Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
1
Nr 108
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ny organisation
av totalförsvarets högsta ledning m. m.; given Stockholms
slott den 2 mars 1962.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sven Andersson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar inom totalförsvarets högsta och
centrala ledning i syfte framför allt att få till stånd en bättre samordning.
En utgångspunkt för förslagen har varit, att inom regeringen försvarsministern
i fredstid skall vara närmast ansvarig för samordningen av totalförsvarsfrågorna.
Ärenden inom andra departement än försvarsdepartementet
som berör totalförsvaret avses sålunda skola handläggas i gemensam
beredning med försvarsministern, vilken härvid och i övrigt skall ha att
närmast svara för att de av regeringen fastställda allmänna riktlinjerna för
totalförsvaret följes och att en från dessa synpunkter såvitt möjligt riktig
avvägning sker av insatser och resurser mellan totalförsvarets olika grenar.
Frågor rörande den administrativa beredskapen skall liksom hittills inom
regeringen handläggas av ett konsultativt statsråd. Övriga statsråd bibehåller
självfallet det ansvar som de i egenskap av departementschefer eller
eljest såsom företrädare för vissa verksamhetsgrenar har för olika delar av
totalförsvaret och för dessa delars anpassning till totalförsvaret i övrigt.
För beredning inom Kungl. Maj :ts kansli av ärenden rörande samordning
av totalförsvarsverksamheten och andra hithörande frågor, som icke kan
hänföras till ett särskilt departement, skall från och med den 1 juli 1962
organiseras en särskild samordnings av delning, som i fred redovisas som en
avdelning i försvarsdepartementet och lyder under försvarsministern.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 108
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
I krig och vid krigsfara förutsättes denna samordningsavdelning skola
ställas till statsministerns omedelbara förfogande.
Ett försvarsråd inrättas fr. o. m. den 1 juli 1962 med uppgift att utgöra
ett forum för ömsesidig orientering mellan regeringen och cheferna för
vissa av totalförsvarets centrala myndigheter.
En chefsnämnd inrättas fr. o. m. den 1 juli 1962 med huvuduppgift att i
central instans verka för samordning mellan totalförsvarets huvudgrenar.
I propositionen framlägges slutliga medelsäskanden avseende anslaget
Försvarsdepartementet: Avlöningar. Departementets lagbyrå ombildas till
rättsavdelning. Anslaget beräknas öka med sammanlagt 135 000 kr. till
1 675 000 kr.
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
3
Utdrag ur protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 mars 1962.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga om ny organisation
av totalförsvarets högsta ledning m. m. och anför därvid följande.
I. Inledning
Vid anmälan av proposition 1961: 109 angående ny organisation av krigsmaktens
högsta ledning erinrades om de önskemål om ökad samordning och
mera enhetlig ledning både inom det militära försvaret och av totalförsvaret,
som under senare år uttalats i olika sammanhang, bl. a. av 1955 års försvarsberedning
och av 1958 års riksdag (SU B 53, rskr B 83). Såsom framgår
av nyssnämnda proposition, tillkallades med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 27 maj 1960 utredningsmän1 — 1960 års försvarsledningsutredning
— för att verkställa utredning om totalförsvarets och krigsmaktens
högsta ledning m. m. Sedan utredningen den 22 december 1960 redovisat
den sistnämnda delen av sitt uppdrag med ett betänkande »Enhetlig ledning
av krigsmakten» (SOU 1961: 7), fattades vid 1961 års riksdag beslut
(prop. 109; SU 90; rskr 258) om en reform av krigsmaktens högsta ledning,
vilken började genomföras den 1 oktober 1961. Försvarsledningsutredningen
har sedermera den 30 december 1961 avlämnat ett betänkande (SOU
1961: 66) om »Totalförsvarets högsta ledning».
Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av överbefälhavaren
(efter hörande av försvarsgrenscheferna, försvarets förvaltningsdirektion,
försvarets sjukvårdsstyrelse och arméintendenturförvaltningen), socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, centrala civila transportkommittén, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, generalpoststyrelsen,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen,
1 Statssekreteraren i försvarsdepartementet K.A.F. Frithiofson, ordförande, ledamöterna av
riksdagens första kammare A. K. Gillström och N. G. Svärd samt ledamöterna av riksdagens
andra kammare S. M. Wedén och P. G. A. Svensson i Stenkyrka. Som särskild sakkunnig ställdes
numera generallöjtnanten K. R. Kolmodin till utredningsmännens förfogande.
4
Kuiigl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
statskontoret, statens jordbruksnämnd, veterinärstyrelsen, sjöfartsstyrelsen,
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, medicinalstyrelsen,
medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, statspolisintendenten, civilförsvarsstyrelsen,
beredskapsnämndcn för psykologiskt försvar, statens
si gnal skydds nämnd, riksbrandinspektören, 1954 års utredning rörande totalförsvarets
personalbehov, kommandoexpeditionsutredningen, författningsutredningen,
1959 års utredning rörande utbildning av värnpliktiga
läkare m. m., 1959 års besparingsutredning för försvaret, 1959 års utredning
rörande den försvarsmedicinska forskningen, 1960 års utredning rörande
organisation m. m. av ett för försvaret gemensamt intendenturförvaltningsverk,
samtliga civilbefälhavare -— civilbefälhavaren i II civilområdet efter
samråd med länsstyrelsen i Jämtlands län — överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges Radio AB,
Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges akademikers
centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen.
1962 års försvarskommitté, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Blekinge
och Gävleborgs län, Svenska stadsförbundet, Sveriges industriförbund,
Tjänstemännens centralorganisation samt Sveriges civilförsvarsförbund,
som jämväl beretts tillfälle att yttra sig, har icke avgivit något utlåtande.
Jag kommer nu att redogöra för huvudinnehållet i försvarsledningsutredningenis
betänkande och i däröver avgivna yttranden. Dessa upptages i anslutning
till utredningens förslag under de särskilda avsnitten. Mina egna
synpunkter och förslag framlägger jag slutligen i ett sammanhang.
II. Vissa utgångspunkter och riktlinjer
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen erinrar om vissa förhållanden, som är av grundläggande
betydelse för organisation och verksamhet inom totalförsvarets högsta och
centrala ledning. Utredningen avser här närmast totalförsvarets allmänna
uppgift och gemensamma målsättning, vår utrikespolitiska ställning, det
nutida krigets karaktär, uppbyggnaden av och de grundläggande principerna
för verksamheten inom vårt totalförsvar samt vissa ekonomiska synpunkter.
Totalförsvarets allmänna uppgift
Härom anför utredningen följande:
»Det ligger utom ramen för utredningens uppdrag att formulera totalförsvarets
allmänna uppgift, men på grund av dennas inflytande på ordnandet
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
av totalförsvarets högsta ledning har utredningen ansett det nödvändigt att
för sitt arbete utgå från en egen bedömning av denna och har därvid sammanfattat
den sålunda:
Det är en gemensam uppgift för totalförsvarets olika grenar att vara så
förberedda för krig att totalförsvaret verkar fredsbevarande.
Om ett angrepp mot oss likväl kommer till stånd, är det främst krigsmaktens
uppgift att möta detta angrepp och i det längsta hindra att svenskt
territorium besättes och utnyttjas. De övriga delarna av totalförsvaret
vilket innebär huvuddelen av den civila samhällsverksamheten -—• skall
därvid dels understödja det militära försvaret, dels möjliggöra att motståndsandan
bevaras, att huvuddelen av landets befolkning överlever kriget
och att väsentliga ekonomiska och kulturella värden undgår förstörelse.
Totalförsvarets allmänna uppgift är en klar följd av vår fredsvilja samt
vår föresats att bevara vår frihet och självständighet. Utredningen anser
den därför inom överskådlig framtid vara i huvudsak oberoende av inom
alla områden ständigt pågående utveckling och förändringar. Den allmänt
formulerade uppgiften utgör emellertid icke — och kan aldrig utgöra —-tillräckligt underlag för utformning och vidareutveckling av vårt totalförsvar
och dess olika grenar. Härpå inverkar nämligen en lång rad faktorer
av föränderlig karaktär, bl. a. det utrikes- och militärpolitiska läget, teknikens
framåtskridande och den allmänna samhällsutvecklingen i vårt land.
Riktlinjerna för utformning och vidareutveckling av vårt totalförsvar måste
därför anges i form av en för totalförsvaret gemensam målsättning, vilken
med utgångspunkt i totalförsvarets allmänna uppgift är baserad på en enhetlig
strategisk grundsyn.»
»Enhetlig strategisk grundsyn» och »för totalförsvaret gemensam målsättning»
Utredningen lägger följande innebörd i dessa båda begrepp.
Enhetlig strategisk grundsyn:
»En på politiska bedömanden samt omfattande studier och överväganden
grundad uppfattning om
a) krigsriskerna och sannolikheten av olika krigsalternativ (t. ex. storkrig
eller begränsat krig);
b) det nutida krigets karaktär (t. ex. krigsutbrott utan eller med kortare
eller längre förvarning, kärnstridsmedel eller icke kärnstridsmedel, kort
eller långt krig);
c) sannolikheten — även inbördes — av olika mot oss riktade betvingelsemetoder
(t. ex. strategisk kupp, storanfall utan terror, terror);
d) våra allmänna försvarsmöjligheter med hänsyn till uppfattningen
om under a)—c) redovisade frågeställningar och med utgångspunkt från
vårt militärgeografiska läge, våra nuvarande eller inom överskådlig framtid
disponibla personella, ekonomiska och materiella resurser samt sannolikheten
för bistånd utifrån.»
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
För totalförsvaret gemensam målsättning:
»Riktlinjerna för vårt totalförsvars aktuella verksamhet i krig, grundade
på totalförsvarets allmänna uppgift och på en enhetlig strategisk grundsyn,
samt med samma utgångspunkter angivna riktlinjer för totalförsvarets
utveckling på längre sikt.»
Utredningen framhåller nödvändigheten av att alla förberedelser för vårt
totalförsvar utföres mot bakgrunden av en enhetlig strategisk grundsyn
och efter riktlinjer som anges i en för totalförsvaret gemensam målsättning.
Beträffande utformning och vidareutveckling av grundsyn och målsättning
anför utredningen, att de utrikespolitiska utgångsvärdena givetvis måste
tillhandahållas av utrikesdepartementet, medan övrigt underlag bör tas
fram av totalförsvarets centrala myndigheter, naturligen främst av överbefälhavaren.
Slutlig utformning bör, vad gäller de allmänna riktlinjerna,
göras av riksdagen efter förslag av Kungl. Maj :t. Grundsyn och målsättning
måste i erforderlig omfattning delges samtliga för totalförsvarsförberedelser
ansvariga centrala myndigheter.
Grundsynen och målsättningen kan — framhåller utredningen vidare —
icke vara fixerade en gång för alla utan måste utvecklas eller ändras med
hänsyn till inträffade ändringar i förutsättningarna; här fordras att de
ledningsorgan, som har ansvar för detta arbete, ständigt följer utvecklingen
inom alla aktuella områden.
Vår alliansfria utrikespolitik
Härom anför utredningen:
»Utrikes- och försvarspolitik måste följa en enhetlig linje. Totalförsvaret
skall utgöra ett stöd för utrikespolitiken och skapa största möjliga handlingsfrihet
för denna.
Vår alliansfria utrikespolitik ställer särskilda krav på vårt totalförsvar.
Det måste vara starkt, eftersom vi icke är tillförsäkrade bistånd från allierade,
och det måste av samma skäl i sig självt innefatta alla de försvarsfunktioner,
som erfordras i ett nutida försvar. Totalförsvarets högsta och
centrala ledning måste därför i sin tur innefatta resurser att leda alla funktioner,
som erfordras för att genomföra försvaret i krig och för att förbereda
detta försvar i fred. Förberedelsearbetet ställer, allmänt sett, större krav på
ledningen i vårt alliansfria läge än motsvarande arbete ställer på ledningen
i en nation som ingår i ett koordinerat försvarssystem. Vi måste t. ex. driva
vår egen underrättelsetjänst och kan i detta hänseende endast lita till oss
själva. Det operativa krigsförberedelsearbetet måste avse alla komponenterna
i försvarssystemet. Vi måste också ha möjligheter att inom hela totalförsvaret
utveckla egna metoder, egen materiel och egna organisationer.
Stora krav ställes därför på vår försvarsforskning och på hela vår materielutveckling,
vilka måste arbeta på stor bredd och bearbeta många problem
fi ån grunden fram till en praktiskt användbar lösning. Det är nödvändigt
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
att beakta dessa förhållanden, när man tar ställning till ledningsorganisationernas
utformning.»
Det nutida krigets karaktär samt därav följande riktlinjer för organisation av
totalförsvarets högsta och centrala ledning
Utredningen anför:
»Ett angrepp mot vårt land kan komma till utförande för olika syften och i
olika världspolitiska sammanhang. Angriparens huvudändamål kan sålunda
vara en önskan antingen att själv utnyttja svenskt territorium eller att
hindra en motståndare att göra detta; angreppet kan komma antingen inom
ramen för ett »avsiktligt» eller »oavsiktligt» storkrig eller i samband med
ett begränsat krig, som kan vara riktat enbart mot Sverige eller föras inom
ett område som i sig innesluter svenskt territorium.
Ett angrepp mot oss kan komma efter en kortare eller längre förvarning
eller i värsta fall utan någon förvarning alls. Möjligheterna för en angripare
att dölja sina anfallsförberedelser är i huvudsak omvänt proportionella
mot förberedelsernas omfattning. Risken för att ett angrepp mot oss kommer
mycket överraskande har därför bedömts vara störst i ett mot oss riktat
begränsat krig, som enligt angriparens beräkningar icke kommer att utvecklas
till storkrig och därför kan igångsättas utan några mera omfattande
förberedelser. Ett sådant angrepp mot oss betraktas dock f. n. som mindre
sannolikt.
Den moderna krigstekniken har skapat många möjligheter för en angripare.
Han kan tillgripa hemortsbekämpning genom flyg- och fjärrvapenanfall,
olika former av invasion, avspärrning, biologisk och kemisk krigföring
samt psykologisk krigföring. Det sannolikaste är att en angripare
begagnar en kombination av olika angreppsmetoder och därvid väljer den
kombination — »betvingelsemetod» — som han bedömer snabbast föra till
målet utan alltför stora insatser. Kriget kommer att föras inte endast mot
krigsmakten utan mot hela vårt samhällsliv. Kärnstridsmedel kan komma
att insättas i större eller mindre omfattning. Är angriparens avsikt att skaffa
sig kontroll över hela vårt land eller delar därav, måste med stor sannolikhet
angreppsmetoden invasion tillgripas.
Vårt totalförsvar och därmed ledningsorganen inom totalförsvaret måste
utformas med hänsyn till de stora variationsmöjligheterna i fråga om
igångsättande och genomförande av ett angrepp mot vårt land. Som grund
för utveckling och inriktning måste dock, enligt utredningens mening, ligga
det svåraste av de alternativ som kan anses sannolika. Enligt utredningens
uppfattning, grundad bl. a. på bedömanden i en inom försvarsstaben utarbetad
strategisk studie, innebär detta alternativ ett angrepp som, efter endast
kort förvarning, med utnyttjande av samtliga angreppsmetoder och insats
av kärnstridsmedel, syftar till att ockupera hela landet eller delar därav.»
8
Kungl. Mcij. ts proposition nr 108 år 1962
Uppbyggnäd av och grundläggande principer för verksamheten inom
totalförsvaret
Utredningen lämnar en komprimerad redogörelse enligt följande:
»Det nutida krigets totala karaktär medför att samhällslivets olika delar i
krig måste mer eller mindre inordnas i en totalförsvarsorganisation. Krigsmakten
kommer av lätt insedda skäl att inta en framträdande plats i en
sådan organisation. Den civila samhällsverksamheten eller det civila försvaret
kommer att nära anslutas till det militära försvaret och på olika sätt uppbära
och understödja detta. Det sätt på vilket dessa funktioner fullgöres
kan vara av stor för att inte säga avgörande betydelse för krigsmaktens
möjligheter att lösa sina uppgifter.
Totalförsvaret brukar — som chefen för försvarsdepartementet erinrat om
i sina direktiv för utredningen — indelas i det militära försvaret, civilförsvaret
med närliggande områden såsom polisväsendet, hälso- och sjukvården
samt socialvården, det ekonomiska försvaret samt det psykologiska
försvaret. Denna indelning, som i första hand avser krigsförhållanden men
i viss utsträckning kan tillämpas även i fred, är emellertid endast en schematisk
indelning i huvudgrenar. Verksamheten inom totalförsvaret består
icke blott av dessa huvudgrenar utan av ett stort antal funktioner, vilka
principiellt är sidoordnade varandra men har ett nära inbördes sammanhang
och är av varierande betydelse. Vissa funktioner, t. ex. krigsmaktens
operativa verksamhet, är av ledande karaktär, medan huvuddelen av funktionerna,
t. ex. sambandstjänst, närmast är att betrakta som stödfunktioner.
Som exempel på ytterligare funktioner kan nämnas civilförsvarets utrymningsverksamhet,
underrättelsetjänst, säkerhetstjänst, hälso- och sjukvård,
totalförsvarets försörjning med arbetskraft, livsmedel, kraft, bränsle, förnödenheter
i övrigt och penningmedel, transport- och trafikverksamhet
samt funktioner av social- och personalvårdande karaktär. Flertalet av de
civila funktionerna motsvaras av liknande fredsfunktioner; det är fredsfunktionerna
som i krig ställer om och övergår till försvarsverksamhet.
Sammanfattningsvis kan sägas att totalförsvaret i sig innefattar mycket
omfattande delar av samhällsfunktionerna och att statliga och kommunala
myndigheter, som i fred handhar dessa funktioner, tas i anspråk som ledningsorgan.
För att vårt totalförsvar skall få största effekt fordras att samhällets personella
och materiella tillgångar användes på mest rationella sätt. Våra resurser
räcker emellertid icke till för att hålla alla samhällsverksamheter i
gång under krigsförhållanden. Bl. a. av detta skäl måste vi upphöra med
sådant som icke är oundgängligen nödvändigt för krigets fullföljande, och
vi måste utnyttja våra tillgångar så, att de kommer till bästa nytta i varje
särskilt skede av kriget. Det är en gemensam och samordnad insats av
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
militära och civila resurser, som skall eftersträvas. Under vissa krigslägen
kan det sålunda bli nödvändigt, att huvuddelen av det civila försvarets tillgångar
av t. ex. arbetskraft och transportmedel sättes in för att underlätta
för krigsmakten att lösa sina uppgifter. I andra lägen kan både militära
och civila resurser behöva kraftsamlas för att bistå civilförsvaret eller
för att öka produktionen av för vårt land livsviktiga varor och förnödenheter.
Våra knappa resurser i fråga om sjukvård kommer exempelvis alltid
att vara en gemensam militär-civil angelägenhet.
Vårt totalförsvar i krigstid kommer sålunda att få karaktären av växelspel
i vad avser utnyttjande av våra tillgångar. Detta kräver ett nära och
kontinuerligt bedrivet samarbete mellan de ansvariga myndigheterna i
olika instanser. Det krävs också förberedelser i fred och lämpliga, prövade
organisationsformer för att i krig undvika onödiga friktioner och svårigheter.
Ju mer förberedda de militära och civila myndigheterna är och ju
mer som planlagts och övats i fred, desto lättare kan improvisationer åstadkommas
i krig.
Myndigheternas krigsplanläggning omfattar i regel åtgärder för att förbereda
funktionernas krigsorganisering och uppgifter i krig, myndigheternas
egen övergång till krigsorganisation samt deras förflyttning till och gruppering
på krigsuppehållsplats. För många av samhällets verksamhetsgrenar
innebär omställningen för krig ökade uppgifter och en stark ansvällning av
personal (t. ex. civilförsvaret, hälso- och sjukvården); för andra åter kommer
uppgifterna att begränsas eller helt upphöra, varvid övertalig personal
kan placeras att fullgöra andra uppgifter.
Den fredstida statsverksamhetens ledning är starkt centraliserad. Regionala
statliga myndigheter har i fredstid tämligen begränsade befogenheter.
Det nutida kriget med dess möjligheter att utveckla snabbhet och utnyttja
stridsmedel med stor verkan tvingar till en genomgripande ändring av ledningsförhållandena
i krig. Det är därför numera nödvändigt att i god tid
decentralisera stora delar av den högsta och centrala ledningens befogenheter
till regionala myndigheter och att, likaledes i god tid, flytta de
högsta, centrala och regionala ledningsorganen från fredsgruppering till en
spridd och därmed mindre sårbar krigsgruppering. Utan att dessa åtgärder
genomföres blir statsledningens handlingsfrihet begränsad gentemot
hot och påtryckningar eller vid överraskande bekämpning med massförstörelsemedel.
En decentralisering av befogenheter i ett skärpt utrikespolitiskt läge från
centrala till regionala myndigheter i förening med en flyttning av verksamheten
från freds- till krigsuppehållsplats kommer att ställa stora krav
på berörda myndigheter och befattningshavare. Det är därför av särskild betydelse
att en sådan omställning från freds- till krigsförvaltning är väl planlagd
och kontinuerligt övad. Planläggningen för en decentraliserad ledning
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962
måste beakta nödvändigheten av att decentraliseringen blir »parallellställd»,
d. v. s. föres lika långt inom alla verksamheter, som är beroende av varandra
och mellan vilka samarbete måste ske på det regionala planet.»
Statsfinansiella och samhällsekonomiska synpunkter
Utredningen ställer här kravet att totalförsvarets ledning skall vara så
konstruerad, att den kan verka för en fortgående rationalisering inom totalförsvaret
och sålunda ge oss den minst kostnadskrävande organisationen
för den försvarseffekt vi eftersträvar.
Utredningen anför vidare att totalförsvarets högsta ledning skall organisatoriskt
vara utformad så, att den fortlöpande kan ge den anslagsbeviljande
instansen — riksdagen — klaraste möjliga överblick av totalförsvarets
behov inom olika områden och därmed ge allsidigt och sakligt underlag för
dess prövning av dessa behov.
Grundläggande krav på totalförsvarets högsta och centrala ledning
Med hänsyn till ovan anförda förhållanden aniser utredningen att följande
grundläggande krav bör beaktas vid utformningen av totalförsvarets
högsta och centrala ledning samt vid fördelning mellan ledningsorganen av
ansvar och befogenheter.
Organisationen skall i såväl fred som krig säkerställa en nära och kontinuerlig
samordning av utrikes- och försvarspolitiken.
Organisationen i krig skall möjliggöra att försvarsansträngningarna inom
totalförsvarets olika delar samordnas så, att den samlade försvarseffekten
blir den största möjliga.
Den måste också möjliggöra att beslut av avgörande art kan fattas och
expedieras snabbt, även under fientligt tryck eller eljest synnerligen försvårande
omständigheter.
Organisationen i fred skall möjliggöra att försvarsförberedelserna inom
totalförsvarets olika delar samordnas så, att totalförsvaret — inom en given
ekonomisk ram och tillgängliga resurser i övrigt — blir det starkaste möjliga.
Den måste också så långt möjligt överensstämma med organisationen i
krig och snabbt kunna övergå till denna. Ledning för verksamhet i krig
skall i erforderlig omfattning kunna utövas även före och under övergång
från freds- till krigsorganisation.
Yttranden
Remissmyndigheterna ansluter sig till eller har intet att erinra mot de
principer, som försvarsledningsutredningen lagt till grund för sina förslag.
11
Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962
Överbefälhavaren, som säger sig i allt väsentligt dela de uppfattningar som
framförts i detta sammanhang, understryker särskilt betydelsen av att grunden
för totalförsvarets allmänna uppgifter, utformning och utveckling vilar
på en gemensam realistisk målsättning, baserad på en enhetlig strategisk
grundsyn.
