dömdes sinnesförfattning eller eljest finnes erforderligt för hans tillrättalorande,
kunna på lämpligt sätt tvångsvis omhändertaga honom under kortare
tid, högst två veckor. Men redan i samband med domen skall kunna
beslutas vissa åtgärder, för vilkas genomförande exekutivt tvång står till
buds. Sålunda skall, som tidigare antytts, domstolen kunna döma till böter
jämte skyddstillsyn, varigenom öppnas möjlighet att vid behov skärpa
reaktionen mot den dömde. Som även nämnts i det föregående skall domstolen
vidare kunna förordna, att i skyddstillsyn skall ingå behandling under
två månader i tillsynsanstalt. Denna form av frihetsberövande har visserligen
främst föreslagits med tanke på unga lagöverträdare i åldern 18_

20 år. Beredningen har emellertid ansett att, om de skäl som nödvändiggör
ett frihetsberövande kan tillgodoses genom den ifrågavarande kombinationen
av vård i och utom anstalt, den bör stå öppen även för brottslingar som
har uppnått 21 års ålder. Däremot skall förordnande om behandling i tillsynsanstalt
icke kunna meddelas i fråga om den som är under 18 år och ej
heller beträffande den som har begått den åtalade gärningen under inflytande
av sinnessjukdom eller sinnesslöhet.

Skyddstillsyn skall kunna undanröjas och utbytas mot annan påföljd
som kan tölja å brottet, om den dömde finnes ha begått annat brott före
prövotidens utgång eller om han på annat sätt än genom brott åsidosätter
sina skyldigheter. Undanröjande kan endast beslutas av domstol. Finner
domstolen ej tillräckliga skäl till sådant beslut, kan den i stället vidtaga
mindre ingripande åtgärder, bl. a. förordna att den dömde skall intagas i
tillsynsanstalt under två månader.

Den påföljd som i förslaget kallas skyddsfostran motsvarar det
nuvarande ungdomsfängelset och är som jag tidigare har nämnt i första
hand avsedd för kriminell ungdom i åldern 18—20 år som anses böra underkastas
längre tids anstaltsvård. Om särskilda skäl är därtill, skall skyddsfostran
kunna ådömas den som har fyllt 21 men ej 23 år, och i undantagsfall
skall även den som är under 18 år få dömas till skyddsfostran.

Den som dömes till skyddsfostran skall erhålla en efter hans förutsätt -

C 23

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

ningar individualiserad behandling, ägnad att framja hans anpassning i
samhället. På en central nämnd, kallad skyddsvärdens ungdomsnämnd
och motsvarande den nuvarande ungdomsfängelsenämnden, skall ankomma
att inom vida gränser bestämma hur behandlingen skall tillgå. Behandlingen
skall dock alltid börja i anstalt. Efter anstaltsbehandlingen skall under
en av nämnden fastställd prövotid följa vård i frihet och för denna skall
i huvudsak gälla samma regler som för skyddstillsyn. Beredningen fiamliåller,
att denna del av behandlingen icke är den minst viktiga och att anstaltsvården
bör betraktas såsom en förberedelse för vården i frihet och
som ett hjälpmedel för att denna skall kunna genomföras så framgångsrikt
som möjligt. Vården utom anstalt skall handhavas av ungdomsnämnden,
som dock skall kunna överlämna denna vård åt sådan lokal tillsynsnamnd
som ombesörier behandlingen av dem som har dömts till skyddstillsyn. Sa
länge prövotiden — som efter hand kan förlängas — fortgår, skall ungdomsnämnden,
när skäl är därtill, kunna förordna att den domde skall
återintagas i anstalt. För hela behandlingen, i och utom anstalt, har föreslagits
en längsta tid av fem år, varav högst tre år i anstalt; någon minsta
tid för anstaltsvården har icke föreskrivits. Behandlingstiden skall dock i
samband med lagföring för nytt eller nyupptäckt brott av domstol kunna
förlängas till sex år, varvid även maximitiden för anstaltsvården blir forlängd
med ett år.

De nuvarande påföljderna förvaring och internering i sakerhetsanstalt
skall enligt beredningens förslag ersättas med en enhetlig påföljd,
s k v d d s i n t e r n e r i n g. Med den utformning rekvisiten för ådömande
av förvaring och internering har erhållit i gällande lagstiftning synes det
enligt beredningen svårt att påvisa någon klar skillnad mellan de klientelgrupper
för vilka dessa reaktionsformer är avsedda. Beträffande förvaring
uppställes krav på att den brottsliges sinnesbeskaffenhet skall avvika från
det normala; någon sådan förutsättning finnes icke för tillämpning av internering.
Å andra sidan krävs för internering att den brottslige tidigare
har dömts för brott och undergått straff, medan förvaring kan ådömas en
förstagångsbrottsling. Rekvisitet »sinnesbeskaffenhet som avviker från det
normala» har, säger beredningen, visat sig icke vara ägnat att skilja ut
klientelet i två grupper, och det synes vara så att samtliga de, som numera
ifrågakommer till tidsobestämt omhändertagande på grund av flerfaldig tidigare
brottslighet, kunnat anses vara av sådan sinnesbeskaffenhet. Utvecklingen
har nämligen gått därhän att efter den 1 januari 1948 icke någon
person har dömts till internering, bortsett från dem som etter dom
återintagits för fortsatt internering. Bestämmelserna om verkställigheten
är lika för förvaring och internering, och placeringen på de olika sakerhetsanstalterna
sker efter en bedömning av den dömdes sinnesbeskaffenhet,
karaktär, vandel m. m. utan hänsynstagande till om han har dömts
till förvaring eller till internering. Den i beredningens direktiv nämnda frågan,
huruvida icke förvaringen omsluter så olikartade brottslingsgrupper att
någon form av uppdelning efter vederbörandes vådlighet borde genomföras,

24 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

besvarar beredningen så, att det för närvarande icke synes vara lämpligt att
gora någon sadan uppdelning; erforderlig åtskillnad mellan olika grupper
intagna bor ske pa verkställighetsstadiet. 8 P

.Eer.ednmg.en
pa l stort sett samma klientel som förvaring och internering. För att skydds^
m ernenng skall kunna ådömas, måste den tilltalade ha gjort s g skytdig
till grövre brottslighet; å brottet eller, när flera brott har förövats å någof
av dem skall kunna folja fängelse i två år eller däröver. Vidare skall ett fådant
långvarigt omhändertagande utan på förhand bestämd tid som skvdds Sto

påkaiiat för att förebygga f°rtsatt b^s g

an den tilltalades sida. Vid bedömande härav skall hänsvn ta«as
forutom till hans brottslighet, till hans sinnesbeskaffenhet, vandel och levnadsomständigheter
i övrigt. Om behov därav visar sig föreligga kan dom

XsUtnf:r Vlssa förutsättningar förordna, att fängelse, som hfrådömts på
minst sex manader, eller skyddsfostran skall övergå till skyddsinternering
Den som domes till skyddsinternering skall enligt förslaget erhålla en

lingr äenad S1I|nesbeska^fenhet och övriSa förutsättningar lämpad behandg’.
.S* ! l^amJa ^nS anPassninS 1 samhället, och behandlingen skall
omfatta vård bade i och utom anstalt. Liksom vid skyddsfostran skall det
ankomma pa en central nämnd, interneringsnämnden, att inom vida grän JmenertiöT^

““ behaudiinSens närmare utformning. Förslaget behåller
emellertid det nuvarande systemet med en av domstolen fastställd minsta

hd för omhändertagandet i anstalt. Minsta tiden, som endast får bestämmas
i helt år eller i helt år jämte sex månader, skall fastställas till lägst
ett och högst tolv år. Om vårdens fortsättande utom anstalt skall interneringsnamnden
forordna, när — efter minsta tidens utgång — anstaltsvisteise
ej längre finnes påkallad för att avhålla den dömde från fortsatt
rottshghet. I motsats till vad nu gäller skall dock den dömde, om särskilda
skal ar därtill, kunna överföras till vård utom anstalt redan före minsta tidens
utgång. Forslaget innehåller även en maximitid för anstaltsvården.
Denna får nämligen icke pågå under längre tid än sammanlagt tre år utöver
minsta tiden. Möjlighet skall emellertid finnas att hos domstol utverka
förlängning av maximitiden.

Bestämmelserna om vården utom anstalt har utformats i nära anslutning
till vad som har föreslagits i fråga om skyddstillsyn, övervakningen över
den som vårdas utom anstalt skall kunna upphöra, när tillsvn icke längre
erfordras. Bryter den som vårdas i frihet mot sina skyldigheter eller finnes
pa grund av hans uppförande eller eljest att anstaltsvård är påkallad för att
orebygga att han begår brott, får interneringsnämnden besluta att han skall
återintagas i anstalt. Har vården utom anstalt pågått under en sammanhangande
tid av fem år, skall skyddsinterneringen upphöra.

Barnavårdslagen, lagen om nykterhetsvård och sinnessjuklagen är, uttalar
beredningen, liksom kriminallagstiftningen led i brottsbekämpandet.
Syftet med dessa lagar är nämligen att ge vård åt den vårdbehövande ej
allenast for hans eget bästa utan även för att skydda samhället mot de

C 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

olägenheter, däribland risken för brott, som skulle följa av att han lämnades
utan behandling. Ådagalagd brottslighet kan också utgöra grund för ingripande
med tvångsåtgärder enligt de sociala vårdlagarna. Ofta ar den
vård, som därvid kan åvägabringas, ur olika synpunkter att föredraga
framför behandling inom kriminalvården. Gällande lagstiftning erbjuder
även vissa möjligheter att låta sådan behandling stå tillbaka för socialvård.
Dessa möjligheter utvidgas enligt beredningens förslag genom att i
skyddslagen såsom allmän brottspåföljd har upptagits överlämnande
till särskild vård. Som jag förut antytt inbegripes härunaer
vård enligt barnavårdslagen, lagen om nykterhetsvård och sinnessjuklagen
samt öppen psykiatrisk vård.

För den reaktionsform som skall bestå i överlämnande till vård enligt
barnavårdslagen har redan redogjorts i samband med det föreslagna paföljdssystemet
för unga lagöverträdare.

I fråga om förhållandet mellan spritmissbruk och kriminalitet framballer
beredningen, att alkoholismen är starkt utbredd bland brottslingarna
och att alkoholmissbruket är en viktig orsak till brottslighet. Åtgärder genom
vilka brottsliga alkoholmissbrukare på ett tidigt stadium av sin kriminalitet
bringas att upphöra med spritmissbruk är därför ägnade att medföra
betydande verkningar i kampen mot brottsligheten och det är ett kriminalpolitiskt
intresse av synnerlig vikt att bereda alkoholbrottslingar en
så beskaffad behandling. Detta kan dock endast i begränsad omfattning ske
genom att de göres till föremål för nykterhetsvård i stället för kriminalvård.
För huvudparten av dessa brottslingar får behovet av nykterhetsvård
tillgodoses inom kriminalvårdens ram.

Överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård kan emellertid
enligt beredningen vara en lämplig åtgärd när eljest fängelse på kort hd
skulle ådömas. I det senare fallet är frihetsförlusten ofta otillräcklig för
ett effektivt avvänjande från alkoholmissbruk och dessutom följes anstaltsbehandlingen
ej av någon vård i frihet. Om tvångsåtgärder kan vidtagas
enligt lagen om nykterhetsvård, erbjuder denna långt bättre möjligheter
både ur ren behandlingssynpunkt och med hänsyn till samhällsskyddet.
Beredningen anser också, att överlämnande till nykterhetsvård kan vara
ett lämpligt alternativ till skyddstillsyn i fall, då den tilltalade kan antagas
ej komma att frivilligt underkasta sig av tillsynsnämnden meddelade föreskrifter
om sådan vård. Även i andra fall finnes utrymme för tillämpning
av ifrågavarande påföljd, bl. a. när den som har begått brottslig gärning
under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet ej är i behov av psykiatrisk
vård men väl av nykterhetsvårdande behandling.

Lika litet som vid överlämnande till barnavård tillkommer det domstolen
att avgöra hur behandlingen skall närmare utformas, utan domstolen
skall överlämna åt nykterhelsnämnd eller, om den tilltalade är intagen å
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, åt anstaltens styrelse att föranstalta
om erforderlig vård; innan överlämnande sker skall domstolen
höra nämnden eller styrelsen. Enligt en av beredningen föreslagen ändring

26 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

|ien om nykterhetsvård skall emellertid, när domstol förordnar om överamnande
till sadan vård, vederbörande länsstyrelse kunna utan att nykterhetsnamnden
ansöker darom förordna om tvångsintagning av den till ö

n"11 rdanStalt- SkCr inta§nin§ i denna ordning-, skall vissa

säl skilda rättsverkningar vara förbundna därmed, bl. a. skall den inta<me
kunna kvarhållas längre tid på anstalten än eljest. §

skS-etiI1 vård enligt sinnessjuklagen innebär att den tilltalade
om vårH ^ sinnessjukhus; i denna lag meddelas endast bestämmelser
Tfö?s i °Ch °m vårdätSärder i samband med utskrivning

«ör? f- SJU S- S°m jag har omtalat 1 samband med redo*

^orelsen för det toreslagna påföljdssystemet för psykiskt abnorma lagöverträdare
ar det domstolen som skall förordna om vård enligt sinnessjuklagen.
Förordnande härom skall få meddelas endast om den tilltalade i uthus
namnda lag har förklarats vara i behov av vård å sinnessjuk hus,

i fråga om annan psykiskt abnorm än den som är sinnessjuk eller
sinnesslo skall medicinalstyrelsen alltid höras, innan överlämnande till ifrå vårdTkall

(T*1 tT* ^ Llks0m vid överlämnande till annan särskild
a ard skall domstolen icke aga meddela några föreskrifter rörande den närmare
utfoimningen av behandlingen.

si,^h„«°mStflea k°mmer tiH den »PPfattningen, att intagning å sinnes6J
7 °rd?u samhällsskyddets synpunkt, och om det medicinska
a dbehovet kan tillgodoses på annat sätt, står det i domstolens makt att
valja nagon annan vårdform, även om den läkare som har utfört sinnesundersökningen
ansett vård å sinnessjukhus vara påkallad.

Överlämnande till öppen psykiatrisk vård är avsett att tillämpas i såana
fall dar nagot mera framträdande vårdbehov icke föreligger men
dar den tilltalade med hänsyn till sin psykiska abnormitet likväl ej bör
lamnas helt utan kontroll. Intill dess i fråga om den öppna psykiatriska
värden i allmanhet en upprustning har skett av vårdens organisatoriska utormmng
och resurser, föreslår beredningen, att den öppna psykiatriska
värden av lagöverträdare skall handhavas av den till de statliga sinnessjukhusen
animutna hjälpverksamheten. Den närmare regleringen härav bör
enligt beredningen ske i administrativ väg.

Nar den tilltalade i utlåtande enligt sinnessjuklagen har förklarats vara
i behov av psykiatrisk vård — å sinnessjukhus eller i frihet — bör enligt
forslaget domstolen utan att höra det organ som skall handha vården kunna
forordna, att han skall överlämnas till öppen psykiatrisk vård, om domstolen
finner sådan vara tillfyllest. Så bör ock alltid, oberoende av om dyikt
_uHatande har mhamtats eller ej, kunna ske när den tilltalade är sinnessjuk
eUer^ sinnesstö. I andra fall har beredningen med hänsvn till de
bristfälliga vårdresurserna ansett, att tillstyrkande bör krävas antingen av
vederbörande hjälpverksamhetsläkare eller av medicinalstyrelsen
Beträffande de särskilda påföljderna för ämbetsmän och
l\gSn) V\ innebar ^redningens förslag icke några mera väsentliga
nyheter. I 8 kap. skyddslagen, där bestämmelserna om dessa påföljder in -

C 27

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

föris, har beredningen även inarbetat vissa stadganden som ager samband
med påföljdssystemet och i gällande strafflag återfinnes i kapitlet om ämbetsbrotten;
i det den 2 maj 1958 till lagrådet remitterade forslaget till
brottsbalk har dessa stadganden uteslutits för att upptagas i brottsbalkens
blivande tredje huvudavdelning. Vid överflyttningen till skyddslagen har
ifrågavarande stadganden i vissa avseenden ändrats med hansyn till utformningen
i övrigt av det föreslagna påfölj dssystemet. Ändringarna avser
främst förutsättningarna för alt använda avsättning och suspension som bistraff Till

9 kap. skyddslagen har med oförändrat innehåll överförts strafflagens
regler om förverkande av egendom. Beredningen erinrar om att
inom justitiedepartementet tillkallats en utredningsman med uppdrag att
verkställa en förberedande undersökning för reformering av specialstraf -rätten. Denna undersökning kommer att avse bl. a. ekonomiska påföljder
för brott, särskilt förverkande. Med hänsyn härtill har beredningen icke
ansett sig böra upptaga förverkandebestämmelserna i strafflagen till sa -

lie granskning. ,

I 10 kap. skyddslagen har beredningen under rubriken »Nedsättning och

uteslutning av vissa påföljder m. m.» upptagit vissa bestämmelser som redan
har berörts i det föregående, nämligen om den lagsta åldersgränsen
för ådömande av påföljd, om allmänt åtal för gärning begången i åldern
15—17 år och om påföljdssystemets tillämplighet å sinnessjuka och sinnesslöa
lagöverträdare. Vidare har i detta kapitel föreslagits ett stadgande angående
den utsträckning i vilken förordnande om förverkande av egendom
eller annan dylik rättsverkan får meddelas på grund av brottslig gärning
av någon som ej fyllt 15 år eller som handlat under inflytande av psykisk
abnormitet. Kapitlet innehåller även bestämmelser om avraknmg av
häktningstid och om befogenhet för domstol att nedsätta eller helt efterge

påföljd för brott. . .

De föreslagna bestämmelserna om nedsättning och energi
av påföljd överensstämmer till sitt sakliga innehåll med de föreskrifter
i detta ämne som beredningen föreslog redan i sitt år 1953 avgivna betänkande.
Enligt det i skyddslagen intagna stadgandet får för brott bestammas
lindrigare påföljd än därför stadgats, såframt synnerliga skäl föreligger
för antagande, att den lindrigare påföljden är tillfyllest för den brottsliges
tillrättaförande, och hinder ej möter ur allmän synpunkt; finnes uppenbart
att påföljd för brottet ej är erforderlig, får den efterges. I den föreslagna
lagtexten har således någon närmare precisering icke lämnats av
de skäl som kan föranleda tillämpning av stadgandet. Beredningen har
emellertid i sina motiv angivit vissa situationer där fråga kan uppkomma
om att nedsätta eller efterge påföljd. Ifrågavarande stadgande är, understryker
beredningen, avsett att tillämpas blott i speciella undantagsfall, dar
nå"on särskild omständighet föreligger som gör att domstolen kan frångå
vad som är stadgat som påföljd för brottet; påföljdseftergiften åsyftar narmast
sådana fall, där det skulle te sig stötande att den tilltalade över huvud

28 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

domeS till påföljd. Det må i detta sammanhang nämnas, att beredningen
^enom ändring av 20 kap. 7 § rättegångsbalken även har föreslagit vidgade
mojligheter att efterge åtal. b

1 förslagets n kap. har meddelats bestämmelser om sammanträ fnde
av brott m. m. Vid utformandet av dessa bestämmelser har

L "B««rm1lerS''räVat “ l>e‘5"ia"d'' förenkling jämfört med nuvarande
lag. Bestämmelserna avser hur det skall förfaras dels när någon samtidigt

tiliabrottsDåfl-HPfåf°ljd u°r/lera br0tt’ dels när den som har blivit dömd
till brottspåfoJjd fmnes ha begått annat brott före domen eller begår nytt

brott innan behandlings- eller prövotid för den ådömda påföljden har gitt

mardräff • påföljder som har ådömts samma person sam antraffar

pa verkstallighetsstadiet. I det förstnämnda hänseendet upp stalles

- i överensstämmelse med vad som nu gäller _ såsom huvudregel

t en gemensam pafoljd skall ådömas för brotten. Liksom för närvarande

brott k°Ck’ °™ Sarskllda skäl föranleder därtill, böter för visst eller vissa
brott kunna adomas vid sidan av påföljd för brottsligheten i övrigt. Under

iämtma trU Satt!!mg SkaH äVCn fängelse för visst brott kunna ådömas
V °°aIlS ^ f0P ÖVriga br0tt- Denna Påföljdskombination är avsedd
for sadana fall, där den tilltalade uppfyller de personliga förutsättningarna
för villkorlig dom men där bland de av honom begångna brotten
ingår nagot, t. ex. rattfylleri, för vilket domstolen av allmänpreventiva skäl
anser sig böra ådöma fängelse.

Beträffande de fall, i vilka den som har dömts till påföljd lagföres för
nytt eller nyupptäckt brott, innehåller kapitlet gemensamma bestämmelser
1 k . fangelse på viss tid> villkorlig dom, skyddstillsyn, skyddsfostran
och skyddsinternering. Någon regel för det fall att den tidigare domen avser
o er upptages icke i förslaget, lika litet som i nuvarande lag. Ej heller har
nagon reglering ansetts erforderlig, när den första domen har inneburit
överlämnande till särskild vård. De bestämmelser som meddelas i förevarande
avseende lämnar domstolen i stort sett valfrihet mellan att antingen
ata dea reodan ådömda påföljden avse även det nya brottet eller döma särSkllt
tlb Pafoljd for detta brott eller också undanröja beslutet om den tidi8a^
pafol-iden och döma ti!1 påföljd av annan art för brotten. Väljes någon
av de bada forsta vägarna, kan domstolen besluta vissa åtgärder beträffande
en forst ådomda påföljden, såsom återintagning i anstalt, förlängning av
prövotid och liknande. b °

*tadgandena rörande konkurrens på verkställighetsstadiet mellan olika
påföljder åsyftar att, när påföljderna ej är avsedda att verkställas vid sidan
av varandra, nå en ändamålsenlig lösning.

Utöver de nu nämnda konkurrensreglerna innehåller förslaget föreskrifhUF
boter> fanSeIse och suspension skall bestämmas när sådan oåfo
jd ar gemensam för flera brott; föreskrifterna härom har upptagits i kapitlen
om dessa påföljder. ^ b

I sitt ar 1953 avgivna betänkande upptog beredningen till granskning

C 29

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

även de kriminalrättsliga preskriptionsbestämmelserna.

Därvid föreslogs vissa ändringar i syfte att ge bestämmelserna ett sadant
sakligt innehåll att de, i huvudsak oförändrade, kunde ingå i beredningens
slutliga förslag om påföljdssystemcts utformning. De regler om preskription
som har införts i 12 kap. skyddslagen överensstämmer också x
huvudsak med beredningens tidigare förslag.

I fråga om preskription av möjligheten att ådöma påföljd har beiedningen
upptagit ett av processlagberedningen tidigare framfört förslag angående
de omständigheter som bör tilläggas preskriptionsavbrytande verkan.
För närvarande avbrytes sådan preskription genom att den misstänkte
häktas eller erhåller del av åtal inom viss tid från det brottet begicks.
Strafflagberedningen föreslår, att preskriptionsavbrott skall intrada genom
att den misstänkte inom den angivna tiden erhåller del av åtal for brottet
eller vid förundersökning som leder till allmänt åtal underrättas om den
mot honom riktade misstanken. Förslaget innehåller härutöver en ny bestämmelse,
innebärande att om en handling innefattar flera brott, den preskriptionstid
som är stadgad för det svåraste brottet skall galla för samtliga
brotten. Enligt en av beredningen föreslagen bestämmelse — vars innebörd
torde överensstämma med gällande rätt — skall, om mål avskrives
eller avvisas sedan åtal väckts, preskriptionsavbrott icke anses ha agt rum.
Preskriptionstiden skall då räknas från det brottet begicks. Brott skall enligt
förslaget anses begånget den dag den brottsliga handlingen avslutades,
om handlingens straffbarhet beror av att viss verkan inträtt, skall dock
preskriptionstiden räknas från den dag sådan verkan inträdde.

Beträffande preskription av ådömd påföljd föreslår beredningen en helt
ny ordning när det gäller frihetsberövande påföljder. Har verkställighet
icke påbörjats inom tre år från domen, skall verkställighet ej få ske utan
medgivande av domstol. En motsvarande domstolsprövning skall äga rum,
om påbörjad verkställighet har avbrutits och sedan efter mer an tre år
skall upptagas på nytt.

I 13 kap. skyddslagen behandlas personundersökning, och
förslaget innebär i denna del vissa nyheter, som bl. a. syftar till att sådan
undersökning i regel skall företagas på ett tidigare stadium än nu. Det av
beredningen föreslagna påföljdssystemet innebär en utökning av de kriminalpolitiska
behandlingsformerna och lämnar domstolarna större frihet
i valet av påföljd än de nu har. Behovet av noggrant och sakkunnigt utförda
personundersökningar till ledning vid detta val kommer därför,
framhåller beredningen, att framträda med större styrka än för narvarande.

I det sista kapitlet av den föreslagna skyddslagen har upptagits torutom
bestämmelser om den processuella nyhet som kallas bevistalan och
som redan i annat sammanhang har berörts — vissa andra processueda
föreskrifter ävensom bl. a. bestämmelser om tillsynsnämnds, skyddsvärdens
ungdomsnämnds och interneringsnämndens sammansättning, beslut -

30 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

KapitlCt avslutas med ett bemyndigande för Kungl Mai-t att
"CinS narm"e beSt5“‘"elS“ ““ «*«*•. skyddslagens ''tUI En

ovillkorlig förutsättning för att skyddslagen skall kunna bringas i

lampmng ar, framhåller beredningen, att tillräckliga r e s u r s e r§ för

de dömdas behandlmg finnes. Härvidlag kräves en upprustning i olika hän

seendem Denna är dock enligt beredningen i det väsentliga fcL betingad

1 • h a^ a fors,aSet lltan erfordras oberoende därav Beredningen

Sttaias att såv-l“ d" “PP8i''1 ““ '',ärmare l"reda dessa ^mål. Det
las. att saval inom den egentliga kriminalvården som inom barnavår

den nykterhets,ården och den psykiatriska värden pågar e7er ptoneras
en utbyggnad av resurserna. Vad kriminalvården beträffar kommer en!i«t
bå a k‘r"af "nå fors.åge, ™ ^ydds.ag i och för sig icke att tnt

fry a a påa åg 0kning av antalet anstaltsplatser utöver den som err
rades redan i det läge som rådde då beredningen avgav sitt slutbe
tankande Geaom den effektivisering av kriminalvården i frihet och de

in a bCä“°J lgheter att utnyUja ohka former av socialvård som skyddslagen
innebar ar forslaget tvärtom ägnat att medföra en begränsning av krimi
nalvardens anstaltsklientel och av behandlingen i anstalt. Beredningen an staiM

• 3tt a aV anstaltsvård ~ behandling i tillfynsan lt

i förening med skyddstillsyn — som beredningen föreslår tills vidare

stahT DSg°r nfS°n nfybygSnad UtÖver redan befintliga eller pl’anerade analter.
Däremot innefattar förslaget ett oeftergivligt krav på en kraftig

lä7/es rCS7Serna fÖr kriminalvården i frihet. I skyddslagen på

agges skyddskonsulenterna och deras assistenter betydligt vidgade arbetsppgi
ter och det ar beredningens bestämda mening att det krislä«e vari
kriminalvården i frihet kan sägas befinna sig icke Ln övervinnas på an

“‘ 311 gT?m tT Väsentli§ utökning av den fackutbildade och heltids anställda

arbetskraft som ägnar sig åt denna vård. Beredningen uttalar, att
de ur statens synpunkt mycket begränsade utgifter som fordras härför
“ att k°mPenseras 1 rikt mått redan genom inbesparade anstaltsstimder.
Fragan om antalet tillsynsnämnder och deras verksamhetsområden
hänger intimt samman med spörsmålet om landets indelning i
skyddskonsulentdistrikt och bör därför enligt beredningen utredas av 1956
års eftervårdsutrednmg, vars uppdrag avser bl. a. skyddskonsulentorganisationens
omfattning. s

Som tidigare nämnts faller utanför förslaget till skyddslag de bestämmelser
om adomande av skadestånd för brottslig gärning som nu
legleras 1 6 kap. strafflagen. Däremot har i skyddslagen upptagits vissa
s adganden som syftar till att effektivisera betalningen av utdömt skadestånd
Det ar otvivelaktigt av den största vikt, uttalar beredningen, att den
som begär brott förmås att, så långt det är honom möjligt, ersätta den
skada som han har orsakat genom brottet. Angelägenheten^ härav är icke
enbart betingad av omsorg om målsägandens intresse att få skadan ersa
. Det ar aven ur kriminalpolitik synpunkt av stor betydelse att hos

C 31

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

lagöverträdarna inskärpes att de måste taga de ekonomiska konsekvenserna
av sitt handlande. I skyddslagen har inskrivits såsom en allmän
skyldighet för den som dömes till skyddstillsyn eller villkorligt friges från
fängelse eller, efter dom å skyddsfostran eller skyddsinternering, överföres
från anstalt till vård i frihet att göra vad i hans förmåga står för att fullgöra
skadeståndsbetalning som har ålagts honom; vid prövning av fråga
om fakultativ villkorlig frigivning skall hänsyn tagas till den dömdes beredvillighet
att ersätta genom brottet uppkommen skada. Det organ som
handhar vården av den dömde har att tillse att han ställer sig nämnda
skyldighet till efterrättelse och brott häremot kan föranleda ingripande
mot honom med tvångsåtgärder, i sista hand återintagning i anstalt eller
vid skyddstillsyn undanröjande av denna och ådömande av annan påföljd,
i vissa fall kan föreskrifter meddelas om tid och sätt för fullgörande av
skadeståndsskyldigheten. Föreskrifter kan också meddelas med avseende å
den dömdes arbetsanställning och hans förfogande över arbetsförtjänsten.
Medelst sådana föreskrifter kan utövas ett visst tvång mot den dömde att
genom arbete intjäna medel för gottgörelse av den skada han har orsakat
genom sitt brott.

Beredningen avvisar av både praktiska och principiella skäl tanken, att
för brottslingar skulle inrättas särskilda arbetsplatser eller arbetsläger där
de skulle få avarbeta sin skadeståndsskyldighet. I stället pekar beredningen
på möjligheten att öka de i fångvårdsanstalt intagnas arbetspremier,
varigenom skadestånd skulle kunna i större utsträckning än nu uttagas av
de intagna. Beredningen nämner även vissa andra uppslag, som framförts
i syfte att på bättre sätt än för närvarande tillgodose målsägandens rätt
till skadestånd, men framhåller att dessa frågor bör övervägas i samband
med en reformering av utsökningsväsendet.

Yttrandena. Över strafflagberedningens slutbetänkande med förslag till
skyddslag har efter remiss utlåtanden avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen, interneringsnämnden,
ungdomsfängelsenämnden, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statspolisintendenten,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Kronobergs, Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs
och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
utredningen om administrativa frihetsberövanden, kommittén för översyn
av hälso- och sjukvården i riket, 1956 års eftervårdsutredning och kommittén
för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

Riksåklagarämbetet har av anförda skäl begränsat sig till att överlämna
yttranden av statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, stadsfiskalerna
i Stockholm Glas, Mattsson, Meijer och Robert samt Föreningarna
Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler.
Fångvårdsstyrelsen har till sitt utlåtande i avskrift fogat yttranden från
anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalterna å Långholmen, Malmö, Härlanda,
Härnösand, Växjö, Norrköping, Halmstad, Mariestad, Västerås, Roxtu -

32 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

na, Vångdalen, Tygelsjö, Mäshult, Älgberget och Sörbyn, från fångvårdsdire
torerna i ostra, sodra och norra anstaltsgrupperna samt från skyddskonsulenterna
i Stockholms distrikt för äldre, Södermanlands-östergötiands distrikt.
Skåne-Blekinge distrikt, Göteborgs distrikt för unga och för Halland
Goteborgs distrikt för äldre och för Bohuslän, Västgöta-Dals distrikt och
Gävleborgs distrikt, överståthållarämbetet har bifogat yttranden av barnavardsnamnden,
nykterhetsnämnden, polismästaren och kriminalpolisintendenten
i Stockholm. Lansstyrelserna har överlämnat, länsstyrelsen i Stockholms^an
yttranden från landsfogden i länet, socialvårdskonsulenten i försa
istriktet och Stockholms läns avdelning av Föreningen Sveriges landslskaler
.länsstyrelsen i Kronobergs län yttranden från landsfogden i länet
ansnykterhetsnamnden och barnavårdsnämnden i Växjö, länsstyrelsen i
Malmöhus lan yttranden från landsfogden i länet, poliskammaren i Malmö,
lansnykterhetsnämnden, Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler och barnavardsnamnden
i Hälsingborg, länsstyrelsen i Skaraborgs län yttranden
från andsfogden i lanet, stadsfiskalerna i Skövde och Lidköping, länsnykterhetsnamnden,
skyddskonsulenten i Västgöta-Dals distrikt, socialvårdskonsulenten
i nionde distriktet, förste provinsialläkaren samt Föreningen
Skaraborgs lans landsfiskaler, länsstyrelsen i Örebro län yttranden från
lansnykterhetsnämnden, poliskammaren i Örebro och barnavårdsnämnden
i Karlskoga, lansstyrelsen i Kopparbergs län yttrande från landsfogden i
anet länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrande från Föreningen Gävleborgs
lans landsfiskaler och länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden från
skyddskonsulenten i Norrbottens distrikt, barnavårdsnämnderna i Luleå
och Galhvare samt Föreningen Norrbottens läns landsfiskaler.

Tillfälle att avgiva yttrande över beredningens slutbetänkande har även
beretts barnavårdsnämnderna och nykterhetsnämnderna i Göteborg och
Malmo, Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomaret Sveriges
auditorer och Sveriges polismästare, Sveriges advokatsamfund, Svenska
kriminalistföreningen, Föreningen tjänstemän inom kriminalvården,
Svenska fångvårdssällskapet, Sveriges fångvårdsmannaförbund, Svenska
skyddsförbundet, Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter,
Skyddsvärnsföreningarna i Stockholm och Göteborg samt i Malmöhus
lan, Svenska psykiatriska föreningen, Rättspsykiatriska föreningen,
Svenska socialvårdsförbundet, Svenska nykterhetsvårdsförbundet, De erkanda
alkoholistanstalternas centralorganisation, Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund, Sveriges läkarförbund, Riksförbundet för"''sexuell upplysning
och Stockholms nämndemannaförening. Yttranden har inkommit
från samtliga utom Föreningen tjänstemän inom kriminalvården, Sveriges
fångvårdsmannaförbund, Skyddsvärnsföreningarna i Stockholm och” i
Malmöhus län samt Riksförbundet för sexuell upplysning.

Yttrande har jämväl inkommit från Svenska ekumeniska nämnden.

Aven beredningens år 1953 avlämnade betänkande med förslag angående
enhetligt frihetsstraff m. m. har, som jag tidigare nämnt, varit föremål för

C 33

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

remissbehandling. De därvid avgivna yttrandena kommer jag att redovisa
i anslutning till den av mig föreslagna brottsbalkens tredje huvudavdelning,
i den mån yttrandena avser frågor som behandlas också i beredningens slutbetänkande.
I dessa avseenden har yttranden över 1953 års betänkande avgivits
av j ustitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens kriminaltekniska
anstalt, statspolisintendenten, riksräkenskapsverket, överståthållarambetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens
län, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, 1951 års rattegångskommitté,
Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare,
Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges landsfiskaler
och Sveriges polismästare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen direktorer
och assistenter vid fångvårdsstaten, Svenska fångvårdssällskapet, Sveriges
fångvårdsmannaförbund, Svenska psykiatriska föreningen, Rattspsykiatriska
föreningen och Svenska kriminalistföreningen.

I fråga om strafflagberedningens arbete uttalar justitiekanslersämbetet i
sitt över beredningens slutbetänkande avgivna yttrande helt allmänt, att
beredningens uppgift varit icke blott omfattande utan även i ovanlig gra
svårlöst, i första hand sakligt men även lagtekniskt sett. Ämbetet staller sig
i åtskilliga avseenden betänksam mot vad beredningen föreslår men vi
icke underlåta att framhålla vilket starkt intryck ämbetet vid genomgången
av betänkandet erhållit av den skicklighet och omsorg, varmed det utarbetats.
Förslaget utmärkes av stor uppslagsrikedom och den humanitet som
överallt möter är i och för sig i hög grad tilltalande. Lagtexten synes klar
och överskådlig samt även lättillgänglig, i den mån det ämne regleringen

avser det medgivit. , ,

1 åtskilliga remissyttranden uttalas tillfredsställelse over den av beredningen
föreslagna kodifieringen i skyddslagen av de grundläggande
bestämmelserna om brottspåföljderna. Det sätt på vilket kodifieringen
har skett lämnas i huvudsak utan erinran av de myndigheter som särskilt
yttrat sig häröver, överståthållarämbetet anser att systemet är väl genomtänkt
och logiskt uppbyggt. Liknande uttalanden göres av bl. a. 1956 års
eftervårdsutredning och Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Göta hovrätt anser, att beredningens förslag till kodifikation i stort sett
är väl avvägt. Hovrätten ifrågasätter dock lämpligheten av att i skyddslagen
upptaga bestämmelser om personundersökning. Dessa bestämmelser synes
hovrätten vara av företrädesvis processuell natur, och det bör därför
övervägas att inarbeta dem i rättegångsbalken. Även hovrätten för Vastra
Sverige uttalar tvekan, huruvida ifrågavarande bestämmelser bör ha sin
plats i en lag om påföljder. Denna hovrätt finner det iögonenfallande, att
frågan om s. k. liten sinnesundersökning regleras i skyddslagens kapitel
om personundersökning medan den stora sinnesundersökningen uteslutan 2

II ihan g till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. C.

34 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

de behandlas i sinnessjuklagen. Däremot bör enligt hovrätten en del av
stadgandena i lagen den 20 december 1946 med vissa bestämmelser om mål
rörande tro» av underårig mähänd. tunna infogas i skyddslagen
I den livliga kriminalpolitiska debatt, som förts under senare år har från
inånga håll framhållits nödvändigheten av ökade kunskaper om brottsighetens
orsaker och de straffrättsliga reaktions kommU

-V '' '' ‘ Vt'' '''''' Synpunkter av denna innebörd har fram kalTdT

V remissbehandlingen av strafflagberedningens slutbetän reffnriaSenheten,

av,en omfattande kriminologisk undersökning för att utreda
frågan om de kriminalrättsliga åtgärdernas effektivitet understrykes

för 1956 å°Tr'' ^h§H h0V[ättens menin§ är det önskvärt, att uppdraget
or 1956 års klientelundersoknmg, vilket endast avser ungdomsklientel ut lioff8

hH att °mfatta iamväl äldre lagöverträdare samt personer som icke
gj sig skyldiga till brott eller eljest företett några mera påfallande missanpassningstendense,
Det måste vara av stort intresse Jtt söka utTna
v lka impulser och hammngar, som bestämmer de laglydiga medborgarnas
attityder och föreställningar om rätt och orätt. Behov förlligger av en ut lultate?

a°mi oTa f™*™* »fg^nadens socialpsykologiska mekanism. Reh
-at ...195® års kllentelundersöknings arbete — efter den utvidgning

Z -7 bÖr enligt hovrättens mening avvaktas, innan slutlig

ståndpunkt tages till den av beredningen föreslagna lagstiftningen

I flera andra yttranden framhålles, att en undersökning bör göras angående
brottens orsaker och resultaten av samhällets nuvarande sätt att reagera
mot brott. Därvid framskymtar mer eller mindre klart den uppfattningen
att under senare år vidtagna reformer inom reaktionssystemet kan
a medverkat till brottslighetens ökning. Sålunda uttalar hovrätten över
Skane och Blekinge att, om man skall kunna bedöma vilka åtgärder som
bor sattas in mot den vaxande kriminaliteten, kännedom erfordras om orsakerna
till att människor begår brott. Man måste söka utröna anlednin»-

nTrn r at! k,riminaliteten ökar i vårt land liksom den betydelse som den
hittills forda kriminalpolitiken haft för brottslighetens utveckling. Någon
mera djupgående undersökning av brottsorsakerna har ej framlagts av beredmngen.
Ej ens försök har gjorts att klarlägga den nuvarande kriminalpolitikens
inverkan på brottsligheten. Det hade enligt hovrättens åsikt vant
av varde om utredning beträffande dessa problemkomplex kunnat förenngas,
innan man sokte genomföra en så omfattande lagstiftning på straffrattens
område som den beredningen har föreslagit. Att dylika utredningar
saknas medför svårigheter att överblicka konsekvenserna av de nya brottspafoljderna.
— Uttalanden i samma riktning har gjorts av bl. a. hovrätten
för Vastra Sverige, länsstyrelsen i Stockholms län, Göteborgs rådhusrätt
Föreningen Sveriges stadsfiskaler och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund.
1

EU stort antal remissmyndigheter har gjort uttalanden angående de k r i -

C 35

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

minalpolitiska synpunkter som bör vara vägledande i kampen mot
brottsligheten. Härvid har framför allt spörsmålet, huruvida strafflagberedningen
i den föreslagna skyddslagen i erforderlig utsträckning tillgodosett
de allmänpreventiva synpunkterna, tilldragit sig intresse. I yttrandena förekommer
från denna utgångspunkt åtskilliga positiva uttalanden om beredningens
förslag men även många delvis starkt kritiska bedömanden.

En positiv ståndpunkt till den avvägning av påföljdssystemet som har
gjorts i förslaget intages av Göta hovrätt, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
länsstyrelsen i Kronobergs län, statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö, barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg, nykterhetsnämnderna
i Göteborg och Malmö, Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och
skyddsassistenter och Svenska socialvårdsförbundet. Sin principiella anslutning
till tankegångarna i förslaget lämnar även länsstyrelserna i Kopparbergs,
Gävleborgs och Norrbottens län, Svenska skyddsförbundet, Stockholms
nämndemannaförening och Svenska ekumeniska nämnden.

Göta hovrätt yttrar, att samtidigt som individualpreventiva synpunkter i
möjligaste mån bör tillgodoses domstolarna städse måste ha allmänpreventionens
krav i åtanke. Hovrätten har med tillfredsställelse konstaterat, att
beredningen — med visst undantag — icke föreslagit nagra begränsningar
i fråga om möjligheterna att döma till påföljder, som är med hänsyn till
allmänpreventionen tillräckligt stränga. Det förhållandet att lagförslaget
lämnar stort utrymme åt domstolarna vid valet av påföljd innebär självfallet
att större krav kommer att ställas på domstolarna. Enligt hovrättens mening
bör det ökade ansvaret med förtroende kunna läggas på domstolarna.
Även hovrätten över Skåne och Blekinge anser domarna väl skickade att fylla
de ansvarsfulla uppgifter som skulle läggas på dem vid ett genomförande
av förslaget.

Socialstyrelsen anser, att samhällsskyddet på längre sikt sannolikt tillgodoses
bättre genom individuellt avpassad vård och hjälp till social anpassning
än genom en påföljd, som är begränsad till ett i förväg efter brottets
svårighetsgrad tidsbestämt omhändertagande i sluten anstalt. Detta torde
i vart fall i allmänhet gälla vid brottslighet av allvarligare beskaffenhet.
Även om man uppnår ett tillfredsställande samhällsskydd under tiden för
själva omhändertagandet, upphör detta skydd vid anstaltstidens slut. I en
rättsstat som vår kan man icke annat än i extrema undantagsfall spärra in
brottslingar under hela deras livstid. Återfår människor, som har dömts till
långvarigt fängelse, sin frihet utan att under fängelsetiden ha fått någon
vård eller hjälp till återanpassning i samhället, torde deras farlighet och
därmed återfallsriskerna snarare ha ökat än minskat. I den av beredningens
förslag föranledda debatten har på sina håll framförts sådana krav på
»skärpning av straffen», att styrelsen finner sig föranlåten framhålla, att
en till resocialisering syftande individualpreventiv behandling ingalunda
måste innebära att kravet på samhällsskydd efterges utan att en riklig sådan
behandling ger det åtminstone på längre sikt effektivare skyddet. Styrelsen
fortsätter härefter:

36 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Kritiken mot en humanisering av vårt reaktionssystem på det straffrättsliga
området har emellertid i huvudsak baserats på allmänprevenlionens betydelse;
av hänsyn till vikten av att lagarna allmänt åtlydes måste brott regelmässigt
beivras och beivras på ett sådant sätt att det hot om ingripande
som blotta förekomsten av straffbestämmelserna utgör inte framstår såsom
mer eller mindre verkningslöst. Härtill vill socialstyrelsen framhålla, att den
allmanpreventiva effekten av ett reaktionssystem inte behöver bli mindre
på den grund att påföljderna är utformade huvudsakligen med sikte på individualpreventionen.
En brottspåföljd med utrymme för individuellt avpassad
vård torde med avseende å den allmänpreventiva effekten sällan stå
tillbaka för ett renodlat fängelsestraff. I ett inte ringa antal fall torde tvärt°P?.
individualpreventiva inslaget i brottspåföljden av lagöverträdaren
själv betraktas som en straffskärpning. Många missförstånd och mycken
ovederhaftig kritik skulle säkerligen kunna undvikas, om allmänheten finge
brottspåföljdernas verkliga innebörd. Kn sådan upplysning
bedömer socialstyrelsen som tillrådlig om det skall bli möjligt att redan från
början förankra den nya skyddslagen i det allmänna rättsmedvetandet. I
den män befogade anmärkningar kan riktas mot utformningen eller tilllampningen
av vårt nuvarande reaktionssystem på den grund, att lagöverträdarna
kommer för lindrigt undan, finns det enligt styrelsens mening i
vart fall ingen anledning att återgå till gamla strafformer utan förening med
vård; den riktiga vägen måste i stället vara att inom vårt reaktionssystem
forbattra möjligheterna till individuell behandling.

Socialstyrelsen hälsar med stor tillfredsställelse, att synpunkter sådana
som de nu anförda i betydande utsträckning synes ha varit vägledande för
strafflagberedningen vid dess utformning av de olika brottspåföljderna. Att
beredningen inte underskattat allmänpreventionens betydelse framgår därav,
att förslaget innehåller en rad skärpningar av brottspåföljderna.

Statsåklagaren i Stockholm anser, att — frånsett smärre erinringar —- förslaget
är utformat på sådant sätt, att det väl tillgodoser fordringarna på
ett med hänsyn till moderna principer i fråga om samhällets och den enskildes
rättsskydd utformat påföljdssystem.

Till de remissinstanser som ställer sig kritiska till beredningens förslag
under anförande av att allmänpreventionens krav icke i tillräcklig grad
beaktats hör justitiekanslersämbetet, hovrätterna för Västra Sverige och
Nedre Norrland, stats polisintendenten, överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Malmöhus län, rådhusrätterna i Stockholm och Malmö, Föreningarna Sveriges
häradshövdingar, Sveriges auditörer och Sveriges polismästare samt
Sveriges advokatsamfund.

Justitiekanslersämbetet anför, att ämbetets betänkligheter mot förslaget
avser bl. a. frågan om dess förenlighet med de krav som upprätthållandet
av samhällsskyddet ställer. Varje brott av någon betydenhet som en fullt
tillräknelig och för straff i vanlig mening mottaglig person begått bör, uttalar
ämbetet, i princip följas av en reaktion så utformad, att den inom ramen
för humanitetens fordringar innebär dels ett obehag av sådan skärpa
för den brottslige att det i möjligaste mån motverkar hans vilja att ånyo
begå brott, dels ock en allvarlig varning till andra att avhålla sig därifrån.
Det straffhot, som det sålunda är angeläget att vidmakthålla, torde komma
att försvagas om förslaget genomföres. Bland omständigheter som kan ha

C 37

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

denna effekt nämner ämbetet, att förslaget icke har bibehållit ordet straff
som beteckning för några påföljder. En annan punkt, dar förslaget ger anledning
till tveksamhet ur allmänpreventiv synpunkt, gäller behandlingen
av de yngsta lagöverträdarna. Man kan icke undgå att fråga sig om barnavårdens
organ är så rustade att de med tillräcklig kraft och stränghet kan
inskrida mot brottsligheten. En förändring som också kan inverka menligt
med hänsyn till allmänpreventionen avser förslaget att minska domstolarnas
inflytande i fråga om den påföljd som faktiskt drabbar den dömde. Ämbetet
påpekar vidare att de nuvarande spärrarna för användande av villkorlig
dom saknar motsvarighet i förslaget. Vidgade möjligheter införes till förkortning
av ådömda fängelsestraff, någon minsta tid skall ej gälla för skyddsfostran
och förvaringsinstitutet mildras i olika hänseenden. En allmän rätt införes
för domstol att bestämma lindrigare påföljd än som är stadgad, och i undantagsfall
skall åtal eller brottspåföljd kunna helt efterges. Även om forslaget
innefattar betydelsefulla nyheter som tillkommit av allmänpreventiva skäl,
anser ämbetet dock att förslaget genom mildringarna och kanske framfor allt
genom sin läggning icke i tillräcklig grad vidmakthåller straffhotet. Det
torde, uttalar ämbetet, icke vara för mycket sagt, att förslaget till skyddslag
med tillhörande motiv inbjuder domstolarna till en lagtillämpning där
allmänpreventionen står tillbaka för individualpreventionen. Detta ter sig
enligt ämbetet så mycket betänkligare som straffhotet sedan åtskilliga år
alltmer har minskat i betydelse; orsaken härtill torde visserligen till en del
vara att söka i lagtillämpningen, men denna lärer härutinnan i sin tur ha
tagit intryck av mildringarna i allmänhet i strafflagstiftningen.

Hovrätten för Västra Sverige vill starkt ifrågasätta om en kriminalpolitik,
som skjuter de resocialiserande behandlingsmetoderna i förgrunden på bekostnad
av allmänpreventiva synpunkter, för närvarande har stöd i vetenskaplig
erfarenhet annat än inom mycket snäva gränser. Det bör därför
åtminstone göras sannolikt att de allmänpreventiva synpunkterna helt
eller delvis är olämpliga, innan det finns anledning att i alltför hög grad
skjuta dem i bakgrunden. Hovrätten vill dock icke uttala sig mot att individualiserade
behandlingsmetoder vinner ökat insteg inom kriminalvården
men vill varna för att knyta alltför stora förhoppningar till dessa metoder.
. . ,

Enligt hovrätten för Nedre Norrland måste målet för all kriminalpolitik

vara att upprätthålla den allmänna laglydnaden. Trots beredningens uttalande
angående allmänpreventionens betydelse förefaller det hovrätten uppenbart,
att bakom lagförslaget ligger ett i hög grad individualpreventivt betraktelsesätt.
Hovrätten framhåller emellertid, att ehuru den utformning
förslaget erhållit ger intryck av att individualpreventionen varit det huvudsakliga
ledmotivet, den föreslagna lagtexten i och för sig icke synes lagga
hinder i vägen mot att allmänpreventiva synpunkter tillmates beaktande.

Stockholms rådhusrätt framhåller, att det numera i allmänhet torde råda
enighet om att när syftet att skydda samhället mot brott kan uppnäs
genom användande av en huvudsakligen för den brottsliges återanpassning

38 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

temfvnestdiDPtUalPreVentiV.a/rinCiper Utfonnad Påfdljd. eu dylik kan anses
lfyl est. Det ar emellertid uppenbart, uttalar rådhusrätten, att det indi vi

ualpreventiva syftet med brottspåföljden ej så sällan måste bli svårt att

orena med vad samhällsskyddet kräver. Om vid den intresseavvägning som

da maste ske mellan individualpreventiva och allmänpreventiva hänsyn

agon sammanjämkning icke kan komma till stånd, är det enligt rådhus svneTfåTt1111?

\VulSl fa” °frånkomligt att de individualpreventiva hänva
år trada tillbaka. Radhusratten anser, att beredningen i sin strä Innaf

'' P\ettiSnStem’ främst Syftar tiU lagöverträdarnas åter anpassning,

icke i tillräcklig grad beaktat samhällets och de laglydiga med emmarnas

krav på skydd. Särskilt framhåller rådhusrätten att inga till

^ gFänSer fastställts som förutsättning för
villkorlig dom, skyddstillsyn eller skyddsfostran.

Föreningen Sveriges häradshövdingar förklarar att föreningen kan ge sin

leZT? tT ^ m dGt mCSta aV Vad ^redningen i ett lnbetvd
1 a^ltd 1 SlU slutbetankande anfört angående faktorer som är av
tydelse 1 lumpen mot brottsligheten. Framhävandet av de kriminalpoli at^rdraS

admanPreventiva verkan och hävdandet av det sociala
gillandet och samhällets allvarliga reaktion mot brott såsom brottsföreyggande
faktorer framstår såsom verklighetsbetonat och hälsas av förZlTnT
“ Föreningen finner det emellertid L, bak nåföltder

f i f°^anand,e’ att de konkreta förslagen till bestämmelser och
stärk^dF r„ r° 1 åtskllllSa hänseenden ingalunda är ägnade att förTdl
™ aJ,fraanP7Ventlva effekte" av de kriminalpolitiska åtgärderna.

m-tvZ “v ’ o®0™ framhåller att även andra synpunkter än de

pieventiva inverkar pa valet av påföljd, förklarar sig liksom beredningen

anse, att varje brottspåföljd i princip måste vara motiverad av individualpreventiva
eller allmanpreventiva skäl eller av skäl av bådadera dessa slag.
Men nar påföljden i ett visst fall skall bestämmas, kan domstolen icke bort rL

^ a0 tlbtaIades större eller mindre skuld, och lagstiftaren måste
rakna med att domstolarna även framdeles kommer att anlägga detta berakteisesätt
Dettä forhållande bör, framhåller advokatsamfundet, beaktas
vid brottspåföljdernas legislativa utformning. Det är bl. a. av vikt att lagbestämmelserna
icke utformas så, att de ger de verkställande myndigheterna
möjlighet att förläna en brottspåföljd helt annan innebörd än vad
omstolen avsett. I detta hänseende ger beredningens förslag anledning till
vissa erinringar. Advokatsamfundet anför i anslutning härtill följande:
Av än större betydelse än den nu behandlade frågan är emellertid snörs iTe

inl,|hlviUV|da beredn''ngens förslag bygger på en riktig avvägning medan
de individualpreventiva och de allmänpreventiva synpunkterna I ^motiven

te°n avrattnanife" P3 ställen, uttalanden- som starkt understryker vik ten

av att allmanpreventionens krav beaktas. Det kan också sä«as att be

effekTirobestridLlnAmåukiiliga PåfölJder’ vilkas allmänpreventiva
laohlci- obestndllg. Allt detta hindrar emellertid icke att beredningen vid
^bestämmelsernas utformning låtit de individualpreventiva hänsvnen dominera
på ett iögonenfallande sätt. Mot förslaget såsom en helhet''kan en -

C 39

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

list stvrelsens mening riktas den anmärkningen att beredningen a ena sidan
icke i erforderlig utsträckning beaktat allmänpreventionens krav, medan
beredningen å andra sidan överskattat de kriminalvardande organens
möjligheter att ställa riktiga prognoser och att utforma behandlingen pa eu
ur individualpreventiv synpunkt lämpligt sätt. Det ar i och för sig en tilltalande
tanke att varje brottsling skall erhålla den behandling som ar
lämplig och ägnad att främja hans anpassning i samhälle och inga meningsskiljaktigheter
torde råda om önskvärdheten av att denna princip
tillämpas så långt det är möjligt. Men man maste ha klart för_ sig att vid
principens praktiska tillämpning felbedömningar och misstag kommer att
bli vanliga företeelser. Och framförallt måste lagstiftaren sörja för att principen
icke tillämpas på ett sådant sätt att den allmänna laglydnaden sattes
i fara eller rättssäkerheten äventyras; även ur sistnämnda synpunkt ger
betänkandet anledning till vissa erinringar.

En starkt kritisk ståndpunkt till förslaget intages av Göteborgs rådhusrätt
och Föreningen Sveriges stadsfiskaler. Rådhusrätten uttalar med avseende
särskilt på åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten, att den »humana»
linje som lagstiftaren följt genom de på detta område genomförda reformerna,
med all sannolikhet undergrävt respekten för lagen och därigenom
i stället för att motverka ungdomsbrottsligheten kommit att medverka
till att denna fått starkt ökad omfattning. Enligt rådhusrättens uppfattning
torde principen uppfostran i stället för straff från skilda utgångspunkter
vara felaktig. Särskilt för ungdomar torde fasta och såsom rättvisa ansedda
straffrättsliga normer vara av behovet påkallade. Rådhusrätten vill framhålla
vikten av att just beträffande de unga allmänpreventionen tillgodoses
i första hand. Beredningens förslag, såvitt avser de unga, är ej i högre grad
än nu gällande lagstiftning ägnat att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller, att de tankegangar som
förslaget bygger på ingalunda är teoretiskt eller empiriskt fastslagna. Mot
beredningens linje, att »det är angeläget att tillvarataga de möjligheter,
som finnes att gestalta det kriminalrättsliga ingripandet till en behandling,
ägnad att hjälpa och stödja den dömde» är intet att erinra i och för sig,
men föreningen hävdar att behandlingsidén endast är en arbetshypotes som
icke är bekräftad. Föreningen uttalar, att den fullständiga upplösningen av
regeln, att på brott skall följa ett i proportion till brottets svårhetsgrad

utmätt straff, icke längre kan få fortgå.

Även Föreningen Sveriges stadsdomare uttalar, att förslaget grundas på
svagt underbyggda, ofta omstridda antaganden, och ifrågasätter om det i
nuvarande stund kan anses tillrådligt att trots den ökade brottsligheten
fortsätta på den inslagna vägen eller om icke den omständigheten att
brottsligheten har stigit parallellt med de under senare tid genomförda reformerna
borde föranleda ett uppehåll i reformarbetet i avbidan på att säkrare
insikter vinnes i hithörande frågor. Verkan av de individualpreventiva
åtgärderna är enligt vad erfarenheten visar begränsad.

Sveriges läkarförbund framhåller såsom anmärkningsvärt, att beredningen
ägnat ringa intresse åt den för samhällsskydd och brottsprofylax viktiga

40 C

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

frågan om olika individers farlighet. Förbundet påpekar att risker uppstår,
man icke tillser att farliga individer i tid uppspåras. Djupast sett är
frågan om farligheten ett av kriminologins centrala problem

Utöver vad som framgår av den redan lämnade redogörelsen har några
remissmyndigheter allmänt uttalat sig om förslagets ståndpunkt att icke
uppstaHa några fasta gränser för tillämpningen av olika påföljder. Sålunda
uttalar Föreningen Sveriges stadsdomare, att det ur individualpreventiv
synpunkt uppenbarligen är önskvärt att domstolarna erhåller så stor fri *1*7

7J lg‘ bedöraa varJ‘e fal1 ^ter sin särart. Hänsynen till den
allmänna laglydnaden och rättssäkerheten gör det emellertid enligt föreningen
nödvändigt att bibehålla vissa fasta gränser. Förslaget företer ett

Förenfn!8 ° f S°m 1 nuvarande tidsläge kan visa sig ödesdigert.

gen vill också reagera mot en utveckling som innebär, att domstolarnas
ingripanden blir tämligen obestämda medan besluten om ingripande hänseenda

&‘ de verkställand* organen. I sistnämnda

anseende uttalas betänkligheter även av bl. a. statspolisintendenten Föreningarna
Sveriges häradshövdingar och Sveriges polismästare samt Advo hmTJu

* f SUeri<JCS aUditÖreF anser att förslaget på sina

1 fatt en pafallande diffus utformning. Föreningen finner det visserli gen

vara en fortjänst, att domaren får rika möjligheter att i det enskilda

- • T JE “ Ian °hka PåfölJder’ men anser att gränserna för de skilda
påföljdernas^ användningsområden bör göras mera bestämda i syfte att
bättre tillgodose det viktiga kravet på en enhetlig rättstillämpning.

F era av de remissinstanser, som anser att strafflagberedningen i sitt
ors ag icke har tillräckligt tillgodosett allmänpreventionens krav, åberoDar
såsom stod harfor att beredningen ej har använt ordet straff som
gemensam beteckning för brottspåföljderna eller för vissa av dem över
huvud taget vander sig det övervägande antalet remissinstanser mot tanken
att slopa straffbegreppet, och även i övrigt har i vissa avseenden kritik
ramtorts mot den terminologi som använts i förslaget till skyddslag
Av dem, som ställer sig positiva till ett avskaffande av straffbenämningen
uttalar socialstyrelsen. att frågan huruvida denna benämning bör slopas
måste vara av underordnad betydelse i förhållande till påföljdernas närmare
utformning. Styrelsen anser det emellertid ligga väl i linje med de
Siynpunkter 1 fråga om kriminalpolitikens väsentliga syfte, varom styrelsen
och beredningen är ense, att beteckningen straff utmönstras ur lagstiftnmgen.
Goteborgs stads nykterhetsnämnd finner det vara synnerligen välbetänkt
att man utmönstrar ordet straff, vilket ord onekligen ger föreställningar
om hamnd och vedergällningsåtgärder. Svenska fångvårdssällskapcl
anser starka skal tala för en omprövning av flera terminologiska frågor
eftersom utvecklingen har medfört allt större betoning av vårdlinjen. Föreningen
Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter och Stockholms
namndemannaförening finner att benämningen strafflag ej längre kan anses
adekvat för de samhällsåtgärder som här avses.

Länsstyrelsen i Södermanlands lån uttalar, att den nuvarande gränsdrag -

C 41

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

ningen mellan »straff» och »skyddsåtgärder» är helt irrationell. Det ar en
fråga av underordnad betydelse om man kallar brottspåföljderna straff eller
rätt och slätt påföljder. Syftet med åtgärderna, vad de än kallas, är ett och
detsamma: att skydda samhället mot brott. Länsstyrelsen i Kronobergs lan
anser, att kritiken mot förslaget att slopa beteckningen straff får tillerkännas
visst fog så till vida som ordet straff i någon mån torde bidraga till att i
det allmänna tänkesättet uppehålla föreställningen om brott såsom förkastligt.
Vilket intryck allmänheten och den presumtive brottslingen får av en
viss samhällsreaktion, torde likväl främst bero på reaktionens faktiska beskaffenhet.
I detta avseende innebär förslaget icke någon lindring beträffande
de nuvarande som straff betecknade åtgärderna. Frågan om att slopa
eller bibehålla ordet straff i lagtexten kan med hänsyn härtill enligt länsstyrelsen
icke tillmätas någon större betydelse. — Göta hovrätt, länsstyrelserna
i Örebro, Gävleborgs och Norrbottens lön samt Föreningen Sveriges
stadsdomare uttalar liknande synpunkter men framhåller att det med hänsyn
till allmänpreventionen icke är lämpligt att helt utmönstra benämningen
straff.

Hovrätten för Västra Sverige finner det riktigt, att beredningen jämställt
de traditionella straffen med de under senare år tillkomna påföljder som
benämnes skyddsåtgärder. Den av beredningen såsom gemensam benämning
för de olika reaktionsformerna använda termen påföljd är dock enligt hovrättens
mening ett »lärt» ord, föga lämpat för allmänt språkbruk, medan
ordet straff är så fast förankrat i gängse språkbruk att det även framdeles
torde komma till användning i ungefär sin nuvarande betydelse. Hovrätten
föreslår att beteckningen straff användes även för de nuvarande skyddsåtgärderna.

Även i andra yttranden framhålles, att beteckningen straff kan användas
icke blott för de påföljder, som enligt nuvarande terminologi inrymmes
under denna beteckning, utan också för övriga av beredningen föreslagna
påföljder med undantag för överlämnande till särskild vård. Uttalanden i
denna riktning har gjorts av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge
och statsåklagaren i Göteborg samt av Föreningen Sveriges häradshövdingar.
Svea hovrätt och nämnda förening vill dock från straffbenämningen
undantaga jämväl villkorlig dom.

En bestämd gensaga mot att någon principiell skillnad icke upprätthålles
mellan böter, fängelse, avsättning och suspension, å ena sidan, samt
övriga påföljder, å andra sidan, görs däremot av hovrätten för Nedre Norrland.
Hovrätten anför:

Begreppen brott och straff äro urgamla. Uppfattningen att på brott skall
följa straff är djupt rotad hos alla folk, och hovrätten vill hålla före att det
är av synnerlig vikt att denna uppfattning vidmakthålles. Förslaget att utbyta
begreppet straff mot uttryck sådana som påföljd och brottspåföljd är
givetvis ej endast av terminologisk art. I annat fall innebure det en meningslös
språkförsämring, en reform uteslutande ägnad att göra språket
fattigare. Följdriktigt hade för övrigt varit att samtidigt avskaffa det lika
gamla och lika talande begreppet brott.---Men beredningen har otvi 2*

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. C.

42 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

velaktigt förestavats ej av språkliga utan av ideologiska skäl, och det är häri
taran, såsom hovrätten ser saken, ligger. Om samhällets reaktionsformer
mot lagöverträdelser eg för mycket uttunnas, kan väl i en framtid, därest
f°rslag följes uttrycket brottspåföljd i det allmänna medvetandet
få en lika hard och obehaglig klang som ordet straff nu har. Nya reformivrare
komma kanske då att träda fram. Men för närvarande är det
ingalunda likgiltigt vilken benämning som väljes. Bortsett från straffbegreppets
språkliga havd kan tvekan ej råda om att benämningen straff ner
ett mera bestämt uttryck för samhällets ogillande än det tämligen intetsägande
och mångtydiga ordet påföljd. Slopandet av benämningen straff är
darfor ur allmanpreventiv synpunkt ett missgrepp. Att annan påföljd än
straff i vedertagen mening ej sällan kan komma att tillämpas, kan icke i
detta hanseende tillmatas någon avgörande betydelse. Åven bortsett från
att straffen i motsats till Övriga påföljder anges i bestämmelserna om de
särskilda brotten, måste nämligen straffen anses vara den normala påföliden
för brott. r *

Även åtskilliga andra remissorgan tar bestämt avstånd från tanken att
slopa beteckningen straff. Till dessa hör justitiekanslersåmbetet, Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthållaråmbetet, länsstyrelsen
i Skaraborgs län, Stockholms och Göteborgs rådhusrätter, Föreningarna
Sveriges auditörer och Sveriges polismästare samt Advokatsamfundet. 1
yttrandena framhålles, att det icke är likgiltigt huruvida de kriminalrättsliga
åtgärderna benämnes straff eller påföljd och att själva lagen i någon
form bör ge uttryck åt att på brott följer straff.

I fråga om den av beredningen använda terminologien i allmänhet uttalar
Föreningen Sveriges häradshövdingar, att beredningens förslag angående
olika benämningar framför allt kan hänföras till en alltför optimistisk uppfattning
om möjligheterna att genom vård råda bot på brottsligheten och
därmed en överbetoning av kriminalvårdens individualpreventiva effekt och
till en ganska klar deterministisk åskådning. Föreningen anser med fog
kunna hävdas, att föreställningen om ett fritt val mellan olika handlingssätt
sedan urminnes tid ligger till grund för all samvaro mellan individer,
all samhällsbildning och alla civiliserade rättssystem. Med denna föreställning
sammanhanger uppfattningen att den som begår en av samhället förbjuden
handling ådrager sig en skuld och att det är »rättvist», att han
sonar den genom att undergå straff som står i viss proportion till skulden.
Bortrensandet av begreppen skuld och förtjänt straff ur kriminallagstiftningen
och dess tillämpning är enligt föreningens mening ägnat att så småningom
luckra upp moralbildningen och motverka den föreslagna lagstiftningens
syften. Föreningen fortsätter härefter:

liJnånQHnhänga-na,aV.den kriminalpolitiska skola, vars åskådningar synbarrif
itt ti* rf" prageJ P?,strafflagberednmgens betänkande, göres ofta gällanett
nttrv^fff-SOm a -1.?8-1 ProP°rtlon till brottets svårighetsgrad endast är
ett uttryck for vedergallnmgstanken, att denna är helt av ondo och därför
bor bannlysas Att föreningen icke delar denna mening framgår av det
redan sagda. Val ar det sant att vedergällningsidén kan tillskrivas många

san.edöma gryl,°he te.r, b^e i gången och nuvarande tid, vilka för ett sansat
bedömande framstå såsom orättfärdiga och meningslösa. Men det gäller

C 43

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

även idén om rätten över huvud. Och den kan icke undvaras, lika litet som
vedergällningen kan det helt. Med de skadliga verkningarna och overdrif
toÄ mÄäsk. alt komma till rälla genom att sträva etter mattfulla
avvägningar och genom upplysning.

Förhållandet mellan skuld och straff behandlas även i det yttrande som
har inkommit från Svenska ekumeniska nämnden.

I vissa remissyttranden föreslås, att benämningarna skyddstillsyn, skyddsfostran
och skyddsinternering skall utbytas mot andra. Såsom ersättning
för skyddstillsyn föreslås från olika håll tillsyn, tvångsuppsikt tillsynsvård
och övervakning med frihetsinskränkningar. Beträffande skyddsfostran anser
flera remissmyndigheter, att den nuvarande benämningen ungdomsfängelse
bör bibehållas; ett annat förslag är beteckningen tvångsfostran. I stallet
för skyddsinternering förordas förvaring eller enbart internering.

Fånqvårdssturelsen har rådfrågat nämnden för svensk språkvård angående
den av beredningen använda teminologien. I ett till styrelsen avgivet yttrande
har nämnden uttalat kritik mot vissa termer i vilka ordet skydd ingår,

såsom skyddsvård och skyddsfostran.

Behovet av en kraftig upprustning av de personella och materiella r esurserna
före genomförandet av förslaget till skyddslag understrykes
i flertalet remissyttranden. Vissa myndigheter, däribland Göta hovratt, socialstyrelsen
och barnavårdsnämnden i Göteborg, anger såsom förutsättning
för sina tillstyrkande yttranden, att en sådan upprustning sker. Fn
förstärkning av resurserna anses bland remissinstanserna erforderlig icke
endast inom kriminalvården, där framför allt skyddskonsulentorgamsationen
behöver utbyggas, utan även inom andra områden, såsom beträffande
ungdomsvårdsskolorna och polisen. I fråga om polisen pekas därvid på att
straffhotets brottsförebyggande effekt försvagas, om lång hd förflyter mellan
brottets upptäckt och dess beivrande, och att det med hansyn härtill
är betydelsefullt att upptäcktsrisken är stor. Synpunkter av denna innebord
framföres av bl. a. justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, Göta hovratt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, statspolisintendenten och Överståthållarambetet
samt Föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdo -

II ItU 1 Ce. ... .

Mentalsjukvårdsdelegationen inom kommittén för översyn av hälso- och
sjukvården i riket framhåller, att ett genomförande av skyddslagen i den
anda, som beredningen tänker sig, kräver betydande upprustning icke endast
av anstaltsväsendet och den öppna kriminalvården utan av personalresurserna
inom all människovårdande verksamhet, där konkurrensen om
den kvalificerade personalen kommer att bli hård. Det behövs också starkt
ökade möjligheter att bjuda de frigivna och övervakade drägliga forhållanden,
särskilt beträffande bostäder och arbete — även här i stark konkurrens
med andra, som har legitima intressen i detta avseende, t. ex. bostadslösa,
trångbodda och partiellt arbetsföra. Utan en betydande upprustning
på dessa olika områden kommer skyddslagen i stor utsträckning att bil en
pappersreform, vilket enligt delegationens mening skulle vara beklagligt.

44 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Vid et slutligt ställningstagande till beredningens förslag måste man enigt
delegationens mening beakta de utomordentligt stora praktiska svårigheter
som kommer att göra sig gällande innan bristen på psykiatrer och
socialarbetare havts eller åtminstone väsentligt mildrats; delegationen anser,
att frågan om tillgången på och utbildningen av socialarbetare bör tagas
upp till granskning.

vnLär!ärf/Sen *'' Norrbottens län uttalar, att slutlig ställning till förslaget
till skyddslag icke kan tagas, innan det ekonomiska och organisatoriska
irägekomplexet har i sin helhet särskilt utretts.

Flera remissorgan, bl. a. justitiekansler sämbetet, medicinalstyrelsen och
Svenska skyddsförbundet, ifrågasätter, huruvida det över huvud är möjligt
att ekonomiskt och personellt för närvarande åvägabringa erforderJlg
utbyggnad av resurserna. Föreningen Sveriges stadsdomare anser det
ur brottsbekampande synpunkt vara bättre att beredningens förslag ei alls
genomföres an att det sättes i verket med otillräckliga resurser. Enligt
Svenska skyddsförbundet föreligger icke trängande behov av revision av
nuvarande lagstiftning. I väsentliga stycken är gällande rätt alltjämt av så
modernt snitt, att man i tillämpningen ännu icke, huvudsakligen till följd
av bristande resurser, nått den kvalitativa nivå som lagens anda och mening
förutsätter. Förbundet finner det icke försvarligt att i dagens trängda
Jage genomfora vittfamnande reformer, som ytterligare skulle vidga klyfan
mellan lag och tillämpning. Skulle frågan om lagstiftning likväl upptagas,
forordar förbundet att man alltjämt söker sig fram på de partiella
reformernas väg.

Departementschefen. Strafflagberedningen har i sitt slutbetänkande redovisat
visst statistiskt material rörande brottsligheten i vårt land. Detta
material, som har hämtats från den offentliga kriminalstatistiken, är i vissa
avseenden bristfälligt och medger väl därför icke några alltför vittgående
slutsatser i fråga om brottslighetens utveckling och omfattning. Av det redovisade
materialet — och de ytterligare statistiska uppgifter som numera
föreligger — framgår likväl, att brottsligheten hos oss under senare år har
okat pa ett oroväckande sätt, framför allt i de yngre åldersklasserna. Bekampandet
av brottsligheten framstår för närvarande som ett mycket allvarligt
samhällsproblem. Härom vittnar också det livliga intresse, som i den
offentliga debatten under senare år har ägnats däråt.

Det ar naturligt, att man frågar sig vilka orsakerna kan vara till den ökning
av brottsligheten, som har kunnat konstateras särskilt under 1950-talet och som for övrigt ej är någon för vårt land isolerad företeelse. Något
tillförlitligt svar på den frågan kan icke ges. Härför är våra kunskaper
om brottsligheten och dess orsaker alltför knapphändiga. I den offentliga
debatten och i andra sammanhang har ofta pekats på betydelsen av sådana
omständigheter som den fortskridande urbaniseringen och industrialiseringen,
familjebandens uppluckring, bilismens enorma tillväxt och välståndsutvecklingen
över huvud, varigenom i fråga om tillgreppsbrotten, som bland

C 4&

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

den allvarligare brottsligheten är den dominerande brottsgruppen, den s. k.
frestelsemängden bär väsentligt ökat. Ingen betvivlar väl, att dessa omständigheter
i stort sett har varit ägnade att påverka brottslighetskurvan i ofördelaktig
riktning. Någon närmare kännedom om olika orsaksfaktorer och
deras inbördes samspel och betydelse har vi dock icke.

Stundom har ifrågasatts, huruvida icke de individualpreventivt färgade
reformer inom strafflagstiftningen, som har genomförts under senare tid,
kan ha bidragit till en ökad kriminalitet. Till stöd för sådana antaganden,
som har framförts även i samband med remissbehandlingen av strafflagberedningens
slutbetänkande, åberopas särskilt, att lagstiftningen om villkorlig
dom och om åtalseftergift för unga lagöverträdare medfört en för
den allmänna laglydnaden menlig upplösning av sambandet mellan brott
och straff. Beträffande detta spörsmål vill jag understryka, att innebörden
av gällande lagstiftning på området är, att varken villkorlig dom eller åtalseftergift
får meddelas, om den allmänna laglydnaden därigenom äventyras.
Vad angår villkorlig dom synes emellertid, enligt vad strafflagberedningen
uttalar, en viss slentrian — åtminstone vid vissa brottsarter, närmast egendomsbrotten
— ha insmugit sig i fråga om meddelande av sådan dom åt
förstagångsbrottslingar. Och såsom närmare belysts i ett av riksåklagarämbetet
under år 1959 till rikets åklagare utfärdat cirkulär, syftande till en
begränsning av åtalseftergifterna, torde unga lagöverträdare i alltför stor
utsträckning ha kommit i åtnjutande av åtalseftergift utan att i enlighet
med syftet med lagstiftningen om åtalseftergift för unga — bli föremål
för tillräckligt effektiva åtgärder inom barnavårdens ram. Det är dock svårt
att få en säker uppfattning, huruvida den sålunda påtalade vidsträckta tilllämpningen
av villkorlig dom och åtalseftergift har varit menlig för den allmänna
laglydnaden och därigenom kunnat bidraga till ökad brottslighet.

Våra otillräckliga kunskaper om brottsligheten och dess orsaker har, helt
naturligt, föranlett yrkanden om en intensifiering av den kriminologiska
forskningen såsom en förutsättning för att kampen mot brottsligheten skall
kunna skärpas. Statsmakterna har också genom olika åtgärder under den
senaste tiden ökat förutsättningarna för forskning inom detta område. Här
må nämnas det stöd, som numera genom statens råd för samhällsforskning
kommer kriminologien till del, och den förbättring av den offentliga
kriminalstatistiken, som har beslutats vid 1960 års riksdag. Jag vill i detta
sammanhang även erinra om att genom en inom justitiedepartementet tillsatt
kommitté bedrives en omfattande orsaksforskning med avseende å
ungdomligt klientel.

Då upprustningen av den kriminologiska forskningen börjat sätta in
först på senare år, har forskningsarbetet ännu ej avsatt några mera betydelsefulla,
för det praktiska reformarbetet vägledande resultat; sådana
resultat torde med hänsyn till ämnets komplicerade natur vara att vänta
först på längre sikt. Detta får dock ej vara något skäl för att låta reformarbetet
ligga nere. Det skulle enligt min mening vara olyckligt, om ställningstagandet
till den rad olika förbättringsåtgärder med avseende å brotts -

46 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

reaktionen som nu efter ett mångårigt och omfattande utredningsarbete
föreslagits av strafflagberedningen uppskjutes till en obestämd framtid
Jag kan dar för icke biträda de under remissbehandlingen av strafflagberedningens
slutbetänkande från några håll framförda önskemålen att man före
ett slutligt ställningstagande till beredningens förslag skulle avvakta resultaten
av vissa pågående kriminologiska undersökningar. Den omständigheten,
att sakra vetenskapliga belägg för ifrågasatta åtgärder ej kan åberopas,
bor icke få stå hindrande i vägen, men den bör leda till viss försiktighet
och till undvikande av alltför stora omkastningar i den bestående
ordningen.

Det ligger i öppen dag, att kriminaliteten icke med framgång kan bekämpas
enbart genom åtgärder inom det straffrättsliga området. Även inom
åtskilliga andra områden av samhällslivet måste kampen mot brottsligheten
sattas in. Frågan härom har ingående belysts i de överväganden och
orslag, som av parlamentariska sakkunniga har framlagts i ett år 1959 angående
ungdomsbrottslighet avgivet betänkande (SOU 1959:37). De sakkunniga
fäster med rätta stor vikt vid de allmänt förebyggande åtgärderna
och anser bl. a. angeläget, att mentalsjukvården utbygges och särskilt att
p anerad upprustning av den psykiska barna- och ungdomsvården och utbyggnad
av familjerådgivningsverksamheten snarast kommer till stånd.
De sakkunnigas överväganden hänför sig även till ett flertal andra områden
och företeelser, såsom polisens verksamhet, skolan, ungdomens föreningsliv
och fritidsverksamhet samt alkoholmissbruk bland ungdom.

Nödvändigheten av åtgärder inom sådana områden som de antydda får
dock icke undanskymma den betydelse, som de straffrättsliga reaktionsformerna
och deras tillämpning har för bekämpandet av kriminaliteten. Ehuru
dessa reaktionsformer sätter in först efter det ett brott blivit begånget är
deras andamål ytterst att förekomma brott. Ett lämpligt utformat reaktiönssystem
ar utan tvekan ett mycket viktigt led i samhällets brottsförebyggande

Den samhällsutveckling som skett efter tillkomsten av 1864 års strafflag
har helt naturligt icke kunnat undgå att sätta spår även inom den centrala
strafflagstiftningen. Särskilt under de senaste decennierna har en livlig
reformverksamhet ägt rum på det straffrättsliga området, och reformerna
har avsett icke blott bestämmelserna om de särskilda brotten utan även de
olika reaktionsformerna mot brott.

Jfr straffla§beredningen framhållit utformades reaktionssystemet i
18b4 års strafflag i enlighet med principen att på varje brott skulle följa ett
i proportion till brottets svårhet utmätt straff. De straff som upptogs i lagen
var i huvudsak böter, fängelse och straffarbete. Dessa straffarter är alltjamt
de vanligaste reaktionsformerna och — bortsett från särskilda straffarter
för ämbetsmän och krigsmän — de enda som i stadgandena om de
olika brotten anges såsom påföljder. De ursprungliga straffen har emellertid
genom reformarbetet till väsentlig del fått ett annat innehåll än tidigare

C 47

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

I fråga om böter vill jag härvidlag nämna införandet år 1931 av dagsbotssystemet
och 1937 års reform av bötesverkstalligheten, varigenom torv
Ung av böter till frihetsstraff i betydande omfattning inskränktes. För
hetsstraffens del innebar införandet år 1906 av möjlighet till villkorlig frigivning
vid längre strafftider en betydelsefull nyhet. I den nu vilande år
1943 tillkomna lagen om villkorlig frigivning har anvandmngsområdet ^or
detta institut väsentligt utvidgats. Av genomgripande betydelse för frihetsstraffens
utformning blev den reform som skedde genom 194a års lag om
verkställighet av frihetsstraff m. m. Genom denna lag avskaffades cellstrafet
i princip och borttogs alla direkt repressiva moment ur verkställigheten-
enligt lagens mening är frihetsförlusten straff lidande nog. I lagen
slås’ att den intagne skall behandlas med fasthet och allvar och med aktning
Kr hans människovärde. Som riktpunkt för behandlingen upps.al^ a
den intagne skall erhålla sådan behandling att hans anpassning isamhMet
främjas. Inom fångvårdsväsendet har pågått ett omfattande re*ormiJr
med syfte att sätta organisationen i stånd att praktiskt tillampa de sålunda

faFrån8prindpenPltt på brott skall följa straff gjordes i 1864 års strafHag
undantag beträffande sådana lagöverträdare, som med hansyn till sin g
ålder eller sin sinnesbeskaffenhet vid den brottsliga gärningens begående
betraktades såsom otillräkneliga. Dessa lagöverträdare ansågs icke ansvariga
för sina gärningar och skulle därför vara straffria. Reformverksamheten
har även berört gränsdragningen mellan straffria och straffbara lagÖTcrträdärc* Beträffande

den lägsta åldern för ådömande av straff, den s. k. straffmyndighetsåldern,
är visserligen strafflagens gränsdragning i huvudsak oförändrad
sedan lagens tillkomst. Redan enligt strafflagens ursprungliga lydelse
gällde nämligen att gärning som eljest var straffbar skulle vara fri
från straff, om den begicks av barn under 15 år; en möjlighet a i gra -säd omfattning ådöma straff även för gärning av någon som fyllt 14 men ej
15 år borttogs ur lagen år 1902. Genom lagstiftningsåtgärder vid sidan om
strafflagen kan emellertid en faktisk förskjutning sagas ha skett av ifrågavarande
åldersgräns. Den år 1944 tillkomna lagen om eftergift av åtal mot
vissa underåriga har sålunda lett till att en stor del av lagövertradarna under
18 år i stället för att dömas till straff blir föremål för barnavårdande
åtgärder. Denna utveckling har ytterligare befästs genom 1952 års lag med
vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig. Enligt denna lag får
rätten under vissa förutsättningar i stället för att döma ung tilltalad tu
straff överlämna åt barnavårdens organ att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande
för skyddsuppfostran. I lagen har vidare stadgats förbud att
döma den som ej har fyllt 18 år till fängelse, straffarbete eller förvaring, om
ej särskilda skäl är därtill.

Strafflagens bestämmelser om straffrihet på grund av psykisk abnormitet
erhöll år 1945 ny avfattning. Denna reform innebar icke någon principiell
ändring i fråga om behandlingen av psykiskt abnorma lagöverträdare.

48 C

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

Syftet var främst att genom uppdragande av snävare gränser i någon mån
inskränka antalet straffriförklaringar.

Reformarbetet har emellertid icke begränsats till den ram för reaktionssystemet
som uppdrogs i 1864 års strafflag. Ett karakteristiskt drag i utvecklingen
har tvärtom varit, att undantag i allt större utsträckning har
gjorts från regeln att på brott skall följa straff i vedertagen mening. Drivfjädern
för denna utveckling har varit preventionstanken, uppfattningen att
brottspåföljdernas ändamål är att hindra brott genom att verka individualpreventivt
såväl som allmänpreventivt. I enlighet med denna tanke har
vid sidan av de ursprungliga straffen tillskapats reaktionsformer, där ingripandets
art och intensitet icke bestämmes huvudsakligen efter brottets
beskaffenhet utan i stället rättar sig efter brottslingens personliga egenskaper
och behov. Den angivna utvecklingen ligger i linje med den ökade hänsyn
till människovärdet, som enligt vad jag förut nämnt kommit till uttryck
i 1945 års straffverkställighetslagstiftning.

Redan år 1902 infördes i strafflagen bestämmelser om en ny brottspåföljd,
kallad tvångsuppfostran. Enligt dessa bestämmelser fick domstolen
under vissa förutsättningar förordna att den som begått brott i åldern 15—
17 år skulle i stället för att undergå straff insättas i allmän uppfostringsanstalt.
Tvångsuppfostran avskaffades år 1947, emedan lämplig vård för
kriminell ungdom i ifrågavarande ålder ansågs bättre kunna beredas genom
skyddsuppfostran i barnavårdens regi. Skyddsuppfostran med anledning av
begånget brott kan numera anordnas antingen i samband med åtalseftergift
— alltså utan medverkan av domstol — eller också, om åtal har väckts, genom
att domstolen överlämnar åt barnavårdens organ att vidtaga åtgärd
för den tilltalades omhändertagande för skyddsuppfostran eller, med den
nya barnavårdslagens terminologi, samhällsvård.

Den tanke som låg till grund för bestämmelserna om tvångsuppfostran —
att anordna kriminalvård som var särskilt lämpad för unga personer — ledde
år 1935 till att även för åldersgruppen mellan 18 och 21 år inrättades en
sådan behandlingsform, kallad ungdomsfängelse. Denna påföljd betecknas
visserligen i lagen som ett straff men skiljer sig från de ursprungliga, i 1864
års strafflag upptagna straffen genom att den aldrig är i lag utsatt för visst
brott och genom att straffets längd icke bestämmes i domen.

Innan ungdomsfängelse tillkom hade år 1927 för ett par andra brottslingsgrupper
tillskapats särskilda behandlingsformer inom kriminalvården, nämligen
förvaring och internering, avsedda den förra för förminskat tillräkneIiga
brottslingar och den senare för återfallsbrottslingar. Bestämmelserna
om dessa påföljder har sedermera reviderats och sammanförts i 1937 års lag
om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Ett betydelsefullt avsteg från regeln att brott skall följas av straff togs,
när villkorlig dom år 1906 infördes i vårt land. Från att ursprungligen enbart
ha varit en villkorlig eftergift av straff har den villkorliga domen i den nu
gällande lagen av år 1939 utvecklats till ett rikt nyanserat reaktionsmedel
samtidigt som dess användningsområde vidgats betydligt. Den villkorliga
domen har också kommit att bilda en brygga till socialvården i det att

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962 C 49

sådan vård kan åvägabringas genom föreskrifter i samband med villkorlig
dom.

Befogenhet att i viss utsträckning låta åtgärder inom kriminalvården stå
tillbaka för behandling inom socialvården har numera tillagts även allmän
åklagare. Möjligheter härtill föreligger, som jag redan har nämnt, enligt
1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga. Bestämmelser av
sådan innebörd har meddelats jämväl i barnavårdslagen och i lagen om
nykterhetsvård, avseende den som har intagits i ungdomsvårdsskola eller
i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Även i andra sammanhang
kan allmänt åtal underlåtas, exempelvis enligt vissa allmänna stadganden
i rättegångsbalken om åtalseftergift, huvudsakligen avseende bagatellfall.

I nu åsyftade fall har införts möjlighet att dispensera både från straff och
från påföljd som kan träda i stället för straff.

Den utveckling, som reaktionssystemet undergått efter tillkomsten av
1864 års strafflag och vari jag nu antytt några huvuddrag, har till övervägande
del skett genom lagstiftning vid sidan av strafflagen. Bestämmelserna
om de olika reaktionsformerna har därigenom kommit att uppdelas
på ett flertal lagar. Såsom strafflagberedningen framhållit är denna splittring
av bestämmelserna ägnad att försvåra överblicken över reaktionssystemet
och att motverka en ändamålsenlig tillämpning av de olika påföljderna.
Det har med hänsyn härtill länge ansetts önskvärt att i en lag
sammanföra de grundläggande reglerna rörande reaktionssystemet. Men
även en saklig översyn av dessa regler är påkallad. Redan den omständigheten,
att under innevarande århundrade ett stort antal partiella reformer
har genomförts, gör det motiverat att en samlad översyn av reaktionssystemet
kommer till stånd, och i belysning av den under senare år ökade
brottsligheten framstår, som jag förut framhållit, en sådan översyn som
särskilt angelägen.

Strafflagberedningen har i sitt slutbetänkande företagit en kodifiering
av de till reaktionssystemet hörande lagbestämmelserna i den föreslagna
skyddslagen. I de inhämtade remissyttrandena har uttalats tillfredsställelse
över det sätt, varpå beredningen löst denna uppgift; endast i ett par
avseenden, till vilka jag återkommer i det följande, har lämpligheten av
föreslagna lösningar ifrågasatts.

Vid den sakliga översyn av reaktionssystemet som varit beredningenshuvuduppgift
har beredningen icke gjort någon skillnad mellan vissa som
straff betecknade åtgärder och andra brottsreaktioner. Förslaget utgår från
en uppdelning av reaktionsformerna i allmänna påföljder samt särskilda
påföljder för ämbetsmän och krigsmän. De allmänna påföljderna är böter,
fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn (närmast motsvarande s. k. kvalificerad
villkorlig dom), skyddsfostran (motsvarande ungdomsfängelse) och
skyddsinternering (i huvudsak motsvarande förvaring) samt överlämnande
till särskild vård. Särskilda påföljder är för dem, som är underkastade
ämbetsansvar, avsättning och suspension samt för krigsmän disciplinstraffen
arrest och disciplinbot.

50 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

I fråga om böter bibehålls i beredningens förslag de nuvarande reglerna
i stort sett oförändrade. Det föreslås dock bl. a., att domstolen jämte det att
den domer till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn skall för samma
brott kunna ådöma dagsböter. En sådan påföljdskombination skall kunna
tillampas oberoende av om brottet eller vid flera sammanträffande brott
något av dem är belagt med böter.

Den påföljd, som i förslaget kallas fängelse, motsvarar de nuvarande
tidsbestämda frihetsstraffen, fängelse och straffarbete, sammanslagna till
en enhetlig påföljd. Beträffande villkorlig frigivning från fängelse innehaller
forslaget vissa ändringar. Dessa syftar bl. a. till att göra tillsynen
over de frigivna effektivare än den är nu.

Beredningen föreslår att den nuvarande villkorliga domen, som omspänner
mycket olika former av ingripanden, uppdelas i två påföljder, villkorlig
dom och skyddstillsyn. De är i olikhet mot vad fallet är beträffande
motsvarigheten i gällande rätt utformade såsom självständiga brottspåföljder,
och den nuvarande formen med villkorligt anstånd med verkställigheten
av ett visst i domen utsatt straff har slopats. Villkorlig dom är enligt
förslaget avsedd för tillfällighetsbrottslingar, vilkas prognos är så god, att
särskilda åtgärder icke erfordras för deras tillrättaförande. Den villkorliga
domen skall ej kunna förbindas med övervakning under prövotiden, som i
legel skall vara två år, och den skall icke heller kunna förenas med några
andra särskilda föreskrifter för den dömde än sådana som innebär skyldighet
för honom att ersätta skada, som han förorsakat genom brottet. Till
skyddstillsyn har från den nuvarande villkorliga domen hänförts sådana fall,
dar övervakning jämte särskilda föreskrifter eller enbart övervakning anses
nödvändig för att tillrättaföra den dömde. Skyddstillsyn skall pågå under en
prövotid, som i normalfallen skall vara tre år, och skall handhavas av en lokal
nämnd — i förslaget kallad tillsynsnämnd — med en domare i spetsen,
övervakningen över den dömde skall utövas av skyddskonsulent eller av
annan fackutbildad person. Vid sin sida skall övervakaren kunna ha en s. k.
hllitsman, som skall vara den dömde till stöd och hjälp. Skyddstillsyn skall
i princip innebära kriminalvård i frihet. Denna skall dock enligt förslaget
kunna förenas med en kort tids anstaltsbeliandling.

Skyddsfostran är — liksom dess motsvarighet i gällande rätt, ungdomsfängelse
— i första hand avsedd för kriminell ungdom i åldern 18_20 år

och innebär behandling både i och utom anstalt. Det skall enligt förslaget
ankomma på en central nämnd, motsvarande den nuvarande ungdomsfängelsenämnden,
att inom vida gränser bestämma hur behandlingen skall
tillgå. ö

Skyddsinternering ersätter gällande lags förvaring och internering i säkerhetsanstalt
och är liksom dessa avsedd för sådana fall, där ett långvarigt
omhändertagande utan på förhand bestämd tid är påkallat för att förebygga
fortsatt allvarlig brottslighet från den tilltalades sida.

Vad slutligen angår överlämnande till särskild vård inbegripes därunder
vård enligt barnavårdslagen, lagen om nykterhetsvård och sinnessjuklagen

C 51

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

samt öppen psykiatrisk vård. Förslaget innebär alltså i denna del alt /}?“’
stolen under vissa förutsättningar skall som eu självständig brottspåföljd
kunna överlämna en tilltalad till någon av dessa vårdformer.

I fråga om de yngsta lagöverträdarna behåller forslaget 15 årsom d
lägsta åldersgränsen för lagföring och ådömande av brottspåföljd Kriminell
ungdom i åldern 15—17 år skall dock i princip icke omhändertas inom
kriminalvården utan — liksom lagöverträdare under 15 år — underkastas
barnavårdande åtgärder. Förslaget förutsätter att de yngsta brottslingarna
i allmänhet utan rättegång blir föremål för ingripande av barnavårdsnämnderna.
Även när åtal sker avses, om ej endast böter anses bora ådomas,
barnavård i regel skola komma till stånd. Som den normala påföljder! för
lagöverträdare under 18 år har beredningen nämligen vid sidan av böter
tänkt sig överlämnande till vård enligt barnavårdslagen. I undantagsfall
skall emellertid annan allmän brottspåföljd kunna ådömas, dock icke fängelse.
Beredningen har föreslagit ett undantagslöst förbud mot att doma den
som ej har fyllt 18 år till denna påföljd. Förslaget innebär däremot — i motsats
till vad som nu gäller vid ungdomsfängelse — viss möjlighet att tilllämpa
skyddsfostran även mot den som är under 18 år. ^ >

Även beträffande ungdomar i åldern 18—20 år innebär förslaget vittgående
inskränkningar i fråga om användning av fängelse. Brottslingar i denna
ålder skall sålunda få dömas till fängelse endast vid förvandling av böter
eller när av särskilda skäl fängelse på viss tid överstigande tre år finnes
böra ådömas.

Enligt beredningens förslag hänföres också sådana psykiskt abnorma
lagöverträdare, som enligt nu gällande ordning förklaras straffna, under
det av domstolarna tillämpade reaktionssystemet. Detta skall dock endast
i begränsad omfattning vara tillämpligt å sinnessjuka och sinnesslöa lagöverträdare;
av de föreslagna reaktionsformerna skall för dessa lagöverträdare
i första hand komma i fråga överlämnande till särskild vård.

Det av beredningen föreslagna påföljdssystemet lämnar stort utrymme åt
domstolarna vid valet av påföljd. Varken vid villkorlig dom eller vid skyddstillsyn
uppställes, som i den nuvarande lagen om villkorlig dom, någon till
brottets svårhetsgrad knuten formell övre gräns för påföljdens tillämplighet.
Beredningen har ansett att domstolen obunden av sådana formella
regler bör få pröva, huruvida med hänsyn till alla föreliggande omständigheter
— däribland också brottets beskaffenhet — den tilltänkta brottsreaktionen
är tillfyllest ur allmän synpunkt. Även i övrigt har beredningen i
stor utsträckning undvikit att binda domstolarna genom formella föreskrifter.
.

