Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1962
1
Nr 9
Utlåtande i anledning av motioner om giltigheten av utländskt
körkort.
Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade likalydande motioner, nr 373 i första kammaren* av herr Harald
Pettersson och nr 452 i andra kammaren av herr Hansson i önnarp.
1 motionerna, som är likalydande, har hemställts »att riksdagen hos
Kungl. Maj :t måtte anhålla om åtgärder till förtydligande av det i kungörelsen
angående godkännande av körkort, som utfärdats i främmande
land, intagna uttrycket ’har eller tager stadig hemvist här i riket’ för
möjliggörande av en enhetlig tillämpning, i enlighet med vad i motionen
anförts».
Redogörelse för motionernas närmare innehåll lämnas nedan.
Gällande bestämmelser om giltigheten av utländskt körkort m. m.
Här må först anmärkas att enligt 29 § 1 mom. vägtrafikförordningen den
28 september 1951, vilken utfärdats av Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande,
motorfordon eller med gummihjul försedd traktor endast får föras av
den, som genom körkort är därtill berättigad. Villkoren för erhållande
av sådant körkort är angivna i 29, 31 och 32 §§.
Om undantag från bestämmelsen i 29 § 1 mom. stadgas bl. a. i 37 §. Enligt
1 mom. i denna paragraf ankommer det sålunda på Konungen att utfärda
särskilda bestämmelser angående rätt för person, som i främmande
stat äger föra motorfordon, att på grund av internationella överenskommelser
eller eljest under tillfällig vistelse här i riket föra sådant fordon. De
i det följande nämnda författningarna om godtagande av utländska körkort
stödjer sig på detta bemyndigande. — I 37 § 2 mom. angives att den,
som inkommit i riket från utlandet för att tillfälligtvis vistas här, — utan
hinder av att han inte jämlikt 1 mom. är berättigad att föra motorfordon
i riket -— äger rätt därtill, om han erhåller s. k. turistkörkort, vilket utfärdas
av polismyndighet.
Sverige har biträtt såväl den i Paris den 24 april 1926 ingångna internationella
konventionen rörande automobiltrafik (Pariskonventionen) som den
i Geneve den 19 september 1949 undertecknade konventionen i samma
ämne (Genévekonventionen). Eftersom den sist nämnda konventionen
är avsedd att ersätta Pariskonventionen, gäller emellertid bestämmelserna
1 Motionen i dess helhet tryckt i andra kammaren.
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 9
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1962
i den senare numera i princip bara i förhållande till de stater, som inte
biträtt Genévekonventionen. — Konventionstexterna har ej karaktär av
nationell svensk lag. Vad som skall iakttagas av de nationella svenska
myndigheterna framgår av de i hithörande ämnen härstädes utfärdade
reglerna, nämligen 1930, 1952 och 1958 års kungörelser (nr 371/1930, nr
520/1952 och nr 583/1958; jfr i lageditionen under 27 § vägtrafikförordningen
intagen förteckning). — Med avseende å körkort, som utfärdats i Danmark,
Finland eller Norge, gäller kungörelse den 12 oktober 1956 (nr 522;
jfr nr 586/1958).
Alla i främmande stater utfärdade och där gällande såväl nationella
som internationella körkort för motorfordon av den lydelse, som anges i
Genévekonventionen, berättigar enligt 1958 års kungörelse att under tillfällig
vistelse i Sverige föra motorfordon av det eller de slag, för vilka körkortet
gäller i hemlandet, såvida körkortet är utfärdat på något av vissa angivna
språk eller är åtföljt av särskilt intyg eller översättning till något av
dessa språk. Här angiven rätt får dock icke åtnjutas, därest körkortets
innehavare har eller tager stadig hemvist i Sverige. Rättigheten gäller ej
heller förande av motorfordon i yrkesmässig trafik eller buss eller lastbil
under yrkesutövning såsom förare för annans räkning, om fordonet är
registrerat i Sverige. — Rörande körkort av den lydelse, som anges i Pariskonventionen,
gäller enligt 1930 års kungörelse i viss mån andra regler,
för vilka särskild redogörelse här icke synes erforderlig. — I Danmark,
Finland eller Norge utfärdade körkort för förande av motorfordon liksom
lillståndshandlingar, avseende tillstånd för innehavaren att under tillfällig
vistelse därstädes föra motorfordon, ger enligt 1956 års kungörelse innehavaren
rätt att under tillståndsbevisets giltighetstid vid tillfälligt uppehåll
i Sverige, i fråga om körkort dock högst ett år, föra motorfordon av det slag,
som beviset avser. I fråga om fordon i yrkesmässig trafik får detta dock
bara ske, om fordonet är registrerat annorstädes än i Sverige. I kungörelsen
angives vidare, alt rätten att föra motorfordon på grund av de nämnda
tillståndsbevisen icke gäller, då bevisets innehavare har eller tager stadig
hemvist här i riket.
