6
Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1962
Nr 121
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
(1 :a avd.)
Sedan Kungl. Maj:t i propositionen nr 1 (bilaga 12, punkt 129) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Teckning av
aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier för budgetåret 1962/63 beräkna
ett investeringsanslag av 130 000 000 kr., har Kungl. Maj:t i propositionen
nr 35, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 19 januari 1962, föreslagit riksdagen att
dels till Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier å kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier, för nämnda budgetår anvisa ett investeringsanslag
av 130 000 000 kr., dels ock medgiva att fonden för låneunderstöd
nedskrives med 30 000 000 kr. och fonden för statens aktier uppskrives
med samma belopp.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Sundin och Svanström (I: 522) och den andra inom andra kammaren
av herr Fälldin (II: 637), i vilka hemställts att riksdagen måtte anhålla om
en allsidig utredning rörande Aktiebolaget Statens skogsindustriers ställning
och uppgifter i enlighet med vad i motionerna anförts,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Ragnar Bergh (I: 528) och den andra inom andra kammaren av fru Boman
(II: 655), i vilka hemställts att riksdagen måtte dels anvisa i propositionen
föreslaget kapitaltillskott, dels uttala, att Aktiebolaget Statens skogsindustrier
med anlitande av erforderlig expertis bör planlägga en ytterligare
strukturrationalisering av sin verksamhet i Norrbotten och för finansierandet
av denna försälja sina anläggningar i Mellansverige,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Hagberg m. fl. (I: 529) och den andra inom andra kammaren av herr
Heckscher m. fl. (II: 656), i vilka hemställts att riksdagen dels med avslag
på Kungl. Maj :ts förslag angående teckning av aktier i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier måtte besluta, att bolaget skall beviljas kreditgaranti för lån
på den öppna marknaden intill ett belopp av 90 000 000 kr., dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t måtte, med utgångspunkt
från att bolagets verksamhet skall koncentreras till Norrbottens län, låta fö
-
Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1962
7
retaga eu utredning rörande bolagets fortsatta verksamhet ävensom beträffande
de åtgärder som i strukturrationaliserande syfte erfordras för att
utan ytterligare kapitaltillskott från staten uppnå en fullgod lönsamhet inom
företaget,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Per-Olof Hanson m. fl. (I: 530) och den andra inom andra kammaren
av herr Rydén m. fl. (II: 657), i vilka hemställts att riksdagen dels med avslag
på departementschefens hemställan om anvisande av investeringsanslag
för teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier måtte under
fonden för låneunderstöd å kapitalbudgeten för budgetåret 1962/63 till Lån
till Aktiebolaget Statens skogsindustrier anvisa ett investeringsanslag av
130 000 000 kr., dels måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en förutsättningslös
utredning genom särskilda sakkunniga av bolagets ekonomiska
ställning samt framtida drift och uppgifter inom Norrbottens näringsliv,
dels ock en inom andra kammaren av herrar Holmberg och Hagberg
väckt motion (II: 635), vari hemställts att riksdagen måtte besluta att dels
till Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier å kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier, för budgetåret 1962/63 anvisa ett investeringsanslag
av 170 000 000 kr., dels ock med godkännande av Kungl. Maj :ts proposition
nr 35 om ytterligare ökning av aktiekapitalet i bolaget medgiva att
fonden för låneunderstöd nedskrives med 30 000 000 kr. och fonden för statens
aktier uppskrives med samma belopp.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, hänvisas
till motionerna I: 522, I: 528, II: 656, II: 657 och II: 635.
Departementschefen har anfört följande.
Efter förslag av Kungl. Maj:t godkände 1959 års riksdag en av Aktiebolaget
Statens skogsindustrier framlagd plan för uppförande av en ny sulfatmassafabrik
jämte pappersbruk i anslutning till bolagets anläggningar i Piteå.
Utbyggnaden var kostnadsberäknad till 120 milj. kronor. Bolaget ansåg
sig vara i stånd att svara för en tredjedel av anläggningskostnaderna och begärde
för täckande av återstoden, 80 milj. kronor, tillskott av statsmedel.
Enligt den av riksdagen godkända finansieringsplanen skulle 21 milj. kronor
i form av aktiekapital tillföras bolaget och 20 milj. kronor i form av lån
tillskjutas under vart och ett av åren 1960, 1961 och 1962.
Bolaget har sedermera för den beslutade utbyggnaden av statsmedel erhållit
det avsedda aktiekapitaltillskottet å 21 milj. kronor — efter vilken höjning
aktiekapitalet nu uppgår till 100 milj. kronor — och lån å tillhopa 40
milj. kronor. Enligt finansieringsplanen skulle för ändamålet ytterligare 20
milj. kronor tillföras bolaget såsom lån av staten. Emellertid har bolaget inkommit
med framställning om åtgärder för en höjning av aktiekapitalet till
300 milj. kronor. Förslaget är närmare utvecklat och motiverat i en av bolaget
överlämnad promemoria med utredning om bolagets ekonomiska ställning
och lönsamhet. Enligt promemorian skulle av det föreslagna aktiekapitaltillskottet
— tillhopa 200 milj. kronor — 130 milj. kronor inbetalas kontant
samt till ett belopp av 115 milj. kronor avses för täckande av hela det
beräknade återstående medelsbehovet för alt slutföra anläggningsarbetena i
Piteå och till ett belopp av 15 milj. kronor för eu av den nya verksamheten
därstädes motiverad förstärkning av rörelsekapitalet. Aktiekapitalhöjningen
8
Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1962
skulle i övrigt ske genom omvandling, intill ett belopp av 70 milj. kronor, av
tidigare statslån till bolaget.