De omdömen som beredningens förslag har föranlett vid remissbehandlingen
är — helt naturligt med hänsyn till ämnets komplicerade och kontroversiella
karaktär — mycket skiftande. Beredningen har fått många instämmanden
i fråga om de praktiska reformförslag som beredningen har
framlagt. Åtskilliga remissinstanser uttalar emellertid kritik mot förslagets
allmänna uppläggning. Ledtråden i denna kritik kan sägas vara, att be -

52 C

Kungi. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

redningen i alltför hög grad tillgodosett behandlingssynpunkter på bekostn
d av aHmaiipf^fonens krav oeh att förslaget därför icke innefattar
tillräckliga garantier för upprätthållandet av samhällsskyddet.

ker °bHstfSälltroUt Tbett°nat Vå? kunskaPer om brottsligheten och dess orsaker
bristfälliga. I stor utsträckning måste man vid utformningen av reak —"i,

" "Tl3 "lg med antaganden> för vilka "ågot säkert stöd ej kan
abeiopas De allmanpreventiva synpunkterna bör otvivelaktigt tillmätas

nå56» hLbetiydelSe'' Reaktionssystemet bör vara så beskaffat och tillämpas
pa ett sådant satt, att det blir en allmänt spridd uppfattning att samhället
allvarhgt reagerar mot brott. En förutsättning för att en sådan uppfattning

utntäckt h ^ 7" trUt°m 3tt dCn S°m begår brott löPer “or ** att bl!
rade Säs~ 1 7PP regelmässigt blir På ett eller annat sätt beiv en

samhän Ican grUndsats maste dörför gälla, att på brott skall följa

uppfaTtninlrea k °n V''0111 " tiUräckligt ^gripande för att den nyss angivna
uppfattningen skall kunna vidmakthållas. Det är härvid i princip utan be

r fi’ barUVlda 1 det enskilda faHet någon reaktion är behövbg eller ei
bZtt r bllrattaf,ora lagöverträdaren. Om straffbestämmelsernas° allmänt

sträckt°omSgfan VCrkan SkaH kUnna uPPehål,as> “åste samhället i vidsträckt
omfattning reagera mot brott även när det med skäl kan antagas

MÄtt erf°rder"8 a“ aVh4"a ‘“Söverlrädaren

Då det hävdas att även individuellt utformad vård och behandling måste

dfn aHmänf 3 rUtrymme ^ reaktionssystemet, innebär icke detta att

las h ZTh SynPTkIen a,Uid måste 1 “^svarande mån eftersätstor
uts7y k f enskilde lagöverträdarens egenheter och behov kan i

tor u sträckning, utan att samhällsskyddet behöver försvagas, tagas både
valet av reaktionsform och vid den närmare utformningen a! brottseaktionen.
Ofta torde den påföljd, som är lämpligast med hänsyn till lag
överträdaren sjalv, framstå såsom en även från allmän synpunkt tillräck frihetT^

a at§ard'' SäFSkilt är deUa fal,et vid Påföljder! som innebär
fnhetsberovande — såsom ungdomsfängelse och förvaring - men även så krim''na

Vard 1 frihet> som anordnas i samband med villkorlig dom kan
ZuT u dCn dÖmde kännbara ingrepp, som kan antagas ha !n abmän!
iqöqSä°re yggaade effekt- Jag vin 1 detta sammanhang erinra om att år
1959 såsom en delreform, grundad på beredningens förslag, har införts möi Bfbedn!nVenT

r V1 lk°rllg tn dÖma dagsböter för ett och samma brott,
heter SvC l ^°rslag.mnfebåller även andra liknande kombinationsmöjligheter.
Syftet harmed ar att vid behov kunna av allmänpreventiva skäl skärpa
samhaUsrealctmnen mot den dömde, varvid samtidigt beredes ökade föra
tningar for att tillampa kriminalvård i frihet. Behandlingssynpunk
erna maste vid valet av påföljd i så måtto få vika att, om den pS som
finnes vara lämpligast for den brottsliges tillrättaförande icke^r en från
lmun synpunfct tillräckligt kännbar reaktion, en mera ingripande påföljd
valjas. Denna grundsats har kommit till uttryck i en bes!ämmeL, in -

C 53

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

tagen i 1 kap. av den nu föreslagna brottsbalken, enligt vilken rätten vid val
av°påföljd skall, med iakttagande av vad som kräves för att upprätthålla
allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid vad som finnes ägnat att främja
den dömdes anpassning i samhället.

Utrymmet för behandlingssynpunkter måste vid val av påföljd begränsas
även i ett annat hänseende än det jag nyss har nämnt. Stundom är sålunda
den reaktionsform som måhända är den individualpreventivt lämpligaste
alltför ingripande för att böra utlösas med anledning av det begångna brottet.
Med hänsyn till att på detta sätt en viss proportionalitet måste föreligga
mellan brottet och samhällsreaktionen kan det finnas anledning att uppställa
krav på viss svårhetsgrad hos brottet för tillämpning av vissa påföljder.

Som jag tidigare har antytt anser de remissorgan, som mera allmänt uttalat
kritik mot strafflagberedningens förslag, att däri har kommit till uttryck
en tendens att i alltför hög grad tillgodose behandlingssynpunkter och
att förslaget därigenom kan komma att innebära en försvagning av samhällsskyddet.
I detta hänseende riktas kritik mot det i förslaget upptagna
förbudet att döma unga lagöverträdare till fängelse, avsaknaden av särskilda,
till brottets svårhetsgrad knutna spärregler i fråga om tillämpningen
av villkorlig dom och skyddstillsyn, domstolarnas minskade och verkställighetsorganens
ökade inflytande beträffande den närmare utformningen av
ådömda påföljder, den allmänna befogenheten för domstolarna att nedsätta
eller helt efterge påföljd samt slopandet av straffbegreppet.

Även för egen del vill jag, ehuru jag anser beredningens förslag i huvudsak
väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning, förorda vissa jämkningar
i förslaget i syfte att stärka den allmänt brottsavhållande effekten
hos reaktionssystemet. Ehuru jag i princip vill instämma i önskemålet att
hålla de yngre lagöverträdarna utanför fängelserna, har jag sålunda icke
funnit det tillrådligt att i den utsträckning beredningen föreslagit förbjuda
tillämpning av fängelsepåföljden å dessa lagöverträdare. Jag har ej
heller blivit övertygad om lämpligheten av att i lagtexten alldeles slopa
till brottets svårhetsgrad knutna regler om begränsning av användningsområdet
för villkorlig dom och skyddstillsyn. Till ledning för domstolarna och
därmed för tryggande av en i möjligaste mån enhetlig lagtillämpning bör
sådana regler upptagas i brottsbalken, varvid dock reglerna bör utformas
på sådant sätt att de ger erforderlig vägledning utan att likväl i onödan
hindra en ändamålsenlig tillämpning av de ifrågavarande påföljderna. Kritiken
mot beredningens förslag synes även böra beaktas på så sätt, att uppgifter
beträffande utformningen av ådömda påföljder icke bör i den utsträckning
beredningen föreslagit överflyttas på verkställighetsorganen. De
jämkningar, som till följd härav bör ske i beredningens förslag, hänför sig
främst till skyddstillsyn men avser även de påföljder beredningen kallar
skyddsfostran och skyddsinternering.

Vad angår den föreslagna allmänna befogenheten för domstolarna att
nedsätta eller helt efterge påföljd har jag funnit övervägande skäl tala för

54 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

att bestämmelser härom upptages i brottsbalken. Det ligger emellertid i öppen
dag, att från de allmänna utgångspunkter jag förut angivit en sådan
befogenhet måste få ett snävt utrymme, särskilt såvitt angår helt eftergivande
av påföljd. I departementsförslaget har eftersträvats att ge bestämmelserna
en sådan avfattning, att därav klart framgår, att befogenheten får
utövas endast med den största återhållsamhet.

Slopandet av straffbegreppet har ej närmare motiverats av strafflagberedningen.
Förslagets ståndpunkt i denna del sammanhänger dock tydligtvis
med den ändrade systematiska utformning av påföljdssystemet, som beredningen
föreslår och vars innebörd kan sägas vara, att de olika brottspåföljderna
sidoordnas med varandra och att alltså något principiellt företräde
icke ges åt de påföljder, i huvudsak böter och fängelse, som är utsatta
i bestämmelserna om de särskilda brotten. I sistnämnda avseende anser jag
beredningens förslag böra följas. Den nuvarande systematiken — som bygger
på den klassiska straffrättslärans princip, att på varje brott skall följa
straff i vedertagen mening — får numera, sedan undantag från denna princip
har skett i allt större omfattning, anses föråldrad. Med den ändrade systematiken
erfordras från lagteknisk synpunkt en sammanfattande benämning
för de olika reaktionsformerna. Såsom redan framhållits av föredragande
departementschefen i 1958 års lagrådsremiss kan dock ordet straff
icke användas för detta ändamål; jag vill här endast erinra om att bland
de föreslagna reaktionsformerna ingår även överlämnande till olika former
av socialvård, psykiatrisk vård häri inberäknat. Liksom i den tidigare lagrådsremissen
har i det nu utarbetade förslaget till brottsbalk ordet brottspåföljd
eller enbart påföljd använts som samlande beteckning för de olika
reaktionsformerna.

Därmed är emellertid icke sagt, att något utrymme ej längre skulle finnas
för straffbegreppet inom påföljdssystemet. Om än något principiellt företräde
icke bor ges de påföljder, som är utsatta i bestämmelserna om de
särskilda brotten, hänför sig dock vissa regler i brottsbalken enbart till
dessa påföljder. Med hänsyn härtill underlättas och förenklas utformningen
av lagtexten, om ordet straff i vissa sammanhang kan användas som sammanfattande
benämning på de angivna påföljderna. Praktiska skäl talar sålunda
för ett bibehållande i viss utsträckning av straffbegreppet, och något
principiellt hinder häremot synes mig ej heller kunna åberopas. Jag har
darfor funnit mig böra förorda, att straffbegreppet bibehålies såsom gemensam
beteckning för de påföljder — böter, fängelse, suspension, avsättning och
disciplinstraff vilka utsättes i de straffskalor som intages i bestämmelserna
om de särskilda brotten.

En viktig brottsreaktion är att den som begått brott ålägges att ersätta
den skada som uppkommit genom gärningen. Strafflagberedningen har föreslagit
vissa åtgärder i syfte att effektivisera skadeståndsbetalningen. Dessa
åtgärder innebär icke några mera väsentliga nyheter. Gällande rätt erbjuder
sålunda i stort sett samma möjligheter att, främst genom föreskrifter i samband
med villkorlig dom, söka förmå den dömde att göra rätt för sig. För -

C 55

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

hoppningarna om att på denna väg kunna avsevärt förbättra skadestå"^be*
talningen bör ej heller överdrivas. För att en sådan förbättring ska
uppnås, torde även böra övervägas andra åtgärder — bl. a. inom utsokmngsväsendet_vilka
dock icke kan komma under bedömande i detta samman hang

Självfallet är det emellertid angeläget, att bestämmelserna om p -följdssystemet utformas på sådant sätt, att skadeståndsbetalningen i möjligaste
mån främjas. Som beredningen framhållit ar detta påkallat icke blott
av omtanke om den som har förfördelats genom brottet. Skadeståndsskyldigheten
fyller även ett viktigt kriminalpolitiskt ändamål genom att på ett
från pedagogisk synpunkt lämpligt sätt göra klart för den domde och andra,
att den som vållar skada genom brott är pliktig att gottgöra skadan. Betalningen
av skadeståndet kan också i sig innebära en kännbar reaktion på
grund av brottet, framför allt när — såsom i regel är fallet — den domde
nödgas avstå från en del av sin inkomst för att kunna fullgöra skadeståndsskyldigheten.
Enligt min åsikt är beredningens förslag i ifrågavarande avseende
lämpligt utformat. Av vikt är emellertid också att de möjligheter lagstiftningen
erbjuder på ett ändamålsenligt sätt utnyttjas av domstolar och
verkställighetsorgan. Härom kommer jag att — i anslutning till en nyligen
företagen undersökning rörande villkorligt dömdas skadeståndsbetalning
anföra vissa synpunkter vid redogörelsen för den nya påföljden skyddstillsyn.

Såsom strafflagberedningen och flera remissinstanser understrukit är det
angeläget, att kriminalvårdens resurser förstärkes. Under senare år har
inom kriminalvården — liksom inom barnavården, nykterhetsvården och
sinnessjukvården — pågått en utbyggnad av resurserna, som ännu icke är
avslutad. Denna utbyggnad har för kriminalvårdens del avsett både anstaltsresurserna
och organen för kriminalvård i frihet. En ytterligare förstärkning
främst av organisationen för den öppna kriminalvården är emellertid
nödvändig. Frågan härom kommer jag att närmare behandla i ett senare
sammanhang.

Kriminalvård i frihet

Beredningen. Såsom tidigare har omtalats innebär strafflagberedningens
förslag en genomgripande reformering av kriminalvården i frihet. Den nuvarande
villkorliga domen skall enligt förslaget delas upp i två olika slag
av påföljder, villkorlig dom och skyddstillsyn, varvid till den senare påföljden
hänföres de fall, där övervakning finnes böra anordnas. Skyddstillsyn
skall enligt förslaget kunna förenas med en kort tids anstaltsbehandling.
För vården i frihet av dem, som villkorligt friges från fängelse eller överföres
till vård utom anstalt vid skyddsfostran eller skyddsinternering, skall
gälla i huvudsak samma regler som vid skyddstillsyn. I detta sammanhang
må ytterligare endast erinras om att möjligheterna till fakultativ villkorlig
frigivning föreslås vidgade. Sålunda föreslås, att sådan frigivning skall kunna

56 G

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

ske redan när den intagne har avtjänat fyra månader i stället för såsom
för narvarande åtta månader. Vidare bibehålies ej kravet på att den intagne
sjalv ansöker om fakultativ villkorlig frigivning. g

vimTor?”*'' F°fslaget 0m en uppdelning av den nuvarande
, ga domen har icke föranlett någon invändning Tvärtom

amhaUes aven av många i övrigt kritiska remissmyndigheter, t ex justitiekanslersam
be te t, att en sådan uppdelning utgör en välgrundad JiZL

en”^ förste n ÖnSkyärd- Advok^samfundet anser uppdelningen vara
rslagets allra största fortjänster och Föreningen Sveriqes skudds
konsulenter och skyddsassistenter finner förslaget i denna del svnnrrLpn
”rf™1- Endasl 1 ** yttrande, son, har avgivits av

t,_ framskymtar en kritisk ståndpunkt. Rådhusrätten anser att skvdds
lagsforslaget jamnar vägen för ökad användning av kriminalvård i frihet
vilket i tider av ständigt ökad brottslighet måste fnge allvTrliga
er. Beredningens förslag till reformer av den nuvarande

nroll 6 gt fdhuSrätten icke tillfredsställande lösning av de må” ga
V1 J™’.. deDDa §ren av kriminalvård i frihet innesfuter Svenska
skyddsforbundet, som ställer frågan huruvida det för närvarande eller
om en nara framtid finnes förutsättningar för den kvalificerade upprustnmö
av kriminalvården som förslaget förutsätter, anser att det icke^öre

rande b^.OV av revision av ™ gällande lagstiftning på hithö rande

områden och finner det icke försvarligt att i dagens trängda läge ge lön

iag och iXntn”''”""'' S0" J,''erli8ire SkU,l<! VidS“ kl-Vtta" "el Mot

det sätt på vilket strafflagberedningen dragit gränsen mellan villmärkningm
skyddstillsyn> har praktiskt taget icke riktats någon an f1"

atformnin8en av påföljden villkorlig dom
har i allmanhet godtagits, så t. ex. uttryckligen av Sne« hovrätt, hovrätten
för fast™ Sverige och fångvårdsstyrelsen. Flera remissinstanser har underru
i erednmgens uttalande om angelägenheten av att villkorlig dom icke
slentrianmässigt beviljas förstagångsbrottslingar. För att en restriktiv tillampnmg
skall ske har föreslagits skärpningar av de i lagen angivna förutattnmgarna
för meddelande av villkorlig dom; bl. a. har åtskilliga remiss "

tidämPn^n^sornra<^et införes med hän mi0rvS(!awtSnStln?Unkt

aU villkorliS dom icke skall ha formen av anstånd
ed verkställigheten av en i domen utsatt annan påföljd — fängelse eller
böter — anser bl. a. Advokatsamfundet välmotiverad. Kritik mot förslaget
denna del har framförts endast av justitiekanslersämbetet, Göteborgs rådusra
(majoriteten), stadsfiskalen Meijer och en reservant i Föreningen
Snenpes stadsdomare. Justitiekanslersämbetet framhåller, att det i särskil orii

Vara .påka11!! att 1 domen Ses uttryck åt graden av samhällets

g Ilande av gärningen. Domstolarna synes därför åtminstone böra tilläggas

C 57

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

befogenhet att härutinnan förfara efter omständigheterna och således, om
straff finnes böra utsättas i domen, också kunna göra detta. Därest villkorlig
dom såsom ämbetet föreslår skall kunna förklaras förverkad i fall av
bristande skötsamhet, utgör detta ett starkt skäl för straffets utsättande i
domen.

De allmänna uttalanden, som i remissyttrandena har gjorts om påföljden
skyddstillsyn är till övervägande del positiva. Svea hovrätt uttalar,
att förslaget avser att möjliggöra en organisatorisk förstärkning och
effektivisering av sådan kriminalvård i frihet som för närvarande åstadkommes
genom villkorlig dom med övervakning och föreskrifter eller endast
övervakning. Hovrätten anser förslaget i denna del innebära en avsevärd
förbättring i förhållande till vad för närvarande gäller. Föreningen
Sveriges häradshövdingar anför, att utformningen av skyddstillsyn i det
stora hela är ändamålsenlig och väl ägnad att tillgodose syftet med reaktionsformen.

Flera remissorgan, vilka finner förslaget värdefullt, understryker med
skärpa att en förutsättning för deras positiva ståndpunkt är en kraftig upprustning
framför allt av skyddskonsulentorganisationen; bland dessa remissorgan
kan nämnas hovrätten för Västra Sverige och Föreningen Sveriges
stadsdomare.

Föreningen Sveriges polismästare, som anser att den fria kriminalvården
har framträdande svagheter, framhåller att det är påfallande, hur små eller
obefintliga möjligheterna är att skapa en realitet bakom begreppet övervakning.
Vissa av dessa svårigheter ligger redan i sakens natur. Under små
och okomplicerade förhållanden lär utsikten att kunna anordna en relativt
effektiv övervakning få tänkas någorlunda god. Den radikala ändring av
bilden, som följt med de kriminella individernas koncentration till storstadssamhällena,
utvecklingen på kommunikationernas, i synnerhet motorismens,
område m. m., har åstadkommit, att den fria kriminalvårdens
främsta medel, övervakningen, även med gynnsam tillgång på resurser är
i hög grad bristfälligt. Detta förhållande talar enligt föreningen icke för en
utveckling, som innebär ett ständigt vidgat utrymme för denna vårdform.

Medan Advokatsamfundet och stadsfiskalen Meijer uttryckligen förklarar,
att de icke har någon erinran mot de i förslaget angivna allmänna förutsättningarna
för ådömande av skyddstillsyn, har från åtskilliga håll framförts
önskemål om att tillämpningsområdet begränsas.

Justitiekanslersåmbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätterna
för Västra Sverige, för Nedre Norrland och för övre Norrland, länsstyrelsen i
Stockholms län, Stockholms och Göteborgs rådhusrätter samt Föreningarna
Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsfiskaler hemställer, att i lagtexten
anges att skyddstillsyn icke får brukas om hinder möter av allmänpreventiva
hänsyn.

En begränsning av möjligheten att döma till skyddstillsyn med hänsyn
till brottets svårhet förordas av justitiekanslersämbetet, hovrätten för Västra
Sverige, länsstyrelsen i Stockholms län, rådhusrätterna i Stockholm, Gö -

58 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

teborg (majoriteten) och Malmö, statsåklagaren i Göteborg samt Föreninqarna
Sveriges stadsdomare och Sveriges stadsfiskaler. W

MOt forslaSet att reglerna för skyddstillsyn i huvudsak skall bli tillämpnga
aven beträffande annan kriminalvård i frihet och sålunda

“''I aL Vfllll:0rllgt,fHgiVna °ch Vården utom anstaJt av dem som
tomts till skyddsfostran eller skyddsinternering har i huvudsak icke riktats
nagon anmärkning, bortsett från vad som anföres beträffande vissa
organisatoriska spörsmål till vilka jag återkommer i det följande.

Beträffande de av beredningen föreslagna ändringarna i fråga om villkorlig
frigivning från fängelse uttalar Svea hovrätt, att ändringarna
ar av sådan omfattning, att deras genomförande skulle komma
att pa eu mmdre iämpligt sätt föregripa den översyn ay lagstiftni om

villkorlig frigivning som 1956 års eftervårdsutredning fått i uppdrag att
ioretaga De föreslagna ändringarna bör därför anstå i avbidan på denna

översyn. Goteborgs rådhusrätt anser> att vil]korlig frigivning är eU gå yik_

tigt element i reaktionssystemet, att institutet borde ha slutgiltigt reglerats
av strafflagberedningen.

Utvidgningen av tillämpningsområdet för fakultativ villkorlig frigivning
tillstyrkes av bl. a. Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomareoch
Sveriges landsfogdar. Hovrätten för Västra Sverige och Advokatsamfundet
ifrågasätter om man icke kan gå ännu längre än vad beredningen
har gjort och tillåta fakultativ villkorlig frigivning även vid fänge
setider under sex månader. Denna ståndpunkt har framför allt dikterats
av dessa remissinstansers ställningstagande till frågan om ådömande av
fängelse pa kort tid när det gäller ungdom under 21 år.

Tveksamhet inför förslaget om vidgad möjlighet till fakultativ villkorlig
frigivning anmäles av anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten i Halmstad
och skyddskonsulenten i Skåne-Blekinge distrikt.

Departementschefen. Det reformarbete, som under 1900-talet utförts inom
det straffrättsliga påföljdssystemet, har som förut nämnts framför allt syftat
till att söka åstadkomma reaktionsformer, som genom anpassning till
den brottsliges personliga förhållanden och till brottets beskaffenhet bättre
an de tidigare mera schematiskt bestämda påföljderna är ägnade att förebygga
fortsatt brottslighet från lagöverträdarnas sida. Det ursprungliga reaktmnssystemet
i 1864 års strafflag var ur denna synpunkt bristfälligt framfor
allt i fråga om de tidsbestämda frihetsstraffen. Reformarbetet har lett
till att nya frihetsberövande påföljder tillskapats såsom alternativ till fängelse
och straffarbete. Men reformsträvandena har också gått ut på att begränsa
användningen av frihetsberövande åtgärder. Dessa strävanden, som främst
har kommit till uttryck i den villkorliga domen, har föranletts av att man
mer och mer kommit till klarhet om de nackdelar som ur resocialiseringssynpunkt
ar förbundna med anstaltsvård. Det är otvivelaktigt så, att den
omständigheten att en person har varit intagen i fångvårdsanstalt i det allmänna
betraktelsesattet utgör en belastning, som många gånger kan be -

C 59

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

tydligt försvåra möjligheterna för honom att efter frigivningen komma i
ordnade förhållanden. En ofta påtalad olägenhet med anstaltsvård är även
att den som intages i anstalt kan fixeras i sin kriminalitet genom de kontakter
han där knyter med andra intagna. Humanitära skäl talar också för
att användningen av anstaltsvård bör i möjligaste mån begränsas. Ett frihetsberövande,
som sträcker sig över månader eller år, är enligt nutida uppfattning
ett utomordentligt allvarligt ingrepp i en människas liv.

Tillämpningsområdet för villkorlig dom och användningen av denna påfölj
dsform har som ett resultat av det angivna reformarbetet efter hand
vidgats. Från att ha varit enbart en villkorlig påföljdseftergift för tillfällighetsbrottslingar
med god prognos har den villkorliga domen utvecklats så,
att inom dess ram kan vidtagas åtgärder som gör skäl för beteckningen kiiminalvård
i frihet. Och utvecklingen har lett därhän, alt numera en mycket
väsentlig del av dem som dömes för brott erhåller villkorlig dom. Omkring
35 procent av alla i första instans för straffregisterbrott dömda personer
får villkorlig dom.

Strafflagberedningens förslag anknyter till den nu beskrivna utvecklingfin.
En huvudlinje i förslaget är, att kriminalvård i frihet bör tillämpas i
största möjliga utsträckning. Jag vill även för egen del ge min principiella
anslutning härtill. Det är tydligt, att de olägenheter, vilka som nämnts följer
med ett omhändertagande i anstalt, sammanhänger med själva beskaffenheten
av denna form av ingripande mot lagöverträdare och endast i begränsad
omfattning torde kunna motverkas genom reformer inom själva
anstaltsvården. Det är därför enligt min mening angeläget, att påföljder
som innebär frihetsberövande icke användes, när syftet med det kriminalrättsliga
ingripandet kan nås med andra medel. Här har kriminalvården i
frihet en betydelsefull uppgift. Till förmån för strävandena att begränsa intagningarna
i anstalt talar för övrigt även samhällsekonomiska synpunkter;
det allmännas kostnader för den som intages i anstalt är avsevärt mycket
högre än kostnaderna för den som vårdas i frihet. Av strafflagberedningen
publicerade siffror angående återfallsrisk, under en observationstid
av fem år, vid olika kriminalpolitiska behandlingsformer tyder icke heller
på att anstaltsvård skulle ha något företräde framför vård i frihet, när det
gäller att förhindra fortsatt brottslighet från den dömdes sida (23 procent
återfall vid villkorlig dom, 29 procent vid korta frihetsstraff och 50 procent
vid längre tids frihetsstraff). Då dessa siffror avser skilda klientelgrupper
med olika god prognos, är dock några närmare jämförelser av behandlingsresultaien
icke möjliga.

Det är emellertid nödvändigt att i detta sammanhang beakta även de
synpunkter som hänför sig till allmänpreventionen. Som jag redan tidigare
har anfört, är våra kunskaper om vad som driver människor till brott och
vad som avhåller dem därifrån tyvärr alltför knapphändiga, varför det ej
är möjligt att draga säkra slutsatser om hur långt individualpreventiva
synpunkter kan tillgodoses utan menlig inverkan på den allmänna laglydnaden.
Det torde dock ej saknas fog för den uppfattningen att, om lag -

60 C

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

överträdelser i större omfattning lämnas utan påföljd eller endast leder tilE
åtgärder som icke, vare sig i det allmänna betraktelsesättet eller av den
domde, uppfattas såsom något märkbart ingripande, risk föreligger att mänmskor
som eljest icke skulle ha begått brott, lockas därtill i förhoppning
att ej heller de skall drabbas av någon kännbar samhällsreaktion. Med hänsyn
härtill bor försiktighet iakttagas vid de i och för sig lovvärda strävandena
att mskranka användningen av frihetsberövande påföljder. Tydligt är
i vart fall, att en förutsättning för att denna utveckling skall kunna fortsattas
ar att kriminalvården i frihet inrymmer reaktionsformer, som är så
ingripande och effektiva, att även de allmänpreventiva synpunkterna blir
beaktade. Ett steg i denna riktning har redan tagits genom den tidigare
omnamnda, vid 1959 års riksdag beslutade ändringen i lagen om villkorlig
dom, varigenom har öppnats möjlighet att jämte sådan dom ådöma ovillkorligt
bötesstraff. Ytterligare åtgärder för förstärkning och effektiviserin*V
kHmmalvården i frihet är emellertid önskvärda. Självfallet är en sådan
iorbattnng av betydelse även med hänsyn till de individuella behandlingsresultaten.
I detta sammanhang må anmärkas, att återfallsstatistiken beträffande
de villkorligt dömda för närvarande kan sägas vara relativt gynnsam.
Att, såsom statistiken utvisar, i det närmaste en fjärdedel av dem
återfaller inom en observationstid av fem år, bör dock leda till ökade ansträngningar
för att förbättra kriminalvården i frihet, så att man på ett
mera tillfredsställande sätt kan övervaka de dömda och tillgodose deras
behov av stöd och hjälp.

I de olika hänseenden jag här har berört synes strafflagberedningens förslag
innebära en i stort sett tillfredsställande lösning. Uppdelningen av den
nuvarande villkorliga domen i villkorlig dom och skyddstillsyn har allmänt
tillstyrkts vid remissbehandlingen, och även jag vill biträda beredningens
förslag i denna del. Efter uppdelningen kommer till en grupp för sig att
föras de lagöverträdare, för vilka icke någon annan åtgärd bedömes vara
påkallad an den varning som själva domen innebär, eventuellt i förening
med ett lämpligt avvägt bötesstraff. Den villkorliga domen blir därvid närmast
en villkorlig påföljdseftergift och torde böra ges en relativt begränsad
tillämpning. Att såsom ifrågasatts i ett par remissyttranden bibehålla möjligheten
att i den villkorliga domen utsätta ett straff som i händelse av
bristande skötsamhet skall verkställas, synes ej erforderligt. Det kanske
mest betydelsefulla i den föreslagna uppdelningen är, att den egentliga
kriminalvården i frihet får ställning av en självständig påföljd vid sidan av
andra påföljder och icke konstrueras såsom ett villkorligt anstånd med
adomande av straff eller med verkställighet av ådömt straff. Härigenom
markeras tydligare an hittills att fråga är om ett aktivt ingripande från
samhällets sida i avsikt att förmå den dömde att i fortsättningen avhålla
sig från brott. Såsom beredningen har föreslagit, bör den nya påföljden
skyddstillsyn avses för de lagöverträdare, som är i behov av stöd och hjälp
jamte kontroll för att deras anpassning i samhället skall främjas. Skyddstillsynen
utmärkes av att den dömde ställes under övervakning, varjämte

C 61

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

särskilda föreskrifter kan meddelas beträffande hans livsföring. Av väsentlig
betydelse för att skyddstillsynen skall bli en effektiv påföljd, som tillgodoser
individualpreventiva och i erforderlig grad även allmänpreventiva
synpunkter, är att övervakningsorganisationen förstärkes; till denna
fråga återkommer jag i det följande. Men även på andra satt kan genom
skyddstillsyn göras ett effektivare ingripande än för närvarande mot lagöverträdare,
som anses böra bli föremål för kriminalvård i frihet. Delvis
åstadkommes denna effekt emellertid genom möjligheten att låta en kort
tids intagning i anstalt ingå som ett led i skyddstillsynen.

I departementsförslaget upptages sålunda påföljderna villkorlig dom och
skyddstillsyn i huvudsaklig överensstämmelse med beredningens förslag.
Jag skall i det följande vid kapitlen om dessa påföljder återkomma till den
närmare avgränsningen av deras tillämpningsområden.

Kriminalvård i frihet har betydelse även beträffande lagöverträdare, som
underkastas anstaltsbehandling. Erfarenheten har lärt, att den som friges
från fångvårdsanstalt ofta ställes inför stora svårigheter och ej kan på
egen hand klara upp de problem, som återgången till ett normalt liv medför.
Genom villkorlig frigivning vid tidsbestämda frihetsstraff och utskrivning
på prov vid ungdomsfängelse, förvaring och internering varvid den
frigivne eller utskrivne i allmänhet ställes under övervakning — har man
sökt underlätta övergången från anstalten till livet i frihet. De höga återfallssiffrorna
beträffande dem, som dömts till frihetsberövande påföljd, ger
emellertid vid handen att hittillsvarande insatser under eftervårdstiden icke
har varit tillräckligt effektiva. Ytterligare ansträngningar är här nödvändiga.
Jag vill erinra om det utredningsarbete, som pågår inom 1956 års
eftervårdsutredning. Även strafflagberedningen har emellertid framfört
vissa förslag, som är av betydelse i detta sammanhang.

Beredningens synpunkter på den roll, som kriminalvården i frihet bör
spela i förbindelse med frihetsberövande påföljder, kan jag i stort dela. Kriminalvård
i anstalt och kriminalvård i frihet bör såsom beredningen har
understrukit icke betraktas såsom två olika, från varandra helt skilda behandlingsformer,
utan vård i frihet bör ingå som ett naturligt led i behandlingen
av den, som intages i anstalt under någon längre tid. Såsom beredningen
har anfört torde i princip någon skillnad icke böras göras i fråga
om den lagstiftningsmässiga ramen för utformningen av kriminalvård i frihet
för olika klientelgrupper. De regler, som anger det närmare innehållet
i kriminalvården i frihet, bör sålunda få i huvudsak samma innehåll beträffande
alla ifrågakommande grupper eller alltså personer som dömts till
skyddstillsyn, som villkorligt frigivits från fängelse och som vårdas utom
anstalt efter dom till annan frihetsberövande påföljd.

Vad angår reglerna om villkorlig frigivning har strafflagberedningen
framlagt vissa ändringsförslag, som bl. a. syftar till att vidga möjligheten
att tillämpa fakultativ villkorlig frigivning. Frågan om utformningen av
lagstiftningen om villkorlig frigivning omfattas emellertid även av direktiven
för 1956 års eftervårdsutredning, vars huvuduppgift dock är att utreda

62 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

vissa organisalorislca och andra praktiska frågor rörande kriminalvård i fri h!iuDf

JJ!S lcke,ansett det böra komma i fråga att färdigställandet av brottsalksforslaget
skulle fördröjas av denna anledning, har valts den arbetsmeo
en, att departementsberedningen av förevarande fråga skett i samråd
under hand med eftervårdsutredningen. Denna beredning har lett till a»
j g funnit departementsforslagets regler rörande villkorlig frigivning böra

sia^Detmå nr StfV-erenSStämmeISe med strafflagberedningens förslag
Det må tillaggas, att aven beträffande Övriga frågor som avser krimi

na,vard ,IM nara kon.aR, har „pprät.hä,lits Ld

enna vantas inom kort komma att med utgångspunkt från de lagregler

som departementschef innehåller, framlägga förslag till lösning av vissa

organisatoriska spörsmål, som är av betydelse för kriminalvården ! frihet

Påföljdssystemet för unga lagöverträdarn

Beredningen. Lagöverträdare i åldern 15-17 år skall enligt strafflagbedmngens
förslag — om icke endast böter finnes böra ådömas — i rfgel
overlamnas till barnavårdens organ för vård enligt barnavårdsla.«en På

n!sSn"krirdSna11 ank°mma att föranstalta om anstaltsvård, när sådan finnes
paka ad. Den som icke har fyllt 18 år får enligt förslaget ej i något fall

håndlinl I3!!86156’ °Ch, Vid d°m tiU skyddstillsyn får förordnande 1m bekand
"g111 tlllsynsanstalt icke meddelas beträffande sådan lagöverträdare
Skyddstillsyn skall för övrigt icke få tillämpas i fråga om dem som är under
18 ar, i andra fall an då denna påföljd av särskilda skäl finnes lämpligare
an vård enligt barnavårdslagen. Till skyddsfostran — förslagets mot iiZTut

)Ungd°™sfängelse ~ får dömas, om med hänsyn till den unges
nnnf K ?r iS ° Personli§a förhållanden i övrigt skyddsfostran finnes

skvHrl art lgarf, 3n annan åt6ard- f ör tillämpningen av villkorlig dom,

skyddsinternenng eller särskild vård uppställes icke några till brotts.mgens
alder anknutna gränser.

Beträffande lagöverträdare i ifrågavarande ålder har beredningen jämväl
föreslagit vittgående inskränkningar i åtalsrätten. För gärning, som någon
misstankes ha begått innan han fyllt 18 år, får enligt förslaget allmänt åtal
vackas allenast om åklagaren finner antingen att handläggning vid domstol
erfordras for utredning om brottet eller att den misstänkte bör dömas till
o er eller också att med hänsyn till brottets grova beskaffenhet eller eljest
särskild anledning föreligger att draga saken under domstols provning
For lagöverträdare i åldern 18-20 år skall i princip samtliga påföljder
kunna tillampas. Fängelse föreslås dock få användas - förutom vid förvandling
av böter — endast när av särskilda skäl fängelse på viss tid överstigande
tre år finnes böra ådömas. Såsom den normala formen för anstaltsvard
avses för denna åldersgrupp skyddsfostran samt behandling i tillsvnsanstalt
i förening med skyddstillsyn. Någon minsta tid för anstaltsvården
sasom nu gäller vid ungdomsfängelse, har icke föreslagits i fråga om
skyddsfostran. Behandlingen skall enligt förslaget få pågå i högst fem år.
varav högst tre år i anstalt.

C 68

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Yttrandena. Det övervägande antalet remissinstanser förklarar att de i
princip godtager förslagets ståndpunkt, att lagöverträdare i åldern under
18 år skall omhändertagas inom barnavården och ej inom kriminalvården.
Uttalanden härom göres även av remissorgan, som icke i alla
delar ansluter sig till vad strafflagberedningen har föreslagit i fråga om påföljderna
för de yngsta lagöverträdarna. I några av de ifrågavarande yttrandena
framhålles emellertid att, även om samhällets ingripande mot den unge
lagöverträdaren skall ske genom barnavårdande åtgärder, ett större inflytande
härvidlag än vad förslaget innebär måste lämnas domstolarna.

I åtskilliga yttranden understrykes angelägenheten av att gränsen mellan
kriminalvård och barnavård dragés klarare än i förslaget, i samband varmed
yrkas en kraftigare begränsning av möjligheterna att anlita påföljd
inom kriminalvården än beredningen har föreslagit. Sålunda uttalar sig
Göta hovrätt, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs
län, statsåklagaren i Stockholm, stadsfiskalen Mattsson, barnavårdsnämnderna
i Stockholm och Malmö samt Barnpsykiatriska föreningen för
att helt utesluta möjligheten att döma den som ej har fyllt 18 år till skyddstillsyn.
Göta hovrätt anför, att en klar och otvetydig gränsdragning mellan
socialvård och kriminalvård är angelägen främst för att det skall stå klart,
att ansvaret för att lagöverträdare under 18 år blir föremål för erforderlig
behandling ankommer på de barnavårdande organen. Skall det över huvud
vara någon mening med att låta socialvården omhänderta kriminell ungdom,
måste den ovillkorligen erhålla sådana resurser att den kan anordna
en vård i frihet, vilken icke är mindre effektiv än den kriminalvård i frihet
som avses med skyddstillsyn.

Justitiekanslersämbetet framhåller att det är av vikt, att kompetenskonflikter
förebygges och att i lagstiftningen en så tydlig gräns som möjligt
uppdrages mellan olika organs handlande och verkan av de beslut, som fattas.
Ämbetet anför bl. a.:

Om domstol funnit en tilltalad böra dömas till skyddstillsyn med anledning
av ett begånget brott, torde barnavårdsnämnd icke böra äga att med
brottet såsom huvudsaklig grund för ett ingripande vidtaga några åtgärder
mot den dömde, framförallt icke av beskaffenhet att ej vara förenliga med
tillsynsnämndens föreskrifter om den närmare utformningen av den av
domstolen beslutade skyddstillsynen. I målet böra alla de omständigheter,
som äro av betydelse för den tilltalades behandling, komma fram och bli
föremål för bedömande, innan påföljden bestämmes. Vanligtvis torde väl
även ett uttalande av barnavårdsnämnden föreligga i målet. Att efter den
prövning som sålunda skett barnavårdsnämnden skulle äga att, utan att något
nytt avgörande material förebragts, besluta om annan behandling av den
unge är ägnat att inge betänkligheter, såväl ur allmän synpunkt som med
hänsyn till den dömde.--—

Nu kan man emellertid fråga, vilka befogenheter barnavårdsnämnd bör
äga och den verkan nämndens beslut bör ha, då lagföring av en 15—17-åring
är under övervägande men förundersökningen blott påbörjats och den unge
således ej är instämd till domstol och ännu mindre dömd till skyddstillsyn.
På detta stadium torde barnavårdsnämnden böra vara icke blott oförhindrad
utan även skyldig att vidtaga alla de åtgärder den kan finna lämpliga
utan avseende på en kommande domstolsbehandling. Det är ju möjligt, att

64 C

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

tje?.na dra§er “t På tiden, och det kan vara påkallat, att något göres utan
ctr°jsmal Av barnavardsnamnden under sådana omständigheter vidtagna
åtgärder bora naturligen tills vidare bestå. Tydligen bör det eftersträvas, att
domstolens blivande beslut i görligaste mån samordnas med barnavårdsnämndens
åtgärder så att detta beslut om möjligt låter sig förenas med de
av barnavårdsnämnden vidtagna åtgärderna.

Den av beredningen föreslagna inskränkningen av möjligheten
att doma till fängelse när det gäller de yngsta lagöverträdarna
tillstyrkes eller godtages av flertalet remissorgan, bland dem samtliga
hovrätter, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,
Kronobergs och Kopparbergs län, borgmästaren i Stockholm, rådhusrätten
i Malmö (majoriteten), barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och
Hälsingborg, stats åklag ar na i Stockholm, Göteborg och Malmö, Föreningarna
Sveriges stadsdomare, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler
samt Advokatsamfundet. I vissa yttranden lämnas tillstyrkandet under
förutsättning att möjligheterna att ingripa med andra åtgärder ökas. Flertalet
remissorgan framhåller nödvändigheten av att de barnavårdande myndigheterna
ges en tillfredsställande organisation och tillräckliga resurser.
_ Göta tl0Vrätt finner det följdriktigt, att förbudet mot att använda fängelse
för lagöverträdare under 18 år göres undantagslöst. För de enstaka fall,
vilka alltjamt måste utskiljas från socialvården, bör inom kriminalvårdens
ram ordnas en behandling som bättre än fängelse tillgodoser såväl individualpreventiva
som allmänpreventiva synpunkter. Mot vad strafflagberedningen
föreslagit beträffande användningen av skyddsfostran och skyddsmternering
har hovrätten ingen erinran. Ett oeftergivligt krav är, att ungdomsvårdsskolorna
får tillräckliga resurser att omhändertaga de unga på
sådant sätt, att samhällsskyddets intresse tillgodoses.

Advokatsamfundet ansluter sig obetingat till den uppfattningen att ungdomar
under 18 år icke bör dömas till fängelse, ehuru Advokatsamfundet
icke till alla delar kan instämma i den motivering beredningen har anfört
för förslaget. Ställningstagandet är ingalunda liktydigt med att Advokatsamfundet
icke skulle anse det erforderligt, att samhället med kraft ingriper
även mot kriminell ungdom i denna ålder. Det bör emellertid vara bar -

navårdens och icke kriminalvårdens sak att taga hand om lagöverträdare,
som ännu icke har fyllt 18 år. Erforderliga resurser måste ställas till förfogande,
och barnavården måste även i övrigt organiseras på sådant sätt att
den kan fylla sin uppgift med beaktande bl. a. av att rättssäkerhetsintresset
icke åsidosättes.

Socialstyrelsen (majoriteten) finner det icke lämpligt att ungdomar under
18 år, som begått mycket grova brott, blir hänvisade uteslutande till ungdomsvårdsskolorna.
Styrelsen anser därför, att tillämpningsområdet för
skyddsfostran bör utvidgas. Även länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs
län och Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser, att möjligheten att
döma den som är under 18 år till skyddsfostran bör vara större än enligt förslaget.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att det är ytterst angeläget

C 65

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

att de avancerade ungdomsbrottslingarna intages i ungdomsanstalt och icke i
ungdomsvårdsskola. Härvid synes den intellektuella utvecklingen icke böra
få vara avgörande. En i många avseenden intellektuellt outvecklad yngling
kan vara viljestark och aktivt kriminell och på grund härav komma att utöva
ett mycket dåligt inflytande på sina kamrater i ungdomsvårdsskolan,
om han omhändertages där.

Stadsfiskalen Mattsson uttalar, med instämmande av statsåklagaren i
Stockholm, att förbudet att döma till fängelse kan godtagas under förutsättning
att skyddsfostran ådömes de unga i vissa fall, då de gjort sig skyldiga
till grov brottslighet eller flerfaldig brottslighet. Mattsson upptar vidare
frågan om införande av någon form av arreststraff och anför härom.

Det finnes många fall, då ungdomar trots tidigare åtalseftergifter, gjort
si o skyldiga till nya brott. I flera av dessa fall nöjer sig barnavårdsnämnderna
med att tillsätta en övervakare eller om övervakare redan tillsatts i samband
med den första åtalseftergiften, förordna om fortsatt övervakning. Det
kan icke riktas någon anmärkning mot nämndens åtgärder i de fall, da den
un«e har goda hemförhållanden eller en bra plats, men det kan med skal
ifrågasättas, om det är bra för den unge, att ett nytt brott icke föranleder
någon kännbar påföljd. I sådana fall då någon anledning till omhänderta^ande
för skyddsuppfostran ej är för handen, har det föresvävat mig, att
man skulle kunna ådöma den unge en eller ett par veckors frihetsförlush
varvid jag tänkt mig något liknande det militära arreststraffet. Rapport i
ärendet skulle i så fall upprättas omgående och åklagaren skulle hos ratten
yrka på arreststraff. Efter några dagar, under vilken hd den unge skulle
kvarhållas å kriminalstationen, skulle han inställas inför rätten. Då barnavårdsnämndens
utredning i det tidigare åtalseftergiftsfallet finnes tillgänglig,
skulle rätten omedelbart kunna utdöma arreststraffet. Straffet skulle gå
i verkställighet utan hinder av att det icke vunnit laga kraft och skulle avtjänas
på ett utredningshem. Genom ett sådant förfarande skulle den unge
få klart för sig, att samhället reagerar och reagerar snabbt mot hans brottslighet
Har han skött sig på sin arbetsplats, skulle det säkerligen finnas möjligheter
för honom att återfå arbetet efter straffets avtjänande. Någon anteckning
skulle icke ske i straffregistret.

Borgmästaren i Stockholm, statsåklagaren i Göteborg och Föreningen
Sveriges stadsdomare, vilka tillstyrker förbudet mot fängelse, föreslår att
vid dom till skyddstillsyn möjlighet skall finnas att förordna om behandling
i tillsynsanstalt även av den som är under 18 år. Även justitiekanslersämbetet
och Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att sådan möjlighet
bör finnas.

Hovrätten för Västra Sverige (majoriteten) anser, att ett avskaffande av
det i och för sig mindre lämpliga fängelsestraffet icke bör ifrågakomma,
med mindre domstol medges rätt att i stället döma ungdom under 18 år till
annat frihetsberövande. De möjligheter som enligt förslaget öppnats att döma
till skyddsfostran och skyddsinternering är av så begränsad räckvidd, att
dessa påföljder icke kan ersätta fängelsestraffet. Däremot är det sannolikt
att, om domstol ges möjlighet att förordna om behandling i ungdomsvårdsskola,
något behov av fängelse icke kvarstår. En förutsättning härför
är dock, att sådant förordnande omedelbart får verkställas. Hovrätten vill

!{ llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. C.

66 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

i övrigt göra gällande, att det även för ungdom under 18 år stundom finnes
behov av kortare frihetsberövanden. Dom å skyddstillsyn bör därför få
kombineras med viss kortare behandling i anstalt jämväl för ungdom under
18 år. Även en dom å överlämnande till vård enligt barnavårdslagen bör
kunna kombineras med förordnande om liknande behandling. Omhändertagandet
i anstalt i de nu berörda fallen behöver enligt hovrättens mening
ej ske inom kriminalvården.

Mot ett absolut förbud att döma den som är under 18 år till fängelse uttalar
sig justitiekanslersämbetet, statspolisintendenten, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Södermanlands och Örebro län, Stockholms rådhusrätt
(majoriteten), Göteborgs rådhusrätt (majoriteten), en minoritet i rådhusrätten
i Malmö, barnavårdsnämnden i Malmö, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges landsfogdar samt landsfogdarna i Kronobergs,
Malmöhus, Skaraborgs och Kopparbergs län, Föreningen Sveriges polismästare
och poliskamrarna i Malmö och Örebro, Svenska skyddsförbundet,
Sveriges läkarförbund, anstaltsnämnderna i Västerås och Älgberget,
stadsfiskalen i Lidköping och Föreningen Gävleborgs läns landsfiskaler.

Justitiekanslersämbetet anför:

Huru motbjudande det än ur flera synpunkter må te sig att ingripa mot
en sa ung manniska som en som är under 18 år med åtgärder inom kriminalvålden,
forekomma i verkligheten understundom sådana om synnerlig
råhet och hänsynslöshet vittnande gärningar av ungdomar i nämnda ålder,
att det vacker starka betänkligheter att kategoriskt förbjuda ådömande av
fängelse för dem samt i stallet i princip hänvisa dem till behandling inom
barnavarden, och detta oavsett, att den behandling den unge där underkastas
kan bil djupt ingripande----. Mot det berörda förbudet synes vidare

kunna invandas, att det även för barnavården kan vara till förfån^ att behova
omhandertaga ungdomar med svår kriminell belastning. Dels är att
betara, att barnavården icke överallt och i olika avseenden i tillräcklig grad
ur försedd med behövliga resurser för ingripande mot nämnda slags brottslingar,
dels kunna dessa vid omhändertagande öva ett skadligt inflvtande å
kamrater till allvarlig olägenhet för dem. Fall kunna vidare förekomma, då
frihetsberövande under en relativt kort tid framstår såsom den ändamålsenhgaste
påföljden för ifrågavarande unga.

• ^elt undantagslöst förbud att döma dem som äro under 18

ar till fängelse synes därför för närvarande ej tillrådligt. Strafflagberedningen
har ej heller kategoriskt avvisat anstaltsbehandling inom fångvården
av dessa unga utan tänkt sig att skyddsfostran för dem under vissa
omständigheter skulle kunna komma i fråga, liksom också, ehuru helt undantagsvis
skyddsinternering. Förutsättningarna härför äro emellertid snäva.
Att domstolarna skulle i oträngt mål döma de unga i förevarande ålder till
fängelse framfor att överlämna dem till vård enligt barnavårdslagen torde
ej behova befaras.

Ämbetet frågar sig vidare, om del icke skulle vara möjligt att skärpa ingripandet
mot de unga, som gjort sig skyldiga till ett något så när allvarligt
brott och på så sätt låta dem och deras kamrater omedelbart efter brottets
upptäckt få ett påtagligt bevis om det allvar, varmed samhället betraktar
deras garningar. Ämbetet ifrågasätter ett slags arreststraff under en eller

C G7

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ett par dagar, vilket borde beslutas av polisen med skyldighet for åklagaren
att så snart ske kunde och senast nästa dag pröva beslutet.

Barnavårdsnämnden i Malmö, som anser att det i princip ar riktigt att
anstaltsbehandling av de yngsta lagöverträdarna i största möjliga utsträckning
sker inom barna- och ungdomsvårdens ram, staller sig tveksam till
förslaget om ett ovillkorligt förbud att döma till fängelse. For ett genomförande
av förslaget fordras en mycket kraftig ökning av antalet vårdplatser
på ungdomsvårdsskolorna. Barnavårdsnämnden uttalar vidare, att man
nödgas konstatera, att trots det intensiva och uppoffrande arbete, som nedlägges
av barnavårdsnämnderna i brottsbekämpande syfte, det reaktionssystem
som införts genom 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga
och senare påbyggts icke helt har fyllt måttet. Nämnden föreslår,
att de förebyggande åtgärderna enligt barnavårdslagen under vissa förutsättningar
skall kunna kompletteras med bötespåföljd. Befogenheten att avgöra
huruvida kompletteringsböter bör åläggas kan laggas på åklagarna,
vilka bör ta ställning till frågan i samband med åtalsprövningen. Böterna
bör beslutas i form av strafföreläggande. Ingenting tyder på att de yngsta
lagöverträdarna är sämre bötesbetalare än andra. Av nämndens erfarenhet
att döma förhåller det sig snarare tvärtom. Även stadsfiskalen i Skövde
ifrågasätter, om icke bötesföreläggande borde kunna ges i samband med
att den misstänkte överlämnas till barnavårdsmyndighet för åtgärd.

Sveriges läkarförbund uttalar att, även om socialvård principiellt bör föredragas
framför kriminalvård för ungdomar upp till 21 år och i all synnerhet
för ungdomar under 18 år, det icke är bevisat, att den psykiska
chock som ett frihetsberövande inom kriminalvården kan medföra for vissa
personlighetstyper icke kan vara en effektivare brottsprofylaktisk åtgärd
än socialvård. Vissa psykiatriska erfarenheter kan anföras som stod for
uppfattningen, att det finnes fall där ett fängelsestraff kan vara den verksammaste
och därigenom den minst skadliga kriminalpolitiska åtgärden
även för unga lagöverträdare.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, som anser att nuvarande möjlighet
att i undantagsfall döma till fängelse bör behållas, anför bl. a..

I motsats mot beredningen hyser föreningen den åsikten, att det icke
minst då det gäller unga lagöverträdare är av vikt, att straffets allmanpreventiva
funktion ej förloras ur sikte, och denna synpunkt gor sig självfallet
desto starkare gällande ju svårare brott det är fråga om. Det föreligger
därför även beträffande ungdomar på 15—17 år, utöver de sallsynta fall då
skyddsfostran eller skyddsinternering kan komma i fråga, behov av annan
påföljd än överlämnande till barnavårdsnämnd. Sålunda torde vid mycket
grova brott, t. ex. mord, dråp eller grovt rån, överlämnande till barnavårdsnämnd
vara en ur allmänpreventiv synpunkt alltför ringa reaktion. I sadana
fall torde även i regel ett omhändertagande under längre tid än som kan
förekomma vid ungdomsvårdsskola vara av nöden, innan vederbörande kan
släppas ut i samhället. Det måste jämväl vara olämpligt att å ungdomsvårdsskolorna
sammanföra dem, som begått så grova brott, med det vanliga klientelet
vid skolorna. Bland de kriminella ungdomarna i åldern 15—17 ar
förekomma åtskilliga, vilka, även om de ej begått brott av allra grövsta slag,

68 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

invaili|rS“asatådteaUed^k»nnbr0ttt0Ch uPPrePade återfal“ i brott äro så
;‘nf ? oeiastade, att de kunna antagas ova ett mycket ogynnsamt inflv de

pa det genomsnittliga klientelet vid ungdomsvårdsskolorna. Y

Föreningen Sveriges polismästare ifrågasätter om icke en underårig bör
unna domas till kortvarigt frihetsstraff i vissa fall, då behov av efterföljande
vård eller tillsyn saknas. Föreningen nämner såsom exempel rattfylleribrott
och annan grövre trafikbrottslighet.

. E* kri!!Sk uPPfattninS uttaIas av Göteborgs rådhusrätt (majorite ten)

Rådhusrätten framhåller, att kriminalitetsproblemet främst är ett
ungdomsproblem, och anser det vara en allvarlig brist, att beredningen ej
ingående har redogjort för hur våra nordiska grannländer sökt komma till
ratta med ungdomsbrottsligheten, som i dessa länder ej torde utgöra något
mera allvarligt problem. Rådhusrätten anser, att åtalseftergift i vårt land
dtdls har medgivits i en utsträckning, som måste inge de största betänkhgheter.
Vad angar principen uppfostran i stället för straff, vill rådhusräten
som sin uppfattning uttala, att denna princip från skilda utgångspunkter
torde vara felaktig. Särskilt för ungdomar torde fasta och såsom rättvisa
ansedda straffrättsliga normer vara av behovet påkallade. Tidsobestämda
omhändertaganden, där icke brottet utan ett svårbestämbart behandlingsbehov
avgör tidslängden, framstår lätt såsom orättvisa, vilket än mer ökar
Ctj?S''ykiSka tryck’ som sJälva tidsobestämdheten erfarenhetsmässigt alltid
medför. Rådhusrätten framhåller vikten av att just beträffande de un«a
allmänprevention tillgodoses i första hand; det gäller främst att förhindra
redan ett forsta brott. Sammanfattningsvis uttalar rådhusrätten, att bef°rsla§’
såvitt avser de unga, ej i högre grad än nu gällande lagstiftning
är ägnat att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten.

Enligt Stockholms rådhusrätt framstår det som angeläget att i möjligaste
mån sörja for en effektiv eftervård även i fråga om de ungdomsbrottslingar,
som skulle komma att dömas till fängelse. Rådhusrätten föreslår att prövotiden
vid villkorlig frigivning av dem, som vid tiden för domen ej har fyllt
21 år, må kunna bestämmas till längre tid än vad eljest gäller.

Några remissinstanser har berört frågan om förvandling av
o.guldna böter, som ådömts den som är under 18 år. Föreningen Sveriges
stadsfiskaler och landsfogden i Kronobergs län anser, att möjlighet
bör öppnas att förvandla oguldna böter till fängelse eller annan reaktionsform.
Stadsfiskalen Mattsson och statsåklagaren i Stockholm finner förslaget
i denna del orättvist, emedan ett bötesstraff endast kommer att drabba
de ungdomar, som verkligen lägger sig vinn om att betala böterna.

Flera remissmyndigheter har beträffande förhållandet mellan
domstolarna och barnavårdens organ uttalat, att domstolarna
bor ges större inflytande än beredningen har föreslagit, när det gäller att
vid överlämnande till vård enligt barnavårdslagen närmare utforma samhällsreaktionen.

Justitiekanslersämbetet anser, att den minskning av domstolarnas inflytande
i fråga om den påföljd som faktiskt drabbar den dömde, som förslå -

C 69

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

get innebär, kan komma att inverka menligt med hänsyn till allmänpreventionen.
överlämnande till barnavårdsnämnd skall blott avse föranstaltande
om vård, som icke behöver innehålla skyddsuppfostran eller över huvud taget
någon allvarligare åtgärd. Detta torde kunna leda till att påföljden i
praktiken i fler fall än för närvarande blir mindre ingripande än domstolen
bär tänkt sig. Bestämmandet av den huvudsakliga innebörden i en brottspåföljd
torde principiellt böra ankomma på domstolarna såsom bäst skickade
för denna grannlaga och betydelsefulla uppgift. Ämbetet anser, att det
skulle vara av värde att få veta, huruvida fall förekommit, då domstol enligt

gällande lag beslutat överlämnande av tilltalad till barnavårdsnämnd för hans

omhändertagande för skyddsuppfostran men sådan åtgärd icke kommit till
stånd, samt om å ungdomsvårdsskola intagna, vilka begått upprepade eller
svåra brott, blivit omhändertagna på ett tillräckligt effektivt och varaktigt
sätt. Å resultatet av en sådan undersökning finge bero, säger ämbetet, huruvida
domstol borde tilläggas vidgade befogenheter i fråga om beslut om
skyddsuppfostran samt sådant besluts verkställande eller vilka andra åtgärder
som borde vidtagas för att tillgodose samhällsskyddet.

Föreningen Sveriges polismästare undrar, om det är välbetänkt att domstolarna
icke i någon mån skall äga lämna direktiv för det kommande förfarandet
med en lagöverträdare, som av domstol överlämnas åt visst socialvårdsorgan.
Betänkandets ståndpunkt innebär en undervärdering av och ett
omotiverat avstående från den expertis, som domstolen representerar, och
i samma mån en överskattning av socialvårdens resurser i olika avseenden.
Ej heller stats polisintendenten anser det lämpligt, att barnavårdsnämnderna
helt undandrages kontroll av domstolarna i fråga om behandlingen
av det kriminella klientelet.

Föreningen Sveriges häradshövdingar uttalar, att det ej sällan inträffar,
att den som intagits på ungdomsvårdsskola efter mycket kort tid blir utskriven
från skolan, trots att faran att han skall begå nya brott av allvarlig
beskaffenhet är mycket stor. Med hänsyn till sådana och liknande fall, då
vård av annan art än den varom barnavårdsnämnd har föranstaltat är påkallad
av allmänpreventiva eller individualpreventiva skäl, bör enligt föreningen
möjlighet finnas för domstol att på talan av åklagare förordna att
ådömd påföljd skall utbytas mot annan påföljd; sådan talan skulle anhängiggöras
inom viss kortare tid.

Hovrätten över Skåne och Blekinge och länsstyrelsen i Södermanlands
län framhåller angelägenheten av att den nya lagstiftningen utformas så, att
divergenser i bedömningen mellan domstol och administrativ myndighet
icke leder till alt varje form av behandling av den brottslige uteblir.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden uttalar, att principen
att ansvaret för ingripanden mot kriminell ungdom under 18 år tillkommer
den offentliga barnavårdens organ leder till att det även bör ankomma på
dessa organ att avgöra, vilka åtgärder som skall vidtagas mot sådan ungdom.
Frågan om ett fullföljande i denna riktning av den nämnda principen
är av stor principiell och praktisk betydelse och bör upptagas till när -

70 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

mare övervägande. Vid överlämnande till vård enligt barnavårdslagen vet
domstolen icke vilka åtgärder som efter domen kommer att vidtagas mot
den domde. Det är icke uteslutet, att vederbörande administrativa myndighet
kan komma att efter prövning finna att förutsättningar för vidtagande

Zn 5Tf T fÖr^!gr- Domstolen k«n icke ånyo upptaga målet, då den
skilt det från sig. Det kan i vissa fall te sig otillfredsställande att på detta
satt all reaktion på ett brott uteblir. Det borde därför, framhåller utredningen,
overvagas att domstolen finge möjlighet att i samband med beslut om
överlämnande till vård förklara målet vilande i avbidan på den administralva
myndighetens beslut. Endast därest denna myndighet därefter funne
sig icke kunna vidtaga någon åtgärd mot den tilltalade, skulle domstolen
kunna aterupptaga målet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län — som finner välbetänkt, att befogenheten
att overlamna åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärder för unga lagöverträdares
tillrättaförande vidgas — uttalar, att någon kontroll av att
barnavårdsnämnden verkligen insätter erforderliga åtgärder följdriktigt
icke har ålagts domstol. Kontrollen bör ankomma på länsstyrelsen såsom
denna socialvårdsgrens tillsynsorgan.

Hovratten för Västra Sverige (majoriteten) anser, att någon reform i
träga om de yngsta lagöverträdarnas behandling icke bör beslutas förrän
de barnavardande myndigheterna har varit i stånd att verka under tillfredsställande
förhållanden. Hovrätten yttrar vidare:

därvid" sä esk, I t "f <iHertild i"31?/Öra Vissa PrinciPiella synpunkter och vill

ar vid särskilt fastsla att de allmanpreventiva synpunkterna icke få för an^r

när rHdet gf-ler *amhal,sreaktionen mot ungdomsbrottslighet. Vad
stalfsbrhlndnn^n tf re ”^^brottslingar måste i sista hand annl
h ard gi .utformning vara av avgörande betydelse. Huruvida denicke
vtrådbng sker inom fångvårdens eller socialvårdens ram bör härvidlag
man \dT* ^amsta frågan. Däremot är det av vikt att ingripandena mot

oaifdeTin^l18-1118^ Skf- snabbt> med fasthet och med skäligt hänsynstagande
tiH allmanpreventiva synpunkter. Allmänna rättssäkerhetskrav få ei

Iri WSUII!niaSf För åstadkommande av en dylik ordning anser hovrätten
Snrt/ OCjl °,n?,fattnmgen av ungdomsbrottsligheten kan påkalla upprätevenhiem
.ungd.omsdomstolar, åtminstone i de större städerna

Tprnaf anknytning h! • barnavårdsnämnderna. Väljes icke ett dylikt
ifien S -°Ch Ska ■ beba"dhngen av yngre brottslingar alltjämt huvudsakdfmstSarn^°f?
“v • anser hovrätten erforderligt att de allmänna

/ i j f möjlighet att i viss utsträckning bestämma den åtgärd inom

hånandåern etns som. a“ valJas som påföljd för brott. Under alla förS
fges befogenhet att förordna om behandling i ungdomsvårdsskola
eller liknande anstalt. b B

I flera andra yttranden diskuteras också frågan om inrättande av ungdomsdomstolar.
Stadsfiskalen Mattsson uttalar, att genom inrättande av en
barndomstol en enda myndighet skulle få taga ansvaret för den kriminella
ungdomen och man skulle slippa ifrån de otaliga konflikter, som uppkommer
mellan de socialvårdande och de rättsvårdande myndigheterna. Detta
skulle säkert också medföra, att ärendena kunde avgöras betydligt snab -

C 71

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

bare än nu är fallet. Vill man icke genomföra en så genomgripande reform,
kunde man i frågor, som gäller kriminell ungdom, förstarka barnavårdsnämnderna
på så sätt att en jurist med domarkompetens i dessa ärenden
tjänstgjorde såsom ordförande. Landsfogden i Malmöhus lan kan omojli«en
finna att barnavårdsnämnden i sin nuvarande sammansattnmg ar rätt
samhällsorgan för handläggningen av frågan om sanktioner aven vi ro
av allvarlig natur. En domare borde vara ledamot i nämnden då denna
har att handlägga sådana ärenden. Föreningen Sveriges stadsfiskaler anfor,
att den judiciella handläggningen icke får borttagas. Inrättas särskilda ungdomsdomstolar,
skulle dessa kunna tillföras erforderlig expertis och de
skulle på ett annat sätt än barnavårdens organ kunna tillvarataga rättssäkerhetens
krav. Vad man särskilt skulle vinna vore, att behandlingen skulle
kunna bestämmas redan av domstolen liksom tidpunkten, nar den domde
skulle frigivas från anstalt. Även Svea hovrätt, länsstyrelsen i Örebro lan och
nåqra reservanter i Stockholms barnavårdsnämnd framfor tanken om inrättande
av specialdomstolar. En ledamot av nämnda hovratt ar emellertid
av skiljaktig mening i denna fråga och anför, att genom inrättandet av sådana
domstolar endast det formella förfarandet skulle omregleras, medan
någon effektivisering av de reella åtgärderna mot barn- och ungdomsbrottsligheten
icke skulle vinnas. Innan tillskapandet av nya institut av en dylik
formell karaktär överväges, bör enligt denne ledamot en effektivisering aga
rum inom ramen för nu tillämpade förfaranden och resultatet av en sådan

effektivisering avvaktas. . , .

Beträffande de av beredningen föreslagna åtalsreglerna i fråga
om brott, som någon har begått före fyllda 18 år, uttalar justitiekanslersämbetet,
att det kan ifrågasättas om icke åklagares skyldighet att underla.a
väcka åtal borde begränsas fastare än som har skett i förslaget. Statsåklagare
i Göteborg och Malmö förklarar sig godtaga de föreslagna reglerna,
och hovrätten över Skåne och Blekinge vill trots principiella betänkligheter
icke motsätta sig dem. Hovrätten för Västra Sverige och statspohsintendenten
samt Föreningarna Sveriges häradshövdingar (majoriteten), Sveriges
stadsfiskaler och Sveriges polismästare avstyrker däremot forslaget i denna
del. Häradshövdingeföreningen anser, att nu gällande bestämmelser om
åklagares rätt att åtala 15—17-åringar bör bibehållas eller att i varje fall
en viss uppmjukning av de föreslagna villkoren för väckande av allmant

åtal bör ske.

Det föreslagna påföljdssystemet för lagöverträdare i åldern

18_2 0 år finner statsåklagaren i Göteborg och Svenska socialvårdsför bundet

tillfredsställande, och medicinalstyrelsen anser de av beredningen
angivna principerna för omhändertagande av unga lagöverträdare riktiga
och ändamålsenliga. Sin principiella anslutning till förslaget i allmanhet
lämnar även länsstyrelserna i Kronobergs och Kopparbergs län utan att
därvid anmäla någon reservation beträffande åtgärderna mot lagöverträdare
i åldern 18—20 år.

72 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

sä

^“r~

av länsstyrelsen i sZTh °!~ Äl^erget samt, med viss tvekan,

- w2: oizzt vuds”,t ,msiyrka"de * «*-

tilffTrf3 .remisS0trg^n har> 1 den mån de uttalat sig om förbudet att döma
fängelse avstyrkt beredningens förslag i denna del.

vidirfi°”1SJan°elsefmnden ^ser det önskvärt, att lagstiftningen bygder
idare på den grund som ungdomsfängelselagen har lagt. Principen att be
handlingen av knminell ungdom skall såvitt möjligt både till tidslTnad och

fvta,a HnST~S, n-ärmare UtformninS bestämmas individuellt MrÄS
"öraldart för srr§,ekS'' f? "emellertid tvun§en att i ett sammanhang
föremål fL H n kateg0ner av kriminell ungdom man vill göra till

toremal för den speciella ungdomsfängelsevården och vilka resurser man

ar beredd aflt stalla till förfogande för ändamålet. Enligt förslaget är skydds
fostran avsedd för i stort sett alla brottslingar i åldern 18-20 år som an

las ?öra Un.derkaStaS någon län§re tids anstaltsvård. Det torde kunna hållas
för visst, sager ungdomsfängelsenämnden, att anstaltsklientelet skulle

e "”''"S‘°n: dUbM* .»* -■» ** nuvarande ungdomsf^gel eklie"

telet. Om anstaltsorgamsationen skall hållas vid en standard motsvarande

Ubvl »skme“S erf0rder''7 fÖr bHr de. ntd^digt

att bygga åtskilliga nya anstalter, och behovet av personal i alla erader

kommer högst betydligt. Ungdomsfängelsenämnden skulle finna en

sådan utveckling av vården av kriminell ungdom synnerligen lycklig min

Ungdom f Pfning atad6n ^ förverkliHas in°m överskådlig framtid
om fd°msfangelsenamnden förklarar sig vara fullt ense med beredningen
rZde åMer h amhandertagande av brottsliga ungdomar i den ifrågava handhnl

och » lafga havudvikten vid en uppfostrande och utbildande bendhng
och att ett tidsbestämt fängelsestraff icke ger möjligheter att nå

“ -f behandling, Det L aäsoÄedntgL

Ilikffr hc h TIu lagenheter att vid sidan av varandra ha två

stämd och fer0V3Hn Tdlin§Sf°rmer fÖF dGtta klientel> den ena tidsbe ^amd

och den andra tidsobestämd, och detta i synnerhet som någon kla dim

tT" •emeUan Svårligen kan dra§as och''följaktligen valet mellan
dem i tillämpningen måste utfalla med viss ojämnhet.

Ungdomsfängelsenämnden fortsätter:

sef vi!"?- “ “e.Sfler "L?-Unna ytter,igare utbygga ungdomsfänge]-med ett större och ™ dfo.ra ungdomsfangelsenämndens ersättande

icke en åter^åna Hl, a ! mioras. Harmed avser nämnden givetvis

återgång till det ursprungliga ungdomsfängelsets begränsntng till

C 73

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ett klientel av psykiskt normalt utrustade ungdomar med relativt god prognos.
En bestämmelse som allmänt karakteriserar klientelet lar dock icke
vara till fyllest. Det kan nämligen antagas att det allt storre antalet domar
å ungdomsfängelse icke enbart är att tillskriva den okade brottsligheten
utan''även det förhållandet att domstolarna efter tillkomsten av Roxtuna —
som officiellt betecknades som en »anstalt for svårbehandlade» — funnit sig
kunna till ungdomsfängelse döma även brottslingar med mycket framträdande
abnormdrag, till ej ringa del det mest avancerade klientelet från socialvårdens
yrkesskolor. Ungdomsfängelset kan med endast Roxtuna ej motsvara
de ofantligt ökade anspråk som harmed stallas. Det visar sig också
att en avsevärd del av detta nya klientel icke kan påverkas till en social livsföring
Ett mycket omfattande och tidskrävande arbete nedlägges inom ungdomsfängelset
på sådant klientel. Nämnden har ofta anledning att fråga
sig om icke ungdomsfängelsets resurser hellre borde inriktas P* ,™er* h°PP"
ingivande fall, ty sådana finnas otvivelaktigt aven bland de psykiskt defekta
och bland dem som vid behandlingens början kunna förefalla synnerligen
ohjälpliga. Nämnden ifrågasätter därför om icke föreskrifter borde meddelas
som gjorde det möjligt att från ungdomsfängelset skilja sadana interner
som efter prövning av psykiatrisk och psykologisk expertis befinnas
icke vara påverkbara med de metoder som kunna användas inom ungdomsfängelset
Möjligen kan man tänka sig en sådan anordning att allmän domstol
efter anmälan av nämnden får pröva och avgöra frågor om sådana interners
överförande till vanligt fängelse.

En fortsatt förbättring av ungdomsfängelsets resurser bor naturligtvis
icke undanskymma vikten av upprustning även av fangelsevarden. Skillnaden
mellan de båda behandlingsformerna kommer dock säkerligen att alltjämt
under lång tid bliva avsevärd, ej blott i fråga om vården på anstalt
utan även i fråga om vården i frihet, som nu för det ordinära fängelsets
del är såsom beredningen anmärker, bristfällig eller helt obefintlig. Man
torde ''så som nämnden bedömer läget, av ekonomiska och organisatoriska
skäl nöd°as åtminstone temporärt bibehålla de två kvalitativt olika behandlingsformerna
vid sidan om varandra. Olägenheterna harav ha förut berörts
och beredningen har utförligt uppehållit sig vid dem (s. 81 tf). Nämnden
anser dock att beredningen sett förhållandena i väl mörk dager I modern
strafflagstiftning med ett flertal skilda reaktionsmojligheter blir over
huvud taget valet mellan dem i mycket beroende på bedömandet av de
brottsligas psykiska förutsättningar, och då gränserna blott vagt angivas,
är det ej sällan utomordentligt svårt för den dömande myndigheten att finna
den bästa lösningen. Valet mellan ungdomsfängelse och vanligt fängelse
är därför i och för sig ingenting anmärkningsvärt. Avgöranden som i etterhand
förefalla mindre lyckliga torde ofta bero, utom på de vanliga svårigheterna
att ställa en tillförlitlig prognos, på bristande kännedom om ungdomsfängelsets
resurser och numera ibland också på överskattning av dessa.

___''De speciella, till sin natur delvis psykologiska olägenheter av pa rallellismen

mellan ungdomsfängelse och vanligt fängelse, som beredningen
fäster avseende vid, kunna enligt nämndens mening väsentligen tillskrivas
brister i behandlingsresurserna vid ungdomsfängelset. De hänföra sig också
till ett delvis övervunnet skede, och i den mån utvecklingen mot mer effektiv
och differentierad vård inom ungdomsfängelset får fortskrida, torde
olägenheterna alltmer minska i betydelse.

Beredningen gör gällande att behandlingen vid ungdomsfängelset icke
har blivit till tiden så individualiserad som lagstiftaren avsåg och behandlingsbehovet
i det enskilda fallet krävde (s. 82). Även detta tillskriver beredningen
vissa psykologiska faktorer, sammanhängande med spänningen

;>* Iiihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. C.

74 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 dr 1962

^ “<* numSa^oU
S erf fortsatt

större ^^jli^^e^e^at^avpass^behandlings^den^fte^de'' särsk^lda^fallens

tm döe Tnd.en är he]1 e"e med be-dningen om Vbehan^gen^^även
1 tiden bor lampas efter den dömdes personliga förutsättningar §fs 177}

k0n,m'''' lä"8re

yissa normer i fråga om tidslängden måste dock alltid upprätthållas orh
det ar nämndens uppgift alt tillse att praxis vid de olika ansSerna någor
cke få<f^rS ammCr- Alltfuör Påtagliga olikheter kunna uppenbarligen
nUif/u foreko™™a> aven ,°m behandlingsmetoderna växla efter anstalternas
an^nHaP''at1ie '' Dfeanu gallande, dock ej ovillkorliga minimitiden ett år för
nstaltsvistelsen fyller en icke oväsentlig uppgift, nämligen att framhäva
en allvarliga karaktaren av reaktionsformen ungdomsfängelse och att

^kortning av behandlingstiden. S|t motiven
länfr3’ /-a3 °^U1,Sa !eSJ for skyddsf°stran att den brottslige bör undergå en

atldS anSitaltS7åxTd’ men la§texten bär icke någon regel härom och mi,
™! den a^.sl°Pad- Nämnden, som redan berört denna fråga, är icke övertygad
om att detta ar ett lyckligt grepp med hänsyn till möjliga mindre
onskvarda yerkmngar därav i domstolsmål, särskilt sL Äi“n (s
kS fran?bal[es att anstaltstiden i verkligheten skulle kunna bli av mvcket
häll arakdlghet. Om vanligt fängelse såsom nämnden antager måste bibeln
aV uagdo™fängelse, synes det nämnden erforderligt att .

tiH aPPta§es en motsvarighet till den nuvarande föreskriften om minimihd
Däremot finner nämnden ej anledning till erinran mot föralSet att
maximitiden for vården i anstalt förkortas till tre år. °

Av uppgifter, som ungdomsfängelsenämnden i sitt yttrande lämnat angående
dem som första gången provutskrevs från ungdomsfängelse år 1956
sammanlagt 137 elever, framgår, att anstaltstiden var högst 10 månader för
14 elever, mellan 10 och 12 månader för 33, mellan 12 och 15 månader för

o5, mellan 15 och 18 månader för 22 och längre än 18 månader för 13
elever.

Flera remissorgan uttalar, att möjlighet att döma till fängelse bör finnas
i särskilda fall.

Göta hovrätt anser, att de skäl som talar för ett förbud mot fängelse beträffande
15—17-åringar i viss utsträckning också kan anföras mot att anvanda
fängelse å lagöverträdare mellan 18 och 21 år. Ej heller dessa har
natt full mognad utan befinner sig alltjämt i utveckling, uttalar hovrätten
som härefter anför:

En uppfostrande och utbildande behandling är därför ofta påkallad för
deras vidkommande. Skyddsfostran är ur denna synpunkt att föredra framor
tidsbestämt frihetsstraff. I många fall är det emellertid av företrädesvis
a Imanpreventiva skal erforderligt att ådöma brottslingar i åldern 18—20

sä.!n^tlr(ittJn^et-Sbel^Vana e‘ Så är sarskilt Erhållandet vid vissa slags brott,
såsom rattfylleri och andra grövre trafikbrott, vapenvägran och polismisshandel.
För dylika fall skulle domstolarna enligt beredningens förslag
främst ha att valja mellan böter samt skyddstillsyn i förening med behand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

C 75

lina under två månader i tillsynsanstalt, därvid företrädesvis böter skulle
användas i fall där domstolarna nu döma till fängelse pa hd under två månader
För sistnämnda fall måste man enligt hovrättens bestamda uppfattning
även i fortsättningen ha möjlighet att tillgripa frihetsberövande. Behandling
i tillsynsanstalt är emellertid i sådana fall icke någon lämplig utväg.
Skyddstillsyn skall nämligen, även om den förenas med sådan behandling
till sin huvudsakliga innebörd vara en kriminalvård i frihet. Nagot behov
av en dylik på resocialisering inriktad behandling föreligger emellertid
merendels ej i de av hovrätten åsyftade fallen.

Hovrätten hemställer om sådan ändring av förslaget, att det blir möjligt
att döma lagöverträdare i åldern 18—20 år till kortare tids fängelse, vaimed
hovrätten avser tid under sex månader. Kräves längre tids anstaltsvistelse,
anser hovrätten att skyddsfostran i allmänhet bör väljas i stallet för
tidsbestämt straff.

Hovrätten för Västra Sverige finner det vara en märklig omgång, att kortare
frihetsberövanden enligt förslaget endast skall få ådömas i form av
skyddstillsyn i förening med behandling i tillsynsanstalt. När lagöverträdare
ådömes kortare fängelsestraff sker detta regelmässigt av allmänpreventiva
skäl. Som exempel på brott, beträffande vilka dylika straff icke ar
ovanliga, nämner hovrätten rymning från militärtjänst, grovt tjänstefel (Jehovas
vittnen), vissa fall av polismisshandel samt svårare trafikbrott. Hovrätten
kan ej inse varför ungdomar, som av allmänpreventiva skal har att
undergå frihetsstraff för dylika eller liknande brott, städse skall underkastas
jämväl en lång och obestämd skyddstillsyn. Det är visserligen sant att
behov av eftervård regelmässigt är för handen, då ungdom har undergått
frihetsstraff. Behovet av dylik eftervård tillgodoses emellertid följdriktigast
genom en bestämmelse om att ungdomar, som har undergått fängelse, skall
bli föremål för eftervård oavsett frihetsberövandets längd. När fråga ar om
frihetsberövande på längre tid, anser hovrätten, att ungdom i förevarande
ålder i allmänhet bör dömas till skyddsfostran. Hovrätten vill emellertid
lämna öppet, om icke även för dessa ungdomar frihetsberövande under
längre tid någon gång är påkallat av väsentligen allmänpreventiva skäl, och
skyddsfostran torde böra förbehållas det klientel, som främst ur resocialiseringssynpunkt
fordrar längre behandling.

Mot förslaget att helt förbjuda användningen av fängelse på kortare hd
än tre år uttalar sig även bland andra hovrätten över Skåne och Blekinge,
statsåklagare i Stockholm och Malmö, länsstyrelserna i Stockholms, Örebro
och Norrbottens län och Föreningen Sveriges polismästare. Särskilt
framhålles i dessa yttranden att frihetsstraff på kort tid bör kunna ådomas,
när behov av efterföljande vård och tillsyn saknas, t. ex. vid rattfylleri och
annan grövre trafikbrottslighet.

Justitiekanslersämbetet, hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms rådhusrätt
och Föreningen Sveriges stadsdomare anser, att någon begränsning
av möjligheterna att döma till fängelse icke bör uppställas, och även överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Södermanlands och Örebro län samt

76 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Foremngarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges auditörer och Sveriges

^fogdar havdar, att större möjligheter än förslaget avser bör finnas att
ådoma fängelse.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller, att det är uppenbart oriktigt

skvd^f6 t T aU Sådana PåfölJder » skyddsinternering,

• Jddf°S,tran °Ch skyddstlllsyn användes utan att i det enskilda fallet vara
m^vidualpreventivt motiverade. Alla yngre lagöverträdare är emellertid
icke 1 behov av vård eller särskilda resoeialiseringsåtgärder. Föreningen
Sveriges auditorervM bestämt avstyrka förslaget att begränsa användningen
av fängelse i fråga om lagöverträdare i åldern 18—20 år. Särskilt beträfande
vissa allvarligare brott av krigsmän är det med hänsyn till disciplinens
uppratthåHande inom krigsmakten och av andra allmänna skäl av
s orsta vikt att ha tillgång till en frihetsberövande påföljd, som ger möjlighet
till gradenng av frihetsförlustens längd såsom ett mått på det sociala
ogillandet. Föreningen Sveriges landsfogdar uttalar, att möjlighet att ådöma
tidsbestämt fängelse måste finnas eftersom de tidsobestämda påföljderna
har iitskdligä nackdelar. Försöken att förbättra en ung lagöverträdare
med tidsobestamd påföljd är mången gång fåfänga, eftersom möjligheten
att bota en människa genom att bjuda henne vård, fostran och utbildning
i hog grad måste vara beroende av vederbörandes vilja att mottaga det erbjudna
och eftersom själva tidsobestämdheten för många är förhatlig och
ibland rentav lockar till desperation.

I de yttranden, som har avgivits av Svea hovrätt (majoriteten), fånqvardsstyrelsen
(majoriteten), Göteborgs rådhusrätt (majoriteten) och Advokatsamfundet,
ifrågasättes en ordning, som väsentligt skiljer sig från den
av strafflagberedningen föreslagna. Enligt dessa remissorgan bör nämligen
overvagas att helt avskaffa den nuvarande påföljden ungdomsfängelse. De
ungdomar, för vilka denna påföljd är avsedd, skulle därefter i stället dömas
till tidsbestämt fängelse.

Fångvårdsstyrelsen vill kraftigt understryka de av beredningen påtalade
olagenheterna av den nuvarande dualismen i påföljdssystemet men anser,
att man bör gå motsatt väg mot vad beredningen har tänkt sig, då det gäller
att åstadkomma en tillfredsställande ordning. När ungdomsfängelseinstitutet
infördes, innebar det ett väsentligt framsteg i fråga om vården av kriminell
ungdom, och stora förhoppningar ställdes på institutet. Förhoppningarna
har emellertid, säger styrelsen, endast i viss utsträckning infriats.
Styrelsen anför härefter:

Det skulle fora för långt — och för övrigt vara en svår sak — att helt
klarlagga orsakerna till att ungdomsfängelse inte kommit att motsvara förväntningarna.
Några av anledningarna må dock framhållas.

Frihetsberövandena har inte blivit så långa som man förutsatt och ansett
erforderligt med ledning av erfarenheter från bland annat Danmark och
Storbritannien. Fångvårdsdirektör Gunnar Thurén konstaterar sålunda i
sm till betänkandet fogade redogörelse för ungdomsfängelseinstitutets utveckling,
att den i lagen fastställda minsta tiden för anstaltsvistelsen i praktiken
snarast tenderat att bli maximitid. Detta har lett till att frihetsberö -

C 77

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

vandena blivit praktiskt taget tidsbestämda. En normalt skötsam elev
utan misskötta permissioner eller brott under verkställighetstiden kan rakna
med att bli på prov utskriven efter ungefär 11 månader. Någon fullstandi
o yrkesutbildning kan inte meddelas på denna tid. Skenet av tidsobestamdhet
är emellertid fortfarande så starkt, att det övertygar de intagna.
Dessa känner sig därför annorlunda och sämre stallda an dem som domts
till tidsbestämda straff. Till följd härav hamnar de ofta i en trotsattityd,
som gör det omöjligt att få dem intresserade av och med på behandlingen
och dess syften. Fiktionen om ungdomsfängelse som ett tidsobeslamt straff
är därför skadlig i två avseenden, den sätter de intagna i harnesk mot värden
och den framstår för en socialt intresserad, initierad allmanhet som

spegelfäkteri. , .......

Eftervården har inte heller blivit vad man tankt. En av förklaringarna

härtill är att det är förenat med mycket stora svårigheter att på eif effektivt
sätt sköta denna kontaktkrävande vårdform centralt från Stockholm.
Hart när omöjligt är det att därifrån på en gång överblicka situationen i
hela landet. Delta har med skärpa framhållits av flera skyddskonsulenter,
som inte ansett att den nuvarande ordningen kan bibehållas.

Medan intentionerna bakom ungdomsfängelselagen sålunda endast delvis
kunnat realiseras, har de tidsbestämda straffen reformerats i olika avseenden.
Styrelsen inskränker sig på denna punkt till att hänvisa till den i betänkandet
lämnade redogörelsen för villkorlig frigivning, den genom 194o
års verkställighetslag föranledda allmänna uppryckningen av vårdförhållandena
på fångvårdsanstalterna — som skett trots otillräckliga anstaltsresurser
och tidvis svår överbeläggning — och till den fortgående utbyggnaden
av skyddskonsulentorganisationen. .

Målet för den anstaltsorganisation, som är under uppbyggnad, far i princip
inte sättas lägre i fråga om behandlingsresurser än för ungdomsanstalterna,
och organisationen för eftervården i allmänhet har utvecklats så, att

den_även om den inte i alla avseenden är tillfredsställande är överlag sen

den som erbjuds ungdomsfängelseelever, i den mån man för dessas eftervård
inte anlitar skyddskonsulenter. Man kan uttrycka den antydda utvecklingen
så, att man vid reformeringen av de tidsbestämda straffen i stort sett
beaktat de synpunkter, som låg till grund för ungdomsfängelselagen. De
tidsbestämda påföljderna fyller redan i flera viktiga avseenden de ansprak
man ställt på ungdomsfängelseinstitutet, och man hoppas att de kommer
att helt fylla anspråken, när den pågående utbyggnadsepoken nått sitt slut.

Fångvårdsstyrelsen erinrar härefter om att det i riksdagsdebatten i samband
med ungdomsfängelselagens tillkomst framhölls såsom önskvärt, att
reformeringen av frihetsstraffen skulle utsträckas till allt flera åldersklasser.
Styrelsen fortsätter:

Ungdomsfängelselagen fick därför i viss mån karaktär av övergångsbestämmelser
i avvaktan på reform utmed hela linjen. Tiden synes nu vara
inne att slopa övergångsanordningarna, så mycket mera som förslaget till
skyddslag innebär nya reformer av fängelseinstitutet i riktning mot ytterligare
modifiering av tidsbestämdheten och ytterligare effektivering av eftervården.
. . .

Om man som styrelsen hävdar att alla kriminella oavsett ålder i princip
har anspråk på att få den anstaltsbchandling, som bäst tillgodoser syftet
med frihetsberövandet eller med andra ord en så adekvat behandling som
möjligt, blir frågan om man skall föredra tidsbestämd eller tidsobestämd
anstaltsvård. 1 detta val bör särskilt beaktas professor Strahls uttalande

78 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

if^ssäKssssfesä

telJtaiSd1rff«ar«-tt °rfr/'' Det Sagda gäller självfallet inte§förvaringsklienanstalten^
SIS °tm utskrivnmgsdagen bestäms ef te? hans skötsamhet på

““ “■* -Är

Fångvårdsstyrelsen föreslår, att institutet skyddsfostran utgår ur förslå dom

TISonS*a11 tillämPas 1 ful1 utsträckning även beträffande ung aWern

18—20 år. En sådan lösning skulle enligt stvrelsen leda till en
forenklmg av administrationen och till en effektivering av eftervården.
Styrelsen föreslår vidare, att beträffande dessa ungdomar möjlighet öppas
till fakultativ villkorlig frigivning, sedan halva straffet har verkställts
h redan efter fyra månaders anstaltsvistelse. Det bör också övervägas
om icke ana frihetsberövanden mot 18-20-åringar skall följas av eftervård
under minst ett år. Likaså bör, liksom nu sker vid ungdomsfängelse,
tillampas vida latituder vid permission och frigång.

Soea hovratt uttalar, att en ändamålsenlig lösning av frågan om efterjarden
bor kunna medföra ökade förutsättningar för att inom ramen för
fängelse sasom enhetligt frihetsstraff bereda utrymme för de behandlingsormer,
som avses med de föreslagna påföljderna skyddsfostran och skyddsmternering.
Den obestämdhet som kan vara erforderlig beträffande tiden
för anstaltsbehandlmgen synes kunna åstadkommas inom ramen för vanigt
frihetsstraff, varvid behovet av differentiering mellan olika klientelgrupper
bör kunna tillgodoses på verkställighetsstadiet.

.. fnl.lgt Advokatsamfundet kan man gripas av tvivel, huruvida det är riktigt
att bibehålla ungdomsfängelse i påföljdssystemet. Det ligger nära till
hands att fråga sig, huruvida icke tidsobestämdheten skapar ett så outhärdligt
psykiskt tryck på de intagna, att det är mera till skada än nytta. Med
en...ratl,°nei1- utformmng av reglerna om verkställighet av fängelse och om
villkorlig frigivning borde det icke vara omöjligt att vinna i huvudsak samma
praktiska resultat, som man nu vill ernå genom påföljden ungdomsfängelse.
Verkställigheten måste naturligtvis ske i sådana former, som är
lampliga med hänsyn till att det är fråga om unga brottslingar.

Forslaget att i skyddstillsyn, som ådömes 18-20-åringar, skall kunna
inga behandling i tillsynsanstalt tillstyrkes av flertalet remiss -

C 79

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

organ, bland dem åtskilliga som förordar, att möjlighet fortfarande skall
finnas att döma lagöverträdare i denna ålder till korta fnhetsstra .

Justitiekansler sämbetet anser, att förslaget i detta avseende innefattar
en betydelsefull nyhet, som synes kunna bil av stort varde, och detta avel,
om möjligheten bibehålies att döma 18-20-åringar till kortvarigt frihet -straff. Visserligen blir kanske skillnaden mellan ett kortare fängelsestraff
i förening med eftervård och skyddstillsyn jämte förordnande om intagarn e
i tillsynsanstalt i praktiken ej synnerligen stor. Den som domes till skyddstillsyn
torde ändock kunna undgå stämpeln av fånge, vilket ar av vik .
Hovrätten för Västra Sverige uttalar, att förordnande om behandling i ti -synsanstalt torde vara på sin plats, då domen främst går ut pa att astadkomma
vård i frihet men dylik vård icke finnes bora komma till stan
förrän den dömde, av allmänpreventiva eller individualpreventiva ska , underkastats
visst frihetsberövande. Däremot torde domar a skyddstillsyn,
förknippade med förordnande om behandling i tillsynsanstalt, icke vara en
lämplig lösning i åtskilliga fall, där korta frihetsstraff för närvarande adomes
av uteslutande allmänpreventiva skäl. Fångvårdsstyrelsen anser den
största vinsten med intagning i tillsynsanstalt vara, att tillsynsorganen i
lugn och ro hinner sanera den dömdes miljö eller förbereda ett miljobyte.
Ett förtroendeförhållande bör byggas upp mellan den dömde och kriminalvårdsorganen,
så att han vänjer sig vid att i besvärliga situationer soka råd
och hjälp hos dem. Intagning i tillsynsanstalt bör i regel icke komma i
fråga för dem, som redan är avancerade i anstaltshanseende, t. ex. ungdomar
som nyligen har varit intagna på ungdomsvårdsskolor eller fångvårdsanstalter.
Användningsområdet blir därför enligt fångvårdsstyrelsens mening
ganska begränsat.

Direkt avstyrkande mot förslaget i denna del uttalar sig endast Gota hovrätt,
Göteborgs rådhusrätt (majoriteten) och Advokatsamfundet. Gota hovrätt
yttrar, att det egentligen endast är i fråga om sådana lagöverträdare,
som är i behov av resocialisering, som korttidsfängelse framstår såsom en
olämplig behandlingsform. Bristen ligger främst i att dylikt fängelse ej ar
förenat med någon form av eftervård. Detta förhållande synes hovratten
icke behöva föranleda, att en helt ny form av frihetsberövande brottspåföljd
tillskapas. Det naturliga synes i stället vara, att man avhjalper vad som
brister i institutet fängelse genom att införa bestämmelser, som medger anordnande
av effektiv eftervård där sådan erfordras. Därest detta icke skulle
visa sig innebära en framkomlig väg, bör det icke vara uteslutet att förena
skyddstillsyn med en tids frihetsberövande. Detta bör emellertid då ha formen
av fängelse i högst tre månader. Göteborgs rådhusratt anser också att
det i många fall är av synnerlig vikt, särskilt då det gäller ungdomsbrottslingar,
att en kortare tids anstaltsvistelse kan kombineras med efterföljande
vård i frihet. Rådhusrätten, som föreslår att straff i princip skall utsattas
i en dom till skyddstillsyn, anser att en sådan kombination skulle kunna
åstadkommas på det sättet, att domstolen vid ådömande av fängelsestraff

80 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

skulle kunna förordna, att en del av straffet, förslagsvis högst tre månader

Mvall avtjanas genast medan verkställandet av återstoden skall 4 !

lagen närmare angivna villkor. återstoden skall ansta på i

Fångvårdsstyrelsen och interneringsnämnden föreslår, att i lagen stadgas
forbud att döma den som är under 21 år till s k v d h • t g

ta.l«Zrg"färaS med de SVärt belastade Krbr5"”« vin med skyTds Beträffande

påföljdssystemet för lagöverträdare i åldern 18- 20 år må
ÄrTS f “^"unfundlt förklarar

‘ omstol skall kunna överlamna sådana lagöverträdare till vård ^

ZT^^^^^dsn^nd™ i Malmö finner det välbetänkt0 att
beredningen har föreslagit, att kvinnor i åldern 18-20 år ofta skall kunna

Z TA'' '' vedcrbör“de »arnavärdsnamnd för erfordar g färd ■““

tZärdsnåmnd^ T," “i ““ °”bä”da«a8aä kriminafvf 1'' Zt

dsnamnden i Hälsingborg anmärker till förslaget i denna del att he
vårdsTr Ståndpunkt kan vara Praktisk med hänsyn till att ungdomshandb
° e°rSaniSatl0nen fÖrfo§ar över betydligt bättre resurser för be
handling av unga kvinnor men att man icke kan underlåta att ställa sig

las Iiki,eM„dör,a0gren.'',Sna ««* rättvisa och åt -

Särskild framställning. Riksdagens justitieombudsman bär i skrivelse till
hu„gl. Maj it den 3 december 1958 hemställt om samordnande av döms.o
”7 “b barnavärdsnäm>>''äernas verksamhet beträffande lagöverträdare
som fyll 18 men ej 21 är. I skrivelsen - vari framhälles att det fd tilMmn''

för broV 5 de" f december 1952 “ad vissa bestämmelser om påföljd
för biott av underårig åligger domstolen att pröva huruvida förutsättningar

ni unt Z åligger ~ uttalar justitieombudsmfm

heter mehan d PT i'' “V I"™*1* faI1> att uppkomna meningsskiljaktigat
‘ TSt°lar och barnavårdsnämnder kan få till följd antingen

fö Hd eileTs» T'' ^ ÖVCrtygats om brott- 8år helt fria från på oljd

eller att barnavårdsmyndigheterna för att undvika detta anser sie

vingade att traffa oriktiga avgöranden och sålunda besluta om skyddsupp fostran

aven i fall, då denna behandlingsform icke är avsedd eller lämphg

komnThT Just,;ieomfbudSniannen ifrågasätter, om icke de sålunda frL
komna bristerna i lagstiftningen bör avhjälpas genom lagändring.