III. Totalförsvarets högsta ledning i krig
1960 års för svar sledningsutredning
Krav på totalförsvarets högsta ledning
Utredningen har enligt sina direktiv haft till uppgift att studera totalförsvarsledningens
organisation m. m. i krig endast i den utsträckning som
bedömts erforderlig för att erhålla en tillräcklig bakgrund för förslag rörande
ledningens organisation i fred. På grund härav men också under beaktande
av sekretesskravet liar utredningen berört krigsorganisationsfrågoma
endast i allmänna ordalag.
Utredningen konstaterar att riksstyrelsens främsta uppgift i krig är att
leda och samordna försvarsansträngningarna, medan uppgifter utan direkt
anknytning till försvarsverksamheten måste nedläggas eller i vart fall skjutas
i bakgrunden. Riksstyrelsen, som har begränsade möjligheter att ingripa
i detaljer, måste koncentrera sin ledningsverksamhet till sådana uppgifter,
som av olika skäl icke kan handhavas av underlydande ledningsorgan.
De uppgifter som i enlighet härmed ankommer på riksstyrelsen är
enligt utredningens mening i stora drag
a) att leda den utrikespolitiska verksamheten,
b) att allt efter lägets växlingar ändra och komplettera den målsättning
för totalförsvaret som varit gällande i fred,
c) att fastställa inriktningen i stort av underlydande myndigheters verksamhet
— t. ex. militära operationer och utrymningar,
d) att säkerställa att tillgängliga resurser utnyttjas på sådant sätt att väsentliga
behov blir tillgodosedda i bestämd angelägenhetsordning — t. ex.
fördela eller omfördela personal, livsmedel, sambands- och transportmedel,
e) att lagstifta, i den mån detta även under krigsförhållanden kan befinnas
möjligt och erforderligt,
f) att fastställa den efter läget avpassade finanspolitiken och ange riktlinjer
för penningpolitiken,
g) att vid behov ändra ansvarsfördelningen mellan myndigheter, bl. a.
genom en ökad decentralisering av ansvar och befogenheter,
h) att tillse att säkerhetstjänsten har resurser att skydda landet mot
spioneri och femtekolonnverksamhet samt
i) att verka för upprätthållande av försvarsvilja och motståndsanda.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
För att ha möjlighet att fullgöra dessa sina uppgifter måste riksstyrelsen,
enligt utredningens mening, vara verksam på undandragnia och i möj ligaste
mån skyddade platser samt uppdelad på sådant sätt, att den icke löper någon
större risk att i sin helhet bli utslagen. Den måste också bl. a. ha tillgång till
väl utbyggda signalförbindelser med cheferna för totalförsvarets centrala
myndigheter — främst med överbefälhavaren — men även med civilbefälhavarna
och så långt möjligt med länsstyrelserna.
Beträffande verksamheten inom riksstyrelsen anför utredningen:
»Beslut, även avgörande sådana, måste kunna fattas snabbt och utan tidsspillan
delges berörda myndigheter. Detta innebär att för beslut erforderligt
underlag, ofta omspännande avsevärda delar av det aktuella totalförsvarsläget,
måste kunna tas fram och sammanställas med minsta möjliga tidsutdräkt.
Sedan principiella ställningstaganden gjorts, kan det ofta erfordras
en rad följ dbeslut, vilka även de snabbt måste delges berörda myndigheter.
Huvuddelen av riksstyrelsens ledningsverksamhet måste givetvis vara
samordnad icke bara inom utan även mellan olika totalförsvarsfunktioner.
För att belysa behovet av samordning mellan verksamheter tillhörande olika
totalförsvarsfunktioner vill utredningen här endast peka på sammanhanget
mellan utrikespolitisk verksamhet och militära operationer, utrymningar av
civilbefolkning och militära operationer samt på de anspråk som stora,
kanske icke tidigare planlagda utrymningar ställer på folkförsörjningen.
De nämnda behoven av snabbhet i beslut och nära samordning av ledningsverksamheten
inom olika delar av totalförsvaret ställer särskilda krav på
organisation och arbetsformer. Inom riksstyrelsen måste finnas någon form
av centralavdelning med god överblick över totalförsvarets resurser och problem,
och i fråga om arbetsformerna säger det sig självt, att remissförfarande
och andra tidskrävande åtgärder som i stor utsträckning kännetecknar
och är nödvändiga för arbetet i fred icke är användbara under krigsförhållanden.
Det är nödvändigt att konstitutionen ger riksstyrelsen laglig rätt att bedriva
verksamheten enligt de krav som kriget ställer och som här berörts.
Ingen tvekan får råda om att landets styrelse utövas med fullt laglig sanktion
från folket genom dettas, utan främmande inblandning och utan tvång,
vederbörligen valda representanter. Detta äger avgörande betydelse icke
minst för att bevara och stärka försvarsvilja och motståndsanda.»
Nuvarande organisation och verksamhet
Utredningen anför att det föreligger en ingående planläggning rörande
riksstyrelsens uppgifter och organisation i krig och att denna planläggning
är föremål för fortlöpande bearbetning. De krav, som redovisats i det föregående,
torde därför enligt utredningens mening kunna tillgodoses i all den
utsträckning som konstitution och fredsorganisation medger.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
Utredningen behandlar närmare endast två problem, nämligen om riksdagens
verksamhet i krig och om de organisatoriska förutsättningarna inom
Kungl. Maj :ts kansli för samordnad ledning av försvarsansträngningarna.
Utredningen anför härom följande:
»Då utredningen i det föregående sökt exemplifiera riksstyrelsens uppgifter
i krig, har hl. a. framhållits att riksstyrelsen skall säkerställa att de olika
totalförsvarsfunktionerna erhåller nödiga resurser för sin verksamhet. I den
mån anslagsbeviljande eller lagstiftande verksamhet sålunda aktualiseras,
måste riksdagen grundlagsenligt medverka. Det ligger emellertid i sakens
natur, att även riksdagsarbetet måste förenklas och anpassas efter krigets
krav. I betydande utsträckning är detta också möjligt genom den elasticitet,
som utmärker våra grundlagar. Det torde dock kunna ifrågasättas, om icke
en betydande minskning av riksdagens fredstida organisation måste komma
till stånd. Utredningen har sig bekant, att man på vissa håll i utlandet, så
t. ex. i Norge, vidtagit särskilda åtgärder för att trygga ledningsverksamheten
även i det fall att riksdagen ej kan fungera. Motsvarande åtgärder i
vårt land kan endast äga rum efter ändring av grundlagarna.
I det föregående har utredningen framhållit, att kraven på snabbhet i beslut
och nära samordning av riksstyrelsens ledningsverksamhet avseende
olika delar av totalförsvaret hl. a. innebär att underlag för beslut, ofta omspännande
avsevärda delar av det aktuella totalförsvarsläget, måste kunna
tas fram och sammanställas med minsta möjliga tidsuldräkt. Utredningen
anser, att de organisatoriska förutsättningarna härför f. n. icke är tillfredsställande.
Bättre förutsättningar i detta hänseende skulle uppstå, därest
inom krigsorganisationen funnes någon form av centralavdelning med god
överblick över totalförsvarets resurser och problem.»
Utredningens förslag
Utredningen erinrar om att den i betänkandet »Enhetlig ledning av krigsmakten»
anförde som sin mening, att ansvars- och organisationsförhållanden,
icke blott i krig utan även i fred, måste bestämmas utifrån de uppgifter
som ledningen kan komma att ställas inför i krig. Denna princip kan endast
delvis tillämpas i fråga om totalförsvarets högsta ledning, eftersom denna
ledning i fred har att styra hela vårt fredssamhälle. Man måste därför,
anför utredningen, beträffande flertalet verksamhetsområden gå den motsatta
vägen: de ansvars- och organisationsförhållanden, som man måste ha
i fred, bör om möjligt bibehållas även i krig. På vissa punkter är detta dock
icke tillräckligt för att möjliggöra en effektiv ledningsorganisation; här
måste särskilda organ inrättas, så långt möjligt redan i fred. Kravet på
överensstämmelse mellan krigs- och fredsorganisation är lika starkt som
inom krigsmaktens högsta ledning men måste i större utsträckning än när
det gäller denna uppfyllas genom att organisationerna anpassas till var
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
andra. Utredningen föreslår ett centralt kansli till statsministerns omedelbara
förfogande samt gör vissa uttalanden rörande riksdagens verksamhet
och Kungl. Maj :ts befogenheter i krig.
Beträffande statsministerns särskilda kansli uttalar utredningen:
»Ledningen av krigsansträngningarna -— som i krig är den allt dominerande
verksamheten för riksstyrelsen -— utövas naturligen i första hand av statsministern.
Det är utredningens uppfattning, att denne måste ha ett effektivt
fungerande, centralt kansli till sitt omedelbara förfogande härför. Detta
kansli synes utredningen höra ha som främsta uppgifter
att hålla statsministern underrättad om läget inom totalförsvaret,
att sammanställa underlag för avgörande beslut, som mera påtagligt berör
två eller flera departement, samt
att samordna verksamheten mellan departementen, sedan avgörande beslut
fattats.
För att kansliet skall kunna lösa sina mycket kvalificerade uppgifter,
måste i detsamma ingå personal som är väl insatt i hela vår totalförsvarsorganisation
och väl känner till dess resurser och möjligheter. Utredningen
anser att stommen till detta centrala kansli måste utgöras av personal, som
ingår i en motsvarande organisation i fred. Förslag till en sådan fredstida
organisation framlägges i det följande.»
Beträffande riksdagens verksamhet och Kungl. Maj :ts befogenheter i krig
erinras om att utredningen framhållit såsom väsentligt, lätt våra lagar,
främst grundlagarna, har en utformning som ger riksstyrelsen konstitutionella
befogenheter att leda verksamheten enligt de krav som kriget ställer.
Utredningen anför också att så f. n. icke i alla hänseenden är fallet. Enligt
vad utredningen inhämtat, avser författningsutredningen, på vilken
det närmast ankommer att ta ställning i denna fråga, att föreslå att i regeringsformen
skall ingå ett kapitel med särskilda bestämmelser för krig och
krigsfara. Där skulle bl. a. meddelas föreskrifter om en riksdagens krigsdelegation
och om avsevärt vidgade befogenheter för Kungl. Maj :t, därest
förhållandena icke medger att vare sig riksdagen eller riksdagens krigsdelegation
sammanträder. Utredningen säger sig — utan att ta ställning till
enskildheter i författningsutredningens planer -—- vilja ansluta sig till dess
tankegångar i stort inom förevarande område och finner det angeläget att
grundlagsändringar sker i huvudsak i enlighet med dessa. Utredningen
framhåller även såsom sin mening att regeringsbeslut i krig måste kunna
fattas och vara bindande även om blott ett fåtal av regeringens ledamöter
är tillstädes.
Yttranden
Samtliga remissmyndigheter som uttalat sig i fråga om högsta ledningens
organisation och verksamhet i krig — omkring trettiofem -— biträder utredningens
uppfattning att ledningen av krigsansträngningarna i första
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
hand utövas av statsministern. Det störa flertalet av dessa myndigheter
tillstyrker eller har intet att erinra emot utredningens förslag, att statsministern
i krig skall ha ett centralt kansli till sitt omedelbara förfogande.
Några avvikande uppfattningar framföres icke.
I frågan om behovet av särskilda bestämmelser i regeringsformen för regeringens
och riksdagens verksamhet under krig och krigsfara har endast ett
fåtal myndigheter uttalat sig. Några erinringar mot utredningens synpunkter
framföres icke.
Överbefälhavaren ansluter sig helt till utredningens uppfattning och
framhåller att det synes vara angeläget, att riksdagens arbetsformer i krig
förenklas så, att bl. a. en snabbare arbetsmetodik erhålles.
Författningsutredningen framhåller att den gällande regeringsformens
och riksdagsordningens bestämmelser i flera avseenden är mindre väl anpassade
efter de krav ett nutida krig ställer. Författningsutredningen har
därför i sitt förslag till grundlagstexter, avsedda att ersätta regeringsformen
och riksdagsordningen, ansett sig böra föreslå delvis helt nya stadganden
rörande regeringens och riksdagens verksamhet under krig och andra utomordentliga
förhållanden. Dessa stadganden har sammanförts i ett särskilt
kapitel. Bland de spörsmål utredningen därvid fått anledning att ta ställning
till näinnes följande. Skall man under krig över huvud taget räkna med
riksdagens aktiva medverkan eller skall riksdagen i någon form förpuppas
för att först efter krigets slut åter träda i verksamhet? Författnings utredningen
har ansett att riksdagen så långt det över huvud taget är möjligt
skall fungera även under krig. Den bör därför, om den icke är samlad, omedelbart
inkallas, då krigsfara uppstår. För att möjliggöra riksdagens aktiva
medverkan även i ett läge, då riket utsattes för krigshandlingar i stor skala,
föreslår utredningen att riksdagens kompetens av praktiska skäl överföres
på en mindre församling av riksdagsledamöter, benämnd riksdagens krigsdelegation.
Denna delegation, som är begränsad till talmän, vice talmän och
ledamöterna av vissa utskott, skall själv äga bestämma om sina arbetsformer.
Så fort förhållandena gör det möjligt, skall krigsdelegationen ersättas
av den vanliga riksdagen. Endast under förutsättning att icke ens
krigsdelegationen kan fungera — och detta måste anses representera ett
yttersta nödläge — skall regeringen till rikets skydd och krigets slutförande
äga att utöva på riksdagen ankommande uppgifter, dock icke befogenheten
att ändra eller upphäva grundlag.
Enligt nuvarande grundlagsregler kan allmänna val under krig eller
krigsfara uppskjutas genom särskilt beslut av regering och riksdag. Författningsutredningen
utgår från att under krig allmänna val över huvud
taget icke skall hållas annat än efter särskilt riksdagsbeslut. I regeringsformen
behövs vidare en allmän bestämmelse av innebörd att under krig
riksdagen äger besluta, att uppgift som enligt grundlagen ankommer på
viss myndighet skall fullgöras av annan myndighet.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
IV. Totalförsvarets högsta ledning i fred
1. Krav på totalförsvarets högsta ledning
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen anför härom följande:
»Fullgörandet av totalförsvarets uppgifter under krig skall i fred förberedas
bl. a. genom studier, planering av verksamheten, utbildning, övningar,
anskaffning och lagring av materiel och förnödenheter samt utbyggnad av
kommunikationer, befästningar och skyddsrum för civilbefolkningen. Efter
hand inträdande förändringar i förutsättningarna måste därvid beaktas och
medföra en fortgående anpassning av organisation m. m. Den fredstida ledningsverksamheten
behöver icke och kan med hänsyn till sin natur oftast
icke heller utövas med samma grad av decentralisering som erfordras i
krig; däremot är det självfallet en angelägen fredsuppgift att förbereda den
för krigsförhållanden nödvändiga decentraliseringen.
Riksstyrelsens viktigaste ledningsuppgifter, avseende totalförsvaret, synes
— kortfattat återgivna — vara följande:
a) att analysera förutsättningarna för och fortlöpande överse den enhetliga
strategiska grundsyn, som måste ligga till grund för alla försvarsförberedelser,
b) att med utgångspunkt i grundsynen samt ekonomiska, tekniska och
personella resurser bestämma den för totalförsvaret gemensamma målsättningen,
c) att, med utgångspunkt i målsättningen för totalförsvaret i dess helhet,
bestämma målsättningen för de olika huvudfunktionerna inom totalförsvaret
samt fördela uppgifter och befogenheter mellan olika myndigheter; uppgifterna
för totalförsvarets olika delar måste vara parallellställda genom
hela kedjan av funktioner, så att man når optimal effekt med tillgängliga
resurser,
d) att säkerställa att totalförsvarets olika delar får de resurser, som bedömes
svara mot målsättningen,
e) att tillse att verksamheten inom totalförsvaret anordnas efter och bedrives
i enlighet med riktlinjer som överensstämmer med grundsyn och målsättning;
detta innebär bl. a. verksamhet för viss inriktning av de centrala
myndigheternas budgetarbete, fördelning av personal och materiella tillgångar,
beredskapslagstiftning samt uppföljning av de centrala myndigheternas
verksamhet,
f) att allt efter det utrikes- och militärpolitiska lägets växlingar bestämma
totalförsvarets beredskap, främst dess mobiliserings- och insatsberedskap
men även — ehuru beslut härom icke kan vinna effekt lika snabbt — den
långsiktiga beredskapen samt
g) att verka för upprätthållande av försvarsviljan.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
Huvuddelen av alla försvarsförberedelser inom riksstyrelsen måste vara
sinsemellan samordnade för att försvarseffekten — inom en given ekonomisk
ram och tillgängliga resurser i övrigt — skall bli den största möjliga.
Omfattningen av försvarsförbercdelserna och det förhållandet att nästan alla
förvaltningsområden beröres innebär, att samordningen erbjuder betydande
problem och kräver avsevärda arbetsinsatser. För att de grundläggande uppgifterna
inom högsta ledningen — att analysera förutsättningarna för och
fortlöpande överse grundsynen samt med utgångspunkt i denna efterhand
ange, ändra och komplettera målsättningen — skall kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt, erfordras bl. a. gynnsamma organisatoriska förutsättningar.
Även om en enhetlig strategisk grundsyn och en för totalförsvaret gemensam
målsättning är nödvändiga förutsättningar för att försvarsförberedelserna
inom hela totalförsvaret skall kunna samordnas i erforderlig omfattning,
utgör de givetvis icke någon tillräcklig garanti för att så sker. Den
gemensamma målsättningen ger nämligen endast de stora riktlinjerna;
samordning erfordras inom alla verksamhetsområden och beträffande ärenden
av både större och mindre omfattning. För detta ändamål kräves särskilda
organisatoriska former och åtgärder. De verksamhetsområden, inom
vilka en grundläggande samordning måste ske genom riksstyrelsens försorg,
kan schematiskt indelas i tre huvudgrupper: krigsplanläggning, budgetarbete
och lagstiftning.
Samordning av krigsplanläggning
Huvuddelen av all krigsplanläggning åvilar eller ledes av totalförsvarets
centrala myndigheter; riksstyrelsen har närmast att ange riktlinjerna för
denna verksamhet och säkerställa erforderlig samordning. Detta sker främst
genom att den för totalförsvaret gemensamma målsättningen kompletteras
med målsättningar för totalförsvarets huvudgrenar, d. v. s. i första hand
för det militära försvaret, civilförsvaret, det ekonomiska försvaret och det
psykologiska försvaret. Särskilda målsättningar erfordras också för t. ex.
säkerhetstjänsten, hälso- och sjukvården samt sambandstjänsten. Inom
vissa verksamhetsområden erfordras att riksstyrelsen ger relativt noggranna
bestämmelser för myndigheternas planläggning i fråga om anläggningsverksamhet,
materielanskaffning, organisation o. d. Som exempel kan nämnas att
Kungl. Maj:t bör ange inom vilka orter och i vilken omfattning skyddsrum
skall byggas, liksom även vilka orter och områden som skall planläggas för
utrymning. Kungl. Maj :t måste också själv besluta om byggande av större
befästningar, om anläggande av vägar i vissa gränstrakter och om utbyggnad
av för totalförsvaret särskilt avsedda signalförbindelser.
I riksstyrelsens uppgifter ingår att fastställa och allt efter lägets växlingar
ändra beredskapen inom totalförsvarets olika delar. Här fordras en
nära koordination inom hela totalförsvaret. En viss beredskap inom krigs2
— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 108
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962
makten bör sålunda svara mot en viss beredskap inom t. ex. civilförsvaret,
polisväsendet och det allmänt civila medicinalväsendet. Beslut om samordnade
beredskapshöjningar måste kunna fattas utan tidsspillan och snabbt
delges berörda myndigheter. Planer för totalförsvarets beredskap i olika beredskapsgrader
måste därför föreligga i färdigt skick.
För vissa större, för totalförsvaret gemensamma övningar, t. ex. stabstjänstövningar
för högre regionala ledningsorgan, erfordras på den civila
sidan en samordnad ledning, både före och under övningarna. Det tillkommer
Kungl. Maj:t att tillse, att erforderlig samordning åstadkommes och att
alla grenar inom totalförsvaret blir föremål för övning samt att vunna erfarenheter
utnyttjas vid kommande övningar, vid revidering av gällande
bestämmelser och organisation etc.
Ärenden rörande uppgifter och organisation i krig för civilbefälhavare
och länsstyrelser kan icke hänföras till någon viss totalförsvarsgren; det
finnes icke någon central myndighet som har eller bör ha ansvar härför. Det
måste därför ankomma på Kungl. Maj :t att besluta, varvid givetvis alla de
civila totalförsvarsgrenarnas behov måste beaktas.
I samband med krigsplanläggning vill utredningen beröra den omfattande
forskning, som erfordras för totalförsvaret. Denna utgör ett stort verksamhetsfält,
inom vilket det är betydelsefullt att onyttigt dubbelarbete undvikes
och att alla forskningsområden blir täckta. I många fall har två eller flera av
totalförsvarets huvudgrenar behov av forskning inom samma område, och
en samordning från Kungl. Maj :ts sida kan då bli behövlig. Exempel härpå
är den försvarsmedicinska forskningen, som skall tillgodose såväl det militära
försvaret som civilförsvaret och den allmänt civila hälso- och sjukvården.
Riksstyrelsen har även att planlägga för sin egen verksamhet i krig. Syftet
bör vara att fastställa —• utöver organisation och verksamhet -— hur
regering och riksdag skall förflyttas till krigsuppehållsplats, hur underrättelsetjänsten
skall ledas och bedrivas, hur samband skall upprätthållas med
myndigheter och verk i central och regional instans samt vilka behov av
skydd, transporter, förläggning och försörjning som skall tillgodoses. Ifrågavarande
planläggning — där samordningskravet närmast avser samordning
inom riksstyrelsen och med motsvarande planläggning för myndigheter ingående
i totalförsvarets centrala ledning —- måste ledas av personal med
denna verksamhet som huvuduppgift.
Senast berörda del av krigsplanläggningen måste kompletteras med utbildning.
Personalen måste känna sina uppgifter i krig, ha klart för sig hur
flyttning till krigsuppeliållsplatserna skall tillgå samt veta vilka handlingar
och vilken övrig materiel, som skall medföras dit. Riksstyrelsen kommer,
som tidigare nämnts, att ställas inför arbetsuppgifter av vilka en del är helt
nya. Även i den utsträckning uppgifterna har sin motsvarighet i den fredsmässiga
förvaltningen kommer kriget att ställa krav på handläggningsfor
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
mer m. in., som helt avviker från den rutin befattningshavarna är vana vid.
De enskilda befattningshavarna, åtminstone i högre ställning, måste också
bibringas sådan insikt i totalförsvaret, att de kan bedöma sammanhangen
och samordningsbehovet. Den utbildning, som för närvarande står till buds
i detta hänseende, erhålles främst inom försvarshögskolan och genom totalförsvarsövningar.
Enligt utredningens mening är det av stor vikt, att personal
inom riksstyrelsens krigsorganisation i största möjliga utsträckning
genomgår försvarshögskolans kurser. Med hänsyn bl. a. till skolans begränsade
resurser kan dock utbildningen denna väg ge resultat först på lång
sikt, och det bör för övrigt beaktas, att endast befattningshavare i högre
ställning kan ifrågakomma för skolans kurser. Enligt utredningens mening
måste därför viss intern utbildning äga ruin i riksstyrelsens egen regi.
I och för sig kan det ligga nära till hands att de olika departementens och
myndigheternas försvarsförberedelser — icke enbart de som faller under
rubriken krigsplanläggning — från tid till annan sättes åsido till förmån
för den fortlöpande fredsmässiga verksamheten. Knapphet på personal i
förening med ett starkt tryck från den primärt fredsbetonade behovssidan
kan lätt, medvetet eller omedvetet, föranleda en prioritering till försvarsförberedelsernas
nackdel. Med hänsyn härtill måste speciella åtgärder vidtagas
för att behovet av sådana förberedelser skall bli kontinuerligt tillgodosett.
Samordning av budgetarbete
De anslag, som anvisas för totalförsvarsändamål, måste avvägas mellan
de olika försvarsfunktionerna så alt högsta möjliga effektivitet ges åt totalförsvaret.