Den av bolaget överlämnade promemorian är upprättad i anledning av ett
av statsutskottet 1960 gjort uttalande om nödvändigheten av den inom bolaget
pågående översynen för klarläggande av bolagets ekonomiska ställning
och lönsamhet och om önskvärdheten av att resultatet av denna översyn redovisas
för regering och riksdag. Med hänsyn härtill har promemorian i dess
helhet återgivits i det föregående.
Av promemorian framgår, att utbyggnaden i Piteå i dagens läge beräknas
draga en kostnad av 175 milj. kronor. Detta belopp överstiger med 55 milj.
kronor den anläggningskostnad varmed bolaget räknade i det förslag, som
avgavs år 1958 och som låg till grund för statsmakternas beslut. Det må
framhållas, att bolaget redan våren 1959 anmälde, att en högre anläggningskostnad
kunde förutses och att bolaget vid denna tidpunkt räknade med att
fabriken skulle komma att kosta 135 milj. kronor. Vidare påpekade statsutskottet
i sitt utlåtande i ärendet, att bolagets medelsbehov för utbyggnaden
kunde påverkas av den fortsatta pris- och kostnadsutvecklingen. Den nu
konstaterade fördyringen uppgår emellertid, även om man utgår från den
av bolaget år 1959 angivna siffran, till ett förhållandevis stort belopp, nämligen
40 milj. kronor. Härav betingas enligt bolaget endast 12 milj. kronor av
material- och arbetskostnadsförhöjning inklusive tillkomsten av allmän varuskatt.
En merkostnad av drygt 10 milj. kronor uppges förorsakad av att
den maskinella utrustningen kompletterats med hänsyn till skärpta kvalitetskrav
på den blivande produkten och av att fabriken vid den fortsatta planeringen
erhållit större produktionskapacitet än vad som ursprungligen avsågs.
Då här nämnda åtgärder kan bedömas förbättra de ekonomiska betingelserna
för anläggningens drift anser jag, att den därav föranledda merkostnaden
bör godtagas utan erinran. Vidare har kostnadsfördyringar å tillhopa
17 milj. kronor uppkommit för markundersökning, pålning och grundläggning
(3 milj. kronor), för ändrade dispositioner beträffande vedgård och vedhantering
(7 milj. kronor) och på grund av ändring av planerna för utsläppande
av avloppsvatten enligt föreläggande av vattendomstolen (7 milj. kronor).
Såsom statskontoret anfört tyder de här angivna merkostnaderna på
att byggnadsprojektet inte var tillräckligt förberett, då förslaget framlades
för statsmakterna. Även om den allmänna konjunkturbedömningen liksom
arbetsmarknadsläget i Norrbotten vid tidpunkten för förslagets utarbetande
gjorde det önskvärt, att utbyggnadsärendet kom till ett snabbt avgörande
och därmed den förberedande planeringen kan ha kommit att forceras, finner
jag detta förhållande beklagligt. I det läge som uppkommit torde emellertid,
som såväl statskontoret som fullmäktige i riksgäldskontoret funnit,
bolaget böra erhålla täckning för den totala anläggningskostnaden enligt de
nu framlagda beräkningarna.
Bolagets möjlighet till självfinansiering av bl. a. den pågående utbyggnaden
påverkas, såsom framhålles i den föreliggande promemorian, av rörelsens
lönsamhet. Under tioårsperioden 1951—1960 beräknas bolagets rörelseöverskott
ha bidragit till finansiering av investeringar med i genomsnitt ca
10 milj. kronor per år. För åren 1958, 1959 och 1960 har motsvarande årsmedeltal
utgjort 14 å 15 milj. kronor. De två sistnämnda åren har emellertid
varit ovanligt gynnsamma för bolaget. Redan i början av 1961 kunde förutses,
bl. a. på grund av prisstegring på virkesråvara, att lönsamheten skulle
försämras. Utrymmet för självfinansiering av investeringar under detta år
beräknas ha minskat till ca 12 milj. kronor. Utsikterna inför 1962 ter sig inte
ljusa. Avsättningsläget för trävaror och cellulosa har försämrats och priserna
är vikande. Beträffande marknaden för kraftpapper är en försiktig be
-
Statsutskottets utlåtande nr 121 är 1962
9
dömning motiverad och wallboardproduktionens lönsamhet har försvagats.
Vad angår kostnadssidan finner bolaget beträffande virkesråvaran, som utgör
den största utgiftsposten, en prissänkning i takt med produktprisernas
nedgång utesluten. Bolaget har vidare att räkna med stigande räntekostnader.
Något likviditetsmässigt rörelseöverskott väntas med hänsyn till dessa
förhållanden inte uppkomma; tvärtom uppges, att underskott kan befaras
vid rådande relation mellan priser och kostnader. Den inträdda försvagningen
av skogsindustrikonjunkturen i förening med bedömningen av utsikterna
för den närmaste tiden ävensom pågående nödvändiga investeringar främst
vid Karlsborgs bruk gör, att någon självfinansiering av Piteå-anläggningen
inte anses möjlig.
Till stöd för förslaget att det erforderliga medelstillskottet skulle få formen
av aktiekapital åberopas den i promemorian framlagda analysen av bolagets
ekonomiska ställning. Därav framgår bl. a. att bolagets eget kapital
den 31 december 1900 inte utgjorde mer än ca 28 procent av balansomslutningen.
