Nr 53—54

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1962

1

Nr 53

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
förebgggande av tandsjukdomar.

(3:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 262) och den andra inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:329), har hemställts, att riksdagen måtte dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att förslag rörande intensifierad förebyggande
verksamhet gentemot tandsjukdomarna i huvudsak på grundval av betänkande
av 1957 års folktandvårdssakkunniga, lämpligen efter överarbetning
utförd av medicinalstyrelsen, måtte föreläggas 1963 års riksdag, samt att
förslag rörande inrättande av en vetenskaplig institution för odontologisk
profylaktik, lämpligen efter beredning av medicinalstyrelsen i samråd med
statens medicinska forskningsråd, tandläkarhögskolorna och statens institut
för folkhälsan, snarast måtte framläggas, om möjligt vid 1963 års riksdag,
dels ock beakta vad i motionerna i övrigt anförts.

Vidare har i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Svanström m. fl. (I: 60) och den andra inom andra kammaren
av herr Dahlgren m. fl. (II: 165), såvitt nu är i fråga, hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en snar prövning
och förslag angående tillskapandet av en statlig forskningsinstitution
i enlighet med förslag av 1957 års folktandvårdssakkunniga.

Till stöd för de i motionerna I: 262 och II: 329 gjorda yrkandena har anförts
följande.

Med hänsyn till tandsjukdomarnas stora omfattning i vårt land måste förebyggande
åtgärder, som syftar till en allmänt förbättrad tandhälsa, anses
synnerligen angelägna. Visserligen måste även ekonomiska och andra åtgärder
vidtagas i syfte att intensifiera tandläkarvården. De personella resurserna
på tandläkarvårdens område är dock begränsade. Allt som kan göras
för att genom förebyggande åtgärder åstadkomma en avlastning måste därför
hälsas med tillfredsställelse och är motiverat givetvis även ur folkhälsooch
allmänt ekonomiska synpunkter. Mycket synes nämligen ännu vara att
vinna genom en intensifiering av de förebyggande åtgärderna, inbegripet
forskning i detta syfte.

Vid bedömandet av dessa frågor måste beaktas ett av regeringsrätten nyligen
avgivet utslag, av innebörden att artificiell fluoridering av vatten i det
allmännas dricksvattendistribution ej är tillåten. Fluoridering av dricksvatten
har ansetts vara den förmodligen effektivaste profylaktiska åtgärden.
Försök med artificiell fluoridering av vattenledningsvatten har i stor skala
företagits i USA och Kanada, i förstnämnda land i mer än 15 år. Resultaten
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 6 samt. Nr 53—54

2

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1962

synes ha varit entydigt positiva. Några negativa verkningar synes ej ha försports.
Även i vårt land har liknande försök förekommit, nämligen i Norrköping,
och synes ha medfört en 50-procentig nedgång i kariesfrekvensen
hos de barn som erhållit fluoriderat vatten jämfört med barn som ej erhållit
sådant vatten. Det är för övrigt sistnämnda försök som föranlett regeringsrättens
utslag, vilket är grundat på att fluoridering av vattenledningsvatten
är en form av tvångsmedicinering.

I fråga om de eventuella hälsoriskerna vid dricksvattenfluoridering har
1957 års folktandvårdssakkunniga framhållit att ingenting framkommit
som tyder på menliga hälsoförändringar, men att den artificiella fluorideringen
i likhet med den naturliga fluorförekomsten i vissa fall orsakar lätta
emalj förändringar. Medan man vid 1 mg fluor per liter vatten ej har något
nämnvärt uppträdande av emalj fläckar, finner man enligt de sakkunniga
redan vid 2 mg fluor per liter vatten en avsevärd frekvens av sådana, dock
ofarliga rubbningar i emaljbildningen. Vidare har de sakkunniga framhållit,
att det experimentellt visats att intervallet är mycket stort mellan den
fluortillförsel, som ger begynnande emaljförändringar, och de doser, som
skadar njurarna eller benens mineraliseringszoner — de vävnader, där
fluoren främst koncentreras. Nämnda sakkunniga har även framhållit att
verkställda undersökningar synes utvisa att en halt av 1 mg fluor per liter
vatten — den dosering som använts i bl. a. Norrköping -— är utan hälsorisker
även vid livslång användning och att alla på grund av olika personlig
vattenkonsumtion förekommande variationer i tillförseln har blivit prövade
under generationer på orter med 1 mg per liter vatten eller mer naturlig
fluorförekomst utan att man ännu kunnat påvisa något enda säkert fall av
hälsovådliga verkningar. I fråga om vattenfluorideringens obligatoriska
karaktär för innevånarna framhöll de sakkunniga att detta lett till en viss
opposition mot fluorideringen och att denna opposition givetvis alltid måste
beaktas och tagas hänsyn till, även om den i många fall präglas av bristfällig
kunskap och osaklighet.