Denna princip medför krav på prioritering och avvägning mellan
anslag, som upptages under olika huvudtitlar. Det gäller här främst en avvägning
i stort, syftande till att förebygga att någon försvarsfunktion blir
eftersatt i sådan utsträckning, att dess svaghet verkar hämmande på totalförsvarets
möjligheter att verka effektivt och därigenom nedsätter vår motståndskraft.
Den enhetliga strategiska grundsynen och den för totalförsvaret
gemensamma målsättningen skall utgöra grund för denna större avvägning.
Det måste emellertid — inom totalförsvarsfunktionernas anslagsramar
_ske en samordning även mellan ett stort antal enskilda anslag eller delposter
inom dem. För att anslagsmedel under en huvudtitel skall ge önskad
effekt, är det många gånger nödvändigt att medel för närbesläktade ändamål
står till förfogande inom en annan del av budgeten. Som exempel kan
nämnas att viss anskaffning eller byggnadsverksamhet inom krigsmakten
kan kräva att televerket får resurser för utbyggnad av vissa signalförbindelser.
Vidare kan ett ställningstagande i krigsplanläggningshänseende ofta
göra det nödvändigt att medel ställes till förfogande inom olika huvudtitlar.
Exempelvis måste utryinningsplanläggningen följas upp med åtgärder inom
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
hälso- och sjukvården samt det ekonomiska försvaret. Exemplen på behovet
av samordning av budgetarbetet kan mångfaldigas.
Samordning i lagstiftningsfrågor m. m.
För att reglera samhällslivet i ett krigs- eller krisläge erfordras ett stort
antal författningar och andra bestämmelser. Det måste vara angeläget att
dessa göres så enhetliga och enkla som möjligt. Framför allt måste det
vara en strävan att konstruktioner och definitioner göres entydiga och
ändamålsenliga. Även behovet av en inbördes samordning av decentraliseringsföreskrifter
bör bär omnämnas. Då förberedelsearbetet äger rum inom
praktiskt taget alla departement, kan emellertid omotiverade skillnader mellan
olika författningar lätt uppkomma, därest icke erforderliga resurser finnes
för samordningen.
Bland beredskapslagarna intar de s. k. fullmaktslagarna en framskjuten
plats. Genom dessa har Kungl. Maj:t fått befogenhet att under vissa i lagarna
angivna förutsättningar vidta olika åtgärder. Sådana fullmaktslagar
är t. ex. förfogandclagen, ransoneringslagen och tjänstepliktslagen. Det är
här väsentligt att likartade förutsättningar gäller för lagarnas tillämpning.
Vidare bör understrykas att vissa författningsbestämmelser, t. ex. beredskapskungörelsen,
har »ren» totalförsvarskaraktär, d. v. s. griper in i alla
delar av totalförsvaret. Utarbetandet av sådana bestämmelser som nu nämnts
främjas givetvis om den personal, som engageras i arbetet, har betydande
insikter i totalförsvarets problematik, över huvud taget bör framhållas att
det ofta är väsentligt, att totalförsvarssynpunkter framföres och beaktas under
arbetet med beredskapslagstiftning i vidaste mening.
Det erfordras således, enligt utredningens mening, ett omfattande arbete
inom Kungl. Maj :ts kansli för att åstadkomma den nödvändiga samordningen
av beredskapslagstiftningen samt för att tillgodose totalförsvarssynpunkterna
vid de enskilda lagarnas och författningarnas utarbetande inom
olika departement.
I detta sammanhang vill utredningen fästa uppmärksamheten på behovet
av lättillgängliga och överskådliga samlingar av de författningsbestämmelser,
som finnes för totalförsvaret. Det har från skilda håll omvittnats, att
det för myndigheterna är nödvändigt att ha tillgång till sådana, för att säkerhet
och snabbhet i besluten, särskilt i ett krigsläge, skall tryggas. I detta
hänseende hittills vidtagna åtgärder anses icke tillräckliga. Nu angivna arbetsuppgifter
torde böra handhavas i Kungl. Maj :ts kansli.»
Yttranden
Remissmyndigheterna har anslutit sig till eller lämnat utan erinran vad
utredningen anfört i fråga om krav på totalförsvarets högsta ledning i fred.
21
Kungl. Mcij.ts proposition nr 108 år 1962
2. Nuvarande organisation och verksamhet
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen konstaterar, att det totala krigets karaktär medför, att försvarsförberedelser
måste vidtagas inom praktiskt taget hela riksstyrelsens
verksamhetsområde och att alla lotalförsvarsgrenar och funktioner är inbördes
beroende av varandra. Avgörande för styrkan i vårt totalförsvar är
därför i stor utsträckning att planläggning in. m. är parallellt framförd och
samordnad över hela totalförsvarsområdet.
Beträffande totalförsvarsfunktionernas fördelning på olika departement
anför utredningen följande:
»Vissa arbetsuppgifter inom lotalförsvarsområdet är av den karaktären,
att de är representerade inom alla departement. Detta gäller framför allt det
planläggningsarbete som avser departementens och underställda myndigheters
krigsorganisation. Viss samordning m. m. av denna planläggning ankommer
på statsrådsberedningen, men det direkta ansvaret för egen och
underställda myndigheters krigsorganisering åvilar respektive departement.
I detta sammanhang må vidare nämnas ansvar för beredskapslagstiftning
och övrig administrativ beredskap. Även i detta hänseende har alla departement
arbetsuppgifter. Det ligger dock i sakens natur, att omfattningen av
uppgifterna varierar de olika departementen emellan med hänsyn till de
viktigaste totalförsvarsfunktionernas departementstillhörighet. Liknande
synpunkter kan läggas på budgetarbetet. Anslag, som direkt eller indirekt
avser totalförsvarsändamål, förekommer sålunda under alla departements
huvudtitlar.
Mot bakgrunden av det nu anförda har utredningen i nedanstående tablå1
sammanställt vissa totalförsvarsfunktioner efter deras fördelning på departement.
Till tablån vill utredningen knyta följande kommentarer.
Samordnande verksamhet inom statsrådsberedningen föranledes av statsministerns
uppgift att som regeringschef ytterst ansvara för kontinuiteten
i regeringens arbete. Sedan en tid har det därutöver enligt Kungl. Maj :ts
särskilda beslut ålegat ett konsultativt statsråd att handlägga vissa samordningsfrågor
m. m. Detta statsråd har sålunda att föredraga dels ärenden
avseende riksstyrelsens krigsorganisation, dels i vederbörande departementschefs
ställe ärenden, som avser samordning av den civila försvarsberedskapen.
För detta arbete finnes sedan den 1 juli 1959 viss särskild personal till
det konsultativa statsrådets förfogande, nämligen en byråchef och en arvodesanställd
pensionerad regementsofficer. I begränsad utsträckning står
medel också till förfogande för tillfällig arbetshjälp och expertis.
Det är enligt utredningens mening omfattande arbetsuppgifter i samordnande
syfte, som sålunda ålagts statsrådsberedningen. Förutom de brister,
1 Se nästa sida
22
Kungl. Maj. ts
Departement m. m.
Statsrådsberedningen
Justitiedepartementet
Utrikesdepartementet
Försvarsdepartementet
Socialdepartementet
proposition nr 108 år 1962
Funktion
Viss samordning
Viss beredskapslagstiftning
Rättsvården
Utrikespolitiken
Det militära försvaret
Arbetskraftsförsörjningen
Socialvården
Inrikesdepartementet
Kommunikationsdepartementet
Finansdepartementet
Ecklesiastikdepartementet
Jordbruksdepartementet
Handelsdepartementet
Civildepartementet
Hälso- och sjukvården
Humanbakteriologisk laboratorieverksamhet
Den polisiära verksamheten, inkl. säkerhetstjänsten
och utlänningskontrollen
Civilförsvaret
Brandskyddet
Det psykologiska försvaret
Signalskyddet
Sambandstjänsten (post och tele)
Transportverksamheten (utom sjötransporterna)
Väganläggningen
och väghållningen
Elkraftsförsörjningen
Väderlekstjänsten
Betalningsväsendet, bankverksamheten o. dyl.
Tullverkets verksamhet
Viss forskningsverksamhet
Kyrkans och undervisningsväsendets verksamhet
Livsmedelsförsörjningen
Veterinärvården
Veterinärmedicinsk
laboratorieverksamhet
Sjötransporterna
Det ekonomiska försvaret, utom de funktioner
som sorterar under andra departement
Krigsavlöningssystemet
som måste ligga däri — såsom vid skilda tillfällen omvittnats — att den personella
organisationen är helt otillräcklig, vill utredningen ytterligare peka
på att samordningsuppgifterna avgränsats till att avse endast de civila delarna
av totalförsvaret. Med hänsyn till krigsmaktens i många avseenden ledande
ställning och de civila försvarsfunktionernas i viss mån understödjande
karaktär kan en sådan begränsning icke vara tillfredsställande. Väsentliga
frågeställningar avseende enhetlig grundsyn och gemensam målsätt
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
ning torde med dessa utgångspunkter icke alls eller i vart fall endast ofullständigt
komma under bedömning.
Vad därefter justitiedepartementet angår, vill utredningen ånyo understryka,
att beredskapslagstiftningsfrågor aktualiseras inom alla departement.
Justitiedepartementet intar dock en särskild ställning i detta hänseende.
Sålunda åligger det departementet att handlägga alla ärenden angående
lagar, som skall stiftas i den ordning som är föreskriven i 87 § regeringsformen,
i den mån icke lagarna enligt särskilda bestämmelser i departementsstadgan
tillhör annat departement. I sistnämnda fall skall
lagstiftningsärende beredas i samråd med chefen för justitiedepartementet,
som härigenom i viss mån erhåller en samlad överblick över viktigare lagstiftningsärenden.
Utrikes- och försvarsdepartementens uppgifter inom totalförsvaret torde
knappast erfordra några särskilda kommentarer.
Inom socialdepartementets område faller framför allt två uppgifter av
betydelse. Arbetsmarknadsregleringen i krig får anses vara av stor betydelse
och kräva ett omfattande förberedelsearbete i fred. Landets personella resurser
måste fördelas på ett med hänsyn till totalförsvarets intressen ändamålsenligt
sätt. Frågor rörande tjänsteplikt och uppskov med tjänst i krigsmakten
intar härvidlag en framskjuten plats. Genom civilförsvarets utrymningsplanläggning
har socialvården i krig fått ökad betydelse. Detta gäller
icke enbart socialvården i mera begränsad mening, d. v. s. tillgodoseendet
av olika vård- och understödsbehov inom inkvarteringskommunerna, sedan
civilförsvaret fullgjort sina åligganden i samband med utrymningarna, utan
också vissa frågor rörande socialförsäkringarna.
Vid sidan av försvarsdepartementet torde inrikesdepartementet, på sätt
närmare framgår av tablån, vara det departement, som i dagens läge har
ansvaret för de mest omfattande delarna av totalförsvaret, llland förs^arsuppgifterna
torde civilförsvai''ct föranleda den största arbetsinsatsen från
departementets sida i vad avser såväl budgetarbete och krigsplanläggning
som lagstiftning. Civilförsvarets utrymningsplanläggning påverkar i hög
grad planläggningen inom andra totalförsvarsfunktioner. Försörjningen,
sjukvården etc. måste anpassas härefter. Det är sålunda väsentliga samordningsproblem,
som har sin grund i civilförsvarets uppläggning. Inom
inrikesdepartementet är beröringspunkterna mellan de olika totalförsvarsfunktionerna
många. Det kan förtjäna erinras om det samband, som råder
mellan civilförsvar, å ena sidan, samt sjukvård och polisiär verksamhet, å
den andra. Dessa totalförsvarsfunktioner griper in i och kompletterar varandra.
Det förhållandet att länsstyrelserna — civilförsvarets regionala ledningsorgan
i fred — lyder under inrikesdepartementet kan också ha betydelse
i sammanhanget. Den under inrikesdepartementet lydande statens signalskyddsnämnd
är ett totalförsvarsorgan med utbildnings- och andra serviceuppgifter
i förhållande till samtliga totalförsvarsgrenar.
24
Kiingl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962
Inom kommunikationsdepartementet faller vissa mycket viktiga totalförsvarsfunktioner.
I betydande utsträckning gäller att dessa har en utpräglad
karaktär av stödfunktioner gentemot alla totalförsvarsgrenar, således
även krigsmakten. Detta är särskilt påtagligt beträffande televerkets verksamhet.
Parallellt med det fredstida arbetet åvilar det televerket att såsom
leverantör tillhandahålla teleförbindelser av olika slag till krigsmakten,
civilförsvaret, det ekonomiska försvaret och det psykologiska försvaret.
Krigssamhället är beroende av ändamålsenliga sådana förbindelser, och det
fredstida förberedelsearbetet måste bli omfattande. Särskilt bör i detta sammanhang
understrykas, att det här ofta rör sig om långsiktiga projekteringsoch
byggnadsarbeten, där samordningsbehovet är särskilt framträdande. I
vissa delar kan det sagda gälla även beträffande postverket.
Myndigheter lydande under kommunikationsdepartementet ansvarar för
huvudparten av den civila transportplanläggningen både vad gäller transportreglering
och transportledning. Även denna stödfunktion är av stor
betydelse i krig, och det ligger således vikt uppå att förberedelsearbetet bedrives
effektivt och väl samordnat. Icke bara de civila totalförsvarsgrenarna
utan i betydande man även krigsmaktens verksamhet är beroende av
transportmöjligheterna. Här behöver endast erinras om dessas betydelse vid
mobilisering, utrymning och undanförsel. Livsviktiga åtgärder inom krigsmakten,
civilförsvaret och det ekonomiska försvaret är därmed beroende
av transportapparaten och av att planerna för dennas utnyttjande är ändamålsenligt
genomarbetade.
Beträffande finans- och ecklesiastikdepartementen finner utredningen ej
skäl att göra några särskilda kommentarer. Även om arbetsuppgifterna
kan förefalla vara av mindre vikt från totalförsvarets synpunkt, vill utredningen
dock betona, att varje del av totalförsvaret måste vara i erforderlig
utsträckning förberedd för att verksamheten i sin helhet skall fungera med
tillräcklig effektivitet.
Jordbruksdepartementet ansvarar för en betydelsefull del av det ekonomiska
försvaret, nämligen livsmedelsförsörjningen. Behovet av samordning
med övriga delar av det ekonomiska försvaret är påtagligt, men anpassning
måste också ske till krigsmaktens behov och civilförsvarets utrymningsplanläggning.
Ett särskilt ansvarsområde, som under senare tid ökat i betydelse, icke
minst med hänsyn till riskerna för radioaktiv beläggning och biologisk krigföring,
är veterinärväsendet, främst med avseende på dess uppgifter i fråga
om livsmedelshygien och därmed sammanhängande laboratorieverksamhet.
Utredningen vill här erinra om att fullgörandet av nämnda uppgifter har
ett mycket nära samband med motsvarande verksamhet inom medicinalväsendets
område.
Under handelsdepartementet lyder bl. a. överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap.
Genom att överstyrelsen är centralorgan för den ekonomiska
25
Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962
försvarsberedskapen kommer även handelsdepartementet att få en central
position inom Kungl. Maj :ts kansli när det gäller försvarsförberedelserna
inom denna totalförsvarsgren. Bränsleförsörjning, krigsproduktion, viss lagringsverksamhet
och undanförsel utgör centrala områden för handelsdepartementets
verksamhet berörande ekonomiskt försvar. Åtgärder i dessa hänseenden
har återverkningar på och betydelse för verksamheten inom totalförsvaret
i övrigt.
Genom att sjöfartsstyrelsen lyder under handelsdepartementet har även
ansvaret för viss transportplanläggning förts hit. Det ligger i öppen dag, att
sjötransporterna måste planläggas med beaktande av övrig, under kommunikationsdepartementet
sorterande, transportplanläggning.
Vad slutligen civildepartementet angår har utredningen ej funnit skäl att
särskilt kommentera tablån.»
I nuvarande fredsorganisation — fortsätter utredningen — får man för
att tillgodose samordningen förlita sig till organisationen inom statsrådsberedningen
och s. k. gemensamma beredningar. I sistnämnda hänseende
gäller enligt departementsstadgan, att ärende som faller inom två eller
flera departements verksamhetsområden skall handläggas inom det departement,
till vilket ärendet huvudsakligen hör, och beredas i samråd med cheferna
för det eller de övriga departementen. Det föreligger emellertid sådant
samband mellan olika totalförsvarsfunktioner, att hart när varje ärende
berörande totalförsvaret skulle behöva beredas gemensamt med de flesta
övriga departementen. Ett sådant tillvägagångssätt anser utredningen icke
vara rationellt.
Utredningen erinrar om behovet av ömsesidig orientering mellan Kungl.
Maj :ts kansli och de centrala totalförsvarsmyndigheterna samt konstaterar
att några former för mera kontinuerliga samrådsförfaranden icke har
utbildats. Utredningen bedömer detta vara en brist i våra nuvarande arbetsformer.
I fråga om riksdagens arbete framhåller utredningen att totalförsvarsärendenas
beredning äger rum i olika utskott eller avdelningar av utskott.
Möjligheterna för riksdagen att få en samlad överblick över totalförsvarsfrågorna
och en tillfredsställande insyn i det inbördes sammanhanget mellan
dem torde redan på grund härav vara begränsade. Betydelsen av att riksdagen
vid handläggningen av anslagsfrågor eller lagstiftningsärenden berörande
totalförsvaret ges ökade möjligheter till sådan överblick och insyn
torde i och för sig icke behöva betvivlas. Enligt utredningens mening kan en
helt tillfredsställande lösning svårligen åstadkommas. Utredningen understryker,
att förbättrade förutsättningar för samordningen av totalförsvarsfrågorna
i Kungl. Maj :ts kansli bör vara till fördel även för riksdagsarbetet.
Med hänvisning till de förslag som från skilda håll framförts om en fast
organisation för ömsesidig information mellan regering och riksdag i totalförsvarsfrågor
konstaterar utredningen att någon sådan icke finnes f. n.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
Utredningen, som erinrar om betydelsen av att Kungl. Maj :t i vissa hänseenden
övar tillsyn över större totalförsvarsövningar och om riksstyrelsens
behov av utbildning för sina uppgifter i krig, anför härom följande:
»Såvitt utredningen kunnat finna, utövar riksstyrelsen endast i mycket begränsad
utsträckning någon tillsyn över totalförsvarsövningarna; organisatoriska
förutsättningar härför synes icke föreligga, över huvud taget synes
riksstyrelsepersonalen endast i obetydlig omfattning beröras av dessa övningar.
Enligt nuvarande system är det — i vart fall på den civila sidan —
främst regionala myndigheter som blir övade, medan de centrala myndigheterna
för att vinna ökad förtrogenhet med sina krigsuppgifter väsentligen
är hänvisade till de erfarenheter de kan göra genom att deltaga såsom övningsledning.
Utredningen har kunnat konstatera, att man i Norge i fred avdelat befattningshavare
med särskild uppgift att förbereda och leda totalförsvarsövningar.
Otvivelaktigt föreligger ett behov härav även i vårt land. För närvarande
brukar det åläggas chefen för civilförsvarsstyrelsen att med hjälp av personal
inom styrelsen förbereda och medverka i totalförsvarsövningar såsom
övningsledare för de civila delarna av totalförsvaret. Väsentliga arbetsuppgifter
är förenade härmed. Förutsättningarna för övningarna måste utarbetas
på ett sådant sätt, att alla delar av totalförsvaret erhåller insikt i sina
krigsuppgifter, och erfarenheterna av övningarna bör bearbetas och föranleda
en vidare utveckling av arbetet. Enligt vad utredningen har sig bekant
har chefen för civilförsvarsstyrelsen vid skilda tillfällen anmält, att
civilförsvarsstyrelsens resurser icke är avpassade för arbetet med totalförsvarsövningarna.
I vad gäller frågan om utbildning av riksstyrelsens personal för krigsuppgifterna
har utredningen funnit att ett icke så ringa antal högre befattningshavare
inom Kungl. Maj :ts kansli genomgått försvarshögskolan men att det
härvidlag råder ojämnhet mellan de olika departementen; vissa departement
har f. n. icke någon befattningshavare med utbildning från denna skola.
Utbildning i övrigt för krigsuppgifterna äger rum endast i ringa utsträckning,
vilket torde vara beroende bl. a. därav, att någon särskild personal
icke finnes för ledning av sådan utbildning.»
3. Utländska förhållanden och tendenser
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen har studerat totalförsvarets organisation och ledning utomlands,
varvid särskilt uppmärksammats ledningsorganisationerna i högsta
instans. Följande länder har varit föremål för undersökning: Danmark,
Norge, Finland, Nederländerna, Österrike, Schweiz (endast beträffande civilförsvar),
Västtyskland, Frankrike, Storbritannien, Canada, USA och Sovjetunionen.
Utredningens studium bygger till övervägande del på förhållan
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
dena under 1959; beträffande USA har utredningen dock tagit del av under
1961 vidtagna organisationsförändringar.
Utredningen konstaterar att totalförsvarsledningarna i de undersökta
länderna trots olikheter i statsskick företer vissa gemensamma drag. I
samtliga undersökta länder utom Danmark finnes sålunda särskilda organisationer
för ledning och samordning av totalförsvarsfrågor. Dessa organisationer,
vilka i de flesta länder benämnes försvarsråd eller försvarskommitté,
har överallt statsöverhuvudet eller statsministern till ordförande, och
som medlemmar ingår i regel de av totalförsvaret närmast berörda ministrarna,
de högsta militära cheferna samt i vissa länder, bl. a. i Frankrike och
Norge, höga civila chefer. I Österrike ingår även parlamentsledamöter. Organisationens
status varierar med de olika statschefernas och regeringarnas
växlande befogenheter i fråga om ledningen av vederbörande lands försvar.
I USA och Frankrike är försvarsråden sålunda presidentens organ, medan de
i Norge och Finland är regeringens. Även uppgiften varierar; i de flesta länder
är den dock av rådgivande karaktär. Så är t. ex. »Högsta försvarsrådet»
i Frankrike rådgivande i samordningsfrågor för totalförsvaret, främst vad
gäller användning och skydd av landets resurser. I Finland har försvarsrådet
till uppgift att följa den militärpolitiska utvecklingen och granska grunderna
för rikets försvar samt att samordna budgetarbetet och anpassa försvarsförberedelserna
inom olika områden efter varandra.
Utredningen har särskilt studerat förhållandena i Norge och anför härom
följande:
»I Norge, liksom i Sverige, är givetvis statsministern ytterst ansvarig för
ledningen av och samordningen inom totalförsvaret. Någon särskild samordningsminister
finnes icke i Norge utan statsministern leder själv denna verksamhet.
Till sitt förfogande för denna uppgift har statsministern inom
sitt eget »kontor» -— som är relativt stort — ett kansli för beredskapsfrågor
under ledning av en expeditionschef, vilken bl. a. har till uppgift att verka
för samordning av de olika departementens beredskapsplanläggning.
För ledning av och samordning inom totalförsvaret på regeringsplanet
har man dels ett sikkerhetsutvalg, dels ett försvarsråd, båda under ledning
av statsministern. I sikkerhetsutvalget, som icke har någon konstitutionell
förankring och som delvis kan betraktas som stommen till ett krigskabinett,
ingår förutom statsministern utrikes-, försvars-, justitie-, handelsoch
finansministrarna. Några ämbetsmän ingår icke, vare sig från den militära
eller den civila sektorn. Sikkerhetsutvalget är främst ett forum för
diskussioner genom vilka ärendenas kommande behandling inom hela regeringen
förberedes. — I försvarsrådet, som inrättades redan 1933, ingår förutom
samma regeringsledamöter som i sikkerhetsutvalget jämväl vissa
befattningshavare inom utrikes- och försvarsdepartementen samt försvarsstabschefen
(motsvarande vår överbefälhavare), försvarsgrenscheferna och
civilförsvarschefen. Försvarsrådets uppgift är att överlägga om viktiga frå
-
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
gor av totalförsvarskaraktär, såsom utrikes- och militärpolitiska problem,
principiella organisationsfrågor m. m. Rådet, som sammanträder vid behov
på ordförandens kallelse och som under 1961 sammanträtt vid olika tillfällen,
torde dock numera ha minskat i betydelse — dess uppgifter har delvis
övertagits av sikkerhetsutvalget och koordineringsrådet — — —.