Andra representativa skogsindustriföretag i landet är finansierade
med eget kapital till 40 ä 60 procent och har vidare i större utsträckning än
bolaget haft möjlighet att bygga upp dolda reserver. Den för bolaget mindre
gynnsama relationen mellan eget och främmande kapital sammanhänger
med att företagets starka expansion till övervägande del finansierats genom
upplåning. I anläggnings- och rörelsekapital har under åren 1951—1960
bundits 400 milj. kronor. Härav har inte mindre än 218 milj. kronor tillförts
bolaget genom lån och krediter. Denna skuldsättning medför en avsevärd
räntebelastning; bolagets räntekostnader har under senare år varierat mellan
12 och 19 milj. kronor per år.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag i likhet med bolaget och de
hörda remissinstanserna, att man från statsmakternas sida inte i dagens läge
kan vidhålla kravet på självfinansiering till viss del av utbyggnaden i Piteå.
Beslutet om denna utbyggnad grundades i väsentlig mån på överväganden
av arbetsmarknadspolitisk och allmänt näringspolitisk natur. Det ter sig
bl. a. med hänsyn härtill skäligt att det jämförelsevis ringa utrymme för ersättningsanskaffningar
och nyinvesteringar, som betingas av bolagets i nuvarande
trängda situation krympande rörelseöverskott, inte ytterligare beskäres
genom utgifter för Piteå-anläggningen utan får helt disponeras för erforderliga
förnyelse- och upprustningsarbeten vid bl. a. Karlsborgs bruk. Det
kan vidare inte gärna i nuvarande skede av utbyggnaden komma i fråga att
göra någon väsentlig nedskärning eller förskjutning i tiden av utbyggnadsprogrammet.
Av det sagda följer, att det för anläggningsarbetenas fullföljande
beräknade beloppet av 115 milj. kronor bör i sin helhet tillföras bolaget.
Även till förslaget om en förstärkning av bolagets rörelsekapital med 15 milj.
kronor vill jag i likhet med remissinstanserna ansluta mig. Det sammanlagda
tillskottet av nya medel till bolaget bör sålunda utgöra 130 milj. kronor.
Med hänsyn till bolagets redan nu betydande skuldbörda — som medför en
i vart fall i nuvarande konjunkturläge besvärande räntebelastning — bör såsom
både statskontoret och riksgäldsfullmäktige förordat medlen tillskjutas
i form av aktiekapital. För ändamålet bör under kapitalbudgeten, fonden för
statens aktier, för budgetåret 1962/63 anvisas ett investeringsanslag av 130
milj. kronor till teckning av aktier i bolaget.
Den ökning av aktiekapitalet med 70 milj. kronor, som bolaget härutöver
begärt, skulle enligt förslaget åstadkommas genom omvandling av en del av
bolagets skuld till staten, nämligen dels de lån å tillhopa 40 milj. kronor,
vilka utlämnats till bolaget för finansiering av Piteå-anläggningen, och dels
30 milj. kronor av tidigare utlämnade förlagslån. Bolagets syfte med;h‘äinnda
förslag är att ernå ytterligare förbättring av relationen mellan eget och
10
Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1962
främmande kapital och samtidigt en reduktion av räntebelastningen. Statskontoret
har emellertid avstyrkt förslaget i denna del och i stället förordat
räntebefrielse för bolaget under viss tid för nämnda lån. Vad angår de för
utbyggnaden i Piteå avsedda lånen har till stöd för räntebefrielse anförts,
att investeringen inte medför någon inkomst för bolaget, förrän de nya anläggningarna
i sinom tid tagits i bruk för produktion. Av principiella skäl
anser jag mig emellertid inte böra medverka till den föreslagna räntebefrielsen.
Riksgäldsfullmäktige har för sin del ansett, att förut nämnda lån å 40
milj. kronor kan kvarstå och sålunda förordat omvandling till aktiekapital
allenast av den äldre skulden å 30 milj. kronor. Med beaktande bl. a. av vad
som i ärendet upplysts om den enskilda skogsindustriens finansiella struktur,
finner jag att bolagets framställning bör bifallas endast i den utsträckning
riksgäldsf ullmäktige förordat. Härvid bör alltså det under fonden för
låneunderstöd bokförda lånet till bolaget nedskrivas med 30 milj. kronor
samt bolagets aktiekapital ökas och fonden för statens aktier uppskrivas
med samma belopp. Sedan de i det föregående av mig tillstyrkta åtgärderna
vidtagits, kommer bolagets aktiekapital att uppgå till (100 + 130 + 30 =)
260 milj. kronor.
Av bolagets utredning framgår, att företagets räntabilitet inte är tillfredsställande.
Vad angår den närmast förflutna tiden kan sålunda framhållas,
att fullgod lönsamhet har kunnat visas endast för 1960, då de marknads- och
konjunkturmässiga betingelserna för bolagets verksamhet var synnerligen
gynnsamma. För 1958 och 1959 samt för 1961 har bolagets beräknade anläggningskapitalkostnader
endast till en del kunnat täckas av tillgängliga
rörelseöverskott.