Därest någon för körkortspliktigt fordon här i riket utan att vara därtill
berättigad, kan han jämlikt 3 g lagen om straff för vissa trafikbrott dömas
för olovlig körning till dagsböter eller, om brottet är alt anse som grovt, till
fängelse i högst sex månader.
Motionerna
Motionärerna erinrar först om innehållet i gällande bestämmelser rörande
utländska körkorts giltighet här i riket m. m. samt anför härefter.
En viss tveksamhet synes råda i vad avser innebörden av begreppet »har
eller tager stadig hemvist här i riket». Det har exempelvis hänt att länsstyrelse
och polismyndighet ansett att gällande bestämmelser ej medger
Tredje lagutskottets utlåtande nr !) är 1962 3
utfärdande av turistkörkort för brittisk medborgare som innehar i England
giltigt körkort för framförande av personbil. Motiveringen härför ansågs
vara att vederbörande hade arbetstillstånd för 4 mån. och innehade för
tiden fast bostad. Enligt senare inhämtad upplysning kan man emellertid
även inlägga den innebörden i »stadig hemvist» att sökanden är eller blir
mantalsskriven i Sverige.
Sålunda torde det föreligga behov av ett förtydligande av ifrågavarande
kungörelse för att underlätta en enhetlig tillämpning.
Begreppet »stadigvarande hemvist»
Såsom av den föregående redogörelsen framgått, bygger de svenska
bestämmelserna om godtagande av utländska körkort på den s. k. domicilprincipen.
Principen har därvid kommit till uttryck på det sättet alt flertalet
stadganden i ämnet begränsats att avse tillfällig vistelse i Sverige. I några
fall har principen ytterligare betonats genom bestämmelser, som från
tillämpningsområdet uttryckligen undantager här fast bosatt person.
Några särskilda uttalanden om innebörden i hemvistbegreppet synes
icke finnas i motiven till vägtrafikförordningen eller därmed sammanhängande
författningar.
Ledning för begreppets bestämmande får därför sökas på annat håll.
Till skillnad mot vad fallet är i vissa utländska rättssystem innehåller
svensk rätt icke någon allmän reglering av detta begrepp.
Frågan om bestämmandet därav i vårt rättssystem har emellertid varit
föremål för omfattande behandling inom rättsvetenskapen.
I justitierådet Sigurd Dennemarks år 1961 utkomna arbete »Om svensk
domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrältsliga mål» lämnas en
ingående översikt av det aktuella problemkomplexet (sid. 72—84). Författaren
angiver här att hemvistbegreppet konstitueras genom dels
faktisk bosättning och dels avsikt att stadigt k v a rs
t an na. Avsikten att kvarstanna behöver därvid icke hänföra sig till
den aktuella bosättningsorten, utan det får anses tillräckligt att vederbörande
avser att stanna inom landet.
Författaren angiver vidare.
För att en faktisk bosättning skall anses ha kommit till stånd torde ej i
och för sig böra krävas att vistelsen varat viss längre tid. Bosättningen
grundar emellertid icke ett hemvist i den mening varom här är fråga, med
mindre det kan antagas att bosättningen är avsedd att bli stadigvarande.
Vad som skall inläggas i rekvisitet »avsikt att stadigt kvarstanna» kan
ej anges med en allmän formel utan får bedömas från fall till fall. Så
mycket torde dock vara säkert, att det icke nödvändigtvis behöver vara fråga
om en bosättning för all framtid eller, när det gäller en utlänning, att
vistelsen skall syfta till förvärv av medborgarskap i bosättningslandet.
Man torde också våga påstå, att det å andra sidan icke alltid är tillräckligt
att vistelsen avses skola vara jämförelsevis lång tid, om uppehållet endast
har ett klart begränsat syfte — t. ex. vissa studier eller att utföra ett be
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1962
stämt arbete — och det från början står klart att bosättningen kominer
att upphöra när detta syfte uppnåtts.