Som sekreterare i såväl sikkerhetsutvalget som försvarsrådet tjänstgör den
förut nämnde expeditionschefen för beredskapsfrågor inom statsministerns
kontor.»
Beträffande civilförsvarets departementstillhörighet utomlands anför utredningen
att det i Schweiz sorterar under försvarsdepartementet, medan det
i övriga undersökta länder i Västeuropa lyder under annat departement,
såvitt man kunnat finna under någon form av inrikesdepartement. I Norge
sorterar civilförsvaret sålunda under »justis- og politidepartementet».
I Förenta Staterna ligger huvudansvaret för civilförsvaret på delstaterna.
Den centrala ledningen har tidigare tillkommit »the Office of Civil and
Defense Mobilization». I ett budskap till kongressen i maj 1961 -— fortsätter
utredningen -—- aviserade presidenten en omorganisation och utbyggnad av
civilförsvaret, och ansvaret härför i högsta instans har fr. o. m. den 1 augusti
1961 lagts på försvarsministern och försvarsdepartementet. Härvid har dock
tydligt framhållits att civilförsvaret skall förbli en civil organisation.
Yttranden
Remissmyndigheterna har icke haft något att erinra eller tillägga i anslutning
till utredningens redogörelse för utländska erfarenheter.
4. Sammanfattning av försvarsledningsutredningens förslag
Utredningen anför, att uppgiften att i högsta instans samordna våra försvarsförberedelser
är och otvivelaktigt även framdeles kommer att vara så
betydelsefull och omfattande, att den bör ha ett mycket starkt inflytande
på riksstyrelsens organisation och verksamhetsformer.
Behov av en samordning av totalförsvarsverksamheten föreligger enligt
utredningen dels inom regeringen och dess kansli, dels inom riksdagen, dels
mellan regeringen och riksdagen, dels ock mellan regeringen och centrala
myndigheter.
Utredningen föreslår
att det skall ankomma på försvarsministern att inom regeringen samordna
totalförsvarsverksamheten, med undantag för den administrativa beredskapen,
vilken bör samordnas genom ett konsultativt statsråd,
att till försvarsministerns och ovannämnda statsråds förfogande fr. o. m.
den 1 juli 1962 ställes ett samordningskansli, vilket som en särskild avdelning
ingår i försvarsdepartementet,
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
att civilförsvaret, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och statens
signalskyddsnämnd fr. o. m. den 1 juli 1963 överföres till försvarsdepartementet
samt
att ett försvarsråd inrättas fr. o. m. den 1 juli 1962 med uppgift att utgöra
ett forum för ömsesidig orientering mellan regeringen och cheferna för vissa
av totalförsvarets centrala myndigheter.
Utredningen framför även tanken att omorganisera utrikesutskottet till
ett kombinerat utrikes- och försvarsutskott samt att på motsvarande sätt
bilda en utrikes- och försvarsnämnd av utrikesnämnden. Utredningen anser
det dock böra tillkomma författningsutredningen att närmare överväga
lämpligheten av här antydd omorganisation och att framlägga de förslag i
ämnet, vartill den kan finna anledning.
Utredningens olika förslag samt över dessa avgivna yttranden redovisas i
det följande var för sig.
5. Utredningens förslag rörande samordning inom regeringen och dess kansli
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen framför sina överväganden och förslag enligt följande:
»De största samordningsproblemen torde f. n. föreligga inom regeringen
och dess kansli. De praktiska svårigheterna för samordning av verksamheten
sammanhänger med att nästan hela statsförvaltningen har totalförsvarsinslag,
varför totalförsvarsärenden handlägges inom alla departement.
Mängden av sådana ärenden varierar dock avsevärt; försvarsdepartementet
sysslar uteslutande med försvarsärenden, vissa departement t. e. utrikes-,
inrikes-, handels- och kommunikationsdepartementen ansvarar för väsentliga
totalförsvarsfunktioner men domineras av fredsärenden, och vissa
övriga departement har endast smärre uppgifter av försvarskaraktär.
Rent teoretiskt kan det hävdas att de bästa garantierna för samordning
skulle erhållas om ledningen av alla totalförsvarsfunktioner sammanfördes
till ett departement — ett totalförsvarsdepartement. Det störa flertalet försvarsfunktioner,
t. e. hälso- och sjukvård, polisverksamhet och säkerhetstjänst,
sambandstjänst och postverksamhet, totalförsvarets försörjning med
arbetskraft och livsmedel m. m. samt totalförsvarets transport- och trafikverksamhet,
har emellertid mycket nära anknytning till motsvarande
fredsverksamhet; det är, som utredningen tidigare anfört, oftast fredsverksamheten
som helt eller delvis skall ställas om och övergå till krigsverksamhet.
Totalförsvarsfunktioner av denna typ måste i krig ledas av samma
personal som handhar motsvarande verksamhet i fred, varav följer att
krigsförberedelsearbetet måste äga rum inom respektive fackdepartement.
Det är således uteslutet att samla ledningen av alla totalförsvarsfunktioner
inom ett departement.
30
Kungi. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
Då alla totalförsvarsfunktioner omöjligen kan läggas under ett statsråd,
måste samordning organisatoriskt åstadkommas på något annat sätt. Vid
val av alternativ härför har man att utgå från regeringens i grundlag och
enligt praxis utvecklade arbetsformer. Utredningen har i kap. V lämnat en
översiktlig redogörelse för hur regeringen arbetar och vill här endast rekapitulera
några väsentliga punkter. Statsministern är statsrådets främste
ledamot. Regeringen arbetar kollegialt, d. v. s. ledamöterna är gemensamt
ansvariga för i statsrådet fattade beslut. Varje enskild ledamot av statsrådet
har dessutom i egenskap av föredragande ansvar för beredningen
av de ärenden han föredrar och i egenskap av departementschef för verkställigheten
av fattade beslut. Statsministern är givetvis utåt huvudansvarig
för samordningen inom totalförsvaret, liksom för samordning av all
annan väsentlig verksamhet. Det torde emellertid vara realistiskt att räkna
med att han icke fortlöpande -— men väl periodvis, när omständigheterna
tvingar därtill — kan personligen engagera sig i erforderlig omfattning
för just detta komplex av samordningsfrågor. Författningsutredningen,
som i betänkandet Regeringsarbetet (SOU 1958: 14) övervägt lämpligheten
av att statsministern över huvud taget pålägges särskilt utpekade samordningsuppgifter,
avstyrker ett sådant arrangemang och anser att det skulle
onödigt binda honom och skapa svårigheter för honom i samarbetet med
departementscheferna. Försvarsledningsutredningen ansluter sig till denna
uppfattning och anser, att totalförsvarssamordningen på regeringsnivå icke
bör i första hand åvila statsministern.
Samordningen är emellertid av sådan betydelse och omfattning att den
enligt utredningens uppfattning icke kan med tillräcklig auktoritet ledas
från ämbetsmannaplanet utan måste anförtros åt en regeringsledamot. Utredningen
förordar därför, att ett statsråd skall ha regeringens uppdrag att
under statsministern ansvara för samordningen inom totalförsvaret. Utredningen
erinrar om att samordningen av den civila försvarsberedskapen
f. n. åvilar ett konsultativt statsråd. Krigsmakten, som i flera hänseenden
är den dominerande faktorn inom totalförsvaret, samverkar som tidigare
nämnts inom nästan alla funktioner med de civila delarna av totalförsvaret,
t. ex. vad gäller hälso- och sjukvård, sambandstjänst och transportverksamhet.
Det är med anledning härav utredningens uppfattning att samordningsuppgiften
skall avse hela totalförsvaret och icke enbart de civila delarna av
detta.
Utredningen anser sig böra understryka, att ett sådant arrangemang
som här åsyftas självfallet icke fråntar statsministern hans allmänna ansvar
för totalförsvarets samordning, lika litet som det fritar övriga statsråd från
det ansvar som de i egenskap av departementschefer har för olika delar av
totalförsvaret och för dessa delars anpassning till den gemensamma grundsynen.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
a) Samordningsuppgifterna och behovet av personal till det samordnande
statsrådets förfogande
Utredningen anser att de viktigaste uppgifterna, som bör ankomma på det
för samordningen ansvariga statsrådet, är följande:
att verka för utvecklingen och hävdandet av en enhetlig strategisk grundsyn
och en på denna byggd, för totalförsvaret gemensam målsättning,
att från totalförsvarssynpunkt samordna budgetarbetet, såväl i stort som
vad gäller enskilda, av varandra beroende anslag inom olika huvudtitlar
m. m., samt verka för en med den strategiska grundsynen överensstämmande
avvägning mellan totalförsvarets komponenter,
att samordna beredskapen inom totalförsvaret, främst mobiliserings- och
insatsberedskapen, samt
att samordna arbetet rörande den administrativa beredskapen.
På det statsråd som ålägges samordningsuppgiften bör dessutom ankomma
att
i statsministerns frånvaro leda sammanträden med »försvarsrådet»
(jfr nedan),
att vara huvudman inom Kungl. Maj :ts kansli för civilbefälhavarna,
att följa och övervaka större totalförsvarsövningar samt
att öva tillsyn över förberedelserna för riksstyrelsens, de centrala totalförsvarsmyndigheternas
och länsstyrelsernas krigsorganisation.
De nämnda uppgifterna kan åläggas antingen ett konsultativt statsråd
eller en fackminister; i det senare fallet kan, enligt utredningens uppfattning,
endast försvarsministern ifrågakomma.
Utredningen, som längre fram redogör för sina överväganden rörande
dessa båda alternativ, finner det vara angeläget att till ifrågavarande statsråds
förfogande ställes ett litet men högt kvalificerat kansli. Detta samordningsorgan,
som i huvudsak blir detsamma oberoende av vilket statsråd som
ålägges att ansvara för samordningen, bör även utgöra stommen till det
statsministerns centrala kansli, som enligt utredningens tidigare framförda
uppfattning är nödvändigt i krig. Samordningsorganet kan vid behov utan
någon försvagning av sina verkningsmöjligheter eller någon tidsutdräkt
ställas till statsministerns omedelbara förfogande. Behovet av personal inom
samordningsorganet varierar givetvis med hänsyn till uppgifternas omfattning
och synes vara störst under de närmast kommande åren, då ett i många
avseenden banbrytande arbete måste genomföras. Detta förhållande talar för
att fasta tjänster inrättas endast för den del av personalen som med säkerhet
bedömes alltid böra ingå, medan övriga f. n. erforderliga befattningshavare
t. v. anställes mot särskilda arvoden.»
I fråga om antalet befattningshavare inom samordningsorganet samt löneställningar
för dessa framhåller utredningen att chefen bör ha en sådan
ställning att han får erforderlig auktoritet för att utan svårighet och på nå
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
gorlunda jämställd basis kunna samverka med de högsta befattningshavarna
inom Kungl. Maj :ts kansli och inom totalförsvarets centrala myndigheter.
Han anses därför icke böra ha lägre ställning än avdelningschef (Br
4). Personalbehovet i övrigt bedömes av utredningen vara följande.
För ärenden rörande |
Antal |
Löneställning |
Allmänna frågor och budgetarbete................. |
1 |
Br 2 |
Administrativ beredskap.......................... |
1 |
A 261 |
Civilbefälhavarna och större totalförsvarsövningar ... |
1 |
A 26 |
Riksstyrelsens, de centrala myndigheternas och läns-styrelsernas krigsorganisation och utbildning för upp-gifterna i krig ................................. |
1 |
Arvodesbefattning |
1 Därtill föreslås tillkomma kommittéarvode.
Utredningen erinrar i detta sammanhang om att i nuläget finnes inom
statsrådsberedningen viss personal för bl. a. samordningsuppgifter avseende
de civila delarna av totalförsvaret.
Beträffande frågan om val av statsråd för samordning av totalförsvarsförberedelserna
anför utredningen följande:
»De grundläggande samordningsuppgifterna — att utveckla och hävda
den gemensamma och för försvarsansträngningarna riktgivande strategiska
grundsynen samt en på denna grundad, för totalförsvaret gemensam målsättning
och målsättningar för de olika huvudfunktionerna — är av kvalificerad
försvarspolitisk natur. Det statsråd som, under statsministern, skall
ha ansvar för samordningen inom totalförsvaret måste därför enligt utredningens
mening ha stor politisk auktoritet såväl inom som utom regeringen.
Hans auktoritet inom regeringen skall möjliggöra att samordning rörande
totalförsvarsfrågor regelmässigt åstadkommes utan att statsministern själv
skall behöva ingripa; utåt skall han, vid sidan av statsministern, vara totalförsvarets
främste talesman.
För uppgiften att ansvara för samordning i lagstiftningsfrågor bör juridisk
utbildning och erfarenhet eftersträvas. För att denna uppgift skall
kunna åläggas ett politiskt statsråd — i den bemärkelse som nyss angivits
— är det därför önskvärt, att denne besitter dylik formell kompetens. Det
torde icke kunna förutsättas, att så regelmässigt är fallet. Beredskapslagstiftning
och övrig lagstiftning har dessutom så nära sammanhang med
varandra, att ansvaret för samordning från totalförsvarssynpunkt och för
samordning i mera lagteknisk mening icke bör åvila skilda statsråd. Ansvaret
för samordning av beredskapslagstiftning och spörsmål om administrativ
beredskap synes därför, oberoende av om samordningsuppgifterna
i övrigt anförtros åt ett konsultativt statsråd eller åt försvarsministern, med
fördel kunna åläggas en granskningskonsult, som i den politiske samordningsministerns
ställe och i nära samråd med denne är föredragande i hit
-
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
hörande frågor. Ifrågavarande granskningskonsult bör vara föredragande i
statsrådet endast i sådana lagstiftningsfrågor o. d. som är gemensamma
för hela totalförsvaret eller eljest icke kan ankomma på någon departementschef.
På det av utredningen föreslagna särskilda samordningskansliet
skulle i detta sammanhang ankomma att utföra ifrågakommande granskning
av inom fackdepartementen utarbetade förslag till lagstiftning, instruktioner,
kungörelser o. d. samt att göra förberedelsearbetet i de frågor för
vilka granskningskonsulten är föredragande i statsrådet.
Utredningen upptar i det följande till prövning de tva huvudalternativ
för val av samordningsminister, som utredningen funnit möjliga.
Alternativ konsultativt statsråd
Till förmån för detta alternativ kan anföras att ett konsultativt statsråd —
i motsats till försvarsministern — har möjlighet att ägna huvuddelen av
sin verksamhet åt samordningsuppgiften. Emellertid kan det ifrågasättas
om det är rimligt att ett statsråd anförtros enbart denna uppgift. I detta
sammanhang kan erinras om den starkt begränsade kansliorganisation som
utredningen föreslår för samordningsuppgiften. Till de tänkbara fördelarna
med rubricerade alternativ kan vidare hänföras att, eftersom ett konsultativt
statsråd icke har ansvar för någon särskild del av totalförsvaret utan kan
förutses ägna lika mycket intresse åt alla dess delar, det torde föreligga
goda betingelser för att uppgiften löses med objektivitet.
Försvarsministern kan helt ägna sin verksamhet åt krigsmakten, vars
omfattning och betydelse inom totalförsvaret kräver stora insatser av den
som i högsta instans skall tillvarata dess intressen och leda dess inriktning
och verksamhet.
Såsom nackdelar med förevarande alternativ må följande nämnas. Krigsmakten
och därmed försvarsministern kommer inom överskådlig framtid
att inta en i många avseenden ledande plats inom totalförsvaret. Det torde
bli en mycket svår uppgift för ett konsultativt statsråd med begränsade
personella resurser till sitt förfogande att samordna försvarsdepartementets
och krigsmaktens verksamhet med de civila totalförsvarsfunktionerna.
Denna uppgift torde förutsätta — i varje fall om den skall fullgöras i den
utsträckning som utredningen anser det vara nödvändigt — att det konsultativa
statsrådet erhåller en i viss mån överordnad ställning i förhållande
till försvarsministern. Detta synes utredningen icke vara en lämplig organisatorisk
lösning.
Det torde icke heller vara rationellt, fortfarande med hänsyn till krigsmaktens
roll inom totalförsvaret, att vid sidan av statsministern någon annan
än chefen för försvarsdepartementet inom regeringen är ansvarig för
utveckling och hävdande av den strategiska grundsynen eller för den utåtriktade
verksamheten berörande totalförsvaret.
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 108
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
Alternativ försvarsministern
Såsom fördelar i detta alternativ kan anföras följande.
Försvarsministern är i sin gärning helt inriktad på försvarsverksamhet
och har inom regeringen det direkta ansvaret för det militära försvaret,
efter vilket övriga totalförsvarsgrenar i avsevärd utsträckning måste anpassa
sin verksamhet. Försvarsministern har härigenom goda förutsättningar
för samordningsministerns viktigaste uppgifter: att utveckla och hävda en
enhetlig strategisk grundsyn och en för totalförsvaret gemensam målsättning.
I detta sammanhang vill utredningen framhålla att förutsättningarna
härför rimligen bör öka, om vissa civila totalförsvarsfunktioner, t. ex. civilförsvaret,
överföres till försvarsdepartementet. Till frågan om dylika överföringar
återkommer utredningen emellertid i det följande, varvid även
övriga aspekter på densamma behandlas.
Det av utredningen föreslagna samordningsorganet kommer att ingå i
försvarsdepartementet, givetvis som en separat avdelning. Det kan vid behov
repliera på och under kortare perioder med toppbelastning i arbetet
få biträde av försvarsdepartementets övriga avdelningar och specialister.
Genom placeringen inom försvarsdepartementet kommer samordningsorganet
också i nära kontakt med totalförsvarsproblemen och torde
vid gemensamma beredningar få en naturlig plattform för sin verksamhet.
I fråga om nackdelar med alternativet kan följande framhållas.
Försvarsministern får en dubbelställning som främste företrädare för en
gren av totalförsvaret och samtidigt ansvarig för denna grens samordning
med övriga grenar av totalförsvaret. Försvarsministerns objektivitet kan
komma att ifrågasättas; å andra sidan kan den utvecklingen tänkas, att
försvarsministern, i strävan efter objektivitet, för att i ett visst läge åstadkomma
samordning gör större eftergifter inom sitt ansvarsområde såsom
departementschef än han i och för sig skulle anse sakligt motiverat. Det är
en organisatorisk erfarenhet, att det är en svårlöst uppgift att vara ansvarig
för samordning i ett större sammanhang och samtidigt ha ett direkt
ansvar för en del av det som skall samordnas.
Slutligen kan mot detta alternativ anföras att försvarsministern får en
stor arbetsbörda. Väsentligt är dock att i detta sammanhang beakta samordningskansliets
kapacitet och karaktären av de uppgifter som direkt kommer
att ta försvarsministerns tid i anspråk.
Utredningens slutsatser
Utredningen anser att det bör ankomma på försvarsministern att inom
regeringen samordna totalförsvarsverksamheten, med undantag för den
administrativa beredskapen, vilken i försvarsministerns ställe bör samordnas
genom ett konsultativt statsråd.
Avgörande för utredningens ståndpunktstagande är härvidlag, att organisationen
måste möjliggöra en samordning inom hela vårt totalförsvar,
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
således även av krigsmaktens verksamhet med totalförsvarsverksamheten
i övrigt. Om ansvaret för en samordning av den kvalificerat försvarspolitiska
karaktär, som enligt utredningens förslag blir den grundläggande
arbetsuppgiften, skall åvila ett konsultativt statsråd, leder detta i realiteten
till en dubblering av försvarsministerfunktionen. Det synes utredningen
i hög grad tveksamt om en dylik organisation främjar samordning; tvärtom
torde motsatsen få riskeras. Under statsministern bör därför, enligt utredningens
mening, uppgiften att svara för samordningen inom totalförsvaret
åvila chefen för försvarsdepartementet.
Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att författningsutredningen
i det förut nämnda betänkandet Regeringsarbete! övervägt men
funnit det olämpligt att införa en särskild, från departementen fristående
samordningsminister för någon viss kategori av ärenden. Försvarsledningsutredningen
konstaterar, att de motiv, som författningsutredningcn därvid
anfört, äger relevans även i nu förevarande, mera konkreta sammanhang.»
Utredningen är enig om angelägenheten av att organisatoriska förutsättningar
tillskapas för en bättre samordning av de fredsmässiga totalförsvarsuppgifterna
i Kungl. Maj :ts kansli och att detta bäst torde ske genom att en
särskild organisation — ett samordningskansli — får sig dessa uppgifter
ålagda. I fråga om vilket statsråd som inom regeringen skall ha det omedelbara
ansvaret för samordningsverksamheten har utredningen emellertid icke
varit enig. Herrar Wedén och Kolmodin samt utredningens expert, översten
Löwenhielm har i ett till betänkandet fogat särskilt yttrande framhållit,
att enligt deras mening denna uppgift bör tillkomma statsministern även i
fred. Som en följd härav kan de icke ansluta sig till utredningens förslag
om samordningskansliets placering utan förordar att detta ställes direkt
under statsministern. I nyssnämnda särskilda yttrande framhålles följande:
»I det tidigare förslag beträffande krigsmaktens högsta ledning som utredningen
framlagt och som numera i sina huvuddrag godkänts och fastställts
av statsmakterna, hävdade utredningen nödvändigheten av en strategisk
grundsyn för det militära försvaret och en på denna byggd målsättning för
detta försvar. Genom statsmakternas beslut har verktygen för åstadkommandet
av en sådan grundsyn och målsättning för det militära försvaret
skapats.
Det är samtidigt klart att grundsyn och målsättning för det militära försvaret,
efter statsmakternas godkännande, måste bli vägledande för grundsyn
och målsättning för hela totalförsvaret. Alla erfarenheter, som utredningen
varit i tillfälle att studera av för Sverige relevanta förhållanden från
länder, som varit invecklade i det senaste världskriget, pekar entydigt i den
riktningen, att ett lands främste politiske företrädare, i Sveriges fall statsministern,
icke blott självklart måste taga ansvar för godkännande av den
36
Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962
militära målsättningen utan även aktivt verka för samordningen av denna
med andra totalförsvarskomponenter.
Utredningen har vidare i olika sammanhang kraftigt understrukit bptydelsen
för det militära försvarets och totalförsvarets effektivitet av att den
under krig nödvändiga organisationen av dessas olika delar också får bli
bestämmande för den försvarsförberedande organisationen under fred av
samma delar, eller, där detta icke är möjligt, att de organ, som svarar för
den försvarsförberedande organisationen under fred får fullgöra motsvarande
försvarsfunktioner under krig. Vi delar denna uppfattning. Det torde
också vara ofrånkomligt att ett lands främste politiske företrädare — i
Sverige landets statsminister — med den högsta ledningen av och ansvaret
för de politiska huvudlinjerna för samhällsutvecklingen måste, som en
uPPgift av särskild dignitet, förena överinseendet över och huvudansvaret
för försvaret av landets fred, frihet och säkerhet.
Utredningen har också dragit konsekvenserna av ett sådant synsätt genom
att förklara, att statsministern under krig måste vara totalförsvarets
naturlige ledare och följaktligen härför till sitt förfogande ha ett samordningskansli
för totalförsvaret. Utredningen anser vidare att ett effektivt sådant
kansli måste skapas under fredstid, vilken uppfattning vi som tidigare
nämnts delar. Utredningens majoritet har emellertid föreslagit att detta
kansli under fredstid skall inordnas i försvarsdepartementet för att under
krig överflyttas till statsministern.
Följes utredningsmajoritetens förslag måste en omorganisation i högsta
instans ske i det ytterligt känsliga läge, som råder i ett krigs begynnelse.
Detta måste innebära en stor svaghet.