Bolaget har pekat på åtskilliga faktorer, som var för sig har bidragit till
att dra ner det ekonomiska resultatet. Bl. a. har framhållits, att bolaget —
som saknar egna skogar — för sin råvaruförsörjning är helt hänvisat till
köp av virke. Huvudparten av virkesköpen sker från domänverket, varvid
enligt statsmakternas direktiv tillämpas virkespriser som såvitt möjligt ansluter
sig till de priser som gäller i öppna marknaden. Marknadspriserna bär
under senare år, till följd av den skogsindustriella expansionen och därav
följande ökning av den totala efterfrågan på virke, stigit relativt sett mera
än produktpriserna. Denna utveckling har kostnadsmässigt blivit mera
tyngande för bolaget än för företag med egna skogstillgångar. Statskontoret
bar i sitt remissyttrande berört prissättningen för virkesleveranserna till
bolaget i övre Norrland och därvid funnit viss jämkning rimlig. Det kan i
detta sammanhang erinras om att chefen för finansdepartementet i årets
statsverksproposition (bil. 2, punkt 7) förklarat sig ha för avsikt att inom
kort begära Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla en utredning om eventuell
ombildning av domänverket, där även frågan om en samordning med
statens skogsindustrier bör prövas. I avvaktan på denna utredning är jag
inte beredd att nu ta någon ställning till de anförda synpunkterna.
Det är emellertid uppenbart att bolagets verksamhet delvis bedrives under
mindre goda betingelser. Vissa av bolagets enheter har ett ur skeppnings-
och fraktsynpunkt samt med hänsyn till de klimatiska förhållandena
ogynnsamt läge. Jag tänker härvid särskilt på de till bolaget hörande företagen
i övre Norrland. Genom tillkomsten av den nya anläggningen i Piteå
kommer för övrigt den helt övervägande delen av bolagets verksamhet att
vara förlagd till denna landsända. Från statsmakternas sida måste av såväl
arbetsmarknadspolitiska skäl som med hänsyn till det norrländska
skogsbrukets avsättningsmöjligheter stor vikt fästas vid att den skogsindustriella
verksamheten i övre Norrland få bestå och vidareutvecklas. "Det är
Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1962
11
enligt min mening en väsentlig uppgift för det statliga skogsindustribolaget
att så långt möjligt medverka härtill. Självfallet kan lönsamhetskravet inte
i längden få eftersättas. För att nyssnämnda uppgift skall kunna fullgöras av
bolaget måste därför de mindre gynnsamma betingelserna mötas med en energisk
och långtgående rationalisering av driften. Det finns inte anledning betvivla
att bolagets ledning så långt rimligen kan ske redan beaktat och framdeles
kommer att beakta kravet på rationalisering inom skilda företagsenheter.
Exempel på förhållandevis gynnsamma resultat i detta hänseende är,
såsom bolaget framhåller, den kombinerade trävaru- och wallboardproduktion,
som bolaget bedriver i Skinnskatteberg och Piteå.
Andra företagsenheter uppges emellertid fortfarande utgöra en ekonomisk
belastning för bolaget. Om i dessa fall fortsatt rationalisering inte befinnes
kunna leda till godtagbar driftsekonomi, är det naturligt att bolaget
måste överväga att nedlägga rörelsen. Båda de i ärendet hörda remissinstanserna
har också starkt framhållit vikten av att en av företagsekonomiska
synpunkter betingad strukturrationalisering genomföres. Riksgäldsfullmäktige
har för sin del understrukit att de tidigare berörda samhällsaspekterna
på bolagets verksamhet inte i längden kan få skymma blicken för nödvändigheten
av rationaliseringsåtgärder bl. a. av här åsyftat slag. Jag ansluter mig
helt till denna uppfattning. Från det allmännas sida måste emellertid samtidigt
starkt understrykas, att åtgärder i strukturrationaliseringssyfte skall
föregås av noggrann planering med hänsyn bl. a. till de lokala sysselsättningsproblem,
som kan väntas bli följden därav. Vid denna planering bör
bolaget eftersträva, att personal, som inte kan få behålla sitt tidigare arbete,
skall kunna utan mera avsevärd tidsutdräkt och andra olägenheter placeras
i annan produktiv verksamhet. Jag finner för min del angeläget, att bolaget
snarast ful följer sina undersökningar i vad avser behovet av strukturrationalisering
inom företaget samt verkställer erforderlig förberedande planering
av konkreta åtgärder för en sådan rationalisering. Resultatet torde med
hänsyn till problemens räckvidd böra framläggas för chefen för handelsdepartementet.
I detta sammanhang torde slutligen även möjligheterna till ytterligare
utbyggnad av bolagets verksamhet få beröras. Härvid kan först erinras om
att bolaget 1958 övervägde såväl fortsatt utbyggnad av anläggningarna i
Karlsborg som den utbyggnad i Piteå, vilken sedermera beslutades. När bolaget
gav företräde åt det sistnämnda projektet förklarades detta inte innebära,
att man behövde avstå från tanken att framdeles utvidga produktionen
vid Karlsborgs bruk; tvärtom tog vissa av bolaget planerade investeringar
vid sistnämnda företag sikte på att skapa möjligheter till en framtida produktionsökning
inom den förefintliga anläggningens ram. Länsstyrelsen i
Norrbottens län har i betänkandet Tornedalsutredningen, andra delen, starkt
understrukit betydelsen av att Karlsborgsverken utbygges.
För egen del har jag vid skilda tillfällen, bl. a. i 1960 års statsverksproposition,
framhållit att en utvidgning av produktionen vid Karlsborg framdeles
bör komma till stånd. Min uppfattning på denna punkt bär inte ändrats.