Då emellertid inte blott frågan om vattenfluorideringen utan hela den
förebyggande verksamheten kommit i ett annat läge genom regeringsrättens
nämnda utslag, synes särskilda åtgärder nu vara erforderliga. De riktlinjer
för förebyggande åtgärder i syfte att motverka tandsjukdomar som uppdragits
av 1957 års folktandvårdssakkunniga bör därvid kunna tjäna som
grund, De sakkunniga har i sitt betänkande framfört förslag i flera olika
avseenden rörande bl. a. upplysningsverksamhet, forskning och konkret
förebyggande behandling. De sakkunnigas förslag, på vars detaljer det här
torde vara överflödigt att ingå, har varit föremål för remissbehandling, varvid
viss kritik framförts. En viss bearbetning och konkretisering synes vara
erforderlig. Denna bör kunna utföras av medicinalstyrelsen, över huvud
taget synes det önskvärt att medicinalstyrelsen, vars utlåtande ej hade inhämtats
av regeringsrätten vid förutnämnda utslag, ånyo beredes tillfälle
ge sin mening rörande fluorfrågan till känna och därvid om möjligt anvisa
vägar på vilka fluor kan komma till användning inom den kariesprofylaktiska
verksamheten. Härvid bör uppmärksammas bl. a. de försök med lokal
fluorbehandling som genomföres i samarbete mellan anatomiska institutionen
vid Göteborgs universitet och folktandvården i Göteborg. Vid behandlingen,
som omfattar alla barn i folkskolan såvitt ej föräldrarna motsatt sig,
tillämpas flera olika metoder, vilka dock samtliga innebär att tänderna genom
munsköljning, pensling, borstning e. d. behandlas med fluor. Resulta -

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1962

3

ten synes vara goda även om effekten hittills inte varit så stor som vid norrköpingsförsöken.
Även om metoden med lokal behandling måhända är
mindre verksam än vattenfluorideringen och mera kostnads- och personalkrävande,
synes det nu synnerligen angeläget att försök av denna art fortsättes
och intensifieras. Bl. a. torde den vara av värde vad det gäller att inpränta
vikten av en god tandhygien. Det bör dock uppmärksammas att
angelägenheten av denna art av fluorbehandling föreligger alldeles oavsett
den speciella frågan om vattenfluorideringen. Enligt folktandvårdssakkunniga
är nämligen vattenförsörjningen så ordnad i landet att de tekniska
möjligheterna till dricksvattenfluoridering är begränsade till ungefär halva
befolkningen.

1957 års folktandvårdssakkunniga har i sitt betänkande även erinrat om
forskningens betydelse och även avgivit förslag i detta avseende. Bl. a. har
de erinrat om att upplysningsverksamheten måste vila på en vederhäftig
vetenskaplig grundval och att det ännu finns stora luckor i kunskapen om
de mest utbredda tandsjukdomarnas uppkomstmekanism. Vidare borde enligt
de sakkunniga nya möjligheter till profylaktiskt ingripande i dessa
mekanismer efterforskas, prövas och utnyttjas.