Oepartementschefen. Frågan om ungdomskriminalitetens bekämpande är
utomordenthgt viktig del av kriminalitetsproblemet. Denna fråga har

Szrrreär >mT-ri sig • ä

^politiska diskussionen, vilket sammanhänger med den ökning av ungdomsbrottsligheten
som ägt rum. Ehuru ökningen relativt sett synes vara

C 81

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

lika stor eller större i vissa äldre åldersgrupper, är den väsentliga stegring
av kriminaliteten, som kan konstateras för de yngre åldersklasserna, agnad
alt inge allvarlig oro.

1 det av parlamentariska sakkunniga hösten 1959 framlagda betänkandet
Ungdomsbrottslighet (SOU 1959:37) har lämnats vissa siffror angående
den s. k. straffregisterbrottsligheten eller alltså den allvarligare brottslighet,
om vilken anteckning sker i straffregistret. I dessa siffror ingår dock
bl. a. även vissa uppskattade tal beträffande grövre brott, som bär föranlett
åtalseftergift enligt 1944 års lag. Om den sålunda bestämda straf t registerbrottsligheten
år 1951 betecknas med talet 100, är enligt de lämnade uppgifterna
motsvarande tal för år 1956 135 lör 15—17-åringar, 129 för 18 20-

ringar och 21—24-åringar, 140 för 25—29-åringar och 144 för 30-39-åringar. Antalet straffregisterbrottslingar inom varje skikt av folkmängden
är dock störst bland 15—17-åringarna och sjunker sedan åldersgrupp efler
åldersgrupp. År 1956 utgjorde antalet straffregisterbrotlslingar på 100 000
av medelfolkmängden, uppskattningsvis, 1 056,9 beträffande 15—17-åringar,
987 beträffande 18—20-åringar, 714,2 beträffande 21—24-åringar, 566 beträffande
25—29-åringar och 386,2 beträffande 30—39-åringar.

Till belysning av brottsligheten i åldersgruppen 15—17 år torde här aven
böra lämnas några uppgifter om de använda brottsreaktionerna. År 1956
dömdes i denna åldersgrupp för straffregisterbrott 19 till ovillkorligt frihetsstraff,
medan 117 erhöll villkorlig dom. Till omhändertagande för
skyddsuppfostran överlämnades av domstol samma år 125 personer, varav
69 var under 18 år vid brottets begående. Under år 1956 har åtalseftergift
enligt 1944 års lag — d. v. s. i fråga om brott, som någon begått innan han
fyllt 18 år — meddelats i 3 618 fall. I 385 av dessa blev den unge omhändertagen
för skyddsuppfostran, medan 1 306 ungdomar ställdes under öveivakning.

Vad angår våra nordiska grannländer tillämpas i Danmark och Norge
åtalseftergift — som i dessa länder kan förenas med vissa villkor i betydande
utsträckning vid brott av unga personer. I Norge, där brotten indelas
i förbrytelser och förseelser, dömdes år 1956 för förbrytelser i åldern 14—17
år 6 personer till ovillkorligt frihetsstraff och 11 till arbeidsskole (ungdomsfängelse),
medan 13 ålades böter, 37 erhöll villkorlig dom och 958 åtalseftergift.
Av vissa uppgifter att döma har från barnavårdsmyndigheternas sida
vidtagits åtgärder i omkring 20 procent av åtalseftergiftsfallen. Av uppgifter
från Danmark, avseende år 1955, framgår att åtal mot 15 17-åringar
för strafflagsbrott väcktes i 74 fall. Åtalen ledde till ordinärt frihetsstraff
i 1 fall, ungdomsfaengsel i 18 fall och böter i 36 fall; villkorlig dom meddelades
i 16 fall. Samma år gavs åtalseftergift beträffande något allvarligare
brott av 15—17-åringar i 923 fall. Därvid uppställdes såsom villkor i 883 fall
att den unge blev föremål för barnavård — i 139 fall föreskrevs intagning
i opdragelseshjem (ungdomsvårdsskola) — och i 40 fall att han underkastades
tillsyn i annan form. Finland skiljer sig från de Övriga nordiska länderna
bl. a. därigenom att åtalseftergift tillämpas i mindre utsträckning.

82 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Av 6 095 för brott misstänkta 15-17-åringar åtalades år 1956 5 748, me "„347,

.e atalseftergift enligt lagstiftningen om unga förbrytare. Till
ovi lkorhgt frihetsstraff dömdes samma år 548 personer, som begått brott i

a,de.r!1.1f—17 *r’ varjämte 456 erhöll villkorlig dom. Antalet ådömda bötesstratt
i denna åldersgrupp var år 1955 4 012.

Av publicerade uppgifter synes framgå, att ungdomsbrottsligheten i Danmark
sjönk väsentligt från år 1948 till år 1955; därefter har fram till år
1957 skett en viss stegring i de yngsta årsklasserna. I Norge har kriminaliteten
for 14—17-åringar, efter att under åren 1948—1954 ha uppvisat re i^artydll§a

förändrin8ar’ ökat nastan explosionsartat under åren 1955
ao; for 18 20-ånngar har skett en ökning år för år sedan 1949. Från
Finland, som tidigare noterat sjunkande brottslighet efter krigsåren, rapporteras
en icke obetydlig ökning av ungdomsbrottsligheten efter år 1955.
Öar man utanför Nordens gränser kan nämnas, att tillgängliga siffror från
Ongland i stort visar en nedgång i ungdomskriminaliteten (14—20 år) från

195c1.,IlU mitt!n aV 195°-talet mea därefter en relativt markerad uppgång.
Siffrorna for år 1957 motsvarar ungefär 1951 års siffror beträffande
14—16-anngar men överstiger 1951 års tal för 17—20-åringar med ungefär
40 procent, beräknat på medelfolkmängden.

Att på grundval av dylika uppgifter göra en jämförelse mellan kriminalitetsmvan
och kriminalitetsutvecklingen i olika länder, varav mera bestämda
slutsatser skulle kunna dragas, bjuder på stora vanskligheter. Härfor
saknas för närvarande tillräckligt material. Bortsett från att en icke
obetydlig del — vilken kan vara olika stor i skilda länder — av brottsligheten
aldrig kommer till myndigheternas kännedom, förutsättes för en
rattvisande jämförelse bl. a. att i huvudsak samma brottsliga handlingar
lagges till grund för bedömningen. Det i skilda länder publicerade statistiska
materialet tillåter emellertid icke en sådan jämförelse. Stor försiktighet
måste för övrigt iakttagas, när fråga är om att i utländska förebilder
soka lösningen av de problem, som sammanhänger med bekämpandet av
ungdomsbrottsligheten i vårt land. Vi bör grunda våra åtgöranden i huvudsak
pa egna erfarenheter och beakta de samhällsförhållanden, som råder
hos oss. I den mån det är möjligt, bör vi dock givetvis söka tillgodogöra
oss välgrundade rön från andra länder. Tydligt är, att här finnes stora uppgilter
för den kriminologiska forskningen, och särskilt bör jämförande
forskning över utvecklingen i varandra närstående länder, såsom de nordiska,
kunna lamna värdefulla upplysningar. Förslag till åtgärder för främjande
harav, grundade på överläggningar mellan de nordiska länderna, torde
inom kort komma att framläggas.

I den livliga kriminalpolitiska diskussion som förts i vårt land under senare
år har starkt delade meningar om de lämpligaste medlen att komma
till ratta med ungdomsbrottsligheten kommit till uttryck. Det råder dock
knappast meningsskiljaktighet om att ett mycket väsentligt led i strävandena
att bemästra detta viktiga samhällsproblem bör vara åtgärder av ällmänt
förebyggande och uppfostrande karaktär. En rad åtgärder med detta

C 83

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

syfte har vidtagits på senare tid, och ytterligare sådana insatser överväges
och förberedes. Jag skall icke här närmare ingå på dessa spörsmål, som utförligt
är redovisade i det förut omnämnda betänkandet Ungdomsbrottslighet
(SOU 1959: 37). .

Vad angår behandlingen av de ungdomar, som kommer in pa hrottets
bana, har det sedan länge stått klart, att den icke kan och bör följa samma
principer, som för äldre lagöverträdare. Syftet bör vara detsamma, nämligen
att förebygga brott, och såväl individualpreventiva som allmänpreventiva
hänsyn bör beaktas vid utformningen och tillämpningen av de olika
reaktionsformerna. Men det förhållandet att det rör sig om unga människor
föranleder åtskilliga avsteg från de grundsatser, som eljest tillämpas.
Straffrättslig reaktion kommer överhuvud icke i fråga för den, som är under
15 år. Och beträffande åldersklasserna närmast ovanför 15-årsgransen
har den uppfattningen tidigt vunnit insteg, att det tidsbestämda frihetsstraffet
som regel icke är en lämplig reaktionsform. Redan år 1902 infördes en
särskild behandlingsform, tvångsuppfostran, för kriminell ungdom i åldern
15_17 år. Sedan det genom 1924 års barnavårdslagstiftning blivit möjligt
att omhändertaga vanartad ungdom i nämnda ålder för skyddsuppfostran,
kom även denna behandlingsform till användning för ungdom som begått
brott. Efter tillkomsten av den nuvarande lagen om villkorlig dom, som
trädde i kraft den 1 januari 1944, och lagen om eftergift av åtal mot vissa
underåriga, vilken trädde i kraft den 1 juli samma år, kom skyddsuppfostran
att användas i ökad omfattning, medan antalet förordnanden om tvångsuppfostran
starkt nedgick. Såsom en konsekvens härav upphävdes år 1947
lagen om tvångsuppfostran. Avskaffandet av tvångsuppfostran byggde alltså
på tanken att de lagöverträdare i åldern 15—17 år, som behövde vård pa
anstalt, i stället skulle omhändertagas för skyddsuppfostran och intagas i
ungdomsvårdsskola. Denna princip har sedermera blivit klart fastslagen i
lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott
av°underårig. Enligt denna lag får den, som är under 18 år, icke dömas till
fängelse, straffarbete eller förvaring, om ej särskilda skäl är därtill. Lagen
bygger på uppfattningen att intagning i fängelse ej är någon ändamålsenlig
åtgärd, när det gäller att återföra unga brottslingar till laglydnad, och ej
heller mera effektiv än omhändertagande i ungdomsvårdsskola ur allmänt
brottsavhållande synpunkt. — Genom lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse
har inrättats en särskild behandlingsform även för åldersgruppen

mellan 18 och 21 år. i

Utvecklingen av den svenska rätten på förevarande område har lett till
följande ordning. Gärning begången av någon, som ej har fyllt 15 år, kan
icke föranleda straff och ej heller påföljd, som träder i stället för straff.
Gärningar begångna av dem, som har fyllt 15 men ej 18 år, kan också i stor
utsträckning undantagas från kriminalrättskipningen på grundval av en
prövning i varje särskilt fall av vad som är mest ändamålsenligt. Beträffande
dem, som sålunda faller utanför straffrättskipningens verksamhetsområde,
ankommer det på de barnavårdande organen att vidtaga erforderliga

84 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

åtgaräerPörciemåier, med vilka straffrättskipningen tager befattning, står
* ‘ eJal °l*a PåfolJder domstolarna till buds. I fråga om några av dessa
pa ojder galler särskilda åldersgränser, vilka har stadgats med tanke på
det från behandlingssynpunkt lämpliga. Överlämnande till barnavårdsnämnd
a t omhandertaga tilltalad för skyddsuppfostran — från och med den 1 januan
961 samhällsvård - kan sålunda icke ske, om ej den tilltalade upp.
[yl er de förutsättningar beträffande ålder, som har uppställts i barnavårdsagen
Den översta åldersgränsen enligt denna är 21 år, men barnavård kan
endast under särskilda förutsättningar anordnas för den, som har fyllt 18
ar. Dessa åldersgränser gäller dock blott tiden för det första ingripandethai
den unge omhändertagits innan han fyllt 18 eller 21 år, kan behandmgen
i regel fortgå även därefter. Ädömande av fängelse, straffarbete och
orvaring är i regel uteslutet, om den brottslige icke har fyllt 18 år Därigenom
har fastslagits såsom regel, att anstaltsvård av dem, som ej har uppnått
denna ålder, skall ske inom barnavården. För tillämpning av ungdomsfängelse
kraves, att den tilltalade vid domens meddelande har fyllt 18 år och aU
han har begått brottet före 21 års ålder.

Åtgärderna mot dem, som i samband med åtalseftergift eller av domstol
overlamnas till barnavården, är beroende av innehållet i barnavårdslagen.

n lgt denna förutsättes för ingripande av barnavårdsnämnd, att åtgärden
ar motiverad med hänsyn till den unges framtida utveckling. I relativt begränsad
omfattning tillgripes intagning på anstalt av de unga, om vilka
barnavårdsnämnderna får kännedom att de har begått brott. I den nya
barnavårdslag, som har antagits vid 1960 års riksdag, vidgas i någon mån
barnavårdsnämndernas befogenhet att ingripa med anledning av brottslig
gärning, varjämte nämnderna får möjligheter till effektivare ingripanden.

Jag övergår härefter till frågan hur reaktionssystemet för olika ålderskategorier
bör utformas i den nya brottsbalken.

Vad forst angår lagöverträdare under 15 år faller dessa, som
torut nämnts, enligt gällande ordning helt utanför det straffrättsliga reaktionssystemet.
Såsom strafflagberedningen föreslagit torde denna ordning
bora bibehållas. Erforderliga ingripanden från samhällets sida på grund av
brottsliga gärningar av dem, som är under 15 år, bör alltså även i fortsättningen,
ske enligt de förutsättningar, som anges i barnavårdslagstiftningen.
Förutsättningarna för barnavårdsorganens ingripanden och formerna härör
har blivit ingående behandlade i samband med den nya barnavårdslagens
antagande (se prop. 1960: 10, andra lagutskottets uti. 1960:5). Det finnes
darfor ej anledning att i detta sammanhang uppta spörsmålet om de åtgärder,
som bör stå till förfogande mot lagöverträdare under 15 års ålder.

I fråga om lagöverträdare i åldern 15 — 17 år har strafflagberedningen
föreslagit, att de i regel skall bli föremål för barnavårdande
åtgärder. Fängelse skall enligt förslaget överhuvud icke få användas inom
denna åldersgrupp. Till skyddsfostran (ungdomsfängelse) skall däremot i

C 85

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

undantagsfall kunna dömas. Uteslutet skall ej vara att tillampa skyddstillsyn
men påföljden skall ej få förbindas med anstaltsbehandling. Beträffande
användningen av villkorlig dom, internering och särskild vård har
förslaget icke upptagit några särskilda åldersgränser.

Beredningens förslag i dessa delar har föranlett en livlig diskussion i
remissyttrandena. I stora drag har beredningens tankegångar vunnit anslutning
hos flertalet remissinstanser. Jag vill för egen del ansluta mig till
beredningens förslag med vissa modifikationer, bl. a. i fråga om forbudet
mot användningen av fängelse. Innan jag ingår på frågan om användningen
av de olika behandlingsformerna, vill jag dock något uppehåll mig
vid °f rågan om sam hällsreaktionen i lindriga fall, där några behandlingsåtgärder
icke finnes erforderliga.

Liksom för närvarande bör även i fortsättningen möjlighet finnas att helt
dispensera från påföljd, om brottet är ringa och uppenbarligen har skett
av okynne eller förhastande. Endast i den mån det är påkallat av allmanpreventiva
hänsyn torde i sådana fall den unge behöva underkastas någon

påföljd. ,

I lindriga fall, där någon mera ingripande åtgärd icke ar pakallad men a

andra sidan påföljd ej helt bör utebli, synes bötesstraff vara en lämplig reaktionsform
även för unga lagöverträdare. Gjorda stickprovsundersökningar
ger vid handen, att betalningen av böter, som har ådömts 15 17-åringar, är
mycket god. Böter bör därför i fortsättningen liksom hittills kunna ådömas
lagöverträdare i denna åldersgrupp, och liksom nu bör finnas möjlighet att
i fråga om sådana lagöverträdare döma till böter även i fall, där enligt

straffskalan fängelse skall följa å brottet.

I den mån villkorlig dom eller skyddstillsyn kommer till anvandmng a

15_17-åringar, bör — såsom strafflagberedningen har föreslagit — böter

kunna ådömas som ett komplement till den villkorliga domen eller skyddstillsynen.
Jag har emellertid därutöver funnit lämpligt att, i enlighet med
yrkanden under remissbehandlingen av beredningens slutbetänkande, föreslå
möjlighet för domstol att utdöma böter i förening med överlämnande
till vård enligt barnavårdslagen. Denna kombinationsmöjlighet bör dock
uppenbarligen icke tillämpas, när den unge avses skola bli föremål för anstaltsvård.

Vad angår spörsmålet om verkställigheten av bötesstraff, som har adomts
15_17-åringar, har beredningen föreslagit, att talan om förvandling av bö ter

ej skall få väckas mot den, som är under 18 år. Beredningen har därvid
anfört, att frågan icke torde ha någon större praktisk betydelse, emedan i
ifrågavarande åldersgrupp bötesförvandling förekommer endast i ett ytterst
begränsat antal fall årligen. Som jag nyss nämnt synes också betalningen,
när det gäller böter som har ådömts 15—17-åringar, vara mycket god. Det
kan dock icke uteslutas, att detta i viss mån beror på hotet om förvandling
av böterna till fängelse, därest betalning ej sker. Betydelsen härav torde icke
böra underskattas i ett läge, där — om brottsbalksförslaget genomföres —
antalet bötesdomar i denna åldersgrupp kan komma att icke oväsentligt

86 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
Kk^naS ™ frfÖr fUnnU mig bÖra föreslå’ att förvandlingsmöjlieheten bi fT

fn Dä f°™dlin? id“ behöva företagas a„„af in { ® ycké, „

ali, torde särskilda regler om förvandling av böter, som har ådömts unga
personer icke bora inforas. Såsom yttersta verkställighetsåtgärd bör även
dessa fall böterna förvandlas till fängelse. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att enligt nuvarande bestämmelser verkställighet av förvandmgsstraffet
icke skall ske i andra fall, än där den bötfällde av tredska eller
— vårdslöshet underlåtit att betala böterna eller också straffets verkfndrifg
äsey1°ad ‘Wättaföra-de. « denna pnnk, ar icke nägon

De lagöverträdare under 18 år som är i behov av behandlingsåtgärder
hor enligt vad forut nämnts i regel omhändertagas inom barnavården Principen
bor dock ej upprätthållas utan undantag.

fptDe!tb°r. sålunda’ såsom strafflagberedningen föreslagit, icke vara uteslut
n , lagoverträdare i ifrågavarande ålder till skyddstillsyn. Särskilt
i fall då den unge är nära 18-årsåldern, kan skyddstillsyn vara att
oredraga framfor barnavård; de möjligheter som står till buds, om den
domde missköter sig, bör härvid tagas i beaktande. Förhållandena kan ock ■a/vT?3

vara sådana> att det finnes lämpligare att lägga ansvaret för
att värden i frihet fungerar tillfredsställande på de kriminalvårdande organen.

Under remissbehandlingen av beredningens slutbetänkande och även i
andra sammanhang har framförts tanken att i vårt reaktionssystem införa
något slags arreststraff for ungdom. Denna bestraffningsform synes därvid
a asyftats narmast för unga lagöverträdare, som efter ett tidigare ingripande
har återfallit i brott. Såsom förebilder har ofta åberopats den tyska
Jugendarrest och det engelska detention centre, varvid avsikten dock icke
ar vant att dessa institut skulle hos oss i alla avseenden efterliknas
De hittillsvarande erfarenheterna av Jugendarrest och detention centre
ar att doma av de upplysningar som kunnat inhämtas, icke entydiga
och för egen del har jag - efter att ha på ort och ställe något närmare
studerat dessa reaktionsformer — kommit till den bestämda uppfattningen
alt de icke skulle lämpa sig för våra förhållanden. Under alla omständigleter
torde, innan något steg i denna riktning tages, böra avvaktas erfai
enheter av det påföljdssystem för unga lagöverträdare, som nu föreslås
att ingå i brottsbalken, i förening med den nya barnavårdslagen. Även ytterligare
resultat från den internationella kriminalpolitiska diskussionen
torde få avvaktas. I detta sammanhang må erinras om att barnavårdsnämnd
enligt den nya barnavårdslagen skall kunna besluta omhändertagande
for utredning under högst fyra veckor. Syftet härmed är att barnavårdsmyndigheterna
skall få tillfälle att vid behov ingående utreda den
unges forhållanden, innan beslut fattas om hans fortsatta behandling. Även
om den unge i många fall torde komma att placeras på en ungdomsvårdsskola,
är alltså omhändertagande för utredning ingalunda avsett att vara
något slags arrest. Det är emellertid uppenbart, att även en sådan åtgärd

C 87

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

kommer för den, som drabbas därav, och för personer i hans omgivning att
innebära en tankeställare av samma art, som åsyftas med ett arreststraff.

Enligt departementsförslaget skall, liksom enligt beredningens förslag, i
skyddstillsyn kunna ingå en kort tids anstaltsbehandling. I några av de remissyttranden,
som har avgivits över beredningens slutbetänkande, har yrkats,
att förordnande om sådan anstaltsbehandling skall kunna meddelas
även när den dömde är under 18 år. Jag är emellertid icke beredd att på
denna punkt frångå beredningens förslag. En liknande kombination av behandling
i och utom anstalt som den nu avsedda kan anordnas även inom
barnavården. Ungdomsvårdsskoleelever, för vilka anstaltsbehandling under
kortare tid, tre månader, anses tillräcklig, placeras numera i en särskild
skola. Sådan kortare tids anstaltsintagning torde kunna anvandas aven i
fall, där frihetsberövandet är påkallat icke så mycket för att därunder bereda
den unge behandling av olika slag som för att bryta hans kriminella
aktivitet och förmå honom att inse allvaret i sin situation. Med hänsyn härtill
har jag icke funnit tillräckliga skäl att i nu ifrågavarande avseende göra
undantag från principen om att anstaltsbehandling av de yngsta lagövertradarna
skall ske inom barnavården.

Beredningen har föreslagit, att tillämpning av fängelse helt skall förbjudas
i fråga om den som är under 18 år. Förslaget härom har godtagits av
flertalet remissorgan. Även enligt min mening är det eftersträvansvärt att
söka undvika tidsbestämt frihetsstraff i denna åldersgrupp. Möjligheterna
att i stället för att döma till sådant straff intaga unga lagöverträdare i ungdomsvårdsskola
torde också öka, när den nya barnavårdslagen har tratt i
kraft. Indikationerna för ingripande har nämligen däri gjorts något vidare
än enligt gällande lag. Även de faktiska resurserna för omhändertagande i
ungdomsvårdsskola har under senare tid ej oväsentligt utökats, och det torde
kunna förutsättas att de vid tiden för brottsbalkens ikraftträdande kommer
att motsvara då föreliggande behov. Emellertid är jag icke beredd att
föreslå ett absolut förbud mot att döma den som är under 18 år till fängelse.
I fall, där ett frihetsberövande är påkallat enbart av allmänpreventiva skäl,
kan ett omhändertagande inom fångvården vara en humanare åtgärd än att
placera den unge i en ungdomsvårdsskola. Man kan exempelvis tänka sig det
fallet, att en i övrigt mycket välartad 17-åring vid ett tillfälle i spritpåverkat
tillstånd för bil och därvid förorsakar en allvarlig trafikolycka. For
en sådan yngling torde det kunna innebära ett långt större lidande att sammanföras
med klientelet på en ungdomsvårdsskola än om han placeras
bland äldre trafikbrottslingar på en fångvårdskoloni. I sådana och liknande
fall finns för övrigt icke alltid lagliga förutsättningar för ett ingripande
enligt barnavårdslagen. Icke heller ungdomsfängelse är i sådant fall nägor.
lämplig reaktionsform. Bl. a. med hänsyn till det anförda har i departementsförslaget
bibehållits den nuvarande möjligheten att, när särskilda skal
är därtill, döma även den som är under 18 år till fängelse.

I enlighet med vad beredningen föreslagit torde böra införas möjlighet
att i begränsad omfattning döma lagöverträdare under 18 år till ungdoms -

88 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

fängelse. Denna möjlighet är främst avsedd för sådana fall, där den unge
lo1 ,Sm „fysiska och Psykiska utveckling hör hemma i åldersgruppen över

8 år. Även mycket allvarlig brottslighet torde dock i undantagsfall böra
föranleda, att en lagöverträdare som är under 18 år ej sammanföres med
klientelet på ungdomsvårdsskolorna utan i stället dömes till ungdomsfängelse.
Skulle vid sådan brottslighet icke heller ungdomsfängelse anses lämpligt,
ar enligt min mening fängelse att föredraga framför internering, som
icke kan anses vara en för unga personer avpassad påföljd. Liksom nu bör

dock förbud gälla mot att döma den, som ej har fyllt 18 år, till fängelse
på livstid. ö

Beredningen har vid utarbetandet av sitt förslag utgått från den uppfattningen,
att en pågående behandling i ungdomsvårdsskola i allmänhet icke
bör avbrytas därför att den intagne — i samband med rymning eller eljest
— återfaller i brott. Jag delar denna uppfattning. Efter den pågående utbyggnaden
av ungdomsvårdsskoleorganisationen torde inom denna kunna i
stor utsträckning tillgodoses även behandlingskrav, som det mest belastade
klientelet ställer. Det är dock enligt min åsikt icke realistiskt att förutsätta,
att en å ungdomsvårdsskola påbörjad behandling alltid skall kunna fullföljas
dar. Om en elev trots långvarig behandling icke visat sig påverkbar
utan återfaller i allvarlig brottslighet, torde det stundom — såsom för närvarande
i viss utsträckning sker — vara lämpligt att han i stället dömes
till ungdomsfängelse eller i undantagsfall till tidsbestämt straff. Detta kan
vara motiverat ej endast för att söka nå bättre resultat i fråga om den unges
tillrattaforande utan även för att förhindra ogynnsamt inflytande på övriga
elever vid ungdomsvårdsskolan.

For tillämpning av villkorlig dom har icke uppställts några särskilda villkor
i fråga om 15—17-åringar. Detsamma gäller överlämnande till vård enligt
lagen om nykterhetsvård, vård enligt sinnessjuklagen och öppen psykiatrisk
vård. Dessa sistnämnda påföljder torde dock i nuvarande läge endast
sallan komma att tillämpas å lagöverträdare i förevarande åldersgrupp.
Sedan den pågående utbyggnaden av mentalsjukvården avslutats och sinnessjuklagen
reviderats på grundval av de förslag som kan väntas från
smnessjuklagstiftningskommittén, kan emellertid situationen på denna
punkt bli en annan.

Strafflagberedningens förslag utgår från att det i fortsättningen liksom
nu skall ankomma på barnavårdsnämnderna och, i den mån åtal sker, de
allmänna domstolarna att handlägga frågor om åtgärder mot kriminell ungdom
i åldern 15—17 år. Under remissbehandlingen av förslaget har framförts
tanken att för handläggning av dessa frågor inrätta särskilda ungdomsdomstolar.
Sedan yrkanden i denna riktning väckts i motioner vid
1960 års riksdag, har detta spörsmål blivit ingående behandlat i anslutning
till propositionen med förslag till ny barnavårdslag. Riksdagen har därvid
avvisat dessa yrkanden (se andra lagutskottets utlåtande 1960: 5). Icke heller
enligt min mening finns det behov av en så genomgripande organisatorisk
omläggning som ett tillskapande av ungdomsdomstolar skulle innebära.

C 89

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1962

Även det föreliggande departementsförslaget bygger därför i detta avseende
på den nu gällande ordningen. Jag vill i detta sammanhang erinra om att
frågor angående rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden har
behandlats i ett nyligen avgivet betänkande (SOU 1960: 19), som för närvarande
är föremål för remissbehandling. I delta betänkande har tanken
på särskilda ungdomsdomstolar avvisats.

Strafflagberedningen har i sitt förslag upptagit ett stadgande, vari regleras
allmän åklagares rätt att väcka åtal för gärning, som någon har begått
i åldern 15—17 år. Allmänt åtal skall enligt detta stadgande få väckas allenast
om åklagaren finner, att handläggning vid domstol erfordras för utredning
om brottet, att den unge bör dömas till böter eller att med hänsyn
till brottets grova beskaffenhet eller eljest särskild anledning föreligger att
draga saken under domstols prövning. Denna snäva begränsning av åtalsrätten
sammanhänger med att — bortsett från fall, där böter anses vara tillfyllest
—- den unge lagöverträdaren icke annat än i undantagsfall avses skola
bli föremål för annat ingripande än barnavård. Även enligt departementsförslaget
förutsättes visserligen, i sådana fall där vårdåtgärder finnes eiforderliga,
att barnavård i flertalet fall kommer till stånd, och för detta
ändamål behöver åtal i allmänhet icke anhängiggöras. Möjligheterna att å
lagöverträdare i ifrågavarande åldersgrupp tillämpa reaktionsformer, beträffande
vilka beslutanderätten tillkommer domstol, har emellertid i departementsförslaget
gjorts vidare än i beredningens förslag. Det torde vid
sådant förhållande icke finnas skäl att begränsa allmän åklagares rätt och
plikt att väcka åtal så snävt, som beredningen har föreslagit.

Jag har redan antytt att, när fråga är om ringa brott som uppenbarligen
bär skett av okynne eller förhastande, möjlighet bör finnas att underlåta
åtal, även om något ingripande med barnavårdande åtgärder icke sker. 1
övrigt bör åtal i princip icke underlåtas i andra fall än när barnavårdens
organ eller föräldrar eller andra enskilda uppfostrare kan antagas komma
att vidtaga uppfostringsåtgärder, som är lämpliga för den unge lagöverträdarens
tillrättaförande och tillika kan anses tillräckliga från allmän synpunkt.
Om den unge genom barnavårdsnämndens försorg omhändertages och med
erforderlig skyndsamhet placeras i ungdomsvårdsskola, bör sålunda åtal i
allmänhet icke väckas. Likaså bör åtal i många fall kunna underlåtas, då
barnavårdsnämnden eljest omhändertager den unge för samhällsvård enligt
den nya barnavårdslagen eller ingriper med övervakning eller liknande åtgärd
eller då enskilda uppfostrare föranstaltar om lämpliga åtgärder. Det
får ankomma på åklagaren att bedöma, huruvida de vidtagna åtgärderna
kan anses ändamålsenliga för den unges tillrättaförande och tillräckliga
från allmän synpunkt. Är åklagaren tveksam härom, bör han genom att
väcka åtal hänskjuta avgörandet till domstol.

De förutsättningar för att allmän åklagare skall äga underlåta åtal, som
sålunda enligt min mening bör uppställas, överensstämmer nära med dem,
som gäller för åtalseftergift enligt 1944 års lag, i varje fall sådan denna vid
sin tillkomst avsågs att tillämpas. Såsom förut nämnts förefaller det, all

90 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

döma av en från riksåklagarämbetet år 1959 till åklagarna i riket utsänd cirkulärskrivelse,
som om 1944 års lag i praktiken fått en alltför vid tillämpning.
Tydligtvis har åtalseftergift enligt nämnda lag under senare år i åtskilliga
fall medgivits utan att tillräckligt ingripande åtgärder synes ha
vidtagits från barnavårdsmyndighelernas sida.

Bestämmelser som reglerar allmän åklagares rätt och plikt att åtala gärningar
av personer i åldern 15—17 år torde, i avbidan på ytterligare erfarenheter
av det tillämpade systemet, tills vidare få bibehållas i en särskild
lag. Jag avser att anmäla frågan härom i samband med övriga fölidförfattningar
till brottsbalken.

Nar åtal har väckts mot lagöverträdare i åldern 15—17 år och reaktionsformen
alltså skall bestämmas av domstol, skall liksom i andra fall valet av
påföljd ske med ledning av de allmänna principer, som har angivits i 1 kap.
7 § av det nu föreliggande departementsförslaget. I många fall torde därvid
den unge böra överlämnas till vård enligt barnavårdslagen. Om så sker,
ankommer det icke på domstolen utan på barnavårdens organ — i allmänhet
vederbörande barnavårdsnämnd — att besluta vilka åtgärder som skall
vidtagas. I detta avseende överensstämmer departementsförslaget med strafflagberedningens
förslag, som i denna del har vunnit anslutning från flertalet
remissmyndigheter. För att domstolen skall kunna bedöma lämpligheten
av att i det enskilda fallet föranstalta om barnavård, är det emellertid
nödvändigt, att barnavårdsnämnden i det yttrande, som nämnden har att
avge till domstolen, upplyser om vilka åtgärder nämnden har vidtagit eller
avser att vidtaga mot den unge.

Olika uppfattning om lämpligheten av vidtagna eller ifrågasatta åtgärder
kan givetvis stundom komma att föreligga hos domstolen och barnavårdsnämnden.
I detta hänseende lär under gällande ordning vissa friktioner ha
förekommit mellan de judiciella organen och barnavårdsmyndigheterna.
Under remissbehandlingen av strafflagberedningens slutbetänkande har
också framförts önskemål om en klarare gränsdragning, än beredningens
förslag innebär, mellan kriminalvård och barnavård. Några svårigheter beträffande
denna gränsdragning synes emellertid ej behöva uppkomma. Om
en domstol, när den skall besluta påföljd för en ung lagöverträdare, anser
att av barnavårdsnämnden ifrågasatta åtgärder icke är lämpliga eller finner
att nämnden icke enligt barnavårdslagen äger vidtaga erforderliga åtgärder,
har domstolen möjlighet att välja annan reaktionsform än överlämnande
till vård enligt barnavårdslagen. I de fall åter, då domstolen beslutar
sådant överlämnande, måste den kunna utgå från att vården — om icke väsentligt
ändrade förutsättningar inträder — ges i huvudsak den utformning,
som barnavårdsnämnden har angivit i sitt yttrande till domstolen.

Det är framför allt i sistnämnda hänseende, som kritik har riktats mot
nu gällande ordning. Denna kritik har föranletts av fall, där domstol överlämnat
åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för omhändertagande för
skyddsuppfostran, men det sedermera har visat sig att lagliga förutsättningar
härför ej funnits. Resultatet kan i ett sådant fall bli, att lagöverträ -

C 91

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

daren går helt fri från påföljd för sin brottslighet. Såsom justitieombudsmannen
uttalat i sin tidigare omnämnda framställning måste det emellertid
åligga domstolen att, innan den överlämnar åt barnavårdens organ att vidtaga
åtgärder mot en ung lagöverträdare, själv bedöma huruvida ingripande
kan ske enligt barnavårdslagstiftningen. Med den vida ram, inom vilken
åtgärder enligt den nya barnavårdslagen skall kunna tillgripas mot dem
som är under 18 år, torde några svårigheter härvidlag knappast behova
uppkomma. I tveksamma fall kan dock domstolen vid sitt bedömande tankas
komma till ett annat resultat än barnavårdsmyndigheterna, i sista
hand regeringsrätten, vid en senare prövning av fallet. För att förebygga
att i sådana lägen samhällsreaktionen helt uteblir eller får ett väsentligt
annat innehåll än domstolen har förutsatt, när den överlämnat lagöverträdaren
till vård enligt barnavårdslagen, synes möjlighet böra öppnas att på
nytt hänskjuta påföljdsfrågan till domstol. En bestämmelse härom har upptagits
i 38 kap. av departementsförslaget.

I den nya barnavårdslagen anges bl. a. brottslig gärning såsom grund tor
ingripande enligt lagen, under förutsättning att vederbörande på grund avbrottet
eller av annan jämförlig anledning är i behov av särskilda tillrattaförande
åtgärder från samhällets sida. Detta innebär, att barnavårdsnämnd
så snart den fått kännedom om att en ung person har begått brott, som ej ar
av blott ringa beskaffenhet, bör undersöka, huruvida åtgärder enligt barnavårdslagen
bör och kan vidtagas mot den unge. Det är därvid, såsom uttalats
av strafflagberedningen och under förarbetena till barnavårdslagen, angeläget
att barnavårdsnämnden handlar snabbt och icke avvaktar utgången
av de judiciella myndigheternas prövning i andra fall än då det är nödvändigt
för att vinna klarhet, huruvida den unge har begått brottet. Justitiekanslersämbetet
har framhållit, att med denna ordning kompetenskonflikter
kan uppkomma genom att domstol och barnavårdsnämnd beslutar åtgärder,
som ej går att förena med varandra. Erfarenheterna av gällande lagstiftning,
som också kan ge upphov till sådana konflikter, ger dock ej anledning''befara
att i detta avseende skall uppkomma några svårigheter, som bor
föranleda lagstiftningsåtgärder. Såsom justitiekanslersämbetet uttalat bör
barnavårdsnämnd, sedan domstol beslutat annan påföljd än vård enligt
barnavårdslagen, icke utan att ytterligare omständigheter utöver brottsligheten
har tillkommit vidtaga åtgärder, som står i strid med eller går utöver
vad domstolen beslutat.

När det gäller lagöverträdare i åldern 18 — 20 år kan ingripande
enligt barnavårdslagen förekomma endast i begränsad utsträckning.
Huvudvikten måste i stället läggas på åtgärder, som vidtages inom kriminalvårdens
ram. Särskilda regler med avseende å denna åldersgrupp torde
därvid vara motiverade allenast beträffande vissa frihetsberövande påföljder.

Enligt strafflagberedningens förslag skall den, som är i åldern 18 20

år, icke kunna dömas till fängelse annat än på viss tid över tre år, dar ej

92 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

fråga är om förvandling av böter. Beredningen har ansett, att den nuvarande
möjligheten att välja mellan tidsbestämt straff och det inom vissa
gränser tidsobestämda frihetsberövande, som ungdomsfängelse innebär, är
förenad med betydande olägenheter. I förslaget har den tidsobestämda förmen
givi S företräde. För de fall> där endast en ^ ^ frihetsberövande

ar påkallat, har beredningen föreslagit, att domstolen samtidigt med atl
den domer till skyddstillsyn skall kunna förordna om två månaders behandling
i tillsynsanstalt.

Beredningens förslag har i dessa delar blivit starkt kritiserat vid remissbehandlingen.
Kritiken riktar sig dock huvudsakligen mot den föreslagna
begränsningen av möjligheterna att döma till fängelse.

Motsvarigheten i beredningens förslag till ungdomsfängelse är liksom
detta utformat med tanke på sådana fall, där en längre tids omhändertaaande
i anstalt ar påkallat för den dömdes tillrättaförande. Påföljden är
a ltsa avpassad for att tillgodose individualpreventiva syften. Den omfattning,
i vilken beredningen vill inskränka användningen av fängelse å lagöverträdare
i förevarande åldersgrupp, har emellertid nödvändiggjort för
berednmgen att till den tidsobestämda behandlingsformen hänföra även
fall, dar fnhetsberovandet är motiverat enbart eller företrädesvis av allmänpreventiva
skal. Ett sådant sammanförande av skilda klientelgrupper inom
denna reaktionsform synes icke innebära någon vinst. Visserligen förutsattes
att differentiering skall kunna ske å skilda anstalter. Det torde dock
mke kunna bestridas, att olika synpunkter måste läggas på behandlingen
med hansyn till de skiftande förutsättningar under vilka påföljden har

omts, och i detta avseende företer beredningens förslag enligt min åsikt
uppenbara svagheter.

Olagenheterna med den nuvarande parallellismen mellan tidsbestämt
straff och ungdomsfängelse synes för övrigt ha givits för stora proportioner
av beredningen. Av ungdomsfängelsenämndens remissyttrande framgår,
att anstaltstiden vid ungdomsfängelse är betydligt mer differentierad
an vad beredningen synes ha utgått från. Att ännu större skillnader i anstaltstid^
icke föreligger mellan de intagna torde till stor del bottna i att
några sakra hållpunkter för en längre gående individualisering av behandlingen
för närvarande saknas. Den beslutande myndigheten har därför blivit
tvungen att falla tillbaka på en viss schematisering.

Jag anser för egen del icke tillrådligt att införa något förbud mot att
doma kriminell ungdom i åldern 18-20 år till fängelse. Ä andra sidan är
jag icke beredd att gå till den andra ytterligheten i förhållande till beredningens
förslag, nämligen att såsom från några håll har yrkats slopa ungdomsfängelse
och döma alla brottslingar i denna åldersgrupp, som bör underkastas
anstaltsbehandling inom fångvården, till fängelse. De skäl som
anförts för en så genomgripande reform är enligt min mening icke av sådan
art, att de bör föranleda ett övergivande av den nuvarande ordningen
med en särskild påföljd, som baseras på frihetsberövandets relativa tidsobestämdhet.

C 93

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Jag har alltså kommit till den uppfattningen, att både fängelse och ungdomsfängelse
bör ingå i påföljdssystemet för brottslingar i åldern 18 20

år. Det är emellertid angeläget, att gränsdragningen mellan dessa påföljder
sker på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Såsom förutsättning för dom
till ungdomsfängelse har i departementsförslaget uppställts, att sådan fostran
och utbildning som avses med denna påföljd skall prövas vara erforderlig.
Denna förutsättning innebär bl. a., att ungdomsfängelse icke bör
användas, om längre tids anstaltsvård ej kräves för den unges tillrattaforande.
Liksom beredningen och flertalet remissorgan anser jag nämligen,
att till ungdomsfängelse icke bör hänföras sådana unga, som behover underkastas
endast en kort tids anstaltsvård. För sådana fall bör i stallet, såsom
beredningen föreslagit, ett kortvarigt frihetsberövande kunna kombineras
med skyddstillsyn. .

Den angivna förutsättningen för ådömande av ungdomsfängelse innebär
vidare, att ungdomsfängelse ej skall användas, när ett frihetsberövande är
påkallat framför allt av allmänpreventiva skäl. Någon större praktisk betydelse
torde denna begränsning knappast få, emedan man i fråga om ungdomar
som har begått allvarliga brott i regel torde ha att utgå från att behov
av uppfostrande åtgärder föreligger. Frihetsberövande av huvudsakligen allmänpreventiva
skäl torde därför främst bli aktuellt, när fråga är om brott
av mindre allvarlig art och intagningen i anstalt därför kan göras tämligen
kort. I dessa fall kommer valet närmast att stå mellan skyddstillsyn kombinerad
med behandling i anstalt och fängelse på kort tid. Jag återkommer
härtill i det följande.

Något hinder mot att använda ungdomsfängelse med hänsyn till brottets
svårhet torde icke böra uppställas. När fråga är om mycket grova brott
torde dock, såsom även beredningen har framhållit, fängelse manga gånger
vara att föredraga. Det synes för dessa fall knappast finnas anledning att
stadga uttryckligt förbud mot fängelse på livstid. Lagöverträdarens ungdom
kan emellertid vara ett skäl för domstolen att, när fråga är om brott på vilket
kan följa livstids fängelse, i stället döma till fängelse på viss tid. Det må
erinras om att i brottsbalken i dess nu föreslagna skick livstids fängelse icke
vid något brott har angivits såsom enda påföljd. Internering kan icke heller
för lagöverträdare i åldern 18—20 år anses vara någon lämplig reaktionsform.

En pågående ungdomsfängelsebehandling torde i regel icke böra brytas
på grund av återfall i brott. Om den unge genom upprepade återfall och genom
sitt handlande i övrigt visar sig uppenbarligen icke vara mottaglig för
behandlingen, kan det dock med hänsyn till såväl honom själv som övriga
i anstalten intagna vara lämpligast att han vid ny lagföring dömes till fängelse.

Som jag redan nämnt, anser jag förslaget att skyddstillsyn skall kunna
kombineras med kort tids behandling i anstalt böra godtagas; såsom närmare
kommer att beröras vid kapitlet om skyddstillsyn har jag emellertid
icke funnit nödvändigt att för denna anstaltsbehandling för närvarande

94 C

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

inrättas en särskild typ av fångvårdsanstalter. De allmänna synpunkter beredningen
har anfört om sådan anstaltsbehandling kan jag ge min anslutning.
Förordnande härom bör sålunda kunna meddelas, när det är påkallat
tor att bryta den brottsliga aktiviteten samt förmå den brottslige att besinna
sig och inse allvaret i sin situation eller när det eljest behöves för hans
tillrattaförande. Den korta behandlingstiden bör tjäna som en förberedelse
för vården i frihet.

Anstaltsbehandling i förening med skyddstillsyn bör emellertid kunna
tillgripas icke bara när det är motiverat ur behandlingssynpunkt utan —
såsom beredningen föreslagit — även när en kortare tids omhändertagande
i anstalt är påkallat av allmänpreventiva hänsyn. Beredningens förslag i
denna del är grundat på uppfattningen, att frihetsberövande av unga lagöverträdare
alltid bör följas av kriminalvård i frihet, och från denna utgångspunkt
finnes ej något utrymme för korta frihetsstraff av allmänpreventiva
skäl. Man bör visserligen även enligt min mening i allmänhet tillse,
att unga lagöverträdare som har intagits i anstalt icke vid frigivningen lämnas
utan kontroll. Föreligger anledning att tillgripa ett frihetsberövande,
torde förhållandena i regel vara sådana, att det är skäl att ställa den unge
under skyddstillsyn. Det kan dock icke uteslutas, att ett frihetsberövande
på kort tid stundom måste av allmänpreventiva skäl ådömas ungdomar, vilkas
förhållanden icke motiverar övervakning eller andra åtgärder efter fngivningen.
Vid remissbehandlingen har här pekats på sådana brott som
rattfylleri, andrå trafikbrott och vapenvägran. I nu åsyftade fall torde möjlighet
böra finnas att döma till ett kort fängelsestraff. För närvarande dömes
ett icke obetydligt antal ungdomar till ovillkorligt frihetsstraff för brott
av det slag som här avses. En undersökning av dem, som under år 1956 intogs
i fångvårdsanstalt i åldern 18—20 år, ger vid handen att sammanlagt
163 av dessa ungdomar dömts till fängelse eller straffarbete på kortare lid
än sex månader. Av dessa hade 17 dömts för våld mot tjänsteman eller
våldsamt motstånd, 16 för andra våldsbrott, 27 för rattfylleri, 12 för andra
trafikbrott samt 31 för vapenvägran, rymning eller andra krigsmannabrott.

Av det anförda framgår att, ehuru visst utrymme bör finnas även för tilllämpning
av fängelse å kriminell ungdom i åldern 18—20 år, ungdomsfängelse
eller skyddstillsyn jämte kort tids behandling i anstalt enligt min
mening i regel bör ges företräde framför tidsbestämt straff. Denna uppfattning
har kommit till uttryck i en bestämmelse i departementsförslagels
kapitel om fängelse, enligt vilken denna påföljd — bortsett från förvandling
av böter — får ådömas den som fyllt 18 men ej 21 år allenast när frihetsberövande
är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller
fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd.

Även mot lagöverträdare, som är över 18 år, kan förekomma ingripande
med åtgärder enligt barnavårdslagen. Utrymmet härför är emellertid begränsat,
och i detta hänseende kommer den nya barnavårdslagen icke att
medföra någon nämnvärd förändring. I den mån barnavårdslagen medger,
att åtgärder vidtages mot den som har fyllt 18 år, bör emellertid hinder icke

C 95

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

möta att domstol beslutar överlämnande till barnavård. Fråga härom torde
framför allt kunna uppkomma i fall, där någon som på grund av tidigare
kriminalitet eller av annan anledning är intagen i ungdomsvårdsskola lagföres
för brott efter fyllda 18 år.

Med hänsyn till de snäva förutsättningar, som barnavårdslagen uppställer
för ingripande mot den som är över 18 år, är det av särskild vikt att domstol,
innan någon i denna ålder överlämnas till barnavård, noga överväger
om sådan vård kan komma till stånd. Därest beslut om dylikt överlämnande
meddelas och det sedermera visar sig, att lagliga förutsättningar för anordnande
av barnavård saknas, kan enligt det i det föregående omnämnda
stadgandet i 38 kap. av departementsförslaget påföljdsfrågan på nytt hanskjutas
till domstol.

Påföljdssystemet för psykiskt abnorma lagöverträdare

Beredningen. I strafflagberedningens förslag föres även de psykiskt abnorma
lagöverträdarna under det av domstolarna tillämpade reaktionssystemet.
Personer, som har begått brott under inflytande av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet och som är i behov av vård, skall emellertid liksom för
närvarande beredas vård å sinnessjukhus eller annan särskild vård. Detta
åstadkommes enligt förslaget genom att domstolen förordnar om överlämnande
till vård enligt sinnessjuklagen eller till öppen psykiatrisk vård eller
— när fråga är om vårdbehov, som kan tillgodoses enligt lagen om nykterhetsvård
eller barnavårdslagen — till vård enligt någon av dessa lagar.
Även vissa andra påföljder skall dock, i motsats till vad nu gäller, kunna
tillämpas å sinnessjuka och sinnesslöa lagöverträdare. Sålunda skall skyddstillsyn
kunna ådömas, om denna påföljd av särskilda skäl finnes lämpligare
än överlämnande till särskild vård, och därjämte öppnar förslaget viss möjlighet
att i dessa fall använda böter och villkorlig dom. öyriga påföljder —
förutom suspension och avsättning samt disciplinstraff för krigsmän, de
olika reaktionsformer som innebär anstaltsbehandling inom kriminalvården
skall däremot icke kunna tillämpas å ifrågavarande lagöverträdare.

Om en tilltalad, som har begått brott under inflytande av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, ej är i behov av särskild vård, och skyddstillsyn eller böter
ej finnes böra ådömas eller villkorlig dom meddelas, skall han vara fri
från påföljd. Till påföljd får enligt förslaget ej heller dömas den, som utan
eget vållande tillfälligt har råkat i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens
bruk, och i det tillståndet begår brott.

Enligt gällande strafflag likställes med sinnessjukdom och sinnesslöhet
annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom. I beredningens förslag har icke meddelats några
särbestämmelser i fråga om lagöverträdare, som har handlat under inflytande
av sådan abnormitet. För andra psykiskt abnorma än sinnessjuka och
sinnesslöa skall enligt förslaget gälla vanliga regler. Det förutsättes dock,
att domstolen vid val av påföljd beaktar den tilltalades abnormitet. Någon
särskild bestämmelse, som medger nedsättning av påföljd vid brott av psy -

96 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

luskt abnorma personer, har beredningen icke föreslagit. Sådan bestäm bet

viltet *nsetts_ behövlig vid sidan av det föreslagna stadgande, en gt

vilket en allmän befogenhet skall tillkomma domstol att under vissa

S|r nmgaf d°ma tdl lindrigare påföljd än som är stadgad för brottet
Sluthgen må i detta sammanhang endast erinras om att enligt berednings
orslag de nuvarande påföljderna förvaring och internering i säkerhetsanstalt
skall sammanslås till en påföljd, kallad skyddsinternering. I förslaget
har upptagits motsvarighet till den nuvarande möjligheten att döma
den som undergår frihetsstraff och efter frigivningen måste antagas bit
, .ll§ for annans säkerhet till person eller egendom, till förvaring att träda
i stallet for vad som återstår av straffet.

ar fÖr®s!aSna reSlerna angående psykiskt abnorma lagöverradares
behandling har tillstyrkts i princip eller lämnats utan erinran av
llertalet remissinstanser.

Till förslaget att domstol skall förordna om vård enligt
sinnessjuk lagen eller om öppen psykiatrisk vård ansluter
sig i princip Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro län, statsåkla9harna
'' StockI''°jm och Malmö, eu minoritet i Göteborgs rådhusrätt, råd“sratten
i Malmo, mentalsjukvårdsdelegationen, Föreningarna Sveriges
stadsdomare, Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler samt Advokatsamfundet.
Med viss tvekan accepteras förslaget även av Stockholms
radhus rätt och Föreningen Sveriges häradshövdingar.

I mentalsjukvårdsdelegationens yttrande anföres:

Under den debatt om den lämpliga behandlingen av psvkiskt sjuka brnttslingar
som pagatt i decennier i vårt land, har vissa sakkunniga stundom
med skarpa reagerat mot att domstol skall kunna »döma» en person till inWHnn§
Påsinnessjukhus. Vi har förståelse för denna reaktionPDet är emellertid
svårt att opponera sig mot det sätt på vilket denna fråga lösts i förehggande
förslag. Förordnande om vård enligt sinnessjuklagen får endast

Hirfndei atS °V1 dea tllltalade i utlåtande enligt sinnessjuklagen eller av mecinalstyrelsen
förklarats vara i behov av vård på sinnessjukhus. Inte heler
ager domstolen att meddela några föreskrifter rörande den närmare
utformningen av behandlingen. Domstolens beslut om särskild vård i detta
avseende innebar alltså endast, att sakkunskapens råd följes; därutöver har
domstolen inte längre att ta befattning med ärendet.

Domstolen skall dock ej vara bunden att följa expertisens uppfattning..

Om domstolen överväger att gå emot undersökningsläkarens anvisningar,
bor emellertid enligt mentalsjukvårdsdelegationens mening, innan beslut
fattas och sedan domstolen preciserat de olika behandlingsmöjligheter som
föreligger, ärendet underställas medicinalstyrelsen.

Även medicinalstyrelsen uttalar, att domstol icke utan att inhämta styrelsens
yttrande bör äga frångå ett av rättspsykiatrisk expertis avgivet utlåtande,
vari vårdbehov har konstaterats.

Föreningen Sveriges stadsdomare anser det riktigt, att domstol tillerkän -

C 97

Kungl. Maj.ts proposition, nr 10 år 1962

nes befogenhet alt underlåta anordnande av vård, fastän läkare eller medicinalstyrelsen
har uttalat sig härför. Det har enligt föreningen förekommit
fall, i vilka det för såväl domstolen som parterna framträtt såsom en direkt
brist att domstolen ej har kunnat frångå läkares eller medicinalstyrelsens
uttalande i vårdfrågan.

En avvisande ståndpunkt till förslaget i förevarande del intages av justitiekanslersämbetet,
Göteborgs rådhusrätt (majoriteten), statsåklagaren i
Göteborg, Sveriges läkarförbund och professorn i rättspsykiatri Gösta Rylander,
vilkens uppfattning om de föreslagna reglerna angående psykiskt abnorma
lagöverträdare framgår av ett utav Svenska kriminalistföreningen
såsom remissvar åberopat referat från förhandlingarna vid föreningens årsmöte
år 1957. Stadsfiskalen Robert har anmält tveksamhet angående förslaget
i nu ifrågavarande avseende.

För justitiekansler sämbetet ter det sig mycket litet tilltalande att tillämpa
vanliga brottspåföljder å dem, som har begått brott under inflytande av
sinnessjukdom eller sinnesslöhet och på grund därav får antagas icke ha
förstått innebörden av sin handling. Ämbetet anser, att skillnad i reaktionssystemet
bör göras mellan friska, för sina gärningar fullt ansvariga personer
och psykiskt abnorma. I någon form bör straffriförklaring enligt ämbetets
mening bibehållas. Både för lagöverträdarna själva och för deras anhöriga
skulle det helt visst vara av stor betydelse, om den domstol, som
har att bedöma en brottslig gärning, uttryckligen konstaterade, att den tilltalade
på grund av sin sinnesbeskaffenhet vore fri från ansvar. — Principen
att sinnessjuka och sinnesslöa lagöverträdare bör vara straffria och ej
tillhöra kriminalvården är av ålder gällande och fast förankrad i det allmänna
rättsmedvetandet, framhåller Göteborgs rådhusrätt, som ej har funnit
något behov föreligga av ändrade regler i detta hänseende.

Läkarförbundet anser, att allvarliga invändningar ur psykiatrisk synpunkt
kan resas mot förslaget att domstolen skall döma till överlämnande
till vård, och frågar sig vilka fördelar som skulle vara förenade med en ändring
av en praxis, som har tillämpats sedan år 1826. Förbundet omtalar,
att inom rättspsykiatriska föreningen en majoritet har uttalat sig mot dömande
till vård och för ett bibehållande av nuvarande system, medan en
minoritet ansett att frågan saknar större betydelse. Psykiatriska föreningens
styrelse har anslutit sig till den senare uppfattningen.

Läkarförbundet anför i sitt yttrande vidare, att domstolens möjlighet att
bestämma i vårdfrågan enligt förslaget är begränsad. Om läkarutlåtandet
utmynnar i att vård på mentalsjukhus icke är behövlig, så får domstolen ej
fatta beslut därom. Om det däremot i utlåtandet anföres, att vårdbehov
på mentalsjukhus föreligger, skall domstolen kunna frångå denna slutsats
och ha möjlighet att besluta om skyddstillsyn eller öppen vård. Beredningen
tillämpar med andra ord rättssäkerhetsresonemanget enbart i det ena fallet,
då läkaren har föreslagit vård på sjukhus, men icke i det andra, då han
föreslagit öppen vård, vilket är en högst anmärkningsvärd inkonsekvens.
Tillämpar man rättssäkerhetsresonemanget i båda fallen blir följden rim 4

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. C.

98 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ligtvis den, att domstolen måste ha möjlighet att besluta om vård på menta
sjukhus, aven om läkaren funnit sådan vård icke behövlig, nämligen i de

a da domstolen finner att samhällsskyddsintresset kräver vård på anstalt.
r

Fragan om öppen eller sluten psykiatrisk vård är, framhåller läkarförbundet,
en övervägande medicinsk fråga. Psykiatrikerna föreslår med hänvisning
till sm samlade erfarenhet av verksamhet som psykiatrer, rättspsykiatrer
och hjälpverksamhetsläkare att i framtiden skall finnas möjlighet
att foresla och forordna om endast en form av psykiatrisk vård samt att
det skail tillkomma vederbörande utskrivningsnämnd, i vilken författningsenligt
mgar ledamot med domarkompetens, att i förekommande fall besluta
om den sjukes intagning på sjukhuset såsom försöksutskriven. Villkor för
etta skulle dock vara, att det föreslagits i rättspsykiatrisk utlåtande eller
efter horande av medicinalstyrelsen. På detta sätt skulle en effektiv övervakning
och behandling för de svårast psykiskt abnorma kunna åstadkommas.
For det mer lättbehandlade klientelet bör i de flesta fall skyddstillsyn
med psykiatrisk övervakning eller annan åtgärd än psykiatrisk vård

Aven principen att domstol beträffande lagöverträdare, som har begått
brott under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet, skall kunna förordna
om annan påföljd än överlämnande till särskild
vård tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissmyndigheter.

Mentalsjukvardsdelegationen understryker, att psykiskt sjuka och abnorma
personer ibland kan reagera på samma sätt som normala individer på böter,
villkorlig dom och skyddstillsyn. Föreningen Sveriges stadsdomare finner
de föreslagna reglerna om påföljd för sinnessjuka och sinnesslöa lagövertradare
ändamålsenliga. Oaktat det kan misstänkas att tilltalad lider av
själslig abnormitet, underlåtes för närvarande ej sällan stor sinnesundersökning,
när det kan förväntas att domen kommer att bli villkorlig. Genom
de föreslagna reglerna lagfästes denna enligt föreningens uppfattning rikliga
praxis. — En del sinnessjuka och sinnesslöa lagöverträdare har enligt
vad erfarenheten givit vid handen en tämligen god insikt om sin brottslighet,
uttalar Föreningen Sveriges häradshövdingar. Föreningen finner anledning
antaga, att de i åtskilliga fall skall låta sig rätta genom villkorlig dom,
skyddstillsyn eller ådömande av böter; dessa påföljder bör dock tillämpas
endast vid lindrigare former av sinnessjukdom och sinnesslöhet. Icke heller
Sveriges läkarförbund har något att invända mot att domstol skall kunna
forordna om vissa andra påföljder än överlämnande till särskild vård men
förutsätter, att detta endast kommer att ske undantagsvis och på förslag av
läkare. Hovrätten för Västra Sverige anser, att domstol icke bör ges möjlighet
att döma sinnessjuk och därmed likställd person till annat än vård
enligt sinnessjuklagen, med mindre visst stöd därför finnes i inhämtat sakkunnigutlåtande.

Justitiekansler sämbetet, Göteborgs rådhusrätt (majoriteten) och stats -

C 99

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

åklagaren i Göteborg avstyrker att möjlighet öppnas att tillämpa andra
reaktionsformer än särskild vård. Avstyrkande uttalar sig också hovrätten
för Nedre Norrland. Enligt hovrätten bör en klar skiljelinje alltjamt
upprätthållas mellan straff och andra påföljder. Den sinnessjuke måste gå
helt fri från straff och bör alltså icke kunna dömas till böter. Ehuru hovrätten
ej har samma betänkligheter mot att sinnessjuka och därmed jämställda
personer kan dömas till skyddstillsyn eller erhålla villkorlig dom,
anser hovrätten att behov av att för dessa fall tillgripa dylika påföljder
ytterst sällan föreligger. Hovrätten pekar på de möjligheter förslaget erbjuder
att överlämna lagöverträdaren till särskild vård.

Stadsfiskalen Robert, som finner det tveksamt, huruvida villkorlig dom
och skyddstillsyn är lämpade för sinnessjuka och sinnessloa lagöverträdare,
anser att beredningen har överskattat de praktiska möjligheter skyddstillsyn
kan erbjuda såsom ersättning för öppen psykiatrisk vård. Skyddskonsulenten
i Skåne-Blekinge distrikt uttalar också betänkligheter mot förslaget
att sinnessjuka lagöverträdare skall kunna dömas till skyddstillsyn. Redan
för närvarande förekommer i viss utsträckning att psykiskt abnorma personer
dömes av domstol utan att bli föremål för rättspsykiatrisk undersökning.
Skyddskonsulentorganisationen har fått taga ansvaret för övervakningen
med de svårigheter som måste uppstå, när man utan tillgång till
psykiatrisk expertis skall söka komma till rätta med svåranpassade sinnessjuka
individer. Erfarenheterna av samarbetet med hjälpverksamhetsläkarna
och deras bristande resurser att lämna klientelet och dess vårdare erforderlig
hjälp ger besked om att gränsdragningen mellan sinnessjukvård och
kriminalvård måste finnas kvar och att psykiatrien måste taga ansvaret
för de klart sinnessjuka och sinnessloa.

Mentalsjukvårdsdelegationen anser det vara en utveckling i rätt riktning,
om psykiatrernas insats i det öppna kriminalvårdsarbetet i enlighet med
beredningens förslag kommer att bli mer omfattande. Beträffande organisationen
av den öppna psykiatriska vården för brottslingar, diskuterar delegationen
en samverkan mellan psykiatrer samt skyddskonsulenterna och
skyddsvärnen. Dessa senare har betydande erfarenheter av detta klientel,
som ingalunda kommer att bli lätt att handskas med för de öppna mottagningarna
vid mentalsjukhusen och de psykiatriska klinikerna. Rättspsykiatrer
och andra socialpsykiatriskt erfarna läkare skulle kunna fungera såsom
konsulter åt skyddskonsulenterna och skyddsvärnen. En sådan samverkan
ter sig särskilt angelägen så länge den svåra psykiaterbristen består;
psykiatrerna kommer att behöva största möjliga hjälp av på området erfarna
socialarbetare för att hinna sköta de fall, som av domstol överlämnas
till öppen psykiatrisk vård.

Det må i detta sammanhang nämnas, att Göta hovrätt anser tveksamt,
om tiden ännu är mogen att såsom en särskild brottspåföljd införa möjlighet
att överlämna den brottslige till öppen psykiatrisk vård. Resurserna i fråga
om sådan vård är mycket bristfälliga. För de förhållandevis få fall, där
öppen psykiatrisk vård med fördel kan användas, är det enligt hovrätten

100 c

Knngl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

Äwnkm!Irt-att| 1 an/al°gi mCd Vad nU gä''ler gå Vägen över skyddstillsyn.
Aven medicinalstyrelsen uttalar att, när fråga är om annan än den som är

sinnessjuk eller smnesslo, behandlingen i de flesta fall bäst sker inom

en för skyddstillsyn. Styrelsen framhåller att den öppna psykiatriska

vården ,eke har sådana resurser, att den kan åtaga sig arbe Jppgme" av

detta slag annat an i mycket begränsad utsträckning.

remissorgan anser, att de regler som beredningen har föreslagit
i fråga om sinnessjuka och sinnesslöa lagöverträdare också bör gälla
dem som har hand åt under inflytande av annan själslig abnor UmVtäHH

d''^gäende nalUr’ atl »åste anses

,d“ e d * 1 " “ e s s j u k d o m. Denna uppfattning har fram Våstra\iW’•

i"™’l*r;dmbetet’ Svea Avrått, Göta hovrätt, hovrätten för
Vastra Sverige, hovratten för Nedre Norrland, rådhusrätten i Malmö, Föremngen
Sveriges häradshövdingar och Advokatsamfundet.

Hovratten för Västra Sverige uttalar, att det är olämpligt att utan vägande
skal ånyo rubba den gränsdragning, som har skett genom SL 5: 5 och som
numera vunnit viss stadga. Den av beredningen föreslagna gränsdragningen

mergåttdda- ,eda tlH a“ psykmkt abnorma personer i ökad omfattning kommer
att domas till fnhetsberövanden inom kriminalvården. Göta hovrätt
nner det otillfredsställande, att ifrågavarande psykiskt abnorma lagöver et

Zef!- tT f'' har likStälltS med det Psykiskt norma,a klinte°r
lcke kunna domas till intagning i fångvårdsanstalt, och det måste

^der d°mf“eni "if’ att beträffande dem PåfölJd skall kunna efterges blott
Snn t? S°m h3r angiVitS 1 dCn av beredningen föreslagna

hllTer att det rm °a Pf Ö1Jdseftergift'' friges läkarförbund framrubricerl
60 ?? Svåra psykiska abnormtillstånd, vilka icke kan

rubriceras som sinnessjukdom men som till sin natur och sina sociala konsekvenser
ar betydligt allvarligare än många former av sådan sjukdom. Det
re, sager förbundet, felaktigt, grymt och orättvist, om dessa olyckliga
in mder icke genom klara och entydiga lagbestämmelser skulle kunna tiflforsakras
samma rätt som sinnessjuka och sinnesslöa.

Mentalsjukvårdsdelegationen anser, att det i och för sig måste betraktas

sfruHion1 tCg att-den VerkIighetsfrämmande och svårbedömda kon struktionen

»annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den

maste anses jämställd med sinnessjukdom» icke har upptagits i lagförslaget.
Delegationen har dock känt en viss tveksamhet inför konsekvenserna

sluta T b-efTf 31511(1 med sinnessjukdom», då det icke kan uteslutas,
att möjligheterna härigenom vidgas att döma själsligt djupt abnora
personer till frihetsberövande i vanliga kriminalvårdsanstalter. Delegationen
har dock ej funnit sig böra påyrka en justering av förslaget Ei heler
inom mentalsjukvården är vårdmöjligheterna för svårt själsligt abnorma
brottslingar for narvarande tillfredsställande. Om denna vård i framtiden
kan ordnas på ett medicinskt fullgott sätt, borde risken minskas för

Kungl. Maj:ts proposition, nr 10 år 1962 C 10T

att domstol dömer sådana psykiskt abnorma till frihetsförlust i fångvårdsanstalt.

Beredningens förslag innebär, att även andra psykiskt abnorma
än sådana, som i gällande lag omfattas av SL 5:5, skall
kunna av domstol överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen eller till öppen
psykiatrisk vård. Detta möjliggöres bl. a. därav, att det är förhållandena
vid tidpunkten för domen, som skall vara avgörande för tillämpningen
av dessa vårdformer. Förslagets innebörd i dessa hänseenden har föranlett
uttalanden i flera remissyttranden.

Medicinalstyrelsen finner i princip tillfredsställande att till psykiatrisk
vård skall kunna överlämnas en vårdbehövande, oavsett hans tillstånd vid
tiden för brottets begående. Vissa svårigheter kan emellertid enligt styrelsen
uppstå vid ett överklagande av domen eller med hänsyn till förekomsten
av reaktiva tillstånd, simulation m. m. Stockholms rådhusrätt anser, att förslaget
kan komma att medföra att ett ökat antal psykiskt abnorma lagöverträdare
omhändertages inom sinnessjukvården. Detta kan inge viss oro,
icke minst med hänsyn till att de nuvarande reglerna om utskrivning av
den, som i anledning av brott har intagits på sinnessjukhus, enligt vad rådhusrätten
i många fall konstaterat icke innebär tillräckliga garantier för ett
ur samhällsskyddets synpunkt effektivt omhändertagande av den dömde.
Med hänsyn till vad beredningen har uttalat i motiven till förslaget finner
sig rådhusrätten emellertid kunna utgå från att bestämmelserna kommer
att tillämpas på sådant sätt, att samhällsskyddet ej eftersättes. Mentalsjukvårdsdelegationen
finner det synnerligen tillfredsställande, att förslaget
ger ökad möjlighet till medicinsk vård även för brottslingar med lindrigare
psykisk abnormitet.

Sveriges läkarförbund nämner, att från läkarhåll framhållits vanligheten
av reaktiva psykiska fenomen i samband med anhållande och lagföring samt
risken av att opportuna psykogena reaktioner framkallas hos en del av det
klientel, som av sociala och andra skäl finner vård å mentalsjukhus eller
läkarvård i annan form vara att föredraga framför frihetsstraff. Konsekvenserna
av den föreslagna ordningen är enligt förbundet mycket svåra att
överskåda. Föreningen Sveriges stadsdomare ställer sig tveksam till förslaget
i förevarande del. Professorn Rylander uttalar, att beredningen icke har
framlagt något enda bärkraftigt motiv till förslaget att överföra till sinnessjukvård
sådana tilltalade, som faller utanför kategorierna sinnessjuka och
därmed jämställda samt sinnesslöa. Det är enligt Rylander självklart, att
den som har begått brott och behöver psykiatrisk vård skall få sådan. Vården
av denna obestämda kategori brottslingar kan emellertid bedrivas inom
fångvården. Förslaget kan få svåröverskådliga följder på grund av de sjukdomsframkallande
verkningar bestämmelserna måste medföra. Många tilltalade
kommer att på psykogena vägar bli sjuka för att undvika straffanstaltens
infamerande stämpel och i stället få sjukhusvård. Varje rättspsykialer
har erfarenhet av att vissa tilltalade inriktar alla sina ansträngningar

102 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

pa straffnforklaring. Svårigheter kommer också att uppstå för den medicinsk^
expert, som skall avge utlåtande i målet. Hovrätten för Västra Svenge
framhåller, att risken för en ökning av de reaktiva tillstånden hos de
misstänkta och tllltalade icke bör underskattas. I princip bör enligt hovrättens
mening överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen förutsätta att
.arningen har förövats under inflytande av sådan psykisk abnormitet, som
avses i nuvarande SL 5: 5. Enligt Svea hovrätt har beredningen icke *iort
gallande, att nagot behov föreligger av ett stadgande som medger överlämnande
till psykiatrisk vård av lagöverträdare, vilkas brott icke har förövats
under inflytande av psykisk abnormitet. Hovrätten avstyrker förslaget härom
under åberopande bk a. av att tillämpligheten på grund av allmänpre r-.

fr1
ren i Goteborg avstyrker förslaget i denna del.

NZlre Norrland anser- att öppen psykiatrisk vård icke bör
ordnas beträffande annan an den som är sinnessjuk eller sinnesslö
eller som lider av annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den
maste anses jämställd med sinnessjukdom. Med sinnessjuk bör likställas
den som utan eget vållande tillfälligt har råkat i sådant tillstånd, att han är
från små sinnens bruk och i det tillståndet begår brott. För andra lagöverträdare
anser hovrätten erforderlig psykiatrisk vård och tillsyn böra anordnas
i samband med dom å skyddstillsyn.

Vid valet mellan t. ex. skyddsinternering och vård enligt sinnessjuklagen
maste sager hovrätten över Skåne och Blekinge, hänsyn tagas till den beräknade
varaktigheten av vårdbehovet. Domstolen har att tillse, att reaktionen
blir tillräcklig även ur allmänpreventiv synpunkt. Vid detta val måste
det vara av särskilt värde, om den medicinska expertisen kan uttala sig rörande
den erforderliga vårdtidens längd. Hovrätten ifrågasätter emellertid,
om icke detta överstiger rättspsyldatrernas förmåga. Om så är fallet, kommer
domstolarna ofta att försättas i svåra situationer, som kan leda till
osäkerhet och ojämnhet i rättstillämpningen. Sveriges läkarförbund och
professorn Rylander framhåller, att uppgiften att avgöra huruvida en icke
sinnessjuk tilltalad kommer att behöva två, tre eller fem års vård på sjukhus
torde överstiga vad de rättspsykiatriska experterna förmår prestera.

Beträffande organisationen av den psykiatriska vården anför
mentalsjukvårdsdelegationen, att det är nödvändigt, att klart sinnessjuka
brottslingar tages emot och behandlas på mentalsjukhusen och att denna
vårduppgift, om sinnessjukvården övertages av landstingen, därför bör ankomma
på dem. Det är däremot tveksamt, hur landstingen kommer att
stalla sig till vården av andra psykiskt abnorma. Möjligt är, att landstingen
kommer att anse, att vården av detta klientel liksom hittills bör vara
en statens uppgift. Därvid blir behovet av särskild statlig vård av psykiskt
abnorma brottslingar aktuellt. Det kan bli fråga om vård på anstalter av
o ika slag och hos olika huvudmän. Härmed uppstår problemet att fördela
dem, som har överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen, vilket ej ankommer
pa domstolen utan på de medicinska organen. Enligt mentalsjukvårdsdelegationen,
som närmare utvecklar sina synpunkter i dessa frågor, före -

C 103

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

ligger problem av samma natur även beträffande den oppna psykiatriska

vården. .

Mot den föreslagna sammanslagningen av de nuvarande
påföljderna förvaring och internering till en påföljd,
skyddsinternering, har icke riktats invändning i något yttrande. Svea hovrätt
ifrågasätter emellertid, om icke ändamålet med den tidsobestämda p
föl iden skyddsinternering skulle kunna tillgodoses genom särbehandling
inom ramen för fängelse; någon skillnad av principiell vild i vårdtekmskt
hänseende föreligger numera icke mellan förvaring och tidsbestämt stiaff.
Förslaget tillstyrkes uttryckligen av åtskilliga remissorgan, bland dem justitiekanslersämbetct,
hovrätten för Västra Sverige, interneringsnamnden,
medicinalstyrelsen och Göteborgs rådhusrätt. Sveriges läkarförbund uttalar,
att läkarna har fullt klart för sig att ur psykiatrisk synpunkt någon skillnad
icke råder mellan förvarade och internerade och att uppdelningen av
dessa på olika rättsinstitut var resultatet av en juridisk fiktion.

Departementschefen. Särskilda regler har sedan lange galit i fråga om
behandlingen av sinnessjuka och sinnesslöa lagöverträdare. Redan fore
tillkomsten av 1864 års strafflag uppdelades lagöverträdarna med hansyn
till sinnesbeskaffenheten vid den brottsliga gärningens begående i straffbara
och straffria. De bestämmelser om straffrihet på grund av psykisk
abnormitet, som upptogs i strafflagen, fick efter hand en mycket vidsträckt
tillämpning I syfte främst att begränsa antalet straffnforklanngar ändrades
bestämmelserna år 1945, varvid SL 5:5 fick sin nuvarande lydelse
Den omständigheten att en tilltalad förklaras straffri betyder i regel icke,
att han lämnas utan åtgärd. Frågan härom är dock icke reglerad i strafflagstiftningen.
Av avgörande betydelse för vårdfrågan är vad det läkarutlåtande,
varpå straffriförklaringen grundas, innehåller om den tilltalades behov
av vård. Är han enligt utlåtandet i behov av vård å sinnessjukhus, skall
han intagas för sådan vård. Andra vårdformer, till vilka straffnforklaring
kan leda, är vård och tillsyn av den till de statliga sinnessjukhusen knutna
hjälpverksamheten samt under vissa förutsättningar jämväl nykterhetsvård.
I sådana fall då den straffriförklarade ej är i behov av vård, medför

åtalet icke någon åtgärd mot honom.

Uppdelningen av lagöverträdarna i straffbara och straffria går tillbaka
till den tid, då samhällsreaktionen mot brott enbart bestod av straff, utmätta
med hänsyn till brottets svårhet och gärningsmannens skuld. Den
utveckling, som efter hand skett inom det straffrättsliga påfoljdssystemet,
har till väsentlig del inneburit att vid sidan av de egentliga straffen tillskapats
påföljder, där vid samhällsreaktionens närmare utformning hansyn i
stor omfattning kan tagas till behandlingsbehov hos lagöverträdaren; även
psykiatrisk vård kan därvid i viss utsträckning åvägabringas. Dessa påföljder,
som träder i stället för straff, kan emellertid enligt gällande ordning
icke tillämpas å den, som har begått brottslig gärning under inflytande av
sådan psykisk abnormitet som avses i SL 5:5.

Enligt strafflagberedningens förslag slopas ordningen med straffriför -

104 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

klaringar. Det straffrättsliga reaktionssystemet skall vara tillämpligt även
å sådana psykiskt abnorma lagöverträdare, som nu är straffria, och reaktionsformen
skall också i dessa fall bestämmas av domstol. Därvid skall för
den, som har begått brott under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet,
i första hand ifrågakomma överlämnande till särskild vård — vård
å sinnessjukhus, öppen psykiatrisk vård, nykterhetsvård eller barnavård —
men viss möjlighet skall enligt förslaget finnas att tillämpa även andra påföljder,
nämligen skyddstillsyn, villkorlig dom och böter. Är den sinnessjuke
eller sinnesslöe ej i behov av vård och finnes ej heller någon av sistnämnda
tre reaktionsformer böra tillämpas, skall han vara fri från påföljd.

I det förslag till brottsbalk, som nu framlägges, göres icke någon principiell
skillnad mellan de såsom straff betecknade påföljderna och övriga reaktionsformer,
och i förslaget har icke bibehållits konstruktionen, att vissa
påföljder träder i stället för straff. Med en sådan ordning har förutsättningar
skapats för att inordna även de psykiskt abnorma lagöverträdarna
under det straffrättsliga, av domstolarna tillämpade reaktionssystemet. Det
är dock ej självklart att så bör ske. Valet mellan att även i fortsättningen
bibehålla systemet med »straf friförklaringar» eller att övergå till den ordningen,
att domstol liksom beträffande övriga grupper av lagöverträdare
förordnar om brottspåföljd, måste väsentligen bli beroende av beskaffenheten
av de ingripanden, som anses böra stå till buds gentemot de psykiskt
abnorma lagöverträdarna. Jag vill därför först något uppehålla mig vid
denna fråga.

Sinnessjuka och sinnesslöa lagöverträdare måste givetvis i första hand
kunna bli föremål för psykiatrisk vård, antingen å sinnessjukhus eller, nar
det är tillfyllest, i öppen form. Vidare bör kunna anordnas nykterhetsvård,
och för unga abnorma bör möjlighet att åvägabringa barnavård stå öppen.
De nu angivna vårdformerna har i beredningens förslag och i departementsförslaget
upptagits såsom reaktionsformer mot brott. Detta innebär, att
domstolen får möjlighet att överlämna en tilltalad till vård, vars närmare
innehåll regleras i sinnessjuk-, nykterhetsvårds- eller barnavårdslagstiftningen.
Däremot tillkommer det icke domstolen att inom den valda vårdformen
besluta hur behandlingen skall ske.

Vad angår den öppna psykiatriska vården förutsattes denna åtminstone
tills vidare skola liksom nu handhavas av hjälpverksamheten vid de statliga
sinnessjukhusen. Beredningen har icke föreslagit, att hjälpverksamhetsläkarna
skall erhålla några speciella befogenheter beträffande psykiskt
abnorma lagöverträdare. Det överensstämmer också med min mening, att
detta spörsmål icke bör upptagas i förevarande sammanhang, där fråga endast
är i vilken omfattning befintliga vårdformer utanför kriminalvården
skall kunna utnyttjas i brottsbekämpandet. Följden härav blir emellertid,
att den öppna psykiatriska vården — med hänsyn till hjälpverksamhetens
nuvarande snäva befogenheter och begränsade resurser — endast i ringa
omfattning kan komma till användning å psykiskt abnorma lagöverträ -

G 105

Ktmgl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

dare. Beredningen har därför föreslagit, att även öppen vård i form av
skyddstillsyn skall kunna tillämpas för sinnessjuka och sinnessloa personer,
som har begått brott.

Behandling av psykiskt abnorma lagöverträdare bor enligt mm upptattnino
ej anförtros åt organ, som icke förfogar över psykiatrisk sakkunskap.
Skyddstillsyn torde emellertid kunna erbjuda goda möjligheter till samarbete
mellan skyddskonsulentorganisationens personal och psykiatrer, anknutna
till hjälpverksamheten eller med annan sysselsättning; aven inom
ramen för skyddstillsyn kan, när det finnes lämpligt, tillsyn av hjälpverksamheten
komma till stånd. Genom förordnande om skyddstillsyn kan också
anordnas en effektivare övervakning än som i regel är möjligt vid enbart
tillsvn av hjälpverksamheten. Även i övrigt synes genom skyddstillsyn kunna
utformas en behandling, som är väl lämpad för psykiskt abnorma lagöverträdare
vilka icke behöver sluten vård. Jag vill därför, liksom de flesta
remissorgan, som har uttalat sig i frågan, instämma i beredningens förslag,
att skyddstillsyn skall kunna tillämpas även å sinnessjuka och sinnessloa

lagöverträdare. ..

Beredningen har också föreslagit möjlighet att meddela sadana lagöverträdare
villkorlig dom och att döma dem till böter. Jämväl på denna punkt
har förslaget vunnit stor anslutning under remissbehandlingen. For egen
del har jag icke blivit övertygad om att i dessa fall villkorlig dom skulle ha
någon funktion att fylla vid sidan av skyddstillsyn och psykiatrisk vård i
öppen form. Däremot torde böter ibland kunna vara en ändamålsenlig reaktionsform
för att avhålla psykiskt sjuka och abnorma personer från fortsatt
brottslighet. Som beredningen och flera remissmyndigheter framhållit
kan sådana personer ibland reagera på samma sätt som normala lagöverträdare
inför ett bötesstraff. Redan gällande rätt kan för övrigt sagas tilliåta,
att sinnessjuka och sinnessloa personer dömes till böter. Enligt en i
sinnessjuklagen intagen bestämmelse får nämligen, om brott ej finnes forskylla
svårare straff än böter, sinnesundersökning ske allenast nar särskilda
skäl är därtill. Detta innebär, att bötesstraff kan ntmätas för lindriga
brott även när det finnes fog för antagande, att den tilltalade i psykiskt
hänseende avviker från det normala.

Frihetsberövande inom kriminalvården bör icke ifrågakomma beträffande
den, som har begått brott under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet.
Han bör alltså icke kunna dömas till fängelse, ungdomsfängelse
eller internering eller till korttidsbehandling i anstalt i förening med skyddstillsyn.
Ej heller bör böter, som har ådömts sådan lagöverträdare, kunna
förvandlas till fängelse. Uteslutna från tillämpning bör vidare vara ämbetsstraffen,
suspension och avsättning, samt disciplinstraffen för krigsmän.

Av det anförda framgår, att de reaktionsformer som bör kunna tillämpas
för sinnessjuka och sinnessloa lagöverträdare är psykiatrisk vård, nykterhctsvård
och barnavård ävensom skyddstillsyn och böter. Tydligt är, att
skyddstillsyn icke bör kunna beslutas eller böter ådömas utan medverkan
av domstol. Det måste anses uteslutet att, efter mönster av nuvarande ord 4*

Ilihamj till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. C.

106 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

ning när det gäller psykiatrisk vård av straffriförklarade, införa automatiskt
verkande regler som, då utlåtandet över sinnesundersökningen innehåller
rekommendation härom, leder till skyddstillsyn eller bötesstraff. Om
beslutanderätten beträffande dessa båda påföljder alltså måste tillkomma
domstol, synes det mest rationellt, att det får ankomma på domstolen att
bestämma i påföljdsfrågan i dess helhet. Ett ytterligare skäl härför är att
den nuvarande ordningen icke är helt invändningsfri från rättssäkerhetssynpunkt.
Vård å sinnessjukhus bör visserligen, som beredningen har föreslagit,
icke kunna anordnas i andra fall än då behov av sådan vård har fastslagits
av den rättspsykiatriska expertisen. Härav följer emellertid ej, att
sluten vård under alla förhållanden bör komma till stånd i sådana fall. Väl
bör så ske, när det medicinska vårdbehovet är mycket uttalat. Men om intagning
å sinnessjukhus motiveras icke så mycket av lagöverträdarens behov
av vård för egen del som av risken för att han begår nya brott eller med
andra ord av hans farlighet för person eller egendom, är det icke lika självklart,
att enbart den psykiatriska expertisens uppfattning skall fälla utslaget.
Det är här fråga om ett avgörande, som bör få ankomma på domstolen
på grundval av såväl det sakkunnigutlåtande, vari sinnesundersökningen
redovisas, som övrig utredning i målet. Från domarhåll har under remissbehandlingen
av beredningens förslag omvittnats, att det ibland framträtt
såsom en direkt brist att domstolen ej har kunnat frångå undersökningsläkarens
eller medicinalstyrelsens uttalande i vårdfrågan.

Vid remissbehandlingen har från vissa håll höjts röster för att det nuvarande,
sedan lång tid tillbaka tillämpade systemet med straffriförklaringar
bör bibehållas av humanitära skäl. Bl. a. har justitiekanslersämbetet framhållit,
att det ej ter sig tilltalande att tillämpa vanliga brottspåföljder på
dem, som har begått brott under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet
och på grund därav får antagas icke ha förstått innebörden av sina
handlingar, och från läkarhåll har uttalats, att allvarliga invändningar från
psykiatrisk synpunkt kan resas mot att domstol skall döma till överlämnande
till vård. Vad problemet här gäller är om man i de fall då det konstateras
att brott föreligger skall utskilja en grupp av lagöverträdare, som
på grund av sitt sinnestillstånd blir »straffria». Man har svårt att föreställa
sig att en sådan närmast formell klassificering skulle vara av större betydelse
ur de angivna synpunkterna. Problemet är enligt min mening främst
av praktisk natur; det väsentliga är att det brottslingsklientel varom här är
fråga får den behandling, som med hänsyn till omständigheterna är bäst
lämpad såsom reaktion på den brottsliga handlingen.

Såsom framgår av redogörelsen för de avgivna remissyttrandena har från
psykiaterhåll föreslagits, att det skall finnas möjlighet att förordna endast
om en form av psykiatrisk vård samt att det skall tillkomma vederbörande
utskrivningsnämnd att i förekommande fall besluta om den sjukes intagning
på sinnessjukhus såsom försöksutskriven; härigenom skulle det bli
möjligt att meddela den dömde vissa föreskrifter, vilkas åsidosättande kunde
medföra intagning å sinnessjukhus. Detta förslag synes emellertid ej ge -

C 107

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

nomförbart. Att såsom sinnessjuklagen för närvarande i övrigt är utformad
ge utskrivningsnämnderna även dessa uppgifter skulle, icke minst i de intagnas
uppfattning, kunna äventyra den rättssäkerhetsgaranti, som nämnderna
är avsedda att utgöra.

På nu anförda skäl har jag funnit mig böra följa beredningens förslag,
att det skall tillkomma domstolen att besluta angående samhällsreaktionen
även i fråga om sinnessjuka och sinnesslöa lagöverträdare. Givetvis bör
emellertid i dessa fall det största avseende fästas vid den psykiatriska expertisens
uppfattning, sådan denna kommit till uttryck i utlåtande over
verkställd sinnesundersökning och, i förekommande fall, medicinalstyre -sens däröver avgivna yttrande. Förordnande om vård enligt sinnessjuklagen,
varvid intagning skall ske å sinnessjukhus, bör som tidigare berörts
över huvud icke få meddelas annat än när psykiatrisk expertis har funnit
behov av sådan vård föreligga. Men även vid val av andra reaktionsformer
bör den psykiatriska expertisens uppfattning om lämpligheten härav noga
bcäktäs

Medan den nuvarande bestämmelsen i SL 5: 5 med sinnessjuka och sinnesslöa
lagöverträdare likställer dem, som har begått brottslig gärning under
inflytande av annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den
måste anses jämställd med sinnessjukdom, har beredningen i sitt förslag
icke upptagit några särregler beträffande sistnämnda grupp. Beredningen
har icke ansett sådana regler erforderliga, emedan den psykiska abnormiteten
hos de personer, som här avses, enligt beredningens mening är så framträdande,
att de ändå av domstolarna kommer att behandlas på samma satt
som de obestridligen sinnessjuka. I dessa fall skulle alltså i regel icke ifrågakomma
annan åtgärd än psykiatrisk vård.

För egen del kan jag i likhet med flera remissinstanser icke finna, att
beredningens förslag är tillfredsställande i denna del. Såsom läkarförbundet
framhållit finnes många svåra psykiska abnormtillstånd, vilka icke kan
rubriceras som sinnessjukdom men som till sin natur och sina sociala konsekvenser
är betydligt allvarligare än många former av sinnessjukdom. Om
någon begår brott i ett sådant abnormtillstånd, bör han, lika litet som den
som har handlat under inflytande av sinnessjukdom, kunna dömas till påföljd,
som innebär frihetsberövande inom kriminalvården, eller till ämbetsstraff
eller disciplinstraff. Att förlita sig på att domstolarna i sådana fall
alltid skulle även utan uttrycklig föreskrift härom undvika att döma till
dessa påföljder är enligt min åsikt icke försvarligt. Det kan för övrigt ifrågasättas,
om domstolarna med den utformning beredningen givit sitt förslag
lagligen skulle kunna undantagslöst avstå från att i åsyftade fall döma
den, som vore underkastad ämbetsansvar, till suspension eller avsättning.
Några vägande skäl för att icke längre i lagtexten uttryckligen likställa de
s. k. jämställdhetsfallen med de sinnessjuka och sinnesslöa har ej heller
förebragts av beredningen. Reglerna om reaktionssystemets tillämplighet
med avseende å dem, som begått brott under inflytande av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, bör därför utsträckas att gälla även dem, som handlat un -

108 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

der inflytande av annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att
en maste anses jämställd med sinnessjukdom. I detta sammanhang torde
aven bora ermras om att psykopatsjukhus kan väntas så småningom bli inrättade
och inordnade bland mentalsjukhusen.

Sammanfattningsvis innebär alltså departementsförslaget — till vars detaljer
jag återkommer vid behandlingen av de olika kapitlen i den föreslagna
tredje huvudavdelningen av brottsbalken — beträffande de grupper
av abnorma lagöverträdare, vid vilka jag nu har uppehållit mig, att samhallsreaktmnen
på grund av brottet skall bestämmas av domstol, att därvid
i törsta hand skall ifrågakomma överlämnande till psykiatrisk vård, nvkerhetsvard
eller barnavård men att även viss möjlighet skall finnas att förordna
om skyddstillsyn eller döma till böter. Om behov av särskild vård
icke föreligger och det för den tilltalades tillrättaförande ej heller finnes

påkallat att tillampa skyddstillsyn eller döma till böter, skall han vara fri
från påföljd.

I detta sammanhang må nämnas att, i överensstämmelse med gällande
lag och beredningens förslag, påföljd ej skall få ådömas den som utan
eget vållande tillfälligt har råkat i sådant tillstånd, att han är från sina
sinnens bruk, och i det tillståndet förövat brott.

. tGe™m 1945 års reform av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser
åstadkoms en minskning av intagningen av kriminella personer på sinnessjukhusen.
Detta skedde genom att utrymmet för straffriförklaringar
begränsades. Om nu straffriförklaringarna helt avskaffas, uppkommer frågan
huruvida även andra psykiskt abnorma lagöverträdare än sådana, som
har handlat under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan
själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom,^ skall kunna överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen.
Beredningens förslag innebär icke något hinder häremot. Såsom förut
nämnts skall dock alltid för sådant överlämnande förutsättas, att den psykiatriska
expertisen har funnit behov av vård å sinnessjukhus föreligga
Den utvidgning av möjligheterna att få psykiskt abnorma lagöverträdare
intagna a sinnessjukhus, som beredningens förslag skulle medföra, torde
väsentligen avse fall, där sinnessjukdomen eller abnormiteten har inträtt
forst efter brottets begående. Mot tanken att överlämnande till vård enligt
sinnessjuklagen skulle kunna ske i sådana fall har framförts kritik av åtskilliga
remissorgan. Därvid har särskilt pekats på risken för en ökning av
reaktiva tillstånd hos dem, som åtalas för brott. Dessa farhågor bör enligt
mm mening ej underskattas. Jag har dock, om än med tvekan, icke funnit
mig böra helt frångå förslaget i denna del. I vissa situationer, såsom då den
tilltalade finnes vara i behov av lång tids sjukhusvård och vårdbehovet icke
lämpligen kan tillgodoses inom fångvården, torde det kunna vara av värde
att ifrågavarande möjlighet står öppen. I departementsförslaget har med
hansyn till det anförda stadgats, att i de åsyftade fallen överlämnande till
vård enligt sinnessjuklagen får ske allenast om särskilda skäl är därtill.

C 109

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

För sådana psykiskt abnorma lagöverträdare, som icke kan eller bör bil
föremål för sinnessjukvård, får behandlingsbehovet så långt det är möjligt
tillgodoses på annat sätt. Vård enligt barnavårdslagen eller enligt lagen om
nykterhetsvård kan anordnas under de förutsättningar, som gäller för dessa
vårdområden. I undantagsfall torde också öppen psykiatrisk vård kunna
ifrågakomma. Huvudparten av de lagöverträdare, vilkas psykiska abnormitet
icke är att jämställa med sinnessjukdom, får emellertid liksom for
närvarande dömas till påföljder inom kriminalvårdens ram.

Brottslingar, vilkas sinnesbeskaffenhet avviker från det normala och som
anses vådliga för annans säkerhet till person eller egendom, kan nu dömas
till förvaring i säkerhetsanstalt. I beredningens förslag motsvaras denna
påföljd av skyddsinternering. Skyddsinternering skall emellertid även ersätta
den nuvarande interneringen i säkerhetsanstalt, som är avsedd för
farliga återfallsbrottslingar. Såsom skäl för sammanslagningen av förvaring
och internering åheropas bl. a., att erfarenheterna av den nuvarande lagstiftningen
har visat att behov ej föreligger att vid sidan av varandra behålla
de båda påföljderna; under senare år har icke någon person dömts
till internering.

Beredningens förslag om sammanslagning av ifrågavarande båda påföljder
har ej föranlett någon invändning vid remissbehandlingen, och även
jag vill biträda detsamma. I överensstämmelse med vad beredningen föreslagit
har i departementsförslaget förutsättningarna för ådömande av den
enhetliga tidsobestämda påföljden, som i departementsförslaget benämnes
internering, avpassats så, att de täcker det nuvarande tillämpningsområdet
för förvaring.

Om någon, som undergår tidsbestämt frihetsstraff eller ungdomsfängelse,
på grund av sin sinnesbeskaffenhet maste antagas vid frigivningen bli
vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, kan han enligt gällande
ordning under vissa ytterligare förutsättningar dömas till förvaring, som
då träder i stället för den andra påföljden. Denna möjlighet att på verkställighetsstadiet
utbyta en påföljd mot en annan, vilken tillkom vid 1937
års revision av förvarings- och interneringslagstiftningen och som bibehållits
i beredningens förslag, har ännu icke någon gång blivit utnyttjad. Anledningen
härtill torde främst vara att i de fall, där sådan vådlighet kunnat
antagas vara för handen, den dömdes sinnesbeskaffenhet föranlett att han
i samband med frigivningen intagits å sinnessjukhus. En sådan ordning är
också enligt min mening att föredraga. I departementsförslaget har därför
icke upptagits någon motsvarighet till nuvarande regler i detta avseende.

Beredningen har ansett att, om en allmän befogenhet för domstolarna att
nedsätta påföljd införes, något behov icke föreligger av en bestämmelse,
motsvarande nuvarande SL 5:6, som ger möjlighet till straff nedsättning
för brott, som har begåtts under inflytande av psykisk abnormitet. Då emellertid
den allmänna befogenheten att döma till lindrigare straff än som är
stadgat för brottet bör göras mycket snäv, har i departementsförslaget bibehållits
en sådan särskild bestämmelse beträffande de psykiskt abnorma,

no c

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

iakttagas™ ^ ^ ^ återhållsainhet 1 detta avseende icke torde behöva

Strafflagberedningen har icke ingått på frågan i vad mån beredningens
förslag rörande de abnorma lagöverträdarna medför förändringar i arbetsuppgifterna
for och organisationen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,
i annan mån än att flera ledamöter av beredningen framfört önskemål
om en väsentlig nedskärning av undersökningarna i syfte att dels
undgå de nuvarande dröjsmålen med utlåtandenas avgivande och dels väsentligen
till vårdstadiet förlägga utnyttjandet av den tillgängliga rättspsykiatnska
expertisen. Frågan om verkningarna av beredningens förslag beraffande
de rattspsykiatriska undersökningarna har i stället närmare behandlats
av kommittén rörande det rättspsykiatriska undersökningsväsen ?Qä°onwSatl0n‘

Kommittén har i sitt år 1959 avgivna betänkande (SOU
1959. 20) funnit, att det av beredningen föreslagna regelsystemet bör kunna
oka möjligheten att låta sinnesundersökningarna ersättas med enklare
a arintyg men att man härvid främst av hänsyn till rättssäkerhetskravet
bor ga fram med försiktighet. Jag skall icke här till närmare behandling
upptaga dessa spörsmål, som i stället torde få prövas i anslutning till utarbetandet
av följdförfattningarna till brottsbalken.