Utbyggnaden i Piteå ställer emellertid just nu betydande anspråk på
företagets organisatoriska och personella resurser. Så länge denna utbyggnad
pågår är det knappast lämpligt att bolaget engageras i ytterligare industriell
utbyggnad av inte ringa omfattning. Däremot finner jag ytterst
angeläget, att bolaget redan nu påbörjar erforderliga förberedande utredningar
om och projektering av i första hand Karlsborgsverkens fortsatta utbyggnad.
Syftet härmed bör vara, att tillförlitligt underlag skall med kort
12
Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1962
varsel kunna ställas till förfogande för prövning av ifrågakommande utbyggnadsprojekt,
så att erforderliga åtgärder för utbyggnadens finansiering och
igångsättande snabbt kan vidtagas vid härför lämplig tidpunkt.
Utskottet. I förevarande proposition redovisas de ytterligare medelsbehov,
som aktualiseras av utbyggnaden av Statens skogsindustriers anläggningar i
Piteå. Då ifrågavarande projekt underställdes 1959 års riksdag beräknades
investeringskostnaderna till ca 120 milj. kr., därav 80 milj. kr. avsågs tillskjutna
av statsmedel och 40 milj. kr. täckta av företaget. Av en inom detta
utarbetad promemoria, som redovisats i propositionen, framgår nu, att utbyggnaden
i Piteå kommer att draga en kostnad av 175 milj. kr., vilket med
55 milj. kr. överstiger den tidigare kalkylen. Då företaget i dagens läge anses
sakna möjlighet att självt bidraga till investeringskostnaderna och med
hänsyn tagen till hittills av statsmedel anvisade 61 milj. kr. — varav 21 milj.
kr. i form av aktieteckning och 40 milj. kr. såsom lån — skulle det ytterligare
medelstillskott, som ifrågavarande utbyggnad kräver, uppgå till i runt
tal (175 — 61 =) 115 milj. kr. Därutöver bedömes 15 milj. kr böra ställas
till förfogande för att tillgodose företagets behov av ökat rörelsekapital. Det
sålunda angivna medelsbehovet om 130 milj. kr. torde enligt departementschefen
täckas genom en ökning av aktiekapitalet. Detta föreslås ske genom
att ett invesleringsanslag å motsvarande belopp anvisas till teckning av aktier
i företaget. Slutligen förordas att aktiekapitalet höjes med ytterligare
30 milj. kr. genom omvandling av motsvarande del av företagets nuvarande
skuld till staten.
Utskottet konstaterar, att en betydande kostnadsfördyring uppkommit i
förhållande till de kalkyler, som år 1959 redovisades för riksdagen och som
lågo till grund för dess ställningstagande till Piteå-projektet. Utskottet var
visserligen redan i dåvarande läge medvetet om den osäkerhet, som vidlådde
kalkylerna med hänsyn till svårigheterna att förutse den allmänna
pris- och kostnadsutvecklingen. Den promemoria, som Statens skogsindustrier
upprättat om sin ekonomiska ställning och lönsamhet, visar dock, att
de höjda löne- och materialkostnaderna endast representera en del av den
sammanlagda kostnadsökningen. I övrigt hänför sig denna till sådana faktorer
som att företaget i sitt fortsatta planeringsarbete ansett sig böra komplettera
den maskinella utrustningen och utöka anläggningens produktionskapacitet,
att det vidtagit ändrade dispositioner i fråga om vedhanteringen,
att planerna för utsläpp av det industriella avloppsvattnet reviderats etc.
Även om utskottet i och för sig icke vill ifrågasätta nödvändigheten eller
lämpligheten av sålunda vidtagna åtgärder så kvarstår dock, att dessa genom
en tillräckligt noggrann planering i stor utsträckning bort kunnat förutses.
Att en sådan ingående planering skett hade varit synnerligen önskvärt ur
synpunkten att ge riksdagen inför dess ställningstagande till projektet en
så riktig och realistisk bild av detta som möjligt. Därigenom Hade säkerligen
också möjliggjorts ett rationellare och mera ekonomiskt genomförande av
anläggningsarbetena. Även departementschefen anser de uppkomna merkostnaderna
tyda på att projektet icke varit tillräckligt berett och finner
Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1962
13
detta beklagligt. Han erinrar emellertid om att den allmänna konjunkturbedömningen
liksom arbetsmarknadsläget vid tidpunkten för förslagets utarbetande
gjorde det önskvärt, att utbyggnadsärendet kom till ett snabbt
avgörande, och att den förberedande planeringen därigenom kan ha kommit
att forceras.
Oavsett vad i det föregående anförts torde den reviderade kostnadsberäkningen
av Piteå-projektet nu få godtagas. Beträffande sättet för att täcka
återstående kostnader är fråga dels om företagets egna möjligheter att bidraga
därtill, dels om storleken av och formen för den medelsanvisning,
som kan erfordras över riksstaten.
Vad angår företagets möjligheter till självfinansiering av projektet bedömdes
dessa år 1959 sträcka sig till täckandet av en tredjedel av de då till
120 milj. kr. beräknade totalkostnaderna. Det må erinras om att utskottet i
sammanhanget konstaterade, att en sådan bedömning grundade sig på förhållandena
vid tiden för projektets utarbetande och att frågan i vad mån
den skulle stå sig givetvis främst blev beroende av hur konjunkturläget och
efterfrågesituationen på utlandsmarknaderna i fortsättningen kom att te
sig. Utskottet framhöll i anslutning härtill att, såsom marknadsförhållandena
utvecklat sig sedan årsskiftet 1958/1959, det kanske funnes skäl för en
något försiktigare bedömning än tidigare av företagets möjligheter. Utvecklingen
sådan den gestaltat sig har visat, att anledning funnits till en försiktighet
i uppskattningen av dessa möjligheter. I dagens läge präglas sålunda
all skogsindustriell verksamhet av en hårdnande konkurrens med prisfallstendenser
och avsättningssvårigheter. Som departementschefen framhållit
torde man också kunna räkna med att denna marknadsbild blir bestående
under de närmaste åren. Detta skärper för företag, som i likhet med Statens
skogsindustrier sakna egna skogstillgångar, de marknadsmässiga svårigheterna.