Beträffande mantalsskrivningens betydelse angiver författaren bl. a., att
det förhållandet att någon låter mantalsskriva sig i vårt land icke i och
för sig bör föranleda att han skall anses äga svensk hemvist, även om den
naturligtvis kan utgöra ett viktigt bevisdatum vid prövning av frågan huruvida
avsikt att stadigt kvarstanna i riket föreligger.
Författaren angiver vidare att, om det upplyses att eu främling slagit
sig ned i ett land för framtiden, han torde få anses ha tagit hemvist därstädes,
även om vistelsen ej fortvarit någon längre tid. Därest fråga exempelvis
är om en utlandssvensk som återvänt hit för gott eller om en utlänning,
som av politiska skäl flytt från sitt hemland i avsikt att slå sig
ned här, torde ett hemvist kunna anses grundat praktiskt taget omedelbart
efter hitkoinsten.
Rörande fortvaron au ett här grundat hemvist angiver Dennemark, att
hemvistet får anses bestå intill dess såväl vederbörande lämnat landet som
också hans avsikt att här kvarstanna upphört. Det är således icke tillräckligt
att en av förutsättningarna upphört.
Pågående reformarbete
Inom kommunikationsdepartementet har utarbetats en den 28 september
1961 dagtecknad PM berörande vissa frågor om godtagande av utländska
körkort och om utfärdande av svenska körkort för den, som förut innehar
utländsk sådan handling. Enligt vad som framhållits i promemorian, lämnar
det i 37 § 1 mom. vägtrafikförordningen och i 1958 års kungörelse nyttjade
uttrycket »tillfällig vistelse i Sverige» utrymme för olika tolkningar, och
praxis har avsevärt varierat mellan olika myndigheter. I promemorian har
därför framhållits som önskvärt, att uttrycket i fråga ersättes med en i författningen
angiven fast tidsgräns. Med hänsyn bl. a. till önskemålet, att
innehavare av utländskt körkort, som ankommer till Sverige, får en icke
alltför snävt tillmätt tid till sitt förfogande för att skaffa sig svenskt körkort,
har föreslagits, att innehavare av utländskt nationellt eller internationellt
körkort i princip skall få rätt att framföra motorfordon här i landet under
två år utan att skaffa sig svenskt körkort och att detta får gälla icke
bara för den, som tillfälligt vistas i riket, utan även för den, som stadigvarande
bosätter sig härstädes. I promemorian föreslås i denna del en kompletterande
bestämmelse av innebörd att denna rätt icke må åtnjutas av
den, som under de sist förflutna tre åren vistats i Sverige mer än två år. —
Promemorian innehåller förslag till ytterligare reformer på det förevarande
området.
Här må anmärkas all begreppet »stadigvarande hemvist» förekommer
i förslaget till författningstext. I själva promemorian användes uttrycket
»stadigvarande bosättning» (sid. 20).
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1962
Promemorian har varit föremål för remissbehandling. De däri intagna
reformförslagen har i huvudsak tillstyrkts i remissyttrandena. I flera
yttranden har betonats angelägenheten av att förslagen genomföres utan
dröjsmål.
Utskottet
Motionärerna har angivit att gällande bestämmelser om giltigheten här
i riket av utländska körkort i vissa avseenden synes svårtolkade och torde
kräva förtydligande.
Såsom ovan närmare angivits, har bl. a. förevarande fråga upptagits till
behandling i en inom kommunikationsdepartementet upprättad promemoria.
I denna föreslås nya bestämmelser på området. Förslaget har varit
föremål för remissbehandling. Härvid har tolkningssvårigheterna från flera
håll vitsordats.
Liksom motionärerna finner utskottet behov av mera lättilläinpade bestämmelser
på området föreligga. Med hänsyn till att frågan härom redan
är föremål för övervägande, anser emellertid utskottet att någon åtgärd
från riksdagens sida i anledning av motionerna icke erfordras.
På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:373 och 11:452, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 februari 1962
På tredje lagutskottets vägnar:
HANS LEVIN
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Lindahl, Kristiansson, Ebbe Ohlsson,
Knut Johansson, Åkesson, Ernst Olsson, Paul Jansson och Gunnar Pettersson*;''
från
andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru
Torbrink, herrar Svenning, Hamrin i Kalmar, Mattsson och Turesson.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.