På grundval av mentalsjukvårdsdelegationens betänkande om mentalsjukvården
(SOU 1958: 38) överväges för närvarande en omorganisation
av sinnessjukvården i riket. Syftet med omorganisationen är att överÅr!,
haadhavandet av huvuddelen av den slutna och öppna mentalsjukvården
till landstingen. Härvid måste också, om det föreliggande förslaget
till brottsbalk genomföres, uppmärksammas frågan hur fördelningen
på sinnessjukhus skall ske av dem, som av domstol överlämnas till vård enligt
sinnessjuklagen, och på vem ansvaret för vården av dem, som överlämnas
till öppen psykiatrisk vård, skall ligga. Ståndpunkt till dessa spörsmål
kan icke tagas i forevarande sammanhang. Tills vidare torde man få utgå från
att liksom hittills de psykiskt abnorma lagöverträdarna intages på sinnessjukhus
i enlighet med anvisningar av medicinalstyrelsen. De jämkningar i
smnessjuklagen, som kan visa sig erforderliga, kommer att behandlas i
samband med Övriga följdändringar till brottsbalken. Den öppna psykiatriska
värden bor såsom tidigare nämnts tills vidare handhavas av hjälpverksamhetsläkarna
vid de statliga sinnessjukhusen. Erforderliga föreskrifter
harom torde, såsom även beredningen har förutsatt, få utfärdas i administrativ
väg.

Vissa organisationsfrågor

Ett framtradande drag i strafflagberedningens förslag är beredningens
stravan att förbättra kriminalvården i frihet. För detta ändamål föreslår
beredningen bl. a. vissa organisatoriska förändringar- i jämförelse med vad
som nu galler. Lösningen av de organisatoriska frågorna är emellertid icke
enhetlig utan skiljer sig vid olika påföljder. I detta avsnitt kommer att ges

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

C 111

en samlad överblick över dessa frågor, varvid redogöres för såväl gällande
rätt och beredningens förslag jämte däröver avgivna yttranden som departementsförslaget.

Gällande rätt. I samband med införandet av den nu gällande lagen av
år 1939 om villkorlig dom inrättades en organisation av skyddskonsulenter
och skyddsassistenter. Organisationen, som från början var helt liten, har
sedermera undan för undan byggts ut och omfattar nu 25 konsulenter och
29 assistenter.

Enligt gällande instruktion för ifrågavarande befattningshavare har
skyddskonsulent till uppgift att inom sitt distrikt taga befattning med övervakning,
tillsyn och annan verksamhet beträffande villkorligt dömda och
villkorligt frigivna, så ock biträda vid personundersökning i brottmål. Då
konsulent anlitas därtill, skall han jämväl ägna sig åt eftervård av andra
från fångvårdsanstalt frigivna än villkorligt frigivna ävensom av personer,
som har utskrivits från anstalt för verkställighet av ungdomsfängelse, förvaring
eller internering. Skyddsassistent har att enligt vederbörande konsulents
anvisningar biträda konsulenten i hans arbete och — med vissa
undantag — i konsulentens ställe fullgöra uppgifter, som eljest ankommer
på denne.

Chefsmyndighet för skyddskonsulentorganisationen är fångvårdsstyrelsen.

Det ansågs vid skyddskonsulentorganisationens inrättande önskvärt, att
konsulenterna och deras assistenter åtog sig uppdrag såsom övervakare. Från
början stod det emellertid klart, att detta på grund av deras arbetsbörda
skulle kunna vara möjligt endast i mycket begränsad omfattning och att
huvudparten av övervakningsuppdragen måste anförtros åt frivilliga arbetskrafter.
Man insåg, att konsulenternas och assistenternas uppgift beträffande
övervakningarna i huvudsak måste komma att begränsas till att
anvisa personer, som var lämpliga och villiga att mottaga övervakningsuppdrag,
att bistå övervakare med råd och dåd samt att utöva en kontrollerande
verksamhet. Den utökning av organisationen, som sedermera har skett,
har icke medfört någon mera väsentlig ändring i detta avseende. Endast i
ett litet antal fall ombesörjer skyddskonsulenter och skyddsassistenter själva
övervakningsuppdrag.

Vid tillkomsten av 1939 års lag om villkorlig dom åsyftades, att domstolarna
skulle få vidgad befattning med skyddsarbetet beträffande de
villkorligt dömda. Detta syfte har kommit till uttryck bl. a. i lagens bestämmelser
om särskilda föreskrifter. Om det villkorliga anståndet redan från
prövotidens början skall förbindas med sådana föreskrifter, tillkommer det
rätten att förordna härom i domen. Det åligger därvid rätten att icke blott
ange den allmänna karaktären av den åtgärd, som föreskrives, utan även
att närmare bestämma densamma.

Domstolarnas befattning med skyddsarbetet beträffande de villkorligt
dömda är emellertid ej inskränkt till meddelande av föreskrifter i samband

112 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

med domen. Enligt 1939 års lag skall övervakning stå under tillsyn av överva
mngsdomstol. Har den villkorliga domen meddelats av allmän underrätt.

dLdrnnH°VTaknmSSd0mSto1’ när ej 1 d0men annan allmän underrätt utses
, /n ‘ a.F d°"!fn. e-> meddelats av allmän underrätt, skall sådan domstol
i domen utses till overvakningsdomstol.

övervakningsdomstolen har tillagts åtskilliga befogenheter med avseende
å den villkorliga domen, bl. a. att förordna övervakare, om det ej har skett
hd gare att andra eller upphäva meddelade föreskrifter, när anledning där ^1

Unr.t0mmT,’ tf?1 3tt Vidt3ga åtgärd ~ 1 sista hand förverkande av det
bil hro ^ °m dCn dÖmdG Utan att därigenom göra sig skyldig

domtn U aSld°Satter något> som åligger honom till följd av den villkorliga

.t*l°g*n}leteT’ som tillkommer overvakningsdomstol, kan — med undan,
g bCa ^ °m UtSCende e,ler entledigande av övervakare och om förverkande
av det villkorliga anståndet — delegeras till övervakningsnämnd. Såan
namnd får tillsattas av allmän underrätt, och flera domstolar kan förena
sig om gemensam nämnd. Nämnden skall bestå av minst tre ledamöter- av
sl— skall minst en vara lagfaren befattningshavare vid domstol,
Till -hft t,llsatt.namnden- Ordförande i nämnden förordnas av domstolen.
TilJsattande av övervakningsnämnd fritar ej i princip övervakningsdomstolen
från dess skyldighet att öva tillsyn över övervakningarna; domstolen

n ! ZSldCS mCd namnden utöva enahanda funktioner som denna.
Beträffande villkorligt frigivna gäller enligt lagen om villkorlig frigivning,
a t den fngivne i regel skall stå under tillsyn under prövotiden. Tillsynsman

, di ar-dS^nStaltenS styresman efter samråd med skyddskonsulenten

det distrikt dar den fngivne efter frigivningen skall vistas. Skyddskonsuten
skall ha inseende over tillsynens utövande; han äger entlediga tillsynsman
och utse annan i hans ställe. ”

friiilkS°^ vidf7i.II1k0rIig dom kan meddelas särskilda föreskrifter, som den
fngivne har att iakttaga under prövotiden. Föreskrifter meddelas i samband

fTVn k 1 T V1!lk°rlig frigivning- Då anledning därtill förekommer,
år den skyddskonsulent, som har inseende över tillsynen, ändra eller upphava
meddelad föreskrift. Han äger också meddela ny förskrift. ™

i GStUt °m obllgatonsk villkorlig frigivning meddelas av fångvårdsanstalvaremot
fråga om fakultativ villkorlig frigivning prövas av
fångvårdsstyrelsen Förverkande av den villkorligt medgivna friheten, om
” t?-1”06 Uu dangenom göra sig skyldig till brott åsidosätter något

™ åt8ge,r h°nT°m tlH f°ljd 3V frigivningen, kan endast beslutas av fång åteärd^r

''T'' 513 i''1 f°r förverkande kan styrelsen besluta vissa andra

åtgärder med avseende a den villkorliga frigivningen.

För den, som utskrives på prov från ungdomsfängelse, äger ungdomsfäng nerimm

ten °Ch den’ S°m Utskrives på prov från förvaring eller internering
interneringsnamnden meddela föreskrifter att iakttagas under till

ZST^ DC\Sr “ksä vederborde „ämnd, som förordar
or den provutskrivne. Aven beslutet om provutskrivning ankommer på

C 113

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

nämnden, som jämväl har tillagts befogenhet att under vissa förutsättningar
förordna om återintagning i anstalt av den provutskrivne.

Beredningen. I beredningens förslag pålägges skyddskonsulenterna och
deras assistenter vidgade arbetsuppgifter. Bl. a. förutsättes, att övervakningen
av den, som har dömts till skyddstillsyn eller villkorligt frigivits från
fängelse, i regel skall utövas av skyddskonsulent. En närmare redogörelse
för beredningens förslag i denna del lämnas vid 26 kap. 13 § i departementsförslaget.

Beredningen anser, att den dualism, som nu enligt lagen om villkorlig
dom råder beträffande övervakningsdomstols och övervakningsnamnds befogenheter,
icke bör bibehållas utan att ansvaret för skyddstillsyn^ handhavande
bör läggas på ett enda organ. En uppdelning av befogenheterna på
det sättet, att rätten i domen å skyddstillsyn meddelar de föreskrifter som
då anses påkallade, varemot de åtgärder som finnes erforderliga under prövotidens
gång beslutas av annat organ, synes icke heller lämplig. Rattens
beslut, som för den dömde skulle få en särskild auktoritet, skulle kunna på
ett olämpligt sätt binda det andra organet. Om detta under ett tidigt skede
av prövotiden skulle finna erforderligt att meddela nya eller ändrade föreskrifter,
skulle ett beslut i sådan riktning lätt få karaktären av ändring i
rättens dom. Samma invändning kan göras mot att rätten skulle till det andra
organet kunna delegera meddelandet av föreskrifter i vissa i domen angivna
hänseenden. Det organ, som skall handha verkställigheten av skyddstillsyn,
bör vidare sammansättas av socialt intresserade personer med sakkunskap
och erfarenhet beträffande kriminalvård i frihet. Särskilt bor erfarenhet
i fråga om vård av ungdom och om arbetsförmedling tillförsäkras
organet. Om möjligt bör även en läkare vara ledamot därav. Verkställighetsorganets
arbetssätt bör dessutom vara mindre stelt och formbundet än
domstolarnas med nödvändighet är. Det bör kunna sammanträda med kort
varsel och icke vara bundet vid den ort, dit domstolens sessioner är förlagda.
Handläggningen inför organet bör ej heller vara lika lormell som förfarandet
hos domstolarna; överläggningarna med den dömde och hans övervakare
bör så vitt möjligt ges karaktären av ett förtroendefullt samråd för
att söka på bästa sätt ordna upp den dömdes förhållanden. Det kan slutligen
icke antagas, framhåller beredningen, att domstolarna, som är belastade
med en mångfald andra viktiga uppgifter, hinner ägna erforderlig
tid åt kriminalvården i frihet, vilken rätt handhavd kräver betydande arbetsinsatser.

Beredningen föreslår, att de nuvarande fakultativa övervakningsnämnderna
göres obligatoriska. Till dessa nämnder, kallade tillsynsnämnder,
överlämnas det närmare utformandet och handhavandet av kriminalvård
i frihet i form av skyddstillsyn. Förslaget innebär alltså, att domstolarna
befrias från sin befattning med kriminalvård i frihet. Om särskilda
föreskrifter finnes böra meddelas den, som dömes till skyddstillsyn, tillkommer
det tillsynsnämnden och ej såsom enligt lagen om villkorlig dom dom -

114 C Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

stolen att besluta härom. Ej heller övervakare skall utses i domen å skyddstillsyn.
Även åtgärder, som prövas erforderliga under prövotidens gång,
skall beslutas av tillsynsnämnden. Beslut om undanröjande av skyddstillsyn
skall dock endast kunna meddelas av domstol.

Tillsynsnämnd skall enligt förslaget i regel bestå av fem ledamöter. Ordföranden
i nämnden skall vara innehavare av domarämbete. Beredningen
har ej utrett frågan om antalet tillsynsnämnder och deras verksamhetsområden
men föreslår en allmän bestämmelse om att tillsynsnämnds verksamhetsområde
enligt Kungl. Maj:ts förordnande skall omfatta en eller flera
allmänna underrätters domkrets. Nu berörda frågor kommer att närmare behandlas
vid 39 kap. 1 och 2 §§ i departementsförslaget.

Vården av de villkorligt frigivna är, uttalar beredningen, för närvarande
allmänt sett mycket bristfällig. Detta sammanhänger bl. a. med att tillsynsorganisationen
är otillräcklig. Mellan vården av dem som villkorligt friges
och dem som dömes till skyddstillsyn föreligger i princip icke någon skillnad.
Beredningen föreslår med hänsyn härtill, att bestämmelserna om
skyddstillsyn skall i huvudsakliga delar gälla även vid villkorlig frigivning.
För att ge erforderlig stadga åt tillsynen av de villkorligt frigivna föreslår
beredningen att även denna uppgift anförtros tillsynsnämnderna, som i
dessa fall skall ha i stort sett samma befogenheter som i fråga om de till
skyddstillsyn dömda. Befogenheten att besluta om förverkande av villkoriigt
medgiven frihet lägges enligt förslaget, även i de fall då den frigivne utan
att begå brott åsidosätter sina skyldigheter, hos domstol.

Beredningen föreslår icke någon ändring, när det gäller beslutanderätten
beträffande obligatorisk villkorlig frigivning; beslut om sådan frigivning
skall meddelas av styresmannen vid fångvårdsanstalten. Beslutanderätten i
frågor om fakultativ villkorlig frigivning föreslås däremot decentraliserad
från fångvårdsstyrelsen till anstaltsnamnderna. Dessa nämnder — vilka består
av en ordförande som skall vara eller ha varit innehavare av domarämbete
eller eljest vara lagfaren, anstaltens styresman samt tre andra ledamöter
av vilka en skall vara befattningshavare vid anstalten — har inrättats
för att i olika hänseenden ge utrymme för ett utomstående inslag i de lokala
verkställighetsorganens verksamhet. Nämnderna har enligt straffverkställighetslagen
bl. a. att avge yttrande över ansökningar om nåd eller villkorlig
frigivning.

Enligt beredningens mening bör meddelande av fakultativ villkorlig frigivning
icke göras beroende av att den intagne själv tager initiativ därtill.
Det bör i stället ingå såsom ett normalt led i behandlingen att pröva, om och
när förutsättningar för sådan frigivning är för handen. Avgörande härvid^aS
synes böra vara, huruvida det kan antagas främja den intagnes anpassning
i samhället att han friges. En dylik ordning kräver emellertid enligt beredningen
att prövningen decentraliseras och sker i nära anslutning till den
behandlingsplanering, som anstaltsledningen har att företaga. Det bör ankomma
på anstaltens styresman att beträffande var och en, som undergår
fängelse i sex månader eller däröver, upptaga frågan om fakultativ villkor -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

C 115

lie frigivning. Det synes dock icke lämpligt att låta styresmannen på egen
hand träffa detta viktiga avgörande. Beredningen framhåller, att anstaltsnämnderna
genom sin hittillsvarande verksamhet torde ha vunnit stor förtrogenhet
med lagstiftningen om villkorlig frigivning och att nämndernas
sammansättning med en lagfaren ordförande borgar för att frågan, huruvida
fakultativ villkorlig frigivning skall ske, får en auktoritativ och sakkunnig
bedömning. Å större anstalter kan visserligen denna lösning medföra en ick
obetydlig ökning av anstaltsnämndens arbetsbörda. De svårigheter, som kan
uppkomma härigenom, torde emellertid enligt beredningens mening övervinnas,
om sådant antal ersättare för ledamöterna utses, att nämnden vid
behov kan sammanträda i olika uppsättningar. Aven om det normalt ska
ankomma på anstaltens styresman att hänskjuta ärende om fakultativ villkorlig
frigivning till anstaltsnämnden, bör hinder icke föreligga for den intagne
att hos nämnden göra framställning därom. När nämnden finner ska
därtill, bör den självmant kunna upptaga fråga som nu avses. _

Mot en decentralisering av beslutanderätten till anstaltsnämnden invändes
måhända, uttalar beredningen, att denna ordning kan leda till ojämnhet
i tillämpningen av den fakultativa villkorliga frigivningen. Beredningen
framhåller emellertid, att det ligger i sakens natur att vid tillämpningen av
detta institut de enskilda fallen i allmänhet uppvisar stora skiljaktigheter
och aldrig är helt lika. Någon ensartad praxis torde därför icke kunna uppnås,
vare sig prövningen sker centralt eller hos skilda lokala instanser. Ifrågavarande
olägenhet väger enligt beredningens åsikt lätt mot de fördelar,
som vinnes genom en lokal prövning av ett organ som håller nära och fortlöpande
kontakt med anslaltsbehandlingen och inför vilket såval anstaltsledningen
som den dömde själv kan muntligen höras. En sådan anordning
måste vara att föredraga framför en central, på skriftliga handlingar baserad
prövning. Anstaltsnämndens beslut skall för övrigt, om det går den dömde
emot, kunna av honom överklagas.

Anstaltsnämndernas befogenheter i fråga om villkorlig frigivning skall
enligt förslaget vara begränsade till att pröva, huruvida fakultativ villkorlig
frigivning bör ske. Som redan nämnts skall det ankomma på tillsynsnämnd
att förordna övervakare och meddela föreskrifter för villkorligt frigivna.

Beredningens förslag beträffande skyddsfostran och skyddsinternering
innebär, att vid sidan av fångvårdsstyrelsen bibehålies två centrala nämnder,
ungdomsfängelsenämnden — i förslaget kallad skyddsvärdens ungdomsnämnd
— och interneringsnämnden. Dessa nämnder skall leda och
öva inseende över vården utom anstalt, ungdomsnämnden av dem som har
dömts till skyddsfostran och interneringsnämnden av dem som har dömts till
skyddsinternering. Det ankommer därvid även på nämnderna att förordna
övervakare för den, som vårdas utom anstalt, och att meddela erforderliga
föreskrifter rörande vad han har att iakttaga. Ungdomsnämnden men icke
interneringsnämnden skall dock i stället för att själv handha vården^ utom
anstalt av den, som har dömts till skyddsfostran, kunna överlämna vårdens
handhavande åt tillsynsnämnd.

116 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Rätten att besluta om övergång från vård i anstalt till vård i frihet, när
det gäller dem som har dömts till skyddsfostran eller skyddsinternering,.
skall enligt förslaget liksom för närvarande ankomma på vederbörande centrala
namnd. Nämnden skall även kunna besluta om återintagning i anstalt.
Beredningen har dessutom tänkt sig att de centrala nämnderna skall ha betydelsefulla
uppgifter i fråga om själva anstaltsvården. Bestämmelser härom
har meddelats i förslagets motsvarighet till den nuvarande straffverkställighetslagen.
De centrala nämnderna föreslås skola få beslutanderätten i alla
viktigare frågor rörande den egentliga behandlingen av dem, som är intagna
i ungdomsanstalt eller interneringsanstalt, medan det tekniskt-administrativa
handhavandet av anstalterna alltjämt skall åvila fångvårdsstyrelsen.

Beträffande de centrala nämndernas sammansättning har beredningen föreslagit
regler, som nara överensstämmer med de nu gällande. Dessa frågor

ommer att behandlas vid 39 kap. 3 § i departementsförslaget.

Yttrandena. Förslaget om att inrätta tillsynsnämnder tillstyrkes
i princip av Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten för Västra Sverige,
lansstyrelserna i Örebro och Gävleborgs län, Stockholms rådhusrätt, statsaklagarna
i Stockholm och Göteborg, stadsfiskalen Meijer, Göteborgs stads
nykterhetsnamnd, Föreningen Sveriges häradshövdingar (majoriteten),
Föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges läkarförbund. Åtskilliga andra
remissorgan, bland dem hovrätterna över Skåne och Blekinge, för Nedre
Norrland och för Övre Norrland, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Kronosbergs
och Kopparbergs län, rådhusrätten i Malmö, Föreningarna Sveriges
landsfogdar och Sveriges landsfiskaler samt Skyddsvärnet Göteborg framfor
icke någon erinran mot förslaget i denna del.

Svea hovratt uttalar, att förslaget om skyddstillsyn avsett att möjliggöra
en organisatorisk förstärkning och effektivisering av sådan kriminalvård i
frihet som för närvarande åstadkommes genom villkorlig dom med övervakning
och föreskrifter eller endast övervakning. Hovrätten anser förslaget
i denna del innebära en avsevärd förbättring i förhållande till vad för
närvarande gäller.

Föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasätter, huruvida icke de svårigheter,
som kan föreligga för domstol att handha verkställighet av skyddstillsyn,
har något överbetonats av beredningen. Föreningen anser, att det
icke finnes något avgörande skäl för att icke åt domstol skulle kunna
anförtros samtliga de uppgifter med avseende å utformningen av behandlingen,
som enligt förslaget skall ankomma på tillsynsnämnd. Emellertid
förefaller det sannolikt, uttalar föreningen, att tillsynsnämnder med den sammansättning
beredningen har föreslagit skulle i vissa hänseenden generellt
sett vara bättre agnade än underdomstolarna att under tillsynstiden följa
den dömdes utveckling och anpassa vårdens utformning efter de ändrade
förhållanden, som kan inträffa. Härför talar bl. a. den omständigheten att
domstolens sammansättning, såväl vad avser rättens ordförande som domstolsnämndens
ledamöter, måste antagas bli underkastad större växlingar

C 117

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

an den särskilda tillsynsnämndens sammansättning. Tillsynens handhavande
skulle också komma att icke obetydligt öka underdomstolarnas redan mycket
betungande arbetsbörda.

Det övervägande antalet av de remissinstanser, som har godtagit forslaget
om inrättande av tillsynsnämnder, anser emellertid, att domstolen
vid ådömande av skyddstillsyn bör kunna meddela föreskrifter, som skall

gälla för den dömde under prövotiden.

Några remissorgan uttalar tveksamhet inför förslaget om tillsynsnämnder.
Länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län anser, att slutlig ställning
till beredningens förslag över huvud icke kan tagas förrän det ekonomiska
och organisatoriska frågekomplexet har särskilt utretts. Även Svenska
skyddsförbundet finner det svårt att på det föreliggande materialet taga
ställning till vissa frågor rörande de föreslagna tillsynsnämnderna. Skyddsförbundet
uttalar emellertid, att skyddstillsynen ovillkorligen kräver en väsentligt
mera utbyggd och slagkraftig nämndinstitution än den, som skönjes
i beredningens förslag.

Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter uttalar,
att inom föreningen råder olika men samtidigt rätt odeciderade meningar beträffande
tillsynsnämnderna. Tveksamhet föreligger, huruvida det praktiska
behandlingsarbetet ligger väl till för sådana nämnder. Svenska fångvårdssällskapet
ifrågasätter, huruvida en nämnd verkligen kan arbeta med kriminalvård
i den omfattning och på det sätt, som beredningen förutsätter.
Behandlingsplaneringen torde liksom på anstalterna kunna utföras av särskilda
behandlingskollegier under skyddskonsulentens ledning. Tillsyn skulle
då ytterst utövas av den tillsynsdomstol, till vilken varje särskilt ärende har
förts. Även Föreningen Sveriges polismästare uttalar tveksamhet, huruvida
nödig effektivitet i arbetet kan nås av en nämnd, vars ledamöter icke kan
tillskjuta annat än sin fritid för uppdraget.

Stats polisintendenten anser det ur rättssäkerhetssynpunkt önskvärt, att
domstolarna bibehålies vid ett visst inflytande över eftervården i stället för
att denna funktion helt skall övergå till ett organ, där lekmannainslaget är
dominerande och där allmänheten icke har samma möjlighet till insyn. Även
länsstyrelsen i Södermanlands län åberopar rättssäkerhetssynpunkter och
anför, att icke endast uppgiften att meddela de föreskrifter, som vid tiden
för domen anses påkallade, utan också befogenheten att under prövotidens
gång upphäva eller ändra föreskrifterna bör ankomma på domstol. Tillsynsnämnden
kan enligt länsstyrelsen i sådant fall göra framställning till domstolen.
Föreningen Sveriges stadsfiskaler, som ifrågasätter lämpligheten och
nödvändigheten av tillsynsnämnder, uttalar att det från rättssäkerhetssynpunkt
icke kan anses tillfredsställande, att så radikala ingripanden i en
persons förhållanden som skyddstillsyn möjliggör överlåtes åt ett administrativt
organ.

En helt avstyrkande ståndpunkt till förslaget om inrättande av tillsynsnämnder
intages av jnstitiekanslersåmbetet, Advokatsamfundet, Göteborgs
rådhusrätt (majoriteten) och fångvårdsstyrelsen.

118 C Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Justitiekanslersämbetet uttalar, att bestämmandet av den huvudsakliga
innebörden i en brottspåföljd principiellt bör ankomma på domstolarna
såsom bäst skickade för denna grannlaga och betydelsefulla uppgift. På
detta sätt torde även förtroendet för straffrättskipningen säkrare vidmakthållas.
Domstolarna kan vidare känna sig mindre tillfreds att förordna
om skyddstillsyn utan att veta vad denna påföljd i praktiken innebär. Enligt
ämbetet kan nuvarande rättsliga ordning i huvudsak bestå, därest en väl
kvalificerad och tillräckligt omfattande kår av skyddskonsulenter jämte
assistenter och kanslipersonal kan åvägabringas.

Advokatsamfundet anför två skäl mot förslaget att vid skyddstillsyn överflytta
tillsynens handhavande från underrätterna till särskilda tillsynsnämnder.
Först och främst är det tydligt, att domstolen måste veta vad en
ifrågasatt påföljd i verkligheten innebär,om domstolen skall kunna bestämma
brottspåföljden under hänsynstagande icke blott till vad som från individualpreventiv
synpunkt är lämpligt utan även till vad allmänpreventionen kräver.
Förslaget innebär vidare ett väsentligt försvagande av rättssäkerhetsgarantierna.
Man får icke glömma, att det är fråga om befogenhet att meddela
föreskrifter, som kan djupt ingripa i den dömdes frihet att ordna sitt liv
såsom han själv önskar. Under inga omständigheter kan godtagas att —
såsom beredningens förslag innebär — låta en nämnd fatta beslut om omhändertagande
med verkan att beslutet genast skall gå i verkställighet.

Även om erfarenheten av de fakultativa övervakningsnämndernas verksamhet
har varit i stort sett god, måste det enligt Göteborgs rådhusrätt starkt
ifrågasättas, huruvida det är motiverat att till den grad som nu föreslås beröva
domstolarna inflytande på tillsynens närmare utformning. Också
rådhusrätten åberopar såsom skäl för sin avvisande hållning, att domstolen
måste veta vad skyddstillsynen i realiteten kan komma att innebära för den
dömde. Rådhusrätten finner icke den kritik, som beredningen har anfört
mot att låta de allmänna underrätterna utforma och leda behandlingen av
dem som ställes under skyddstillsyn, vara bärande. Enligt rådhusrätten bör
man behålla den nuvarande ordningen, innefattande befogenhet för domstol
att meddela föreskrifter, och systemet med underrätterna såsom övervakningsdomstolar.

Samtliga de myndigheter — anstaltsnämnder, fångvårdsdirektörer och
skyddskonsulenter från vilka fångvårdsstyrelsen i sin tur har inhämtat
yttrande över beredningens slutbetänkande, tillstyrker förslaget om inrättande
av till synsnämnder eller lämnar det utan erinran, så när som på
två skyddskonsulenter, som uttalar tveksamhet härvidlag, och en skyddskonsulent,
som närmast synes vilja avstyrka förslaget. För egen del uttalar
fångvårdsstyrelsen, att styrelsen anser det olyckligt om ytterligare nämnder
utöver de nu befintliga tillskapas på kriminalvårdens område. Ett inrättande
av tillsynsnämnder skulle innebära, att kriminalvården i frihet skulle bli
tungrodd, särskilt för skyddskonsulenterna, och därmed förlora i effektivitet.

I stället föreslår styrelsen, att beslutanderätten i frågor rörande verkställigheten
av skyddstillsyn tillägges speciella kriminalvårdsdomare med eget.

C 119

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

kansli. Styrelsen, som särskilt uppehåller sig vid frågan om förhållandet
mellan tillsynsnämnd och anstaltsnämnd, anser den Indelning av ansvaret,
som beredningens förslag innebär i fråga om villkorligt frigivna, olycklig
och hävdar med bestämdhet att de arbetsuppgifter, som forslaget har tillagt
tillsynsnämnd erna och som avser villkorligt frigivna, bör tilläggas anstaltsnämnderna.
Det bör finnas en form av personalunion mellan tillsynsorganen
vid kriminalvård i frihet och anstaltsnämnderna; kriminalvårdsdomaren bor
därför även vara ordförande i anstaltsnämnderna inom sin anstaltsgrupp
och från ett centralt beläget kansli deltaga i arbetet med den öppna kriminalvården
inom gruppen. _

I allmänhet lämnas utan erinran förslaget, att tillsynen over de villkor lgt

frigivna och de till skyddstillsyn dömda skall utövas av samma myndighet.
Föreningen Sveriges stadsdomare säger sig ha diskuterat, huruvida det icke
skulle vara lämpligare att låta anstaltsnämnd handha tillsynen av de villkorligt
frigivna, men har stannat vid att förorda beredningens förslag. Avgörande
för föreningens ståndpunkt har varit, att tillsynen bör utövas av en
myndighet på den ort, där den frigivne skall vistas. Anstaltsnamnden i
Härnösand anser, att det kan förtjäna övervägas att helt avskaffa anstaltsnämnderna
och lägga deras uppgifter på tillsynsnämnderna.

Beträffande tillsynsnämndens befattning med de villkorligt frigivna har
några remissorgan pekat på angelägenheten av att de föreskrifter, som skall
gälla för den frigivne under prövotiden, träder i tillämpning redan vid m givningen.

. .... .

Flera skyddskonsulenter föreslår, att det bör ankomma på tillsynsnamnderna
att taga befattning även med dem, som vårdas i frihet vid skyddsfostran
och skyddsinternering. Göta hovrätt uttalar däremot, att det kan bli
tyngande för tillsynsnämnderna om — såsom skall kunna ske enligt beredningens
förslag — på dessa nämnder lägges ansvar också för dem, som

vårdas utom anstalt vid skyddsfostran. _

Flertalet remissorgan har icke särskilt uttalat sig om förslaget, att bes 1 utanderätten
angående fakultativ villkorlig frigivning
skall flyttas från fångvårdsstyrelsen till anstaltsnämnderna. Av dem,
som yttrar sig i frågan, har endast anstaltsnämnderna vid kolonierna Tygelsjö
(majoriteten) och Sörbyn samt en minoritet i anstaltsnämndeni Härnösand
tillstyrkt förslaget. Även fångvårdsstyrelsen samt anstaltsnämnderna
i Västerås och Roxtuna uttalar sig dock, utan att tillstyrka den av beredningen
föreslagna lösningen, för en decentralisering av beslutanderätten.

En helt avstyrkande ståndpunkt till förslaget intages av justitiekanslersämbetet,
hovrätterna för Västra Sverige och för Nedre Norrland, länsstyrelserna
i Örebro och Gävleborgs lån, Stockholms och Malmö rådhusrätter, Advokatsamfundet,
Föreningarna Sveriges stadsdomare och Sveriges landsfogdar
samt Fångvårds sällskapet. Av de myndigheter, som fångvårdsstyrelsen i
sin tur har hört, avstyrker anstaltsnämnderna vid anstalterna Långholmen,
Härianda, Härnösand (majoriteten), Växjö, Halmstad, Mariestad, Vångdalen,
Mäshult och Älgberget, fångvårdsdirektörerna i östra, södra och norra

120 C

Kungi. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

anstaltsgrupperna samt skyddskonsulenterna i Södermanlands-österqötlands

! t ; rG.0teb0rgs distrikt för äldre °ch för Bohuslän och Västgöia-Dals
distnkt forslaget i forevarande del, medan anstaltsnämnden i Norrköpinq
staller sig tveksam till förslaget.

I de avstyrkande yttrandena framhålles bl. a., att de intagnas tryck för
att utverka så tidig frigivning som möjligt kommer att bli mycket kännbart
va ket särskilt anstaltsnämnderna vid de mindre anstalterna skulle få svårt
att motstå. Anstaltsnämndernas ställning såsom beslutande myndighet anses
också komma att inverka menligt på deras verksamhet i övrigt.

Advokatsamfundet anser, att ett genomförande av beredningens förslag
säkerligen skulle skapa betydande risk för ojämnhet i tillämpningen, en risk
som blir an större, om nämnden vid behov kan sammanträda i olika uppsättningar.
Det kan icke bestridas, att vissa fördelar skulle vinnas genom
lokal provmng av ett organ, som håller nära och fortlöpande kontakt med
anstaltsbebandhngen och infor vilket såväl anstaltsledningen som den dömde
själv kan muntligen höras. Dessa fördelar kan emellertid i allt väsentligt
ernås genom att anstaltsnämnden avger yttrande i ärendet.

Anstaltsnämnden vid Långholmen anför:

särDskiItfåkä^tfÖ/-glÖmTS 3tt mun har att göra med ett klientel som är
särskilt känsligt-för orättvisor och som har föga förutsättning att anlägga

ett objektivt bedömande. Erfarenheten ger anledning antaga att de intagna

latt komma att uppfatta aven den fakultativa villkorliga frigivningen såsom

s0™.lcke annat an 1 undantagsfall får förvägras defn. Otfivelaktigt

harhenedälfj Slg ^i’ den s°ciala Prognosen i regel är sämre för den som
a g ^C1£d bakgrund än för den som vuxit upp och levat i goda

stäUn ni1 för'' fn TPe T fö.rskringraren som missbrukat sin förtroende tf

nVnf„for, att las.8a beslag på stora belopp därför ofta vara närmare till
att erhålla fakultativ villkorlig frigivning än den arbetsskygge som gjort

va8rföry edng f- n°ågra smasto.ld.er- De intagna söka en lättbegriplig förklaring
varför en forman som beviljas en av dem blir förvägrad en Innan Den
beslutande myndighetens avgöranden kunna lätteligen komma att framstå
or dem sasom omotiverade, kanske rentav utslag av godtycke och favoritsystem.
Skall beslutanderätten förläggas till anstaltsnämnden, lärer det därf"
™ra *värt »« «« motsatsförhällande mellan nämnden och de

kÄrigeZ,tffi1 ““ “““ de intagna hiälP

I fråga om de mindre anstalterna är sannolikt även att befara att anstaltsnamnden
utsattes för tryck från de intagna för att åstadkomma en generös

FSe trS^fa U!tatlVa vi"k?rliga frigivningar. Om beslutanderätten
HaVfÄ1! * - tf . d fmge_vara förlagd till fångvårdsstyrelsen skulle detta
darfor narmast vara ett stöd for anstaltsnämnderna i deras verksamhet
En decentralisering av beslutanderätten till de olika anstaltsnämnderna
av vilka åtskilliga ha att taga befattning endast med ett fåtal ärenden —
skulle sannolikt leda till ojämnhet i tillämpningen av den fakultativa villen
ytpvumgen. I betänkandet framhålles visserligen med skäl att de
HkikFtf fa Cn 1 allmanh,et uPPvisa stora skiljaktigheter och aldrig äro helt
ilka: Ett motsvarande omdome torde emellertid kunna fällas även beträffande
avgöranden inom åtskilliga andra områden, vilket icke plägar hindra att
de beslutande myndigheterna söka uppdraga riktlinjer för sitt handlande

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

C 121

Till och med i fråga om nådeinstitutet, som i särskilt hög grad förutsätter
skälighetsbedömning från fall till fall, kunna vissa principer urskiljas.
Men även om betydelsen av att det finnes en praxis skulle vara överskattad,
kan man icke bortse från de intagnas inställning härvidlag. Föga tilltalande
vore, därest bland fångvårdsklientelet spriddes den uppfattningen, att den.
ena kolonien vore mera generös med fakultativ villkorlig frigivning än den

andra. . , . . „

Beredningen framhåller de fördelar som vinnas genom en lokal provning
av ett organ som håller nära och fortlöpande kontakt med anstaltsbehandlingen
och inför vilket såväl anstaltsledningen som den dömde själv kan
höras muntligen. Dessa fördelar torde emellertid väsentligen bibehållas även
om anstaltsnämnden icke tillägges beslutanderätt utan endast har att avgiva
yttrande. Det förutsättes då, att nämnden i mera tveksamma fall söker med
någon utförlighet angiva skälen till sitt ställningstagande. Och fångvårdsstyrelsen
lärer enligt sakens natur finna lämpligt att inskränka sin prövning
till att närmast avse att hålla praxis någorlunda enhetlig.

Beträffande beredningens förslag angående de centrala nämndernas
ställning och befogenheter i fråga om dem, som har dömts
till skyddsfostran eller skyddsinternering, må först erinras om att Svea
hovrätt (majoriteten), fångvårdsstyrelsen (majoriteten), Göteborgs rådhusrätt
(majoriteten) och Advokatsamfundet anser att någon påföljd motsvarande
ungdomsfängelse icke skall ingå i påföljdssystemet. Det klientel^
som har avsetts skola dömas till denna påföljd, bör enligt dessa remissolgan
omhändertagas inom ramen för påföljden fängelse.

Fångvårdsstyrelsen yttrar, att en central nämnd med ungdomsfängelsenämndens
uppgifter är i mycket en teoretisk konstruktion. Detsamma gäller
i väsentliga drag interneringsnämnden även om den principiella felkonstruktionen
där icke har framträtt med samma styrka. Trots den klara gränsdragning,
som för närvarande finnes mellan styrelsens och ungdomsfängelsenämndens
arbetsområden,har kompetenstvister uppstått. Styrelsen fortsätter:

De ökade befogenheter som tillagts ungdomsnämnden enligt förslaget innebär
en helt ny gränsdragning, så diffus att det måste bli beroende på subjektiv
uppfattning vad som tillkommer den ena myndigheten och den andra.
När redan nuvarande klara kompetensregler ger upphov till meningsmotsättningar,
kan man utan vidare anta, att den av beredningen föreslagna gransdragningen
kommer att skapa ännu besvärligare lägen.

Kriminalvården bör ses såsom en enhet, vilken disponerar två likvärdiga
instrument, kriminalvård i frihet och anstaltsvård. Tanken att anfortro
dessa instrument åt två olika centrala organ torde ha sin förklaring i att
man förbisett, hur beroende av och invävda i varandra som de båda instrumenten
är och för en fullgod användning måste vara. _

All organisatorisk erfarenhet visar, att en klar gränsdragning mellan
skilda organ på samma område är den första förutsättningen för att organen
skall fungera tillfredsställande. Ett korollarium av denna sals, sammanställd
med vad i nästföregående stycke anförts, är att det — — —- - -är

nödvändigt, att lägga samtliga stabsbefogenheter (= centrala uppgifter) hos

ett organ---- ---• , .

Förklaringen till det nyss gjorda konstaterandet är, att samtliga centrala

122 C Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

ärenden ^ anslagsfrågor, tekniska frågor och »förvaltningsmässiga uppgifter»
så direkt syftar till behandlingen, att det inte är möjligt att handlägga
dem utan en ingående kännedom om mål och medel för behandlingen.

Under åberopande av det anförda och vad fångvårdsstyrelsen har yttrat
beträffande lokala nämnder föreslår styrelsen, att ledningen av och inseendet
över behandlingen av de intagna — oavsett om den meddelas i form
av kriminalvård i frihet eller å anstalt — liksom förvaltningen av anstalterna
skall ankomma på styrelsen, att frågor som direkt berör rättssäkerheten
för de intagna skall handläggas av kriminalvårdsdomare, att kriminalvården
i frihet skall handhavas av skyddskonsulentorganisationen
samt att kriminalvården i anstalt skall handhavas av anstaltspersonalen.

Advokatsamfundet anser, att förslaget skapar en ohållbar dualism mellan
fångvårdsstyrelsen a ena sidan samt ungdomsnämnden och interneringsnämnden
å andra sidan. Systemet med olika nämnder är bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt
icke tilltalande. Advokatsamfundet förordar, att ledningen
av vården beträffande alla dem, som har blivit föremål för ett frihetsberövande
i kriminalvårdens regi, bör anförtros åt fångvårdsstyrelsen, som
bör organiseras så, att den blir lämpad att omhänderha dessa uppgifter.
Interneringsnämnden och ungdomsnämnden, om påföljden skyddsfostran
upptages i systemet, bör avskaffas. På fångvårdsstyrelsen bör ankomma att
besluta villkorlig frigivning eller utskrivning på prov eller slutligt, att ha
yttersta ansvaret för tillsynen, att meddela föreskrifter för vården i frihet,
att förordna om förlängning av prövotid och att besluta om tillfälligt omhändertagande.
Beslut om förverkande av villkorlig frigivning eller återintagning
i anstalt bör alltid ankomma på rätten.

Flera andra remissorgan riktar anmärkningar mot beredningens förslag
angående kompetensfördelningen mellan fångvårdsstyrelsen och de centrala
nämnderna. Justitiekanslersämbetet, Göta hovrätt och Stockholms rådhusrätt
pekar på faran av kompetenskonflikter.

För tanken att vården i anstalt och vården i frihet skall ställas under enhetlig
ledning uttalar sig hovrätten för övre Norrland, ungdomsfängelsenämnden,
anstaltsnämnden vid Roxtuna, statsåklagaren i Göteborg och Föreningen
Sveriges häradshövdingar.

Ungdomsfängelsenämnden framhåller, att ytterligare uppgifter utöver
dem, som nu åvilar nämnden, icke kan läggas på en nämnd; den gräns som
nu har nåtts markerar maximum för vad som rimligen kan begäras av
nämndledamöter. Genomföres förslaget till skyddsfostran, vilket nämnden
i och för sig anser vara önskvärt, måste nämndens uppgifter överflyttas på
ett organ med betydligt fastare organisation.

Anstaltsnämnden vid Roxtuna anser det osannolikt, att skyddsfostran
utan stora praktiska olägenheter skulle kunna ledas av ett organ konstruerat
såsom den föreslagna ungdomsnämnden. Att detta organ icke skulle
ha att befatta sig med frågor av tekniskt-administrativ natur är ej tillfredsställande
med hansyn till att dessa frågor utgör en integrerande del i behandlingsarbetet.
Det bör enligt anstaltsnämnden övervägas, om icke ansva -

C 123

Kungl. Mcij.ts proposition nr 10 år 1962

ret för vårdfrågorna i dess helhet kan läggas hos en särskild sektion eller
byrå hos fångvårdsstyrelsen — av beredningen benämnd skyddsvårdsstyrelsen
— i likhet med vad som praktiseras inom socialstyrelsen i fråga om bl. a.
ungdomsvårdsskolorna. Beträffande beslutanderätten i fråga om vård i frihet
anför anstallsnämnden:

Alldeles oavsett vilken myndighet som ytterst blir ansvarig för behandlingen
— ungdomsnämnden eller skyddsvårdsstyrelsen — torde ett centi alt
or4in, vilket" vid sitt ställningstagande ofrånkomligt i huvudsak blir hanvisat
till skriftligt material, få svårt att göra en tillfredsställande awagnm,
av när anstaltsvistelsen bör övergå i behandling i frihet. Det förefaller
oss vara lämpligare att beslutanderätten i frågor av denna art delegeras till
en lokal nämnd liknande ungdomsvårdsskolornas skolstyrelser ochutskrivningsnäinnderna
vid sinnessjukhusen. En sådan namnd skul e_ också^ersatta
de nuvarande anstaltsnämnderna. Beredningen har framfört bknande tankegängar
beträffande den fakultativa frigivningen av intagna på skyddsyardsanstalter.
Då man dessutom vid anstalter liorande till ungdomsrajon0en
torde kunna räkna med att fångvårdsdirektoren regelmässigt kommer att
deltaga vid de här föreslagna lokala nämndernas sammantraden, bor detta
utgöra en tillräcklig garanti för en enhetlig praxis i utskrivmngsarenden.
Det förefaller oss lämpligt att beslut rörande anstaltsvårdens avbrytande nar
det gäller skyddsfostran skall — om de fattas av en lokal namnd — kunna

överklagas hos skyddsvårdsstyrelsen---. Styrelsen bor aven handlagga

frågor rörande återtagning i anstalt.

Även statsåklagaren i Göteborg uttalar sig för en decentralisering av beslutanderätten
beträffande vården i frihet vid skyddsfostran. Statsåklaga -

ren yttrar:

Med bestämmelserna om utskrivning av patienter från sinnessjukhus
som förebild kunde man i stället förordna, att anstaltsnamnden skulle aga
ansvaret för den dömdes vård i och utom anstalt. Anstaltsnamnden skulle
alltså behandla frågan om utskrivning. Den skulle vidare utova kontrollen
över vården i frihet, rapporter från övervakaren skulle lämnas ill nämnden
som även skulle kunna förordna om åtenntagning i anstalten Ungdomsnämnden
skulle i så fall få en allmänt kon rollerande uppgiift och i
likhet med sinnessjuknämnden bliva en besvarsinstans i utsknvningsfråg^ .
Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida efter modell från sinnessjukvarden
vederbörande åklagare icke borde höras innan utskrivning sker till fri
vård. Åklagaren skulle i så fall ha besvärsratt mot anstaltsnamndens beslut
Härigenom skulle vinnas, att anstaltsnamnden finge lattare att stå
emot kraven från internernas sida. Säkerhet skulle i viss män aven föreligga
för att vederbörande icke allt för tidigt utskreves från anstalten.

Svenska fångvårdssällskapet anmäler största tveksamhet beträffande forslaget
till omgestaltning av internerings- och ungdomsfängelsenämndernas
verksamhet. Sällskapet finner det visserligen angeläget att ett och samma
organ har att ansvara för såväl anstaltsvård som eftervård, men ifrågasätter
om så vittomfattande nya uppgifter kan läggas på dessa nämnder.

Till strafflagberedningens förslag rörande de centrala nämndernas ställnin"
och befogenheter ger hovrätten för Västra Sverige — under uttalande
att ”frågan i viss mån berör ämnen, som faller utanför hovrättens erfarenhetsområde
och interneringsnämnden sin anslutning. Interneringsnämn -

124 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

den finner beredningens förslag i stort sett överensstämma med vad nämnden
foreslog i yttrande över en av beredningen år 1953 upprättad promemoria
med förslag till reformering av förvarings- och interneringslagstiftningen.
° °

I detta sammanhang torde få i korthet beröras vissa förslag och överväganden
av 1955 års fångvårdsstyrelseutredning, riksdagens revisorer samt
sakkunniga för samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten.

Fångvårds styrelseutredningen. Denna utredning har i sitt betänkande med
förslag till organisation för fångvårdsstyrelsen (SOU 1959: 15) förordat, att
provning av frågor om fakultativ villkorlig frigivning flyttas från fångvårdsstyrelsen
till anstaltsnämnderna. Enligt utredningens mening har i
diskussionen om en sådan decentralisering på olika håll alltför mycken vikt
agts vid det tryck, som de intagna utövar på nämnderna och på styresmännen
för anstalterna. Nämnderna har att fullgöra sina uppgifter utan hänsyn
till om de därvid utsatter sig för aggressioner från de intagna. Huruvida
namnderna skall kunna behålla de intagnas förtroende efter den föreslagna
forandrmgen av arbetsuppgifterna, blir beroende på nämndernas sätt att
handha dessa arbetsuppgifter. Vad beträffar risken för ojämnhet i bedömningen
uttalar utredningen, att fångvårdsstyrelsens hittillsvarande praxis
kommer att utgöra en god vägledning för nämnderna.

Utredningen har vidare föreslagit en utvidgning av skyddskonsulentorgamsationens
arbetsuppgifter beträffande provutskrivna förvarade och ungdomsfangelseelever.
Utredningen anser, att skyddskonsulenterna bör åläggas
att taga samma befattning med eftervården av provutskrivna, som har
föreskrivits i fråga om villkorligt dömda och villkorligt frigivna. Denna
råga bor dock enligt utredningens mening prövas i samband med de spörsdragan§ående
^tervården, som ingår i 1956 års eftervårdsutrednings upp tilffaT

-ha/ rted°yisats 1 Proposition till 1960 års riksdag angående anslag

fångvårdsstyrelsen m. m. (prop. 1960:87) har delade meningar kommit
tih uttryck i remissyttrandena över fångvårdsstyrelseutredningens förslag
oni decentrahsermgen av vissa frågor till anstaltsnämnderna.
ungdom?/-1 ai!gående skyddsk°nsuIentorganisationens medverkan i det av
tillftvr^T^nämnden och interneringsnämnden ledda eftervårdsarbetet
lstyrkes eller lamnas utan erinran av fångvårdsstyrelsen, internerings ocTstahL

^ ^ skyddskonsulenter, socialstyrelsen, statskontoret
och statens organisationsnamnd. Ungdomsfängelsenämnden har funnit att

?> vä 3r tillämpade systemet för nämndens vidkommande f„„8 !

"seende "amnden an“r ““ "äS°" ä"<“ng icke bör ske i förevarande

™klda9CnS. revisorer- Anstaltsnämndernas verksamhet har tagits upp till
framhåller* STd." ”T8"15 4f 1956 -isorer. ReviZrnä

intresse avser vitro T06" S°m namnderna synes ägna sitt huvudsakliga
■ vser yttranden over ansökningar om nåd eller villkorlig frigiv -

C 125

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ning. Nämndernas Övriga uppgifter - som bl a. omfattar att behandla frågor,
avseende det närmare utformandet av den intagnes behandling att
medverka till upprätthållandet av önskvärd förbindelse mellan intagen oc
honom närstående samt att främja arbetsanskaffning åt intagen, som s a
lämna anstalten - har nämnderna på grund av flera faktorer icke helt
kunnat fylla. Att omforma nämndernas funktioner enligt verkstallig
lagen så, att de bringas i överensstämmelse med nämndernas nuvarande
verksamhet, bör icke ifrågakomma, då det knappast kan vara motiverat att
behålla särskilda anstaltsnämnder med så begränsade uppgifter. Revisorerna
hyser därför närmast den meningen, att anstaltsnämnderna i sin nuvarande
form kan utgå såsom ett led i verkställighetsorganisationen. Det utomstående
inslaget i fångvården, som även enligt revisorernas mening bor finnas,
skulle kunna tillgodoses genom en utbyggnad av behandlingskollegierna,
vilka bildats för att skapa möjligheter till en samverkan i ordnade former
mellan de befattningshavare som har ansvaret för de intagnas behand !lIpå

riksdagens hemställan har den av riksdagens revisorer behandlade frågan
överlämnats till 1956 års eftervårdsutredning för att tagas under beaktande
vid fullgörandet av utredningens uppdrag.

Sakkunniga för samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten. I
det tidigare omnämnda betänkande angående ungdomsbrottslighet, som
dessa sakkunniga har avgivit år 1959 (SOU 1959:37), konstateras åt det
för närvarande saknas möjligheter att få en samlad överblick over det vid
varje tidpunkt aktuella läget, såvitt angår ungdomsbrottsligheten, och att
samordna de åtgärder, som samhället förbereder eller vidtager i anledning
av denna. För att möjliggöra detta och överhuvudtaget främja en effektivisering
av samhällets åtgärder mot ungdomsbrottsligheten bör enligt de
sakkunniga ett centralt rådgivande organ, förslagsvis benämnt statens ungdomsråd,
inrättas, bestående av ordförande och ytterligare sex ledamöter
förordnade av Kungl. Maj:t. Till rådets uppgifter bör också höra främjandet
av forskning, upplysning och annan verksamhet, som kan öka samhällets
möjligheter att bekämpa ungdomsbrottsligheten.

Departementschefen. Departementsförslaget innebär liksom beredningens
förslag en strävan att effektivisera kriminalvården i frihet. En förutsättning
härför är utan tvivel, att organisationen för handhavandet av denna vård
är lämpligt utformad och väl utbyggd.

En central ställning i den nuvarande organisationen för kriminalvård i frihet
intar skyddskonsulenterna och deras assistenter. Detta har kommit alltmer
till synes efter hand som skyddskonsulentorganisationen byggts ut. Enligt
beredningens mening ger erfarenheterna i vårt land vid handen, att
ifrågavarande befattningshavares verksamhet såsom rådgivare och hjälpare
åt övervakare och som kontrollanter av övervakningsarbetet har varit synnerligen
värdefull och att kriminalvården i frihet bör administreras av en
organisation, i vilken fackutbildade personer utgör stommen. Beredningen,

126 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

som förutsätter att eu väsentlig utbyggnad av skyddskonsulenlorganisalio betns„n0nTr

n ’ fÖrCS,år Cn utvidSning av skyddskonsulenternas arbe
supPgifter Denna utvidgning hänför sig - förutom till konsulenternas
efattning med personundersökningar — främst till övervakningen av per liTteif’örT,

t°mtSnlll-SkyddStillSyn e,ler viIlkorligt friges från fängelse. Enif
nnT 86 Ska overvakningen av dessa personer i regel utövas av

nts en nnSU ent‘ VldfSldan aV övervakaren skall emellertid kunna förord biträda

P"''ValperS°.n’.for Vllken har föreslagits beteckningen tillitsman, att
oitrada vid övervakningens utövande.

def^^iT! mfening ^ skyddskonsu^entorganisationens insatser av
den största betydelse for en effektiv kriminalvård i frihet. Jag anser också

liksom beredningen önskvärt, att skyddskonsulenterna och deras assistenter

drtTh11 !r8 “ hittillS har Varit “ÖW f“»gör övervakning!",!"

säUer den Utfor Personundersökningar. I den mån statsmakterna fort,
Sa“f; t". P1®nmassiga utbyggnad av nämnda organisation, som sedan
....S På§ar. kommer aven befattningshavarnas möjligheter att på detta
satt mera aktivt delta i skyddsarbetet att öka P

sonDprrtementSfÖrSlaget fÖrUtsätter liksom beredningens förslag ökade perför!*
, T “T skyddskonsu^entorganisationen. Även departement
ge innebar nämligen, att organisationens arbetsuppgifter videas Vad
arsk.l, angår övervakningsarbetet, vars riktiga handhavLSde givétvTs ar åv
u omordentl.g vakt för att kriminalvärden i frihet skail ge goda resultat
jag emellertid icke funnit mig kunna biträda den omläggning därav''
som ett genomförande av beredningens förslag i denna del skulle medföra''

och SlI”1 h T,-108 °r namli8en även S fortsättningen lekmän med intresse
och fallenhet for uppgiften kunna anlitas som övervakare Jag återkommer
narmare de„„a fräga vid 26 kap. ,3 § , departementsförsiLe, Dä”mol
d°j ^konsulentorgamsalionens verksamhetsområde nu utvidgas på

med de •„ vid vård utom anstalt för samma befS.uiSg

med de till ungdomsfängelse och internering dömda som med dem som
domes till skyddstillsyn eller villkorligt friges från fängelse.

n igt beredningens förslag skall den befattning med kriminalvården i
fnhet som rådhusrätter och häradsrätter nu har i egenskap av övervak
ngsäomstolar för de villkorligt dömda, upphöra. I stället skalfför ledningen
av kriminalvården i frihet inrättas lokala nämnder, kallade tillsynsnänL

av dfm553 na“nder Ska11 1 främsta rummet bandha kriminalvården i frihet
av dem, som domes till skyddstillsyn eller villkorligt friges från fängelse
och ! dessa fall tillagges nämnderna vidsträckta befogenhefer. Det skallbl a’

kriftTfö Veriderb;.rande "ämnd att förordna övervakare och meddet L
enb!t f I T er fri§ivne- Vid dom å skyddstillsyn skall alltså

enden C^8 h i*?-"*6 kunna i domen ge några direktiv i dessa hänse mnm

T * * V3rJe SärSkUt fal1 Ska11 även handhavandet av vård

utom anstalt av den, som har dömts till skyddsfostran - förslagets mot

vang e i ungdomsfängelse — kunna överlämnas åt tillsynsnämnd
anken att inrätta särskilda lokala organ för ledningen av och tillsynen

C 127

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

över kriminalvården i frihet har i allmänhet godtagits vid remissbehandH„"n
"v beredningens törsiag, och även jag vill ansluta m,g hart. 11. Att

där°vid öå så långt som till att vid sidan av skyddskonsulentorgamsatlonen
Sta fasta tjänster för daglig kontakt med vårdarbetet vilket fängvårds

styrelsen har föreslagit, synes emellertid icke vara någon lämplig lösning. I
stället torde man i enlighet med beredningens förslag bora bygg^u d *”

rande övervakningsnämndsorganisationen och gora s^ana ten8ay

toriska En dylik anordning övervägdes for ovngt redan vid tillkomsten
1939 års lag om villkorlig dom men fick anstå i avbidan pa narmare erfarenhet
av den nämndinstitution, som infördes genom lagen.

De lokala nämnderna, för vilka beteckningen overvaknmgsnamnder synes
kunna bibehållas, bör få vida befogenheter att besluta angående kr
nalvården i frihet. Jag är emellertid icke beredd att i detta avseende stra
mig lika långt som beredningen. Såsom kommer att narmare utföras vid 26
kap. 14-18 §§, skall enligt departementsforslaget domstol, som do™^
skyddstillsyn, och myndighet, som vid frihetsberövande pafoljd beslutar
om vård utom anstalt, kunna meddela närmare bestämmelser angående utformningen
av kriminalvården i frihet. Någon exklusiv ratt hanndlag skall
alltså icke tillkomma övervakningsnämnderna. I överensstämmelse med
vad beredningen har föreslagit skall det icke ankomma på övervakning^
nämnd att vid misskötsamhet undanröja skyddstillsyn eller annan kriminalvård
i frihet.

Såsom redan har omtalats, föreslår beredningen, att overvakningsnamnderna
skall taga befattning med dem, som dömes till skyddstillsyn och som
villkorligt friges från fängelse. I viss utsträckning avses nämnden^ aven
skola ägna sig åt vården utom anstalt av dem, som har dömts till ungdomsfängelse
(skyddsfostran). Vården utom anstalt av den senare kategorin
skall eljest enligt beredningens förslag handhavas av förslagets motsvarighet
till den nuvarande ungdomsfängelsenämnden, och i fråga om dem, som
har dömts till internering (skyddsinternering), skall vården utom anstalt
alltid ledas av interneringsnämnden.

Genom anordningen med övervakningsnämnder, till vilka skyddskonsulenterna
och skyddsassistenterna skall ha nära anknytning, tillskapas en
effektiv lokal organisation för kriminalvård i frihet. Att från denna organisations
verksamhetsområde, med nyss angivna undantag, utesluta de
grupper av lagöverträdare, ungdomsfängelse- och internenngskhentelet, vilka
erfarenhetsmässigt torde bereda de största svårigheterna under kriminalvård
i frihet, är enligt min uppfattning föga rationellt. Jag vill darfor fororda,
att övervakningsnämnderna — liksom skyddskonsulenterna får i
huvudsak samma befogenheter beträffande dessa klientelgruppcr som beträffande
dem, som har dömts till skyddstillsyn eller villkorligt frigivits.
Till departementsförslagets närmare innebörd i dessa avseenden skall jag
senare återkomma.

När det gäller beslutanderätten om övergång från anstaltsbehandling till
vård i frihet erbjuder obligatorisk villkorlig frigivning från fängelse icke

128 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

några problem. Beslut härom rymmer icke någon skönsmässig prövning
och betogenbet att meddela dessa beslut bör i fortsättningen liksom nu kunna
tillaggas styresmännen vid fångvårdsanstalterna. Bedömningen av frågor
om fakultativ villkorlig frigivning är emellertid av annan karaktär och kräver
en ingående prövning av lämpligheten att vid viss tidpunkt låta anstaltsvarden
avlösas av kriminalvård i frihet. Vid denna prövning måste beak-
S-n den domdes uppförande under anstaltstiden och de förhållanden
i vdka han skulle komma att försättas efter frigivningen. Enligt departentsforslaget,
som harvidlag nara överensstämmer med beredningens fördetVn835
mÖJÄH§heterna att tillämpa fakultativ villkorlig frigivning, och

förntSt mga fSOm°U normalt led 1 verkställigheten att pröva, huruvida
förutsättningar for sådan frigivning föreligger.

Beredningen har föreslagit, att beslutanderätten rörande fakultativ villkorlig
frigivning, som for närvarande tillkommer fångvårdsstyrelsen skall
Äh T""?""''1''”'' Mot en lecentrallLing haTunder rll

håims aat? .nTf" i n ätSkf;?“ häl1 ,Ia"rer,S kri,ik- D«‘ har därvid från.,
samt »H betydande nsk for ojämnhet i tillämpningen skulle uppkomma

ali i! .rf , “rSkUl vid de smä anstalterna, skulle få svårt

-att motstå de intagnas tryck för att utverka en tidig frigivning

Den kritik, som sålunda har framkommit, bör enligt min mening icke
amnas obeaktad. Mot den föreslagna ordningen kan för övrigt ockfå anmarkas
att organisationen blir mycket invecklad med skildf myndigheter
för beslut angaende vården i anstalt, villkorlig frigivning och vården i
nhet Det ar emellertid tydligt, att den omfattning, i vilken prövning av
vei“a t^“y "“”''ig frigivning skall ske enligt departementsförslaget, kräd
a V3Senthga arbetsbördan lägges på lokala organ. De övervakhet
^gkn^nnder,nS°m enh§t Vad nySS har anfÖrts ska11 handha vården i fri sS,

snr»derna''''rkn,nrVriS,ä/nde a"Sta''t«na ä” de —nde a„.
staltsnamnderna. Åtskilligt av den kritik, som har framförts mot bered

mgens förslag, torde därför icke kunna riktas mot en ordning enligt vil

villlorei gSfr!gievnTng0 eT f ÖVervakningsnämnd att besluta om fakultativ
korlig frigivning. Enligt min mening bör en sådan ordning i princip ee

nomforas. Denna uppfattning delas av eftervårdsutredningen, med vfiken
f5regående ViSSt ““ tar - -der departe Det

kan emellertid icke förnekas att genom en decentralisering vissa
jamnheter kan uppstå i tillämpningen. Visserligen är det sant §att de

beträff^ndeTå80^ F ^ stäIlandet av en framtidsprognos

netrattande de å fångvårdsanstalt intagna skiftar från fall till fou \r

f7r™torramåltherellertidp fÖlja$> °Ch del är angeIäget a“ förebygga, att 2-pravis F luF “Ppkommer mellan de skilda övervakning* nämndernas

genomföra, “eLTZ

nrskaS„ä‘kKeU stdvald ■?.“*.‘ *''k» ^i detnimM^ i“!

en skall ske. Stadgande harom kan införas i brottsbalkens promulgationl

C 129

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år W62

lag. Ett successivt genomförande av decentraliseringen kan ske så, att i
första hand de övervakningsnämnder, som har att handlägga frågor om
eftervård för ett stort antal intagna, får behörighet att besluta om fakultativ
villkorlig frigivning. En annan väg är, att beslutanderätten till en början
decentraliseras beträffande intagna med kortare strafftid.

I de fall, där decentralisering ej sker, torde avgörandet om fakultativ villkorlig
frigivning såsom nu få ligga hos fångvårdsstyrelsen. För att forbereda
den fullständiga decentraliseringen bör man emellertid soka ordna
förfarandet så, att det väsentliga arbetet utföres på det lokala planet. Alla
fall, som kan ifrågakomma för fakultativ villkorlig frigivning, bör provas
av övervakningsnämnden. Finner nämnden skäl saknas för frigivning, bor
mera än ett konstaterande härav — vilket ofta torde kunna göras utan
större omgång — icke ske. Om nämnden däremot anser att frigivning bor
ske, bör nämnden med eget yttrande, vilket efter fallets beskaffenhet torde
kunna göras mer eller mindre utförligt, hänskjuta frågan till fångvårdsstyrelsens
prövning. Det förutsättes, att nämnderna därvid icke skjuter ifrån
sig ansvaret utan noga överväger ärendet. Fångvårdsstyrelsen bör då i regel
kunna godtaga övervakningsnämndernas uppfattning men får tillfälle att
övervaka, att tillämpningen sker efter liknande principer inom de olika
nämnderna.

Om i enlighet med det anförda anstaltsnämndernas nuvarande befattning
med den fakultativa villkorliga frigivningen upphör — nämndernas
huvudsakliga arbetsuppgifter synes numera vara att avge yttranden over
nådeansökningar och ansökningar om villkorlig frigivning — aktualiseras
frågan om nämndernas framtida ställning i vårdarbetet. Beredningen har
tänkt sig, att nämnderna skulle bibehållas och att deras uppgifter skulle
något vidgas; bestämmelser härom har meddelats i förslagets motsvarighet
till°straffverkställighetslagen. Å andra sidan har riksdagens år 1956 församlade
revisorer — vilka icke haft anledning att utgå från en decentralisering
av beslutanderätten i fråga om fakultativ villkorlig frigivning — uttalat sig
för att dessa nämnder i sin nuvarande form kan utgå såsom ett led i verkställighetsorganisationen.

Genom den gruppindelning av fångvårdsanstalterna, som har införts under
1950-talet, och de i samband därmed inrättade behandlingskollegierna
har obestridligen de förutsättningar, under vilka anstaltsnämnderna tillskapades,
väsentligt ändrats. Enligt min mening saknas i det läge, som nu
föreligger, anledning att öka dessa nämnders uppgifter i rena behandlingsfrågor.
Om beslutanderätten rörande fakultativ villkorlig frigivning i princip
lägges på övervakningsnämnderna, bör givetvis anstaltsnämnderna befrias
från skyldigheten att avge yttranden i sådana ärenden. Dessa nämnders
återstående uppgifter är icke av sådan omfattning, att nämnderna bör
bibehållas i verkställighetsorganisationen. Jag har därför kommit till den
uppfattningen — som delas av eftervårdsutredningen — att anstaltsnämnderna
kan avskaffas. Frågan härom kommer att närmare behandlas i samband
med följdförfattningarna till brottsbalken.

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. C.

130 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Vid tillkomsten av de nuvarande påföljderna ungdomsfängelse samt förvaring
och internering inrättades centrala nämnder, ungdomsfängelsenämnden
och mterneringsnämnden, vilka tillädes viktiga befogenheter beträffande
dessa påföljder. Nämndernas uppgifter består huvudsakligen i att besluta
angaende utskrivning, på prov eller slutlig, av de på anstalt intagna, att
utova ledningen av vården utom anstalt av ifrågavarande klientelgrupper
samt att i vissa fall avge yttranden till domstolar och åklagarmyndigheter.
Beredningen har tankt sig, att dessa nämnder skulle vid de reaktionsformer,
som i forslaget motsvarar angivna påföljder, i stort sett ha kvar sina
nuvarande uppgifter men dessutom få betydelsefulla uppgifter när det
galler värden i anstalt.

Aven enligt min mening bör ungdomsfängelsenämnden och interneringsnamnden
bibehållas i organisationen. Nämnderna synes ha på ett förtjänstfullt
satt skott små åligganden, och med den utformning, som ungdomsfängelse
och internering har givits i departementsförslaget, föreligger icke
något skal att nu avskaffa namnderna och lägga deras funktioner hos fångvardsstyrelsen.
Jag kan emellertid icke biträda beredningens tanke att utvidga
nämndernas arbetsområde till att även avse vården i anstalt En
sadan ordning skulle komma att medföra en avsevärd ytterligare belastning
pa namnderna, vilkas arbetsbörda redan är betydande. Det synes tvärtom
angelaget att namnderna avlastas en del av sina nuvarande arbetsuppgifter
och lag vill han se ytterligare ett skäl till den av mig föreslagna anordningen,
att handhavandet av vården utom anstalt av dem, som har dömts till
ungdomsfängelse eller internering, skall överflyttas till övervakningsnämndeina.
Den av beredningen tänkta ordningen skulle också medföra stora
sy righeter att astadkomma en klar gränsdragning mellan de centrala
nämndernas och fångvårdsstyrelsens arbetsuppgifter.

När det gäller beslutanderätten vid ungdomsfängelse eller internering
om övergång från vård i anstalt till vård i frihet, kan vissa skäl anföras föf
en decentrahsering i likhet med vad jag har föreslagit beträffande fakultativ
villkorlig frigivning. De ifrågavarande påföljdernas konstruktion som

framför a lden.är inom tämligen vida gränser obestämd, och -

framfor allt vid internering — klientelets beskaffenhet gör det emellertid

f“ 1Sf/T menmg angelä§et’ att i dessa fall en central kontroll bibehålies

raffande anstaltsvardens upphörande. Detta utesluter likväl icke att
okala organ aven här skulle kunna göra en värdefull insats. En lämplig

ärend118 ^ mkopPIa övervakningsnämnderna också på de^sa

ärenden; som jag strax återkommer till skall särskilda övervakningsnämn
der kunna inrattas vid vissa anstalter eller sådan nämnds befogenheter kun
na begransas till att avse visst klientel, övervakningsnämnds befattning med

aånatn a T** t0rdC bÖra innebära att> »är nämnden finner at/över frågan

till1^0°™ ^ ^ Cget yttrande ska11 hänskjuta

agan till ungdomsfangelsenamndens eller interneringsnämndens avgöran e.

Övervaknmgsnamnden bör också ha att med eget yttrande till vederbö -

C 131

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

rande centrala nämnd överlämna ansökningar av den dömde om att anstaltsvården
skall upphöra.

Frågor om övervakningsnämnds samt de centrala nämndernas sammansättning
m. m. kommer att behandlas vid 39 kap. i departementsförslaget.

Beredningen bär icke gjort någon närmare beräkning av det antal lokala
nämnder, som enligt beredningens förslag erfordras för handhavandet av
kriminalvården i frihet. Såsom princip för landets indelning i distrikt för
sådana nämnder har endast angivits, att nämnds verksamhetsområde skall
omfatta en eller flera allmänna underrätters domkrets samt att nämnd skall
kunna arbeta på avdelningar. En sådan territoriell indelning torde böra
genomföras. Departementsförslaget innebär emellertid, att nämnderna får
närmare anknytning till fångvårdsanstalterna än enligt beredningens förslag.
Särskilt vid de större anstalterna torde prövningen av frågor om fakultativ
villkorlig frigivning eller om övergång till vård utom anstalt vid
ungdomsfängelse eller internering komma att medföra ett betydande arbete.
Såsom redan har antytts, bör därför enligt min mening ges möjlighet att inrätta
övervakningsnämnder särskilt för handläggningen av sådana ärenden.
Dessa nämnder bör icke ingå i den territoriella indelningen utan få
till uppgift att handlägga ärenden beträffande dem, som har intagits i viss
eller vissa anstalter. Även eljest bör finnas möjlighet att begränsa nämnds
uppgifter till att avse viss klientelgrupp, exempelvis till internering dömda
som vistas å viss ort.

Antalet övervakningsnämnder och storleken av nämndernas verksamhetsområden
kan icke anges, innan en ingående beräkning har utförts beträffande
den väntade belastningen på nämnderna. En sådan beräkning verkställes
för närvarande av eftervårdsutredningen. Därvid överväges även behovet
av skyddskonsulenter och skyddsassistenter. Utredningen väntas
inom kort framlägga förslag i dessa avseenden.

Såsom ett led i samhällets åtgärder mot brottsligheten har i ett under
år 1959 avgivet betänkande föreslagits inrättande av ett centralt rådgivande
organ, benämnt statens ungdomsråd. Remissbehandlingen av förslaget
har nyligen avslutats. Jag vill i detta sammanhang erinra om att enligt beslut
av Kungl. Maj :t i slutet av nämnda år har tillskapats ett organ för att
samordna och stimulera de frivilliga organisationernas arbete bland ungdom
och för att främja samverkan med myndigheter, som har ungdomsfostrande
uppgifter, samt med hem och skola. Vidare må nämnas, att fångvårdsstyrelsen
i sin nya, från och med den 1 juli 1960 gällande organisation
har tillförts en ny lag- och utredningsbyrå, med uppgift bl. a. att svara
för utredning och planering av centrala kriminalvårdsuppgifter. Spörsmålet,
huruvida vid sidan av de sålunda genomförda organisatoriska åtgärderna
även det i omförmälda betänkande föreslagna organet bör inrättas,
är jag icke beredd att nu taga ställning till men ämnar återkomma

132 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

till denna fråga, sedan det över betänkandet inhämtade
har närmare granskats.

remissmaterialet

III. Grunderna för åtalsreglernas utformning

Straffrättskommitténs förslag till brottsbalk innehåller vissa till bestämmelserna
om de särskilda brotten anknutna regler, genom vilka stadgas be^ransnmgar
i den allmänna åtalsrätten. Dessa regler upptogs emellertid icke
det förslag, som den 2 maj 1958 remitterades till lagrådet. Strafflagberedningen
har nämligen föreslagit, att genom ändring av rättegångsbalkens reger
i amnet åklagarmyndighetens befogenheter att efterge åtal skall utvidgas,
och vid 1958 års lagrådsremiss ansåg föredragande departementschefen
i ° L 6 taga stallnm§ tiU åtalsreglerna i brottsbalken förrän i sam avn,

drT-mb ia^dImfn aV beredningens förslag. Det är tydligt att behovet
av särskilda atalsregler i brottsbalken kan påverkas av den utformning, som

de allmänna bestämmelserna om åtalseftergift får. Ehuru strafflagberedningens
förslag till jämkning av dessa bestämmelser icke kommer att slutgiltigt
behandlas förrän i samband med följdändringarna till brottsbalken, torde
det darfor, nar ställning nu skall tagas till brottsbalkens åtalsregler, vara
lämpligt att granska ej blott straffrättskommitténs förslag i denna del utan
aven de av strafflagberedningen föreslagna ändringarna av bestämmelserna
om åtalseftergift.

StraffrättskommUtens förslag rörande åtalsreglerna kommer i detta avsmtt
att redovisas endast såvitt angår den allmänna innebörden. Redogörelse
or särskilda atalsregler skall lämnas vid den genomgång, som senare kommer
att goras av bestämmelserna i det fullständiga förslaget till brottsbalk.

Straffrattskommittén. Enligt kommitténs förslag skall de i brottsbalken
avsedda brotten med endast få undantag läggas under allmänt åtal. I sin redogörelse
for förslagets huvudgrunder anför kommittén härom:

liCT?„ll§t rätt?§å“Ssbalken höra under allmänt åtal alla brott som ej uttryck aUmam

AU tf 0Ch “agare *•« Mal» brott som livSer

»alj Åklagarna erhollo genom processreformen i vissa fall rätt att

8 Va rta ’ men.1 ovn§t bibehölls principen om absolut åtalsplikt Genom
processreformen gjordes icke ändring i den av ålder på grund Pav särskilda

S,e moe he mäf-a,fla/e,n ?f,land? “PPd''l"i"Sen av Erofte"7 äUagar- åt
målsagandebrott; ar för allmänt åtal stadgat särskilt villkor
^*om bistånd av myndighet eller angivelse av målsägande, skall det enligt
anaeI"rigsbalben ,galla- Genom förslaget till brottsbalk förläggas emellertfd
ar Befriande I£**uad*r f1In?änt åtaI ™d blott några få^nskränknTng

Konunsenl W -rf10- stfen gälIer blott den inskränkningen, att

Konungens lov fordras vid vissa brott som röra medlem av konungahuset

skiTd SUDnstälISrth^lanfle UI! främmande makt- Beträffande brotten mot enskild
uppställas tva inskränkningar, vilka ersätta de äldre bestämmelserna

om äng^dse- och målsägandebrott samt tillika vid vissa brott genombryta

FaWf"611 °m åtalsPllkt- Den ena inskränkningen går ut8på att fler talet

förmögenhetsbrott mot närstående åtalas av allmän åklagad endast ef -

C 133

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1962

ler angivelse eller om det vid särskild åklagarprövning finnes påkallat ur allmän
svnpunkt. Enligt bestämmelserna om den andra inskränkningen till
låtes allmänt åtal av vissa brott först efter sådan lämplighetsprövning från
åklagarens sida. Regeln om allmänt åtal med blott sådana inskränkningar
infördes 1942 för förmögenhetsbrottens del och föreslås nu utsträckt till
brotten mot person. Den särskilda åklagarprövningen förlädes då till statsåklagare,
men erfarenheten har visat att dessa onödigt betungats med provningar
av de genomsnittligt lindriga brott det här gäller. Då aklagarna nu
vunnit en viss övning och erfarenhet i diskretionär prövning av detta slag
samt underåklagarnas allmänna standard avsevärt höjts, skall enligt forslaget
den åklagare som enligt sin åklagarinstruktion har att utföra atal i
målet få även den särskilda åklagarprövningen sig anförtrodd. Kontroll på
hur denna uppgift skötes skall utövas av de överordnade åklagarna, men
domstolarna skola icke belastas med en särskild behörighetsprövning. I tveksamma
fall böra tydligen underåklagarna samråda med vederbörande statsåklagare
innan åtalsfrågan avgöres. På samma sätt böra statsåklagarna kunna
underställa svårbedömbara åtalsfrågor riksåklagarämbetets prövning. °
Vad angår de brott vilka skola åtalas först efter lämplighetsprövning från
åklagarens sida, höra bland förmögenhetsbrotten hit oredligt förfarande,
olovligt förfogande, olovligt brukande, åverkan och tagande av olovlig väg.
Bland brotten mot person tilläggas genom förslaget barnadråp, fosterfördrivning
förövad av kvinnan själv, den ringa graden av misshandel samt de
mindre oaktsamhetsbrotten i misshandelskapitlet; vidare ringa frihetsberövande,
olaga tvång, olaga hot och övriga fridsbrott, egenmäktigt bortförande
av barn, sedlighetsbrott mot make (utom koppleri) samt otukt mellan jämnåriga
ungdomar ävensom ärekränkning. Beträffande ärekränkning^ påkallar
tydligen merendels ingen allmän synpunkt ett allmänt åtal, utan åklagaren
kan utan vidare avvisa flertalet av de angivelser som kunna förväntas. Å
andra sidan är det icke tillfredsställande att, såsom för närvarande, ärekränkning
får åtalas endast av målsäganden, ty en person vars hela sociala
existens hotas av förtal eller vanryktande kan ofta icke utan officiellt stöd
\inna
ett helt annat sätt ägnat att inverka på den allmänna opinionen än om han
själv utför ett åtal.

Yttrandena. Flertalet av de remissorgan, som har yttrat sig över kommitténs
betänkande, tillstyrker eller lämnar utan erinran den av kommittén föreslagna
lösningen av åtalsfrågorna. Vad angår de inskränkningar i åtalsrätten,
som — i anslutning till gällande lag — har föreslagits vid vissa brott
mot staten, vilka rör medlem av konungahuset eller Sveriges förhållande till
främmande makt, och vid flertalet förmögenhetsbrott mot närstående, har
några anmärkningar icke framkommit vid remissbehandlingen. Däremot har
från åtskilliga håll framförts kritik mot kommitténs förslag, att — bortsett
från nämnda förmögenhetsbrott — helt slopa nuvarande bestämmelser om
angivelse- och målsägandebrott samt att i anslutning därtill utsträcka regeln
om att allmänt åtal tillätes endast om det vid särskild åtalsprövning finnes
påkallat ur allmän synpunkt. Invändningar har också framförts mot förslaget,
att den åklagare som enligt sin åklagarinstruktion har att utföra åtal
i målet skall få även den särskilda åtalsprövningen sig anförtrodd.

Riksåklagarämbetet uppehåller sig i sitt remissvar vid frågan, huruvida

134 C

hungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

de särskilda intressen, som nuvarande regler om målsägande- och angivelserott
har avsetts skola främja, blivit vederbörligen tillgodosedda i kommitténs
förslag. Harom anför ämbetet bl. a. följande:

m ål sä Snli som föran.lett lagstiftaren att låta särskilda åtalsregler gälla för
målsägande- och angivelsebrott, torde vara av tvåfaldig natur. Å ena sidan

denrf U"daihans^n,taglts tdI att målsägandens enskilda förhållanden ej mot

SKTÄ Sä“aS l%dr P"bl‘Cilet'' e“ ålal *«» om e°!

våldtäkt i ur samhällets synpunkt vore önskvärt. Typfallet är

\aldtakt.

de kke föS«e§a Satdanta -3!1’ där n-§0t allmant intresse av åtals anställande
icke föreligger, utan tvärtom ett inkopplande av polis- och åklaearmvn

d!~ framStår SåS°m °nÖdigt’ SåS°m" ex- -d hemfrids och SSL''
Vid beiiömmidet av frågan, om det nyss angivna målsägandeintresset kan

?an erinraas om den si"f “tsträ^ ^doletts i förslag, må tm en bör
faUnh!e med^rn?! a J f ^ ^ be^ans,ning av de rättsvårdande organens beundantlSis
kol " lfragavarande slag, som ligger däri, att brotten endast
unaantaDsvis komma till polisens eller åklagarnas kännedom Då annat sätt

;jafS.anmäla?r mälsiSanden- E" I-ko», aon. önS, Pa» Srd e
skäbvidtagas i anledning av ett mot honom förövat brott av det sla^varom

läL a j fra§ar ka“ alltså regelmässigt uppnå detta resultat genom åt? underlata
att anmala brottet till myndigheterna. b Un<3er

pnf.Vad mån måisägandens angivna intressen kan i övrigt vinna beaktande
enligt kommitténs förslag är, framhåller riksåklagarämbetet, i första hand
beroende av en tolkning av uttrycket, att åtal finnes »ur allmän synpunkt

xfLu häraV har icke fixerats 1 vare si§ lagtexten eller moti vem

Med hansyn till de vitt skiftande förhållanden, för vilka regeln är avsedd,
ar det uppenbarligen förenat med stora svårigheter att åstadkomma en
sammanfattande beskrivning av dess innehåll. Det synes emellertid ämbetet
uppenbart, att vid den awagning av olika intressen, som skall ske vid åtalsfrågans
provning, hänsyn skall tagas till målsägandens inställning. Ej minst
orde avseende bora fastas vid målsägandens önskemål i de fall, då han motsatter
s,g atal. Enligt ämbetets uppfattning torde man äga utgå från att i ett
sadant lage atal endast i sällsynta undantagsfall kommer att anställas. Det
synes darfor icke föreligga anledning antaga annat än att ifrågavarande av
kommittén föreslagna åtalsregel är ägnad att i princip erbjuda tillräckliga
*arantier för att malsagandens intressen vinner erforderligt beaktande. Ämbetet
fortsätter härefter:

f.. V.ad angå,r den andra av de synpunkter, som får antagas ligga till grund
lkfen L°m ?V besftami?elserna om målsägande- och angivelsebrott §näm ti!nard"v’

S°iL “ulT*38 med satsen >>minima non curat praetor», förtjänar
aven har framhållas, att brotten i allmänhet ej bliva kända för mvn fertid

nåffoLLif6 h *V “ålsaganden- * övrigt ställer sig saken emel nao°t

olika beträffande malsagandebrotten och angivelsebrotten Att

ebr“1,e"h ,''lg”"al’de ,l''nder allm5nt älal kommlr "

Viss ökning av arbetsbördan för de rättsvårdande organen, ligger i öppen
dag. Särskilt i fråga om arekränkningsbrotten är skäl att antaga att denna
ökning, om forslaget oforandrat antages, kan bliva betydande. Såvitt an«år
ngivelsebrotten kan den andrade åtalsregeln såtillvida föranleda ökade

C 135

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

arbetsuppgifter för åklagarna, som dessas åtalsplikt kommer att omfatta
även fad ”där angivelse ej skett. Den ökning, som härigenom uppkommer,
torde emellertid, med hänsyn till vad ovan anförts, kunna antagas bliva
skäligen obetydlig. Den lär i varje fall uppvagas av den lattnad i arbetsbördan
som bör^föranledas därav att åklagaren, i handelse forslaget genomföres
ickT såsom nu, är principiellt pliktig att åtala, så snart en angivelse
skett utan kan företaga en viss lämplighetsprövning härvidlag. Det anförda
utvisar att förslagets åtalsregler, betraktade ur synpunkten av deras mverkan
på de rättsvårdande organens arbetsbelastning, äro agnade att verca
i olika riktningar. Huruvida förslaget med hansyn tagen till alla pa fragan
inverkande faktorer kan komma att föranleda en ökning av myndigheternas
arbetsbörda eller^j, är på förhand svårt att avgöra. Ämbetet anser sig härvidlag
e^ kunna göra något annat uttalande, än att förslagets genomforande
sannolikt kommer att medföra en viss ökning av myndigheternas arbetsuppmfter,
men att denna, såvitt nu kan bedömas, icke kan pastas bliva av
den ”storleksordning, att den i och för sig kan anföras såsom skal att motsätta
sig förslaget på denna punkt.

Trots att riksåklagarämbetet har funnit förslaget i fråga om åtalsreglerna
kunna i princip godtagas, ifrågasätter ämbetet — i likhet med ålski lig£
andra remissinstanser, som uttalar sig i tillstyrkande riktning — beträffande
vissa brott en annan lösning än den föreslagna.

Den kritik, som har riktats mot förslaget om en vidgad tillämpning av
särskild åtalsprövning, avser främst att härigenom kan äventyras principen
om allas likhet inför lagen och tilltron till rättsväsendets objektivitet.
Synpunkter av denna innebörd anföres av justitiekanslersambetet, Svea hovrätt
— som emellertid i huvudsak tillstyrker förslagets åtalsregler — hovrätterna
för Västra Sverige och för Övre Norrland, överståthållarambetet,
kriminalpolisintendenten i Stockholm, poliskammaren i Malmö, Föreningen
Sveriges häradshövdingar och Advokatsamfundet.

Justitiekanslersämbetet framhåller, att lämplighetsprövningen skulle komma
att ställa åklagarna inför stora svårigheter. I viss mån belysande for dessa
svårigheter är, hurusom prövningen, för vars verkställande icke någon annan
vä«ledning ges än att åtals anställande skall vara påkallat ur allmän synpunkt
beträffande somliga brott normalt är avsedd att leda till att åtal icke
anställes men i fråga om andra skall ge ett motsatt resultat. Sålunda bor
enligt kommittén beträffande barnadråp möjligheten för åklagare att underlåta
åtal anlitas med stor varsamhet, medan vid fosterfordnvnmg förövad
av kvinnan själv meningen är att nuvarande praxis, innebärande åtal allenast
i ett ytterst begränsat antal fall, skall fortsätta. Enligt ämbetets mening
kan mot förslaget i främsta rummet invändas, att allvarliga svårigheter
måste antagas uppkomma att framdeles så som nu upprätthålla giundsatsen
om allas likhet inför lagen. Härvid är att beakta att, även om i verkligheten
något avsteg icke göres från denna grundsats, provningen for allmänheten
mången gång måste framstå såsom godtycklig och misstanke uppstå,
att mannamån eller annan otillbörlig bevekelsegrund har medverkat till
beslutet. Redan för den enskilde åklagaren är det, säger ämbetet, vanskligt
alt iakttaga nödig konsekvens i avgöranden av dessa åtalsfrågor. I sakens na -

136 C

K ungt. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

tur ligger då att en prövning, som verkställes av alla åklagare i landet uteörande
jamte vikarier 500-600, måste befaras bli mycket oenhetlig ''eller i
fall uppfattas pa detta satt. Därigenom uppammas lätt föreställningen
hos memge man att åklagaren ej är objektiv och opartisk i sin lagtillämp tenHlf

rätt T- understrukit, att intet i så hög grad torde rubba tillifn
i sordningen som ett asidosattande av principen om allas likhet infor
lagen.Ätalsprovningen måste därför ske enligt fasta normer, så att icke
s skenet av godtycklighet faller över avgörandena.

Hovrätten för Västra Sverige anför, att genom kommitténs förslag gränen
mellan vad som skulle straffas och vad som skulle lämnas straffritt i
broHsh uaCkllm§ 1 Praktlken komme att bestämmas icke av brottsbalkens
ten ^fortsätter -m§ar ^ åklagarnas lämplighetsöverväganden. Hovrät hpft-dar

crdnil}g synes betänklig med hänsyn till principen om allas Iik rätts^äsendet^obidktivitet^

tf*,-* ?''npunkten av afimänLtens tiTllro till

fan kunna ?alif’däHnnm S‘raffYarda handlingar endast i enstaka undantagscif
av nåfnim t-n” J0r- dessa undantagsfall kunna reglerna om efter g

It av påföljd tillampas. Härigenom skulle visserligen den oläeenhpten nnn

LTaTm Alt" ^«värda handlingar nréste EasuuE\TstZl
a f0If.radet’ denona olagenhet synes emellertid ojämförligt mindre än den
som följer av en åtalsprövning av föreslagen omfattning!0

Även Svea hovrätt uttalar, att kriminaliseringen bör begränsas så, att beov
av åtalsprövning uppstår endast i undantagsfall. Ätalsprovningen skall

senng ^ 6 ^ k°rrektiv mot alltför Jångt gående kriminali Riksåklagarämbetet,

som ju i princip godtar den av kommittén föreslagna
regleringen av åtalsfrågorna, anför beträffande spörsmålet, huruvida rättsordmngens
objektivitet skulle sättas i fara genom en till ett större antal
brott an for narvarande utvidgad särskild åtalsprövning, följande d

en re\at iva^å tal sn h k fp™ t alImänhÄet pläSa Ramforas, då en utvidgning av
“Jraäl?!8I1,Ukten ^

Ä. it ffiit

C 137

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Den sålunda anförda kritiken äger givetvis i viss omfattning sitt berätti .

m n/i i 1 11 " _ 1 - M i » t /In n ml n fmO of O 1 C T~\ I 1 U IP T*l _ QO 1*11

sidan kunna emellertid anioras aisiumga a<ynFu.— -«ets genomförande och minska betydelsen av de gjorda invändningarna, balom
framgår av vad ovan anförts är regeln oumbärlig för att förhindra vissa
otillfredsställande konsekvenser av den absoluta åtalsplikten. Vad angar de
ovannämnda invändningarna mot regeLns införande, väga dessa enligt arnbe -

eXeillUCi IVUimci ainmtto ’ ~ ’ Ö--------- o . , *10 1 f„„

culpösa förfaranden, exempelvis prövningen av fragan, huruvida i 1 § laöen
om vissa trafikbrott angiven oaktsamhet skall anses vara ringa, eller om
sådan grov oaktsamhet som avses i 19 kap. 8 § strafflagen kan anses föreligga.
Och om avseende företrädesvis fästes vid de följder av den diskretionära
prövningsrätten, som avse bristande enhetlighet i rättstillämpningen,
kan jämförelsen uppenbarligen utvidgas till att omfatta åtskilliga andra
avgöranden i samband med prövning av åtalsfrågor, exempelvis fragan om
ett visst brottsrekvisit föreligger eller bevisprövningsspörsmål. Särskild anledning
synes i förevarande sammanhang finnas att fasta avseende vid
åklagarnas avskrivning av åtalsärenden på grund av att brott ej visats föreliöo’a
eller att bevisningen befunnits otillräcklig. Antalet dylika ärenden
utgjorde år 1950 39 197 och år 1951 34 467. Under samma år utgjorde antalet
åtal 87 634 respektive 91 985.

Ämbetet vill slutligen anmäla, att antagandet, att åklagare lata sig påverkas
av ovidkommande hänsyn icke har bekräftats av den erfarenhet, ämbetet
vunnit. Enligt ämbetets uppfattning få åklagarna numera anses intaga
samma självständiga ställning som domarna.

Vad angår frågan, i vad mån den särskilda åtalsregelns genomförande
kan förväntas medföra ojämnhet i rättstillämpningen, är detta spörsmål i
väsentlig mån beroende av, huruvida regelns tillämpande skall ankomma å
statsåklagare eller distriktsåklagare. Till denna fråga återkommer ämbetet
i ett senare sammanhang. I den mån uppgifterna i fråga läggas på distriktsåklagarna,
torde sannolikt en viss ojämnhet i tillämpningen förorsakas härav.
Det finnes dock anledning antaga, att denna så småningom kan begränsas
genom instruktioner och anvisningar från de överordnade åklagarnas
sida. Full enhetlighet i fråga om rättstillämpningen kan lika litet uppnås
på detta område, som då det gäller domstolsavgöranden.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, synes en avvägning av de intressen,
som ur nu ifrågavarande synpunkter tala för och mot åtalsregelns genomförande,
enligt ämbetets uppfattning giva vid handen, att övervägande skäl
tala för kommitténs förslag.

Från flera håll yrkas, att innebörden av uttrycket »ur allmän synpunkt»
blir närmare klarlagd. Svea hovrätt anför, att detta uttryck i och för sig ger
ringa ledning och att innebörden icke kan anses tillfredsställande belyst med
de uttalanden, som kommittén har gjort i sina motiv. Lyckligast vore, fram ,

'')* Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. C.

138 C

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

håller hovrätten, om lagen kunde avfattas så, att de grundtankar som ligger
bakom densamma klart framträder i texten. Hovrätten är emellertid med 2“

°“ att dp6tta ^fappast Iåter si§ göra utan en tyngande omständlighet.
Under sådana förhållanden synes det åtminstone böra krävas, att de lagstif Srrl

myndlSheterna under överarbetning av förslaget gör ett mera uthgt
auktoritativt uttalande angående åtalsbestämmelsernas innebörd Möj trukt^

1fkU"gfrelsef0rf ~ efter riksdagens hörande - utfärdas en instruktion
för åklagarna beträffande tillämpningen av bestämmelserna En

annan utvag ar säger hovrätten, att en promemoria härom utarbetas till
akiagarnas ledning.

Spörsmålet om de föreslagna åtalsreglernas inverkan på åklagarnas och
CSr7s£ ,etSbÖrda#hf berÖrts av aågra remissorgan. Som tidiga§re nämnts
medS %aröm, Uttalat’ att fÖrslagets genomförande sannolikt skulle

icke tordenbn1SaS T ,myndigheternas arbetsuppgifter men att denna

ke torde bil av sådan storleksordning, att den i och för sig kunde åberopas
såsom ett avgörande skäl mot förslaget.

Justitiekanslersämbetet framhåller, att det såväl beträffande ärekränkningsbrotten
som andra brott vilka nu är målsägandebrott ofta kan vara
nödvändigt, att en förundersökning göres innan bestämd ställning tages till
atalsfragan. År förundersökning påkallad, uppkommer hos både polisen och
aklagarna en arbetsökning, som — om än icke mera beaktansvärd på fler.
.... ~ dock ej'' bor Iamnas ur räkningen. Och det synes, säger ämbetet,
Ja, \ fJaga om målsägandebrotten kunna inträffa, att ställningstagandet till
åtalsfrågan blir särskilt vanskligt, detta med hänsyn till såväl saken som
aklagarens ställning till målsäganden och den tilltalade. Även prövningen,
om förundersökning skall åvägabringas eller ej, lärer icke sällan bli tveksam
och medföra en del arbete för åklagaren.

kriminal polisintendenten i Stockholm, som särskilt betonar att polismyndigheternas
arbete kan befaras öka, anför härom:

Det förefaller som om kommittén icke tillräckligt beaktat de praktiska
trag°U s°m koiPma att uPPstå vid tillämpningen av åtalsreglerna i enlighet
for.s, a?et: ?a!lgt„ §allande ordning har exempelvis hemfridsbrott fallit
mwLaUnan*(äi^iff e- angivelse. Erfarenheten har visat att en angivelse
mycket ofta aterkallas innan åtal väckts och i flertalet fall redan efter en
f i, annaa dag- pohs- och åklagarmyndigheter har därigenom besparats en

allmän t ’ DeStSÄa b™U ar* vldare ytterst sällan av den beskaffenhet att

mlT^nr f *fmS^r sas°™ Påkallat. Förfarandet enligt det föreslagna systeninlTdplf
atb P°llsl"ynJilgheterna bil skyldiga att verkställa förundersök att

läcka/ Rmårii°tktati dCt rCdan fJån bÖrjan står klart att åtal ej kommer
bL ntnämHn ^ laggas att. nå§ra olägenheter av beskaffenhet att ens
bora omnamnas icke framkommit enligt nuvarande system. Jag vill därför
fasta uppmärksamheten på att den föreslagna ändringen i de fall den avser
lindriga brott endast kommer att medföra ett för utredningspersonalen betungande
arbete utan motsvarande nytta ur samhällssynpunkt.