Det måste också medföra svårigheter, om samordningen i fred skall ske
genom en fackminister, som ju kommer att intaga en dubbelställning, dels
som fackminister och dels som samordnare. Detta kan leda till oklarhet
och framkalla onödiga friktioner eller olämpliga åtgärder, vilka i större utsträckning
kan undvikas om samordningen skötes av en statsministern
direkt underställd person, som kan handlägga samordningsfrågorna stödd
av statsministerns auktoritet och objektivitet i förhållande till fackministrarna.
Därför anser vi att samordningsorganet redan i fred bör vara direkt knutet
till statsministern och ledas av en högt kvalificerad ämbetsman, förslagsvis
benämnd statssekreterare för totalförsvarsfrågor, som då ersätter utredningens
avdelningschef. Den av oss förordade lösningen innebär bl. a. följande
väsentliga fördelar i jämförelse med utredningens förslag.
För det första torde antalet totalförsvarsfrågor, som blir tvistiga olika
departement emellan, bli mindre med en under statsministern stående statssekreterare
i en objektiv position som samordnare än med försvarsministern
i samordningsfunktioner. Statsministerns arbetsbörda som medlare i sådana
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
tvistefrågor torde alltså väl kunna antagas bli mindre med den av oss förordade
ordningen än med utredningens förslag.
För det andra får statsministern en enligt vår mening nödvändig möjlighet
att redan under fredstid genom denne statssekreterare följa totalförsvarets
huvudfrågor och på ett helt annat sätt än enligt utredningsmajoritetens
förslag förbereda sig för de uppgifter, som för honom blir ofrånkomliga,
om vårt land trots försvarets fredsfrämjande effekt blir angripet.
För det tredje torde den av oss föreslagna organisationen på ett ur allmän
försvarssynpunkt värdefullt sätt understryka inför utlandet den vikt de
svenska statsmakterna och vårt folk fäster vid totalförsvaret. Därigenom
ökas inte blott respekten för detta utan även — och utan särskild kostnad —
totalförsvarets fredsfrämjande verkan.»
Yttranden
Flertalet remissmyndigheter — och alla som yttrat sig i denna fråga —-biträder utredningens uppfattning att det föreligger ett stort behov av samordning
av totalförsvarsverksamheten inom regeringen och dess kansli.
Likaså tillstyrker flertalet, att ett särskilt samordningskansli organiseras
redan i fred. I dessa två frågor frainföres icke några från utredningens synpunkter
avvikande meningar; vissa myndigheter, bl. a. statskontoret, civilförsvarsstyrelsen
och civilbefälhavaren i IV civilområdet, ifrågasätter dock,
om icke samordningskansliet blir underdimensionerat för sina uppgifter.
Statskontoret anför att kansliet enligt utredningens förslag bl. a. skall
följa och övervaka större totalförsvarsövningar. Man måste också räkna
med ett ökat behov av central samordning av dessa övningar som en följd
av totalförsvarets utbyggnad, liksom att krav kommer att resas på att samordningskansliet
deltager i planläggningsarbetet. Vidare bör övningar med
personal inom Kungl. Maj :ts kansli komma till stånd. Dessa övningar måste
ledas av personal inom kansliet även om personal från andra myndigheter
medverkar. Ledning innebär i detta sammanhang bl. a. planering, ställande
av uppgifter, delegering, samordning och kontroll. För att kunna lösa dessa
uppgifter bör försvarsministern disponera ett stabsorgan, som bland annat
bör innehålla personal med vana att planlägga, leda och genomföra övningar.
Personalen vid samordningsavdelningen bör därför enligt statskontoret
utökas med 3—4 personer i förhållande till utredningens förslag. Av
dessa bör åtminstone en vara högt kvalificerad, stabsutbildad regementsofficer.
Civilförsvarsstyrelsen framhåller att den ej är övertygad om att samordningsavdelningen
blivit tillräckligt tillgodosedd i personellt hänseende. Styrelsen
understryker faran av att avdelningen redan från starten under
-
38
Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962
bemannas. Starka skäl anses tala för att ytterligare några kvalificerade befattningshavare
knytes till avdelningen.
Civilbefälhavaren i IV civilområdet anför, att ett villkor för att samordningen
skall bli effektiv är att den i samordningskansliet ingående personalen
får möjlighet att i tillräcklig utsträckning följa utvecklingen inom
alla områden, som kan vara av betydelse för verksamheten, samt taga härav
föranledda initiativ. Om så skall kunna ske, framhåller civilbefälhavaren,
erfordras att personalramen ej blir allt för beskuren. Utredningen har för
allmänna frågor och budgetarbete föreslagit en befattningshavare; här torde
enligt civilbefälhavarens mening erfordras två -— en för vardera av dessa
uPPtpfter. För handläggning av ärenden rörande större totalförsvarsövningar
samt ärenden rörande civilbefälhavarna bedömer civilbefälhavaren
att utredningen, som även här föreslagit endast en befattningshavare, underskattat
personalbehovet, och att det erfordras minst två kvalificerade befattningshavare.
I fråga om val av samordningsminister och samordningskansliets placering
är meningarna delade. Följande remissmyndigheter biträder eller har
intet att erinra mot utredningens förslag, att det inom regeringen bör ankomma
på försvarsministern att samordna totalförsvarsverksamheten, med
undantag för den administrativa beredskapen: socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret (reservation
av en ledamot), civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar (reservation av en ledamot), 1959 års besparingsutredning för försvaret,
civilbefälhavaren i IV civilområdet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Örebro och Västmanlands län, Sveriges Radio AB, Sveriges lantbruksförbund
samt Sveriges akademikers centralorganisation.
Statskontoret framhåller att det är självklart — oavsett vem som ålägges
att inom regeringen samordna totalförsvarsfrågorna — att ansvaret för de
väsentligare åtgärderna härutinnan ytterst åvilar statsministern. Detta gäller
givetvis även då kontroversiella frågor uppkommer. Något behov att
uttryckligen ålägga statsministern att regelmässigt svara för samordningsverksamheten
i fred torde ej föreligga. Den viktigaste uppgiften i dagens
läge är enligt statskontoret att snarast möjligt skapa ett funktionsdugligt
samordningsorgan. Statskontoret delar utredningens uppfattning att samordningsorganet
i fredstid bör knytas till försvarsdepartementet.
Civilförsvarsstyrelsen anför att det i och för sig vore önskvärt att samma
ordning kunde tillämpas under såväl krig som fred. Emellertid, säger styrelsen,
görs det gällande att statsministern — som har en allmänt samordnande
uppgift inom regeringen — under fred har så många andra göromål,
att den direkta ledningen av samordningsarbetet på totalförsvarets område
icke borde åligga honom. Huvudsakligen med hänsyn härtill föreslår utredningen
annat statsråd till samordningsminister under fred. Härvid väl
-
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
jes den kombinationen, att en konsult göres ansvarig för samordning av den
administrativa beredskapen och försvarsministern för övrig totalförsvarsverksamhet.
Det undandrar sig styrelsens bedömande i vad mån statsministerns
övriga fredsgöromål är av den beskaffenhet att de lägger hinder i
vägen för en koncentrering av totalförsvarets samordningsproblem till honom.
Styrelsen understryker, att enligt dess mening försvarsproblemen och
därmed sammanhängande samordningsfrågor på totalförsvarets område
under överhlickbar tid framåt kommer att vara av vital betydelse för vårt
land och i angelägenhetsgrad icke stå efter något annat fredsproblem.
Skulle av praktiska skäl statsministern icke kunna fullgöra uppgiften som
samordningsminister, kan styrelsen ansluta sig till den ordning utredningen
föreslagit. Chefen för försvarsdepartementet, som helt sysslar med försvarsfrågor,
synes vara lämpligare som samordningsminister än ett fristående
konsultativt statsråd utom i vad avser den administrativa beredskapen.
Styrelsen finner det likaledes riktigt att försvarsdepartementet omorganiseras
så att där bildas en särskild avdelning för samordningsfrågor. Det
förefaller också styrelsen lämpligt, att beredandet av det konsultativa statsrådets
handläggning av administrativa samordningsfrågor sker i denna avdelning
och att densamma under krig, när samordningsfrågorna övergår
till statsministern, överflyttas till dennes stabsorgan.
Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar anser att förberedelserna
inom totalförsvaret har blivit så omfattande att ett statsråd bör svara för
samordningen inom regeringen. Försvarsledningsutredningen har för sin
del funnit — fortsätter nämnden — att det i fred bör vara försvarsministern.
Det skall dock uppdras åt en konsult att liksom hittills handha den administrativa
beredskapen. Samordningen underlättas av att civilförsvaret, beredskapsnämnden
och signalskyddsnämnden överföres till försvarsdepartementet.
Beredskapsnämnden vill för sin del ansluta sig till utredningens
förslag i denna del. Nämnden anser denna lösning under nuvarande departementsorganisation
vara den mest praktiska.
Statsministern skall i krig överta uppgiften att leda och samordna totalförsvaret.
Denna överflyttning i en kritisk situation kan, fortsätter nämnden,
såsom reservanterna i utredningen framhåller medföra en tillfällig
försvagning av försvarsansträngningarna. En av de grundläggande principerna,
efter vilka utredningen arbetat, har varit överensstämmelsen mellan
freds- och krigsorganisation. Denna bryts när det gäller totalförsvarets
högsta ledning. Den samordningsavdelning, som skall upprättas inom försvarsdepartementet,
skall dock bilda stommen i det kansli som ställes till
statsministerns förfogande i krig, och därmed bevaras en viss kontinuitet.
Civilbefälhavaren i IV civilområdet framhåller att statsministern enligt
vårt statsskick både i fred och i krig har ställningen som samordnare av
alla viktigare politiska funktioner inom regeringen, och det måste anses
vara alldeles självklart att statsministerns ställningstagande inhämtas di
-
40
Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962
rekt eller vid allmän beredning, så snart det gäller fundamentala samordningsfrågor
beträffande totalförsvaret. Det råder härvidlag ingen principiell
skillnad mellan totalförsvaret och andra regeringsfrågor som händelseutvecklingen
för i förgrunden, såsom utrikespolitiken, handelspolitiken,
sysselsättningspolitiken, socialpolitiken, jordbrukspolitiken etc. Allt efter
lägets skiftningar och de därav föranledda behoven av samordning på högsta
nivå kommer automatiskt statsministern att kopplas in på avgörandena och
därvid tvingas att under en viss period tämligen ingående och i detalj ta
befattning med en viss gren av landets styrelse och förvaltning. Men det är,
enligt civilbefälhavarens mening, en skenföreställning att statsministern,
oberoende av händelseutvecklingen på övriga områden, skulle ha tid och
möjlighet att året runt kontinuerligt i detalj följa och samordna departementschefernas
och myndigheternas verksamhet inom totalförsvaret.
Statsverksamhetens behöriga gång kräver, fortsätter civilbefälhavaren,
att det statsråd som har samordningsuppgifter på ett visst område skall vara
berett att stå till förfogande för avgöranden i till synes obetydliga frågor
när som helst med kort varsel, från dag till dag, från vecka till vecka. Att
lägga dylika samordningsfrågor såsom en permanent arbetsuppgift på
statsministern skulle innebära en allvarlig snedbelastning av hans funktioner.
Enligt civilbefälhavarens uppfattning måste statsministern betraktas
såsom totalförsvarets högsta ledare både i krig och fred. Frågan gäller därför
icke så mycket denna princip, utan vilken som i Kungl. Maj :ts kansli
skall ansvara för de löpande samordningsuppgifterna beträffande totalförsvaret.
Civilbefälhavaren upptager därefter till granskning de tre alternativ, som
närmast behandlats i utredningens betänkande, nämligen en särskild statssekreterare
under statsministern, ett konsultativt statsråd eller försvarsministern.
Det förstnämnda alternativet avvisas med motivering att en
statssekreterare såsom chef för ett samordningskansli ständigt måste ta
statsministerns tid i anspråk — såvida han icke de facto skulle få ställning
såsom självständig och inflytelserik regeringsledamot. I fråga om alternativet
med ett konsultativt statsråd såsom samordnare anför civilbefälhavaren
att denne skulle få samma ställning som en statssekreterare hos statsministern
eller också en ställning motsvarande en vice statsministers. Det
vore nämligen orealistiskt att tänka sig, att en administrativ konsult med
ringa politisk anknytning i avgörande mån skulle kunna påverka fackministrarnas
ställningstaganden i frågor där deras politik bestäms av bedömningen
av riksdagens inställning eller av hänsynstagande till de övriga
förvaltningsområdena som de har ansvar för. Skulle åter igen totalförsvarskonsulten
rekryteras från kretsen av de politiskt mest inflytelserika statsråden
och samordnaren därmed bli en verklig överdomare över fackministrarna,
vore detta enligt civilbefälhavarens mening liktydigt med en vice
statsminister — ett system som innebär en genomgripande nyordning i den
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
svenska statsrätten och som i varje fall inte borde införas förrän författningsutredningens
arbete redovisats och övervägts. Vidare vore det en risk
att systemet med en vice statsminister såsom totalförsvarskoordinator skulle
försvåra rekryteringen av toppkrafter till den viktiga försvarsministerbefattningen.
Med detta resonemang, fortsätter civilbefälhavaren, framstår följaktligen
det tredje alternativet med försvarsministern såsom samordnare av totalförsvaret
såsom del lämpligaste i nuvarande läge. Denne bör, såsom utredningen
förutsatt, inom försvarsdepartementet biträdas av ett konsultativt
statsråd i frågor rörande den administrativa delen av samordningen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län vill för sin del ge ett bestämt förord
för huvudförslaget. Med hänsyn till statsministerns ställning som regeringspolitikens
främsta företrädare måste det enligt länsstyrelsen anses uteslutet
att statsministern skulle i fredstid hinna personligen taga kontinuerlig del
av uppkommande samordningsfrågor och lösa eventuellt uppkommande
meningsskiljaktigheter. Lösningen av uppgifterna skulle därför, om den i
det särskilda yttrandet föreslagna lösningen valdes, nästan helt ankomma
på statssekreteraren. För att med tillräcklig auktoritet kunna hävda samordningsfrågorna
inom totalförsvaret måste emellertid arbetets ledare ha
säte och stämma i regeringen. I likhet med utredningen anser länsstyrelsen
därför att samordningsuppgifterna, med beaktande av regeringens samfällda
ansvar för besluten, i fred bör ankomma på chefen för försvarsdepartementet.
Följande remissmyndigheter ansluter sig i princip till den uppfattning
herrar Wedén, Kolmodin och Löwenhielm framfört i sitt särskilda yttrande
och anser, att ansvaret för totalförsvarets samordning inom regeringen bör
åvila statsministern och samordningskansliet därför även i fred lyda direkt
under statsministern: luftfärtsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, veterinärstyrelsen,
medicinalstyrelsen, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,
statspolisintendenlen, civilbefälhavarna i I, III och V civilområdena,
länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands, Kronobergs, Kristianstads,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län samt Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen.
Överbefälhavaren och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
anser, i likhet med nyssnämnda remissmyndigheter, att samordningsuppgiften
bör tillkomma statsministern och samordningskansliet därför även
i fred lyda under honom, men hävdar att statsministern bör biträdas av
ett konsultativt statsråd, som närmast ansvarar för samordningsfrågorna.
Även civilbefälhavaren i V civilområdet och länsstyrelsen i Kopparbergs
län talar för detta alternativ »om det anses lämpligt att ytterligare stärka
statsministerns möjligheter att begränsa sitt engagemang».
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
Sjöfartsstyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län förordar att samordningsuppgiften
under statsministern skall ankomma på ett konsultativt
statsråd ulan eller i huvudsak utan andra uppgifter, samt att denna konsult
till sitt förfogande skall ha det av utredningen föreslagna samordningskansliet.
Civilbefälhavaren i II civilområdet säger sig dela de synpunkter som
herrar Wedén, Kolmodin och Löwenhielm framfört i sitt särskilda yttrande,
nämligen att samordningen i fred skall ledas av statsministern och att
han för detta ändamål skall tillföras ett i förhållande till statsdeparteinenten
fristående kansli. Eftersom en hel del skäl dock talar för att statsministern
i fred icke kontinuerligt kan leda kansliets verksamhet i detalj, synes
— enligt civilbefälhavarens mening -— statsministern böra kunna uppdraga
åt antingen en av fackministrarna eller ett av de konsultativa statsråden
att närmast under statsministern leda kansliets samordnande verksamhet
ävensom att handlägga frågor, som berör den administrativa beredskapen.
Civilbefälhavare!! ansluter sig till utredningens uppfattning att
ifrågavarande statsråd bör ha stor politisk auktoritet såväl inom som utom
regeringen.
Författningsutredningen förutsätter att en administrativ konsult skall
vara föredragande i ärenden rörande administrativ beredskap men tar i övrigt
icke ställning till vem som inom regeringen skall ha det närmaste ansvaret
för samordningen av totalförsvarsverksamheten. Beträffande samordningskansliets
placering erinrar författningsutredningen om att den i
sitt betänkande »Regeringsarbete!» föreslagit, att vid sidan av departementen
ett särskilt regeringskansli skulle inrättas under ledning av ett konsultativt
statsråd, en administrativ konsult. Ur författningsutredningens synpunkt,
fortsätter utredningen, förefaller det därför naturligt att det av försvarsledningsutredningen
föreslagna, särskilda samordningskansliet förlägges
till detta regeringskansli.
De myndigheter, som anser att uppgiften att inom regeringen samordna
totalförsvarsverksamheten bör ankomma på statsministern, personligen
eller med biträde av ett konsultativt statsråd, framhåller framför allt följande
tre skäl för sin uppfattning:
1. Genom att samordningskansliet redan i fred lyder direkt under statsministern
vinnes en bättre överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisation
än enligt utredningens förslag. Denna synpunkt framföres av omkring
femton remissmyndigheter, bl. a. av överbefälhavaren, luftfartsstyrelsen,
statens jordbruksnämnd, statspolisintendenten samt civilbefälhavarna
i I och V civilområdena.
2. Statsministern kommer redan i fred i nära kontakt med totalförsvarsprobleinen
och blir därmed, bättre än i utredningens alternativ, förberedd
43
Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962
för sina uppgifter i krig. Denna synpunkt framföres av bl. a. statens jordbruksnämnd,
statspolisintendenten, civilbefälhavaren i 1 civilområdet samt
länsstyrelsen i Södermanlands län. Ytterligare några myndigheter anför
detta motiv indirekt genom att förklara sig dela de synpunkter som framförts
av herrar Wedén, Kolmodin och Löwenhielm.
3. Utredningens förslag, att samordningsuppgiften skall tillkomma försvarsministern,
ger åt försvarsministern en besvärlig dubbelställning som
främste företrädare för en gren av totalförsvaret och samtidigt ansvarig för
denna grens samordning med övriga grenar av totalförsvaret. Denna synpunkt
framföres av omkring tio remissmyndigheter, bl. a. av överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap, statspolisintendenten, civilbefälhavarna
i I och V civilområdena samt länsstyrelsen i Gotlands län.
Av i övrigt framförda synpunkter må nämnas följande.
Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap samt civilbefälhavarna i
III och V civilområdena anser att civilbefälhavare och länsstyrelser bör ha
samma huvudman, d. v. s. civilbefälhavarna stå kvar under inrikesdepartementet.
Telestyrelsen anser att från styrelsens synpunkt den bästa lösningen
skulle ernås, om samordningsuppgiften kunde anförtros ett statsråd utan
departement, men att frågan om vem som skall vara samordningsminister
torde kunna bedömas enbart av regeringen.
Ett relativt stort antal remissmyndigheter har icke behandlat frågorna
om val av samordningsminister och samordningskansliets placering i fred.
6. Utredningens förslag rörande överförande till försvarsdepartementet av
civilförsvaret, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och statens
signalskyddsnämnd
Utredningen har övervägt, huruvida icke uppgiften att samordna totalförsvarsfrågornas
handläggning i de olika departementen kan göras enklare
och en högre grad av samordning mellan vissa totalförsvarsfunktioner erhållas
om ändringar vidtages i nu gällande departementsindelning. Det
skulle då enligt utredningen närmast kunna komma i fråga att till försvarsdepartementet
samla förvaltningsområden och (eller) myndigheter m. fl.
organ, som i fred har till huvudsaklig uppgift att förbereda delar av totalförsvaret
i krig och således i detta hänseende är jämställda med krigsmakten.
Utredningen, som från denna utgångspunkt granskat civilförsvaret,
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap, centrala civila transportkommittén, statens signalskyddsnämnd
och medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, föreslår att
civilförsvaret, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och statens
44
Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962
signalskyddsnämnd fr. o. m. (len 1 juli 1963 överföres till försvarsdepartementet,
medan övriga här berörda organisationer enligt utredningen bör bibehålla
nuvarande departementstillhörighet.
Som motiv för sitt förslag i fråga om civilförsvaret framhåller utredningen
att ökade garantier därigenom skulle ernås för tillämpningen av en riktgivande
strategisk grundsyn och även i övrigt för lösandet av de större samordningsproblemen.
Utredningen anser det vara uppenbart att krigsmakten
och civilförsvaret har många gemensamma anknytningspunkter, på vilka
även lämnas en rad exempel. Utredningen, som också pekar på vissa nackdelar
vilka synes vara förenade med civilförsvarets överförande till försvarsdepartementet,
framhåller avslutningsvis, att flertalet synpunkter som talar
för eller mot ett överförande icke torde kunna mätas utan måste värderas.
Utredningen har vid sin värdering funnit att övervägande skäl talar
för civilförsvarets överförande till försvarsdepartementet, och därvid har
väsentlig betydelse tillmätts behovet av nära samordning mellan civilförsvarets
och krigsmaktens verksamhet på olika plan.
I fråga om beredskapsnämndcn för psykologiskt försvar framhåller utredningen
att nämndens beredskapsplanläggning behöver samordnas med
verksamheten inom hela totalförsvaret men, på grund av krigsmaktens
och civilförsvarets storlek samt karaktären av deras uppgifter, främst med
verksamheten inom dessa organisationer. Utredningen förordar därför att
nämnden — som endast är organiserad i fred — bör följa civilförsvaret när
detta överföres till försvarsdepartementet.
Beträffande statens signalskyddsnämnd motiverar utredningen sitt förslag
med att krigsmakten är nämndens största intressent och att nämnden
för sin verksamhet är beroende av nära samverkan med försvarets radioanstalt.
Den har dessutom administrativ anknytning till försvarets radioanstalt,
genom signalskyddsbyrån, och till arméns signalskola, genom signalskyddsskolan.
Utredningen framhåller även att nämnden är ett totalförsvarsorgan
i detta ords verkliga bemärkelse och därför bör sortera under
det departement, som har ansvar för samordningen.
Utredningens förslag är icke enhälligt i fråga om civilförsvaret och beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar. I särskilda yttranden har herrar
Wedén, Kohnodin och Löwenhielm gemensamt samt utredningens expert,
byråchefen Swanstein anfört, att enligt deras mening civilförsvaret och beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar bör tvärstanna under inrikesdepartementet.
Som motiv härför framhålles civilförsvarets nära sammanhang
med polis-, brand- och medicinalväsendet. Herrar Wedén, Kolmodin och
Löwenhielm pekar bl. a. även på civilförsvarets kommunala anknytning och
på risken av att ett överförande av civilförsvaret till försvarsdepartementet
skulle kunna jämna vägen för en ockupationsmyndighets för oss ofördelaktiga
tolkning av civilförsvarets folkrättsliga status.
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
I fråga om remissmyndigheternas yttranden över utredningens förslag i
förevarande delar torde jag få hänvisa till vad jag i det följande anför i samband
med att jag anger min egen ståndpunkt till förslagen.
7. Utredningens förslag rörande försvarsråd
1960 års för svar sledningsutredning
Utredningen, som tagit del av tidigare i olika sammanhang framförda
förslag om inrättande av ett försvarsråd, har undersökt vilka behov av ett
sådant råd som kan antagas föreligga och har härvid förutsatt, att utredningens
förslag om samordningsminister och samordningskansli genomföres.
För egen del gör utredningen följande uttalande:
»De centrala myndigheterna skall självfallet i sitt förberedelsearbete på
totalförsvarets område följa de allmänna riktlinjer, som angives av riksstyrelsen.