Utskottet vill i det sammanhanget erinra om att chefen för finansdepartementet
tillkallat en utredning rörande en eventuell ombildning
av domänverket och dess samordning med Statens skogsindustrier. Det finns
enligt utskottet under nu rådande förhållanden anledning att räkna med
krympande rörelseöverskott för företaget under den närmaste framtiden.
Med hänsyn även till medelsbehovet för andra ur produktivitetsfrämjande
synpunkt angelägna investeringar inom företaget, synes man nu icke böra
räkna med något bidrag från den löpande driften till att täcka återstående
kostnader för Piteå-projektet.
Om sålunda ett tillskott av statsmedel erfordras kan frågan ställas, huruvida
detta bör tillhandahållas genom aktieteckning eller genom lån. Departementschefen
har under hänvisning till företagets redan nu betydande
skuldbörda förordat aktieteckning. I vissa motioner har emellertid påyrkats,
att lånevägen anlitas antingen i den formen att direkt statligt lån lämnas
eller genom att kreditgaranti tillhandahålles. Utskottet har vid sina egna
överväganden av frågan beaktat relationerna mellan företagets egna och
främmande kapital och hur nämnda relationer te sig vid jämförelse med
förhållandena inom andra representativa skogsindustriella företag. Den vä
-
14
Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1962
sentligt mindre andelen eget kapital för Statens skogsindustriers del sammanhänger
med att företagets starka expansion under senare år -—- vilken
betingats av såväl arbetsmarknadspolitiska som allmänt näringspolitiska
skäl — till övervägande del finansierats genom upplåning. Utskottet har förståelse
för de olägenheter, som följa med den sålunda uppkomna sammansättningen
av företagets kapital. Lånemedlens storlek och den därmed följande
räntebördan skapar sålunda en kostnadsmässig bundenhet, som blir
särskilt besvärande i ett försämrat marknadsläge med fallande priser och avsättningssvårigheter.
En sådan bundenhet föreligger icke i företag, som ha
en stor andel eget kapital och som genom en under längre tid och under
gynnsammare betingelser bedriven verksamhet kunnat konsolidera sin ställning
och skapa dolda reserver. Utskottet är därför berett att biträda departementschefens
förslag om täckning av medelsbehovet för Piteå-projektet genom
ökning av Statens skogsindustriers aktiekapital. I ökningen innefattas
då förutom 115 milj. kr. till investeringsändamål även de 15 milj. kr., som
erfordras i rörelsekapital i samband med utbyggnaden. Utskottet vill i sammanhanget
framhålla, att den omständigheten, att det stannat för alternativet
med aktieteckning icke får tolkas så, att man bedömt de ifrågavarande
investeringarna som mindre räntabla och därför velat befria företaget från
skyldigheten att förränta ett lånat kapital. Utgångspunkten är att det kapital,
som tillföres företaget, vare sig det sker genom en ökning av aktiekapitalet
eller genom långivning, ges en sådan användning, att på sikt en rimlig,
reell förräntning bör kunna erhållas. Valet av aktieteckningen som finansieringsform
tillgodoser emellertid behovet av ökad smidighet och möjliggör
en anpassning av företagets kapitalkostnader till skiftande konjunkturer.
De överväganden, som i det föregående betingat utskottets ställningstagande
till formen för att täcka kostnaderna för Piteå-projektet, föranleder
utskottet att även biträda förslaget om en höjning av aktiekapitalet med
ytterligare 30 milj. kr. genom omvandling av motsvarande del av företagets
nuvarande skuld till staten.
Vad utskottet sålunda anfört innebär, att de i förevarande sammanhang
väckta motionerna, i vad de avse annan anslagstilldelning och annan form
för denna än departementschefen föreslagit, lämnas utan bifall.
Avslutningsvis får utskottet konstatera, att Statens skogsindustriers räntabilitet
icke är tillfredsställande samt att under alla förhållanden den närmaste
framtiden uppenbarligen kommer att ställa företagsledningen inför
svåra ekonomiska avvägningsproblem. Företagets svårigheter måste visserligen
delvis ses mot bakgrunden av de speciella betingelser, varunder detsamma
arbetar, men är dock i väsentlig grad betingade av den hårdnande
konkurrens för skogsindustriprodukter på världsmarknaden, som redan
givit utslag och måste beräknas komma att göra det måhända i än större
utsträckning under närmast framförliggande år. Det står därför klart, att
lönsamhetskravet i längden icke kan eftersättas, om Statens skogsindustrier
på sikt skall kunna fylla de arbetsmarknads- och allmänt näringspolitiska
Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1962
15
uppgifter, för vilka företaget byggts ut. En energisk och långtgående rationalisering
är därför påkallad. Därvid framstår ej en teknisk rationalisering
och effektivisering inom de skilda företagsenheterna såsom tillräcklig. En
strukturrationalisering av företaget i dess helhet måste säkerligen till, varvid
såväl vidareutveckling av driftsdugliga verksamhetsgrenar som nedläggande
av oräntabla sådana böra övervägas. Att i sammanhanget all möjlig
hänsyn bör tagas till de anställda och till de bygder, där företagens enheter
äro lokaliserade, framstår såsom självklart. Beträffande formen för
en sådan till en successiv konsolidering av företaget siktande planering
finner utskottet för sin del icke lämpligt, att — som föreslagits i vässa motioner
— låta en från företagsledningen fristående utredning ombesörja
densamma. Det mer långsiktiga planeringsutredningsarbetet bör drivas med
all kraft men ansvaret åvila Statens skogsindustrier, detta med hänsyn till
det nära samband som måste anses föreligga mellan ett rationaliseringsarbete
av här anbefallt slag och företagsledningens funktioner över huvud.