. klknande synPunkter anföres av hovrätten för övre Norrland, överståthallarambetet,
kriminaltekniska anstalten, kriminalpolisintendenten i Göte -

C 139

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

borg, landsfogden i Norrbottens län, Stockholms rådhusrätt och Föreningen

Sveriges häradshövdingar. _

Några av de remissorgan, som ställer sig kritiska till kommitténs förslag i
förevarande del, föreslår såsom alternativ till en utvidgning av systemet med
särskild åtalsprövning eller för uppnående av en begränsning av detta system,
att regler om målsägande- och angivelsebrott bibehålies. Justihekanslersämbetet
anför sålunda, att ett bibehållande i princip av nuvarande ordning
härvadlag synes vara att förorda. Härför talar också enligt ämbetet, att
kommittén ej har gjort gällande, att rådande indelning av brotten i åtalshänseende
i allmänhet skulle ha medfört några olägenheter. Om teoretiska
synpunkter har varit utslagsgivande för förslaget, kan framhållas, att de olägenheter
som i praktiken synes förbundna därmed enligt ämbetets mening
är av större betydelse än fördelarna teoretiskt sett. Även Svea hovrätt, Föreningen
Sveriges häradshövdingar och poliskammaren i Malmö framhåller
möjligheten att behålla vissa brott såsom målsägande- eller angivelsebrott.
Överståthållarämbetet har funnit sig böra föreslå, att vissa brott konstrueras
såsom angivelsebrott. Att målsägandebrotten utmönstras anser ämbetet däremot
vara lämpligt.

Rörande förslaget att åtalsprövningen skall ankomma på den åklagare,
som enligt sin instruktion har att föra talan i målet, råder ganska delade
meningar bland de remissinstanser, som har yttrat sig härom. För ett bibehållande
av den nuvarande statsåklagarprövningen uttalar sig hovrätterna
för Västra Sverige och för Övre Norrland, statsåklagaren i Stockholm, lansstyrelserna
i Kronobergs, Malmöhus och Örebro län, Föreningen Sveriges
häradshövdingar och Advokatsamfundet. Såsom skäl åberopas därvid främst
angelägenheten av enhetlighet vid bedömningen.

Även justitiekanslersämbetet har funnit flera omständigheter tala emot
att förlägga åtalsprövningen till distriktsåklagarna. Å andra sidan torde det
enligt ämbetets mening icke vara möjligt att betunga statsåklagarna med
prövningen.

Kommitténs förslag har emellertid även i förevarande del godtagits eller
lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden. Det tillstyrkes uttryckligen
_i några fall dock med vissa jämkningar — av riksåklagarämbetet, statsåklagarna
i Göteborg och Malmö, Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland,
Göteborgs rådhusrätt, Föreningen Sveriges landsfogdar och Föreningen Sveriges
stadsfiskaler.

För att bilda sig en uppfattning, huruvida distriktsåklagarna kan anses
kvalificerade för ifrågavarande uppgift, har riksåklagarämbetet granskat
samtliga de brottstyper, å vilka den särskilda åtalsregeln föreslagits skola ha
tillämpning, och därvid upptagit kompetensfrågan till övervägande för var je
särskild brottstyp. Ämbetet har därvid utgått från att de i gällande landsfogdeinstruktion
meddelade bestämmelserna rörande de brott, för vilka
landsfogde skall föra talan, skall tillämpas även efter förslagets genomforande.
I något fall föreslår ämbetet en ändring av dessa behörighetsregler.

140 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Ttrim Ti då,f u 1 fÖrslaSet uPPtaget brott saknar motsvarighet i gällande

unntlS f T da,br0ttet nu ar målsägande!,™», har ämbetet till övervägande

dfstHkts/kl §an’ TT*1? 3 ftal fÖr br°Uet SkaH UtfÖras av statsåklagare eller
dis riktsåklagäre. Under förutsättning att kompetensfördelningen mellan

ariar och d,striktsåklagare med avseende å åtals utförande regleras
pa det satt som ämbetet sålunda föreslår, finner ämbetet att några betänk hfrem

V a “T tillämpninSeu av den särskilda åtalsregeln i

häremot svarande omfattning lägges å distriktsåklagare. Ämbetet framhåller,

tt den provning, som erfordras för fullgörandet av dessa uppgifter, icke i

UDD-ifte™ SSCr Pa dGt jUridi5ka Planet utan att det för att fält fullgöra
uppgifters snarare ar av betydelse att äga livserfarenhet och moget om Strafflagberedningen.

Beredningen avgav år 1948 förslag till lagstiftning

råtr(Tourf948U4nofTfa Cller e“er§e PåfÖljd fÖF br0U S3mt °m efter§ift

(^°U 194 40)'' 1 fraSa om åtalseftergift innebar förslaget, att gäl samh

H T °m 1 RB 2°: 7 SkullC f]yttas tiH ^rafflagen och att
samband darmed möjligheterna att efterge åtal skulle väsentligt vidgas.
Förslaget har ke foranlett annan Kungl. Maj;ts åtgärd -n aU Jt rerJte_

ats för yttrande till atskilhga myndigheter och organisationer.

Fragan om vidgade möjligheter att efterge åtal upptogs på nytt i beredningens
år 1953 avgivna betänkande om enhetligt frihetsstraff m. m och
bär aven behandlats i beredningens slutbetänkande. Det förslag, somTdetta

slkT dC ar.fra™la§ts 1 sistnämnda betänkande, överensstämmer i huvudsak
med vad beredningen föreslog år 1953. Förslaget innebär, att i RB 20- 7
dar den i punkt 1 stadgade rätten att meddela åtalseftergift även i fortattnmgen
forutsattes skola avse brott, som är belagda endast med böter —
som mSkr]1Va! befo§enhet för riksåklagaren att efterge åtal i fråga om brott,

dessaTllTäfhf Tö T861"6'' SåS°m förutsättnin§ fÖT åtalseftergift skall i
dessa fall galla, att det ar uppenbart att påföljd ej erfordras för att avhålla

den misstänkte från vidare brottslighet och att det ej heller ur allmän syn p

nkt ar påkallat, att åtal väckes. I slutbetänkandet föreslår beredningen

om lZLV SaS°m 6n Tjd aV dC däFi föresla§na ändrade bestämmelserna
sk n h ?d f? av psyklskt abnorma lagöverträdare — att i RB 20: 7 även
11 regleras fragan om åtalseftergift, då den misstänkte har begått brottet
under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet.

i 1953åendh beb0Ve*,av vfid§ade löjligheter att efterge åtal har beredningen
i 19o3 ars betänkande anfört följande:

SnavJ" 8tadSand.e°”’ fält att meddela åtalseftergift i

edning är angeläget''att piföljd tfr ÄSSÄÄtlC
de som ka» orsakas av en rä,,e§gä„g

C 141

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

landena kan vidare stundom vara sådana att det med hansyn till fallets beskaffenhet
framstår såsom anstötligt att åtal vackes. Åklagaren bor icke
tvingas att väcka åtal i fall då en rättegång enligt en välgrundad allmän opinion
skulle vara upprörande. För närvarande torde i dylika fall understundom
åtal undgås därigenom att åklagaren ställer kraven pa bevisning hogie
än eljest. En sådan lösning av problemet kan emellertid ej anses tillfredsställande.
En allmän bestämmelse om ratt att meddela åtalseftergift bor da
finnas. Eftersom det ur allmän synpunkt är angelaget att det anfortros åt
domstol att avgöra om påföljd skall folja eller ej, bor atalseftergiftsbesta -melsen tillämpas enbart i sådana fall, da en lagfonng ar förbunden med
särskilda nackdelar som ej kan undanröjas genom ett beslut om påföljdseftergift
av domstolen. Att bestämmelsen blir tillämplig endast i undantagsfall
är icke något skäl mot densamma.

Beredningen understryker vidare, att åtal ej får efterges, om det kan skada
tilltron till rättsväsendets objektivitet.

Yttrandena. I yttrandena över 1953 års betänkande tillstyrktes
den av beredningen föreslagna allmänna befogenheten för riksåklagaren att
efterge åtal av flertalet remissorgan, däribland riksåklagarämbetet, Svea hovrätt,
socialstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs län, statsåklagaren i Göteborg
och Föreningen Sveriges landsfogdar.

Riksåklagarämbetet anförde:

Det kan icke råda något tvivel om att fall finnas, där åtal och dom framstå
antingen som direkt stötande för rättsmedvetandet eller som meningslösa
med hänsyn till det ändamål som man enligt modern uppfattning vill uppnå
med straffet. Syftet att i dylika fall befria lagöverträdaren från undergåendet
av påföljden kan tillgodoses såväl genom åtalseftergift som genom

påföljdseftergift. ....

Det är emellertid tydligt, att påföljdseftergift i manga fall icke kan ersatta
åtalseftergift. Beträffande kanske flertalet av dem, för vilka påföljdseftergift
kan komma i fråga, är det nämligen icke domen utan den av åtalet föranledda
inställelsen inför domstol och den därmed sammanhängande offentligheten
som träffar hårdast. Det syfte som man vill nå med institutet åtalseftergift
skulle därför i många fall i väsentlig man förfelas, om lagöverträdaren
skulle behöva figurera i en offentlig rättegång. Med den utformning,
som den generella åtalseftergiften erhållit i beredningens förslag, enligt vilket
prövningen förlagts till riksåklagaren, torde de invändningar av principiell
art, som i remissyttrandena över 1948 års promemoria framförts mot
institutet, ha förlorat det mesta av sin bärkraft.

Statsåklagaren i Göteborg anförde i fråga om möjligheten att förena en
allmän regel om åtalseftergift med principen om allas likhet inför lagen:

I diskussionen om införande av en generell regel om åtalseftergift har argumentet,
att en sådan rätt skulle innebära fara för principen om allas likhet
inför lagen, spelat en framträdande roll. Häremot kan anföras att erfarenheterna
från Norge och Danmark, där åtalseftergift under lång tid praktiserats
i en betydligt större omfattning än som ifrågasatts hos oss, ej ge något
stöd för farhågor i denna riktning. Med hänsyn till den nära överensstämmelsen
med nämnda länder på såväl rättsväsendets område som inom
andra grenar av samhällelig verksamhet, synes där rådande lagstiftning och
praxis beträffande tillämpningen av åtalseftergift ur olika synpunkter vara

142 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

värd en ingående uppmärksamhet, då nu frågan upptages till lagstiftning

rörande s^ana* alt &n? °~'' i^urisS^^^SÄ

tnteU Hli^t allmänna spörsmål som eventuella återverkningar av insti som^nnil^h

S Pa Prmc}Pen om allas likhet inför lagen. De invändningar
som under åberopande av faran för en rubbning av denna princip framförts

1 Vär torde i Ss ZsfrlcknTng

villutsäa^nrf ''X upplåning, som saknar reellt underlag. Vad principen

giiiipSpililli

™ ÄÄS Vid - “gor

åklagaren^6 beh°Vet " mötli*heter 1111 åtalseftergift anförde stals s^et^allmänt

khn°förå^landekatt

som i ÄttS 4USSf.1 v£Vmä~tram ,m e« avgörande,
åtal dessutom ansetts kunna ^ ! X an nn§a omfattning har

grundsats uppfattade regeln »minim aS med St(id av den såsom allmän rättsvelaktigt
i måni fall anftötli^ ^ "T1 ?.raetor»- På så sätt ha otvi kunnat

undvikas. U g resultat av legahtetsprmcipens tillämpning

ÄÄrrÄ1 - —-:

drS, f5rslag anmildes »

fonden i r i k N°rrhmd> länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län landsJmfundet
^ '' FÖrenin<>en Mrad,hövdingar och Advokat Justitiekanslersämbetet

anförde:

U^äMnTnS«4M SÄtfo^nfMl?da-^,än^"del ln"eb" > *»-

utarbetade. Flera av de invänrini*11^ av eft.ergiftsinstitutet än det tidigare

ha nu fallit eller minskat i betydelse’ ScTpieh^a m0t förslaget,

betet emellertid för sin del allthimt f anser justitiekanslersäm för

att dett, insäntuppt.gifKst mannen Tv S.nric“?*,skil föreligg,
tutet lättare komma att erhålla en festal?n?g« E §å y? Va mfort kan insti’
särskilt beträffande allas likhet inför lagen.8’ ^ medforde allvarliga vådor,

C 143

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Föreningen Sveriges häradshövdingar yttrade:

Tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen om åtalseftergift lär undernormala^örhållanden
måhända icke erbjuda särskilt stora svanghe er
Saken kan emellertid komma att te sig annoriunda i ett upprört och oro gt
läge Domstolarna äro — främst på grund av den dar tillämpade offentlig
hetsprincipen, den bättre tillgången till utredning och instanso
bättre än riksåklagaren lämpade att taga emot tornar och motstå påtryck
“gar- Såsom''ett väsentligt skäl att införa åtalseftergift vid s.da» av
domstols rätt att eftergiva påföljd har beredningen anfört att ctet na
oån« kan vara önskvärt att bespara gärningsmännen det svara psykiska li
dande, som kan orsakas av en rättegång. Betydelsen av detta argument bor
dock icke överskattas. Vidare torde det forhalla sig sa att den upprätte s
gärningsmannen i skydd av offentligheten och instansordningen får om
domstol efterger påföljd synes vara mera oantastlig och för
värdefull än den han kan erhålla genom åtalseftergift. Da härtill kommer,
att bestämmelserna om åtalseftergift äro avsedda blott för salisynta undantagsfall,
vill föreningen ifrågasätta, huruvida det ar lämpligt att vid sidan
av- domstols rätt att nedsätta eller eftergiva påföljd infora den foreslaöna
rätten till åtalseftergift.

Advokatsamfundet, som underströk att det ur principiell synpunkt var
fråga om ett lagstiftningsspörsmål av stor vikt, anförde:

Till en början måste man uppställa frågan huruvida, om förslaget rörande
rätt för domstol att eftergiva påföljd genomföres, något behov av bestämmelser
om utvidgad rätt att meddela åtalseftergift verkligen föreligger. Denna
fråga synes man böra besvara så, att en utvidgning av möjligheterna att
eftergiva åtal är onödig, såvitt därigenom icke åsyftas att vinna annat resultat
än att gärningsmannen skall undgå påföljd. Vad nu sagts synes också vara
beredningens ståndpunkt. Beredningen uttalar nämligen att den delar
uppfattningen att en bestämmelse om påföljdseftergift bör täcka de fall, där
det av någon anledning är angeläget att påföljd för en brottslig gärning ej
inträder. En utvidgning av möjligheterna att meddela åtalseftergift kan då
icke motiveras med annat än att fall skulle kunna tänkas förekomma, där
det av någon anledning vore angeläget att undvika icke blott påföljden utan
redan själva åtalet. I sitt tidigare betänkande antydde beredningen att en
vidgad rätt till åtalseftergift kunde vara motiverad av hänsyn till målsäganden
och till intresset att kunna effektivt bekämpa utpressningsbrottet. Styrelsen
fann denna tanke tilltalande och tillstyrkte rätt för riksåklagaren att
i dessa två fall meddela åtalseftergift. Styrelsen är alltjämt av samma uppfattning.
När det gäller frågan huruvida rätten att meddela åtalseftergift bör
utsträckas till att avse även andra fall, har beredningen i det nu remitterade
betänkandet gjort ett uttalande, mot vilket styrelsen måste starkt reagera. Beredningen
anför nämligen att åklagaren icke bör tvingas att väcka åtal i fall
då en rättegång enligt en välgrundad allmän opinion skulle vara upprörande.
Om beredningen nöjt sig med att säga att åtal icke borde väckas, när riksåklagaren
funne en rättegång upprörande, hade mindre varit att säga om
uttalandet. Antydan om lämpligheten att taga hänsyn till den s. k. allmänna
opinionen är däremot ägnat att ingiva de allvarligaste betänkligheter. Om i
ett demokratiskt samhälle den allmänna opinionen kräver en lagändring, må
statsmakterna sörja för att denna ändring kommer till stånd, men om den
allmänna opinionen kräver att en brottsling icke skall åtalas, då är man inne
på farliga vägar, om man böjer sig för detta.

144 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

~Y0m tilIStyrkte en utvidgning av möjligheterna till

sln tm T mn 3VSeende å fal1’ där eftergift är m°tiverad av hän }

till malsaganden eller till intresset att kunna effektivt bekämpa utpress ngsbrottet

— framhöll i sitt yttrande även, att tillämpningen av et^stad ftt

iTt f d6n föresla§na räckvidden kunde vara ägnad

enkannerligen d- högsta åklagarmyn Hovrattcn

för övre Norrland hyste betänkligheter mot förslaget bl a

”erkattet^aHm- h\ vid Prövnin8 av åtalseftergift icke är un k

n ol 6kta tillSyn °Ch att all“änheten därför ibland

an komma att draga provningens säkerhet och objektivitet i tvivelsmål
borsiaget avstyrkte5 helt av hovrätterna över Skåne och Blekte oTför

in i StorlZ (maj°nt/eten;)'' °verståthållarämbetet, kriminalpolisintenden,
triri,khT lansstlJreIsen '' Skaraborgs län och Föreningen Sveriges

ninctub /ttrffndena aV dCSSa remissorgan framhölls särskilt, att prövningen
huruvida påföljd skall följa eller ej bör tillkomma domstol, för att
astä mojliga garanti för säkerhet och objektivitet skall skapas.

^erlLTrzirkiC/"3^6 årS fÖFSlag anfÖrdC

np^vägS^inluno^av kunna vara »renade med att åtal väckes,

gs*S$cr*3!?glSSSffi£S

aÄspSSÄgSSSSSS®

ninasnmlfpn k 3S På T ratts®kiPning särskilt inom straffrätten. Att gärtordeTr^mst
beronT^^rlt?^ Hdande genom ett domstolsförfarande

gen°mrSreS’ k“ “"*™> «>''

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anförde:

,k2S K ^ed.den,praktiska erfarenhet, som står föreningen till huds
som talår f f kfa bteSIfra fragan om nå§ot faktiskt behov framkommit
hé,,a. a„ na/de?

C 145

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

väcka talan inför domstol, t. ex. i de fall där det tillgripna beloppet är ytterst
ringa och omständigheterna giva stöd för antagandet, att tillgreppet
förövats mera av tanklöshet än brottslig vilja. Andra exempel kunna andraoas
från specialstraffrättens område. Att föreningen ändock staller sig tveksam
även härtill är att fallen äro fåtaliga och några storre olagenheter harav
icke ha förmärkts. Eu särskild lagstiftning torde därför knappast vara nödvändig.
När det däremot gäller brott, som skola följas av frihetsstratt, staller
sig problemet helt annorlunda. De angrepp, som genom dylika brott riktats
mot samhällsordningen måste med hänsyn till att frihetsstraff skall
följa bedömas som allvarliga. Med hänsyn härtill synes det betänkligt, att
frågan om påföljd för den som övertygats om brottslig gärning genoin den
föreslagna utvidgningen av institutet åtalseftergift skall frånryckas aomstolarna
och läggas hos åklagare. För det första bryter man härigenom mot
den viktiga principen att fråga om åläggande av straff eller icke bor åvila
domstolarna. Dessutom sättes offentlighetsprincipen ur spel, da handläggningen
av ärende angående åtalseftergift icke är offentlig. Det senare synes
emellertid vara ett av de starkaste skälen för förespråkarna för den föreslagna
åtalseftergiften, då man härigenom velat undvika åtal, som skulle
kunna verka anstötligt. Här kan anmärkas, att ju högre social position någon
besitter, desto mer skrämmande ter sig en offentlig rättegång för denne.
På grund härav finnes risk för, att just dessa kategorier och framfor allt
dessas försvarare komma att göra allt för att utverka åtalseftergift. För det
andra synes det anmärkningsvärt, att när man i kriminalprocessen accepterat
den muntliga principen, man nu är beredd, då det gäller den viktiga
frågan huruvida någon, som bevisligen gjort sig skyldig till ett allvarligt
brott, skall ställas till ansvar eller erhålla åtalseftergift, att återgå till att
fatta beslut å handlingarna. Även om den misstänkte skulle beredas tillfälle
att utveckla sina synpunkter, måste detta ske inför en enda person, som
både är åklagare och domare. Man har därför anledning frukta, att hur
snäva regler som än begränsar detta instituts tillämpningsområde, det kommer
att bliva mycket svårt, att träffa ett materiellt riktigt avgörande i varje
särskilt fall. Och om beslutet om åtalseftergift i något fall skulle komma
till allmänhetens kännedom, kan med kännedom om allmänhetens djupa
känsla för »allas likhet inför lagen», förutsättas uppkomma en livlig diskussion,
om denna princip följts i det aktuella fallet. Att dylika diskussioner
icke äro ägnade att stärka tilltron till rättssamhället är uppenbart. Det
kan dessutom enligt föreningens uppfattning mycket starkt ifrågasättas, om
de intressen, som äro avsedda att tillgodoses genom den föreslagna åtalseftergiften
äro av den vikt för samhället, att man för att uppnå detta syfte
skulle behöva göra avsteg från principen om åtalsplikt. Det kan icke nog
understrykas, att denna princip varit av utomordentligt värde för åklagarna
att hänvisa till vid sina åtalsbeslut.

Flera av de remissorgan, som tillstyrkte beredningens förslag, bland dem
riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, Göta hovrätt, stat såklagar en i Malmö
och landsfogden i Södermanlands län, fann det vara till fördel för förslaget
att prövningen av frågor om åtalseftergift lagts hos riksåklagaren.
Några remissinstanser ansåg emellertid, att denna prövning borde kunna
överlåtas åt andra åklagare än riksåklagaren. Det framhölls därvid, att en
decentralisering är befogad, emedan riksåklagarens arbetsbörda eljest skulle
väsentligt ökas.

146 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Landsfogden i Gävleborgs län fann den mest praktiska lösningen av
kompetensfrågan vara den, att till distriktsåklagarnas prövning hänföres
hksom hdtdls de s. k. bötesbrotten, att åt statsåklagarna uppdrages att
verkställa prövning av sådana fall, då maximistraffet uppgår till fängelse i
bogst sex månader eller då det är uppenbart att, i händelse av åtal, strängare
straff an böter ej kommer att ådömas, samt att, därest ytterligare utvidgning
av åtalseftergiftsinstitutet anses erforderlig, prövningen överlåes
till riksåklagaren. Landsfogden i Norrbottens län ansåg, att åtalsprövnmgen
bor anfortros åt statsåklagarna men att, sedan en stadgad praxis
utbildats, prövningen kan anförtros åt distriktsåklagarna. Polisintendenten
i Hälsingborg, som anmärkte att man i frågor om åtalseftergift i praklken
komme att få lita till distriktsåklagarnas omdöme, förordade att eftergift
i alla fall skall få meddelas av distriktsåklagare eller av denne efter
förande av statsåklagaren och att, om avgörandet skall förbehållas riksåklagaren,
det bör gälla brott, för vilka icke enligt brottsbalken kan fölia
lagre straff än fängelse i ett år.

1 S‘na yttranden över beredningens slutbetänkande förklarar
Gota hovrätt och Föreningen Sveriges landsfiskaler, att de icke bär
nagon erinran mot förslaget till ändring av RB 20: 7. Hovrätten över Skåne
och Blekinge samt Föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriqes
landsfogdar hänvisar till sina yttranden över 1953 års förslag. Den föreslagna
möjligheten för riksåklagaren att efterge åtal tillstyrkes även av
statsaklagaren i Stockholm och landsfogden i Malmöhus län.

Hovratten for Vastra Sverige (majoriteten), som erinrar om de principiella
betänkligheter hovrätten anförde i sitt yttrande över 1953 års förslag,
anser att utrymme finnes för en viss vidgning av den i punkt 1 av
RB 20: 7 reglerade möjligheten till åtalseftergift. Hovrätten har därvid
narmast i tanke förseelser, beträffande vilka fängelse visserligen ingår i
straffskalan men som i det aktuella fallet för skyller på sin höjd ett ringa
bötesstraff. Hovrätten anför vidare:

,,.I-f,et.ta sammanhang må påpekas att de av beredningen uppställda förutsattnmgärna
för åtalseftergift beträffande brott, varå kan följa fängellört
k7naffPiaSt-n°rdve .Sk''ffja »ig nämnvärt från dem som för närvarande en,
i+ i V . g*j beträffande brott, varå endast böter kunna följa. Ehuru
st.ad§ande, darom ej finnes, kräves givetvis jämväl för åtalsu
sn a aV ®lsttaa?\nda ?laSet 1 Princip att påföljd ej erfordras för att avhålla
den misstankte från vidare brottslighet. Ifrågasättas kan därför om
icke en utvidgning av möjligheten till åtalseftergift i första hand bör ske

3tt ?Gt .n?.VaTande. stadgandet i 7 § 1 även får gälla brott, varå kan
olja fängelse i förslagsvis högst 6 månader, möjligen ett år. Hinder synes

™ wwa 3 “0t att f^gaa om åtalseftergift beträffande sistnämnda slag
av brott får provas av distriktsåklagare.

Hovrätten, som avstyrker att åtalseftergift skall få ske även beträffande
svårare brott, yttrar härom:

Rpapl^p1 aVn Cn Fnge- fi?rt deSSa fal1 torde eJ vara särskilt framträdande.
Regeln kan hos allmänheten ge upphov till misstro mot åklagarmyndig -

C 147

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

hetens objektivitet. Vidare kan förhandenvaron av en dylik regel på ett helt
annat sätt än regeln om påföljdseftergift leda till att framtida lagstiftare
ej finna det angeläget att draga tydliga gränser mellan straffbara och straftfria
gärningar. En tendens i dylik riktning torde för ovngt redan nu vara
märkbar. Betänkligt skulle även vara om åklagarmyndigheten med stöd a\
en allmän regel om åtalseftergift skulle finna skal att efter egna knminalpolitiska
överväganden helt undantaga vissa brottstyper från åtal. Slutligen
bör understrykas att en allmän regel om åtalseftergift, särskilt under labila
förhållanden, kan bidraga till att politiska överväganden och direktiv från
regeringsmakten komma att inverka vid prövningen av atalstragor.

Om en bestämmelse motsvarande den föreslagna införes, bör den enligt
hovrättens mening få en sådan avfattning, att eftergiftens utpräglade undantagskaraktär
kommer till markerat uttryck. Förutsättningarna för åtalseftergift
torde i första hand kunna anknytas till att det i det föreliggande
fallet med skäl kan antagas, att domstol ej skall fälla till ansvar för gär -

ningen. . .

Även Föreningen Sveriges stadsfiskaler godtar en utvidgning av möjligheterna
att meddela åtalseftergift till att omfatta sådana fall, där även frihetsstraff
ingår i straffskalan men böter uppenbarligen skulle komma att
ådömas i händelse av lagföring. Föreningen avstyrker däremot förslaget,
att riksåklagaren skall kunna ge åtalseftergift i andra fall, och hänvisar
härvidlag till vad föreningen har anfört i sitt yttrande över 1953 års betänkande.

Justitiekansler sämbetet framhåller, att det faktiska behovet av den föreslagna
utvidgningen av möjligheterna till åtalseftergift ej har belysts.
Enligt ämbetet skulle en tydligare begränsning av det föreslagna nya stadgandet
ha ernåtts, om rätten till åtalseftergift kunde knytas till sådana
särskilda undantagssituationer, där det för rättskänslan ter sig stötande
att åtal anställes eller där det eljest ur allmän synpunkt är påkallat att
åtal icke sker.

Advokatsamfundet avstyrker, under åberopande av sitt yttrande över
1953 års förslag, den föreslagna regeln om åtalseftergift beträffande brott,
varå kan följa fängelse.

Beträffande frågan, på vilken åklagare det skall ankomma att fatta beslut
om åtalseftergift, uttalar landsfogden i Malmöhus län, att uppgiften
ulan olägenhet kan anförtros statsåklagarna. Stalsåklagaren i Malmö anser,
att statsåklagare bör kunna meddela åtalseftergift i fall, då endast böter
beräknas bli påföljden.

Vad i övrigt vid remissbehandlingen har anförts beträffande avfattningen
av RB 20:7 torde få redovisas, när förslag framlägges om följdändringar
till brottsbalken.

Departementschefen. Under allmänt åtal hör alla brott, som ej är uttryckligen
undantagna. Undantagen avser i huvudsak brott, där åtalsrätten har
tillagts målsägande.

I fråga om brotten under allmänt åtal gäller sedan gammalt i vårt land

148 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

s. k. absolut åtalsplikt för allmän åklagare. Regeln härom har i gällande rätt

tZT , T* ‘ RB 20: «■ vari att åklagare skall La ä brott!

" '' ™ allman! a*»''- De» absoluta åtalsplikten gäller emellertid icke

In “ rf"'' Ar allmänt åtal stad§at särskilt villkor, såsom till,
myndlghet eller anSlvelse av målsägande, skall enligt RB 20- 3 så dant

villkor iakttagas. Men vidare kan jämlikt RB 20: 7 allmänt åtal av åklagare
eftergivas under vissa förutsättningar. Bortsett från vissa i punkt 2 av
sistnämnda lagrum behandlade fall — där brott har förövats innan den

straffan *6 d°mtS fÖ£fannat av honom förövat brott eller till fullo undergått
aff eller annan pafoljd for sådant brott — kan åklagare enligt punkt 1
fteröe allmän! atal, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och
punkt UPPCnba ’ 3tt den misstanktes lagföring ej är påkallad ur allmän syn Aven

utanför rättegångsbalken finnes bestämmelser om åtalseftergift eller

Mal7aS/åalSpr°7ng; Varvid “W* finnes för åklagaren att underlåta
atal. Jag asyftar har lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga samt

hPtSarHSl?lUagd°mSfangelSelagen’ barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård.
Frän dessa bestämmelser, som har tillkommit av övervägande kri mmaipohhska

skal och närmast hänför sig till regelsystemet föf de olika
aktionsformerna mot brott, bortser jag emellertid i detta sammanhang.

\ad angar brotten i den nuvarande strafflagen har ett litet antal, däribland
arekranknmgsbrotten, i åtalshänseende konstruerats såsom målsagandebrott.
Vid brotten under allmänt åtal, vilka alltså är de alldeles överagnnde
till antalet, har i vissa fall uppställts särskilda villkor för att allman
åklagare skall få väcka åtal. Sålunda kräves för att åtal skall få ske, i
... ra såsom vid olovlig underrättelseverksamhet, att Kungl. Mai :t

amnar tillstånd härtill, i andra fall, exempelvis vid hemfridsbrott, att målsagande
anger brottet till åtal och i andra åter, såsom vid olovligt förfogande,
att statsaklagaren finner åtal vara påkallat ur allmän synpunkt. Vid några
brottstyper fordras endast under vissa förutsättningar angivelse av målsägande,
t. ex. flertalet förmögenhetsbrott mot närstående. I flera av de fall
dar särskilt villkor har uppställts för allmänt åtal, har åklagare givits rätt
att utan hinder därav åtala brottet, om åtal finnes påkallat ur allmän
synpunkt. Som exempel härpå må nämnas ringare fall av misshandel, som
ej bär förövats å allmän plats. Även andra typer av villkor för allmänt

äta1 an de nu namnda finnes föreskrivna vid vissa i strafflagen behandlade
brott.

\dei! ^ straffrattskommittén föreslagna brottsbalken har konstruktionen
med malsagandebrott helt slopats. Alla gärningar, som har straffbelagts i balken,
skall salunda enligt förslaget höra under allmänt åtal. I vissa fall skall
emellertid galla särskilda villkor för att sådant åtal skall få utföras. Beträffande
brotten mot staten fordras tillstånd av Kungl. Maj:t vid vissa brott
som ror mecilem av kungahuset eller Sveriges förhållande till främmande
makt. I fråga om brotten mot enskild gäller att flertalet förmögenhetsbrott
mot närstående får åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse eller om

C 149

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

det vid särskild åtalsprövning finnes påkallat ur allmän synpunkt. Vid ett
stort antal andra brott mot enskild person föreslås allmänt åtal skola vara
tillåtet först efter sådan lämplighetsprövning från åklagarens sida. Atalsprövningen
skall göras av den åklagare, som enligt sin åklagarinstruktion
har att utföra åtal i målet.

De inskränkningar i den allmänna åtalsrätten, som straffrättskommitten
i överensstämmelse med gällande rätt hav föreslagit beträffande vissa
brott mot staten och flertalet förmögenhetsbrott mot närstående, har icke
föranlett några invändningar under remissbehandlingen. Ej heller jag har
något att erinra mot förslaget i denna del, och motsvarighet till nämnda
inskränkningar har därför upptagits i det nu föreliggande departements förslaget.

Under remissbehandlingen har däremot framförts kritik från många håll
mot att i den omfattning, som straffrättskommitténs förslag innebär, utsträcka
regeln om att allmänt åtal tillätes endast när det vid särskild åtalsprövning
finnes påkallat ur allmän synpunkt att åtal väckes. Kritiken vilar
huvudsakligen på den uppfattningen, att den föreslagna ordningen kan satta
principen om allas likhet inför lagen och därmed rättsväsendets objektivitet
i fara. Ett par remissorgan har pekat på vådan av att använda åtalsprövning
såsom korrektiv mot alltför vida brottsbeskrivningar. Även farhågor
för att förslaget — vilket bl. a. innebär att särskild åtalsprövning skall
ske vid brott som nu är målsägande- eller angivelsebrott — skall medföra
en för stor ökning av polis- och åklagarmyndigheternas arbetsbörda framföres
från några håll.

Allmän enighet torde råda därom, att det — med undantag för sådana
ringa fall, där strafföreläggande kan användas — i regel bör tillkomma domstol
att besluta angående samhällsreaktionen mot brott. En sådan ordning
förutsätter, att åklagare i princip är skyldig att tala å brott, som kommer
till hans kännedom. Utan undantag kan emellertid denna princip icke upprätthållas,
och detta har ej heller från något håll satts i fråga under remissbehandlingen
av straffrättskommitténs och strafflagberedningens förslag. Vad
det i detta sammanhang gäller att avgöra är därför, i vilken utsträckning
och i vilka former undantag skall kunna göras från åklagares åtalsplikt, såvitt
avser brott som behandlas i brottsbalken; som tidigare nämnts bortses
därvid från inskränkningar i åtalsplikten av den art, som nu finnes i lagen
om eftergift av åtal mot vissa underåriga samt i vissa andra lagar.

Vad som anförts om att en diskretionär åtalsprövningsrätt för åldagarna
kan medföra vissa risker för att principen om allas likhet inför lagen eftersättes
är värt beaktande. Om ifrågavarande befogenhet ej ges alltför vid
ram samt utnyttjas objektivt och i möjligaste mån enhetligt, synes dock ej
vara anledning att räkna med konsekvenser av sådant art. Från denna utgångspunkt
hyser jag för egen del icke några större betänkligheter mot att
inom vissa gränser utvidga åklagarnas diskretionära prövningsrätt i förevarandc
avseende. Åklagarkåren i riket torde numera vara så väl kvalificerad,
att eu sådan utvidgning kan ske utan risk för att rättsväsendets objektivitet

150 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

skaU sattas i fara. Det förutsättes därvid att, i den män prövningsrätten
illkommer underordnade åklagare, viss kontroll över tillämpningen sker
från oyerakiagarnas oeh riksåklagarämbetets sida. Såsom detta ämbete har
framhalht i sitt remissyttrande över kommitténs betänkande har åklagarna
redan nu att i vid omfattning företaga skönsmässiga bedömanden, och°några
vådor har veterligen icke föranletts härav. Det nu anförda innebär likväl
J?§ Strax ska11 återkomma till, att jag vill förorda att regler om
föreslagit Pr°Vmng ^ ““ Ctt Så St°rt antaI brott> som kommittén har

Jag vilt instamma i vad ett par remissorgan har anfört därom, att åtalsprovning
icke bör användas för att korrigera alltför vida brottsbeskrivningar
Under remissbehandlingen av straffrättskommitténs förslag har i en del
fall framförts kritik mot alltför vaga och tänjbara brottsbeskrivningar. Såsom
framhållits^ av föredragande departementschefen vid 1958 års lagrådsremiss
har vid överarbetningen av kommitténs förslag särskilt eftersträvats
att bota de brister, som kan anses ha förefunnits i detta avseende. Det är
emellertid uppenbart, att med de relativt allmänt utformade brottsbeskrivningar,
som med hänsyn till nutida komplicerade samhällsförhållanden måste
ges i åtskilliga fall, det stundom inträffar att gärningar, som i och för sig
uppfyller rekvisiten för visst brott, framstår som så föga straffvärda, att åtal
bor kunna underlåtas. Det är alltså här fråga om gärningar, vilka är avsevart
ringare an de flesta andra som faller under straffbudet. I dessa fall är
det i allmänhet från såväl allmänpreventiv som individualpreventiv synpunkt
tillfyllest med den varning, som polisens och åklagarens utredning
angående gärningen innebär.

För att undantaga nu åsyftade fall från den absoluta åtalsplikten lämpar
sig systemet med särskild åtalsprövning, som föreskrives vid vissa brott,
ej så val. Fall av denna art kan förekomma även vid andra brott än dem,''
till vilka straffrättskommittén bär knutit regler om åtalsprövning, och
framför allt rid brott, där straffskalan innehåller böter. Att ge regler om
åtalsprövning vid alla sådana brott är emellertid icke någon från lagteknisk
synpunkt lämplig lösning. En bättre utväg synes vara, att möjligheterna att
meddela åtalseftergift enligt RB 20: 7 något vidgas. Jag återkommer strax
till denna fråga. Med den nu antydda lösningen erfordras i brottsbalken regler
om särskild åtalsprövning endast i sådana fall, där skälen att begränsa
allmän åklagares rätt eller skyldighet att anställa åtal hänför sig till visst
eller vissa brott och äger samband med brottstypen som sådan. Som exempel
pa sådana brott må nämnas fosterfördrivning av kvinnan själv (3 kap
4 §) och olovligt förfogande (10 kap. 4 §).

Ett ingalunda oviktigt spörsmål, när det gäller åtalsreglernas utformning,
ar deras mverkan på polis- och åklagarmyndigheternas arbetsbörda. I detta
hanseende torde någon större skillnad icke föreligga mellan regler om särskild
åtalsprövning och bestämmelserna om åtalseftergift. Under remissbehandlingen
av straffrättskommitténs betänkande har emellertid från flera
hall yrkats, att konstruktionen med målsägande- och angivelsebrott skall

C 151

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

i vissa fall bibehållas, för att icke kommitténs förslag skall leda till en för
stor belastning av nämnda myndigheter. Dessa yrkanden hanfor sig till vissa
frekventa brottstyper, närmast ärekränknings-, hemfrids- och misshandelsbrotten,
och avser beträffande de sistnämnda lindrigare former, där gärningen
ej har förövats å allmän plats. Yrkanden i denna riktning motiveras
även av hänsyn till målsäganden, exempelvis vid hemfridsbrott och
misshandelsbrott inom hemmets väggar samt vid våldtäktsbrotten. Enligt
kommitténs förslag skall visserligen i de fall, då särskild åtalsprövmng är
föreskriven, åtal få väckas endast om det är påkallat ur allmän synpunkt,
och vid bedömandet härav skall även sådana omständigheter, som nu har
antytts, vinna beaktande. Under remissbehandlingen har emellertid framhållits,
att åklagarens prövning i allmänhet förutsätter att förundersökning
sker, och härigenom skulle åklagarnas och framför allt polisens arbetskrafter
komma att beträffande relativt lindrig brottslighet tagas i anspråk
i en utsträckning, som skulle inverka menligt på deras verksamhet
i övrigt.

Jag delar i allt väsentligt de synpunkter i fråga om åtal sreglernas utformning,
som sålunda har anförts. Såsom närmare kommer att framgå vid
redogörelsen för de särskilda bestämmelserna i det nu föreliggande departementsförslaget,
har däri ärekränkningsbrotten i princip konstruerats som
målsägandebrott och hemfridsbrotten, våldtäktsbrotten samt de lindrigare
formerna av misshandelsbrott, när gärningen ej har förövats å allmän plats,
såsom angivelsebrott. Även vid vissa andra brott förutsättes i regel för allmänt
åtal, att angivelse sker av målsäganden. Det har emellertid i allmänhet
icke överlåtits åt målsäganden att helt disponera över frågan, huruvida
åtal skall väckas. Med endast få undantag har nämligen vid nu ifrågavarande
brottstyper inrymts befogenhet för åklagaren att, om målsäganden ej
tar initiativ till brottets beivrande, väcka atal i de fall, då det finnes pakallat
ur allmän synpunkt. Den subsidiära åtalsrätt, som på detta sått har
tillagts åklagare, torde icke behöva föranleda, att förundersökning sker i
alla fall, där brott varom nu är fråga kommer till myndigheternas kännedom.
Eftersom det här i allmänhet gäller tämligen frekventa brott, torde
från åklagarsidan kunna till ledning för polismyndigheterna utfärdas anvisningar
rörande typfall, i vilka förundersökning bör anställas. Det ma i
detta sammanhang slutligen nämnas, att vid vållande till kroppsskada eller
sjukdom (3 kap. 8 §) åtalsregeln har utformats så, att — om brottet ej är

grovt _ för allmänt åtal i princip förutsättes såväl att angivelse sker som

att åklagaren finner åtal vara påkallat ur allmän synpunkt. Vid förtalsbrottet
(5 kap. 1 §) har öppnats möjlighet för åklagare att efter angivelse av
målsägande väcka åtal, om sådant av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän
synpunkt.

Såsom tidigare har omtalats, äger åklagare enligt RB 20: 7 punkt 1 efterge
allmänt åtal, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det
är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt.
Syftet med detta stadgande är att skapa möjlighet att efterge åtal

152 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

vid ringare brott. Det räcker emellertid icke för åtalseftergift, att brottet
synes ringa utan i allmänhet kräves att omständigheter föreligger som gör
* d®n ‘[rå§avarande gärningen ter sig mindre straffvärd i jämförelse
d de flesta andra som faller under straffbudet. Med den utformning

straff i? , grr m u U h3r kan 3ngiVna SyftC tillgodoses endast i de fall, då
sb af fskalan för brottet innehåller enbart böter. Även vid andra brott, där

böter ingår i straffskalan, kan emellertid förekomma sådana ringa fall, som

. , Sl t3S’ °ch det ar enhSt min mening icke tillfredsställande, att den
tekmska utformningen av straffskalorna skall lägga hinder i vägen för

‘Sädana f“"; AU ‘ brottsbalken och inom specialstrafträtten geSa(rskl
d» straffskator för brott, som endast torsk,ifer
böter, ar icke nagon framkomlig väg att åstadkomma rättelse härvidlag
Vid avvägningen av straffskalorna måste hänsyn även tagas till de rätts ^

knUtna tU1 dGSSa Skal0r> såsom beträffande
preskription, domstolens sammansättning och tillämpligheten av åtskilliga

ett 3 16g Gr 1 rattegangsbalken. Jag anser med hänsyn härtill — liksom
par av de remissorgan, som har yttrat sig över strafflagberedningens slut En^nakb

7 3tt 1 Stäl,eLen jämkning aV RB 20: 7 P»»kt 1 bör övervägal
lllmänt åt "t rSnmrf ^ ^ Ia§rummet Jämkades på det sättet, att

\ efte;gGVamVäl beträffande brott, för vilket jämte böter är
stadgat fängelse, under forutsättning, såvitt nu är i fråga, att i händelse av
ag oring svårare straff än böter uppenbarligen icke skulle komma att
adomas. Provningen av frågan om åtalseftergift skulle i dessa fall, till dess

deTutltd d3" VUnnitS rÖrande dCn Praktiska tillämpningen av

den utvidQade regeln, kunna läggas hos statsåklagare

Ilraf,fll8bierednin§en har fÖreslagit en ännu längre gående utvidgning
f f°-!lgheterna att efterge atal> innebärande att riksåklagaren under vissa
orutsattnmgar skall kunna efterge åtal oberoende av brottets svårhetsgrad
ores en sådan möjlighet, som på ett mera markant sätt än hittills har

om ide, de" a,bSOlUla älalsPlik*“. bär uppenbarligen tillämpnings området

goras synnerligen begränsat. I den mån frihet från påföljd bör

medges för en straffbelagd gärning och denna icke är av mveket Undrig

v nne d I V aUm“"het '',ara “ «*». «''"> avgöres av domstil. Härigenom
“de basta garantierna för en allsidig bedömning av de förhållfnden
som bor inverka vid avgörandet. En bestämmelse, som ger domstol lätt att
i undantagsfall efterge påföljd, upptages också såsom tidigare omtalats i depaitementsf
or slaget. Som beredningen har uttalat, torde dock stundom före

Jafan3 ’ dar starka ^al talar för att själva domstolsprövningen undvikes
Jag anser darfor, i likhet med det övervägande antalet av de remiss™
som har yttrat sig over beredningens förslag, att ytterligare någon utvidg

hmf nV,7°J 8 3 att efterge åtal bör kunna övervägas. Slutlig ställning

harti 1 liksom till frågan om jämkning i förut antydd riktning av RB 20 f

punlct 1 far tagas vid utarbetandet av följdändringarna till brottsbalken

gift f °mmCr T61" aU behandlas de föreslagna reglerna om åtalseftergift
fråga om brott, begånget under inflytande av sinnessjukdom eller
annan psykisk abnormitet. sinnessjukdom eller

C 153

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Under remissbehandlingen av straffrättskommitténs förslag har från
några håll hemställts, att den närmare innebörden av uttrycket, att åtal
är påkallat »ur allmän synpunkt» klargöres; detta uttryck förekommer såväl
i de föreslagna reglerna om särskild åtalsprövning som i RB 20: 7 punkt
1. Såsom bl. a. riksåklagarämbetet har framhållit, möter det emellertid
med hänsyn till de vitt skilda förhållanden, som här kommer i betraktande,
svårigheter att ge en sammanfattande beskrivning. Genom den inskränkning
av området för särskild åtalsprövning, som jag förordar i förhållande
till straffrättskommitténs förslag, åstadkommes likväl i viss mån en snävare
ram för bedömandet av vad som ur allmän synpunkt är påkallat än
enligt kommittéförslaget. Beträffande innebörden av detta uttryck har i tidigare
lagstiftningsärenden framhållits, att bedömningen får ske med hänsyn
såväl till brottets art och straffets syfte som till omständigheterna vid
brottets begående. Det har också betonats att sociala hänsyn, exempelvis
till målsäganden, bör tagas. Om åklagaren överväger att väcka åtal för angivelsebrott
utan att angivelse har skett, bör uppenbarligen skälen för att
målsäganden ej angivit brottet till åtal beaktas.

Beträffande frågan om behörig åklagare i de fall särskild åtalsprövning
skall ske delar jag den av straffrättskommittén uttalade meningen, att åtalsprövningen
bör ankomma på den åklagare, som enligt sin instruktion har
att föra talan i målet. Denna lösning har också godtagits av flertalet remissinstanser.
Hur åklagaruppgifterna beträffande de i brottsbalken upptagna
brotten skall fördelas mellan statsåklagare och distriktsåklagare, bör
icke upptagas till närmare övervägande i detta sammanhang. Jag anser
emellertid, att frågan härom bör lösas i huvudsak efter de riktlinjer, som
riksåklagarämbetet har angivit i sitt remissyttrande över kommitténs förslag.
Innehållet i yttrandet härvidlag kommer att i vissa delar redovisas vid
redogörelsen för de särskilda bestämmelserna i departementsförslaget.

IV. Det fullständiga förslaget till brottsbalk
Allmän översikt

I lagrådsremissen år 1958 har upptagits två huvudavdelningar av brottsbalken,
av vilka den första innehåller inledande allmänna bestämmelser och
den andra stadganden om de särskilda brotten. I nu föreliggande förslag har
till ett enhetligt lagverk med benämningen brottsbalk sammanförts nämnda
båda huvudavdelningar och en tredje huvudavdelning, upptagande bestämmelserna
om brottspåföljderna.

Beträffande det huvudsakliga innehållet i första och andra avdelningarna
kan jag i det väsentliga hänvisa till 1958 års lagrådsremiss.
Jag vill här endast beröra vissa frågor i anslutning till lagrådsgranskningen.

Omdaningen av brottssystemet har förberetts genom partiella strafflags -

154 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

reformer, som genomförts åren 1942 och 1948. Det är endast beträffande
brotten mot person, som brottsbalksförslaget innehåller en mera genomgripande
revision. Lagrådet har vid sin granskning av 1958 års departementsforslag
icke funnit anledning föreslå några mera omfattande ändringar annat
an beträffande ärekränkningsbrotten och vissa brott mot familj, som i
gallande lag upptages i ett särskilt kapitel.

I fråga om ärekränkningsbrotten uttalar lagrådet som sin mening, att de Pi^-mentSf°rSlage^

kriminaliserar sanna uppgifter om andra människor i
alltför vid omfattning, och förordar en omläggning av förslaget. För egen
del har jag ej kunnat ansluta mig till lagrådets lösning av ifrågavarande lagshftningsproblem
utan har funnit, att den tidigare uppläggningen i princip
bor bibehållas. Med hansyn till de erinringar, som lagrådet framfört, har
emellertid bestämmelserna i vissa hänseenden jämkats.

Straffrattskommittén hade i sitt förslag i anslutning till gällande lag uppta,
SnLett kapiteI anSående brott mot familj. Detta kapitel infördes likväl icke
i 19o8 ars departementsförslag. Föredragande departementschefen ansåg, att
ett par av brottstyperna i kapitlet borde såsom föråldrade utgå, medan de
återstående kunde överföras till andra kapitel i brottsbalken.

Enligt lagrådet är det visserligen obestridligt, att de brottstyper, som ansetts
föråldrade, har ringa frekvens. Möjligen kan dock detta, uttalar lagrådet,
till någon del bero på straffbestämmelserna. Att gärningarna i viss utsträckning
kan beivras enligt andra lagrum synes lagrådet icke utgöra tillräcklig
anledning att upphäva en i och för sig ändamålsenlig kriminalisering.
Lagrådet — som erinrar om att det nuvarande kapitlet om brott mot

amilj har sin motsvarighet i de nordiska grannländernas lagstiftning _

anser, att brottsbalken bör upptaga ett kapitel i ämnet som i huvudsak ansluter
sig till gällande lag och förordar, att ett sådant kapitel införes näst
efter kapitlet om sedlighetsbrott.

Jag har icke velat motsätta mig detta önskemål, och i det nu upprättade
förslaget har därför såsom 7 kap. införts bestämmelser om brott mot familj,
vilka i stort sett överensstämmer med de av straffrättskommittén föreslagna.

Som lagrådet framhållit har 1958 års departementsförslag gått längre än
kommitténs förslag, när det gällt att ge de kriminaliserade gärningarna särskilda
brottsbeteckningar. Det har synts lagrådet tydligt, att denna strävan
mott ganska stora redaktionella svårigheter, och lagrådet uttalar bl. a., att
en eljest naturlig indelning i straffskalor ibland har rubbats därför att frågan
om namngivningen inverkat. Lagrådet har på anförda skäl förordat, att
ur förslaget så långt möjligt uteslutes de brottsbeteckningar, som innehåller
attributet ringa, och att brottsbeteckningar för de grova fallen av gradindelade
brott icke utsättes annat än när sådana fall behandlas i en särskild paragraf.
r

I det nu föreliggande departementsförslaget har, med undantag endast i
fråga om ett par brott, lagrådets anvisningar beträffande brottsbeteckningarna
följts. Jag vill i detta sammanhang även uttala min anslutning till lagrådets
uppfattning, att domstolarna icke bör till brottsbeteckningen lägga
attributet grov eller ringa vid brott, som anses höra under en skala för grova

C 155

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

respektive ringa fall, vilken dock ej innehåller särskild brottsbeteckning. Det
är, bl. a. med hänsyn till registreringen i straffregistret, angeläget att domstolarna
i detta avseende handlar enhetligt.

I samband med frågan om brottsbeteckningarna har lagrådet upptagit ett
spörsmål om preskriptionstider vid sådana brott inom specialstraffrätten,
där straffskalan innehåller straffskärpning vid försvårande omständigheter
eller strafflindring vid mildrande omständigheter. Medan vid gradindelade
brott de olika graderna i de avseenden, där straffskalan spelar en roll, skall
behandlas som särskilda brott, hävdas det i anslutning till äldre doktrin,
säger lagrådet, att man i nämnda fall inom specialstraffrätten trots de
särskilda skalorna har att göra med allenast ett slags brott. Vid bedömande
av frågan om preskription skall man därför rätta sig efter maximum i straffskalan
för försvårande omständigheter. Lagrådet anser, att det bör närmare
undersökas huruvida man icke kan vid brottsbalkens införande i preskriptionshänseende
m. m. likställa den äldre och ofta praktiska typen av straffskalor
med den nya gradindelningen.

Ett brotts straffskala har betydelse — förutom däri att den anger de gränser,
inom vilka straff för brottet i regel skall utmätas — i flera olika hänseenden.
Ett sådant är preskriptionstidens längd, andra hänför sig till olika
regler i rättegångsbalken, såsom angående domstolens sammansättning, föiutsättningarna
för ingripande med häktning och andra tvångsåtgärder m. m.
När det nu gäller den typ av äldre straffskalor, som lagrådet åsyftat, synes
några tillämpningssvårigheter i angivna hänseenden icke föreligga. Såväl processlagberedningen
— i samband med förslaget till den nuvarande rättegångsbalken
— som straffrättskommittén och strafflagberedningen har gjort
sinsemellan överensstämmande uttalanden angående tolkningen härvidlag
(se strafflagberedningens slutbetänkande s. 117). Att i fråga om preskription
eller i annat särskilt avseende göra avsteg från denna tolkning, som för närvarande
synes vara ensartad i alla förekommande fall, bör enligt min mening
icke övervägas. En övergång över hela linjen till den ordning lagrådet
ifrågasatt kan å andra sidan icke ske utan en närmare undersökning, varvid
bl. a. en kartläggning torde böra göras av de berörda brotten. Då en sådan
undersökning skulle bli tämligen vidlyftig och det här är fråga om straffskalor
av en äldre typ, som även inom specialstraffrätten i stor utsträckning
har ersatts av gradindelade brott och efter hand torde komma att helt försvinna,
har jag icke ansett mig böra biträda lagrådets hemställan i denna
del.

Vad lagrådet anfört om den nuvarande metoden att inom straff skalorna
utsätta tillämpliga straff i viss ordning, t. ex. fängelse före böter, för att ge
domstolarna viss vägledning angående lagstiftarens bedömning av brottstypen,
har ej föranlett mig att frångå den ståndpunkt, som i detta hänseende
har intagits i 1958 års departementsförslag. Det måste starkt betvivlas,
att en utformning av straffskalorna efter nämnda metod innebär någon
egentlig vägledning för de rättstillämpande myndigheterna. Härför torde omständigheterna
i de fall, som kommer under bedömande, vara alltför skiftande.
"såsom lagrådet framhållit minskas för övrigt utrymmet för metoden

156 C

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

i och med att straffarbete utmönstras. En lämpligare metod är enligt min
mening att såsom redan i stor utsträckning har skett i strafflagen och
aven börjat ske inom specialstraffrätten — i vissa fall gradindela brotten.
Denna metod har kommit till vidgad användning i det nu föreliggande departementsförslaget.
I fråga om val mellan olika straffarter ges domsto ■7acnLharUt°Ver

V1SS lednin& 1 det stadgande, som har upptagits i 1 kap
7 §- Med hänsyn till det anförda vidhålles förslaget att i de straffskalor, som
innehåller mer än en straffart, den lindrigaste straffarten alltid nämnes
forst. Jag vill understryka att därmed icke åsyftas någon ändrad straffmätmngspraxis.

Lagrådets önskemål, att man i större utsträckning än enligt det tidigare
remitterade forslaget skall i straffskalorna använda ett års fängelse som
maximum, har beaktats i det förslag som nu utarbetats.

Vid 1958 års lagrådsremiss berörde föredragande departementschefen frågan,
huruvida i den blivande brottsbalkens avdelning angående reaktionsormerna
skulle upptagas en allmän bestämmelse om nedsättning eller efferg-i/f
av påföljd. Om så skedde, vore det enligt departementschefen måhända
icke uteslutet att sådana föreskrifter om påföljdseftergift i speciella fall,
straffrättskommittén upptagit i sitt förslag till brottsbalk, bleve överflödiga.
Med hänsyn härtill upptogs tills vidare icke i 1958 års departementsforslag
en av kommittén föreslagen regel angående bedömandet av gärnine,
som forovas med samtycke av den mot vilken gärningen riktas, och ej heller
en regel om möjlighet att från påföljd fria kvinna, som själv fördrivit sitt
foster. Av samma anledning fick tills vidare utgå föreslagna regler angående
nvilligt avvärjande av fara i vissa fall och angående förövande under krig

av gärning som enligt gärningsmannens uppfattning var tillåten jämiikt
krigsbruk.

I lagrådets utlåtande över 1958 års departementsförslag framhålles, att
det vid lagrådets granskning i flera fall har framstått som en brist att sådana
bestämmelser som de nyssnämnda icke i enlighet med straffrättskommitténs
förslag återfinnes i anslutning till brottsbeskrivningarna. Bestämmelserna
framträder sakligt sett som en viktig begränsning av kriminaliseringen
i de särskilda kapitlen, och det är därför enligt lagrådets mening
mindre lämpligt att rycka ut bestämmelserna ur sitt samband med
brottsparagraferna. Om frihet från straff kommer att stadgas av skäl som
hanfor sig endast till vissa lagrum, måste det också, uttalar lagrådet, rent
praktiskt sett vara bättre att upptaga bestämmelser därom i de särskilda
kapitlen an att införa en katalog över sådana speciella fall i någon senare
avdelning av brottsbalken.

Som jag tidigare omtalat och närmare kommer att beröra i det följande
föreslås i brottsbalkens tredje huvudavdelning en allmän befogenhet för
domstol att nedsätta eller helt efterge påföljd för brott. Denna befogenhet
maste emellertid med nödvändighet göras mycket snäv och är avsedd att
tillampas endast i rena undantagsfall. Jag har därför i likhet med lagrådet

C 157

Kungl. Maj:ls proposition nr 10 år 1962

kommit till den uppfattningen, att vid sidan av den föreslagna allmänna
befogenheten bör bibehållas föreskrifter om nedsättning eller eftergift av
påföljd i vissa speciella fall. Dessa föreskrifter bör, såsom lagrådet framhållit,
upptagas i anslutning till de brottsbeskrivningar, till vilka föreskrifterna
hänför sig. Av de förut omnämnda, i 1958 års lagrådsremiss uteslutna
bestämmelserna har jag därför nu i brottsbalkens andra huvudavdelning
upptagit alla utom den, som avser betydelsen av samtycke utav den mot
vilken en gärning riktas. Någon sådan bestämmelse har jag — av skal, som
kommer att redovisas i ett senare sammanhang — icke ansett böra införas
i brottsbalken.

En annan grupp regler, som återfanns i straffrättskommitténs förslag till
brottsbalk men ej upptogs i 1958 års departementsförslag, var såsom redan
omtalats de regler genom vilka stadgades begränsningar i den allmänna
åtalsrätten. Hela frågan om åtalsprövningen uppsköts till ett senare skede.
Departementschefen uttalade därvid, att det för övrigt ur systematisk synpunkt
syntes riktigast att i kapitlen om de särskilda brotten upptaga allenast
själva brottsbeskrivningarna. Åtalsreglerna kunde lämpligen sammanföras i
ett särskilt kapitel i slutet av balken.

Lagrådet framhåller, att en sådan uppdelning som den nyss angivna visserligen
är teoretiskt försvarlig men att lagrådet av väsentligen samma skäl,
som lagrådet anfört beträffande straffrihetsgrunder vid speciella brott, håller
före, att den praktiska fördelen av det system i fråga om åtalsreglernas
placering, som införts redan genom 1942 och 1948 års straff lagsreformer,
är så stor att man icke bör bryta däremot utan mera vägande skäl.

Jag har även på denna punkt ansett mig böra följa lagrådets förslag, och
jag vill alltså förorda, att åtalsreglerna bibehålies i de särskilda kapitlen.
Härigenom har också kunnat undvikas att utbygga brottsbalken med en
fjärde huvudavdelning, avseende åtalsbestämmelser och andra bestämmelser
av processuell natur.

Brottsbalkens första kapitel har i det nu föreliggande förslaget kompletterats
med vissa bestämmelser, som har nära samband med reaktionssystemets
utformning och därför icke ansetts böra behandlas förrän i anslutning
till strafflagberedningens förslag. Dessa bestämmelser avser bl. a. sådana
konkurrensspörsmål, som uppstår då någon samtidigt skall dömas till påföljd
för flera brott. Jag vill i detta sammanhang även erinra om att lagrådet
vid granskningen av 1958 års departementsförslag avstått från att uttala
sig om den i 1 kap. föreslagna regeln om självförvållat rus, vilken ansetts
böra bedömas i samband med de bestämmelser, som skall ersätta SL 5: 5.

I enlighet med lagrådets hemställan har i kapitlet om ämbetsbrott införts
vissa bestämmelser om påföljderna för ämbets- och tjänstemän, som straffrättskommittén
hade upptagit i sitt förslag men som vid remissen till lagrådet
av 1958 års departementsförslag avsågs skola överföras till brottsbalkens
blivande tredje huvudavdelning.

Mitt ställningstagande till vad lagrådet i övrigt har anfört beträffande de

158 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

båda f,°/Sla huvudavdelningarna kommer att redovisas i det följande vid de
särskilda bestämmelserna i förslaget. Utöver vad där sägs har vidtagits vissa
redaktionella jamknmgar.

*rV? a v d ® 1 n 1 n § e n i det nu föreliggande fullständiga brottsbalksrslaget
bär rubriken Om påföljderna. Avdelningen har disponerats i
naja överensstämmelse med den av strafflagberedningen föreslagna skyddsagen.
Liksom i denna behandlas i de två första kapitlen av nämnda huvud rT«a

aTlmän .°f^. jangelse och 1 de närmast följande fem kapitlen övfW
f t pafolJder> nämligen villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsiekfmPHt1
överlämnande till särskild vård. I böteskapitlet har

icke medtag,ts bestämmelser om verkställighet av bötesstraff. Dessa bestäm harTa^

funnit h™* T "g a“dra “^digheter än de judiciella,

Jv ° " 1 b°ra pa samma satt soni för närvarande meddelas i särskild

mit 7 a 1 .kap,"en om fangelse, ungdomsfängelse och internering har jag
laht utgå vissa föreskrifter, som beredningen upptagit i skyddslagen men
som avser verkställigheten av dessa påföljder och enligt min mening bör in helslagen611

^ ^ °mmer att ersätta den nuvarande straffverkställig Afedan

strafflagberedningen i sitt förslag efter kapitlen om de allmänna
påföljderna reglerar de särskilda påföljderna för ämbetsmän och krigsmän

lellt geTfnSa]7 kapite1’ har dessa påföljder i departementsförslaget uppdelats
pa tva kapitel, av vilka det första behandlar suspension och avsättmng
och det andra disciplinstraff för krigsmän. I beredningens förslag gjordcs
skyddslagen icke annat än delvis tillämplig å disciplinstraffen. Dessa påo
jder ansags nämligen vara av så speciell karaktär, att detaljregleringen
därför" a*! * fortsaj!m?S?n borde ske i särskild lag. Beredningen föreslog

t 1 Sb , gev åm dlSC!phnStraff fÖr krigsmän skulle med vissa jämkning

funnit afl HS'' f T™ndC 3V beredningens förslag i denna del har jag
funnit att den föreslagna ordningen är behäftad med vissa olägenheter En

Indelning av de centrala bestämmelserna rörande disciplinstraffen på

ärnad M ledåCnfetnir-Skilda. ^ ^ lätt vilseledande och är

fn 1 J1 itolknin§ssvaiagheter. Enligt departementsförslaget övery
tas till brottsbalken från den nuvarande lagen om disciplinstraff de bestämmelser,
som är av mera omedelbart intresse för de dömande myndighetmm.
Övriga bestämmelser, vilka huvudsakligen avser verkställigheten
av disciplinstraff, får meddelas i särskild författning.

Efter kapitlen om de olika allmänna och särskilda påföljderna (25—33
a be,handlaS i de narmast följande kapitlen (34—37 kap.) i tredje huvudavdelningen
frågor om förverkande av egendom, om nedsättning och utel
U pafa Jd 1 V1SSa fal1, om sammanträffande av brott och förändrin*

3V Påff? Jd Samt °™ Preskription. I kapitlet om nedsättning och uteslutning
av pafoljd i vissa fall har icke såsom i förslaget till skyddslag upptagits reg
ler om allmän! atal beträffande gärning, som har begåtts i ålder/lä—17 år
essa legler, som i straff lagberedningens förslag avsetts skola ersätta 1944

C 159

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, har enligt min mening icke
sin plats i brottsbalken utan bör liksom nu placeras i särskild lag. Beträffande
kapitlet om sammanträffande av brott och förändring av påföljd har
i departementsförslaget skett den ändringen, såvitt avser kapitlets disposition,
att reglerna med avseende å de fall, då någon samtidigt skall dömas till
påföljd för flera brott, har flyttats till brottsbalkens första kapitel, vari meddelas
vissa allmänna bestämmelser om brott och brottspåföljder. Bestämmelserna
i nu ifrågavarande kapitel av brottsbalken (36 kap.) avser hur det
skall förfaras dels när den som har dömts till påföljd finnes ha begått annat
brott före domen eller begår nytt brott efter domen men innan påföljden
till fullo verkställts eller eljest upphört och dels när flera påföljder som har
ådömts samma person sammanträffar på verkställighetsstadiet.

De två avslutande kapitlen (38 och 39 kap.) i tredje huvudavdelningen, i
vilka meddelas rättegångsbestämmelser och bestämmelser om vissa myndigheter
m. m., motsvarar sista kapitlet i förslaget till skyddslag. Något kapitel
om personundersökning har icke medtagits i brottsbalken. I betänkande angående
det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation (SOU
1959: 20) har framlagts förslag om att utbryta sinnessjuklagens bestämmelser
om sinnesundersökning till behandling i en särskild lag. Om detta förslag
genomföres, torde böra övervägas att i samma lag reglera även andra
former av personundersökning i brottmål. I ett remissyttrande över strafflagberedningens
förslag har ifrågasatts huruvida icke vissa stadganden i
1946 års lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig
borde införlivas med lagstiftningen om påföljderna för brott. Bestämmelserna
i 1946 års lag är emellertid av övervägande processuell natur och har ej
sådant direkt samband med brottsbalken att en placering av dem däri framstår
såsom naturlig. Dessa bestämmelser har därför lämnats utanför balken.

Såsom förut berörts bibehålies i förslaget straffbegreppet såsom benämning
på de påföljder — böter, fängelse, suspension, avsättning och disciplinstraff
— vilka angives i bestämmelserna om de särskilda brotten. Jag vill i
anslutning härtill beröra vissa andra terminologiska frågor.

I gällande strafflag har — dock utan att full konsekvens kunnat iakttagas
— eftersträvats att ej såsom brott beteckna gärning som begås av otillräknelig
eller minderårig person (jfr lagrådets utlåtande år 1958 under 1 kap.
1 §). Denna strävan har uppenbarligen sin förklaring i den tidigare omnämnda,
till grund för 1864 års strafflag liggande principen att på varje brott
skulle följa straff. I det föreliggande brottsbalksförslaget, som i en inledande
paragraf definierar begreppet brott, göres icke någon sådan avgränsning
av brottsbegreppet, utan brott i teknisk mening kan begås även av psykiskt
abnorma eller minderåriga personer. Såsom synonymt med brott användes
på vissa håll i lagtexten uttrycket brottslig gärning.

Även påföljdsbegreppet har fått en definition i brottsbalken. Genom denna
definition, som ansluter sig till den av strafflagberedningen föreslagna,
faller utanför delta begrepp förverkande av egendom och annan särskild

160 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

rattsverkan liksom också skadestånd, varom brottsbalken i motsats till den
nuvarande strafflagen icke innehåller några regler. Mot en sådan bestämö
av begreppet kan invandas att jämväl skadestånd, förverkande och liknande
enligt allmänt språkbruk är påföljder för brott. Detta synes dock icke
behova utgöra nagot hinder mot den föreslagna definitionen, som i och för
sig innebar en klar gransdragning och medför vissa lagtekniska fördelar.

skilhga regler i den föreslagna brottsbalken anknyter till det straff, som
ar »stadgat* för brottet. Därvid åsyftas genomgående den straffskala, som
ar föreskriven i eller i anslutning till själva bestämmelsen om brottet I den
man aven andra på den i det särskilda fallet tillämpliga straffskalans storlek
inverkande regler, exempelvis vid återfall i brott, skall beaktas, användes
regelmässigt uttrycket att å brottet »kan följa» visst straff.

kenmedffrlf8?!!08 ^ Så omfattande lagstiftning som brottsbal ken

medför åtskilliga problem, som hänför sig till övergången mellan gam ma

och ny lag. Dessa problem, som avser både stadgandena om brotten och
bestämmelserna om brottspåföljderna, bör behandlas i en särskild promulgationslag.
Brottsbalken föranleder vidare följdändringar i ett stort antal laf.
Ff och andra forfattningar. Förslag till promulgationslag och sådana författningsändringar,
som skall ske i den i 87 § regeringsformen stadgade ordningen
utarbetas for narvarande inom justitiedepartementet. När arbetet
larmed slutforts, torde jag få återkomma till dessa lagförslag.

De särskilda bestämmelserna i förslaget

Enligt de grunder som jag har angivit i det föregående har utarbetats förslag
till brottsbalk. Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget får

jag, utöver vad som framgår av den tidigare framställningen, anföra följande.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Allmänna bestämmelser

Denna avdelning omfattar två kapitel, av vilka det första innehåller vissa
allmänna bestämmelser om brott och brottspåföljder och det andra reglerar
tillämpligheten i rummet av svensk lag angående brott.

1 KAP.

Om brott och brottspåföljder

I detta kapitel som icke har någon motsvarighet vare sig i straffrättskommitténs
förslag till brottsbalk eller i den av strafflagberedningen föreslagna
skyddslagen — har i jämförelse med 1958 års lagrådsremiss gjorts
tämligen omfattande ändringar, som dels föranletts av lagrådets erinringar
och dels sammanhänger med att en tredje huvudavdelning nu fogats till bal -

C 161

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

ken. Vad beträffar dispositionen av kapitlet motsvarar 1 och 2 §§ samma
lagrum i 1958 års förslag, medan 3 § och 4 § första stycket svarar mot 4 och
5 §§ däri. Bestämmelserna i 4 § andra stycket och i 5 och 6 §§ är nya. Stadgandet
i 7 § motsvarar 3 § i det tidigare förslaget, och den bestämmelse, som
nu har placerats i den avslutande 8 §, hade förut sin plats i 6 §.

De stadganden, som i 1958 års förslag återfanns i 1 kap. 7 och 8 §§ och
som innehöll, det förra en regel om var brott skall anses begånget och det
senare en erinran om lagstiftningen om utlämning, har i enlighet med lagrådets
yrkande flyttats till 2 kap., vari meddelas bestämmelser om tillämpligheten
av svensk lag.

I 1958 års förslag avslutades 1 kap. med ett stadgande (9 §), enligt vilket
vad som föreskrevs i 1, 2, 22 och 23 kap. av brottsbalken skulle, om ej annat
följde av vad för visst fall vore stadgat, tillämpas jämväl beträffande
annat brott än sådant som avsågs i balken. Stadgandet innebar bl. a., att de i
1 kap. 2 § upptagna bestämmelserna, att endast uppsåtliga gärningar vore
straffbara, om ej annat vore särskilt stadgat, och att straff ej finge ådömas
för ringa oaktsamhet, skulle bli tillämpliga inom specialstraffrätten.

Lagrådet, som erinrar om att man med nu gällande lagstiftning i regel är
hänvisad till att lösa frågor om allmänstraffrättsliga reglers tillämpning
inom specialstraffrätten med analogins hjälp, avstyrker att den föreslagna
bestämmelsen om att in dubio endast uppsåtliga gärningar skall betraffas
göres tillämplig även inom specialstraffrätten. Vidare hemställer lagrådet att,
om mot dess inrådan en regel angående straffrihet vid allenast ringa oaktsamhet
inflyter i brottsbalken, den i allt fall ej utsträckes att gälla inom
specialstraffrätten. Vad angår övriga allmänstraffrättsliga reglers tillämpning
inom specialstraffrätten torde man, framhåller lagrådet, ha kommit
fram till en ganska säker ståndpunkt utom möjligen såvitt angår medverkan
till mera bagatellartade förseelser, beträffande vilka inom doktrinen
någon osäkerhet råder om gränsdragningen. Straffrättskommittén, som understrukit
att viss tvekan kan föreligga i detta hänseende, föreslog en legal
reglering av medverkansreglernas tillämplighet inom specialstraffrätten. Denna
reglering upptogs även med viss jämkning i 1958 års departementsförslag.
Lagrådet avstyrker emellertid förslaget i denna del och anför att, om dess
uppfattning godtages, den föreslagna paragrafen om brottsbalkens tillämplighet
inom specialstraffrätten torde kunna helt utgå ur förslaget i avbidan
på resultatet av den särskilda utredning, som för närvarande pågår rörande
specialstraffrätten.

Såsom lagrådet framhållit ger frågan om brottsbalkens tillämplighet inom
specialstraffrätten endast i vissa begränsade avseenden anledning till tvekan.
Beträffande de stadganden, som har upptagits i 1 kap. av det nu föreliggande
förslaget, är det tydligt att de — bortsett från bestämmelsen i 2 §
första stycket om att in dubio endast uppsåtliga gärningar bestraffas — är
tillämpliga vare sig kriminaliseringen skett i brottsbalken eller utantör denna.
Detsamma torde utan undantag gälla stadgandena i 2 kap. om tillämpligheten
av svensk lag. I fråga om bestämmelserna rörande de särskilda

B llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. C.

162 C Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

brotten i 3—22 kap. föreligger givetvis icke något problem i förevarande
hänseende. Anmärkas må blott, att i 20 kap., som handlar om ämbetsbrott,
finnes vissa allmänna regler om bestraffning av sådana brott, och dessa
regler skall tydligen gälla oberoende av om gärningen är straffbelagd i
brottsbalken eller ej. Vad angår 23 kap. erbjuder icke heller de bestämmelser,
som däri meddelats om försök, förberedelse eller stämpling, några svårigheter
med avseende å deras tillämplighet utanför brottsbalken. Dessa bestämmelser
är nämligen tillämpliga endast i de fall, då särskilt stadgande
givits därom, och hinder föreligger ej att meddela sådant stadgande även i
annan lagstiftning än brottsbalken. Det senast sagda gäller även sådan underlåtenhet
att avslöja eller hindra brott som avses i 6 § första stycket av
sistnämnda kapitel. De regler om underlåtenhet att hindra brott, som har
intagits i 6 § andra stycket, skall emellertid — liksom motsvarande regler i
gallande lag — gälla även gärningar som är belagda med straff annorstädes
än i brottsbalken. Tvekan i fråga om tillämpligheten inom specialstraffrätten,
såvitt avser stadgandena i 23 kap., kan råda endast beträffande medverkansreglerna.
Som jag närmare kommer att redovisa i ett senare sammanhang,
bär jag i enlighet med lagrådets hemställan avstått från att föreslå
en legal reglering av medverkansbestämmelsernas tillämplighet utanför
brottsbalken. De bestämmelser om nödvärn och annan nödhandling, som har
upptagits i det avslutande kapitlet i brottsbalkens andra huvudavdelning
(24 kap.), gäller i den mån fråga härom kan uppkomma även inom specialstraffrätten.

Vad slutligen beträffar reglerna om reaktionssystemet i brottsbalkens
tredje huvudavdelning, ligger i sakens natur att dessa äger allmän giltighet.
Ett par undantag finnes dock. I likhet med motsvarande bestämmelser i gällande
lag skall sålunda de i 26 kap. införda bestämmelserna om förhöjt
straff vid återfall i brott avse endast gärningar, som är straffbelagda i brottsbalken,
och detsamma gäller stadgandena i 34 kap. om förverkande av egendom,
när fråga ej är om brottsverktyg.

Några problem i fråga om tillämpligheten av brottsbalkens bestämmelser
utanför dess område föreligger alltså blott beträffande ett litet antal bestämmelser.
Vad särskilt angår stadgandet om att in dubio endast uppsåthga
gärningar skall bestraffas och bestämmelserna om medverkan till brott,
torde av de skal, som lagrådet anfört, någon uttrycklig regel om tillämplighet
inom specialstraffrätten icke nu böra meddelas. I detta läge har jag
funnit den lämpligaste lagtekniska lösningen av ifrågavarande problem vara
åt låta den i 1958 års förslag intagna bestämmelsen om brottsbalkens tilllamplighet
inom specialstraffrätten helt utgå och i stället i de paragrafer,
som ej avses skola vara direkt tillämpliga utanför balken, uttryckligen ange
att de galler inom denna. En sådan lösning innebär tydligen icke något hiner
mot att dessa paragrafer tillämpas analogt inom specialstraffrätten i den
mån, exempelvis beträffande medverkansreglerna, skäl föreligger härtill och
en analogi enligt vedertagna regler kan anses tillåten.

C 163

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
1 §■

I 1958 års lagrådsremiss har i denna paragraf upptagits stadgande, att
såsom brott skall anses allenast gärning, som inrymmes under en i brottsbalken
eller eljest i lag eller författning given brottsbeskrivning. Häremot
framhåller lagrådet bl. a., att vad som erfarenhetsmässigt kan vara anledning
understryka genom en allmän principiell bestämmelse i denna riktning
är att en kriminallag ej bör tillämpas retroaktivt, och lagrådet hemställer,
att avfattningen ändras i enlighet härmed. Stadgandet skulle då ej framstå
enbart såsom en teoretisk definition utan fa en mera konkret karaktär med
tydligt angiven funktion. Enligt lagrådets mening bör brottsbalken även, i
den mån spörsmålen kan anses vara av principiell betydelse, innehålla bestämmelser
om verkan av att lagstiftningen ändrats i skärpande eller mildrande
riktning efter det att brott begåtts.

I brottsbalken förekommer vissa grundläggande begrepp, som återfinnes i
lagtexten genom hela balken, nämligen brott, påföljd och straff. För att
klargöra innebörden av dessa begrepp och därigenom underlätta tolkningen
av olika bestämmelser i balken synes det ändamålsenligt att i förevarande
kapitel definiera eller på annat sätt avgränsa begreppen. Syftet med nu ifrågavarande
stadgande är enbart att tjäna som definition av begreppet brott.
Bestämmelser, som i de olika hänseenden lagrådet angivit ger uttryck åt
principen »nullum crimen sine lege», bör även enligt min mening finnas i
lagstiftningen. Enligt vad jag inhämtat överväger emellertid författningsutredningen
att i sitt kommande grundlagsförslag upptaga regler, som ger uttryck
åt nämnda princip. Med hänsyn härtill har jag icke funnit skäl att nu
upptaga de av lagrådet förordade bestämmelserna.

Mot utformningen av paragrafen i 1958 års förslag har lagrådet även
invänt, att betydelsen av själva brottsbeskrivningarna understrukits så starkt
att — i strid med vad som varit avsett — något utrymme knappast skulle
erbjudas för analogisk tillämpning; att helt utesluta sådan tillämpning kan
enligt lagrådets mening icke vara lämpligt. Med anledning av denna erinran
har formuleringen av paragrafen jämkats i syfte att förebygga, att däri intolkas
förbud mot analogisk tillämpning.

2 §•

I enlighet med lagrådets hemställan har den i första stycket andra punkten
upptagna bestämmelsen, att med oaktsamhet skall förstås oaktsamhet
som ej är ringa, fått utgå.

3 §•

I denna paragraf, som svarar mot 4 § i 1958 års förslag, anges innebörden
av begreppet påföljd för brott. För vissa av påföljderna, nämligen de som
utsättes i bestämmelserna om de särskilda brotten, bibehålies av skäl som
jag tidigare angivit ordet straff såsom samlande benämning.

164 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Samtliga de åtgärder, som uppräknas i paragrafen, är påföljder i teknisk
mening. Det gäller alltså även överlämnande till annan myndighet att vidtaga
särskilda vårdåtgärder. Den som av domstol överlämnas till särskild
vård, vare sig det är barnavård, nykterhetsvård eller psykiatrisk vård, har
sålunda dömts för brottet eller, med ett annat förekommande uttryck, fällts
till ansvar för brottet. De särskilda rättsverkningar, som må vara förenade
därmed, såsom i fråga om förhöjt straff vid återfall i brott, förverkande av
egendom, avgifts- eller skattskyldighet eller liknande, kan följaktligen inträda
i ett dylikt fall, om ej annat är stadgat.

I ett andra stycke av motsvarande paragraf i 1958 års departementsförslag
ingår en erinran om att dödsstraff i vissa fall kan tillämpas, när riket är i
krig. Denna erinran har på hemställan av lagrådet i stället placerats i 22 kap.,
som innehåller krigsartiklar.

4 §•

Bestämmelserna i första stycket, som svarar mot 5 § i 1958 års lagrådsremiss,
ger uttryck åt den i jämförelse med gällande lag ändrade systematik,
som^ brottsbalken innebär i fråga om förhållandet mellan straff och
övriga påföljder för brott. Det finnes enligt min mening ej anledning att,
såsom flertalet av lagrådets ledamöter förordar, bibehålla den nuvarande
systematiken, som bygger på den klassiska straffrättslärans numera föråldrade
princip att på varje brott skall följa straff i vedertagen mening. Avfattningen
av bestämmelserna har emellertid jämkats. Den nu föreslagna
formuleringen ger vid handen, att vissa regler om användningen av straff
finnes vid sidan av de straffskalor som upptages i bestämmelserna om de
särskilda brotten.

I SL 2: 1 uppräknas de allmänna straffarterna i ordningen straffarbete,
fängelse och böter, varefter stadgas att dessa straffarter anses, i förhållande
till varandra, svårare eller lindrigare efter den ordning, vari de nämns
i paragrafen. Någon motsvarighet till detta stadgande har icke upptagits
i strafflagberedningens förslag till skyddslag. Beredningen har emellertid i
ett utkast till lag om införande av skyddslagen föreslagit en bestämmelse,
enligt vilken påföljd i fängelse skall anses svårare än påföljd i böter, även
om vid förvandling av böterna skall följa fängelse på längre tid. I motiveringen
för denna bestämmelse framhåller beredningen, att något stadgande
om att viss påföljd skall anses svårare eller lindrigare än en annan icke erfordras
för tillämpningen av skyddslagen. Utanför denna finnes emellertid
åtskilliga bestämmelser, t. ex. i rättegångsbalken, vilka för sin tillämpning
örutsätter att en viss gradering kan göras i svårare eller lindrigare påföljder.
Ett stadgande härom torde dock enligt beredningen behövas endast för
förhållandet mellan böter och fängelse. Inom påföljd, där domstol har att
bestamma måttet — böter, fängelse, suspension, disciplinstraff för krigsman
samt i viss mån internering — faller av sig självt vad som är svårare
eller lindrigare påföljd. Att disciplinstraff får anses jämställt med böter
framgår enligt beredningens åsikt av lagen om disciplinstraff för krigsmän.

C 165

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

I övrigt bygger beredningens förslag liksom gällande lag på den uppfattningen
att någon generell gradering med hänsyn till svårhetsgrad av olika p

följder icke bör göras. ,

Vid remissbehandlingen av beredningens slutbetänkande har nyssnamn a
bestämmelse i lagen om införande av skyddslagen icke föranlett någon erinran
i sak. Två remissinstanser har emellertid yttrat sig angående bestämmelsens
placering. Sålunda har Göta hovrätt förklarat sig anse, att den bör
införas bland de allmänna bestämmelserna i brottsbalkens inledande kapitel.
Jämväl Föreningen Sveriges häradshövdingar har havdat, att detta stadgande
icke bör ha sin plats i en promulgationslag.

För egen del har jag med biträdande av Göta hovrätts uppfattning funnit
lämpligt att placera ifrågavarande bestämmelse i detta kapitel. Den har upptagits
såsom ett andra stycke i förevarande paragraf. I fråga om behovet
av bestämmelsen må erinras bl. a. om de särskilda straffnedsättningsregler,
som har intagits i vissa kapitel i brottsbalkens andra huvudavdelning,
och om den allmänna befogenhet att nedsätta påföljd, som har föreslagits
i den tredje huvudavdelningen. Enligt de nu åsyftade bestämmelserna
får under vissa förutsättningar dömas till lindrigare straff än för brottet
är stadgat. En jämförelse i fråga om svårhetsgrad bör emellertid icke begränsas
enbart till förhållandet mellan fängelse och böter, utan jämförelsen
torde — bl. a. med hänsyn till sådana utanför brottsbalken förekommande
stadganden, som anknyter till brott varå icke kan följa svårare straff an
böter — böra avse fängelse, suspension och avsättning å ena sidan samt
böter och disciplinstraff å den andra. Även disciplinstraff bör alltså uttryckligen
nämnas i bestämmelsen.

5 §•

Denna paragraf återfinnes ej i 1958 års lagrådsremiss, och den har icke
någon direkt motsvarighet vare sig i nuvarande lag eller i strafflagberedningens
förslag. För närvarande gäller som huvudregel att en tilltalad kan
ådömas endast en allmän brottspåföljd. När fråga är om påföljd för ett
brott, kan undantag från denna regel enligt nu gällande rätt allenast ske
genom att vid meddelande av villkorlig dom böter samtidigt ådömes med
stöd av det stadgande härom, som från och med år 1960 är infört i lagen
om villkorlig dom. Regeln framgår av de i bestämmelserna om de särskilda
brotten intagna straffskalorna, i vilka förutsättes att endast ett straff ådömes
för brottet, och därav att de s. k. skyddsåtgärderna träder i stället för
det straff, som eljest skulle ha ådömts; straff och skyddsåtgärd kan alltså ej
ådömas jämte varandra för samma brott. Däremot är det möjligt att för
brott av den, som är underkastad ämbetsansvar, samtidigt döma till allmän
påföljd eller disciplinstraff och ämbetsstraff. En sådan påföljdskombination
är dock tillåten endast i fall, för vilka uttryckliga stadganden härom har
meddelats.

Enligt beredningens mening bör även i fortsättningen såsom huvudregel
gälla, att vid bestämmande av påföljd för brott endast en allmän brottspå -

166 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

följd får ådömas. Någon uttrycklig bestämmelse härom har visserligen
icke givits i beredningens förslag, men regeln framgår indirekt därav att
särskild föreskrift har meddelats i de fall kumulation av påföljder skall
vara tillåten. Om ett uttryckligt stadgande finnes erforderligt, anser beredningen
att det bör inflyta i det kapitel med allmänna bestämmelser om brott
och brottspåföljder, vilket beredningen förutsatte skulle komma att inleda
brottsbalken.

I det nu föreliggande departementsförslaget bibehålies såsom huvudgrundsats,
att for samma brott får ådömas endast en allmän påföljd. Liksom i beredningens
förslag göres emellertid vissa undantag från denna grundsats.
Enligt departementsförslaget skall sålunda villkorlig dom, skyddstillsyn
och överlämnande till vård enligt barnavårdslagen kunna kombineras med
dagsböter for samma brott; till frågorna om dessa påföljdskombinationer
återkommer jag i senare sammanhang. Vidare skall på samma sätt som
nu allmän påföljd eller disciplinstraff och ämbetsstraff kunna ådömas samtidigt.
Det spörsmål, som är aktuellt vid förevarande paragraf, är huruvida
den angivna huvudprincipen bör lagfästas i ett uttryckligt stadgande
eller ej. Enligt min mening bör detta ske. Regeln kan visserligen sägas indirekt
framgå av de särskilda föreskrifter om möjlighet att kombinera påföljder,
som har meddelats för vissa fall. A andra sidan har den emellerhd
— med den andrade systematik i fråga om de allmänna påföljdernas inbördes
forhållande, som departementsförslaget innebär — icke längre något
stöd i straff skalorna och ej heller i bestämmelserna om de allmänna påföljder,
som icke anges i dessa skalor och som icke längre skall träda >i stället
för» straff. Jag anser med hänsyn härtill, att det i klarhetens intresse bör
genom ett uttryckligt stadgande föreskrivas, att det ej är tillåtet att döma
till flera påföljder för samma brott, med mindre annat är stadgat. Genom
denna formulering av bestämmelsen öppnas även möjlighet att, i den
mån det kan visa sig lämpligt vid viss eller vissa brottsgrupper, tillåta
särskilda påfölj dskombinationer inom specialstraffrätten.

6 §•

Paragrafen, som ej har någon motsvarighet i 1958 års departementsförslag,
svarar i gällande rätt närmast mot SL 4: 1 och 7 samt i strafflagberedningens
förslag mot 11: 1 och vissa bestämmelser i 8: 10 och 11: 11.

Gallande rätt. I SL 4: 1 stadgas att, om någon skall dömas för flera brott,
gemensamt straff skall ådömas vare sig brotten begåtts genom samma handling
eller genom skilda handlingar. För brott, som finnes förskylla böter, må
dock bötesstraffet ådömas jämte straff för övriga brott, om särskilda skäl
föranleder därtill. Undantag från principen om gemensamt straff stadgas även
i särskilda böteslagen. Enligt denna skall nämligen strafflagens bestämmelser
om ådömande av gemensamt straff icke i något fall tillämpas i fråga om
brott som finnes förskylla normerade böter eller böter vilka ådömes enligt
särskilda författningar och ej får förvandlas.

C 167

Kangl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Även vid ådömande av skyddsåtgärd skall enligt gällande rätt påföljden
ådömas gemensamt för alla brott, om vilka den tilltalade övertygas i målet.
Lagstiftningen om ungdomsfängelse samt om förvaring och internering g r
för övrigt i detta hänseende längre än strafflagen. Enligt 1 § ungdomsfangelselagen
träder ungdomsfängelse i stället för det eller de straff som eljest
skulle följa å brotten. Bestämmelsen innebär att böter icke kan eller skall
med stöd av SL 4: 1 eller särskilda böteslagen ådömas vid sidan av ungdomsfängelse.
Detsamma gäller vid dom till förvaring eller internering, något som
anses framgå av 1 § 3 och 4 § 3 lagen om förvaring och internering i sakerhetsanstalt.
I 1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av
underårig stadgas i 1 § att överlämnande åt barnavårdens organ att vidtaga
åtgärd för någons omhändertagande för skyddsuppfostran skall, om han
övertygas om flera brott, avse brotten gemensamt.

Enligt 2 § lagen om villkorlig dom får villkorlig dom ej meddelas samtidigt
som den tilltalade dömes ovillkorligt till straffarbete eller fängelse.

I allmänhet följer detta redan av huvudregeln i SL 4: 1. Nyssnämnda bestämmelse
innebär emellertid att, när någon dömes ovillkorligt till straffarbete
eller fängelse, han ej samtidigt får dömas villkorligt till böter. Hinder
föreligger däremot ej att döma ovillkorligt till böter samtidigt som villkorlig
dom meddelas beträffande fängelse eller straffarbete.

Vad beträffar ämbetsstraff stadgas i SL 4: 7 att vad i bl. a. SL 4: 1 är
stadgat om gemensamt straff skall i tillämpliga delar gälla, där någon för
flera brott förskyller avsättning eller suspension från samma befattning.
Vidare sägs i samma lagrum att, om någon för skilda brott förskyllt avsättning
eller suspension och allmänt straff, straffen skall ådömas jämte varandra;
visst undantag gäller dock för böter och disciplinstraff. Enligt lagarna
om ungdomsfängelse (27 §) och om förvaring och internering i säkerhetsanstalt
(20 §) samt 1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för
brott av underårig (1 § tredje stycket) får de påföljder, som avses i dessa
lagar, icke användas i stället för avsättning eller suspension. Ej heller villkorlig
dom får brukas i fråga om ämbetsstraff (26 § lagen om villkorlig
dom).

Beredningen. Enligt förslaget tUl skyddslag 11:1 första stycket skall, när
någon skall dömas till påföljd för flera brott, gemensam påföljd ådömas
för brotten. Om särskilda skäl föranleder därtill, må dock för brott varå kan
följa böter sådana ådömas jämte påföljd för övriga brott, så ock för visst
brott dömas till fängelse jämte villkorlig dom för brottsligheten i övrigt. I
motiven uttalas, att beredningen icke funnit anledning frångå gällande rätts
ståndpunkt att gemensam påföljd i allmänhet skall ådömas, när det gäller
att bestämma påföljd för flera brott. Regeln om gemensam påföljd avser i
princip alla de åtgärder, som enligt skyddslagens terminologi utgör påföljder,
och innebär att vanligen endast en gemensam påföljd skall ådömas. De
kombinationer med böter, som enligt förslaget skall kunna förekomma vid
fängelse, villkorlig dom och skyddstillsyn, skall dock kunna tillämpas vare

168 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

sig fråga är om ett eller flera brott. I likhet med vad nu gäller skall böter
kunna ådomas särskilt för visst brott. Regeln härom har utformats generellt,
sa att den medger att böter ådömes för visst brott jämte vilken annan påtoljd
som helst för brottsligheten i övrigt.

I fråga om möjligheten att för visst brott döma till fängelse, medan för
Övriga brott meddelas villkorlig dom, framhåller beredningen, att en sådan
kombination av påföljder kan vara motiverad i fall då av allmänpreventiva
skal en tids frihetsberövande framstår som påkallat för något brott, men
det eljest ar tillfyllest med villkorlig dom för att avhålla den dömde från
vidare brottslighet. I stället för att som nu nödgas för hela brottsligheten
valja mellan att antingen meddela villkorlig dom eller också döma ovillkorligt,
tår domstolen genom den föreslagna anordningen större möjligheter att
taga lämplig hansyn till såväl allmänpreventionen som individualpreventio Tn„

f ndnmgen föreslår icke att möjlighet skall finnas att kombinera
skyddstillsyn med fängelse. När domstolen dömer till skyddstillsyn skall
den emellertid enligt förslaget ha möjlighet att — oberoende av om domen
avser ett eller flera brott — förordna om behandling i tillsynsanstalt under
två månader. Detta har föreslagits bl. a. för att tillgodose sådana synpunkter
som ligger till grund för förslaget att kombinera villkorlig dom och fängelse.

,!re, T8"" har iCke -anSett anledning föreligga att vid sidan härav medge
att skyddstillsyn och fängelse kombineras.

Enligt H:1 andra stycket i förslaget får gemensam påföljd i böter ej
avse brott, for vilket är stadgat normerade böter eller böter som icke må
förvandlas. Beredningen har alltså beträffande sådana böter bibehållit gällande
ratts ståndpunkt i så måtto, att de ej får ingå i gemensamt straff med
andra böter. I de fall åter där brott, för vilket är stadgade normerade böter
eller böter som ej får förvandlas, föreligger till bedömande samtidigt med
annan brottslighet for vilken bör ådömas frihetsberövande påföljd, finnes en i

Tf01”118611 kke Samma Skäl att undantagslöst föreskriva att böterna
skall ådomas särskilt. Redan enligt gällande rätt träder ungdomsfängelse
förvaring och internering samt sådant överlämnande till barnavårdsnämnd’
som avses i 19o2 års lag, i stället för straff för alla till bedömande föreliggan?.
e brott'' Vad det nu gäller är sålunda främst om det bör göras möjligt

f°r kr0tt’ S°m ar belaSl med böter av ifrågavarande slag, och annat brott
ådoma fängelse såsom gemensam påföljd. Flera av de lagrum, i vilka normerade
böter ar stadgade, upptager straffskalor i vilka ingår även fängelse
eller straffarbete. I dessa fall kan redan nu frihetsstraff ådömas som gemensam
påföljd, om brottens beskaffenhet föranleder därtill. Det förefaller beredn,
lnfenrvld sådant förhållande knappast sakligt motiverat, att gemensam
pätoljd i fängelse icke skulle kunna avse även brott, varå endast kan följa
normerade hoter. Beredningen understryker emellertid, att ett särskilt skäl
T ,7 Td tdlaiupning av den i första stycket införda undantagsregeln beträffande
böter — ådoma böter för sig är, att de böter som ifrågakommer
ar normerade eller ej får förvandlas. Vidare anmärker beredningen bl a att
om gemensam påföljd i fängelse skall ådömas för brott, för vilket icke kan

C 169

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

följa svårare påföljd än böter som ej må förvandlas, och annan brottslighet,
en tillämpning av förslagets regler för beräkning av högsta gemensamma påföljd
i sådant fall leder till att någon förhöjning av högsta fängelsetiden icke
kan ske i anledning av bötesbrottet.