För att trygga en sådan inriktning av den centrala ledningens
verksamhet kan emellertid stundom erfordras gemensamma överläggningar.
Detta är särskilt betydelsefullt i kritiska lägen och torde då säkrast
kunna åstadkommas vid personliga sammanträffanden. Det kan vid sådana
tillfällen vara angeläget, att regeringen delger cheferna för de ledande myndigheterna
inom totalförsvaret sin syn på det utrikespolitiska läget.
Vissa totalförsvarsfrågor, t. e. frågan om totalförsvarets gemensamma
målsättning, är så väsentliga för hela vårt totalförsvar, att de under beredningsstadiet
kan behöva diskuteras mellan regeringen och cheferna för
de ledande myndigheterna inom totalförsvaret. En sådan diskussion kan
underlättas och torde med större sannolikhet komma till stånd, om det
finnes ett härför lämpat, permanent organ. På liknande sätt kan vissa väsentliga
frågor av kontroversiell karaktär av myndigheterna behöva föras
upp till diskussion i högsta instans.
I vissa lägen kan regeringen ha behov av att få en samlad bild av det
aktuella beredskapsläget och diskutera eventuella beredskapshöjningar
med företrädarna för de ansvariga myndigheterna. Ett försvarsråd synes
vara ett lämpligt forum härför.
Utredningen finner starka skäl tala för att ett försvarsråd inrättas, i huvudsak
i överensstämmelse med vad som i detta hänseende gäller i Norge.
Försvarsrådet, som givetvis bör ha uteslutande informativa uppgifter, bör
utgöra ett forum för ömsesidig orientering mellan regeringen och cheferna
för de inom totalförsvaret ledande centrala myndigheterna.
I försvarsrådet bör ingå stats-, utrikes- och försvarsministrarna (den
senare givetvis även i egenskap av samordningsminister) samt det konsultativa
statsråd, som i försvarsministerns ställe föredrager ärenden rörande
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
lagstiftning och administrativ beredskap. Dessutom bör enligt statsministerns
bestämmande för varje gång kallas de övriga statsråd, som kan vara
berörda av de frågor som avses skola diskuteras.
Beträffande de centrala myndigheterna talar många skäl för att ett stort
antal av dessa bör vara representerade i försvarsrådet; regeringen når då
en vidare krets med sina orienteringar och problem som tages upp till behandling
kan ges en allsidig belysning. Å andra sidan försämras möjligheterna
till personliga kontakter, och rådet blir allmänt sett mera tungrott
ju flera ledamöter som ingår. Då utrikespolitiska orienteringar av hög
sekretessgrad givetvis icke bör delges andra befattningshavare än dem
som för sin verksamhet har behov därav, innebär vidare ett stort försvarsråd
att regeringens möjligheter att lämna sådana upplysningar inom rådet
blir begränsade. Utredningen har därför stannat för att endast följande
chefer bör ingå i rådet, nämligen överbefälhavaren (som bör åtföljas av chefen
för försvarsstaben), cheferna för civilförsvarsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap och telestyrelsen,
statspolisintendenten samt ordförandena i beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar och centrala civila transportkommittén. När så befinnes
lämpligt bör givetvis även chef för annan, vid ifrågavarande tillfälle särskilt
berörd central myndighet kunna kallas att närvara. Slutligen kan det vara
lämpligt att en representant för civilbefälhavarna — i avsaknad av central
ledningsinstans — ingår i rådet.
Som sekretariat synes böra utnyttjas det särskilda samordningsorgan,
som utredningen föreslagit skola stå till försvarsministerns förfogande för
dennes samordningsuppgifter.
Utredningen anser sig icke böra ta ställning till praktiska detaljer rörande
sammanträdesfrekvens och sammanträdesformer m. m. Sammanträden synes
dock böra äga rum med viss regelbundenhet och i övrigt när statsministern
finner det erforderligt att sammankalla rådet. Chef för i rådet
representerad myndighet torde också böra ha rätt att ta initiativ till sammanträde,
varvid förslag härom bör inges genom det statsråd, under vilken
myndigheten lyder.»
Yttranden
Inrättandet av ett försvarsråd tillstyrkes av överbefälhavaren, socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, centrala civila transportkommittén, vågoch
vattenbyggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, generalpoststyrelsen,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luf tf artsstyrelsen, statens
jordbruksnämnd, sjöfartsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,
medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, statspolisintendenten,
civilförsvarsstyrelsen, 195i års utredning rörande totalförsvarets
personalbehov, civilbefälhavarna i 1, II och IV civilområdena, läns
-
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
styrelsen i Västerbottens län samt Sveriges Radio AB. Vissa av remissmyndigheterna,
bl. a. socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och generalpoststyrelsen,
ifrågasätter dock om icke ett större antal myndigheter än vad
utredningen föreslagit borde vara representerade i rådet.
Överbefälhavaren framhåller att antalet ledamöter, såsom utredningen
föreslagit, bör vara begränsat. Under förutsättning att civilförsvarsstyrelsen
och beredskapsnämnden för psykologiskt försvar kvarstår under inrikesdepartementet
anses dock även chefen för detta departement böra ingå
i försvarsrådet. Överbefälhavaren understryker vikten av att när så befinnes
lämpligt även chef för annan central myndighet än de av utredningen
angivna skall kunna kallas att deltaga i försvarsrådets överläggningar.
Generalpoststyrelsen, som säger sig ha full förståelse för utredningens
strävanden att söka begränsa antalet ledamöter i försvarsrådet, föreslår
dock, med understrykande av den betydelse frågan har för postverkets insats
i totalförsvaret, att även chefen för postverket utses till ledamot i detta
råd.
Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap anser liksom utredningen
att kretsen av ledamöter såväl från regeringens som från myndigheternas
sida bör begränsas till de närmast berörda. Vissa skäl kan emellertid enligt
styrelsen anföras för att, utöver de av utredningen föreslagna verkscheferna,
även cheferna för statens jordbruksnämnd och arbetsmarknadsstyrelsen
regelmässigt skulle deltaga i rådets överläggningar.
Civilbefålhavaren i I civilområdet framhåller att det icke är säkert, att det
lämpligaste sättet att hålla de fem civilbefälhavarna informerade i de frågor
som skulle förekomma i försvarsrådet är, att de utser en gemensam representant
i försvarsrådet. Antingen bör samtliga civilbefälhavare ingå i
rådet eller bör de orienteras på annat sätt, t. ex. vid civilbefälhavarsammanträden.
Möjligheter föreligger givetvis alltid att kalla någon eller alla civilbefälhavare
till sådant sammanträde, där för civilbefälhavarna särskilt viktiga
frågor avses behandlas (t. ex. decentralisering, beredskap osv.).
Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, civilbefälhavaren i III civilområdet
samt länsstyrelsen i Malmöhus län har intet att erinra mot inrättandet
av ett försvarsråd.
Civilbefälhavaren i V civilområdet samt länsstyrelserna i Västmanlands
och Kopparbergs län framhåller betydelsen av att medlemmar av regeringen
sammanträffar med cheferna för de centrala myndigheterna men ifrågasätter,
om detta icke kan komma till stånd utan några särskilda bestämmelser
om försvarsråd.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
8. Utredningens synpunkter på samordning av verksamheten inom riksdagen
och av verksamheten inom regeringen med verksamheten inom riksdagen
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen erinrar om att de förslag till försvarsnämnd, som under
senare tid framförts, som regel har åsyftat ett organ med representanter för
regeringen, riksdagen och de ledande myndigheterna inom totalförsvaret.
Utredningen erinrar även om att den i betänkandet »Enhetlig ledning av
krigsmakten» uttalade, att en sådan nämnd »kan tänkas bidraga till en
ökad samordning».
Efter att nu ha närmare studerat problemen bedömer utredningen att
övervägande skäl talar mot en nämnd med ovan angiven sammansättning.
Utredningen pekar emellertid på möjligheten att omorganisera utrikesutskottet
till ett kombinerat utrikes- och försvarsutskott samt att på motsvarande
sätt bilda en utrikes- och försvarsnämnd av utrikesnämnden. Riksdagen
skulle därmed erhålla två totalförsvarsorgan, av vilka utrikes- och
försvarsnämnden — med i princip samma ställning till Kungl. Maj :t som
den nuvarande utrikesnämnden — skulle kunna kallas till sammanträde
även mellan riksdagssessionerna. En sådan omorganisation av utrikesutskottet
och utrikesnämnden skulle enligt utredningen kunna möjliggöra
ökad samordning inom riksdagen mellan de båda områdena utrikespolitik
och totalförsvar, vilkas inbördes sammanhang ligger i öppen dag, och skulle
utgöra ett forum för en utförligare och tidigare orientering i totalförsvarsfrågor.
— Försvarsledningsutredningen har utifrån sina synpunkter velat
framföra tanken på en sådan omorganisation, som nu antytts, men anser,
att det bör tillkomma författningsutredningen att närmare överväga lämpligheten
därav och att framlägga de förslag i ämnet vartill den kan finna
anledning.
Yttranden
Endast ett fåtal remissmyndigheter har uttalat sig i denna fråga.
överbefälhavaren, civilbefälhavaren i I civilområdet och länsstyrelsen
i Västerbottens län ansluter sig till tanken på en omorganisation av utrikesutskottet
och utrikesnämnden på det sätt som utredningen har antytt. Civ ilbefälhavaren
i IV civilområdet finner utredningens tankegångar vara intressanta
och förtjäna att uppmärksammas av i första hand författningsutredningen.
Civilbefälhavaren i V civilområdet och länsstyrelsen i Kopparbergs län
anser att utredningens tanke på en förändring av utrikesutskottet och utrikesnämnden
verkar föga övertygande och bör bedömas i annat sammanhang.
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
Författningsutredningen erinrar om att det redan nu förekommer, att
orientering i allmänna försvarspolitiska frågor lämnas vid utrikesnämndens
sammanträden. Att så sker är naturligt med tanke på det nära sambandet
mellan utrikes- och försvarspolitik. Enligt föi’fattningsutredningens
mening bör man emellertid överväga någon utvidgning av utrikesnäinndens
i grundlagen angivna kompetensområde genom att uttryckligen ange regeringens
skyldighet att vid behov med nämnden dryfta det allmänna försvarspolitiska
läget. Att låta utrikesutskottet också bli ett försvarsutskott
i den meningen att bland annat försvarets huvudtitel där skulle behandlas,
förefaller enligt författningsutredningens mening icke vara en lämplig ordning.
Den skulle innebära ett avsteg från de i huvudsak gällande principerna
för den svenska riksdagens utskottsorganisation. Vidare och framför allt
har man här att ta hänsyn till utskottens personsammansättning. I utrikesutskottet
sitter enligt praxis partiledare och andra riksdagsledamöter
med partipolitiskt ledande uppgifter, en rekryteringsprincip som är lämplig
med hänsyn både till de utrikespolitiska och allmänna försvarspolitiska
frågornas särskilda vikt och till det under normala förhållanden föga tidskrävande
engagemang, som placeringen i utrikesutskottet innebär. Statsutskottets
första avdelning, som har till främsta uppgift att behandla försvarshuvudtiteln,
är däremot en arbetstyngd avdelning. Parti- och gruppledare
har i allmänhet icke ansetts böra belastas med en tidskrävande budgetgranskning.
V. Totalförsvarets centrala ledning
1. Krav på totalförsvarets centrala ledning
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen framhåller att flertalet av de utgångspunkter och riktlinjer,
som utredningen ansett vara av grundläggande betydelse vid utformning
av totalförsvarets högsta ledning, har relevans även i fråga om dess centrala
ledning.
Samordning av verksamheten inom totalförsvarets olika grenar är enligt
utredningens mening lika angelägen i central instans som inom den högsta
ledningen, men svårare att organisatoriskt möjliggöra. Den centrala ledningen
utövas nämligen — vilket av praktiska skäl är nödvändigt — av
ett stort antal sinsemellan sidoordnade centrala verk och myndigheter.
Ledningsverksamheten i denna instans är dessutom till sin karaktär mera
konkret än inom den högsta ledningen, där, vid sidan av budgetarbetet,
den huvudsakligen är inriktad på att ange riktlinjer. Grunderna för samordning
finnes emellertid i nuläget, bl. a. genom särskilda samverkansorgan
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 108
50
Kungl. Maj:ts proposition nr JOS år 1962
och genom att vissa myndigheter i sina instruktioner ålagts att i fråga om
försvarsförberedelser samråda med andra centrala myndigheter.
I fråga om krav som måste ställas på totalförsvarets centrala ledning i
krig erinrar utredningen om det nutida krigets krav på långt gående decentralisering
av ansvar och befogenheter. Detta krav medför att ledningsverksamheten
i central instans måste begränsas till sådana uppgifter, som
av olika skäl icke kan fullgöras av regionala eller lägre ledningsorgan.
Utredningen anför härom följande:
»De centrala myndigheternas allmänna uppgift är att under Kungl. Maj:t
leda och samordna krigsansträngningarna, varvid ledningsverksamheten
skall följa de riktlinjer som angivits i den för totalförsvaret gemensamma
målsättningen eller som efter hand anges av Kungl. Maj :t.
Varje enskild myndighet har att leda verksamheten inom sitt ansvarsområde
och därvid tillse att denna samordnas med verksamheten inom de övriga
totalförsvarsgrenarna. De uppgifter som ankommer på de olika centrala
ledningsorganen synes närmast vara följande:
a) att införskaffa och sammanställa underrättelser om läget inom vederbörligt
verksamhetsområde samt delge dessa till Kungl. Maj :t och berörda
sido- och underordnade myndigheter,
b) att ändra och komplettera i fredstid till underlydande myndigheter
givna krigsuppgifter och möjliggöra dessa uppgifters lösande genom alt fördela
och omfördela inom vederbörligt ansvarsområde disponibla personella
och materiella resurser,
c) att inom ramen för givna befogenheter ändra ansvarsfördelningen mellan
myndigheten och underlydande organ, d. v. s. besluta om ytterligare decentralisering.
»
Utredningen konstaterar att myndigheterna för att kunna fullfölja sina
uppgifter måste bedriva sin verksamhet från särskilda krigsuppehållsplatser,
ha tillgång till goda signalförbindelser och övriga sambandsmedel
samt i många hänseenden utnyttja en annan arbetsrutin än den som
tillämpas i fred. Utredningen framhåller även behovet av en för alla centrala
myndigheter gemensam krigsinstruktion samt konstaterar avslutningsvis,
att huvuddelen av de centrala myndigheternas ledningsverksamhet måste
nära samordnas icke bara inom utan även mellan olika totalförsvarsfunktioner.
Beträffande krav som måste ställas på totalförsvarets centrala ledning i
fred framhåller utredningen att decentralisering av ansvar och befogenheter
till regionala och lokala myndigheter måste eftersträvas även i fred
men att den icke kan drivas lika långt som i krig. De försvarsförberedelser
som ankommer på totalförsvarets centrala ledning blir därför enligt utredningens
mening omfattande och anges av denna sålunda:
»Den allmänna uppgiften är att under Kungl. Maj:t förbereda totalförsva -
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
ret för dess uppgifter i krig. Ledningsverksamheten skall därvid följa de
riktlinjer, som anges i den enhetliga strategiska grundsynen och i den för
totalförsvaret gemensamma målsättningen. Varje enskild myndighet har
att leda verksamheten inom sitt ansvarsområde och därvid tillse att denna
samordnas med verksamheten inom övriga totalförsvarsgrenar. De uppgifter
som, under Kungl. Maj :t, ankommer på de olika ledningsorganen synes närmast
vara följande:
a) att med av Kungl. Maj:t tilldelade personella, ekonomiska och materiella
resurser bygga upp, utveckla och vidmakthålla totalförsvarsgrenens
organisation i fred och förbereda dess organisation i krig,
b) att planlägga och förbereda verksamheten under krigsfara och i krig,
c) att tilldela underlydande myndigheter krigsuppgifter och verka för
att de får resurser, som bedömes svara mot uppgifterna,
d) att planlägga och leda övningar och övrig utbildning,
e) att följa och stödja krigsplanläggningsarbetet inom tolalförsvarsgrenens
regionala och lokala ledningsorgan samt tillse att planläggningen följer
utfärdade direktiv.
Huvuddelen av alla försvarsförberedelser inom totalförsvarets centrala
ledning måste vara sinsemellan samordnade. Det stora antalet centrala myndigheter
med uppgifter inom totalförsvaret och det förhållandet att nästan
alla förvaltningsområden beröres innebär emellertid, att betydande samordningsproblem
föreligger.
Utredningen har tidigare understrukit nödvändigheten av att ledningsverksamheten
samordnas redan inom riksstyrelsen. Även om så sker, bl. a.
med stöd av en enhetlig strategisk grundsyn och en för totalförsvaret gemensam
målsättning, är detta icke tillfyllest för verksamheten i central instans.
Även här kräves aktiva åtgärder för att åstadkomma den nödvändiga samordningen.
Samordningskravet synes vara särskilt påtagligt i fråga om
krigsplanläggning, budgetarbete samt utbildning och övningar.»
Utredningen, som närmare behandlar samordningskraven inom ovannämnda
tre verksamhetsområden, framhåller i fråga om samordning av
budgetarbetet, att prioritering av äskanden och avvägning mellan anslagsmedel
under olika huvudtitlar är en uppgift av komplicerad natur. En förutsättning
för att den skall kunna lösas i högsta instans är att en omfattande
samordning äger rum redan i central instans och att myndigheterna i
sina äskanden antyder, vilka medel som i förekommande fall måste ställas
till förfogande inom annan del av budgeten, för att äskade anslagsmedel
skall ge effekt. I många fall behöver med varandra sammanhängande anslagsmedel
icke anvisas under samma budgetår; det är dock även i dessa fall
nödvändigt med samråd myndigheterna emellan. Myndighet, som nödgas
vidtaga kostsamma åtgärder som följd av beslut inom en annan myndighets
verksamhetsområde, bör enligt utredningens mening få kännedom härom
och klarlägga möjligheterna härför, innan dessa beslut fattas. Här erfordras
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
framsynthet och att myndigheterna i god tid orienterar varandra om planer
på organisationsförändringar, materielanskaffningar, byggnadsverksamhet,
behov av telekommunikationer m. m.
Yttranden
Vad utredningen anfört i fråga om krav i krig och fred på totalförsvarets
centrala ledning har icke föranlett någon erinran från remissmyndigheterna.
2. Nuvarande organisation av och verksamhet samt utredningens förslag utom i
fråga om ledningen av sjuk- och veterinärvården
1960 års försvarsledningsutredning
Organisation och verksamhet i krig
Utredningen framför här endast vissa synpunkter på de civila centrala
myndigheternas befogenheter gentemot de regionala ledningsorganen, militär
direktivrätt och vissa särskilda samverkansorgan.
De civila centrala myndigheternas befogenheter gentemot de regionala
ledningsorganen synes enligt utredningen f. n. icke på alla håll vara tillräckliga
för ledningsverksamhet i enlighet med det nutida krigets krav. Utredningen
avser här närmast de myndigheter inom vilkas ansvarsområden
länsstyrelserna är regionala ledningsorgan. Bland dessa myndigheter bedömes
t. ex. civilförsvarsstyrelsen och medicinalstyrelsen ha erforderliga befogenheter,
var och en inom sitt ansvarsområde, medan vissa andra berörda
myndigheter rent formellt är hänvisade till att utfärda anvisningar. Det
är enligt utredningens mening icke möjligt att leda verksamhet i krig genom
att lämna anvisningar; i många lägen är det nödvändigt med odiskutabla
och bindande föreskrifter från här avsedda centrala myndigheter till
länsstyrelserna. Som exempel på myndigheter, vilka vid sidan av civilförsvars-
och medicinalstyrelserna torde ha behov av sådana befogenheter,
framhålles vissa centrala organ på det ekonomiska försvarets område, som
delvis nyskapas under krig. Utredningen finner det vara angeläget att frågan
om de centrala myndigheternas befogenheter i krig gentemot länsstyrelserna
löses efter här angivna riktlinjer och instruktionsmässigt stadfästes.
I vad gäller de centrala myndigheternas befogenheter gentemot civilbefälhavarna
är dessa reglerade beträffande det allmänt civila medicinalväsendet,
men i övrigt saknas bestämmelser härom, vilket utredningen betraktar
som en allvarlig brist. Civilbefälhavarnas uppgifter är visserligen främst av
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
53
samordnande karaktär, men det anses vara obestridligt, att de centrala myndigheterna
i många lägen kommer att ha ett behov av att lämna civilbefälhavarna
föreskrifter av olika slag. Detta kan gälla i fråga om t. ex. utrymning,
undanförsel, förstöring eller transportverksamhet. Utredningen
erinrar i detta sammanhang om att de centrala myndigheterna många
gånger kan nödgas vända sig till civilbefälhavarna, därför att förbindelser
med lämpligt sambandsmedel icke kan erhållas med berörda länsstyrelser.
De ytterligare områden, där det i första hand bör komma i fråga att — inom
ramen för Kungl. Maj :ts allmänna bestämmelser — befogenheter gentemot
civilbefälhavarna ges åt vissa centrala myndigheter, säges vara civilförsvaret,
polisverksamheten och det ekonomiska försvaret.
Därest här avsedda civila centrala myndigheter icke ges erforderliga befogenheter
mot länsstyrelser och civilbefälhavare, torde enligt utredningen
Kungl. Maj :t komma att belastas med ledningsuppgifter, som ur Kungl.
Maj:ts synvinkel är att betrakta som detalj ärenden. Detta synes utredningen
icke vara lämpligt. Ett villkor för att i förhållande till nuläget ökade befogenheter
för de centrala myndigheterna skall främja försvarsansträngningarna
anges dock vara, att ledningsverksamheten i central instans är nära
samordnad.
I fråga om överbefälhavarens och vissa andra militära chefers rätt att
under särskilda givna förutsättningar meddela civilförsvarsmyndigheter
och vissa andra civila myndigheter föreskrifter om fullgörande av dem
åliggande uppgifter, uttalar utredningen, att den anser det vara angeläget —
på grund av det militära försvarets särställning — att överbefälhavaren
m. fl. militära chefer har sådana befogenheter.
Beträffande särskilda samverkansorgan, vilka i krig anses skola möjliggöra
samordning inom vissa totalförsvarsfunktioner, framhåller utredningen, att
de som erfordras i krig bör vara organiserade redan i fred och så långt
möjligt med samma personal, som avses ingå i krig. Detta innebär enligt
utredningen, att chefer, vilka i krig måste vara relativt obundna, som regel
icke själva bör ingå i dylika samverkansorgan.
Organisation och verksamhet i fred
Utredningen framhåller att totalförsvarets ledning i central instans är
delad på ett stort antal myndigheter, verk och icke-statliga organisationer.
Samtliga statliga ledningsorgan lyder direkt under Kungl. Maj:t och är
i princip sinsemellan sidoordnade. Omfattningen av totalförsvarets centrala
ledning åskådliggöres med nedanstående tablå, i vilken myndigheter m. fl.
schematiskt uppdelats på totalförsvarets fyra huvudgrenar. Med kursiv
stil angivna myndigheter etc. har till enda eller huvudsaklig uppgift att förbereda
del av totalförsvaret för verksamhet i krig.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
Funktion: |
Myndighet, verk, etc: |
Det militära försvaret |
överbefälhavaren med högkvarteret |
Civilförsvaret med närliggande |
C ivilförsvarsstyrelsen Statspolisintendenten Statens utlänningskommission Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd Socialstyrelsen |
Det ekonomiska försvaret Försörjning |
Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap Statens jordbruksnämnd V attenf allsstyrelsen |
Transporter |
Centrala civila transportkommittén Statens biltrafiknämnd J ärn vägsstyrelsen Sj öfartsstyrelsen Luftf artsstyrelsen Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen |
Samband j |
Telestyrelsen Generalpoststyrelsen |
Det psykologiska försvaret |
Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar Sveriges radio AB Tidningarnas telegrambyrå |
Utredningen framhåller att tablån icke är fullständig, det finnes ytterligare
ett antal myndigheter etc., som har ansvar för totalförsvarsförberedelser.