I vårt land, liksom i många andra länder, är den grundläggande och profylaktiskt
inriktade odontologiska forskningen i största utsträckning beroende
av den tid och energi, som lärare vid tandläkarhögskolorna eller enskilda
forskare kan mobilisera för dessa ofta krävande uppgifter. De rön
som därvid gjorts och kommer att göras är givetvis av värde. Som jämförelse
kan dock nämnas förhållandena i USA, där en särskild institution
inom National Instilutes of Health med över 100 anställda bearbetar ifrågavarande
problem. Efter att ha relaterat dessa förhållanden framförde 1957
års folktandvårdssakkunniga förslag om inrättande av en vetenskaplig institution
för odontologisk profylaktik. Institutionen borde stå till medicinalstyrelsens
förfogande i analogi med statens institut för folkhälsan, statens
farmaceutiska laboratorium och statens bakteriologiska laboratorium.
Dess uppgift skulle främst vara att följa och bedriva målforskning t. ex.
rörande olika metoder för utnyttjande av fluorens karieshämning, möjligheterna
att utnyttja andra tandskyddande spårämnen, olika födoämnens betydelse
för karies uppkomst eller förebyggande, olika tandvårdsmedels verkan
m. m. Den borde dock ej vara förhindrad att bearbeta även problem
av grundforskningskaraktär. Vidare borde den utgöra remissinstans för vetenskapliga
och tekniska frågor rörande profylax mot tandsjukdomarna,
kontrollinstans för användningen av fluor och jämförbara ämnen, provningslaboratorium
för preparat, använda i den förebyggande tandvården
m. in.

Enligt vår mening bör detta förslag av de sakkunniga tillvaratagas. Som
ytterligare skäl härför kan anföras angelägenheten av att de olika rön och
erfarenheter som göres på olika håll sammanföres och systematiseras.
I vårt land bedrives forskning på området vid tandläkarhögskolorna och
vid universiteten. Vidare bedrives försök och forskningsverksamhet av
praktiskt verksamma tandläkare. Härtill kommer givetvis forskningsrön
och erfarenheter utomlands. En institution för odontologisk profylaktik
skulle sammanfatta, systematisera och förmedla alla dessa rön och erfarenheter
och således i erforderlig utsträckning leda och fördela ifrågavarande
forskningsarbete inom landet samt vara central och ledande instans
för hela den direkta profylaktiska verksamheten.

1* —Bihang till riksdagens protokoll 1962. 6 samt. Nr 53—5''t

4

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1962

Då således starka skäl talar för att en sådan institution kommer till
stånd föreslår vi att riksdagen anhåller om att förslag i frågan måtte föreläggas
riksdagen snarast möjligt. Förslaget torde lämpligen böra beredas
av medicinalstyrelsen i samråd med statens medicinska forskningsråd,
tandläkarhögskolorna och statens institut för folkhälsan. Visserligen kommer
institutionen att medföra vissa kostnader, av de sakkunniga beräknade
att till en början uppgå till 100 000 kr. årligen. Kostnaden måste dock
betraktas som en lönsam investering, emedan en intensifierad forskning
och profylax får förväntas medföra minskade tandvårdskostnader. Det kan
nämnas att de direkta tandvårdskostnaderna i vårt land överstiger nämnda
belopp 2 000 gånger.

Beträffande motiveringen för de i motionerna I: 60 och II: 165 framställda
yrkandena, vilken nära ansluter sig till vad i motionerna I: 262
och II: 329 anförts beträffande en särskild forskningsinstitution, hänvisas
till motionen I: 60.

Utskottet. Det torde enligt utskottets mening vara ställt utom varje tvivel
att de förebyggande åtgärderna är av avgörande betydelse när det gäller
att nedbringa kariesfrekvensen. Att endast med hjälp av terapeutiska åtgärder
kunna effektivt bekämpa tandsjukdomarna torde vara helt uteslutet.
Betydande insatser i fråga om den profylaktiska verksamheten
har emellertid gjorts i vårt land de senaste åren. Ett omfattande upplysningsarbete
pågår under medicinalstyrelsens ledning och under medverkan
av folktandvårdens huvudmän. Undervisning i tandhälsovård bedrives
i skolorna. Andra åtgärder i kariesförebyggande syfte, som väckt stor uppmärksamhet
på senare tid, har varit de försök rörande tillsats av fluor i
vattenledningsvatten, som ägt rum i Norrköping. Dessa försök har dock
upphört, sedan regeringsrätten fastställt, att ifrågavarande fluortillsättning
ej är förenlig med gällande bestämmelser. Motionärerna har ingående berört
frågan om vattenfluorideringen. Utskottet vill i detta hänseende endast
erinra om de vid årets riksdag väckta, likalydande motionerna I: 31
och II: 53, vari hemställts om en skyndsam utredning i avsikt att gällande
bestämmelser ändras så att fluortillsättningen till dricksvatten under vissa
omständigheter blir tillåten. Dessa motioner är f. n. föremål för behandling
av andra lagutskottet.