Beträffande ämbetsstraff innehåller 11: 1 i tredje stycket endast en hänvisning
till stadganden i 8: 10 och 11: 11. I 8: 10 stadgas att avsättning eller
suspension ådömes vid sidan av annan påföljd vartill den tilltalade finnes
böra dömas. Enligt 11: 11 skall, om någon för flera brott skall avsättas eller
suspenderas från samma befattning, vissa bestämmelser i kapitlet, bl. a. 1 §,
i tillämpliga delar gälla. Innebörden härav är, såvitt nu är av intresse, att
avsättning eller suspension från viss befattning skall ådömas såsom gemensam
påföljd, om innehavaren av befattningen i en rättegång skall dömas för
flera brott, som vart för sig föranleder ämbetspåföljd.

Yttrandena. Förslaget att villkorlig dom skall kunna meddelas samtidigt
som domstolen dömer till fängelse tillstyrkes uttryckligen av justitiekanslersämbetet,
länsstyrelsen i Örebro län, statsåklagama i Stockholm, Göteborg
och Malmö samt Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges
landsfogdar och Sveriges landsfiskaler.

Rådhusrätten i Malmö, som med tillfredsställelse hälsar möjligheten att
kombinera fängelse med villkorlig dom, framhåller att domstolarna i betydligt
flera fall kommer att ställas inför en situation, där det vore lämpligt
att döma till fängelse för visst brott jämte skyddstillsyn för brottsligheten i
övrigt. Med hänsyn till den allmänna laglydnaden och regelmässighet i reaktionssystemet
anser rådhusrätten, att möjlighet skall finnas att döma till
fängelse jämte skyddstillsyn i stället för endast skyddstillsyn med två
månaders behandling i tillsynsanstalt. Vid användning av kombinationen
fängelse och skyddstillsyn bör, säger rådhusrätten, givetvis ej i domen meddelas
förordnande om behandling i tillsynsanstalt.

Hovrätten för Västra Sverige anmärker, att den i 11: 1 första stycket föreslagna
bestämmelsen om undantag från regeln om gemensam påföljd efter
ordalydelsen torde medgiva att fängelse meddelas som särskild påföljd endast
för ett brott. Meningen måste dock vara, att vid samtidig lagföring för
flera brott fängelse skall kunna meddelas särskilt för två eller flera brott
om så är lämpligt.

Departementschefen. Medan bestämmelsen i föregående paragraf avser
spörsmålet, i vilken mån flera påföljder får ådömas för ett och samma brott,
regleras i förevarande paragraf möjligheten att döma till särskilda påföljder
för olika brott, som samtidigt föreligger till bedömande; stadgandet i tredje
styckets första led gäller dock vare sig fråga är om ett eller flera brott.
Dessa frågor äger sådant samband med varandra, att de grundläggande reglerna
därom torde böra meddelas i ett sammanhang.

De bestämmelser, som har upptagits i denna paragraf, överensstämmer i
stort sett med vad beredningen har föreslagit i denna del. I enlighet med ett

0» Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. C.

170 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
yrkande under remissbehandlingen av förslaget har jag emel]ertid ansett

möjlighet bora öppnas att kombinera ej blott fängelse för visst brott och villorhg
dom för brottsligheten i övrigt utan också fängelse och skyddstillsyn,
serhgen skall aven enligt departementsförslaget skyddstillsyn kunna kombineras
med anstaltsbehandling under två månader. Denna kombination ådö TllerT

h it u CnIigt berednin8ens förslag - gemensamt för det

eller de brott, som den tilltalade har begått, och domstolen kan icke knyta

jr anstaltsbehandlingen till visst brott och ej heller ställa längden

r r°r l relfi0n tiH br0UetS SYårhet- Ett intresse härav torde

dock ofta föreligga, nar frihetsberövandet är förestavat främst av allmän 17TZ:

MnfÖr Sig tU1 VisSt aV de bedömande fördig skvHH

, , S! n3tUr Hgger att kriminalvård i frihet i form av

skyddstillsyn icke bor kombineras med fängelse på någon längre Hd- kom lnationen

ar icke lämplig, om den gräns, ovanför vilken villkorlig frigivning
ligatoriskt skall ske, finnes böra överskridas vid utmätningen fv fängelse8
målin,Llka självklart ar, att den särskilda anstaltsbehandling undef två

TkyddstinsTen k" mhSå SåS°m 1Cd 1 skyddstillsyn> ej skall tillämpas, om
skyddstillsynen kombineras med fängelse. Enligt den föreslagna lagtexten

kan fängelse ådomas för visst brott, och i de åsyftade fallen tofde väH regel
fängelsestraffet komma att avse endast ett av brotten. Hinder föreligger dock
r“ f°ma tdl *tt gemensamt fängelsestraff för två eller flera broffoch till
villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottsligheten i övrigt. Det torde icke
vara erforderligt att tynga lagtexten med ett uttryckligt Ldgande härom

ter sGn ^ w* T8™ föreslagna re§eln 4 ^åga om normerade böter och bömentT
^ ffr *orvandlas har med oförändrat innehåll upptagits i departe
en f°.r,slaget- Denna reSel> som är av relativt underordnad betydelse har
emellertid ej ansetts bora upptagas i detta kapitel utan har placerats i karnt
let om böter i balkens tredje huvudavdelning. I det däri taSSSe iaÄ
om disciphnslraff för krigsmän har upptagits en bestämmelse, som mfdger
nlrrn fIerfaldlg brottsllghet disciplinstraff ådömes för visst brott jämte
stämmerVi T" V ^ br°ttsligheten 1 övrigt. Denna bestämmelse överens!
pl“fS°m ^ gäUer enHgt de" «da *agen om disci bärRLfernå

^ 1 tredie •*** - förevarande paragraf inne ens

förslag " ‘ J3mfÖre,Se med vare »S gäUande lag eller beredning -

Paragrafen, som motsvarar 1 kap. 3 8 i det år iQås un i ,, ,

föreskrift härom torde likväl^t^öredagn^iudB^/r” "ttrycklig
tryck för den principiella uppfattning om strafflagsUftningenHyfte,"varpå

C 171

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

det föreliggande förslaget grundats — komma att innebära viss vägledning
också vid det närmare bestämmandet av påföljden inom de för densamma
stadgade gränserna.

8 §.

I denna paragraf, motsvarande 1 kap. 6 § i 1958 års förslag, har såsom
lagrådet yrkat det tidigare använda uttrycket »särskild åtgärd» ändrats till
»särskild rättsverkan».

Skyldighet att utge skadestånd är en så betydelsefull rättsverkan av brott,
att i paragrafen torde böra bibehållas en erinran därom.

2 KAP.

Om tillämpligheten av svensk lag

I detta kapitel motsvarar 1—3 §§ samma lagrum i 2 kap. av 1958 års departementsförslag.
Bestämmelsen i 4 § har överförts från 1 kap. i 1958 års
förslag. Delta innehåller icke någon motsvarighet till 5 §, 6 §, 7 § andra
stycket och 8 § andra stycket. Första stycket av 7 § svarar mot 2 kap. 4 § i
1958 års förslag och 8 § första stycket mot 1 kap. 8 § i nämnda förslag.

1-3 §§.

Avfattningen av dessa paragrafer bär jämkats på sätt lagrådet föreslagit.
Därjämte har i 2 § andra stycket företagits en saklig ändring, innebärande
att den svenska straffrättsliga kompetensen föreslås utvidgad till att under
vissa förutsättningar gälla även brott utom riket av dansk, finsk, isländsk
eller norsk medborgare oberoende av det begångna brottets svårhetsgrad.
Denna utvidgning föreslås såsom ett led i det pågående samarbetet inom Norden
för att möjliggöra verkställighet av ådömda straff m. m. i annat land än
domslandet samt för att öka möjligheterna till ömsesidig rättshjälp i andra
hänseenden inom straffrättens och straffprocessens områden. Liknande utbyggnad
av kompetensreglerna har genomförts eller avses skola ske i Danmark,
Finland och Norge. Den nu föreslagna regeln, vars betydelse är begränsad
till brott varå ej kan följa fängelse i mer än sex månader, torde
icke i dagens läge innebära någon mera väsentlig utvidgning. Straffbestämmelser,
som ej innehåller så högt maximistraff, torde nämligen — framför
allt inom specialstraffrätten — i stor utsträckning endast avse gärningar,
som förövas här i landet. I den mån sådana straffbestämmelser, t. ex. inom
trafiklagstiftningen, göres tillämpliga även å gärningar, förövade inom annat
nordiskt land — ett spörsmål, som omfattas av det pågående gemensamma
utredningsarbetet — kommer dock den nya kompetensregeln att få ökad
betydelse.

4 §•

Paragrafen överensstämmer helt med 1 kap. 7 § i 1958 års förslag.

172 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
5 §•

... Def.1 straffrattskommitténs förslag upptagna kapitlet om strafflags tillämplighet
innehöll ej allenast materiella regler i ämnet utan även bestämmelser
om åtalsprövning. Dessa bestämmelser medtogs ej i 1958 års departementsforslag,
enär de ansågs böra behandlas i samband med påföljdssystemet
Som jag tidigare omtalat har i det nu föreliggande förslaget, på sätt förordats
av lagrådet, åtalsreglerna upptagits i anslutning till de materiella bestammelser,
till vilka de anknyter.

... De atalsregler, som kommittén föreslog i kapitlet om svensk strafflags tillämplighet,
har lagrådet funnit mer än nödvändigt detaljerade för att behova
inskrivas i lagen. Det torde i huvudsak vara tillfyllest, säger lagrådet,
att lagen innehåller en regel om att för åtal av brott som begåtts utom riket
kraves förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigat. Genom
administrativ författning eller särskilda bemyndiganden kan i så fall prövningen
av de enskilda fallen i erforderlig utsträckning överlämnas till lämpliga
organ, såsom riksåklagaren, militär chef för avdelning vid krigsmaken
m. fl. Särskilda föreskrifter kan också utfärdas om åtal beträffande brott
i riket angransande zoner, på utlandsfärjor och dylikt liksom om åtal för
brott som har förövats å svenska fartyg eller luftfartyg. Beträffande sistnämnda
kategori kan dock, fortsätter lagrådet, övervägas att regleringen
gores i lagen. Då föredragande departementschefen vid remissen av 1958 års
förslag uppskjutit sitt ställningstagande till utformningen av åtalsreglerna,

av^rågan^6* emellertld 1Cke ansett sig böra in8å På en närmare bedömning

De atalsregler, som nu har upptagits i förevarande paragraf, har utformats
i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets rekommendationer.
Åtalsprovningen skall sålunda verkställas av Konungen eller den Konungen
bemyndigat därtill. Den närmare fördelningen mellan olika organ av beslutanderatten
i dessa frågor bör, såsom lagrådet framhållit, ske i administrativ
väg genom författning eller bemyndiganden i särskilda fall. Bestämmelser
om åtalsprövning bör emellertid ej - som lagrådet synes ha avsett - uppgas
allenast i fråga om brott utom riket utan för vissa fall även beträffande
brott som förövats inom landets gränser. I nära anslutning till komUtens
förslag har sålunda i paragrafens första stycke åtalsprövning föreskrivits
rörande brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftartyg
av utlänning, som medföljde fartyget eller luftfartyget eller tillhörde
dess besättning, mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse

™ angår brott> ST fÖrÖvats utom riket> föreslås i paragrafens andra
stycke som huvudregel att åtalsprövning skall ske. Sådan prövning skall
dock icke er ordras, nar svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medbor?
® * Uket har b®gått brott mot svenskt intresse. Jämställdheten i detta
dit Mdt6 mellanmedborgarna 1 samtliga nordiska länder har föranletts av
det tidigare omnamnda samarbetet inom Norden på straffrättens och straffprocessrättens
områden, vilket kan sägas innebära en strävan att i vissa hän -

C 173

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

seenden likställa medborgare i övriga nordiska länder med det egna landets
medborgare. Om undantagsregeln begränsas på sätt som föreslagits, torde
den — oaktat våra åklagare i motsats till de danska och norska har s. k.
absolut åtalsplikt — icke komma att innebära några nämnvärda olagenheter.
Vid det fortsatta nordiska samarbetet kommer för övrigt att övervägas
frågan om att införa rättskraft inom hela Norden av dom, som i brottmål
meddelats i nordiskt land. Även spörsmålet, i vilket land åtal for brott
i regel skall ske, kommer därvid att övervägas. Jag vill i detta sammanhang
också erinra om den i nästföljande paragraf intagna bestämmelsen om ålalsprövning
beträffande gärning, för vilken någon utom riket undergått straff
eller annan ansvarspåföljd.

Även i vissa andra fall än de redan nämnda göres undantag från den i andra
stycket av förevarande paragraf givna huvudregeln. Utan särskilt förordnande
skall sålunda åtal få väckas, om brottet har förövats å svenskt
fartyg eller luftfartyg, eller i tjänsten av någon som tillhörde besättningen å
sådant fartyg eller luftfartyg eller ock av krigsman å område, där avdelning
av krigsmakten befann sig. Dessa regler överensstämmer i stort sett med
vad straffrättskommittén har föreslagit.

6 §•

I nära anslutning till nuvarande bestämmelser i SL 1:3 har straffrättskommittén
föreslagit att ej någon utan Konungens förordnande skall få
åtalas för gärning, för vilken han utom riket undergått straff eller annan
dylik påföljd, samt att domstolen vid ådömande av fängelse på viss tid eller
böter skall äga förordna om skälig avräkning för påföljd, som han undergått
utomlands. Därjämte har kommittén för vissa av de nu avsedda fallen föreslagit
behörighet jämväl för riksåklagaren eller för militär chef att förordna
om åtal.

Kommitténs förslag innebär en saklig avvikelse från gällande lag så till
vida, att föreskriften om åtalsförordnande anknytes till viss gärning i stället
för till visst brott. Härom anföres i kommitténs motiv att, eftersom en
och samma gärning med hänsyn till skyddsobjektet eller av annan orsak
stundom kan innefatta ett annat brott enligt svensk lag än enligt lagen i det
land där gärningen bestraffats, särskild åtalsprövning icke alltid ansetts
erforderlig i rättspraxis, ehuru gärningsmannen utom riket undergått straff
för gärningen i fråga. Enligt kommitténs mening bör det emellertid alltid
vara beroende på Kungl. Maj :ts prövning, huruvida den som utom riket undergått
bestraffning för viss gärning skall lagforas för gärningen även vid
svensk domstol. Detta är, framhåller kommittén, så mycket mera angeläget
som förslaget innebär en viss utvidgning av svensk strafflags tillämpningsområde
och det alltså oftare än enligt gällande rätt torde kunna inträffa, att
det uppstår fråga om bestraffning i Sverige av en brottsling som redan undergått
straff utomlands.

Lagrådet, som hemställt att ifrågavarande stadgande upptages i detta ka -

174 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

P,\te!’. *!a.r.anseU lämPli8t> att bestämmelsen om åtalsprövning får innehålla,
att åtal får aga rum ej endast efter Konungens förordnande utan även efter
Beslut av annan som Konungen bemyndigat därtill.

I det nu föreliggande departementsförslaget har regeln om åtalsprövning
utformats i enlighet med lagrådets önskemål. Vidare har i stället för det av
kommittén föreslagna uttrycket »straff eller annan dylik påföljd» bibehållits
1 SL 1.3 anvanda »straff eller annan ansvarspåföljd», vilket ansetts
lämpligare med hänsyn till att ordet påföljd i departementsförslaget begagnas
såsom teknisk term för de i 1 kap. 3 § av balken uppräknade reaktions nåf?HHnta''uS

“i §fn a31" foreskriften om hänsynstagande vid bestämmande av
påföljd till utomlands undergången bestraffning ansetts böra givas formen
icke av en avrakningsregel utan av eu regel, som innefattar befogenhet för
domstolen att efter omständigheterna döma till lindrigare straff än för gärningen
ar stadgat eller ock helt efterge påföljd.

Med anledning av lagrådets erinringar har första stycket i denna paragraf,
som svarar mot 2 kap. 4 § i 1958 års förslag, ändrats till att endast innea
a en erinran om att vissa begränsningar i den svenska straffrättsliga
kompetensen följer av folkrätten. 8

Ioverenskommdser mellan Sverige och andra stater angående bl. a. ömsesidig
rättshjälp i vissa avseenden har avtalats om inskränkningar för vissa
situahoner i svensk lags och svensk domstols kompetens. Ytterligare sådana
overenkommelser kan väntas bli träffade. Bestämmelser om ifrågavarande
mskranknmgar, som har ringa praktisk betydelse, torde icke böra införas i
brottsbalken utan synes lämpligen kunna upptagas i en särskild lag. Om
denna ordning, som bor genomföras i samband med brottsbalkens ikraftträdande,
har gjorts en erinran i ett till paragrafen fogat andra stycke.

8 §•

Paragrafen, som svarar mot 1 kap. 8 § i 1958 års departementsförslag, har
utformats i överensstämmelse med lagrådets önskemål.

ANDRA AVDELNINGEN

Om brotten

1 denna avdelning ingår 8-22 kap., vilka upptager bestämmelser om de
särskilda brotten, samt 23 och 24 kap., innehållande de till dessa bestämmelser
nara anslutande reglerna om försök m. m. och om gärningar, som
begås i nödvärn eller annan nöd. 8

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

C 175

3 KAP.

Om brott mot liv och hälsa

Detta kapitel motsvarar, med vissa jämkningar, 3 kap. i 1958 års departementsförslag.
Kapitelrubriken har ändrats i överensstämmelse med vad
lagrådet föreslagit. Likaledes enligt lagrådets önskemål har 1 § uppdelats
i två paragrafer. Till kapitlet har fogats en ny paragraf med åtalsregler

(11 §)•

1—3 §§.

Dessa paragrafer svarar mot 1 och 2 §§ i 1958 års departementsförslag
med smärre redaktionella jämkningar.

4 §.

I denna paragraf, som motsvarar 3 § i 1958 års departementsförslag, har
enligt lagrådets hemställan uttrycket »utan tillstånd enligt vad därom är
stadgat» utbytts mot »olovligen». Vidare har upptagits en särskild strafffrihetsregel
för det fall att fosterfördrivning förövats av kvinnan själv. I
överensstämmelse med den ståndpunkt, som intagits i 1958 års departementsförslag,
har regeln ej utformats såsom en obligatorisk regel om frihet
från påföljd utan gjorts fakultativ; det stadgas sålunda, att påföljden för
kvinnan må efterges, såframt omständigheterna är mildrande.

5 och 6 §§.

Paragraferna svarar mot 4 och 5 §§ i 1958 års departementsförslag. Enligt
lagrådets hemställan har i 5 § upptagits en särskild straffskala för ringa
misshandelsfall.

7 och 8 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 6 och 7 §§ i 1958 års departementsförslag. I
fråga om vållande till annans död (7 §) har införts en särskild straffskala
för ringa fall.

9 och 10 §§.

Paragraferna, som svarar mot 8 och 9 §§ i 1958 års departementsförslag,
har utformats enligt lagrådets önskemål. 11

11 §.

Gällande rätt. Enligt SL 14: 26 ankommer det på statsåklagaren att i fråga
om fosterfördrivning förövad av kvinnan själv pröva, huruvida åtal bör
ske. Finner han skäl till åtal, skall frågan underställas riksåklagarens prövning.
Beträffande misshandel som avses i SL 14: 12 eller 14: 13 är åklagares
åtal srätt enligt SL 14: 45 i princip betingad av angivelse från målsäganden.
Såvitt angår vissa brott mot minderårig kan brottet angivas till åtal av
barnavårdsnämnden. Obegränsad åtalsrätt föreligger dock för åklagare när

176 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

hrottet har förövats å allmän plats, liksom då brottet har medfört döden
eller statsåklagaren finner åtal vara påkallat ur allmän synpunkt. Åtal för
vallande till kroppsskada är med visst undantag förbehållet målsäganden.

I straffrättskommitténs förslag har åklagarens
atalsratt icke i nagot fall gjorts beroende av angivelse. I fråga om barnadråp,
försök eller förberedelse därtill, fosterfördrivning av kvinnan själv
misshandel av lagsta svårhetsgrad, vållande till kroppsskada eller sjukdom
och vårdslöshet mot person (framkallande av fara för annan) har däremot
enligt forslaget åtalsratten gjorts beroende av att åklagaren finner åtalet
vara pakallat ur allmän synpunkt. Detta innebär att målsägande™ subsilara
atalsratt kan utövas först sedan åklagaren, efter det att målsäganden
angivit brottet, för sin del tagit ställning till åtalsfrågan och beslutat att
åta ej skall väckas (jfr RB 20:8). Någon motsvarighet till den gällande
bestämmelsen, att vållande till kroppsskada är målsägandebrott, förekommer
ej i forslaget. Vid bedömandet, huruvida åtal är påkallat ur allmän synpunkt,
bor enligt kommittén utan stöd av särskild föreskrift hänsyn tagas
bl. a. till målsägande™ inställning till åtalsfrågan.

Beträffande åtal för fosterfördrivning förövad av kvinnan själv anför
ommitten, att ansvarstalan icke bör väckas, om åklagaren är övertygad om
att domstolen på grund av bestämmelserna om straffrihet skall fria från
straff. Åtalsprövningen har enligt förslaget anförtrotts åt vederbörande åklagare.
Kommittén förutsätter att riksåklagaren och överåklagarna på lämpligt
satt leder och övervakar underåklagarnas prövning i dessa frågor.

J^andena. Vad angår barnadråp samt försök och förberedelse därtill
har riksåklagarämbetet uttalat, att sådant brott till sin typ är så "rovt,
att åtalsplikten med hänsyn därtill bör vara absolut. För de undantagsfall,’
är det ur såväl allmänpreventiv som individualpreventiv synpunkt framstår
såsom opåkallat att ingripa i straffrättslig ordning, kan strafflindring

Ver*tr?ffnhet åväSabringas med tillämpning av de föreslagna allmänna
straffnedsattnings- och straffrihetsreglerna. Samma åsikt har uttalats av
Snea hovratt, hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet,
landsfogden i Malmöhus lån, Föreningen Sveriges landsfogdar och Advokat -

Foremngen Sveriges häradshövdingar, som icke haft något att invända
emot att åtalsprövning äger rum vid barnadråp och försök eller förberedelse
därtill har framhållit önskvärdheten av att dessa brott bibehålies såsom
andsfogdebrott; åtalsprövningen skulle därigenom komma att anförtros åt
överåklagare.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen om särskild åtalsprövnin^ vid
. ° S f ordrivning förövad av kvinnan själv har Advokatsamfundet
framhållit, att kommitténs motivering tyder på att åtalsprövningen endast
skulle avse frågan huruvida sådan omständighet som omförmäles i 4 § tredje
stycket av kommitténs förslag (uppriven sinnesförfattning, svårt trång -

C 177

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

mål eller eljest mildrande omständigheter) föreligger. Men den föreslagna
bestämmelsen synes ha en betydligt mera vidsträckt innebörd. Enligt bestämmelsen
skulle åklagaren ha rätt att underlåta åtal även i andra fall an
de i nämnda stycke angivna. Medicinalstyrelsen har uttalat, att den nuvarande
bestämmelsen om överprövning av riksåklagaren borde bibehållas
med hänsyn till angelägenheten av en likformig rättstillämpning. Föreningen
Sveriges häradshövdingar har erinrat om att fosterfördrivning förövad
av kvinnan själv för närvarande är landsfogdebrott samt framhållit önskvärdheten
av att någon ändring icke vidtages i detta hänseende.^

Vad angår ringa fall av misshandel anser riksåklagarämbetet
liksom kommittén, att åtalsprövning bör ske i vissa fall. Ämbetet har
emellertid föreslagit att dessa fall avgränsas med hänsyn till om misshandeln
ägt rum på allmän plats eller ej. Enligt den gränsdragning, som har
skett mellan första och andra styckena i 5 § av kommitténs förslag, torde
under första stycket falla, förutom flertalet i SL 14: 12 angivna brott, även
en del av de brott, som nu upptages i SL 14: 13. I den mån de i 5 § första
stycket avsedda brotten förövas å allmän plats, bör de alltid lyda under
allmänt åtal. I övrigt kan emellertid förhållandena understundom vara sådana,
att åtal för brotten av olika anledningar icke bör ske. Härvidlag åsyftas
i första hand åtskilliga fall av misshandel mot maka. Ett ingripande med
åtal i sådana fall kan ej sällan leda till, att äktenskapet helt spolieras eller
att i varje fall hustruns situation blir ännu svårare än förut. Även andra
liknande fall kan tänkas, t. ex. misshandel i affekttillstånd, där parterna
omedelbart efter misshandeln åter har försonats, samt vissa fall av överskridande
av äganderätt. Därest brotten i 5 § första stycket sålunda ur åtalssynpunkt
uppdelas i skilda grupper, allteftersom de har förövats å allmän
plats eller ej, synes motsvarande uppdelning även böra ske i fråga om de i
andra stycket av 5 § i kommitténs förslag upptagna brotten. Föreningen
Sveriges landsfogdar och i viss utsträckning även kriminalpolisintendenten
i Stockholm har givit uttryck åt samma uppfattning som riksåklagarämbetet.
Syftet att förhindra opåkallad inblandning i enskildas förhållanden
skulle enligt föreningens mening vinnas bäst, om den diskretionära åtalsprövningen
finge avse misshandel enligt 5 § förövad på enskilt område.
Även kriminalpolisintendenten anser, att misshandelsbrotten borde utan inskränkning
läggas under allmänt åtal, om de har förövats å allmän plats. I
fråga om misshandel å enskild plats har kriminalpolisintendenten föreslagit,
att de nuvarande åtalsreglerna i SL 14: 45 bibehålies, dock med den
ändringen, att brottet skulle falla under allmänt åtal, om det har förövats
mot vissa närstående.

Hovrätten för övre Norrland anser, att stadgandet om åtalsprövning bör
begränsas. För att bereda tillfredsställande skydd och känsla av trygghet är
det enligt hovrättens mening nödvändigt, att de vanligast förekommande
vålds- och fridsbrotten blir åtalade i ungefär samma utsträckning som hittills.
För vinnande av detta syfte kan möjligen beträffande bl. a. misshandel
av ringa grad uppställas den åtalsregeln att brottet skall åtalas, om ej

178 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

omständigheterna är sådana att åtal icke är påkallat ur allmän synpunkt.

Advokatsamfundet säger sig icke kunna dela kommitténs uppfattning, att
stadgandet om atalsprövning vid ringa fall av misshandel skiSFe vara ägnat
att, från den synpunkten att opåkallad inblandning i enskildas förhållanIl
r ; åstadkomma nödig begränsning. En mera ändamåls enlig

begränsning skulle vinnas, om man förlänar misshandel som i 5 feundra
stycket av kommitténs förslag sägs karaktären av angivelsebrott, med
undantag dock för det fall att misshandeln har förövats å allmän plats
Ifråga om vallande till kroppsskada eller sjukdom har

»uXndÄt aU br°“el mä''le ^ bibeM"a karak“re" -

h3r iCkC anSett Påkallat med någon särskild åtals r

Z TtT w 83 v å r d s 1 ö s h e t m o t p e r s o n. Föreningen Sveriges
landsfogdar, som erinrat om att denna brottstyp motsvarar bestäm Tr

/örbehåT * SL M: 23~25 °Ch 30~34’ 1 viIka fal1 brätten

ar förbehållen statsåklagare, har med hänsyn därtill ifrågasatt om någon

åtalsinskrankning är påkallad. s

diZZZvZ komPetensförd el ning en mellan statsåklagare och
distriktsåklagare har riksåklagarämbetet anfört, att åtalsprövningen bör an omma

å landsfogde i fråga om barnadråp och fosterfördrivning samt å
distriktsåklagare beträffande misshandel. Vårdslöshet mot person, som nu
ej ar särskilt straffbelagd, bör göras till landsfogdebrott med hänsyn till att
agbudets räckvidd ar något obestämd och att brottet ej sällan kan förvänståndpunkttagande
till mera komplicerade rättsliga spörsmål.
Vållande till kroppsskada, som nu är målsägandebrott, bör hänföras till
distnktsåklagarbrott.

Departementschefen. I likhet med flera remissinstanser anser jag, att någon
regel om åtalsprövning beträffande barnadråp (3 §) ej bör meddelas.

ad angår fosterfördrivning förövad av kvinnan själv (4 §) innebär det
nu föreliggande departementsförslaget, att påföljden för kvinnan må eftergivas,
saframt omständigheterna är mildrande. Såsom är fallet i gällande
rätt torde därjämte^ en regel om åtalsprövning böra meddelas. I enlighet
med kommitténs förslag torde åtalsprövningen kunna anförtros åt den
åklagare, som enligt sin åklagarinstruktion har att tala å brott, varom nu
ar fråga. Departementsförslaget innebär alltså, att den dubbla åklagarprövningen
avskaffas. Med hänsyn härtill och då nuvarande praxis, enligt vilken
åtal av kvinnan sker endast i undantagsfall, torde böra bibehållas, har
jag ansett mig bora föreslå, att åklagaren får väcka åtal allenast när det av
särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt.

Beträffande misshandel (5 §) synes med hänsyn till vad som har antorts
vid remissbehandlingen riktigast, att åtalsprövning stadgas i fråga om
s val normalgraden som ringa fall. En avgränsning bör emellertid ske med
hansyn till om brottet har förövats på allmän plats eller ej. Har brottet
ej förövats på allmän plats, bör åtal äga rum endast om målsäganden anger
brottet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

C 179

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Vållande till kroppsskada eller sjukdom (8 §) är för närvarande målsägandebrott.
Kommitténs förslag innebär, att brottet skall läggas under
allmänt åtal men att åtal av åklagare skall få ske endast om det finnes
påkallat ur allmän synpunkt. Detta förslag ger anledning till viss tvekan.
Jag är ej i likhet med Advokatsamfundet beredd förorda, att brottet skall
bibehållas såsom målsägandebrott, men jag vill för de fall då brottet ej
är grovt förorda den ytterligare begränsningen, att frågan om väckande av
allmänt åtal icke får tagas upp till prövning utan angivelse av målsägande^

I fråga om framkallande av fara för annan (9 §) synes någon inskränkning
i den allmänna åtalsrätten ej böra ske.

Beträffande frågan om kompetensfördelningen mellan statsåklagare och
distriktsåklagare vill jag hänvisa till vad som har anförts i anslutning till
grunderna för åtalsreglernas utformning.

4 KAP.

Om brott mot frihet och frid

Kapitlet motsvarar 4 kap. i 1958 års departementsförslag. 3 § i nämnda
förslag, som avsåg egenmäktigt bortförande av barn, har enligt lagrådets
önskemål överförts till 7 kap. i det nu föreliggande departementsförslaget.
1 § har i det nya förslaget uppdelats på två paragrafer. En ny paragraf
innehållande åtalsregler har fogats till kapitlet (11 §).

1—3 §§.

Dessa paragrafer har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med vad
lagrådet föreslagit. I 3 § har emellertid särskilt nämnts även det fallet, att
offret för gärningen å utrikes ort kan befaras bli utnyttjad till otuktigt levnadssätt.

4 och 5 §§.

Paragraferna överensstämmer i huvudsak med 4 och 5 §§ i 1958 års de
partementsförslag.

6 §•

Denna paragraf har avfattats med beaktande av vad lagrådet föreslagit.
Det av lagrådet i andra stycket föreslagna uttrycket »olovligen» har dock
ändrats till »obehörigen». Såsom brottsbeteckning för olovligt inträngande
i kontor m. m. har upptagits »olaga intrång».

7—10 §§.

Paragraferna motsvarar 7—10 §§ i 1958 års departementsförslag. Lagrådets
erinringar har i huvudsak beaktats.

11 §•

Gällande rätt. Beträffande vissa i strafflagen upptagna brottstyper, vilka
har motsvarighet i de i 1—3 §§ i det föreliggande departementsförslaget

180 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

angivna gärningarna, stadgas i SL 15:19 och 15:25 andra stycket in.
kranknmgar i allmän åklagares åtalsrätt. I fråga om rättsstridigt tvång

vacka åtal endast om målsäganden anger brottet till
atal (SL 15:24). Olaga hot är rent målsägandebrott (SL 15:24). Hemridsbrott
kan åtalas av åklagare efter angivelse (SL 15: 29). Sådant brott
mot brevhemligheten m. m. som avses i SL 15:30 må åtalas såvitt gäller
rev endast av avsandaren eller adressaten och i Övriga fall av ägaren
den som har föremålet i sin vård eller mottagaren (SL 15: 30 tredje styc Straffrättskommittén.

Enligt straffrättskommitténs förslag (11 S) skall
samtliga brott i forevarande kapitel höra under allmänt åtal. I fråga om
den nuga syårhetsgraden av frihetsberövande (1 § andra stycket i komnnttens
förslag) ävensom beträffande olaga tvång och fridsbrotten föreslås
dock den begränsningen i åklagarens åtalsrätt, att åtal ej må väckas med
mindre det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Yttrandena. Beträffande vissa brott har några remissinstanser ifrågasatt,
om de mke borde utan särskild åtalsprövning höra under allmänt åtal. Sålunda
har overståthållarämbetet uttalat, att särskild åtalsprövning icke borde
föreskrivas i fråga om ringa fall av frihetsberövande, olaga
tvång olaga hot och sådant ofredande, som förövas å allmän
p ats. Advokatsamfundet har uttalat samma mening beträffande sådant
olaga hot, som består i resande av livsfarligt vapen på allmän plats.

Hovratten för övre Norrland har beträffande olaga tvång och
hemfridsbrott uttalat, att det för att bereda tillfredsställande skydd
och kansla av trygghet är nödvändigt, att dessa brott blir åtalade i ungefär
samma utsträckning som hittills. För vinnande av detta syfte kan beträfande
dessa brott uppställas den åtalsregeln att de skall åtalas, om ej oms
andigheterna ar sådana att åtal icke är påkallat ur allmän synpunkt.

I några yttranden har föreslagits att vissa brott, som i gällande lag är
angiyelsebrott, skall bibehållas som sådana. Overståthållarämbetet har hävdat
denna mening i fråga om hemfridsbrott, sådant ofredande som ej förovas
å allmän plats, brott mot post-, telegraf- eller telefonhemlighet och
intrång i förvar. Ämbetet har framhållit, att krav på formlig angivelse tore
utgöra en viss garanti för att vederbörande myndigheter icke i alltför
hog grad betungas med bagateller. Beträffande hemfridsbrott och ofredande
har ämbetet vidare anfört:

Gällande åtalsregler ha på detta område visat sig ändamålsenliga och

flesS1fanr?danI18f1tVelSeäåterJalIaS ™y?ket ofta innan åtal väckes och i de
llesta fall redan efter några dagar. Med de föreslagna bestämmelserna skul alPflllTenoSet?tn

blirSkyIrig att.verkställa förundersökning i ett stort antal
talk Genom att radiopolisens ingripande påkallas, komma i huvudsta en

mängder av hemfridsbrott till polisens kännedom. I flertalet fall torde

ä^en fnär\fteH *tt 5® hÖrt fridsstöraren och den förorättade samt eventuellt
lioo\ dC ock grannar kunna bilda sig någon mening om den verk liga

karaktaren av hemfndsbrottet och alltså först efter sådan utredning

C 181

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

kunna, om förslagets ståndpunkt godtages, bedöma, huruvida ur allmän
synpunkt åtal är påkallat eller ej. Följden skulle bil, att för polisen skulle
tillkomma ett betungande arbete utan motsvarande nytta ur samhallssynpunkt.
Den förefintliga polisstyrkan skulle för närvarande icke heller racka
till att syssla med dessa förhållandevis lindriga brott utan att i så fall inskränka
på arbetet med svårare brott, vilket med polisens nuvarande knappa
resurser skulle vara en misshushållning, överstathållarambetet förordar
därför hemfridsbrottens bibehållande som angivelsebrott. _

Liknande synpunkter, som här anförts, kunna göras gallande aven beträffande
ofredande. Med hänsyn till att ämbetet ansett denna straffbestämmelse
böra erhålla särskild betydelse för bekämpandet av det alltmer utbredda
ofoget att antasta kvinnor på allmän plats — en polisiär uppgitt
som ej bör hindras av målsägarnas eventuella ovillighet att gora angivelse
_bör ofredande, som förövas å allmän plats, emellertid laggas under allmänt
åtal och därvid ej förbindas med särskild åtalsprovmng.

Advokatsamfundet har med utgångspunkt från sin principiella inställning
till frågan om särskild åtalsprövning hemställt, att samtliga i 11 § av
kommittéförslaget uppräknade brott göres till angivelsebrott, dock med undantag
för vissa fall av olaga hot, samt därvid betonat att i fråga om hithörande
brott, särskilt sådana som avses i 4 § första stycket andra punkten
samt 5 § andra punkten av kommittéförslaget, ett åtal i strid mot målsägandens
önskan kunde vålla denne avsevärd skada.

Riksåklagarämbetet, som icke haft något att erinra mot de föreslagna
åtalsreglerna, har beträffande kompetensfördelningen mellan
statsåklagare och distriktsåklagare anfört följande:

Ringa frihetsberövande (2 kap. 1 § andra stycket) motsvaras i gällande
strafflag närmast av 15 kap. 9 och 10 §§. Enligt landsfogdeinstruktionen
skall åtal utföras, beträffande det förra brottet av landsfogde och såvitt
angår det senare brottet, av distriktsåklagare. Enligt ämbetets uppfattning
bör med hänsyn till brottets i allmänhet enkla beskaffenhet detsamma i sin
helhet göras till distriktsåklagarbrott. Olaga tvång har i strafflagen sin motsvarighet
i 15 kap. 11 och 22 §§. Enligt landsfogdeinstruktionen skall åtal
för det förra brottet utföras av landsfogde och för det senare av distriktsåklagare.
Då den övervägande delen av de brott, som komma att omfattas
av bestämmelserna om olaga tvång, torde bliva av enkel natur, bör brottet
i sin helhet göras till distriktsåklagarbrott. Beträffande Övriga i paragrafen
nämnda brott bör utförande av åtalet och följaktligen också den särskilda
åtal sprövningen ankomma på distriktsåklagare.

Departementschefen. Det synes ej vara anledning till erinran mot kommitténs
förslag, att samtliga i förevarande kapitel upptagna brott skall ligga under
allmänt åtal. I fråga om de begränsningar i åtalsrätten som skall gälla
vill jag emellertid, med beaktande av vad som förekommit vid remissbehandlingen,
förorda vissa jämkningar i kommitténs förslag.

I fråga om de egentliga frihetsbrotten i 1—3 §§ i det föreliggande departementsförslaget
synes den allmänna åtalsrätten böra gälla utan någon inskränkning.
Detsamma bör i huvudsak gälla olaga tvång (4 §). Sådant olaga
tvång, som har utförts genom hot att åtala eller ange annan för brott eller
att om annan läinna menligt meddelande (4 § första stycket andra punkten),

182 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

bör dock, såvida ej målsägande!! anger brottet till åtal, få åtalas av allmän
åklagare endast om det finnes påkallat ur allmän synpunkt. Beträffande olaga
hot (5 §) torde ej vara anledning att föreskriva någon begränsning i den

Vad angår hemfridsbrott och olaga intrång (6 §) bör de grova fallen vara
underkastade allmant åtal utan inskränkning. Beträffande Övriga fall av
hemfridsbrott och olaga intrång synes övervägande skäl tala för att allmänt
åtal får ske antingen efter angivelse av målsäganden eller också, utan sådan
angivelse, om åtal fmnes påkallat ur allmän synpunkt, och samma grundsats
bor gaUa för sådant ofredande, som icke har förövats på allmän plats,

rs?! 1 fOITar (? °Ch 9 §§h Brytande av Post- eller telehemlighet

(8 b) bor ligga under allmänt åtal utan begränsning.

5 KAP.

Om ärekränkning

Detta kapitel motsvarar 5 kap. i 1958 års departementsförslag med vissa
jämkningar. En ny paragraf med åtalsregler har upptagits i kapitlet (5 §).

1 och 2 §§.

Lagrådets kritik mot utformningen av ärekränkningsbrotten i 1958 års departementsförslag
går väsentligen ut på att sanna uppgifter har kriminaliserats
i för stor omfattning och att det i varje fall är svårt att i den föreslagna
lagtexten finna stod for den begränsning i detta hänseende, som enligt lagrådets
mening ar önskvärd. Lagrådet föreslår, att bestämmelserna i ämnet
skaH utformas med utgångspunkt från att ansvar för förtal i princip ej skall
ifrågakomma, om det styrkes, att uppgiften är riktig. Enligt förslaget bör
emellertid upptagas en regel, som med visst förbehåll förbjuder sanningsbevisnmg
rörande någons enskilda liv, varjämte skulle införas en särskild subsidiar
brottstyp — benämnd otillbörligt uttalande — av innebörd att uppgift,
som med hansyn till att den lämnas för att skada eller till omständigheterna
i övrigt är otillbörlig, straffbelägges oavsett sanningshalten.

Såsom understrukits i motiveringen till 1958 års departementsförslag och
aven vitsordats av lagrådet bör någon allmän rätt att genom sanna uppgifter
utsatta någon for andras missaktning icke få åberopas. Klart är emellertid,
att en viss frihet att sprida riktiga sådana uppgifter om andra måste
accepteras. Vad särskilt angår meddelande om annans brottsliga gärning
har lagrådet pekat på, att tidningarna med vissa förbehåll sprider uppefter

ni , rlreiSen d€m S°m åtalaS fÖr brott’ och 1 “»»lutning därtill framhållit,
att det icke kan begäras att läsarna skall underlåta att diskutera så denTClIer

aU låta Saken falla 1 §lömska sedan d^ dagsaktuIla
förflyktigats. Lagradets anmärkning, att departementsförslagets lagext
icke ger tillräcklig täckning för en sådan yttranderätt synes ha fog för
sig. Jag anser dock icke att det finns anledning till en så genomgripande

C 183

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

omarbetning som lagrådet förordat. Lagrådets konstruktion synes ur lagteknisk
synpunkt onödigt komplicerad och svåröverskådlig. Det synes tillfyllest
att ge reglerna i 1 § andra stycket i departementsförslaget en annan avlattning,
som ger klarare uttryck åt vad som åsyftas. I stadgandet torde särskilt
böra nämnas det fallet att den som lämnade uppgiften var skyldig att
uttala sig, varvid avses bl. a. sådana situationer då någon har att om annan
avge tjänstevitsord. Såsom sammanfattning av övriga fall torde få angivas»
att det eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna
uppgift i saken. Om uppgiften var sann eller skälig grund för den kan åberopas,
skall uppgiftslämnaren i nu avsedda fall gå fri från ansvar. Med
denna formulering av lagtexten synes ha kommit till klart uttryck, att lagen
accepterar en det dagliga livets yttranderätt beträffande sådant som riktigt
återger vad som hänt. Även den bedömning av förtroliga meddelanden som
kommit till uttryck i motiven till 1958 års departementsförslag synes härmed
få erforderlig täckning i lagtexten.

Enligt lagrådets uppfattning bör sanningsbevisning i princip vara tillåten
i mål om ansvar för förtal. Som nyss nämnts föreslår lagrådet emellertid en
regel om förbud mot bevisning rörande någons enskilda liv; endast om ur
allmän eller enskild synpunkt synnerliga skäl föreligger därtill, skulle sådan
bevisning få föras. Med den konstruktion av förtalsbrottet som jag
vill förorda finnes ej skäl att upptaga några särskilda regler rörande bevisningen.
Av den föreslagna brottsbeskrivningen följer, att bevisning rörande
uppgiftens sanningshalt får föras i sådana fall, då det med hänsyn till
omständigheterna får anses ha varit försvarligt att lämna uppgift i saken. I
övriga fall är straffbarheten oberoende av om uppgiften är med sanningen
överensstämmande eller ej, och konsekvensen härav blir att något behov
av att föra bevisning i sanningsfrågan regelmässigt icke föreligger. Jag
vill i detta avseende, efter det närmare övervägande av frågan som har skett
efter lagrådsgranskningen, redovisa en mera tveklös ståndpunkt än som kan
sägas ha kommit till uttryck i motiven till 1958 års departementsförslag.
För bedömande av brottsligheten i andra fall än som avses i 1 § andra stycket
av den nu föreslagna lagtexten kräves ej, att domstolen får närmare kännedom
om vilka grunder som kan åberopas för riktigheten av den uppgift,
som har föranlett ärekränkningsåtalet. I detta sammanhang vill jag även,
i likhet med vad som har skett i 1958 års förslag och jämväl i lagrådets utlåtande,
understryka vikten av att domstolen i ärekränkningsmålen utövar
en fast processledning.

I motiven till 1958 års förslag har antytts, att det kunde vara lämpligt att
införa en regel, som möjliggjorde att frågan huruvida ett uttalande har
fällts i en sådan situation, då intressekollision kan anses föreligga, skulle
kunna bli föremål för beslut under rättegången, vilket finge särskilt överklagas.
Med hänsyn till vad lagrådet har anfört torde emellertid en dylik
regel ej böra upptagas.

I övrigt har jag ej funnit mig böra frångå 1958 års departementsförslag
såvitt angår 1 och 2 §§ i förevarande kapitel. Även beträffande den av lag -

184 C Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

rådet i detta sammanhang berörda frågan om upptagande av en särskild regel
om ekonomiskt förtal anser jag mig böra vidhålla den ståndpunkt, som
har intagits i nämnda förslag.

3 §•

I konsekvens med den ståndpunkt, som jag har intagit beträffande 1 och
2 §§, har denna paragraf utformats i nära överensstämmelse med 1958 års
departementsförslag.

4 §.

Vad lagrådet anfört har ej givit mig anledning att frångå den avfattning,
som denna paragraf har erhållit i 1958 års departementsförslag.

5 §-

Gallctnde rätt. Enligt de nuvarande bestämmelserna i SL 16: 15 hör ärekränkningsbrott
under allmänt åtal endast om ärekränkningen har skett
mot någon i och för ämbete, tjänst eller annan allmän befattning som han
innehar eller innehaft eller, mot någon som innehar sådan befattning, med
avseende å förhållande utom befattningen av beskaffenhet att göra honom
ovärdig det förtroende och den aktning, som befattningen kräver. Bestämmelserna
fick sin nuvarande utformning genom lagändring år 1936. Dessförinnan
hade ärekränkningsbrott, som avses i SL 16 kap., fallit under allmänt
åtal endast om brottet skett i eller för någons ämbete eller tjänst. Den
utvidgning av den allmänna åtalsrätten, som skedde genom 1936 års lagändring,
ingick såsom ett led i de nämnda år vidtagna lagstiftningsåtgärderna
mot statsfientlig verksamhet. Under allmänt åtal faller vidare enligt
gällande lag sådana fall av ärekränkning mot tjänsteman eller av krigsman
mot annan krigsman, som är straffbara jämlikt SL 10: 5 eller 26: 8.

Med undantag av nu berörda fall, där ärekränkning är underkastad allmänt
åtal, ävensom av ärekränkningsbrott mot vissa närskylda personer
(SL 16: 12), vilka brott utgör angivelsebrott, är ärekränkningsbrotten för
närvarande målsägandebrott.

Straffrättskommittén. I straffrättskommitténs förslag — där förtalsbrottet
uppdelats på två brottstyper, förtal och vanryktande — har ärekränkningsbrotten
lagts under allmänt åtal, dock med den inskränkningen att åtal
ej tar ske med mindre det finnes påkallat ur allmän synpunkt (7 §). Kommittén
framhåller, att beträffande ärekränkning påkallar tydligen merendels
ingen allmän synpunkt ett allmänt åtal, utan åklagaren kan utan vidare
avvisa flertalet av de angivelser, som kan förväntas. Å andra sidan är
det icke tillfredsställande att, såsom för närvarande, ärekränkning får åtalas
endast av målsäganden, ty en person vars hela sociala existens hotas av
förtal eller vanryktande kan ofta icke utan officiellt stöd vinna det skydd
han behover; att allmän åklagare åtager sig hans sak är på ett helt annat
sätt ägnat att inverka på den allmänna opinionen än om han själv utför
ett åtal. Kommittén anför vidare, att den lösning åtalsfrågan har fått i förslaget
icke torde medföra, att allmänt åtal kommer att anställas i något

C 185

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

stort antal fall. Ärekränkningsbrotten är till det helt övervägande antalet sadana,
att beivrandet i straffrättslig ordning är endast ett enskilt intresse 1
synnerhet gäller detta förolämpning, men även fortalsbrotten och sars i
vanryktandefallen är i regel icke av sådan beskaffenhet att atal frams r
såsom påkallat ur allmän synpunkt. Undantag utgör i huvudsak sådana fall
som redan nu enligt SL 16: 15 är underkastade allmant åtal I de fall, då
Ivekan kan råda huruvida åtal är påkallat ur allmän synpunkt eller ic e,
torde målsägandens inställning till åtalsfrågan böra vinna stort beaktande.
Hänsyn bör även tagas till huruvida den, som om annan lamnat en ogrundad
ärekränkande uppgift och efter gärningen blivit uppmarksamgjord på
att uppgiften var ogrundad, med anledning därav har vidtagit åtgärder foi
att åvägabringa rättelse, t. ex. genom att införa ett benktigande i tidning.

Den i 7 § av kommittéförslaget upptagna regeln, att arekrankmngsbrotten
lyder under allmänt åtal, gäller även beträffande förtal mot avliden. För
dylika fall har särskilt angivits, vilka personer som skall äga rätt att tora
talan såsom målsägande. Målsäganderätt har tillagts den avlidnes efterlevande
make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon eller den som stod i
adoptivförhållande till honom.

Yttrandena. Mot förslaget att lägga ärekränkningsbrotten^ under allmant

åtal _ ehuru med prövning av vederbörande åklagare om åtal är påkallat

ur allmän synpunkt — har från flera håll riktats ganska stark kritik. Ett
tjugotal remissinstanser har sålunda ansett, att åtminstone de mindre svåra
ärekränkningsbrotten borde undantagas från den allmänna åtalsratten.

Av de remissinstanser, som närmare yttrat sig i denna fråga, har forslaget
helt tillstyrkts av statsåklagaren i Malmö och Svenska tidningsutgivareföreningen.
Föreningen har sålunda uttalat, att de av kommittén anförda skälen
för att lägga ärekränkningsbrotten under allmänt åtal synes övertygande.

Statsåklagaren i Malmö har, liksom kommittén, ansett att, eftersom åtal
allenast i ett fåtal fall är påkallat ur allmän synpunkt, åklagarna endast i
ringa mån torde komma att belastas av sådana åtal. Enligt statsåklagarens
uppfattning torde de flesta angivelser för ärekränkningsbrott sannolikt
kunna avvisas redan innan förundersökning har inletts. Man har därför ej
anledning antaga, att åtal för ärekränkning skulle öka i antal vid genomförande
av förslaget.

Till skillnad från statsåklagaren i Malmö anser riksåklagarämbetet, att
det ofta icke är möjligt att utan förundersökning avgöra huruvida åtal kan
anses påkallat ur allmän synpunkt. För att begränsa de praktiska olägenheterna
av förslaget har ämbetet förordat, att förolämpningsbrottet konstrueras
såsom målsägandebrott samt att det för övriga fall stadgas att allmänt
åtal får väckas endast om åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän
synpunkt. Ämbetet har yttrat:

Vad angår åtalsreglerna visar erfarenheten, att den enskilde ofta saknar
möjlighet att på egen hand verkställa den för en ärekränkningsprocess erforderliga
utredningen. Det är vidare knappast något tvivel om att, såsom i
motiven framhållits, fall finnas, där en persons hela sociala existens hotas

186 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

av förtal. Härtill kommer, att beivrandet av en ärekränkning som tasit
uppseendeväckande former, icke sällan framstår som ej blott’ett enskilt

atfrnan ’^ angivna förhållandln finner ämbetet
1 k* «d P.raktlska svårigheter, som komma att uppstå, om ärekrankningsbrotten
laggas under allmänt åtal, icke kan undgå att i princip
acceptera kommitténs förslag i ifrågavarande avseende. P P

Beträffande de praktiska svårigheterna må anmärkas, att ett genomföInYn!
HV ^orsla§^ otvivelaktigt kommer att medföra, att åklagarna^li överpna
med anmalningar om ärekränkningsbrott, vid vilka med mera eller
miH?6/08.80^5 anande, att åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Komallm|n
har tydl1fen fo^utsatt* att eftersom vid dessa brott merendels ingen
dnr^?wynpn nYt,P.åaa If ett a,Imänt åtal> åklagaren skall kunna utan d”
av denT/rYk ^aiet ?yh-a anmälningar- Erfarenheterna från tillämpningen
fZ le särskilda åtalsproynmg, som redan nu finnes föreskriven beträffande
vissa brott, visar emellertid, att det ofta icke är möjligt att utan förnT
“ avgöra huruvida åtal kan anses påkallat ur allmän synpunkt.

HgTAt1aeLlaaY måIlsägkaendkeUnnna ^ “ JämförelsensPUtför en^örfanMrpllf

,begränsa na nämnda olägenheter, vill ämbetet till

f? bo~Jan for®slå, att forolampningsbrotten undantagas från den allmänna

far «rttUen °Ch •1,1^SOm hl,ttlIls komma att utgöra målsägandebrott. Skälen
or att allmän åklagare skall ha möjlighet att ingripa väga uppenbarligen
mindre tungt vid dessa brott än vid förtalsbrotten. Vid förolämpning kan
sålunda knappast tankas föreligga en sådan situation, att en persons hela
ciala existens står på spel. En dylik lösning skulle befria åklagarna från

^dnden0Y0dlkg■MåtaASP,^0V^lin?a^• — Motiven till brottsbalken utgå från att
d den särskilda åtalsprovningen rigorösare principer skola tillämpas vid
anmälrungar om ärekränkningsbrott än vid andra brott där sådan nröv
ning föreslås. Självfallet förhåller det sig så, att frågan om när allmänna
hansyn skola anses påkalla åtal måste bedömas även med hänsvn tagen till
brottstypens beskaffenhet. Under sådana förhållanden är de? väTickf i och

ningS<mdast>?flgt Htt ■* 1fgt16X^n angiva> att anmälningar om ärekränkundantagsvis
skola föranleda polisutredning och åtal. Med hänsyn
till det stora antal mer eller mindre befogade anmälningar som är att

rätten t°m for.olal^Pningsbrotten undantagas från den fllmänna åtal*?
iatten, måste emellertid ämbetet, såsom ansvarigt för åklagarväsendets behöriga
funktion, hemställa att - trots de invändningar som urTeknisk
kunna riktas häremot — åklagarens befogénhet att på ett tidigi
f*adlu,m a™sa obefogade anmalningar på något sätt kommer till uttryck i

Ä"; iäi&r17 ä förs,a P“”k,e" efl“ ^

9rtRBlk/„åk:agarambetet har vidare — under erinran om stadgandet i RB
20.8 forsta stycket — uttalat att, enär allmänt åtal för ärekränkningsbrott
avses skola förekomma endast i undantagsfall, det synes riktigast, att måls åk^gtren^11

kUnna ^ ^ fÖrSt beböva §å omvägen över

Med anledning av kommitténs uttalande, att i de fall, då tvekan kan råda
uruvidä åtal ar påkallat ur allmän synpunkt eller icke, målsägandens inställning
till atalsfrågan torde böra vinna stort beaktande, har ämbetet ytt falfTln!^-

80111 förutsätter, att åklagarna endast i sällsynta undantagsaH
komma att vacka atal for ärekränkningsbrott — har tolkat uttalandet

C 187

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

så att kommittén därmed endast velat säga, att åklagaren i tveksamma fält
icke bör anställa åtal mot målsägandens vilja. År denna tolkning nktig,
kan ämbetet oreserverat ansluta sig till kommitténs ståndpunkt Skulle däremot
uttalandet vara så att förstå att åklagaren i tveksamma fall borratta
sig efter målsägandens önskan också nar denne vill ha atal, kan ämbete
icke acceptera kommitténs uppfattning. En sådan tillämpning av atalsre0-lerna, vilken i praktiken skulle innebära, att åtal alltid komme att vackas
i tveksamma fall, synes icke överensstämma med forslagets allmänna inställning
^ åklagaren endast i undantagsfall skall åtala vid ärekränkning
Enligt ämbetets mening bör åklagaren icke i något fall åtala med mindre
än han är övertygad om att åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Att undantaga förolämpningsbrottet från den allmänna åtalsregeln har,
som redan anmärkts, ifrågasatts eller föreslagits även i åtskilliga andra yttranden,
t. ex. av Svea hovrätt, länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus
och Gävleborgs län samt Föreningens Sveriges landsfogdar. I några yttranden,
såsom i det av Göteborgs rådhusrätt avgivna, har förordats att saval
förolämpning som vanryktande skall konstrueras som målsägandebrott.

Icke så få remissinstanser har föreslagit, att ärekränkningsbrotten skall
undantagas från allmänt åtal i ungefär samma utsträckning som enligt gällande
lag. I sådan riktning har uttalat sig justitiekanslersämbetet, overstathållarämbetet,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, kriminalpolisintendenterna
i Stockholm och Göteborg och polisintendenten i Hälsingborg,
rådhusrätten i Malmö, Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges
stadsdomare och Sveriges landsfiskaler samt Advokatsamfundet. Av dessa
remissinstanser har endast överståthållarämbetet ansett, att ärekränkningsbrotten
bör konstrueras såsom angivelsebrott; enligt de övrigas åsikt bör
brotten uppfattas som målsägandebrott.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat, att undantag från regeln
att ärekränkningsbrotten skulle vara målsägandebrott möjligen kunde
göras beträffande förtal och grovt vanryktande.

Advokatsamfundet har yttrat:

Kommitténs uppfattning att en person »vars hela sociala existens hotas
av förtal eller vanryktande» ofta icke skulle kunna utan officiellt stöd av
åklagaren vinna det skydd han behöver överensstämmer enligt samfundets
mening icke med verkligheten. Däremot vill samfundet gärna instämma
med kommittén, när den uttalar att ärekränkningsbrotten till det helt övervägande
antalet äro sådana att beivrandet i straffrättslig ordning ar endast
ett enskilt intresse. Den naturliga konsekvensen härav är att ärekränkningsbrotten
böra bibehålla karaktären av målsägandebrott. Något undanta0
från denna regel synes i fråga om de i förevarande kap. behandlade
brotten icke erforderligt. Att låta underåklagarna pröva huruvida det i_ett
speciellt fall kan anses vara ur allmän synpunkt påkallat att atala ett arekränkningsbrott
vore enligt samfundets mening direkt olämpligt och skulle
förmodligen resultera i rent godtyckliga avgöranden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, som icke haft något att erinra mot
att ärekränkningsbrotten i princip lägges under allmänt åtal, har med hänsvn
till intresset att skydda privatlivet förordat ett uttryckligt stadgande,

188 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

att åktegäre icke äger att mot målsägande^ vilja indraga dennes privatliv
x ett bevisförfarande. H

Vad angår frågan huruvida åtalsprövningen bör, såsom förutsatts i förslaget,
anfortros åt distriktsåklagare eller lämnas till statsåklagare har den
senare lösningen forordats endast av statsåklagaren i Stockholm. Till stöd
or sin uppfattning har denne anfört, att prövningen av dessa åtalsfall syn^s
vara av en alldeles särskilt grannlaga beskaffenhet samt att prövningen
min«TeAömikUZ för en åklagare, som ej på samma sätt som
bedömning1383^11 tankaS Vara influerad av lokala hänsyn vid sin

1 fra§a om de yttranden, som har avgivits med anledning av de föres
agna åtmsreglerna rörande förtal mot avliden, hänvisas till redogörelsen
vid 5 kap. 4 § i 1958 års departementsförslag.

Departementschefen. Ärekränkningsbrotten är för närvarande i huvudsak
utformade såsom målsägandebrott. Straffrättskommitténs förslag innebar
andnng , denna ordning. Enligt förslaget skall ärekränkningsbrotten
ggas under allmant atal med den begränsningen, att åtal får ske endast
m det finnes påkallat ur allmän synpunkt. Motivet för kommitténs ståndpunkt
ar i huvudsak, att en person som utsättes för svårartad ärekränk ?JJn

“ den allmänna opinionen behöva det stöd som det innebär

att allmän åklagare åtar sig hans sak.

Även for egen del har jag, ehuru med viss tvekan, kommit till den uppfattningen,
att den allmänna åtalsrätten när det gäller ärekränkningsbrotten
bor vidgas. Kommitténs förslag synes emellertid gå för långt. Såsom har
tramhallits i ett flertal remissyttranden, finnes det risk för att åklagarna
kommer att betungas med ett mycket stort antal anmälningar för ärekränknmg,
van havdas att åtal är befogat ur allmän synpunkt. Olika förslag till
lösning av frågan på ett annat sätt än kommittén förordat har framförts vid
remissbehandlingen. Enligt min mening är det mest ändamålsenligt, att förtT
f-ffh f°ra!äl"PninSsbrotten alltjämt i princip får vara målsägandebrott.
etruffande forolampmngsbrottet bör grundsatsen gälla undantagslöst. När
et galler fortalsbrottet däremot kan det vara befogat att allmän åklagare
mgriper i särskilt kvalificerade fall. I anslutning till ett av riksåklagarämbetet
framlagt förslag torde detta lämpligen kunna komma till uttryck i lagexten
genom stadgande, att allmänt åtal får ske, om det av särskilda skäl
finnes pakullat ur allmän synpunkt; en förutsättning bör därjämte vara,
att målsaganden anger brottet till åtal. Med denna restriktiva utformning
av lagtexten far åklagarna anses ha stöd för att utan mera ingående under
sökning avvisa obefogade anmälningar. Om innehavare av allmän befattrnng
utsattes för förtal, som avser hans åtgärder i befattningen, torde ej
sallan föreligga särskilda skäl att väcka allmänt åtal. Jag vill i detta sammanhang
namna, att ärekränkning mot ämbets- eller tjänsteman i vissa fall

kan bestraffas enllgt 17 kap. i departementsförslaget, och därvid har icke
loreslagits någon begränsning i åtalsrätten.

C 189

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Vad angår förtal mot avliden torde målsägandekretsen i enlighet med
kommitténs förslag böra bestämmas till den avlidnes efterlevande make,
bröstarvinge, fader, moder och syskon och den som stöd i adoptivfo
lande till honom. Åtal bör därjämte kunna, utan krav på angivelse, vack
av åklagare, om åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.
Den allmänna åtalsrätten får betydelse särskilt i fall, dar sådana anhöriga
som enligt vad nyss nämnts ingår i målsägandekretsen ej finnes i livet
Att i lagtexten upptaga en regel, som uttryckligen alagger åklagarna att
ägna uppmärksamhet åt sådana fall, synes dock ej erforderligt.

6 KAP.

Om sedlighetsbrott

Detta kapitel svarar mot 6 kap. i 1958 års departementsförslag. Lagrådets
förslag att skilja ut homosexuell otukt ur 2—4 §§ och behandla den
i en senare paragraf har jag ej ansett innebära någon påtaglig fordel utan
departementsförslagets disposition har bibehållits. Den i § av o rs
departementsförslag upptagna bestämmelsen om otukt med ungdom mot
vederlag har enligt lagrådets hemställan utbrutits till en särskild paragraf
(8 §). I en särskild paragraf (9 §) har vidare upptagits bestämmelse angående
det subjektiva rekvisitet i avseende å den ålder, som föremålet
för sedlighetsbrott har uppnått. Bestämmelsen var i 1958 års departementsförslag
begränsad till de i 3 och 4 §§ avsedda fallen men har nu, med efterkommande
av lagrådets hemställan, vidgats till att avse samtliga i kapitlet
förekommande brottstyper med åldersgränser. En ny paragraf med
åtalsregler har fogats till kapitlet (11 §).

Lagrådet har föreslagit viss ändrad terminologi beträffande de olika
former av könshandlingar, som avses i kapitlet. Jag har emellertid ansett,
att de beteckningar som användes i 1958 års förslag är att föredraga.

1 §•

Enligt vad lagrådet hemställt har till paragrafen fogats en bestämmelse
att lika med våld anses att försätta kvinnan i vanmakt eller annat sådant
tillstånd.

Anledning att till denna brottstyp hänföra andra former av könsumgänge
än samlag har jag ej funnit föreligga.

Lagrådets hemställan beträffande straffskalan i andra stycket har beaktats.
Brottsbeteckningen »våldförande» har jag ansett kunna bibehållas.

2 §•

Vad lagrådet förordat beträffande det fallet, att man förmår någon
till könsligt umgänge genom att utnyttja att denne befinner sig i vanmakt
eller dylikt, har iakttagits. I övrigt överensstämmer paragrafen nära med
2 § i 1958 års departementsförslag.

190 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

^ g

förZTt™ ÖVe?MStärmer 1 huvudsak med 3 § i 1958 års departementsendP
f’iM särskilda bestämmelsen om det subjektiva rekvisitet i avseende
å åldersgränsen har emellertid som förut nämnts upptagits i en gemensam
bestämmelse i 9 §. 8 s 1 en

* §•

I denna paragraf, som motsvarar 4 § i 1958 års departementsförslaa

T^diTItvT .ed,mng aV. la§rådets erinringar vidtagits vissa jämkninga?!
J ycket har ersatts av den gemensamma bestämmelsen i 9 §.

& §•

, Vl<l-f1Tfailningen aV Para8rafen har i huvudsak beaktats vad lagrådet
hemställt. Den straffbelagda gärningen har emellertid liksom i 1958 t
förslag begränsats till samlag. Jag har ej heller funnit mig böra biträda den

med avkomling’ som lagrådets majoriett
^ f°r °tukt med Syskon har satts till fängelse i högst

6 och 7 §§.

Vad lagrådet föreslagit beträffande utformningen av dessa paragrafer
har , huvudsak iakttagits. Sålunda har bl. a. såsom en särskild brottstvp

HHr 1 *PtS dCt /adet- att »**>» för att bereda sig särskild vinning fräLjar
tillfaihg konsforbindelse mellan andra. Stadgandet rörande denfa brotts i^’5

“agei "ara samband med koppleribrottet, har emellertid bibehållits
§. Såsom brottsbenamning föreslås främjande av otukt.

g §

Till denna paragraf har - från 4 § i 1958 års departementsförslae _
överförts otukt med ungdom mot vederlag såsom särskild brottstyp §Till

ssstar“,äs hras

9 §•

r,:ragra/en, uPPtager i enlighet med lagrådets hemställan en gemensam
regel angående det subjektiva rekvisitet för sådana fall i kapitlet då viss

Dä «■* * »ngeiäge,.pa^:;gt,än"

n restriktiv tillämpning, har jag icke ansett mig böra biträda laarädel.
a*’''^ ‘Mgavarande fal,en böter ska,, umfer mMrånde omsSnd g
för brotteb '' °m e”dasl ingär i straffskalan

10 §-

funnh^dn^f TtSVarar 8 § 1 1958 åFS dePartementsförslag. Jag har ej
... .. d“ f att uPPtaga bestämmelse om straff för förberedelse och

med1 avkomling.^ “"d‘ för “fotS

C 191

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

11 §•

Gällande rätt. I SL 15:16 och 15:25 andra stycket finnes föreskrifter
om att våldtäktsbrotten (SL 15: 12, 15: 13, 15: 15 och 15: 15 a) i princip
må åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse av kvinnan eller hennes
målsman; för åtal gäller en preskriptionstid avs“ månader, såvida ej
laga förfall föreligger eller kvinnan har avlidit till foljd av brottet. D
SL 18 kap. upptagna brotten mot sedlighet lyder utan inskränkning under

allmänt åtal.

Straffrättskommittén. Enligt straffrättskommitténs förslag (9 §) skall
samtliga brott, som avses i förevarande kapitel, i princip hora under allmänt
åtal. I denna huvudregel föreslås dock en begränsning för det fall,
att annat i kapitlet omförmält brott än koppleri har förövats av en make
mot andra maken eller att gärningsmannen har ingått aktenskap med
den mot vilken brottet förövats. I sådana fall bör enligt kommitténs mening
åklagare äga väcka åtal först efter särskild prövning, huruvida åtal finnes
påkallat ur allmän synpunkt.

Någon anledning att för våldtäktsbrott bibehålla det nuvarande stadgandet
om en särskild preskriptionstid föreligger enligt kommitténs mening

icke*

Kommittén har vidare i sitt förslag i fråga om otukt med barn och otukt
med ungdom upptagit föreskrift att, om det är ringa skillnad i ålder och
utveckling mellan gärningsmannen och den mot vilken gärningen riktade
sig, åklagare ej må väcka åtal med mindre åtal finnes påkallat ur allmän
synpunkt. Kommittén framhåller, att i dessa fall, som ofta utgör pubertetsförseelser
och där initiativet till gärningen icke sällan har utgått från den
yngre, kan ett ingripande i straffrättslig ordning med polisutredning, åtal,
domstolsförhandling och straff ofta vara opåkallat eller till och med framstå
som skadligt. Möjlighet till åtalseftergift i här avsedda fall finnes under
vissa förutsättningar redan för närvarande, nämligen enligt 1944 års
lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Yttrandena. Bland remissinstanserna har delade meningar kommit till
uttryck i frågan huruvida våldtäkt och frihetskränkande
o tukt skall, såsom kommittén har föreslagit, ligga under allmänt åtal
eller vara angivelsebrott. I denna del har förslaget lämnats utan erinran i
flertalet yttranden. Förslaget har uttryckligen tillstyrkts av riksåklagarämbetet,
rådhusrätten i Malmö (ehuru med viss tvekan), kriminalpolisintendenten
i Stockholm, Föreningen Sveriges landsfogdar och Föreningen
Sveriges stadsfiskaler. Kriminalpolisintendenten har anfört:

Med avseende å våldtäkt har det enligt gällande lagstiftning upprepade
gånger framstått som direkt upprörande att detta synnerligen strängt bestraffade
brott jämlikt SL 15: 16 ej kunnat åtalas med mindre kvinnan av
brottet ljutit döden, eller det av henne eller hennes målsman angivits till

192 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

SÄ aiÄÄ"

ata'' °^. gärningsmännen häktats, eller såsom i något fall skett huvudförhandling
i målet inletts, då återkallandet skett.

Liknande skal för att lägga våldtäktsbrottet under allmänt åtal har åberopats
av Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

I flera yttranden har emellertid förordats, att våldtäkt och i viss ut brott

T8 YtenÄ(fnhetskränkande otukt skall utformas såsom angivelse ott

eller att åtminstone den allmänna åtalsrätten begränsas. En sådan
pp a ning har uttalats av statsåklagare i Göteborg och Malmö, hovrättenoverSkåne
och Blekinge, överståthållarämbetet, länsstyrelsen och lands katTmfund°et°ber9S

^ F°reningen Sveri9es häradshövdingar och Advo I

fråga om våldtäkt har statsåklagaren i Malmö framhållit, att därest
angivelse ej fordras, kommer regelmässigt förundersökning att inledas, så
snart anledning förekommer, att sådant brott har förövats. I sådant fall kräves
förundersökning för att utreda, vem som skäligen kan misstänkas för
rottet och om tillräckliga skal föreligger för åtal ävensom huruvida åtal
innes p allat ur allmän synpunkt. Genom förundersökningen skulle den
för brottet utsatta kvinnan sannolikt tillfogas ytterligare psykisk skada, måanda
storre an genom brottet. Samma synpunkter har, såvitt gäller brott
™ “a:ke’ utvecklats av hovrätten över Skåne och Blekinge, som har framhållit,
att det enligt förslaget, för att åtalsfrågan skall kunna bedömas, alltid
måste goras förundersökning, varigenom äkta makars intima samliv blir
föremal för insyn av utomstående. Förhör med grannar och andra personer
rörande makarnas privatliv torde ofta visa sig erforderliga. Klart är, att det
obehag som genom dylika åtgärder kan tillfogas även den av makarna, som
vant utsatt för det påstådda brottet, mestadels är betydande. Särskilt stötande
ter sig förfarandet, då någon utan tillräckliga skäl har bragt det föregivna
brottet till polismyndighets kännedom. Även överståthållarämbetet
ar betonat vikten av att den våldförda kvinnan icke mot sin vilja tvingas att
underkasta sig de påfrestningar, som rättegångsförfarandet kan medföra för
henne, önskvärdheten av att den, som har utsatts för våldshandling av här
avsett slag skall äga möjlighet att påverka frågan om lagföring framstår
med särskild styrka då fråga är om våldtäkt, som har förövats mot make.
ad angår frihetskrankande otukt gör samma skäl sig gällande till förmån
or en regel om att brottet skall vara angivelsebrott som beträffande våldtäkt.
Det overvagande antalet fall, som inrymmes under stadgandet, kan anses
som lindrigare än våldtäkt. När någon emellertid har förmått annan till
konshgt umgänge medelst utnyttjande av nedsättning eller rubbning av
dennes själsverksamhet, bör åtalsfrågan icke stranda därpå, att den förorättade
icke forstår situationen och ej är satt under förmynderskap. Sådant
brott bor darfor läggas under allmänt åtal.

C 19?

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Advokatsamfundet har yttrat att, även om våldtäktsbrottet är av allvarlig
beskaffenhet, de kända skäl som talar för att målsäganden borde tillerkännas
avgörande inflytande på åtalsfrågan är av sådan styrka, att brottet alltjämt
bör bibehålla karaktären av angivelsebrott. Beträffande frihetskränkande
otukt har samfundet föreslagit att de i 2 § av kommitténs förslag först
omförmälda tre huvudgrupperna av fall göres till angivelsebrott samt att
den fjärde gruppens fall lägges under allmänt åtal.

I några yttranden har förordats, att de nuvarande reglerna om särskild
preskriptionstid för åtal av våldtäktsbrott skall bibehållas. Riksåklagarämbetet
har framhållit, att enligt vad erfarenheten visar ett stort antal obehöriga
anmälningar om våldtäkt förekommer. Sålunda är ingalunda ovanligt,
att obefogade sådana anmälningar göres i hämndsyfte, eller för att undgå
klander av anhöriga eller missaktning från omgivningens sida i anledning av
graviditet såsom följd av en utomäktenskaplig förbindelse. Hot om anmälan
för våldtäkt begagnas vidare ej sällan i utpressningssyfte. I anledning av
kommitténs uttalande, att ett längre dröjsmål med anmälan till åtal ofta
utgör ett indicium för att våldtäkt icke har förelegat, framhåller ämbetet att,
åven om en anmälan om våldtäkt icke föranleder åtal, polisutredning icke
kan undvikas med därmed förenat lidande Och obehag för den utpekade.
Länsstyrelsen i Södermanlands lån och landsfogden i Norrbottens län har
uttalat sig i samma riktning.

Även Advokatsamfundet har uttalat sig för bibehållande av de nuvarande
preskriptionsreglerna och till stöd därför anfört:

För bibehållande av den i SL 15: 16 stadgade preskriptionstiden kunna ur
rättssäkerhetssynpunkt goda skäl anföras. Det förekommer nämligen att
kvinnor framställa obefogade påståenden om våldtäkt långt efter det den påstådda
gärningen skulle ha förövats. Då en flicka råkat bli gravid, är det
t. ex. icke alldeles ovanligt att hon, när graviditeten ej längre kan hemlighållas
för hennes familj, söker undgå personligt obehag genom att göra
gällande att hon blivit våldtagen. Likaså händer det att när en man brutit
en längre tids intim förbindelse med en kvinna, hon hämnas genom att anmäla
honom för våldtäkt, som han skulle ha förövat i början av bekantskapen.
Risken för att hot om anmälan för våldtäkt begagnas i utpressningssyfte
måste också beaktas. Det är därför icke något orimligt krav man uppställer,
om man fordrar att en kvinna, som blivit utsatt för en så grov kränkning
som våldtäkt, reagerar däremot inom sex månader.

Vad angår frihetskränkande otukt har Advokatsamfundet föreslagit att
den i SL 15: 16 stadgade preskriptionstiden bibehålies för de tre första huvudgrupperna
av fall, vilka samfundet har ansett böra konstrueras såsom
angivelsebrott.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har hemställt, att beträffande våldtäkt
och frihetskränkande otukt i lagen införes en preskriptionstid av den
längd, som nu gäller, eller något överstigande denna.

De remissinstanser, som har tillstyrkt eller icke haft något att erinra mot
förslaget att lägga våldtäkt och frihetskränkande otukt under allmänt åtal,
har icke heller haft något att invända mot den föreslagna regeln om särskild

7 llihany till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. C.

194 C Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

åtal sprövning för det fall, att gärningen har riktat sig mot hustru eller mot
den, med vilken gärningsmannen senare har ingått äktenskap. Hovrätten för
Nedre Norrland har emellertid framhållit, att med äktenskap borde jämställas
annan stadigvarande sammanlevnad mellan parterna, vilken ej har
upphört vid tiden för gärningens begående, såvitt gärningen innefattade brott
mot 1 eller 2 §.

I fråga om den föreslagna regeln om särskild åtalsprövning beträffande
otukt med barn och otukt med ungdo m, då mellan gärningsmannen
och den andre är ringa skillnad i ålder och utveckling, har landsfogden
i Malmöhus län yttrat, att härigenom en känslig och svår uppgift
lagts på åklagarna men att detta måste anses vara nödvändigt, överståthållarämbetet
har avstyrkt åtalsregeln under hänvisning till att möjlighet till
åtalseftergift redan nu finnes i stor utsträckning enligt 1944 års lag i ämnet.
Föreningen Sveriges landsfogdar har av samma skäl riktat anmärkning mot
regeln, såvitt avser otukt med barn. Vad angår otukt med ungdom finner
föreningen regeln bättre motiverad. För det första torde i hithörande fall
1944 års lag endast mera sällan vara tillämplig. Vidare gäller det här en förbindelse
som åtminstone i den mån den är av heterosexuell karaktär icke
skulle vara straffbar utanför det vårdnads-, lydnads- eller tillsynsförhållande,
som här är i fråga. Situationer kan uppstå, där ingripande i någon form
uppenbarligen icke kan vara påkallat.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att det kan leda till mindre
godtagbara resultat, om regeln om särskild åtalsprövning icke kan tilllämpas
även beträffande otuktigt beteende. En sjuttonårig yngling,
som haft samlag med en fjortonårig flicka, kan exempelvis komma i åtnjutande
av åtalseftergift enligt den föreslagna regeln. Skulle handlingen
icke ha fortskridit så långt som till samlag utan stannat vid ett förfarande,
som är att bedöma såsom otuktigt beteende, är däremot åtalseftergift enligt
denna regel utesluten.

Beträffande brott av homosexuell natur haT Riksförbundet
för sexuellt likaberättigande hemställt om en särskild åtalsregel för sådana
fall, där rån har förekommit under »utnyttjande av den rånades utsatta
ställning» eller där utpressning föreligger under »hot att åtala eller angiva
annan för brott eller om annan lämna menligt meddelande». I en sådan
situation bör åtal för otukt med ungdom få väckas endast om detta finnes
påkallat ur allmän synpunkt eller där särskilt vägande skäl föreligger.

Departementschefen. Kommitténs förslag till utformning av åtalsreglerna
i förevarande kapitel innebär, att brotten skall läggas under allmänt åtal
med allenast den begränsningen, att i några särskilt angivna fall åklagare
får väcka åtal endast om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Med
hänsyn till den allvarliga karaktären hos de brott, som behandlas i kapitlet,
finnes det visst fog för denna ståndpunkt. I likhet med åtskilliga remissinstanser
har jag emellertid funnit, att åtal i viss utsträckning bör göras
beroende av angivelse.

C 195

Kungl. Maj:ts proposition nr iO år 1962

Vad först angår våldtäkt och våldförande (1 §) är det tydligt, att starka
skäl talar för att åtal får äga rum utan angivelse. Kvinnan har då ej möjlighet
att utnyttja situationen för att pressa gärningsmannen till ekonomisk
gottgörelse. Å andra sidan måste hänsyn tagas till att kvinnan i vissa
fall kan utsättas för mycket svårt lidande, om åtal äger rum mot hennes
vilja. I detta sammanhang bör även beaktas, att enligt förslaget ifrågavarande
brott inbegriper även det fall att en man förgriper sig mot den, med
vilken han är gift. Jag vill fÖT min del förorda, att våldtäkt och våldförande
i princip får vara angivelsebrott. Endast för den händelse det finnes
påkallat ur allmän synpunkt bör åklagare anställa åtal utan angivelse. Därjämte
synes i likhet med vad fallet är i gällande rätt böra finnas en preskriptionstid
fÖT anställande av allmänt åtal. Regeln härom torde bora utformas
så att åtal för våldtäkt eller våldförande ej får anställas av åklagare
sedan sex månader har förflutit från det brottet begicks, såframt ej
angivelse till åtal skett före utgången av denna tid eller laga förfall for angivelse
styrkes eller kvinnan avlidit till följd av brottet. Med denna utformning
kräves ej, såsom enligt gällande rätt, att åtal i normalfallen har väckts
före sexmånaderstiden utgång, utan det är tillfyllest att brottet dessförinnan
har angivits till åtal.

Det nu sagda äger i huvudsak tillämpning även beträffande fnhetskrankande
otukt (2 §). Det bör sålunda stadgas, att allmänt åtal får äga rum
endast efter angivelse eller om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.
Preskriptionsregeln synes dock böra inskränkas till det fallet, att gärningen
har skett medelst olaga tvång eller förövats mot någon, som befann
sig i vanmakt eller eljest i hjälplöst tillstånd.

Beträffande otukt med barn och otukt med ungdom (3 och 4 §§) har kommittén
föreslagit den begränsningen i den allmänna åtalsrätten att, om det
är ringa skillnad i ålder och utveckling mellan gärningsmannen och den
mot vilken gärningen har förövats, åtal ej får väckas, med mindre åtal finnes
påkallat ur allmän synpunkt. Ehuru i nu ifrågavarande fall finnes visst
utrymme för eftergift av åtal mot underårig, synes en bestämmelse med
denna innebörd motiverad. Jag vill därför biträda kommitténs förslag i
denna del.

I fråga om övriga i kapitlet upptagna brott torde det ej vara anledning
att upptaga särskilda åtalsbestämmelser.

7 KAP.

Om brott mot familj

1 1958 års departementsförslag har ej upptagits något särskilt kapitel om
brott mot familj. Jag har emellertid som förut nämnts ansett mig böra följa
lagrådets hemställan, att i brottsbalken skall införas ett kapitel i ämnet i
huvudsaklig överensstämmelse med gällande lag.

Kapitlet upptar bestämmelser om tvegifte (1 §), olaga giftermål (2 §)„

196 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

förvanskande av familjeställning (3 §) och egenmäktighet med barn (4 §).
Därjämte finnes en bestämmelse om försök (5 §) och åtalsregler (6 §).

1 §•

PaTagrafen överensstämmer med 15 kap. 11 § i 1958 års departementsförslag,
frånsett en redaktionell jämkning.

2 och 3 §§.

Dessa paragrafer, som upptar bestämmelser om olaga giftermål och förvanskande
av familjeställning, har ej någon motsvarighet i 1958 års departementsförslag.
Bestämmelserna svarar i gällande rätt mot SL 17:2 samt
17: 4 och 5 och har utformats i överensstämmelse med straff rättskommitténs
förslag i 5: 2 och 5: 3.

4 §.

Paragrafen har överförts till förevarande kapitel från 4 kap. 3 § i 1958
års departementsförslag och har därvid omformulerats i huvudsaklig överensstämmelse
med vad lagrådet föreslagit.

5 §•

Denna paragraf, som har motsvarighet i 5: 6 av straffrättskommitténs förslag,
straffbelägger försök till förvanskande av familjeställning.

6 §.

Gällande rätt. I fråga om olaga giftermål stadgas i SL 17:2, att sådant
brott ej må åtalas, där ej för brottet har blivit dömt till återgång av äktenskapet.
Beträffande den brottstyp, som i gällande rätt svarar mot egenmäktighet
med barn (SL 15: 8 a), finnes ej någon särskild åtalsregel.

Straffrättskommittén. För olaga giftermål föreslår kommittén en åtalsregel
av samma innebörd som i gällande rätt.

I fråga om egenmäktighet med barn anför kommittén, att omständigheterna
vid brottet stundom kan vara sådana, att åtal av allmän åklagare
skulle innebära ett opåkallat ingripande i privata förhållanden. Läget kan
också vara sådant, att en angivelse till åtal för ifrågavarande brott måste
uppfattas såsom tillkommen uteslutande eller huvudsakligen i trakasseringssyfte.
Med hänsyn härtill har kommittén föreslagit, att åtal ej får väckas
av åklagare med mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Yttrandena. Bestämmelsen om särskild åtalsprövning i fall av egenmäktighet
med barn har uttryckligen tillstyrkts av Föreningen Sveriges landsfogdar,
som också anfört att brottet borde, liksom motsvarande brott i SL
15: 8 a, anses som statsåklagarbrott. Overståthållarämbetet har uttalat, att
en regel om särskild åtalsprövning icke kan anses påkallad vid detta brott.
Advokatsamfundet har yttrat, att stadgandet om särskild åtalsprövning icke

C 197

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

är ägnat att utgöra ett skydd mot opåkallat ingripande i privata förhållanden,
samt hemställt, att brottet måtte konstrueras såsom målsägandebrott.

Departementschefen. Den av kommittén föreslagna åtalsregeln beträffande
olaga giftermål, vilken överensstämmer med gällande rätt, ger ej anledning
till erinran. Även i fråga om egenmäktighet med barn har jag funnit
mig böra biträda kommitténs förslag i förevarande avseende.

8 KAP.

Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott

Förevarande kapitel svarar mot 7 kap. i 1958 års departementsförslag. I
enlighet med hemställan av lagrådet har införts ett stadgande (7 §), vilket
såsom särskild brottstyp upptar tillgrepp av fortskaffningsmedel. Även
vissa andra ändringar har vidtagits med anledning av lagrådets erinringar.
En ny paragraf med åtalsregler har införts i kapitlet (13 §).

1-4 §§•

Dessa paragrafer motsvarar 1—4 §§ i 1958 års departementsförslag. Straffmaximum
i 3 § har enligt yrkande av lagrådet höjts till ett år. Beträffande
tillgrepp av fortskaffningsmedel har som nyss nämnts upptagits en särskild
regel i 7 §.

5 och 6 §§.

Bestämmelserna om rån har på sätt, som skett i 1958 års departementsförslag,
uppdelats på två paragrafer. I övrigt har lagrådets erinringar beaktats.

7 §•

I 1958 års departementsförslag har övervägts, hur stöldbegreppet bör bestämmas
såvitt angår tillgrepp av fortskaffningsmedel. Med hänvisning till att
frågan genom utvecklingen i rättspraxis syntes få en tillfredsställande lösning
utan ändring av lagstiftningen har föredragande departementschefen
stannat vid att förorda, att reglerna tills vidare bibehålies oförändrade. På
de skäl, som lagrådet anfört, har jag emellertid funnit lämpligast, att
ett särskilt stadgande om tillgrepp av fortskaffningsmedel upptages. Beträffande
utformningen av stadgandet kan jag i huvudsak biträda lagrådets förslag.
Jag anser dock att bestämmelsen bör begränsas till att avse allenast
motorfordon och andra motordrivna fortskaffningsmedel. Straffskalan torde
böra fastställas enligt dét förslag, som har framlagts av lagrådets majoritet.

8—11 §§.

Dessa paragrafer har i 1958 års departementsförslag motsvarighet i 7—
9 §§ samt 10 § andra stycket. Vad lagrådet enhälligt anfört har beaktats.

198 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
12 §.

Paragrafen svarar mot 10 § första stycket i 1958 års departementsförslag.
Med hänsyn till att en särskild bestämmelse om tillgrepp av fortskaffningsmedel
införts i kapitlet har regeln om straff för försök till egenmäktigt förfarande
ansetts kunna utgå. I stället har enligt lagrådets hemställan stadgats,
att försök och förberedelse till tillgrepp av fortskaffningsmedel skall
medföra ansvar, om det ej är ringa fall.

13 §.

Atalsreglerna i förevarande paragraf överensstämmer i sak med SL 20: 12
och med 6: 12 i straffrättskommitténs förslag.

9 KAP.

Om bedrägeri och annan oredlighet

Kapitlet motsvarar 8 kap. i 1958 års departementsförslag. En ny paragraf
med åtalsregel har fogats till kapitlet (12 §).

1—11 §§•

Dessa paragrafer överensstämmer i huvudsak med 1—11 §§ i 1958 års departementsförslag.
Vad lagrådet anfört beträffande utformningen av 6 och
7 §§ har beaktats. I fråga om utpressning (4 §) och svindleri (9 §) har införts
särskilda straffskalor för ringa fall.

12 §.

Den i förevarande paragraf upptagna åtalsregeln svarar mot SL 21:11
första stycket och straffrättskommitténs förslag 7: 12 första stycket.

Motsvarighet till åtalsregeln angående oredligt förfarande i SL 21: 11 andra
stycket (7: 12 andra stycket i straffrättskommitténs förslag) har ej upptagits.
Regeln torde bli obehövlig om, såsom ifrågasatts vid redogörelsen för
grunderna för åtalsreglernas utformning, de i RB 20 kap. upptagna allmänna
reglerna om åtalseftergift något vidgas.

10 KAP.

Om förskingring och annan trolöshet

Detta kapitel motsvarar 9 kap. i 1958 års departementsförslag. En ny paragraf
med åtalsregler har införts i kapitlet (10 §).

1-9 §§.

Paragraferna motsvarar 1—9 §§ i 1958 års departementsförslag. Vad lagrådet
anfört beträffande 5 § har beaktats.

C 199

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962 ,

10 §.

Åtalsregeln i första stycket motsvarar SL 22: 10 första stycket och straff TstSÄSyfkti

HnSt särskild regel beiräftode iUl för Olovligt
förfogande och olovligt brukande, innebärande att allmän! åtal får aga
rum endast om statsåklagaren finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallah
Såvitt angår olovligt brukande har denna regel fått utgå av samma skal som
anförts beträffande oredligt förfarande. Beträffande olovligt förfogande har
det däremot ansetts motiverat att bibehålla en särskild åtalsregel i förfarande
kapitel för att framhäva, att åtalsprövningen bor ske med stor restnktivitet.
I detta sammanhang må hänvisas till första lagutskottets utlåtande
1960: 28, där frågan om åtalsprövning i hithörande fall har narmare övervägts.
Riksåklagarämbetet har under våren 1960 utsänt ett cirkulär till
åklagarna, varigenom ämbetet fäst åklagarnas uppmärksamhet på vad som
förekommit vid riksdagsbehandlingen av frågan.

11 KAP.

Om gäldenärsbrott

Kapitlet motsvarar 10 kap. i 1958 års departementsförslag. Lagrådets hemställan
beträffande 5 § har beaktats, varjämte i denna paragraf mforts en
särskild straffskala för ringa fall.

12 KAP.

Om skadegörelsebrott

Kapitlet motsvarar 11 kap. i 1958 års departementsförslag. En ny paragraf
med åtalsregler har fogats till kapitlet (6 §).

1—5 §§.

Paragraferna överensstämmer med 1—5 §§ i 1958 års förslag.

6 §.

Den i förevarande paragraf upptagna åtalsregeln motsvarar SL 24: 6 och
straffrättskommitténs förslag 10: 6.

13 KAP.

Om allmänfarliga brott

Förevarande kapitel har motsvarighet i 12 kap. i 1958 års departementsförslag.
Vissa smärre förändringar har vidtagits. En ny paragraf med bestämmelser
om straffnedsättning eller straffrihet i vissa fall vid frivilligt
avvärjande av fara har upptagits (11 §)•

200 C

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

1—10 §§.

stämT. Par3grafer SkVarar mot 1~9 §§ i 1958 års departementsförslag. BeI
°^„Sa^ ge har UPPdelats P* två paragrafer (4 och 5 §§).

Lagrådet hemställan beträffande straffskalan för underlåtenhet att avvärja
allmantara har beaktats. J

11 §.

ffirV9,?8 ^ departeTntSfÖrSlag har den i 11:11 av straffrättskommitténs
förslag upptagna regeln om straffnedsättning eller straffrihet vid frivilligt
awarjande av fara (motsvarande SL 19: 10) uteslutits i avbidan på de näS
mare oyervagandena angående utformningen av en allmän regel om nedsatt

SnCe e-r[lTft r PåfÖ,jd- Jag har nu funnit riktiga,t,8att eu Särregel
amnet, i likhet med vad fallet är i gällande rätt, upptages i detta kapitel.

12 §.

Lagrådets majoritet har yrkat, att förevarande paragraf skall kompletteras
med en av straff rattskommittén föreslagen men i 1958 års departements b0rottaneM

“tYidgning »tåmplingsbegreppet såvitt angår vissa

ott. Detta yrkande har jag, såsom närmare redovisas vid 22 kap. 12 8 i det
nu föreliggande departementsförslaget, ej kunnat biträda.

14 KAP.

Om forfalskningsbrott

Detta kapitel motsvarar 13 kap. i 1958 års departementsförslag och över?UVUdSak
med detta- En ^stämmelse om straffnedsättning
SurtOM?. 1 V1SSa frfViIligt avväriande av har infogats i

1—3 §§.

förslag nZnZ{te\ÖVereaSStämmer mCd 1-3 §§ 1 1958 års departementsS
ag- ^^beteckningen ringa urkundsförfalskning, som förekommer i
gallande rätt, har bibehållits.

4—10 §§.

Paragraferna motsvarar 4—10 §§ i 1958 års departementsförslag. Lagråav
It haltS,rattska,orna ä 4, 5 och 7 gg samt utformning™

t5r°rdal "d 13 taP- ,öresl4s •« 1 förevarande kapitel
införes ett stadgande om straffnedsättning eller straffrihet vid frivilligt av b*stämmelse

som upptagits har i gällande rätt mot
svanghet i SL 12: 11 och i straffrättskommitténs förslag i 12: 11.

C 201

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
12 §.

Paragrafen överensstämmer i sak med 11 § i 1958 års departementsförslag.

15 KAP.

Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga

Kapitlet svarar mot 14 kap. i 1958 års departementsförslag. Kapitelrubriken
har något jämkats. Vissa ändringar i avfattningen av bestämmelserna har
vidtagits med anledning av lagrådets erinringar. I kapitlet har infogats en
bestämmelse om straffnedsättning eller straffrihet i vissa fall vid frivilligt
avvärjande av fara (14 §).

1—4 §§.

Dessa paragrafer har avfattats med beaktande av vad lagrådet anfört.

5—13 §§.

Med hänsyn till den terminologi, som användes i det föreliggande brottsbalksförslaget,
har gärningsbeskrivningarna i 5 § första stycket, 6 § forsta
stycket och 8 § första stycket bibehållits i överensstämmelse med 1958 års
departementsförslag. Även i fråga om 6 § andra stycket och 7 § andra stycket
har lydelsen enligt 1958 års förslag bibehållits. Straffskalorna i 5—8
och jo_13 §§ har utformats med beaktande av lagrådets önskemål.

14 §.

I förevarande kapitel har liksom i 13 och 14 kap. ansetts böra upptagas en
bestämmelse om straffnedsättning eller straffrihet vid frivilligt awarjande
av fara. Motsvarande bestämmelse finnes i gällande rätt i SL 13: 14 och i
straffrättskommitténs förslag i 13: 14.

15 §.

En undantagsbestämmelse för sådana fall då brottet, om det fullbordats,
skulle ha varit att anse såsom ringa, har upptagits i paragrafen. Enligt hemställan
av en av lagrådets ledamöter har undantagsregeln utsträckts att gälla
även i fråga om försök till bevisförvanskning.

16 KAP.

Om brott mot allmän ordning

Kapitlet har motsvarighet i 15 kap. i 1958 års departementsförslag och
överensstämmer i huvudsak med detta. Stadgandet om tvegifte, som i 1958
års förslag upptagits i 15 kap. 11 §, har överflyttats till kapitlet om brott

mot familj (7 kap.).

7* Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. C.

202 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

1-7 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 1—7 §§ i 1958 års departementsförslag. Vad
lagrådet anfört beträffande 1 och 2 §§ har beaktats.

8 §•

Såsom lagrådet anfört kan det befaras, att det straffbelagda området blir
snfvt om ~ såsom har sk*tt i straffrättskommitténs förslag och
1958 års departementsförslag — det i gällande rätt begagnade ordet »smådar*
utbytes mot »skymfar*. Jag vill i likhet med lagrådet föreslå, att avfattningen
på denna punkt ändras till överensstämmelse med gällande rätt

Med hänsyn till att de gärningar som här avses kan vara av allvarlig
karaktar synes det motiverat, att straffskalan skärpes i förhållande till 1958
års departementsförslag. Min uppfattning om denna fråga har jag närmare
angivit i ett interpellationssvar i riksdagens andra kammare den 27 januari
1960 (II kamm. prot. nr 2 s. 256). Jag föreslår, att såsom normalstraff angives
fängelse i högst två år, med en särskild skala upptagande böter för
ringa fall.