Utredningen konstaterar att en rad åtgärder vidtagits för att säkerställa
en nära samverkan mellan de olika myndigheterna och verken. Sålunda
har bestämmelser om samråd och om skyldighet att hålla vissa andra
myndigheter orienterade om planläggningsåtgärder intagits i instruktionerna
för ett flertal myndigheter. Särskilda samverkans organ har inrättats,
och för samverkan mellan krigsmakten och vissa civila myndigheter
finnes sedan gammalt den s. k. militärassistentorganisationen.
Som exempel på instruktioner, vari intagits bestämmelser om samråd,
anger utredningen bl. a. instruktionerna för överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen
och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap. Utredningen
förordar att vissa andra myndigheter, som f. n. icke ålagts samråd
i annan mån än vad som helt allmänt angives i allmänna verksstadgan,
instruktionsmässigt ges ett sådant åläggande.
Beträffande särskilda samverkansorgan lämnar utredningen exempel på
sådana som är verksamma i fred och återger vad överbefälhavaren — i
samråd med vissa civila myndigheter — i skrivelse den 30 mars 1961 till
försvarsledningsutredningen anfört i denna fråga. För egen del framhåller
utredningen att den i princip ansluter sig till överbefälhavarens och de
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
berörda myndigheternas uppfattning, att särskilda funktionella samverkansorgan
inom många områden kan vara av betydelse för samordningen.
Utredningen föreslår att ett samverkansorgan inrättas för samordning inom
hälso- och sjukvården (se nedan) men tar i princip icke ställning till vilka
ytterligare sådana organ som bör inrättas eller om något eller några befintliga
bör avvecklas. Utredningen anser det böra tillkomma i första hand myndigheterna
själva att till Kungl. Maj:t lämna förslag härom och fortsätter
enligt följande:
»Ovannämnda samverkansorgan har till uppgift att möjliggöra samordning
inom vissa funktioner. Samordning måste emellertid även åstadkommas
mellan olika funktioner. Det måste säkerställas att verksamhet i central instans
följer gemensamma riktlinjer, icke minst i nyssnämnda funktionella
samverkansorgan. Grunden härför torde läggas genom de åtgärder, som utredningen
i föregående kapitel föreslagit rörande totalförsvarets högsta ledning.
Dessa åtgärder torde emellertid icke vara tillfyllest för samordning i
central instans, utan även här erfordras bättre organisatoriska förutsättningar
än vad som f. n. finnes. Utredningen vill erinra om att i olika sammanhang
under senare tid framförts förslag till fasta former för överläggningar på
verkschefsplanet, senast i överbefälhavarens ovannämnda skrivelse till försvarsledningsutredningen.
Utredningen, som övervägt vilka fördelar som
kan vinnas med sålunda föreslagna chefsöverläggningar, finner det vara
angeläget att sådana kommer till stånd och förordar, att en chefsnämnd
inrättas fr. o. m. den 1 juli 1962 enligt närmare bestämmelser av Kungl.
Maj:t. Uppgiften bör, som tidigare nämnts, vara att säkerställa samordning
i stort av verksamheten i central instans. Ärenden som kan komma i fråga
för behandling synes bl. a. vara följande:
frågor av principiell natur rörande krigsplanläggningen samt myndigheternas
eller underlydande myndigheters freds- och krigsorganisation,
omfattningen av och formerna för samverkan i tidigare nämnda funktionella
samverkansorgan,
decentralisering av befogenheter till regionala ledningsorgan,
anskaffningsinriktning, d. v. s. orientering och samråd om sådan anskaffning
av materiel o. d. som förutsätter medverkan av i nämnden representerade
myndigheter,
forskning,
territoriella och administrativa gränser samt
utbildning och övningar.
I ett krisläge tillkommer frågor om höjning av olika former av beredskap.
Utredningen, som anser att chefsnämnden bör vara så liten som möjligt,
förordar att ledamöterna blir desamma, som ur centrala myndigheter ingår
i det tidigare föreslagna försvarsrådet. I chefsnämnden bör således ingå
överbefälhavaren — som bör åtföljas av chefen för försvarsstaben — cheferna
för civilförsvarsstyrelsen, medicinalstyrelsen, överstyrelsen för ekono
-
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
misk försvarsberedskap och telestyrelsen, statspolisintendenten samt ordförandena
i beredskapsnäinnden för psykologiskt försvar och centrala civila
transportkommittén. Härtill bör komma en representant för civilbefälhavarna.
När så befinnes lämpligt bör givetvis även chef för annan, vid ifrågavarande
tillfälle särskilt berörd central myndighet kunna anmodas att
närvara.
Det bör tillkomma Kungl. Maj :t att förordna om ordförande, medan verksamhetens
utformning synes ankomma på nämnden själv. Som sekreterare
bör förordnas chefen för den särskilda samordningsavdelning, som utredningen
föreslagit skola stå till försvarsministerns förfogande för dennes
samordningsuppgifter. Därmed erhålles ytterligare förutsättningar för samarbete
mellan totalförsvarets högsta och centrala ledning samt möjliggöres
för samordningskansliet att följa verksamheten i central instans och i god
tid få kännedom om samordningsproblem.
Därest en chefsnämnd inrättas, bör det övervägas, huruvida övriga samverkansorgan
med chefsrepresentation skall bibehållas i nuvarande former.
Utredningen erinrar om den tidigare framförda synpunkten att cheferna
regelmässigt icke själva bör ingå i samverkansorganen. Några förslag i detta
hänseende framlägges icke av utredningen, som dock vill uttala att det
synes vara mest rationellt med endast en chefsnämnd och under denna erforderligt
antal funktionella samverkansorgan med representanter för cheferna.
»
I fråga om vad utredningen anfört rörande militärassistentorganisationen
torde få hänvisas till referat i årets statsverksproposition, bil. 6, s. 99.
Yttranden
Utredningens förslag att vissa centrala myndigheter i krig
skall ges befogenheter att meddela föreskrifter till
civilbefälhavare och länsstyrelser biträdes av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, statspolisintendenten,
civilbefälhavarna i I och III civilområdena samt länsstyrelsen i Västerbottens
län. överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, som framhåller
att frågan närmast gäller myndigheternas rätt att i konkreta fall ge direktiv,
säger sig f. n. icke kunna överblicka behovet av sådana befogenheter för
de centrala myndigheterna, men finner det angeläget att frågan närmare
utredes. Civilbefälhavaren i IV civilområdet och överståthållarämbetet avstyrker
utredningens förslag, övriga remissmyndigheter har icke uttalat sig
i denna fråga.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller angelägenheten av att de
centrala myndigheterna i krig har befogenheter att lämna bindande föreskrifter
åt civilbefälhavare och länsstyrelser. Styrelsen anser detta i sär
-
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
skilt hög grad gälla i fråga om funktioner, som i fredstid icke åvilar länsstyrelserna,
t. ex. väghållning och vattenförsörjning.
Statens jordbruksnämnd anser behovet av berörda befogenheter vara
odiskutabelt inom försörjningsområdet och ifrågasätter om det är tillfyllest
att dessa gäller endast i krig. Enligt nämnden torde behov av sådana
befogenheter föreligga även i ett läge, då landet icke befinner sig i krig
men krisregleringar införts på försörjningsområdet.
Stats polisintendenten anser, att den centrala polismyndigheten — på
grund av polisverksamhetens speciella natur — i såväl fred som krig i
vissa avseenden, dock i mycket begränsad omfattning, måste vara försedd
med direktivrätt och kunna utfärda bindande föreskrifter. Det framhålles
dock, att frågan icke kan lösas tillfredsställande med utgångspunkt i nuvarande
polisorganisation.
Civilbefälhavaren i IV civilområdet avstyrker bestämt utredningens förslag
och framhåller bl. a., att under krig, då en förenklad handläggning av
ärenden genomgående måste eftersträvas, skulle det vid det praktiska handhavandet
av tänkta befogenheter kunna bli på det sättet, att en tjänsteman
hos någon central myndighet med begränsade möjligheter till en vidare syn
över läget i den regionala instansen anbefallde åtgärder, som hindrade den
samfällda krigsansträngningen på det regionala planet.
Vid en bedömning av denna fråga, fortsätter civilbefälhavaren, kan man
icke draga någon parallell mellan den militära och den civila sidan. Den
direktivrätt överbefälhavaren har gentemot regionala militära organ avser
ett klart avgränsat ansvarsområde, medan den civila sidan täcker ett område
där några avgränsningar knappast kan komma i fråga. De av utredningen
uttalade farhågorna för att Kungl. Maj :t skulle komma att belastas
med ledningsuppgifter som skulle kunna betraktas som detaljärenden,
därest de centrala myndigheterna ej tilldelades här nämnda direktivrätt,
anser civilbefälhavaren vara fullständigt obefogade med tanke på den decentralisering,
som ovillkorligen måste ske i krig.
Utredningens förslag om inrättandet av chefsnämnd tillstyrkes av
överbefälhavaren, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, centrala civila
transportkommittén, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd,
generalpoststyrclsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
luf tf artsstyr elsen, statens jordbruksnämnd, sjöfartsstyrelsen,
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, statspolisintendenten, civilförvarsstyrelsen,
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, 195i års
utredning rörande totalförsvarets personalbehov, civilbefälhavarna i II, III
och IV civilomrädena, överståthållarämbetet, Sveriges Radio AB och Svenska
arbetsgivareföreningen. Ett stort antal av dessa remissmyndighter, bl. a.
överbefälhavaren, arbetsmarknadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen
och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, anser dock,
5 —Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 108
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
att flera myndigheter än de av utredningen föreslagna bör ingå i nämnden.
Medicinalstyrelsen, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, civilbefälhavaren
i I civilområdet och länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter
behovet av en chefsnämnd.
Civilbefälhavaren i V civilområdet och länsstyrelsen i Kopparbergs län
anser en särskild chefsnämnd knappast behövlig, därest det samråd mellan
regeringen och cheferna för totalförsvarets huvudgrenar, som utredningen
föreslagit skola äga rum inom ett försvarsråd, kommer till stånd.
3. Utredningens förslag i fråga om sjuk- och veterinärvården
Utredningen, som endast kortfattat behandlar frågan om sjuk- och veterinärvårdens
ledning, framhåller att sjuk- och veterinärvården är en betydelsefull
stödfunktion inom totalförsvaret. En kvantitativt tillräcklig och
såvitt möjligt kvalitativt högstående krigssjukvårdsorganisation anges vara
en av förutsättningarna för att moståndsandan skall kunna upprätthållas
i krig.
Utredningen föreslår bl. a., att skilda militära och civila ledningsorgan
bibehålies på sjuk- och veterinärvårdens område, men att en central krigssjukvårdsberedning
inrättas, med huvuduppgift att verka för samordning
mellan den militära och den civila sjuk- och veterinärvårdsledningen. Inom
den militära och civila sektorn var för sig anses i princip enhetlig ledning
böra eftersträvas så långt möjligt. Utredningen framhåller avslutningsvis
att en översyn snarast bör komma till stånd av organisationen m. m. av
sjuk- och veterinärvårdens centrala ledningsorgan ävensom av vissa frågor
rörande militärläkarpersonalen.
Yttranden över utredningens förslag rörande den centrala ledningen av
sjuk- och veterinärvården har avgivits av samtliga direkt berörda myndigheter.
Med hänsyn till vad jag i det följande kommer att anföra rörande
denna fråga anser jag mig emellertid icke i detta sammanhang böra redogöra
för yttrandena.
VI. Departementschefen
I direktiven till försvarsledningsutredningen erinrade jag om de krav
på ökad samordning och fastare ledning av totalförsvaret, som under senare
år i olika sammanhang framförts av riksdagen och av myndigheter
m. fl. Försvarsledningsutredningen, som ingående granskat nuvarande ansvarsfördelning,
organisation och verksamhet inom totalförsvarets högsta
och centrala ledning, konstaterar dels att en ökad samordning är nödvändig,
dels att de organisatoriska förutsättningarna härför f. n. icke är tillfredsställande.
Denna utredningens uppfattning har vunnit allmän anslutning
från de myndigheter m. fl. som yttrat sig i ärendet.
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
För egen del anser jag ingen tvekan råda om behovet av ökad samordning
och fastare ledning av totalförsvaret. Jag ansluter mig också till utredningens
och remissmyndigheternas uppfattning, att de organisatoriska
betingelserna för att fylla detta behov f. n. icke är tillräckligt goda.
Jag övergår nu till att redovisa mina synpunkter och ställningstaganden
beträffande föreliggande utredningsförslag. Därvid ansluter jag i huvudsak
till den ordningsföljd, som tillämpats vid den föregående redogörelsen för
förslag och remissyttranden.
1. Vissa utgångspunkter och riktlinjer
Under donna rubrik har i det föregående återgivits vissa av 1960 års försvarsledningsutrednings
uttalanden av principiell natur. Uttalandena avser
sådana frågor som totalförsvarets allmänna uppgift och gemensamma målsättning,
vår utrikespolitiska ställning, det nutida krigets karaktär, uppbyggnaden
av och de grundläggande principerna för verksamheten inom
vårt totalförsvar samt vissa ekonomiska synpunkter. Enligt min mening
har dessa grundläggande spörsmål och sammanhang blivit väl klarlagda
av utredningen, och jag kan i allt väsentligt ansluta mig till de framförda
uppfattningarna. Härutöver anser jag mig i detta sammanhang endast böra
göra några kommentarer. Sålunda vill jag särskilt understryka betydelsen
av att riktlinjerna för utformning och vidareutveckling av vårt totalförsvar
anges i form av en för totalförsvaret gemensam målsättning, vilken
med utgångspunkt i totalförsvarets allmänna uppgift är baserad på en enhetlig
strategisk grundsyn. Hänsyn måste härvid tagas till alla faktorer
inom totalförsvaret. Jag vill vidare framhålla angelägenheten av att vår
ledningsorganisation så utformas, att den säkerställer, att våra personella
och materiella tillgångar utnyttjas på mest rationella sätt. Som utredningen
anfört, är det en gemensam och samordnad insats av militära och civila resurser,
som skall eftersträvas. Slutligen vill jag erinra om den väsentliga
betydelsen av att långt gående förberedelser för en decentraliserad ledning
utföres och att decentraliseringen blir parallellställd, d. v. s. föres lika
långt inom alla verksamheter, som är beroende av varandra och mellan
vilka samarbete måste ske på det regionala planet.
2. Totalförsvarets högsta ledning i krig
Ledningen av krigsansträngningarna tillkommer givetvis regeringen och
inom denna statsministern. Jag delar utredningens uppfattning att statsministern
för denna uppgift måste ha ett effektivt fungerande, centralt
kansli till sitt omedelbara förfogande.
Jag delar även utredningens och författningsutredningens uppfattning att
i grundlagarna erfordras särskilda bestämmelser för regeringens och riks
-
60 Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
dagens verksamhet i krig och vid krigsfara. I avvaktan på författningsutredningens
betänkande anser jag mig emellertid icke böra göra några ytterligare
uttalanden härom.
Vad i övrigt rör högsta ledningens organisation och verksamhet i krig
eller vid krigsfara, synes mig erforderliga förslag höra utarbetas av den särskilda
samordningsavdelning, som jag i det följande föreslår skola ingå i
fredsorganisationen. .lag vill i anslutning härtill endast erinra om att av
skäl, som utredningen anfört, kravet på överensstämmelse mellan den högsta
ledningens krigs- och fredsorganisationer måste uppfyllas genom att organisationerna
ömsesidigt anpassas till varandra.
3. Totalförsvarets högsta ledning i fred
Försvarsledningsutredningen har grundligt penetrerat frågan om vilka
krav, som i fred måste ställas på totalförsvarets högsta ledning. För egen
del ansluter jag mig i allt väsentligt till vad utredningen anfört härom och
vill endast uttala följande. Efter att ha studerat utredningens redovisning
vill jag framhålla, att den samordning av totalförsvarsverksamheten som
kräves inom högsta ledningen icke får inskränka sig till ett sammanjämkande
av skilda ståndpunkter och intressen i redan akuta beslutssituationer.
Verksamheten måste därjämte ha en mera aktiv prägel. Sålunda är det
nödvändigt att fortlöpande undersöka, vilka samordningsbehov som kan
vara för handen eller på längre sikt förutses uppkomma men som icke ännu
tagit sig uttryck i aktuella ärenden, samt att taga initiativ för tillgodoseende
av dylika behov. Det sagda gäller inom alla de tre verksamhetsområden som
särskilt angivits av försvarsledningsutredningen, nämligen krigsplanläggning,
budgetarbete och lagstiftning. Försvarsledningsutredningens framställning
av nuvarande organisation och verksamhetsformer, hl. a. redogörelsen
för försvarsfunktionernas fördelning på olika departement, finner
jag tydligt visa behovet av organisatoriska anordningar som underlättar den
nödvändiga samordningen departementen emellan. I detta sammanhang vill
jag understryka, att även om samordningen till någon del skulle kunna underlättas
genom överföring av enstaka myndigheter från ett departement
till ett annat, myndigheter av betydelse för totalförsvaret likväl under alla
förhållanden kommer att vara fördelade på praktiskt taget alla departement.
Samordning inom Kungl. Maj:ts kansli
Försvarsledningsutredningen har framhållit att — på grund av de förhållanden
som nyss angivits — de största samordningsproblemen för närvarande
torde föreligga inom regeringen och dess kansli. Jag ansluter mig
till denna uppfattning, eftersom jag anser att totalförsvarsfrågornas uppdelning
mellan samtliga departement och dessa ärendens vikt otvivelaktigt
skapar behov av en ordning, som så långt det är möjligt säkerställer att re
-
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
geringens verksamhet på detta område samordnas och inordnas under en
enhetlig grundsyn, att en från denna utgångspunkt riklig avvägning av
resurser och insatser sker mellan totalförsvarets olika grenar samt att totalförsvarsaspekten
över huvud beaktas inom Kungl. Maj :ts kansli. Detta
behov har visserligen redan förut uppmärksammats och bl. a. lett till att
inom statsrådsberedningen inrättats en mindre organisation med ett par
befattningshavare för att biträda ett konsultativt statsråd med handläggning
av vissa hithörande frågor. Som utredningen framhållit är denna anordning
emellertid helt otillräcklig för att ge de erforderliga garantierna, särskilt
som organisationen i fråga i huvudsak icke har att ta befattning med
ärenden som rör det militära försvaret.
De nyss mer allmänt angivna uppgifterna beträffande totalförsvaret, som
sålunda kräver särskilda åtgärder inom Kungl. Maj :ts kansli, hänför sig som
förut anmärkts till tre konkreta områden, nämligen budgetarbete, krigsplanläggning
och lagstiftning. På det förstnämnda området gäller det
bl. a. att samordna budgetarbetet i fråga om totalförsvaret, såväl i stort som
vad gäller enskilda, av varandra beroende anslag inom olika huvudtitlar
m. m., samt åstadkomma en med den strategiska grundsynen överensstämmande
avvägning mellan totalförsvarets komponenter. Det sagda äger tilllämpning
även för åtskilliga löpande ärenden inom skilda departement, som
har betydelse för totalförsvaret i dess helhet och som därför kräver insatser
av samordningskaraktär. Sådana ärenden kan avse exempelvis materielanskaffning
eller skyddsrumsbyggande. Exempel på uppgifter, som kan
hänföras till krigsplanläggning, avser beredskapen inom totalförsvaret och
därvid främst mobiliserings- och insatsberedskapen, forskning av betydelse
för liera grenar av totalförsvaret och planläggning för riksstyrelsens verksamhet
i krig.
Jag anser det även böra vara en uppgift av samordningskaraktär att inrikta
och följa större totalförsvarsövningar. Icke minst betydelsefullt torde
det därvid vara att erfarenheterna från sådana övningar bearbetas och omsättes
i förutsättningar för nya övningar. Utbildning av riksstyrelsens personal
hör även till dessa typiska samordningsuppgifter som avser krigsplanläggning.
Vad slutligen angår lagstiftning, så kan hit hänföras de uppgifter
att samordna den administrativa beredskapen som hittills —- jämte
frågor om planläggning för riksstyrelsen i krig — särskilt åvilat den till ett
konsultativt statsråd knutna nuvarande samordningsorganisationen.
För att bereda ärenden av speciell totalförsvarskaraktär och för att verka
för samordning av totalförsvarsverksamheten inom Kungl. Maj :ts kansli
har försvarsledningsutredningen föreslagit en särskild samordningsavdelning,
för vars sammansättning redogjorts i det föregående. Detta förslag
har vunnit allmän anslutning från remissmyndigheterna och bestämt tillstyrkts
av samtliga som yttrat sig i frågan. För egen del biträder jag utredningens
förslag. Enligt min mening är inrättandet av en särskild samord
-
62
Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962
ningsavdelning en grundläggande förutsättning för att den eftersträvade
samordningen skall kunna åstadkommas.
Avdelningens omfattning enligt förslaget har av vissa remissmyndigheter
ansetts vara för liten, för att de avsedda uppgifterna skall kunna fullgöras
på tillfredsställande sätt. Detta gäller bl. a. arbetsområdet utbildning
och övningar. Emellertid finner jag det klokast att vid uppsättandet av den
ifrågavarande arbetsenheten icke gå utöver vad utredningen föreslagit. Jag
återkommer i det följande med förslag beträffande tjänster m. m.
Vad gäller frågorna om vem som inom regeringen närmast skall vara
ansvarig för samordningen av totalförsvaret och om placeringen inom Kungl.
Maj :ts kansli av den särskilda samordningsavdelningen är meningarna delade
inom utredningen. Utredningens majoritet har på skäl som återgivits i
det föregående stannat för att försvarsministern skall vara ansvarig för samordningen
av totalförsvaret och att samordningskansliet skall ligga i försvarsdepartementet.
Åtskilliga remissinstanser har anslutit sig till denna
uppfattning. I flertalet yttranden förordas emellertid i huvudsak den linje,
om vilken en av utredningens ledamöter samt dess militäre sakkunnige och
expert förenat sig, nämligen att ifrågavarande ansvar skall åvila statsministern
samt att kansliet skall placeras i statsrådsberedningen.
För egen del vill jag framhålla, att dessa frågor i huvudsak torde vara
att hänföra till intern arbetsfördelning inom regeringen. Denna arbetsfördelning
kan givetvis Kungl. Maj:t ändra närhelst skäl därtill anses föreligga.
Med hänsyn till det stora intresse, som remissmyndigheterna m. fl.
visat för dessa frågor, vill jag emellertid här framföra några synpunkter
på dem.
Statsministern är enligt regeringsformen statsrådets främste ledamot.
Han är i denna egenskap huvudansvarig för inriktningen inom alla särskilt
betydelsefulla områden av regeringens verksamhet. Detta gäller i fråga
om utrikespolitiken, försvarspolitiken, socialpolitiken, den ekonomiska politiken,
handelspolitiken, kulturpolitiken etc. Statsministern är likaså huvudansvarig
för samordningen i stort av all väsentlig verksamhet; det råder här
icke någon skillnad mellan totalförsvaret och andra samordningsområden.
1 »stora» frågor tar regeringen regelmässigt ställning vid allmän beredning
under statsministerns ordförandeskap. För att kunna ägna sig åt samtliga
de allmänna och stora frågorna — vilket är statsministerns huvuduppgift
— måste han såvitt möjligt vara befriad från löpande arbetsuppgifter. Detta
hindrar givetvis icke, att han, när så erfordras, periodvis kan ägna huvuddelen
av sin uppmärksamhet åt någon särskild ärendegrupp. En skärpning
av det utrikespolitiska läget kan och bör medföra, att så sker beträffande
totalförsvarsfrågorna. Statsministern torde därvid komma att särskilt följa
de störa dragen av utvecklingen på området och erhålla fortlöpande orienteringar
om läget.