Utskottet har i annat sammanhang (utlåtande nr 11 år 1962, punkten 7)
avstyrkt i motionerna I: 60 och II: 165 framställda yrkanden om höjning
av anslaget till kariesprofylaktisk verksamhet. Utskottet har därvid bl. a.
åberopat, att medicinalstyrelsen icke äskat någon höjning av ifrågavarande
anslag för nästa budgetår. Enligt utskottets mening torde det få ankomma
på medicinalstyrelsen i egenskap av ledande och samordnande organ beträffande
den förebyggande verksamheten mot tandsjukdomarna att själv
ta initiativet till framläggande av förslag till utvidgat program för ifråga -

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1962

5

varande verksamhet, när styrelsen bedömer att förutsättningar för att genomföra
ett sådant program kan föreligga. De av 1957 års folktandvårdssakkunniga
uppdragna riktlinjerna för en intensifierad forsknings-, upplysnings-
och propagandaverksamhet torde givetvis kunna läggas till grund
för ett sådant förslag.

Som motionärerna närmare berört föreslog nyssnämnda sakkunniga inrättandet
av en särskild institution, som främst skulle bedriva forskning
beträffande olika tandskyddande ämnen och olika födoämnens betydelse
för uppkomst eller förebyggande av karies. Något konkret förslag till organisation
av en dylik institution framlades inte av de sakkunniga, utan dessa
förordade en närmare utredning härom. De sakkunniga ifrågasatte vidare
om icke forskningsinstitutionen med fördel skulle kunna samordnas med
det statens odontologiska laboratorium, varom förslag tidigare framlagts
och som var avsett för i första hand materielprövning. Mot förslaget framfördes
i remissbehandlingen viss kritik. I 1961 års statsverksproposition
uttalade föredragande departementschefen vid anmälan av berörda fråga,
att det i och för sig var angeläget att en intensifierad forskning rörande
olika förebyggande åtgärder mot karies och andra tandsjukdomar kunde
komma till stånd men han ansåg sig inte beredd att taga ställning till frågan
om en särskild institution för ändamålet. Riksdagen lämnade detta
uttalande utan erinran.

Utskottet vill vidare erinra om att chefen för inrikesdepartementet i sitt
svar den 9 maj 1961 i första kammaren på interpellation av herr Svanström
påpekade, att en omfattande forskning beträffande kariesprofylaktik redan
bedrives vid samtliga odontologiska läroanstalter i Sverige. Härutöver tilllade
han, att frågan om en för de nordiska länderna gemensam odontologisk
materielprövningsanstalt var under utredning av en nordisk kommitté.
Först i samband med prövningen av ett eventuellt förslag från denna kommitté
syntes det departementschefen lämpligt att till närmare övervägande
upptaga frågan om att till en dylik anstalt knyta även särskilda forskningsuppgifter
för det förebyggande arbetet. Enligt vad utskottet inhämtat
har ett dylikt förslag nu avgivits och blivit föremål för remissbehandling.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att forskningen rörande de
förebyggande åtgärderna mot tandsjukdomarna bör intensifieras. Till frågan
huruvida en fristående forskningsinstitution skall inrättas för ändamålet
eller om angivna forskningsuppgifter skall anknytas till statens institut
för folkhälsan, tandläkarhögskolorna eller till en odontologisk materielprovningsanstalt
är utskottet emellertid ej berett att taga ställning. Ett
sådant ställningstagande måste föregås av en förutsättningslös och allsidig
undersökning. Med hänsyn till det i nyssnämnda interpellationssvar gjorda
uttalandet anser sig utskottet kunna räkna med att departementschefen
inom kort tar initiativ till en sådan undersökning. Några särskilda åtgärder
i frågan från riksdagens sida torde därför icke f. n. vara påkallade.

6 Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1962

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

I. att motionerna I: 262 och II: 329 icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionerna I: 60 och II: 165, såvitt nu är i fråga,
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 april 1962

På statsutskottets vägnar:

ERNST V. STAXÄNG

Närvarande: se under utlåtandet nr 54.