9—14 §§. ■■

Dessa paragrafer överensstämmer nära med 9, 10 och 12—15 §§ i 1958
års departementsförslag. Lagrådets förslag till brottsbeteckning för de i 11 §
(12 § i 1958 års förslag) beskrivna gärningarna har följts. Däremot har jag
ansett brottsbeteckningen i 14 § (15 § i 1958 års förslag) bor a bibehållas
Jag har ej heller funnit mig böra biträda lagrådets ändringsförslag beträffande
straffskalan i sistnämnda paragraf.

15 och 16 §§.

Paragraferna motsvarar 16 och 17 §§ i 1958 års departementsförslag. Beträffande
bestämmelserna om fylleri i 15 § har jag i sak följt det förslag
som framlagts av lagrådets majoritet.

17 KAP.

Om brott mot allmän verksamhet

. Detta kaPitel svarar mot 16 kap. i 1958 års departementsförslag och
överensstämmer i huvudsakliga delar med detta.

1—6 §§.

Paragraferna motsvarar 1—5 §§ i 1958 års departementsförslag. De erinringar
som lagrådet framfört har beaktats. Bestämmelser om missfirmelse
mot tjänstemän och beljugande av myndighet har dock upptagits i skilda
paragrafer, 5 och 6 §§. Någon särskild åtalsregel beträffande dessa brott
(Jfr straffrättskommitténs förslag 15: 17) har jag ej funnit erforderlig.

C 203

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
7—16 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 6—15 §§ i 1958 års departementsförslag.
Lagrådets erinringar beträffande 7, 13 och 16 §§ (6, 12 och 15 §§ i 1958
års förslag) har beaktats.

18 KAP.

Om högmålsbrott

Detta kapitel upptar de bestämmelser, söm återfinnes i 17 kap. i 1958 års
departementsförslag.

Jag har icke funnit mig böra biträda lagrådets förslag, att i kapitlet skall
upptagas bestämmelser om offentligt skymfande av riksstyrelse m. m. Beträffande
skälen för denna ståndpunkt hänvisas till vad som bär anförts
vid 16 kap. 5 § i 1958 års förslag.

En ny paragraf med åtalsregler har upptagits i kapitlet (8 §).

'' 1 •-

Paragrafen överensstämmer med 1 § i 1958 års departementsförslag.

. 2 §• ..;. ■

I fråga om de gärningar, som avses i denna paragraf, synes den konstruktion,
som har valts i 1958 års .departementsförslag, vara att föredraga
framför den av lagrådet förordade avfattningen. Paragrafen har därför
avfattats i överensstämmelse med 1958 års förslag med en mindre jämkning.

3 och 4 §§.

Paragraferna överenstämmer med 3 och 4 §§ i 1958 års förslag.

5 §•

Lagrådet har beträffande denna paragraf, som avser brott mot medborgerlig
frihet, anmärkt att kriminaliseringen i 1958 års departementsförslag
fått för vid omfattning genom att gärningsbeskrivningen omfattar alla former
av olaga tvång och olaga hot. Å andra sidan framhåller lagrådet, att begränsningen
till — förutom olaga hot — olaga tvång är mindre lämplig
även av det skälet, att den innefattar krav på att någon verkligen har förmåtts
att göra, tåla eller underlåta något. Lagrådet uttalar i detta sammanhang,
att det i fråga om brott mot medborgerlig frihet gäller att kuuna
ingripa med straff på ett tidigare stadium. Straffrättskommitténs förslag
till utformning av stadgandet är enligt lagrådets mening att föredraga.

Jag vill för egen del framhålla, att den konstruktion som har valts i
1958 års departementsförslag avgränsar brottsområdet på ett klarare sätt
än kommittéförslaget. Någon vidgad kriminalisering är det ej fråga om
på annat sätt än att en strängare straffskala tillskapas för vissa kvalifice -

204 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

rade former av olaga tvång och olaga hot. Enligt min mening bör gärningsbeskrivningen
bibehållas i den utformning, som den har fått i 1958
års förslag. Med hänsyn till vad lagrådet anfört om behovet av att kunna
ingripa på ett tidigt stadium torde emellertid ifrågavarande gärningstyp
böra inbegripas bland dem, som är straffbara på försöksstadiet.

6 och 7 §§.

Paragraferna svarar mot 6 och 7 §§ i 1958 års departementsförslag. 7 §
har av skäl som anförts vid 5 § kompletterats så, att den upptar även försök
till brott mot medborgerlig frihet.

8 §-

Atalsreglema i denna paragraf motsvarar vad som nu stadgas i SL 9: 10.
Straffrättskommittén har upptagit motsvarande bestämmelser i 16: 10.

19 KAP.

Om brott mot rikets säkerhet

Kapitlet svarar mot 18 kap. i 1958 års departementsförslag. I huvudsak
överensstämmer de i kapitlet upptagna bestämmelserna med 1958 års förslag.
En ny paragraf med åtalsregler har fogats till kapitlet (16 §).

1 §•

Paragrafen överensstämmer med 1 § i 1958 års departementsförslag.

2 §•

Såsom föredragande departementschefen har anfört i motiven till 1958
års departementsförslag gör användningen av uttrycket »svikliga medel*
brottsbesknvningen i förevarande paragraf alltför obestämd. Vad lagrådets
majoritet har framhållit synes ej utgöra skäl att ändock upptaga uttrycket
i lagtexten. Med anledning av de uttalanden, som har gjorts av en ledamot
av lagrådet, vill jag framhålla, att stadgandet enligt min mening får anses
omfatta även ett sådant fall som att fara uppkommer för att svenska
staten föranledes att vidtaga fientlig åtgärd mot annan makt. Härvid syftar
jag dock icke på fall, då någon i laga former söker påverka regering och
riksdag att vidtaga sådan åtgärd. I detta hänseende delar jag den uppfattning,
åt vilken lagrådets flesta ledamöter givit uttryck.

3—9 §§.

Bestämmelserna svarar mot 3—9 §§ i 1958 års departementsförslag.
Lagrådets erinringar beträffande 3, 5, 7 och 8 §§ har beaktats.

10—13 §§.

Förevarande paragrafer svarar mot 10—13 §§ i 1958 års departementsforslag.
Beträffande 11 § har jag funnit lämpligast att bibehålla den kon -

C 205

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

struktion, som har använts i 1958 års förslag. Andra punkten i paragrafen
har emellertid jämkats med beaktande av vad lagrådet anfört.

14 och 15 §§.

Innehållet i dessa paragrafer motsvarar 14 § i 1958 års departementsförslag.
Utöver de regler, som har upptagits i nämnda förslag, har emellertid
införts en bestämmelse av innehåll, att såsom stämpling till högförräderi
även skall anses att träda i förbindelse med främmande makt för att
förbereda, möjliggöra eller underlätta att sådant brott må förövas. Beträffande
skälen för detta tillägg, som överensstämmer med vad som har förordats
av en av lagrådets ledamöter, hänvisas till 22 kap. 12 §. I övrigt har
jag ej funnit anledning att frångå 1958 års förslag. För att bestämmelserna
skall bli mera överskådliga har de uppdelats på två paragrafer, varjämte
avfattningen av bestämmelsen i 15 § något jämkats.

16 §.

De i denna paragraf upptagna åtalsreglerna har motsvarighet i SL 8: 13
och straffrättskommitténs förslag 17: 14.

20 KAP.

Om ämbetsbrott

Detta kapitel motsvaTar 19 kap. i 1958 års departementsförslag. Vissa av
de i SL 25 kap. upptagna stadgandena hade i 1958 års departementsförslag
uteslutits ur kapitlet i syfte att de skulle upptagas i brottsbalkens tredje
huvudavdelning. Med beaktande av lagrådets önskemål har emellertid ifrågavarande
bestämmelser nu upptagits i förevarande kapitel (6—8 och 14
§§). Vidare har införts en paragraf med åtalsregler (13 §).

1-5 §§.

Paragraferna svarar mot 1—5 §§ i 1958 års förslag. Lagrådets erinringar
har i huvudsak beaktats. Vad lagrådets majoritet föreslagit om skärpning
av straff latituderna i 3 och 4 §§ har jag ej funnit mig böra biträda.

6 §•

Gällande rätt. I SL 25:6 första stycket meddelas bestämmelser för det
fall, att någon som enligt bestämmelserna i SL 25: 1—4 har förskyllt avsättning
eller suspension från viss tjänst ej längre innehar samma tjänst.
Har han i dess ställe erhållit annan tjänst med likartade arbetsuppgifter,
skall han dömas till avsättning eller suspension från den nya befattningen.
Om han icke har erhållit en liknande tjänst, skall allmänt straff enligt SL
25; i—4 ådömas enbart och vid straffets bestämmande hänsyn tagas till att
han förskyllt avsättning eller suspension; bär han eljest ej förskyllt frihetsstraff,
kan varje straff bortfalla.

206 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

1 fall, dar nagon som har förskyllt avsättning eller suspension från sin
janst mnehar annan med ämbetsansvar förenad befattning än förut
nämnts, skall han enligt SL 25: 6 andra stycket avsättas från denna, om
an genom brottet har visat sig uppenbarligen icke vara skickad att inneha
befattningen. Om han eljest i avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren
av den befattningen bör äga, skall han dömas till suspension därifrån
Det sagda äger enligt 25:6 tredje stycket motsvarande tillämpning,
naT den som har vant ämbetsman dömes till ansvar enligt SL 25: 2 andra
stycket eller 25: 3 andra stycket.

• St™J]™ttskommittén och strafflagberedningen. Straffrättskommittén har
i sitt förslag (18: 6) upptagit ifrågavarande bestämmelser utan sakliga ändringar.
°

Jämväl i strafflagberedningens förslag (8:4) har bestämmelserna i huvudsak
erhållit samma räckvidd som för närvarande. Uppbyggnaden av förslagets
påföljdssystem har emellertid, förutom några redaktionella jämkningar,
föranlett vissa ändringar i stadgandets utformning

Även enligt beredningens förslag skall, i första styckets fall, om avsättning
eller suspension ej kan ske, annan påföljd ådömas enbart. Förutom
den påföljd, fängelse eller böter, som upptages i stadgandet om brottet, bör
enligt beredningen uttryckligen anges att även annan allmän brottspåföljd
kan ifrågakomma, om förutsättningarna för sådan är uppfyllda.

Om avsättning eller suspension ej ådömes, skall vid bestämmande av
annan påföljd hänsyn tagas därtill. Enligt förslaget skall påföljd dock kunna
efterges, om förhållandena är sådana att — därest ämbetsmannen bibehållit
sm befattning och alltså avsättning eller suspension ifrågakommit
— jämte avsättning eller suspension icke skulle ha dömts till annan påtoljd.
I fråga om räckvidden av stadgandet torde, framhåller beredningen,
den föreslagna lydelsen icke komma att medföra någon nämnvärd förändnng
av vad som nu gäller. För närvarande kan visserligen domstolen efterge
pafoljd också i fall, i vilka jämte avsättning eller suspension skulle ha
domts endast till böter. Enligt SL 25: 1—4 förekommer emellertid icke i
något fall kombinationen avsättning eller suspension och böter; böter kan
i sådant sammanhang förekomma endast i händelse någon straffnedsättmngsregel
är tillämplig. Innebörden av förslaget i denna del är, att domstolen
icke på grund av vad tidigare i paragrafen har stadgats skall vara
nödsakad att ådöma allmän brottspåföljd, om den icke skulle ha gjort det,
därest ämbetsmannen haft sin befattning i behåll.

Yttrandena.Justitiekanslersämbetet bär (i sitt yttrande över straff rättskommitténs
förslag) anfört, att i ämbetets praxis har förekommit ett fall,
då en ämbetsman ansetts skyldig till tjänstefel vid fullgörandet av ett särskilt
uppdrag, som ämbetsmannen innehade vid sidan av sin tjänst och som
upphört när tjänstefelet blev bekant; tjänstefelet ansågs böra förskylla en -

C 207

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

dast böter. Då ämbetsmannen på grund av sitt fel försatts i disponibihtet
och därigenom drabbats av en påföljd för felet, långt allvarligare an ett bötesstraff
syntes kunna antagas att han, vid lagforing, jämlikt grunderna
Kr Sevärde bestimmeJr skulle ha fria.* från allt straff. Aven under
andra förhållanden lärer kunna intraffa, att en ämbetsmän, som or e
tjänstefel blott förskyller böter, ej längre innehar sin tjänst och på grund
därav med större fog än den som har förskyllt avsättning eller suspension
bör gå fri från varje straff. Med hänsyn härtill ifrågasätter ämbetet införande
av bestämmelser, som direkt avser sådana fall som de har åsyftade.

Departementschefen. Beredningens förslag till avfattning av förevarande
paragraf synes ej ge anledning till erinran i sak; dock torde ej behovai
första stycket uttryckligen angivas, att annan allmän brottspåföljd an

fängelse och böter kan ifrågakomma. , , _

Justitiekanslersämbetet har ifrågasatt, om icke paragrafen borde kompletteras
med stadgande, som möjliggör fullständig eftergift av påföljd i
fall då ämbetsman, som för ett tjänstefel blott förskyller böter, ej längre
innehar sin tjänst. Något sådant tillägg synes dock ej erforderligt om, såsom
nu föreslås, i brottsbalken upptages allmänna regler om nedsättning

och eftergift av påföljd.

7 §.

Gällande rätt. I SL 25: 7 meddelas bestämmelser angående tillämpningen
av avsättning och suspension, när ämbetsman för annat brott än sådant
varom i 25:1—4 sägs dömes till straff. Enligt paragrafens forsta stycke
skall ämbetsman, som dömes till straffarbete, också dömas till avsättning.
Om särskilda skäl föranleder därtill, må han dock bibehållas i tjänsten; i
sådant fall kan dömas till suspension. Förskyller ämbetsmannen fängelse
eller böter, skall dömas till suspension, om han genom brottet i avsevard
mån har skadat det anseende som innehavaren av befattningen bor aga;
därest han med hänsyn till tjänstens särskilda beskaffenhet genom brottet
visat sig uppenbarligen icke vara skickad att inneha denna, må domas till
avsättning. Ådömes avsättning eller suspension, skall enligt andra stycket
i paragrafen den förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestammande
av annat straff för brottet, och må böter som eljest skolat folja å
brottet bortfalla. Vad som sägs om böter skall enligt stadgande i SL 26: 20
andra stycket äga tillämpning även beträffande den som för brott som avses
i 25: 7 förskyller disciplinstraff.

Paragrafen skall enligt SL 25: 10 vidare tillämpas, om ämbetsmän har
medverkat till gärning varom i 25: 1—3 förmäles utan att därigenom åsidosätta
tjänsteplikt.

Straffrättskommittén och strafflagberedningen. Straffrattskommittén har
i sitt förslag (18: 7) icke föreslagit annan ändring av SL 25: 7 än som sam -

208 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

manhanger med sammanslagningen av fängelse och straffarbete till ett enetigt
frihetsstraff. Enligt kommitténs förslag skall den verkan, som nu
o jer av att ämbetsmännen dömes till straffarbete, i stället knytas till att

förswTrV rngnSe !minSt SCX månader: vad som nu sägs om den som
forskyller fängelse eller böter skall gälla den som förskyller fängelse understigande
sex månader eller böter. S

I strafflagberedningens förslag (8:5) angripes frågan, när avsättning elle.

framhTn0" !?!“ f°r br°U S°m nU avses’ På ett annat sätt. Beredningen
. ^håHCrVa ! ådomandet av avsättning eller suspension enligt förevarande
stadgande helt betingas av uppgiften att skydda den offentliga tjänstens
integritet. Pa bedömandet av spörsmålet, huruvida avsättning eller ^uspension
erfordras, torde främst inverka det begångna brottets art och svårhet.
S ange bestammandet av annan påföljd för brottet framför allt beror

avsätT SIfrhetsgrad- faller det sig naturligt att anknyta ådömandet av
avsattmng eller suspension till det i det aktuella fallet ådömda straffet
Genom stadganden i ungdomsfängelselagen, lagen om villkorlig dom samt
lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt har man visserligen

l,»rt-,tinrTma dC S‘ k'' skyddsåtgarderna i systemet. Därmed kommer emeln
än brottets art 0<* svårhet att spela en väsentlig

U. Förhållandet framträder an skarpare i det påföljdssystem, som beredningen
föreslår. Såsom påföljderna har utformats i beredningens förslag

sX^tsgrad^ ^ k°mma att tiIlämPas 1 anledning av brott av mycket olika

he^T fÖr.."änrara"de bÖF enHgt beredningens mening den omständig,
rVSK *ning ^ susPension ådömes, kunna inverka på måttet av
gelse eller böter, som finnes böra ådömas för brottet. Den nuvarande lösdettasP°rsinål
förefaller emellertid beredningen icke helt oantasthg,
vilket an tydligare framträder i straffrättskommitténs förslag. Det kan
nämligen icke vara tillfredsställande att frågan, huruvida avsättning eller
suspension slciiJl ådomas, göres beroende av längden av en ådömd fäfgelse påfoljd,

vilken påföljd i sin tur skall vara beroende av om avsättning eller
suspension ådomes. ”

Beredningen anser en framkomlig väg att lösa frågan vara att låta ådömandet
av avsattmng eller suspension i förevarande fall bli beroende icke

denn- °r;arVaraadK ^ “ 1 det k°nRreta fallet ådÖI"d P^öljd, uL av
förslag t°h Varmed brott av det sla8 ämbetsmannen har begått är belagt. I

becått bro^r T n^! avsättnin8 »kall dömas, om ämbetsmannen har
begått brott vara kan folja fängelse i två år eller däröver. Om särskilda skäl

oranleder därtill, skall han dock kunna bibehållas i tjänsten; sker så skall

ÄrTkST ådÖ n,S‘ °m å br°ttet iCkC kan fÖlja fän8else i två å; eHer
a over skall domas till suspension, om ämbetsmannen genom brottet i

avsevar man har skadat det anseende som innehavare av befattningen bör

agn, till avsattmng skall kunna dömas om ämbetsmannen med hänsyn till

tjänstens särskilda beskaffenhet genom brottet har visat sig uppenbarhgén

C 209

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

icke vara skickad att inneha denna. Med den av beredningen föreslagna avfattningen
av förevarande paragraf erfordras icke någon särskild bestämmelse
för disciplinstraff, motsvarande SL 26:20 andra stycket.

Gränsen mellan brott, vilka i regel bör föranleda avsättning, och andra
brott kommer genom förslaget att förskjutas något i förhållande till vad
som nu gäller. Förslaget innebär i huvudsak, att till den grupp som medför
den strängaste verkan har hänförts brott, å vilka för närvarande kan följa
straffarbete. Inom denna grupp kommer att falla brott av mycket varierande
slag. Även brott av relativt obetydlig art, vilka enligt gallande rätt icke skulle
föranleda dom å straffarbete, kan härigenom medföra avsättning. Avfattningen
av stadgandet medger emellertid att domstolen liksom för närvarande
kan underlåta att döma till avsättning, när det är påkallat av särskilda
skäl. Skäl att bibehålla ämbetsmannen i tjänsten kan vara bl. a., att brottet
framstår såsom relativt obetydligt.

Såsom nämnts anser beredningen, att vid bestämmande av annan pafoljd
för brottet hänsyn bör tagas till att avsättning eller suspension ådomes.
Prövningen av påföljdsfrågan bör kunna leda till att annan påföljd ej ådomes
vid sidan av avsättning eller suspension. Detta bör vara möjligt särskilt vid
brott av lindrig beskaffenhet eller i fall, där för gärningsmannens tillrättaförande
icke fordras några särskilda åtgärder, t. ex. fall där påföljden, om
gärningsmannen ej varit ämbetsman, skulle ha stannat vid böter, disciplinstraff
eller villkorlig dom. Beredningen föreslår, att annan påföljd än avsättning
eller suspension skall kunna efterges, om å brottet ej kan följa
fängelse i två år eller däröver.

I beredningens förslag har såsom tredje stycke upptagits motsvarighet
till stadgandet i SL 25: 10 om ämbetsmans medverkan till brott.

Yttrandena. I sitt yttrande över strafflagberedningens förslag uttalar
justitiekanslersämbetet, att meningen icke torde ha varit att avsättning bör
inträda såsom normal påföljd för brott, å vilket — bortsett från straffskärpningsregeln
i 18: 5 av straffrättskommitténs förslag (5 § i detta kapitel) —
ej kan följa fängelse i två år. Ämbetet ifrågasätter, om icke förevarande lagrum
bör förses med ett tillägg av innebörd, att vid avgörande av vilken påföljd
som kan följa å ett visst brott hänsyn ej skall tagas till nämnda straffskärpningsregel.
I fråga om utformningen av paragrafen anför ämbetet härutöver
:

Åtskilliga allmänna brott, som ej innefatta åsidosättande av tjänsteplikt
och som, om de bedömdes efter gällande rätt, ej skulle medföra straffarbete,
skulle med de straffskalor som föreslås i brottsbalken och strafflagberedningens
betänkande angående enhetligt frihetsstraff, principiellt komma att
medföra avsättning. Såsom exempel å sådana slags brott kunna nämnas vållande
till annans död (BrB 1:7), vållande till kroppsskada eller sjukdom
(BrB 1: 8), hemfridsbrott (BrB 2: 6), grovt förtal (BrB 3: 1), otuktigt beteende
(BrB 4:6), djurplågeri (BrB 14:16), grov vårdslöshet i trafik (1 §
andra stycket lagen om straff för vissa trafikbrott) och falskdeklaration

210 c

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

(1 § skattestrafflagen). Visserligen torde någon skärpning av domstolarnas
praxis_betraftände ådomande av avsättning som påföljd för allmänna brott
ej behöva intrada, därest beredningens förslag i nu ifrågavarande del genom-es-
hittills skulle nämligen domstolarna få möjlighet att under låta

att doma till avsättning, när detta vore påkallat av särskilda skäl, och
som beredningen framhållit kan ett sådant skäl vara, att brottet framstår
som relativt obetydligt. Det ter sig dock mindre tilltalande, att lagen i förevarande
fall anger avsattnmg som normalt ämbetsstraff, ehuru sådant straff
vararinga1 ^ ^ 3VSett att utmatas- Frågans praktiska betydelse torde dock

Göta hovrätt anser, att den av beredningen använda metoden att göra
ådömandet av ämbetspåföljden beroende av den tillämpliga straffskalan är
en framkomlig väg. Den utformning stadgandet har erhållit kan hovrätten
emellertid icke tillstyrka, eftersom avsättning i praktiken måste komma att
underlåtas i sådan omfattning, att huvudregeln kommer att framstå såsom
ett undantag. Liknande anmärkning göres av hovrätten för Västra Sverige.

Hovrätten för Nedre Norrland yttrar:

.-JPen,.?ins*anc!i8heten i och för sig att en ämbetsman begått brott, varå kan
tolja fängelse i två år eller däröver, innebär en avsevärt svagare presumhon
för att ämbetsmännen är ovärdig och olämplig att vidare inneha ämuetet,
an om — sasom forutsättes enligt gällande rätt — det brott till vilket
han gjort sig_ skyldig prövas förskylla straffarbete. Jämväl gällande rätt är
emellertid onodigt hård. Det riktigaste synes hovrätten vara att frågan huruvida
en ämbetsmän vid brott utom ämbetet skall ådömas den svåra påföljd,
som avsattnmg utgör, bedömes helt med utgångspunkt från huruvida han
Sfn^nl {,rlottet Vlsat siS olämplig att inneha tjänsten eller i avsevärd mån
sKadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga.

Hovrätten förordar, att i stället för det föreslagna undantagsstadgandet,
enligt vilket domstolen kan underlåta att döma till avsättning om särskilda
skäl föranleder därtill, överväges en avfattning i anslutning till de synpunkter
hovrätten har anfört.

Stockholms rådhusrätt, som icke påyrkar någon ändring av beredningens
förslag, framhåller att icke minst utformningen av den av beredningen föreslagna
återfall sbestämmelsen talar för stor varsamhet vid bedömningen av
frågan, om brottet skall föranleda avsättning.

Departementschefen. Såsom strafflagberedningen har uttalat, torde frågan,
när ämbetsman skall avsättas eller suspenderas på grund av annat brott
an i 1—4 §§ av detta kapitel sägs, icke böra avgöras med hänsyn till den
allmänna påföljd, som i det konkreta fallet ådömes. Även den lösning av problemet,
som beredningen har valt, är dock behäftad med vissa brister. Visserligen
skulle avfattningen av straffskalorna i det nu föreliggande förslaget
till brottsbalk medföra, att flera av de brott, som justitiekanslersämbetet
sarskdt har pekat på i sitt remissyttrande, icke komme att omfattas av presumtionen
för avsättning. Den av beredningen föreslagna huvudregeln skulle
emellertid likväl innebära, att avsättning skulle ådömas i åtskilliga fall, då

C 211

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

det begångna brottet vore av lindrigt slag. Regeln kan med hänsyn härtill
komma att medföra en skärpning av vad för närvarande gäller. En sådan
skärpning, som beredningen icke har eftersträvat, skall enligt uttalande i beredningens
motiv undvikas genom att domstolarna under åberopande av särskilda
skäl underlåter att döma till avsättning. Denna ordning är enligt min
mening icke tillfredsställande, och jag har därför funnit mig böra föreslå en
annan utformning av förevarande paragraf.

Syftet med ådömande av avsättning eller suspension är i de fall, som
här avses, att skydda den offentliga tjänstens integritet. Det är alltsa fråga
om att ingripa med anledning av brott av sådan beskaffenhet, som gör
ämbetsmannen olämplig att inneha tjänsten eller som skadar det anseende,
som innehavaren av befattningen bör äga. Sasom hovrätten för Nedre Norrland
har uttalat, torde man vid avfattningen av ett stadgande i ämnet kunna
utgå från denna grundsyn.

I enlighet härmed har i departementsförslaget såsom huvudbestämmelse
upptagits, att ämbetsmannen skall dömas till avsättning, om han genom
brottet har visat sig olämplig att inneha sin befattning. Någon presumtion
för att brott av viss svårhetsgrad skall diskvalificera ämbetsmannen för
fortsatt innehav av befattningen uppställes icke. Det får överlämnas åt
rättstillämpningen att avgöra, när brottets beskaffenhet gör ämbetsmannen
olämplig. Olämpligheten får bedömas även med hänsyn till den skada, som
genom brottet drabbat det anseende som innehavaren av befattningen bör
äga.

När det gäller lindrigare brott, synes emellertid liksom hittills böra uppställas
en viss spärr mot ådömande av avsättning. Denna spärr har i departementsförslaget
angivits så, att om för brottet ej är stadgat fängelse i
två år eller däröver, avsättning får ådömas allenast om ämbetsmannen med
hänsyn till tjänstens särskilda beskaffenhet genom brottet har visat sig
uppenbarligen icke vaTa skickad att inneha befattningen. Genom att här
använda uttrycket »är stadgat» — vars innebörd i departementsförslaget
jag tidigare har berört — tillgodoses bl. a. det av justitiekanslersämbetet
uttalade önskemålet, att vid avgörandet av brottets svårhetsgrad hänsyn ej
skall tagas till straffskärpningsregeln i 5 § av förevarande kapitel. Den sålunda
uppställda förutsättningen för ådömande av avsättning, när fråga
är om de lindrigaste brotten, innebär icke att avsättning i princip skall
ådömas i andra fall. Grova brott torde dock liksom hittills regelmässigt
böra leda till att ämbetsmannen avsättes.

Om ämbetsmannen icke anses böra dömas till avsättning på grund av
olämplighet att inneha sin befattning, skall han kunna dömas till suspension.
Förutsättning härför bör vara, att han genom brottet i avsevärd mån
har skadat det anseende innehavaren av befattningen bör äga. Är brottet av
allvarligare art, synes emellertid böra vara möjligt att döma till suspension
utan särskild begränsning; i dessa fall torde kunna presumeras, att befattningshavarens
anseende skadas genom brottet.

212 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Jt:,dgand*har,,i dePartementsförslaget disponerats så, att ådömande av
avsättning behandlas i första stycket och suspension i andra stycket. I ett
tredje stycke upptages en regel om beaktande av ämbetsstraffet vid bestämmande
av annan påföljd för brottet; böter eller disciplinstraff, som eljest
skolat ådomas, bor därvid kunna helt efterges. J

i,,^1?gT1tT.,tiiIä?*Pu^.g 3V denna paragraf 1 vissa faP> "är ämbetsman har
medverkat till brott, behandlas i 10 § av kapitlet.

g §

Gällande rätt. Enligt SL 25: 8 har domstol, om förvaltningsmyndighet för
’SS .br0 t åJagt ämbetsmän bestraffning, att ta hänsyn därtill vid bestämmande
av straff för samma brott; därvid må böter eller suspension som
eljest skolat folja a brottet bortfalla. Förvaltningsmyndighetens beslut skall
lorfalla, om det ej helt eller delvis har verkställts, då åtal för brottet väckes.

■ StrafJrattskommittén och strafflagberedningen. Straffrättskommittén har
i si ors_ag upptagit ett stadgande (18:8) med samma sakliga innehåll

som SL 25:8 Även i strafflagberedningens förslag upptages bestämmelser
i ifrågavarande avseende (8: 6). Beredningen föreslår, av skäl som har angivits
vid 7 § i detta kapitel, att avgörande för domstolens möjlighet att
e t efterge påföljd skall vara den påföljd, varmed brottet är belagt, och

?.ieti8t^fff,,?0m.i dCt konkreta fallet elJ‘est skulle ha ådömts. Varje påoljd
skall enligt forslaget kunna efterges, om å brottet ej har kunnat följa
fängelse i två år eller däröver. J

Yttrandena. Justitiekansler sämbetet uttalar i sitt yttrande över strafflagberedningens
förslag, att vid bedömandet i förevarande fall, huruvida fängelse
i två år kan följa å brottet, hänsyn ej bör tagas till den straffskärpmngsregel,
som har upptagits i 5 § av förevarande kapitel.

Stockholms rådhusrätt berör frågan om verkan av avstängning i admimstratav
väg, nar domstol skall bestämma påföljd för det brott, som har
oranktt avstangmngen. Det synes rådhusrätten angeläget, att bestämmelse
meddelas om att domstolen skall ta hänsyn till att avstängning har skett.

Departementschefen. Stadgandet angående domstols skyldighet att vid bestammande
av påföljd ta hänsyn till disciplinär bestraffning har i departementsforslaget
givits i huvudsak samma innehåll som i gällande lag Avgransmngen
av de fall, i vilka påföljd helt kan efterges, bör dock såsom
strafflagberedmngen har föreslagit ske med utgångspunkt i den för brottet
ga;a?de straffskalan. Gransen torde lämpligen kunna dragas så, att varje
påföljd må efterges, om för brottet ej är stadgat fängelse i två år eller därover.
Med^ denna avfattning tillgodoses även det av justitiekanslersämbetet
utlade önskemålet, att hänsyn ej skall tagas till straffskärpningsregeln

Till frågan om verkan av att ämbetsman i administrativ ordning har va -

C 213

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

rit avstängd från tjänstgöring på grund av brott torde jag få återkomma
vid behandlingen av stadgandet i 35 kap. 5 §.

9—12 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 6—9 §§ i 1958 års departementsförslag. 10 §
har jämkats bl. a. med anledning av de ändringar, som vidtagits i 1 och 2 §§,
och införandet i kapitlet av bestämmelserna i 7 §; sistnämnda bestämmelser
har föranlett jämkning även av 11 och 12 §§. Vad lagrådet anfört har i
huvudsak beaktats.

Enligt SL 25: 11 får den, som är vald till ledamot av beslutande statlig
eller kommunal församling, ej enligt SL 25: 7 dömas till avsättning i annat
fall än då han dömes till straffarbete eller, för brott som avses i SL 8 kap.,
till fängelse. Efter införandet av det enhetliga frihetsstraffet fängelse torde
möjligheten att i angivna fall döma till avsättning lämpligen kunna knytas
till förutsättningen, att för brottet är stadgat fängelse i två år eller däröver
(11 § andra stycket). Liksom i 7 § av detta kapitel bör alltså anknytas
till straffskalan för brottet och icke till det allmänna straff, som finnes
böra ådömas.

13 §.

Åtalsbestämmelserna i denna paragraf har motsvarighet i SL 25: 12 och
i 6 § av övergångsbestämmelserna till 1948 års ändringar i SL. I straffrättskommitténs
förslag finnes motsvarande bestämmelser i 18: 13.

Justitiekanslersämbetet har — såsom redan anmärkts vid 19 kap. 5 § i
1958 års departementsförslag — ifrågasatt, huruvida icke ändring borde
vidtagas i syfte att i den mån ämbetshandling innefattar åsidosättande
av tjänsteplikt, för vilket straff finnes stadgat annorstädes än i 1—4 §§ i
förevarande kapitel, sådan gärning skall behandlas såsom självständigt ämbetsbrott,
om den till övervägande del framstår som sådant. Efter att ha återgivit
vad som rörande denna fråga förekommit under förarbetena till 1948
års lagstiftning (se prop. 1948:80 s. 314 och 317) har ämbetet yttrat:

Frågan har uppmärksammats av ämbetet bl. a. i samband med att i ett
skadeståndsmål mot chefen för ett ämbetsverk den i målet förda talan
grundats å att ett av ämbetsverket avgivet tjänsteutlåtande innefattade
ärekränkning, således ett allmänt brott icke ett (självständigt) ämbetsbrott.
Det förefaller naturligast anse den eventuella ärekränkningen framförallt
vara ett ämbetsbrott, men det torde vara tydligt, att enligt bestämmelserna
i 25 kap. strafflagen gärningen icke kan anses utgöra självständigt
ämbetsbrott utan är att bedöma såsom ärekränkning enligt 16 kap.
strafflagen. Andra fall av ärekränkning kunna tänkas, där gärningens karaktär
av ämbetsbrott framstår såsom än klarare. För några år sedan uttalade
sålunda en överrätt om en av domstolen dömd person, att han var
en äventyrare. I en annan dom, av en häradsrätt, anfördes om ett vittne,
att han i visst hänseende förfarit svikligt. En tillsynsmyndighet över ämbetsmän,
som har till uppgift att ingå i granskning av myndigheternas åt -

214 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

gärder, måste därvid esomoftast i sina ämbetsskrivelser uttala sig kritiskt
om åtgärder av enskilda ämbetsmän. De kränkningar, som till äventyrs

skrtveUprSelhn bCgåHtS 8enom “u berörda uttalanden i domar och ämbetsskrivelser
skulle med nuvarande lag vara att bedöma icke som (självstäniga;
ämbetsbrott utan som allmänna brott, ehuru nämnda domar och skrivelser
aro utpräglade ämbetshandlingar. — — _

Att sådana brott som förskingring i allmän tjänst behandlas på samma
hnnHHn111 f°r.skl.ngr.Ing 1 enskild verksamhet är naturligt. Förskingrings“n;‘T
.ar Ju lck? någon tjansteåtgard, och någon egentlig skillnad

håller dffrXngaåHa’ Så71|,t ar 1 fråga’ förelik''ger icke. Annorlunda förJ™
® j g sådana faJ1> då en ren tjansteåtgärd anses innefatta allmänt
brott och den gärning, som skulle grunda ansvar, således icke kunnat begas
av ^nDan an/mbetsman- Särskilt de förut berörda uttalanden i tjänstetlåtanden
och domar, som skulle kunna anses utgöra ärekränkning, ingå

faller — i typiska ämbetsåtgärder, och det före faller

lconstlat att bestraffa dem som allmänna brott och icke som (självständiga)
ämbetsbrott. J

av^eL5 r V>Uket br.0tt i straffrättsligt behandlas är icke blott

fm[e“ etlskt ut3n bär också viktiga praktiska konsekvenser. Vissa

hef hrnH:Tf’ foret.radesvls 1 högre ställning, skola för självständiga ämbetsbrott
åtalas vid hovratt eller högsta domstolen. En följd härav är att

rfkdnaobr0tt 1CKCafå åt3laS aV VanHg åkla8are- Endast justitiekansler^ och
hSw!f-nn °,mbudsman aro bärtill berättigade, och målsägande kan ej
heller stalla dessa ämbetsmän under tilltal, om nämnda särskilda åklagare

fl a3 ffV-r bora a^a rum- Motsvarande regler gälla ock för talan om
skadestånd på grund av självständigt ämbetsbrott Anledningen till dessa
bestämmelser ar att soka i behovet att skydda ifrågavarande ämbetsmän
mot obefogade ansvars- och skadeståndsprocesser; genom att talan som
eif n/mntS„ enda?1 ®fter särskild kvalificerad prövning kan komma till
stånd aro dessa ämbetsmän fredade från att de som äro missnöjda med
3 ämbetsutövning utan tillräcklig grund draga dem inför domstol. Om
fefn-sådaa ambetsman påslås ha begått ett brott i tjänsten, för
liket straff ar stadgat annorstädes än i strafflagens kapitel om ämbetsbrott,
skall mål om dylikt brott handläggas vid vanligt forum, oavsett
ämbetsmännens forum vid självständigt ämbetsbrott. Detta medför i sin
tur, att de allmänna åtalsreglerna skola gälla, och att målsägande, om
åklapren ej vill tala å det påstådda brottet, själv kan stämma ifrågavarande
ämbetsmän till vederbörande underrätt. Det skydd mot obefogade
åtal och skadeståndsprocesser till följd av tjänsteåtgärder, som dessa ämbetsman
hittills åtnjutit, upphör alltså. Med den utsatta ställning, särskilt
issa av dem intaga, framstår det som en allvarlig olägenhet, att berörda
skydd bortfaller, helst som risken för trakasserande och chikanös talan
mot dem kanske snarare är större nu än tidigare.

Departementschefen. Vad justitiekanslersämbetet har anfört rörande de

s. k. osjälvständiga ämbetsbrotten föranledde vid utarbetandet av 1958 års
departementsförslag ej någon omprövning av brottsbeskrivningarna i förevarande
kapitel. Föredragande departementschefen uttalade emellertid att
det av ämbetet väckta spörsmålet finge upptagas i anslutning till åtalsreglerna.
b

For motverkande av de olägenheter, som ämbetet har berört, skulle det
unna overvagas att på något sätt begränsa målsägares rätt att själv åtala

C 21&

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ämbetsman i fall då fråga är om sådant åsidosättande av tjänsteplikt, som
är straffbelagt annorstädes än i 1—4 §§ av förevarande kapitel. Det kan
emellertid också anföras skäl mot en dylik begränsning. Då den gällande
ordningen ej synes ha medfört missbruk i sådan omfattning, att det kan
sägas föreligga ett påtagligt behov av ändring, är jag ej nu beredd att
föreslå någon åtgärd med anledning av justitiekanslersämbetets hemställan.

Paragrafen överensstämmer i sak med straffrättskommittens förslag men
har med hänsyn till den föreslagna utformningen av 5 § i kapitlet givits
ändrad avfattning.

14 §.

Gällande rätt. I SL 25: 13 finnes en regel för det fall att någon, som har
blivit dömd till straff, innan domen meddelades eller därefter men innan
den vunnit laga kraft, har blivit förordnad eller vald till befattning. Om
domstolen i sådant fall icke har prövat frågan om avsättning eller suspension
från befattningen jämlikt SL 25:6 eller 25:7, kan särskild talan
om avsättning eller suspension från befattningen föras, därest den väckes
inom två år från det domen vann laga kraft.

Straffrättskommittén och strafflagberedningen. Straffrättskommittén och
strafflagberedningen har i sina förslag upptagit ifrågavarande bestämmelse
utan någon saklig ändring (18: 14 resp. 8:9).

Yttrandena. Justitiekanslersämbetet har (i sitt yttrande över straffrättskommitténs
förslag) hemställt om komplettering av paragrafen med hänvisning
till ett fall, då en person, som vid ett förstakammarval uppförts å
ett partis valsedel såsom efterträdare åt en ledamot av kammaren, sedermera
dömdes till frihetsstraff för olika förmögenhetsbrott. Med anledning
av ledamotens avgång blev han därefter utsedd som ledamot av kammaren;
mer än två år hade förflutit från domens lagakraftvinnande. I sista
stund avsade han sig. Före 1948 års ändringar i strafflagen stadgades, i SL
2: 18 andra stycket, att om någon blivit förvunnen till straffarbete eller svårare
straff, han icke på grund av senare företagen röstsammanräkning efter
val, vilket ägt rum före domen, fick inträda i allmän befattning. Ett stadgande
av sådan innebörd synes ämbetet påkallat.

Advokatsamfundet anser, att den i paragrafen stadgade tiden av två år,
inom vilken talan kan väckas, är orimligt lång. Att under så lång tid hålla den
dömde i ovisshet om i vad mån han kan tänkas få behålla den befattning
han har lyckats erhålla, synes både inhumant och ägnat att motverka
hans anpassning i samhället. En förkortning av tiden till förslagsvis
sex månader kan enligt Advokatsamfundet genomföras utan att något
allmänt intresse därigenom äventyras.

Departementschefen. Vad justitiekanslersämbetet anfört synes ge vid
handen, att förevarande paragraf bör kompletteras så att den täcker det
fallet, att någon som har valts till allmän befattning dömes för brott innan

216 C

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

röstsammanräkning efter valet äger rum. Jag anser det ej vara anledning
att återuppliva det av ämbetet åberopade, före 1948 års strafflagsändringar
gällande stadgandet i SL 2: 18 andra stycket. Frågan synes lämpligast kunna
lösas så, att preskriptionstiden i förevarande paragraf i fall, då röstsammanräkning
efter val sker sedan straffdomen har vunnit laga kraft, räknas
från tiden för sammanräkningen. Beträffande preskriptionstidens längd har
jag ej funnit någon ändring påkallad.

21 KAP.

Om brott av krigsmän

Bestämmelserna i förevarande kapitel återfinnes i 1958 års departementsförslag
i 20 kap. Endast smärre ändringar har vidtagits. En ny paragraf
innehållande en åtalsregel har fogats till kapitlet (22 §).

1—21 §§.

De erinringar, som på skilda punkter har framförts av lagrådet, har
beaktats. Beträffande 13—15 §§ (12—14 §§ i 1958 års förslag) har jag liksom
i fråga om 16 kap. 15 § följt det förslag, som framlagts av lagrådets
majoritet. Enär i brottsbalken upptagits regler angående disciplinstraff för
krigsmän (33 kap.) erfordras ej motsvarighet till SL 26:20 första stycket.
Vad i SL 26: 20 andra stycket stadgas kommer nu till uttryck i 20 kap. 7 §.
Motsvarighet till SL 26: 20 tredje stycket har upptagits i 33 kap. 9 §.

22 §.

Denna paragraf upptar en åtalsregel, som har motsvarighet i SL 26: 23
och i straffrättskommitténs förslag 19: 23.

I kommitténs förslag ingår jämväl en regel av innebörd, att ärekränkning
mot krigsman (8 § i kommitténs förslag) ej må åtalas av åklagare
med mindre åtal tinnes påkallat ur allmän synpunkt. Denna regel har avstyrkts
av militieombudsmannen, som funnit att den sakligt knappast kan
ha tog för sig. Jag har ej heller ansett mig böra upptaga någon regel med
den angivna innebörden beträffande motsvarigheten i det föreliggande departementsförslaget
till nämnda brott (missfirmelse mot krigsman, 8 §).
Någon bestämmelse om särskild åtalsprövning har icke föreslagits vid motsvarande
brott i 17 kap. (5 §).

22 KAP.

Krifirs artiklar

Kapitlet svarar mot 21 kap. i 1958 års departementsförslag och överensstämmer
i huvudsak med detta. En regel om straffnedsättning eller strafffrihet
i visst fall har införts i kapitlet (13 §). Vidare har från 1 kap. i
1958 års förslag överförts erinran om att dödsstraff kan tillämpas i vissa

fnll (1(1 C)

C 217

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962
1—11 §§•

Paragraferna motsvarar 1—11 §§ i 1958 års förslag. Lagrådets erinringar
beträffande 1 och 11 §§ har beaktats.

12 §.

Lagrådets majoritet har hemställt, att den utvidgning av stämplingsbegreppet
beträffande vissa för rikets säkerhet farliga brott, som har föreslagits
av straffrättskommittén, skall genomföras. Såsom framhållits avföredragande
departementschefen i 1958 års förslag kan vissa erinringar
mot den föreslagna utvidgningen anföras. Jag anser mig emellertid med
hänsyn till vad som har anförts vid lagrådsgranskningen böra godtaga, att
utvidgningen delvis genomföres. Det förslag, som i detta avseende har
framlagts av en av lagrådets ledamöter, synes lämpligt avvägt. Jag har
alltså i förevarande paragraf upptagit ett stadgande av innehåll att såsom
stämpling även anses att träda i förbindelse med fienden för att förbereda,
möjliggöra eller underlätta att landsförräderi, landssvek eller överlöpande
till fienden må förövas. En motsvarande bestämmelse beträffande högförräderi
har upptagits i 19 kap. 14 §.

Bestämmelsen om oaktsam underlåtenhet att avslöja vissa brott har jag
funnit böra utformas i överensstämmelse med 1958 års förslag, frånsett
att en redaktionell jämkning vidtagits.

13 §.

Straffnedsättnings- och straffrihetsregeln i SL 27:13 (20:14 i straffrättskommitténs
förslag) har uteslutits i 1958 års departementsförslag i
avvaktan på prövningen av frågan om en allmän regel om nedsättning
eller eftergift av påföljd. Då en särskild regel i ämnet synes erforderlig, har
bestämmelsen nu upptagits i förevarande paragraf.

14—17 §§.

Bestämmelserna överensstämmer med 13, 14, 16 och 17 §§ i 1958 års departementsförslag.

18 §.

Paragrafen motsvarar 15 § i 1958 års departementsförslag. Den har utformats
enligt den lydelse, som SL 27: 16 första stycket erhållit enligt lag
den 3 juni 1960 (nr 512).

19 §.

I enlighet med lagrådets hemställan har till denna paragraf med redaktionell
jämkning överförts det stadgande angående dödsstraff i krig, som
har upptagits i 1 kap. 4 § i 1958 års departementsförslag.

218 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

23 KAP.

Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott

Kapitlet svarar mot 22 kap. i 1958 års departementsförslag och överensstämmer
i huvudsakliga delar med detta. Med anledning av hemställan av
lagrådet har den i 4 § andra stycket av 1958 års förslag upptagna regeln
angående medverkan till bötesbrott uteslutits. Till kapitlet har fogats en
ny paragraf, motsvarande stadgandet i SL 3:7 angående tolkningen av
vinningsbegreppet i vissa fall (7 §).

1-3 §§.

Dessa paragrafer överenstämmer i sak med 1—3 §§ i 1958 års förslag.

4 §.

I 1958 års departementsförslag har i andra stycket av förevarande paragraf
upptagits en regel av innehåll, att i fråga om gärning, som icke är
elagd med annan påföljd än böter, annan medverkande än den som har
utfört gärningen ej må ådömas ansvar enligt bestämmelserna i paragrafens
oirsta stycke. Lagrådet har avstyrkt den föreslagna regeln och i samband
armed gjort vissa uttalanden angående medverkansreglernas tillämplighet
inom specialstraffrätten.

Lagrådet synes ha anfört bärande skäl för att den föreslagna regeln är
mindre lämplig, såvitt angår de i brottsbalken upptagna brotten. Vad angar
tillämpningen inom specialstraffrätten har jag på sätt framgår av ine
mngen till 1 kap. i det nu föreliggande departementsförslaget, med biträdande
av lagrådets önskemål, intagit den ståndpunkten att någon allmän
regel om brottsbalkens tillämplighet inom specialstraffrätten icke bör
upptagas. Jag har vidare uttalat att tvekan i fråga om tillämpligheten inom
specialstraffratten av stadgandena i 23 kap. kan råda endast beträffande
medverkansreglerna. Med hänsyn till vad lagrådet i anslutning till förevarande
Paragraf har anfört om denna fråga synes det emellertid icke heller
vara skal att med tanke på specialstraffrätten bibehålla det föreslagna stadgandet
i andra stycket. Jag har därför stannat vid att stadgandet bör få
utga.

5 och 6 §§.

Dessa bestämmelser överensstämmer med 5 och 6 §§ t 1958 års departe kap0ri2SS

^“iSäsT V® IT ''4 § 22 kap'' 12 « (18 k»P- 14 § och

P- § i 1958 års förslag) om oaktsam underlåtenhet att avslöia

vissa brott har bibehållits i den konstruktion de erhållit i 1958 års förslag,

bor sista punkten i första stycket av 6 § kvarstå.

7 §-

På hemställan av lagrådet har i förevarande paragraf upptagits det
stadgande angående innebörden av vinningsbegreppet, som för närvarande
finnes i SL 3: 7 (22: 9 i straffrättskommitténs förslag).

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

C 219

24 KAP.

Om nödvärn och annan nödhandling

Detta kapitel, som motsvarar 23 kap. i 1958 års departementsförslag,
har fått rubriken något jämkad. Innehållet i kapitlet överensstämmer i huvudsakliga
delar med 1958 års förslag.

1 §•

På de skäl, som har anförts i motiven till 1958 års departementsförslag,
har iag ansett uttrycket »brottsligt angrepp» böra bibehållas. 1 ovngt har
emellertid lagrådets förslag beträffande nödvärnsrättens omfattning beaktats.
Paragrafen har redaktionellt omarbetats i syfte att bestämmelserna
skall bli mera överskådliga.

Lagrådet har ansett, att till 1 § bör, liksom till 2 och 3 §§, anknytas en
regel om straffrihet för den, som kommer den nödställde till hjalp. Med
den avfattning förevarande paragraf har erhållit torde emellertid redan
därav tillräckligt tydligt framgå, att nödvärnsrätten gäller även till förmån
för den, som hjälper den mot vilken angreppet riktas. I departementsförslaget,
som i denna del överensstämmer med straffrättskommitténs förslag,
har därför den av lagrådet föreslagna regeln icke upptagits.

2 och 3 §§.

I 2 § andra stycket första punkten har jämlikt lagrådets förslag uttrycket
»omhändertagen» utbytts mot »berövad friheten». I konsekvens härmed
har i andra punkten använts uttrycket »berövas friheten» i stället för
det av lagrådet förordade »gripas». I övrigt har lydelsen av paragrafen ändrats,
varvid i huvudsak beaktats vad lagrådet anfört.

I detta sammanhang torde jag få redovisa en framställning från civilförsvarsstyrelsen
den 7 februari 1959. I skrivelsen anföres, att det enligt
gällande civilförsvarslagstiftning tillkommer civilförsvaret under civilförsvarsberedskap
bl. a. att ansvara för ordningen i allmänna skyddsrum och
andra civilförsvarets anstalter samt att eljest handha ordningsuppgifter,
som har samband med civilförsvarets verksamhet i övrigt, ävensom att utföra
bevakning av för försvaret eller folkförsörjningen betydelsefulla anläggningar.
För dessa uppgifter finnes inrättad en särskild tjänstegren,
ordnings- och bevakningstjänsten. Dess verksamhet består i dels sådan
ordningshållning, aun ankommer på polisen, och dels sådan bevakning av
betydelsefulla anläggningar, som ankommer på krigsmakten. Ordningsoch
bevakningstjänstens personal skall också, enligt särskilda stadganden,
vid fullgörande av sina uppgifter dels åtnjuta polismans skydd och befogenhet,
dels utöva jämväl sådan verksamhet för rikets försvar som eljest
åvilar krigsmakten, vilken personalen under krig skall tillhöra. Det är
tveksamt, om det i 23 kap. 2 § av 1958 års departementsförslag upptagna

220 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

stadgandet om rätt för polisman m. fl. att bruka våld kan vara tillämpligt
på civilförsvarets ordnings- och bevakningspersonal, trots vad för denna
ar föreskrivet om personalens likställighet med polismän och krigsmän.
Styrdsen har darfor hemställt att, därest uppgifter i fråga om att upprätthålla
ordning och utföra bevakning fortfarande skall ankomma på civilförsvaret,
stadgandet skall göras tillämpligt på denna personal.

Såsom framhållits i 1958 års departementsförslag spänner frågan om
ambets- och tjänstemäns befogenhet att använda våld över ett vidlyftigt
och komplicerat rättsområde, som det hittills ej har varit möjligt att regera
systematiskt och fullständigt. Förevarande bestämmelse har därför liksom
mo svangheten i SL 5: 10 fått en relativt snäv ram. Jag har emellertid

t T wS w?113 tl lm°teSgå civilförsvarsstyrelsens framställning, och första
stycket , forevarande paragraf har utvidgats till att omfatta även viss
cmlforsvarspersonal under civilförsvarsberedskap.

4 §.

lagrtdTmX". " den"a Paragra'' har 5ndra,S ned av vad

5 §.

Paragrafen överensstämmer med 5 § i 1958 års departementsförslag.

0 g

somhxoM hal 8n SeU’ 3tt i paragrafen bör tydligare framhävas, att den
som handlar skall vara underkastad lydnadsplikt för att straffrihet skall

eZLiZriVu**- Vid3re har Iagrådet fÖr°rdat’ att trycket »hade att
efterkomma befallningen» utbytes mot »lydnaden borde upprätthållas»

Dessa ändringsförslag synes emellertid medföra att stadgandet får en för

snav avfattning. Det kan finnas lydnadsförhållanden, dfr de vLrligen

ej k«n „g,s «, lydnadsplikt föreligger men där den överordnade in,

skilM frät " ‘ n,"g; att slraffrihet är motiverad. Detla kan gälla sär skilt

, fråga om specialstraffrättsliga förseelser, som på föranledande av

överordnad begås av okvalificerad personal. Och det behöver ej alltid vara
ydnadens upprätthållande, som är det väsentliga i situationem Såsom har

det skälet “n l 1958 ^ fÖrS,ag bÖr Straffrihet kunna inträda av

nnl ? /-\ U T8" 1CkC Staller samma krav på den underordnade i fråga
ordettr"531"!161 °? fÖrsiktighet »om på en person, som handlar u^n

som hL vaUs “SS f-^ därfÖr’ a“ den allmännare avfattning

sTjag el heulr h ! r 8 " ““ föredraga- Med denna avfattning an
J g J heller, att det finnes anledning att, såsom lagrådet har ft

straffrihet^» sla^gaa^eI med en yt,er.,g/re r^e, om tntagth

slag I din mT fT5”''”® ,UI 23 kaP- 5 § (22 kap. 5 § i 1958 ärs förg).
en mån anledning kan föreligga till straffrihet eller straff nedsatt -

C 221

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

nine i andra fall än som medges av förevarande paragraf i den nu förordade
lydelsen eller av 23 kap. 5 §, torde erforderlig täckning finnas i de
allmänna regler om nedsättning eller eftergift av påföljd, som har upptagits
i det föreliggande brottsbalksförslaget.

TREDJE AVDELNINGEN
Om påföljderna

Denna avdelning innehåller bestämmelser om de olika allmänna och särskilda
påföljderna (25-33 kap.). I avdelningen regleras jämväl frågor om
förverkande av egendom, om nedsättning och uteslutning av påföljd i vissa
fall om sammanträffande av brott och förändring av påföljd samt om
preskription (34—37 kap.). Slutligen upptages rättegångsbestammelser och
bestämmelser om vissa myndigheter m. m. (38 och 39 kap.).

25 KAP.

Om böter

I detta kapitel, som motsvarar 1 kap. i strafflagberedningens förslag,
upptages bestämmelser rörande påföljden böter. Motsvarande bestämmelser
i gällande rätt finnes i SL 2: 8 och 9 och 4: 2 och 6 samt i särskilda boteslagen
och lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och
viten. I jämförelse med beredningens förslag har gjorts bl. a. den ändringen,
att bestämmelserna om betalning och indrivning av böter samt om förvan
ling av böter har fått utgå. Såsom anförts i det föregående har dessa bestämmelser
icke ansetts böra införas i brottsbalken. I avvaktan på resultatet
av den översyn av exekutionsväsen, som har påbörjats, torde bestämmelserna
om verkställighet av böter böra bibehållas i en särskild lag. Härutöver
har i förhållande till beredningens förslag gjorts vissa ändringar beträffande
dagsböter och andra bötesbelopps minima och maxima^ Såsom
en följd härav har gränsdragningen mellan tillämpningsområdena för dagsböter
och penningböter ändrats.

Kapitlet innehåller icke några uttryckliga bestämmelser om viten. Spörsmålet,
i vilken utsträckning bestämmelserna i kapitlet bör äga tillämpning
å viten, torde få lösas antingen i lagen om införande av brottsbalken eller

i särskild lag. _

Enligt den nu föreslagna lydelsen innehåller kapitlet bestämmelser om

ådömande av böter i dagsböter eller omedelbart i penningar (1 §), om
dagsbotsantal och dagsbotsbelopp (2 §), om minsta bötespåföljd (3 §), om
användande av böter såsom gemensamt straff för flera brott (4 och 5 §§)
samt angående vem böter skall tillfalla (6 §). Kapitlet avslutas med en hänvisning
till särskild lagstiftning om verkställigheten (7 §).

222 C Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

1 §•

Gällande rätt. Enligt SL 2: 8 skall böter ådömas i dagsböter. Från detta
stadgande, vilket endast avser gärningar som är kriminaliserade i strafflagen,
göres emellertid det undantaget att, när enligt lagen böter är för särskilt
fall bestämda till visst högsta belopp, böterna skall ådömas omedelbart
i penningar. Undantaget avser numera fylleri och förargelseväckande
beteende som i SL 11: 10 och 11 belagts med böter, högst 500 kronor. Även
för specialstraffrättens del gäller såsom huvudregel att dagsböter skall tilllämpas.
Enligt 1 § särskilda böteslagen skall nämligen vad i SL 2: 8 är stadgat
om böters ådömande i dagsböter gälla jämväl i avseende å böter som
eljest enligt allmän lag eller särskild författning ålägges av domstol, dock
icke i fråga om brott som är belagt med normerade böter eller med böter
bestämda till högst 300 kronor.

Beredningen. I beredningens förslag har nu angivna bestämmelser, bortsett
från den som avser böter för fylleri och förargelseväckande beteende,
utan saklig ändring sammanförts i en paragraf, 1: 1. I paragrafens första
stycke stadgas som huvudregel att böter skall ådömas i dagsböter och i
andra stycket göres undantag beträffande böter, för vilka utsatts visst
högsta belopp ej över 300 kronor, samt normerade böter. Paragrafen tager
närmast sikte på det fall att fråga är om påföljd för endast ett brott. Vid
sammanträffande av flera brott skall enligt förslaget, om böter ådömes såsom
gemensam påföljd, dagsböter tillämpas, så snart sådana är stadgade
för något av brotten. Föreskrift härom har upptagits i 1:4.

Beträffande fylleri erinrar beredningen om att den i sitt yttrande över
straffrättskommitténs förslag till brottsbalk ifrågasatt, om tillräckliga kriminalpolitiska
skäl föreligger för kriminalisering därav. Bibehålies bötespåföljden
för dessa förseelser, bör enligt beredningen även i fortsättningen
föreskrivas penningböter. I samband med en eventuell överflyttning till
specialstraffrätten kunde emellertid övervägas att maximera böterna till
300 kronor. Anses likväl det nuvarande bötesmaximum i SL 11: 10 och 11
böra bibehållas, pekar beredningen på möjligheten att efter mönster av 2 §
andra stycket lagen om disciplinstraff för krigsmän föreskriva att böterna
skall, utan hinder av vad i lag eljest finnes stadgat, ådömas omedelbart i
penningar, högst 500 kronor.

Bestämmelsen i 1 § särskilda böteslagen är icke tillämplig å böter som
är utsatta i tryckfrihetsförordningen. Då detta numera framgår av förordningens
eget innehåll, har i beredningens förslag icke gjorts någon begränsning
motsvarande den som i nyssnämnda lagrum har inlagts i orden »allmän
lag eller särskild författning».

Beredningen uttalar, att de regler som meddelas i paragrafen riktar sig
till domstolarna samt till åklagarna som har att iakttaga reglerna vid meddelande
av strafföreläggande. Att administrativ myndighet — i den mån sådan
myndighet undantagsvis tillagts befogenhet att utdöma böter — ej i

C 223

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

något fält skall ålägga dagsböter torde enligt beredningen stå klart utan att
särskild föreskrift härom meddelas.

Yttrandena. Göta hovrätt och Föreningen Sveriges häradshövdingar föreslår
att gränsen mellan tillämpningsområdena för dagsböter och penningböter
förskjutes, så att penningböter skall kunna ådömas upp till 500 kro -

nor. Hovrätten anför:

En tillämpning av det i 1 § andra stycket föreslagna stadgandet skulle
leda till att Straffet för fylleri och förargelseväckande beteende komme att
bestämmas i dagsböter. Såsom beredningen anfor bor detta icke ifrågakomma
Beredningen har därför, i första hand, föreslagit en sänkning av straffmaximum
för nämnda förseelser till 300 kronor. Med hansyn bil
maximum tämligen nyligen höjts till nuvarande nivå sälmttill de“ *
ring av nykterhetstillståndet som under senare år agt rum kan hovratten
ickS biträda ett dylikt förslag. Hellre bör då den av,beredningen i andra
hand anvisade vägen väljas, nämligen att en särbestämmelse meddelas
innehåll att böterna, utan hinder av vad i lag eljest finnes stadgat, s o a
ådömas omedelbart i penningar. Emellertid viH h°vraUen ifrågasatta om
det icke vore skäl att genomföra en helt annan reform. Till foljd av den
träffade penningvärdeförsämringen och den materiella standardhöjningen
i landet har 300-kronorsregeln kommit att få en annan innebord an den
hade vid tillkomsten av dagsbotssystemet. En höjning av gransen framstår
med hänsyn härtill som motiverad. En gransdragning vid 500 kronor sy
kunna innefatta en lämplig avvägning. Genom den ..^hinda ifrågasaUa lagändringen
skulle det nyss angivna problemet beträffande böter för fylleri
och förargelseväckande beteende bortfalla.

Departementschefen. Mot beredningens förslag har icke riktats annan
anmärkning, än att från ett par håll ifrågasatts en ändrad gränsdragning
mellan tillämpningsområdena för dagsböter och penningböter. Någon anledning
att frångå den principiella uppläggningen av bötespåföljdens anordnande
i vårt land har icke framkommit. Den förändring av penningvärdet,
som har inträtt efter dagsbotssystemets införande, ger emellertid anledning
att överväga en höjning av de penningbelopp, som anges i lagstiftningen
om böter. Vid övervägande härav har det synts mig lämpligt att föreslä

_ förutom en höjning av dagsbotsbeloppets minimum och maximum

en förskjutning av gränsen mellan penningböter och dagsböter. Denna
gräns torde kunna bestämmas så, att såsom påföljd för gärningar, som har
karaktären av ordningsförseelser, kan stadgas penningböter upp till 500
kronor. En följd härav blir att någon särbestämmelse icke erfordras beträffande
fylleri och förargelseväckande beteende. Stadganden om dessa förseelser
har upptagits i det nu föreliggande förslaget till brottsbalk, 16 kap.
15 och 16 §§ (jfr 33 kap. 2 §).

Spörsmålet huruvida den sålunda ändrade gränsdragningen bor leda till
en höjning av bötesmaximum i fråga om förseelser, beträffande vilka nu i
särskilda författningar stadgas högst 300 kronors böter, torde icke behöva
lösas i detta sammanhang. Detta spörsmål får övervägas i samband med
följdändringarna till brottsbalken.

224 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Genom särskilda böteslagen upphörde de i specialstraffrättsliga författningar
angivna bötessatserna med högre maximum än 300 kronor att äga
tillämpning, med undantag för vad i vissa fall bestämts i fråga om bötesmimmum.
Någon ändring av de särskilda författningarna företogs emellertid
icke i detta sammanhang. I ett antal författningar från tiden före den 1
januari 1932, som fortfarande gäller, förekommer på grund härav stadganden,
som enligt sin ordalydelse bestämmer bötesstraff upp till 500 kronor.
Den i 1 § andra stycket av förevarande kapitel upptagna bestämmelsen är
emellertid icke avsedd att medföra att böter enligt här åsyftade stadganden
skall ådömas omedelbart i penningar; böterna skall fortfarande ådömas
i dagsböter. För att förebygga att domstolarna efter brottsbalkens
genomförande misstager sig i fråga om innebörden av ifrågavarande
stadganden — vilka alltså skulle förekomma vid sidan av bestämmelser
med 500 kronors maximum för penningböter som har tillkommit efter
brottsbalkens ikraftträdande — torde det i samband med behandlingen av
övergångsbestämmelser till brottsbalken få övervägas att företaga sådan
ändring beträffande dessa stadganden, att därav klart framgår att böterna
fortfarande skall ådömas i dagsböter.

Utöver vad nu anförts har jag icke funnit anledning till annat än redaktionella
jämkningar av beredningens förslag. Såsom beredningen uttalat,
torde uttrycklig föreskrift om att dagsböter icke skall tillämpas av andra
myndigheter än domstolar och, vid strafföreläggande, av åklagare icke vara
erforderlig.

2 §.

Gällande rätt. Enligt SL 2: 8 skall antalet dagsböter bestämmas efter
brottets beskaffenhet och vara minst en och högst 120. Är fråga om böter
såsom gemensamt straff för flera brott meddelas bestämmelser i SL 4:2;
för innehållet i denna paragraf redogöres vid 5 § i förevarande kapitel!
Dagsboten skall enligt SL 2: 8 fastställas i penningar till belopp från och
med en till och med 300 kronor, efter ty prövas skäligt med hänsyn till den
sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska
förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter
jämkas.

Enligt 1 § särskilda böteslagen skall vid ådömande av dagsböter iakttagas
att, när minsta bot är i lag eller författning bestämd till 50 kronor eller
mera, lägsta antalet dagsböter skall utgöra en tiondel av det sålunda bestämda
bötesbeloppets krontal.

Beredningen. Från de i SL 2: 8 givna bestämmelserna om dagsbotsantal
och dagsbotsbelopp innebär beredningens förslag, upptaget i 1: 2, avsteg
endast i det avseendet att anvisningen, att dagsbotsantalet skall bestämmas
efter brottets beskaffenhet, har fått utgå. Vid fastställandet av antalet dagsböter
bör enligt beredningen iakttagas de grunder, som eljest tillämpas vid

C 225

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

bestämmande av påföljd för brott. Även omständigheter, som mera hänför
sig till den tilltalades person än till brottet, t. ex. det förhållandet att den
tilltalade förut gjort sig skyldig till brottslighet, bör sålunda beaktas. Beredningen
uttalar att hänsyn stundom torde böra tagas jämväl till den tilltalades
förmögenhetsläge, nämligen i den mån detta enligt vanliga grunder bör
inverka på påföljdens bestämmande. Det kan exempelvis vara anledning att
för ett brott, som förövats för vinnings skull, ådöma högre antal dagsböter,
om den tilltalade är välbärgad än om han är nödställd. I allmänhet skall
emellertid den tilltalades ekonomiska ställning ej inverka å dagsbotsantalet
utan endast å dagsbotens belopp. För de fall, då enligt beredningens förslag
dagsböter skall kunna ådömas jämte annan påföljd för samma brott,
ger en hänvisning enbart till brottets beskaffenhet än mindre ledning vid
bestämmandet av dagsböternas antal än när endast böter ådömes. I dessa
fall bör tillses, att den samlade reaktionen blir lämpligt avvägd med hänsyn
till såväl brottets beskaffenhet som de övriga omständigheter vilka bör vinna
beaktande. _ . .

Motsvarighet till bestämmelsen i 1 § särskilda böteslagen om visst minimiantal
dagsböter har beredningen, med hänsyn till att bestämmelsen hänför
sig till äldre, efter hand försvinnande bötesskalor icke ansett böra intagas
i själva lagen utan placeras i dess promulgationslag.

Yttrandena. Föreningen Sveriges häradshövdingar kan icke biträda förslaget
att anvisningen, att dagsbotsantalet skall bestämmas efter brottets
beskaffenhet, skall slopas. Föreningen finner beredningens motivering härför
föga bärande och frågar sig om icke det verkliga skälet är att finna i beredningens
strävan att undvika alla formuleringar, som kan ge anledning
till att i strafflagskipningen låta brottspåföljden bestämmas under beaktande
av den brottsliges skuld. Icke heller Advokatsamfundet finner motiveringen
övertygande men anser sig sakna anledning att avstyrka lagändringen,
eftersom frågan torde vara av ringa praktisk betydelse. Hovrätten
över Skåne och Blekinge vill icke motsätta sig den föreslagna lydelsen, enär
redan av allmänna straffmätningsgrunder följer att domstolen vid dagsböternas
bestämmande har att beakta omständigheter, som hänför sig till
brottet.

Några remissmyndigheter har föreslagit höjningar av dagsbotsantal och
dagsbotsbelopp. Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter, huruvida icke
en höjning av maximigränsen för antalet dagsböter skulle kunna vara av
värde; därigenom skulle böter i större utsträckning kunna ådömas i stället
för kortvariga frihetsstraff. Stockholms rådhusrätt anser, att en höjning
av högsta dagsbotsantalet skulle möjliggöra avskaffande av eller åtminstone
inskränkning i användningsområdet för de ej sällan drakoniskt verkande
normerade bötesstraffen.

Justitiekanslersämbetet, hovrätten för Västra Sverige och Stockholms rådhusrätt
ifrågasätter en höjning av dagsbotsbeloppet. I yttrandena framhål 8

Rihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. C.

226 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

les- att det nuvarande dagsbotsbeloppet fastställdes vid en tidpunkt då penmngsvardet
var avsevärt högre än nu. Justitiekanslersämbetet föreslår att
beloppet skall kunna fastställas inom skalan 2—500 kronor, medan nämnda
hovratt anser att minimibeloppet bör höjas till exempelvis 3 kronor. Det
linnes enligt hovrätten ingen anledning antaga, att en höjning skulle medlöra
några olägenheter.

Departementschefen. Spörsmålet huruvida den nuvarande anvisningen,
att dagsböternas antal skall bestämmas efter brottets beskaffenhet, bör bibehållas
eller slopas är enligt min mening icke av någon större betydelse.
Då emellertid departementsförslaget icke i övrigt innehåller några allmänna
straffmätningsregler, har jag ansett mig böra följa beredningens förslag,
som biträtts eller lämnats utan erinran av det övervägande antalet remissorgan.

Den av några remissmyndigheter berörda frågan om en höjning av maximigränsen
för antalet dagsböter synes icke böra upptagas förrän den pågående
översynen av specialstraffrättens bestämmelser om ekonomiska påföljder
för brott har avslutats. Däremot vill jag med hänsyn till den förändring
av penningvärdet, som har skett sedan de nuvarande beloppen fastställdes,
tillstyrka, att dagsbotsbeloppets minimum och maximum nu höjes.
Minimum torde därvid lämpligen kunna bestämmas till två kronor och
maximum till 500 kronor.

Den i särskilda böteslagen meddelade bestämmelsen om visst minimiantal
dagsböter anser jag i likhet med beredningen böra upptagas i brottsbalkens
promulgationslag.

3 §-

Gällande rätt. När böter ådömes i dagsböter, gäller för närvarande enligt
SL 2:8 samt 1 § särskilda böteslagen såsom allmän regel att bötesbeloppet
icke får understiga fem kronor. I vissa fall förekommer emellertid, att de
särskilda bötesskalorna ger anvisning om högre bötesminima genom att ett
visst lägsta antal dagsböter ej får underskridas, och i fråga om äldre bötesskalor
skall enligt 1 § särskilda böteslagen iakttagas att, när minsta bot
är bestämd till 50 kronor eller mera, lägsta antalet dagsböter skall utgöra en
tiondel av det sålunda bestämda bötesbeloppets krontal. För strafflagens del
galler enligt 2: 8 även i fråga om penningböter, att minsta bötesbeloppet
skall vara fem kronor. Någon motsvarande bestämmelse finnes för närvarande
icke för specialstraffrättens del.

Beredningen har föreslagit en generell regel av innebörd att minsta bötespåföljd
skall vara fem kronor, om ej annat är stadgat.

Yttrandena. Hovrätten för Västra Sverige föreslår, att förevarande paragraf
får följande lydelse: »Minsta bötespåföljd vare fem kronor, om ej särskilt
stadgande till annat föranleder.» Hovrätten framhåller, att de stad -

C 227

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

ganden som åsyftas i regel ej torde stipulera visst minimum för totala bötespåföljden
utan ett minimum för antalet dagsböter.

Departementschefen. Undantag från den i förevarande paragraf givna
regeln om minsta bötesstraff skall endast kunna göras i de särskilda straffskalorna,
och minimigränsen kan därvid sättas antingen högre eller lägre
än fem kronor. Däremot är det icke meningen, att det föreslagna bötesminimum
skall kunna underskridas vid tillämpning av sådana regler, som
i vissa fall medger nedsättning av straff, exempelvis 35 kap. 6 och 7 §§ i
departementsförslaget. Då denna tankegång synes ha kommit till bättre uttryck
i beredningens avfattning än i den av hovrätten för Västra Sverige
föreslagna, har bestämmelsen utformats i enlighet med beredningens förslag.

4 och 5 §§.

Gällande rätt. Bestämmelser om böter såsom gemensamt straff finnes nu
i SL 4: 2. Enligt denna paragraf — som även avser straffarbete och fängelse
_ skall gemensamt straff bestämmas med tillämpning av de för brot ten

stadgade straffsatserna; i den svåraste tillämpliga straff arten må straffet
höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen
sammanlagda med varandra. Vissa begränsningar i möjligheten att förhöja
straffet har dock föreskrivits. Beträffande böter såsom gemensamt straff
gäller, att de ej får överstiga 180 dagsböter eller vid penningböter 500 kronor.
Dagsböter skall ådömas, om sådana är stadgade för något av brotten.

I fråga om minimum för gemensamt straff föreskrives, att det ej får understiga
det svåraste av de lägsta straffen.

I SL 4:6 ges regler om högsta gemensamma straff, när brotten är belagda
med straff av olika art. Sammanträffar brott, varå kan följa fängelse
eller straffarbete, med brott, som ej är belagt med svårare straff än böter,
skall sålunda vid beräkning av högsta straffet böterna anses motsvara
det fängelse, som skolat följa vid deras förvandling. Vid beräkning av
högsta och lägsta gemensamma straff i dagsböter skall, om något av brotten
är belagt med böter omedelbart i penningar, varje påbörjat bötesbelopp
av fem kronor anses lika med en dagsbot.

De i SL 4 kap. meddelade reglerna om gemensamt straff är enligt 2 §
särskilda böteslagen icke tillämpliga i fråga om brott, som finnes förskylla
normerade böter eller böter vilka ådömes enligt särskilda författningar och
ej må förvandlas. För sådana brott gäller alltså icke huvudregeln i SL 4: 1
att gemensamt straff skall ådömas, om någon skall fällas till ansvar för
flera brott. Om någon för flera brott skall dömas till ungdomsfängelse eller
till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, skall emellertid sådan påföljd
avse jämväl brott varå normerade böter eller böter som icke må förvandlas
skulle ha följt (1 § ungdomsfängelselagen samt 1 och 4 §§ lagen
om förvaring och internering i säkerhetsanstalt).

228 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Beredningen. Beredningen har i 1: 4 upptagit motsvarighet till regeln, att
böter såsom gemensam påföljd skall ådömas i dagsböter, om sådana är
stadgade för något av brotten.

I 1: 5 i forslaget anges inom vilka gränser gemensam bötespåföljd kan
bestämmas. Vid den översyn av strafflagens allmänna del, som beredningen
i sitt år 1953 avgivna betänkande om enhetligt frihetsstraff m. m.
verkställde för att de kvarstående delarna i strafflagen skulle bringas i
överensstämmelse med straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, upptog
beredningen även denna fråga. Beredningen fann därvid att — med ett
undantag — anledning saknades att frångå gällande rätts reglering härvidlag.
Tveksamhet kunde dock, uttalade beredningen, råda huruvida maximum
för gemensamt straff i böter, 180 dagsböter eller 500 kronor, vore ändamålsenligt
avvägt.

Den ändring, som beredningen föreslog, hänförde sig till regeln att avvikelse
från de för brotten stadgade straffsatserna får ske endast därigenom
att straffet i den svåraste tillämpliga straffarten höjes. Beredningen anförde,
att innebörden av regeln är att vid sammanträffande av brott, varå kan
folja både fängelse och dagsböter, maximum för fängelset får överskridas
men gemensamt straff i böter ej bestämmas till mer än 120 dagsböter. Vid
sammanträffande av flera brott, varå högst kan följa böter, kan gemensamt
straff däremot sättas högre; i detta fall gäller nämligen såsom maximum
180 dagsböter. Några bärande skäl för att en sådan skillnad skall göras anser
beredningen icke kunna anföras. Beredningen föreslog sådan ändrad avtattning
av SL 4: 2, att dagsböter såsom gemensam påföljd skulle få bestämmas
till ett antal av högst 180, även om fängelse kunde följa å något
eller alla brotten.

Vid de fortsatta överväganden, som beredningen i sitt slutbetänkande ägnat
frågan om de gränser inom vilka böter skall få ådömas, har beredningen
icke funnit någon annan ändring påkallad än den sålunda redan föreslagna.
Denna kommer till uttryck i huvudregeln i 1: 5, enligt vilken böter såsom
gemensam påföljd får uppgå till de högsta böter som, sammanlagda med varandra,
kan följa å brotten. Såsom översta gräns har för dagsböter angivits
ett antal av 180 och för penningböter 500 kronor. I fråga om minimum för
gemensam påföljd i böter föreskrives i överensstämmelse med gällande rätt,
att böterna ej får understiga den lägsta påföljd som är stadgad för något av
brotten. Av paragrafens avfattning framgår enligt beredningen, att böter
kan ifrågakomma såsom gemensam påföljd endast om böter kan följa å
samtliga brott.

I ett andra stycke av 1: 5 har beredningen upptagit den nu gällande regeln
om penningböters omräknande till dagsböter.

Bestämmelser om normerade böter och böter som icke må förvandlas har
beredningen upptagit i kapitlet om sammanträffande av brott, 11: 1. Beredningen
föreslår, att undantag från reglerna om gemensam påföljd alltjämt
skall gälla när påföljd skall bestämmas för brott, varå stadgats normerade

C 229

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

böter eller böter som icke må förvandlas, och annat brott for vilket skall
följa böter. Däremot har beredningen icke ansett hinder böra möta att annan
påföljd än böter ådömes gemensamt för brott, varå skall folja normerade
böter eller böter som icke får förvandlas, och annat brott.

Yttrandena. I yttrande över beredningens år 1953 avgivna betänkande
fann justitiekanslersämbetet den av beredningen föreslagna ändringen i
fråga om maximigränsen för böter innebära en fördel. Ämbetet påpekade
att det upprepade gånger inträffat, att domstol tillämpat gällande konkurrensbestämmelser
på denna punkt felaktigt. Hovrätten för Övre Norrland
och rådhusrätten i Malmö samt länsstyrelserna i Kronobergs och Norrbottens
län fann ändringen välbetänkt.

I sitt nu avgivna yttrande uttalar Advokatsamfundet, att förslaget otvivelaktigt
innebär, att en inadvertens i gällande rätt blir avhjalpt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att det bör angivas vad som
avses med böter som icke må förvandlas.

Departementschefen. Allmänna regler om gemensam påföljd för flera
brott har upptagits i 1 kap. av det nu föreliggande departementsförslaget.
De närmare bestämmelser, som erfordras härom, har emellertid ansetts
böra meddelas i kapitlen om de skilda påföljderna.

I fråga om böter meddelas i förevarande avseende bestämmelser i kapitlets
4 och 5 §§. Därvid har i 4 § angivits under vilka förutsättningar böter
kan användas som gemensamt straff. I första stycket har uttryckligen utsagts,
att böter får användas som gemensamt straff för flera brott, om böter
kan följa å vart och ett av brotten. Som andra stycke har därefter upptagits
den regel om normerade böter och böter som icke må förvandlas, som
beredningen upptagit i 11: 1 i sitt förslag. Med böter som ej må förvandlas
avses härvid i första hand böter, beträffande vilka stadgats förbud mot förvandling
i den författning enligt vilken de ådömes. Även böter som med
stöd av 35 kap. 2 § ådömes för brott, som någon har begått under inflytande
av sinnessjukdom, sinnesslöhet och därmed jämställt tillstånd omfattas
emellertid av förevarande stadgande; sådana böter skall nämligen icke under
några förhållanden få förvandlas. Däremot åsyftas icke det relativa förbud
mot förvandling av smärre bötesstraff, som nu är intaget i 8 § lagen
om verkställighet av bötesstraff och vartill motsvarighet — möjligen med
någon vidgning av området för förbud mot förvandling — bör finnas även
efter införandet av brottsbalken.

Föreskrifter om hur gemensamt bötesstraff skall bestämmas har meddelats
i 5 §. Den av beredningen föreslagna ändringen beträffande högsta gemensamma
bötesstraff har tillstyrkts vid remissbehandlingen och synes
böra genomföras. Bestämmelserna torde böra ges samma sakliga innehåll
som beredningen har förordat. 1 ett avseende bör dock avsteg göras från
förslaget. Såsom en konsekvens av den förskjutning av gränsen mellan

230 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

dagsböter och penningböter som föreslagits i 1 §, bör nämligen maximum
or gemensamt straff i penningböter höjas. Bötesstraffet föreslås i sådant
tall kunna bestämmas till högst 1 000 kronor.

Förskjutningen av gränsen mellan tillämpningsområdena för dagsböter
och penningböter torde även böra leda till ändring av regeln om penningböters
omräknande till dagsböter. Förslaget avser i princip ej att penninSk*!!
På bekostn*d av dagsböter användas i större utsträckning än
hittdls. Forslaget att högre penningböter än för närvarande skall kunna
adomas ar enbart motiverat av det förändrade penningvärdet. Man bör däror
eftersträva, att höjningen av maximigränsen för penningböter icke med°r’at
det ho&sta straffet, 500 kronor eller vid sammanträffande av brott
1 000 kronor, kommer att motsvara större antal dagsböter än det nuvarande
högsta straffet i penningböter, 300 respektive 500 kronor.

Betydelsen av att den nyss angivna relationen bibehålies framträder särskilt,
nar fråga blir om förvandling av böterna. Det högre totala bötesbeopp
som kan komma att utdömas genom att, enligt 2 §, dagsbotsbeloppets
minimum och maximum höjes leder icke till längre tids fängelse vid förvandling
an för närvarande, eftersom någon förändring icke har vidtagits
i fråga om det lägsta och det högsta dagsbotsantalet. Bibehålies den nuvarande
regeln i 13 § lagen om verkställighet av bötesstraff, att vid förvanding
av böter som har ådömts omedelbart i penningar varje påbörjat belopp
av fem kronor skall anses svara mot en dagsbot, föranleder däremot höjningen
av penningböternas maximum, att längre tids fängelse än för närvarande
kan komma att åläggas vid förvandling av penningböter. Denna konsekvens
av höjningen undvikes, om ett belopp av tio kronor i stället för fem kronor
tår svara mot en dagsbot; härigenom kommer å andra sidan förvandlingsstraffet
att i vissa fall bli något kortare än nu. Ändras omräkningsregeln
i bötesverkställighetslagen på detta sätt, vilket synes vara ändamålsenligt,
torde även i brottsbalken böra anges att för penningböter varje påbörjat
belopp av tio kronor anses lika med en dagsbot. Andra stycket av 5 § har
utformats i enlighet härmed.

En regel angående val mellan böter och disciplinstraff såsom gemensamt
straff ges i 33 kap. 4 § av departementsförslaget.

6 §•

Denna paragraf, som i gällande rätt motsvaras av bestämmelser i SL 2: 8
tredje stycket, lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter
och viten samt 2 § andra stycket särskilda böteslagen, överensstämmer bortsett
från vissa redaktionella jämkningar med 1: 6 i beredningens förslag.

7 §.

I beredningens förslag har i 1: 7—19 meddelats bestämmelser om betalning
och indrivning av böter samt om förvandling av böter till fängelse. Bestämmelser
härom har, som redan omtalats, icke upptagits i departementsforslaget.
I förevarande paragraf har intagits en hänvisning till särskild
lagstiftning i nämnda hänseenden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

C 231

26 KAP.

Om fängelse

Detta kapitel, som motsvarar 2 kap. i strafflagberedningens förslag, innehåller
bestämmelser om det enhetliga frihetsstraff med benämningen
fängelse, vilket föreslås träda i stället för de nuvarande straffarterna straffarbete
och fängelse. Kapitlet ersätter bestämmelser i SL 2: 3—5, 4: 2, 6 och
14 samt 5: 2 och 4 ävensom 2 § lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underårig och 12 § lagen om disciplinstraff
för krigsmän. I kapitlet har också införts bestämmelser om villkorlig
frigivning, varom nu stadgas i lagen den 18 september 1943 i detta ämne.

I enlighet med beredningens förslag skall för vården av den villkorligt frigivne
gälla i princip samma regler som för vården i frihet av den, som har
dömts till skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering. Det har då ansetts
lämpligt att redan i detta kapitel — och ej såsom i beredningens förslag
först i kapitlet om skyddstillsyn — ge fullständiga regler om vård i
frihet, här avseende den som villkorligt friges från fängelse. I kapitlen om
skyddstillsyn, ungdomsfängelse och internering kan därefter i viss utsträckning
hänvisas till dessa regler.

I sak överensstämmer departementsförslagets bestämmelser om fängelse
i stort med vad beredningen har föreslagit. Jag har redan redogjort för de
avvikelser från beredningens förslag, som har vidtagits beträffande tillämpningen
av fängelse i fråga om unga lagöverträdare och beträffande provningen
av frågor om villkorlig frigivning. Härutöver är att nämna, att beredningen
i 2:5 av sitt förslag upptog en bestämmelse, som gav domstol
möjlighet att för ett och samma brott döma till dagsböter jämte fängelse.
Någon motsvarighet till denna bestämmelse, som har föranlett delade meningar
bland remissorganen, har icke upptagits i departementsförslaget. Innan
en sådan kombinationsmöjlighet införes, torde i varje fall böra avvaktas
erfarenheter av den möjlighet att döma till böter jämte villkorlig dom,
skyddstillsyn och överlämnande till vård enligt barnavårdslagen, som departementsförslaget
medger.

Såsom anförts i det föregående har bestämmelser om verkställighet av
frihetsberövande påföljder icke ansetts böra införas i brottsbalken. De stadganden,
som beredningen har föreslagit i detta avseende, har därför icke
upptagits i departementsförslaget.

Förevarande kapitel innehåller bestämmelser om tiden för fängelse (1 §),
om användande av fängelse såsom gemensamt straff för flera brott (2 §),
om skärpning av fängelse vid återfall i brott (3 §), om användande av fängelse
för unga lagöverträdare (4 §), om förutsättningarna för villkorlig frigivning
(6—8 §§), om myndighet som beslutar sådan frigivning (9 §), om
prövotid och den frigivnes skyldigheter under prövotiden (10—18 §§), om
åtgärder då den frigivne åsidosätter sina skyldigheter (19—23 §§), om ny
villkorlig frigivning efter återintagning i anstalt (24 §) och om den tid -

232 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

då fangelse efter villkorlig frigivning skall anses till fullo verkställt

1 5 § har intagits en hänvisning till särskild lagstiftning om verkstalligheten
av fängelse.

1 §-

Gallande rätt. Allmänna regler om de gränser, inom vilka de båda nuvarande
arterna av ordinärt frihetsstraff, straffarbete och fängelse, får ådömas,
är nu meddelade i SL 2: 3 och 4. Straffarbete skall ådömas på livstid
eller på v1SS tid, ej under två månader eller över tio år, och fängelse på viss
id, ej under en månad eller över två år. I bestämmelserna om de särskilda

,0t!r11 Utsattes ~ inom nu angivna gränser — maximum regelmässigt för
straffarbete och för fängelse i den mån det skall understiga två år samt minimum
när detta skall överstiga två månader respektive en månad. Vid
sammantraffande av flera brott kan de övre gränserna överskridas, dock
a drig med mer an två år (SL 4:2). Beträffande tiden för fängelse såsom
forvandlmgsstraff för böter ges bestämmelser i lagen om verkställighet av
bötesstraff.

Skillnaderna mellan fängelse och straffarbete, utöver tidslängderna, framträder
huvudsakligast genom de bestämmelser, som gäller i fråga om verkställigheten,
42 54 samt 68—74 §§ lagen om verkställighet av frihetsstraff

m. m. Härutöver föreligger skillnad i det avseendet, att särskilda rättsverkningar,
som i vissa, fall är knutna till den omständigheten att någon har
begått brott eller dömts till straff, kan vara olika beroende på om å brottet
kan folja straffarbete eller högst fängelse eller om för brottet har dömts till
straffarbete eller fängelse.

. Beredningen. Såsom nämnts i det föregående framlade beredningen i sitt
ar 1953 avgivna betänkande förslag att straffarbete och fängelse skulle sammanslås
till en påföljd, kallad fängelse. Beredningens motiv för förslaget
har redovisats i lagrådsremissen den 2 maj 1958. I förslaget till skyddslag
har beredningen, i 2: 1, utan saklig ändring upptagit samma bestämmelser
om fängelse som i det tidigare betänkandet. Fängelse, som ådömes omedelbart
för brott, skall sålunda enligt förslaget ådömas på viss tid, när fråga
är om ett brott ej över tio år, eller på livstid. Fängelse på viss tid får ej
understiga en månad. Tiden för fängelse i konkurrensfall har i beredningens
förslag reglerats i 2: % som i departementsförslaget motsvaras av 2 § i
förevarande kapitel.

I 1953 års betänkande uttalade beredningen beträffande frågan huruvida
frihetsstraff av den traditionella typen är ett lämpligt kriminalpolitiskt medel
i kampen mot brottsligheten, att frihetsstraff kan ersättas med andra
kriminalpolitiska åtgärder när det galler ungdom men att det, trots de invändningar
som från skilda synpunkter kan göras mot sådant straff, icke
ar tankbart att inom överskådlig framtid beträffande de vuxna ersätta frihetsstraff
med andra åtgärder. Härmed vill beredningen dock icke säga, att

C 233

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

ej avsevärda förändringar kan komma att göras i fråga om sättet för bestämmande
av frihetsförlustens långvarighet.

I sitt slutbetänkande har beredningen ingått på frågan om de korta frihetsstraffen.
En huvudlinje i beredningens förslag till reaktionssystemets
utformning är att påföljder som innebär frihetsberövande ej^ skall användas,
när syftet med det kriminalrättsliga ingripandet kan nås med andra
medel. Möjligheter att inskränka tillämpningen av frihetsberövande åtgärder
erbjuder sig enligt beredningen främst i fråga om de korta frihetsstraffen.
Sådana har kommit till användning i alltmera ökad omfattning och
beredningen framhåller, att den utsträckning, i vilken de numera förekommer,
måste inge betänkligheter; det är ur kriminalpolitisk synpunkt till
skada att så många människor stiftar bekantskap med fängelsemiljön och
inrangeras bland dem som har varit intagna på fångvårdsanstalt. Flertalet
av de fall, där korta frihetsstraff ådömes, torde avse brott beträffande vilka
allmänpreventiva hänsyn anses kräva ett frihetsberövande och en stor del
av fallen är att tillskriva trafikbrotten — främst rattfylleri som utvisar
en fortlöpande stegring. Genom den väsentligt ökade tillströmningen av
korttidsintagna har, säger beredningen, kriminalvården i anstalt försatts i
ett läge, som närmast måste betecknas såsom krisartat.

Möjligheten att döma till fängelse på så kort tid som en månad har i beredningens
förslag behållits närmast för de allmänpreventiva syftena. En
höjning av minimigränsen skulle i åtskilliga fall, där ett frihetsberövande
ej är individualpreventivt motiverat, endast medföra att fängelse ådömdes
på längre tider än för närvarande. En sådan utveckling finner beredningen
ej önskvärd. Enligt beredningens mening bör emellertid efter skyddslagens
genomförande korttidsfängelse kunna i många fall med bättre resultat än
nu ersättas av villkorlig dom eller skyddstillsyn. Genom att — såsom beredningens
förslag möjliggör — utdöma böter vid sidan av villkorlig dom
eller skyddstillsyn kan rätten, utan att frihetsberövande behöver tillgripas,
förläna reaktionen mot brottslingen en skärpa, som ofta torde vara tillfyllest
ur allmän synpunkt. Med den utformning som skyddstillsynen har erhållit
i förslaget kan för övrigt denna påföljd, även om böter ej ådömes,
få en större allmänpreventiv verkan än dess nuvarande motsvarighet, villkorlig
dom med övervakning och föreskrifter. I dom å skyddstillsyn skall
dessutom kunna förordnas att i skyddstillsynen skall ingå behandling i
tillsynsanstalt. Även sådant överlämnande till någon form av socialvård,
varom domstolen skall kunna förordna enligt förslaget till skyddslag, kan
enligt beredningen stundom vara att föredraga framför fängelse på kort
tid. För en alkoholbrottsling kan exempelvis behandling enligt lagen om
nykterhetsvård vara en lämpligare reaktionsform än ett kortvarigt frihetsberövande
inom kriminalvården.

Beträffande verkställigheten av fängelse har beredningen i sitt slutbetänkande,
utan saklig ändring, upptagit de särskilda bestämmelser, som föreslogs
i 1953 års betänkande. Bestämmelserna återfinnes i den lag om bett*
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. C.

234 C

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

handling i skyddsvårdsanstalt, som beredningen föreslår skall träda i stället
för den nuvarande straffverkställighetslagen. Beredningen har utgått
irån de principer, som nu ligger till grund för verkställigheten av frihetsstraff.
Differentieringen skall helt ankomma på verkställighetsorganen. Placeringen
i öppen eller sluten vård skall ske med iakttagande av de allmänna
grunder, som skall gälla för de intagnas behandling, d. v. s. hänsyn skall
tagas till ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet, karaktärsegenskaper, tidigare
vandel, arbetsförmåga, anlag och utbildning, och menlig inverkan de
intagna emellan skall så långt möjligt förhindras. Beträffande vissa dömda,
de som är under tjugofem år och de som har dömts till omedelbart fängelse
på kortare tid än tre månader, utsäges dock att de skall undergå påioljd
i öppen anstalt, om ej särskilda skäl är däremot. Beträffande intagens
arbetsskyldighet göres ingen ändring i vad som nu gäller. Möjligheten för
intagen, som arbetar i enrum, att få utföra arbete för egen räkning eller arbete
åt arbetsgivare utom anstalten skall gälla för alla, som har dömts till fängelse.
Formånen skall emellertid vara beroende på en prövning i varje särskilt
fall. Det skall ankomma på styresmannen att efter hörande av anstaltsnämnden
besluta i saken. I fråga om rätten att köpa varor och att åtnjuta
särskilda förmåner föreslås, att styresmannen skall bestämma i enlighet
med allmänna anvisningar, som meddelas av fångvårdsstyrelsen.
Nar det gäller tilldelande av särskild förmån, skall anstaltsnämnden höras
Den rätt fangelsefånge nu har att fritt förfoga över arbetspremiemedel och
inkomst av eget arbete föreslås upphävd och ersatt med en bestämmelse, att
varje intagens arbetspremiemedel och annan arbetsinkomst skall fördelas
i två delar, disponibla medel och besparade medel. Den som undergår fängelse
på kortare tid än tre månader skall dock få fritt förfoga över arbetspremiemedel
och arbetsinkomst. I fråga om förfogandet över besparade medel
1 öreslås, att fångvårdsstyrelsen skall kunna medge undantag från vad eljest
gäller, på samma sätt som nu är stadgat i fråga om dem som undergår
ungdomsfängelse, förvaring och internering.

Om gränserna för fängelse på viss tid bestämmes i enlighet med förslaget,
bör, framhåller beredningen, i stadgandena om de särskilda brotten
maximum för fängelse alltid anges, varemot föreskrift om minimum erfordras
endast i den mån detta sättes högre än en månad. Vad angår specialstraffrätten
har beredningen i 1953 års betänkande företagit en översyn
av straffskalorna. I samband därmed föreslog beredningen ändring av vissa
lagrum. En allmän omarbetning av straffskalorna i specialstraffrätten har
beredningen emellertid funnit icke rimligen kunna genomföras på så sätt
att varje särskilt lagrum ändras; antalet författningar som beröres är mycket
stort. Beredningen har i stället i en övergångsbestämmelse föreslagit
att, om fängelse är stadgat såsom påföljd för brott utan att maximum har
angivits, fängelse ej skall få — med visst undantag — ådömas på längre tid
an ett år, och att i stället för straffarbete på viss tid skall dömas till fängelse
på samma tid, som för straffarbete är stadgat.