Utskottet förutsätter, att företagsledningen vid sin mera långsiktiga planering
anlitar all den tekniska och företagsekonomiska expertis, som kan bidraga
till att en hållbar grund för strävandena att göra företaget lönsamt
skapas. Som nämnts kan en strukturrationalisering även komma att innefatta
planering för vidareutveckling av på sikt lönsamma nya företagsgrenar
och för utbyggnad av bolagets företagsenheter, varvid utskottet i första
hand haft Karlsborgs-anläggningen i tankarna. Givetvis måste enligt utskottets
mening ansträngningarna nu koncentreras på att färdigställa Piteåanläggningen.
Vad angår utbyggnadsprojekt, som framstå som samhällsekonomiskt
och företagsekonomiskt motiverade, måste dessa självfallet
bedömas även mot den bakgrund, som lönsamhetsutvecklingen inom Statens
skogsindustrier skapar. Utskottet förutsätter, att resultaten av den
planering för strukturrationaliseringar, som Statens skogsindustrier genomför,
på lämpligt sätt sammanfattande redovisas för riksdagen samt
understryker i sammanhanget, att eventuellt nya projekt, som skapa behov
av kapitaltillskott från det allmänna, underställas riksdagen på ett tillräckligt
tidigt stadium.
Av det anförda framgår, att de i ärendet väckta motionerna, i vad de avse
krav på särskild, från företaget fristående utredning eller på speciell regional
inriktning av inom företaget bedriven strukturrationalisering, avstyrkas.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
I. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna 1:528 och 11:655 ävensom med avslag å
motionerna I: 529 och II: 656 samt I: 530 och II: 657, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, och motionen II: 635,
a) till Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
för budgetåret 1962/63 å kapitalbudgeten under
fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag av
130 000 000 kr.;
16 Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1962
b), medgiva, att fonden för låneunderstöd nedskrives
med 30 000 000 kr. och fonden för statens aktier uppskrives
med samma helopp;
II. att motionerna 1: 522 och II: 637 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda;
III. att motionerna 1: 528 och II: 655, i vad de icke behandlats
under I., icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;
IV.
att motionerna 1: 529 och II: 656, i vad de avse skrivelse
till Kungl. Maj :t, icke må till någon riksdagens åtgärd1
föranleda;
V. att motionerna I: 530 och II: 657, i vad de avse skrivelse
till Kungl. Maj :t, icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 15 maj 1962
På statsutskottets vägnar:
ERNST V. STAXÄNG
Närvarande: se under utlåtandet nr 119.
Reservationer
1) av fröken Andersson, herrar Axel Johannes Andersson, Per Jacobsson,
Edström, Staxäng, fröken Elmén, herrar Svensson i Ljungskile, Bohman
och Nelander, vilka ansett
dels att den del av utskottets yttrande, som på s. 12 börjar med »Utskottet
konstaterar» och pa s. 14 slutar med »utan bifall», bort ersättas med
text av följande lydelse:
»Utskottet, som konstaterar att den sulfatmassefabrik med pappersbruk
som Aktiebolaget Statens skogsindustrier bemyndigats uppföra i Piteå, nu
beräknas kosta 175 milj. kr. i stället för de 120 milj. kr., som angivits i den
kalkyl på vilken riksdagens beslut byggde, vill först bestämt understryka
det beklagande, åt vilket departementschefen ger uttryck vid sitt omnämnande
av den ej ringa del av merkostnaden, vilken uppenbarligen beror på
att projektet ''inte var tillräckligt förberett då förslaget framlades för statsmakterna’.
Utskottet är medvetet om de svårigheter det möter — ingalunda
endast för företag, där det allmänna har direkt inflytande — att då fråga
är om större och mer tidskrävande anläggningar göra hållbara investeringskalkyler.
Ä andra sidan finner utskottet sig böra än en gång framhålla hur
viktigt det är, att det ypderlag, på vijket riksdagen sk^ll fatta beslut, är
omsorgsfullt genomarbetat.
Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1962
17
Aktiebolaget Statens skogsindustriers likvida och finansiella läge har i
starkt försämrande riktning påverkats av de i Piteå uppkomna merkostnaderna,
av skogsindustrikonjunkturens ej blott för detta företag ogynnsamma
verkningar under senaste år och av de tidigare underskattningarna av
de svårigheter, som regelmässigt möta förhållandevis nya, ej konsoliderade
företag, då rörelsevinsterna tendera att krympa. Dessutom har uppenbarligen
den höga investeringstakten gjort företaget särskilt sårbart för skärpningar
i det allmänna likviditetsläget.