63
Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962
De uppgifter i fråga om totalförsvaret som enligt min uppfattning bör
handläggas i Kungl. Maj :ts kansli kan schematiskt indelas i två huvudgrupper,
nämligen ett fåtal större frågor av väsentlig och principiell betydelse,
vilka måste behandlas vid allmän beredning under statsministerns
ordförandeskap, och övriga frågor, i vilka endast gemensam beredning mellan
berörda departement, eventuellt mellan cheterna för dessa, erfordras,
varvid självfallet även den förut berörda samordningsavdelningen måste
kopplas in. Hit hör också ärenden, som nämnda avdelning skall svara
för i första hand. Handläggningen av sistnämnda grupp frågor torde icke
sällan föranleda att chefen för samordningsavdelningen måste föredra ett
ärende eller anmäla problem inför ett inom regeringen närmast ansvarigt
statsråd. Även om en hel del frågor bör kunna lösas på tjänstemannaplanet
efter samråd mellan ledande befattningshavare i de berörda departementen
och i samordningsavdelningen — vilket bör eftersträvas — torde det
nämligen från tid till annan vara nödvändigt att en regeringsledamot med
särskild uppgift att företräda samordningsintresset engageras. Av vad nu
anförts om dessa uppgifters karaktär och med beaktande av de ytterligare
skäl som civilbefälhavaren i IV civilområdet framlagt i sitt remissyttrande,
synes det icke möjligt att statsministern inom regeringen regelmässigt fullgör
nämnda funktion och handhar de förut angivna »löpande» samordningsuppgifterna
inom totalförsvaret.
Den allmänna arten av dessa uppgifter i förening med det militära försvarets
särskilda inriktning på krigsförberedelsearbete och därefter avpassade
organisation samt den dominerande roll som denna totalförsvarsgren
har bl. a. som den utan jämförelse största och mest kostnadskrävande
komponenten inom totalförsvaret gör, att det i stället måste anses lämpligast
att uppgifterna inom regeringen närmast handhaves av försvarsministern.
Samordningen av den administrativa beredskapen bör dock liksom
hittills ankomma på ett av de konsultativa statsråd, som har juridiska
och administrativa uppgifter.
I detta sammanhang vill jag understryka att den nu förordade ordningen
självfallet inte innebär, att övriga statsråd befrias från det ansvar, som de i
egenskap av departementschefer eller eljest såsom företrädare för vissa
verksamhetsgrenar har för olika delar av totalförsvaret och för dessa delars
anpassning till totalförsvaret i övrigt. Hithörande frågor kommer att handläggas
som förut, dock med den ändringen att de även i fall, där så ej nu
sker, skall beredas gemensamt med försvarsministern och härvid prövas på
samordningsavdelningen.
Vad gäller frågan om denna avdelnings placering torde en departemental
anknytning vara avgjort att föredraga framför ett inordnande i statsrådsberedningen,
alldeles oavsett vilket statsråd som inom regeringen anförtros
samordningsuppgiften. Av det anförda framgår emellertid att avdel
-
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
ningen bör lyda under försvarsministern och ingå i försvarsdepartementet,
där de flesta och största samordningsfrågorna blir aktuella och där god
kontakt således erhålles med den levande försvarsverksamheten.
Jag vill icke underlåta att — vilket även försvarsledningsutredningen har
gjort —- framhålla en nackdel som kan vara förenad med den här skisserade
arbetsordningen. Försvarsministern kan synas få en känslig dubbelställning
som främste företrädare för en huvudgren inom totalförsvaret och samtidigt
ansvarig för samordningen inom hela totalförsvaret. Donna nackdel måste
emellertid tagas, då det icke finnes några andra alternativ som är lämpligare
eller över huvud taget möjliga.
Ett relativt stort antal remissmyndigheter har framfört uppfattningen, att
förslaget medför en så bristande överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisation,
att detta skulle innebära en svaghet. Med anledning härav vill
jag framhålla följande. Samordningsavdelningen skall i såväl fred som krig
syssla uteslutande med frågor rörande samordning av totalförsvaret; att
avdelningen — som givetvis även i fred kommer att ha goda kontakter med
statsministern — vid övergång till krigsorganisation ställes till statsministerns
omedelbara förfogande, innebär från organisatorisk synpunkt en så
liten förändring, att den icke har någon praktisk betydelse. I fråga om statsministerns
befattning med totalförsvarsfrågorna i fred är det uppenbart,
att statsministern alltid måste följa utvecklingen i stort inom ett för nationen
så vitalt område som totalförsvaret. Jag har tidigare anfört, att även
om försvarsministern inom regeringen och under statsministern i fred har
ansvaret för samordningen, man måste förutsätta att frågor av väsentlig och
principiell betydelse behandlas i allmän beredning under statsministerns ordförandeskap.
Kontakt med totalförsvarsfrågorna kommer statsministern
också att ha genom att han — som jag ämnar föreslå i det följande — fungerar
som ordförande i försvarsrådet.
I anslutning till det sagda vill jag framlägga några synpunkter på samordningsavdelningens
uppgifter och verksamhetsformer. Det finns enligt
min mening anledning att räkna med att den allmänna uppgiften — att
verka för samordning mellan totalförsvarets komponenter — vid och efter
övergång till krigsorganisation kommer att få fullgöras i former, som
ganska mycket avviker från de under fredsförhållanden tillämpade. Under
fredsförhållanden skall avdelningen sträva efter att överblicka krigsförberedelsearbetet
över hela fältet, i den omfattning samordningsuppgiften kräver,
och ingripa där det befinnes påkallat. Den skall bl. a. verka för att
lämpliga decentraliseringsåtgärder förberedes och att myndigheterna äger
erforderlig kännedom om varandras avsedda organisation och verksamhet
under krigsförhållanden. Ju längre avdelningen under fredstid har kunnat
komma i dessa hänseenden, desto mera kan samordningen av de olika totalförsvarskompenenternas
handlande vid och närmast efter krigsorganisering
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
väntas vara präglad av en automatik, som minskar behovet av särskilda åtgärder
från avdelningens sida. Under krigsförhållanden torde — åtminstone
i vissa lägen — beredningsformerna i Kungl. Maj :ts kansli bli väsentligt
annorlunda än i fred, och direkta föredragningar inför regeringen eller statsministern
torde i stor utsträckning komma att göras av totalförsvarsgrenarnas
chefer. Den väsentliga betydelsen av samordningsavdelningen under dylika
förhållanden torde vara, att regeringen i den har tillgång till en kärna
av personer, vilka genom inriktning, kunskaper och erfarenheter är särskilt
lämpade att sättas in på speciella samordningsuppgifter som anmäler sig,
eventuellt såsom ledare av arbetsgrupper ur Kungl. Maj :ts kansli och totalförsvarsmyndigheter.
Vilken ställning avdelningen som sådan har i departementsorganisationen
har därvid, som jag redan framhållit, ingen nämnvärd
betydelse.
Uppmärksamhet bör ägnas även den möjligheten, alt ett skärpt läge, som
kräver omfattande beredskapsåtgärder inom totalförsvarets olika delar men
icke fullständig krigsorganisation, blir bestående under relativt lång tid.
Även i ett sådant läge torde statsministern få ägna en betydande del av sina
krafter åt totalförsvaret och därvid direkt biträdas av samordningsavdelningen.
Ehuru behovet av kanslimässiga samordningsåtgärder därvid torde
vara större än vid totalmobilisering, är å andra sidan tidsfaktorn icke lika
avgörande. Icke heller vid en dylik händelseutveckling synes därför samordningsavdelningens
fredstida placering i försvarsdepartementet innebära
någon svaghet.
En särskild fråga är civilbefälhavarnas ställning i förhållande till sainordningsministern
och samordningsavdelningen. Försvarsledningsutredningen
har föreslagit att samordningsministern skall vara huvudman för civilbefälhavarna
och att ärenden rörande civilbefälhavarna skall beredas inom
samordningsavdelningen. Civilbefälhavarna är järnte länsstyrelserna våra
mest totalförsvarsbetonade ledningsorgan; deras samordnande uppgifter
innefattar hela den civila sektorn av totalförsvaret. De har således utan tvekan
en funktionell anknytning till samordningsavdelningen och samordningsministern
och måste i fråga om t. ex. större totalförsvarsövningar,
ärenden rörande civilbefälhavarnas befogenheter m. m. sortera under den
sistnämnde. Civilbefälhavarnas starka fredsmässiga, administrativa anknytning
till länsstyrelserna medför emellertid att de enligt min mening även i
fortsättningen i administrativt hänseende bör lyda under inrikesdepartementet.
Efter en eventuell departementsreform eller eljest sedan erfarenheter
vunnits av nu föreslagen ordning kan denna fråga dock komma i ett
annat läge.
Civilförsvarets och vissa andra organisationers departementstillhörighet
Flertalet remissmyndigheter, som yttrat sig i denna fråga, har avstyrkt
att civilförsvaret och beredskapsnämnden för psykologiskt försvar överfö
-
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
res till försvarsdepartementet. Beträffande statens signalskyddsnämnd har
flertalet tillstyrkt ett överförande. För egen del anser jag mig icke nu höra
framlägga några förslag i ämnet. De nu väckta överföringsfrågorna torde få
upptagas till behandling senare.
Utredningens förslag rörande försvarsråd
Utredningens förslag om inrättandet av ett försvarsråd för samordning
av verksamheten inom regeringen med verksamheten inom de centrala myndigheterna,
främst genom ömsesidiga orienteringar, biträder jag. Jag finner
det naturligt, att statsministern — såsom ytterst ansvarig för samordningen
inom totalförsvaret — skall fungera som ordförande i försvarsrådet, liksom
även att försvarsministern skall inträda som ordförande vid förfall för
statsministern. Vad gäller frågan om vilka myndigheter som skall vara fast
representerade i rådet, synes en mindre ökning böra ske i förhållande till
utredningens förslag. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att närmare
besluta härom.
Jag vill tillägga, att tjänstgöringen som sekreterare i försvarsrådet, vilken
enligt förslaget skall fullgöras av chefen för den särskilda samordningsavdelningen,
vidgar avdelningens möjligheter till kontakt med de centrala
myndigheterna och ger den god kännedom om aktuella problem. Jag
anser detta vara en rationell anordning.
Samordning av verksamheten inom riksdagen och av verksamheten inom
regeringen med verksamheten inom riksdagen
Jag vill i denna fråga erinra om att förslag om en permanent, rådgivande
kommitté med parlamentarisk anknytning — i fortsättningen kallad försvarsnämnd
— under många år varit föremål för diskussion i riksdagen
och i den allmänna debatten. Uppgifterna för en sådan nämnd har som regel
ansetts vara att följa försvarsfrågornas utveckling och överlägga om försvarsproblem.
Vissa förslagsställare har ansett en permanent försvarsnämnd
i viss mån kunna ersätta de med relativt jämna mellanrum inkallade, tillfälliga
försvarsutredningarna. Senast vid 1961 års riksdag väcktes fyra motioner
i berörda fråga, två i vardera kammaren. Sålunda hemställde herrar
Ewerlöf m. fl. och Hjalmarson m. fl. i två likalydande motioner (I: 188 och
11:289) att direktiven för 1960 års försvarsledningsutredning måtte kompletteras
så att utredningen finge i uppdrag att överväga och framlägga förslag
till ett totalförsvarsråd eller en totalförsvarsnämnd med stark parlamentarisk
anknytning. Vidare hemställde herrar Torsten Andersson m. fl.
och Lars Eliasson m. fl. i två likalydande motioner (I: 385 och II: 448) om
utredning av möjligheterna att genom tillskapande av en permanent försvarsnämnd
eller försvarsberedning bättre tillgodose riksdagens behov av
fortlöpande information om och bevakning av totalförsvarets utveckling och
behov.
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
Statsutskottet erinrade i sitt utlåtande (1961: 146) om att departementschefen
i Kungl. Maj :ts av 1961 års riksdag godkända proposition nr 109 angående
ny organisation av krigsmaktens högsta ledning hade förutsatt, att
frågan om ett försvarsråd eller en försvarsnämnd komme att behandlas i
den påbörjade andra etapp av försvarsledningsutredningens arbete, som avsåge
totalförsvarsledningen, och föreslog därför att motionerna icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i överensstämmelse
med utskottets förslag.
Försvarsledningsutredningen har efter ett närmare studium av problemen
anfört som sin mening, att övervägande skäl talar mot en nämnd med
här avsedd sammansättning. För egen del ansluter jag mig till utredningens
uppfattning i denna fråga. Riksdagens ställningstagande till totalförsvarsfrågorna
bör enligt min mening förberedas genom de ordinarie utskotten,
och den utförligare och tidigare information för ledamöter av riksdagen,
som man har velat vinna med en försvarsnämnd, kan lämnas på annat sätt
än genom tillskapandet av ett nytt organ med ställning mellan Kungl. Maj :t
och riksdagen.
Vad gäller den av försvarsledningsutredningen väckta tanken att omorganisera
utrikesutskottet till ett kombinerat utrikes- och försvarsutskott samt
att på motsvarande sätt bilda en utrikes- och försvarsnämnd av utrikesnämnden,
vill jag anföra följande. De inbördes sammanhanget mellan utrikespolitik
och totalförsvar ligger i öppen dag — totalförsvaret skall utgöra
ett stöd för utrikespolitiken och skapa största möjliga handlingsfrihet
för denna. Det förekommer också redan nu att orientering i allmänna försvarspolitiska
frågor lämnas vid utrikesnämndens sammanträden i anslutning
till någon utrikespolitisk fråga, vilken då är den initierande, och jag är
för min del beredd att medverka till att så sker i ökad omfattning. Jag anser
mig f. n. dock icke kunna ta ställning till huruvida det är erforderligt eller
lämpligt med en utvidgning i detta hänseende av utrikesutskottets och utrikesnämndens
i grundlagen angivna kompetensområden. En omvandling av
utrikesutskottet till ett försvarsutskott i den meningen att bland annat
IV huvudtiteln skulle behandlas inom detta, synes mig knappast vara ändamålsenlig.
4. Totalförsvarets centrala ledning
Organisation och verksamhet i krig
Vad försvarsledningsutredningen anfört i fråga om krav på totalförsvarets
centrala ledning i krig kan jag i allt väsentligt ansluta mig till. I fråga
om arbetsformer m. m. för den centrala ledningen anser jag det vara angeläget
med en för myndigheterna gemensam krigsinstruktion eller liknande
författning, som reglerar bl. a. myndigheternas samarbetsformer och utnyttjandet
av gemensamma sambandsmedel. Det bör ankomma på den av
68
Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962
mig föreslagna särskilda samordningsavdelningen att närmare överväga de
problem som sammanhänger med de centrala myndigheternas organisation
och arbetsordning in. m. i krig, varför jag f. n. icke framlägger några konkreta
förslag härom.
Vad gäller utredningens förslag att vissa centrala myndigheter i krig bör
ges ökade befogenheter gentemot civilbefälhavare och länsstyrelser, vill jag
framhålla att detta är en komplicerad fråga, som bl. a. beror av i vilken omfattning
Kungl. Maj :ts och de centrala myndigheternas befogenheter kan
decentraliseras till de regionala myndigheterna. Jag delar helt försvarsledningsutredningens
uppfattning, att ett villkor för att i förhållande till nuläget
ökade befogenheter skall ges åt vissa centrala myndigheter är, att ledningsverksamheten
i central instans samordnas de olika myndigheterna
emellan, och anser att frågan bör avgöras först sedan möjligheterna härtill
har klarlagts.
Organisation och verksamhet i fred
Jag har ingenting att erinra mot de synpunkter som försvarsledningsutredningen
framfört i fråga om krav, som i fred bör ställas på totalförsvarets
centrala ledning. Jag vill för egen del framhålla att en tillfredsställande samordning
av totalförsvaret är en så komplicerad ledningsfråga, att ett slutligt
avgörande i högsta instans inom flera områden förutsätter eu nära samordning
redan i central instans.
Jag är väl medveten om att ett nära samarbete redan nu förekommer mellan
totalförsvarets centrala myndigheter och att dessa själva vidtagit olika
åtgärder för att främja samverkan. Jag anser det emellertid vara angeläget,
att Kungl. Maj:t tillskapar fasta former för denna samverkan, och ansluter
mig till utredningens förslag om inrättandet av en chefsnämnd med i
huvudsak de uppgifter som föreslagits av utredningen. I motsats till utredningen
anser jag dock icke att endast i försvarsrådet ingående myndigheter
bör vara representerade, utan är av den uppfattningen att i chefsnämnden
kan och bör ingå cheferna för ytterligare ett antal myndigheter. Det bör som
utredningen föreslagit tillkomma Kungl. Maj :t att förordna om ordförande,
medan verksamhetens utformning bör ankomma på nämnden själv. Som
sekreterare bör förordnas chefen för den tidigare nämnda samordningsavdelningen,
vilket enligt min mening ger denna avdelning goda möjligheter
att följa verksamheten i central instans. I vilken utsträckning nämnden skall
ersätta vissa nu befintliga samverkansorgan med chefsrepresentation synes
böra avgöras av Kungl. Maj :t, som också i övrigt bör utfärda närmare
bestämmelser för chefsnämndens organisation och uppgifter.
Sjuk- och veterinärvårdens centrala ledning
Med hänsyn till att remissbehandling f. n. pågår av betänkandet »Läkaren
i totalförsvaret» — avgivet av 1959 års utredning rörande utbildning av
69
Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962
värnpliktiga läkare m. m. -— och att 1959 års utredning rörande den försvarsmedicinska
forskningen förväntas framlägga sitt betänkande inom
kort, är jag f. n. icke beredd förelägga riksdagen några förslag i denna fråga.
Jag avser att, så snart erforderligt underlag föreligger, lämna en redogörelse
för hela denna fråga och i detta sammanhang även närmare redovisa
försvarsledningsutredningens förslag och remissmyndigheternas yttranden
häröver.
5. Medelsbehovet för budgetåret 1962/63 under anslaget Försvarsdepartementet:
Avlöningar
Ifrågavarande anslag är för innevarande budgetår uppfört med ett belopp
av 1 540 000 kr. I årets statsverksproposition (bil. 6, punkt 1) har Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
till Försvarsdepartementet: Avlöningar för budgetåret 1962/63 beräkna ett
förslagsanslag av 1 550 000 kr.
Jag får nu framlägga slutligt förslag rörande medelsbehovet under förevarande
anslag för nästa budgetår.
I det föregående har jag anslutit mig till försvarsledningsutredningens
förslag, att en särskild avdelning för samordning i totalförsvarsfrågor skall
ingå i försvarsdepartementet. Jag föreslår att för avdelningen inrättas tjänster
för en avdelningschef i Br 4, en byrådirektör i Ae 26 (för ärenden rörande
totalförsvarsövningar m. in.) och ett kanslibiträde i Ae 7.
För samordningsavdelningen erfordras vidare en byråchef i Br 2 (för
allmänna frågor och samordning av budgetärenden), en sakkunnig för
ärenden rörande administrativ beredskap samt en befattningshavare för
ärenden rörande riksstyrelsens krigsorganisation m. m. De båda sistnämnda
synes böra vara avlönade med arvode. Medel för att bestrida kostnaderna
för den sakkunnige bör beräknas under den i staten för förevarande anslag
uppförda anslagsposten till expertis och tillfällig arbetskraft. Beträffande
övriga nu nämnda personalbehov vill jag erinra om att i statsrådsberedningen
f. n. finnes en byråchefstjänst i Br 2, avsedd för handläggning av
ärenden rörande samordning av beredskapsplaneringen in. m., samt att
under statsrådsberedningens avlöningsanslag beräknats medel — 38 000 kr.
— för bestridande av kostnaderna för expertis m. m. för samma ändamål.
Ifrågavarande tjänst och medelsanvisning har tagits i beräkning vid äskandet
i årets statsverksproposition (bil. 4, punkt 1) av medel för nästa budgetår
under anslaget Statsrådsberedningen: Avlöningar. Under förutsättning
att riksdagen icke har något att erinra däremot torde byråchefstjänsten
och det för expertis avsedda beloppet under nästa budgetår få tagas i
anspråk för försvarsdepartementets samordningsavdelning. Förslag om deras
överförande till försvarsdepartementets avlöningsanslag bör föreläggas
1963 års riksdag.
70 Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962
I fråga om försvarsdepartementets personalorganisation i övrigt får jag
anföra följande.
Författningsarbetet vid departementets lagbyrå tilltar i omfattning. Härtill
bidrar bl. a. de pågående störa omorganisationerna inom krigsmakten,
som berör praktiskt taget alla områden och icke minst ledningsförhållandena.
Den granskning av i kommandoväg utfärdade reglementen m. m.,
som bedrives vid lagbyrån, tenderar också att öka. Jag föreslår därför att
byrån ombildas till rättsavdelning, varvid den nuvarande tjänsten som
byråchef för lagärenden i Br 2 utbytes mot en tjänst som chef för rättsavdelning
i Br 4.
En för fjärde byrån avsedd tjänst för förste kanslisekreterare i Ao 23 bör
utbytas mot tjänst för byrådirektör i Ao 26. Vidare bör en tjänst för amanuens
i reglerad befordringsgång utbytas mot förste kanslisekreterartjänst
i Ae 23, varjämte en tjänst för kontorist i Ae 9 bör ordinariesättas.
Jag beräknar medel under anslaget för de tjänsteutbyten vid departementet,
som beslutats på förslag i årets statsverlcsproposition (bil. 2).
Anslagsposterna till avlöningar till ordinarie tjänstemän och till arvoden
till pensionerad personal i arvodesbefattningar torde med hänsyn till belastningen
kunna nedräknas med vardera 5 000 kr.
Med beaktande av det nu anförda samt av resultaten av 1961 års lönerörelse
m. m. beräknar jag förevarande anslag till 1 675 000 kr.
Åberopande det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå
riksdagen att
a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för försvarsdepartementet, som föranledes
av vad jag föreslagit i det föregående;
b) fastställa följande avlöningsstat för försvarsdepartementet
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1962/63:
Avlöningsstat
1. Avlöningar till departementschefen
2. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
.....................................
3. Arvoden till pensionerad personal i arvodesbefattningar,
förslagsvis ....................
4. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj :t, förslagsvis................
5. Ersättningar till expertis och tillfällig arbetskraft,
förslagsvis..........................
6. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
7. Rörligt tillägg, förslagsvis..................
8. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,
förslagsvis ..............................
51 000
745 000
65 000
2 280
168 000
285 000
338 720
20 000
Summa kr. 1 675 000
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
c) till Försvarsdepartementet: Avlöningar för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av 1 675 000 kr.
Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Åke Lindwall
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
I. Inledning .......................................................... 3
II. Vissa utgångspunkter och riktlinjer .................................. 4
III. Totalförsvarets högsta ledning i krig ................................ 11
IV. Totalförsvarets högsta ledning i fred
1. Krav på totalförsvarets högsta ledning.............................. 16
2. Nuvarande organisation och verksamhet .......................... 21
3. Utländska förhållanden och tendenser ............................ 26
4. Sammanfattning av försvarsledningsutredningens förslag ............ 28
5. Utredningens förslag rörande samordning inom regeringen och dess
kansli ........................................................ 29
6. Utredningens förslag rörande överförande till försvarsdepartementet av
civilförsvaret, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och statens
signalskyddsnämnd ........................................ 43
7. Utredningens förslag rörande försvarsråd ........................ 45
8. Utredningens synpunkter på samordning av verksamheten inom riksda
gen
och av verksamheten inom regeringen med verksamheten inom
riksdagen ...................................................... 48
V. Totalförsvarets centrala ledning
1. Krav på totalförsvarets centrala ledning .......................... 49
2. Nuvarande organisation och verksamhet samt utredningens förslag
utom i fråga om ledningen av sjuk- och veterinärvården ........ 52
3. Utredningens förslag i fråga om sjuk- och veterinärvården .......... 58
VI. Departementschefen ................................................ 58
1. Vissa utgångspunkter och riktlinjer................................ 59
2. Totalförsvarets högsta ledning i krig .............................. 59
3. Totalförsvarets högsta ledning i fred ............................ 60
4. Totalförsvarets centrala ledning .................................. 67
5. Medelsbehovet för budgetåret 1962/63 under anslaget Försvarsdeparte
tet:
Avlöningar ................................................ 69
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62
201449