C 235

Kunyl. Maj.ts proposition nr It) år 1962

Yttrandena. I ett par yttranden över beredningens slutbetänkande diskuteras
fängelsets allmänna ställning i påföljdssystemet. Justitiekanslersämbetet
betecknar såsom en svaghet i förslaget, att frågan om en reform av påföljden
fängelse ställes på framtiden. Påföljdssystemets utformning bör ske
i ett sammanhang. Det sätt, på vilket fängelse i olika avseenden är anordnat,
torde i högre grad än andra påföljder ingripa i gestaltningen av påföljderna
i övrigt. Det synes icke ändamålsenligt att först bestämma sig för
hur de övriga påföljderna bör vara beskaffade och därefter gripa sig an med
uppgiften att omdana fängelsepåföljden, vilket i sin tur skulle kunna leda
till mer eller mindre viktiga ändringar i den tidigare reformen. Liknande
synpunkter framföres av hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten, som anser
att det nuvarande fängelsestraffet i olika hänseenden är i behov av
översyn, ifrågasätter om någon av de nyheter beredningen föreslagit är av
sådant värde, att genomförandet därav icke skulle kunna anstå i avbidan
på den utredning om fängelsestraffets framtida utformning, som måste
vara att förvänta.

Yttrandena över beredningens förslag år 1953 att sammanslå straffarbete
och fängelse till en enhetlig påföljd har redovisats i lagrådsremissen den 2
maj 1958. I yttrandena över beredningens slutbetänkande beröres sammanslagningen
av fängelse och straffarbete endast av ett fåtal remissorgan. Av
dessa hänvisar Svea hovrätt och Föreningen Sveriges häradshövdingar till
sina tidigare yttranden. Statsåklagaren i Göteborg yttrar nu, att intet synes
vara att erinra mot en sammanslagning till en påföljd, benämnd fängelse.
Ej heller övriga myndigheter, som särskilt uttalar sig i frågan, framför
några erinringar mot förslaget.

I de över beredningens slutbetänkande avgivna yttrandena lämnas beredningens
förslag om tidsgränserna för fängelse i allmänhet utan erinran.
Hovrätten för Västra Sverige hänvisar emellertid till sitt över 1953 års förslag
avgivna yttrande, vari hovrätten ifrågasatt en höjning av maximigränsen
för tidsbestämt frihetsstraff, förslagsvis till tolv eller femton år.

Frågan om användningen av kortvariga frihetsberövanden beröres i ett
par av yttrandena över slutbetänkandet. Föreningen Sveriges häradshövdingar
uttalar, att de kortvariga frihetsberövandena är förenade med icke
obetydliga nackdelar, framför allt ur individualpreventiv synpunkt. Föreningen
tror emellertid icke att det är möjligt att undvara dem i den utsträckning,
som beredningen har avsett. Vissa typer av brottslighet torde
nämligen icke kunna effektivt bekämpas med de former av kriminalvård i
frihet och de arter av anstaltsvård, som beredningen har föreslagit. Dessa
vårdformer är i många fall icke påkallade ur vårdsynpunkt och har ej erforderlig
allmänpreventiv effekt. Liknande synpunkter uttalas av stats åklagaren
i Göteborg.

Beträffande de av beredningen föreslagna reglerna för verkställigheten
av fängelse har icke framställts någon erinran i fråga om huvudprinciperna,
och även de särskilda bestämmelserna har i allmänhet godtagits.

Ej heller mot de övriga följdändringar, som beredningen har föreslagit

236 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

med anledning av sammanslagningen av fängelse och straffarbete, har i
allmanhet framförts några invändningar i sak. I fråga om de föreslagna
nya straffskalorna förklarade hovrätten över Skåne och Blekinge i sitt yttrande
över 1953 års betänkande, att den icke obetydliga sänkning av straffmaxima,
som enligt beredningens förslag och straffrättskommitténs förslag
till brottsbalk komme att inträda i fråga om flertalet av de brott som nu
kunde bestraffas med högst fängelse, icke torde medföra några olägenheter,
därest — såsom hovrätten förutsatte — sänkningen icke föranledde, att
domstolarna regelmässigt utmätte lägre straff för dessa brott. Landsfogden
i Norrbottens län ansåg det däremot kunna ifrågasättas, om icke en sänkning
av maximum skulle komma att medföra en allmän sänkning av utdömda
straff, varför särskilt inom specialstraffrätten en nedskärning av
strafflatituderna borde ske först efter noggrann prövning. Polisintendenten
i Hälsingborg uttalauc att, om man icke ansåg sig nu kunna ompröva alla
straffskalor inom specialstraffrätten, det borde stadgas att fängelse utan
utsatt maximum i fortsättningen motsvarade fängelse i högst två år.

Departementschefen. Sedan tillkomsten av 1864 års strafflag har utvecklingen
efter hand gått därhän, att skillnaderna i verkställighetshänseende
mellan fängelse och straffarbete i väsentliga delar försvunnit. Lagen den
21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. var det senaste
steget i denna utveckling. Strafflagberedningen har föreslagit, att de båda
straffarterna sammanslås till en enhetlig tidsbestämd frihetsberövande påtoljd,
kallad fängelse. Förslaget har godtagits av praktiskt taget samtliga
remissorgan. Vid lagrådsremissen den 2 maj 1958 tog föredragande departementschefen
icke slutlig ställning till beredningens förslag i förevarande
avseende men ansåg sig kunna utgå från att en sammanslagning skulle
ske, och strafflatituderna i det då remitterade förslaget utformades med
hansyn härtill. Redan straffrättskommittén hade i sitt brottsbalksförslag
förutsatt, att det enhetliga frihetsstraffet skulle komma att genomföras.

Den grundläggande principen i verkställighetslagen är att den dömde skall
erhålla sådan behandling, att hans anpassning i samhället främjas. En följd
härav är att behandlingen under anstaltstiden, i den mån det är möjligt,
skall utformas med hänsyn till varje intagens individuella förhållanden. Det
är här fråga om en differentiering icke med hänsyn till brottet utan till
brottslingen. Ur denna synpunkt är det därför icke påkallat att vid sidan
av varandra behålla de nuvarande straffarterna fängelse och straffarbete.

Uppdelningen av det tidsbestämda frihetsstraffet i två arter tjänar numera
främst ändamålet, att i lagstiftningen gradera brotten i olika svårhetsgrader.
För att en sådan gradering, som närmast är motiverad av allmänpreventiva
skäl, skall vara möjlig, behövs emellertid icke flera arter
av frihetsstraff. En uppdelning av det tidsbestämda frihetsstraffet bör såsom
beredningen anfört förutsätta, att det i verkställighetshänseende göres
någon skillnad mellan de olika straffarterna. Vad särskilt beträffar de fall,
då frihetsstraff på mycket kort tid ådömes, varvid i regel fängelse användes,

C 237

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1062

synes allmänpreventiva skäl snarast tala emot att den dömde erhåller en
mer privilegierad ställning än andra dömda. Något behov av att i svensk lag
efter utländska förebilder införa ett privilegierat frihetsstraff, en custodia
honesta, för viss slags brottslighet torde icke föreligga..

Om sålunda en uppdelning av det tidsbestämda frihetsstraffet i flera
arter icke är påkallad för att kunna beakta brottslighetens lindrigare eller
allvarligare slag, uppkommer frågan om en uppdelning bor ske av andra
skäl Det gäller här närmast att taga ställning till spörsmålet, om den di -ferentiering med hänsyn till de individuella behandlingsbehoven som skall
ske på fångvårdsanstalterna bör åstadkommas genom att domstolen bestämmer
påföljdens art. Härvid är att beakta, att för vissa grupper av lagöverträdare,
beträffande vilka man ansett sig böra tillämpa speciella behandlingsformer,
har tillskapats särskilda frihetsberövande påföljder. Från
det allmänna frihetsstraffet har sålunda avskilts ungdomsfängelse samt intagande
i säkerhetsanstalt. En ny form av frihetsberövande innebär forslaget,
att i skyddstillsyn skall kunna ingå behandling i anstalt under två manader.
Att med nuvarande kännedom om olika behandlingsmöjligheter finna lämpliga
kriterier för en ytterligare uppdelning av frihetsberövandena inom kriminalvården
ställer sig svårt. Visserligen måste differentieringen under
verkställigheten ske efter vissa normer, men dessa synes ej kunna göras
så skarpa att en längre gående uppdelning är motiverad. Förändringar av
behandlingen måste inom rimliga gränser kunna ske under verkstalhghetstiden,
och differentieringen av de dömda bör därför, såsom beredningen har
anfört, överlåtas på verkställighetsoTganen.

I departementsförslaget har på grundval av de överväganden, för vilka
jag nu i korthet har redogjort, nuvarande straffarbete och fängelse ersatts
med en påföljdsart, fängelse.

Frågan om fängelsets roll i påföljdssystemet är med det anförda i stort
sett besvarad. Från såväl individualpreventiva som allmänpreventiva synpunkter
föreligger ofta behov av att ingripa med frihetsberövande. Om därvid
de förutsättningar, som har uppställts för tillämpningen av de särskilda
frihetsberövande åtgärderna icke är uppfyllda, måste man ha tillgång till
tidsbestämt frihetsstraff. Fängelse kommer därför alltjämt att, jämte böter,
ha funktionen att vara den reaktionsform som tillgripes, om annan påföljd
icke finnes lämplig på grund av överväganden jämlikt bestämmelsen om val
av påföljd i 1 kap. 7 § av departementsförslaget och de för de olika påföljderna
uppställda särskilda förutsättningarna.

Den närmare innebörden av fängelse är beroende av verkställighetsreglernas
innehåll. Bestämmelserna om verkställigheten av fängelse och straffarbete
blev genomgripande utredda vid tillkomsten år 1945 av den nuvarande
straffverkställighetslagen. Sedan dess har bl. a. organisationen för
planeringen och ledningen av behandlingsarbetet förändrats i samband med
den gruppindelning av fångvårdsanstalterna, som har genomförts från
mitten av 1950-talet. På grundval av beredningens förslag har i departementsförslaget
vidtagits vissa ändringar av de nuvarande reglerna om vill -

238 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1902

korhg fr,givnmg. Dessa andringar har skett i samförstånd med 1956 års
eftervårdsutredning Bortsett från vad som har direkt samband med sammanslagningen
av fängelse och straffarbete till ett enhetligt straff, föreslås
arutover icke nagra mer väsentliga ändringar i förhållande till vad som
in gaUer. Självfallet får man räkna med att utvecklingen icke kommer att

och nva mTV ^ mån Ökad kunskaP vinnes om brottslighetsproblemet
och nya metoder for ingripandena därmed kan prövas, kan detta komma

a t avspegia sig också i utformningen av påföljden fängelse. Enligt min meing
saknas emellertid för närvarande säkra hållpunkter för någon mera
radikal omarbetning av grunderna för verkställigheten.

Av vad jag nyss har anfört framgår, att utformningen av behandlingen

som em’ T d°mts.h11 fan8eIse» inom verkställighetslagens ram skall liksom
nu ankomma på verkställighetsorganen. Av stor vikt är att de myndigen
till ?°H t*. aUa bCSlUt 1 °hka aVSeenden rörande verkställigheten, ffr
en tillfredsställande organisation. Såsom beredningen förordat, torde det

vara nödvändigt att beslutanderätten i betydande utsträckning lägges på
lokala organ. Denna fråga är delvis berörd i det föregående vid redfgörel tor!w4

departemeatfforslagets innebörd i skilda organisationsfrågor och
orde få narmare diskuteras i samband med behandlingen av de följdändringar,
som brottsbalken föranleder i verkställighetsreglerna. Genom gruppindelningen
av fangvårdsanstalterna föreligger numera delvis andra förutsättningar
for organisationen än tidigare.

afVnbferedniingen fÖresla«na reglerna för behandlingen av dem som
domts till fängelse har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Beredingens
förslag torde i huvudsak kunna läggas till grund för lagstiftning,
ag anser mig emellertid icke böra i detta sammanhang ingå på en detaljgransknmg
av dessa regler, som hör hemma i straffverkställighetslagen och

tinrfbrottsrbalkLUPPtagaS tUI behandling 5 samband med följ dförfattningarna

De tidsgränser som beredningen har föreslagit för fängelse, har i allmänet
lamnats utan erinran. Med den utformning strafflatituderna erhållit
i torslaget, har bestämmelsen om längsta tid för fängelse ingen annan betydelse
an att vara riktlinje för kommande lagstiftning. Något behov av att nu
i anledning av sammanslagningen av fängelse och straffarbete eller eljest
hoja den langsta tiden för fängelse på viss tid utöver tio år har jag, såsom
ramgått av de föreslagna stadgandena i brottsbalkens andra huvudavdelning
icke funmt föreligga, och att inom specialstraffrätten stadga längre
ids fangehe kommer icke i fråga. I den mån frihetsberövande på längre
tid an bo år kan vara erforderligt med hänsyn till brottslingens farlighet
eller eljest, torde - såvitt livstids fängelse ej ifrågakommer - andra på0!jde^.
sfsom internenng, kunna tillämpas. Bestämmelsen om kortaste
tiden för fängelse fyller en annan funktion än maximiregeln; genom denna
bestämmelse klargores nedre gränsen för fängelse i alla de fall, där minimum
icke uttryckligen har angivits i strafflatituden. Bestämmelsen anger
också det absoluta minimum för fängelse, som icke får underskridas genom

C 239

Kungi. Maj.ts proposition nr 10 år 1902

tillämpning av bestämmelser om straffnedsättning. Minimigränsen torde
såsom beredningen har föreslagit böra sättas vid en månad.

Bestämmelser om tiden för fängelse såsom förvandlingsstraff för böter
kommer att upptagas i den särskilda lagstiftningen om verkställighet av
bötesstraff (se 25 kap. 7 §). De bestämmelser, som brottsbalksforslaget i
övrigt innehåller angående fängelse, gäller emellertid även fängelse såsom
förvandlingsstraff, om ej annat framgår av bestämmelsernas avfattning.

Vad beredningen har föreslagit i fråga om straffskalorna i andra författningar
än brottsbalken synes i princip lämpligt. För de fall, där for narvarande
fängelse stadgas utan angivande av maximum, torde sålunda i regel
icke böra efter brottsbalkens ikraftträdande kunna följa fängelse i mer än
ett år. Måhända kan det dock vara lämpligt att i något större utsträckning
än beredningen har föreslagit göra avsteg från denna regel. Frågan härom
får upptagas i samband med behandlingen av brottsbalkens promulgationslag.

Beredningen har föreslagit lösningar även av de problem, som vid det enhetliga
frihetsstraffets införande uppkommer därigenom att vissa särskilda
rättsverkningar är knutna till den omständigheten, att ett brott är belagt
med frihetsstraff eller att för brott har dömts till frihetsstraff; rättsverkningarna
är nu stundom olika vid straffarbete och fängelse. Problem av
denna art föreligger vid 20 kap. 7 § samt 37 kap. 1 och 9 §§ i departementsförslaget.
I övrigt torde dessa frågor, som icke synes vålla några större svårigheter,
få behandlas i samband med följdändringarna till brottsbalken.

2 §.

Gällande rätt. Bestämmelser om tiden för gemensamt straff i straffarbete
eller fängelse finnes nu i SL 4: 2 och 6. Gemensamt straff skall bestämmas
med tillämpning av de för brotten i lag stadgade straffsatserna. I den svåraste
tillämpliga straffarten må dock straffet höjas intill vad som svarar
mot de för brotten utsatta högsta straffen sammanlagda med varandra.
Är det svåraste straffet fängelse eller straffarbete på viss tid, får det straffet
icke överskridas med mer än två år. I SL 4: 6 meddelas bestämmelser om
hur högsta gemensamma straff skall beräknas dels när något av brotten är
belagt med straffarbete medan å annat icke kan följa mer än fängelse, dels
när brott för vilket straffet är böter sammanträffar med brott varå kan följa
frihetsstraff. I sistnämnda hänseende stadgas, att böterna skall anses motsvara
det fängelse, som skolat följa vid böternas förvandling.

I vissa specialstraffrättsliga författningar — såsom rusdrycksförsäljningsförordningen
och ölförsäljningsförordningen finnes särskilda bestämmelser
om maximum för fängelse i konkurrensfall.

Beredningen. 12:2 och 3 av beredningens förslag har upptagits bestämmelser
om tiden för fängelse såsom gemensam påföljd för flera brott. Beredningen,
som övervägde denna fråga redan i 1953 års betänkande, har
icke ansett sig böra föreslå annan ändring härvidlag än som följer av sam -

240 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

manslagningen av fängelse och straffarbete. I förslaget innehåller 2 2 bestämmelser
om de gränser, inom vilka fängelse på viss tid får utmätas såsom
gemensamt straff, och 2: 3 en regel om hur högsta gemensamma straff

1/a"gelseLska 1 beraknas> om något av brotten icke är belagt med svårare
straff an böter.

Yttrandena. Mot innehållet i beredningens förslag i förevarande del har
icke riktats någon erinran.

Departementschefen. Reglerna om hur fängelse skall bestämmas såsom
gemensamt straff for flera brott har i departementsförslaget sammanförts
i torevarande paragraf. Reglering av frågan, när gemensam påföljd skall
anvandas, har skett i 1 kap. 6 §.

I paragrafens första stycke har stadgats, att fängelse får användas såsom
gemensamt straff, om fängelse kan följa på något av brotten. Stadgandet,
som saknar motsvarighet i beredningens förslag, ersätter i viss mån den i
gailande rätt givna bestämmelsen, att gemensamt straff skall bestämmas
med tillämpning av de för brotten stadgade straffsatserna.

De i andra stycket meddelade bestämmelserna om gränserna för fängelse
på viss tid såsom gemensamt straff överensstämmer i sak med vad berednmgen
har föreslagit. Avfattningen av stycket innebär, i motsats till
gailande rätt, att den omständigheten att straffskalan för något av brotten
omfattar, for utom fängelse på viss tid, jämväl fängelse på livstid icke utgör
hinder mot att i konkurrensfall ådöma fängelse på viss tid över 10 år. Det
synes nämligen icke föreligga skäl att begränsa möjligheten att förhöja
maximum for tidsbestämt fängelse till sådana fall, där icke på något av
brotten kan följa svårare straff än fängelse på viss tid. Jag vill erinra om
a mo svarande fråga beträffande böter, när även fängelse ingår i straffskalan
för något av brotten, i 25 kap. 5 § i förslaget har lösts på samma

Sdll,

De i paragrafen meddelade bestämmelserna skall tillämpas även i fråaa
om garningar, som är kriminaliserade inom specialstraffrätten. Särskilda
regler, som i detta avseende gäller enligt vissa författningar, skall dock iakttagas;
en erinran härom har, liksom i beredningens förslag, intagits i lag I

tredje stycket har upptagits en med gällande rätt i sak överensstämmande
regel angående omräkning av böter till fängelse. Jag vill erinra om att
stadgandet i 25 kap. o § andra stycket av departementsförslaget om förhålandet
meHan penningböter och dagsböter har utformats under beaktande
av de andrade bestämmelser om förvandling av böter till fängelse, som avses
skola införas i anslutning till brottsbalken.

3§.

Gailande rätt. Bestämmelser om straffskärpning vid återfall i brott finnes
nu i SL 4: 14. Straffhöjning skall enligt detta lagrum i regel ske, om

C 241

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

någon som tidigare har dömts för brott mot 12 eller 20—23 kap. strafflagen
begår sådant i dessa kapitel avsett brott, vid vilket särskilt stadgande finnes
för det fall att brottet är grovt eller att brottet är ringa. Straffet för
återfall skall bestämmas enligt stadgandet för närmast högre svårhetsgrad.
Straffhöjning skall ske, om ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den
tid som mellan dem förflutit eller eljest särskilda skäl är däremot. Dom å
lägre bötesstraff än sextio dagsböter får ej läggas till grund för straffhojning
vid återfall. Utländsk straffdom må tillmätas samma verkan som

svensk.

Enligt SL 5: 4 får icke brott, som någon har begått innan han fyllt 18 år,
tillräknas honom till straffhöjning enligt SL 4: 14; ej heller får, enligt 12 §
lagen om disciplinstraff för krigsmän, dom eller beslut varigenom disciplinstraff
har ålagts läggas till grund för sådan straffhöjning.

I specialstraffrätten finnes på vissa håll regler om förhöjt straff vid återfall,
så t. ex. i rusdrycksförsäljningsförordningen och ölförsäljningsförordningen.

Beredningen. Redan i sitt år 1953 avgivna betänkande har beredningen
föreslagit genomgripande ändringar av bestämmelserna om återfall i SL
4: 14. En redogörelse för de föreslagna ändringarna har lämnats i lagrådsremissen
den 2 maj 1958. Utöver vad som därvid anförts må nämnas, att
beredningen har funnit det stöta på svårigheter att göra en uppdelning av
de olika brotten i grupper med något inbördes sammanhang, inom vilka
återfallsskärpning kunde ske. Beredningen framhåller, att en indelning i
inånga avseenden måste bli godtycklig och att man därmed icke med säkerhet
träffar det väsentliga, nämligen att öppna möjlighet för domstolarna
att välja lämplig påföljd. Av samma skäl kan det icke vara ändamålsenligt
att föreskriva, att det tidigare brottet skall ha varit av liknande art eller
dylikt. En sådan omständighet kan givetvis vara skäl för att återfallsregeln
skall tillämpas. Bestämmelsens syfte är emellertid att öppna möjlighet till
kraftigare ingripande mot sådana personer, som visar tendens till asocialitet.
Denna kan vara tydlig även om brotten är olikartade. Stadgas såsom
förutsättning, att brottsligheten skall vara av likartat slag, innebär det en
inskränkning som icke är motiverad av den tanke, som ligger bakom bestämmelsen
om höjning av straffmaximum vid återfall. Beredningen har
ansett, att möjlighet bör finnas för domstol att beakta all slags tidigare
brottslighet, om den är av viss grovhet. Liksom enligt gällande rätt bör icke
fordras mer än att domen beträffande det tidigare brottet har vunnit laga
kraft.

Någon preskriptionstid för möjligheten att bestämma påföljd över straffskalans
maximum har beredningen icke funnit böra upptagas. Den tid, som
har förflutit från det förra brottet, är givetvis ändock att beakta vid bestämmandet
av straff. Ligger brotten nära varandra i tiden torde skälen för
en skärpning vara starkare än i motsatt fall.

Då domstolen enligt den utformning av återfallsregeln, som beredningen

242 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

återfall"'' har'' fÖ*£iktas *tt ^mässigt utdöma längre tids fängelse vid
hr! 3"’ ^ Sådan sarbestammelse, som SL 5:4 innehåller beträffande

fortsättningen0m ** fylU 18 ^ ^ SyntS beredninSen vara behövlig i

ärtT^^ ?TerfS Vara tillämPHg endast 1 ^åga om gärningar, som
a .,l gH3 , 1 straffla8en- Det har icke ansetts påkallat att ut sträcka

dess tillämplighet till specialstraffrätten, vare sig så att för denna
m ores en allmän återfallsregel eller så att dom för gärning, som är kTmfstämmai
1 SPCC1falstraffrätten> göres återfallsgrundande; i de återfallsbe nåno

-1S^r SOniTf-reS Vld V1SSa br0tt in°m sPecialatraffrätten föreslås icke
ägon ändring. Liksom i gällande rätt skall dock den generella återfallsbestammelsen
vara tillämplig även om domen avser flera brott och endast
ett av dem ar belagt med straff i strafflagen.

Möjligheten att beakta utländsk dom bibehålies i förslaget. Domstolen får
prova om det brott domen avser skulle, bedömt enligt svensk rätt, ha hänorts
under något stadgande i strafflagen och om påföljden är sådan, att
aterfallsskarpning må äga rum.

I sitt slutbetänkande har beredningen utan saklig ändring upptagit de
bestämmelser, som beredningen föreslog år 1953. Bestämmelserna återfinnes
i 2: 4 i förslaget till skyddslag. I ett andra stycke av den föreslagna

f t agRrafen har 1"faglts en motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen
i 12 § lagen om disciplinstraff för krigsmän.

«bB^efninge u har VM ifrågavarande paragraf anmärkt, att i förslaget till
yddslag — bortsett från bestämmelserna om rättegången i 14 kap — orden
dom och beslut icke har begagnats i den tekniska bemärkelsen, att därunder
skulle vara att hanföra endast avgöranden som i processteknisk mening
ar att rubricera såsom dom respektive beslut.

Beredningen föreslog i 1953 års betänkande även vissa ändringar i lagen
om straffregister. Andringarna avsåg bl. a., att anteckning ej skulle ske av
domar varigenom ådömdes böter och att anteckningar om straff och andra
påföljder i vissa fall icke skulle medtagas i straffregisterutdrag, sedan viss
tid, olika lång för skilda påföljder, förflutit från domen eller från verkställighetens
slut.

Yttrandena. I yttranden över beredningens förslag år 1953 tillstyrkte flerta!et
remissmyndigheter den förordade omläggningen av återfallsreglerna.

ovratten för Vastra Sverige fann förslaget innebära en klar förbättring
av gallande reglering, och statsåklagaren i Stockholm ansåg det vara en
e ydande vinning, om den nu gällande begränsningen till vissa brottsarter
av återfallsregelns tillämpning bringades att upphöra. Landsfogden i Norrbottens
lan halsade förslaget med tillfredsställelse, då det gav bättre möjlgheter
att med kraft ingripa mot personer, som visar prov på asocialitet
"““I" formögenhetsbrottens område. Stockholms rådhusrätt förklarade,
att rådhusrätten icke hade någon erinran mot den av beredningen uttalade
principen, att bestämmande av straff borde ske med beaktande av alla före -

C 243

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

liggande omständigheter och att åt domstolen borde överlämnas att avgöra
vilken effekt på straffmätningen ett återfall kunde medföra. Rådhusrätten
ansåg emellertid att uttrycket »när skäl därtill äro» borde utgå ur lagtexten.
Även länsstyrelsen i Stockholms län vände sig mot detta uttryck och
anförde, att i princip erinran visserligen knappast kunde göras mot en så
utformad begränsning men att rent praktiskt en viss fara förelåge for att
återfallsinstitutet i sin föreslagna gestaltning komme att få en mindre betydelse
än som i och för sig vore rimligt.

Advokatsamfundet fann det tveksamt, huruvida det kunde anses riktigt
att brott av vilken art som helst skulle vara återfallsgrundande. I yttrandet
uttalade samfundets styrelse:

Styrelsen kan i huvudsak ansluta sig till de synpunkter beredningen
framfört beträffande återfall i brott. Sålunda delar styrelsen beredningens
uppfattning att en särskild återfallsregel lämpligen bör finnas såsom komplement
till straffskalorna för de särskilda brotten. Likaså är styrelsen
ense med beredningen om att det måste anses vara mest följdriktigt att icke
begränsa återfallsregelns tillämpning till vissa brott. En skärpning av straffet
vid förnyad brottslighet bör m. a. o. i princip kunna ske oavsett det nya
brottets art. Styrelsen har icke heller något att erinra mot vad beredningen
föreslagit i fråga om begränsning av återfallsregelns tillämplighet med
hänsyn till det nya brottets svårhetsgrad och i fråga om det mått med vilket
straffskalans maximum vid återfall må överskridas. Däremot är det enligt
styrelsens mening tveksamt huruvida det kan anses riktigt att låta
brott av vilken art som helst vara återfallsgrundande. Visserligen torde
man kunna räkna med att det ytterst sällan skulle falla en domstol in att
vid förnyad brottslighet överskrida den ordinarie straffskalans maximum,
när det nya brottet är av helt annan art än det tidigare begångna. Ur rättssäkerhetssynpunkt
kan likväl ifrågasättas huruvida icke ett direkt förbud
häremot borde införas i lagen. På sätt framgår av betänkandet skulle man
kunna tänka sig att vinna detta resultat antingen genom att göra en uppdelning
av de olika brotten i grupper eller genom att föreskriva att det tidigare
brottet skall ha varit av likartat slag. Den förstnämnda utvägen stöter
onekligen på betydande praktiska svårigheter. Däremot kan styrelsen icke
finna att den andra vägen skulle vara oframkomlig. Även om man härigenom
skulle erhålla en i viss mån tänjbar bestämning, vill styrelsen sålunda
förorda att en bestämmelse av denna innebörd införes.^ Styrelsen delar beredningens
uppfattning att återfallsstadgandet icke bör utformas så, att
straffhöjning obligatoriskt eller regelmässigt skall ske vid återfall. I princip
bör domstolen ha frihet att under beaktande av alla föreliggande omständigheter
avgöra huruvida straffhöjning bär inträda.

Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Göteborgs rådhusrätt, som framhöll
vissa olägenheter av en så omfattande återfallsbestämmelse som den
beredningen föreslagit, ifrågasatte om det icke vore mest lämpligt om straffskalorna
gjordes så vida, att tillräcklig hänsyn till återfall kunde tagas utan
särskild återfallsbestämmelse.

I några yttranden gjordes erinringar mot den närmare avgränsningen
av återfallsbestämmelsens tillämpningsområde. Justitiekanslersämbetet fann
det i viss mån oegentligt, att den straffskärpningsgrund som återfallet
utgjorde icke på något sätt kommit till uttryck i lagen, om återfallsbrottet

244 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

var så grovt, att maximum i straffskalan översteg två års fängelse. Enligt
ämbetets uppfattning torde det just i sådana fall för rättskänslan te sig påkallat,
att lagen angav sin ståndpunkt till återfallets inverkan på straffets
stränghet. Också Föreningen Sveriges stadsdomare och Föreningen Sveriges
stadsfiskaler ansåg, att tillämpningsområdet för återfallsbestämmelsen borde
utsträckas till att omfatta även grövre brott. Förstnämnda förening ifrågasatte
vidare, huruvida icke maximum i straffskalan vid återfall borde
sättas högre än fyra år.

Mot att avskaffa den nuvarande bestämmelsen om att bötesdomar å 60
dagsböter eller mer är återfallsgrundande hyste bl. a. Föreningen Sveriges
häradshövdingar och Föreningen Sveriges stadsfiskaler betänkligheter särskilt
med hänsyn till att beredningen föreslagit, att anteckning om sådana
botesdomar icke längre skulle intagas i straffregistret. I yttrandena framhölls,
att domstolarna härigenom icke skulle kunna i erforderlig grad taga
hansyn till tidigare bötesdomar vid bedömande av påföljd för ny brottslig Hovratten

över Skåne och Blekinge uttalade att, om det föreslagna stadgandet
upptogs i lagen, det borde stadgas att förhöjt straff på grund av
återfall ej finge ådömas därest viss tid, förslagsvis tio år, förflutit mellan
brotten. Även Advokatsamfundet ansåg, att en preskriptionstid borde införas.

Riksåklagarämbetet, statsåklagaren i Göteborg, rådhusrätten i Malmö,
öreningen Sveriges stadsdomare och Advokatsamfundet ansåg, att en motsvarighet
till stadgandet i SL 5: 4 borde finnes. Riksåklagarämbetet anförde
härom:

Ämbetet tillstyrker de föreslagna återfallsreglerna i 4: 14 strafflagen. Ämbetet
ar emeUertid icke övertygat om lämpligheten av att, som beredningen
föreslagit upphava nuvarande 5: 4 strafflagen. Beredningen har härom antort
att domstolen enligt den utformning av 4:14 som beredningen föreslag!t
icke förpliktades att regelmässigt utdöma längre straff vid återfall
och att darfor en sådan särbestämmelse som 5:4 ej vore behövlig I detta
avseende kan till en början framhållas, att endast en bestämd regel kan
att återfallsskärpning icke sker i fråga om unga lagöverträdare,
i. u°mma de konsekvenser som ett upphävande av 5:4 skulle få för
aterfallsbestammelserna inom specialstraffrätten. Att 5:4 äger tillämpning
aven för specialstraffrätten torde vara otvivelaktigt. (Jämför Bergendak
Lärobok i rattskunskap för blivande landsfiskaler, straffrätt, sid. 672.)
Specialstraffrättens återfallsbestämmelser äro emellertid regelmässigt så utiormade,
att tillämpningen av den strängare straffskalan icke är beroende
P3”3^?.1 skonsmässigt avgörande av domstolen. Ett upphävande av 5: 4 skulle
därför innebära, att domstolarna vid hithörande brott komme att använda
den strangare straffskalan oberoende av tidpunkten för det återfallsgrundande
brottet. En sådan förändring av de unga lagöverträdarnas ställning
synes icke motiverad.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge, som enligt vad tidigare nämnts
ifrågasatte lämpligheten av en allmän återfallsregel av den typ beredningen
föreslagit, kunde invändningar av principiell art resas mot att en sådan
återfallsregel icke skulle äga tillämpning inom specialstraffrätten. Stock -

C 245

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

holms rådhusrätt ifrågasatte, om icke den av beredningen följda principen
borde vinna tillämpning i sådana fall inom specialstraffrätten, i vilka lagsta
straff vore högre för återfall än för förstagångsförbrytelse. Goteborgs rådhusrätt
fann det påkallat att även brott, som vore belagda med straff i specialstraffrätten
och föranlett frihetsstraff, i princip finge återfallsgrundan de

verkan. _ T

I några remissyttranden påpekades, att den föreslagna ändringen av SL

4:14 finge verkningar utöver vad som gällde själva straffmätningen. Hovrätten
över Skåne och Blekinge anförde:

De föreslagna nya bestämmelserna om återfall i 4 kap. 14 § strafflagen
torde föranleda vissa olägenheter. Beredningen synes icke hava tillräckligt
beaktat, att de lagregler, som anknyta vissa rattsverkningar till att fängelse
antingen i ett år eller därutöver eller ock i två år eder därutöver kan folja
å brottet, få ett avsevärt utvidgat tillämpningsområde, därest vid atei tal
straffmaximum höjes från fängelse i sex manader till fängelse it vå ar. Denna
höjning av straffmaximum lär bl. a. medföra, att häktning kan s
jämlikt 24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken, att jämlikt 1 kap. 11 s
samma balk nämnd skall deltaga vid huvudförhandlingen i radhusratt, att
den tilltalade jämlikt 21 kap. 2 § rättegångsbalken skall infinna sig personligen
vid huvudförhandlingen i underratten, att brottet ar av sadan svarhetsgrad
som i 1 § 3. lagen om förvaring och internering i sakerhetsanstalt
förutsättes för ådömande av förvaring, att vid fullföljd av talan till ho0sta
domstolen prövningstillstånd kan meddelas aven jämlikt 54 kap. 10 g forsta
stycket 2. rättegångsbalken samt att brottet är av sådan svarhetsgrad att
jämlikt 58 kap. 3 § samma balk resning kan beviljas till men för den tillt
al ade

Det''måste anses olämpligt, att en tidigare straffdom får så vittgående
rättsverkningar även när det tidigare brottet förövats för mycket läng tia
sedan eller brotten icke hava något samband med varandra —■

De olägenheter, som enligt vad ovan sagts äro förknippade med de föreslagna
återfall sbestämmelserna, undanröjas uppenbarligen icke dangenom
att, såsom beredningen föreslagit, anteckning i straffregistret efter viss tids
förlopp icke medtages i straffregisterutdrag. Även om straffregisterutdraget
är blankt, skulle domstolen icke kunna utgå ifrån att straffskarpning
på grund av återfall är utesluten. Åklagaren lär nämligen vara oförhindrad
att när som helst under målets handläggning åberopa, att den tilltalade
dömts till frihetsstraff för brott som kan grunda återfall. Därest sadan dom
åberopas först i överrätt, sedan underrätten utgått ifrån att återfallsskarpning
icke kan ifrågakomma, skulle besvärliga komplikationer kunna uppkomma.

Föreningen Sveriges stadsdomare uttalade, att den ändrade lydelsen av
återfallsregeln torde möjliggöra en friare tillämpning av domförhetsbestämmelserna,
så att nämnd skulle deltaga i rådhusrätt endast i de fall, då det
syntes antagligt att SL 4: 14 komme att tillämpas. Rådhusrätten i Malmö
påpekade, att härigenom ovisshet kunde komma att råda, om ett brottmål
skulle utgöra nämndmål eller ej, då det mången gång först efter huvudförhandlingen
vore möjligt att avgöra om SL 4: 14 skulle åberopas.

I de yttranden som har avgivits över strafflagberedningens slutbetänkande
hänvisar hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt,

246 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

t oreningen Sveriges häradshövdingar och Advokatsamfundet till vad de liar
uttalat i sina tidigare yttranden över återfallsbestämmelserna.

Statsåklagaren i Göteborg finner, att t. ex. överlämnande till vård enligt
lagen om nykterhetsvård, som ägt rum i stället för ådömande av fängelse
skall vara återfallsgrundande. Detta får enligt statsåklagaren anses vara en
riktig standpunkt. Med en spetsfundig tolkning skulle man dock komma till
det resultatet, att även överlämnande till barnavård, sinnessjukvård och
psykiatrisk vård eller skyddstillsyn och villkorlig dom, beträffande en person
som har varit sinnessjuk eller sinnesslö, skulle äga återfallsgrundande
verkan. Innehållet av en så utformad lagregel synes mindre tilltalande även
om vederbörande i praktiken aldrig skulle få förhöjt straff. Det framstår
tvärtom såsom angeläget, att de gärningar, som har förövats i åldern 15—17
r och under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet, ej skall medföra
verkningar i senare tid.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller, i anledning av beredningens
motivuttalande angående användningen av orden dom och beslut, att det är
önskvärt att dessa ord överallt i den föreslagna lagen användes på sådant
satt, att de motsvarar den rubricering som de avsedda avgörandena kan
erhålla.

Departementschefen. Vid den revision av återfallsreglerna i SL 4: 14, som
skedde i samband med översynen åren 1942 och 1948 av strafflagens bestämmelser
om förmögenhetsbrotten och brotten mot staten och allmänheten,
förutsattes att förnyade överväganden skulle ske, när de återstående
delarna av strafflagen reviderades. Strafflagberedningen har sedermera, efter
samråd med straffrättskommittén, framlagt förslag till en väsentlig omläggning
av dessa regler. Bestämmelserna har utformats så, att om någon
som genom lagakraftyunnen dom dömts till fängelse ånyo begår brott strafet
må sättas högst till fängelse i två år, om straffskalans maximum eljest
ar sex månader, och högst till fängelse i fyra år, om straffskalans maxi “"m

el^est ar ett eller två år- Bestämmelserna är enligt förslaget endast
tillämpliga i fråga om brott enligt brottsbalken. Till grund för förhöjning
iar icke laggas dom å böter; härigenom göres en inskränkning i förhållande
till gallande rätt. En nyhet i förslaget är vidare upphävandet av den i gäl-ande
lydelse av SL 4: 14 intagna bestämmelsen, att straff skärpning vid
aterfall skall ske, om ej särskilda skäl är däremot; enligt beredningens förslag
skall straffet utmätas enligt en strängare skala endast om skäl därtill
föreligger.

Det övervägande antalet remissorgan har tillstyrkt förslaget, och även
jag har funnit mig böra godtaga den principiella lösning, som beredningen
har valt. Jag vill härvid erinra om att straffskalorna i andra huvudavdelningen
av den föreslagna brottsbalken i åtskilliga fall innebär en sänknin»
av frihetsstraffets maximum i förhållande till vad som nu gäller Såsom
beredningen föreslagit, bör dock återfallsskärpning utöver den eljest tilllämpliga
straffskalans ram icke vara obligatorisk; det bör överlämnas åt

C 247

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

domstolarna att med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter avgöra,
huruvida sådan straffskärpning skall ske. I allmänhet torde den omständigheten,
att återfall föreligger, kunna tillräckligt beaktas inom den vanliga
straffskalan.

Advokatsamfundet har ansett, att återfallsskärpning icke bör kunna komma
i fråga annat än när det nya brottet är av likartat slag som det tidigare.
Beredningen har avvisat en sådan lösning liksom också ett sammanförande
av brotten i skilda grupper, inom vilka återfallsskärpning skulle kunna ske.
Den omständigheten, att det nya brottet är av samma eller liknande art som
det tidigare, är givetvis av särskild betydelse, när avgörande skall träffas
huruvida strängare straff än eljest är möjligt skall ådömas på grund av
återfallet. Att basera regelns tillämplighet härpå synes emellertid icke lämpligt.
Häremot talar icke endast, att en sådan avgränsning skulle bli mycket
vag. Av skäl som beredningen har anfört synes en regel, som generellt ger
möjlighet till strängare straff vid återfall i brott, ha en uppgift inom påföljdssystemet.
I enlighet med beredningens förslag bör dock genomforas
den begränsningen av tillämpningsområdet, att regeln endast skall ha a\-seende å brott, som är straffbelagda i brottsbalken. Att allmänt utsträcka
regelns tillämplighet till specialstraffrätten synes ej böra komma i fråga.
Ej heller torde det vara påkallat att låta brott mot bestämmelse i specialstraffrätten
vara återfallsgrundande, när fråga uppkommer att bestämma
straff för brott, som avses i brottsbalken. Huruvida det kan vara lämpligt
att ersätta inom specialstraffrätten förekommande bestämmelser om straffskärpning
vid återfall med regler av det slag, som nu föreslås för brottsbalkens
del, torde få övervägas vid den översyn av specialstraffrätten, som
inom justitiedepartementet utföres av en särskilt tillkallad utredningsman.

I ett avseende synes avsteg böra göras från vad beredningen har föreslagit
om möjligheterna att skärpa straffet vid återfall. Såsom bl. a. riksåklagarämbetet
påyrkat torde sålunda böra bibehållas en uttrycklig bestämmelse
om att brott, som någon har begått innan han fyllt 18 år, ej skall vara
återfallsgrundande.

Vid brott, å vilka kan följa fängelse på längre tid än två år, torde straffskalorna
ge tillräckligt utrymme att bestämma den lämpliga påföljden vid
återfall. Skulle med hänsyn till den brottsliges farlighet eller eljest allvarligare
ingripande vara påkallat än vad straffskalan medger, torde i allmänhet
finnas förutsättning för att döma till internering.

Har någon för ett tidigare brott icke dömts till svårare straff än böter
eller disciplinstraff, skall straffet för ett senare brott icke på grund av återfallet
kunna bestämmas högre än vad straffskalan eljest medger; återfallet
utgör emellertid en omständighet som domstolen bör beakta vid straffmätningen.
Bortsett härifrån har någon inskränkning av återfallsregelns tilllämpning
icke ansetts erforderlig med hänsyn till den tidigare ådöinda påföljdens
art. Även en dom, som innebär överlämnande till särskild vård, kan
således föranleda att fängelse för ett senare brott bestämmes med tillämpning
av återfallsregeln. Om det tidigare brottet bar begåtts under inflytande

248 C

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller därmed jämställt tillstånd, torde det
dock knappast kunna bli anledning att skärpa ett straff vid återfall. Något
uttryckligt förbud häremot har dock ej ansetts behöva upptagas i lagtexten.

Vid paragrafens avfattning har det icke funnits påkallat att såsom i beredningens
förslag ange, att skäl skall föreligga för tillämpningen av den
strängare påföljden.

Några remissinstanser har ifrågasatt införande av en preskriptionstid efter
vars utgång återfallsskärpning ej skulle få ske. Frågan har ett visst samband
med de av beredningen föreslagna reglerna angående meddelande av
utdrag ur straffregistret. I sistnämnda del är beredningens förslag föremål
tor fortsatta överväganden av en särskild utredningsman, som företar en
översyn av brottsregistreringen. Någon ställning till beredningens förslag i
detta avseende är jag därför icke beredd att taga nu. Jag anser mig emelertid
för närvarande böra utgå från att fullständiga uppgifter om återfallsgrundande
domar kommer att finnas tillgängliga för domstolarna, när tilllampmng
av återfallsregeln ifrågakommer. Det är givet, att skälen för straffskarpning
vid återfall minskar i styrka, ju längre tid som har förflutit från
det tidigare brottet. Enligt min mening finnes dock ej anledning att införa
en bestämmelse, som helt avskär möjligheten att tillämpa återfallsregeln
sedan viss tid har förflutit från den tidigare domen.

I fråga om paragrafens utformning vill jag anmärka, att med dom avses
aven avgöranden, som rubriceras såsom beslut. Icke heller i andra sammanhang
i brottsbalkens tredje huvudavdelning har det synts vara erforderligt
att tynga lagtexten genom att uttryckligen ange, att såväl domar som beslut
omfattas av ifrågakommande bestämmelser; orden dom och beslut användes
omväxlande, varvid avgörandenas huvudsakliga karaktär varit bestammande.
Bestämmelsernas innebörd torde ändå framgå med tillräcklig
tydlighet; i 38 kap. 8 § har dock ordet beslut begagnats i sin processtekniska
betydelse.

I vissa avseenden kan den föreslagna återfallsregeln få verkningar utöver
vad som gäller bestämmandet av påföljden. Det är här framför allt fråga
om vissa stadganden i rättegångsbalken, såsom angående underrätts sammansättning
vid huvudförhandling i brottmål, personlig inställelse vid huvudförhandling
i hovrätt samt häktning. Tillämpningen av dessa bestämmelser
är bl. a. beroende av vilket straff som kan följa å brottet. Detsamma
galler de i 37 kap. av det nu föreliggande departementsförslaget givna reglerna
om åtal spreskription. I några remissyttranden har framhållits, att olägenheter
kommer att uppstå därigenom att återfallsregeln i stor utsträckning
leder till att det processuella förfarandet även för relativt obetydliga
brott skall försiggå i enlighet med vad som gäller för de allvarligare brotten.
Det är naturligtvis angeläget, att sådana icke önskvärda följdverkningar
av återfallsregeln förebygges. Ställning till de lagändringar, som på grund
härav kan befinnas påkallade, torde få tagas i samband med behandlingen
av övriga följdändringar till brottsbalken. Måhända kan det därvid visa sig
lämpligt att i vissa fall icke knyta an till det straff, som med hänsyn till
återfallet kan följa å brottet, utan till den för brottet stadgade straffskalan.

C 249

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
4 §•

Denna paragraf ersätter SL 5: 2 andra punkten och 2 § lagen den 30 december
1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig
samt motsvaras i strafflagberedningens förslag av 2: 6.

Bestämmelser om användande av fängelse på viss tid beträffande den
som är under 18 år meddelas i första stycket och i fråga om den som har
fyllt 18 men ej 21 år i andra stycket. I tredje stycket stadgas förbud att
tillämpa livstidsfängelse för brott, som någon har begått innan han fyllt

18 år. .

Den närmare innebörden av dessa bestämmelser, vilka såvitt galler 15

17-åringar överensstämmer med nuvarande regler, har jag redan behandlat
i samband med redogörelsen för påföljdssystemet för unga lagöverträdare.

I beredningens förslag har i tredje stycket av 2: 6 upptagits en bestämmelse
om möjlighet att ådöma böter i stället för fängelse för brott av personer
under 21 år. Denna bestämmelse, som skulle ersätta SL 5:2 första
punkten, motsvaras i departementsförslaget av 35 kap. 6 § första stycket.

5 §‘

Strafflagberedningens förslag innehåller i 2: 7 och 8 vissa bestämmelser
angående verkställigheten av fängelse. Såsom tidigare omtalats har sådana
bestämmelser icke ansetts böra inflyta i brottsbalken. Utöver ett stadgande
om att den som dömts till fängelse skall för verkställighet av straffet intagas
i fångvårdsanstalt har därför i förevarande paragraf endast intagits
en hänvisning till särskild lagstiftning om verkställigheten.

6 och 7 §§.

Gällande rätt. Bestämmelser om villkorlig frigivning är nu meddelade i
lagen den 18 september 1943 om villkorlig frigivning. Enligt 1 § skall den
som undergår straffarbete eller fängelse på viss tid, ej under sex månader,
villkorligt frigivas, när han har avtjänat fem sjättedelar av strafftiden, s. k.
obligatorisk villkorlig frigivning. Jämlikt 2 § kan den som undergår straffarbete
eller fängelse på viss tid villkorligt frigivas efter egen ansökan, när
han har avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock minst åtta månader, under
förutsättning att det med fog kan antagas, att han efter frigivningen
skall förhålla sig väl. Vid prövning av fråga om frigivning enligt 2 §, vilken
brukar kallas fakultativ villkorlig frigivning, skall enligt paragrafens andra
stycke beaktas brottets beskaffenhet, dess orsaker dch omständigheterna vid
detsamma, den dömdes tidigare vandel, hans uppförande under fängelsetiden
och sinnesriktning vid den tid då frigivning ifrågasättes, hans beredvillighet
att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka
han skulle komma att försättas efter frigivningen.

Beredningen. Förutsättningarna för villkorlig frigivning anges i beredningens
förslag i 2: 9, som i första stycket behandlar obligatorisk och i andra
stycket fakultativ villkorlig frigivning. Till 2: 10 har utan saklig ändring
överförts innehållet i 2 § andra stycket lagen om villkorlig frigivning.

250 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

I fråga om obligatorisk villkorlig frigivning innebär beredningens förslag
ingen ändring av vad som nu gäller. Däremot har beredningen föreslagit en
utvidgning av möjligheterna till fakultativ villkorlig frigivning. Sådan frigivning
skall visserligen enligt förslaget fortfarande icke kunna förekomma
orran två tredjedelar av påföljden har avtjänats, men den nuvarande bestammdsen
om en minsta verkställighetstid av åtta månader har slopats.
Även den som undergår fängelse på så kort tid som sex månader skall kunna
friges efter det två tredjedelar, eller alltså fyra månader, av påföljden
har avtjanats. Förutsättning för fakultativ villkorlig frigivning är enligt

hållet861’ aU fngivningen kan antagas främja den dömdes anpassning i sam Vid

bedömandet av om förutsättningar för villkorlig frigivning föreligger
och beräkningen av tidpunkten för frigivningen skall hänsyn tagas till det
angelse, som den dömde har att i ett sammanhang undergå. Innebörden
av eredningens förslag — som i detta avseende i princip överensstämmer
med gallande rätt — är att, om till verkställighet förekommer flera domar

•mge-ISe in"an den dömde har frigivits från något av straffen, frågan om
villkorlig frigivning skall prövas med utgångspunkt från de sammanlagda
fängelsetiderna.

Yttrandena. Göteborgs rådhusrätt påpekar, att förslaget medför att den
som domes till sex månaders fängelse kan komma att få kortare strafftid
an den som dömes till fem månader och lika lång strafftid som den till fyra
månader dömde. Enligt rådhusrättens mening bör därför domstolarna lämpligen
ej döma till fyra eller fem månaders fängelse utan till fängelse i sex
månader, varigenom en önskvärd eftervård kommer till stånd i större utsträckning
än för närvarande.

Anstaltsnämnden i Halmstad anser, att bestämmelserna om fakultativ
villkorlig frigivning skulle förtydligas och förenklas, om de sammanfördes
i en paragraf. Härigenom skulle den tolkningen kunna förebyggas, att villkoret
i 2: 9 andra stycket av förslaget är det mera väsentliga och att de i
2: 10 angivna förutsättningarna är av sekundär betydelse vid prövning av
fråga om fakultativ villkorlig frigivning.

Beträffande nyssnämnda förutsättningar uttalar skyddskonsulenten i
Vastgota-Dals distrikt, att det i praktiken torde bli svårt att under fängelsevistelsen
pröva en persons villighet att betala skadestånd. Med ett asocialt
klientel kommer skadeståndsbetalningar praktiskt taget aldrig att bli effektiva
i den meningen, att uppkommen skada ersättes.

Departementschefen. Liksom i beredningens förslag bibehålies i departementsförslaget
de båda nuvarande formerna av villkorlig frigivning. Praktiskt
torde vara att såsom beredningen har föreslagit införa termerna fakultativ
villkorlig frigivning och obligatorisk villkorlig frigivning i själva lagen.

Jag kan, såsom framgår av vad som anförts i det föregående, i huvudsak
ansluta mig till vad beredningen har föreslagit i fråga om tillämpningsom -

C 251

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

rådet för fakultativ villkorlig frigivning. Bestämmelsen om sådan frigivning
har emellertid i departementsförslaget utformats så, att frigivning skall
kunna ske när fyra månader har avtjänats, även om tiden för det ådomda
fängelset ej uppgår till sex månader. Härigenom förebygges sådana konsekvenser,
som har påvisats av Göteborgs rådhusrätt.

Vad angår avfattningen i övrigt av ifrågavarande bestämmelser torde för
vinnande av bättre överskådlighet de båda formerna av villkorlig frigivning
böra regleras i var sin paragraf. Därvid kan bestämmelserna om fakultativ
villkorlig frigivning, varom prövning alltid kommer att ske forst, lämpligen
placeras före reglerna om obligatorisk villkorlig frigivning.

Vid angivandet i 6 § andra stycket av de omständigheter, som skall beaktas
vid prövning av fråga om fakultativ villkorlig frigivning, har brottets
beskaffenhet och den dömdes tidigare vandel icke ansetts behöva uttryckligen
framhållas. Avgörande för sådan frigivning skall vara, om frigivningen
kan antagas främja den dömdes anpassning i samhallet, och under förutsättning
härav skall det icke vara uteslutet att frige den dömde, även om hans
tidigare vandel icke varit anmärkningsfri. Vid övervägandet av den sociala
prognosen skall allt som kan kasta ljus över saken tagas i beaktande.
När den dömdes uppförande under anstaltstiden skall bedömas, bör stort
avseende fästas vid den arbetsvilja, som han därunder visat.

I fråga om innebörden av uttrycket, att någon undergår fängelse på viss
tid, överensstämmer departementsförslaget med beredningens förslag.

8 §•

Gällande rätt. Enligt 20 § andra stycket lagen om villkorlig frigivning
skall vid tillämpning av lagen såsom strafftid räknas jämväl tid under vilken
straffet skall anses verkställt på grund av domstols förordnande enligt
SL 4: 12 om avräkning av häktningstid m. m.

Fångvårdsstyrelsen kan jämlikt 76 § lagen om verkställighet av frihetsstraff
m. m., om fånge har gjort sig skyldig till förseelse, ålägga honom särskilt
straff genom förlängning av verkställighetstiden med högst 14 dagar
åt gången. Verkställighetstiden får dock genom sådana bestraffningar icke
i något fall förlängas med mer än tre månader.

Beredningen har i 2: 18 i sitt förslag utan saklig ändring upptagit motsvarighet
till stadgandet i 20 § andra stycket lagen om villkorlig frigivning.

Departementschefen. I förevarande paragraf har upptagits vissa bestämmelser,
som har avseende på beräkningen av den tidpunkt, vid vilken villkorlig
frigivning kan eller skall äga rum.

Första stycket i paragrafen överensstämmer i sak med 2: 18 i beredningens
förslag.

Enligt uttalande i propositionen med förslag till lag om verkställighet av
frihetsstraff m. m. (prop. 1945: 342 s. 185 f) skall, utan att uttryckligt stadgande
därom har ansetts påkallat, villkorlig frigivning icke kunna ske förr -

252 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

an sådan förlängning av strafftiden, som har ålagts såsom disciplinär bestraffning,
till fullo avtjänats. Vid den nu verkställda översynen av bestämmelserna
om villkorlig frigivning, har i tydlighetens intresse en uttrycklig

estammelse i frågan funnits böra meddelas. I paragrafens andra stycke
stadgas darfor att forlangningen av verkställighetstiden icke får läggas till
grund vid beräkning av tid för obligatorisk villkorlig frigivning. Beträffande
fakultativ villkorlig frigivning torde någon sådan bestämmelse icke behovas
Visserligen blir följden härav, att de två tredjedelarna skall beräknas
på den av domstolen bestämda tiden jämte förlängningen. Har den intagne
misskött sig i sådan grad att verkställighetstiden ansetts böra föriangas
torde dock den myndighet som har att pröva fråga om fakultativ
villkorlig frigivning komma att tillse att - om ej särskilda skäl är till annan
bedömning — sådan frigivning i varje fall icke sker förrän, utöver två
tredjedelar av verkställighetstiden, tid motsvarande förlängningen har avtjänats.

9§.

Gällande rätt. Enligt 3 § lagen om villkorlig frigivning meddelas beslut
om obligatorisk villkorlig frigivning av fångvårdsanstaltens styresman och
beslut om fakultativ villkorlig frigivning av fångvårdsstyrelsen. För fakultativ
villkorlig frigivning fordras, enligt 2 §, ansökan av den dömde.

Beredningen. Beredningen föreslår icke någon ändring när det gäller
obligatorisk villkorlig frigivning. Beslutanderätten i frågor om fakultativ
villkorlig frigivning föreslås decentraliserad till anstaltsnämnden. Bestämmelser
harom har intagits i 2: 11 av förslaget.

Enligt beredningens mening bör meddelande av fakultativ villkorlig frigivning
icke goras beroende av att den intagne själv tager initiativ därtill.
Det bor i stället ingå såsom ett normalt led i behandlingen att pröva, om
och nar förutsättningar för sådan frigivning är för handen. Avgörande härvidlag
synes böra vara, huruvida det kan antagas främja den intagnes anpassning
i samhälle att han friges. En dylik ordning kräver emellertid
enligt beredningen att prövningen decentraliseras och sker i nära anslutning
till den behandlingsplanering, som anstaltsledningen har att företaga.
Det bor ankomma på anstaltens styresman att beträffande var och en, som
undergår fängelse i sex månader eller däröver, upptaga frågan om fakultativ
villkorlig frigivning. Avgörandet skall emellertid såsom nämnts i det föregående
vid redogörelsen för vissa organisationsfrågor enligt förslaget anomma
på anstaltsnämnden. Även om det normalt skall åligga anstaltens
styresman att hänskjuta ärende om fakultativ villkorlig frigivning till anstaltsnamnden,
bör hinder icke föreligga för den intagne att hos nämnden
gora framställning därom. När nämnden finner skäl därtill, bör den självmant
kunna upptaga fråga som nu avses.

Yttrandena. Förslaget att meddelande av fakultativ villkorlig frigivning
icke skall göras beroende av att den intagne själv tar initiativet tillstyrkes av
fångvårdsstyrelsen och skyddskonsulenten i Södermanlands-östergötlands

C 253

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

distrikt. Styrelsen anser det värdefullt, att den fakultativa villkorliga frigivningen
får ingå såsom ett normalt led i behandlingsarbetet, och nämner,
att det förekommer fall då den intagne icke själv tager initiativ till frigiv ningen.

Förslaget avstyrkes i denna del av anstaltsnämnden vid kolonien Algberget
och skyddskonsulenten i Skåne-Blekinge distrikt. Skyddskonsulenten
uttalar, att varje krav på den intagnes egen initiativförmåga är till för att
främja anpassningen i samhället efter frigivningen och nödvändigt för att
motverka känslor av passivitet och likgiltighet.

Departementschefen. Jag delar beredningens uppfattning, att beträffande
varje intagen, som undergår fängelse under så lång tid att fakultativ villkorlig
frigivning kan ske, bör prövas om och när förutsättningar för frigivning
är för handen. För sådan prövning bör alltså icke krävas, att den intagne
har ansökt om frigivning. Givetvis är det riktigt, att man genom att
stärka den intagnes egen initiativförmåga bör söka motverka den passivitet,
som är utmärkande för många dömda. En formell ansökan torde dock icke
ha någon större betydelse i aktivitetsbefrämjande syfte. Det bör ankomma
på vederbörande fångvårdsorgan att tillse att fråga om fakultativ villkorlig
frigivning upptages till prövning.

Frågan om beslutanderätten rörande fakultativ villkorlig frigivning har
jag behandlat i det föregående i samband med vissa organisationsfrågor. I
enlighet med vad jag därvid anfört har i förevarande paragraf stadgats, att
fråga om fakultativ villkorlig frigivning prövas av den övervakningsnämnd
till vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten hör. Beträffande obligatorisk
villkorlig frigivning överensstämmer departementsförslaget med beredningens
förslag.

Den omständigheten, att övervakningsnämnden självmant har att pröva
fråga om fakultativ villkorlig frigivning, bör icke hindra att den intagne
själv kan ansöka därom. Att den intagne har rätt att besvära sig över övervakningsnämnds
beslut i ärende om fakultativ villkorlig frigivning framgår
av 39 kap. 6 § i departementsförslaget. Under den övergångsperiod och
i de fall, då övervakningsnämnd ej själv kan besluta om fakultativ villkorlig
frigivning, bör nämnden vara skyldig att med eget yttrande till fångvårdsstyrelsen
överlämna ansökningar, som intagna gör om sådan frigivning.

10 §.

Gällande rätt. Prövotiden är enligt 4 § lagen om villkorlig frigivning så
lång som den vid frigivningen återstående strafftiden, dock minst ett år, om
det ådömda straffet uppgår till ett år eller däröver, och eljest sex månader.

Beredningens förslag överensstämmer i sak helt med vad nu gäller.

Yttrandena. Stockholms rådhusrätt och fångvårdsstyrelsen, vilka såsom
nämnts i annat sammanhang anser att fängelse skall kunna användas i vidare
omfattning beträffande lagöverträdare under 21 år än vad beredningen

254 C

Kungl. Maj: ts proposition nr 10 år 1962

har föreslagit, forordar en längre prövotid vid villkorlig frigivning för unga
lagöverträdare an för andra. Rådhusrättea ifrågasätter, att prövotiden för
(ten som ar under 21 år skall kunna bestämmas till två år utöver vad eljest
skul e galla, och fångvårdsstyrelsen anser, att alla frihetsberövanden i fråga
om 18 20-åringar skall följas av eftervård under minst ett år.

Etepartemcntschcfcn. Betydelsen av en effektiv eftervård för dem, som friges
från fångvårdsanstalt, är allmänt omvittnad. Förbättringar av eftervåren
har också föreslagits av beredningen. Mot bakgrunden härav kan den
i , under vilken eftervård utövas för närvarande och enligt beredningens
orslag, förefalla val kort. I yttranden över beredningens förslag har förordats
en förlängning av prövotiden när det gäller unga. Med hänsyn till den
oknmS av belastningen på eftervårdsorganisationen, som skulle
bh följden av en generell förlängning av prövotiderna, har jag emellertid
ansett mig icke bora för närvarande förorda någon ändring av vad beredningen
har föreslagit. Frågan torde få tagas under förnyat övervägande, när
de organisatoriska möjligheterna tillåter en förändring.

Den vid frigivningen bestämda prövotiden skall liksom för närvarande
kunna fodangas, om den frigivne begår nytt brott eller eljest missköter sig,
se 19 § och 36 kap. 3 §. Det torde icke vara erforderligt att i förevarande
paragraf intaga någon erinran härom.

11 och 12 §§.

GaUandc rätt. Enligt 6 § lagen om villkorlig frigivning skall den frigivne
stå under tillsyn. Prövas tillsyn ej erforderlig, må fångvårdsstyrelsen medgiva
att tillsyn icke skall äga rum. Skyddskonsulenten i det distrikt, där
en frigivne vistas, skall ha inseende över tillsynens utövande. Om den frigivne
åsidosätter något som åligger honom till följd av frigivningen, kan
fångvårdsstyrelsen enligt 11 § bl. a. förordna om tillsyn, om sådan icke är
anordnad.

Beredningen. Beredningen har föreslagit, att tillsynen av de villkorligt frigivna
skall handhavas av sådana tillsynsnämnder, som beredningen föreslår
skall tillsättas för handhavandet av skyddstillsyn. Bestämmelse härom
upptages i 2: 13 av förslaget. När anstaltsnämnden eller styresmannen beslutar
villkorlig frigivning, skall anges vilken tillsynsnämnd, som skall
handha tillsynen.

Huvudregeln är enligt förslaget, att den villkorligt frigivne skall stå under
tillsyn. Om övervakning prövas icke vara erforderlig, kan dock tillsynsnämnden
enligt 2: 14 punkt 1 förordna, att övervakning ej skall äga rum.
Genom en hänvisning till bestämmelserna för skyddstillsyn gäller, att tillsynsnämnden
så länge prövotiden fortgår, äger på nytt ställa den frigivne
under övervakning, när skäl är därtill.

Yttrandena. Yttranden angående organisationen i allmänhet av tillsynen
over de villkorligt frigivna har redovisats i det föregående.

C 255

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1062

Justitiekanslersämbetet anser, att det bör ankomma på styresmannen eller
anstaltsnämnden att meddela beslut om att övervakning icke skall äga
rum vid frigivningen; den frigivne är ju vid denna tidpunkt helt obekant för
tillsynsnämnden. Har beslut på detta sätt meddelats, torde enligt ämbetet
tillsynsnämnden vara oförhindrad att sedermera ställa honom under övervakning.

Departementschefen. Huvudregeln bör liksom för närvarande vara, att
den villkorligt frigivne skall stå under övervakning. Härför talar icke minst
de relativt sett mycket höga återfallssiffrorna för dem, som har undergått
frihetsstraff på längre tid. Regeln har upptagits i 11 §.

Såsom utvecklats i det föregående vid redogörelsen för vissa organisationsfrågor
skall övervakningen handhavas av övervakningsnämnd. Vilken
övervakningsnämnd som skall ifrågakomma får bli beroende av omständigheterna
i det särskilda fallet. I allmänhet torde det bli nämnden å den ort,
där den frigivne skall vistas. Om så befinnes lämpligt, bör dock hinder icke
möta mot att övervakningen handhaves av den nämnd, till vars verksamhetsområde
den fångvårdsanstalt hör, där den frigivne har varit intagen.

I vissa fall kan med hänsyn till den frigivnes personliga egenskaper och
förhållanden övervakning vara obehövlig eller rent av olämplig. Om så är
fallet, bör redan vid frigivningens början kunna beslutas, att övervakning
ej skall äga rum. Det torde böra ankomma på övervakningsnämnden att
fatta beslut härom även vid obligatorisk villkorlig frigivning; styresmannen
får i sådant fall hänskjuta frågan om övervakningen till nämnden. Möjlighet
att senare ställa den frigivne under övervakning bör dock finnas, om han
missköter sig; bestämmelse härom har intagits i 19 §.

I de fall då övervakning anordnas, bör denna kunna upphöra före prövotidens
slut, 12 §. övervakningen skall icke fortgå längre än som är nödvändigt.
Någon viss minsta tid för övervakningen synes ej böra föreskrivas,
utan det får helt ankomma på övervakningsnämnden att avgöra om och
när övervakningen bör upphöra. Emellertid bör i dessa fall övervakningsnämnden
kunna ånyo ställa den frigivne under övervakning, om anledning
därtill uppkommer.

13 §.

Vad i förevarande paragraf stadgas om förordnande av övervakare för
den, som är villkorligt frigiven, avses skola äga motsvarande tillämpning
beträffande den, som har dömts till skyddstillsyn, och den, som vårdas
utom anstalt efter dom å ungdomsfängelse eller internering. I detta sammanhang
redovisas därför det huvudsakliga innehållet i gällande rätt och
beredningens förslag samt i avgivna yttranden såvitt rör övervakningen av
samtliga dessa kategorier dömda.

Gällande rätt. Tillsynsman för villkorligt frigiven utses enligt 6 § lagen
om villkorlig frigivning av fångvårdsanstaltens styresman efter samråd med
skyddskonsulenten i det distrikt, där den frigivne skall vistas. Skyddskon -

256 C

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

sulenten skall ha inseende över tillsynens utövande, och han äger entlediga
tillsynsman och utse annan i hans ställe.

När det gäller villkorligt dömda, stadgas i 9 § lagen om villkorlig dom,
att övervakare förordnas i samband med beslutet om övervakning, när så
lämpligen kan ske. I annat fall ankommer det på övervakningsdomstolen
att snarast möjligt förordna övervakare; domstolen kan entlediga övervakare
och förordna annan i hans ställe.

Enligt 15 § ungdomsfängelselagen skall den, som utskrives på prov från
ungdomsfängelse, stå under tillsyn. Närmare föreskrifter om eftervården
meddelas i stadgan den 8 april 1938 angående vård och behandling av dem
som adomts ungdomsfängelse. I stadgans 26 § sägs, att ungdomsfängelsenämnden
skall forordna tillsyningsman för den provutskrivne. Nämnden kan
entlediga tillsyningsman och förordna annan i hans ställe.

För dem, som har dömts till förvaring eller internering, stadgas i 11 §
lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt att den, som har utskrivits
på prov, skall stå under tillsyn. Enligt 3 § lagen den 22 april 1927
om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förvaring eller internering
i sakerhetsanstalt, skall interneringsnämnden föTordna tillsyningsman för
den, som har utskrivits på prov.

Beträffande valet av övervakare finnes endast sparsamma bestämmelser.
Skyddskonsulent är enligt instruktionen för statens skyddskonsulenter och
skyddsassistenter pliktig att på begäran av domstol eller styresman för fång\ardsanstalt

korligt dömd eller tillsynsman för villkorligt frigiven (5 och 12 §§). Skyddskonsulent
och skyddsassistent är skyldiga att, i den mån det kan ske utan
att Övriga tjänsteåligganden eftersättes, mottaga uppdrag såsom övervakare
eller tillsynsman (17 §). Skyddskonsulent skall öva uppsikt över de övervakningar,
som står under tillsyn av domstol, och å tillsynen av villkorligt
frigivna (8 och 15 §§). Då han därtill anlitas, skall han jämväl ägna sig åt
eftervård av personer, som har utskrivits från ungdomsfängelse, förvaring
eller internering (1 §). Beträffande tillsynen av sistnämnda grupper finnes
bestämmelser om att stadsfiskal, landsfiskal och polismästare är skyldiga
att mottaga förordnande såsom tillsyningsman, om annan lämplig person
ej tinnes att tillgå (26 § nyssnämnda stadga den 8 april 1938 och 3 8 laeen
den 22 april 1927).

Beredningen. Beredningen uttalar, att vården av de villkorligt frigivna
for närvarande allmänt sett är mycket bristfällig, vilket bl. a. sammanhänger
med att tillsynsorganisationen är otillräcklig. Beträffande tillsynen av
dem, som har villkorligt frigivits, föreslår beredningen, att samma regler
skall gälla som i fråga om dem, som har dömts till skyddstillsyn. Bestämmelserna
härom upptages i 4: 8 i förslaget, vartill hänvisas i 2: 14.

Enligt beredningens mening ger erfarenheterna vid handen, att skyddskonsulenternas
och deras assistenters verksamhet såsom rådgivare och hjälpare
åt övervakare och som kontrollanter av övervakningsarbetet har varit
synnerligen värdefull och att kriminalvården i frihet bör administreras av

C 257

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

en organisation, i vilken fackutbildade personer utgör stommen. Det har
emellertid också visat sig, att det i många fall har varit av värde att jämte
en det offentligas funktionär en privatman har ägnat tid och intresse åt
den dömde. Beredningen anser därför, att frivilliga krafter även i fortsättningen
bör i stor utsträckning anlitas i skyddsarbetet, och erinrar om att
under senare år avsevärda ansträngningar har gjorts för att intressera politiska
ungdomsorganisationer och andra ideella sammanslutningar för att
värva övervakare bland sina medlemmar.

Även om övervakningsarbetet ofta bör utövas under samverkan mellan
tjänstemän och lekmän, bör emellertid enligt beredningens mening för att
övervakningen skall bli effektiv de förra taga mera aktiv del i detta arbete
än de nu hinner göra. Skyddskonsulenterna bör icke ha ansvaret för ett
större klientel än att de — med biträde av sina assistenter — kan följa de
enskilda fallen och av eget initiativ ingripa, när behov därav yppas. Detta
förutsätter en väsentlig utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen. Fackutbildade
personer, som är lämpade att anlitas för ifrågavarande uppgifter,
är dock ej att finna enbart inom denna organisation. Skyddsarbete utföres
i icke ringa utsträckning av funktionärer, anställda hos skyddsföreningarna
i de större städerna och på vissa andra håll, och jämväl dessa funktionärer
är fackmän. Även tjänstemän hos barnavårdsnämnder och nykterhetsnämnder
har ofta stor förtrogenhet med övervakningsarbete.

Beredningen föreslår, att övervakare för den, som har dömts till skyddstillsyn
liksom för den som har villkorligt frigivits, alltid skall vara en fackutbildad
person, tillhörande någon av de kategorier som nyss nämnts. Övervakningen
förutsättes i regel skola utövas av skyddskonsulenten hos den
tillsynsnämnd, som handhar skyddstillsyn^ och om ingen annan förordnas
därtill, blir konsulenten automatiskt övervakare. Nämnden äger emellertid
i stället förordna skyddsassistent eller tjänsteman hos skyddsförening,
barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd till övervakare. Det förutsättes,
att skyddskonsulenten regelmässigt skall vara föredragande i tillsynsnämnden,
och han kan därför själv taga initiativet till att särskild övervakare
förordnas, när detta med hänsyn till konsulentens arbetsbörda eller
eljest är lämpligt.

Vid sidan av övervakaren skall enligt förslaget tillsynsnämnden kunna
förordna en privatperson, för vilken har föreslagits beteckningen tillitsman,
att biträda vid övervakningens utövande. Medan övervakaren skall utöva
den i egentlig mening övervakande och kontrollerande uppgiften, avses tilllitsmannen
skola stå vid den dömdes sida såsom en hjälpare och vän. Som
enda kompetensvillkor för tillitsmannen har stadgats, att han skall kunna
förväntas vinna den dömdes förtroende. Någon skyldighet att utse tillitsman
har icke föreskrivits.

Tillsynsnämnden skall kunna vid behov entlediga övervakare eller tillitsman
och utse annan i den entledigades ställe. Att denna befogenhet tillkommer
nämnden har ansetts vara så uppenbart, att det har befunnits överflödigt
att göra något uttalande härom i lagtexten.

Enligt beredningens förslag skall i princip samma övervakningssystem

1) Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. C.

258 C

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

som för villkorligt frigivna tillämpas vid vård utom anstalt av dem, som

<l0lr!tS tlU skyddsfostran eller skyddsinternering. Vissa avvikelser föreslås
dock. Nar det gäller skyddsfostran, äger den centrala nämnden antingen
själv handha vården eller överlämna dess handhavande åt tillsynsnämnd.
Beredningen diskuterar frågan om vården i frihet bör ledas från anstalten
eller ej och kommer till resultatet att frågan får besvaras från fall till fall
varvid hänsyn får tagas bl. a. till den dömdes vistelseort. I den utsträckning
som det av ungdomsnämnden prövas möjligt och lämpligt, bör emellertid
enligt beredningens mening ledningen av vården i frihet utövas från
anstalten. Därvid bör övervakningen av den dömde anförtros någon av de
befattningshavare, som å anstalten har deltagit i hans behandling I de fall
då ungdomsnämnden finner att vården i frihet icke lämpligen kan ledas
rån anstalten, torde det ofta komma att visa sig ändamålsenligt att över-amna
vårdens handhavande åt tillsynsnämnd. övervakningen skall då utövas
av skyddskonsulent hos tillsynsnämnden eller efter dess förordnande
av skyddsassistent eller tjänsteman hos skyddsförening, barnavårdsnämnd
eller nykterhetsnämnd. Sådant överlämnande, som alltid skall föregås av
samråd med tillsynsnämnden, får emellertid ej innebära, att ungdomsnämnden
helt släpper kontakten med den dömde. Ungdomsnämndens skyldighet
att öva inseende över behandlingen skall kvarstå.

Vården i frihet av dem, som har dömts till skyddsinternering, skall enigt
förslaget icke i något fall handhavas av tillsynsnämnd utan endast av
interneringsnämnden. Beträffande valet av övervakare hänvisas till vad som
beredningen har anfört i fråga om skyddsfostran. Till övervakare skall
kunna förordnas befattningshavare vid anstalt, där den dömde har varit
intagen, skyddskonsulent, skyddsassistent eller tjänsteman hos skyddsförening
eller nykterhetsnämnd. Liksom vid skyddstillsyn skall jämte övervakaren
kunna förordnas tillitsman. Skyddskonsulenterna kommer icke att
vara lika nära anknutna till interneringsnämnden som till tillsynsnämnderna.
Med hansyn till att interneringsnämndens klientel är spritt över hela landet
torde, uttalar beredningen, endast i viss omfattning förekomma att en övervakare
personligen kan för nämnden redogöra för uppkommande frågor beträffande
den, som står under hans tillsyn. I allmänhet kommer föredragning
inför nämnden att ske av dess sekreterare.

Yttrandena. Mot beredningens förslag till övervakningsorganisation har
riktats invändningar ur skilda synpunkter. Ett stort antal remissinstanser,
praktiskt taget samtliga som uttalat sig i denna fråga, har ansett att kretsen
av övervakare blivit för snävt avgränsad i förslaget. Uttalanden härom
göres bl. a. av justitiekansler sämbetet, interneringsnämnden, fångvårdsstyrelsen
och flertalet skyddskonsulenter, Advokatsamfundet, Föreningarna
Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare och Sveriges landsfogdar
samt Svenska skyddsförbundet. En mera positiv inställning till förslaget i
denna del kommer till uttryck endast i yttrandena av Svea hovrätt, hovrätten
för övre Norrland, Föreningen Sveriges landsfiskaler och skyddskonsulenten
i Stockholms distrikt för äldre.

C 259

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Beträffande förslaget, att tillitsman skall kunna förordnas för att biträda
vid övervakningen, ställer sig flera remissorgan positiva, bland dem justitiekanslersämbetet,
Svea hovrätt, hovrätten för övre Norrland, Svenska f&ngvårdssällskapet
och Föreningen Skyddsvärnet Göteborg. Åtskilliga andra
remissinstanser avstyrker emellertid förslaget, främst under åberopande av
att ansvaret för övervakningen bör vila på endast en person. Avstyrkande
uttalar sig bl. a. fångvårdsstyrelsen, interneringsnämnden, Stockholms rådhusrätt,
Föreningen Sveriges stadsdomare och Föreningen Sveriges skyddskonsulenter
och skyddsassistenter.

Fångvårdsstyrelsen yttrar:

Som beredningen påpekat har det under de senaste åren pa statsmakternas
tillskyndan bedrivits ett intensivt arbete för att anskaffa och utbilda
personer lämpade som övervakare. Även om man genom att forordna tillitsmän
i någon mån skulle kunna utnyttja dem, skulle en hel del av detta

arbete vara förgäves. .... , ,.

Det får anses vara ett allmänt önskemål, att det sociala intresset stimuleras
och bevaras genom att personer med förutsättningar för tillsynsuppdrag
får tillfälle att utnyttja dessa förutsättningar.

Det förhållandet att man på vissa håll utomlands ansett det lämpligast
med tjänstemannaövervakare kan inte utgöra ett starkt skäl för att infora
cn liknande ordning i vårt land. De geografiska förhållandena ar sa olika
England t. ex., är tättbefolkat, medan vårt land är mycket vidsträckt och
i stora delar glesbefolkat. Möjligheterna blev därmed små att överallt finna
en lämplig tjänsteman bosatt i närheten av den dömde. En gemensam vistelseort
för övervakare och övervakad är en förutsättning för effektiv kri minalvård

i frihet. ......

Den kritik som riktats mot det nuvarande systemet har mest tagit fasta
på det förhållandet att vissa tjänstemän haft alltför många övervaknmgsuppdrag
och att arbetet därigenom blivit ett opersonligt expeditionsarbete.
Med det föreslagna systemet skulle denna fara bli än större.

En annan uppfattning kommer till uttryck i Svenska skyddsförbundets
yttrande:

Då beredningen föreslår att till övervakare endast skall utses fackutbildad
personal inom en viss krets, kan förbundet väl förstå motiven härför. Det
måste anses vara av synnerlig vikt och betydelse att till övervakare erhållas
lämpliga och kvalificerade personer. Likväl kan förbundet icke biträda förslaget
i sin nuvarande utformning. Från dagens situation veta vi att bristen
på villiga och lämpliga övervakare utgör en allvarlig fara för den villkorliga
domen såsom en behandlingsform. Att i detta läge införa spärrar, som
komma att drastiskt minska övervakarkåren och förvandla denna till tjänstemän
med i detta sammanhang huvudsakligen granskande och kontrollerande
uppgifter kan icke vara välbetänkt. Om förslaget genomföres komma
flera väl meriterade grupper liksom även ett stort antai lämpliga enskilda
personer att utestängas från möjligheten att förordnas till övervakare och
de godkända »professionella» övervakarna komma att få ännu mindre tid
än vad nu är fallet att personligen ägna sig åt klientelet.

I interneringsnämndens yttrande heter det:

Nämnden anser det vara av särskilt värde att även villiga och lämpliga
lekmän utanför fackmännens krets kunna förordnas som övervakare. Eljest
kan befaras att de angivna tjänstemännen var för sig få så pass många

260 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

?Sk5S,EdfS.,l.,..”’r5J,ighelT,-,.iU ?erSOnliS k0"ukt d''" äver f

*an 1®Pa iara att forloras. I situationer där särskild sakkunskan
5^^°irdras ,bor övervakaren ha möjlighet att få erforderligt biträde av
skyddskonsulent eller skyddsassistent. I 6 kap. 12 § skyddslagen stadeas
att nämnden, om det provas lämpligt, skall förordna någon som°kan förvän SL"TmiS>rdeS,

fr^°e?d''? *U s4s°"> ‘‘“i''™»" biträd™ vid ”övervakf
hgänT l ltraoni °re-SlåS f<T ?Vrigt 1 skyddslagsförslaget i åtskilliga andra
nämnH då g övervakning av skyddsinternerade Enligt internerinesatt
inffira f^m,e.nande sy?es det vara tvivelaktigt om det är av något värde
att mfora ytterligare en övervakare för den utskrivne. Snarare s?nes ett
system med dubbla övervakare vara onödigt. Om kretsen av de personer
rf0InA*nna forordnas tdI övervakare vidgas, bör det vara möjligf att till
sonIbrMnetr person.so™ ^njuter den dömdes förtroende och som§kan per-ressera
SI8 for honom. Fastan bestämmelsen utformats så attPdet

SesyäSgaeT„dneo"di|k0n ““ fär0rdna ,illllSman’ — bestämnud -

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att det är väsentligt att icke förluse
den betydelse det har för övervakaren att han personligen har ansvaret
or övervakningen. Häri ligger en stimulans och en sporre som i många fall
kommer att gå förlorad, därest han endast såsom tillitsman har att biträda
''!. overvakningen. Även sett ur den dömdes synpunkt måste det vara av
varde, att övervakningen åvilar en enda person och att han ej i olika situaloner
skall behova vända sig till olika personer. Föreningen Sveriges skyddskonsulenter
och skyddsassistenter anser, att inga bärande skäl har förebragts
för den av beredningen föreslagna splittringen av den nuvarande
overvakarfunktionen på två personer. Skyddskonsulenten i SödermanlandsOstergotlands
distrikt pekar på risken av att den dömde blir »sönderövervakad*
och icke vet vem han skall hålla sig till, tillitsman, övervakare konsulentexpedition
eller tillsynsnämnd.

Beträffande utformningen av organisationen anser fångvårdsstyrelsen och
Stockholms rådhusrätt, att nuvarande ordning bör bibehållas. Föreningen
Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter uttalar, att skyddskonsulenten
bör vara den som leder och har ansvar för skyddsarbetet inom distriktet.
Därjämte bör finnas en för varje dömd förordnad person med uppgifter
lika med de nuvarande övervakarnas. Denne person må enligt föreningen
gärna kallas tillitsman.

Enligt skyddskonsulenten i Stockholms distrikt för äldre bör endast
skyddskonsuient, skyddsassistent eller skyddsvärnstjänsteman förordnas
såsom övervakare. Svenska fångvårdssällskapet finner icke motiverat att ge
tjänsteman hos skyddsförening, nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd
någon särställning. Ifrågavarande tjänstemannakategorier bör kunna anlitas
såsom tillitsmän eller personundersökare. Ansvaret bör samlas hos den
statliga organisation, som skall leda arbetet samt kontrollera och föredraga
ärenden inom kriminalvården i frihet. Svenska skyddsförbundet — som gör
sitt uttalande i samband med granskning av de föreslagna bestämmelserna
angående personundersökning — anser, att tjänsteman hos skyddsförening
icke automatiskt bör jämställas med skyddskonsulent och skyddsassistent

C 261

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

Föreningen Skyddsvärnet Göteborg anser, att förhållandena i Göteborg
motiverar en säi-skild lösning. Förhållandena beträffande skyddsarbetet har
där kommit att gestalta sig något annorlunda än på andra orter. Vid övervakningsnämnden
i Göteborg har utbildat sig den praxis, att sådana ärenden,
som handhaves av föreningens tjänstemän eller till föreningen knutna
frivilliga övervakare, regelmässigt föredrages inför nämnden av föreningens
byråföreståndare. Då föreningen utan tvekan har hand om det största antalet
övervakningsfall beträffande villkorligt dömda i Göteborg, synes det
olämpligt att frångå denna praxis. Föreningen hemställer, att byråföreståndaren
hos föreningen ges ställning såsom skyddskonsulent med åliggande
att taga befattning med sådana övervaknings- och tillsynsfall, som är knutna
till föreningen. En dylik anordning skulle vara ägnad att undanröja det
dubbelarbete, som nu förekommer beträffande de villkorligt dömda i Göteborg.

Departementschefen. Såsom nämnts i det föregående skall enligt departementsförslaget
övervakningsnämnder obligatoriskt handha vården av villkorligt
frigivna som står under övervakning, av dem som dömts till skyddstillsyn
och av dem som efter dom å ungdomsfängelse eller internering vårdas
utom anstalt. Bakgrunden till förslaget om en enhetlig organisation är
den principiella utgångspunkten, att någon skillnad icke föreligger mellan
vården i frihet av de olika kategorierna. Härav följer att likartade bestämmelser
också kan ges beträffande övervakningens anordnande för samtliga
dömda, som vårdas i frihet.

Beredningen har föreslagit, att till övervakare alltid skall förordnas en
fackutbildad person, i främsta rummet skyddskonsulent eller skyddsassistent,
men att vid sidan av övervakaren skall kunna utses en privatperson,
benämnd tillitsman, för att biträda vid övervakningen.

Åtskilliga remissorgan har riktat anmärkningar mot beredningens förslag
på denna punkt. Det har framhållits, att såsom övervakare bör anlitas icke
bara tjänstemän utan även lekmän, vilka kan göra värdefulla insatser, och
att beredningens förslag icke möjliggör, att denna tillgång av arbetskraft
kan utnyttjas.

Jag har i det föregående anfört, att den önskvärda effektiviseringen av
kriminalvården i frihet kräver ökade personella resurser inom skyddskonsulentorganisationen.
Även med en väsentlig ökning av antalet skyddskonsulenter
och skyddsassistenter torde det dock vara nödvändigt att lägga
flera uppgifter på lekmän än vad beredningen förutsatt. Denna ståndpunkt
är icke enbart föranledd av svårigheterna att i erforderlig omfattning anskaffa
fackutbildad personal. Utan tvekan kan utomordentligt värdefulla
insatser göras av lekmän med intresse och fallenhet för dessa uppgifter.
Möjligheten att anlita sådana bör därför, såsom jag förut antytt, alltjämt
stå öppen. När det gäller att intressera lekmän för övervakningsuppgifter
torde det emellertid vara av betydelse, att de får ett mera självständigt an -

262 C

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

svar for sin uppgift än vad de av beredningen föreslagna tillitsmännen skulle
ha, och för effektiviteten av övervakningen torde det vara av värde att den
dömde i huvudsak har att göra med endast en person.

Jag vill därför såsom jag redan vid behandlingen av vissa organisationsfrågor
har antytt — förorda, att det nuvarande systemet med i varje
särskilt fall förordnad övervakare i princip bibehålies. Skyddskonsulent eller
skyddsassistent synes emellertid böra i större utsträckning än hittills anlitas
såsom övervakare i svåra fall. I övrigt bör övervakare kunna utses
bland tjänstemän hos skyddsförening, barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd
eller inom den vida krets, från vilken enligt beredningens förslag tilllitsmännen
skulle hämtas. När det gäller övervakningen av någon, som har
vård intagen å anstalt, kan förhållandena vara sådana att det är lämpligt att
låta kontakten med anstalten kvarstå; det kan ske genom att den övervakningsnämnd,
till vars verksamhetsområde anstalten hör, handhar vården i
frihet och anlitar personal vid anstalten för övervakningsarbetet.

Skyddskonsulenten bör inom sitt distrikt under övervakningsnämnden
ha ansvaret för att samtliga övervakningsuppdrag fullgöres på tillfredsställande
sätt. Detta bör uttryckligen framgå av lagen. I övrigt torde skyddskonsulenternas
ställning få regleras i administrativ väg.

Enligt beredningens förslag skall skyddskonsulent automatiskt vara övervakare,
om icke någon annan förordnas. En fördel med en sådan ordning
är, att övervakningen träder i funktion omedelbart, när prövotiden
börjar löpa. Även med det system, som förordas i departementsförslaget,
bör man söka åstadkomma, att övervakare genast kan träda i verksamhet.
Redan i beslutet om villkorlig frigivning, skyddstillsyn eller vård utom anstalt
av den, som har dömts till ungdomsfängelse eller internering, bör därför
utses övervakare där så kan ske; beslutet ankommer då på den beslutande
myndigheten, d. v. s. övervakningsnämnden eller fångvårdsanstaltens
styresman, domstolen, ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden.
Stundom torde dock förhållandena vara sådana, att övervakare icke
genast kan utses; den dömdes arbets- och bostadsförhållanden är kanske
ej helt ordnade. I sådant fall torde det få ankomma på den övervakningsnämnd,
som handhar övervakningen, att förordna övervakare. I skyddskonsulenternas
uppgifter bör ingå att i fall av detta slag tillse, att den dömde
icke lämnas vind för våg till dess övervakare har förordnats.

Innan ståndpunkt tages till frågan om skyddsföreningarnas framtida
ställning torde förslag från eftervårdsutredningen, som bl. a. har att utreda
detta spörsmål, böra avvaktas. Kommer skyddsföreningarna att bestå med i
huvudsak samma uppgifter som för närvarande, torde det kunna övervägas
att öppna möjlighet för Kungl. Maj.-t att i administrativ väg förordna, att
föreståndare för skyddsvärnsförening skall i de hänseenden som avses i
balken jämställas med skyddskonsulent. Stadgande härom torde kunna upptagas
i brottsbalkens promulgationslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

C 263

14—18 §§.

I dessa paragrafer meddelas bestämmelser, som närmare anger hur kriminalvården
i frihet skall anordnas. Bestämmelserna skall äga motsvarande
tillämpning beträffande dem som har dömts till skyddstillsyn och dem som
efter dom å ungdomsfängelse eller internering vårdas utom anstalt.

Gäl/ande rätt. För närvarande finnes bestämmelser i de frågor, som regleras
i förevarande paragrafer, i 5 och 7—10 §§ lagen om villkorlig frigivning,
6, 8, 10 och 11 §§ lagen om villkorlig dom, 15 § lagen om ungdomsfängelse
och 25, 27 och 28 §§ stadgan angående vård och behandling av
dem, som ådömts ungdomsfängelse, 11 § lagen om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt samt 2 och 4 §§ lagen om tillsyn över dem, som
utskrivits på prov från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt.

Bestämmelserna är för de olika kategorierna i huvudsak likartade. De
regler, som anger de dömdas allmänna åligganden, innehåller dock beträffande
den, som har utskrivits på prov från ungdomsfängelse eller från örvaring
eller internering, icke någon förpliktelse att söka fullgöra skadeståndsskyldighet.
Särskild föreskrift angående tid och sätt för betalning avskadestånd
kan meddelas endast enligt lagen om villkorlig dom. Meddelade
föreskrifter kan ändras eller upphävas, när anledning förekommer därtill.
Ny föreskrift kan enligt lagen om villkorlig dom meddelas under prövotiden,
om den dömde har åsidosatt sina åligganden; när det gäller villkorligt frigivna
förutsättes icke någon misskötsamhet från den frigivnes sida för att
ny föreskrift skall få meddelas.

Föreskrifter meddelas av fångvårdsanstaltens styresman eller av fångvårdsstyrelsen
när det gäller villkorligt frigivna, av domstolen i fråga om
villkorligt dömda samt av ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden
beträffande dem, som har utskrivits på prov från ungdomsfängelse
eller från förvaring eller internering. Ändring och upphävande av föreskrift
eller meddelande av ny föreskrift ankommer på skyddskonsulent eller
fångvårdsstyrelsen beträffande villkorligt frigivna, på övervakningsdomstolen
eller övervakningsnämnden beträffande villkorligt dömda samt
på ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden beträffande dem,
som har dömts till ungdomsfängelse eller till förvaring eller internering.

Tillsynsman för villkorligt frigiven och övervakare över villkorligt dömd
äger meddela bestämmelser med avseende å verkställandet av meddelad föreskrift
och de ordningsföreskrifter han eljest finner erforderliga. Tillsy —
ningsman för den, som har utskrivits på prov från ungdomsfängelse, kan
meddela föreskrifter med avseende å den provutskrivnes sysselsättning och
levnadssätt. Sådan tillsyningsman och tillsyningsman för den, som har utskrivits
på prov från förvaring eller internering, må efter bemyndigande av
ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden medge tillfälliga lättnader
i fråga om meddelade föreskrifter samt även eljest vidtaga omedel -

264 C

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

!TJLXf0rderliSa jämkni"gar- varvid d0ck Saken Se"asl *«“ underställas
nämndens provning.

Beredning/! I beredningens förslag meddelas i ifrågavarande avseenden
bestämmelser dels i kapitlet om skyddstillsyn (4:6 och 8—11) till vilka

i kapiUet1 ^P!tlen °m fängelse <2: och skyddsfostran (5: 10), och dels

1 kapitlet om skyddsinternering (6: 12_16).

De i kapitlet om skyddstillsyn meddelade bestämmelserna (4:6)— med

vilka motsvarande bestämmelser i kapitlet om skyddsinternering (6: 13) i

huvudsak överensstämmer _ angående de dömdas allmänna åligganden

stämma h Undanta§ §lv,ts samma sakliga innehåll som nuvarande be I

r ; §en °m Villk0rli^ d0m och la§en om villkorlig frig
vmng Utovej vad nu gälIer bär det ålagts den dömde att efter förmåga

1 da*t forsorJa Slg sJaIv utan även fullgöra honom åvilande underhållsskyldighet,
varmed i huvudsak avses försörjningsplikt som åligger den dömde
enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken
Bestämmelser om skyldighet för den, som står under övervakning, att

och T9 rakime? °vervakaren meddelas i förslaget i 4: 8 tredje stycket
och 6: 12 tredje stycket. J

före^rifter> som vid skyddstillsyn, villkorlig frigivning och
yddsfostran kan alaggas den dömde att iakttaga under prövotiden, skall
f a v''ss hd dIer tllJs vidare (4: 9). Genom att göra föreskrifterna tidsbegränsade
vmnes enligt beredningen viss garanti för att den dömde icke beungas
i onodan samt att föreskrifter icke förblir gällande längre än de är
* °ckkan ferlevas- Beredningens förslag gör tidsbegränsning obligatonsk
beträffande föreskrifter angående den dömdes vistelseort eller bof,
’ h“s anvandande av fritid samt förfogande över arbetsförtjänst eller
i tingån§ar- Föreskrifter i dessa hänseenden föreslås skola få ges för
iogst ett år åt gången. Övriga föreskrifter utgör vanligen led i en långsiktig
planering för den dömde och måste för att bli till nytta gälla tämligen
ang i .^Aven i fråga om dessa bör emellertid tidsbegränsning ofta ske. Så
lange prövotiden fortgår, kan föreskrifterna vid behov förnyas.

Beredningen framhåller, att uppräkningen i lagen om villkorlig dom av

r 6 UÄnSkllda foresknfter> som domstolen kan meddela rörande den dömdes
orhållanden under prövotiden, är avsedd att vara uttömmande. Härigenom
vmnes en viss garanti ur rättssäkerhetssynpunkt. Även i övrigt synes den
nuvarande uppräkningen i huvudsak vara ändamålsenlig. Erfarenheterna
tran lagens tillämpning visar emellertid, uttalar beredningen, att domstolarna
stundom har fått avstå från att meddela föreskrifter, som har synts

•Vämplig3- 1 andFa faU har föreskrifter givits utan stöd i
lagen. Sådana vid sidan av lagen tillkomna föreskrifter har ibland visat sig

svnc H rerkhg b~ehOV‘ En V1SS uPPmJukning av de nuvarande reglerna
y esdarfor vara önskvärd. Beredningen har föreslagit, att även föreskrifter,
liknande de i lagen angivna, skall få meddelas.

C 265

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

I fråga om de olika typerna av föreskrifter har skett ett par jämkningar
i förhållande till gällande lag. Enligt denna får föreskrift beträffande den
dömdes arbetsförtjänst eller andra tillgångar endast avse inskränkningar i
förfogandet däröver. Frånsett föreskrift angående betalning av skadestånd
får det sålunda icke åläggas den dömde att använda sina tillgångar för vissa
ändamål. Denna begränsning har icke bibehållits i förslaget. Möjligheten att
föreskriva, hur den dömde skall disponera sina inkomster, bör dock enligt
beredningen utnyttjas med stor varsamhet. Föreskrift i detta hänseende kan
emellertid stundom vara på sin plats, exempelvis för att förmå den domde
att fullgöra honom åvilande underhållsskyldighet. Befogenheten enligt lagen
om villkorlig dom att föreskriva behandling å sjukhus, allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare eller annan anstalt har utvidgats till att avse
läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling, oavsett om
vården är öppen eller sluten.