Utskottet erinrar om att bestående utrymme för konsolidering måste växa
fram inom ett företag och om det samband, som likaledes måste föreligga
mellan expansionstakt och möjligheterna till självfinansiering. Vad framtidsutsikterna
för den svenska skogsindustrien i allmänhet och då också
för Statens skogsindustrier angår vill utskottet framhålla, att det icke synes
utskottet föreligga anledning till pessimistiska bedömningar av lönsamhetsutvecklingen
på något längre sikt men väl till en viss försiktighet vid planering
för den närmaste framtiden. Konsumtionsbenägenheten för skogsindustriella
produkter är trendmässigt i stigande över hela världen.
Det synes utskottet — med hänsyn till faktiskt föreliggande förhållanden
— ofrånkomligt att Aktiebolaget Statens skogsindustriers tillgång till
långfristigt kapital avsevärt förbättras. Departementschefen finner ett sammanlagt
aktiekapitaltillskott på 130 milj. kr. nödvändigt. Utskottet anser sig
icke kunna på grundval av föreliggande material resa invändningar mot
departementschefens bedömning, i vad den gäller det sammanlagda belopp
av ny kapitalinsats, som kan anses erforderligt. Det begränsar sig därför i
detta avseende till att understryka hur allvarligt man — även av samhällsekonomiska
skäl — måste se på så snabbt framvuxna och ökade anspråk på
mertillskott av kapital utöver den kapitalförsörjningsplan, med vilken statsmakterna
i utgångsläget konfronterades.
I fråga om sättet att fylla bolagets kapitalbehov kan däremot utskottet
icke helt ansluta sig till departementschefens förslag.
Uppenbart är att ju större del av bolagets kapitalbehov, som tillgodoses genom
aktieteckning, desto mindre blir företagets formella och omedelbara förräntningsplikt.
Utskottet vill emellertid också framhålla dels att den reella
skyldigheten att rimligt förränta investerat kapital icke upphör, därför att
tillförseln bara sker i form av aktieteckning, dels att den reella räntekostnaden
ej heller därigenom minskas. Den bokföres endast direkt på kapitalgivaren
— staten. Av statsfinansiella och andra skäl är det enligt utskottets
mening av betydelse, att kostnaderna för det behövliga kapitaltillskottet
i Statens skogsindustrier öppet redovisas. Detta bör enligt utskottets mening
åstadkommas på det sättet, att företaget självt på öppna marknaden
gör den behövliga, långfristiga upplåningen. För densamma bör staten kunna
teckna garanti. Det torde under denna förutsättning icke möta några
hinder för företaget att finna ntiymnie på marknaden för upplåningen. Ej
heller torde kapitalkostnaderna för densamma bliva nämnvärt större än om
staten själv direkt skulle genomföra densamma. Utskottet finner ej heller
18 Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1962
tillräckliga skäl tala för den omvandling till aktier av de 30 milj. kr. i lån
under fonden för låneunderstöd till Statens skogsindustrier, som departementschefen
föreslagit.»
dels ock att utskottets hemställan under I. bort ha följande lydelse:
»I. att riksdagen må, med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna 1: 528 och II: 655, såvitt nu är i fråga,
ävensom motionen II: 635 och i anledning av motionerna
I: 529 och II: 656 samt I: 530 och II: 657, samtliga dessa motioner
såvitt nu är i fråga, medgiva, att Aktiebolaget Statens
skogsindustrier må beviljas kreditgaranti för lån på den
öppna marknaden intill ett belopp av 130 000 000 kr.;»
2) av herr Ragnar Bergh, som ansett
dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 15, som börjar med »Av det»
och slutar med »strukturrationalisering, avstyrkas», bort ersättas med text
av följande lydelse:
»Vid den rationalisering och konsolidering av företagets verksamhet, som
sålunda förordats, bör enligt utskottets mening en koncentration till Norrbottens
län eftersträvas. Statens omfattande skogsinnehav i detta län var
jämte önskan att öka sysselsättningsmöjligheterna ett väsentligt motiv för
tillkomsten av en statlig träförädlingsindustri i denna landsända. Någon
motsvarande motivering för en statlig förädlingsindustri i Mellansverige föreligger
i förhållandevis ringa grad, och att bolaget fått en del av sin verksamhet
förlagd till denna del av landet sammanhänger närmast med att företaget
vid sitt bildande övertog anläggningar, som domänverket ägde därstädes.
Till detta skäl för en avveckling av Aktiebolaget Statens skogsindustriers
verksamhet i Mellansverige kommer, att för den för uppnåendet av en tillfredsställande
lönsamhet nödvändiga strukturrationaliseringen i Norrbotten
erfordras betydande kapitalinsatser. Det är knappast troligt, att det av
utskottet förordade tillskottet kommer att visa sig tillräckligt för detta
ändamål. Det kan tvärtom befaras, att bolaget om få år återigen befinner
sig i svårigheter och att nya tillskott erfordras. Redan i detta sammanhang
synes därför vara att förorda, att bolaget överväger en försäljning av sina
anläggningar i Mellansverige för att använda köpeskillingen till finansiering
av en tillfredsställande strukturrationalisering i Norrbotten. Därigenom
skulle anspråken om ytterligare tillskott från det allmänna minska
och bolagets verksamhet få en lokalisering som bättre överensstämmer med
motiveringen för dess tillkomst.»
dels ock att utskottets hemställan under III. bort ha följande lydelse:
»III. att riksdagen må, med anledning av motionerna I:
528 och 11:655, såvitt nu är i fråga, uttala, att bolaget bör
överväga en försäljning av sina anläggningar i Mellansverige
för finansiering av en ytterligare strukturrationalisering
av verksamheten i Norrbottens län;»
Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620690